SOU 1936:27
Angående kontrollen över elektriska starkströmsanläggningar : huvudbetänkande
N 4-0 (;(
oå (-
- CD u,
&( &" IOTQ'
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
.. STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1936:27 HANDELSDEPARTEMENTET
ANGÅENDE KONTROLLEN ÖVER . ELEKTRISKA STARKSTRÖMS— * * ANLÄGGNINGAR
HUVUDBETÄNKANDEJUKHVETAV - ' SAKKUNNICAINHIELEKTRBKA KONTROLLVÄSENDET
_ STOCKHOLM 19.36
. 13. 14.
Kronologisk
. Betänkanden 1 rörande seraiimerlasarettets ekonomi samt 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. Häggström. 187 5. E. . Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skilje— domar m.m. Norstedt. 55 s. . ' ; Betänkande med .iörslag om vissa föreskrifter beträf- fande konsumtionsmjölk. Marcus. 68 5. of . Betänkande med förslag till lag Om behandlinga'v för- brytare, hemfallna et alkoholmissbruk, m.m. Marcus. 56 s. Ju. ' . Betänkande med förslag angående revision av lagstift- ningen rörande tillverkning, 'besk'attning och försälj- ning av maltdrycker. Marcus. 897 s. Fi. - . Utredning med förslag rörande bidrag'at barn till änkor och vissa invalider samt lit föräldralösa barn. Beckman. 93 s. .
. Socialiserinåsproblemet. Allmännawsynpunkter. Tiden.
viij,-99 s. . Ur socialiseringens neuropeiska» idékrets. Tiden. viij,
210 s. Fl.
9. Soelaliseringsidéer och socialiseringspraxis ! Sovjet- unionen. 1. Tiden. iv, 206 S. F!.
. Statligt kaifemonopol. Marcus. 192 s. Fi. , _ . Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. UppsaLa,
Almqvist & Wiksell. 58*, 819 s. E. . Betänkande angående förlossningtivlirden och barn-
morskevasendet samt förebyggande mödra— och barna- vård. Norstedt. 120 s. 8. Betänkande angående familjebeskattningen. 147 s. Fl. Betänkande angående dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån. Norstedt. 55 5. S.
marcus.
. Betänkande angående modemkapspenning och mödra- hjlllp. Norstedt. 78 s. S. .
Statens offentligaitredningar 1936
förteckning
. Förslag till lag om andrin
. Den svenska sjöfartsnäringen. . Utredning rörande förhållandet mellan land- oceh sjö- trniikmedel. Haeggström. 183 s. X. i vissa delar av sjöölngen m.m. Norstedt. viij,'418 e. n. . Undersökningar rörande det samlade skattetryrcket i Sverige och utlandet. Marcus. viij, 308 s. Fi. . Betänkande med förslag till lagstiltning angående . skyddsskogar m. m. Marcus. 172 s. 1 karta . Betänkande med förslag i'anledning av verkkställd
Jo.
granskning av 1932 års tradkutrednings förslag til-ll för- oidnirliå angående allmän automobiltraflk. Haeggsström. 5 s. . ' . Arbetslöshetsundersökningen den sl juli 1935. Marcus.
274 s. 1 karta. S. : . Statistisk-ekomomisk undersökning. Norstedt. 111. s. H.
. Betänkande angående åtgärder för avhjälpande av de inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yrppade missförhållanden samt rörande de kostnader. som där- av kunde föranledas, in. in. Luleå., Länstryckeriet.. 318 s. 1 bilaga. S. . Betänkande med förslag till lag om internatilonella rattsförhiillanden rörande arv, testamente och bovutred- ning m. m. Norstedt. 62 &. Ju. . Betänkande med förslag till lag angående andiringi vissa delnryav lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om spar- banker m.m. Marcus. 163 _s. Fl. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till revision av la stiftningen angående avstyckning 'm. m, Marcus. 79 s. 0. Angående kontrollen över elektriska starkströmsamlägg- ningar. Häggströms. 185 5. H.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil ntgöra—begynnelsebok-
STATENS QÅTFENTLIGA UTREDNINGAR 1936: 27 i/HANDELSDEPARTEMENTET
ANGÅE ' DE KONTROLLEN ÖVER ELE ITRISKA STARKSTRÖMS— ANLÄGGNINGAR
HUVUDBETÄNKANDE AVGIVET AV SAKKUNNIGA FÖR ELEKTRISKA KONTROLLVÄSENDET
STOCKHOLM 1936
IVAR HEGGSTRÖMB BOKTRYCKERI A. B. 861919
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Handelsdepartementet Förslag till ändrad lydelse av 2,3 och 6 åå lagen den 27 juni 1902, inne- fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar Förslag till stadga om elektriska starkströmsanläggningar
Allmän översikt över statliga utredningar och författningar rörande elek- triska starkströmsanläggningar
I. Koncessionsväsendet m. m. Gällande bestämmelser angående tillstånd att framdraga elektriska stark- strömsledningar Bestämmelsernas tillkomst och allmänna innebörd
Behandlingen av ansökningar om tillstånd att framdraga elektriska stark— strömsledningar
Sakkunnigas synpunkter och förslag rörande koncessionsväsendet: Behovsprövning
Speciell motivering till förslag om ändring av koncessionsbestämmelserna i lagen den 27 juni 1902
II. Särskilda frågor, avseende ändringar i lagen den 27 juni 1902.
Fråga om viss revidering av gällande regler om ansvarighet för skada till följd av elektrisk ström Fråga om ändrade bestämmelser rörande tillstånd till elektrisk stark— strömsanläggning, erforderlig för elektrisk järnväg eller spårväg . . . . 83 Vissa av sakkunniga tidigare föreslagna lagändringar
III. Tillsynen över elektriska starkströmsanlaggningar.
Av staten reglerad tillsyn ................................. 87 Enskild tillsyn ......................................... 92 Översikt över framförda förslag om utvidgning av den statliga tillsynen 95 Av sakkunniga verkställda specialutredningar rörande:
1. Besiktningsverksamheten vid vissa ömsesidiga brandförsäkringsföretag . . . 103 2. S. k. kristidsanläggningar ................................ 108 3. Besiktningskostnader för konsumentanläggningar ................ 109
Allmänt ståndpunkttagande från sakkunnigas sida i fråga om tillsynen å elektriska starkströmsanläggningar: Tillsyn å tillståndspliktiga anläggningar ........................ 111 Tillsyn å konsumentanläggningar ............................. 113
IV. Kommentar till förslag till stadga om elektriska starkströmsanlaggningar .............. 126
V. Tillsynsmyndighetens organisation.
Tillkomsten av nuvarande organisation ........................ 142 Nuvarande arbetsfördelning mellan befattningshavarna ............ 145 Tidigare utredningar och förslag rörande ändrad organisation av till— synsmyndigheten ...................................... 147 Sakkunnigas förslag till organisation av tillsynsmyndigheten: Allmänna synpunkter .................................... 154 Arbetsuppgifter ........................................ 1 56 Organisationen av en byrå för elektriska ärenden inom kommerskollegium. . 160 Organisationen av statens elektriska inspektion .................... 163 Kostnadsberäkningar för den nya organisationen ................. 166 Sammanfattning ........................................ 170 Särskilt yttrande av G. Malm .............................. 172 Bilagor. A. Sammanställning över införskaffade uppgifter rörande förekomsten av s. k. kristidsmateriel i elektriska starkströmsanläggningar ...... 174 B. Olycksfall vid elektriska starkströmsanläggningar i Sverige åren 1931— 1935 .............................................. 176
C. Utredning rörande eventuellt uttagande av avgifter för täckande av vissa kostnader för det elektriska kontrollväsendet ............. 180
Till
Herr Statsrådet och Chefen för Handels—
departementet.
De inom handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 februari 1933 tillkallade sakkunniga för elektriska kontrollväsen- det få härmed överlämna sitt huvudbetänkande angående kontrollen över elektriska starkströmsanläggningar. I betänkandet framläggas
a) förslag till ändringar i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
b) förslag till ny stadga om elektriska starkströmsanläggningar, samt 0) förslag till delvis ändrad organisation av den statliga tillsynen å elektriska anläggningar.
Separat överlämnas samtidigt härmed förslag till detaljerade säker- hetsföreskrifter för utförandet samt för skötsel och drift av elektriska starkströmsanläggningar.
Sakkunniga hava tidigare avlämnat förslag rörande vissa delar av det elektriska kontrollväsendet samt i anledning av särskilda uppdrag yttrat sig i flera med utredningen sammanhängande frågor. Sålunda hava sak- kunniga
den 30 augusti 1933 till Kungl. Maj:t (kommunikationsdepartementet) dels avgivit utlåtande över en av telegrafstyrelsen samt väg- och vatten— byggnadsstyrelsen verkställd utredning med förslag i fråga om lämpli- gaste sättet för framdragande av telegrafverkets stolplinjer utmed all- männa vägar m. m., dels och gemensamt med väg— och vattenbyggnads- styrelsen avgivit utlåtande med visst förslag till bestämmelser i fråga om elektrisk starkströmslednings anordnande i förhållande till allmän väg,
den 21 mars 1934 till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott avgivit yttrande över en inom kammaren väckt motion om bättre kontroll av mätare för elektrisk energi,
den 25 april 1934 till handelsdepartementet Överlämnat utredning och förslag rörande kontroll av elektrisk materiel,
den 15 augusti 1934 till kommerskollegium avgivit yttrande rörande behovet av ett riksstatsanslag för landsbygdens elektrifiering,
den 27 oktober 1934 till handelsdepartementet avgivit yttrande över en av vattenfallsstyrelsen gjord framställning om ändrade bestämmelser rörande bekostandet av ändringar å starkströmsledning för omläggning av allmän väg m. m.,
den 7 juni 1935 till handelsdepartementet avgivit närmare förslag till bestämmelser i sistnämnda avseende,
den 3 juli 1935 till Kungl. Maj:t (kommunikationsdepartementet) av- givit utlåtande, innehållande önskemål ur starkströmssynpunkt vid ut- arbetandet av nya författningsbestämmelser rörande svagströmsledningar, samt
den 23 oktober 1935 till handelsdepartementet överlämnat tryckt be- tänkande angående behörighet att utföra elektriskt installationsarbete m. m.
Riksdagens skrivelse den 21 maj 1926, nr 249, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande tillstånd till elektrisk stark- strömsanläggning, erforderlig för elektrisk järn— eller spårväg, har jämte över skrivelsen införskaffade utlåtanden den 3 december 1935 från justi- tiedepartementet Överlämnats till de sakkunniga att beaktas vid full— görandet av sakkunniguppdraget.
Vidare hava handlingarna i ytterligare ett ärende, nämligen angående framställning den 2 juni 1932 av Blekinge läns elektriska förening 11. p. a. om åtgärder för sänkning av taxorna å elektrisk energi m. 111., genom beslut av Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet) den 24 januari 1936 överlämnats för att tagas i övervägande av de sakkunniga.
Närmare utformade önskemål och förslag rörande ordnande av det elektriska kontrollväsendet hava till sakkunniga ingivits av Södra Sveriges ångpanneförening samt Mellersta och Norra Sveriges ångpanneförening ävensom av Brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnd.
Särskilt yttrande av undertecknad G. Malm bifogas. Med avgivande av de förslag, som nu överlämnas, anse sig sakkun- niga hava slutfört sitt uppdrag.
Stockholm den 3 juli 1936.
G. MALM. YNGVE HOLM. NILS MALM.
/ Karl Lindström.
Förslag till ändrad lydelse av 2, 3 och 6 åå lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestäm- melser om elektriska anläggningar.
25.
]lIom. ]. Vill någon utföra elektrisk starkströmsledning med spänning överstigande tvåhundrafemtio volt mellan tvenne ledare eller, om jord— ledning användes, mellan en ledare och jord, söke därtill Konungens tillstånd. Dock vare, med förbehåll varom i mom. 3 sägs, tillstånd icke erforderligt,
a) om ledningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård;
b) om ledningen till hela sin sträckning förlägges under jordytan;
c) om ledningen utföres på egen mark samt antingen avståndet från ledningen, när densamma skall framdragas ovan jordytan, till bonings- hus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård överstiger tjugu meter eller ägaren medgivit, att ledningen må framdra— gas på mindre avstånd än nu är sagt.
Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad, som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare meddelas, utan så är, att annan sträckning för led- ningen visas ej kunna utan synnerlig olägenhet användas.
Mom. 2. Vill någon i anslutning till viss generator- eller transforma- torstation eller inom visst område utföra elektriska starkströmsledningar med lägre spänning än i mom. 1 sägs och avse ledningarna distribution av ström till fastigheter med olika ägare, söke därtill Konungens till— stånd.
M om. 3. Vill någon inom område för allmän väg, vattentrafikled eller järnväg framdraga elektrisk starkströmsledning och är ledningen icke sådan, att tillstånd enligt mom. 1 eller mom. 2 erfordras, söke där- till särskilt tillstånd av Konungen.
Mom. 4. Tillstånd, varom i denna paragraf sägs, må av Konungen meddelas endast för viss tid, ej överstigande sextio år. Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver Konungen, under förbehåll av enskild rätt,
på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.
Har ansökning om tillstånd till elektrisk anläggning blivit till Konun- gen ingiven och är anläggningen färdig att tagas i bruk, må, när skäl därtill äro, i avvaktan på ansökningens slutliga prövning tillstånd till anläggningens nyttjande tillsvidare meddelas i den ordning Konungen föreskriver.
Tillstånd, som 1 mom. 1 avses, vare förfallet, om anläggningen icke tages i bruk inom tre år från den dag tillståndet meddelades.
Mom. 5. Var, som utan vederbörligt tillstånd eller i strid emot de vid meddelande av tillstånd givna föreskrifter nyttjar anläggning, som i denna paragraf avses, straffes med dagsböter, där ej å överträdelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.
3å.
Mom. 1. Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning på— fordra avstående eller upplåtande av fastighet eller om sådant tillstånd att utföra elektrisk ledning, som i 2 5 mom. 1 avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med kostnads- förslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att lednin- gen skall över dem framdragas, äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träf— fade, eller de hinder, vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att _där fråga är om ledning, som skall framdragas inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall nedläggas.
Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller municipalsamhällen, inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anläggning eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastig- heter, som, enligt vad ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra sig över ansökningen, och infordras i övrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.
Vad ovan stadgats om skyldighet att förete karta över jord, som för elektrisk anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter, så ock därom att tillfälle att "yttra sig över gjord ansökan skall lämnas
l l 1
vissa menigheter samt ägare och innehavare av fastigheter, gälle ej be- träffande ansökan om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat järnvägsområde.
Mom. 2. Ansökan om tillstånd, varom i 2 % mom. 2 eller mom. 3 sägs, skall vara åtföljd av
a) karta, varå angivits antingen läget av den eller de generator- eller transformatorstationer, varifrån elektrisk ström skall tillföras lednin- garna, eller visst område, inom Vilket dessa avses skola framdragas,
b) uppgift om spänning,
c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled eller järnväg, som kommer att beröras av ledningarna, samt om det sätt, varpå ledningarna beräk- nas skola utföras vid dylik beröring.
Avser ansökningen framdragande av viss till sträckningen bestämd ledning inom område för dylik trafikled, skall å den ingivna kartan ut— märkas det eller de ställen, där ledningen kommer att beröra trafikleden.
6 %.
Har elektrisk starkströmsanläggning skadats eller dess drift hindrats genom inverkan av elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare sistnämnda anläggnings innehavare från ersättningsskyldighet fri, där icke han underlåtit vidtaga de anordningar, som jämlikt 5 % på honom ankommit, eller eljest skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel; uppkommer skada eller hinder å den anläggning, från vilken strömmen utgått, och föranleddes skadan eller hindret av vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel, vare denna anläggnings innehavare pliktig att ersätta skadan eller förlusten.
Finnes vårdslöshet hava förelupit vid båda anläggningarnas utförande eller skötsel, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av de å ömse sidor begångna fel, bestämma, till huru stort belopp skadan eller för- lusten skall drabba vardera sidan.
Förslag till stadga om elektriska starkströmsanläggninganr.
Inledande bestämmelser.
% 1.
Bestämmelserna i denna stadga avse starkströmsanläggningar, varnmed förstås sådana anläggningar och däri ingående särskilda föremål, i viilka alstras, omformas, överföres eller nyttjas elektrisk kraft med sådan spänning eller strömstyrka, att fara för person eller egendom därav lkan förorsakas. Spänningen benämnes lågspänning, när densamma, nmätt mellan en ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, uppgår till högst 250 volt samt högspänning, när densamma, nmätt under nyss angivna förhållanden, överstiger 250 volt.
Det ankommer på kommerskollegium att utfärda närmare föreskriffter rörande starkströmsanläggningars utförande och skötsel.
Angående elektriska spårvägar och järnvägar gäller vad för varje fall är eller varder föreskrivet.
Om anmälningsskyldighet.
% 2.
Vill någon anlägga högspänningsledning, för vilken ej fordras tillstånd av Kungl. Maj:t och som ej till hela sin sträckning faller inom bygg- nad eller inhägnad gård, skall han göra anmälan därom hos kommters- kollegium och vid nämnda anmälan foga avfattning på karta av Red— ningens sträckning.
% 3.
Övergår starkströmsanläggning, till vilkens utförande erfordras Kumgl. Maj:ts tillstånd, till ny ägare skall om _överlåtelsen göras anmälan lhos kommerskollegium.
& 4.
1. Innehavare av starkströmsanläggning, till vilkens utförande Kumgl. Maj:t meddelat tillstånd, är pliktig att till kommerskollegium oförtöivat anmäla vid anläggningen inträffade olycksfall, förorsakade av elektrrisk ström, ävensom sådana driftstörningar, som kunna hava betydelse för den allmänna säkerheten. Det åligger innehavare av starkströmsanläggning för direkt distrilbu— tion av elektrisk ström till allmänheten att till kommerskollegium ultan dröjsmål jämväl anmäla sådana till hans kännedom komna olycksffall
på grund av elektrisk ström, vilka inträffat å till anläggningen ansluten abonnentanläggning.
2. Innehavare av starkströmsanläggning, till vilkens utförande Kungl. Maj:t meddelat tillstånd, är skyldig att till kommerskollegium på an- fordran ingiva detaljerad uppgift å anläggningskostnaderna enligt fast— ställt formulär ävensom beskrivning och ritningar över anläggningen. Innehaves anläggningen av aktiebolag, skall därjämte till kommers- kollegium på anfordran årligen insändas ett exemplar av bolagets balans- räkning samt vinst— och förlusträkning för nästföregående år.
Om starkströmsledning inom område för allmän väg.
5 5. Framdrages starkströmsledning inom område för allmän väg, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse.
1. Bestämmelser angående i luften förlagd starkströmsledning. Starkströmsledningen skall uppläggas å stolpar eller stöd av nödig hållfasthet, vilka jämte tillhörande stag eller strävor icke få anbringas på mindre avstånd i horisontal led från kanten av vägens krön än 2 meter eller på sådant sätt, att vägens avvattning försvåras. Från be— stämmelsen om visst minimiavstånd må kommerskollegium vid behov meddela eftergift. Där vägen är underhållen till mindre än fastställd vägbredd, skall vägens krönkant anses ligga på ett avstånd från mitten av den befint- liga vägbanan, som motsvarar hälften av den fastställda vägbredden. Starkströmsledningen skall vara så anordnad, att ett fritt utrymme om minst 6 meter över vägbanan erhålles. Till förekommande av fara i följd av ledningsbrott, isolatorskada m. m. skola särskilda skyddsåtgärder i form av fångarmar, förstärkt ut- förande eller dylikt vidtagas på sätt av kommerskollegium bestämmes.
2. Bestämmelser angående i jorden förlagd starkströmsledning.
Starkströmsledningen skall övertäckas med skydd av lämpligt material och nedläggas så djupt, att ingen del av ledningen eller skyddet ligger högre än 0.3 meter under vägbanans yta. Förlägges ledningen under sidodike skall skyddet över densamma nedläggas minst 0.2 meter under dikets botten i väl upprensat skick.
Är starkströmsledningens läge i vägen ej uppenbart, skall visare angi— vande detta läge uppsättas på sådant avstånd från vägens krönkant, som ovan beträffande luftledning föreskrivits för stolpar m. m.
3. Allmänna bestämmelser.
3.) Vid starkströmsledningens anbringande, nyttjande eller borttagande skall ledningens innehavare vidtaga och bekosta sådana åtgärder, att fara eller hinder icke uppstår för den allmänna trafiken.
b) Har vägen till följd av starkströmsledningens anbringande, nytt— jande eller borttagande upprivits eller eljest skadats, skall ledningens innehavare på egen bekostnad återställa Vägen i fullgott skick. Unuder— låter han detta, äger polismyndigheten rätt att på hans bekostnad låta verkställa det arbete, som för sådant ändamål är nödigt.
c) Starkströmsledningens innehavare skall hålla vederbörande väghåll- ningsskyldiga skadeslösa för det fördyrade vägunderhåll, som av led- ningsanläggningen må föranledas.
d) Därest starkströmsledningens förläggning inom vägs område be- höver ändras till följd av att vägen igenlägges eller förbättras eller så omlägges, att vägen, där ledningen berör densamma, till någon del bi— behålles inom sitt dittillsvarande område, skall ändringen av ledningen bekostas av dennas innehavare.
e) Meddelas av Kungl. Maj:t tillstånd att framdraga lågspänningsled- ningar, skola ledningarna så anordnas, att antalet korsningsställen med allmän väg bliver det minsta möjliga.
Om starkströmsledning inom område för vattentrafikled.
56.
Framdrages starkströmsledning inom område för vattentrafikled, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse.
1. Förlägges starkströmsledning i luften över vattentrafikled, skall, där ej i sammanhang med beviljande av tillstånd till ledningens utfö- rande särskild föreskrift meddelas om ledningens höjd över vattenytan, ledningen förläggas så högt, att den ej utgör hinder för den på platsen i allmänhet förekommande trafiken. Därest trafikleden framdeles skulle komma att i avsevärd omfattning befaras av fartyg med högre rigg, än det fria utrymmet under ledningen medgiver, skall ledningens innehavare i varje fall vara pliktig vidtaga och bekosta sådan höjning eller annan ändring av ledningen, som Kungl. Maj:t av nämnda anledning kan finna erforderlig. I övrigt skall ledningen vara anordnad i enlighet med vad kommers- kollegium bestämmer. .
2. Förlägges starkströmsledning under vattentrafikled, skall ledningen '. nedläggas i trafikledens botten på sådant sätt, att den ej bliver till ? hinder för sjöfarten. Vid ledningens landningsplatser skola tydliga var-
ningstavlor uppsättas, såvida icke befrielse härifrån medgives av veder— börande statsinspektör över elektriska starkströmsanläggningar. I övrigt skola ledning och varningstavlor vara anordnade i enlighet med vad kommerskollegium bestämmer.
3. Därest till följd av vattentrafikleds ändring starkströmslednings förläggning inom trafikledens område behöver ändras, skall ändringen bekostas av ledningens innehavare, därvid arbetet, om trafikledens för- valtning så finner nödigt, må verkställas genom dess försorg.
4. Meddelas av Kungl. Maj:t tillstånd att framdraga lågspännings— ledningar, skola ledningarna så anordnas, att antalet korsningsställen med vattentrafikled bliver det minsta möjliga.
Om starkströmsledning inom område för järnväg.
å7.
Framdrages starkströmsledning inom eller invid område för statens eller enskild järnväg och avser ledningen icke enbart järnvägens eget behov, skola följande bestämmelser iakttagas.
1. Förlägges starkströmsledningen under järnvägens spår, skall led- ningen förses med lämpligt skydd samt nedläggas så djupt i banvallen, att ingen del av skyddet över ledningen ligger högre än 0.6 meter under skenornas underkant, och på sådant sätt, att ledningen ej bliver till hinder vid banans underhåll. Är järnvägen icke själv innehavare av ledningen, skall densamma dessutom så anordnas, att den kan utbytas, utan att banvallen uppgräves. Korsning med spåret skall utföras så nära vinkelrätt mot dess längdriktning, som förhållandena lämpligen medgiva. Förlägges ledningen i jorden vid sidan av spåret, skall skyddet över ledningen läggas minst 0.3 meter under jordytan. Förlägges ledningen under sidodike, skall skyddet över densamma ned- läggas minst 0.2 meter under dikets botten i väl upprensat skick. Är ledningens läge i järnvägen ej uppenbart, skall visare angivande detta läge uppsättas vid banvallen. Därest ledningen framdrages i luften över banvallen skall ledningen å ömse sidor om järnvägen förläggas på väl förankrade stöd av järn eller mot röta motståndskraftigt trä. Stöden skola anbringas på sådant av- stånd från järnvägen, att om stödet faller mot banan, varken detsamma eller någon del av ledningen når fram till ballastkrönets närmaste kant eller ock skall stödets fall mot banan genom ledningens dragning eller på annat .sätt säkert förhindras. Ledningen skall framföras på sådan höjd, att ett fritt utrymme av 7 meter över spåren erhålles. Ledningsstöd och ledningstrådar skola hava sådan hållfasthet och
vara försedda med sådana särskilda skyddsanordningar, som av kom- merskollegium bestämmas.
2. Starkströmsledningens innehavare skall på sin bekostnad antingen vid ledningens anläggning eller ock framdeles, då så erfordras för infö- rande av elektrisk drift å den järnvägslinje, som beröres av ledningen, bereda ett utrymme för järnvägen av 10 meters höjd över skenornas överkant samt 5 meters bredd åt vardera sidan från mitten av när- maste spår, mätt vinkelrätt mot banans längdriktning. Därest dubbel— spår framdeles anlägges, skall utrymmet på bekostnad av ledningens innehavare ökas i den omfattning, som enligt ovan angivna grunder därav betingas. Stolparna å ömse sidor om banan skola i övrigt placeras enligt ban- befälets anvisningar.
3. Jämväl andra ändringar av starkströmsledningen inom järnvägens område, vilka framdeles kunna av vederbörande statsmyndighet befinnas för järnvägen erforderliga, skola av ledningens innehavare på egen be- kostnad ofördröjligen vidtagas.
4. Innan arbete påbörjas med starkströmsledningens framdragande inom järnvägs område eller invid vägport eller viadukt, varå järnväg framgår, skall ledningens innehavare därom göra anmälan till vederbö- rande banbefäl. Vid arbetets utförande skall ledningens innehavare ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i fråga om plats och tid för arbetets utförande, som med hänsyn till trafiksäkerheten meddelas av banbefälet.
5. Sådana arbeten för starkströmsledningens framdragande, ändring eller framtida underhåll, som kunna inverka på säkerheten vid järnvä- gens trafikerande, skola, om från järnvägens sida så finnes nödigt, ut— föras genom dess försorg och i varje fall på bekostnad av ledningens innehavare.
6. Starkströmsledningens innehavare skall vara skyldig lämna full ersättning för den kostnad och skada, som kan komma att tillskyndas järnvägen genom ledningens framdragande, framtida begagnande eller underhåll.
7. Meddelas av Kungl. Maj:t tillstånd att framdraga lågspänningsled— ningar, skola ledningarna så anordnas, att antalet korsningsställen med järnväg bliver det minsta möjliga.
Om starkströmslednings anordnande i förhållande till svagströmsledningaf.
% 8. 1. Framdrages starkströmsledning för högspänning, så att den korsar förut befintliga, telegrafverket tillhöriga svagströmsledningar, eller fram-
drages starkströmsledning för lågspänning, så att den korsar sådana svagströmsledningar invid allmän väg, vattentrafikled eller järnväg, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse.
Starkströmsledningens innehavare skall på sin bekostnad antingen vid ledningens anläggning eller ock framdeles, då så av behovet påkallas, bereda ett utrymme för svagströmsledningarna av
7.5 meters höjd och 4.2 meters bredd för parstolplinje samt 7.5 meters höjd och 1.6 meters bredd för enkelstolplinje. Härvid iakttages, att erforderligt avstånd i vertikal led dessutom erhålles mellan de olika slagen av ledningar, samt att, då svagströms- ledningarna äro framdragna längs järnväg, ingen del av utrymmet kom- mer närmare järnvägsspårets mitt än 3 meter vid järnvägar med spår— vidd av 1.067 meter och därutöver samt 2.5 meter vid övriga järnvägar.
Vid ombyggnad av telegrafverket tillhörig enkelstolplinje till parstolp- linje skall starkströmsledningens innehavare bekosta utrymmets ökning till 4.2 meters bredd, om detta utrymme icke redan från början finnes, eller parstolplinjens sammanträngning inom ett mindre utrymme, därest telegrafverket därtill lämnar sitt medgivande.
2. Framdrages starkströmsledning, så att den korsar eller på annat sätt kommer i farlig närhet av förut befintlig ledning för svagström skola de skyddsåtgärder vidtagas, som föreskrivas av kommerskollegium. Kostnaderna för skyddsanordnings vidtagande och underhåll skola bäras av starkströmsledningens innehavare.
Om starkströmsledning inom tätare bebyggt område.
% 9.
1. Framdrages blank starkströmsledning med spänning överstigande 600 volt inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, må, med undantag för byggnad i vilken ledningen skall införas, led- ningen icke framföras närmare byggnad, än att avståndet mellan led— ningen och närmaste byggnadsdel utgör minst 5 meter, då spänningen uppgår till högst 22000 volt, samt minst 10 meter vid spänning där- utöver. Om byggnad är högre än närliggande ledning skall ledningens avstånd från byggnad ökas enligt närmare bestämmande av kommerskollegium. Ledningens höjd över mark under normala väderleksförhållanden skall utgöra minst 7 meter, då spänningen överstiger 600 men icke 22000 volt, samt minst 10 meter vid högre spänning än nyss sagts. Ovan angivna spänningar avse spänning mellan två ledare, vilka som helst. I övrigt skola vid lednings framdragande inom sådant område de
särskilda säkerhetsåtgärder vidtagas, som av kommerskollegium före— skrivas.
Kommerskollegium må, när skäl därtill äro, meddela eftergift från de i detta moment lämnade föreskrifterna.
2. Har jämlikt Kungl. Maj:ts tillstånd starkströmsledning framdragits på visst sätt och är eller bliver stadsplan eller byggnadsplan fastställd för någon del av det område, som ledningen genomgår, skall ledningens innehavare vara skyldig vidtaga och bekosta de förändringar av led- ningen inom sådant område, däri inbegripet dess förläggande imarken, som kommerskollegium framdeles kan finna erforderliga på grund av områdets bebyggande.
Om starkströmsledning inom område för kronoegendom.
% 10.
Meddelas av Kungl. Maj:t tillstånd till starkströmslednings framdra- gande inom område för kronoegendom, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse.
1. Vad av kronoegendomens mark för ändamålet erfordras skall för den tid, tillstånd meddelats att hava starkströmsledningen framdragen inom kronoegendomens område, upplåtas emot ersättning, som skall utgå enligt de grunder, som stadgas i lagen den 12 maj 1917 om ex- propriation samt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestäm- melser om elektriska anläggningar. Ersättningen skall, därest ledningens innehavare så önskar, på anmälan av honom fastställas, beträffande under domänstyrelsens förvaltning stående kronoegendom, som icke är av ecklesiastik natur, av nämnda styrelse, beträffande ecklesiastik jordegendom av stiftsnämnden i stiftet samt, vad angår annan kronoegendom, av den myndighet, under vilkens förvaltning egendomen är ställd. I annat fall eller om ledningens innehavare icke åtnöjes med den av vederbörande myndighet fastställda ersättningen, skall densamma, efter hans val och på hans bekostnad, bestämmas antingen av sådan särskild nämnd, som omförmäles i lagen den 12 maj 1917 om expropriation, eller ock av tre gode män, av vilka i fråga om ecklesiastik jordegendom stiftsnämnden i stiftet och beträffande övrig kronoegendom länsstyrelsen i länet, å ena, samt ledningens innehavare, å andra sidan, var för sig utse en och domaren i orten den tredje. ' Boställshavare eller arrendator, vilkens rätt är beroende av upplåtel- sen, äger ock, därest han ej är pliktig underkasta sig vederbörande myndighets beslut, påfordra, att ersättningen i varje fall skall bestämmas av gode män eller särskild nämnd i den ordning förut stadgats.
2. Innan stolparna eller stöden för starkströmsledningen å egendomens mark nedsättas, skall ledningens innehavare om platserna för desamma träffa överenskommelse, i fråga om prästgård och löneboställe, som av— ses i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932, med vederbörande pastorat, beträffande under domänstyrelsens förvaltning stående krono— egendom, som icke är av ecklesiastik natur, med vederbörande domän— intendent eller jägmästare samt, vad angår annan kronoegendom, med vederbörande boställshavare eller arrendator, om egendomen är upplåten till boställe eller utarrenderad, och i annat fall med den myndighet, under vilkens förvaltning egendomen är ställd. Därvid skall tillses, att minsta möjliga hinder åstadkommes för egendomens innehavare att draga den nytta av marken, som är förenlig med markens användning för ledningen. Ledningens innehavare skall till vederbörande domän- intendent eller jägmästare eller av myndighet eller pastorat utsett om- bud lämna gottgörelse för den eller de resor, de för detta ändamål måste företaga.
3. Karta över den till egendomen hörande mark, varöver starkströms— ledningen framdragits, utvisande jämväl platsen för stolparna och stöden, skall senast inom två månader, från det anläggningen blivit till begag- nande upplåten, av ledningens innehavare överlämnas, beträffande eckle- siastik jordegendom till stiftsnämnden i stiftet samt beträffande annan kronoegendom till länsstyrelsen i länet för att av dessa myndigheter förvaras.
4. Starkströmsledningens innehavare skall såväl vid ledningens an- läggning som sedermera, i den mån sådant erfordras för reparationer eller ändringar av ledningen eller tillsyn å densamma, hava obehindrad tillgång till den mark, varå ledningen är framdragen. Där ledningen framdrages över odlad mark, skall för ledningens upp- sättande ävensom för å ledningen framdeles skeende reparationer eller ändringar, såvitt möjligt är, väljas den tid, då minsta skada förorsakas å växande gröda.
Därest befintlig skog finnes för ledningens skull böra borttagas, äger ledningens innehavare att företaga fällning av skogen, sedan på hans anmälan utstämpling ägt rum, beträffande prästgård och löneboställe, som avses i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932, genom vederbörande pastorats, beträffande allmänt kyrkohemman genom stifts- nämndens i stiftet samt beträffande övrig kronoegendom genom veder- börande jägmästares försorg. På enahanda sätt skall förfaras, om träd, som är stående på egendomens mark utom stolplinjen, finnes, i händelse det till följd av blåst eller annan anledning omkullstörtar, kunna för- anleda skada å ledningen. Det åligger ledningens innehavare att ersätta ej mindre kostnad för utstämplingsförrättning än även efter värdering,
på sätt i mom. 1 av denna paragraf är stadgat, skada och förlust,, som kan uppstå genom nedhuggning av skog eller enstaka träd.
Därest å egendomen företages avverkning av skog eller annat arbete, , varav skada kan tillskyndas ledningen, är ledningens innehavare skyldig & att efter därom erhållen tillsägelse lämna biträde för avvärjanclle av sådan skada.
Den för meddelandet av tillsägelse, som förut sagts, nödiga kosztnad ävensom den, som erfordras för ledningens innehavares underrättande om inträffad skada å ledningen, skall av ledningens innehavare ersättas.
Ledningens innehavare är skyldig ersätta allt intrång och all skada, som till följd av ledningens uppsättande och eftersyn vållas, ävensom skada, som genom ledningen förorsakas å kreatur.
5. Starkströmsledningens innehavare skall vara skyldig underkasta sig de ytterligare föreskrifter, som beträffande ecklesiastik jordegendom av stiftsnämnden i stiftet, samt angående annan kronoegendom av den myndighet, under vilkens förvaltning egendomen är ställd, kunna be- finnas erforderliga.
6. I händelse starkströmsledningens innehavare undandrager sig att uppfylla de enligt denna paragraf honom åliggande förpliktelser, är rätten att hava ledningen å egendomens mark kvarstående förverkad och ledningens innehavare är skyldig att genast borttaga ledningen.
Driftbestämmelser.
% 11.
I luften förlagda, sinsemellan sammanhängande starkströmsledningar för lågspänning mä icke nyttjas för distribution till allmänheten, såvida ej ifrågavarande ledningsnät i sin helhet innehaves av viss person eller i vederbörlig ordning registrerad sammanslutning. Drives anläggning utan iakttagande av vad sålunda stadgats, ankommer det på polismyn— digheten att, efter anmälan av kommerskollegium, vidtaga åtgärd för avstängning av ledningsnätet, tills rättelse vidtagits.
Vad i föregående stycke sagts avser icke ledningar mellan till samma fastighet hörande byggnader.
% 12.
Innehavare av starkströmsanläggning skall tillse, att till anläggningens drift hörande arbeten utföras av personer, som äga nödig sakkunskap ävensom kännedom om för sådana arbeten gällande bestämmelser.
% 13.
Skall starkströmsledning framdragas över förut befintlig, i luften för- lagd starkströmsledning, är innehavaren av sistnämnda ledning pliktig
ombesörja, att denna försättes ur drift så lång tid, som erfordras för färdigställande av den nya ledningen med tillhörande skyddsanordningar. Det åligger den nya ledningens innehavare att hålla innehavaren av den redan befintliga ledningen skadeslös för de förluster, som genom drift— avbrottet åsamkas denne.
Om tillsyn över starkströmsanläggningars utförande och skötsel.
% 14.
Tillsyn över starkströmsanläggningar utövas av kommerskollegium samt av befattningshavare hos kollegium och de kollegium underställda befattningshavarna inom statens elektriska inspektion.
&, 15.
1. Innan arbete med sådan anläggning, till vilkens utförande erford— ras Kungl. Maj:ts tillstånd, påbörjas, skall anmälan göras hos kommers- kollegium, som har att uppdraga åt tekniskt utbildad befattningshavare inom kollegium eller statens elektriska inspektion att hava tillsyn över anläggningens utförande.
2. Har Kungl. Maj:ts tillstånd till anläggnings utförande meddelats, må densamma ej tagas i bruk, förrän den blivit av den utav kommers— kollegium med stöd av mom. 1 förordnade tillsyningsmannen avsynad och godkänd eller denne på annat sätt funnit hinder ur säkerhetssyn- punkt icke föreligga mot anläggningens brukande.
3. Har ansökning om tillstånd till anläggnings utförande till Kungl. Maj:t ingivits men ej slutligen prövats och är anläggningen färdig att tagas i bruk, äger tillsyningsmannen, därest han ej finner särskilda skäl tala mot bifall till berörda ansökning samt anläggningen ur säkerhets- synpunkt är tillfredsställande, medgiva, att anläggningen må i avvaktan på ansökningens slutliga prövning tillsvidare nyttjas.
% 16.
Vid avsyningen skall tillses, att de för elektriska anläggningar i denna stadga eller av kommerskollegium meddelade säkerhetsföreskrifter så ock de säkerhetsföreskrifter, som kunna hava blivit beträffande anlägg— ningen i fråga särskilt givna, äro vid dess utförande iakttagna ävensom att anläggningen i övrigt är anordnad på ett betryggande sätt.
% 17. Sedan anläggning, som i 5 15 avses, tagits i bruk, har tillsyningsman att besiktiga densamma, så ofta kommerskollegium därom förordnar eller tillsyningsman finner det erforderligt. Besiktning skall ock ske, då så-
dant hos kommerskollegium eller tillsyningsman påkallas av väg- och . vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen eller Konung- * ens befallningshavande. '
Sker besiktning på begäran av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järn- , Vägsstyrelsen eller telegrafstyrelsen, bör ombud för den styrelse, som begärt besiktningen, kallas att därvid närvara.
Därest tillsyningsmannen så fordrar, skola i hans närvaro företagas prov och experiment till kontroll å anläggningen.
Tillsyningsman meddelar de föreskrifter, som till förekommande av fara i följd av anläggningens drift må erfordras; och må tillsyningsman— nen, där sådant finnes nödigt, förordna, att anläggningen skall sättas ur bruk intill dess av honom föreskriven åtgärd blivit vidtagen.
Varder hos kommerskollegium anmält, att fara uppstått i följd av an- läggnings drift, äger kollegium, där sådant finnes nödigt, förordna, att anläggningen skall sättas ur bruk intill dess besiktning, varom i denna paragraf är sagt, kan varda hållen.
% 18.
Annan anläggning, än i å 15 avses, må genom statens försorg besik— tigas i den omfattning kommerskollegium-eller tillsyningsman finner er— forderligt och gäller därvid vad i 5 17 angående besiktning och anlägg— nings sättande ur bruk är stadgat.
Kommerskollegium må även, när särskilda skäl föreligga, ålägga inne— havare av sådan anläggning, varom här är fråga, att på egen bekostnad låta besiktiga anläggningen genom annan fackman, som kan av kolle— gium godkännas. På förslag av dylik besiktningsman meddelar kom- merskollegium de säkerhetsföreskrifter rörande anläggningen, vartill be— siktningen må giva anledning.
% 19.
Vid utövandet av honom åliggande tillsyn bör tillsyningsman tillvä- gagå med varsamhet och omsikt samt tillse, att erforderligt skydd vid de elektriska anläggningarna vinnes med minsta olägenhet för anlägg- ningens ägare. % 20.
Vid förrättning för fullgörande av tillsyn över elektrisk anläggning skall tillsyningsmannen, om anläggningens ägare eller arbetsförestånda— ren sådant fordrar, för denne uppvisa sitt förordnande i huvudskrift eller av ämbetsmyndighet styrkt avskrift. % 21.
Där tillsyningsman beslutat, att viss åtgärd i avseende å anläggning skall av densammas ägare vidtagas eller att anläggning skall sättas ur
bruk intill dess av tillsyningsmannen föreskriven åtgärd blivit vidtagen, skall tillsyningsmannen mot bevis tillställa ägaren eller arbetsförestån- daren skriftligt meddelande därom; och äger tillsyningsmannen, där så- dant anses nödigt, göra framställning hos polismyndigheten om vidta- gande av den åtgärd, som i anledning av tillsyningsmannens beslut må på denna myndighet ankomma.
Finner tillsyningsman, att anordning blivit vidtagen, som ej överens- stämmer med av kommerskollegium meddelade säkerhetsföreskrifter, men som likväl kan anses fullt betryggande, äger tillsyningsmannen hos kolle- gium föreslå, att anordningen i fråga må godkännas.
% 22.
För egen eller annans räkning må tillsyningsman icke mot ersättning utöva verksamhet såsom rådgivare rörande elektriska anläggningar, var- om här är fråga, därest ej beträffande anläggning, som ej står under hans tillsyn, kommerskollegium för särskilt fall, då sådant prövas kunna ske utan men för tjänsten, meddelar eftergift. Ej heller må tillsynings- man åtaga sig sådana anläggningars utförande eller driva fabrik eller idka annat industriellt yrke eller i dem hava del eller anställning, för så vitt de avse tillverkning av materiel för elektriska anläggningar av här ifrågavarande slag.
g 23. 5 Den, som innehar eller innehaft uppdrag som tillsyningsman, vare
förbjudet att röja yrkeshemlighet, varom han under sin befattning med denna tillsyn erhållit kännedom.
% 24.
Emot beslut av tillsyningsman må den, som därmed är missnöjd, föra talan genom besvär hos kommerskollegium inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del.
Beslut, att anläggning skall sättas ur bruk i avvaktan på viss åtgärd, länder utan hinder av anförda besvär till efterrättelse, intill dess annor- lunda kan bliva i vederbörlig ordning beslutat.
Särskilda bestämmelser.
5 25.
Innehavare av starkströmsanläggning, till vars utförande och nytt- jande Kungl. Maj:t meddelat tillstånd, skall vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av kraft från sådan anlägg— ning, vilka framdeles kunna bliva i laga ordning fastställda.
% 26.
Därest ägare av starkströmsanläggning å annan överlåter nyttjande— rätten till anläggningen, skall ägaren för de förpliktelser, som jämlikt denna stadga åläggas anläggningens innehavare, vara ansvarig lika med innehavaren, dock ej med annan egendom än anläggningen och vad där- till hör samt under nyttjanderätten inbegripes.
Ansvarsbeslämmelser. g 27.
Den, som utan föreskriven anmälan nyttjar anläggning, varom i % 3 förmäles, eller utan sådan anmälan, som i % 15 sägs, påbörjar arbete med där avsedd anläggning eller i strid emot föreskriften i samma % tager an— läggning i bruk,
eller nyttjar anläggning utan att hava iakttagit de i denna stadga eller av kommerskollegium eller tillsyningsman meddelade säkerhetsföre- skrifter,
eller nyttjar anläggning, vilken genom kommerskollegii eller tillsy— ningsmans beslut satts ur bruk,
eller eljest icke ställer sig till efterrättelse i denna stadga meddelade bestämmelser,
straffes med dagsböter, där ej å överträdelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt eller särskild påföljd i stadgan angivits.
% 28. Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot % 27, fortsätter samma förseelse, skall för varje gång åtal därför anhängig— göres fällas till särskilt ansvar.
% 29.
Allmän åklagare skall tala å förseelse, varom i denna stadga sägs, ändå att angivelse därom ej skett. Han vare ock pliktig utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom av kommerskollegium eller tillsynings— man angives.
Böter, som ådömas enligt denna stadga, tillfalla kronan. Saknas till- gång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna straff- lagen.
Allmän översikt över statliga utredningar och författningar rörande elektriska starkströmsanläggningar.
Före år 1900 funnos endast enstaka statliga föreskrifter, som berörde elektriska starkströmsledningar. Sålunda behandlade förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov bland annat frågan om expropriation för utläggning av elektriska led- ningstrådar. Vidare innehöll gruvestadgan av den 16 maj 1884 under 32 och 33 %% ännu gällande bestämmelser om att vid utmålsförrättning plats skall anvisas åt för gruvdriften erforderliga kraftledningar samt om bestämmandet av ersättning därför. Slutligen må nämnas, att kun— görelsen den 20 april 1883 (nr 15) angående förbud att utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd' upprätta telegraf—, telefon- och likartade för- bindelser å viss mark tilllämpades även beträffande starkströmsledningar, ehuru dessa icke direkt angåvos i författningstexten.
Framläggandet inför riksdagen av förslag till en särskild lag om elek— triska anläggningar samt till vissa därmed sammanhängande ändringar i allmänna strafflagen ävensom i 1866 års expropriationsförordning för- anleddes närmast av följande omständigheter. I skrivelse den 13 maj 1896 hade riksdagen anhållit om utredning, huruvida och i sådant fall under vilka villkor och inskränkningar det kunde anses lämpligt och nyttigt, att den, som ville anlägga elektrisk ledning för belysning eller kraftöverföring, berättigades att, även där godvillig överenskommelse icke kunde träffas, ej mindre draga sådan ledning över annans område än även erhålla säkerhet för ledningens ostörda framtida begagnande. Vidare hade de sakkunniga personer (den s. k. starkströmskommissionen), som år 1898 med' anledning av nämnda riksdagsskrivelse tillkallats för att biträda vid utarbetande inom finansdepartementet av bestämmelser rörande villkoren för anläggning och begagnande av elektriska ljus— och kraftledningar (d. v. s. starkströmsledningar) i avgivet utlåtande fram- hållit behovet av Vissa till civillag hänförliga föreskrifter angående kon— cessionstvång, expropriationsrätt och fridlysning med avseende å dylika elektriska ledningar.
Två särskilda propositioner avlätos därefter av Kungl. Maj:t till 1900 års riksdag. Av propositionerna innehöll den ena, nr 22, lagförslag om tillägg till 1866 års expropriationsförordning och om ändrad lydelse av vissa paragrafer i 19 kapitlet strafflagen samt den andra, nr 46, förslag till lag med Vissa bestämmelser om elektriska ledningar. Propositio- nerna ledde, i fråga om elektriska starkströmsledningar, endast till åtgärd såtillvida, att i strafflagen infördes bestämmelser om fridlysning av så—
dana ledningar enligt samma grunder, som gällde beträffande telegraf- och telefonledningar. I övrigt stannade riksdagens kamrar i olika beslut. I sin skrivelse den 14 maj 1900, nr 118, framhöll emellertid riksdagen, att inom riksdagen förefunnes ett samstämmigt intresse, att lagstiftning måtte komma till stånd i fråga om såväl koncession som expropriations- rätt för elektriska ledningar, varför riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt låta utarbeta och för riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning i dessa hänseenden.
Med anledning av riksdagens sistnämnda hemställan utarbetades och framlades för 1902 års riksdag dels proposition, nr 9, med förslag till lag innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och till lag om ändrad lydelse av 19 kapitlet 20 å och 20 kapitlet 3 % straff- lagen dels ock proposition, nr 10, med förslag om ändrad lydelse av % 2 i 1866 års expropriationsförordning. Propositionerna och på grund av desamma väckta motioner behandlades av ett särskilt utskott (nr 1), som framför allt i betydande avseende omarbetade förstnämnda av de tre lag- förslagen. Utskottets förslag biträddes med vissa j ämkningar av riksdagen.
Sedan riksdagen i skrivelse den 9 maj 1902, nr 86, anmält sitt beslut, utfärdades de av riksdagen antagna lagarna den 27 juni samma år.
Lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1903, utgör fortfarande grunden för lagstiftningen på det elektriska stark- strömsområdet. I lagen har emellertid efter utfärdandet ett Hertal änd— ringar vidtagits, såsom framgår av följande data och nummer i Svensk författningssamling, nämligen den 31 augusti 1907 (nr 69), den 17 juni 1916 (nr 237), 16 maj 1918 (nr 280), 22 juni 1920 (nr 478) samt 29 maj 1931 (nr 148). Lagen den 27 juni 1902 eller 1902 års lag, som den i det följande kommer att benämnas, innehåller huvudsakligen expropriations— och koncessionsbestämmelser beträffande starkströmsanläggningar även- som bestämmelser om ansvarighet för skada till följd av elektrisk ström. Dessutom finnes i lagen intaget ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela erforderliga närmare föreskrifter med avseende å elek— triska anläggningars utförande och skötsel. I fråga om expropriation tillämpas även de allmänna bestämmelserna i detta ämne, vilka numera återfinnas i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.
Av Kungl. Maj:t hava, bland annat, utfärdats följande kompletterande författningar, nämligen stadgan den 31 december 1902 (nr 137) om elek— triska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring (i det följande benämnd 1902 års stadga) samt kungörelsen den 19 maj 1916 (nr 173) med vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anord- nande i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (i det
! l l l
följande benämnd 1916 års kungörelse). Båda författningarna, framför allt stadgan, hava under årens lopp ändrats i åtskilliga avseenden.
1902 års stadga inledes med några direkt till 1902 års lag anknutna bestämmelser om tillstånds- och anmälningsskyldighet beträffande elek— triska anläggningar. Huvuddelen av stadgan upptages av säkerhetsföre— skrifter rörande sådana anläggningar samt bestämmelser om tillsyn över dessas utförande och skötsel. Den statliga tillsynen är anförtrodd åt kommerskollegium samt den för ändamålet inrättade, under kollegium lydande elektriska inspektionen. I anslutning därtill har kollegium dels genom bestämmelse i stadgan bemyndigats utfärda ytterligare säkerhets— föreskrifter dels ock genom beslut av Kungl. Maj:t den 30 november 1917 erhållit bemyndigande att tillsvidare medgiva undantag från de i stadgan meddelade säkerhetsföreskrifterna.
Med stöd härav har kommerskollegium utfärdat flera kungörelser, bland vilka i detta sammanhang särskilt må nämnas kollegii kungörelse den 1 mars 1904 (nr 10) angående säkerhetsföreskrifter vid utförande av elektriska an- läggningar för belysning eller arbetsöverföring samt kollegii kungörelse den 6 mars 1919 (nr 111) angående säkerhetsföreskrifter vid utförande av elek— triska starkströmsanläggningar i lantgårdar och därtill hörande byggnader.
Vid sidan av riksdagens ståndpunkttaganden till bestämmelserna i 1902 års lag samt till organisationen av den statliga tillsynen över elek- triska starkströmsanläggningar hava även i annat sammanhang frågor rörande sådana anläggningar behandlats av riksdagen.
Härvid bortses från de bestämmelser angående kraftöverföring, som finnas meddelade i vattenlagen.
Genom skrivelse den 28 mars 1907, nr 62, anhöll riksdagen, i anled— ning av väckta motioner, att Kungl. Maj:t ville låta föranstalta om ut- redning, på vilket sätt betryggande garantier för kontraktsenligt åtnju- tande av elektrisk energi kunde genom lagstiftning eller eljest beredas avnämare av sådan energi samt i den mån riksdagens medverkan till lagstiftning i ämnet erfordrades för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. — Sedan yttranden över skri- velsen avgivits av ett stort antal myndigheter och korporationer, till— satte Kungl. Maj:t den 22 juni 1911 för verkställande av den av riks— dagen begärda utredningen en kommitté, vilken därjämte erhöll i upp- drag att utreda, huruvida och på vad sätt priset på elektrisk kraft, som distribuerades till allmänheten, kunde av offentlig myndighet regleras. Nämnda kommitté, den s. k. kraftkommittén, avgav den 16 december 1914 ett omfattande betänkande, vilket bland annat innehöll en allmän redogörelse för utvecklingen av den svenska lagstiftningen rörande elek- triska starkströmsanläggningar samt en detaljerad översikt över mot-
svarande lagstiftning i vissa främmande länder. Själva betänkandet utmynnade huvudsakligen i ett förslag till lag, innefattande vissa be- stämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft. Beträffande frågan om prisreglering av elektrisk kraft innehöll betänkandet en när- mare utredning, med stöd av vilken kommitténs majoritet funnit sig icke böra framlägga förslag i ämnet. Vissa reservanter inom kommittén ansågo emellertid åtgärder även i sistberörda avseende påkallade och framlade ett förslag till ny lag, avsedd att ersätta 1902 års lag. Sist- nämnda förslag blev icke av Kungl. Maj:t förelagt riksdagen. Däremot avlät Kungl. Maj:t till 1920 års riksdag proposition, nr 298, med förslag bland annat till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft. Under iakttagande av åtskilliga av riksdagen beslutade ändringar i förslaget blev lagen sedermera den 22 juni 1920 under rub- riken lag med vissa bestämmelser om registrering av elektriska an— läggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. av Kungl. Maj:t ut— färdad. I anslutning därtill genomfördes även vissa av nämnda lag föranledda ändringar i andra lagar.
Vidare må nämnas, att riksdagen genom skrivelser den 29 maj 1915, nr 176, och den 9 juni 1917, nr 302, i anledning av väckta motioner, anhöll om verkställande av utredningar angående åtgärder för främjande av landsbygdens elektrifiering. I viss del anförtroddes utredningsupp— draget åt de redan i början av år 1915 inom dåvarande civildeparte- mentet tillkallade s. k. vattenfallssakkunniga, vilka sedermera framlade förslag, som ledde till inrättande 1918 av kraftledningslånefonden och 1919 av vattenkraftslånefonden. I huvudsak lämnades emellertid utred— ningsuppdraget rörande landsbygdens elektrifiering åt en kommitté, som efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 13 juli 1917 tillsattes inom jordbruksdepartementet. Ifrågavarande kommitté, den s. k. elektrifie- ringskommittén, avlämnade ett stort antal tekniska utredningar rörande elektrifieringen av landsbygden inom olika län i riket. Sedan Kungl. Maj:t i samband med en allmän begränsning av kommittéväsendet be- slutat, att elektrifieringskommitténs verksamhet skulle upphöra den 31 maj 1923, avgav kommittén sistnämnda dag en redogörelse för sitt dittillsvarande arbete ävensom ett kortfattat förslag till organisation av statens verksamhet beträffande landets elektrifiering. Kommitténs ut— redningar hava i stort sett icke lett till några åtgärder i annan mån än att de medverkat till att särskilda medel under en följd av år an- visats för landsbygdens elektrifiering.
Beträffande av riksdagen under senare år till Kungl. Maj:t framförda önskemål om utredningar i lagstiftningsfrågor rörande elektriska anlägg- ningar må framhållas följande. — Genom skrivelse den 21 maj 1926,
! i i
nr 249, anhöll riksdagen, i anledning av väckt motion, om utredning, huruvida gällande lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar böra ändras i den riktning, att menighet må, där ett för staten eller för annan menighet viktigt intresse det kräver, kunna åläggas skyldighet att inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer (numera ersatt med byggnadsstadgan den 20 november 1931) äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg eller allmän plats för framdragande av elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elek— trisk järnväg eller spårväg. — Dessutom har riksdagen i skrivelse den 11 mars 1935, nr 71, i anledning av väckt motion, anhållit om verk- ställande av utredning angående möjligheterna att förenkla och förbilliga förfarandet vid tvångsförvärv av rätt att å annans mark framdraga elektriska ledningar. Sistnämnda skrivelse har ännu icke föranlett någon särskild åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
Slutligen må erinras om vissa författningar i ämnen, vari förslag redan avgivits av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet.
År 1919 tillkom efter utredning inom kommerskollegium med biträde av sakkunniga en statlig reglering av installatörsyrket i fråga om elek- triska anläggningar. Den grundläggande författningen på detta område utgöres av Kungl. Maj:ts förordning den 5 december 1919 (nr 755) an- gående behörighet att utföra elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring m. m. Förordningen kompletteras av kommerskollegii kungörelse den 30 april 1920 (nr 232) med särskilda föreskrifter rörande behörighet att utföra elektriskt installationsarbete. I denna fråga hava sakkunniga för elektriska kontrollväsendet den 23 oktober 1935 avgivit särskilt betänkande (statens offentliga utredningar 1935: 53) med förslag till nya bestämmelser, jämväl reglerande entreprenörväsendet på det elektriska installationsområdet.
Vidare må framhållas, att Kungl. Maj:t, i anledning av förslag av de sakkunniga, den 26 april 1935 utfärdat kungörelse (nr 138) angående kontroll av viss elektrisk materiel.
Elektricitetsförsörjningens utveckling.
Landets elektricitetsförsörjning har under det 30-tal år, som förflutit sedan den ännu gällande lagens tillkomst, genomgått en mycket snabb utveckling.
En indikator på elektricitetsproduktionens tillväxt kan erhållas ur sta— tistiken över Sveriges utbyggda vattenkraft, publicerad av Svenska vat— tenkraftföreningen. Denna statistik går tillbaka till år 1912, då den utbyggda vattenkraften uppgick till något över 500 000 kW. Vid 1935
års slut hade kapaciteten ökats till 1.45 miljoner kW eller i runt tal 2 miljoner hästkrafter. Värmekraftverkens effekt uppgick vid årsskiftet 1935—36 till 0.75 miljoner kW eller 1 miljon hästkrafter.
Den producerade energimängden har under perioden 1912—1935 ökats från cirka 1.3 miljarder till nära 7 miljarder kWh, varav ungefär 0.0 miljarder kWh alstrats av värmekraftverk.
Fördelningen av den alstrade energien har, såsom framgår av nedan- stående tabell, under den senaste 20-årsperioden undergått en anmärk— ningsvärd förändring.
1913 1935 Allmän industriell förbrukning ............... 64.6 % 60.5 % Elektrolyt., elektrokem. industri, elektriska pannor. 29.8 % 19.5 % Spårvägar och järnvägar .................... 1.5 % 6.0 % Borgerlig förbrukning ...................... 4.1 % 14.0 %
Utvecklingen uppvisar sålunda en kraftig stegring av den s. k. bor- gerliga förbrukningen, en följd av en omfattande landsbygdselektrifiering och av vidgade användningsområden för den elektriska energien inom hushåll och hantverk.
Ett annat mått på elektricitetens landvinningar erhålles ur kommers— kollegii statistik angående längden av utbyggda högspänningsledningar. Omkring år 1905 uppgick totala längden av dylika ledningar till cirka 5000 km, är 1935 redovisas cirka 65 000 km. Det bör här observeras, att dessa uppgifter endast avse högspänningsledningar. För lågspän- ningsledningar, Vilka ej äro anmälningspliktiga, finnas inga längdupp— gifter. De torde emellertid i längd något överstiga högspänningsled- ningarna.
Överföringsspänningarna hava likaledes ökats: från 15 000—20 000 V vid seklets början till 220000 V.
Det i landets elektricitetsförsörjning investerade kapitalet är avsevärt. Taxeringsvärdet för landets vattenkraftanläggningar angavs år 1930 av kommerskollegium till 369 miljoner kronor. Värdet av landets samtliga kraft- och distributionsanläggningar torde kunna uppskattas till ungefär 1.2 miljarder kronor. Ett ännu större kapital torde vara investerat i till dessa anläggningar anslutna installationer.
Enligt 1931 års företagsräkning voro mer än 60000 personer direkt sysselsatta inom olika grenar av det elektrotekniska näringslivet. Där-
utöver sysselsättas ett stort antal personer med byggnad och drift av elektriska anläggningar inom andra än rent elektrotekniska företag.
Av de angivna siffrorna framgår, att de till elektricitetsförsörjningen anslutna näringsgrenarna fått en allt större betydelse. Utvecklingen har även bidragit till att skapa ökad sysselsättning inom skilda grenar av näringslivet samt att direkt och indirekt höja levnadsstandarden inom stora lager av vårt folk.
De för varje år alltmera utbredda och mer komplicerade elektriska anläggningarna ställa emellertid allt större krav såväl på materiel och utförande som på de personer, som hava ansvaret för anläggningarnas planering, drift och tillsyn.
Direktiv för sakkunniga för elektriska kontroll- väsendet m. 111.
När chefen för handelsdepartementet den 3 februari 1933 hos Kungl. Maj:t hemställde om bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa en allmän utredning rörande det elektriska kontroll— väsendet, lämnade departementschefen i sitt yttrande till statsrådsproto- kollet en redogörelse för de frågor utredningen skulle omfatta jämte vissa riktlinjer för utredningsarbetet. Efter att hava erinrat om de åt— gärder, som från statens sida vidtagits på ifrågavarande område, anförde departementschefen följande:
»Från den tid, då staten började ingripa reglerande beträffande den elektriska energiförsörjningen, har användningen av elektriciteten såsom ljus- och kraftkälla tilltagit i en utomordentlig grad. Den elektriska energien har blivit ett av de mest oumbärliga konsumtionsobjekten så- väl inom näringslivet som annorstädes. De elektriska överförings- och fördelningssystemen spänna numera över stora delar av landet, betydande ekonomiska intressen hava bundits till de elektriska anläggningarna och samhället har på ett förut oanat sätt blivit beroende av ostörd och till— fredsställande energitillförsel.
Till följd av olika omständigheter har emellertid den statliga kon- trollen på ifrågavarande område icke hållit jämna steg med den utveck— ling, som sålunda ägt rum. Detta har bland annat tagit sig uttryck däri, att vid sidan av denna statliga kontroll en enskild kontrollverk— samhet uppstått på grund av initiativ från skilda håll, främst från sam- manslutningar av sakkunniga, från kraft— och elektricitetsverk, från brandförsäkringsföretag och från elektroindustriellt håll. Visserligen har därvid samarbete ofta kommit till stånd med de statliga kontrollorga- nen. F örnekas kan dock icke, att det nuvarande kontrollsystemet lider
av allvarliga brister och särskilt lämnar rum för berättigade anmärk- ningar ur synpunkten av erforderlig enhetlighet och effektivitet.
Tidpunkten synes mig för den skull vara inne att underkasta lagstift— ningen på förevarande område en genomgripande revision. Åtskilliga framställningar hava också inkommit under de senare åren från skilda intressegrupper, syftande till en utredning av det elektriska kontrollvä- sendet. En sådan utredning synes mig böra avse de åtgärder av olika slag från det allmännas sida, som krävas för att förebygga olycksfall och skador av elektriska anläggningar och för att i övrigt befordra den elektriska energiförsörjningens sunda utveckling.
Föremål för utredningen bör sålunda bland annat bliva de säkerhets— föreskrifter av skilda slag, som kunna anses erforderliga för ett rationellt utförande och en ändamålsenlig skötsel av elektriska anläggningar. Ät- skilliga av de härutinnan gällande föreskrifterna datera sig från början av detta århundrade, och det torde med hänsyn till utvecklingen å området vara uppenbart, att en omarbetning och modernisering är be- hövlig. Visserligen hava de ursprungliga föreskrifterna i stor utsträck- ning kompletterats genom sedermera av Kungl. Maj:t, kommerskollegium och elektriska inspektionen meddelade bestämmelser och anvisningar, men dessa sakna ej sällan den fullständighet, likformighet och det syste- matiska sammanhang, som är önskvärt. Härtill kommer, att vid sidan av dessa officiella bestämmelser ett stort antal olika serier av föreskrifter och anvisningar tillkommit på initiativ av korporationer och enskilda.
Utredningen i denna del torde böra gå ut på att ett system av en— hetliga och klara säkerhetsföreskrifter av principiell innebörd uppbygges, som tager sikte på olika anläggningars karaktär och beskaffenhet och som lämnar möjlighet till en successiv anpassning efter utvecklingens krav. Jag förutsätter härvid, att de omfattande förarbeten, som enligt vad jag inhämtat på enskilt initiativ härutinnan redan verkställts, komma att ställas till förfogande.
Som förut nämnts utövas tillsynen över elektriska anläggningar av kommerskollegium samt av befattningshavare hos kollegium och kolle- gium underställda befattningshavare inom den elektriska inspektionen.
Landet är numera indelat i fyra inspektionsdistrikt. I tre av dessa utövas tillsynen av tre å inspektionens stat uppförda statsinspektörer. En fjärde statsinspektör är i egenskap av överinspektör och byrådirektör å elektriska sektionen av kommerskollegii industribyrå uppförd å kollegii stat. Sedan 1927 är en förste byråingenjör å elektriska sektionen till- syningsman i det fjärde distriktet. Från och med år 1920 äro dessutom å inspektionens stat anställda två assistenter.
Enligt gällande bestämmelser avser den statliga inspektionen i huvud— sak endast sådana starkströmsanläggningar, för vilkas utförande erford—
ras Kungl. NIajzts tillstånd. Icke koncessionerade anläggningar besiktigas endast efter anmälan om behov av inspektion eller då vederbörande inspektör eljest finner anledning ingripa på grund av fara för skada å person eller egendom eller hinder i driften av statens telegraf- eller tele— foninrättning. Detta innebär, att själva förbrukningsanläggningarna i allmänhet äro undantagna från inspektionsverksamheten. Sedan 1920 tjänstgöra de elektriska inspektörerna även såsom specialinspektörer inom yrkesinspektionen.
Jämväl beträffande det elektriska inspektionsväsendet hava emellertid från ett flertal enskilda håll vidtagits åtskilliga åtgärder. Sålunda hava kraft- och elektricitetsverken samt brandförsäkringsföretagen till gagn för olika intressen anordnat ett omfattande inspektionsväsen, och en livlig besiktningsverksamhet bedrives dessutom av länskonsulenter, ång- panneföreningarna och andra konsulterande tekniska organ.
Uppenbart är, att ett inspektionsväsende, fördelat på så många in- spektionsorgan, kan leda till mångahanda svårigheter och medföra oeko- nomiska och föga enhetliga anordningar. Med hänsyn till de olika syn- punkter, ur vilka den enskilda inspektionen tillkommit, kan man knap- past förvånas över den stora olikformighet beträffande kontrollen, som råder för skilda grupper av anläggningar. Särskilt på landsbygden med dess stora antal småanläggningar hava besvärligheter uppstått. Vid åt— skilliga tillfällen hava — jämväl inom riksdagen — framställningar gjorts, åsyftande ändringar beträffande den elektriska inspektionsmyndighetens organisation. Därvid har särskilt anmärkts mot det förhållandet, att statsinspektörerna, ehuru uppförda å lokal stat med olika inspektions- distrikt, samtliga äro stationerade i Stockholm. Senast har 1931 års riksdag — vid behandlingen av frågan om anslag till inspektionens verk- samhet för budgetåret 1931/1932 —— uttalat, att riksdagen förväntade, att Kungl. Maj:t toge i övervägande, huruvida den nuvarande organi- sationen fyllde de anspråk, som de senaste årens utveckling ställde på densamma. Efter anmodan har kommerskollegium iskrivelse den 29 december 1931 avgivit förslag till en decentralisation av den nuvarande inspektionen.
Vid den utredning, som nu bör igångsättas, bör frågan om den elek- triska inspektionens organisation tagas under omprövning. Därvid synes tillika böra undersökas behovet såväl av en effektivare tillsyn över de nuvarande besiktningsobjekten som av en utvidgning av den statliga tillsynen till sådana anläggningar, som nu ej äro föremål för inspektion. Särskild uppmärksamhet synes mig böra ägnas frågan om det inbördes förhållandet mellan den statliga inspektionen och den privata besikt- ningsverksamheten.
Sannolikt kommer en utvidgad statlig inspektionsverksamhet att med-
föra stegrade kostnader för statsverket. Med hänsyn härtill och 1 an- slutning till vad inom vissa andra områden av statens inspektionsverk- samhet är fallet torde kunna ifrågasättas, om ej bidrag till täckande av dessa kostnader borde uttagas av ägarna till de anläggningar, som under- kastas inspektion. Även detta spörsmål bör bliva föremål för övervä- gande.
I nära samband med nu behandlade kontrollåtgärder står frågan om en statlig kontroll av den i landet saluförda elektriska materielen. Vis- serligen har på enskilt initiativ tillskapats en kontrollverksamhet be- träffande sådan materiel, men med hänsyn till frågans stora betydelse bör utredas, huruvida icke — såsom i Vissa andra länder — en offentlig kontroll jämväl på detta område bör anordnas.
Från vissa brandförsäkringsföretag har framställning gjorts om vid- tagande av åtgärder för en obligatorisk revision av i landet med s. k. kristidsmateriel utförda elektriska inomhusinstallationer. Ehuru denna fråga numera icke torde äga någon större aktualitet, synes densamma dock böra tagas upp till behandling i detta sammanhang.
Först genom den förut omnämnda s. k. behörighetsförordningen av år 1919 infördes en viss statlig kontroll till reglerande av kompetensen hos dem, som hava att utföra och sköta elektriska anläggningar. Anledningen till denna reglering låg främst i de betänkliga förhållanden, som upp- stått i samband med kristidens starkt forcerade elektrifieringsarbete, särskilt å landsbygden. Enligt förordningen få, med undantag för vissa mindre betydande arbeten, elektriska installationsarbeten inom- och ut- omhus endast utföras av eller under kontroll av person, som erhållit av kommerskollegium utfärdat behörighetsbevis. För erhållande av sådant behörighetsbevis finnas uppställda vissa kompetenskrav, innebärande fordringar å såväl praktisk erfarenhet som teoretiska kunskaper.
Jämsides med denna statliga kontroll över de elektriska installatörerna tillämpa elektricitetsverken, kommunala såväl som enskilda, ett system med av dem godkända entreprenörer, och enhetliga normer för auktori- sation av dylika entreprenörer hava vunnit tillämpning vid ett stort antal av nämnda verk. Därvid hava uppställts vissa fordringar på ve- derbörandes personliga egenskaper, på ekonomisk soliditet m.m., vartill författningsenligt hänsyn icke kan tagas vid meddelande av kommers- kollegii behörighetsbevis.
Mot detta entreprenörsystem har en stark opposition framkommit från olika installatörsammanslutningars sida, varvid gjorts gällande, att sy- stemet i själva verket innebär ett oberättigat intrång i näringsfriheten. Från fastighetsägares och andra konsumenters sida har framhållits, att entreprenörsystemet förhindrar en välbehövlig konkurrens och onödigt fördyrar de elektriska installationerna.
Med hänsyn till de olika synpunkter, som i denna fråga kunna göras gällande, finner jag nödvändigt, att jämväl spörsmålet om kontrollen ' över de elektriska yrkesmännens kompetens och det därmed samman- hängande entreprenörsystemet göres till föremål för en allsidig prövning. En sådan prövning torde också böra avse frågan om ett nöjaktigt ord— nande av yrkesmännens utbildning.
I samband med den av mig nu förordade utredningen torde lämpligen vissa andra spörsmål beträffande de elektriska anläggningarna jämväl böra bliva föremål för behandling. Bland sådana spörsmål må nämnas frågan, i vad mån vid prövning av en koncessionsansökan rörande elek- trisk anläggning hänsyn bör tagas till behovet av anläggningen, vidare vilket förfarande, som bör iakttagas vid förlängning av meddelade kon- cessioner för sådana anläggningar, samt eventuella villkor för förläng- ning, ävensom frågor om ändrade bestämmelser rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk järn- eller spår- väg samt om viss revidering av gällande regler om ansvarighet för skada till följd av elektrisk ström.»
Såsom av den inledande allmänna översikten framgår, hava sakkun— niga för elektriska kontrollväsendet redan slutfört utredningsuppdraget i några relativt fristående delar (materielkontrollen och behörighetsfrå- gan). De förslag, som därvid framlagts, ansluta sig till ovan intagna direktiv. I det följande komma de återstående, mera intimt med var- andra sammanhängande frågorna att successivt göras till föremål för utredning.
Härvid torde böra understrykas, att de sakkunnigas uppdrag huvud- sakligen avser kontrollen över elektriska starkströmsanläggningar. Ehuru de stora ekonomiska spörsmål, som sammanhänga med elektrifieringen, sålunda icke direkt falla under uppdraget, måste naturligen tillses, att förslagen till kontrollåtgärder avpassas för en rationell kraftförsörjning.
I detta sammanhang må erinras om att de av Kungl. Maj:t genom beslut den 31 december 1934 tillkallade sakkunniga för verkställande av en förberedande utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet i sitt den 9 december 1935 avgivna betänkande om folkförsörjning och arbetsfred (statens offentliga utredningar 1935: 65 och 66) bland annat föreslagit, att elektrifierings- frågan från olika utgångspunkter underkastas en förnyad fullständig undersökning. Enligt berörda sakkunnigas hemställan skulle utredningen helt allmänt avse frågan om befrämjandet av den svenska vattenkraf- tens utnyttjande. I motiveringen framhållas emellertid särskilt spörs- målen om åtgärder till ordnande av förbättrade kreditmöjligheter för kraftverk och kraftledningar samt till ersättande av gamla undermåliga
3
installationer med tidsenliga och betryggande sådana. Vidare förordas, en på detaljundersökningar grundad inventering av det inom landetsl olika delar föreliggande kraftbehovet. Därjämte beröres i betänkandetl den kommunala taxesättningen, som i stor omfattning gjort elektrici-i tetsverksrörelsen till ett indirekt beskattningsmedel.
De förslag sakkunniga för elektriska kontrollväsendet här framlägga kunna ur formell synpunkt indelas i tre grupper, lagfrågor, övriga för- fattningsfrågor samt organisationsfrågor.
Till den första gruppen hänföras härvid huvudsakligen koncessions— väsendet samt viss revidering av bestämmelserna om ansvarighet för skada till följd av elektrisk ström.
Till den andra gruppen hör en allmän modernisering av gällande före- skrifter av administrativ och teknisk natur rörande elektriska anlägg— ningars utförande och drift samt angående tillsynen å sådana anlägg— ningar.
Den tredje gruppen omfattar organisationen av det statliga kontroll- organet.
I. Koncessionsväsendet m. m.
Koncessionsväsendet, som är av grundläggande betydelse för den stat- liga regleringen å hithörande område, synes lämpligen först böra upp- tagas till behandling. Mellan frågorna om koncession och expropriation för elektriska starkströmsledningar föreligger otvivelaktigt ett starkt samband. Då emellertid, såsom redan ovan framhållits, sistnämnda fråga endast i viss detalj faller under sakkunnigas uppdrag samt en allmännare utredning i ämnet på grund av riksdagens senaste uttalande framdeles kan förväntas bliva igångsatt, kommer expropriationsförfa- randet att här beröras endast i den mån detta av sammanhanget på- kallas.
Enligt de meddelade direktiven skall sakkunnigas utredning rörande koncessionsväsendet närmast avse spörsmålen om behovsprövning vid meddelande av koncession att framdraga elektriska starkströmsledningar samt om förlängning av redan meddelade dylika tillstånd. Härvid torde emellertid åtskilliga på koncessionsfrågan i dess helhet inverkande om- ständigheter behöva tagas under övervägande.
Såsom underlag för ett ståndpunkttagande i förevarande avseenden må först lämnas en redogörelse för gällande bestämmelser angående tillstånd att utföra elektriska starkströmsledningar samt för den praxis, som under tillämpningen av nämnda bestämmelser utformats.
Några direkta framställningar av allmännare innebörd synas icke före— ligga rörande koncessionsväsendet. Önskvärdheten av utredning av frå— gan, huruvida vid koncessionering av starkströmsledningar behovspröv- ning bör äga rum, särskilt med hänsyn till redan befintliga anläggningar, eller om granskningen av inkommande ansökningar bör begränsas till rent tekniska och säkerhetssynpunkter, underströks emellertid av kom- merskollegium, i samband med att kollegium i utlåtande den 29 febru- ari 1932 förordade tillkallandet av sakkunniga för elektriska kontroll- väsendet.
A. Cällande bestämmelser angående tillstånd att framdraga elektriska starkströmsledningar.
Inledningsvis må nämnas, att tillstånd av Konungen erfordras för att få framdraga en elektrisk starkströmsledning över kronomark eller ex- propriera fastighet eller särskild rätt till fastighet i anledning av viss
starkströmsanläggning. Den statliga prövning, som i dessa fall äger rum, beror på att fråga är om intrång i äganderätten.
Frånsett avgöranden av nämnda natur ankommer det emellertid enligt gällande bestämmelser i betydlig omfattning på Konungen att bestämma, i vad mån starkströmsledningar överhuvud taget skola få utföras och nyttjas. Föreskrifterna om när Konungens tillstånd i sistberörda avse- ende erfordras återfinnas dels i 2 % av 1902 års lag (1 % innehåller be- stämmelser om expropriation), dels i 2 % av 1902 års stadga. Kom- pletterande bestämmelser angående ansökningshandlingar m. m. äro in- tagna i 3 5 av lagen och 1 % av stadgan.
Såsom redan inledningsvis antytts, tillämpades före tillkomsten av gällande bestämmelser kungörelsen den 20 april 1883 angående förbud att utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd upprätta telegraf—, telefon- och likartade förbindelser å viss mark även beträffande starkströmsled— ningar. Kungörelsen avsåg emellertid endast upprättande av ledningar å kronans mark eller inom område för allmän väg eller järnväg. Vid meddelande av dylika tillstånd föreskrevos i de särskilda besluten när— mare angivna villkor. Tilläggas må, att 1883 års kungörelse uttryck- ligen upphävdes genom 1902 års stadga, i vad kungörelsen avsåg upp- rättande av elektrisk förbindelse för belysning eller arbetsöverföring inom området för allmän landsväg eller statens eller enskild järnväg.
De ovan åberopade paragraferna i 1902 års lag och 1902 års stadga hava för närvarande följande lydelse:
Lagen den 27 juni 1902. >>2 &_
Vill någon utföra elektrisk anläggning, där största effektiva spän- ningen överstiger två hundra femtio volt, räknat, om jordledning an- vändes, mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två led- ningar, söke Konungens tillstånd till företaget; dock vare sådant till- stånd ej erforderligt, där anläggningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan, ej heller där anläggning, som icke berör allmän väg eller allmän farled, utföres på egen mark samt antingen avståndet från ledning, som skall framdragas ovan jordytan, till boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård överstiger tjugu meter eller, om dylik ledning skall framgå på mindre avstånd än nu är sagt, ägaren sådant medgivit.
Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad, som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där
ej anläggningen skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare meddelas, utan så är, att annan sträckning för led- ningen visas ej kunna utan synnerlig olägenhet användas.
Tillstånd, varom i denna paragraf sägs, må av Konungen meddelas endast för viss tid, ej överstigande fyrtio år. Meddelas det sökta till— ståndet, föreskriver Konungen, under förbehåll av enskild rätt, på vil- ket sätt och under vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.
Har Konungen enligt denna paragraf meddelat tillstånd till elektrisk anläggning, och vill någon allenast för överförande av kraft därifrån utföra annan sådan anläggning med spänning, som ovan sägs, erfordras icke därtill Konungens tillstånd, med mindre tillämpning av 1 åifråga- kommer eller anläggningen berör allmän väg eller allmän farled eller, då ledning skall framgå ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomt— plats eller trädgård, ägaren ej sådant medgivit.
Har ansökning om tillstånd till elektrisk anläggning blivit till Konungen ingiven och är anläggningen färdig att tagas i bruk, må, när skäl där- till äro, i avvaktan på ansökningens slutliga prövning tillstånd till an- läggningens nyttjande tillsvidare meddelas i den ordning Konungen föreskriver.
Var, som utan vederbörligt tillstånd eller i strid emot de vid medde- lande av tillstånd givna föreskrifter nyttjar anläggning, som i denna paragraf avses, straffes med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor, där ej å överträdelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.
3 %.
Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning päfordra av- stående eller upplåtande av fastighet eller om tillstånd att utföra elek- trisk anläggning, som i 2 % avses, skall vara åtföljd av fullständig be- skrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och inne- havare av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen skall över dem framdragas, äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning, som skall framdragas inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, förteckning, som
nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår fastigheter, över vilka led— ningen skall framgå eller i vilkas mark den skall nedläggas.
Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller municipalsamhällen, inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anläggning eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastig- heter, som, enligt vad ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra sig över ansökningen, och infordras i övrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.
Vad i denna paragraf är stadgat om skyldighet att förete karta över jord, som för elektrisk anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter, så ock därom att tillfälle att yttra sig över gjord ansö- kan skall lämnas vissa menigheter samt ägare och innehavare av fas- tigheter, gälle ej beträffande ansökan om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat järnvägsområde.»
Kungl. Maj:ts stadga den 31 december 1902. »1 &_
Vill någon enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestäm- melser om elektriska anläggningar, söka Konungens tillstånd att utföra elektrisk anläggning för belysning eller arbetsöverföring, skola, utöver de i 3 % av nämnda lag omförmälda handlingar och uppgifter, vid an- sökningen fogas:
1) om enligt planen för det tillämnade företaget ledningen till någon del är belägen på ett avstånd av mindre än 75 meter från vattentra- fikled, järnväg, spårväg, allmän väg eller elektrisk eller mekanisk led- ning, dels särskild karta, i skala ej understigande 1:5000, utvisande för sådan del den ifrågasatta ledningens läge i förhållande till farleden eller den förut befintliga ledningen, dels oclc detaljritningar, iskala ej under- stigande 1:20, jämte tillhörande beskrivningar över tillämnade anord- ningar vid ifrågasatt korsning av eller sträckning utmed sådan farled eller förut befintlig ledning; samt
2) om enligt planen eljest erfordras särskilda skyddsanordningar, de- taljritningar, i skala ej understigande 1:20, jämte tillhörande beskriv— ningar över dessa anordningar.
25.
Utöver vad i lagen den 27 juni 1902 för vissa fall stadgas angående skyldighet för den, som vill utföra elektrisk anläggning, att till anlägg- ningen söka Konungens tillstånd, skall sådan skyldighet åligga den, som vill framdraga elektrisk ledning för belysning eller arbetsöverföring
inom område för vattentrafikled, järnväg eller allmän väg; och skall ansökningen vara åtföljd av de handlingar och uppgifter, som omför- mälas i 3 % av nämnda lag samt i 1 & av denna stadga.»
De tillstånd till framdragande av elektriska starkströmsledningar, som av Konungen meddelas med stöd av bestämmelserna i ovan intagna paragrafer i 1902 års lag, respektive 1902 års stadga, lämnas i samtliga fall under förbehåll av enskild rätt. Sinsemellan äro tillstånden enligt lagen och enligt stadgan av olika natur.
Tillstånd enligt 2 % i 1902 års lag erfordras endast beträffande anlägg- ningar, där den största effektiva spänningen, beräknad på sätt i para- grafen närmare angives, överstiger 250 volt. Härvid är att märka, att skyldigheten att söka tillstånd gäller de elektriska ledningarna och icke vederbörande kraft- och transformatorstationer. I 1902 års stadga (6, 16 och 31 åå) indelas starkströmsanläggningarna i lågspännings-, medel— spännings- och högspänningsanläggningar. Det är ledningar av de två senare slagen, som avses i 2 % av lagen. Tillstånden eller koncessio- nerna, som de på sätt redan av det föregående framgår allmänt be- nämnas, ehuru detta ord icke användes i lagtexten, innebära rätt att framdraga Viss eller vissa till hela sin sträckning bestämda ledningar samt skola alltid vara begränsade till tiden. I den mån den fastställda ledningssträckningen berör allmän väg, vattentrafikled eller järnväg, inne- fattar koncessionen jämväl tillstånd att framdraga ledningen inom om- råde för sådan trafikled.
Tillstånd enligt 2 % i 1902 års stadga meddelas däremot uteslutande i fråga om ledningar, som icke äro underkastade koncessionsskyldighet, således dels lågspänningsledningar, dels ledningar med högre spänning, vilka undantagits från den allmänna föreskriften i 2 % av 1902 års lag. Dessutom gäller, att tillstånd enligt stadgan endast erfordras om och i så fall till de delar ledningarna beröra allmän väg, vattentrafikled eller järnväg. Ytterligare må här understrykas, att stadgeparagrafen icke innehåller bestämmelse om begränsning av tillståndet till viss tid.
Slutligen föreligger naturligtvis en principiell skillnad därutinnan, att det förra slaget av tillstånd grundas på en av Kungl. Maj:t och riks- dagen gemensamt stiftad lag, under det att tillstånd av det senare sla- get meddelas jämlikt av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdad bestämmelse.
I anslutning till ovan lämnade uppgifter om gällande bestämmelser rörande tillstånd att framdraga elektriska starkströmsledningar torde sakkunniga behöva något närmare uppehålla sig vid bestämmelsernas tillkomst och innebörd. Särskilt gäller detta beträffande 1902 års lags 2 %, vilken innehåller huvudprinciperna för koncessionsväsendet.
B. Bestämmelsernas tillkomst och allmänna innebörd.
1 . Koncessionstid.
Enligt bestämmelse i 1902 års lag 2 % tredje stycket må koncession meddelas endast för viss tid, ej överstigande 40 år. En redogörelse för huru detta stadgande tillkom torde vara i hög grad belysande för stats- makternas dåvarande inställning till koncessionsproblemet.
Någon begränsning av giltighetstiden för koncession föreslogs icke av 1898 års sakkunniga, ej heller innehöll den av Kungl. Maj:t till 1900 års riksdag avlåtna propositionen förslag i sådant hänseende. En av anledningarna till att Kungl. Maj:ts förslag icke bifölls av riksdagen synes hava varit den, att inom riksdagen gjordes gällande, att konces- sion och expropriationsrätt borde begränsas i tiden.
I det nya förslag till lagstiftning, som därefter utarbetades och som framlades för 1902 års riksdag, upptogs emellertid fortfarande icke någon bestämmelse om Viss koncessionstid. Föredragande departementschefen framhöll till stöd för nämnda ståndpunkttagande i den nya propositio- nen, bland annat, följande. Om, såsom ifrågasatt blivit, expropriations— tillåtelse och koncession begränsades till viss tid, skulle därigenomi många fall högst avsevärda hinder läggas i vägen för den elektriska kraftens användande. I allmänhet kunde det nämligen icke vara lönande att utföra så dyrbara anläggningar, som för ändamålet erfordrades, utan visshet om att under mera än en jämförelsevis kort tid få draga fördel av desamma. 1898 års sakkunniga, vilka enstämmigt och kraftigt fram- hållit detta, hade även fäst uppmärksamheten därpå, att en tidsbegräns- ning av koncessionen och expropriationsrätten för en elektrisk anlägg- ning innebure fara för upphörande av anläggningens drift och hotade därigenom de personers och verks intressen, vilka genom den ifrågava- rande anläggningen erhölle elektrisk kraft för sina behov. Det borde emellertid icke vara uteslutet, att, när sådant på grund av särskilda förhållanden vore påkallat, koncession meddelades blott för viss tid eller att vid meddelande av koncession inlösningsrätt förbehölles staten, på sätt regelmässigt skedde i fråga om enskilda järnvägar. Tydligt vore även, att en koncession kunde förverkas genom innehavarens underlå- tenhet att fullgöra uppställda villkor.
Det särskilda utskott inom riksdagen, som avgav utlåtande över 1902 års proposition och med anledning därav väckta motioner (av herrar Lindhagen m. fl.) förklarade sig hava ägnat frågan om tillstånd från det allmännas sida till elektriska ledningars framdragande synnerlig upp- märksamhet. Det viktigaste spörsmålet vore därvid enligt utskottets
förmenande, om koncessionen skulle meddelas för all framtid eller be- gränsas till viss tid. Efter att hava erinrat om att huvudsakliga skälet för departementschefen att avstyrka en tidsbegränsning i förevarande hänseende syntes vara farhåga, att densamma skulle verka hämmande på den elektriska kraftens användande, framhöll utskottet för egen del följande synpunkter. Utan att förbise den stora Vikten och betydelsen av det utav departementschefen anförda skälet, ansåge dock utskottet, i likhet med motionärerna, att detsamma icke borde tillmätas avgörande betydelse vid frågans bedömande. Enligt utskottets förmenande kunde ej det allmänna intresset anses vara vederbörligen tillgodosett, därest icke någon inskränkning vidtoges i koncessionstidens längd, och fram- trädde nödvändigheten därav så mycket mera, då utskottet ansett sig böra föreslå expropriationsrätt för även rent enskilda företag. Utskottet hade emellertid funnit det vara av den största vikt, att koncessions- tiden icke bleve för snävt tilltagen, i vilket fall just de av departements- chefen framhållna betänkligheterna säkerligen skulle komma att visa sig riktiga. Vid övervägande av det tidsmått, som uti ifrågavarande hän- seende borde fastställas, hade utskottet kommit till den uppfattningen, att detsamma lämpligast borde bestämmas i överensstämmelse med den allmänna tiden (enligt förordning den 25 april 1889) för nyttjanderätts- avtals å landet bestånd eller till högst 50 år. Att, såsom ifrågasatt blivit, inskränka tiden till högst 20 år eller den, under vilken enligt samma förordning upplåtelse av rätt till avverkning av skog ägde be— stånd, syntes utskottet ej tillrådligt. Om tidsbegränsningen bestämdes i överensstämmelse med den förstnämnda tiden — vilket för övrigt syntes utskottet synnerligen lämpligt, enär regeln torde bliva, att ex- propriationen endast komme att innebära upplåtande, d. v. s. nyttjan- derätt till den mark, som erfordrades för stolparna och möjligen för andra med anläggningen förbundna ändamål — skulle, enligt utskottets åsikt, åtminstone i väsentligaste grad undanröjas de olägenheter, som en tidsbegränsning ansetts medföra. Den normala amorteringsplanen för företag av ifrågavarande beskaffenhet torde nämligen röra sig inom en tidsperiod av högst 50 år. Skulle åter tiden fastställas till ett in- skränktare mått, bleve nog nödvändigt, för att icke genom en dylik bestämmelse äventyra tillkomsten och utvecklingen av elektriska an- läggningar, att på ett eller annat sätt stadga någon inlösning av före— taget i dess helhet, därest sökt förnyad koncession efter utgången av den gamla koncessionstiden skulle avslås. I samband med frågan om koncessionstiden hade utskottet övervägt, huruvida inskränkningen i tiden även borde gälla elektriska anläggningar, utförda av kommun. Därvid torde man icke behöva hysa någon farhåga, att, om en kommun efter koncessionstidens utgång vore i behov av förnyad koncession, sådan
skulle av Kungl. Maj:t nekas, och särskilt gällde detta de viktigare fal- len, då behovet vore av större betydelse. Utskottet hade därför icke funnit anledning att göra något undantag från tidsbegränsningen för koncession.
Det av utskottet framlagda förslaget om en koncessionstid av högst 50 år antogs i riksdagen av första kammaren, varemot andra kamma- ren fann sig böra inskränka tiden till högst 80 år. I anledning av kam— rarnas skiljaktiga beslut avgav utskottet ett sammanjämkningsförslag, som av riksdagen bifölls och som innebar, att koncessionstiden bestäm— des till högst 40 år.
Beträffande tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse i 1902 års lag må redan i detta sammanhang nämnas, att koncession i regel be- viljas för längsta möjliga tid eller 40 år från dagen för Kungl. Maj:ts beslut, dock under iakttagande, att då koncessionspliktig ledning direkt eller indirekt skall framdragas från redan tidigare koncessionerad led- ning, den nya koncessionen brukar meddelas endast för den tid, som återstår av koncessionstiden för huvudledningen. Det har nämligen an—_ setts lämpligt, att koncessionstiden för varje grupp av ledningar utlöper samtidigt. I de undantagsfall, där av en eller annan anledning konces— sion å en fristående ledning beviljats för viss kortare tid än 40 år, har, om förlängd koncession sedermera erfordrats, den sammanlagda konces— sionstiden bestämts till 40 år. Med anledning av ifrågavarande grund- läggande princip rörande koncessions giltighetstid har förlängning av koncession, förutom i nyssnämnda undantagsfall, hittills icke behövt ifrågakomma. Den omständigheten, att giltighetstiden för de tidigast meddelade koncessionerna relativt snart utlöper, har emellertid gjort frågan aktuell och föranlett, att densamma särskilt angivits i de åt sakkunniga för elektriska kontrollväsendet lämnade direktiven.
2. Koncessionsskyldighetens omfattning m. m.
Koncessionsskyldighetens nuvarande omfattning framgår av bestäm— melserna i 1902 års lag 2 % första och fjärde styckena, sådana dessa ändrats genom lag den 31 augusti 1907.
Koncessionspliktiga äro, såsom redan framhållits, alla högspännings— och medelspänningsledningar med vissa särskilt angivna undantag. Un- dantagen äro emellertid rätt betydande och avse
1) ledning, som till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård,
2) ledning, som till hela sin sträckning förlägges under jordytan, 3) ledning, som utföres på egen mark, dock endast under förutsätt— ning att ledningen icke berör allmän väg eller allmän farled samt vidare
att, där ledningen framdrages ovan jordytan, antingen avståndet från ledningen till boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård överstiger 20 meter eller ägaren medgivit, att ledningen må framgå på mindre avstånd än 20 meter,
4) avgreningsledning, som utgår från koncessionerad huvudledning, dock endast under förutsättning att expropriation för avgreningslednin- gens framdragande icke erfordras, att den nya ledningen icke berör allmän väg eller allmän farled samt att, om ledningen skall framgå ovan jordytan på mindre avstånd än 20 meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård, ägaren med- givit detta.
Det särskilda hänsynstagandet i fallen 3) och 4) till avståndet mellan ledning och boningshus m. m. sammanhänger därmed att i andra stycket av 2 % föreskrives, att tillstånd till lednings framdragande på mindre avstånd än 20 meter icke må mot ägarens bestridande meddelas, såvida icke annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan synnerlig olä— genhet användas eller fråga är om utförande av anläggning inom in— hägnat järnvägsområde.
Bestämmelserna om koncessionsskyldighetens omfattning samt om visst minimiavstånd till boningshus m. m. voro betydligt strängare enligt den ursprungliga avfattningen av 1902 års lag. De ändringar, som genom- fördes år 1907, inneburo huvudsakligen lindringar i två avseenden. Å ena sidan tillkom det under 4) angivna undantaget från skyldighet att söka koncession. Å andra sidan begränsades bestämmelsen om minimi- avstånd till boningshus m. m. att endast gälla ledningar ovan jord, var— jämte själva avståndet, som ursprungligen utgjort 150 meter, inskränktes till 20 meter. I sammanhang därmed intogos bestämmelser om ett mot- svarande minimiavstånd såsom förutsättning för befrielse från konces— sionsskyldighet i de under 3) och 4) angivna fallen.
I den av Kungl. Maj:t till 1907 års riksdag avlåtna propositionen, nr 40, föreslogos emellertid, bortsett från vissa andra ändringar i 1902 års lag, betydligt större lindringar i koncessionshänseende än som, enligt vad ovan sagts, blevo genomförda. Sålunda innebar Kungl. Maj:ts för— slag, bland annat, att ledning över frivilligt upplåten mark i fråga om koncessionsfrihet skulle jämställas med ledning å egen mark.
Vid granskning av Kungl. Maj:ts förslag i denna del gjordes inom Högsta domstolen åtskilliga ur principiell synpunkt intressanta uttalan- den av huvudsakligen följande innehåll: Föreskriften om koncessions- tvång för vissa elektriska anläggningar torde i främsta rummet hava tillkommit med avseende å behovet att i fråga om dessa såsom allmän— farliga ansedda anläggningar vinna trygghet för att nödiga säkerhets- åtgärder till förekommande av fara vid deras användande vidtoges.
Därjämte hade koncessionstvånget en stor socialpolitisk betydelse, sär— skilt därutinnan att genom bestämmelsen om koncessions meddelande allenast på Viss tid staten även för framtiden förbehållit sig bestäm— manderätt över de koncessionspliktiga anläggningarna. Den gällande lagstiftningen i ämnet vore emellertid ingalunda byggd på några fasta principer utan syntes taga hänsyn än till den ena än till den andra av de båda angivna synpunkterna. Så vore t. ex. en ledning, som till hela sin sträckning framdroges under jordytan, icke koncessionspliktig även om den skulle vara av den största allmänna betydelse. Ej heller be- hövde koncession sökas för en ledning över egen mark, oaktat den kunde vara vida farligare än ledningar över andras område. — Den föreslagna ändringen, varigenom i fråga om befrielse från skyldighet att söka kon- cession ledningar, som framdroges över frivilligt upplåten mark, skulle likställas med ledningar å egen mark, syntes principiellt sett icke inne— bära någon förbättring. En anläggnings allmänfarlighet vore ju icke beroende av den omständigheten, huruvida ledningen framdragits medelst användande av expropriationsförfarandet eller på frivillighetens Väg. Ej heller syntes berörda omständighet kunna vara av någon avgörande betydelse för bedömande av frågan, huruvida staten av socialpolitiska skäl borde förbehålla sig någon bestämmanderätt över anläggningen. Den åskådningen, att staten icke skulle med fog kunna göra anspråk på en dylik rätt i annat fall, än då ledningen tillkommit med använ— dande av den av staten medgivna expropriationsförmånen, vore icke hållbar, ty det kunde icke bestridas, att i många fall möjlighet att på frivillighetens väg framdraga ledningar vunnes just därigenom att ex— propriationsrätt kunde erhållas. — Till stöd för lagändringen hade emel— lertid anförts, att den utsträckta koncessionsfriheten huvudsakligen skulle bliva av betydelse för s. k. distributionsledningar och icke komma att gälla längre ledningar, enär man vid framdragande av sådana icke kunde undgå att komma i beröring med allmän väg, vattentrafikled eller kro— nans mark och i följd därav ledningen bleve koncessionspliktig. Därest verkningarna komme att inskränka sig därtill torde från praktisk syn— punkt intet vara att erinra mot lagändringen. —— Dock vore att märka, att någon bestämmelse om skyldighet att söka tillstånd till anläggande av ledning över allmän väg eller vattentrafikled ej förekomme annor- städes än i den på administrativ väg tillkomna stadgan av den 31 december 1902. Ville statsmakterna i en dylik bestämmelse söka en garanti för bevarandet av samhällets kontroll över viktigare elektriska anläggningar, borde bestämmelsen uppenbarligen erhålla civillags natur.
I detta sammanhang må inskjutas, att sistnämnda påpekande från Högsta domstolens sida ledde till att såsom en ytterligare förutsättning för koncessionsfrihet i de ovan under 3) och 4) angivna fallen föreskrevs,
att ledningarna icke finge beröra allmän väg eller allmän farled. Sak- kunniga återkomma till denna fråga vid behandlingen av 2 % i 1902 års stadga.
Vad därefter angår 1907 års riksdags ståndpunkttagande till Kungl. Maj:ts förslag må nämnas, att av riksdagen utformades det under 4) här ovan angivna undantaget från skyldighet att söka koncession, var- emot förslaget om en allmän befrielse från dylik skyldighet vid led- ningar över frivilligt upplåten mark icke bifölls. I skrivelse den 2 maj 1907, nr 101, framhöll riksdagen därom följande: »Skulle en sådan frihet medgivas, torde det till en början vara all anledning antaga, att de koncessionspliktiga ledningarnas antal bleve synnerligen obetydligt. Det ligger nämligen i sakens natur, vilket ock bekräftas av erfarenheten, att man söker i möjligaste mån att träffa avtal med jordägare hellre än att tillgripa expropriation, och skulle man även därigenom undgå allt koncessionstvång, komme bemödandena ännu mera att rikta sig på att åstadkomma frivilliga uppgörelser. Att, såsom i propositionen ifråga— satts, låta en sådan tillfällig omständighet, som att ledningen kommer i beröring med allmän väg, vattentrafikled eller kronans mark, bliva avgörande för koncessionsplikten, synes riksdagen icke vara riktigt. Ett stadgande om en dylik plikt bör väl bygga på de omständigheter, som verkligen föranlett upptagandet i lagen av koncessionstvång. Ofta måste det också kunna inträffa, särskilt i de norra delarna av riket, att även mycket långa ledningar kunna framdragas utan att stöta på dylika hinder. — Riksdagen håller före, att de skäl, som voro bestämmande för det vid 1902 års riksdag fattade beslut att förbehålla det allmänna ett väsentligt inflytande på dessa angelägenheter, icke genom några som helst sedermera inträffade omständigheter förminskats i betydelse; och saknar riksdagen för den skull anledning att frångå den ståndpunkt, som riksdagen vid tillkomsten av gällande lag i ämnet intagit. — Är anled- ningen till det ifrågasatta medgivandet av koncessionsfrihet den att be- reda lättnad för kraftledningars anläggning, vill riksdagen framhålla, att lättnaden ej får köpas på bekostnad av ännu viktigare allmänna intressen, samt att med de i övrigt i propositionen föreslagna bestäm— melsernas införande redan högst väsentliga förmåner till underlättande av sådan anläggning erbjudas i förhållande till vad för närvarande gäller. — Riksdagen anser emellertid, att behov förefinnes att bereda lättnad genom koncessionsfrihet för de 3. k. distributionsledningarna, d. v. s. sådana grenledningar, som äro avsedda att från en huvudledning överföra kraft till närbelägna platser för industriella och andra ändamål. Detta behov bör, enligt riksdagens mening, tillgodoses genom en undan- tagsbestämmelse från stadgandet om generell skyldighet att söka kon- cession, varigenom den allmänna koncessionsprincipen i lagen icke skulle
behöva rubbas. Undantag skulle således få äga rum endast när distri— butionsledning skall dragas från koncessionerad ledning och således genom anläggningen i tillämpliga delar ej vinnes bättre eller långvarigare rätt, än som enligt koncessionen tillkommer huvudledningen.»
3. Provisoriskt tillstånd att nyttja anläggning.
Enligt den ursprungliga lydelsen av 2 % sista stycket i 1902 års lag straffades med böter envar, som utan Konungens tillstånd eller i strid emot de vid meddelande av tillstånd givna föreskrifter utförde eller nyttjade anläggning, som i paragrafen avsågs.
Nämnda bestämmelse ändrades genom lag den 31 augusti 1907 (jfr ovanberörda proposition, nr 40) på så sätt, att själva utförandet av en anläggning före koncessionens beviljande fritogs från ansvar. Ändringen grundade sig på framställning av elektriska inspektörerna, som framhöllo, bland annat, följande. Då koncessionsförfarandet i den form detta hade måste taga en avsevärd tid i anspråk och den, som behövde en elektrisk anläggning utförd, i allmänhet icke kunde under denna tid låta arbetena därmed anstå, vore det vanligt, att vid koncessionens beviljande anlägg— ningen vore färdig eller åtminstone under arbete. I betraktande därav och då någon fara genom elektrisk ström tydligen ej kunde uppstå, förrän anläggningen tagits i bruk, funnes ej anledning att med ansvar belägga utförandet av sådana arbeten, vartill sökanden eljest ägde be— fogenhet och Vilka ej mera än andra byggnadsarbeten kunde föranleda fara för person eller egendom. Straffbestämmelsen borde alltså ändras så, att den bleve tillämplig allenast på nyttjande av elektrisk anläggning.
Sedermera insattes genom lag den 16 maj 1918 i 2 5 det nuvarande näst sista stycket, enligt Vilket, då ansökning om tillstånd till elektrisk anläggning blivit till Konungen ingiven och anläggningen är färdig att tagas i bruk, tillstånd till anläggningens nyttjande må, i avvaktan på ansökningens slutliga prövning, tillsvidare meddelas i den ordning Konungen föreskriver. I samband därmed ändrades orden »Konungens tillstånd» i sista stycket av 2 % till »vederbörligt tillstånd». Genomfö— randet av ifrågavarande ändringar i lagparagrafen ävensom vissa där— med sammanhängande ändringar i 1902 års stadga föranleddes av en framställning i slutet av år 1917 från kommerskollegium, som särskilt åberopade de då rådande krisförhållandena. Förslaget framlades för 1918 års riksdag i proposition, nr 187, varvid föredragande departements— chefen anförde, bland annat, följande: »Sedan genom 1907 års lagändring utförandet av elektrisk anläggning före koncessions beviljande fritagits från ansvar, har i flertalet fall, då Kungl. Maj:t beviljat tillstånd till dylik anläggning, densamma under längre eller kortare tid förut varit
färdig att tagas i bruk. Anledningen härtill är, att behandlingen av ärenden av ifrågavarande slag kräver en jämförelsevis lång tid samt att koncessionsansökningarna i allmänhet ej kunna ingivas förrän rela- tivt sent. Vissa svårigheter möta nämligen mot att noggrant bestämma ledningens sträckning förrän i sammanhang med ledningsstolparnas upp- sättning. Innan sträckningen blivit definitivt fastställd, kan äter för- teckning över ägare eller innehavare av jord, som av anläggningen be— röras, icke upprättas. Att färdiga anläggningar sålunda komma att stå outnyttjade är i många fall till väsentliga olägenheter för såväl anlägg- ningens innehavare som vederbörande förbrukare. Särskilt under nuva— rande förhållanden, då det är av betydelse, att de inhemska kraftkäl- lorna i möjligaste mån utnyttjas, har detta förhållande tydligt fram- trätt. — Det synes därför önskvärt, om möjlighet kunde beredas till ett tidigare utnyttjande av anläggningar, varom nu är fråga, och är detta jämväl syftemålet med det föreliggande förslaget. Svenska elek- tricitetsverksföreningen har redan förut gjort framställning i liknande syfte. I skrivelse den 7 april 1916 framhöll föreningen sålunda, att det upprepade gånger visat sig, att elektriska anläggningar till förlust och skada för industrien fått under avsevärd tid stå obrukade i avvaktan på Kungl. Maj:ts koncession. En dylik olägenhet skulle enligt förenin- gens mening icke behöva ifrågakomma, därest efter en anläggnings full— bordande interimistiskt tillstånd kunde erhållas till dess tagande i bruk, och föreslog föreningen, att rätten att bevilja dylikt tillstånd skulle tilläggas den inspektör, som enligt gällande bestämmelser av kommers— kollegium utsetts för utövande av tillsyn över anläggningens utförande. — De nu ifrågasatta åtgärderna för beredande av möjlighet till ett tidigare utnyttjande av färdiga elektriska anläggningar skulle, utan men för allmän eller enskild rätt, i många fall kunna bliva till stor nytta. Såsom villkor för medgivande att taga en anläggning i bruk, innan Kungl. Maj:ts tillstånd erhållits, torde, på sätt kollegium föreslagit, böra uppställas, att koncessionsansökningen ingivits till Kungl. Maj:t. Ett dylikt medgivande förutsätter emellertid, att ägare eller innehavare av fastighet, över vilken ledningen är framdragen eller i vars mark den är nedlagd, icke har något att erinra mot densamma. Beträffande vill— koren i övrigt torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter, och synas dessa lämpligen hava sin plats i stadgan om elek- triska anläggningar.»
I 1918 års proposition, som bifölls av riksdagen, redogjordes även för de avsedda ändringarna i stadgan. Denna fråga behandlas av sakkun- niga för elektriska kontrollväsendet i ett senare sammanhang.
4. Ansökningshandlingar i koncessionsärenden m. 111.
De huvudsakliga bestämmelserna om vilka handlingar som skola bi- fogas ansökningar om koncession å elektriska starkströmsledningar äro intagna i 3 % av 1902 års lag. Ifrågavarande bestämmelser, som böra ses mot bakgrunden av att desamma direkt avse ej blott ansökningar av nämnda slag utan även ansökningar om expropriation för starkströms- anläggningar, ligga alltjämt till grund för behandlingen av koncessions- ärendena och torde icke här påkalla någon närmare utläggning. — Emel- lertid må nämnas, att bestämmelserna ursprungligen delvis hade en annan avfattning. Den ovan berörda föreskriften om visst minimiav— stånd mellan ledning och boningshus m. m. var till en början intagen under 3 5. När är *1907 ifrågavarande föreskrift ändrades, överflyttades den till 2 % i 1902 års lag, varvid tillika bestämmelserna i3 % angående ansökningshandlingar kompletterades på sätt av den nuvarande lydelsen framgår. Sedermera har 3 % endast undergått smärre förändringar ge— nom lagar den 22 juni 1920 och 29 maj 1931. Den förra av nämnda lagar avsåg uteslutande ändringar i 1902 års lag i expropriationsavse- ende, den senare en anpassning av 1902 års lags bestämmelser till den nya byggnadsstadga av år 1931, vilken ersatte 1874 års byggnadsstadga för rikets städer.
Vad därefter angår de detaljbestämmelser beträffande ansökningshand- lingar i koncessionsärenden, som finnas meddelade i 1 % av 1902 års stadga, må framhållas, att de, ehuru paragrafen kvarstår oförändrad, sedan länge icke upprätthållas. Detaljritningar, varom paragrafen bland annat handlar, bifogas emellertid fortfarande ofta koncessionsansöknin- gar samt äro av betydelse, när samtidigt ifrågasättes dispens från vissa säkerhetsföreskrifter.
5. Tillslånd till framdragande av ledningar inom område för allmän trafikled.
De i 2 % av 1902 års stadga meddelade föreskrifterna om tillstånd att framdraga ledningar inom område för allmän trafikled hava hittills icke undergått någon ändring. Emellertid har Kungl. Maj:t i ingress till kungörelsen den 26 juni 1903 (nr 63) angående förändrad lydelse av vissa bestämmelser i stadgan meddelat en förklaring, av innehåll att med allmän väg i 2 % icke avses gata i stad.
I detta sammanhang bör vidare understrykas, att ifrågavarande para- grafs tillämplighetsområde begränsas av att, såsom redan tidigare påpe- kats, koncession å en ledning anses jämväl innefatta tillstånd att med ledningen korsa trafikled, därest ledningssträckningen påkallar detta.
På grund av nämnda förhållanden meddelas tillstånd enligt 2 % i stad- gan praktiskt taget uteslutande å ena sidan och framför allt beträffande lågspänningsledningar, å andra sidan beträffande sådana ledningar med högre spänning, som helt framdragas under jordytan.
Tillstånd enligt 2 % stadgan torde till en början alltid hava begrän— sats till viss lednings beröring med allmän trafikled. På sätt senare kommer att närmare utvecklas, har emellertid den ofantliga utvecklin- gen av ledningsnäten medfört, att numera så gott som alltid, när fråga är om lågspänningsledningar, samt i Vissa fall även beträffande lednin— gar med högre spänning allmänna tillstånd av ifrågavarande slag bruka meddelas. Tilläggas må, att tillstånd enligt stadgan gälla »tillsvidare».
I fråga om ansökningshandlingar gälla formellt samma bestämmelser beträffande ansökningar om tillstånd enligt 2 % stadgan som beträffande koncessionsansökningar. Bortsett från att även här bestämmelserna i 1 & stadgan ansetts överflödiga, har emellertid praxis även i övrigt utveck- lats därhän att endast vissa av de föreskrivna handlingarna erfordras, när ansökningen blott avser tillstånd enligt 2 % stadgan. Eftersom tillstånden endast avse de ställen, där ledningarna skola beröra allmän trafikled, sakna nämligen förteckningar över ägare och innehavare be- tydelse för ärendenas avgörande, varjämte, i varje fall när allmänt till- stånd att korsa trafikled begäres, även övriga ansökningshandlingar an— setts kunna icke oväsentligt förenklas.
C. Behandlingen av ansökningar om tillstånd att framdraga elektriska starkströmsledningar.
Ansökningar enligt 2 5 i 1902 års lag avse i och för sig endast för- värvande av tillstånd att utföra koncessionspliktiga starkströmslednin- gar. I praktiken anhålles emellertid nästan alltid samtidigt om till- stånd från Kungl. Maj:ts sida i ett eller flera ytterligare avseenden, nämligen att få framdraga till anläggningen anslutna lågspännings— ledningar inom område för allmän trafikled (tillstånd enligt 2 % i 1902 års stadga), att få hava ledningarna framdragna över kronoegendom, att få expropriera jord eller lägenhet för anläggningen eller att få frid- lysning av anläggningen (tillämpning av bestämmelserna i 19 kap. 13 och 22 %% strafflagen).
I detta sammanhang kommer att lämnas en redogörelse för behand— lingen av ansökningarna, i vad dessa röra koncession enligt 1902 års lag eller tillstånd enligt 2 % i 1902 års stadga.
1. Behandlingen i formellt avseende.
Ansökning om koncession remitteras av Kungl. Maj:t först till veder- börande länsstyrelse. Med anledning av föreskrift i 3 % andra stycket i 1902 års lag anbefalles därvid länsstyrelsen att lämna de kommuner eller municipalsamhällen, inom vilkas områden ifrågavarande ledning eller ledningar skola framdragas, så ock ägare och innehavare av de fastigheter, som komma att av ledningarna beröras eller äro belägna på mindre avstånd än 20 meter från desamma, tillfälle att inkomma med yttranden över ansökningen. Remissen föranleder, att länsstyrelsen utfärdar kungörelse med uppgift om inom vilken tid yttranden må av— givas samt varest handlingarna finnas tillgängliga för granskning. Kun- görelsen införes i länskungörelserna (ibland även i ortstidning) och upp— läses i vederbörande kyrkor. Vidare brukar länsstyrelse införskaffa yttranden från landsfiskaler och vägstyrelser, vilkas distrikt beröras av ansökningen, samt från länskonsulent för elektriska anläggningar, därest sådan finnes.
Sedan länsstyrelsen under överlämnande av inkomna yttranden avgi- vit utlåtande över ansökningen, remitteras ärendet till telegrafstyrelsen. Vidare höres järnvägsstyrelsen i sådana fall, där ledningarna skola korsa statens järnvägar, samt lotsstyrelsen, om vattentrafikled av betydelse för lotsverket beröres av ledningarna. Dessutom förekomma även re- misser till generalpoststyrelsen, flygstyrelsen m. m. Sist remitteras ären- det till kommerskollegium, som efter samråd med statens elektriska in- spektion avgiver slutligt utlåtande över ansökningen.
Ansökning om tillstånd enligt 2 % i 1902 års stadga remitteras till samma myndigheter som en koncessionsansökning. När dylikt tillstånd sökes fristående och ej, såsom oftast är fallet, begäres i samband med koncession, avfattas emellertid remissen så, att kungörelse icke utfärdas av länsstyrelsen.
Beträffande ansökningarnas slutbehandling må erinras om att i 1902 års lag finnas, förutom ovan närmare behandlade föreskrifter om kon- cessionstid, koncessionsskyldighetens omfattning m. m., några allmänt avfattade bestämmelser till ledning för själva avgörandet av inkommande koncessionsansökningar. Sålunda stadgas i 3 % andra stycket: »Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas ————— ». Vidare sägs i 2 % tredje stycket, bland annat: »Meddelas det sökta tillståndet, före- skriver Konungen, under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under Vilka Villkor anläggningen må utföras och nyttjas.»
Den förra bestämmelsen, som är anknuten till de i 3 % första stycket av 1902 års lag meddelade föreskrifterna rörande ansökningshandlingar, innebär, att Kungl. Maj:t, om ansökningen är ofullständig, omedelbart
kan avslå densamma. Under de första åren efter lagens tillkomst före- kommo avslag av denna anledning. Numera torde, efter en första granskning av ansökningarna, sökandena alltid beredas tillfälle att i er- forderlig omfattning komplettera ansökningarna, varför avslag av sådan grund icke på länge ifrågakommit.
Vad åter den nyss citerade bestämmelsen i 2 % av 1902 års lag angår, tillämpas densamma på följande sätt.
I den resolution, varigenom koncession beviljas, angivas till en början vilken eller vilka ledningar koncessionen avser samt giltighetstiden för densamma. I sistnämnda avseende må här ytterligare understrykas, att koncession å självständig anläggning utom i ett och annat special— fall alltid meddelas för en tid av 40 år från dagen för Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut, varemot koncession å ledning, som direkt eller indirekt är anknuten till tidigare koncessionerad ledning, beviljas för återstoden av koncessionstiden för huvudledningen. I fråga om staten tillhörig ledning fastställes koncessionstiden alltid till 40 år. —— Vidare intages i resolutionen såsom koncessionsvillkor bestämmelse om att an- läggningen, för vars utförande i ärendet ingiven karta (eventuellt även en eller flera ingivna ritningar) skall ligga till grund, i övrigt skall ut- föras och nyttjas med iakttagande av föreskrifterna i 1902 års stadga och 1916 års kungörelse. Före tillkomsten av sistnämnda författning innehöll själva resolutionen vissa närmare villkor, när den nya anlägg- ningen korsade befintliga svagströmsledningar och trafikleder ävensom i vissa andra avseenden. Dessa villkor hava emellertid ersatts genom bestämmelser i 1916 års kungörelse. Vid sidan av den allmänna hän- visningen till förenämnda författningar förekommer emellertid alltjämt i vissa fall att koncessionen bindes vid iakttagande av särskilda bestäm— melser. Såsom exempel på dylika må nämnas bestämmelser angående utverkande av ankringsförbud vid korsning av vattentrafikled medelst sjökabel, angående Viss segelfri höjd över medelvattenytan vid luftled— nings framdragande över vattentrafikled samt angående lednings fram— dragande till eller invid flygfält.
Resolutionen avslutas med ett bemyndigande för kommerskollegium att vidtaga vissa verkställighetsåtgärder beträffande den karta jämte eventuella ritningar, som genom koncessionen fastställts.
Tillstånd enligt 2 % i 1902 års stadga meddelas, såsom redan tidigare framhållits, alltid »tillsvidare». Det har även i det föregående antytts, att tillstånden numera, i vad de avse lågspänningsledningar, praktiskt taget alltid erhålla en allmän omfattning. I samband med att konces- sion beviljas å viss hög— eller medelspänningsledning erhåller nämligen sökanden, då begäran därom framställes, tillåtelse att hava »till anlägg— ningen hörande lågspänningsledningar» framdragna inom område för all—
män trafikled. Fristående tillstånd av motsvarande natur förklaras avse lågspänningsledningar i anslutning till redan koncessionerad ledning eller från viss eller vissa kraft— eller transformatorstationer. I enstaka fall begränsas tillståndet till att gälla endast vissa särskilt angivna distri- butionsändamål. —— När fråga däremot är om framdragande av andra koncessionsfria ledningar än lågspänningsledningar, d. v. s. i jorden för- lagda ledningar med högre effektiv spänning än 250 volt, avse tillstånden enligt 2 % stadgan i regel endast viss eller vissa ledningars korsande av allmän trafikled. Några städer och andra större samhällen hava emel- lertid på senare tid erhållit allmänna tillstånd även av detta slag. An- ledningen härtill har varit, att erfarenheten Visat, att sådana samhällen tidigare måst ofta återkomma med liknande nya ansökningar.
Beträffande närmare villkor och bestämmelser i övrigt för tillstånd enligt 2 % i 1902 års stadga tillämpas i huvudsak detsamma som ovan sagts i fråga om koncession enligt 1902 års lag.
Bestämmelsen angående anläggnings tagande i bruk torde slutligen här böra omnämnas. I 47 & av 1902 års stadga angives nämligen att stark— strömsanläggning, till vars utförande Konungen lämnat tillstånd, icke får tagas i bruk utan medgivande av vederbörande statliga tillsynings- man. Såsom redan nämnts infördes emellertid år 1918 i 2 5 av 1902 års lag ett stadgande, på grund av vilket Konungen äger meddela när- mare bestämmelser om meddelande av interimistiskt tillstånd till nytt- jande av färdigställd anläggning i avvaktan på att till Konungen redan ingiven ansökning om anläggningens utförande blir slutligen prövad. Genom en i berörda 47 % av stadgan intagen bestämmelse har även meddelandet av sådana interimistiska driftstillstånd anförtrotts åt den statliga tillsyningsmannen, vars befogenhet endast begränsas av det jämväl i lagstadgandet använda uttrycket »när skäl därtill äro».
Dylika provisoriska driftstillstånd voro särskilt nödvändiga under den forcerade elektrifiering, som framkallades av världskriget. Fortfarande förekommer emellertid i stor utsträckning, att erforderligt tillstånd av Kungl. Maj:t, vare sig detta avser tillstånd enligt 2 % i 1902 års lag eller 2 % i 1902 års stadga, icke begäres, förrän anläggningarna redan äro utförda. I dylika fall anhåller därför anläggningsägaren i all— mänhet även om driftstillstånd, Vilket brukar beviljas därest det styrkts att ur säkerhetssynpunkt intet är att erinra mot anläggningens ut- förande.
2. Frågan om realbehandling av ansökningarna. I den ovan lämnade redogörelsen för det sätt, på vilket koncession enligt 1902 års lag och tillstånd enligt 2 5 i 1902 års stadga meddelas, hava de sakkunniga icke närmare berört de sakliga grunder, efter vilka
"4 inkommande ansökningar prövas. Av bestämmelsernas ordalydelse fram- går utan vidare att vid dylik prövning hänsyn skall tagas till säker- hetssynpunkter och av anläggningarna berörda fastighetsägares intressen under det att några anvisningar huruvida en mera allsidig prövning, avseende bland annat anläggningens behövlighet, ändamålsenlighet, leve- ransskyldighet m. m., icke meddelats.
Det torde i detta avseende kunna konstateras, att praxis under senare år ändrats, i det att numera, i motsats till vad tidigare var fallet, di— rekt behovsprövning i viss omfattning äger rum. Innan sakkunniga nå- got närmare beröra de principer, som därvid kommit till uttryck, må erinras om vissa gjorda uttalanden i denna fråga.
I det yttrande av 1898 års starkströmskommission, som låg till grund för Kungl. Maj:ts förslag till 1900 års riksdag om genomförande av en koncessionslagstiftning rörande elektriska starkströmsledningar, anfördes såsom skäl därför uteslutande säkerhetssynpunkter.
Vid granskning av Kungl. Maj:ts i proposition framlagda förslag till lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar underströks också inom Högsta domstolen, att) ändamålet med den föreslagna lagstift— ningen icke syntes vara något annat än att bereda skydd mot den fara för skada å person och egendom, som elektriska ledningar medförde. Beträffande själva bestämmelsen om koncessionsskyldighet enades fler— talet justitieråd, som deltogo i granskningen, om ett uttalande av föl— jande innehåll. I bestämmelsen hade ej lämnats någon antydan angå- ende syftet med och omfattningen av den prövning, som det enligt för- slaget skulle tillkomma Konungen att verkställa rörande ifrågasatt led- ning. Ordalagen lade intet hinder i vägen, att t. ex. koncession väg- rades endast av hänsyn till den konkurrens en ny ledning komme att medföra för en äldre, staten eller enskild person tillhörig ledning. Och den omständigheten att man ansett sig behöva genom civillag tillför- säkra Konungen prövningsrätt i förevarande hänseende kunde möjligen bidraga till den uppfattningen, att Konungen skulle äga taga hänsyn till sådana förhållanden, vilka icke hade att skaffa med den allmänna säkerheten. Då detta, att döma av motiveringen, icke torde vara meningen och ej heller syntes lämpligt, borde förslaget därutinnan för- tydligas.
Med anledning av nämnda uttalande framhöll dåvarande chefen för justitiedepartementet vid förnyad anmälan av ärendet inför Kungl. Maj:t, att en motsvarande begränsning av prövningsrätten, som av jus— titieråden ifrågasatts, i allmänhet saknades vid gällande bestämmelser om koncessionstvång, även när koncessionsrätten utövades av en under- ordnad administrativ myndighet och begränsningen till följd därav både vore mera behövlig och kunde äga större praktiskt intresse. Särskilt
anförde departementschefen, såsom exempel, att icke några uttryckliga inskränkningar uppställts för Konungens befallningshavandes befogenhet att avslå ansökan om rättighet att tillverka, upplägga eller försälja ex— plosiva varor. Departementschefen tillade, att det vore uppenbart, att i sådana sannolikt icke sällan förekommande fall, då den fara, som vore förenad med en ledning för högspänd elektrisk ström, måste komma att, oaktat lämpliga säkerhetsåtgärder, i viss mån kvarstå, hänsyn vid kon- cessionsfrågans avgörande borde tagas därtill om den kvarstående faran kunde anses tillräckligt uppvägd genom de fördelar, vilka anläggningen vore ägnad att, omedelbart eller medelbart, bereda det allmänna.
Någon ändring i berörda avseende vidtogs därför icke i Kungl. Maj:ts förslag till 1900 års riksdag, utan innehöll detta i fråga om själva koncessionsprövningen fortfarande endast en helt allmänt avfattad be- stämmelse.
Vid 1900 års utskottsbehandling i riksdagen underströks, bland annat, att koncessionens ändamål borde vara ej blott att bereda skydd mot den fara ledningarna medförde utan även att tillgodose andra allmänna eller enskilda intressen av ekonomisk eller rättslig natur. — Riksdagens avslag å Kungl. Maj:ts förslag var ej heller föranlett av nyssnämnda bestämmelse i förslaget, vilket ytterligare bestyrkes därav att bestäm— melsen, i sak oförändrad, intogs i den efter förnyad utredning och riks- dagsbehandling år 1902 utfärdade lagen. Det bör i detta sammanhang erinras om att bestämmelsen i fråga infördes omedelbart efter det på initiativ av 1902 års riksdag i lagen införda stadgandet om tidsbegräns— ning av koncessionerna, vilket stadgande, på sätt redan i det föregående framhållits, tillkom av helt andra skäl än för att tillgodose den all— männa säkerheten.
Något förtydligande av bestämmelsen om Konungens prövningsrätt beträffande koncessionsansökningar har icke efter lagens utfärdande ägt rum.
I det yttrande över 1907 års riksdagsskrivelse angående åtgärder till tryggande av avtal rörande leverans av elektrisk energi, som avgavs av elektriska inspektionen och som i huvudsak finnes återgivet i kraftkom- mitténs betänkande av 1914, upptogs emellertid koncessionsförfarandet till närmare övervägande. Inspektörerna riktade sig därvid bland annat mot uppfattningen, att koncessionsbestämmelser endast skulle kunna avse säkerhetsåtgärder. För egen del framhöllo inspektörerna, under åberopande av Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt samt uttalanden vid elektricitetslagens tillkomst, att Kungl. Maj:t syntes äga befogenhet att meddela även synnerligen vittgående koncessionsbestämmelser utan att särskilda lagföreskrifter erfordrades samt att denna befogenhet torde inrymmas under den i 2 % av 1902 års lag befintliga bestämmelsen, att
Konungen föreskriver, på vilket sätt och under vilka villkor anlägg— ningen må utföras och nyttjas.
Rörande behovsprövning vid koncessionsbehandlingen gjordes i nyss- nämnda sammanhang intet uttalande från inspektörernas sida. Vid den tidpunkt, då yttrandet avgavs, hade nämligen landets elektrifiering ännu ej fortskridit så långt, att konkurrensförhållanden mellan olika företag i nämnvärd omfattning framträdde.
Enligt den praxis, som tillämpades, ägde någon,verklig realprövning av ansökningarna icke rum. Efter förberedande utredning och even- tuell komplettering blevo koncessionsansökningarna undantagslöst bi— fallna av Kungl. lVIaj:t. Däremot förekommo ibland avslag å ansök— ningar om expropriationsrätt för vederbörande anläggningar, då de i lag angivna förutsättningarna för beviljande av dylik rätt till intrång å an- nan tillhörig mark icke ansågos uppfyllda.
Frågan om realprövning av ansökningarna upptogs emellertid av kraftkommittén.
När denna något mer än tio år efter tillkomsten av 1902 års lag av— gav sitt betänkande innefattande, vid sidan av förslag till lagbestäm- melser i syfte att trygga avtal om rätt till elektrisk kraft, jämväl en ingående utredning i fråga om behovet av ekonomiska bestämmelser för kraftdistribution, förelågo, såsom tidigare antytts, därutinnan delade meningar hos de tillkallade utredningsmännen. Kommittén (d. v. s. majoriteten) förklarade därvid helt allmänt, att 1902 års lag i vissa av— seenden vore i behov av en överarbetning. Bland annat framstode för kommittén som ett önskemål, att enklare former för tillstånd till kraft- ledningars utförande skapades. Dessutom hade kommittén icke kunnat finna den gällande tidsbegränsningen av tillstånden till 40 är lämplig, då det för såväl producenter som konsumenter av elektrisk energi inne— bure en given olägenhet att icke kunna med trygghet bedöma de ad- ministrativa förutsättningarna för en förlängning av kraftleveransen, varav åter ett tidsenligt vidmakthållande av kraftverk, kraftnät och industrianläggningar i vissa fall kunde vara väsentligt beroende. Det vore därför enligt kommitténs mening lyckligast att med undvikande av Viss tidsbegränsning bereda lämplig utväg att efter hand reglera upp- trädande förhållanden längs kraftledningen med avseende på det intrång, som ledningen med tiden kunde förorsaka å annan tillhörig mark. Så- lunda kunde det visa sig önskligt att förflytta en kraftledning å viss sträcka i mån av Ökad byggnadsverksamhet eller på grund av andra omständigheter. Kommittén hade emellertid ansett det ligga utanför ramen för sitt uppdrag att upptaga till behandling frågan om omarbet- ning av 1902 års lag. Sammanfattningsvis framhöll kommittén såsom resultat av den verkställa utredningen följande.
Varken i dittills vunnen erfarenhet eller med hänsyn till den sanno- lika utvecklingen hade kommittén funnit vägande skäl tala för vidta— gande av åtgärder i syfte att genom lag eller koncessionsbestämmelser åstadkomma ett ingripande i eller kontroll av de elektriska kraftdistri- butionsföretagens ekonomiska förhållanden. Då tvärtom ett sådant in- gripande otvivelaktigt skulle vara till skada såsom försvårande den all- männyttiga och för landet önskvärda rörelse, som läge i utbyggandet av våra vattenfall och fördelandet av energin, då vidare de föreslagna åtgärderna utan att göra någon nytta skulle åsamka säväl statsverket som producenter och konsumenter av elektrisk kraft dryga kostnader, och då slutligen ett ingripande av nämnd art från huvudmassan av dem, till vilkas förmån det skulle ske, långt ifrån åstundats utan tvärtom i för industrikretsar representativa yttranden bestämt avböjts, ansåge sig kommittén sakna anledning framlägga förslag till några bestämmel- ser i förevarande avseenden.
Reservanter inom kraftkommittén uttalade, att de voro ense med kommitténs majoritet därom att behov av statens ingripande för regle- ring av kraftprisen ännu icke gjort sig i nämnvärd grad kännbart men höllo före, att i en kanske nära liggande framtid behov därutinnan komme att göra sig gällande. Det av reservanterna ianslutning därtill framlagda förslaget till lag, avsedd att ersätta 1902 års lag, innebar ur koncessionssynpunkt högst betydande förändringar. Koncessionsskyldig- het skulle gälla beträffande varje anläggning för tillhandahållande åt andra av elektrisk kraft till en myckenhet av sammanlagt mer än 25 kilowatt, dock att koncession icke erfordrades för staten tillhörig an- läggning, för kommun tillhörig anläggning, som förlades inom kommu- nens eget område, samt för anläggning, vilken till hela sin sträckning förlades inom byggnad eller inhägnad gård. Koncessionstiden skulle ut- göra viss tid, icke överstigande 60 år. Ägare av elektrisk anläggning skulle, då mindre än 10 år återstode av koncessionstiden, äga hos Ko- nungen göra framställning om förlängning av koncessionen, vilken fram- ställning skulle företagas till avgörande senast inom två år. Om därvid förnyad koncession på de villkor, som i då gällande lag föreskreves för skyddande av allmänna intressen, icke meddelades, skulle anläggningens ägare inom viss tid kunna fordra, att staten inlöste anläggningen med tillträde vid koncessionstidens utgång. Å andra sidan skulle staten 30 år från koncessions beviljande äga rätt att för tillvaratagande av det allmännas intressen inlösa anläggning. I förslaget meddelades vidare bestämmelser om skyldighet att under vissa förutsättningar ändra, flytta eller borttaga ledning, om reglering av priset å elektrisk kraft samt om huru vid inlösen av anläggning lösesumman skulle bestämmas.
När kraftkommitténs huvudförslag angående tryggande av rätten till
elektrisk kraft efter närmare överarbetning av Kungl. Maj:t förelades 1920 års riksdag berörde dåvarande chefen för justitiedepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet inledningsvis även den del av kom- mitténs betänkande, som behandlade kraftprisen. Därvid framhöll de— partementschefen i huvudsak följande. Det syntes uppenbart, att kom— mittén icke bedömt förhållandena riktigt, då den ansett en statens reg— lering av prisen på elektrisk kraft under den närmaste tiden obehövlig. Enär skilda omständigheter på senare tid framhävt betydelsen av att tillgång till elektrisk kraft säkrades allmänheten på billiga villkor syn- : tes redan därav böra följa, att staten bereddes möjlighet till full kon- troll över elektriska anläggningar och från desamma distribuerad kraft. ' Denna fråga vore emellertid synnerligen svårlöst och det utkast till ny koncessionslagstiftning, Vilket utarbetats av reservanterna inom kommit— tén, skulle i varje fall kräva åtskillig omarbetning, innan det kunde läggas till grund för proposition i ämnet. Beredningen av denna del , av ärendet borde därför fortgå. Någon större olägenhet torde icke upp- stå genom att avgörandet av denna fråga något uppskötes. Genom , den på senare tid vidtagna betydande utvidgningen av statens kraftnät hade staten erhållit ökad möjlighet att genom egen försäljning av kraft reglera priset därå. Dessutom hade genom den nya vattenlagens be— stämmelser om s. k. bygdekraft behovet av prisreglering särskilt för mindre förbrukare blivit i viss mån tillgodosett. För att kunna bedöma, vilket system, som borde användas, därest prisreglering för abonnenter i allmänhet skulle förekomma, kunde det även vara önskligt, att under ytterligare någon tid erfarenhet samlades rörande kraftdistributionens utveckling i vårt land. Även om bestämmelser rörande reglering av prisen på elektrisk kraft icke nu infördes, vore det dock lämpligt att,i enlighet med vad reservanterna föreslagit, distributionsföretag, särskilt sådana, vilka bedreve en rörelse av betydelse för en större allmänhet och av monopolartad karaktär, ålades att till kommerskollegium ingiva statistiska uppgifter, som på ett överskådligt sätt utvisade det ekono- miska resultatet av verksamheten och som i sina huvuddrag kunde offentliggöras. Man skulle därigenom erhålla ytterligare material för avgörande av frågan om reglering av kraftprisen och kunna bedöma, i vad mån de olika distributionsföretagen möjligen toge oskäliga kraftpris samt om till följd därav åtgärder från statens sida vore av nöden. Er- forderliga bestämmelser om skyldighet att avlämna sådan statistik borde kunna meddelas på administrativ väg.
De av chefen för justitiedepartementet framförda synpunkterna på frågan om reglering av kraftprisen synas emellertid sedermera icke hava fullföljts.
Vid den tidpunkt då kraftkommitténs betänkande avgavs hade världs-
kriget utbrutit. Den starka forcering av elektrifieringsarbetet, framför allt på landsbygden, som nödvändiggjordes av den snart inträdda bristen på olja och kol, föranledde ett flertal åtgärder från statsmakternas sida till främjande av elektriHeringen, såsom inrättande av särskilda låne- fonder, utfärdande av föreskrifter om provisoriska driftstillstånd samt tillsättandet av elektrifieringskommittén.
I anslutning till de ingående utredningar rörande en planmässig elek— trifiering av landsbygden inom olika län, som denna avlämnade, fram- höll kommittén i sitt slutliga yttrande den 31 maj 1923 angående elek— trifieringsarbetets framtida organisation, bland annat, följande: »Den granskning av koncessionsansökningar rörande elektriska anläggningar, som för närvarande äger rum från statens sida jämlikt gällande lag och förordningar om elektriska anläggningar, inskränker sig till sådana syn— punkter som tillvaratagandet av de utav ledningarna berörda jordägar- nas rätt samt allmänhetens och andra anläggningars skyddande mot skada till person eller egendom. Formellt lära ordalagen i gällande lag om tillstånd till utförande av elektrisk anläggning icke lägga hinder i vägen för en tolkning, enligt vilken jämväl ett bedömande. av ansök- ningen ur teknisk—ekonomisk och nationalekonomisk synpunkt skulle kunna äga rum och därav betingade förfoganden göras gällande. Kom- mittén anser dock, att ett brytande av hittills följd praxis vid konces— sionsärendenas behandling, en praxis, som har sin rot i den motivering, som åtföljde förslaget till 1902 års lag, och den miljö, ur vilken sagda lagstiftning framgick, sannolikt icke torde bliva av behovet påkallat för ernående av det syfte, varom nu är tal. Kommittén håller före, att vederbörande, som planera ett elektrifieringsföretag, som regel skola mottaga och följa de råd och anvisningar, som ur planmässighetens synpunkt kunna och böra givas av ett därtill kompetent och för ända- målet avsett statligt organ. Skulle det visa sig, att väsentliga diver- genser framträda mellan den privata företagarens och statens strä- vanden, må det bliva ett senare övervägande förbehållet att avgöra, om det nuvarande koncessionsförfarandets gränser skola utvidgas och ett ökat tvång påläggas företagaren. Kommittén anser, att vid ett dylikt övervägande det bör skänkas vederbörligt beaktande åt den syn- punkten, att ett för långt drivet tvång från det allmännas sida kan verka hindrande på utvecklingen. — Kommittén anser sålunda, att kon- cessionsansökningar rörande elektriska anläggningar böra underkastas en reell granskning ur synpunkten av anläggningens möjliga inpassning i den plan, som framgått ur kommitténs utredningar, utredningar, vilka för övrigt samtidigt måste kontinuerligt modifieras allt efter utvecklin— gens gång, teknikens framsteg och tidens krav över huvud taget.»
Såsom redan tidigare framhållits, ledde elektrifieringskommitténs för- slag i huvudsak icke till någon åtgärd från statsmakternas sida.
Den i allt större omfattning genomförda elektrifieringen föranledde emellertid, att vid koncessionsbehandlingen ett närmare beaktande av konkurrensförhållanden började visa sig ofrånkomligt. Konkurrensen avsåg i första hand gränsområdena mellan olika distributionsföretag men kunde även gälla större oelektrifierade områden, beträffande vilka ansök- ningar om tillstånd att framdraga elektriska ledningar inkommo från skilda elektrifieringsföretag. För att i någon mån förhindra tillkomsten av ur rationell elektrifieringssynpunkt icke önskvärda anläggningar till— greps till en början en utväg, som alltjämt kommer till användning, nämligen att söka åstadkomma en frivillig överenskommelse mellan kon- kurrenterna, framför allt genom förmedling av statsinspektörerna, men i vissa fall genom vederbörande länsstyrelser. Det enda påtrycknings- medel, som i sådant syfte begagnades, var ett fördröjande av själva koncessionsbehandlingen.
Däremot hystes i det längsta betänkligheter mot att från statens sida ingå på en direkt behovsreglering. Anledningarna därtill torde hava varit dels tvekan, huruvida behovssynpunkter över huvud taget borde anläggas vid tillämpningen av 1902 års lag, dels insikten om att ett övergivande av dittills följd praxis skulle i hög grad komplicera konces— sionsbehandlingen. Småningom har emellertid ett positivt ståndpunkt- tagande i frågan ägt rum. Sålunda förekommer numera, att Kungl. Maj:t efter behovsprövning helt eller delvis avslår ansökningar eller vid bifall uppställer särskilda koncessionsvillkor för att söka förebygga dubbla ledningsnät. Besluten hava fattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad i infordrade utlåtanden föreslagits av kommerskollegium. Ifråga- varande av konkurrensförhållandena framkallade realprövning har hittills tillämpats med stor försiktighet och kommit till direkt uttryck endast i ett fåtal beslut, vilka framför allt fattats under de senaste åren. Ytterligare avgöranden av motsvarande natur torde i viss mån hava förekommits därigenom att parterna redan under den förberedande be- handlingen förmåtts träffa överenskommelse med varandra.
De ovan antydda besluten hänföra sig i allmänhet till ansökningar om tillstånd enligt 2 % i 1902 års lag. I Vissa av fallen hava samtidigt flera med varandra konkurrerande koncessionsansökningar förelegat till avgörande. Antingen har då den ena av ansökningarna avslagits och den andra bifallits på vanliga villkor, eller har, om ansökningarna an— setts endast delvis kollidera med varandra, inskränkningar vidtagits i den ena eller båda koncessionerna. Avslag helt eller delvis hava även förekommit med hänsyn till redan tidigare beviljade koncessioner. Någon närmare motivering för Kungl. Maj:ts beslut i den ena eller andra rikt—
ningen har icke lämnats. AV kommerskollegii utlåtanden i ärendena framgår emellertid vilka konkurrenssynpunkter, som torde hava varit bestämmande för de särskilda avgörandena.
Vad därefter angår de koncessioner, där realprövningen kommit till uttryck genom att särskilt villkor uppställts i koncessionen, må nämnas, att två olika föreskrifter av sådan natur förekomma. Bägge avse det fall, att annan starkströmsanläggning redan finnes. I den nya konces- sionen intages sålunda ibland en allmänt avfattad bestämmelse om att innehavaren skall vara skyldig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som vederbörande statsinspektör kan finna erforderliga för att i möjli— gaste mån förebygga uppkomsten av dubbla ledningsnät och därav för- anledda olägenheter. I vissa koncessioner har emellertid en mera direkt reglering ansetts påkallad, vilket skett i form av åläggande för den nya koncessionsinnehavaren att, på anfordran, helt eller delvis inlösa den äldre anläggningen. Inlösningsskyldighet har bland annat ålagts i sådana fall, där den nya koncessionen meddelats på grund av att den äldre anlägg- ningen icke ansetts kunna på tillfredsställande sätt fylla ortens behov.
I samband med åläggande av inlösningsskyldighet brukar föreskrivas, att, därest överenskommelse ej kan träffas om ersättningens storlek, denna fråga skall avgöras enligt lagen om skiljemän.
I det föregående har närmast berörts behovsprövningens införande vid koncessionsbehandling, varvid fråga alltid varit om högspännings— anläggning. Det ligger emellertid i sakens natur, att konkurrensförhål- landen ännu mera kunna göra sig gällande vid framdragande av låg- spänningsnäten. Vissa av de ovan antydda besluten hava därför även inneburit avslag å ansökningar om tillstånd att framdraga lågspännings- ledningar inom område för allmän trafikled. J ämväl inlösningsskyldighet beträffande äldre lågspänningsanläggning har föreskrivits såsom villkor för koncession eller tillstånd enligt 2 & i 1902 års stadga.
Vidare bör redan här understrykas, att Kungl. Maj:t, även efter be- hovsprövningens införande, icke vidtagit särskilda åtgärder för genom- förande av en statlig reglering av priset på sådan elektrisk kraft, som icke levereras av staten. Emellertid må nämnas, att sedan slutet av år 1907, på förslag av kommerskollegium, i flertalet koncessioner intogs ett Villkor, som sedermera såsom allmän bestämmelse influtit i 1916 års kungörelse & 9 mom. 1. Enligt nämnda stadgande är innehavare av elektrisk anläggning, till vars utförande och nyttjande Kungl. Maj:t meddelat tillstånd enligt 2 % i 1902 års lag, skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft från sådan anlägg- ning, vilka framdeles kunna bliva i laga ordning fastställda.
D. Koncessionsbestämmelser i utlandet.
I de flesta europeiska länder finnas bestämmelser syftande till att möjliggöra och underlätta anläggandet av elektriska kraftledningar (ex— propriationsrätt, s. k. vågrätt m. m.). Därjämte finnas i åtskilliga länder bestämmelser, avsedda att i större eller mindre omfattning bereda staten möjlighet till kontroll över den elektriska kraftdistributionen. Dylik kontroll kan vara begränsad till allmänna säkerhetssynpunkter, men omfattar i vissa länder även anläggningarnas planmässighet och de vill- kor, under vilka den elektriska energien tillhandahålles allmänheten. Bestämmelserna äro i respektive länder av mycket olika art och om- fattning. I det följande skall redogöras för lagstiftningen i några av våra grannländer, varest förhållandena för vårt vidkommande äro av särskilt intresse, antingen på grund av att likartade förutsättningar äro för handen, eller på grund av att respektive bestämmelser helt nyligen utfärdats.
Norge. I lag den 16 maj 1898 angående åtgärder till förebyggande av fara och olägenhet vid elektriska anläggningar stadgas bland annat, att anläggningar, som kunna medföra fara för människoliv eller allmän säkerhet, ej få utföras utan särskilt tillstånd av Konungen. Lagens bestämmelser i här nämnt avseende uppfattades i början endast som ett bemyndigande för staten att utöva kontroll över anläggningarnas tekniska utförande med hänsyn till allmän säkerhet. Emellertid började efter hand tillstånden att göras beroende av sociala och fiskala omstän- digheter. I den mån dessa villkor fingo alltmer vittgående karaktär, ansågs nödvändigt att låta denna praxis komma till uttryck i lagbe— stämmelse. Detta skedde 1916 genom ett tillägg till 1898 års lag, lydande, att Konungen må uppställa sådana villkor för anläggningstillstånd, som kunna antagas överensstämma med statens och allmänhetens behov. I övrigt innehåller koncessionslagstiftningen, i vad den avser utförande av elektriska anläggningar, ej annat av intresse än bestämmelser, som möjliggöra uttagandet av särskilda avgifter till staten av anläggnin- gens ägare.
Danmark. Den danska elektricitetslagen av år 1903 innehöll inga egentliga koncessionsbestämmelser. På grund av bristen på inhemsk vattenkraft framställes den mesta kraften i Värmeverk, som förekomma i mycket stort antal, och den elektriska kraftdistributionen är därför splittrad på många enheter. Friktioner mellan de olika företagen ha icke kunnat undvikas. Tillkomsten år 1935 av vissa lagstadganden
syftande till en rationalisering av den danska elektricitetsdistributionen torde böra ses i belysning av ovan skildrade förhållanden. Ifrågavarande bestämmelser hava i huvudsak följande innebörd.
Innan arbete påbörjas med anläggning, som avser anskaffning eller utökning av maskineri eller sådan >>ledningsanläggning med tillhörande transformatorstationer), som helt eller delvis avser ett samarbete med andra anläggningar, skall projektet föreläggas det 3. k. elektricitetsrådet. Finner detta att projektet icke kan rekommenderas med hänsyn till kravet på rationell elektrifiering, skall rådet upptaga förhandlingar med anläggningens vederbörande. Uppnås vid dessa förhandlingar icke enig— het äger anläggningsägaren dock utföra anläggningen efter egen önskan.
Elektricitetsrådet har likväl rätt att förbjuda utförandet av lednings— anläggning, som avser samarbete med andra anläggningar, om projektet icke uppfyller stadgade säkerhetsföreskrifter eller icke motsvarar de krav, som i tekniskt avseende av rådet anses böra uppställas för möj— liggörandet av ett eventuellt samarbete med andra anläggningar.
Elektricitetsrådet har dessutom rätt att träffa avgöranden vid gräns— tvister mellan två eller flera anläggningar, varvid hänsyn bör tagas till förbrukareintressen.
Elektricitetsrådets beslut kunna överklagas hos vederbörande departe- mentschef.
Det stadgas dessutom att stridigheter, som avse samarbete mellan anläggningar, kunna om samtliga parter därom äro ense, överlämnas till elektricitetsrådet för slutligt avgörande.
Det ovan nämnda s. k. elektricitetsrådet består av 13 medlemmar, representerande huvudsakligen skilda näringsintressen.
Tyskland. Även i Tyskland har man länge rett sig utan egentlig koncessionslagstiftning. Vanligen uppställde respektive delstater i sam— band med beviljande av s.k. vågrätt mer eller mindre vittgående villkor av motsvarande natur som vid meddelande av koncession. Distribu— tionsföretagen i Tyskland ägas i jämförelsevis stor omfattning av en- skilda. Är 1919 tillkom en rikslag, avsedd att möjliggöra en sociali— sering av de enskilda distributionsföretagen. Lagen synes emellertid icke hava tillämpats, åtminstone har den icke haft praktiska konsekvenser. På officiellt uppdrag hava utredningar rörande elektrisk planhushållning utarbetats utan att dock leda till positiva resultat ehuruväl man på fri- villighetens Väg sökt uppbygga distributionssystemen efter rationella linjer.
I slutet av år 1935 utfärdades emellertid en ny rikslag av genom— gripande betydelse för den tyska elektricitetsförsörjningen, och som samtidigt upphävde 1919 års lag. Den angives hava till uppgift att under medverkan av alla intresserade parter få till stånd en ur allmän—
nyttig synpunkt lämplig utformning av landets elektricitetsförsörjning. Den giver åt riksekonomiministern en i det närmaste diktatorisk myn- dighet över elektricitetsväsendet och har i övrigt bland annat följande innebörd.
Riksekonomiministern kan förbjuda nybyggnad, utvidgning eller ned— läggande av för allmän distribution avsedd anläggning.
Allmänna distributionsföretag äro skyldiga att på offentligen tillkänna— givna Villkor tillhandahålla kraft till envar, som är bosatt inom distribu- tionsområdet, och som önskar begagna kraft. Från denna skyldighet finnas dock vissa undantag, bland annat att anslutning kan vägras >>på ekonomiska grunder», ävensom då den, som begär anslutning, själv pro- ducerar kraft för eget behov. Riksekonomiministern kan bestämma priser och övriga villkor för kraftleverans.
Ett företag får ej uppföra eller utvidga för eget behov avsedd kraft- anläggning utan att dessförinnan härom meddela det företag, som har hand om kraftförsörjningen på orten.
Riksekonomiministern utfärdar föreskrifter om såväl produktions- som konsumtionsanläggningarnas tekniska utförande, driftssäkerhet och över— vakning.
Det uppgives, att en av grundtankarna bakom lagen är, att förbere- dandet av erforderliga åtgärder skall utföras inom näringslivet självt genom dess representanter.
E. Sakkunnigas synpunkter och förslag rörande koncessionsväsendet.
1 . Behovsprövning.
Den ovan lämnade redogörelsen utvisar att de år 1902 utfärdade be— stämmelserna angående meddelande av tillstånd att framdraga elektriska starkströmsledningar i huvudsak fortfarande gälla. Särskilt torde kunna konstateras, att några skärpningar beträffande avfattningen av gällande bestämmelser icke ägt rum. Tvärtom inneburo framför allt de ändrin- gar, som år 1907 vidtogos i 1902 års lag, lindringar i olika avseenden. Däremot har vid bestämmelsernas tillämpning en skärpning införts så till vida som att under senare tiden behovsprövning i viss omfattning ägt rum vid ansökningarnas behandling. I och med att landets elek— trifiering framskridit, ökas konkurrensen mellan distributionsföretagen allt mera, vilket vid koncessionsansökningarnas behandling kommer till synes sålunda, att behovsprövning allt oftare måste ifrågasättas. Kon— cessionsfrågorna bliva därmed alltmer komplicerade och tidpunkten kan därför anses lämplig att undersöka, om ock i så fall i vad mån de nu-
varande förhållandena påkalla införande av ändrade grunder för själva koncessionsförfarandet eller meddelande av ytterligare koncessionsvillkor.
Härtill kommer den speciella omständighet, som föranleder, att ett avgörande härutinnan måste träffas redan under de närmaste åren. Vid bedömande av huru den statliga regleringen i fortsättningen bör ske måste nämligen uppenbarligen särskild hänsyn tagas därtill, att gällande lagbestämmelse om att koncession må meddelas endast för viss tid, icke överstigande 40 år, medför, att samtliga hittills beviljade koncessioner successivt upphöra att gälla. Eftersom maximitiden redan från början direkt eller indirekt kommit till användning vid beviljande av praktiskt taget alla koncessioner, utgår giltighetstiden för de äldsta redan under år 1943. Senast vid nämnda tidpunkt måste sålunda avgörande träffas rörande frågorna om meddelande av förlängd koncession samt om vill- koren därför. Erforderliga bestämmelser i ämnet böra emellertid så snart som möjligt utfärdas, ty koncessionsinnehavarna måste anses hava berättigade anspråk på att redan före koncessionstidens utgång få frå- gan om fortsatt koncession avgjord. Man torde utan vidare kunna utgå från att förlängning kommer att begäras i samtliga fall med några en- staka undantag, där den tidigare koncessionen icke begagnats.
Att staten även i fortsättningen bör tillämpa ett koncessionssystem i fråga om elektriska starkströmsanläggningar synes knappast behöva närmare motiveras. Någon anledning att avbryta det sedan så lång tid tillämpade systemet torde icke föreligga, varemot alla skäl tala för att staten, vid sidan av utfärdande av erforderliga säkerhetsföreskrifter samt utövande av viss tillsyn över de elektriska anläggningarna, fortfarande behåller det reglerande inflytande över kraftförsörjningen, som konces- sionstvånget innebär.
Gällande bestämmelser äro alltjämt i första hand ett uttryck för de synpunkter, som vid tillkomsten av 1902 års lag anlades på koncessions- problemet. Vid nämnda tidpunkt kunde emellertid naturligtvis icke överblickas, Vilka former kraftdistributioneni fortsättningen skulle komma att taga.
Av uttalanden vid förbehandlingen av 1902 års lag framgår, att man vid lagens tillkomst huvudsakligen tagit sikte på industriens behov av kraftledningar, erforderliga för vattenkraftens utnyttjande. Man tänkte sig tydligen att koncession skulle komma att avse överföringslinjer från en kraftkälla till en viss större avnämare. Den oerhörda utveckling, som elektrifieringen sedermera fått, i all synnerhet genom landsbygds- elektrifieringens genombrott, har emellertid fört med sig att koncessio- nerna kommit att avse icke som tidigare blott enstaka ledningar utan även vitt förgrenade ledningsnät för allmän detaljdistribution. Detta förhållande har en viss betydelse vid bedömandet av huruvida och i
Vilken omfattning inskränkning i rätten att framdraga kraftledningar i koncessionsväg bör äga rum.
Trots att de grundläggande koncessionsbestämmelserna sålunda icke utformades med tanke på distributionsnäten har koncessionsväsendet länge fungerat i stort sett tillfredsställande. I och med att distribu— tionsföretagens antal ökats ha emellertid friktioner mellan närliggande företag blivit allt vanligare och lett till att även konkurrensförhållan— dena ansetts behöva beaktas Vid det slutliga avgörandet hos Kungl. Maj:t.
Hittills har behovsprövningen tillkommit i form av praxis vid avgö- rande av ett antal individuella fall. Några erinringar däremot från riksdagens sida hava icke framkommit. Sakkunniga hava därför utgått från att denna väg fortfarande står öppen för Kungl. Maj:t utan direkt bemyndigande i 1902 års lag.
Den behovsprövning, som sålunda i vissa fall har tillämpats, har gällt framför allt ledningar avsedda för lokal distribution och har haft till uppgift att förhindra uppkomsten av dubbla ledningsnät. Dylika dubbla ledningsnät äro ur flera synpunkter mindre önskvärda. Elektriska stark- strömsledningar, även sådana för lågspänning, innebära alltid ett Visst faremoment, som ökas ju flera ledningarna äro och ju mer ledningar hörande till olika anläggningar korsa eller i övrigt komma i omedelbar närhet av varandra. Särskilt för telegrafverkets vidkommande är denna synpunkt av vital betydelse. Det kan ofta vara svårt att på en ort få nödigt utrymme för såväl starkströms- som telefonledningar, och svå- righeterna ökas givetvis om man på platsen icke har ett utan två stark— , strömsnät. Kostnaderna för skyddsanordningar kunna väsentligt ökas. Fall finnas, då telegrafverket tvingats till dyrbara kabelanläggningar på grund av att utrymmet belagts av starkströmsledningar. Erfarenheten visar därjämte, att där dubbla ledningsnät förekomma, den hårda kon— kurrensen försvagar de bägge företagens ekonomi. Detta i sin tur med— för att underhållet av ledningsnäten försummas, varigenom givetvis sä- kerheten minskas. Även vägintresset har olägenhet och kostnader, då vägar och kraftledningar korsa eller komma i närhet av varandra. Ur nationalekonomisk synpunkt innebära de dubbla ledningsnäten ett slö— seri, dels genom större kapitalinvestering, dels genom ökat markintrång. Med hänsyn till säkerhet, ekonomi, allmän trevnad och ordning måste förekomsten av dubbla distributionsnät anses vara en mindre tillfreds— ställande företeelse och de sakkunniga finna därför, att de åtgärder, som av statsmyndigheterna på senare tider vidtagits ikoncessionsväg för att förhindra dubbeldistribution, varit av omständigheterna starkt påkallade och att för framtiden denna praxis bör fortsättas. De sakkunniga Vilja emellertid framhålla, att den nuvarande koncessionslagstiftningen har
vissa luckor, som medföra, att en önskvärd reglering icke alltid kan i koncessionsväg genomföras. Sakkunniga skola i sin framställning åter- komma härtill.
Om de sakkunniga sålunda anse, att ingripande i koncessionsväg bör äga rum beträffande de lokala distributionsnäten i huvudsakligt syfte att förebygga uppkomsten av dubbla dylika ledningsnät, ställa de sig däremot mera tveksamma beträffande lämpligheten och möjligheten att medelst koncessionsförfarande reglera tillkomsten av sådana ledningar, vilka ha till huvudsaklig uppgift att överföra kraft från en kraftkälla till en viss punkt, t. ex. ett industriföretag eller ett distributionscent- rum. En realprövning beträffande dylika linjer, vilka ofta i form av stamlinjer eller bygdelinjer ingå såsom Viktiga led i landets elektrifie— ringssystem, torde i de flesta fall vara förenad med utomordentliga svårigheter, under det att en sådan prövning beträffande de lokala led— ningsnäten är en mera enkel uppgift, som utan större svårigheter bör kunna handhavas av de myndigheter, på vilka tillämpningen av kon— cessionsförfarandet vilar och vilka äro väl förtrogna med de lokala för- hållandena. Såsom förut har framhållits, kan hänsyn till statens egna intressen ävensom hänsyn till säkerhet, ordning och trevnad anföras såsom skäl för att staten håller en reglerande hand över de lokala dis— tributionsnäten, under det att dylika skäl knappast kunna göras gäl- lande beträffande de egentliga överföringslinjerna, för vilka huvudsak- ligen ekonomiska och näringspolitiska synpunkter bliva avgörande. Er— farenheten ger dessutom vid handen, att missförhållanden huvudsakligen kunna anses föreligga beträffande den lokala distributionen, varest på åtskilliga orter dubbeldistribution kommit till stånd, under det att elek— trifieringen i övrigt kan anses hava utvecklats efter i stort sett sunda och rationella linjer. Denna uppfattning torde vara allmän inom sak— kunniga kretsar.
De sakkunniga önska emellertid understryka, att en bestämd rågång mellan de olika slagen av anläggningar — lokala distributionsnät å ena_ sidan, överföringslinjer å andra sidan — icke alltid kan dragas. Det torde därför varken vara lämpligt eller möjligt att i författningsbestäm- melser angiva, när en realprövning bör ifrågakomma. Detta torde böra ankomma på de prövande myndigheterna att bedöma och en av förhål— landena och utvecklingen betingad praxis torde så småningom komma att växa fram. De sakkunniga Vilja framhålla, att därest det skulle visa sig önskvärt att ingå i realprövning av andra än de mera lokalt betonade anläggningarna, så torde det i enstaka fall vara värdefullt, om en förstärkt sakkunskap kunde ställas till de prövande myndighe— ternas förfogande. De sakkunniga anse emellertid, att anlitandet av dylik sakkunskap bör äga rum endast, därest sådana förhållanden skulle
uppstå, att behovet därav vore uppenbart. Det kan visserligen göras gällande, att dylika särskilda sakkunniga skulle kunna hava en uppgift att fylla, även vid prövningen av ansökningar, avseende lokala distri- butionsnät, och att sålunda, därest en realprövning över huvud skall fortfarande äga rum, ett permanent koncessionsråd redan nu borde komma till stånd. De sakkunniga önska emellertid understryka, att prövning av sådana ansökningar, varom här är fråga, förekommer i relativt stor om- fattning och sålunda är förenad med förhållandevis mycket arbete. Det torde även vara nödvändigt, att rådsledamöterna skaffa sig detaljerad kännedom om de lokala förhållandena i varje särskilt fall. De kvalifikatio- ner, som ledamöterna av ett dylikt råd borde besitta, ävensom lämpligt medlemsantal, torde sålunda i mycket vara beroende av arten och om— fattningen av de koncessionsärenden, med vilka rådet skulle taga befatt— ning. Det möter därför svårigheter att på förhand angiva de grunder, efter vilka detta borde sammansättas. Man har anledning befara, att ett sådant råd skulle komma att tynga och fördröja ärendenas behand— ling utan att göra motsvarande gagn. De sakkunniga anse sig därför böra tillråda, att man i denna fråga tillsvidare ställer sig avvaktande. Sakkunniga hava redan framhållit, att i nu gällande bestämmelser angående koncession och tillstånd för elektriska ledningars framdragande förefinnas vissa luckor, som försvåra ett genomförande av just den kon— troll över den lokala distributionen, som de sakkunniga förorda. Sak- kunniga syfta härvid dels på den grupp koncessionsfria hög- och medel- spänningsledningar, som avses i punkt 4 å sid. 43, d. V. 5. de s.k. avgreningsledningarna, dels på för allmän distribution avsedda låg— spänningsledningar, för vilka tillstånd för närvarande endast erfordras, i den mån de komma inom område för allmän trafikled. Nu är det emellertid just i gränsområdena mellan olika distributionsföretag, som behov av statlig reglering förekommer, och det är då av vikt, att man medelst koncessionsbestämmelser har möjlighet att reglera framdragan- det av de ledningar, som företrädesvis förläggas inom gränsområdena, d. v. s. lågspänningsledningarna. Erfarenheten utvisar därjämte, att vägrat tillstånd att med lågspänningsledningar korsa befintliga allmänna trafikleder icke utgör tillräckligt hinder för framdragandet av ur ratio- nell elektrifieringssynpunkt mindre önskvärda ledningar. En prövning av frågan om anläggandet av för allmän distribution avsedda lågspän— ningsledningar bör därför, enligt de sakkunnigas mening, för framtiden icke vara enbart beroende av den elektrifieringen ovidkommande om- ständigheten, huruvida ledningarna korsa allmän trafikled eller icke. Samma synpunkter gälla beträffande det slag av hög— och medelspän- ningsledningar, vilkas koncessionsskyldighet endast är beroende av huru- vida de korsa allmän trafikled eller ej. Åtskilliga fall kunna anföras,
där dubbelelektrifiering i förhållandevis stor omfattning kunnat äga rum, beroende på att dylika ledningar kunnat framdragas, utan att beröra allmän väg eller annan allmän trafikled.
De sakkunniga hava härmed redogjort för de orsaker, som enligt deras uppfattning tala för skärpning i vissa avseenden av nu gällande konces- sionsbestämmelser. Innan de sakkunniga övergå till att närmare angiva de former, under vilka en dylik skärpning författningstekniskt bör ge— nomföras, torde emellertid en i nära samband med behovsprövningen stående fråga, nämligen om taxereglering, ävensom frågan om konces— sionstidens längd, böra upptagas till granskning.
2. Fråga om taxereglering.
Oberoende av om anläggandet av distributionsnät är lagt under kon- cessionstvång eller ej ligger det i sakens natur att åtminstone den elek- triska detaljdistributionen i stort sett har monopolartad karaktär. I regel kunna nämligen icke tvenne företag bedriva distributionsverksam- het inom samma område med utsikt till ekonomisk vinst. Denna av omständigheterna beroende monopolställning blir givetvis ytterligare markerad i den mån behovsprövning tillämpas vid meddelandet av kon— cession. Den frågan inställer sig då, huruvida staten, i samband med meddelandet av koncessioner, bör utfärda närmare bestämmelser angå— ende leverans av elektrisk ström, framför allt för att förebygga oskäliga strömpriser.
Sakkunniga vilja då först framhålla, att detaljdistributionen inom vårt land i stor omfattning ligger i sådana händer, att faran för oskäliga priser är förebyggd. Sålunda ägas eller kontrolleras distributionsföreta— gen i landets städer av kommunerna själva, och på landsbygden äro distributionsföretagen vanligen organiserade på kooperativ grund. Emel- lertid sker särskilt i landets södra del detaljdistribution genom enskilda företag i icke ringa omfattning.
Sakkunniga hava redan omnämnt de uttalanden i fråga om reglering av strömprisen, som gjordes inom kraftkommittén samt vid den fort— satta behandlingen av kommitténs betänkande. Därjämte har fram- hållits, att ett ingripande av ifrågavarande natur från statens sida gent— emot de enskilda kraftdistributörerna ännu icke ägt rum.
Vidare erinras om att i här avsett syfte intogs från slutet av år 1907 i flertalet koncessioner det sedermera i % 9 mom. 1 av 1916 års kungö— relse införda generella villkoret, att innehavare av elektrisk anläggning, till vars utförande Kungl. Maj:t meddelat tillstånd enligt 2 åi1902 års lag, skall vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft från sådan anläggning, vilka framdeles kunna
bliva i laga ordning fastställda. Sakkunniga vilja understryka, att ifrågavarande bestämmelse torde utgöra ett så viktigt komplement till koncessioneringen att densamma för framtiden bör gälla samtliga slag av ledningar, för vilka Kungl. Maj:ts tillstånd erfordras. Dessutom må framhållas, att bestämmelsen alltjämt bör bibehålla en så allmän av- fattning, att därav tydligt framgår, att de tillstånd till utförande av ledningar, som av Kungl. Blajzt meddelas, icke utgöra hinder för staten att över huvud taget utfärda sådana bestämmelser angående kraftleve- rans, vilka av omständigheterna må påkallas för befrämjande av en sund kraftförsörjning. En statlig reglering av strömprisen är en form därav men icke den enda.
Vad därefter särskilt angår frågan om taxereglering kunna emellertid enligt sakkunnigas förmenande förhållandena ej heller för närvarande sägas vara sådana, att de motivera ett direkt ingripande från statens sida. De synpunkter, åt vilka chefen för justitiedepartementet vid an— mälan år 1920 av kraftkommitténs betänkande gav uttryck, måste ses mot bakgrunden av erfarenheterna i anledning av Världskriget. Att de av departementschefen angivna riktlinjerna för en fortsatt utredning av frågan icke fullföljdes, torde tyda på att vid närmare övervägande åt- gärder i ämnet icke ansåges erforderliga. För sin del vilja sakkunniga understryka, att vad departementschefen framhöll om den ökade möj- lighet staten erhållit att genom egen försäljning av kraft reglera priset därå visat sig vara en faktor av synnerligen stor betydelse. Den om- fattning statens kraftverksrörelse numera fått, uppgående till ungefär en tredjedel av landets hela kraftförsörjning, har otvivelaktigt lett till att de av vattenfallsverket eller de till detta anslutna kooperativa distri- butionsföretagen tillämpade priserna kommit att bliva i hög grad nor— merande för prisnivån vid de enskilda företagens kraftleveranser. Vat- tenfallsverkets taxor äro ju underkastade den allmänna kontroll, som sammanhänger med dess egenskap av statligt verk, och hava i övrigt undan för undan undergått sänkningar. De önskemål i fråga om taxe- sättningen, som man med en statligl reglering skulle åsyfta, hava så- lunda vunnits på indirekt Väg utan särskilda statliga åtgärder.
Härmed vilja sakkunniga ingalunda bestrida, att även under senare tid på sina håll anledningar till berättigat missnöje med gällande ström- taxor kunna förefinnas. Tillräckliga skäl för ett statligt ingripande torde likväl i varje fall ännu saknas. Tillämpning av behOVSprövning synes ej heller i och för sig behöva förutsätta tillgripandet av en statlig reg- lering av så ömtålig och svårhanterlig natur som den, varom här är fråga. Sakkunniga hava därför funnit omständigheterna tala för att staten fortfarande ställer sig avvaktande.
Skulle verkligt missbruk beträffande priserna konstateras, torde rät—
telse i många fall kunna vinnas genom ett upphävande av det befint— liga distributionsföretagets monopolställning, i vad denna är betingad av koncessionsinnehavet. Detta kan ske genom att meddela koncession _även åt ett konkurrerande företag, exempelvis åt lokal värmekraftpro- ducent. Givetvis bör meddelande av ny koncession inom redan elektri— fierat område ej ske utan tvingande skäl och sakkunniga hålla före, att redan möjligheten av en dylik åtgärd i de flesta fall torde medföra önskvärd korrigering av strömpriserna.
3. Koncessionstid och förlängning av koncession.
Införandet i 1902 års lag av bestämmelsen om begränsning av kon— cessionstiden sammanhängde med då rådande ovisshet om huru kraft- distributionen i fortsättningen skulle komma att utveckla sig. Med hänsyn framför allt till det allmännas intresse av att framdeles kunna eventuellt inlösa anläggningar eller föreskriva av ändrade förhållanden påkallade Villkor ansåg riksdagen en tidsbegränsning av koncessionen vara erforderlig. Att maximitiden bestämdes till 40 år berodde däremot på en kompromiss.
För att icke koncessionerna skulle utgöra hinder för staten att med— dela eventuellt erforderliga bestämmelser i fråga om leverans av ström utformades redan ett fåtal år efter lagens tillkomst det numera under 5 9 mom. 1 i 1916 års kungörelse intagna koncessionsvillkor, som ovan i olika sammanhang av sakkunniga berörts.
Erfarenheten under det trettiotal år, som förflutit sedan koncessioner började utfärdas, torde icke givit stöd åt den uppfattningen, att staten skulle hava behov av att tvångsvis kunna inlösa i enskild ägo befintliga kraftföretag. Detta sammanhänger framför allt därmed att staten själv i allt större skala uppträtt såsom producent och distributör av kraft samt därvid kan taga i anspråk de stora kraftresurser, varöver staten direkt disponerar. I några fall har därjämte förekommit, att staten genom frivilliga uppgörelser övertagit enskilda kraftverk. Sådana över- enskommelser torde naturligtvis även i framtiden i särskilda fall kunna vara motiverade. En komplettering av koncessionsväsendet med i lag reglerad rätt och under vissa förutsättningar även skyldighet för staten att inlösa enskilda anläggningar, på sätt av reservanter inom kraft- kommittén föreslogs, synes däremot icke vara påkallad av de nuvarande förhållandena.
I och med att, såsom sakkunniga förordat, samtliga tillstånd att ut- föra elektriska starkströmsledningar göras beroende av nyssnämnda för— behåll om skyldighet för innehavaren att iakttaga de allmänna bestäm— melser i fråga om leverans av elektrisk kraft, vilka framdeles kunna
bliva i laga ordning fastställda, torde staten erhålla nödig befogenhet att vidtaga ytterligare ingripanden på kraftförsörjningen, om förhållan— dena i framtiden skulle komma att giva anledning därtill.
Föreskrift om särskild koncessionstid synes under sådana omständig- heter egentligen opåkallad. Till stöd för borttagande av bestämmelsen därom kan bland annat anföras följande. Tidsbegränsningen medför ett osäkerhetsmoment, som verkar besvärande för både distributörer och abonnenter. Detta gör sig särskilt gällande, när koncessionstiden börjar lida mot sitt slut. Kraftdistributörer hava då svårt att avsluta ett leveransavtal för längre tid med en abonnent, enär han icke vet, huru— vida han kan fullfölja avtalet efter koncessionstidens slut. Han kan vidare finna sig nödsakad att tillsvidare undanskjuta vidtagandet av erforderlig utbyggnad eller förstärkning av anläggningen på grund av att kostnaderna därför med normala kraftpriser icke hinna avskrivas under den återstående koncessionstiden. En tidpunkt av 40 år torde visserligen i och för sig vara tillräcklig för amortering av de ursprung— liga anläggningskostnaderna. Men dessa åtföljas senare successivt av mer eller mindre dyrbara kompletteringar. Härtill kommer Vidare den omständigheten, att koncession å ledningar, anslutna till tidigare kon- cessionerad ledning, enligt praxis endast beviljas för den tidsperiod, som då återstår av den 40—åriga koncessionstiden för huvudledningen. Sådana koncessioner kunna därför ibland komma att gälla endast ett fåtal år. Sammanlagt finnas sålunda starka skäl av ekonomisk natur, som direkt tala emot att begränsa koncessionernas giltighet i tiden.
Å andra sidan kan naturligtvis med hänsyn till den rastlösa utveck— ling, som äger rum på det tekniska området, ej heller nu med bestämd- het överblickas, huru kraftförsörjningsproblemet kommer att te sig i en mera avlägsen framtid. Det kan endast konstateras, att elektrifieringen hittills genomförts på ett i stort sett tillfredsställande sätt samt att, såvitt för närvarande kan bedömas, en fortsatt gynnsam utveckling på ifrågavarande område är att förvänta.
Om emellertid försiktigheten anses bjuda, att staten även i fortsätt— ningen genom en begränsning av koncessionstiden förbehåller sig rätten att ånyo taga koncessionerna under omprövning, är ivarje fall nödvän— digt, att tiden tillmätes rikligare än förra gången. Sakkunniga hava härutinnan kommit till den uppfattningen, att koncessionstiden icke bör understiga 55 är motsvarande den tid, för vilken enligt gällande bestäm— melser utarrendering av kronan tillhörigt, icke bebyggt vattenfall brukar äga rum. För att underlätta erforderliga amorteringar vilja sakkunniga förorda, att maximitiden ytterligare något utökas, och föreslå därför, att koncessionstiden för framtiden skall avse viss tid, icke överstigande 60 år. I detta hänseende intaga sakkunniga sålunda samma ståndpunkt
som reservanterna inom kraftkommittén. Tilläggas må, att sakkunniga även haft under övervägande, huruvida icke koncessionerna för framtiden borde fastställas att gälla tillsvidare. Detta skulle medföra den förde— len, att en förnyad omprövning icke bleve oundgängligen nödvändig. Sakkunniga hava emellertid funnit, att en på så sätt obestämd konces- sionstid skulle innebära ett alltför stort osäkerhetsmoment för konces- sionshavaren, även om denne utginge från att beviljade koncessioner icke komme att av Kungl. Maj:t återkallas utan verkligt trängande skäl.
Den koncessionstid av högst 60 år, för vilken sakkunniga sålunda stannat, därest en begränsning för framtiden över huvud taget anses erforderlig, bör komma till användning beträffande samtliga slag av till- stånd, som inrymmas i förslaget. Någon anledning att låta vissa till- stånd gälla bestämd tid andra åter tillsvidare synes icke föreligga, sär— skilt som tillstånden i stort sett avse att komplettera varandra.
I fråga om koncessioner å ledningar för högre spänning anse sig sak— kunniga Vidare böra förorda, att i lagen intages bestämmelse om att sådant tillstånd är förfallet, om vederbörande anläggning icke tagits i bruk inom tre år från tillståndets beviljande. En dylik bestämmelse torde vara lämplig ur praktisk synpunkt genom att efter skälig tid bort— mönstra koncessioner, som visat sig icke vara av förhållandena påkallade.
Ytterligare må framhållas, att den praxis, som kommit till uttryck vid tillämpningen av gällande bestämmelse om viss koncessiontid, bör bibehållas även i fråga om det nya stadgandet. Sålunda synes tiden i samtliga fall, där icke särskilda omständigheter motivera en ytter- ligare begränsning, böra fastställas till 60 år. Dock bör även i fort- sättningen tillses, att koncessioner å med varandra sammanhängande ledningar såvitt möjligt utlöpa samtidigt. Med anledning härav torde Vidare även efter den nya bestämmelsens ikraftträdande koncession å en ledning, som direkt eller indirekt framdrages från redan koncessionerad ledning, beträffande vilken koncessionstiden icke utgått, för annat än statligt företag endast böra beviljas för återstoden av den 40-åriga kon- cessionstiden för huvudledningen. Det är visserligen sant att härigenom koncessionstiden starkt begränsas. Fördelarna av en enhetlig konces— sionsbehandling i framtiden få dock anses överväga nackdelarna av den tillfälliga begränsningen.
Några olika synpunkter beträffande koncessionstiden, beroende på om en helt ny koncession begäres eller ansökningen avser förlängning av tidigare beviljad koncession, böra enligt sakkunnigas förmenande ej ifrågakomma.
Detta hindrar emellertid icke, att själva frågan om beviljande av koncession kan ställa sig olika i de båda fallen. Beträffande en ny kon— cessionsansökning måste Kungl. Maj:t otvivelaktigt anses hava en
mycket friare prövningsrätt än när fråga är om förlängning av en äldre koncession. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att behovssyn— punkter endast i starkt begränsad omfattning kunna göras gällande vid behandlingen av ansökningar om förlängd koncession. Även om man sålunda bör kunna utgå från att dylik förnyelse knappast kommer att vägras, torde detta emellertid icke utesluta, att i samband med förny— elsen en lämpligare reglering av bestående förhållanden kan komma att äga rum, därest detta anses vara av behovet påkallat.
Sakkunniga hava härmed framlagt sina grundläggande synpunkter på koncessionsväsendet och övergå nu till en närmare redogörelse för de former, under vilka dessa synpunkter författningstekniskt böra komma till uttryck.
4. Allmänna synpunkter rörande koncessionsbestämmelserna.
Den tidigare lämnade allmänna redogörelsen för gällande bestämmel- ser utvisar, att de båda formerna, tillstånd (koncession) enligt 2 åi 1902 års lag samt tillstånd enligt 2 % i 1902 års stadga, ej blott formellt äro av olika natur utan egentligen avsett tillvaratagande av skilda intressen från det allmännas sida. Den skyldighet att söka tillstånd, som regle- ras i stadgan, fanns av Kungl. Maj:t föreskriven redan långt före till— komsten av 1902 års lag och grundade sig därpå att särskilt hän- syntagande ansågs erforderligt vid korsningsställen mellan elektrisk led- ning och allmän trafikled. Skyldigheten gällde, oavsett vilken spänning ledningen hade. Enligt ordalagen i den ursprungliga författningen av— sågs närmast svagströmsledningar men bestämmelserna fingo genom till— ; komsten av starkströmsledningar ett vidgat tillämplighetsområde. Den är 1902 införda skyldigheten att i viss omfattning söka koncession av- såg däremot uteslutande sådana ledningar av Viss högre spänning, vilkas utförande ur allmän säkerhetssynpunkt syntes kräva en närmare regle- ring från statens sida i fråga om hela ledningssträckningen.
Ehuru nämnda principiella skillnad mellan de båda slagen av tillstånd alltjämt upprätthålles, hava emellertid förhållandena successivt medfört icke oväsentliga anpassningar. Sålunda synes koncession å en ledning, varvid sträckningen fastställts så, att allmän trafikled beröres, alltid an- setts innefatta tillstånd jämväl enligt 2 åstadgan. En ytterligare jämk— ning i det inbördes förhållandet mellan tillstånden inträdde, när kon— cessionsbestämmelserna ändrades år 1907. Tidigare hade frågan om koncessionsskyldighet varit helt oberoende av om ledningen korsade all- män trafikled eller icke. Enligt 1907 års beslut erhöll däremot ej mindre det nya undantaget från koncessionsskyldighet, som då-infördes i lagen och som avsåg avgreningsledning från koncessionerad huvudledning, utan
även det redan förefintliga undantaget beträffande ledning på egen mark en avfattning, som direkt utsade att koncessionsfriheten endast gällde sådana fall, där allmän väg eller allmän farled icke berördes. Däremot vidtogs icke en motsvarande inskränkning i koncessionsfriheten för led- ning under jordytan. Hade så skett, skulle bestämmelsen i 2 % stad- gan i fortsättningen uteslutande haft tillämpning på lågspänningsled— ningar.
I praktiken meddelas koncession å en ledning i allmänhet icke fristå— ende utan kombineras koncessionen i regel med tillstånd att framdraga till anläggningen anslutna lågspänningsledningar inom område för allmän trafikled. De närmare bestämmelser angående beröringen med trafikled, som tidigare i detalj intagits i respektive resolutioner, erhöllo en gemen— sam definitiv utformning i kungörelsen den 19 maj 1916. Slutligen må understrykas, att, när under senare tid konkurrensförhållanden ansetts påkalla behovsprövning eller meddelande av särskilda föreskrifter, så- dana avgöranden ifrågakommit såväl vid koncessionsbehandling som be— träffande tillstånd enligt 2 % stadgan. '
Vad sakkunniga här framhållit avser att belysa det intima sam— band, som förefinnes mellan koncession och tillstånd enligt stadgan.
Sakkunniga hava redan framhållit önskvärdheten att få till stånd be- stämmelser, som möjliggöra ökad kontroll av rätten att framdraga för allmän distribution avsedda lågspänningsledningar.
Ett ingripande, som avser införande av tillståndstvång i fråga om samtliga lågspänningsledningar för allmän distribution, torde knappast tillhöra området för Konungens administrativa lagstiftning utan bör enligt sakkunnigas förmenande komma till uttryck i 1902 års lag såsom en ytterligare form av tillstånd eller koncession. Nämnda lag med un- dantag för koncessionsbestämmelserna har redan nu avseende även å lågspänningsledningar. Det synes därför icke böra vara något hinder att under 2 % i lagen införa bestämmelser om skyldighet att i viss om- fattning söka tillstånd av Konungen till utförande av lågspännings— ledningar.
Då uttrycket »för allmän distribution» torde vara alltför obestämt % för att utan närmare förklaring kunna användas i lagtext hava sak— kunniga ansett koncessionsskyldigheten böra kunna uttryckas så, att den skulle gälla lågspänningsledningar för distribution av ström till fastigheter med olika ägare. Därigenom skulle, vilket synes fullt berät— tigat, från koncessionsskyldighet undantagas framdragande av lågspän— ningsledningar till viss eller vissa fastigheter med en och samma ägare. Däremot skulle i den mån sådana ledningar korsade allmän traikled fortfarande särskilt tillstånd erfordras, varjämte framdragande av led—
nin;garna över annans mark alltjämt vore beroende av om medgivande av ägaren eller expropriationsrätt erhölles.
Uppenbart är emellertid att tillstånd till framdragande av lågspän- ningsledningar för allmän distribution icke i likhet med nuvarande kon- cessioner å ledningar med högre spänning kunna avse vissa till hela sin sträckning bestämda ledningar. Det torde av praktiska skäl vara nöd— vämdigt att i stället låta lågspänningskoncessionen innebära en allmän rätt att från viss generator— eller transformatorstation eller inom visst område framdraga lågspänningsledningar. På grund av att det ur teknisk synpunkt är omöjligt att från viss station utdraga användbara lågspänningsledningar utöver en viss längd skulle detta i verkligheten innebära den begränsning, som avses.
För att undvika ingrepp i bestående förhållanden vilja de sakkunniga emellertid icke ifrågasätta att den sålunda föreslagna koncessionsplikten för lågspänningsledningar skall gälla redan utförda lågspänningsledningar ej heller sådana, som utföras i anslutning till befintliga lågspännings— ledningar.
Beträffande koncessionsskyldigheten i fråga om ledningar med högre spänning har redan tidigare understrukits, att det undantag därifrån, varom nu är fråga, nämligen det, som avser ledningar för överföring av kraft från redan koncessionerad ledning, år 1907 infördes i lagen just för att underlätta framdragande av distributionsledningar. Sakkun— niga hava redan anfört de skäl, som tala för upphävande av koncessions- friheten för dylika ledningar, och önska därutöver framhålla, att det skulle vara olämpligt att i fortsättningen bibehålla detta undantag, sam— tidigt som viss koncessionsskyldighet infördes beträffande lågspännings— ledningar, som kunna utgå från dylika ledningar. Ifrågavarande stycke i 2 & av 1902 års lag bör därför helt utgå. Givetvis bör ej heller för dessa ledningar retroaktivitet ifrågasättas. Sakkunniga hava haft un- der övervägande, huruvida icke konsekvensen även fordrar, att i jorden förlagda ledningar för högre spänning göras koncessionspliktiga, men hava stannat för att en dylik skärpning av gällande bestämmelser bör kunna undvikas.
Det är naturligt, att omfattningen av sådana tillstånd, som för när— varande meddelas enligt 2 5 i 1902 års stadga, högst väsentligt kommer att påverkas av den ifrågasatta lågspänningskoncessioneringen. Ty lik— som redan nu koncession å viss högspänningsledning anses innefatta till- stånd enligt stadgan, i den mån ledningen berör allmän trafikled, torde även en koncession att inom ett i huvudsak bestämt område framdraga lågspänningsledningar för allmän distribution icke böra behöva komplet- teras med särskilt tillstånd att därinom få korsa allmän trafikled. An- nars skulle själva koncessionens innebörd vara mycket begränsad. Det
har synts sakkunniga lämpligt, att detta kommer till direkt uttryck vid bestämmelsernas avfattande. I enlighet härmed skulle således bestäm— melsen i 2 5 stadgan för framtiden begränsas till att gälla dels beträf- fande jordledningar för högre spänning dels beträffande lågspännings— ledningar, som icke avse allmän distribution.
Härvid återkomma sakkunniga till Högsta domstolens ovan refererade uttalande av år 1907, enligt vilket stadgebestämmelsen borde erhålla civillags natur, därest statsmakterna i densamma ville söka en garanti för bevarandet av samhällets kontroll över viktigare elektriska anlägg— ningar. Den särskilda förutsättning för koncessionsfrihet, som då i vissa fall uppställdes, nämligen att ledningarna icke finge korsa allmän tra— fikled, skulle möjligen kunna bindas vid alla undantag från koncessions- skyldighet beträffande ledningar med högre spänning, alltså även vid i jorden förlagda ledningar. Det naturligaste synes emellertid sakkunniga vara att gå tillbaka till den ursprungliga avfattningen i 1902 års lag i fråga'om ledning å egen mark samt flytta bestämmelsen i 2 % stadgan över till lagen, varvid den som en tredje form av tillstånd skulle avse framdragande inom område för allmän trafikled av sådana ledningar av högre eller lägre spänning, beträffande vilka koncession av det ena eller andra slaget icke erfordrades. Även koncessionerna böra, liksom för närvarande är fallet, i lagtexten benämnas tillstånd.
Härigenom skulle en enhetlig indelning av de olika tillstånd, som er- fordras beträffande utförande av starkströmsledningar, komma till stånd. Den omständigheten, att bestämmelsen i 2 % stadgan eller i varje fall den ursprungliga bestämmelsen i ämnet tillkommit med stöd av Konung— ens administrativa lagstiftningsrätt bör ej utgöra hinder för att de res— ter av bestämmelsen, som enligt sakkunnigas förslag skulle kvarstå, in- arbetas i lagen. För en sådan åtgärd talar ytterligare den omständig- heten, att samma detaljbestämmelser i Viss omfattning böra gälla för alla tre formerna av tillstånd.
5. Speciell motivering till förslag om ändring av koncessions- bestämmelserna i lagen den 27 juni 1902.
Såsom av den allmänna motiveringen framgår, innebär sakkunnigas förslag rörande koncessionsväsendet, bland annat, att samtliga bestäm- melser rörande skyldighet att söka Kungl. Maj:ts tillstånd till framdra— gande av elektriska starkströmsledningar för framtiden skola intagas i 1902 års lag. I enlighet härmed upptagas bestämmelser, motsvarande 1 och 2 %% i 1902 års stadga, icke i det förslag till ny stadga om elek- triska starkströmsanläggningar, som sakkunniga utarbetat och som längre fram i detta betänkande närmare kommenteras.
De: nya bestämmelser rörande koncessionsväsendet, som sakkunniga anse böra införas i 1902 års lag, hava icke ansetts påkalla ändringi lagenis paragrafindelning utan direkt inarbetats i lagens 2 och 3 åå. Dessa hava därvid för vinnande av större överskådlighet indelats i sär— skilda moment. Under hänvisning till det i detta betänkande intagna lagförslaget må beträffande avfattningen av förevarande båda paragrafer särskilt framhållas följande. 5,
2 .
Grundläggande bestämmelser rörande de tre olika former av tillstånd i fråga om utförande av elektriska starkströmsledningar, som i sakkun- nigas förslag inrymmas, upptagas i paragrafens mom. 1—3.
Sålunda behandlas under mom. 1 koncession å starkströmsledning med spänning överstigande 250 volt mellan tvenne ledare eller, om jordled- ning användes, mellan en ledare och jord, under mom. 2 koncession å , starkströmsledningar med lägre spänning (lågspänningsledningar), i den mån de avse allmän distribution, samt under mom. 3 tillstånd att inom område för allmän väg, vattentrafikled eller järnväg framdraga sådana starkströmsledningar av högre eller lägre spänning, beträffande vilka varken koncession enligt mom. 1 eller koncession enligt mom. 2 erfordras.
Mom. 1 innehåller uteslutande bestämmelser, motsvarande dem i första och andra styckena av gällande 2 5. Den inledande meningen hari förslaget erhållit en något ändrad avfattning, bland annat för att tyd- ligare än i den nuvarande lydelsen markera, att koncessionsskyldigheten avser de särskilda ledningarna och ej vederbörande kraftstationer. Om— fattningen av den koncessionsskyldighet, varom i detta moment är fråga, skiljer sig från gällande bestämmelser i två avseenden. Å ena sidan har koncessionsskyldigheten icke oväsentligt utökats därigenom att den i fjärde stycket av paragrafen för närvarande intagna undantagsbestäm- melsen beträffande ledningar för överförande av kraft från redan kon- cessionerad huvudledning helt borttagits i sakkunnigas förslag. Å andra sidan har koncessionsfriheten i fråga om ledning å egen mark liksom i paragrafens ursprungliga lydelse gjorts oberoende av den omständig— heten, huruvida ledningen berör allmän trafikled eller icke. I samband därmed har emellertid föreskrivits, att samtliga kvarstående undantag från koncessionsskyldighet enligt mom. 1 gälla med förbehåll, varom i mom. 3 sägs.
Andra stycket i nuvarande 2 % har oförändrat intagits såsom sista stycke i mom. 1.
Mom. 2, som reglerar den helt nya formen av koncession å lågspän- ningsledningar för allmän distribution, har ingen direkt motsvarighet i gällande bestämmelser. Indirekt äger en viss reglering i sådant syfte för närvarande rum med tillämpning av bestämmelsen i 2 % av 1902
års stadga. Koncessioner å lågspänningsledningar torde icke komma att avse framdragande av vissa bestämda ledningar utan innebära allmänna tillstånd, i första hand begränsade på så sätt, att ledningarna skola vara anslutna till Viss generator- eller transformatorstation. Med tanke på större samhällen inrymmer förslaget även möjlighet att låta sådan kon- cession omfatta Visst till gränserna bestämt område.
Mom. 3 ersätter nuvarande bestämmelsen i 2'% av 1902 års stadga. Tillstånd enligt ifrågavarande moment hava emellertid uttryckligen in— skränkts till att avse sådana fall, där ledningarna icke äro underkastade koncessionsskyldighet enligt mom. 1 eller mom. 2. Dylika tillstånd torde allt efter omständigheterna kunna erhålla en allmän avfattning eller begränsas till Viss eller Vissa bestämda ledningar.
Mom. 4. Styckena ett och två i mom. 4 motsvara helt och hållet tredje och femte styckena i 2 % av 1902 års lag. Dessa bestämmelser i förslaget skola emellertid gälla samtliga slag av tillstånd, som ovan behandlats under mom. 1—3. Maximitiden för meddelande av tillstånd har ökats från 40 till 60 år men i övrigt hava bestämmelserna orda— grant samma avfattning som för närvarande.
Det tredje eller sista stycket 1 mom. 4 är helt nytt. Bestämmelsen har i motsats till de övriga i momentet intagna endast avseende å till— stånd enligt mom. 1. En motsvarande fordran beträffande tillstånd enligt mom. 2 och mom. 3 torde icke kunna uppställas, emedan sådana tillstånd normalt äro avsedda att utnyttjas icke på en gång utan suc— cessivt.
Mom. 5. Detta moment motsvarar sista stycket i nuvarande 2 %. Straffsatsen har enligt gällande bestämmelser utbytts mot dagsböter.
3 %.
Nuvarande 3 % i 1902 års lag innehåller huvudsakligen bestämmelser om vilka handlingar, som skola åtfölja å ena sidan ansökningar om ex- propriation för elektrisk starkströmsanläggning å andra sidan ansök— ningar om tillstånd att utföra koncessionspliktig anläggning. Sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida icke föreskriften om ingivande av s. k. ägareförteckning borde kunna göras lindrigare i fråga om kon— cessionsansökningar, enär upprättande av sådan förteckning ganska ofta är mycket tidskrävande och därigenom fördröjer ansökningens ingivande. Med hänsyn till att föreskriften torde vara oundgängligen nödvändig, när fråga är om expropriation, samt koncessionsansökningar i stor ut— sträckning måste kombineras med ansökan om expropriationsrätt hava emellertid sakkunniga ansett föreskriften böra kvarstå oförändrad, sär- skilt som uppgörande av en sådan förteckning, åtminstone beträffande längre ledningar, torde erfordras med hänsyn till markupplåtelser. Para—
grafen har därför med en smärre jämkning, angivande att endast till- stånd enligt 2 å mom. 1 avses, oförändrad bibehållits såsom 3 % mom. 1.
De kompletterande bestämmelser, som för närvarande finnas införda i 1 % av 1902 års stadga och som enligt länge tillämpad praxis icke upprätthållits, torde utan Vidare böra bortfalla.
I ett nytt mom. 2 av 3 % hava intagits bestämmelser om vad en an— sökan om tillstånd enligt 2 5 mom. 2 eller mom. 3 skall innehålla. Några närmare föreskrifter om huru sådana ansökningar skola behandlas hava synts sakkunniga överflödiga.
Beträffande övergångsbestämmelser vid lagändringarnas ikraftträdande hava sakkunniga inskränkt sig till att i den allmänna motiveringen an— giva sin ståndpunkt.
II. Särskilda frågor, avseende ändringar i lagen den 27 juni 1902.
Vid utredningsarbetet hava sakkunniga för elektriska kontrollväsendet även tagit befattning med vissa andra frågor, avseende ändringari 1902 års lag, än som röra koncessionsväsendet. Dessa lagfrågor synas lämp- ligen böra behandlas i anslutning därtill.
A. Fråga om viss revidering av gällande regler om ansvarig- het för skada till följd av elektrisk ström.
Upptagandet bland sakkunnigas utredningsuppdrag av den på ovan angivet sätt rubricerade frågan sammanhänger med ett till Kungl. Maj:t ingivet förslag om Viss ändring av 6 % i 1902 års lag.
Det må härvid till en början erinras om att bestämmelserna i 6 % av 1902 års lag blott hava avseende å skada eller drifthinder, som för— orsakas en elektrisk anläggning genom inverkan av elektrisk ström från annan dylik anläggning. I sådant fall inträder enligt nämnda paragraf, till skillnad från de grundläggande skadeståndsreglerna i 4 %, ersätt— ningsskyldighet endast därest skadan eller hindret föranletts av vårds- löshet från den skadandes sida. Men härtill kommer, att denna be— gränsning i ersättningsskyldigheten gäller även då den skadade anlägg— ningen överför ofarlig ström och därför icke själv kunnat åstadkomma skada. Med >>e1ektrisk anläggning» förstås nämligen i 6 % såväl anlägg— ning för starkström som anläggning för svagström.
Skadeståndsreglerna i 1902 års lag äro helt avfattade enligt förslag av det särskilda utskottet nr 1 vid 1902 års riksdag. Framhållas må emellertid, att en av utskottets ledamöter anförde reservation mot inne- hållet i 6 å och därvid gjorde gällande, att telegraf— och telefonnäten, särskilt med hänsyn till allmänhetens i egenskap av tredje man berät- tigade intressen, borde likställas med annan egendom (jfr utskottets utlåtande sid. 145—146).
Denna fråga, som sålunda redan vid lagens tillkomst var föremål för övervägande, framfördes ånyo av telegrafstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 november 1928. Såsom anledning åberopades att vid kors-
ningar mellan starkströms— och svagströmsledningar ägarna av de förra i stället för särskilda skyddsanordningar börjat i allt större omfattning använda 5. k. brottsäkra korsningar, bestående i förstärkt konstruktion. Telegrafstyrelsen förklarade i berörda skrivelse, att dylika brottsäkra korsningar syntes styrelsen böra tillåtas, i den mån de kunde godkännas av vederbörande statsinspektörer, men endast under förutsättning att frågan om skadeståndsskyldigheten reglerades. I sådant avseende hemställde telegrafstyrelsen, att Kungl. lNIajzt vid beviljande av kon— cessionsansökningar för starkströmsanläggningar måtte, då brottsäkra korsningar planerades, föreskriva såsom villkor, att anläggningsägaren skulle ansvara för den skada, som genom korsningssättet kunde komma att uppstå för telegrafverkets personal eller anläggningar eller till tele- grafverkets stationer anslutna, enskilda abonnenter tillhöriga telefon- anläggningar.
I utlåtande den 23 december 1932 över en viss koncessionsansökning från Sydsvenska kraftaktiebolaget har telegrafstyrelsen, under erinran om det i skrivelsen den 16 november 1928 föreslagna särskilda konces- sionsvillkoret, ytterligare motiverat styrelsens ståndpunkt men tillika framfört en generell annan lösning av frågan. Utlåtandet i dessa delar har följande lydelse:
»Telegrafstyrelsen å sin sida anser sig icke böra frångå sitt ovan— nämnda villkor. Telegrafstyrelsen vill särskilt betona att i händelse av ledningsbrott eller stolpras en väsentlig skillnad föreligger i fråga om riskmoment vid brottsäkra korsningar, jämfört med vad fallet är vid korsningar, där jordad skyddskonstruktion finnes mellan högspännings- ledningen och svagströmsledningarna. Det ligger i öppen dager att, om hela kraftledningsspänningen skulle genom metallisk beröring inkomma i svagströmsnäten med deras förgreningar till stationer och abonnenter, följderna kunna bli katastrofala. Kunde man å priori utgå från, att intet ledningsbrott eller stolpras någonsin kan hända vid en brottsäker korsning, vore givetvis särskilda Villkor onödiga, men i sådant fall skulle Villkorens införande ej heller för anläggningsägaren innebära någon risk. Ett dylikt antagande har man emellertid ej rätt att göra, enär man måste räkna med att oförutsedda omständigheter kunna förorsaka brist- ning. I vissa föreslagna utföranden synes risk kunna föreligga redan vid så jämförelsevis ofta förekommande fenomen som åskslag. Tyd— ligt är, att även starkströmsanläggningarnas innehavare icke äro främ- mande för sådana riskmoment enär man i det ojämförligt största an- talet fall på detta håll icke vill åtaga sig den av telegrafstyrelsen önskade ansvarsförbindelsen. - Denna omständighet kan emellertid ej motivera att telegrafstyrelsen i stället skulle åtaga sig detta ansvar, vilket skulle ske om styrelsen utan villkor godkände korsningssättet i fråga. Enligt
6
telegrafstyrelsens mening borde ansvarsvillkoret kraftigt bidraga till att en effektiv fortlöpande kontroll av de brottsäkra korsningarnas säkerhet kommer till stånd genom anläggningsägarens egen försorg.
Innebörden av det av telegrafstyrelsen föreslagna Villkoret är ju endast att anläggningsägaren skall vara ekonomiskt ansvarig för att korsnings— anläggningen verkligen är vad den utgives för att vara, nämligen brott— säker. Gentemot andra föremål är anläggningsägaren generellt ansvarig för skada orsakad genom inverkan av elektrisk ström enligt 5 4 i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg— ningar. Men enligt % 6 i samma lag intaga svagströmsledningar, vilka jämställas med andra elektriska ledningar, i detta hänseende en mycket ogynnsammare ställning i fråga om rätt till ersättning för skada;
Om svagströmsanläggningarna komme i åtnjutande av skydd, i samma omfattning som andra föremål, vilket skulle bliva fallet om begynnelse— orden i nämnda å 6 ,Har elektrisk anläggning skadats, ersattes med orden ”Har elektrisk starkströmsanläggning skadats”, skulle för styrelsen anledning ej längre kvarstå att vidhålla särskilt villkor om ersättnings- skyldighet beträffande så kallade brottsäkra korsningsanordningar. Så länge ifrågavarande lagrum har nuvarande avfattning, anser sig sty- relsen däremot ej kunna utan villkor tillstyrka ett utförande, som kan medföra stora ekonomiska skador för verket, och över vilket styrelsen ej har möjlighet att utöva någon kontroll.»
I yttrande över telegrafstyrelsens framställning av år 1928 hemställde svenska teknologföreningen, att Kungl. Maj:t i samband med faststäl- lande av vissa normer för brottsäkra korsningar måtte verkställa ut- redning, huruvida och i vad mån ansvarsbestämmelserna i 1902 års lag borde revideras. Föreningens hemställan biträddes av vattenfallsstgrelsen i infordrat utlåtande. Däremot förklarade Svenska elektricitetsverk- föreningen i avgivet yttrande, att, därest brottsäker korsning vore utförd enligt normer eller föreskrifter, som godkänts av Kungl. Maj:t eller myndighet, Vilken därtill ägde befogenhet, en skärpning i ansvarsbestäm— melserna med särskild hänsyn till användandet av brottsäker konstruk- tion icke kunde anses påkallad.
Kommerskollegium framhöll därefter i utlåtande den 13 januari 1933, att det svårligen kunde ifrågasättas att i administrativ väg lämna någon föreskrift, som innebure en avvikelse från lagbestämmelserna i 1902 års lag. Ej heller borde det förekomma att tillämpa olika regler ifråga om ansvar för skada, allt efter som skilda konstruktioner av skydds- anordningar komme till användning. I detta sammanhang erinrade kollegium om att några kraftledningsbyggare, däribland vattenfallssty- relsen, likväl genom särskilda avtal med telegrafstyrelsen påtagit sig
det begärda ansvaret under det att andra avböjt att lämna en sådan förbindelse. Vad däremot anginge telegrafstyrelsens i utlåtande den 23 december 1932 framförda förslag om ändring av 6 % i 1902 års lag an- såge kollegium för sin del ändringen önsklig och fullt befogad. Den borde enligt kollegii mening kunna företagas utan uppskov och utan att på "grund därav någon annan paragraf i lagen behövde ändras. I samband därmed påpekade kollegium, att den föreslagna benämningen »starkströmsanläggning» icke förekomme i den ursprungliga lagtexten men sedermera införts i lagen samt överensstämde med vedertaget språk- bruk på detta område.
Sakkunniga för elektriska kontrollväsendet.
I anslutning till de meddelade direktiven hava sakkunniga beträffande ansvarigheten för skada till följd av elektrisk ström inskränkt sig till att taga ståndpunkt till den fråga, för vilken i det föregående lämnats en allmän redogörelse.
Sakkunniga anse, i likhet med telegrafstyrelsen och kommerskollegium, förhållandena motivera, att de särskilda ansvarsregler, som innehållas i 6 5 av 1902 års lag, för framtiden begränsas till att avse endast elek- triska starkströmsanläggningar. Detta synes, på sätt ämbetsverken före- slagit, icke påkalla annan ändring i paragrafen än att uttrycket »elek- trisk anläggning» i början av densamma utbytes mot »elektrisk stark- strömsanläggning». En sådan ändring har därför medtagits i det förslag till ändringar i nämnda lag, som sakkunniga framlagt i detta betänkande.
Genom nämnda ändring i 6 % skulle svagströmsanläggning ur skade- ståndssynpunkt jämställas med annan egendom, vilket medför, att 1902 års lag i sin helhet uteslutande blir en starkströmslag.
B. Fråga om ändrade bestämmelser rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk järnväg eller spårväg.
Såsom redan inledningsvis omnämnts har riksdagens skrivelse den 21 maj 1926, nr 249, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elek- trisk järn— eller spårväg, från justitiedepartementet överlämnats till sak— kunniga för elektriska kontrollväsendet att beaktas vid fullgörandet av sakkunniguppdraget. Frågan beröres även med några ord i de allmänna direktiven för sakkunniga.
I nämnda skrivelse hemställde 1926 års riksdag, att Kungl. Maj:t ville
84 låta verkställa utredning, huruvida nu gällande lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar borde ändras i den riktning, att menighet, där ett för staten eller för annan menighet Viktigt intresse det krävde, kunde åläggas skyldighet att inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer ägde tillämpning, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg eller allmän plats för framdragande av elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk järnväg eller spårväg. Den bestämmelse riksdagen avsåg är intagen i 1902 års lag under 1 %, vilken innehåller de grundläggande bestämmelserna om expropriation enligt nämnda lag. I paragrafens andra stycke, sådant detta numera lyder efter viss ändring i samband med utfärdandet av 1931 års stads- planelag, föreskrives, att menighet ej är pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamn- område avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Vid sin begäran om utredning åberopade riksdagen vad andra lagut— skottet anfört i utlåtande, nr 26, över den ifrågavarande motionen (I: 193) av herr Fehr m. fl., vilka riktat sig mot kommunernas vetorätt samt hemställt om lagändring, för att frågan om tillstånd till elektrisk järn- vägs- eller spårvägsanläggning måtte bliva underkastad gällande regleri lagen den 12 maj 1917 om expropriation. — Efter att hava lämnat en historik rörande expropriationsbestämmelserna i fråga om elektriska an- läggningar framhöll utskottet för egen del följande. Den vetorätt, som tillkomme kommun med avseende å elektriska starkströmsledningars framdragande inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer ägde tillämpning, eller inom fastställt hamnområde, har tillkommit huvud- sakligen för att bereda kommunen möjlighet att förhindra dylika led- ningars framdragande, därest detta med hänsyn till användningen av kommunens gatusystem för trafiken samt för anbringande av anordningar för belysning, vattenledning och markens torrläggning m. ni. skulle visa sig mindre lämpligt. Man syntes därvid närmast hava avsett att för- hindra, att starkströmsledningar för industriellt ändamål skulle kunna till skada för samhällets trevnad och utveckling tvångsvis framdragas. Sistberörda synpunkt ansåge utskottet fortfarande värd beaktande. —— Det intresse, som närmast syntes vara avsett att tillgodoses genom den ifrågavarande motionen, nämligen förstäders trafikförhållanden, hade däremot tidigare icke uppmärksammats. Det kunde icke förnekas, att förorternas behov av bekväma trafikförbindelser med närliggande större samhällen, ej minst medelst elektrisk spårväg eller järnväg, numera fått en vida större betydelse än förut. Den bostadspolitik, som under de senare åren i stor utsträckning bedrivits i landet och som haft till följd bildandet av förstadssamhällen, hade givetvis föranlett, att denna trafik— fråga icke längre kunde betraktas såsom en enbart inre kommunal ange—
lägenhet för vederbörande större samhälle,! utan måste anses vara av vidsträcktare allmänt intresse. Därav bleve en naturlig följd, att avgö— randet av förorternas trafikfrågor kunde anses icke längre böra uteslu- tande ligga i det större samhällets egen hand. Enligt utskottets mening talade starka principiella skäl för att avgörandet av berörda trafikfrågor överflyttades till Kungl. Maj:t för att åstadkomma ett rättvist avvä- gande av de olika kommunernas intressen mot varandra.
Över riksdagens skrivelse infordrade Kungl. Maj:t utlåtanden från överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, järnvägsstyrelsen, väg— och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommerskollegium, varjämte yttranden avgåvos av Svenska stadsförbundet, Svenska spårvägsföreningen och Svenska järnvägsföreningen.
Svenska stadsförbundet, som redan tidigare avgivit yttrande till andra lagutskottet, avstyrkte den ifrågasatta lagändringen. Samma ståndpunkt intogo överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt ytterligare några länsstyrelser. Övriga yttranden gå i tillstyr- kande riktning. I huvudsak innebära emellertid länsstyrelsernas utlå- tanden endast allmänna uttalanden under framhållande tillika att något direkt behov av frågans lösning icke Visat sig föreligga inom respektive län.
Det senaste utlåtandet över riksdagsskrivelsen avgavs av kommers— kollegium den 29 februari 1932. Kollegium förklarar sig däri kunna bi- träda den av andra lagutskottet uttalade principiella uppfattningen i frågan. Kollegium tillägger i huvudsak följande. Den påpekade oegent- ligheten i lagbestämmelserna syntes i praktiken icke kunna tillmätas alltför stor betydelse. Under hela den tid, som 1902 års lag varit gäl— lande, hade såvitt känt intet fall inträffat av det slag motionärerna för- utsett. Man torde kunna antaga, att motionen närmast föranletts av den på sin tid pågående tvisten mellan Stockholms stad och trafikför- valtningen Stockholm-Roslagens järnvägar angående nedförande av Djursholmsbanans spår i Engelbrektsgatan i Stockholm. Därunder syn- tes hava ifrågasatts, att expropriationsvägen söka förskaffa den åstun- dade rättigheten, därest ej kommunen haft vetorätt beträffande de er- forderliga ledningarnas anbringande. Man torde dock enligt kollegii för- menande knappast behöva befara, att en kommun skulle lägga hinderi vägen för utförande av en trafikanläggning, vilken Konungen funnit vara av den allmänna betydelse, att expropriationsrätt därför meddelats. Kollegium hölle före, att den ifrågasatta lagändringen icke vore av den aktualitet eller vikt, att den ensam borde vidtagas, utan ansåge, att den borde upptagas till prövning vid en förestående revision av elektricitets— lagen i dess helhet. Kollegium hemställde därför, att ärendet måtte hän- skjutas till den sakkunnigutredning, som av kollegium iannat utlåtande samma dag föreslagits för vissa närstående frågor.
Sakkunniga för elektriska kontrollväsendet.
Av den förberedande utredning, som redan verkställts i anledning av 1926 års riksdagsskrivelse och för vilken i det föregående lämnats en kortfattad redogörelse, framgår å ena sidan att en lagändring i den av riksdagen antydda riktningen i flertalet yttranden tillstyrkts men att å andra sidan icke gjorts gällande, att nuvarande bestämmelser i reali— teten medfört olägenheter. Såvitt sakkunniga hava sig bekant har ej heller under de senaste åren inträffat något dylikt fall.
Ehuru en lösning av frågan i sak tillsvidare vunnits beträffande den särskilda trafikled, som närmast synes hava föranlett motionen, bör en- ligt sakkunnigas förmenande tagas under övervägande, huruvida icke med hänsyn till den alltmer koncentrerade bebyggelsen expropriations- bestämmelserna i 1902 års lag böra vara så avfattade, att den kommu- nala vetorätten icke hindrar expropriation, åtminstone av nyttjanderätt, för framdragande av. elektrisk spårväg eller järnväg inom område med stadsplan eller byggnadsplan.
Såsom redan vid behandlingen av koncessionsväsendet framhållits, hava emellertid sakkunniga ansett sig icke böra vid utredningsarbetet närmare ingå på expropriationsfrågor. Under sådana förhållanden hava sakkun— niga funnit den slutliga prövningen av ifrågavarande speciella spörsmål lämpligen kunna anstå, tills expropriationsbestämmelserna rörande elek- triska anläggningar även i andra avseenden bliva föremål för utredning. Ett uppskov torde vara desto mera motiverat som frågan åtminstone för närvarande synes sakna aktualitet.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter hava sakkunniga icke ut- arbetat något förslag i ämnet.
Slutligen må erinras om att sakkunniga i tidigare avgivna förslag ifrågasatt tillägg till 1902 års lag i två olika avseenden.
Sålunda hava sakkunniga dels i sitt yttrande den 7 juni 1935 föreslagit införande antingen mellan 3 5 och 4 % eller mellan 14 å och 15 å i 1902 års lag av en sär— skild a—paragraf med bestämmelser rörande framför allt vägdistrikts skyldighet att under Vissa förutsättningar bekosta av trafikleden föror- sakade ändringar och anordningar å befintlig starkströmsledning,
dels ook i sitt betänkande den 23 oktober 1935 angående behörighet att utföra elektriskt installationsarbete föreslagit visst tillägg till 15 åi 1902 års lag i och för genomförande av en statlig reglering av entrepre— nörväsendet på det elektriska installationsområdet.
III. Tillsynen över elektriska starkströms- anläggningar.
Av staten reglerad tillsyn.
Bestämmelser om statlig tillsyn över utförandet och skötseln av elek- triska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring eller, såsom de numera allmänt benämnas, elektriska starkströmsanläggningar, återfinnas i3 kap. av 1902 års stadga, sådana bestämmelserna ändrats genom kungörelsen den 31 december 1919 (nr 828). Tillsynen utövas av kom- merskollegium samt av befattningshavare hos kollegium och de kolle- gium underställda befattningshavarna inom inspektionen över sådana anläggningar (statens elektriska inspektion).
Sakkunniga för elektriska kontrollväsendet komma att senare i detta betänkande ingående behandla tillsynsmyndighetens organisation. Fram- hållas må emellertid, att de befattningshavare, varom här närmast är fråga, utgöras av överinspektören, som i egenskap av byrådirektör före- står kommerskollegii industribyrås elektriska sektion, en förste byråin- genjör å nämnda sektion samt tre statsinspektörer och två assistenter vid elektriska inspektionen. Landet är indelat i fyra inspektionsdistrikt. Statsinspektörerna utöva tillsynen inom var sitt distrikt. Motsvarande befogenhet inom det fjärde distriktet tillkommer för närvarande ovan- nämnde förste byråingenjör å elektriska sektionen såsom särskilt för— ordnad tillsyningsman.
Överinspektören utövar själv tillsynen över elektriska järnvägsan- läggningar.
Ehuru den statliga tillsynen omfattar alla starkströmsanläggningar, föreligger emellertid en betydande skillnad i fråga om tillsyningsmän- nens åligganden mellan å ena sidan anläggningar, till vilkas utförande erfordras Konungens tillstånd (d. v. s. antingen koncession enligt 2 % 1902 års lag eller tillstånd enligt 2 % 1902 års stadga), och å andra sidan övriga anläggningar.
Vad först angår tillståndspliktiga anläggningar föreskrives i3 kap. av 1902 års stadga, att arbete med sådan anläggning icke må påbörjas, innan anmälan gjorts hos kommerskollegium, som har att uppdraga åt statlig tillsyningsman att hava tillsyn över anläggningens utförande. Erinras må därom att ursprungligen sådant arbete över huvud taget icke fick utföras utan att vederbörligt tillstånd lämnats av Kungl.
Maj:t. Numera gäller, att anläggningen icke får tagas i bruk, förrän tillsyningsmannen avsynat och godkänt anläggningen »eller på annat sätt funnit hinder ur säkerhetssynpunkt icke föreligga mot anläggningens brukande.»
Denna bestämmelse tillämpas på så sätt, att driftstillstånd meddelas, när besiktningsintyg, som styrker, att anläggningen är i föreskriftsenligt skick, inkommit till tillsyningsmannen. Sådant intyg utfärdas vid smärre anläggningar vanligen av en konsulterande ingenjör men vid större anläggningar av vederbörande driftsledare. Såsom redan förut är nämnt äger tillsyningsmannen, när skäl därtill äro, utfärda dylikt driftstillstånd även innan Kungl. Maj:t avgjort koncessionsärendet.
I fråga om fortsatt tillsyn av tillståndspliktiga anläggningar föreskri— ves i stadgan, att statlig besiktning skall äga rum, så ofta kommers- kollegium därom förordnar eller tillsyningsman finner det erforderligt. Besiktning skall också ske, då sådant påkallas av väg— och vattenbygg- styrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen eller vederbörande läns- styrelse.
Besiktningen verkställes av tillsyningsmannen själv eller assistent å inspektionen. Den omfattar i första hand de koncessionspliktiga led- ningarna och till dessa anslutna kraft-, transformator— och omformaresta- tioner, ävensom till anläggning hörande koncessionsfria luftledningar för lågspänning, alltså sådana anläggningsdelar, som hava till uppgift att producera, omforma och distribuera kraften. Innehar den, som förfogar över den koncessionerade anläggningen, till denna ansluten konsument— anläggning, brukar även den sistnämnda besiktigas, i den mån den ej är inrymd inom vanliga bostadshus.
Tillsyningsmannen äger i anledning av besiktningen meddela nödiga föreskrifter till förekommande av fara till följd av anläggningens drift samt kan förordna, att anläggningen sättes ur bruk, intill dess föreskri— ven åtgärd blivit vidtagen. Tillsyningsmans beslut må överklagas hos kommerskollegium.
Så länge omständigheterna möjliggjorde detta, företogos besiktnings- resor inom de olika inspektionsdistrikten i sådan utsträckning, att de tillståndspliktiga anläggningarna i medeltal blevo besiktigade ungefär vart tredje eller vart fjärde år. Den oavbrutet stegrade elektrifieringen samt ökat byråarbete inom elektriska inspektionen utan motsvarande förstärkning av arbetskrafterna har emellertid medfört, att besiktnings- frekvensen successivt nedgått under senare tid.
Tilläggas må, att beträffande högspännings- och medelspänningsanlägg— ningar viss besiktningsskyldighet även ålagts anläggningens innehavare. Bestämmelser därom finnas intagna bland de särskilda säkerhetsföre- skrifterna i 2 kap. av stadgan. Vederbörande innehavare skall sålunda
en gång i kvartalet låta verkställa besiktning å samtliga till anlägg- ningen hörande luftledningar. Skyldigheten avser i fråga om högspän- ningsanläggning jämväl besiktning å anläggningens alla delar en gång om ;året. Bestämmelserna tolkas av elektriska inspektionen i regel så, att lbesiktningen må utföras av anläggningens egen personal. Då sär- skild anledning föreligger brukar emellertid inspektionen fordra, att be- siktningen utföres av konsulterande ingenjör.
Vad därefter angår anläggningar, till vilkas utförande icke erfordras Kungl. Maj:ts tillstånd, utgöras de företrädesvis av de inom byggnad inrymda konsumentanläggningarna. Om dessa föreskrives i 1902 års stadga endast, att kommerskollegium om anmälan ingår, att viss anlägg- ning utföres eller skötes på sådant sätt, att därav kan uppstå skada å person eller egendom eller hinder i driften av statens telegraf— eller tele- foninrättning, skall förordna om besiktning av anläggningen samt kan besluta, att anläggningen i avvaktan på besiktning skall sättas ur bruk. Bestämmelsen har av kollegium tillämpats så att tillsyningsmännen erhållit generellt förordnande inom respektive inspektionsdistrikt. Om själva besiktningen gäller detsamma som stadgats rörande den föregå- ende gruppen av anläggningar.
På grund av sin tjänst äro de statliga tillsyningsmännen befogade att besiktiga alla elektriska anläggningar inom sina distrikt. Besiktning brukar emellertid icke företagas av konsumentanläggningar. Såsomi det föregående år nämnt besiktigas dock vissa sådana anläggningari samband med besiktning av koncessionspliktiga anläggningar. Som följd härav komma de elektriska anläggningarna inom de flesta på landsbyg- den belägna större industrier under den statliga tillsynen, under det att så endast undantagsvis blir fallet vid industriföretag i städerna, enär dessa anläggningar vanligen äro anslutna till respektive städers elek- tricitetsverk.
I detta sammanhang må emellertid erinras om den allmänna statliga inspektion, som införts med anledning av yrkesfaran. Enligt lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd står med vissa undantag varje företag, vari arbetare användas för arbetsgivares räkning, under tillsyn av yrkes- inspektionen. Chefsmyndighet är här socialstyrelsen. Tillsynen utövas normalt av yrkesinspektörer, yrkesinspektörsassistenter och yrkesunder- inspektörer. Därjämte kunna specialinspektörer förordnas. Sålunda hava tillsyningsmännen över elektriska anläggningar genom kungörelse den 31 december 1919 (nr 837) utsetts att vara elektriska specialinspektörer inom yrkesinspektionen. Lagen om arbetarskydd innehåller nämligen bland annat bestämmelse om att elektriska maskiner, apparater och ledningar skola vara så anordnade, att arbetarna icke utsättas för fara
att skadas genom elektrisk ström. Tillsynen å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter skall enligt nyss— nämnda kungörelse, i vad angår skydd mot olycksfall genom inverkan av elektrisk ström, utövas av de elektriska specialinspektörerna, envar inom honom eljest tilldelat tillsynsområde. Direkt avser uppdraget en— dast tillståndspliktiga elektriska anläggningar jämte därtill hörande kraft-, omformare- och transformatorstationer men kommerskollegium och socialstyrelsen hava rätt att, där så finnes påkallat, utsträcka det- samma till att även omfatta andra elektriska anläggningar, som kunna anses innebära fara för olycksfall genom elektrisk ström. Beslut om sådan utökning har ännu icke fattats. Emellertid förekommer visst samarbete mellan de elektriska inspektörerna och yrkesinspektionens befattningshavare. I detta avseende må särskilt nämnas att den be- siktningsverksamhet, som utövas av yrkesunderinspektörerna, och som avser de elektriska anordningarna å lantgårdar och inom hantverket, står under vederbörande specialinspektörs överinseende.
Vidare må framhållas de bestämmelser om brandsyn, som finnas med- delade i brandstadgan den 15 juni 1923, vilken, ehuruväl den i första rummet avser rikets städer, likväl efter framställning av landskommun eller föreskrift av länsstyrelse kan erhålla tillämpning även utanför stä— derna. Stadgan innehåller bestämmelse om, att brandsyn skall ske varje år i ändamål att undersöka, huruvida anordning finnes, som föranleder brandfara, i vilket fall fastighetsägaren skall åläggas att vidtaga rät- telse. I varje kommun, där stadgan gäller, skall finnas brandordning och i den förebild för dylik brandordning, som utarbetats inom kom- munikationsdepartementet, heter det:
»Envar åligger att, såvitt i hans förmåga står, tillse —— —— — att anläggningar och ledningar för belysning och kraftöverföring, som av honom begagnas, äro utan fel, som kunna medföra eldfara, och att, om sådant fel upptäckes, genast vidtaga åtgärder för dess avhjälpande.»
Representant för brandförsäkringsgivare äger rätt att närvara vid besiktningen och synenämnden är berättigad tillkalla särskild sakkunnig.
Därjämte må omnämnas, att av staten utfärdats vissa bestämmel- * ser och anvisningar om besiktning av särskilda slag av elektriska in- stallationer.
Stadgan den 8 juni 1917 angående hotell— och pensionatrörelse, sådan den ändrats genom kungörelse den 3 juni 1932 (nr 177), innehåller i 30% bland annat följande bestämmelse: »Särskild besiktning å elektriska ljus-, kraft- och alarmledningar med tillhörande anordningar inom hotell och pensionat skall på innehavarens eller föreståndarens föranstaltande en gång vart är verkställas av sakkunnig, opartisk person, och skall
intyg anskaffas såväl om den verkställda besiktningen som därom, att anmärkta bristfälligheter avhjälpts inom åtta dagar efter besiktningen.»
I förordningen den 3 juni 1932 (nr 179) med vissa bestämmelser an— gående biografer och filmförevisning föreskrives, att vid byggnadslov för sådan lokal skall fästas det villkor, att vissa iförordningen intagna stadganden om elektriska anläggningar och om belysningsanordningar skola iakttagas. Biograf må ej tagas i bruk, förrän den myndighet, som givit byggnadslov, efter av densamma föranstaltad besiktning god- känt biografen. Däremot innehåller förordningen inga föreskrifter om regelbundna besiktningar av biografernas elektriska anläggningar. Appa- ratrummen äro emellertid underkastade yrkesinspektionens kontroll.
För minskandet av eldfara i kyrkor har Kungl. Maj:t genom skri- velse den 17 februari 1928 meddelat vissa anvisningar, Vilka genom bygg- nadsstyrelsen utsänts till samtliga pastorsämbeten i riket. Bland anvis— ningarna märkes följande: >>Förekommande elektriska anläggningar för belysning, kraft och uppvärmning böra underkastas periodisk besiktning av fackman i enlighet med brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnds föreskrifter » .
Med tanke på ålderdomshem och barnhem har socialdepartementets byrå för fattigvårds— och barnavårdsärenden genom meddelande nr 57 av februari 1935 till samtliga fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämn- der i landet utsänt »Ordningsregler att iakttagas till förhindrande av förlust av människoliv i händelse av brand eller panik av annan anled- ning». Dessa innehålla bland annat följande föreskrift: »Den elektriska anläggningen skall minst vart tredje kalenderår revisionsbesiktigas genom av brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnd utsedd besiktningsman. Denna besiktning skall även omfatta radio- och åskledareanläggningar. Vid besiktningen anmärkta felaktigheter, vilka skola antecknas i en därför avsedd liggare, skola omedelbart avhjälpas, varefter anteckning om efterbesiktning även skall göras i denna liggare.»
Till brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnd återkomma sak— kunniga i det följande.
Slutligen må nämnas, att särskilda av Kungl. Maj:t tillkallade sak— kunniga den 28 juni 1922 avgåvo förslag till stadga till förebyggande av brandfara i offentliga samlingslokaler. Det omfattande stadgeförslaget, som emellertid ännu icke genomförts, innehöll bland annat bestämmelse om att teater skulle, innan den finge tagas i bruk, besiktigas av personer, som förordnades av vederbörande länsstyrelse. Vidare skulle, sedan offentlig samlingslokal blivit godkänd, ankomma på polismyndigheten att framgent på sätt den bestämde låta genom särskild besiktning un- dersöka, huruvida i stadgan föreskrivna säkerhetsanordningar vidmakt—
92 hölles i gott skick. Särskild uppmärksamhet skulle vid sådan besikt- ning, vid vilken biträde av sakkunnig kunde anlitas, bland annat ägnas åt belysningsmateriel.
Enskild tillsyn.
Den av staten reglerade tillsynen å elektriska starkströmsanläggningar kompletteras genom privat besiktningsverksamhet av olika slag.
I viss utsträckning förekommer sådan besiktning beträffande anlägg- ningar, å Vilka staten direkt utövar tillsyn. Sålunda bruka kraftverk, innan anslutning beviljas, låta genom egen personal besiktiga de distribu- tionsnät, till vilka de skola leverera kraft. Vidare förekommer numera ganska ofta, att ägare av tillståndspliktiga anläggningar uppdraga åt konsulterande ingenjörer att periodvis besiktiga anläggningarna.
Huvudsakligen har emellertid den enskilda besiktningsverksamheten kommit att inriktas på anläggningar, som icke äro föremål för närmare tillsyn från statens sida, d. v. s. konsumentanläggningar.
Härvid bör framhållas, att tillsynen från strömleverantörernas sida i stort sett inskränker sig till att elektricitetsverk i städer eller åtmin— stone större sådana låta verkställa avsyning å konsumentanläggningar, innan dessa anslutas till verkens ledningsnät. Vad landsbygden angår torde dylik avsyning endast mera sällan äga rum. Regelbunden efter- besiktning genom elektricitetsverkens försorg torde endast undantagsvis förekomma.
Genom åtgärder av brandförsäkringsföretagen har emellertid efter— besiktning av konsumentanläggningar kommit till stånd i stor omfatt- ning. Redan långt före tillkomsten av 1902 års lag hade de större brandförsäkringsbolagen funnit med sina intressen förenligt att såsom villkor för försäkring uppställa särskilda föreskrifter angående elektriska anläggningars utförande och drift. När staten i anslutning till 1902 års lag utfärdade detaljerade säkerhetsföreskrifter beträffande starkströms— anläggningar, anpassade försäkringsbolagen sina försäkringsvillkor där— efter. Med hänsyn till att den statliga kontrollen huvudsakligen inrik— tades på utomhusanläggningar beslöto försäkringsbolagen bland försäk— ? ringsvillkoren införa periodisk revisionsbesiktningsplikt för elektriska konsumentanläggningar inom industriella inrättningar av viss omfatt- ning, inom större varulager m.m. Kostnaderna för besiktningen åvilade försäkringstagarna.
Beträffande revisionsbesiktningen föreskrevs, att densamma skulle verk— ställas av »opartisk sakkunnig». Sedan staten den 5 december 1919 utfärdat förordning angående behörighet att utföra elektriska anlägg- ningar för belysning eller arbetsöverföring m. m., bestämde brandför—
säkrizngsbolagen, att revisionsbesiktning endast finge utföras av person, som erhållit behörighetsbevis enligt nämnda förordning.
Ennellertid funno försäkringsbolagen de efter världskriget inträdda förhållandena påkalla ytterligare åtgärder ur brandskyddssynpunkt. De talrika s. k. kristidsinstallationerna visade sig nämligen förorsaka bety- dandqe brandskador, varjämte en närmare utredning gav vid handen, att fföreskrivna revisionsbesiktningar endast i ringa omfattning och på i stort sätt otillfredsställande sätt kommo till utförande.
Detta ledde till att ett 50-tal svenska och utländska brandförsäkrings— aktiebolag samt ömsesidiga brandförsäkringsbolag med verksamhet inom landet i dess helhet är 1925 beslöto inrätta brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnd, vilken huvudsakligen skulle hava till uppgift att över- vaka, att revisionsbesiktningar å elektriska anläggningar genomfördes enligt bolagens försäkringsbestämmelser.
Därvid utvidgades revisionsbesiktningsplikten, så att den numera avser elektriska starkströmsanläggningar inom
a) brädgård,
b) lokal för större varulager (över 100000 kr. försäkringsbelopp),
c) ekonomi— och bostadshus vid lantgård, där tröskning med elektrisk eller annan maskinkraft förekommer, såvida inom ekonomibyggnaderna finnes elektrisk motor, motorkontakt eller flera än 5 ljuspunkter,
d) industriell inrättning av sådan omfattning, att för arbetet användes minst 10 arbetare eller drivkraft om minst 5 hästkrafter eller minst 5 arbetare jämte drivkraft om minst 3 hästkrafter,
e) kyrka,
f) biograflokal,
g) hotell eller pensionat med flera än 25 resanderum,
h) teater, samt
i) generatorstation, transformatorstation och ställverk (dock endast under vissa närmare angivna förutsättningar).
Av uppräkningen framgår, att s.k. civilrisker, varmed förstås bostads— hus och dylikt, fortfarande icke äro föremål för revisionsbesiktning, närmast på grund, av kostnadsskäl.
Revisionsbesiktning skall äga rum minst vart tredje kalenderår med undantag för vissa särskilt uppräknade anläggningar, som skola besik— tigas minst en gång varje kalenderår med en mellantid av högst 18 månader mellan varje besiktning. Besiktningsmän utses av en delega— tion, bestående av 5 personer. Ordförande är en av statsinspektörerna. De övriga äro utsedda representanter för brandförsäkringsbolagen, Sven— ska elektricitetsverksföreningen och Sveriges industriförbund. Av besikt- ningsmännen kräves teoretisk och praktisk kompetens. Besiktningsman skall förbinda sig att följa av nämnden fastställd instruktion och maximi—
taxa. Försäkringstagaren _skall inom två månader efter besiktningen låta rätta anmärkta brister med anlitande av installatör med statlig behörighet.
Av elektriska nämnden utövas kontrollen över revisionsbesiktningarna på följande sätt. Från de till nämnden anslutna bolagen erhåller nämn- den uppgifter om alla hos dem tecknade försäkringar, som äro under- kastade revisionsbesiktningsplikt. Uppgifterna ordnas i ett geografiskt upplagt kortregister. Inkomna rapporter om revisionsbesiktningar samt intyg om utförd rättelse av anmärkta brister granskas inom nämnden, som vidtager erforderliga åtgärder. Anteckningar göras därvid i kort- registret över anläggningarna. Kortregistret genomgås periodiskt och därav föranledda påminnelser meddelas försäkringstagarna. Därest upp- repade påminnelser icke beaktas av försäkringstagaren, anmäles förhål— landet till försäkringsbolaget.
För utförande av enskilda besiktningsuppdrag funnos redan tidigt tillgång till åtskilliga väl kvalificerade ingenjörsbyråer och enskilda be- siktningsmän. Vidare må framhållas, att under den av världskriget framkallade allmänna landsbygdselektrifieringen särskilda elektriska läns— föreningar inrättades. Dessa anställde s. k. länskonsulenter, vilka del- vis avlönades genom bidrag från landstingen samt från anslag, som av riksdagen anvisades för främjande av landsbygdens elektrifiering. Dylika föreningar och länskonsulenter finnas fortfarande kvar i vissa län, ehuru statsbidrag numera endast utgår inom de tre nordligaste länen.
För utförande av revisionsbesiktningar har den förut omnämnda sam— arbetsdelegationen godkänt betydligt över 200 besiktningsmän i olika delar av landet. Flertalet besiktningsmän torde yrkesmässigt bedriva allmän konsulterande ingenjörsverksamhet. Åtskilliga äro emellertid an— ställda vid kraft— eller elektricitetsverk och verkställa besiktning som bi- syssla. Viss hänsyn till behovet av besiktningsmän tages vid auktoriseringen.
Till ledning för besiktningsarbetet har elektriska nämnden under årens lopp utfärdat ett stort antal meddelanden. Dessa äro delvis av rent organisatorisk natur. Andra åter innehålla tekniska detaljföreskrifter, som i vissa avseenden komplettera de statliga säkerhetsföreskrifterna.
Såsom redan framhållits, avser den av elektriska nämnden utövade kontrollen endast anläggningar, som äro försäkrade i vissa över hela landet verksamma brandförsäkringsbolag och utgöras företrädesvis av stora och medelstora industriföretag samt större lantgårdar.
Rörande den revisionsbesiktning av ifrågavarande anläggningar, som faktiskt äger rum, har nämnden till sakkunniga för elektriska kontroll— väsendet lämnat detaljerade uppgifter. Av dessa framgår, bland annat, att ungefär hälften av totala antalet till nämnden anmälda anläggningar besiktigats tidsperioden januari 1930—juni 1934. Siffrorna variera emel- lertid rätt mycket beträffande olika slag av anläggningar. Bästa resul-
tatet därutinnan uppvisa större industriella inrättningar. Antalet an- läggningar, som vid besiktningen gå fria från anmärkning, förklaras nor- malt utgöra 35 å 40 procent. Att besiktningsverksamheten, ehuru av bety- dande omfattning, icke kunnat upprätthållas i enlighet med bolagens försäkringsvillkor beror på ett flertal omständigheter. Här må bland an- nat framhållas möjligheten för försäkringstagare att överflytta försäkringen till sådant bolag, som icke deltager i nämndens kontroll.
Vid sidan av de brandförsäkringsföretag, som äro representeradei elektriska nämnden, finnes ett stort antal brandförsäkringsbolag med lokalt begränsade verksamhetsområden, nämligen dels s. k. läns- och häradsbolag, å vilka bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse endast i vissa avseenden äro tillämpliga, dels s. k. sockenbolag, som äro helt undantagna från lagens tillämpning. Läns- och häradsbolagen uppgå till sammanlagt i det närmaste 100, sockenbolagen till omkring 270. Nämnda slag av bolag, med undantag möjligen för länsbolagen, torde i allmänhet icke meddela större försäkringar. En betydande procent av antalet elektrifierade anläggningar, särskilt på landsbygden, äro emel- lertid försäkrade i desamma.
Någon sammanslutning av de mindre brandförsäkringsbolagen i och för reglerande av kontroll över de elektriska installationerna inom deras försäkringsstock finnes icke. För att kunna bedöma i vad mån sådana anläggningar direkt eller indirekt på initiativ av försäkringsbolagen un- dergå regelbunden besiktning hava sakkunniga införskaffat närmare upp-' gifter från bolagen. En sammanställning av svaren är intagen längre fram i betänkandet.
Slutligen må framhållas, att konsumentanläggningar i viss omfattning äro försäkrade i till elektriska nämnden icke anslutna utländska brand-' försäkringsföretag. I dessa fall ävensom då anläggningarna äro oför- säkrade torde regelbunden besiktning, bortsett från brandsyn, förekomma endast om anläggningsägaren föranstaltar därom.
Översikt över framförda förslag om utvidgning av den statliga tillsynen.
Från skilda håll hava under senare år framförts önskemål om utvidg- ning av den statliga tillsynen å elektriska starkströmsanläggningar. Så- som skäl för åtgärder i sådant syfte åberopas i första hand den oav- brutet ökade användningen av elektrisk kraft samt därmed samman— hängande risker för olycksfall och skada å egendom.
Framställningarna behandla ofta även andra delar av detelektriska kontrollväsendet (säkerhetsföreskrifterna, installatörsfrågan och materiel— kontrollen).
Beträffande själva tillsynen å anläggningarna hava krav på ökad stat- lig verksamhet i två olika avseenden framkommit.
Å ena sidan har föreslagits en utökning av antalet befattningshavare * inom statens elektriska inspektion för att staten må kunna på ett effek- tivare sätt än med nuvarande begränsade arbetskrafter är möjligt utöva erforderlig tillsyn å sådana anläggningar, för vilkas utförande erfordras tillstånd av Kungl. Maj:t. I samband därmed har upptagits frågan om förflyttning av inspektörerna från Stockholm till respektive distrikt.
Å andra sidan har förordats, att den direkta kontrollen från statens sida måtte utvidgas till att omfatta även konsumentanläggningar, var- vid i allmänhet förutsättes, att staten i större eller mindre omfattning begagnar de privata kontrollorgan, som redan finnas.
I det förra hänseendet må särskilt framhållas, att 1931 års riksdag i anledning av inom riksdagen väckta motioner om utökning av elek— triska inspektionens befattningshavare förklarade, att riksdagen, som funne rådande centralisering på förevarande område mindre tillfredsstäl- lande, förväntade, att Kungl. Maj:t toge under övervägande, huruvida den nuvarande organisationen fyllde de anspråk, som de senaste årens ut- veckling ställde på densamma. På grund av ifrågavarande uttalande framlade kommerskollegium i utlåtande den 29 december 1931 bland annat förslag till omorganisation av statens elektriska inspektion. För- slaget har icke förelagts riksdagen utan tillhör akten till det konselj- beslut av den 3 februari 1933, varigenom chefen för handelsdepartemen- tet erhöll bemyndigande att tillkalla sakkunniga för elektriska kontroll- väsendet.
Frågan om tillsynsmyndighetens organisation behandlas av de sakkun- niga i en senare avdelning av detta betänkande.
Däremot torde i detta sammanhang böra lämnas en allmän översikt över de synpunkter, som vid tidpunkten för utredningens igångsättande ävensom under utredningens gång av intresserade sammanslutningar framförts i fråga om utvidgning av den statliga tillsynen till att även omfatta konsumentanläggningar. Först när ståndpunkt till sistnämnda fråga tagits torde, under beaktande jämväl av övriga förslag från sak— kunnigas sida, organisationen av tillsynsmyndigheten kunna i detalj utformas.
Svenska elektricitetsverksföreningen.
När Svenska elektricitetsverksföreningen i skrivelse den 29 december 1931 hemställde om tillkallande av sakkunniga för verkställande av en allmän utredning rörande det elektriska kontrollväsendet, berörde för- eningen bland annat frågan om inspektion å anläggningarna. Föreningen
underströk därvid att olikformighet förelåge mellan skilda grupper av anläggningar, i det att vissa vore väl eftersedda, under det andra, sär— skilt småanläggningar å landsbygden, mer eller mindre fullständigt sak— nade enskild eller kommunal kontroll. Situationen förvärrades ytter— ligare genom att ägarna till sistnämnda anläggningar ofta saknade för— ståelse för vikten av noggrann tillsyn och gott underhåll, så att anlägg- ningarna såväl därigenom som till följd av bristande ekonomiska resur- ser på vissa håll kommit i mycket otillfredsställande skick. Vidare på- pekade föreningen, att de organisationer och enskilda personer, som ut- övade kontroll å elektriska anläggningar, i saknad av officiell föreskrift stundom ej ens hade nödig auktoritet att genomdriva utförandet av anordningar, som krävdes av de officiella bestämmelserna i ämnet, och långt mindre förmådde åstadkomma sådana ytterligare säkerhetsmått, som utvecklingen Visat vara av nöden. Formellt förelåge visserligen möjlighet att efter anmälan hos vederbörande statsinspektör med lag— liga medel framtvinga rättelse. Det vore emellertid uppenbart, att så- dana åtgärder endast kunde tillgripas i exceptionella fall.
För att råda bot på dessa och andra missförhållanden syntes det för- eningen önskligt, att i de statliga föreskrifterna inrycktes bestämmelser, som dels stadgade, att den statliga inspektionen skulle omfatta ej blott, såsom för närvarande, koncessionspliktiga anläggningar och sådana, som anmäldes vara uppenbart farliga, utan även förbrukningsanläggningar över huvud taget, dels medgåve den statliga kontrollmyndigheten att uppdraga åt kommunala eller enskilda organ handhavandet av viss in— spektionsverksamhet. Dessa organ borde erhålla samma stöd som sta- tens egna genom stadganden om straffpåföljd för överträdelse av givna föreskrifter. Å andra sidan borde de själva med avseende å sin inspek- tionsverksamhet stå under överinseende av den statliga myndigheten och vara skyldiga ställa sig dennas föreskrifter till efterrättelse.
På basis av nämnda förslag ansåge föreningen, att de bestående pri- vata kontrollorganen skulle kunna utvecklas till fullt tillfredsställande enhetlighet och effektivitet. Det vore emellertid ett önskemål att i landets olika delar äga tillgång till personer, som mer eller mindre di— rekt representerade det centrala kontrollorganet och som kunde utföra en del av det lokala besiktningsarbetet, i den mån detta ej ombesörjdes av kommunala och enskilda inspektionsorgan. Detta kunde exempelvis tillgodoses genom att kontrollmyndigheten vid behov finge lämna in— spektionsuppdrag jämväl åt enskilda personer, som sålunda komme att fungera som ett slags underinspektörer, förlagda till lämpliga platser. Dessa personer skulle genom trägna resor och besök kunna skaffa sig en ingående kännedom om de lokala förhållandena till nytta för såväl centralmyndigheten som respektive distrikt.
Svenska elektriska installatörföreningen.
I skrivelse den 15 augusti 1933 till chefen för handelsdepartementet, som överlämnat densamma till de sakkunniga, framhåller styrelsen för Svenska elektriska installatörföreningen, bland annat, följande.
Den direkta statliga tillsynen över elektriska anläggningar borde icke, såsom för närvarande, endast omfatta tillståndspliktiga anläggningar utan alla slag av elektriska installationer med en spänning, överstigande 30 volt. Staten skulle därvid själv handhava all besiktning och således icke överlåta besiktningsverksamhet på privata företag. Det statliga besiktningsorganet, som lämpligen syntes kunna organiseras på samma sätt som yrkesinspektionen, borde till sitt förfogande hava en nämnd, sammansatt av såväl statsrepresentanter som representanter för elek- troindustrien, kraftverken, installatörskåren och brandförsäkringsvä— sendet.
Författningsbestämmelserna om tillsyn borde beträffande tillstånds— pliktiga anläggningar kompletteras med bestämmelse om att, sedan till- syningsmannen på grund av företett intyg lämnat driftstillstånd för en anläggning, denna snarast möjligt skulle underkastas vederbörlig besikt— ning av tillsyningsmannen, varefter förnyad besiktning borde äga rum vart 3—5 år. Även för inomhusinstallationer borde fastställas Vissa be- stämda tidsintervaller mellan besiktningar. Sålunda syntes anläggningar av mera livsfarlig eller ömtålig natur böra besiktigas varje år, under det att besiktning av vanliga inomhusinstallationer och liknande an- läggningar borde äga rum vart tionde år.
Brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnd.
De stora brandförsäkringsbolagen voro bland dem, som ivrigast påyr- kade tillkallandet av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet. Bola— gens speciella besiktningsorganisation, brandförsäkringsanstalternas elek- triska nämnd, har sedermera till sakkunniga ingivit ett på närmare ut— redning inom nämnden grundat förslag till omläggning av besiktnings— väsendet. Därvid framhålles i huvudsak följande.
Det arbete elektriska nämnden utförde läge utanför brandförsäkrings— anstalternas egentliga verksamhetsområde, i det nämndens uppgift vore av brandskyddsteknisk och ej av brandförsäkringsteknisk natur. Så- lunda hade nämnden aldrig bidragit till det riskbedömande ur premie- eller reassuranssynpunkt, som anstalterna måste verkställa, oberoende av huru besiktningsväsendet ordnades. Vidare ansåge sig nämnden böra framhålla, att då försäkringspremierna av flera skäl, bland annat på grund av konkurrens mellan olika anstalter, anpassades efter en minskad skadefrekvens, Vinsten av nämndens verksamhet kommit dels försäk-
ringstagarna till godo i form av lägre premier dels det allmänna till godo genom minskad fara för liv och egendom.
Enligt förefintlig statistik för perioden 1922—1931 beträffande vissa brandförsäkringsanstalter (huvudsakligen desamma, som deltoge i elek- triska nämndens kontroll), vilken statistik vore grundad på uppgifter från anstalternas i regel vid teknisk högskola utbildade brandinspektö- rer, beräknades 11 procent av antalet brandskador och 13 procent av utbetalda ersättningsbelopp hänföra sig till konstaterade s.k. elektriska skador (exklusive orsakerna »åska» och »friktionselektricitet»). Efter medräknande av att de elektriska skadorna hade sin procentuella an- part även i »orsaken okänd» och »brinnande grannrisk» hade nämnden funnit sig böra utöka berörda procentsatser till 13 respektive 20 procent. Att ersättningsandelen vore väsentligt större än antalsandelen förklara- des bero därpå att elektriska brandskador oftare uppstode inom indu— strianläggningar och större lantgårdar än inom sådana anläggningar, som hade lägre värden.
Under år 1931 hade av samtliga försäkringsanstalter för brandskador inom landet utbetalats ersättning med över 32 miljoner kronor. Därtill komme dels av brand förorsakade indirekta förluster, företrädesvis för industrier genom driftsinskränkning, dels brandskador å helt eller delvis oförsäkrad egendom. Då redan tidigare verkställda beräkningar givit vid handen, att den sammanlagda värdeförlusten genom brand snarare över— än understege 50 miljoner kronor per år, ansåge sig nämnden med tillämpning av procentsatsen 20 procent för elektriska skador kunna påstå, att oriktigt utförda elektriska installationer, dålig elektrisk ma— teriel samt bristande eftersyn och underhåll av installationer kostade landet minst 10 miljoner kronor om året.
I fråga om förlusten av människoliv ville nämnden understryka, att denna icke inskränkte sig till de direkta olycksfallen på grund av elek- trisk ström. Hänsyn måste nämligen jämväl tagas till att eldsvådor årligen krävde ett betydligt antal människoliv, varvid elektriciteten med- verkade såsom primärorsak.
Av föreliggande statistiska uppgifter att döma syntes det av nämnden reglerade besiktningsväsendet hava varit av stor betydelse för brand- tryggheten hos de anläggningar, som varit föremål för revisionsbesikt- ning. Då de till nämnden anslutna bolagen allt fortfarande vore vil- liga att efter bästa förmåga verka för en sund utveckling av brand- skyddet på det elektrotekniska omrädet, hade nämnden undersökt, om rådande förhållanden möjliggjorde effektivisering och utvidgning av nämndens verksamhet. Nämnden hade emellertid kommit till den uppfattningen, att detta icke vore möjligt, närmast på grund av föl- jande skäl.
Nämnden byggde hela sin verksamhet på de speciella försäkringsvill— kor, som funnes åsatta försäkringsbreven beträffande vissa slag av an- läggningar. Skulle nämndens verksamhet utvidgas till att även omfatta andra riskkategorier, t. ex. boningshus, måste vederbörande försäkrings- avtal ändras genom införande av besiktningsplikt. Detta vore icke möj- ligt under löpande avtalstid. Beträffande fastigheter, som försäkrats för all framtid, kunde sådan ändring aldrig ske. Men även i de fall, där avtalstiden icke lade hinder i vägen, uppstode betydande svårigheter. Införande av besiktningsplikt beträffande civilrisker skulle nämligen innebära en så avsevärd skärpning av gällande försäkringsvillkor, att det säkerligen skulle medföra en massflykt av försäkringstagare från de i nämnden representerade bolagen till andra in- eller utländska försäk- ringsföretag, som icke tillämpade sådan kontroll. Premiebeloppen för dylika riskkategorier vore även så små att de omöjligen medgåve orga— niserande av besiktningsverksamhet på försäkringsgivarnas bekostnad. Huru önskvärt det än vore att anläggningarna ifråga besiktigades, sär— skilt i städer och andra tätare bebyggda samhällen, ansåge sig nämn- den icke vara i stånd att utvidga sin verksamhet till att omfatta dessa.
En omläggning av besiktningssystemet beträffande för närvarande re- visionspliktiga anläggningar på så sätt, att försäkringsanstalterna på egen bekostnad verkställde besiktningarna genom fast anställda besikt— ningsmän, skulle visserligen kunna medföra en ökad besiktningsfrekvens. Besiktningarna skulle emellertid erhålla en mera subjektiv karaktär och mötas med misstro, vartill komme, att med nuvarande premienivå kost- nadsfrågan omöjliggjorde en dylik organisation.
Förutsättningen för genomförande av en utvidgad eller avsevärt effek— tivare kontroll å elektriska anläggningar vore däremot enligt nämndens förmenande, att statligt besiktningstvång infördes. Två alternativa lös- ningar kunde då tänkas, antingen att ett enskilt organ, t. ex. elektriska nämnden, erhölle statlig auktorisation att handhava kontrollen eller att densamma organiserades och handhades av statlig myndighet.
För egen del Ville elektriska nämnden förorda det senare alternativet. Det syntes nämnden naturligt, att staten själv svarade för efterlevnaden av sina egna föreskrifter, vartill komme, att endast staten kunde genom— föra de enhetliga anordningar, som utvecklingen krävde.
Enligt elektriska nämndens förslag borde besiktningsväsendet beträf— fande inomhusinstallationer ordnas sålunda.
Till grund för besiktningarna skulle utfärdas en allmän bestämmelse av förslagsvis följande lydelse:
»Anläggning i brädgård eller industriell inrättning, lantgård, teater, biografteater, anläggning, som har ställverk, transformator eller förbruk— ningsapparat för högre spänning än 500 volt ibyggnad, som användes
för annat ändamål, anläggning i kyrka och hotell och sådan lokal, som inrymmer varulager över 100000 kronors värde, besiktigas vart tredje år och övriga anläggningar vart tionde år.»
Statsinspektörerna skulle kontrollera och leda besiktningsväsendet. Inom varje län skulle statens elektriska inspektion på ansökan därom auktorisera en distriktsbesiktningsman. Denne skulle äga att själv eller med tillhjälp av assistenter, vilka även auktoriserades av inspektionen, utföra samtliga revisionsbesiktningar inom länet med undantag för så— dan industri, vars taxeringsvärde överstege 100000 kronor. För besikt- ning av sistnämnda slag av anläggningar skulle auktoriseras ett tjugotal enskilda företag med befogenhet att utföra dylika besiktningar över hela riket. Besiktningsman borde äga högre teknisk utbildning även- som nödig erfarenhet i installationsteknik men skulle icke få vara an- ställd eller äga del i företag, som utförde elektriska anläggningar eller försålde materiel, som kunde bliva föremål för besiktningsverksamheten.
Besiktningarna skulle verkställas å anläggningsägarnas bekostnad efter viss fastställd taxa.
Efter slutförd besiktning skulle utfärdas revisionsintyg. Besiktningsman skulle till inspektionen insända promemorior över an— märkningar, rapporter över slutförda besiktningar m. 111.
Till inspektionens förfogande skulle ställas en rådgivande brandskydds- nämnd med en statsinspektör såsom ordförande och i övrigt samman- satt av representanter för Svenska brandskyddsföreningen, brandförsäk— ringsanstalterna, Sveriges industriförbund, Svenska elektricitetsverksför— eningen och Svenska teknologföreningen.
De ökade omkostnader för statens elektriska inspektion, som föran- leddes av nämndens förslag, skulle täckas genom stämpelbeläggning av revisionsintygen.
Angpanneföreningarna.
Bland företag, som åtaga sig uppdrag att utföra besiktning å elek— triska starkströmsanläggningar, märkas de båda ångpanneföreningarna, nämligen Södra Sveriges ångpanneförening i Malmö samt Mellersta och Norra Sveriges ångpanneförening i Stockholm, vilka omkring år 1910 utvidgade sin verksamhet till att omfatta även elektriska anlägg— ningar. I fråga om industrianläggningar beräkna föreningarna själva, att mellan 50 och 60 procent av det totala antalet samt omkring 90 procent av antalet inom de sydliga länen bliva föremål för regel— bundna besiktningar genom föreningarnas försorg. Förutom industrian- läggningar äro ett stort antal kommunala och andra offentliga anlägg- ningar ävensom distributionsanläggningar och elektrifierade lantgårdar ställda under föreningarnas kontroll.
Under åberopande av sin omfattande erfarenhet på besiktningsområ- det hava ångpanneföreningarna i skrivelser till de sakkunniga framlagt förslag om införande av ökad kontroll från statens sida. Förslaget inne- bär i sammandrag följande.
Föreningarna understryka ur säkerhetssynpunkt önskvärdheten av att besiktning: verkställes i så stor omfattning som kan anses ekonomiskt genomförbart. En framkomlig väg synes föreningarna vara att före- skriva besiktningsplikt för dels alla anläggningar med spänning över 250 volt till jord, dels alla lågspänningsanläggningar, oavsett om de ut— göra distributions- eller förbrukningsanläggningar, så snart spänningen överstiger 100 volt till jord, dels ock förbrukningsanläggningar ibrand- farliga och fuktiga lokaler, då spänningen överstiger 50 volt till jord.
Anläggningar av det förstnämnda slaget skulle enligt förslaget besik— tigas minst en gång om året. Likaså alla anläggningar i brandfarliga eller fuktiga lokaler samt över huvud taget lågspänningsanläggningar, som omfattade generatorer, motorer eller värmeapparater med en sam— manlagd effekt av minst 100 kW. Om däremot nämnda effekt uppginge till mer än 5 kW men mindre än 100 kW skulle besiktning äga rum vart tredje år. Övriga besiktningspliktiga anläggningar skulle besiktigas vart nionde år. Beträffande lantgårdsanläggningar för lågspänning syn- tes emellertid ändamålsenligast föreskriva, att anläggningarna i sin hel— het skulle besiktigas vart tredje år.
Ansvaret för att en besiktningspliktig anläggning bleve besiktigad skulle åvila anläggningsägaren, i fråga om förbrukningsanläggningar äga— ren av den fastighet, vari anläggningen vore inrymd.
Tillsynen över besiktningsverksamheten skulle handhavas av en statlig central kontrollmyndighet, under det att utförandet av själva besiktnin- garna skulle anförtros åt vissa av staten auktoriserade, enskilda besikt- ningsorgan.
Sådan auktorisation borde icke meddelas ensamma ingenjörer, utan endast ingenjörsbyråer. Dessa borde icke vara alltför många. De skulle vara så pass stora, att de disponerade över ett antal verkligt erfarna och kunniga elektrotekniska ingenjörer, som behärskade flera grenar av starkströmstekniken. Minst tvenne av ingenjörerna vid en och samma byrå borde vara högskolebildade. Byråerna borde uteslutande ägna sig åt besiktnings- och rådgivningsverksamhet.
Till stöd för att bland annat ångpanneföreningarna genom auktorisa- tion i full utsträckning utnyttjades och införlivades med det nya syste— met för besiktningsverksamheten ansåge sig föreningarna kunna åberopa såväl det samarbete de redan hade med statens elektriska inspektion som den besiktningsverksamhet i fråga om ångpannor, föreningarna sedan en lång följd av år utövade jämlikt viss auktorisation av socialstyrelsen.
Gcenom begränsningen av antalet auktoriserade byråer skulle dessa på grumd av den ifrågasatta vidgade besiktningsverksamheten behöva ytter- ligar'e arbetskrafter. Sådana kunde i viss utsträckning rekryteras bland för märvarande verksamma ensamstående besiktningsmän. För egen del vore ångpanneföreningarna beredda att till sina ingenjörsbyråer anknyta även sådana besiktningsmän, som möjligen vid tillämpning av auktori— sationsprincipen icke skulle kunna erhålla auktorisation i sådan utsträck— ning, att de kunde livnära sig på besiktningsverksamhet. Genom sådan anknytning skulle dessa då kunna under föreningarnas ledning och över- inseende utföra enklare besiktningar vid smärre förbrukningsanläggnin— gar, såsom lantgårdar och dylikt, där en ingående kännedom om ett mera begränsat område av installationstekniken kunde anses utgöra till- räcklig kompetensgrund.
Genom tillämpning av den förordade organisationsformen vunnes ur statens synpunkt, förutom ett i säkerhetsavseende fullgott resultat av besiktningarna, även den fördelen, att någon kostnad för det allmänna för själva utförandet av besiktningarna icke skulle uppstå, eftersom denna skulle bäras av anläggningsägarna. Det måste anses vara i första hand de senares angelägenhet, att anläggningarna hölles i föreskriftsen— ligt skick.
Av sakkunniga verkställda specialutredningar.
1. Besiktningsverksamheten vid vissa ömsesidiga brandförsäkrings- företag (läns-, härads- och sockenbolag).
Som ett led i undersökningen om den hittillsvarande besiktningsverk— samhetens omfattning, särskilt på landsbygden, hava de sakkunniga till landets samtliga läns-, härads— och socken-brandstodsbolag utsänt föl- jande frågeformulär: 1) Är den bygd, inom vilken Ni bedriver Eder verksamhet, i större om- fattning elektrifierad? 2) Sker genom Edert föranstaltande regelbunden besiktning av de elek- triska anläggningarna? 3) Hur ofta sker dylik besiktning? 4) Är besiktningsmannen avlönad av Eder? 5) Är besiktningsmannen även verksam såsom elektrisk installatör? 6) Giva Edra erfarenheter stöd för att besiktning av de elektriska in— stallationerna är önskvärd, och har Ni den uppfattningen, att nyttan av besiktningarna motiverar kostnaderna? 7) Eventuella egna anmärkningar.
Formuläret, som utsändes till 362 bolag, har mer eller mindre full— ständigt besvarats av 289, motsvarande cirka 80 procent. En samman- ställning av frågeformulärens och svarens fördelning på läns-, härads— och sockenbolag framgår av efterföljande tabell 1. I denna tabell an- gives även, huruvida området är elektrifierat eller ej. En del bolag ha meddelat den procentuella elektrifieringsgraden, och som elektrifierade ha i så fall i tabellen upptagits områden med ned till 25 procent elek— trifieringsgrad. 89.5 procent av redovisade verksamhetsområden beteck- nas sålunda såsom elektrifierade.
I tabell 2 hava sammanförts svaren på frågorna 1—6 från de bolag, vilka besvarat fråga 1 jakande, d. v. s. vilkas verksamhetsområden äro elektrifierade. Frågan 2 synes i vissa fall ha missförståtts genom ordet >>regelbunden». Som jakande svar ha därför upptagits även sådana, där vederbörande bolag »i mån av behov» och med olika tidsintervaller för— anstaltar om besiktning, däremot ej om besiktning endast sker vid ny— anläggning.
Frågan 5 har ansetts vara besvarad nekande, även om besiktnings— mannen är verksam som installatör inom annat område men ej inom det område, där besiktningar företagas. I vissa fall ha en del frågor lämnats obesvarade. Vederbörande har då i regel under punkt 7 fram- fört. vissa allmänna synpunkter.
Sammanfattning.
Av de bolag, som besvarat de framställda frågorna, föranstalta 62 procent om besiktning och besiktningsintervallen synes i regel ligga mel- lan 3 och 6 år. 47 procent av bolagen bekosta direkt eller indirekt be- siktningsverksamheten och 166 bolag, motsvarande 64.5 procent, anse besiktning icke blott nödvändig utan även att nyttan av besiktningarna motiverar kostnaderna härför. Endast 12.8 procent deklarera motsatt uppfattning.
De under frågeformulärets punkt 7 framförda anmärkningarna och erinringarna kunna sammanfattas sålunda:
a) Nyttan av besiktningarna. Av särskilt intresse är ett meddelande från Östergötlands läns brand— stodsbolag, varav framgår, att under åren 1920—1926 elektriska anlägg— ningar förorsakat brandskador för cirka 0.5 miljoner kronor, men att ersättningar för dylika skador därefter nedgått till i medeltal 2 000— 3 000 kronor årligen.
Det framhålles i vissa fall, att besiktning visserligen anses nödvändig, men att man med hänsyn till att elektriska eldsolyckor aldrig inträffat
| I l l i
ej kan uttala sig om huruvida kostnaderna för besiktningen kunna fno- tiveras.
Man påpekar vidare, att besiktningarna medfört, att kristidsledningar och hemmalagade säkringsproppar nu praktiskt taget försvunnit samt att man hädanefter kunde nöja sig med att besiktiga större anläggnin- gar, exempelvis industrier, samt fuktiga lokaler. Tidsintervallet mellan besiktningarna bör även kunna förlängas.
b) Kostnaderna. Man klagar ofta på att besiktningskostnaderna äro dryga. Som exem— pel anföras:
4—4.50—5 kronor per anläggning, 15 öre per ljuspunkt och 50 öre per motor, 14 öre per ljuspunkt, 29 "öre per ljuspunkt. Inom de norrländska länen äro avstånden mellan gårdarna så stora, att besiktningsverksamheten, ehuru önskvärd, dock skulle bliva alltför dyrbar. Man låter där ofta vederbörande brandrotemästare även syna de elektriska ledningarna. Om några påtagliga fel upptäckas, rappor— teras detta till bolaget, som går i författning om rättelse.
(: ) Besiktningsmännen. Ett flertal bolag påpeka, att olika besiktningsmän utfärda olika och i vissa fall motsägande föreskrifter om utförande och materiel. En del besiktningsmän taga ofta besiktningarna mycket lättvindigt och synas ej äga abonnenternas förtroende. Vissa besiktningsmän anses icke äga tillräcklig praktisk erfarenhet inom installationsområdet.
d ) Önskemål.
F rimför allt från Norrland framföras önskemål om att ordinarie brand— syn kunde verkställa besiktning även av de elektriska anläggningarna. . Så sker nu på en del håll, ehuru förrättningsmannen ej är elektrotek— niskt skolad.
I några fall yrkas på statlig besiktning eller åtminstone på statligt bidrag, medan från andra håll statligt ingripande bestämt avstyrkes. 3 Ett bolag önskar, att vederbörande kraftleverantör skall ombesörja be—
siktrrng. Vikten av omsorgsfull besiktning av nyanläggningar under- strykes.
Slttligen framhålles från ett flertal bolag, att besiktning av åskledar- anläggningarna ofta är av mycket större Vikt än av de numera i stort sett 7äl utförda elektriska starkströmsinstallationerna.
Länsbolag Häradsbolag Sockenbolag
> o % > 0 % ,, cv ”
* på å 3 H & å ?. [* å å 75
FY-l Få i-T-l Stockholms . . 1 1 1 1 1 1 —— —— — Södermanlands 1 1 1 — — —— — -— Östergötlands . 1 1 1 1 1 -— — —— Jönköpings .. 1 1 1 — — 18 14 12 Kronobergs . . 1 1 1 —— — 26 20 14 Kalmar ..... 3 3 4 4 13 9 7 Gotlands . . . . 1 2 2 — — —— Blekinge . . . . 1 — —— 1 1 1 Kristianstads . — 5 5 5 3 3 2 Malmöhus . . . —— 7 6 6 2 2 —— Hallands . . . . — 2 2 2 36 27 24
Göteborgs och
Bohus ..... 1 1 17 14 9 6 3 2 Älvsborgs . 2 2 2 8 8 7 39 27 26 Skaraborgs 2 2 2 7 5 5 1 5 1 3 1 3 Örebro ..... 1 1 1 2 1 1 4 4 3 Uppsala ..... 1 1 1 — —— — —— — —— Västmanlands 2 2 2 1 1 1 2 2 2 Värmlands. . . 1 1 1 5 4 4 26 22 21 Kopparbergs . 2 2 2 — — 4 3 3 Gävleborgs . . 2 2 2 -— — 28 24 24 Västernorrlands 2 1 1 -— — 2 3 1 7 1 7 Jämtlands . . . 1 1 1 3 3 13 6 6 Västerbottens 1 1 1 —— —— 3 1 1 Norrbottens. . 1 1 1 4 4 1 1 1 Summa. 30 28 27 69 61 263 199 179 % 93.5 90 76 90
107 Tabell 2.
Svar på frågorna 2—6 från de läns-, härads- och sockenbolag, vilka besvarat fråga 1 jakande, d. v. s. vilkas verksamhetsområden äro elektrifierade.
1 L _. Fråga 1 Fråga 2 Fråga 3 Fråga 4 Fråga 5 Fråga 6 f ” Ja Ja Nej Antal ;" Ja Nej Ja Nej Ja Nej Stockholms . . . 2 2 — 4—8 2 — — 2 2 — Södermanlands l — 3—4 1 — — 1 1 —— Östergötlands . 1 — 5 1 — — 1 1 — Jönköpings . . . 13 5 8 5—6 8 1 4 6 9 1 Kronobergs . . 15 9 6 3—10 9 3 7 5 10 1 Kalmar ...... 12 8 4 3—7 5 4 1 8 8 — Gotlands ..... 1 1 — 4 1 — — 1 1 — Blekinge ..... 1 1 5 1 1 — 2 2 — Kristianstads. . 7 — 2—3 4 2 1 6 7 — Malmöhus. . . . 5 1 3 5 1 — 6 6 — Hallands ..... 26 17 9 3—6 8 14 6 18 21 3
Göteborgs och Bohus ..... 12 1 11 — 1 3 3 — 2 4 Älvsborgs . . . . 35 29 6 3—6 17 14 14 18 26 3 Skaraborgs . . . 20 18 2 1—5 11 6 8 8 17 2 Örebro ...... 5 2 3 3—5 2 2 3 1 Uppsala ..... 1 1 — 3 1 — — 1 1 — Västmanlands . 5 5 — 3—5 1 4 2 2 5 — Värmlands . . . 26 19 7 3—10 14 9 12 11 15 5 Kopparbergs . . 5 1 4 5 4 — 1 3 3 1 Gävleborgs . . . 26 16 10 3—5 15 8 11 11 17 6 Västernorrlands 18 1 O 8 5 8 7 1 0 4 1 2 3 Jämtlands. . . . 10 — 10 — 2 — 2 — 5 1 % Västerbottens . 2 — 2 3—6 — — 1 — 1 — i Norrbottens . . 6 — 6 — —— 2 — — 1 2
Summa
%
2. S. k. kristidsanläggningar.
I de sakkunnigas direktiv ingår även att utreda, i vad mån före— komsten av s. k. kristidsanläggningar bör föranleda statliga åtgärder. Då denna fråga har ett visst samband med besiktningsväsendet, torde det vara lämpligt att behandla densamma i detta sammanhang. De sakkunniga erinra om, att åtgärder beträffande kristidsanläggningarna ävenledes föreslagits i det föregående år avlämnade av särskilda sakkun— niga utarbetade betänkandet om folkförsörjning och arbetsfred.
De sakkunniga hava genom kommerskollegium införskaffat uppgifter angående förekomsten av kristidsanläggningar inom landet och de erfa— renheter rörande desamma, som föreligga.
Allmänt bekant är att under krigsåren varuknappheten gjorde sig starkt gällande under den då pågående intensiva elektrifieringsverksam- heten. Detta förhållande i samband med bristen på yrkesutbildade arbetare inom det elektriska facket ledde till att de elektriska anlägg- ningar, som under denna tid kommo till stånd, flerstädes utfördes på ett mindre tillfredsställande sätt. Detta omdöme gäller såväl distribu- tionsanläggningarna som konsumentanläggningarna (d. v. s. inomhus— installationerna) och i alldeles särskild grad de sistnämnda.
Beträffande distributionsanläggningarna hava numera enligt uppgift från statens elektriska inspektion i stort sett alla ifrågavarande anlägg— ningar moderniserats, och minnena från kristiden inskränka sig till före- komsten här och var av ledningar av järn, vilka dock successivt utbytas mot kopparledningar. Det torde kunna förutsättas, att dessa järnled— ningar, i den mån de ur säkerhets- eller användningssynpunkt icke äro önskvärda, komma att inom de närmaste åren försvinna även utan vid— tagande av särskilda statliga åtgärder.
Beträffande konsumentanläggningarna hava uppgifter inhämtats från sammanslutningar, företag och personer, som ansetts besitta särskild kännedom om hithörande förhållande. Uppgifter hava lämnats
1) beträffande huvudsakligen städer och större samhällen av Svenska elektricitetsverksföreningen (för 95 av dess medlemmar) och av 28 stads- ; elektricitetsverk utanför nämnda förening, samt .
2) beträffande huvudsakligen landsbygden av Södra Sveriges ångpanne— förening och av 22 konsulterande ingenjörer och besiktningsmän (läns- konsulenter m. fl.).
De av dessa gjorda uttalandena hava i kortfattad form sammanförts såsom bilaga A till detta betänkande
Som därav framgår, är det de tillfrågades samstämmiga uppfattning, att — såväl vad städer som landsbygd beträffar — kristidsmateriel nu-
mera förekommer i mycket ringa omfattning. Mera »kritiska» detaljer (gencomföringar o. d.) hava för alla slag av anläggningar i stor utsträck- ning blivit ersatta av normal materiel. I övrigt synes förekomsten av kris- tidsmateriel i huvudsak vara begränsad till lokaler av bostadskaraktär, medan industriella anläggningar och lantgårdarnas ekonomibyggnader ävensom större samlingslokaler o. (1. genom brandförsäkringsanstalternas och elektricitetsverkens åtgärder nu synas vara praktiskt taget fria från dylik materiel.
Medan eldsvådor, bevisligen orsakade av kristidsmateriel, endast i ett fåtal fall äro de tillfrågade bekanta, uppgivas tillbud till sådana hava varit rätt vanliga i Vissa trakter. Som orsak har nämnts kopplings— dosor, strömbrytare och säkerhetsapparater med zink— eller järndelar; dåliga skarvar och nollförbindningar, genomföringar etc. Ett intressant uttalande göres i detta sammanhang av konsulenten vid Örebro läns elektriska förening. Denne nämner, att på Örebro läns landsbygd finnes en del installationer i fastigheter, försäkrade i mindre brandstodsbolag, och vilka innehålla åtskillig kristidsmateriel samt för övrigt flerstädes befinna sig i sådant skick, »att enligt allmänt omfattade teorier beträffande , brandfaran hos bristfälliga elektriska anläggningar skulle stor förödelse
genom eld ha orsakats av dem. Men i verkligheten ha dessa mindre * försäkringsanstalter här i länet varit i hög grad förskonade från elds- olyckor, åtminstone under de senaste 15 åren, såvitt vi känna till.»
Från andra håll påpekas betydelsen av riktigt montage. Man uttalar ( den uppfattningen, att en väl utförd kristidsinstallation är lika brand- ' säker som en installation med fullgod materiel men utförd under slapp kontroll av mindre samvetsgranna och ansvarskännande montörer.
Såsom av den här lämnade redogörelsen framgår, råder bland de till— frågade en enhällig mening om att kristidsinstallationer förekomma i mycket liten omfattning och att, där de fortfarande förekomma, de likväl icke synas innebära några större brandrisker. Sakkunniga hava därför ej för avsikt att i det följande föreslå särskilda statliga åtgärder i fråga om kristidsinstallationerna.
3. Besiktningskostnader för konsumentanläggningar.
I syfte att få en uppfattning om de kostnader, som besiktning av konsumentanläggningarna i ungefär den omfattning, som föreslagitsi de omnämnda framställningarna, skulle betinga, hava vissa undersök- ningar utförts av de sakkunniga.
Därvid har förutsatts att besiktning av industrianläggningar skulle ske med samma intervaller som för närvarande d. v. s. i stort sett vart
tredje år, vilket även skulle ske i fråga om jordbruksanläggningarna. Beträffande den tredje gruppen, de 8. k. civilriskerna, har förutsatts 10- årig besiktningsfrekvens, utom i fråga om samlingslokaler o. d., för vilka treårig besiktning tänkts ifrågakomma.
På grundval av inom brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnd verkställda utredningar hava sakkunniga uppskattat de årliga kostna- derna för besiktning av de elektriska anläggningarna inom landets indu- striföretag till i runt tal 300 000 kronor.
Beräkning av kostnaderna för besiktning av de elektriska anläggnin- garna inom jordbruket möter svårigheter, enär antalet elektrifierade gårdar och byggnader på landsbygden icke är känt. Med stöd av från vattenfallsstyrelsen lämnade uppgifter angående förhållanden inom vatten- fallsverkets distributionsområden mellan antalet elektrifierade gårdar och totala antalet gårdar (elektrifieringsgraden), kompletterade med från vissa enskilda distributions— och brandförsäkringsföretag meddelade siffror, hava sakkunniga kommit till den uppfattningen, att ungefär hälften av jordbruksfastigheterna äro elektrifierade. Anmärkningsvärt är att elek- trifieringsgraden stiger med latituden.
Med ledning av uppgifter i Sveriges officiella statistik över antalet jordbruksfastigheter har därefter antalet elektrifierade dylika fastigheter uppskattats till i runt tal 225 000 med en medelstorlek av ungefär 9 hektar odlad jord. De av sakkunniga införskaffade uppgifterna angående kostnaderna för besiktningar av ifrågavarande art utvisa att dessa äro mycket varierande. Sakkunniga hava ansett sig böra uppskatta medel— kostnaden till 6 kronor. Ärskostnaderna för besiktning av jordbruks— fastigheterna skulle, på detta sätt uppskattade, uppgå till ungefär
22—5—0309—6 eller 450000 kronor.
Vid bedömandet av kostnaderna för besiktning av de s. k. civilriskerna, d. v. s. de inom städer, köpingar och andra samhällen ävensom på den rena landsbygden belägna fastigheter, vid vilka industri eller jordbruk icke bedrives, torde kunna förutsättas att flertalet av dessa äro elek— trifierade. Några säkra utgångspunkter för bedömandet av ifrågava- rande kostnader torde icke kunna angivas utan ingående undersökningar ' av alla på frågan inverkande omständigheter. Utgående från en elek- trifieringsgrad av 90 procent och i övrigt med ledning av förhållandet mellan antalet personer bosatta i dylika fastigheter och i jordbruks- fastigheter hava sakkunniga uppskattat besiktningskostnaderna för denna grupp till ungefär 300000 kronor per år. Däri ingår även kostnaden för besiktning av sådana fastigheter som sjukhus, samlingslokaler m.m.
Biesiktningskostnaderna med den antagna besiktningsfrekvensen torde alltså kunna anslås till
för industriella anläggningar ..... kronor 300000 » j ordbruksanläggningar ........ » 450 000 » övriga anläggningar ......... >> 300000
Den totala årliga kostnaden för besiktning av landets konsumentan- läggningar skulle alltså vara av storleksordningen en miljon kronor.
Allmänt ståndpunkttagande från sakkunnigas sida i fråga om tillsynen å elektriska starkströmsanläggningar.
Sakkunniga för elektriska kontrollväsendet övergå härefter. till att redogöra för de allmänna synpunkter, Vilka enligt sakkunnigas förme- nande för framtiden böra vara bestämmande för det statliga ingripandet på ifrågavarande område. Vissa åtgärder, som därvid av sakkunniga förordas, komma senare i betänkandet att närmare behandlas i sam— band med förslagen till ny stadga om elektriska starkströmsanläggningar samt till ändrad organisation av tillsynsmyndigheten.
Tillsyn å tillståndspliktiga anläggningar.
Sakkunniga anse sig till en början böra erinra om att elektriska in- spektionen inrättades i direkt anslutning till 1902 års lag. Vid prövning av det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget höjdes inom riksdagen röster för att i själva lagen intaga ett stadgande om att Kungl. Maj:t skulle tillsätta sakkunniga och opartiska inspektörer för utövande av kontroll över efterlevnaden av de föreskrifter, som utfärdades. Själv förklarade emellertid riksdagen detta vara överflödigt, då den ansåge självfallet, att Kungl. Maj:t skulle gå i författning om tillsättande av dylika inspektörer, vilka förväntades komma att spela stor roll även i fråga om lagens tillämpning.
Då statsmakterna framför allt ur säkerhetssynpunkt genom bestäm- melser i 1902 års lag införde koncessionssystem (tillståndstvång) beträf- fande alla icke särskilt undantagna elektriska anläggningar med högre spänning samt dessutom i 2 & av 1902 års stadga insattes den redan tidigare tillämpade bestämmelsen om skyldighet att söka tillstånd av Kungl. Maj:t för att med elektrisk ledning få beröra allmän trafikled, synes det fullt följdriktigt, att de föreskrifter om statlig tillsyn, som
samtidigt intogos i stadgan, avfattades huvudsakligen med tanke på kon- troll å dylika anläggningar.
Enligt sakkunnigas förmenande bör staten även i fortsättningen utöva direkt tillsyn över de elektriska anläggningar, som utföras jämlikt av Kungl. Maj:t meddelade tillstånd. Denna kontrollverksamhet utgör en lämplig komplettering av koncessionsväsendet och erfarenheten under de gångna årtiondena har klart givit vid handen, att densamma varit av stor betydelse vid elektrifieringens genomförande.
Det förslag de sakkunniga i det föregående framlagt rörande konces- sionsväsendet innebär, bland annat, att samtliga bestämmelser om till- stånd till utförande av elektriska anläggningar skulle intagas i 2 % av 1902 års lag, varjämte koncessionsskyldigheten skulle utökas ivissa avseenden. Ett genomförande av nämnda förslag medför motsvarande utvidgning av området för den direkta statliga tillsynen. Detta innebär emellertid i tillsynsavseende ingen egentlig förändring, enär redan nu de koncessionsfria distributionsanläggningarna, för vilka i flertalet fall visst tillstånd enligt 2 % av 1902 års stadga erfordras, bruka besiktigas av statens tillsyningsmän.
Även de närmare bestämmelserna rörande tillsyn å tillståndspliktiga anläggningar böra med vissa smärre jämkningar kunna bibehållas oför- ändrade.
Däremot synes det sakkunniga angeläget, att åtgärder vidtagas för att möjliggöra en erforderlig ökning av besiktningsfrekvensen för ifråga- varande anläggningar. Den minskning i tillsyningsmännens besiktnings- verksamhet, som under senare år ägt rum, torde väsentligen samman— hänga med, att varken den centrala tillsynsmyndigheten, kommerskol- legium, eller den å lokal stat uppförda elektriska inspektionen utrustats med tillräcklig personal för att kunna fullgöra de olika arbetsuppgifter, som föranletts av den ofantligt utvecklade elektrifieringen. Detta har bland annat medfört, att såväl statsinspektörerna som de sedan år 1920 vid inspektionen anställda assistenterna i allt större omfattning belastats med byråarbete, vilket resulterat i inskränkning av den direkta besikt- ningsverksamheten. Sakkunniga återkomma till denna fråga vid fram- läggande av förslag till organisation av tillsynsmyndigheten. Här må endast tilläggas, att enligt sakkunnigas förslag besiktning å tillstånds- pliktiga anläggningar i fortsättningen förutsättes äga rum i en efter nuvarande förhållanden lämpad omfattning.
Slutligen bör understrykas, att den statliga tillsynen väsentligen under- lättats därav att åtminstone större anläggningar i allmänhet äro utförda på ett förstklassigt sätt och övervakas av fullt kompetent personal. Även de besiktningar, som på uppdrag av anläggningsägarna utföras genom de ledande konsulterande ingenjörsbyråerna, bidraga otvivel- aktigt att hålla anläggningarna på en hög nivå.
Tillsyn å konsumentanläggningar.
Under det att alla tillståndspliktiga anläggningar genom statens för— sorg äro underkastade direkt besiktning, vilken av sakkunniga föreslås skola effektivt upprätthållas, bliva däremot, såsom av den ovan läm- nade redogörelsen framgår, övriga anläggningar endast i enstaka fall föremål för besiktning genom statens elektriska inspektion. Redan den i 1902 års stadga intagna bestämmelsen därom är restriktivt avfattad och det sätt, på vilket bestämmelsen tillämpats, har ytterligare under— strukit detta. Det ligger också i sakens natur, att de statliga tillsynings— männen, som med hänsyn till dem åvilande arbetsbörda icke förmått upprätthålla besiktningsverksamheten beträffande tillståndspliktiga an— läggningar i avsedd omfattning, endast undantagsvis kunnat ägna sig åt besiktning å andra anläggningar. Den alltmer stegrade elektrifieringen har därför, såsom nämnts, framkallat olika slag av enskild besiktning å sådana anläggningar.
På grund av de åt sakkunniga meddelade direktiven samt de olika framställningar och förslag, som från enskilt håll inkommit och ovan refererats, vilja sakkunniga i det följande till ingående behandling upp- taga frågan, om de nuvarande förhållandena motivera tillgripandeti större eller mindre omfattning av statliga åtgärder, avseende ett regle— rande av kontrollen över de icke tillståndspliktiga anläggningarna.
Allmänna synpunkter.
Av den lämnade översikten över de framställningar, som gjorts an- gående besiktningsväsendet, framgår att i avseende å kontrollen över konsumentanläggningar önskemål om skärpning och utvidgning av dess omfattning framkommit dels från de större brandförsäkringsbolagen, dels från företag, som representera den yrkesmässigt bedrivna besikt- ningsverksamheten. Därjämte har från elektricitetsverkshåll framhållits önskemål om befogenhet för elektricitetsverken att utöva kontroll över abonnenternas installationer. Slutligen har från installatörshåll fram- hållits önskvärdheten av att den enskilda besiktningsverksamheten helt överflyttas till den statliga tillsynsmyndigheten. Från de mindre för- säkringsföretagen, som hava mera lokalt begränsade verksamhetsom— råden, hava däremot inga framställningar inkommit och av den sär— skilda redogörelsen över besiktningsväsendet vid dessa företag, som de sakkunniga i det föregående lämnat, framgår, att man i allmänhet inom dessa företag icke anser statligt ingripande i form av besiktningstvång eller dylikt vare sig önskvärt eller lämpligt. Erfarenheterna från ifråga- varande företags försäkringsverksamhet synas tyda på, att de elektriska 8
installationerna endast i ringa omfattning förorsakat brandskador. Detta är särskilt anmärkningsvärt, enär dessa bolags försäkringsstock huvud- sakligen omfattar lantgårdar, varest de elektriska installationerna av många anses mer än annorstädes innebära brandfara.
Mot det sätt, varpå det enskilda besiktningsväsendet inom landet ut- vecklats, kunna otvivelaktigt anmärkningar framställas. Sålunda torde särskilt böra framhållas att förekomsten av två typer försäkringsföretag, nämligen de större, med verksamheten utsträckt över hela landet, och de mindre, med lokalt begränsad verksamhet, lett till att ifrågavarande besiktningsväsende icke fått en enhetlig organisation. De större före- tagen, representerade genom den elektriska nämnden, låta verkställa besiktningarna på försäkringstagarnas bekostnad genom enskilda besikt- ningsmän. De mindre företagen återigen anlita, i den mån besiktning överhuvud förekommer, vanligen egen besiktningsman och besiktningarna ske då vanligen på försäkringsgivarens bekostnad. Det är uppenbart att en mera enhetligt uppbyggd besiktningsorganisation skulle innebära vissa fördelar, och tanken på en organisationsform, innebärande ett upp— delande av landet i distrikt, inom vilka fastigheterna besiktigades av en och samme besiktningsman, oberoende av varest de äro brandför- säkrade, ligger nära till hands. Å andra sidan måste beaktas att ett statligt ingripande — om det vore av omständigheterna motiverat, var- till de sakkunniga skola återkomma — som tillgodoser såväl allmän— hetens som samtliga försäkringsgivares och den stora nu befintliga be- siktningsmannakårens berättigade intressen skulle erbjuda synnerligen stora svårigheter.
Samtliga de förslag, som framkommit, förutsätta att besiktningstvång i viss omfattning genomföres. Sakkunniga vilja understryka att några andra skäl för införande av dylikt besiktningstvång än säkerhetssyn— punkter, d. v. s. hänsyn till faran för person och egendom, knappast torde kunna åberopas.
Vad först personfaran beträffar må erinras om att staten redan i stor omfattning vidtagit åtgärder, avsedda att begränsa denna. Såsom redan tidigare framhållits har nämligen yrkesinspektionen enligt yrkesfarelagen skyldighet att tillse, att de elektriska anläggningarna erbjuda nödig säker— het mot personfara på sådana ställen, där yrkesfarelagen är tillämplig, Vil- ket medför att yrkesinspektionen genom yrkesinspektörerna och special- inspektörerna utövar tillsyn vid de industriella anläggningarna samt genom yrkesunderinspektörerna övervakar de anläggningar inom jord- bruket och hantverket, varest maskinella hjälpmedel användas.
'Rent organisatoriskt sett kan alltså den av personfaran betingade tillsynen anses vara ordnad beträffande elektriska anläggningar inom till nyssnämnda kategorier hörande fastigheter.
Amläggningar inom andra fastigheter, d. v. s. sådana som nyttjas till eller inrymma bostäder, affärsverksamhet, varulager m.m., stå för närvarande icke under någon regelbunden tillsyn, men statens elektriska inspektion har rätt att utöva tillsyn även över dylika anläggningar. En regel- bunden tillsyn av dessa anläggningar enbart med hänsyn till person- faran kan emellertid icke anses av omständigheterna motiverad. De elektriska olycksfallen vid dessa anläggningar äro ytterst få till antalet ( (under perioden 1925—1935 hava, om olyckor under montagearbete ' icke inräknas, endast 6 dödsfall inträffat). Det finnes även anledning
förvänta, att olycksfallsfrekvensen bland annat genom ökad materiel- kontroll, nya tekniska säkerhetsföreskrifter och bättre ordnat installatör- väsende kommer att ytterligare nedgå utan tillgripande av något sär- skilt besiktningsförfarande.
Vid bedömandet av spörsmålet om ett besiktningstvång bör införas, torde man därför icke behöva i någon större grad taga hänsyn till per- sonfaran utan huvudsakligen kunna hålla sig till brandfaran. Två frå- gor böra därvid i första hand beaktas, nämligen dels om förekomsten av en elektrisk anläggning inom en fastighet kan anses göra denna mera brandfarlig än en oelektrifierad fastighet, dels om ett besiktningsför- farande kan nedbringa brandskadorna i sådan grad, att kostnaderna för besiktningsförfarandet med säkerhet täckas genom minskning av brandskadorna. '
Vad den första frågan angår må framhållas, att förekomsten inom en fastighet av fotogenlampor, stearinljus, gasapparater, oljemotorer m. m. torde innebära snarare större brandrisk än den, som representeras av en elektrisk anläggning.
Att denna uppfattning är riktig torde av ingen bestridas, under förutsätt- ning att fråga är om en väl utförd och underhållen elektrisk installation. Man torde i så fall till och med kunna räkna med att den elektrifierade fastigheten ur brandsäkerhetssynpunkt är avsevärt bättre än den oelek- trifierade. I den mån den elektriska installationen genom fel i utförandet, genom förslitning och ålder är eller blir av mindre god beskaffenhet kan det emellertid inträffa, att den elektrifierade fastighetens överläg- senhet i fråga om brandsäkerhet övergår i underlägsenhet. Av intresse ' ( vore givetvis att veta, huru jämförelsen mellan de elektrifierade och ' oelektrifierade fastigheterna skulle utfalla, om de elektriska installatio—
nerna icke vore föremål för någon annan kontroll än den, som av respek- tive ägare frivilligt utövas. Denna fråga kan emellertid icke med säker- het besvaras. Att den elektrifierade fastigheten skulle bibehålla sin över— lägsenhet i de fall, då på grund av förhållandena den elektriska installa- tionen icke vore utsatt för särskild stark åverkan, ävensom där ägaren i eget intresse har anledning ägna anläggningen omvårdnad, synes myc-
ket sannolikt. Däremot torde vara tveksamt, huru förhållandena ge- stalta sig, där dessa förutsättningar ej föreligga. Den omständigheten, att försäkringsföretagen tillämpa samma premietariffer, oberoende av om risken är elektrifierad eller oelektrifierad, under kontroll eller utan kon— troll, är i detta sammanhang visserligen av intresse men torde icke kunna anföras som något bevis för att de elektrifierade fastigheterna även under ogynnsamma förhållanden skulle vara lika goda försäkrings— objekt som de icke elektrifierade.
De sakkunniga vilja emellertid understryka att det från intet håll gjorts gällande att de elektrifierade fastigheterna isin helhet skulle, därest de icke underkastades särskild på besiktningstvång grundad kon- troll, innebära större brandrisk än andra fastigheter. Sakkunniga hysa ej heller den uppfattningen att så vore förhållandet och vilja framhålla att vissa omständigheter, bland annat den erfarenhet, som föreligger från de smärre försäkringsföretagens verksamhet, gör det sannolikt att de elektrifierade fastigheterna, även utan besiktningsförfarande, äro minst lika brandsäkra som de oelektrifierade.
Den andra frågan avser, såsom redan antytts, besiktningsförfarandets ekonomiska sida. Brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnd har därutinnan gjort gällande, att ett besiktningstvång, avseende alla elektri- fierade fastigheter, vore ekonomiskt motiverat. Nämnden har även be- träffande sådana fastigheter-, som beröras av dess verksamhet, redogjort för vissa erfarenheter, som enligt nämndens mening styrka denna upp- fattning. Ett närmare skärskådande huru i detta avseende kan för- hålla sig torde emellertid vara påkallat.
Nämnden har i sin inlaga åberopat ett diagram, utvisande att de elektriska eldsvådorna minskat något sedan nämnden gått in för ett ordnat besiktningsförfarande. Anmärkas bör emellertid, att minskningen är obetydlig och att diagrammet avser för kort tidsperiod (1926—1932) för att några säkra slutsatser ur detsamma skulle kunna dragas. Dess- värre finnes ej heller något annat underlag, som möjliggör ett säkert bedömande av denna fråga.
Av intresse är emellertid en jämförelse med olycksfallsstatistiken. Utdrag av denna återfinnas under bilaga B vid detta betänkande. Or- saken till personskadorna kunna nämligen i motsats till vad förhållan- det är vid brandskadorna praktiskt taget alltid med säkerhet faststäl— las, och förutsättningar för ett objektivt bedömande av ivad mån olycksfallen kunna förebyggas genom besiktningsförfarande, föreligga därför. Olycksfallsstatistiken utvisar, att ungefär en fjärdedel av de inträffade olyckorna berott på olämpliga anordningar, under det att de övriga tre fjärdedelarna måste tillskrivas omständigheter, som icke hava med anläggningens utförande att skaffa eller åtminstone icke berott på
| | ) l i v ) |
något fel i utförandet. Vid en granskning av de olycksfall, som berott på fel i utförandet, finner man vidare, att en avsevärd del av olycks- fallen förorsakats av apparater av äldre typ, som alltsedan år 1919 icke- må inmonteras, och som numera praktiskt sett ej heller tillverkas eller saluföras. De av dessa apparater förorsakade olycksfallen kunna därft'ör beräknas att inom de närmaste åren komma att även utan be- siktmingsförfarande starkt minska i antal. Vidare ligger det i sakens natur, att en anläggningsdetalj icke alltid kan utdömas, därför att den är (olämplig. Faresynpunkterna måste nämligen alltid vägas mot de ekonomiska synpunkterna. Om dessutom hänsyn tages till att även vid samvetsgrann besiktning icke alla felaktigheter kunna uppdagas blir slutsatsen, att man genom besiktningsförfarande ingalunda kan förebygga samtliga olycksfall, som förorsakas genom olämpliga anläggningsdelar. En mera detaljerad analys av omständigheterna vid de elektriska olycks- fallen ger det nedslående resultatet, att sannolikt icke mer än ungefär- ligen 15 procent av totala antalet olycksfall torde kunna förebyggas genom skärpt besiktningsförfarande.
Även beträffande brandskadorna torde motsvarande förhållande vara rådande, nämligen att en mängd skador bero på omständigheter, som icke kunna påverkas genom besiktning. Vanliga skadeorsaker, t. ex. kvarglömda strykjärn, spikning genom i väggen förlagda ledningar även- som annan tillfällig åverkan å ledningar och anläggningsdelar, överhett- ning av värmeelement, fel och glömska vid manövrering av motorer och apparater m. m. utgöra sådana omständigheter. Emellertid äro olycks- fallen tvivelsutan mera beroende av personliga åtgärder än de av elek- tricitet förorsakade brandskadorna, och det är därför sannolikt, att man medelst besiktning kan förebygga brandskador i större utsträckning än personskador.
Vid bedömandet av föreliggande fråga bör vidare beaktas, att besikt- ningskostnaderna icke äro proportionella mot fastighetens värde. De bliva nämligen avsevärt högre per värdeenhet vid de mindre fastighe- terna än vid de större och dyrbarare. Kostnaderna för besiktningarna äro givetvis beroende av bland annat den frekvens, varmed de ske, och för denna frekvens finnes ett visst optimum för olika slag av anläggningar. Var detta optimum ligger kan svårligen på något objektivt sätt utrönas. Att emellertid besiktningsförfarandet, sådant det i regel för närvarande tillämpas, är ekonomiskt motiverat beträffande större och dyrbarare an- läggningar torde vara höjt över varje tvivel. Däremot synes det mera osäkert, huru härmed förhåller sig beträffande smärre och avsides be- lägna fastigheter, vid vilka besiktningskostnaderna per värdeenhet bliva särskilt stora. Att optimum ligger vid en avsevärt lägre frekvens för de smärre anläggningarna än för de större torde vara uppenbart, och
det kan ifrågasättas, huruvida icke fall föreligga, där besiktning över huvud taget ej lönar sig. Härpå tyder det förhållandet, att åtskilliga av landets lokala ömsesidiga brandbolag, vilka bland sin försäkringsstock räkna i stort sett endast smärre lantgårdar, icke funnit med sin fördel förenligt att anordna besiktning av de elektrifierade gårdarna.
Slutsatser och förslag.
De krav, som nu från olika håll framförts angående besiktningstvång av konsumentanläggningarna, gå antingen ut på att besiktning av dy— lika anläggningar skulle ske på statens bekostnad genom de statliga till- syningsmännen eller på att besiktningarna skulle verkställas på anlägg— ningsägarnas bekostnad genom enskilda besiktningsmän under statligt överinseende.
Därigenom att alla tillståndspliktiga starkströmsanläggningar avses skola besiktigas genom statens försorg, ehuru besiktningsfrekvensen ej närmare reglerats, kan besiktningstvång sägas föreligga beträffande dy- lika anläggningar. Formellt torde även övriga starkströmsanläggningar få anses vara underkastade besiktningstvång genom föreskriften i 1902 års stadga om att efter särskild anmälan besiktning skall äga rum, ifall anledning finnes antaga, att anläggning »utföres eller skötes på sådant sätt, att därav kan uppstå skada å person eller egendom eller hinder i driften av statens telegraf— eller telefoninrättning».
De direkta statliga besiktningarna skulle naturligtvis genom ändring av nyssnämnda stadgebestämmelse kunna utvidgas till att även omfatta » inomhusanläggningar eller vissa slag av sådana. De sakkunniga havai det föregående lämnat vissa uppgifter rörande de kostnader, till vilka besiktning av konsumentanläggningarna inom landet kunna beräknas uppgå. De sakkunniga anse de nuvarande förhållandena på intet vis mo- tivera de avsevärda kostnader, som en så genomgripande utökning av den statliga inspektionsverksamheten skulle medföra.
De närmare utformade förslagen från ångpanneföreningarna och brand- ; försäkringsanstalternas elektriska nämnd avse ej heller en sådan lösning. ' Enligt deras mening borde statens åtgärder i huvudsak inskränka sig till att utfärda bestämmelser om besiktningstvång, auktorisera de en- skilda besiktningsmännen samt övervaka besiktningsverksamheten.
Beträffande införandet av ett besiktningstvång för konsumentanlägg- ningarna hava sakkunniga redan i det föregående framhållit att besikt- ning i skälig omfattning av dylika anläggningar torde få anses vara ekonomiskt berättigad. Men sakkunniga hava därjämte understrukit, att de elektrifierade fastigheterna i stort sett icke kunna anses vara mera utsatta för brand än de oelektrifierade. Enligt de sakkunnigas uppfatt-
ning kan det därför icke vara skäligt, att staten genom införandet av besiktningstvång, med betalningsskyldigheten lagd på ägarna av de elek- trifierade fastigheterna, belastar dessa hårdare än ägare till övriga fastigheter.
Ej heller torde det vara rimligt att kostnaderna tvångsvis läggas på försäkringsföretagen eller strömleverantörerna.
Vid bedömandet av lämpligheten av ett besiktningstvång bör, utöver vad som ovan anförts, beaktas att, såsom av ångpanneföreningarna och brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnd framhållits, ett dylikt be— siktningstvång skulle kräva ytterligare en statlig åtgärd, nämligen auk- torisering av enskilda besiktningsmän. I annat fall skulle besiktnings— tvånget bliva i stort sett illusoriskt.
Ängpanneföreningarna göra sålunda i sin framställning gällande, att besiktningsverksamheten bör förbehållas större ingenjörsbyråer och att alltså endast sådana, men ej enskilda besiktningsmän, böra auktoriseras.
Elektriska nämnden återigen föreslår, att landet uppdelas i besikt— ningsdistrikt, och att inom varje distrikt monopol på besiktningsverk- samheten, i vad den avser lantgårdsanläggningar m. m., lämnas åt viss person eller firma, under det att besiktningarna vid industrier och där- med jämförliga anläggningar förbehållas ett begränsat antal väl kvalifi— cerade besiktningsmän.
Till grund för bägge förslagen ligger först och främst en önskan att Vinna garanti för att besiktningsmännen besitta nödig teknisk kompe- tens. De syfta därjämte till att förebygga en osund konkurrens mellan besiktningsmännen. Detta anses vara av särskild vikt, enär anlägg- ningsägaren vanligen icke kan kontrollera, på vad sätt besiktningsman- nen fullgör sitt uppdrag. Detta måste därför betraktas som ett förtro— endeuppdrag. Bägge förslagen innebära givetvis en betydande inskränk- ning av konkurrensen mellan besiktningsmännen.
De sakkunniga vilja icke bestrida att vägande skäl kunna anföras för vidtagandet av åtgärder, avsedda att garantera besiktningsmännens kom- petens och till att förebygga osund konkurrens. Detta kan emellertid icke åstadkommas utan att vid auktorisation antingen tillämpas en di- rekt behovsprövning eller att kompetensfordringarna ställas så höga, att en högst avsevärd gallring kommer till stånd bland besiktningsmännen. Landets besiktningsmannakår uppgår nämligen för närvarande till flera hundra personer, av vilka vissa bedriva verksamheten som yrke, andra såsom bisyssla. Endast en mindre del av dessa besiktningsmän äro emellertid i verkligheten behövliga.
Om staten vid eventuell auktorisering skulle tillämpa en direkt be— hovsprövning, förutsätter detta tillvaron av bestämmelser, enligt vilka denna prövning skulle äga rum. Att angiva grunder, enligt vilka en
gallring bland alla dessa personer skulle kunna äga rum, med iaktta- gande å ena sidan av de berörda parternas d. v. s. allmänhetens, för- säkringsgivares och besiktningsmännens intressen och å andra sidan den objektivitet, som vid statliga myndigheters beslut oundvikligen måste tillämpas, torde stöta på hart när oövervinneliga svårigheter. Att vid behovsprövning därjämte skulle erfordras fastställande av taxor för be- siktningsuppdragen, som ju äro av mycket varierande natur, komplice- rar saken ytterligare.
Vägande skäl torde även kunna anföras mot att genom höga kompetens- krav åstadkomma den önskade begränsningen av besiktningsmännens antal. För en mängd besiktningsuppgifter torde nämligen icke hög teoretisk ut- bildning vara utslagsgivande utan fastmer grundlig praktisk erfarenhet på det speciella område, varom fråga är, ävensom personlig lämplighet. Uppställandet av krav på hög teoretisk utbildning skulle därför otvivel- aktigt leda till att åtskilliga besiktningsmän, vilka, ehuru de icke inneha sådan utbildning, likväl genom sin erfarenhet i förening med lämplig bosättningsort m. m. kunde anses skickade för besiktningsverksamhet, skulle bliva utestängda.
På grund av här anförda skäl anse sig sakkunniga icke kunna tillråda statlig auktorisering av besiktningsmän, på något av de sätt, som före- i slagits av ångpanneföreningarna respektive brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnd.
I belysning av det anförda hava de sakkunniga funnit uppenbart, att en auktorisering av besiktningsmän genom ett statligt organ är en så svårframkomlig väg, att man i första rummet bör söka någon annan ! utväg att lösa frågan. i
Närmast till hands ligger då att bygga på ihuvudsak den nuvarande anordningen med auktorisering av ifrågakommande besiktningsmän ge- nom en enskild sammanslutning, representerande de berörda intressena, och efter övervägande av de möjligheter, som stå till buds, hava sak— kunniga stannat vid den uppfattningen, att man fortsättningsvis bör bibehålla denna anordning. i
Även om samtliga mindre försäkringsföretag icke äro villiga anlita på dylikt sätt auktoriserade besiktningsmän, torde det dock vara sannolikt att den statliga tillsynsmyndigheten, som måste förutsättas med upp- märksamhet följa förhållandena på detta område, kan förmå sådana företag, som till äventyrs såsom besiktningsman godtagit mindre kom— petent person, att frivilligt vidtaga ändring härutinnan.
Vad de sakkunniga här anfört gäller i huvudsak även beträffande av Svenska elektricitetsverksföreningen framförda synpunkter. De sak- kunniga hava nämligen tolkat föreningens förslag såsom innebärande bland annat att elektricitetsverkens personal skulle meddelas befogenhet
att gentemot abonnenterna lämna föreskrifter med bindande verkan, alltså en statlig auktorisation av elektricitetsverkens tjänstemän. De sakkunniga, som alltså icke kunna tillstyrka dylik auktorisation, vilja emellertid understryka lämpligheten av att strömleverantörerna, i den mån de besitta för uppgiften kompetent personal, på sätt som nu sker åtminstone vid de större elektricitetsverken i städerna, låta besiktiga installationerna, innan de anslutas till verkets ledningsnät. De sakkun- niga hänvisa dessutom till sitt den 23 oktober 1935 avgivna betänkande rörande installatörs- och entreprenörsväsendet, vari föreslagits bestäm- melse, innebärande att strömleverantör äger rätt kontrollera entrepre- nörs arbeten.
Såsom av det föregående torde framgå, hava de sakkunniga icke kun- nat finna de av de olika sammanslutningarna framförda skälen för in— gripande från statens sida på föreslagna sätt övertygande.
Genom elektriska nämnden upprätthålla de stora brandförsäkrings— företagen utan statligt initiativ ett åtminstone i stort sett effektivt be- siktningsväsende beträffande hos dem försäkrade viktigare elektriska inomhusanläggningar. De av sakkunniga införskaffade upplysningarna från läns-, härads- och sockenbolagen giva därjämte tydligt vid handen, att även på landsbygden i flertalet fall besiktningsverksamhet ordnats på ett efter de olika lokala behoven avpassat sätt. I detta avseende torde förhållandena otvivelaktigt böra betecknas såsom mera tillfreds— ställande än vid sakkunnigutredningens igångsättande förmodades vara fallet.
Sakkunniga, som förut understrukit besiktningsverksamhetens ekono- miska berättigande, hysa den uppfattningen, att denna verksamhet fort- farande bör i stort sett vara en försäkringsföretagens angelägenhet. Det synes därför fortfarande närmast böra ankomma på försäkringsbolagen själva att bestämma, vilka riskkategorier, som ur brandsynpunkt skola göras till föremål för besiktning, samt om besiktningsplikten skall läggas direkt på försäkringstagarna eller fullgöras genom bolagens försorg. I detta sammanhang må vidare framhållas, att även om staten ordnade ' regelbunden besiktning i viss omfattning av inomhusanläggningar, det ingalunda är säkert, att försäkringsbolagens besiktningsverksamhet där- : igenom skulle upphöra. Bolagen skulle otvivelaktigt taga under när- mare övervägande, om de av staten föreskrivna besiktningarna tillräck- Ä ligt tillgodosåge bolagens intressen, samt, i den mån detta icke ansåges * vara fallet, liksom för närvarande uppställa ytterligare fordringar på : besiktning.
På grund av de olika skäl, som sålunda anförts, kunna sakkunniga icke förorda utfärdande av en statlig föreskrift om allmänt besiktnings-
tvång beträffande vissa slag av inomhusanläggningar, ej heller om stat- lig auktorisation av besiktningsmän.
Däremot anse sakkunniga, att besiktningsverksamheten beträffande inomhusanläggningar på andra sätt bör främjas genom åtgärder från statens sida.
Detta anse de sakkunniga böra ske på huvudsakligen två sätt, näm- ligen dels genom ökade möjligheter för besiktning av konsumentanlägg- ningarna direkt genom den statliga tillsynsmyndigheten dels genom vissa begränsade statliga åtgärder i syfte att stödja den enskilda be- siktningsverksamheten.
I förstnämnda avseende vilja de sakkunniga erinra om att enligt be- stämmelse i % 51 av 1902 års stadga statlig inspektion av konsument- anläggningar efter särskild anmälan visserligen kan ifrågakomma, men att sådan inspektion i praktiken blott i särskilda undantagsfall ansetts kunna tillgripas. Detta förhållande synes sakkunniga böra för framti- den avhjälpas. Sakkunniga hava redan i fråga om besiktningar av de tillståndspliktiga anläggningarna understrukit behovet av att statens elektriska inspektion erhåller viss personalförstärkning för utförandet av besiktningar i större omfattning. Dessa arbetskrafter böra icke blott kunna åstadkomma en ökad besiktningsfrekvens i fråga om tillstånds- : pliktiga anläggningar utan även möjliggöra en effektivare användning ? av ovannämnda bestämmelse i stadgan. Statlig tillsyn över konsument- anläggningarna bör emellertid inskränkas till att äga rum, då särskilda förhållanden påkalla det. Om sålunda till inspektionens kännedom kom— mer, att installationerna inom en viss trakt äro undermåliga, bör in— spektionen genom besiktning kunna åstadkomma rättelse. Inspektionen bör även genom stickprovsbesiktningar kunna följa och påverka installa- tionsteknikens utveckling och de behöriga installatörernas verksamhet. De sakkunniga föreslå en omformulering av ifrågavarande bestämmelse i stadgan i syfte att få en avfattning, som mera överensstämmer med de synpunkter, som ovan angivits.
Beträffande åtgärder i syfte att stödja den enskilda besiktningsverk- samheten vilja de sakkunniga erinra om att brandförsäkringsanstalter- nas elektriska nämnd bland annat framhållit, att den i vissa fall har ' svårigheter att genomdriva sina krav. Dessa krav kunna gälla antingen j vidtagandet av vissa åtgärder i syfte att få anläggningen i överensstäm- melse med gällande statliga säkerhetsföreskrifter eller att låta företaga besiktning inom viss tid. Enär anledning finnes till antagandet att i sådana fall föreligga undermåliga anläggningar, synes det skäligt, att den statliga tillsynsmyndigheten här griper in. Detta kan visserligen ske genom besiktning direkt genom den statliga tillsynsmyndigheten, men med hänsyn till att det icke kan anses motiverat, att statsverket
belastas med kostnader för dylika enstaka besiktningsförrättningar, synas andra möjligheter att vinna rättelse böra stå tillsynsmyndigheten till buds. Detta kan ske på så sätt, att tillsynsmyndigheten bemyndi— gas att vid behov ålägga anläggningsägare att låta besiktiga anlägg- ningen genom enskild besiktningsman. Dylik besiktningsman skulle från fall till fall av tillsynsmyndigheten godkännas. Besiktningsmannen skulle efter verkställd besiktning till tillsynsmyndigheten avgiva för— slag till de åtgärder, som ur säkerhetssynpunkt ansåges påkallade. Det beslut tillsynsmyndigheten därefter fattade, skulle anläggningsägare vara skyldig ställa sig till efterrättelse på samma sätt, som om statlig tillsyningsman utfört besiktningen. Bestämmelse av här antytt innehåll har intagits i det förslag till ny stadga om elektriska starkströmsan— läggningar, som sakkunniga utarbetat, och som längre fram i detta be- tänkande närmare kommenteras.
Vid sidan av nu angivna åtgärder synes genom statlig medverkan även på andra sätt, som icke direkt beröra sakkunnigas utrednings- uppdrag, besiktningen å konsumentanläggningar kunna i olika avseen- den befrämjas.
Sålunda vilja sakkunniga beträffande den av yrkesinspektionen utövade besiktningsverksamheten understryka vikten av att vid nyanställande av underinspektörer inom yrkesinspektionen tillses, att dessa äga erfor- derlig kompetens på det elektriska området.
Sakkunniga, som på grund av i det föregående angivna skäl kommit till den uppfattningen att riskerna för skada å egendom på grund av elektrisk ström, när fråga är om konsumentanläggningar, väsentligen böra bedömas ur allmän brandskyddssynpunkt och icke ur speciell elek— trisk synpunkt, vilja framhålla, att möjligheter för åstadkommande av en regelbunden kontroll av de elektriska installationerna kunna skapas genom införandet i brandstadgan eller i vederbörande brandordningar av bestämmelse om att i brandsyn skall deltaga på det elektriska in- stallationsområdet kompetent person. Denna form av kontroll synes särskilt lämpad för jordbruksfastigheter. Kontrollen avser för närva- rande närmast eldstäder och rökgångar, vilka anses företrädesvis repre- sentera brandfaran. En lämplig anordning synes vara, att brandsynen förrättades av person, som innehade kompetens såväl på detta område som på det elektriska. Såsom av de sakkunnigas redogörelse för nu gällande statliga bestämmelser angående besiktning av elektriska anlägg- ningar framgår, har tanken på införandet av kontroll över dessa anlägg- ningar i samband med brandsyneförrättningarna kommit till uttryck i kommunikationsdepartementets av .de sakkunniga återgivna till ledning för upprättande av brandordningar utfärdade anvisningar. Det synes
de sakkunniga önskvärt, att åtgärder vidtagas i syfte att få dessa an- visningar mera allmänt tillämpade. I detta sammanhang må nämnas, att enligt vad sakkunniga inhämtat Svenska brandskyddsföreningen i skrivelse den 7 juni 1935 till Kungl. Maj:t (kommunikationsdepartemen— tet) hemställt om tillkallande av särskilda sakkunniga för utredning bland annat av frågan om ändrade bestämmelser angående brandsyn,
Vidare synes det sakkunniga i hög grad önskvärt, att samlingslokaler och andra lokaler, som utan att vara underkastade yrkesinspektionens kontroll likväl på grund av sin användning motivera speciella försiktig- hetsmått, för framtiden i största möjliga omfattning bliva föremål för regelbunden besiktning.
Av den redogörelse sakkunniga tidigare lämnat framgår, att redan nu åtskilliga bestämmelser och direktiv i sådant syfte finnas meddelade, nämligen beträffande hotell, pensionat, ålderdomshem och barnhem även- som, ehuru i mera begränsad omfattning, beträffande biografiokaler. Sakkunniga finna det önskvärt, att, i avvaktan på lösningen av frågan om brandskyddsväsendets ordnande vid samlingslokaler i allmänhet, direktiv angående besiktning meddelas även för landets sjukhus, vilket bör kunna. ske genom vederbörande myndighet.
Såsom redan i det föregående har framhållits, böra dylika bestämmel— ser betraktas såsom led i det allmänna brandskyddsväsendet och hava . därför knappast sin plats i den elektriska stadgan. l
Sakkunniga vilja till sist understryka, att tillsynen å elektriska an- , läggningar endast utgör ett led i det elektriska kontrollväsendet. Ris— ] kerna för skada till person och egendom på grund av elektrisk ström äro naturligtvis i främsta rummet beroende av huru anläggningarna ut- förts och handhavas. Besiktningarna kunna, huru de än anordnas, en- dast i begränsad omfattning medföra direkta verkningar.
Därför är det av allmän och grundläggande betydelse, att tidsenliga bestämmelser angående anläggningarnas utförande och drift finnas med- delade. De brister, som därutinnan för närvarande föreligga, och som bland annat lett till att brandförsäkringsanstalternas elektriska nämnd vid sidan av besiktningskontroll i icke ringa omfattning utövat egen föreskriftsverksamhet, torde för framtiden bortfalla, därest nya säker- hets- och driftsföreskrifter utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med de detaljerade, helt nya förslag sakkunniga för elektriska kontrollväsen- | det samtidigt härmed framlägga och under den uttryckliga förutsätt- ning, att de statliga anläggningsföreskrifterna städse kontinuerligt an- passas efter teknikens utveckling.
Dessutom må erinras om den kontroll av viss elektrisk materiel, var— till på förslag av de sakkunniga grunder redan fastställts av Kungl.
Maj:t. Verkningarna av materielkontrollen, som enligt de utfärdade bestämmelserna huvudsakligen berör inomhusanläggningar samt kan avse såväl installationsmateriel som bruksföremål (hushållsapparater, hand- verktyg och därmed jämförliga apparater) komma med säkerhet succes- sivt att framträda. I förening med lämplig upplysningsverksamhet torde härigenom mycket kunna vinnas.
I detta sammanhang må även understrykas betydelsen av de förslag sakkunniga framlagt angående ändrade bestämmelser om behörighet att_ utföra elektriskt installationsarbete samt om effektivt ordnande av in- stallatörsutbildningen. Ett genomförande av berörda förslag skulle en- ligt sakkunnigas förmenande verksamt befrämja tillkomsten av väl ut- förda installationer.
IV. Kommentar till förslag till stadga 0111 elektriska starkströmsanläggningar.
Inledning.
Såsom redan i olika sammanhang omnämnts har jämlikt bemyndi- gande i 1902 års lag i administrativ ordning utfärdats ett stort antal kompletterande bestämmelser rörande elektriska starkströmsanläggningar. Därvid äro främst att märka de båda författningar, som, enligt vad den föregående redogörelsen för koncessionsväsendet utvisar, direkt åbe- ropas i de resolutioner Kungl. Maj:t meddelar angående tillstånd att framdraga starkströmsledningar, nämligen dels stadgan den 31 december 1902 om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring, dels kungörelsen den 19 maj 1916 med vissa bestämmelser rörande elek- triska starkströmsledningars anordnande i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m.
Det förslag till ny stadga om elektriska starkströmsanläggningar, sak— kunniga för elektriska kontrollväsendet utarbetat och i det följande komma att närmare behandla, är uppbyggt på grundval av berörda för- fattningar. I stadgeförslaget hava intagits samtliga bestämmelser av ifrågavarande natur, som enligt sakkunnigas förmenande böra utfärdas av Kungl. Maj:t i anslutning till genomförandet av de av sakkunniga förordade ändringarna i 1902 års lag.
Beträffande 1916 års kungörelse må erinras om att den väsentligen innehåller bestämmelser, vilka redan under en följd av år före författ— ningens tillkomst brukat intagas i de särskilda tillståndsresolutionerna.
1902 års stadga åter, som utfärdades i direkt anslutning till 1902 års lag, innehåller bestämmelser av olika slag. Stadgan är indelad i fyra kapitel, rubricerade: 1 kap. Allmänna bestämmelser (1—3 åå), 2 kap. Säkerhetsföreskrifter (lf—45 åå), 3 kap. Om tillsyn över anläggningars utförande och skötsel (46—60 55) samt 4 kap. Ansvarsbestämmelser (61 ——63 åå). Såsom av indelningen framgår består stadgan till större delen av säkerhetsföreskrifter. Dessa äro, till skillnad från de övriga rent ad— ministrativa bestämmelserna, av huvudsakligen teknisk natur.
Emellertid förutsågs redan från början att även andra säkerhetsföre- skrifter än de i 1902 års stadga intagna skulle behöva meddelas. En- ligt 4 % må nämligen, därest det finnes erforderligt, ytterligare säkerhets- föreskrifter meddelas av kommerskollegium. Vidare har Kungl. Maj:t
närmast i anledning av förhållanden, som framkallades av världskriget, genom brev den 30 november 1917 lämnat kollegium bemyndigande att tillsvidare och intill dess annorledes kan varda förordnat medgiva un— dantag från de i 2 kap. av 1902 års stadga upptagna säkerhetsföreskrif- terna, dock att vad angår de av berörda föreskrifter, som gälla elek- triska starkströmsledningars korsning med eller framdragande längs järn— väg eller telegraf- eller telefonledning, undantag från sådana föreskrifter I må av kollegium meddelas allenast efter samråd med järnvägsstyrelsen, ? då fråga är om statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, då i fråga är om enskild järnväg, och telegrafstyrelsen, då fråga är om tele- graf- eller telefonledning.
Jämlikt nämnda bemyndiganden har kommerskollegium utfärdat kun— görelsen den 1 mars 1904 (nr 10) angående säkerhetsföreskrifter vid ut- förande av elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring, laun- görelsen den 6 mars 1919 (nr 111) angående säkerhetsföreskrifter vid ut- förande av elektriska starkströmsanläggningar i lantgårdar och därtill hörande byggnader samt kungörelsen den 15 april 1921 (nr 209) angående föreskrifter om användning av ledningstråd av koppar vid elektriska , starkströmsanläggningar inomhus.
F örfattningarna kompletteras av ett betydande antal tryckta anvis- ningar och meddelanden, som under årens lopp utgivits av elektriska inspektionen.
De tekniska säkerhetsföreskrifterna hava efter utfärdandet undergått
, förändringar i vissa avseenden, men kvarstå väsentligen i ursprungligt skick.
Den ofantliga utveckling tekniken undergått de senaste årtiondena har helt naturligt medfört, att ifrågavarande säkerhetsföreskrifter numera , i betydande omfattning äro föråldrade. En allmän modernisering av desamma angavs därför i direktiven som en av huvuduppgifterna för sakkunniga för elektriska kontrollväsendet.
En specialutredning för utarbetande av nya säkerhetsföreskrifter hade redan dessförinnan igångsatts av Svenska elektricitetsverksföreningen, som i samråd med kommerskollegium för ändamålet tillsatt en särskild kommitté av tekniska experter under ordförandeskap av överdirektören i vattenfallsstyrelsen W. Borgquist. Från nämnda kommitté, i vilken två av de sakkunniga, Y. Holm och N. Malm, varit medlemmar, före- : ligger ett detaljerat förslag till nya tekniska säkerhetsföreskrifter med tillhörande förklaringar, vilket av Svenska elektricitetsverksföreningen överlämnats till sakkunniga för elektriska kontrollväsendet.
Förslag, innehållande såväl ifrågavarande säkerhetsföreskrifter som därtill anknutna, av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet direkt
utarbetade detaljföreskrifter angående anläggningars skötsel och drift, överlämna sakkunniga denna dag separat till handelsdepartementet. Vid utarbetandet av moderna tekniska säkerhetsföreskrifter har visat
sig nödvändigt att fullständigt omarbeta gällande bestämmelser. Där- . vid hava erforderliga detaljbestämmelser av rent teknisk natur — oav— sett huruvida de hava sin motsvarighet i 1902 års stadga, i kommers— kollegii kungörelser eller i meddelanden från elektriska inspektionen _ ansetts böra i största möjliga utsträckning intagas i en enda samman- hängande författning, avsedd att utfärdas av kommerskollegium med stöd av bemyndigande i den föreslagna nya stadgan. Att sålunda, så- vitt möjligt, skilja mellan administrativa och rent tekniska bestämmel— ser samt låta de senares utformande helt ankomma på tillsynsmyndig- heten synes sakkunniga för elektriska kontrollväsendet vara ur praktisk synpunkt synnerligen önskvärt. Bestämmelser av det sistnämnda slaget, i den detaljerade utformning, som numera erfordras, påkalla nämligen enhetlig behandling av en med tekniskt kunnig personal utrustad myn- dighet, Vilken tillika har befogenhet att vidtaga sådana ändringar i fråga om bestämmelsernas innehåll och tillämpning, som föranledas av tekni- kens fortsatta utveckling.
I enlighet med nu angivna synpunkter hava sakkunniga i sitt förslag till ny stadga förutom olika bestämmelser av administrativ natur med— tagit endast sådana föreskrifter rörande anläggningarnas närmare utfö- rande, som avse förhållanden, Vilka böra direkt regleras av Kungl. Maj:t. Av sistnämnda natur äro i allt väsentligt de bestämmelser, som för när- varande finnas intagna i 1916 års kungörelse. Vad åter angår säker- hetsföreskrifterna i 2 kap. av 1902 års stadga ersättas de med några få undantag av de föreslagna särskilda säkerhets— och driftföreskrifterna. Däremot hava bestämmelser, motsvarande 3 och 4 kap. av 1902 års stadga, medtagits i stadgeförslaget.
Beträffande de allmänna bestämmelserna i 1 kap. av 1902 års stadga må erinras om att sakkunniga ovan vid behandlingen av koncessions- väsendet framlagt förslag om inarbetande av 2 % stadgan i 1902 års lag samt i samband därmed förklarat bestämmelserna i 1 % stadgan böra * kunna helt bortfalla.
Slutligen må framhållas, att de bestämmelser i gällande författningar, 5 som intagits i det nya stadgeförslaget, iallmänhet dessförinnan mer : eller mindre ingående omarbetats av sakkunniga för elektriska kontroll— 4; väsendet samt att även vissa helt nya bestämmelser införts i förslaget. '
Sakkunniga övergå därefter till att under hänvisning till det i början ' av betänkandet intagna nya stadgeförslaget lämna vissa förklaringar till innehållet i de särskilda paragraferna. Stadgeförslaget är icke indelat i kapitel, men har försetts med ett
flertal underrubriker för att särskilja olika slag av bestämmelser. Då det till största delen utgör en bearbetning av gällande författningar, meddelas under de särskilda paragraferna, var eventuellt motsvarande föreskrifter återfinnas.
Specialmotivering.
Inledande bestämmelser.
% 1.
I första stycket av paragrafen hava meddelats definitioner å »stark— strömsanläggningar», >>lågspänning»-och »högspänning».
Redan det särskilda utskott inom riksdagen, som behandlade 1902 års proposition med förslag till lag, innefattande Vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, underströk i sitt utlåtande, att begreppet »elek- trisk anläggning» vore »svårt att exakt definiera av det skäl, att denna term i praktiken fått såväl en rent teknisk betydelse, såsom beteck- nande en sammanfattning av ledningar och apparater för ett Visst ända- mål, som även en mera allmängiltig betydelse, i vilket senare fall indel— ningsgrunden torde vara ägande- eller nyttjanderätten». Någon defini- tion därå finnes fortfarande icke i 1902 års lag. Sakkunniga för elek- triska kontrollväsendet, som endast i vissa särskilda avseenden bearbetat nämnda lag, hava ej heller föreslagit införande i densamma av en dylik definition. Däremot hava sakkunniga funnit påkallat, att inledningsvis i förslaget till ny stadga föremålet för de bestämmelser, som meddelas i själva stadgan eller jämlikt bemyndigande i denna, såvitt möjligt när- mare klargöres. Det är härvid av betydelse att få fastslaget, att be— stämmelserna kunna avse icke endast hela anläggningar utan även däri ingående föremål, vare sig dessa äro delar av anläggningarna, såsom exempelvis generatorer, eller särskilda bruksföremål (radioapparater, stryk— järn m. 111.). De sakkunniga förutsätta emellertid, att ägandeförhållan— det fortfarande skall vara avgörande för vad till Viss anläggning skall räknas. I den föreslagna definitionen har begreppet »starkströmsanlägg— ning» genom en allmänt karakteriserande avfattning gjorts beroende av den vid anläggningen förekommande spänningen, respektive strömstyr- kan. Därvid har det ur säkerhetssynpunkt betydelsefullaste, nämligen att fara för person eller egendom kan förorsakas, kommit till uttryck i definitionen. Att för spänning eller strömstyrka angiva några bestämda siffervärden, som skulle kunna anses beteckna gränsen mellan »stark— ström» och »svagströmeynes däremot knappast vara möjligt.
Definitionerna å »lågspänning» och >>högspänning>> ansluta sig till den föreslagna indelningen av starkströmsledningar ur spänningssynpunkt i 9
2 5 av 1902 års lag, där emellertid själva benämningarna icke förekomma. Definitionerna hava avfattats utförligare i syfte att giva ett mera en- tydigt uttryck för begreppens tekniska innebörd.
fattning, eftersom kommerskollegium enligt sakkunnigas förslag avses skola över huvud taget utfärda erforderliga tekniska säkerhetsföreskrifter rörande starkströmsanläggningars såväl utförande som skötsel.
Den i tredje stycket av förevarande paragraf intagna undantagsbe- stämmelsen för elektriska spårvägar och järnvägar finnes redan nu som andra stycke i 4 5 av 1902 års stadga.
Om anmälningsskyldighet.
% 2.
Denna paragraf har i 1902 års stadga sin motsvarighet i 3 %. Den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken anmälan om icke till- ståndspliktig ledning skall göras såväl hos Konungens befallningshavande som hos telegrafstyrelsen, torde i praktiken tillämpas endast i begränsad omfattning. Den har därför av sakkunniga helt omarbetats.
Sålunda föreslås, att anmälan jämte avfattning på karta av ledningens
anmälningar. Vidare har anmälningsskyldigheten inskränkts till att en- dast avse högspänningsledningar.
& 3.
Ifrågavarande föreskrift, som icke finnes upptagen bland gällande be- stämmelser, är avsedd att vara till hjälp för kommerskollegium vid full- görande av på ämbetsverket ankommande åligganden rörande tillstånds- pliktiga anläggningar. Kollegium torde nämligen för närvarande i otill- räcklig omfattning erhålla kännedom om de överlåtelser av dylika an- läggningar, som äga rum. % 4.
kungörelse.
I mom. 1 hava endast intagits bestämmelser om anmälningsskyldighet rörande olycksfall och driftstörningar. Dylik anmälan skall enligt för- slaget, i motsats till vad för närvarande gäller, ingivas till kommers- kollegium utan särskild anfordran. Anmälan skall vidare avse icke blott vid tillståndspliktiga anläggningar direkt inträffade olycksfall ävensom
Andra stycket i förslagets % 1 har sin motsvarighet i första stycket ' av 4 15, i 1902 års stadga. Bestämmelsen har erhållit en allmännare av- ,
sträckning i stället skall ingivas till kommerskollegium, som otvivel- aktigt närmast har intresse av att erhålla dylika uppgifter. Hos kom- : merskollegium kan telegrafstyrelsen vid behov taga del av inkomna ?
Denna paragraf utgör en omarbetning av % 9 mom. 2 i 1916 års _-
driftstörningar, som kunna hava betydelse för den allmänna säkerheten, utan även sådana olycksfall å till distributionsanläggning ansluten abon- nentanläggning, som kommit till innehavarens av distributionsanlägg— ningen kännedom. Den utökade anmälningsskyldigheten avser att under— lätta för kommerskollegium att i största möjliga omfattning och utan större omgång få del av förekommande olycksfall. , Mom. 2 upptager återstående i nämnda momenti 1916 års kungörelse , angivna slag av uppgiftsskyldighet. Uppgiftsskyldigheten beträffande ? anläggningskostnaden har emellertid ansetts kunna begränsas, bland 'i annat genom att göras beroende av anfordran av kommerskollegium.
Om starkströmsledning inom område för allmän väg.
åå.
Innehållet i denna paragraf grundar sig dels på vissa föreskrifter i 2 kap. av 1902 års stadga, vilka ansetts vara av sådan natur, att de fortfarande böra meddelas i av Kungl. Maj:t utfärdad stadga, dels på bestämmelser i %% 1 och 4 av 1916 års kungörelse. I ett visst avseende, nämligen rörande skyldigheten att bekosta sådan ändring å starkströmsledning, som föranledes av omläggning av väg, hava sakkunniga för elektriska kontrollväsendet redan tidigare under utredningens gång avgivit upprepade yttranden. Sålunda må erinras om att sakkunniga, bland annat, dels den 27 oktober 1934 tillstyrkte vissa av vattenfallsstyrelsen förordade ändringar i 1916 års kungörelse, avseende ordnande på indirekt sätt av ifrågasatt fördelning av kostna- derna mellan ledningsinnehavaren och väghållaren, dels och i skrivelse den 7 juni 1935 själva framlagt förslag till en definitiv lösning av frågan. Sistnämnda förslag avsåg, förutom viss ändringi % 1 mom. 6 av 1916 års kungörelse, införande i 1902 års lag av en ny paragraf, i samband varmed % 5 i kungörelsen skulle upphävas. Sedermera har emellertid Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 utfärdat kungörelse (nr 153) om ändrad lydelse av % 1 mom. 6 i 1916 års kungörelse. Den nya lydelsen av momentet överensstämmer i sak med nyssberörda provisoriska ändrings- förslag av momentet i fråga. Då sakkunnigas förslag av den 7 juni 1935, i vad detsamma avsåg lagändring, däremot ännu icke blivit före- , mål för slutligt avgörande, hava sakkunniga därutinnan funnit sig sakna 3 anledning frångå detta och därför i stadgeförslaget icke medtagit någon ' paragraf motsvarande % 5 i 1916 års kungörelse. I fråga om motive- ringen för lagändringen tillåta sig sakkunniga hänvisa till yttrandet.
Beträffande innehållet i 5 % stadgeförslaget må härefter nämnas föl- jande.
De i mom. 1 föreslagna bestämmelserna angående i luften förlagd
starkströmsledning motsvaras väsentligen av föreskrifter, som för när- varande finnas intagna på skilda ställen i 1902 års stadga. Vid samman- ställning av föreskrifterna hava dessa emellertid omarbetats. Härvid må understrykas, att avståndet mellan ledningsstolpar m. m. och krönkanten av väg med hänsyn till vägintresset enligt stadgeförslaget skall utgöra minst 2 meter. Då emellertid ett sådant avstånd i vissa fall icke kan upprätthållas, har dispensrätt föreslagits skola lämnas åt kommers- kollegium.
Mom. 2. De under detta moment föreslagna bestämmelserna angå— ende i jorden förlagd starkströmsledning äro indelade i två stycken, vilka motsvara mom. 1 respektive mom. 2 i 5 1 av 1916 års kungörelse.
I det första stycket har tillagts en bestämmelse om nedgrävande av skydd för ledning under sidodike. En sådan föreskrift finnes redan nu beträffande ledning i förhållande till järnväg.
Andra stycket har omarbetats i anslutning till den föreslagna avfatt— ningen av mom. 1 i denna paragraf av stadgeförslaget.
Mom. 3. De allmänna bestämmelser, som här meddelas, hava upp- tagits i fem särskilda stycken, betecknade a)—e).
Bestämmelsen under a) är likalydande med mom. 3 i % 1 av 1916 års kungörelse.
Bestämmelsen under b) har samma avfattning som mom. 4 i & 1 av 1916 års kungörelse, med undantag av att ordet »kronobetjäningen» ersatts med »polismyndigheten».
Bestämmelsen under c) är likalydande med mom. 5 i % 1 av 1916 års kungörelse.
Bestämmelsen under (1) motsvarar mom. 6 i % 1 av 1916 års kungö- relse och har erhållit förändrad lydelse i enlighet med ovanberörda kungörelse den 22 maj 1936 (nr 153).
Slutligen har under e) intagits en bestämmelse av samma innehåll som nuvarande % 4 i 1916 års kungörelse, dock endast i vad denna avser begränsning av antalet korsningsställen med allmän väg. Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att nämnda % 4 i övrigt ersättes genom detaljbestämmelser under de båda följande paragraferna i stadge-
förslaget.
Om starkströmsledning inom område för vattentrafikled.
& 6. Paragrafen har liksom den närmast föregående försetts med en inle- dande mening. Mom. 1—3 hava samma innehåll som motsvarande moment i 5 2 av 1916 års kungörelse, dock att både i mom. 1 och i mom. 2 intagits
hänvisning till de närmare säkerhetsföreskrifter, som skola meddelas av kommerskollegium. .
I mom. 4 har bestämmelsen i % 4 av 1916 års kungörelse, i vad nämnda bestämmelse avser vattentrafikled, återgivits på motsvarande sätt som i slutet av & 5 i förslaget.
Om starkströmsledning inom område för järnväg. % 7.
Bestämmelser av i huvudsak samma innehåll återfinnas för närvarande i %% 3 och 4 av 1916 års kungörelse.
Den inledande meningen har i förslaget försetts med ett tillägg för att direkt angiva, att bestämmelserna icke hava avseende å ledning för järnvägens eget behov.
Mom. 1. Första, andra och fjärde styckena hava samma lydelse som i % 3 av 1916 års kungörelse. I tredje stycket har endast den föränd- ringen vidtagits, att ur säkerhetssynpunkt skyddet förklarats skola ned- läggas 0.2 meter i stället för 0.1 meter under dikets botten. Det femte stycket, som omarbetats i vissa avseenden, inledes med en bestämmelse, som delvis motsvarar föreskrifter i 1902 års stadga. Även bestämmelsen i sjätte stycket om ett fritt utrymme av 7 meter över spåren grundar sig på föreskrifter i gällande stadga. Såsom sista stycke i momentet har i paragrafen intagits en hänvisning till de säkerhetsföreskrifter, som 1 kommerskollegium äger utfärda. l Mom. 2 är likalydande med motsvarande moment i % 3 av 1916 års kungörelse. Dock har, i enlighet med av järnvägsstyrelsen framfört önskemål och i Kungl. Maj:ts tillståndsresolutioner under senare är redan tillämpad praxis, bestämmelsen om viss höjd över skenornas över- kant ökats från 9 till 10 meter.
Mom. 3 är likalydande med motsvarande moment i & 3 av 1916 års
kungörelse. .
Mom. 4 har samma avfattning som motsvarande moment i 1916 års
, kungörelse, dock att i slutet inarbetats en föreskrift, vilken för när- varande återfinnes i'sista meningen av 5 4 i nämnda kungörelse.
Mom. 5 och 6 äro likalydande med motsvarande moment i & 3 av
; 1916 års kungörelse. * I mom. 7 slutligen har bestämmelsen i första meningen av % 4 i 1916 * års kungörelse, i vad densamma avser järnväg, intagits med motsvarande ! avfattning som i slutet av %% 5 och "6 i förslaget.
Om starkströmslednings anordnande i förhållande till svagströmsledningar.
%&
Mom. 1 utgöres här av % 6 i 1916 års kungörelse, varvid endast den förändringen vidtagits, att i första raden benämningen »hög- eller medel— spänning» ersatts med »högspänning» i enlighet med den allmänna in- delningen i g 1 av förslaget.
Mom. 2 är däremot helt nytt. Föreskriften om att, när starkströmsledning framdrages så, att den korsar eller på annat sätt kommer i farlig närhet av förut befintlig svagströmsledning, skyddsåtgärder skola vidtagas enligt kommerskollegii närmare bestämmande, sammanhänger med den allmänna befogenhet att meddela säkerhetsföreskrifter, som enligt förslaget tillerkännes kolle- gium. Vidare har tillfogats bestämmelse om att starkströmsledningens innehavare skall bekosta såväl utförandet som underhållet av dylik skyddsanördning. Bestämmelsen i fråga, som avses skola gälla vare sig skyddsanordningen anbringas å starkströms- eller svagströmsledningen, är ett direkt uttryck för prioritetsprincipen, vilken i detta avseende redan för närvarande allmänt torde tillämpas. I samband härmed må erinras om att sakkunniga för elektriska kontrollväsendet i skrivelse den 3 juli 1935 till Kungl. Maj:t (kommunikationsdepartementet) bland an- nat framlagt förslag om huru motsvarande kostnader böra gäldas i så- dana fall, där svagströmsledningen i tiden framdrages efter starkströms— ledningen.
Om starkströmsledning inom tätare bebyggt område.
% 9.
Mom. 1 i paragrafen innehåller helt nya bestämmelser. Dessa, som äro föranledda av hänsyn till den allmänna säkerheten, innebära, att inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, blank stark— strömsledning av högre spänning för framtiden endast må framföras på sådant sätt, att ett efter omständigheterna avpassat minimiavstånd bibehålles i förhållande till å ena sidan angränsande byggnad, å andra sidan den underliggande marken. Bortsett från att inom större sam- hällen ledningar ofta framdragas under jordytan, torde redan nu i be— tydande omfattning iakttagas säkerhetskrav av den natur, som här föreslås.
Med hänsyn till bestämmelsernas grundläggande natur och ekono- miska konsekvenser hava sakkunniga ansett desamma böra meddelas av Kungl. Maj:t.
Emligt förslaget avse bestämmelserna icke ledningar för lågspänning eller sådana ledningar för högre spänning, som i fråga om säkerhets— föresikrifter närmast kunna jämställas med dessa, utan endast ledningar med spänning, överstigande 600 volt. Beträffande stora överföringsled- ningzar med högre spänning än 22000 volt har försiktigheten ansetts motivera en ytterligare ökning av minimiavstånden. Avstånden hava i förslaget fixerats med hänsyn till vunnen erfarenhet varjämte, då visst ;» slag av bebyggelse förekommer, föreslagits befogenhet för kommerskolle— f gium, att skärpa bestämmelserna. Man torde vidare hava att räkna med att de föreslagna bestämmelserna i vissa fall på grund av bebyg- gelsens allmänna natur endast med svårighet skola kunna efterföljas. För att möjliggöra en mera smidig anpassning efter de lokala förhål- landena har därför även föreslagits befogenhet för kommerskollegium att meddela eftergift från bestämmelserna. Kommerskollegium äger dessutom meddela eventuellt erforderliga särskilda säkerhetsföreskrifter rörande ledningarnas framdragande.
Såsom mom. 2 i paragrafen har intagits nuvarande mom. 1 i % 7 av 1916 års kungörelse, varvid endast den förändringen vidtagits, att till ordet »stadsplan» fogats >>eller byggnadsplan», så att båda momenten i paragrafen få samma omfattning i nämnda avseende.
I detta sammanhang må vidare framhållas, att bestämmelsen i mom. 2 i % 7 av 1916 års kungörelse icke ansetts böra infiyta i stadgeförslaget. Däremot har bestämmelse av motsvarande innehåll medtagits i förslaget till tekniska säkerhetsföreskrifter.
Om starkströmsledning inom område för kronoegendom.
% 10.
Särskilda bestämmelser om starkströmsledning inom område för krono- egendom finnas för närvarande meddelade i 5 8 av 1916 års kungörelse, sådan nämnda paragraf ändrats genom kungörelsen den 29 september 1933 (nr 562). Ändringarna sammanhängde med tillkomsten av eckle- siastika boställsordningen den 30 augusti 1932.
Bestämmelserna hava i sin nya lydelse oförändrade intagits i stadge- förslaget.
Driftbestämmelser.
I gällande författningar äro driftföreskrifter lämnade endast i mycket begränsad omfattning, nämligen i 15, 30, 43 och 44 %% av 1902 års stadga. Behovet av fullständigare bestämmelser på detta område har emellertid gjort sig starkt gällande. Såsom förut är nämnt hava de sakkunniga utarbetat förslag till detaljerade bestämmelser angående l l l
starkströmsanläggningars skötsel och drift. Dessa bestämmelser torde emellertid med hänsyn till att de äro av utpräglat teknisk natur böra av kommerskollegium utfärdas i samband med övriga säkerhetsföreskrif- ter. De bestämmelser, som de sakkunniga föreslå skola inflyta i stad- gan, äro visserligen även de betingade av säkerhetssynpunkter men hava en mer grundläggande och på ekonomiska och organisatoriska förhål- landen ingripande natur. Bestämmelserna utgöra 55 11—13 i stadge- förslaget.
5 11.
Det förekommer här och var på landsbygden, att kraftdistributören icke äger lågspänningsnäten, enär han överlåtit åt abonnenterna att själva utbygga dessa. Därvid händer även, att dessa abonnenter icke sam- manslutit sig i någon form i och för handhavande av ledningsnätets drift och underhåll. I dylika fall möter det stora svårigheter att få förekommande felaktigheter avhjälpta, och förhållandet har föranlett olycksfall och andra allvarliga olägenheter. Den föreslagna paragrafen avser att underlätta kontrollen och torde ur såväl säkerhets— som all- män ordningssynpunkt vara av behovet påkallad.
Åläggande för polismyndigheten att efter anmälan av kommerskolle- gium vidtaga åtgärd för avstängning av ledningsnätet, tills rättelse vid- tagits, har av de sakkunniga ansetts böra införas i bestämmelsen, enär på grund av de i regel synnerligen oklara äganderättsförhållanden, som föreligga vid dylika ledningsnät, rättelse på annat sätt svårligen kan åstadkommas.
Från bestämmelsens tillämplighetsområde har emellertid ansetts böra undantagas ledningsnät, avseende olika byggnader inom en och samma fastighet.
% 12.
De sakkunniga hava haft under övervägande införandet av särskilda kompetenskrav på sådana personer, som skola hava ansvaret för driften av elektriska distributionsanläggningar. Sådana bestämmelser hava ut- färdats bland annat i våra grannländer Norge, Danmark och Finland. Vissa skäl —— särskilt de primitiva förhållandena vid en del smärre distributionsföretag på landsbygden —— torde kunna anföras, som tala för behovet av dylika bestämmelser även hos oss. Å andra sidan skulle, just på grund av den allmänna förekomsten av smärre distributions- företag på landsbygden, införandet av kompetenskrav på driftledarna otvivelaktigt leda till praktiska och ekonomiska svårigheter för dessa företag, åtminstone om dessa krav skulle, såsom på sina håll ifråga- sättes, även avse teoretisk fackutbildning. De sakkunniga hava icke heller ansett sig böra förorda en så ingripande åtgärd utan hava in—
skränkt sig till att föreslå en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet för anläggnings innehavare att tillse, att driftarbeten utföras av per- soner, som äga nödig sakkunskap ävensom kännedom om för sådana arbeten gällande bestämmelser. Ett dylikt stadgande torde i övrigt utgöra ett naturligt underlag för utfärdandet av de närmare driftföre- skrifter, vartill förslag av sakkunniga utarbetats.
% 13.
Bland de allmänna driftbestämmelserna har under denna paragraf intagits en föreskrift, som ur säkerhetssynpunkt torde vara nödvändig och som redan för närvarande av alla ansvarskännande personer iakt- tages. Till förekommande av eventuella tvistigheter har i samband med skyldigheten att avstänga strömmen, under det arbete vid kors— ningsstället pågår, ansetts böra direkt utsägas, att den nya ledningens innehavare är pliktig betala för driftavbrottet.
Om tillsyn över starkströmsanläggningars utförande och skötsel.
& 14.
Paragrafen har samma lydelse som 46 å i 1902 års stadga med undan- tag av att benämningarna >>elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring» samt »inspektionen över sådana anläggningar» ersatts med »starkströmsanläggningar» och »statens elektriska inspektion».
% 15.
Denna paragraf är liksom den däremot svarande 47 å i 1902 års stadga indelad i 3 moment.
I mom. 1 har endast den ändringen vidtagits, att uppdrag såsom tillsyningsman helt allmänt förklarats kunna lämnas åt »tekniskt utbil- dad befattningshavare inom kommerskollegium eller statens elektriska inspektion». Den något vidare avfattning bestämmelsen därigenom erhållit sammanhänger med det omorganisationsförslag beträffande till- synsmyndigheten sakkunniga senare i detta betänkande framlägga.
Mom. 2 har samma lydelse som i 47 5 av 1902 års stadga. I mom. 3 har vidtagits en omformulering framför allt för att under- stryka, att interimistiskt drifttillstånd icke bör av tillsyningsman med- delas i sådant fall, där denne har anledning förmoda, att den till Kungl. Maj:t ingivna ansökningen om tillstånd att utföra anläggningen ifråga eventuellt kommer att genom tillämpning av behovsprövning helt eller delvis avslås.
% 16.
Paragrafen har ordagrant samma lydelse som 49 5 1902 års stadga.
Första, andra, fjärde och femte styckena hava samma innehåll som 50 % i 1902 års stadga.
Såsom tredje stycke i den nya paragrafen har intagits sista meningen i 60 % av gällande stadga. I samband därmed må framhållas, att övriga bestämmelser i 60 %, huvudsakligen avseende plankarta över anläggning, icke medtagits i det nya stadgeförslaget. I erforderlig omfattning hava de däremot influtit bland de närmare driftbestämmelser kommerskolle- gium föreslås skola utfärda.
% 18.
Bestämmelserna angående tillsyn å icke tillståndspliktiga anläggningar äro i 1902 års stadga intagna under 51 %. Dessa bestämmelser hava helt omarbetats enligt riktlinjer, som redan ovan i betänkandet angivits i samband med sakkunnigas allmänna ståndpunkttagande till frågan om den statliga tillsynen å sådana anläggningar. I detta sammanhang torde därför endast behöva i korthet understrykas innebörden av be- stämmelserna i den föreslagna nya lydelsen.
Enligt paragrafens första stycke må direkt statlig besiktning å an- läggningar av här ifrågavarande slag äga rum i erforderlig omfattning, oberoende av huruvida anmälan om behov av sådan besiktning ingått till tillsynsmyndigheten eller icke. Detta gäller realiter redan nu. I 51 % talas emellertid endast om besiktning efter ingången anmälan, vilket särskilt med tanke på den i viss mån ökade besiktning sakkun- niga förorda påkallat ändring av paragrafen i formellt avseende. Till skillnad från motsvarande bestämmelse rörande tillståndspliktiga an- läggningar, vilka under angivna förhållanden skola besiktigas, användes i nu avsedda paragraf uttrycket »må besiktigas».
I andra stycket av paragrafen regleras den av sakkunniga förordade nya formen av besiktning genom annan fackman än statlig tillsynings- man. Förordnande om sådan besiktning föreslås skola av kommers- kollegium få meddelas endast »när särskilda skäl föreligga». Använd- ningen är sålunda i och för sig tänkt starkt begränsad men möjliggör likväl anpassning efter olika förhållanden. För att garantera att be- siktningen utföres sakkunnigt förordas, att besiktningsmannen skall vara godkänd av kollegium. Då anläggningens innehavare skall bekosta be- siktningen samt kollegium icke skall hava att taga befattning med arvodesfrågan, synes det närmast böra få ankomma på anläggningens innehavare att bland förefintliga kompetenta besiktningsmän föreslå viss person till utförande av besiktningen. Besiktningsmannen har att till kommerskollegium avgiva besiktningsrapport med förslag till eventuella åtgärder beträffande anläggningen, varpå kollegium efter närmare pröv—
ning äger meddela erforderliga säkerhetsföreskrifter med förpliktande verkan.
%% 19—23.
Ifrågavarande fem paragrafer äro likalydande med 52—56 åå i 1902 års stadga.
% 24.
Bestämmelsen i 58 % av 1902 års stadga har intagits såsom första stycke i paragrafen.
Härtill har fogats ett nytt stycke av innehåll att beslut om anlägg- nings sättande ur bruk skall, även om beslutet överklagas, tillsvidare träda i tillämpning. Detta torde visserligen redan ligga i sakens natur men har dock ansetts lämpligen böra direkt utsägas i stadgan.
I anslutning till vad nu framhållits rörande de särskilda tillsynsbe- stämmelserna i stadgeförslaget må påpekas, att i detta icke medtagits 48, 57 och 59 %% i 1902 års stadga.
Förstnämnda paragraf angående allmänt ombud vid besiktning till- lämpas på grund av bland annat kostnadsskäl endast undantagsvis. Föreligger i särskilt fall behov av dylikt ombud torde saken i framtiden kunna ordnas även utan direkt bestämmelse.
Bestämmelsen i 57 % angående vikarie har även ansetts överflödig. Bibehålles bestämmelsen bör den i stället insättas i vederbörande in- struktioner.
I fråga om 59 % må erinras om att däri angiven gottgörelse åt till- syningsman sedan lång tid tillbaka enligt särskilda för ett år i taget gällande kungörelser utgår med ett från 15 till 25 kronor för dag för- höjt belopp. Sakkunniga komma att längre fram i detta betänkande när- mare behandla frågorna om tillsyningsmännens avlöningsförmåner och bekostandet av den statliga tillsynen. Här må endast nämnas, att bestäm- melsen uteslutits ur förslaget, emedan den i praktiken visat sig olämplig. Tilläggas bör även att redan tidigare förslag framkommit om att ersätta densamma genom att uppfiytta tillsyningsmännen i högre lönegrad.
Särskilda bestämmelser.
% 25.
Paragrafen har samma innehåll som ä 9 mom. 1 i 1916 års kungörelse. Erinras må, att sakkunniga tidigare i detta betänkande vid behandling av koncessionsväsendet närmare uttalat sig rörande innebörden och betydelsen av nämnda bestämmelse.
å 26. Angående ägares ansvarighet finnes för närvarande en bestämmelse i % 10 av 1916 års kungörelse. Denna har oförändrad medtagits i det nya stadgeförslaget med undantag av att orden »i denna kungörelse» ersatts med »jämlikt denna stadga».
Ansvarsbestämmelser.
% 27.
Paragrafen motsvaras i 1902 års stadga av 61 %, vilken emellertid i vissa avseenden omarbetats.
Sålunda har första stycket uteslutits i anslutning till att 2 % i gäl- lande stadga föreslagits skola inarbetas i 1902 års lag. Däremot har, med anledning av intagandet i stadgeförslaget av dels flertalet bestäm- melser, som för närvarande återfinnas i 1916 års kungörelse, dels ock vissa helt nya föreskrifter, efter de särskilt angivna förseelserna tillagts följande allmänna bestämmelse »eller eljest icke ställer sig till efter- rättelse i denna stadga meddelade bestämmelser». Straffsatsen har änd— rats till dagsböter. Med tillägget »eller särskild påföljd i stadgan angivits» avses närmast bestämmelsen i % 10 mom. 6 i stadgeförslaget.
% 28. En bestämmelse angående fortsatt förseelse har insatts i stadgeför- slaget såsom 5 28. € 29. Denna paragraf ersätter 62 och 63 %% i 1902 års stadga. Bestämmel- serna om åklagare- och angivareandel i ådömda böter hava utbytts mot föreskrift om att böterna i sin helhet skola tillfalla kronan.
Synpunkter rörande förslagets genomförande.
Såsom tidigare framhållits avser det av sakkunniga uppgjorda för- slaget till ny stadga om elektriska starkströmsanläggningar att ersätta dels hela 1916 års kungörelse, med undantag av 5 7 mom. 2, dels vissa delar av 1902 års stadga. Härvid är emellertid följande att märka. 2 5 i gällande stadga har enligt sakkunnigas förslag i ändrad avfattning inarbetats i 1902 års lag och 1 % i stadgan föreslås i viss anslutning därtill skola bortfalla. Av bestämmelserna i 2 kap. av 1902 års stadga återfinnas endast vissa detaljer i det nya stadgeförslaget. I övrigt mot- svaras såväl nämnda kapitel i gällande stadga som nyssberörda bestäm-
melse i 1916 års kungörelse av de nya detaljerade säkerhetsföreskrifter, vilkas utfärdande enligt utarbetat särskilt förslag skall ankomma på kommerskollegium.
Av vad nu sagts framgår, att upphävandet av 1 och 2 %% i 1902 års stadga bör ske i samband med genomförandet av sakkunnigas förslag till ändringar i 1902 års lag,
samt att för upphävande av 1902 års stadga i övrigt ävensom av 1916 års kungörelse förutsättes utfärdande såväl av den föreslagna Kungl. stadgan om elektriska starkströmsanläggningar som av förslaget till nya säkerhetsföreskrifter.
V. Tillsynsmyndighetens organisation.
Tillkomsten av nuvarande organisation.
Den av Kungl. Maj:t den 31 december 1902 utfärdade stadgan om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring innehöll redan i sin ursprungliga lydelse bestämmelse om att tillsyn över anläggnin— garna skulle utövas av kommerskollegium samt under kollegium lydande inspektörer. Tidigare hade inspektionen över sådana anläggningar ut- övats av därtill av Kungl. Maj:t förordnade distriktsingenjörer vid tele— grafverket.
Sedan Kungl. Maj:t ovannämnda dag jämväl meddelat föreskrift om anställande tillsvidare av fyra inspektörer, anvisade 1903 års riksdag medel till arvoden under år 1903 åt fyra och under år 1904 åt två in- Spektörer. Begränsningen för det senare året sammanhängde med fort- satta överväganden rörande inspektionens organisation. För vart och ett av åren 1905—1919 anvisade därefter riksdagen på extra stat medel för anställande av fyra inspektörer.
Inspektörerna stationerades i Stockholm. Någon bestämd uppdelning av landet i inspektionsdistrikt föreskrevs icke av Kungl. Maj:t, men kommerskollegium, som enligt 1902 års stadga hade att förordna om vem som i det särskilda fallet skulle utöva tillsynen, iakttog därvid en 3 distriktsindelning, så att alla förordnanden inom ett område i regel läm- nades till en och samma inspektör, dock under iakttagande att tillsynen över olika delar av samma kraftnät om möjligt ej delades på flera inspek- . törer. De fyra inspektionsdistrikt, som sålunda utformades, —— södra, östra, västra och norra -— ordnades så, att ett av dem, östra distriktet (stock- holmsdistriktet), erbjöd väsentligt mindre inspektionsarbete än de övriga. , Detta ansågs erforderligt för att tillförsäkra kommerskollegium regel- » bundet biträde av en inspektör, vilken övertog beredningen av ärenden, som kollegium hänsköt till gemensamt utlåtande av inspektörerna. '
I samband med att kommerskollegium genom beslut vid 1919 års riks- dag omorganiserades med ingången av år 1920 blev elektriska inspek— * tionen uppförd på ordinarie stat. Med utgångspunkt från den redan tillämpade anordningen uppfördes därvid på den lokala inspektionens stat tre inspektörer, varjämte å kommerskollegii industribyrå inrättades en särskild elektrisk sektion under ledning av en byrådirektör och över- inspektör, vilken jämväl skulle hava att ombesörja lokalt inspektions—
arbete. Den ordinarie personalen å elektriska sektionen bestämdesi övrigt skola bestå av en förste byråingenjör och två kvinnliga biträden. Ä extra stat uppfördes vid elektriska sektionen en förste byråingenjör och vid den lokala inspektionen två assistenter.
Den officiella benämningen å inspektionen ändrades med ingången av budgetåret 1926/1927 från »inspektionen över elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring» till »statens elektriska inspektion», i samband varmed inspektörerna erhöllo benämningen »statsinspektörer över elektriska starkströmsanläggningar».
Byrådirektören och överinspektören å industribyråns elektriska sek- tion har enligt för kommerskollegium gällande instruktion av den 27 juni 1929 (nr 222) att under vederbörande kommerseråds inseende ut— öva den närmare tillsynen över befattningshavarna inom statens elek— triska inspektion. Till byrådirektören har med stöd av bemyndigande i instruktionen överlämnats beslutanderätten i en stor mängd av de löpande ärendena å sektionen.
För befattningshavarna inom statens elektriska inspektion gäller in- struktion av den 27 juni 1929 (nr 207), sådan denna i vissa delar änd- rats genom kungörelse den 29 november 1929 (nr 367). Dessutom äro, såsom redan tidigare i detta betänkande omnämnts, i kungörelse den 31 december 1919 (nr 837) särskilda bestämmelser meddelade angående de skyldigheter, som åvila statsinspektörerna i egenskap av specialin- spektörer inom yrkesinspektionen. Enligt instruktionen äro inspektio- nens befattningshavare underställda kommerskollegium, vars föreskrifter rörande göromålens art och fördelning mellan befattningshavarna, om dessas inbördes befogenhet samt om tjänsteutövningen i övrigt befatt- ningshavarna alltså hava att ställa sig till efterrättelse. De hava att i görligaste män med uppmärksamhet följa starkströmsteknikens utveck- ling samt de åtgärder, som inom och utom riket vidtagits för befräm- jande av dess praktiska tillämpning och av skydd mot de med sådana anläggningar förenade faror. Befattningshavare är, iden mån kommers- kollegium meddelat honom förordnande som tillsyningsman över elek- trisk anläggning, skyldig att ställa sig till efterrättelse vad honom isådan egenskap tillhör. Statsinspektör är skyldig att vid behov biträda kom- merskollegium vid beredningen av visst ärende inom området för hans särskilda sakkunskap. Assistent är skyldig att inom inspektionen eller kommerskollegii industribyrås elektriska sektion tjänstgöra, där kolle- gium finner behov av hans arbetskraft föreligga, ävensom att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i tjänsten meddelas honom av den befattningshavare, han på grund härav har att biträda. I sådant av— seende är han förutom annat skyldig, där ej kommerskollegium annor- lunda förordnar, att av den befattningshavare, som han biträder, mot-
taga uppdrag att på eget ansvar utöva Viss andel i den tillsyn över elektriska anläggningar, vilken må åligga denne, därvid densamme dock äger pröva och, då anledning därtill förekommer, ändra de av assisten- ten givna anvisningarna och föreskrifterna. — Statsinspektör utnämnes av Kungl. Maj:t. Assistent förordnas av kommerskollegium tillsvidare.
Avlöningsförhållandena för befattningshavarna vid statens elektriska inspektion nyreglerades genom beslut vid 1923 års riksdag.
Vid den besparingsgranskning rörande kommerskollegium samt under kollegium lydande myndigheter och kårer, som år 1928 verkställdes av 1926 års besparingssakkunniga, och som föranledde Kungl. Maj:ts pro- position, nr 161, till 1929 års riksdag, behandlades även industribyråns elektriska sektion och statens elektriska inspektion, men föreslogos där- utinnan inga organisationsförändringar.
De å ordinarie och extra stat uppförda befattningarna vid elektriska sektionen och elektriska inspektionen voro då och äro alltjämt place- rade i följande lönegrader enligt gällande löneplan:
Kommerskollegii industribyrås elektriska sektion.
1 byrådirektör och överinspektör ................... B 29 1 förste byråingenjör ............................. B 24 1 förste byråingenjör (å extra stat) .................. B 24 1 kanslibiträde .................................. B 7 1 skrivbiträde .................................. B 2
Statens elektriska inspektion.
3 statsinspektörer över elektriska starkströmsanläggningar B 27 2 assistenter (å extra stat) ......................... B 21
Gällande avlöningsstater för kommerskollegium, respektive statens elektriska inspektion upptaga dessutom: den förra avlöning till en ama- nuens i lönegrad 14 och ett extra skrivbiträde i lönegrad 4 vid elektriska sektionen och den senare avlöning till tre extra skrivbiträden i löne— grad 4 vid elektriska inspektionen.
Vidare må erinras om att innehavare av starkströmsanläggning enligt ; bestämmelse i 59 5 av 1902 års stadga är »skyldig att gottgöra tillsy- ? ningsman för förrättning, som av honom för fullgörande av tillsynen , utföres, med 15 kronor för varje dag, som av förrättningen upptages». ” Genom kungörelse den 14 mars 1919 bestämdes, att ifrågavarande dag- arvode skulle tillsvidare under år 1919 utgå med ett till 25 kronor förhöjt belopp. Giltighetstiden för sistnämnda bestämmelse har successivt för— längts, senast genom kungörelse den 12 juni 1936, avseende tiden tillsvi- dare intill utgången av juni månad 1937. I samband med förlängningarna
har föreskrivits, att för ett och samma dygn ej må utgå både dylikt dagarvode och traktamente av allmänna medel. För reseersättningar finnas nämligen särskilda medel anvisade å inspektionens omkostnadsstat.
Nuvarande arbetsfördelning mellan befattningshavarna.
Av det föregående framgår, att tillsynsmyndigheten ur organisations- synpunkt icke undergått några väsentliga förändringar efter år 1920. Den omorganisation, som då trädde i kraft, nödvändiggjordes dels av det ofantligt ökade antalet elektriska starkströmsanläggningar, framför allt på grund av den allmänna landsbygdselektrifieringen, dels ock av nya arbetsuppgifter. I det senare avseendet må erinras om inrättandet av kraftledningslånefonden och vattenkraftslånefonden, om utfärdandet av förordningen den 5 december 1919 angående behörighet att utföra elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring In. m. samt om uppdraget för statsinspektörerna att vara specialinspektörer inom yrkesinspektionen. Ytterligare arbetsuppgifter tillkommo genom lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m.
Den allmänna besparingsgranskning av statsförvaltningen, som pågick under 1920-talet, medförde, att nya personalutökningar vid tillsynsmyn- digheten voro uteslutna, ehuru arbetsbördan å både elektriska sektionen och elektriska inspektionen oavbrutet stegrades i samband med elektri- fieringens fortsatta utveckling. Följden blev, att även den för direkt tillsyn avsedda personalen kom att i allt större utsträckning belastas med byråarbete.
Från och med år 1928 befriades på grund av ökad arbetsbörda byrå- direktören och överinspektören från inspektionsarbetet inom östra dis- triktet, vilket vid omorganisationen förutsatts skola åvila sektionens chef. Uppdraget överlämnades i stället åt den ordinarie förste byrå- ingenjören å elektriska sektionen i egenskap av särskilt förordnad till- syningsman. Denne hade redan tidigare i viss utsträckning biträtt med sådant arbete. Såsom på annat ställe framhållits utövar byrådirektören däremot själv tillsynen över elektriska järnvägsanläggningar. Förutom. tillsynen över östra distriktet har nämnde förste byråingenjör å sektionen haft sig anförtrodd den huvudsakliga handläggningen av frågor rörande installatörundervisningen.
Vad de tre statsinspektörerna beträffar, upptages även dessas tid i allt större omfattning av byråarbete såväl för vederbörande distrikt som för biträde åt sektionen vid behandling av koncessionsansökningar och ansökningar om installatörbehörighet. Att byråarbete i så stor ut-
sträckning huvudsakligen måste fullgöras av inspektörerna själva sam- manhänger därmed, att de båda assistentbefattningarna, vilka ursprung- ligen inrättades med hänsyn till inspektörernas nya uppdrag inom yrkes— inspektionen, väsentligen kommit att utnyttjas för uppgifter, som när- mast tillhöra elektriska sektionens arbetsområde. Sålunda sysslar den ene assistenten huvudsakligen med utredning av inträffade olycksfall och eldsvådor på grund av elektrisk ström samt med uppgörande av statistik däröver. Dessutom verkställer han registrering och underhands— granskning av inkommande koncessionsansökningar, innan dessa från handelsdepartementet utremitteras till olika myndigheter. Den andre assistenten är i det närmaste helt sysselsatt med den närmare utred- ningen av koncessionsansökningarna, sedan dessa remitterats till kom- merskollegium för slutligt utlåtande.
Slutbehandlingen av remisserna i koncessionsfrågor liksom övriga lö- pande ärenden av central natur ankommer på sektionens chef.
Den å extra stat uppförda förste byråingenjörsbefattningen vid elek- triska sektionen inrättades direkt med anledning av den ökning i arbets— börda, som föranleddes av inrättandet av kraftledningslånefonden och vattenkraftslånefonden. Vid sidan av dessa arbetsuppgifter har åt nämnde befattningshavare anförtrotts handläggningen av registreringsärenden enligt lagen den 22 juni 1920. — I detta sammanhang må nämnas, att Kungl. Maj:t, på hemställan av 1923 års besparingskommitté, i proposi- tion nr 178 till 1925 års riksdag föreslog, att ifrågavarande förste byrå- ingenjörsbefattning skulle indragas från och med den 1 juli 1925. Inom riksdagen påyrkades däremot motionsvis befattningens uppförande på ordinarie stat. Riksdagen beslöt anvisa medel på extra stat för befatt— ningshavarens fortsatta anställande.
Vad slutligen angår den å elektriska sektionen placerade amanuens- befattningen är densamma numera i motsats till vad från början var fallet tillsatt med tekniskt utbildad arbetskraft. Amanuensen biträder framför allt vid expeditionsgöromål rörande ansökningar om installatör- behörighet, vilket i det närmaste tager hela hans tid i anspråk.
Den omständigheten, att på grund av personalbrist inga befattnings- j .havare vid tillsynsmyndigheten, ej ens bland de på lokal stat uppförda, ' kunnat helt få ägna sig åt besiktningsarbetet, har, såsom sakkunniga; för elektriska kontrollväsendet redan vid den allmänna behandlingen av f tillsynsproblemet framhållit, särskilt under senare år medfört en betyd— ; lig minskning i besiktningsfrekvensen, vilket från olika håll påtalats.
J
Tidigare utredningar och förslag rörande ändrad organisation av tillsynsmyndigheten.
Vid 1931 års riksdag väcktes inom båda kamrarna likalydande mo- tioner (I: 39 och II: 63) om förstärkning av arbetskrafterna hos statens elektriska inspektion. Därvid hemställde motionärerna, att vid inspek- tionen måtte å extra stat uppföras ytterligare två inspektörer i 27:e lönegraden och tre assistenter i 21:a lönegraden. Till stöd för motio— nerna åberopades, att den statliga inspektionens effektivitet vore i behov av att höjas i avsevärd grad. I skrivelse den 15 april 1931, nr 10 A (punkt 7), förklarade riksdagen, att riksdagen icke ansett sig kunna utan föregående utredning av kommerskollegium och förslag från Kungl. Maj:t medgiva någon förändring av antalet tjänstemän av den kate— gori, varom fråga vore. Därtill fogade emellertid riksdagen följande uttalande: »Riksdagen, som finner den centralisering, som nu råder på förevarande område, mindre tillfredsställande, förväntar, att Kungl. Maj:t tager under övervägande, huruvida den nuvarande organisationen fyller de anspråk, som de senaste årens utveckling ställer på densamma.»
Såsom redan tidigare i detta betänkande antytts, avgav kommers- kollegium den 29 december 1931 utlåtande i anledning av riksdagens berörda skrivelse samt vissa sedermera inkomna yrkanden från enskilt håll. Därvid hemställde kollegium, att Kungl. Maj:t vill dels, då den statsfinansiella ställningen det medgåve, föreslå riksdagen viss omorga- nisation av statens elektriska inspektion i enlighet med av kollegium utarbetat förslag dels ock anbefalla kollegium att verkställa utredning angående de åtgärder, vilka utan kostnad för statsverket kunde vid- tagas för vinnande av en mera effektiv kontroll över elektriska stark- strömsanläggningar, som voro underkastade statlig tillsyn, ävensom om och i vad mån ytterligare kontroll borde genomföras till förekommande av skada från starkströmsanläggningar bland annat medelst genom- förande av periodiskt besiktningstvång för sådana anläggningar med anlitande av auktoriserade eller andra privata besiktningsorgan.
Sedan Svenska elektricitetsverksföreningen, samtidigt med att nämnda utlåtande avgavs, hos Kungl. Maj:t hemställt om verkställande av en allmän sakkunnigutredning rörande det elektriska kontrollväsendet, vil- ken hemställan biträddes av andra sammanslutningar på det elektriska området, anhöll kommerskollegium i infordrat utlåtande den 29 februari 1932 om bemyndigande att tillkalla sakkunniga i och för en dylik ut- redning.
De sålunda föreliggande framställningarna ävensom i anledning av desamma inkomna ytterligare skrivelser, bland annat från de större
brandförsäkringsbolagen, föranledde Kungl. hiajzt att genom beslut den 3 februari 1933 bemyndiga chefen för handelsdepartementet att tillkalla här ifrågavarande sakkunniga för elektriska kontrollväsendet.
Det av kommerskollegium den 29 december 1931 avgivna- omorga- nisationsförslaget har med hänsyn härtill icke föranlett någon särskild åtgärd, utan har, såsom tidigare omnämnts, bilagts handlingarna till Kungl. Maj:ts nyssberörda beslut av den 3 februari 1933.
Rörande själva omorganisationsförslaget må framhållas, att detsamma, närmast med hänsyn till det av 1931 års riksdag gjorda uttalandet, innefattade utflyttning av statsinspektörerna i de särskilda distrikten. Vidare föreslogs dels inrättande av en särskild statsinspektörsbefattning för det östra distriktet, dels förstärkning av övriga arbetskrafter vid elektriska inspektionen, så att en assistent— och en kontorsbiträdesbefatt— ning skulle finnas i ettvart av de fyra distrikten, dels ock uppflyttande av statsinspektörerna i lönegrad B28 i samband med upphävande av 59 å i 1902 års stadga. Beträffande elektriska sektionen innehöll försla— get inga direkta organisationsförändringar. Såsom en följd av den 10— kala inspektionens skiljande från kommerskollegium skulle emellertid den ordinarie förste byråingenjören å elektriska sektionen för framtiden kunna helt ägna sig åt de centrala uppgifter, som åvilade sektionen, varvid särskilt underströks föreskriftsarbetet.
Med anledning av att vissa av de föreslagna åtgärderna, framför allt frågan om decentralisering av statens elektriska inspektion men även frågan om uppflyttande av statsinspektörerna i högre lönegrad redan förut i olika sammanhang varit föremål för ingående överväganden, lämnade kommerskollegium i sitt utlåtande en översikt över vad därut- innan förekommit.
Eftersom även sakkunniga för elektriska kontrollväsendet vid fram— läggande av sitt förslag till organisation av tillsynsmyndigheten komma att taga ståndpunkt till nämnda båda spörsmål, hava sakkunniga funnit sig i detta sammanhang böra redogöra för de olika synpunkter, som tidigare kommit till uttryck.
Frågan om inspektörernas förläggning.
Redan 1903 års statsutskott uttalade önskemål om utredning, huru— vida icke ändamålet med inspektionen bättre skulle främjas därigenom att inspektörerna voro bosatta på skilda orter inom landet. Utredning i sådant hänseende verkställdes inom kommerskollegium, och resultatet därav framlades i statsverkspropositionen till 1904 års riksdag. I ut- redningen framhöllos såsom skäl för inspektörernas fortsatta placering i Stockholm huvudsakligen, att inspektörerna hade att direkt biträda
kommerskollegium, framför allt beträffande koncessionsansökningar, att inspektörerna måste uppehålla kontakt med även andra ämbetsverk i Stockholm, att samråd och samarbete mellan inspektörerna inbördes erfordrades för en enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter för be— dömande av tvivelaktiga fall m. m., samt att en lokal förläggning skulle medföra svårigheter för inspektörerna att jämlikt sin instruktion med uppmärksamhet följa starkströmsteknikens utveckling och vad därmed hade sammanhang. — Föredragande departementschefen anförde för egen del, att utredningen syntes visa, att den dittills tillämpade anord- ningen med inspektörernas placering vore den för inspektionens behöriga utövande i alla avseenden lämpligaste. — Från statsutskottets sida gjor- des vid nämnda riksdag icke någon erinran mot den av departements- chefen förordade placeringen av inspektörerna i Stockholm.
J ämväl kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade upp- togo i sitt den 5 juli 1913 avgivna betänkande frågan om inspektionens förläggning till övervägande. Kommitterade anförde därvid, bland an- nat, att en förläggning av inspektionen i orterna skulle innebära, att inspektörernas direkta biträde inom kommerskollegium icke skulle kunna påräknas, vilket otvivelaktigt kunde medföra vissa olägenheter. Då det därjämte med hänsyn till de _på detta område mötande spörsmålens beskaffenhet samt teknikens snabba utveckling vore av synnerlig vikt såväl för centralförvaltningen som för inspektörerna, att ständig tillgång bereddes till överläggningar dem emellan för vinnande av enhetlighet i föreskrifter och likformighet i författningarnas tillämpning, hade kom- mittéerna funnit lämpligast, att inspektörerna stationerades i Stockholm.
I samband med behandling av förslaget om lönereglering för befatt- ningshavare vid elektriska inspektionen framfördes vid 1923 års riksdag av en ledamot av andra kammaren anmärkning emot att inspektionens samtliga befattningshavare voro bosatta i Stockholm. I anledning därav verkställdes på uppdrag av vederbörande departementschef utredning inom kommerskollegium, huruvida med hänsyn såväl till allmänhetens intresse av bekväm tillgång till inspektörerna som till övriga omständigheter av vikt för inspektionens effektiva utnyttjande den förändringen borde vid- tagas, att inspektörerna stationerades inom sina respektive tj änstgörings— distrikt. — Utredningen utgick från att tre statsinspektörer skulle ut- placeras i sina respektive distrikt. Såsom förläggningsorter föreslogos för inspektören i södra distriktet Malmö, för inspektören i västra distrik- tet Göteborg eller Karlstad samt för inspektören i norra distriktet Sundsvall eller Östersund. Beträffande tillsynen över det östra distriktet ifrågasattes icke någon förändrad anordning. Under åberopande av olika vid utredningen fogade alternativa kostnadsberäkningar underströk kom— merskollegium att en utflyttning av inspektörerna måste medföra Viss
personalökning såväl inom distrikten som i Stockholm, vartill komme ökade lokalhyror saint en icke obetydlig engångskostnad för anskaffande av möb- ler, litteratur m. m. Vidare gjorde kollegium gällande, att en decentraliserad förläggning av inspektörerna icke kunde beräknas medföra någon större besparing i fråga om resekostnader, bland annat till följd av de resor till Stockholm för gemensamma överläggningar, som då skulle bliva nöd— vändiga. Såsom ett allmänt skäl mot förflyttningen underströks även, att en sådan åtgärd skulle komma att verka hämmande för det Viktiga samarbetet mellan inspektörerna. Väsentliga fördelar förklarades där— emot en decentralisering medföra endast i fråga om sådana anläggningar, som lågo eller komma att ligga i närheten av vederbörande inspektörs förläggningsort.
Resultatet av sistnämnda utredning anmäldes i statsverkspropositionen till 1924 års riksdag, varvid föredragande departementschefen förklarade sig finna nog så starka skäl tala för en omläggning av de nuvarande anord- ningarna därhän, att inspektörerna utplacerades isina respektive tjänst— göringsdistrikt. Särskilt vore departementschefen böjd för att tro, att en dylik omläggning skulle för den allmänhet, som hade att vända sig till inspektörerna, medföra beaktansvärda fördelar. Vad som vid bedömande av spörsmålet måste tillmätas avgörande betydelse syntes departements- chefen likväl i dåvarande budgetära läge vara den omständigheten att, på sätt den av kommerskollegium verkställda utredningen gåve vid handen, en utplacering av inspektörerna skulle vara ägnad att avsevärt öka statsverkets kostnader för ifrågavarande förvaltningsgren. Då en dylik ökning icke för tillfället syntes kunna ifrågasättas, nödgades de- partementschefen, även om han hade vissa sympatier för en organisa- tionsförändring, avstå från att framlägga något förslag i sådant hänseende.
1926 års besparingssakkunniga förklarade i sitt den 19 oktober 1928 avgivna betänkande, att de vid övervägande av frågan om inspektö- rernas förläggning kommit till den uppfattningen, att vissa fördelar skulle vara förenade med att inspektörerna stationerades var och en inom sitt inspektionsområde. Särskilt syntes en lokal förläggning av inspektionen vara förmånligare vid utövandet av en rådgivande och upplysande verksamhet från inspektionens sida. Det vore Väl också att antaga, att en dylik förläggning skulle verka befrämjande med avseende å den omedelbara kontakten mellan inspektionens befattningshavare och de företag, över vilka de skulle utöva tillsyn. Jämväl med hänsyn till inspektörernas åligganden för yrkesinspektionens räkning borde en lokal förläggning kunna äga värde. Å andra sidan hade de sakkunniga ansett vad från kommerskollegii sida vid olika tillfällen anförts till förmån för inspektionens förläggning till huvudstaden förtjäna allt beaktande. Där- till kommer, att, såvitt de sakkunniga kunnat finna, en förläggning av
inspektörerna till orterna icke vore möjlig att genomföra utan en avse— värd kostnadsökning för statsverket. Under sådana förhållanden hade de sakkunniga ansett sig icke böra framföra något förslag om förändring med avseende å inspektionens förläggning. —— Den av 1926 års bespa- ringssakkunniga intagna ståndpunkten biträddes av föredragande de— partementschefen vid avlåtandet av redan omförmälda proposition, nr 161, till 1929 års riksdag.
Frågan om borttagande av bestämmelsen om särskilt dagarvode åt tillsyningsman m. m.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 december 1929 hemställde kom- merskollegium, att den i 59 % av 1902 års stadga intagna bestämmelsen om skyldighet för innehavare av starkströmsanläggning att till den stat— liga tillsyningsmannen utbetala visst förrättningsarvode måtte upphävas. Till stöd för sitt förslag åberopade kollegium, att utvecklingen medfört, att tillsynens karaktär av statlig kontrollverksamhet över de elektriska anläggningarna alltmera framträtt och att numera någon verklig väsens—' skiljaktighet icke längre förefunnes mellan denna verksamhet och stat— lig kontroll inom andra näringsgrenar, t. ex. genom yrkesinspektörerna, där kostnaderna helt åvilade statsverket. Då emellertid arvodena enligt nämnda paragraf utginge med belopp, som överstege den traktaments- ersättning, vartill statsinspektörerna vid tjänsteresor eljest vore berät- tigade, hade kollegium funnit kompensation för denna merinkomst böra lämnas, därest dagarvodet bortfölle. Den enda form av kompensation, som enligt kollegii förmenande kunde komma i fråga, vore en uppflytt— ning av statsinspektörerna i högre lönegrad. Kollegium föreslog därför tillika, att statsinspektörerna måtte uppfiyttas i lönegraden B 28, i vil— ken yrkesinspektörerna redan voro placerade.
Kommerskollegii framställning, som i princip tillstyrktes av allmänna civilförvaltningens lönenämnd, anmäldes i statsverkspropositionen till 1931 års riksdag, varvid föredragande departementschefen anförde i huvudsak följande. Starka skäl syntes hava anförts till stöd för den uppfattningen, att det nu gällande systemet, som innebure att inspek- törerna delvis avlönades av dem de voro satta att inspektera, icke kunde anses tillfredsställande. Med avseende å de elektriska inspektörernas allmänna ställning och befogenhet vore att märka, att dessa befattnings- havare vid utövandet av den dem anförtrodda tillsynen till och med erhållit en vidsträcktare befogenhet än vad som kommit yrkesinspek- törerna till del i fråga om deras inspektionsverksamhet. Det vore därför väl motiverat att placera de elektriska inspektörerna åtminstone i samma lönegrad som yrkesinspektörerna. Nu framhållna omständigheter skulle
enligt departementschefens mening starkt hava talat för bifall till kol- legii framställning, därest icke, såsom även allmänna civilförvaltningens lönenämnd i sitt utlåtande framhållit, åtskilliga till 1928 års lönekom- mitté överlämnade framställningar om befattningshavares placeringi lönegrad alltjämt voro oavgjorda, på grund varav det vore mindre lämpligt att till särskild behandling upptaga frågan om de elektriska inspektörernas löneställning. Med hänsyn därtill ansåg sig departements- chefen förhindrad framlägga förslag i den av ämbetsverket avsedda riktningen.
Att förslag i sistnämnda avseende därefter ånyo framlades av kom- merskollegium i utlåtande den 29 december 1931 har i det föregående omnämnts. Kollegium åberopade sig därvid helt på de uttalanden i sakfrågan, som ovan återgivits.
Vad åter angår frågan om decentralisering av den elektriska inspek— tionen förklarade kommerskollegium i samma utlåtande till stöd för sitt förslag därutinnan, bland annat, att kollegium icke ville bestrida att det för vederbörande anläggningsägare m.fl. kunde vara av visst intresse, att befattningshavarna inom statens elektriska inspektion fördelades på och stationerades inom de olika distrikten och därigenom bleve för till— syn och konsultation lättare tillgängliga. Den förebild, som därutin- nan funnes i yrkesinspektionen, syntes kollegium jämväl böra beaktas. Kollegium tillade, att inrättandet inom kollegium av en elektrisk sek— tion, som vore inspektionens närmaste överordnade organ, i viss mån minskat behovet av en central förläggning för den lokala inspektionen.
Slutligen må nämnas, att, när Svenska elektricitetsverksföreningen i skrivelse den 29 december 1931 hemställde om igångsättande av en allsidig och förutsättningslös utredning rörande det elektriska kontroll- väsendet, även organisationsfrågan berördes. Föreningen anförde därom huvudsakligen följande. Det vore att förvänta, att utredningen skulle giva vid handen, att ett omorganiserat elektriskt kontrollväsen icke kunde hållas inom den trånga ram, som för närvarande vore anvisad åt inspektionen, såsom en detalj vid industribyrån inom kommerskol- legium. I själva verket torde denna med hänsyn till de handlagda ärendenas vikt alltför osjälvständiga ställning vara en av de orsaker, som medfört, att inspektionsväsendet icke kunnat utvecklas i takt med tidens krav. Påpekas borde dessutom, att en omorganisation av kon— trollväsendet även torde komma att i viss mån inverka på behandlingen av de arbetsuppgifter, som nu tillkomme kommerskollegium i avseende på koncession för elektriska anläggningar och vad därmed samman- hängde. — Det syntes därför ofrånkomligt att vid en omorganisation söka bereda det statliga kontrollorganet mera självständighet och att
bland annat förlägga det direkt under en chef med tillräckligt auktori- tativ ställning, som utom att han hade överinseende över den löpande kontrollen enligt fastställda bestämmelser även borde hava i uppdrag att :arbeta för kontrollväsendets vidare utveckling i riktning mot enhet- lighet och ändamålsenlighet samt anpassning efter samhällets och tek— nikems krav. —— Föreningen ansåg, att utredningen borde verkställas genom särskilda av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga.
I sitt utlåtande den 29 februari 1932 bemötte kommerskollegium sist— nämnda uttalande och anförde därvid i huvudsak:
Motivet för att föreslå, att utredningen skulle förläggas utom kolle- gium, torde varit, att förslagsställarna ansett utredningen böra omfatta jämväl frågan om utbrytning av den statliga elektriska inspektionen-— liksom behandlingen av elektriska ärenden över huvud taget — från kom- merskollegium och inordnandet av dessa ärenden under ett särskilt fri- stående ämbetsverk. Kollegium hade svårt att tänka sig, att ett dylikt förslag kunde anses lämpligt att upptaga till ingående prövning under en tid, då strävandena framför allt inriktades på en förenkling och kon- centration i möjligaste mån av den statliga administrationen. Men därtill komme en särskild omständighet, som enligt kollegii mening måste till- mätas den största betydelse. — Inspektionen över elektriska anlägg— ningar hade även till uppgift att vara ett led i den inspektionsverk- samhet till förekommande av olycksfall i arbete, som utövades av vissa statliga organ. Av dessa vore yrkesinspektionen direkt underställd so- cialstyrelsen såsom chefsmyndighet, medan bergsstaten, elektriska inspek— tionen, sprängämnesinspektionen och fartygsinspektionen vore under- ställda kommerskollegium; dock sorterade bergmästarna, statsinspek— törerna och sprängämnesinspektören i egenskap av specialinspektörer i vissa hänseenden under socialstyrelsen. Nu anförda förhållanden liksom den nära beröring, som i åtskilliga fall uppkomme mellan olika slag av yrkesfara, hade framkallat behov av ett visst fortlöpande samarbete mellan de särskilda inspektionsorganen samt mellan de båda överord— nade centrala ämbetsverken. Att utan påtagliga och tvingande skäl inkoppla en ny tredje överordnad myndighet i detta samarbete syntes varken praktiskt eller i andra hänseenden lyckligt. — Några närmare riktlinjer eller preciserade önskemål rörande den grundliga utredning, avseende en fullständig omorganisation av det elektriska kontrollväsen— det, som påyrkats, hade icke framlagts. Emellertid ville det synas som om man närmast syftat till ett utbrytande av kontrollorganen över de elektriska anläggningarna från sambandet med handläggningen av övriga landets elektrifiering berörande ärenden, vilka ankomme på kommers— kollegium. Bland dessa ärenden kunde särskilt nämnas: ansökningar om koncession för elektriska ledningar, registrering av elektriska anlägg-
ningar, utfärdande av bevis om rätt att utföra dylika anläggningar, an- sökningar om lån ur kraftlednings— eller vattenkraftslånefonderna, till— synen över företag, som innehade dylika lån, avgivande av yttrande rörande framställningar från kommuner att upptaga län eller teckna borgen för elektrifieringsföretag m. m. Vid utredningen och handlägg— ningen av dylika ärenden erfordrades för den centrala myndigheten att ständigt hava tillgång till den speciella sakkunskap och kännedom om lokala förhållanden, som förefunnes hos de kollegium underställda be— fattningshavarna inom den elektriska inspektionen. Ett avbrytande av det nära sambandet med dessa befattningshavare måste därför ur organisationssynpunkt anses i högsta grad olämpligt.
Sakkunnigas för elektriska kontrollväsendet förslag till orga- nisation av tillsynsmyndigheten.
Allmänna synpunkter.
Innan sakkunniga för elektriska kontrollväsendet övergå till att i detalj redogöra för det förslag till organisation av tillsynsmyndigheten beträffande elektriska starkströmsanläggningar, som i anslutning till full- görandet av utredningsuppdraget i övriga delar av sakkunniga utformats, anse sig sakkunniga böra framhålla några allmänna synpunkter på frågan.
Även sakkunniga hava tagit under övervägande, huruvida elektrifie- ringens nuvarande omfattning och betydelse samt storleksordningen av föreliggande arbetsuppgifter på ifrågavarande område motivera en helt fristående organisation av tillsynsmyndigheten. Ehuru en dylik själv- ständig organisationsform otvivelaktigt i vissa avseenden torde giva de största möjligheterna för en initiativrik, snabb och effektiv ledning av det statliga tillsynsarbetet, hava sakkunniga emellertid icke funnit sig böra framlägga ett sådant förslag.
Avgörande härutinnan för de sakkunniga har framför allt varit den omständigheten, att de olika grenar av statlig tillsynsverksamhet, som närmast äro jämförliga med tillsynen å elektriska anläggningar, äro inordnade under de centrala ämbetsverken kommerskollegium och social- styrelsen, fastän vissa av dessa speciella förvaltningsgrenar hava större organisation än som sakkunniga anse sig behöva föreslå beträffande den elektriska tillsynen. Härtill komma de synpunkter kommerskollegium framhållit angående direkta olägenheter, som skulle vara förenade med att i nu ifrågavarande fall bryta det sedan länge bestående sambandet med kollegium. Tilläggas må, att en självständig organisation uppen- barligen skulle ställa sig avsevärt dyrare än om förbindelsen med kom- merskollegium bibehålles.
Till jämförelse må nämnas, att fartygsinspektionen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag i propositionen nr 161 till 1929 års riksdag defini— tivt inordnats under kommerskollegium. Även beträffande nämnda in- spektion hade förberedelsevis bland olika alternativ ifrågasatts inrät— tande av ett fristående centralt ämbetsverk för inspektionens ledning, vilket uppslag emellertid icke fullföljdes. Tilläggas må, att under utred— ningen rörande fartygsinspektionen även ifrågasattes att överflytta den- samma till socialstyrelsen. En sådan lösning ansågo sig emellertid 1926 års besparingssakkunniga av olika skäl icke böra tillstyrka.
Ehuru förslag om överflyttande av den elektriska tillsynen till annat ämbetsverk icke väckts i samband med nu ifrågavarande utredning, hava sakkunniga för elektriska kontrollväsendet likväl övervägt, huruvida tillsynens förläggande under kommerskollegium kunde anses vara den mest ändamålsenliga anordningen. Sakkunniga, som därvid funnit en överflyttning till socialstyrelsen vara det enda möjliga alternativet, hava emellertid med hänsyn till att flera av tillsynsmyndighetens arbetsupp— gifter, t. ex. koncessionsfrågor samt installatörs- och låneärenden, ligga helt utanför socialstyrelsens intresseområde ansett en dylik förändring olämplig.
Sakkunniga utgå därför i sitt förslag från att kommerskollegium fort— farande' skall vara chefsmyndighet för statens elektriska inspektion. Även inom en sådan ram bör enligt sakkunnigas förmenande en efter nuvarande förhållanden anpassad organisation av denna del av statens tillsynsverksamhet kunna utbyggas.
Redan den nuvarande, sedan år 1920 gällande organisationen av den statliga kontrollen på det elektriska området är uppdelad i en central avdelning, som ingår i chefsmyndigheten, och en lokal avdelning. Mot- svarande gäller beträffande övriga till kommerskollegium förlagda slag av inspektioner. Men under det att såväl bergsstaten som fartygsinspek- tionen hava egna byråer inom kollegium, är för den elektriska inspektionen endast anvisad en sektion under industribyrån. Sådana förhållandena på detta område numera utvecklats torde en ändring härvidlag vara i högsta grad motiverad. Industribyrån, som ursprungligen själv utbrutits ur bergsbyrån och först genom 1919 års omorganisation uppfördes på ordinarie stat, måste numera anses hava en alltför stor arbetsbörda. På grund härav kan det icke anses lämpligt, att industribyråchefen betungas med handläggning av elektriska ärenden, i all synnerhet som han icke torde få förutsättas vara elektrotekniker. Det synes däremot fullt naturligt, att de elektriska ärendena under ämbetsverkets chef direkt behandlas av den befattningshavare, som i verkligheten är den ansvarige. Dessa förhållanden hava också lett till att, såsom redan tidigare antytts, åt byrådirektören å den elektriska sektionen uppdragits
att självständigt handlägga flertalet till sektionen hörande ärenden. En— ligt sakkunnigas bestämda mening bör detta utvidgas därhän att inord— nandet under industribyrån helt bortfaller och sektionen ombildas till en självständig byrå inom kollegium. Såsom ett ytterligare skäl för en sådan åtgärd må framhållas, att personalen vid den nuvarande elektriska sektionen synes behöva betydligt utökas.
I fråga om nämnda personalförstärkning må i detta sammanhang en— dast framhållas, att å den elektriska byrån måste finnas tillräckligt många och kvalificerade befattningshavare, för att alla hithörande arbets- uppgifter av central natur skola kunna av dem fullgöras. Befattnings— havarna å elektriska inspektionen böra nämligen i fortsättningen icke utnyttjas för sådant arbete. Endast under denna förutsättning kan själva besiktningsväsendet på ett tillfredsställande sätt genomföras enligt de riktlinjer sakkunniga tidigare i detta betänkande angivit. Å andra sidan böra befattningshavarna å byrån befrias från att deltaga i det lokala besiktningsarbetet.
Genom en sådan grundläggande uppdelning av arbetsuppgifterna avse emellertid sakkunniga på intet sätt att begränsa samarbetet mellan till— synsorganets centrala och lokala delar. Tvärtom äro sakkunniga fast övertygade om att förhållandena på det elektriska området, vilka under den ofantliga utveckling, som hittills ägt rum, alltmer komplicerats, kräva samråd i största möjliga omfattning mellan chefsmyndigheten och inspektionen.
I första hand av detta skäl taga sakkunniga bestämt avstånd från det vid upprepade tillfällen, senast år 1931, framförda förslaget om ut— placering av inspektörerna i sina distrikt. Sakkunniga återkomma till denna fråga vid den närmare behandlingen av inspektionen.
Arbetsuppgifter.
För bedömande av huru tillsynsmyndigheten i fortsättningen lämpligen bör vara i detalj organiserad torde först böra lämnas en översikt över de arbetsuppgifter, som skola åvila densamma.
Sakkunniga Vilja härvid helt allmänt understryka, att ett genomfö— rande av de olika förslag sakkunniga framlagt och framlägga dels skapa ' vissa nya arbetsuppgifter för tillsynsmyndigheten dels ock påverka om— fattningen av redan förefintliga arbetsuppgifter. I det förra avseendet må framhållas den nyligen beslutade materielkontrollen samt förslaget om reglering av entreprenörväsendet på det elektriska området. I varje fall påverka emellertid förslagen i olika avseenden omfattningen av vissa förefintliga arbetsuppgifter.
Arbetsuppgifterna synas sammanfattningsvis kunna angivas sålunda:
]. Behandling av koncessionsansökningar.
År 1935 avgåvos till handelsdepartementet 333 utlåtanden i konces— sionsärenden. Medeltalet för de senaste fem åren uppgår till 307. Arbetet med uppsättande av ifrågavarande utlåtanden har tidigare varit av ganska rutinartad karaktär. Dock hava ibland mera invecklade fall, vanligen av- seende expropriationsrätt, förekommit. I den mån behovsprövning börjat tillämpas har arbetet givetvis blivit alltmer kvalificerat och tidskrä- vande. Under år 1935 hava sålunda behandlats 30 ansökningar, vid vilka behovsprövning i en eller annan form ägt rum.
Ett genomförande av sakkunnigas förslag rörande koncessionsväsendet * torde komma att utöka denna arbetsuppgift.
' 2. Registrering av elektriska anläggningar enligt lagen den 22 juni 1920.
Under år 1935 hava 14 registreringsärenden behandlats samt 8 regi— streringsbevis enligt 79 % utsökningslagen utfärdats.
3. Tillämpning av författningsbestämmelser angående installatörbehörighet. För närvarande består hithörande arbete i prövning av ansökningar och utfärdande av bevis över meddelad behörighet eller förlängd behö— righet såsom installatör. Under år 1935 handlades 1343 behörighets— ärenden. Medeltalet för de senaste fem åren uppgår till 1 193. Behörighetsärendena taga på grund av det stora antalet ansökningar mycken tid i anspråk samt äro ofta svåra att avgöra. Därest det av sakkunniga framlagda förslaget till ny behörighetsför- ordning genomföres torde många nu förhandenvarande tillämpningssvå- righeter försvinna. Men å andra sidan skulle kommerskollegium även få att taga befattning med frågor rörande entreprenörväsendet. Sanno- * likt torde därför den föreslagna nya förordningen kräva motsvarande : arbetskrafter hos tillsynsmyndigheten som för närvarande.
4. Behandling av frågor rörande installatörsundervisningen.
Denna arbetsuppgift sammanhänger med den under närmast föregå- ende punkt omnämnda. Den har hittills huvudsakligen bestått i upp— görande av förslag till undervisningsplaner för olika slag av kurser, vilka därefter överlämnats till skolöverstyrelsen för godkännande. Vissa under- visningsplaner hava emellertid avsett kortare instruktionskurser för in— stallatörer, som redan erhållit behörighet. Dessa kurser hava icke stått under skolöverstyrelsens överinseende. Vidare hava statsinspektörerna brukat förordnas att övervaka undervisningen vid vederbörande skolor samt tjänstgöra såsom censorer vid examina. Dessa uppdrag hava emel- lertid på senare tid måst avböjas, då de tagit alltför lång tid i anspråk.
Ett realiserande av det av sakkunniga framlagda förslaget till ord-
nande av installatörsundervisningen förutsätter att en särskild befatt- ningshavare finnes för handläggning av installatörärenden. Denne skulle vara ordförande i den föreslagna undervisningsnämnden, uppgöra förslag till undervisningsplaner, personligen övervaka undervisningen och exa— mina m. m.
5. Materielkontrollen.
Enligt bestämmelser i kungörelse den 26 april 1935 åligger det kom— merskollegium att utfärda bestämmelser över provning av elektrisk materiel genom Svenska elektriska materielkontrollanstalten, ävensom att i vissa fall fatta beslut om godkännande av materiel, som av an- stalten provats. En av tillsynsmyndighetens befattningshavare skall därjämte i egenskap av styrelseledamot och eventuellt även på annat sätt närmare följa arbetet inom anstalten.
Granskning av sådan elektrisk materiel, som icke är föremål för be— dömning av Svenska elektriska materielkontrollanstalten, sker i viss om- fattning på begäran av vederbörande försäljare.
Materielkontrollen torde i fortsättningen komma att medföra en be- tydande arbetsbörda för tillsynsmyndigheten.
6. Olycksfallsstatistik. Alla av elektrisk ström förorsakade olycksfall i arbete komma genom yrkesinspektionens förmedling till tillsynsmyndighetens kännedom. För övriga olycksfall föreligger däremot ingen anmälningsskyldighet, men genom tidningspressen och genom anmälningar från distributionsföre— tagen torde alla dödsfall och svårare olycksfall bliva för tillsynsmyndig- heten kända. En del lättare olycksfall, som icke inträffat under arbete, torde däremot icke bliva registrerade. Olycksfallen analyseras synnerligen noggrant, i främsta rummet i syfte att ernå möjligast säkra underlag för bedömandet av åtgärder till före- byggande av olycksfallen. Olycksfallsstatistiken har grundläggande be— tydelse för tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter. Det av sakkunniga utarbetade förslaget till ny stadga innebär, att alla mera betydande olycksfall bliva anmälda till tillsynsmyndigheten.
7. Eldsvådestntistik.
Någon hela landet omfattande statistik över eldsvådeorsaker finnes icke i Vårt land. De till Svenska brandtarifföreningen anslutna försäk— ringsföretagen föra emellertid en dylik statistik, som dock är begränsad till sådana eldsvådor, som inträffat vid fastigheter, försäkrade i till denna sammanslutning hörande bolag. Denna statistik är emellertid icke offent- lig och utlämnas icke till granskning för utomstående. Vissa uppgifter,
som brandbolagen ställa till elektriska inspektionens förfogande, även- som sådana uppgifter i pressen, i vilka elektrisk ström angives som möjlig brandorsak, bearbetas inom inspektionen, som på grundval av sålunda erhållet material söker åstadkomma en statistik över elektriskt förorsakade eldsvådor. De inkommande uppgifterna äro emellertid som regel mycket ofullständiga och för de flesta fallen måste därför föras en ganska omfattande korrespondens med vederbörande polismyndigheter, försäkringsföretag, installatörer m. m., innan något så när säkra slut— sats-er angående brandorsaken kunna dragas. Detta arbete är emellertid mycket tidskrävande och inspektionens arbetskrafter räcka för närvarande icke till att på ett tillfredsställande sätt fullgöra denna arbetsuppgift.
8. Föreskrifts- och normarbete.
Till denna arbetsuppgift, som är av kontinuerlig natur, återkomma sakkunniga i det följande.
9. Säkerhetspropaganda.
10. Besvarande av andra remisser (t. ex. avseende ansökningar från kom- muner att upptaga lån för elektrifieringsändamål eller att teckna borgen för dylikt lån eller avseende radioväsendet, flygfälts anordnande, tull- frågor m. m.). Under år 1935 hava 43 dylika ärenden behandlats.
11. Granskning av årsredogörelser från elektricitetsföretag, för vilkas lån kommun tecknat borgen. Under år 1935 hava 34 redogörelser behandlats.
12. Tillämpning av bestämmelserna angående lån från kraftlednings- och vattenkraftsIånefonderna.
Låneansökningarna från nämnda fonder hava under senare år nedgått betydligt i antal. Vid ändrat ränteläge torde emellertid sannolikt dessa lån åter bliva begärliga.
Under år 1935 hava behandlats 4 ansökningar om lån ur kraftled— ningslånefonden, 3 ansökningar om ändrade villkor för lån ur samma fond, 1 ansökan om lån ur vattenkraftslånefonden, 6 ansökningar om ändrade villkor för lån ur sistnämnda fond samt 232 årsredogörelser från företag, som tidigare tilldelats lån. Dessa årsredogörelser under- kastas granskning, avseende företagens såväl tekniska som ekonomiska förhållanden.
Vidare har under år 1935 lokal besiktning skett, vanligen på begäran av statskontoret, av 20 företag. Vid 5 av dessa förrättningar erfordrades sär- skild utredning. Av dessa gällde två värdering på statskontorets be-
gäran av anläggningar, som skulle försäljas exekutivt. I två av fallen föranleddes undersökningarna av framställningar till Kungl. Maj:t från låntagare om efterskänkande av län. I det femte fallet gällde upp— draget att på begäran av styrelsen för en större låntagareförening efter undersökningar i såväl tekniskt som ekonomiskt avseende och under— handlingar avveckla mellan styrelsen i fråga och vissa av föreningens medlemmar uppkommen tvist. Dylika medlingsuppdrag förekomma allt emellanåt.
Slutligen må nämnas besvarande av förfrågningar från allmänheten _ rörande lånefrågor.
13. Utarbetande av tillsynsmyndighetens årsberättelse.
En fyllig berättelse över tillsynsmyndighetens verksamhet utarbetades tidigare årligen och trycktes till och med år 1915. Sedan dess har sådan berättelse på grund av brist på medel och arbetskraft icke kunnat sam- manställas. Sakkunniga anse synnerligen önskvärt, att utgivande av en sådan berättelse, utvidgad med redogörelse för elektrifieringsverksamheten under året, åter kommer till stånd.
14. Besiktningsverksamhet.
Organisationen av en byrå för elektriska ärenden inom kommers- kollegium.
AV de i föregående redogörelse angivna särskilda arbetsuppgifterna torde samtliga med undantag av besiktningsverksamheten ävensom sä- kerhetspropaganda, i den mån denna utövas i samband med besiktning, närmast böra åvila den byrå inom kommerskollegium, som enligt sak- kunnigas förslag skulle ersätta den nuvarande elektriska sektionen å industribyrån.
Den nya byrån för elektriska ärenden bör förestås av en byråchef i lönegrad B 30. Denne, som får omhändertaga ledningen av den statliga tillsynsverksamheten på ifrågavarande område, kommer därvid att utöva befogenheter, vilka för närvarande äro fördelade mellan å ena sidan chefen för industribyrån och å andra sidan byrådirektören och över- inspektören vid elektriska sektionen.
Vad därefter angår övriga befattningar å den elektriska byråns stat, vilja sakkunniga med hänsyn till erfarenheten från den nuvarande orga- nisationen understryka nödvändigheten av personalförstärkning i fiera avseenden. Det synes sakkunniga av största vikt, att den nya byrån, som torde erhålla en stor arbetsbörda, vilken kan förväntas successive
komma att växa, blir i tillfälle att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin för landet i dess helhet betydelsefulla uppgift.
Närmast under byråchefen bör å byrån finnas en byrådirektör i löne- graden B 28. Arbetsuppgifterna för denne synas lämpligen kunna avse föreskrifts- och normarbetet, materielkontrollen, det allmänna upplys- nings— och propagandaarbetet samt uppgörandet av tillsynsmyndighetens årsberättelse. Framför allt de båda förstnämnda åliggandena torde mo- tivera den föreslagna löneställningen. Det är i hög grad önskvärt att för denna befattning, vars innehavare tillika vid förekommande tillfällen skall vikariera för byråchefen, kunna erhålla en högkvalificerad tekniker. Beträffande föreskrifts— och normarbetet må framhållas, att författnings- bestämmelser och säkerhetsföreskrifter visserligen på ett enligt sakkun- nigas förmenande lämpligt sätt anpassas efter nutida krav i de förslag, som vid denna utredning framlagts. Med hänsyn till teknikens snabba utveckling måste emellertid förutsättas, att även de nya föreskrifterna successive behöva moderniseras och kompletteras. Härtill kommer att säkerhetsföreskrifterna, trots att de gjorts avsevärt mera detaljerade än gällande föreskrifter, måste utfyllas med ytterligare specialföreskrifter. . Dylika tillkomma dels i form av normer, utarbetade av elektriska stan- dardiseringskommittén eller Svenska elektriska materielkontrollanstalten, varvid tillsynsmyndigheten skall i vissa fall direkt pröva och fastställa normerna men i övrigt söka övervaka, att normerna erhålla ur säker— hetssynpunkt lämplig avfattning, dels i form av meddelanden från till- synsmyndigheten i tolkningsfrågor. Såväl föreskrifts— som normarbetet är således av permanent natur och ställer stora fordringar på den be— fattningshavare, som inom tillsynsmyndigheten närmast skall fullgöra dessa uppdrag. Den erfarenhet ifrågavarande befattningshavare där- under förvärvar torde göra honom särskilt lämpad att även omhänder— hava propaganda och upplysningsverksamhet för att söka minska olycks— fallsfrekvensen och antalet elektriska eldsvådor. Lägges härtill arbetet med årsberättelsen, vars återupplivande bör kunna vara av stor betydelse och praktiskt värde framför allt för anläggningstekniker, vilka genom berät- telsen erhålla möjlighet att på ett bekvämt sätt följa med utvecklingen på föreskriftsområdet m. m., torde byrådirektörens arbetstid till fullo vara utnyttjad. Sakkunniga vilja slutligen särskilt framhålla, att en av den nuvarande organisationens största brister torde vara frånvaron av en befattningshavare, som kunnat helt ägna sig åt de krävande och för elektricitetsväsendet viktiga arbetsuppgifter, som enligt förslaget skulle åvila byrådirektören.
Ä den elektriska byrån böra vidare liksom för närvarande å elektriska sektionen Ennas 2 förste byråingenjörer i lönegrad B 24. Konstant be-
11
hov av befattningarna föreligger, varför sakkunniga föreslå, att för fram- tiden bägge uppföras å ordinarie stat.
Därest, på sätt sakkunniga förordat, besiktningsverksamheten helt omhändertages av personalen å elektriska inspektionen, blir den nu- varande ordinarie förste byråingenjörsbefattningen i fortsättningen icke som nu delvis utnyttjad för utförande av inspektion. I dess ställe kan befattningshavaren för framtiden odelat ägna sin tid åt handläggningen av installatörsärenden (frågor rörande installatörsbehörighet samt instal— latörundervisning), vilket synes sakkunniga nödvändigt icke minst på grund av de betydande ändringar sakkunniga förordat i dessa avseenden. Tillämpningen av den föreslagna nya behörighetsförordningen torde kunna beräknas taga arbetskrafter i anspråk i ungefär samma utsträck- ning som för närvarande. Till ifrågavarande förste byråingenjörs för- fogande bör därför liksom för närvarande ställas en teknisk amanuens i lönegrad 14.
Vad därefter angår den sedan 1920 på extra stat uppförda förste byrå- ingenjörsbefattningen, tillkom denna, såsom redan nämnts, närmast med anledning av inrättandet av kraftlednings- och vattenkraftslånefonderna, varjämte befattningshavaren handlägger registreringsärenden enligt lagen den 22 juni 1920. På grund av den under senare år inträdda nedgån- gen i antalet låneärenden, vilken kan bliva bestående, torde ifrågava— rande förste byråingenjör, såsom redan i viss mån ägt rum, i fortsätt- ningen kunna biträda vid handläggningen av även andra till den elek- triska byrån hörande ärenden, varvid sakkunniga särskilt avse förekom— mande remisser i speciella frågor. Härtill kommer, att befattningshava- ren bör kunna ombesörja vissa allmänna sekreteraregöromål å byrån. På grund av ärendenas beskaffenhet synes nämligen särskild arbetskraft med administrativ utbildning knappast erfordras.
Vidare föreslå sakkunniga, att å elektriska byrån uppföras .? ordinarie byråingenjörsbefattningar i lönegrad B 21. Dessa skulle ur arbetssyn— punkt ersätta de båda assistentbefattningar å elektriska inspektionens stat, Vilka för närvarande användas för utförande av arbetsuppgifter, . som närmast tillkomma det centrala tillsynsorganet. Den ene byrå— ; ingenjören skulle således helt ägna sig åt arbete med olycksfalls- och :( eldsvådestatistiken, under det att den andre skulle hava till huvuduppgift 3 att verkställa erforderlig utredning i koncessionsärenden. Såsom emellertid redan tidigare framhållits behöver nämnda statistik göras fullständigare än med nuvarande arbetskrafter varit möjligt. Därför bör även den andra byråingenjören användas för dylikt arbete, i den mån behand- lingen av koncessionsärendena lämnar tid övrig därtill.
Sakkunniga hava redan omnämnt, huru den nuvarande amanuens- befattningen bör disponeras. Därutöver torde emellertid erfordras ytter—
ligare en teknisk amanuens i lönegrad 14. Denne skulle framför allt hava att utföra de alltmer nödvändiga ritarbetena, för vilka ingen sär- skild arbetskraft för närvarande finnes att tillgå.
Vad slutligen angår de kvinnliga biträden, som erfordras å en enligt ovanstående förslag organiserad elektrisk byrå, må erinras att å elektri- ska sektionen för närvarande äro placerade ett ordinarie kanslibiträde i lönegrad B 7 (närmast för registrering av inkomna ärenden) samt ett ordinarie skrivbiträde i lönegrad B 2. Dessutom är å sektionen anställt ett extra skrivbiträde i lönegrad 4. På grund av ökade skrivgöromål i samband med den föreslagna förstärkningen av den tekniska persona- len torde ytterligare minst ett extra skrivbiträde i sistnämnda lönegrad behöva anställas.
Organisationen av statens elektriska inspektion.
Såsom redan nämnts finnas för närvarande vid statens elektriska in- spektion anställda tre statsinspektörer å ordinarie stat, placerade i löne- grad B 27, samt två assistenter å extra stat, placerade i lönegrad B21.
De tre skrivbiträdena i lönegrad 4 (e. o. kontorsbiträden), som utföra skrivgöromål o. d. å inspektionen, äro egentligen anställda hos kommers- kollegium. Detta föranledde, att avlöningarna till dem länge bestredos från kollegii anslag. Från och med budgetåret 1935/1936 ändrades emel— lertid detta, så att medel till avlöningarna numera äro anvisade å in- spektionens stat.
Sakkunniga hava tidigare i detta betänkande ingående redogjort för efter vilka riktlinjer den direkta statliga tillsynen å de elektriska an— läggningarna för framtiden bör vara ordnad.
Under förutsättning att den föreslagna byrån för elektriska ärenden kommer till stånd och omhändertager alla frågor av central natur, torde det statliga besiktningsarbetet i av sakkunniga avsedd omfattning kunna utföras av tre statsinspektörer och tre assistenter. Då emellertid detta får anses såsom ett minimum, böra samtliga befattningshavare uppföras å ordinarie stat.
Jämfört med nuvarande förhållanden skulle ifrågavarande organisation innebära, att den särskilt förordnade tillsyningsmannen för östra distrik- tet bortfölle, men att å andra sidan de båda redan förefintliga assisten— terna, utökade med ytterligare en assistent, finge ägna sig åt inspek- tionsarbete. Den ändrade distriktsindelning, som med anledning härav skulle erfordras, torde liksom den nuvarande få ankomma på kommers- kollegii närmare bestämmande.
I Sitt den 29 december 1931 framlagda omorganisationsförslag utgick kommerskollegium också från att besiktningarna för framtiden endast skulle utföras av personalen å elektriska inspektionen men förordade
därvid inrättande av en särskild inspektörsbefattning för östra distriktet samt ökning av antalet assistentbefattningar från två till fyra. Kollegii förslag får emellertid ses mot bakgrunden av att detsamma även inne- bar en utflyttning av tre av inspektörerna med tillhörande assistenter till andra städer än Stockholm.
Inspektionens förläggning m. m.
Sakkunniga, som redan förklarat sig icke kunna biträda kommers- kollegii förslag om decentralisering, vilja nu något närmare utveckla sina synpunkter i frågan. Detta torde vara särskilt påkallat, emedan kollegii förslag i ämnet direkt var föranlett av uttalande från 1931 års riksdag samt en lösning i samma riktning vid ett tidigare tillfälle synes hava undanskjutits huvudsakligen endast av statsfinansiella orsaker.
De olika skäl, som framförts för och emot en decentralisering av in- spektionen, finnas återgivna i den redogörelse för frågans föregående behandling, som sakkunniga ovan lämnat. Redan i den år 1903 inom kommerskollegium verkställda utredningen underströks noga behovet av inspektionens förläggning till Stockholm för upprätthållande av erfor- derligt samarbete. Denna synpunkt framhölls även ehuru mindre starkt av kollegium i 1923 års utredning, vilken emellertid utmynnade i för— slag till decentralisering. I sitt sista utlåtande av december 1931 synes kollegium närmast hava ansett frågan vara i princip avgjord och där— för inskränkt sig till att under hänvisning i övrigt till tidigare uttalan- den från olika håll framhålla de skäl, som enligt kollegii egen mening numera kunde tala för decentraliseringen.
Sakkunniga kunna emellertid ingalunda instämma i att genom inrät- tandet av den elektriska sektionen behovet av en central förläggning av inspektionen minskat. Även efter utvidgande av den elektriska sek- tionen till en självständig byrå måste enligt sakkunnigas förmenande bestämt avrådas från en decentralisering av inspektionen. De elektriska ärendena äro nämligen av så Växlande och ivarandra ingripande natur, att en intim förbindelse mellan den centrala myndigheten och lokalorga— nisationen samt mellan de lokala organen inbördes måste upprätthållas för att uppkommande frågor skola kunna avgöras enligt rationella men ändock såvitt möjligt enhetliga principer. Statsinspektörerna förvärva under sin tjänsteutövning mångsidig erfarenhet samt kännedom om 10— kala förhållanden. Härav är det centrala tillsynsorganet vid utövande av sin verksamhet i hög grad beroende. En decentralisering skulle enligt sakkunnigas mening väsentligen försvåra möjligheten för chefsmyndig- heten att utnyttja statsinspektörernas samlade erfarenhet. Samtidigt må understrykas, att chefsmyndigheten ofta måste ingående överlägga
med vederbörande statsinspektörer rörande bland annat koncessions— ärenden, vilka synas tendera till att bliva svårare att behandla än förut. För statsinspektörernas vidkommande åter skulle en lokal förläggning med därav föranledd minskad kontakt dels med chefsmyndigheten dels mellan befattningshavarna inbördes sannolikt med tiden menligt inverka på deras sakkunskap och auktoritet. Inspektionens befattningshavare torde även otvivelaktigt i Stockholm hava bästa tillfälle att följa med utvecklingen på det elektriska området. _ Vad fördelarna av en de- centralisering beträffar skulle de enligt sakkunnigas förmenande bliva starkt lokalt begränsade och på intet sätt uppväga olägenheterna.
Motsvarande omständigheter, som nu åberopats till förmån för elektri— ska inspektörernas fortsatta förläggning i Stockholm, torde däremot icke föreligga beträffande vissa andra statliga inspektionsorgan, vilka därför med fördel kunnat fördelas på orterna.
Emellertid må å andra sidan påpekas, att väginspektörerna, som äro tre till antalet och hava skilda distrikt, enligt år 1934 genomförd om- organisation äro placerade i Stockholm och direkt inordnade iväg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
De under senare år framförda önskemålen om inspektörernas förläg- gande inom distrikten torde framför allt vara föranledda av den nu- varande låga besiktningsfrekvensen, vilket missförhållande enligt sak— kunnigas förslag skulle avhjälpas. Det må härvid särskilt understrykas, att den nya form av besiktning genom av kommerskollegium godkänd enskild fackman, som sakkunniga föreslagit, i tillämpningen måste förut— sätta överläggning mellan kollegium och vederbörande statsinspektör. Att i sådana liksom i alla andra fall, där samråd erfordras, anordna detta skriftligen eller per telefon torde i praktiken icke låta sig get nomföra.
Vidare må mot decentraliseringen framhållas, att den enligt av kom- merskollegium närmare utförda beräkningen skulle medföra icke oväsent- liga kostnadsökningar.
Tilläggas må, att förutsättningen för att en decentralisering skulle, lokalt sett, medföra mera betydande fördelar skulle vara, att antalet distrikt vore relativt många. Då nu antalet föreslås reducerat till tre, torde motiven för decentralisering ytterligare försvagas.
I detta sammanhang må även framhållas, att en stor del av besikt- ningsarbetet icke bör behöva utföras av statsinspektörerna själva utan torde kunna överlåtas åt assistenterna. Därvid bör vid central förlägg— ning samarbete kunna komma till stånd, så att t. ex. erforderlig stick- provsbesiktning av inomhusanläggningar inom visst område kan äga rum av flera assistenter, oberoende av till vilka distrikt de närmast äro anknutna.
166 Avlöningsförmåner.
Vad därefter angår avlöningsförhållandena vid inspektionen hava sak- kunniga redan vid behandlingen av förslag till ny stadga om elektriska starkströmsanläggningar uttalat sig för borttagandet av den i 59 % av 1902 års stadga intagna bestämmelsen om särskilt förrättningsarvode åt tillsyningsman. Sakkunniga kunna helt ansluta sig till vad kom- merskollegium därutinnan framhållit och föreslå i enlighet därmed, att statsinspektörerna i stället uppföras i lönegrad B 28, d. V. s. i samma lönegrad, i vilken yrkesinspektörerna äro placerade. Löneuppflyttningen torde i underkant motsvara den avlöningsminskning statsinspektörerna vid normal besiktningsfrekvens torde gå förlustiga genom upphävande av nyssnämnda bestämmelse.
För assistenternas vidkommande torde någon annan förändring ej vara påkallad än att befattningarna uppföras å ordinarie stat i nuva— rande lönegrad (B 21).
I fråga om de kvinnliga befattningshavarna må framhållas, att behov av sådana i åtminstone samma utsträckning som för närvarande måste anses konstant föreligga. Sakkunniga hava vid sina statberäkningar ut- gått från ett bibehållande av nuvarande anordning, men anse sig likväl böra framhålla, att skäl tala för att befattningarna i lämplig lönegrad uppföras å ordinarie stat.
Instruktionsbestämmelser.
Ett genomförande av den av sakkunniga föreslagna organisationen av tillsynsmyndighetens centrala och lokala delar påkallar naturligtvis vissa ändringar såväl i gällande instruktion för kommerskollegium som i gällande instruktion för befattningshavarna inom statens elektriska inspektion. På grund av sambandet med kommerskollegii instruktioni dess helhet hava sakkunniga ansett det närmast böra ankomma på kol- legium att framlägga förslag i berörda avseenden. I detta sammanhang vilja sakkunniga erinra om att viss bestämmelse av instruktionsmässig natur i 1902 års stadga icke upptagits i sakkunnigas förslag till ny stadga.
Kostnadsberäkningar för den nya organisationen.
Avlöningsstater.
Kostnaderna för avlöning av personal å ordinarie stat enligt sakkun- nigas organisationsförslag, jämförda med motsvarande kostnader för närvarande, framgå av följande sammanställningar. I dessa hava enligt nuvarande statberäkningar lönebeloppen upptagits med högsta löneklas- sen i vederbörande lönegrader, sedan pensionsavdragen frånräknats.
Befattningar å kommerskollegii stat:
Nuvarande organisation Föreslagen organisation (industribyråns elektriska (självständig byrå för elektriska sektion). ärenden).
Löne— Lönebelopp
Löne- Lönebelopp grad kronor grad kronor 1 byrådirektör . . . . 29 11 061 1 byråchef ....... 30 11 520 1 förste byråingenjör 24 8 781 1 byrådirektör . . . . 28 10 602 1 d:o (å extra stat) 24 8 325 1 förste byråingenjör 24 8 781 1 kanslibiträde. . . . 7 3 429 1 d:o ........... 24 8 781 1 skrivbiträde . . . . 2 2 637 1 byråingenjör . . . . 21 7 455 1 d:o ........... 21 7 455 1 kanslibiträde . . . . 7 3 429 1 skrivbiträde . . . . 2 2 637
Summa kronor 60 660
Befattningshavare Befattningshavare
Summa kronor 34 233
Den föreslagna ökningen uppgår till 26 427 kronor. Övriga utgifter för elektriska sektionen enligt gällande avlöningsstat för kommerskollegium beräknas av sakkunniga till i runt tal 8000 kro- nor. Däri ingå framför allt kostnader för avlönande av en teknisk ama- nuens i lönegrad 14 och ett extra skrivbiträde i lönegrad 4. Härtill komma enligt förslaget kostnader för två nya icke—ordinarie befattningar, nämligen ytterligare en teknisk amanuens i lönegrad 14 (begynnelselön 3672 kronor) samt ett extra skrivbiträde i lönegrad 4 (begynnelselön 2052 kronor). Inklusive ökningar av anslagsposterna till avlöningsför- höjningar m. m. samt särskilda löneförmåner till ordinarie och icke- ordinarie tjänstemän beräkna sakkunniga kostnadsökningen till i runt tal 8500 kronor.
Befattningar å statens elektriska inspektions stat:
Nuvarande organisation Föreslagen organisation
Löne- Lönebelopp grad kronor
Löne- Lönebelopp grad kronor Befattningshavare
Befattningshavare
statsinspektör över 1 statsinspektör över elektriska stark— elektriska stark- ströms anläggnin— strömsanläggnin—
gar ........... 27 10 146 10 602 d:o ........... 27 10 146 : 28 10 602 1 d:o ........... 27 10 146 : 28 10 602
assistent (å extra assistent ....... 21 7 455 stat) .......... 21 7 020 d:o ........... 21 7 455 d:o d:o ........ 21 7 020 d:o ........... 21 7 455
Den föreslagna ökningen uppgår till 9 693 kronor. Beträffande övriga poster å gällande avlöningsstat för statens elektri— ska inspektion föreslås inga andra ändringar —i den mån icke skrivbiträ- dena uppföras å ordinarie stat —— än att posten särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän, nu 2300 kronor, måste ökas med ett mindre belopp.
Understrykas må, att dyrtidstillägg utgår från gemensamt anslag under tionde huvudtiteln.
Omkostnadsstater.
Vad därefter beträffar omkostnadsstaterna få sakkunniga i fråga om kommerskollegium framhålla, att gällande anslag avse kollegii verksam- het i dess helhet och icke uppdelats på olika byråer och sektioner, varför sakkunniga icke äro i tillfälle att annat än approximativt angiva ifrågavarande kostnader beträffande elektriska sektionen. Dessa hava därvid för närvarande beräknats uppgå till omkring 5 000 kronor, vilket belopp förslagsvis ökats till 8000 kronor.
I fråga om statens elektriska inspektion upptager omkostnadsstaten två poster: Reseersättningar och expenser. Den förra posten är för bud— getåret 1936/1937 fastställd till 10000 kronor, Vilket är 3000 kronor mindre än för närmast föregående budgetår. Denna anslagspost måste genom den effektivisering av besiktningsarbetet, som den föreslagna ny- organisationen avser att åstadkomma, väsentligt höjas, förslagsvis till 20 000 kronor. Expensanslaget, för närvarande 5 000 kronor, torde även behöva ökas, förslagsvis till 6 000 kronor.
Kostnaderna för statens elektriska inspektion uppgå enligt avlönings— och omkostnadsstaterna för budgetåret 1936/1937 till sammanlagt 68 800 kronor. Motsvarande kostnader för kommerskollegii industribyrås elek- triska sektion torde enligt ovanstående kunna beräknas uppgå till om- kring 47 000 kronor. Statens utgifter för tillsynen å elektriska anlägg— ningar utgöra alltså för närvarande, frånsett dyrtidstillägg till befattnings- havarna, sammanlagt omkring 115 000 kronor.
Den av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet föreslagna omorga- nisationen skulle, likaledes bortsett från dyrtidstillägg, enligt sakkunni- gas beräkningar i runda tal medföra kostnadsökningar på sammanlagt 59 000 kronor, därav å kommerskollegii stat 38000 kronor ochåstatens elektriska inspektions stat 21 000 kronor.
Tilläggas må, att sakkunniga tidigare i sitt betänkande angående be-
righet att utföra elektriskt installationsarbete m. In. förordat vissa an- slagsökningar å skolöverstyrelsens stat i och för genomförande av om— läggning av installatörundervisningen.
Med hänsyn dels till den stora betydelsen ur allmän synpunkt av att statlig tillsyn över elektriska anläggningar utövas i erforderlig omfatt— ning dels ock till det förhållandet att andra närstående grenar av statlig tillsyn, t. ex. fartygsinspektionen och yrkesinspektionen, vilka draga betydligt större kostnader än nu ifrågavarande tillsyn även efter ett genomförande av sakkunnigas förslag skulle medföra, bekostas av staten, synes det sakkunniga naturligt, att kostnaderna för den föreslagna nya organisationen helt åvila statsverket.
I de vid utredningens tillsättande meddelade direktiven framhölls emellertid, bland annat, att det, i anslutning till vad inom vissa andra områden av statlig inspektionsverksamhet vore fallet, kunde ifrågasät- tas, om ej bidrag till täckande av de stegrade kostnaderna borde ut- tagas av ägarna till de anläggningar, som underkastas inspektion.
Sakkunniga hava för egen del ansett de föreslagna kostnadsöknin- garna icke vara av den storleksordning, att de påkalla ett sådant för- farande.
I enlighet med direktiven hava sakkunniga emellertid verkställt en närmare utredning om huru kostnader för den elektriska tillsynen böra kunna uttagas av anläggningarna, därest detta skulle anses önskvärt.
[”tredningen, som emellertid med hänsyn till sakkunnigas principiella inställning till frågan icke innehåller författningsförslag angående in— förande av kontrollavgifter utan endast sammanställningar till underlag för en sådan lösning, är såsom bilaga C fogad till detta betänkande.
Sammanfattning.
De förslag rörande kontrollen å elektriska starkströmsanläggningar, som sakkunniga nu överlämna, kunna sammanfattningsvis angivas sålunda.
1. Sakkunniga framlägga i fråga om koncessionsväsendet förslag till ändrad lydelse av 2 och 3 %% lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Ändringarna innebära dels ökad skyldighet att söka Kungl. Maj:ts tillstånd för utförande av stark— strömsanläggningar, särskilt när dessa avse allmän distribution, dels en från högst 40 till högst 60 år utökad koncessionstid, avsedd att gälla såväl vid beviljande av nya tillstånd som vid förlängning av tidigare beviljade tillstånd. Beträffande behovsprövning vid meddelande av till— stånd förorda sakkunniga fortsatt tillämpning av en i sådant avseende under senare är utbildad praxis. Förutom ändrade koncessionsbestämmelser i 1902 års lag förorda sak- kunniga viss ändring i 6 5 samma lag, avseende reglerna för ansvarighet för skada till följd av elektrisk ström.
2. Gällande säkerhetsföreskrifter beträffande starkströmsanläggningar hava av sakkunniga fullständigt omarbetats. Härvid hava bestämmelser av administrativ och mera ingripande natur sammanförts i ett förslag till ny kungl. stadga om elektriska starkströmsanläggningar. I anslut- ning därtill överlämnas ett detaljerat förslag till tekniska säkerhetsföre- skrifter rörande anläggningarnas utförande, skötsel och drift, avsett att utfärdas av kommerskollegium jämlikt bemyndigande i stadgan. I samband med säkerhetsföreskrifterna må erinras om, att bestäm- melser angående kontroll av viss elektrisk materiel på förslag av de sakkunniga redan utfärdats av Kungl. Maj:t, samt att sakkunnigai sär- skilt betänkande framlagt förslag till ändrade bestämmelser angående behörighet att utföra elektriskt installationsarbete ävensom till organisa— tion av den elektrotekniska yrkesundervisningen för installatörer.
3. Beträffande tillsynen å elektriska starkströmsanläggningar hava sakkunniga framlagt riktlinjer i och för åstadkommande av ökad in- spektionsverksamhet beträffande såväl tillståndspliktiga anläggningar som konsumentanläggningar. De delvis ändrade bestämmelserna, som äro intagna i stadgeförslaget, innebära i fråga om det senare slaget av anläggningar möjlighet för staten att under vissa förutsättningar anlita biträde av andra besiktningsmän än de statliga.
4. Beträffande tillsynsmyndighetens organisation föreslå sakkunniga anställande av ytterligare arbetskrafter dels inom kommerskollegium, där
inrättande av en särskild byrå för elektriska ärenden förordas, dels inom den lokala inspektionen. Den senare föreslås fortfarande skola vara förlagd i Stockholm. Organisationsförslaget är uppgjort så, att det— samma kan genomföras oberoende av sakkunnigas förslag i övrigt.
I reservation föreslås inrättande under kommerskollegium av ett råd för behandling av vissa koncessionsärenden.
Särskilt yttrande av G. Malm.
De sakkunniga ge uttryck åt den meningen, att alla skäl tala för »att staten vid sidan av utfärdande av erforderliga säkerhetsföreskrifter samt utövande av viss tillsyn över de elektriska anläggningarna, fort— farande behåller det reglerande inflytande över kraftförsörjningen, som koncessionstvånget innebär».
Koncessionsgivningen betraktas sålunda såsom ett regleringsinstrument och erfarenheten har visat, att vid det instrumentets handhavande be— hovsprövning i viss utsträckning blivit nödvändig. I utlåtandet sank- tioneras behovsprövningen utan att man ansett erforderligt att giva lagen en annan avfattning i denna punkt än den hittills gällande.
Det är egentligen endast under de sista åren, som behovsprövning tillämpats, men med mer och mer intensifierad elektrifiering måste räk- nas med, att antalet fall, då sådan erfordras, kommer att växa. Har man Väl sanktionerat behovsprövningen lär ej heller kunna bestämmas någon allmängiltig gräns mellan de fall, då sådan skall ske och de fall, då koncession skall givas utan behovsprövning. Det beror till sist på Kungl. Maj:t. Därför ligger det också stor vikt på, att den förbere- dande prövningen blir auktoritativ.
Full enighet råder bland de sakkunniga därom, att behovsprövningen är en ömtålig fråga, vars behandling kräver oväld, goda ekonomiskt— tekniska insikter och förmåga av god överblick. Den elektriska byrån inom kommerskollegium, som enligt sakkunnigas förslag närmast skulle handlägga koncessionsfrågor, torde Visserligen bland annat på grund av den erfarenhet, som därvid förvärvas, komma att besitta sakkunskap på detta område, men torde dock av naturliga skäl knappast kunna förutsättas behärska alla de elektrifieringsverksamhetens driftstekniska och affärsmässiga frågor, vilka i samband med mera invecklade konces— sionsfrågor kunna vara särskilt betydelsefulla.
De sakkunnigas majoritet har också uttalat, att det i enstaka fall vore värdefullt, om en förstärkt sakkunskap kunde ställas till de prö- vande myndigheternas förfogande, men ha stannat vid att föreslå, att man tillsvidare skall ställa sig avvaktande. Majoriteten har sålunda framhållit behovet av särskild sakkunskap i vissa fall men ej fixerat formen för behovets tillgodoseende.
Då undertecknad är av den meningen, att det är nödvändigt att, när man ger full sanktion åt Kungl. Maj:ts rätt att vid koncessionsgivnin- gen gå in för behovsprövning, skapa garantier för, att koncessionsfrå- gorna bliva auktoritativt förberedda, får jag föreslå, att i samband här-
med kommerskollegium utrustas med ett koncessionsråd, sammansatt såsom i det följande närmare angives och arbetande i huvudsak på ne- dan angivet sätt.
Rådet föreslås bestå av chefen i kommerskollegium jämte två perso- ner, vilka utses av Kungl. Maj:t för tre år i sänder.
Håärtill utses män med goda tekniskt—ekonomiska insikter och över- blick på ifrågavarande område samt kända för objektivitet och gott omdöme. Tillsammans med chefen för kommerskollegium, som förut— sättes vara en högvärdig, juridisk—administrativ kraft, böra de utgöra en verkligt auktoritativ instans för koncessionsfrågornas bedömande. Emellertid komma säkerligen de flesta koncessionsfrågor även i fram— tiden att vara av så enkel beskaffenhet, att de ej behöva behandlas av rådet. Det är endast de komplicerade koncessionsfallen, då behovspröv- ning är av nöden, som behöva underställas rådets bedömande.
Bestämmandet av vilka fall, som skola underställas, kan med fullt förtroende överlämnas till chefen i kommerskollegium. Finnes ett råd utsett, lär generaldirektören aldrig underlåta att höra det i intrikata fall. Det visar erfarenheten från andra verk (exempelvis undertecknads egen erfarenhet från vattenfallsstyrelsen).
Ordförande i rådet skall vara generaldirektören i kommerskollegium och föredragande chefen för elektriska byrån, som även har att om— besörja ärendenas förberedande. Rådet skall äga rätt att påkalla ytter- ligare utredning, om det finner föreliggande utredning ofullständig. Pro- tokoll föres över behandlingen i rådet, däri rådsmedlemmarnas mening kommer till uttryck. Det slutliga avgörandet inom kollegium av ett koncessionsärende, som varit föremål för rådsbehandling, skall dock all— tid ske genom beslut av generaldirektören, som därvid har att taga den hänsyn, han finner lämpligt till rådets uttalande.
Ett råd, arbetande efter här nämnda linjer, kan ej komma att tynga eller fördröja den stora mängden av koncessionsärenden. Beträffande de svåra fallen, torde anordningen komma att verka påskyndande. Det ges exempel på, att svårigheterna i vissa fall alstrat tveksamhet med påföljd, att frågorna förhalats. Sådant torde ej behöva förekomma, sedan ett auktoritativt råd inrättats.
Till de personer, som utsetts till koncessionsråd, bör utgå ersättning förslagsvis enligt samma grunder som till ledamot av sociala rådet.
Den föreslagna anordningen synes mig erbjuda väsentliga fördelar framför anlitande av förstärkt sakkunskap för särskilda fall. Bisittarna i rådet komma att kontinuerligt följa de svårare fallens avgörande och få därigenom alltmera sin bedömningsförmåga skärpt och sin blick vid— gad. Kostnaden blir ju helt betydelselös i förhållande till de viktiga avgöranden, varom det är fråga.
Sammanställning
Bilaga A.
över införskaffade uppgifter rörande förekomsten av s. k. kristidsmateriel i elektriska starkströmsanläggningar
i Sverige' (mars 1936).
U p p g i f t t' r ä n (inom parentes angives uppgiftslämnarens huvudsakliga verksamhetsområde)
Förekomsten av kristidsmateriel
Eldsvådor eller tillbud, förorsakade av kristidsmateriel
Svenska elektricitetsverksföreningen (för 95 med- lemmar, huvudsakligen städer och större sam- hällen).
Stadselektricitetsverk, ej anslutna till elektrici- tetsverksföreningen, 28 st.
Besiktningsman ! Stockholms län. Uppsala län.
Södermanlands län.
Östergötlands län. Östergötlands län.
Jönköpings läns elektricitetsförening, Jönköping. (Jönköpings län.
Kalmar läns elektricitetsförening, Kalmar. (Kalmar län.) Södra Sveriges ångpanneförening, Malmö.
(Götaland.)
Mellan 1—40 0/oo (genomsnittligt c:a 10 0lao) kristids-
materiel förekommer 1 installationer, anslutna till 61 el.-verk.
I 17 städer (av 28) finnes ännu kristidsmateriel, dock endast »i ett mindre antal installationer», 7>i ytterst ringa utsträckning», li ett fåtal installationer» etc.
C:a 3 % i bostadshus, knappt 2 % i lantgårdarnas uthusbyggnader. C:a 1 %, dock endast i torra, ej brandfarliga lokaler.
Sedan 1929 finnes ingen kristidsmateriel kvar på lands- bygden.
»mycket ringa utsträckning» förekommer HVG av zink i bostadsbyggnader.
I »ytterst ringa omfattning» finnas zinkledningar i bo- stadshus.
Förekommer i »mycket begränsad omfattning». Endast »ett fåtal» anläggningar fortfarande kvar.
Kristidsmaterie] av farligare slag påträffas »en eller annan gång» i anläggningar, som ej äro besiktnings- pliktiga eller icke blivit noggrant besiktigade. Zink- ledningar för belysning förekomma till rhögst några promille» i varulager och torra lokaler vid industri- ella anläggningar.
I bostadshus utgöres endast omkring 1 % av in- stallationerna av kristidsmateriel.
Förekommit hos 7 medlemmar.
Eldsvåda har i 1 fall rapporterats (kortslutning i genomföring). Ett verk uppger vidare, att en del tillbud inträffat.
Under de senaste 10 åren ingen eldsvåda men en del tillbud.
Inga eldsvådor men väl tillbud och smärre brandskador. Under 1918—29 äro 7 eldsvådor bekanta därjämte åtskilliga tillbud.
Veterligen inga.
Smärre tillbud förekommit.
Eldsvådor mera sällsynta, men till- bud rikligen förekommande.
Veterligen inga.
Ej besvarat.
11.;
Besiktningsman 1 Göteborgs och Bohus samt Alvsborgs län.
: 1 Göteborgs och Bohus samt Alvsborgs län. » 1 Skaraborgs län.
) 1 Värmlands län. ) 1 Värmlands län.
Värmlands elektricitetsförening, Karlstad. (Värmlands län och Dalsland.)
Örebro läns elektriska förening, Örebro. (Orebro län.)
Västmanlands läns nya elektriska förening, Västerås. (Västmanlands län.)
Besiktningsman i Kopparbergs län. Gävleborgs läns elektriska förening, Storvik. (Gävleborgs län.)
Västernorrlands läns elektriska förening, Hämä- sand. (Västernorrlands län.)
Västerbottens läns elektriska förening, Umeå. (Västerbottens län.)
Norrbottens elektricitetsförening, Luleå. (Norrbottens län.
Kristidskuhlo påträffas »dä och då» 1 små villasam- hällen; industrier och lantgårdar dock praktiskt ta- get fria från kristidsmateriel.
Kristidsmateriel påträffas mågen enstaka gång» i bo- stadshus pä landsbygden. Enstaka installationer av mindre omfattning i bostads- hus och därmed jämförliga lokaler innehålla ännu kristidsledningar. Av under 1935 besiktigade 1150 anläggningar inne- höllo 10 (bostadshus, i ett fall snickarstuga) kris- tidsledningar. Kristidsapparater förekomma dock i något större utsträckning (”ett femtiotal anläggnin- gar»), huvudsakligast i torra lokaler.
I besiktningspliktiga installationer finnes för närvarande ingen kristidsmateriel; däremot i obekant omfattning i bostadshus o. d.
Kristidsmaterielen nu borta med några få undantag för belysningsanläggningar i de mera avlägset lig-
gande områdena 1 nordvästra Värmland.
Inom föreningens verksamhetsområde finnes numera ve- terligen ingen kristidsmateriel. Åtskillig sådan ma- teriel lär dock förekomma i anläggningar på lands- bygden, som äro försäkrade hos mindre brandstods- bolag.
Länet praktiskt taget fritt frän kristidsinstallationer.
Kristidsmateriel förekommer numera endast »i mycket ringa omfattning).
»Knappast någon) kristidsmateriel finnes nu kvar på landsbygden.
Inom installationer för industri och hantverk, ävensom inom bostadslokaler i städer och samhällen är kris- tidsmateriel sällsynt och även på rena landsbygden påträffas dylik materiel »relativt sällan».
Kristidsmateriel förekommer fortfarande i obekant ut- sträckning i anläggningar, som ej äro underkastade regelbunden kontroll.
Det väsentliga av kristidsmaterielen är numera bort- rensat.
En lmassa smä tillbud» hava in— träffat.
Mycket sällsynta.
Mot förmodan ganska ringa.
Ej bekant.
Ej besvarat.
Inga. Inga eldsvådor men väl flera till—
bud.
Några större eldsvådor ha ej före- kommit. Veterligen inga.
Veterligen inga. Veterligen inga. Veterligen inga. Veterligen inga.
Olycksfall vid elektriska starkströmsanläggningar i Sverige
åren 1 931 —1935.
[. Uppdelning efter den anläggningsdel, där olycksfallet inträffat.
Anläggningsdel
Antal olycksfall är (därav dödsfall inom parentes)
Totala antalet
1932 1933 1934
fall
A . Driftslokal.
1) Maskin ........... 2) Transformator ....... 3) Ackumulator ........ 4) Ställverk med ledning, hög-
spänning .......... 5) Ställverk med ledning, låg-
spänning .......... 6) Annan ledning ....... 7) Övriga fall .........
B. F örbrukningsplats.
1) Fast motor ......... 2) » lampa ......... 3) » annan apparat . . . . 4) Flyttbar motor med kabel och kontakt 5) Flyttbar lampa med kabel och kontakt ........ 6) F lyttbar annan apparat med kabel och kontakt ..... 7) Strömställare, fränskiljare m. m ............. 8) Smältskydd, central rn. m. 9) Annan apparat ....... 10) Kontaktledning f. travers- kran ............. 11) Annan fast förlagd ledning 12) Rörlig ledning, ej förut nämnd 13) Övriga fall .........
. Luftledningar.
1) Kontaktledning för järn- och spårväg 2) Annan luftledning, hög- spänning 3) Annan luftledning, läg- spänning .......... . Jordkabel ............ . Provrum ............. . Övriga fall ...........
Totala antalet fall
8 (1) 20 (7) 20 (2)
6 (1)
(1)
)...L (0
I—w
u— Hmm
&» »» MHH & a
9 (3) 16 20
14 (10)
22 (4) 12 3 _ 4 8
13 17
19
(1) 3
9 14
6
116 (29)
(3) (2)
21) 35) 212)
(2)
169 (26) 168 (33) | 144 (21) | 151 (23) | 160 (27) 792 (130)
ll. Uppdelning efter strömart och spänning.
Antalolycksfall år Totala
S t r 6 m a rt o 0 h 5 p ä n ning (därav dödsfall inom parentes) antalet fall
1932 1933 1934
A. Liksrröm, V. 1) 110, 2X 110 ......... 10 31 2) 220, 2x220 ......... 14 62 3) Högspänning ......... 18 (1) i 70 (1) . Trefcs växelström, V. 1) Högst 220 .......... 22 (3) ' 105 (6) 2) 346, 380, 433 ........ 41 (6) 210 (28) 3) 550—3 300 (8) 25 (8) 116 (28) 4) 3 400—22 000 . (7) 28 (10) 106 (36) 5) 23000 och högre ...... ' (1) 4 (2) 28 (9) . Enfas växelström, alla spän- ningar. ]) Järnvägsdrift 7 (1) 6 (3) 16 , 60 (20) 2) Övriga fall .......... 1 1
. Obekant och specialfall . . . . — — 1 (1) 1 (1) 3 (2) Totala antalet fall 169 (26) 168 (33) 144 (21) 151 (23) 160 (27) 792 (130)
Ill. Uppdelning efter den skadades förhållande till anläggningen och sysselsättning vid olyckstillfället.
Antal olycksfall år Förhållande och sysselsättning (därav dödsfall inom parentes)
1932 1933 1 934
A. Förhållande till anläggningen.
l) Driftslokalernas personal . 10 (3) 15 (3) 10 5 6 (1) 46 (7) 2) Annan person, ålagd befatt— ning med anläggningen. . 90 (12) 101 (17) 76 (7) 86 (7) 91 (16) 444 (59) 3) Person, ej ålagd befattning med anläggningen, Över 16 år .............. 63 (8) 49 (12) 52 (13) 54 (15) 54 (6) 272 (54) 4) Person, ej ålagd befattning med anläggningen, under 16 år ............ 6 (3) 3 (1) 6 (1) 6 (1) 9 (4) 30 (10) Totala antalet fall 169 (26) 168 (33) 144 (21) 151 (23) 160 (27) 792 (130)
B. Sysselsättning vid olyckstill- fället.
1) Skötsel av anläggningen . 18 (3) 32 (3) 25 (3) 11 (1) 27 (4) 113 (14) 2) Montering, provning, puts— ning pä eller invid anlägg- ningen ........... 76 (11) 84 (20) 59 (5) 75 (5) 66 (15) 360 (56) 3) Annat arbete i anläggnin- gens närhet 24 (4) 23 (7) 21 (5) 39 (11) 27 (5) 134 (32) 4) Användning av förbruk- ningsapparat ........ 39 (4) 24 (2) 21 (4) 14 (2) 28 (1) 126 5) Provrumsarbete ...... 5 (1) 2 9 (1) 3 5 6) Övriga fall ......... 7 (3) 3 (1) 9 (3) 9 (4) 7 (2) 35
IV. Uppdelning efter ansvaret för olycksfallct.
Antal olycksfall år Totala
A n s v a r (därav dödsfall inom parentes) antalet fall
1931 1932 1933 1934
. Anläggningens beskafenhet. 1) Olämplig anordning . . . . 61 (6) 43 (8) 20 (8) 25 (4) 28 (5) 177 (31) 2) Tillfälligt fel ........ 13 (2) 14 (1) 14 (1) 17 (2) 19 (1) 77 (7) 3) Övriga fall ......... — —— —- — —
. Den skadades vållande. 1) Tillfällig glömska ..... 5 (3) 11 (4) 13 (4) 11 (6) (23) 2) Missförstånd ........ —— 1 — (1) 3) Okunnighet ......... 5 (1) 5 (1) 1 2 (1) (6) 4) Ovarsamhet ........ 66 (8) 72 (11) 71 (3) 73 (3) (26) 5) Övermod, nyfikenhet, lek
och dylikt ......... 4 (1) 3 (1) 3 3 (4) 6) Övriga fall ......... 1 — . Annans vållande 13 (5) 17 (6) 18 (4) 17 (10) (29) . Ren olyckshändelse ...... 1 2 (1) 4 (1) 6 (2) . Övriga fall ........... — — _ 1 (1) 1 (1)
Totala antalet fall 169 (26) 168 (33) 144 (21) 151 (23) 160 (27) 792 (130)
V. Uppdelning efter påföljden.
Antal olycksfall år
1931 1932 1933 1934
A . Övergående skador.
1) Antal olycksfall . . . 2) Sjukdagar » per olycks- fall (medelvärde)
. I nvaliditet.
1) Antal olycksfall . . . 2) Sjukdagar
3 » per olycks-
fall (medelvärde
4) Invaliditetsprocent . .
5) Dito per olycksfall
(medelvärde) . . . .
. Dödsfall.
1) Antal olycksfall . . . 2) Sjukdagar före döds-
Totala antalet fall
Totala antalet sjukdagar
VI. Olycksfall till följd av olämplig anordning i anläggningen.
Antal fall år (därav dödsfall Totala Anläggningsdetalj inom parentes) antalet 1931 | 1932 1933 1934 | 1935 fall 1. Lamphållare (låg porslinsring eller oskyddad del) . . . . 9 (3) 8 (1) 3 (1) 3 6 (1) 29 (6) 2. Provlampa .......................... 1 1 — — — 2 3. Armatur till handlampa .................. — — 1 (1) —— — 1 (1) 4. Sladd till handlampa .................... 1 _ 2 — 1 4 5. Kabel till flyttbar motor o. dyl. ............. 4 (1) 2 — — — 6 (1) 6. Sladd eller kabel, skadad invid kontaktproppen ..... 2 — — — 1 3 7. Anslutningssladd eller kabel med pinnpropp i bägge ändar 2 — — 1 2 5 8. Söndrigel.olämpligströmbrytare,anslutningskontakt o.dyl. 2 (1) 1 3 1 —— 7 (1) 9. Införing i armatur, strykjärn o. dyl ............ — 1 2 (1) — — 3 (1) 10. Enkelledare på knopp ................... 1 — — — — 1 11. Knivströmbrytare, öppen .................. 2 1 — 1 1 5 12. » , kåpa med skåra för handtaget 8 3 1 2 2 16 13. Smältskydd, öppet ...................... 1 1 — 2 — 4 14. » , slutet med oskyddad del .......... 1 2 -— — -— 3 15. » , exploderande propp ............. — — 1 — 1 2 16. Anslutning av flyttbar motor medelst påhäktning —— 2 (1) 1 (1) — — 3 (2) 17. Explosion av kapslad apparat ............... 3 -— — 2 (1) 1 6 (1) 18. Otillräckligt skydd för högspänningsledning ....... — — — 4 2 (1) 6 (1) 19. Olämplig anordning av högspänningsställverk ...... 1 — —— -— — 1 20. » » » stolptransformatorstation . . . . 1 1 —— 1 — 3 21. Blank luftledning i närheten av byggnad, upplag o.dyl. 2 5 — 2 7 (2) 16 (2) 22. Nedfallen eller för lågt framdragen luftledning ..... 2 — 4 (3) —— —— 6 (3) 23. Två. eller flera strömkretsar på gemensam stolpe o. dyl. — 2 (1) —— — — 2 (1) 24. Linjefrånskiljare felaktigt anordnad ............ — 1 (1) — — — 1 (1) 25. Kontaktledning till travers o. dyl. ............ —— 2 — — — 2 26. Kontakt mellan telefon och starkströmsluftledning . . . 1 1 —— — — 2 27 . Motorskåp, öppen säkring inkopplad före brytaren. . . — 1 (1) -— —— — 1 (1) 28. Ledning ansluten före tillhörande brytare ........ 2 — — — —— 2 29. Nollning saknas (motorstomme, förbrukningsapparat etc.) 1 — —, 1 (1) 1 3 (1) 30. ) otillfredsställande utförd ............. — — — 2 (2) — 2 (2) 31. Jordtråd (skyddstråd) ej nollad .............. 2 — — — 3 32. Jordning (nollning) saknas (stag, järn etc.) ........ 1 (1) 1 (1) 1 (1) — — 3 (3) 33. För högt ledningsmotstånd ................. 1 1 (1) — — — 2 (1) 34. » » övergångsmotstånd i jordkontakt ........ —- — —— —— 2 (1) 2 (1) 35. Användning av för ändamålet ej tillåten materiel . . . 1 — 1 — 2 36. Ovriga fall .......................... 9 6 (1) — 3 — 18 (1) Totala antalet fall 61 (6) 43 (8) 20 (8) 25 (4) 28 (5) 177 (31) Uppdelning efter påföljden. I. Övergående skador. 1. Antal olycksfall ..................... . 53 32 12 21 20 138 2. Sjukdagar ........................ 2 158 798 411 793 656 4 816 11. Invaliditet. 1. Antal olycksfall ..................... 2 3 — —— 3 8 2. Sjukdagar ........................ 399 386 —— — 574 1 359 3. Invaliditetsprocent ................... 145 35 -— — 80 260 III. Dödsfall ........................... 6 8 8 4 5 31
Utredning rörande eventuellt uttagande av avgifter för täckande av vissa kostnader för det elektriska kontrollväsendet.
Nödvändiga förutsättningar för införandet av kontrollavgifter torde vara dels att avgifterna icke sättas så höga, att de verka hämmande på elektri— fieringsverksamheten, dels att grunderna fastställas så, att upptagandet av avgifterna må kunna äga rum på enklast möjliga sätt.
Härvid har först övervägts, huruvida dessa kostnader borde uttagas i form av avgifter för de besiktningar, som verkställas av inspektörerna och deras assistenter, eller som fasta avgifter, oberoende av i vilken omfattning besikt- ning äger rum. I våra grannländer Norge, Danmark och Finland, varest kostnaderna för kontrollen i huvudsak bäras av anläggningsägarna, förfares härvid olika, i det att i Norge och Finland kostnaderna väsentligen täckas genom besiktningsavgifter, under det att iDanmark huvudsakligen tillämpas fasta årsavgifter. De sakkunniga anse för sin del, att uttagandet av sär- skilda besiktningsavgifter i hög grad skulle betunga och komplicera besikt- ningsverksamheten och därigenom göra den mindre eH'ektiv, varjämte ett sådant system skulle verka ogynnsamt på tilltron till besiktningarnas objek— tivitet. Redan den obetydliga besiktningsavgift, som för närvarande erläg— ges av anläggningsägare till tillsynsmännen enligt i % 59 i nu gällande stadga, anses medföra väsentliga olägenheter och förutsättes skola bortfalla.
Då sålunda besiktningsavgifter icke synas böra ifrågakomma, torde den närmast liggande lösningen vara att avgiftsbelägga själva koncessionerna. En undersökning har utförts angående antalet beviljade högspänningskon- cessioner per år och angående längden av de högspänningsledningar, dessa koncessioner avse. Denna undersökning har genomförts för vart och ett av åren 1931 t. o. m. 1935. Resultatet av undersökningen framgår av nedan- stående tabell 1. I denna hava ledningar för järnvägar och spårvägar behand—
TABELL 1.
:Medeltal
H to 03 >—
km m
konc km högsp. ledn. km hogsp ledn hogsp ledn k hogsp ledn km hogsp ledn km hogsp ledn
Järn- o. spårvägar Högst 12 kV. . . 13—44 kV . . . . 45—77 kV . . . . Över 77 kV . . .
lats för sig och övriga ledningar uppdelats i vissa grupper efter spänningen. Tabellen innehåller dels siffror för vart och ett av de fem åren, dels medel- värden för dessa är.
Av tabellen framgår sålunda, att antalet per år beviljade koncessioner utgör omkring 223 st. och att sammanlagda längden av pr år koncessionerade högspänningsledningar är omkring 1 767 km. Genomsnittliga längden hög-
1767
spänningsledning per koncession är = 8 km.
Orm spårvägs- och järnvägsledningar ej medräknas, ändras dessa siffror obetydligt, åtminstone i stort sett.
Vid avvägandet av avgiftsbeloppens storlek torde vara skäligt att tillämpa en med ledningsspänningen stigande skala. Härigenom vinnes att avgifterna, beräknade i procent av anläggningskostnaderna, bliva av samma storleks- ordning för olika slags ledningar. I nedanstående tabell 2 hava sålunda förslagsvis beräknats avgifter, som ligga vid den gräns, vilken enligt sak— kunnigas mening bör kunna ifrågasättas beträffande avgifter av detta slag. Som regel torde dessa icke överskrida 1 % av anläggningskostnaderna för respektive ledningar.
TABELL 2.
Ledningars Taxtfför erägångs-
spänning avgl ter vl ny—
koncessroner
Grupp A ...... Högst 12 kV 12: — kr. per km » B ...... 13—44 ! 25:— ) w »
» C ...... 45—77 » 50:— » » »
) D ...... över 77 » 100: — » » )
En tillämpning av dessa avgifter ger följande resultat (om spårvägar och järnvägsledningar medräknas i resp. spänningsgrupper).
TABELL 3. Engångsavgifter Grupp A ...... 991 km är kr. 12:— = kr. 11892:— >> B ...... 476 » » » 25: — = » 11 900: — » C ...... 98 | ) ! 50:-—= ! 4900:— » D ...... 202 ) » » 100:— = » 20 200:— Sza kr. 48 892:—
Medelkostnaden per beviljad koncession för ledningar (spårvägs- och järn- vägsledningar inberäknade), tillhörande de olika spänningsgrupperna, bliva de i tabell 4. angivna.
Koncessionsavgifterna skulle alltså, beräknade enligt här föreslagna grunder, inbringa c:a 49 000 kr. per år, (1. v. s. något mindre än den ökning av stats- verkets kostnader för tillsynsmyndigheten, som genomförandet av den av de
TABELL 4.
Antal koncessioner per år
Högspännings- ledningarnas längd per koncession
Medelavgift per koncession
184 st. 33 »
5.4 km 14.4 »
65: — 360: ——
1 250: —— 10 100: —
24.5 » 101.0 »
4» 2»
sakkunniga föreslagna nyorganisationen skulle innebära. Anmärkas bör emel— lertid att det belopp, som på detta sätt skulle inflyta, efter år 1942 skulle komma att ökas högst väsentligt, förutsatt att även förnyelse av utgångna koncessioner avgiftsbelades. År 1943 börja nämligen koncessionerna, som i regel lämnats på 40 år, att förfalla.
Skulle det emellertid, trots sistnämnda förhållande, anses önskvärt att genom avgifter söka erhålla ett större belopp än som på ovan angivet sätt framkommer, torde det bliva nödvändigt att avgiftsbelägga även andra ob- jekt än koncessionerna. Det kan då ifrågasättas att uttaga årliga avgifter från innehavare av beintliga kraftstationer och kraftledningar. Till und- vikande av kostsamt och vidlyftigt debiteringsförfarande torde emellertid i sådant fall från avgiftsbeläggning böra undantagas mindre kraftstationer ävensom smärre kraftledningar.
En sammanställning över kraftstationernas antal och installerade genera- toreffekt har uppgjorts på basis av uppgifter, vilka hämtats ur dels »Sveriges utbyggda vattenkraft år 1930», dels Svenska elektricitetsverksföreningens statistik för år 1934. Från förstnämnda publikation hava hämtats uppgifter om vattenkraftstationer och med sådana stationer kombinerade Värmekraft- stationer. Från sistnämnda publikation hava hämtats uppgifter om de öv— riga värmekraftstationer, som" komma i betraktande i detta sammanhang.
Kraftstationer, vilka hava gemensam ägare och dessutom arbeta på ett gemensamt ledningsnät med samma ägare som kraftstationerna, hava i sam- manställningen hopslagits till en enhet. Kraftstationer av storlek 0 — 200 kVA hava icke medräknats.
Sammanställningen har följande utseende.
TABELL 5.
36 140 kVA 53 693 208 844 116 023 284 432 287 920 , 216 100 935 690
110 verk av storlek 200—500 kVA S:a 80 500—1 000 » » 97 1 000—5 000 » 18 5 000—10 000 » 21 10 000—20 000 » 11 20 000—50 000
3 50 000—100 000 4 » 100 000—
Sza 344 verk S:a 2 138 842 kVA
Med ledning av uppgifter hämtade från statens elektriska inspektions an— läggningsregister har följande tabell, visande förekomsten inom landet av koncessionerade högspänningsledningar, utarbetats.
TABELL 6.
Högspänningsledningars
Antal anl. Spänning längd
2570 Högst 12 C:a 43000 km % [ 13—44 » 16 000 >> 376 45—77 » 3 500 » 1 över 77 » 2500 »
S:a 2946 anl. S:a c:a 65 000 km
I denna sammanställning hava medräknats vissa mera betydande, plane- rade eller påbörjade, ännu ej färdigställda kraftledningar, vilka komma att fullbordas inom de närmaste två åren.
Såsom förut nämnts böra ej smärre kraftstationer eller kraftledningar av- giftsbeläggas. Var gränsen härvid bör dragas kan diskuteras; idet följande hava emellertid medtagits endast kraftstationer med en installerad generator— effekt om minst 10 000 kVA och kraftledningar med spänningar överstigande 12, alternativt 22 kV. Enligt här nämnda grunder hava följande tre alter— nativ utarbetats, varvid resultatet av avgiftsbeläggningen i ettvart av alter- nativen skulle giva ytterligare omkring 50 000 kr. per år.
Alternativ I. Årsavgifter för kraftverk av storlek minst 10000 kVA.
Enligt tabell nr 5 finnas sammanlagt 39 verk av storleken 10000 kVA och däröver. Dessa verk representera enligt tabellen en sammanlagd genera— toreffekt av 1 724 142 kVA.
Om man av dessa verk vill uttaga ett sammanlagt årligt avgiftsbelopp av kr. 50 000:—, skulle detta betyda en årlig medelavgift per kVA av
50000 .. , .. .. ;
1 724 142 X 100 —— 2,9 ore/kVA, sag 3 ore/kVA.
Tillämpning av en taxa av 3 öre per kVA på ifrågavarande kraftverk
skulle giva följande resultat.
TABELL 7.
284 432 kVA ä 3 öre — c:a 8500: 287 920 » » 3 » » 8 600: 216 100 » » 3 » » . 6 500: 935 690 » » 3 » = » 28 000:
S:a c:a 51 600: — kr/år
Genom årsavgifterna för kraftverken skulle alltså idetta alternativ inflyta ett belopp av c:a kr. 52 000:— pr år.
I följande tablå har uträknats vad medelavgifterna per verk skulle bliva för de olika storleksgrupperna av kraftverk, som i detta alternativ komma i betraktande.
TABELL 8.
Medelstorlek Medelavgif t per verk per verk
C:a 14 000 kVA C:a 400: kr/år » 26 000 » » 70 000 » » 230 000 »
Upplysningsvis kan nämnas, att årsavgifterna för vart och ett av de fyra kraftverk, som tillsammans utgöra grupp 8, skulle bliva följande: För Por- jus kr. 3 660: -—, för Centralblocket kr. 15 600:-—-, för Stockholms stad kr. 3 600: —— samt för Sydkraft kr. 5 880: —.
Antalet betalare av årliga avgifter skulle i detta fall utgöra endast 39 st.
Alternativ II . Årsavgifter för ledningar med spänning över 12 kV.
Med beaktande av att ledningar för högre spänningar böra tåla högre årsavgifter än ledningar för lägre spänningar har följande förslag till avgif- ter uppgjorts.
TABELL 9.
Taxa för årsavgifter för högspännings— ledningar
Ledningars spänning
13—44 kV Kr. 1:50 per km 45—77 » » 3: — » »
över77 » » 6:— » »
Tillämpning av denna taxa skulle giva följande årliga inkomster.
TABELL 10.
Grupp B . . C:a 16000 km är kr. 1: 50 = c:a 24000: — kr/år » C . . » 3 500 » » » 3: -— = » 10 500: — » - » D . . » 2500 » » » 6: —— = » 15000: — »
S:a c:a kr. 49 500: — kr/år
Då antalet företag, som äga ledningar av grupperna B, C och D, uppgår till 376 st., skulle årsavgifterna för ledningar i medeltal uppgå till ca kr. 132: —- per avgiftsbetalande anläggning.
185 Alternativ III. Årsavgifter för ledningar med spänning över 22 kV. Om ledningar t. o. m. 22 kV undantagas, erhålles följande.
TABELL 11. Högspännings- Antal anl. Spänning ledningars längd Grupp BY . . [ 23—44 kV C:a 5500 km » C . .. C:a 1161 45—77 » » 3500 » » D . . över 77 » » 2500 »
Följande årsavgifter för dessa ledningar synas kunna ifrågasättas.
TABELL 12. . Taxa för årsavgifter Lednmgars för högspännings- spänning ledningar Grupp BY ...... 23—44 kV Kr. 2: —— per km » C ....... 45—77 » » 4: — » » » D ...... över 77 » » 8: —- » »
Tillämpning av dessa avgifter skulle giva följande resultat.
TABELL 13. Grupp BY. . C:a 5500 km ä kr. 2: -—— = c:a 11 000: — kr/år » C... » 3500 » » » 4:—= » 14000z= » » D » 2500 » » » 8:——= » 20000:—— » S:a c:a kr. 45 000: —- kr/år
Ärsavgifterna för ledningarna 45 OOO:— om året.
Då antalet avgiftsbelagda ledningsanläggningar i detta alternativ uppgår till c:a 116 st. skulle medelavgiften per ledningsanläggning uppgå till c:a 390 kr/år.
skulle alltså i detta fall inbringa c:a kr.
Härmed hava angivits de tre olika huvudformer av avgiftsbeläggning, som enligt sakkunnigas mening kunna ifrågasättas för praktisk användning.
Går man in för uttagande av avgifter, vilket sakkunniga för sin del icke föreslå, böra i första hand koncessionsavgifter utgå intill ovan angivna gräns av omkring 50 000 kronor.
Till underlag för eventuellt uttagande av ytterligare avgifter böra kunna. tjäna ovan intagna tre alternativ, som möjliggöra olika kombinationer.
Systematisk
Allmän lagstiftning. Rättsskipnlng. Fångvård.
[[ . Betänkande med förslag till. lag om behandling av för- ] ' brytare, hemiallna at alkoholmissbruk, m.m. [4] ** ' Förslag till lag om lindring i vissa delar av sjölagen m.m. [17]
Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.
[ f Kommunalförvaltning.
Statens och kommunernas nnansväsen.
Undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet. [18]
* — Pollti.
' *" Betänkande med förslag ang. revision av lagstiftningen * rörande tillverkning, beskattning och försäljning av malt- ' drycker. [5]
Nationalekonomi och socialpolitik.
Utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor ' och vissa invalider samt ät föräldralösa barn. [6]
Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter. [71 Ur socialiseringens -europeiska» idékrets. [8]
Socialiserinizsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunio- nen. 1. 9
Betänkande sng. iörlossningsvården och barnmorskeväsen. det samt iöreby gande mödra— och barnavård. [12] Batnnksnde ang. smiljebeskattningen. [18] Betänkande ang. dels lanmässigt sparande och dels stat- liga bosättningslän. 14] Betänkande ang. moderskspspenning och mödrshjlilp. [15] Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. [211 Betänkande ang. åtgärder för avhjälpande av de inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhål- landen samt rörande de kostnader, som därav kunde föranledas, m.m. [28]
Hälso- och sjukvård.
Betänkanden 1 rörande serafimerlasarettets ekonomi samt 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. [i]
Allmänt näringsväsen.
Angående kdntrollen över elektriska starkströmsanlägg- ningar. [27]
1 * ' Statens offentliga utredningar 1936
förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningar-nas nummer i den kronologiska förteckningen.)
Fast egendom. Jordbruk med biniringar.
Betänkande med förslag om vissa föreskrifter beträEande konsumtionsmiölk. [3] Sociala jordutredningens betänkande med förslag till revi-
sion av lagstiftningen ang. avstyckning m. m. [26]
Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.
Betänkanfle med förslag till lagstiftning sng skyddsskognr m. m. 9
Industri.
Handel och sjöfart.
Statligt kaffemonopol. [10] Den svenska sjöfartsnäringen. Statistisk-ekonomisk under- sökning. [22] .
Kommunikationsväsen.
Utredning rörande förhållandet mellan land— och sjötrafik- medel. [16] Betänkande med förslag i anledning av verkställd gransk- ning av 1932 års trafikutrednings förslag till förordning ang. allmän automobiltrank. [20]
Bank-, kredit- och penningväsen.
Betänkande med förslag till lag ang. ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker m.m.
Försäkringsväsen.
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.
Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. [11] Försvarsväsen.
Utrikes ärenden. Internationell rätt.
Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om er- kännanfi? och verkställighet av domar och skiljedomar m.m. 2 Betänkande med iörslag till lag om internationella rätts- förhållanden rörande arv, testamente och boutredning m. m. [24]