MED UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

ÅTGÄRDER FÖR

! SÄRSKILD UNDERVISNING OCH UTBILDNING * AV PSYKISKT EFTERBLIVNA I BARN- OCH UNCVDOMSÄREN

AVCIVET AV

1932 ÅRS SEMINARIESAKKUNNICA

_____---_—___.

STOCKHOLM 1936

IVAR H/EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A.B. 861624

• Sida 2
•  Original

av.» www-:l ifatt-"rix”; i.

län-trissa. _

, ,f. I». av " agg-1 J,.” "'

• Sida 3
•  Original

I. II. III.

IV.

VI.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Utredningsuppdraget ................................. Inledning .........................................

Hjälpundervisningens organisation ....................... 1. Historik ........................................ 2. Hjälpklasserna under läsåret 1934—1935 ..................

3. Synpunkter och förslag ...............................

Skolformer sid. 21. — Hjälpklassernas storlek sid. 22. — Slöjd- och skolköks- undervisningen sid. 23. —- Lärarnas utbildning, avlöning och tjänstgöring sid. 24. -— Antalet psykiskt efterblivna barn i rikets folkskolor sid. 25. —— Nya hjälpklasser sid. 26. -— Hjälpskolekonsulent sid. 28. — Statsbidrag till skol- skjutsar och till inackordering av hjälpklassbarn sid. 29. — Hjälpklasser för flera skoldistrikt gemensamt sid. 30. —— Skolhem för psykiskt efterblivna barn sid. 31. — Psykiskt efterblivna barns undervisning i vanliga skolklasser sid. 32. — Skolplikt för sinnesslöa sid. 33.

Riktlinjer för uttagning av barn till hjälpklass .............

. Riktlinjer för undervisningen i hjälpklass ..................

1. Allmänna synpunkter ................................ 2. Läroämnen och timplaner ............................. 3. Kursplaner och metodiska anvisningar .....................

4. Läro- och läseböcker ................................

Fortsatt undervisning, yrkesutbildning och social omvårdnad av psykiskt efterbliven ungdom ........................... 1. Allmänna synpunkter ................................ 2. Undersökningar och erfarenheter rörande förutvarande hjälpklasselevers förhållande till förvärvsarbetet .......................... 3. Exempel på åtgärder till stöd och hjälp åt psykiskt efterbliven ungdom. . 4. Motivering och förslag ............................... a. Den fortsatta undervisningen ......................... b. Arbetsförmedling, yrkesutbildning och annan eftervård ........ 0. Åtgärder för sysselsättning och arbetsträning av hjälpskolans mest

efterblivna lärjungar ...............................

Sid. 7

10

13 13 16 21

34

44 44 48 51 61

62 62

64 68 74 74 78

80

• Sida 4
•  Original

Sid.

VII. Lärarutbildningen ................................... 81

Koncentration av utbildningen av lärare för defekta barn ........ 83

Erforderliga kurser .................................. 85

Utbildningskurs för hjälpklasslärare ....................... 86 Fortbildningskurs för hjälpklasslärare ...................... 90 Tim- och ämnesplaner för de föreslagna kurserna .............. 91

Kortare kurser, möten m. m ............................ 92

VIII. Kostnadsberäkningar ................................. 92

XI. Sammanfattning och förslag ........................... 96

B I L A G O R

. Förslag till undervisningsplan för hjälpklasser ..................... 99 A. Hjälpklassernas uppgift och anordning ....................... 99 B. Riktlinjer för uttagning av barn till hjälpklass ................. 100 C. Allmänna anvisningar rörande undervisningen ................... 101 D. Timplaner ......................................... 102 E. Kursplaner ......................................... 106

2. Förslag till undervisningsplaner för fortsättningshjälpskolor ............ 143

3. Förslag till ändringar och tillägg i gällande folkskolestadga ........... 148

4. Något om hjälpskolans uppkomst och utveckling i Tyskland ........... 150 5. Utbildning av lärare för defekta barn i vissa främmande länder ........ 156

• Sida 5
•  Original

Till Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet.

i Undertecknade få härmed Vördsamt överlämna betänkande med ut- ! redning och förslag angående åtgärder för särskild undervisning och ut- | bildning av psykiskt efterblivna i barn— och ungdomsåren. Stockholm den 28 april 1936. PETRUS NILSSON.

SAM. MÅRTENSON. ANDERS OLSSON. IVAN PAULI.

ANNA SÖRENSEN. RUBEN WAGNSSON. ADOLF WALLERIUS.

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

I. UTREDNINGSUPPDRAGET.

Bland de ärenden, som för utredning blivit hänvisade till 1932 års semi- nariesakkunniga, ingå förutom de spörsmål, som behandlas i det den 9 augusti 1935 avlämnade betänkandet, jämväl ett antal frågor rörande sär- skild undervisning för psykiskt efterblivna barn jämte utbildning av lärare för sådan undervisning. Dessa frågor ha genom ett flertal remisser blivit överlämnade till de sakkunniga, nämligen:

1. den 10 oktober 1933 en skrift av den 5 oktober 1933 från nordiska hjälp- skoleförbundets svenska sektion med hemställan

att Kungl. Maj:t måtte till 1932 års seminariesakkunniga hänskjuta frågan om utbildningskurs vid något folkskoleseminarium för lärare vid hjälpklasser ' för psykiskt efterblivna barn, i huvudsak lik den vid Stockholms folkskolbsemi- narium år 1926—1932 anordnade;

att utrymme för en elementär kunskap i hithörande frågor och för auskulte- ring i närbelägna hjälpklasser måtte beredas i utbildningen av alla elever vid rikets folkskoleseminarier;

2. den 27 oktober 1933 en skrift av den 24 oktober 1933 från svenska för- eningen för psykisk hälsovård, vari begäres

att den vid folkskoleseminariet i Stockholm tidigare anordnade fortbildnings- kursen för hjälpklasslärare måtte återupptagas;

att undervisningen i psykologi vid folk- och småskoleseminarierna måtte ut- byggas med undervisning jämväl i psykopatologi;

3. den 14 december 1933 och den 13 februari 1931, en skrift av den 11 decem— ber 1933 från centralföreningen för Sveriges allmänna folkskollärarförening med hemställan om åtgärder för

att vid ett av rikets seminarier en utbildningskurs för lärare vid hjälpklasser inrättas;

att vid övriga seminarier föreläsningar angående hjälpklassernas speciella me- todik hållas;

att särskilda kursplaner jämte anvisningar för hjälpklassundervisningen måtte av därtill utsedda kommitterade utarbetas;

4. den 19 november 1934 en skrivelse av den 9 november 1934 från kungl. skolöverstyrelsen angående överlämnande till de sakkunniga av följande hand- lingar:

a) en skrift av den 26 mars 1924 från sydsvenska hjälpskoleföreningen med hemställan

att i folkskolestadgan måtte intagas bestämmelser om att hjälpklasser för psykiskt efterblivna barn skola anordnas i skoldistrikt, där antalet sådana barn uppgår till minst 10, och där skolväsendets omfattning i övrigt det medgiver, varvid särskilt bör beaktas, att antalet barn i hjälpklass ej måtte överstiga 15;

att timtalet per vecka bestämmes med hänsyn till dessa barns lägre presta- tionsförmåga;

• Sida 8
•  Original

att riktlinjer för avsöndring till och undervisning i hjälpklass måtte utarbetas; att vid seminarierna undervisning rörande hjälpklassväsendet och dess teore— tiska förutsättningar måtte komma att meddelas;

b) en skrift av den 22 juni 1926 från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening med anhållan

att bestämmelser angående anordnandet av särskild undervisning av psykiskt efterblivna barn snarast möjligt utfärdas;

att, där hjälpklasser ej kunna upprättas, särskilt statsunderstöd måtte utgå till anordnandet av speciella lektioner för psykiskt efterblivna barn;

att särskilda anvisningar och bestämmelser rörande barns uttagning för sär— undervisning av här ifrågavarande slag utfärdas;

att särskilda kursplaner jämte anvisningar utarbetas för hjälpklassundervis— nlngen;

att åtgärder måtte vidtagas för att i tillräcklig utsträckning tillgodose hjälp- klassundervisningens behov av kompetenta lärarkrafter;

att erforderliga åtgärder vidtagas för att åt de från skolan avgångna hjälp— klassbarnen bereda möjlighet till för dem avpassad fortsatt utbildning och handledning i syfte att förmedla övergången till förvärvsarbete;

c) yttranden till skolöverstyrelsen över sydsvenska hjälpskoleföreningens ovan nämnda framställning, avgivna av statens folkskolinspektörer och av folkskole— styrelser, respektive Skolråd i vissa skoldistrikt;

5. den 97 maj 1935 en skrift av den 17 maj 1935 från svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets avdelning för barnavård med vissa synpunkter beträf— fande frågan om särskild undervisning och annan handledning av psykiskt de- fekta barn (efterblivna, ordblinda, psykopater m. fl.);

6. den 91 december 1935 en framställning av den 9 december 1935 från syd— svenska hjälpskoleföreningen med hemställan att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för anordnande, helst redan under läsåret 1936—1937, vid folkskoleseminariet i Göteborg av en fortbildningskurs för lärare i hjälpskolor.

I sitt tidigare avgivna betänkande1 ha de sakkunniga redan beaktat vissa av de önskemål, som framföras i några av de ovan omnämnda framställ— ningarna, nämligen de som avse den allmänna lärarutbildningen vid rikets folk- och småskoleseminarier. I förslagen till kursplaner för nämnda läro— anstalter ha för ämnet psykologi och pedagogik som särskilda moment upp— tagits »psykisk hälsovård» och »huvuddragen av barn- och ungdomsårens psykopatologi», varjämte det i härtill hörande anvisningar föreslås, att åt- gärder för uppfostran och undervisning av psykiskt efterblivna och svår- uppfostrade barn skola upptagas till behandling i samband med studiet av psykopatologien och den psykiska hälsovården.

Frånsett de nu omnämnda önskemålen, som sålunda redan tidigare bli— vit behandlade och beaktade, ha de sakkunniga under den nu avslutade ut- redningen tagit under övervägande samtliga till dem remitterade framställ- ningar rörande särskild undervisning och andra åtgärder med avseende på

¹ Betänkande med utredning och förslag angående folk- och småskoleseminariernas organisa- tion m. m. (statens offentliga utredningar 19:35:44).

• Sida 9
•  Original

psykiskt efterblivna barn samt beträffande utbildning av lärare för sådan undervisning.

Den 13 april 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t de sakkunniga att såsom biträden för utarbetandet av särskilda kursplaner jämte anvisningar för hjälpklassundervisningen under en tid av högst två månader tillkalla folk- skolinspektören Alfr. Hässelberg, Halmstad och folkskollärarinnan Rut Claeson, Stockholm. Sedan därefter utredningsuppdraget utvidgats till att även omfatta andra åtgärder för hjälpskoleverksamhetens befrämjande, blev tiden för anlitandet av de särskilda sakkunniga den 10 oktober 1935 och den 27 mars 1936 utökad att omfatta ytterligare högst två månader och tre veckor.

Tillsammans med dåvarande rektorn Anna Sörensen utarbetade de sär— skilt tillkallade sakkunniga under sommaren 1934 ett förberedande förslag till tim— och kursplaner för hjälpklasser och för fortsättningsskolor för för— utvarande hjälpklasselever. Den fortsatta utformningen av detta förslag och arbetet med utredningen av de övriga till uppdraget hörande frågorna ut— fördes under hösten 1935 och våren 1936 av en subkommitté, bestående av lektorn Ivan Pauli, f. d. rektorn 'Anna Sörensen och undervisningsrådet Ruben Wagnsson samt de särskilda sakkunniga. Under subkommitténs arbete härmed och vid utformandet av förslaget till betänkande tjänst— gjorde folkskolinspektör Alfr. Hässelberg som sekreterare.

Under sitt arbete besökte subkommittén i studiesyfte hjälpklasser vid Stockholms och Lidingö folkskolor samt Stockholms stadsmissions barn- hem, Boxtorp. Genom cirkulär till statens folkskolinspektörer och till skol- styrelserna i de skoldistrikt, i vilka hjälpklasser voro inrättade under läsåret 1934—1935, inhämtades under hösten 1935 Vissa upplysningar om hjälp— undervisningens omfattning och anordning m. m. De i betänkandet före- kommande uppgifterna och redogörelserna om förhållanden i här berörda avseende i vissa andra länder äro företrädesvis hämtade ur tillgänglig litteratur, men därjämte ha även uppgifter inhämtats dels genom svenska legationerna i London, Berlin och Haag, och dels genom direkt hänvän- delse till vissa institutioner och personer i Danmark, Norge, Schweiz och Tyskland.

Det av ovannämnda subkommitté utarbetade förslaget till betänkande har i april 1936 behandlats vid plenarsammanträden, i vilka även de sär- skilt tillkallade sakkunniga deltagit.

De till betänkandet fogade bilagorna nummer 4 och 5 äro författade, den förra av fröken Claéson och den senare av rektor Sörensen.

• Sida 10
•  Original

10 II. INLEDNING.

Den allmänna skolundervisningen måste givetvis såväl i organisatoriskt avseende som beträffande kurser och metoder ordnas på sådant sätt, att den motsvarar förutsättningarna hos det stora flertalet av lärjungarna. Till de barn, som i högre grad avvika från det normala, kan därför icke tillbör— lig hänsyn tagas i den vanliga undervisningen. Beträffande blinda eller döv— stumma kan sålunda skolgång i vanlig folkskola aldrig ifrågasättas, och för dem finnas fördenskull särskilda läroanstalter upprättade. Också för de sinnesslöa är speciell undervisning ordnad, men på det intellektuella om- rådet förefinnas så stora variationer, att det, även om de sinnesslöa från- skiljas, dock alltid finnes en mindre grupp skolpliktiga barn, vilka på grund av bristande fattningsförmåga icke med framgång kunna deltaga i den van- liga skolundervisningen. Folkskolans hjälpklasser äro avsedda för denna kategori bland barnen.

De psykiskt efterblivna barnens närvaro i en vanlig skolklass medför stora olägenheter även för de normalt utrustade lärjungarna. Läraren, som har skyldigheter mot alla barnen i sin klass, offrar icke sällan, ofta utan nämnvärt resultat, mycken tid på att få med även de svagaste, och det är uppenbart, att undervisningen av de övriga barnen i klassen blir lidande härpå. Skolkommissionen, som i sitt betänkande ägnar viss uppmärksamhet även åt denna sak, framhåller, »att den starkare blandningen i folkskolans klasser av begåvade och obegåvade lärjungar uppenbarligen är ägnad att verka hinderligt på undervisningen», samt vidare, att »icke minst med hän- syn till folkskolans ställning som bottenskola framstår en starkare utveck— ling av hjälpklassystemet som önskvärd». Om folkskolan på ett tillfreds- ställande sätt skall kunna fylla sina uppgifter mot det stora flertalet av sina elever, bör den, så långt det är möjligt, befrias från skyldigheten att vid undervisningen även behöva tillgodose de barn, som sakna förutsättningar att kunna följa med i vanlig skolklass.

Ett av skälen för inrättandet av särskilda klasser för psykiskt efterblivna barn är sålunda hänsynen till skolans övriga lärjungar, vilka uppenbarligen kunna erhålla en mera effektiv undervisning, om de vanliga skolklasserna befrias från det hämmande inflytande, som de förstnämnda barnens när— varo där utgör. Hjälpklasserna böra emellertid bli av ännu större betydelse för de efterblivna själva. Den vanliga skolundervisningen är nämligen före— trädesvis inriktad på att bibringa barnen kunskaper och färdigheter i teo- retiskt betonade läroämnen: läsning, skrivning, räkning etc. Hos de svagt begåvade äro emellertid möjligheterna att tillgodogöra sig en undervisning av detta slag starkt begränsade. I varje fall kunna de icke göra det i sådant tempo eller i den omfattning, som måste krävas vid klassundervisning av- sedd för normala barn. Även om den svagt begåvade i början gör allvarliga

• Sida 11
•  Original

försök att följa med, blir han snart ohjälpligt efter. Han vänjer sig vid att betrakta skolarbetet som någonting, som egentligen icke angår honom, och sköter det därefter. Men den största olägenheten är dock icke, att en sådan undervisning för barn av detta slag blir utan nämnvärt resultat. Värre är, att den dagligen upprepade erfarenheten att icke nöjaktigt kunna utföra, vad som fordras, i hög grad verkar nedbrytande på självtilliten och arbets-- glädjen. Därigenom minskas den redan förut klena prestationsförmågan, inte bara i fråga om skolarbete utan även med avseende på arbete över huvud och sålunda även på möjligheten till framtida försörjning. Professor Albert Lilius yttrar härom: »Vid uppfostran av de intellektuellt under- måliga är en av de allra viktigaste principerna den, att man skall sörja för att deras självtillit icke blir knäckt. Tron, att man duger till någonting, är ett nödvändigt villkor för varje människas arbetsglädje, livsglädje och ut- veckling. Tror man, att man ingenting kan lära och ingenting nyttigt ut— rätta, lär man ingenting och blir man ingenting, om icke en missdådare.»1 Det är hjälpundervisningens uppgift att bjuda de efterblivna barnen ett för dem avpassat skolarbete och att befria dem från mindervärdighetskäns- lor och håglöshet, som framkallats av tidigare misslyckanden. Med avseende på frågan om hur detta skolarbete bör vara beskaffat, är det icke till- räckligt att endast minska på fordringarna i de vanliga skolämnena — ehuru mycket är vunnet, om så sker, då ingen annan utväg står till buds. Vid undervisningen av psykiskt efterblivna måste i många stycken helt andra metoder tillämpas och delvis även annat innehåll bjudas än i de vanliga skolklasserna. Det kräves bland annat, förutom individuell hjälp och led- ning, en betydligt närmare anknytning till barnens egen erfarenhet, en starkare konkretisering av undervisningen och icke minst ett avgjort större utrymme för manuell sysselsättning.

Om de barn, som rätteligen borde tillhöra hjälpklass, undervisas i vanliga skolklasser, bli de i regel kvarsittare gång efter annan för att till sist vid skoltidens slut erhålla avgång enligt % 48 mom. 2 i folkskolestadgan. Ofta har ett sådant barn då ej kommit längre än till fjärde eller femte klassen. En så viktig del av folkskolans lärokurs som hälsoläran och behandlingen av människokroppens byggnad får detta barn icke alls vara med om under sin skoltid, enär nämnda delar av kursen höra till sjätte och sjunde klas- serna. Även undervisningen i skolans praktiska läroämnen, som för de efter- blivna äro av särskilt stor betydelse, blir för den från folkskolan förtidigt avgångne mer eller mindre starkt beskuren eller kan helt falla bort. Där skolköksundervisning förekommer i folkskolan, torde den så gott som undantagslöst vara förlagd till avslutningsklassen, och den lärjunge, som får avgång från skolan från en tidigare klass, går sålunda helt förlustig

1 Hjälpskolan—erneskolen—Saerskolen, 1926, häfte 2.

• Sida 12
•  Original

denna del av undervisningen. Slöjd förekommer i regel icke i småskolan och börjar för gossarnas del ofta först från och med fjärde klassen. En lärjunge, som varit kvarsittare flera gånger och sedan vid uppnådda fjorton år läm- nar den egentliga folkskolan, får därför endast i ringa utsträckning vara med om någon undervisning av detta slag. I hjälpklass däremot är slöjden alltifrån början en mycket viktig del av undervisningen.

AV det anförda torde framgå, att de psykiskt efterblivna barnen icke i folkskolans vanliga klasser kunna erhålla den undervisning och handled— ning, som de äro i behov av med hänsyn till sina förutsättningar och sin utveckling.

Det är emellertid icke endast för skolundervisningens skull, som särskilda åtgärder äro av nöden beträffande de psykiskt efterblivna. Lämplig om— vårdnad och handledning för denna kategori bland barn och ungdom är utan tvivel en åtgärd av utomordentlig betydelse för strävandena att söka förebygga uppkomsten av understödsbehov, vanart och brottslighet. Verk- ställda undersökningar ha visat, att i allmänhet bortåt hälften och upp till två tredjedelar av omhändertagna »oordentliga» och brottsliga barn och ungdomar varit psykiskt defekta.1 I den till de sakkunniga remitterade framställningen från svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet heter det härom: »Samhället blir genom att efterbliven och sinnesslö ungdoms utbildning ej sällan totalt försummas nödsakat att omhändertaga och sörja för mången individ, som eljest efter lämplig träning skulle blivit en i viss mån duglig samhällsmedlem och kunnat försörja sig själv. Därtill kommer att relativt många efterblivna och sinnesslöa personer, då de i barndomen icke erhållit förnuftig ledning och behövligt stöd, bliva till allvarsam fara för samhället därigenom att de föra ett asocialt liv, ofta helt förfalla och ej sällan hamna bland förbrytarna.» Framför allt med hänsyn till den viktiga uppgiften att söka förhjälpa så många som möjligt av de psykiskt efter— blivna till att bli nyttiga och självförsörjande samhällsmedlemmar är det synnerligen angeläget, att hjälpundervisningen för dessa barn kompletteras med åtgärder i syfte att underlätta och förmedla deras övergång från sko— lan till förvärvsarbetet.

Mot åtgärden att inrätta hjälpklasser för psykiskt efterblivna barn göres ibland den invändningen, att ifrågavarande barn därigenom offentligen stämplas som undermåliga och utsättas för kamraternas hån. Betänklig— heter av detta slag bero dock på bristande insikt om vad som i verklig- heten är det bästa för barnet och på missriktad föräldraambition. Det är för ett efterblivet barn förenat med större obehag och risker att undervisas tillsammans med normalt utrustade kamrater och dag för dag påminnas om sin underlägsenhet. Om ett barn är efterblivet, kan detta förhållande icke

1 Tidskrift för barnavård och ungdomsskydd, 1934, sid. 116.

• Sida 13
•  Original

döljas genom att låta det undervisas i en vanlig skolklass. Då framträder efterblivenheten tvärtom på ett mera besvärande och för barnets andliga hälsa olyckligt sätt. Erfarenheten har därjämte i ett mycket stort antal fall visat, att även om en målsman varit missnöjd, när överflyttning av hans barn till hjälpklass företagits, så har han efter en tid kunnat konstatera, att barnet mår bra av förändringen och nu finner betydligt större glädje i skolarbetet än tidigare.

Att samhällets kostnader för de psykiskt efterblivna barnens undervis- ning och fostran genom hjälpundervisning och andra åtgärder till deras stöd och handledning bli högre än för normala barn, som endast erhålla folkskoleutbildning, är uppenbart. lVIan har emellertid grundad anledning tro, att det allmännas kostnader för understöd åt försörjningsoförmögna, för skyddsuppfostran och för fångvård skola i avsevärd grad minskas genom åtgärder av detta slag. Under sådana förhållanden torde de ökade kostna— derna för en lämplig undervisning och uppfostran av de psykiskt efterblivna kunna betecknas som en god hushållning med allmänna medel. I detta sammanhang bör kanske också erinras om att jämväl andra slag av defek- ter hos barn, såsom blindhet, dövstumhet och sinnesslöhet, förorsaka sam- hället extra kostnader. Även de svagt begåvade böra erhålla möjligheter att få en för dem avpassad undervisning och uppfostran.

III. HIÄLPUNDERVISNINGENS ORGANISATION.

1 . Historik.

Sedan århundraden tillbaka ha blinda, dövstumma och sinnesslöa varit föremål för en viss omvårdnad, men först under 1800-ta1ets förra hälft och under inflytande av den sociala väckelse, som vid denna tid gick ut över Europa och som i pedagogiskt hänseende räknade sitt upphov från Rousseau och Pestalozzi, vunno strävanden av detta slag mera allmänt beaktande.

Den som i första hand riktade uppmärksamheten på frågan om de psykiskt undermåliga barnens utbildning var den franske läkaren Itard, som i en är 1801 utgiven skrift redogjorde för sin behandling av en som obildbar ansedd gosse, den s. k. vilden från Aveyron, vilken Itard med oändligt tålamod och med en viss framgång uppfostrat. Itards uppslag fullföljdes av flera franska och schwei- ziska läkare. Främst bland dessa står Séguin, som under sin verksamhet vid en i Paris upprättad skola för idioter och efterblivna barn utarbetade den första, på erfarenhet byggda, systematiska handledningen för dylika barns uppfostran och år 1846 offentligt framlade sina rön i en skrift med titeln: Traitement moral. hygiene et education des idiots et des autres enfants arriérés. Denna skrift kan betecknas som inledningen till en ny epok beträffande vården av de andligt vanlottade. Dess principer och i många fall även dess metodiska anvisningar

• Sida 14
•  Original

äro än i dag vägledande för denna undervisning och ha genom Maria Montessoris bearbetning kommit hela den moderna småbarnsundervisningen till godo. På de omnämnda spridda försöken följde under 1800-talets senare hälft en såväl med avseende på yttre omfattning som inre utgestaltning stark utveckling av anstaltsvården för de utpräglade fallen av sinnesslöhet. Intresset härför spred sig snabbt ut över alla kulturländer.

Samtidigt med denna utveckling av anstaltsvården och i viss mån under på— verkan av densamma begynte folkskolans målsmän fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att även i folkskoleklasserna funnos i icke ringa omfattning barn, som på grund av psykisk efterblivenhet icke kunde tillägna sig den under- visning, som där meddelades, och vilka utgjorde ett allvarligt hinder för de övriga, normalbegåvade barnens tillfredsställande undervisning. De första för- söken att ge dessa barn en för dem avpassad undervisning kommo till stånd i Tyskland, som alltsedan dess varit det erkända föregångslandet i fråga om denna sida av folkskolans verksamhet (jfr bilaga 4).

Tanken att inom folkskolans ram ge de lättare fallen av intellektuellt efter- blivna en undervisning, som är lämpad efter deras utveckling, togs på olika håll i vårt land upp vid tiden omkring sekelskiftet. Att frågan om dylik undervisning vid nämnda tidpunkt blev föremål för ett allmännare intresse sammanhänger påtagligt med den då begynnande insikten om det förebyggande sociala arbetets betydelse.

Åtgärder för att bereda de utpräglat sinnesslöa lämplig vård och fostran hade redan tidigare vidtagits. Den första sinnesslöanstalten i vårt land upprättades sålunda år 1866. Men för de barn, som utan att vara sinnesslöa dock sakna för— måga att tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning i stora klasser med alltmer utökade lärokurser, hade man endast haft en åtgärd att tillgripa, näm— ligen upprepad kvarsittning, till dess barnets ålder nödvändiggjorde en eller annan ur kunskapssynpunkt föga berättigad uppflyttning och äntlig avslutning av skolgången. Att skoltiden för dessa barn skulle, vad beträffar vunna kunska— per, bli tämligen resultatlös, var påtagligt. Att utvecklingen av de krafteri deras. natur, som kunde sätta dem i stånd att fylla en uppgift i samhället, likaså blev försummad, och att isoleringen och misslyckandena hos många av dem skulle alstra bitter modlöshet eller rent av asocialitet, insåg man alltmera klart. Det var i första hand med hänsyn härtill men ock för att bringa lättnad åt de van- liga klasserna genom avskiljandet av dessa tyngande element som hjälpklasser— upprättades. Det dröjde dock tämligen länge,'innan skolmyndigheterna började mera allmänt inse denna skoltyps berättigande och nödvändighet.

Redan år 1879 hade på initiativ av dåvarande folkskolinspektören, fil. dr I. Lyttkens en hjälpklass inrättats i Norrköping. Denna var länge den enda i riket. I Stockholm bildades den första hjälpklassen år 1905 och i Göteborg är 1906. År 1907 funnos hjälpklasser i 15 svenska städer, nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Hälsingborg, Karlskrona, Örebro, Upp- sala, Lund, Karlstad, Kalmar, Visby, Härnösand och Nyköping.

Den därefter följande utvecklingen framgår i stora drag av nedanstående uppgifter.

• Sida 15
•  Original

Antalet skoldistrikt, Sammanlagda antalet År där hj älpklasser voro hj älpskoleavdel— lärjungar i samtliga inrättade ningar hj älpklasser 1 9 0 7 ........... 1 5 3 9 2 6 6 1 9 2 3 ........... 5 1 l 7 9 2 8 l 5 1 9 28 ........... 6 O 2 24 3 l 9 O 1 9 3 5 ........... 7 O 2 64 3 7 9 4

I de större städerna har det naturligt nog varit lättast att organisera hjälp- skolan på ett tillfredsställande sätt, ehuru också där de långa avstånden kunna bereda svårigheter. År 1919 voro vid Stockholms folkskolor 32 hjälpklasser in— rättade. Man sammanförde dem då till fyra sexklassiga hjälpskolor, varförutom några enstaka klasser i förorterna bibehöllos. Dessa hjälpskolor ingå i de folk— skolors administration, där de äro förlagda, men hava sedan 1921 egna kurs— och timplaner. År 1924 blevo hjälpklasserna i Stockholm sjuklassiga, vartill fogades en åttonde klass motsvarande folkskolans högre avdelning. År 1919 fingo hjälpklasserna egen psykiatriskt utbildad Skolläkare och år 1933 särskild före— ståndare. Läsåret 1934—1935 funnos vid Stockholms folkskolor 58 hjälpklasser, förlagda till sex skolor med ett antal av fem till tolv läraravdelningar i vardera, till tre skolor med två avdelningar i vardera samt till bamhemmen Eolshäll och Boxtorp med två avdelningar vid vartdera. Sammanlagda barnantalet i hjälp- klasserna utgjorde nämnda läsår 841.

I Stockholm sker uttagningen av elever till hjälpklass på det sättet, att, sedan vederbörande klasslärare gjort skriftlig anmälan, utförligt motiverad enligt sär— skilt formulär, barnet prövas såväl av hjälpklassernas föreståndare som av deras läkare, vilka var för sig ha att avgiva utlåtande. Nämnda prövning inrymmer alltid intelligensundersökning. Den formella beslutanderätten rörande överflytt- ningen tillkommer respektive folkskolors överlärare. Till hjälpklass överföras i regel barn med en intelligenskvot mellan 70—80, i undantagsfall något över— eller understigande dessa tal. Hjälpklassernas läkare företager en ingående kroppsundersökning å varje barn. Rörande deras utveckling i övrigt föres av vederbörande hjälpklasslärare noggranna, genom åren fortlöpande anteckningar. Till ledning för läraren vid dessa anteckningars förande ha av hjälpklassernas förste läkare, dr Alfhild Tamm, utarbetats synnerligen instruktiva anvisningar. Från år 1935 finnas samtliga tillgängliga handlingar rörande hjälpklassernas för- utvarande lärjungar, de äldsta med födelseåret 1894, sammanförda i ett särskilt arkiv, omfattande de skriftligt motiverade anmälningarna, protokollen från in— telligensmätningar och läkarundersökningar samt de av lärarna förda personal- akterna. *

Göteborgs hjälpskolor ha liksom Stockholms särskilda kurs- och timplaner samt sedan 1926 egen föreståndare, och flertalet hjälpklasser äro förlagda till ett fåtal skolor med ett antal av fyra till sex läraravdelningar i varje. Läsåret 1934.- —1935 funnos 30 hjälpskoleavdelningar med 481 lärjungar. Uttagning av elever, undersökningar och förandet av personalakter tillgå i Göteborg på ungefär samma sätt som i Stockholm, ehuru den ingående läkarundersökningen endast äger rum i de fall, där en dylik anses vara särskilt av behovet påkallad.

För att möjliggöra en individualiserad undervisning hållas hjälpklasserna be- träffande barnantalet i allmänhet betydligt mindre än normalklasserna. Gossar och flickor undervisas både gemensamt och i skilda avdelningar, mindre be— roende på princip än på barnantal och på tillgången till manlig eller kvinnlig lärarkraft. I större skoldistrikt äro hjälpklasserna i regel anordnade som A-klas—

• Sida 16
•  Original

ser, i mindre distrikt som B—klasser. I samhällen med endast en hjälpklass är denna oftast ordnad som en folkskoleavdelning, omfattande fyra klasser. Små— skolans två årsklasser äro då vanligtvis genomgångna före överflyttningen.

I Stockholm och Norrköping ha i anslutning till respektive kommuners folk- skoleväsen, men förlagda till från de övriga skolorna skilda lokaler, upprättats dagskolor (externat) för barn med lindrigare grad av sinnesslöhet. Vid Göte- borgs, Malmö och Hälsingborgs folkskolor ha barn av denna typ samlats i sär- skilda avdelningar, samlingsklasser. Dessa åtgärder bidraga givetvis till att höja den intellektuella nivån i hjälpklasserna å respektive orter.

I allmänna skolförfattningar omnämnas hjälpklasser för första gången i Kungl. Maj:ts kungörelse av den 29 juni 1921, där det stadgas, att särskild läro- plan må kunna tillämpas för hjälpklass utan hinder av bestämmelserna rörande den allmänna undervisningsplanen för rikets folkskolor. I den på hösten samma år utfärdade förnyade stadgan angående folkundervisningen i riket intogs där— efter (510) föreskrift om att det för varje skoldistrikt föreskrivna reglementet skall innehålla bestämmelser om hjälpundervisning för svagt begåvade barn, där sådan är anordnad. I anslutning härtill innehålla numera skolreglementena mycket ofta sådana bestämmelser, men av olika skäl förekommer dock ordnad hjälpundervisning hittills så gott som uteslutande endast i städer och större samhällen. De närmare detaljerna rörande hjälpundervisningens nuvarande om- fattning och anordning framgå av följande översikt.

2. Hjälpklasserna under läsåret 1934—1935.

Enligt uppgifter, som de sakkunniga i november 1935 inhämtat från sta- tens folkskolinspektörer och från folkskolestyrelserna i vederbörande skol- distrikt, voro under läsåret 1934—1935 hjälpklasser inrättade i den om— fattning och på det sätt, som framgår av tabell 1.

Tabell 2 å sid. 20 visar i sammandrag, på vilket sätt de under läsåret upprätthållna hjälpskoleavdelningarna fördela sig på skoldistrikten. Hjälp- undervisningens organisationsmöjligheter kunna också till en viss grad ut— läsas av denna sammanställning. Fullt genomförd A-skola var sålunda möj- lig endast i de fall, då antalet läraravdelningar var minst lika stort som antalet samtidigt undervisade årsklasser.

Av uppgifterna i de båda tabellerna framgår, att under läsåret 1934— 1935 funnos hjälpklasser för psykiskt efterblivna barn i 70 skoldi— strikt, och att det totala barnantalet i de skolor, för vilka dylika klasser voro inrättade, uppgick till 153 735. För jämförelse meddelas, att hela an- talet i rikets folkskolor vid slutet av vårterminen 1934 undervisade barn uppgick till 642 436. (Motsvarande siffra för vårterminen 1935 är ännu icke känd.) I regel är gossarnas antal i hjälpklasserna avsevärt större än flickornas. Av de 481 lärjungar, som läsåret 1934—1935 undervisades i Göteborgs hjälpklasser, voro sålunda 300 gossar och 181 flickor. hIotsva— rande siffror för Stockholm voro 569 gossar och 272 flickor och tillsammans 841. I 44 skoldistrikt var hj älpundervisningen avsedd för både folk- och små-

• Sida 17
•  Original

Tabell 1. Antalet vid . Antalet i hjälpklas- vårterminens Antalet barn 1 An— Hj'alpunder- serna tjänstgörande slut inskrivna hjälpklasserna talet vrsmngens lärare Län och skol- . hjälp— omfattningl _ _ barn 1 de sko- k 1 distrikt 10,, för vilka i abSO'iåifibfå. s jie]- (S=småskoIe-0- Folk- Folk- Små- hjälpklasserna luta nntnlcti av e ' giigflågäglfitei skol- skollä- skollä- äro avsedda tal ”321331" "mg” se årsklasser) lärare rarinna rarinna Stockholms stad. . . 31 017 841 2.7 58 S och F 11 45 2 Stockholms län: Lidingö ....... 947 22 2.8 2 S och F -— 1 1 Sollentuna ...... 1 271 38 3.0 3 S och F —— 2 1 Solna ........ 1 643 46 (2.8) 3 F — 3 —— Sundbyberg ..... 741 26 3.5 2 S och F _ 1 ] Djursholm ...... 412 11 (2.7) 1 5—7 _ 1 -— Norrtälje ...... 477 12 (2.5) 1 F — -— 1 Häverö ....... 392 10 2.6 1 S och F '— — 1 Södertälje ...... 1 484 25 1.7 2 S och F 1 —— 1 Huddinge ...... 894 16 (1.8) 1 6—7 _ 1 — Österhaninge2 . . . . 31 7 — 1 S och F — 1 — Uppsala län: Uppsala ....... 1 851 70 3.8 5 S och F 1 3 1 Enköping ...... 467 15 (3.2) 1 F 1 — -— Södermanlands län: Nyköping ...... 903 28 (3.1) 2 F 1 1 — S:t Nikolai ..... 389 11 (2.8) 1 F — —— 1 Eskilstuna ...... 2 957 56 (1.9) 4 F — 1 3 Katrineholm 850 14 1.6 1 S och F — —— 1 Östergötlands län: Linköping ...... 2381 67 2.8 5 S och F — 5 —— Motala ....... 494 11 (2.2) 1 F -— 1 '— Norrköping ..... 5035 100 2.0 7 S och F 2 4 1 Jönköpings län: Jönköping ...... 2744 49 1.8 4 S och F _ 2 2 Eksjö ........ 615 16 (2.6) 1 F — —- 1 Huskvarna ..... 797 10 1.3 1 S och F —— — 1 Nässjö ........ 944 27 2.9 2 S och F — 1 1 Tranås ........ 580 16 (2.8) 1 F 1 — — Kronobergs län:

* Enär i regel inga barn överföras till hjälpklass förrän efter minst ett års skolgång, betraktas här hjälpskolan som fullständig även i de fall, då i de inkomna uppgifterna lägsta hjälpklassen beteCk- nats som klass 2.

2 Österhaninge hjälpskola är ordnad i anslutning till prins Carls uppfostringsinrättning och barnhem på. Gålö. Flertalet lärjungar äro från Stockholms stad, och med anledning därav har något procenttal i detta fall ej beräknats.

• Sida 18
•  Original

Aontalet Vid Antalet barn i An- Hjälpunder- Antalethi hjälpklas- vartermmens _ . . serna tjanstgorande .. slut inskrivna hjälpklasserna tik-lt v1sn1ngens lärare Lan och skol- barn i de sko- hjalp- omfattning1 distrikt lor, för vilka i abso-h;,35,,;;n_ 213319; (sfsmAskole-o- Folk- Folk- Smä- hjälpklasserna luta mami ni ea" g,;fsgggfgggzt; skol- skollä- skollä- äro avsedda tal "31317" ng r årsklasser) lärare rarinna rarinna Kalmar län: Kalmar ....... 1 527 25 1.6 2 S och F — — 2 Västervik ...... 1 080 27 2.5 2 S och F —— 1 1 Vimmerby ...... 347 13 (3.7) 1 F 1 — —— Gotlands län: Visby ........ 853 9 (1.0) 1 1 — _ 1 Blekinge län: Karlskrona ..... 2429 66 2.7 4 S och F 3 — 1 Kristianstads län: Kristianstad ..... 1 061 30 (2.8) 2 F 1 1 —- Malmöhus län: Malmö ....... 11 286 215 1.9 16 S och F 5 3 8 Hälsingborg ..... 5 218 116 2.2 8 S och F 1 4 3 Landskrona ..... 1 849 20 1.1 2 S oeh F — 1 1 Lund' ......... 1 602 55 3.4 5 S och F 2 2 1 Trälleborg ...... 1 460 34 (2.3) 2 F _ 2 -— Ystad ........ 897 16 1.8 1 S och F '— —- 1 Höganäs ....... 671 12 (1.8) 1 F — 1 — Hallands län: Halmstad ...... 2358 59 2.5 4 S och F 1 1 2 Varberg ....... 761 14 (1.8) 1 3—4 — —— 1 Göteb. o. Bohus län: Göteborg ...... 22124 481 2.2 30 S och F 7 2 21 Lysekil ....... 557 7 (1.3) 1 F — — 1 Uddevalla ...... 1151 53 4.6 3 S och F 1 — 2 Mölndal ....... 1893 55 2.9 3 S och F — 1 2 V. Frölunda ..... 1066 28 2.6 2 S och F —- —— 2 Älvsborgs län: Vänersborg ..... 706 26 3.7 2 S och F 1 —— 1 Alingsås ....... 754 29 3.8 2 S och F -— 1 1 Borås ........ 3715 72 1.9 6 S och F 1 3 2 Trollhättan ..... 1 483 42 2.8 3 S och F — — 3 Skaraborgs län: Skövde ........ 800 15 (1 .9) 1 F 1 — -— Värmlands län: Karlstad ....... 1916 34 1.8 2 S och F — — 2 Kristinehamn . . . . 1097 48 4.4 3 S och F — 1 2

• Sida 19
•  Original

räl-llgletinlåils Antalet barni An- Hjälpunder- Antalettmi lltjålkaT'iS- slut allt...... hjälpklasserna talet visningens se” i?” g...... .. Län och skol- barn i de sko- hjälp— omfattningl arare distrikt .. — - _ l % av Skole' (s: A k 1 - . _ _ »- lisää? 1733" 211.211"ardel-gggägffååå— få 523115..- iZi-.- äro avsedda tal "211,33,” ningar ai-gkiagser) lärare rarinna rarinna Filipstad ....... 450 15 3.3 1 S och F — — 1 N. Råda (Hagfors) . 518 17 (3.3) 1 F — — 1 Örebro län: Örebro ........ 2781 49 1.8 3 S och F 1 1 1 Karlskoga ...... 797 11 (1.4) 1 F — 1 _ Västmanlands län: Västerås ....... 2675 208 7.8 11 S och F 5 5 1 Kopparbergs län: Falun ........ 908 31 3.4 2 S och F —- 2 — Avesta ........ 473 9 (1.9) 1 1—2 — -— 1 Domnarvet ..... 1 640 36 (2.2) 2 F —— 2 — Husby ........ 645 15 (2.3) 1 F -— 1 — Gävleborgs län: Gävle ........ 3500 87 2.5 6 S och F -— 5 1 Sandviken ...... 1 093 15 (1.4) 1 F — 1 — Hudiksvall ..... 644 11 1.7 1 S och F — 1 — Västernorrlands län: Härnösand ..... 897 28 (3.1) 2 F 1 1 —— Sundsvall ...... 1 605 39 2.4 3 S och F — 2 1 Jämtlands län: Östersund ...... 1153 14 1.2 1 S och F — — 1 Västerbottens län: Norrbottens län: Luleå ........ 698 17 2.4 1 S och F — — 1 Jukkasjärvi ..... 2025 38 1.9 4 S och F 1 — 3 Överkalix ...... 216 9 4.2 1 S och F —- -— 1 S:a 70 skoldistrikt Summa 153 735 3 794 (2.5) 264 51 119 94 264

Anmärkning till tabell 1.

1. I vissa större skoldistrikt funnos dessutom särskilda klasser eller skolor (externat) för bildbara sinnesslöa (jfr sid. 16). Klasser av detta slag och de i dem undervisade barnen äro icke (utom för Malmö) medtagna i tabellen. Uppgifterna avse icke heller på vissa håll förekommande särundervis- ning för fysiskt klena barn, för hörselsvaga, för barn med talfel eller för psykopatiska och svårupp- fostrade barn.

2. Uppgifterna om hur stor procent av samtliga till folkskolorna hörande barn, som på resp. orter undervisas i hjälpklass, kunna icke utan vidare jämföras med varandra, enär icke samma antal års- klasser överallt äro företrädda i hjälpklasserna. I de fall, då hjälpundervisningen icke omspänner både folk- och småskolestadierna, står därför procenttalet inom parentes.

• Sida 20
•  Original

Tabell 2.

Antalet skoldistrikt, i Vilka hjälpskolan under läsåret 1934 "1935 bestod av nedan angivet antal läraravdelningar Summa

H'äl undervisnin ens .. ] p g larar—

Omfattning 1lär.— 21är.- slam slän- 5]åir.— 6 eller Summa avd Hera lärar— skol- " avd. avd. avd. avd. avd. _ . avd. distr.

Både folk- och småsko- lestadierna ...... 10 12 7 4 3 8 44 228

Hela folkskolestadiet . . 14 5 1 1 — — 21 31

Folkskolestadiets sista del ........... 2 _ —- — — _ 2 2

? Hjälpklasser endast för skolans läg- eller mel- lanstadium ...... 3 — —— — -— — 3 3

Summa 29 17 8 5 3 8 70 264

skolestädierna och i 21 skoldistrikt för hela folkskolestadiet men ej för någon del av småskolan. I två. skoldistrikt omfattade hjälpklassen endast de högsta klasserna på folkskolestädiet (klass 5—7, respektive 6—7). I ett skoldistrikt (Avesta), där ovan angivna läsår hjälpklass fanns endast på småskolestädiet, har sådan klass sedermera upprättats även för folkskole— stadiet. I samtliga nu omnämnda 68 skoldistrikt är hjälpundervisningen sålunda ordnad på sådant sätt, att barnen i regel få fortsätta i detta slag av klasser, tills de sluta sin skolgång. I två skoldistrikt (Visby och Varberg) är däremot avsikten med hjälpundervisningen, att barnen från hjälpklassen skola övergå till den vanliga folkskolan. Rörande den hjälpklass, som endast omfattar första klass (Visby), heter det sålunda i de lämnade uppgifterna: »Efter längre eller kortare tid i hjälpklassen överflyttas barnen till normal-— klass i småskolan, och flyttas därefter till högre klasser, då deras utveck— ling och kunskaper sä medgiva. I de flesta fall beviljas de vid skoltidens slut avgång enligt % 48 i folkskolestadgan.» Om den hjälpklass äter, som endast omfattade klasserna 3—4 (Varberg), lämnas i skoldistriktets upp- gifter följande meddelande: »Sedän hjälpklassens elever inhämtat fjärde årsklassens kurs, överföras de till normalklass.»

Av de till de sakkunniga inkomna uppgifterna inhämtas vidare, att hjälp— klass, utom på de i tabell 1 nämnda orterna, under senare år även varit inrättad i Örnsköldsvik, Malmberget, Gällivare och vid Jukkasjärvi by- skolä, den senare tillhörande nomadskolorna. Som skäl för att dessa klasser numera indragits uppgivas flera omständigheter. I tre av de fyra fallen nämnes bristen på lämplig lärare som en bidragande orsak till att klassen i fråga upphört.

• Sida 21
•  Original

3. Synpunkter och förslag.

Hur den särskilda undervisningen för psykiskt efterblivna barn bör orga- niseras i ett Visst skoldistrikt beror givetvis i hög grad på rådande lokala förhållanden. I allmänhet torde det vara nödvändigt att sammanföra ifråga— varande barn från flera skolor för att en hjälpklass skall kunna komma till stånd eller för att klasser av detta slag skola kunna organiseras enligt en bättre skolform, än som annars vore möjligt. Det relativa antalet psykiskt efterblivna barn växlar i viss mån efter befolkningens beskaffenhet och sociala förhållanden inom det område, där skolan är belägen. De stora variationer i fråga om antalet hjälpklassbarn, uttryckt i procent, som enligt tabell 1 förekommo på skilda orter, där hjälpklasser voro inrättade under läsåret 1934—1935, torde dock företrädesvis bero på att olika principer tillämpats vid uttagningen av barn till sådana klasser. Det är sålunda uppenbart, att barnmaterialet i hjälpklasserna är avsevärt annorlunda, om, såsom i Västerås, 7.8 procent av alla barnen i skoldistriktet undervisas i dylika klasser, än om, som i Landskrona, endast 1.1 procent av alla barnen blivit hänvisade dit. På de orter, där man vid uttagning till hjälpklass i stort sett redan tillämpar de principer, som de sakkunniga i ett följande kapitel närmare utveckla (sid. 34), brukar i allmänhet 2 a 3 procent av de skol— pliktiga befinnas vara i behov av undervisning i hjälpklass. De till detta betänkande hörande tim- och kursplanerna samt övriga här föreslagna be— stämmelser äro i första hand avsedda för klasser, som bestå av barn till- hörande denna typ.

Skälen för hjälpundervisningens avgränsning till ett barnmaterial av här antytt slag äro dels pedagogiska och dels ekonomiska. Hjälpklasserna äro nämligen avsedda för barn, som avgjort sakna förmåga att tillgodogöra sig den vanliga skolundervisningen och som därför aldrig kunna uppnå det mål, den allmänna folkskolan avser att vinna. Om man i hjälpklasserna mottager barn, som visserligen äro svagt begåvade men som ändock äro i stånd att, möjligen med någon försening (kvarsittning), nöjaktigt inhämta de vanliga skolkurserna, så förefinnes risken, att målet för undervisningen sättes alltför högt och att de verkligt efterblivna därför inte heller i hjälp- klasserna erhålla en undervisning, som är lämpad efter deras utveckling och behov. Det är vidare uppenbart, att undervisningen i hjälpklass blir rela- tivt dyr, och även av denna anledning bör icke ett större antal barn hän- visas till sådan klass, än som är oundgängligen nödvändigt.

Skolfmmer.

Vid utarbetandet av förslag till tim- och kursplaner ha de sakkunniga räknat med följande organisationsformer: 1. De olika årsklasserna undervisas var för sig i skilda läraravdelningar.

• Sida 22
•  Original

Denna skola motsvarar A-formen i undervisningsplanen för rikets folk— skolor och betecknas i detta betänkande med Hj-A.

2. De till hjälpklasserna hörande barnen fördelas på tre läraravdelningar: nedre avdelningen, omfattande småskolestadiet (i regel barnens andra och tredje skolår), mellanavdelningen (fjärde och femte skolåren) och övre av- delningen (sjätte och sjunde skolåren). Denna skolform motsvarar närmast den första B-formen och betecknas här med Hj-B 1.

3. De till hjälpklasserna hörande barnen fördelas på två avdelningar: nedre avdelningen (andra—fjärde skolåren) och övre avdelningen (femte —sjunde skolåren). Denna skolform benämnes här Hj-B 2.

4. Samtliga hjälpklassbarn sammanföras till en enda läraravdelning. Denna skolform, som närmast liknar tredje B-formen, betecknas här med Hj -B 3. För andra B-formen (Hj-B 2) räknas med att även tredje klassen (i regel fjärde skolåret) föres till nedre avdelningen. Det är nämligen knappast sannolikt, att barnantalet, där skolan får denna organisationsform, är till- räckligt för att en särskild läraravdelning, omfattande endast det egentliga småskolestadiet, skulle kunna bildas. Om endast en hj älpskoleavdelning kan upprättas (Hj—B 3), ligger givetvis den invändningen nära till hands, att det måhända skulle vara fördelaktigare att låta de efterblivna barnen bli kvarsittare i småskolan en eller ett par gånger och först därefter överföra dem till hjälpskoleavdelningen, så att denna enbart komme att omfatta folkskolestadiet. Sådan anordning förekommer, som tabellen på sid. 17 visar, för närvarande i ett ganska stort antal skoldistrikt. Genom detta förfaringssätt kommer det emellertid ofta att dröja ända till fyra år, innan de barn, som bäst behöva den särskilda undervisningen, verkligen komma i åtnjutande därav. Det är emellertid angeläget, att de efterblivna så tidigt som möjligt beredas en undervisning, som är tillrättalagd för dem, och därför bör hjälpskolan, även om den endast består av en läraravdelning, vara så organiserad, att den också kan mottaga barn, som tillhöra små- skolan. Dock torde i detta fall överflyttning till hjälpklass i allmänhet icke böra företagas, förrän efter två års undervisning i vanlig småskola. För att underlätta arbetet i en hjälpskola av här ifrågavarande slag föreslås i tim— planen en anordning, som ger läraren möjlighet att under ett visst antal timmar per vecka ägna sig uteslutande åt de mindre, respektive de mera försigkomna barnen.

H jälpklassernas storlek.

För att möjliggöra en starkt individualiserad undervisning bör barn- antalet i hjälpklasserna vara lågt. I skolöverstyrelsens planer och förebilder till reglementen (% 8, regl.-plan I och II) angives, att antalet lärjungar i varje läraravdelning för hjälpklasserna icke bör överstiga 15. Samma siffra

• Sida 23
•  Original

nämnes även i de till de sakkunniga remitterade framställningarna från syd- svenska hjälpskoleföreningen av den 23 juni 1924 och från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening av den 22 juni 1926. Det kan emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt att föreskriva samma maximital för alla slag av hjälpskoleavdelningar. För de högre årsklasserna i hjälp- skolor av A-formen och för övre avdelningen av första B—formen (Hj—B 1) torde ett maximiantal av 18 lärjungar kunna anses vara försvarligt. På mellanstadiet däremot i hjälpklasser av A-formen och av första B—formen samt för övre avdelningen av andra B-formen kan den först angivna siffran — högst 15 barn —— anses vara lämplig. I hjälpskola av tredje B-formen (Hj-B 3) och för småskolestadiet av övriga hjälpskoleformer bör barnanta- let icke överstiga 12.

Slöjd— och skolköksundervisningen.

De till hjälpklasserna hörande lärjungarna böra vid undervisningen i slöjd och hushållsgöromål i regel bilda egna avdelningar. Då barnantalet är ringa, t. ex. i Hj-B 3-skolan, kunna samtliga till småskolestadiet hörande lärjungar —— både gossar och flickor — samt flickorna på folkskolestadiet bilda en gemensam avdelning för undervisning i sömnadsslöjd. Vid under- visning i pappslöjd — där sådan förekommer — kan samundervisning av gossar och flickor äga rum. På grund av lärjungarnas behov av individuell handledning bör barnantalet i av hj älpklassbarn bestående slöjdavdelningar och skolköksgrupper ej överstiga 12.

Nu gällande författning angående statsbidrag för undervisning i slöjd gör emellertid ingen skillnad mellan hjälpklassbarn och lärjungar i folk- skolans övriga klasser med avseende på villkoren för statsbidrag. Medel—- talet elever per avdelning skall sålunda i allmänhet uppgå till 15 och högsta antalet slöjdlektioner per år, för vilka statsbidrag utgår, är 1241 för en och samma avdelning. I båda dessa avseenden borde andra villkor tillämpas beträffande hjälpklassbarnen. Statsbidrag borde sålunda kunna utgå till det antal lektioner, som svarar mot slöjdens timtal på de här föreslagna tim— planerna. Då emellertid en del av denna undervisning bör kunna bestridas av klassläraren inom dennes ordinarie tjänstgöringstid, torde det antal lek— tioner, för vilka statsbidrag till särskild ersättning kan utgå, ehuru tim- talet per vecka enligt timplanen för vissa klasser uppgår till 10, kunna fast-— ställas till högst det dubbla i förhållande till vad som gäller för vanlig skol- klass. Vidare borde vid rekvisition av statsbidrag för slöjd hjälpklassernas barn bilda en grupp för sig och sålunda ej sammanräknas med de övriga lärjungarna i skoldistriktet. För denna särskilda grupp skulle enligt de sakkunnigas mening icke högre medeltal än 10 lärjungar per avdelning krävas, varjämte den i nu gällande bestämmelser medgivna »restgruppen»,

' 128 enligt beslut av 1936 års riksdag.

• Sida 24
•  Original

till vilken statsbidrag kan utgå, för hjälpklassernas del borde minskas till lägst 6. För folkskolans vanliga klasser krävas i dylikt fall minst 10 lär- jungar. Vidare borde, under förutsättning att en slöjdavdelning består av samtliga vid skolan i hjälpklass undervisade gossar, respektive flickor, stats— bidrag kunna utgå, såvida avdelningen i fråga omfattar minst 3 lärjungar.

Lärarnas utbildning, avlöning och tjänstgöring.

Hittills ha de lärare, som i vårt land bestritt undervisning i hjälpklass, i flertalet fall saknat särskild utbildning för denna verksamhet. Det är emellertid uppenbart, att hjälpundervisningen ofta ställer läraren inför upp— gifter, som den vanliga lärarutbildningen icke alls eller endast mycket ofull- ständigt förberett honom för. Att lärarna själva känt detta som en bety- dande brist framgår av flera omständigheter. Deras organisationer ha sålunda vid upprepade tillfällen (sid. 7) gjort framställningar till statsmak- terna om att utbildningsmöjligheter måtte komma till stånd, och då till— fälliga kurser varit anordnade, har antalet deltagare i förhållande till hjälp- klassernas numerär varit påfallande stort (sid. 82 och 15). Bristen på sär— skilt utbildade lärare har vidare i många fall varit ett direkt hinder för upprätthållande av hjälpundervisning på orter, där förutsättningar i övrigt synas ha varit för handen. Det har sålunda inträffat, att en redan upprättad hjälpklass måst nedläggas på grund av brist på lärare (jfr sid. 20). Tjänst- göringen i hjälpklass har därjämte i många skoldistrikt i stor utsträckning måst upprätthållas av ännu icke fast anställda lärare, vilka så snart tillfälle därtill erbjudits, övergått till tjänstgöring i vanlig skolklass. För att kunna råda bot för nu påtalade missförhållanden böra i första hand tillräckliga möjligheter för en ändamålsenlig lärarutbildning åstadkommas, och dess- utom böra hjälpklasslärarnas tjänstgörings- och avlöningsförhållanden ord- nas på ett tillfredsställande sätt. Beträffande lärarutbildningen hänvisas till kap. VII, där såväl fortbildningskurser äro föreslagna för lärare, som redan under längre tid arbetat i hjälpklass, som ock utbildningskurser för sådana, vilka önska utbilda sig för denna verksamhet. De sakkunniga anse, att en tillfredsställande utbildning efter lämplig övergångstid bör föreskrivas som villkor för anställning som lärare i hjälpklass.

Då undervisningen i hjälpklass sålunda dels kräver särskild utbildning och dels torde få anses vara mera betungande än tjänstgöring i vanlig klass, böra enligt de sakkunnigas mening de i hjälpklass tjänstgörande lärarna erhålla skälig kompensation härför i form av extra lönetillägg. I 21 av de 70 skoldistrikt, där hjälpklasser funnos under läsåret 1934—1935, utgick kommunalt lönetillägg varierande mellan 100—400 kronor till de i sådan klass tjänstgörande lärarna.. I sitt den 15 augusti 1923 avlämnade betän- kande framhåller 1920 års lärarlönekommitté, att den ansett sig böra före— slå ett särskilt lönetillägg för undervisning i hjälpklasser för psykiskt efter-

• Sida 25
•  Original

blivna barn i folk- och småskolor. Beloppet borde enligt kommitténs mening lämpligen kunna bestämmas till 300 kronor per år, vartill statsbidrag skulle utgå efter samma grunder som till lärarlöner i övrigt. Även 1928 års löne- kommitté upptager samma lönetillägg i sitt förslag till »lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet». De sakkunniga vilja i fråga om beloppet ansluta sig till de båda lönekommittéernas här anförda förslag och föreslå därjämte, att följande villkor för statsbidrag till sagda ända- mål måtte föreskrivas:

1. att statens vederbörande folkskolinspektör förklarar hjälpklassen vara behövlig;

2. att hjälpskolan är organiserad i enlighet med i vederbörlig ordning fastställda bestämmelser;

3. att läraren äger godkänd utbildning för undervisning i hjälpklass eller av skolöverstyrelsen förklarats behörig att bestrida sådan undervisning.

Med avseende på de i moment 3 angivna Villkoren bör enligt de sak— kunnigas mening den i detta betänkande (kap. VII) föreslagna längre ut— bildningskursen innebära godkänd utbildning som hjälpklasslärare. För behörighetsförklaring åter torde i allmänhet minst fem års tjänstgöring i hjälpklass och därjämte genomgång av den likaledes i kap. VII föreslagna fortbildningskursen böra krävas.

Beträffande lärarnas undervisningsskyldighet må framhållas, att denna i folkskolan i regel sammanfaller med det antal undervisningstimmar — frånsett slöjd och hushållsgöromål — som är bestämt för den avdelning läraren har sig anförtrodd. I småskolan uppgår sålunda undervisningsskyl— digheten i allmänhet till 24—26 och i folkskolan till 28—30 timmar i veckan. Då timtalet för slöjd i hjälpklass enligt de av de sakkunniga föreslagna tim- planerna är avsevärt större än i folkskolans övriga klasser, torde någon del av denna undervisning kunna ingå i lärarens tjänstgöringsskyldighet, som dock icke bör överstiga det lägsta av de för respektive folk— och småskolan ovan angivna timtalen. I en hjälpklasslärares tjänsteåligganden bör även ingå skyldighet att föra fortlöpande anteckningar (personalakter) om iakt- tagelser rörande de olika barnen i avdelningen (jfr sid. 47).

Antalet psykiskt efterblivna barn i rikets folkskolor.

Under läsåret 1934—1935 voro i hela riket hjälpklasser inrättade vid folk— skolor med sammanlagt 153 735 lärjungar, och antalet lärjungar i hjälp- klasserna vid samma skolor uppgick till 3 794 (jfr sid. 19). Det totala barn— antalet i rikets folk- och småskolor under nämnda läsår är hittills icke känt, men vid slutet av närmast föregående var antalet lärjungar i samtliga folk- och småskolor samt mindre folkskolor 642 436, därav 471 101 i landsbyg- dens skolor och 171 335 i städernas. I folkskolor med inemot 500 000 lär-

• Sida 26
•  Original

jungar saknades alltså möjligheten att bereda de psykiskt efterblivna bar- nen särskild undervisning.

Vid slutet av läsåret 1933—1934 erhöllo 109 298 lärjungar avgångsbetyg från rikets folkskolor, och av dessa fingo 4 359, d. v. 5. mycket nära 4 pro-- cent, avgång enligt % 48 mom. 2 i folkskolestadgan. Dessa barn hade alltså befunnits sakna »erforderlig fattningsförmåga att förvärva det fulla kun- skapsmått, som enligt gällande reglemente bör inhämtas i skolan». Det fin— nes anledning antaga, att någon del av de lärjungar, som avgå från skolan efter % 48 mom. 2, utan större olägenheter för skolan och för dem själva kunna undervisas i vanliga klasser, ehuru deras fattningsförmåga ej är till- räcklig för att sätta dem i stånd att fylla de villkor, som enligt vederbörande skolstyrelses tillämpning av gällande bestämmelser krävas för att fullstän- digt avgångsbetyg från skolan skall kunna utdelas. Men även om så är fallet, återstår i de skolor, där ännu inga hjälpklasser finnas, sannolikt en grupp på 2 a 3 procent, för vilka särskild undervisning skulle vara önsk— värd. Detta innebär, att hjälpundervisning för psykiskt efterblivna barn skulle behöva komma till stånd för ytterligare 10—15 000 lärjungar i våra folkskolor.

Av det anförda torde emellertid framgå, att säkra uppgifter om antalet psykiskt efterblivna barn i skolåldern för närvarande icke stå till buds. En enhetlig och tillräckligt omfattande undersökning rörande denna sak synes de sakkunniga vara synnerligen önskvärd och borde så mycket hellre kunna komma till stånd, som den icke behövde omfatta samtliga skolor i riket utan i stället kunde begränsas till ett fåtal för svenska befolkningsförhål- landen representativa områden. I England har för några år sedan en dylik undersökning blivit utförd,1 vilken i många avseenden torde kunna anses som förebildlig.

N ya hjälpklasser.

Att nu omedelbart framlägga detaljerade förslag om hur särskild under- visning bör organiseras för alla psykiskt efterblivna barn i rikets folkskolor är uppenbarligen icke möjligt bland annat av den anledningen, att, såsom ovan framhållits, tillförlitliga uppgifter saknas om antal och fördelning av sådana barn. För närvarande torde man därför i dessa avseenden få stanna vid åtgärder i syfte att stimulera de lokala skolstyrelserna till att upprätta hjälpklasser på allt flera orter, där förutsättningar härför finnas, varjämte anordningar böra åstadkommas, som göra det möjligt för barn även från andra orter att i största möjliga utsträckning draga nytta av befintliga hjälpklasser utanför den egna hemorten. Det motstånd, som på många håll ännu finnes mot inrättandet av hjälpklasser, beror oftast på bristande kännedom om hjälpundervisningens syfte och möjligheter och icke minst

1 Report of the Mental Deficiency Committee, London 1929.

• Sida 27
•  Original

på den vanföreställningen, att det för de efterblivna själva skulle vara till skada att bli satta i hjälpklass. En effektiv upplysningsverksamhet skulle därför vara väl behövlig och borde rikta sig såväl till allmänheten som till skolmyndigheter och lärare. En verksamhet av detta slag torde lämpligen böra ingå bland de uppgifter, som skulle åligga den på annat ställe i detta betänkande föreslagne hjälpskolekonsulenten.

Beträffande möjligheten att nyinrätta hjälpklasser på orter, där sådana ännu icke finnas, må nämnas, att de sakkunniga i sin cirkulärskrivelse till statens folkskolinspektörer (jfr sid. 9) bland annat begärt svar på följande fråga: »På vilka orter inom inspektionsområdet skulle hjälpklass kunna komma till stånd, utan att inackordering av skolbarn behöver företagas, om man utgår ifrån att dylik klass bör inrättas, när antalet skolpliktiga barn, från vilka klassen rekryteras, uppgår till inemot 500 eller däröver? Hänsyn skall ej tagas till om barnen äro fördelade på skilda skoldistrikt.» I de inkomna svaren nämnas sammanlagt 72 sådana orter, på vilka hjälp- klass ännu icke finnes. För jämförelse erinras om att under läsåret 1934 —1935 uppgick antalet skoldistrikt, i vilka hjälpklasser voro inrättade, till 70.

I sin framställning av den 26 mars 1924 (sid. 7) hemställer sydsvenska hjälpskoleföreningen bland annat, »att i folkskolestadgan måtte intagas be- stämmelser om att hjälpklasser för psykiskt efterblivna barn skola anord— nas i skoldistrikt, där antalet sådana barn uppgår till minst 10, och där skolväsendets omfattning i övrigt det medgiver». I likhet med flertalet folk— skolinspektörer och skolstyrelser, som yttrat sig över detta förslag (jfr sid. 8, mom. 4 c), anse de sakkunniga, att det näppeligen kan stadgas skyldig- het för skoldistrikten att inrätta hjälpklass, så snart ett visst på förhand bestämt minimiantal efterblivna barn finnes. En mera allmänt hållen före- skrift torde däremot vara önskvärd och behövlig, ty även om en sådan icke direkt ålägger skoldistrikten någon bestämd förpliktelse, kan den ut- göra ett verksamt stöd för strävandena att på skilda orter åstadkomma lämplig undervisning för de svagt begåvade barnen. De sakkunniga vilja fördenskull föreslå, att folkskolestadgans första paragraf måtte komplette- ras med följande nya moment: »För lärjungar, som, utan att vara sinnes- slöa, dock på grund av psykisk efterblivenhet icke kunna tillgodogöra sig skolans vanliga undervisning, må särskild för dem lämpad undervisning i s. k. hjälpklasser anordnas, om skolväsendets omfattning och förhållandena i övrigt så medgiva.»

Att hjälpundervisning i många fall ännu icke kommit till stånd, där till- räckligt barnantal för upprättandet av dylika klasser synes vara för han- den, torde till icke ringa del berott på det förhållandet, att vägledande be— stämmelser och riktlinjer för hur sådan undervisning bör organiseras och bedrivas hittills saknats. Att undanröja detta hinder bör vara en av de

• Sida 28
•  Original

28 första åtgärderna för att främja en önskvärd utveckling av hjälpklassinsti- tutionen vid rikets folkskolor. En annan oundgängligen nödvändig åtgärd är att sörja för att särskild utbildning av lärare för undervisning av psy- kiskt efterblivna barn kommer till stånd. Beträffande båda dessa frågor innehåller detta betänkande detaljerade förslag.

H jälpskolekonsulent.

Om de i detta betänkande framförda förslagen till vägledande bestäm- melser och till andra åtgärder med syfte att i olika avseenden främja hjälp- undervisningen vinna beaktande, torde man under några år framåt kunna förvänta en livlig verksamhet för ny- och omorganisering av hjälpklasser på skilda orter i landet. Icke minst under denna väntade nydaningstid skulle det uppenbarligen vara synnerligen värdefullt, om denna gren av folksko— lans verksamhet vore företrädd av en särskild målsman inom den centrala skolledningen. Denne målsman, här förslagsvis kallad hjälpskolekonsulent, skulle ha till huvuduppgift att utöva ledning och tillsyn över hjälpskole- verksamheten vid rikets folkskolor och att i olika avseenden främja en ändamålsenlig utveckling därav. Det bör i detta sammanhang erinras om att överstyrelsen redan nu är tillförsäkrad särskild sakkunskap beträffande bland annat abnormundervisningens olika grenar. Sålunda finnes en inspek— tör för dövstumundervisningen, en annan för blindundervisningen och en tredje för undervisningen av bildbara sinnesslöa m. fl. De frågor, som stå i samband med ett ändamålsenligt ordnande av den särskilda undervis- ningen för psykiskt efterblivna barn, äro utan tvivel av sådan omfattning och betydelse för såväl de efterblivna själva som för folkskolans allmänna undervisning och för samhället i övrigt, att även denna gren av skolans verksamhet bör erhålla särskild ledning och tillsyn.

De sakkunniga förutsätta, att hjälpskolekonsulenten även skulle utöva den direkta ledningen för den på annat ställe i detta betänkande föreslagna permanenta utbildningskursen för hjälpklasslärare (jfr sid. 83). Något sär— skilt arvode till ledaren för denna kurs skulle sålunda icke behöva utgå. Därjämte skulle det uppenbarligen kunna vara till fördel såväl för det praktiska hj älpskolearbetet. som för hithörande lärarutbildning att stå under gemensam enhetlig ledning. Då ifrågavarande utbildningskurs är avsedd att omfatta en vårtermin, skulle konsulenten under hösten kunna ägna sig helt åt övriga till befattningen hörande uppgifter (längre tjänsteresor etc.), och jämväl under den tid kursen pågår, behöver denna icke taga mer än en del av hans tid i anspråk. Utöver de ovan omnämnda uppgifterna torde hjälpskolekonsulenten även kunna utöva tillsyn och ledning över andra slag av särundervisning i folkskolan (klasser för barn med talfel, med nedsatt hörsel och s. k. observationsklasser).

De ovan onmämnda befattningarna som inspektörer för olika grenar av

• Sida 29
•  Original

abnormundervisningen äro bisysslor, och de för dem fastställda arvodena utgöra 600 kronor om året till inspektören för blindundervisningen och 1 800 till var och en av de båda andra här nämnda inspektörerna. Den här föreslagna nya befattningen torde med hänsyn till uppgiftens art och om— fattning böra inrättas som hel tjänst och synes i avlöningshänseende böra jämställas med befattningen som förste gymnastikkonsulent, till Vilken av- löningen utgår enligt lönegraden 26 B. (Jfr sid. 93.)

I flera av de till de sakkunniga remitterade framställningarna begäras åtgärder beträffande psykiskt efterblivna barn tillhörande skolor, där hjälp— klasser ännu icke äro inrättade. Ifrågasatta åtgärder äro:

1. bidrag till Skolskjutsar och till inackordering av psykiskt efterblivna barn, som genom sådana åtgärder kunna beredas för dem lämpad undervisning;

2. samverkan mellan närbelägna orter för upprättande av hjälpklass;

3. upprättande av skolhem i förening med hjälpklass;

4. statsunderstöd till anordnande av speciella lektioner för psykiskt efter— blivna barn på orter, där hjälpklass ej kan upprättas. Åtgärder med i huvudsak samma innebörd rekommenderades på sin tid av en av svenska provinsialläkarföreningen tillsatt kommitté.1

Statsbidrag till skolskjutsar och till inackordering av hjälpklassbarn.

Beträffande den första av de här ifrågasatta åtgärderna erinras om att statsbidrag redan nu under vissa förutsättningar kan utgå för inackordering av skolbarn och för anordnande av Skolskjutsar åt skolpliktiga barn. Så— lunda kan skoldistrikt erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för inackordering i skolhem och arbetsstugor eller i enskilda hem av skol— pliktiga barn tillhörande avlägset från skolan boende föräldrar. (Sv. förf.- saml. nr 448 år 1935.) Vidare kan statsbidrag erhållas till bestridande av kostnaderna för anordnande av Skolskjutsar åt skolpliktiga barn, före- trädesvis om besparing i det allmännas utgifter för skolväsendet därigenom uppstår. (Sv. förf.-saml. nr 449 år 1935.) För fortsättningsskolpliktiga lärjungar kan skoldistrikt under vissa förutsättningar erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för inackordering eller Skolskjutsar, när sådan centralisering av fortsättningsskoleväsendet genomförts, att eljest erforderlig skola därigenom blivit obehövlig. (Sv. förf.-saml. nr 589 år 1932.) Beträffande de fortsättningsskolpliktiga barnen kan under vissa förutsätt- ningar hela kostnaden bestridas med statsmedel, för barn i folkskolan där— emot endast åtta tiondedelar.

Av det anförda framgår, att de villkor, som äro bestämda för att ovan

1 Betänkande, avgivet av kommitterade, som utsetts av svenska prOVinsialläkarföreningen, för utredning av skolhygieniska spörsmål rörande folk- och småskolor å landsbygden. Stockholm 1914.

• Sida 30
•  Original

onmämnda statsbidrag skola kunna utgå, endast i undantagsfall äro för handen, då fråga uppstår om att avskilja efterblivna barn från den skola de förut tillhört för att sända dem till någon annan, där hjälpklass är inrättad. Enligt de sakkunnigas mening böra bestämmelser utfärdas, enligt vilka statsbidrag kan erhållas även för detta ändamål. Beträffande frågan om hur stor del av kostnaderna för skolskjuts eller inackordering som i sådana fall bör utgå av statsmedel tala starka skäl för att samma principer böra till— lämpas, som nu gälla med avseende på fortsättningsskolan, d. v. s. att sta- ten betalar hela kostnaden, dock givetvis med viss begränsning. Att be- reda särskild undervisning åt psykiskt efterblivna barn är nämligen en upp- gift, som skoldistrikten åtminstone för närvarande icke äro skyldiga att på— taga sig kostnader för. Vissa utgifter torde dessutom ändock komma att åvila skoldistriktet, vare sig hjälpklassen är upprättad inom distriktet, eller de ifrågavarande barnen sändas till skola i annat distrikt, i förra fallet kost- nader för skollokaler och för tillhandahållande av bostad åt läraren m. m., i senare fallet de avgifter, som enligt folkskolestadgan % 6 mom. 3 kunna komma att utgå. Det synes icke vara. lämpligt, att bidrag till nu ifråga- varande kostnader avkrävas barnens målsmän.

Redan nu erhålla i vissa städer en del hjälpklassbarn fria resor med spår- vagn eller buss till och från skolan. För dylika jämförelsevis korta avstånd, där för övrigt resan sker med kommunens egna trafikmedel, synes stats— bidrag icke böra utgå. Som särskilt villkor för statsbidrag till skolskjutsar eller inackordering av psykiskt efterblivna barn bör stadgas, att barnen i fråga icke äro mera efterblivna, än att de kunna draga tillbörlig nytta av undervisningen i hjälpklass. Av Skolläkare utfärdat intyg härom bör fordras. om vederbörande folkskolinspektör anser detta vara påkallat. Hjälpklas— serna böra icke få bli samlingsplatser för barn, som egentligen böra hänvisas till sinnesslöanstalt.

Hjälpklasser för flera skoldistrikt gemensamt.

För att Skolskjutsar och inackorderingsbidrag i någon större utsträckning skola kunna komma till användning för här ifrågavarande ändamål, måste emellertid lämpligt placerade hjälpskolor finnas i betydligt större utsträck- ning än för närvarande. I detta syfte föreslås i till de sakkunniga remitte— rade framställningar, att närgränsande skoldistrikt böra samverka vid upp— rättandet av hjälpklasser, ifall antalet efterblivna barn inom det egna om- rådet icke är tillräckligt, för att någon klass eller skola av detta slag skall kunna komma till stånd. För en sådan gemensam uppgift kan givetvis lagen om kommunalförbund (sv. förf.—saml. nr 294 år 1919) tillämpas. Då det emellertid visat sig vara svårt att enligt sagda lag åstadkomma samverkan mellan två eller flera kommuner, torde man näppeligen kunna vänta, att något större antal hjälpklasser skola bli inrättade på sådant

• Sida 31
•  Original

sätt. Däremot borde i många fall samverkan kunna äga rum på det sät— tet, att ett skoldistrikt upprättar hjälpklasser för sina egna skolor och där- jämte mot lämpligt vederlag mottager barn från andra skoldistrikt. En hjälpskolekonsulent skulle säkerligen i samarbete med vederbörande folk— skolinspektör kunna bidraga till att hjälpklasser bleve inrättade under de förutsättningar, som här blivit nämnda. Den omständigheten, att på grund av barnantalets minskning skollokaler på vissa håll blivit överflödiga, skulle måhända i ett och annat fall kunna underlätta åtgärder av detta slag.

I syfte att skapa garantier för att de hjälpklasser, som upprätthållas, vid behov även bli effektivt utnyttjade, bör % 6 i gällande folkskolestadga kom- pletteras så, att skoldistriktens skyldighet att mottaga barn från annat distrikt även avser psykiskt efterblivna barn, som icke i eget skoldistrikt kunna beredas undervisning i hjälpklass. Givetvis bör icke någon skolsty- relse åläggas sådan skyldighet, om distriktets egen hjälpundervisning där- igenom skulle komma att lida påtagligt men.

Skolhem för psykiskt efterblivna barn.

Beträffande frågan om särskilda skolhem för psykiskt efterblivna barn kan nämnas, att åtminstone ett sådant hem redan är i verksamhet i vårt land, nämligen Stockholms stadsmissions barnhem, Boxtorp vid Stjärnhov. Där mottagas för vård, undervisning och utbildning omkring 45 psykiskt efterblivna gossar, av vilka de flesta blivit omhändertagna av Stockholms barnavårdsnämnd. Hemmet är förenat med hjälpskola, vid Vilken de för Stockholms hjälpklasser gällande tim— och kursplanerna följas. Då de yng- sta barnen i allmänhet äro i 10—11-årsåldern, är småskolestadiet icke före— trätt i skolan. De till folkskolestadiet hörande barnen äro fördelade på två läraravdelningar, och skolan är således för detta stadium organiserad enligt Hj-B 1. För de äldre barnen är fortsättningsskola anordnad.

På grund av den glesa bebyggelsen och de till följd därav ofta långa skol— vägarna förekomma som bekant på många håll i övre Norrland skolhem såsom ett led i det allmänna skolväsendet. Vid åtminstone ett av dessa, nämligen det i Överkalix, finnes sedan 1931 en hjälpklass. Denna bestod under läsåret 1934—1935 av 9 elever, och av dessa voro 6 intagna på skol- hemmet. En del av dessa senare ha så lång skolväg, att de under alla för- hållanden hade måst skiljas från hemmen för att kunna bevista skola, andra åter ha intagits på hemmet, trots att avståndet till närmaste skola ej varit så stort, att inackordering hade behövt komma i fråga, om man ej önskat få dessa barn undervisade i hjälpklass. Där skolhem och arbetsstugor redan förekomma, torde det åtminstone i vissa fall, såsom exemplet från Över- kalix visar, vara möjligt att på ett ställe samla tillräckligt många psykiskt efterblivna barn, för att en hjälpklass skall kunna inrättas. Ett par av de norrländska folkskolinspektörerna ha i sina yttranden uttalat, att på vissa

• Sida 32
•  Original

håll synnerligen stort behov av åtgärder för särskild undervisning av psy— kiskt efterblivna barn förefinnes. Möjligen skulle i något fall särskilda skol- hem eller arbetsstugor för ifrågavarande ändamål kunna upprättas.

Beträffande skolhemmet Boxtorp har redan framhållits, att de barn, som intagas där, i de flesta fall äro sådana, som Stockholms barnavårdsnämnd av sociala skäl nödgats omhändertaga. På övriga orter i riket bli barn, som omhändertagas av barnavårdsnämnd, i allmänhet inackorderade i enskilda hem eller intagna på. barnhem, utan att någon hänsyn tages till om de äro normalt begåvade eller efterblivna. Det inträffar under sådana förhållan— den inte så sällan, att ett psykiskt efterblivet barn sändes bort från en ort, där hjälpundervisning finnes, till en annan, där sådan icke förekommer. Då de efterblivna barnen stundom ha föräldrar, som icke äro i stånd att på tillfredsställande sätt sörja för sina barn, blir samhället i dylika fall ofta nödsakat att genom barnavårdsnämnden ingripa. Efterblivna barn äro där— för mycket talrika bland barnavårdsnämndernas klientel. Det borde i alla delar av riket ordnas tillräckliga möjligheter att bereda barn av detta slag en för dem avpassad vård och undervisning. Detta skulle kunna ske an- tingen i skolhem av den typ, som Boxtorp företräder, eller på så sätt att man vid utackordering av dessa barn i enskilda hem tillsåge, att de bleve placerade på eller i närheten av platser, där hjälpskolor finnas inrättade (jfr sid. 80).

Psykiskt efterblivna barns undervisning i vanliga skolklasser.

Även om hjälpklasser komma till stånd i avsevärt större omfattning än för närvarande, torde det ändå icke kunna undvikas, att också vanliga folk- skoleklasser i många fall fortfarande komma att innehålla efterblivna elever. Det är fördenskull av Vikt, att folkskolans lärare i allmänhet och icke minst de, som undervisa på nybörjarstadiet, äro i någon mån förtrogna med vad som bör iakttagas vid undervisning och fostran av svagt begåvade barn. Med beaktande hära-v ha de sakkunniga i sina förut avlämnade förslag till kursplaner för folk— och småskoleseminarierna för ämnet psykologi och pedagogik som särskilda moment upptagit »psykisk hälsovård» och >>huvud— dragen av barn- och ungdomsårens psykopatologi» och i de därtill hörande anvisningarna föreslagit, att åtgärder för uppfostran och undervisning av psykiskt efterblivna barn skola upptagas till behandling i undervisningen. En möjlig åtgärd i avsikt att rikta samtliga lärares uppmärksamhet på hit- hörande frågor och att i någon mån upplysa dem om metoderna för och omfattningen av de svagt begåvade barnens undervisning vore att tillställa var och en av de i rikets folk— och småskolor tjänstgörande lärarna ett exemplar av den för hjälpklasser avsedda undervisningsplanen jämte anvis- ningar, när en sådan blivit fastställd. (Jfr även sid. 92.)

Med hänsyn till nu antydda förhållanden borde det i % 45 i folkskole-

• Sida 33
•  Original

stadgan finnas ett tillägg, som medger flyttning utan fullt kunskapsmått, analog med % 48 mom. 2 och avsedd att kunna tillämpas på barn, som redan varit kvarsittare en eller ett par gånger. En sådan bestämmelse är också önskvärd med hänsyn till barn, som icke äro i egentlig mening efterblivna men som lida av någon speciell defekt (t. ex. ordblindhet), som hindrar dem att i något visst ämne erhålla godkänt betyg. (Jfr sid. 148.)

I en av de till de sakkunniga remitterade framställningarna föreslås, att särskilt statsunderstöd måtte utgå till anordnandet av speciella lektioner för psykiskt efterblivna barn, där hjälpklasser ej kunna inrättas. Meningen vore, att i sådana fall ifrågavarande barn skulle befrias från att deltaga i den egentliga skolundervisningen, åtminstone vissa timmar dagligen. En sådan anordning skulle emellertid icke på ett tillfredsställande sätt kunna för— bättra de efterblivna barnens utbildning men skulle sannolikt till en viss grad förhindra eller fördröja tillkomsten av andra mera ändamålsenliga åt- gärder. Vad de psykiskt efterblivna barnen behöva är icke något fåtal kom- pletterande lektioner i läsning, skrivning och räkning. En för dem avpassad undervisning bör i första hand åsyfta en omfattande och grundlig inövning av goda vanor samt nödig träning av sådana färdigheter, som kunna sätta dem i stånd att i framtiden sörja för sig själva. Därtill kommer, att det i de konkreta fallen uppenbarligen skulle bli synnerligen vanskligt att avgöra, när statsbidrag för sådan extra undervisning rätteligen bör utgå. Vidare skulle sannolikt en särskild undervisning av detta slag kunna bidraga till att i folkskolan kvarhålla barn, som egentligen borde överflyttas till skol- hem för sinnesslöa.

Skolplikt för sinnesslöa.

Slutligen måste betonas, att frågan om de psykiskt efterblivna bar- nens undervisning icke torde kunna lösas på ett tillfredsställande sätt utan i samband med sinnesslövårdens ordnande. Ehuru denna fråga icke direkt tillhör de sakkunnigas uppdrag, bör det dock i detta sammanhang framhål- las, att obligatorisk skolplikt i lämpliga anstalter borde stadgas för sinnes- slöa barn. För närvarande tillhör ett icke ringa antal dylika barn den all- männa folkskolans vanliga klasser, emedan vederbörande målsmän vägra att sända dem till anstalt. En rationell uppdelning av barnmaterialet bör emellertid komma till stånd, så att den vanliga folkskolan i största möjliga utsträckning blir befriad från de psykiskt efterblivna barnen, hjälpklas- serna från sinnesslöa elever och sinnesslöanstalternas skolavdelningar från de obildbara. Härigenom skulle icke blott arbetet i de olika slagen av skolor i hög grad underlättas, utan också varje kategori av barnen kunna få den undervisning och utbildning, som den har bäst nytta av.

• Sida 34
•  Original

IV. RIKTLINJER FÖR UTTAGNING AV BARN TILL HJÄLPKLASS.

Den ledande synpunkten vid uttagning av lärjungar till hjälpklass är, att de barn, som kunna komma i fråga, skola kännetecknas av tydlig in- telligensdefekt. Det kan därför vara lämpligt att närmast ur det praktiska skolarbetets synpunkt belysa innebörden av detta begrepp.

Sådan intelligensdefekt, som här avses, är något mer och något annat än vanliga barns svårigheter med avseende på skolarbetet. En för de teore- tiska skolstudierna mindre väl begåvad men i övrigt normalt utrustad lär— junge får visserligen låga betyg eller blir överårig i sin klass men saknar därför icke förutsättningar för en normal utveckling. Oförmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra skolarbetet kan bero på yttre, mera tillfälliga orsaker: oregelbunden skolgång, otillfredsställande undervisning, bristande flit, miljösvårigheter o. d., eller vara kroppsligt betingad genom nedsatt syn eller hörsel, adenoider, undernäring, sjukdom et.c. Den kan också bero på vissa psykopatiska eller nevropatiska drag, såsom ängslighet, sjuklig lojhet, höggradig irritabilitet. Vidare kunna barn, som i sitt yttre förete vissa egendomligheter, såsom missbildad huvudform, öppen mun, nasalering, en allmänt stupid uppsyn eller liknande fysiska tecken, som ofta före— komma i samband med psykisk undermålighet men även kunna uppträda utan dylik, stundom genom sitt utseende ge intryck av efterblivenhet, utan att dylik i verkligheten föreligger. Å andra sidan kan verklig efterblivenhet emellanåt förefinnas, utan att yttre tecken röja densamma. Barnets håll- ning och uppträdande, ansiktsuttryck och minspel, lätthet att uttrycka sig 0. s. V. kunna te sig som ett normalt barns, ehuru en avgjord intellektuell defekt kan föreligga. Det yttre intryck barnet ger får följaktligen icke till- mätas alltför stor betydelse.

Där verklig psykisk efterblivenhet föreligger, saknas i större eller mindre omfattning förutSättningarna för normal utveckling. Efterblivenheten är kons—titutiv, permanent och knappast i nämnvärd grad påverkbar av tera- peutiska åtgärder. För övrigt är det svårt att uppdraga fasta gränser mel— lan normal intelligens och efterblivenhet. Det är huvudsakligen fråga om en gradskillnad, vilken dessutom uppvisar starka ojämnheter beträffande olika själsliga funktioner. Vissa drag äro dock så väsentliga, att de åter- finnas hos de flesta psykiskt efterblivna.

I förgrunden stå de rent intellektuella defekterna. Uppmärksamheten, associationsförmågan och minnet fungera alltför ofullständigt för att bar- nets föreställningsliv skall erhålla nödig konkretion och sammanhang. Fan- tasien är mera passiv eller planlös hos det efterblivna barnet än hos det nor— malbegåvade. Såväl av denna orsak som på grund av en i allmänhet out- vecklad tankeförmåga blir omdömet i regel okritiskt. Den svaga intelligen—

• Sida 35
•  Original

sen röjer sig ofta i ett dåligt utvecklat tal. Dock förefinnas i detta avseende, som redan nämnts, påfallande undantag.

Barnets känslo- och viljeliv kan vara harmoniskt utan hämningar eller störningar men blir givetvis på grund av det outvecklade föreställningslivet i viss mån hämmat. En mer eller mindre utpräglad brist på balans i känslo- livet är dock vanlig hos de efterblivna barnen. Starka stämningsväxlingar och ofta förekommande lynnesrubbningar vålla svårigheter i den sociala anpassningen. Påfallande suggestibilitet gör dessa barn i allmänhet osjälv— ständiga och lättledda. En viss svaghet i viljelivet är även märkbar såväl med avseende på spontaniteten som uthålligheten. De efterblivna barnens förmåga att fullgöra ett arbete, när svårigheter möta, är mycket ringa, vil- ket, då allt kunnande är beroende av övning, i hög grad bidrager till deras misslyckande i skolarbetet. Beträffande sitt kunskapsförråd stå också dessa barn i regel längre tillbaka än i intellektuellt hänseende. I de praktiska ämnena — teckning, slöjd, husligt arbete, gynmastik och idrott _ reda de sig ofta bättre än i de teoretiska, om än icke så väl som sina normalbegåvade jämnåriga. '

I fysiskt hänseende äro de psykiskt efterblivna barnen ofta sämre utveck— lade än de normalbegåvade. En Skolläkare, som får att undersöka en grupp efterblivna, märker strax, att bland dem finnes ett påfallande stort antal 5. k. kontrollbarn, d. v. s. fysiskt svaga eller i sjukdomshänseende miss- tänkta barn. Många lida av öron-, ögon-, näs- och svalgåkommor, många äro undernormala i vikt och längd.

De psykiskt efterblivna bruka med hänsyn till graden av sin defekt upp- delas i tre grupper: idioter, imbecilla och debila. Gränserna mellan dessa äro givetvis flytande, och uppdelningen har i främsta rummet praktiskt syfte. De olika grupperna kräva nämligen var för sig olika åtgärder med avseende på vård, undervisning och utbildning m. m. Den engelska lagen av år 1913 rörande intellektuellt undermåliga (The Mental Deficiency Act) lägger till indelningsgrund »social och praktisk duglighet, vilken icke endast beror på intelligensen utan också på emotionella, moraliska, fysiska och sociala fak- torer», och definierar på följande sätt:

»idioter: personer, som från födelsen eller späd ålder äro så djupt defekta, att de icke kunna skydda sig själva från vanliga fysiska faror;

imbecilla: personer, som från födelsen eller späd ålder ha en själslig defekt, som icke stiger till idioti, men som dock är så utpräglad, att de icke äro i stånd att sköta sig själva och sina angelägenheter med vanlig omtanke, eller, om de äro barn, icke kunna läras detta;

debila: personer, som från födelsen eller späd ålder ha en själslig defekt, som icke stiger till imbecillitet, men dock är så utpräglad, att de fordra hjälp, tillsyn och kontroll — för sin egen säkerhets skull och för andras

• Sida 36
•  Original

säkerhets skull —— eller, om de äro barn, visa en förblivande oförmåga att tillgodogöra sig undervisningen i en vanlig skola.»

Barn, som äro så höggradigt efterblivna, att de kunna hänföras till grup— perna idioter och imbecilla, böra icke överflyttas till hjälpklass. För de för- ras (de obildbara sinnesslöas) omvårdnad torde numera i vårt land vara väl sörjt genom tillräckligt antal asyler. För de imbecilla (bildbara sinnesslöa) finnes tillfredsställande undervisning anordnad i såväl dagskolor (externat och samlingsklasser) i de större städerna som i anstalter landet runt. Så länge de sinnesslöas undervisning vid nämnda slag av anstalter, icke är i lag föreskriven —— såsom fallet är beträffande blinda och dövstumma —— har man på ett och annat håll ansett sig nödsakad att i hjälpklass emottaga sådana sinnesslöa barn, vilkas målsmän vägrat sända dem till anstalt av nyssnämnt slag och vilka på den grund annars blivit utan undervisning. Närvaron av sinnesslöa barn i en hjälpklass utgör emellertid ett avsevärt hinder för att arbetet där skall kunna fylla sin egentliga uppgift. Detta hin- der vållas icke blott därigenom att de sinnesslöa, utan nämnvärd nytta för egen del, lägga beslag på oproportionerligt stor del av lärarens tid, utan även därigenom att de genom sitt ofta besynnerliga uppträdande i en vanlig skola falla i ögonen på ett sätt, som utan tvivel kan göra både dem själva och hela hjälpklassen till föremål för en icke önskvärd uppmärksamhet. Föräldrars motvilja mot att barn med lättare psykisk efterblivenhet sam- manföras med avgjort sinnesslöa är fullt förståelig. De sakkunniga ha i annat sammanhang framfört det önskemålet, att skolplikt i lämpliga an- stalter måtte stadgas för bildbara sinnesslöa (jfr sid. 33).

Den tredje gruppen, de debila, är till antalet störst och omfattar den kate- gori barn, för vilken hjälpklasserna äro avsedda. De debila stå å ena sidan så pass nära de normala i utveckling, att deras undervisning med fördel kan inordnas i folkskolans, men äro å andra sidan dock så avgjort efterblivna, att de ha liten eller ingen nytta av att undervisas i en klass av vanlig stor- lek och i enlighet med den allmänna undervisningsplanen. Bristerna i deras andliga utrustning äro, som redan påvisats, ej obetydliga men bli ofta för- bisedda, och de råka ej sällan både som barn och vuxna in i situationer och förhållanden, vilka de sakna förutsättningar att bemästra. Det är en viktig uppgift för skolan som samhällsorgan att i tid uppmärksamma och rätt pla- cera dessa barn.

Hittills ha i vårt land enhetliga principer icke i någon större utsträckning kommit till användning vid uttagning av hjälpklassernas lärjungar. På som- liga orter har sålunda den enskilde läraren i samråd med skolans ledning till hjälpklassen fått överlämna de barn han ansett lämpade därför. De bedöm— ningsgrunder, som i dylika fall använts, ha givetvis mången gång varit allt- för subjektiva. På andra orter har man tillämpat den regeln, att ett barn, som suttit kvar två gånger och således kommit två år efter sin klass, över-

• Sida 37
•  Original

flyttats till hjälpklass. I andra fall ha endast sådana barn uttagits, som i påfallande grad varit andligt undermåliga. Där har man ansett hjälpklas— sen Vara avsedd för sinnesslöa. På återigen andra håll ha barn av denna sist— nämnda typ bestämt avvisats från hjälpklassen och hänvisats till för dem avsedda institutioner, externat eller anstalt. Till hjälpklass har man på sist— nämnda orter endast uttagit barn, som visat sig vara i stånd att kunna draga viss nytta av folkskolans undervisning.

Vid uttagningen av barn till hjälpklass måste givetvis i första hand veder- börande klasslärares medverkan tagas i anspråk åtminstone för anmälan av de barn, som skola komma i fråga. Det torde däremot icke vara lämpligt, att klassläraren själv äger avgöra, om ett barn skall sättas i hjälpklass eller icke. Den allmänna uppskattning av sina lärjungars intelligens, som varje lärare omedelbart gör under skolarbetet, är säkerligen i regel tillförlitlig och av stort värde. En omständighet blir emellertid ej sällan förbisedd vid detta bedömande, nämligen lärjungarnas ålder. Barnen stå under ständig och ojämn tillväxt, såväl kroppsligt som själsligt, och man har svårt att vid bedömandet fasthålla den för olika åldrar typiska utvecklingen. En tolvårs gosse gör måhända ett utmärkt arbete i femte klassen; hans lärare finner honom vara begåvad. En tioåring gör samma arbete endast med svårighet, och läraren bedömer honom som medelmåttig eller obegåvad. I verkligheten kan den yngre befinnas vara den mest begåvade, om vid prestationens värdesättande hänsyn tages till hans ålder. Frånsett den nämnda möjlig- heten till felbedömning är utan tvivel förmågan att utföra skolarbetet lik— väl en god måttstock vid bedömandet av barns intelligens, och lärarens om- döme bör därför noga beaktas, när ett barns överflyttande till hjälpklass överväges.

Av' vikt är emellertid att vid bedömande av intelligensen hos ett barn även äga tillgång till en metod, som helt och fullt tar hänsyn till åldern, och som så långt möjligt bedömer intelligensen oberoende av tillfälligtvis in- präglade kunskaper. En dylik undersökningsmetod, användbar vid barns uttagning till hjälpklass, föreligger i de av den franske psykologen Alfr. Binet tillsammans med Th. Simon utarbetade testserierna för intelligens— mätning.

År 1904 blev det i Frankrike föreskrivet, att intet barn skulle få över- flyttas till hjälpklass utan föregående läkarundersökning. Emellertid sakna- des metodik för dylik undersökning. Binets metod tillkom för att fylla detta behov. Efter år av tålmodigt undersökande av såväl normalbegåvade som defekta barn vid Paris, skolor framlade han en under åren 1905—1911 allt- fort bearbetad serie av prov eller tests, vilken han benämnde: skala för intelligensmätning. Metoden i fråga gör ingalunda anspråk på att denna skala med precisionen hos en termometer skall kunna avläsas intill tionde- dels grader, men en avläsbar skala är den likväl i den meningen, att den är

• Sida 38
•  Original

uppbyggd av standardiserade enheter. Binet har aldrig avsett, att barnens förhållande till denna testserie skulle vara det enda avgörande för uttagning till hjälpklass; tvärtom föreskriver han vid sidan av den rent psykologiska karakteristik, som metoden anger, dels en pedagogisk undersökning av huruvida barnet är i stånd att tillgodogöra sig bjuden undervisning, dels en ingående läkarundersökning angående den somatiska grundval, på vilken defekten inträtt.

Omdömesgillt brukad erbjuder emellertid Binet-Simons testskala eller någon av dess bearbetningar ett värdefullt instrument för bedömande av intelligensen vid den för praktiska syften nödvändiga klassificeringen av intellektuellt efterblivna barn. Med. lic. Alfhild Tamm, som under åren 1919—1932 i egenskap av läkare vid Stockholms folkskolörs hjälpklasser med ifrågavarande metod undersökt omkring 2 000 barn, som varit an- mälda till hjälpklass, säger om densamma: »Felkällor finnas visserligen, men man lär sig snart att taga nödig hänsyn till dem. — — —— Trots sina fel- källor är en genomförd intelligensprövning oändligt överlägsen de pröv— ningar, som förr oftast användes: blott några få frågor på måfå mestadels endast ur kunskapsförrådet.»

Binet-Simons testskala har i vårt land bearbetats av professor G. A. J aederholm i hans omfattande arbete, Undersökningar över intelligensmät— ningarnas teori och praxis.1 Vidare har professor Rudolf Anderberg utarbe— tat en testserie,2 som senare efterprövats3 på omkring 850 barn av fil. licen- tiaterna Vald. Lahne och H. Siegvald. De ha därvid funnit, att den med vissa modifikationer ger tillräckligt säkra resultat för att man skall kunna använda den för praktiskt bruk. En för svenska förhållanden i egentlig mening standardiserad testskala finnes emellertid icke ännu. I Danmark föreligger sedan år 1930 en standardiserad revision av Binet-Simons "test— serie4 på grundvalen av en undersökning, omfattande 1 848 barn. För att möjliggöra dess utförande beviljades av socialministeriet ett anslag på 1 000 kronor, varjämte de två personer, som utförde densamma, under sitt arbete därmed erhöllo fri vikarie för sina lärartjänster. Inte minst med hänsyn till behovet av en enhetlig och tillförlitlig metod för uttagning av barn till hjälpklass vilja de sakkunniga i detta sammanhang föreslå, att åtgärder måtte vidtagas för åstadkommande av en för svenska barn avsedd och genom tillräckligt omfattande undersökningar standardiserad testskala.

1 G. A. J aederholm : Undersökningar över intelligensmätningarnas teori och praxis, Stockholm 1914. ” R. Anderberg: Experimentell intelligensundersökning, Uppsala 1932. ” Lahne: Undersökningar över den psykiska utvecklingen hos gossar i åldern 7—12 år. Arkiv för psykologi och pedagogik. 1926. H. Siegvald: Undersökningar rörande det psykiska utvecklingsförloppet hos gossar och flickor under skolåldern. Arkiv för psykologi och pedagogik, 1927 och 1928. 4 Marie Kirkeland. och Sofie Rifbjerg: Dansk standardiseret revision av Binet-Simons intelli— gensprgöver. Meddelelser fra. udvalget for skolepsykologiske undersyigelser. 1930.

• Sida 39
•  Original

Den numera över hela världen mest begagnade bearbetningen av Binet- Simons metod torde vara den av professorn vid Stanfords universitet i Ame- rika Lewis Terman utförda. Denna bearbetning är av med. lic. Alice Hell— ström översatt till svenska och har tillika med Alfhild Tamms översättning av Binet—Simons schema utgivits under den gemensamma titelnl: Två sche— mata för mätning av intelligensen hos barn.

Med tillhjälp av Binet-Simons metod erhålles en ungefärlig uppskattning av barnets allmänna intellektuella utveckling. Denna uttryckes genom be— greppet intelligensålder. En senare, numera allmänt brukad form för an— givandet av intelligensnivån är att uttrycka den genom det tal — intelli- genskvoten —, som anger förhållandet mellan barnets intelligensålder och dess fysiska ålder. Detta tal utgör ett lätthanterligt och direkt jämförbart mått på intelligensnivån. Någon inblick i de olika sidor av barnets själsliv, som tillsammantagna ge personligheten dess struktur, ger däremot icke Binet-Simons metod. För ett dylikt inträngande krävas helt annorlunda be- skaffade metoder.

Så kallade grupptests, med vilka ett större antal barn prövas samtidigt. ge icke tillräckligt säker vägledning för att ensamt kunna användas vid uttagning av barn till hjälpklass. För en första gallring av ett större antal barn, där det närmast gäller att utröna, vilka barn som böra underkastas en mera ingående individuell prövning, ha dock tests av detta slag visat sig ändamålsenliga och brukades i detta syfte vid den förut omnämnda mycket omfattande undersökningen av engelska skolbarn (jfr sid. 26). I Norge har för skolbarnsundersökningar i differentieringssyfte Dear-burns grupptest kommit till användning, särskilt vid Trondheims folkskolor.2 Även i Vårt land ha dylika prövningsmetoder i något fall kommit till användning.3

Under fasthållande av att mellan normal begåvning och olika grader av undermålighet inga fasta gränser förefinnas utan överallt endast glidande övergångar är man dock ständigt nödsakad att av praktiska skäl uppställa vissa gränser. Till ledning för detta praktiska bedömande ha på grundval av mycket omfattande undersökningar olika förslag till klassificering av barns intelligens med hänsyn till intelligenskvoten (I. K.) framkommit. Här nedan anförda torde vara de mest allmänt vedertagna.

1. Terman i »The measurement of intelligence», 1919: Över 140 ................. genialitet; 120—140 ................. mycket överlägsen intelligens; 110—120 ................. överbegåvning; 90—110 ................. normal- eller genomsnittsintelligens; * A. Tamm och A. Hellström: Två schemata för mätning av intelligensen hos barn, 1926, Slagsta skolas förlag, Fittja.

"” Marie Pedersen: Intelligensprpving av barn. Dearburns gruppetest, Oslo 1933. 3 För Göteborgs folkskolors räkning föreligger sålunda i tryck: Grupprov, avsedda närmast för folkskolans andra och tredje klass, utarbetade av Manne Ohlander och Folke Wessman.

• Sida 40
•  Original

80—90 ................. dumhet, knappt att hänföra till undermå- lighet; 70—80 ................. gränsfall, ibland betecknade som dumhet; ibland som undermålighet; under 70 ................. avgjord undermålighet eller sinnesslöhet.

2. Cyril Burt i »The young Delinquent», 1927:

14—0—1 1 5 ................. övernormal; 115—85 ................. normal; 85—70 ................. efterbliven d 1 70—0 .............. . . . sinnesslö un ernorma '

3. Dr Lewis i »Report of the Mental Deficiency Committee», 1929:

Över 80 ................. normal;

80—70 ................. efterbliven, l:a graden; 70—55 ................. efterbliven, 2:a » 55—50 ................. efterbliven, 3ze » under 50 ................. lägre grad av sinnesslöhet.

De barn som av Terman betecknas som gränsfall mellan dumhet och undermålighet, av Burt som efterblivna och av Lewis som efterblivna av l:a graden ligga samtliga beträffande I. K. inom gränserna 70—80 a 85.

I enlighet härmed angives i de riktlinjer för uttagning av barn till hjälp— klass, vilka återfinnas pä sid. 100, att till dylik klass böra i regel de barn överföras, vilkas intelligenskvot faller mellan talen 70—80. Gränsfall, med en intelligenskvot något över— eller understigande de angivna talen, böra bedömas under hänsynstagande även till övriga förhandenvarande omstän- digheter av psykisk, fysisk eller social natur och åtgärder bestämmas såväl med ledning därav som med hänsyn till de möjligheter, ortens skolorgani- sation erbjuder.

Utförandet av en regelrätt intelligensundersökning fordrar största nog- grannhet och mycken övning, varjämte resultatet måste bedömas med stor urskillning. Det är givet, att det på många orter icke är lätt att erhålla en för utförande av sådana undersökningar lämplig person. Skolläkare, som erhållit för nu ifrågavarande uppgift erforderlig utbildning, finnas för när—- varande icke på långt när att tillgå i behövlig utsträckning, och en läkare, som icke i sin övriga verksamhet har tillfälle att sysselsätta sig med ifråga- varande spörsmål och icke äger någon omfattande erfarenhet av intellek- tuellt efterblivna barn, har icke utan vidare förutsättningar för en dylik undersökning. En med ifrågavarande barntyper förtrogen pedagog, hjälp— klasslärare eller annan, som äger nödig psykologisk skolning och en viss för- farenhet i bruket av ett lämpligt testschema, torde emellertid kunna utföra dylika för praktiskt ändamål avsedda undersökningar.

Där intelligensundersökning icke kan anordnas, bör en pedagogisk pröv- ning äga rum. För denna uppgift torde vederbörande hjälpklasslärare med

• Sida 41
•  Original

hänsyn till den erfarenhet han under sitt arbete med de efterblivna barnen förvärvat ha de största förutsättningarna. En tids prövning i hjälpklassen, innan definitivt beslut om överflyttning fattas, kan i dylika fall vara att anbefalla.

Då, såsom ovan framhållits, ett barns oförmåga att på ett tillfredsstäl- lande sätt fullgöra skolarbetet ofta är rent kroppsligt betingad, är det önsk— värt, att de till hjälpklass anmälda barnen även underkastas noggrann läkarundersökning. Utlåtande över sådan undersökning bör avgivas enligt fastställt formulär.

Avgörandet om lärjunges intagning i hjälpklass bör med hänsyn till de skolorganisatoriska konsekvenserna samt för erhållande av nödig objekti- vitet och auktoritet icke påvila hjälpklassläraren, om också denne verkställt prövningen och tillstyrkt åtgärden, utan bör ligga i vederbörande skol- ledares hand. Överflyttning till hjälpklass bör för övrigt helst icke givas någon uppseendeväckande form, genom inlaga till högre Skolmyndighet eller dylikt, utan i möjligaste mån ske i lika enkla former som överflyttning till varje annan avdelning inom skolan. Där särskild föreståndare för hjälp— klasserna finnes, blir det en administrativ lämplighetsfråga, huruvida över— läraren i de folkskolor, som hysa hjälpklasser, eller nämnda föreståndare bör ha den formella beslutanderätten om de tillstyrkta åtgärdernas verk-— ställande, vilken fråga bör avgöras av vederbörande skolstyrelse.

Överflyttning till hjälpklass bör helst ske vid tidig ålder, dock bör bar— net i regel ha tillbringat ett år i vanlig skolavdelning. Om emellertid hos ett barn efterblivenheten är så påtaglig, att det redan tidigare tydligt framgår, att detsamma icke kan draga någon nämnvärd nytta av vanlig undervis- ning, bör överflyttning, efter noggrann prövning, kunna ske efter kortare tid. I allmänhet bör ett barns skolgång ej uppskjutas enbart därför, att det ter sig efterblivet. Ej minst för efterblivna barn är ett tidigt påbörjande av lämplig undervisning betydelsefullt, då de endast långsamt inhämta kun- skaper, och den första skolåldern torde falla inom den tidrymd, då de ha sin största mottaglighet beträffande såväl kunskapers inhämtande som inövande av goda vanor och social anpassning.

Till hjälpklass böra icke hänvisas barn med svårare sjukdomar eller defekter, såsom utpräglad epilepsi, svår vanförhet, höggradiga hörsel- eller syndefekter, svårartad chorea eller sjukdomar, som verka så kraftnedsät— tande, att lärjungarna ej orka följa vanlig skolundervisning. Sådana barn böra i stället antingen hänvisas till för dem avsedd specialvård och undervisning eller erhålla avkortad undervisning i sina respektive klasser eller enskild undervisning någon timme per dag. Förekommande skolregle— menten innehålla emellertid i anslutning till skolöverstyrelsens »Planer och förebilder etc.» mycket ofta en bestämmelse (vanligen i 5 8) om att erfor-

• Sida 42
•  Original

derligt antal hjälpklasser skola inrättas i distriktets skolor »för undervis- ning av barn, som på grund av sjukdom eller av annan orsak äro efter— blivna, så att de icke kunna draga tillbörlig nytta av skolans vanliga under- visning». Enligt de sakkunnigas mening böra såväl nyssnämnda Planer och förebilder etc. som ock de enskilda skolreglementena vid omarbetning er- hålla sådan formulering av sagda bestämmelse, att därav framgår, att hjälp— klasserna skola vara avsedda för psykiskt efterblivna och ej för sjuka barn.

Debila barn med utpräglat asociala tendenser böra icke heller placeras i hjälpklass. Beträffande dessa vilja de sakkunniga uttala sin anslutning till den av skyddshemssakkunniga framförda tanken om upprättande av jord- brukshem för psykiskt efterblivna såväl gossar som flickor.

Normalbegåvade barn med mer eller mindre starkt framträdande psyko- patiska drag, särskilt de av aggressiv natur, vilka vålla uppfostringsbesvär och inverka störande på undervisningen i vanlig klass, böra heller icke över- flyttas till hjälpklass. Förutom det skälet, att barnen i fråga skulle gå miste om för deras utveckling värdefull intellektuell stimulans, och att obehövlig nedskärning av lärokursen blir en följd av överflyttningen, mötas de av ett okritiskt accepterande från de med ringare omdömesförmåga utrustade efterblivna kamraternas sida, Vilket ger dem en ledarställning, som icke är nyttig varken för dem själva eller för klassen. För att befria de vanliga klasserna från dessa stundom oerhört störande lärjungar och skaffa dem själva en insiktsfull och ändamålsenlig ledning och undervisning böra andra utvägar än hjälpklassundervisning stå till buds. På vissa håll — Uppsala, Göteborg, Stockholm, Norrköping och Linköping — ha i nu nämnd ordning under de senare åren upprättats särskilda avdelningar för ifrågavarande barn. Dessa klasser benämnas efter deras något olika karaktär psykopat- eller observationsklasser.

Bland barn, som anmälas till hjälpklass, finnas icke så sällan sådana som i fråga om sin allmänna intelligensutveckling äro att anse som normalt eller nästan normalt utrustade, men som endast med ytterligt stora svårigheter och mycket bristfälligt kunna lära att läsa. Även med avseende på rätt- skrivningen äro och förbli dessa barn synnerligen svaga. Den jämförelsevis isolerade defekt, som det här är fråga om, benämnes ordblindhet. Barn, som i sådan grad äro behäftade med denna defekt att deras undervisning i vanlig klass är förenad med alltför stora svårigheter, måste i enstaka fall, då lämpligare anordningar saknas, placeras i hjälpklass. Denna åtgärd inne— bär emellertid en i övrigt obehövlig nedsättning av anspråken på dessa barns i det hela normala prestationsförmåga och bör därför icke förekomma annat än i extrema fall eller då ordblindheten är förenad med allmänt svag begåvning. Vid Köpenhamns folkskolor äro sedan höstterminen 1935 tvenne avdelningar för ordblinda lärjungar upprättade. Där förutsättningar härför finnas, torde en dylik anordning böra försökas även i vårt land. Den sär—

• Sida 43
•  Original

skilda undervisning, som på ett eller annat sätt beredes dessa lärjungar, bör komma på ett tidigt stadium, dels därför att de då ha de största intel— lektuella förutsättningarna för läslärande, dels — och icke minst — därför, att ju längre tid svårigheten fixeras, desto mera har den visat sig framkalla psykiska hämningar och störningar av stundom svårartad natur.

Innan föreslagen överflyttning till hjälpklass verkställes, bör barnets målsman underrättas om åtgärden. Det är av stor vikt, att hemmet redan från början får insikt om och förståelse för såväl motiven till som syfte— målet med densamma. De anhörigas inställning till åtgärden är av största betydelse för vinnande av åsyftat resultat, och de böra därför även erhålla någon kännedom om hur arbetet i hjälpklassen bedrives. Överflyttningen bör dock icke vara beroende av målsmans samtycke. Avgörandet om i Vil- ken klasstyp ett barn skall placeras bör ligga hos vederbörande skolled- ning, och en motiverad åtgärd av här ifrågavarande slag torde få anses äga stöd i gällande författning. Kungl. Maj :t har sålunda den 13 februari 1929 fastställt åtgärder enligt % 51 i folkskolestadgan, föranledda av att veder- börande målsman vägrat efterkomma lärjunges hänvisning till hjälpklass. (Regeringsrättens årsbok 1929, E 43.)

Den enskilde klasslärarens principiella inställning till hjälpklassfrågan eller hans eventuella önskan att i sin avdelning behålla en påtagligt efter— bliven lärjunge bör icke heller utgöra hinder för att de lärjungar, som böra komma i fråga, bli prövade för och eventuellt överflyttade till hjälpklass. Varje klasslärare bör därför vara skyldig att till sådan prövning anmäla psykiskt efterblivna barn, som finnas i hans klass. På ett högre stadium med stegrade krav visar det sig nämligen mindre lämpligt att kvarhålla en psy- kiskt efterbliven lärjunge i vanlig klass, och en överflyttning vid högre ålder är ur flera synpunkter långt mindre ändamålsenlig än den tidigare företagna.

Mellan hjälpklasserna och skolans övriga klasser lägga visserligen kur— sernas olika omfattning en klyfta, men i övrigt böra hjälpklasserna så långt möjligt infogas i skolans allmänna liv och all onödig avgränsning undvikas. I enlighet härmed bör möjlighet till återförflyttning av lärjunge från hjälp— klass till vanlig klass alltid finnas. Där återförflyttning företages, bör den föregås av omsorgsfull prövning, om möjligt även innefattande intelligens- undersökning, tillstyrkas av vederbörande hjälpklasslärare och, därest an- nan person verkställt undersökningen, även av denne samt beslutas av skolans ledare.

En sammanfattning av de här angivna riktlinjerna för uttagning av barn till hjälpklass ingår i det förslag till organisations- och undervisningsplaner, som återfinnes på sid. 99 ff. i detta betänkande.

• Sida 44
•  Original

v. RIKTLINJER FÖR UNDERVISNINGEN 1 HJÄLPKLASS.

1 . Allmänna synpunkter.

Hjälpundervisningen för psykiskt efterblivna barn har i vårt land hittills icke varit reglerad av några föreskrifter eller anvisningar i de allmänna skol- författningarna. Folkskolestadgans enda bestämmelse rörande denna sak innehålles i % 10 mom. 2 a, där det heter, att det reglemente, som skall fin— nas för varje skoldistrikt, bland annat även skall innehålla bestämmelser angående »hjälpundervisning för svagt begåvade barn, där sådan är anord- nad». I Kungl. Maj:ts kungörelse av den 29 juni 1921 (sv. förf.-saml. nr 372) stadgas vidare, att särskild undervisningsplan, som dock skall vara av skolöverstyrelsen godkänd, må kunna tillämpas för hjälpklass utan hinder av gällande bestämmelser rörande den allmänna undervisningsplanen för rikets folkskolor i övrigt. I nu nämnda författningar angående folkskolan förutses och medgives sålunda inrättandet av hjälpklasser. Det överlämnas emellertid åt vederbörande skoldistrikt att själva bedöma, hur undervisning av detta slag bör ordnas och bedrivas. Så länge hj älpundervisningen i vårt land allmänt befann sig på experimentets stadium, var frånvaron av be— stämda föreskrifter rörande densamma säkerligen både nyttig och nödvän- dig. Behovet av vägledande bestämmelser och anvisningar har emellertid numera länge gjort sig påmint. Bland de framställningar i denna fråga. vilka blivit remitterade till sakkunniga (jfr sid. 7 ff.), daterar sig den för- sta, sydsvenska hjälpskoleföreningens, redan från år 1924. Önskemålet om att särskilda kursplaner jämte anvisningar måtte utarbetas för undervis— ningen i hjälpklasser har sedermera vid två olika tillfällen, nämligen år 1926 och år 1933, framförts av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskol- lärarförening. I den sista av dessa båda framställningar heter det bland annat: »För ett framgångsrikt bedrivande av arbetet i hjälpskolan behövas ändamålsenliga kursplaner och goda läroböcker. Hjälpskolan saknar i all- mänhet bådadera. Visserligen ha många skoldistrikt särskilda kursplaner för hjälpklasser, av vilka en del äro fastställda av skolöverstyrelsen. De flesta av kursplanerna förete emellertid stor likhet med folkskolans vanliga. Om olikheter förefinnas, bestå de ofta blott däri, att folkskolans kurser besku— rits. Att så blivit fallet, synes i väsentlig grad bero därpå, att man rör sig på ett område, som hittills varit tämligen okänt och icke i tillräcklig utsträck- ning beaktat. Utan att bortse från förefintliga svårigheter, anser dock cen- tralstyrelsen, att erfarenheter på området numera torde finnas i sådan ut- sträckning, att bättre avpassade kursplaner för hjälpskolan böra vara möj- liga att åstadkomma.»

• Sida 45
•  Original

Vid fullföljandet av uppgiften att utarbeta förslag till undervisningsplan för hjälpklasser ha de sakkunniga tagit del av de i bruk varande tim- och kursplanerna för dylika klasser i ett flertal svenska skoldistrikt, som redan inrättat hjälpundervisning för psykiskt efterblivna barn. I ett icke ringa antal sådana skoldistrikt tillämpas i mer eller mindre oförändrad form ett- dera av de två förslag till tim- och kursplan, som under senare år blivit publicerade av sydsvenska hjälpskoleföreningen.1 Även de sakkunniga ha i den utsträckning, som befunnits lämplig, begagnat sig av dessa förslag. Därjämte ha undervisningsplaner för hjälpklasser på vissa orter i våra grannländer samt i Österrike och Tyskland varit tillgängliga och rönt be- aktande under arbetet.

De av de sakkunniga utarbetade förslagen till tim— och kursplaner ingå som bilaga till detta betänkande och återfinnas på sid. 99 ff.

Det har redan tidigare blivit påpekat, att folkskolans hjälpundervisning har en dubbel uppgift: att bereda de psykiskt efterblivna barnen en för dem avpassad undervisning och att befria övriga klasser från det hinder i arbe- tet, som de mycket svagt begåvade barnen där utgöra. Det förstnämnda syftet förutsätter emellertid, att undervisningen i hjälpklasserna erhåller en sådan utformning, att den på ett ändamålsenligt sätt motsvarar de efter- blivna barnens särart och behov. Detta gäller både i fråga om det som skall behandlas i skolan (lärokursen) och det sätt, på vilket skolarbetet bedrives (undervisningsmetoderna). En hjälpundervisning, som skiljer sig från den vanliga endast därigenom, att kurserna äro kortare och arbetstempot lång- sammare, är icke tillfredsställande. Därtill skilja sig de efterblivna barnen alltför mycket från dem, för vilka den vanliga skolundervisningen är av- sedd, såväl med avseende på den intellektuella utrustningen som ock i fråga om de uppgifter, som i allmänhet vänta dem senare i livet och för vilka sko- lan på bästa sätt skall förbereda dem.

De psykiskt efterblivna äro i sitt kunskapsliv och sin tankeverksamhet i mycket hög grad bundna vid sådant, som de själva kunna erfara och med egna sinnen uppfatta. Begreppsbildningen är synnerligen ofullständig, och de ha svårt att höja sig till en mera generell uppfattning om tingen och deras sammanhang. De härav föranledda svårigheterna bidraga till att den vanliga skolundervisningen, som i stor utsträckning använder språkliga och begreppsmässiga medel vid kunskapsmeddelandet, icke passar för de svagt begåvade. Tyngdpunkten i skolarbetet bör för deras del förskjutas från det teoretiskt—verbala till det praktiskt-manuella planet. Barnens nedsatta fatt-

1 »Förslag till undervisningsplan för hjälpklasser» (av A-form) är tryckt i Skola och sam- hälle, 1928, häfte 5. »Förslag till riktlinjer för arbetet i hjälpklasser av B-formem är tryckt i Hjälpskolan etc.. 1930, häfte 2.

• Sida 46
•  Original

ningsförmåga kräver, att undervisningen erbjuder dem ett tillräckligt yttre stöd för uppfattningen av det som skall inhämtas. Det behöves sålunda i första hand och i största möjliga utsträckning en påtaglig åskådlighet i alla ämnen och på alla stadier. Icke blott synen utan även övriga sinnen böra därvid tagas i bruk, och barnen skola i största möjliga utsträckning beredas tillfälle att själva syssla med de ting, som behandlas. De efterblivna behöva bokstavligen »gripa för att kunna begripa». Närhelst ett klargörande eller ett fördjupande kan vinnas i undervisningen med hjälp av manuell verk- samhet, bör sådan komma till användning som åskådnings- och uttrycks- medel. Barnens självverksamhet bör sålunda flitigt tagas i bruk och detta gäller även i fråga om inre uppfattning, tänkande och talande. Vid hjälp- skolans undervisning måste ofta direkt inövning på praktisk väg träda i stället för den intellektuella tillägnelsen av insikter och lärdomar.

Kravet på omedelbar åskådlighet innebär,att hj älpskolan i avsevärt högre grad än den vanliga folkskolan måste hämta sin lärokurs från barnens när- maste omgivning och ur deras egen erfarenhet. Den efterblivnes andliga synkrets är begränsad till det område, han behärskar med sina sinnen, och i den mån mera avlägset liggande ämnen böra upptagas i hjälpskolans undervisning, måste därför begränsning ske till sådant, som kan anknytas till det för barnen bekanta och som därjämte medger en konkret och åskåd- lig behandling. (Jfr anvisning 2 till kursplanen för geografi, naturkunnighet och historia.)

Ett normalt utrustat barn förvärvar redan före inträdet i skolåldern och även därefter undan för undan utan planmässig påverkan ett rikt förråd av föreställningar och begrepp, som skolundervisningen kan förutsätta och bygga vidare på. Den efterblivne saknar i hög grad denna förmåga att på egen hand lära av erfarenheten. Ting och företeelser ur det dagliga livet, vilka andra barn redan tidigt äro väl förtrogna med, äger den efterblivne långt senare ingen tillfredsställande uppfattning om. En av hjälpundervis- ningens första och angelägnaste uppgifter bör därför vara att genom sinnes— övningar och en lämplig åskådningsundervisning avhjälpa de brister, som i här berörda avseende finnas hos de svagt begåvade barnen.

De konstitutionella faktorer, som förorsaka intellektuella defekter hos de efterblivna, göra sig merendels märkbara även på det kroppsliga området. Större eller mindre svårigheter att koordinera och behärska musklernas arbete förekomma sålunda ofta, särskilt i fråga om mera komplicerade rörel- ser (gång, artikulation, skrivning etc.). Även då det gäller att förvärva ma- nuella färdigheter, ha de efterblivna i allmänhet större svårigheter att be- mästra än normalt utrustade barn. Det är uppenbarligen synnerligen vik— tigt, att arbetet i hjälpskolan. även inriktas på att övervinna defekter av nu omtalat slag. Bland medel, som därvid stå till buds, må nämnas artikulationsundervisning, arbetsövningar, slöjd, gymnastik och rytmiska

• Sida 47
•  Original

övningar av olika slag. I fråga om de egentliga skolämnena äro de efter— blivna barnens möjligheter att nå resultat synnerligen starkt begränsade. Både av denna anledning och emedan de efterblivnas undervisning och utbildning, såsom redan förut påpekats, bäst kan främjas i anslutning till manuell verksamhet, böra de praktiska skolämnena intaga en mycket fram— skjuten ställning i hjälpskolan. Det har ovan framhållits, att de efterblivna icke sällan lida av hämningar även på det motoriska området, äro tafatta i sina händer och ha svårigheter att koordinera sina rörelser. I slöjden och övriga manuella läroämnen har skolan ett verksamt medel att övervinna nyssnämnda svårigheter och att uppöva barnens handaskicklighet, vilket är så mycket viktigare som dessa barn för framtiden oftast bli beroende av sina händers arbete. Genom att skänka ett påtagligt resultat har det manuella arbetet Vidare framför de teoretiskt betonade skolämnena förmå- gan att egga verksamhetslusten samt att stärka uthålligheten och vilje- kraften — egenskaper, som ofta äro svagt utvecklade hos ifrågavarande barn.

Enär den psykiska efterblivenheten betingas av faktorer, som ha sin grund i barnens en gång för alla givna natur, kan hjälpundervisningen icke råda bot för nämnda defekter i och för sig. Hjälpklassläraren bör dock på bästa sätt söka hjälpa varje enskild lärjunge att i möjligaste mån över— vinna de svårigheter, som äro särskilt framträdande för honom. Detta för- utsätter ett ingående studium av barnen och av deras förhållanden såväl inom som utom skolan. Över de iakttagelser, som härunder göras, böra fort- löpande anteckningar (personalakter) föras. Dessa anteckningar skola följa barnen från klass till klass för att vid skoltidens slut tjäna som vägledning för eftervården.

Uppgiften att i skolan fostra och vägleda lärjungarna med avseende på deras karaktärsutveckling är beträffande de efterblivna barnen synnerligen viktig. Deras svårighet att förstå människor och sammanhang göra dem till en viss grad benägna för asocialt uppträdande. Det är därför nödvän— digt att under hela skoltiden målmedvetet använda alla de tillfällen, som skolarbetet, leken och samvaron i övrigt erbjuda till att praktiskt vänja barnen vid förståelse för och samarbete med andra samt vid respekt för lagar och bestämmelser. Det är av särskild vikt, att de etiska föreställ- ningarna på ett för barnen begripligt sätt direkt anknytas till deras egna erfarenheter. Även i detta avseende är omedelbar inövning genom praktisk tillämpning nödvändig för verklig tillägnelse. Det ligger i sakens natur, att hjälpskolan ej kan bibringa sina elever något större mått av vetande och kunnande. Av desto större betydelse är att goda vanor inövas samt att arbetsglädjen och ansvarskänslan väckas och utvecklas.

• Sida 48
•  Original

2. Läroämnen och timplaner.

I vidstående tabell återfinnes det sammanlagda antalet veckotimmar i sjuklassig skola enligt den timplan de sakkunniga föreslå för sjuårig hjälp- skola av A—form (sid. 102). För jämförelse anföras även motsvarande tim- tal i de undervisningsplaner, som tillämpas för hjälpklasserna vid Stock- holms och vid Göteborgs folkskolor, samt slutligen även timtalen enligt 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor.

Av tabellen framgår, att de sakkunniga föreslå, att samma läroämnen skola vara företrädda i hjälpskolan som i den vanliga folkskolan. Det skulle kunna ifrågasättas, om icke sinnesövningar borde införas som särskilt läro- ämne. Det har dock befunnits vara lämpligare att låta övningar av detta slag ingå i hembygdsundervisningen och de därtill anknutna verksamhets- övningarna. De viktigaste olikheterna mellan de tre anförda för hjälpklas- serna avsedda timplanerna äro omnämnda och förklarade i anmärkningarna till tabellen. Den största skillnaden mellan timplanen för rikets folk- skolor och de för hjälpklass avsedda timplanerna ligger däri, att ett större utrymme beretts åt slöjd och hushållsgöromål. Från och med femte klassen är enligt de sakkunnigas förslag inemot en tredjedel av den disponibla tiden anslagen åt sistnämnda ämnen. De praktiska läroämnenas stora be- tydelse, då det gäller att giva psykiskt efterblivna barn en för dem lämpad undervisning, har redan förut berörts. Nu kan givetvis den invändningen göras, att de svagt begåvade barnen, som ha synnerligen svårt att nå tillfredsställande resultat i sådana viktiga ämnen som modersmålet och räkning, snarare borde få ökad tid i skolan för dessa ämnen, och att i varje fall den därför anslagna tiden icke borde vara lägre i hjälpsko- lan än i vanlig folkskola. Lärjungarnas bristande fattningsförmåga sätter emellertid mycket snäva gränser för möjligheterna att bibringa dem nå- got större mått av kunskaper i de teoretiskt betonade läroämnena. Resul- tatet skulle fördenskull icke bli så avsevärt mycket bättre, även om mera tid ägnades däråt. Därtill kommer, att undervisningen i kunskapsämnena på grund av de stora svårigheter, barnen här ha, i hög grad tröttar dem, och att därför en inskränkning i timtalet inom detta område är behövlig, om skolarbetet inte skall bli alltför ansträngande och därigenom olustbetonat. Den uppövning av barnens handaskicklighet och praktiska arbetsduglig- het, som bland annat slöjdundervisningen avser att åvägabringa, kan uppenbarligen bli av den allra största betydelse för lärjungarnas framtida verksamhet, under det att de aldrig kunna bli i stånd att med framgång sköta någon uppgift, som ställer större anspråk på teoretiska kunskaper eller färdigheter. De efterblivna barnen äro, som redan tidigare blivit på- pekat, ofta hämmade även i manuellt avseende, och de behöva fördenskull

• Sida 49
•  Original

L ä r o 5. m n e n jude säck?”- liblliliisshtjäfp- Våt—lufiåeborgs nEfiLfiii'ni'lichZts gas ors ag klasser Ja p asser folkskolor Kristendomskunskap ......... 13 14 14 14 Modersmålet : Tal- och läsövningar ........ 35 40 37 37 Skrivning .............. 23 22 25 34 Räkning och geometri ........ 26 27 26 31 Hembygdsundervisning med arbets- övningar ............... 15 13 211 17 Geografi ............... Naturkunnighet ........... 21 16 13 31 Historia ................ —2 Teckning ................ 4 4 4 71/2 Sång .................. 3 g. 5 fl. 4 4 g. 5 fl. 81/2 Gymnastik ............... 16 g. 14 fl. 14 14 18 Summa 156 154 158 g. 159 H. 198 Trädgårdsskötsel ........... — — — —- Slöjd .................. 44 g. 32 fi. 42 g. 30 H. 42 g. 28 fl. (20)s Hushållsgöromål ............ 12 12 13 _3 Summa 200 196 200 (218)s

¹ Timplanen för Göteborgs hjälpklasser, som i huvudsak överensstämmer med sydsvenska hjälp- skoleföreningens förut omnämnda förslag (jfr sid. 45), har avsevärt större antal timmar för hem- bygdsundervisning med arbetsövningar än de båda andra i tabellen anförda timplanerna för hjälp- klasser. Detta sammanhänger med det förhållandet, att dessa senare upptaga slöjd även i första och andra klass, under det att Göteborgs timplan på nämnda stadium saknar sagda ämne och i stället har ökad tid till arbetsövningarna. Timtalet för slöjden i de båda nämnda klasserna är sam- manlagt 6 (de sakkunniga), respektive 8 (Stockholm). 2 För historia upptager timplanen för Göteborgs hjälpklasser ingen särskild tid. Undervisning i detta ämne meddelas i stället på den åt modersmålet och hembygdsundervisningen anslagna tiden.

³ För slöjd och hushållsgöromäl upptager timplanen för rikets folkskolor icke något visst tim- tal, enär sagda ämnen icke äro obligatoriska. Då slöjden är företrädd med fyra timmar per vecka i samtliga klasser på. folkskolestadiet, vilket ofta är fallet, blir sammanlagda timtalet för sagda ämne för hela skoltiden 20 veckotimmar. På småskolestadiet förekommer slöjden endast mera sällan i den vanliga folkskolan. Undervisning i hushållsgöromäl för flickor förekommer i många skoldistrikt med fem timmar i veckan för flickor tillhörande sjunde klass, och lärjungar, som deltaga i denna undervisning, erhålla då i regel befrielse från ett motsvarande antal timmar i andra ämnen: (Jfr Kungl. Maj:ts kun- görelse av den 29 juni 1921, sv. förf.-saml. nr 372.)

• Sida 50
•  Original

en långvarig och mångsidig träning, om de icke även på detta område, som dock praktiskt taget innesluter deras enda förvärvsmöjlighet, skola vara. alltför handikappade vid sitt utträde i livet.

Med avseende på de för olika ämnen föreslagna timtalen må nämnas, att de sakkunniga tagit under övervägande, om icke även den för kristen— domskunskap anslagna tiden borde reduceras i ungefär samma omfattning som skett beträffande övriga ämnen. Det har emellertid ansetts, att någon väsentligare minskning icke borde ske, enär den möjlighet att i fostrande riktning påverka barnens karaktär, som kristendomsundervisningen inne— bär, icke är mindre välbehövlig i hjälpklasserna än i den vanliga folkskolan.

Den för sångundervisning direkt anslagna tiden är avsevärt mindre än i undervisningsplanen för rikets folkskolor. Sång bör emellertid ofta före— komma som omväxling och avbrott i den dagliga undervisningen. (Jfr anvisning 5 till kursplanen för sång.)

Den av de sakkunniga föreslagna timplanen för hjälpklasser av A-form företer, som tabellen visar, stor överensstämmelse med de timplaner, som gälla för Stockholms och Göteborgs hjälpklasser. Den största av— vikelsen gäller ämnesgruppen geografi, naturkunnighet och historia, som enligt de sakkunnigas förslag har högre timtal än i någon av de båda övriga. Avsikten härmed har varit att ge större omväxling och ett sakligt innehåll åt skolarbetet. Att timtalet för modersmålet (läs- och talövningar) i unge— fär motsvarande grad minskats torde icke behöva tillmätas någon större betydelse, då undervisningen i de först nämnda ämnena i stor utsträckning även innebär tal-, läs- och skrivövningar.

Timplanen för klasserna 1—2 har i här framlagda förslag en i viss mån annan karaktär än beträffande de följande klasserna. Det har nämligen ansetts vara önskvärt, att undervisningen på lågstadiet i hjälpskolan hål- les tillsamman utan fixerade gränser mellan olika ämnen. De angivna tim— talen äro fördenskull närmast avsedda att tjäna som ledning för undervis— ningstidens disponering och icke att vara utgångspunkt för ett för varje dag fast bestämt arbetsschema. En på här angivet sätt beskaffad timplan anbefalles i den av sydsvenska hjälpskoleföreningen utarbetade, förut om- nämnda undervisningsplanen för hjälpklasser av A—form och förekommer i ett flertal av skolöverstyrelsen under senare år fastställda undervisnings— planer, för vilka nyssnämnda förslag har tjänat som förebild. Anordningen i fråga är sålunda prövad och har befunnits vara ändamålsenlig. Även i övriga klasser torde en viss frihet till avvikelser från schemat böra med— givas för att önskvärd koncentration i undervisningen må komma till stånd. (Jfr anvisning 2 på sid. 105.)

Enär undervisning i trädgårdsskötsel endast kan förekomma under viss del av året, har ingen bestämd tid upptagits på timplanen för detta ämne. Behövlig tid får i stället vid lämplig väderlek tagas från övriga ämnen.

• Sida 51
•  Original

Det är enligt de sakkunnigas mening synnerligen önskvärt, att de efter— blivna barnen beredas tillfälle att deltaga i arbetet i skolträdgården, då sådan finnes.

Undervisning i hushållsgöromål har föreslagits för de större flickorna (från och med femte klass) i samtliga skolformer. Härtill ha anslagits fyra timmar i veckan (en dag) mot annars vanligen förekommande fem timmar. Anledningen till denna reducering i timtalet är, att den teoretiska lektion, som brukar höra till varje skolköksdag, skulle falla bort och ersättas med behövliga anvisningar i direkt anslutning till det praktiska arbetet. Då un- dervisning av detta slag av en eller annan anledning ej kan ordnas, bör tiden för slöjd ökas med motsvarande antal timmar.

I en hjälpskola organiserad enligt tredje B—formen (Hj-B 3) består en och samma läraravdelning i regel av såväl nybörjare som av lärjungar till— hörande skolans övriga åldersstadier. Då detta uppenbarligen medför stora olägenheter för undervisningen, föreslå de sakkunniga en sådan anordning, att läraren sex timmar i veckan har att undervisa de till småskolestadiet hörande barnen ensamt för sig, nio timmar i veckan åter de till folkskole— stadiet hörande barnen likaledes ensamt för sig och slutligen alla barnen tillsammans under 13 timmar i veckan. Slöjdundervisningen är ej inräk— nad häri. Anordningen belyses närmare av det exempel på arbetsordning, som återfinnes på sid. 105. Under vissa omständigheter torde en sådan anordning vara behövlig även för nedre avdelningen av hjälpskola enligt andra B-formen (Hj—B 2). De sakkunniga ha fördenskull för sådan avdel— ning upptagit två alternativa timplaner, en med och en utan uppdelning av klassen.

Då de yttre förutsättningar, under Vilka hjälpklasser komma till stånd, kunna vara mycket skiftande på olika orter, böra de lokala myndigheterna äga en Viss frihet, när det gäller att ordna och upprätthålla hjälpunder- visning för psykiskt efterblivna barn. De sakkunniga anse därför, att de av dem föreslagna timplanerna icke böra fastställas till ovillkorlig efter— rättelse utan endast böra vara avsedda att tjäna till huvudsaklig ledning. Tim- och kursplaner för hjälpklasser böra. dock fortfarande på sätt som föreskrives i Kungl. Maj:ts kungörelse av den 29 juni 1921 fastställas av skolöverstyrelsen.

3. Kursplaner och metodiska anvisningar.

Nedan anförda synpunkter äro ämnade att i vissa avseenden närmare belysa de tankar och avsikter, som varit vägledande vid utformningen av de sakkunnigas i bilaga 1 återgivna förslag till kursplaner jämte anvis— ningar.

• Sida 52
•  Original

Kursurvalet för kristendomsundervisningen avser å ena sidan att fast- hålla vid de grundtankar, som kommit till uttryck i undervisningsplanen för rikets folkskolor, å andra sidan att inrymma blott sådana mer elemen- tära moment, som äro tillgängliga för de elever, varom här är fråga. Den starka begränsning av lärostoffets omfattning, Vilken är nödvändig på grund av lärjungarnas svagare fattningsgåvor, hänför sig i första rummet till de mera dogmatiskt betonade delarna av kristendomsundervisningen, främst sammanfattningen av tros— och livsåskådningen. Denna del av undervisningen, som är förlagd till det avslutande skolåret, bör allenast avse att i direkt anslutning till lästa texter och med praktisk tillämpning inskärpa sådana religiösa och etiska sanningar, som äro av grundläggande betydelse. Onödig vidlyftighet och svårfattliga utläggningar måste givet- vis sorgfälligt undvikas. Inlärande av en mer eller mindre omfattande kurs är icke det, som kristendomsundervisningen i hjälpskolan närmast syftar till. Dess främsta uppgift är att i god riktning påverka lärjungarnas etiska och religiösa utveckling. Detta syfte vinnes icke genom begreppsmässiga utredningar, vilka dessa barn sakna förutsättningar att uppfatta och till— ägna sig, utan genom förtroliga samtal om enkla, mänskliga förhållanden, som ligga inom barnens egen erfarenhetskrets. Abstrakta moralbegrepp väcka i mycket ringa grad motsvarande föreställningar i deras medvetande. Lärarens enkla, livfulla och målande berättande kan däremot rycka bar- nen med, ge impulser åt deras vilja, väcka eftertanken och skänka var— aktiga intryck.

Lärarens berättande bör alltså av nämnda skäl vara det väsentliga vid kristendomsundervisningen och bör fortfara att så vara, även sedan lär- jungarnas läsfärdighet medgiver användandet av bibel och textbok. Berät- telseurvalet bör göras med noggrant hänsynstagande till barnens utveck- lingsståndpunkt. Även de enklaste och lättfattligaste bibliska berättelserna erbjuda mycket för de minsta barnen otillgängligt med avseende såväl på den yttre föreställningskrets, varur de hämtats, som på deras tankeinne- håll. En förberedande undervisning med stoff hämtat från barnens egen erfarenhetsvärld torde vara behövlig för att bana vägen för en till bibelns innehåll anknuten etisk—religiös undervisning. Med hänsyn till de efter— blivna barnens utpräglade minnessvårigheter bör det för memorering av- sedda lärostoffet ytterligt starkt begränsas.

Den för det avslutande skolåret — sjätte eller sjunde klassen —— före— slagna kyrkohistoriska kursen avser icke att framställa ett eller annat av— snitt ur kyrkans historia, något som i och för sig torde ligga utanför hjälp- skoleundervisningens uppgift. Syftet med nämnda kursmoment är helt en- kelt att genom konkreta skildringar av religiöst präglade gestalter till har— nen förmedla något av det för religionen väsentliga.

• Sida 53
•  Original

b. Modersmålet.

Målet för modersmålsundervisningen måste givetvis vara betydligt mera anspråkslöst i hjälpskolan än i folkskolans övriga klasser, och det bör be— stämmas dels med hänsyn tagen till lärjungarnas begränsade utvecklings- möjligheter och dels under beaktande av vad som ute i livet kan komma att fordras av dem i fråga om språkliga färdigheter. Under hur enkla för— hållanden en människa i våra dagar än lever, behöver hon äga förmåga att muntligen meddela sig med andra beträffande sådant, som ligger inom hennes erfarenhetsområde. Hon bör vidare kunna läsa sådan text, som till innehåll och form motsvarar hennes fattningsförmåga, och slutligen bör hon kunna avfatta ett brev eller annan enkel skrivelse på ett begripligt sätt. Hjälpskolans uppgift bör vara att bibringa sina lärjungar de språk— liga färdigheter, som krävas för ovan nämnda uppgifter. Den bör därjämte även sträva efter att hos barnen väcka håg för läsning.

Då de efterblivna barnen för sin uppfattning i hög grad äro beroende av omedelbara sinnesintryck och konkreta föreställningar, måste moders- målsundervisningen i hjälpskolan alltid präglas av en saklig och konkret åskådlighet. Vid de språkliga övningarna gäller det sålunda i första hand att för barnens uppfattning aktualisera ett sakligt innehåll som underlag och utgångspunkt. Äskådliggörandet bör därvid ej inskränkas till enstaka begrepp utan även omfatta handlingar och sammanhang. Enkel »drama- tisering» bör ofta tagas till hjälp för att levandegöra de språkliga övning- arnas innehåll. Det kan därvidlag icke vara fråga om annat än att barnen under lekens form efterhärma och utföra handlingar, som lämpa sig för behandling i tal-, läs— och skrivövningar. Det är vidare synnerligen ange— läget, att undervisningen i modersmålet nära anknytes till det sakliga inne- håll, som samtidigt är aktuellt i skolans övriga ämnen, och undervisningen i dessa bör bedrivas på sådant sätt, att barnens språkliga färdigheter även därunder övas och befrämjas.

Av stor vikt är även att det språk, som läraren använder och som i öv- rigt brukas vid undervisningen, är konkret och lättfattligt. Bristen på för hjälpklasser lämpliga läro- och läseböcker är emellertid alldeles särskilt besvärande i fråga om modersmålsundervisningen. I början böra barnen tillåtas att även i skolan använda egna, av hembygdens dialekt präglade talesätt och rättandet därav bör ske med försiktighet. Slutmålet bör vara att lära dem använda ett vårdat talspråk.

Ett icke ringa antal bland de psykiskt efterblivna barnen lida av mer eller mindre utpräglade talfel. Slapp och otydlig artikulation är därjämte ett mycket vanligt kännetecken på dessa barn. Även om lindrigare talfel eller vårdslöst uttal icke behöver utgöra något direkt hinder i den fram- tida verksamheten, är det ändock önskvärt, att sådana defekter i görli— gaste mån bortarbetas, enär de lätt utsätta den som lider därav för löje

• Sida 54
•  Original

från kamraters sida och på grund därav verka hämmande. Övningar för vin— nande av tydligt uttal (artikulationsövningar) med samtliga barn i hjälp- klasserna äro fördenskull väl motiverade. Barn som lida av utpräglade tal- defekter höra om möjligt därjämte erhålla individuell behandling utanför den egentliga klassundervisningen (jfr anvisning 6 sid. 119).

De i Vissa klasser föreslagna övningarna i att använda vanliga hövlighets- uttryck, att framföra bud etc. kunde uppenbarligen även ha hänförts till exempelvis hembygdsundervisningen. Övningar av detta slag, vilka böra bedrivas i verklighetstrogna former, äro särskilt väl behövliga i hjälpklass, enär de efterblivna barnen endast mycket ofullständigt och ofta felaktigt lära omedelbart av andras beteende. Fostran till hövlighet och goda vanor bör givetvis dessutom även ske direkt under den dagliga samvaron i skolan.

Beträffande undervisningen i modersmålets skriftliga behandling bör en stark begränsning iakttagas. På grund av bristande förmåga av logiskt tän- kande kunna de svagt begåvade barnen icke tillgodogöra sig någon syste- matisk undervisning i språklära, och kunskaper av detta slag, som de möj- ligen rent minnesmässigt äro i stånd att inlära, bli utan värde, enär hjälp- skolans lärjungar i hög grad sakna förmåga att i enskilda fall tillämpa all- männa regler. Av det sagda följer också att rättskrivningsundervisningen ej bör grundas på ortografiska regler utan på inövning genom artikulering, stavning och skrivning etc. Övningar av detta slag böra emellertid be- gränsas till det ordförråd, som barnen verkligen kunna tänkas komma att själva bruka. Ord, som endast mera sällan förekomma i enkel brevstil eller vårdat talspråk, böra sålunda icke upptagas till behandling i rättskriv- ningsundervisningen. Användningen av alfabetiskt ordnad ordlista anbe- falles i kursplanen från och med fjärde klassen. I fråga om interpunkte— ringen av barnens skrivningar bör man i hjälpklasserna söka inöva an- vändningen av stor bokstav, punkt och frågetecken men avstå från sträng- are tillämpning av övriga regler om skiljetecknen.

Som ett led i strävan att ge barnen praktiskt användbara färdigheter anbefalles i kursplanen att ofta låta dem skriva sina uppsatser i brevform. I de högsta klasserna böra även andra praktiska skrivelser av enklaste slag övas. Ett urval av de härunder åstadkomna skrivelserna böra på lämpligt sätt förvaras av barnen för att sedermera kunna tjäna som formulärsam— ling. (Jfr även anvisning 3 sid. 145.)

e. Räkning och geometri.

Undervisningen i räkning och geometri har i hjälpklasserna till uppgift att med särskild hänsyn till vad som fordras för att kunna komma till rätta med det dagliga livets enklare uppgifter bibringa barnen en efter deras förmåga avpassad färdighet i räkning samt någon övning i att uppfatta, mäta och beräkna storheter av mycket enkelt slag.

• Sida 55
•  Original

Med avseende på förmågan att tillgodogöra sig räkneundervisningen förete barnen i en hjälpklass i regel synnerligen stora olikheter. En på för— hand uppgjord kursplan kan fördenskull icke i detalj följas beträffande alla barnen. Undervisningen måste på lämpligt sätt individualiseras, och de till en läraravdelning hörande barnen böra sammanföras i olika grupper allt efter ståndpunkt med avseende på räknefärdigheten (jfr anvisning 1 sid. 125). Då flera hjälpklasser äro samlade i ett skolhus, har man på sina håll försökt den anordningen att förlägga räknelektionerna för samtliga av- delningarna till samma tider. Under dessa lektioner låter man de kunni- gare barnen deltaga i undervisningen i en högre klass än den egna, under det att de svagaste flyttas ned i en lägre klass. En sådan anordning försvå- rar emellertid önskvärd anknytning mellan räkningen och övriga ämnen och torde knappast böra anbefallas (jfr anvisning 5). Då en läraravdelning består av flera årsklasser, bör emellertid uppdelningen i räknegrupper kunna göras oberoende av till vilken årsklass inom avdelningen de olika barnen formellt räknas höra.

I de till kursplanerna fogade anvisningarna betonas nödvändigheten av att räkneundervisningen präglas av en konkret åskådlighet, och att den in- riktas på sådana uppgifter och färdigheter, som kunna ha praktisk bety- delse för just de barn, varom här är fråga. De efterblivnas svårighet att rätt använda ett visst förfaringssätt under nya omständigheter kräver, att övningsuppgifterna i största möjliga utsträckning äro just sådana, som komma att möta dem i det praktiska livet. Det är av särskild vikt, att största möjliga säkerhet inövas i de enkla grundläggande räkneoperatio- nerna och inom det lägre talområdet. Huvudräkning (särskilt med pengar), som är den i det dagliga livet mest brukade räknefärdigheten, bör intaga en mycket framskjuten plats i undervisningen (jfr anvisningarna 3 och 6). Mera invecklade talförhållanden och räkneoperationer ha de efterblivna icke förutsättningar att förstå. I den mån decimalbråk och allmänt före— kommande former av procenträkning (t. ex. rabatt) böra upptagas till be- handling, måste syftet inskränkas till inövning av sådana, helst förenklade, tillvägagångssätt, som kunna hjälpa barnen att lösa uppgifter av vanligt förekommande slag (anvisning 7). Även beträffande räkneundervisningen är bristen på för hjälpklasserna avsedda läroböcker mycket kännbar.

d. Hembygdsundervisning med verksamhetsövningar.

Hembygdsundervisningen bör av flera skäl vara ett av hjälpskolans cen- trala ämnen. Redan den omständigheten, att de efterblivna barnens all- männa begränsning hindrar deras intellekt att omspänna samma vidd som de normalbegåvades, gör det naturligt, att hembygden blir den ram, inom vilken deras kunskaper i geografi, naturkunnighet och historia huvudsak-

• Sida 56
•  Original

ligen hämtas. Vidare kräves, på grund av barnens bristande uppfattnings- och föreställningsförmåga samt osäkra minne, att det undervisningsstoff, som bjudes dem, är av en näraliggande, s. a. s. handgripligt påtaglig natur, för att deras kunskaper så långt som möjligt må bli en ur åskådning och erfarenhet förvärvad egendom och icke meningslösa ord— minnen. Slutligen behöva dessa barn i högre grad än andra direkt vägled- ning beträffande de levnadsförhållanden, i vilka de röra sig, t. ex. med avseende på ordning och renlighet, kroppsvård, hövlighetsvanor, hur man bör bete sig i olika situationer: på gatan (trafikregler), på den allmänna lek— platsen, på resor och utflykter (naturskydd, djurskydd) o. s. v.

Hembygdsundervisningen avser således att bibringa hjälpklassernas lär- jungar ett kunskapsinnehåll, vilket på samma gång som det är omedelbart aktuellt också kan utgöra en grundval för fortsatt undervisning i olika ämnen. Det väsentligaste i denna undervisning är dock dess avsiktliga, direkta påverkan av barnens såväl intellektuella som kroppsliga utveck- ling, häri inrymt sinnesförmögenheter, manuell förmåga, kroppslig rörlig— het och jämvikt, föreställningsförmåga, minne o. s. v. Varje hjälpklass- lärare, som emottagit nya lärjungar, märker nämligen mycket snart, att efterblivenheten i kunskapshänseende är av mindre avgörande betydelse än de hämningar eller skador i själva de själsliga eller kroppsliga funktio- nerna, som småningom träda i dagen. Särskilt bland de barn, som hänvisas till hjälpskolans första klass, förekomma ej sällan sådana, som i sin ut— veckling ännu stå kvar i småbarnsåldern och icke äro mogna för egentlig skolundervisning. För dessa barn erfordras sådana allmänt förberedande övningar, vilka här sammanfattas under benämningen verksamhetsöv- ningar, och vilka lämpligen falla inom hembygdsundervisningens ram.

Ett för alla intellektuellt efterblivna barn gemensamt drag är deras bristande förmåga av uppmärksamhet. Iakttager man de efterblivna bar- nen såväl vid undervisningen som i deras fria sysselsättningar, finner man två tydligt utpräglade uppmärksamhetstyper: de tröga, abnormt lång- samma, som aldrig hinna med att uppfånga intrycken, samt de oroligt liv- liga, förströdda, fladdrande, som icke äro i stånd att lugnt aktgiva på vad som är för handen, därför att ständigt nya retningar överfar'a deras sinnen utan att få tid att tränga in till medvetandet. Man märker dessutom, hur starkt intermitterande uppmärksamheten hos ett och samma barn kan vara, hur beroende av känsloläget, av det kroppsliga befinnandet o. s. v.

Härtill kommer, att de intellektuellt efterblivna barnen i större utsträck- ning än barn i allmänhet lida av nedsatt syn eller hörsel, avtrubbad kän- sel eller motoriska rubbningar, vilket allt avsevärt inskränker förmågan av uppmärksamhet. För klarläggandet av de sistnämnda defekterna är läkar- undersökning nödvändig. Men lärarens aktgivande på barnens förutsätt- ningar i nämnda hänseenden är lika betydelsefullt. Då nödiga insikter och

• Sida 57
•  Original

erforderlig tid giva läraren möjlighet att individuellt pröva de nyintagna lärjungarnas förmåga av uppmärksamhet, t. ex. medelst för ändamålet utarbetade tests, erhåller han en värdefull utgångspunkt för planläggning- en av sin undervisning, i första hand för de grundläggande övningar, som taga sikte på sinnenas träning.

Det dagliga livet inom och utom hemmet skänker det normalt utveck- lade barnet tillfällen till en spontan träning av sinnen och uppmärksam— het, under det att den efterblivne endast mera förstrött och ofta på ett enbart mekaniskt sätt tar del i vad som sker omkring honom. Det förelig- ger därför väl grundad anledning för läraren att i synnerhet under det första året i hjälpklassen systematiskt öva barnets samtliga sinnen genom metodiska sinnesövningar, vilka ha till uppgift att träna barnens förmåga att snabbt reagera för sinnesintryck, att koncentrera sin uppmärksamhet på dem, att bearbeta och befästa dem. Dessa synpunkter ha i särskild grad beaktats av de båda läkare—pedagogerna Maria Montessori och Ovide Decroly, vilka även utarbetat materiel för detta slag av undervisning.

Ett förhållande, som man i synnerhet vid den grundläggande moders- målsundervisningen tvingas att ta hänsyn till, är huruvida lärjungarnas uppmärksamhetstyp har en bestämd utprägling (visuell, auditiv eller mo- torisk) samt om eventuella läsesvårigheter äro betingade av någon defekt i nämnda hänseende. Speciella sinnesövningar kunna i många fall effek- tivt förbereda och understödja läsövningarna.

Sinnesövningar intressera alltid barnen, vare sig de anordnas kollektivt, så att hela klassen deltar i samma övning, eller individuellt, då varje barn har sitt särskilda övningsmateriel. På detta område har helt visst det indi— viduella arbetssättet stor betydelse. Utan dylikt övande på egen hand torde det enskilda barnet knappast uppnå något varaktigt resultat, då det här rör sig om dess individuella elementära utrustning, grundvalen för hela dess kommande intellektuella utveckling, vilken främst av allt beror av ett obehindrat samspel mellan tränad uppmärksamhet och klara, tydliga sinnesförnimmelser.

Vid all hembygdsundervisning är självverksamhet den bärande idén, kort uttryckt i regeln »att lära genom att göra». Då denna undervisning avser intellektuellt efterblivna barn, blir nämnda regel ej blott en god an— visning för arbetet, utan själva dess grundval och förutsättningen för dess resultat. Verksamhetsövningar av skilda slag måste således städse gå hand i hand med hembygdsundervisningen. Utom de redan nämnda, företrädes- vis på det tidigaste skolstadiet förekommande sinnesövningarna äro ar— betsövningar avolika slag, härmningslekar och dramatiseringar av hän- delseförlopp, rytmiska övningar med eller utan musik, studievandringar och utflykter sådana lämpliga verksamhetsformer. Genom att anknytas till ett sakinnehåll, som väcker barnens spontana intresse, bidraga dessa

• Sida 58
•  Original

övningar till att stimulera barnens verksamhetslust och liva deras stäm- ning. Den tröga associationsförmågan sättes i rörelse, initiativ komma till stånd, samarbete kan åvägabringas. Övningar av ovannämnda slag, som i folkskolans övriga klasser i första hand avse att vara ett uttrycksmedel, bli i hjälpklasserna i lika hög grad tränings- och utbildningsmedel. Handens färdighet måste övas, noggrannheten skärpas och ett raskare tempo in— vänjas. Barnens ofta felaktiga uppfattningar av form och färg, storlek och avstånd, deras motoriska oskicklighet o. s. v. visa tydligt, att verksam- hetsövningar behöva särskilt stort utrymme på hjälpklassernas schema. Dessa övningar erbjuda även mer än den teoretiska undervisningen stora möjligheter för läraren att lära känna det enskilda barnets iakttagelseför- måga, uppmärksamhet, händighet, förmåga av samarbete o. s. v.

Verksamhetsövningarna kräva ett mått av koncentrerad uppmärksam— het och starka viljeimpulser, vilka de efterblivna barnen endast med svå— righeter kunna åstadkomma. Lättast påverkar man deras aktivitet genom att begagna sig av deras naturliga behov av lek och rörelse, deras härm— ningsdrift och lust för agerande framställning. Denna naturliga lek- och verksamhetsdrift har den egenskapen, att samtidigt som den utvecklar bar— nens yttre organ och övar deras krafter, väcker den starka lustkänslor, vilka ständigt begära ett upprepande.

I jämbredd med sinnesövningarna, när det gäller att hjälpa de efter— blivna barnen till utveckling av uppmärksamheten och koncentrations— förmågan, till befrielse från hämningar, till behärskning av muskelsinnet samt till ökad social anpassning, stå rytmiska övningar.

Rytmiska övningar.

Den kroppsliga spänstighet, som är kännetecknande för de friska bar- nen, finner man endast undantagsvis hos de efterblivna. De äro i regel antingen slappa eller onaturligt spända i hållning och rörelser. Rytmiska övningars avvägda Växling mellan spännings— och avspänningsrörelser ut- göra ett terapeutiskt medel av stort Värde. Icke minst hos de motoriskt oro— liga barnen, vilka förbruka så mycken nervkraft på ständiga, ändamåls- lösa anspänningar och hos vilka varje retning utifrån åstadkommer en reaktion av oproportionerligt mått, kan rytmiken utlösa jämvikt och har- moni. De hos efterblivna barn ofta förekommande koordinationsstörning- arna, märkbara genom tvångsmässigt såväl hämmade som ohämmade rö— relser, medrörelser o. d., äro ofta av den art, att barnen därigenom väcka uppmärksamhet och verka besynnerliga. Rytmen är en god hjälp till frambringande av en säker nervkontroll och till avlägsnande av rörelseanomalier av nämnda slag. Barnen lida ofta smälek på grund av dylika rubbningar. Befrielsen därifrån ger dem större möjlighet att på ett sunt sätt hävda sig.

• Sida 59
•  Original

Vid gymnastikundervisningen framträda särskilt tydligt de efterblivna barnens såväl fysiska som psykiska defekter: oförmågan att lystra, bristen på taktsinne, det outvecklade muskelsinnet, som gör att de rent av icke märka skillnaden mellan spänning och avspänning, dåligt balanssinne med därav följande rädsla o. s. v. De rytmiska övningarna utgöra en utomor- dentligt god förberedelse till egentlig gymnastik genom att öva och stärka barnens rörelseförmåga, lösa deras hämningar och giva dem en känsla av säkerhet och glädje vid kroppsrörelser, som gymnastiken sedan kan bygga vidare på. De rytmiska övningarna kunna icke ersätta gymnastiken men böra förbereda och komplettera densamma.

Bland hjälpklassernas lärjungar finnas ofta sådana, som på grund av kroppslig sjukdom eller defekt icke kunna deltaga i gymnastik. Rytmiska övningar äro i regel mindre fysiskt påfrestande och inrymma så många olika moment, att möjlighet finnes för så gott som alla barn att i en eller annan form deltaga.

Varje lärare, som undervisat hjälpklassbarn i gymnastik, torde ha märkt, att särskilt kamplekarna föga passa de psykiskt efterblivna. Samspelet brister ofta sönder. I fullständig glömska av regler och sammanhållning får den egna kamplusten fritt lopp; det kommer till häftiga lynnesutbrott och på några ögonblick kan leken vara uppriven. De rytmiska övningar— nas samspel har Visat sig utöva en alldeles motsatt inverkan. Det samman- binder gruppen till en organisk enhet såväl med hänsyn till rörelsemomen— ten som till känslans och stämningens enhet. De skygga ryckas spontant med och lockas ur sin isolering. De bråkiga ge sig hän åt det suggestiva i musik och rytm. Övningarna bli härigenom för barnen en hjälp till social anpassning.

De rytmiska övningarna ha slutligen ett stort värde enbart därigenom, att de skänka omedelbar glädje och livskänsla. De rycka de tröga med och hjälpa de flyktiga till koncentration samt förena båda typerna i gemen— samma viljeimpulser. De bidraga till att lösa skadliga hämningar, såsom ängslan, tafatthet, oförmåga till initiativ, och kunna å andra sidan åstad- komma för barnet värdefulla dylika genom rörelsernas ovillkorliga inord- nande under rytmen och genom det gemensamma uppbyggandet av lekens enhet. De ha sin största betydelse för de yngsta barnen, men kunna i mån av tid nyttjas som ett värdefullt rekreationsmoment även på ett högre stadium, särskilt för flickornas vidkommande.

Rytmiska övningars betydelse vid behandling av barn med nervösa stör- ningar har redan för länge sedan insetts och utnyttjats vid barnavårdsin- stitutioner i utlandet. Professor B. Hanselmann, Ziirich, som i sitt omfat- tande arbete bland barn med uppfostringssvårigheter vunnit erfarenhet beträffande de rytmiska övningarnas värde, skriver härom: »Barnen själva äro de bästa talesmännen för den rytmiska gymnastiken i heilpedagogikens

• Sida 60
•  Original

tjänst. Den som har sett, hur blinda, döva, hörselsvaga, sinnesslöa och svår- fostrade barn äro med däri, hur de bliva glada och friska, hur de arbeta med och vakna upp, den som själv har sett allt detta, han förstår, att denna metod ger något nytt och något väsentligt. Jag vågar påstå, att vi ofta på denna väg ha funnit den första möjligheten för anknytning till ett svårhanterligt, komplicerat barn.»

Även i vårt land har man på olika håll haft blick för rytmikens värde vid behandling av barn med olikartade defekter och nervösa störningar. I en del barnträdgårdar, vid en eller annan institution för svårfostrade barn eller såsom ett led i sysselsättningsterapien vid ett och annat barn— sjukhus förekomma rytmiska övningar. Vid den under åren 1926—1932 till folkskoleseminariet i Stockholm förlagda utbildningskursen för hjälp— klasslärare var de sista åren en kurs i rytmik infogad. På ett och annat håll ha även i hjälpklassarbetet dylika övningar kommit till användning.

Då erfarenheten i vårt land av rytmikundervisning för psykiskt efter- blivna barn ännu icke torde vara tillräckligt omfattande, vilja de sakkun— niga icke föreslå upptagande av rytmik som särskilt ämne i hjälpskolans läroplan, med därför i timplanen särskilt avgränsad tid, men föreslå, att i ämnet hembygdsundervisning med verksamhetsövningar inläggas regel- bundna dylika övningar.

e. Geografi, naturkunnighet och historia.

På vissa håll i utlandet, t. ex. i Tyskland, har man ej tagit med geografi, naturkunnighet och historia som självständiga ämnen i hjälpskolans kurs- plan. De ersättas där även i skolans högre klasser av hembygdskunskap. I vårt land däremot bruka även nämnda ämnen vara företrädda i kurs— planer för hjälpklasser, och de sakkunniga äro av den meningen, att de efterblivna böra bibringas någon kännedom om hithörande ting. Därjämte har undervisningen i dessa ämnen viss betydelse för skolarbetet i övrigt genom att åt detsamma förläna ett omväxlande och intresseväckande inne— håll. Det är emellertid uppenbart, att kurserna och även framställningen måste vara annorlunda än i den vanliga folkskolan. Den nödvändiga be- skärningen får dock ej ske på det sättet, att man skummar över hela om— rådet och berör samtliga kursmoment fastän i förtunnad form. I stället böra lämpliga och starkt begränsade kursavsnitt inom de olika ämnena väljas ut och göras till föremål för en livfull och jämförelsevis utförlig be— handling, under det att andra avsnitt lämnas helt å sido. Fullständighet skall sålunda icke eftersträvas. (Se anvisningarna 2 och 6.)

f. Teckning, sång och gymnastik.

För teckning och sång föreslagna föreskrifter och anvisningar (sid. 136) torde icke kräva ytterligare förklaringar eller någon särskild motivering.

• Sida 61
•  Original

Undervisningen i gymnastik med lek och idrott har i hjälpskolan samma uppgift som i folkskolans vanliga klasser men bör därjämte även tjäna som korrektionsmedel mot de hos efterblivna barn ofta förekommande moto- riska hämningarna och svårigheterna att koordinera rörelser. Den ordnade leken, som bland annat även har till uppgift att fostra till respekt för givna regler, till samarbete för gemensamt mål och till god kamratanda, är en värdefull tillgång icke minst i hjälpskolan. De efterblivna sakna näm— ligen i viss mån förståelse för sådant beteende och äro därför i så mycket större behov av att genom övning vänja sig därvid. Att gymnastiken trots de anförda skälen i flertalet klasser icke erhållit mer än två timmar i vec— kan beror därpå, att lärjungarna till en viss del få sitt behov av kropps- rörelse tillgodosett dels genom de rytmiska övningarna, dels under slöj- den och annat praktiskt skolarbete.

g. Trädgårdsskötsel, slöjd och hushållsgöromål.

Beträffande trädgårdsskötsel, slöjd och hushållsgöromål har ingen sär- skild kursfördelning för olika årsklasser i hjälpskolan utarbetats. På grund av den ökade tid, som enligt den föreslagna timplanen skulle stå till för- fogande, torde i allmänhet de för folkskolans vanliga klasser avsedda kur- serna kunna tjäna till ledning även i hjälpklasserna. I den mån mera om— fattande teoretisk undervisning brukar ingå även i dessa ämnen, t. ex. i hushållsgöromål och trädgårdsskötsel, bör dock denna del av kursen huvudsakligen ersättas med nödiga anvisningar i direkt anslutning till det praktiska arbetet.

h. Kursplaner för B-formerna.

För första. och andra B-formerna (Hj-B 1 och Hj-B 2) ha särskilda kurs— planer utarbetats för ämnena kristendomskunskap, modersmålet, räkning och hembygdsundervisning samt för ämnesgruppen geografi, naturkunnig- het och historia. I fråga om övriga ämnen innehåller förslaget däremot icke särskilda kursplaner för olika skolformer, utan de som finnas äro av- sedda att tjäna som ledning i alla slag av hjälpskolor. För tredje B-formen (Hj—B 3) förekomma i förslaget inga detaljerade kursplaner. De för nedre, respektive övre avdelningen av andra B-formen (Hj—B 2) angivna kur— serna böra med lämplig anpassning kunna tjäna till ledning för undervis— ningen av de till småskole-, respektive folkskolestadiet hörande barnen även i en hjälpskola av tredje B-formen (Hj-B 3). (Jfr även sid. 51.)

4. Läro- och läseböcker. En betydande olägenhet för hjälpundervisningen ligger i den omstän— digheten, att inga för sådan undervisning avsedda läro- och läseböcker ännu finnas i vårt land. Då antalet lärjungar i hjälpklasserna är jämförelse—

• Sida 62
•  Original

vis ringa, kan utgivandet av dylika böcker synbarligen icke vara lockande ur ekonomisk synpunkt, och man torde fördenskull knappast kunna vänta, att bristen skall bliva avhjälpt utan att särskilda. åtgärder vidtagas. Som redan förut påpekats, är bristen på lämpliga läroböcker särskilt kännbar i fråga om ämnena modersmålet och räkning. Beträffande nykterhetsunder- visningen har det tidigare förekommit, att anslag av allmänna medel ställts till förfogande för att uppmuntra tillkomsten av önskvärda handböcker. En åtgärd av detta slag synes åtminstone för närvarande vara behövlig beträffande de hjälpmedel för undervisning i hjälpklasserna, varom här är fråga. Det vore önskvärt, att ett lämpligt anslag bleve ställt till skol— överstyrelsens förfogande för att på sätt, som överstyrelsen ägde att när- mare bestämma, användas till att befrämja utgivandet av för folkskolans hjälpundervisning lämpliga läro- och läseböcker, varvid företrädesvis äm- nena modersmålet och räkning borde uppmärksammas.

VI. FORTSATT UNDERVISNING, YRKESUTBILDNING OCH SOCIAL OMVÅRDNAD AV PSYKISKT EFTERBLIVEN UNGDOM.

1. Allmänna synpunkter.

Syftet med de åtgärder, som vidtagas för psykiskt efterblivna barns undervisning och utbildning, är i sista hand att förhjälpa dem till en sådan utveckling, att åtminstone det stora flertalet ibland dem blir i stånd att på egen hand reda sig i livet. Den särskilda undervisning, som de under skoltiden kunna erhålla i hjälpklass, är utan tvivel ägnad att kraftigt bidraga till förverkligandet av ovan angivna slutmål, ty samtidigt som barnen där bibringas ett Visst mått av färdigheter och kunskaper, få de erfara, att det finnes arbete och uppgifter, som också de på ett tillfredsstäl— lande sätt kunna utföra.

De resultat, som genom hjälpundervisningen blivit uppnådda, kunna emel— lertid lätteligen gå till spillo, om de förutvarande hjälpklasseleverna efter skoltidens slut lämnas åt sig själva utan att under ungdomsåren erhålla den hjälp och ledning, som de äro i så stort behov av. Den omständigheten, att ett mycket stort antal av här ifrågavarande barn komma från synnerligen fattiga hem, gör, att de vid sin start i livet i allmänhet icke kunna erhålla tillräckligt stöd från hemmen. Härtill kommer, att barnens målsmän — vare sig de befinna sig i bättre eller i sämre ekonomiska omständigheter _ icke sällan sakna insikt om barnens begränsade möjligheter och därför ej heller kunna ordna för deras framtid på ett lämpligt sätt. Barnen själva

• Sida 63
•  Original

äro givetvis ännu mindre i stånd att bedöma sina möjligheter och utsikter i förvärvsarbetet. Följden härav blir, att dessa unga människor i ett onö— digt stort antal fall planlöst försöka med det ena arbetet efter det andra; de gå från misslyckande till misslyckande, och till slut varken vilja eller kunna de försörja sig. En sådan utveckling leder lätt även till moraliskt förfall. Erfarenhet och undersökningar bestyrka, att lösdrivare, prostitue— rade och ungdomliga förbrytare i mycket stor utsträckning utgöras av psy- kiskt efterblivna individer. hIan har anledning tro, att ett icke ringa antal av dem, som på sådant sätt råkat in på avvägar, skulle ha kunnat räddas åt nyttigt arbete och ett människovärdigt liv, om de i rätt tid erhållit nödig hjälp och ledning, som satt dem i stånd att genom lämplig sysselsättning försörja sig själva. Undersökningar, som företagits i Norge och i Tyskland, synas bekräfta, att psykiskt efterblivna, som erhållit för dem avpassad undervisning och utbildning, relativt sällan komma i konflikt med lagen. (Tidskrift för Barnavård och ungdomsskydd år 1932, sid. 82., Tornow, Der Lehr- und Bildungsplan der Hilfsschule, sid. 149.) Det är därför sannolikt, att de kostnader, som samhället åtager sig för att lämna de förutvarande hjälpklasseleverna den utbildning, hjälp och ledning, som de behöva, i icke ringa mån skall bidraga till att minska det allmännas utgifter för under— stöd av olika slag, fångvård etc. Frånsett den kostnadsminskning beträf- fande nu nämnda uppgifter, som kan förväntas, är det uppenbarligen ett samhällsintresse av största betydelse, att alla, som rimligen kunna försörja sig själva, även bli satta i stånd att göra det.

Svårigheterna för de psykiskt efterblivna att finna sysselsättning i den fria arbetsmarknaden ha i hög grad ökats genom den komplicering, som det ekonomiska livet företer i våra dagar. Så länge yrkesutövare och före- tagare hade större frihet att anställa och avlöna sina arbetare, kunde de mången gång själva ha intresse av att sysselsätta även en icke fullgod arbetskraft, men sedan förhållandena på arbetsmarknaden blivit reglerade genom avtal, som föreskriva bestämda minimilöner, ligger det uppenbar— ligen i varje arbetsgivares intresse att endast anställa fullgod arbetskraft, och i tider, då knapphet i fråga om arbete inträder, bli de mindre väl kva— lificerade i första hand avskedade. Samhället måste emellertid söka ordna så, att även de svagt utrustade erhålla lämplig sysselsättning och försörj— ning, ty annars bli de lätt både en börda och en fara. Uppenbarligen är det vida bättre, att de beredas försörjningsmöjlighet i form av arbetsförtjänst än i form av understöd. Ett passande arbete är nödvändigt för att en män- niska skall finna sig till rätta i samhället. Antalet efterblivna, som kunna finna försörjning ute i förvärvsarbetet, beror i hög grad på deras utbild- ning samt kanske i ännu högre grad på den hjälp och Vägledning de erhålla under sin ungdomstid.

• Sida 64
•  Original

2. Undersökningar och erfarenheter rörande förutvarande hjälpklasselevers förhållande till förvärvsarbetet.

Beträffande frågan om vilka åtgärder som böra anbefallas, då det gäller att på ett ändamålsenligt sätt sörja för de efterblivna, kunna de undersök— ningar, som blivit gjorda för att utröna, vilken utveckling de förutvarande hjälpklasseleverna senare gått till mötes, skänka en viss ledning. Under— sökningar av detta slag ha i vårt land blivit utförda både i Stockholm och i Göteborg. Den i Stockholm verkställda undersökningen ägde rum under vårterminen 1928 och omfattade 316 under åren 1918—1927 från hjälp- klass avgångna elever. Av dessa hade 79 lämnat skolan under något av åren 1918—1922 och voro sålunda vid undersökningstillfället minst 20 år gamla. De övriga 237, som avgått från skolan under åren 1923—1927, befunno sig i åldern 14—20 år. I Göteborg verkställdes en liknande undersökning under åren 1930—1931, och den omfattade sammanlagt 193 förutvarande hjälp- klasselever — 113 gossar och 80 flickor — avgångna från skolan under femårsperioden 1920 1924. Vid tiden för undersökningen befunno sig dessa i åldern 20—25 år. Uppgifterna om de förutvarande eleverna inför- skaffades såväl i Stockholm som i Göteborg av hjälpskolans lärare. Med avseende på försörjningsförmågan, sådan den verifieras genom arbetsan- ställning, gåvo undersökningarna följande resultat:

Stockholmsundersökningen. Gossar och flickor.

1918—1922 1923—1927 Gossar Flickor Tills. % Gossar Flickor Tills. % Helt självförsörjande . . 24 27 51 64.5 42 37 79 35.2 Delvis » . . 6 5 11 14.0 54 45 99 44.3 Måste av andra försörjas 8 9 17 21.5 28 18 46 20.5 Summa 38 41 79 1000 124 100 224 1000

Det relativt stora antalet endast delvis självförsörjande i den yngre grup- pen är fullt förklarligt med hänsyn till det åldersstadium, som här är före- trätt.

Cöteborgsundersökningen. Gossarna.

Försörjningsförmåga S 11 m m a full halv ingen Med arbete ...... 69 20 2 91 80.6 % Utan arbete ...... 4 8 10 22 19.4 % Summa 73 28 12 113 100.0 % 64.6 % 24.8 % 10.6 %

• Sida 65
•  Original

Cöteborgsundersökningen. Flickorna.

F örsörj ningsf örmåga S u in in a full halv ingen Med arbete utanför hemmet ....... 29 8 0 37 I hemmet ....... 10 8 11 29 Gifta .......... 12 1 — 13 F attigvård ....... — — ] 1 Summa 51 17 12 80 63.75 % 21.25 % 15 % 100 %

En i Köpenhamn verkställd undersökning rörande förutvarande hjälp- klasselever i 20—årsåldern är så tillvida fullständigare än de ovan nämnda, som den omfattar samtliga från stadens hjälpklasser avgångna elever till- hörande tvenne årgångar, nämligen de som avgått från skolan åren 1920 och 1921. Av gossarna (tillsammans 102) befunnos här 57.5 procent vara i stånd att försörja sig själva, 30.5 procent ägde halv försörjningsförmåga, under det att 12 procent voro helt oförmögna att försörja sig. Av flickorna (inalles 60) ägde 38 procent full försörjningsförmåga, 32 procent halv och 30 procent ingen. Särskilt beträffande flickorna visar den danska under— sökningen ett betydligt större antal, som voro oförmögna att ens bidraga till sin försörjning. Till en viss grad torde detta bero på det förhållandet, att ett proportionsvis större antal barn hänvisas till hjälpklass i Stockholm och i Göteborg än i Köpenhamn. Hjälpklasserna i de två förstnämnda stä— derna bestå därför även av barn med något högre intelligensnivå. De refe- rerade undersökningsresultaten visa som synes i övrigt tämligen god över- ensstämmelse med varandra. En jämförelsevis stor del av de förutvarande hjälpklasseleverna — i vissa fall upp till 90 procent — ha befunnits vara i stånd att helt eller delvis försörja sig själva, under det att en mindre del — 10—30 procent — måste försörjas.1

De i de svenska undersökningarna förekommande uppgifterna om vilka olika slag av sysselsättningar, som de förutvarande hjälpklasseleverna ägnat sig åt, äro alltför detaljerade för att kunna anföras i sin helhet. Här må endast nämnas, att det ojämförligt största antalet av gossarna erhållit arbete i fabriker och verkstäder, i hantverk och inom grovarbete av olika

¹ Utförliga redogörelser för de ifrågavarande undersökningarna äro publicerade i tidskriften >Hjälpskolan — Vserneskolen — Saerskolen» år 1930, häfte 1 (Stockholmsundersökningen), år 1932, häfte 1 (Göteborgsundersökningen), år 1927, häfte 3 samt 1929, häfte 2 (Köpenhamnsundersök- ningen). Liknande undersökningar ha även blivit gjorda i Norge och i Finland. Resultaten av dessa äro också publicerade i :Hjälpskolan etc.» nämligen den norska år 1927, häfte 1 och 2, samt den finska är 1932, häfte 4.

• Sida 66
•  Original

slag. Beträffande flickor äro anställningar i hushåll och fabrik de vanligaste sysselsättningarna.

Enligt en i Tyskland är 1927 publicerad undersökning voro av 40 963 förutvarande hjälpklasselever 37 410 eller 91.3 procent sysselsatta med nå- got arbete. Dessa senare fördelade sig på olika yrkesgrenar enligt följande tabell:1

Gossar Flickor

Industri .............. 38.50 % Industri .............. 22.58 % Hantverk ............. 23.14 % Yrkesarbete ........... 5.98 % Jordbruk .............. 17.01 % Jordbruk ............. 7.03 % På kontor ............. 1.78 % På kontor ............. 0.63 % Andra sysselsättningar. . . . 19.04 % Hushållsarbete (hos främ- mande) ............. 28.03 %

Hushållsarbete i föräldra- hemmet ............. 29.32 % Andra sysselsättningar. _ . . 6.43 %

Enligt samtliga undersökningar voro ganska många av de förutvarande hjälpklasseleverna, särskilt bland gossarna, sysselsatta inom hantverk. Därav följer emellertid icke, att de i annat än undantagsfall äga förutsätt- ningar för fullständig yrkesutbildning för denna verksamhetsgren. Hant— verkaren måste i våra dagar försvara sin plats genom att prestera ett kva— litetsarbete, och därtill kräves utom skicklighet och noggrannhet även gott omdöme och förmåga till anpassning. I dessa avseenden håller den psy- kiskt efterblivne sällan måttet, även om han kan förvärva den rent manu- ella färdighet, som kräves. Inom de flesta hantverk, särskilt i större före- tag, finnas dock sysselsättningar, som kunna passa även den svagt begå- vade.

Den i Göteborg verkställda undersökningen innehåller i vissa fall även uppgifter om arbetsförtjänstens storlek, och man finner ganska många, som nå upp till inkomster, vilka visa, att det är fråga om fullvärdiga arbetare i respektive fack. Inom det praktiska förvärvsarbetet finnas icke så få upp- gifter, som flertalet förutvarande hjälpklasselever mycket väl skulle kunna sköta. Detta är icke minst fallet inom industrien, där Vissa arbeten genom sin enformighet verka tröttande. Den efterblivne kan emellertid finna till- fredsställelse i att utföra dylika okomplicerade arbeten, därför att de passa hans andliga utrustning. De överstiga icke hans krafter och ställa honom icke inför nya och oväntade situationer. Sysselsättningar, i vilka den en- skilde arbetaren är hänvisad till sig själv och för det mesta har att handla på eget ansvar, äro däremot icke lämpliga för den efterblivne. De yttre om— ständigheterna spela dock vid yrkesvalet för honom en mycket betydelse-

1 Archiv fiir Soziale Hygiene und Demographie år 1928, sid. 186.

• Sida 67
•  Original

full roll. Under en förståelsefull ledning kan även en sekunda kraft göra skäl för sig på en plats, där han utan sådan ledning skulle komma till korta.

I de svenska uppgifterna rörande förutvarande hjälpklasselever finnas mycket få exempel på anställningar inom jordbruket. Detta sammanhänger givetvis med den omständigheten, att undersökningarna i fråga endast avse barn från storstäder. I och för sig finnas uppenbarligen även inom jordbruket arbeten, som lämpa sig för de psykiskt efterblivna. Erfarenheter såväl hos oss (t. ex. från skyddshem och barnhem) som i utlandet (jfr Tor- now, Der Lehr- und Bildungsplan der Hilfsschule, sid. 145) ha emellertid visat, att barn, som vuxit upp under stadsförhållanden, endast i mycket få fall senare kunna finna sig till rätta på landsbygden. Detta gäller måhända i väl så hög grad för de svagt begåvade, vilka i allmänhet ha större svårig- heter att anpassa sig i nya förhållanden än normalt utrustade. För efter- blivna, som växa upp under landsbygdsförhållanden, är däremot syssel- sättning vid jordbruk ofta mycket lämpligt. Som uppfostringsmedel och som en möjlighet till träning av arbetsförmågan, kan dock sysselsättning i lantbruk vara lämpligt även för stadsbarn, t. ex. vid skolhem för efter- blivna.

Till sist kunna även några resultat av vissa psykotekniska prov, som blivit utförda vid hjälpskolan i Frankfurt a. M., anföras.1 Man fann därvid påfallande ofta, att då en elev lyckats lösa en uppgift på ett visst sätt, an- vände han sedan samma teknik även vid nya prov, ehuru den då icke alls passade. Den efterblivne visade sig sålunda ha svårt för att rätta sitt hand- lande efter nya krav, och detta resultat stämmer väl överens med den all— männa definitionen av intelligens som förmågan att anpassa sig till nya situationer. Proven visade också många exempel på att dessa elever, då de icke kunde rätt lösa en förelagd uppgift, nöjde sig med en skenlösning. Detta utgör en bekräftelse av den erfarenhet man i allmänhet har av de efterblivna, att de mycket ofta äro nöjda med vad de kunna åstadkomma och sällan äro rädda för att ge sig i kast med uppgifter, som egentligen äro för svåra för dem. Denna egenskap innebär uppenbarligen en betydande risk med avseende på deras förhållande till förvärvsarbetet. Det visar sig, att många ibland dem mycket ofta byta platser. Ej sällan bero dessa plats- byten på oförmåga att sköta det förelagda arbetet och äro följden av ett avskedande, men de äro också i många fall uttryck för överdriven optimism hos den efterblivne och föranledda av ogrundade förhoppningar om att kunna få någonting bättre. De efterblivna behöva icke minst med hänsyn härtill någon, som intresserar sig för dem, och som de med förtroende kunna vända sig till för att rådgöra med, innan de träffa några avgöranden.

1 Hjälpskolan år 1932, sid. 56.

• Sida 68
•  Original

3. Exempel på förekommande åtgärder till stöd och hjälp åt psykiskt efterbliven ungdom.

Några mer omfattande åtgärder för särskild yrkesutbildning av psykiskt efterbliven ungdom ha, för så vitt de sakkunniga ha sig bekant, i vårt land hittills icke förekommit annat än i Stockholm, där hjälpklassernas skydds— förening utövat en betydelsefull verksamhet. År 1911 upprättade föreningen sålunda en arbetskoloni å en av Stockholms stad upplåten egendom, Lill— sjönäs i Bromma socken. Kolonien mottog ett 20—tal elever, såväl gossar som flickor; på somrarna utökades antalet med ett 10—tal barn i skolåldern. Flickorna erhöllo utbildning i husligt arbete, sömnad, trädgårds- och hus— djursskötsel, gossarna i lantbruksarbete, trädgårdsskötsel och redskaps- slöjd. Arbetskolonien avsåg att bereda hjälp företrädesvis åt de i kropps— ligt och andligt hänseende svagast utrustade bland de från hjälpklasserna avgångna lärjungarna, ävensom för sådana, Vilka stodo utan föräldrar eller i hemmet ej kunde erhålla lämplig vård. Sedan de någon tid vistats å kolo— nien, sökte man skaffa dem lämpligt arbete eller ytterligare yrkesutbild— ning hos någon hantverksmästare. På grund av ekonomiska svårigheter blev emellertid verksamheten efter några är nedlagd.

Sedan år 1932 anordnar nämnda förening i samarbete med södra K. F. U. K. praktiska utbildningskurser för flickor, som genomgått hjälpklass. Torborgsskolan, som denna utbildningsanstalt kallas, har organiserats och ledes av södra K. F. U. K., som för verksamheten erhåller anslag av Stockholms stad. Kurser i hushållsgöromål, sömnad, tvätt och vävning förekomma, och eleverna få i samråd med målsmän och lärare Välja den arbetsart de ha bästa anlag för. Utbildningstiden är för hushållsgöromål ett läsår, för sömnad två läsår och för tvätt jämte strykning och mangling omkring ett läsår. I vävnadskursen mottages de mest efterblivna, och deras utbildningstid är av varierande längd. Flertalet av dessa sistnämnda elever tillhöra den kategori, som icke kan försörja sig genom självständigt arbete. Samtliga kurser äro avgiftsfria.

Eleverna erhålla dagligt middagsmål, de flesta kostnadsfritt. Antalet elevplatser uppgår till 36, vilka samtliga under största delen av den tid skolan varit i verksamhet varit besatta. För tillgodoseende av elevernas behov av förströelse och ett gott kamratliv anordnas varje vecka klubb— afton. Ett sommarläger anordnades år 1935 under 10 dagar, och däri del— togo de flesta eleverna. För att skolan skall få personlig kontakt med lär- jungarnas föräldrar ha dessa tre ä fyra gånger varje läsår inbjudits till sam- kväm, ofta med diskussion. Kostnaderna för sommarläger, klubbaftnar och föräldrasamkväm bestridas av hjälpklassernas skyddsförening. Skolans driftskostnader beräknas för år 1936 till 20 000 kronor, vartill Stockholms stad bidrager med 17000 och hjälpklassernas skyddsförening med 3000

• Sida 69
•  Original

kronor. Medel till lokalernas iordningställande och utrustning, c:a 25 000 kronor, ha erhållits genom bidrag från skilda håll, bland annat från all- männa arvsfonden och Stockholms stad.

Yrkesutbildning för hjälpklasselever förekommer därjämte vid Stock— holms stadsmissions barnhem, Boxtorp. Sedan år 1929 sändas till detta barnhem sådana psykiskt efterblivna'gossar i skolåldern, vilka blivit om— händertagna av Stockholms barnavårdsnämnd. De yngre undervisas i den till hemmet hörande hjälpskolan. De äldre åtnjuta undervisning i fortsätt— ningsskolan, varjämte möjlighet finnes att för träning och utbildning sys- selsätta dem i vissa slag av praktiskt arbete. Till barnhemmet hör nämligen ett större jordbruk med ladugård och därjämte finnes både snickar- och skräddarverkstad. Av de 17 arbetseleverna, som i december 1935 voro sysselsatta å hemmet, arbetade 9 vid jordbruket, 6 i snickarverkstaden och 2 i skrädderiet. I regel stanna eleverna på hemmet till 18 års ålder. Elever- nas fysiska och psykiska utveckling samt möjligheten att finna lämplig anställning bestämmer tidpunkten för utskrivningen. Platsförmedlingen handhaves av barnhemmets ledning i samarbete med Stockholms stads— mission och barnavårdsnämndens olika organ.

I Tyskland finnes i allmänhet, där hjälpklasser äro inrättade, även sär- skilda fortsättningsskolor (Hilfsberufsschulen) för de förutvarande hjälp- skoleeleverna. Beträffande förhållandena i Berlin ha de sakkunniga från vederbörande myndigheter direkt inhämtat, att samtliga förutvarande hjälpskolebarn äro underkastade treårig fortsättningsskolplikt. I Gross- Berlin bestrides undervisningen av dessa lärjungar av särskilda fortsätt— ningsskollärare, bland Vilka de flesta ha specialutbildning för detta arbete. Undervisningen omfattar sex timmar i veckan. Obligatoriska ämnen äro för gossarna modersmål, räkning och praktiskt arbete (bokbinderi, snic- keri eller metallarbete) och för flickorna modersmål, räkning, kvinnligt handarbete och hushållsgöromål. I tillgängliga skolverkstäder få eleverna tillfälle att vänja sig att använda enkla maskiner av de slag, som de i för— värvsarbetet ofta bli ställda inför. Huvudsyftet är dock icke att utbilda dem i något bestämt yrke utan att allmänt uppöva deras handlag och där— igenom öka deras möjligheter att försörja sig. Vidare finnes vid en kvinn- lig yrkesskola en frivillig ettårig utbildningslinje i hushållsgöromål, avsedd för flickor som genomgått hjälpklass. Undervisningen där är daglig och åsyftar utbildning för 'anställning som hembiträden. För att åstadkomma ett tillförlitligt underlag för yrkesrådgivning och arbetsanvisning införas under hela skoltiden i hjälpklasserna såväl lärarnas som läkarnas fortlö- pande iakttagelser rörande varje enskilt barn i en s. k. personalakt. Där- jämte utfärdas numera vid skoltidens slut en utförlig redogörelse för varje barn och däri angives, vilka kunskaper och färdigheter barnet uppnått i de olika skolämnena. Särskild vikt lägges vid de iakttagelser som blivit

• Sida 70
•  Original

gjorda under det praktiska skolarbetet (handarbete, slöjd etc.). De sålunda erhållna uppgifterna ställas sedermera till den offentliga yrkesrådgivning— ens och arbetsförmedlingens förfogande.

Som exempel på mera omfattande åtgärder för direkt yrkesutbildning av psykiskt efterbliven ungdom må Diisseldorfer Lehrwerkstätten fiir erwerbsbeschränkte Jugendliche nämnas. Ur den av sagda utbildningsan— stalt år 1932 utgivna 10-årsberättelsen1 inhämtas, att följande yrken äro företrädda där: kartongtillverkning, korgmakeri, borstbinderi, bokbinderi och inramning, linnesömnad samt Skomakeri. Verksamheten bedrives i stort sett efter privatekonomiska principer och på sådant sätt, att inga anslag krävas för löner och driftskostnader. Härigenom vinnes, att eleverna vän- jas vid ett ekonomiskt arbetssätt, varjämte även en viktig anledning till motstånd mot verksamhet av detta slag från de fria yrkesutövarnas sida elimineras. Verkstäderna i fråga äro huvudsakligen avsedda för psykiskt efterblivna, men även andra med nedsatt arbetsförmåga mottagas för ut— bildning. Under 10-årsperioden 1922—1932 hade sammanlagt 226 elever blivit inskrivna för utbildning, och av dessa voro 176 psykiskt efterblivna, 32 vanföra och 18 med av annan anledning nedsatt arbetsförmåga. Vid 1932 års ingång voro 87 elever alltjämt sysselsatta i verkstäderna, under det att under årens lopp 139 avgått därifrån och i flertalet fall övergått till anställning i den fria arbetsmarknaden. Att antalet avgångna icke var större i förhållande till antalet kvarvarande berodde på att verksamheten tidigare varit av betydligt ringare omfattning. Utbildade elever anmälas kvartalsvis till den offentliga arbetsförmedlingen, som söker placera dem i lämpliga sysselsättningar. I samarbete med Wohlfartsamt och Jugend- amt lämnas de avgångna stöd och hjälp, då sådan är av behovet särskilt påkallad.

Beträffande åtgärder för hjälpklassungdomens yrkesval och omvårdnad i England, speciellt London, må följande anföras? »Arbetsministeriet giver ett särskilt anslag till föreningen för omvårdnad av själsligt defekta i Lon- don (the London Association for the Mentally Defective) samt till för- eningen för omvårdnad av blinda, döva och krymplingar (the After-Care Association for Blind, Deaf and Crippled Children). Dessa föreningar ha i många år sörjt för yrkesutbildning, rådgivning, arbetsförmedling och över- vakning av sina skyddslingar.

Inte mindre än nio byråer finnas i olika delar av London, som speciellt syssla med förmedling av dylik arbetskraft. Vanligen göras personliga be- sök hos kända arbetsgivare för att få anvisningar på enklare sysslor, som med fördel kunna utföras med dylik halv arbetskraft. De som ha särskilda

¹ W. Inhoven, 10 Jahre Lehrwerkstätten fiir erwerbsbeschrenkte Jugendliche, Diisseldorf 1932. 2 Vilhelm Helle, Om åtgärder för ungdomens yrkesval och välfärd i England. Pedagogiska skrif- ter nr 113, Stockholm 1925.

• Sida 71
•  Original

förutsättningar eller talanger i något avseende sändas till särskilt för ända- målet upprättade yrkesskolor (Occupation Centres for the Training of Defective Children), som finnas spridda över hela landet och äro väl ut— rustade med ändamålsenliga lokaler, skickliga lärare etc. Vid dessa Occupa- tion Centres söker man icke endast utbilda eleverna i ena eller andra av- seendet för att härigenom göra dem bättre skickade att kunna nödtorftigt försörja sig på ett hederligt sätt, utan man strävar även efter att utveckla och stimulera hela deras torftiga själsliv.» Enligt uppgifter, som de sakkun— niga i januari 1936 erhållit genom svenska legationen i London, har den verksamhet, som tidigare utövades av London Association for the care of the Mentally Defective numera övertagits av London County Council men bedrives dock alltjämt på ungefär samma sätt som förut.

Som exempel på engelsk yrkesskola för psykiskt efterblivna må »Besford Court Catholic Mental Welfare Hospital» i Worcestershire nära Birming- ham nämnas. Nämnda skolhem började som sinnesslöanstalt men tar nu- mera endast emot sådana psykiskt efterblivna gossar, som äga möjlighet att tillgodogöra sig utbildning för sysselsättning i hantverk. Arbetsutbild- ning av i högre grad efterblivna (idioter och imbecilla) ligger sålunda nu— mera utanför denna skolas uppgift. Såväl undervisningen som utbildningen och uppfostran äro byggda på noggrant studium av elevernas individuali- tet och allmänna förutsättningar. För varje elev föras sålunda noggranna anteckningar om företagna prov och om fortlöpande iakttagelser. Åt ele- vernas kroppsliga välbefinnande och utveckling ägnas mycken omsorg. Man söker vidare att genom uppmuntran och intresseväckande arbete stärka deras självförtroende. Många av dem komma till skolan med en stark känsla av att vara fullständigt odugliga för såväl skolarbete som annan verksamhet. Nu söker man att få dem att tro på sig själva och på sina egna möjligheter. De få klart för sig, att även om de äro svaga i fråga om läsning, så kunna de dock bli duktiga, då det gäller att bruka verktyg och att utföra praktiskt arbete.

Skolan tar emot gossar, som äro över sju år gamla, och behåller dem helst till 20-årsåldern. Undervisning i slöjd meddelas ända från början. Till dess eleverna uppnått 16-årsåldern, användes halva arbetsdagen för manu- ell sysselsättning, och därefter användes hela dagen till praktiskt arbete. Gossarna utbildas till trädgårdsarbetare, snickare, målare, bleckslagare och murare samt kockar. Hela antalet elevplatser uppgår till över 400. Åtskil- liga byggnader och anläggningar vid skolhemmet ha utförts av eleverna själva genom samarbete mellan de olika yrkesgrupperna. Den långa utbild— ningstiden motiveras med att de svagt begåvade behöva grunng träning, om de senare skola kunna ta upp konkurrensen med intellektuellt bättre rustade kamrater. I allmänhet bereder det inga särskilda svårigheter att

• Sida 72
•  Original

efter avslutad utbildning skaffa eleverna plats. (Se Marie Pedersen, Inn- trykk fra en studieresa Våren 1934. Norsk Skuleblad 1934.)

I flera holländska städer finnes en av kommunen anställd befattnings- havare, som har till uppgift att tillhandagå de från hjälpklasserna av- gångna eleverna med nödig hjälp och vägledning. I Amsterdam anställ- des en sådan befattningshavare år 1921 och i Haarlem 1925. Sedermera har sådan tjänsteman anställts även i Dordrecht, Delft, Arnhem, Vlaar- dingen och Rotterdam. Ifrågavarande befattningshavare, här benämnd kurator, erhåller uppgift om alla från hjälpklass avgångna elever. Därefter träder han i förbindelse med hemmen och förskaffar sig såväl genom skolan som genom egna iakttagelser uppfattning om varje enskild lärjunge. De klassificeras som A-, B- eller C-arbetare, allt eftersom det synes sannolikt, tvivelaktigt eller osannolikt, att de skola kunna försörja sig själva. Vid denna klassificering tages även hänsyn till elevernas karaktär och miljö- förhållanden, emedan detta är av synnerligen stor betydelse för vederbö- randes försörjningsförmåga. Kuratorn står Vidare i förbindelse med ett stort antal arbetsgivare. Under år 1933 förmedlade kuratorn i Amsterdam plats åt cirka 400 förutvarande hjälpskoleelever, och under åren 1921— 1933 har det lyckats att skaffa sysselsättning åt cirka 80 procent av de från hjälpklasserna avgångna. Kuratorns omsorg om de unga slutar icke, då han skaffat dem plats. Han står i ständig förbindelse med arbetsgiva- ren för att höra efter, hur det går för hans skyddslingar, och varje vecka kunna de unga träffa honom på bestämd tid för att få råd och hjälp i sina svårigheter och bekymmer. Även med arbetslösa, som höra till denna kate- gori av ungdom, står han i kontakt, och de äro skyldiga att varje vecka anmäla sig hos honom. Kortregister är upprättat över samtliga efterblivna, som han står i förbindelse med.

I Amsterdam ha vidare på kuratorns initiativ upprättats tvenne arbets- stugor, en för män med ett 80-tal platser och en för kvinnor med 35 plat- ser. Där mottagas för sysselsättning sådana mycket efterblivna, som ej kunna få arbete på annat sätt, men som å andra sidan ej äro så hjälplösa, att de böra omhändertagas på anstalt. De som äro sysselsatta i dessa ar- betsstugor erhålla någon ersättning för sitt arbete. KOStnaderna bestridas dels genom kommunala bidrag och dels genom inkomster av försålda arbets- produkter.

Ovanstående redogörelse för holländska förhållanden, vilken huvudsak- ligen är hämtad ur Marie Pedersens förut anförda reseberättelse, har ge- nom svenska legationens i Haag försorg granskats av den tjänsteman, som i Amsterdam omhänderhar den fortsatta omvårdnaden av förutvarande elever vid den särskilda undervisningen (buitengewoon onderwijs) för psy- kiskt efterblivna barn. Denne tjänsteman, herr P. de Boer, har därjämte lämnat följande kompletterande upplysningar:

• Sida 73
•  Original

Bedömandet av de elever, som skola lämna skolan, sker medelst tre fråge- formulär, vilka ifyllas av skolans föreståndare och lärare, av skolläkaren samt av tjänstemannen för fortsatt omvårdnad. Bedömandet och tillväga- gångssättet är enhetligt reglerat i de olika städerna, så att utbyte av upp- gifter kan äga rum. Den fortsatta omvårdnaden har till syfte att vara ett socialt patronat (skyddsinstitution) för de psykiskt efterblivna. Jämte re- gelbunden kontakt, kontroll och tillsyn samt beredande av för dem lämpad sysselsättning försöker man att genom regelbunden förbindelse med föräld- rarna, arbetsgivare, officiella organ såsom fattigvården, barnpolisen, barn- domstolar, domstols- och polismyndigheter, i sammanhang med arbetar- försäkringen inrättade kommissioner o. s. v. förekomma svårigheter och eventuellt genom råd eller åtgärder begränsa eller undanröja desamma. Genom denna sociala skyddsinstitution ökas möjligheten för de psykiskt efterblivna att fortfarande få leva i det fria samhället; nödtvånget till in- ternering å anstalt inskränkes i betydlig män. Den viktigaste förutsätt— ningen för att kunna stanna i hemmet och i fritt samhälle, nämligen regel- bundet arbete, kan icke för de lägst stående uppfyllas genom anskaffande åt dem av avlönat arbete hos en arbetsgivare. Dessa lågt stående bland de psykiskt efterblivna äro odugliga härför. För dem har man funnit en annan utväg genom inrättandet av särskilda arbetsplatser (arbetsstugor), kallade arbetsinrättningar för psykiskt undermåliga. Dessa inrättningar äro att betrakta såsom uppehållsplatser för dagen, varest eleverna hållas regelbundet sysselsatta under sakkunnig ledning. Sådana arbetsstugor fin- nas numera på 18 orter. Sammanlagt arbetade den. 1 januari 1935 i dessa arbetsstugor 434 manliga och 111 kvinnliga skyddslingar. Denna syssel- sättning har ett mycket gynnsamt inflytande på deras uppträdande i hem- met. I många fall undvikes internering. Endast i Haarlem äro dessa arbets- stugor kommunala inrättningar. Å alla övriga orter tillhöra de föreningar eller stiftelser.

I våra grannländer har frågan om åstadkommande av arbetscentraler för de svagast utrustade av hjälpklassernas elever sedan lång tid varit före- mål för uppmärksamhet. I Köpenhamn har alltsedan år 1915 Veernefor- eningen for svagt begavet Ungdom varit verksam för detta syftemål. För närvarande upprätthåller nämnda förening dels en utbildningskurs i hus- ligt arbete för flickor, dels tvenne vävstugor för gossar, där arbetet bedri— ves halvmaskinellt under ledning av en yrkesutbildad vävmästare och skö- tes som affärsföretag. Dessutom upprätthåller föreningen ett mindre hem, Vaernebo, där bostad och arbete beredas åt psykiskt efterblivna flickor, vilka antingen sakna egna hem eller av olika anledningar icke lämpligen kunna vistas i de egna hemmen. I Oslo är sedan år 1933 ett Arbeidshjem (externat) för svagt begåvade upprättat, där tills vidare ett tiotal flickor beredas sysselsättning med vävning.

• Sida 74
•  Original

4. Motivering och förslag.

&. Den fortsatta undervisningen.

I gällande fortsättningsskolestadga (% 56) föreskrives, att minderåriga, som avgått från folkskolan utan fullständigt avgångsbetyg — hit höra så gott som undantagslöst hjälpskolans elever — skola beredas fortsatt under- visning i syfte att befästa och fullständiga folkskolans lärokurs. Detta skall ske antingen i en särskild för dem anordnad s. k. repetitionsskola, eller, om antalet barn av detta slag är synnerligen ringa, tillsammans med övriga lärjungar antingen i den vanliga fortsättningsskolan eller folkskolan, därest detta kan ske utan förfång för undervisningen. Beträffande undervisningens omfattning och fördelning gälla för repetitionsskolan samma bestämmelser som för den egentliga fortsättningsskolan. Den skall sålunda omfatta minst 360 undervisningstimmar fördelade på två år. I skoldistrikt, som anordnat obligatorisk 7:e årsklass, kan dock under vissa förutsättningar fortsättnings- skolan för sådana lärjungar, som lämnat folkskolan med godkänt avgångs- betyg enligt 5 47 i folkskolestadgan, bestå av endast en årskurs med ett lägre antal undervisningstimmar än 360, dock ej mindre än 180 (5 6 mom. 2). Denna sista bestämmelse är även tillämplig för lärjunge, som vid läs- årets slut avgått enligt å 48 i folkskolestadgan från högsta klassen i sju- årig folkskola (% 56 mom. 2). Man torde få tolka sistnämnda bestämmelse så, att även repetitionsskolan i skoldistrikt med obligatorisk sjunde klass må kunna ordnas som ettårig för lärjungar, som fullständigt genomgått en i sådant distrikt anordnad hjälpskola. Med hänsyn till att de efterblivna äro i särskilt stort behov av det stöd och den ledning, som den fortsatta undervisningen är avsedd att giva de unga, kunna starka skäl anföras för en utsträckning av deras fortsättningsskoleplikt, men å andra sidan äro de i allmänhet minst ett år äldre än övriga barn, redan då de sluta folksko- lan. En obligatorisk skolgång för dem vid avsevärt högre ålder än som är regel för andra barn skulle också kunna bli till hinder för deras anställning i arbete och därigenom bidraga till att väcka ovilja mot skolan och även försvåra överflyttning av barn till hjälpklass. De sakkunniga äro därför av den meningen, att de förutvarande hjälpklasseleverna ej böra åläggas skol- plikt i fortsättningsskolan under längre tid än övriga barn i samma skol- distrikt. Den särskilda hjälp och vägledning, som de behöva, bör beredas dem på annat sätt, varom mera längre fram.

Lärjungar, som med goda vitsord genomgått hela den för folkskolan be- stämda lärokursen, kunna erhålla fortsatt undervisning i folkskolans högre avdelning, där sådan är upprättad (folkskolestadgan %% 5 och 45). Den all- männa folkskolestadgan innehåller inga bestämmelser om fortsatt under- visning av detta slag för lärjungar, som länmat skolan enligt % 48, men i den för Stockholms stad gällande särskilda folkskolestadgan finnes ett till-

• Sida 75
•  Original

lägg till % 45 rörande högre avdelning för barn, som genomgått hjälpskolan, och i överensstämmelse därmed har en frivillig åttonde klass där blivit in- rättad som påbyggnad på hjälpklasserna. Av 136 lärjungar, som vid slutet av vårterminen 1935 erhöllo avgångsbetyg från hjälpklass vid Stockholms folkskolor, fullgöra enligt folkskoledirektionens uppgifter under innevaran- de läsår 116 sin skolplikt i förutnämnda åttonde klass. Högre avdelning av detta slag kan givetvis icke komma till stånd annat än i ett fåtal av våra större städer, men möjlighet att ordna fortsatt undervisning för de efter- blivna på detta sätt bör dock finnas, och i % 45 i den allmänna folkskole- stadgan bör sålunda enligt de sakkunnigas mening intagas en bestämmelse härom, såsom redan har skett i den för Stockholm gällande folkskolestad— gan (jfr sid. 148).

Från samtliga skoldistrikt i riket, där hjälpklasser voro anordnade under läsåret 1934—1935, ha de sakkunniga inhämtat uppgifter bland annat om hur den fortsatta undervisningen är ordnad för de lärjungar, som avgått från hjälpklass. Därav inhämtas, att särskilda repetitionsskoleavdelningar för sådana lärjungar icke förekomma annat än i mycket få fall. I allmän- het fullgöra de sin fortsättningsskoleplikt tillsammans med övriga lärjungar, som avgått från den egentliga folkskolan enligt 5 48 i folkskolestadgan. På några orter bilda de förutvarande hjälpskoleeleverna egna avdelningar vid undervisning i de teoretiska ämnena, men undervisas tillsammans med fort- sättningsskolans övriga elever i praktiskt arbete. Det förekommer också, att de efterblivna lärjungarna helt befrias från fortsättningsskolans teore- tiska undervisning, men deltaga i den praktiska (slöjd, skolkök etc.) till— sammans med övriga lärjungar. Fullständig befrielse (enligt % 27) från fort- satt skolplikt synes icke förekomma i någon större utsträckning i de skol- distrikt, där hjälpklasser äro inrättade. Däremot förekommer det, att lär- jungar, som erhållit avgångsbetyg från sådan klass, få fullgöra sin fortsätt- ningsskoleplikt genom att gå kvar i hjälpklassen under minst det antal timmar, som svarar mot fortsättningsskolekursen. I Stockholm fullgöra, som förut blivit nämnt, de flesta hjälpskolebarnen sin fortsättningsskole- plikt i högre avdelningen, åttonde klass.

Namnet repetitionsskola och dess i stadgan angivna syfte att »befästa och fullständiga folkskolans lärokurs» antyda, att en fortsättningsskola av detta slag icke är avsedd att vara en ungdomsskola i vanlig mening utan en direkt fortsättning på barndomsskolan med läsning, skrivning och räk- ning som huvudämnen. Men de skäl, som tala för att den för psykiskt efter- blivna avsedda undervisningen redan på folkskolestadiet bör vara prak- tiskt betonad och i största möjliga utsträckning anslutas till manuella sys- selsättningar, framstå med oförminskad styrka beträffande det stadium, varom här är fråga. Därjämte bör enligt de sakkunnigas mening den fort- satta undervisningen för dessa barn i främsta rummet vara inriktad på att

• Sida 76
•  Original

underlätta deras inträde i förvärvsarbetet. Verklig yrkesutbildning kan icke komma i fråga i fortsättningsskolan, men väl en fortsatt allmän upp- övning av lärjungarnas handlag och en inövning av nyttiga arbetsvanor, som äro ägnade att öka elevernas användbarhet i förvärvsarbetet. För gos- sarnas del är sålunda sysselsättning i skolverkstad, då sådan står till buds, synnerligen önskvärd eller som ersättning därför undervisning i trä- eller metallslöjd lämpad för deras utveckling och för det åldersstadium de be- finna sig på. Även mera direkt yrkesbetonade arbetsarter, sådana som bok- binderi eller Skomakeri, kunna anbefallas. För flickornas del är undervis- ning i hushållsgöromål och sömnad synnerligen lämplig. För både gossar och flickor bör trädgårdsskötsel kunna ifrågakomma, om möjlighet finnes att anordna dylik undervisning. Den teoretiska undervisningen bör så nära som möjligt ansluta sig till det manuella arbetet och meddelas i enlighet med de grundsatser, som gälla för undervisning i hjälpklass. Huvudsyftet med såväl den teoretiska som praktiska undervisningen bör vara att fostra och vägleda de unga; och det är bättre att begränsa undervisningen till ett mindre område, som lämpar sig för åskådlig och intresseväckande behand- ling, än att för fullständighetens skull medtaga stora kurser, som endast flyktigt kunna behandlas. Ett av de sakkunniga utarbetat förslag till tim— och kursplaner för fortsättningsskolor av detta slag återfinnes som bilaga 2 till detta betänkande.

Fortsättningsskolan för de psykiskt efterblivna barnen bör sålunda icke enbart och icke ens i främsta rummet vara en repetition av förut behand- lade kurser utan en praktisk ungdomsskola, som med tillbörlig hänsyn till lärjungarnas förutsättningar och tidigare utbildning har att förbereda dem för deras levnadsyrke och såmedelst befordra deras medborgerliga duglig- het. Det nuvarande namnet repetitionsskola bör därför enligt de sakkun- nigas mening utbytas mot ett lämpligare, och det torde då ligga nära till hands att i analogi med de redan brukliga nanmen hjälpklass, hjälpskola införa beteckningen hjälpfortsättningsskola eller kanske hellre fortsättnings- hjälpskola. Denna bör i likhet med den egentliga fortsättningsskolan kunna vara allmän eller yrkesbetonad och i sistnämnda fallet med anslutning till någon för efterblivna lämplig praktisk verksamhet. För gossarnas del torde, som redan blivit nämnt, enkelt verkstadsarbete vara mycket lämpligt, eme- dan detta kan vara en god förberedelse för anställning i fabriker och verk- städer, vilket enligt de gjorda undersökningarna blir den sysselsättning, som de förutvarande hjälpskoleeleverna i mycket stor utsträckning komma att ägna sig åt. För flickorna åter synes den fortsatta undervisningen böra i främsta rummet ansluta sig till det husliga arbetet. _

Enligt gällande bestämmelser rörande avlöning åt lärare vid fortsätt- ningsskola (kungl. kung. nr 587 år 1932) utgå avsevärt lägre timarvoden för undervisning i ersättningsskola (repetitionsskolan inbegripen) än för

• Sida 77
•  Original

undervisning i den egentliga fortsättningsskolan. Det är emellertid uppen— bart, att handledningen av efterblivna barn i flera avseenden är mera krä- vande än undervisningen av normalt utrustade. Det är också vanligt, att lärare i hjälpklass på folkskolestadiet erhåller visst tillägg utöver vanlig lä- rarelön, och de sakkunniga ha i annat sammanhang föreslagit en sådan an- ordning (jfr sid. 25). Det är under sådana förhållanden icke rimligt, att en lärare skall erhålla lägre avlöning vid undervisning i repetitionsskola än vid motsvarande tjänstgöring i vanlig fortsättningsskola. De sakkunniga vilja fördenskull föreslå, att den författningsenligt fastställda minimiav- löningen för undervisning i fortsättningsskola för efterblivna lärjungar (fort- sättningshjälpskola, repetitionsskola) måtte bestämmas så, att den utgår med minst samma belopp som för undervisning i allmän, respektive yrkes- betonad fortsättningsskola av vanligt slag.

En betydande svårighet, då det gäller att ordna den fortsatta undervis- ningen för de psykiskt efterblivna, ligger i den omständigheten, att antalet lärjungar av detta slag på de flesta orter är så ringa, att önskvärd uppdel- ning icke kan ske. I allmänhet sammanföras i den nuvarande repetitions— skolan både de elever, som under sin skoltid gått i hjälpklass, och de som avgått från vanlig skolklass enligt % 48 i folkskolestadgan. Det rör sig i sistnämnda fall i allmänhet om sådana barn, som under sin skoltid blivit kvarsittare och som uppnått skolålderns slut, innan de hunnit genomgå högsta klassen eller, om de vid avgången tillhört denna, ej kunnat erhålla godkända betyg därifrån. Mot detta system kan invändas, att en del av de elever, som genom denna anordning sammanföras med de förutvarande hjälpklassbarnen, icke äro i högre grad efterblivna och att beträffande en eller annan bland dem den defekt, som fått till följd, att de icke inhämtat folkskolans kurser på ett tillfredsställande sätt, måhända är av moralisk art. Gemensamt för dem som numera avgå från folkskolan enligt % 48 i folkskolestadgan är dock, att de icke äga tillräcklig fallenhet för skolarbetet för att i vanlig ordning genomgå och avsluta skolan, och under sådana för- hållanden ha de säkerligen i fortsättningen största nyttan av en individuali- serad handledning och en praktiskt betonad undervisning sådan som hjälp- fortsättningsskolan avser att skänka. De sakkunniga äro sålunda av den meningen, att denna fortsättningsskola liksom tidigare repetitionsskolan i regel bör vara avsedd för samtliga lärjungar, som avgått från folkskolan utan fullständigt avgångsbetyg, vare sig de under sin skoltid tillhört hjälp- klass eller undervisats i vanlig skolklass. Från orter, där fortsättningshjälp- skola ej kan upprättas, torde lärjungar åtminstone i vissa fall genom skol- skjuts eller inackordering kunna beredas tillfälle till undervisning i sådan skola på annan ort. Statsbidrag för detta ändamål bör utgå enligt samma grunder som till bestridande av kostnaderna för centralisering av fortsätt- ningsskoleväsendet (kungl. kung. av den 30 dec. 1932, sv. förf.-saml. nr 589).

• Sida 78
•  Original

I övriga fall, då icke heller den nu senast nämnda utvägen står till buds, torde den fortsatta undervisningen för de psykiskt efterblivna för närva- rande icke kunna ordnas på annat sätt än som hittills brukat ske, d. v. s. tillsammans med skolans övriga lärjungar. Under förutsättning att lämp- lig sysselsättning kan ordnas för den efterblivne, torde i sådana fall be- frielse från fortsättningsskolepliktens fullgörande kunna komma i fråga (jfr % 27 i folkskolestadgan). I den vanliga fortsättningsskolans praktiska arbete — skolkök och slöjd etc. — kunna de dock lämpligen beredas till- fälle att deltaga. Skoldistrikten böra dock även i dessa fall på annat sätt lämna de efterblivna nödig hjälp och vägledning vid deras utträde i livet.

b. Arbetsförmedling, yrkesutbildning och annan eftervård.

De efterblivnas svårigheter att reda sig i förvärvsarbetet bero icke endast på oskicklighet i fråga om att utföra förekommande arbeten på ett till- fredsställande sätt utan även på oförmåga att själva tillvarataga och ut- nyttja de möjligheter till sysselsättning, som kunna finnas, varjämte även deras målsmän mången gång sakna insikt och förmåga att på ändamåls- enligt sätt ordna för deras framtid. Vid utträdet i livet och under de första ungdomsåren är fördenskull en hjälpande hand starkt av behovet påkallad för flertalet efterblivna, om icke ett onödigt stort antal ibland dem efter en tid av sysslolöshet och upprepade misslyckanden skall utvecklas till permanenta understödstagare, lösdrivare eller rent av lagbrytare. Här ford- ras att samhället på något sätt tar sig an dessa unga och hjälper dem till rätta under deras mer än vanligt bekymmersamma övergångsår. En verk- samhet av det slag, som här åsyftas, är i vårt land redan prövad beträffan- de de vanföra. Ända från vanföreanstalternas tillkomst har man där sökt att efter utbildningstidens slut ordna möjlighet till utkomst för eleverna och i detta syfte bistått dem på mångahanda sätt. Arbetet härmed har emellertid efter hand tagit sådan omfattning, att en särskild institution för ändamålet upprättats å anstalterna, nämligen kuratorsinstitutionen, och sedan 1932 års riksdag beviljat statsanslag till densamma, är den numera erkänd som en nödvändig och betydelsefull del av vanförevården. Kuratorn har bland annat till uppgift att lämna de utskrivna eleverna råd och anvis- ningar, då de skola börja inom sina respektive yrken, att genom korrespon- dens med hemortsmyndigheterna söka intressera dessa för de vanföras för- sörjningsmöjligheter, och att under åren närmast efter utskrivningen i all— mänhet hjälpa och bistå dem. Kuratorn skall vidare, i den mån det är möj- ligt för honom, stå i kontakt med existerande arbetsförmedlingar i syfte att på den vägen bereda arbete åt anstaltens förutvarande patienter och elever. I detta sammanhang erinras även om den liknande anordningen i vissa hol- ländska städer till stöd och hjälp för psykiskt efterbliven ungdom (jfr sid. 72). De sakkunniga vilja livligt förorda, att en kuratorsverksamhet måtte

• Sida 79
•  Original

komma till stånd för de psykiskt efterblivna även hos oss. I Vissa större städer torde en verksamhet av detta slag kunna ge full sysselsättning åt en eller flera befattningshavare, men på mindre orter bör uppgiften i fråga kunna skötas som bisyssla, och det torde i sådana fall i allmänhet vara lämpligast att anförtro densamma åt någon hjälpklasslärare eller någon annan med barn- och ungdomsvård förtrogen person. Det är uppenbart, att kuratorn för de efterblivna under alla förhållanden bör stå i livlig kon- takt med skolan. De officiella anteckningar (personalakter), som under skoltiden förts om hjälpklassbarnen, böra ställas till förfogande och av kuratorn utnyttjas, då det gäller att ge råd och anvisningar angående yrke och sysselsättning. Då någon erfarenhet om hur en kuratorsinstitution för psykiskt efterblivna bör organiseras och efter vilka linjer dess verksamhet skall bedrivas ännu icke finnes i vårt land, torde det för närvarande icke vara lämpligt att fastställa några bestämda regler för densamma. Det bör stå vederbörande lokala organ fritt att inrätta och anpassa den efter för- handenvarande förhållanden.

För att höja de efterblivnas arbetsduglighet och sålunda öka deras möj- ligheter till självförsörjning bör, som redan tidigare vid upprepade till- fällen framhållits, undervisningen såväl i hjälpklasserna som i fortsätt- ningsskolan givas en praktisk inriktning, som bland annat även kan bi- draga till att uppöva lärjungarnas manuella färdigheter. Någon verklig yrkesutbildning kan dock ej meddelas på detta sätt. I den mån de för- utvarande hjälpklasseleverna kunna erhålla sysselsättning i något för dem lämpligt arbete, torde många av dem på den vägen kunna få en för fram- tiden värdefull utbildning och arbetsträning. Det bör vara en av kuratorns angelägnaste uppgifter att söka placera så många som möjligt av de efter- blivna i sysselsättningar, som ge möjlighet till utbildning och fortsatt an- ställning. Denna uppgift skulle i hög grad underlättas, om det funnes an- slag till att lämna yrkesutövare, som utbilda förutvarande hjälpklasselever för lämpliga sysselsättningar, någon ersättning härför. Det är uppenbarligen av synnerligen stor betydelse, att den efterblivne vid anställning för ut- bildning kommer till arbetsgivare och arbetsledare, som ha en smula för- ståelse för honom och som i förväg äro informerade om hans svagheter, så att de ej vid en senare upptäckt därav bli överraskade och kanhända omedelbart avskeda honom. Även i detta avseende har kuratorn en viktig uppgift att fylla.

I yrkesundervisning, som är avsedd för normalt utrustade lärjungar, kunna de efterblivna i regel icke deltaga med verkligt utbyte. I Stockholm har man, som redan tidigare blivit omnämnt, för efterblivna flickor i den s. k. Torborgsskolan ordnat särskild yrkesutbildning omfattande hushålls- göromål, tvätt, sömnad och vävning. För gossarnas vidkommande ha i Stockholm ännu inga liknande åtgärder blivit vidtagna. Det skulle vara

• Sida 80
•  Original

högeligen önskvärt, att åtminstone i större städer dylika utbildningsan- stalter kunde komma till stånd för såväl gossar som flickor. Genom en grundlig utbildning och träning i passande yrken skulle de ungas möjlig- heter att Vinna anställning i den fria arbetsmarknaden i hög grad ökas, och de skulle därigenom bli bättre tryggade mot arbetslöshet, eftersom väl ut— bildad arbetskraft i regel finner varaktig sysselsättning lättare än annan. Det synes ligga närmast till hands, att kurser även av detta slag upprät- tades i samband med de på respektive orter befintliga yrkesskolorna.

För efterblivna, som inneha sysselsättning men som sakna egna hem, borde i de större städerna finnas tillgång till s. k. lärlingshem, där de unga kunde erhålla bostad, vård och tillsyn. Liksom fallet är beträffande Stock- holms stads lärlingshem, Vilka närmast äro avsedda för från skyddshem ut- skrivna ungdomar, skulle de intagna betala för sig i den mån de ha in— komster. I förbindelse med ett sådant för efterblivna avsett lärlingshem borde även anordnas någon form av arbete, där de unga skulle sysselsät- tas, då de ej ha annat arbete, och där borde även sådana efterblivna, som bo i egna hem i staden men som äro utan arbete, kunna för någon tid emot- tagas till sysselsättning och arbetsträning.

För att kunna ge psykiskt efterbliven ungdom från mindre orter möj- lighet till lämplig sysselsättning och arbetsträning skulle en utbildnings- anstalt sådan som Besford Court (se sid. 71) eller Stockholms stadsmissions barnhem, Boxtorp, vara en betydelsefull tillgång. En yrkesskola av detta slag kunde lämpligen organiseras i anslutning till ett hjälpskoleinternat av- sett för sådana efterblivna barn, som barnavårdsnämnderna på skilda orter omhändertaga (jfr sid. 32). De sakkunniga äro icke i tillfälle att fram— lägga ett utarbetat förslag om någon utbildningsanstalt av detta slag, men vilja dock framföra den tanken, att man för detta ändamål skulle kunna använda någon av de skolanläggningar, som Vid en förestående omorgani- sation av skyddshemsverksamheten måhända komma att bli överflödiga. (Jfr skyddshemssakkunnigas betänkande, förra delen sid. 47.)

0. Åtgärder för sysselsättning och arbetsträning av hjälpskolans mest efterblivna lärjungar. Bland ett större antal förutvarande hjälpklasselever finnas alltid några, vilka på grund av mycket stor efterblivenhet, utpräglad manuell oskick- lighet eller dylikt icke lämpligen kunna placeras varken i yrkesutbildnings- anstalter eller i förvärvsarbete. Enda sättet att bereda dessa sysselsättning utanför det egna hemmet är därför att för dem inrätta särskilda arbetshem eller arbetsstugor. I Stockholm torde för flickornas vidkommande ett själv- ständigt utbyggande av Torborgsskolans vävstuga kunna vara en lösning av frågan. Genom att under tillräckligt lång tid tränas i enkelt arbete kunna säkerligen åtskilliga även bland dessa bibringas en viss arbetsduglighet, så

• Sida 81
•  Original

att de åtminstone kunna bidraga till sin försörjning. Men även frånsett denna möjlighet är det synnerligen önskvärt, att de efterblivna på något sätt beredas sysselsättning, enär de i annat fall lätt kunna bli en fara för samhället (jfr sid. 72).

vn. LÄRARUTBILDNINGEN.

Överallt i olika länder, där undervisning för psykiskt efterblivna barn anord- nats, har förr eller senare frågan om lärarutbildning för dylik undervisning bli— vit aktuell. Gången av denna angelägenhets ordnande har därvid varit ungefär följande. Intresserade lärare ha först på egen hand försökt förvärva erforderlig insikt genom studier och besök hos andra lärare, bland annat vid sinnesslöan- stalter, senare ha mer eller mindre tillfälliga kurser anordnats, och därefter har 11jälpklasslärarutbildningen fått en fastare organisation såsom en längre per- manent kurs. Slutligen har den på vissa håll ordnats i anslutning till ett uni- versitet eller vid en högskola eller ett seminarium, dit man sammanfört all lärar- utbildning för lärare för defekta barn av olika slag (blinda, dövstumma, hörsel- svaga, synsvaga, vanföra, sinnesslöa, lindrigt psykiskt efterblivna, barn med tal- fel, svåruppfostrade och vanartiga barn). Så har t. ex. saken ordnats på vissa håll i Schweiz, Tyskland, Ungern och Österrike (se bilaga 5).

I England är här ifrågavarande lärarutbildning mera oenhetlig. En följd av år har enligt uppgifter i tidskriften Hjälpskolan för år 1931 utbildning skett vid folkskoleseminarier, dels som en del av den ordinarie kursen, dels skild från denna genom kurser av olika längd, stundom ettåriga. Kurser ha även anord- nats av The Central Association for Mental Welfare, dels kortare på tre veckor, dels längre på tio veckor. Deltagarna i de längre kurserna ha åtnjutit tjänst— ledighet med full lön.

Även i Förenta Staterna är denna lärarutbildning olikartad. Enligt uppgifter från år 1931 i Die Hilfsschule 1933 ha Teachers Colleges, Normal Schools eller universitet inrättat kortare kurser för utbildning av lärare för psykiskt efter- blivna barn. Stundom utgöres förberedelsen endast av åhörande av en föreläs- ningsserie. Vid vissa lärarutbildningsanstalter och universitet finnas fasta kur- ser för utbildande av lärare och inspektörer för specialklasser. Vid universite- ten förekomma stundom kliniskt studium och seminarieövningar angående upp- fostran av utvecklingshämmade barn (exceptional children). Såsom förbildning kräves av de studerande: allmän psykologi, pedagogisk psykologi, barnpsykologi, intelligensundersökningar, flerårigt bevistande av lärarutbildningsanstalt eller akademisk bildning och flerårig undervisningsvana, särskilt på lågstadiet.

I Danmark anordnas utställningar och föredrag vid Dansk Vaerneskolefor- enings årsmöten. På initiativ av föreningen hölls den 21 september—17 oktober 1931 en kurs för hjälpklasslärare, vilken delvis var förlagd till Laererhöjskolen i Köpenhamn.

Även i Norge ha tillfälliga kurser anordnats för hjälpklasslärare. Den senaste hölls i Oslo av Norsk Sasrskoleforbund den 18—23 februari 1935. Huvudpunkten på programmet var intelligensmätning.

6

• Sida 82
•  Original

Då under 1900—talets första år hjälpklasser började anordnas i ett flertal stä- der i Sverige, fanns icke tillfälle till någon specialutbildning för lärare vid dy— lika klasser. I ett och annat samhälle anställdes vid hjälpklass lärarinnor, som utexaminerats från Slagsta seminarium för utbildning av lärare vid sinnesslö- anstalter. Flera utmärkta lärarkrafter och många Värdefulla erfarenheter ha på den vägen kommit hjälpklasserna till godo. Men som den normala utbildnings— vägen för hjälpklasslärare lämpar sig icke Slagsta seminarium, då hjälpskolans lärare böra ha erfarenhet från undervisning av normala barn och hjälpklasserna erbjuda helt andra problem än sinnesslöanstalterna, vartill kommer, att Slagsta seminarium helt tages i anspråk för sin huvuduppgift.

Enär behovet av utbildning gjorde sig starkt känt, anordnades tillfälliga ut- bildningskurser, nämligen i Stockholm år 1921, i Göteborg är 1924 och i Malmö är 1926. Till kursen i Stockholm hade 1920 års riksdag anvisat på extra stat ett förslagsanslag på 4300 kronor. Kungl. Maj:t uppdrog åt skolöverstyrelsen att anordna kursen, som ägde rum den 15 augusti—1 september 1921. Programmet upptog bland annat: barnpsykologi, framför allt barnens känslo- och viljeliv, ner- vösa rubbningar hos barn samt valda psykologiska frågor med didaktisk till- lämpning, praktiska uppfostringsspörsmål beträffande hjälpklassbarn, talrubb- ningar samt hjälpskolans historia, utveckling och organisation; behandling av metodiska spörsmål, hembygdsundervisningen med sinnesövningar, kristendoms— undervisningen, räkneundervisningen, den första modersmålsundervisningen; ar- betsövningar och åskådningsteckning; auskultation vid Stockholms hjälpklasser; demonstration av undervisningsmateriel. Av kursens 21 deltagare åtnjöto 18 dagtraktamente ä 7 kronor jämte ersättning för halva resekostnaden.

Kursen i Göteborg, som i viss mån hade karaktär av kongress, var anordnad av sydsvenska hjälpskoleföreningen. Den ägde rum den 2—9 januari 1924 och hade 120 deltagare. Programmet upptog bland annat: hjälpskolans historik, lä- rarutbildning för hjälpskoleväsendet, psykologi och intelligensforskning, mora- liskt defekta barn, talteknik och talrubbningar, skolan och de döva, hjälpskole- metodik.

Kursen i Malmö, som ägde rum den 7—9 januari 1926, var anordnad av för- eningen Malmö folkskolors lärarkurser. Den besöktes av 107 deltagare. Före- drag höllos bland annat över följande ämnen: intelligensdefekter och intelligens— undersökning, om lomhörda barn och deras undervisning samt om metodiska ämnen. Några av de hållna föredragen utgåvos i tryck under titeln: Arbetet i hjälpskolan. Malmö 1926.

År 1923 togs ett nytt initiativ i hjälpklasslärarutbildningsfrågan, då rektor vid folkskoleseminariet i Stockholm i skrivelse till skolöverstyrelsen framlade ett förslag att vid nämnda folkskoleseminarium åvägabringa utbildning för denna lärarpersonal. Med anledning av framställningen gjorde skolöverstyrelsen en hemställan till Kungl. Maj:t, vilken resulterade i att proposition i ärendet framlades till 1925 års riksdag, som anvisade medel för ändamålet.

Den första kursen ägde rum vårterminen 1926. Sedan var en dylik kurs an- ordnad varje hösttermin under åren 1926—1932. Kursen omfattade varje gång 100 dagar. Antalet deltagare var fastställt till högst åtta i varje kurs. De sö- kandes antal ökades år för år och utgjorde år 1932 23. I de 8 kurser, som varit anordnade, ha sammanlagt 61 lärare deltagit, därav 15 manliga och 28 kvinn- liga folkskollärare, 16 smäskollärarinnor, 1 sinnesslölärarinna och 1 privatskolo— lärarinna. Varje år utgick till högst sex deltagare dagtraktamente ä 2 kronor 50

• Sida 83
•  Original

öre per dag. Villkoret för dylikt traktamente var, att vederbörande skoldistrikt för enahanda ändamål tillskjutit minst lika stort belopp.

Det visade sig, att lärare hindrades att deltaga i kursen, på grund av att de under den tjänstledighet från sina lärarbefattningar, som de måste åtnjuta, nödgades avstå en väsentlig del av sina avlöningsförmåner. På initiativ av skol- överstyrelsen bestämdes därför vid 1927 års riksdag, att ordinarie eller e. o. lärare vid folkskola skulle erhålla ersättning för vad de för deltagande i kursen finge avstå utöver % av den kontanta begynnelselönen, (1. V. 5. att deras för— lust av avlöningsmedel icke skulle bli större än vid tjänstledighet för sjukdom.

Kursens anordning var i stort sett densamma hela tiden. Kursdeltagarna hade efter en tids auskultering undervisningsserier, dels i den hjälpklassavdelning, som med hänsyn till kursen upprättats i seminariets övningsskola, dels i Stock- holms stads hjälpklasser, från år 1928 även i Stockholms stads externat för bildbara sinnesslöa. Utom auskultering och undervisning omfattade kursen före— läsningar i barnpsykologi, barnaålderns psykopatologi, intelligensmätningar, talrubbningar, hjälpskolans historia och organisation, barnavårds- och fattig— vårdslagstiftning samt föreläsningar över metodiska frågor. I utbildningen in— gingo även kurser i arbetsövningar, i talteknik och de sista åren i rytmik. Höst— terminerna år 1926 och 1931 åhördes en del av föreläsningarna även av del- tagare i en utbildningskurs för lärare för hörselsvaga barn, som anordnats av föreningen De dövas väl.

I framställning rörande anslagsäskanden hos riksdagen för budgetåret 1933— 1934 yttrade skolöverstyrelsen, att de skäl, som föranlett anordnande av särskild utbildningskurs för hjälpklasslärare, syntes överstyrelsen med styrka tala för ett fullföljande av denna verksamhet. Med hänsyn till det statsfinansiella läget och då granskningsnämnden hemställt, att anslaget till kursen måtte tillfälligt indragas, hade överstyrelsen funnit sig icke böra begära något anslag till ut- bildningskurs för lärare vid hjälpklasser för psykiskt efterblivna barn för läs- året 1933—1934.

Koncentration av utbildning av lärare för defekta barn.

När de sakkunniga haft att överväga frågan om hjälpklasslärarutbild- ningens organisation i vårt land, ha de icke kunnat undgå att stanna inför den frågan, om icke även i Sverige tidpunkten skulle kunna vara inne att åstadkomma en koncentration av lärarutbildningen för olika slag av defekta barn. Hithörande discipliners vetenskapliga utveckling har nämligen fört med sig en allt klarare insikt om sambandet mellan de olika grenarna av arbete för i något avseende hämmade barn. Detta sannnanhänger direkt med psykologiens utveckling från en elementpsykologi, som studerar t. ex. de olika sinnena vart för sig, till gestalt- eller strukturpsykologi, som tager sikte på hela människan. Man uppfattar alltså inte längre en blind eller en döv som en normal människa, som saknar syn eller hörsel. Man inser, att bristen på eller till och med den svagare utvecklingen av ett sinne kan verka hämmande på hela personlighetsutvecklingen eller leda till en egen- artad utveckling även på förstånds-, Vilje- och känslolivets område. Man har insett, att en sinnesslö människa endast i undantagsfall kan betraktas

• Sida 84
•  Original

84 som defekt blott i fråga om sitt intellektuella liv, att flertalet sinnesslöa äro hämmade i hela sin psykiska utveckling. Erfarenheten har också visat, att defekterna icke uppträda isolerade. Bland blinda barn i skolåldern torde enligt tyska uppgifter -— från Sverige föreligger ingen statistik —— genom- snittligt 10 procent vara psykiskt efterblivna. Vad de synsvaga och hörsel— svaga beträffar, behöver man blott tänka på hur störande det inverkar på själens jämvikt hos ett barn att ständigt försöka dölja sin defekt.

Pedagogiken rörande defekta barn har sålunda vuxit ut över abnorm- pedagogiken till en fackvetenskap, som omfattar alla defekta barn, på vil- ket område än deras defekt ligger.1 Det kan ifrågasättas, om icke tiden vore inne att draga konsekvensen härav för lärarutbildningen. De skäl som tala härför äro dels pedagogiska, dels ekonomiska. Det är på grund av ovan— nämnda sammanhang mellan olika slag av defekter viktigt, att varje lä- rare, som har hand om defekta barn, har någon kännedom om andra defek- ter hos barn än den, som hör till hans specialområde. Alldeles särskilt är det betydelsefullt för undvikande av barns felplacering. Enligt uppgift från föreståndaren för hlanilla dövstuminstitut har det mer än en gång hänt, att institutet fått mottaga hörstumma men intellektuellt bildbara barn från asyler, där de i åratal vårdats som obildbara. Även Charlottendals skolhem (för barn med språkrubbningar) har fått mottaga barn, som fått sin ut- bildning försenad och därmed i viss mån förhindrad, genom att de betrak- tats som sinnesslöa. En koncentration av lärarnas utbildning skulle möjlig- göra en bättre differentiering av abnormklientelet.

Det har i vissa större städer upprättats särskilda klasser för synsvaga, för hörselsvaga, för barn med talrubbningar, för tuberkulösa barn och senast 5. k. observationsklasser för svåruppfostrade barn. För dessa skolformer är emellertid ingen lärarutbildning ordnad. Denna differentiering av undervis— ningen hämmas sålunda av brist på för ändamålet utbildade lärare. Såsom nämnts å sid. 83 var höstterminerna 1926 och 1931 i samband med hjälp— klasslärarkursen vid folkskoleseminariet i Stockholm av föreningen De dövas väl anordnad en utbildningskurs för lärare för hörselsvaga barn. Innevarande år har föreningen för psykologisk-pedagogiska institutet med statsunderstöd anordnat en sexveckorskurs för utbildande av lärare för svåruppfostrade barn. För samtliga nu nämnda lärarkategorier skulle kur— sen kunna göras till största delen gemensam. Mellan sinnesslö- och hjälp- skolepedagogiken råder helt naturligt nära sammanhang. Säkerligen skulle den statsunderstödda sinnesslölärarutbildningen kunna göras delvis gemen- sam med hjälpklasslärarutbildningen till fördel för båda. Slutligen torde, såsom fallet var redan då hjälpklasslärarutbildning ägde rum vid folkskole—

¹ I Tyskland betecknar man pedagogiska åtgärder och vetenskapliga, psykologiska och medi- cinska teorier rörande defekta barn med ordet Heilpedagogik. Svenska språket saknar en motsva- rande sammanfattande term.

• Sida 85
•  Original

seminariet i Stockholm, dövstumlärar- och blindlärarutbildningen kunna draga nytta av en del föreläsningar. Det torde vara uppenbart, att en kon- centration av ifrågavarande lärarutbildning skulle ställa sig avsevärt bil— ligare, än om det fåtal lärare som behöves för varje kategori av defekta barn utbildas för sig.

De sakkunnigas uppdrag gör det emellertid ej möjligt för dem att avge något förslag om en dylik koncentration. De ha emellertid ansett sig böra vid avgivande av sitt betänkande ha en dylik utveckling i sikte och om— nämna möjligheten och önskvärdheten därav.

Erforderliga kurser.

Den omständigheten, att, såsom tidigare omnämnts, i den av de sakkun- niga föreslagna kursplanen för ämnet psykologi och pedagogik vid folk- och småskoleseminarier hänsyn tagits till undervisningen av psykiskt efter- blivna barn, löser givetvis icke frågan om erforderlig specialutbildning för hjälpklasslärare. De i seminariekursen upptagna momenten avse endast vad varje lärare i folk— eller småskola behöver känna till i fråga om dylika barn. Även om tillräcklig tid stode till förfogande, skulle hjälpklasslärarutbild— ningen icke kunna förläggas till seminarietiden, då denna specialutbildning ovillkorligen förutsätter en genom lärarverksamhet förvärvad erfarenhet om normala barn.

Det är vid ordnandet av hjälpklasslärarutbildningen två olika grupper av lärare man har att taga hänsyn till, nämligen dels sådana lärare, som f. n. arbeta i hjälpklass utan att ha fått särskild utbildning och som önska göra sig bättre skickade för detta arbete, dels unga lärare, som önska göra sig kompetenta för undervisning i hjälpklass. Det är så mycket angelägnare att bereda de i hjälpklass tjänstgörande lärarna kompletterande utbildning som möjligheterna till egna studier av brist på litteratur på nordiska språk är starkt begränsad. För närvarande undervisa i vårt land 264.— lärare i hjälpklass, av vilka endast ett fåtal genomgått den förut omtalade utbild- ningskursen vid folkskoleseminariet i Stockholm. Att beräkna det årliga behovet av hjälpklasslärare är vanskligt, då lärare ofta lämna hjälpklass- tjänstgöringen utan att avgå från lärartjänst överhuvud, och då behovet av nyrekrytering är beroende av hjälpklassväsendets utveckling. De sak- kunniga, som räkna med ett totalbehov av 350 hjälpklasslärare under de närmaste åren och med en tjänstetid i hjälpklass av ungefär 25 år, ha upp- skattat det årliga behovet av tillskott till hjälpklasslärarkåren till 15.

Med hänsyn tagen till ovannämnda olika grupper av lärare torde lärar— utbildningen böra ordnas så, att det upprättas dels en permanent längre utbildningskurs för den sistnämnda kategorien lärare, dels såsom en mera tillfällig åtgärd under de närmaste åren en kortare fortbildningskurs för redan i tjänst varande hjälpklasslärare.

• Sida 86
•  Original

86 Utbildningskurs för hjälpklasslärare.

Vid uppgörande av undervisningsplan för den permanenta kursen ha de sakkunniga med stöd av de erfarenheter, som vunnits vid de förut anord— nade kurserna, kommit till det resultatet, att den torde behöva göras avse- värt längre än dessa. Deltagarna i de 100—dagarskurser, som anordnats vid folkskoleseminariet i Stockholm, utgjordes i allmänhet av sådana lärare, som ägde erfarenhet, stundom mycket lång, från hjälpklassarbete och som på egen hand sökt förskaffa: sig fortsatt utbildning. Dessa kurser, som givet— vis hade försökskaraktär, voro sålunda närmast att betrakta som fortbild— ningskurser. Viktiga områden, som icke kunna förbigås i en verklig special- utbildning för lärare för psykiskt efterblivna barn, hade intet eller alltför litet utrymme i dessa kurser. Detta var t. ex. fallet med för ifrågavarande lärare så viktiga moment som talrubbningar och slöjd. Dövstumlärarutbild— ningen är tvåårig och blindlärarutbildningen ettårig; båda bygga på avlagd folkskollärarexamen. De sakkunniga, som ansett sig böra med hänsyn till såväl statens som kursdeltagarnas kostnader söka sammantränga kursen så mycket som möjligt, förorda, att densamma kommer att omfatta en vår- termin, (1. v. s., påskveckan oräknad, 21 veckor. Avgörandet av till vilken ort kursen bör förläggas måste ske med hänsyn till de resurser, som erford— ras för dess ändamålsenliga utformande. Det måste för elevernas praktiska utbildning vara en ort med rikt utvecklat hjälpklassystem och helst även med andra specialklasser, t. ex. observationsklasser och klasser för hörsel- svaga och för barn med talrubbningar. Vidare kräves möjlighet till sam- arbete med olika sjukvårdsanstalter, då en del av den medicinskt inriktade utbildningen förutsätter kliniskt studiematerial. Alldeles särskilt gäller detta talrubbningar och svåruppfostrade barn. Vid det nya karolinska sjukhuset komma barn av här ifrågavarande art att kunna mottagas för observation under samarbete mellan den psykiatriska och den pediatriska kliniken. Att en sådan klinik kommer att bli av den största betydelse för utbildningen av barn- och Skolläkare ligger i öppen dag, men den skulle även kunna tjäna utbildningen av lärare för olika grupper av defekta barn. Vid ordnandet av lärarutbildning för hjälpklasslärare bör enligt de sakkunnigas mening samarbete från början etableras med en lämplig barnklinik. Stockholm och Göteborg torde vara de städer, som erbjuda den största differentieringen av folkskolan med hänsyn till olika grupper av defekta barn. I båda dessa städer förefinnas möjligheter för samarbete med en barnklinik. Med hän— syn till den tjänst den planerade kursen skulle kunna göra abnormunder— visningen förorda de sakkunniga, att den permanenta kursen förlägges till Stockholm under förutsättning, att Stockholms stad bereder tillfälle för kursdeltagarna till auskultering och övningsundervisning i sina folkskolor och till studier vid sin rådgivningsbyrå.

• Sida 87
•  Original

Det torde böra uppdragas åt skolöverstyrelsen att anordna kursen. Den tidigare hjälpklasslärarutbildningen var förlagd till folkskoleseminariet i Stockholm. Detta innebar för seminariet den fördelen, att dess elever ge— nom hospitering i den hjälpklass, som för ändamålet inrättades inom öv- ningsskolan, erhöllo någon kännedom om hjälpskoleproblemet och en in- ställning till skolans sociala uppgifter, som de vanliga övningsskoleklasserna icke på samma sätt kunna skänka. De sakkunniga förorda, att kursen även för framtiden förlägges till folkskoleseminariet i Stockholm. Sambandet mellan seminariet och utbildningskursen bestod huvudsakligen däri, att rektor var kursens föreståndare och att en av seminariets övningsskollärare fick sin tjänstgöring förlagd till seminariets hjälpklass, för vilken lokal hyrdes i Maria folkskola. Föreläsningarna höllos å seminariet. Det torde böra ingå i den av de sakkunniga föreslagne hjälpskolekonsulentens upp— gifter att vara föreståndare för denna kurs. Det skulle nämligen vara till stor fördel för kursen, att den kunskap och den erfarenhet om hjälpskole- Väsendet på olika håll i landet, som han förvärvar, därigenom komme den— samma till godo. För konsulentens verksamhet skulle det bli av stor be- tydelse, att han komme i kontakt med hjälpskolans lärare och med repre— sentanter för de discipliner, som kursens föreläsare företräda. Enär kursen skulle pågå endast en termin, skulle konsulenten likväl få tid till resor. Då kursen förlägges till folkskoleseminariet i Stockholm och för kursdel- tagarnas praktiska utbildning ovillkorligen bygger på samarbete med Stock- holms stads folkskolor och med medicinska kliniker, torde detta samarbete böra få fastare form genom att kursen får en styrelse, i Vilken Stockholms folkskoledirektion, karolinska institutet och folkskoleseminariet i Stockholm äro representerade. Då lärjungar till den hjälpklass, som måste upprättas inom övningsskolan för kursens skull, måste tagas från Stockholms folk- skolor, vilka sålunda inbespara lärare för en hjälpklass, ha de sakkunniga ansett det icke vara oskäligt påräkna, att Stockholms stad upplåter en lokal utan hyra. För föreläsningar, undervisning i teckning, slöjd och ryt— mik kunna erforderliga lokaler beredas å seminariet. Enär antalet övnings- skollärare vid folkskoleseminariet beräknats för folkskollärarutbildningen, torde en Särskild övningsskollärartjänst behöva inrättas för hjälpklasslärar— kursen. Sambandet mellan seminariet och kursen skulle enligt det här fram— lagda förslaget bli svagare än tidigare, men det vore likväl icke utan be— tydelse för kursen, om den knötes till en redan befintlig institution. Utom den ökade trevnad för kursdeltagarna, som det skulle innebära att ha större delen av sitt arbete förlagt till samma lokaler, skulle de därigenom komma i tillfälle att för studier utnyttja seminariets bibliotek.

Vid bestämmande av antalet deltagare i kursen bör hänsyn tagas dels till behovet av lärare, dels till den belastning i fråga om hospitering och under.- visningsserier, som Stockholms folkskolor utan olägenhet för undervisningen

• Sida 88
•  Original

kunna bära. Åled hänsyn till dessa synpunkter föreslå de sakkunniga, att deltagarantalet bestämmes till högst femton. Om en eller annan lärare skulle önska genomgå kursen för att specialisera sig för undervisning i observa- tionsklass eller för undervisning av annan grupp av defekta barn, för vilket kursen kan ge lämplig utbildning, torde sådana efter kursföreståndarens med- givande även utöver det fastställda antalet böra kunna få deltaga i kursen till begränsat antal.

För deltagande i kursen bör fordras tre års tjänstgöring i normalklass, dock med möjlighet för skolöverstyrelsen att bevilja dispens. Kursdelta— garna torde böra erhålla samma förmån som de tidigare kursernas, näm- ligen att ordinarie eller e. o. lärare vid folkskola erhålla ersättning för vad de för deltagande i kursen nödgas avstå utöver % av den kontanta begyn- nelselönen, så att deras förlust av avlöningsmedel icke blir större än vid tjänstledighet för sjukdom. Därjämte böra även lämpligt avvägda stipen- dier stå till förfogande på samma sätt som vid kursen för utbildning av lärare för undervisning i yrkesbestämda fortsättningsskolor samt vid ut- bildning av blind- och dövstumlärare.

De sakkunniga ha vid utarbetande av plan för utbildningskurs för hjälp— klasslärare haft att bygga på de erfarenheter, som vunnits vid de kurser, som hållits vid folkskoleseminariet i Stockholm. Såsom redan å sid. 86 framhållits, har behovet av mera väsentlig utvidgning gjort sig känt i fråga om vissa moment. Detta gäller i första hand en i viss mån medicinskt orien- terad utbildning.

En annan punkt, där hjälpklasslärarna behöva en starkare utbildning än tidigare varit fallet, är i fråga om talrubbningar. Barn med talfel före— komma nämligen ofta i hjälpklasserna. Det är av stor betydelse för barnen, att de under sin skoltid få hjälp i fråga om talfel, enär dessa ofta kunna ge anledning till psykisk hämning. Även smärre talfel, som av en kunnig lärare kunna bortarbetas under den vanliga undervisningens gång, kunna verka hindrande för barnen, när det gäller för dem att träda ut i arbetslivet. Det torde vara nödvändigt, att hjälpklasslärarna få tillfälle att under sin utbildningstid kliniskt studera talrubbningar och deras behandling.

Väsentligt utökad tid torde vidare böra anslås för att införa kursdelta— garna i intelligensundersökningarnas teknik. På många orter blir det hjälp- klassläraren, som måste göra den undersökning, som lägges till grund för uttagning till hjälpklass. Intelligensundersökningar kräva emellertid en "psykologisk skolning, som icke kan Vinnas blott genom bokliga studier eller åhörande av föreläsningar. Det är av vikt, att kursdeltagarna själva få tillfälle att åhöra och under ledning utföra och protokollföra intelligens— undersökningar, De böra också för att lära sig en riktigvärdesättning av intelligensundersökningar få tillfälle att i samband med ovannämnda öv—

• Sida 89
•  Original

ningar deltaga i diskussioner om räckvidden hos och felkällor vid intelli- gensundersökningar m. m.

Med hänsyn till de sociala uppgifter, som hjälpskolan har och enligt de sakkunnigas förslag skulle få i högre grad än hittills, torde större utrymme böra skänkas åt sociala frågor under kursen.

Slutligen har från hjälpklasslärarhåll givits uttryck åt det önskemålet att i utbildningskursen måtte komma att ingå en kurs i småslöjd. Denna kurs borde omfatta dels sådana arbeten, som av de sakkunniga föreslagits böra ingå i slöjdkursen för klass 1—3 i hjälpskolan, bastflätning, pinn- slöjd, enkla träarbeten, dels smärre arbeten, som barnen kunna utföra i samband med olika läroämnen för att vinna bättre uppfattning av läro— stoifet. I slöjdkursen torde också böra ingå materielslöjd. För hjälpklass— undervisningen, speciellt för sinnesövningarna, kräves nämligen ofta ma- teriel, som är ytterst enkel att tillverka för den som fått intresse för saken och erforderliga anvisningar. Mycket av denna materiel är sådan, att bar- nen kunna åstadkomma den, varvid de få än bättre uppfattning om det, som materielen är avsedd att ge dem insikt i. Det är sålunda här delvis fråga om en annan materielslöjd än den som av de sakkunniga föreslagits böra ingå i folkskollärarutbildningen.

I fråga om kursdeltagarnas praktiska utbildning föreslå de sakkunniga väsentligen samma anordning, som tillämpats vid de tidigare kurserna, näm— ligen att kursdeltagarna få sin övningsundervisning förlagd till tre olika klasser, valda så, att de få kännedom om olika stadier i hjälpskolan. Denna undervisning bör omfatta en veckas full tjänstgöring och föregås av någon tids hospitering i ifrågavarande klass. För övrigt torde kursdeltagarna böra hospitera i även andra hjälpklasser, i observationsklasser, i svagklasser, å externatet för bildbara sinnesslöa i Stockholm samt Torborgsskolan samt besöka klasser för hörselsvaga barn och friluftsskolor, blindinstitutet å Tom- teboda, dövstuminstitutet å Manilla, Slagsta sinnesslöskola, barnträdgår- dar m. m.

Kursdeltagarna böra även aktivt deltaga i konferenser vid rådgivnings- byråer samt därvid eller i sammanhang med uttagning av barn till hjälp- klasser beredas tillfälle att göra sociala utredningar. De böra även under hela studietiden föra personalakter rörande tvenne barn i seminariets hjälp— klass.

Vid de tidigare kurserna utfärdades betyg över den genomgångna utbild- ningen, därvid vitsord avgåvos för insikter i psykologi och i hjälpklassmeto- dik, för undervisningsskicklighet, nit samt fallenhet för lärarverksamhet i hjälpklass. De sakkunniga föreslå, att betyg över genomgången kurs bör in- nehålla vitsord över psykologi, inklusive psykopatologi och psykisk mätning, hjälpskolepedagogik och metodik, talrubbningar och deras behandling, teck— ning och arbetsövningar, småslöjd och materielslöjd samt undervisnings-

• Sida 90
•  Original

skicklighet i hjälpklass. Vid angivande av vitsord i hjälpskolepedagogik och metodik bör hänsyn även tagas till insikter i de sociala frågor, som be- handlas i kursen, samt till insikt om de rytmiska övningarnas användning i undervisning för psykiskt efterblivna barn. Betyg över genomgången kurs av detta slag skall medföra sådan behörighet att undervisa i hjälpklass, som omförmäles å sid. 25.

Fortbildningskurs för hjälpklasslärare.

För redan i tjänst varande hjälpklasslärare torde under de närmaste åren, så länge behov därav föreligger, en fortbildningskurs böra anordnas. Denna torde för undvikande av alltför stora kostnader såväl för staten som för deltagarna lämpligen kunna förläggas till två på varandra följande sommarferier med en längd av fem veckor vardera året. Deltagarna skulle därigenom vinna tillfälle att under det mellanliggande året idka studier efter under den första delen av kursen givna anvisningar. Kursplanen torde böra upptaga samma ämnen som utbildningskursen med de modifikatio— ner, som den kortare tiden tvingar till och deltagarnas genom erfarenhet vunna förutsättningar medgiva. Ur dessa synpunkter föreslå de sakkun- niga, att momenten skol— och skolbarnshygien samt tal- och röstvård stry— kas. Hospitering, övningsundervisning, deltagande i rådgivningskonferen— ser samt övningar i diagnostik av hörselsvaga och synsvaga barn måste även utgå med hänsyn till att kursen förlägges till ferierna. Erfarna hjälp- klasslärare torde kunna draga nytta för den praktiska lärargärningen av föreläsningar, även utan tillfälle till praktiska övningar.

I underdånig framställning av den 9 december 1935 har sydsvenska hjälp— skoleföreningen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åt— gärder för anordnande, helst redan under läsåret 1936—1937, vid folkskole- seminariet i Göteborg av en fortbildningskurs för lärare i hjälpskolor. Denna framställning har den 21 december 1935 remitterats till de sakkunniga. Då sålunda i Göteborg finnes intresse för dylik kurs och då denna stad ock- så förfogar över förutsättningar för anordnande av densamma, förorda de sakkunniga, att fortbildningskursen första gången förlägges dit.

Antalet deltagare i den sålunda föreslagna kursen torde böra bestämmas till högst trettio, varvid de som haft långvarig tjänstgöring i hjälpklass böra äga företräde.

• Sida 91
•  Original

Tim- och ämnesplaner för de föreslagna kurserna.

Utbildnings— Fortbildnings—

kursen ningskursen _ (en vårtermin) (10 veckor)

Allmän psykologi .................................. 6 tim. 6 tim. Barn- och ungdomspsykologi, inklusive psykisk hälsovård 10 » 10 » Psykopatologi med särskild hänsyn till förhållandena un-

der barnaåren .................................... 20 » 20 » Skol- och skolbarnshygien ........................... 5 » _— Barnets normala kroppsliga utveckling. Sambandet mel-

lan barnets kroppsliga och psykiska hälsotillstånd, spe- ciellt medicinska orsaker till störningar i intelligens-

utvecklingen, även anamnesens betydelse ........... 10 » 10 » Ärftlighetslära ..................................... 5 » 5 » Viktigare uppfostrings- och undervisningsfrågor med sär-

skild hänsyn till intellektuellt efterblivna och svårupp- fostrade barn (t. ex. trötthet, överansträngning, kon-

centration, uppmärksamhet, disciplin, bestraffning,

grupparbete, individuell undervisning, sexualundervis- _ ning, sexualpsykologiska problem) .................. 20 » 15 » Psykisk mätning, speciellt intelligensundersökningar. I

samband därmed uttagning av lärjungar till hjälpklass 35 » 20 » Om hörselsvaga och synsvaga barn med övningar i diag—

nostik ........................................... 10 » — Om hörselsvaga och synsvaga barn ................... — 6 » T alrubbningar och deras behandling .................. 35 » 20 » ordblindhet ....................................... 5 >> 5 » Socialhygien ....................................... 3 » 3 » Socialpedagogiska anordningar, därvid även något om

yrkesval och yrkesrådgivning med särskild hänsyn till

intellektuellt efterbliven ungdom ................... 5 » 5 » Social omvårdnad om barn, speciellt om defekta barn . . 6 » 6 » Barn— och ungdomslagstiftning ....................... 5 » 5 » Fattigvård, pensionering och försäkring .............. 3 » 3 » Hjälpskolans historia och organisation ................ 1 » 1 » Olika ämnens metodik med särskild hänsyn till intellek—

tuellt efterblivna barn ............................ 24 » 20 » Tal- och röstvård (föreläsningar) .................... 4 » —

» (individuella övningar) ............ 3 » — Teckning .......................................... 10 » 10 » Småslöjd och materielslöjd .......................... 90 » 65 » Rytmiska övningar ................................. 15 » 15 » Övningsundervisning och därmed sammanhängande

auskultation i hjälpklass .......................... 120 » — Övrig auskultation, studiebesök ...................... 75 » _ Summa 525 tim. 250 tim.

Anm. För tal- och röstvärden beräknas vid den längre kursen sammanlagt 4—9 lärartimmar, nämligen 4— timmar föreläsningar och 45 timmar till individuella

övningar (3 ”per deltagare).

• Sida 92
•  Original

Vid undervisningen i slöjd och rytmik beräknas högst 15 deltagare kunna undervisas samtidigt. Vid fortbildningskursen, som torde kunna taga emot 30 deltagare, böra dessa vid nyssnämnda undervisning delas i två grupper. Det totala antalet lärartimmar skulle då bli 130 för småslöjd etc. och 30 för rytmiska övningar.

Kortare kurser, möten m. m.

Intellektuellt efterblivna barn finnas icke blott i hjälpklasser. På alla de orter, där hjälpklasser icke finnas, ha lärarna den svåra uppgiften att inom ramen av det dagliga undervisningsarbetet tillgodose även dessa barns rätt till handledning. De sakkunniga ha i sitt förslag till undervisningsplan för folk- och småskoleseminarier tagit hänsyn härtill. För att emellertid de nu- varande lärarna, särskilt på sådana orter, där hjälpklasser ej anordnats och måhända ej kunna anordnas, måtte bliva uppmärksamma på de efterblivna barnens särart och erhålla anvisningar i fråga om deras undervisning och uppfostran, är det önskvärt, att lärarsammanslutningar stimuleras att vid möten och kurser taga upp frågor rörande psykiskt efterblivna barn. Det bör ingå i hjälpskolekonsulentens uppgift att såsom föreläsare sprida sådan kunskap.

VIII. KOSTNADSBERÄKNINGAR.

1 . Lärarutbildningen.

a. Utbildningskursen.

Avlöning till en övningsskollärare (manlig ord. i första lönegraden)

inklusive lön, prov. avlöningsförbättring och provårsarvode ...... 4 920: — Arvoden för föreläsningar och lektioner. .......................... 6 400: — Handledarearvode till i kursen medverkande lärare ................ 1 125: — 15 stipendier a 350 kronor ...................................... 5 250: —— Expenser ...................................................... 405: ——

Summa kronor 18 100:—

Något särskilt arvode till ledaren för denna kurs har ej beräknats, enär de sakkunniga utgå ifrån, att den föreslagne hjälpskolekonsulenten bör sköta denna uppgift som tjänsteåliggande. Skulle detta av någon anledning icke bliva möjligt, torde för nämnda uppgift böra beräknas ett arvode av 1 000 kronor.

Arvodet till handledare vid övningsundervisningen beräknas här liksom under den vid seminariet i Stockholm tidigareanordnade kursen efter 25 .kronor för varje serie. Sådant arvode är avsett att utgå såväl till semina—

• Sida 93
•  Original

riets övningsskollärare i hjälpklassavdelningen som till klassföreståndare i de till kursortens folkskolor hörande hjälpskoleavdelningar, till vilka öv- ningslektioner komma att förläggas.

De sakkunniga föreslå, att deltagare i utbildningskursen, vilka inneha extra ordinarie eller ordinarie anställning vid folkskola, skola erhålla ersätt- ning för vad de under sin tjänstledighet för här ifrågavarande ändamål av kontant lön nödgas avstå utöver en tredjedel av begynnelselönen. För be- räknade 150 kursdagar utgöra de återstående två tredjedelarna av de lag- stadgade kontanta löneförmånerna — bortsett från provisorisk avlönings— förbättring och dyrtidstillägg — 702 kronor 48 öre för en extra ordinarie folkskollärare, 619 kronor 84 öre för en extra ordinarie folkskollärarinna och 413 kronor 22 öre för en extra ordinarie småskollärarinna. För ordinarie be— fattningshavare i första lönegraden utgöra motsvarande belopp 575 kronor 34 öre, 520 kronor 54 öre och 328 kronor 70 öre. Då nu ifrågavarande kurs närmast är avsedd för unga lärare, torde emellertid ersättning av detta slag kunna komma i fråga endast för en del av kursdeltagarna.

b. Fortbildningskursen.

Arvode till föreståndaren ....................................... 600:—

» för föreläsningar och lektioner ..... ' ....................... 5 400: —— 30 stipendier åt 125 kronor ...................................... 3 750: — Expenser ..................................................... 250: ——

Summa kronor 10 000: —

Enär denna kurs är avsedd att fördelas på två år, bli de årliga kostna— derna för varje sådan kurs 5 000 kronor.

Stipendiebeloppen.

Till stipendier ha för varje deltagare beräknats 350 kronor vid utbild- ningskursen och 125 kronor vid fortbildningskursen. Sistnämnda belopp är beräknat efter de grunder, som gälla för stipendium till deltagare i de för sommaren 1936 planerade utbildningskurserna för lärare i arbetskunskap vid fortsättningsskolor, d. V. s. efter 12 kronor 50 öre för varje vecka kursen är avsedd att räcka. Med avseende på utbildningskursen, som skulle pågå under skoltermin och sålunda medföra löneminskning eller löneförlust för deltagarna, har det ansetts skäligt att räkna med något högre stipendie- belopp eller med omkring 16 kronor i veckan.

2. Hjälpskolekonsulenten.

Den av de sakkunniga föreslagna befattningen som hjälpskolekonsulent torde i avlöningshänseende böra jämställas med nuvarande förste gymna— stikkonsulenten och alltså placeras i lönegraden B 26 med en begynnelselön av 8 580 kronor.

• Sida 94
•  Original

3. Skolskjutsar och inackordering av skolbarn.

Den största betydelsen av de föreslagna bestämmelserna om statsbidrag till Skolskjutsar och inackordering i syfte att bereda psykiskt efterblivna barn möjlighet till undervisning i hjälpklass eller fortsättningshjälpskola ligger däruti, att förutsättningar härigenom skapas för tillkomst av hjälp— klasser även på vissa orter, som själva icke ha tillräckligt stort barnantal för att sådan klass skall kunna komma till stånd. I de städer och större samhällen, som hittills praktiskt taget äro ensamma om att ha hjälpklas- ser, torde i allmänhet hjälpklasserna mer än väl fyllas av till den egna eller närbelägna skolor hörande barn. Under de närmaste åren, innan hjälpskole— väsendet hunnit att ytterligare utvecklas, torde fördenskull kostnaderna för här angivet ändamål bli relativt obetydliga, och någon förutberäkning där— av ha de sakkunniga icke ansett möjlig eller behövlig (jfr sid. 29).

4. Tilläggsarvode till lärare, som tjänstgöra i hjälpklass.

De sakkunniga föreslå ett lönetillägg på 300 kronor om året till lärare som undervisar i hjälpklass, dock bland annat under förutsättning, att lära— ren äger godkänd utbildning för undervisning av psykiskt efterblivna barn eller eljest av skolöverstyrelsen förklarats behörig att bestrida sådan un— dervisning (jfr sid. 25).

Under läsåret 1934—1935 funnos sammanlagt 264 hjälpskoleavdelningar vid rikets folkskolor. Kostnaderna för ett tilläggsarvode på 300 kronor till var och en av lärarna i dessa skulle uppgå till sammanlagt 79 200 kronor om året. De sakkunniga förutsätta, att fullständig utbildning eller behörig- hetsförklaring så småningom skall krävas av samtliga för tjänstgöring i hjälpklass anställda lärare, men under den närmaste framtiden är detta uppenbarligen omöjligt, och på grund därav kommer den årliga kostnaden för här ifrågavarande tilläggsarvode först så småningom att uppgå till ett belopp, som svarar mot hela antalet hjälpklasser.

5. Statsbidrag till undervisningi slöjd i hjälpklasserna.

AV de omkring 3 800 lärjungar, som läsåret 1934—1935 undervisades i hjälpklass, beräknas omkring 650 tillhöra småskolestadiet, 1 350 klasserna 3 och 4 på folkskolestadiet och 1 800 högre årsklasser. För småskolestadiet medföra de år sid. 97 föreslagna bestämmelserna ingen kostnadsökning, enär där förekommande slöjdundervisning kan ingå i lärarens tjänstgörings— skyldighet.

• Sida 95
•  Original

På mellanstadiet kan slöjdundervisningen bestridas dels inom lärarens tjänstgöringsskyldighet och dels mot arvode enligt nu gällande statsbidrags- bestämmelser. Någon kostnadsökning torde man dock här ha att räkna med på grund av ökat antal slöjdavdelningar. Om medeltalet barn per avdelning sänkes från 15 till 10, ökas antalet avdelningar från 90 till 135, alltså med 45. Om statsbidrag utgår för 128 lektioner om året för varje avdelning och efter 1 krona 20 öre för varje lektion, bli statsverkets kostnader för dessa 45 nya slöjdavdelningar 6 912 kronor.

I de högre klasserna blir antalet slöjdavdelningar, till vilka statsbidrag skulle kunna utgå, 180 för ovan angivet totalt barnantal, om medeltalet lärjungar per avdelning sättes till 10. Ungefär en tredjedel av dessa slöjd- avdelningar består av flickor. Med 10 veckotimmar slöjd för gossarna och 6 för flickorna kommer hela antalet veckotimmar att uppgå till 1 560. I respektive klasslärares tjänstgöringsskyldighet torde 4 till 6 eller i medeltal 5 veckotimmar slöjd kunna ingå. Då antalet sådana lärare för här ifråga- varande barn är omkring 120, uppgår det antal veckotimmar, för vilka ingen extra ersättning behöver utbetalas, till 600. Statsbidrag skulle alltså krävas för 1 560 — 600 = 960 veckotimmar. Räknar man i stället med nu— varande bestämmelser, alltså med i medeltal 15 lärjungar i varje slöjdgrupp, och iakttager, att statsbidrag endast kan utgå för ett timtal, som svarar mot 4 veckotimmar per grupp, finner man, att antalet veckotimmar, för vilka dylikt bidrag skulle kunna utgå, blir 480. De föreslagna nya bestämmel- serna skulle alltså beträffande nu ifrågavarande årsklasser åsamka stats- verket en kostnadsökning motsvarande statsbidraget för 960 — 480 = 480 veckotimmar slöjd. Då statsbidraget i fråga skulle komma att utgå med 38 kronor 40 öre per veckotimme, blir alltså hela kostnadsökningen 18 432 kronor.

Härtill skulle ytterligare komma viss kostnadsökning för slöjdgrupper med lägre antal lärjungar än 10 (»restgrupper» om minst 6 lärjungar samt slöjdavdelningar bestående av samtliga till skolan hörande lärjungar, som undervisas i hjälpklass, dock lägst 3). Denna kostnadsökning uppskatta de sakkunniga till omkring 5 000 kronor.

Vid de här gjorda beräkningarna har hänsyn tagits till bestämmelserna i besluten av 1935 års riksdag om statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet och av 1936 års riksdag om ändrade grunder för stats— bidrag till undervisning i slöjd. Den totala kostnadsökning, som föranledes av de av de sakkunniga föreslagna särskilda bestämmelserna rörande stats— bidrag till slöjdundervisningen i hjälpklasserna, skulle enligt ovanstående beräkningar för närvarande komma att uppgå till omkring 30 000 kronor om året.

• Sida 96
•  Original

De sakkunniga föreslå (sid. 77), att den författningsenligt fastställda mi— nimiavlöningen för undervisning i fortsättningsskola för psykiskt efterblivna lärjungar (fortsättningshjälpskola, repetitionsskola) måtte bestämmas så, att den utgår med samma belopp som för undervisning i allmän, respektive yrkesbetonad fortsättningsskola av vanligt slag.

Om man räknar med de lönebelopp för tjänstgöring i fortsättningsskola, vilka blivit godkända av 1936 års riksdag, blir den kostnadsökning, som föranledes av ovanstående förslag 150 kronor för varje läraravdelning ord- nad som allmän fortsättningsskola enligt alternativ II av exempel på tim- planer för tvåårig kurs för gossar (sid. 143). Om samma kurs ordnas som yrkesbestämd fortsättningsskola med verkstadsarbete i stället för slöjd, blir motsvarande kostnadsökning 375 kronor för varje avdelning. För en fort- sättningsskolekurs för flickor omfattande 180 timmar hushållsgöromål och 60 timmar modersmål etc. blir kostnadsökningen 60 kronor. De nämnda typerna av fortsättningsskolkurser torde med avseende på kostnaderna kunna anses som representativa för här ifrågavarande slag av fortsatt un- dervisning. Mera omfattande och på grund därav dyrare kurser torde kom- ma att utgöra undantag, och de ökade kostnaderna för dessa uppvägas utan tvivel av på andra håll förekommande kortare kurser, än de, för vilka beräkningarna här ovan blivit gjorda.

Enligt uppgifter, som erhållits från skolöverstyrelsens statistiska avdel- ning, var antalet repetitionsskoleövningar i hela riket under läsåret 1933 ——1934 146 med tillsammans 2 179 lärjungar, därav 1 462 gossar och 717 flickor. Räknar man med 100 gossavdelningar och 50 flickavdelningar, blir kostnadsökningen enligt föregående lägst 15 000 och högst 37 500 kronor för gossavdelningarna och 3 000 kronor för flickavdelningarna. Den sanno— lika kostnadsökningen för samtliga här ifrågavarande lärjungars del torde, högt räknat, kunna sättas vid omkring 35 000 kronor om året.

IX. SAMMANFATTNING OCH FÖRSLAG.

De sakkunniga föreslå: att de som bilagor till detta betänkande framlagda förslagen till undervis— ningsplaner för hjälpklasser och för fortsättningshjälpskolor måtte fast- ställas att tjäna till huvudsaklig ledning vid upprättande av läroplan för skoldistrikt, där särskild undervisning av detta slag förekommer, samt vid undervisningsarbetets bedrivande;

• Sida 97
•  Original

att

att

att

att

att

att

för utbildning av lärare för undervisning i hjälpklass måtte i enlighet med här framlagda förslag anordnas dels en permanent kurs — utbild- ningskurs — och dels, så länge behov därav finnes, en tillfällig ferie- kurs — fortbildningskurs; på skolöverstyrelsens stat och med avlöning enligt löneklass 26 B måtte anställas en hjälpskolekonsulent med huvuduppgift att främja hjälp— skoleverksamheten vid rikets folkskolor och att handha ledningen av den för denna undervisning avsedda lärarutbildningen; de av de sakkunniga föreslagna och i bilaga 3 närmare utformade för— slagen till ändringar och tillägg i gällande folkskolestadga måtte fast— ställas;

gällande bestämmelser rörande statsbidrag till Skolskjutsar och till in— ackordering av skolpliktiga barn (sv. förf.-saml. nr 448 och 449 år 1935) samt till bestridande av kostnaderna för centralisering av fortsättnings- skoleväsendet (sv. förf.—saml. nr 589 år 1932) måtte ändras därhän, att bidrag av angivna slag må kunna utgå även för att därigenom bereda psykiskt efterblivna barn möjlighet att erhålla en för dem avpassad undervisning i hjälpklass eller fortsättningshjälpskola; ett tilläggsarvode på 300 kronor om året måtte tillerkännas lärare i hjälpklass att utgå i enlighet med de Villkor, som de sakkunniga på sid. 25 närmare angivit; bestämmelserna angående statsbidrag för undervisning i slöjd vid folk— skola etc. (sv. förf.-saml. nr 572 år 1920) måtte ändras därhän: att dylikt statsbidrag må kunna utgå för större antal undervisnings- timmar i hjälpklass än beträffande vanlig folkskoleklass, dock högst till det dubbla antalet; att statsbidrag må kunna utgå till så många avdelningar, som erhållas, om det sammanlagda antalet i slöjdundervisningen deltagande lärjungar tillhörande hjälpklass delas med talet 10, varvid likväl, om vid dylik beräkning en rest på minst 6 uppstår, även denna må räknas som en avdelning; att statsbidrag även må kunna utgå för slöjdavdelning med lägst 3 lär— jungar under förutsättning, att avdelningen består av samtliga i hjälpklass undervisade gossar, respektive flickor i skolan, vilka prövas skäligen kunna deltaga i sagda undervisning; minimiarvoden och statsunderstöd för undervisning i fortsättnings— skola för psykiskt efterblivna lärjungar (fortsättningshjälpskola) måtte bestämmas till samma belopp, som äro fastställda för motsvarande undervisning i allmän, respektive yrkesbetonad fortsättningsskola av vanligt slag;

• Sida 98
•  Original

98 att åtgärder måtte vidtagas för åstadkommande av en för svenska barn avpassad och genom tillräckligt omfattande undersökningar standardi— serad testskala, avsedd att användas bland annat vid uttagning av barn till hjälpklass.

De sakkunniga ha vidare i det föregående uttalat önskemål bland an— nat om: att en systematisk undersökning måtte komma till stånd rörande före- komst och fördelning av psykiskt efterblivna barn inom några för svenska befolkningsförhållanden representativa områden (jfr sid. 26); att skolhem för psykiskt efterblivna barn måtte upprättas, i främsta rum- met för sådana barn, som blivit av barnavårdsnämnd omhändertagna för samhällsvård. De sakkunniga ha beträffande denna fråga framfört den tanken, att någon av de skolinrättningar, som genom skyddshems— institutionens omorganisation kunna bli obehövliga för sitt nuvarande ändamål, möjligen skulle kunna användas för här angivna syfte (jfr sid. 80);

att skolplikt i lämpliga anstalter måtte stadgas för bildbara sinnesslöa barn (jfr sid. 33).

Av de sakkunniga framförda förslag om anställande av kuratorer för psykiskt efterbliven ungdom (sid. 78), upprättande av lärlingshem (sid. 80), inrättande av särskilda yrkesutbildningskurser för efterblivna (sid. 79) och av arbetshem för mycket efterblivna (sid. 80) torde åtminstone icke för närvarande kunna förutsättas bli föremål för åtgärder från stats- makternas sida utan böra i stället beaktas och, där behov föreligger, reali— seras av vederbörande kommunala organ.

• Sida 99
•  Original

99 Bilaga 1.

1. Förslag till undervisningsplan för hjälpklasser.

.

A. Hjälpklassernas uppgift och anordning.

1. Folkskolans hjälpklasser äro avsedda för sådana barn, som, utan att vara sinnesslöa, på grund av psykisk efterblivenhet äro oförmögna att med fram- gång deltaga i den vanliga skolundervisningen. Hjälpklassens uppgift är att giva ifrågavarande barn en efter deras utveckling och behov avpassad under— visning och utbildning, som gör dem bättre skickade att på egen hand reda sig i livet.

2. Hjälpklasser kunna, med hänsyn till barnantal och lokala förhållanden, organiseras på i huvudsak något av följande sätt: A. De olika årsklasserna undervisäs'var för sig i skilda läraravdelningar. Denna skolform motsvarar A—formen i undervisningsplanen för rikets folksko- lor och betecknas med Hj-A. B 1. De till hjälpklasserna hörande barnen fördelas på tre läraravdelningar, nämligen nedre avdelningen (småskolestadiet, i regel barnens andra och tredje skolår), mellanavdelningen (i regel barnens fjärde och femte skolår), övre avdelningen (sjätte och följande skolår). Denna skolform motsvarar närmast den första B-formen och benämnes Hj-B 1. B 2. Hjälpklassbarnen fördelas på två avdelningar: nedre avdelningen (småskolestadiet), övre avdelningen (folkskolestadiet). Denna skolform motsvarar närmast den andra B-formen och benämnes Hj-B 2.

Anm. Det förutsättes, att barnen skola vara något mera försigkomna vid uppflyttning till övre avdelningen i Hj-B 2-skolan än vid uppflyttning till mel— lanavdelningen i Hj—B 1. De mera efterblivna barnen — de som vid överflytt- ningen räknas komma till första klassen — torde därför böra tillbringa även fjärde skolåret. i nedre avdelningen. Den övre avdelningen räknas sålunda börja med fjärde klassen.

B3. Samtliga hjälpklassbarn vid skolan sammanföras till en enda lärarav- delning, Hj-B 3.

Anm. Då hjälpklassen är organiserad på nu angivet sätt, torde i regel inga barn böra överföras dit, som ej tillbragt minst två år i småskolan.

3. Barnantalet i en och samma läraravdelning i hjälpskola, organiserad enligt -f0rmen (Hj-A) eller enligt första B-formen (Hj—B 1), bör ej överstiga: på nybörjarstadiet (l:a och 2:a klass) 12; på mellanstadiet (3:e och 4:e klass) 15; på det högre stadiet 18. I nedre avdelningen av andra B-formen (Hj—B 2) och i hjälpskola av tredje B-formen (Hj-B 3) bör antalet barn ej överstiga 12, och i övre avdelningen av andra B-formen ej uppgå till mer än högst 15.

4. De till hjälpklasserna hörande lärjungarna böra om möjligt bilda egna slöjdavdelningar och egna skolköksgrupper. Antalet lärjungar bör i en och samma slöjdavdelning eller samma skolköksgrupp ej uppgå till mer än högst 12. Då barnantalet är ringa (t. ex. i Hj-B 3-skolan), kunna samtliga till småskole—

• Sida 100
•  Original

100 stadiet hörande lärjungar (både gossar och flickor) samt flickorna på folkskole- stadiet bilda en gemensam avdelning vid undervisning i sömnadsslöjd. 5. Avgång från hjälpklass meddelas i regel enligt % 48 i folkskolestadgan.

B. Riktlinjer för uttagning av barn till hjälpklass.

1. Till hjälpklass böra uttagas barn, som visa en sådan grad av psykisk efter- blivenhet, att de ej i nämnvärd grad kunna draga nytta av vanlig skolunder- visning men dock kunna tillgodogöra sig för dem avpassad särskild undervis— ning inom folkskolans ram.1

2. Till hjälpklass böra icke uttagas a. sinnesslöa barn; b. barn med svårare sjukdomar eller defekter, såsom utpräglad epilepsi, svår vanförhet, höggradiga hörsel- eller syndefekter, svårartad choréa, eller sjuk— domar, som verka så kraftnedsättande, att lärjungarna ej orka följa den vanliga skolundervisningen;2 c. barn, som ha svårighet att tillgodogöra sig undervisningen i ett enskilt Skolämne men som i övrigt äro normalt begåvade. Till denna grupp kunna höra barn med utpräglad lässvårighet (ordblinda). Om nu nämnda defekt är så utpräglad, att den befinnes utgöra absolut hinder för barnets undervisning i vanlig skolklass, kan hänvisning till hjälpklass i ett eller annat fall bli nöd— vändig; d. normalbegåvade barn, vilka på grund av uppfostringsbesvär allvarligt störa undervisningen i vanlig klass.

3. Klasslärare är skyldig att till skolans ledare anmäla de barn, som röja intellektuell efterblivenhet, varefter denne har att föranstalta om undersökning av nedan angivet slag.

4. Anmälan till hjälpklass bör helst ske vid tidig ålder, dock i regel först efter ett års skolgång. Emellertid bör ett barn kunna överflyttas tidigare, om efterblivenheten är så utpräglad, att det tydligt framgår, att ett uppskjutande av överflyttningen endast innebär förlust av för barnets utveckling särskilt värdefull tid. Skolläkare eller annan funktionär, som vid undersökning, respek- tive inskrivning av nybörjare konstaterar, att ett barn ter sig psykiskt efter— blivet, bör icke utan vidare tillråda uppskov med skolgången, utan ofördröj— ligen hänvisa nämnda barn till specialundersökning.

5. Ett barn, som under tre till fyra år utan kvarsittning kunnat följa sin klass, bör endast undantagsvis anmälas till hjälpklass, då. det sannolikt icke är i så hög grad intellektuellt efterblivet, att det saknar förutsättningar för att tillägna sig undervisning i vanlig klass.

6. Anmälan av barn till hjälpklass bör ske skriftligt och vara av den anmä— lande läraren väl motiverad, för ernående av enhetlighet beträffande uppgif— terna, helst enligt fastställt formulär. Därvid bör läraren även avgiva ett sam- manfattande omdöme om lärjungen. '7. Intelligensundersökning, helst med för svenska förhållanden standardise— 1 Enligt gjorda erfarenheter böra till hjälpklass i regel överföras barn, vilkas intelligenskvot faller mellan talen 70—80. Gränsfall med en intelligenskvot något över— eller understigande de angivna talen böra bedömas under hänsynstagande även till övriga förhandenvarande omständighe- ter av psykisk, fysisk eller social natur. 2 Dylika barn höra i stället hänvisas till för dem avsedd specialvård och undervisning eller erhålla avkortad undervisning i sina respektive klasser eller enskild undervisning någon timme per dag.

• Sida 101
•  Original

rade prov, bör, så vitt möjligt, äga rum med till hjälpklass anmälda barn. Dylik undersökning bör handhavas av person, som är tränad i att använda förekom- mande testserier och även besitter ett visst mått av allmänpsykologisk skol- ning. Till denna allmänna skolning bör även höra en på erfarenhet grundad förtrogenhet med de barntyper, varom här är fråga. Resultatet av intelligens- undersökningen bör sammanfattas i ett skriftligt utlåtande.

8. Av läkare företages undersökning av barnets kroppstillständ, varvid sär— skild hänsyn tages till de förhållanden, som kunna tänkas förorsaka eller på- verka efterblivenheten. Läkarens utlåtande bör skriftligt avgivas enligt fast- ställt formulär.

9. Med anledning av föreliggande skriftliga utlåtanden bör skolans närmaste ledare, efter samråd med vederbörande lärare och dem som handhaft undersök- ningarna, besluta om den föreslagna åtgärdens verkställande. Uttagning av lärjungar till hjälpklass sker lämpligast under loppet av vår- terminen, så att överflyttningen kan äga rum i samband med skolans allmänna klassflyttning vid höstterminens början. 10. Innan beslut om ett barns överflyttning till hjälpklass fattas, bör måls- man erhålla upplysning om vad man för barnets vidkommande avser att vinna genom överflyttningen samt om hur arbetet i hjälpklass bedrives. Skulle måls- man ställa sig avvisande gentemot den föreslagna åtgärden, äger skolan samma befogenhet att utan målsmans medgivande hänvisa lärjunge till hjälpklass som att överflytta honom till annan högre eller lägre skolavdelning. 11. Möjligheten till återflyttning från hjälpklass till vanlig skolavdelning bör utan hinder av tidigare beslut alltid föreligga för lärjunge, som Visar avgjort förbättrade förutsättningar för den vanliga folkskolans arbetssätt, arbetstakt och lärokurser. För erhållande av största möjliga objektivitet vid bedömandet av lämpligheten av nämnda åtgärd bör förnyad intelligensundersökning äga rum.

C. Allmänna anvisningar rörande undervisningen.

1. Undervisningen i hjälpskolan bör så vitt möjligt anknytas till barnens egen erfarenhetsvärld och givas en praktisk inriktning i enlighet med de krav, som framtiden kan antagas ställa på dem.

2. En långt gående åskådlighet bör alltid eftersträvas i undervisningen, fram- för allt på nybörjarstadiet. Samtliga sinnen, ej minst känseln och det moto— riska sinnet, böra därvid tagas i bruk. Talrika, efter varje barns förmåga av— passade sinnesövningar böra förekomma. Som åskådningsmedel böra helst före- målen själva användas, men även goda modeller, teckningar och andra bilder 111. ni. kunna komma i fråga. Så vitt möjligt böra barnen själva på ett eller annat sätt få syssla med de föremål, som behandlas i undervisningen. Barnens verk- samhetsdrift bör i alla ämnen uppmärksammas och utnyttjas.

3. På grund av hjälpklassbarnens stora inbördes olikhet böra arbetsuppgif- terna anpassas efter varje barns begåvning, temperament och arbetstempo.

4. Grupparbeten böra ofta användas, bland annat såsom ett medel för bar— nens sociala fostran, och kunna även anordnas som lekar och spel.

5. Behovet av mångsidig övning och tillräcklig träning bör städse beaktas vid undervisningen i hjälpklass. Oavlåtlig uppmärksamhet bör ägnas åt upp— giften att söka bibringa barnen goda levnadsvanor och att bortarbeta even— tuellt förekommande egendomligheter i deras yttre framträdande. Även i detta avseende bör lämplig träning komma till användning.

• Sida 102
•  Original

6. Då barnen före hänvisningen till hjälpklass ofta haft anledning till miss— mod på grund av att krav, som de icke kunnat fylla, ställts på dem, är det av vikt, att barnen i hjälpskolan mötas av uppgifter, som motsvara deras förmåga och som kunna övertyga både barnen själva och deras anhöriga, att de duga till något. Barnens intresse, mod och självtillit böra stärkas genom lustbetonat arbete. Läraren bör hos det enskilda barnet söka upptäcka och utveckla even- tuella anlag på något område, där det har sina bästa förutsättningar att nå resultat.

7. Oförmåga att tillgodogöra sig undervisningen på ett begränsat område, t. ex. läsning, rättskrivning eller räkning, bör icke utgöra hinder för att en lär- junge blir flyttad till högre klass, om hans ålder och allmänna utveckling i öv— rigt gör det lämpligt.

8. Hemuppgifter må i lämplig utsträckning givas även i hjälpklasserna. De skola dock alltid vara väl förberedda och endast omfatta sådant, som barnen äro i stånd att på egen hand utföra eller tillägna sig, varjämte hänsyn även i detta fall bör tagas till barnens individuella olikheter.

9. Då de svagt begåvade barnen i regel lättare vinna resultat genom manu— ellt arbete än genom intellektuella uppgifter och då det påtagliga resultat, som slöjd och annat manuellt arbete skänka, är ägnat att skapa arbetsglädje och verka uppfostrande, bör dylikt arbete ha större utrymme i hjälpklass än i van- liga folkskoleklasser. 10. Med hänsyn dels till att hjälpklasserna å olika orter förete stora olik- heter, dels till att elevmaterialet även å samma ort är skiftande, bör läroplanen för hjälpklasser endast tjäna som ledning för undervisaren med rätt för denne att göra de avvikelser, som betingas av kravet på att anpassa undervisningen efter barnens fattningsförmåga. 11. I de här framlagda kursplanerna för hjälpklasser av B-form räknas endast med sexklassig skola. Det förutsättes, att barnen varit kvarsittare åtminstone en gång under skoltiden och att de sålunda uppnått skolpliktsålderns slut redan efter genomgången av sjätte klass. Till mera försigkomna lärjungar bör hänsyn tagas på så sätt, att de inom olika ämnen erhålla självständiga och något mera utvidgade uppgifter.

D. Timplaner. A-fo'rmen (Hj-A). Första och andra klassen.

Då läraren äger att knyta de olika ämnena samman till en enhetsundervis- ning, är han icke bunden vid en bestämd timplan för de särskilda ämnena. Dock torde man i huvudsak kunna beräkna för:

Kristendomskunskap ................... 2 ("/2) lektionstimmar Modersmälet : Tal- och läsövningar ................. 6 » Skrivning ....................... 3 » Räkning och geometri ................. 3 (**/2) » Hembygdsundervisning med verksamhetsövningar . . 5 » Slöjd ........................... 3 » Gymnastik med lek och idrott ............. 2 » Summa 24 »

Sång övas i samband med den övriga undervisningen.

• Sida 103
•  Original

5:e kl. öze kl. 7:e kl. 3ze kl. 4:e kl. g. fl. g. fl. g. fl. Kristendomskunskap ............. 2 2 2 2 2 2 1 1 Modersm ålet :

Tal- och läsövningar ............ 5 G 4 4 4 4 4 4 Skrivning .................. 3 4 3 3 3 3 4 4 Räkning och geometri ............ 4 5 4 4 4 4 3 3 Hembygdsundervisning med verksamhetsöv- ningar .................... 5 -— -— — —— — —— — Geografi, naturkunnighet och historia . . . -— 5 5 5 5 5 6 6 Teckning .................... — 1 1 1 1 1 1 1 Sång ...................... 2/2 1 1 1 —— 1 — 1 Gymnastik med lek och idrott. ...... 2 2 2 2 3 2 3 2 Slöjd ...................... 4 4 10 6 10 6 10 6 Hushållsgöromäl ................ —— — — 4 — 4 — 4 Summa timmar 26 30 32 32 32 32 32 32

Anm. För sexklassig skola av A-form bör timplanen för klasserna 1—6 i den sjuklassiga skolan tjäna till efterrättelse.

Första B-formen (Hj-BI).

Övre avd. Nedre avd. Mellanavd. g. fi. Kristendomskunskap ........... 2 (”"/9) 2 2 2 Modersmålet : Tal— och läsövningar .......... 6 5 4 4 Skrivning ................ 3 4 4 4 Räkning och geometri .......... 3 ("/a) 4 3 3 Hembygdsundervisning med verksamhe ts- övningar ................. 5 —— _- _ Geografi, naturkunnighet och historia. . — 5 5 5 Teckning .................. — 1 1 1 Sång .................... — 1 1 1 Gymnastik med lek och idrott ..... 2 2 2 2 Slöjd .................... 3 6 10 6 Hushållsgöromål .............. — —— — 4 Summa timmar 24 30 32 32

• Sida 104
•  Original

Nedre avdelningen Övre avdelningen Alternativ I Alternativ II Lärjunge- .. timmar Lärar- o. Gossar Flickor Larar- lärjunge- timmar Delad Hel timmar avd. avd. Kristendomskunskap ........... 2 _ 2 2 2 2 Modersmålet : Tal- och läsövningar .......... 7 2 3 5 4 4 Skrivning ................ 4 1 2 4 4 4 Räkning och geometri ..... . . . . 4 1 2 4 4 4 Hembygdsundervisning med verksamhets- övningar ................. 5 1 3 5 — _- Geografi, naturkunnighet och historia. . —— — —-— — 4 4 Teckning .................. — —- — — 1 1 Sång .................... — —— — —— 1 1 Gymnastik med lek och idrott ..... 2 —— 2 2 2 2 Slöjd .................... 4 — 4 4 10 G (10) Hushållsgöromäl (för de äldre flickorna) — —- — — 4 Summa timmar 28 5 18 26 32 32

:

Anm. Timplan enligt alternativ I bör tillämpas om avdelningen är jämförelse- vis stor och därjämte består av mycket olika försigkomna lärjungar.

Tredje B-formen (Hj-133).

Sm äskolestadiet F olkskolestadiet Lärar- timmar ensamt tills. med folk- ensamt tills. med små- skolestadiet skolestadiet Kristendomskunskap ........... 2 — 2 — 2 Modersmålet : Tal- och läsövningar .......... 6 2 2 2 2 Skrivning ................ 4 1 2 1 3 Räkning och geometri .......... 6 1 2 3 Hembygdsundervisning samt geografi, naturkunnighet och historia ...... 5 1 2 2 1 Teckning .................. — — —— — 1 Sång .................... 1 — 1 — 1 Gymnastik med lek och idrott ..... 2 _ 2 — 2 Slöjd (och för de mindre barnen även andra arbetsövningar) ......... 6 — 6 —— 6 Hushållsgöromål .............. —— —— —— —— — Summa timmar 32 5 19 8 19 24 27

• Sida 105
•  Original

Anm. För de äldre barnen må därjämte, om så lämpligen kan ske, utsträckt undervisning anordnas i slöjd för gossarna och i slöjd eller hushållsgöromål för flickorna under ytterligare 4 a 5 timmar i veckan. Denna undervisning kan anordnas på sådant sätt, att här ifrågavarande lärjungar även deltaga i under- visningen i någon slöjd—, respektive skolköksgrupp, som i övrigt består av elever tillhörande någon av skolans vanliga klasser.

Anvisningar till timplanerna.

1. En undervisningstimme bör i regel omfatta 45 minuter, men kan, då så befinnes lämpligt, delas på olika sysselsättningar. Den åt undervisning i kristen— domskunskap anslagna tiden bör i första till tredje klassen och kan i övriga klasser uppdelas på tre eller fyra dagar.

2. Utan hinder av timplanens bestämmelser må, då så visar sig ändamåls- enligt, koncentration i arbetet äga rum. Detta gäller i första hand ämnena geo— grafi, naturkunnighet och historia, för vilka timplanen upptager gemensam tid, men må även kunna tillämpas i andra fall. Sålunda kan det i början av första klassen vara lämpligt att uppskjuta läsundervisningen en tid och i stället ägna även de för detta ändamål avsedda lektionerna åt grundläggande sinnesöv- ningar, som därigenom kunna bli en synnerligen god förberedelse till läsningen.

3. Arbetet i skolträdgården förlägges till de tider av året, som bäst lämpa sig härför. Särskild tid för trädgårdsskötsel har därför icke upptagits på tim- planen, utan bör tid till nämnda sysselsättning i nödig utsträckning tagas från andra ämnen.

4. Om undervisning i hushållsgöromål ej kan ordnas för flickorna i den om— fattning timplanen angiver, bör tiden för slöjd ökas med motsvarande timtal.

5. Exempel på arbetsordning för hjälpskola enligt tredje B-formen (Hj-B 3):

Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Små- Folk- Små- Folk- Små— Folk- Små— Folk- Små- Folk- Små- Folk- skol- skol- skol- skol- skol- skol- skol- skol- skol- skol- skol- skol— stad. stad. stad. stad. stad. stad. stad. stad- stad. stad. stad. stad. l:a lektionen . .. — läsn. — gnh —— räkn. — räkn. — räkn. — Fyll- k nads- 2:a lektionen . _ . kristendom — läsn. — skr. — gnh råklii gnh läsn. un— __ .. der- 3:e lektionen . . . låg?" skr. gymnastik kristendom läg? skr. sksriiviii'fig 112311 vis- b ]" hb ning.1 4:e lektionen . . . slöjd h ..u teckn. asn. läsn. ..u räkn. gymnastik räkn. vo rakn. vo | k. . _.k | 1. 5:e lektionen . . . slöjd s riavmng slöjd ra n. läsn. slöjd asn. sang | lasn. | skr. 6:e lektionen... — _ få _ slöjd — _ slöjd —

1 (Jämför anmärkningen till timplanen.) gnh = geografi, naturkunnighet och historia; hbu = hembygdsundervisning; vö = verksamhetsövningar.

• Sida 106
•  Original

E. Kursplaner.

Kristendomskunskap. M å l.

Kristendomsundervisningen i hjälpklasserna har till uppgift att på ett sätt, som kan främja lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, giva dem en efter deras mottaglighet och behov avpassad kunskap om kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling.

Kursfärdelning- A f (H . A) _ o r m e n 3 ' '

Sjuklassig skola. Första och andra klassen.

Enkla, muntligt meddelade berättelser ur vardagslivet, diktningen och bibeln samt därtill knutna enkla samtal, allt ägnat att grundlägga barnens första reli— giösa och sedliga föreställningar.

I anslutning härtill några korta, lättfattliga minnesord ur bibeln; ett fåtal enkla psalmverser; morgon—, afton- och bordsböner; välsignelsen; Fader vår.

Tredje klassen.

Ett begränsat urval av för barnen lämpliga berättelser ur gamla testamentet. Enkla samtal om några av budorden.

Ett urval av för barnen lämpliga berättelser ur evangelierna i tidsföljd. En och annan berättelse ur verkligheten eller dikten om personer, händelser och förhållanden i religiös belysning.

I anslutning till kursens övriga delar några korta minnesord ur bibeln samt ett fåtal enkla psalmverser.

Fjärde klassen.

Fortsatt begränsat urval av för barnen lämpliga berättelser ur gamla testa- mentet, samlade kring några enstaka personer till en mera fyllig framställning.

Fortsatt urval av för barnen lämpliga berättelser ur evangelierna i tidsföljd. En och annan berättelse ur verkligheten eller dikten om personer, händelser och förhållanden i religiös belysning.

I anslutning till kursens övriga delar några korta minnesord nr bibeln samt ett fåtal psalmverser.

Femte klassen.

Ett urval av för barnen lämpliga berättelser ur evangelierna, däribland några enkla liknelser. Några få av de inledande berättelserna i apostlagärningarna.

I anslutning till kursens övriga delar korta minnesord ur bibeln; några psalm- verser.

Sjätte klassen.

Ett begränsat urval av berättelser ur apostlagärningarna. En och annan enkel bild ur den kristna missionens och kärleksverksamhetens historia.

Vissa delar av bergspredikan. Kort översikt av kyrkoåret. I samband där— med nägon orientering i psalm- och evangeliebok.

I anslutning till kursens övriga delar minnesord ur bibeln; några psalmverser.

• Sida 107
•  Original

Sjunde klassen.

Ett urval av för barnen lämpliga stycken ur gamla och nya testamentet med kärnfullt religiöst och sedligt innehåll.

Något om bibelns tillkomst och någon orientering i densamma. Några enkla berättelser och livsbilder ur kyrkans historia, däribland ett och annat drag ur Luthers och reformationens historia med därtill anknuten läsning av några be- lysande stycken ur Luthers lilla katekes.

I anslutning till kursens övriga delar minnesord ur bibeln; några psalmverser.

Sexklassig skola.

Första—fjärde klassen. Samma lärokurs som i motsvarande klasser av sjuklassig skola.

Femte klassen.

Ett urval av för barnen lämpliga stycken ur evangelierna, däribland några enkla liknelser. Ett begränsat urval berättelser ur apostlagärningarna.

I anslutning till kursens övriga delar korta minnesord ur bibeln; några psalm- verser.

Sjätte klassen.

Några enkla bilder ur den kristna missionens och kärleksverksamhetens historia.

Vissa delar ur bergspredikan. Läsning av ett och annat stycke med kärnfullt religiöst och sedligt innehåll, företrädesvis ur nya testamentet. Kort översikt av kyrkoåret.

I anslutning till kursens övriga delar några korta minnesord ur bibeln; några psalmverser.

Första B-formen (Hj-B]).

Nedre avdelningen.

Samma lärokurs som i första och andra klassen av sjuklassig hjälpskola av —form.

M ellanavdelningen. Ena året. Samma lärokurs som i tredje klassen av sjuklassig hjälpskola av A-form.

Andra året. Samma lärokurs som i fjärde klassen av sjuklassig hjälpskola av A-form.

Övre avdelningen.

Ena året. Samma lärokurs som i femte klassen av sexklassig hjälpskola av A-form.

Andra året. Samma lärokurs som i sjätte klassen av sexklassig hjälpskola av A-form.

Anm. När övre avdelningen omfattar även sjunde klassen, kan erforderlig utökning av kursen för tredje året vinnas dels genom förändrat urval av texter ur evangelierna och apostlagärningarna eller av bilder ur den kristna missionens

• Sida 108
•  Original

och kärleksverksamhetens historia liksom av till kursens övriga delar anknutna minnesord och psalmverser, dels genom tillägg av några få lektioner, som i myc- ket enkla drag meddela barnen något om bibelns tillkomst och något orientera dem i densamma.

Andra B-formen (Hj-BZ).

Nedre avdelningen.

Alla tre åren. Enkla, muntligt meddelade berättelser ur vardagslivet, dikt- ningen och bibeln samt därtill knutna enkla samtal, allt ägnat att grundlägga barnens första religiösa och sedliga föreställningar.

Några korta, lättfattliga minnesord; ett fåtal psalmverser.

Anm. Även denna del av kursen bör till en viss grad varieras från är till år, och läraren bör fördenskull på förhand uppgöra en för tre års växling avsedd plan att tjäna till ledning. (Jfr anvisning nr 7.)

Ena året. Ett väl begränsat urval berättelser ur Jesu liv. Fader vår. Andra året. Ett annat väl begränsat urval berättelser ur Jesu liv. Välsig- nelsen.

Tredje året. Ett väl begränsat urval berättelser ur gamla testamentet. Enkla samtal om några av budorden.

Övre avdelningen.

Ena året. Ett fortsatt urval av för barnen lämpliga berättelser ur gamla testamentet, samlade kring enstaka personer till en mera fyllig framställning. Ett urval av för barnen lämpliga berättelser ur evangelierna i tidsföljd.

En och annan verklighetsskildring av kristna gestalter. Några korta minnes- ord ur bibeln. Ett fåtal enkla psalmverser.

Andra året. Ett fortsatt urval av för barnen lämpliga berättelser ur evange- lierna, däribland några liknelser. Ett begränsat urval berättelser ur apostla— gärningarna.

Några enkla bilder ur den kristna missionens och kärleksverksamhetens historia.

Några korta minnesord ur bibeln; ett fåtal enkla psalmverser. Tredje året. Ett fortsatt urval av för barnen lämpliga berättelser ur evan- gelierna, däribland några liknelser och några korta, enkla stycken ur Jesu tal. En och annan berättelse ur verkligheten eller dikten om personer, händelser och förhållanden av religiös betydelse. Vissa delar av bergspredikan. Kort översikt av kyrkoåret.

Anm. När övre avdelningen även består av lärjungar, som tillhöra sjunde års- klassen, torde dessa kunna tillgodoses genom en och annan individuell uppgift ur lärokursen för sjunde hjälpklass enligt A-formen.

Tredje B-formen (Hj-Bä”).

Med hänsynstagande till utveckling och kunskaper hos flertalet av barnen i avdelningen samt till kravet på omväxling utväljas lämpliga moment ur den för andra B-formen föreslagna lärokursen.

• Sida 109
•  Original

Anvisningar.

Allmänna synpunkter.

1. Vid val av berättelser och övrigt lärostoff bör hänsyn tagas till barnens intellektuella ståndpunkt. Då hjälpklassernas elever i allmänhet ha synner- ligen svårt för memorering, bör fordran på ordagrant inpräglande starkt in- skränkas och noga avvägas efter de enskilda lärjungarnas förmåga. På det lägsta stadiet bör utanläsning överhuvud taget icke förekomma. Huvudvikten vid undervisningen lägges därpå, att barnen må kunna tillgodogöra sig det religiösa och etiska innehållet i det föreliggande lärostoffet.

2. Vid de större högtiderna torde det vara lämpligt att i någon form behandla deras karaktär av religiös fest. Närmast i åtanke komma givetvis de egentliga högtidstexterna ur bibeln, men vid val av stoff bör dock beaktas, att icke all— deles samma berättelser är efter år behandlas, tills de genom enformigt åter— kommande förlorat sin förmåga att gripa. En högtids religiösa innehåll bör även kunna belysas genom berättelser ur livet eller diktningen, knutna till samma tankeinnehåll. Psalmurvalet vid morgonandakten bör även rikta tankarna mot högtidens religiösa innebörd.

3. Morgonandakten bör under de första två eller tre åren utgöras av endast psalmsång och en kort bön. För övrigt må den erhålla den utformning, som för den enskilde läraren och för den förefintliga klassen naturligt och enkelt stäm- mer till andakt. Först i sjätte eller sjunde klassen torde barnens läsning direkt ur bibeln kunna läggas till grund för morgonandakten. Den valda texten bör då vara mycket kort och enkel till innehåll och form. 4:. Vid kristendomsundervisningen bör läraren städse erinra sig, att de olika hem, från vilka lärjungarna komma, i många fall företräda vitt skilda uppfatt- ningar av de frågor, som vid kristendomsundervisningen kunna förekomma till behandling. Han bör därför vid sin undervisning sorgfälligt undvika allt, som kan verka såsom sårande angrepp på andras åskådning.

5. Alla barn, som i hjälpskola av B—form tillhöra en och samma läraravdel— ning, undervisas i regel gemensamt i kristendom, varvid dock kraven böra stäl- las olika för skilda åldersstadier. När stor åldersskillnad föreligger (t. ex. i Hj-B 3), kan läraren, för att tillgodose de större barnens behov, under en kor- tare tidsperiod ensamt med dessa barn läsa en eller annan text med kärnfullt religiöst innehåll, t. ex. vissa delar av bergspredikan eller ett kort, enkelt stycke ur något annat av Jesu tal.

Första och andra klassen.

6. Före överflyttningen till hjälpklass ha barnen i regel erhållit undervisning i kristendom ett eller två år i småskoleklass, men av denna undervisning ha de på sin outvecklade ståndpunkt vanligen endast erhållit dunkla, orediga före- ställningar, ofta ord och namn utan innehåll. Att bringa reda i deras föreställ— ningskrets och göra de grundläggande etiska och religiösa livsvärdena tillgäng- liga för dem blir därför den första kristendomsundervisningens mål. '7. Då erfarenheten visar, att de efterblivna barnen för att kunna tillägna sig ett kunskapsmoment upprepade gånger måste göras förtrogna därmed, kan det på detta åldersstadium vara lämpligt att under en följd av lektioner välja

• Sida 110
•  Original

berättelser, som, oberoende av annan samhörighet, på ett enkelt sätt belysa något visst grundläggande etiskt eller religiöst begrepp.1

8. Med tanke på att de till första och andra hjälpklassen från småskolan över- flyttade barnen dittills under ett eller två år företrädesvis fått höra berättelser ur evangelierna synes lämpligt att under första tiden i hjälpklassen välja stoff, som i någon mån har det nyas friskhet och eggelse. Därför hänvisas även till gamla testamentet, särskilt till urtids— och patriarkberättelserna, vilka dess- utom genom sin åskådlighet och enkelhet passa för ifrågavarande stadium.

9. Den enda framkomliga vägen, när det gäller de minsta hjälpklassbarnens undervisning i kristendom liksom i övriga ämnen, är en långt gående åskåd— lighet i den muntliga framställningen samt en utsträckt användning av åskåd— ningsmateriel, ej blott planscher, skioptikon— och baloptikonbilder utan även tavelteckning, sandlåda, modellering och dylikt. Stundom kan en biblisk be- rättelse göras levande för barnen genom en enkel dramatisering av ett likartat händelseförlopp ur barnens eget erfarenhetsområde. Givet är dock, att denna yttre apparat måste brukas under försiktigt hänsynstagande till att stäm- ningen i bibelns framställning ej går förlorad för barnen. Det förberedande åskådliggörandet av miljöförhållanden, händelseförlopp och ordförklaringar bör klart avgränsas från den egentliga bibliska berättelsen.

Tredje—sjunde klassen.

10. Om klassens allmänna utvecklingsståndpunkt och särskilt barnens fär— dighet i läsning göra det lämpligt, kan redan i tredje klassen såsom förberedelse till textläsning en enkel bok av den typ, som för detta ändamål stundom an- vändes i småskolan, införas. Mera sällan är det möjligt för barnen att på detta stadium tillgodogöra sig den avsevärt svårare texten i den textbok, som inom vederbörande skoldistrikt användes för hela folkskolekursens behov. Från och med fjärde klassen kan en mera omfattande textbok användas. Stor vikt ligger dock fortfarande vid lärarens muntliga framställning. Berät- tandet bör icke upphöra i och med textbokens införande utan bör som regel gå före läsningen, friskt och omedelbart fånga intresset och med sitt rikare utfyllande av detaljer levandegöra textbokens knappare ordval. Sedan läses och samtalas över texten. I den mån barnens läsfärdighet tilltager, kan stundom en enkel text direkt läsas.

1 För att förebygga att berättandet blir planlöst och tillfälligt bör läraren på förhand uppgöra en detaljerad plan för en längre tidsperiod. Berättelser kunna exempelvis grupperas omkring följande eller liknande ämnen: Gud är vår Fader, Guds omsorg om sin skapelse, Gud hjälper i nöd och fara, tacksamhet, förtröstan, bön och bönhörelse, hemmet, lydnad, osjälviskhet, arbetsamhet, ärlighet, trohet, frestelse, ånger och för- låtelse. De olika berättelserna kunna förslagsvis te sig på följande sätt: Hemmet. Samtal: föräldrar, syskon, kamrater. Berättelser: Någon skildring ur barnens värld, diktad eller verklig. Mirjam och Mose, 2 Mos. 2: 1—10. Rut och Noomi ur Ruts bok. Minnesord: Hedra din fader och moder. Lydnad. Berättelser: Någon skildring ur barnens värld, diktad eller verklig. Abraham lyder Guds befallning och vandrar till ett fjärran land, 1 Mos. 12. Abrahams tjänare Eleasar uträttar- villigt ett svårt och farligt uppdrag, 1 Mos. 24. Psalmvers: Säll är den som sina, händer, Sv. ps. 257: 10. Osjälviskhet. Någon skildring ur barnens värld, diktad eller verklig. (T. ex. Topelius: Den harm-- härtige är rik.) Abraham delar villigt med Lot, 1 Mos. 13. Den barmhärtige samariten. Minnesord: Det är saligare att giva än att taga.

• Sida 111
•  Original

När barnen först få en egentlig lärobok, bör grundlig omsorg nedläggas på att lära dem använda densamma. Övning att väl läsa den innantill bör givas som hemuppgift, men samtalen över det genomgångna böra första tiden även vid 5. k. förhör ske med öppen bok under ständigt återkommande hänvisningar till densamma.

11. Äskådningsmateriel bör alltjämt komma till användning, ehuru efter hand mera inriktad på att klargöra de naturförhållanden och den kultur, som utgöra bakgrund för den bibliska berättelsen. Vid de förklaringar och utredningar, som äro nödvändiga vid undervisningen, bör enkelhet, åskådlighet och livfullhet eftersträvas och, så ofta sådant på ett okonstlat sätt kan ske, anknytning sökas med barnens liv och med förhållanden, som ligga barnens egna erfarenhetsom— råden nära. Ett sönderdelande och mera begreppsmässigt lärosätt bör undvikas. 12. Från och med femte klassen böra enstaka textställen kunna uppsökas och läsas direkt ur bibeln. 13. Det för femte och sjätte klasserna avsedda urvalet ur apostlagärningarnas berättelser bör självfallet icke åsyfta ett fullständigare ingående på Pauli mis— sionsresor, utan endast upptaga några skildringar från den första församlingens liv samt en och annan berättelse, som för barnen levandegör missionären Paulus. 14. Av »berättelser och bilder ur kyrkans historia» kunna exempelvis följande väljas: några drag ur den urkristna församlingens liv, Ansgar, Fransiskus, Luther, Olaus Petri, J. O. Wallin och psalmboken samt ytterligare några bilder från den kristna kärleksverksamheten i senare tid. Huvudparten av den för denna del av kursen tillgängliga tiden bör ägnas Luther.

Modersmålet. M å l.

Modersmålsundervisningen i hjälpklasserna har till uppgift att lära barnen att med tydligt uttal muntligen meddela sig med andra beträffande enkla ting och vardagliga händelser ävensom att med riktig uppfattning och tydligt uttal läsa enkel text, som till såväl form som innehåll motsvarar deras uppfattnings- förmåga, samt att på ett begripligt sätt och med hjälplig stavning skriftligen uttrycka sig i brev eller andra enkla skrivelser. Slutligen bör undervisningen i modersmål även ha till syfte att hos barnen väcka håg för läsning.

Kursfördelning. A _ f 0 T m e ” (Hj _ A) Sjuklassig skola. Första klassen.

Samtal i anslutning till sinnesövningarna och iakttagelseundervisningen i syfte att öva barnen i enkelt samtalsspråk.

Övningar i att uppfatta enkla berättelser (bilder ur vardagslivet och lämpliga sagor) berättade av läraren (»hörövningar»).

Övningar i att urskilja, uttala och igenkänna språkljuden. Läsning av ord,. uttryck och korta meningar.

Övningar för vinnande av tydligt uttal (artikulation). Övningar i att använda vanliga hövlighetsuttryck. Inlärande och upplåsning av ett fåtal enkla texter (barnrim o. d.), företrädes— vis sådana, som lämpa sig för sång eller rytmiskt utförande.

• Sida 112
•  Original

Skrivning av bokstäver, ord, uttryck och enkla satser i anslutning till tal- övningarna och läsningen.

Andra klassen.

Talövningar som i första klassen, dock med någon stegring av fordringarna. Omtagning av grundläggande läsövningar, även innefattande fortsatta öv— ningar i att urskilja, uttala och igenkänna språkljuden.

Övningar i att uppfatta enkla berättelser (bilder ur vardagslivet och lämp- liga sagor) berättade av läraren.

Läsning av enkel text med ett innehåll, som ligger barnen nära och som sam— tidigt behandlas i talövningar och hembygdsundervisning.

Övningar för vinnande av tydligt uttal. Övningar i att använda vanliga hövlighetsuttryck. Inlärande av ett fåtal texter, företrädesvis sådana, som lämpa sig för sång eller rytmiskt utförande.

Skrivning: bokstäverna; ord, uttryck och korta meningar från tal— och läs— övningarna efter lärarens föreskrivning. Fri nedskrivning av enskilda ord och av korta uttryck.

Bokstaveringsövningar och övningar i stavelsedelning. Välskrivning i samband med alla skrivövningar.

Talövningar. Tredje klassen.

Samtal, företrädesvis i anslutning till hembygdsundervisningen, arbetsövning- arna och läsningen. Muntligt återgivande av egna upplevelser eller av berät— telser, berättade eller förelästa av läraren.

Övningar i att använda vanliga hövlighetsuttryck, att uträtta ärenden och framföra bud.

Fortsatta övningar för vinnande av tydligt uttal.

Läsning.

Läsning av stycken med klart och enkelt språk och med innehåll, som ligger barnen nära och med vilket de gjorts närmare förtrogna under talövningar och annan förberedande behandling.

Någon övning i tyst läsning av enkla berättelser eller delar därav i förening med samtal om och återgivande av innehållet i det lästa.

Skrivning.

Enkla satsbildningsövningar i syfte att lära barnen att i skrift använda det ordförråd, som hör till skolans och hemmets erfarenhetsområden. I samband härmed bokstavering och stavelsedelning samt nedskrivning av ord, uttryck och enkla satser, oftast fristående men stundom hopfogade till en kort redo- görelse.

Fritt nedskrivande av enkla satser om ämnen företrädesvis hämtade från och förberedda under talövningarna.

Avskrivning efter lärarens föreskrivning efter välbekant tryckt text, även som hemuppgift.

Välskrivning i samband med alla skrivövningar, fortsatt inövning av bokstä— vernas form och sammanskrivning; särskilda välskrivningsövningar.

• Sida 113
•  Original

Talövningar. Fjärde klassen.

Samtal med innehåll hämtat från områden, som ligga barnen nära, företrä- desvis hemmet och hembygden. Muntligt återgivande av egna upplevelser och av berättelser, berättade av läraren eller lästa av barnen.

Fortsatta övningar för vinnande av tydligt och vårdat uttal.

Läsning. Läsning av stycken med klart och enkelt språk samt lättfattligt innehåll. Övningar i tyst läsning i förening med samtal om och återgivande av inne- hållet i det lästa.

Skrivning.

Satsbildningsövningar av samma slag som i föregående klass. Bokstaverings— övningar samt nedskrivning av enkla satser och uttryck. Konsonanternas dub- belskrivning samt ord med j- och tj-ljud observeras särskilt.

Orientering i alfabetiskt ordnad ordlista. Skrivning ur minnet av inlärda verser och uttryck. Avskrivning ur bok med bekant text, även som hemuppgift. Förberedande uppsatsövningar. Hopfogning av enkla meningar till korta redogörelser för egna erfarenheter (arbeten i skolan, utflykter 0. d.), ofta i brev- form, företrädesvis under medverkan från alla barnen och under lärarens direkta ledning men även som självständig uppgift.

Särskilda välskrivningsövningar.

Talövningar. Femte klassen.

Samtal om ämnen, som i allmänhet äro hämtade ur årskursen i geografi, naturkunnighet och historia. Återgivande av berättelser berättade av läraren eller lästa av barnen.

Läsning. Läsning av stycken med klart och enkelt språk, företrädesvis med innehåll, som ansluter sig till årets kurs i geografi, naturkunnighet och historia. Övningar i tyst läsning med tillhörande samtal och redogörelser. Skrivning.

Satsbildnings- och rättskrivningsövningar begränsade till det ordförråd, som brukas i dagligt tal och i enkelt brevspråk. Särskilt uppmärksammas i denna klass ord med sj-, ng-, å- och ä-ljud.

Användning av alfabetiskt ordnad ordlista. Skrivning ur minnet av inlärda verser och uttryck. En och annan skrivning efter diktamen. Uppsatsövningar: enkla uppsatser, ofta i brevform, behandlande barnens egna upplevelser, t. ex. sommarminnen, utflykter, tilldragelser i skolan eller i hem- met o. s. v.; beskrivning av bilder, som intressera barnen och kunna sätta deras fantasi i rörelse. _

Avskrivning huvudsakligen som hemarbete. Välskrivning i samband med alla skrivövningar. En och annan särskild väl— skrivningsövning för inövning av bestämda bokstavsformer, jämna avstånd, jämn lutning, ledig pennföring och snabbare skrivning. 8

• Sida 114
•  Original

Tal- och läsövningar. Sjätte klassen.

Talövningar och läsning som i föregående klass med anslutning till årets kur- ser i övriga ämnen.

Tyst låsning i förening med samtal och redogörelser eller. skriftligt besvarande av frågor.

Skrivning.

Satsbildnings- och rättskrivningsövningar av samma slag som tidigare. Svår- stavade ord, som barnen böra kunna skriva, göras till föremål för särskilda övningar.

Fortsatt användning av ordlista. Skrivning ur minnet samt enstaka skrivningar efter diktamen. Uppsatsövningar av samma slag som i föregående klass. Enkla praktiska skrivelser, ansökan om plats, svar på annonser etc., verk- liga brev.

Ifyllning av enklare blanketter.

Särskilda välskrivningsövningar.

Talövningar. Sjunde klassen.

Talövningar av samma slag som i föregående klass och därjämte enkla försök till sammanhängande muntlig framställning i anslutning till den övriga under- visningen.

Läsning.

Låsning av stycken med klart och enkelt språk i anslutning till den övriga undervisningen och därjämte ett mindre urval ur vår nyare litteratur.

Tyst läsning liksom i föregående klass. Övningar i att med hjälp av innehållsförteckning och register söka reda på önskade upplysningar i en given bok.

Skrivning.

Fortsatta rättskrivningsövningar med samma begränsning som i föregående klasser.

Skrivning ur minnet samt enstaka skrivningar efter diktamen. Uppsatsövningar av samma slag som tidigare men med något ökade fordringar i fråga om innehåll, omfång och språkriktighet. Enkla skrivelser av praktisk art, såsom ansökningar, kvitton och annonser jämte svar. Ifyllning av blan— ketter.

Sexklassig skola. F örsta—femte klassen.

Samma kursfördelning som i motsvarande klasser av sjuklassig skola.

Talövningar. Sjätte klassen.

Talövningar av samma slag som i föregående klass och därjämte enstaka enkla försök till sammanhängande muntlig framställning i anslutning till den övriga undervisningen.

• Sida 115
•  Original

Läsning av stycken med klart och enkelt språk i anslutning till den övriga undervisningen och därjämte ett mindre urval av vår nyare litteratur delvis i form av tyst läsning i förening med samtal och redogörelser eller skriftligt be- svarande av frågor.

Någon övning i att med hjälp av innehållsförteckning och register söka reda på önskade upplysningar i en given bok.

Skrivning.

Satsbildnings- och rättskrivningsövningar som i föregående klasser. Svårsta- vade ord, som barnen böra kunna skriva, göras till föremål för särskilda öv- ningar. Fortsatt användning av ordlista.

Skrivning ur minnet samt enstaka skrivningar efter diktamen. Uppsatsövningar av samma slag som tidigare. Enkla skrivelser av praktisk art såsom ansökningar, kvitton, annonser jämte svar, brev etc.

Ifyllning av enklare blanketter.

Särskilda välskrivningsövningar.

Första B-formen (Hj-B]). Talövningar. Nedre avdelningen.

Enkla samtal i anslutning till sinnesövningarna och iakttagelseundervisningen. Övningar i att uppfatta enkla berättelser (bilder ur vardagslivet och lämpliga sagor) berättade eller lästa av läraren.

Övningar för vinnande av tydligt uttal (artikulation). Övningar i att använda vanliga hövlighetsuttryck. Inlärande och framsägning av ett fåtal enkla texter (barnrim 0. d.), företrä- desvis sådana, som lämpa sig för sång eller rytmiskt utförande.

Läsning. Övningar i att urskilja, uttala och igenkänna språkljuden. Läsning av ord, uttryck och korta meningar samt av enkel text med ett innehåll, som ligger

barnen nära och som samtidigt behandlas i talövningar och hembygdsunder- Visning.

Skrivning.

Skrivning av bokstäver, ord, uttryck och enkla satser i anslutning till tal- övningarna och läsningen. Efter hand fri nedskrivning av enskilda ord och korta uttryck.

Bokstaveringsövningar och övningar i stavelsedelning.

Anm. Vid talövningarna torde i en läraravdelning av ovannämnda slag i all- mänhet alla barnen kunna undervisas gemensamt, men i fråga om läsning och skrivning bör undervisningen företrädesvis bedrivas individuellt eller med bar- nen ordnade i grupper. Barn, som då ej undervisas direkt, sysselsättas med tysta övningar av olika slag. (Läggning av bokstäver, skrivning, tyst läsning etc.)

Talövnin ga1'_ M ellanavdelningen.

Samtal i anslutning till den övriga undervisningen och med innehåll hämtat från områden, som ligga barnen nära. Muntligt återgivande av egna upplevel- ser eller av berättelser, berättade eller förelästa.

• Sida 116
•  Original

Övningar i att använda vanliga hövlighetsuttryck, att uträtta ärenden och framföra bud. Fortsatta övningar för vinnande av tydligt uttal.

Läsning.

Läsning av stycken med klart och enkelt språk och med innehåll, som ligger barnen nära och med vilket de gjorts närmare förtrogna under talövningar och annan förberedande behandling.

Övningar i tyst läsning i förening med samtal om och återgivande av inne— hållet i det lästa.

Skrivning.

Enkla satsbildningar i syfte att lära barnen att i skrift använda det ordförråd, som hör till skolans och hemmets erfarenhetsområden. I samband härmed bok- stavering och stavelsedelning samt nedskrivning av ord, uttryck och enkla sat- ser. Konsonanternas dubbelskrivning samt ord med j- och tj—ljud uppmärk- sammas särskilt.

Fritt nedskrivande av enkla satser om ämnen företrädesvis hämtade från och förberedda under talövningarna.

Avskrivning efter lärarens föreskrivning och efter välbekant tryckt text även som hemuppgift.

Välskrivning i samband med alla skrivövningar. Inövning av bokstävernas form och sammanbindning samt pennans och handens ställning; en och annan kortare välskrivningsövning.

Tal ö vnin g ar. Övre avdelningen.

Samtal om enkla ämnen företrädesvis i anslutning till den övriga undervis- ningen. Återgivande av berättelser berättade av läraren eller lästa av barnen.

Läsning.

Läsning av stycken med klart och enkelt språk och företrädesvis med inne— håll, som ansluter sig till undervisningen i geografi, naturkunnighet och histo- ria. Tyst läsning i förening med samtal och redogörelser eller skriftligt besva- rande av frågor.

Skrivning.

Satsbildnings— och rättskrivningsövningar begränsade till det ordförråd, som i allmänhet brukas i dagligt tal och i enkelt brevspråk. Ord med sj-, ng-, å- eller ä-ljud uppmärksammas särskilt under det ena året och andra mera all- mänt förekommande svårstavade ord under det andra året.

Användning av alfabetiskt ordnad ordlista. Skrivning ur minnet samt enstaka skrivningar efter diktamen. Avskrivning huvudsakligen som hemarbete. Enkla uppsatser, ofta i brevform, behandlande barnens egna upplevelser, t. ex. sommarminnen, utflykter, tilldragelser i skolan och i hemmet. Beskriv- ning av bilder, som intressera barnen och kunna sätta deras fantasi i rörelse. Enkla praktiska skrivelser (brev, kvitto, svar på annonser etc.).

Välskrivning i samband med alla skrivövningar. En och annan särskild väl- skrivningsövning för inövning av bestämda bokstavsformer, jämna avstånd, jämn lutning, ledig pennföring och snabbare skrivning.

• Sida 117
•  Original

117 Andra B—formen (Hj—BZ).

Talövningar. Nedre avdelningen.

Samtal i anslutning till den övriga undervisningen och med innehåll hämtat från skolan och den närmaste omgivningen.

Övningar i att uppfatta enkla berättelser (bilder ur vardagslivet och lämp- liga sagor) berättade eller lästa av läraren.

Övningar för vinnande av tydligt uttal (artikulation). Övningar i att använda vanliga hövlighetsuttryck, att uträtta ärenden och framföra bud.

Inlärande och framsägning av ett fåtal texter, företrädesvis sådana, som lämpa sig för sång eller rytmiskt utförande.

Läsning.

Nybörjare: Övningar i att urskilja, uttala och igenkänna språkljuden; läs— ning av ord, uttryck och korta meningar.

Övriga barn: Läsning av enkel text med innehåll, som ligger barnen nära och som samtidigt behandlas i talövningar och hembygdsundervisning. Någon öv- ning i tyst läsning av enkla berättelser eller delar därav i förening med samtal om eller återgivande av innehållet av det lästa.

Skrivning.

Nybörjare: Skrivning av bokstäver, ord, uttryck och enkla satser i anslutning till talövningarna och läsningen.

Övriga barn: Enkla satsbildningsövningar med användning av vanligast före— kommande ord; bokstavering och stavelsedelning samt nedskrivning av ord, uttryck och enkla satser, ofta fristående men stundom hopfogade till en kort redogörelse.

Avskrivning efter lärarens föreskrivning och efter välbekant tryckt text, även som hemuppgift.

Välskrivning i samband med alla skrivövningar. Inövning av bokstävernas form och sammanbindning samt pennans och handens ställning. En och annan kortare välskrivningsövning. (Jfr anm. till kursplanen för nedre avdelningen av

Hj-B 1.)

Talövningar. Övre avdelningen.

Samtal om enkla ämnen företrädesvis i anslutning till den övriga undervis- ningen. Återgivande av berättelser, berättade av läraren eller lästa av barnen. Fortsatta övningar för vinnande av tydligt och vårdat uttal.

Läsning.

Läsning av stycken med klart och enkelt språk och företrädesvis med inne- håll, som ansluter sig till samtidigt pågående undervisning i geografi, naturkun- nighet och historia.

Tyst läsning i förening med samtal och redogörelser eller skriftligt besvarande av frågor.

Skrivning.

Satsbildnings- och rättskrivningsövningar, begränsade till det ordförråd, som i allmänhet brukas i dagligt tal och i enkelt brevspråk.

• Sida 118
•  Original

Ena året uppmärksammas särskilt konsonanternas dubbelskrivning samt ord med j- och tj—ljud;

under andra året uppmärksammas ord med sj-, ng—, å- och ä-ljud; under tredje året uppmärksammas andra, mera allmänt förekommande svår- staviga ord.

Användning av alfabetiskt ordnad ordlista. Skrivning ur minnet och enstaka skrivningar efter diktamen. Avskrivning även som hemuppgift. Enkla uppsatser, ofta i brevform, behandlande barnens egna upplevelser, t. ex. sommarminnen, utflykter, tilldragelser i skolan eller i hemmet o. s. v. Be— skrivning av bilder, som intressera barnen och kunna sätta deras fantasi i rörelse. Enkla praktiska skrivelser: brev, kvitton, svar på annonser etc.

Välskrivning i samband med alla skrivövningar. En och annan särskild väl- skrivningsövning för inövning av bestämda bokstavsformer, jämna avstånd, jämn lutning, ledig pennföring och snabbare skrivning.

Tredje B-formen (Hj-Bä”).

De för nedre, respektive övre avdelningarna av Hj-B 2-skolan angivna läro— kurserna torde med nödig anpassning i huvudsak kunna tjäna till ledning vid undervisningen i modersmålet av de till småskolestadiet, respektive folkskole- stadiet hörande lärjungarna i nu förevarande skolform.

Anvisningar.

Allmänna synpunkter.

1. De språkliga övningarna böra i hjälpklasserna städse anknytas till den sakliga undervisningen och till allra största delen hämta sitt innehåll därifrån. Särskilt på nybörjarstadiet bör sålunda den sakliga undervisningen samt läs—, tal- och skrivövningarna utgöra en odelad enhet och ej uppdelas i av varandra oberoende lektioner. Olika slag av övningar med i huvudsak samma sakliga innehåll böra växla fritt eller pågå jämsides med varandra. Barnens svårigheter med att tillägna sig nya kunskaper och deras i allmänhet svaga minne gör, att ett visst innehåll med därtill hörande ordförråd bör göras till föremål för mång— sidig inövning.

2. Enär hjälpklassbarnens förmåga att göra sig föreställningar om annat än sådant, som de med egna sinnen iakttagit eller kunna iakttaga, är synnerligen svagt utvecklad, måste de språkliga övningarna städse hava ett konkret och lättfattligt innehåll. Det språk, som användes såväl i övningarna som av läraren vid den muntliga undervisningen, bör undvika formella vändningar och i största utsträckning bestå av ord med konkret betydelse. Vanliga och även för det enkla språkbruket nödvändiga relationsbegrepp (stor, liten; höger, vänster; framåt, bakåt, över, under, på, vid etc.) böra flitigt övas på sådant sätt, att ordens betydelse samtidigt åskådliggöres.

3. Såväl talövningarna som läs- och skrivövningarna böra emellanåt — på nybörjarstadiet så ofta som möjligt — givas sådant innehåll och sådan form, att barnen samtidigt kunna utföra de handlingar, som satserna i övningsmate- rialet uttrycka. (Ex. Sven öppnar dörren. Hämta en stol! Vi rita en häst.)

4. Då somliga barn, som hänvisas till hjälpklass, äro överdrivet livliga och okritiskt pratsamma (eretisk typ), under det andra, i regel flertalet, äro tröga, inbundna och tystlåtna (apatisk typ), bör, icke minst vid de Språkliga övning—

• Sida 119
•  Original

arna, lärarens handledning icke vara lika för alla barnen. Barn av den förra typen böra sålunda så småningom vänjas vid eftertanke och självkritik, under det att de senare böra på alla sätt uppmuntras till att uttrycka sig, för att där— igenom deras språkliga hämningar må övervinnas.

Särskilt under de första skolåren böra barnen tillåtas att även i skolan an- vända av hemortens dialekt färgade uttryckssätt och rättandet av sådant bör ske med försiktighet. Slutmålet bör dock vara att lära barnen använda ett vårdat talspråk.

Tal- och läsövningar.

5. De för första och andra klasserna anbefallda särskilda övningarna i att uppfatta enkla berättelser (s. k. hörövningar) avse i främsta rummet att lära barnen följa och förstå en muntlig framställning. Sådana övningar böra vara av den art, att de kunna roa och intressera barnen. De skola särskilt i början vara mycket korta, endast bestå av någon enstaka episod, men i stället åter- komma desto oftare, helst dagligen. I följande klasser bör läraren under någon timme i veckan läsa eller berätta lämpliga sagor och berättelser. I samband därmed kunna barnen även övas i att återgiva kortare berättelser.

6. Då hjälpklassbarnen ofta ha bristfälligt uttal, böra artikulationsövningar, i vilka alla barnen deltaga, stundom förekomma. Särskilda artikulationsöv- ningar, avsedda för barn med lindrigare talfel, böra helst ordnas på sådant sätt, att dessa barn övas enskilt några få minuter dagligen. Barn med svårare talfel höra om möjligt erhålla speciell behandling. Med barn, som ha benägenhet att vid skrivning kasta om eller hoppa över bokstäver, böra kombinerade artikulations- och skrivövningar företagas.

7. Ehuru de flesta barn, som komma till hjälpklass, redan tillbragt något år i skolan, måste ofta läsundervisningen börja ända från början med övningar för inlärande av ljudens beteckning i tryck och skrift samt läsning av ord och uttryck. Även med barn, som redan vid överflyttningen kunna hänföras till andra eller t. o. m. till tredje klassen, böra, om läsesvårigheter förefinnas, några grundläggande läsövningar genomgås.

8. Vid den första läsundervisningen bör en metod vara huvudvägen, men andra metoder kunna också tagas till hjälp, när det gäller att övervinna enskilda barns läsesvårigheter. Före allt slags sysslande med bokstavsformer bör barnens förmåga att upp- fatta former samt snabbheten och noggrannheten, varmed detta sker, under- sökas och i händelse av behov uppövas genom sinnesövningar.

9. De grundläggande läsövningarna bedrivas med hjälp av lösa bokstäver, textning etc. Läsebok användes icke, förrän barnen nått en hjälplig färdighet i att läsa kortare ord. De lästa ordens betydelse bör redan från början göras klar för barnen. De skola vänjas vid att man lär sig något genom läsning. Övningsmaterialet bör därför äga ett konkret innehåll, som med lätthet kan åskådliggöras. (Jfr anvisningarna nr 1—3.) 10. Läsningen bör förbindas med samtal rörande innehållet. För att hjälpa barnen till god betoning och en riktig uppfattning av innehållet bör läraren då och då läsa före. Särskilt i de lägre klasserna läses långsamt med riklig pau- sering. Övningar i att sammanföra orden till korrekta fraser böra redan från början förekomma.

• Sida 120
•  Original

11. Då barnen med verkligt utbyte endast kunna läsa sådant, som de äga förutsättningar att förstå, bör urvalet av läsestycken under hela skoltiden göras med stor omsorg. Endast stycken med klart och enkelt språk samt ett konkret och lättfattligt innehåll böra föreläggas till läsning. 12. Läsning av stycken i samtalsform och enklare dramatiserade stycken böra förekomma under hela skoltiden. Likaså bör ett litet fåtal lämpliga korta styc- ken, enkla verser o. d., varje år inläras av de lärjungar, som äga möjligheter att utföra uppgifter av detta slag. 13. Även i hjälpskolan bör man försöka intressera lärjungarna för fri läs- ning. Ett med omsorg valt skolbibliotek bör fördenskull finnas tillgängligt, och barnen böra uppmuntras till län därur. En och annan lektion kan med fördel ägnas åt samtal om och läsning av sådana böcker. Bilderböcker med kort och enkel text samt roliga sagoböcker med färglagda illustrationer och lämpliga äventyrsböcker böra till icke ringa del ingå i ett för hjälpklassbarn avsett bibliotek.

Skrivning.

14. Under nybörjarstadiet (gärna hela första året) bör endast tryckstil (text- ning) användas vid barnens skrivningar.

Beträffande skrivstilen bör man eftersträva sådana bokstavstyper, som er- bjuda fasta och bestämda hållpunkter för skrivningen.

För att underlätta skrivrörelsernas inövning bör emellanåt s. k. taktskriv- ning och skrivgymnastik övas.

15. Vid all skrivning ägnas tillbörlig uppmärksamhet åt barnens handstil. Det kan därjämte vara lämpligt att under någon kortare tid varje termin använda samtliga skrivlektioner huvudsakligen till övningar i Välskrivning. 16. Barnen böra läras att sätta ut punkt och frågetecken i sina egna skriv- ningar, men andra skiljetecken skola ej krävas av dem annat än vid avskrivning. 17. Någon systematisk undervisning i språklära skall icke förekomma i hjälp— klasserna. Vad barnen i detta avseende oundgängligen behöva känna till med- delas i direkt anslutning till skrivövningarna. Predikatets pluralformer skola ej krävas i barnens egna skrivningar. 18. Rättskrivningsundervisningen bör grunda sig på ett tydligt uttal och på talrika såväl muntliga som skriftliga övningar, men icke på regler, dock kan det vara lämpligt att vid undervisningen sammanföra ord med lika stavning. Ord, som bereda barnen svårigheter i fråga om uttal eller stavning, men som de ändå böra kunna, göras emellanåt till föremål för kombinerade uttals- och skrivövningar, men endast sådana ord och uttryck, som allmänt förekomma i vårdat talspråk och i enkel brevstil, böra upptagas till behandling. 19. Avskrivningen bör i allmänhet icke vara direkt kopiering. Om möjligt bör i övningen även ingå någon uppgift, som tvingar till uppmärksamhet och eftertanke. 20. För minnesskrivning användas kortare texter eller verser, som barnen för annat ändamål ha lärt sig (t. ex. Sånglekar). Jfr anvisning nr 12. 21. Användandet av skriften som uttrycksmedel bör begynna, så snart bar- nen kunna skriva ord. Redan tidigt kunna de sålunda få nedskriva ord, uttryck och korta meningar om sådant, som förekommit under talövningarna eller som de av annan anledning ha möjlighet att skriva något om. Det kan därvid vara lämpligt att låta barnen utföra uppgiften gemensamt på sådant sätt, att de under samtal föreslå meningar, bland vilka de bästa utväljas och skrivas an-

• Sida 121
•  Original

tingen av barnen direkt i skrivboken eller av läraren på tavlan för att efteråt bli föremål för avskrivning.

Så småningom övergår man till mera självständiga Uppsatsövningar. Dessa böra till en början bestå i fritt nedskrivande av korta meningar om något ämne utan strängare fordran på sammanhang eller fullständighet. Sedermera böra övningarna övergå till försök att återgiva korta berättelser och att avfatta enkla redogörelser för något, som barnen ha varit med om eller som de lärt sig eller ock av annan anledning ha särskilt intresse för. Bilder, stundom inklist— rade i skrivboken, kunna ofta med fördel utgöra utgångspunkt för fritt ned— skrivande av enkla meningar om det som bilden föreställer.

Räkning och geometri. M ä 1.

Undervisningen i räkning och geometri i hjälpklasserna har till uppgift att med särskild hänsyn till vad som fordras i det dagliga livet bibringa barnen en efter deras fattningsförmåga avpassad färdighet i räkning samt någon övning i att uppfatta, mäta och beräkna geometriska storheter av allra enklaste slag.

Kursfördelning. A _ f 0 7— m e " (Hj _ A)_

Första klassen.

Övningar i att räkna, uppfatta, benämna och beteckna tal inom talområdet 1—10; motsvarande ordningstal.

Åskådlig räkning, huvudsakligen sammanläggning och fråndragning inom ovan angivet talområde.

Ören, centimeter, veckans dagar.

Andra klassen.

Övningar i att räkna, uppfatta, benämna och beteckna tal inom talområdet 1—20; eller om så befinnes lämpligt 1—30; motsvarande ordningstal; enkla tal- serier.

Åskådlig räkning, huvudsakligen sammanläggning och fråndragning inom samma talområde.

Mynt inom nämnda talområde; centimeter och decimeter; hektogram och kilogram; dussin, tjog; timme.

Tredje klassen.

Övningar i att räkna, uppfatta, benämna och beteckna tal inom talområdet 1—100 i förening med enkel huvudräkning. Skriftlig räkning omfattande sam- manläggning och fråndragning inom ovan angivet talområde.

Multiplikationstabellen påbörjad; talserier; 2-, 3—, 5— och 10-tabellerna. Förut använda mått, mynt och vikter samt dessutom meter, liter och deci- liter; veckor, dagar och månader; datumbeteckning. Användning av begreppet en halv (%) beträffande meter, kilogram, liter, timme.

Fjärde klassen. Huvudräkning inom talområdet 1—100, division, dock endast inom ett mindre talområde, t. ex. 1—50. Multiplikationstabellen.

• Sida 122
•  Original

Övning i att uppfatta, benämna och beteckna tal inom talområdet 1—1 000. Skriftlig addition, subtraktion och multiplikation inom samma talområde, dock endast med ensiffrig multiplikator.

Mätningar och vägningar; förut använda mått, mynt och vikter samt där- jämte kilometer, hektoliter, minuter (klockan), året. Frimärken. Användning av uttrycket % beträffande meter, kilogram, liter, timme, år.

Femte klassen.

Huvudräkning: addition, subtraktion och multiplikation med något överskri- dande av första hundratalet; division, även med rest, men i allmänhet inom ett mindre talområde och med liten divisor, högst 10.

Fortsatta övningar i skriftlig räkning huvudsakligen inom talområdet 1—1000; multiplikation med högst tvåsiffrig multiplikator; division med en— siffrig divisor.

Övningar i att skriva och uppfatta kronor och ören tecknade som decimal- bråk.

Mynt; längdmått; vikter (g—kg); almanackan. Uppritning och uppfattning av följande ytmått: kvcm, kvdm, kvm, ar. Någon övning i sortförvandling.

Sjätte klassen.

Huvudräkning som i föregående klass. Skriftlig räkning: de fyra räknesätten i hela tal, något utvidgat talområde; division med högst tvåsiffrig divisor.

Åskådlig behandling av uppkomsten och beteckningen av allmänt bråk med ensiffrig nämnare.

Övningar i att uppfatta och beteckna mynt samt viktigare slag av mått och vikter i decimalbråk; någon övning i att räkna med dylika tal, företrädesvis addition och subtraktion.

Någon övning i att använda tågtidtabellen. Åskådlig behandling av kbcm, kbdm och kbm. Enkla övningar i sortför- vandling.

Sjunde klassen.

Huvudräkning som i föregående klasser. Skriftlig räkning: fortsatta övningar i de fyra räknesätten, hela tal och deci- malbråk, med uppgifter huvudsakligen från det praktiska livets enklare om- råden.

Procenträkning med särdeles enkla tillämpningar på ränta, rabatt, vinst och förlust.

Fortsatta övningar i att använda tågtidtabellen. Förande av enkel kassabok. Mycket enkla yt- och rymdberäkningar.

Sexklassig skola.

Första—femte klassen. Samma kursfördelning som i motsvarande klasser av sjuklassig skola.

Sjätte klassen. Huvudräkning som i föregående klass. Skriftlig räkning: de fyra räknesätten i hela tal, något utvidgat talområde; division med högst tvåsiffrig divisor.

• Sida 123
•  Original

Övningar i att uppfatta mynt samt viktigare slag av mått och vikter i deci- malbråk jämte någon övning i att räkna addition och subtraktion med dy- lika tal.

Procenträkning med särdeles enkla tillämpningar på ränta och rabatt. Övningar i att använda tågtidtabellen. F örande av enkel kassabok. Åskådlig behandling av kbcm, kbdm och kbm och i samband därmed någon övning i mycket enkel yt- och rymdberäkning. Enkla övningar i sortförvandling.

Första B-formen(Hj-B1). Nedre avdelningen.

Övningar i att räkna, uppfatta och benämna tal, först inom talområdet 1—10 och därefter 1—20. Motsvarande ordningstal. Enkla talserier.

Åskådlig räkning, huvudsakligen sammanläggning och fråndragning, inom ovan angivna talområden.

Ören; centimeter och decimeter; hektogram och kilogram; dussin, tjog; timme, veckans dagar.

M ellanavdelningen.

Övningar i att räkna, uppfatta, benämna och beteckna tal inom talområdet 1—100 i förening med åskådlig och enkel huvudräkning; addition, subtraktion och multiplikation, efter hand inom hela det angivna talområdet, dock företrä- desvis med mindre tal; division inom ett mindre talområde, t. ex. 1—50.

Talserier; multiplikationstabellen, i tredje klassen dock i regel endast 2-, 3-, 5- och 10-tabellerna.

Skriftlig räkning: addition och subtraktion först inom talområdet 1—100 och därefter även med tresiffriga tal; multiplikation med ensiffrig multiplikator.

Förut använda mått, mynt och vikter samt dessutom kronor; meter och kilo- meter; liter, deciliter och hektoliter; minuter (klockan), dagar, veckor, månader och år. Användning av uttrycken % och % beträffande kilogram, liter, timme, år.

Övre avdelningen.

Huvudräkning: addition, subtraktion och multiplikation med något över- skridande av första hundratalet; division även med rest, men i allmänhet inom ett mindre talområde och med liten divisor, högst 10.

Fortsatta övningar i skriftlig räkning inom ett efter hand ökat talområde; division först med ensiffrig och därefter med i regel högst tvåsiffrig divisor.

Övningar i att uppfatta och beteckna mynt och viktigare slag av mått och vikter i decimalbråk; någon övning i att utföra sammanläggning och fråndrag- ning med dylika tal.

Övningar i att använda tågtidtabellen. Mynt; längdmått; vikter (g—kg); almanackan. Åskådlig behandling och enkel användning av kvcm, kvdm, kvm, ar; kbdm, kbm. Enkla övningar i sort- förvandling.

Tillägg för mera försigkomna lärjungar: procenträkning med enkla tillämp- ningar på ränta och rabatt; mycket enkla yt- och rymdberäkningar.

• Sida 124
•  Original

1244 Andra B-formen (Hj-BZ).

Nedre avdelningen. Första och andra klassen.

Övningar i att räkna, uppfatta och benämna antal, först inom talområdet 1—10 och därefter 1—20. Motsvarande ordningstal. Enkla talserier.

Åskådlig räkning, huvudsakligen sammanläggning och fråndragning inom ovan angivna talområden.

Ören; centimeter och decimeter; hektogram och kilogram; dussin, tjog; timme, veckans dagar.

Tredje klassen.

Övningar i att räkna, uppfatta, benämna och beteckna talen 1—100 i för- ening med enkel huvudräkning. Skriftlig räkning omfattande sammanläggning och fråndragning inom ovan angivet talområde.

IVIultiplikationstabellen påbörjad; talserier; 2-, 3-, 5- och 10-tabellerna. Kronor och ören; meter, decimeter och centimeter; kilogram och hektogram; liter och deciliter; vecka, dag, timme; dussin, tjog.

Övre avdelningen. Fjärde klassen.

Huvudräkning: addition, subtraktion och multiplikation inom talområdet 1—100; division inom ett mindre talområde, t. ex. 1—50.

Multiplikationstabellen.

Skriftlig räkning: addition, subtraktion och multiplikation även med tresiff— riga tal, dock endast ensiffrig multiplikator.

Förut använda mått, mynt och vikter samt därjämte kilometer, hektoliter, minuter (klockan), året. Användning av uttrycken % och % beträffande me- ter, kilogram, liter, timme, år.

Femte och sjätte klassen.

Huvudräkning: addition, subtraktion och multiplikation inom talområdet 1—100; division, även med rest, men i allmänhet inom ett mindre talområde och med liten divisor, högst 10.

Fortsatta övningar i skriftlig räkning inom ett efter hand ökat talområde; division först med ensiffrig och därefter med högst tvåsiffrig divisor.

Övningar i att uppfatta och beteckna mynt samt viktigare slag av mått och vikter i decimalbråk jämte någon övning i att räkna addition och subtraktion med dylika tal.

Mynt; längdmått; vikter (g—kg); almanackan. Åskådlig behandling och en- kel användning av kvcm, kvdm, kvm, ar; kbdm, kbm. Enkla övningar i sort- förvandling.

Tillägg för mera försigkomna lärjungar: procenträkning med enkla tillämp- ningar på ränta och rabatt; mycket enkla yt- och rymdberäkningar; användning av tågtidtabellen.

Tredje B-formen (Hj-33).

I hjälpklass av ovan angivet slag måste räkneundervisningen huvudsakligen bedrivas individuellt eller i grupper ordnade efter barnens räknefärdighet. Med

• Sida 125
•  Original

avseende på stegringsföljden och innehållet i den sålunda meddelade räkne- undervisningen torde den för hjälpskola med två läraravdelningar ovan angivna kursfördelningen kunna tjäna som huvudsaklig ledning.

Anvisningar.

1. Enär eleverna i en hjälpklass ofta förete särdeles stora olikheter med av- seende på förmågan att lära sig räkna, måste undervisningen i detta ämne, åt- minstone till en viss grad, bedrivas individuellt på alla stadier. I de högre klas- serna kan det icke sällan vara lämpligt att dela upp eleverna i grupper och låta dessa arbeta oberoende av varandra. Kursplanen i räkning avser närmast att angiva en för undervisningen lämp- lig stegringsföljd, men hur fort man skall gå framåt, och hur långt man kan hinna i varje klass, måste alltid bli beroende av barnens förmåga att tillgodo- göra sig undervisningen. Det gäller framför allt att lägga grunden säker och att ej gå över till nya talområden och mera krävande uppgifter, förrän barnen hjälpligt behärska det föregående. Barnens behov av upprepad övning för upp- nående av önskad färdighet bör tillgodoses bland annat därigenom, att ett fler- tal likartade uppgifter föreläggas till behandling vid genomgången av varje sär- skilt kursmoment.

2. På nybörjarstadiet skall stor vikt läggas vid att talen och räkneoperatio- nerna åskådliggöras med hjälp av verkliga föremål (klotsar, stenar, stickor etc.), som barnen själva få syssla med. Under den första tiden kan antal lämpligen betecknas med illustrationer av föremål, frukter o. d., eller med ringar, streck etc. i stället för med siffror. Vid inlärande av talföljden och talserier böra även rörelseföreställningar (rytmiska rörelser, handklappningar etc.) ofta tagas till hjälp.

3. Räkning med pengar och hantering av (räkne)mynt bör ofta övas under former, som så nära som möjligt likna de enkla uppgifter, som möta i det prak- tiska livet. Mätningar och vägningar skola förekomma vid räkning med mått och viktsorter, och över huvud taget bör undervisningen i räkning under hela skoltiden bedrivas i samband med verkligt eller fantasimässigt handlande. Varje barn bör äga tillgång till något lämpligt åskådningsmedel att användas, så länge barnet i fråga själv känner sig ha behov därav. Även räkning på fing- rarna bör övas. 4._ Övningar i sortförvandling bör icke förekomma i de lägre klasserna. De i kursplanen för dessa klasser angivna olika slagen av mått, mynt och vikt äro endast avsedda att som självständiga enheter brukas i räkneuppgifterna och arbetsövningarna. Även i de följande klasserna böra övningar i sortförvandling endast omfatta det enklaste och nödvändigaste.

5. Räkneuppgifternas sakinnehåll bör så långt som möjligt anknytas till sam- tidigt pågående undervisning i övriga ämnen, särskilt till hembygdsundervis- ningen och arbetsövningarna samt senare till slöjden och skolköksundervis- ningen. Den använda räkneboken får icke bli bestämmande för valet av övningsupp- gifter, särskilt som tillgängliga räkneböcker i allmänhet äro avsedda för van- liga folkskoleklasser. Exempel, som överstiga hjälpklassbarnens fattningsför- måga eller sakna praktisk betydelse, skola undvikas, men å andra sidan böra räknebokens exempel flitigt utfyllas med uppgifter, som hämtats från av bar- nen kända förhållanden.

• Sida 126
•  Original

Även sådana uppgifter böra upptagas till behandling och särskilt beaktas, vilka äro ägnade att fästa barnens uppmärksamhet på sparsamhetens bety- delse. Fostran till sparsamhet bör vara en viktig synpunkt vid undervisningen i »förande av enkel kassabok».

6. Huvudräkningen bör intaga en framskjuten plats på alla åldersstadierna, och skriftlig räkning inom talområdet 1—100 bör flitigt övas även i de högre klasserna. Övningsuppgifterna böra i allmänhet icke innehålla mångsiffriga tal (fem eller flera), men barnen böra erhålla någon övning i att avläsa och skriva även sådana.

7. Vid behandlingen av decimalbråk bör enda syftet vara att lära barnen att för praktiskt bruk skriva och avläsa de vanligaste sorterna uttryckta i deci- malbråk samt att utföra enkla räkningar med sålunda tecknade sakuppgifter. Någon utförligare utredning om bråkbegreppet och decimalsystemet bör ej förekomma.

8. I hjälpklasser av B-form måste räkneundervisningen i stor utsträckning bedrivas individuellt eller med barnen uppdelade i grupper. Vid gruppindel- ningen sammanföras de lärjungar, som med hänsyn till sin räknefärdighet lämp- ligen kunna undervisas gemensamt, oberoende av huruvida de formellt tillhöra olika årsklasser. Då även de något mera försigkomna barnen ha god nytta av upprepade öv- ningar med enklare uppgifter, kunna stundom vid huvudräkning avdelningens alla barn undervisas tillsammans, varvid lättare uppgifter, närmast avsedda för de mindre försigkomna barnen, omväxla med svårare, avsedda för de mera försigkomna. Gemensam undervisning bör även i övrigt äga rum, då något moment behandlas i en lägre klass, vilket behöver ytterligare inskärpas i en högre.

Hembygdsundervisning med verksamhetsövningar. M ä 1.

Hembygdsundervisningen med sinnesövningar och iakttagelseundervisning samt därtill knutna verksamhets- och talövningar har i hjälpklasserna till syfte

att skärpa barnens uppmärksamhet och iakttagelseförmåga, att ordna och vidga deras föreställningskrets, att väcka deras verksamhetslust och utveckla deras praktiska färdighet, att uppöva deras talförmåga samt att på samma gång främja deras kännedom om hembygden, framför allt dess

natur och arbetsliv.

Anm. De nämnda övningarna bilda en organisk enhet och kunna i den dag- liga undervisningen icke särskiljas annat än i lärarens medvetna avsikt att på- verka den ena eller andra sidan av barnens utveckling.

Kursfördelning. A _ f 0 T m e n (H j _ A). Första klassen.

Sinnesövningar omfattande färger, former, relationsbegrepp, hörsel-, känsel-, smak- och luktförnimmelser. De nya skolförhållandena. Trädgården (parken) om hösten. Hemmet (möbler och husgeråd, familjemedlemmar, deras olika

• Sida 127
•  Original

arbete, hemmets högtider). Handelsboden. Något om barnets kropp och dess vård. Årstidernas växling. Några få husdjur. Lämpliga verksamhetsövningar anknytas till kursens olika moment.

Andra klassen.

Sommarminnen och i anslutning därtill lantgården. Vår föda. Våra kläder. Våra bostäder (hur ett hus bygges; bostadens uppvärmning och belysning). Klockan och tidsindelningen. Något om hembygdens djur- och växtliv. Fort- löpande väderleksiakttagelser.

Lämpliga verksamhetsövningar anknytas till kursens olika moment.

Tredje klassen.

Iakttagelser från hemorten, begynnande med skolområdet. Gatan. Olika sätt att färdas. Trafikregler. Hamn och järnvägsstation. Torg och saluhall. Polis och brandkår. Någon närliggande verkstad eller fabrik. Någon närliggande vård- anstalt för sjuka, gamla eller barn. Kyrkan. Vandringar genom staden (sam- hället). En helhetsbild över staden (samhället) från någon utsiktspunkt. I sam- band härmed övningar i syfte att bibringa barnen förmåga att förstå och an- vända karta. Det landskap, inom vilket hemorten är belägen; huvuddragen av dess naturförhållanden samt bilder ur dess arbetsliv; några viktigare orter.

Lämpliga verksamhetsövningar anknytas till kursens olika moment.

Första B-formen(Hj-B1). Nedre avdelningen.

Första och andra klassen.

Ena året. Sinnesövningar. Trädgården (parken) om hösten. Hemmet (möbler, husgeråd, familjemedlemmar, deras olika arbete, hemmets högtider). Handels- boden. Något om barnets kropp och dess vård. Årstidernas växling. Fortlöpande väderleksiakttagelser. Några få husdjur.

Lämpliga verksamhetsövningar anknytas till kursens olika moment. Andra året. Sinnesövningar. Sommarminnen och i anslutning därtill lantgår- den. Vår föda. Våra kläder. Våra bostäder (hur ett hus bygges; bostadens upp- värmning och belysning). Klockan och tidsindelningen. Något om hembygdens djur- och växtliv.

Lämpliga verksamhetsövningar anknytas till kursens olika moment.

M ellanavdelningen. Se kursplanen för geografi, naturkunnighet och historia!

Andra B—formen (Hj-BP.). Nedre avdelningen.

Första och andra klassen.

Samma kursfördelning som för nedre avdelningen av hjälpskola enligt första B-formen. Tredje klassen.

Iakttagelser från hemorten, begynnande med skolområdet. Gatan. Olika sätt att färdas. Trafikregler. Hamn och järnvägsstation. Torg och saluhall. Polis

• Sida 128
•  Original

och brandkår. Något typiskt drag ur hemortens arbetsliv. Någon närliggande vårdanstalt för gamla, sjuka eller barn. Kyrkan. I samband med undervisningen i övrigt förberedande övningar i syfte att bibringa barnen förmåga att förstå och använda kartan.

Lämpliga verksamhetsövningar anknytas till kursens olika moment.

Tredje B-formen (Hj-Hå).

Med hänsyn till lärjungarnas utveckling och kunskaper göres ett lämpligt urval ur kursplanen för hembygdsundervisning med verksamhetsövningar i nedre avdelningen av hjälpskola enligt andra B-formen (Hj-B 2).

Om sinnesövningar befinnas nödvändiga, anordnas de individuellt eller

gruppvis. Anvisningar.

1. På här ifrågavarande stadium bör all undervisning i möjligaste mån hållas tillsammans och ej skarpt åtskiljas i olika ämnen med av varandra oberoende lektioner. Hembygdsundervisningen och verksamhetsövningarna böra skänka det sakliga innehållet, till vilket den övriga undervisningen ansluter sig.

2. Då de i första hjälpklassen nyintagna barnen i regel ha mycket olika förut- sättningar att tillgodogöra sig gemensam undervisning, böra de under den första tiden i lämplig utsträckning få fritt syssla med ändamålsenligt arbetsmaterial, varunder det enskilda barnet i mån av behov erhåller individuell handledning. Därvid bör läraren söka vinna klarhet över varje barns speciella defekter och deras planmässiga behandling. Sedan läraren småningom vunnit en orienterande överblick över de enskilda lärjungarnas utveckling och den nybildade klassens allmänna kunskapsstånd- punkt, kan klassundervisning ofta med fördel begagnas. Dock bör ett indivi- duellt arbetssätt erhålla stort utrymme.

3. För att leda till åsyftat resultat måste de grundläggande övningarna ord- nas planmässigt. Planen bör i första hand ta sikte på de enskilda lärjungarnas möjligheter, utformas med hänsyn till barnens stegvisa utveckling samt hämta stoff från den verklighet, som närmast omger dem. Denna planmässighet får dock icke hindra ett påpassligt tillvaratagande av tillfälliga intressen, som yttre omständigheter göra aktuella för barnen. Dylik aktuell undervisning bör städse ha rätt att genombryta den fortlöpande plan- mässiga.

4. De grundläggande sinnesövningarna1 ha till ändamål att uppöva barnens otränade sinnen till att med ökad snabbhet och större säkerhet reagera för olika intryck och att småningom vänja deras flyktiga uppmärksamhet vid koncentra- tion. De utgöras av övningar att uppfatta, särskilja och riktigt benämna olika fär- ger, former, riktningar, storlek, avstånd, ytbeskaffenhet, tyngd, toner, buller, olika lukt, smak o. s. v. Följande plan för sinnesövningar är avsedd att tjäna till ledning och exempel.

1 Beträffande sinnesövningarnas metodik hänvisas i första hand till M. Montessoris och O. Decro- lys banbrytande synpunkter samt till av dem utarbetad speciell undervisningsmateriel. Decrolys fastställande av övningarnas innehåll i följande tre moment: iakttagelse — tänkande — verksam- het antyder i korthet tillvägagångssättet.

• Sida 129
•  Original

Vid synsinnets uppövande torde det vara lämpligt att först behandla färg- sinnet. Färgövningar av olika slag företagas med syfte att väcka barnens in- tresse för färger, lära dem att se färgerna i sin omgivning och att i det avseen- det skärpa deras iakttagelseförmåga. Barnen få öva sig att sortera färger och under en mängd sysselsättningar intressera sig för dem och inöva deras namn. De få iakttaga och tala om färgerna i rummet, i naturen, i sin omgivning i all- mänhet. De få rita och måla med kritor eller vattenfärger, bygga med färgade klotsar eller lägga mönster med färgade kartongbitar, stickor, knappar och dy- likt. Småningom få de övergå till att syssla med olika färgnyanser och schatte— ringar. Efter hand stegrar man svårigheterna allt efter barnens förmåga, sam- tidigt som de tränas till ökad uppmärksamhet och större precision beträffande de olika uttrycksmedlen.

När barnen äro säkra på huvudfärgerna, söker man väcka deras intresse för föremåls form och småningom öva färg- och formsinnet samtidigt. Genom dessa övningar skärpes kombinationsförmågan. De efterblivna barnen uppfatta i bör— jan endast stora skillnader i föremåls form; de måste efter hand övas att iakt- taga enskildheter. Övningar med stegvis ökade krav på uppfattning av detaljer äro en i hög grad betydelsefull förberedelse för den första läsundervisningen. Man ritar, viker, klipper, bygger 0. s. v., allt övningar, som utgöra en samver- kan mellan syn-, känsel- och muskelsinne. Under dessa lektioner övas talet fli- tigt. Viktiga övningar i detta sammanhang torde vara att inlära de riktiga be- nämningarna på föremåls dimensioner, t. ex. hög, låg, bred, smal, tjock o. s. v., samt olika lägen (framför, bakom etc.) och olika riktningar (uppåt, nedåt) o. s. v.

Känselsinnet utvecklas genom övningar att uppfatta föremåls ytbeskaffen- het, tyngd, temperatur o. s. v., varvid samtidigt barnens ordförråd ökas och deras språkliga uttrycksförmåga övas. De läras i detta sammanhang att sär- skilja och rätt benämna olika ämnen (trä, glas, sten, metall, papper, tyg), olika tyger (ylle, bomull, siden, sammet, linne), vanliga mönster (rutigt, randigt, prickigt, blommigt), olika stoffers egenskaper (skört, böjligt, genomskinligt) o. s. v.

Även metodiskt avpassade hörselövninga'r behöva de efterblivna barnen. Dessa övningar påfordra i hög grad uppmärksamhet och stillhet och ägna sig därigenom till koncentrationsövningar för såväl de eretiska som de apatiska barnen. Dylika övningar ha till syfte att klargöra föreställningarna beträffande olika slag av ljud (buller, toner, läten o. s. v.) samt inlära hithörande verb, såsom prassla, skvala, knarra, knäppa, klinga o. s. v.

Smak- och luktövningar kräva givetvis mindre utrymme, men även dessa sinnesintryck böra i någon mån klargöras och förbindas med riktiga benäm- ningar. Därtill kommer, att hos de intellektuellt efterblivna emellanåt föreligga vissa abnormiteter med avseende på lukt- och smaksinnet, så att de t. ex. ej känna någon skillnad på smakliga och osmakliga ämnen eller t. o. m. kunna njuta av för andra motbjudande lukt- eller smakförnimmelser. En prövning av dessa sinnesfunktioner kan därför ge läraren en värdefull vink om barnens psykiska tillstånd.

5. Den egentliga hembygdsundervisningen bör hämta sitt innehåll från bar- nens närmaste omgivning. Urvalet bör ske under hänsynstagande till att tidi- gare meddelad dylik undervisning icke likformigt upprepas. Av stor bety- delse är, att det lärostoff, som efter överflyttningen till hjälpklassen möter barnet, ter sig som något nytt, om icke till innehållet, så dock till behandlingen. 9

• Sida 130
•  Original

6. I största möjliga utsträckning böra verkliga föremål, goda modeller, enkla, tydliga och för barnasinnet tilltalande planscher och ljusbilder m. m. tagas i anspråk som åskådningsmedel. Icke minst de sistnämnda, exempelvis illustre- rande någon enkel, av läraren samtidigt berättad saga, kunna ha synnerligen stort värde, såväl genom den glädje de skänka, som genom deras förmåga att locka barnen till spontant muntligt återgivande, till att försöka sig på en enkel dramatisk framställning eller till fri teckning och skrivning. Väl planlagda och efteråt bearbetade korta utflykter med för barnen klart angivna och begränsade syftemål böra ofta företagas. Vid undervisningsutflykterna i synnerhet, men även vid undervisningen på lärorummet bör läraren ej försumma att öppna barnens blick för det vackra och ändamålsenliga i naturen och att tillhålla dem att aktsamt umgås med naturens föremål och att ej onödigt skada och förstöra utan i stället stödja och hjälpa, där så behöves. '7. Det för barnen nya i hjälpklassens hembygdsundervisning bör huvudsak- ligen bestå däruti, att de få vara självverksamma i långt större utsträckning än som varit möjligt i de klasser med större barnantal, som de förut tillhört. I de mångfaldigt skiftande verksamhetsövningarna bör det enskilda barnet möta uppgifter, som passa dess individuella utrustning och som därför förmå väcka dess arbetslust och vidmakthålla densamma. Ordning och disciplin måste vid dessa övningar vara rådande. De kunna eljest förfela sin uppgift. Det är av största betydelse att med ett livaktigt sysslande med olikartade övningar förbinda en för de nervösa barnen särskilt nödvän— dig arbetsro. Härvid övas de på ett naturligt sätt i självbehärskning och hän- synstagande till omgivningen. Utöver de vanligast förekommande arbetsövningarna — byggande i sand— låda eller med klotsar, stickläggning, modellering, klippning, teckning och färg— läggning, kindergartenarbeten av olika slag, såsom pappersflätning, pinnslöjd och dylikt —— bör lärarens uppfinningsförmäga inrikta sig på att allt mer till— godose behovet av enkla och ändamålsenliga verksamhetsformer. Läggspel av olika slag med undervisande syfte, t. ex. Decrolys eller likartade, ha synner- ligen stort värde särskilt som tillämpande sinnesövningar och kunna användas av lärjungarna såväl individuellt som gruppvis.

Sådana arbetsövningar, som kräva en viss enkel teknisk färdighet, böra er— hålla tillräcklig inövning, så att de självständigt kunna utföras av barnen; de förfela eljest sitt syfte att bli ett barnens eget uttrycksmedel.

8. Verksamhetsformer, som icke äro beroende av tillgängligt arbetsmaterial eller särskild inövning, utan som enkelt och utan förberedelser kunna improvi- seras, äro icke minst värdefulla. Dit höra exempelvis lekar, särskilt framställ- ningslekar, där barnens fantasi och fria gestaltande av en situation levandegör densamma.

9. Besläktade med leken äro de rytmiska. övningarna, där under taktens eller musikens suggererande inverkan barnen bli spontant aktiva. Denna verksam- hetsform har visat sig synnerligen lämplig för de okoncentrerade, ofta med ner- vösa störningar behäftade hjälpklassbarnen. De här avsedda rytmiska. övningarna äro varken rytmisk gymnastik eller ryt- misk dans. De kunna närmast karakteriseras som rytmiska kroppsrörelser under lekens form och under taktens eller musikens omedelbara ledning. De syfta i lika mått till utvecklande av fysiska som psykiska färdigheter samt till att skapa naturliga uttryck för barnens känsloliv.

• Sida 131
•  Original

Till den yttre utrustningen behöver icke nödvändigt höra ett piano, ehuru givetvis ett dylikt är en värdefull tillgång. Betydligt enklare instrument kunna dock vara tillfyllest, t. ex. tamburin, triangel eller leksaksinstrument av olika slag. Enbart med handklappning eller rytmiskt räknande kan läraren åstad- komma varierande övningar.

De rytmiska övningarna kunna användas isolerade som uppfriskande avbrott under en lektion eller såsom illustrerande lekar anknytas till hembygdsunder- visningen eller som förberedande moment insättas i sångundervisningen samt för övrigt inordnas i så gott som samtliga det lägre skolstadiets undervisnings- amnen.

10. De i undervisningsplanen för rikets folkskolor förekommande anvisning- arna rörande ämnet hembygdsundervisning med arbetsövningar äro i stor ut- sträckning tillämpliga även vid undervisning i hjälpklass.

Geografi, naturkunnighet och historia. Mål.

Undervisningen i geografi, naturkunnighet och historia har i hjälpklasserna till uppgift att med särskild hänsyn till det praktiska livets behov bibringa bar— nen någon kännedom om de kunskapsområden, som ifrågavarande ämnen repre- sentera, och att därjämte skänka ett omväxlande och intresseväckande innehåll åt undervisningen.

Kursfördelning. A _ f 0 T m e 71. (H j _ A). Sjuklassig skola. Geografi Fjärde klassen.

Några svenska landskap: huvuddragen av deras naturförhållanden samt bilder ur arbetslivet; viktigare orter.

N aturkunnighet.

Några djur och växter, företrädesvis sådana, som kunna göras till föremål för direkta iakttagelser. Groningsförsök.

Historia.

Några enstaka bilder ur Sveriges forntid och medeltid, om möjligt i anslutning till lokala fornminnen. Geografi. Femte klassen.

De återstående svenska landskapen: huvuddragen av deras naturförhållanden samt bilder ur arbetslivet; viktigare orter.

N aturkunnighet.

Några djur och växter, där så ske kan i anslutning till undervisningen i skol— trädgårdsskötsel samt till årets kurs i geografi.

Historia. Berättelser ur Sveriges historia från reformationstiden och storhetstiden.

• Sida 132
•  Original

Geografi, Sjätte klassen.

Något om våra grannländer. Något om Europas övriga länder, företrädesvis dem, med vilka vårt folk står i livligare förbindelse.

Naturkunnighet.

Något om vår kropps byggnad och det viktigaste av hälsoläran. En och annan fysisk och kemisk företeelse belyst med enkla försök: ljudets uppkomst och fortplantning (i samband med behandlingen av örat), kroppars utvidgning genom värme, termometern, förbränning.

Historia. -

Berättelser ur Sveriges historia från och med frihetstiden, företrädesvis per- sonlighetsskildringar. Geografi. Sjunde klassen.

Förnyad behandling av Sveriges geografi med särskild hänsyn till naturtill- gångar, näringsliv, samfärdsel och viktigare orter.

Jordgloben och något om jorden som himlakropp. Bilder från främmande länder, i främsta rummet sådana, varifrån vi få pro- dukter av betydelse för det dagliga livet.

Na turkunnighet.

Några viktigare djur och kulturväxter från främmande land. Något om elektricitetens användning i hemmet; elektrisk ledning, isolering, kortslutning, olika spänningar, strömbrytare, glödlampa, strykjärn. Kompassen och dess användning.

Smältning och stelning; vattnets kretslopp.

Historia och medborgarkunskap.

Berättelser ur Sveriges historia från olika tider samt ett fåtal personer och händelser ur allmänna historien.

Något om hur hemkommunen styres och förvaltas, någon kommunal styrelse; några av de förmåner, som samhället skänker sina medlemmar (kyrka, skola, sjukvård, folkpension, fattigvård, polis och brandskydd); kostnaderna härför (skatter). Något om hur riket styres (konung, regering, riksdag; länsstyrelse).

Sexklassig skola.

Fjärde klassen.

Samma kurser som i motsvarande klass av sjuklassig skola, dock ett något större antal svenska landskap.

Femte klassen.

Samma kurser som i motsvarande klass av sjuklassig skola och därjämte något om våra grannländer.

Geografi. Sjätte klassen.

Jordgloben och något om jorden som himlakropp. Bilder från främmande länder (inom och utom Europa), i främsta rummet så-

• Sida 133
•  Original

dana, med vilka vårt folk står i livligare förbindelse eller varifrån vi få produk- ter av betydelse för det dagliga livet.

N aturkunnighet.

Något om vår kropps byggnad och det viktigaste av hälsoläran. En och annan fysisk och kemisk företeelse av betydelse för det dagliga livet. Historia och medborgarkunskap.

Berättelser ur Sveriges historia från och med frihetstiden, företrädesvis per- sonlighetsskildringar.

Något om hur hemkommunen styres och förvaltas, någon kommunal styrelse; några av de förmåner, som samhället skänker sina medlemmar (kyrka, skola, sjukvård, fattigvård, folkpension, polis och brandskydd); kostnaderna härför (skatter). Något om hur riket styres (konung, regering, riksdag; länsstyrelse).

Första B-formen(Hj-B1). M ellanavdelningen.

Varje år. Iakttagelser från hemorten begynnande med skolområdet. Vandringar genom staden (samhället). En helhetsbild över staden (samhället) från någon utsiktspunkt. Kommunikationsmedel i hemorten. Trafikregler. Orter i grann- skapet. I samband härmed övningar i syfte att bibringa barnen förmåga att förstå och använda kartan.

Några djur och växter, företrädesvis sådana, som kunna göras till föremål för direkta iakttagelser.

Ett fåtal spridda bilder ur Sveriges forntid och medeltid, om möjligt i anslut— ning till lokala fornminnen.

Arbetsövningar i anslutning till kursen. Anm. Innehållet i den angivna kursen varieras något från ena till andra året, varjämte de gemensamt undervisade barnens olika ståndpunkt och behov i möj- ligaste mån tillgodoses.

Ena året. Det landskap, inom vilket hemorten är belägen, samt därjämte ett par andra svenska landskap: huvuddragen av deras naturförhållanden samt bil- der ur arbetslivet-; viktigare orter.

Andra året. Ett antal svenska landskap, som förut icke behandlats: huvud- dragen av deras naturförhållanden; viktigare orter.

Geografi. Övre avdelningen.

Ena året. Återstående svenska landskap: huvuddragen av deras naturförhål- landen samt bilder ur arbetslivet; viktigare orter.

Något om våra grannländer. Andra året. Enstaka bilder från främmande länder (inom och utom Europa), i främsta rummet sådana, med Vilka vårt folk står i livligare förbindelse eller varifrån vi få produkter av betydelse för det dagliga livet.

Vid slutet av båda åren några huvuddrag av Sveriges geografi.

Naturkunnighet.

Ena året. Något om vår kropps byggnad och förrättningar. Det viktigaste av hälsoläran.

Några enkla försök belysande ljudets uppkomst och fortplantning, kompassen.

• Sida 134
•  Original

Andra året. Några viktigare djur och kulturväxter i anslutning till årets kurs i geografi.

Några enstaka försök belysande kroppars utvidgning genom värme, termo- metern, värmets ledning och strålning, vattnets kretslopp. Kompassen.

Anm. Med särskild hänsyn till de barn, som äro färdiga att avgå från skolan, behandlas även under andra året några av hälsolärans viktigaste moment och i samband därmed även ett och annat om vår kropps byggnad.

Historia.

Ena året. Enstaka bilder ur Sveriges historia från och med Gustav Vasa till och med Karl XII. »

Andra året. Enstaka bilder ur Sveriges historia från och med frihetstiden, före— trädesvis personlighetsskildringar.

Andra B-formen (Hj-BZ). Geografi. Övre avdelningen.

Varje år en inledande kurs i syfte att bibringa barnen förmåga att förstå och använda kartan.

Anm. Den inledande kursen varieras något år från år med avseende på inne- hållet, och de äldre barnen erhålla i allmänhet utvidgade och något mera själv- ständiga uppgifter än de yngre.

Ena året. Ungefär en tredjedel av de svenska landskapen: huvuddragen av deras naturförhållanden samt bilder ur arbetslivet; viktigare orter.

Något om våra grannländer. Andra året. En ny tredjedel av de svenska landskapen: huvuddragen av deras naturförhållanden samt bilder ur arbetslivet; viktigare orter.

Ett och annat om Europas länder, företrädesvis dem, med vilka vårt folk står i livligare förbindelse.

Tredje året. Återstående svenska landskap: huvuddragen av deras naturför- hållanden samt bilder ur arbetslivet; viktigare orter.

Enstaka bilder från främmande länder (utom Europa), i främsta rummet så- dana, med Vilka vårt folk står i livligare förbindelse eller varifrån vi få produk- ter av betydelse för det dagliga livet.

Anm. Med särskild hänsyn till de barn, som äro färdiga att avgå från skolan, behandlas varje är några huvuddrag ur Sveriges geografi i dess helhet.

Naturkunnighet.

Ena året. Några djur och växter, företrädesvis sådana, som kunna göras till föremål för direkta iakttagelser.

Andra året. Något om vår kropps byggnad och förrättningar. Det viktigaste av hälsoläran.

Tredje året. Några viktigare djur och kulturväxter i anslutning till årets kurs i geografi.

En och annan fysisk och kemisk företeelse av betydelse för det dagliga livet. Anm. Med särskild hänsyn till de barn, som äro färdiga att avgå från skolan, behandlas några av hälsolärans viktigaste moment samt ett och annat om vår kropps byggnad även de år, under vilka dessa ämnen ej äro upptagna i kursen.

• Sida 135
•  Original

Ena året. Enstaka bilder från Sveriges forntid och medeltid, om möjligt i an— slutning till lokala fornminnen.

Andra året. Enstaka bilder ur Sveriges historia från reformationstiden och storhetstiden.

Tredje året. Enstaka bilder ur Sveriges historia från och med frihetstiden, företrädesvis personlighetsskildringar.

Tredje B—forrnen (Hj-Bif).

Vid undervisning i geografi, naturkunnighet och historia sysselsättas i regel de till småskolestadiet hörande barnen, om de samtidigt äro närvarande, med an- nat arbete, och de till folkskolestadiet hörande lärjungarna bilda liksom i hjälp— skola med två läraravdelningar en undervisningsavdelning för sig. Fördenskull torde den för övre avdelningen av nyssnämnda skolform ovan angivna kurs- fördelningen med nödiga inskränkningar kunna tjäna till huvudsaklig ledning även för här ifrågavarande skolform.

Anvisningar.

1. Då timplan upptager gemensam tid för geografi, naturkunnighet och histo— ria, äger läraren frihet att koncentrera undervisningen under någon del av läs— året eller terminen på ett av dessa ämnen och under en annan del på ett annat eller ett tredje. Splittring av undervisningen på flera olika ämnen samtidigt bör undvikas. Djur och växter upptagas i regel till behandling, då tillfälle gives till direkta iakttagelser eller i omedelbart sammanhang med den geografiska undervisningen om de trakter, för vilka de äro kännetecknande. För historia skall i fjärde och högre klasser beräknas ett antal lektioner, som motsvarar ungefär en timme i veckan, under det att geografi och naturkunnig— het vardera erhåller omkring hälften av den återstående tiden.

2. Det stod, som upptages till behandling i undervisningen, bör vara av den art, att det på ett påtagligt sätt kan åskådliggöras för barnen eller nära ankny- tas till sådant, som för dem är väl bekant. Undervisningen om främmande trak— ter och förhållanden bör därför huvudsakligen bestå av tämligen fristående skildringar av sådana avsnitt ur naturen och arbetslivet, vilka erbjuda möjlig- heter för åskådlig behandling och anknytning, men det som sålunda tages upp bör behandlas jämförelsevis fylligt. Teckningar, planscher och olika slag av bil- der böra tagas till hjälp för att göra framställningen levande och åskådlig. De »bilder från främmande länder», vartill geografiundervisningen sålunda bör inskränkas, då det gäller mera avlägsna trakter, kunna i många fall med fördel anknytas till av barnen kända produkter med utländskt ursprung, t. ex. apelsiner, bananer, kaffe, te, kryddor, bomull, silke, gummi, oljor, kol.

3. Utöver den undervisning i hälsolära, som skall förekomma i anslutning till behandlingen om vår kropps byggnad, bör läraren under hela skoltiden sträva efter att inlära viktiga hälsoregler och inöva goda hygieniska vanor. I lämpliga sammanhang böra barnen erinras om spritdryckernas skadliga verkningar och om annat, som står i samband därmed.

4. Av fysiska och kemiska företeelser upptagas endast sådana, som det är av vikt och betydelse för det dagliga livet att äga kännedom om. Vid anordnande

• Sida 136
•  Original

av försök bör man nöja sig med att påvisa sådant, som direkt kan iakttagas, och undvika teoretiska förklaringar. Huvudvikten skall läggas vid företeelsernas före- komst i det praktiska livet.

5. Undervisningen i naturkunnighet bör bedrivas så, att den bidrager till att hos barnen väcka känsla av vänlighet och skonsamhet mot djuren samt akt- ning för naturen. När så befinnes lämpligt och möjligt, bör därför anordning för matning av fåglar uppsättas invid skolsalen och fågelholkar anbringas i sko— lans närhet. Därigenom skapas ökade möjligheter till direkt iakttagelse av fåg- larna, varjämte anordningar av detta slag äro ett verksamt medel för barnens fostran till djur-vänlighet, en fostran så mycket angelägnare som tendenser till djurplågeri icke äro sällsynta hos efterblivna barn.

6. Historieundervisningen bör bestå av fristående skildringar av betydelsefulla personer och viktiga händelser, i främsta rummet sådana, som tjänat framåtskri- dandet och kulturen. Någon kronologiskt sammanhängande framställning bör ej eftersträvas. Det historiska innehållet bör i regel meddelas åt lärjungarna genom lärarens muntliga berättande. Läraren bör vårda sig om att motverka uppkomsten av hat och fiendskap mot andra folk samt främja insikten om att fred och samförstånd mellan alla folk är ett av huvudvillkoren för mänsklighetens gemensamma framåtskridande. Barnen böra få en stark känsla av att det finns hjältar också i fredens värv och att även dessa lagt i dagen med och självuppoffring samt bidragit att föra folk framåt och därför äro förtjänta av dess tacksamhet och beundran.

Teckning. M ä 1. Teckningsundervisningen har i hjälpklasserna till uppgift att tjäna som åskåd— nings- och uttrycksmedel i undervisningen, att skärpa barnens iakttagelseför- måga och öva deras sinnen för former och färger.

Kursfördelning.

Frihandsteckning och färgläggningsövningar, dels efter lärarens förteckning eller efter andra förebilder, dels efter enkla föremål och ur minnet eller fanta- sien, allt företrädesvis i anslutning till den övriga undervisningen; i de högre klasserna jämväl enklare arbetsritningar och mönsterteckning i anslutning till undervisningen i slöjd.

Anvisning.

Då teckning i hjälpklasserna snarare bör betraktas och behandlas som ett hjälpmedel för undervisningen än som ett självständigt ämne, bör teckning, utom under de för ämnet särskilt anslagna lektionerna, ofta förekomma i den övriga undervisningen för att bidraga till uppfattning och inövning av sådana kursmoment, som lämpa sig för dylik behandling.

Sång. M ä 1.

Sångundervisningen i hjälpklasserna har till uppgift att skänka stämning och omväxling åt skolarbetet, att väcka håg för sång och öva sinnet för rytm, att

• Sida 137
•  Original

bilda rösten och det musikaliska gehöret samt att tillföra barnen ett förråd av sånger och psalmer att sjungas inom och utom skolan.

Kursfördelning.

Barnvisor och enkla Sånglekar; lättare sånger, företrädesvis valda bland dem, som ingå i kursen för folkskolans vanliga klasser.

Lätta psalmer, som lämpa sig att sjunga vid morgon— och aftonbönerna samt sådana, som inläras i samband med kristendomsundervisningen.

Anvisningar.

1. Barnen böra vänjas att under sjungandet intaga en ledig kroppshållning, att sjunga med lösa läppar, med tillräcklig öppning mellan tandraderna samt utan spänning av tungan, käk— och svalgmusklerna. Tonbildningsövningar böra förekomma och omfatta övningar för åstadkommande av riktig andning, mjuk tonansats och huvudklang (huvudresonans).

2. Vid sångundervisningen är det av stor vikt, att barnens känsla för den mu- sikaliska rytmen väckes och utvecklas. Som medel härför kunna övningar av olika slag användas, bland annat marschering, handklappning, rytmisk räk- * ning etc.

3. Då inlärande av noterna skulle bereda flertalet barn i hjälpklasserna allt- för stora-svårigheter och ändå icke bli till nämnvärt gagn, bör notläsning i regel icke förekomma, utan melodierna inövas efter gehör.

4. Så vitt möjligt böra även i hjälpklasserna de sånger inövas, som allmänt sjungas i folkskolans övriga klasser inom skoldistriktet. Även i de högre klasserna böra sånger, som tidigare blivit inlärda, fortfarande övas, så att barnen vid skoltidens slut äga ett förråd av väl inlärda sånger att taga med ut i livet.

5. Sång bör ofta förekomma som avbrott och omväxling i den dagliga under- visningen.

6. Om förutsättningar härför finnas, må i de högre klasserna även tvåstäm- mig sång övas, och för sådant ändamål må, när så lämpligen kan ske, sångbegå- vade elever från olika klassavdelningar sammanföras för gemensam övning.

Gymnastik med lek och idrott. Mål.

Undervisningen i gymnastik med lek och idrott har i hjälpklasserna till upp- gift att genom lämpliga kroppsövningar befordra barnens sunda och allsidiga ut— veckling, att lösa motoriska hämningar, att vänja barnen vid god kroppshåll- ning och ett för det praktiska livets arbetsuppgifter ändamålsenligt rörelse— och vilosätt samt att hos dem väcka lust för fortsatta stärkande kroppsövningar och såmedelst befordra deras hälsa och levnadsglädje.

Ku'sf årdelning ' Första och, andra klassen.

Lätta, kortvariga lekar, såsom kastlekar med stora mjuka bollar samt spring— lekar övade inomhus och i det fria.

Gymnastiska lekrörelser, särskilt rytmiska, ägnade att tilltala barnens fantasi-

• Sida 138
•  Original

Lätta övningar, som kräva ringa ansträngning och ansluta sig till barnens egna fria rörelseformer; lätta hopp, balansrörelser på golv och ovänd bänk; mycket enkla hållningsrättande rörelser samt spännings— och avspännings- övningar.

Tredje och fjärde klassen.

Lätta gymnastiska övningar (ofta imitationer av rörelser, som förekomma i det praktiska livet) utförda i enkla utgångsställningar med och utan redskap; balansrörelser på golv, ovänd bänk, bänkribba eller mycket låg vänd bom; klätt- ringsövningar på ringa höjd och över hinder; lätta hopp; enkla hållningsrättande rörelser samt spännings— och avspänningsövningar.

Gång och löpning; Sånglekar, rytmiska övningar.

Enkla spring- och bollekar övade inomhus och i det fria. Idrottsövningar, omfattande begynnande övningar i simning, skridskoåkning, skidåkning och kälkåkning, där förhållandena sådant medgiva.

Femte, sjätte och. sjunde klasserna.

Enkla gymnastiska övningar, utförda såväl med som utan redskap; fortsatta jämviktsövningar; klättringsövningar på måttlig höjd; enkla hopp; hållnings- rättande rörelser samt spännings- och avspänningsövningar.

Gång och löpningar; Sånglekar, rytmiska övningar. Lekar av olika slag med måttliga fordringar på uppmärksamhet, snarrådighet och snabbhet övade inomhus och i det fria.

Fortsatta idrottsövningar av de slag förhållandena medgiva och avpassade efter barnens krafter och utveckling.

Anm. Förestående kursplan är avsedd att tjäna som huvudsaklig ledning för gymnastikundervisningen i hjälpskolor av olika typer. Då stor åldersskillnad förefinnes mellan lärjungarna i samma läraravdelning, böra de uppdelas i ett par grupper, som i regel sysselsättas var för sig med övningar och rörelser, som passa för respektive åldersstadier. När så kan ske, må någon del av en sådan läraravdelning (t. ex. småskolestadiet i Hj—B 3-skolan) under gymnastiklektio- nerna kunna anslutas till annan lämplig läraravdelning i skolan och övas till— sammans med denna.

Anvisningar.

1. Så långt möjligt skall den omedelbara imitationen användas i undervis— ningen, och vid fristående gemensamhetsövningar kan kommenderingen ofta in- skränkas till en uppmaning »gör som jag» jämte förevisning, tills barnen kom- mit i gång, varefter de själva kunna fortsätta. Förevisningar och muntliga in- struktioner böra aldrig taga någon nämnvärd tid från barnens egna övningar, och därför bör icke gärna mer än en eller högst två svårlärda övningar före— komma i varje lektion. Ett övningsprogram bör till sin huvudsakliga del bestå av rörelser, som barnen redan ha lärt sig att utföra. Långa uppehåll med overk— samhet för ett större eller mindre antal lärjungar böra undvikas. En del rörelser kräva visserligen då och då, särskilt vid inövningen, långsam fart för förvär— vandet av rätt teknik. Barnen böra dock fortast möjligt tränas till ett snabbt, men ändå lugnt och så vitt möjligt ledigt utförande av rörelsen under god hållning.

• Sida 139
•  Original

Om intresset under en lektion synes vara på väg att slappna, kan det vara lämpligt att inskjuta någon kortvarig uppiggande lek, en löpning eller dylikt.

2. Då rytmiska övningar i många fall visat sig äga god förmåga att i gynnsam riktning påverka efterblivna barns utveckling såväl i kroppsligt som i andligt avseende, böra rytmiska rörelser i stor utsträckning ingå i dessa barns gymna— stik, och varje rörelse, vars natur så tillåter, bör övas rytmiskt. Takten kan markeras genom räkning, handklappning, stampning, sång, musik, etc.

3. Som särskilt lämpliga för hjälpklassbarn mä framhållas sådana kropps- övningar, som sätta alla eller de flesta av kroppens större muskelgrupper i jäm- förelsevis lindrigt men uthålligt arbete, och som därjämte ställa lindriga krav på barnens intelligens, men desto större på deras imitationsförmåga. Sådana övningar äro t. ex. gång och löpning, vandringar i lätt terräng, livlig dans, fria och bundna hopp, kombinerade spring- och kastlekar; krypningar, klättringar och balansövningar; simning samt skridsko— och skidåkning. Mindre lämpliga äro däremot brottningar och mera våldsamma kamplekar. Därjämte böra även mera formbestämda gymnastiska rörelser övas. Dessa måste emellertid vara av jämförelsevis enkel typ och sålunda icke ställa för stora krav varken på lärjungarnas skicklighet eller på deras uthållighet. Lämp- liga övningar av detta slag äro starkt uttagna imitationer av arbetsrörelser, så— som sågning, huggning, hyvling, skurning o. s. v. Mera krävande formbestämda rörelser böra i en dagövning inramas av roande och intressebetonade övningar.

4. Övningar i syfte att lära barnen se upp och att lära dem visa sinnesnärvaro böra ofta förekomma. Övningar av detta slag ingå i ett flertal enkla springlekar och förekomma därjämte i avsevärt mera krävande form i Vissa bollekar, där det gäller att få tag i bollen och enligt givna spelregler vidarebefordra den på ändamålsenligaste sätt. Enkla former av jämviktsrörelser, som gradvis uppöva barnens förmåga att behärska och koordinera sina rörelser, böra regelbundet ingå i gymnastik- övningarna. Därvid bör dock, med hänsyn till barnens klena nervkontroll, red— skapen alltid placeras jämförelsevis lågt.

5. Då hjälpklassbarn i allmänhet ha stor benägenhet att krampaktigt spänna även sådana muskelpartier, som icke behöva tagas i anspråk vid utförandet av en viss rörelse, böra i samtliga klasser särskilda spännings- och avspännings— övningar förekomma först i syfte att lära barnen uppfatta skillnaden mellan spänning och avspänning och därefter för att lära dem avpassa muskelarbetet efter förefallande behov. Som spännings- och avspänningsövningar lämpa sig sådana bäst, som omfatta hela kroppen, exempelvis ryggliggande eller stående allmän hård »hopknytning» och mjuk »upplösning» av muskulaturen.

6. Läraren bör även utanför de egentliga gymnastikövningarna söka främja barnens kroppsliga utveckling och sålunda bibringa dem goda vanor med av- seende på kroppshållning, rörelser samt vilo- och arbetsställningar. Ofta kan det vara lämpligt att som omväxling under skolarbetet låta barnen på lärorummet utföra några lätta gymnastiska rörelser eller spännings- och av— spänningsövningar. Särskilt vid skrivning torde övningar av detta slag böra förekomma, då barnen ofta ha benägenhet att krampaktigt spänna musklerna. (Jfr anvisning nr 14 till modersmålet.)

7. Den ordnade lekens betydelse som ett verksamt medel för lärjungarnas sociala fostran bör uppmärksammas. Kamplekar böra dock i allmänhet und— vikas.

• Sida 140
•  Original

8. Vid lämplig väderlek kan inomhusgymnastik med fördel utbytas mot lek och idrottsövningar i det fria. För samma ändamål må även någon gång ett par på varandra följande, åt andra ämnen anslagna lektionstimmar kunna få användas.

Trädgårdsskötsel. M ä 1.

Undervisningen i trädgårdsskötsel har i hjälpklasserna till uppgift att genom trädgårdsarbete och i anslutning därtill meddelade anvisningar bibringa barnen en grundläggande kännedom om skötseln av en mindre hushållsträdgård samt därigenom hos dem väcka intresse och håg för arbetet i jorden samt kärlek till naturen.

Kursfårdelning.

Trädgårdslandens vårbehandling, rensning och vattning, Odling och skörd av frö—, rot- och bladköksväxter. Sådd och plantering av blomsterväxter. Träd- gårdslandens höstberedning.

Plantering och vård av bärbuskar och fruktträd; fruktens skörd.

Anvisningar.

1. Då arbetet i skolträdgården för de svagt begåvade barnens del i och för sig är ett värdefullt komplement till den övriga undervisningen och även kan bli av betydelse för deras yrkesutbildning och framtida sysselsättning, bör under— visning i trädgårdsskötsel om möjligt alltid förekomma i hjälpklasserna. Lär- jungarna böra beredas tillfälle att deltaga i sådan undervisning under två eller flera fullständiga växtperioder.

2. Om förhållandena i övrigt göra en sådan anordning möjlig, är det lämpligt, att någon del av skolträdgården ordnas på sådant sätt, att varje barn får ett eget trädgårdsland att under ledning själv sköta. Önskvärt är även, att barnen få biträda med vården av krukväxter och fönster— trädgårdar i skolrummen.

3. De möjligheter till iakttagelser av växt- och djurlivet, som arbetet i skol- trädgården erbjuder, böra flitigt utnyttjas, och undervisningen i naturkunnighet bör i stor utsträckning anknytas till de sålunda gjorda iakttagelserna.

Slöjd. M ä 1.

Undervisningen i slöjd har i hjälpklasserna till uppgift att allmänt utveckla lärjungarnas arbetsduglighet och väcka deras arbetshåg; att bibringa dem förmåga att förfärdiga enkla och nyttiga föremål av olika material; att hos dem utbilda god smak och praktiskt omdöme samt att bidraga till att klargöra, för vilket arbetsområde den enskilde lärjungen äger förutsättningar att i framtiden vinna sin utkomst.

Kursfårdelning.

Den i undervisningsplanen för rikets folkskolor angivna stegringsföljden inom de olika slöjdarterna skall även i hjälpklasserna tjäna till huvudsaklig ledning.

• Sida 141
•  Original

Anvisningar.

1. I första till tredje klassen bör enkel sömnad vara den slöjdart, som före— trädesvis övas av såväl gossar som flickor, men även 5. k. småslöjd (bastflätning, pinnslöjd, enkla träarbeten) bör i lämplig utsträckning förekomma i dessa klasser. För flickorna blir därefter kvinnlig slöjd av olika slag den arbetsart, som före- trädesvis skall övas. För den händelse att undervisning i hushållsgöromål ej kan ordnas i den utsträckning, som förutsättes i timplanen, bör tiden för slöjd ut- ökas med motsvarande antal timmar. I gossavdelningarna bör träslöjd införas från och med fjärde klassen, och i samma klass kan även pappslöjd övas, men. då sistnämnda slöjdart kräver jäm— förelsevis stor noggrannhet, är det ofta bättre att införa densamma, först sedan barnen blivit något mera försigkomna, t. ex. i femte klass. I denna klass kan med fördel någon del av den för slöjd avsedda tiden (2—4 timmar per vecka) användas till undervisning i pappslöjd och återstoden för annan slöjdart, t. ex. träslöjd. Även i följande klasser kan, om så befinnes lämpligt, tiden för slöjd delas mellan ett par olika slöjdarter, t. ex. träslöjd och metallslöjd. I de högre klasserna må även en eller annan mera yrkesbetonad arbetsart, t. ex. Skomakeri eller bokbinderi, kunna övas.

2. För att lärjungarna må kunna erhålla den rent vanemässiga behärskning av de tekniska handgreppen, vilken är en nödvändig förutsättning för att deras färdigheter i framtiden skola kunna bibehållas och bli till nytta i förvärvsarbe— tet, bör inlärandet ske synnerligen grundligt, och det inlärda genom flitigt övande säkert befästas. Då emellertid lärjungarnas brist på uthållighet och deras snabba uttröttbarhet välla, att de ha svårt att bibehålla intresse och arbetsiver inför annat än nära liggande mål, bör läraren i regel i stället för en tidskrävande modell välja flera mer lättförfärdigade, där dock likartade övningar i tillräcklig omfattning förekomma. På grund av den stora olikhet med avseende på anlag och utveckling, som råder mellan lärjungarna i en hjälpklass, bör varje elev få fortskrida i arbetet allt efter förmåga och vunnen färdighet oberoende av kamraterna. Uppgifternas svårighetsgrad och kraven på noggrannhet i utförandet böra anpassas efter lär— jungarnas förmåga och aldrig ställas så höga, att arbetsglädjen går förlorad.

3. Aktgivande på slöjdundervisningens möjlighet att bibringa lärjungarna vissa i det dagliga livet och förvärvsarbetet direkt användbara praktiska färdig- heter fär icke innebära ett förbiseende av samma undervisnings stora betydelse som etiskt fostrande (renlighet, noggrannhet, uthållighet, hjälpsamhet, arbets- glädje) eller som intellektuellt utvecklande i olika riktningar. Slöjdundervisningen utgör i nämnda avseende en av hjälpskolans värdefullaste tillgångar.

Hushållsgöromål. M ä 1.

Undervisningen i hushållgöromål i hjälpklasserna har till uppgift att bibringa lärjungarna grundläggande insikter och färdigheter i de inom ett hem vanligen förekommande hushållsgöromålen, vänja dem vid ordning, renlighet och spar— samhet och såmedelst utveckla deras praktiska förmåga samt hos dem väcka aktning och håg för husligt arbete.

• Sida 142
•  Original

Kursfårdelning.

Arbetet i skolköket, omfattande enklare former av matlagning (valda så att de utgöra typer för de viktigare tillagningssätten), bakning och inläggning samt dukning, uppassning och lättare rengöringssysslor; tvätt och mangling.

Teoretisk undervisning huvudsakligen i form av anvisningar i direkt anslut- ning till de praktiska övningarna; någon övning i att sammanställa lämpliga matsedlar; mycket enkla beräkningar; bordskick; hemmets hygien.

Anvisningar.

1. När undervisningen utsträckes över två eller tre år för hel avdelning eller enskild lärjunge, bör vid planläggningen stor uppmärksamhet ägnas åt att en lämplig stegring av svårigheterna iakttagas. Samtidigt med att nya arbetsuppgifter med ökad svårighetsgrad tillkomma, bör stor vikt läggas vid upprepad övning av det redan inlärda i syfte att träna lärjungarna med avseende på arbetstakt, noggrannhet och självständighet i utförandet.

2. I övrigt böra beträffande hushållsgöromål de i undervisningsplanen för rikets folkskolor givna anvisningarna i tillämpliga delar följas.

• Sida 143
•  Original

143 Bilaga 52.

Förslag till undervisningsplaner för fortsättningshjälpskolor.

Tim- och kursplaner. Skolans mål.

Fortsättningshjälpskolan har till uppgift att med särskild hänsyn till lär- jungarnas förutsättningar och tidigare utbildning förbereda dem för deras lev- nadsyrke och befordra deras framtida medborgerliga duglighet.

A. Exempel på timplaner.

Tvåårig kurs för gossar.

Praktiskt Moåefsmåleti rakning, med- Summa arbete ' borgarkunskap Alternativ I. Ena året .............. 120 timmar 60 timmar 180 timmar Andra året ............. 120 » 60 » 180 > Alternativ II. Ena året .............. 180 » 60 » 240 » Andra året ............. 180 ) 60 ' 240 » Alternativ III. Ena året .............. 180 ) 90 » 270 » Andra året ............. 180 > 90 ) 270 »

Tvåårig kurs för flickor.

Praktiskt arbete Mogersgålet, rakning, S Hushålls- .. medborgar- umma .. ., Somnad goromal kunskap Alternativ 1. Ena året .............. 180 timmar -— —— 180 timmar Andra året ............. —— 120 timmar 60 timmar 180 » Alternativ II. Ena året ............... 180 » -— 60 ' 240 » Andra året ............. — 180 ) 60 » 240 » Alternativ III. Ena året .............. 180 » 90 » —— 270 » Andra året ............. 180 » — 90 » 270 )

• Sida 144
•  Original

Ettårig kurs för gossar.

P aktiskt Modersmälet, ;rbete räkning, med- Summa borgarkunskap Alternativ I .............. 120 timmar 60 timmar 180 timmar » II ............. 180 » . 60 » 240 » » III ............. 180 » 90 » 270 »

Ettårig kurs för flickor.

Praktiskt arbete Moderslmålet, räkning, S Hushålls- s— medborgar- "mm” .. .. omnad goromal kunskap Alternativ 1 .............. 180 timmar —— —— 180 timmar

» Il ............. — 120 timmar 60 timmar 180 » » III ............. 180 » — 60 » 240 » » I V ............. 180 » 90 » -— 270 !

Anmärkningar till timplanerna.

1. Timplanerna äro att betrakta som exempel för att visa, huru timtalen lämp- ligen kunna fördelas på olika läroämnen och årskurser.

2. Där sådana omständigheter äro för handen, att undervisning i trädgårds— skötsel kan meddelas, må även detta ämne upptagas på timplanen, och i sådant fall bör den därtill anslagna tiden icke understiga 15 undervisningstimmar för en årskurs.

3. För gymnastik må särskild tid kunna upptagas på timplanen.

4. I modersmålet, räkning och medborgarkunskap kan samundervisning av gossar och flickor förekomma, om antalet lärjungar gör en sådan anordning lämplig. Dylik samundervisning kan även förekomma i vissa slag av praktiskt arbete, t. ex. trädgårdsskötsel samt bokbinderi och papparbeten, om dessa ar- betsarter äro införda i skolan, och i hushållsgöromål, därest sådan undervisning är ordnad även för gossar.

5. Där så lämpligen kan ske, bör sång, ehuru särskild tid ej är upptagen på timplanen, komma till användning i undervisningen dels till vederkvickelse, dels till väckande av större intresse och livaktighet i arbetet.

B. Kursplaner.

Allmän anvisning.

De i undervisningsplanen för hjälpklasser förekommande anvisningarna skola i tillämpliga delar tjäna till efterrättelse även i fortsättningshjälpskolan.

Modersmålet, räkning och medborgarkunskap. M odersmålet. Läsning av stycken med enkelt språk och lättfattligt, värdefullt innehåll. Samtal såväl om sådant, som läses i skolan, som ock om böcker, vilka lånas ur tillgängligt bibliotek och läsas i hemmen.

• Sida 145
•  Original

!

i

Korta uppsatser, oftast i brevform, om enkla ämnen ur barnens egen erfaren- het. Enkla praktiska skrivelser. Användning av ordlista.

Räkning.

Huvudräkningsövningar.

Förande av enkel kassabok, upptagande i hushållet vanligen förekommande inkomster och utgifter. Därtill anknutna räkneövningar i form av enklare pris— beräkningar, nedräkning av kolumner, transportering, räkning med vanliga sorter etc.

Övningar i räkning med huvudvikt fästad vid åstadkommande av färdighet i räkning med hela tal samt sammanläggning och fråndragning med användning av decimalkomma vid beteckning av mått och mynt.

Medborgarkunskap.

Korta och enkla upplysningar om hur kommunens och statens angelägenheter avgöras. Något om de förmåner samhället skänker sina medlemmar (fattigvård, sjukvård, undervisning, brandskydd); kostnaderna härför (skatter).

Anvisningar.

1. Såväl med hänsyn till lärjungarnas svagt utvecklade fattningsförmåga som ock till den begränsade tid, som står till förfogande, bör undervisningen i ovan angivna ämnen koncentreras kring enstaka partier i kursen med, om så kräves, helt utelämnande av andra. Om en kurs sålunda endast omfattar ett trettiotal timmar, kan det t. ex. vara lämpligt att huvudsakligen samla undervisningen kring enkel uppsatsskrivning samt uppsättande av praktiska skrivelser, var— jämte som omväxling även någon läsning med därtill anslutna samtal bör före— komma. Som ett annat lämpligt huvudtema för en sådan kort kurs må nämnas »förande av enkel kassabok» jämte övningar, som lämpligen kunna anknytas därtill. Nedan nämnda exempel på ämnen kunna även göras till föremål för samlad undervisning under ett lämpligt antal lektioner, om den anslagna tiden och lär— jungarnas ståndpunkt så medgiva.

a) Övningar i att använda enkla uppslagsböcker, telefonkatalog, tågtidtabell.

b) Något om hemmet: de olika familjemedlemmarnas inbördes förhållanden och uppgifter för hemmets bestånd; hemmets hygien och personlig hygien; föda, kläder, renhållning, luftväxling, något om sjukdomsorsaker och deras bekäm— pande; den första hjälpen vid olycksfall; något om rusdrycker, tobak, kaHe och andra njutningsmedel; något om hemmets ekonomi: kontant-, kredit—, avbetal- ningsköp; utgifternas anpassning efter familjens inkomster. Något om hem- ortens kommunala liv och sociala välfärdsanordningar. Något om konung, stats- råd och riksdag, hur staten får inkomster och vartill dessa användas.

2. Lärjungarna böra om möjligt uppmuntras till att låna och läsa för dem lämpliga böcker ur skolans eller annat tillgängligt bibliotek, och de böra även göras förtrogna med på orten förefintliga möjligheter att få låna böcker, sedan de slutat skolan. _

3. Praktiska skrivelser, som uppsättas i skolan, böra av lärjungarna på lämp— ligt sätt förvaras för att sedermera kunna tjäna som formulärsamling. Därför" böra dessa skrivelser utföras så, att de kunna tjäna som förebilder. Samma ma—

• Sida 146
•  Original

terial bör sålunda användas som i allmänhet begagnas utanför skolan: brev- och skrivpapper, kuvert och blanketter av olika slag.

4. I den tvååriga fortsättningshjälpskolan böra olika partier av kursen upp— tagas till behandling under ena och andra året, och om en undervisningsavdel- ning omfattar lärjungar, som tillhöra båda årsklasserna, bör viss kursväxling förekomma.

Praktiskt arbete.

1. Tr äarb et & a) Verkstadsarbete eller slöjd. Förfärdigande av enkla husgerådssaker, redskap och möbler med avseende fästat vid deras praktiska användbarhet. Någon övning i ytbehandling: betsning, lasering, lackering, eventuellt målning eller polering. Användning av enklare maskiner; försiktighetsmått vid arbetet, åtgärder vid olycksfall.

2. Metallarbete. Förfärdigande av enkla föremål, såsom husgerådssaker, verktyg m. m. av metall, bearbetning genom smidning, filning, borrning e. d., hopsättning av me- taller på olika sätt. Användning av enklare maskiner; försiktighetsmått vid arbetet, åtgärder vid olycksfall.

Anvisning.

I stället för de arbetsarter, som ovan angivas, kunna även andra former av praktiskt arbete förekomma, t. ex. Skomakeri eller bokbinderi och papparbeten. Dylika arbeten kunna utföras antingen i skolans slöjdsal eller i verkstad, som ställts till skolans förfogande. Även hushållsgöromål må kunna ifrågakomma som praktiskt arbete för gossar.

b) Sömnad.

Enklare linne- och klädsömnad, ändring och lagning av klädesplagg, mått- tagning och provning. Stickning. Fläckuttagning, tvätt.

Något om symaskinen och dess vård. Materialkännedom och enkla kostnadsberäkningar i anslutning till det prak— tiska arbetet.

Anvisning.

Av synnerlig vikt är att vid undervisning i sömnad i första hand sådana arbeten utföras, som ha praktiskt värde.

c ) Hushållsgöromål.

Matlagning, bakning, inläggningar; rengöringssysslor. Dukning och servering. Bordskick.

Något om människokroppens näringsbehov och de vanligaste födoämnena; deras ursprung, beredning, näringsvärde och pris; kännetecken på god och för- skämd vara; födoämnenas förvaring och konservering; deras användning och behandling vid matlagningen. Kryddor.

• Sida 147
•  Original

Något om brånsleekonomi. Enkel hushållsbokföring och i anslutning därtill vissa sidor av hemmets eko- nomi, såsom kontant—, kredit- och avbetalningsköp, hushållsutgifternas anpass— ning efter familjens inkomster.

Korta anvisningar om personlig hygien och om spådbarnsvård; bostadens in- redning och rengöring.

Anvisningar.

1. Den teoretiska undervisningen bör huvudsakligen meddelas i form av an— visningar i direkt anslutning till det praktiska arbetet.

2. Matlagningen skall avse anrättandet av s. k. husmanskost. Lämpligt är, att undervisningen anknytes till en kokbok, innehållande recept på maträtter för enklare hushåll.

3. Lärjungarna böra om möjligt beredas tillfälle att deltaga i inköp av rå- varor å torg eller i butik.

Trädgårdsskötsel.

Trädgårdsjordens beredning, rensning och vattning. Odling och skörd av köks— växter. Sådd och plantering av blomster- och prydnadsväxter.

Plantering och vård av bärbuskar och fruktträd; fruktens skörd. Enkla anvisningar för anläggning av en mindre trädgård; jordförbättring, gödselmedel.

Anvisning.

Trädgårdsarbetet i fortsättningshjälpskolan kan med fördel utgöra direkt fortsättning på samma elevers vårarbete i hjälpskolans avgångsklass.

• Sida 148
•  Original