1935. ÅRS VÄGSAKKUNNIGA

DEN 11 DECEMBER 1936

STOCKHOLM 1936 EM". KIHLSTRÖMS TRYCKERl It.-B.

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikations— departementet.

Härmed få 1935 års vägsakkunniga vördsamt överlämna närslutna utlå— tande och förslag rörande finansieringen av vägdistriktens vägförbättrings» företag, den budgettekniska regleringen av underhållsbidragen till distrikten, särskilda Vägar till fjällområdena, statsbidragen till städernas väg- och gatuhållning samt automobilskattemedlens fördelning m. In. ävensom resul- taten av vissa behovsinventeringar.

Särskilt yttrande av undertecknad Nylander i fråga om vägar till fjäll— områdena bifogas.

Stockholm den 11 december 1936.

BERNH. ERIKSSON

NILS BOLINDER OLA JEPPSSON AXEL NYLANDER L. TJÄLLGREN

/G. Quensel

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

INNEHÅLL

Sid. I. Inledande anmärkningar . ............................................................... 7 11. A. Vägdistriktens väghållningskostnader ........................................... 13 Finansieringen av omläggnings- och förbättringsföretag .................. 13 Underhållsbidragens budgettekniska reglering ................................. 16 Särskilda slag av vägar i ödemarker ............................................. 19 Undersökningar rörande vägdistriktens bidragsbehov ..................... 24 B. Städernas kostnader för väg- och gatuhållning .............................. 27 C. Enskilda vägar ......................................................................... 37 D. Särskilda ändamål vid sidan av väghållning .................................... 37 1. Sjötrafik och fiske .................................................................. 37

2. Övervakning av väghållning och trafik samt åtgärder för trafik- säkerhetens främjande ......................................................... 39 III. Fördelning av automobilskattemedlen ................................................ 42 Frågan om fondering av automobilskattemedel .............................. 47 Anmärkningar rörande författningsförslagen m. m. .................................... 48

Bilagor.

I:]. Vägbyggnadsbehovet: riksvägar: omläggnings— och förbättringsföretag.

Iz2 » » : nybyggnader. I:3 » : länshuvudvägar: omläggnings- och förbättringsföretag. I:4. » >> : nybyggnader.

I:5. » andra landsvägar: omläggnings- och förbättringsföretag.

I:6 >> >> >> : nybyggnader. I:7 » : ödebygdsvägar: nybyggnader.

I:8 » riksvägar, länshuvudvägar och andra landsvägar: omlägg-

nings- och förbättringsföretag.

I:9. » : riksvägar, länshuvudvägar och andra landsvägar samt öde—

bygdsvägar: nybyggnader.

ll. Vägunderhållskostnaderna åren 1934 och 1935. III. Städernas behov av nyanläggnings- och förhättringsarbeten samt underhåll å de

för automobiltrafiken viktiga vägarna och gatorna.

IV. Tablåer, utvisande vissa verkningar av de sakkunnigas förslag. V:1. Förslag till ändringar i förordningen angående statsbidrag till den allmänna väg—

hållningen i riket.

V:2. Förslag till bestämmelser rörande tillämpningen av nämnda förordning. V:3. >> >> anvisningar rörande statsbidragens beräkning. Vz4. » >> förordning om fördelning av automobilskattemedel. V:s. >> » ändringar i kungörelsen med bestämmelser angående bidrag av till vägunderhåll avsedda statsmedel för utförande av varaktig beläggning av vägbana. VI. Särskilt yttrande av civilingenjören Nylander.

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

I

Inledande anmärkningar.

Beträffande den procentuella storleken av statsbidragen till kostnaderna för allmän väghållning på landsbygden samt vissa regler för dylika stats- bidrag ävensom åtgärder för minskande av vägdistriktens skatte- och skuld- bördor hava 1935 års vägsakkunniga tidigare avgivit förslag, som inneva- rande år prövats av statsmakterna.

Förevarande utlåtande avser dels vissa detaljer av förutnämnda spörs- mål, vilka med dessas besvarande icke skulle anses slutgiltigt reglerade, dels statsbidragen till städernas väg- och gatuhållning, dels ock automobil- skattemedlens fördelning för användning till olika ändamål.

Av ålder har den grundsats gällt att vägar skola hållas av dem, som hava nytta av desamma. På denna princip vila reglerna för såväl allmän som enskild väghållning liksom ock indelningen av vägarna i allmänna och enskilda.

Så länge kommunikationsväsendet var outvecklat, kunde man åtnöjas med att lägga väghållningsbesväret å en trängre krets av intressenter. Till en början ålåg väghållningen ägarna av de av vägen närmast berörda fastig— heterna. Beträffande allmän väg fördelades senare väghållningsbördan mellan invånarna inom den del av riket, vanligen den stad eller det härad, där vägen var belägen. Härigenom blev väghållningen en huvudsakligen kommunal angelägenhet.

Redan tidigt synes man dock hava insett, att de allmänna vägarna äro av betydelse icke blott för de dem närmast omgivande bygderna och att en rättvis fördelning av väghållningsbesväret mellan rikets innebyggare icke kan vinnas enbart genom metoden att varje särskild väg bekostas av dem, som bo i dess närhet. Granndistrikt förpliktades emellanåt att del- taga i större vägföretag, och snart började staten lämna bidrag, ursprung— ligen vid enstaka tillfällen men sedermera regelbundet och i allt större utsträckning, så att nu, vad landsbygden angår, statsbidragen äro mång— dubbelt större än distriktens egna tillskott.

Utvecklingen har alltså gått i den riktning att, medan förr varje väg betraktades för sig och ansågs vara av nytta huvudsakligen för en begrän— sad krets av personer, numera den åsikt trängt igenom att det allmänna vägnätet i sin helhet är ett för hela landet gemensamt intresse, ett stats— intresse.

• Sida 8
•  Original

Även de enskilda vägarna hava ofta fått betydelse för allmän samfärdsel, varigenom skillnaden mellan allmän och enskild väg, sakligt sett, blivit mindre markerad. Jämväl till enskilda vägar har staten lämnat bidrag, ehuru hittills i blott ringa omfattning. Intresset av vägen kan här vara av blandad natur, dels enskilt dels allmänt.

Ändamålet med statsbidragen till vägväsendet är tydligen ytterst det- samma som syftet med vägdistriktens väghållning, nämligen att främja den allmänna samfärdseln. Att det av staten inrättade vägskattesystemet ej är tillräckligt, beror på att genom detsamma väghållningsbesväret drabbar för ojämnt. Statsbidragen kunna alltså betraktas som ett komplement till indelningen av vägarna i allmänna och enskilda samt av vägintressenterna i olika mer eller mindre geografiskt bestämda kretsar med uppgift att rätt- visare än vad som kan ske blott medelst dylika indelningar fördela väg- hållningskostnaderna mellan rikets innebyggare.

Medan man beträffande kostnaderna för tillgodoseendet av ett enskilt vägintresse tager sikte huvudsakligen på intressenternas större eller mindre nytta av vägen, synes, i den mån väghållningen kan anses vara ett allmänt intresse, kravet på rättvisa innebära att kostnadsfördelningen liksom eljest i fråga om allmänna angelägenheter skall ske med hänsyn främst till de bidragsskyldigas ekonomiska bärkraft.

Genom statsbidragen kan man under vissa förutsättningar vinna ej blott att skattebördan rättvist fördelas utan även att kostnaderna kunna uttagas i mindre kännbar form än genom direkta skatter. För staten står till buds att tillskapa även andra inkomstkällor.

Sistnämnda utväg har ock efter hand som väghållningskostnaderna steg— rats fått allt större betydelse och i stor skala utnyttjats. Sålunda har man för ändamålet lagt särskilda skatter å motorfordonen, dessas gummiringar och motorbränsle. Metoden framstod såsom särskilt motiverad med hänsyn till att kostnadsstegringen väsentligen föranletts av det nya fortskaffnings- medlet, automobilen, och därav följande ökade krav på vägarnas beskaf- fenhet. Det ansågs, att motortrafiken borde bekosta den ökning av väg- hållningsbesväret, som denna trafik medförde.

Under det att motortrafiken fortsatte att i hastigt tempo tillväxa, kommo de särskilt till följd härav ökade statsbidragen, till den del desamma ännu utgingo av vanliga skattemedel, att svårt tynga statsbudgeten. Man nöd— gades därför höja de nämnda skatterna å automobiler m. m. och i allt större omfattning med dessa skattemedel finansiera statsbidragen till väg— väsendet.

Samtidigt som detta "resultat framtvangs av nödvändigheten, pågingo vissa utredningar, genom vilka man sökte finna teoretiska grunder för det- samma och undersöka huru långt man borde fortskrida på den sålunda valda vägen att tillgodose behovet. Utlåtanden härutinnan avgåvos av 1929 års vägsakkunniga samt sedermera av 1931 års väg- och brosakkunniga

• Sida 9
•  Original

(statens offentliga utredningar 1932: 21 sid. 123 och följande samt 1934: 28 sid. 26 och följande). Därvid uppställdes motortrafiken såsom en särskild vägintressent vid sidan av staten och vägdistrikten. Dessa tre kategorier betraktades såsom representerande var för sig skilda intressen med avse- ende på vägarna. Efter de olika intressenas storlek och de kostnader, deras tillgodoseende föranledde, skulle statens, vägdistriktens och motortrafikens andelar i väghållningskostnaderna bestämmas.

Uppenbart är emellertid att, som utredningsresultaten således till stor del berodde på motortrafikens intensitet, desamma lätt kunde bliva för- åldrade. Motortrafikens fortsatta utveckling har säkerligen redan verkat i sådan riktning. De sakkunniga hänvisa härutinnan till vad väg— och vatten— byggnadsstyrelsen anfört i sin i förevarande ämne den 30 september 1935 avlåtna underdåniga skrivelse. De vid de tidigare utredningarna avgivna förslagen hava ej heller i praktiken kunnat följas.

En uppdelning av vägintressena i tre grupper, företrädda av staten, väg- distriktcn och motortrafiken, har med hänsyn till den riktning, utveck- lingen på förevarande område tagit, numera ej samma betydelse som förr. Statsintresset av vägarna uppfattas ej längre såsom begränsat till vägarnas betydelse för'mer speciella statsuppgifter, såsom t. ex. rikets försvar, och vägdistrikten icke såsom representanter huvudsakligen för lokala intressen, utan, såsom de sakkunniga ovan berört, anses statens och distriktens intres- sen av vägarna väsentligen vara ett och detsamma, nämligen att befordra den allmänna samfärdseln överhuvud taget. För dess förseende med nödiga vägar äro distrikten inrättade, och vägskatten är en form av finansieringen av rikets behov av allmänna vägar. På denna tanke vilar de sakkunnigas av statsmakterna antagna förslag om statsbidrag till utjämning av vägdistrik- tens skattebördor. Reglerna för utjämningen äro så beskaffade, att i största möjliga mån vägskatten skall bliva lika i de skilda distrikten, alltså oavsett de växlande lokala intressen, som kunna vara knutna till de allmänna vägarna. Och godtagcs detta betraktelsesätt att staten och vägdistrikten hava huvudsakligen det gemensamma intresse, att för den allmänna sam- färdseln måtte finnas erforderliga Vägar, byggda och underhållna efter dess behov, föreligger näppeligen längre något skäl att vid sidan därom ställa det intresse av vägnätet, som representeras av motortrafiken, med vilket uttryck här väl måste förstås sammanfattningen av alla dem, som omedelbart eller medelbart betala automobilskatterna.

Förhållandet mellan vägdistriktens och statens andelar i väghållnings- besväret synes de sakkunniga böra regleras med hänsyn icke till någon olikhet i distriktens och statens nytta av vägarna utan till statsbidragens ovan angivna ändamål att rättvist fördela väghållningsbördan, så att de väghållningsskyldiga överallt bliva i förhållande till sin ekonomiska bär— kraft någorlunda lika belastade och icke någonstädes alltför tryckta av denna börda. Att undgå ett svårt tryck å många skattebetalare läte sig

• Sida 10
•  Original

icke lätteligen göra, därest ej antingen samfärdselns behov av vägar skulle höggradigt eftersättas eller statsbidragen finansieras blott medelst vanliga direkta skatter, som även de skulle drabba dessa samma väghållnings— skyldiga i deras egenskap av betalare av dylika skatt-er. Det är därför som man anlitat den indirekta beskattningsmetoden, automobilskatterna.

Frågan om motortrafikens skäliga andel i väghållningsbördan har alltså enligt de sakkunnigas mening blivit av statsfinansiell natur. Detta betrak- telsesätt torde ock på senare tid hava anlagts av statsmakterna.

För närvarande gäller att, bortsett från anslag till bekämpande av arbets— löshet och från statens andel i kostnaderna för s. k. nybyggesvägar, samt- liga statsbidrag till vägbyggnader och vägunderhåll, inclusive gatuhållning i stad, utgå helt av automobilskattemedel. Med dessa skattemedel gäldas ytterligare i större eller mindre mån vissa särskilda av motorfordons— trafiken föranledda kostnader. Den del av bensinskatten, som beräknas inflyta från sjötrafik, avskiljes för ändamål, som kunna anses befordra denna trafik eller bakom densamma liggande intressen.

Frågan om grunderna för automobilskattemedlens uttagande torde icke falla inom de sakkunnigas uppdrag, varför de sakkunniga vid beräkningen av de genom ifrågavarande skatter inflytande medlen utgå från de nu gällande grunderna.

ÄV de verkställda undersökningar rörande underhållskostnaderna och behovet av nyanläggningar och förbättringar av vägar och gator, för vilka nedan skall redogöras, lärer framgå, att behovet av statsbidrag till väg- väsendet icke på långt när kan omedelbart täckas med tillgängliga automo- bilskattemedel. På förevarande område, liksom eljest där medeltillgången är begränsad, måste emellertid återhållsamhet iakttagas, och då de mest trängande behoven torde någorlunda kunna tillgodoses med nämnda medel, anse de sakkunniga, med hänsyn jämväl till det statsfinansiella läget, sig icke kunna föreslå att andra skattemedel i större utsträckning än som sker, tillgripas för ifrågavarande ändamål. En förutsättning härför är emellertid tydligen att automobilskattemedlen, i den mån de ej inflyta från sjötrafik, fortfarande i enlighet med sitt ändamål i allt väsentligt reser- veras för vägväsendet och detsamma närstående företeelser.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga beröra den tidigare väckta och av 1931 års väg- och brosakkunniga (statens offentliga utredningar 1934: 27 sid. 259—264) behandlade frågan om cykelvägar och cykelbanor samt finansieringen av kostnaderna härför. För vinnande av erforderlig trafik- säkerhet kräves otvivelaktigt på många ställen att särskilda cykelbanor anordnas å eller invid allmänna vägar. Dylika anordningar förekomma ju här och var, men behovet därav lärer hittills icke hava i tillräcklig grad tillgodosetts. Vederbörande myndigheter böra vaka över att så sker. Beträf- fande frågan, huruvida cyklarna böra för ändamålet beskattas, må fram- hållas att intresset av att cykeltrafiken hänvisas till särskilda banor icke

• Sida 11
•  Original

är att hänföra blott till cyklisterna utan måhända i lika hög grad till de trafikanter, som begagna motorfordon. Spörsmålet synes emellertid, lik- som frågan om automobilskatterna, huvudsakligen vara av skattepolitisk karaktär. En cykelskatt skulle till stor del drabba de ekonomiskt mindre välsituerade. Vidare kunde, med hänsyn härtill, skatten å varje särskild cykel bestämmas till blott ett ringa belopp. Kontroll- och indrivnings— åtgärderna kunde icke begränsas till vad som ur synpunkten av statens fiskaliska intresse kunde anses motiverat utan måste för rättvisans skull göras fullt effektiva. Uppbörden och kontrollen skulle därför säkerligen bliva omständlig och kostsam. På grund av det anförda få de sakkunniga för sin del bestämt avstyrka att cykelskatt under nuvarande förhållanden införes.

Någon ändring i det tillämpade finansieringssystemets ovan angivna huvudpunkter föreslå de sakkunniga således icke.

Då de sakkunniga alltså anse att åtminstone tills vidare statens bidrag till vägväsendet i huvudsak må begränsas av tillgången å automobilskatte— medel samt att dessa medel i stort sett böra användas blott för vägväsen- det, hava de sakkunniga icke funnit skäl att föreslå avskaffande av syste- met med en specialbudget för dessa utgifter och inkomster.

På grund av vad ovan anförts synes det de sakkunniga lämpligt att inordna de till dem hänskjutna finansieringsproblemen inom en gemen- sam ram, bildad av frågan huru automobilskattemedlen böra fördelas. De sakkunniga skola därför här nedan upptaga vart för sig de olika ända- mål, som enligt de sakkunnigas mening böra förekomma å specialbud- getens utgiftssida, och i samband därmed belysa storleken av bidragsbe— hovet och avgiva förslag till vissa regler beträffande bidragstilldelningen. Slutligen följer en sammanfattning med förslag rörande den ordning i vilken behoven höra tillgodoses.

Till en början må emellertid förutskickas några ord om grunderna för fördelningen av statsbidragen till väghållningen.

Enär statens såväl som vägdistriktens bidrag till väghållningen avse att främja den allmänna samfärdseln, böra bidragen tydligen rättas efter denna samfärdsels växande behov. För statsbidragens fördelning kan dock nämnda synpunkt icke ensam vara avgörande. Såsom ovan utvecklats hava statsbidragen till ändamål även att rättvist fördela väghållningsbör— dan, och hänsyn måste därför tagas jämväl till väghållarnas större eller mindre ekonomiska bärkraft.

Såväl den allmänna samfärdselns vägbehov som ock väghållarnas behov av bidrag till väghållningen böra alltså beaktas vid fördelning av stats— bidrag mellan landsbygd och städer samt mellan olika län eller olika städer inbördes ävensom vid tilldelning av bidrag direkt till särskilda vägar eller vägföretag.

• Sida 12
•  Original

Med det sagda avse de sakkunniga dock icke, att man alltid vid fördel- ningen av ett statsanslag till vägväsendets understöd skulle behöva utgå från båda de nämnda synpunkterna. Visserligen må intetdera av intressena eftersättas, men ofta kan vara möjligt och lämpligt att den trafiktekniska frågan om samfärdselns behov frigöres från Spörsmålet om den rättvisa fördelningen av kostnaderna för dessa behovs tillfredsställande. Sålunda kan intresset av en rättvis fördelning tillgodoses medelst särskilt anslag för detta ändamål, utjämning av skattetrycket.

I förevarande sammanhang kan förtjäna framhållas att, medan i fall där staten bestämmer i vilken omfattning samfärdselns behov skall till- fredsställas, utjämningen principiellt bör verka så, att de väghållnings— skyldiga belastas lika av den totala väghållningsbördan, var efter sin bär- kraft, en dylik fullständig utjämning icke nödvändigtvis följer av den rättvisa bidragsfördelningen i sådana fall, där väghållarna själva äga besluta beträffande väghållningens omfattning eller där skyldighet att hålla väg bestämts helt eller delvis från andra synpunkter än den allmänna samfärdselns behov. Även om vägarna då hava sådan betydelse för allmän samfärdsel att statsbidrag utgår, måste de olika intressen, som vid sidan av den allmänna samfärdseln föranleda väghållningen, kunna utgöra gil- tig grund till att väghållningsbördan icke överallt blir lika kännbar.

• Sida 13
•  Original

II A. Vägdistriktens väghållningskostnader.

Såsom ovan berörts har frågan om statsbidrag till den allmänna Väghåll- ningen på landet till större delen redan lösts genom de beslut, som inne- varande år av statsmakterna härutinnan träffats, vadan endast vissa hit- hörande spörsmål, som därvid icke erhöllo sin slutliga behandling, i det följande skola göras till föremål för undersökning.

Finansieringen av omläggnings- och förbättringsföretag.

Länsfonderna äro avsedda för bidrag till omläggnings— och förbättrings- arbeten. Fördelningen mellan de olika länsfonderna av härför anslagna medel sker så, att den regelmässigt större delen, länens ordinarie andelar, uppdelas på länen i förhållande till de belopp, som influtit i automobil— skatt från respektive läns landsbygd, medan återstoden, utjämningsande- larna, fördelas mellan länsfonderna på sätt Kungl. Maj:t förordnar. Utjäm- ningsandelarna utgå i form av fyllnadsbelopp till län, som eljest skulle bekomma jämförelsevis mindre än vad därå bort belöpa med hänsyn särskilt till omfattningen av automobiltrafiken inom länet och av dylik trafik fram- kallat behov av förbättringsarbeten å allmänna vägar.

Medan anslaget till byggande av vägar fördelas mellan länen efter behovs- principen samt även reglerna för statsbidragen till vägunderhållet måste anses tillgodose denna princips fordringar, har man alltså beträffande till— delningen till länsfonderna i viss mån gjort avsteg från nämnda princip. Såsom mätare av ett föreliggande behov av omläggnings- och förbättrings— arbeten måste nämligen vad i automobilskatt uppburits lätt kunna bliva mycket missvisande. Fordonsbeståndets storlek är icke någon säker mått— stock ens för trafikintensiteten och lämnar ej upplysning angående vägar- nas beskaffenhet.

Enligt de sakkunnigas mening böra de ordinarie andelarna och utjäm- ningsandelarna sammansmälta och fördelas av Kungl. Maj:t efter väg— och vattenbyggnadsstyrelsens förslag mellan de olika länsfonderna efter behovs- principen. Att märka är emellertid härutinnan vad ovan sagts om denna princips tillämpning. I förevarande fall finnes en särskild andel av auto- mobilskattemedlen reserverad för utjämning av vägskattebördan. Denna utjämning torde härigenom kunna göras tillräckligt effektiv. Fördelningen mellan länsfonderna av de till omläggnings— och förbättringsföretag avsedda

• Sida 14
•  Original

medlen bör alltså ske uteslutande med hänsyn till samfärdselns behov av de särskilda ifrågakommande vägföretagen.

Lämpligen torde av bidragsmedlen till dessa vägföretag, innan fördel- ningen mellan länen sker, avsättas en mindre del, förslagsvis tio procent, som ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att användas såsom bidrag till brådskande arbetsföretag.

De sakkunniga hava övervägt frågan huruvida icke, därest i enlighet med de sakkunnigas förslag, statsbidragen till omläggnings— och förbätt- ringsarbeten komme att, liksom bidragen till nyanläggningar, fördelas mellan länen efter behovsprincipen, skäl förefunnes att sammanslå det särskilda byggnadsanslaget med anslaget till länsfonderna. Länsstyrelserna skulle därigenom erhålla friare händer vid fördelningen av dessa anslags- medel å olika företag. Vad som särskilt talar för en dylik sammanslagning är tydligen att gränsen mellan nyanläggning, omläggning och förbättring är flytande och att såväl enligt 1934 års lag om allmänna vägar som enligt 1936 års förordning om statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket nyanläggning, omläggning och förbättring av väg, gemensamt kallade byg- gande av väg, i huvudsak följa samma regler. Emellertid synes det de sakkunniga vara av värde, att fördelningen av bidragen mellan nyanlägg- ningar, å ena, samt omläggnings— och förbättringsföretag, å andra sidan, icke överlåtes åt länsstyrelserna utan alltjämt förbehålles statsmakterna. Endast härigenom torde vinnas erforderlig garanti för att behovet av ny- anläggningar såväl som vägförbättringsbehovet tillgodoses någorlunda lik- formigt inom skilda län. Lämpligen synes det särskilda anslag som sålunda enligt de sakkunnigas förmenande alltjämt bör uppföras för nyanlägg— ningar, med hänsyn till den numer vedertagna terminologien och till utmär- kande av anslagets ändamål, icke benämnas bidrag till byggande utan bidrag till nyanläggning av landsvägar.

Även särskilt anslag till byggandet av broar synes lämpligen böra bibe- hållas.

Enligt gällande bestämmelser utgå icke alla bidrag till vägförbättringar från länsfonderna. I underhållskostnaderna få inräknas dels, efter till- stånd av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, utgifterna för s. k. halvperma— nenta beläggningar, dels kostnaderna för smärre förbättringsarbeten, till vilkas utförande länsstyrelsen lämnat medgivande, dels ock under vissa förutsättningar annuiteter å lån, som upptagits för permanentbeläggning av vägbana. Stensättningsarbeten för användande av sten från statens förråd finansieras medelst särskilt riksstatsanslag.

Utvecklingen inom beläggningstekniken har gått i sådan riktning, att skillnaden mellan permanent och halvpermanent beläggning i många fall utjämnats. Även gränsen mellan smärre förbättringsarbeten och mer bety— dande sådana är flytande.

Av nämnda orsaker uppkommer lätteligen ojämnhet i tillämpningen av

• Sida 15
•  Original

bestämmelserna rörande vilka förbättringsarbeten som må hänföras till underhållet. En tendens synes här och var föreligga att överskrida gränsen för vad som må föras på underhållskontot. Vid statsbidragsfördelningen mellan länen beredes härigenom länet i fråga en gynnsammare ställning på de övrigas bekostnad. Riksdagen har ock i skrivelse den 6 juni 1935, nr 279, framhållit behovet av rättelse härutinnan.

För att i nämnda hänseende vinna reda och enhetlighet är enligt de sakkunnigas förmenande lämpligast att från underhållskostnaderna ut- mönstra förhättringsarbetena. Ett undantag härifrån synes emellertid kunna göras beträffande annuiteter å lån för beläggningar, under förutsätt- ning att man bibehåller nu gällande villkor för dylika annuiteters förande på underhållet. Dessa villkor innebära nämligen att annuiteten skall vara lika med eller mindre än kostnaden för vägens grusunderhåll före belägg- ningens anbringande. Annuiteten kommer alltså icke att öka underhålls— kostnaden utöver det belopp, vartill densamma skulle uppgått, därest för- bättringsarbetet icke företagits.

På underhållets och vinterväghållningens konto skulle sålunda enligt de sakkunnigas förslag få föras endast kostnaderna för dels vad enligt 9 5 i 1934 års lag om allmänna vägar är att till vägunderhåll hänföra, inberäk- nat årligt underhåll av olika slag av beläggningar, dels vinterväghållningen, dels å vägmaskiner, grus- och sandtag samt byggnader verkställda avskriv- ningar, dels förvaltningskostnader, dels ock under förut angivna villkor annuiteten å lån för utförande av varaktig beläggning av vägbana.

De smärre vägförbättringar, som med nu gällande bestämmelser få, efter medgivande av länsstyrelsen, föras å underhållets konto, synas böra bekos- tas av länsfondernas medel. Det är ändamålsenligt att dylika förbättrings- arbeten allt fortfarande kunna utföras under enkla former. Särskilt kan trafiksäkerheten i många fall höjas genom enkla och billiga förbättrings- arbeten. Varje länsstyrelse synes därför böra få i flerårsplanen upptaga Visst belopp, som av länsstyrelsen avses för utförande med dess tillstånd av smärre förbättringsarbeten å vägnätet eller ombyggnad av mindre broar.

Beträffande bidragen till permanenta och halvpermanenta beläggningar ifrågasatte 1931 års väg- och brosakkunniga (statens offentliga utredningar 1934: 27 sid. 202—210), huruvida icke dylika beläggningar, med hänsyn till den vinst de medföra ur såväl väg— som trafikekonomisk synpunkt, borde finansieras med amorteringslån, vars annuiteter finge bestridas av dels till vägunderhåll avsedda statsmedel, motsvarande den befintliga grusvägens underhållskostnad, dels ock medel från länens automobilskat— tefonder i viss angiven omfattning, huvudsakligen motsvarande beräknad trafikvinst.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i underdånig skrivelse den 15 november 1934 mot nämnda förslag anmärkt bland annat, att det före- slagna systemet skulle medföra ökad skuldsättning för vägdistrikten och

• Sida 16
•  Original

tungroddhet i ärendenas behandling, varför styrelsen i stället ifrågasatte att automobilskattemedel årligen reserverades för beläggningsarbetenas utförande.

De sakkunniga, som finna detta sistnämnda förslag innehålla uppslaget till en lycklig lösning av problemet men anse sig böra räkna med att amor- teringslån för ändamålet i viss utsträckning måste kunna vara behövliga, föreslå för sin del att _ med det undantag som ovan sagts i fråga om upp- tagande på underhållskontot av annuiteter å lån för permanenta belägg- ningar —— bidragen till såväl permanenta som halvpermanenta beläggningar utgå från ett särskilt anslag till dylika bidrag, vilket efter förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fördelas av Kungl. Maj :t mellan de olika länen. Anslagsmedlen skulle sålunda användas till beläggningsarbeten överhuvud taget, oberoende av beläggningens karaktär av permanent eller halvperma- nent. Bidragskvoterna böra bliva desamma som beträffande byggande av väg. Några särskilda bestämmelser angående detta anslag skulle alltså icke erfordras i förordningen om statsbidrag. Beläggningen räknas som ett slag av vägförbättringar. Fördelningen å de särskilda företagen synes emellertid böra ske genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Underhållsbidragens budgettekniska reglering.

Den uppdelning av statsbidragen till vägunderhåll och vinterväghållning, som i budgettekniskt hänseende äger rum, beror huvudsakligen på att be- stämmelserna om statsbidraget i fråga tillkommit vid olika tidpunkter och ursprungligen meddelats i skilda författningar. I tidigare utlåtande hava de sakkunniga framhållit önskvärdheten av att de sålunda i vissa hänse- enden särskilda delarna av statsbidraget bleve sammanslagna till ett helt men tillika att förverkligandet av detta önskemål möter vissa svårigheter. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vitsordat att en sammanslag- ning av statsbidragets olika delar skulle avsevärt lätta styrelsens utanord— ningsarbete. De sakkunnigas och styrelsens uttalanden i ämnet finnas återgivna i årets statsverksproposition, sjätte huvudtiteln sid. 84—85 och 86. Vad där kallas 50-pr0centbidraget har ju genom den verkställda höj— ningen av underhållsbidraget övergått till ett 55-procentbidrag. Beträffande ödebygdsvägarna motsvaras 30-procentbidraget av ett 40-procentbidrag.

Då nu är fråga om en mer fullständig reglering av statsbidragen till väg- väsendet, anse de sakkunniga tiden vara inne att återupptaga Spörsmålet om avskaffande av den anmärkta oformligheten att det årliga underhålls- bidraget till vägdistrikten budgettekniskt sönderfaller i två delar. Vinsten av reformen skulle vara främst att medlen kunde utanordnas i ett sam- manhang, så snart räkenskaperna blivit granskade, att utanordningsarbetet härigenom underlättades samt att såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsens som vägdistriktens bokföring ävensom författningsbestämmelserna förenk- lades.

• Sida 17
•  Original

För närvarande utbetalas väl hela 85-procentbidraget under det kalen- derår, det avser, och alltså kalenderåret närmast efter det, å vars verkliga kostnader bidraget beräknas, men i två särskilda poster vid olika tider på året, 55-procentbidraget vanligen i början av kalenderåret och 30- procentbidraget på hösten eller i vart fall efter den 1 juli. I riksstaten uppföras 55-procentbidraget under det budgetår, som avslutas under kalen- deråret, och 30-procentbidraget under det budgetår, som börjar löpa under samma kalenderår.

För att kunna verkställa sammanslagningen av de båda bidragsdelarna till ett helt kräves att antingen 55-procentbidraget eller 30-procentbidraget flyttas över till det budgetår, under vilket den andra delen av totala bidra- get upptages. '

Välj'es den förra utvägen, skulle 55-procentbidraget kunna under över- gångsåret inbesparas och motsvarande belopp därigenom komma andra vägändamål till godo, medan däremot en flyttning av 30-procentbidraget skulle under övergångsåret medföra en extra utgift, som nedbringar de för vägväsendet i övrigt tillgängliga statsmedlen. Ur denna synpunkt sett vore tydligen den förstnämnda metoden lämpligast. Men av densamma följer ej allt vad man önskat vinna utan i stället vissa avsevärda olägenheter. Metoden innebär, att vägdistrikten skulle årligen erhålla bidraget först långt fram på kalenderåret i stället för, såsom nu sker, till största delen redan i början därav. Särskilt som vägdistriktens underhålls- och vinter- väghållningskostnader i regel torde vara störst under första halvåret, skulle ett dylikt dröjsmål med bidragets utbetalande säkerligen tvinga distrikten att i stor omfattning finansiera kostnaderna medelst lån. Dessa lån borde visserligen kunna återgäldas, när statsbidraget sedermera utbe- talades, men låntagningen behövde då upprepas år efter år och distrikten komme därigenom att drabbas av betydande ränteförluster. Den nu ifråga— varande metoden att sammanslå bidragets båda delar skulle alltså bliva obillig mot distrikten och vara ägnad att motverka vad nyligen från stats- makternas sida gjorts för att minska distriktens skuldbörda. Bokföring och förvaltning skulle ej heller för distrikten förenklas genom samman- slagningen utan tvärtom försvåras. De sakkunniga hava här förutsatt, att om 55-procentbidraget flyttades, detsamma efter sammanslagningen skulle kunna utbetalas samtidigt som 30-pr0centbidraget i början av det budgetår, å vars stat bidragen uppförts. Skulle med utbetalningen dröja än längre, bleve de nämnda olägenheterna dess större. Att utbetala någon del av bidraget redan före ingången av sistberörda budgetår, lärer näppeligen böra ifrågakomma. I vart fall måste riksstaten i förevarande del vara fastställd av riksdagen, innan någon utbetalning kan ske. '

Möjlighet finnes emellertid att i Viss mån neutralisera de skadliga verk- ningarna av 55-procentbidragets framflyttning till ett senare budgetårs stat. Man kunde nämligen för dylikt ändamål reservera den under över-

• Sida 18
•  Original

gångsåret uppkommande besparingen i den form att vid övergången till det nya systemet ett belopp, motsvarande 55-proeentbidraget, utbetalades två gånger samma kalenderår, dels i vanlig ordning i början av året och dels efter den 1 juli. Det 55-procentbidrag, som vid det senare tillfället utbetalades, skulle av distrikten användas för finansiering av det därpå följande kalenderårets underhållskostnader, tills det nya 55-procentbidra- get efter den 1 juli utbetalades. Underhållsbidragets båda delar skulle sålunda i fortsättningen kunna utbetalas på en gång, nämligen på sen- sommaren eller hösten varje år, samt beräknas å ett och samma kalen- derårs kostnader. Men en dylik anordning skulle medföra att större delen av det bidragsbelopp, som distrikten under visst kalenderår utfinge, vore avsedd att användas för vägunderhåll och vinterväghållning först under det därpå följande kalenderåret. Förutom att detta förhållande kunde inne- bära fara för att beloppet icke i verkligheten komme till avsedd använd— ning, skulle syftet med sammanslagningen av 55— och 30-procentbidragen delvis förfelas i det att bokföringen hos distrikten genom detta system bleve mer och icke mindre invecklad än nu.

Hur än 55— p—rocentbidragets överflyttning anordnas, torde således syftet med åtgärden endast delvis nås samt betydande olägenheter av densamma år efter år kvarstå.

Genom den andra möjliga lösningen av problemet, eller alltså 30—pro- centbidragets flyttning till ett tidigare budgetår, kan däremot det avsedda ändamålet till fullo vinnas och de med åtgärden förknippade olägenheterna begränsas till tiden för övergången till det nya systemet. Dessa olägenheter torde ej heller behöva bliva synnerligen stora. Som nämnt hänföra de sig därtill att å ett och samma budgetårs stat behövde uppföras två 30- p—roeent- bidrag. Någon utgift för statsverket av en mot ett 30- -procentbidrag sva- rande storlek är dock här icke i fråga. Beloppet skulle blott årligen utbe- talas några månader tidigare än vad enligt nu gällande legler skolat ske. Den icke önskvärda följden av systemförändringen vore blott att under själva övergångstiden de för andra ändamål än distriktens vägunderhåll och vinterväghållning disponibla automobilskattemedlen minskades. Denna verkan kan dock mildras genom att förändringen, oaktat den genomföres på en gång, finansieras med automobilskattemedel från ett flertal, för- slagsvis tre, olika budgetår eller alltså helt eller delvis genom förskott från automobilskattemedelsfonden.

De'isakkunniga finna sig böra förorda denna sistnämnda lösning av pro- blemet.

Förändringen synes böra genomföras så snart som möjligt. Sker det under budgetåret 1937/1938, skulle det belopp, som för ändamålet behöver upptagas i sistnämnda budgetårs stat, uppgå till 30 procent (beträffande ödebygdsvägar 40 procent) av 1937 års verkliga kostnader för vägunderhåll och vinterväghållning, eller antagligen omkring 19 miljoner kronor. Enär

• Sida 19
•  Original

genomförandet av de sakkunnigas förslag beträffande kostnaderna för vägbeläggningar torde medföra en extra belastning av riksstaten under övergångsåret, synes lämpligt att finansieringen av sammanslagningen av underhållsbidragets båda delar sker helt med förskottsmedel.

De sakkunniga föreslå alltså, dels att de särskilda delar, 55- och 30— procentbidragen (beträffande ödebygdsvägar 55- och 40-procentbidragen) av vilka statsbidragen till vägdistriktens kostnader för vägunderhåll och vinterväghållning i vissa hänseenden bestå, i allo sammanslås till ett 85- (respektive 95-) procentbidrag, som utbetalas under det kalenderår, vars kostnader det avser, så snart de till grund för bidragets beräkning liggande räkenskaperna för det föregående kalenderåret blivit vederbörligen gran- skade,

(lels ock att detta nya system tillämpas från och med år 1938 samt att övergången i budgetsavseende verkställes sålunda, att å 1937/1938 års stat uppföres, förutom de på vanligt sätt beräknade bidragen till vägdi- striktens vägunderhåll och vinterväghållning, ytterligare för samma ända- mål ett extra bidragsbelopp — motsvarande 30 procent av distriktens verk- liga kostnad för underhåll av landsvägar och vinterväghållning å sådana vägar under år 1937, ävensom 40 procent av distriktens verkliga kostnader under sistnämnda kalenderår för underhåll av ödebygdsvägar och vinter- väghållning å desamma — vilket extra bidrag finansieras genom förskott av automobilskattemedel, att återgäldas med en tredjedel av de förskotte- rade medlen vart och ett av de närmast därpå följande tre budgetåren.

Bidragen till underhållet och vinterväghållningen synas i riksstaten böra hållas skilda från bidragen till länsfonderna under olika anslagsrubriker.

Särskilda slag av vägar i ödemarker.

Finansieringen av statsbidragen till anläggning av ödebygdsvägar torde lämpligen, liksom hittills skett, äga rum genom särskilt anslag.

Det har på senare tid uppkommit fråga, huruvida icke utöver dessa ödebygdsvägar behöves ett särskilt slag av vägar för att göra ödemarkerna i rikets nordligare delar tillgängliga. Man har därvid främst haft i sikte den alltmer tilltagande turisttrafiken till fjällvärlden och föreslagit speciella statsbidrag till turistvägar för att möjliggöra tillskapande av väg, där sådan ur turistsynpunkt är särskilt önskvärd men ej kan väntas utan dylikt bidrag bliva anlagd. Härtill torde hava kommit även den synpunkten att icke för tillgodoseende av nämnda intresse anslaget till ödebygdsvägar skulle tagas i anspråk och dessa anslagsmedel sålunda bliva otillräckliga för det ändamål, som därmed närmast åsyftats. I samband med behandlingen av frågan om anslag till ödebygdsvägar i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag (sjätte huvudtiteln sid. 101) anförde dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, att bestämmelserna om ödebygdsvägar

• Sida 20
•  Original

20 icke syntes tillämpliga, om det gällde att i fjällregionerna eller skogstrak— terna öppna vägar, vilka skulle hava till huvudsakligt ändamål att göra dessa områden tillgängliga för turisterna, enkannerligen för motortrafiken, vadan i den mån ett behov av dylika turistvägar förelåge, det f_inge till- godoses i annan ordning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har numera på anmodan av departe- mentschefen verkställt en förberedande utredning rörande behovet av och förutsättningarna för särskiljande av de ifrågakomna vägarna under ge— mensam begreppsbestämning samt rörande statsbidrag till deras byggande och underhåll ävensom andra därmed sammanhängande frågor. Resultatet av styrelsens utredning har framlagts i skrivelse den 15 oktober 1936 till departementschefen, vilken skrivelse överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.

Styrelsen, som samrått med representanter för turistväsendet samt in— hämtat yttrande från vissa länsstyrelser, tillstyrker att särskilda turist- vägar tillskapas främst för att göra natursköna delar av landet, särskilt fjälltrakterna, tillgängliga för den allmänhet, som i turistintresse skulle önska men för närvarande, till följd av landsdelarnas belägenhet långt från det befintliga väg- och järnvägsnätet, icke kunna nå dessa trakter. Styrelsen förmenar att dylika turistvägar visserligen vid tiden för deras anläggning endast undantagsvis kunna anses vara till gagn för den allmänna samfärdseln men att, sedan de väl tagits i anspråk av turisttrafiken, även den allmänna samfärdseln i stor utsträckning skulle få nytta av vägarna, vilka tillika skulle i många fall främja landets uppodlande och bebyg- gande samt vara till nytta för den befolkning, som bor i de av vägarna berörda trakterna. Styrelsen föreslår att turistvägar skulle anläggas efter en på förhand upprättad plan, omfattande alla de vägar av denna typ, som anses böra komma till utförande, att frågan om vägarnas byggande och underhåll skulle avgöras av vederbörande länsstyrelse samt att vägarna skulle upplåtas för allmän trafik men av ekonomiska skäl byggas och underhållas för upptagande av motorfordonstrafik endast sommartiden. Styrelsen angiver, vilka turistvägar, som enligt styrelsens mening böra anläggas — nämligen en >>inre fjällandsväg» från Särna i Kopparbergs län till Ammarnäs i Västerbottens län, vissa tvärgående vägar samt, i Norr- bottens län, tre vägar, av vilka två skulle förbinda det svenska vägnätet med det norska _ samt beräknar att anläggningen av dessa turistvägar, i den mån ej redan befintliga allmänna vägar kunna utnyttjas för desamma, skulle draga en kostnad av mellan 6 och 6 % miljoner kronor. Styrelsen gör gällande att vägarnas anläggande vore ett speciellt intresse, som berörde i stort sett hela landet, men i allmänhet vore av mindre betydelse för de trakter, vägarna genomlöpa, och att därför statsbidrag till vägarnas byg— gande borde utgå med 100 procent och arbetet utföras genom statens för- sorg. Däremot skulle enligt styrelsens mening vägarnas underhåll över-

• Sida 21
•  Original

tagas av vägdistrikten samt statsbidrag härför utgå efter samma grunder som beträffande ödebygdsvägar. Styrelsen föreslår slutligen, att å riks- staten uppföres ett särskilt årligt anslag å 500 000 kronor till anläggandet av turistvägar, samt framhåller att under senare tid årligen beviljats ett anslag å enahanda belopp till byggande av tillfartsvägar till inlandsbanan, och att dessa senare vägars byggande enligt planen härför skulle vara i huvudsak slutfört under nästkommande budgetår.

De sakkunniga hava ovan gjort gällande att statsbidragen till vägvä- sendet böra anses hava till ändamål att främja allmän samfärdsel. Detta gäller även statsbidrag till ödebygdsvägar och enskilda vägar, ehuru den allmänna samfärdselns intresse här ej är lika starkt som i fråga om lands- vägar. Den samfärdsel, som bidraget avser, behöver icke nödvändigt äga rum redan då bidraget utgives; det är tillräckligt att man genom detsamma öppnar möjlighet för samfärdseln att bryta sig fram.

Turistintresset i och för sig kan anses behjärtansvärt ur det allmännas synpunkt och även erhålla statsunderstöd men icke lämpligen i form av statsbidrag till väghållning, än mindre genom anläggning av allmän väg. Om emellertid turistintresset tager sig uttryck i allmän samfärdsel, före- ligger principiellt intet hinder mot att staten lämnar bidrag till de för denna samfärdsel nödiga eller nyttiga vägarna. Utan att här ingå på någon närmare analys av begreppet >>för allmänna samfärdseln nödig väg» vilja de sakkunniga framhålla att enligt deras mening det ingalunda är uteslutet att en väg kan anses äga dylik betydelse, ehuru vägen trafikeras endast av turister.

Tydligen har ock såväl av departementschefen som av väg- och vatten- byggnadsstyrelsen, då fråga om statsbidrag till turistvägar väckts, förut- satts att vägarna skulle tjäna samfärdselns intresse.

De sakkunniga utgå från att Spörsmålet gäller tillgodoseende av ett samfärdselns behov och att, om ock denna samfärdsel huvudsakligen skulle framkallas av turistintresset, de ifrågavarande vägarna tillika skulle, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört, i många fall främja odling och bebyggelse samt vara till nytta för befolkning i trakter, som av vägarna beröras. Vid nu nämnda förhållanden finna de sakkunniga benämningen turistvägar kunna föranleda missförstånd rörande det intresse, som avses. I den mån en särskild beteckning å de ifrågavarande vägarna kan vara erforderlig torde därför lämpligen väljas något annat uttryck, såsom t. ex. tillfartsvägar till fjällområdena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes förutsätta att det särskilda statsbidraget till de ifrågavarande vägarna icke skulle användas beträf- fande andra vägar än sådana, vilka kunna, sedan de iordningställts, över- tagas av vägdistrikt till allmänt underhåll. Något förfarande, motsvarande det vid bidrag till enskilda vägar tillämpade, skulle alltså icke komma i fråga. Till denna mening ansluta sig de sakkunniga. Oftast torde för

• Sida 22
•  Original

övrigt icke förefinnas några enskilda vägintressenter, åt vilka kunde anför- tros att ombesörja underhållet.

Att i administrativ ordning ålägga vägdistrikt underhållsskyldighet med avseende å andra vägar än landsvägar eller ödebygdsvägar lärer icke kunna ske. Härför erfordras nytt stadgande av civillags karaktär antingen vid sidan om eller i form av ändring i den nya lagen om allmänna Vägar. Någon sådan lagstiftning om en tredje typ av allmänna vägar torde icke vara åsyftad eller av behovet påkallad. De sakkunniga finna sålunda att de ifrågavarande vägarna, för att kunna komma i åtnjutande av det särskilda statsbidraget, måste kunna hänföras till endera av de redan förefintliga allmänna vägtyperna, landsväg och ödebygdsväg.

Det kunde då möjligen tyckas att det föreslagna särskilda anslaget vore överflödigt. Vägarna borde kunna följa vanliga regler, och komma till utfö- rande i den mån de för byggande av allmänna vägar befintliga anslagen räcka samt vägarna i konkurrens med andra vägar funnes tillräckligt vik— tiga. En särbehandling av de ifrågavarande vägarna skulle då huvudsak- ligen tjäna det ändamål att förhindra att vägar utan giltigt skäl anlades och underhölles såsom ödebygdsvägar. Att döma av väg- och vattenbygg- nadsstyrelsens undersökning av hittillsvarande praxis på området synes man dock näppeligen behöva hysa farhåg-or för att de för ödebygdsvägar anslagna medlen skulle på dylikt sätt missbrukas.

I själva verket torde emellertid finnas god grund för en särskild behand- ling av den ifrågavarande vägtypen. Det behov av väg för allmän sam- färdsel, vilket framkallas av nu förevarande intresse, har nämligen svårare att bliva vederbörligen uppmärksammat än de flesta andra av den allmänna samfärdselns behov av vägar. Dessa senare behov avse oftast vägar i mer befolkade trakter. Den allmänna samfärdseln går där fram å redan befint- liga enskilda vägar och, när dess behov sålunda komma till synes, tillgo- doses desamma i sinom tid genom allmänna vägar. De, som underhålla enskilda vägar, å vilka den allmänna samfärdseln bedrives, bliva vanligen ivriga talesmän för dess intresse av allmän väg. Annorlunda gestaltar sig förhållandena, där, såsom beträffande ifrågavarande trafik är fallet, in- tresset är riktat på vägar huvudsakligen i ödemarker. Den allmänna sam- färdsel, som då skulle komma till stånd, blott väg funnes, förblir dessför- innan i sitt frö och dess intressen hava ej synnerlig möjlighet att göra sig gällande i ett enskilt fall.

Om emellertid, på sätt nu genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utred- ning synes hava skett, skäl förebragts för antagande att ett behov av all- männa vägar i dylika obygder föreligger, lärer åtgärd böra vidtagas för att behovet må bliva vederbörligen tillgodosett. Ett särskilt för ifråga- varande vägtyp avsett riksstatsanslag skulle säkerligen härutinnan göra god verkan. En förutsättning för ett dylikt anslag är emellertid tydligen att de vägar, som skola komma i fråga till bidrag från anslaget, på något sätt

• Sida 23
•  Original

kunna bestämt angivas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om en på förhand uppgjord plan är härutinnan ett gott medel. Denna plan synes böra upprättas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samarbete med veder- börande länsstyrelser. Det ankommer enligt lag på länsstyrelserna att pröva, huruvida vägarna skola byggas och underhållas såsom allmänna. För att en väg skall få del av statsbidraget i fråga, torde vägen sålunda böra dels hava av länsstyrelsen förklarats vara allmän väg, dels ock vara upptagen i den av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen upprättade planen. Liksom väg— och vattenbyggnadsstyrelsen anse även de sakkunniga att vägarna lämpligen böra anläggas genom statens försorg samt att väghåll- ningen, sedan vägen färdigställts, bör överlåtas å vägdistriktet. Vad angår statsbidragets storlek synes intet hindra att, i den mån statsbidraget skall utgå från särskilt anslag, bidragsprocenten bestämmes oberoende av de beträffande allmänna vägar eljest gällande reglerna. Det särskilda anslaget torde böra utgå av automobilskattemedel. Skall staten i egen regi ombe- sörja anläggningen av vägarna, må kostnaderna härför enligt de sakkun- nigas mening utgå helt av statsmedel, nämligen från det nyssnämnda särskilda anslaget. Däremot lära de ifrågavarande vägarna, sedan distrik- ten övertagit väghållningen, icke vidare böra intaga någon särställning. Statsbidragen komma alltså därefter att utgå från de vanliga anslagen. Det kunde då tyckas, att underhållsbidragets storlek borde bliva beroende av huruvida vägen i det särskilda fallet vore att hänföra närmast till lands— väg eller till ödebygdsväg. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid, såsom nämnt, föreslagit att underhållsbidraget städse skulle utgå med den beträffande ödebygdsväg bestämda högre kvotdelen. Ett starkt skäl härför är onekligen, att vägarna i allmänhet torde komma att framgå i folkfattiga vägdistrikt med ringa ekonomisk bärkraft. Visserligen skulle här som eljest utjämningsbidragen göra sin verkan men av praktiska skäl, som angivits i de sakkunnigas förslag rörande dylik utjämning, kan den- samma icke göras alldeles fullständig. Någon avsevärd eller oberäknelig ökning av statens kostnader för dessa vägar skulle ej heller uppstå där- igenom att desamma komme i åtnjutande av det högre underhållsbidraget, ty dels skulle i annat fall utjämningsbidragen i stället ökas, dels blir genom den plan, väg— och vattenbyggnadsstyrelsen upprättar, sörjt för att kretsen av de ifrågavarande vägarna en gång för alla fixeras. Intresset att kost- naderna för dessa vägar ej måtte obehörigen belasta anslaget till ödebygds— vägar beröres ju icke av frågan om underhållsbidraget, eftersom nämnda anslag avser blott anläggningskostnader. Till jämförelse kan anföras att tillfartsvägarna till inlandsbanan åtnjuta underhållsbidrag såsom ödebygds- vägar. På grund av vad nu sagts ansluta sig de sakkunniga till väg— och vattenbyggnadsstyrelsens förslag även därutinnan, att de ifrågavarande tillfartsvägarna till fjällområdena, sedan de blivit iordningställda och väg- hållningen övertagits av vägdistrikten, likställas med ödebygdsvägar med

• Sida 24
•  Original

avseende å underhållsbidragen. De sakkunniga förutsätta emellertid, lik- som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att någon vinterväghållning för motortrafik å vägarna icke skulle förekomma.

I författningarna rörande statsbidragen till vägväsendet torde icke några speciella bestämmelser behöva inflyta rörande de ifrågavarande vägarna. Erforderliga föreskrifter om det särskilda bidraget och villkoren för det- samma synas lämpligen kunna meddelas i samband med anslagets bevil- jande. Även härutinnan kan till jämförelse åberopas regleringen av för— hållandena beträffande tillfartsvägar till inlandsbanan. Lika litet som dessa sistnämnda vägar böra tillfartsvägarna till fjällområdena under mer än en viss period, under vilken de alla färdigbyggas, i bidragshänseende eller eljest behandlas såsom något speciellt slag av vägar.

Undersökningar rörande vägdistriktens bidragsbchov.

De sakkunniga hava, som ovan berörts, föranstaltat om vissa utredningar, rörande den allmänna samfärdselns behov av nyanläggningar och förbätt- ringar av allmänna vägar å landsbygden ävensom angående kostnaderna för behovets tillfredsställande samt för underhåll och vinterväghållning beträffande allmänna vägar.

Dessa undersökningar avse i första hand att belysa vägdistriktens behov av statsbidrag. Även statsbidragsbeloppen äro därför uträknade, därvid de senast fastställda reglerna lagts till grund för beräkningen. Det förebragta materialet bör emellertid jämte nedan i sammanhang med behandlingen av städernas väg- och gatuhållning omförmälda, genom väg- och vatten- byggnadsstyrelsens försorg verkställda utredningar, kunna tjäna även till ledning vid bestämmandet av fördelningen mellan landsbygd och städer av tillgängliga statsbidragsmedel.

Vad först angår behovet av nya vägar och vägförbättringar hava de sak- kunniga ansett inventeringen böra avse tioårsperioden 1937—1946. (Behovs— inventcringen beträffande städerna avser däremot endast en femårsperiod.) Utredningen grundas på inventeringstablåer, som upprättats av länssty- relserna i samråd med vägingenjörerna samt granskats av väg- och vatten- byggnadsstyrelsen med biträde av väginspektörerna. Granskningen har gått ut på bland annat att vinna enhetliga grunder för uppskattningen av de olika landsdelarnas behov. I anslutning till bestämmelserna om stats- bidragens olika storlek vid skilda slag av allmänna vägar hava vid under— sökningen vägarna uppdelats i fyra grupper: A) rikshuvudvägar, varmed förstås de vägar, som i förordningen om statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket betecknas såsom huvudvägar, som äro av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln eller eljest av stor vikt ur trafiksynpunkt, B) länshuvudvägar, varmed förstås andra huvud- vägar än de nyssnämnda, C) övriga landsvägar samt D) ödebygdsvägar. Grupperna A) och B) benämnas här med ett gemensamt-namn huvudvägar.

• Sida 25
•  Original

En särskilt ingående granskning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ägnat uppgifterna rörande huvudvägnätets utformning och kostnaderna för detsammas utbyggande.

Vid utformningen av det föreslagna huvudvägnätet har främst tagits hän- syn till vägtrafikens behov av genomgående leder för samfärdseln, därvid man sökt beakta mer den utveckling, som sannolikt kommer att ske, än be— skaffenheten hos nuvarande vägar. Av flera vägar mellan två huvudorter har man i regel valt den, som under i övrigt lika förhållanden är den kortaste, men där en längre väg ansetts av större nytta för omgivande bygds samfärd- selbehov eller kunnat beräknas draga avsevärt mindre anläggningskostnad, har sistnämnda väg valts. Så har skett bland annat i vissa fall där den längre vägen kommit att i viss del av sin sträckning sammanfalla med annan huvudväg. Hänsyn har ock tagits till vägarnas betydelse för rikets försvar, därutinnan militärassistenten hos väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen rådfrågats. '

Tillämpningen av nämnda grunder har medfört att icke alla de vägar, som å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägvisarekarta angivits såsom huvudvägar eller eljest hittills ansetts tillhöra denna grupp, ingått i det nu beräknade huvudvägnätet, medan å andra sidan detta nät utökats med en del nya huvudvägar, av vilka vissa hittills ännu icke blivit byggda eller fått större betydelse för genomgångstrafik.

Till ledning för utredningsarbetet har vidare uppställts den princip att även beträffande övriga vägar endast sådana arbeten upptagas, som anses erforderliga ur trafiksynpunkt, och att således hänsyn icke tages till möj- ligen uppkommande arbetslöshet, dock att oavslutade statliga och stats- kommunala reservarbeten, som icke kunna antagas bliva fullbordade med bidrag av andra medel än automobilskattemedel, medtagas i beräkningen.

De kostnader, vartill de beräknade erforderliga vägbyggnadsföretagen skattats, uppgå för tioårsperioden till sammanlagt 821008 000 kronor, av vilket belopp statsbidraget skulle utgöra 692 720 000 kronor.

På omläggnings- och förbättringsarbeten belöpa 697 384 000 kronor, därav statsbidrag 590 380 000 kronor, samt på nybyggnadsarheten 123 624 000 kronor, därav statsbidrag 102 340 000 kronor.

Kostnaderna hava angivits särskilt för varje län samt uppdelats förutom i huvudgrupperna omläggnings- och förbättringsarbeten, å ena, samt ny- byggnadsarbeten, å andra sidan, tillika inom vardera av dessa grupper å dels vägbyggnad, dels hel- eller halvpermanent beläggning, dels brobyggnad, dels ock marklösen och intrång. Med avseende å kostnadernas fördelning under dessa olika rubriker samt mellan länen och å olika vägtyper få de sakkunniga hänvisa till närslutna bilagorna nr I: 1—9.

Vid inventeringen hava vissa men icke alla av de av väg- och vatten- byggnadsstyrelsen föreslagna ovannämnda tillfartsvägarna till fjällområ- dena medräknats. På någon närmare redogörelse för förhållandena här-

• Sida 26
•  Original

utinnan anse de sakkunniga sig icke behöva ingå, eftersom kostnadsberäk- ningarna i enlighet med sakens natur äro endast approximativa samt kost- naderna för ifrågavarande tillfartsvägar uppgå till jämförelsevis ringa belopp.

Utredningen rörande kostnaderna för underhåll av allmänna vägar på landsbygden och vinterväghållningen å dylika vägar omfattar dels en under- sökning av verkliga kostnaderna för dessa ändamål under åren 1934 och 1935, dels ock en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord beräkning av sannolika årliga kostnaderna för det egentliga vägunderhållet under åren 1937—1941. Med egentligt vägunderhåll förstås här även vinterväghållning men däremot icke de vägförbättringsarbeten, beträffande vilka kostnaderna påföras underhållskontot.

Kostnaden för egentligt vägunderhåll utgjorde år 1934 omkring 43.2 miljoner kronor, därav vinterunderhåll omkring 2.7 miljoner kronor, samt år 1935 omkring 45.3 miljoner kronor, därav vinterunderhåll omkring 3.5 miljoner kronor. Den vägförbättringskostnad, som med tillstånd av läns— styrelse påförts vägunderhållskontot, utgjorde år 1934 omkring 2.4 miljoner kronor och år 1935 omkring 2.7 miljoner kronor. Nämnda konto påförda annuiteter å lån för finansiering av kostnader för varaktig beläggning av vägbana utgjorde år 1934 omkring 647 500 kronor och år 1935 omkring 911 700 kronor. Å samma konto upptagna kostnader för halvpermanenta beläggningar av vägbana uppgingo år 1934 till cirka 4046 300 kronor och år 1935 till omkring 8 242 000 kronor. Fördelningen av dessa kostnader å de olika länen framgår av bilaga nr II.

Vad angår de framtiden avseende beräkningarna av kostnaden för väg- förbättringar få de sakkunniga hänvisa till den behovsinventering för tio— årsperioden 1937—1946, för vilken ovan redogjorts.

Beträffande de sannolika årliga kostnaderna för egentligt vägunderhåll under perioden 1937—1941 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse till de sakkunniga den 1 september 1936 anfört följande: Under den senast tilländalupna femårsperioden hade det allmänna vägnätet i landet ökat med i medeltal 1 350 kilometer per år. Medeltalet för kostnaden för egentligt vägunderhåll år 1934 utgjorde cirka 53 öre per meter väg. Kostnaden för underhåll av nytillkomna vägar skulle således kunna beräknas till cirka 700 000 kronor per år. Å andra sidan komme de i stor utsträckning utförda beläggningarna att medföra en härav betingad minskning av kostnaderna för det egentliga vägunderhållet, under det att trafikökningen komme att medföra en mot denna svarande ökning av samma kostnader. Kostnaden för det egentliga vägunderhållet, i avrundat tal, hade år 1934 uppgått till 43.2 miljoner kronor och år 1935 45.3 miljoner kronor. Då emellertid vinterväghållningen sistnämnda år varit förhållandevis hög, ansåge sig sty- relsen icke böra för år 1936 räkna med högre kostnad än för år 1935 eller sålunda omkring 45.3 miljoner kronor. Under förutsättning av normal

• Sida 27
•  Original

kostnad för vinterväghållningen Linder åren 1937-—1941 torde, för så vitt nu kunde bedömas, den årliga ökningen av kostnaderna för egentligt väg- underhåll kunna beräknas bliva 1 %; å 2 procent.

Enligt från väg— och vattenbyggnadsstyrelsen numera inhämtade upplys— ningar beräknar styrelsen kostnaden för egentligt vägunderhåll under år 1936 till omkring 48.8 miljoner kronor, av vilket sistnämnda belopp vinter- väghållningskostnaden utgör nära 4.9 miljoner kronor.

B. Städernas kostnader för väg- och gatuhållning.

Såsom de sakkunniga betonat vid framläggandet av förslaget till nya för— fattningar angående statsbidrag till väghållningen, hade de sakkunniga då icke tagit ståndpunkt i fråga om bidragen till städernas väg— och gatuhåll- ning, varför de av de sakkunniga i förslaget intagna bestämmelserna i detta ämne voro avsedda att gälla blott tills vidare.

Då de sakkunniga nu till behandling upptaga Spörsmålet om statsbidragen till städernas väg- och gatuhållning, avses alltså denna fråga i hela dess vidd.

I ämnet föreligger en på Kungl. Maj :ts uppdrag av väg- och vattenbygg— nadsstyrelsen i samarbete med svenska stadsförbundet verkställd ingående undersökning rörande städernas bidragsbehov och grunderna för bidragens fördelning mellan städerna. Resultatet av denna undersökning jämte därav föranlett förslag hava framlagts i underdånigt utlåtande den 30 september 1935, vilket remitterats till de sakkunniga för att av dem tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.

Nu gällande bestämmelser angående bidragen till städerna innehålla i huvudsak följande: Bidrag lämnas till förbättring och underhåll av stä- dernas för automobiltrafiken viktiga vägar och gator, i första rummet in- fartsvägar till städerna. Totala beloppet av bidragen till städerna bestäm- mes årligen så, att sedan av automobilskattemedlen bestritts 30 procent av kostnaderna för Vägunderhåll och vinterväghållning på landsbygden samt bidragen till nyanläggningar av allmänna vägar på landsbygden, till broar, till enskilda vägar och till vissa speciella ändamål, 20 procent av återstoden tillfalla städerna. Av städernas andel utdelas 80 procent mellan de särskilda städerna i förhållande till de belopp, som från dem influtit i automobilskatt. över dessa bidrag, städernas ordinarie andel, få städerna förfoga efter gott— finnande, dock med iakttagande av att medlen användas till avsett ända- mål. Resten eller 20 procent av städernas andel, utjämningsandelen, utdelas av Kungl. Maj:t efter förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till sär- skilda förbåttringsföretag med hälften eller större del av kostnaden för före- taget. Dylika bidrag beviljas efter ansökning av stad. Väg- och vatten- byggnadsstyrelsen övervakar att städernas bidrag användas till avsett ända-

• Sida 28
•  Original

mål och fastställer arbetsplan beträffande företag, till vilket bidrag be- viljats. Städerna skola årligen till styrelsen ingiva redogörelse för använd— ningen.

Beträffande frågan om städernas totala andel i automobilskattemedlen skola de sakkunniga nedan i annat sammanhang yttra sig. Vad saken här gäller är städernas behov av bidrag och sättet, på vilket detta behov lämp— ligen bör tillgodoses, inbegripet frågan om fördelningen mellan städerna.

En grundläggande princip för de nuvarande bestämmelserna om ifråga— varande statsbidrag till städerna är att dessa bidrag skola utgå endast till de för automobiltrafiken viktiga vägarna och gatorna och bland dem i första hand infartsvägarna. Denna princip har av väg- och vattenbyggnadsstyrel— sen förklarats ligga till grund för dess utredning, och självklart torde ock vara att, då det här gäller statsbidrag till den allmänna väghållningen, icke alla stadsgator eller av städer hållna vägar kunna komma i fråga till åt— njutande av sådant bidrag. Åtskilliga av dessa trafikleder sakna den för landsbygdens allmänna vägar utmärkande egenskapen att vara nödiga för allmänna samfärdseln samt motsvara i stället de enskilda vägarna på lands- bygden och de såsom enskilda vägar ansedda gatorna i köpingar och andra stadsliknande samhällen.

Man måste alltså på något sätt begränsa kretsen av de bidragsberättigade vägarna och gatorna i stad. Det kunde måhända förefalla som om man till åvägabringande av full likställighet i förevarande hänseende mellan lands— bygd och städer borde utbyta det nämnda uttrycket >>för automobiltrafiken viktiga» mot benämningen >>för allmänna samfärdseln nödiga». Emeller- tid är att märka att 1934 års lag om allmänna vägar medger att såsom all— män väg i stad må, utan särskild prövning av vägens betydelse för allmänna samfärdseln, byggas väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller av— styckningsplan skall ingå i gata eller annan .allmän plats. Härtill kommer att tidigare städerna själva i stor omfattning verkställt prövningen, huru- vida en väg skulle anses äga tillräcklig betydelse för samfärdseln för att av staden underhållas såsom allmän, och att enligt praxis de av städerna av ålder såsom allmänna hållna vägarna utan vidare fortfarande räknas såsom ägande denna karaktär. Medan vad angår landsbygden en allmän vägs egenskap att vara nödig för allmänna samfärdseln i varje särskilt fall prövats av statlig myndighet, föreligger alltså beträffande förhållandena i städerna icke någon sådan garanti för att de allmänna vägarna uppfylla detta krav. Som å andra sidan berörda lag definierar begreppet allmän väg — bortsett från ödebygdsväg — såsom väg, vilken prövats nödig för all— männa samfärdseln, skulle med hänsyn till vad nu nämnts den tolkning icke kunna anses utesluten att uttrycket >>för allmänna samfärdseln nödiga» vägar och gator i stad omfattade samtliga stadsgator och av staden såsom allmänna underhållna vägar. Ett annat uttryck torde därför böra väljas, när man önskar utesluta de gator och vägar i stad, beträffande vilka icke

• Sida 29
•  Original

kan anses ådagalagt att de äro av större betydelse för allmänna samfärdseln. Vid sådant förhållande och då man beträffande städerna näppeligen lärer hava att räkna med förekomsten av trafikleder, som äro av vikt för all- männa samfärdseln men samtidigt sakna sådan betydelse för automobil— trafiken, synes det numera i viss mån hävdvunna uttrycket >>för automobil- trafiken viktiga vägar och gator» kunna med fördel bibehållas.

Till denna kategori räknar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i första rummet infartsvägar och genomfartsgator samt vidare andra trafikleder, som beträffande beskaffenhet och trafikmängd kunna jämställas med dylika vägar och gator, ävensom förbindelseleder mellan nämnda slag av vägar och gator, viktigare omnibusleder, trafikleder till hamn och järnvägs— station m. m. Denna exemplifiering överensstämmer i huvudsak med de sakkunnigas uppfattning om vilka trafikleder i städerna som böra anses bidragsberättigade. De sakkunniga, som tagit del av kartor, tillhörande styrelsens utredning, hava ej heller något att erinra mot den praktiska till— lämpning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid sina kostnadsberäk- ningar gjort av de sålunda uppställda reglerna.

Prövningen av frågan vilka vägar och gator, som i de särskilda fallen skola anses viktiga för automobiltrafiken, måste tydligen förbehållas statlig myndighet och torde lämpligen verkställas i samband med bidragstilldel- ningen på sätt nedan angives.

Av gällande bestämmelser om statsbidragen till städerna framgår vidare, att bidrag till nyanläggningar icke åtnjutes. I praktiken torde dock någon dylik begränsning knappast upprätthållas. Att svårighet ofta möter att draga gränsen mellan nyanläggning, omläggning och förbättring har förut framhållits, och skäl att utestänga städerna från bidrag till nyanläggningar bör ej heller principiellt sett anses föreligga. Väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen utgår ock från att även nyanläggningskostnader skola komma i fråga till bidrag.

Väg— och vattenbyggnadsstyrelsen har för närmaste femårsperiod beräk- nat städernas kostnader för underhållet av här ifrågavarande gator och vägar till 4 096 200 kronor per år samt kostnaderna för nyanläggning och förbättringsarbeten av samma vägar och gator till 17 729 100 kronor per år. Häri ingå dock icke kostnader för trafikregleringar, ljussignaler och dylikt. En närmare redogörelse för resultatet av dessa beräkningar lämnas i bi- fogade från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utredning hämtade tabell (Bil. III). Beräkningarna äro visserligen icke fullt exakta men torde näppe- ligen med tillgängligt material kunna göras noggrannare.

Kostnad för marklösen är icke inräknad i nämnda belopp, då marklösen tidigare icke förekommit vid bidragstilldelning till städerna. De sakkunniga vilja ej heller för sin del ifrågasätta någon ändring härutinnan.

I detta sammanhang må framhållas, att statsbidragen synas böra avse

o

endast de kostnader, som eljest skulle stanna a städerna. I den mån väg-

• Sida 30
•  Original

och gatuhållningen bekostas icke av staden såsom sådan utan av vissa medlemmar av stadssamhället, vanligen tomtägarne, eller stad äger av dem återkräva sina kostnader, bör staden alltså icke komma i åtnjutande av statsbidrag till kostnaderna.

Detta betraktelsesätt torde icke kunna anses stå i strid med grunderna för väglagstiftningens bestämmelser om samhälles rätt att av vägdistrikt utfå ersättning för väghållning, som utförts av samhället. Visserligen tages vid bestämmande av berörda ersättningsbelopp ej hänsyn till möjligen före- kommande skyldighet för tomtägare att besörja eller bekosta gatas iord- ningställande eller underhåll. Ett inom kommunikationsdepartementet i förslag till 1934 års lag om allmänna vägar upptaget stadgande av innehåll att dylik hänsyn skulle tagas, blev, på hemställan av lagrådet, icke fram— lagt för riksdagen (se kungl. propositionen nr 21 till 1934 års riksdag sid. 115, 204—205 och 215). Men förhållandena äro i nämnda fall helt annor— lunda än då fråga är om statsbidrag till städerna. Statens understöd till de väg— och gatuhållningsskyldiga städerna kan icke jämställas med den ersätt- ning, som vägdistrikten såsom väghållningsskyldiga äro pliktiga att utgiva till samhälle, som för distriktets räkning utför väghållningen.

Vad angår städernas väghållning har Spörsmålet mindre betydelse. Där fortfarande å medlem av stadskommun vilar skyldighet att utföra eller bekosta hållandet av allmän väg i stad, skall jämlikt 62 å i 1934 års lag om allmänna vägar denna skyldighet upphöra den 1 januari 1937 eller åt- minstone ställas på avskrivning. De i nämnda lag givna bestämmelserna beträffande beräkning av den avgift, som under avskrivningsperiod skall utgå, förutsätta tydligen att vid statsbidragets beräknande hänsyn icke tagits till berörda skyldighet. Så sker ju ej heller för närvarande, och även om för framtiden de sakkunnigas förslag till ändring härutinnan skulle vinna efterföljd, så enär systemförändringen tydligen icke kan genomföras så snart att ej statsbidrag till staden för någon del av avskrivningsperioden kommer att utgå enligt de äldre reglerna, torde någon ändring av nyss- nämnda bestämmelser i väglagen icke vara erforderlig.

Större betydelse får de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag då det gäller städernas gatuhållning. Tomtägares skyldighet att ersätta staden viss del av värdet av gatumark vid omläggning eller Vidgande av gata kommer vis- serligen här icke i fråga. Denna skyldighet synes nämligen kunna betraktas såsom avseende bidrag till marklösen, till vilken kostnad staden, på sätt de sakkunniga ovan anfört, icke skulle njuta något statsbidrag. Men genom gatukostnadsbestämmelser kunna tomtägare bliva pliktiga att bidraga även till stadens kostnader för iordningställande av gator, och enligt äldre, jäm- likt 88 å stadsplanelagen alltjämt gällande bestämmelser kunna tomtägare hava ej blott dylik skyldighet utan även plikt att besörja eller bekosta gatuunderhåll.

Statsbidrag bör ej heller utgå till kostnad för renhållning av gata, evad

• Sida 31
•  Original

dylik kostnad ytterst drabbar staden själv eller tomtägare. Till renhåll- ningskostnad hänföra de sakkunniga härvid, i enlighet med vad som torde vara praxis inom städerna, jämväl undanskaffande av snö och is. Vinter- väghållning å gator torde således näppeligen komma i fråga till statsbidrag, väl däremot vinterväghållning å stadens för automobiltrafiken viktiga vägar.

Tydligen böra ifrågavarande statsbidrag till städerna ej heller avse sådana väg- och gatuhållningskostnader, som icke kunna anses föranledda av sam— färdselns behov, t. ex. kostnad för planteringar eller vatten- och avloppsled- ningar.

De sakkunniga hava intet att invända mot den av väg— och vattenbygg- nadsstyrelsen uttalade mening, att såsom bidragsberättigad kostnad må anses även utgifterna för sådana anordningar för trafikens reglering som ljussignaler och dylikt, naturligtvis under förutsättning att fråga är om det till bidrag berättigade gatu- och vägnätet. De sakkunniga få härutinnan erinra om stadgandena i 2 och 9 åå i 1934 års lag om allmänna vägar och den hänvisning till denna lag som intagits i 1 5 i 1936 års förordning angå— ende statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket. Ifrågavarande an- ordningar torde kunna inbegripas under uttrycket vägmärke och annan för vägens brukande utförd anordning. Inrättandet av särskilda anslag för bidrag till kostnader för dylika anordningar, på sätt i Stockholms stads till de sakkunniga remitterade underdåniga framställning föreslagits, finna de sakkunniga därför överflödigt. Till nyssnämnda förslag i vad det avser statsbidrag till andra av trafiken föranledda kostnader återkomma de sak- kunniga här nedan. Till förebyggande av missförstånd vilja de sakkunniga betona att, då nyss talats om kostnad för ljussignaler och dylikt, icke av— setts jämväl kostnad för manuell skötsel av dessa anordningar.

En avsevärd brist i det nuvarande systemet för bidragstilldelningen till städerna ligger enligt de sakkunnigas mening däri att detsamma icke till- godoser det här ovan inledningsvis angivna ändamålet med statsbidragen. Liksom enligt de nuvarande reglerna .för tilldelningen till länsfonderna gäller även beträffande bidragen till städerna att en för statsbidragens syfte främmande synpunkt, mängden av registrerade motorfordon, blir i viss mån avgörande. Här gäller detta i än högre grad, i det att 4/5 av samtliga bidragsmedlen fördelas efter denna oegentliga grund. De sakkun- niga anse liksom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att en rättelse härut- innan är nödig så att behovsprincipen blir genomförd.

Lämpligt är även i detta fall att som bedömandet av behovet ur trafik- synpunkt icke alltid kan ske under vederbörligt hänsynstagande även. till de olika städernas större eller mindre ekonomiska bärkraft, särskilda medel reserveras för utjämning mellan städerna. Såsom väg- och vattenbyggnads- styrelsen framhållit är det dock vanskligt att på förhand avgöra storleken av vad som för detta ändamål behöver avsättas. Med ett närmare ut-

• Sida 32
•  Original

formande av reglerna för utjämningen torde ock böra anstå tills erfarenhet härutinnan vunnits. En viss mindre procent av städernas andel av auto- mobilskattemedlen skulle emellertid redan nu ställas till Kungl. Maj :ts för- fogande för nämnda ändamål. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag att de medel, som sålunda avskiljas, beräknas så, att Kungl. Maj :t därav kan tilldela städer bidrag till brådskande arbetsföretag, synes väl grundat. De sakkunniga hava här ovan förordat avsättning av medel för motsvarande ändamål vid tilldelningen till länsfonderna.

Mot de gällande reglerna kan vidare anmärkas att för närvarande saknas möjlighet såväl — om man bortser från den tillfälliga inventering, som nu genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställts —— att på förhand över- blicka städern-as bidragsbehov för nyanläggningar och förbättringar som ock att effektivt kontrollera hur städerna använda sina bidragsmedel. Det synes vara erforderligt att beträffande städerna såväl som vägdistrikten såsom förutsättning för statsbidrag stadgas skyldighet att uppgöra flerårsplaner beträffande behovet av väg- och gatuföretag samt att inrätta bokföringen på sådant sätt att enhetlighet härutinnan vinnes och att kostnaderna för de till bidrag ifrågakommande vägarna och gatorna hållas särskilda från städernas övriga väg- och gatuhållningsutgifter. Härutinnan biträda de sak- kunniga därför väg— och vattenbyggnadsstyrelsens förslag.

För vinnande av erforderlig likformighet är vidare enligt de sakkunnigas mening av vikt att övervakningen av bidragsmedlens användning, gransk- ningen av bokföringen och övrig kontroll och ledning från statens sida cen- traliseras till väg— och vattenbyggnadsstyrelsen. Flerårsplanerna torde böra upprättas av städerna men granskas av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen, som därvid bör taga hänsyn ej blott till de ur trafiksynpunkt beräkneliga behoven av förbättring och utvidgning av väg- och gatunäten utan även till sannolika tillgången å statsbidragsmedel. Planerna kunna lämpligen om- fatta en period av fyra år men böra kunna jämkas, då så finnes behövligt, samt i varje fall överses efter halva periodens förlopp. I samband med granskningen av flerårsplanerna torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava att bestämma vilka vägar och gator, som skola anses för automobil— trafiken viktiga.

Bidragen till underhållet torde, i den mån ej särskilda skäl till annat föranleda, böra utgå i enahanda ordning som underhållsbidragen till väg— distrikten. Behovet av bidrag till underhållet bör alltså i första hand till- godoses och bidraget beräknas å verkliga kostnaderna under näst före- gående år, dock med iakttagande av vad ovan sagts därom att vissa kost- nader icke böra medräknas bland bidragsberättigade sådana. Därest vid granskningen av räkenskaperna skulle befinnas att verkliga kostnaderna överstiga vad som kan anses erforderligt, bör emellertid, liksom vad angår landsbygden, bidraget beräknas blott å skäliga belopp. Principiellt borde, då man här tills vidare bortser från fördelningen mellan landsbygd och

ua.—___.—

• Sida 33
•  Original

städer, bidraget utgå med samma kvotdel som till landsbygdens underhålls- kostnader eller alltså 85 procent. Emellertid hysa de sakkunniga starka betänkligheter mot en dylik fixering av bidragsprocenten. Det föreligger nämligen den väsentliga skillnad mellan landsbygden och städerna i här förevarande hänseende, att vägdistriktens väghållning inskränker sig till de statsbidragsberättigade vägarna inom distriktet, under det att städernas väg- och gatuhållning omfattar även ett mycket stort antal andra vägar och gator än dem, som äga sådan betydelse att de kunna komma i fråga till förevarande statsbidrag. Även där viljan är den bästa, skall därför ofta upp- stå svårighet att i städernas bokföring i allo hålla bidragsberättigade kost— nader åtskilda från övriga utgifter för väg- och gatunätet. Särskilt gäller detta i fråga om gemensamma kostnader såsom för förvaltning, anskaff- ning av och avskrivningar å maskiner och inventarier, vissa skadeersätt— ningar och försäkringsavgifter. Erfarenhet saknas hittills angående möj- ligheten överhuvud taget att förverkliga kravet å bokföringsmässigt sär— skiljande av de kostnader, å vilka bidraget skall beräknas. Huruvida vad städerna angår någon stabilisering av underhållskostnaderna inträtt, torde ock vara tvivelaktigt. Det blir således nödvändigt att på något sätt skydda sig mot risken av oanade och för hela bidragssystemet förryckande steg- ringar av bidraget till nu ifrågavarande ändamål. Visserligen är det de sakkunnigas avsikt att här nedan i ett särskilt kapitel behandla frågan om den ordning, i vilken de olika behov, till vilka statsbidragen lämnas, sinsemellan höra tillgodoses. Men i nu förevarande fall synes nödig hänsyn till övriga behov samt till begränsningen av tillgången på bidragsmedel böra taga sig uttryck redan i själva reglerna för statsbidraget.

Att i stället för verkliga kostnaden till grund för bidraget lägga på ett eller annat sätt i förväg för längre perioder beräknad kostnad medför skydd mot ovannämnda risk, men man undgår ej härigenom svårigheten att rik- tigt fördela kostnaden mellan bidragsberättigade och andra vägar och gator. Sådana förhandsberäkningar bliva, då fråga är om underhållet, i själva verket ännu mindre tillförlitliga och hindra anpassning efter växlingar i behoven. Att överge tanken på den principiellt riktiga metoden, som till- lämpas beträffande landsbygden, eller alltså en tilldelning efter verkliga kostnaden, finna de sakkunniga ej heller nödvändigt. Vad som tarvas för att ej göra denna metod äventyrlig i praktiken, är emellertid att det faststäl- les en gräns, vilken totala beloppet av statsbidraget till ifrågavarande ända— mål icke får överskrida. De sakkunniga åsyfta här icke närmast att an- slaget ej får överskridas utan att man vid bestämmandet av anslagets belopp icke blott företager en matematisk beräkning av viss procent å de verkliga kostnaderna utan även tillser att ej bidraget överskrider vad som skäligen må i förevarande hänseende utgivas. Som tilldelningen till de olika städerna det oaktat skulle ske i förhållande till deras verkliga ifrågavarande kost- nader under nästföregående år, blir en ofrånkomlig följd av nämnda maxi-

• Sida 34
•  Original

mering att bidragsprocenten, som bör vara densamma för alla städer, kan komma att växla från år till annat.

De sakkunniga föreslå alltså att man beräknar årliga beloppet av stats- bidraget till städernas kostnader för underhåll av de för automobiltrafiken viktiga vägarna och gatorna samt för vinterväghållning å nämnda vägar till 85 procent av en uppskattad totalkostnad, vilken tillsvidare må anses utgöra det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angivna beloppet, i runt tal 4 miljoner kronor, samt att, sedan totala bidragsbehovet sålunda be- stämts, tilldelningen till de särskilda städerna av de medel, som för beho- vets tillgodoseende kunna anslås, sker sålunda att väg- och vattenbyggnads- styrelsen årligen till varje stad utbetalar vad på densamma av dessa medel belöper med hänsyn till förhållandet mellan dess och övriga städers verkliga kostnader för nämnda underhåll och nämnda vinterväghållning under nästföregående år, dock högst 85 procent av stadens ifrågavarande verk- liga kostnader. .

Att den beräknade siffran 4 miljoner kronor icke är fullt tillförlitlig såsom angivande de verkliga kostnadernas summa betyder mindre. Dess uppgift är ju här delvis en annan, nämligen att fixera den maximi- gräns, som erfordras såsom garanti mot följder av oskäligt uppdrivande eller annan oberäknelig stegring av de verkliga kostnaderna. Det torde kunna antagas att, därest vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beräkning ( kostnaderna för vissa städer skattats för högt respektive för lågt, felen i kalkylerna skola någorlunda utjämna varandra.

Vad härefter angår statsbidragen till städernas kostnader för nyanlägg- ] ning, omläggning och förbättring av de för automobiltrafiken viktiga vägarna och gatorna synas de faktiska förhållandena betinga Vissa avvikel— ser från de för landsbygden gällande reglerna. Den ordning, i vilken väg- och gatunätet i en stad utbygges, har betydelse även för andra intressen än samfärdselns, och för att ej för mycket ingripa i städernas kommunala självstyrelse torde åt dem böra inrymmas större frihet i nyssnämnda hän- seende än vad som är förenligt med systemet för bidragstilldelningen till | vägdistrikten. Den uppdelning av bidragsmedlen i anslag för nyanläggning _ och anslag för omläggnings- och förbättringsföretag, som beträffande lands- * bygden gäller och enligt de sakkunnigas mening där bör bibehållas, synes ! för städernas del obehövlig. Likaså lärer, på sätt väg— och vattenbyggnads— | styrelsen föreslagit, vara lämpligt att ifrågavarande bidrag till städerna icke ! beviljas till vissa angivna företag utan fördelas mellan städerna i enlighet ' med en av Kungl. Maj:t i förväg för två år i sänder fastställd fördelnings- plan. I denna plan kunde då angivas den procent av totalsumman av de för städernas väg- och gatubyggnadsföretag årligen anslagna medlen, som skall tillfalla varje särskild stad. Städerna skulle sålunda äga att själva bestämma i vilken ordning de i flerårsplanen upptagna företagen skola komma till utförande. På sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit &

• Sida 35
•  Original

skulle genom ett dylikt system även vinnas förenkling av förfarandet vid bidragstilldelningen, i det ansökningar om bidrag och förbindelser att utföra företagen bleve överflödiga. Förslaget att fördelningsplanen skulle omfatta två år och icke upprättas årligen avser att bereda möjlighet att på förhand någorlunda överblicka storleken av statsbidragen.

Fördelningen bör som nämnt ske efter behovsprincipen. Väg— och vatten— byggnadsstyrelsen lärer skola avgiva förslag till fördelningen. Flerårs- planerna, vilka i samband härmed skulle upprättas eller revideras, höra, på sätt ovan anförts, grundas på berörda princip och hänsyn till storleken av för ändamålet anslagna belopp. Det sagda är naturligtvis icke så att för— stå som skulle i flerårsplanerna icke upptagas andra företag, en sådana, vilkas kostnader tillhopa icke överstege det för vederbörande stad beräk- neliga statsbidraget. Man måste kräva att städerna själva deltaga i kostnaden, bidraget bör alltid förbliva endast ett bidrag, hur högt detsamma än må sättas och hur viktiga de ifrågavarande behoven än äro ur samfärd- selns synpunkt. Skälet härför är detsamma som då det gäller statsbidragen till landsbygdens väghållning. Att staden själv med viss procent deltager i kostnaden är bästa kännetecknet på stadens verkliga behov av byggnads- företagen och medlet till åstadkommande av sparsamhet. Härtill kommer att staten, då densamma lämnar bidrag till städernas för automobiltrafiken viktiga vägar och gator, bör tillse att städerna ej av denna anledning själva nedlägga kostnader endast eller huvudsakligen å det övriga, ur samfärd- selns synpunkt mindre viktiga väg- och gatunätet. Statsbidraget bör alltså utgöra viss procent av kostnaderna. Vad angår kvotdelens storlek, synes en sådan differentiering, som sker beträffande landsbygdens vägar, icke erforderlig här. För enkelhetens skull torde man i fråga om städernas bidragsberättigade väg- och gatunät kunna fastställa bidraget till ett unge- färligt medeltal mellan de för landsbygden gällande bidragskvoterna. De sakkunniga föreslå 85 procent av de bidragsberättigade kostnaderna.

Enär, enligt vad ovan sagts, bidrag icke skulle beviljas till visst företag, måste kvotdelen avse summan av kostnaderna för de av staden under viss period utförda arbetena. Då bidragen skulle utgå årligen, låge väl närmast till hands att fastställa perioden till ett år. Varje år skulle då utföras ar- beten, svarande mot det samma år erhållna bidraget. Men att av staden fordra något dylikt, synes vara att alltför mycket binda dess handlings- frihet, så mycket mera som tekniska svårigheter ofta möta att under en så kort tid som ett år fullborda ett visst företag. Å andra sidan kan tydligen en stad ej få huru länge som helst dröja med verkställigheten av de företag, till vilka bidrag redan erhållits. En allmän regel härutinnan torde böra intagas bland stadganden rörande statsbidragsförordningens tillämpning. De sakkunniga föreslå i sådant hänseende samma tidrymd som fördel- ningsplanen skulle omfatta, eller alltså två är. Där särskilda omständig- heter därtill föranleda, bör emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunna meddela anstånd på viss tid med arbetenas utförande.

• Sida 36
•  Original

Redogörelse för bidragens användning synes böra årligen avgiv'äs' till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i samband därmed redovisning för de bidragsmedel, vilka staden redan bör hava utnyttjat.

Redovisningen för användningen av visst statsbidrag skulle alltså inne— bära att staden ådagalade att densamma inom två år eller eventuellt den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen medgivna längre tiden efter bidragets mol— tagande utfört i flerårsplanen upptagna arbeten i sådan omfattning att statsbidragsbeloppet utgör högst 85 % av de för samma arbeten i flerårs- planen beräknade kostnaderna. Om dessa kostnader överstigit de verkliga, höra i stället de senare läggas till grund vid redovisningen. Har staden icke fullgjort sin byggnadsskyldighet, torde det bidragsbelopp, för vars an- vändning ej kunnat redovisas, böra till statsverket återlevereras med ränta.

Därest stad vill utföra ett arbete snabbare än vid flerårsplanens upp- rättande beräknats, bör staden ej därför gå miste om statsbidrag till före- taget. Det torde alltså kunna medges staden atti redovisning för visst stats— bidrag upptaga även före dess erhållande utfört arbete. Förutsättningen därför bör emellertid vara att arbetet ej igångsatts utan särskilt tillstånd därtill av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Förslag till anvisningar rörande vad städerna må bokföra såsom olika slag av kostnader för det bidragsberättigade väg- och gatunätet synes lämp— ligen utarbetas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samband med före— skrifter om bokföringen i övrigt. Anvisningarna torde därefter, i likhet med anvisningarna beträffande vägdistriktens kostnader, fastställas av Kungl. Maj:t.

I nämnda anvisningar beträffande städerna skulle då — därest de sak- kunnigas ovan uttalade mening i de ämnen, som anvisningarna skulle avse, vinner gillande — intagas bland annat föreskrifter att i den bidragsberät- tigade kostnaden ej må inräknas vad städerna äga uttaga av tomtägare eller andra särskilda medlemmar av statskommun samt ej heller vare sig kostnad, som icke kan anses föranledd av samfärdselns behov, eller renhåll— ningskostnad, däri, då det gäller gatuhållning, inbegripes även undanskaf- fande av snö och is, samt att däremot till den bidragsberättigade kostnaden må hänföras utgifter för de anordningar, som äro nödiga för trafikens reg— lering, ljussignaler och dylikt.

Då å stads kostnad för väg- och gatuhållningen alltså bör göras avdrag för vad staden äger uttaga av tomtägare med flera, måste tydligen tillses att avdraget omfattar blott den del av vad sålunda kan uttagas, som belöper å den eljest bidragsberättigade kostnaden, och icke även t. ex. tomtägares avgifter för vatten— och avloppsledningar och dylikt. En sådan uppdelning av beloppet av dessa avgifter betingas redan därav att desamma vanligen avse jämväl andra vägar och gator än de för automobiltrafiken viktiga trafiklederna.

| !

• Sida 37
•  Original

C. Enskilda vägar.

De sakkunniga kunna här icke framlägga något slutligt förslag med avse- ende å kostnaderna för enskilda vägar. Spörsmålet om statsbidrag till en- skilda vägar är nära förbundet med problemet om intagning av enskild väg till allmänt underhåll och skall därför framdeles upptagas i sådant sam— manhang. Emellertid tro sig de sakkunniga redan nu på grund av sitt hi-t- tillsvarande sysslande med dessa frågor kunna med bestämdhet uttala den mening, att statsbidrag till enskild väghållning är i vissa fall högeligen påkallat av behovet och även eljest väl motiverat av de skäl, som de sak- kunniga ovan angivit för utgivande av statsbidrag till väghållning i all— mänhet.

För närvarande är å riksstaten upptaget ett anslag till bidrag till byg— gande av enskilda utfartsvägar. Men vad nyss anförts om skäl till stats- bidrag gäller icke blott anläggningsföretag utan även vägunderhåll. Tydligt torde vara att en såsom enskild underhållen väg kan vara av ett ej obetydligt intresse för den allmänna samfärdseln utan att dock kunna anses nödig för densamma samt att underhåll av en dylik väg kan, exempelvis till följd av trafik av andra än dem, som kunna för- pliktas att deltaga i underhållet, för dessa sistnämnda bliva mycket be— tungande. Det allmännas intresse av vägen är visserligen här icke av samma styrka som i fråga om allmänna vägar, men ett ur statens synpunkt skäligen ringa bidrag kan i många fall för de enskilda väghållarna få stor betydelse.

De möjligen erforderliga bidragsbeloppen kunna emellertid icke gärna stiga till sådan höjd, att reglerna för automobilskattemedlens fördelning därav måste röna större inflytande.

D. Särskilda ändamål vid sidan av väghållning.

1. Sjötrafik och fiske.

Ändamålet med autombilskatterna är att å motorfordonstrafiken lägga större eller mindre del av kostnaderna för väghållningen. När bensinskatten infördes, kom emellertid till följd av det sätt, på vilket Uppbörden sker, denna skatt att uppbäras även å bensin, förbrukad för andra ändamål än motorfordonstrafik. Genom regler om restitution av skatt har man sökt neutralisera dessa verkningar av uppbördsmetoden. (Förordningen den 3 maj 1929 nr 62 om särskild skatt å bensin och motorsprit 5—7 55 samt kun- görelsen den 6 juni 1929 nr 122 med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin 3—9 55, med ändringar den 29 april 1932 nr 86 och 91 samt den 9 juni 1933 nr 307—308.) Emellertid sker icke återbäring av skatten för den bensin, som förbrukas i sjötrafik. Anledningen därtill torde åtminstone

• Sida 38
•  Original

ursprungligen varit blott svårigheten att här praktiskt genomföra restitu— tionen. I stället har man beträffande sjötrafiken valt en metod, som blivit. kallad kollektiv restitution, nämligen att anslå de delar av bensinskatten, som beräknas inflyta från sjötrafiken, till densamma närstående ändamål. Först genomfördes denna metod beträffande bensin förbrukad av fiske- båtar, i det att till lantbruksstyrelsens förfogande ställdes visst årligt belopp av automobilskattemedlen, numera 90 000 kronor, för att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande av styrelsen användas för fiskerinäringens främjande. Sedermera tillgodosågs även annan motorbåtstrafiks intresse genom att i riksstaten upptogs ett anslag av automobilskattemedel till bidrag till byg— gande och underhåll av mindre hamnar och farleder. Detta anslag, som första gången det förekom, eller i 1935/1936 års stat, i avvaktan å pågående utredning om motorbåtstrafikens andel i bensinskattemedlen bestämdes till 500 000 kronor, har i innevarande budgetårs stat höjts till 750 000 kronor.

Vad vid dessa anslagsfrågors behandling förekommit synes utvisa att statsmakterna godtagit principen att automobilskattemedel, som influtit från sjötrafik, skola, i den mån de ej restitueras, användas för denna trafik mer närstående intressen än väghållning.

I en till de sakkunniga remitterad, av byråchefen i kontrollstyrelsen Sven Almgren verkställd utredning, avseende storleken av bensinförbrukningen inom sjötrafiken, har denna förbrukning under tiden den 1 september 1933 ——den 31 augusti 1934 beräknats till 7 111 350 liter, motsvarande alltså en bensinskatt av 711 135 kronor. Emellertid hava de sakkunniga inhämtat att Almgren numera, efter ytterligare undersökningar, funnit sjötrafikens årliga bensinförbrukning uppgå till cirka 8 1/2 miljoner liter, motsvarande omkring 850 000 kronor i skatt, en siffra som närmare överensstämmer med de av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen tidigare verkställda preliminära uppskattningarna men antagligen kan anses snarare för låg än för hög.

Till de sakkunniga hava för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag överlämnats handlingarna i ett ärende rörande 1933 års fiskeriutrednings förslag att skatten å den bensin, som använts för drivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske, måtte återbäras direkt till de fiskare, som förbrukat bensinen, samt att, på grund av skada och olägenhet som motorbåtstrafiken vållar fisket, årligen en del av de från den allmänna motorbåtstrafiken härflytande bensinskattemedlen, motsvarande 1/3 procent av de under nästföregående budgetår influtna bensinskattemed- len, dock högst 90000 kronor, ställes till lantbruksstyrelsens förfogande för att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande av styrelsen användas för fiskeri— näringens främjande.

Frågan huruvida och i vad mån skatt bör utgå för bensin, förbrukad inom sjötrafiken, rörer grunderna för automobilskatternas uttagande och torde således falla utom de sakkunnigas bedömande. Med godtagande av ovannämnda princip beträffande de från sjötrafiken inflytande bensin—

• Sida 39
•  Original

skattemedlen synes Spörsmålet om finansieringen av vägväsendet och det- samma närstående företeelser icke röna inflytande av det sätt, på vilket nämnda del av bensinskatterna användes. Huruvida densamma göres till föremål för individuell eller kollektiv restitution, är för vägväsendet likgil- tigt. De sakkunniga hava intet att erinra mot att, i den mån bensinskatt uttages av sjötrafiken, skattemedlen användas så, att fiskerinäringen erhåller restitution för de från densamma härflytande skattemedlen samt skälig gottgörelse i den mån skada vållats fisket genom motorbåtstrafik, samt att återstoden av de från sjötrafiken influtna skattemedlen användes i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande regler till byggande och underhåll av hamnar och farleder, som tjäna den sjötrafik, däri bensinen förbrukats.

2. Övervakning av väghållning och trafik samt åtgärder för trafiksäkerhetens främjande.

De anslag, som i förevarande avseende för närvarande, eller alltså enligt riksstaten för 1936/1937, utgå av automobilskattemedel, äro följande:

a) till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens väg-, bro- och vägtrafikinspek— tion m. m. 213 500 kronor,

b) till vägorganisationen i länen 584 600 kronor,

c) till vissa forsknings— och undersökningsarbeten 130 000 kronor,

d) till statens väginstituts nybyggnad 250 000 kronor,

e) till vissa kostnader för statspolisorganisationen 582 600 kronor samt

f) till bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande 50 000 kronor.

Sammanlagt utgår alltså för ifrågavarande ändamål något över 1.8 miljo— ner kronor av automobilskattemedel.

Beträffande kostnaderna för statens tillsyn å själva väghållningen synas desamma i viss mån kunna betecknas såsom väghållningskostnader. De sakkunniga erinra om att vägdistriktens förvaltningskostnader av ålder ansetts böra inräknas i bidragsberättigad kostnad för väghållning. Såsom av det ovan sagda torde framgå är de sakkunnigas mening att detsamma bör gälla städernas utgifter för förvaltning av det bidragsberättigade gatu— och vägnätet. Den statliga övervakningen är ock ett så nödvändigt komple— ment till statsbidragen att finansieringen av verksamheten synes böra ske med anlitande av samma inkomstkälla som den varav statsbidragen utgå. Detta gäller emellertid endast i den mån man kan särskilja ifrågavarande förvaltningsutgifter från andra sådana. Därför lärer knappast vara lämp- ligt att med automobilskattemedel täcka någon del av kostnaderna för läns- styrelsernas verksamhet i vidare mån än vad som kan anses vara förhållan- det genom att kostnaderna för vägorganisationen i länen, d. v. s. avlöningen till vägingenjörerna och deras biträden samt utgifter för deras resor och

• Sida 40
•  Original

expenser, efter avdrag av inkomster, som inflyta till statsverket för deras förrättningar, på sätt nu sker gäldas av automobilskattemedel.

Väginstitutets verksamhet och övriga nämnda forsknings- och undersök- ningsarbeten torde kunna anses vara av sådan betydelse för landets väg- väsende, att intet kan vara att invända mot automobilskattemedlens använd- ning för detta ändamål. För andra forskningsarbeten än väginstitutets torde för framtiden kunna beräknas ett mindre anslag.

Vad angår frågan om automobilskattemedels användning för kostnader för övervakning av trafiken å vägar och gator och speciella åtgärder för tra— fiksäkerhetens främjande finna de sakkunniga försiktighet böra iakttagas. Här gäller oftast att verksamheten ingår blott som ett led i den allmänna ordningens upprätthållande, en uppgift som sedan gammalt åvilat stat och kommuner. I den mån en uppkommen merkostnad för detta ändamål uppenbarligen beror på motorfordonstrafiken, bör emellertid hinder ej anses möta att av automobilskattemedel lämna bidrag till verksamheten. Så torde vara förhållande med statspolisorganisationen, och de sakkunniga hava jämväl i förut avgivet yttrande tillstyrkt användning i viss omfatt- ning av automobilskattemedel för denna organisation. Vidare lärer det- samma kunna sägas om den nyligen inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inrättade vägtrafikbyrån. Kostnaderna för registrering av motorfordon och för besiktningsmännens arbete skulle visserligen även kunna hänföras hit, men dessa kostnader täckas lämpligen, på sätt nu sker, genom upptagande av särskilda avgifter. Däremot finna de sakkunniga alltför vanskligt att i fråga om kostnader för ordningspolis i allmänhet söka särskilja någon av motorfordonstrafiken föranledd andel. Erforderlig propagandaverksamhet till främjande av trafiksäkerheten torde böra understödjas med statsbidrag av automobilskattemedel. På sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrat i utlåtande över ovan omförmälda, av Stockholms stad gjorda underdåniga framställning, synes emellertid fördelaktigt att denna propagandaverksam- het är centraliserad till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Statsbidrag för ändamålet torde därför böra utgå endast i form av bidrag till denna förening.

Den här lämnade redogörelsen för särskilda ändamål vid sidan av väg- hållning, vilka kunna ifrågasättas till bidrag av automobilskattemedel, är icke avsedd att vara någon uttömmande eller slutgiltig behandling av ämnet från de sakkunnigas sida. Till frågan om de utgifter, som trafiken i över— vaknings— och kontrollhänseende förorsakar och som föranledas av åtgärder för ökad trafiksäkerhet, torde de sakkunniga framdeles få återkomma, sedan väg— och vattenbyggnadsstyrelsen slutfört den hos styrelsen pågående undersökningen rörande åtgärder för trafiksäkerhet i fall då järnväg och väg korsa varandra. De sakkunniga förmena emellertid att, enär den del av automobilskattemedlen, som för ifrågavarande ändamål möjligen kan

• Sida 41
•  Original

komma att anslås, icke torde kunna bliva av sådan storlek att reglerna för bidragstilldelningen i övrigt därav väsentligen påverkas, den omständighet att utredningen i förevarande detalj ännu ej kunnat slutföras, lika litet som ovan påpekade ofullständighet i kapitlet om de enskilda vägarna, bör hindra att redan nu de huvudsakliga riktlinjerna för automobilskattemed— lens fördelning göras till föremål för prövning.

• Sida 42
•  Original

III Fördelning av automobilskattemedlen.

Enligt nu gällande regler för automobilskattemedlens fördelning å olika ändamål utgå i första hand en del av bidraget till vägdistriktens underhålls- kostnader (30-procentbidraget), bidragen till nyanläggningar av allmänna och enskilda vägar på landsbygden samt bidragen till särskilda ändamål vid sidan av den egentliga väghållningen och vissa andra speciella eller tillfälliga bidrag. Härefter delas återstoden av skattemedlen mellan städer och landsbygd, därvid landsbygden bekommer 4 gånger mer än städerna. Ovan har berörts hur städernas andel uppdelas i två summor, av vilka den större utdelas till städerna i förhållande till vad från dem influtit i automo- bilskatt samt den mindre fördelas å särskilda väg- och gatuföretag inom städerna. Av landsbygdens andel frånskiljas 15 procent, som fördelas mellan länen efter deras olika behov av omläggning och förbättring av vägar (länens utjämningsandelar) och vidare en del av bidraget till väg- distriktens underhållskostnader (öö-procentbidraget) ävensom erforderligt belopp för utjämning enligt särskilda regler av vägskatten mellan distrik- ten. Återstoden av landsbygdens andel (länens ordinarie andelar) skall användas till omläggning och förbättring av vägar och fördelas mellan länen i förhållande till storleken av de medel, som i automobilskatt influtit från de olika länens landsbygd.

De anslag, som röna starkaste inflytande av växlingar från år till annat i automobilskattemedlens totalsumma, bliva alltså anslagen till städerna och till omläggnings- och förbättringsföretag på landsbygden.

Någon enhetlig princip torde icke ligga till grund för den nuvarande fördelningen. Att 30-procentbidraget till vägdistriktens underhållskost— nader satts före fördelning mellan landsbygd och städer, torde bero på att detta bidrag tidigare var tillförsäkrat vägdistrikten genom en bestämmelse av civillags karaktär och alltså skulle utgå med visst belopp utan hänsyn till det finansiella läget. I viss mån liknande grund kan åberopas för den förmånliga placeringen av bidragen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vägorganisationen i länen samt statspolisen. Sistnämnda bidrags placering före fördelningen mellan landsbygd ochnstäder kan vara motiverad även av att de ifrågavarande intressena icke närmast kunna hänföras till vare sig landsbygd eller städer. Detta skäl kan anföras jämväl beträffande vissa speciella anslag men knappast i fråga om anslagen till byggande av lands- vägar och till enskilda vägar. Endast i sällsynta undantagsfall har det

• Sida 43
•  Original

inträffat att sistnämnda båda anslag till någon del kommit städer till godo. Beträffande anslaget till enskild väghållning kunde möjligen göras gällande att detsamma ej heller avser vägdistriktens väghållning. Emellertid synes det intresse, som tillgodoses med detta anslag, stå det av vägdistrikten full- följda så nära, att anslaget kan hänföras till den grupp, som avser »lands— bygden». Att anslagen till ödebygdsvägar och tillfartsvägar till inlands- banan samt tillfälliga anslag till täckande av vissa av vägdistrikt upptagna lån ävensom till anläggning av någon viss enkel bygdeväg förlagts före fördelningen mellan landsbygd och städer torde måhända få tillskrivas mer formella än sakliga skäl.

Enligt de sakkunnigas mening bör från automobilskattemedlen först avskiljas den del, som kan beräknas hava influtit från sjötrafiken. Att de från denna trafik inflytande bensinskatterna, i den mån de ej återbäras till skattebetalarna, böra göras till föremål för >>kollektiv restitution» har ovan framhållits. De anslag, som för detta ändamål upptagas i riksstaten, kunna alltså sägas böra liksom restituerade medel utgå före den egentliga fördelningen av automobilskattemedlen.

Beträffande denna fördelning synas följande principer kunna uppställas: För att man ej vid fördelningen av de särskilda anslagen skall behöva göra ständigt återkommande jämförelser mellan landsbygdens och städer- nas behov, torde bidragen till städerna och bidragen till landsbygden i regel böra hållas särskilda i olika anslag. Ett undantag från denna regel må emellertid medgivas i fråga om speciellt anslag till brobyggnader. Detta undantag är motiverat av ändamålet med anslaget samt av det förhållande att understundom bron bygges av vägdistrikt och stad gemensamt.

Man erhåller alltså tre huvudgrupper av anslag nämligen dels anslag till vägdistriktens väghållning och till enskilda vägar (landsbygden), dels anslag till städernas väg— och gatuhållning, dels ock anslag till ändamål, som icke kunna hänföras närmast till vare sig landsbygd eller städer, till vilken sistnämnda grupp räknas även det för landsbygd och städer gemensamma brobyggnadsanslaget. Liksom man genom reglerna om statsbidragens för- delning mellan olika vägdistrikt och olika städer tager hänsyn till samfärd- selns intressen såväl som till de skilda distriktens respektive städernas eko- nomiska bärkraft, böra motsvarande synpunkter här tillgodoses, då det gäller en jämförelse mellan samtliga städer, å ena, och samtliga vägdistrikt, å andra sidan. Detta kan ske vid bestämmandet av storleken av varje särskilt anslag till städer eller landsbygd eller ock genom en procentuell uppdelning mellan städer och landsbygd av de dem tillkommande automo- bilskattemedlen. En dylik procentuell uppdelning lämpar sig emellertid icke väl där fråga är om anslag, vilkas belopp såvitt möjligt ej böra röna inflytande av växlingarna i totala tillgången å automobilskattemedel. Så är förhållandet med anslagen till städernas och vägdistriktens underhållskost- nader. Underhållsbidragen till vägdistrikten skola enligt de för dem nyligen

• Sida 44
•  Original

fastställda reglerna fortfarande bestämmas efter verkliga underhållskost— naderna. Enligt de sakkunnigas här framlagda förslag skulle detsamma i princip gälla även städernas underhållsbidrag. Det sätt, på vilket under— hållsbidragen sålunda skulle bestämmas, medger föga utrymme för någon hänsyn till det inbördes förhållandet mellan vägdistrikts och städers ekono- miska bärkraft. Den utjämning, som statsbidragen härutinnan böra åstad— komma, kan emellertid ske tillräckligt effektivt genom fördelningen av övriga statsbidrag till städer och landsbygd. Beträffande dessa finnes näm— ligen för en procentuell fördelning intet sådant hinder som i fråga om underhållsbidragen. Fördelningen mellan landsbygd och städer synes alltså böra verkställas så, att sedan underhållsbidragen först utgått, resten av de för landsbygd och städer disponibla medlen delas enligt en fastställd pro- centsats. En sådan fördelning står i god samklang därmed att underhållet av befintliga kommunikationsleder i allmänhet är ännu nödvändigare än nybyggnader och förbättringar och därför icke kan göras beroende av de ekonomiska konjunkturerna. .

De anslag, som icke hänföra sig närmast till vare sig städer eller lands- bygd, böra tydligen hållas utanför fördelningen mellan dem. Fråga uppstår då huruvida dessa anslag skola förläggas i förmånsordning före den nämnda procentuella fördelningen eller vid sidan av densamma, så att, sedan till- delningen till underhållet skett, av återstoden viss procent tillfaller städerna, viss procent landsbygden och viss procent övriga ändamål. Man kan natur- ligtvis tänka sig att av dessa senare ändamål vissa läggas i paritet med underhållsbidragen eller i vart fall före den procentuella fördelningen, medan andra få deltaga i densamma. Vad som härutinnan skulle vara avgörande är dels det ifrågavarande intressets vikt men dels också den synpunkt, huruvida anslaget lämpligen kan till beloppet variera med auto— mobilskattemedlens totalsumnia. En dylik växling bör man söka undvika, då fråga är om bidragsbehov av jämförelsevis ringa storlek såsom t. ex. bidraget till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, eller om sådana statens kostnader, som prövats höra i sin helhet eller till viss del gäldas med automobilskattemedel, såsom fallet är beträffande anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vägorganisationen i länen, statspolisen och väginstitutet. Med hänsyn till totala beloppet av de bidrag till särskilda ändamål vid sidan av väghållning, om vilka här är fråga, torde kunna anses att om såsom nu är fallet, samtliga dessa bidrag placerades före den pro- centuella fördelningen, detta icke i synnerlig män skulle inverka på tilldel- ningen till städerna eller landsbygden.

Beträffande användningen av städernas andel få de sakkunniga hänvisa till vad ovan under II B sagts.

Inom landsbygdens andel skulle falla anslagen till skatteutjämning mellan vägdistrikten, till nyanläggning av landsvägar, ödebygdsvägar, tillfarts- vägar till inlandsbanan och, sedan dessa färdigbyggts, tillfartsvägar till

• Sida 45
•  Original

fjällområden, ävensom anslagen till enskilda vägar, till vägbanebeläggningar samt till omläggnings- och förbättringsföretag. Någon inbördes ordning mellan dessa anslag lärer icke behöva fastställas i vidare mån än att det angives, vilket anslag som skall ligga sist i förmånsrätt och alltså huvud- sakligen vidkännas växlingarna i automobilskattemedlens totalbelopp. Enligt de sakkunnigas förmenande bör detta alltjämt liksom hittills vara anslaget till omläggnings- och förbättringsföretag, eller alltså de länsfonderna till- fallande medlen. Det sagda innebär naturligtvis icke att man vid bestäm- mandet av samtliga de övriga anslagens storlek skulle taga hänsyn blott till föreliggande behov och icke till den beräknade tillgången å automobil- skattemedel. Endast skatteutjämningsbidraget följer vissa fastställda och på dess storlek inverkande regler. De övriga anslagen böra rättas i viss mån efter storleken av landsbygdens totala andel.

Vad slutligen angår den procentuella uppdelningen mellan landsbygd och städer av de automobilskattemedel, som återstå sedan underhållsbidragen utgått och tilldelning skett till de övriga ändamål, som skola tillgodoses före nämnda uppdelning, så hava de sakkunniga icke funnit skäl att frångå den nuvarande fördelningsgrunden.

I enlighet med det anförda föreslå de sakkunniga alltså följande ordning för automobilskattemedlens fördelning:

Sedan de medel, som restitueras, frånräknats, avskiljes den del av med- len, som kan anses härröra från sjötrafik (anslagen till fiskerinäringen och till mindre hamnar och farleder).

Därefter gäldas med lika rätt bidragen till vägdistriktens och städernas underhållskostnader (inklusive vinterväghållningskostnader), det särskilda bidraget till brobyggnader samt bidragen till kostnader för väg- och vatten- byggnadsstyrelsen, vägorganisationen i länen, väginstitutet, vissa forsk- nings— och undersökningsarbeten samt statspolisen ävensom till national— föreningen för trafiksäkerhetens främjande.

Av återstoden tillfalla 20 procent städerna och 80 procent landsbygden. Fem procent av städernas andel ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att användas till utjämning mellan städerna samt till brådskande byggnads- företag. Resten av städernas andel fördelas mellan städerna enligt behovs— principen för att användas till bidragsberättigade väg- och gatubyggnads— företag.

Av landsbygdens andel utgå i första hand anslagen till utjämning av vägdistriktens skattebörda, till nyanläggning av landsvägar, till byggande av ödebygdsvägar och av tillfartsvägar till inlandsbanan, respektive till- fartsvägar till fjällområdena, ävensom anslagen till enskilda vägar och till beläggningar av vägbana.

Av återstoden av landsbygdens andel användas 10 procent till brådskande vägföretag och 90 procent fördelas mellan länsfonderna efter behovsprin- cipen för att användas till omläggnings- och förbättringsarbeten.

• Sida 46
•  Original

I den härvid fogade bilagan nr IV hava de sakkunniga sökt med siffror belysa, hur de sakkunnigas förslag skulle komma att verka beträffande automobilskattemedlens fördelning. De sakkunniga hava därvid uppgjort dels en tablå (A) för budgetåret 1937/1938, under vilket år rensningen av underhållskontot och sammanslagningen av underhållsbidragets båda delar, 55- och 30-procentbidragen, enligt de sakkunnigas mening skulle genom- föras, dels en tablå (B) beträffande fördelningen under vart och ett av de tre därpå följande budgetåren, under vilken tid det förskott av automo- bilskattemedel skulle återgäldas, som använts för den budgettekniska finan- sieringen av berörda sammanslagningsåtgärd, dels ock en tablå (C) avseende fördelningen, sådan densamma enligt förslagen skulle bliva, sedan de sär- skilda, av själva övergången till det nya systemet föranledda förhållandena ej längre inverka.

Vad angår de, efter avdrag av restituerade belopp, till fördelning till- gängliga medlen hava de sakkunniga beträffande budgetåret—1937/1938 räknat med att 108 miljoner kronor inflyta under sistnämnda budgetår samt ökat nämnda belopp med ovan omförmälda förskott, medan tillgång- arna beträffandc de övriga budgetåren, med hänsyn till hittills gjorda erfa- renheter, antagits komma att utgöra i medeltal under åren 1938/1939— 1940/1941 110 miljoner kronor och år 1941/1942 115 miljoner kronor.

Vägdistriktens underhållskostnader hava i 1937/1938 års stat upptagits till det antagliga beloppet av 1936 års verkliga kostnader, 63 miljoner kronor, vilken siffra använts även till grund för beräkningen av det extra 30-pro- centbidraget, som skulle upptagas för genomförandet av ovanberörda sam— manslagningsåtgärd. Detta extra bidrag skulle visserligen utgå å verkliga kostnaderna under år 1937 men den möjligen uppkommande skillnaden mellan 1936 och 1937 års verkliga kostnader har här icke ansetts kunna med tillräcklig grad av sannolikhet beräknas. De sakkunniga hava vid tablåernas uppgörande ansett sig kunna bortse från den relativt obetydliga ökning av underhållsbidragen, som föranledes av att dessa bidrag beträf- fande Ödebygds- och vissa andra vägar utgå efter något högre procentsats än i fråga om landsvägar.

I tablåerna B och C hava underhållskostnaderna upptagits till 48 mil- joner respektive 54 miljoner kronor med hänsyn till att underhållskontot då enligt de sakkunnigas förslag bör vara befriat från kostnader för halv- permanenta beläggningar och smärre vägförbättringsarbeten men att å andra sidan kostnaderna för egentligt vägunderhåll, vilka för år 1935 utgjort omkring 45.3 miljoner kronor, på sätt ovan nämnts, torde komma att öka med åren. (Att siffran för år 1936 blivit så hög som 48.8 miljoner kronor har antagits bero på tillfälliga omständigheter, varför de sakkunniga icke lagt denna siffran till grund för beräkningen.)

Även städernas underhållskostnader, vilka för första tiden beräknats till 4 miljoner kronor om året, torde småningom komma att stiga, vadan

• Sida 47
•  Original

i sista tablån (C) bidraget till dessa kostnader höjts från 3.4 till 4 miljoner kronor.

Det särskilda anslaget till beläggningar av vägbana har i de båda första tablåerna upptagits till blott 8 respektive 10 miljoner kronor. De sakkun- niga hava därvid tagit i betraktande att övergångsårens stater bliva belas- tade med extra utgiftsposter för systemförändringarnas förverkligande. I tablå C, som avser ett normalt budgetår, är anslaget höjt till 13 miljoner kronor.

Beloppen av övriga ifrågakommande bidrag hava upptagits i huvudsak- lig överensstämmelse med senaste riksdagspetita (bidraget till statspolis- organisationen till löpande budgetårets siffra). Eventuella bidrag till en eller annan särskilt angiven väg i rikets nordliga gränstrakter hava de sak- kunniga ansett sig kunna lämna utom räkningen.

Av vad de sakkunniga ovan anfört torde framgå, att man enligt de sak- kunnigas mening kan för framtiden behöva räkna med, utöver i tablåerna beräknade belopp, dels viss restitution till fiskerinäringen dels ock vissa bidrag till underhåll av enskilda vägar samt måhända även till kostnader för övervakning och kontroll å trafiken och åtgärder för ökad trafik- säkerhet.

Vid olika tillfällen har den åsikt gjort sig gällande att man borde under tider av gynnsamma ekonomiska konjunkturer, då tillfällen till arbets- anställning inom näringslivet äro goda och automobilskattemedel inflyta rikligare, inskränka de allmänna vägarbetena till vad som påkallas av ett mer trängande behov samt reservera därigenom uppkommande besparingar för användning framdeles under tryckta konjunkturer till hindrande av arbetslöshet genom vägarbeten i större omfattning.

I skrivelse den 19 augusti 1936 till dåvarande statsministern hava de sakkunniga betecknat nämnda åsikt såsom en uppenbarligen god princip för folkförsörjning och allmän hushållning samt tillika framhållit huru- som de sakkunnigas i utlåtande den 11 december 1935 — i huvudsak åter- givit i 1936 års statsverksproposition, sjätte huvudtiteln sid. 112 och föl— jande —— framlagda förslag om åtgärder till lättande av vägdistriktens skuldbörda är ägnat att förverkliga tanken att medel, som inflyta under en högkonjunktur och då ej nödvändigtvis behöva tagas i anspråk för andra ändamål, böra användas till gäldande av kostnader för vägarbeten under sämre tider. I skrivelsen den 19 augusti 1936 hava de sakkunniga emeller- tid erinrat att den praktiska tillämpningen av nämnda princip är beroende på, bland annat, omfattningen av de behov, som böra tillgodoses med bidrag av automobilskattemedel, innan sådana medel avsättas till en fond för framtida ändamål, samt såsom dylika behov angivit främst det nödiga väg- underhållet och de vägbyggnader, vilka ur trafiksynpunkt ej kunna få anstå, ävensom vägdistriktens behov att utfå de statsbidrag, som distrikten

• Sida 48
•  Original

>>t'örskotterat». Dessa förskott uppgingo enligt i slutet av förra året av de sakkunniga verkställda undersökningar till cirka 36 miljoner kronor, därav den vida övervägande delen eller omkring 261/2 miljoner kronor belöpte på länsfonderna. Enligt inhämtade upplysningar torde dylika förskott av länsfondsmedel för närvarande uppgå till omkring 25 miljoner kronor. Utbetalningen av dessa bidrag från länsfonderna måste alltså under den närmaste framtiden ställa stora krav på tilldelning till dessa fonder. Vid en jämförelse mellan ovannämnda resultat av behovsinventeringarna och de nu av de sakkunniga uppgjorda tablåerna torde emellertid framgå att bidragstill-delningen måste antagas på grund av den begränsade medeltill— gången ännu länge bliva så ringa att, jämväl bortsett från de förskotterade beloppen, endast någon del av de under den avsedda tioårsperioden erfor- derliga vägföretagen kan under densamma komma till utförande.

Även om, på sätt här ovan inledningsvis yttrats, automobilskattemedlen tills vidare någorlunda förslå till de mest trängande behoven av statsbidrag till vägväsendet och detsamma närstående ändamål, kunna dessa medel således icke beräknas lämna något överskott för fondering. Skulle ökad byggnadsverksamhet krävas för tillgodoseende av anspråk å en hastigare förbättring av vägnätet eller åtgärder för ökad trafiksäkerhet, måste enligt de sakkunnigas mening åtgärd vidtagas till höjning av statens för vägän- damål avsedda inkomster.

De sakkunniga anse alltså att, därest ej beloppet av automobilskatte- medlen väsentligen ökar i storlek utöver vad som kan beräknas på grund- val av nu gällande regler för beskattningen, den i och för sig önskvärda fonderingen av sådana medel för framtida behov icke kan för närvarande förverkligas.

De sakkunniga bifoga förslag till ändringar i 1936 års förordning angå— ende statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket och i kungörelsen med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av nämnda förordning ävensom till ny förordning om fördelning av automobilskattemedel (Bila- gorna nr V: 1—4). Någon särskild kungörelse med bestämmelser om tillämpningen av sistnämnda förordning synes näppeligen erforderlig. Vad av 1936 års motsvarande kungörelse (nr 467) skulle kvarstå torde, om de sakkunnigas förslag godtagas, vara endast föreskrifterna i 5 1 st. 2 och 5 3 sista punkten. Förklaring att dessa bestämmelser alltjämt skola följas lärer kunna meddelas t. ex. i övergångsbestämmelser.

Att de sakkunniga icke avgivit något förslag till »anvisningar» beträf- fande beräkningen av de till städerna utgående statsbidragen beror på att de sakkunniga, såsom förut nämnts, anse lämpligast att väg- och vatten- byggnadsstyrelsen utarbetar förslaget härutinnan i samband med föreskrif— ter rörande städernas bokföring. Anvisningarna, rörande vilkas innehåll de sakkunniga emellertid här ovan (sid. 50) gjort vissa uttalanden, skulle

• Sida 49
•  Original

enligt de sakkunnigas tanke fastställas av Kungl. Maj:t och införas efter motsvarande anvisningar beträffande vägdistrikten i bilaga till kungörelsen angående tillämpningen av förordningen angående statsbidragen. Den del av anvisningarna, som avser vägdistrikten, torde tarva viss omarbetning. Även härutinnan lärer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bäst kunna lämna förslag. Emellertid hava de sakkunniga ansett sig icke böra underlåta att föreslå sådana ändringar i anvisningarna, som föranledas av de sakkun- nigas förslag om underhållskontots befriande från poster avseende förbätt- ringsarbeten. I samband härmed föreslå de sakkunniga överflyttning till anvisningarna från tillämpningskungörelsen (1936 nr 466) av de i den- samma 5 1 mom. 2 andra stycket och ä 4 mom. 2 förekommande bestäm- melserna, vilka systematiskt sett höra närmast samman med det innehåll, anvisningarna skulle erhålla. I anvisningarnas rubrik synes sådan ändring böra ske, att därav framgår att icke blott underhållskostnader avses.

I bilaga V: 5 föreslå de sakkunniga vissa smärre, med förslagen i övrigt sammanhängande ändringar i kungörelsen angående bidrag av till väg- underhåll avsedda statsmedel för utförande av varaktig beläggning av vägbana.

Slutligen må framhållas, att med de föreslagna ändrade grunderna för bidragstilldelningen icke avses att åvägabringa någon omläggning beträf- fande nu gällande ordning för redovisning av automobilskattemedlens spe- cialbudget. I enlighet härmed förutsättes, att ett särskilt anslag skall upp- föras å riksstaten för den städerna jämlikt 1 & tredje stycket i den före- slagna förordningen om fördelning av nämnda skattemedel tillkommande procentuella andelen ävensom att de i 3 5 andra och tredje styckena i samma förordning omförmälda delarna av landsbygdens andel av skatte- medlen skola redovisas a ett härför särskilt uppfört riksstatsanslag.

• Sida 50
•  Original

• Sida 51
•  Original

Omläggnings- och förbättringsarbeten.

A. Rikshuvudvägar.

Inventering av vägbyggnadsbehouet för tioårsperioden 1937—1946.

Bilaga I:1.

. Hel- eller .. Stats— Län byggåtgärder 111335;ng bygiiiåder ohdtziliiiltli'såiirg Summa tåiodråg Kr, Kr_ Kr, Kr. Kr. Kr.

Stockholms ......... 10 880 000 6 747 000 1 565 000 1 542 000 20 734 000 18 660 000 Uppsala ............... 3 590 000 5 545 000 290 000 220 000 9 645 000 8 680 000 Södermanlands . ... 1 860 000 3 630 000 228 000 235 000 5 953 000 5 360 000 Östergötlands ....... 4 140 000 5 979 000 411 000 153 000 10 683 000 9 610 000 Jönköpings ......... — 5 350 000 — —— 5 350 000 4 820 000 Kronobergs ......... 1 603 000 1 281 000 218 000 115 000 3 217 000 2 900 000 Kalmar ............... 4 623 000 5 590 000 — 296 000 10 509 000 9 460 000

Gotlands ............. — _ — — — — Blekinge ............. 1 314 000 3 526 000 99 000 230 000 5 169 000 4 650 000 Kristianstads . . . . . . . 1 712 000 2 080 000 — 342 000 4 134 000 3 720 000 Malmöhus ............ 1 723 000 2 846 000 20 000 566 000 5 155 000 4 640 000 Hallands ............. 2 595 000 3 733 000 346 000 599 000 7 273 000 6 550 000 Göteborgs o. Bohus 6 061 000 8 436 000 — 675 000 15 172 000 13 650 000 Älvsborgs ............ 7 147 000 6 447 000 1 276 000 779 000 15 649 000 14 080 000 Skaraborgs ......... 3 605 000 4 298 000 178 000 215 000 8 296 000 7 470 000 Värmlands .......... 4 216 000 2 705 000 500 000 345 000 7 776 000 6 990 000 Örebro ............... 3 990 000 4 759 000 384 000 716 000 9 849 000 8 860 000 Västmanlands ...... 1 241 000 2 626 000 98 000 178 000 4 143 000 3 730 000 Kopparbergs ....... 2 321 000 1 780 000 320 000 121 000 4 542 000 4 090 000 Gävleborgs .......... 4 099 000 1 840 000 317 000 285 000 6 541 000 5 890 000 Västernorrlands ... 7 332 000 3 468 000 4 379 000 929 000 16 108 000 14 490 000 Jämtlands ............ 992 000 354 000 94 000 73 000 1 513 000 1 360 000 Västerbottens ....... 3 145 000 173 000 734 000 335 000 4 387 000 3 950 000 Norrbottens ......... 2 352 000 1 200 000 1 650 000 225 000 5 427 000 4 880 000 Summa 80 541 000 84 393 000 13 107 000 9 174 000 187 215 000 168 490 000

• Sida 52
•  Original

Inventering av uägbyggnadsbehovet för tioårsperioden 1937—1946.

A. Rikshuvudvägar.

Nybyggnadsarbeten.

Bilaga 1: 2.

Län

Våg- byggnader

Kr.

Hel- eller- halvperm. belägga.

Kr,

Bro- byggnader

Kr.

Marklösen och intrång

Kr.

Summa

Kr.

Stockholms Uppsala ............... Södermanlands östergötlands ....... Jönköpings Kronobergs ......... Kalmar ............... Gotlands ............. Blekinge ............. Kristianstads ....... Malmöhus ............ Hallands ............. Göteborgs o. Bohus Älvsborgs ............ Skaraborgs .......... Värmlands Örebro Västmanlands ...... Kopparbergs ....... Gävleborgs .......... Västernorrlands Jämtlands ............ Västerbottens ....... Norrbottens ......... Summa 2 204000

499 000 291 000

908 000

2 021 000

1 123 000 891 000

1 368 000

65 000 103 000

60 000

1318000

4700000

1 190000

4 230 000

• Sida 53
•  Original

B. Länshuvudvägar.

Inventering av viigbyggnudsbehouet för tioårsperioden 1937—1946.

Bilaga 1: 3.

Omläggnings- och förbättringsarbeten.

Väg— 2:11; ill—låt!. Bro- Marklösen Summa lättretlig-g Län byggnader lJelz'liJggn.. byggnader och intrång 85 % Kr. Kr. Kr, Kr. Kr. Kr. Stockholms ......... 9 886 000 4 124 000 992 000 2 061 000 17 063 000 14 500 000 Uppsala ............... 4 840 000 1 530 000 515 000 310 000 7 195 000 6 120 000 Södermanlands . . .. 7 006 000 3 283 000 677 000 618 000 11 583000 9 850 000 östergötlands ....... 4 492 000 2 483 000 52 000 68 000 7 095 000 6 030 000 Jönköpings ......... 5 556 000 362 000 _ 194 000 658 000 6 770 000 5 760 000 Kronobergs ......... 6 930 000 2 815 000 328 000 627 000 10 700 000 9 100 000 Kalmar ............... 2 426 000 1 365 000 30 000 219 000 4 040 000 3 430 000 Gotlands ............. 1 237 000 1 885 000 — 110 000 3 232 000 2 750 000 Blekinge ............. 40 000 2 629 000 —— _ 30 000 2 699 000 2 290 000 Kristianstads ....... 6102 000 7 581 000 486 000 938 000 15107 000 12 840 000 Malmöhus ............ 4 027 000 2 140 000 377 000 416 000 6 960 000 5 920 000 i Hallands ............. 2 950 000 1 450 000 320 000 255 000 4 975 000 4 230 000 : Göteborgs o. Bohus 5 088 000 3 565 000 1 148 000 939 000 10 740 000 9 130 000 Älvsborgs ............ 7 573 000 2 895 000 1 052 000 893 000 12 413 000 10 550 000 ' Skaraborgs .......... 10 045 000 2 410000 488 000 667 000 13 610 000 11 570 000 ' Värmlands .......... 7 174 000 4 007 000 889 000 824 000 12 894000 10 960 000 Örebro ............... 7 886 000 3 390 000 955 000 1 152 000 13 383 000 11 380 000 Västmanlands ...... 3 123 000 2 414 000 120 000 379 000 6 036 000 5 130000 Kopparbergs ....... 8 892 000 4 009 000 1 010 000 315 000 14 226 000 12 090 000 Gävleborgs .......... 12 416 000 2 847 000 1 771 000 840 000 17 874 000 15 190 000 Västernorrlands ... 13 649 000 951 000 1 505 000 938 000 17 044 000 14 490000 Jämtlands ............ 13 463 000 1 112 000 2 469 000 486 000 17 530 000 14 900 000 Västerbottens ..... 14 245 000 574 000 1 110 000 584 000 16 513 000 14 040 000 Norrbottens ......... 17 050 000 1 922 000 4 431 000 985 000 24 388 000 20 730 000 Summa 176 096 000 61 743 000 20 919 000 15 312 000

274 070 000232 980 000

• Sida 54
•  Original

B. Länshuvudvägar.

Inventering av vägbyggnadsbehovet för tioårsperioden 1937—1946.

Bilaga I: 4.

N ybyggnadsarbeten. .. Hel- eller .. Stats- Län byglgiigader blågrå-”år:!" byggt-iida dölililöltciåenng Summa 215123 Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

Stockholms ......... 195 000 — — 30 000 225 000 190 000

Uppsala ............... — — —— — — »— Södermanlands .... 568 000 60 000 — 33 000 661 000 560 000

östergötlands ....... — — —- _ — — Jönköpings ......... 280 000 — 10 000 —— 290 000 240 000 Kronobergs ......... 420 000 20 000 10 000 — 450 000 380 000 Kalmar ............... 350 000 —— — — 350 000 300 000

Gotlands ............. — — — — —— — Blekinge ............. 280 000 ' — 20 000 — 300 000 260 000 Kristianstads ....... 512 000 727 000 55 000 102 000 1 396 000 1 190 000

Malmöhus ............ —— — — — '— ——

Hallands ............. — —— —— — —— ——

Göteborgs o. Bohus — — — —— — —

Älvsborgs ............ — — — — -— —

Skaraborgs .......... _ — — — — — Värmlands .......... 540 000 —— 326 000 — 866 000 740 000

Örebro ............... — — — —— . — — Västmanlands ...... 294 000 — 34 000 10 000 338 000 290 000 Kopparbergs ....... 460 000 — 21000 30 000 511 000 440 000 Gävleborgs .......... 12 000 -— — * — 12 000 10 000 Västernorrlands 1 314 000 144 000 115 000 — 1 573 000 1 330 000 Jämtlands ............ 1 097 000 —— —— — 1 097 000 * 930 000 Västerbottens ....... 72 000 — —— — 72 000 60 000 Norrbottens ......... 2 542 000 110 000 254 000 126 000 3 032 000 2 580 000

Summa 8 936 000 1 061 000 331 000 11 173 000

• Sida 55
•  Original

. C. Andra landsvägar. Inventering av vägbyggnadsbehovet för tioårsperioden 1937—1946.

Bilaga I: 5.

Omläggnings- och förbättringsarbeten.

Väg- 51:11; 211311. Bro- Marklösen Summa Essä-g Län byggnader beläjggnI byggnader och intrång 80 % Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

Stockholms ......... 11 078 000 1 619 000 582 000 1 505 000 14 784 000 11 830 000 Uppsala ............... 4 026 000 345 000 135 000 347 000 4 853 000 3 880 000 Södermanlands .. 7 984 000 52 000 375 000 767 000 9 178 000 7 340 000 Östergötlands ....... 462 000 — 139 000 35 000 636 000 510 000 Jönköpings ......... 6 414 000 56 000 93 000 514 000 7 077 000 5 660 000 Kronobergs ......... 6 315 000 132 000 212 000 658 000 7 317 000 5 860 000 Kalmar ............... 6 530 000 45 000 140 000 475 000 7 190 000 5 760 000 Gotlands ............. 1 257 000 85 000 52 000 119 000 1 513 000 1 210 000 Blekinge ............. 5 833 000 1 703 000 160 000 747 000 8 443 000 6 750 000 Kristianstads ....... 8 116 000 5 211 000 325 000 1 084 000 14 736 000 11 790 000 Malmöhus ............ 15 546 000 3 070 000 406 000 1 259 000 20 281 000 16 230 000 Hallands ............. 4 926 000 382 000 500 000 789 000 6 597 000 5 280 000 Göteborgs 0. Bohus 37 952 000 1 472 000 756 000 3 897 000 44 077 000 35 260 000 Älvsborgs ............ 10 471 000 432 000 3 041 000 976 000 14 920 000 11 940 000 Skaraborgs .......... 6 338 000 —— 252 000 475 000 7 065 000 5 650 000 Värmlands .......... 10 670 000 203 000 1 370 000 951 000 13 194 000 10 560 000 Örebro ............... 2 278 000 - 56 000 1 122 000 224 000 3 680 000 2 940 000 Västmanlands ...... 2 359 000 309 000 45 000 283 000 2 996 000 2 400 000 Kopparbergs ....... 6 586 000 — 761 000 111 000 7 458 000 5 970 000 Gävleborgs .......... 19 092 000 17 000 1 937 000 1 176 000 22 222 000 17 780000 Västernorrlands 6 775 000 —— 784 000 327 000 7 886 000 6 310 000 Jämtlands ............ 3 005 000 15 000 1 622 000 79 000 4 721 000 3 780 000 Västerbottens ....... 1 949 000 35 000 416 000 84 000 2 484 000 1 990 000 Norrbottens ......... 2 380 000 — 329 000 82 000 2 791 000 2 230 000

Summa 188 342 000 15 239 000 15 554 000 16 964 000 236 099 000 188 910 000

• Sida 56
•  Original

Inventering av vägbyggnadsbehovet för tioårsperioden 1937—19/1-6.

Bilaga 1: 6.

C. Andra landsvägar. . i

Nybyggnadsarbeten. ?

Väg- HEL eller Bro- Marklösen Stats— t

Län byggnader hglyperm. byggnader och intrång Summa bldrfg *

e aggn. 8" /a »

Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. K r. .

Stockholms ......... 2 781 000 281 000 93 000 670 000 3 825 000 3 060 000 11 Uppsala ............... 1 260 000 —— 60000 20 000 1 340 000 1 070000 Södermanlands ... 1 266 000 — — 47 000 1 313 000 1 050 000 östergötlands ....... 2 322 000 — 14 000 _ 2 336 000 1 870 000 Jönköpings ......... 2 384 000 — — — 2 384 000 1 910000 Kronobergs ......... 2 924 000 — 30 000 — 2 954 000 2 360 000 Kalmar ............... 868 000 —- _ 24 000 892 000 710 000 Gotlands ............. 126 000 — — — 126 000. 100 000 Blekinge ............. 1 981 000 — — 157 000 2 138 000 1 710 000 Kristianstads ....... 249 000 — — 50 000 22 000 321 000 260 000 Malmöhus ............ 520 000 — 186 000 — 706 000 560 000 Hallands . ............ 2 305 000 200 000 — 93 000 2 598 000 2 080 000 Göteborgs o. Bohus 9 817 000 — — 916 000 10 733 000 8 590 000 Älvsborgs ............ 5 321 000 —— 366 000 140 000 5 827 000 4 660 000 Skaraborgs .......... 1 210 000 — 72 000 104 000 1 386 000 1 110 000 Värmlands . ......... 1 910 000 — 810 000 193 000 2 913 000 2 330 000 Örebro ............... 797 000 — 13 000 —— 810 000 650 000 Västmanlands ...... 1 301 000 —— —— — 1 301 000 1 040 000 Kopparbergs ....... 1 902 000 — 129 000 20000 2 051 000 1 640 000 Gävleborgs .......... 4 863 000 —— 349 000 — 5 212 000 4 170000 Västernorrlands ... 4 701 000 52 000 2 193 000 2 000 6 948 000 5 560 000 Jämtlands ............ 3 980 000 — 594 000 4 000 4 578 000 3 660 000 Västerbottens ... 15 179 000 — — — 15 179000 12 140 000 Norrbottens ......... 3 599 000 — 1 850 000 150 000 5 599 000 4 480 000 Summa 73 566 000 6 809 000 2 562 000 83 470 000 66 770 000

• Sida 57
•  Original

Bilaga 1: 7.

Inventering av uägbyggnadsbehovet för tioårsperioden 1937—1946.

D. Ödebygdsvägar.

... Hel- eller _ 1 _ .. Stats- Vag- Bro Maiklosen Summa bidrag halvperm. ' . . byggnader beläggn. byggnader ochmtrang 90 %

Kr, Kr. Kr. . Kr. Kr.

Värmlands . 660 000 20 000 726 000 650 000 Kopparbergs ....... 333 000 150 000 483 000 430 000 Västernorrlands 1 589 000 158 000 1 747 000 1 570 000 Jämtlands 5 641 000 795 000 6 436 000 5 790 000 Västerbottens 6 126000 — — 6 126 000 5 510 000 Norrbottens ......... 6 876 000 1 644 000 243 000 8 763 000 7 890 000

Summa 21 225 000 2 767 000 289000 24 281 000 21 840 000

• Sida 58
•  Original

Inventering av vägbyggnadsbehovet för tioårsperioden 1937—1946.

Bilaga 1: 8.

Rikshuvudvägar, länshuvudvägar och andra landsvägar.

Summa omläggnings- och förbättringsarbeten.

_ Väg- Såtpålår Bro— Marklösen Summa Stats- Lan byggnader belägga. byggnader och mtrang bidrag Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

Stockholms ......... 31 844 000 12 490 000 3 139 000 5 108 000 52 581 000 44 990 000 Uppsala ............... 12 456 000 7 420 000 940 000 877 000 21 693 000 18 680 000 Södermanlands . 16 850 000 6 965 000 1 280 000 1 620 000 26 715 000 22 550 000 Östergötlands ....... 9 094 000 8 462 000 602 000 256 000 18 414 000 16 150 000 Jönköpings ......... 11 970 000 5 768 000 287 000 1 172 000 19 197 000 16 240 000 Kronobergs ......... 14 848 000 4 228 000 758 000 1 400 000 21 234 000 17 860 000 Kalmar ............... 13 579 000 7 000 000 170 000 990 000 21 739 000 18 650 000 Gotlands ............. 2 494 000 1 970 000 52 000 229 000 4 745 000 3 960 000 Blekinge ............. 7 187 000 7 858 000 259 000 1 007 000 16 311 000 13 690 000 Kristianstads ....... 15 930 000 14 872 000 811 000 2 364 000 33 977 000 28 350 000 Malmöhus ............ 21 296 000 8 056 000 803 000 2 241 000 32 396 000 26 790 000 Hallands ............. 10 471 000 5 565 000 1 166 000 1 643 000 18 845 000 16 060 000 Göteborgs 0. Bohus 49 101 000 13 473 000 1 904 000 5 511 000 69 989 000 58 040 000 Älvsborgs ............ 25 191 000 9 774 000 5 369 000 2 648 000 42 982 000 36 570 000 Skaraborgs .......... 19 988 000 6 708 000 918 000 1 357 000 28 971 000 24 690 000 Värmlands .......... 22 060 000 6 915 000 2 759 000 2 120 000 33 854 000 28 510 000 Örebro ............... 14154 000 8 205 000 2 461 000 2 092 000 26 912 000 23 180 000 Västmanlands ...... 6 723 000 5 349 000 263 000 840 000 13 175 000 11 260 000 Kopparbergs ....... 17 799 000 5 789 000 2 091 000 547 000 26 226 000 22 150 000 Gävleborgs .......... 35 607 000 4 704 000 4 025 000 2 301 000 46 637 000 38 860 000 Västernorrlands 27 756 000 4 419 000 6 668 000 2 194 000 41 037 000 35 290 000 Jämtlands ............ 17 460 000 1 481 000 4 185 000 638 000 23 764 000 20 040 000 Västerbottens . ...... 19 339 000 782 000 2 260 000 1 003 000 23 384 000 19 980 000 Norrbottens ......... 21 782 000 3 122 000 6 410 000 1 292 000 32 606 000 27 840 000

Summa 444 979 000 161 375 000 49 580 000 41 450 000 697 384 000 590 380 000

• Sida 59
•  Original

Bilaga I: 9.

Inventering av vägbyggnadsbehovet för tioårsperioden 1937—1946.

Rikshuvudvägar, länshuvudvägar, andra landsvägar och

ödebygdsvägar. Summa nybyggnadsarbeten. _ Väg- Såtpii'lår Bro- Markliigen Summa Stats- Lan byggnade r beläggn. ' byggnader och mtrang bldrag Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

Stockholms ......... 2 976 000 281 000 93 000 700 000 4 050 000 3 250 000 Uppsala ............... 1 260 000 — 60 000 20 000 1 340 000 1 070 000 Södermanlands .... 1 834 000 60 000 _ 80 000 1 974 000 1 610 000 Östergötlands ....... 2 322 000 —— 14 000 — 2 336 000 1 870 000 Jönköpings ......... 2 664 000 —— 10 000 — 2 674 000 2 150 000 Kronobergs ......... 3 344 000 20 000 40 000 — 3 404 000 2 740 000 Kalmar ............... 1 218 000 — — 24 000 1 242 000 1 010 000 Gotlands ............. 126 000 — — —— 126 000 100 000 Blekinge ............. 2 820 000 499 000 20 000 222 000 3 561 000 2 980 000 Kristianstads . ...... 1 230 000 1 018 000 133 000 227 000 2 608 000 2 250 000 Malmöhus ............ 520 000 — 186 000 —— 706 000 560 000 Hallands ............. 2 639 000 1 108 000 66 000 153 000 3 966 000 3 310 000 Göteborgs o. Bohus 9 817 000 — — 916 000 10 733 000 8 590 000 Älvsborgs ............ 5 321 000 — 366 000 140 000 5 827 000 4 660 000 Skaraborgs .......... 1 210 000 — 72 000 104 000 1 386 000 1 110 000 Värmlands .......... 3 110 000 — 1 156 000 239 000 4 505 000 3 720 000 Örebro ............... 797 000 —— 13 000 — 810 000 650 000 Västmanlands ...... 1 595 000 — 34 000 10 000 1 639 000 1 330 000 Kopparbergs ....... 2 695 000 —— 300 000 50 000 3 045 000 2 510 000 Gävleborgs .......... 4 875 000 — 349 000 —— 5 224 000 4 180 000 Västernorrlands . .. 8 446 000 519 000 2 579 000 42 000 11 586 000 9 650 000 Jämtlands ............ 10 718 000 —- 1 389 000 4 000 12 111 000 10 380 000 Västerbottens ....... 21 377 000 — — — 21 377 000 17 710 000 Norrbottens ......... 13 017 000 110 000 3 748 000 519 000 17 394 000 14 950 000

Summa 105 931 000 3 615 000 10 628 000 3 450 000 123 624 000 102 340 000

• Sida 60
•  Original

Kostnad för det egentliga väg- m

Län underhållet sommar- och vintertid vartill tillstånd

länssty-

1934 | 1935 1934

Stockholms ........................... 1 965 447: 56 2 247 132: 55 102 174: 57 Uppsala ............................... 1 037 131: 75 1 090 909: 05 15 370: 36 Södermanlands ...................... 1 249 619: 06 1 438 744: 27 41 543: 40 Östergötlands ........................ 2 259 742: 55 2 315 416: 55 104 321: 61 Jönköpings ........................... 1 590 030: 11 1 803 907: 93 152 269: 44 Kronobergs ........................... 1 473 721: 43 1 531 024: 55 147 262: 38 Kalmar ................................. 1 225 936: 16 1 250 800: 15 51 257: 87 Gotlands ............................... 678 806: 15 652 936: 54 '27 922: 22 Blekinge ............................... 526 665: 26 514 957: 84 15 653: 01 Kristianstads ........................ 2 665 525: 49 2 519 586: 58 104 941: 14 Malmöhus .............................. 3 691 838: 15 3 484 477: 67 120 212: 78 Hallands .............................. 1 182 285: 92 1 097 312: 28 64 993: 45 Göteborgs och Bohus ............... 1 252 969: 28 1 378 052: 31 142 541: 59 Älvsborgs .............................. 2 410930: 90 2 355 620: 34 70 742: 18 Skaraborgs ........................... 1 854 337: 69 1 932 492: 81 43 514: 78 Värmlands ............................ 1 979 292: 77 2 080 995: 29 55 664: 71 Örebro ................................. 1 647 980: 01 1 673 539: 58 85 812: 24 Västmanlands ........................ 984 680: 69 1 074 299: 32 8 617: 49 Kopparbergs ......................... 1 904146: 31 2 084 765: 95 142 238: 31 Gävleborgs ........................... 1 439 517: 58 1 455 347: 20 55 724: 92 Västernorrlands ..................... 2 821 643: 52 3 156 451: 99 70 223: 53 Jämtlands .............................. 1 684 818: 83 1 881 603: 40 280 863: 33 Västerbottens ........................ 2 886 932: 05 3 196 201: 99 264 883: 39 Norrbottens ........................... 2 795 222: 04 3 106 677: 56 199 324: 04 Summa 1 43 209 221: 26 '" 45 323 253: 70 2 368 072: 74

1 Därav vinterunderhåll 2 735 278: 2 >> » 3 476 771:

• Sida 61
•  Original