SOU 1938:46

Betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m

N 4-0 9

of: (— _ Cija,

&( *. ICT?!

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

1936. ÅRS UPPBÖBDSKO-MMITTE

'BE-TÄNKANDE MED FÖRSLAG

, _OMORGA_NISAT10N___ AW UPPBÖRDSVÄSENDET ()

FOLKBOKFö-RINGEf-NMM

. DEL I _ 'UPPBÖRDSVÄS-ENDET' .

y.. H

14. 15 . 1 6.

förteckning

Kronologisk

"; , Betänkande angående omorganisation av polisskolan

i Stockholm m. m. Idun. (4), 107 5. "Förslag till revision av den svenska kyrkohand-

boken. Av E. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. vii, 303 5. E. B) ggnadsindustrieni Sverige. 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. Idun. vij. 198 5. S. Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens omfattning och växlingar. Idun. vlj, 202 5. S . Betänkande med utredning och förslag rörande produktions— trädgårdsnäringcn. Marcus. 314 5. Jo. Bctänkandeinäringsfragan. Marcus. 173, 251' s. S. Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m. Marcus. 133,18' 3. 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med för- slag rörande omorganisation av vissa delar av tek- gislkau skolan i Stockholm. Baggström. viii. 455 s.

och avsättningsförhällandcna inom ,

Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. ' Norstedt. 71 s. Fö. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän öveisikt, yttranden och förslag. Idun. xvj, 7-11 s. S. Riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehall och åvbetalningsköp. Av F. Schmidt. Norstedt. 64 s. Ju. Undersökning av taxeringsutfallct beträffande jord- brukstastighet b. landsbygden enligt berednings— nämndernas förslag vid 1938 års allmänna fastig- hctstaxering. nggström. 89 s. Fi. Betänkande angående förvårvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. Marcus. 52 3. S. Betänkande och förslag angående skolöverstyrel- sens organisation. Hteggström. ix, s. Betänkande angående 'landshygdens avfolkningo. Marcus. 208. 90' 5. S. Betänkande och förslag angående verksamheten vid kungl. dramatiska teatern. dess förvaltning och ledning. Hieggström. 78 11.11. Betänkande med ]förslag till lotteriiörordning m. m. Marcus. 70 s. .

sionering av i enskild tjänst anställda m. m. Beckman. 121 s. Ju. ' Betänkande med ]förslag till lag om frivillig pen- '

Yttrande med socialetiska synpunkter på. beiolk— ? ningstragan. Marcus. 52,10' Betänkande angående barnkrubbor och sommar- kolonier m. m. Marcus. 76, (2), 16' 5. S. Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. Beckman. 254 s. Betänkande med förslag till reformerad hyreslag- stiftning. Norstedt. 278 s. Ju. Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m. Beckman. 229 s. K.

S.

Betänkande med vissa demografiska utiedningar. ' Marcus. 290 5. S. Betänkande med förslag till lag om villkorlig iri- givning m. m. Norstedt. 77 s. Ju.

Aum.

26. 27

28.

29.

30

31

32

33. 34. 35.

36. 37

38 39

40.

41.

42.

Betänkande med utredning och förslag angående centrala verkstadsskolor m. m. Idun. (2), 320 5.1). Betänkande med förslag till trafikiörsäkringslag jämte därmed sammanhängande författningar. N or- stedt. 139 s. Ju.

1936 års järnvägskommitté. Betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska. järn- vägsnätet. Norstedt.'276 s. K. Betänkande med utredning och förslag angående intagning av elever i första klassen av de allmänna läroverken och med dem jämförliga. läroanstalter. Idun. 216 s. i).

Betänkande jämte lagförslag angående lärlingsut- bildningen inom hantverket och den mindre indu- strien. Idun. 159 5. ||.

Försöksutredning beträffande "omfattningen av yr- kesmässig godstrafik med automobil eller släpvagn under år 1937. Beckman. 211 s. K. Betänkande med utredning och förslag angående hegynnelsespräket i realskolan. Baggström. 228 s.

Betänkande och förslag rörande den andliga vården inom försvarsväsendet. Beckman. 95 s. tö.

2881!) statliga egnahemsverksamheten. Marcus. vilj, s. 0.

Betänkande och förslag angående utsträckning av 113121 drililga ]ästiden vid folkskolan m. m. Idun. s. '. Betänkande med förslag rörande djurskyddslag- stlftning. Marcus. 154 s. Ju. Nornialbestammelser för järnkonstrnktioner till byggnadsverk (järnbestämmelscr). Tredje omarbe- tade upplagan. Beckman. 83 15. K. Betänkande med förslag till ändringari arrende- lagstiftningen. Marcus. 492 5. Jo. Betänkande med förslag till statliga åtgärder för stödjande av privatflygningcns utveckling 1 Sv erige. Beckman. 1075 K. Betänkande med utredning och förslag rörande stats- bidrag tiil anordnande av bostäder dt åldringar och änkor i s. k. pensionärshem. Idun. 98 5. S. 1936 års uppbördskommitté. Betänkande med för- slag till omorganisation av uppbördsvasendet och folkbokföringen m. m. Del 2. Folkbokföringon.

Marcus. vj, 400 s. Fl. '

Betänkande med utredning och förslag angående åtgärder till den svenska exportnäringcns främ- jande. Idun. 118 &. ll.

Processlagberedningens förslag till urättcgdngshalk.

- 1. Lagtext Norstedt. vii], 150 s. . Proceselagbercdnlngens förslag till" rättegångsbalk

2. Motiv m. m. Norstedt. 619 s. Ju. . Betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. Beckman. 06 s. S.

1936 års upphördskommitté. Betänkande med för- slog till omorganisation av uppbördsväsendet och folkboklöringen m. !111. Dell. Uppbördsväsendet. Marcus. vij, 400 s. Fi.

Om särskild tryckort ej angivas. är tnckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnel- sebokstäveino till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. Jo. = jordbruksdcpurtementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

E. =; ecklesinstikdcpurtementet, 1922 aug. statens offentliga utredningars yttre

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR193&N

FINANSDEPARTEMENTET

1936 ÅRS UPPBÖRI)SKOMMITTE

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

OMORGANISATION AV UPPBÖRDSVÄSENDET OCH FOLKBOKFÖRINGEN M. M.

DEL I

UPPBÖRDSVÄSENDET

STOCKHOLM 1938 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 588005

Til] KONUNGEN.

På föredragning av chefen för finansdepartementet beslöt Eders Kungl. Maj:t den 28 februari 1936 tillsätta en kommitté med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande sättet för debitering, upphörd och in-

drivning av utskylder samt folkbokföringens ordnande jämte härmed sam- manhängande mganisatoriska och andra frågor.

Till ledamöter' 1 kommittén förordnade Eders Kungl. Xlaj .t borgmästaren, sedermera ledamoten av riksdagens andra kammare T. E. N. Bergquist, till- lika ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare F. O. Ericson i Boxholm och A. P. Pettersson i Dahl ävensom länsbokhållaren, numera t. f. länsassessorn C. J. Bergstedt.

Samtidigt bemyndigade Eders Kungl. Maj:t chefen för finansdepartemen- tet att förse kommittén med sekreterare samt med de sakkunniga och exper— ter, som ansåges erforderliga.

Med anledning av att herr Bergquist utnämnts till statsråd, förordnade Eders Kungl. Maj:t den 26 juni 1936 herr Bergstedt att tills vidare, så länge Bergquist för utövandet av statsrådsämbetet vore därtill förhindrad, leda kommitténs arbete. Sedan herr Bergquist den 28 september samma år be- viljats entledigande från statsrädsämbetet, återinträdde denne såsom leda- mot och ordförande i kommittén.

Ger-om beslut den 20 mars 1936 förordnade chefen för finansdepartemen— tet extra revisorn, numera revisorn i riksräkenskapsverket A. Faxelius att vara sekreterare åt kommittén. Sedan den 1 oktober 1936 åt Faxelius upp— dragits att inom finansdepartementet biträda med uppdrag, som av departe- mentschefen till honom överlämnades, och han på grund därav blivit för- hindrad att fullgöra sekreteraruppdraget, förordnades genom beslut den 28 januari 1937 hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet A. 0. E. Rylander att vara kommitténs sekreterare.

Genom särskilda beslut har chefen för finansdepartementet förordnat den 5 maj 1936 e. o. hovrättsnotarien, numera e. hovrättsfiskalen A. E. Olsson, den 22 februari 1937 amanuensen, numera förste amanuensen i riksräken- skapsverket E. B. A. Ehnbom samt den 15 januari 1938 amanuensen i sta— tistiska centralbyrån, numera aktuarien vid Norrköpings stads drätselkam- mare C. A. Jörnstedt att vara biträdande sekreterare åt kommittén, den sistnämnde för tiden intill den 16 april 1938. Jörnstedt, som efter förord- nande av chefen för finansdepartementet från och med den 1 juli 1936 biträtt med vissa inom kommitténs sekretariat förekommande göromål, har för kommitténs räkning verkställt statistiska utredningar. Olsson och Ehnbom hava åtnjutit ledighet från sina uppdrag, den förstnämnde under tiden 1 januari—31 augusti 1937 för tjänstgöring under hovrätten för övre Norrland samt den sistnämnde under tiden 1 september—12 december 1937 för tjänstgöring inom riksräkenskapsverket. Olsson åtnjuter vidare alltse- dan den 15 juni 1938 ledighet för tjänstgöring inom nämnda hovrätt.

Kommittén har antagit benämningen 1936 års uppbördskommitté. Enligt den plan, kommittén uppgjort för sina utredningsarbeten, hava kommitténs uppgifter fördelats på tre särskilda avdelningar, avseende 1) sättet för debitering, uppbörd och indrivning av utskylder jämte vissa här- med sammanhängande frågor, 2) folkbokföringens ordnande och vissa frå- gor, som sammanhänga härmed, samt 3) organisationsfrägor och kostnads-

beräikningar, vilka avdelningar behandlas i särskilda delar av kommitténs betänkande.

Del I av betänkandet, som härmed avlämnas, omfattar kommitténs utred- ning och förslag rörande sättet för debitering, upphörd och indrivning av utskylder jämte vissa härmed sammanhängande frågor.

Enligt beslut av chefen för finansdepartementet den 5 maj 1936 har t. f. häradsskrivaren, förste kanslisekreteraren E. K. F. Bazhrendtz såsom sak- kuninig biträtt kommittén, bland annat, beträffande de frågor, som avses i denna del av betänkandet.

Efter förordnande av chefen för finansdepartementet hava vidare be- träffande i denna del av betänkandet behandlade frågor följande personer biträtt kommittén, nämligen drätseldirektören Th. Öberg och landstingsdi- rektören G. 0. L. Beijbom med utredning angående omläggning av primär- kommunernas och landstingens budgetår, häradsskrivaren K. G. J. Engqvist och t. f. häradsskrivaren G. M. E. Ahlin beträffande vissa frågor rörande häradsskrivarnas ställning och uppgifter samt sekreteraren hos generalpost— styrelsen T. G. Gerle beträffande frågan om understödjande av intressekon- torsrörelsen.

I enlighet med de för kommittén meddelade direktiven har kommittén upprätthållit kontakt med de sakkunniga rörande länsstyrelsernas omorgani- sation, som jämlikt Eders Kungl. Maj:ts den 28 juni 1935 givna bemyndi— gande tillkallats av chefen för socialdepartementet, och de sakkunniga, som jämlikt av Eders Kungl. Maj:t den 28 februari 1936 lämnat bemyndigande tillkallats för fortsatt utredning angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna.

Med medgivande av chefen för finansdepartementet förlade kommittén under tio dagar i juli och augusti 1936 sina sammanträden till Varberg. Med Eders Kungl. Maj:ts medgivande företog kommitténs sekreterare Rylander i augusti 1937 en resa till Göteborg för vissa studier å sjömanshuset där- städes.

Eders Kungl. Maj:t har den 30 december 1936 anbefallt kommittén avgiva utlåtande över vissa delar av ett utav ovan omförmälda inom socialdeparte- mentet tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med förslag angående läns- styrelsernas organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål. Utlå- tandet avgavs den 18 januari 1937.

Eders Kungl. Maj:t har, för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén lämnade uppdraget eller för att vara tillgängliga vid upp- dragets fullgörande, till kommittén överlämnat:

ll handlingarna angående en i anledning av riksdagens skrivelse den 2 maj 1930, nr 175, punkt 2, inom socialdepartementet verkställd utredning rörande den lämpligaste anordningen av den polis- och fjärdingsmän ålig- gande skyldigheten att ställa uppbördssäkerhet och föreskrifter i detta ämne;

2) en den 8 juni 1933 till finansdepartementet inkommen, till Kungl. Maj:t ställd skrift från förste aktuarien Albert Carlsson, vari framlagts vissa för- slag i fråga om inbetalning av kronoskatt medelst girering från postgiro-

konto samt rörande postgirorörelsens användning även i vissa andra fall jämte däröver av generalpoststyrelsen avgivet infordrat yttrande och från Carlsson i ärendet inkomna ytterligare skrifter;

3) en den 6 april 1934 till finansdepartementet från föreningen Sveriges städer-s kronouppbördstjän-stemän inkommen framställning i fråga om in- betalning över postgiro av kronoutskylder i stad jämte över framställningen, efter remiss, av vissa myndigheter avgivna utlåtanden;

l) riksdagens skrivelse den 5 juli 1934, nr 307, i anledning av riksdagens år i 933 församlade revisorers berättelse, såvitt angår en under punkt 2) gjord framställning, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, vad re- visorerna i nämnda berättelse anfört i fråga om uppbörd och indrivning av kronoutskylder i Stockholm;

5) en till chefen för finansdepartementet den 25 september 1935 från nämndemännen Svante Nilsson i Helenelund inkommen skrift, vari fram- lagts vissa förslag i fråga om grunderna för en blivande skatte- och upp- bördsreform ;

6) en till chefen för finansdepartementet den 16 december 1935 från föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän inkommen framställ— ning angående viss förenkling av sättet för uppdelning av kronouppbörden jämte däröver av riksräkenskapsverket avgivet utlåtande;

7) en den 6 mars 1936 till chefen för finansdepartementet från Svenska polisförbundet inkommen framställning om meddelande av bestämmelser angående ersättning till vittne vid utmätningsförrättning för uttagande av oguldna utskylder och böter med mera;

8) en till chefen för finansdepartementet den 12 mars 1936 från stads- fogden och kronokassören C. E. Lindgren inkommen framställning om vid- tagande av åtgärder i syfte att åstadkomma förbättrat uppbörds— och in- drivningsresultat beträffande utskylder, påförda till yrkesgruppen servitörer och servitriser hörande personer; samt

9) riksdagens skrivelse den 1 april 1936, nr 127, och bevillningsutskottets betänkande, nr 20, vid samma års riksdag, såvitt angår frågan, huruvida skatteuppbörden i riket utom Stockholm lämpligen kunde anordnas på ena- handa sätt, som föreslagits för sagda stad.

Eders Kungl. Maj:t har vidare till kommittén för kännedom Överlämnat avskrift av Kungl. Maj:ts resolution den 27 november 1936 på de besvär, drätselkammaren i Göteborg med instämmande av magistraten i staden an- fört över ett av länsstyrelsen i Älvsborgs län den 30 september 1935 medde- lat beslut i ärende angående skyldighet för landsfiskal att underskriva eller attestera hindersbevis.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag har därjämte chefen för finansdepartementet till kommittén överlämnat följan- de till departementschefen inkomna handlingar:

1) två den 3 april 1934 och den 9 oktober 1937 inkomna skrifter från f. d. professorn Karl Ljungberg angående betalning av skatt samma år in- komsten uppbäres;

2) en den 1 oktober 1937 inkommen skrivelse från överståthållaren T. Nothin jämte en därvid fogad promemoria angående tidigare debitering och uppbörd av skatt;

3) en den 8 oktober 1937 inkommen skrift från bankkamreraren G. Hed- man i Stockholm angående fördelning av utskylder på flera år vid arbets- löshet, pensionering och dödsfall; samt

4) en den 15 oktober 1937 inkommen skrift från direktören (). Mellkvist i Malmö angående betalning av skatter i samband med inkomstens förvär- vande.

Slutligen hava till kommittén från myndigheter, organisationer och en- skilda inkommit ett flertal framställningar rörande i denna del av betän- kandet avsedda frågor.

Vid betänkandet finnes fogat särskilt yttrande av kommitténs ledamot herr Pettersson.

Stockholm den 31 oktober 1938.

Underdånigst

THORWALD BERGQUIST

F. O. ERICSON ANDERS PETTERSSON CARL BERGSTEDT

Olov Rylander.

Förslag till

Förordning angående debitering, upphörd och indrivning av all—

männa utskylder och avgifter (Uppbördsförordning).

Härigenom förordnas som följer: 1 KAP.

Allmänna stadganden.

1 5.

1 mom. I denna förordning förstås med uppbördsår: tiden från och med den 1 juli taxeringsåret till och med den 30 juni nästföljande år;

indrivningsdistrikt: kommun eller sådan del av kommun, som utgör sär- skilt folkbokföringsdistrikt eller ingår i annat sådant distrikt än kommunen i övrigt; så ock, där länsstyrelsen därom förordnar, särskild del av kom— mun eller av sådan kommundel, som nyss nämnts;

magistratsstad: sådan stad, där magistrat finnes, och med fögderistad: an- nan stad;

län: jämväl Stockholms stad och med länsstyrelse: jämväl överståthållar- ämbetet.

2 mom. Beteckningen taxeringsär har i denna förordning samma inne- börd som i kommunalskattelagen.

3 mom. Vad i denna förordning finnes stadgat beträffande utskylder till stat och kommun skall, i den mån särskilda bestämmelser icke äro medde- lade, i tillämpliga delar gälla även i fråga om landstingsmedel, tingshusme- del, vägskatt, annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor, skogsvårdsavgifter, pensionsavgifter, som avses i 1 % lagen om folkpensionering, samt olycksfallsförsäkringsavgifter, som, enligt gällande bestämmelser angående upphörd av avgifter för försäkringar i riksförsäk- ringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, uppbäras i samband med uppbörden av kronoutskylder; så ock i fråga om de andra utskylder och avgifter, beträffande vilka Konungen förordnat, att de skola uppbäras i samma ordning som allmänna utskylder till staten.

2 KAP.

Om debitering.

2 &. Debitering av utskylder till stat och kommun verkställes för landet och

fögderistad av häradsskrivare och för magistratsstad av en av magistraten förordnad tjänsteman ( uppbördskamrerare ).

3å.

Utskylder skola, där ej annorlunda är stadgat eller av länsstyrelsen för visst fall bestämmes, förfalla till betalning under allmän uppbördstermin

4 &. De allmänna uppbördsterminerna under uppbördsåret äro sex, förlagda till tiden från och med den 5 till och med den 12 i envar av månaderna augusti, september, november, februari, mars och maj.

5 %.

Vid debitering av utskylder, som skola förfalla till betalning under allmän uppbördstermin, skall, där ej annat föranledes av stadgandet i andra styc- ket, iakttagas, att de skattskyldiga skola påföras dels, innan slutlig debite- ring skett, förskott å till slutliga beloppet ännu ej bestämda utskylder dels ock, efter slutlig debitering, vad som i enlighet därmed erfordras för ut- skyldernas fulla gäldande.

Befinnes vid beräkning av förskott på sätt i 6 5 är stadgat, att skattskyldig skall påföras allenast pensionsavgift, och uppgår denna avgift till högst tolv kronor, skall beloppet i sin helhet påföras den skattskyldige såsom för— skott. Eljest skall, därest beloppet av de utskylder, som skola tagas i be- traktande vid beräkning av förskott, icke uppgår till sammanlagt tio kronor, den skattskyldige icke påföras förskott.

Där förskott skall debiteras, skall utom i fall, som i andra stycket sägs, den skattskyldige påföras hälften av sammanlagda beräknade utskyldsbelop- pet såsom förskottsbelopp, dock att förskottsbeloppet avjämnas nedåt så, att vad som jämlikt 8 5 skall utgå under varje termin kommer att uppgå till helt antal kronor.

6 5.

Till grund för debiteringen av förskott skall läggas vederbörande taxe- ringsnämnds beslut angående den skattskyldiges taxering till allmän kom- munalskatt och skogsaccis samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt å förmögenhet.

Vid förskottsdebiteringen iakttages: att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknas enligt 18 & förord-

ningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, bottenskatt med till- lämpning av det för året bestämda procenttalet;

att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel beräknas med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre, som näst föregå- ende år bestämts för uttaxering till kommun, municipalsamhälle, landsting och tingshusbyggnadsskyldige och att vägskatt beräknas med ledning av de belopp för vägskattekrona och vägskatteöre, som näst föregående år ut- taxerats till vägdistrikt; dock att allmän kommunalskatt, om kommun för sagda år åtnjutit understöd av skatteutjämningsmedel, skall beräknas med hänsyn till den lägre utdebitering, som skulle hava fastställts, därest kom- munen tillgodokommet dylikt understöd upptagits i kommunens stat såsom inkomst, och att vägskatt skall beräknas å det antal skattekronor och skat- teören enligt kommunalskattelagen, som påföras den, som är skyldig utgöra vägskatt, oavsett om skatten utgår för fastighet; skolande de sålunda beräk- nade belopp—en för skattekrona och skatteöre sammanläggas till en gemen- sam skattekvot och avjämnas till närmaste hela krontal; samt

att i förekommande fall upptagas skogsaccis, beräknad enligt den näst fö- regående år bestämda skattesats å det av årets taxeringsnämnd bestämda rotvärdet, och övriga utskyldstitlar med sina för året bestämda eller eljest gällande belopp.

7 %.

Till grund för slutlig debitering skall läggas vederbörande prövnings- nämnds beslut angående den skattskyldiges taxering till allmän kommunal— skatt och skogsaccis samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt å förmögenhet.

Vid debiteringen iakttages: att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknas på sätt i 6 % är sagt; att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel samt väg- skatt beräknas med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre (väg- skattekrona och vägskatteöre), som bestämts för uttaxering till kommun, landsting, tingshusbyggnadsskyldige och vägdistrikt för det år, utskylderna avse;

att skogsaccis beräknas enligt den för samma år bestämda skattesats; samt att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföras envar skattskyldig i en gemensam post.

8 g.

1 mom. Förskottsbelopp och belopp, som skall erläggas enligt slutlig debitering, skola förfalla till betalning:

om sådant belopp icke uppgår till tio kronor, förskottsbelopp under första allmänna uppbördsterminen och annat belopp under fjärde allmänna upp- bördsterminen,

om beloppet uppgår till tio men icke till tjugu kronor, förskottsbelopp un- der första och tredje allmänna uppbördsterminerna samt annat belopp under fjärde och sjätte allmänna uppbördsterminerna, samt

om beloppet uppgår till tjugu kronor eller mera, förskottsbelopp under första, andra och tredje allmänna uppbördsterminerna samt annat belopp under fjärde, femte och sjätte allmänna uppbördsterminerna.

2 mom. Belopp, som skall erläggas under mer än en termin, skall jämnt fördelas på de terminer, under vilka enligt 1 mom. betalning skall ske, dock att vid fördelning av belopp, som skall utgå enligt slutlig debitering, vad som skall erläggas under annan termin än den fjärde skall avjämnas till närmast lägre hela antal kronor och återstoden av beloppet erläggas under fjärde terminen.

9 5.

För erläggande av utskylder, som icke förfalla till betalning under allmän uppbördstermin, må länsstyrelsen, där så finnes böra äga rum och annat uppbördssätt ej är i särskild författning stadgat, efter samråd med gene- ralpoststyrelsen bestämma en eller flera särskilda uppbördsterminer. Eljest erläggas sådana utskylder a uppbördsstämma eller i annan ordning, som länsstyrelsen äger i varje särskilt fall bestämma.

10 &. Utskylder, som förfalla till betalning under allmän uppbördstermin, skola påföras de skattskyldiga i uppbördsbok. Andra utskylder skola upptagas i särskild uppbördslängd. Utskylderna skola därjämte upptagas å debetscdel.

11 g.

1 mom. Uppbördsbok skall avfattas i enlighet med bifogade formulär nr 1. I »uppbördsboken, vilken för fögderi upprättas särskilt för varje in- drivningsdistrikt, skall varje uppslag numreras och särskilt för sig summe- ras ävensom sammandrag upprättas över de särskilda uppslagens slutsum- mor. För fögderi skall dessutom uppgöras sammandrag över de särskilda uppbördsböckernas slutsummor. Är kommun uppdelad på flera indrivnings- distrikt, skall särskilt sammandrag uppgöras för kommunen och ingå i fög- derisammandraget.

2 mom. Särskild uppbördslängd skall avfattas enligt bifogade formulär nr 2 och skall i övrigt i fråga om upprättande av sådan längd gäll-a vad i 1 mom. stadgats beträffande uppbördsbok med tillhörande sammandrag.

12 å.

1 mom. Debetsedel å utskylder, som upptagits i uppbördsbok, skall upp- rättas, dehetsedel å förskottsbelopp i enlighet med bifogade formulär nr 3 och slutlig dehetsedel i enlighet med bifogade formulär nr 4. Vid sådan de- hetsedel skola, på sätt nämnda formulär utvisa, vara fogade genom perfo- rering frånskiljbara skattepostanvisningsblanketter, utställda, såvitt) angår landet och fögderistad, å länsstyrelsen i länet och, såvitt angår magistrats- stad, å uppbördskamreraren i staden.

Å dehetsedel enligt formulär nr 3, upptagande allenast pensionsavgift till belopp av högst tolv kronor, skall finnas anmärkt, att, såvitt den skattskyl-

diges taxering icke bliver av prövningsnämnd ändrad, för honom icke kom- mer att utfärdas dehetsedel enligt formulär nr 4.

2 mom. Debetsedel å utskylder, som upptagits i särskild uppbördslängd, skall upprättas med ledning av bifogade formulär nr 5 a eller 5 b och skall vid dehetsedel enligt formulär nr 5 a, allt eftersom utskylden skall erläggas under en eller flera terminer, vara fogade en eller flera genom perforering frånskiljbara skattepostanvisningsblanketter, utställda på sätt i 1 mom. sägs.

13 å.

] mom. Debetsedel enligt formulär nr 3 eller 4 skall utfärdas för envar skattskyldig, som har att utgöra allmänna utskylder, dock att pensionsavgift för hustru, som är mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som mannen och som ej av annan grund skall erhålla Särskild dehetsedel, skall uppföras å dehetsedel för mannen.

Särskild dehetsedel skall ock utfärdas åt fastighetsägare för varje honom tillhörig fastighet, därest han vid mantalsskrivningen eller sedermera, dock senast före den 15 februari taxeringsåret, därom gör framställning till veder- börande debiteringsförrättare.

2 mom. Särskild dehetsedel enligt formulär nr 5 a eller 5 b skall ut— färdas för envar skattskyldig, som är upptagen i den särskilda uppbörds- längden.

14 &.

1 mom. Debetsedlar skola numreras i fortlöpande följd, särskilt för varje indrivningsdistrikt.

2 mom. Där ej annat föranledes av stadgandena i andra och tredje styc- kena, skall dehetsedel med tillhörande skattepostanvisningsblanketter sist tio dagar före den dag, då enligt debetsedeln upphörd först äger rum, med posten kostnadsfritt tillsändas den skattskyldige under adress, som anteck- nats i mantalslängden eller den särskilda bilagan därtill eller som blivit särskilt anmäld eller eljest är för debiteringsförrättaren känd.

I de magistratsstäder, där särskilda stadganden finnas meddelade i av- seende å sättet för utdelning av debetsedlar, skall vad därutinnan är före- skrivet beträffande debetsedlar till inom staden bosatta personer lända till efterrättelse.

På begäran av den skattskyldige skall dehetsedel, i stället för att tillställas den skattskyldige, inom tid och på sätt som i första och andra styckena sägs tillställas annan person, bank eller för underlättandet av skattebetalning verksam inrättning.

3 mom. Debetsedel skall vid försändande eller utdelning vara innesluten i kuvert eller på annat sätt tillsluten, så att debiteringen icke kan läsas utan förseglingens brytande.

4 mom. Vid försändande av debetsedlar med posten skall iakttagas: att debetsedlarna efter hand som de blivit utskrivna för postbefordran avlämnas å fast postanstalt;

att debetsedlar med samma postadress, såvitt möjligt, för befordran av— lämnas samtidigt och sammanbuntade; samt

att debetsedlar, adresserade till postanstalt, som är avlägset belägen eller betjänad av få postförbindelser, i den mån omständigheterna det medgiva, för postbefordran avlämnas tidigare än övriga debetsedlar.

15 %.

Därest skattskyldig eller annan, vilken jämlikt 14 ä 2 inom. tredje stycket dehetsedel skall tillställas, icke erhållit dehetsedel före den dag, då upp- börd först äger rum, samt senast fyra dagar före den dag, då betalning sist må ske, eller om utskylderna förfalla till betalning under mer än en upp— bördstermin eller uppbördsstämma, senast fyra dagar före utgången av den första termin eller stämma, debetsedeln skall avse, hos länsstyrelsen eller uppbördskamreraren anmäler, att dehetsedel ej kommit honom tillhanda, åligger det länsstyrelsen eller uppbördskamreraren att, därest dehetsedel bort utfärdas, under i anmälningen uppgiven adress till vederbörande skynd— samt översända å debetsedelsblankett utfärdat duplettutdrag av uppbörds— boken eller den särskilda uppbördslängden beträffande ifrågavarande skatt- skyldige, skolande utdraget i förekommande fall vara åtföljt av därtill hö- rande skattepostanvisningsblanketter.

16 å.

Debiteringsförrättare har att till länsstyrelsen ingiva uppbördsbok, sär— skild uppbördslängd eller, såvitt angår uppbörd av förskott å ännu ej slut- ligen debiterade utskylder, avskrift av uppbördsbok i erforderliga delar senast fyra dagar före början av uppbördstermin eller uppbördsstämma, varunder de i ifrågavarande uppbördsbok eller särskilda uppbördslängd de- biterade utskylder först förfalla till betalning. Uppbördsbok eller avskrift därav och uppbördslängd må ock med posten till länsstyrelsen så tidigt in- sändas, att de inom nyss nämnda tid inkomma till länsstyrelsen.

Särskild uppbördslängd över utskylder, vilka skola betalas i annan ord- ning än under uppbördstermin eller vid uppbördsstämma, avlämnas så snart den upprättats.

För landet och fögderistad skall särskild uppbördslängd, så framt de däri debiterade utskylderna icke skola uppbäras genom postverket, av länssty— relsen i god tid före utsatt uppbördsförrättning för uppbörd överlämnas till den, som jämlikt 18 Q 2 mom. förordnats att verkställa uppbörden.

För magistratsstad skall uppbördsbok eller avskrift därav eller särskild uppbördslängd, sedan å länsstyrelsen därav tagits erforderlig kännedom, före uppbördens början översändas till uppbördskamreraren i staden, sär- skild uppbördslängd med länsstyrelsens föreskrift om uppbördens förrät- tande.

17 &.

Förmenar någon, att utskyld, som finnes upptagen i uppbördsbok eller särskild uppbördslängd, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller

med oriktigt belopp honom påförd eller att felaktighet ägt rum vid utskri- vandet av dehetsedel för honom, äger han att däri söka rättelse genom be- svär hos länsstyrelsen i det län, inom vilket debiteringen skett. Besvären skola ingivas till nämnda myndighet senast inom natt och är efter det slut- lig debetsedel eller i fall, som i 12 5 1 mom. andra stycket sägs, förskotts- debetsedel avseende utskylden blivit klaganden tillställd.

Angående rätt för pensionsstyrelsen att upphäva påföring av pensionsav- gift är särskilt stadgat.

Kommun eller annan menighet, som förmenar, att i fråga om menigheten tillkommande utskylder debitering underlåtits eller skett till för lågt belopp, äger att hos länsstyrelsen göra framställning om rättelse. Dylik framställ- ning skall ingivas till länsstyrelsen senast under kalenderåret näst efter det, då debiteringen ägt rum eller bort äga rum.

Den, som är missnöjd med länsstyrelsens beslut, äger att däröver hos kam- marrätten anföra besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen innan klockan tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till prövning. Ej må den omständigheten, att besvären i stället för till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till pröv- ning, därest besvären inkommit till kammarrätten före utgången av nyss stadgade besvärstid. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedel- bart överlämnas till vederbörande länsstyrelse.

Länsstyrelsen infordrar över inkomna besvär vederbörandes yttrande och insänder sedermera till kammarrätten samtliga till målet hörande hand— lingar.

3 KAP.

Om uppbörd.

18 ä.

1 mom. Uppbörd av utskylder, som debiterats i uppbördsbok, verkstäl- les genom postverkets försorg, dock att i magistratsstad betalning av där- städes påförda utskylder jämväl må kunna ske hos bank, med vilken sta- den därom träffat avtal.

2 mom. Uppbörd av utskylder, som debiterats i särskild uppbördslängd, verkställes genom postverkets försorg, dock att sådan uppbörd efter läns- styrelsens bestämmande må kunna verkställas vid uppbördsstämma eller på annat sätt av uppbördsförrättare, för landet och fögderistad vederbörande ut- mätningsman eller särskilt förordnad landsstatstjänsteman och för magistrats- stad uppbördskamreraren.

19 g.

1 mom. Skola utskylder erläggas under uppbördstermin, har den skatt- skyldige att å vilken fast postanstalt som helst inom riket eller, där fråga

är om utskylder debiterade i magistratsstad, å bank, med vilken staden må hava träffat avtal om förrättande av uppbörd, med företeende av dehetsedel jämte bifogad för uppbördsterminen avsedd skattepostanvisningsblankett, avgiftsfritt inbetala honom påförda utskylder, som förfalla till betalning un- der uppbördsterminen. Äger enligt utfärdad dehetsedel skattskyldig erlägga honom å debetsedeln påförda utskylder under mer än en termin, må han, om han företer därför avsedda skattepostanvisningsblanketter, under en tidigare termin erlägga jämväl vad av de å debetsedeln upptagna utskylder som förfaller till betalning under den eller de närmast följande terminerna.

Om generalpoststyrelsen därtill lämnat tillstånd och i den omfattning sty- relsen bestämmer, må inbetalning av utskylder, som uppbäras av postver- ket, jämväl ske annorledes än å fast postanstalt, och äger styrelsen bestäm- ma och kungöra den ordning, som vid sådan inbetalning skall iakttagas.

Inbetalning under uppbördstermin må ock kunna fullgöras sålunda, att utskyldsbelopp medelst girering överföres till postgirokontorets skatteavdel- ning. För att dylik inbetalning skall anses fullgjord under uppbördstermi- nen, skall girokort jämte dehetsedel eller debetsedlar med därtill hörande skattepostanvisningsblanketter hava avlämnats till postbefordran senast å uppbördsterminens sista dag. Postgirokontorets skatteavdelning ombesörjer i sådant fall, att vederbörlig skattepostanvisning i vanlig ordning översändes till behörig länsstyrelse eller uppbördskamrerare.

För den, som är ansluten till statens intressekontor, må erforderlig be- talning till gäldande av utskylder, som förfalla till betalning under uppbörds- termin, även kunna ske genom inbetalning å eller girering till intressekon- torets postgirokonto. För att dylik betalning skall kunna anses fullgjord under den uppbördstermin, varom fråga är, skall inbetalnings- eller girokort avseende inbetalningen hava avlämnats till postbefordran senast å uppbörds- terminens sista dag. Intressekontoret ombesörjer i sådant fall, att skatte- postanvisning i fastställd ordning översändes till vederbörande länsstyrelse eller uppbördskamrerare. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om betalning till postsparbanken för den, som är ansluten till postsparbankens skatteförmedling för sjömän.

2 mom. Skola utskylder erläggas vid uppbördsstämma eller verkställes uppbörden eljest av särskild uppbördsförrättare, skall inbetalningen ske till uppbördsförrättaren. Äger enligt utfärdad dehetsedel skattskyldig erlägga honom påförda utskylder vid mer än ett uppbördstillfälle, må han vid ett tidigare tillfälle erlägga jämväl vad som förfaller till betalning vid det eller de närmast följande uppbördstillfällena.

I fall, som i första stycket sägs, må betalning jämväl kunna fullgöras därigenom, att den skattskyldige på egen bekostnad insätter utskyldsbelop- pet å vederbörande uppbördsförrättares tjänstepostgirokonto, där han inne- har sådant. För att dylik betalning skall kunna anses fullgjord vid upp— bördsstämma eller inom eljest föreskriven tid, skall inbetalnings- eller giro- kortet hava avlämnats till postbefordran senast å uppbördsstämmas sista dag eller å dag, då utskylderna eljest sist skola erläggas. Å vederbörlig

kupong skola antecknas den skattskyldiges namn och adress, debetsedelns nummer och det insatta beloppet.

Vid uppbördsstämma må inbetalning även kunna fullgöras därigenom, att den skattskyldige till uppbördsförrättaren i betalt brev med posten på eget ansvar insänder, jämte debetsedel eller debetsedlar, utskyldsbeloppet i post- remissväxel, utfärdad av riksbanken eller annan bank, för Vilken Konungen fastställt reglemente, samt ställd till eller överlåten å vederbörlig betalnings- mottagare. För att sådan inbetalning skall anses verkställd vid uppbörds— stämman skall försändelsen hava kommit uppbördsförrättaren tillhanda senast ä uppbördsstämmans sista dag.

3 mom. Inbetalning bör såvitt möjligt verkställas med jämna penningar. Som betalningsmedel må jämväl användas postremissväxel, som i 2 mom. tredje stycket sägs. Vid inbetalning å poststation bör, där utskyldsbeloppet överstiger ettusen kronor, betalningen helst ske med sådan växel.

20 Q.

1 mom. Postanstalt eller bank, till vilken inbetalning gjorts på sätt i 19 ä 1 mom. sägs, frånskiljer och behåller skattepostanvisningsblankett, enligt vilken betalning erlagts, samt återställer till den, som verkställer inbetal— ningen, debetsedeln, av vederbörande post- eller bankfunktionär försedd med kvitto och avstämplad i överensstämmelse med anvisningen å debetsedeln.

Därest på grund av medgivande, som avses i 19 ä 1 mom. andra stycket, inbetalning under uppbördstermin verkställts till annat postverkets organ än fast postanstalt, skall postverkets i vederbörlig ordning meddelade kvitto vara gällande, även om utfärdandet skett efter uppbördsterminens utgång.

Debetsedlar, som insänts till postgirokontoret, statens intressekontor eller postsparbanken, återsändas, sedan vederbörlig skattepostanvisningsblankett frånskilts, i kvitterat skick och i den ordning, som gäller för nämnda postala inrättningar, utan kostnad för den skattskyldige under uppgiven adress till den som verkställt inbetalningen.

Vid uppbördsstämma eller eljest, då vid inbetalning debetsedel företetts för uppbördsförrättare, åligger det uppbördsförrättaren att å debetsedeln, enligt anvisning å densamma, meddela kvitto å erlagt utskyldsbelopp.

Kvitto, meddelat i annan ordning än i överensstämmelse med anvisning- arna å debetsedeln, är icke gällande mot annan än utfärdaren.

2 mom. Vid uppbördsstämma skall för landet och fögderistad härads- skrivaren eller därtill av länsstyrelsen särskilt utsedd person samt för magistratsstad av magistraten särskilt utsedd person närvara och i en längd, benämnd kontrollängd, anteckna det av den skattskyldige erlagda och av uppbördsförrättaren kvitterade beloppet samt därom meddela bevis å debetsedel, som företetts vid uppbördsstämma eller insänts till uppbörds— förrättaren. Utan sådant bevis är uppbördsförrättarens kvitto ej gällande mot annan än utfärdaren.

Över postremissväxlar, som under uppbördsstämma med posten inkomma

2—388005. I.

till uppbördsförrättare, skall denne upprätta förteckning, vilken för gransk- ning uppvisas för kontrollant, som i första stycket sägs.

Kontrollängden skall för varje uppbördsdag summeras och undertecknas av kontrollanten; åliggande det kontrollanten att med näst avgående post till länsstyrelsen insända rapport om den under samma uppbördsdag influtna uppbördssumman samt att efter uppbördsstämmans slut omedelbart över— lämna kontrollängden till länsstyrelsen för förvaring.

Inbetalning över postgiro, varom uppbördsförrättare erhåller underrättelse först efter uppbördsstämmas slut men som likväl jämlikt bestämmelsen i 19 ä 2 mom. andra stycket skall anses fullgjord vid uppbördsstämman, an- tecknas av kontrollanten i särskild kontrollängd. Det åligger kontrollanten att om sålunda influtna utskylder lämna länsstyrelsen underrättelse i ovan stadgad ordning och att ofördröjligen överlämna den särskilda kontrolläng- den till länsstyrelsen för förvaring.

3 mom. Debetsedel, som på sätt i 19 ä 2 mom. tredje stycket är sagt med posten insänts till uppbördsförrättare, återsändes ofördröjligen i kvitterat skick utan kostnad för den skattskyldige under uppgiven adress till den. som verkställt inbetalningen.

21 å. Postanstalt eller sådant postverkets organ, som avses i 19 5 1 mom. andra stycket, eller' bank, med vilken magistratsstad må hava träffat avtal om för- rättande av uppbörd, må icke under annan tid än under uppbördstermin mottaga utskyldsbelopp, som under uppbördsterminen förfallit till betal- ning eller eljest då fått erläggas. Ej heller må utskyldsbelopp mottagas. som icke motsvarar vad vid den eller de uppbördsterminer, inbetalningen avser, förfaller till betalning.

22 5.

Det åligger postgirokontoret att till vederbörande länsstyrelse eller ma— gistrat översända kuponger, som höra till inbetalnings— eller girokort avse- ende sådan inbetalning av utskylder, varom förmäles i 19 ä 2 mom. andra stycket.

Länsstyrelse och magistrat skola i fråga om inbetalning, som i första styc- ket sägs, av utskylder, som förfalla till betalning vid uppbördsstämma, för granskning tillhandahålla kupongerna åt den enligt 20 ä 2 mom. utsedde kon— trollanten, vilken har att efter verkställd granskning överlämna dem till upp- bördsförrättaren. I fråga om inbetalning av utskylder, som skola annorledes än vid uppbördsstämma uppbäras av uppbördsförrättare, skola kupongerna av länsstyrelse och magistrat överlämnas direkt till uppbördsförrättaren.

23 5.

Om inbetalning av utskylder under uppbördstermin skall för landet och fögderistad länsstyrelsen och för magistratsstad uppbördskamreraren göra anteckning i vederbörlig uppbördsbok eller avskrift därav.

Om inbetalning av utskylder vid uppbördsstämma skall av vederbörande uppbördsförrättare göras anteckning i den särskilda uppbördslängden.

Om inbetalning av utskylder, som uppburits av särskilt förordnad upp— bördsförrättare annorledes än vid uppbördsstämma, skall anteckning göras i den särskilda uppbördslängden, för landet och fögderistad av länsstyrelsen samt för magistratsstad av uppbördskamreraren.

24 &.

I den mån inbetalta skattepostanvisningar ankomma till postkontoret å bestämmelseorten, har postkontoret att dels dag för dag i vederbörande riks- bankskontor å statsverkets checkräkning för länsstyrelsens räkning insätta anvisningarnas sammanlagda belopp, dels ock för landet och fögderistad till länsstyrelsen och för magistratsstad till uppbördskamreraren antingen för varje dag eller för den längre tidsperiod, länsstyrelsen eller uppbördskamre- raren bestämmer, avlämna anvisningarna, ordnade i nummerföljd, särskilt för varje indrivningsdistrikt, jämte över dem upprättad förteckning, i ma- gistratsstad i tre exemplar och eljest i två exemplar, upptagande nummer och belopp. Ett exemplar skall återställas till postkontoret, försett med läns- styrelsens eller uppbördskamrerarens kvitto. För magistratsstad skall, se- dan behöriga anteckningar i uppbördsbok eller särskild uppbördslängd verk- ställts, så snart ske kan, ett exemplar av förteckningen, granskat av upp- bördskamreraren och försett med de anmärkningar, vartill granskningen må giva anledning, översändas till länsstyrelsen. Skattepostanvisningarna skola av länsstyrelsen eller uppbördskamreraren senast inom fyra månader efter uppbördsterminens utgång återsändas till postkontoret.

Hava utskylder erlagts genom inbetalning till bank, med vilken magistrats— stad träffat avtal om förrättande av uppbörd, skall banken dels dag för dag i riksbanken å statsverkets checkräkning för länsstyrelsens räkning insätta sålunda influtna belopp, dels ock för varje dag eller den längre tidsperiod, uppbördskamreraren bestämmer, till uppbördskamreraren avlämna motsva- rande skattepostanvisningsblanketter, försedda med anteckning eller på- stämpling att beloppen inbetalats till banken samt ordnade i nummerföljd, särskilt för varje indrivningsdistrikt, jämte över dem upprättad förteckning i tre exemplar, upptagande nummer och belopp, ävensom bevis över verk- ställda inbetalningar till riksbanken. Ett exemplar av förteckningen skall återställas till banken, försett med uppbördskamrerarens kvitto. Ett exem- plar skall, sedan behöriga anteckningar i uppbördsbok verkställts, så snart ske kan, granskat av uppbördskamreraren och försett med de anmärkningar, vartill granskningen må giva anledning, tillställas länsstyrelsen.

Vid uppbördsstämma influtna utskylder skola av uppbördsförrättaren så snart ske kan och senast inom åttonde söckendagen efter uppbördsstämmans slut på nyss angivna sätt insättas i riksbanken.

I annan ordning än vid uppbördsstämma av uppbördsförrättare uppburna utskylder skola på enahanda sätt för vederbörande länsstyrelses räkning i

riksbanken insättas månatligen a tredje söckendagen före månadens ut— gång, där ej länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar.

Uppbördskamrerare skall i av honom avgiven mänadsräkning till läns» styrelsen lämna uppgift å de utskylder, som vid ordinarie uppbörd influtit efter avgivandet av nästföregående månadsräkning.

4 KAP.

Om restindrivning.

25 &.

Försummar skattskyldig, som äger rätt att betala honom är debetsedel på- förda utskylder under mer än en allmän uppbördstermin, att i behörig ord— ning erlägga, om utskylderna skolat betalas under två terminer, vad som är förfallet till betalning under den första av dessa och, om utskylderna skolat betalas under tre terminer, vad som är förfallet till betalning under de båda första terminerna, skall jämväl vad eljest skolat gäldas under den sista ter- minen vara förfallet till betalning.

Länsstyrelsen äger att i varje särskilt fall bestämma i vilken ordning ut— skylder, som icke skola erläggas under allmän uppbördstermin och enligt länsstyrelsens beslut må fördelas på uppbördsterminer eller uppbördsstäm- mor, skola gäldas i händelse av försummad betalning vid uppbördstermin eller uppbördsstämma.

26 å.

Skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala sina utskylder i föreskriven tid och ordning, åligger att vid indrivningen av resterande utskylder erlägga av- gift, beräknad efter tre öre för varje full krona av de vid varje särskilt till— fälle restförda utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre.

27 5.

Det åligger för landet och fögderistad länsstyrelsen samt för magistratsstad uppbördskamreraren att skyndsamt efter envar av andra, tredje, femte och sjätte allmänna uppbördsterminerna så ock efter varje särskild uppbördster- min eller uppbördsstämma låta särskilt för varje indrivningsdistrikt upp- rätta förteckning över till betalning förfallna men icke i behörig ordning guldna utskylder ( restlängd ). Restlängderna upprättas för landet och fög- deristad i tre och för magistratsstad i fyra exemplar. Två exemplar av rest- längderna skola av länsstyrelse eller uppbördskamrerare så snart ske kan och senast inom fyra veckor efter vederbörande uppbördstermins eller uppbörds- stämmas slut för resternas indrivning överlämnas till vederbörande ut- mätningsman. Uppbördskamrerare har att inom samma tid översända ett

exemplar av restlängd till länsstyrelsen. Utmätningsman skall i sin ordning, så snart ske kan, till vederbörande exekutionsbiträde överlämna ett av de honom tillställda exemplaren.

Konungen äger förordna, att för visst indrivningsdistrikt restlängder skola upprättas i annan ordning än i första stycket sägs.

28 å.

Vid upprättande av restlängd skola länsstyrelse och uppbördskamrerare med ledning av jämlikt stadgandet i 107 & folkbokföringsförordningen till dem överlämnade flyttningsanmälningar och besked om av länsstyrelse med- delat beslut om folkbokföring i viss ort undersöka, huruvida skattskyldig, som icke i behörig ordning erlagt sina utskylder, avflyttat till annan fastig- het än som finnes angiven i motsvarande uppbördsbok eller uppbördslängd, samt i förekommande fall i restlängden göra anteckning om härutinnan skedda förändringar och de ytterligare uppgifter, som må vara av betydelse för utskyldernas indrivande. .

Framgår vid undersökning, som i första stycket sägs, att skattskyldig vis— tas å ort inom riket, belägen utom det utmätningsmansdistrikt, där utskyl- derna påförts honom, eller att av annan anledning indrivningsförsök bör göras inom annat utmätningsmansdistrikt, skall i de exemplar av restlängd, som jämlikt 27 & skola överlämnas till utmätningsmannen, utmärkas, att utskylderna i fråga icke skola göras till föremål för indrivning genom ut- mätningsmannens försorg.

29 å.

Skall indrivning av utskylder äga rum, åligger det vederbörande utmät- ningsman att verkställa indrivningen och för sådant ändamål förrätta ut- mätning eller bevilja införsel.

Utmätningsman må åt i vederbörlig ordning utsett exekutionsbiträde upp- draga att verkställa indrivning av utskylder och allmänna avgifter samt att för sådant ändamål förrätta utmätning av lös egendom eller, där förordnande jämlikt 21 ä 8) lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta meddelats, bevilja införsel.

Då exekutionsbiträde förrättat utmätning, skall det vid utmätningen förda protokollet av honom genast insändas till den utmätningsman, av vilken han erhållit uppdraget att verkställa utmätningen, och åligger det utmätnings- mannen att med ärendet vidare lagligen förfara.

Av exekutionsbiträde indrivna medel skola till utmätningsmannen redo- visas i den ordning, som därför finnes särskilt stadgad.

30 ä.

1 mom. Vad i 6 & utsökningslagen stadgas om jäv mot utmätningsman är ock gällande med avseende å den, som på grund av denna förordning förrättar utmätning.

2 mom. Vid utmätning enligt denna förordning skola, med de förbehåll

som i 3 mom. sägs, lända till efterrättelse utsökningslagens föreskrifter om verkställighet av utmätning och vad därvid undantagas må, om utmätt egen- doms försäljning, om fördelning av medel, som till följd av utmätning influ- tit, samt om klagan över utmätningsmans förfarande.

3 mom. Vad i utsökningslagen stadgas om skyldighet för borgenär att i vissa fall förskjuta kostnad äger ej tillämpning vid utmätning enligt denna förordning.

Utmätning må även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i 59 och 60 åå utsökningslagen sägs, blivit honom med— delad. Skall utmätning ske av gäldenären tillhörig fast egendom, som fin- nes å annan ort än där han har sitt hemvist, skall dock underrättelse jämte uppgift om förrättningsstället med rekommenderat tjänstebrev sist fjorton dagar före förrättningen avsändas till gäldenären under adress, som angivits i restlängden eller eljest kan av utmätningsmannen utrönas. Återkommer brevet såsom obeställbart, skall utmätningsmannen därom underrätta över- exekutor vid insändandet av protokoll över utmätningen, och åligger det i sådant fall överexekutor att, innan vidare åtgärder för egendomens försälj- ning vidtagas, anställa de ytterligare efterforskningar rörande gäldenärens vistelseort, som med hänsyn till av utmätningsmannen redan vidtagna åtgär- der och övriga omständigheter må anses erforderliga, samt, om vistelseorten därvid utrönes, på sätt överexekutor finner lämpligt lämn-a gäldenären un- derrättelse om utmätningen. Har egendomen veterligen övergått till ny äga- re, skola åtgärder varom i detta stycke sägs i stället vidtagas för hans un- derrättande. Kan hans adress ej utrönas, bör dock underrättelse lämnas den, som i restlängden angivits såsom ägare.

4 mom. Beträffande införsel för utskylder eller allmänna avgifter skall iakttagas vad som är stadgat i 21 5 lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta.

31 %.

Finner utmätningsman med anledning av anteckning i till honom över- lämnat restlängdsexemplar eller eljest, att person, som är för åtgärd inom hans distrikt upptagen i restlängd för. ort inom distriktet, vistas inom distrik- tet men inom annat indrivningsdistrikt än det, där utskylderna blivit honom påförda, eller att anledning eljest förekommer därtill, att utskylderna kun- na uttagas i annat indrivningsdistrikt inom utmätningsmannens distrikt eller att indrivningen bör ske annorledes än genom exekutionsbiträdes försorg, har utmätningsmannen att i det exemplar av restlängden, som överlämnas till exekutionsbiträde i det indrivningsdistrikt, där utskylderna påförts den skattskyldige, anmärka, att utskylderna i fråga icke skola göras till föremål för åtgärd av exekutionsbiträdet. Beträffande sådan skattskyldig skall ut- mätningsmannen i förekommande fall utfärda och till exekutionsbiträde i det indrivningsdistrikt, där personen vistas eller utskylderna eljest förväntas kun- na uttagas, översända fullständigt utdrag ur restlängden, försett med upp- gift om personens vistelseort och i förekommande fall anställning eller andra

omständigheter, som föranlett till antagande att utskylderna kunna där utta- gas. I utmätningsmannens exemplar av restlängden skall i sådant fall an- märkas, inom vilket indrivningsdistrikt åtgärd för utskyldernas uttagande skall vidtagas.

32 5.

Kan skattskyldig, som ej behörigen erlagt sina utskylder, icke anträffas inom det indrivningsdistrikt, där han enligt uppgift i restlängd eller rest- längdsutdrag, som överlämnats till utmätningsman, antagits uppehålla sig, åligger det utmätningsmannen att, därest icke honom veterligen annan är pliktig att ansvara för utskylderna eller tillgång för dessas gäldande eljest förefinnes, i vilka fall utskylderna skola genom vederbörandes försorg utta- gas, ofördröjligen noga undersöka, till vilken ort den skattskyldige eller an- nan, som är pliktig att ansvara för utskylderna, enligt vad känt är eller an- tagas kan, begivit sig.

Kunna utskylderna icke uttagas inom utmätningsmannens distrikt, skall utmätningsmannen å landet till länsstyrelsen och i stad till uppbördskamre- raren överlämna fullständigt restlängdsutdrag beträffande den skattskyldige, försett med intyg av utmätningsmannen eller exekutionsbiträde, att den skattskyldige blivit inom distriktet förgäves eftersökt samt att utskylderna vid sådan undersökning, som ovan omförmäles, icke kunnat uttagas även- som med uppgift om vad vid undersökningen framkommit om vederböran— des vistelseort och, i förekommande fall, anställning eller andra omständig- heter, som kunna föranleda till antagande att utskylderna kunna uttagas å annan ort.

Därest intyg meddelats av exekutionsbiträde, skall detsamma vara för- sett med av utmätningsmannen egenhändigt underskriven anteckning där— om, att denne icke äger kännedom om något mot intyget stridande för- hållande.

I denna paragraf omförmäld undersökning skall bedrivas skyndsamt och bör vara slutförd senast en månad efter det restlängd eller restlängdsutdrag kommit utmätningsmannen tillhanda.

33 å.

Kunna restförda utskylder icke uttagas inom den magistratsstad eller, be- träffande landet och fögderistad, inom det utmätningsmansdistrikt, där de blivit den skattskyldige påförda, och har upplysning ej vunnits om den skatt- skyldiges vistelseort och, i förekommande fall, anställning eller om varest utskylderna eljest kunna uttagas, skall länsstyrelsen, beträffande magistrats- stad efter framställning av uppbördskamreraren, med ledning av de av läns- styrelsen han-dhavda folkbokföringsregister söka vinna upplysning angående den skattskyldiges vistelseort och, i förekommande fall, anställning.

34 5. Har genom undersökning, som omförmäles i 28, 32 och 33 åå, eller eljest upplysning vunnits eller sannolikt blivit, att skattskyldig, som försummat

erlägga honom påförda utskylder, vistas å ort inom riket, belägen utom det utmätningsmansdistrikt å landet eller i fögderistad eller utom den magi- stratsstad, där utskylderna påförts honom i restlängd, eller att utskylderna eljest kunna uttagas å sådan ort, åligger det, beträffande landet eller fögderi- stad, länsstyrelsen och, beträffande magistratsstad, uppbördskamreraren att omedelbart hos utmätningsmannen i sagda ort begära handräckning för ut- skyldernas uttagande och därvid överlämna fullständigt restlängdsutdrag, i förekommande fall försett med i 32 % omförmälda intyg och uppgifter.

Föranleder inkommen redovisning, att förnyad handräckning erfordras för indrivningens verkställande, skall sådan omedelbart begäras.

35 &.

Utmätningsman, hos vilken handräckning sökts, har att så skyndsamt om- besörja handräckningen, att slutredovisning, såvitt på honom beror, kom- mer den som påkallat åtgärden tillhanda senast inom sex månader efter det utmätningsmannen emottagit framställningen om handräckning.

Kan den skattskyldige eller annan, som är pliktig att ansvara för ut- skylderna, icke anträffas inom handräckningsorten och kunna utskylderna icke där uttagas, skall därstädes genom utmätningsmannens försorg inför- skaffas sådan utredning, som i 32 & omförmäles, och skall den länsstyrelse eller uppbördskamrerare, som begärt handräckning, i förekommande fall söka vinna ytterligare upplysning angående den skattskyldiges vistelseort och anställning hos länsstyrelsen i det län, inom vilket handräckningsorten är belägen.

36 ä.

1 mom. Därest skattskyldig, som häftar för restförda utskylder, enligt vunnen upplysning vistas å känd ort utom riket och dessa utskylder vid undersökning inom riket icke kunnat uttagas, skall, där ej stadgandet i 2 mom. första stycket till annat föranleder, länsstyrelsen, beträffande magi- stratsstad efter anmälan av uppbördskamreraren, då beloppet av samma utskylder överstiger femton kronor, föranstalta om att den skattskyldige så- vitt ske kan genom vederbörande beskickning eller konsulat erhåller an- maning att till beskickningen eller konsulatet erlägga utskylderna.

2 mom. Föreligger mellan Sverige och främmande stat överenskommelse, på grund varav handräckning i sistnämnda stat kan erhållas för indrivning av utskylder, skall det åligga, beträffande landet och fögderistad, länssty- relsen och, beträffande magistratsstad, uppbördskamreraren att, om ut- skylderna ej kunnat uttagas här i riket men anledning föreligger antaga, att de skola kunna indrivas genom handräckning i den främmande staten, vid- taga de åtgärder, som enligt vad särskilt stadgats erfordras för erhållande av sådan handräckning. Hinder skall ej möta att, utan vidtagande av åt- gärd enligt 1 mom., förfara på sätt nu angivits.

Därest efter anmaning enligt 1 mom. i stat, med vilken Sverige slutit över- enskommelse om handräckning i beskattningsårenden, utskylder ej frivilligt

erläggas, men beskickningen eller konsulatet finner anledning antaga, att utskylderna skola kunna uttagas genom handräckning, bör vederbörande länsstyrelse därom underrättas.

37 å.

Där omständigheterna giva anledning till den skattskyldiges eller i 42 & avsedd arbetsgivares försättande i konkurs här i riket för utfående av ut- skylder, som avses i denna förordning, äger länsstyrelsen förordna, att för kronans läkning skall göras framställning därom; dock att, då det utskylds— belopp, för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren samtidigt häftar, un- derstiger femtio kronor, sådan framställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet synnerliga skäl därtill äro.

Angående behörighet för annan än länsstyrelsen att söka skattskyldigs el- ler i nyssnämnda paragraf avsedd arbetsgivares försättande i konkurs för utfående av utskylder, gäller vad i konkurslagen är stadgat om borgenär.

För landet och fögderistad har länsstyrelsen och för magistratsstad upp- bördskamreraren att föranstalta om att i konkurs utskylder bliva för veder— börandes räkning bevakade.

38 %.

Över alla indrivningsärenden, som avses i denna förordning, skall utmät- ningsman hålla dagbok, över ärenden, däri restlängd enligt givna föreskrifter skall överlämnas, restlängdsdagbok och över andra ärenden handräcknings- dagbolr. Dagböckerna skola föras enligt härvid fogade formulär, restlängds- dagboken enligt formulär nr 6 och handräckningsdagboken enligt formulär nr 7.

I ärende, däri restlängd överlämnats, skall anteckning om vidtagna åt- gärder, omständigheter av betydelse för införsel, influtna medel och hinder, som mött för medlens uttagande, göras i restlängden.

39 &.

1 mom. Utmätningsman å landet eller i fögderistad skall å tredje söcken- dagen före varje månads utgång till länsstyrelsen och utmätningsman i magistratsstad minst en gång i månaden å dag, som länsstyrelsen för varje sådan stad bestämmer, till uppbördskamreraren avlämna eller insända ve— derbörligen summerad sammandragsuppgift över de utskylder, som influtit efter avgivandet av nästföregående motsvarande uppgift, ävensom de ut- skylder, som han i övrigt har att då redovisa, allt med undantag av utskyl- der, för vilkas uttagande handräckning begärts hos utmätningsmannen. l sådan uppgift skola för varje indrivningsdistrikt utskylder, som restförts vid samma tillfälle, upptagas för sig och särskilt summeras.

Vid uppgift, som i första stycket sägs, skall fogas ett exemplar av de till utmätningsmannen jämlikt stadgandet i 5 5 kungörelsen den 18 decem- ber 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden inkomna redovisningsräkningar enligt formulär nrs 1 a, 1 b och 1 d, varje räkning

vederbörligen granskad och i förekommande fall rättad samt fullständigad med de poster, som skola av utmätningsmannen redovisas utöver av exe- kutionsbiträdet upptagna, och räkning enligt det sistnämnda formuläret åt- följd av vederbörliga hindersbevis.

2 inom. Uppbördskamrerare har att å tredje söckendagen före varje må- nads utgång till länsstyrelsen avlämna eller insända uppgift å de utskylder, som helt influtit efter avgivandet av nästföregående månads motsvarande uppgift, ävensom de utskylder, som han i övrigt har att då redovisa. Sådan uppgift skall upptaga utskylderna post för post, utskylder avseende tidigare uppbördsår än det löpande fördelade å utskyldstitlar, och vara vederbör- ligen summerad.

40 ä.

1 mom. Utmätningsman, till vilken från länsstyrelse överlämnats rest- längd för indrivning eller begäran om handräckning för uttagande av ut- skylder, har att, intill dess slutlig redovisning avgivits, senast å tredje söc- kendagen före varje månads utgång till länsstyrelsen i fråga avgiva redovis- ning över indrivningen och medelst girering till riksbankens postgirokonto å statsverkets checkräkning för vederbörande länsstyrelses räkning insätta dittills influtna medel.

2 mom. Utmätningsman i magistratsstad skall i samband med avgivande av sammandragsuppgift, som i 39 % sägs, å uppbördskamrerarens tjänste— postgirokonto insätta i uppgiften såsom influtna redovisade medel.

Utmätningsman, hos vilken uppbördskamrerare sökt handräckning, skall, intill dess slutredovisning avgivits, senast den 24 i varje månad till sökanden avgiva redovisning över indrivningen och över postgiro översända dittills influtna medel.

Till uppbördskamrerare influtna, restförda utskylder, vilka jämlikt 39 ä 2 mom. skola av honom redovisas, skola för länsstyrelsens räkning insättas i riksbanken månatligen tredje söckendagen före månadens utgång.

41 %. Riksräkenskapsverket äger att, i den mån så påkallas, meddela särskilda föreskrifter i fråga om redovisning av medel, som utgöra delbetalning av utskylder och som influtit efter indrivning.

5 KAP.

Om avkortning och avskrivning.

42 &.

Avkortning av utskylder må äga rum, 1) då genom oriktig debitering utskyld påförts skattskyldig dubbelt eller med för högt belopp eller annan person än som vederbort; skolande i sist- nämnda fall, såframt icke den rätteligen skattskyldige på grund av stadgan-

det i 51 ?; är från betalningsskyldighet fri, i sammanhang med beslut om avkortning förordnas om det avkortade beloppets uttagande hos denne;

2) då någon vunnit nedsättning i eller befrielse från honom åsatt taxe- ring; samt

3) då utskylder, som icke förut avskrivits, blivit genom vederbörligt beslut efterskänkta eller, utan att sådant beslut fattats, rätt att utfå utskylderna i följd av ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan konkurs eller eljest icke längre föreligger.

Har till utskylders gäldande införsel beviljats och befinnes arbetsgivaren sakna utmätningsbara tillgångar till betalning av innehållet belopp, skall vad som mot sagda belopp svarar avkortas.

Föreligger sådant skäl till upphävande av avgiftspåföring, som avses i 15 & tredje stycket lagen om folkpensionering, skall pensionsavgift avkortas.

43 å.

Avskrivning av utskylder må, där utsikt att utfå desamma icke finnes, äga rum,

1) då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till utskyldernas gäldande och införsel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta enligt gällande bestämmelser icke kan äga rum, dock att avskrivning icke må ske för utskyld, för vilken fast egendom svarar, med mindre utrett blivit, att betalning för utskylden icke kunnat erhållas ur egendomen;

2) då upplysning icke kunnat vinnas om skattskyldigs vistelseort eller skattskyldig icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtade upplys- ningar antagits uppehålla sig;

3) då skattskyldig vistas å utrikes ort och minst två år förflutit från det åtgärd av beskickning eller konsulat vidtagits för beloppets utfående, utan att detsamma influtit;

4) då skattskyldig vistas å utrikes ort och anmaning att gälda utskylderna ej kan genom beskickning eller konsulat honom tillställas; samt

5) då beloppet av de utskylder, för vilka till utlandet avflyttad eller där- städes eljest bosatt skattskyldig häftar, icke överstiger femton kronor.

Avskrivning av utskylder må ej äga rum förrän efter utgången av det upp- bördsår, under vilket de förfallit till betalning.

Avskrivning må icke äga rum av anledning, som i 2) sägs, förrän två år förflutit efter det bevis om sådant hinder, som där avses, först utfärdats.

44 &.

I fråga om utskylder, som ifrågasättas till avskrivning på grund av att den skattskyldige icke äger tillgång till deras gäldande eller vistas å okänd ort, skola vederbörliga hindersbevis vara granskade, i stad av dels uppbörds- kamreraren eller kommunalborgmästaren dels en ledamot i drätselkamma- ren och dels en ledamot i årets taxeringsnämnd samt på landet av kommu-

nalnämnden i den ort, där utskylderna påförts den skattskyldige. Om granskningen och vad därvid förekommit skall intyg finnas tecknat å hin— dersbevisen eller en förteckning över desamma av dem, som verkställt granskningen, eller om granskningen verkställts av kommunalnämnd, av nämndens ordförande jämte två andra ledamöter av nämnden.

45 &.

Femte söckendagen efter utgången av varje månad skall utmätningsman i magistratsstad till uppbördskamreraren avlämna de till honom jämlikt stad- gandet i 5 & kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser an- gående exekutionsbiträden inkomna redovisningsräkningar enligt formulär nrs 1 c och 1 f med därvid fogade handlingar, vederbörligen granskade och åtföljda av yttrande, huruvida och i vilket avseende anledning förekommit till anmärkning mot desamma ävensom redovisningsräkningar enligt samma formulär i fråga om de ytterligare poster, vilka varit beroende på åtgärd inom utmätningsmannens distrikt men icke upptagits i berörda, till utmät- ningsmannen inkomna redovisningsräkningar, och skola redovisningsräk- ningarna vara åtföljda av behöriga hindersbevis.

46 %. Hos länsstyrelsen skall utmätningsman å landet eller i fögderistad i sam- band med avgivande av sammandragsuppgift, som i 39 % 1 mom. sägs (må- nadsräkning), och uppbördskamrerare å tionde söckendagen efter utgången av varje månad till avkortning eller avskrivning anmäla skattskyldig på- förda utskylder, vilka enligt då tillgängliga intyg eller andra handlingar må avkortas eller avskrivas. Sådan anmälan göres genom Översändande av sammandrag över samtliga till avkortning eller avskrivning ifrågakommande poster enligt bifogade formulär nrs 8 och 9. Vid sammandragen fogas där- till hörande redovisningsräkningar och dessa åtföljande handlingar ävensom i förekommande fall intyg, varom förmäles i 44 5.

47 &.

Länsstyrelsen skall pröva fråga om avkortning eller avskrivning av ut- skylder och, där vederbörande befinnes hava fullgjort sina åligganden samt de uppgivna omständigheterna blivit styrkta, förordna om utskyldernas av- kortning eller avskrivning; dock att länsstyrelsen icke äger förordna om avskrivning av utskylder, i fråga om vilka vid granskning, som i 44 å sägs, sådan åtgärd avstyrkts. Saknas i något fall erforderlig upplysning, skall, intill dess sådan upplysning vunnits, med prövningen av avkortnings— eller avskrivningsfrågan i denna del anstå och har länsstyrelsen att sörja för full— ständig utredning.

48 å.

Över utskylder, som avkortats före upprättandet av restlängd, skall läns- styrelsen upprätta särskild avkortningslängd med angivande tillika av or- saken till avkortningen.

1 mom. Har avskrivning av utskylder ägt rum, kvarstår likväl den skatt- skyldiges betalningsskyldighet. I händelse framdeles anledning förekommer till antagande, att de obetalda utskylderna kunna uttagas, skola dessa åter uppföras i räkenskapen samt åtgärder ånyo vidtagas för deras indrivande och redovisning.

Det åligger exekutionsbiträde och utmätningsman, som erhåller kännedom om att tillgång finnes till gäldande av utskylder, som blivit avskrivna, att därom ofördröjligen underrätta, exekutionsbiträdet utmätningsmannen och denne vederbörande länsstyrelse eller uppbördskamrerare.

Där fråga är om utskylder, vilka blivit genom vederbörligt beslut efter- skänkta eller beträffande vilka, utan att sådant beslut fattats, rätt att utfå utskylderna i följd av ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan kon- kurs eller eljest icke längre föreligger, skall vad i första stycket är stadgat icke äga tillämpning.

2 mom. Sedan avkortning av utskylder medgivits, skola åtgärder för ut- skyldernas indrivning icke vidare äga rum. Skulle emellertid avkortade ut- skylder frivilligt erläggas, skola de i räkenskapen ånyo uppföras och behö- rigen redovisas.

6 KAP. Om balanslängd.

50 g.

1 inom. Före den 1 juli varje år skola länsstyrelse och uppbördskamrerare för varje indrivningsdistrikt, där utskylder påförts, upprätta

1) balanslängd över vid nästlidne maj månads utgång till länsstyrelsen eller uppbördskamreraren ej redovisade utskylder för löpande uppbördsåret, vil- ka icke voro beroende på sökt handräckning, och

2) balanslängd över alla vid samma tidpunkt ej redovisade utskylder, vil- ka voro beroende på av länsstyrelsen eller uppbördskamreraren sökt hand- räckning.

Balanslängder, som i detta mom. avses, skola upptaga utskylderna särskilt för varje restlängd samt post för post. Sådan längd, som i 2) ovan avses, skall innehålla uppgift för envar skattskyldig om den eller de utmätnings- män, hos vilka handräckning blivit sökt.

Balanslängd, som avses i 1), skall skyndsamt överlämnas till vederbörande utmätningsman.

2 mom. Utmätningsman åligger att årligen dels särskilt för varje indrivningsdistrikt upprätt-a och före den 15 juni till länsstyrelsen eller uppbördskamreraren överlämna balanslängd över alla vid maj månads utgång oredovisade, på åtgärd inom hans distrikt beroende utskylder, som äro upptagna i till honom överlämnade restlängder, med un-

dantag av utskylder för löpande uppbördsåret; skolande utskylderna upp- tagas särskilt för varje restlängd samt post för post, beträffande varje post med noggrant angivande av de åtgärder, som vidtagits efter avgivandet av närmast föregående balanslängd, och hinder, som möta för indrivningen,

dels ock efter mottagandet av i 1 mom. 1) omförmäld balanslängd jämföra densamma med hos honom förda anteckningar rörande i längden upptagna poster, i förekommande fall verkställa nödig utredning angående sådana poster samt före den 1 augusti till länsstyrelsen eller uppbördskamreraren återställa längden, försedd med noggrann anteckning beträffande varje post om de åtgärder, som vidtagits, och de hinder, som mött för indrivningen in- till den 1 juli.

3 mom. Uppbördskamrerare åligger att årligen före den 15 augusti till länsstyrelsen överlämna i 1 och 2 mom. omförmälda balanslängder, de i 2 mom. avsedda åtföljda av yttrande, huruvida och i vilket avseende anled- ning förekommer till anmärkning mot desamma.

7 KAP.

Om efterkrav och preskription av utskylder.

51 %.

För utskylder, som befinnas vara från debitering obehörigen uteslutna el- ler till för ringa belopp påförda, är den skattskyldige fortfarande ansvarig; dock är han från betalningsskyldighet fri, därest icke krav delgives honom inom tre år efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna, om debitering i vederbörlig ordning skett, skolat erläggas, samt i förekommande fall utslag i mål angående vederbörandes betalningsskyldighet är meddelat inom två år, efter det kravet hos honom anställdes.

52 å.

Utskylder, som påförts skattskyldig i uppbördsbok eller särskild uppbörds- längd, må icke uttagas hos den skattskyldige senare än fem år efter utgång- en av det uppbördsår, under vilket utskylderna enligt verkställd debitering skolat erläggas.

8 KAP. Om restitution m. m.

53 å.

] mom. Befinnes efter slutlig debitering, att vad den skattskyldige erlagt på grund av förskottsdebitering överstiger sammanlagda beloppet av vad han enligt den slutliga debiteringen skolat gälda, skall länsstyrelsen, så snart ske kan, till den skattskyldige återbetala vad han sålunda för mycket guldit.

2 mom. Har länsstyrelse från riksräkenskapsverket erhållit underrättelse därom att enligt till ämbetsverket överlämnade handlingar anledning finnes till antagande, att utskylder blivit någon obehörigen eller till för högt belopp påförda, skall länsstyrelsen verkställa utredning i ärendet och i förekom- mande fall utan ansökning återbetala vad som för mycket erlagts.

Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförda utskylder, är berättigad att, efter ansökning hos länsstyrelsen i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt.

Skall den, som jämlikt stadgandena i första och andra styckena berättigas återbekomma utskylder, som debiterats i en ort, i stället för dessa utgöra utskylder, som böra debiteras i annan ort, och äro sist sagda utskylder vid meddelandet av beslut i restitutionsärende, som i första eller andra stycket sägs, ej guldna, äger den skattskyldige utfå allenast den del av erlagda belop- pet, som överstiger det belopp, han sålunda rätteligen har att utgöra; skolan- de återstoden av erlagda beloppet gottskrivas den skattskyldige till gäldande av sist sagda utskylder och i förekommande fall tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket den ort är belägen, där utskylderna böra debiteras.

Häftar den, som enligt första eller andra stycket är berättigad återbekom- ma erlagt utskyldsbelopp, veterligen för restförda utskylder, äger han utfå allenast vad som överstiger restförda beloppet jämte dårå belöpande indriv- ningsavgift. Återstoden skall gottskrivas honom till gäldande av de restförda utskylderna jämte indrivningsavgift och i förekommande fall tillställas an- nan länsstyrelse på sätt i tredje stycket är sagt.

Därest någon, utan att sådant fall, som i andra stycket sägs, är för han- den, hos länsstyrelsen visar, att för samma är mer än en pensionsavgift en- ligt lagen om folkpensionering erlagts för honom, skall länsstyrelsen återbe- tala vad som befinnes erlagt utöver den högsta avgiftens belopp.

Rörande återbetalning av pensionsavgift skall länsstyrelsen lämna pensions- styrelsen meddelande.

54 Q.

1 mom. Den, som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförda utskylder, äger, där ej annat föranledes av stadgandet i andra stycket, vid återbekommande jämlikt 53 ä 2 mom. av erlagda utskylder eller del därav tillika erhålla ränta å det belopp, som utfås, efter fem procent om året, för utskylder som guldits under första hälften av ett uppbördsår från och med den 1 därpå följande januari och för utskylder som erlagts under se— nare hälften av ett uppbördsår från och med den 1 därpå följande juli till den dag, beloppet utfås. Ränta må dock ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit efter det Konungens beslut i mål om nedsättning eller befrielse meddelats eller underordnad myndighets beslut. däri tagit åt sig laga kraft.

Vad sålunda stadgats gäller ej med avseende å återbetalning av pensions- avgift enligt lagen om folkpensionering.

2 mom. Har i vederbörlig ordning fastställts, att utskylder, som enligt

verkställd debitering tillagts en kommun, i stället bort helt eller delvis till- komma annan kommun, skall sistsagda kommun av den kommun, där den tidigare debiteringen skett, genom vederbörande länsstyrelses försorg gott- göras ränta å det belopp, som sålunda oriktigt tillagts den första kommunen, efter den vid tiden för beslutet om restitution av postsparbanken vid inlåning tillämpade räntefot för tiden från och med, beträffande belopp som guldits under första hälften av ett uppbördsår, den 1 därpå följande januari och, beträffande belopp som erlagts under senare hälften av ett uppbördsår, den 1 därpå följande juli till den dag, då beloppet gottskrivits vederbörlig kom- mun, dock ej längre än till dess trettio dagar förflutit efter det beslutet med- delats. Ränta skall dock icke utgå, med mindre räntebeloppet överstiger femtio kronor.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om landsting, municipalsamhälle, tingshusbyggnadsskyldige och vägdistrikt.

10 KAP.

Om ansvarighet för debitering, uppbörd, indrivning och redovisning.

55 ä.

1 mom. För all debitering, som åligger häradsskrivare eller uppbördskam- rerare att verkställa, är denne ensam ansvarig.

2 mom. För den uppbörd av utskylder, som äger rum genom postverket, ansvarar detta.

För uppbörden av utskylder, som inbetalas genom bank, har stad, som med banken träffat avtal om uppbördens förrättande, att ansvara.

Ansvaret för uppbörden av utskylder, som skola uppbäras av särskild uppbördsförrättare, åligger denne; dock att i fråga om uppbörd vid upp- bördsstämma vederbörande kontrollant, därest han uraktlåter vad honom i avseende å kontrollen vid uppbördsförrättningen enligt denna förordning åligger, ansvarar för den förlust, som i händelse av bristande tillgång hos uppbördsförrättaren kan för kronan eller annan uppkomma.

3 mom. Beträffande magistratsstad är uppbördskamrerare ansvarig för in- drivningens och redovisningens behöriga verkställande.

För landet och fögderistad ansvarar vederbörande utmätningsman för in- drivning eller befordrande till avkortning eller avskrivning av utskylder, vilka äro beroende på åtgärd inom hans distrikt.

56 %.

Där stadsfogde eller å landet eller i fögderistad annan utmätningsman än landsfiskal skulle göra sig skyldig till försummelse eller tjänstefel vid in- drivning och redovisning av medel, som han uppbär enligt denna förord- ning, skall vad i gällande instruktion för landsfiskaler för sådant fall är stad- gat äga motsvarande tillämpning.

Uppstår hinder för avlämnande å föreskriven tid av uppbördsbok, avskrift därav, särskild uppbördslängd eller debetsedlar, bör detsamma av veder- börande ofördröjligen uppgivas och styrkas hos länsstyrelsen, som i anled- ning därav vidtager erforderliga åtgärder. Uraktlåtes sådan anmälan eller varder uppgivet hinder icke av länsstyrelsen godkänt, skall, därest hand- lingarna icke avlämnas å dag, då det senast bort ske, den försumlige vara förfallen ej allenast till ett vite av tjugufem kronor, utan ock till bot av fem kronor för varje dag, som med handlingarnas avlämnande utöver den stad- gade tiden fördröjes; och skall länsstyrelsen i sådant fall antingen låta på den försumliges bekostnad genom annan person dem upprätta eller ock, där under dess lydnad stående försumlig tjänsteman icke genast varder från tjänsten avstängd, förelägga honom viss kort tid att fullgöra sina uraktlåtna skyldigheter, vid äventyr att eljest varda från tjänst och lön på bestämd tid skild. Ovan stadgade dagabot skall upphöra med den dag, då annan person förordnats att de bristande handlingarna upprätta eller försumlig tjänsteman blivit från tjänsten avstängd.

Besvär över länsstyrelsens beslut i ärende, som angår försummelse att av- lämna uppbördsbok eller avskrift därav, särskild uppbördslängd eller debet- sedlar, anföres i den ordning, som i 17 % är stadgad för anförande av be- svär över länsstyrelsens beslut i mål angående felaktig debitering.

Särskilt förordnad uppbördsförrättare eller kontrollant, som utan laga förfall uraktlåter att inställa sig å uppbördsstämma, böte tjugufem kronor.

Viten och böter enligt denna paragraf ådömas av länsstyrelsen och till- falla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

58 %.

Därest uppbördsförrättare eller utmätningsman icke inom stadgad tid i riksbanken insätter influten uppbörd, skall länsstyrelsen genast vidtaga er- forderliga åtgärder för att insättningen ofördröjligen må bliva verkställd; och vare vederbörande, såvida dröjsmålet med insättningen ej berott av hinder, vartill han icke varit vållande, skyldig att gälda ränta efter sex pro- cent å beloppet för den tid, insättningen obehörigen blivit fördröjd.

11 KAP. Särskilda bestämmelser.

59 %.

Besvär över taxering eller debitering befriar icke den skattskyldige från skyldighet att i behörig ordning inbetala honom påförda utskylder, dock att länsstyrelse äger att i anledning av förd klagan över taxering eller debite-

3—388005. I.

ring medgiva anstånd med betalning av utskylder, vilka påförts på grund av den taxering eller genom den debitering, som överklagats.

60 %.

Förskottsbelopp skall, intill dess slutlig debitering skett, anses belöpa å utskyldstitlar enligt de vid förskottsbeloppets beräkning tillämpade grunder med iakttagande av att, där förskottsbeloppet jämlikt 5 & avjämnats, det- samma skall anses belöpa å de olika titlarna i förhållande till de belopp, var— till dessa vid förskottsdebiteringen beräknats.

61 &.

Sedan till länsstyrelse inkommit uppgift om grunderna för debitering av utskylder till landsting och andra menigheter, skall länsstyrelsen ofördröj- ligen därom underrätta debiteringsförrättaren.

62 5.

Om tiderna för de allmänna uppbördsterminerna skall länsstyrelsen i god tid före början av termin låta införa kortfattad kungörelse i den eller de ortstidningar, som länsstyrelsen äger bestämma. I sådan kungörelse skall intagas uppmaning till de skattskyldiga att, såvitt möjligt, icke uppskjuta utskyldernas erläggande till sista dagarna av uppbördsterminen samt medde- lande om hos vilken myndighet närmare upplysningar angående uppbörden kunna erhållas.

Därest enligt länsstyrelsens beslut utskylder skola erläggas vid särskild uppbördsstämma, har länsstyrelsen att, sedan i magistratsstad uppbörds— kamreraren och på landet ell-er i fögderistad den tjänsteman, som förordnats att förrätta uppbörden, fått yttra sig om tiden för förrättningen, senast fjor— ton dagar före densamma låta genom kungörelse på lämpligt sätt underrätta de skattskyldiga om tid och ställe för nppbördsstämman samt för landet och fögderistad om den person, som kommer att verkställa uppbörden.

Debiteringsförrättare åligger att medelst därom utfärdad kungörelse eller på annat lämpligt sätt underrätta de skattskyldiga om tiden för särskild uppbördstermin eller tid och plats för hållandet av särskild uppbörds- stämma.

63 &.

Debetsedel, som icke inom fem dagar före den dag, då det å debetsedeln påförda beloppet senast skall betalas, eller om betalningen må göras under mer än en termin, inom samma tid före utgången av den första terminen kunnat från adresspostanstalt utlämnas till a-dressaten, skall av nämnda postanstalt ofördröjligen översändas till länsstyrelsen eller uppbördskamre- raren.

64 %. Utmätningsman eller exekutionsbiträde skall å indrivna medel, som han uppburit enligt denna förordning, utfärda särskilt kvitto ( indrivningskvitto ).

Indrivningskvittot skall vid betalningstillfället lämnas till den som erlagt beloppet eller, där så icke kan ske, tillställas honom i tjänstebrev. Annat kvitto än indrivningskvitto eller av postverket utfärdat kvitto om insättning å tjänstepostgirokonto är icke gällande.

Där utmätt lös egendom av utmätningsmannen säljes å auktion,. vare han icke pliktig att utfärda indrivningskvitto å betalningen för varje inrop, utan må kvittot avse inropssumman i dess helhet; sådant kvitto skall lämnas till gäldenären.

Indrivningskvitto tecknas å därför avsedd blankett. Vid kvittots utskri- vande skall så förfaras, att vad som tecknas å blanketten kopieras å ett till densamma hörande kopieblad. Utgöres belopp, som arbets-, pensions- eller livräntegivare vid införsel erlägger, av medel, som innehållits från flera gäl- denärer, vare det ej nödigt att å indrivningskvittot upptaga mer än det erlagda beloppet, arbets-, pensions- eller livräntegivarens namn samt gälde- närernas antal; dock skall i sådant fall vid kopiebladet till kvittot fogas för— teckning å gäldenärerna, angivande det från varje gäldenär innehållna be- loppet och vad det avser.

65 &.

Det exekutionsbiträde, som verkställt indrivning av restförda medel, som avses i denna förordning, eller om indrivningen skett annorledes än ge- nom exekutionsbiträdes försorg, det exekutionsbiträde, åt vilken indrivningen eljest skulle hava uppdragits, äger i den mån den i 26 å stadgade avgift icke överstiger femtio kronor erhålla avgiftens hela belopp. Indrivnings- avgift, som enligt vad sålunda stadgats icke skall tillkomma exekutions- biträde, skall redovisas tillika med utskylderna och tillfalla statsverket. Där för stad eller annan ort finnas meddelade särskilda föreskrifter rörande dispositionen av indrivningsavgift, skola dessa föreskrifter dock fortfarande tills vidare tillämpas med den jämkning, som må föranledas av samman- slagningen av krono- och kommunaluppbörden.

Har utmätningsman fått vidkännas kostnad för införande i ortstidning av kungörelse om utmätt lös egendoms försäljning eller för egen resa vid utmätning av fast egendom, vare han, där utmätningen ägt rum för utta- gande av medel, som avses i denna förordning, berättigad till ersättning för sagda kostnad på sätt i enskilda utsökningsmål gäller.

Avgift och ersättning, varom i denna paragraf är fråga, äger den, som verkställer indrivningen, utan särskilt bemyndigande uttaga i sammanhang med de medel, för vilkas indrivning avgiften och ersättningen utgå.

66 ä.

1 mom. Blanketter till uppbördsbok och särskild uppbördslängd tillhan- dahållas vederbörande häradsskrivare genom länsstyrelsens försorg.

Blanketter till debetsedlar, som avses i 12 &, skola i förekommande fall tillika med därtill hörande skattepostanvisningsblanketter, tryckta å kartong

och i det format formulären utvisa, på statsverkets bekostnad tillhandahål- las häradsskrivare.

Häradsskrivaren han att hos länsstyrelsen anmäla dels före den 15 februari varje år det för varje kommun eller kommundel erforderliga antalet blan— ketter av formulär n':— 's och 4 och därvid meddela uppgift å de utskylds- titlar, som böra dära angivas, dels ock i mån av behov erforderligt antal blanketter av formulär nr 5 a eller 5 b.

2 mom. Blanketter till sådan rapport, som omförmäles i 20 Q 2 mom. tredje stycket, tillhandahållas av länsstyrelsen.

3 mom. Blanketter till de i 38, 39 och 45 åå omförmälda dagböcker och redovisningshandlingar skola tillhandahållas enligt bestämmelserna i kun- görelsen den 27 november 1919 med föreskrifter angående vissa för länssty- relserna och fögderiförvaltningen erforderliga blanketter.

4 mom. Formulär till indrivningskvitto fastställes av riksräkenskapsver- ket, som på rekvisition tillhandahåller vederbörande blanketter till dylika kvitton. För blanketter, som tillhandahållas för användning inom magi— stratsstad, skall betalning erläggas med belopp, som enligt av riksräken- skapsverket gjord beräkning motsvarar statsverkets självkostnadspris. I övrigt tillhandahållas blanketterna å statsverkets bekostnad. Närmare fö- reskrifter angående blanketternas användning, tillhandahållande, förvaring och redovisning meddelas av riksräkenskapsverket.

5 mom. De blanketter, som må erfordras utöver ovan omförmälda, fast- ställas av den i nyssnämnda kungörelse omförmälda blankettkommissionen och tillhandahållas enligt bestämmelserna i samma kungörelse.

67 5.

Vad i denna förordning är stadgat med avseende å häradsskrivare skall i sådan fögderistad, där kommunalborgmästaren eller annan enligt Konung— ens förordnande skall förrätta mantalsskrivningen, gälla beträffande denne.

68 5.

Om debitering, uppbörd och redovisning av utskylder i Stockholm, Göte- borg och Malmö är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941. Genom förordningen upphävas uppbördsreglementet den 14 december 1917 och restindrivningsförordningen den 13 november 1931, så ock vad i övrigt finnes stadgat stridande mot uppbördsförordningens bestämmelser.

I fråga om uppbörd, indrivning, avkortning, avskrivning, efterkrav, pre- skription, restitution och redovisning av utskylder, vilka debiterats enligt äldre bestämmelser, om indrivningsavgift beträffande sådana utskylder, om upprättande av balanslängder över oredovisade kronoutskylder, som debi- terats jämlikt uppbördsreglementet, samt om ansvarighet för debitering, upp-

börd, indrivning och redovisning av sådana äldre utskylder, skola de äldre bestämmelserna alltjämt gälla.

Utskylder för uppbördsåret 1941—1942, som skola förfalla under allmän uppbördstermin, skola uppbäras under allenast fem uppbördsterminer, för- lagda till de i 4 & angivna dagar av november 1941 samt februari, mars, maj och augusti 1942. För sagda uppbördsår skola de skattskyldiga påföras för— skott på sätt och till belopp, som i 5 % sägs, och skall förskottsbelopp för— falla till betalning, om beloppet icke uppgår till tio kronor, under första uppbördsterminen samt, om beloppet uppgår till tio kronor eller mera, med hälften å vardera av första och andra terminerna; dock att förskottsbelop- pet avjämnas nedåt så, att vad som skall utgå under varje termin uppgår till helt antal kronor. Vad som enligt slutlig debitering för ifrågavarande upp- bördsår erfordras för utskyldernas fulla gäldande skall förfalla till betal- ning, om beloppet icke uppgår till tio kronor under tredje allmänna upp— bördsterminen, om beloppet uppgår till tio men icke till tjugu kronor, hälf- ten under tredje och hälften under femte uppbördsterminen samt, om be- loppet uppgår till tjugu kronor eller mera, två femtedelar under vardera av tredje och fjärde uppbördsterminerna och en femtedel under femte uppbörds- terminen; dock att vad som skall erläggas under annan termin än den tredje skall avjämnas till närmast lägre hela antal kronor och återstoden av be- loppet erläggas under tredje terminen.

Under uppbördsåren 1942—1943, 1943—1944 och 1944—1945 skola de all- männa uppbördsterminerna vara förlagda till de i 4 % angivna dagar av månaderna september, november, februari, mars, maj och juni.

Beträffande för uppbördsåret 1941—1942 debiterade utskylder skola rest- längder upprättas efter envar av första, andra, fjärde och femte allmänna uppbördsterminerna.

Under uppbördsåren 1941—1942 och 1942—1943 skola 28 och 33 åå eller vad i 35 % sista stycket är stadgat angående inhämtande av upplysning hos länsstyrelse om den skattskyldiges vistelseort och anställning icke äga till— lämpning. Under sagda uppbördsår skola bestämmelserna i uppbördsregle- mentet den 14 december 1917, g 14 och 5 15 mom. 1, fortfarande gälla, därvid skall iakttagas, att vad i sagda författningsrum är stadgat om krono— utskylder skall avse samtliga utskylder och att vad i g 15 mom. 1 är stad- gat om landsfiskal och magistrat i stället skall avse vederbörande länssty- relse och uppbördskamrerare.

I 50 ä 1 mom. avsedda balanslängder skola är 1942 upprättas före den 1 oktober och avse vid nästlidne augusti månads utgång ej redovisade ut— skylder samt åren 1943 och 1944 upprättas före den 1 augusti och avse ut- skylder, som ej redovisats vid nästlidne juni månads utgång.

Den i 50 ä 2 mom. omförmälda längd, som det åligger utmätningsman att avgiva till länsstyrelse eller uppbördskamrerare, skall år 1943 avse de ut— skylder, som vid augusti månads utgång ej varit redovisade och överlämnas före den 15 september samt åren 1943 och 1944 avse de vid juni månads utgång oredovisade utskylder och överlämnas före den 15 juli.

Återställande av balanslängd från utmätningsman till länsstyrelse eller uppbördskamrerare enligt 50 % 2 mom. skall år 1942 ske före den 1 novem- ber samt åren 1943 och 1944 före den 1 september.

Uppbördskamrerare skall jämlikt 50 ä 3 mom. till länsstyrelsen överlämna i sagda författningsrum avsedda balanslängder under 1942 före den 15 ok- tober samt under åren 1943 och 1944 före den 15 september.

I fall, då något förhållande är beroende av att utskylder förfallit till be- talning under visst uppbördsår, skall i fråga om utskylder avseende upp— bördsåret 1941—1942, oavsett att sådana utskylder må förfalla till betalning efter uppbördsårets utgång, så anses, som om utskylderna förfallit till be- talning under uppbördsåret.

Formulär m' [. (()riginalstorlnk 347 )( 400 nznz.)

Uppbördsbok för

uppbördsåret ............ —— ____________ .

1.

.ei.

kihl skatt :i lurinögenln-t

Statlig inkomst— ] och förmögen— ) lllbtiskttit

nia k es

avgift

Pensions—

egen

B.

enligt utskylds— titlarna T— 13

skatt B(- iik nad

(: enligt utskylds— titlnrna () och 6

ll V

Sununu förs "ott.

(Hälften beloppen i kol. A och

li samt i kol. l—4)

L— .

å ,: for inkomst

_, :,

: g % i J: ,, " u _ .—

*: = .

7: %; lor fastighet

Anteckningar

& Summa att ha- _ tala under 1 klippbördsternm -n

A nteckni ngar Summa att be- tala under 2:(lra npphördsterminen

,: __

Förskottsnppbörd

Anteckningar

__ _, i,..— ) _] Summa att be— * tala under 3:rlje uppbördsterminen

|. =

nu in (

g e s bostad och postadress titel eller yrke, n

skattskvlrli

[) e n ordregistret eller fastig- hetsregister) 1

fastighet (he— teckning i i

l folkhekförings-l

)

!

Slutlig: upphörd

hellet- ] Sk'lll'lllS ! nr

Anta-ekningnr

;, ,,,f, , i, *,

Sununu. att be— tnlzL und r 4-(1 npplvördstei

= Anteckningar

__, ,,,—.,”, ",,, ,, ,, Sununu. utt bu- ,, " " mm under (nh: uppl)ördsterininu-n * Anteckningar l T* " ,,,, ? . Nummi utt lue- i mln. under özte ' nppbördsterminen I 11. L.. '71 —'- ; i , ”5 _,c 11 : v—' E | 5 f- 5.15 ":[”? .”: T 44 ': ': _'£ : : ” " m .' i 3: ; v—a 4? ** ”3 5.1 ,... L; . u ' +. ELE E f: *5 f '. ; :v _.4 431 ": *- *- :u i . & .it *; : E I '_5 :. i ? %

T

åt

'r 1

t i

123.

IL).

_" Annniteter '.'l '— :lvrliliningslån

Annniteter & för— a .. . : skutt lurnvlusmng

nv frzilseräntur

Hlyeksfnlls s. kringsnvgin

"fl Slwgsvnrllsnvgift

sneeis

Formulär nr 2. (Originalstorlek 296 x 400 mm.)

Särskild uppbördslängd

m I _ . U t 5 k y 1 d 3- ' Den betalnmgsskyldlges 3 l .

folkbok- Debet- ?

föringsfastig- sedelns ' het(beteckning titel eller yrke, nr

'i jordregistret namn och postadress

eller fastig- l hetsregister)

1 1

Summa att betala

Anteckningar

Förskotts-debetsedel avseende uppbördsåret 1946—1947.

............................................................. fögderi socken

Kronor Jämlikt 5 och 6 %% Uppbördsförordningen beräknat förskottsbelopp . . . Därav erlägges: under 3zdje uppbördsterminen under 2zdra uppbördsterminen under lzsta uppbördsterminen H ära dsslrri varen. Under 3:dje uppbördsterminen förfallande Vid skattelikv id å. postanstalt med användande av &_.— belopp kvitteras : C. nedanstående skattepostanvisning litt. C skall post-' E funktionärer) här fästa föreskrivet inlämningabevis. I.: Under 2:dra uppbördsterminen förfallande Vid skattelikvid &. postanstalt med användande av "._ belopp kvitteras: B. nedanstående skutteposbanvisning litt. B skall post- fnnktion'dren blir fästa. föreskrivet inlämnin gsbevis. '—.*_ Under 1:sta uppbördsterminen förfallande Vid skattelikvid & postanstalt med användande av x'._ belopp kvitteras: A. nedanstående skattepostanvisning litt. A skull post— ! funktionären här fästa föreskrivet inlämningsbevls.

Att betalas under 3:dje uppbördsterminen 5—12 november 1946.

fögderi . Dehetsedelns ....................... socken nr Befordrasutan Skattepostanvisning Litt. C. Km” 5” Eifåasgyffäå? å utskylder uppbördsåret ' 1946—1947. Belopp.- Till Länsstyrelsen i Skaraborgs län Mariestad. Redovisningsnr '''''''''''' —. (Hylle-s även av pSt.) == (Postfunktlonarsunderskrift) """"""""

Tillse vid likvid, att postfunktionären frånskilier skattepostanvisningen.

Att betalas under 2:dra uppbördsterminen 5—12 september 1946.

________________________________________ fögderi Debetsedelns

_____________________________________________________________ socken nr

_ Befordras utan SkåttGpOStållViSlllllg Litt. Bu Kronor öre iääliååäå? å utskylder uppbördsåret __ 1946—1947. Belopp:

Till Länsstyrelsen i Skaraborgs län Mariestad.

Redovisningen (Ifylles även av pet.)

(Posttunktianärs underskrift.)

Tiuse vid likvid, att postfunktionären frånskiliez' skattepostanvisningen.

Att betalas under I:sta uppbördsterminen 5—12 augusti 1946.

___________________________________ fögderi ' Debetsedelns ................................................................ socken nr Befordrasutan ' Skattepostanvisning Litt. A. Kron” ”"> >>? å utskylder uppbördsåret _. 1946—1947. Belopp:

Till Länsstyrelsen i Skaraborgs län Mariestad.

”" Den skattskyldige påföres. innan slutlig debitering skett, & förskottsdcbctsedel förskott :i sina till beloppet ännu ej slutligen bestämda utskylder med hälften av sammanlagda beräknade utskyldsbeloppet. Om vid bcräk. ning av förskott skattskyldig skall påföras allenast pensionsavgift och denna beräknas uppgå till högst 12 krom,-_ påföres beloppet i sin helhet såsom förskott. Eljest skall, därest beloppet av de utskylder, som skola tagas i bc— traktande vid beräkning av förskott, icke uppgår till sammanlagt tio kronor, den skattskyldige icke påföras för. skott. Förskottsbelopp avjämnas nedåt så, att vad som skall utgå under varje termin kommer att uppgå till helt antal kronor.

Å slutlig debetsedel påföras den skattskyldige vad som i enlighet med slutlig debitering erfordras för fulla gäldandet av hans utskylder. .

Å förskottsdebetsedel upptagande allenast pensionsavgift till belopp av högst 12 kronor skall finnas anmärkt, att för den skattskyldige icke kommer att utfärdas slutlig debetsedel, såvitt den skattskyldiges taxering icke bll. ver av prövningsnämnd ändrad.

Uppbördens dehiing på terminer.

Om belopp, som påföras den skattskyldige å förskottsdebetsedel, icke uppgår till tio kronor. skall det betalas på en gång, under I:sta uppbördsterminen. I annat fall fördelas beloppet, om det uppgår till tio kronor men icke till tjugu kronor, på 1:sta och 3:dje uppbördsterminerna samt, om det uppgår till tjugu kronor eller mera, på, 1313, 2:dra och 3zdje uppbördsterminerna. Förskottsbelopp, som får erläggas under mer än en termin, fördelas jämnt på terminerna.

Om belopp, som påföras den skattskyldige å slutlig debetsedel, icke uppgår till tio kronor, skall det betalas på

en gång, under 4zde uppbördsterminen. I annat fall fördelas beloppet, om det uppgår till tio kronor men icke till ' tjugu kronor, på 4:de och ena uppbördsterminerna och, om det uppgår till tjugu kronor eller mera på 4zde, åtta och Gzte uppbördsterminerna. Belopp, som får erläggas under mer än en termin, fördelas jämnt på terminerna, dock att vad som skall erläggas under inte och Gzte terminema avjämnas till närmast lägre hela antal kronor, så att örctal endast förekommer vid 4:de uppbördsterminen.

År skattskyldig berättigad att erlägga honom påförda utskylder under mer än en termin, äger han att under en tidigare termin erläggs jämväl den del av utskylderna, som förfaller till betalning först under den eller de när. mast följande terminerna.

Besvär.

Förmenar någon, att utskyld, som finnes upptagen i uppbördsbok, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp honom påförd eller att felaktighet ägt rum vid debetsedelns utskrivande, äger han att däri söka rättelse genom besvär hos länsstyrelsen i det län, inom vilket debiteringen skett. Besvären skola ingiVas till nämnda myndighet senast inom natt och år efter det slutlig debetsedel eller, då allenast pensionsavgift påförts å förskottsdebetsedel, sådan debetsedel, avseende utskylden eller avgiften, blivit klaganden tillställd; dock må klo. ganden på eget äventyr i betalt brev med posten till länsstyrelsen insända besvären så tidigt, att de inom ovan stadgade tid dit inkomma. Befrielse från påförd pensionsavgift må ock inom samma tid sökas bos pensionsstyrelsen,

Vill någon, som icke taxar-äts till beskattningsbart belopp, klaga över att högre pensionsavgift än sex kronor blivit honom påförd, skola dock besvären anföras hos vederbörande prövningsnämnd och inom tid, som ovan sagts, vara inkomna till länsstyrelsen.

Besvär över taxering eller debitering befriar icke den skattskyldige från att i behörig ordning inbetala honan, påförda utskylder; dock att länsstyrelsen äger att i anledning av förd klagan över taxering eller debitering medgiva anstånd med betalning av utskylder, vilka påförts på grund av den taxering eller genom den debitering, som överklagats. Envar, som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförda utskylder, är berättigad att, efter ansökan hos länsstyrelsen i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt jämte ränta enligt i uppbördsförordningen stadgad grund.

2 9,4

/ *x

__XÄÄÖL—Äkwx ÄN xx

&th

”%.-.. XX

X

Förmenar arbetsgivare, att olycksfallsförsäkringsavgift blivit honom obehörigen eller oriktigt påförd, äger han '

för erhållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år efter det avgiften blivit honom slutligen påförd. Därvid bör medsändas dels dehetsedel eller bestyrkt avskrift därav, dels uppgift å antal mans, och kvinnodagsverken var för sig, som för arbetsgivarens räkning utförts under det år, olycksfallsförsäkringsav— giften avser. Denna uppgift bör vara bestyrkt av stats- eller kommunal tjänsteman eller av två trovärdiga personer, vilkas yrken och hemvist böra tydligt angivas. Efter verkställd utredning återbetalar riksförsäkringsanstaltcn vad som för mycket erlagts samt återsänder debetsedeln.

Påföljd vid försummad skattebetalning.

Försurnmar skattskyldig, som liger rått att betala honom å debetsedel påförda utskylder under mer du en allmlin uppbördstermin, att i behörig ordning erlägga, om utskylderna skolat betalas under två, terminer, vad som lir förfallet tlll betalning under den första. av dessa och, om utskylderna skolat betalas under tre terminer, vad som är förfallet till betalning under de bada första terminerna, skall jämväl vad eljest skolat guidas under den sista terminen vara förfallet till betalning.

Skattskyldig, som underlåtit att inbetala sina utskylder i föreskriven tid och ordning, åligger att vid indriv- ningen av resterande utskylder erlägga avgift beräknad efter tre öre för varje full krona av de vid varje särskilt tillfälle restförda utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre.

Erlögger skattskyldig restförda utskylder till 1-* '” ' " eller "elr ” ' ...-l.. annorledes nu genom Insättning å dennas tjänstepostgirokonto, skall den skattskyldige erballa in (1 r 1 v 11 i n ;: s k v 1 t t o. Sådant kvitto tecknas å särskild därför nvscdd blankett. Annat kvitto lin indrivningskvitto eller av postverket utfärdat kvitto om insattulng å tjanstepostglrokonto lir icke gällande.

Tid och plats för uppbörd, betalningssätt m. 111.

De allmänna uppbördsterminerna äro förlagda till tiden från och med den 5 till och med den 12 i månaderna augusti (I:sta uppbördsterminen), september (2:dra uppbördsterminen), november (3zdje uppbördsterminen) 1946 samt februari (Jade uppbördsterminen), mars (özte uppbördsterminen) och maj (Gzte uppbördsterminen) 1947. .

Likvid erlägges 5. vilken fast postanstalt som helst i riket ävensom i vissa fall genom annan av postverket an- visad anordning. Utskylder, debiterade i stad, där magistrat finnes, må därjämte inbetalas å bank, med vilken staden må hava träffat avtal om förrättande av uppbörd. Vid likvids erläggande skall denna debetsedel företes.

Likviden bör, såvitt möjligt, verkställas med jämna penningar. Såsom betalningsmedel må jämväl användas å Kungl. postverket eller annan vederbörlig betalningsmottagare ställd eller överlåten postremissväxel, utfärdad av riksbanken eller annan bank, för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente.

Vid poststation bör betalning helst ske med sådan växel, därest utskyldsbeloppet överstiger 1000 kronor. Inbetalning må ock kunna fullgöras sålunda, att skattskyldig medelst girering till postgirokontorets skatte- avdelning inbetalar utskyldsbeloppet. För att dylik inbetalning skall anses fullgjord under uppbördsterminen, skall girokort jämte debetsedel eller debetsedlar med därtill hörande skattepostanvisningsblanketter hava avläm- nats till postbefordran senast å uppbördsterminens sista dag.

För den, som är ansluten till statens intressekontor, må erforderlig betalning till gäldande av utskylder, som förfalla till betalning under uppbördstermin, även kunna ske genom inbetalning å eller girering till intresse— kontorets postgirokonto, som i sådant fall ombesörjer, att vederbörlig skattepostanvisning i fastställd ordning översändes till vederbörande länsstyrelse eller uppbördskamrerare. För att. dylik inbetalning skall anses fullgjord under den uppbördstermin, varom fråga år, skall inbetalnings- eller girokort avseende inbetalningen huva avläm- nats till postbefordran senast å uppbördsterminens sista dag. Vad som sålunda gäller för den, som är ansluten till statens intressekontor, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om betalning till postsparbanken för den, som är ansluten till postsparbankens skatteförmedling för sjömän.

Verkställ skattclnbetalning i god tid och uppskjut den ej till uppbördsterminens sista dagar!

"' "dposmsmne" Inbetalat belopp Obs.! skattskyldig bör vid skattelikvid ___________________________ Kronor öre medelst skattepostanvisning noga tillse, alt han så debetsedeln erhåller kvitto av det utseende, som vidstående avbildning utvisar, all kvittot lyder & -_ det belopp, som den skattskyldige erlagt, sami _ att debetsedeln är avstämplad.

Kvitteras :

Kvitto å inbetalning genom bank är ej mot ,uppbördsmyndigheten gällande utan att detsamma undertecknats av två tjänstemän hos banken.

itll

i'm"

till U

ä' % låt?/515

IEIEIE

css

Uttarrering pr skattekrona: till den borgerliga kommunen . . . ________________ kr ......... öre )kyrknnm.1n......... ................ ) ........ )

> municipalsamhälle . . . . . .

» landstinget. . . . . . . . . > ........ ? » tingshusbyggnadsskyldige . . . . ) » Vägskatt ...................... Skogsaccis .................... .

Skogsvårdsavgift: taxerut rotvärde Olycksfallsförsåkringsavgift för år __ Annniteter å. förskott för avlösning av frälseräntor

Annuitoter & avdikningslån ........... . . . 11 .......................

Slutlig debetsedel Nr... avseende uppbördsåret 1946—1947. ................................................................ fögderi socken Enllsz bilfärd” och för: Kronor fire Kronor öre fastighet (taxeringsvärde se omst. utan): ........................... kr .......... &. textrad.,

inkomst ( kiosk.-bar kr % ........................... kr .......... d. Ponsionsavgift: egen . . ............... l .............................

» makes ................ 2 ......................... Statlig inkomst— och fönnögenhotsskutt: (Tnx.bol. ........................ kr. Rask.-bort bel. ........................... in.) 3 ............................. Särskild skott & förmögenhet (peak.-bm bel.._....... 4 ............................. Allmän luke” T "* " " ' 'i'" ' = ' 5 .............................

Totalsumma ......

Avgår förskott ,. Rest att betala .................................

Därav erlägges: under özte uppbördsterminen ..................................

under 5zto

under 4tde uppbördsterminen ............................

Vid skattelikvid il postanstalt med användande av F. nedanstående skuttapostnnvisning litt. r skall post- runkuonureu har men föreskrivet iniiimningsbevis.

Vid skatteiikvid &. postanstalt med användande av

E. nedanstående skatmpostanvisning litt. E skall posfr ': runkaanmn har men föreskrivet inliimnfngsbevis.

Vid skattehkvid h postanstalt med unvlindunde uv "& D _ nedanstående skattepostanvisnlng litt. 1) .nu post— :» funktioniiren blir fate föreskrivet. lnliimningsbevis. '

u- ------

H äradsskrivarezz.

Under S:te uppbördsterminen förfallande belopp kvittera! :

Under inte uppbördsterminen förfallsnde

belopp kvittens:

Under 4:do uppbördsterminen förfullande belopp kvitteras:

Att betalas under 6:te uppbördsterminen 5—12 maj 1947.

__________________ fögderi Debetsedelns ' nr ___________________________________________ Bofordrss utan Skattepostanvisning Litt. F. Km" ”” åläggs å utskylder uppbördsåret 1946—1947. Belopp: Till Länsstyrelsen i Skaraborgs län Mariestad.

Redovisningsur (lfyiies liven av put.)

(Postfnnktioniirs underskrift-.)

Tillse vid likvid, att postfunktioniiren frånskiljer skattepostmvfsningen.

Att betalas under 5:10 uppbördsterminen 5—12 mars 1947.

fögderi chetsodelns ' nr ____________________________________________ . . . K Bcfordrasutan Skattepostanwsmng tht. E. "”'" ”” kostnad för den 0 .. n . & utskylder uppbordsaz-et ””"”kym'ge' 1946—1947. Belopp: Till Länsstyrelsen i Skaraborgs län Mariestad. Redovisningen ',, """"""""" —.

(lfylles liven av pet.)

"""""""""""""" (Postfnnktionrlrs underskrift.)

Tfllse vid likvid, att posthmktfanären frånskilisr skattepostanvisningen.

Att betalas under 4:de uppbördsterminen 5—1? februari 1947.

........................................... fögderi Demsedam ' nr ,_

__ . . . K 25 men... utan Skattepostannsnmg tht. D. "””" i?:fägyffäå? å utskylder uppbördsåret

Annan fastighet.

Fastighetens beteckning Markvärde Byggnads- Parkvärde Summa

I byggnadsvärde ingår särskilt maskinvärde med kr. __________

Underrättelser för de skattskyldiga.

Förskottsdebetsedel och slutlig debetsedel.

Den skattskyldige påföras. innan slutlig debitering skett, å förskottsdebetsedel förskott å sina till beloppet ännu ej slutligen bestämda utskylder med hälften av sammanlagda beräknade utskyldsbeloppet. Om vid beräk- ning av förskott skattskyldig skall påföras allenast pensionsavgift och denna beräknas uppgå till högst 12 kronor, påföres beloppet i sin helhet såsom förskott. Eljest skall, därest beloppet av de utskylder, som skola tagas i be- traktande vid beräkning av förskott, icke uppgår till sammanlagt tio kronor, den skattskyldige icke påföras för. skott. Förskottsbelopp avjämnas nedåt så, att vad som skall utgå under varje termin kommer att uppgå till helt antal kronor. Å slutlig debetsedel påföres den skattskyldige vad som i enlighet med slutlig debitering erfordras för fulla gäldandet av hans utskylder. Å förskottsdebetsedel upptagande allenast pensionsavgift till belopp av högst 12 kronor skall finnas anmärkt, att för den skattskyldige icke kommer att utfärdas slutlig debetsedel, såvitt den skattskyldiges taxering icke bli. ver av prövningsnämnd ändrad.

Uppbördens delning på terminer.

Om belopp, som påföres den skattskyldige å förskottsdebetsedel, icke uppgår till tio kronor, skall det betalas på en gång, under 1zsta uppbördsterminen. I annat fall fördelas beloppet, om det uppgår till tio kronor men icke till tjugu kronor, på I:sta och 3:dje uppbördsterminerna samt, om det uppgår till tjugu kronor eller mera, på 1zsta, 2:dra och 3:dje uppbördsterminerna. Förskottsbelopp, som får erläggas under mer än en termin, fördelas jämnt på terminerna. Om belopp, som påföres den skattskyldige å slutlig debetsedel, icke uppgår till tio kronor, skall det betalas på en gång, under 4tde uppbördsterminen. I annat fall fördelas beloppet, om det uppgår till tio kronor men icke till tjugu kronor, på 4zde och özte uppbördsterminerna och, om det uppgår till tjugu kronor eller mera på 4:de, äzte och 6:te uppbördsterminerna. Belopp, som får erläggas under mer än en termin, fördelas jämnt på terminerna, dock att vad som skall erläggas under S:te och S:te terminerna avjämnas till närmast lägre hela antal kronor, så att öretal endast förekommer vid 4zde uppbördsterminen.

Är skattskyldig berättigad att erlägga honom påförda utskylder under mer än en termin, äger han att under en tidigare termin erlägga jämväl den del av utskylderna, som förfaller till betalning först under den eller de när- mast följande terminerna.

Besvär.

Förmenar någon, att utskyld, som finnes upptagen i uppbördsbok, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp honom påförd eller att felaktighet ägt rum vid debetsedelns utskrivande, äger han att däri söka rättelse genom besvär hos länsstyrelsen i det län, inom vilket debiteringen skett. Besvären skola ingivas till nämnda myndighet senast inom natt och år efter det slutlig debetsedel eller, då allenast pensionsavgift påförts å förskottsdebetsedel, sådan debetsedel, avseende utskylden eller avgiften blivit klaganden tillstånd; dock må kla- ganden på eget äventyr i betalt brev med posten till länsstyrelsen insända besvären så tidigt, att de inom ovan stadgade tid dit inkomma. Befrielse från påförd pensionsavgift må ock inom samma tid sökas hos pensionsstyrelsen.

Vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att högre pensionsavgift än sex kronor blivit honom påförd, skola dock besvären anföras hos vederbörande prövningsnämnd och inom tid, som ovan sagts, vara inkomna till länsstyrelsen.

Besvär över taxering eller debitering befriar icke den skattskyldige från att i behörig ordning inbe tala honom påförda utskylder; dock att länsstyrelsen äger att i anledning av förd klagan över taxering eller debitering medgiva anstånd med betalning av utskylder, vilka påförts på grund av den taxering eller genom den debitering, som överklagats. Envar, som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförda utskylder, är berättigad att, efter ansökan hos länsstyrelsen i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt jämte ränta enligt i uppbördsförordningen stadgad grund.

Förmenar arbetsgivare, att olycksfallsförsäkringsavgift blivit honom obehörigen eller oriktigt påförd, äger han för erhållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år efter det avgiften blivit honom slutligen påförd. Därvid bär medsändas dels debetsedel eller bestyrkt avskrift därav, dels uppgift å antal mans- ocli kvinnodagsverken var för sig, som för arbetsgivarens räkning utförts under det år, olyckafallsförsäkringsav- giften avser. Denna uppgift bör vara bestyrkt av stats- eller kommunal tjänsteman eller av två trovärdiga personer, vilkas yrken och hemvist böra tydligt angivas. Efter verkställd utredning återbetalar riksförsäkringsanstalten vad som för mycket erlagts samt återsänder debetsedeln.

Päföljd vid försummad skattebetalning.

Försummur skattskyldig, som liger rätt att betala honom å. debetsedel påförda utskylder under mer än en allmän uppbördstermin, ett i behörig ordning erlägga, om utskylderna skolat betalas under två terminer, vad som är förfallet till betalning under den första. av dessa och, om utskylderna skolat betalas under tre terminer, vad som är förfallet till betalning under de båda. första terminerna, skall jämväl vad eljest skolat gäldas under den sista terminen vara. förfallet till betalning.

Skattskyldig, som underlåtit att inbetala sina utskylder i föreskriven tid och ordning, åligger att vid indriv- ningen av resterande utskylder erlägga avgift beräknad efter tre öre för varje full hona av de vid varje särskilt tillfälle restförda utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre.

Erlägger skattskyldig restförda utskylder till utmätningsman eller exekutionsbiträde, annorledes nu genom insättning in. dennes tjänstepostgirokonto, skall den skattskyldige erhålls in (1 r 1 v 11 1 n g s k v 1 t t o. Sådant kvitto tecknas i. särskild dnr-för avsedd blankett. Annat kvitto lin indrivningskvitto eller av postverket utfärdat kvitto om insättning zl. tjänstepostgirokonto är icke gällande.

Tid och plats för uppbörd, betalningssätt nl. 111.

De allmänna uppbördsterminerna äro förlagda till tiden från och med den 5 till och med den 12 i månaderna augusti (I:sta uppbördsterminen), september (2:dra uppbördsterminen), november (3:dje uppbördsterminen) 1946 samt februari (4zde uppbördsterminen), mars (S:te uppbördsterminen) och maj (S:te uppbördsterminen) 1947.

Likvid erlägges å vilken fast postanstalt som helst i riket ävensom i vissa fall genom annan av postverket an- visad anordning. Utskyldcr, debiterade i stad, där magistrat finnes, må därjämte inbetalas å bank, med vilken staden må hava träffat avtal om förrättande av uppbörd. Vid likvids erläggande skall denna debetsedel företes.

Likviden bör, såvitt möjligt, verkställas med jämna penningar. Såsom betalningsmedel må jämväl användas å Kungl. postverket eller annan vederbörlig betalningsmottagare ställd eller överlåten postremissväxel, utfärdad av riksbanken eller annan bank, för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente.

Vid poststation bör betalning helst ske med sådan växel, därest utskyldsbeloppet överstiger 1000 kronor. Inbetalning må ock kunna fullgöras sålunda, att skattskyldig medelst girering till postgirokontorets skatte- avdelning inbetalar utskyldsbeloppet. För att dylik inbetalning skall anses fullgjord under uppbördsterminen, skall girokort jämte debetsedel eller debetsedlar med därtill hörande skattepostanvisningsblanketter hava avläm- nats till postbefordran senast å uppbördsterminens sista dag.

För den, som är ansluten till statens intressekontor, må erforderlig betalning till gäldande av utskylder, som förfalla till betalning under uppbördstermin, även kunna ske genom inbetalning å eller girering till intresse- kontorets postgirokonto, som i sådant fall ombesörjer, att vederbörlig skattepostanvisning i fastställd ordning översändes till vederbörande länsstyrelse cller uppbördskamrerare. För att dylik inbetalning skall anses fullgjord under den uppbördstermin, varom fråga är, skall inbetalnings- eller girokort avseende inbetalningen hava avläm— nats till postbefordran senast å uppbördsterminens sista dag. Vad som sålunda gäller för den, som är ansluten till intressekontor, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om betalning till postsparbanken för den, som är an- sluten till postsparbankens skatteförmedling för sjömän.

Verkställ skattelnbetalnlng i god tid och uppskjut den ej till uppbördsterminens sista dognrl

er'd ”Stanmnem lnbetalat belopp omm Skattskyldig här vid skattelikvid __________________________ Kronor öre ," medelst skattepostanvisning noga tillse, att han _ ' å debetsedeln erhåller kvitto av det utseende, som KvxttcraS: '. vidstående avbildning utvisar, all kvittot lyder i.

_ det belopp, som den skattskyldige erlagt, samt » ------- att debetsedeln är avstämplad.

Kvitto å inbetalning genom bank är ej mot uppbördsmyndigheten gällande utan att detsamma undertecknats av två tjänstemän hos banken.

WT:

JM /

Kronor öre

Totnls amma

m erläggas: under en uppbördstermin den ________________________________________________________

idbelij. Därav erlägges: under 3zdje uppbördsterminen den

under 2zdra. uppbördsterminen den

under I:sta uppbördsterminen den

% H äradsskrivaren.

Under 3:de uppbördsterminen förfallnnde :i hela]! 1116th . .pål-m C. nedanstående skattepostanvisning lite. 0 skall post- ; ”3 lämn fnnktioniiren här idstu föreskrivet inlämningsbeviu.

letaja; 14 n icke &] 4119. in minerna rosor, s

Vid skultelikvid & postanstalt med användande av l'»_ belopp kvitteras:

Under Zaira. uppbördsterminen för-fallande

Vid skuttelikvid å. postanstalt med användnnde av l'._ belopp kvitteras: B. nedanstående skuttepostnnvisning litt. 13 skall post— '

funktionären här faism föreskrivet inlämningsbevis.

att uma ur de ma,.

)ehörlgm r han att 'a ingim [t påiörk __ imåkh— Vid skattelikvid & postanstalt med användande av »'—_ belopp kv itteras : 333: A. nedanstående skattepostanvisning litt. A skull post- - __; kmnor funktionären här fästa föreskrivet inlämningsbevis. 'ansaglg'

Under ltsta uppbördsterminen förfallande

Att betalas under 3:dje uppbördsterminen .......................

?. ....................... fögderi Debetsedelns ................................................................ socken nr . ' . KT Befordras utan SkattepostanVlsnlng tht. Co onor öre kostnad för den o .. o . & utskylder uppbordsaret Skattakyldlge' 1946—194 7. Belopp: Till Länsstyrelsen i Skaraborgs län Mariestad. Redovisningen ........... '- _ (IfyIIes även av pat.) __ - & ""'"""'"(sanning."—..;gissa.?) """""""" " Till—98 Vid likvid, att postfunktionären frånskiljer skattepostanvisningen. ='*-—..___./'"l Att betalas under 2:dra uppbördsterminen .................................................. fögderi Debetsedelns ................................................................. socken nr o o 0 K 5 Befordrasutan Skattepostannsnmg tht. B. "”"” " giftiga? å utskylder uppbördsåret ' 1946—1947. Belopp: Till Länsstyrelsen 1' Skaraborgs län Mariestad. Redovisningsnr "; """"""" (Ifylles även av psi.) /' ".!

Att betalas under I:sta uppbördsterminen .................................................. ........................................... fögderi Debetseaelns ................................................................. socken nr

. . . Kr 5 Befordras utan Skattepostanwsmng tht. A. ""'" 233235? å utskylder uppbördsåret 194 6 —1 94 7. Belopp .- Tz'll Länsstyrelsen i Skaraborgs län Mariestad. Redovisningen '.' """"""""" __ (Itylles även av psi,.) :" ". l *. ................................................................ i i """""""""""""" (Poattunktionärs underskrift.) & fl _ I Tillse vid Likvid, att postfunktionären frånskiUer skattepostanvisningen. "—-.._/

Förmenar någon, att utskyld, som finnes upptagen i särskild uppbördslängd,.hlivlt genom fel vid debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp honom påförd eller att felaktighet ägt rum vrd debetsedelns utskrivande, äger han att däri söka rättelse genom besvär hos länsstyrelsen i det län, inom vilkeL debiteringen skett. Besvären skola ingivas till nämnda myndighet senast inom natt och år efter det debetsedel avseende utskylden eller avgiften blivit klaganden tillstånd; dock ma klaganden på eget äventyr i betalt brev med posten till länsstyrelsen insända besvären så tidigt, att de inom ovan stadgade tid dit inkomma. Befrielse från påförd pensionsavgift ma ock inom samma tid sökas hos pensionsstyrelsen.

Vill någon, som icke taxernts till beskattningsbart belopp, klaga över att högre pensionsavgift än sex kronm- . blivit honom påförd, skola dock besvären anföras hos vederbörande prövningsnämnd och inom tid, som ovan sagts, vara inkomna till länsstyrelsen.

Besvär över taxering eller debitering befriar icke den skattskyldige från att i behörig ordning inbetala honom påförda utskylder; dock att länsstyrelsen äger att i anledning av förd klagan över taxering eller debitering medgiva anstånd med betalning av utskylder, vilka påförts på grund av den taxering eller genom den debitering, som överklagats. Envar. som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförda utskylder, är berättigad att, efter ansökan hos länsstyrelsen i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt jämte ränta enligt i uppbördsförordningen stadgad grund.

Förmenar arbetsgivare, att olycksfallsförsäkringsavgift blivit honom obehörigen eller oriktigt påföra, äger han för erhållande av rättelse göra anmälan hos riksiörsäkringsanstalten inom ett år efter det avgiften blivit honan-1 påförd. Därvid bör medsåndns dels debetsedel eller bestyrkt avskrift därav, dels uppgift å antal mans- och kvinna. dagsverken var för sig, som för arbetsgivarens räkning utförts under det år, olycksfallsförsåkringsavgiften avser. Denna uppgift bör vara bestyrkt av stats- eller kommunaltjänsteman eller av två trovärdiga personer, vilkas yrken och hemvist höra tydligt angivas. Efter verkställd utredning återbetalar rlksförsäkrlngsanstalten vad som för mycket erlagts samt ätersånder debetsedeln.

Påföljd vid försummad skattebetalning.

Länsstyrelsen äger att i varje särskilt fall bestämma, i vilken ordning utskylder, som enligt utfärdad särskild debetsedel fördelats på uppbördsterminer, skola gäldas i händelse av försummad betalning vid uppbördstermin.

Skattskyldig, som underlåtit att inbetala sinn utskylder i föreskriven tid och ordning, åligger att vid indriv— ningen av resterande utskylder erlägga avgift beräknad efter tre öre för varje full krona av de vid varje särskilt tillfälle res iförda utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tj ugufem öre.

Tid och plats för uppbörd, betalningssätt m. m.

Utskylderna skola inbetalas under å andra sidan angivna terminer. Likw'd erlägges & vilken fast postanstalt som helst i riket ävensom i vissa fall genom annan av postverket anvisad anordning. Utskylder, debiterade i stad, där magistrat finnes, må därjämte inbetalas ä bank, med vilken staden må hava träffat. avtal om förrättande av uppbörd. Vid likvids erläggande skall denna debetsedel företes.

Likviden bör, såvitt möjligt, verkställas med jämna penningar. Såsom betalningsmedel md jämväl användas :) Kungl. postverket eller annan vederbörlig betalningsmottagnre ställd eller överlåten postremissväxel, utfärdad av riksbanken eller annan bank, för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente.

Vid poststation bör betalning helst ske med sådan växel, därest utskyldsbeloppet överstiger 1000 kronor. För den, som är ansluten till statens intressekontor, må erforderlig betalning till gäldande av utskylder, som förfalla till betalning under uppbördstermin, även kunna ske genom inbetalning & eller girering till intresse- kontorets postgirokonto, som i sådant fall ombesörjer, att vederbörlig skattepostanvisning i fastställd ordning översändes till vederbörande länsstyrelse eller uppbördskamrerare. För att dylik inbetalning skall anses fullgjord under den uppbördstermin, varom fråga år, skall inbetalnings— eller girokort avseende inbetalningen hava avläm- nats till postbefordran senast & uppbördsterminens sista dag. Vad som sålunda gäller för den, som är ansluten till intressekontor, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om betalning till postsparbanken för den, som är ansluten till postsparbankens skatteförmedling för sjömän.

Verkställ sk '— * '"'mz i god tid och uppskjut den ej till uppbördsterminens sista dagar!

Nr vid ostanstalten ,.»- p Inbetalat belopp Obs.! Skattskyldig bör vid skattelikvid ___________________________ Kronor ore ' medelst skattepostanvisning noga tillse, att han år debetsedeln erhåller kvitto av det utseende, som vidstående avbildning utvisar, att kvittot lyder å det belopp, som den skattskyldige erlagt, """" samt att debetsedeln är avstämplad.

Kvitteras :

Kvitto å inbetalning genom bank är ej mot uppbördsmyndigheten gällande utan att detsamma undertecknats av två tjänstemän hos banken.

XåX

%%

.”. WWE—i % '— TÅVN

'N

i'mulä-r m- 5 b.

Särskild debetsedel för uppbördsåret 1942—1943.

, , fögderi ....................... , ........................ , . . socken

Jämlikt 9 % uppbördsförordningen debiterat utskyldsbelopp

Kronor öre

, Totalsumma Därav erlägges: rid 2zdra uppbördsstämman den ................

;iil ...

Kredit. Vid första uppbördsstämma förfallet be- lopp kvitteras den / 19 ........ Annat.

Vid andra uppbördsstämman förfallet be- lopp kvitteras den 19 ........

A nnot.

Uppbördsstämmor för inbetalning av vid-

stående belopp hållas å. ................................ den första den ............................ kl. ____________ den andra den ............................ kl. ............

Angående betalningssätt, kvitto m. ni., se underrättelser & omstående sida.

Underrättelser för de skattskyldiga.

Besvär.

Förmenar någon, att utskyld. som finnes upptagen i särskild uppbördslängd, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp honom påförd eller att felaktighet ägt rum vid debetsedelns utskrivande, äger han att däri söka rättelse genom besvär hos länsstyrelsen i det län, inom vilket debiteringen skett. Besvären skola ingivas till nämnda myndighet senast inom natt och år efter det debetsedel avseende utskylden eller avgiften blivit klaganden tillställd; dock må klaganden på eget äventyr i betalt brev med posten till länsstyrelsen insända besvären så tidigt, att de inom ovan stadgade tid dit inkomma. Befrielse från påförd pensionsavgift mä ock inom samma tid sökas hos pensionsstyrelsen.

Vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att högre pensionsavgift än sex kronor blivit honom påförd, skola dock besvären anföras hos vederbörande prövningsnämnd och inom tid, som ovan sagts, vara inkomna till länsstyrelsen.

Besvär över taxering eller debitering befriar icke den skattskyldige från att i behörig ordning inbetala honom påförda utskylder; dock att länsstyrelsen äger att i anledning av förd klagan över taxering eller debitering medgiva anstånd med betalning av utskylder, vilka påförts på grund av den taxering eller genom den debitering, som över- klagats. Envar, som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförda utskylder, är berättigad att, efter ansökan hos länsstyrelsen i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt jämte ränta enligt i uppbördsförordningen stadgad grund.

Förmenar arbetsgivare, att olycksfallsförsäkringsavgift blivit honom obehörigen eller oriktigt påförd, äger han för erhållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett är efter det avgiften blivit honom påförd. Därvid bör medsändas dels debetsedel eller bestyrkt avskrift därav, dels uppgift å antal mans- och kvinnodagsverken var för sig, som för arbetsgivarens räkning utförts under det är, olycksfallsförsäkringsavgiften avser. Denna uppgift bör vara bestyrkt av stats- eller kommunaltjänsteman eller av två trovärdiga personer, vilkas yrken och hemvist böra tydligt angivas. Efter verkställd utredning återbetalar riksförsäkringsanstalten vad som för mycket erlagts samt återsänder debetsedeln.

Påföljd vid försummad skattebetalning.

Länsstyrelsen äger att i varje särskilt fall bestämma, i vilken ordning utskylder, som enligt utfärdad särskild debetsedel fördelats på uppbördsstämmor, skola gäldas i händelse av försummad betalning vid uppbördsstämma.

Skattskyldig, som underlåtit att inbetala sina utskylder i föreskriven tid och ordning, åligger att vid indriv- ningen av resterande utskylder erlägga avgift beräknad efter tre öre för varje full krona av de vid varje särskilt tillfälle restförda utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre.

Erlegger skattskyldig restförda utskylder till utmätningsman eller exekutionsbiträde, annorledes än genom nsättnlng :i dennes tjänstepostgirokonto, skall den skattskyldige erhålla in :! rivnin gs k vitt o. Sådant kvitto tecknas & särskild därför avsedd blankett. Annat kvitto än indrivningskvitto eller av postverket utfärdat kvitto om insättning ä tjänstepostgirokonto är icke gällande.

Tid och plats för uppbörd, betalningssätt lll. lll.

(Utskylderna skola inbetalas vid å andra sidan angivna uppbördsstämma eller -stämmor. Utskylderna skola inom den å andra sidan angivna tid inbetalas direkt till uppbördsförrättaren.

Vid likvids erläggande skall denna debetsedel företes. Inbetalning bör, såvitt möjligt, verkställas med jämna penningar. Såsom betalningsmedel mä jämväl an- vändas ä vederbörlig betalningsmottagare ställd eller överlåten postremissväxel, utfärdad av riksbanken eller annan bank, för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente.

Inbetalning mä kunna fullgöras därigenom att den skattskyldige på egen bekostnad insätter utskyldsbeloppet å vederbörande uppbördsförrättares tjänstepostgirokonto, där han innehar sådant. För att dylik betalning skall kunna anses fullgjord vid uppbördsstämma eller inom eljest föreskriven tid, skall inbetalnings- eller girokortct hava avlämnats å postanstalt senast 21 uppbördsstämmans sista dag. Å vederbörlig kupong skola antecknas den skattskyldiges namn och adress, debetsedelns nummer och det inbetalade beloppet.

Vid uppbördsstämma må inbetalning även kunna fullgöras därigenom, att den skattskyldige till uppbörds— förrättaren i betalt brev med posten på eget ansvar insänder, jämte debetsedel eller debetsedlar, utskyldsbeloppet i postremissväxel, utfärdad av riksbanken eller annan bank, för vilken Konungen fastställt reglemente, samt ställd till eller överlåten å vederbörlig betalningsmottagare. För att sådan inbetalning skall anses verkställd vid uppbördsstämman skall försändelsen hava kommit uppbördsförrättaren till handa senast ä uppbördsstämmans sista dag.

Verkställ skattelnbetulnlng ! god tid och uppskjut den ej till uppbördsstämmans sista. dag!

" Det ej tillämpliga överstrykes.

(Originalstorlek 220 x 355 mm.) (Första sidan.)

Restlängdsdagbok

(Andra sidan. )

Restlängd å. utskylder för

" ' ' Exp. till ! Restläng- Ankomst- 1

1 ! Slutsumma vederbörande dens nr dag uppbörds- i exekutions- k 0 in in u n biträde år ;

(Tredje sidan.) |

De i ovan angivna restlängd upptagna utskylderna redovisas på. följande sätt:

till till av- i övrigt Ogeågwsat influtna avkortning skrivning med hinder snmnn PP belopp anmälda, anmälda redovisade (

Anmärkningar

aslswuw)

gräddasämp mammas qåipm

Anm. Sker frivillig likvid av utskylder, som avskrivits, skall anteckning om verkställd upp- debitering ske 5. restlängdsdagbokens andra sida.

' Här angives restlängdens nr i länsstyrelsens eller uppbördskamrerarens restlängdsliggare. som föres särskilt för varje utmätningsmansdistrikt. Restlängdens nr, som bör åsättas varje restlängds- exemplar, angives med lämplig förkortning av utmätningsmansdistriktets namn samt siii'erbeteck- ningar för indrivningsdistriktet och restföringstillfalle, t. ex. Vö 2. 4. (Värmdö utmätningsmans- distrikt, Möja indrivningsdistrikt, 4:de restföringstillfället).

(Originalstorlck 220 x 355 mm.) (Första sidan.)

Handräckningsdagbok

(Andra sidan.)

Ären- dets nr

Ankomst- Skrivel- | Den, mot vilken Handräck- Handräck—i sens ( Sökanden handräckning ningens nings— datnm begäres belopp

| | l

dag

(Tredje sidan.)

r _—

Indrivningsåtgärder Inkommen redovisning Avgiven redovisning

Åtgärder Kontanti Hinder Dagi Kontant| Hinder

(Framsidan) Formulär nr 8. (Originalstorlek 220 )( 355 mm.)

Sammandrag

av till avkortning anmälda utskylder inom

utmätnifngsmansdistrikt (å landet), ' stad,

........................................................................ månad är

A.) Poster, som i sin helhet anmälts till avkortning.

Utskylderna anmälda till avkortning

enligt uppbördsförordningen 42 5 Summa för indriv- ningsdistriktet eller staden 2

Utskylderna första första första andra. tredje upptagna i stycket 1) stycket 2) stycket 3) stycket stycket

.. 1 fegtlangd An- An- An- An- An- tal tal tal tal tal pos- pos— Belopp pos- Belopp pos- Belopp pos- ter ter ter

* Restlängderna angivas för varje indrivningsdistrikt i kronologisk ordning. Indrivningsdistrik- tets namn skrives som rubrik tvärs över kolumnerna t, ex. »Vikingstads indrivningsdistrikt). Rest- längd angives med lämplig förkortning, t. ex. »1941/42 Nr 1.)

” Antalet poster och belopp för de olika. indrivningsdistrikten summeras. Vänd!

Sammandrag

av till avkortning anmälda utskylder

inom

atmätningsmansdistrikt (I? landet), stad,

........................................................................ månad är

B.) Poster, som delvis anmälts till avkortning.

Utskylderna anmälda till avkortning Summa enligt uppbordsforordningen 42 å » för in driv-

Utskylderna första första första andra Täåfdsiääåegt & upptagna i stycket 1) stycket 2) stycket 3) stycket stycket

restlängd 1 ** d' i ;

An- An- [ An- An- An- An— tal tal tal tal tal tal Belopp pos- pos- pos- pos- pos- pos-

ter ter ter

* Restlängderna angivas för varje indrivningsdistrikt i kronologisk ordning. Indrivningsdistrik- tets namn skrives som rubrik tvärs över kolumnerna, t. ex. »Vikingstads indrivningsdistrikt». Rest- Iängd angivas med lämplig förkortning, t. ex. >1941/42 Nr 1.»

2 Antalet poster och belopp för de olika indrivningsdistrikten summeras.

Formulär nr 9.

( Framsi dan.) (Ortginalstorlek 220 x 355 mm.

Sammandrag av till avskrivning anmälda utskylder

utnu'itningsmansdistrikt (å landet),

månad år ........................

A.) Poster, som fl sin helhet anmälts till anskrtnntng.

Utskylderna anmälda till " _ avskrivning S . Anmarknmgar.

— . , _ unlmdj Här anmärkes, om enligt upp— enligt upp- för indnvnmgs- utskylderna an- bördsför— bördsför- distriktet eller mälts till avskriv— Utskylderna ordningen ordningen 313513? staden2 ning av annan

upptagna 1 "*S*" 43 % första 43 % första g - --

1" dl anledning an ang stycket 1) stycket 2) , _ enligt uppbörds— An- An— An— förordningen 43 % tal B 1 tal tal 1) eller 2), pos- 9 OPP pos- pos- anledningen

ter

1 Restlångderna angivas för varje indrivningsdistrikt i kronologisk ordning. Indrivningsdistriktets namn skrives som rubrik tvärs över kolumnerna, t. ex. »Vikingstads indrivningsdistrikt». Restlängd angives med lämplig förkortning, t. ex. »1941/42 nr 1.» 2 Antalet poster och belopp för de olika indrivningsdistrikten summeras. Vänd!

(Baksidan)

Sammandrag,

av till avskrivning anmälda utskylder

inom

utmätningsmansdistrikt (å landet), ......... stad,

månad är ........................

B.) Poster, som delvis anmälts till avskrivning.

| Utskylderna anmälda till avskrivning Anmärkmngar.

!

?

...f_.-_.. _Summa ; Här anmärkes, om

bö d f" bö d fö få? 121331)???" utskylderna an— !" S or- r S r— 15 n e 0 er mält tilla .k 'v-

Utskyldema ordningen ordningen av annan staden ” ning av 31:11:11 upptagna 1 rest- 43 åförsta 43 5 första anledmng anledning än

stycket 1)? stycket 2) _ enligt uppbörds- An- An- An- förordningen 43 & tal tal tal 1) eller 2)—

pos— P 0 s- pos- anledningen

ter

enligt upp- enligt upp-

1 Restlängderna. angivas för varje indrivningsdistrikt i kronologisk ordning. Indrivningsdistriktets namn skrives som rubrik tvärs över kolumnerna, t. ex. »Vikingstads indrivningsdistrikt». Restlängd angives med lämplig förkortning, t. ex. »1941/42 nr 1.» 2 Antalet poster och belopp för de olika indrivningsdistrikten summeras.

F ö r sl a g till Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, dels att 69, 75—78 och 85 åå lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet skola upphöra att gälla, dels oclc att 11 och 15 55, 17 5 1 mom., 60, 62, 67 samt 70—74 åå samma lag skola erhålla ånd- rad lydelse på sätt nedan angives:

11 &.

Rättighet _ röst.

Sådan rättighet —— — — varaktig försörjning; eller

d) i avseende å honom påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna uppbördsåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år.

Den omständigheten — — ——4 andra maken. Att — — — andra stycket.

15 &. Kommunalstämma _ — _ länskungörelserna. Ordförande _ —— varaktig försörjning, eller (1) häftar för honom påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under något av de tre sistförflutna uppbördsåren. Ej må annan — — — vice ordförande.

17 ä.

1 mom. I kommun f— valnämnd;

en under tiden från och med den 1 oktober till och med den 15 novem- ber eller, om kommunen ämnar ansöka om understöd av skatteutjämnings- medel, inom sista hälften av september månad för fastställande av kommu- nens utgifts- och inkomststat; samt

en i december _ — revisorssuppleanter.

I kommun —— — — tiden.

60 &. Om kommunalnämndens befattning med kommunens drätsel samt om re- vision och meddelande av ansvarsfrihet sägs i 5 kap.

62 å.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall uppgöras av kommunalnämnden, om nämnden finner kommunen böra göra ansökan om understöd av skatte- utjämningsmedel, före den 10 september och i annat fall före september månads utgång. För detta ändamål _ _— —— det nästföljande året.

Kommunalnämndens statförslag skall från och med dagen för kungöran- det av den ordinarie kommunalstämma eller av det ordinarie kommunal- fullmäktigsammanträde, som jämlikt 17 5 1 mom. skall hållas för faststäl- lande av kommunens utgifts- och inkomststat, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe, som tillkännagives i kungörelsen.

På nämnda — — och avgörande. Den fastställda —— _ kommunalnämnden.

67 &. Kommuns medelsbehov _ — — bestämmelserna i kommunalskattelagen vid årets taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

70 &,

Kommunalnämnden åligger att, sedan kommunens utgifts- och inkomst- stat fastställts och beslut om uttaxering till församling, skoldistrikt och i fö- rekommande fall fattigvårdssamhälle, som omförmäles i 6 å lagen om fattig- vården, delgivits nämnden, ofördröjligen meddela länsstyrelsen den grund. efter vilken uttaxering av allmän kommunalskatt skall ske i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunal- skattelagen vid årets taxering påförts de till kommunen skattskyldiga, även- som den för utgörande av skogsaccis bestämda skattesatsen.

71 %.

Har genom beslut av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, kyrko- stämma eller kyrkofullmäktige, municipalstämma eller municipalfullmäktigc allmän kommunalskatt blivit efterskänkt eller har, utan att sådant beslut fat- tats, rätt att utfå sådan skatt i följd av ackord i konkurs eller i ackordsför- handling utan konkurs upphört, skall kommunal- eller municipalnämnden därom underrätta länsstyrelsen.

Över utskylder, som i första stycket sägs, skall kommunalnämnden föra särskild längd.

72 5.

Om debitering, uppbörd, indrivning, avkortning, avskrivning, efterkrav, preskription och restitution av kommunalutskylder samt om indrivningsav- gift beträffande sådana utskylder stadgas i uppbördsförordningen.

73 %.

Genom länsstyrelsens försorg skall senast den 1 mars till kommunal- eller municipalnämnden överlämnas av landskontoret för nästföregående kalen- derår upprättad fullständig redovisning över i sammanhang med kronoskat- tema debiterad och uppburen allmän kommunalskatt.

74 5.

Till länsstyrelsen inflytande allmän kommunalskatt skall en gång i måna- den utanordnas till vederbörande kommunal- eller municipalnämnd och skall i samband härmed av influtna utskylder, vilka ännu ej fördelats å ut- skyldstitlar, till nämnden i avräkning utanordnas så stort belopp, som i för— hållande till hela det debiterade utskyldsbeloppet belöper å allmän kommu- nalskatt till kommunen eller municipalsamhället.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941. Beträffande tillämpningen av 11 och 15 åå skall iakttagas, att under år 1941 äldre bestämmelser skola gälla och att under tiden därefter intill dess tre uppbördsår förflutit från lagens ikraftträdande vad som är stadgat om uppbördsår jämväl skall gälla tid före lagens ikraftträdande, därvid tiden från och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni påföljande år skall motsvara ett uppbördsår.

I fråga om före lagens ikraftträdande debiterade utskylder skola beträffan- de uppbörd, indrivning, avkortning, avskrivning, preskription, restitution och redovisning samt indrivningsavgift äldre bestämmelser gälla.

Förslag till

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, dels att 64, 70—73 och 80 åå lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad skola upphöra att gälla, dels ock att 11, 13, 19, 39, 54, 57, 62 och 65—69 åå samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

11 %.

Rösträtt — — — röst.

Sådan rösträtt — — varaktig försörjning; eller

d) i avseende å honom påförda utskylder till staden, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna uppbördsåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år.

Den omständigheten — — — andra maken.

13 %. Stadsfullmäktige väljas — — — ålder. Stadsfullmäktig kan ej den vara — — — varaktig försörjning; eller

d) häftar för honom påförda utskylder till staden, vilka förfallit till be- talning under något av de tre sistförflutna uppbördsåren.

Följande personer — — — redovisningsskyldig. Ej må annan — — — såsom stadsfullmäktig.

19 &.

Ordinarie sammanträden — — — fullmäktige. Vid ordinarie sammanträde — — — förvaltning.

Vid ordinarie sammanträde före utgången av november eller, om staden ämnar ansöka om understöd av skatteutjämningsmedel, före utgången av ok- tober månad fastställes stadens utgifts- och inkomststat och anställas val till de befattningar inom kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och revisorssuppleanter.

Extra sammanträde — — — nödigt.

39 å.

I stad, där stadsfullmäktige icke finnas, skola årligen två ordinarie all- männa rådstugor hållas: en före utgången av juni månad för besluts fat- tande i anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och för- valtning samt en före utgången av november eller, om staden vill ansöka om understöd av skatteutjämningsmedel, före utgången av oktober månad för fastställande av stadens utgifts- och inkomststat och för anställande av val till de befattningar inom kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer och revisorssuppleanter.

Den andra ordinarie — — — sön- eller helgdag.

54%

Om drätselkammarens befattning med kommunens drätsel samt om revi- sion och meddelande av ansvarsfrihet sägs i 5 kap.

57 &.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall uppgöras, i stad med magistrat av magistraten efter hörande av drätselkammaren eller särskild av stadsfull- mäktige eller allmän rådstuga därför tillsatt beredning och i annan stad av drätselkammaren. Sådant förslag skall uppgöras, om staden anses böra an— söka om understöd av skatteutjämningsmedel, före den 15 oktober och eljest före den 15 november. För detta ändamål — — — det nästföljande året.

Statförslag skall från och med dagen för tillkännagivandet om det ordi- narie stadsfullmäktigesammanträde eller kungörandet av den allmänna råd- stuga, som jämlikt 19 eller 39 & skall hållas för fastställande av stadens ut- gifts- och inkomststat, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe, som utsättes i tillkännagivandet eller kungörelsen.

På nämnda sammanträde — — — avgörande. Den fastställda — — — statförslaget.

62 %. Stads medelsbehov — — — bestämmelserna i kommunalskattelagen vid årets taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

65 &.

Drätselkammaren åligger att, sedan utgifts- och inkomststaten fastställts och beslut om uttaxering till församling eller skoldistrikt delgivits drätsel- kammaren, ofördröjligen till uppbördskamreraren, där sådan finnes, och eljest till länsstyrelsen lämna meddelande om den grund, efter vilken ut- taxering av allmän kommunalskatt skall ske i förhållande till de skatte- kronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid årets taxering påförts de till staden skattskyldiga, ävensom den för utgö- rande av skogsaccis bestämda skattesatsen.

66 %.

Har genom beslut av stadsfullmäktige eller allmän rädstuga, kyrkostäm- ma eller kyrkofullmäktige allmän kommunalskatt blivit efterskänkt eller har, utan att sådant beslut fattats, rätt att utfå sådan skatt i följd av ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan konkurs upphört, skall drätselkam- maren därom underrätta, i stad med magistrat uppbördskamreraren och i annan stad länsstyrelsen. Uppbördskamreraren har att vidarebefordra sådan underrättelse till länsstyrelsen.

Över utskylder, som i första stycket sägs, skall drätselkammaren föra sär- skild längd.

67 5. Om debitering, uppbörd, indrivning, avkortning, avskrivning, efterkrav, preskription och restitution av kommunalutskylder samt om indrivningsav- gift beträffande sådana utskylder stadgas i uppbördsförordningen.

68 5. Genom länsstyrelsens försorg skall senast den 1 mars till drätselkamma- ren överlämnas av landskontoret för nästföregående kalenderår upprättad fullständig redovisning över i sammanhang med kronoskatterna debiterad och uppburen allmän kommunalskatt.

69 5.

Till länsstyrelsen inflytande allmän kommunalskatt skall en gång i mä- naden utanordnas till vederbörande drätselkammare och skall i samband härmed av influtna utskylder, vilka ännu ej fördelats å utskyldstitlar, till drätselkammaren i avräkning utanordnas så stort belopp, som i förhållande till hela det debiterade utskyldsbeloppet belöper å allmän kommunalskatt till staden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941. Beträffande tillämpningen av 11 och 13 åå skall iakttagas, att under år 1941 äldre bestämmelser skola gälla och att under tiden därefter intill dess tre uppbördsår förflutit från lagens ikraftträdande vad som är stadgat om uppbördsår jämväl skall gälla tid före lagens ikraftträdande, därvid tiden från och med den 1 juli ett år till och- med den 30 juni påföljande år skall motsvara ett uppbördsår.

I fråga om före lagens ikraftträdande debiterade utskylder skola beträf- fande uppbörd, indrivning, avkortning, avskrivning, preskription, restitution och redovisning samt indrivningsavgift äldre bestämmelser gälla.

Förslag till

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den;_6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 12 &, 14 ä 1 mom. samt 59 och 60 åå lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

12 g.

I församling _ _ _ domkapitlet. Ordförande _ _ varaktig försörjning; eller

d) häftar för honom påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under något av de tre sistförflutna uppbördsåren.

Ej må annan _ _ vice ordförande. I församling _ _ _ kyrkostämman. Vid gemensam kyrkostämma _ —— ordet.

14 5.

1 mom. I församling _ -— _ räkenskaper och förvaltning: en under första hälften av september för fastställande av utgifts- och in- komststat för kyrka och skola samt församlingsbibliotek; samt

en före utgången av december _ _ _ revisorssuppleanter.

59 &.

Förslag _ _ ankommer.

Statförslagen skola från och med dagen för kungörandet av den ordinarie kyrkostämma eller av det ordinarie kyrkofullmäktigsammanträde, som skall hållas för fastställande av utgifts— och inkomststat för kyrka och skola samt

församlingsbibliotek, vara offentligen tillgängliga på lämpligt ställe, som tillkännagives i kungörelsen. På nämnda stämma _ -_ _ avgörande.

mg.

Vad kyrkostämman _ _ _ drätselkammaren, vilka det åligger att för- anstalta om att dessa avgifter bliva i vederbörlig ordning anmälda för debi- tering.

Har genom beslut av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige kommunal- skatt blivit efterskänkt, eller har, utan att sådant beslut fattats, rätt att ufå sådan skatt i följd av ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan kon- kurs upphört, skall pä landet kommunalnämnden och i stad drätselkam- maren därom underrättas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941. Beträffande tillämpningen av 12 5 skall iakttagas, att under år 1941 äldre bestämmelse skall gälla och att under tiden därefter intill dess tre uppbörds- år förflutit från lagens ikraftträdande vad som är stadgat om uppbördsår jämväl skall gälla tid före lagens ikraftträdande, därvid tiden från och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni påföljande år skall motsvara ett upp- bördsår.

Förslag uu

Lag angående ändrad lydelse av 6 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa kommuner.

Härigenom förordnas, att 6 ?; lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 5.

Det åligger folkskolestyrelsen att årligen före den 1 september till kom- munal— eller stadsfullmäktige avgiva ett förslag till utgifts- och inkomst- stat rörande folk- och fortsättningsskoleväsendet för det nästföljande kalen- deråret. Finnes _ -— fortsättningsskoleväsendet.

I statförslaget _ _ _ påräkna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

F ö r sl a g till Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, dels att 50 å lagen den 20 juni 1924 om landsting skall upphöra att gälla, dels oclc att 6, 47—49 och 51 åå samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 å.

Landstingsmän _ _ _ ålder.

Landstingsmän _ —— _ varaktig försörjning;

d) häftar för honom påförda utskylder till landstinget eller kommun inom landstingsområdet, vilka förfallit till betalning under något av de tre sistförflutna uppbördsåren.

Landshövding, _ _ _ vara landstingsmän. Ej må annan _ _ _ landstingsman.

47 5.

Till ledning — — _ samt i städer med magistrat uppbördskamrerarna varje år — — _ belöper å varje kommun.

48 å.

Om debitering, uppbörd, indrivning, avkortning, avskrivning, efterkrav. preskription och restitution av landstingsmedel samt om indrivningsavgift beträffande sådana utskylder stadgas i uppbördsförordningen.

Ersättning för med debitering, uppbörd och indrivning av landstingsme- del förbundna kostnader och arbete skall av landstinget gäldas i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.

49 å.

Genom länsstyrelsens försorg skall senast den 1 mars till landstingets för- valtningsutskott överlämnas av landskontoret för nästföregående kalender- år upprättad fullständig redovisning över de i sammanhang med kronoskat- terna debiterade och uppburna landstingsmedlen.

Förvaltningsutskottet _ _ sammanträde.

51 å.

Till länsstyrelsen inflytande landstingsmedel skola en gång i månaden ut- anordnas till landstingets förvaltningsutskott och skall i samband härmed av' influtna utskylder, vilka ännu ej fördelats ä utskyldstitlar, till förvaltnings- utskottet i avräkning utanordnas så stort belopp, som i förhållande till hela det debiterade utskyldsbeloppet belöper å landstinget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941. Beträffande tillämpningen av 6 å skall iakttagas, att under år 1941 äldre bestämmelse skall gälla och att under tiden därefter intill dess tre uppbörds- år förflutit från lagens ikraftträdande vad som är stadgat om uppbördsår jämväl skall gälla tid före lagens ikraftträdande, därvid tiden från och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni påföljande år skall motsvara ett uppbördsår.

Förslag till

Lag om ändring av 9 $ lagen den 7 juni 1934 (nr 242) om vägdistrikt.

Härigenom förordnas, att 9 å lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

9 å. Rösträtt _ _ _ röst. Rösträtt må icke utövas av den, vilken häftar för skatt, som nyss nämnts och som förfallit till betalning under de tre sistförflutna uppbördsåren, med mindre utskylderna på grund av fattigdom blivit avskrivna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941. Beträffande tillämpningen av 9 å skall iakttagas, att under år 1941 äldre bestämmelse skall gälla och att under tiden därefter intill dess tre uppbörds- år förflutit från lagens ikraftträdande vad som är stadgat om uppbördsår jämväl skall gälla tid före lagens ikraftträdande, därvid tiden från och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni påföljande år skall motsvara ett uppbördsår.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 16 å lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis.

Härigenom förordnas, att 16 å lagen den 28 september 1928 om skogs— accis skall erhålla följande ändrade lydelse:

16 å.

Om debitering, uppbörd, indrivning, avkortning, avskrivning, efterkrav. preskription och restitution av skogsaccis samt om indrivningsavgift beträf- fande sådan skatt stadgas i uppbördsförordningen.

Det åligger debiteringsförrättare att i skogsaccislängden införa uträknad skogsaccis.

Slutlig debetsedel skall för varje _ _ _ belöpande skogsaccis. Har vid _ _ erforderlig rättelse.

Genom länsstyrelsens försorg skall före den 1 mars till kommunalnämnden eller drätselkammaren överlämnas av landskontoret för nästföregående ka— lenderår upprättad fullständig redovisning över i sammanhang med krono— skatterna debiterad och uppburen skogsaccis.

Till länsstyrelsen inflytande skogsaccis skall en gång i månaden utanord- nas till vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare och skall i samband härmed av influtna utskylder, vilka ännu ej fördelats å utskylds— titlar till kommunalnämnden eller drätselkammaren i avräkning utanordnas så stort belopp, som i förhållande till hela det debiterade utskyldsbeloppet belöper å skogsaccis till kommunen eller staden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941. I fråga om före lagens ikraftträdande debiterad skogsaccis skola beträffan— de uppbörd, indrivning, avkortning, avskrivning, preskription, restitution och redovisning samt indrivningsavgift äldre bestämmelser gälla.

F ö r s 1 a g till Lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken .

Härigenom förordnas, att i 17 kap. handelsbalken 6, 11 och 12 åå, 6 och 11 åå i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:

6 å.

Den _ _ _ förfallodagen. Företräde till betalning som nyss sagts äge jämväl kommun eller annan menighet för fastighetsskatt, vilken skall utgå för fast egendom och utgöras av den, som innehaft egendomen med ägande- rätt eller ock med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamente, i den mån skatten förfallit till betalning under sistförflutna eller löpande upp- bördsår. Samma förmånsrätt _ _ _ lämnat.

Därefter _ —— lika rätt.

Enahanda förmånsrätt _ _ _ förmedlat lånet.

Har delägare —— —— dock ej rum.

11 5.

Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkas- sors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans, ri- kets ständers, kommuners och andra menigheters samt allmänna av Ko— nungen stadfästade kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän, som äro satta att deras inkomster uppbära, för vad av sådan uppbörd hos dem innestår; fordringar _ _ _ är sagd.

Sedan uttages _ _ _ utgiva. Förmånsrätt _ _ _ enligt 4 å.

12 &.

Därnäst skola pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering utgå med förmånsrätt, såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna eller löpande uppbördsår.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 å, med förmåns— rätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins- emellan: utskylder till kronan, vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåten- het att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift, skogsvårdsavgift, landstings- medel, tingshusmedel, vägskatt, allmän kommunalskatt och skogsaccis, samtliga utskylder och avgifter såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna eller löpande uppbördsår.

Av de i denna paragraf omförmälda utskylder och avgifter skola samt- liga utskylder och avgifter, som förfallit till betalning under sistförflutna uppbördsåret, åtnjuta förmånsrätt framför sådana, som förfallit eller för— falla till betalning under löpande uppbördsår.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941; dock att beträffande utskylder, som debiterats för år 1940 eller tidigare år, äldre lag skall tillämpas.

F ö r sl a g till Lag om ändrad lydelse av 11 och 21 åå lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att 11 och 21 åå lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta, 21 å sådant detta lagrum lyder enligt la- garna den 3 april 1925 (nr 71) och den 20 april 1934 (nr 128), skola, i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

11 å.

Det åligge arbetsgivaren att, då det för en underhållsskyldig innehållna beloppet uppgår till etthundra kronor eller mera, insätta beloppet å av ut- mätningsmannen angivet tjänstepostgirokonto. Där utmätningsmannen före- skriver, att innehållet belopp eljest skall insättas å tjänstepostgirokonto, skall insättning ske å av utmätningsmannen föreskriven tid, dock högst en gång i månaden. I annat fall låte utmätningsmannen _ _ _ är för- fallet.

21 å.

Häftar _ _ _ undantag:

1) Vad _ _ yttrande.

2) Sedan tre år förflutit efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning, må ej införsel beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning.

3) Beviljas _ _ _ betalning. 4) Vad _ _ _- tillämpning. 5) För _ _ _ denne. 6) Arbetsgivaren _ _ _ innehållits. 7) I fråga om _ _ bestämmelser.

8) Finnes _ _ _ förordna. Konungen äger ock på framställning av läns— styrelse förordna, att visst exekutionsbiträde må inom angivet indrivnings- distrikt å landet handlägga sådana ärenden.

Har på grund av förordnande, som i 8) sägs, exekutionsbiträde att hand- lägga ärenden angående införsel, skall vad om utmätningsman gäller till- lämpas å sådant biträde.

Blankett till intyg, som i 6) omförmäles, skall utan kostnad tillhanda- hållas arbetsgivaren av utmätningsmannen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941. Beträffande tillämpningen av 21 å 2) skall iakttagas, att beträffande ut— skylder eller avgifter, som förfallit till betalning före lagens ikraftträdande, äldre bestämmelse skall gälla och att under tiden därefter intill dess tre upp- bördsår förflutit från lagens ikraftträdande vad som är stadgat om upp- bördsår jämväl skall gälla tid före lagens ikraftträdande, därvid tiden från och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni därpå följande år skall motsvara ett uppbördsår.

F ö r sl a g till Lag angående ändrad lydelse av 20 å konkurslagen den 13 maj 1921.

Härigenom förordnas, att 20 å konkurslagen den 13 maj 1921 skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse.

20 å.

Kungörelse _ _ bestämts.

Sedan _ _ _ innehåll; skolande sådan underrättelse alltid meddelas, be- träffande landet och stad, där magistrat ej finnes, länsstyrelsen, beträffande Stockholm överståthållarämbetet och beträffande annan magistratsstad upp- bördskamreraren.

Breven _ _ _ utsatta dag.

Varder _ —— _ ovan sägs; och skall, om gäldenären enligt bouppteck- ningen äger fastighet utom rättens domvärjo, kallelsebrev tillställas den i andra stycket angivna myndigheten för den ort, där fastigheten är belägen, där så ej tidigare skett.

Om _ _ _ bouppteckningsed.

Att _ _ _ paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

F ö r sla g till Förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 åå förordningen

den 16 december 1927 (nr 462) angående understöd av skatte- utjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner.

Härigenom förordnas, att 2 och 5 åå förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 å.

] mom. För att understöd skall kunna erhållas erfordras

a) att den kommunalskatt _ _ _ beskattningsbar inkomst; samt

b) att de utgifter _ _ _ fem kronor 50 öre för etthundra kronor bc- skattningsbar inkomst.

2 mom. Om synnerliga skäl därtill äro, må stad så ock annat kommun— område, ändock att det ej uppfyller de i 1 mom. b) angivna betingelser, kun- na _ _ _ avsevärd försämring.

5 å.

1 mom. Understöd, som avses i 2 å 1 mom., skall före den 1 januari på- följande år till beloppet preliminärt beräknas inom finansdepartementet.

Sålunda beräknat understöd skall vid debitering enligt 7 å uppbördsför— ordningen för uppbördsåret tillgodoräknas de skattskyldiga efter storleken av de för envar skattskyldig enligt kommunalskattelagen uträknade skatte- kronor och skatteören genom avdrag å det belopp, som eljest bort debiteras.

Understiger beviljat understöd det preliminärt beräknade med belopp, mot- svarande minst en krona för etthundra kronor inkomst, skall hela skillnads- beloppet av debiteringsförrättaren påföras de skattskyldiga i särskild upp- bördslängd. Överstiger beviljat understöd vad som preliminärt beräknats med belopp, motsvarande minst en krona för etthundra kronor inkomst, för- ordnar Kungl. Maj:t, huru skillnadsbeloppet skall komma vederbörande skattskyldiga till godo. Eljest skall det överskjutande beloppet tillfalla den kommun, den församling eller det skoldistrikt, som gjort ansökning om un- derstödet.

Beträffande understöd, som avses i 2 å 2 mom., förordnar Kungl. Maj:t, huru understödet skall komma vederbörande skattskyldiga till godo.

2 mom. Skall på grund av förordnande, som i 1 mom. tredje eller fjärde stycket avses, återbetalning ske av erlagda utskylder, äger den skattskyldige icke åtnjuta ränta å belopp, som återbetalas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

Förslag till

Kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 28 september 1928 (nr 366) angående utbetalande av under- stöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skatte- tyngda kommuner.

Härigenom förordnas, att mom. 1, 2 och 5 av kungörelsen den 28 septem- ber 1928 angående utbetalande av understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne- dan angives:

Mom. 1. Ansökning _ _ _ länsstyrelsen. Ansökningen bör ingivas, om sökanden är landskommun, före den 5 oktober samt, om sökanden är stadskommun, före den 1 november det löpande året.

Vid ansökningen _ _ _ av länsstyrelserna.

Mom. 2. Det åligger _ _ _ komplettering samt att till Kungl. Maj:t insända från landskommuner inkomna ansökningar senast den 15 oktober och från stadskommuner inkomna ansökningar senast den 10 november det löpande året.

Efter förberedande granskning inom finansdepartementet återsändas in- komna ansökningshandlingar till länsstyrelsen, som har att efter inhämtan- de av de upplysningar, som ytterligare må vara behövliga, avgiva utlåtande över ansökningarna. I sådant utlåtande skall särskilt angivas, huruvida an- ledning förefinnes att tillämpa någon av de i 2 å 2 mom., 4 å 1 mom. b) eller c) eller 3 mom. i förenämnda förordning meddelade föreskrifter, samt, därest så anses vara förhållandet, med vilket belopp understöd enligt länsstyrelsens mening bör utgå.

Går utlåtande, som i andra stycket sägs, kommunen emot, bör länsstyrel- sen genast därom underrätta kommunen.

Mom. 5. Skall understöd jämlikt 5 å i ovannämnda förordning tillgodo- komma de skattskyldiga genom återbetalning, åligger det debiteringsförrätta- ren att upprätta och till länsstyrelsen översända en särskild längd, upptagan- de för envar skattskyldig det belopp, som tillgodokommer honom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1941.

Förslag till Kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den

18 december 1925 (nr 498) med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden.

Härigenom förordnas, dels att 2, 4, 4 a, 5, 8 och 9 åå kungörelsen den 18 december 1925 med visa bestämmelser angående exekutionsbiträden skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att de i 5 och 8 åå nya ly- delsen omförmälda formulären nrs 1 a_f, 2 och 3 samt 5 skola hava det in- nehåll härvid fogade bilagor utvisa dels oclc att det i 8 å nya lydelsen omför— mälda formuläret nr 4 skall hava samma lydelse som det nuvarande formulä- ret nr 2 och det i 9 å nya lydelsen omförmälda formuläret nr 6 samma ly- delse som det nuvarande formuläret nr 4.

2 å. Exekutionsbiträde åligger att i avseende å indrivning, som åt honom upp- dragits enligt uppbördsförordningen eller förordningen _ _ _ stadgas.

4 å. Då _ _ _ ankomma. Exekutionsbiträde må genom tjänstebrev anmana den, som enligt till exekutionsbiträdet överlämnade handlingar häftar för oguldna utskylder el- ler avgifter, som uppbäras i sammanhang med utskylder, eller för böter, att fullgöra sin betalningsskyldighet. 4 a å. Angående skyldighet för exekutionsbiträde att utfärda särskilt kvitto (in- drivningskvitto) a medel, som han uppbär enligt uppbördsförordningen el- ler förordningen _ _ _ medel. '

5 å.

Exekutionsbiträde skall den 1 och den 16 i varje månad efter avslutande av föregående dags räkenskaper och, om utmätningsmannen så finner nö- digt, därjämte å tider, denne bestämmer, redovisa hos exekutionsbiträdet in- nestående medel, som av honom indrivits, dock att avbetalningar å utskylder och andra medel skola redovisas allenast den 1 i varje månad, ävensom av- giva redovisning för sådana indrivningsposter, beträffande vilka, då redovis- ningen sker, vederbörlig utredning föreligger om att hinder för indrivning mött. '

Redovisning sker genom avlämnande dels av redovisningsräkningar, däri

samtliga poster, som redovisningen avser, skola upptagas dels ock ett sam- mandrag därav. Redovisningsräkningarna upprättas enligt bifogade formu- lär, såvitt angår poster, vilka finnas upptagna för indrivning i till exeku- tionsbiträdet överlämnade restlängder, enligt formulär nrs 1 a_f samt, såvitt angår poster, vilka finnas upptagna i till exekutionsbiträdet överlämnade rest- längdsutdrag och- poster avseende andra medel än utskylder, enligt formulär nr 2. Sammandraget upprättas enligt bifogade formulär nr 3.

Formulären nrs 1 a_f användas: nr 1 a vid redovisning för poster, som blivit i sin helhet erlagda under den tid redovisningen avser,

nr 1 b vid redovisning för poster, varå avbetalning skett, nr 1 c vid redovisning för poster, som på grund av bristande tillgång icke kunnat uttagas,

nr 1 (1 vid redovisning för poster, vilka icke kunnat uttagas av den orsak att vederbörande betalningsskyldiga varit okända eller avflyttat till känd ort utom den utmätningsmans distrikt, under vilken exekutionsbiträdet lyder, eller vilka eljest enligt vunnen upplysning sannolikt kunna uttagas i så— dan ort,

nr 1 e vid redovisning för poster, vilka icke kunnat uttagas av den orsak att vederbörande betalningsskyldiga avflyttat till annat indrivningsdistrikt inom utmätningsmannens distrikt eller vilka enligt vunnen upplysning eljest antagas kunna uttagas i sådant indrivningsdistrikt, samt

nr 1 f vid redovisning av poster, beträffande vilka jämlikt bestämmelserf na i 42 å uppbördsförordningen betalningsskyldighet upphört och ytterligare indrivningsåtgärd icke skall äga rum.

Varje redovisningsräkning skall vara summerad och egenhändigt under- tecknad. I avseende å redovisningen enligt formulären nrs 1 a_f iakttages därjämte, att å varje redovisningsräkning samtlig-a poster tillhörande samma restlängd skola upptagas för sig och särskilt summeras.

Räkningarna numreras i löpande följd för varje kalenderår, särskilt för de olika slagen av räkningar. Har visst ärende slutredovisats, bör anteckning därom göras i redovisningsräkning enligt formulär nrs 1 b och 2. Samman- dragsuppgifterna numreras i löpande följd för varje kalenderår.

Räkningarna utskrivas genom självkopiering, räkning enligt formulär nrs 1 e och 2 i två exemplar och eljest i tre exemplar. Huvudskriften samt, utom i fråga om räkning enligt formulär nrs 1 e och 2, första kopian av räkning överlämnas till utmätningsmannen. En kopia behålles av exekutionsbiträdet för att av honom förvaras och må ej uttagas ur vederbörande blanketthäfte.

Redovisning för poster, beträffande vilka hinder för indrivningen mött, skall vara åtföljd av föreskrivna hindersbevis.

8 å. Exekutionsbiträde åligger att i enlighet med de vid denna kungörelse fogade formulären nrs 4 och 5 föra dagbok över alla i 2 å avsedda ärenden ävensom kassabok över indrivna, mottagna och utbetalta medel.

I dagboken skola ärendena införas i fortlöpande följd. I ärende, i vilket restlängd avlämnats, skola de anteckningar, som enligt formuläret nr 4 skola införas i dagbokens åttonde kolumn, i stället införas i restlängd.

Anteckning om åtgärd, som i 4 å andra stycket sägs, skall göras i den dag- bok eller restlängd, i vilken den med åtgärden avsedda posten upptagits.

I kassaboken skall exekutionsbiträde dag för dag införa: å debetsidan var- je särskilt belopp, som influtit kontant eller över postgiro, med angivande i förekommande fall av exekutionsbiträdet tillkommande indrivningsavgift, samt å kreditsidan dels varje sammandragsuppgifts slutsummor för kontant redovisade medel och i förekommande fall exekutionsbiträdet tillkommande indrivningsavgift för de i sammandragsuppgiften avsedda poster dels ock, särskilt för varje utbetalning, i övrigt utbetalta medel.

Kassaboken skall avslutas för varje redovisningsperiod och i förekomman- de fall behållning överföras till nästa redovisningsperiod.

9 å.

Utmätningsmannen _ _ _ tjänsteåligganden.

För _ _ _ iakttagas. Utmätningsmannen skall vidare söka förvissa sig därom, att av exekutionsbiträde meddelade bevis om hinder för indrivning på grund av bristande tillgångar äro riktiga. För övervakning av exekutions— biträdes verksamhet bör utmätningsmannen årligen anmana ett flertal per- soner, som häfta för utskylder, vilka det ankommer å exekutionsbiträdet att indriva och som ännu ej redovisats, så ock ett flertal i de från exekutions- biträdet inkomna hindersbevis avsedda personer, som icke uppenbarligen sak- na tillgångar, att betala dem påförda belopp. Anmaning _ _ _ upptagits.

Sedan exekutionsbiträde till utmätningsman återställt blanketthäfte, som i andra stycket sägs, skall utmätningsmannen, så snart ske kan, jämföra de därtill hörande kopiebladen med från exekutionsbiträdet inkomna redovis- ningsräkningar ävensom förvissa sig om att samtliga kopieblad och maku— lerade eller oanvända kvittoblanketter finnas.

Minst en gång om året skall utmätningsmannen verkställa inventering hos varje honom underställt exekutionsbiträde. Mellan två inventeringar må dock ej längre tid förflyta än ett och ett halvt år. Då _ _ _ ofördröjligen. Vid inventering _ _ _ fogade formuläret nr 6, så framt ej _ _ undan- tag.

Utmätningsmannen skall därjämte en gång varje uppbördsår under decem- ber, januari eller februari månad genomgå samtliga till exekutionsbiträdet överlämnade exemplar av restlängder och restlängdsutdrag samt därvid jäm— föra dessa med hos utmätningsmannen förda anteckningar beträffande mot- svarande utskyldsposter. Sådan granskning bör dock, där ej särskilda skäl till annat föranleda, icke företagas i månad, då inventering sker. Över granskningen skall föras särskilt protokoll, vari skall angivas, förutom tid, då granskningen ägt rum, de anmärkningar rörande indrivningsarbetets be- drivande, vartill densamma givit anledning, och de erinringar, som på grund därav framställts.

Avskrift av inventeringsprotokoll skall sist å åttonde dagen efter förrätt- ningen överlämnas, å landet och i fögderistad till länsstyrelsen och, om i så- dan stad finnes särskild överexekutor, till denne samt i magistratsstad till upp— bördskamreraren och magistraten. Utvisar till uppbördskamrerare eller ma- gistrat överlämnat protokoll, att tillgrepp, förskingring eller brist i fråga om tjänstemedel föreligger, skall uppbördskamreraren eller magistraten därom underrätta länsstyrelsen. Har sådan underrättelse ingått eller utvisar till länsstyrelsen överlämnat protokoll förhållande, som nyss nämnts, åligger det länsstyrelsen att lämna riksräkenskapsverket meddelande om vad sålunda förekommit. Avskrift av protokoll över granskning, som i femte stycket sägs, skall sist å åttonde dagen efter granskningens avslutande överlämnas, å lan- det och i fögderistad till länsstyrelsen samt i magistratsstad till uppbörds- kamreraren och länsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1941; dock att utan hinder här- av befintligt förråd av blanketter till exekutionsbiträdes redovisningsräkning- ar enligt hittills gällande formulär må användas i stället för blanketter till redovisningsräkning enligt formulär nr 2, samt att de nya bestämmelserna icke skola äga tillämpning i fråga om utskylder, som finnas uppförda i rest- längd, upprättad enligt bestämmelserna i uppbördsreglementet den 14 decem- . ber 1917 eller restindrivningsförordningen den 13 november 1931, i fråga om vilka medel de äldre bestämmelserna alltjämt skola gälla.

Formulär m' 1 a. ( Huvudskrift.* )

Redovisningsrakning n'r .....................

indrivningsdistrikt

Redovisningsräkningen avser i överlämnad restlängd upptagna utskyldsposter, vilka blivit i sin helhet erlagda under den tid, redovisningen avser.

. . Belopp som Nummer 9. Den betalningsskyldiges '. .. . debe tse del namn redov1sas Anmärkningar

kontant

(Å blankettens baksida tryckas samma kolumner som å. framsidan.)

Restlängds år och nr skrivas som rubrik tvärs över kolumnerna. Underskriften anbringas omedel- bart under summan.

Exekutionsbiträde må ej göra anteckningar annat än å blankettens framsida.

* Kopiorna avfattas lika med huvudskriften. Å båda anbriåigas i övre högra hörnet _ordet Kopia. Å andra. kopian anbringas i nedre vänstra. hörnet orden Ma ej uttagas ur blanketthäftet.

Formulär nr 1 b. ( Huvudskrift.*)

Redovisningsrakning nr _____________________

indrivningsdistrikt

Redovisningsräkningen avser avbetalningar & i överlämnad restlängd upptagna utskyldsposter. Om utskyldspost, varå avbetalning ej tidigare skett, blivit under den tid redovisningen avser genom avbetalningar helt gulden, skall posten i sin helhet redovisas enligt formulär nr 1 a.

Belopp, Nummer & Den betalningsskyldiges som .. . 1 debetsedel namn redovisas Anmärkningar

kontant

(Ä blankettens baksida tryckas samma kolumner som å. framsidan.)

Restlängds år och nr skrivas som rubrik tvärs över kolumnerna. Underskriften anbringas omedel- bart under summan.

Exekutionsbiträde må ej göra anteckningar annat än 9. blankettens framsida.

1 Då genom redovisad avbetalning en utskyldspost blivit slutligt gulden, antecknas här »slutbet. » * Kopiorna avfattas lika med huvudskriften Ä båda. anbringas i övre högra hörnet ordet Kopia. Å andra kopian anbringas i nedre vänstra hörnet orden Må ej uttagas ur blanketthäftet.

Formulär nr 1 c. ( H uvu dskrift.* )

Redovisningsräkning nr _____________________

............. indrivningsdistrikt

Redovisningsräkningen avser i överlämnad restlängd upptagna utskyldsposter, som på grund av bristande tillgång icke kunnat uttagas.

___—..

Nummer & Den betalningsskyldiges Belopp, som debetsedel

. Anmärknin ar namn redovisas g

&

(Ä blankettens baksida tryckas samma kolumner som & framsidan.)

Restlängds år och nr skrivas som rubrik tvärs över kolumnerna. Under-skriften anbringas omedel- bart nnder summan.

Exekutionsbiträde må ej göra anteckningar annat än 5. blankettens framsida.

* Kopiorna avfattas lika med huvudskriften. Ä båda anbringas i övre högra hörnet ordet Kopia. A andra kopian anbringas i nedre vänstra hörnet orden Må ej uttagas ur blanketthäflet.

Formulär nr 1 d. ( Havazlskriftf )

Redovisningsräkning nr _____________________

............................................................. indrivningsdistrikt

Redovisningsrc'ikningen avser i överlämnad restlängd upptagna utskyldsposter, vilka icke kunnat uttagas av den orsak att vederbörande betalningsskyldiga varit okända eller av- flyttat till känd ort utom det utmätningsmansdistrikt, indrivningsdistriktet till— hör, eller vilka eljest enligt vunnen upplysning sannolikt kunna uttagas i sådan ort.

Anteckning om huruvida den betalningsskyldige är Belopp, okänd och om vunnen upp- som redo- lysniug varest utskylderna visas eljest kunna uttagas (den betalningsskyldiges adress, arbetsanställning 0. d.)

Nummer & Den betalningsskyldiges debetsedel namn

! (Ä blankettens baksida tryckas samma kolumner som å. framsidan.)

Restlängds år och nr skrivas som rubrik tvärs över kolumnerna. Underskriften anbringas omedel- bart under summan. Exekutionsbiträde må ej göra anteckningar annat än 5. blankettens framsida.

* _Kopjorna avfattas lika med huvudskriften. Å båda anbringas i övre högra hörnet ordet Kopia. A andra kopian anbringas i nedre vänstra hörnet orden Må ej uttagas ur blanketthäftet. ___—___.

Formulär nr 1 e. (Huvudskrift.*)

Redovisningsrakning nr ______________________

indrivningsdistrikt

Redovisningsräkningen avser i överlämnad restlängd upptagna utskyldsposter, vilka icke kunnat uttagas av den orsak att vederbörande betalningsskyldiga avflyttat till annat indrivningsdistrikt inom utmätningsmannens distrikt eller vilka enligt vunnen upplysning eljest antagas kunna uttagas i sådant indrivningsdistrikt.

r r

Anteckning om vunnen upplysning Belopp, varest utskylderna som redo— kunna uttagas (den

visas betalningsskyldiges adress, arbetsan- ställning o. d.)

Nummer Den betalningsskyldiges å debetsedel namn

Restlängds är och nr skrivas som rubrik tvärs över kolumnerna. Underskriften anbringas ome- delbart under summan.

* Kopia avfattas lika med huvudskriften, varjämte & densamma anbringas: i övre högra hör- net ordet Kopia och i nedre vänstra hörnet orden Må ej uttagas ur blanketthäftet.

Formulär nr 1 f. ( Huvudskrift.* )

Redovisningsrakning nr ______________________

indrivningsdistrikt

Redovisningsräkningen avser i överlämnad restlängd upptagna utskyldsposter, beträfande vilka jämlikt bestämmelserna i 42 5 uppbördsförordningen betalningsskyldighet upphört och vidare indrivningsåtgärd icke skall äga rum.

. . Belopp, Orsaken varför Nummer Den betalningsskyldiges som redo- indrivning ej bör å debetsedel namn visas ske

Restlängds år och nr skrivas som rubrik tvärs över kolumnerna. Underskriften anbringas ome— delbart under summan.

* Kopiorna avfattas lika med huvudskriften. Ä båda anbripgas i övre högra hörnet ordet Kopia. A andra kopian anbringas i nedre vänstra hörnet orden Ma ej uttagas ur blanketthäftet.

( Huvudskrift.* )

Redovisningsrakning nr _____________________

............................. indrivningsdistrikt.

Redovisningsräkningen avser utskyldsposter, upptagna i överlämnade restlängsutdrag samt andra medel än utskylder.

Ärendets beteckning i utmätningsmannens orderskrivelse eller nummer 5. debetsedel eller i bötesliggare

Den betalningsskyldiges namn

[ Belopp, som redovisas

med bevis om hinder

Anteckning om hinder för redovisning, om avbetalning samt om slutavbetalning m. m.'

1 Om utskyldspost, å vilken avbetalning ej tidigare skett, blivit genom avbetalningar helt erlagd under den tid redovisningen avser, redovisas posten endast i sin helhet. Då avbetalning redovisas antecknas >avbet.» och då slutavbetalning redovisas aslutbet». * Kopia avfattas lika med huvudskriften, varjämote å densamma anbringas: i övre högra hör- net ordet Kopia och i nedre vänstra hörnet orden Ma ej uttagas ur blanketthäiiei.

( H uvu dskrift. * )

Saminandragsuppgift nr ______________________

................. indrivningsdistrikt.

Redovisade

Redovisningsräkning antal belOPP

poster

med bevis om

kontant hinder

DT

enligt Formulär nr 1 a. » » » 1 b » » » l e » » » 1 d 3 , ,, » le ! » » » 1 f ! » » » 2 ' 3 Summa ______________ i ......................................

Kontant redovisade utskylder (i förekommande fall jämte statsverket tillkommande andel iindrivningsavgift), böter eller andra medel hava girerats till utmätningsmannens tjänstepostgirokonto . . . . kr. ......................... _

den

* Kopia avfattas lika med huvudskriften, varjämte &. densamma anbringas: i övre högra hör- net ordet Kopia och i nedre vänstra hörnet orden Må ej uttagas ur blanketthäftet.

(Första sidan.) ........................................................................ indrivningsdistrikt.

Kassabok för är 1.9 __________

förd av

Exekutionsbiträde.

(Andra sidan.) Inflntna belopp

Nrå. block för in-

driv- Debet- Exek sedelns Utskylder m. m. biträdet nings- Betalning erlagd av: nr tillkom- Summa kvitton OCh mande över 1ndr.avg.

kvit- tots nr kontant . postgiro

&! m

( Tredje sidan.)

Till utmät— Exek. ä sam- ningsmannen biträdet Summa Utbetalt till: man- redovisadeeller tillkom- avförda

drags- eljest utbetalta mande belopp uppgift belopp indr.avg. Nummer

F ö r sla g till Kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 13

november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående medels- förvaltningen i länen.

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 13 november 1931 med före- skrifter angående medelsförvaltningen i länen dels åå 1, 2, 3 och 6, & 8 mom. 1 och 3 samt åå 9, 11, 12, 15, 18, 19, 22—24, 27, 47 och 51 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock skall införas en ny paragraf, benämnd & 17 a, av nedan angivet innehåll:

ål.

Mom. 1. Då debiteringsförrättare, enligt vad i uppbördsförordningen stad- gas, till länsstyrelsen avlämnar avskrift av uppbördsbok, skola vid densamma till bestyrkande av den verkställda förskottsdebiteringens riktighet fogas:

1) sammandrag av årets fastighetslängder, inkomstlängder, förmögenhets- längder, skogsaccislängder och skogsvårdsavgiftslängder;

2) förteckningar å grundskatt, trosspassevolansavgift, annuiteter å förskott till avlösning av frälseräntor, avbetalningar ä avdikningslån jämte övriga un- der statsverkets förvaltning stående fonders inkomster, i den mån dessa icke verificeras av de här ovan omförmälda sammandrag eller särskilda längder eller uppgifter;

3) i förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter föreskriven längd över debitering av bevillning för skogsfång på allmänningar samt för kolningsfriheter; samt

4) bestyrkt avskrift av länsstyrelsens meddelande om föregående års grunder för debitering av allmän kommunalskatt, skogsaccis, landstingsme- del, tingshusmedel och vägskatt.

Då debiteringsförrättaren till länsstyrelsen avlämnar uppbördsbok, skola till bestyrkande av den slutliga debiteringens riktighet fogas:

1) uppgift om antalet vägskattekronor och vägskatteören, för vilka väg- skatt påförts de skattskyldiga; samt

2) länsstyrelsens meddelande om grunderna för debitering av allmän kom- munalskatt, skogsaccis, landstingsmedel, tingshusmedel och vägskatt.

Mom. 2. Vid avlämnande enligt uppbördsförordningen av särskild upp-

l bördslängd skall debiteringsförrättare bifoga —— — _ debitering.

Mom. 3. Angående överlämnande till länsstyrelse av avskrifter av man-

talslängder med tillhörande uppgifter är stadgat i 169 & 1 mom. och 171 € folkbokföringsförordningen. I händelse dessa längder icke äro inbundna, har länsstyrelsen att ombestyra deras inbindning och senast den 1 juli insända dem till riksräkenskapsverket. Där _ —— —— vid tidpunkten för längdav- skriftens insändande —— kammararkivet.

Inkomstlängderna, förmögenhetslängderna, taxeringsnämndernas protokoll påföljande år.

Fastighetslängderna —— -— kammararkivet. Då — — — protokoll.

52.

Mom. 1. Det åligger i stad med magistrat uppbördskamreraren och i an- nan ort landsfiskal att i enlighet med —— — — förskott. Därjämte har upp- bördskamrerare att — — — handelsexpediter.

Mom. 2. Kassajournal —- — — utmätningsmans befattning, och i stad med magistrat av uppbördskamrerare samt å landet av landsfiskal —- utmätningsman.

å3.

Mom. 1. Månadsräkningen skall upptaga varje särskilt slag av medel, som uppbördskamrerare eller landsfiskal —- -— landskontoret.

Mom 2. I månadsräkningen skall den, som avgiver räkningen, påföra sig -— — — avskrivning eller eljest redovisat med hinder, influtit — — re- dovisa.

Mom. 3. Vid månadsräkningen —— —— jämlikt uppbördsförordningen, förordningen angående bevillningsavgifter —— — åligger uppbördskam- rerare och landsfiskal — uppdebiterade uppbördsmedel — —— så- lunda: _

vid varje månadsräkning. Uppgift å uppdebiterade uppbördsmedel;

» » » böter; » » » övriga medel; » » influtna uppbördsmedel; » » » böter; » » » övriga medel;

» utbetalade böter; » » » övriga medel;

vid månadsräkningarna för mars, — — — avtjänade böter; vid månadsräkningarna för juni —— —— oredovisade böter.

Angående avgivande av balanslängd å oredovisade uppbördsmedel är stadgat i 50 å uppbördsförordningen.

Mom. 4. De i mom. 3 omförmälda uppgifter skola i nedan angivna hänse- enden verificeras.

uppgiften å uppdebiterade uppbördsmedel, i den mån postverkets

kvitton; samt

övriga uppgifter och längder med i uppbördsförordningen och förord- ningen om bötesredovisningen föreskrivna bevis och handlingar. De —- — höra.

& 6. I en —— —— till uppbördskamrerare eller landsfiskal — — ankommit. & 8. Mom. 1. Kassajournalen — stadsfogde i stad med magistrat skall till uppbördskamreraren samt stadsfogde —— _ månadsavslutningen. Mom. 3. Indrivningsavgifter, —— — —, som för journalen, såvida de icke insatts å vederbörandes tjänstepostgirokonto. Ej heller — — därtill. % 9.

I den handräckningsdagbok, som omförmäles i uppbördsförordningen sko- la —— bötesredovisningen.

& 11. Mom. 1. Hos envar befattningshavare, som enligt — — — årligen. Då — — —— så ock, då han avvikit ur tjänsten —— —— ofördröjligen. Inven- tering — —— med magistrat av uppbördskamreraren samt hos stadsfogde

—— förordnar. Länsstyrelsen äger, där så befinnes lämpligt, förordna någon dess tjänsteman att förrätta inventering hos stadsfogde i stad med magistrat.

Vid _— undantag. Senast femton dagar efter förrättningen skall pro— tokollet tillställas länsstyrelsen ävensom, då fråga är om stadsfogde i stad med magistrat, denna och då fråga är om stadsfogde i sådan stad utan ma- gistrat, där särskild överexekutor finnes, denne. Protokollet — — — inven- teringen.

Mom. 2. Då uppbördskamrerare, landsfiskal, stadsfogde eller -— —— —, då fråga är om stad med magistrat, uppbördskamreraren på grund av sär- skilda skäl — — — tjänsten. Det andra, försett med vikariens erkännande -— —— —— i stad med magistrat, uppbördskamreraren. Vad sålunda —— —— förordnandet.

& 12.

Tredje söckendagen före varje månads utgång skola uppbördskamrerare och landsfiskal — — hänförliga medel. Innestå bland ifrågavarande me- del delbetalningar å böter eller, i fråga om hos uppbördskamrerare innestå- ende medel, delbetalningar å utskylder, skall insättningen icke omfatta dessa medel, såvida icke riksräkenskapsverket beträffande redovisningen —— _ — mött.

5 15. Från — — för år. Vid sidan av konton för kommunalskatt och vägskatt höra i och för med- lens redovisning till vederbörande föras särskilda konton med varje 6—388005. I.

kommun, municipalsamhälle och vägdistrikt. Sådana särskilda konton böra uppläggas även i andra fall, då sådant anses erforderligt.

I inkomst- och utgiftsböckerna —— — stadgat. För — —— — utgiftsböckerna.

517 &.

Landskontor skall före utgången av juli och uppbördskamrerare före den 20 juli varje är dels upprätta en redovisningslängd över alla vid sistlidne maj månads utgång oredovisade utskylder avseende då löpande uppbördsåret med fördelning av utskylderna å vederbörliga titlar dels ock i de jämlikt 50 ä 2 mom. uppbördsförordningen till länsstyrelsen eller uppbördskamreraren överlämnade balanslängder över utskylder, avseende tidigare uppbördsår, verkställa fördelning av de oredovisade utskylderna å titlar.

Före den 15 augusti varje år skola landskontor och uppbördskamrerare meddela kommuner, municipalsamhällen, landsting, tingshusbyggnadsskyl- diga och vägdistrikt, huru mycket av det sist förflutna uppbördsårets utskyl- der, som intill utgången av maj månad redovisats såsom influtet för varje sådan menighet.

& 18.

Mom. 1. I uppbördsredogörelsen, — upptagna, vid månadens slut oredovisade medel samt influtna medel avseende löpande uppbördsåret mot- svara de belopp, vilka vid kassabokföringen blivit under månaden omförda från titeln »löpande uppbördsårets debiteringar» till titeln »löpande upp- bördsårets influtna utskylder» och övriga influtna medel motsvara de be- lopp, vilka vid kassabokföringen blivit under månaden omförda från tit- larna >>statsmedelsdebiteringar» och »diversemedelsdebiteringar» till veder- börliga titlar.

Uppbördsredogörelsen skall verificeras i avsende å uppdebiterade medel med jämlikt g 1 mom. 1 1) och 2) och mom. 2 samt jämlikt & 3 mom. 3 avlämnade handlingar och uppgifter även- som landskontorets uppgift sammandrag,

i fråga om i anledning av längder och sammandrag över upp- bördsmedel, som anmälas till avkortning eller avskrivning, och

beträffande de vid maj månads utgång oredovisade utskylder med de en- ligt uppbördsförordningen av uppbördskamrerare och landsfiskaler avläm- nade, i landskontoret granskade balanslängder med tillhörande handlingar och av länsstyrelsen uppgjorda balanslängder jämte över längderna upprättat sammandrag.

De — — — följd.

Mom. 2. Vid uppbördsredogörelsen för juni månad skall fogas vederbör— ligen summerade sammandrag över dels de varje månad under uppbörds- året influtna, under titeln »löpande uppbördsårets influtna utskylder» redo- visade medel dels ock de under samma tider avkortade och avskrivna, under titeln »avkortningar och avskrivningar å löpande uppbördsårets utskylder» redovisade medel; skolande slutsummorna vara fördelade å utskyldstitlar.

5 19. Bötesredogörelsen, som upprättas månadsvis, utgör en sammanfattning av uppbördskamrerarnas och landsfiskalernas —— — böter. Vad i g 18 mom. 1 beträffande uppbördsredogörelsen sägs — _ sker med uppbördskamrerares och landsfiskalers -— —- sammandrag. & 22. Beträffande före utgången av nästföljande månad insändas till riksräkenskapsverket; dock att i å 18 omförmälda balanslängder skola in- sändas först i samband med uppbördsredogörelsen för augusti månad. Vid översändandet av uppbördsredogörelsen för augusti månad samt

bötesredogörelserna —— — vidtagits. Till -— upprätta. 3) Huvudboken — —— stadgat. Vid —— — Utgiftsrester. Riksräkenskapsverket —— —— — erforderliga. 4) Avräkningarna — — ——- föreskriven. & 23. Räkningar —— föreskriven.

Över förvaltningen av landsting och andra menigheter samt enskilda fon—

! der och inrättningar tillhörande medel, som uppbäras i sammanhang med upp-

börden eller eljest — — — för kalenderår enligt fastställda formulär. Räkningarna avlämnas i två exemplar till vederbörande senast den 1 mars ] påföljande år. Det ena _ _ — 5 22 1) och 2).

& 24. Till kontroll därå att uppbördskamrerare och landsfiskal — —— upp- bördskamrerare eller landsfiskal. Tillika —— ——- polisreglementet.

& 27. I fråga om —— —— å statsverkets checkräkning, avskrifter av mantalslängder och särskilda bilagor därtill med tillhörande uppgifter,

fastighetslängder — -— fastighetstaxering, inkomstlängder och förmögenhetslängder jämte — —— tolv centimeter. å 47.

Uppstår för uppbördskamrerare eller landsfiskal — — avstängd. & 51.

Vad — — beträffande denne.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1941.1

1 Därjämte torde vissa övergångsbestämmelser erfordras.

Förslag till Kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 22

oktober 1886 (nr 80 s. 11) angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2 och 8 åå kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade för- säkringsanstalter skola upphöra att gälla, dels oclc att 5 & samma kungörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 5. Skal] ——— uppbördsstämman till utmätningsmannen i det distrikt, där indrivningen — eller av indrivningsavgift. Det åligger utmätnings- mannen att i vederbörlig ordning indriva och till styrelsen redovisa de reste- rande avgifterna.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1941; dock att beträffande upp- börd, indrivning och redovisning av dessförinnan debiterade avgifter och indrivning av i dessförinnan till Konungens befallningshavande översänd restlängd upptagna avgifter de äldre bestämmelserna fortfarande skola gälla.

Förslag mi

Kungörelse omländrad lydelse av 5 2 mom. 5 instruktionen för riksräkenskapsverket den 17 december 1920 (nr 869).

Härigenom förordnas, att ä 2 mom. 5 instruktionen för riksräkenskaps- verket den 17 december 1920 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives:

' Därest ——————— åtgärd.

Befinnes vid granskningen inom riksräkenskapsverket inom tre år efter slutet av det uppbördsår, under vilket enligt verkställd debitering utskylder

skolat av någon erläggas, att utskylderna blivit honom obehörigen eller till för högt belopp påförda, skall riksräkenskapsverket därom underrätta veder- börlig länsstyrelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1941.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 5 & lagen den 10 juli 1899 om

ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som för- orsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera.1

Härigenom förordnas, att 5 % lagen den 10 juli 1899 om ersättning av all- männa medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänste- män med flera skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 &. Vad förut —— —— redovisning emottagits. I fall, som i denna paragraf sagda äro, skall dock ersättning av allmänna medel ej utgå för vad ledamot i magistrat, uppbördskamrerare eller stads- fogde tillgriper och förskingrar av stadens medel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Förslag ml

Lag angående ändrad lydelse av 7 5 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 7 & 2 mom. lagen den 14 juni 1918 om fattig- vården — vilket lagrum ändrats genom lag den 30 juni 1920 (nr 390) — skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

7 %. 2 mom. Fattigvårdssamhälle, som ——--——— med iakttagande därav, att, i stället ——— och fattigvårdsfullmäktige;

1 Lagen har erhållit förestående rubrik genom lag den 6 juni 1925 (nr 178).

att fattigvårdsstämma ———- sammanslutna kommunerna; att såsom ——— kommunernas röstlängder; att vid ——— valförrättare; samt att uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall anmälas hos de sär- skild-a kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger att på sätt i lagen om kommunalstyrelse på landet är stadgat anmäla dessa avgifter till läns- styrelsen för debitering och upp-börd i samband med övriga kommunalut- skylder samt att redovisa till dem inflytande medel till fattigvårdsstyrelsen.

Konungen äger — — — inom samhället.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

F ö r sl a g till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att i lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering dels 18 5 skall upphöra att gälla dels ock 16 och 17 åå skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

16 5.

Angående —-—— stadgat. Rättelse ——— inom natt och år efter det slutlig debetsedel avseende avgiften blivit klaganden tillställd. Vill — — befallningshavande.

17 &.

Pensionsavgifterna —— _— kronouppbörden. Pensionsavgift, vars erläggande —— —— avgiftspliktige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941; dock att i fråga om rätt för arbets- givare, som före sagda dag erlagt pensionsavgift för avgiftspliktig, att av den- ne tillkommande kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet vad i 18 5 är stadgat fortfarande skall gälla.

F ö r s 1 a g till Lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110, sid. 1) angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 16 oktober 1908 an- gående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning skall erhålla följande ändrade lydelse: »Lag om befrielse i vissa fall för främmande trosbekännare från skyldighet att erlägga skatt till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning ävensom om lindring i vissa fall i sådan skattskyldighet», dels oclc att lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Med upphävande ——— som följer:

Avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola icke påföras medlem av sådan i riket befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken äger rätt till offentlig religionsövning, såvida den främ- mande trosbekännaren före det uppbördsår, varom fråga är, i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhör den främ- mande församlingen och vid uppbördsårets början är mantalsskriven i ort, där vården om den löpande civila folkbokföringen handhaves av kommunen.1

Därest medlem av sådan församling, som i första stycket sägs, vid upp- bördsårets början är mantalsskriven i ort, där vården om den löpande civila folkbokföringen handhaves av församling inom svenska kyrkan, skola av- gifter, som i samma stycke avses, under där angivna förutsättningar i övrigt för till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst påföras sådan med- lem med allenast hälften av det belopp, som eljest bort utgå.

I ändamål, att sådan befrielse från eller lindring i skattskyldighet, som i första och andra styckena omförmäles, må tillgodokomma — —— tiden från och med uppbördsårets början (den 1 juli) tillhört och fortfarande —————— utfärdas och före den 1 november tillställas vederbörlig folkbokföringsmyn- dighet för den ort, där den främmande trosbekännaren är folkbokförd, som . har att ofördröjligen översända intyget, behörigen granskat, å landet, var- ' till i denna lag jämväl räknas stad, där magistrat ej finnes, till häradsskriva- ren och i stad till uppbördskamreraren.

Äro ———— äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Jfr del II, sid. 182 och 366 0. f.

KAP. 1.

Uppbördsförfarandet enligt gällande bestämmelser. Resultatet av uppbörden.

Förfarandet beträffande kronouppbörden.

Stadgandena om uppbörd av kronoutskylder återfinnas i uppbördsregle- mentet den 14 december 1917 ävensom särskilt uppbördsreglemente för Stockholm och kungörelser med särskilda bestämmelser i fråga om krono- uppbörden i vissa andra magistratsstäder. Till kronoutskylder hänföras i uppbördsreglementet årliga utskylder och avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgifter, som enligt allmän författning eller med tillämpning av särskilda av Kungl. Maj:t meddelade stadganden uppbäras och redovi- sas i sammanhang med kronouppbörden.

De vid kronouppbörden i hela riket år 1935 debiterade utskylderna upp- gingo till omkring 317 miljoner kronor. Av denna summa utgjorde i runt tal statsskatterna 189 miljoner kronor, eller 60 procent, skatter av kommunal natur 94 miljoner kronor, eller 30 procent, statliga försäkringsavgifter 245 miljoner kronor, eller närmare 8 procent, och försäkringsavgifter till bolag 4'5 miljoner kronor, eller 1'4 procent. Återstoden utgjordes av riddarhusme- del, ledamotsavgifter till hushållningssällskap, avbetalningar å avdiknings— lån, annuiteter å egnahemslån och å förskott för avlösning av frälseräntor, skogsvårdsavgift, debetsedelslösen samt å diverse mindre allmänt förekom- mande titlar debiterade belopp. En närmare specifikation av de år 1935 debiterade kronoutskylderna återfinnes i Tab. 10, av vilken framgår, med vilka belopp olika utskyldstitlar debiterats å landsbygden med fögderistäder å ena sidan och i magistratsstäderna å andra sidan. Tab. 8 och 9 utvisa motsvarande siffror för åren 1933 och 1934.

Utskyldstitlarna.

Statsskatter: Statlig inkomst— och förmögenhetsskatt är den största å kronodebetsedeln uppförda utskyldstiteln. Den uppgick år 1935 till mer än 156 miljoner kronor, eller närmare 50 procent av hela debiterade uppbörden.

Särskild skatt ä förmögenhet, som införts från och med år 1934, debite- rades år 1935 med 125 miljoner kronor.

Utskiftningsskatt och ersättningsskatt för bolag debiterades år 1935 med 253 000 kronor.1

Prästerskapets till statsverket indragna tionde är en under avskrivning ställd objektskatt å fast egendom. Den utgår enligt lagen den 9 december 1910 om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tion- de samt om ersättning därför. Avskrivning sker under loppet av tjugu eckle- siastikår, räknade för varje pastorat från och med det år, då inom pastora- tet indragning av tionden vidtagits. År 1935 debiterades denna utskylds- titel med 124 miljoner kronor. Det belopp, som skall erläggas, minskas årligen enligt i angivna lag fastställda grunder för avskrivningen. Vad som ej förfallit till betalning den 30 april 1944 skall helt avskrivas.

Statsverkets inkomster av förevarande skattetitel uppgingo för budgetåret 1937/1938 till i runt tal 854 000 kronor och lära med nu gällande bestämmel- ser om indragning till statsverket av ifrågavarande avgifter för tiden från och med budgetåret 1938/1939 kunna beräknas till ungefärligen följande belopp: ,

Budgetår Kronor Budgetår Kronor 1938/1939 ................ 654 700 1941/1942 ................ 225 800 1939/1940 ................ 499 800 1942/1943 ................ 139 600 1940/1941 ................ 353 500 1943/1944 ................ 82 400

Fråga har tidigare genom motion i riksdagen väckts om ett påskyndat avskrivande av ifrågavarande avgifter, därvid i ett av kammarkollegiet och statskontoret den 21 mars 1934 gemensamt avgivet utlåtande i anledning av motionen bland annat anförts, att dylikt avskrivande icke borde vidta- gas, förrän det statsfinansiella läget vore sådant, att budgeten kunde bära förlusten av ifrågavarande inkomst i dess helhet. I anslutning härtill må erinras om att varje inskränkning av antalet titlar medför en förenkling av arbetet med debitering och redovisning och att ett avskrivande av utskylds- titeln i fråga före övergången till det nya uppbördssystemet sålunda synes ur uppbördssynpunkt önskvärt.

Mantalspenningar, extra inkomst- och förmögenhetsskatt samt utjäm- ningsskatt hava avskaffats från och med utgången av år 1938.

Kommunala skatter: LandstingSmedel utgå efter de enligt kommunal- skattelagen påförda skattekronor och skatteören och debiteras enligt den av landstinget för varje år beslutade skatteprocenten. Enligt 48 & lagen den 20 juni 1924 om landsting ombesörjer länsstyrelsen, på av landsting därom framställd begäran, att de av landstinget till uttaxering beslutade medel de- biteras och indrivas genom vederbörande i sammanhang med kronoskatter- na samt insättas i riksbanken inom den tid och med det ansvar, som är stad- gat för kronans uppbörd. I förordning den 30 juni 1933 äro föreskrifter meddelade angående ersättning för debitering och uppbörd av landstings- medel. Uppbörden av landstingsmedel behöver sålunda icke ske i samman-

1 Enligt förordning den 10 juni'ål938 om särskild skatt å aktiebolags inkomst (Sv. fört-saml. nr 238) skall för år 1938 till staten av svenskt aktiebolag erläggas särskild inkomstskatt.

hang med kronouppbörden, men uppbörd av landstingsmedel i annan ord- ning förekommer ej. Landstingsmedel debiterades år 1935 med 686 miljo- ner kronor, motsvarande 216 procent av hela den sagda år debiterade krono- uppbörden.

Vägskatt. Enligt lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt skall rikets lands- bygd vara indelad i vägdistrikt, vilka distrikt äga beskattningsrätt på sätt i nämnda lag närmare stadgas. Medlem av vägdistrikt är envar, som är medlem av kommun inom distriktet. Vägdistriktets medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering. Väg- skatt utgöres av skattskyldig i förhållande till det antal vägskattekronor och vägskatteören, som påföras honom enligt följande i 56 5 lagen om väg- distrikt angivna grunder. För varje skattekrona och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts skattskyldig såsom underlag för fastighets- skatt, påföras honom såvitt angår jordbruksfastighets jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde så ock annan fastighet en och en halv vägskatte- krona respektive ett och ett halvt vägskatteöre samt såvitt angår jordbruks- fastighets skogsvärde en och tre fjärdedels vägskattekrona respektive ett och tre fjärdedels vägskatteöre. Vad som icke uppgår till helt vägskatteöre bortfaller. Etthundra vägskatteören bilda en vägskattekrona. För varje skattekrona och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts skatt- skyldig såsom underlag för kommunal inkomstskatt, påföres honom en väg- skattekrona respektive ett vägskatteöre; dock skall i fråga om fysisk person, som för kommunal inkomstskatt i hemortskommunen påförts mindre än tre skattekronor, någon vägskatt därstädes icke debiteras. Beträffande äkta makar skall, därest de i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt icke äro att anse såsom av varandra oberoende skattskyldiga, befrielse enligt vad nyss sagts äga rum, allenast om makarna påförts sammanlagt mindre än tre skattekronor.

Häradsskrivarna skola varje år före juni månads utgång till Vägstyrelsen insända förteckning, som för varje kommun inom vägdistriktet summariskt upptager antalet vägskattekronor. Vägstyrelsen låter däröver upprätta sam- mandrag, upptagande summan för hela vägdistriktet. Enligt 59 & lagen om vägdistrikt skall vad om debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av landstingsmedel är stadgat, äga motsvarande tillämpning beträffande väg- skatt. Vägdistrikten givas alltså härigenom samma möjlighet som lands- tingen att låta sin uppbörd ske genom de statliga organen i sammanhang med kronouppbörden. Att så sker är också det vanligaste. Det förekom- mer emellertid, att vägdistrikt uttaga sin skatt i den ordning, som brukar tillämpas för kommunala utskylders uttagande.

Vägskatt debiterades vid kronouppbörden år 1935 till ett belopp av 229 miljoner kronor, motsvarande 7'2 procent av hela det debiterade beloppet.

Tingshusmedel. Enligt lag den 5 juni 1909 angående skyldighet att del- taga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse skola alla de, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga i kostnaderna för uppförande och underhåll av tingshus och häradsfängelse

efter de grunder, som gälla för utgörande av kommunalutskylder i allmän- het. I avsaknad av enhetliga bestämmelser om uppbörden av tingshusme- del har denna i vissa tingslag verkställts i samband med kronouppbörden och i andra i samband med kommunaluppbörden, allt eftersom de tingshus- byggnadsskyldige vänt sig till länsstyrelsen eller till kommunal myndighet med begäran om förmedling av uppbörden av ifrågavarande medel. Genom förordning den 30 juni 1933 har fastslagits skyldighet för länsstyrelse att på begäran ombesörja, att av tingshusbyggnadsskyldige till uttaxering be- slutade medel debiteras och indrivas i sammanhang med kronoutskylderna. Ersättning utgår till debiteringsförrättaren med tre procent å det belopp, som varje år debiterats, och till statsverket med två procent å samma belopp. I samband med kronouppbörden debiterades år 1935 tingshusmedel till ett belopp av omkring 670 000 kronor.

Kommunal progressivslcatt för gemensamt kommunalt ändamål liksom sjukvårdsavgiften hava avskaffats från och med utgången av år 1938.

Statliga försäkringsavgifter: Pensionsavgifter. Enligt lagen om folk- pensionering den 28 juni 1935, som trätt i kraft den 1 januari 1937, uppbäras och redovisas pensionsavgifterna i sammanhang med kronouppbörden.

Påföring av pensionsavgifter skall med ledning av taxeringslängden verk- ställas av den, som har att debitera kronoutskylder, enligt följande grunder. Pensions-avgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiofem år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej hel- ler av person, som åtnjuter folkpension, invalidunderstöd eller blindhetser- sättning eller är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig för- sörjning. Från avgiftsplikt undantages likaledes den, som ej tidigare fått av- gift sig påförd och som befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Efter det av- giftsbelopp förfallit till betalning, medför dock varken inträffande av sådan omständighet som ovan nämnts eller dödsfall eller förlust av svenskt med- borgarskap befrielse från skyldighet att erlägga detta belopp. Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig årligen erläggas, utgör sex kronor eller, om han enligt förordningen om statlig inkomst- och förmö- genhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande 600 kronor, en procent av det taxerade beloppet. Om avgiftspliktig är gift med annan avgiftsplik- tig och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, skola de för makarna så beräknade avgiftsbeloppen sammanläggas och skall var- dera makens pensionsavgift utgöra hälften av det sammanlagda beloppet. Högsta pensionsavgift är 20 kronor. Pensionsavgift, som enligt ovan angiv- na grunder ej skulle vara bestämd till helt antal kronor, skall med uteslu- tande av öretalet utgå efter närmast lägre hela krontal.

Jämlikt den förut gällande lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 debiterades tilläggspensionsavgifter i samband med kronoutskylderna, under det att grundavgifterna uppburos av kommunerna, dock att Konungen ägde för viss kommun förordna, att uppbörd jämväl av grundavgifter skulle

ske i samband med kronouppbörden. På grund av sådant förordnande upp- buros pensionsgrundavgifter tillsammans med kronoutskylderna i åtskilliga magistratsstäder, bland dessa Stockholm, Göteborg och Malmö samt i enstaka landskommuner.

Olycksfallsförsälcringsavgifter debiteras i samband med kronouppbörden enligt förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för för- säkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycks- fall i arbete. Omfattar försäkring arbetare, som användas i rörelse, före- tag eller annan verksamhet, vari i regel minst fem arbetare äro anställda, skola dock avgifterna, där ej Konungen annorlunda förordnar, uttagas direkt av riksförsäkringsanstalten genom postförskott eller, om riksförsäkringsan— stalten anser sådant påkallat, erläggas genom inbetalning å riksförsäkrings- anstaltens postgirokonto eller genom insändande till anstalten av postremiss- växel eller check eller på annat sätt, som anstalten finner lämpligt föreskri- va. Även i fråga om försäkring av mindre omfattning må, på ansökan av arbetsgivare eller där omständigheterna eljest därtill föranleda, riksförsäk- ringsanstalten föreskriva, att avgifterna skola uppbäras på detta sätt. Olycksfallsförsäkringsavgifter debiterades vid kronouppbörden år 1935 med 4 475 270 kronor.

Försäkringsavgifter till bolag: Enligt kungörelse den 22 okober 1886 an- gående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkrings— anstalter må på ömsesidighet grundad brand-, hagelskade- eller kreatursför- säkringsanstalt, vars reglemente blivit fastställt av Kungl. Maj:t eller länssty- relse och vars verksamhet omfattar minst ett härad, få avgifter för delägare på landet till anstalten debiterade, indrivna och redovisade i sammanhang med kronouppbörden. Såsom villkor härför är stadgat, att det vid prövning befinnes, att anstaltens reglemente innehåller nödiga bestämmelser med avse- ende å uttaxering av delägarnas avgifter. Prövningen tillhör Kungl. Maj:t. om bolagets verksamhet omfattar mer än ett län, men eljest länsstyrelse. Försäkringsavgifter av nu ifrågavarande slag torde numera ej i samma ut- sträckning som tidigare debiteras å kronodebetsedel. Hela beloppet av dy- lika vid kronouppbörden påförda avgifter utgjorde år 1935 något över 45 miljoner kronor. Härav utgjordes största delen av kreatursförsäkringsav- gifter, vilka debiterades inom samtliga län till ett belopp av 3 624 597 kro- nor. Brandstodsmedel debiterades samma år vid kronouppbörden inom Kalm-ar, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Väster- bottens län med sammanlagt 723 268 kronor, hästförsäkringsavgifter inom Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med tillhopa 74 815 kronor och andra försäkringsavgifter inom Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län med 106 639 kronor.

Frivilliga ledamotsavgifter: Vid kronouppbörden år 1935 debiterades riddarhusmedel med 30 890 kronor och ledamotsavgifter till hushållnings- sällskap med 237 036 kronor. Om den förra avgiften stadgas i riddarhus—

ordningen den 22 juni 1866 % 5 mom. 1 och om de senare avgifterna i nådigt brev den 29 augusti 1919 angående uppbörd av årsavgifter för hushållnings- sällskapen i sammanhang med kronouppbörden.

Diverse titlar: Ä kronodebetsedel förekomma jämväl avbetalningar å avdikningslån, annuiteter å egnahemslån och annuiteter & förskott för avlös' ning av frälseräntor. De belopp, med vilka dessa titlar debiterades vid krono- uppbörden åren 1933—1935 framgå av Tab. 8—10. Skogsvårdsaugift debite- ras och uppbäres i samband med kronoutskylderna enligt 3 ?; förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift och kungörelsen den 8 februari 1918 angående uppbörd av skogsvårdsavgifter m. 111. Dylik avgift erlägges av den, som är skyldig erlägga skogsaccis, med 1'8 procent av taxerade rotvärdet å sådant avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser taxerats till skogs- accis. De influtna medlen fördelas sålunda, att av de inom varje landstings- område influtna avgifterna sådana medel, som erlagts för virke från skydds- skogar, överlämnas till domänstyrelsen och av övriga medel 90 procent till- handahållas skogsvårdsstyrelsen inom vederbörande landstingsområde och 10 procent redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t kunna fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser vid förefallande behov. Skogsvårdsavgift debiterades år 1935 till ett belopp av något mer än 17 miljon kronor.

Debetsedelslösen. Enligt kungörelse den 3 december 1897 angående ersätt- ning till vederbörande tjänstemän för utfärdande av debetsedlar äger den, som utfärdar debetsedel, att såsom ersättning för detta bestyr åtnjuta och å debetsedeln upptaga: för varje sådan sedel, vars slutsumma ic-ke överstiger 7 kronor, 3 öre, och däröver till och med 75 kronor, 12 öre samt för debetse- del å högre belopp 50 öre. I Stockholm upptages debetsedelslösen i debet- sedel litt. B (kommunaldebetsedeln), då sådan utfärdas, men eljest å krono- debetsedel. År 1935 påfördes debetsedelslösen med 546 355 kronor.

Förutom nu nämnda, mera allmänt utgående utskylder och avgifter ingå i kronouppbörden även ett flertal, i obetydlig utsträckning debiterade titlar, av- seende bland annat kvarstående rester av äldre skatteformer, vissa lokalt ut- gående allmänna avgifter, annuiteter å lån ur vissa fonder och vissa kom- munala medel. Vid kronouppbörden år 1935 påfördes dylika titlar till ett belopp av närmare 298 000 kronor. Härav utgjordes omkring 214 000 kronor av lasaretts- m. fl. medel i Gävle stad, vilka medel efter det staden utträtt ur landstinget på grund av nådigt brev den 14 april 1893 till länsstyrelsen i Gävleborgs län påföras å kronodebetsedeln. Enligt beslut av stadsfullmäkti- ge den 31 maj 1937 uttagas emellertid nämnda medel numera vid kommunal- uppbörden. Av övriga till ett sammanlagt belopp av omkring 84 000 kronor debiterade titlar utgjorde: 30 766 kronor vattenavgifter till befrämjande [av fisket inom landet, 1200 kronor särskilda medel för fiskets befrämjande, inemot 4 000 kronor avgifter enligt 4 kap. 14 å och 2 kap. 10 ?; vattenlagen, 8 777 kronor bidrag till Ol-andsåns sänkning (inom Stockholms och Uppsala län), något över 2 000 kronor avgifter till åtgärder för fiskets uppehållande i Motala ströms vattenområde, avgifter till Strolångens sjösänkningsbolag och

avgifter till fiskodling och andra åtgärder för fiskets uppehållande i Svartåns vattensystem (inom Östergötlands län), 11 562 kronor domänstyrelsens medel, omkring 5 700 kronor annuiteter till Västerbottens och Norrbottens bostads- förbättrings- och nybyggeslånefond, 3 800 kronor allmänna nödhjälpsfondens medel, 5566 kronor skol-avgift, inemot 5000 kronor f. d. hospitalsfondens medel, 2 842 kronor grundskatt, 1 700 kronor tomtöresavgift, något mer än 1 600 kronor fiskredskapslån samt tillhopa något över 700 kronor trosspasse- volansavgift, skogsrekognitionsavgift, avgäld, kronotionde, jordskyldsmedel ävensom skogs- och stubbören, omkring 850 kronor bevillningsavgift för särskilda förmåner och rättigheter, 710 kronor cellfängelseavgift (inom Gö- teborgs och Bohus län), 331 kronor fängelseunderhållsavgift (inom Gävle- borgs län), 243 kronor statens fiskredskapsfonds medel, 231 kronor Väster- bottens lappfonds medel samt tillhopa ej fullt 100 kronor ersättning åt pastor i Annerstad, suveränitetsavgift, Vadstenas krigsmanshuskassas medel och ljungskogsvägröjningsmedel.

Debiteringen.

Å landet och i stad, där magistrat ej finnes (fögderistad) verkställes debi- teringen av kronoutskylder av vederbörande häradsskrivare. l magistrats- stad (utom Stockholm) verkställes debiteringen av sådana utskylder av magistraten eller, där särskild tjänsteman finnes därtill förordnad, av den- ne under magistratens inseende och ansvar. 1 Stockholm debiteras utskyl- derna av vederbörande taxeringsinspektörer. Kronoutskylder, som för- falla till betalning under allmän uppbördstermin eller, i magistratsstad, å allmän uppbördsstämma, debiteras i uppbördsbok. Utskylder, som icke påföras de skattskyldiga i uppbördsbok, skola upptagas i särskild uppbörds- längd. Å landet upprättas uppbördsbok och uppbördslängd särskilt för varje till fögderi hörande kommun eller del av kommun.

Det första ledet i debiteringsarbetet är, att uppbördsboken »tillskrives», d. v. 5. de skattskyldigas namn, bostadsort och postadress införas, så att stommen till uppbördsboken föreligger. Detta arbete plågar flerstädes på landet vara avslutati maj månad. Debiteringen måste vara helt avslutad och uppbördsboken summerad i god tid före den dag, då debetsedlarna skola vara utsända. Å landet skola debetsedlarna sist sju dagar före första upp- bördsterminens början med posten tillsändas de skattskyldiga. l stad skola de senast sju dagar före första uppbördsstämmans början tillhandahållas de skattskyldiga. Beträffande utskylder, som förfalla under särskild upp- bördstermin (jfr sid. 104 0. f.), skall vad sålunda gäller om utsändandet av debetsedlar hava motsvarande tillämpning.

Uträknandet av de belopp, som under de olika utskyldstitlarna skola på- föras de skattskyldiga, och införandet i uppbördsboken av uppgifter här- om kan uppenbarligen ske först sedan de uppgifter, som erfordras för debiteringens verkställande, blivit kända för debiteringsförrättaren. När detta inträffar, är i viss mån beroende av varje utskyldstitels särskilda na-

tur. Redan före debiteringens påbörjande äger debiteringsförrättaren kän- nedom om vad som skall debiteras å vissa titlar. Så är förhållandeti , fråga om tionde samt, i regel, annuiteter å förskott för avlösning av frälse- räntor och avbetalningar å avdikningslån. Mantalspenningar och sjuk- vårdsavgift hava kunnat debiteras med ledning av mantalslängderna. De ömsesidiga försäkringsanstalterna tillhandahålla regelmässigt sina längder för debitering av försäkringsavgifter senast i juli. Tämligen tidigt ' på , året äro riddarhusets och hushållningssällskapens matriklar tillgängliga till , ledning vid debitering av riddarhusmedel och ledamotsavgifter till hushåll- ' ningssällskap.

Beträffande sådana utskylder, som utgå efter taxering, alltså efter det skatteunderlaget blivit fastställt i sådan särskild ordning, som bestämmes i skatteförfattningarna, erfordras ytterligare, innan debitering kan verkställas, att utdebiteringsgrunden fastställes. I fråga om principen för utdebiterings- grundens fastställande föreligger härvidlag en väsentlig olikhet emellan å ena sidan sådana skatter, som bruka benämnas kvotskatter, och å andra si- dan sådana skatter, som i överensstämmelse med sin natur pläga betecknas såsom repartitionsskatter. Beträffande kvotskatterna bestämmes skattesatsen utan direkt sammanhang med det genom taxeringen fastställda skatteunder- laget. Skattesatsen föreligger antingen fixerad i vederbörande författning angående skatten i fråga, såsom beträffande skogsvårdsavgiften, som är till beloppet fastställd i förordningen om skogsvårdsavgift, eller fastställes den genom särskilt beslut, såsom i fråga om den statliga inkomst- och förmögen- hetsskatten. Denna debiteras efter ett av riksdagen varje år fastställt procenttal av stadgade grundbelopp, varmed skatten skall för det ifrågava- rande året utgå. Efter den omläggning av den direkta statsbeskattningen, som vidtagits år 1938, kommer att för varje år fastställas med vilket procent- tal av de för olika grupper av skattskyldiga enligt särskilda normer uträk- nade grundbelopp, som bottenskatt skall för året utgå; tilläggsskatten är där- emot oberoende av sagda procenttal. Pensionsavgift är att i förevarande hän- seende jämställa med en kvotskatt, i fråga om vilken skattesatsen blivit be- stämd i vederbörande författning, i detta fall lagen om folkpensionering. Re— partitionsskatter hava sitt namn därav, att sedan skattebehovet fastställts, den för dess täckande erforderliga skatten utslås på beskattningsföremålen, varvid debiteringsgrunden _ framkommer genom division av skattebehovet med tillgängliga antalet beskattningsföremål (vanligen skattekronor och skat- teören) enligt senast verkställda taxering. Repartitionsskatten är den typiska formen för de skatter, som uttagas av kommuner och andra menigheter, som hava beskattningsrätt gentemot sina medlemmar. Av repartitionsskatter fö- rekomma å kronodebetsedeln landstingsskatt, tingshusmedel och vägskatt.

Debiteringen av kvotskatterna kan i de fall, då skattesatsen är fixerad ge- nom stadgande i vederbörande skatteförordning, ske så snart taxeringen bli- vit känd. Så är alltså fallet med särskild skatt å förmögenhet, skogsvårds- ' avgift, pensionsavgift, utskiftningsskatt och ersättningsskatt för bolag. I de fall däremot, då skattesatsen för året skall bestämmas genom särskilt beslut,

såsom i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatt, måste beslutet härom av- vaktas,1 innan debiteringen kan påbörjas. Debiteringen av repartitionsskat- terna kan ej ske, förrän vederbörande beslutande korporation fastställt den skattesats, efter vilken de skola utgå. Av vad tidigare nämnts om reparti- tionsskatternas natur torde framgå, att detta i sin tur förutsätter dels att be- skattningsunderlaget blivit känt och dels att det utgiftsbehov för vederböran- de kommunala menighet, som för det kommande räkenskapsåret skall täckas med skatten i fråga, blivit beräknat och till beloppet fastställt.

För antagande och fastställande av utgifts- och inkomststaterna för de kom- munala menigheter, vilkas skatter debiteras och uppbäras i sammanhang med kronouppbörden, gälla för närvarande följande regler. Förslag till lands- tings utgifts- och inkomststat för kommande kalenderår upprättas av dess förvaltningsutskott. Förslaget behandlas därefter vid landstingets lagtima möte, som tager sin början den första måndagen i september och i regel av- slutas inom en vecka. Vägdistrikt fastställer sin utgifts- och inkomststat vid den ordinarie vägstämma, som skall hållas under senare hälften av augusti. Beträffande tingshusbyggnadsskyldige finnas inga bestämmelser angående tid för fastställande av utgifts- och inkomststat. Vilja de tingshusbyggnadsskyl- dige påkalla länsstyrelsens biträde för ombesörjande av till uttaxering beslu- tade medels debitering och indrivning i sammanhang med kronoskatterna, skall uppgift om det till uttaxering beslutade beloppet vara länsstyrelsen till- handa senast före den 1 september. I länen avsluta taxeringsnämnderna sitt arbete i maj. De ordinarie länsprövningsnämnderna skola hava avslutat sina sammanträden senast den 10 oktober och protokollen skola vara justerade senast den 18 i samma månad. Av vad nyss nämnts om tiderna för stat- beslutens fattande av sådana kommunala menigheter, vilkas skatter uppbä- ras vid kronouppbörden, framgår att den för skattesatsens fastställande er— forderliga kännedomen om beskattningsunderlaget måste grundas på de av taxeringsnämnd åsatta taxeringarna.

Enligt gällande författningar anknyter debiteringen av de utskyldstitlar, som äro beroende av taxeringen, till denna sådan den föreligger enligt veder- börande prövningsnämnds beslut. Över prövningsnämndens beslut anförda besvär uppehålla icke debitering och uppbörd.

I länen påbörjas debiteringen av de skatter, som utgå på grund av taxe- ring, redan innan prövningsnämndens arbete avslutats och verkställes där- vid på grundval av taxeringsnämndens beslut. Dessa bliva kända genom taxeringslängderna, vilka skola avlämnas till debiteringsförrättaren senast den 20 maj. Först uträknas och införes i taxeringslängden det antal skatte- kronor och skatteören, som på grund av taxeringen till allmän kommunal- skatt skall påföras envar, som är skyldig erlägga sådan skatt. Inkomst- och förmögenhetsskatt påföres sedan det procenttal, efter vilket skatten skall utgå, blivit känt. De uträknade skattebeloppen införas i taxeringsläng-

1 Riksdagens beslut om inkomst— och förmögenhetsskattens procenttal och Kungl. Maj:ts beslut om utjämningsskattens procenttal publicerades i Sv. förf.—saml. år 1935 den 18 juni, år 1936 den 27,3juni, år 1937 den 26 juni och år 1938 den 13 juni.

den och sedermera i uppbördsboken. Senast den 15 juli insändas sam- mandrag av taxeringslängderna till länsstyrelsen. Härefter verkställes debi- tering av landstingsskatt och andra i förhållande till skattekronor och skatte- ören utgående utskylder. Debiteringen härav kan enligt vad ovan nämnts börja först sedan landsting och andra vederbörande fattat beslut om skatte- satserna. Den ordinarie länsprövningsnämndens sammanträden för hand- läggning av ärenden, som gälla det löpande årets taxering, hållas under ti- den mellan den 15 juli, då besvärstiden till länsprövningsnämnden utgår, och den 10 oktober, då som nämnts dess arbete skall vara avslutat. Läns- prövningsnämndens protokoll justeras inom 14 dagar efter varje samman- trädes slut, dock senast den 18 oktober. Nämndens ändringslängder skola för varje sammanträde inom 8 dagar efter protokollets justering, dock senast den 20 oktober, översändas till vederbörande debiteringsförrättare. Den ordinarie mellankommunala prövningsnämnden sammanträder å sådan tid, att nämndens arbete kan vara avslutat senast den 5 oktober. Nämndens ändringslängder översändas senast den 14 oktober till vederbörande läns- styrelse, som har att inom fyra dagar efter mottagandet till debiterings- förrättama expediera ändringslängder, upptagande den mellankommunala prövningsnämndens beslut. Därest genom beslut av prövningsnämnd (läns- prövningsnämnd eller den mellankommunala prövningsnämnden) ändring sker i taxering, för vilken utskylder redan uträknats, eller ny taxering till- kommer, verkställes i länen rättelse i debiteringen före utsändande av debet- sedlarna. I allmänhet avföras utskyldsposterna för de i uppbördsboken re- dan upptagna skattskyldiga, vilkas taxeringar ändrats av prövningsnämn- , den, specifikt i slutet av uppbördsboken, varefter i enlighet med prövnings- nämndens beslut utskylder specifikt påföras samtliga i ändringslängden upptagna skattskyldiga. Summan av de avförda posterna subtraheras från och summan av de påförda posterna adderas till sammandragets slutsum- ma. Detta kallas omslut. Emellertid lära debiteringsförrättama stundom gå till väga på annat sätt. Sålunda förekommer, att de på prövningsnämndens beslut beroende utskyldsbeloppen uträknas och införas i uppbördsboken först sedan prövningsnämndens arbete blivit avslutat. Härigenom undgås det dubbelarbete, som följer av det förstnämnda förfaringssättet. Denna metod torde komma till användning företrädesvis inom sådana taxerings- distrikt, beträffande vilka antingen ett förhållandevis stort antal ändringar äro att förvänta eller prövningsnämndens beslut antagas bliva kända täm- ligen tidigt, under det att den förstnämnda metoden i regel användes i distrikt, där ett fåtal ändringar pläga förekomma eller där prövningsnämndens be- slut fattas senare. En tredje metod lärer vara, att de redan debiterade be- loppen ändras i enlighet med prövningsnämndens beslut och att summe- 3 ringen härefter rättas. I Stockholm äro taxeringsnämnderna ej skyldiga att . hava avslutat sina arbeten förrän den 15 juni. Besvärstiden till den ordi- * narie prövningsnämnden utgår först den 10 augusti och nämndens samman- träden skola vara avslutade senast den 31 oktober. I Stockholm har enligt uppgift varit vanligt att påbörja debiteringen omedelbart efter bekantgö- 7—388005. I.

randet av riksdagsbeslutet om skatteprocenten, även om taxeringsnämnderna vid denna tidpunkt icke avslutat sitt arbete. Därvid har början gjorts med de delar av taxeringslängden, som hunnit färdigställas. Debetsedlarna ut- sändas i september. Därest genom beslut av prövningsnämnden ändring sker i taxering, för vilken utskylder redan uträknats, eller ny taxering till- kommer, utfärdas i Stockholm rättad eller ny debetsedel efter prövnings- nämndsarbetets avslutande men före uppbördsstämmans början. Skogsvårdsavgift skall av vederbörande debiteringsförrättare uträknas och införas i en kopia av skogsaccislängden, benämnd skogsvårdsavgiftslängd, varefter avgiftsbeloppen överföras till uppbördsboken. Arbetet härmed kan påbörjas så snart skogsaccislängden blivit från taxeringsnämnden över- lämnad, vilket skall ske senast den 5 juni i länen. Enligt kungörelse den 29 januari 1937 angående påföring, debitering, uppbörd och redovis— ning av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensione- ring skall den, som har att debitera kronoutskylder, verkställa påföring av pensionsavgifter i den av mantalsskrivningsförrättaren jämlikt samma kungörelse upprättade pensionsavgiftsförteckningen. För varje avgifts- pliktig person skall där antecknas beloppet av den pensionsavgift han har att erlägga. Till grund skall därvid läggas den fastställda taxeringen för året. Om ändring av debitering av skogsvårdsavgift och pensionsavgift på grund av prövningsnämndens beslut gäller detsamma som ovan anförts om ändring av debitering av inkomst- och förmögenhetsskatten och andra skatter.

Uppbörden.

Uppbörd av utskylder, som debiterats i uppbördsbok. Den allmänna uppbörden förrättas på landet och i fögderistäderna genom postverkets för- sorg och äger rum under två allmänna uppbördsterminer, den första från och med den 10 till och med den 20 november taxeringsåret och den andra från och med den 25 april till och med den 5 maj nästföljande år. Skattskyl- dig har att under uppbördstermin är vilken fast postanstalt som helst inom ri- ket med företeende av den för honom utfärdade debetsedeln jämte bifogad, för uppbördsterminen avsedd skattepostanvisning, portofritt inbetala honom påförda utskylder, som förfalla till betalning under uppbördsterminen. I stad med magistrat förrättas uppbörden vid två allmänna uppbördsstämmor. som äga rum, den första viss dag eller vissa dagar under tiden från och med den 5 till och med den 20 november taxeringsåret och den andra viss dag eller vissa dagar under tiden från och med den 25 april till och med den 5 maj nästföljande år. Magistraten skall till länsstyrelsen inkomma med förslag angående tider och ställen för uppbörden. Länsstyrelsen åligger att genom allmän kungörelse på lämpligt sätt underrätta de skattskyldiga om tider och ställen för de allmänna uppbördsstämmorna och den ordning, som därvid skall iakttagas. I särskilda kungörelser hava meddelats ytterli- gare bestämmelser beträffande kronouppbörden i vissa magistratsstäder, av det innehåll att de allmänna uppbördsstämmorna kunna hållas utom av

kronouppbördskassör eller motsvarande tjänsteman jämväl av bank, med vilken magistraten därom träffat avtal. Debetsedlarna skola i stad, där upp- ! börden ordnats på angivet sätt, vara försedda med frånskiljbara talonger,

avsedda att, om inbetalning sker till bank, frånskiljas och tjäna till veri- fikationer vid bankernas redovisande av influtna medel. Bestämmelser om sålunda under medverkan av banker ordnad uppbörd meddelades genom kungörelsen den 21 augusti 1935 i fråga om kronouppbörden i Kristianstad, vilken kungörelse sedermera förklarats skola äga tillämplighet i fråga om kronouppbörden i ytterligare ett tiotal magistratsstäder. I fråga om kronouppbörden i Lund gäller enligt kungörelsen den 24 juli 1934 särskilda regler. De allmänna uppbördsstämmorna hållas där av drätselkammaren samt av de banker, med vilka drätselkammaren träffat avtal om uppbördens försättande. I Stockholm handhaves kronouppbörden enligt uppbördsregle- mentet för Stockholm av överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden genom uppbördsintendentens försorg. Den årliga kronouppbörden försig- går vid två uppbördsstämmor, som skola vara avslutade, den första den 20 november taxeringsåret och den andra den 5 maj nästföljande år. Vid de allmänna uppbö-rdsstämmorna skall uppbörden, i den mån densamma ej sker å överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden, verkställas av post— verket och de banker, med vilka överståthållarämbetet därom träffat avtal.

Under förutsättning att vad den skattskyldige å kronodebetsedel å landet påföres i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt, lands- tingsskatt, tingshusmedel, vägskatt och annuiteter å avdikningslån uppgår till sammanlagt minst tio kronor, förfalla dessa utskylder till betalning med hälften av sina belopp under vardera uppbördsterminen. Vad som i övrigt påföres skattskyldig å debetsedel förfaller till betalning under första upp- bördsterminen. I stad förfaller under samma förutsättning vad som påförts den skattskyldige i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt, landstingsskatt och annuiteter å avdikningslån till betalning med hälften av sina belopp vid vardera uppbördsstämman och vad som eljest påförts den skattskyldige vid första uppbördsstämman. I Stockholm förfalla, under förutsättning att vad skattskyldig påföres i statlig inkomst- och förmögen- hetsskatt och utjämningsskatt uppgår till sammanlagt minst tio kronor, dessa utskylder till betalning vid vardera uppbördsstämman och vad som eljest påförts den skattskyldige vid första stämman. Från och med år 1938 inräknas särskild förmögenhetsskatt bland de »delbara» utskyldstitlarna. Skattskyldig, vars kronoutskylder förfalla till betalning under båda upp- ! bördsterminerna på landet eller vid båda uppbördsstämmorna i stad, må vid

första tillfället erlägga jämväl den del av utskylderna, som förfaller till be- talning först vid andra betalningstillfället. Vid inbetalning under uppbörds- termin frånskiljer postverket i sådant fall båda de vid debetsedeln fästade skattepostanvisningarna och i fråga om uppbördsstämma i sådan stad, där inbetalning må ske till bank, vederbörande bank båda de vid debetsedeln fästade talongerna. Kommittén har verkställt en utredning angående den omfattning, i vilken vid andra uppbörden förfallande utskyldsbelopp inbe-

talas redan vid första uppbördstillfället. Resultatet av denna utredning, som avsett utskylderna för åren 1932—1935, har sammanfattats i tablån här ne- dan (jfr Tab. 3, 4 b, 5 och 6).

Tablå, utvisande i vilken omfattning vid andra uppbörden förfallande krono- utskylder influtit redan vid första uppbörden.

Debetsedlar Belopp Procent av Å _ Procent av antal debet- Procent av Prfiezä av I Ant l antalet ut- sedlar att K summa debi- utts det är * a färdade de- betala vid ronor terade ut— avid 2213 betsedlar 231632- skylder uppbörden Landsbygd: 1932 77 803 332 719 2 870 023 213 5151 1933 98 619 4:24 936 3 677 629 284 724 1934 111507 467 1066 3 932 950 298 7'64 1935 120 553 499 1090 4 499 554 306 780 Magistratsstäder: 1932 47 566 374 7'30 2 583 932 1'73 415 1933 53 780 417 824 2 827 347 1'98 468 1934 55161 4'25 855 3 129 617 212 521 1935 61734 454 871 3 934 762 232 568 H e l a r i k e t:

1932 125 369 3'46 7'23 5 453 955 192 480 1933 152 399 421 893 6 504 976 239 585 1934 166 668 452 985 7 062 567 252 633 19:55 183 287 483 1005 8434 316 266 664

Postverket emottager icke under annan tid än under uppbördstermin skat- tepostanvisning å kronoutskylder, som under uppbördstermin förfallit till betalning eller i enlighet med vad ovan sagts eljest då fått erläggas. Ej hel- ler emottager postverket skattepostanvisning å kronoutskylder å annat be- lopp än det som sålunda må erläggas, dock med de undantag, som föranle- das därav, att pensionsavgifter kunna särskilt erläggas och att frivillig årsav- gift till hushållningssällskap kan undantagas från inbetalning. Därest nå- gon vill begagna sig av honom enligt 17 å lagen om folkpensionering med- given rätt att särskilt erlägga pensionsavift, har han att enligt formulär, som tillhandahålles å postanstalt, utskriva särskild å vederbörande länsstyrelse ut- ställd skattepostanvisning jämte utdrag av debetsedeln i erforderliga delar. Kvitto erhålles då å utdraget av debetsedeln. Enahanda gäller, därest ar- betsgivare enligt 18 å nämnda lag utan sammanhang med kronoutskylderna erlägger pensionsavgift för den, som hos honom har tjänst eller arbetsanställ- ning. Skattskyldig, för vilken pensionsavgift genom särskild skattepostan-

visning sålunda'guldits, äger att under första uppbördsterminen inbetala återstoden av honom påförda utskylder, som förfalla under denna termin. Om någon vill erlägga honom å kronodebetsedel påförda, under första upp- ' bördsterminen eller under såväl första som andra uppbördsterminen till be- talning förfallna utskylder med undantag av honom påförd frivillig årsavgift till hushållningssällskap, har den skattskyldige att enligt ä postanstalt till- handahållet formulär utskriva särskild, å länsstyrelsen ställd skattepostan- visning å det belopp, han sålunda vill erlägga. Den skattskyldige skall tillika såväl å debetsedeln som å postanvisningen anmärka det belopp, som han icke erlägger, och att detta belopp utgör sådan avgift, varom fråga är. Ve- derbörande postfunktionär utfärdar härefter å debetsedeln kvitto å vad som erlagts. Ej heller vid uppbördsstämma i stad emottages annat belopp än det, som förfaller till betalning vid stämman, eller i fråga om inbetalning vid första stämman, vad som förfaller vid båda stämmorna, dock med de un- dantag, som föranledas dels av nyssberörda bestämmelser i 17 och 18 åå la- gen om folkpensionering och dels av uppbördsmannen medgiven rätt att på grund av förhållanden, som yppa sig vid uppbördsstämman, medgiva den av- kortning, vartill han anser anledning föreligga.

Inbetalning under uppbördstermin å landet skall ske med kontanter eller med å postverket ställd postremissväxel, utfärdad av riksbanken eller annan bank, för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente. Skattepostanvisningama ;befordras utan kostnad för den skattskyldige. Inbetalning vid uppbörds- stämma i stad kan ske med kontanter, med postremissväxel, utfärdad av så- dan bank som nyss sagts, och ställd till eller överlåten å uppbördsmannen eller bank, med vilken avtal om uppbörd må hava träffats, eller, där fråga är om uppbörd genom bank eller, såsom fallet är i Lund, genom drätselkam- maren, med check, därest denna av vederbörande kassör godkännes. I Göte- borg må inbetalning jämlikt kungörelse den 31 oktober 1930 fullgöras där- igenom, att skattskyldig på eget ansvar insänder utskyldsbeloppet medelst skattepostanvisning, dock med iakttagande av de begränsningar och villkor, länsstyrelsen kan i samband med generalpoststyrelsen fastställa, eller sålun- da att skattskyldig till vederbörande uppbördskassör avlämnar eller med posten på eget ansvar insänder skattebeloppet i check eller i postremissväxel ställd till uppbördskassören att betalas av bankkontor i Göteborg, dock med iakttagande av de bestämmelser länsstyrelsen meddelar.

Inbetalning vid uppbördsstämma må ock kunna fullgöras sålunda, att

» skattskyldig till uppbördsmannen i betalt brev med posten på eget ansvar ; insänder jämte debetsedel eller debetsedlar, utskyldsbeloppet i sådan postre- ; missväxel, utfärdad av bank som nyss sagts, och ställd till eller överlåten ä 1 magistraten. För att sådan inbetalning skall anses verkställd vid uppbörds-

stämman skall försändelsen hava kommit uppbördsmannen tillhanda senast 3 å uppbördsstämmans sista dag. Likaledes må inbetalning kunna fullgöras ? därigenom, att skattskyldig på egen bekostnad insätter utskyldsbeloppet å

vederbörande uppbördsmans tjänstepostgirokonto. För att dylik inbetalning skall anses fullgjord vid uppbördsstämman, skall inbetalningskortet hava av-

lämnats a postanstalt eller, där inbetalningen sker medelst girokort, detta hava ankommit till postgirokontoret i Stockholm senast å uppbördsstämmans näst sista dag.

Vid uppbördsstämma i stad skall en ledamot av magistraten eller annan av magistraten utsedd kontrollant närvara och i en särskild kontrollängd an- teckna de erlagda och av uppbördsmannen kvitterade beloppen samt meddela bevis därom å debetsedel, som företetts vid uppbördsstämman eller insänts till uppbördsmannen, eller å särskilt kvitto, som meddelats å pensionsavgift, som erlagts för sig utan att debetsedel företetts. Utan kontrollantens bevis är uppbördsmans kvitto ej gällande mot kronan. Vid upphörd genom banks försorg skall kvitto vara undertecknat av två tjänstemän i vederbörande bank och vid uppbörd genom drätselkammaren i Lund av två drätselkam- marens tjänstemän. Det åligger postgirokontoret att till magistraten över- sända för uppbördsm—annen avsedda kuponger, vilka höra till inbetalnings- eller girokort och som avse inbetalning av utskylder vid uppbördsstämma i stad; och skall magistraten för granskning tillhandahålla kupongerna åt kontrollanten, som har att efter verkställd granskning överlämna dem till uppbördsmannen. Över postremissväxlar, som under uppbördsstämman med posten inkomma till uppbördsman i stad, skall denne upprätta förteckning, vilken, försedd med attest av magistraten eller av magistraten utsedd person, för granskning uppvisas för kontrollanten. Kontrollängden skall för varje uppbördsdag summeras; åliggande det kontrollanten att med näst avgående post till länsstyrelsen insända rapport om den under samma uppbördsdag influtna uppbördssumman samt att efter uppbördsstämmans slut omedelbart överlämna kontrollängden till magistraten att av denna myndighet förvaras. Inbetalning över postgiro, varom uppbördsman i stad erhåller underrättelse först efter uppbördsstämmas slut men som likväl jämlikt bestämmelserna i uppbördsreglementet å 12 mom. 1, skall anses fullgjord vid uppbördsstäm- man, antecknas av kontrollanten i särskild kontrollängd. Det åligger kon- trollanten att om sålunda influtna utskylder lämna länsstyrelsen underrät- telse i ovan stadgad ordning och att ofördröjligen överlämna den särskilda kontrollängden till magistraten för förvaring.

I den mån under uppbördsterminerna å landet inbetalta skattepostanvis- ningar ankomma till postkontoret i vederbörande residensstad, insätter post- kontoret dag för dag å statsverkets checkräkning i riksbanken för länsstyrel- sens räkning anvisningarnas sammanlagda belopp. Anvisningarna sorteras kommunvis i nummerföljd och Överlämnas till länsstyrelsen jämte i två ex- emplar upprättade förteckningar över desamma, upptagande nummer och belopp. Med ledning av dessa verifikationer antecknas å landskontoret de gjorde inbetalningarna i uppbördsböckerna. Skattepostanvisningarna skola av länsstyrelsen senast inom sex månader efter uppbördsterminens utgång återställas till postkontoret för att vara tillgängliga vid revision.

Uppbörd av utskylder, som debiterats i särskild uppbördslängd. För er— läggande å landet av kronoutskylder, som finnas upptagna i särskild, av hä—

radsskrivare upprättad uppbördslängd, må länsstyrelse, där så befinnes böra äga rum och annat uppbördssätt ej är i särskild författning stadgat, efter ; samråd med generalpoststyrelsen bestämma särskild uppbördstermin. Eljest erläggas sådana utskylder å tid, som länsstyrelsen äger i varje särskilt fall bestämma. I stad erläggas kronoutskylder, som finnas upptagna i särskild uppbördslängd, där länsstyrelsen finner så böra ske, vid särskild uppbörds- stämma men uttagas eljest i den ordning, som länsstyrelsen äger i varje sär- ; skilt fall bestämma. Uppbörd av utskylder, som debiterats i särskild upp- 3 bördslängd, må även kunna efter länsstyrelses förordnande verkställas av ve- derbörande landsfiskal eller annan landsstatstjänsteman eller i sådan fögderi— stad, där stadsfogde finnes, av denne. Som kontrollant skall härvid fun- gera häradsskrivaren eller av länsstyrelsen särskilt utsedd person. Om kon- trollantens åligganden och om kontrollängd gäller i tillämpliga delar vad ovan sagts beträffande utskylder, som debiterats i uppbördsbok, dock att kontrollängden för landet skall överlämnas till länsstyrelsen.

Restindrivningen.

Bestämmelser om restindrivningen återfinnas i uppbördsreglementet och i restindrivningsförordningen den 13 november 1931. Efter varje uppbörds- termin, respektive uppbördsstämma upprättas restlängd över till betalning för- fallna men icke guldna kronoutskylder. Försummar skattskyldig, som är berättigad att erlägga utskylderna under två terminer eller uppbördsstäm- mor, att vid den första terminen eller stämman erlägga vad som då skolat betalas, är jämväl vad som eljest skolat erläggas först vid det senare betalningstillfället till omedelbar betalning förfallet. Restlängd för landsbyg- den och fögderistäderna upprättas på landskontoret, särskilt för varje kom- mun eller kommundel. Restlängd skall skyndsamt upprättas i två exemplar, varav det ena inom en månad efter uppbördsterminens slut skall för rester- nas indrivning översändas till vederbörande utmätningsman. I magistrats- stad åligger det uppbördsmannen att genast låta upprätta restlängd över för- fallna, men vid vederbörande uppbördsstämma icke guldna kronoutskylder. Ett exemplar av restlängden skall senast en månad efter uppbördsstämmans slut av uppbördsmannen överlämnas till utmätningsmannen för indrivning av däri upptagna belopp. Indrivningen av restförda utskylder omhänderhaves av vederbörande utmätningsman, å landet landsfiskal eller annan särskilt förordnad utmätningsman, i fögderistad stadsfogde eller, där sådan ej fin- nes, landsfiskal eller särskilt förordnad utmätningsman och i magistrats- stad stadsfogde eller, där sådan ej finnes, magistraten. För sådant ända- mål åligger det utmätningsmannen att förrätta utmätning eller bevilja in- försel ävensom avgiva redovisning. Utmätningsman må åt exekutionsbi- träde å landet eller exekutionsbiträde i stad, utsedd i Stockholm av över- ståthållarämbetet, i magistratsstäder av magistraten och ifögderistad av länsstyrelsen uppdraga att verkställa indrivning av utskylder och för så—

dant ändamål förrätta utmätning av lös egendom eller, där fråga är om stad, beträffande vilken Konungen därom förordnat, jämväl bevilja in- försel. Sistnämnda möjlighet infördes genom lag den 20 april 1934, varige- nom i 21 å lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller liv- ränta gjordes ett tillägg av innehåll att, där beträffande viss stad finnes er- forderligt, att ärenden angående införsel till gäldande av utskylder eller av— gifter skola kunna handläggas jämväl av exekutionsbiträde, Konungen äger därom förordna och att i ty fall vad om utmätningsman gäller skall tillämpas å sådant biträde. Närmare bestämmelser om exekutionsbiträdes handhavan- de av indrivning och redovisning meddelas i kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden.

Vid indrivningen av restförda utskylder har den skattskyldige att utöver utskyldernas belopp erlägga indrivningsavgift, som beräknas efter tre öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, då densamma ej överstiger tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre för varje full krona av berörda slutsumma, när denna överstiger tjugu- fem kronor. Därest skattskyldig, som är berättigad att erlägga sina utskyl- der under två uppbördsterminer eller -stämmor, försummar att före utgången av första uppbördsterminen eller -stämman erlägga vad av utskylderna som då förfallit, är, som i det föregående nämnts, jämväl den del av utskylderna förfallen till omedelbar betalning, som eljest skolat förfalla först vid det senare betalningstillfället. Hela beloppet restföres och den skattskyldige har att erlägga å det sålunda restförda beloppet beräknad indrivningsavgift. Sist- nämnda regel mildras emellertid av stadgandet, att indrivningsavgift icke skall utgå, därest skattskyldig under dylika förhållanden inom sju dagar efter första uppbördsterminens eller -stämmans utgång till utmätningsmannen i orten inbetalar debetsedelns hela belopp. Indrivningsavgiften tillfaller den utmätningsman, inom vilkens distrikt medlen uttagits, dock'att, när utmät- ningsman i eller för indrivningen anlitat exekutionsbiträde, denne må upp- bära hälften av indrivningsavgiften för medel, med vilkas indrivande han sålunda tagit befattning. Där i stad finnas meddelade särskilda föreskrifter rörande dispositionen av sådan avgift, skola dessa föreskrifter fortfarande tills vidare tillämpas.

Bestämmelser om s. k. indrivningskvitto finnas både i uppbördsreglementet å 17 mom. 2 och i restindrivningsförordningen 6 &. Enligt förstnämnda lag- rum skall, därest kronoutskylder här i riket inbetalas annorledes än å upp- bördsstämma eller genom skattepostanvisning, å det inbetalta beloppet utfär- das särskilt kvitto ( indrivningskvitto), där ej annat föreskrives i restindriv- ningsförordningen. I nämnda förordning stadgas följande. Utmätningsman eller exekutionsbiträde skall å medel, som han uppbär enligt restindrivnings— förordningen, utfärda indrivningskvitto. Då belopp, som innehållits vid in- försel, insändes över postgiro, skall indrivningskvitto emellertid icke utfärdas. Kvittot skall vid betalningstillfället lämnas till den, som erlagt beloppet, eller där så icke kan ske, såsom då beloppet översänts med posten, tillställas honom i tjänstebrev. Annat kvitto än indrivningskvitto är icke gällande i de fall

utfärdande av sådant kvitto är föreskrivet. Där utmätt lös egendom av utmätningsman säljes å auktion, behöver han icke utfärda särskilt kvitto för varje inropspost, utan kvittot, som skall lämnas till gäldenären, må avse hela inropssumman. Indrivningskvitto skall tecknas å härför avsedd blankett. Vid kvittots utskrivande skall så förfaras, att vad som tecknas å blanketten kopieras å ett till densamma hörande kopieblad. Vid emottagande av belopp. som vid införselförfarande innehållits från flera gäldenärer, behöver å kvit- tot ej antecknas gäldenärernas namn utan antecknas arbetsgivarens (pen- sions- eller livräntegivarens) namn och antalet gäldenärer. Specificering med angivande av varje gäldenärs namn, det från honom uttagna beloppet och vad det avser skall dock i så fall göras å kopiebladet. Formulär till in- drivningskvitton fastställes av riksräkenskapsverket. Kvittona, som äro bundna i block, rekvireras från riksräkenskapsverket. De tillhandahållas på statsverkets bekostnad, utom beträffande magistratsstäder, som få erlägga betalning för dem till av riksräkenskapsverket fastställt pris, motsvarande statsverkets självkostnad. Riksräkenskapsverket meddelar närmare bestäm- melser om kvittoblanketternas användning, tillhandahållande, förvaring och redovisning. Dylika enhetligt fastställda kvitton skola användas över hela landet med undantag av städerna Stockholm och Göteborg. I Stockholm tillkommer det överståthållarämbetet och i Göteborg länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att, i den mån ej särskilda föreskrifter utfärdats av Kungl. Maj:t, meddela bestämmelser angående indrivningskvitton.

Kan skattskyldig, som ej behörigen erlagt sina kronoutskylder, icke anträf- fas inom den kommun å landet eller den fögderistad, där utskylderna blivit honom påförda, åligger det vederbörande utmätningsman att ofördröjligen låta noga undersöka, huruvida annan är pliktig att ansvara för utskylderna samt om tillgång för dessas gäldande eljest förefinnes, i vilket fall utskylderna skola genom vederbörandes försorg uttagas. Kunna utskylderna icke sålunda uttagas, skall utmätningsman till pastorsämbetet i vederbörande församling överlämna den debetsedel, som utfärdats för den skattskyldige, eller, där debetsedeln ej är tillgänglig, ett restlängdsutdrag. Debetsedeln eller utdraget bör vara försett med intyg av vederbörande utmätningsman, exekutionsbiträde eller polisman, att den skattskyldige blivit inom den kommun, där utskyl- derna påförts, förgäves eftersökt, att därvid utrönts, att han i orten saknar utmätningsbara tillgångar, att husbonde eller annan ej är pliktig att ansvara för utskylderna helt eller delvis samt, om upplysningar därom kunnat er- hållas, att den skattskyldige begivit sig till viss annan ort.

Pastorsämbetet har att inom en vecka efter emottagandet återställa hand- lingen till utmätningsmannen och därvid skriftligen meddela hos pastors- ämbetet tillgängliga upplysningar om den skattskyldiges kyrkoskrivningsort och vistelseort samt födelsetid. För detta utredningsförfarande använder man oftast restlängdsutdrag, å vilka formulär till vederbörande myndighets upp- gifter finnas tryckta. Om debetsedeln är tillgänglig, brukar vederbörande myndighet påstämpla det gängse formuläret till uppgiften. Utredningen inom debiteringsorten bör bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast två månader

efter det restlängd kommit landsfiskalen tillhanda. Om man vid denna ut- redning erhållit upplysning om att den skattskyldige vistas inom riket å ort utom utmätningsmannens distrikt, skall utmätningsmannen hos utmätnings- mannen i denna ort begära handräckning för resternas uttagande och för ändamålet översända utdraget eller debetsedeln till honom. Härefter vid- tager samma utredningsförfarande å denna ort. Om den skattskyldige ej heller här anträffas, fortsättes, sedan ärendet återredovisats till sökanden och handräckningsbegäran skett, efterspanandet å annan ort, där det gjorts sannolikt, att han uppehåller sig.

Beträffande i magistratsstad debiterade kronoutskylder är förfarandet ana- logt. Om skattskyldig icke kan anträffas inom staden, åligger det utmätnings- mannen att ofördröjligen låta noga undersöka, huruvida annan är pliktig att ansvara för utskylderna eller om utmätningsbara tillgångar finnas till deras gäldande. Om denna undersökning giver ett negativt resultat, skall utmät- ningsmannen, sedan han eller vederbörande stadsfiskal, exekutionsbiträde el- ler polisman meddelat intyg om de upplysningar, som vunnits om den skatt- skyldiges vistelseort, översända debetsedeln eller restlängdsutdraget till veder- börande pastorsämbete. Pastorsämbetet skall inom 14 dagar därefter över- lämna handlingen till magistraten, försedd med upplysningar i ovan nämnda avseenden. Om det gjorts sannolikt, att den skattskyldige vistas å annan ort inom riket, åligger det magistraten att inleda samma efterspanings- och hand- räckningsförfarande, som nyss nämnts.

Utmätningsmannen i handräckningsorten, d. v. 5. den ort, där handräck- ning begärts, skall intill dess uppdraget slutredovisats, lämna månatlig redo- visning till den som sökt handräckningen genom att före den 20 i varje månad över postgiro leverera influtna medel. Han skall i övrigt så skyndsamt ombesörja handräckningen att, så vitt på honom beror, slutredovisning kom- mer sökanden tillhanda inom fyra månader efter det han emottagit begäran om handräckning.

Vid indrivning av restantier, då den skattskyldige vistas å känd ort utom riket, är krav genom förmedling av beskickning eller konsulat ett generellt användbart medel. Därest skattskyldig, som häftar för restförda kronout- skylder, vilka icke kunnat här i riket uttagas, enligt vunnen upplysning vistas å känd ort utom riket, åligger det å landet och i fögderistad utmätningsman och i magistratsstad magistraten att under vissa förutsättningar göra anmälan därom hos länsstyrelsen. Dessa förutsättningar äro, att beloppet överstiger 15 kronor och att med det främmande landet ej föreligger konvention, som möjliggör direkt handräckningsförfarande. Den sista förutsättningen är dock ej ovillkorlig. Såvitt ske kan, skall länsstyrelsen vidtaga åtgärd för att den skattskyldige genom vederbörande beskickning eller konsulat anmanas att dit erlägga utskylderna.

Om med främmande stat träffats konvention, som möjliggör, att handräck- ning kan erhållas i det främmande landet för indrivning av utskylder, åligger det utmätningsman respektive magistrat, om utskylderna ej kunnat här ut- tagas och om anledning finnes att antaga, att de skola kunna handräcknings-

vis uttagas i den främmande staten, att, på sätt särskilt stadgats, vidtaga de åtgärder, som erfordras för att erhålla handräckning. Sådana åtgärder behöva ej hava föregåtts av krav genom beskickning eller konsulat på sätt ovan nämnts. Men om å andra sidan dylikt krav har skett utan att utskyl- derna frivilligt inbetalats, skall vederbörande beskickning eller konsulat i land, med vilket konvention om handräckning träffats, för den händelse beskickningen eller konsulatet har anledning antaga, att utskylderna skulle ? kunna uttagas genom sådan handräckning, underrätta länsstyrelsen (respek- tive överståthållarämbetet) härom.

Tredje söckendagen före varje månads utgång skall för landet och fögderi- stad utmätningsmannen och för magistratsstad magistraten till landskonto- ret avlämna eller insända uppgift å de kronoutskylder, som influtit efter av- givandet av motsvarande rapport nästföregående månad. De influtna medlen skola samtidigt insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för läns- styrelsens räkning. Nyssnämnda uppgift ingår i den s; k. månadsräkningen, som varje uppbördsredogörare har att avgiva. Månadsräkningen, som för- utom kronouppbördsmedel jämväl avser andra medel, såsom bötesmedel och expeditionsmedel, är uppställd i balansform. I en särskild bilaga till månads- räkningen, den s. k. influtnabilagan, upptagas de influtna och iriksbanken insatta kronouppbördsmedlen. För landet och fögderistad skall denna upp- gift upptaga varje särskild utskyldspost, fördelad å de olika utskyldstitlarna och vara vederbörligen summerad. För magistratsstad skall uppgiften sum- mariskt angiva huru de influtna medlen fördela sig på olika utskyldstitlar. Jämlikt 5 20 uppbördsreglementet äger riksräkenskapsverket att, i den mån så påkallas, utan hinder av nu nämnda regler meddela särskilda före- skrifter i fråga om redovisning av medel, som utgöra delbetalning av krono- utskylder. Med stöd härav har riksräkenskapsverket i cirkulär till länsstyrel- serna i samtliga län den 19 januari 1932 bland annat föreskrivit, att krono- uppbördsmedel, som hos länsstyrelserna underlydande redogörare efter in- drivning inflyta genom avbetalning och icke innefatta slutlikvid, skola, sedan de omedelbart uppdebiterats i kassajournalen, balanseras från månad till månad, till dess utskylderna blivit till fullo guldna eller hinder uppkommit för vidare indrivning, då medlen skola i vanlig ordning avföras i kassa— journalen samt upptagas i månadsräkningen och dess bilagor. Då viss tvekan uppstått hos redogörare beträffande fördelningen å de olika utskyldstitlarna av belopp, som icke kunnat helt indrivas, har riksräkenskapsverket i cirkulär den 13 april 1933 meddelat, huru enligt ämbetsverkets mening fördelning i sådant fall bör ske. Denna fråga beröres närmare i det följande i samband med frågan om förmånsrätten för olika slag av utskylder.

Om exekutionsbiträdes redovisning meddelas regler i förutnämnda kun- görelse den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutions- biträden med däri vidtagna ändringar. Exekutionsbiträde skall minst två gånger i månaden å tider, som utmätningsmannen bestämmer, redovisa hos exekutionsbiträdet innestående medel, som av honom indrivits, ävensom av- giva redovisning för sådana indrivningsposter, beträffande vilka, då redovis-

ning sker, vederbörlig utredning föreligger om att hinder för indrivning mött. Redovisning sker genom avlämnande av redovisningsräkning enligt fastställt formulär. Redovisningsräkningarna, som i fråga om kronoutskylder utskrivas genom självkopiering i två exemplar, varav det ena behålles av exekutionsbiträdet, skola numreras i löpande följd. De indrivna medlen, vilka enligt särskilda bestämmelser skola insättas å exekutivbiträdes tjänste- postgirokonto, levereras vid redovisningen till utmätningsmannen förmedelst girering till dennes tjänstepostgirokonto. Exekutionsbiträde äger ej förfoga över medel, som innestå å hans tjänstepostgirokonto, annorledes än genom girering till vederbörande utmätningsmans tjänstepostgirokonto. Redovisning för poster, beträffande vilka hinder för indrivning mött, skall vara åtföljd av föreskrivna hindersbevis.

Avkortning och avskrivning av kronoutskylder beslutas av länsstyrelsen. Avkortning må äga rum: 1) då, enligt vad uppenbart är, utskyld påförts annan person än som ve— derbort, i vilket falli sammanhang med avkortningsbeslutet skall förordnas om beloppets uttagande hos den rätteligen skattskyldige, såvitt denne icke på grund av inträdd preskription är fri från betalningsskyldighet;

2) därest utskyld påförts skattskyldig dubbelt eller med för högt belopp; 3) då någon vunnit nedsättning i eller befrielse från honom åsatt taxe- ring;

4) då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till utskyldernas gäldande och införsel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta enligt gällande bestämmelser icke kan äga rum, dock att utskyld eller avgift, för vilken fast egendom svarar, icke må avkortas, med mindre det blivit utrett, att betalning icke kunnat erhållas ur egendomen;

5) om införsel beviljats till utskyldernas gäldande och arbetsgivaren be- finnes sakna utmätningsbara tillgångar till gäldande av innehållet belopp, i fråga om vad som svarar mot sålunda innehållet belopp;

6) av mantalspenningar och sjukvårdsavgift för den, som avlidit före den 1 maj det år ifrågavarande utskylder utgå; och

7) pensionsavgift, om sådant skäl till upphävande av avgiftspåföring före- ligger, som avses i 15 å tredje stycket lagen om folkpensionering.

Enligt å 23 uppbördsreglementet åligger det för landet och fögderistad utmätningsman samt för magistratsstad magistraten att tre gånger om året i månaderna april, augusti och december å tionde söckendagen före måna- dens utgång hos länsstyrelsen till avkortning anmäla restantier, vilka enligt tillgängliga intyg eller andra handlingar må avkortas. Vid anmälan skall fogas en längd —— avkortningslängd — upptagande samtliga till avkortning upptagna utskyldsposter, fördelade på de särskilda utgiftstitlarna och åt- följda av bevis om de förhållanden, som ligga till grund för avkortnings- anmälningen. Någon utredning om de olika avkortningsgrundernas inbördes förekomst torde för närvarande knappast vara möjligt att förebringa, enär de belopp, som bliva föremål för avkortning, icke i bokföringen särskiljas med hänsyn till de olika avkortningsanledningarna. Det torde emellertid få

anses sannolikt, att minst 90 procent av de fall, då avkortning medgives, grun- da sig på det förhållandet, att den skattskyldige saknar utmätningsbara till- gångar till utskyldernas gäldande och att införsel i honom tillkommande av- löning, pension eller livränta icke kan äga rum. Verifikationerna till avkort- ningslängden, vilka alltså i regel utgöras av restlängdsutdrag eller avskrifter av debetsedlar med åtecknade bevis om att hinder för indrivningen mött, ingå till riksräkenskapsverket såsom verifikationer till länsstyrelsens avkortnings- beslut. Uppbördsreglementet föreskriver i fråga om utskylder, som anmälas till avkortning på grund av bristande tillgång i den ort, där utskylderna på- förts den skattskyldige, att avkortningslängden, åtföljd av utmätningsman- nens bevis om bristande tillgång till utskyldernas gäldande, skall vara grans- kad i magistratsstad av en magistratsperson och två ledamöter ur årets taxeringsnämnd, i fögderistad av kommunalborgmästare och två ledamöter i årets taxeringsnämnd samt i annan kommun av kommunalnämnden. Om denna granskning och vad därvid förekommit skall intyg tecknas å längden i stad av dem, som verkställt granskningen, och i annan kommun av kom- munalnämndens ordförande och två av dess övriga ledamöter.

Till avskrivning skola på samma tider, som gälla i fråga om anmälan till avkortning, anmälas kronoutskylder, som utestå hos skattskyldiga, om vilkas vistelseort upplysning icke kunnat vinnas eller vilka jämlikt meddelade upp- ! lysningar antagits uppehålla sig å viss ort, men icke kunnat där anträffas.

Utskylder må även anmälas till avskrivning då skattskyldig vistas å ut- rikes ort och minst två år förflutit från det åtgärd av beskickning eller kon- sulat vidtagits för beloppets utfående, utan att detsamma influtit; då skatt- * skyldig vistas å utrikes ort och anmaning att gälda utskylderna ej kan genom

beskickning eller konsulat tillställas honom; samt då beloppet av de utskyl- der, för vilka till utlandet avflyttad eller därstädes eljest bosatt skattskyldig häftar, icke överstiger 15 kronor. Avskrivningslängden skall vara åtföljd av vederbörliga bevis om att den skattskyldige blivit förgäves efterspanad, att ingen annan är pliktig att ansvara för utskylderna och att tillgång för dessas gäldande ej heller i övrigt förefinnes, vederbörande pastorsämbetes upplys- ningar samt i fråga om skattskyldiga, som avflyttat till utlandet eller eljest äro där bosatta, fullständiga bevis om de förhållanden, på vilka anmälningen grundas.

Sedan avkortning av kronoutskylder skett, skola åtgärder för utskyldernas indrivning icke vidare äga rum. Har avskrivning blivit medgiven, kvarstår likväl den skattskyldiges betalningsskyldighet, i händelse han framdeles skulle anträffas. I sådant fall eller, därest kännedom om hans vistelseort skulle erhållas, böra de obetalda utskylderna åter uppföras i räkenskapen för att bliva föremål för förnyade åtgärder.

I fråga om avkortning av pensionsavgift är att märka, att jämlikt stad- gandet i 5 å lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering avgiftspliktig äkta make svarar jämväl. för andra maken påförd pensionsavgift för tid un- der äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

I fråga om landstingsmedel stadgas i 50 å lagen om landsting att, där de- bitering av landstingsmedel sker genom länsstyrelsens försorg, länsstyrelsen beslutar om avskrivning och avkortning av landstingsmedel under de förutsätt- ningar och i den ordning, som stadgas om avkortning och avskrivning av utskylder till kronan. Vad vägskatten beträffar skall enligt 59 5 lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt, vad om debitering, uppbörd, indrivning och redo— visning av landstingsmedel är stadgat, äga motsvarande tillämpning beträf- fande vägskatt. I fråga om övriga i samband med kronoutskylderna upp- burna och indrivna utskylder och avgifter saknas särskilda regler om av- kortning och avskrivning. I praxis torde härvidlag ingen åtskillnad göras. Det förhållandet, att, då vissa försäkringsavgifter föreligga till avkortning. vederbörande försäkringsbolags medgivande till avkortning inhämtas, torde få betraktas som en rent formell åtgärd i avseende på behörigheten att be- vilja avkortning, som vissa länsstyrelser efter framställning av vederbörande bolag gått i författning om till underlättande av försäkringsbolagens bok— föring.

Beträffande landstingsmedel, vägskatt och tingshusmedel till den del sagda utskylder utgå för fast egendom, samt prästerskapets till statsverket indragna tionde, annuiteter å avdikningslån och förskott för avlösning av frälseräntor bör observeras, att avkortning icke må förekomma med mindre det bli- vit utrett, att betalning icke kan utgå ur fastigheten. I restlängderna fin- nes en kolumn, upptagande enligt kommunalskattelagen påförda skattekronor och skatteören för fastighet. Med ledning av uppgifterna härom och skatte- kvoten för landstingsmedel, vägskatt och tingshusmedel kan vederbörande utmätningsman uträkna det belopp, för vilket den fasta egendomen svarar. Det torde emellertid ofta förekomma, att sådan uträkning i stället på begäran utföres av vederbörande debiteringsförrättare.

Två gånger om året, i augusti och december, skola på landet och i fögderi- stad utmätningsmannen och i magistratsstad magistraten upprätta och i sam- band med månadsräkningen till landskontoret avlämna eller insända balans- längder över alla då oredovisade kronoutskylder. Dessa längder äro att be- trakta icke blott såsom förteckningar över statsverkets fordringar å oguldna utskylder hos enskilda personer utan även såsom specifikationer av läns- styrelsernas fordringar hos de underlydande redogörarna. I den längd, som avlämnas i augusti, skola alla utestående restantier redovisas post för post. I den andra längden upptagas restantierna post för post, med fördel- ning på de olika utskyldstitlarna, dock att utskylderna för löpande året, över vilka restlängd emottagits kort tid före balanslängdens upprättande, ej be- höva upptagas post för post utan endast summariskt med fördelning på de olika titlarna. I balanslängderna skola i en anmärkningskolumn angivas i fråga om varje restantiepost, som beror på sökt handräckning, uppgift om den eller de utmätningsmän, hos vilka handräckning blivit sökt och när detta skett, och i fråga om poster, som äro beroende på åtgärd inom distriktet eller staden, noggrann uppgift om de åtgärder, som vidtagits, och om det hinder, som mött för indrivningen. I stor utsträckning torde förekomma,

att uppbördsreglementets föreskrifter i sistnämnda avseende så tillvida ej efterlevas, som i anmärkningskolumnen endast införes en uppgift därom, att posterna äro beroende på åtgärd av vederbörande exekutionsbiträde eller stadsfogde. Tidigare skulle även de i augustilängden uppförda restantie- posterna vara fördelade på de olika utskyldstitlarna, men, då arbetet med utskrivandet av restantiernas fördelning på titlar är förhållandevis tids- ödande, gjordes, sedan förslag härom framställts av de sakkunniga, som ' 1930 avgåvo betänkande med förslag angående skärpta kontrollföreskrifter rörande landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares medels— förvaltning m. m., iarbetsbesparande syfte den inskränkningen, att specifi- kation över restantiernas fördelning på de olika utskyldstitlarna icke skulle ske i augustilängden utan endast i decemberlängden. Syftet med balans- längderna är givetvis, att de skola utgöra verifikation till de oredovisade utskylderna och att man med ledning av dem skall kunna granska och tillse, att restindrivningen icke obehörigen fördröjes. Denna granskning torde, del— vis av skäl, som framgå av vad nyss nämnts angående den bristande full- ständigheten i avseende på anteckningarna i längderna om åtgärder, som vid- tagits och om hinder, som mött för indrivningen, företrädesvis inriktas på kontroll över att begärd handräckning ej förbliver oredovisad längre tid än som är medgiven. Nyssnämnda sakkunniga framhöllo, att ehuru det ur kon- trollsynpunkt eller för själva räkenskapen ej torde erfordras, att balansläng- ' derna specifikt upptoge utskyldsbeloppens fördelning på titlar, det syntes kunna vara lämpligt, att redogörarna en gång årligen utredde, att slutsum- mornas fördelning överensstämde med de särskilda utskyldsposternas för- delning enligt restlängderna.

Enligt kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden är utmätningsman pliktig att övervaka, att honom under- ställda exekutionsbiträden behörigen fullgöra sina tjänsteåligganden. Så- lunda skall utmätningsman tillse, att indrivningen bedrives med tillbörlig skyndsamhet, att redovisning sker å behöriga tider, att indrivningskvitto ut- färdas å indrivna medel och att dylika medel i rätt tid insättas å tjänste- postgirokonto samt att gällande föreskrifter om återställande av utlämnade häften blanketter till indrivningskvitton iakttagas. Utmätningsman skall vi- dare söka förvissa sig om att av exekutionsbiträde utfärdade hindersbevis äro riktiga. Detta sker genom stickprovsundersökningar på så sätt, att ut- mätningsmannen årligen av de i bevisen avsedda personer, som icke uppen- barligen sakna tillgångar, gör ett lämpligt urval och i tjänstebrev tillskriver dessa personer med anmaning att betala dem påförda belopp. I förutnämnda kungörelse meddelas vidare bestämmelser om skyldighet för utmätningsman att inventera honom underlydande exekutionsbiträde dels minst en gång om året och dels ofördröjligen, då exekutionsbiträde tillträtt tjänsten, avgått eller avlidit, avvikit ur tjänsten eller beträtts med tillgrepp, förskingring eller brist i fråga om itjänsten omhänderhavda medel.

Kontrollen över indrivningen av restförda kronoutskylder utövas av läns- styrelserna, magistraterna och riksräkenskapsverket. Från länsstyrelsernas

sida utövas kontroll dels genom fortlöpande granskning av de utav utmät- ningsmän och magistrater ingiva redovisningarna, dels ock genom årliga inventeringar. Den fortlöpande kontrollen å landskontoret omfattar, förutom kontroll å redovisningen av influtna medel, granskning av föreslagna av- kortningar och avskrivningar samt insända balanslängder. Beträffande in-' venteringsverksamheten gäller, jämlikt föreskrift i % 11 kungörelsen den 13 november 1931 med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen, att inventering hos utmätningsman och kronokassör skall förrättas minst en gång årligen. Inventering hos stadsfogde verkställes i magistratsstad av magistraten eller någon dess ledamot samt hos annan utmätningsman av den tjänsteman hos länsstyrelsen, som länsstyrelsen därtill förordnar. Vid inventeringen skall medelsförvaltningen granskas med den fullständighet, som ett av Kungl. Maj:t fastställt formulär till inventeringsprotokoll utvisar. Den övervakning av indrivningen och redovisningen av utestående krono- utskylder, som enligt gällande instruktion åligger riksräkenskapsverket, ut- övas dels genom fortlöpande granskning av uppbördsredogörelserna, som månatligen avgivas av länsstyrelserna, och vid vilka bland annat finnas bi- lagda avlämnade balanslängder samt protokoll över hos utmätningsmän och kronokassörer verkställda inventeringar, dels ock genom hos länsstyrelserna och dem underställda redogörare verkställda inventeringar och undersök- ning-ar rörande redovisningsväsendet. Vad beträffar den av länsstyrelserna utövade kontrollen å restindrivningen, mä i avseende å inventeringarna er- inras, att desamma, på sätt framgår av det fastställda formuläret till in- venteringsprotokoll, huvudsakligen avse att vara en kontroll å redovisningen av de medel, som utmätningsmännen i denna sin egenskap uppburit. Någon generell skyldighet för inventeringsförrättaren att specifikt granska restförda poster kan icke anses föreligga och en dylik granskning skulle ej heller med- hinnas med den begränsade arbetskraft, som står till buds för ifrågavarande arbete. Granskningen torde huvudsakligen få gå ut på att konstatera, om onormalt stora balanser kunna anses förefinnas, samt att inhämta förklaring— ar häröver.

Bokföringen av kronouppbördsmedlen.

Länsstyrelsernas uppbördsbokföring avser redovisandet av de genom de- biteringen uppkomna fordringarna. Dessa äro från länsstyrelsens sida ur bokföringssynpunkt i första hand att betrakta som fordringar hos upp- bördsredogörarna, d. v. s. landskontoret, landsfiskalerna och magistrater- na. Varje månad upprättas å landskontoret med ledning av de av samt- liga uppbördsredogörare avgivna månadsräkningarna uppbördsredogörelse, vari för varje särskild utskyldstitel upptages å debetsidan det belopp, som vid månadens början utestod oredovisat, och det belopp, som under måna- den har uppdebiterats, samt å kreditsidan vad som under månaden har in- flutit, vad som har avkortats och avskrivits och vad som vid månadens slut utestår oredovisat. Slutsummorna av de i uppbördsredogörelsen specifikt

upptagna riksstatsmedlen och diversemedlen överföras härefter till en debi- teringsrapport. Till denna överföras även motsvarande siffror från en på lik- nande sätt upprättad bötesredogörelse. Uppbördsbokföringen inordnas i länets kassabokföring som regel månadsvis med ledning av debiteringsrap- porten. Tillvägagångssättet kan i korthet angivas på följande sätt. Ett sam- ?lingskonto för uppbördsredogörare belastas med de under månaden verk- * ställda debiteringarna av statsmedel och diversemedel. Motsvarande belopp

gottskrivas, till den del de avse statsmedel, ett konto för statsmedelsdebite- ringar och, till den del de avse övriga medel, ett konto för diversemedels- debiteringar. Redogörarna gottskriva sig i sina månadsräkningar dels de medel, som influtit och insatts i riksbanken, dels ock de medel, som an- mälts till avkortning och avskrivning. De belopp, som sålunda redovisats, skola i länsstyrelsens räkenskaper gottskrivas uppbördsredogörarnas konto samt de influtna beloppen avföras, till den del de avse statsmedel, å kontot för statsmedelsdebiteringar och till övrig del å kontot för diversemedelsdebi- teringar. Å ett konto för avkortningar och avskrivningar avföras samtliga under månaden avkortade och avskrivna belopp, varvid statsmedel och di- versemedel hållas åtskilda. De under månaden influtna och i riksbanken insatta statsmedlen uppdebiteras såsom inkomst å vederbörliga i riksstaten upptagna titlar genom omföring från kontot för statsmedelsdebiteringar och de övriga medlen såsom inkomster å vederbörliga fond- och diversemedels- titlar genom omföring från kontot för diversemedelsdebiteringar. När läns- styrelsen u-pprättar bokslut, balanseras i huvudboken samtliga av uppbörds- redogörarna ej redovisade restantier såsom tillgång, varjämte den del av res— tantierna, som utgör diversemedel och följaktligen ej skall tillkomma stats- verket, redovisas såsom skuld. Debiteringsrapporten med bilagda uppbörds- och bötesredogörelser insändes månatligen till riksräkenskapsverket för att därstädes bliva föremål för granskning och central bokföring. Härvid ut- övar riksräkenskapsverket kontroll däröver att statsmedel och diversemedel hållas behörigen åtskilda i bokföringen.

Förfarandet beträffande kommunaluppbörden.

Stadganden om uppbörd av kommunalutskylder återfinnas i kommunal-

tlagarna. Uppbördsreglementet för Stockholm avser även kommunalupp- ' börden.

Den vid kommunaluppbörden i landskommunerna, municipalsamhällena, häri inberäknat de köpingar som ej utgöra egna kommuner, och städerna årligen debiterade allmänna kommunalskatten uppgick enligt statistiska centralbyråns preliminära uppgifter i medeltal för femårsperioden 1931— 1935 sammanlagt till närmare 366 miljoner kronor. Dessa uppgifter avse de under nämnda år beslutade, på samma års taxeringar grundade utdebi- teringarna. Motsvarande siffra för den kommunala progressivskatten ut- gjorde i runt tal 15 miljoner kronor, varav över 25 miljoner kronor avsågo

landskommunerna och inemot 1215 miljoner kronor städerna. Skogsaccis debiterades för samma femårsperiod med i medeltal närmare 26 miljoner kronor. På städerna belöpte härav ej fullt 11 000 kronor. Personliga av— gifter debiterades under samma tid i medeltal med sammanlagt något mera än 11 miljon kronor, varav i städerna 0'4 miljon kronor.

Utskyldstitlarna.

Såsom framgår av det ovan nämnda avser kommunaluppbörden följande titlar:

allmän kommunalskatt, under vilken titel även inbegripes avgifter till kyrka och skola samt till prästerskapets avlöning;

skogsaccis, som dock icke behöver uppbäras i sammanhang med den all- männa kommunaluppbörden;1

kommunal progressivskatt, vilken skatt emellertid icke vidare skall utgå från och med utgången av år 1938; samt

personlig avgift till skolan, vilken avgift emellertid icke vidare skall utgå från och med den 1 januari 1939.

Därjämte debiteras och uppbäres vägskatt i viss utsträckning i samman- hang med kommunaluppbörden. Enligt 1891 års lag om väghållningsbesvä- rets utgörande på landet ombesörjde länsstyrelsen, på vägstyrelsens därom framställda begäran, att vägskatten blev i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indriven och redovisad. De väghållningsskyldiga ägde dock be- sluta, att vägskattens debitering, uppbörd och redovisning skulle överläm- nas åt kommunalnämnd, därest överenskommelse därom träffa-des, eller åt utsedda förtroendemän. I sådan händelse gällde i tillämpliga delar vad om kommunalutskylder fanns stadgat. Som förut nämnts skall jämlikt 59 & la- gen om vägdistrikt vad om debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av landstingsmedel är stadgat, äga motsvarande tillämpning beträffande väg- skatt. Bestämmelser angående förfarandet Vid debitering, uppbörd, indriv- ning och redovisning av vägskatt annorledes än genom länsstyrelsens försorg hava meddelats genom kungörelse den 13 augusti 1936. Beträffande klagan över debiteringen så ock i fråga om uppbörd och redovisning av vägskatt ävensom indrivning av restantier skall vid uppbörd annorledes än genom läns- styrelsens försorg vad om kommunalutskylder finnes stadgat äga motsvarande tillämpning, därvid emellertid skall iakttagas, dels att, där uppbörden sker annorledes än genom kommunalnämnden, vad om denna nämnd stadgas i stället skall gälla Vägstyrelsen samt att den kommunalstämma eller kommu- nalfullmäktige tillkommande beslutanderätt skall utövas av vägstämma, dels ock att fråga om avkortning eller avskrivning av vägskatt skall, evad upp- börden sker genom kommunalnämnd eller ej, hänskjutas till länsstyrelsens

1 Användes icke dylikt gemensamt uppbördsförfarande, skall jämlikt 16 5 lagen den 28 sep- tember 1928 om skogsaccis uppbörd av skogsaccis verkställas av kommunalnämnden, respektive drätselkammaren, efter utgången av oktober det år, då virkestaxeringen ägt rum. I Stockholm verkställes uppbörd av skogsaccis är första kommunaluppbördsstämman.

avgörande enligt de i sådant hänseende för kronoutskylder gällande grun- der. , Beträffande tingshusmedel har länsstyrelsen, såsom tidigare nämnts, jäm- likt förordningen den 30 juni 1933 om debitering och uppbörd av tingshus- medel att på därom framställd begäran ombesörja att av tingshusbyggnads- skyldige till uttaxering beslutade medel debiteras och indrivas i sammanhang med kronoskatterna. Enligt de sakkunniga, som den 17 december 1936 , avgåvo betänkande angående revision av bestämmelserna om tingshusbygg- * nadsskyldigheten (statens off. utredn. 1936: 37), förekommer detta av lagen anvisade uppbördssätt allenast i ett femtiotal tingslag, under det att det i de flesta tingslagen tillgår så, att det till uttaxering beslutade beloppet för- delas på de i tingslaget ingående kommunerna, vilka inleverera var och en sin lott till tingshusstyrelsen eller kassaförvaltaren samt uttaga motsvarande summa av kommunmedlemmarna.

I detta sammanhang skall vidare anmärkas, att enligt 1913 års lag om pen— sionsförsäkring pensionsgrundavgifterna i vissa kommuner upptogos i sam- manhang med de allmänna kommunalutskylderna men i andra debiterades å särskilda debetsedlar och uppburos å särskild uppbördsstämma.

Slutligen må nämnas, att flerstädes, särskilt i städer, köpingar och muni— cipalsamhällen, i samband med uppbörden av kommunalutskylder uppbäras kommunala avgifter av olika slag, såsom sotnings-, renhållnings- och snö— skottningsavgifter.

Debiteringen.

Debitering av kommunalutskylder verkställes på landet av kommunal- nämnden. I större kommuner brukar bestyret med debiteringen dock ofta närmast handhavas av någon avlönad tjänsteman. Kommittén har verkställt en utredning rörande den omfattning, i vilken landskommunerna för debite- ringens och uppbördens handhavande anlita särskilda tjänstemän eller av- lönade biträden. Uppgifter härom, avseende år 1935, hava inkommit från 2 411 landskommuner. Enligt dessa verkställdes debitering och uppbörd i 2 237 kommuner, motsvarande närmare 93 procent av nyssnämnda antal, en- bart av kommunala förtroendemän, medan i 174 kommuner, motsvarande något mer än 7 procent av samma antal, debiteringen och uppbörden verk- ställdes av särskilda kommunala tjänstemän eller av kommunala förtroende- män med avlönade biträden. Till den förstnämnda gruppen hava hänförts 7 kommuner, i vilka debiterings- och uppbördslängd upprättades av härads— skrivaren. I stad, utom Stockholm, åligger 'det magistraten eller, där sådan ' ej finnes, drätselkammaren att låta upprätta debiterings- och uppbördslängd å kommunalutskylderna. I regel verkställes debiteringen av någon drätsel- kammarens tjänsteman. Det åligger drätselkammaren att utfärda debet— j sedlar och låta tillställa de skattskyldiga desamma. I Stockholm debiteras * kommunalutskylderna av vederbörande taxeringsinspektör.

Den allmänna kommunalskatten är en repartitionsskatt (jfr sid. 97). Debi-

tering förutsätter alltså, att den beslutade uttaxeringen per skattekrona och skatteöre blivit fastställd och detta i sin tur förutsätter, att såväl skatteunder- laget som det utgiftsbehov, som genom uttaxeringen skall täckas, äro kända. För antagande och fastställande av primärkommunernas utgifts- och inkomst- stater gälla för närvarande följande regler. Förslag till utgifts- och inkomst- stat för det kommande kalenderåret skall i fråga om kommun på landet upp- göras av kommunalnämnden före september månads utgång. Kommunala nämnder och styrelser för särskilda förvaltningsbestyr skola före den 1 sep- tember hava till kommunalnämnden ingivit sina förslag till specialstater. Kom- munalnämndens statförslag behandlas vid den ordinarie kommunalstämma eller det ordinarie sammanträde med kommunalfullmäktige, som skall hållas under tiden från och med den 1 oktober till och med den 15 november. I stad skall förslaget till utgifts- och inkomststat uppgöras före november månads utgång. Förslagen till specialstater skola dessförinnan hava ingivits till drät- selkammaren å tid, som utsatts av magistraten eller i fögderistad av drätsel- kammaren. Statförslaget behandlas vid det ordinarie stadsfullmäktigesam- manträde, som skall hållas före december månads utgång.

Uppbörden.

Jämlikt lagen om kommunalstyrelse på landet skall uppbördsstämma hål- las före februari måna-ds utgång av kommunalnämnden eller på dess ansvar av vissa dess medlemmar eller kommunens tjänstemän, såvida icke kommu- nalstämman eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessa om tiden och sättet för uppbörden annorledes förordna. I stad skall enligt lagen om kommunal- styrelse i stad uppbörden verkställas av drätselkammaren, med iakttagande av därom i drätselkammarens reglemente givna föreskrifter, å tid och i ordning, som bestämmas av stadsfullmäktige. I Stockholm verkställes kommunalupp- börden vid tre av de fem allmänna uppbördsstämmor, som enligt uppbörds- reglementet för Stockholm årligen skola äga rum. En av kommittén verkställd utredning om antalet uppbördsstämmor för kommunaluppbörd och de tider, då dessa stämmor höllos, under år 1935 har givit vid handen följande. Upp- gifter hava erhållits från 2 408 landskommuner. I 1 372 av dessa, motsvaran- de 57 procent av hela antalet, förrättades kommunaluppbörd vid två stäm- mor, i 885 kommuner, motsvarande närmare 37 procent av hela antalet, ägde uppbörden rum vid tre stämmor, i 105 kommuner eller något mer än 4 pro- cent av hela antalet, höllos fyra stämmor och i 43 kommuner förrättades uppbörden vid en stämma.1 I 2 kommuner höllos fem uppbördsstämmor och i 1 kommun sex stämmor. Av 184 municipalsamhällen förrättade 90, motsva- rande 49 procent av antalet, uppbörd vid två stämmor, 85 eller 46 procent

* Anledning finnes att antaga, att uppbörd å tre eller flera stämmor företrädesvis förekommer i de större landskommunerna. Enligt uppgifter, som publicerats i samband med 1930 års nt— redning om kronouppbördens delning och avse kommunaluppbörden år 1930 i 652 s. k. full- mäktigkommuner (d. v. 5. med minst 1500 invånare), förekomma tre årliga kommunaluppbörds- stämmor i 325 (motsvarande omkring 50 procent) av dessa kommuner och fyra årliga kom— munaluppbördsstämmor i 38 (motsvarande omkring 6 procent) av samma kommuner.

uppbörd vid en stämma och 9 uppbörd vid tre stämmor. Vad städerna beträf- far, verkställdes uppbörden i 96 städer eller 84 procent av hela antalet vid tre stämmor och i 13 städer, motsvarande något över 11 procent, vid fyra stämv ; mor, I 3 städer höllos fem uppbördsstämmor och i 2 städer två stämmor.

Vad så beträffar de tider, då kommunala uppbördsstämmor hållas, fram- går av den verkställda utredningen, att i fråga om landskommunerna upp- bördsstämmor företrädesvis höllos i februari (90 procent av antalet lands- , kommuner), juli (44 0/0), september (35 0/0), augusti (28 0/o) och juni (16 0/o).

Uppbördsstämmor förekommo även i mars (7 0/0), maj (9 0/0) och oktober (7 0/0), medan uppbörd under övriga av årets månader förekom endast i undantagsfall. Sålunda förekomma uppbördsstämmor i april i två procent av antalet kommuner, i januari i allenast en procent och i november i lika obetydlig utsträckning, medan uppbörd ägde rum i december endast i 7 kom— muner, motsvarande 0'3 procent. De uppbördsstämmor, som uppgivits äga rum under sistnämnda båda månader, lära i allmänhet hava avsett uppbörd av skogsaccis. I municipalsamhällena höllos uppbördsstämmor företrädesvis i februari (35 0/0), mars (27 0/0), juli (21 0/0) och augusti (23 0/0). Vidare förekommo uppbördsstämmor mera allmänt i april (13 0/o), maj (9 0/o), juni (11 0/o) och september (13 0/0), medan under övriga månader uppbörd endast undantagsvis förekom. I städerna voro de vanligaste uppbördsmåna- derna mars (79 0/0), juni (67 0/0) och september (81 0/0). Tämligen allmänt förekom upp-börd även under juli (24 0/0), augusti (17 0/o) och februari (14 0/0). Undantagsvis ägde uppbörd rum i april (6 0/0), i maj (8 0/o) och i oktober (6 0/0), medan i stad i intet fall uppbörd ägde rum under någon av årets övriga tre månader, januari, november och december. Av de inkomna upp- gifterna framgår, att uppbördsstämmor endast sällan förlagts så, att de sträckt sig över ett månadsskifte. Sålunda förekommo uppbördsstämmor, som sträck- te sig över månadsskiftet februari—mars i 39 landskommuner och 5 städer, medan övriga fall icke äro nämnvärda.

I vissa städer och även i åtskilliga landskommuner får inbetalning av kom- munalutskylder, förutom å uppbördsstämma, ske genom förmedling av han— ker eller genom beloppets insändan-de medelst postanvisning eller inbetalnings- kort, som vidfogats debetsedeln på motsvarande sätt som i fråga om krono— uppbörden ävensom genom skattebeloppets insändande i check eller postre- missväxel. Inbetalning kan i allmänhet även ske genom beloppets insåttande på vederbörande kommuns postgirokonto. Postgirot började anlitas av kom- muner för kommunalskatteuppbörd första gången år 1926 och har sedan kommit till användning i ett allt större antal kommuner. Praktiskt taget alla kommuner hava numera öppnat postgirokonto. En väsentligt bidragande or- sak till denna utveckling torde hava varit en kungörelse den 10 november 1933, varigenom bland annat förordnades att såsom villkor för utbetalande av bidrag av statsmedel till kommuner m. fl. menigheter skulle gälla, att post- girokonto öppnats för den kassa, som hade att emottaga medlen. Enligt från postgirokontoret erhållen uppgift är det endast ett sextiotal kommuner, huvudsakligen i Malmöhus, Skaraborgs och Östergötlands län, som år 1938

icke hava öppnat postgirokonto. Ett antal kommuner förrätta uppbörden uteslutande genom förmedling av postverket och anordna sålunda inga van- liga uppbördsstämmor. Erforderliga debetsedlar med vidfästade inbetal- ningskort tillhandahållas av postgirokontoret till självkostnadspris. Inom vissa kommuner hava postanstalterna, efter framställning från kommunerna i fråga, av generalpoststyrelsen ålagts att vid skatteinbetalningen fastsätta kvitto å inbetalningen å debetsedeln på sätt som sker vid inbetalning av kronoskatt genom postverket. De kommuner, till vilka kommunalskatten mera allmänt erlägges genom inbetalning till postgirokonto, vidkännas i regel inbetalningsavgifterna själva, så att inbetalningen sker avgiftsfritt för den skattskyldige.

Enligt av kommittén infordrade uppgifter om sättet för kommunalupp- bördens verkställande under år 1935 skulle systemet med uteslutande upp- bördsstämmor tillämpas i omkring 1 500 landskommuner, flertalet av muni- cipalsamhällena och ett trettiotal städer. Sådan uppbörd i förening med upp- börd över posten förekom i mer än 700 landskommuner, ett femtiotal mu- nicipalsamhällen och 36 städer. Ett uppbördssystem med uppbörd vid stäm- ma men med möjlighet att även verkställa inbetalning över posten eller i bank, förekom i ett sextiotal landskommuner och 20 städer. Uteslutande ge- nom postverkets förmedling verkställdes uppbörden i ett hundratal lands- kommuner och municipalsamhällen. I några få landskommuner och muni- cipalsamhällen samt i 2 städer skedde uppbörden helt genom banks förmed— ling.

Beträffande frågan huru stor del av det debiterade utskyldsbeloppet, som förfaller till betalning vid varje särskilt uppbördstillfälle, gälla skilda regler. Det vanliga torde vara, att kommunalutskylderna, åtminstone om de över- stiga visst belopp, förfalla till betalning med lika delar vid varje särskild uppbörd, den skattskyldige givetvis obetaget att vid ett tidigare uppbörds- tillfälle erlägga jämväl vad som eljest behövt erläggas först vid senare upp- bördstillfällen. I detta sammanhang böra observeras bestämmelserna i 2 & 1 mom. c) 1 förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatte- utjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner, enligt vilka för att understöd av skatteutjämningsmedel skall kunna erhållas erfordras, att be- slut i laga ordning fattats, att uppbörd av minst hälften av den under det löpande året beslutade kommunalskatten skall verkställas tidigast efter ut— gången av juni månad påföljande år.

Restindrivningen.

Jämlikt 76 5 lagen om kommunalstyrelse på landet skall kommunalnämn- den efter uppbördsstämman upprätta restlängd å de skattskyldiga, som ej vid uppbördsstämman behörigen guldit sin skatt och för vilka ej avkortning eller avskrivning i laga ordning ägt rum. På landet skall i kommuner, där två eller flera exekutionsbiträden med skilda tjänstgöringsområden äro an- ställda, restlängd upprättas särskilt för varje sådant område. Restlängdcn

skall inom två månader efter uppbördsstämmans slut i två summerade exem- plar insändas till länsstyrelsen, som utan avgift meddelar kommunalnämnden bevis om mottagandet och efter verkställande av erforderliga anteckningar * översänder båda exemplaren till utmätningsmannen i orten för indrivning och redovisning av de i längden uppförda utskylderna. Det ena restlängdsexem- plaret skall jämlikt 3 5 restindrivningsförordningen av utmätningsmannen överlämnas till exekutionsbiträde, åt vilken indrivning av i restlängden upp- ; tagna utskylder uppdrages. I sta—d åligger det enligt 71 5 lagen om kommunal— styrelse i stad drätselkammaren att upprätta restlängd. I magistratsstad skall restlängden summerad jämte berättelse, huru uppbörden utfallit, överlämnas till magistraten, som låter indriva och till drätselkammaren redovisa de res- terande utskylderna. I fögderistad skall restlängden summerad tillställas den, som är utmätningsman för staden, och det åligger denne att indriva och till drätselkammaren red0visa utskylderna. Restlängden upprättas enligt formu- lär, som fastställes av Konungen. I magistratsstad äger magistraten medde- la de närmare föreskrifter rörande restlängds upprättande, som i övrigt prö- vas erforderliga. (Före en 1932 vidtagen ändring i lagen om kommunalsty- relse i stad skulle i stad, där ej magistraten eller ledamot av magistra- ten är överexekutor, restlängden insändas till länsstyrelsen inom samma tid, som gäller i fråga om insändandet av restlängd på landet, varefter länsstyrel- sen översände restlängden till vederbörande utmätningsman.) De anteckning- ' ar, som länsstyrelse har att verkställa beträffande dit inkomna restlängder, avse företrädesvis beloppet av varje till vederbörande utmätningsman vidare- befordrad restlängd, detta till underlättande av debetkontrollen vid fullgö— randet av länsstyrelsen åliggande skyldighet att verkställa inventering hos utmätningsman.

Å restförda kommunalutskylder har den skattskyldige att erlägga indriv- ningsavgift, beräknad efter tre öre å varje full krona av det oguldna utskylds- beloppet, dock ej mindre än tjugufem öre. Där uppbörden sker vid flera stämmor än en, hava olika vägar valts för restföringen. I vissa kommuner tillämpas den anordning, att beträffande skattskyldig, som ej betalar vid första uppbörden, genast restföres det belopp, som han vid nämnda upp- börd skulle betalat, men ej mera. Betalar han ej heller vid andra uppbör- den, restföres då det vid denna senare uppbörd förfallna utskyldsbeloppet o. s. v. För en så ordnad restindrivning erfordras, att restlängder upp- rättas efter varje uppbörd. Den som vid en tidigare uppbördsstämma icke i vederbörlig ordning erlagt sina utskylder, har alltså möjlighet att vid följande uppbördsstämmor betal-a då förfallande belopp och har, om han begagnar sig av denna möjlighet, att erlägga indrivningsavgift allenast för det efter den försummade uppbördsstämman restförda beloppet. Ett dylikt förfaringssätt har ansetts motiverat bland annat av hänSyn till sådana skattskyldiga, vilka av tillfälliga orsaker, måhända utan eget förvållande, försummat att betala vid första uppbörden. Systemet är emellertid förbundet med betydande olä- genheter. Erfarenheten från kommuner, inom vilka ett sådant förfarings- sätt tillämpas, visar att personer, som upptagits i restlängd efter en tidi-

gare uppbördsstämma, ofta underlåta att betala även vid de följande. Rest- längderna bliva därför ungefär lika omfattande och upptaga med få undan- tag samma personer. Mot dessa måste alltså indrivningsåtgärder vidtagas flera gånger med ringa mellantid. Härigenom försvåras indrivningsarbetet och drager större kostnad än om hela utskyldsbeloppet kunnat på en gång indrivas. Såväl den skattskyldige som, vid införsel, hans arbetsgivare besvä- ras av upprepade indrivningsåtgärder. Då handräckning måste begäras sär- skilt för varje restlängd, förorsakas med detta system betydande merarbete för de tjänstemän, som handhava indrivningen. Nu berörda olägenheter undvikas enligt ett iåtskilliga kommuner tillämpat system, innebärande att restlängd utskrives först efter sista uppbördsstämman. Denna ordning inne- fattar ännu större tillmötesgående mot de skattskyldiga än nyssnämnda ord- ning. För kommunens kassa är däremot förfarandet mindre förmånligt. Er- farenheten visar nämligen, att systemet framkallar benägenhet hos de skatt- skyldiga att försumma tidigare uppbördsstämmor och att resultatet av skatte- indrivningen försämras genom dennas försenande. I flertalet kommuner till- lämpas emellertid en tredje metod. Denna innebär, att om den skattskyl- dige icke å första uppbördsstämman betalar vad han då har att erlägga, hela utskyldsbeloppet för året anses genast till betalning förfallet och i sin helhet restföres. Detta system föranleder blott en större restlängd. De restlängder, som måste upprättas efter senare uppbörder, avse blott skattskyldiga, som betalat vid tidigare uppbörd men försummat att betala vid en senare, och bliva därför föga omfattande. Den, som restföres efter första uppbörden, får betala indrivningsavgift för hela det å debetsedeln uppförda utskyldsbeloppet. Detta anses utgöra ett kraftigt påtryckningsmedel för den skattskyldige att söka redan vid första uppbörden fullgöra sin skattskyldighet. Dessutom före- kommer i några kommuner en eller annan kombination av ovan beskrivna förfaringssätt. Kommittén har infordrat uppgifter om den i de olika kommu- nerna under år 1935 tillämpade ordningen för restföring av kommunalut- skylder. Uppgifterna hava sammanförts i vidstående tablå. Bestämmelserna om indrivning av kommunalutskylder återfinnas i restin- drivningsförordningen. Om utskylderna icke kunna uttagas å den ort, där de debiterats, utan böra uttagas å annan ort, skall i magistratsstad utmät- ningsmannen inom två månader efter indrivningens påkallande anmä- la förhållandet till magistraten, som har att skyndsamt påkalla hand- räckning hos utmätningsmannen å den senare orten. I fögderistad och på landet skall utmätningsmannen själv inom samma tid så förfara. Vid begäran om handräckning skall debetsedel upptagande de utskylder, som skola indrivas, översändas till utmätningsmannen i handräckningsorten. Det åligger vederbörande uppbördsman att senast tre dagar efter emottagen rekvi- sition ställa debetsedlar till förfogande. Försummar han detta, utsträckes i motsvarande mån den tid, som utmätningsmannen har till förfogande för att begära handräckning och lämna redovisning. Debetsedeln skall, då den översändes till utmätningsmannen i handräckningsorten, vara försedd med intyg om den betalningsskyldiges kyrkoskrivnings- och vistelseort, meddelat

Tablå, utvisande i vilken omfattning olika metoder för restföring av kommunal- utskylder tillämpas.

Antal kommuner, i vilka Antal kommuner, i vilka endast för- även belopp, som eljest flutna uppbördsstämmors belopp skolat förfalla först vid restföras och där restföring sker kommande stämma, Antal restföras kommu— ner, som hela beloppet lämnat efter .. efter _ endast ft . anvand- efter första mellan efter efter första. essä-1111??? till ViSS ) bara upp- varje och sista Mamma sista limmma. den, vid del1 gifter stämma t" och ststa t" vid vilken vilken in- 5 amman stämman S amma" inbetalning betalning försummats först för— summnts Landskom— muner (kö- pingar och municipal— samhällen inräknade) 2 329 660 25 18 262 1 223 89 52 Stockholm 1 1 -— — Göteborg . .. 1 _ —— —— 1 Malmö .. .. 1 1 —— —— —— — — Övriga städer 108 10 — — 89 9 —

* Detta förfaringssätt förekommer endast vid restföring efter första stämman.

av pastorsämbetet i debiteringsorten. I restindrivningsförordningen finnes ingen bestämmelse om viss tid, inom vilken pastorsämbetet skall hava åteck— nat sådant intyg (jfr sid. 107 ovan). Föranleder inkommen redovisning l'ö1nyad handräckning, skall sådan omedelbart begäras. Utmätningsman, av vilken handräckning begärts, skall redovisa på samma sätt som i fråga om kronoutskylder, med slutredovisning inom 4 månader och under tiden dessförinnan redovisning senast den 20 i varje månad, dock att månadsredo- visning behöver ske, endast såframt i ärendet innestående medel uppgå till minst 100 kronor. Dylik begränsning i den månatliga redovisningsskyldig- heten saknas i fråga om indrivna kronorestantier.

Restindrivningsförordningen saknar bestämmelser om krav genom konsu- lat eller beskickning i främmande land. I fråga om handräckning för utta- gande å utrikes ort av restförda kommunalutskylder infördes år 1935 i 5 g 2 mom. nämnda förordning stadgande om skyldighet för utmätningsman, re- spektive magistrat, att under samma förutsättningar och på samma sätt, som nyss nämnts i fråga om kronoutskylder, vidtaga åtgärder för erhållande av handräckning.

Bestämmelserna om redovisning av indrivna restförda kommunalutskylder återfinnas i restindrivningsförordningen 7 % 2 mom. Utmätningsmannen har , att »snarast möjligt» redovisa ärendet till sökanden. Det åligger utmätnings- mannen att under senare hälften av varje månad, så framt beloppet av in- flutna i ärendet innestående medel uppgår till minst etthundra kronor, avgiva

redovisning för dessa medel ävensom för sådana poster, för vilkas indrivning hinder enligt vederbörlig utredning mött. Redovisning skall ske på så sätt, att utmätningsmannen avlämnar ett sammandrag rörande indrivningen jäm— te tillhörande bilagor och de slutliga hindersbevis, som utfärdats. Bilagorna utgöras av exekutionsbiträdenas redovisningsräkningar — som i fråga om kommunalutskylder utskrivas med två kopior samt utmätningsmannens egen förteckning över poster, som redovisas utöver de i redovisningsräk- ningarna upptagna. För ändamålet skall användas fastställda formulär. Sammandraget och bilagorna avlämnas av utmätningsmannen i två exemplar, varav det ena återställes till honom av sökanden med påskrift om redovis- ningens godkännande samt med kvitto å redovisade medel och hindersbevis. De indrivna medlen skola av utmätningsmannen, där kommunen har post- girokonto, gireras till detta samt eljest levereras genom att till kommunen ut- färdas utbetalningskort å medlen. Som i det föregående nämnts, hava numera praktiskt taget alla kommuner postgirokonto. I Stockholm äger överståthållar- ämbetet och i annan magistratsstad magistraten föreskriva, att utmätningsman skall avgiva redovisning tidigare eller i annan ordning än vad nyss sagts.

Avkortning av kommunalutskylder verkställes på landet av kommunal- nämnden och i stad av drätselkammaren.

Avkortning skall verkställas:

a) då beslut i laga ordning fattats om efterskänkande av påförda utskyl- der1 eller då, utan att sådant beslut fattats, rätt att utfå utskylder i följd av ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan konkurs icke längre före- ligger; samt

b) då någon efter besvär över taxering eller debitering vunnit nedsättning i eller befrielse från honom påförda utskylder.

Sedan avkortning av kommunalutskylder ägt rum, skola åtgärder för ut- skyldernas indrivande icke vidare företagas. Den avkortning, som skall verk- ställas av kommunalnämnd eller drätselkammare är en verkställighetsåtgärd, som skall vidtagas sedan själva fordringsrätten upphört på grund av något av de bland förutsättningarna för avkortning uppräknade förhållandena.

Den i fråga om kronoutskyldemas avkortning vanligaste avkortningsgrun- den, nämligen hinder på grund av bristande tillgång, återfinnes ej i kom- munallagarna såsom direkt avkortningsanledning. Kommunalnämnd och drätselkammare kunna alltså ej verkställa avkortning på grund av bevis om hinder. Drätselkammare och kommunalnämnd må däremot besluta om avskrivning av utskylder på grund av fattigdom, men härigenom efterskän- kes ej betalningsskyldigheten.

För kommunalrepresentations beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagan- des röster, dock erfordras ej sådan majoritet, där fråga är om antagande av ackord. Efterskänkande må enligt kommunallagarna, där fråga ej är om

1 Sådant beslut fattas på landet av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, kyrkostämma eller kyrkofullmäktige och i stad av stadsfullmäktige, allmän rådstuga, kyrkostämma eller kyrko— fullmäktige.

antagande av ackord, beslutas allenast där, efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande omständigheter befunnits föreligga. Det torde vara uteslutet, att genom ett generellt beslut efterskänka utskylder för vissa, på ett eller annat sätt bestämda kategorier av skattskyldiga. Föreligga i särskilt fall ej verkligt ömmande omständigheter, kan beslut om eftergift upphävas på den grund, att den beslutande överskridit sin befogenhet. Undantaget för antagande av ackord får en begränsad tillämpning därigenom, att kommu- nalutskylder för sista och löpande året enligt 17 kap. 12 & handelsbalken utgå med förmånsrätt.

Avskrivning av kommunalutskylder må beslutas av kommunalnämnden, respektive drätselkammaren.

De förutsättningar, under vilka avskrivning må beslutas, äro:

a) att den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till utskyldernas gäldande och att införsel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta icke kan äga rum,

b) att upplysning om den skattskyldiges vistelseort icke kunnat vinnas eller den skattskyldige icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtade upp- lysningar antagits uppehålla sig, samt

c) att den skattskyldige vistas å utrikes ort och utsikt att utfå utskylderna på den grund ej förefinnes.

I kommunallagarna stadgas vidare, att den skattskyldiges betalningsskyl— dighet kvarstår utan hinder av att avskrivning av kommunalutskylder ägt rum och att i händelse framdeles anledning skulle föreligga till antagande, , att de obetalta utskylderna kunna uttagas, åtgärder ånyo skola vidtagas för utskyldernas indrivande och redovisning.

Den väsentligaste skillnaden mellan avkortning av kronoutskylder och kommunalutskylder är alltså den, att det vanligaste skälet till att restantier ej erläggas, nämligen hinder på grund av bristande tillgång, i fråga om kronoutskylder föranleder, att restantierna i fråga skola anmälas till av- kortning hos länsstyrelsen, men i fråga om kommunalutskylder föranleder, att kommunalnämnd eller drätselkammare må avskriva restantierna, medan sistnämnda myndigheter icke kunna verkställa avkortning förrän vederbö- rande kommunala representation beslutat efterskänka utskylderna.

Som i det föregående nämnts, kvarstår den skattskyldiges betalningsskyl-

Å dighet. fastän avskrivning ägt rum. Huruvida utmätningsman, då kommu- * nalutskylder av honom redovisats med bevis om hinder, på sökandens be- , gäran vore skyldig att vidtaga förnyade åtgärder för indrivning av sålunda

utestående medel, var tidigare föremål för tvekan. För undvikande av vi- dare tvivelsmål infördes genom nu gällande restindrivningsförordning be- ? stämmelser därom, att skyldighet i nämnda avseende icke åligger utmät- * ningsman, med mindre det av sökanden göres sannolikt, att medlen kunna ' helt eller delvis uttagas. Sådan förnyad indrivning skall påkallas i samma , ordning som den tidigare. Över utskylder, som avkortats eller avskrivits

före upprättandet av restlängd, skall kommunalnämnd, respektive drätsel— kammare, upprätta särskild avkortnings- och avskrivningslängd enligt fast-

ställt formulär med angivande tillika av avkortnings- eller avskrivnings- orsaken.

I fråga om kontrollen över indrivningen av kommunalutskylder må fram— hållas, att de inventeringar, som det åligger länsstyrelse att förrätta hos ut- mätningsman, huvudsakligeninnebära en kontroll å redovisningen av upp- burna medel och som regel icke omfatta granskning av restförda poster i avseende å möjligheten att indriva utestående belopp. Det torde förden— skull väsentligen ankomma på kommunalnämnd respektive drätselkammare att hålla hand däröver att kommunalskatterestantierna bliva indrivna och redovisade.

Resultatet av uppbörden.

Uppgifter om i vilken utsträckning 1922—1935 års k r o n o 11 t 5 k y 1 d e r influtit i vederbörlig ordning eller restförts hava sammanställts i Tab. 7. Av denna tabell framgår, att på landsbygden och i fögderistäderna antalet debetsedlar, som uppförts å restlängd, utgjort högst 2644 procent (1932), lägst 22'28 procent (1929) och i medeltal 23'49 procent av samtliga utfärdade debetsedlar samt att de restförda beloppen uppgått till högst 14'88 procent (1922), lägst 10'28 procent (1935) och i medeltal 12'73 procent av summan av de debiterade utskylderna. I magistratsstäderna utgjorde motsvarande procenttal i fråga om antalet debetsedlar högst 47'47 procent (1922), lägst 38'08 procent (1935) och i medeltal 42'59 procent samt beträffande beloppen högst 14-35 procent (1923), lägst 102!) procent (1935) och i medeltal 12'84 procent.

Av 1924 års uppbördssakkunnigas redogörelse för k 0 mmu nalu p p- b ör den i riket år 1923 framgår, att å landsbygden och i'fögderistäderna antalat debetsedlar, som uppförts å restlängd, utgjort 30'49 procent av samt— liga utfärdade debetsedlar samt att de restförda beloppen uppgått till 177? procent av summan av de debiterade utskylderna. För magistratsstäderna utgjorde motsvarande procenttal 48'68 procent och 2119 procent. Inom kom- mittén har verkställts undersökning angående i vilken utsträckning kom- munalutskylder influtit i vederbörlig ordning eller restförts samt om rest- indrivningens förlopp m. fl. förhållanden, varom mera nedan. På grund av det synnerligen omfattande arbete, som är förenat med primäruppgifter— nas insamlande och bearbetande hava uppgifter icke ansetts böra inför- skaffas i samma utsträckning beträffande kommunalutskylderna som be- träffande kronoutskylderna utan har undersökningen begränsats. Kommit- tén har emellertid ansett lämpligt att låta undersökningen omfatta två års utskylder och har med hänsyn till olikheter i konjunkturförloppet och möj- ligheten att under en längre tid följa restindrivningen för undersökningen utvalt åren 1930 och 1933. Resultatet av undersökningen har sammanställts i Tab. 11 och 12. Utredningen giver vid handen, att å landsbygden och i

o

fögderistäderna antalet debetsedlar, som uppförts a restlängd, utgjort år

Kronoutskylder Kommunalutskylder

Debetsedlar Belopp Debetsedlar Belopp

%av %av %av %av %av %av %av %av antalet antalet summa summa antalet antalet summa summa utfär— rest- debi— rest- utfär- rest— debi- rest-

dade förda terade förda dade förda Kronor terade förda debet- debet- ut— ut— debet— debet- ut— ut- sedlar sedlar skylder skylder sedlar sedlar skylder skylder

1930 utskylder

Debiterat...................... 3459882 — 301659359 — 3101341 — 349121747 Inllutet vid uppbörd . . 2 468 101 ' 264 219 655 87'59 2 109 850 6803 291 589 183 Restfört 991781 ' 37439704 12'41 — 991491 31'9'1 -— 57532564 Efter indrivning influtet 1931 . . 530 587 " 22 964 702 761 ' 344 455 1111 ' 18 707 074 > » 1932 . . 49 485 ' 2 764 354 092 ' 211 635 682 ' 15 328 388

> 1933 . . 8 915 ' 540 044 Om . 51 758 1'67 5'. 3 365 586

» influtna utskylder 1931—1933. . . . 588 987 ' 26 269 100 871 ' 607 848 19'60 ' 37 401 048

Avkortat före 1933 års utgånd . . . 359 729 ' 9 686 791 3'21 —— Avskrivet » » » 39 438 ' 1 113 059 037 ' " — Oredovisat vid » » 3 627 ' 370 754 012 ' — — Efter indrivning influtet 1934.. —— _— — 0'70 ' 1 276 611 > » 1935, . . . . . -— _ 0'20 ' 294 200 » » 1931—1935 — — 20'50 ' 38 971 859

Avkortat vid 1935 års utgång. — 2'86 ' 5 256 004 Avskrivet » : > — 6'09 ' 10 446 906 Oredovisat » » 2'52 ' 2 857 795

lder.

Debiterat..................... 3615704 — 272593116 3176539 — 376132529 Influtet vid uppbörd . . . . . . . . 2 474 828 ' 236 063 358 2 178 833 68'59 310 513 188 Restfört....................... 1140876 " — 36529758 — 997706 31'41 — 65619341 Efter indrivning influtet 1934. . . 587 828 ' ' 20 841 241 ' 318 490 1003 ' 18 978 909 ) » » 1935. . . 80 193 ' ' ' 4 233 615 ' ' 246 058 7'75 ' 20 375 528

» > 1936 t.o.m. ”%. . . . .. 11896 ' ' 659 932 ' ' 40 966 1'29 ' 3 163 685

1934—1936

t.o.m. ao/e 679 917 ' . ' 25 734 788 ' ' 605 514 19'07 ' 42 518 122

Avkortat t. o. m.m/e 1936. . . . . . . . 410142 '. ' ' 8 538 932 ' ' ' 85 242 268 ' 6 218 155 Avskrivet » » . . . . . . . . 24 438 ' ' 504 951 ' * 101 828 320 ' 5 643 749 Oredovisat den l/'1 1936 . 26 379 ' ' 1 751087 ' ' 205 122 6'46 ' 11239 315

1930 2850 procent och år 1933 27'49 procent av samtliga utfärdade debet- sedlar samt att de restförda beloppen uppgått till år 1930 1535 procent och år 1933 1518 procent av summan av de debiterade utskylderna. För ma- gistratsstäderna utgjorde motsvarande procenttal i fråga om debetsedlarnas antal år 1930 3934 procent och år 1933 3959 procent samt i fråga om de rest- förda utskyldsbeloppen år 1930 1724 procent och år 1933 1872 procent.

Av vad ovan anförts framgår, att resultatet av den ordinarie uppbörden av kronoutskylder i magistratsstäderna i fråga om antalet skattskyldiga, som i vederbörlig ordning fullgjort sin utskyldsbetalning, är väsentligt sämre än för landsbygden och fögderistäderna.

Beträffande restindrivningen hava 1930 och 1933 års krono- och kommu- nalutskylder gjorts till föremål för särskilda undersökningar i syfte att åskåd- liggöra resultatet av indrivningen en följd av år. Resultaten av dessa under- sökningar hava sammanfattats, vad beträffar kronoutskylderna i Tab. 1 och 4 a samt vad beträffar kommunalutskylderna i Tab. 11 och 12. I tabel- lerna redovisas år för år efter indrivning influtna belopp med angivande av dels huru stor del det varje år efter indrivning influtna beloppet utgör i procent av såväl de debiterade utskyldernas summa som av det restförda beloppet och dels huru stor del antalet av de debetsedlar, som efter indriv- ning varje år blivit slutligt guldna, utgör i procent av antalet utfärdade de- betsedlar och av antalet debetsedlar, som uppförts å restlängd. I fråga om båda slagen av 1930 års utskylder meddelas en sammanfattning av indriv— ningens resultat vid utgången av år 1933 med angivande av huru mycket som efter indrivning influtit, avkortats, avskrivits och utestått oredovisat. I fråga om kommunalutskylderna har indrivningen även på motsvarande sätt följts fram till 1935 års utgång. Vad beträffar 1933 års utskylder har un- dersökningen i fråga om båda slagen av utskylder fullföljts fram till den 1 juli 1936.

Såsom av tablån å sid. 127 kan utläsas, hade av 1 9 3 0 års kron o- u t 5 k y 1 d e r, 301 659 359 kronor, vid 1933 års utgång influtit 290 488 755 kronor (9630 0/0) samt avkortats och avskrivits 10 799 850 kronor (358 0/(1). Ett belopp av 370 754 kronor (0.12 %) återstod sålunda att redovisa. Då preskriptionstiden för uttagande av dylika utskylder vid sagda tid utgått, torde sistnämnda belopp få anses förlorat. Vid sådant förhållande utgör förlusten å 1930 års kronoutskylder sammanlagt 11 170 604 kronor (370 0/o). Av samma års kommunalutskylder, 349121747 kronor, hade vid 1935 års utgång influtit 330 561 042 kronor (9468 0/o), avkortats och avskivits 15 702 910 kronor (450 0/o) och återstodo oredovisade- 2 857 795 kronor (082 %). Med hänsyn till den längre preskriptionstiden för kommunalutskylder (10 år) kan icke siffermässigt belysas, huru myc- ket av avskrivet eller oredovisat belopp, som bör anses slutligen förlorat. Skatteförlusten torde emellertid kunna beräknas till minst 5 procent eller omkring 175 miljoner kronor. Av 1 9 3 0 ä r s k r o n o- 0 c h k 0 m- m u n a l u t 5 k y 1 d e r, 650 781 106 kronor, kunna alltså i runt tal 286 miljoner kronor (44 0/0) anses såsom förlorade.

För att en exakt jämförelse skulle kunna göras mellan resultaten av in- drivningen av 1930 och 1933 års utskylder, skulle undersökningen av sist- nämnda års utskylder hava fullföljts fram till 1938 års utgång. Detta har uppenbarligen icke kunnat ske. Vad beträffar 1933 års utskylder har un- dersökningen angående resultatet av restindrivningen fullföljts endast till den 1 juli 1936. Med hänsyn till att indrivningen sålunda kunnat följas en- dast omkring två och ett halvt år, försvåras beräkningen av det slutliga re- sultatet.

Under första halvåret 1936 hade, som av tablån framgår, influtit 1'81 pro- cent av de restförda kronoutskyldemas summa. Med hänsyn till under hand erhållna upplysningar om indrivningsresultatet i vissa orter under senare halvåret 1936 torde kunna antagas, att under hela året 1936 influtit omkring 3 procent. Vid 1936 års utgång hade på grund av den med år 1932 införda delningen av kronouppbörden preskriptionstiden ej utgått för de utskylder, som förfallit till betalning våren 1934, utan utgick densamma först vid ut- gången av år 1937 . Med hänsyn till under hand erhållna upplysningar om resultatet av indrivningen av ifrågavarande utskylder år 1937 och de jäm- förelsevis goda konjunkturerna torde kunna antagas, att under 1937 influ- tit ytterligare 1 procent av de restförda kronoutskylderna för år 1933. Av 1933 års kronoutskylder, 272593116 kronor, skulle sålunda hava influtit omkring 2626 miljoner kronor, eller 963 procent, medan åter- stoden, omkring 10 miljoner kronor eller 37 procent, torde få anses som förlorade. Vad beträffar samma års kommunalutskylder, 376 132 529 kronor, hade intill den 1 juli 1936 influtit 353 031 310 kronor (9386 0/o), avkortats och avskrivits 11 861 904 kronor (315 %) och återsto- do oredovisade 11 239315 kronor (299 %). Såsom förut anmärkts beträf- fande 1930 års kommunalutskylder kan icke siffermässigt belysas huru mycket av avskrivna eller oredovisade belopp som bör anses slutligen för- lorat. Den slutliga Skatteförlusten torde emellertid böra beräknas till om- kring 5 procent eller i runt tal 188 miljoner kronor. Av 1 9 3 3 å r s k r o- no- och kommunalutskylder, 648725645 kronor, skulle alltså 288 miljoner kronor (4'4 0/o) få anses förlorade.

En undersökning av antalet skattskyldiga, av vilka 1930 års utskylder icke helt kunnat uttagas, utvisar, att i fråga om kronoutskylderna av antalet personer, som uppförts å restlängd, 991 781, vid preskriptionstidens slut ut- skylderna icke kunnat uttagas av 402 794 personer (omkring 40 % av anta- let restförda och 11'6 % av hela antalet skattskyldiga) samt att i fråga om kommunalutskylderna av antalet personer, som uppförts årestlängd,1 991 491, utskylderna vid 1935 års slut icke kunnat uttagas av omkring 355 794 per- soner (omkring 36 0/0 av hela antalet restförda och 115 0/0 av hela antalet

( skattskyldiga). Såsom framgår av Tab. 7 återspeglas de allmänna konjunkturväxlingar-

; na påtagligt i resultat av den ordinarie uppbörden. ( ,.

1 Antalet i restlängd upptagna debetsedlar.

Tab. 1 och 4 a samt 11 och 12 synas giva vid handen, att uppbördsresul- tatet ganska avsevärt växlar allt efter de olika landsändarnas sociala struk- tur. I detta sammanhang bör anmärkas, att den omständigheten, att å landsbygden i rikets nordligaste delar antalet skattskyldiga, som ej erlägga sina utskylder i vederbörlig ordning, är förhållandevis stort, torde stå i viss relation till de större avstånden.

Vidare bör påpekas, att antalet restförda i de största städerna, Stockholm och Göteborg, är påfallande stort i förhållande till andra städer och lands- bygden, under det att beträffande antalet skattskyldiga, från vilka utskyl— derna icke kunnat efter restindrivning uttagas, någon större skillnad icke föreligger mellan å ena sidan Stockholm och Göteborg och å andra sidan riket i övrigt.

KAP. 2.

Brister i det nuvarande uppbördsförfarandet.

Såsom i kap. 1 närmare utvecklats och såsom ytterligare framgår av där åberopade statistiska utredningar erlägger ett förhållandevis mycket stort antal skattskyldiga icke i vederbörlig ordning sina utskylder, i följd varav ett betydande antal utskyldsposter, tillhopa uppgående till ansenliga belopp, måste göras till föremål för indrivningsåtgärder. Ehuru detta missförhål- lande, såsom nedan kommer att vidare beröras, icke uteslutande är bero- ende av uppbördssystemet och hur än uppbörden anordnas bristande vilja hos den skattskyldige att fullgöra sina förpliktelser ofta är orsaken till att utskylder bliva restförda, synas angivna förhållanden giva vid handen, att det nuvarande systemet för uppbördens verkställande är behäftat med brister. Av vad i samma kapitel anförts och av omförmälda statistiska utredningar, såvitt angår det slutliga resultatet av uppbörden, framgår även, att utskyl- der icke kunna ens efter indrivning uttagas av ett väsentligt antal skatt- skyldiga. Detta förhållande synes visa, att icke heller restindrivningsförfa- randet i fråga om effektivitet fyller de anspråk, som böra kunna ställas på detsamma.

Bristerna i det nuvarande uppbördssystemet torde kunna hänföras till i huvudsak följande förhållanden. Alltför lång tid förflyter från det inkomst förvärvats eller förmögenhet deklarerats till dess den å samma inkomst el- ler förmögenhet belöpande skatten uppbäres. Olägenheterna härav, sär- skilt vid inträde i pensionsåldern och vid dödsfall, äro så påtagliga och så allmänt kända, att de icke torde behöva här närmare utvecklas. Den nu- varande åtskillnaden mellan den mera enhetliga ordningen för uppbör- den av kronoutskylder å ena sidan och de från ort till ort starkt växlan- * de reglerna för uppbörden av utskylder till kommunen å andra sidan fram- står såsom mindre rationell, detta icke minst med hänsyn till att, såsom i det föregående nämnts, i sammanhang med kronouppbörden även uppbäras vis— , sa utskylder av kommunal natur. Med nuvarande system med särskild uppbörd av krono- och kommunalutskylder äro möjligheterna att jämnt för- dela den samfällda skatteutgiften på lämpligt antal uppbördstillfällen myc- . ket begränsade. Om kommunalskattens fördelning å olika betalningstillfäl- ' len och om i vilken ordning oguldna sådana utskylder skola uppföras å rest- , längd finnas inga bestämmelser. Antalet uppbördstillfällen för kommunal- utskylders erläggande varierar från ort till annan liksom ock de tider, då 9—388005. I.

uppbördsstämmor hållas. Befolkningens alltmer ökade rörlighet har på senare tid gjort olägenheterna av nu nämnda förhållanden särskilt märk- bara.

Uppbördens förrättande endast en viss dag eller ett fåtal dagar å ett enda ställe, såsom fallet i allmänhet är med kommunaluppbörden och med krono- uppbörden i städerna, måste sägas vara en ur flera synpunkter föråldrad ordning. Från den enskildes synpunkt är denna betalningsform obekväm. Därest den skattskyldige har lång väg till uppbördsstället eller av annan or- sak har svårt att iakttaga den för uppbörden utsatta tiden, torde det ofta förekomma, att redan av sådana skäl inbetalning i rätt tid, åtminstone då det gäller smärre utskyldsbelopp, underlåtes. Den förhållandevis låga in- drivningsavgiften torde härvidlag ej utgöra något verksamt korrektiv. Emel— lertid förekommer det i ganska stor utsträckning, att kommunalutskylder emottagas även under viss tid efter de utsatta uppbördsstämmorna och här- vid betraktas såsom erlagda i rätt tid, varjämte upprättandet av restlängder ofta torde påbörjas först sedan avsevärd tid förflutit efter vederbörande upp- bördsstämmas slut. Ett sådant förfarande, som väl föranledes av ett be- hov av smidigare betalningsformer, torde mindre väl överensstämma med kommunallagarnas bestämmelser om att restlängd skall upprättas »å de skattskyldiga, som ej vid uppbördsstämman behörigen guldit sin skatt och för vilka ej avkortning eller avskrivning i laga ordning ägt rum». Det lärer även förekomma, att utskylder, som redan blivit uppförda i restlängd, er- läggas direkt till uppbördsförrättaren, vanligen kommunalnämndsordföran- den, utan att indrivningsavgift erlägges, ett förfarande som lätt förorsakar irritation i förhållandet mellan uppbörds- och indrivningsförrättare.

I den mån inbetalning av kommunalutskylder kan ske över postgiro är det att märka, att detta utom i sådana kommuner, som uteslutande verk— ställa sin uppbörd över postgiro, sker på den skattskyldiges egen bekostnad. Samma är förhållandet vid kronouppbörden i magistratsstad, därest skatt- skyldig vill inbetala utskylderna å vederbörande uppbördsmans tjänstepost- girokonto. I fråga om de möjligheter, som för närvarande finnas att i så— dan stad anlita posten vid inbetalningen av kronoutskylder, gälla olika reg— ler med avseende å huruvida inbetalning skall anses fullgjord vid uppbörds- stämman. Därest skattskyldig i betalt brev insänder debetsedeln jämte ut- skyldsbeloppet i postremissväxel eller i förekommande fall i check, skall för- sändelsen, för att inbetalningen skall anses verkställd vid uppbördsstämman, hava kommit uppbördsmannen tillhanda senast å uppbördsstämmans sista dag. För att inbetalning genom utskyldsbeloppets insättande å vederböran- de uppbördsmans tjänstepostgirokonto skall anses fullgjord vid uppbörds- stämman, skall inbetalningskortet hava avlämnats å postanstalt eller, där inbetalningen sker medelst girokort, detta hava ankommit till postgirokon- toret i Stockholm senast å uppbördsstämmans näst sista dag. Det torde vara naturligt, att nu nämnda, olikartade regler förorsaka en viss villrådighet.

Det är uppenbart, att den nuvarande åtskillnaden mellan debitering, upp- börd och indrivning av egentliga kronoutskylder och i sammanhang med

dessa uppburna utskylder och avgifter å ena sidan samt kommunalutskylder å andra sidan, då båda slagen av utskylder i stort sett avse samma skattskyl— diga, måste föranleda dubbelarbete. Sålunda sker nu utskrift av två sär- skilda uppbördslängder med huvudsakligen ensartat innehåll i fråga om de skattskyldigas namn och vistelseort m. fl. förhållanden samt av dubbla debetsedlar. Visserligen torde redan nu i ett flertal magistratsstäder till und- vikande av dubbelarbete vid debiteringen ett visst samarbete äga rum mel- ,lan krono- och kommunaluppbördskontoren, exempelvis i den formen att ikommunaluppbördskassören erhåller en kopia av de av kronokassören upp- rättade längderna och sålunda ej behöver upprätta helt nya längder, eller sålunda att man inrättat gemensamt uppbördskontor, men även i dylika fall kan visst dubbelarbete ej undvikas. Även i avseende å det egentliga upp- bördsförfarandet vållas uppenbarligen onödigt arbete med nuvarande för- farande. För den skattskyldige måste det också vara olämpligt att utskyl- derna uppbäras i olika ordning. För denne torde det vara mest naturligt att betrakta all skatt som ett och samma slags utgift. Att den skattskyldige måste handskas med särskilda debetsedlar för de båda slagen av utskylder vållar honom givetvis visst besvär liksom än mer det förhållandet, att uppbör- derna ej äga rum å för hela riket enhetliga, under året jämnt fördelade ti- der. Sistnämnda förhållanden torde för den skattskyldige försvåra över- blicken över skatternas inordnande bland hans utgifter och därmed också ett systematiskt avsättande av medel till deras betalande. Här erinras om att enligt uppbördsreglementet för Stockholm uppbörden dock sker i sam- ma ordning för krono- och kommunalutskylder. Vad restindrivningen be- träffar, föranleder det nuvarande systemet med' skilda uppbördssätt ett dubbelarbete i avseende på restlängdernas utskrivande, expedierande, indri- vande och redovisning, i det att skatterestantier, upptagna i restlängder, vil- ka överlämnats till utmätningsman för indrivning, från exekutionsbiträdenas och utmätningsmännens sida bliva föremål för åtgärder i olika ordning, allt eftersom fråga är om utskylder av ena eller andra slaget. Olägenheten härav är så mycket mera påtaglig, som personer, vilka försumma att i rätt tid erlägga utskylder av det ena slaget, enligt vad erfarenheten visar, jämväl i stor utsträckning försumma att i rätt tid erlägga det andra slaget av ut- skylder och därför ofta återfinnas i restlängderna såväl över kronoutskylder som över kommunalutskylder. Härigenom betungas indrivningsarbetet med redovisandet av ett onödigt stort antal restförda poster. Till följd av olik- heten mellan kronoutskylder och kommunalutskylder i fråga om förmåns- rätt och preskriptionstid gör sig vid indrivningen ofta en viss konkurrens igällande mellan de båda slagen av utskylder. Detta förhållande framträder *ej minst, då viss indrivningsåtgärd vidtagits för uttagande av vissa utskylder, exempelvis införsel meddelats för uttagande av oguldna kommunalutskyl- Äder, men begäran om handräckning för uttagande av oguldna kronoutskyl- der hos samme skattskyldige härefter inkommer till utmätningsmannen. Det iförekommer då, att utmätningsmannen avbryter den för kommunalutskyl- demas uttagande meddelad-e införseln och meddelar nytt införselbeslut för

uttagande av de oguldna kronoutskylderna eller också att han låter genom införselförfarandet uttagna medel i första hand komma sistnämnda utskyl— der till godo. Då vid utskyldernas uttagande genom införsel den skattskyl- dige ej erhåller något indrivningskvitto utan detta lämnas till arbetsgivaren, kan det ofta inträffa, att den skattskyldige svävar i okunnighet om vilka ut— skylder han har erlagt, särskilt som kvittot på det av arbetsgivaren levere- rade beloppet icke behöver specificeras, då det avser flera anställda.

Den uppsikt över indrivningsförrättarnas medelsförvaltning, som utövas genom föreskrivna inventeringar, försvåras uppenbarligen därigenom, att kronoutskylder och kommunalutskylder redovisas på olika sätt. Den kon- troll över utmätningsmännens redovisning av kronoutskylder, som består däri, att de utestående oredovisade restantierna två gånger om året speci- ficeras i särskilda balanslängder, saknas i fråga om redovisningen av kom- munalutskylder. Att indrivningsverksamheten i fråga om restförda kom- munalutskylder bedrives med tillbörlig effektivitet torde det ankomma på vederbörande kommun att kontrollera, vilket medför, att härvidlag mindre enhetliga principer tillämpas.

Restindrivningsförfarandet är behäftat med allvarliga brister, samman- hängande med den för närvarande i många avseenden mindre tillfredsstäl- lande folkbokföringen. Det tidigare skildrade efterspaningsförfarandet, då skattskyldig ej kunnat anträffas i den ort, där utskylderna påförts honom, med dess omständliga och föga effektiva efterforskande hos de lokala pastors- ämbetena har visat sig vara alltför tidsödande och synes ej motsvara de krav å större snabbhet, som följa av befolkningens tilltagande rörlighet. Här- igenom förhindras ofta ett snabbt handräckningsförfarande, och möjlighe- terna att utfå restförda utskylder bliva mindre. Beträffande i utlandet vistan- de skattskyldiga saknas ofta effektiva indrivningsmedel, ehuru på senare är med vissa länder avtal hava träffats, som möjliggöra ett handräckningsför- farande för utskylders uttagande. De maktmedel, som kunna komma till an- vändning vid indrivningsförfarandet äro i vissa fall begränsade. Kännedo- men härom torde stundom inverka menligt på uppbördsresultatet. Detta torde framför allt gälla vissa kategorier av skattskyldiga, gentemot vilka ett införselförfarande icke är tillämpligt, framför allt egna företagare och an- ställda, som uppbära inkomster i annan form än fast avlöning. Bland dy- lika kategorier av skattskyldiga torde notoriska skatteskolkare i stort antal återfinnas. Emot det generellt användbara maktmedlet utmätning förstå dessa ofta att skydda sig.

Det torde icke kunna undvikas, att, huru uppbörden än ordnas, restantier likväl måste uppkomma och att, även med ett aldrig så effektivt indrivnings- förfarande, debiterade utskylder i viss utsträckning måste komma att bliva föremål för avkortning och avskrivning. Redan av tekniska orsaker, exem- pelvis felaktigheter vid debiteringen i en eller annan form, har man alltid att räkna med en viss avkortningsprocent. Vidare måste man räkna med ojämnheter i det för debiteringen grundläggande taxeringsförfarandet. Dettas syfte är ju, att den påförda skatten skall såvitt möjligt anpassas efter den

skattskyldiges betalningsförmåga. Det torde icke kunna frånkommas, att huru omsorgsfullt taxeringsreglerna än avvägas och tillämpas, en viss fel- ,marginal härvidlag alltid måste förefinnas och fall förkomma, där det är tvivelaktigt, huruvida de påförda utskylderna motsvara den verkliga skat- teförmågan. Emellertid kan ifrågasättas, huruvida icke avkortning i be- tydlig omfattning förekommit, där sådan rätteligen icke bort ske. En när- mare prövning av frågan huruvida avkortning i det enskilda fallet är ma- teriellt behörig eller icke torde försvåras av de nuvarande hindersbevisens schablonmässiga avfattning, som föranleder, att såväl utmätningsmannens granskning av dylika bevis som den avkortningsbeviljande myndighetens pröving får en mera formell karaktär än som är önskvärt.

Vad speciellt beträffar magistratsstäderna torde nu gällande regler om kontrollen över kronouppbörden och dess redovisning lämna åtskilligt övrigt att önska. Sålunda må framhållas, att förfaringssättet med upprättande av en kontrollängd med hänsyn till att betalning verkställes exempelvis i postan- visning och i check, trots sin omständlighet icke anses erbjuda en tillräck- ligt effektiv kontroll. Kontrollantens längd upprättas enligt de skattskyl- digas vid uppbördsstämman företedda debetsedlar. Att granska de in- betalda skatteposterna emot den i uppbördsboken verkställda debiteringen torde däremot icke ingå i kontrollantens åligganden. Någon kontroll där- över att de utfärdade debetsedlarna upptaga det belopp, som påförts den skattskyldige i uppbördsboken, torde därför ej utövas. Med nuvarande för ;städernas kronouppbörd gällande ordning har länsstyrelsen, utom vid in- venteringar, möjlighet till kontroll endast över dagssummorna av de vid uppbördsstämmor influtna medlen genom kontrollantens uppgifter. Läns- styrelsens möjligheter att kontrollera redovisningen av indrivna medel äro mycket begränsade. Detta framträder ej minst vid granskningen av avkort- nings- och avskrivningslängderna. En fortlöpande kontroll däröver, att ej ett och samma belopp flera gånger anmäles till avkortning eller avskriv- ning och redogöraren därigenom obehörigen erhåller ett tillgodohavande, torde vara praktiskt taget omöjlig, alldenstund länsstyrelsen ej erhåller något exemplar av restlängden för anteckningars verkställande. En oformlighet i nu gällande ordning är även det förhållandet, att i ett stort antal magi- stratsstäder befattningarna såsom kronouppbördskassör och stadsfogde in— tnehavas av en och samma person. Här må slutligen erinras om att den granskning av bevis om hinder för utskylders uttagande, som jämlikt upp- bördsreglementet för närvarande åligger magistratsperson, måste anses föga effektiv med hänsyn till att vederbörande magistratsperson, som en- dast i undantagsfall torde hava någon befattning med indrivningen, i all— Wmänhet icke kan hava någon kännedom om de särskilda skattskyldigas eko— ,nomiska förhållanden.

KAP. 3.

Uppbördsfrågans tidigare behandling.

Frägans behandling i riksdagen.

Den senaste mera väsentliga reformen av uppbördsväsendet genomfördes år 1917. Då avskaffades nämligen kronofogdeinstitutionen och kronoupp- bördsstämmorna på landsbygden ersattes med en för de skattskyldiga be- kvämare betalningsform, nämligen inbetalning genom postverket, vilken kunde ske när som helst under en relativt lång uppbördstermin. Fördelen härav visade sig emellertid icke uppväga de svårigheter i avseende på skatte- betalningen, som blevo en följd av de under kristiden oerhört ökade ut- taxeringarna. De skatter till stat och kommun, som grundade sig på taxe- ring, uppgingo före världskriget (år 1913) till omkring 150 miljoner kronor. År 1920 hade de stigit till över 800 miljoner kronor, krigskonjunkturskat- ten oberäknad. Då penningvärdet stegrades, skattebetalarnas antal genom krisen decimerades och likviderna på grund härav ytterligare försvårades, sattes hela uppbördssystemet på ett allvarligt prov, varvid avigsidorna starkt trädde i dagen. 1921 års riksdag begärde hos Kungl. Maj:t utredning rö- rande vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för åvägabringande av en rationell skatteuppbörd. Denna riksdagens framställning föranleddes dels av två i riksdagens båda kamrar väckta motioner, i vilka såsom en framkomlig väg till uppbördsproblemets lösning angivits åstadkommandet av en allmän och obligatorisk förskottsavsättning till skatteändamål, dels ock av en inom andra kammaren väckt motion, vari påyrkades utredning för utrönande, huruvida och i vad mån något kunde åtgöras för ut— tagande av påförda utskylder av försumliga och tredskande skattskyldiga. I riksdagens skrivelse förordades vissa åtgärder i syfte att underlätta skatte- betalningen, såsom ändamålsenligt ordnade uppbördsterminer. Huvudvikten ansågs böra läggas på indrivningsförfarandets effektivitet gentemot skatte- skolkare samt på att uppmuntra skattebetalarna själva till enkla och prak- tiska åtgärder i syfte att underlätta skattebetalningen. I motioner vid de närmast följande årens riksdagar, vilka emellertid avslogos med hänsyn till den redan år 1921 avlåtna riksdagsskrivelsen, hemställdes, bland annat, att riksdagen ville anhålla om utredning, huruvida en förenkling av skatte- uppbördsväsendet kunde åstadkommas genom att uppbörden av krono- och kommunalskatt anförtroddes åt samma myndigheter, huruvida och på vilket sätt åtgärder kunde vidtagas för att åstadkomma, att stat och kom—

mun bereddes större säkerhet för skatternas erläggande särskilt med hänsyn till de förhållanden, som inträdde vid ekonomiska kristider, och huruvida .en omläggning av debiteringsväsendet kunde ske i så måtto, att samtliga direkta skatter påfördes den skattskyldige i en och samma debetsedel.

I samband med framläggandet av förslag till bestämmelser om krono— uppbördens uppdelning på terminer yttrade dåvarande chefen för finans- departementet i proposition vid 1931 års riksdag bland annat, att möjlig- ,heten av skatteuppbördens anordnande medelst förskottsbetalningar utan obligatorisk medverkan av löngivare torde böra närmare undersökas, vilket yttrande icke föranledde någon erinran vare sig från bevillningsutskottets eller riksdagens sida. I vid 1932 års riksdag inom båda kamrarna väckta likalydande motioner hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring i uppbördsreglementet, att uppbörd av kronoskatt måtte i stad, där sådant ansåges lämpligt, kunna överlåtas å bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. Enligt motionärerna skulle betydande fördelar kunna vinnas genom en dylik anordning. 1 an- . ledning av berörda motioner anhöll riksdagen, sedan vederbörande utskott inhämtat yttrande över motionerna från statskontoret och riksräkenskaps- verket, i skrivelse till Konungen, att frågan måtte komma under prövning vid den i utsikt ställda reformeringen av uppbördsväsendet. I en vid 1933 års riksdag inom andra kammaren väckt motion hemställdes, att riksdagen ,mätte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att den tidigare begärda utred- ningen rörande åvägabringandet av en rationell skatteuppbörd måtte med beaktande av de i motionen framhållna synpunkterna utvidgas att avse möj- ligheten överhuvud taget att förlägga skatteuppbörden så nära källan av skatteinkomsten som möjligt samt att de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, så snart som möjligt måtte föreläggas riksdagen. I motionen framhölls, att en annan skatteuppbörd än den alltjämt i vårt land gällande otvivelaktigt skulle hava, i all synnerhet under dåvarande ekonomiska be- tryck, räddat betydande skattebelopp både för stat och kommuner. I avgi- vet yttrande över den ifrågavarande motionen hänvisade riksräkenskapsver- ket, som i likhet med vad i motionen framhållits fann det vara en angelä- genhet av vikt att en effektiv uppbördsreform komme till stånd, till sitt över 1924 års uppbördssakkunnigas betänkande avgivna yttrande. Utskottet — som förklarade sig beakta de olägenheter, vilka vore förknippade med upp- bördsväsendets nuvarande organisationsform, och utgå från att frågan om skatteuppbördens mera rationella ordnande till det allmännas gagn och enskildas bekvämlighet gjordes till föremål för de ytterligare övervägan- den och utredningar, som tidigare angivits såsom en nödvändig förutsätt- ning för framläggandet av mera genomgripande reformplaner fann ej omständigheter föreligga, som motiverade vidtagandet av omedelbara ät- .gärder för att tillmötesgå motionärens krav utan ansåg det lämpligare, att resultaten av de i utsikt ställda utredningarna avbidades. På grund härav ,hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd, *vilket även blev kammarens beslut. Slutligen har behovet av en effektivare

restindrivning m. fl. i samband därmed stående frågor bragts på tal vid 1938 års riksdag genom en i första kammaren framställd interpellation.

Tidigare, ej genomförda förslag till uppbördens ordnande.

1924 års uppbördssakkunnigas förslag och yttranden i anledning av detsamma.

År 1924 tillsattes sakkunniga, benämnda 1924 års uppbördssakkunniga, med uppgift att uppdraga riktlinjer för en allmän revision av uppbörds- och indrivningsväsendet. I direktiven för de sakkunnigas arbete framhölls, att de sakkunniga borde angripa uppbördsproblemet i hela dess vidd och därvid pröva olika framkomliga vägar. Samtidigt framhölls emellertid, att frågan om avdrag å lönen för anställda till täckande av skatter syntes så viktig och de fördelar, som därmed stode att vinna, så många och obestrid- liga, att ett allvarligt försök borde göras att komma till rätta med detta pro- blem. Särskilt syntes uppslaget om obligatoriska förskottsavsättningar för- tjäna beaktande, men, framhölls det vidare, även utan förskottsförfarande borde ett avdragssystem kunna anordnas, om ock fördelarna därmed icke bleve desamma, nämligen så, att avdragen verkställdes efter det skatternas belopp fastställts. I dylikt fall vore det emellertid synnerligen angeläget, att förfallotiden för skatten bestämdes så tidigt som möjligt. Det borde sålunda övervägas, huruvida icke med ledning av taxeringsnämnds beslut och således utan avvaktande av prövningsnämnds utslag —— avdragsför- farandet skulle kunna börja, i allt fall såvitt avsåge kronoskatten, under budgetårets första månad eller juli månad. För effektivare åtgärder gent- emot skatteskolkare borde former sökas för en efter praktiska grunder ordnad samverkan mellan mantalsskrivnings- samt uppbörds- och exeku- tionsmyndigheter. De sakkunniga avgåvo 1929 betänkande med förslag till rationell skatteuppbörd. De framlagda riktlinjerna voro i huvudsak av följande innebörd.

Den ordinarie uppbörden. Statliga och kommunala utskylder skulle de— biteras å gemensam debetsedel och uppbäras i ett sammanhang. Betal- ningen skulle i hela riket ske över postgiro. För skattskyldiga, anställda i all- män eller enskild tjänst, skulle det i regel åligga vederbörande redogörare eller arbetsgivare att ombesörja skattemedels innehållande ur den anställdes avlöning samt att å föreskrivna tider insända sålunda innehållna medel till uppbördsmyndigheten. Övriga skattskyldiga skulle själva insända sina ut- skylder till uppbördsmyndigheten. Uppbördsmyndighet, vilken jämväl skulle hava att ombesörja debiteringen, skulle vara, i Stockholm överståtf hållarämbetet för uppbördsårenden, i Göteborg och Malmö magistraten ge- nom en underlydande uppbördsavdelning samt i övrigt länsstyrelsen genom en inom landskontoret inrättad särskild uppbördsavdelning, bestående av ett

skattekontor och ett mantalskontor. Utskylderna skulle erläggas dels i för- skott under tiden 25 februari—24 november, för anställda månadsvis och för företagare kvartalsvis, och dels, sedan debitering ägt rum på grundval av prövningsnämndernas beslut, i efterskott under tiden 25 januari—24 febru- ari med vad som utöver förskottsbeloppen erfordrades för utskyldernas fulla gäldande. Förskottsavsättningarna skulle i regel uppgå, för anställda för varje månad till en tiondel av nästföregående års sammanlagda ut- skyldsbelopp och för egna företagare för varje kvartal till tre tiondelar av utskylderna för nästföregående år, dock att förskottsavsättningarna alltid skulle avjämnas till helt krontal. För skattskyldig, som för nästföregående är icke haft att erlägga utskylder, skulle förskottsavsättningar i förekom- mande fall beräknas på grundval av en preliminär uppskattning av blivan- de utskylders belopp. Budgetåret för kommuner, församlingar, skoldistrikt, fattigvårdssamhällen, municipalsamhällen och tingslag —— däremot ej för landstingsområden och vägdistrikt — skulle omläggas till att avse tiden 1 juli—30 juni. Förslagets innebörd i avseende på folkbokföringens ordnande skildras i annat sammanhang. Här må dock erinras om att civil folkbokfö- ring skulle äga rum hos uppbördsmyndigheten under samverkan med pas- torsämbetena, ävensom därom att löngivare enligt förslaget skulle vara skyl- dig att lämna uppbördsmyndigheten uppgift om anställd personal dels en gång årligen rörande samtliga hos honom anställda personer och dels där- emellan rörande inträffade förändringar i anställningsförhållandena.

För den händelse man ej skulle vilja anlita löngivarnas obligatoriska med-

, verkan vid skattebetalningen, skisserade de sakkunniga ett alternativt för-

slag med förskottsavsättningar utan medverkan av löngivare. Löntagarna skulle då få betala sin skatt själva liksom de egna företagarna, men antalet uppbördsterminer finge inskränkas till 4, högst 5 per år, med hänsyn bland annat till portokostnaderna för de många likviderna. Merkostnaden för det senare alternativet beräknades till 1 miljon kronor vid fyra uppbördstermi- ner och 11/2 miljon kronor vid fem terminer. Det vore även härvid nödvän- digt att ändra det kommunala budgetåret.

Frånginge man helt tanken på förskottsavsättningar, kunde dock enligt de sakkunniga vissa förbättringar genomföras i uppbördsväsendet, vilka då borde gå ut på bekväma betalningsformer, förkortning av tiden mellan in— komstförvärv och uppbörd samt skärpta indrivningsåtgärder. Även härvid krävdes dock omläggning av det kommunala budgetåret, om man skulle vinna någon bättring i fråga om de egentliga kommunalskatterna. Den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och övriga kvotskatter kunde möjligen debiteras på grundval av taxeringsnämndernas beslut. I övrigt för- ordades ökat antal uppbördsterminer å landsbygden, uppbörd över post- giro, ökat antal uppbördsstämmor i städerna samt gemensam uppbörd för krono- och kommunalutskylder genom statliga organ. Andra åtgärder borde vara förbättrad folkbokföring och därmed sammanhörande under- * rättelseväsen, upprättande av länsregister över den mantalsskrivna befolk-

ningen, införande av skattemärken och understödjande av intressekontor.

Över de sakkunnigas betänkande avgåvos efter remiss utlåtanden av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I de avgivna yttrandena vitsordades allmänt behovet av en reform av uppbördsväsendet. Mot vissa av huvudtankarna i det framlagda förslaget till en sådan reform, såsom mot tanken att tvångsvis låta göra förskottsavsättningar av anställdas avlöning under löngivarnas medverkan och ansvar, riktades däremot en så gott som enhällig kritik, medan i fråga om lämpligheten av andra av de föreslagna huvudlinjerna, såsom sammanslagningen av krono- och kommunaluppbör- den samt omläggningen av det kommunala budgetåret, delade meningar kommo till synes.

Allmänt framhölls, att de sakkunniga sett alltför förhoppningsfullt på möjligheterna att med det föreslagna systemet nedbringa skatterestantierna. Många av de hörda myndigheterna betvivlade möjligheten av att praktiskt genomföra det föreslagna uppbördssystemet. Önskvärdheten av skattebe- talningens fördelning på flera inbetalningstillfällen underströks däremot genomgående.

Om de föreslagna betalningarna av ännu icke slutligt debiterad skatt yttrade kammarrätten:

Förslaget nödvändiggjorde, att avsättningarnas storlek regelmässigt bestämdes ef- ter schablonmässiga grunder, i allmänhet efter senaste kända utskyldsbelopp. Detta summariska förfaringssätt kunde väl passa vid ett skattesystem, som, på sätt fallet vore i Österrike, medgåve att förskottsavsättningarna bleve definitiva, men stämde dåligt tillsammans med det svenska skattesystemet, som avsåge att utröna den verk- liga inkomsten och skattekraften genom de mest detaljrika bestämmelser. Det måste befaras, att förskottsavsättningarnas fastställande på angivet sätt skulle kunna i en- skilda fall välla allvarliga olägenheter eller åtminstone verka orättvist med av- seende å skattskyldiga, vilkas inkomster av någon orsak befunne sig i nedgående. En sådan skattskyldig hade visserligen möjlighet att erhålla jämkning i förskotts- avsättningarnas belopp, men resultatet av en framställning om jämkning måste alltid vara beroende av utredningens beskaffenhet och vore därför ovisst.

Riksräkenskapsverket —— som i sitt yttrande framlade ett eget förslag till uppbördsfrågans lösning som återgives å sid. 151 0. f. _ framhöll, att svårig- heten med förskottslikvider berodde på vanskligheten att rätt avväga för- skottsavsättningarna. Därvid inverkade ändringar i skatteprocent, utdebite- ringskvot och familjeförhållanden, men de största svårigheterna hänförde sig till de varje år nytillkommande skattskyldiga. Den föreslagna förhands- uppskattningen bleve här osäker och måste föranleda ett stort antal ansök- ningar om jämkning. Landsorganisationcn ifrågasatte, huruvida ett system med förskottsinbetalningar kunde vara av något väsentligt värde för under- lättande av skattebetalningen. I och för sig torde det vara önskvärt, att inbe- talningen av påförda utskylder finge göras så nära som möjligt efter den tid, för vilken skatten erlades, men för det stora antalet löntagare vore nog en sådan anordning av mindre intresse. Liknande synpunkter anlades av föreningen Sveriges landsfiskaler. Svenska arbetsgivareföreningen fram- höll, att de sakkunniga vid beräknandet av den förskottslikvid, som arbets- givarna skulle utbetala, syntes hava utgått från den uppfattningen, att ar-

betarnas månadsförtjänst i regel vore tämligen konstant, såsom fallet vore med tjänstemäns avlöning. Man hade väntat sig några föreskrifter om huru det skulle förfaras, ifall arbetarnas arbetsförtjänst upphörde under någon tid, utan att de därför avskedades, t. ex. därigenom att arbetsnedläggelse skedde. Även för säsongindustrien skulle ett system med lika månatliga avdrag för skatten, oberoende av den under månaden utgående arbetsför- tjänsten, kunna leda till svårigheter. Svenska lantarbetsgivarnas central- förening påpekade, att förskottslikviderna för jordbrukets vidkommande * skulle medföra särskilda svårigheter med hänsyn till att naturaförmåner så- som bostad, bränsle, potatisland, mjölk, spannmål m. m. utgjorde en vik- tig del av lönevillkoren. Dessa naturaförmåner växlade i värde, icke blott på skilda orter utan även från det ena året till det andra. Här spelade bland annat prisföränderligheten på marknaden en avgörande roll. Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund och svenska bank- föreningen betonade, att det föreslagna sättet för bestämmande av förskotts- avsättningarnas storlek särskilt vid starkt växlande konjunkturer kunde medföra betänkliga konsekvenser för den enskilde näringsidkaren.

Länsstyrelserna framhöllo tämligen allmänt, att beräknandet av förskotts- avsättningar på sätt de sakkunniga föreslagit ofta skulle komma att med- föra svårigheter samt leda till många klagomål och ett mycket betungande arbete för skattekontoren. Länsstyrelsen i Skaraborgs län liksom svenska Iandstingsförbundet ansåg det omöjligt att på ett rättvist sätt bestämma för— skottsbetalningarnas storlek. I fråga om under året nytillträdande skatt- skyldiga skulle förskottsavsättningarna enligt flera länsstyrelsers mening komm-a att verka obilligt såväl i fråga om anställda som i fråga om egna företagare. Under första anställningsår-et vore avlöningen, även om den skul- le överstiga det skattefria existensminimum, likväl oftast så obetydlig, me— dan i säkerligen icke så få fall vederbörande hade att dragas med dryga för- säkringspremier samt skuldräntor och andra utgifter i samband med sin ut- bildning, att det finge anses önskvärt, att han icke pressades alltför hårt i ekonomiskt avseende. Motsvarande gällde i fråga om egna företagare, vil- kas ekonomiska resurser givetvis vore hårt anlitade vid tiden för verksam- hetens början. Järnvägsstyrelsen fann det utan vidare uppenbart, att ett system med förskottsbetalningar, hur det än ordnades, innebure större om- gång och ökat uppbördsarbete jämfört med rådande ordning.

Förslaget om obligatorisk medverkan från arbetsgivarnas sida vid skattens uttagande mötte ett så gott som enhälligt motstånd. Man förmenade, att det— ; ta skulle innebära ett slags införselförfarande eller i varje fall ett tvångsför- farande, som det ej vore berättigat att tillämpa mot den enskilde utan att , denne på något vis brustit i fullgörandet av sina skyldigheter mot det all- männa. Ett sådant ekonomiskt målsmanskap skulle framstå såsom orätt- Ä vist, enär det drabbade endast anställda personer, medan övriga skulle få förtroendet att på eget ansvar fullgöra sina ifrågavarande skyldigheter. Dy- ' lika synpunkter anlades av bland andra såväl svenska arbetsgivareförening— en som landsorganisationen.

Förslaget att kronoutskylderna och de kommunala utskylderna skulle sam- manföras till gemensam debitering och uppbörd tillstyrktes av övervägande antalet hörda myndigheter och organisationer. Av de centrala ämbetsver- ken framförde likväl statskontoret den åsikten, att kommunernas medverkan i fråga om uppbördsväsendet hade sådan betydelse, att man icke utan tving- ande skäl borde avstå från kommunernas erfarenhet på området. Länssty- relserna, som berett landstingens förvaltningsutskott och vissa kommuner till- fälle att yttre sig över de sakkunnigas förslag i vissa delar, gåvo uttryck åt skilda uppfattningar. Ehuru flertalet av desamma utan vidare tillstyrkte den föreslagna reformen i denna del, framförde vissa länsstyrelser betänklighe- ter, grundade bland annat därpå, att ett sammanförande av uppbörden av krono- och kommunalutskylderna förmenades komma att förutsätta en om- läggning av det kommunala budgetåret, som enligt dessa länsstyrelsers åsikt skulle vara förenad med betydande olägenheter. Länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kop— parbergs och Jämtlands län tillstyrkte förslaget under alla förhållanden lik- som överståthållarämbetet, som dock ansåg ett sammanförande av krono- och kommunalutskylderna vara oundvikligen förenat med en omläggning av det kommunala budgetåret, vilket emellertid för Stockholms del skulle stöta på betydande svårigheter, enär med dåvarande organisation av ämbe- tets uppbördsavdelning och med avdelningen åvilande arbetsuppgifter icke ens approximativa uppgifter om det kommunala skatteunderlaget kunde lämnas förrän i juli månad. Vissa av de uppräknade länsstyrelserna hade mera utförligt motiverat sitt tillstyrkande av den ifrågasatta sammanslag- ningen. Sålunda framhöll länsstyrelsen i Värmlands län:

Redan för närvarande ålåge en mycket väsentlig del av kommunaluppbörden. nämligen restantieindrivningen, länsstyrelsen underlydande redogörare. Att den kommunala självbestämmanderätten skulle trädas för nära, därest statsverket om- händertoge debiteringen och uppbörden av kommunalutskylderna, ansåge länssty- relsen icke vara fallet. Debitering och uppbörd av landstingsmedel och, i flertalet fall, vägskatt vore ju överlåten åt den statliga myndigheten. I vissa fall förekomme, att häradsskrivaren efter frivilligt åtagande verkställde debitering av kommunal uttaxering. En sammanslagning av krono- och kommunaluppbörd skulle medföra en obestridlig fördel däri, att debiteringsarbetet kunde förenklas. Kommunerna skulle långt tidigare och under betryggande former få in sin uppbörd. Största fördelen för det allmänna skulle emellertid ligga däri, att de kommunala restantiernas redovisning komme under ett enhetligt system och under effektiv kontroll.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhöll, att genom ett sammanförande på en debetsedel av krono- och kommunalutskylder och den gemensamma skatteinbetalningens uppdelning på flera terminer ett av flertalet skattskyl- diga länge närt önskemål skulle uppfyllas.

Vissa länsstyrelser anslöto sig visserligen till tanken på gemensam debite- ring och uppbörd av de olika slagen av utskylder men ville samtidigt beton—a de olägenheter, som vore förenade med en därav möjligen nödvändiggjord omläggning av kommunernas budgetår. Så var fallet med länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Västmanlands och Gävle-

borgs län. Av dessa framhöllo länsstyrelserna i Östergötlands och Krono- bergs län, att värdet av en dylik sammanslagning dock vore omstritt, särskilt med hänsyn till förhållandena i medelstora och större städer, varjämte läns— * styrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län förmenade, att övergången till en för båda slagen av utskylder gemensam debitering och uppbörd lämpli- gen borde göras frivillig för kommunerna och därigenom komma att genom- föras så småningom. ! Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Älvsborgs län avstyrkte där— emot ett samm-anförande av debitering och uppbörd av de olika utskyldssla- gen och länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län ställde sig tvek- samma inför en sådan anordning. Länsstyrelsen i Stockholms län framhöll, att förslaget härom innebure många tilltalande moment, men framhöll tillika dels att allvarligt motstånd torde möta, därest en omläggning av kommuner- nas budgetår skulle utgöra en förutsättning därför och dels att kommunerna ofta kunde handhava sin uppbörd och sitt indrivningsväsende på ett sätt, som vore mera smidigt och mindre byråkratiskt än det statliga uppbördsvä- sendet. Länsstyrelsen i Uppsala län framkastade den tanken, att landstings- skatten skulle utbrytas från kronouppbörden och göras till föremål för sär- skild uppbörd och debitering, eventuellt genom landstingens egen försorg. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framlade ett eget förslag till förbättrat upp— bördssystem, vilket dock endast avsåg kronouppbörden. Fördelarna av ett överflytt-ande av kommunalutskyldernas debitering och uppbörd till de stat- , liga organen förmenade sagda länsstyrelse vara tvivelaktiga. För städernas vidkommande kunde detta icke anses påkallat vare sig ide skattskyldigas intresse eller med hänsyn till det ekonomiska resultatet för kommunen. För landskommunernas innevånare tillkomme en direkt olägenhet, nämligen i händelse av feldebitering, då vederbörande skattskyldige finge underkasta sig skriftväxling med uppbördsmyndigheten, avvakta dess beslut och sedan kanske hava besvär för restitutions erhållande, under det att han nu kun- de personligen vända sig till debiteringsförrättaren och omedelbart få saken ordnad. Länsstyrelsen erinrade vidare om olägenheterna av en omläggning av det kommunala budgetåret, särskilt för städernas del, med hänsyn till de allmänna arbetena men även för jordbrukskommunernas vidkommande, un- der framhållande, att en sammanslagning av uppbörden av de olika slagen av utskylder syntes förutsätta en dylik omläggning. Länsstyrelsen i Söder- manlands län framhöll, att genom en sammanslagning av krono- och kom- munalutskyldernas debitering och uppbörd oegentligheter inom kommunal- ! förvaltningen skulle kunna förhindras och restindrivningen kontrolleras, men ställde sig tveksam till förslaget att överflytta debitering och uppbörd av kommunalmedel till statliga myndigheter på grund av faran för att, sär- skilt i mindre kommuner, avsevärda skiljaktigheter kunde uppstå mellan i staterna beräknade och verkligen debiterade inkomstbelopp. Svenska stads- . förbundet anförde i sitt yttrande:

För en gemensam uppbörd av de olika utskylderna talade uppenbarligen flera skäl. Som bekant ansägos magistratsstäderna sedan gammalt skyldiga att bekosta

och besörja uppbörden av kronoutskylderna. Uppbörd av kronoutskylder och stadsutskylder verkställdes i nämnda städer av olika organ. Särskilda debiterings— längder måste nu föras och särskilda restlängder uppgöras. En större enhetlighet och rationellare användning av hela uppbörds- och indrivningsarbetet torde vara att vänta, om uppbörden finge omhänderhavas av ett organ. De sakkunniga av- visadc utan vidare tanken att låta kommunerna ombesörja uppbörden av krono- utskylderna. Sannolikt hade de funnit en sådan anordning föga lämplig i det system, som de framlagt för landet i sin helhet. För magistratsstädernas del syntes emeller— tid en närmare undersökning hava varit på sin plats av ett alternativ med ett sta- dens uppbördsverk för alla utskylder. Likaväl som staten skulle tjänstgöra som kommunalt uppbördsverk mot ersättning av städerna, kunde väl städerna tänkas hålla ett gemensamt uppbördsverk för egna och statens utskylder. En likformig lösning för hela landet torde så mycket mindre vara nödvändig, som de flesta av städerna redan nu i uppbördsavseende intoge en särställning i förhållande till lands- kommunerna vad kronouppbörden beträffade. I saknad av en närmare utredning läte det sig emellertid icke göra att taga ståndpunkt till ett dylikt projekt. Från städernas synpunkt syntes det i vart fall mycket litet tilltalande att överlåta upp- börden av kommunalutskylder på statens organ, som i mycket måste komma att sakna en för ifrågavarande arbetsuppgifter värdefull person- och lokalkännedom.

Svenska landskommunernas förbund framhöll, att det icke vore säkert, att ett sammanförande av den statliga och den kommunala skatteuppbörden odelat skulle vara till fördel för ett rationellt uppbördssystem. Det hade onekligen viss betydelse, att kommunernas förtroendemän genom att de för- rättade uppbörden mera personligt kunde följa uppbördsresultatet och ingri— pa mot de egentliga skatteskolkarna. Inom stora delar av riket hade den kontroll, som kommunmedlemmarna utövade på varandra, åstadkommit otroligt goda resultat i uppbördsavseende.

Sveriges häradsskrivarförening framhöll, att en fortsatt undersökning borde inrikta sig på att med bibehållande i huvudsak av den nuvarande organisatio- nen åstadkomma en uppdelning av uppbörden på lämpligt antal terminer. antingen densamma skulle avse endast kronoskatten eller samtliga skatter sammanslagna. Sveriges stadskamerala förening, som underströk olägenhe- terna av en omläggning av kommunernas budgetår, framhöll, att de sakkun- nigas förslag skulle kunna genomföras utan en sådan omläggning under förut— sättning att tidpunkten för budgetbehandlingen flyttades från december till november eller att tiden för den slutliga uppbördsterminen framflyttades en månad.

Den föreslagna omläggningen av budgetåret för primärkommuner och kommunala menigheter samt för tingslag tillstyrktes i allmänhet av de cen- trala ämbetsverk, som upptogo frågan till behandling, såsom kammarkolle- giet, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket och kommerskollegiet. Statskontoret ansåg det emellertid vara otvivelaktigt, att en omläggning av det kommunala räkenskapsåret måste bereda kommunerna väsentliga olägen- heter. Såsom av det föregående framgått hade flera länsstyrelser vid be- handlandet av frågan om sammanslagning av debitering och uppbörd av kro- noutskylder och kommunalutskylder framhållit, att en sådan sammanslag- ning, ehuru i och för sig önskvärd, syntes förutsätta viss omläggning av det kommunala budgetåret, vilken omläggning skulle innebära olägenheter, som

icke finge förbises. Vissa länsstyrelser nöjde sig med att framhålla, att en omläggning av budgetåret skulle medföra olägenheter för kommunerna, andra åter ingingo på en värdesättning av dess-a svårigheter och funno sig därefter *böra avstyrka eller tillstyrka en omläggning, medan slutligen vissa länssty- relser lämnade förslaget i denna del utan anmärkning eller utan vidare till- styrkte en sådan omläggning.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Älvs- borgs, Västmanlands och Gävleborgs län framhöllo sålunda, att den ifråga- satta omläggningen skulle för kommunerna medföra svårigheter, som icke finge förbises. I sådant avseende fäste länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län uppmärksamheten särskilt på de svårigheter, som för jord- brukskommunerna skulle föranledas därav, att räkenskapsarbetet komme att förläggas till den för jordbruket brådaste tiden, medan länsstyrelsen i Älvsborgs län särskilt framhöll de svårigheter, som för städernas del skulle bliva en följd av att kostnaderna för de allmänna arbeten, som väsentligen utföras under den varmare årstiden, komme att uppdelas på två räken- skapsår.

Länsstyrelserna i Kalmar och Västerbottens län funno övervägande skäl tala för att en omläggning av det kommunala budgetåret icke borde ske. Det borde undersökas, huruvida gemensam debitering och uppbörd likväl kunde ske, i vilket avseende sistnämnda länsstyrelse föreslog, att de kommunala statbesluten skulle fattas så tidigt, att gemensam uppbörd av krono— och kommunalutskylder kunde påbörjas i november. Trots de påvisbara svårig- heter, som härav skulle uppstå, särskilt i jordbrukskommunerna, ansågo länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län, att det kommunala budgetåret borde för möjliggörande av en inknappning av tiden mellan inkomstförvärv och skatteuppbörd omläggas till överensstämmelse med det statliga. Sist— nämnda länsstyrelse framhöll såsom sin åsikt, att när en dylik omläggning hunnit verka några är, arbetet i kommunerna skulle kunna ordnas så prak- tiskt, att svårigheterna icke bleve oöverstigliga.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värm— lands och Örebro län tillstyrkte eller förklarade sig intet hava att erinra emot de sakkunnigas förslag i denna del. Länsstyrelsen i Värmlands län erinrade om att härmed vissa fördelar skulle vinnas.

Från de kommunala sammanslutningarnas sida liksom från vissa förening- ar av kommunala befattningshavare framfördes invändningar mot förslaget om en omläggning av det kommunala budgetåret. Rörande de skäl, som härvid förebragtes, hänvisas till framställningen å sid. 171 0. f.

, De sakkunnigas förslag om uppbördens förrättande över postgiro föran- iledde i allmänhet icke någon erinran från de hörda myndigheternas och sammanslutningarnas sida. Uppbördens förrättande genom postverkets för- Äsorg tillstyrktes allmänt, men man ingick ej på frågan, vilken postal betal- ningsform, som närmast borde komma till användning. Dock framhöll läns— =styrelsen i Göteborgs och Bohus län, att de sakkunniga ej förebragt något ibärande skäl för användandet av postgirot såsom mellanhand. Generalpost—

styrelsen framhöll emellertid, att de sakkunnigas förslag på denna punkt inne- har, att arbetet med inbetalningskortens fördelning och förtecknande jämte översändande till vederbörande uppbördsmyndigheter, vilket vore samma arbete som med gällande regler i fråga om kronouppbörden verkställdes av de särskilda skatteavdelningarna vid postkontoren i residensstäderna, skulle komma att centraliseras till postgirokontoret. Detta arbete vore emellertid av den beskaffenheten, att det icke kunde vinna i effektivitet genom en cen- tralisering. Sorteringsarbetet bleve i så fall mera komplicerat, rättelser och dylikt finge ordnas genom korrespondens mellan postgirokontoret och upp- bördsmyndigheterna ute i landet och det enligt styrelsens erfarenhet från kronoskatteuppbörden värdefulla personliga samarbetet mellan postkontoren i residensstäderna och uppbördsmyndigheterna ginge förlorat. Lokalhyror och arbetslöner vore väsentligt högre i Stockholm än å flertalet andra orter i riket. Slutligen skulle en redovisning över postgirokontoret medföra, att influtna medel mindre snabbt komme uppbördsmyndigheten tillhanda. Ur postverkets synpunkt förelåge intet hinder för ordnande av skatteuppbör— den i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, dock med den avvikelse, att uppbörden verkställdes utan förmedling av postgirorö— relsen.

Restindrivningen. Restlängder skulle utskrivas å skattekontoren efter ut- gången av vart och ett av de tre förskottskvartalen ävensom efter den slutliga uppbördsterminens utgång och därefter för indrivning överlämnas till vederbörande utmätningsman. Specificering å utskyldstitlar skulle före- komma endast i den restlängd, som utskreves efter den slutliga uppbörds- terminen, och ej heller i denna restlängd genomföras i vidare mån än som motiverades därav, att någon utskyld åtnjöte särskild förmånsrätt, såsom pensionsförsäkringsavgift, fastighetsskatt och prästerskapets till statsver— ket indragna tionde. Utmätningsmannen skulle nämligen vid inleverering av indrivna utskylder icke behöva redovisa dessa fördelade på titlar i annan mån än som erfordrades för tillämpning av förmånsrättsbestämmelserna.

Någon anledning att föreslå ändrade huvudgrunder för restindrivningen funnes icke. Det borde såsom förut ankomma på vederbörande utmätnings- man på landet och i stad att efter emottagandet av restlängd ombesörja in- drivningen med biträde av underlydande exekutionspersonal. Däremot er- fordrades ändring av åtskilliga detaljföreskrifter. Till följd av kommunal- uppbördens sammanförande med kronouppbörden skulle föreskrifterna rö- rande indrivning av kommunalutskylder och därmed sammanhängande ut- skylder och avgifter i allt väsentligt bliva obehövliga och de för indrivning av kronoutskylder meddelade föreskrifterna omedelbart tillämpliga. Upp- bördsmyndigheten skulle själv bliva redogörare för restantierna och redovis- ningen av desamma ordnas såsom handräckningsförfarande åt nämnda myn- dighet. Utmätningsmannen skulle redovisa till uppbördsmyndigheten, icke allenast då den skattskyldige anträffats inom utmätningsmannens distrikt, utan även då detta icke varit fallet. Om den restförde begivit sig till annat

istrikt eller om anledning funnes till antagande, att han ägde utmätningsbara tillgångar inom annat distrikt än det, där utskylderna påförts honom, skulle uppbördsmyndigheten själv begära handräckning för utskyldernas uttagande genom hänvändelse till utmätningsmannen i den ort, där den skattskyldige uppehölle sig eller där man kunde antaga, att tillgångar funnes. Då upp- bördsmyndigheten sålunda påfordrade handräckning för uttagande av restan- tier, borde i regel handräckning i första hand begäras hos utmätningsmannen Ei den ort, där den skattskyldige enligt hos uppbördsmyndigheten förda an- teckningar för tillfället befunne sig eller, om han under den uppbördstermin, det restförda beloppet avsåge, innehaft anställning, hos utmätningsmannen i det distrikt, inom vilket han haft anställning. I enlighet med principerna för det föreslagna uppbördssystemet borde nämligen, då det gällde person med anställning, indrivningen av restantier i första hand riktas mot den arbets- givare, som genom sin försummelse att innehålla medel till skatten föranlett, att denna blivit restförd. Indrivningsätgärder mot en dylik arbetsgivare skulle dock som regel icke böra påkallas i andra fall än då han underlåtit efter- komma påminnelse från uppbördsmyndighet om att fullgöra inbetalningar å utskylder för sina anställda. Såsom ovan nämnts (jfr sid. 139), skulle en civil folkbokföring äga rum hos uppbördsmyndigheten och löngivare vara skyldig att lämna uppbördsmyndigheten vissa uppgifter om anställd personal. Avkortnings— och avskrivningslängderna skulle icke vidare behöva upprättas av indrivningsförrättarna utan kunna uppgöras omedelbart av uppbördsmyn- ådigheten. Beträffande kommunalutskylders avkortning och avskrivning finge samma bestämmelser anses böra gälla som i fråga om kronoutskylderna. Beträffande upprättandet av redovisningsräkningarna över kommunala medel kunde man lämpligen förfara på samma sätt som i fråga om redovisning av landstingsmedel. Vid ett genomförande av förslaget om löngivarnas medver- kan vid skatteuppbörd, skulle införselinstitutet förlora sin dominerande bety- delse som indrivningsmedel gentemot anställda. Om en person med anställ- ning komme på restlängd, skulle detta i vanliga fall bero på försummelse av hans arbetsgivare, och det indrivningsförfarande, som det i så fall skulle bliva fråga om, komme att innebära ett verkställande av uppbördsmyndighetens för arbetsgivaren lämnade föreskrift att inleverera innehållna medel. Men om löntagaren saknat anställning under den uppbördstermin utskylderna avsåge ;cller, om anställningen varit så tillfällig, att anmälningsskyldighet icke ålegat arbetsgivaren, kunde likväl ett införselförfarande bliva tillämpligt, då den restskyldige erhölle nytt mera stadigvarande arbete. För sådant fall skulle vanliga införselregler gälla, men innan beslut om införsel meddelades, borde *indrivningsförrättaren hava från skattekontoret inhämtat nödiga upplys- ningar om de skattebelopp, som den restförde hade att i vanlig ordning er- lägga under den tid ett införselförfarande skulle komma i fråga. De sakkun- jniga förordade utan närmare motivering men med erinran om att vid åt- :skilliga tillfällen önskemål i sådan riktning framförts, att de för kronout- iskylder gällande reglerna om indrivningsprovision skulle bliva tillämpliga be- träffande alla slag av utskylder. Därest anledningen till att utskylder kom— 10—388005. I.

mit på restlängd vore att söka i en försummelse av vederbörande löngivare eller redogörare. borde denne åläggas skyldighet att erlägga indrivningspro- visionen. I samband med frågan om utarbetandet av närmare detaljföre- skrifter för genomförande av den föreslagna omläggningen av uppbörden och restindrivningen borde- enligt de sakkunnigas mening särskild uppmärk- samhet ägnas åt frågan om fördelningen av indrivningsavgiften mellan ut- mätningsman och av honom anlitat biträde. Därest utmätningsmannen icke vidare komme att fungera som redogörare för indrivningen av restantier utan redovisningen härav ankomme på uppbördsmyndigheten, torde nämligen anledning finnas att giva annan regel för fördelningen av indrivningsavgiften än den dittillsvarande.

Beträffande restförda utskylders fördelning å titlar framhöllo de sakkun- niga, att det vid indrivning av under förskottstermin förfallet utskyldsbelopp icke kunde angivas, huru beloppet skulle fördelas på utskyldstitlar, utan att en sådan fördelning kunde verkställas först sedan debitering av utskylderna avslutats. Därest skatteuppbörden omlades på det föreslagna sättet, skulle det oftare än förut inträffa, att utskylder endast delvis gäldades, t. ex. på det sätt att utskylderna för någon förskottstermin icke erlades eller så, att för- skottsbetalning fullgjordes, men under slutlig uppbördstermin förfallet be- lopp restfördes. Föreskrifter om huru dylika avbetalningar skulle vid redo— visningen fördelas å titlar syntes erforderliga. Olikheten i förmånsrätt mel- lan krono- och kommunalutskylder syntes de sakkunniga icke längre behöva upprätthållas, sedan uppbördsförfarandet blivit gemensamt för samtliga ut— skylder, utan dessa borde äga lika rätt, i den mån de icke utginge av fastig- het. Om samtliga utskylder bleve föremål för gemensamt uppbörds- och in- drivningsförfarande torde vidare enligt de sakkunnigas mening samma pre— skriptionsbestämmelser böra gälla för alla slag av utskylder. Den för krono- utskylderna gällande preskriptionstiden vore väl kort, medan en tioårig preskriptionstid finge anses väl lång. Däremot syntes de sakkunniga skäl tala för att preskriptionstiden sattes till fem år såsom i fråga om eftertaxe- ring vore stadgat, och som i Finland vore fallet med avseende på såväl stats- som kommunalutskylder.

I yttrandena över uppbördssakkunnigas förslag framhölls såsom ovan nämnts genomgående, att de sakkunniga räknat alltför optimistiskt i fråga om möjligheterna att genom den föreslagna uppbördsreformen nedbringa res- tantierna. Allmänt påpekades, att en förbättring av restindrivningen vore önskvärd. Sålunda förordade flera länsstyrelser liksom flera handelskammare utan närmare motivering åtgärder till vinnande av större effektivitet i indriv- ningsförfarandet. Länsstyrelsen i Värmlands län framhöll, att mot restindriv- ningen med fog kunde göras den erinran, att densamma ägde rum alltför lång tid efter det inkomsten uppburits. Flera års utdebiteringar hopades ofta på en gång med påföljd, att stora avkortningar måste göras. Kommunerna finge, även om utskylderna i sinom tid kunde redovisas, alltför länge ligga ute med sina fordringar. Jämväl den betalningsskyldige kunde med skäl invända, att

restindrivningen, särskilt vid införselsystemet, verkade onödigt hårt. Arbets— givarna överhopadesi många fall av det för dem betungande införselförfa- randet. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida det icke vore lämpligt att låta restindrivningen och redovisningen av alla utskylder följa samma regler samt att söka för övervakandet av hela detta arbete vinna en enhetlig kontroll. Å andra sidan gjorde föreningen Sveriges stadsfogdar gällande, att de sakkun- niga alltför mycket underskattat indrivningsförfarandets effektivitet. Det exekutiva förfarande, som huvudsakligen tillämpades vid skatteindrivning, vore införsel. Denna exekutionsform vore mycket effektiv, smidig och prak- tisk och lämpade sig synnerligen väl att handhavas av myndighet, som fun- nes i omedelbar närhet av gäldenären, så att denne i förekommande fall lätt kunde göra framställning om jämkning e. (1. Föreningen ville emellertid utan vidare motivering framhålla önskvärdheten av ett ökat antal exeku- tionsbiträden för skatteindrivning på de många håll, där erfarenheten visat behov därav. Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar framhöllo be- tydelsen av en förbättrad folkbokföring och ett sammanförande av vissa folk— bokföringsuppgifter till de centrala uppbördsmyndigheterna för vinnande av en effektiv restindrivning. Sålunda tillstyrkte överståthållarämbetet in- rättande hos länsstyrelserna av adressregister och ansåg det mest effektiva sät- tet för att komma till rätta med de skattskyldiga, som icke självmant ville ordna sina förpliktelser gentemot det allmänna, vara, att varje arbetsgivare ålades att vid verkande påföljd periodvis till länsstyrelsen (i Stockholm man- talskontoret) göra anmälan om nyanställda arbetare. Kommerskollegium förordade, att vid det fortsatta utredningsarbete, som torde vara erforderligt, såsom syftemål närmast borde uppställas bland annat en förbättrad folkbok- föring samt åläggande för arbetsgivarna att periodvis verkställa anmälan till någon central myndighet rörande anställda arbetare och annan personal. Ett flertal handelskammare, som förordade en mera begränsad uppbördsreform, betonade att sådana anstalter borde vidtagas, som vore ägnade att giva ökad effekt åt indrivningsväsendet, och betonade härvid, att en starkare kontroll över folkbokföringen måste tillmätas en stor betydelse och således vore att förorda. Handelskammaren i Gävle framhöll, att ett första mål att härvid sträva efter syntes vara ernåendet av en lättare identifiering av de anställda. Handelskammaren tänkte närmast på skogsarbetare och andra tillfälligt an- ställda. Till stor utsträckning syntes uppstående skatterestantier just grunda sig på otillförlitliga uppgifter till underlättande av den skattskyldiges identi- fiering. Denna brist torde kunna hjälpas genom införandet av särskilda folk- bokföringskort. Vidare syntes restindrivningsförfarandet kunna påskyndas genom folkbokföringsåtgärder, som onödiggjorde det nuvarande systemet, en- - ligt vilket en debetsedel skickades från den ena ändan av landet till den andra för vederbörandes eftersökning. Handelskammaren i Skåne förklarade sig intet hava att erinra däremot, att arbetsgivarna ålades lagstadgad skyldighet att till central myndighet verkställa anmälan rörande antagande av arbetare eller annan personal i deras tjänst. Sveriges stadskamerala förening förmena- de, att helt säkert mycket skulle kunna vinnas genom en mera systematisk

efterforskning av anställda, som ändrat vistelseort eller växlat anställning, och erinrade om det härför i Stockholm använda tillvägagångssättet. Arbetsgivar- nas medverkan skulle därvid vara av stort värde, därest de vid vites påföljd ålades att till indrivningsmyndigheten anmäla antagande av arbetare eller an- nan personal. Föreningen åklagare i Sveriges köpingar ansåg det största hind- ret för ett effektivt indrivningsväsende vara indrivningsdistriktens storlek i :'rå- ga om folkmängd. Svenska stadsförbundet framhöll, att vad förbundet anfört därom, att det från städernas synpunkt syntes mycket litet tilltalande att över- låta uppbörden av kommunalutskylder på statens organ, som i mycket måste komma att sakna en för ifrågavarande arbetsuppgifter värdefull person- och lokalkännedom, i ännu högre grad gällde indrivningen av vad som icke in- flutit vid uppbördsstämmorna. Mot de sakkunnigas förslag, att en statens myndighet och icke stadens egna organ skulle bestämma, när försöken att få in utestående skatt skulle uppgivas, ville förbundet inlägga en bestämd gen- saga. Städerna kunde icke avsäga sig sin rätt att själva bestämma, när ett skattekrav skulle anses utsiktslöst. Svenska landskommunernas förbund anförde:

Stora brister vidlådde restindrivningen och denna borde underkastas en ingående reformering. Fråga vore om icke länsstyrelserna borde utgöra det egentliga organet för övervakning härutinnan och om de icke borde sköta redovisningen av restin- drivningen även av kommunalutskylderna. Under sådana förhållanden skulle in— drivningsmännen sortera direkt under länsstyrelsen eller den tjänsteman inom läns- styrelsen, som torde böra tillsättas för en sådan uppgift, och landsfiskalerna tagas i anspråk för indrivningen först sedan det visat sig, att utmätning måste tillgripas. Det kunde sägas, att restindrivningen försigginge i tvenne etapper, i första hand sökte indrivningsmannen att utfå kontanter och i förhoppning härom vidtoges icke utmätning omedelbart. Han nöjde sig med avbetalningar och löften om att till viss dag få pengar. Först då dessa löften icke infriades, tillgrepes utmätningsför- farandet. Utmätningarna hade emellertid förlorat i betydelse som instrument för skatteindrivning, sedan värdet av den från utmätning fredade tillgången höjts till nuvarande belopp. Däremot hade införsel i lön eller pension blivit ett verksamt instrument vid skatterestantiernas indrivning. Införsel i lön vore emellertid en mera lätthanterlig anordning än utmätning och kunde sannolikt utan fara för miss— bruk helt överlämnas till fjärdingsmännen vid indrivning av skatterestantierna. Landsfiskalerna skulle därför utan skada kunna avkopplas från restindrivningen i fråga om de första åtgärderna. Härigenom skulle fjärdingsmännen kunna komma i åtnjutande av en större del av indrivningsprovisionen och därför lägga i dagen ett större intresse för indrivningen. Samtidigt syntes emellertid införselinstitutet böra i vissa avseenden reformeras.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län framhöllo, att restlängds- skrivning fyra gånger om året säkerligen bleve mycket betungande. I sist- nämnda län med dess 30'landskommuner och städer bleve detta årligen 120 restlängder. Då en restlängd, åtminstone i sagda län med dess på grund av långa avstånd och andra säregna förhållanden svåra indrivningsmöjlig- heter, hade en livslängd av minst 4 a 5 år, bleve alltså antalet restlängder, som skattekontoret ständigt hade att handskas med, minst 500 51 600. Läns- styrelsen i Stockholms Iän framhöll i fråga om kommunalrestantiernas in- drivning, att enligt gällande systern kommunerna, vilkas verkställande or-

gan ofta vore väl förtrogna med vederbörandes förhållanden, snabbt och behändigt kunde ordna med avkortningar och återuppdebiteringar. Sär- skilt avkortning kunde, exempelvis vid feltaxeringar, lätt vinnas utan att den tidsödande proceduren med beslut av beskattningsmyndighet behövde till- gripas. Kommunerna övervakade ofta restindrivningen med stort intresse. Visade det sig, att skattskyldig, som erhållit avkortning, komme i goda omständigheter, brukade de kommunala organen föranstalta om återupp- debitering av utskylderna med förnyade indrivningsförsök. I regel torde också avkortningsprocenten för kommunala utskylder var-a lägre än beträf- fande statliga utskylder. Det kunde förtjäna att i detta sammanhang om- nämnas, att två kommuner i länet inrättat särskilda kommunala uppbörds- verk för indrivning genom särskilt förordnade utmätningsmän av kommu— nala restantier. Länsstyrelsen förordade förändrade föreskrifter rörande själva indrivningsförfarandet som ett verksamt medel för vinnande av en förbättring i uppbördsresultatet.

Det föreslagna överflytt-andet till uppbördsmyndigheten av redovisningen av restantierna och restindrivningens ordnande såsom handräckningsförfa- rande åt uppbördsmyndigheten ansågs av riksräkenskapsverket bliva en följd av skatteuppbördens centralisering. Ur kontrollsynpunkt torde en dy— lik anordning enligt verkets mening komma att medföra vissa fördelar fram- för det gällande systemet. I det av ämbetsverket framlagda förslaget till uppbördens ordnande förutsattes red0visningen skola ske på sådant sätt. Föreningen Sveriges landsfiskaler fann förslaget i denna del vara ganska till— talande men ifrågasatte dock, huruvida icke det gällande sättet för handräck- ning förmedelst direkt skriftväxling vore både snabbare och för staten billi- gare. Sveriges häradsskrivarförening framhöll, att med den föreslagna om- läggningen av handräckningsförfarandet arbetet för uppbördsverket skulle bliva avsevärt belastat. Statskontoret framhöll önskvärdheten av att, obe— roende av huruvida de sakkunnigas förslag i övrigt helt eller delvis genom- fördes, enhetliga bestämmelser fastställdes rörande indrivningsprovision, lik- som ock beträffande preskriptionstid för olika slag av utskylder. De gällan- de föreskrifterna härom, vilka vore sinsemellan mycket olikartade, skapade nämligen osäkerhet och främjade en icke önskvärd konkurrens. Kammar— rätten förordade förslaget att höja indrivningsavgiften för kommunalutskyl- der till överensstämmelse med vad som gällde kronoutskylder. Pensionssty— relsen framhöll, att bestämmelse borde införas om att pensionsavgift skulle utgå med förmånsrätt framför utskylder. Jämväl i övrigt syntes till beford— ran av önskvärd reda och likformighet i redovisningen föreskrifter höra med- delas rörande fördelningen av influtna medel på olika uppbördstitlar i så- dana fall, då icke hela det belopp, som debiterats, influtit.

Riksräkenskapsverkets förslag.

Medan ett flertal myndigheter och organisationer i sina yttranden över uppbördssakkunnigas förslag framlade program för mera begränsade refor- mer inom den bestående ordningens ram, avgav såsom förut nämnts riks-

råkenskapsverket i sitt utlåtande ett förslag till en generell lösning av upp- bördsfrågan av i huvudsak följande innehåll. Debitering, uppbörd och folk- bokföring skulle centraliseras till länsstyrelserna respektive de tre största städerna. Gemensam debetsedel skulle upprättas för krono- och kommu- nalutskylder. Budgetåret för primärkommuner, landsting, väghållnings- distrikt och tingslag skulle omläggas till att avse tiden 1 juli—30 juni. Ut- taxeringen skulle fastställas med ledning av taxeringsnämndernas beslut utan hänsyn till prövningsnämndernas ändringsbeslut. Debitering av såväl krono- som kommunalutskylder skulle verkställas så tidigt under själva taxeringsåret, att den gemensamma debetsedeln kunde tillställas den skatt- skyldige senast den 15 oktober. Skattebetalningen skulle ombesörjas av den skattskyldige själv och verkställas genom postverket. Skatteuppbörden skulle fördelas på 8 uppbördsterminer under varje budgetår; varje upp- bördstermin skulle omfatta 10 dagar; uppbördsterminerna skulle förläggas till tiden omkring månadsskiftena den 1 augusti, 1 september, 1 november, 1 december, 1 februari, 1 mars, 1 maj och 1 juni. Under var och en av de två första uppbördsterminerna under budgetåret skulle förskottsavsättning äga rum med belopp, motsvarande 1/3 av nästföregående budgetårs samman- lagda utskylder. Under budgetårets till tiden efter debetsedelns utsändande förlagda 6 uppbördsterminer skulle återstående utskyldssumma gäldas med lika belopp under varje uppbördstermin. För budgetåret nytillkomna skatt- skyldiga skulle icke erlägga förskottsbetalningar utan skulle för dessa skatt- skyldiga skattebetalningen fördelas med lika belopp på de uppbördsterminer under budgetåret, som inträffade efter debetsedelns utsändande. Vid debet- sedelns översändande till den skattskyldige skulle bifogas vederbörligen fär- digställda inbetalningskort, avsedda att användas för inbetalningen av dels de skattebelopp, som förfölle till betalning vid de 6 uppbördsterminer, som infölle efter tidpunkten för debetsedelns utsändande, dels de två förskotts- avsättningarna under nästföljande budgetår.

Restlängd över restförda skattebelopp skulle upprättas fyra gånger årligen. Utmätningsmannens befattning med indrivningen av restförda skattebelopp skulle ordnas såsom handräckningsförfarande åt uppbördsmyndigheten och sistnämnda myndighet själv ombesörja upprättandet av redogörelse för rest- indrivningen.

Tidigare förslag till ändring i fråga om kronouppbördens hand- havande i magistratsstäderna.

Frågan om handhavandet av kronouppbörden i magistratsstäderna har tidigare varit föremål för utredning.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 1 december 1914 dagtecknad framställ- ning hemställde styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare, att magistra- terna måtte befrias från ansvaret för kronouppbörden m. m. I anledning av det samband, detta spörsmål ägde med frågan om städernas särskilda skyl-

digheter och rättigheter överhuvud taget i förhållande till staten, uppdrogs enligt av Kungl. Maj:t den 21 november 1919 lämnat bemyndigande åt då— varande byråchefen för lagärenden i finansdepartementet T. Nothin att verk- ställa en förberedande utredning rörande denna fråga. Till fullgörande av det sålunda givna uppdraget avlämnades ett i november 1921 dagtecknat be- tänkande, däri på anförda skäl förordades en avveckling av städernas sär- skilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Enligt den för denna avveckling framlagda planen skulle —— genom omorganisation av stä- dernas uppbördsväsen, i huvudsak åsyftande uppbördens uppdragande åt postverket frågan om magistraterna åvilande ansvar med avseende å kro- noutskylderna få sin lösning. Omorganisationen ansågs emellertid icke kunna genomföras utan tidsutdräkt och i avbidan härpå tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 februari 1922 inom finansdepartementet tre sakkunniga att biträda med utarbetande av förslag, avseende magistrater- nas befriande i visst avseende från ansvar för kronouppbörden m. m. Denna utredning ledde till ett den 30 december 1922 avgivet betänkande med förslag i sådant syfte. Over förslaget hördes åtskilliga myndigheter, men har det- samma icke blivit föremål för vidare åtgärd av Kungl. Maj:t.

1924 års uppbördssakkunniga föreslogo, att magistrats befattning med kronouppbörden skulle upphöra. Det förutsattes, att en statlig myndighet skulle omhänderhava debitering och redovisning av skatterna. Uppbörds- myndighet skulle vara länsstyrelsen i länet, i Stockholm överståthållarämbe- tets avdelning för uppbördsärenden. För Göteborg och Malmö förordade de sakkunniga inrättandet av särskilda uppbördsförvaltningar, underordna- de magistraten. Dessa uppbördsförvaltningar skulle förestås av en tjänste- man, som skulle lyda direkt under magistraten och för densamma före- draga sådana frågor, vilka icke omedelbart kunde avgöras av avdelningens tjänstemän. I övrigt skulle avdelningarna organiseras i huvudsaklig över- ensstämmelse med länsstyrelsernas uppbördsavdelningar. De sakkunniga föreslogo däremot, att magistrat alltfort skulle handhava uppbörden av be- villningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter samt indrivning och redovisning av böter.

KAP. 4.

Kommitténs direktiv. Allmänna synpunkter på en reform.

Kommitténs direktiv. Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 28 februari 1936 av frågan om igångsättande av utredning rörande skatteuppbörd och folkbokföring m. m. anförde chefen för finansdepartementet efter att ha- va lämnat en kortfattad redogörelse för innebörden av det förslag till frå- gans lösning, som framlades av 1924 års uppbördssakkunniga, och över nämnda förslag avgivna yttranden följande:

»I yttrande till statsrådsprotokollet den 6 mars 1931 vid anmälan av fråga om ändrad tid för kronouppbörden anförde dåvarande chefen för finansdepartemen- tet, att det av 1924 års uppbördssakkunniga avgivna betänkandet icke utan ytter- ligare utredningar och överväganden kunde läggas till grund för förslag till re- formering av uppbörds- och indrivningsväsendet. Då sådana ytterligare utred- ningar förmodades komma att draga avsevärd tid, hade departementschefen fun- nit sig böra undersöka, huruvida icke i avbidan på resultatet av sådana utred- ningar de mest kännbara bristerna i det dittills tillämpade systemet kunde av— hjälpas genom en lagstiftning av mindre genomgripande natur än den, som ifråga- satts av nämnda sakkunniga. I sådant avseende förordade departementschefen uppdelning av kronouppbörden på två terminer. Sedan ett förslag i ämnet genom proposition nr 186 underställts yttrande av 1931 års riksdag, utfärdades den 13 november 1931 kungörelser om ändringar i uppbördsförfattningarna, varige— nom bestämdes, att kronouppbörden skulle äga rum i två perioder, den ena för- lagd till november månad under taxeringsåret och den andra förlagd till slutet av april och början av maj det nästföljande året.

Några utredningar rörande en mera genomgripande omläggning av skatteupp— börden jämte andra därmed sammanhängande frågor igångsattes ej i berörda sammanhang och ha ej heller senare igångsatts —— men departementschefen an- gav i nämnda yttrande till statsrådsprotokollet vissa riktlinjer för ett blivande utredningsarbete. Sålunda uttalades, att då införandet av skattelikvid medelst förskottsbetalningar, för anställda under medverkan av löngivare, på grund av den mot de sakkunigas förslag i detta avseende riktade kritiken icke syntes böra komma i fråga, borde enligt departementschefens uppfattning närmare under- sökas möjligheten av skatteuppbördens anordnande medelst förskottsbetalningar utan obligatorisk medverkan av löngivare. Föremål för ytterligare undersök- ningar syntes vidare böra bliva frågan om sammanslagning av debitering och uppbörd av statliga och kommunala utskylder samt delning av denna gemen- samma uppbörd å lämpligt antal terminer. Därest man ville ernå, att uppbör- den bleve avslutad under första hälften av kalenderåret näst efter taxeringsåret, kunde en dylik sammanslagning enligt departementschefens mening dock näppe- ligen komma till stånd utan att budgetåret för kommuner, församlingar, skol- distrikt, fattigvårdssamhällen, municipalsamhällen och tingslag samt måhända jäm—

väl landsting och väghållningsdistrikt bleve omlagt till att omfatta samma tid som det statliga budgetåret eller sålunda tiden 1 juli—30 juni. Vidare syntes, i anslutning till vad 1930 års riksdag redan uttalat, frågan om civilbokföringen böra bliva föremål för särskild utredning. Detsamma ansåg departementschefen böra bliva fallet beträffande frågan om ett mera rationellt ordnande av indrivnings- väsendet.»

Efter att hava i korthet sammanfattat, vad som under senare är förekom— mit i avseende på frågan om civilbokföringens och särskilt mantalsskriv- ningsförfarandets ordnande fortsatte departementschefen:

»Med behandlingen av frågan om uppbördens och folkbokföringens organisa- tion sammanhänger nära frågan om en reglering av häradsskrivarnas ställning; det är nämligen dessa tjänstemän som nu å landet handhava såväl mantalsskriv- ningen som debiteringen av kronoutskylder. Med hänsyn till den ifrågasatta ändrade uppbördsorganisationen ha ledigblivna häradsskrivarhefattningar sedan slutet av år 1923 satts på vakans, och denna vakanssättning har nu tagit sådan omfattning att närmare 2/3 av samtliga tjänster icke ha ordinarie innehavare. Då åtskilliga av de förordnade innehava ordinarie anställning hos länsstyrelse, har följden blivit att jämväl ordinarie tjänster vid länsstyrelserna i växande om- fattning kommit att uppehållas av förordnade tjänstemän.

Såsom redan nämnts innebar 1924 års uppbördssakkunnigas förslag, att härads— skrivarnas göromål skulle övertagas av de föreslagna uppbördsavdelningarna hos länsstyrelserna. Jag vill i detta sammanhang erinra, att häradsskrivarnas ställ- ning var föremål för omnämnande i propositionen nr 148 till 1935 års riksdag rörande vissa ändringar i taxeringsförordningen. Länsstyrelsen i Örebro län rn. fl. hade påtalat, att taxeringsnämndsordförandena och kronoombuden alltför mycket togos i anspråk för arbete av rent teknisk art, framför allt längdföringen, och föreslagit, att förandet av taxeringslängderna överflyttades från taxerings— nämnderna till häradsskrivarna; i taxeringsnämnderna skulle i så fall en- dast göras vederbörliga anteckningar om meddelade beslut å deklarationerna eller andra handlingar, vilka därefter skulle överlämnas till häradsskrivar- kontoren för längdföring. Jag anförde i anledning därav i mitt yttrande till statsrådsprotokollet, då propositionen beslöts, följande: ,För egen del är jag benägen tro, att utvecklingen på taxeringsväsendets område måste gå i den rikt- ningen, att åtskilliga av de uppgifter, som nu handhavas såsom bisysslor av tjänste— män eller andra, påläggas tjänstemän att i tjänsten fullgöras. Särskilt gäller na- turligtvis detta i fråga om de mera tekniska uppgifterna. Berörda förslag al:- gående längdföringen går därför enligt min mening i rätt riktning. Att jag dock icke för närvarande kan föreslå åtgärder av detta slag beror närmast därpå, att frågan så ingripande berör häradsskrivarnas ställning att den lämpligen torde kunna lösas endast i samband med den allmänna omprövning härav, som sedan en tid stått på dagordningen; jag vill härvidlag erinra, att även länsstyrelsen i Örebro län förutsätter, att genomförande av förslaget skulle nödvändiggöra an- ställande hos häradsskrivarna av statsavlönade assistenter. Det förefaller mig för egen del sannolikt, att lösningen av dessa frågor snarast kommer att sökas efter de linjer, som 1924 års uppbördssakkunniga angivit, d. v. s. häradsskrivare- uppgifternas inflyttning till särskilda uppbördsavdelningar i länsstyrelserna. Detta spörsmål sammanhänger emellertid också med föreliggande reformfrågor beträf- fande mantalsskrivningsväsendet och åklagarväsendetf Detta yttrande föran- ledde ej något särskilt uttalande av bevillningsutskottet eller riksdagen.

De i det föregående omnämnda reformfrågorna ha i vissa avseenden aktualiserals genom det förslag angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbe-

fattningarna, som den 24 oktober 1935 avlämnats av särskilda av chefen för ju- stitiedepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade utredningsmän. Detta förslag upptager nämligen den redan tidigare framförda tanken, att lands- fiskalernas nuvarande arbetsuppgifter skola uppdelas åt två skilda slag av befatt- ningshavare på det sätt, att landsfiskalerna bibehållas såsom åklagare samt lokala ordnings- och kriminalpolischefer, medan utsökningsgöromålen, däri inbegri- pet även indrivning och redovisning av skatter och böter, överflyttas på nya lokala befattningshavare, förslagsvis benämnda häradsfogdar. I utredningsmännens pro- memoria anföres, att därest arbetet på en allmän uppbördsreform igångsattes, syn- tes måhända —— med hänsyn till den ovissa verkan av en dylik reform på rest- indrivningsverksamheten _ vid åklagarreformens genomförande endast det antal häradsfogdebefattningar böra besättas med ordinarie innehavare, som svarade mot det antal ordinarie landsfiskaler som överginge till denna verksamhet, medan äter- stoden skulle tillsättas endast på förordnande tillsvidare; utredningsmännen för- klara sig emellertid icke vilja förorda en sådan lösning. Tre av de tio utrednings- männen ha vid promemorian fogat ett särskilt yttrande, vari de på anförda skäl förklara sig icke för närvarande kunna bestämt förorda tudelningsförslaget. I detta yttrande framhålles, att landsfiskalernas arbetsuppgifter kunde komma att i olika avseenden beröras av en nyreglering på de områden, som jag i det föregående om- nämnt, samt att det särskilt tedde sig svårt att innan åtminstone principiell stånd- punkt tagits till vissa dithörande frågor genomföra en landsfiskalsreform, som inne- bure inrättande av nya häradsfogdetjänster avsedda huvudsakligen för restindriv- ningen.

Även oavsett sistnämnda fråga om landsfiskalstjänsternas eventuella omorga- nisation synes det mig önskvärt att omsider söka ernå en lösning av de vittgående och viktiga organisationsproblem, som jag i det föregående antytt.

Vad först angår uppbörden är det utan tvivel en olägenhet med nuvarande Sys- tem, att så lång tid förflyter mellan inkomstens åtnjutande och uppbörden av den ä inkomsten belöpande skatten. Under denna tid kan den skattskyldiges be- talningsförmåga avsevärt försämras, och en skatt som han utan svårighet kunnat bära, därest uppbörden skett i närmare anslutning till inkomstens förvärvande, är det måhända icke möjligt för honom att erlägga, när uppbördstiden är inne. Den är 1931 genomförda delningen av kronouppbörden i två terminer innebar i detta avseende icke någon förbättring; tvärtom framflyttades därvid tiden för en del av kronouppbörden. En med den nu nämnda sammanhängande olägenhet med gällande system är, att skattebetalningen i väsentlig mån är beroende av den skattskyldiges egen goda vilja. Inkomsttagare utan fast anställning och i saknad av utmätningsbara tillgångar kan alltför lätt undandraga sig betalningen av på- förda skatter, och indrivningsförfarandet når honom ofta icke eller alltför sent.

Enligt givna direktiv sökte 1924 års uppbördssakkunniga utforma en ordning, enligt vilken icke blott tiden mellan skatteunderlagets tillgodonjutande och skatte- uppbörden skulle förkortas utan även uttagande av skatter av den stora massan anställda skulle säkerställas. Deras förslag synes emellertid förutsätta så om- fattande anordningar och i övrigt vara förenat med sådana nackdelar att det -— såsom ock framhållits i flertalet yttranden och av min företrädare i det förut om- nämnda yttrandet till statsrådsprotokollet den 6 mars 1931 — knappast kan kom- ma till genomförande. Svårigheterna torde i själva verket bottna i vårt skatte- system, som i olikhet mot andra länders, där liknande anordningar med framgång genomförts, rör sig med ett stort antal skatteformer av repartitionsskatts natur. Vid sådant förhållande torde en fortsatt utredning av frågan om ett ändrat upp- bördsförfarande böra inriktas på vägar, som närmare än de av 1924 års uppbörds— sakkunniga beträdda ansluta sig till de av ålder i vårt land använda. Utan tvivel bör det vara möjligt att även på dylikt sätt åstadkomma avsevärda förbättringar.»

Departementschefen fann det vidare förtjäna anmärkas, att riksräkenskapsver- kets yttrande över uppbördssakkunnigas förslag innehölle en plan för en mera begränsad uppbördsreform och lämnade en sammanfattning av de mera väsentliga punkterna däri. De uppslag, som sålunda framförts, syntes böra komma under övervägande vid utredningen. Självfallet borde vid denna även andra utvägar förutsättningslöst prövas. Vid utredningen borde kontakt sökas dels med de sak- kunniga rörande länsstyrelsernas organisation, som jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 juni 1935 givna bemyndigande tillkallats av chefen för socialdepartementet, dels ock med de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 februari 1936 givna bemyndigande tillkallades för fortsatt utredning angående omorganisation av lands- fiskals- och stadsfiskalsbefattningarna.

Allmänna synpunkter på en reform. En sammanfattning av vad tidi- gare anförts om det nu gällande uppbördsförfarandet och om bristerna däri samt om tidigare framkomna förslag till uppbördsfrågans lösning torde giva vid handen, att de önskemål, som inför en reformering av uppbörds- väsendet ur såväl det allmännas som den enskilde medborgarens synpunk- ter träda i förgrunden, väsentligen äro följande. Uppbörden av skatten bör ske närmare tidpunkten för inkomstens förvärvande än vad nu är fallet. Stora fördelar skulle obestridligen vinnas genom att uppbörd av krono— utskylder och kommunalutskylder sammanföres. Den enskildes samman- lagda skattebörda bör fördelas på ett lämpligt antal betalningstillfällen, så avvägt, att den skattskyldiges möjligheter att erlägga utskylderna under- lättas utan att det allmänna därför vållas onödigt stora kostnader. Betal- ningstillfällena böra så jämnt som möjligt fördelas över hela året med iakt- tagande av att månader, vilka iutgiftshänseende äro tyngda av andra regel- bundet återkommande större utgifter, sådana som exempelvis kvartalshyra, ej ytterligare belastas med skatteutbetalning. Å andra sidan bör, om möjligt, tillfälle beredas den skattskyldige att, om han så önskar, erlägga sina ut- skylder på en gång eller genom förskottsavsättningar vid tidpunkter, som han själv må finna lämpliga. Uppbördsterminerna böra utsträckas över en ej alltför knappt tillmätt tidsperiod, som alltid bör vara förlagd till samma dagar i de månader, då uppbörd skall äga rum. Ej minst med hänsyn till befolkningens alltmer ökade rörlighet torde tiderna böra vara enhetliga för hela riket. På grund av de goda erfarenheter, som vunnits av postverkets ombesörjande av kronouppbörden på landet, och särskilt med hänsyn till de goda möjligheter till kontroll över uppbördens redovisning, som ett sådant system visat sig medföra, torde postverket i allmänhet böra ombesörja upp- börden. Systemet med kontant inbetalning till en viss uppbördsförrättare måste anses föråldrat och bör enligt moderna principer ersättas med ett system, innebärande att alla medel inbetalas för uppbördsredogörarens räk- ning över posten eller i bank och därefter enligt en för effektiv kontroll till- gänglig metod redovisas till honom medelst kassabesked i en eller annan form.

En förenkling av indrivningsförfarandet framstår även såsom ett allmänt önskemål. Detta syfte torde delvis vinnas genom ett sammanförande av krono- och kommunaluppbörden. Då utskyldsbelopp, som ej hava i rätt

tid erlagts, föreligga till indrivning, kan uppställas den frågan, huruvida det från det allmännas sida är ur ekonomisk synpunkt fördelaktigt att låta dessa belopp, oberoende av deras storlek, bliva föremål för ett ofta kost- samt indrivningsförfarande eller huruvida det icke vore ur sådan synpunkt lämpligare att omedelbart avskriva de fordringar, som grunda sig på rest- förda utskylder, uppgående endast till mindre belopp. Härvidlag torde emellertid böra beaktas, dels att skatten, huru liten den än må vara, är ett uttryck för den enskilde medborgarens med hänsyn till hans förmåga av- vägda förpliktelser gentemot samhället och dels att det stora antalet gälde- närer vid skatteindrivningen måste förläna varje eftergift en vida allvar- ligare innebörd än om saken gällde ett privat företag. Från dessa synpunk- ter sett torde böra eftersträvas en sådan effektivitet hos indrivningsförfa- randet att, om möjligt, förutom det att skatteförlusterna nedbringas till det minsta möjliga, den enskilde skattebetalaren varaktigt bibringas den uppfatt- ningen, att det även bäst överensstämmer med hans egna privatekonomiska intressen att i mån av förmåga i behörig ordning uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna.

KAP. 5.

Olika molligheter till förkortande av tiden mellan inkomst- förvärvet och skattens erläggande.

Allmänna synpunkter.

Beträffande spörsmålet om en förkortning av tiden mellan inkomstens förvärvande och uttagandet av å densamma belöpande skvatt inställer sig givetvis först den frågan, huruvida man icke skulle kunna uttaga skatten redan »vid källan», d. v. s. samtidigt som inkomsten uppbäres. Härvid måste man emellertid hälla i minnet, att vårt skattesystem rör sig med en mångfald skattetitlar av olika natur och att i samband med de egentliga skatterna uppbäras ett flertal allmänna avgifter. Även om man begränsade skatte- uppbörden till att avse endast egentliga skatter till stat och kommun, skulle man, enär flera av dessa såsom tidigare ä sid. 97 omnämnts hava karaktären av repartitionsskatter, likväl icke kunna slutligt fastställa grunderna för uttagandet av dessa skatter, innan såväl utgiftsbehovet som skatteunderlaget kan överblickas. Skatteunderlaget fastställes för närvarande genom det på självdeklarationerna grundade taxeringsförfarandet. Genom detaljrika bestämmelser och effektiva arbetsmetoder vid taxeringsarbetet åsyftar vårt skatte- och taxeringssystem att med ytterlig noggrannhet utröna den verk- liga, skattepliktiga inkomsten och att anpassa utskylderna till den indivi- duella skatteförmågan. En dylik noggrann avvägning i det enskilda fallet torde vara den ordning, som bäst överensstämmer med vårt folks rättsmed- vetande. Därest man ville slutgiltigt uttaga skatten redan vid inkomst- förvärvet, bleve man tvingad att tillämpa schablonmässiga regler för beskatt- ningen. Om man vill eftersträva att, i den mån det är möjligt med bibehål- lande av vårt system med en å individuell taxering grundad skattskyldighet, uttaga skatten redan samtidigt med inkomstförvärvet, återstår möjligheten att förskottsvis upptaga skatt efter en mera summarisk grund och därefter vidtaga korrigeringar, sedan den exakta debiteringen blivit verkställd. Varje sådant system måste emellertid i viss utsträckning medföra dubbelarbete och ökade kostnader.

Uppbörd under medverkan av arbetsgivare.

Mot det av 1924 års uppbördssakkunniga framlagda förslaget om för- skottsbetalningar, beräknade i visst förhållande till den skattskyldiges ut- skyldsbelopp under nästföregående år och, i fråga om anställda, uttagna genom löngivarens försorg, gjordes såsom tidigare nämnts sådana invänd— ningar och uttalades allmänt sådana betänkligheter, att tanken på ett så ordnat system har måst övergivas.

Uppbörd på grundval av särskilda uppgifter angående beräknad inkomst.

Vid övervägande av möjligheterna för skatteuppbördens anordnande i närmare anslutning till inkomstförvärvet än vad nu är fallet och utan med- verkan av arbetsgivare har kommittén på ett tidigt stadium av sitt arbete un- dersökt, huruvida debitering skulle kunna ske på grundval av särskild av den skattskyldige avgiven uppgift angående hans beräknade inkomst under det löpande eller nästföljande året och uppbörd därefter äga rum i enlig- het med sådan debitering redan under inkomståret med korrigering i en el- ler annan form, sedan inkomsten taxerats i samma ordning som nu. Efter ingående prövning har kommittén emellertid av flera skäl, för vilka redo- göres här nedan, funnit en dylik utväg icke framkomlig. Enär en upp- börd anordnad på dylikt sätt gjorts till föremål för två förslag, vilka seder- mera genom särskilda remisser överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag, skola dessa förslag här nedan upptagas till granskning.

I särskilda till chefen för finansdepartementet inkomna skrivelser den 3 april 1934 och den 9 oktober 1937 från f. d. professorn Karl Ljungberg och den 30 september 1937 från överståthållaren Torsten Nothin hava framhållits vissa olägenheter, som vidlåda nuvarande uppbördssystem. Sålunda har härvid påpekats de betänkliga konsekvenserna i vissa fall av att utskylder- na uppbäras lång tid efter förvärvandet av den inkomst utskylderna avse, vilka konsekvenser göra sig särskilt påminta för den enskilde i sådana fall, då vid tiden för utskyldernas erläggande den skattskyldiges inkomst väsent- ligt minskats eller helt upphört. I sådant avseende har särskilt erinrats om de svårigheter, som uppkomma för skattskyldig vid arbetslöshet eller annan oförutsedd minskning i inkomsterna och vid inträde i pensionsåldern samt för efterlevande änka och barn att erlägga utskylder, som belöpa på en av— liden familjeförsörjares inkomst.

I förutnämnda av överståthållaren Nothin ingivna skrivelse har därjämte framhållits, att utskyldernas uppbärande först sedan lång tid förflutit efter inkomstförvärvet även för statens vidkommande medförde olägenheter. Sä- lunda finge staten med nu gällande system på grund av de för den enskilde

kännbara olägenheter, som ovan anförts, dragas med ett proportionsvis stör- re procenttal restantier än om skatten betalades närmare inkomstförvärvet. Ju högre skattesatsen måste sättas, desto mera ökades svårigheterna att ut- taga utskyldema, sedan längre tid förflutit mellan inkomstförvärvet och tid- punkten för utskyldernas erläggande. Härtill komme ett rent psykologiskt moment, i det att skatten ansåges mera »orättvis» och därför bleve svårare att utkräva, när inkomsten sjunkit vid tidpunkten för uppbörden, ett för- hållande, som särskilt framträdde, om skattesatsen under den mellanlig- gande tiden måst höjas.

För att råda bot på missförhållanden av ovan antydd art hava i de in- givna skrivelserna framlagts förslag till ett reformerat uppbördssystem, var- igenom inkomsten i stort sett skulle komma att beskattas redan under det löpande inkomståret. Förslagen hava det gemensamt, att utskylderna skulle i första hand utgå efter en av den skattskyldige avgiven förhandsberäkning av den inkomst, han kunde komma att åtnjuta under den närmast följande tiden.

I sin första skrift har professor Ljungberg efter en vidlyftig motivering för sitt förslag lämnat en sammanfattning av detsamma, varav här må åter- givas följande:

»Mitt förslag innebär att: 1:o den under ett visst är inbetalade skatten skall, med den justering som näm- nes i mom. 2, utgöra skattebetalning för just detta år;

2zo sedan genom självdeklaration i början av nästa år den verkliga inkomsten blivit fastställd äger justering rum, så att skatt för skillnaden mellan den verkliga inkomsten och den förut beskattade erlägges.

Om t. ex. en person under år 1935 skattat för en antagen eller förslagsvis upp- given inkomst av 8 300 kronor och sedan i februari 1936 deklarerar för en verklig inkomst av 8 500 kronor, är han skyldig, att utom löpande årets skatt, inbetala skatt för 200 kronor på ungefär samma tider och sätt, som han enligt nuvarande system skulle betala skatt för hela inkomsten 8500 kronor. Egentligen är han skyldig skillnaden i skatt mellan 8500 kronor och 8300 kronor, vilket på grund av pro- gressiviteten icke är detsamma som skatt för 200 kronor.

Genom detta betalningssätt för skatten blir man sålunda aldrig till något kom- mande år skyldig skatt för större inkomstbelopp än skillnaden mellan den verk- liga inkomsten och den, för vilken skatt under ett år betalats, vilket, som ovan framhållits, år av mycket stor betydelse vid plötsliga inkomstminskningar såsom genom dödsfall, mistad plats 0. d.

Klart är att utom själva grundprincipen behöva alltid en del detaljfrågor klar- göras för att förslaget skall kunna genomföras.

En sådan fråga är, huru skall den inkomst bestämmas, efter vilken det löpande årets skatt skall beräknas. Jag vill föreslå att skattedragaren skall hava rätt att före en viss datum exempelvis 1 december ange, efter vilken antagen inkomst han önskar betala skatt för nästa år. Använder han sig ej av denna rätt, skall skatten automatiskt utgå efter en antagen inkomst lika med den senast deklarerade in- komsten. Ett fel i den provisoriskt uppgivna inkomsten har ingen betydelse, eme- dan rättelse alltid skall äga rum, då den verkliga inkomsten blivit deklarerad. Tyd- ligt är att om denna är mindre än den, efter vilken skatt blivit betald, skall även justering nedåt äga rum, så att det för mycket betalade avräknas på nästa års skatt.

Deklarationsblanketterna böra ändras så att på desamma kan införas icke endast verkliga inkomsten utan även de belopp, för vilka skatt betalats. Detta bör lämp- ligen styrkas genom bifogande av dubletter eller särskilda bilagor till skattesedlarna.

Möjlighet bör även finnas, att under ett löpande år göra anmälan till skatte- myndigheterna om årets inkomst undergår stor och plötslig ändring för att åstad- komma justering även under själva Skatteåret.

Huvudsaken är, att man så smidigt som möjligt anpassar sig efter de verkliga förhållandena, så att skatten aldrig blir mer betungande, än som är absolut nöd- vändigt för att stat och kommun skola erhålla de rätta skattebeloppen efter den verkliga intjänade inkomsten.»

I sin senare skrift har Ljungberg till utvecklande av sitt förslag anfört, bland annat, följande:

»För att lättare kunna klarlägga, huru reformförslaget verkar, vill jag med ett konkret exempel tydliggöra detsamma och tar detta för ett år, då förslaget tänkes vara så genomfört, att övergångsbestämmelserna upphört att tillämpas. Vi antaga sålunda, att en viss person i enlighet med utfärdade bestämmelser i Nov. 1940 upp— ger 12 000 kr. som sannolik inkomst för året 1941. Han har för år 1939 i Febr. 1940 deklarerat en inkomst av t. ex. 11600 kronor och denna deklaration har även efter granskning godkänts. Under år 1939 har han betalat skatt för en antagen in- komst av 11 000 kr. !

Debetsedeln för 1941 års kronoskatt skall under dessa förutsättningar upptaga

1. kronoskatt å 12 000 kr. beräknad enligt för 1941 beslutade skattesatser.

2. kronoskatt å den för år 1939 deklarerade inkomsten 11600 beräknad enligt 1939 års skattesatser.

3. för år 1939 betalad kronoskatt å beloppet 11 000 kr. Den kronoskatt, som skall betalas under år 1941, är sålunda: den under mom. 1 angivna skatten jämte skillnaden mellan de under mom. 2 och 3 angivna skatte- beloppen. Momentet 1. kan specificeras på ungefär samma sätt, som nu brukas, men under momenten 2. och 3. behöva endast slutsummorna upptagas.

På alldeles samma sätt uppställes debetsedeln för kommunalskatten. Reformen inskränker sig sålunda beträffande debetsedlarna till att tvänne rader för momenten 2 och 3 tillkomma.

Om den skattskyldige icke i rätt tid inkommer med uppgift om, huru mycket han anser som sannolik inkomst för Skatteåret, bör den senaste deklarationsuppgif— ten, d. v. s. i detta exempel 11 600 kr., läggas till grund för den för år 1941 prelimi- närt beräknade inkomsten. I Februari 1942 deklareras alldeles som nu är före- skrivet den verkliga inkomsten för år 1941. Skulle den i vårt exempel vara 12 300 kr., skall till den skatt, som beräknas för 1943, i ena fallet läggas skillnaden i skatt å 12 300 kr. och å 12 000 kr. och i andra fallet skillnaden i skatt å 12300 kr. och å 11 600 kr. Detta visar att det är tämligen likgiltigt, om den för året såsom sannolik upptagna inkomsten uppskattas något olika. Någon verklig pröv— ning av den som sannolik uppgivna inkomsten —— i exemplet 12 000 kr. _ behöver därför icke förekomma. Deklaration skall som nu endast ske på verklig inkomst och prövningen vara helt lika den nuvarande. Det är endast i det fall, att en person som sannolik uppger en betydligt mindre inkomst än den som framkommit vid den senaste deklarationen, som en förklaring angående orsaken kan vara lämplig, nöd- vändig är den dock icke. Ett dylikt förhållande inträffar t. ex. det år en person övergår i pensionsåldern.

I detta exempel har jag utgått från, att den för ett visst är deklarerade inkomsten är större än den, för vilken skatt betalts, i vilket fall en viss summa skulle tilläg- gas det löpande årets skatt. Skulle motsatsen äga rum, skall naturligtvis avdrag i stället göras. . '

Övergångsbestämmelserna kunna göras mycket enkla. Ett beslut erfordras en- dast om t. ex. reformen skulle tillämpas efter 1938, att den skatt, som betalas un- der året 1938, skall anses utgöra skatt för just detta år. Man behöver ej tala om att efterskänka någon skatt. Som jämförelse kan erinras om, att när vi för ett trettiotal år sedan övergingo från det förutvarande systemet med en av en taxe- ringsnämnd bestämd årsinkomst såsom grund för det löpande årets skatt till det nuvarande med deklarationsplikt och skatten betald två år efter inkomståret, be— talades under övergångstiden skatt tvänne gånger för samma år. Då talades aldrig om, att man rent formellt sett borde slippa betala skatt ett år.»

Överståthållare Nothins förslag med tillhörande övergångsregler har _föl- jande lydelse:

»Samtidigt som den skattskyldige i början av året avgiver sin självdeklaration, av- seende föregående års inkomst, skall han därjämte avlämna en kortfattad uppgift, i vilken angives den beskattningsbara inkomst han beräknar komma att åtnjuta under det löpande året (alltså det, under vilket deklarationen och ifrågavarande uppgift avgives). I den mån denna beräknade inkomst understiger den inkomst, som åtnjutits under föregående år och som uppgivits i deklarationen, bör skälet härför i korthet angivas. På grundval av berörda uppgift sker, utan föregående granskning av beskattningsnämnd, en preliminär utdebitering av skatt, hänförande sig till det löpande årets beräknade inkomst. Intet synes hindra att denna utdebi- tering samt utsändandet av debetsedlarna sker så tidigt, att skälig del av skatten kan förfalla till betalning redan under försommaren. (För att förhindra en kolli- sion med kommunaluppbörden i juni kan denna senare lämpligen framflyttas till april under vilken månad någon kronouppbörd icke för framtiden skulle behöva äga rum.) Återstående belopp av skatten erlägges i oktober eller november. Mot- svarande skyldighet att avgiva preliminär deklaration bör åvila under året ny- tillträdande inkomsttagare så snart fast anställning vunnits eller inkomsten eljest kan överblickas. På grundval av denna preliminära inkomstuppgift sker utdebite- ring till lämplig uppbördstid (med nu rådande uppbördsförfarande med allt mera ökad inbetalning genom banker och post vinnes ökad möjlighet att mottaga betal- ningar successivt under året).

När deklarationen påföljande år avlämnats och den beskattningsbara inkomsten jämte den därå belöpande skatten därefter av beskattningsnämnden slutligen fast- ställts, sker en utjämning på så sätt, att om för mycken skatt erlagts redan vid juniuppbörden, överskottet omedelbart restitueras jämte skälig ränta därå. Har för liten skatt blivit betald, utdebiteras skillnaden till betalning under november månad (= nuvarande första uppbördsstämman). Om det vid jämförelse mellan sistnämnda deklaration och den i samband med föregående års deklaration avläm- nade uppgiften befinnes, att den skattskyldige i nämnda uppgift uppenbarligen beräknat sina inkomster för lågt i avsikt att erhålla ett icke avsett anstånd med skattens betalning, bör beskattningsnämnden äga rätt att å skillnaden eller skälig del därav pålägga antingen vanlig indrivningsprocent eller ock annan lämpligt av- vägd ränta.

Övergångstiden. En övergång till detta system medför i längden inga olägenheter för staten, då det ju för denna är likgiltigt, om skatten beräknas på löpande eller på föregående års inkomst.

Det första året den nya ordningen tillämpas blir gången följande: Under för- utsättning att den preliminära skatten, såsom ovan ifrågasatts, delvis erlägges un- der årets första hälft, bör under övergångsåret den skattskyldige dels vid denna preliminära skatteuppbörd tillgodoräknas vad han under april månad erlagt å andra kronouppbördsstämman enligt äldre ordningen till slutbetalning av sin under före-

11—388005. I.

gående år debiterade skatt, dels ock vid novemberuppbörden, i anledning av sin samma år avgivna deklaration för föregående år betala den skatt, som belöper å detta år, minskad med den preliminära skatten för det löpande året. Härigenom får den skattskyldige ingen ökad pålaga och staten får sin budgetberäkning helt tryggad. I den mån det under första året överhuvud inträder en förskjutning blir det någon skatteökning för staten, nämligen med skatterna för nytillkommande skattskyldiga samt för de fall, där den skattskyldige i sin preliminära deklaration räknat med förhöjd inkomst.

För följande år fungerar det nya systemet enligt tidigare angivna riktlinjer. Som redan framhållits innebär det nya systemet med betalning av skatten redan under inkomståret, att ett efterskänkande i viss mån sker av ett års retroaktiv skatt på alla händer. Denna eftergift kompenseras teoretiskt helt därav, att för nya in- komsttagare eller inkomstökningar skattskyldigheten inträder ett år tidigare. Då väl i genomsnitt skatteunderlaget under årens lopp ökas, innebär detta en något ökad intäkt för staten.

I verkligheten torde det emellertid ställa sig så, att en del av dessa nya inkomster bliva beskattade först efteråt. Staten måste därför under ett övergångsår (det första eller det andra) taga den föga kännbara olägenheten av att en del skattekällor (genom dödsfall o. dyl.) försvinna ett år tidigare än beräknat, under det att kom- pensationen kommer först året efteråt. För de följande budgetåren kan staten räk- na med, att dessa i efterskott verkställda beskattningar helt kompensera det nyss- nämnda fränfallet av vissa skatter.»

Kommittén vill i det följande ägna de två förslagen en närmare gransk- ning. Emedan förslagen äro byggda på samma princip har granskningen närmast anknutits till ett av dem, nämligen överståthållare Nothins förslag, som är mest utarbetat i detaljerna.

Enär det är en obestridlig fördel, att utskylderna uttagas så nära inkomst— förvärvet som möjligt, är förslagens syfte att ordna uppbörd redan under inkomståret synnerligen beaktansvärt. Å andra sidan måste man fordra, att förslagens genomförande icke väsentligen förminskar den rättvisa och jämlikhet i beskattningen, som är en av det nuvarande systemets dyrköpta fördelar, och att icke alltför stora tekniska svårigheter följa inom taxerings- och uppbördsväsendet samt vid budgetberäkning för stat och kommun.

Ett system sådant som det föreslagna synes, under förutsättning att det är tekniskt genomförbart, kunna med fördel tillämpas endast på sådana kate- gorier av skattskyldiga, i främsta rummet löntagare, vilka kunna med nä— gon större säkerhet i förväg beräkna sin årsinkomst. Men för andra kate- gorier, bland andra stora grupper av näringsidkare, måste verkliga svårig- heter möta att göra tillförlitliga förhandsberäkningar av den blivande års- inkomsten, även om man anser sig kunna räkna med deras goda vilja att göra beräkningarna så samvetsgrant som möjligt. Näringsidkarna i allmän- het äro för sin inkomst beroende av konjunkturerna och jordbrukarna där- jämte av ärsväxten under det löpande året.

Att under året »nytillträdande» skattskyldiga, d. v. s. sådana som tidigare ej haft någon inkomst, skulle så snart de börja förvärva inkomster ingiva uppgift om det belopp, vartill dessa kunna beräknas komma att uppgå un- der den närmaste framtiden, och genast börja erlägga utskylder, som ännu icke blivit fastställda, torde icke vara lämpligt. Mer än eljest skulle i dessa

fall den enskildes inkomstkalkyl, exempelvis för en nystartad verksamhet, bliva byggd på ovissa faktorer och det måste ofta från början vara osäkert, om ens något enligt gällande skatteregler beskattningsbart belopp kommer att uppstå i de särskilda fallen.

Från synpunkten av statens och kommunernas intresse av att debiterade utskylder verkligen inflyta torde den föreslagna reformen ej vara av större värde, enär möjligheterna till ett gott slutligt uppbördsresultat bland lön- tagarna, den största kategori av skattebetalare, beträffande vilken det nya systemet skulle med verklig fördel kunna användas, redan med nu gäl- lande system äro mycket stora, bland annat på grund av införselinstitutets tillämplighet. Gentemot notoriska skatteskolkare skulle det föreslagna sy- stemet knappast giva starkare maktmedel än det nuvarande, ty beträffande sådana torde blott uppbörd genom arbetsgivares medverkan och andra tvångs— förfaranden giva förbättrade resultat. Däremot skulle givetvis genom den föreslagna förkortningen av tiden mellan inkomstförvärvet och uppbörden i enskilda fall ett förbättrat uppbördsresultat kunna ernås, alldenstund risken för skatteförluster vid dödsfall och nedgång i inkomsten skulle minskas, åtminstone beträffande löntagare.

Från den enskildes synpunkt bör observeras de möjligheter till förskotts- reservering av medel vid lämpliga tidpunkter, som anslutning till intresse- kontor redan nu erbjuder, såväl i allmänhet som speciellt inför övergången i pensionsåldern. Beträffande de ofta påpekade svårigheter att betala skat- ter, som inställa sig för de efterlevande till en avliden familjeförsörjare, må erinras om att skatterna i sådana fall, därest behållningen i boet icke över- stiger visst belopp, må av vederbörande beskattningsnämnd helt eller delvis efterskänkas för två år. Därest ur beskattningssynpunkt betänkligheter ej anses föreligga däremot, skulle en ovillkorlig rätt för de efterlevande att under vissa omständigheter befrias från skyldighet att erlägga skatt för den avlidnes inkomst kunna fastställas.

Lämpligheten av det korrektiv mot ett åsidosättande av de föreslagna be- stämmelserna, som förordats, nämligen att differenser mellan den i förhands- uppgiften beräknade inkomsten och sedermera deklarerad inkomst i vissa fall skulle medföra sådana konsekvenser som att indrivningsprovision eller ränta skulle beräknas å skillnadsbeloppet, måste starkt ifrågasättas. Med hänsyn till svårigheten för ett stort antal skattskyldiga att med någon större grad av säkerhet på förhand beräkna årsinkomsten, skulle redan förefintligheten av dylika bestämmelser skapa en stark olust. Sådana be- stämmelser skulle vidare innebära risk för godtycklig tillämpning eller i allt fall ojämnhet i tillämpningen, vilket skulle medföra en onödig irrita- tion hos de skattskyldiga. Ett rättvist avgörande från myndighets sida tor- de i många fall bliva svårt för att icke säga omöjligt. Den stadga i skatte- frågornas prövning, som alltmera vunnits, skulle i viss mån äventyras och besvärsmålen skulle med all sannolikhet väsentligt öka i antal och svårig- hetsgrad.

Även vad taxeringen beträffar skulle ett ökat tekniskt arbete bliva följ-

den. Där förhandsuppgifter saknas, måste komplettering i någon form ske av uppgiftsmaterialet, som dessutom måste tekniskt bearbetas och sam- manställas i form av längder med uträknade beskattningsbara belopp, vilka ju icke kunna utfinnas av allmänheten. Samtidigt måste den vanliga taxe- ringen bibehållas i full utsträckning. Att kostnaderna för det allmänna härigenom skulle väsenligt ökas torde vara uppenbart.

I de direktiv, som vid kommitténs tillsättande meddelades för en för- nyad utredning om en uppbördsreform, lades särskild vikt vid en utred- ning av frågan om kronouppbördens förenande med kommunaluppbörden. Därmed sammanhängande förenkling av uppbördsväsendet och större möj- ligheter till jämnare fördelning av en persons sammanlagda skattebelopp å lämpligt antal terminer hade nämligen sedan länge framstått såsom ett av de viktigaste syftena med en uppbördsreform, hur en sådan än i övrigt ge- nomfördes. Detta förhållande med därav betingade konsekvenser i avseende på debitering m. m. synes ingen av förslagsställama hava tagit behörig hänsyn till. Då de kommunala skatterna, såsom tidigare framhållits, i all— mänhet hava karaktären av repartitionsskatter, kunna de ej slutgiltigt de- biteras, förrän såväl skatteunderlaget blivit känt som även utgifts- och in- komststat för det kommande året blivit fastställd. Enligt överståthållare Nothins förslag skulle uppbörden av kronoutskylderna äga rum i juni samt i oktober eller november under inkomståret med slutlig korrigering senast i november taxeringsåret. Förslagsställaren har tydligen tagit sikte på den nuvarande kronouppbörden i Stockholm, där inga repartitionsskatter ingå. Om man emellertid medräknar även de repartitionsskatter, som för när- varande inom landet uppbäras i samband med kronouppbörden, d. v. s. landstingsskatt, vägskatt och tingshusskatt, så visar det sig, att förslagets genomförande skulle medföra mycket stora svårigheter. Det skulle bland annat innebära, att betalningen av kronoutskylder skulle påbörjas nära ett och ett halft år tidigare än nu. Som skattebetalarna under övergångs- tiden icke skola betala både de nya och de gamla skatterna, måste en- dera efterskänkas. Enligt förslaget skulle praktiskt taget ett års statsskatt efterskänkas, men om repartitionsskattema yttras i detta avseende intet. I verkligheten skulle kronoutskylder motsvarande ett och ett halvt års upp- börd (tre uppbördstillfällen) behöva efterskänkas, om extra belastning av de skattskyldiga skall kunna undvikas. Om systemet utsträckes till att gälla även allmän kommunalskatt, skulle vid övergången två års dylik skatt be- höva efterskänkas. Men efterskänkande av skatter är med nu rådande direkta beskattning en högst allvarlig sak. Det ginge väl an, om skatte- betalarna hade eller uppvisade år från är tämligen oförändrade inkomster. Men för många enskilda näringsidkare, ja för hela kategorier av sådana, kan inkomstnivån veterligen starkt växla från år till annat. Måste en så- dan skattskyldig visa låg inkomst under ett »frihetsär», blir han missgyn- nad, visar han då hög inkomst, missgynnas stat och kommun. Härtill kommer, att de vid taxeringen gällande reglerna för värdering av varu- lager och avskrivning av inventarier skulle kunna föranleda mindre nog-

räknade skattskyldiga att visa stora inkomster under »frihetsår» men så mycket mindre inkomster under följande är, då beskattning sker i vanlig ordning. Det sagda gäller i princip, även om man uppdelar skattebefrielsen på ett flertal år i syfte att vinna utjämning.

Med det föreslagna systemet tillämpat på en sammanslagen krono- och kommunaluppbörd föreligger stor risk för en ojämn belastning på de olika betalningsterminerna genom de förhållandevis stora avräkning-ar, som i enskilda fall måste ske dels på grund av den för andra än löntagare vid- sträckta felmarginalen mellan den förhandsberäknade och den slutligt taxerade inkomsten och dels på grund av de ändringar i uttaxeringsgrun- derna, som ofta åtfölja konjunkturväxlingar.

Vid avräkningarna enligt förslaget, då man skall få fram den korrigerade, slutliga debiteringen, möta andra svårigheter därigenom, att en del skatte— betalare under tiden flyttat från en kommun till annan. Avräkning-arna för dessa måste som regel komma att ske på deras nya boningsort, där de äro mantalsskrivna för taxeringsåret (året efter inkomståret). Avräkningarna bleve särskilt besvärliga, om exempelvis för högt eller för lågt beräknad landstingsskatt till ett landsting skulle avräknas å den nya skatten till ett annat landsting. Systemet kräver i flertalet enskilda fall, då flyttning skett, försändande av avräkningskort e. (1. mellan uppbördsmyndigheterna och förutsätter ett kostsamt utbyggande av dessas organisation. I ett stort an- tal fall skulle restitution av skatt behöva ske.

Huru budgetberäkningen hos stat och kommun skall ske enligt den nya ordningen framgår icke av förslagen. Men eftersom de under inkomståret förskottsvis upptagna utskylderna uppenbarligen måste användas till att täcka samma års utgifter, får man förutsätta, att budgetberäkningen måste grundas icke som nu på kännedom om det taxerade skatteunderlaget utan på en uppskattning av de inkomster, som komma att uppgivas i de förhands- uppgifter, som avlämnas under inkomståret. En sådan budgetberäkning måste inrymma en mångfald av ökade osäkerhetsmoment. Vad beträffar »ny- tillträdande» skattskyldiga torde svårigheterna att verkställa någon som helst beräkning ligga i öppen dag.

Som slutomdöme om båda de föreliggande reformförslagen vill kommit- tén uttala, att de oundgängligen förutsätta dels ett förenklat, summariskt förfarande vid såväl taxeringen som debiteringen och dels synnerligen ge- nomgripande förändringar i sättet för beräknandet av budgeten för stat och kommun.

Uppbörd på grundval av ännu ej granskade deklarations- uppgifter.

Man kan i detta sammanhang icke förbigå frågan, huruvida en debitering skulle kunna verkställas på grundval av de av taxeringsnämnd ännu ej grans- kade självdeklarationerna och korrigering verkställas, sedan taxering ägt

rum. Då emellertid självdeklaration i många fall ej avgives och de i självdek- laration lämnade uppgifterna i ett betydande antal fall icke torde kunna aodtagas utan justeringar från taxeringsnämndens sida, skulle deklarations— uppgifterna redan av denna orsak icke med fördel kunna läggas till grund för debiteringen. I alla händelser skulle ett tidsödande dubbelarbete bliva följden. Mot den tänkta anordningen kan i övrigt riktas åtskilliga av de an- märkningar, som ovan framställts mot förslagen att grunda debiteringen på preliminära inkomstuppgifter, som lämnas av de skattskyldiga vid in— gången av inkomståret. Bland annat skulle betydande tekniska svårigheter uppstå vid övergången till den nya ordningen ävensom vid budgetberäk- ningen inom kommunerna.

Uppbörd på grundval av verkställd taxering.

Förkortning av tiden för taxeringsförfarandet. Av skäl, som torde fram- gå av den i det föregående förda diskussionen, bör enligt kommitténs åsikt uppbörd ske på grundval av verkställd taxering. Däremot torde debitering kunna ske utan att länsprövningsnämndernas beslut behöva avvaktas. Då det gäller att under denna förutsättning finna en möjlighet till förkortande av tiden mellan förvärvet av inkomst och erläggandet av dårå belöpande skatt, frågar man sig om icke den jämförelsevis långa tid, som taxerings- förfarandet för närvarande kräver, kan förkortas. Vad då först tiden för avgivande av deklarationer beträffar, torde det icke vara möjligt att ytter- ligare avknappa denna. En stor grupp skattskyldiga, omfattande i synner- het löntagare, skulle väl kunna avgiva deklaration redan den 1 februari, men för andra grupper, omfattande förnämligast handelsbokföringspliktiga, torde det icke vara möjligt att vinna en översikt över den ekonomiska ställ- ningen så tidigt, att deklarationstiden skulle kunna inknappas för dem. Då det vidare får antagas vara omöjligt för vederbörande arbetsgivare att nämnvärt tidigare än nu inkomma med stadgade löneuppgifter och taxe- ringsnämnderna knappast kunna påräkna att erhålla mantalslängderna tidi- gare än nu är fallet, skulle i varje fall tidsvinsten genom en eventuell för- kortning av deklarationstiden icke kunna till fullo utnyttjas för taxerings- arbetets påskyndande. Däremot kan det ifrågasättas, om icke någon för— kortning av taxeringstiden skulle kunna vinnas genom att taxeringsnämnds- ordförandena och kronoombuden på landsbygden befriades från längdföring och att detta arbete, liksom nu sker i magistratsstäderna, lades på debite- ringsförrättama. I taxeringsnämnderna skulle i så fall endast göras veder- börliga anteckningar om meddelade beslut å deklarationerna eller andra handlingar, vilka därefter skulle överlämnas till häradsskrivarkontoren för längdföring, på sätt för närvarande sker i magistratsstäderna, där det tek- niska arbetet med taxeringslängdernas avslutande sker å kronouppbörds- kontoren. Då emellertid en sådan ordning visserligen skulle vara ägnad att förkorta taxeringsperioden men å andra sidan i motsvarande män skulle hindra debiteringsarbetets påbörjande hos häradsskrivarna, har kommittén

icke härutinnan velat framställa något förslag. Däremot har kommittén an- sett det vara ur arbetsteknisk synpunkt lämpligt, att det 5. k. tillskrivandet av inkomsttaxeringslängderna, d. v. s. införandet däri av de skattskyldigas namn och adresser, även å landet övertages av mantalsskrivningsförrättarna, vilka redan nu mot särskild ersättning flerstädes verkställa detta arbete.

Om alltså taxeringsnämndernas arbete icke kan så avsevärt underlättas, att taxeringstiden därigenom kan förkortas, så synes det i allt fall vara möjligt att fastighetstaxeringen under år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum, allmänt avslutas omkring en månd tidigare än för närvarande skall ske och att taxeringen för inkomst och förmögenhet till underlättande av debiteringsarbetets fortgång inom vissa taxeringsdistrikt, där arbetet med taxeringen anses mindre krävande, avslutas tidigare än nu är föreskrivet. I många fall torde i sistnämnda syfte en rationalisering av taxeringsnämnder- nas arbete kunna åvägabringas därigenom, att mera invecklade taxeringar, som måste göras till föremål för utredningar och skriftväxling, upptagas i särskilda längder, som lämnas å nu bestämd tid, medan taxeringar av enk- lare beskaffenhet införas i inkomsttaxeringslängder, uppdelade å mindre delar av kommunerna, vilka längder avlämnas successivt tidigare än de sär- skilda längderna. Genom en sådan anordning skulle debiteringen kunna påbörjas tidigare än nu är fallet, åtminstone i vissa distrikt. Kommittén ifrågasätter alltså, utan att dock i förevarande hänseende framlägga utar- betade förslag, att tiden för avslutandet av t-axeringsarbetet skall inom vissa gränser få bestämmas av länsstyrelsen med hänsyn tagen till förhållandena i varje särskilt taxeringsdistrikt.

Omläggning av kommunernas och vissa andra menigheters budgetår. Den utväg, som synes ligga närmast till hands för beredande av möjlighet att vid en gemensam uppbörd av allmänna utskylder påbörja skatteupp- börden vid avsevärt tidigare tidpunkt än vad nu är fallet, torde vara att om- lägga budgetåret för kommuner och andra menigheter med beskattningsrätt till att, i stället för att såsom nu sammanfalla med kalenderår, omfatta ett på annat sätt bestämt räkenskapsår. Om en sådan omläggning skulle ge- nomföras, synes densamma icke böra företagas på annat sätt än så, att budgetåret i likhet med det statliga komme att omfatta tiden den 1 juli— den 30 juni. Den närmare innebörden av en dylik omläggning skall här nedan göras till föremål för undersökning.

Ur uppbördssynpunkt skulle det uppenbarligen medföra betydande för- delar, om det statliga och det kommunala budgetåret sammanfölle. De kom- munala utdebiteringsbesluten skulle då föreligga ett halvår tidigare än vad nu är fallet, definitiv debitering av samtliga skattetitlar skulle kunna verk— ställas redan under juli månad och en på slutgiltig debitering grundad upp- börd taga sin början i augusti eller september under taxeringsåret. I fråga om vissa avgifter til riksförsäkringsanstalten skulle däremot —— därest dessa, som nu uppbäras vid kronouppbörden, även i fortsättningen skulle uttagas i samband med den allmänna uppbörden svårigheter föreligga för riks-

försäkringsanstalten att i tillräckligt god tid hinna verkställa erforderliga ut- räkningar. Då vidare prövningsnämnderna ej avsluta sitt arbete förrän i oktober och då detta arbete icke kan tänkas kunna avslutas tidigare än vad nu sker, skulle det bliva nödvändigt att, för beaktande av prövningsnämn- dernas ändringar i taxeringarna, vidtaga korrigeringar i den verkställda debiteringen. I de fall, då ändring företoges, finge man sålunda tillställa vederbörande skattskyldige ny debetsedel och i förekommande fall verkstäl- la restitution. Den verkställda debiteringen finge sålunda härvid endast ka- raktär av en preliminär debitering. Beträffande de kommuner, som erhål- la bidrag av skatteutjämningsmedel, skulle, lika litet som nu, en slutlig de- bitering av allmän kommunalskatt kunna verkställas, innan Kungl. Maj:ts beslut om skatteutjämningsbidragen förelåge, såvida man icke ville till— gripa ett restitutionsförfarande, vilket emellertid på grund av de därmed förenade kostnaderna icke torde vara att tillråda. Kungl. Maj:ts beslut om bidrag av skatteutjämningsmedel föreligger med nu gällande ordning först i slutet av juli eller i början av augusti året efter taxeringsåret. Gällande förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skat- tetyngda kommuner stadgar såsom förutsättning för att understöd skall kun- na erhållas, bland annat, att beslut i laga ordning fattats, att uppbörd av minst hälften utav den under det löpande året beslutade kommunalskatten skall verkställas tidigast efter utgången av juni månad påföljande år. Även om tiden för det till grund för skatteutjämningsbeslutet liggande förbere— dande arbetet skulle kunna inknappas och ändring skulle ske i fråga om berörda förutsättning för åtnjutande av understöd av skatteutjämningsmedel, torde det ligga i sakens natur, att ett beslut om bidrag av sådana medel grun- dat på, bland annat, vederbörande kommuns räkenskaper för senast förflut- na budgetår, sedan desamma blivit ur vissa synpunkter granskade, icke skul- le kunna föreligga redan omedelbart efter utgången av samma budgetår. Även vid en omläggning av kommunernas budgetår skulle sålunda ett eventuellt understöd av skatteutjämningsmedel ej kunna beaktas vid en i juli under taxeringsåret verkställd debitering, och man bleve för att undvika restitu- tionsförfarande sålunda nödsakad att verkställa en ytterligare, slutlig debi- tering. I vilken utsträckning detta skulle behöva förekomma belyses därav, att i vissa län samtliga landskommuner för närvarande åtnjuta understöd av skatteutjämningsmedel. Vid en omläggning av det kommunala budgetåret på sätt ovan nämnts torde, om uppbörden skulle kunna fördelas på tillräck- ligt antal terminer, densamma dock kunna avslutas i maj eller juni året efter taxeringsåret. Utom den tidsvinst i fråga om avslutandet av kommu— naluppbörden, som sålunda kunde ernås, skulle en sådan ordning innebära en obestridlig fördel därutinnan, att frånsett kommuner, som åtnjuta skatteutjämningsbidrag endast en debetsedel, upptagande definitivt ut— räknad skatt, skulle behöva tillställas den skattskyldige utom i de jämförel— sevis få fall, då taxering ändrats av prövningsnämd. Förskottsbetalning av ännu icke fastställd skatt skulle alltså icke behöva allmänt förekomma. I detta sammanhang kan nämnas, att överensstämmelse mellan det statliga och

det kommunala budgetåret ur systematisk synpunkt avgjort vore att föredra- ga. Därigenom skulle även regleringen av statens och kommunernas mellan- havanden förenklas samt redovisningen och kontrollen underlättas såväl med avseende på de kommunala skatter, som uppbäras genom statens försorg, som ifråga om de statsbidrag av olika slag, som till följd av statens ingri- pande på det kommunala området utgå för de förvaltningsuppgifter, som i samband med detta statsingripande blivit kommunerna anförtrodda, även— som i fråga om de bidrag av skatteutjämningsmedel, som i allt större ut- sträckning komma kommunerna till del. Av nu rådande olikformighet mel- lan statens och kommunernas räkenskapsår föranledas svårigheter vid be- räkning samt utbetalning av olika slag av statsbidrag. Dessa svårigheter komma uppenbarligen att bliva allt mera kännbara, om utvecklingen går mot ett mera omfattande ingripande från statens sida i den kommunala verksamheten. Grunderna för de till kommunerna utgående statsbidragen fastställas i vissa fall för kalenderår och i vissa fall för tidsperiod, som sam- manfaller med det statliga budgetåret. Det senare är numera förhållandet med en betydande grupp av statsbidrag, nämligen bidragen till folkskolevä- sendet. Vid de kommunala staternas uppgörande föranleder detta ovisshet rörande storleken av ifrågavarande statsbidrag för det kommunala budget- årets senare hälft. Nu anmärkta olägenhet liksom ock det missförhållan- det, att de till ett visst redovisningsår hänförliga statsbidragen icke i kom- munernas räkenskaper kunna redovisas under ett och samma räkenskaps- år, skulle försvinna, därest det kommunala budgetåret bringades att sam- manfalla med det statliga. I fråga om de statsbidrag, vilkas grunder fast- ställas för kalenderår, torde den bristande kongruensen kunna föranleda ur statlig budgetsynpunkt mindre önskvärda förskjutningar mellan olika budgetår av utgiftsbelastningen å vederbörande riksstatsanslag. Att stats- bidrag äro anknutna till kalenderår torde överhuvud taget få anses vara ägnat att försvåra beräkningen av anslagen å riksstaten. Genom att kom- munernas budgetår bringades att sammanfalla med det statliga budgetåret skulle även den bristande överensstämmelsen mellan församlingarnas budget- år och kyrkofondens räkenskapsår komma att försvinna. Enligt av kam— markollegiet avgivet yttrande Över uppbördssakkunnigas betänkande fram- träda olägenheterna av den bristande kongruensen härvidlag synnerligast däruti, att med nuvarande förhållande full exakthet och reda knappast kan ernås i fråga om de kyrkliga menigheternas och kyrkofondens inbördes eko- nomiska mellanhavanden för en viss tidsperiod. Man torde ej heller kunna förbise, att även ur statistisk synpunkt obestridliga fördelar skulle stå att vinna, därest statens och kommunernas budgetår komme att sammanfalla, framför allt så tillvida som härigenom skulle beredas ett underlag för en fullständig översikt över statens och kommunernas finanser.

Emellertid skulle en omläggning av det kommunala budgetåret vara före- nad med vissa olägenheter. Som nackdelar av en omläggning hava bland annat framhållits följande. I kommuner med övervägande jordbrukande befolkning skulle svårigheter möta för de kommunala nämnderna att un-

der den för jordbruket bråda arbetstiden under våren och försommaren hin— na ägna erforderlig tid åt budgetberedningen och under högsommaren åt räkenskapsavslutningen. Även om de kommuner, där detta arbete utföres av oavlönade kommunala förtroendemän, i allmänhet äro små och arbetets omfång till följd därav begränsat och man i större kommuner, där arbetet med budget och räkenskapsavslutning är mera betungande, för sådant ar- bete använder avlönad personal, torde man i detta sammanhang icke böra underskatta nämnda svårigheter. Såsom en ytterligare nackdel har fram- hållits, att i städer och stadsliknande samhällen samt vägdistrikt förberedel- serna för den nya budgeten skulle komma att taga sin början just vid den tid, då gatuarbeten m. fl. arbeten av säsongkaraktär igångsättas. Kostnader- na för dylika arbeten skulle komma att uppdelas på två skilda budgetår. De betänkliga konsekvenser detta skulle medföra framträda, även om man beaktar det förhållandet, att gatu- och vägarbeten numera ofta planeras för perioder av flera år, så mycket tydligare som det löpande årets arbeten —-— alldenstund dylika arbeten företrädesvis äro koncentrerade till den var— mare årstiden — knappast hunnit påbörjas och i varje fall ej skulle kunna överblickas vid den tidpunkt, då det bleve nödvändigt att fatta beslut om ut- taxering för det nästkommande budgetåret. Därest det kommunala budget- året sammanfölle med det statliga, skulle de kommunala staterna komma att uppgöras vid en tidpunkt, då tillförlitliga uppgifter ännu saknades om skatteunderlaget. Det förberedande budgetarbetet finge taga sin början re- dan i april, med andra ord, innan ännu ens taxeringsnämnderna avslutat sitt arbete. Ett sådant förhållande måste ingiva betänkligheter. Även om man redan på ett tidigt stadium av taxeringsarbetet kan vinna en uppfatt- ning, som i regel är tillfyllest, om huruvida en mera väsentlig ökning eller minskning av skatteunderlaget är att förvänta, torde det vara uppenbart, att det under vissa förhållanden, i synnerhet under nedåtgående konjunkturer med därav föranledd nödvändighet att iakttaga största sparsamhet vid bud— getbehandlingen, erfordras en noggrann kännedom om storleken av de ine- del, med vilka man har att röra sig. Under lågkonjunkturer torde under- stundom icke ens de av taxeringsnämnd påförda taxeringarna utgöra en betryggande grundval, enär, särskilt för små kommuner, av prövningsnämn- derna vidtagna ändringar i taxeringen kunna medföra allvarliga följder. Det förberedande budgetarbetet i primärkommunerna skulle vidare infalla inom riksdagsperioden. Detta måste medföra, att riksdagsmäns deltagande i det kommunala budgetarbetet skulle försvåras, en konsekvens som icke torde vara önskvärd.

I fråga om en omläggning av landstingens budgetår möta i de flesta hän- seenden enahanda svårigheter som i fråga om primärkommunerna. Vå- dorna av en bristande kännedom om skatteunderlagets storlek vid budget— arbetet skulle i lika hög grad framträda för landstingskommunerna som i avseende på primärkommunerna. Att landstingen för närvarande nödgas fastställa sin budget utan kännedom om det slutliga taxeringsutfallet, torde anses vara en icke önskvärd följd av att landstingens lagtima möte av

skäl, som bero av den nuvarande ordningen för uppbörden, måste hållas så tidigt som nu är fallet. Olägenheterna av att budgetförberedelserna skulle komma att infalla under riksdagsperioden framträda än starkare i fråga om landstingens sammanträden och de förberedande arbetena därför. Även om landstingens sammanträden kunde förläggas till slutet av juni efter riks- dagsarbetets avslutande, skulle likväl det viktiga förberedande arbetet in— falla under riksdagsperioden, och om landstingsmötena förlades tidigare på våren, skulle de av riksdagens ledamöter, som tillika vore landstingsmän, nödgas avbryta riksdagsarbetet för att deltaga både i de förberedande nämn- dernas och i landstingets sammanträden. Antalet landstingsmän, som till- lika äro riksdagsledamöter, är jämförelsevis stort, och ett stort antal av des- sa äro tillika ledamöter av vederbörande landstings förvaltningsutskott. Landstingsmötena torde pågå under 4 till 6 dagar. Antalet dagar för för- valtningsutskottens sammanträden växlar starkt inom olika landstingsområ- den, från ett par dagar och upp till ett avsevärt antal dagar. Även om de olika landstingens sammanträden förlades till skilda dagar, givetvis med det undantag att de landsting, som äro samordnade i fråga om val till riksda- gens första kammare, sammanträdde samtidigt, torde likväl med nu gäl- lande regler om tiden för riksdagens sammanträden landstingsmötenas för- läggande till första kalenderhalvåret komma att medföra avsevärda svårig- heter.

Själva övergången från kalenderår till ett på annat sätt bestämt räken- skapsår såsom grundval för de kommunala räkenskapernas förande och av— slutande måste utan tvivel medföra svårigheter fastän av övergående natur — särskilt i kommuner, som redan nu visat sig sakna möjligheter att ordna den kommunala bokföringen på ett tillfredsställande sätt.

Utan att taga ställning till frågan, huruvida en omläggning av det kom- munala budgetåret är praktiskt möjlig och lämplig att nu genomföra eller till frågan vilket av de emot en sådan omläggning anförda skälen, som i förhållande till de övriga är det mest vägande, har kommittén funnit de skäl, som anförts mot en omläggning, föranleda till att i första hand andra utvägar böra sökas för genomförande av den åsyftade uppbördsreformen, i all synnerhet som genom det system för debiteringens och uppbördens an- ordnande, för vilket här nedan redogöres, torde vinnas i det närmaste sam- ma fördelar, som om det kommunala budgetåret omlades.

Möjligheten av tidigare beslut angående kommuners och andra menig- heters stater. I det följande skall med några ord beröras frågan, huruvida de kommunala uttaxeringsbesluten skulle kunna utan någon omläggning av budgetåret fattas så mycket tidigare än för närvarande, att debiteringen av de till uttaxering beslutade utskylderna skulle kunna påbörjas avsevärt tidigare än nu är fallet. I fråga om landstingsskatt och vägskatt, vilka båda skatter regelmässigt debiteras och uttagas i samband med kronoupp— börden, varför debiteringen måste vara avslutad senast första dagarna i november, sker uttaxeringens fastställande redan nu avsevärd tid nära

fyra månader före ingången av det räkenskapsår, vars utgifter uttaxe- ringen avser att täcka. De specialstater, som avse driften av lasarett och undervisningsanstalter m. fl. av landsting drivna eller understödda inrätt- ningar, måste upprättas i så god tid att vederbörande förvaltningsutskott skall hinna beakta dem vid utarbetandet av förslaget till utgifts- och in- komststat. Det torde vara uppenbart, att upprättandet av en mera exakt budgetberäkning för det kommande räkenskapsåret erbjuder större svå- righeter allt eftersom den måste ske på ett tidigare stadium av det löpande räkenskapsåret. För att uttaxeringen för det kommande året skulle kunna läggas till grund för en i juli månad — då grunden för debitering av in- komst- och förmögenhetsskatt är känd och debitering av denna skatt alltså skulle kunna ske verkställd debitering av landstingsskatten, skulle det vara nödvändigt, att uttaxeringen fastställdes redan på våren eller försom- maren. De nyss angivna svårigheterna i avseende på budgetberäkningen skulle under sådana förhållanden framträda med än större skärpa. De planer på en ändring av landstingens sammanträdestid, som tidigare fram- kommit, hava också åsyftat ett framflyttande av denna till oktober eller no- vember. På motsvarande sätt som i fråga om landstingen skulle det bliva nödvändigt att ändra tiden för vägdistriktens beslut om uttaxering för det kommande året. Samma svårigheter, som enligt vad ovan framhållits skulle vara förknippade med ett tidigare fastställande av utgifts- och inkomststater- na för landsting och vägdistrikt, framträda i fråga om möjligheten att på motsvarande sätt ändra tiden för fastställandet av primärkommunernas stater. I synnerhet i större städer torde det på grund av det komplicerade och tidskrävande budgetarbetet knappast vara möjligt att skrida till ett fast- ställande av uttaxeringen tidigare än någon månad före det nya räkenskaps- årets ingång.

KAP. 6.

Grundlinjerna för den föreslagna reformen.

Efter vilka riktlinjer man än vill söka genomföra en reform av uppbörds- väsendet har det synts kommittén, att en sammanslagning av debitering och uppbörd av statliga och kommunala utskylder bör ske. En sådan ordning innebär avgjort en rationalisering, som ur skilda synpunkter är önskvärd. För den skattskyldige kommer en sammanslagning att innebära minskat be- svär samt större reda och ordning. Skattebetalningen kan också förenklas och underlättas därigenom att en sådan uppbörd medgiver en jämnare för- delning av skattebeloppen på olika betalningstillfällen. Genom en samman- slagning kommer åtskilligt nu nödvändigt dubbelarbete att bortfalla (jfr sid. 133) och vinnes större överskådlighet beträffande den totala skattebör- dan å olika orter samt bättre överblick över i vilken utsträckning utskylder erläggas i vederbörlig ordning, bliva föremål för indrivningsåtgärder och slut- ligen avkort-as eller avskrivas.

En sammanslagning av krono- och kommunaluppbörden förutsätter up- penbarligen, att beträffande förmånsrätt, preskription, avkortning och av- skrivning m. fl. förhållanden, för vilka nu olika regler gälla för de båda sla- gen av utskylder, samma regler bliva tillämpliga. Såsom å andra ställen i betänkandet närmare avhandlas, har kommittén funnit, att önskvärd enhet- lighet i dessa hänseenden kan genomföras. &

För ett praktiskt genomförande av sammanslagningen erfordras vidare, att uppbördstitlarnas antal i möjligaste mån nedbringas. Som framgår av fram- ställningen i kap. 1 behöver man vid en uppbördsreforms genomförande icke vidare räkna med mantalspenningar, sjukvårdsavgift, extra inkomst- och för- mögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommunal progressivskatt för gemen- samt kommunalt ändamål, vilka skattetitl-ar för närvarande förekomma å kronodebetsedeln, samt icke heller med personlig avgift till skolan och kom- munal progressivskatt bland kommunalutskylderna. Den å kronodebetse- deln förekommande skattetiteln prästerskapets till statsverket indragna tion- de kommer också på sätt i sagda kapitel nämnts att helt bortfalla inom den närmaste framtiden (jfr sid. 91). För att begränsa antalet utskyldstitlar an- ser kommittén, att avgifter till försäkringsbolag samt frivilliga ledamotsav— gifter, såsom avgifter till hushållningssällskap och riddarhuskapitationsav- gift böra uteslutas från uppbörden. Vederbörande kunna över postgiro eller på annat lämpligt sätt själva ombesörja uppbörden av dessa avgifter. En

omläggning av uppbörden av berörda avgifter torde icke heller medföra såda- na olägenheter, att desamma böra hindra det åsyftade nedbringandet av ut- skyldstitlarnas antal. Beträffande hushållningssällskapen kan nämnas, att enligt vad en inom kommittén verkställd utredning givit vid handen sju hus- hållningssällskap redan för närvarande upptaga sina medlemsavgifter genom postförskott eller eljest utan sammanhang med kronouppbörden samt att en del av medlemsavgifterna till ytterligare ett hushållningssällskap uttagas genom postförskott. Enligt vad två av berörda hushållningssällskap mcd- delat, skulle ett uttagande av medlemsavgifterna i samband med kronoupp— börden medföra olägenhet i olika hänseenden (ökat arbete och oregelbunden uppbörd). Vid sådant förhållande och då en omläggning i förevarande hän- seende ur uppbördssynpunkt måste vara ett önskemål av icke ringa betydel- se, har kommittén ansett av flertalet övriga hushållningssällskap anförda be— tänkligheter mot den föreslagna ändringen icke böra tillmätas avgörande be— tydelse. Kommittén anser vidare, att debiteringen och redovisningen av utskylder kunna underlättas genom att kommunalutskylder, landstingsme— del och tingshusmedel debiteras såsom en titel med angivande i varje upp- bördsbok eller -1ängd av det kvottal eller procenttal av de sålunda samman— förda titlarnas debiterade belopp, som belöper å varje titel. I detta sam— manhang må slutligen nämnas, att enligt kommitténs förslag debetsedels- lösen icke vidare skall förekomma.

Beträffande frågan om handhavandet av den samlade uppbörden finner kommittén, att uppbörden, frånsett magistratsstäderna, bör handhavas av länsstyrelserna. Kommittén vill ingalunda underskatta betydelsen av kom- munernas erfarenhet och förmåga att på sätt nu sker handhava sin egen upp- börd, men då debitering och uppbörd av kommunalutskylder på landet i de flesta fall ombesörjas av kommunala förtroendemän och en sådan ordning av lätt insedda skäl icke torde vara förenlig med det mera invecklade tek- niska förfarande, som, om samtliga med en sammanslagning av krono- och kommunaluppbörden åsyftade fördelar skola kunna vinnas, nödvändiggö- res av sammanslagningen, torde kommunerna icke lämpligen kunna hand- hava den gemensamma uppbörden. Av praktiska skäl är det icke lämpligt att göra någon skillnad mellan fögderistäderna, där debitering och uppbörd av kommunalutskylder som regel torde ombesörjas av för dessa uppgifter utbildade yrkesmän, och landskommunerna.

Mot statens övertagande av den sammanslagna uppbörden kan måhända invändas, att uppbörden av kommunalutskylder på landsbygden och i fög- deristäderna härigenom skulle fördyras. Huruvida så blir fallet kan svår- ligen siffermässigt påvisas med någon större grad av säkerhet.1 Även om någon ökad kostnad skulle uppkomma, är dock enligt kommitténs förme- nande den rationalisering med därav följande förbättring av up-pbördsresul- tatet, som kan vinnas genom sammanslagningen — för vars genomförande

1 Enligt en i del III av betänkandet intagen approximativ beräkning, grundad på statistiska uppgifter för vissa kommuner, kunna kostnaderna för kommunaluppbörden å rikets landsbygd och i fögderistäderna beräknas till 1000 000 kronor årligen.

enligt vad nyss nämnts förutsättes, att även kommunaluppbörden handhaves av staten —— så betydande, att den måste anses mer än väl uppväga den mer- kostnad för kommunaluppbörden i och för sig, som till äventyrs må upp— komma. Sammanslagningen medför i varje fall icke något merarbete utan en arbetsbesparing för det allmänna.1 Det är i detta sammanhang att märka, att kommittén icke ifrågasätter, att landskommunerna och fögderistäderna skola utgiva någon ersättning till statsverket för statens befattning med kom- munaluppbörden. Då kommuns utskylder skola uppbäras i sammanhang med de statliga utskylderna med eller mot kommunens vilja och utan avse- t ende å om kommunen kunnat till lägre kostnad föranstalta om uppbörd av utskylderna i annan ordning, har det icke ansetts befogat att av landskom- munerna eller fögderistäderna, vilka icke hava att vidkännas någon kost— nad för kronouppbörden, kräva ersättning för den del av uppbördskostna- derna, som skulle kunna anses belöpa å kommunalutskylderna. Vad an- går handhavandet av uppbörden i magistratsstäderna hänvisas till fram- ställningen å sid. 245 0. f. Här må endast nämnas, att enligt kommitténs för- slag uppbördsväsendet i dessa städer skall handhavas av en särskild kom- munal befattningshavare, uppbördskamrerare. Införandet av lika regler för alla kommuner beträffande tid och ordning för uppbördens förrättande och ordningen för oguldna utskylders uttagande kan med hänsyn till angelägen- heten av att i dessa hänseenden likformighet bliver rådande icke anses inne- bära ett otillbörligt intrång i den kommunala självbestämmanderätten. Själ- va verkställandet av den ordinarie uppbörden kan uppenbarligen icke anses innebära någon utövning av beslutanderätt. Kommunerna böra självfallet icke betagas sin rätt att bestämma, när det skall anses utsiktslöst att göra ett krav å kommunen tillkommande utskylder gällande. De bestämmelser, som kommittén föreslår för kommunernas medverkan vid avskrivnings- förfarandet, torde innebära tillräckliga garantier för att kommunernas in- tressen härutinnan icke bliva eftersatta. Här må erinras om att enligt det av kommittén föreslagna uppbördssystemet avkortning endast kommer att avse fall, då skattskyldigheten upphört av den orsak, att någon grund för skattefordringen icke längre är för handen, under det att avskrivning kom- mer att avse övriga fall, då debiterade utskylder skola avföras ur räken- skaperna. Avkortning av utskylder på grund av fattigdom, på sätt nu sker beträffande kronoutskylder, skall sålunda icke äga rum, utan skola utskylder av sådan anledning i stället avskrivas. En annan invändning mot statens omhändertagande av uppbörden, som tidigare framställts och väl även torde komma att riktas mot kommitténs förslag, innebär, att kommu- nala förtroendemän eller tjänstemän med sin ingående orts— och person- kännedom skulle förmå ombesörja uppbörden på ett smidigare och effekti- vare sätt än ett statligt uppbördsorgan. Det är dock att märka, att de för-

1 Kommittén har beträffande vissa kommuner verkställt en undersökning av antalet debiterade poster och debiterade belopp m. m. enligt 1935 års kronouppbördsbok och samma års kommunala t uppbördslängd samt enligt en med hänsyn till kommitténs förslag till uppbördens ordnande modi- fierad uppbördsbok, tillämpad å samma års utskylder. Jfr Tab. 13, Stickprovsundersökning C.

hållanden, som härvid torde avses, i sin mån bidraga till den ojämnhet i till- lämpningen och brist på överskådlighet, som måste anses utgöra en väsent- lig olägenhet hos det nuvarande uppbördssystemet. Vad beträffar den ordi- narie uppbörden böra bestämmelser meddelas, som för de olika orternas be— hov inrymma tillfredsställande möjligheter med avseende å utskyldernas erläggande, så att icke med hänsyn till särskilda förhållanden avvikelser, äg- nade att såsom nyss nämnts försvåra överskådlighet över uppbördsväsen- det och föranleda olika behandling av de skattskyldiga, skola behöva före- komma. Enligt kommitténs förslag är det avsett, att kommunal myndighets medverkan vid avskrivning av utskylder fortfarande skall bibehållas och att restindrivningen skall verkställas av exekutionsbiträden, vilka i de flesta fall också äga god orts- och personkännedom. Härigenom bliva enligt kom- mitténs förmenande i det föreslagna uppbördssystemet de särskild-a förutsätt- ningar för ett smidigt och effektivt uppbördsförfarande, som kommunernas medverkan vid uppbörden samt de kommunala förtroendemännens och tjänstemännens erfarenhet utgöra, väl tillvaratagna.

Som tidigare i annat sammanhang nämnts, äro erfarenheterna av postver- kets ombesörjande av kronouppbörden på landet och i fögderistäderna i allt väsentligt goda. Ett system med anlitande av postverket för den ordinarie uppbördens ombesörjande medför särskilda fördelar med hänsyn till den större möjlighet till kontroll över uppbördens redovisning, som därigenom er- hålles. Kommittén finner därför övervägande skäl tala för att uppbörden i fortsättningen anförtros åt postverket. Emellertid anser kommittén, att för magistratsstäder vid sidan härav möjlighet bör lämnas öppen att med bank träffa avtal om förrättande av uppbörd, varvid bankens kvitto skall äga sam- ma giltighet som postverkets. Däremot böra enligt kommitténs förmenande vid den allmänna uppbörden utskylder icke få inbetalas omedelbart till den för uppbörden i sådan stad ansvarige tjänstemannen.

Angående det sätt, på vilket uppbörden genom postverket skall ske, må anföras följande. Huvudparten av arbetet med skatteuppbörden vilar på inbetalningspostanstalterna. Om skatteinbetalning sker medelst skattepost- anvisning eller medelst skatteinbetalningskort, är för dessa postanstalter utan betydelse. Göromålen i samband med mottagandet bliva i båda fallen exakt lika och redovisningen kommer icke heller för dessa postanstalters vidkom- mande att förete några större olikheter. Detsamma kan sägas om de göro- mål, som sammanhänga med redovisningen till uppbördsmyndigheterna från de särskilda skatteavdelningarna respektive postgirokontoret. I kostnads- hänseende kunna således de båda systemen anses i det närmaste likvärdiga. Den mest framträdande skillnaden mellan systemen skulle bestå däri, att re- dovisningen till uppbördsmyndigheterna komme att, därest skattepostanvis— ningssystemet tillämpades, ske genom postkontoren i de orter, dit uppbörds- myndigheterna äro förlagda, men vid uppbörd genom postgiro centraliseras till Stockholm. Enligt kommitténs förmenande skulle det vara önskvärt, om inbetalningskupong å debetsedel kunde så inrättas, att densamma bleve an- vändbar både såsom post-anvisning och girokort samt för inbetalning i bank.

Något hinder för att anordna inbetalningskupong å debetsedel så, att den blir användbar för skatteinbetalning i bank, torde icke imöta, oavsett vilket uppbördssystem som kommer att tillämpas. Däremot synes det vara för- enat med vissa tekniska svårigheter att anordna kupongen för användning jämväl såsom girokort. Andra utvägar finnas emellertid för ordnandet av denna detalj. Det nuvarande systemet med skatteinbetalning medelst skattepostanvisning, vilket tillämpats alltsedan kronouppbörden på landet och i fögderistäderna från och med år 1918 anförtroddes postverket, har fungerat synnerligen tillfredsställande. Generalpoststyrelsen har ansett lämp- ligast att bygga vidare på detta system och har för sin del förordat tillämp- ning av uppbörd medelst skattepostanvisningar. Styrelsen har icke velat förorda nedsättning av inbetalningsavgifterna, därest uppbörden skulle anses böra verkställas genom postgiro. Det torde vara ett önskemål att, även om postgirosystem införes för skatteuppbörden, de nuvarande skatteavdelning- arna vid postkontoren i residensstäderna bibehållas eller andra anordningar vidtagas, så att länsstyrelserna kunna erhålla biträde med utredning av tvek- samma fall vid avprickningen av uppbörden i uppbördsböckerna. De frågor, i vilka samråd mellan skatteavdelningarna och länsstyrelserna plågat ske, torde vanligen hava gällt otydligheter beträffande debetsedels nummer och belopp å skattepostanvisning, redovisning av felaktigt mottagna belopp, avseende tidigare uppbördsterminer, samt identifiering av i postverkets inbetalnings- journaler bokförda skattebelopp, då de skattepostanvisningar beloppen hän- fört sig till saknats, enär de av förbiseende icke frånskilts debetsedlarna vid inbetalningen. Värdet av det personliga samarbetet vid utredning av dylika fall har vitsordats av länsstyrelserna och föreståndare för postverkets skatte- avdelningar. Om, såsom generalpoststyrelsen föreslagit, systemet med skatte- postanvisningar bibehålles, skulle de ifrågavarande skatteavdelningarna kom- ma att fortsätta sin verksamhet och erforderlig utredning av "tveksamma fall såsom hittills kunna ske genom dylikt samarbete. Skulle uppbörden komma att ske över postgiro, bleve skatteavdelningarna för postverkets vidkomman— de obehövliga. Därest de ändock bibehölles, skulle de icke kunna tjäna det Önskade syftet på annat sätt än såsom förmedlare mellan postgirokontoret och uppbördsmyndigheterna. Kommittén har därför ansett sig böra förorda, att uppbörden normalt skall ske medelst postanvisning. Emellertid föreslår kommittén särskilda anordningar till underlättande av utskyldsbetalning över postgiro i fall då sådant betalningssätt må ställa sig bekvämare för den skattskyldige (jfr 19 % förslaget till uppbördsförordning).

Kommittén har sökt tillgodose det så ofta uttalade önskemålet att upp— börden skall ske tidigare efter inkomstens förvärvande än vad nu är fallet. Då enligt kommitténs åsikt till grund för uppbörden bör ligga en med led- ning av taxering i hittills bruklig ordning verkställd debitering, inses lätt, att vid genomförandet av en reform de möjligheter, som stå att vinna i före— varande hänseende, äro begränsade. Såsom i kap. 5 närmare utvecklats, föranledes sagda begränsning ytterst av hänsyn till den enskilde medborga- rens befogade anspråk på rättvisa vid beskattningen och trygghet mot att

icke bliva avkrävd utskylder, som måhända skulle stå i uppenbart missför- hållan-de till de inkomster, utskylderna avse. Med en sådan begränsning komma visserligen vissa nackdelar, som äro förbundna med det nuvarande uppbördssystemet, att kvarstå, men enligt kommitténs förmenande äro dessa av jämförelsevis ringa betydelse. Det är tydligt, att ingen tidsvinst kan göras, om man fasthåller vid att debiteringen, då debetsedlar först utsläppas, skall i allt grunda sig på den av prövningsnämnderna fastställda taxeringen. Tvärtom skulle genom kommunalutskyldernas medtagande den samman- slagna uppbördens början förskjutas ett par månader framåt i förhållande till den tid, då kronouppbörden för närvarande börjar. Önskemålet om ti- digare uppbörd kan därför _ under den ovan angivna förutsättningen att uppbörden skall grunda sig på årets taxering tillgodoses endast om en preliminär debitering grundas på taxeringsnämndernas, av prövningsnämn- den ännu ej granskade resultat1 och om på grund av den sålunda verkställ- da debiteringen uppbörd till en början äger rum av förskott å det utskylds- belopp, som sedermera vid en med ledning av prövningsnämndernas beslut verkställd slutlig debitering må bliva fastställt. Kommittén föreslår en sådan ordning, därvid givetvis de i vidsträckt mening kommunala skatterna måste vid förskottsdebiteringen upptagas med schablonmässigt beräknade belopp. Enligt kommitténs förslag skall principiellt hälften av det samlade utskylds— belopp, som kan förväntas bliva fastställt, uttagas genom dylik förskotts— betalning. Beträffande smärre utskyldsbelopp, förslagsvis mindre än 10 kronor, anser kommittén emellertid, att förskottsbetalning icke bör äga rum, då såsom nedan närmare angives, så små utskyldsbelopp icke torde böra delas på flera betalningstillfällen och beloppet i sådant fall uppenbar- ligen bör utgå först efter den slutliga debiteringen. Då utskyldsbeloppet utgöres endast av pensionsavgift, föreligger dock särskild anledning att uttaga beloppet så tidigt som möjligt. I detta sammanhang hänvisas till vad i kap. 7 anföres om förmånsrätt för dylika avgifter. Kommittén föreslår därför att, om utskyldsbeloppet utgöres av endast pensionsavgift, detsamma skall, även om det uppgår endast till ett mindre belopp, i sin helhet uttagas i samma ordning som förskott å utskylder. Av praktiska skäl har i sådant fall det utskyldsbelopp, som skall i sin helhet uttagas i angivna ordning, föreslagits till högst 12 kronor (lägsta sammanlagda pensionsavgiften för äkta makar). Då utskylder av anledning som nyss nämnts skola utgå i samma ordning som förskott, anser kommittén, att slutlig debetsedel icke skall behöva tillställas den skattskyldige utan förskottsdebetsedeln i stället Förses med anmärkning därom att, såvida den skattskyldiges taxering icke ändras av prövningsnämn- den, någon slutlig debetsedel icke kommer att utfärdas. Förskottsdebiteringen sker som ovan nämnts på grundval av taxerings- nämndernas beslut. De skattskyldigas utskylder beräknas enligt de för det 1 Av antalet taxeringar år 1935, som kan beräknas hava utgjort omkring 3210 000 (= hela antalet kronodebetsedlar, minskat med antalet debetsedlar, som beräknas hava upptagit endast personella skatter), blevo allenast 43 822 eller 1'3696 ändrade i länsprövningsnämnd. Genom prövningsnämndernas ändringar undergick det enligt taxeringsnämndernas beslut framkomna skatteunderlaget en nettoökning av 189270 skattekronor (0'44 %).

löpande året gällande grunder utom beträffande kommunalutskylder, lands- tingsmedel, tingshusmedel och vägskatt, som upptagas approximativt med ledning av det föregående årets uttaxering av sistnämnda skatter men på grundval av det skatteunderlag, som enligt taxeringsnämnds beslut för det löpande året uträknats för utgörande av allmän kommunalskatt. Kommunal, utskylder, landstingsmedel, tingshusmedel och vägskatt debiteras i en gemen- sam post, därvid beträffande vägskatt hänsyn icke kan tagas till den förhöj- ning, som gäller för vägskatt, som utgår av fastighet. Skogsaccisen måste, om den skall medtagas vid förskottsdebiteringen, uträknas med ledning av föregående årets skattesats men på grundval av det löpande årets virkestaxe- ring. Övriga medel, t. ex. annuiteter av olika slag, upptagas i förekomman- de fall med sina bestämda belopp. Om den totala utskyldssumma, som här igenom erhålles för varje skattskyldig, ej understiger 10 kronor, påföres halva beloppet å förskottsuppbörden. Förskottsdebiteringen kan påbörjas vad be- träffar andra utskylder än inkomst- och förmögenhetsskatt och avgifter till riksförsäkringsanstalten, så snart taxeringslängderna föreligga färdiga, be- träffande inkomst- och förmögenhetsskatten så snart riksdagens beslut om skatteprocenten blivit känt och beträffande avgifter till riksförsäkringsan- stalten, så snart från anstalten inkommit nödiga uppgifter till grund för de- biteringen. Det är för vinnande av en såvitt möjligt jämn fördelning av alla en skattskyldigs utskylder önskvärt, att även sagda avgifter kunna med- räknas vid förskottsdebiteringen. För närvarande torde emellertid uppgifter för debitering av olycksfallsförsäkringsavgifterna som regel icke föreligga förrän i mitten av augusti. För att avgifterna i fråga skola kunna vinna av- seende vid förskottsberäkningen synes alltså riksförsäkringsanstaltens arbete med avgifternas fastställande behöva slutföras tidigare än nu sker. Kom- mittén har icke ansett nödigt att närmare undersöka möjligheterna härför och de kostnader för eventuellt erforderlig förstärkning av arbetskrafterna, som därav må föranledas. Skulle berörda arbete inom ämbetsverket av ett eller annat skäl icke lämpligen kunna avslutas tidigare, får debiteringen av olycksfallsförsäkringsavgifterna verkställas först vid den slutliga debitering- en.1 I varje fall bör förskottsdebiteringen vara avslutad så tidigt, att debet- sedlarna kunna utsändas senast tio dagar före den första uppbördsterminen, vilken såsom nedan närmare angives skall förläggas till början av augusti.

1 Därest olycksfallsförsäkringsavgifterna icke skulle kunna påföras förrän i samband med den slutliga debiteringen, skulle medlen i stort sett bliva tillgängliga för riksförsäkringsanstalten först omkring ett halvt år senare, än vad nu är fallet. En sådan ordning skulle, enligt vad som inhämtats från riksförsäkringsanstalten, nödvändiggöra en väsentlig omläggning av anstaltens medelsdisposition. Emellertid vill det synas, att dylik olägenhet skulle för anstaltens del kunna undvikas, därest anstalten —— som'redan nu äger att vid emottagandet av redovisning över vid kronouppbörden influtna olycksfallsförsäkringsavgifter från vederbörande riksstatsanslag till- godogöra, sig' ett belopp, motsvarande summan av påförda men i behörig ordning ej influtna avgifter —— finge efter avgiftsförteckningarnas upprättande tillgodogöra sig hela det påförda av— giftsbeloppet från vederbörligt riksstatsanslag. Att olycksfallsförsäkringsavgifterna i förekom- mande fall bliva fördelade å samtliga uppbördstillfällen, torde emellertid vara av vikt, enär sådan avgift i enskilda fall kan uppgå till väsentligt belopp i förhållande till övriga en skatt— skyldig påförda utskylder.

Sedan under höstens lopp kännedom erhållits om de av prövningsnämn— derna fastställda taxeringarna och om de uttaxeringar, som under det löpan- de året beslutats av landsting, vägdistrikt, tingshusbyggnadsskyldige, kom- muner och municipalsamhällen, debiteras samtliga härav beroende skatter och avgifter definitivt, och fördelas den exakta utskyldssumman, i förekom- mande fall efter avdrag av tidigare förskottsvis påförda belopp, å efterskotts- uppbörden.

Det är uppenbarligen ett berättigat önskemål, att gäldandet av utskylder får ske medelst delbetalningar å för den skattskyldige lämpliga tider eller med andra ord att uppbörden fördelas på lämpligt antal terminer. Kom- mittén anser, att för vinnande av reda i uppbördsväsendet och utnyttjande av alla möjligheter till rationalisering av arbetet uppbördsterminerna böra bestämmas till samma tider (samma dagar under året) för hela riket. Vad beträffar frågan om uppbördens delning på ett större eller mindre an- tal terminer, måste den lösas med hänsyn tagen dels till vad som kan anses mest lämpligt för de skattskyldiga och dels till kostnaderna för uppbörden, vilka ju måste bliva större alltefter antalet uppbördsterminer.1 Önskemålet att genom lämplig fördelning å terminer för den skattskyldige underlätta utskyldsbetalningen torde göra sig gällande med olika styrka, allt eftersom utskylderna uppgå till större eller mindre belopp. Det är enligt kommitténs åsikt därför icke nödvändigt eller ens lämpligt, att utskylderna för alla skatt- skyldiga delas på flera terminer eller på lika antal terminer. Såsom på annat ställe i betänkandet redan påpekats (jfr sid. 157) böra betalningstillfällena fördelas så jämnt som möjligt över hela året och skattebetalning icke före- komma under vissa med andra större utgifter regelmässigt betungade må— nader.

Utifrån angivna synpunkter anser kommittén, att utskyldsbetalningen bör fördelas på högst sex uppbördstillfällen. Utskylder skola, där ej annat kan bliva stadgat eller av länsstyrelse för visst undantagsfall, såsom i anledning av eftertaxering, bestämmes, förfalla till betalning under allmän uppbörds- termin. Belopp, vilka påförts skattskyldig såsom förskott eller efterskott, fördelas å terminer enligt följande grunder. Förskotts— eller efterskottsbelopp under 10 kronor skall i sin helhet erläggas under en termin, förskottsbelopp under första och efterskottsbelopp under fjärde terminen. Belopp, som upp- går till 10 men icke till 20 kronor, skall. delas på två terminer, förskotts- belopp på första och tredje samt efterskottsbelopp på fjärde och sjätte termi- nerna. Belopp, som uppgår till minst 20 kronor, skall delas på tre terminer, förskottsbelopp på de tre första och efterskottsbelopp på de tre sista terminerna.2 Då debiterat belopp skall delas på flera terminer, fördelas

1 Generalpoststyrelsen har beräknat, att en avgift av 20 öre för varje skatteinbetalning, obe— roende av inbetalningarnas medelbelopp, ungefärligen motsvarar postverkets kostnader. 2 Kommittén har beträffande vissa kommuner verkställt en undersökning av huru krono- debetsedlarna fördela sig efter storleken av det påförda skattebeloppet dels enligt 1935 års krono- uppbördsbok och dels enligt en med hänsyn till kommitténs förslag om krono— och kommunal- uppbördens sammanförande modifierad uppbördsbok för samma år. Jfr Tab. 13, Stickprovs— undersökning A och B.

detsamma lika på de terminer, som ifrågakomma, med iakttagande av att vad som skall utgå under varje termin utom den fjärde av- jämnas till helt antal kronor. Skattskyldig, vars utskylder få erläggas vid mer än ett uppbördstillfälle, skall äga att vid ett tidigare uppbördstill- fälle erlägga jämväl vad som av debetsedelns belopp förfaller till betalning först vid det eller de närmast följande uppbördstillfällena. De allmänna uppbördsterminerna förläggas till månaderna augusti, september, november, februari, mars och maj. Att uppbörden förlägges till sagda månader, torde efter vad som anförts icke erfordra någon närmare motivering. Det är uppenbart, att vid avvägandet av vilka månader, som skola vara uppbörds- månader, hänsyn icke kan tagas till sådana omständigheter som att vissa yrkeskategorier av skattskyldiga, t. ex. jordbrukare och säsongarbetare, åt- njuta sina inkomster företrädesvis under vissa tider av året. I detta sam- manhang erinras emellertid om att kommittén föreslår särskilda åtgärder för underlättandet av förskottsavsättning för utskyldsbetalning. I fråga om uppbördsterminernas längd har av generalpoststyrelsen framhållits, att det skulle vara till förmån för det postala arbetet, om uppbördsterminerna gjordes kortare än de nuvarande, som sträcka sig över 11 dagar. Det har nämligen vid kronouppbörden för landsbygden och fögderistäderna visat sig, att inbetalningarna till största delen verkställts den första och de sista av uppbördsperiodens dagar, medan frekvensen under mellandagarna varit rätt obetydlig. Samma erfarenhet har gjorts beträffande uppbörden för Stockholms stad, ehuru uppbördsterminerna där omfatta endast 9 dagar. Postverkets personal har ansetts kunna utnyttjas bättre, om uppbördstermi- nernas längd bestämmes till 7, högst 8 dagar. För de skattskyldiga, som upp— bära sina inkomster vid månadsskifte, vore det lämpligt, om uppbördstermi— nerna förlades så, att de sträckte sig över ett månadsskifte. Betydelsen här- av bör emellertid icke överskattas, särskilt som anställda med månadslön i stor utsträckning ordna sin skattebetalning genom intressekontor och därige- nom kunna få sin skattehörda fördelad på årets alla månader, i vilket fall tiderna för uppbördsterminerna för dem bliva av mindre betydelse. För in- dustriarbetare, som lyfta avlöningen varje vecka, och för lantbrukare, köp- män och utövare av fria yrken torde det icke vara av större betydelse, om skatten betalas den sista eller första dagen i månaden eller några dagar se- nare. För att det postala arbetet skall bliva så jämnt som möjligt fördelat under månad, då uppbörd äger rum, är det angeläget, att uppbördsterminer- na förläggas till tider, som icke sammanfalla med perioder, då anhopning av andra göromål förekommer. Postverkets egentliga arbete löper någorlunda jämnt under c:a 25 dagar i månaden för att starkt stegras dagarna närmast före och efter månadsskiftet. En period av arbetsanhopning infaller emeller- tid den 15 och följande dagar, då folkpensionerna utbetalas. Generalpoststy- relsen har av denna anledning ansett önskvärt, att uppbörden icke påbörjas före den 5 och icke avslutas senare än den 14 i månaden. Valdes den 14 i månaden såsom sista uppbördsdag skulle emellertid, när denna dag vore helgdag och uppbördsterminen således förlängdes till påföljande vardag, in-

träffa, att sista uppbördsdagen sammanfölle med första dagen för folkpen- sionsutbetalningarna, vilket vore Synnerligen olägligt i och för sig men sär- skilt med hänsyn till att arbetet dag efter helgdag är mera krävande än andra veckodagar. Med beaktande av de anförda synpunkterna anser kom- mittén, att uppbördsterminerna lämpligen böra omfatta tiden från och med den 5 till och med den 12 i de ovan nämnda månaderna. Varje uppbördster- min kommer således att omfatta åtta dagar, utom då sista dagen infaller å helgdag, i vilket fall terminen enligt särskild, redan gällande allmän för- fattning kommer att förlängas till och med nästa vardag. Då uppbördstermi- nerna taga sin början så tidigt i månaden som den 5, torde goda betingelser föreligga för att även skattskyldig, som åtnjuter sina inkomster månadsvis, icke skall eftersätta skattebetalningen för andra utgifter.

Beträffande restindrivningen vore det givetvis ur effektivitetens synpunkt mest fördelaktigt, att restföring skedde efter varje uppbördstermin och att, så snart skattskyldig icke i vederbörlig ordning betalat under en uppbörds- termin förfallande utskylder, hans å samma debetsedel påförda utskylder, som skulle förfalla under senare terminer, även omedelbart förfölle till betalning. Å andra sidan kunde det måhända ur den skattskyldiges syn- punkt anses mest överensstämmande med rättvisa och billighet, att icke vid något tillfälle utskylder restfördes utöver belopp, som icke erlagts un- der den uppbördstermin, då detsamma enligt debetsedeln förfallit till betal- ning. Emellertid skulle, särskilt då antalet uppbördsterminer är så stort som sex, ett system med restföring efter varje uppbördstermin vara förenat med alltför stora anordningar och kostnader. Det torde ej heller för ernå- ende av en effektiv restindrivning vara nödvändigt, att restföring sker efter varje uppbördstillfälle, i all synnerhet som ganska många skattskyldiga icke komma att få sin utskyldsbetalning delad på ett så stort antal termi- ner som sex.1 I detta sammanhang bör också beaktas, att man har an- ledning förvänta, att reformen kommer att medföra en minskning 1 an- talet restförda. Ett system, innebärande att debetsedelns hela oguldna be- lopp under alla förhållanden skulle restföras så snart under någon termin betalning icke skett, skulle också mången gång för den skattskyldige te sig obilligt och måhända minska hans möjlighet att i vederbörlig ordning er- lägga framdeles förfallande utskylder. I vilken ordning restföring skall ske måste därför avgöras med hänsyn, å ena sidan, till vad som är lämpligt ur effektivitets-, kostnads- och arbetssynpunkt samt, å andra sidan, till verkningarna å den skattskyldiges ekonomiska ställning, som icke bör onö- digtvis försämras. Kommittén har sökt att anordna restföringen på sådant sätt, att skälig hänsyn tages till nu anförda synpunkter. Enligt kommit- téns förslag sker restföring efter andra, tredje, femte och sjätte uppbördster- minerna. Efter andra och femte terminerna restföras belopp, som försum- mats under dessa eller under närmast föregående uppbördstermin. Under- låter någon, som fått sin skatt å förskotts- eller efterskottsuppbörden uppde- lad på tre terminer att erlägga under de båda första terminerna förfallande

1 Jfr Tab. 13, Stickprovsnndersökning B.

belopp, skall det för sista terminen påförda beloppet jämväl vara till ome- delbar betalning förfallet. För skattskyldig, som fått sitt förskotts- eller efterskottsbelopp uppdelat å två terminer och försummar erlägga å den första av dessa förfallande belopp, skall vid nästföljande restföringstillfälle till betalning även anses förfallet det belopp, som skall erläggas under den senare terminen.

Det är uppenbart, att det för vinnande av effektivitet vid restindrivning- en är av största vikt, att den skattskyldige så snabbt som möjligt kan träffas av indrivningsåtgärder. I annat sammanhang har påpekats, att det nuvarande restindrivningsförfarandet är behäftat med allvarliga brister, sammanhängande med den för närvarande i många avseenden mindre till- fredsställande folkbokföringen. Genom kommitténs förslag till folkbok- föringens ordnande torde skapas förutsättningar för de tjänstemän, som handhava indrivningsverksamheten, att väsentligt snabbare än som för när- varande är möjligt komma i kontakt med skattskyldiga, som försummat att i vederbörlig ordning betala sina utskylder, eller annorledes göra skattekrav gällande. Kommittén föreslår nämligen, bland annat, inrättande vid läns- styrelserna av centrala adressregister över de inom länet folkbokförda per- sonerna och skyldighet för arbetsgivare att anmäla nyanställningar genom att till vederbörande utmätningsman insända anställningskort.1 Dessa vi- darebefordras till länsstyrelsen samt överlämnas i förekommande fall till annan länsstyrelse för att förvaras i anslutning till den anställdes kort (cen- tralkort) i något av de hos länsstyrelsen förda folkbokföringsregister.

Restlängd upprättas av länsstyrelse eller uppbördskamrerare, särskilt för varje indrivningsdistrikt.2 Innan restlängd översändes till utmätningsman, skall (jfr 28 & förslaget till uppbördsförordning) i förekommande fall däri göras anteckning om skedda adressförändringar och införas de ytterligare uppgifter, som må vara av betydelse för utskyldernas indrivande, såsom uppgift om anställning e. d., och som kunna framgå av för länsstyrelsen eller uppbördskamreraren tillgängliga flyttningsanmälningar3 eller folkbok- föringsregister. Om restlängder skulle komma att upprättas med användan- de av adresseringsmaskin, skulle uppgift om den anställning vederbörande i förekommande fall innehade enligt senast avlämnad mantalsuppgift kunna präglas å hans adressplåt och direkt avtryckas i restlängden. Då läns- styrelserna och uppbördskamrerarna sålunda komma att omedelbart äga tillgång till senaste uppgifter angående en persons folkbokföring och läns- styrelserna till uppgifter angående anställning,4 synes det kommittén lämp- W 116 0. f. 55 förslaget till folkbokföringsförordning. Skyldighet att göra anställningsan— mälan föreslås skola inträda, 1) då person, som anställts för en tid av minst fyra veckor i följd, börjat sin anställning, och 2) då person, utan att avtal om anställning för sådan tid träffats, under två på varandra följande månader innehaft anställning under en sammanlagd tid av minst trettio arbetsdagar.

* Jfr 1 % förslaget till uppbördsförordning och 5 % förslaget till folkbokföringsförordning. 3 Jfr 107 % förslaget till folkbokföringsförordning. * Om så befinnes lämpligt, skulle anställningsanmälningar i magistratsstäderna under för- sändandet från utmätningsmannen till länsstyrelsen kunna passera uppbördskamreraren (jfr 118 & förslaget till folkbokföringsförordning).

ligt att dessa myndigheter till undvikande av omgång vid indrivningsarbetet genast för handräckningsåtgärd omhändertaga de säkerligen icke få fall, då skattskyldig flyttat till annat utmätningsmansdistrikt eller omständigheterna eljest göra sannolikt, att utskylderna kunna uttagas i annan ort, och indriv- ningsförsök i det distrikt, där utskylderna påförts honom, kan antagas icke medföra resultat. Det är att märka, att sagda myndigheter alltfort komma att äga eller lätt kunna förskaffa sig tillgång till senare inkommande uppgifter av det slag som nyss nämnts. Utmätningsman kan däremot i de flesta fall icke erhålla kännedom om förändringar beträffande inom hans distrikt rest- förda personers folkbokföring och anställning annorledes än genom av honom själv eller vederbörande exekutionsbiträde verkställd särskild efter- forskning av den skattskyldige. För åvägabringande av önskvärd enhetlig- het och för att nyssnämnda uppgifter skola kunna fortlöpande utnyttjas anser kommittén, att även i de fall, då utskylder icke kunnat uttagas inom det utmätningsmansdistrikt, där de påförts den skattskyldige, men anledning förekommer till antagande, att utskylderna kunna uttagas i annat utmät— ningsmansdistrikt, begäran om handräckning bör ombesörjas av länssty- relsen eller uppbör-dskamreraren. Däremot torde det vara förenat med minsta omgång och besvär att, om utmätningsman beträffande utskylder, som enligt till honom överlämnad restlängd skola uttagas inom hans di— strikt, finner indrivningsåtgärder böra vidtagas i annat indrivningsdistrikt inom hans eget tjänstgöringsområde än det, där utskylderna påförts, han direkt föranstaltar om åtgärder för utskyldernas indrivande därstädes. Kom- mittén anser sålunda, att man genom att låta länsstyrelse och uppbörds- kamrerare ombesörja handräckning, då utskylder skola uttagas inom annat utmätningsmansdistrikt än där de blivit påförda, kan vinna ett av huvudsyf- tena med en reform på restindrivningens område nämligen att med större snabbhet än som hittills varit möjligt kunna nå den skattskyldige med in- drivningsåtgärder. Visserligen kommer en centralisering av en del av in- drivningsarbetet på sätt nyss nämnts att i vissa fall innebära en omgång, i det att, om utskylder, för vilkas uttagande länsstyrelsen eller uppbördskam- reraren begärt handräckning hos en eller flera utmätningsmän, icke kun- nat till fullo uttagas, ärendet måste för åtgärd, som i 44 % förslaget till uppbördsförordning sägs, överlämnas till utmätningsmannen i det distrikt, inom vilket utskylderna påförts den skattskyldige.1 Det är emellertid att märka, att den föreskrivna kommunala granskningen icke bör äga rum förrän länsstyrelsens eller uppbördskamrerarens ovan angivna möjligheter att träffa den skattskyldige med indrivningsåtgärd blivit utnyttjade och ut- skylderna likväl icke kunnat uttagas. Vidare bör i detta sammanhang be-

1 Länsstyrelsen skulle givetvis kunna direkt till vederbörande kommunala myndighet över- lämna till länsstyrelsen i handräckningsärenden inkomna hindersbevis, men då utmätningsman regelmässigt har att till samma myndighet överlämna hindersbevis (44 och 46 åå förslaget till uppbördsförordning) och då det ur indrivningssynpunkt torde vara en fördel, att alla bevis om hinder för uttagande av utskylder, som påförts skattskyldig inom utmätningsmannens distrikt, passera denne, torde de direkt till länsstyrelsen inkomna hindersbevisen höra överlämnas till utmätningsmannen för vidare befordran till den kommunala myndigheten.

aktas, att i de fall, då det föreslagna systemet för handräckningsförfarandet kan anses medföra större omgång i förhållande till det nuvarande förfaran- det, olägenheten härav är av mindre betydelse, då därigenom endast kan vållas någon tidsutdräkt med avseende å avskrivningen av viss utskyldspost, när utsikt att utfå densamma icke finnes.1 Att handräckningen ombesörjes av länsstyrelserna och uppbördskamrerarna medgiver större möjlighet till översikt och enhetlighet i fråga om denna viktiga del av indrivningsverksam- heten. För de befattningshavare vid länsstyrelserna, som hava att utöva kontroll över indrivningsarbetets bedrivande, torde den praktiska erfaren- het av arbetet med indrivningen, som det omedelbara utförandet av arbetet med handräckningsärendena måste vara ägnat att skänka, jämväl vara till gagn. Med en sådan ordning torde även goda betingelser föreligga för att stadgade tider för redovisning av utskylder, för vilkas uttagande handräck- ning begärts, bliva iakttagna. Länsstyrelserna och uppbördskamrerarna skola såsom redogörare för dylika utskylder tillse, att handräckningsmyn— digheternas redovisning icke otillbörligen fördröjes. Överhuvud taget torde arbetet med handräcknings sökande, bokföring och redovisning av på grund av handräckningsförfarande influtna medel samt kontroll över att begärd handräckning redovisas i behörig tid till stor del vara av sådan natur, att detsamma vid en centralisering kan i avsevärd mån rationaliseras. Arbetet skulle i så fall kunna utföras av för ändamålet särskilt avdelad och utbil— dad personal med användande av arbetsbesparande metoder såsom re- gistersystem med signalanordningar för olika ändamål. Slutligen torde vid en centralisering kostnaderna för materiel och utskrift m. ni. kunna ned- bringas därigenom att ofta handräckning samtidigt kan begäras hos en ut- mätningsman för ett flertal utskyldsposter, vilka eljest skulle föranlett sär- skilda handräckningsskrivelser, och redovisning likaledes kan samtidigt av- givas i ett flertal handräckningsärenden, där med nuvarande system sär— skilda skrivelser erfordras. Även kostnaderna för postbefordran måste härigenom komma att nedbringas.

Enligt kommitténs åsikt bör i princip gälla, att indrivningsarbetet utföres av exekutionsbiträdena, under det att utmätningsmännen förutom att de i regel hava att meddela beslut om införsel2 och föranstalta om utmätt egen— doms försäljning m. m. —— skola hava att övervaka och kontrollera, att in- drivningen bedrives med tillbörlig snabbhet och omsorg samt att influtna medel i behörig ordning redovisas. Självfallet bör utmätningsmannen, där anledning förekommer till antagande att utskylder kunna lämpligast indri- vas annorledes än genom exekutionsbiträdes försorg eller att eljest omedel- bara åtgärder från hans sida kunna anses påkallade, själv föranstalta om utskyldernas uttagande. Utmätningsmannen skall alltså närmast under länsstyrelsen eller uppbördskamreraren vara ansvarig för utskyldernas be- höriga indrivande. På landet och i fögderistad skall utmätningsmannen fort- * Jfr emellertid stadgandet i 46 % förslaget till uppbördsförordning om ordningen för ut—

skylders anmälande till avskrivning. 2 Jfr 21 % lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta med den lydelse, detta lagrum skulle erhålla enligt kommitténs förslag till ändring däri.

farande vara redogörare för utskylder, som stå oredovisade i till honom överlämnade restlängder. För undvikande av onödigt dubbelarbete föreslår kommittén, att såväl utmätningsman som exekutionsbiträde skola erhålla ett exemplar av restlängd. Genom de ändringar kommittén föreslår med avseende å redovisningen, för vilka redogöres här nedan, och genom hand- räckningsärendenas överflyttande till länsstyrelserna och uppbördskamre- rarna, torde utmätningsmännen erhålla sådan lättnad i sin befattning med restindrivningen, att bättre tid vinnes för deras övervakande och kontrol- lerande verksamhet. Här må nämnas, att kommittén föreslår, att det ut- över redan nu föreskriven inventeringsskyldighet skall åligga utmätnings- mannen att en gång under uppbördsåret i december, januari eller febmari månad genomgå samtliga till exekutionsbiträde överlämnade exemplar av restlängder och restlängdsutdrag, därvid han skall hava att jämföra av exe- kutionsbiträdet gjorda anteckningar med hos utmätningsmannen förda an- teckningar beträffande motsvarande utskyldsposter samt att till länsstyrel- sen insända protokoll över sådan granskning.

Såsom torde framgå av redogörelsen här nedan för det föreslagna redo— visningssystemet, kommer detsamma att bereda länsstyrelserna och upp- bördskamrerarna möjlighet att med ledning av till sagda myndigheter in- kommande redovisningshandlingar erhålla översikt över indrivningsarbe- tets fortskridande och bedrivande i olika indrivningsdistrikt. För ett ratio- nellt utnyttjande av de upplysningar angående indrivningsarbetets bedrivan- de, som sålunda komma att stå uppbördsmyndigheterna till buds, samt för vinnande av en översikt över indrivningsverksamheten för riket i dess helhet och för tillvaratagandet för framtiden i önskvärd omfattning av sådana uppgifter föreslår kommittén, såsom på annat ställe i betänkandet närmare avhandlas (jfr sid. 345 0. f.), upprättandet av en fortlöpande uppbördssta- tistik.

Det av kommittén föreslagna systemet gör måhända än mer angeläget än för närvarande, att utskyldsposter, vilka det ej finnes utsikt att indriva, icke onödigtvis tynga räkenskapen. Å andra sidan har kommittén funnit behov föreligga av mera noggranna bestämmelser angående den utredning, som bör förebringas om att utskylder icke kunna uttagas. I sådant syfte föreslår kommittén, som i annat sammanhang närmare utvecklas (jfr sid. 239 0. f.), att hindersbevis avfattas mera utförligt än nu sker, så att omständigheterna i det enskilda fallet tydligt framgå av hindersbeviset, samt att varje av exe- kutionsbiträde utfärdat hindersbevis skall vara försett med av utmätnings- mannen egenhändigt underskriven anteckning därom, att han icke äger kän- nedom om något mot beviset stridande förhållande. Härigenom möjliggöres, att länsstyrelsens prövning av avkortnings- och avskrivningsfrågor icke be- höver inskränkas till en granskning av att de formella förutsättningarna äro för handen utan även kan, mer än nu är möjligt, taga sikte på de materiella förhållandena, därvid länsstyrelsen i tveksamma fall torde kunna vinna för ärendets behöriga avgörande erforderliga ytterligare upplysningar i tillgäng- liga folkbokföringsregister och balanslängder. För att de möjligheter att vinna ytterligare upplysning rörande den skattskyldiges vistelseort, anställ-

ning och andra omständigheter av betydelse, som sålunda stå länsstyrelser- na till buds, skola kunna med fördel utnyttjas föreslås, att avskrivning av utskylder ej må äga rum förrän efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna förfallit till betalning1 och att avskrivning av utskylder av den anledning, att upplysning icke kunnat vinnas om den skattskyldiges vistelseort eller att skattskyldig icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtad upplysning antagits uppehålla sig, icke må äga rum, förrän två år förflutit efter det bevis om sådant hinder först utfärdats. Kommittén har vidare ansett lämpligt, att jämväl hindersbevis, som avses i sistnämnda fall, granskas av kommunal myndighet i den ort, där utskylderna blivit påförda.

Vid en sammanslagning av uppbörden av krono- och kommunalutskylder synes utskylders bevakande i konkurs böra, oavsett om fråga är om statliga eller kommunala utskylder, ankomma på uppbördsmyndigheterna eller dem underordnade tjänstemän. Självfallet böra jämväl kommuner och andra menigheter äga att bevaka dem tillkommande utskylder, men sådan bevak- ning torde icke erfordras annat än beträffande avskrivna utskylder. Med nuvarande ordning torde det ofta vara förenat med olägenhet och medföra risk för förluster för vederbörande utmätningsman eller det allmänna, att utskylder i konkurs skola bevakas av utmätningsmannen i den ort, där ut- skylderna påförts, i det att denne, om konkursgäldenären icke har sitt hem- vist inom distriktet, icke erhåller underrättelse om konkursen. Med beak- tande härav och då handräckningen skall handhavas av länsstyrelserna och uppbördskamrerarna, har kommittén ansett lämpligt, att bestyret med ut- skylders bevakande i konkurs anförtros dessa myndigheter. I överensstäm- melse härmed föreslås, att föreskrivna konkurskallelser skola tillställas sådan myndighet.

Kommittén har funnit skäl föreslå den ändring i nu gällande ordning, att det exekutionsbiträde, som verkställt indrivning av restförda utskylder, eller om indrivningen skett annorledes än genom exekutionsbiträdes försorg, det exekutionsbiträde, som normalt skulle hava anlitats för indrivningen, skall med viss begränsning erhålla hela indrivningsavgiften.2 Härigenom torde en anledning till irritation i förhållandet mellan utmätningsman och exeku- tionsbiträde komma att försvinna.

Enligt kommitténs förslag sker postverkets redovisning av den ordinarie uppbörden, i likhet med vad nu är fallet beträffande kronouppbörden, ge- nom att vederbörande postkontor dag för dag å statsverkets checkräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning insätter sammanlagda beloppet av till postkontoret ankomna skattepostanvisningar. Kommittén har emellertid velat lämna möjlighet öppen för länsstyrelse och uppbördskamrerare att, allt efter vad de finna lämpligt med hänsyn till organisationen av arbetet med inbetalningarnas avprickande i uppbördsbok eller uppbördslängd be-

1 Att utskylder, som förfalla till betalning under allmän uppbördstermin, ej skola avskrivas förrän efter uppbördsårets utgång har ansetts lämpligt även med hänsyn till det föreslagna systemet för utskylders fördelning på titlar. * Angående indrivningsavgift, jfr sid. 231—234.

stämma, huruvida vederbörande postkontor skall avlämna anvisningarna jämte över dem upprättad förteckning för varje dag eller för längre tids- period. Redovisningen av utskylder, som erlagts genom inbetalning till bank, sker på motsvarande sätt. Därest uppbörd skett såväl genom postverket som genom banks försorg, skulle det givetvis underlätta uppbördsmyndigheternas arbete, om även de skattepostanvisningsblanketter, som avse till bank gjorda inbetalningar, finge överlämnas till postkontoret och därefter, ordnade i nummerföljd tillika med till postkontoret ankomna skattepostanvisningar, överlämnas till uppbördsmyndighet. Kommittén har emellertid ansett sig icke böra närmare ingå på denna detalj utan endast rikta uppmärksamheten på densamma. Redovisningen av utskylder, som influtit vid uppbördsstämma eller eljest inbetalats till särskild uppbördsförrättare, sker på samma sätt som för närvarande är fallet med i sådan ordning uppburna kronoutskylder. Beträffande redovisningen av efter indrivning influtna medel ävensom för sådana poster, för vilkas indrivning enligt vederbörlig utredning hinder mött, innebär det av kommittén föreslagna systemet en kombination av de förfaringssätt, som för närvarande komma till användning vid motsvarande redovisning av kronoutskylder och kommunalutskylder, därvid dock vissa förenklingar genomförts. Kommittén föreslår sålunda, att utskyldsposter, vilka varit föremål för indrivningsåtgärd av exekutionsbiträde, skola redo- visas till utmätningsmannen å särskilda redovisningsräkningar, allt eftersom exekutionsbiträdets åtgärd påkallats genom överlämnande av restlängd för indrivningsdistriktet eller genom överlämnande av restlängdsutdrag? Inom förstnämnda grupp redovisas posterna å särskilda redovisningsräkningar, allt eftersom 1) de blivit i sin helhet erlagda under den tid redovisningen avser, 2 ) avbetalning skett å desamma under samma tid, 3) posterna på grund av bristande tillgång icke kunnat uttagas, 4 ) posterna icke kunnat uttagas av den orsak att vederbörande betalningsskyldiga varit okända eller avflyttat till känd ort utom det utmätningsmansdistrikt, indrivningsdistriktet tillhör, eller eljest enligt vunnen upplysning sannolikt kunna uttagas i sådan ort, 5) posterna icke kunnat uttagas av den orsak, att vederbörande betalnings- skyldiga avflyttat till annat indrivningsdistrikt inom utmätningsmannens distrikt eller enligt vunnen upplysning eljest antagas kunna uttagas i sådant indrivningsdistrikt eller 6) betalningsskyldighet för desamma upphört och ytterligare indrivningsåtgärd därför icke skall äga rum. Denna åtskillnad betingas av praktiska skäl. Då posterna skola å redovisningsräkningarna upptagas restlängdsvis och räkningarna efter granskning och i förekomman- de fall rättelse av utmätningsmannen samt fullständigande med poster, som skola av utmätningsmannen redovisas utöver de av exekutionsbiträdet upp- tagna,2 skola översändas till länsstyrelsen eller uppbördskamreraren, kunna 1 Till sistnämnda grupp hänföres även redovisning för andra medel än utskylder, t. ex. böter. 2 Detta kan ske antingen genom att utmätningsmannen direkt å av exekutionsbiträdet in— given av honom undertecknad redovisningsräkning uppför de ytterligare poster, som skola redo- visas i samma ordning, och bestyrker det sålunda gjorda tillägget med sin namnteckning eller genom att utmätningsmannen upptaget sådana poster å en särskild blankett av samma slag och bifogar densamma.

desamma nämligen tjäna såsom allegat för en i vissa avseenden till länssty- relsen centraliserad bokföring. En sålunda ordnad redovisning torde även erfordras för ett praktiskt sammanställande av ovan nämnda uppbördssta- tistik och för att densamma skall kunna utnyttjas vid kontrollen över indriv- ningsarbetets bedrivande. Tidigare saknades uttryckliga föreskrifter beträf- fande redovisningen av avbetalningar å restförda kronoutskylder och förfors härutinnan på olika sätt. Än redovisades avbetalningarna av exekutions- biträdena först sedan utskylderna blivit till fullo guldna eller hinder upp- kommit för vidare indrivning, än balanserades verkställda avbetalningar i utmätningsmannens räkenskaper och än inlevererades de, fördelade å titlar, omedelbart till uppbördsmyndigheten. Då ett balanserande av avbetalning- arna i exekutionsbiträdenas räkenskaper visat sig medföra olägenhet och risk för att medlen icke skulle i behörig ordning redovisas samt fördelningen på titlar beträffande efter indrivning redovisade poster lämpligast ansågs kunna utföras av utmätningsmannen, föreskrev riksräkenskapsverket för vinnande av enhetlighet i berörda hänseende i cirkulär den 19 januari 1932, att kronouppbördsmedel, som hos länsstyrelserna underlydande redogörare efter indrivning inflöte genom avbetalning och icke innefattade slutlikvid, skulle, sedan de omedelbart uppdebiterats i kassajournalen, balanseras från månad till månad, till dess utskylderna blivit till fullo guldna eller hinder uppkommit för vidare indrivning, då medlen i vanlig ordning skulle avföras i kassajournalen samt upptagas i månadsräkningen och dess bilagor. Såsom nedan närmare utvecklas skola utmätningsmännen enligt kommitténs förslag icke verkställa fördelning på titlar och kunna överhuvud taget icke verk- ställa sådan fördelning. En av orsakerna till att avbetalningarna för närva- rande balanseras i utmätningsmännens räkenskaper, nämligen att dessa skola redovisa utskylderna fördelade på titlar, kommer sålunda icke längre att föreligga, om kommitténs förslag i denna del genomföres. De sakkun- niga, som tillkallats för fortsatt utredning angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna, hava framfört önskemål om att landsfiskalernas nuvarande bestyr med kassabokföringen av avbetalnings— poster måtte lättas. Arbetet med bokföring av avbetalningar torde vara av den natur, att det genom att utföras centralt för större områden kan i viss mån rationaliseras. Ett sådant system medgiver ock, som tidigare påpekats, bättre möjlighet för vederbörande uppbördsmyndighet än för närvarande att erhålla översikt över indrivningsarbetets fortskridande och bedrivande i olika indrivningsdistrikt. I detta sammanhang må framhållas, att det med hänsyn till önskvärdheten av att bokföringen av statens inkomster och ute- stående tillgodohavanden vid varje tidpunkt giver en så riktig bild av de verkliga förhållandena som möjligt, så att icke inkomster till oberäkneliga och måhända väsentliga belopp längre tid ligga dolda å oredovisade debite— ringskonton, icke är lämpligt, att avbetalningarna balanseras hos utmät- ningsmännen. En snabbare redovisning av avbetalningarna torde även in- nebära en fördel därutinnan, att inbetalta uppbördsmedel tidigare än vad nu

o

är fallet bliva insatta a statsverkets checkräkning. Kommittén har av an-

förda skäl funnit lämpligt föreslå, att på sätt ovan beskrivits vederbörande redogörare utom uppbördskamrerare omedelbart skola redovisa inflytande avbetalningsposter till länsstyrelsen utan att avvakta det slutliga resultatet av indrivningen.

För att utmätningsmannen skall vinna nödig översikt över indrivningens gång och kunna rätt övervaka indrivningsarbetet, måste denne göra anteck- ning i restlängd eller handräckningsdagbok om till honom redovisade avbe- talningar. Att avbetalningar sålunda måste post för post antecknas såväl hos utmätningsmannen som hos uppbördsmyndigheten bör emellertid icke gentemot de skäl, som ovan anförts till förmån för den föreslagna ordningen, tillmätas större betydelse, i synnerhet som med nuvarande ordning avbetal- ningsposter hos utmätningsmännen ofta pläga bokföras även i för ändamålet upplagda hjälpregister.

Det har tidigare påpekats, att kommitténs förslag att utskyldsposter, vilka varit föremål för indrivningsåtgärd, skola redovisas i särskilda redovisnings- räkningar allt efter det olika resultatet av indrivningen, betingas av praktiska skäl. Till belysande av den närmare innebörden härav må här lämnas en kort redogörelse för den ordning, i vilken de olika redovisningsräkningarna bliva föremål för vidare åtgärder. I detta sammanhang bör nämnas, att ut- mätningsmännen i de i 39 & förslaget till uppbördsförordning föreskrivna sammandragsuppgifter, varigenom de hava att fullgöra sin redovisning till vederbörande uppbördsmyndighet, skola upptaga sammanlagda beloppet av de till redovisning förekommande utskyldsposterna för varje restlängd, för— delat på vad som influtit, vad som redovisas med hinder och efter avgivandet av närmast föregående uppgift anmälts eller anmäles till avkortning och av— skrivning.1 Vid sådan sammandragsuppgift skola såsom bilagor fogas redo- visningsräkningar och i förekommande fall därtill hörande hindersbevis. Upp- delningen i olika grupper av utskyldsposter, beträffande vilka exekutionsbi- trädes åtgärd påkallats genom överlämnande av restlängd för indrivnings— distriktet, möjliggör, att redovisningsräkningar avseende poster, om vilka an— teckning skall göras i utmätningsmannens restlängdsexemplar, kunna utan vi- dare särskiljas från andra räkningar och efter sådan åtgärd vidarebefordras såsom verifikation till motsvarande poster i utmätningsmannens samman- dragsuppgift. Poster, beträffande vilka exekutionsbiträdes åtgärd påkallats genom överlämnande av restlängdsutdrag, måste däremot göras till föremål för de särskilda åtgärder av utmätningsmannen, som ankomma å denne (t. ex. redovisning till myndighet, som begärt handräckning, indrivningens överläm— nande till annat under utmätningsmannen lydande exekutionsbiträde o. d.). Att inom förstnämnda grupp utskyldsposter skola redovisas i särskilda redo- visningsräkningar allt efter resultatet av indrivningen föranledes av önske- målet att utskyldsposterna skola kunna med minsta möjliga beSVär särskiljas dels med hänsyn till de åtgärder, som utmätningsmannen har att vidtaga i an-

1 Det är att märka att enligt kommitténs förslag utskylder skola anmälas till avkortning och avskrivning i viss annan ordning än för närvarande är fallet (jfr 46 % förslaget till upp— bördst'örortlning).

ledning av utav exekutionsbiträdet avgiven redovisning, och dels med hänsyn till de olika åtgärder, vilka skola hos uppbördsmyndigheten vidtagas beträffan- de samtliga av utmätningsmannen redovisade poster. Sålunda måste utskylds— poster, vilka icke kunnat uttagas av den orsak, att vederbörande betalnings- skyldiga avflyttat till annat indrivningsdistrikt inom utmätningsmannens di- strikt eller vilka eljest sannolikt kunna uttagas i sådant indrivningsdistrikt, bli- va föremål för vidare åtgärder från utmätningsmannens sida (vanligen indriv- ningens överlämnande till exekutionsbiträdet i det andra indrivningsdistriktet) , under det att redovisningsräkningarna rörande övriga poster kunna vidarebe- fordras till uppbördsmyndigheten såsom verifikationer till utmätningsmannens sammandragsuppgift. Sistnämnda redovisningsräkningar bliva hos uppbörds- myndigheten föremål för olika åtgärder. Räkning, som avser i sin helhet erlag- da poster, kommer sålunda att föranleda postemas inprickande såsom betalta i vederbörande restlängd. Med ledning av räkning avseende avbetalningar sker bokföring av de inbetalta beloppen. De till räkning avseende poster, vilka på grund av bristande tillgång icke kunnat uttagas, hörande hindersbevis bliva hos länsstyrelsen* föremål för prövning, huruvida avskrivning skall ske. Hin- dersbevis, som bilagts redovisningsräkningar avseende poster, vilka icke kun- nat uttagas av den orsak, att vederbörande betalningsskyldiga varit okända eller avflyttat till känd ort utom det utmätningsmansdistrikt, där utskylderna påförts, bliva efter inhämtande av upplysningar ur de för uppbördsmyndig- heten tillgängliga folkbokföringsregister i förekommande fall föremål för handräckningsförfarande eller i sinom tid för avskrivning. Hindersbevis och övriga bilagor, som höra till redovisningsräkning avseende poster, för vilka betalningsskyldigheten angivits hava upphört (jfr 42 & förslaget till uppbörds- förordning), bliva hos länsstyrelsen* föremål för prövning, huruvida avkort- ning skall äga rum. Finner uppbördsmyndighet, att utskyldspost, som redo- visats med hinder, bör göras till föremål för ytterligare indrivningsförsök, har myndigheten ———- oavsett om den fortsatta indrivningen skall ske i det utmätningsmansdistrikt, där utskylderna påförts den skattskyldige, eller i annat sådant distrikt —— att begära handräckning för postens uttagande. Då avkortning eller avskrivning av belopp, som anmälts till sådan åtgärd väg- rats, behöver sålunda icke såsom nu är fallet ändring ske i utmätningsman- nens senaste ingående balans, ett förfarande, som ur bokföringssynpunkt är mindre egentligt.

I fråga om nu gällande skyldighet för exekutionsbiträde att å sitt tjänste— postgirokonto insätta i tjänsten uppburna medel och i samband med redo- visnings avgivande till utmätningsman girera kontant redovisat belopp till dennes tjänstepostgirokonto föreslås ingen ändring. Kommittén har haft under övervägande lämpligheten av att föreskrift lämnades därom, att på grund av införsel innehållna medel alltid skulle inlevereras över postgiro, vilket skulle innebära möjlighet till bättre kontroll, men har ansett, att

* I magistratsstad överlämnas dylik räkning jämte bilagor jämlikt 45 5 förslaget till upp— bördsförordning av utmätningsmannen till uppbördskamreraren, som därefter jämlikt 46 5 över- sänder densamma till länsstyrelsen.

en sådan skyldighet skulle för vissa mindre arbetsgivare vara onödigt be- tungande. Kommittén föreslår emellertid, att då för en skattskyldig inne- hållna medel uppgå till visst högre belopp, medlen alltid skola insättas å av utmätningsmannen angivet tjänstepostgirokonto (Jfr förslaget till ändring i 11 5 lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta och motiven därtill, sid. 64 och 259 0. f.).

Ett uppbördssystem, sådant som det av kommittén föreslagna, vilket inne- bär, att uppbörd till en början äger rum av preliminärt beräknade förskott å ännu ej slutligt debiterade utskylder, att såväl förskottsuppbörden som den slutliga uppbörden kan fördelas å så många uppbördsterminer som tre med bibehållen möjlighet för den skattskyldige att vid tidigare betalningstillfälle jämväl erlägga vid närmast följande uppbördstillfälle eller uppbördstillfällen förfallande belopp samt att restföring sker efter växlande grunder allt efter det antal uppbördstillfällen, å vilket utskylderna förfalla till betalning, förut- sätter en mera summarisk ordning för uppbördsbokföringen. Den är 1931 genomförda delningen av kronouppbörden på två terminer föranledde, att i fråga om de delbara utskyldstitlarna bokföring måste ske av approximativt beräknade belopp för de olika titlarna. Bibehållandet av en sådan ordning med av det nya uppbördssystemet föranlett än vidsträcktare approximerings- förfarande torde icke komma i fråga. Vid övervägande av frågan om bok- föringens ordnande, därvid kommittén haft uppmärksamheten riktad jämväl på bokföringsmaskiners användbarhet för ifrågavarande ändamål, har kom- mittén funnit, att fördelningen av resultatet av det löpande uppbördsårets uppbörd på de olika utskyldstitlarna principiellt bör ske först efter det den ordinarie uppbörden för året avslutats. I överensstämmelse härmed kun-na fördelarna av en negativ metod för fördelningen på titlar i största utsträck- ning utnyttjas. Med negativ metod avses i förevarande sammanhang, att fördelning på titlar av den influtna uppbörden icke sker post för post utan att de poster, som icke blivit till fullo guldna vid den sista uppbördstermi- nens slut, samt avkortade belopp fördelas å utskyldstitlar, varefter den total- summa för varje titel, som på detta sätt erhållits, fråndra—ges summan av vad som debiterats å titeln. Återstoden utgör vad som å vederbörande titel influtit under uppbörden. I den män för viss person restförda utskylder i sin helhet influtit intill utgången av maj månad det uppbördsår, under vil- ket de blivit påförda, torde utskylderna vid fördelningen å titlar kunna be— handlas efter samma metod som de i vederbörlig ordning erlagda utskylder- na. Sker under uppbördsåret avkortning1 av förskottsbelopp eller av slutligt debiterat belopp, måste posten i sin helhet fördelas på titlar. Detta verkstäl- les lämpligen i en för ändamålet upplagd liggare. Utskylder, som utestå ore- dovisade vid utgången av maj månad, fördelas å titlar i en för ändamålet upplagd längd, redovisningslängd (jfr % 17 a förslaget till kungörelse angåen- de ändring i vissa delar av kungörelsen med föreskrifter angående medelsför- valtningen i länen). Först sedan sådan längd upprättats, kan fullständig

1 Jämlikt 43 % förslaget till uppbördsförordning må avskrivning av utskylder ej äga rum förrän efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna blivit påförda.

stämning mellan debiterade och redovisade belopp erhållas å de olika ut- skyldstitlarna. Influtna avbetalningar å de i redovisningslängden upptagna utskylderna torde lämpligen icke böra medtagas i denna och fördelas å titlar utan balanseras å den titel, varå de blivit bokförda. Som av det anförda framgår, kunna i bokföringen statsmedelsdebiteringar och diversemedelsde- biteringar, avseende löpande uppbördsårets utskylder, ej hållas åtskilda, förrän redovisningslängd upprättats. Detta torde ej heller vara erforder- ligt, om blott vid upprättandet av länsstyrelsens bokslut för budgetåret sådan åtskillnad kan göras. Så bör också kunna ske, ehuru bokslutet torde kom- ma att något fördröjas. Intill dess fördelning å statsmedelsdebiteringar och diversemedelsdebiteringar kan verkställas, bokföras de debiterade utskylder- na å en interimstitel »löpande uppbördsårets debiteringar». Efter redovis- ningslängdens upprättande kunna restantier bokföras i samma ordning som för närvarande gäller beträffande kronoutskylder, dock att fördelning åt tit- lar verkställes av uppbördsmyndigheten.

Vad beträffar frågan om tid och sätt för kommuners och andra menighe- ters förseende med skattemedel efter en sammanslagning av krono— och kom- munaluppbörden, finner kommittén detta kunna ske i ungefär samma ord- ning som nu gäller för landstingen och Vägdistrikten. Redovisning över i sammanhang med kronoutskylderna debiterade och uppburna landstings- medel, kommunalutskylder, tingshusmedel och vägskatt avseende det sist- förflutna uppbördsåret föreslås skola av länsstyrelsen överlämnas till veder- börande landstings förvaltningsutskott, kommunalnämnd, municipalnämnd eller drätselkammare, tingshusstyrelse och vägstyrelse före den 15 augusti. Dessförinnan kunna lämpligen, i avbidan på redovisningen, förslagsvis en gång i månaden, till kommuner och andra menigheter i förskott utanordnas dels medel, som influtit vid den ordinarie uppbörden under det löpande upp- bördsåret jämte efter indrivning influtna medel, som avse samma uppbörds- år, i förhållande till respektive menighets andel i hela den debiterade upp- börden dels ock efter indrivning influtna restantier avseende tidigare upp- bördsår, efter exakt avräkning. Enär kalenderåret är räkenskapsår för be- rörda menigheter, bör för varje kalenderår upprättas årsräkning för de- samma.

KAP. 7.

Speciella frågor rörande debitering, uppbörd och indrivning.

Understöd av skatteutjämningsmedel.

Gällande bestämmelser om understöd av skatteutjämningsmedel och ut- betalande av sådant understöd äro meddelade i förordningen den 16 decem- ber 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skat— tetyngda kommuner och kungörelsen den 28 september 1928 angående ut- betalande av sådant understöd. För att kommunområde skall kunna er- hålla understöd av skatteutjämningsmedel erfordras, att vissa i 2 5 1 mom. nämnda förordning angivna betingelser blivit uppfyllda, bland annat att be- slut i laga ordning fattats, att uppbörd av minst hälften utav den under det lö- pande året beslutade kommunalskatten skall verkställas tidigast efter ut- gången av juni månad påföljande år. Om synnerliga skäl föreligga, kan understöd dock erhållas utan att vissa eljest erforderliga betingelser, bland an- nat den ovanberörda, uppfyllts ( 2 5 2 mom. förordningen) . Ansökning om un- derstöd skall, ställd till Kungl. Maj:t, ingivas till länsstyrelsen. Ansökning- en bör ingivas, om sökanden är landskommun, före den 20 november lö- pande året samt, om sökanden är stadskommun, före den 20 januari på- följande år. Ansökning, som inkommer efter den tid, inom vilken ansök- ning sålunda bör ingivas, kan emellertid bliva föremål för prövning i be— hörig ordning. Vid ansökningen skola fogas — förutom under det löpande året beslutade utgifts- och inkomststater för kommunen och församlingen samt i förekommande fall skoldistriktet och municipalsamhället -— vissa närmare angivna uppgifter. Länsstyrelsen har att tillse, att ansökning åt- följes av erforderliga handlingar och uppgifter, att, i den mån så erfordras, sörja för dessas komplettering och att inhämta upplysningar, som ytter- ligare kunna anses behövliga. Länsstyrelsen har slutligen att med eget ut- låtande insända ansökningarna till Kungl. Maj:t, ansökningar inkomna från landskommuner före den 20 december det löpande året och ansökningar in- komna från stadskommuner före den 20 februari påföljande år. I utlåtan- det skall särskilt angivas, huruvida anledning förefinnes att tillämpa vissa i förordningen meddelade föreskrifter och, om så anses vara förhållandet, med vilket belopp understöd enligt länsstyrelsens mening bör utgå. Understöd, som avses i 2 g 1 mom. förordningen, skall komma de skattskyldiga till godo efter storleken av vars och ens kommunalskatt genom avkortning å skatte-

belopp, som förfalla vid uppbörd efter utgången av juni månad påföljande år. Överstiger avkortningsbelopp vad den skattskyldige vid sådan uppbörd har att erlägga, tillfaller det överskjutande beloppet den kommun, den för- samling eller det skoldistrikt, som gjort ansökning om understödet. På sist- nämnda sätt förfares, om kommunområde sammanfaller med kommun, för— samling, skoldistrikt eller municipalsamhälle, med understöd, som icke över- stiger 50 öre för etthundra kronor inkomst. Om understöd skall komma de skattskyldiga till godo genom avkortning å vid uppbörd förfallande skattebe- lopp, åligger det kommunen att låta upprätta avkortningslängd, upptagande det belopp, som skall komma envar skattskyldig till godo. Beträffande un- derstöd, som avses i 2 & 2 mom. förordningen, bestämmer Kungl. Maj:t, huru detsamma skall komma vederbörande skattskyldiga till godo.

Skatteutjämningsärendena, som under de senare åren uppgått till om- kring 1 300 om året, beredas inom finansdepartementet å dess kommunala byrå. Ärendena behandlas i största utsträckning länsvis. Ansökningar- na bliva härvid till en början föremål för en förberedande granskning, grun- dad på kommunernas utgifts- och inkomststater samt övriga vid ansök- ningarna fogade uppgifter och länsstyrelsernas utlåtanden. Den slutliga granskningen vidtager först sedan efter utgången av det löpande året preli- minära sammandrag över kommunernas räkenskaper för detta år inkommit. Sådana sammandrag böra vara inkomna till länsstyrelserna, från landskom— munerna senast den 5 mars och från stadskommunerna senast den 5 april påföljande år samt skola av länsstyrelserna granskas och insändas till Kungl. Maj:t. Byrån måste såväl under den förberedande som den slutliga gransk- ningen beträffande ett mycket stort antal ärenden infordra kompletterande upplysningar och handlingar. Kungl. Maj:ts beslut om understöd plågar meddelas i slutet av maj eller början av juni. Emellertid brukar därefter åt- gå ytterligare någon månad, innan beslutet i samtliga understödsärenden hin- ner expedieras till länsstyrelserna för kommunernas underrättande, då bland annat deni 4 g 5 mom. förordningen föreskrivna fördelningen av understö- den dessförinnan måste äga rum.

Vid genomförandet av en uppbördsreform sådan som den av kommittén föreslagna, vilken bland annat innebär, att uppbörden av kommunalutskylder avslutas väsentligt tidigare än vad nu är fallet och att sådan uppbörd sker samtidigt med uppbörden av de statliga utskylderna och normalt förrättas uteslutande genom postverket eller banker, uppkommer det spörsmålet, huru understöd av skatteutjämningsmedel skola kunna komma vederbörande skattskyldiga till godo annorledes än genom avkortning å redan debiterade utskylder eller genom restitution. Sistnämnda utvägar torde nämligen på grund av de besvär och kostnader, som skulle vara förenade med ett dylikt förfarande, såvitt möjligt icke böra komma till användning. Särskilt torde avkortning för sådant ändamål svårligen kunna ske med det ifrågasatta uppbördssystemet.

De nu gällande bestämmelserna för beviljande och utbetalning av under- stöd av skatteutjämningsmedel äro föremål för övervägande inom kommu-

nalskatteberedningen. Enligt vad kommittén, som beträffande ifrågavaran- de spörsmål haft överläggningar med beredningen, inhämtat, har beredning- en ännu ej kunnat taga slutlig ståndpunkt till dessa frågor. Kommittén har därför under förarbetena till det nu framlagda förslaget till uppbördens ord- nande haft att närmast undersöka, huruvida de nu gällande bestämmelser- na låta sig förenas med ett nytt uppbördssystem enligt ovan antydda rikt— linjer, och att föreslå de ändringar i gällande bestämmelser, som ansetts er— forderliga för åstadkommandet av en tillfredsställande lösning av frågorna om uppbördens ordnande och uppbördsväsendets organisation. I detta sam- manhang skall emellertid anmärkas, att enligt vad kommittén inhämtat från kommunalskatteberedningen det torde få antagas, att samtliga ansökningar om understöd av skatteutjämningsmedel även vid det skatteutjämnings- system, beredningen nu närmast överväger, måste underkastas granskning inom finansdepartementet samt att några hundratal ansökningar måste granskas än mera noggrant än som nu sker och från delvis andra synpunk- ter. Den tid, som åtgår för dylika ärendens beredning, torde därför, såvida icke en högst väsentlig ökning skall äga rum av de arbetskrafter, som för närvarande disponeras för ändamålet, icke kunna nämnvärt förkortas.

Förevarande spörsmål skulle kunna lösas på ur uppbördssynpunkt fördel- aktigaste sätt, därest understödet finge utan vidare överlämnas till kommu- nen och ingå i dess stat för att såmedelst nedbringa den uttaxering, som kommer att beslutas vid den näst därefter följande budgetbehandlingen. Med hänsyn till det motstånd, tidigare förslag om en sådan ordning för under- stödets utbetalande mött (jfr Statens off. utredn. 1925: 35, sid. 62—64, och propositionen nr 205 till 1927 års riksdag, sid. 44 o. 45), torde emellertid vara tvivelaktigt, huruvida en ändring i sådan riktning kan genomföras. Kom- mittén finner sig därför böra visa på de utvägar, vilka vid ett huvudsakligt bibehållande av nuvarande system för skatteutjämningsunderstödens till- godonjutande stå till buds, samt framlägga förslag till de i så fall erforderliga författningsändringarna. Skulle det sedermera, när kommunalskattebered- ningen avslutat sitt arbete på förevarande område, visa sig möjligt att slopa »avkortningssystemet», skulle detta ur uppbördssynpunkt enbart innebära en förenkling.

Vid ett genomförande av den föreslagna uppbördsreformen torde under an- givna förutsättningar sådana anordningar böra vidtagas, att beviljat under- stöd som regel kommer de skattskyldiga till godo på det sätt, att vid debite- ringen avdrages ett belopp, motsvarande den minskning i uttaxeringen, som föranledes av understödet. Därest primärkommunernas budgetår omlades att avse samma tid som det statliga budgetåret, skulle understöd av skatteutjäm- ningsmedel utan större svårighet kunna komma vederbörande skattskyldiga till godo genom att vid en slutlig debitering, som kunde ske före kalender- årets slut, avdrag verkställdes å utskylderna. Såsom ovan (sid. 173) om- förmälts, har kommittén ansett sig icke böra förorda en sådan omlägg- ning. Emellertid anser kommittén, att hinder icke bör möta, att en sådan princip för understödets tillgodonjutande kombineras med den först här ovan

angivna så, att en del av understödet tillgodoräknas de skattskyldiga genom avdrag vid debiteringen, medan återstående del -—— beroende på storleken —— antingen utan vidare överlämnas till kommunen för att ingå i dess budget eller efter Kungl. Maj:ts prövning kommer de skattskyldiga till godo genom avdrag vid debiteringen eller genom restitution.

En sådan kombination förutsätter, att understöd åt kommunerna beräk- nas i två omgångar. En utväg är, att understödet uppdelas så, att understöd utdelas med visst bestämt belopp vid två särskilda tillfällen. Den första till- delningen av understöd skulle i så fall ske efter en summarisk granskning av ansökningarna, därvid skulle slutgiltigt bestämmas det minsta belopp, som varje kommun kunde påräkna i understöd. Det sålunda bestämda beloppet skulle komma de skattskyldiga till godo genom avdrag vid debitering enligt 7 & förslaget till uppbördsförordning. Den senare tilldelningen av de belopp, som ytterligare kunde tillkomma kommun i understöd, skulle ske efter en mera grundlig granskning och utredning. Vad som efter sådan slutlig gransk- ning tilldelades kommunen skulle ingå i kommunens budget för nästa år. En— ligt detta alternativ skulle den sista prövningen icke behöva vara verkställd tidigare än att resultatet därav kunde beaktas vid budgetarbetet på hösten. Om man vid den första tilldelningen av understöd iakttoge en viss försiktig- het, torde det endast i undantagsfall kunna förekomma, att kommun vid den första tilldelningen erhölle mera än vad som bort tillkomma kommunen. En annan utväg är att beslut om understöd meddelas allenast en gång efter slutlig prövning av behovet men att dessförinnan efter en förberedande granskning av ansökningarna den sannolika storleken av understöden be- räknas och vid debiteringen så anses, som om understöd skolat utgå med så- lunda beräkna-de belopp, vilka belopp skulle komma de skattskyldiga till godo genom avdrag på sätt nyss nämnts. Erhölle kommun sedermera un- derstöd med lägre belopp än som tidigare beräknats, skulle, därest skill- nadsbeloppet, fördelat på antalet skattekronor i kommunen, uppginge till visst högre belopp för skattekrona, hela skillnadsbeloppet påföras de skatt- skyldiga i särskild uppbördslängd. Skulle skillnadsbeloppet ej uppgå till så stort belopp för skattekrona, finge motsvarande belopp betraktas såsom oförutsedd utgift. Erhölle kommunen större understöd än vad som prelimi— närt beräknats, skulle, om skillnadsbeloppet uppginge till visst högre be- lopp för skattekrona, Kungl. Maj:t förordna, huru detsamma skulle komma vederbörande skattskyldiga till godo. I annat fall skulle hela skillnadsbe- loppet tillfalla den kommun, som gjort ansökning om understödet, och upp- tagas i kommunens utgifts- och inkomststat för nästföljande år.

Mot båda de anförda alternativen kunna visserligen riktas samma princi- piella invändningar, som tidigare framställts mot att understöd får ingå i bud- geten för nästföljande år. Vid bägge alternativen torde dock, om ansök- ning ingivits inom behörig tid, de belopp, som skulle täckas av eller tillfalla kommunen, bliva förhållandevis så små, att olägenheten av anordningen icke bör tillmätas någon större betydelse. Den omständigheten att understöd, som beviljades kommun, vilken ingivit ansökan senare än som bort ske, möj-

ligen icke till någon del skulle kunna komma de skattskyldiga till godo ge- nom avdrag vid debiteringen, finner kommittén ej heller behöva utgöra hin- der för en sådan lösning. Därest kommunerna lojalt söka ställa sig tilll efter- rättelse meddelade bestämmelser om tider, inom vilka ansökningar böra vara ingivna, torde detta förhållande kunna inträffa endast i undantags- fall och, där rättvisa och billighet oundgängligen syntes kräva, att unuderstö- det komme just de skattedragare till godo, vilkas beräknade skattebömda le- gat till grund för understödets beviljande, skulle Kungl. Maj:t kunnia för- ordna om åtgärder i sådant syfte. Även enligt nuvarande system har man ansett understöd, motsvarande visst mindre belopp per skattekrona, kun- na utan vidare överlämnas till kommunen. Ur granskningsarbetets synpunkt synes en anordning enligt något av de berörda alternativen innebära en för- del med hänsyn till att arbetet skulle kunna något jämnare fördelas över hela året än nu är möjligt.

För att understöd helt eller delvis skall kunna komma de skattskyldiga till godo genom avdrag vid debiteringen måste sådana ändringar vidtagas i de nu gällande bestämmelserna, att understöd kan bliva till storleken bestämt eller åtminstone till sin sannolika storlek beräknat så tidigt, att hänsyn här- till kan tagas vid slutlig debitering enligt 7 & förslaget till uppbördsförord- ning.

I fråga om sålunda erforderliga ändringar gäller det till en början att un- dersöka, huruvida icke ansökningar om understöd kunna ingivas tidigare än vad nu är fallet. De för ingivande av ansökning nu stadgade tiderna äro fastställda med hänsyn till kommunallagarnas bestämmelser om uppgörande av förslag till utgifts- och inkomststat och om fastställande av sådan stat (jfr sid. 118 ovan). I det stora antal kommuner, i vilka skatteunderlag, skatte- behov och behov av understöd av skatteutjämningsmedel äro tämligen oför- ändrade från år till annat, torde det icke vara förenat med några svårigheter att uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat och fastställa sådan stat vä- sentligt tidigare än vad nu sker. Även i kommuner, vilka icke bruka ingiva ansökan om understöd, torde, om behov av sådant skulle uppstå, detta som regel visa sig så tidigt, att utan olägenhet förslag till utgifts- och inkomst- stat kan uppgöras och fastställandet av sådan stat ske ett par månader tidi- gare än vad nu är fallet. Kommittén föreslår därför ändringar i kommu- nallagarna i förevarande avseende (jfr förslagen till lag om ändring i vissa delar av lagen om kommunalstyrelse på landet 17 och 62 åå, lag om ändring i vissa delar av lagen om kommunalstyrelse i stad 19, 39 och 57 åå, lag an- gående ändring i vissa delar av lagen om församlingsstyrelse, 14 å, och lag angående ändrad lydelse av 6 å lagen om skolstyrelse i vissa kommuner). Vidtagas sålunda föreslagna ändringar, böra motsvarande ändringar kunna skei fråga om de tider, inom vilka ansökningar om understöd böra ingivas. Kommittén föreslår jämväl av ovanberörda förslag till ändringar i kommu- nallagarna betingade jämkningar i dessa tider (jfr förslaget till ändring av kungörelsen den 28 september 1928 angående utbetalande av understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner, mom. 1). Un-

dantagsvis kan det emellertid vid en budgetbehandling, som avslutas senare än som enligt kommitténs förslag förutsatts skola ske för det fall att ansök- ning skall göras om understöd av skatteutjämningsmedel, visa sig, att behov av dylikt understöd föreligger. Enligt kommitténs förmenande bör därför lika litet som nu den omständigheten att ansökan inkommer efter den tid, inom vilken enligt nyssnämnda stadgande ansökning bör ingivas, föranleda till att ansökningen lämnas utan avseende.

Enligt kommitténs åsikt skulle arbetet med den förberedande granskning- en av ansökningarna — vilket åtminstone beträffande ansökningar, som in- givits inom de föreskrivna tiderna, bör vara avslutat i så god tid, att resul- tatet därav kan beaktas vid debitering enligt 7 % förslaget till uppbördsför— ordning —— kunna påbörjas väsentligt tidigare och utföras snabbare, om länsstyrelsens befattning med ansökningarna, innan dessa insändes till Kungl. Maj:t, inskränktes till att ansökningarna kompletterades med före- skrivna bilagor. Härför torde nämligen icke behöva åtgå mer än högst tio dagar. För att granskningsarbetet inom departementet skall kunna så snart som möjligt taga sin början, böra ansökningshandlingarna insändas allt ef- tersom de bliva kompletta.

Det är uppenbart, att det här ovan berörda första alternativet, enligt vilket den förberedande granskningen skulle kunna resultera i ett beslut om under- stöd med visst belopp, som under alla förhållanden skulle tillkomma en kommun, förutsätter, att den förberedande granskningen göres mera ingå- ende än om granskningen, såsom enligt det andra alternativet, endast skall avse en preliminär beräkning av understödets storlek. Kan icke en mera in- gående första granskning ske, måste nämligen vid meddelandet av beslut om den första tilldelningen iakttagas den allra största försiktighet och åter- hållsamhet, så att varje kommun därvid endast erhölle en mindre del av det understöd, kommunen kunde förväntas slutligen erhålla, vilket icke skulle överensstämma med syftet med anordnandet av två särskilda beslut. Innan ett beslut av angivna innebörd meddelas, torde det vidare vara nödvändigt att inhämta utlåtande av vederbörande länsstyrelse. Enligt kommitténs för- menande skulle den tid,1 som skulle kunna disponeras för den förberedande granskningen, icke medgiva en sådan mera ingående utredning. Kommit- tén anser därför, att erforderliga ändringar böra genomföras i anslutning till det andra alternativet.

Angående den närmare utformningen av bestämmelserna om huru under- stöd skall komma de skattskyldiga till godo hänvisas till förslaget till ändrad lydelse av 5 g i 1927 års förordning. Det belopp för skattekrona, som skill- naden mellan det beräknade och det erhållna understödet måste uppgå till för att ny utdebitering skall få förekomma, har kommittén ansett böra be- stämmas till en krona. Likaså har det belopp för skattekrona, som skill— naden mellan erhållet och beräknat understöd minst skall utgöra för att det överskjutande beloppet icke skall utan vidare överlämnas till kommunen,

1 Tiden från ansökningarnas insändande till Kungl. Maj:t och till dess Kungl. Maj:ts beslut måste vara känt för debiteringsförrättama.

ansetts kunna bestämmas till en krona. Enligt kommitténs förmenande torde det under sådana förhållanden endast i undantagsfall behöva förekom- ma, att fråga uppkommer om särskild debitering eller restitution i anled- ning av beslut om understöd av skatteutjämningsmedel. Den nackdel, som består däri, att understödet sålunda måhända till en del icke kommer just de skattedragare till godo, vilkas beräknade skattebörda legat till grund för avvägningen av understödets storlek, torde få anses vara mindre än de för- delar, som vinnas genom den föreslagna anordningen. I detta sammanhang må erinras därom, att med nu gällande bestämmelser kommunernas besvär med upprättande av avkortningslängd m. m. är mycket betydande. Då det nuvarande stadgandet i 5 & andra stycket av förordningen om att understöd, som icke överstiger 50 öre för etthundra kronor inkomst, skall tillfalla den kommun, den församling eller det skoldistrikt, som gjort ansökning om understödet, torde hava tillkommit för att kommunerna icke mer än nödigt skulle betungas med det arbete, som vållas genom ett avkortningsförfa- rande, saknas anledning att, om den av kommittén förordade ordningen för understödens tillgodonjutande genomföres, bibehålla detta stadgande. Där enligt vad ovan nämnts skillnadsbelopp mellan erhållet och beräknat understöd icke utan vidare må överlämnas till kommunen, har kommittén ansett Kungl. Maj:t böra förordna, huru skillnadsbeloppet skall komma ve- derbörande skattskyldiga till godo. Därigenom kunna de särskilda omstän- digheterna i varje fall vinna beaktande och hänsyn tagas till vad som kan vara praktiskt. Sålunda torde, såvida det icke är fråga om väsentligt större skillnadsbelopp än nyss angivits, restitution icke böra ske i kommun, där befolkningen är jämförelsevis stationär.

Angående skatteutjämningsärendenas vidare behandling må här anföras följande. Vid den förberedande granskningen, som bör vara avslutad före den 1 januari,1 skall understöd till varje kommun, från vilken ansökan in- givits inom i mom. 1 av ovanberörda kungörelse angiven tid, och såvitt möj— ligt understöd till kommun, från vilken ansökan ingivits senare, till beloppet preliminärt beräknas. Det sålunda beräknade beloppet skall meddelas läns— styrelsen för vederbörande debiteringsförrättares underrättande. För att de- biteringsarbetet skall kunna medhinnas under den därför avsedda tiden och kunna bedrivas på sätt, som ur arbetssynpunkt kan vara lämpligast, tor- de den förberedande granskningen icke böra verkställas länsvis utan pla- neras med hänsyn till de svårigheter, som möta, för debiteringens färdig- ställande i olika orter. Det bör sålunda tillses, att om i ett fögderi ansökan om understöd av skatteutjämningsmedel inkommit från ett flertal kommu- ner, granskningsarbetet beträffande dessa påskyndas och meddelande om beräknat understöd avlåtes, allt eftersom granskningen beträffande de olika kommunerna hinner avslutas, så att varje debiteringsförrättare erhåller till- räcklig tid för debiteringsarbetets utförande. Efter den förberedande gransk-

1 Under övergångstiden, då den fjärde uppbördsterminen äger rum först i mars, behöver granskningen icke vara avslutad förrän den 1 februari.

ningen skall ansökning jämte bilagor återsändas till vederbörande länssty- relse, som har att efter inhämtande av de upplysningar, som ytterligare må vara behövliga, avgiva utlåtande över ansökningen,1 av det innehåll, som nu är stadgat.

Förmånsrätt för utskylder.

Gällande bestämmelser. Kronan åtnjuter förmånsrätt enligt 17 kap. 12 & handelsbalken för direkta utskylder till staten för sista och löpande året. Samma förmånsrätt åtnjuter kronan för vad statsverket enligt lag om för- säkring för olycksfall i arbete må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista och löpande året. För prästerskapets till statsverket indragna tionde, årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av avlösning av vissa frälseräntor och årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av lån från statens avdiknings- lånefond åtnjuter kronan förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & handelsbalken, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen. (Jfr lagarna den 22 maj 1891, innefattande tillägg till 17 kap. 6 % handelsbalken, den 8 no- vember 1912 om avlösning av vissa frälseräntor, & 13, och den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån, 2 ä.)

Förmånsrätt enligt 17 kap. 12 å handelsbalken men efter den rätt, kronan har enligt samma lagrum, tillkommer med lika rätt dem emellan kommunal- utskylder, skogsaccis, vägskatt och tingshusmedel (häradsmedel) samt lands- tingsmedel, samtliga för sista och löpande året. I den mån utskyld till kom- mun eller annan menighet skall utgå för fast egendom, åtnjuter kommunen eller menigheten dock härför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 % handelsbalken, såvida skatten ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Kommun åtnjuter vidare samma förmånsrätt som för kommunalutskylder för vad kommunen enligt lag må hava utgivit på grund av gäldenärens un- derlåtenhet att erlägga pensionsavgift. Sedan numera enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, som trätt i kraft den 1 januari 1937, skyldig- het för kommun att utgiva visst belopp i anledning av att avgiftspliktig underlåtit att erlägga pensionsavgift icke längre föreligger, torde sistberörda förmånsrätt icke vidare kunna förekomma.

Har fastighet blivit utmätningsvis försåld, är densamma enligt 134 å ut- sökningslagen i köparens hand »fri från ränta, utskyld eller annan för egen- domen utgående avgift, som före försäljningsdagen till betalning förfallit».

Med utskylder för löpande året menas, såvitt gäller inkomst, utskylder av- seende nästföregående års inkomster och med utskylder för sista året ut- skylder avseende inkomster under året närmast före sagda år. (Jfr Nytt Juridiskt Arkiv I 1924 sid. 576.) Fastighetsskatt för löpande året grundar sig på fastighetstaxeringen och skogsaccis på virkestaxeringen för samma år.

1 Givetvis hör, om det anses önskvärt och det med hänsyn till debiteringsarbetet medhinnes, utlåtande inhämtas från länsstyrelsen redan under den förberedande granskningen.

I detta sammanhang mä anmärkas, att enligt 17 & lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering pensionsavgift må kunna särskilt erläggas.

Vid restindrivningen händer det ofta, att utskylderna endast delvis gäldas, och fråga uppkommer då, huru de influtna beloppen skola fördelas å skilda utskyldstitlar. Särskilda bestämmelser i ämnet äro icke meddelade i vidare mån än att genom en kungörelse den 29 januari 1937 angående påföring, debitering, uppbörd och redovisning av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering bestämts, att om restfört kronoutskyldsbe- lopp, vari pensionsavgift ingår, endast delvis erlagts, vad som erlagts i första hand skall anses vara pensionsavgift, såvida den betalningsskyldige icke till- kännagivit annan önskan, och att, om debetsedel upptager pensionsavgifter för äkta makar och erlagt belopp ej är tillräckligt för täckning av båda makarnas avgifter, vad som erlagts skall fördelas lika å avgifterna. Be- träffande fördelningen i övrigt av kronouppbördsmedel har utbildat sig en praxis, vilken åtminstone sedan riksräkenskapsverket —- som enligt 20 & upp- bördsreglementet äger meddela särskilda föreskrifter i fråga om redovisning av medel, som utgöra delbetalning av kronoutskylder och influtit efter in- drivning i ett cirkulär till länsstyrelserna den 13 april 1933 upptagit frå- gan, kan anses vara stadgad. Enligt ämbetsverkets mening bör fördelningen av delbelopp, vilka icke kunnat helt indrivas, äga rum i enlighet med följande regel: medlen skola i första hand tillgodoföras titeln »pensionsavgift» och i andra hand övriga titlar med fördelning huvudsakligen i proportion till å desamma debiterade belopp, dock att i de fall, då den skattskyldige ut- tryckligen förklarat inbetalt belopp gälla utskyld eller avgift, för vilken fast egendom svarar, det erlagda beloppet skall tillgodoföras häremot svarande titel. Fördelningen av blott delvis erlagda utskylder, som debiterats å kom- munalskattesedel, torde i tvistiga fall anses böra rätteligen ske enligt samma regel i tillämpliga delar. I detta sammanhang må anmärkas, att utmätning av fast egendom för i kommunal restlängd upptagna utskylder, för vilka sådan egendom svarar, ej äger rum med mindre sådant enligt beslut av kommunalnämnden (drätselkammaren, municipalnämnden) särskilt begärts.

Angående frågan i vilken inbördes ordning en skattskyldig i olika kom- muner påförda, resterande krono- och kommunalutskylder skola indrivas och redovisas, förefinnas inga uttryckliga bestämmelser. Enligt vad kommit— tén inhämtat synas emellertid utmätningsmännen i allmänhet förfara på följande sätt. Utskylder uttagas i den ordning distriktets restlängder och be- gäran om handräckning från andra utmätningsmän inkomma till utmät- ningsmannen. Äro sådana omständigheter för handen, att införselinstitutet kan och bör begagnas, beviljas införsel för utskylderna. Föreligga vid inför- sels beviljande samtidigt till indrivning utskylder, upptagna i olika restläng- der eller handräckningsansökningar, uppföras utskylderna å beslutet efter ålder med den äldsta först. Är fråga om krono- och kommunalutskylder av samma år, antecknas kronoutskylderna före kommunalutskylderna med hän- syn till den kortare preskriptionstiden för förstnämnda slag av utskylder. Influtna belopp tillgodoföras de olika skatterna i den ordning de upptagits

å beslutet, så att äldre utskylder bliva fullt betalda före yngre. Inkommer, medan införsel pågår, begäran om handräckning rörande andra utskylder, upphäves icke införselbeslutet, utan meddelas förordnande angående de se- nare utskyldema, sedan medlen enligt det första beslutet blivit innehållna. Undantag från denna regel göres emellertid för det fall, att den nya begäran om handräckning gäller 5. k. nödli—dande skatt, d. v. s. utskylder, som äro så gamla, att den tid, inom vilken införsel kan beviljas, håller på att utlöp-a. Vid sådant förhållande upphäves gällande beslut med hänsyn till preskrip- tionsbestämmelsen i 21 ä 2) lagen om införsel i avlöning, pension eller liv- ränta och nytt förordnande utfärdas för den »nödlidande» skatten jämte återstående, på det förra beslutet ännu icke innehållna utskyldsmedel eller också tillföras sedermera influtna medel utan ytterligare beslut i första hand den »nödlidande» skatten. Föreskriften om fördelning av innehållet belopp i 7 5 2 stycket nyssnämnda lag anses icke kunna tillämpas beträffande ut- skylder, då den korta preskriptionstiden för kronoutskylder ofta lägger hinder i vägen för fördelning samt en tillämpning av bestämmelsen skulle möta alltför stora praktiska svårigheter, åtminstone i industridistrikten och distrikten utanför de större städerna, på grund av det i jämförelse med ären- den rörande införsel för uttagande av underhållsbidrag stora antalet ären- den angående införsel för uttagande av utskylder. Enligt uppgift uppgår exempelvis i ett av landsfiskalsdistrikten i närheten av Stockholm antalet på- gående skatteinförslar till 2 000 ä 3 000 för år, medan de införselärenden, som avse underhållsbidrag, stanna vid 50 a 100. Vid utmätning för utskylder tillämpas bestämmelserna i 17 kap. 8 å handelsbalken. Ovan beskrivna, allmännast förekommande ordning för uttagande av en och samme skatt- skyldig påförda resterande utskylder från två eller flera kommuner torde få anses vara den riktigaste. Kommittén har emellertid inhämtat, att vid för- delningen av efter indrivning influtna medel skilda förfaringssätt tillämpas. Såsom framgår av handlingarna i ett av riksdagens justitieombudsman ny- ligen handlagt ärende i anledning av anmälan av kommunalnämnden i Li— dens kommun, har visst annat förfarande än det ovan beskrivna, vilket för- farande föranlett väsentlig ekonomisk förlust för kommunen, icke ansetts såsom tjänstefel för vederbörande utmätningsman. Enligt vad kommittén inhämtat äro tvister mellan kommuner och utmätningsmän om den inbör- des ordning, i vilken en skattskyldig i olika kommuner påförda resterande utskylder skola indrivas och redovisas, icke sällsynta. I ett i berörda ärende avgivet yttrande har ock riksräkenskapsverket förklarat, att enligt ämbets- verkets mening det vore av behovet påkallat, att föreskrifter i ämnet utfär- dades till ledning för utmätningsmännen vid handhavandet av indrivnings- verksamheten.

Tidigare förslag. 1924 års uppbördssakkunniga anförde i sitt betänkande:

»Det torde böra lämnas föreskrift, huru avbetalningar å utskylder skola vid redovisning å titlar fördelas mellan dessa. Därvid synes befogat att låta inbetalta belopp i första hand avse avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. I

sista hand böra belopp tillgodoföras de titlar, vilka hava bästa förmånsrätt, såle— des fastighetsskatt.

Övriga titlar böra äga lika rätt, vadan ä dessa belöpande belopp böra fördelas proportionellt efter de debiterade beloppen. Har utmätning ägt rum, fördelas vad därvid kunnat uttagas efter samma regel, dock med iakttagande att belopp, som för gäldande av fastighetsskatt uttagits ur fast egendom, givetvis redovisas såsom avseende samma slags utskylder, under vilkas titel de uttagits. Självfallet är likaledes, att föreskrift, som den skattskyldige vid betalningen meddelat angående fördelningen å olika utskyldstitlar, skall iakttagas.»

Redan vid den diskussion angående lagen om allmän pensionsförsäkring, som förekom vid 1913 års riksdag, framställdes från olika håll krav på för- månsrätt för pensionsavgifter framför utskylder och andra allmänna av- gifter. Man stannade emellertid då vid en föreskrift, att pensionsavgift kun- de få särskilt erläggas, vilken föreskrift, såsom ovan nämnts, återfinnes jäm- väl i 17 5 lagen om folkpensionering. Från pensionsstyrelsens sida har vid skilda tillfällen gjorts hemställan om uttryckligt stadgande rörande obliga- torisk förmånsrätt för pensionsavgift. Av propositionen rörande den nu gällande lagen om folkpensionering framgår ock, att förutom pensionssty- relsen även vissa andra myndigheter i avgivna yttranden över 1928 års pen- sionsförsäkringskommittés betänkande givit uttryck åt enahanda önskemål. Sagda kommitté har emellertid själv icke närmare ingått på denna fråga. Föredragande departementschefen yttrade i detta hänseende, att i lagen om folkpensionering icke torde böra intagas andra och flera bestämmelser be- rörande uppbörden av pensionsavgifterna än dem kommittén föreslagit. Be- träffande förmånsrätt för pensionsavgifter framför andra utskylder borde förslag därom icke lämpligen utarbetas, förrän förslaget till lag om folkpen- sionering blivit antaget av statsmakterna. Om emellertid i denna lag upp- toges den i propositionen föreslagna bestämmelsen, att avgiftspliktig ägde erlägga pensionsavgiften särskilt, kunde i administrativ väg föreskrivas, att indrivet belopp i första hand skulle tillgodoräknas den betalningsskyldige såsom pensionsavgift, därest han icke tillkännagåve annan önskan. (Jfr ovanberörda kungörelse den 29 januari 1937.)

I underdånig skrivelse den 11 juli 1936 med förslag beträffande de nya och ändrade författningsföreskrifter, som borde meddelas i anledning av den nya lagen om folkpensionering, ifrågasatte pensionsstyrelsen, huruvida icke bestämmelserna i 17 kap. 12 & handelsbalken vore av den grundläggande be- tydelse, att en ändring av denna paragraf finge anses utgöra förutsättning för andra i författningsväg lämnade föreskrifter om förmånsrätt för pensions- avgift, och framlade jämväl förslag till sådan ändring av nyssnämnda lag- rum, innebärande att pensionsavgiften skulle åtnjuta förmånsrätt framför övriga i lagrummet omförmälda utskylder och avgifter. Förslaget, som till- styrktes eller lämnades utan erinran av de däröver hörda myndigheterna, har ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Kommitténs förslag. För ett rationellt utnyttjande av de fördelar, som kunna vinnas genom en sammanslagning av debitering och uppbörd av stat-

liga och andra utskylder, erfordras enligt kommitténs förmenande, att de olika slag av utskylder och allmänna avgifter, som äro föremål för gemen- sam debitering och uppbörd med undantag för pensionsavgifter — få åt- njuta samma förmånsrätt, i den mån de icke skola utgå för fastighet. Ut- skyldernas och avgifternas likaberättigande i fråga om förmånsrätt torde även vara en förutsättning för att statliga utskylder och allmänna avgifter samt andra utskylder skola kunna likställas i preskriptionshänseende. (Jfr sid. 211 nedan.) Kommittén föreslår därför, att alla utskylder och allmänna avgifter, som icke utgå för fastighet med nyssnämnda undantag, varom mera nedan skola åtnjuta samma förmånsrätt enligt 17 kap. 12 % han- delsbalken, varav torde följa, att influtna belopp skola proportionellt fördelas mellan ifrågavarande skattetitlar, såvida den betalningsskyldige icke tillkän- nagivit annan önskan. Med nu gällande bestämmelser kunna utskylder, som debiterats på grundval av en under ett och samma år verkställd taxe— ring komma att åtnjuta eller icke åtnjuta förmånsrätt, allt eftersom de grun- dats å taxering i vanlig ordning eller å eftertaxering. En sådan ord- ning finner kommittén icke tillfredsställande. Enligt kommitténs åsikt bör förmånsrätten icke, såsom för närvarande sker, anknytas till det år, då den skattskyldige haft den inkomst, utskylderna avse eller då fastighet blivit taxe- rad, utan till det uppbördsår, då utskylderna eller avgifterna förfalla till be- talning, oavsett om debiteringen skett i vanlig ordning eller i anledning av eftertaxering. Kommittén föreslår därför, att förmånsrätten skall avse ut- skylder och avgifter, såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sist- förflutna eller löpande uppbördsår.

Som ovan nämnts har kommittén funnit, att, ehuru eljest samma förmåns- rätt bör gälla för olika slag av utskylder och allmänna avgifter, som debi- teras och uppbäras i ett sammanhang, detta icke nödvändigt behöver vara fallet i fråga om pensionsavgifter. Beträffande dessa avgifter finner kom- mittén fastmer övervägande skäl tala för att desamma böra åtnjuta förmåns- rätt framför andra utskylder och allmänna avgifter. Särskilt må här näm- nas, att genom en sådan anordning möjliggöres, att pensionsavgifterna kun- na redovisas snabbare än övriga utskylder och avgifter och att den enskildes förhållanden med avseende å erläggandet av pensionsavgifter, vilket har be- tydelse vid bestämmandet av pension för honom, så snart som möjligt blir klarlagt. Även om pensionsavgiften enligt lagen om folkpensionering ej längre i samma grad som tidigare har karaktär av försäkringsavgift, förefal- ler det meningslöst att i vissa fall uppskjuta inlevereringen av densamma så lång tid, som måste åtgå, innan uppbörden kan i sin helhet redovisas. För närvarande gälla också beträffande redovisningen av dessa avgifter särskil- da bestämmelser. I detta sammanhang må vidare erinras därom, att be- stämmelser av sådan innebörd som de nu gällande, att pensionsavgift må kunna särskilt erläggas och att, om sådan avgift för den avgiftspliktige er- lagts av dennes arbetsgivare, den avgiftspliktige äger särskilt erlägga åter- stoden av honom påförda utskylder, av tekniska skäl icke kunna bibehållas vid ett anordnande av uppbörden enligt kommitténs förslag.

Med hänsyn till innehållet i de ovan berörda, i administrativ ordning till— komna bestämmelserna angående redovisningen av sådana utskylder, vilka icke kunnat helt indrivas, torde den av kommittén föreslagna bättre för- månsrätten för pensionsavgifter i förhållande till andra utskylder i sak icke innebära någon ändring av betydelse.

Enligt kommitténs förmenande höra av de utskylder och avgifter, som avses i 17 kap. 12 å handelsbalken, de, som förfallit till betalning under sistförflutna uppbördsåret, åtnjuta förmånsrätt framför dem, som förfallit eller förfalla till betalning under det löpande uppbördsåret. I övrigt torde den praxis i fråga om ordningen för uttagande av äldre utskylder, som en- ligt vad ovan angivits får anses gängse, böra i administrativ ordning fast- ställas.

Beträffande förmånsrätten för sådana utskylder och avgifter, vilka skola utgå för fast egendom, har kommittén ej funnit anledning föreslå annan ändring än att förmånsrätten anknytes till det uppbördsår, då utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning. Härav torde icke föranledas någon ändring av omförmälda stadgande i utsökningslagen.

Efterkrav och preskription av utskylder.

Gällande bestämmelser. För statliga utskylder, som blivit obehörigen ute- slutna från debitering eller debiterats till för ringa belopp, är den skatt- skyldige fortfarande ansvarig, därest krav delgives honom inom tre år efter slutet av det år, under vilket utskyldema skolat erläggas, samt utslag i målet är meddelat inom två år, efter det kravet hos honom anställdes. (Jfr upp- bördsreglementet, & 29.) Genom reservationskrav jämlikt kungörelsen den 17 december 1920 angående anställande av reservationskrav avbrytes pre- skription, som nyss nämnts, och ny preskriptionstid börjar löpa från kravets anställande.

Bestämmelser om preskription av skattskyldig påförd-a statliga utskylder hava meddelats i åtskilliga äldre författningar, vilka fortfarande gälla. ] kammarkollegiets cirkulärbrev till landshövdingarna den 11 maj 1724 och den 20 december 1729, jämförda med nådiga resolutionen på allmogens all- männa besvär den 16 mars 1739 ävensom med instruktionerna för kammar- kollegiet den 11 oktober 1734 och 'för landshövdingarna den 4 november 1734, finnas sålunda intagna bestämmelser av innehåll att kronofogden, som skall indriva och uppbära räntorna, icke äger utfordra någon restantie efter tre års förlopp ifrån det årets slut, för vilket räntan eller uppbörden beräknas. Med hänsyn till meddelade föreskrifter om uppbörden och om räkenskaper- nas avslutande har den tid av tre år, inom vilken krav mot skattskyldig kan äga rum, tidigare ansetts skola räknas från utgången av det 5. k. uppbörds- året eller den 1 maj året efter det kalenderår uppbörden avser (jfr nådig resolution den 30 januari 1798 och finansdepartementets skrivelse till kam- marrätten den 30 januari 1885). Numera är emellertid enligt ett Kungl. Maj:ts utslag den 7 februari 1930 fastslaget, att med hänsyn till de i upp-

bördsreglementet den 14 december 1917 upptagna bestämmelser om tiden för uppbörden av statliga utskylder och om efterkrav av sådana utskylder tiden för preskription av resterande statliga utskylder skall räknas från slu- tet av det kalenderår, under vilket utskylderna skolat erläggas (jfr Nytt Juridiskt Arkiv I 1930 sid. 167). Frågan huruvida innebörden av dessa preskriptionsbestämmelser kan utsträckas därhän, att indrivning av utskylder till staten icke får ske efter preskriptionstidens utgång, även om krav blivit framställt dessförinnan, har emellertid icke blivit löst genom utslaget, enär krav icke framställts inom preskriptionstiden. I ett annat mål om indriv- ning av kronoutskylder har emellertid även sistnämnda fråga, i vad angår utskylder till kronan, kommit under omprövning, ehuru icke i högsta in- stans. Hos överståthållarämbetet hade landsfiskalen i Danderyds distrikt i december 1927 anhållit om handräckning för uttagande av kronoutskylder samt landstingsmedel och övriga å kronodebetsedel upptagna utskylder m. m. enligt restlängdsutdrag för år 1923 för Täby socken i Stockholms lån, på- förda en person, vilken sedermera avflyttat till Stockholm. Utskylderna synas hava blivit delvis erlagda under preskriptionstiden. Genom resolution i januari 1928 hade överståthållarämbetet förklarat utskyldema icke kunna mot föreskrift i nådiga resolutionema den 16 mars 1739 och den 30 januari 1798 den skattskyldige avfordras. Häröver hade landsfiskalen anfört besvär hos Kungl. Maj:t, som överlämnade ärendet för prövning till kammarrätten. Kammarrätten, som i utslag den 20 maj 1930 fann besvären icke kunna kom- ma under prövning i vidare mån, än i vad de avsåge utskylder till kronan, fann icke skäl att göra ändring i överklagade resolutionen, såvitt den avsåg samma utskylder. Innehållet i ovanberörda äldre bestämmelser giver vid handen, att preskription av debiterade utskylder till staten icke kan avbrytas.

Beträffande andra utskylder än statliga finnes icke någon motsvarighet till ovanberörda stadgande i uppbördsreglementet (& 29). I fråga om sådana utskylder gälla därför de vanliga bestämmelserna om preskription av fordran och avbrott av sådan preskription i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer.

Tidigare förslag till ändringar i fråga om preskription av utskylder. 1924 års uppbördssakkunniga anförde i sitt betänkande: Bleve — såsom de sak- kunniga föreslogo samtliga utskylder föremål för gemensamt uppbörds- och indrivningsförfarande, torde samma preskriptionsbestämmelser böra gälla för alla slag av utskylder. Den för de statliga utskylderna gällande preskriptionstiden vore väl kort, under det att tioårig preskriptionstid torde få anses väl lång. Däremot syntes skäl tala för att preskriptionstiden sattes till fem år såsom vore stadgat i fråga om eftertaxering. Dylik tidsbestäm- melse för preskription av såväl stats- som kommunalutskylder gällde även i Finland.

Med anledning av likalydande motioner, nr 104 i första kammaren och nr 268 i andra kammaren, vid 1932 års riksdag anhöll riksdagen i en skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning rörande preskriptionstiden för resterande

kronoutskylder och framläggande av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I motionerna anfördes, bland annat, att med hänsyn till att å kronodebet- sedeln förekomme avgifter, som rätteligen vore av kommunal natur (t. ex. landstingsmedel, tingshusmedel och vägskatt) samt med hänsyn till att jäm- väl kronans rätt borde bevakas, där något stode att vinna, preskriptionstiden för resterande kronoutskylder borde fastställas till fem år efter slutet av det kalenderår, under vilket utskylderna skolat erläggas.

Det utskott inom första kammaren, till vilket motionen i denna kammare hänvisades, inhämtade yttrande över motionen från riksräkenskapsverket, som i avgivet yttrande anförde, bland annat: Riksrä-kenskapsverket, som ti- digare haft under övervägande att ingå till Kungl. Maj:t med förslag, att tiden för preskription av resterande kronoutskylder skulle genom ny för- fattning tydligt fastslås, men ställt sig avvaktande med hänsyn till den påtänkta uppbördsreformen, finge för sin del tillstyrka, att utredning verk- ställdes rörande ett utsträckande av preskriptionstiden för resterande krono- utskylder. För den händelse en sådan utsträckning skulle anses påkallad, borde enligt riksräkenskapsverkets förmenande samma preskriptionstid fast- ställas jämväl för kronoutskylder, som påförts på grund av anmärkning vid kronoräkenskaperna. De nya bestämmelserna borde erhålla sådan avfatt- ning, att därav tydligt framginge, i vilken mån utskylderna kunde uttagas efter preskriptionstidens utgång i sådana fall, där krav skett dessförinnan. I detta sammanhang ville riksräkenskapsverket framhålla önskvärdheten av att preskriptionstiden för kommunala utskylder fastställdes lika med tiden för kronoutskylder, enär inga bärande skäl syntes kunna förebringas för behov av olika tider för de båda slagen av utskylder.

I riksdagens skrivelse anfördes, bland annat: I likhet med motionärerna och riksräkenskapsverket ansåge riksdagen, att utredningen borde taga sikte på en utsträckning av preskriptionstiden för kronoutskylder. Skillnaden mellan preskriptionstiden för kronoutskylder, tre år, och den för kommu- nalutskylder, tio år, vore enligt riksdagens mening alltför stor och ej betingad av några bärande skäl, varför en höjning av preskriptionstiden för krono- utskylder till närmande av den för kommunalutskylder torde vara berät- tigad.

I skrivelse den 5 juni 1934, nr 307, i anledning av riksdagens år 1933 för- samlade revisorers berättelse anhöll riksdagen, under punkten 2, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande vad revisorerna i nämnda berättelse anfört i fråga om uppbörd och indrivning av kronoutskylder i Stockholm, varvid revisorerna även fäst uppmärksamheten på huruvida icke enhetliga preskriptionsbestämmelser borde införas för såväl krono- som kommunal- utskylder.

Kommitténs förslag. För tillvaratagande av de fördelar, som kunna v'in- nas genom den av kommittén föreslagna sammanslagningen av debitering och uppbörd av statliga och andra utskylder, böra för de olika slagen av

utskylder införas samma bestämmelser i fråga om preskription. Kom- mittén anser vidare, att ifråga om samtliga allmänna utskylder, som för- falla till betalning under ett och samma uppbördsår, preskriptionstiden bör utgå vid samma tidpunkt.

Beträffande utskylder, som i vederbörlig ordning påförts den skattskyl— dige, har kommittén funnit preskriptionstiden böra bestämmas till fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna enligt verkställd debitering skolat erläggas. Detta innebär en förlängning av preskriptionsti- den för statliga utskylder med omkring två år och en förkortning av preskrip- tionstiden för övriga utskylder med omkring fem år. Mot en förlängning av preskriptionstiden för statliga utskylder, vilken tid för närvarande måste an- ses väl kort, torde några befogade erinringar knappast kunna göras. Däremot kunna givetvis invändningar resas mot en så avsevärd förkortning av pre- skriptionstiden för övriga utskylder, som av kommittén föreslås. Det torde stundom inträffa, att indrivning av kommunalutskylder äger rum även efter ganska lång tid. Kommittén vill dock erinra om att det av kommittén före— slagna uppbörds- och indrivningssystemet bör vara ägnat att medföra bättre uppbörds- och indrivningsresultat än för närvarande. I detta sammanhang bör även framhållas, att kommittén föreslår, att statliga och övriga utskylder skola åtnjuta samma förmånsrätt, vilket förhållande torde medföra, att andra utskylder än statliga kunna beräknas komma att uttagas inom betydligt kor- tare tid än nu är fallet. Såsom framgår av 52 & av förslaget till uppbördsför- ordning skall preskriptionen i fråga om debiterade utskylder icke kunna avbrytas.

Den tid, inom vilken efterkrav av utskylder, som obehörigen uteslutits från debitering eller påförts till för ringa belopp, må ske, har kommittén fun- nit böra tillmätas kortare än nyss angivna preskriptionstid. Den tid härför, som är stadgad i 5 29 uppbördsreglementet, torde vara bestämd med hänsyn till den riksräkenskapsverket åliggande granskningsskyldighet i fråga om debiteringen och uppbörden av de statliga utskylderna. Kommittén, som förut— sätter, att riksräkenskapsverkets revision beträffande debiteringen och upp- börden av de statliga utskylderna alltfort skall bibehållas efter förfarandets omläggning enligt kommitténs förslag, har inhämtat, att för nämnda ämbets- verks del anledning icke föreligger till förlängning av den sålunda stadgade tiden. Den föreslagna sammanslagningen av debiteringen av statliga och andra utskylder torde icke giva anledning till åvägabringandet av en statlig revision av debiteringen av andra utskylder än statliga. Då samtliga kom- munalskatter numera utgå proportionellt efter skattekronorna, kan debite- ringens slutsumma lätt kontrolleras av den, som känner skattekvot och skatteunderlag. Dylik revision av landstingsmedel, vägskatt och tingshus- medel, som debiterats och uppburits i samband med de statliga utskylderna, har ju ej heller hittills ansetts erforderlig. Den i angivna författningsrum stadgade tiden torde vara till fyllest för att giva kommuner och andra me- nigheter tillfälle att bevaka sin rätt i fråga om debitering av dem tillkom— mande utskylder. Kommittén har därför ansett, att den tid, inom vilken ]4—388005. I.

efterkrav av från debitering obehörigen uteslutna eller till för ringa belopp påförda utskylder skall få ske, bör bestämmas till tre år efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna, om debitering i vederbörlig ordning skett, skolat erläggas. Därjämte har den ytterligare inskränkning i möjlig- heten att utkräva ej debiterade eller till för ringa belopp påförda utskylder, som för närvarande gäller beträffande statliga utskylder, eller att utslag i målet måste vara meddelat inom två år efter det kravet hos den skattskyldige anställdes, ansetts böra bibehållas och gälla alla utskylder. Beträffande ef- terkrav av utskylder bör preskriptionen kunna avbrytas genom reservations- krav på sätt nu är stadgat.

Restitution av utskylder m. m.

Gällande bestämmelser. Envar, som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförda kronoutskylder, till vilka även hänföras sådana ut- skylder och avgifter, som uppbäras och redovisas i sammanhang med kro- nouppbörden, är berättigad att, efter ansökning hos länsstyrelsen i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt. Därest någon, utan att sådant fall, som nyss nämnts, är för handen, hos länsstyrelsen visar, att för samma är mer än en pensionsavgift erlagts för honom, skall länsstyrelsen återbetala vad som befinnes erlagt utöver den högsta avgiftens belopp (uppbördsreglementet, & 21). Den, som hos läns- styrelsen klagat över obehörig eller oriktig debitering av kommunalutskyl- der, är förbehållen rätt att, därest hans besvär godkännas, få det för myc- ket erlagda åter (lagen om kommunalstyrelse på landet, 74 ?; sista stycket, och lagen om kommunalstyrelse i stad, 69 % sista stycket).

Envar, som efter besvär över taxering eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld eller avgift, äger vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tillika erhålla ränta därå efter fem för hundra om året från och med den dag, beloppet visas vara av honom gul- det, till den dag, detsamma återbekommes; dock att ränta ej må utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit, efter det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad myndighets beslut däri tagit åt sig laga kraft (förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.). Vad sålunda stadgats gäller emellertid ej med avseende å återbetalning av pensionsavgift (förordning den 2 april 1937).

Före tillkomsten av 1919 års förordning utgick icke ränta vid restitution. Angående tillkomsten av förordningen mä här nämnas följande. I en vid 1918 års riksdag inom första kammaren väckt motion, nr 97, föreslogs, att de skattskyldiga skulle medgivas anstånd med inbetalning av tvistiga skatte- belopp mot ställande av säkerhet för desamma. Bevillningsutskottet yttra- de härom bland annat följande. Av större betydelse än ränteförlusten kun- de det i många fall vara, att den skattskyldige under den långa tid en taixe-

ringstvist genom alla instanser toge i anspråk vore berövad dispositionen av det omtvistade skattebeloppet. Utskottet ville giva motionärerna rätt däruti, att de olägenheter, som härigenom tillskyndades den skattskyldige och för vilka han icke finge någon gottgörelse, icke vore förenliga med rättvisa och * billighet. Om en av motionärerna föreslagen anordning med ställande av säkerhet skulle möta för stora svårigheter, t. ex. med hänsyn till statens eller kommunernas behov av omedelbar tillgång till debiterade skattebelopp eller på grund av risken för i uppskovssyfte väckta skattetvister, torde andra ut- vägar kunna erbjuda sig. Ett minimum av rättvisa vore skyldighet för ve- ' derbörande skattemottagare att gottgöra ränta å belopp, som restituerades. Utskottet hänvisade till en utredning, som då redan igångsatts av Kungl. Maj:t i anledning av en framställning den 8 november 1917 från Sveriges industriförbund, i vilken framställning bland annat föreslagits, att skatt- skyldig skulle å restituerade belopp erhålla ränta efter förslagsvis fem pro- cent för den tid, som förflutit, sedan skatten erlades. I en vid 1919 års riks- dag framlagd proposition, nr 104, i förevarande ämne framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet, bland annat, att det svårligen läte sig för- nekas, att det förhållandet, att klagomål över taxeringen icke befriade skatt- skyldig från att i behörig ordning inbetala honom påförda utskylder, vore ägnat att många gånger medföra betydande ekonomiska olägenheter för de skattskyldiga, därigenom att de under avsevärd tid utan att ens erhålla nå- gon ränta måste ligga ute med skattebelopp, som de slutligen förklarades berättigade återfå. Det syntes därför departementschefen bäst överensstäm- ma med rättvisa och billighet, att den, som på grund av ändring i taxering- en ägde återbekomma erlagt utskyldsbelopp, i gengäld för det han under ti— den måst ligga ute med detsamma, berättigades att erhålla någon ränta därå. Den räntefot, efter vilken sådan räntegottgörelse borde utgå, före- slogs i propositionen skäligen böra bestämmas till fem procent. Bevillnings- utskottet erinrade i sitt i anledning av propositionen avgivna betänka-nde, att Kungl. Maj:ts förslag innefattade en lösning av frågan i den snävare form, som utskottet år 1918 betecknat som ett minimum av rättvisa. Då under alla omständigheter förslaget innebure en avsevärd fördel för de skatt- skyldiga, syntes det böra bifallas. Detta blev även riksdagens beslut. I fråga om de annuiteter å avdikningslån, som uppbäras i samband med kronouppbörden och av länsstyrelserna årligen redovisas till statskontoret för att gottgöras vederbörande av statskontoret förvaltade fond, råder viss tveksamhet, huruvida ränta skall utgå vid restitution. Enligt statskontorets uppfattning ingå ej dessa annuiteter under de i 1919 års förordning avsedda »utskylder och avgifter». På grund härav torde länsstyrelserna i allmänhet ej medgiva räntegottgörelse vid restitution av obehörigen påförda och inbe- talade annuiteter.

Tidigare förslag. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 augusti 1924 fram- höll riksråkenskapsverket bland annat, att det med hänsyn till de i många ' fall svårtydbara bestämmelserna i skatteförfattningarna knappast vore tänk-

bart, att den skattskyldige såsom regel skulle kunna märka eventuella fel— . räkningar och dylikt, som kunde förekomma vid skatternas uträknande. Riksräkenskapsverket höll därför före, att det vore med billighet och rätt- visa förenligt, att restitution skulle kunna äga rum jämväl i de fall, då äm- betsverket vid sin granskning uppmärksammat, att skattebelopp på enskil- das bekostnad oriktigt kommit statsverket till godo. Ämbetsverket ansåg sig därför böra underställa denna fråga Kungl. Maj:ts prövning.

Riksräkenskapsverkets berörda framställning överlämnades till 1923 års taxeringssakkunniga och 1924 års uppbördssakkunniga för att tagas i över- vägande vid fullgörandet av lämnade uppdrag.

1 betänkande den 30 juni 1925 framhöllo förstnämnda sakkunniga, att en rationell lösning av förevarande spörsmål enligt de sakkunnigas uppfattning borde inriktas mindre på att åstadkomma olika möjligheter för vinnande av restitution än på ett noggrannare taxerings- och debiteringsförfarande. I sådant syfte föreslogo de sakkunniga vissa åtgärder, som enligt de sakkun- nigas uppfattning skulle medföra minskning i antalet felaktigheter i taxe- ringslängderna.

1924 års uppbördssakkunniga anförde i anledning av ifrågavarande fram- ställning bland annat följande. Beträffande debitering och uppbörd förut- satte de sakkunniga, att riksräkenskapsverkets revision alltfort skulle bi- behållas även efter förfarandets omläggning enligt de sakkunnigas förslag. I samband med den fortsatta behandling av frågan om uppbördsförfa- dets omläggning, som ställts i utsikt enligt de för de sakkunniga meddelade direktiven, torde fråga uppkomma jämväl rörande tiden för framställande av anmärkning mot verkställd debitering. I dylikt samband torde även behandling böra ägnas åt frågan om fastställande av enhetlig preskriptions- tid för samtliga slag av utskylder. Det syntes de sakkunniga lämpligt, att den av riksräkenskapsverket väckta frågan om restitution av för högt på- förda utskyluder, i den mån anledningen härtill vore oriktig debitering, i dy- likt samband komme under övervägande; och torde därvid enahanda spörs- mål beträffande utskylder av kommunal natur föreligga.

I en interpellation, som vid 1938 års riksdag framställdes i andra kam- maren, har den av riksräkenskapsverket väckta frågan åter bragts på tal. I interpellationen anfördes bland annat följande. Enligt gällande instruk- tioner för de statsmyndigheter, vilka verkställde granskning av statsverkets räkenskaper, ålåge det vederbörande tjänsteman, bland annat, att tillse att inkomsterna uppburits och redovisats samt utgifterna verkställts och bok- förts i enlighet med riksstat, specialstater, utfärdade författningar och eljest givna stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen av kronans medel och andra tillgångar gällande föreskrifter blivit följda samt nödig sparsam- het och statens bästa iakttagits. Enligt vad interpellanten hade sig bekant, torde talan endast föras i sådana fall, då statens intresse blivit åsidosatt exempelvis därigenom, att inkomster influtit med för litet belopp eller wtgif— ter verkställts med högre belopp, än som rätteligen bort ske. Däremot ttorde icke någon skyldighet föreligga för vederbörande ämbetsverk att vidtaga åt-

gärder för rättelse i sådana fall, då den enskildes intresse trätts för nära där- igenom att denne verkställt större inbetalning eller erhållit lägre ersättning, än som enligt gällande grunder bort ifrågakomma. Särskilt i sådana fall

då de reglerande föreskrifterna vore av mera invecklad natur såsom exem-

l pelvis skatteförfattningarna _— syntes felaktigheter staten till godo och den

enskilde till nackdel lika lätt kunna uppkomma som motsatta förhållandet. Det torde visserligen åligga den enskilde att kontrollera, att den inbetalning han hade att verkställa vore riktig liksom att den ersättning han ägde upp- bära vore rätt beräknad. I många fall och särskilt då det gällde skattein- * betalning torde emellertid flertalet av de enskilda skattskyldiga knappast

vara kompetenta eller äga möjlighet att verkställa sådan kontroll. Till följd härav kunde det inträffa och hade även i ett flertal fall ägt rum, att en felaktig debitering den enskilde till nackdel icke blivit av honom påtalad i därför föreskriven ordning. Då de granskande myndigheterna icke heller vidtoge åtgärder, då de vid sin granskning observerade felaktigheter av an- given art, bleve det begångna misstaget icke rättat. Då det torde vara ett allmänt intresse, att åtgärder vidtoges för att icke blott statsverkets utan även den enskilde medborgarens intresse i angivna hänseende bleve på bästa sätt tillgodosedda, ville interpellanten till chefen för finansdepartementet framställa en fråga, huruvida departementschefen hade för avsikt att vid- taga sådana åtgärder, att granskning av de statliga beskattningslängderna kunde omfatta kontroll jämväl däröver, att den skattskyldige icke erlagt högre skattebelopp än som rätteligen bort ske samt att den skattskyldige, i de fall, då sådant förhållande konstaterats, bereddes möjlighet att återfå det för mycket erlagda beloppet.

Riksräkenskapsverket, som anmodats avgiva utlåtande över interpella- tionen, anförde i avgivet yttrande bland annat: Granskningen i riksräken- skapsverket av de statliga taxeringslängderna avsåge huvudsakligen kon- troll av den utav häradsskrivare m. fl. debiteringsförrättare verkställda de- biteringen. På grund av att ämbetsverkets granskning sålunda begränsats till att väsentligen avse av debiteringsförrättare verkställda uträkningar av skattebelopp, vore de felaktigheter, som vid denna granskning kunde kon- stateras, i regel av rent siffermässig art. Kontrollen av de påförda skatte- beloppen hade i fråga om andra skattskyldiga än svenska aktiebolag av praktiska skäl begränsats att normalt avse de fall, då det beskattningsbara beloppet överstege 1 000 kronor. Då vid granskningen uppmärksammades, att skattskyldig debiterats för lågt belopp och felet uppginge till minst 30 kronor, framställdes anmärkning. Uppmärksammades däremot vid gransk— ningen, att skattskyldig debiterats för högt belopp, saknade riksräkenskaps- verket möjlighet att vidtaga annan åtgärd än att lämna vederbörande un- derrättelse om feldebiteringen. Granskningen inom riksräkenskapsverket av taxeringslängderna vore emellertid icke avslutad inom sådan tid, att med— delande om vid denna granskning uppmärksammad felaktighet i debite— ringen kunde vara den skattskyldige till handa inom den för besvärs avgi- vande utsatta tiden. I anslutning till 1923 års taxeringssakkunnigas förslag

och i enlighet med vissa av 1926 års besparingssakkunniga framställda för- slag hade genom beslut av 1927 års riksdag kontrollen av ortsavdragen samt de beskattningsbara beloppen för andra skattskyldiga än svenska aktie- bolag överflyttats till prövningsnämnderna. Härigenom och då debite- ringsförrättama numera vunnit större rutin i fråga om uträknande av skatte- beloppen, hade antalet av vid granskningen i riksräkenskapsverket konstate- rade felaktigheter i taxeringslängderna avsevärt minskats. Under år 1924 framställda skatteanmärkningar hade sålunda uppgått till 2742, medan motsvarande antal åren 1935—1937 varit respektive 55, 106 och 65. De anmärkta beloppen för sistnämnda tre år hade uppgått till respektive 20 912, 50 264 och 35 456 kronor. Vad åter anginge för högt debitera-de skatte- belopp hade vid granskningen av 1934, 1935 och 1936 års taxeringslängder enligt av vederbörande granskningstjänstemän förda anteckningar antalet fall, då skattskyldig debiterats med mer än 30 kronor för högt belopp, upp- gått till respektive 29, 18 och 62 stycken å tillhopa respektive 20 439, 18 919 och 39 472 kronor. Beträffande dessa feldebiteringar vore dock att märka, att den omständigheten att skatt debiterats med för högt belopp icke be- hövde innebära, att för mycket skatt blivit uttagen. Ändring i debiteringen kunde nämligen hava ägt rum till följd av besvär eller ock kunde skatte- belopp hava blivit helt eller delvis avkortade. Ehuru antalet fall, där för hög debitering konstaterats, icke i och för sig vore så stort, ansåge riksräken- skapsverket dock rättvisan kräva, att åtgärder vidtoges för vinnande av rät- telse även i de fall, då skattskyldig påförts för hög skatt. Detta syntes kun- na ske på olika sätt. Sålunda skulle riksräkenskapsverket exempelvis kun- na åläggas att i de fall, då skattskyldig debiterats för högt belopp, härom underrätta vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsen skulle vara skyldig att efter i ärendet verkställd utredning till den skattskyldige restituera, vad som på grund av den felaktiga debiteringen för mycket erlagts. Ett annat sätt vore att ålägga riksräkenskapsverket att underrätta den skattskyldige an- gående vid granskning uppmärksammad felaktighet i debiteringen, varige- nom denne skulle bliva satt i tillfälle att över debiteringen anföra besvär. Härvid vore dock att märka, att besvär över debitering av skatt enligt upp- bördsreglementet % 7 skulle ske inom natt och år efter det skatten blivit av- krävd. Granskningen inom riksräkenskapsverket av taxeringslängderna vore emellertid icke avslutad inom den för besvärs avgivande utsatta tiden. Slutligen kunde framhållas att, såsom ovan nämnts, i fråga om andra skatt- skyldiga än svenska aktiebolag allenast sådana skattedebiteringar, där det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet överstege 1 000 kronor, normalt vore föremål för granskning inom ämbetsverket. Därest den av interpellanten antydda reformen skulle genomföras, kunde det ifrågasättas, huruvida icke granskningen rättvisligen borde utsträckas att omfatta även lägre beskattningsbara belopp. En dylik ändring skulle dock nödvändiggöra en ej obetydlig ökning av den med granskningsarbetet syssel- satta personalen.

I sitt svar å interpellationen anförde departementschefen bland annat:

Antalet fall, där för hög debitering kunnat konstateras, vore numera jäm- förelsevis ringa och det antal fall, då för högt belopp uttagits, säkerligen än lägre. Huruvida den skattskyldiges besvärsrätt likväl borde kompletteras med ett restitutionsförfarande på statlig myndighets initiativ, vore en inga- lunda lättlöst fråga, till vilken departementschefen icke vore beredd att in- taga någon bestämd ståndpunkt. Emellertid komme departementschefen att hava sin uppmärksamhet riktad på frågan och, därest möjlighet yppade sig, föreslå åtgärder i det syfte, interpellationen avsåge.

I en den 9 augusti 1934 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde överståthållarämbetet, att Kungl. Maj:t måtte utverka riksdagens bemyndi- gande att för varje år fastställa den räntefot, efter vilken ränta skulle utgå vid restitution av utskylder och avgifter av nu ifrågavarande slag liksom vid eftergift eller restitution av arvsskatt och skatt för gåva. Det syntes ämbe— tet, att denna ränta borde stå i nära överensstämmelse med den räntesats, till vilken staten själv hade att verkställa upplåning vid tillfället för ränte- fotens fastställande. Till stöd för sin uppfattning anförde ämbetet, att det visserligen vore riktigt, att en skattskyldig, som erhölle restitution av ut- skylder, finge skälig ränta ä av honom för mycket erlagda skattebelopp, men att räntefoten därvid icke borde vara så hög, att den skattskyldige bereddes obehörig vinst. En ränta av fem procent vore med dåvarande läge på pen- ningmarknaden enligt ämbetets mening alltför hög. Över överståthållar- ämbetets framställning avgåvo statskontoret, riksräkenskapsverket och kam- marrätten utlåtanden och anförde därvid i huvudsak följande. Statskon- toret: I likhet med överståthållarämbetet ansåge statskontoret, att riksdagens bemyndigande borde inhämtas om rätt för Kungl. Maj:t att bestämma den räntesats, efter vilken ränta å restituerade medel skulle utgå. Härvid borde dock föreskrivas en begränsning uppåt, förslagsvis till fem procent. Stats— kontoret ifrågasatte emellertid, om det kunde vara lämpligt, att ett dylikt fastställande ägde rum för ett år i sänder. Förhållanden kunde inträffa, som gjorde det önskvärt, att med längre eller kortare mellanrum än ett år vidtaga ändring i nu ifrågavarade avseende. Vid fastställandet av räntan syntes ledning kunna hämtas av vid tidpunkten ifråga utgående ränta å de- positionsräkning ävensom av den effektiva räntan å statsobligationer. Riks- räkenskapsverlcet: Föreskrifter om en räntefot av fem procent stode i över- ensstämmelse med ett flertal bestämmelser rörande ränteberäkning inom det offentligrättsliga området. I de vid förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fogade, jämväl för förordningen om arvsskatt och skatt för gåva avsedda tabellerna för uträkning av kapitalvärden räknades med en räntefot av fem procent. Även i andra offentligrättsliga författningar räknades med samma räntefot, och på det civilrättsliga området förekomme även enahanda ränteberäkningsnorm. Utginge man från att bestämmelser- na om ränta vid restitution av utskylder m. m. tillkommit väsentligen för att bereda skattskyldig skydd mot ränteförlust, ansåge riksräkenskapsver- ket en räntefot av fem procent väl hög under nuvarande läge å penning- marknaden. Med hänsyn härtill syntes vissa skäl tala för att i förevarande

fall räntefoten avvägdes i närmare överensstämmelse med det växlande all- männa ränteläget. Emellertid vore att märka, att för enskilda företagare och andra skattskyldiga den upplåningsränta, dessa måste vidkännas, direkt eller indirekt, för inbetalningar av skatt, torde ligga väsentligt över stats- låneräntan. Riksräkenskapsverket ansåge, att det icke läte sig göra att be- gränsa en lagändring i antydd riktning till att avse allenast de av överståt- hållarämbetet åsyftade fallen av restitution utan borde en sådan ändring avse samtliga hithörande bestämmelser å det skatterättsliga området. Vad som kunde befinnas böra gälla för nämnda område, torde kunna antagas äga giltighet även för det offentligrättsliga området i övrigt. Det kunde dessutom ifrågasättas, om icke en ändring av ifrågavarande räntesatser komme att få konsekvenser beträffande jämväl å det privaträttsliga området meddelade bestämmelser av ifrågavarande slag. Härigenom ansåge riks- räkenskapsverket, att frågan erhölle en sådan räckvidd, att ett ställnings- tagande till densamma krävde en utredning av ingående och omfattande be- skaffenhet. Riksräkenskapsverket kunde fördenskull ej finna annat än att den av överståthållarämbetet väckta frågan måste prövas i ett vidsträcktare sammanhang, varför ämbetsverket ansåge sig icke kunna tillstyrka bifall till överståthållarämbetets förslag, sådant det förelåge, Kammarrätten: Med hänsyn till fluktuationerna å penningmarknaden funne kammarrätten önsk- värt, att den vid restitution av utskylder m. m. utgående räntan gjordes så tillvida rörlig, att räntefoten bestämdes för ett år i sänder. Däremot kunde kammarrätten icke instämma i överståthållarämbetets förslag angående räntefotens fastställande. Kammarrätten ansåge det bäst överensstämma med syftet med ifrågavarande stadgande om rätt till ränta, att räntan be- stämdes så, att den skattskyldige i regel kunde antagas bekomma full er- sättning för den ränteutgift, han själv haft eller skulle haft, därest han varit tvungen att genom lån anskaffa medel för betalning av det sedermera åter- bekomma beloppet. Då räntesatsen för enskilda lån så gott som undantags- löst torde överstiga räntan å statens lån, kunde en restitutionsränta, som utginge allenast med vad staten själv behövde erlägga vid upplåning, icke anses innefatta full gottgörelse. En ledamot i kammarrätten ansåg, att en maximigräns av fem procent och en minimigräns av tre procent borde fast- ställas för ifrågavarande räntesats samt att en höjning eller sänkning av räntesatsen borde ifrågakomma allenast vid avsevärda förändringar på pen- ningmarknaden. Två ledamöter ville avstyrka överståthållarämbetets för- slag på den grund, att räntan i förevarande fall utgjorde en gottgörelse för vissa olägenheter, varåt lagstiftarna av praktiska skäl givit formen av en räntegottgörelse, samt att ämbetets förslag innebure ett principiellt avsteg från ifrågavarande förordnings grund och mening.

I en vid 1935 års riksdag inom första kammaren väckt motion, nr 3, hem- ställdes, att riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändrad lydelse av för- ordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av ut- skylder m. m., att den som ägde återbekomma dylika utskylder tillika skulle äga erhålla ränta dårå efter postsparbankens vid tidpunkten för återbe-

kommandet gällande inlåningsränta. Som motivering för detta förslag an- fördes i motionen följande. Vid tiden för tillkomsten av 1919 års förord— ning hade fem procent ränta i förevarande avseende ansetts skälig. De höga räntesatserna under kristiden förklarade, att man vid den tiden ansett en ränta å fem procent ej vara hög. Utvecklingen sedermera och framförallt de senare årens visade dock, att den som exempelvis genom egen vårdslöshet dubbeltaxerats och erlagt utskylder efter i den ena kommunen oriktigt på- förd taxering, varefter han så småningom återfinge dessa, i själva verket gjort en särdeles förmånlig penningplacering. Detta kunde icke hava varit lagstiftarens mening. Det torde vara rättvist, icke minst med hänsyn till kommunernas intresse av frågan, att nu företaga ändring i förordningen med avseende å räntans storlek. Erfarenheten hade visat, att en fixerad ränte- sats icke vore tillfredsställande. Bättre syntes vara att i detta avseende an- knyta till inlåningsräntan vid den tidpunkt, då utskylder av det slag, varom här vore fråga, skulle återbetalas. Och därvid borde postsparbankens in- låningsränta få vara bestämmande, emedan den ej växlade lika ofta som privatbankernas. Bevillningsutskottet anförde i anledning av motionen. Syftet med ifrågavarande bestämmelse om rätt till ränta vid restitution av utskylder m. 111. hade varit att bereda skattskyldig, vilken åsatts taxering, som sedermera nedsattes, skydd mot ränteförlust. Givet vore, att den skatt- skyldige icke borde beredas någon vinst i anledning av att han påförts orik- tig taxering. Det vore därför önskvärt, att räntefoten i förevarande fall av- vägdes så, att densamma så nära som möjligt anslöte sig till det allmänna ränteläget under den tid, tvist angående den skattskyldiges taxering på- ginge. Att på sätt i motionen föreslagits anknyta räntesatsen till den tid- punkt, då utskylderna skulle återbetalas, syntes icke tillfredsställande lik- som ej heller att bestämma räntesatsen efter en medeltalsränta för viss läng— re tid eller efter den å statslån eller andra dylika lån utgående räntan. Även under nuvarande ränteläge torde nämligen inträffa, att skattskyldiga vid förekommande upplåning av medel för gäldande av påförda utskylder finge vidkännas en ränta, som läge väsentligt över räntesatsen i berörda fall. Här- till komme, att en räntefot av fem procent i förevarande fall icke torde kun- na anses vara så hög, att densamma kunde uppmuntra de skattskyldiga att fördröja framläggandet av erforderlig utredning i tvister angående taxering för att därigenom söka uppskjuta avgörandet under en längre tid och på detta eller annat sätt söka förskaffa sig obehörig räntevinst. Då dessutom, såsom riksräkenskapsverket framhållit, en räntefot av fem procent fast- ställts icke blott för ifrågavarande fall utan jämväl för vissa andra fall inom det offentligrättsliga området, syntes skäl tala för att ifrågavarande spörs- mål icke säges för sig utan i ett större sammanhang. Med hänsyn härtill och då frågan redan vore föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, hade utskottet icke ansett skäl föreligga att föreslå någon åtgärd i anledning av motionen. Motionen avslogs också av båda kamrarna.

Enligt vad kommittén inhämtat har vidare styrelsen för svenska lands- kommunernas förbund i en den 18 januari 1937 dagtecknad skrivelse hos

Kungl. Maj :t hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådan åtgärd, att räntesatsen vid restitution av utskylder m. m. måtte sänkas till med då- varande ränteläge överensstämmande storlek.

Ovannämnda bestämmelse, att ränta vid återbetalning av pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering icke skall utgå, tillkom år 1937 på förslag av Kungl. Maj:t. I sitt av riksdagen godkända betänkande uttalade därvid bevillningsutskottet, att utskottet ansåge praktiska skäl tala för att ränta ej skulle beräknas vid återbetalning av nämnda avgift.

I en motion vid 1938 års riksdag, nr 29 i andra kammaren, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas, angående huruvida skäl förelåge att bibehålla räntegottgörelse vid restitution av skatter och utskylder samt, om räntegottgörelse ansåges alltjämt böra utgå, angående denna räntegottgörel- ses bringande i bättre överensstämmelse med nuvarande ränteläge, samt därjämte närmare precisera bestämmelserna för vilka fall dylik gottgörelse skulle lämnas. I motionen anfördes bland annat. Förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. hade till- kommit vid en tidpunkt med avsevärt högre ränteläge än vad som för när- varande vore gällande. Det torde numera knappast vara befogat att allt- jämt bibehålla en räntegottgörelse, som vore ungefär dubbel mot gällande inlåningsränta vid bankerna. Därjämte syntes frågan, huruvida räntegott- görelse överhuvud taget skulle erläggas, böra prövas. För en skattskyldig, som vunne nedsättning i sin taxering och därmed erhölle återbäring av er- lagda skattebelopp, innebure redan detta en så betydande favör, att någon ytterligare gottgörelse i ränteavseen-de knappast kunde anses motiverad. Man borde därjämte taga i betraktande de svårigheter, som ofta yppade sig vid taxering av i synnerhet vissa fastigheter i industri- och vattenkrafts- anläggningar, i vilka fall justeringar kunde uppgå till avsevärda belopp. Exempel funnes, där kommuner beträffande just sådana skatteobjekt, utom restitution av betydande skattebelopp, haft att erlägga 10 000 kronor och däröver i räntegottgörelse. Slutligen syntes oklarhet råda, huruvida ränte- gottgörelse skulle utgå även i fråga om sådana fall, då befrielse från eller nedsättning av erlagda skattebelopp endast berott på ändrad fördelning av påförd skatt emellan olika kommuner och taxeringsdistrikt.

Bevillningsutskottet, till vilket motionen hänvisats, hemställde, att, enär enligt vad utskottet inhämtat det i motionen berörda spörsmålet vore före- mål för 1936 års uppbördskommittés närmare övervägande och kommittén beräknades komma att slutföra sitt uppdrag under år 1938, motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Detta blev också riksdagens be- slut.

Riksdagens år 1937 församlade revisorer fäste i sin berättelse riksdagens uppmärksamhet vid vissa fall, då skattskyldig uppburit ränta å restituerade skattebelopp, som endast överflyttats från en kommun till en annan eller från ett taxeringsdistrikt till ett annat inom samma kommun, under det att

någon räntegottgörelse icke erlagts å de efterdebiterade beloppen. I an- slutning härtill anmärkte revisorerna, att de av dem gjorda iakttagelserna otvetydigt syntes giva vid handen, att ett reglerande av rätten till räntegott- görelse i dylika fall måste verkställas samt att föreliggande spörsmål tar- vade en utredning, som utan dröjsmål borde komma till stånd. Revisorerna ville med hänsyn till vad sålunda förekommit påkalla åtgärder från riks- dagens sida i detta ärende.

I utlåtande i anledning av revisorernas berättelse yttrade statsutskottet bland annat följande. Vad revisorerna anfört syntes utskottet giva vid han- den, att nuvarande bestämmelser angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. icke vore i alla avseenden fullt tillfredsställande. Då ut- skottet, som således helt anslöte sig till de av revisorerna anförda synpunk- terna, vore av den uppfattningen, att detta spörsmål borde bliva föremål för närmare utredning, hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning i syfte att i av revisorerna anmärkta avseenden åvägabringa ändring i gällande be— stämmelser rörande rätt till räntegottgörelse.

I skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll riksdagen, som anslöt sig till de av revisorerna anförda synpunkterna, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa ut- redning i angivna syfte.

Kommitténs för-slag. Kommittén finner de nu gällande bestämmelserna om restitution och ränta vid restitution av utskylder medföra olägenheter i åtskilliga hänseenden. Sålunda måste det anses som ett missförhållande, att utskylder, som felaktigt påförts en person i en kommun och blivit där erlagda, på ansökan skola restitueras, därvid vederbörande tillika skall åt- njuta ränta även i sådana fall, då samma person har att i stället erlägga utskylder — måhända till högre belopp i annan kommun eller häftar för restförda utskylder. Även om den myndighet, som handlägger restitu- tionsärendet, utan att någon skyldighet därtill föreligger sätter sig i för- bindelse med uppbördsmyndigheten för den ort, där vederbörande rätteligen har att utgöra utskylder, för att säkerställa erläggandet av sistnämnda ut- skylder, vilket nu ofta lär vara fallet, torde det väl kunna tänkas, att de sedermera rätteligen påförda utskylderna icke kunna uttagas hos den skattskyldige. Enligt kommitténs förmenande bör restitution kunna er- hållas allenast om och i den mån den skattskyldige erlagt för mycket med hänsyn tagen till hans vid tiden för restitutionsbeslutet förfallna skatte- skulder, oavsett var dessa rätteligen skola infrias. Den skattskyldige bör sålunda endast utfå den del av erlagda beloppet, som överstiger det ut- skyldsbelopp, som han i stället rätteligen må hava att utgöra i annan ort eller som restförts. Återstoden av det på grund av den undanröjda debiteringen erlagda utskyldsbeloppet bör gottskrivas den skattskyldige till gäldande av de utskylder, han enligt behörig debitering har att ut- göra. Kommittén anser det vidare förenligt med rättvisa och billighet, att därest vid granskning av statsmyndighet befinnes, att utskylder påförts nå-

gon felaktigt eller till för högt belopp, vad som erlagts för mycket skall kun- na restitueras till vederbörande utan hinder därav, att tiden för ingivande av besvär över debiteringen må vara tilländalupen. Sådan restitution bör utan framställning från den därtill berättigade verkställas av vederbörlig länsstyrelse. För sådant ändamål bör det ankomma på riksräkenskaps- verket, att om ämbetsverket vid fullgörandet av detsamma åliggande gransk- ning eller eljest inom tre år efter slutet av det uppbördsår, under vilket en- ligt verkställd debitering utskylder skolat av någon erläggas, funnit anled- ning förekomma därtill, att utskylderna blivit obehörigen eller till för högt belopp påförda, därom underrätta vederbörande länsstyrelse, som har att verkställa utredning i ärendet och i förekommande fall utan ansökning kost- nadsfritt till den person, varom fråga är, restituera vad som för mycket erlagts. Då denna riksräkenskapsverkets uppgift måste anses vara allenast sekundär i förhållande till ämbetsverkets uppgift att utöva kontroll å sta- tens inkomster, kan enligt kommitténs åsikt en sådan ändring icke föran- leda, att den ämbetsverket åliggande granskningen av debiteringen utsträc- kes utöver vad som hittills varit brukligt eller ur andra synpunkter må an- ses lämpligt.

Vad därefter beträffar bestämmelserna om ränta vid restitution av ut- skylder och allmänna avgifter, torde väl en räntefot av fem procent under nuvarande förhållanden å penningmarknaden vara alltför hög, om bestäm- melserna skola hava till ändamål allenast att bereda skattskyldig skydd mot ränteförlust. Den effektiva medelräntefoten för statens totala upplåning, d. v. 5. för den samlade statsskulden, är för närvarande inemot fyra pro- cent. Medelräntefoten för ett års nyupplåning är lägre, för budgetåret 1937/1938 3'01 procent. Vid ett fortsatt oförändrat ränteläge kommer givet- vis även medelräntefoten för den totala upplåningen att nedgå, allt eftersom äldre högprocentiga obligationslån utlöpa och konverteras till nu gällande låga räntefot. Emellertid anser kommittén, att även andra synpunkter måste beaktas vid bedömandet av vilken räntefot, som må anses skälig i föreva- rande avseende. Sålunda torde det ej få förbises, att räntegottgörelsen bör utgöra ersättning ej endast för den beräknade ränteförlusten utan även för de kostnader och olägenheter i övrigt, som tillskyndats den skattskyldige ge— nom den felaktiga taxeringen eller debiteringen. Kommittén delar även de synpunkter rörande den principiella räckvidden av räntefotens förändrande, som riksräkenskapsverket framfört i sitt utlåtande över överståthållarämbe- tets ovanberörda framställning. Då enligt kommitténs förslag den, som eljest är berättigad återfå utskylder, som debiterats i en ort, men i stället har att utgöra utskylder, vilka skola debiteras i annan ort, eller häftar för restförda utskylder, skall äga återbekomma allenast vad av det erlagda be- loppet, som överstiger det belopp i förekommande fall jämte indrivnings- avgift — han sålunda har att utgöra, föreligger enligt kommitténs förme- nande än mindre anledning att göra ändring i fråga om räntefoten. Om räntefoten bibehålles vid fem procent, skulle hinder icke behöva möta att i fråga om den tid, ränteberäkningen skall avse, stadga mera schematiska be-

stämmelser, vilket ur arbetssynpunkt måste anses önskvärt, särskilt med hänsyn till att utskylderna enligt kommitténs förslag kunna förfalla till be- talning vid ett flertal terminer. Av ovan anförda, såväl principiella som praktiska skäl har kommittén funnit sig böra förorda bibehållande av den nuvarande räntefoten.

På grund av nu gällande bestämmelser har skattskyldig kunnat uppbära ränta å restituerade skattebelopp, där taxering endast överflyttats från en kom- mun till en annan eller från ett taxeringsdistrikt till ett annat inom samma kommun. Det har sålunda kunnat förekomma, att en kommun, som uppburit utskylder, vilka sedermera befunnits, helt eller delvis, rätteligen tillkomma annan kommun, vid restitution av de sålunda uppburna utskylderna nöd- gats utgiva ränta å hela det återbetalade beloppet och att den andra kom- munen samtidigt lidit förlust genom att icke i behörig tid få uppbära den- samma tillkommande utskyldsbelopp eller erhålla ränta å sedermera inbe- talt belopp, under det att den skattskyldige måste anses hava gjort en obe— hörig vinst genom att erhålla ränta å belopp, han rätteligen i stället skulle hava erlagt till den sistberörda kommunen. Förarbetena till 1919 års för- ordning angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. utvisa, att man vid förordningens tillkomst närmast haft uppmärksamheten riktad på sådana fall, där en skattskyldig erhållit en verklig nedsättning av eller befrielse från erlagda utskylder. Däremot innehålla förarbetena icke något uttalande om de fall, där befrielsen från eller nedsättningen av de erlagda skattebeloppen endast berott på ändrad fördelning av det beskattningsbara beloppet mellan olika kommuner eller taxeringsdistrikt.

Då enligt kommitténs förslag restitution icke skall ske av belopp, som rätteligen tillkommit annan kommun än den, för vilken debitering skett, och ränta förty ej heller skall utgå å detta belopp, skulle sistsagda kommun kunna komma att göra en i vissa fall icke obetydlig vinst på den andras bekostnad genom att kanske under avsevärd tid utan ränteutgift få tillgodo- göra sig ett utskyldsbelopp, som icke tillkommit densamma. Kommittén finner därför skäligt, att, därest den vinst, som sålunda kan anses uppkomma, skulle uppgå till något större belopp, förslagsvis 50 kronor, gottgörelse bör utgå till den andra kommunen. Om den räntefot, enligt vilken sådan gott- görelse skall beräknas, sättes så lågt, som föreslagits, eller lika med den räntefot, som vid tiden för beslutet om restitution tillämpas av postspar- banken vid inlåning, torde den kommun, till förmån för vilken utskylderna ursprungligen debiterats, icke under några förhållanden kunna anses lida skada genom en sådan ersättningsskyldighet.

Enligt kommitténs förmenande bör ränta utgå även vid restitution av obehörigen påförda annuiteter av olika slag. Då i de föreslagna bestäm- melserna angående debitering, uppbörd och restitution annuiteter helt jäm- ställts med övriga utskylder och allmänna avgifter, torde i fortsättningen någon tvekan icke behöva föreligga därom att vid restitution av obehörigen eller till för högt belopp påförda annuiteter ränta bör utgå som vid restitu- tion av annat utskyldsbelopp.

Restituerade belopp, som avse statliga utskylder, bokföras jämte ränta såsom utgifter å vederbörande inkomsttitel. De i budgetredovisningen redo- visade utgifterna å dessa inkomsttitlar utgöras sålunda huvudsakligen av restitutioner. På motsvarande sätt bokföras restitutioner och i samband med dessa lämnade råntegottgörelser i fråga om andra utskylder och av- gifter än statliga hos länsstyrelsen såsom utgifter å vederbörande diverse- medelstitlar, exempelvis landstingsmedel, och avräknas sålunda vid medels- leveransema från länsstyrelsen. Bokföring och redovisning av restitutioner torde i fortsättningen böra ske på samma sätt som för närvarande, varvid med kommunala utskylder lämpligen kan förfaras på samma sätt som nu sker beträffande landstingsmedel.

Indrivningsavgift.

I 5 17 mom. 1 uppbördsreglementet stadgas, att skattskyldig, vilken un- derlåtit att inbetala sina kronoutskylder i föreskriven tid och ordning, ålig- ger att vid indrivningen av resterande utskylder erlägga avgift, beräknad efter tre öre för varje full krona av resterande utskyldernas slutsumma, då densamma ej överstiger tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre för varje full krona av berörda slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Vad sålunda stadgats rörande skyldighet att erlägga indriv- ningsavgift skall icke äga tillämpning, därest skattskyldig, som är berättigad att erlägga honom påförda kronoutskylder i två terminer men försummat att inom utgången av första uppbördsterminen erlägga vad av utskylderna å nämnda termin belöper, inom sju dagar efter första uppbördsterminens ut- gång till utmätningsmannen i orten inbetalar debetsedelns hela belopp.

I 76 & tredje stycket lagen om kommunalstyrelse på landet och 71 & tredje stycket lagen om kommunalstyrelse i stad stadgas, att vid indrivandet av resterande utskylder därutöver uttages en avgift av tre öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än tjugufem öre.

Jämlikt 12 & restindrivningsförordningen äger för indrivning av krono- och kommunalutskylder den utmätningsman, inom vilkens distrikt medlen uttagits, åtnjuta ersättning med stadgad indrivningsavgift, dock att når ut- mätningsman i eller för indrivningen anlitat exekutionsbiträde, denne må uppbära hälften av indrivningsavgiften för medel, med vilkas indrivande han sålunda tagit befattning. Där i stad finnas meddelade särskilda före- skrifter rörande dispositionen av sådan avgift, skola dessa föreskrifter fort- farande tills vidare tillämpas. I åtskilliga städer har i samband med löne- regleringar bestämts, att indrivningsavgift eller del därav skall tillfalla staden.

Kommittén finner, att skattskyldig vid försummelse att i vederbörlig ord- ning erlägga utskylder bör drabbas av viss påföljd i form av skyldighet att erlägga indrivningsavgift. Bibehållandet av en dylik påföljd torde vara ound- gängligt som ett allmänt korrektiv mot sådan försummelse. En indrivnings- avgift torde, i den mån den tillfaller den eller de tjänstemän, som verkställer indrivningen av de restförda utskylderna, även kunna utgöra en ersättning

för det med indrivningen förenade arbetet. Andelar i indrivningsavgifter torde för närvarande utgöra en icke oväsentlig del av exekutionsbiträdenas inkomst. lndrivningsavgiften utgör slutligen för den som omedelbart verkställer indriv- ningen helt visst en verksam drivfjäder till energiskt arbete för utskyldernas utkrävande. Huruvida indrivningsavgiften, i den mån densamma till någon del tillkommer utmätningsman, som har att övervaka restindrivningen och i förekommande fall själv indriva restfört utskyldsbelopp, bör tillmätas nå- gon betydelse för indrivningens snabba och effektiva utförande torde däre- mot kunna ifrågasättas.

Frågan om indrivningsavgifternas storlek och om vem desamma skola tillfalla har tidigare vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling.

Sålunda stadgades beträffande kronoutskylderna i statskontorets kungö- relse den 8 december 1836 angående förändring i tiden för uppbördsstäm- mornas hållande samt om återupplivande av stämmoböterna att, därest ut- skylderna ej erlades å stämma, skulle utgå stämmoböter med 12 skillingar banco utan avseende å debetsedelns summa. Hälften av böterna skulle till- falla uppbördsmannen, hälften församlingens fattiga. Enligt kungörelsen den 15 juli 1841 angående förändrade grunder för beräkningen och fördel- ningen av stämmoböterna skulle dessa utgå enligt en skala, där lägsta be— loppet var 4 skillingar och det högsta, som inträdde vid ett skattebelopp å 200 riksdaler, utgjorde 3 riksdaler. Uppbördsmannen fick behålla 1la av stämmoböterna, återstoden tillföll de fattiga.

Enligt 1862 års lag om kommunalstyrelse på landet ägde kronofogde för indrivna kommunalutskylder »beräkna tre procents uppbördsprovision) och enligt kungörelse den 29 juni 1866 »att såsom uppbördsprovision jämväl ut- taga hos den restskyldige tre procent av det resterande beloppet». I 1862 års lag om kommunalstyrelse i stad fanns ingen motsvarande bestämmelse. Genom kungörelse den 8 september 1868 infördes emellertid i sagda lag ett stadgande att vid indrivandet av oguldna kommunalutskylder finge därut- över hos den restskyldige uttagas tre procent av det resterande beloppet.

Enligt 6 g 4 mom. av stadgan angående fjärdingsmän den 1 juni 1850 en- ligt den lydelse detta författningsrum erhöll genom kungörelse den 19 maj 1876 ägde fjärdingsmän, då hans biträde anlitades för indrivning av bland annat olikviderade kronouppbördsmedel åtnjuta hälften av uppbördsman- nens andel i stadgade stämmoböter eller medgiven uppbördsprovision.

I betänkande och förslag angående dels allmän tjänste- och lönereglering för landsstaten och dels uppbörds- och redovisningsväsendet för landet, som avgåvos den 13 oktober 1875 av särskilda kommitterade, föreslogs, att skatt- skyldig, som underläte att inbetala sina kronoutskylder i föreskriven tid och ordning, skulle till den person, som verkställde indrivningen, utgiva ersätt- ning därför, benämnd indrivningsavgift, beräknad efter tre öre för varje full krona av debetsedelns slutsumma, dock med minst tio öre. I anledning av motion vid 1884 års riksdag anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, i att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande om och huruledes då stad- gade stämmoböter kunde utbytas mot viss indrivningsavgift i huvudsaklig

överensstämmelse med nyssberörda förslag. I skrivelsen anfördes bland an- nat, att indrivningen i allmänhet, vad landet beträffade, besörjdes av den på kommunernas bekostnad avlönade fjärdingsmannen. Med avseende därpå, att de utskylder, varom vore fråga, skulle gäldas till staten, kunde det icke vara en obillig fordran, att den, som verkställde berörda indrivning, därför erhölle ersättning i främsta rummet för de med indrivningen förenade kost- naderna samt därjämte även någon gottgörelse för besväret. Med anledning av riksdagsskrivelsen infordrades gemensamt utlåtande från statskontoret och kammarrätten, vilka myndigheter i avgivet utlåtande anförde bland an- nat:

Ämbetsverken ansåge den omständigheten, att kronofogdarne genom stämmo- böternas upphörande skulle gå i mistning av den dem vid senaste löneregleringen tillförsäkrade inkomst av dessa böter, icke vara avsevärd, helst denna inkomst varit ringa och förlusten därav motvägdes av en ej obetydlig minskning i göromål. Någon påföljd för underlåtenhet att vid uppbördsstämma betala utskylder borde emellertid finnas bestämd, och torde, såsom riksdagen hemställt och av länsstyrelserna även ifrågasatts, en förändring uti ifrågavarande hänseende lämpligast böra ske genom stämmoböternas utbytande mot en indrivningsavgift, som helt och hållet tillfölle in- drivningsförrättaren.

En sedermera i anledning av riksdagens skrivelse utfärdad kungörelse den 20 maj 1887 överensstämde ordagrant med ett av ämbetsverken i utlåtandet framställt förslag. I kungörelsen föreskrevs, att dylik avgift vid uttagande av kronoutskylder skulle utgå med tre öre för varje full krona av debetsedelns slutsumma, dock ej med mindre än tio öre eller mera än fem kronor. Denna bestämmelse återkom oförändrad i uppbördsreglementet den 10 maj 1895, 5 17.

I instruktionen för fjärdingsmännen den 29 september 1899 tillades fjär- dingsman fortfarande allenast hälften av [uppbördsmannen tillkommande indrivningsavgift och uppbördsprovision.

I uppbördsreglementet den 19 maj 1911 vidtogs endast den förändringen i de tidigare bestämmelserna, att maximering av indrivningsavgiften icke längre förekom.

Alltsedan år 1908 utgick enligt detta år fastställt uppbördsreglemente för Stockholms stad indrivningsavgiften för där påförda kronoutskylder med sex öre för varje krona av debetsedelns slutsumma, så snart de resterande utskylderna överstego 15 kronor och eljest med tre öre för varje krona av slutsumman. Sakkunniga rörande organisation av fögderiförvaltningen före- slogo i ett den 19 december 1912 framlagt betänkande, att denna bestämmel- se skulle utsträckas till hela landet.

Såsom motiv för den föreslagna ändringen anfördes följande:

»En av oss emotsedd invändning är den, att friheten för den skattskyldige att under loppet av 15 dagar vid vilken postanstalt han behagar avbörda sig sin kro— noskatt skall, långt ifrån att vara ägnad att befordra punktlighet, snarare verka tvärtom. Med kännedom om den mänskliga naturen kan det med skäl befaras, me- nar man, att antalet restskyldige skall genom den föreslagna anordningen ökas till stort men för uppbördsförvaltningen och i all synnerhet för restindrivarna. Här-

om lärer icke någon kunna på förhand uttala ett säkert omdöme. För vår del äro vi böjda att antaga motsatsen.

Men vi äro sinnade föreslå, att indrivningsavgiften skall något höjas, ungefärligen efter samma grunder, som nu tillämpas i Stockholm, och av en sådan åtgärd lärer mycket i det anmärkta avseendet vara att vänta.»

Förslaget lämnades i allmänhet utan erinran av de hörda myndigheterna. En länsstyrelse uttalade dock tvekan om riktigheten av en progressiv skala för indrivningsavgiftens bestämmande, varemot en annan föreslog sex pro- cent över hela linjen, enär det oftast vore svårast att få ut de mindre skatte- beloppen.

I ett hos justitiekanslersämbetet handlagt ärende i fråga om rätt för fjär- dingsman, eventuellt länsman, som av kronofogde beordras indriva å rest- längd uppförda kronoutskylder, att helt eller delvis tillgodogöra sig den i uppbördsreglementet för indrivning bestämda ersättning, yttrade ämbetet, att ehuruväl det borde vara uppenbart, att meningen varit, att indrivningsav- giften skulle odelad tillfalla den, som verkställde det egentlig-a indrivningsar- betet, tveksamhet härutinnan dock på grund av vissa anförda omständighe- ter måste råda, och att enligt vad justitiekanslersämbetet inhämtat, författ- ningarna uti ifrågakomma delar tillämpades olika inom rikets» fögderier. I underdånig skrivelse den 13 januari 1912 anmälde ämbetet för Kungl. Maj:t vad i sagda ärende förekommit för den åtgärd, vartill omständigheterna kun- de föranleda.

Statskontoret och kammarrätten, till vilka ämbetsverk ärendet remitterats för gemensamt utlåtande, infordrade yttranden från samtliga länsstyrelser. De från länsstyrelserna infordrade yttrandena voro i de flesta fall åtföljda av yttranden från kronofogdar, i många fall även av yttranden från lånsmän och fjärdingsmän. I fråga om förtydligande lagstiftningsåtgärder, som kun- de anses böra vidtagas, gingo de flesta uttalanden från fjärdingsmän ut på att fjärdingsman, som verkställt indrivning, borde åtnjuta hela indrivnings- avgiften, under det att länsmännen och kronofogdarna i allmänhet yrkade på delaktighet var för .sin egen tjänsteklass i nämnda avgift. 15 länsstyrelser ansågo, att indrivningsavgiften borde odelad tillfalla fjärdingsmannen, om denne verkställde indrivningen. Flera av dessa påpekade, att hänsyn härtill borde tagas vid blivande lönereglering för kronofog-darna. De övriga länsstyrelserna ansågo, att indrivningsavgiften borde fördelas, nämligen om länsmannen erhållit indrivningsorder och fjärdingsmannen verkställt indriv- ningen. De båda ämbetsverken yttrade i sitt utlåtande, bland annat, följande:

Ämbetsverken ansåge i likhet med justitiekanslersämbetet uppenbart, att då in- drivningsavgift infördes i stället för stämmoböter, densamma var avsedd att odelad tillfalla indrivningsförrättaren. Emellertid hade vid utfärdandet av kungörelsen den 20 maj 1887 ändring icke blivit verkställd i stadgan angående fjärdingsmän, enligt vilken fjärdingsman skulle äga åtnjuta hälften av uppbördsmannens andel i stadgade stämmoböter. Och när instruktion för fjärdingsmän utfärdades den 29 september 1899, hade i denna influtit en bestämmelse, att fjärdingsman för av honom indrivna kronouppbördsmedel hade rättighet att åtnjuta hälften av upp- bördsman tillkommande indrivningsavgift. Till följd härav syntes den ursprung- liga avsikten med indrivningsavgiften på de flesta håll hava råkat i glömska. Vad

beträffade den av justitiekanslersämbetet väckta frågan om förtydligande lagstift- ningsåtgärder, mäste sådana åtgärder framstå såsom av behovet synnerligen på- kallade. Såsom förut nämnts, var indrivningsavgiften, när den infördes, avsedd att helt och hållet tillfalla indrivningsförrättaren, en anordning för vilken statskonto— ret och kammarrätten redan tidigare uttalat sig, och i överensstämmelse varmed även 5 17 i gällande uppbördsreglemente vore avfattad. Då ämbetsverken fortfa- rande vore av den åsikten, att denna bestämmelse vore rättvis och lämplig, ansåge ämbetsverken, att genom ändring av & 2 mom. 4 i instruktionen för fjärdingsmän den 29 september 1899 nämnda instruktion borde bringas i överensstämmelse med uppbördsreglementet. Ämbetsverken ville ansluta sig till den av fögderiförvaltnings- sakkunniga uttalade åsikten, att indrivningsavgiften borde höjas till likhet med vad för Stockholms stad vore bestämt eller således till sex öre för varje krona av de- betsedelns slutsumma för det fall, att denna summa överstege 15 kronor. I hän— delse av bifall härtill bleve det möjligt, att med bibehållande av den för fjärdings— mannen ursprungligen avsedda inkomsten tillförsäkra även den tjänsteman, som stode i ansvar för indrivningen, vare sig nu detta bleve kronofogden eller länsman- nen, del i indrivningsavgiften.

I ett av sakkunniga för revision av uppbördsreglementet den 15 november 1913 framlagt förslag till uppbördsreglemente föreslogs, att indrivningsav- giften beträffande kronoutskylder skulle beräknas efter tre öre å varje full krona å utskyldernas slutsumma, då densamma ej överstege 15 kronor, dock ej mindre än till tio öre, och efter sex öre å varje full krona av berörda slut- summa, när denna överstege 15 kronor. _

Vid 1913 års riksdag bragtes frågan om vem indrivningsavgiften borde till- komma på tal genom en motion, nr 249 inom andra kammaren, i vilken hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t an— hålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en sådan ändring i gällande be- stämmelser och instruktioner, att indrivningsavgiften och uppbördsprovisio- nen vid indrivning av krono- och kommunalutskylder m. ni. skulle oavkor- tade tillkomma den, som i sista hand verkställde indrivningen. Det tillfälliga utskott, till vilket denna motion hänvisades, sade sig till fullo dela motionä- rens synpunkter. Men då statskontoret och kammarrätten vore sysselsatta med den i motionen berörda frågans utredning, inskränkte sig utskottet till att uttala sin förhoppning om att den av Kungl. Maj:t igångsatta utredningen i ärendet snarast måtte leda till det result-at, som med motionen avsetts att vinnas.

År 1917 tillkommo nu gällande bestämmelser, såvitt angår kronoutskylder- na, med undantag av en 'i samband med kronouppbördens delning på termi- ner år 1931 tillkommen bestämmelse, innebärande undantag i visst fall från skyldighet att erlägga indrivningsavgift.

1924 års uppbördssakkunniga yttrade i sitt år 1929 avgivna betänkande beträffande indrivningsavgiften, bland annat, följande:

»Vid åtskilliga tillfällen har framförts önskemål, att indrivningsavgiften för kom- munalutskylder och pensionsavgifter måtte förhöjas att utgå efter de beträffande kronoutskylderna stadgade grunder, varigenom ett förbättrat uppbördsresultat för— menas skola vinnas. Även om efter uppbördsförfarandets omläggning i enlighet med de sakkunnigas förslag storleken av indrivningsavgiften icke kommer att bliva av så stor betydelse som under nuvarande förhållanden, förorda de sakkunniga, att

de för kronoutskylderna gällande bestämmelserna skola bliva tillämpliga betråfa fande alla slag av utskylder. _ — —

I samband med frågan om utarbetande av närmare detaljföreskrifter för genom- förandet av de sakkunnigas förslag till omläggning av skatteuppbörden och rest- indrivningen torde särskild uppmärksamhet böra ägnas frågan om fördelning av indrivningsavgiften mellan utmätningsman och av honom anlitat biträde.»

I Kungl. Maj:ts proposition till 1930 års riksdag med förslag till nya kom- munallagar upptogos stadganden, som i fråga om indrivningsavgiftens stor- lek helt anslöto sig till vad enligt 1917 års uppbördsreglemente gäller i fråga om kronoutskylder. Avgiften skulle alltså utgå med sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, så snart de resterande ut- skylderna överstege 25 kronor, men eljest utgöra tre öre för varje krona av utskyldernas slutsumma. I det år 1928 framlagda förslag till revision av kommunallagarna, som låg till grund för propositionen, hade föreslagits en höjning av indrivningsprovisionen för kommunalutskylder till samma grun— der som gällde för kronoutskylder. Såsom motivering härtill anfördes:

»Påföljden för uraktlåtenhet att gälda utskylderna hade skärpts till överensstäm- melse med gällande uppbördsreglemente. Nuvarande föreskrift uppmuntrade, en- ligt erfarenhetens vittnesbörd, alltför mycket därtill, att skattskyldig läte avhämta utskylderna och ej bekymrade sig om att direkt eller genom anlitande av s. k. in- tressekontor eller dylikt inbetala desamma. Det hade ansetts lämpligt att undvika uttrycket uppbördsprovision och lämna öppet, huru den uttagna procenten skulle disponeras. Det hade uttryckligen sagts, att bestämmelserna avsåge varje särskild uppbördsstämma. »

I yttranden över förslaget avstyrktes den föreslagna höjningen av över- ståthållarämbetet samt tre länsstyrelser ävensom kommunalfullmäktige i 9 kommuner och stadsfullmäktige i 11 städer. De skäl, som därvid anfördes, voro i huvudsak, att påföljden, vilken företrädesvis drabbade de mindre be- medlade, komme att träffa betydligt hårdare än vid indrivning av kronout- skylder, då kommunalutskylderna i regel uppginge till högre belopp, att höjningen näppeligen kunde antagas skola fylla sitt syfte att förmå notoriska skatteskolkare att betala samt att den nuvarande uppbördsprovisionen vore fullt tillräcklig. Förhöjningen tillstyrktes av en länsstyrelse samt kommunal- fullmäktige i en kommun och stadsfullmäktige i en stad.

I propositionen anförde chefen för finansdepartementet: »Den föreslagna skärpningen av påföljden för underlåtenhet att i rätt tid erlägga förfallna utskylder anser jag mig böra tillstyrka. Nu föreskrivna uppbördsprovi- sion synes vara allt för låg och innebär icke en tillräckligt kraftig påtryckning å för- sumliga skattebetalare. Det torde av flera skäl vara lämpligt, att samma regler gälla beträffande kommunal- och kronoutskylder. Med hänsyn därtill, att det måste dröja en avsevärd tid innan en reform av uppbördsväsendet kan bliva genom- förd, synes det olämpligt att i avbidan på en dylik reform uppskjuta lösningen av nu förevarande detaljspörsmål. Jag har emellertid givit stadgandet en sådan av- fattning, att uppbördsprovision allenast får uttagas å de belopp, som skolat erläggas vid stämman, men ej å sådana belopp, som skolat gäldas vid senare stämmor men som enligt kommuns beslut på grund av underlåtenheten att betala första delbe- loppet jämväl anses hava förfallit till betalning.»

I motioner, nrs 287 och 288 i första kammaren samt nrs 445 och 446 i andra kammaren, vid samma års riksdag hemställdes, att indrivningsavgiften skulle beräknas efter tre öre å varje full krona av slutsumman å de utskyl- der, som skolat erläggas vid uppbördsstämman, dock ej mindre än 25 öre.

På förslag av konstitutionsutskottet beslöt riksdagen, att ifrågavarande stadganden skulle erhålla sin nuvarande lydelse. Utskottets motivering var följande:

»Enligt utskottets mening föreligga icke tillräckliga skäl för den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen av uppbördsprovisionen. Särskilt vill utskottet framhålla, att en dylik höjning huvudsakligen skulle drabba de mindre bemedlade samt att, med hänsyn bland annat till att kommunalutskylderna i regel uppgå till högre belopp än kronoutskylderna, det icke synes behövligt att höja den kommunala uppbördspro- visionen till samma belopp som den statliga. Härtill kommer, att frågan om en lämpligare ordning över huvud för uppbörd och indrivning av utskylder är föremål för utredning; resultatet av denna utredning bör i varje fall avvaktas, innan en ånd- ring i föreslagen riktning vidtages.»

I en till socialdepartementet den 13 februari 1931 inkommen framställ- ning hemställde riksförbundet för fjärdingsmän och polismän om —— jämte annat — sådan ändring i gällande bestämmelser, att polis- eller fjärdings- man alltid skulle äga rätt till halva indrivningsprovisionen å i restlängd upp- förda belopp, tillhörande hans tjänstgöringsområde.

I år 1931 avgivet betänkande med förslag till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler anförde 1928 års Iönekommitté, bland annat, följande beträffande vissa nya föreskrifter om restindrivning:

»Till förhindrande av att landsfiskal vid restlängdernas utsändande till under- lydande exekutionsbiträden för egen del förbehåller sig indrivning av större restan- tieposter i syfte att därigenom uppbringa den landsfiskalen tillkommande inkoms- ten av indrivningsavgifterna, har lönekommittén ansett lämpligt att i restindriv- ningsförordningen % 3 införa en särskild föreskrift av innehåll, att utmätningsman å landet från åtgärd av fjärdingsman eller exekutionsbetjänt icke bör undantaga andra utskyldsposter än sådana, beträffande vilka fjärdingsman eller exekutions- betjänt ansåges icke kunna verkställa indrivningsåtgärd.»

I två inom andra kammaren vid 1932 års riksdag väckta motioner, nrs 391 och 411, hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i restindrivningsförordningen att fjärdingsman eller exeku- tionsbetjänt alltid skulle äga rätt att åtnjuta halva indrivningsavgiften å i restlängd uppförda poster, tillhörande hans tjänstgöringsområde.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott, till vilket motionerna hänvisa- des, hemställde i utlåtande över desamma, att motionerna icke måtte för- anleda till någon åtgärd.

I skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll emellertid riksdagen om sådant stad- gande i restindrivningsförordningen, att där för indrivning av restantier, hö— rande till krono- och kommunaluppbörden, utmätningsman anlitat exeku- tionsbiträde vid indrivningen, detta måtte erhålla hälften av indrivningsav- giften för på så sätt indrivna medel inom exekutionsbiträdets tjänstgörings- område. I skrivelsen anfördes följande:

»Rådande förhållanden på området äro enligt riksdagens mening i många fall mindre tillfredsställande. Gällande föreskrifter erhålla enligt vad riksdagen har sig bekant på skilda platser olika tillämpning. Det arbete med restindrivningen, som fjärdingsman eller exekutionsbetjänt utför, blir därigenom ersatt enligt olika grun- der. Detta måste anses mindre lyckligt och ägnat att av vederbörande uppfattas såsom en orättvisa. De skilda förfaringssätten torde bero på den formulering, som givits åt hithörande bestämmelser i restindrivningsförordningen. Det före- faller riksdagen oriktigt, att exekutionsbiträdet kan få utföra allt grovarbete för medlens indrivning, men, om dessa sedermera av den betalningsskyldige insändas eller överlämnas direkt till utmätningsmannen, går förlustig andel i provisionen. Givetvis äro också exekutionsbiträdenas löner avvägda med hänsyn till de inkoms- ter, som åtnjutas av dem i form av indrivningsavgiften»

I en den 9 november 1932 dagtecknad till Kungl. Maj:t ställd skrift hem- ställde styrelsen för svenska exekutionsmännens riksförbund, att sådan ändring måtte vidtagas i restindrivningsförordningen att det skulle åligga utmätningsman att åt exekutionsbiträde uppdraga att verkställa indrivning samt att bestämmelser i övrigt måtte ufärdas, »så att möjlighet icke lämnas utmätningsman att tillgodogöra sig någon del av indrivningsprovisionen en- ligt gottfinnande».

Med anledning av berörda framställning hemställde föreningen Sveriges landsfiskaler, att Kungl. Maj:t måtte underkänna de sålunda framlagda för- slagen till ändringar i restindrivningsförordningen.

Vad beträffar storleken av indrivningsavgiften är det till en början uppen- bart, att avgiften vid en sammanslagning av krono— och kommunaluppbör- den bör utgå efter enhetlig grund för alla utskylder, som uppbäras gemen- samt. Enligt ett i utlandet tillämpat system beräknas indrivningsavgift ef- ter en stigande skala alltefter den tid, som förflyter, innan utskylderna gäl- das. En efter sådan grund beräknad indrivningsavgift utövar helt visst en kraftig påtryckning på den skattskyldige men torde å andra sidan ofta fram- stå såsom oskälig. Det kan däremot ifrågasättas, om icke indrivningsav- giften bör, oberoende av det restförda beloppets storlek, utgå efter samma procent med lämpligt avvägt minimibelopp. En sådan ordning torde med hänsyn till samtliga de syften, indrivningsavgiften enligt kommitténs för- menande bör tjäna, vara mest rationell. Då utskylderna enligt gällande skat- tesystem i väsentlig omfattning :bliva avvägda med hänsyn till den individu- ella skatteförmågan och då genom de av kommittén föreslagna bestämmel- serna rörande uppbördens fördelning på terminer flertalet skattskyldiga tor- de erhålla förbättrade möjligheter att i vederbörlig ordning betala sina ut- skylder, torde enligt kommitténs förmenande intet skäl föreligga att till- lämpa skilda grunder för indrivningsavgiftens beräknande i fråga om olika utskyldsbelopp. Kommittén anser därför, att indrivningsavgift alltid bör be— räknas efter samma grund. En höjning av den nuvarande indrivningsav— giften för kommunalutskylder och för kronoutskylder å lägre belopp än 25 kronor, vilken för närvarande utgår med tre öre för varje full krona av de restförda utskyldernas slutsumma, skulle mest känn- bart drabba de mindre bemedlade. Då en avgift av tre öre per

krona ansetts till fyllest beträffande kommunalutskylderna, oavsett det restförda beloppets storlek, samt då med den av kommittén före- slagna ordningen för restindrivningen skattskyldig, som icke i vederbörlig ordning erlagt sina utskylder, kommer att träffas med indrivningsåtgärder snabbare än vad nu är fallet och restindrivningen även i övrigt torde bliva mera effektiv än för närvarande, finner kommittén indrivningsavgiftens syfte att vara ett verksamt korrektiv mot försumlighet att i behörig ordning erlägga utskylder kunna vinnas, om avgiften bestämmes till tre öre för varje full krona av de vid varje restföringstillfälle restförda utskyldernas sum- ma, dock lägst 25 öre. En sålunda bestämd avgift torde även under för- utsättning att ändamålsenliga bestämmelser meddelas angående dispositio- nen av avgiften vara tillräcklig för att indrivningsavgiftens syfte att ut- göra en ersättning för det med indrivningen förenade arbetet och en sporre för vederbörande indrivningsförrättare skall bliva tillgodosett.

Vad därefter beträffar frågan om vem indrivningsavgiften bör tillfalla, finner kommittén övervägande skäl tala för att indrivningsavgiften helt skall tillkomma den som omedelbart har att verkställa indrivningen. Såsom i annat sammanhang nämnts (jfr sid. 187) bör enligt kommitténs åsikt i prin- cip gälla, att indrivningsarbetet skall utföras av exekutionsbiträdena, under det att utmätningsmännen —— förutom att de hava att i regel meddela beslut om införsel och skola föranstalta om utmätt egendoms försäljning m. m. —— hava att övervaka och kontrollera, att indrivningen bedrives med tillbörlig snabbhet och omsorg samt att influtna medel i behörig ordning redovisas. Självfallet bör emellertid utmätningsmannen, som närmast under länssty- relsen eller uppbördskamreraren är ansvarig för utskyldernas behöriga in— drivande, i de undantagsfall, där anledning förekommer till antagande, att utskylder kunna lämpligast indrivas annorledes än genom exekutionsbiträdes försorg eller att eljest omedelbara åtgärder från hans sida kunna anses på- kallade, själv ombesörja utskyldernas uttagande. Kommittén anser, att in- drivningsavgiften med hänsyn till berörda allmänna grunder för indriv- ningsväsendets ordnande bör tillkomma det exekutionsbiträde, som verkställt indrivningen av de restförda utskylderna, eller om indrivningen skett annor- ledes än genom exekutionsbiträdes försorg, det exekutionsbiträde, som nor- malt skulle hava anlitats i och för indrivningen. Den omständigheten att utmätningsman i undantagsfall själv kommer att verkställa indrivningen anser kommittén icke böra föranleda till att indrivningsavgiften eller andel däri tillägges denne. Då indrivningsavgiften i vissa fall kan uppgå till jäm- förelsevis höga belopp, kan det emellertid icke anses skäligt, att densamma städse oavkortad tillfaller vederbörande exekutionsbiträde, utan bör maxi- mering ske av det belopp, som skall tillfalla exekutionsbiträdet, och överskju- tande del av indrivningsavgiften ingå till statsverket.

Därest exekutionsbiträdena i större utsträckning erhölle inkomster i form av indrivningsavgift, skulle i många fall, då exekutionsbiträdes avlöning till- mätts alltför knappt, en höjning av hans inkomster kunna ske utan kom- munens betungande. I andra fall skulle kommuns kostnader för avlönande

av exekutionsbiträde möjligen kunna nedbringas. Då skyldigheten att av- löna exekutionsbiträde åvilar kommunerna, torde det vara skäligt, att des- sa erhålla lättnad i kostnaderna härför. Indrivningsavgifternas disponerande för avlöning åt exekutionsbiträdena torde icke heller föregripa en blivande reform i fråga om bestridandet av kostnaderna för landsbygdens polisväsen.

Emellertid utgör landsfiskal tillkommande indrivningsavgift för närva— rande en icke oväsentlig del av dennes inkomster i tjänsten. Landsfiskaler- nas avlöningsförhällanden äro föremål för utredning av de sakkunniga, som den 17 december 1937 tillkallats för fortsatt utredning angående omorganisa- tion av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna. Nämnda sakkunniga torde inom en nära framtid framlägga förslag till lönereglering för landsfiska- lerna. Vid det samråd, som enligt givna direktiv ägt rum mellan sagda sakkunniga och kommittén, har kommittén inhämtat, att de sakkunniga hava för avsikt att föreslå, att landsfiskalerna icke vidare skola erhålla någon del av indrivningsavgiften. På grund härav har kommittén, ehuru de sak- kunnigas förslag ännu ej föreligger, ansett den omständigheten att lands— fiskalerna för närvarande uppbära inkomst i form av indrivningsavgift icke böra utgöra hinder för framläggande av förslag till en ändring i enlighet med ovan angivna riktlinjer. Kommittén föreslår sålunda, att det exekutions- biträde, som verkställt indrivning av restförda utskylder, eller om indrivning- en skett annorledes än genom exekutionsbiträdes försorg, det exekutions- biträde, som i vanlig ordning skulle hava anlitats i och för indrivningen, skall bekomma hela indrivningsavgiften, i den mån den icke överstiger femtio kronor samt att överskjutande belopp skall redovisas tillika med utskylderna och tillfalla statsverket.1 Där för stad eller annan ort finnas meddela-de sär- skilda föreskrifter angående dispositionen av indrivningsavgift, skola dessa föreskrifter dock fortfarande tills vidare tillämpas med den jämkning, som må föranledas av sammanslagningen av krono- och kommunalutskylder. In- drivningsavgift för utskylder uttagna i utlandet föreslås skola av vederböran- de länsstyrelse redovisas till statsverket.

Om efter genomförandet av den föreslagna uppbördsreformen restindriv- ning skulle förekomma i ungefär samma omfattning som för närvarande, torde de föreslagna bestämmelserna angående indrivningsavgift föranleda en väsentlig ökning av exekutionsbiträdenas inkomster. Därest kommitténs för- slag till uppbördens ordnande i väsentliga delar genomföres, torde emellertid restantierna kunna förväntas komma att nedgå. I vad mån så blir fallet kan dock icke med tillförlitlighet beräknas. Följaktligen kan ej heller några säkra slutsatser dragas angående verkningarna av kommitténs förslag med avseende å exekutionsbiträdenas inkomster. Enligt kommitténs förmenande torde reformen dock i allmänhet medföra någon ökning av desamma.

Skulle en fördelning av indrivningsavgiften mellan utmätningsman och exekutionsbiträde anses böra bibehållas, finner kommittén till undvikande av irritation i förhållandet mellan dessa befattningshavare dock lämpligt, & att exekutionsbiträde erhåller samma andel i indrivningsavgiften, vare sig 1 Jfr sid. 257.

han själv verkställer indrivningen eller icke. Därest sådan fördelning skall ske, torde emellertid frågan om indrivningsavgiftens storlek komma i annat läge, i det att den indrivningsavgift, som skall tillfalla exekutionsbiträdet, om densamma skall utgöra ersättning för det med indrivningen förenade ar- betet och vara en sporre till nitiskt indrivningsarbete, icke får bliva alltför lågt. Slutligen vill kommittén erinra om att, därest landsfiskalerna icke skola åtnjuta någon del av indrivningsavgiften, ett generellt indragande till statsverket av viss andel i indrivningsavgiften skulle vara förenat med myc- ket stora olägenheter ur bokförings— och kontrollsynpunkt, delvis samman- hängande med den vidsträckta användningen av handräckningsförfarande för utskylders uttagande och magistratsstädernas särställning i uppbörds- hänseende.

Behörighet att meddela beslut om införsel till gäldande av utskylder och avgifter.

Gällande bestämmelser. Enligt lagen den 14 juni 1917 om införsel i av— löning, pension eller livränta, som ursprungligen avsåg endast införsel för vissa underhållsbidrag men genom lag den 31 december 1918 utsträcktes att gälla även beträffande oguldna utskylder och allmänna avgifter, till- kommer behörigheten att meddela beslut om införsel endast utmätningsman. Finnes beträffande viss stad erforderligt, att ärenden angående införsel till gäldande av utskylder eller avgifter skola kunna handläggas jämväl av exe- kutionsbiträde, äger Konungen därom förordna; och skall i ty fall vad om utmätningsman gäller tillämpas å sådant biträde. En följd av sistnämnda stadgande är, att klagan över exekutionsbiträdes förfarande skall föras i samma ordning som klagan över utmätningsmans förfarande, d. v. s. hos överexekutor.

Tidigare förslag. Fråga om en sådan utvidgning av behörigheten att meddela beslut om införsel, att sådan rätt även skulle tillkomma exekutions- biträden, har tidigare flera gånger väckts såväl genom framställningar till Kungl. Maj:t som genom motioner i riksdagen. Sålunda hemställde riks- förbundet för fjärdingsmän och polismän i en till socialdepartementet den 30 november 1928 inkommen skrivelse bland annat om sådan ändring av lagen om införsel, att formella synpunkter icke finge utgöra hinder för polis- eller fjärdingsman att meddela beslut om införsel och med sitt nanm underteckna införselhandling. Genom beslut den 31 december 1928 för- ordnade Kungl. Maj:t, att framställningen icke skulle föranleda någon åt- gärd. Den 13 februari 1931 ingav fönbundet en ny framställning i ämnet, vilken icke heller föranlett någan Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid 1932 års riksdag yrkades i två inom andra kammaren väckta mo- tioner, nr 267 och 369, att riksdagen skulle avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om sådan lagändring, att exekutionsbiträde och fjärdingsman tillerkändes rätt att vid indrivning av utskylder och allmänna avgifter med-

dela beslut om införsel. Vederbörande utskott hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Såsom skäl härför an- förde utskottet, efter en redogörelse för vad som tidigare förekommit, bland annat följande:

»Då meddelande av beslut om införsel förbehållits utmätningsmännen själva, jämväl när fråga vore om utskylder, under det att exekutionsbiträdena tillerkänts befogenhet att beträffande sådana restantieposter, som utmätningsmannen givit dem uppdrag att indriva, även verkställa utmätning, måste detta förhållande an- tagas ha haft sin grund däri, att handhavandet av det förra förfarandet i mot- sats till det senare ansetts icke lämpligen böra anförtros exekutionsbiträdena. En sådan uppfattning torde också ha skäl för sig. Att utmätning skedde för indriv- ning av utskylder torde jämförelsevis sällan inträffa och exekutionsbiträdenas be- fogenhet härutinnan inskränkte sig till att taga lös egendom i mät; den vidare hand- läggningen av ärendet ankomme å utmätningsmannen. Införselinstitutet hade däremot synnerligen vidsträckt användning i indrivningsverksamheten, och för- ordnande om införsel innebure ofta ett vittgående och långvarigt ingrepp i veder— börandes ekonomiska förhållanden. Fastställandet av det belopp, som vid varje avlöningstillfälle skulle innehållas, samt det minimibelopp, som skulle förbehållas löntagaren, kunde tydligen innefatta en mycket grannlaga prövning av stor vikt för den enskilde. Av största vikt syntes dessutom vara, att enhetliga grunder för dessa beslut i görligaste mån tillämpades. Detta skulle svårligen kunna ske, om i ett och samma samhälle, kanske hos en och samme arbetsgivare, olika exekutions- biträden hade att självständigt förordna om införsel för skatt. Måhända kunde också antagas, att ett ordentligt fullgörande av skyldigheterna från arbetsgivarnas sida snarare kunde förväntas, därest införselförfarandet handhades av tjänstemän med större auktoritet än exekutionsbiträdena.

Det hittills tillämpade förfaringssättet i fråga om meddelande av beslut om in- försel för skatt syntes sålunda utskottet böra bibehållas. Samma uppfattning hade tydligen hysts av Kungl. Maj:t, då ny restindrivningsförordning jämte andra författningar på detta område nyligen utfärdats utan att i förevarande avseende någon ändring ägt rum, ehuru fråga därom varit väckt.»

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan. Kungl. Maj:t föreslog genom proposition, nr 125, vid 1934 års riksdag riksdagen att antaga de nu gällande bestämmelserna därom, att där beträf- fande viss stad finnes erforderligt, att ärenden angående införsel till gäl- dande av utskylder eller avgifter skola kunna handläggas jämväl av exeku- tionsbiträde, Konungen därom äger förordna. Föredragande departements- chefen anförde därvid:

»Av vad i ärendet förekommit, framgår att oaktat enligt gällande bestämmelser meddelande av beslut om införsel skall ankomma å utmätningsmännen, såväl i Stock- holm som i vissa andra större städer exekutionsbiträdena alltsedan införselinstitu— tet erhållit tillämpning jämväl i avseende å skatt självständigt meddelat beslut om införsel till gäldande av utskylder och allmänna avgifter. På grund av det stora antalet sådana införselärenden har det nämligen icke varit möjligt för utmätnings- männen att själva hinna handlägga desamma. Då det sålunda tillämpade förfa- ringssättet icke lärer hava varit förenat med några olägenheter, torde knappast böra ifrågakomma att söka åvägabringa ändring i praxis därhän att den kommer i överensstämmelse med lagens föreskrifter. I stället synes man nu böra träffa sådana bestämmelser att hinder författningsenligt ej möter att i de städer, där så prövas erforderligt, tillämpa förfaringssättet.

Då behov att kunna anlita exekutionsbiträden för handläggning av ifrågavaran- de ärenden föreligger endast beträffande de större städerna, saknas anledning att nu helt allmänt tillägga nämnda befattningshavare behörighet att handlägga dessa ärenden. Härutinnan må jämväl erinras att förslag i sådan riktning så sent som år 1932 varit föremål för riksdagens prövning utan att vinna någondera kamma- rens bifall. Å andra sidan torde man ej heller höra i lagen uppdraga någon be- stämd gräns i förevarande hänseende mellan de olika städerna allt efter deras stor- lek. Däremot synes frågan lämpligen kunna lösas på det sätt, att Kungl. Maj:t i lagen bemyndigas att tillägga exekutionsbiträde i stad behörighet att handlägga ärenden angående införsel för skatt. Med en sådan anordning skulle följa möj- lighet att i varje särskilt fall pröva såväl behovet av utsträckt behörighet för exe- kutionsbiträde som ock huruvida därav kunde föranledas olägenhet.»

I en motion, nr 546 i andra kammaren, vid samma års riksdag hem- ställdes, att riksdagen måtte besluta sådant tillägg till Kungl. Maj:ts ovan- nämnda förslag, att Konungen skulle äga meddela dylikt förordnande »jäm- väl för viss del av landsbygden». I motionen anfördes, bland annat:

»Det vore väl en tidsfråga, när exekutionsbiträden även på landsbygden (fjär- dingsmännen) måste övertaga handläggningen av ifrågakomna införselärenden.

Naturligtvis kunde det inte förnekas, att handhavandet av befogenhet att med- dela införsel vore ett ytterst grannlaga uppdrag, men det borde ock framhållas, att fjärdingsmännen i de allra flesta fall vore, genom sin intima kontakt med män- niskorna inom respektive tjänstgöringsområden, så väl förtrogna med folkets lev- nadsvillkor och i det enskilda fallet i regel så bra underkunniga om gäldenärs levnads- och familjeförhållanden, bostadsförhållanden, underhållningsskyldighet, inkomstmöjligheter m. m., att en dylik kännedom beträffande de omständigheter, som vore av betydelse för och vid bestämmande av införselbeloppen, uppvägde vad som eventuellt bruste i juridiskt vetande.

Därest fjärdingsmännen finge befogenhet att efter utmätningsmans uppdrag meddela införsel för uttagande av utskylder och allmänna avgifter, borde av praktiska skäl utmätningsmannen likväl äga befogenhet att, om så skulle anses påfordras, vidtaga jämkning i fjärdingsmannens införselbeslut. Man torde även kunna tänka sig, att av fjärdingsmannen meddelat införselbeslut skulle under- ställas utmätningsmannens prövning, men givetvis skulle fjärdingsmannens beslut gå i verkställighet, så länge detsamma icke upphävts av utmätningsmannen.

Det torde väl knappast behöva tilläggas, att, därest fjärdingsmännen finge be- fogenhet att meddela införselbeslut, detta skulle innebära större skyndsamhet i handläggningen av dylika ärenden (då onödig omgång skulle försvinna) jämte ett avsevärt minskat besvär för utmätningsmännen. Och sist men inte minst: Otvivel- aktigt skulle såväl det allmänna —— stat och kommun _ som jämväl enskilda hava nytta och gagn av, att en föråldrad och otidsenlig lag på grund av åberopade om- ständigheter äntligen bleve ersatt med bestämmelser, som bättre motsvarade kra- vet på ett modernt och framför allt praktiskt indrivningsförfarande.»

Vederbörande utskott erinrade om att utskottet redan i ett utlåtande år 1932 framhållit, att besluten om införsel innefattade en mycket grannlaga prövning av stor vikt för den enskilde och att utskottet fördenskull icke ansett lämpligt, att meddelandet av dylika beslut anförtroddes exekutions— biträdena. Med hänsyn till den begränsade innebörden av Kungl. Maj:ts förslag och då exekutionsbiträdena i de större städerna kunde antagas vara kompetenta att handlägga ifrågavarande införselärenden, ansåge utskottet sig härutinnan kunna frånträda sina tidigare uttalade betänkligheter. Vad

beträffade den genom motionen väckta frågan om att Kungl. Maj :t skulle till- läggas befogenhet att jämväl för viss del av landsbygden förordna, att exe— kutionsbiträde skulle äga att handlägga ärenden angående införsel till gäl— dande av utskylder eller avgifter, vidhölle utskottet sin år 1932 uttalade upp- fattning. Utskottet hemställde, att propositionen måtte av riksdagen bifallas samt att den i ämnet väckta motionen måtte anses härigenom besvarad.

Vid utskottsutlåtandet fanns fogad en reservation av herr Lindqvist, som anförde, att av den i ämnet väckta motionen framginge, att icke endast i de större städerna svårigheter uppstått att tillämpa föreskriften att utmät— ningsmännen själva skulle handlägga förekommande införselärenden, och fördenskull ansåg, att den befogenhet, som enligt propositionen skulle till— komma Kungl. Maj:t i fråga om stad, borde utsträckas att omfatta även stadsliknande samhällen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Av vad som förekom vid frågans behandling i riksdagen må här anföras ett yttrande av herr Linnér:

»Jag har i princip alldeles samma åsikt som motionären, att det kan tänkas, att man får gå ett steg längre och tillgodose dessa landsbygdspolismän i viss mån genom utsträckt befogenhet. Jag fattar Kungl. Maj:ts förslag så, att det är ett för- sök, som göres, och faller det väl ut, kan man tänka sig, att man skall kunna taga ett nytt steg. Men om man skall göra detta, är det min bestämda övertygelse, att då får man icke formulera lagbestämmelsen så som skett i reservationen. Jag vill bara påpeka en enda omständighet. Det är, att områdena för de stadsliknande samhällena sammanfalla icke med fjärdingsmannadistrikten. Mycket ofta är det så, att ett litet område på grund av sin anhopade bebyggelse behöver förklaras för stadsliknande samhälle i stadsplanelagens mening; men det är icke alls säkert, att där föreligger behov av en speciell anordning för exekution. Skall man taga ett steg till, får man använda en annan terminologi i lagstiftningen än vad som skett i reservationen.

Vidare är det så, som också motionären framhållit, att det nog är framför allt lösarbetare, som det här gäller. Men dem träffar man icke i de stadsliknande sam- hällena utan till stor del utanför dem. Detta behov täckes icke alls genom reser- vationen.»

Kommitténs förslag. I vissa större utmätningsmansdistrikt å landet torde förhållandena i indrivningshänseende ej nämnvärt skilja sig från förhållan- dena i större städer. Exekutionsbiträdena i dylika distrikt, som exempel- vis omfatta tättbebygda förorter till större städer, torde ofta i avseende på såväl kompetens som formerna för organisationen av sitt indrivningsarbete vara jämförbara med motsvarande biträden i stad. Med hänsyn, bland an- n—at, till nu anförda omständigheter och till det förhållandet, att det av kommittén föreslagna sättet för exekutionsbiträdenas redovisning torde be— reda utmätningsmännen större möjligheter att erhålla översikt över indriv- ningsarbetets bedrivande än som för närvarande är fallet, har kommittén ansett, att möjlighet bör lämnas öppen att även åt visst exekutionsbiträde å landet meddela behörighet att inom det indrivningsdistrikt, där han tjänst- gör, besluta om införsel för uttagande av oguldna utskylder och avgifter. 1 fall, då sådan behörighet meddelats, bör enligt kommitténs mening vad

om utmätningsman gäller tillämpas å exekutionsbiträdet. Kommittén, som till fullo inser vikten av att införselärenden handhavas endast av därtill kompetenta befattningshavare, vill som sin åsikt uttala, att den föreslagna möjligheten till undantag från de vanliga reglerna bör komma till använd- ning endast i sådana fall, då förhållandena å viss ort göra detta särskilt påkallat och samtidigt förutsättningar för ett rätt handhavande av införsel— ärendena uppenbarligen äro för handen.

.

Hindersbevis.

För närvarande saknas närmare bestämmelser om huru hindersbevis skola vara avfattade.

Om vad som genom dylika bevis skall styrkas gäller följande. I fråga om kronoutskylder stadgas i % 14 mom. 2 uppbördsreglementet beträffande ut- skylder, som ej kunnat uttagas av den orsak, att vederbörande skattskyldige ej kunnat anträffas, att debetsedel eller restlängdsutdrag i sådant fall bör vara försett med intyg, att den skattskyldige blivit i den kommun, där utskyl- derna påförts honom, förgäves eftersökt samt att utskylderna icke kunnat uttagas vid undersökning till utrönande av huruvida annan är pliktig att ansvara för utskylderna eller tillgång för dessas gäldande eljest förefinnes, ävensom med uppgift, enligt tillgängliga upplysningar, om den ort, dit den skattskyldige, enligt vad känt är eller antagas kan, begivit sig. Enligt % 23 uppbördsreglementet skola kronoutskylder, vilka enligt tillgängliga intyg eller andra handlingar må avkortas, i viss ordning anmälas till sådan åtgärd. Vid sådan anmälan skall fogas avkortningslängd, vilken skall åtföljas av bevis om de förhållanden, på vilka anmälningen grundas. Jämlikt & 22 uppbördsregle- mentet må avkortning äga rum, bland annat, »då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till utskyldernas gäldande och införsel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta enligt gällande bestämmelser icke kan äga rum». Bevis om hinder, som ovan nämnts, plågar avfattas i härmed överensstämmande ordalag.

Angående bevis om hinder för indrivning av kommunalutskylder finnes ingen annan bestämmelse än att i 7 % 2 mom. restindrivningsförordningen är stadgat, att utmätningsmans redovisning sker genom avlämnande av ett sam- mandrag rörande indrivningen jämte bland annat »slutliga hindersbevis». I detta sammanhang må erinras om att jämlikt 78 ä 2 mom. lagen om kommu- nalstyrelse på landet och 73 g 2 mom. lagen om kommunalstyrelse i stad avskrivning av kommunalutskylder må beslutas, bland annat,» då den skatt- skyldige saknar utmätningsbara tillgångar till utskyldernas gäldande och in- försel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta icke kan äga rum» samt »då upplysning om den skattskyldiges vistelseort icke kunnat vin- nas eller den skattskyldige icke kunnat anträffas å ort, där han enligt in- hämtade upplysningar antagits uppehålla sig». Bevis om hinder av angivna slag pläga avfattas enligt samma formulär som hindersbevis, avseende krono- utskylder.

Såsomi kap. 2 anmärkts torde en närmare prövning av frågan, huruvida avkortning är materiellt behörig eller icke, försvåras av de nuvarande hin- dersbevisens schablonmässiga avfattning, som föranleder, att såväl den granskning, som utmätningsman har att underkasta dylika bevis, som den avkortningsbeviljande myndighetens prövning får en mera formell karaktär än som är önskvärt. Kommittén finner sålunda behov föreligga av mera noggranna bestämmelser angående den utredning, som bör förebringas om var en skattskyldig kan anträffas och därom att utsikt att utfå utskylder icke finnes. Kommittén föreslår, att hindersbevis skola upprättas efter fastställt formulär. Avser bevis, att vederbörande skattskyldige ej kunnat anträffas, bör detsamma innehålla uppgift enligt tillgängliga upplysningar1 förutom såsom för närvarande är brukligt därom att den skattskyldige blivit förgä- ves eftersökt, att annan icke är pliktig att ansvara för utskylderna, att till- gång till dessas gäldande ej heller eljest finnes samt om ort, dit den skatt- skyldige begivit sig om tid för utflyttning till annan ort och, såvitt ske kan, om postadress och i förekommande fall arbetsanställning ävensom med uppgift om från vem upplysningar inhämtats. Avser bevis, att på grund av bristande tillgång till utskyldernas gäldande utsikt att utfå desamma icke finnes, bör beviset innehålla uppgifter i olika avseenden för bedömande av den skattskyldiges betalningsförmäga, såsom om inkomst, arbetsförmåga, sjukdom, lyte, försörjningsplikt, arbetslöshet och, därest den skattskyldige besitter lös egendom till värde överstigande vad som må undantagas från utmätning, om orsaken till att utmätning ej skett, samt om den skattskyl- diges utsikter att i framtiden erhålla erforderliga tillgångar till utskyldernas gäldande.

Enligt 5 % kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden skall exekutionsbiträdes redovisning för poster, beträffande vilka hinder för indrivning mött, vara åtföljd av »föreskrivna hindersbevis » .

Beträffande skyldigheten att utfärda hindersbevis eller svara för riktighe— ten av sådant bevis gäller beträffande kronoutskylder, att intyg om att skattskyldig blivit förgäves eftersökt, att annan icke är pliktig att ansvara för utskylderna och att tillgång för dessas gäldande eljest icke förefinnes, skall vara utfärdad av »vederbörande utmätningsman, exekutionsbiträde eller polisman» (åå 14 och 15 uppbördsreglementet). Utgör bristande till- gång hinder för indrivningen, skall i fråga om längd över utskylder, som anmälas till avkortning på grund av bristande tillgång i den ort, där utskyl- derna påförts, längden vara åtföljd av utmätningsmannens bevis om så- dant hinder (5 23), medan däremot beträffande redovisning av handräck-

1 Från vem upplysningar i varje särskilt 'fall böra inhämtas, torde utfärdaren av beviset lämpligast själv äga avgöra, men upplysningar torde som regel böra införskaffas från vederbörande folkregisterförareiåkommunalnämndsordförande "eller :annan kommunalförtroendeman, förutva- rande arbetsgivare och hyresvärd. 3För att ärendet så snabbt som möjligt skall kunna redovisas böra upplysningar från folkregisterförare och kommunal myndighet såvitt möjligt inhämtas annorledes än genom skriftväxling. Sådana upplysningar torde i de flesta fall kunna erhållas per telefon.

ningsärende rörande utskylders uttagande någon föreskrift om skyldighet för utmätningsman, hos vilken handräckning begärts, att lämna dylikt bevis icke förefinnes. I förra fallet måste sålunda av exekutionsbiträde ut- färdat hindersbevis till riktigheten bestyrkas av utmätningsmannen, under det att i senare fallet sådant tvång icke torde föreligga. Ä av blankettkom- missionen fastställda blanketter till utdrag av kronorestlängd finnes emeller- tid tryckt följande anvisning för blankettens ifyllande: >>Myndigheter inom samma handräckningsort skola meddela sina intyg gruppvis. Intyg att ut- skyldsbelopp ej kunnat uttagas enligt lagen om införsel i avlöning m. m. skall vara underskrivet eller attesterat av utmätningsman.» Härav synes framgå, att utmätningsman av blankettkommissionen ansetts skola atteste— ra även sistnämnda slag av hindersbevis. Länsstyrelserna hava förfaril olika i förevarande hänseende, i det att vissa länstyrelser krävt sådan attest och andra icke.

Angående vem som har att utfärda bevis om hinder för uttagande av kom- munalutskylder eller om skyldighet för utmätningsman att attestera dylika bevis, finnas inga bestämmelser utöver ovannämnda stadgande i 7 g 2 inom. restindrivningsförordningen. Stadgandet torde anses innebära skyldighet för utmätningsmannen att — åtminstone på begäran — bestyrka riktigheten av utfärdat bevis om hinder för utskyldernas uttagande i den ort, där desamma påförts. Frågan om skyldighet för utmätningsman, hos vilken handräckning för uttagande av kommunalutskylder begärts, att attestera av exekutionsbi- träde utfärdat bevis om hinder för utskyldernas uttagande eller i allt fall intyga, att utskylderna ej kunnat uttagas enligt lagen om införsel i avlöning m. in., har varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning -i resolution den 27 november 1936 på besvär av Göteborgs stad (socialdepartementet d. nr 1295). Enligt sagda resolution har sådan skyldighet ansetts icke föreligga. I ett i nämnda ärende av riksräkenskapsverket avgivet utlåtande anförde äm- betsverket, bland annat:

»Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning bör emellertid utmätningsman, vare sig det gäller krono- eller kommunalutskylder, attestera från exekutionsbiträde er— hållet, av utmätningsmannen godkänt hindersbevis för att därigenom intyga, att han —— till vilken begäran om handräckningen ingivits —— behandlat ärendet, att den person, som utfärdat hindersbeviset, haft hans uppdrag att i egenskap av exeku- tionsbiträde verkställa undersökning om den skattskyldiges betalningsmöjligheter samt att han icke äger kännedom om något, som strider mot bevisets uppgifter. Attest bör tecknas å den ingivna handlingen, d. v. s. debetsedeln eller restlängds- utdraget.»

I överensstämmelse med vad kommittén i annat sammanhang uttalat om behovet av noggrannare utredning angående hinder, som mött för uttagan- de av restförda utskylder, samt för möjliggörande av en mera ingående prövning, huruvida avskrivning av sådana utskylder skall ske (jfr sid. 188), föreslår kommittén, att det skall åligga utmätningsman att, därest intyg om hinder meddelats av exekutionsbiträde, förse detsamma med egenhändigt underskriven anteckning därom, att han icke äger kännedom om något mot intyget stridande förhållande (jfr 32 % förslaget till uppbördsförordning).

Avdrag för utskylder vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt 4 å gällande förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får vid taxering avdrag ske från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster för »allmänna skatter, som av den skattskyldige under beskatt- ningsåret här i riket erlagts med undantag av kronoutskylder». Avdraget verkställes under rubriken »allmänna avdrag» i deklaration och taxerings- längd. Vad som får avdragas är alla å kommunal debetsedel upptagna all- männa skatter till kommun, municipalsamhälle, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, vägdistrikt, tingshusbyggnad eller prästerskapets avlö- ning samt av skatterna å kronodebetsedel, landstingsmedel, vägskatt, tings- husmedel och prästerskapets till statsverket indragna tionde, allt under för— utsättning att skatterna erlagts under beskattningsåret. Speciella skatter, så- som nöjesskatt, hundskatt, skogsaccis och automobilskatt, få icke avdragas i detta sammanhang.

Syftet med avdraget är att i sin mån tillrättalägga taxeringen till statsskatt så att denna skall träffa den verkliga skatteförmågan och att de skattskyl- diga skola i möjligaste mån bliva taxerade under likartade förutsättningar. De skatter till olika kommunala enheter, varom här är fråga, äro till storle- ken synnerligen växlande inom olika kommuner. I en del primärkommuner kan den allmänna kommunalskatten hållas vid 3 a 4 kronor eller ännu läg- re, under det att den beslutade utdebiteringen i andra kommuner kan stiga upp till 35 a 40 kronor, allt per skattekrona. Även bland landsting och väg- distrikt förekomma olika skattesatser, ehuru skiljaktigheterna icke äro så stora som mellan primärkommunerna. Om två skattskyldiga med samma in- komst, exempelvis 10 000 kronor, äro bosatta inom olika kommuner och den ene har att betala 1 000 kronor i kommunala skatter, under det att den and- re kanske har att betala 2000 kronor i sådana skatter, så har den senares skatteförmåga, när det gällt taxeringen till statsskatt, antagits vara mindre än den förres. Likställdhet i förevarande hänseende har ansetts uppstå därigenom att båda medgivas avdrag för de kommunala skatterna. Av prak- tiska skäl har man dock icke kunnat avräkna de kommunala utskylder, som belöpa på beskattninegsårets inkomst, emedan dessa utskylder icke äro kän- da vid taxeringen, utan avdraget gäller de utskylder, som betalats under beskattningsåret. Dessa utskylder avse sålunda ett eller flera tidigare be- skattningsår.

Avdraget för kommunala utskylder har uppenbarligen reell betydelse icke blott av nyss angivna skäl utan även på grund av statsbeskattningens pro- gressivitet. Visserligen består själva avdraget huvudsakligen av rent pro- portionella skatter, men eftersom statsskatten är progressiv, så undantages genom detta skatteavdrag eljest beskattningsbara inkomster, som »ligga i top- pen», d. v. s. skulle träffats av den starkare progressionen, i de fall då pro- gression förekommer. Även med avseende på den s. k. degressionen vid

beskattningen inverkar skatteavdraget. Det är sålunda uppenbart, att ifrå- gavarande avdrag har betydelse vid bestämmandet av skatteskaloma för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Under den tid då kommunal progessivskatt uttagits eller för taxeringsåren 1921—1938 har avdraget haft förhållandevis stor inverkan å skattebördans fördelning, emedan den kom- munala progressivskatten, som i sig själv var progressiv, grundats å taxering- en till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Vad beträffar det ovan antydda motivet till skatteavdraget, nämligen det växlande skattetrycket inom olika kommuner, är att märka att ojämnheterna under tidigare år varit mera framträdande än de nu äro. Understöden till skattetyngda kommuner hava till viss del eliminerat dessa ojämnheter, men rätt väsentliga sådana kvarstå ännu. Även om det fortsatta arbetet med ut- jämning av det kommunala skattetrycket kommer att göra framsteg, torde man icke kunna förvänta, att ojämnheterna skola helt försvinna. På grund härav och med hänsyn till vad som ovan anförts beträffande skatteavdra- gets inverkan på skatteskalornas konstruktion har kommittén ansett sig böra räkna med att skatteavdraget bibehålles även för framtiden.

Under den tid skatteavdraget hittills varit tillåtet har det visat sig, att svå- righeter ej sällan mött för de skattskyldiga att rätt uträkna avdragets be- lopp. I de städer, som icke deltaga i landsting och där samtliga kommunala utskylder äro sammanförda på en enda skattsedel, hava svårigheterna varit mindre, enär det blott gällt att konstatera vad som betalats å kommunal de— betsedel under beskattningsåret. I andra orter, där avdragsgilla utskylder även förekomma på kronodebetsedeln, ställer det sig givetvis vanskligare för de skattskyldiga, emedan dessa måste sammanräkna avdragsbeloppet från olika skattsedlar. Sedan kronouppbörden blivit delad, hava svårigheterna ökat än mera, emedan den skattskyldige som regel under ett och samma beskattningsår betalat dels en kommunaldebetsedel och dels två olika kro- nodebetsedlar. På dessa debetsedlar finnes icke siffermässigt angivet, huru mycket av exempelvis landstingsskatt eller vägskatt, som faller på den ena eller andra uppbörden, men i texten å debetsedelns baksida upplyses, att dessa utskylder äro halverade. Om alltså svårigheterna att utröna skatteav— dragets storlek varit rätt betydande hittills, så torde de komma att ökas, om ett system med förskottsuppbörd enligt kommitténs förslag genomföres. Så till- vida kommer förslaget visserligen att medföra en lättnad som avdragsgilla och icke avdragsgill-a utskylder sammanföras å gemensam debetsedel. Kom- mittén har emellertid icke ansett det vara ur debiteringsteknisk synpunkt nödvändigt att å förskottsdebetsedeln specificera vilka skatter som där ingå. En skattskyldig, som under beskattningsåret har att betala dels under första halvåret utskylder enligt slutlig debetsedel och dels under andra halvåret den nya förskottsdebetsedeln, mäste emellertid kunna utröna, huru stor del av dessa belopp, som utgöra avdragsgilla utskylder. Det skulle för att bere- da möjlighet häitill vara nödvändigt att å förskottsdebetsedeln angiva, huru stor del av det därå upptagna beloppet som motsvarar icke-statliga utskylder. Den skattskyldige skulle under förutsättning att förskottsdebetsedeln på an-

givet sätt bleve specificerad, först sammanräkna beloppet av avdragsgilla ut- skylder å den slutliga debetsedeln, som betalats i början av beskattningsåret, och- därifrån avdraga däri ingående utskylder, som enligt tidigare förskotts- debetsedel betalats under senare hälften av det nästföregående året. Härtill skulle läggas avdragsgilla utskylder å den förskottsdebetsedel, som betalats under senare delen av beskattningsåret. Summan av nämnda belopp skulle utgöra skatteavdraget under allmänna avdrag.

Med hänsyn till dessa svårigheter att uträkna skatteavdraget, vilka säker- ligen komma att bliva större än under nuvarande ordning, har kommittén övervägt möjligheten av en sådan förändring av statsskatteförordningen, att avdraget skulle komma att avse de utskylder, som erlagts under sistför- flutna uppbördsår, d. v. 3. det år, som gått till ända den 30 juni beskatt- ningsåret. Härigenom skulle problemet för de skattskyldigas del avsevärt förenklas, ty skattskyldig, som ordentligt betalat förfallna utskylder, skulle kunna få den slutliga debetsedeln direkt sammanräkna de avdragsgilla skat- teposterna. Visserligen kommer det belopp, som i så fall skulle få avdra- gas, icke att motsvara de avdragsgilla skatter, som den skattskyldige under beskattningsåret erlagt, men å andra sidan må framhållas, att det avdrag, som sålunda skulle få äga rum, till beloppet i stort sett skulle motsvara det avdrag, som den skattskyldige för närvarande får göra. Kommittén vill för- orda, att en sådan ändring vidtages, men framlägger icke författningsförslag i ämnet.

Sekretesskydd för vissa uppgifter om debitering.

Enligt lag den 17 juni 1938 angående ändrad lydelse av 17 & lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, vilken förstnämnda lag träder i kraft den 1 januari 1939, må förmögen- hetslängd ävensom prövningsnämnds ändringslängd beträffande taxering till särskild skatt å förmögenhet ej utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare än tjugu är efter längdens datum.

Till grund för nämnda lagändring, varigenom visst sekretesskydd sålunda införts för resultatet av taxering till särskild skatt å förmögenhet, har legat ett av 1936 års skattekommitté i dess den 27 november 1937 avgivna be- tänkande (Statens off. utredn. 19:37:42) framfört förslag om införande av sådant skydd.

Sagda kommitté, som fann frågan om sekretesskydd te sig olika beträf— fande taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt och taxeringen till sär- skild skatt å förmögenhet, ansåg sig på anförda skäl icke böra föreslå infö— rande av sådant skydd för resultaten av förstnämnda taxering utan endast för förmögenhetslängd samt den avdelning av ändringslängden, som avser taxering till särskild skatt å förmögenhet.

I anslutning till berörda förslag anförde kommittén: 16—388005. I.

»Det sekretesskydd, som härigenom beredes rörande förmögenhetstaxering, blir visserligen ej så effektivt, att varje kännedom om förmögenhetssiffrorna blir uteslu- ten. Av uppbördsboken framgår nämligen skattens storlek, och med dess hjälp kunna alltså de beskattningsbara förmögenheterna uträknas. En sådan uträkning kommer dock att kräva viss omgång, och uppbördsboken kommer att utgöra en mindre lättillgänglig källa för förmögenhetsuppgifter än förmögenhetslängden skulle göra. Tillräcklig anledning att i fråga om uppbörden vidtaga särskilda anstalter, som skulle möjliggöra hemlighållandet även av uppgifter rörande debiterad förmö- genhetsskatt, synes för närvarande ej föreligga. Däremot skulle det enligt kom- mitténs mening vara av stort värde, om debetsedlarnas distribution kunde försiggå under sådana former, att ej de uppgifter om de skattskyldigas ekonomiska förhål- landen, som framgå av dessa, bliva i onödan tillgängliga för främmande personer.»

I vissa av de över förslaget avgivna yttrandena yrkades, att sekretess- skyddet beträffande förmögenhetstaxeringen skulle göras fullständigt. Sve- riges industriförbund m. fl. näringsorganisationer samt handelskammaren i Karlstad påkallade sålunda sekretesskydd även för uppbördsboken. Bank- och fondinspektionen uttalade sig till förmån för sekretesskydd för uppgif- ter rörande debiterad förmögenhetsskatt. I några yttranden underströks kommitténs uttalande om debetsedlarnas distribuering.

Vi-d anmälan inför Kungl. Maj:t av propositionen till 1938 års riksdag med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen rn. m. anför- de chefen för finansdepartementet bland annat:

»Beträffande frågan om sekretesskydd för taxeringsresultaten ansluter jag mig till kommitténs förslag. Jag finner sålunda de skäl, som anförts för beredande av sekretesskydd för förmögenhetslängden jämte motsvarande del av ändringslängder] bärande — — —.

I vissa yttranden har ifrågasatts, att sekretesskyddet beträffande förmögenhets- taxeringen skulle göras fullständigt genom införande av skydd jämväl för uppgif- terna om debiteringen till särskild skatt å förmögenhet. En dylik utsträckning av skyddet, varigenom uppbördsböckerna till viss del skulle bliva hemliga, skulle emel- lertid vid nuvarande uppbördsförfarande medföra stora praktiska besvärligheter. Huruvida efter införandet av ett nytt uppbördssystem dessa svårigheter skulle kvar- stå kan icke nu avgöras.»

En utsträckning av sekretesskyddet att jämväl avse skydd för uppgifterna om debiteringen till särskild skatt å förmögenhet torde icke kunna genom- föras med mindre dessa uppgifter uteslutas ur uppbördsböckerna och in- rymmas i andra handlingar. I likhet med 1936 års skattekommitté anser emellertid uppbördskommittén, att tillräcklig anledning att i fråga om upp- börden vidtaga särskilda anstalter, som skulle möjliggöra hemlighållan- det även av uppgifter rörande debiterad förmögenhetsskatt, icke föreligger. Såsom skäl mot vidtagandet av sådana anstalter må särskilt åberopas, att det- samma skulle föranleda ökade kostnader för uppbörden och försvåra en jämn fördelning av samtliga en skattskyldigs utskylder å de olika uppbörds- terminerna. Kommittén har därför ansett sig icke böra föreslå införande av sekretesskydd för uppgifterna om debiteringen till särskild skatt å förmö— genhet. Skulle emellertid sådant skydd anses påkallat, torde debiteringen av den särskilda skatten å förmögenhet böra ske i förmögenhetslängden, som för sådant ändamål finge förses med därför avsedda kolumner.

I anslutning till vad ovan anförts angående debetsedlarnas distribution må här erinras om att kommittén föreslagit, att debetsedel vid försändande eller utdelning skall vara innesluten i kuvert eller på annat sätt tillsluten, så att debiteringen icke kan läsas utan förseglingens brytande (jfr 14 5 3 mom. förslaget till uppbördsförordning).

Uppbörden i magistratsstäderna.

Angående uppbördsförfarandet i magistratsstäderna enligt nu gällande be- stämmelser och de särskilda brister, som vidlåda detta, hänvisas till fram- ställningen i kap. 1 och 2 ovan. Tidigare förslag till omorganisation av magistratsstädernas uppbördsväsen hava berörts i kap. 3 (jfr sid. 152).

Enligt kommitténs förmenande skulle det vara mest rationellt, att upp- börden av krono- och kommunalutskylder i magistratsstäderna ordnades på samma sätt som för riket i övrigt. Dessa städer hava visserligen av ålder om- besörjt och bekostat uppbörden jämväl av kronoutskylder, men starka skäl kunna åberopas för magistratsstädernas likställande med riket i övrigt be- träffande kostnaderna för kronouppbörden. Magistratsstädernas särställning i detta avseende sammanhänger emellertid med andra frågor rörande dessa städers rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Samtliga dessa frågor synas böra lösas i ett sammanhang. En förutsättning för en slutlig reglering härav, som torde påkalla långt gående ingripanden i städernas or— ganisation och svårlösta avgöranden av ekonomisk art, är att —— utom upp- bördsfrågan vissa andra spörsmål, som stå på dagordningen, såsom frågan om rättskipningens ordnande, vinna sin lösning. Under sådana förhållanden har kommittén icke ansett lämpligt att i förevarande sammanhang gå in på frågan om ändrade regler rörande magistratsstädernas skyldighet att bestrida kostnaderna för kronouppbörden utan har förutsatt, att sådan skyldighet tills vidare skall åvila dessa städer. Kommittén vill dock i detta sammanhang understryka, att genom kommitténs förslag några nya bördor icke åläggas magistratsstäderna utan att förslaget tvärtom genom rationalisering av debi- terings- och uppbördsarbetet är ägnat att möjliggöra besparingar för dessa städer samt att kostnaderna för själva uppbörden enligt kommitténs förslag försvinna eller i allt fall minskas.

Ett ordnande av uppbörden i magistratsstäderna på samma sätt som för landsbygden och fögderistäderna skulle därest detta överhuvud taget läte sig förena med ett bibehållande av magistratsstäderna vid deras skyldighet att bestrida kostnaderna för kronouppbörden medföra en, åtminstone i ett flertal län, väsentlig ansvällning av länsstyrelsernas uppbördsavdelningar. Härav föranledda engångskostnader, bland annat för tillbyggnad, skulle icke rimligen kunna utkrävas av städerna, vilkas nuvarande anordningar för upp- börden bleve obehövliga och måhända icke skulle kunna utnyttjas för an- nat ändamål. Det skulle även bliva förenat med stora svårigheter att be— räkna och av städerna utkräva å dem belöpande andel i de årliga kostna-