Innehållstörteckning.

Sid.

Skrivelse lill Herr Slalsrådel och Chefen för Kungl. So cialdeparlemenlel ............. .. .. 3

FÖRSTA AVDELNINGEN. Allmän motivering.

Kap. 1. Inledning ......................................................... . ........ 7 Allmänna synpunkter på befolkningspolitiken .................................... 7 Utredningens föremål ............................................................ 9 Utredningens uppläggning ........................................................ 10

Kap. II. Näringshyglenlska utgångspunkter ...................................... 14 Allmänna synpunkter ................................... . ........................ 14 Nationernas Förbunds sammansatta expertkommitté ..... ........... . ........ 16 De skyddande och de energigivande livsmedlens relativa dyrhet .................... 28

Kap. III. Näringsstandarden i Sverige ................................... . ......... 30 Socialstyrelsens undersökningar .................................................. 30 Näringsrädets undersökningar .................................................... 32 Läkarutlåtanden om befolkningens närings— och hälsostandard ........... . .......... 33

Kap. IV. Bedömandet av de näringshygienlskt motiverade reformerna ur iord-

bruksekonomlsk synpunkt ...................................................... 37 Uppgiften för undersökningen i detta kapitel ...................................... 37 Nationernas Förbunds sammansatta expertkommitté .............................. 37 De nedan avhandlade näringsreformerna sedda ur synpunkten av det svenska jordbru—

kets intressen ......... . . . ................................................. . . . . . 41

Den nationalekonomiska innebörden av de i nästa avdelning föreslagna åtgärderna. . 42

ANDRA AVDELNINGEN.

Kommissionens förslag.

Kap. V. Inledande synpunkter .................................................... 44 Vissa allmänna anmärkningar .................................................... 44 Befolkningskommissionens förslag ....................................... . ........ 46

Kap. VI. Tillhandahållande av skyddstödoiimnen samt vitamin- och mineral- ämnesrika läkemedel vid av läkare konstaterat behov hos havande och am- mande kvinnor samt barn i spädbarns-, förskole- och skolåldern ............ 48 Hälsoskador till följd av näringsbrister hos havande och ammande kvinnor, späd-

barn och småbarn ............................................................ 48 De erforderliga skyddsfödoämnena och läkemedlen ................................. 52 Principerna för hjälpens anordning . . ..... . ...................................... 53 De institutioner, som böra uppbära verksamheten ................................ 54 De kvinnor och barn, som böra åtnjuta hjälp . .................................. . 56 Hjälpen bör vara kostnadsfri .................................................... 57 Hjälpens anordning .............................................................. 58 Kostnadskalkyl .................................................................. 62

• Sida 6
•  Original

Sid. Kap. VII. Förslag om anordnande av Skolmåltider .............................. 65 Allmänna synpunkter ............................................................ 65 Sammanfattande motivering för införande av Skolmåltid .......................... 71 Skall skolmältiden göras tillgänglig för alla barn eller med viss behovsbegränsning?.. 72 Skall skolmåltiden vara avgiftsfri? ................................................ 74 I vilka skolor bör Skolmåltid införas? ............................................ 75 Skolbarnsbespisningens anpassning till de vid olika skolor skiftande förhållandena. Förutsättning om kommunalt initiativ. . . . ...................................... 77 Skolmåltidens förläggning i skolschemat .......................................... 83 Skolmåltidens sammansättning .................................................. 85 Lokalfrågan .................................................................... 90 Tillredning och servering ........................................................ 96 Organisation . . .................................................................. 97 Kontrollen ...................................................................... 101 Kostnadskalkyler ................................................................ 103 Den finansiella avvägningen mellan stat och kommun ............................ 105

Kap. VIII. Spörsmålet om ytterligare åtgärder för främjande av förbrukningen av vissa livsmedel i familjer med barn. Motiv för frågans utredning ........ 113 Allmänna synpunkter ............................................................ 113 Tidigare erfarenheter och förslag .................................................. 116 Huvudlinjer i organisationsproblemets uppläggning ................................ 120 Vilka befolkningsgrupper böra åtgärderna avse? .................................. 121 Synpunkter på urvalet av de slag av livsmedel, å vilka prisrabatter borde utgå 126 Hur stora höra prisrabatterna vara och vilka kvantiteter böra de avse? ............ 130 Organisation och finansiering .................................................... 133 Kostnadskalkyler ................................................................ 134 Kommissionens yrkande .......................................................... 135

Kap. IX. Behovet av en förbättrad upplysnings- och undervisningsverksamhet i näringsfrågan .................................................................... 136 Näringsupplysningens betydelse .................................................. 136 Behovet av ytterligare utredningar om näringsförhållandena ........................ 138 Näringsläran i skolornas biologiundervisning ...................................... 140 Skolköksundervisningen .......................................................... 141 Yrkesundervisningen ............................................................ 145 Övrig upplysningsverksamhet .................................................... 148 Reformbehov i fråga om näringupplysningen ...................................... 149 Kommissionens yrkande ........................................................ 153 Kap. x. Föriattningsutkast jämte specialmotivering ............................ 154 Reservation av herr Magnusson ...................................................... 166

B I L A G O R.

1. Svenska folkets närlngsförhållanden av t. f. sekreteraren, fil. kandidaten Richard Sterner ......................................................................... S*

2. Översiktlig analys av det jordbrukspolitiska problemet i Sverige på något längre sikt av professorn, jur. doktorn Gunnar Myrdal ............................ 74*

3. Den svenska ]ordbruksproduktlonens omfattning och utvecklingsmölllgheter av amanuensen, fil. kandidaten Gunnar Lange ........... . ............... . .......... 93*

4. Förekomsten av skolmåltider samt skolmältidernas beskaffenhet och linan- siering under senare år av t. f. sekreteraren, fil. kandidaten Richard Sterner .. . . 179*

9391

Förslag till matordning vid Skolmåltider .................................... 207* P. M. med vissa synpunkter på frågan om organisationen av ett system med prisrabatter å skyddstödoämnen av t. i. sekreteraren, fil. kandidaten Richard Sterner 243*

• Sida 7
•  Original

Allmän motivering.

Kap. I. Inledning.

Allmänna synpunkter på befolkningspolitiken. I de av statsrådet och chefen för socialdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet den 17 maj 1935 uppdragna riktlinjerna för befolkningskommissionens arbete angav departementschefen å ena sidan den synnerliga vikten av en klokt lagd, ve- derhäftig och allsidig 11 p p ] y 5 n i ng s v e r k 5 a 111 h et i befolkningsfrågan, ägnad att inom alla kretsar väcka ansvarskänslan för vårt folks framtid och bestånd, men framhöll å andra sidan, att, hur betydelsefull en sådan verk- samhet än vore, socialpolitiska ingripanden av stor räckvidd vo- re ofrånkomliga i syfte att för befolkningen skapa ekonomisk trygghet och förbättrade materiella förhållanden.

Till den grunduppfattning, som i direktiven sålunda angivits, har befolk- ningskommissionen i sitt utredningsarbete kunnat nära ansluta sig. I sitt den 4 december 1936 avgivna betänkande i sexualfrågan (Stat. off. utr. 1936: 59) har kommissionen även mera principiellt tagit ställning till befolknings- politikens allmänna inriktning och därvid bland annat framhållit följande:

De åtgärder, som härvid påkallas, gälla beträffande de enskilda människorna deras bättre upplysning och fostran, och vad samhället angår vissa sociala och eko- nomiska reformer av stor räckvidd. Dessa tvenne slag av åtgärder betinga varandra ömsesidigt. Å ena sidan äro de åsyftade sociala och ekonomiska reformerna ett ut- tryck för en ändrad inställning från samhällets sida till familjebildning och barna- födande och hava därigenom även en till sunda familjeideal fostrande verkan på hela folket. Å andra sidan äro människornas bättre upplysning och fostran nöd- vändiga förutsättningar för de sociala och ekonomiska reformernas politiska genom- förbarhet.

Den närmare inriktningen av de socialpolitiska ingripandena angavs av de- partementschefen i direktiven på följande sätt:

Därest möjlighet skall kunna beredas för en ökad familjebildning och vägen för barnens fostran kunna jämnas, har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning, enligt vilken barnen icke i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk börda för föräldrarna. De socialpolitiska åtgärderna måste därför ha den innebörden, att de nedbringa de enskilda familjernas merkostnader för upp- födning, fostran och vård av barn. De gynnsammare uppväxtvillkor för barnen och de unga, som därigenom kunna åstadkommas, äro jämväl påkallade med hän- syn till ett bättre tillvaratagande av folkmaterialet.

Kommissionen har till efterföljd av dessa riktlinjer i ett flertal betänkan- den framlagt förslag till åtgärder med denna dubbla syftning att lätta familå jernas ekonomiska bördor och att samtidigt kvalitativt uppnå en högre stan- dard i barnavården. I sitt nyss anförda betänkande isexualfrågan har kom—

• Sida 8
•  Original

missionen efter en ingående utredning av levnadsstandarden i svenska famil- jer mera allmänt framhållit bland annat följande:

Det kan i detta sammanhang lämnas därhän, i vilken utsträckning ekonomiska ' hänsyn och hänsyn av annan art medverkat till nativitetens nedgång. Det bör vi- ' dare oförbehållsamt framhållas, att en betydelsefull allmän förbättring av levnads— " standarden likväl ägt rum under de senaste årtiondena; en icke oväsentlig del av denna levnadsstandardstegring beror dock just på det lägre barnantalet i famil— jerna. Vad gäller den här närmast diskuterade frågan om födelsekontrollens bedö- ' mande, synes av de ovan anförda upgifterna otvetydigt framgå, att levnadsstandar- den i breda lager av det svenska folket är så låg, att den efter hand alltmera långt drivna bambegränsningen —— i den mån den beror på hänsyn till familjens ekono- miska välfärd — icke kan framstå ur de enskilda familjernas synpunkt oför— ståelig. Denna slutsats förstärkes, då man beaktar den spridning till alla folklager av vår nationella demokratiska kultur och därmed jämväl av olika slags hygie- niska, kulturella och mänskliga levnadskrav, som vunnits genom folkundervisning- ens förbättrande och genom den å våra stora politiska, fackliga, sociala, ideella och religiösa folkrörelser grundade, frivilliga folkbildningsverksamheten.

Såsom synnerligen olyckligt måste kommissionen bedöma det förhållandet, att denna levnadsstandard alltmera tenderar att bliva särskilt låg för familjer med barn, i det att nu till dags familjeinkomsten vanligen icke stegras men väl i många fall minskas genom barnens tillkomst, trots att barnen betyda stegrade behov. Detta förhållande måste i många familjer innebära ett motiv för barnbegränsning. Det måste dessutom, med hänsyn till familjeinkomstens påvisade litenhet i flertalet fa- miljer, innebära en nedpressning av flerbarnsfamiljemas levnadsstandard i sådan grad, att barnavårdens berättigade krav i fråga om bostad, föda, hälsovård, utbild- ning och fostran alltför ofta bliva eftersatta. Den ekonomiska osäkerhet, var- under ett stort flertal familjer lever, har vidare allvarligare verkningar, ju större familjerna äro. Denna osäkerhet måste försvåra en långsiktig livsplanering och utgör ett i många enskilda fall viktigt motiv för barnbegränsning. Det bör beto- nas, att de ekonomiska svårigheterna för flerbarnsfamiljerna ingalunda äro helt begränsade till de ekonomiskt sämst lottade folklagren, utan att de göra sig gäl— lande — ehuru i så småningom försvagad grad — högt upp i medelklassen.

Såsom av väsentlig betydelse för det befolkningspolitiska problemets riktiga för- stående må här ytterligare framhållas, att vid sidan av de åtgärder, vilka åsyfta att allmänt skapa större säkerhet för arbete och inkomst, de i kommissionens di- rektiv angivna och i dess utredningsarbete fullföljda linjerna syfta till en sådan förändring av fördelningen av inkomsterna och utgifterna inom folket, att barnen icke komma att innebära en så tyngande kostnadsbörda för de enskilda fa- miljerna. _ Dessa reformer äro i och för sig icke identiska med en allmän levnads- standardstegring, ehuru de givetvis lättast förverkligas, om de sammanlöpa där- med och då innebära en viss inriktning av levnadsstandardstegringen, så att för- bättringen i första hand förbehålles familjerna och barnen. De ekonomiska skälen för barnbegränsning bliva genom sådana fördelningsreformer förminskade.

I de samhällslager, där levnadsstandarden nu är låg, framstår utan tvivel i många enskilda äktenskap även en långt driven barnbegränsning moraliskt försvarad och 1 första hand såsom ett uttryck för ansvarskänsla. Makarna känna det vara en plikt ej blott mot sig själva utan även mot barnen, som de icke vilja utsätta för de neddragande levnadsvillkor, varunder dessa skulle få växa upp, om barnantalet bleve tre eller däröver.

Kommissionen anser sig icke kunna jäva denna ansvarskänsla. Men då kommis- sionen beaktar de svåra familjeindividuella och samhälleliga faror, som äro för—

• Sida 9
•  Original

bundna med denna extrema barnbegränsning, måste kommissionen i detta samband framhäva vikten av ett snabbt och kraftigt socialt reformarbete i syfte att upphäva de ekonomiska missförhållanden, som kunna göra även den nu till folkfördärv- lighet drivna, extrema barnbegränsningen motiverad av ansvarskänsla i så breda lager.

Kommissionen hade därvid närmast den befolkningskvantitativa synpunkten i tankarna. Då kommissionen nu i detta betänkande ärnar ingå på näringsfrågan, finner kommissionen det angeläget att framhålla, att —— såsom även såväl i departementschefens direktiv som i kommissionens nyss anförda yttrande antytts — den befolkningskvalitativa synpunkten är nära sammanlöpande med den befolkningskvantitativa.

Det är nämligen i stort sett enahanda socialpolitiska åtgärder, som äro er- forderliga såväl för att höja barnavården som för att minska de barna— födande familjernas kostnader för barnen. En förbättrad samhällelig barna- vård har således ej blott en befolkningskvalitativ verkan utan innebär van- ligen samtidigt en kostnadsminskning för föräldrarna, i det att vissa barn- kostnader avlyftas de enskilda familjerna för att bäras av medborgarna i gemen efter deras skatteförmåga, ej efter deras barnantal. Även de barn- lösa komma därigenom att bidraga till kostnaderna för uppfödningen av fol- kets uppväxande generation. Genom en sådan politik, primärt inställd på att förbättra barnavården och höja folkkvaliteten, förminskas således jämväl de nu alltför starka motiven för extrem barnbegränsning inom familjerna. Dessa motiv måste därigenom försvagas även såtillvida, som föräldrarna, då de se barnens uppväxt bättre tryggad, icke i samma grad som nu av hän- syn till barnens egna villkor känna sig brista i ansvarskänsla genom att giva dem livet.

Kommissionen har inledningsvis velat erinra om detta nära samband mel- lan de befolkningskvalitativa och de befolkningskvantitativa riktlinjerna. De förslag till åtgärder i syfte att höja näringsstandarden, som i det följande framställas, hava, såsom naturligt är, av kommissionen huvudsakligen ut- formats under hänsynstagande till åtgärdernas omedelbara verkan att höja befolkningens hälsa. Men förslagen äro samtidigt att betrakta såsom ett icke oväsentligt led i arbetet på att säkra och förbättra de barnafödande famil- jernas ekonomiska standard.

Kommissionen vill i detta samband särskilt understryka, att ur sistnämn- da synpunkt åtgärderna icke böra bedömas isolerade. Det är i denna del- fråga liksom i samtliga övriga en alldeles oriktig frågeställning att spörja, hur mycket de föreslagna åtgärderna, tagna var för sig, komma att verka stegrande på äktenskapsbildningen och nativiteten. Den ur befolkningskvan- titativ synpunkt riktiga frågeställningen är den, huruvida de här föreslagna åtgärderna tillsammans med alla de övriga åtgärder, som genomförts, föreslagits och nu övervägas i syfte att på olika vägar förbättra familjernas och särskilt de barnafödande familjemas sociala och ekonomiska villkor, skola förmå så rättvrida fördelningen av kostnader och inkomster mellan familjer med barn och utan barn och familjer med olika barnantal och så trygga barnens sunda uppväxt, fostran och utbildning, att den ekonomiska grundvalen för familjebildning förstärkes och möjligheter därigenom bland annat i högre gra-d skapas för en upplysning och fostran av folket till en mera positiv familjeinställning.

Utredningens föremål. Då utgifterna för livsmedel för det stora flertalet familjer och särskilt för familjer med barn utgöra en alldeles dominerande

• Sida 10
•  Original

kostnadspost i utgiftsbudgeten, och då vidare en tillräcklig och lämpligt ' sammansatt kost är en huvudbetingelse för kroppslig och andlig hälsa och särskilt betydelsefull för barnens sunda utveckling, är det naturligt, att be- folkningskommissionen i sitt arbete att finna medel att lätta familjernas eko- nomiska bördor och uppnå en högre standard i barnavården måst ägna nä- ringsfrågan den allra största uppmärksamhet. Här förevarande betänkande innefattar de praktiska slutsatser, kommissionen nått i näringsfrågan.

Då kommissionen sökt finna medlen att i denna viktiga delfråga förverk- liga de ovan anförda allmänna direktiv-en för sitt arbete, har kommissionen bland annat beaktat det uttalande, som departementschefen i nyssnämnda direktiv gjort, att det föreligger anledning att bland annat närmare under- söka, i vad mån och på vilket sätt den enskildes utgifter för barnens skol- gång må kunna nedbringas. Departementschefen angiver i detta samband, att frågan om barnbespisning genom skolans försorg bör ägnas särskild uppmärksamhet och erinrar, att riksdagen redan tidigare påkallat övervägande från Kungl. Maj:ts sida av även detta spörsmål. Såsom betydelsefullt fram- håller departementschefen vidare, att i detta sammanhang övervägas jäm- väl åtgärder för att bereda barnen och de unga en effektiv och rationell häl- sovård med anlitande av de utvägar, vilka såväl i utlandet som i senaste tid inom vissa områden av vårt eget land med framgång prövats. Departe- mentschefen, som tidigare i samma yttrande berört behovet av en effektivi- serad social stödverksamhet för mödrarna vid barnsbörden och vid de späda barnens vård, uttalar beträffande samtliga de här nämnda och ett antal i samband därmed antydda frågor till slut, att man icke utan planmässiga stödåtgärder lär kunna förvänta större praktiska resultat av än så lovvärda strävanden på här berörda olika områden samt framhåller, att problemet då vidgar sig till att gälla frågan om lämplig utbildning och tryggad för- sörjning åt vårt lands befolkning.

Utredningens uppläggning. Den sakliga utgångspunkten för befolknings- kommissionens utredning av näringsfrågan har varit en undersökning av nä— ringsstandarden i landet. Denna undersökning, som utgör ett fullföljande av den undersökning angående levnadsstandarden i svenska familjer, som kommissionen framlagt i sitt betänkande i sexualfrågan, har mött stora svå- righeter, då det tillgängliga materialet icke är av så ingående art, som för ändamålet vore önskligt. Tillräckligt stöd har likväl framkommit för den uppfattningen, att den faktiska näringsstandarden i rätt breda folklager och särskilt allmänt i familjer med barn icke fyller de krav, som den moderna näringsfysiologiska forskningen ställer på en i högsta grad hälso- och ut- vecklingsbefrämjande kost. De skador, som därigenom tillfogas befolkning- ens kvalitet, äro mycket avsevärda, även om en närmare uppskattning av deras storleksordning icke är möjlig. Den uppfattningen torde dock numera vara allmän bland näringsfysiologerna, att ett förbättrat kosthåll sannolikt skulle stegra befolkningens hälsa och livsduglighet mer än någon annan sär- skild reform.

Bristerna i näringen hava två huvudorsaker:

(1) fattigdom, d. v. 5. en — i förhållande till familjens storlek och barn- antal ——' så låg inkomststandard, att medel inom familjebudgeten icke äro till- gängliga för en kvantitativt rikligare och/eller kvalitativt lämpligare sam- mansatt och då vanligen kostsammare föda, och

(2) okunnighet om betydelsen av en tillräckligt riklig och lämpligt sam- mansatt föda och/eller om kostens lämpliga sammansättning och tillagning.

• Sida 11
•  Original

Beträffande den första huvudorsaken, fattigdom, är problemet desto all— varligare, eftersom livsmedelsposten utgör en desto större andel av hela budgeten, ju mindre familjeinkomsten och större barnantalet i familjerna är. Detta medför en sammanpressning av övriga poster, vilket framförallt med hänsyn till kostnaderna för bostad och hälsovård i och för sig är i hög grad beklagligt. Med den låga standard i dessa andra hänseenden, som särskilt i fråga om bostad ådagalagts genom de under senare tid i Sverige företagna omfattande och intensiva bostadsundersökningarna, kan det beträffande familjer i de lägre inkomstlagren alldeles icke göras gällande, att en för liten del av inkomsten i allmänhet ägnas åt försörjning med livsmedel. Det må vidare redan här erinras om, att fattigdom såsom orsak till brister i närings- standarden givits ökad vikt genom den senaste tidens nåringsfysiologiska forskning, som allt bestämdare framhävt betydelsen av vissa s. k. skydds- födoämnen, vilka till stor del äro mera dyrbara än de blott kalorigivande livsmedlen.

Sambandet mellan näringsstandard och familjeekonomi är befolknings- hygieniskt desto viktigare, som fattigdomen i första hand måste träffa de stora och barnrika familjerna. Vid bedömandet av en familjs välstånds- grad måste nämligen självklart hänsyn tagas icke blott till inkomstens abso- luta storlek utan också till det av familjernas medlemsantal bestämda kon- sumtionsbehovet. Denna synpunkt kommer i det följande att ytterligare un— derstrykas.

Den andra huvudorsaken till brister i näringsstandarden, okunnighet, är jämväl av den allra största betydelse. Större näringshygieniska insikter skulle utan varje tvivel i väsentlig mån kunna förbättra näringen och därmed hälso- standarden i vårt land. Som ovan framhållits, kan man visserligen icke be- trakta det såsom ett önskemål, att en större del av inkomsten mera allmänt skulle förbehållas livsmedelsposten inom utgiftsbudgeten —— allra minst i de lägre inkomstskikten. Avsevärda brister föreligga dock beträffande kostens sammansättning och tillredning. Det är känt, att särskilt på detta område förkastliga vanor äro djupt rotade och mycket svårövervinneliga.

Till de båda huvudorsakerna svara tvenne olika vägar att bringa till stånd en förbättring i näringen. Där orsaken till bristerna är fattigdom, måste samhället träda understödjande till. När orsaken är felande insikter, måste en upplysnings- och uppfostringsverksamhet organiseras. Eftersom de båda huvudorsakerna äro nära sammanvävda, böra även åtgärderna koordineras. Särskilt är det en angelägenhet, att, då samhället inträder med en ekonomiskt stödjande verksamhet, denna så anordnas, att den samtidigt blir hälso- fostrande.

Det ligger på samhällets ansvar att i båda hänseendena vidtaga positiva åtgärder. Samhället kan således icke överlåta upplysnings- och uppfostrings- verksamheten helt till det enskilda initiativet. Det är numera allmänt er- känt, att upplysning i näringsfrågor bör inordnas såsom ett led såväl i sko- lans undervisning som i den allmänna folkbildningen. Å andra sidan kan samhället ej heller nöja sig med enbart upplysningsverksamhet. Det bör här betonas, att graden av upplysning i viss utsträckning är en ekono- misk fråga, såtillvida som de största bristerna i upplysningen måste förvän— tas finnas just i de familjer, vilka samtidigt hava det största hjälpbehovet. En upplysningsverksamhet, som här icke går jämsides med att de ekono- miska förutsättningarna för ett fullvärdigt kosthåll skapas, måste bliva otill- räcklig. Upplysningsverksamheten måste på detta område som på så många andra gä hand i hand med den ekonomiskt stödjande verksamheten och har blott under denna förutsättning utsikt att bliva mera verksam.

• Sida 12
•  Original

12 ' Då befolkningskommissionen haft att behandla dessa reformprohlem, har ? den i främsta rummet tagit sikte på familjerna och barnen. Näringsfrågan blir L således i detta betänkande icke behandlad i sin helhet utan — särskilt vad det gäller de av kommissionen ställda förslagen -—— blott i vad den rör de! havande kvinnorna, mödrarna och barnen. i

Denna begränsning vid näringsfrågans behandling är icke blott motive-å rad av kommissionens härovan angivna särskilda uppdrag att infoga denna; reformverksamhet inom den kvalitativa och kvantitativa befolkningspoli- tikens ram, utan synes kommissionen även ur allmännare synpunkt sakligt påkallad av trenne viktiga skäl.

1) Liksom i fråga om bostadsstandarden förhåller det sig även i fråga om näringsstandarden på det sättet, att det är hos familjer med barn, i syn- nerhet de barnrika, som de vanligaste och mest allvarliga bristerna på- träffas. Detta är en återspegling av det allmännare förhållandet, att vid given inkomstnivå ett ökat barnantal innebär stegrade behov och därigenom en sammanpressning av konsumtionen inom alla budgetposter. Även om därvid, såsom redan antytts, familjerna vid ökat barnantal bringas att på bekostnad av andra budgetposter stegra utgifterna för livsmedel, komma likväl dessa utgifter att sammanpressas i förhållande till det växande beho- vet. Vissa i bilaga 1 refererade undersökningar av laboratorn Abramson hava vidare visat, att barnantalet i större utsträckning än inkomsten på- verkar livsmedelskonsumtionen, samt att sålunda speciellt de barnrika fa- miljerna uppvisa omfattande näringsbrister. Här bör särskilt uppmärk- sammas, att dessa barnrika familjer, trots sitt numera relativt ringa antal, dock svara för över hälften av den kommande generationen.

2) Brister i näringsstandarden hava särskilt allvarliga verkningar för barn och ungdom i uppväxtåldern samt för havande och ammande kvinnor. Den skada, som kan uppkomma, är för barnen allvarligare och större än när det gäller vuxna personer.

3) Konservatismen i kostvanorna är så stor, att möjligheterna att genom upplysning och annan påverkan mera grundväsentligt förändra människor- nas kostvanor i viss grad inskränka sig till den unga familjegrundande gene- rationen och till uppväxande barn och ungdom.

De hittills berörda grundläggande budgetekonomiska och näringshygie- niska spörsmålen behandlas i andra och tredje kapitlen.

Befolkningens näringstillförsel betecknar en efterfrågan på jordbrukspro- dukter. I nuvarande utvecklingsskede och med nuvarande jordbrukspolitik innebär denna efterfrågan praktiskt taget helt en efterfrågan på det inhem- ska jordbrukets och trädgårdsodlingens produktion. De åtgärder till utökad och förbättrad kost, som kommissionen föreslår, innebära därför en stegrad och i viss mån till proportionen nyinriktad efterfrågan på vissa jordbruks- produkter, särskilt mejerivaror och trädgårdsalster. Det har med hänsyn härtill framstått såsom en oavvislig nödvändighet för kommissionen att även belysa produktionssidan av problemet.

Ur nationalekonomisk synpunkt måste nämligen åtgärder av här före- slagen beskaffenhet till sitt allmänna värde bedömas helt olika, beroende på det inhemska jordbrukets produktionsförutsättningar. Likaså bör dessa åtgärders närmare inriktning icke bestämmas utan noggrant iakttagande av vad det är för slags jordbruksprodukter, varav ett produktionsöverflöd består eller hotar att uppkomma.

Genom den undersökning rörande produktionssidan av näringsproblemet, som kommissionen föranstaltat, har kommissionen allmänt kommit till den uppfattningen, att åtgärder till stegrad förbrukning av sådana livsmedel, som

• Sida 13
•  Original

äro av särskild betydelse för hälsostandarden, ej blott icke strida emot utan rentav i viss grad bilda en förutsättning för en rationell utbyggnad av den framtida jordbrukspolitiken. Det är kommissionens uppfattning, att vid be- dömandet av de nedan föreslagna åtgärdernas finansiella konsekvenser dessa djupare nationalekonomiska sammanhang icke böra lämnas ur sikte.

Den produktionspolitiska sidan av näringsfrågan behandlas i fjärde ka- pitlet.

I en andra avdelning framställas och motiveras kommissionens förslag. I inledningskapitlet (kap. V) till denna andra avdelning lämnas (sid. 46—47) en kortfattad redogörelse för deras allmänna innebörd.

• Sida 14
•  Original

Kap. II. Näringshygieniska utgångspunkter.

Allmänna synpunkter. Ännu för några årtionden sedan var det en ut- bredd uppfattning, att man i flertalet västeuropeiska länder åtminstone i fråga om näringen under normala tider uppnått en iallmänhet fullt till- fredsställande levnadsstandard. Denna uppfattning tedde sig naturlig med hänsyn till dels den betydande stegring i levnadsstandarden, som —— bort- sett från kortvariga nedgångsperioder -— sedan lång tid kunnat iakttagas, dels det förhållandet, att näringsbehovet i regel är det behov, som i första hand tillfredsställes. Man ansåg sig rentav kunna fastslå, att undernäringen till och med vore ett mindre allvarligt hälsoproblem in övernäringen.

Om man nu för tiden icke är beredd att skriva under dylika uttalanden, beror detta icke i första hand på att man erhållit någon mera fullständig överblick av de faktiska konsumtionsförhållandena. Även om konsumtions- undersökningarna numera äro mera ingående än tillföme, kvarstå dock fler- städes — och icke minst i Sverige -— betydliga luckor i vår kunskap om levnadsstandarden i olika inkomstlager. Trots detta har man dock funnit. åtskilligt, som tyder på att de förefintliga missförhå'alandena icke äro så obetydliga, som man tidigare ofta räknat med. Det är dock icke i första hand dylika iakttagelser, som gjort näringsfrågan aktuell, utan fastmer, att den moderna näringshygieniska vetenskapen ställt helt nya och högre krav på folknäringen, än dem man tidigare brukade räkna med. Man har med andra ord fått nya utgångspunkter för bedömandet av näringsstan- darden.

Dessa nya krav hava även en annan karaktär än de tidigare. De utgöra icke »minimikrav» utan »optimikrav» med hänsyn till kostens kvalitet. Förr sökte man i första hand fastställa, huvudsakligen kvantitativa, minimikrav (avseende särskilt kalorimängd och äggvitehalt), vilkas realiserande skulle ga- rantera livets bevarande och vidmakthållandet av individens arbetsförhet. Om kosten överskred minimikraven, kunde detta möjligen te sig önskvärt ur den enskilde individens synpunkt, eftersom minimikosten knappast i 'ngden kunde väcka tillfredsställelse i fråga om smaklighet och omväxling, men det ansågs knappast kunna motiveras ur rent socialhygienisk synpunkt utan hade mera karaktären av lyxkonsumtion. Numera understrykes däremot med skärpa, att en utökning av minimikosten i vissa väsentliga hänseenden, särskilt i fråga om halten av vitaminer och mineralämnen, medför en så på- taglig förbättring i hälsotillståndet, att man däri kan se ett viktigt, om icke det allra viktigaste, medlet för åstadkommande av en allmän höjningi folk- hälsan. De socialhygieniska vinster, som böra kunna uppnås genom en förbättrad näring, jämföras i litteraturen ej sällan med dem, som sedan 1800-talet vunnits genom de metoder för bekämpandet av smittosjukdomar, som utvecklades av bakteriologien.

Redan det förhållandet, att kroppslängden fortfarande visar mycket tydlig tendens att stiga, utgör ett tecken på att vi ännu icke nått det optimum av hälsostandard, som med näringshygieniska medel kan åstadkommas. I Sverige ökades sålunda den genomsnittliga längden hos nyinskrivna värn-

• Sida 15
•  Original

pliktiga från 169 cm i slutet av 1880—talet till 171 cm i början av 1900-talet samt —— trots att inskrivningsåldern under mellantiden sänkts från 21 till 20 år _ till 173 cm år 1934. Ännu starkare intryck gör nedgången i det procentuella antalet värnpliktiga med en kroppslängd under 160 cm, som vid nämnda tre tillfällen utgjorde resp. 63, 35 och 14 0/0. Även om andra faktorer än den förbättrade folknäringen bidragit till denna utveckling, utgör den höjda livsmedelsstandarden säkerligen en av de främsta orsakerna.

Flerstädes i utlandet företagna experiment över den inverkan, som en viss kostförstärkning, t. ex. en ökad mjölktilldelning, har på barnens till— växt, tala även sitt tydliga språk. Vissa dylika experiment komma i det följande att refereras. För Sveriges del kan man i detta fall hänvisa till i bilaga 4 refererade resultat av inom Gällivare skoldistrikt företagna väg- ningar av skolbarn, vilka deltagit i skolbespisning. Nästan alla barnen upp- visade under en observationstid av 5—6 veckor tydlig viktökning, vilken för 61 av samtliga 171 barn uppgick till minst 1 kg. Av intresse äro även följande uppgifter, som hämtats ur en till medicinalstyrelsen nyligen in- sänd redogörelse. De angiva medelvikten och viktskillnaden för skolbarn i 13-årsåldern, som under skoltiden inackorderats i s. k. arbetsstugor, i järn- förelse med övriga barn.

Antal vägda Medelvikt (kg) för skolbarn skolbarn Vikt- K 0 m m u n e r skilln)ad i arbets— .. . i arbets— .. . (kg— stugor ovnga stugor ovriga Korpilombolo ...................... 93 131 37'9 34'9 3'0 Tärendö .......................... 50 65 34'8 33'5 1'3 Pajala ............................ 92 331 38'5 350 35 Övertorneå ........................ 97 175 37'8 34'0 3'8

De inackorderade barnen väga 1'3—3'8 kg mera än de övriga, trots att bland de förra ingå barn från de allra fattigaste familjerna. De viktskill- nader, som framträda mellan olika socknar, torde åtminstone delvis för- klaras av rasolikheter.

Vidare utgör det förhållandet, att åtskilliga sjukdomar, t. ex. tuberkulos och rachitis, fortfarande hava stor utbredning i vårt land, ett tecken på att levnadsförhållandena och särskilt näringen icke överallt nått upp till önskvärd hälsostandard. Vad tuberkulosen beträffar, har denna visserligen gått starkt tillbaka. Men härvidlag kan det förhållandet, att å ena sidan denna förbättring fortsätter — dödstalet per 1000 invånare var i genom— snitt för perioden 1911/15 194, år 1933 104, år 1934 102 och år 1935 094 _, och å andra sidan vissa län uppvisa en dödlighet i tuberkulos, som vä- sentligt överstiger riksmedeltalet, betraktas såsom ett uttryck för att vi ännu icke nått något optimalt läge. I Norrbottens län uppgick tuberkulosdödlig- heten år 1935 till 200, i Västerbottens län till 148 och i Blekinge län till 135 per 1 000 invånare.

Av stort intresse är i detta sammanhang en av förste stadsläkaren i Stock- holm med. doktorn Einar Rietz i samarbete med byråchefen K. A. Edin utförd undersökning över barnadödligheten i Stockholm. Denna undersökning, som utförligt refereras i sjätte kapitlet (sid. 50 ff.), utvisar, att spädbarnsdödlig- heten i synnerligen stor utsträckning varierar efter inkomstförhållandena. Detta innebär, såsom också längre fram skall närmare motiveras, att utvidgad hjälp till barnen i de fattigare familjerna skulle medföra en betydande sänk—

• Sida 16
•  Original

ning i den även i vårt land avsevärda dödligheten under första levnadsåret. En sådan hjälp skulle därför även vara av direkt befolkningskvantitativ betydelse.

Nationernas Förbunds sammansatta expertkommitté. Den tidigare berörda åsiktsförskjutningen inom hygieniskt sakkunniga kretsar kommer till myc- ket tydligt uttryck i nästan varje modernt näringshygieniskt arbete. Bland annat i England har under senare år förekommit en synnerligen intensiv diskussion, varvid frågan om den nuvarande folkkostens tillräcklighet och behovet av omfattande åtgärder i syfte att genom förbättring av närings- tillförseln åstadkomma en höjning av folkhälsan undersökts från nyare nä- ringshygieniska synpunkter. Befolkningskommissionen vill här hänvisa till de särskilt auktoritativa uttalanden, som återfinnas i publikationerna från Nationernas Förbunds hälsovårdssektion och från den sammansatta expert- kommitté i näringsfrågan, som i augusti 1935 tillsattes av Nationernas För- bund, och som nyligen offentliggjort den slutliga och sammanfattande de- len av sitt betänkande.1 Kommissionen har så mycket större skäl att hän- visa till dessa publikationer, som de icke endast giva en auktoritativ sam- manfattning av de näringshygieniska utgångspunkterna för kommissionens förslag utan dessutom även i övrigt giva uttryck för kommissionens uppfatt- ning i näringsfrågan och näringspolitiken. De giva dessutom vid handen, att kommissionens förslag i detta betänkande helt ansluter sig till de rekom- mendationer, som avgivits av denna expertis.

Kommissionen återkommer i fortsättningen till dessa praktiska rekom- mendationer från Nationernas Förbunds hälsovårdsorganisation samt från dess sammansatta expertkommitté. Utlåtandena från den sistnämnda hava sitt särskilda intresse bland annat av det skälet, att i denna kommitté ingå representanter icke bara för näringshygienisk utan även för nationaleko— nomisk och jordbruksekonomisk sakkunskap. Den har dessutom samar— betat med internationella lantbruksinstitutet i Rom samt internationella ar- betsbyrån. I detta kapitel gäller det emellertid närmast att återgiva de nämnda arbetenas formuleringar av de näringshygieniska utgångspunkterna för frågans behandling.

I hälsovårdsorganisationens arbete om näring och folkhälsa2 uttalas föl- jande:

För trettio år sedan troddes det allmänt, att människornas näringsbehov är till- fredsställt, så länge som de hava nog att äta; varje sjukdom och hälsobrist, som personer, vilka icke voro direkt hungriga, kunde lida av, tillskrevs andra orsaker än kosten. Vi veta nu, att kostens tillräcklighet beror på förhandenvaron av ett avsevärt antal faktorer, och att ren kvantitativ tillräcklighet kan förekomma sida vid sida med en hel serie av kvalitativa brister, av vilka var och en kan medföra de mest allvarliga fysiska verkningar.

I sitt slutbetänkande uttalar den sammansatta kommittén följande: För det första befanns det, att ett antal sjukdomar, vilkas orsaker hittills varit okända eller blott anade, berodde på felnäring. Rachitis med dess skelettdeformi-

1 League of Nations: Et. Burnet and NV. R. Aykroyd: Nutrition and public health. (Quaterly Bulletin of the Health organization. Vol. IV. No. 2, June 1935). — The problem of nutrition. Volume 1. Interim report of the mixed committee on the problem of nutrition. Volume 11. Report on the physiological bases of nutrition drawn up by the technical commission of the health committee. Volume III. Nutrition in various countries. Volume IV. Statistics of food production, consumption and prices, documentation prepared by the international institute of agriculture. Geneve 1936. — Final report of the mixed committee of the League of Nations on the2 relation of 5nutrition to health, agriculture and economic policy. Geneve 1937. A. a. sid. ff.

• Sida 17
•  Original

teter, ett av den västerländska civilisationens gissel, och beri-beri, en plåga för de risätande länderna i Österlandet, konstaterades hava sitt ursprung i kosten och vara lätta att förekomma. På liknande sätt visades det, att skörbjugg, som under långa resor åstadkommit så stora förluster på handelsskepp, också kunde förekom- mas och botas genom användandet av den rätta kosttypen. Listan har raskt utökats, och det är nu känt, att många vanliga defekter i benstrukturen, vilka ofta medföra frakturer, och vilka icke lätt giva sig tillkänna vid vanliga undersökningar, bero på felaktig föda, särskilt i barnaåldern. Tändernas struktur och anordning och käkarnas utveckling befunnos bero på kosten under den tidigare delen av livet, och förekomsten av tandsjukdomar kunde sättas i tydligt samband med denna bristfälliga struktur. Den havande eller ammande kvinnan giver till barnet ämnen från sin egen kropp, varför dessa perioder medföra särskilda krav på en god näring, om kvinnans hälsa skall bibehållas. Det blev också uppenbart, att otillfredsställan- de näring ofta minskade individernas motståndskraft mot infektioner, så att rik- tigt närda barn eller vuxna antingen helt och hållet undgå vissa typer av infek- tion cller undvika att duka under för de allvarligare komplikationer, som ibland följa. Sålunda befanns motståndskraften mot många av barnaålderns allvarliga infektioner, däribland tuberkulos, vara beroende av kosten. Vissa ögonsjukdomar, såsom t. ex. nattblindhet, visades också bero på näringsförhållandena och kunde lätt förekommas och botas. Det blev i själva verket klart, att många av kroppens organ kunde bliva bristfälliga i sin struktur och att ett stort antal hälsobrister in- träda vid ett kosthåll, som hittills hade betraktats såsom tillfredsställande. För- ståelsen för dessa fakta gjorde det möjligt att indela födoämnena i två huvudgrup- per: födoämnen, som huvudsakligen äro energigivande, såsom sädesslag, fett, soc- ker etc., samt skyddsfödoämnen rika på vitaminer och mineralämnen, sådana som mjölk, grönsaker, rå frukt, torskleverolja etc. En tillräcklig mängd av båda dessa slag av födoämnen befanns vara nödvändig för att tillförsäkra ett optimalt hälso- tillstånd, fysisk utveckling och motståndskraft mot sjukdomar.

Världskriget gav en slående demonstration av verkningarna av ett försämrat kost- håll, när andra faktorer (bostadsförhållanden, hälsovård, medicinsk kunskap etc.) förbliva praktiskt taget oförändrade. Det allmänna dödstalet och framförallt dödstalet för tuberkulos —— ett ännu mera känsligt mått på näringsförhållandena — steg i alla länder (krigförande och andra), där befolkningen utsattes för livsmedels- restriktioner. Den största stegringen inträffade vid de tider och på de orter, där restriktionerna voro strängast.

Vad Tyskland beträffar, steg dödstalet för tuberkulos i Berlin från 1914 till 1918 med så mycket som 65 %, medan det i jordbruksstaten Bayern ökades med blott 23 %. I Roubaix och Tourcoing, två industristäder i det ockuperade Nordfrank- rike, stego talen med respektive 101 och 183 %.

En ytterligare illustration giva verkningarna av krigstidens födoämnesbrist på barnen. Deras speciella näringsbehov för tillväxten göra dem särskilt känsliga för näringsbrister. Uteblivandet av normal tillväxt kan lätt mätas. Så har gjorts i fråga om skolbarnen i Berlin. De, som föddes och uppväxte under kriget, blevo av- gjort hämmade i sin utveckling. Sålunda voro de barn, som föddes 1918 och bör- jade skolan 1925, 2 till 21/2 tum (5—6'5 cm) kortare och 2 till 3 engelska pund (1 till 11/2 kg) lättare än de, som började skolan 1933. Skillnaden var ännu större i fråga om barn, som lämnade skolan (i 13—14-årsåldern), och uppgick från 2 1/2 till 3 1/4 tum (6 till 8 cm) i längd och från 8 till 12 engelska pund (4 till 55 kg) i vikt.

Ytterligare erfarenhet har vunnits genom nyare experiment, vilka utvisa den snabba ökning i längd och vikt, som uppkommer hos barn genom att utöka deras

• Sida 18
•  Original

vanliga kost med en Skolmåltid eller till och med bara med ett glas mjölk om dagen. Sålunda konstaterades i en internatskola för pojkar nära London en ök- ning på 7 engelska pund (mer än 3 kg) i vikt och 2153 tum (6'7 cm) i längd på ett år för de gossar, som fingo en halv liter mjölk dagligen utöver den van- liga kosten;1 de pojkar, som icke erhöllo denna extra mjölk, ökade endast 3'89 pund (1'7 kg) i vikt och 1'84 tum (4'7 cm) i längd under samma tid.

Mjölken medförde sålunda en extra ökning av 43 % i längd och 81 % i vikt. På liknande sätt medförde en mjölktilldelning två gånger dagligen till skolbarn i Paris under sex månader en extra ökning på 40 % i vikt för pojkar och 65 % för flickor i förhållande till barn, som icke erhöllo denna extra mjölk (1'67 kg mot 119 kg för pojkar och 1'63 mot 099 kg för flickor).

Många liknande experiment kunna anföras från Japan, Nya Zeeland, Norge, Skottland, Förenta Staterna etc.

W. R. Aykroyd, förutvarande medlem av Nationernas Förbunds hälso- vårdssektion samt direktör för ett institut för näringsundersökningar i In- dien, återgiver i ett arbete2 bland annat vissa belysande undersökningar rörande verkningarna av de olika kosthållen hos vissa indiska stammar.

I ett slående experiment uppfödde Mc Garrison råttor på koster liknande dem, som voro vanliga bland vissa indiska stammar — siker, pataner, maharattaner, ka— nareser, bengaler och madrasser. Av dessa hade sikerna den bästa fysiken, madras- serna den sämsta. Det befanns, att utvecklingen av de experimentdjur, som upp- föddes på dessa olika koster, mycket nära överensstämde med respektive stammars. Genomsnittsvikten för den grupp, som uppföddes på »sik-kost», var efter sex må- nader 235 g mot 155 g för den grupp, som uppföddes på »madrasser-kost». De öv- riga stammarnas koster åstadkommo utvecklingsgrader däremellan, vilka grovt överensstämde med dessa stammars fysiska utveckling. Det är ett rimligt anta- gande, att det är på grund av den bättre kosten, som siken är längre och star- kare än bengalen och madrassen.

Japanerna äro ett småväxt folk, ehuru nu ständigt växande i längd, alltefter- som levnadsstandarden och kosthållet i Japan förbättras. (Fiskerinäringens utveck- ling under senare år i Japan har varit utomordentlig.) Det har observerats, att barn till japaner och kineser, som emigrerat till Amerika, bliva större med varje ny generation. Amerika är ett av världens mest välnärda länder, och även orien- taliska emigranter få del av smulorna från den rike mannens bord. Det kan råda föga tvivel om att den hastiga förbättringen i fysiken till väsentlig del beror på kosthållet. Mjölk konsumeras i Kina och Japan praktiskt taget icke alls efter avvänjningen.

Den välnärda människan, särskilt den, vars kost är rik på mjölkprodukter, ten— derar att bliva lång, rak och välväxt. Å andra sidan synes en kost, som är rik på mjöl och gryn men fattig på skyddsfödoämnen, utveckla en undersätsig, klum- pig typ av män och kvinnor. I England äro pojkar vid »public schools»3 flera tum längre än pojkar, tillhörande de fattigare klasserna, och betydligt mera välbyggda. Ehuru sådana faktorer som arv och fysisk fostran delvis medverka till åstad- kommandet av dylika olikheter, utgör kosten sannolikt den viktigaste faktorn. _ I den sammansatta kommitténs slutbetänkande återgives följande tabell, utvisande längd och vikt för fjortonåriga skolbarn i Norge i statliga och privata skolor:

1 Enligt vad den förut nämnde författaren Aykroyd uppgiver (Human Nutrition and Diet, III.??don 39372, var denna vanliga kost dock en god sådan; den betecknas såsom »god, enkel,

a sosam OS ).

2 A. a. sid. 137 ff. ” De engelska intematskolorna för överklassens och den högre medelklassens barn.

• Sida 19
•  Original

Gossar Flickor

År längd i cm vikt 1 kg längd i cm vikt i kg

statliga privata statliga privata statliga privata statliga privata skolor skolor skolor skolor skolor skolor skolor skolor

1920 148'2 153'5 38'5 42'4 150'6 154'9 41'8 44'9 1925 1505 155'9 40'0 43'8 152'4 155'9 42'4 459 1930 1531 157'4 42'6 45'5 154'9 15825 45'5 4'4'2 1935 1550 162'7 43'6 50'0 157'3 161'2 47'3 50'1

I kommentaren till denna tabell betonar kommittén, att såväl den avse- värda stegringen i siffrorna från 1920 till 1935 som de tydligt framträdande skillnaderna mellan statliga och privata skolor väsentligen sammanhänga med näringsförhållandena — alltså dels förbättringen i dessa sedan tidi- gare år, dels den olikhet, som härutinnan förefinnes mellan skilda social- klasser. Kommittén uttalar vidare:

Det förhållandet, att förbättringar i längden fortfarande äga rum i ett antal län- der och att en stor del av rekryterna fortfarande kasseras på grund av fysiska defekter, utvisar, att det, trots gjorda framsteg, dock fortfarande finnes plats för förbättringar. Vidare visar en granskning av dödsstatistiken i olika länder stora skillnader i dödstal såväl mellan skilda länder som mellan rikare och fattigare distrikt i ett och samma land. Sålunda äro t. ex. dödstalen i Nya Zeeland och Ne- derländerna mindre än en tredjedel av motsvarande tal i vissa länder i Sydamerika, Afrika och Asien. I vissa städer, såsom London, Berlin och Paris, äro de all- männa dödstalen i fattigare distrikt 50 % högre än i mera välbärgade, medan tuber- kulosdödligheten ofta är fyra gånger högre i de förra distrikten än i de senare, och motsvarande proportion i fråga om barnadödligheten förhåller sig som 2 till 1. På samma sätt är det korrigerade1 allmänna dödstalet i ett arbetslöshetsområde (depressed area) sådant som Merthyr Tydfil (Syd-Wales) 166 % högre än i ett sådant välbärgat distrikt som Epsom och Ewell.2

Utan tvivel skulle en förbättring i de sociala- förhållandena och särskilt i befolk- ningens näringsförhållanden i dessa fattiga länder, städer och distrikt medföra en avsevärt ökad hälsa och spara många liv.

Möjligheten att genom förbättrad näring åstadkomma en höjning av häl- sotillståndet är emellertid icke begränsad enbart till skolbarn. Kommittén understryker, att dylika möjligheter förefinnas i fråga om ett flertal ålders- klasser och befolkningsgrupper, samt upptager varje sådan grupp till spe- ciell behandling. I. det följande citeras vissa av dessa i mera systematisk form framlagda uttalanden rörande de näringshygieniska förhållandena för olika kategorier av människor.

Havande och ammande kvinnor. I fråga om havande och ammande kvin- nor framhåller kommittén bland annat följande:

Det finns goda skäl att antaga, att en stor del av de sjukdomar och hälsobrister, som äro förenade med barnafödande, och de höga dödstalen för havande kvinnor skulle kunna betydligt minskas genom förbättrad näring för dessa kvinnor. Under havandeskaps- och amningstiden måste modern icke endast tillföras de närings-

' Det korrigerade dödstalet är ett tal, som beräknats under vederbörligt hänsynstagande till olikheterna i befolkningens ålderssammansättning.

” Beläknat på grundval av siffrorna i »The Registrar—General's Statistical Review of Eng- land and Wales for the Year 1935», del. I, H. M. Stationary Office, London, 1936.

• Sida 20
•  Original

ämnen, som äro nödvändiga för hennes egen hälsa, utan därjämte alla de viktiga 'ämnen, som erfordras för fostrets utveckling och växt. Otvivelaktigt är den mo— derna kosten ofta otillräcklig i fråga om vissa ämnen och medför därför mycken ohälsa för modern samt otillräcklig utveckling och förminskad motståndskraft för fostret och barnet. En av de vanligaste bristerna i den moderna kulturkosten är en otillräcklig mängd av mineralämnen, vilket medför störningar i kalkomsätt- ningen, så att modern avstår kalksalter från sin egen benstomme till det växande fostret. . . Detta framgår tydligt av den ökade tendensen till tandröta hos kvin- nor under dessa perioder. Andra smärtsamma åkommor under havandeskap, vilka synas bero på bristande kalktillförsel, utgöras av ömhet och svaghet i musklerna och därav följande oförmåga att utföra vanliga dagliga sysslor — en oförmåga, som vanligen icke häves genom vila under dagen och natten —— samt vidare i oför- måga att sitta eller ligga länge i samma ställning, ett tillstånd, som ofta är för- enat med intermittent muskelkramp, vilken kan bliva tämligen svår.

Ett annat ämne, som ofta förekommer i otillräckliga mängder i havande kvin- nors kosthåll, är järn, som moderorganismen måste tillföra fostret i tämligen stor mängd. En stor del kvinnor i giftasvuxen ålder lider av enkel anämi, och detta tillstånd förvärras av havandeskap och amning. En vid ett sjukhus i London ut- förd undersökning visar sålunda, att avsevärt mer än 50 % av de ammande möd- rarna hade en hämoglobinhalt i blodet, understigande 80 %. Denna vanliga brist kan hävas antingen genom att järnsalter tillföras under havandeskapet eller, ännu bättre, genom tillförsel av järnrika födoämnen, såsom kött, äggula och grönsaker.

Det är väl känt, att brist på jod i den havande kvinnans föda kan vara av stor betydelse. Endast små mängder av jod äro nödvändiga för att tillgodose fostrets behov under dessa perioder . . ., men vanliga födoämnen hava en så otillräcklig jod- halt, att det ofta är omöjligt att ens garantera dessa små mängder . . . Vad natur- liga födoämnen beträffar, utgör havsfisk den enda rika jodkällan, och, om sådan kan erhållas, böra alla havande kvinnor erhålla havsfisk en eller två gånger i veckan.

Det är tydligt, att vitaminerna vanligen förekomma i otillräckliga mängder i den havande kvinnans kost. Den vanligaste bristen gäller vitamin D; även vitamin A och C förekomma ofta i otillräcklig mängd. Dessa näringsbrister kunna, utom i fråga om vitamin D, lätt botas genom att i kosten införas sådana skyddsfödoämnen som mjölk, ägg, grönsaker och frukt. Där brist på solsken råder, kan vitamin D erhållas i riklig mängd genom tillförsel av torskleverolja eller genom något D- vitaminpreparat.

Spädbarn. I fråga om spädbarnens uppfödning betonar kommittén i första hand bröstuppfödningens överlägsenhet över den artificiella kosten och be— lyser detta genom viss statistik rörande spädbarnsdödligheten. I övrigt ut- talas bland annat följande:

Vid bröstuppfödning under goda förhållanden är behovet av att giva barnen kom— pletterande näringsmedel minskat. I flertalet fall är det dock rådligt att tillföra torskleverolja för att giva barnen ett tillskott av A- och D-vitaminer samt jod, även- som någon form av C-vitamin såsom- apelsinsaft. Där sådan icke kan erhållas, duger saften av skrapad rå potatis, kål, morötter och rovor lika bra.

Vid födelsen hava barnen ett betydande järnförråd i levern, och under amnings- perioden förbrukas så småningom detta förråd, så att hämoglobinhalten i blodet minskas från 100 % vid födelsen till 70 % vid tre månaders ålder. Detta kan he- traktas såsom en fysiologisk typ av anämi, som förekommer hos praktiskt taget alla barn, såväl bröstuppfödda som artificiellt uppfödda, låt vara att nedgången är starkare och återhämtningen under följande månader mindre för artificiellt upp-

• Sida 21
•  Original

födda än för bröstuppfödda barn. Tillförsel av järn till dessa barn ökar hämo- globinlh'alten till 77 % eller mera under tiden från den femte till den tolfte måna- den. För obehandlade barn sjunker hämoglobinvärdet från 70 % i femte eller sjätte månaden till 65 % vid 12 månaders ålder. Det har också visats, att barn med låg hämoglobinhalt i blodet hava mycket högre sjukdomsfrekvens, beroende på inffektioner, än de som erhålla järn.

Barn i förskoleåldern. I fråga om näringsförhållandena för barn i för— skoleäildern uttalar kommittén bland annat följande:

I regel bruka de mödra- och barnavårdande institutionerna ännu icke följa bar- nen längre än till slutet av det andra året, och det föreligger följaktligen en lucka i hälsovårdstillsynen mellan spädbarnsstadiet och skolåldern. Likväl är detta den tid, där missbildningar av benstommen, tandsjukdomar och förändringar i svalget bruka uppträda. De upptäckas av skolläkaren, men det är då för sent att före- komma och, i vissa fall, att bota dem. Det är önskvärt, att dessa orsaker till kro- nisk oihälsa så långt som möjligt motverkas genom att barnen tillföras en förbätt- rad kost i dessa tidigare åldrar såväl genom utveckling av de sociala institutionerna och anordningarna för spädbarnsvård som genom utsträckning av skolläkarinstitu- tionen nedåt till dessa åldrar samt genom att öka kunskaperna och de ekonomiska förutsättningarna hos fattiga föräldrar att giva sina barn bättre föda.

När barnen vid fem års ålder inträda i skolan, uppvisa flera någon form av fysiska hälsobrister, och, även om det icke finnes något bevis för att alla dessa brister skulle hava kunnat undvikas genom förbättrad näring, tyder dock mycket på, att. många av dem icke skulle hava utvecklats under bättre näringsförhållanden. Vid en nyligen utförd undersökning (1931) i londonskolor fann man, att bland barn i femårsåldern förefunnos 67 till 88 % fall av sjukliga benförändringar, 67 till 82 % (alltefter symtomens gravhet) av adenoida vegetationer, förstorade och infekterade mandlar och andra svalgsjukdomar, varjämte 88 till 93 % hade missbildade eller karierade tänder. Det är påtagligt, att den bristfälliga benbildningen och mycket av tandsjukdomarna bland dessa barn skulle hava kunnat undvikas, om deras föda innehållit stora mängder skyddsfödoämnen, t. ex. mejeriprodukter, och i gengäld mindre bröd och andra cereala produkter. Hur allvarliga och omfattande bristerna i uppfödningen av barn i denna ålder kunna vara, framgår av följande exempel: är 1921 befanns, att av 6 015 barn i förskoleåldern i en stad i Förenta Staterna 90 % erhöllo en näring, som var otillräcklig enligt vanliga standardkrav, att vidare 57 % aldrig fingo färsk mjölk, 16 % icke mjölk av något slag, 59-5 % icke ägg, 60 % praktiskt taget icke frukt, 50 % icke andra grönsaker än potatis . . . Är det för- vånande, att så många barn vid början av sin skoltid förete kroppsliga defekter och andlig slöhet?

Det är just vid denna ålder, som det föreligger stort behov av att på den högsta möjliga nivå uppehålla barnens motståndskraft mot de förödande verkningarna av de infektionssjukdomar, för vilka de äro utsatta, t. ex. mässling och scharlakans- feber. Särskilt gäller detta följdsjukdomar till dessa sjukdomar såsom lunginflam- mation, sjukdomar i mellanörat och njurinflammationer. Om dessa sjukdomar icke hava dödlig utgång, lämna de ofta barnen med någon kronisk defekt, som skadar dem för livet. Det är t. ex. vid denna ålder, som dövhet ofta uppkommer såsom följd av en öroninflammation efter mässling eller scharlakansfeber. För barn under tre års ålder är mässling en särskilt dödlig sjukdom; det är troligt, ehuru ej säkert, att de höga dödstalen vid denna och högre åldrar kunde sänkas genom bättre nä- ring åt sådana barn.

Skolbarnens näringsförhdllanden. Att det ifråga om skolbarn finnes goda förutsättningar för en förbättring av hälsotillståndet genom tillförsel av rik- ligare och lämpligare sammansatt näring, har i viss mån ådagalagts genom

• Sida 22
•  Original

redan inledningsvis citerade erfarenheter och uttalanden. I den mera syste- matiska redogörelsen för näringsförhållandena inom olika åldrar framläg- ger kommittén ytterligare en del synpunkter på detta ämne:

I de tidigare skolåren utgöra många barn redan »skadade varor». De förete ofta tecken på föregående bristfällig näring och brist på omvårdnad i form av miss- bildningar av benen i lemmar, bröst och huvud, dålig tandstruktur, ofta förenad med tandröta, högre eller lägre grad av dövhet, öroninflammation, inflammerade mandlar och körtlar samt struma. Dessa sjukdomstecken bruka emellertid, från nuvarande medicinsk synpunkt, icke i allmänhet betraktas såsom uttryck för un- dernäring, och det föreligger beträffande vissa av dem, såsom öroninflammation och inflammerade mandlar, i själva verket inga avgörande bevis för att de kunde hava förekommits genom riklig kost under de tidigare åren, ehuru detta dock är troligt.

Mellan 20 och 30 % av skolbarnen befunnos vara undernärda i de fattigare kvar- teren i Paris. I några fall var det enda mål, som barnen erhöllo under dagen, det, som de fingo genom skolbespisningen. Dylika fall uppgivas vara lika vanliga i Jugoslavien. I Polen äro enligt en nyare uppskattning 25 % av skolbarnen i vissa områden dåligt närda, 7 % hotas av tuberkulos, medan åtminstone 50 % borde erhålla tilläggsmåltider (enligt handlingar, som den sammansatta kommittén erhållit). I Förenta Staterna voro år 1933 71/2 miljon skolbarn undernärda enligt vad statssekreteraren för jordbruksdepartementet uppgivit.

Kommittén avslutar sin redogörelse för skolbarnens näringsförhållanden genom att framhålla följande:

Obligatorisk undervisning har allmänt införts i hela den civiliserade världen. Det erkännes, att ett stort antal skolbarn icke psykiskt och fysiskt äro i stånd att utnyttja dessa möjligheter, som erbjudas på grund av den allmänt erkända sociala skyldigheten att bereda varje människa undervisning. Borde det icke vara lämp- ligt att göra sådana barn fysiskt och psykiskt mera ägnade att fullt tillgodogöra sig denna undervisning genom att se till att deras näringsbehov fullständigt täckas?

Ungdomen. Beträffande sambandet mellan näring och hälsa för barn över den obligatoriska skolåldern uttalar kommittén bland annat:

Ungdomens näringstillstånd är mycket mindre noggrant känt än skolbarnens. Alla sakkunniga äro emellertid ense om, att vi här i normala fall möta en av de mest kritiska perioderna. På grund av den hastiga tillväxten i denna ålder är riklig och effektiv näring särskilt betydelsefull och likväl är detta en period, då sta- ten upphör att visa sitt moderliga intresse för ungdomens kroppstillstånd. Det är tydligt, att även när barn vid 14 eller 15 års ålder erhålla en bra anställning och befinna sig vid god hälsa, kunna de vid 18 års ålder bliva sjukliga, väsentligen beroende på otillräcklig och olämplig näring under mellanliggande period.

Det är vid denna ålder, som de allvarligaste fallen av lungtuberkulos inträffa. Varje tuberkulosspecialist är övertygad om, att tuberkulosens uppträdande före det tjugonde året kan tillskrivas tvenne huvudorsaker: för hårt arbete och under- naring.

Trots att den allmänna tuberkulosfrekvensen i många länder varit sjunkande under de senaste hundra åren och särskilt under de senaste trettio åren, är det ett beklagligt faktum, att denna nedgång icke varit lika framträdande i fråga om ung- domen. Unga kvinnor hava i själva verket i några länder företett ökad tuberkulos- frekvens. Detta förhållande har på sina håll tillskrivits »den slanka linjen», medan man på andra håll sett orsaken i de större utgifter, som dikteras av de moderna klädesvanorna, vilka lämna alltför litet pengar över till inköp av riktig mat.

• Sida 23
•  Original

Yngre militärer. De läkarundersökningar, som företagas vid inskrivning- en av värnpliktiga, giva möjlighet att i någon mån bedöma hälsotillstån- det för unga män i 20-årsåldern. Resultaten av dessa undersökningar hava föranlett kommittén till följande uttalande:

Att en del av männen frikallas på grund av olämplighet utgör icke något bevis för att undernäring skulle vara den enda orsaken, men militärläkare bruka i själva verket på grundval av sin kännedom om förhållandena försäkra, att dålig näring utgör en av huvudorsakerna. I Belgien konstaterades år 1931 såsom ett resultat av en undersökning av 49 000 rekryter, att den fysiska lämpligheten hade minskats sedan förkrigstiden, och bland orsakerna härtill (ökat skolarbete, arbetslöshet, över- driven sportslig rekordjakt) ansågos barnens bristfälliga näring under kriget och ökningen i matsmältningsorganens sjukdomar vara de viktigaste. I Danmark före- ledde en tredjedel av rekryterna en kombination av symtom, som är känd under beteckningen »danska sjukan» (plattfot, åderbråck, smärtor i extremiteterna och kramp i vadorna). I Finland bliva trots den mycket höga idrottsliga nivån 21 % av rekryterna frikallade, och läkarna tillskriva detta den allmänt dåliga näringen & de fattigare klasserna. I Polen, där det finns mängder av vittnesbörd om den dåliga näringens oerhörda omfattning, är proportionen av frikallade rekryter syn- nerligen hög. Det är skada, att icke läkarundersökningarna av värnpliktiga bliva bättre utnyttjade såsom ett medel för undersökning av näringstillståndet.

Vuxna. I fråga om näringsbrister för vuxna konstaterar kommittén, att dessa i mycket stor utsträckning sammanhänga med arbetslösheten. Om ar- betslöshet icke ökat undernäringen i så stor utsträckning, som kunnat förvän- tas, beror detta på den hjälp, som lämnats de arbetslösa. Kommittén anser dock icke, att denna hjälp alltid varit tillräcklig för att helt eliminera risker- na för en försämring i näringstillståndet. Särskilt allvarliga äro de risker, som barn till arbetslösa kunna utsättas för. Härvidlag hänvisas till vissa, sedan mer än två år bedrivna omfattande undersökningar i Amerika:

Sålunda befanns enligt undersökningen för New York City, att procenten skolbarn med dåligt näringstillstånd ökades från 16 % 1929 till 29 % 1932 i Manhattan och från 13 till 23 % i Bronx. I Filadelfia steg siffran bland barn under sex år, un- dersökta vid kommunala hälsovårdscentralen, från 11 % (1928—1930) till 24 % (år 1932).

Hos vuxna kvinnor framträder en av de allvarligaste av rachitis förorsakade ska— dorna, låt vara att orsaken härtill ligger under de yngre levnadsåren. Vad som här åsyftas, är förträngt bäcken eller »rachitisbäcken», en åkomma, som mycket ofta påträffas bland kvinnor i industricentra. Bäckenets ringa storlek och missbildade form förhindrar hos sådana kvinnor lätta nedkomster. Barnafödande kräver under sådana omständigheter oftare kirurgiskt ingripande, och detta innebär icke bara svårare kval för modern utan också att dessa kvinnor utsättas för en större risk för barnsängsfeber, en av de vanligaste orsakerna till död efter förlossning . . . Vid varje försök att reducera detta missförhållande är det säkerligen av väsentlig be- tydelse att tillförsäkra kvinnorna ett fullt utvecklat och välformat bäcken genom att giva dern tillräcklig kost under barna- och ungdomsåren.

I industricentra utgör tuberkulosen trots en sjunkande tendens dock fortfarande en av de stora dödssjukdomarna. Det må också ihågkommas, att . . . nedgången är mycket mindre för vuxna än för barn . .. Bronchitis är liksom tuberkulos en sjuk- dom, som inom de fattigare klasserna oftare har dödlig utgång, än vad fallet är inom de mera välbärgade befolkningslagren. . . Även här är det sålunda möjligt, att en ökning i konsumtionen av skyddsfödoämnen, särskilt bland de fattiga, skulle sänka sjukdomsrisken och dödstalen . . .

• Sida 24
•  Original

De nåringshygieniska optimikraven. I kommitténs slutrapport ägnas ett särskilt kapitel åt de näringshygieniska krav, som enligt moderna experters uppfattning böra ställas på kosten. Ett utdrag ur detta kapitel meddelas här nedan:

Vid bestämmandet av standardkraven på näringen ägnade gångna tiders närings- fysiologer i allmänhet uppmärksamheten åt minimifordringarna. Detta var rege— ringarnas och förvaltningarnas vanliga utgångspunkt, då de hade att bestämma portionsstorleken för olika arbetargrupper eller att föda stora mängder av soldater och civila under krigstid, och då det gällde att hjälpa arbetslösa och deras familjer under industriella depressionsperioder.

Tanken på en optimal kost har å andra sidan utvecklats och ställts i förgrunden av den moderna vetenskapen. En optimal kost är en sådan, som möjliggör full ut— veckling av individen, så att han kan vara effektiv utan att mattas ut samt blir motståndskraftig mot sjukdomar.

Många av de välkända vitaminbristsjukdomarna — sådana som skörbjugg, rachi- tis, beri-beri, pellagra — förorsakas av svår, långvarig brist på den ena eller den andra av de viktiga skyddsvitaminerna. Bortsett från rachitis äro de lyckligtvis ganska sällsynta i tempererade områden. . . Mycket vanligare äro de latenta till- stånd av bristfällig näring, vilka icke behöva medföra några synbara sjukdomar — tillstånd, som kunna beskrivas såsom förtillstånd till skörbjugg, benmjukhet, pel- lagra, beri-beri och tandröta . . . De möjligheter, som ligga framför den förebyggan- de näringsmedicinen, äro grundade på kunskapen om att dessa tillstånd existera, och på insikten om nödvändigheten av att arbeta för uppnående av en optimal i stället för en minimal näring.

I detta sammanhang har det konstaterats, att näringsforskningen kommer att ut- öva ett större inflytande inom den förebyggande medicinen genom att öka den mänskliga rasens vitalitet med allt vad detta innebär, än genom att förekomma utpräglade »bristsjukdomar». Betydelsen av detta förhållande har ännu icke fullt ut insetts. I flertalet fall förstöres individens hälsa icke så mycket genom svåra sjukdomsattacker (vilka mera hava karaktär av olycksfall) som genom de så små- ningom framträdande följderna av vissa ständigt verkande men okända faktorer, bland vilka den dåligt sammansatta kosten utgör en av de viktigaste... Vidare påverkar kosten i hög grad den hastighet, med vilken organismen åldras och där- med även livslängden . . .

I kommitténs slutbetänkande meddelas även vissa hållpunkter för vad den optimala kosten bör innehålla. Härvid följes det preliminära betänkande om näringens fysiologiska grunder, som tidigare utarbetats av den s. k. tek- niska kommissionen. Det betonas, att det dels gäller att tillfredsställa krop- pens energibehov, dels behovet av skyddsfödoämnen. I förstnämnda avse- ende räknar kommittén med ett »normalbehov» av 2 400 kalorier per dygn för en vuxen man, som icke utför något arbete, samt med ett visst efter arbe- tets art varierande tillskott, till exempel 100 kalorier per arbetstimme. Här- vid räknas med s. k. nettokalorier, det vill säga med den energimängd, som födan kan giva, när den upptagits av kroppen. Med hänsyn till förekom- mande förluster vid matlagning, servering och matsmältning skulle den in- köpta födans kalorimängd behöva vara högre.1

För kvinnor anses kaloribehovet i genomsnitt vara något lägre med hän-

1 Vid beräkningar rörande antalet familjer med »underoptimal» kaloritillförsel, som meddelas i bilaga 1, har man utgått från ett optimalkrav på 3000 bruttokalorier för vuxen man med )medeltungt» arbete. Näringsvärdet har här beräknats på de inköpta varukvantitetema. — Skillnaden mellan netto- och bruttokaloribehovet brukar angivas till högst 10 76 men varierar ' givetvis avsevärt efter graden av ekonomisk omsorg vid matlagning rn. m.

• Sida 25
•  Original

syn bland annat till deras lägre kroppsvikt. Barnens kaloribehov brukar uttryckas i vissa efter åldern växlande delar av den vuxne mannens behov.1

I fråga om äggvita, mineralämnen och vitaminer gives i slutbetänkandet ingen kvantitativ utformning av de optimala kraven.2 Däremot meddelas en utförlig beskrivning av de olika skyddande födoämnenas betydelse ur olika synpunkter. Ur denna redogörelse må följande utdrag göras:

Behovet av mjölk i människans kost. .. Modern vetenskaplig forskning har helt och hållet bekräftat de empiriska slutsatser, som dragits av erfarenheten i fråga om mjölkens värde i kosthållet för människan. Mjölken, som är avsedd att till- föra fullständig näring åt däggdjurens ungar, innehåller ju alla de ämnen, som er- fordras för en tillräcklig näring, kombinerade i en lämpligt avvägd blandning be- stående av: 1) äggvita av god kvalitet, 2) fett, 3) kolhydrater, 4) mineralämnen och 5) vitaminer.

Bland alla näringsmedel, som vi förfoga över, är mjölken sålunda det, som kom- mer närmast idealet för ett fullvärdigt och fullkomligt födoämne, och intet annat särskilt livsmedel är känt, vilket ensamt skulle kunna användas såsom en ersätt- ning.3 Om så icke hade varit förhållandet, skulle mjölken för länge sedan hava försvunnit från de civiliserade folkens kosthåll särskilt för stadsbornas del. Ty mjöl- ken är icke bara det mest näringsrika utan vid vissa tillfällen också det mest be- svärliga och kan ibland bliva ett farligt livsmedel, emedan dess höga näringsvärde också gör mjölken till en utmärkt hård för andra organismers tillväxt, däribland bakterier. Mjölken är med andra ord icke hållbar, och det erfordras en invecklad organisation för att den regelbundet skall kunna nå konsumenten i färsk form. Bortsett från de bakterier, som åstadkomma, att mjölken blir sur och skämd, kan mjölken också utgöra ett medel för att sprida bestämda sjukdomsalstrande bak- terier, vilka medföra t. ex. tuberkulos, difteri, tyfus och scharlakansfeber. Skälet att vi trots dessa olägenheter fortsätta att låta mjölken ingå i vår kost är att dess värde är unikt.

Det är visserligen sant, att det är möjligt att åstadkomma en fullt tillräcklig kost, utom för spädbarn och småbarn, utan att använda mjölk. Detta framgår exem- pelvis av den fysiska överlägsenheten hos folk på vissa öar i Stilla havet, när de levde under primitiva förhållanden. De åto en mängd vegetabiliska födoämnen, kompletterade med fisk, sköldpaddor, skaldjur och dylikt. Men sådana livsmedel, som voro tillgängliga för dem, stå icke de folk till buds, som leva på de i Europa och Amerika producerade jordbruksalstren.

Mjölkens näringsvärde. — 1) Äggvitan, som ingår i mjölken, lactalbumin och kasein, äger ett högt näringsvärde, eftersom de aminosyror, av vilka den är uppbyggd, göra den särskilt lämpad för att tillgodose de ungas växt likaväl som att vidmakthålla den vuxna människokroppen.

2) Kolhydrater ingå i mjölken i löslig form (mjölksocker).

3) Fettet i mjölken förekommer i en emulsion av olika fetter med låg smält- punkt. Mjölkfettet, utskilt som smör, är det mest lättsmälta och tillfredsställande fett, som vi känna, och utgör därjämte en källa för A- och D-vitaminer.

* Exempel på s. k. konsumtionsenhetsskalor, vilka uttrycka kvinnornas och barnens kalori— behov i förhållande till den vuxne mannens, lämnas i bilaga 1.

” I det av Nationernas Förbunds hälsovårdsorganisation tidigare utgivna arbetet om näring och folkhälsa, vilket författats av Et. Barnet och W. R. Aykroyd, meddelas däremot Vissa sådana uppgifter. Sålunda angives dagsbehovet för en vuxen man till 70—100 g äggvita. 15 mg järn, 068 g calcium, 4200 s. k. internationella enheter A—vitamin, 300 internationella enheter Bl— vitamin samt 50 mg ascorbinsyra (C-Vitamin). I huvudsak samma krav hava kommit till användning vid de i bilaga 1 anförda beräkningarna rörande antalet familjer med i olika av- seenden »underoptimal» konsumtion.

” Kursiverat i originalet

• Sida 26
•  Original

4) Mineralämnen: Komjölk är ett av de saltrikaste födoämnena; den är spe- ciellt rik på kalksalter och fosfater. Dessa två mineralämnen utgöra nödvändiga beståndsdelar av varje cell i kroppen, varför en tillräcklig tillförsel i alla åldrar är nödvändig för hälsans bibehållande. Kalkmängden i komjölk (1'5—2 delar per 1 000) motsvaras endast av den, som ingår i vissa grönsaker. I mjölk finnes emellertid kalk i en form, som är särskilt lätt att absorbera.

5) Vitaminer: Ehuru komjölkens näringsvärde i viss utsträckning beror på kons föda och skötsel, är likväl kvaliteten och halten av äggvita, kolhydrat, fett och mineralämnen anmärkningsvärt konstant, oavsett ganska betydande växlingari kons föda. I fråga om vitamininnehållet förekomma emellertid större växlingar, och i detta avseende uppnås det högsta värdet endast av mjölken hos sådana kor, som erhålla solbelysning och en naturlig kost, bestående av färskt grönt gräs _ det vill säga på sommarbete. Icke desto mindre förblir vintermjölken även ur denna synpunkt ett värdefullt födoämne. Det är dock sant, att mängden av det antirachitiska D-vitaminet, som är så viktigt för det växande barnet, förekommer i mycket minskad utsträckning i vintermjölken.

D-vitaminet, vars fysiologiska funktion är att garantera kroppens absorption av de kalksalter och fosfater, som ingå i födan, fungerar emellertid med mycket större ekonomi, när dessa salter i riklig mängd ingå i kosten. Av denna anledning är därför en riklig tillgång på mjölk särskilt nödvändig under vintern, då det växande barnet på grund av brist på solsken icke förmår att självt uppbygga D- vitamin, ty de sålunda tillförda salterna komma att stegra verkan av den minskade mängden av D-vitamin, som finnes i mjölken och andra födoämnen.

Mjölkäggvitans sammansättning är särskilt lämpad för den unga organismens vidmakthållande och tillväxt och har en bestämd kompletterande funktion i för- hållande till de cerealier, som hava ett lägre näringsvärde.

I den tekniska kommissionens betänkande gillas den utveckling, som framträtt i vissa länder, att öka mjölkkonsumtionen till så mycket som en liter per dag för havande och ammande kvinnor och att föreskriva jämförelsevis stora mängder för barn och ungdom i olika åldrar. För dessa grupper rekommenderas starkt distri- bution av kostnadsfri eller billig mjölk. Vidare framhålles näringsvärdet hos skum- mjölken, vilken, ehuru den förlorat sitt fett och sina fettlösliga vitaminer, behåller många andra värdefulla näringsämnen. Därför beklagas det i många länder van- liga sättet att låta detta värdefulla födoämne gå till spillo. Bland andra mjölk- produkter märkes ost, som innehåller mjölkäggvita samt en stor del av kalksalterna och vitaminerna, medan smör är det mest näringsrika fettet i det moderna kosthållet.

Ägg.

Ägg äro viktiga, emedan de innehålla god äggvita och värdefulla mineralämnen, däribland järn; det fett, som ingår i äggulan, innehåller de flesta vitaminer i riklig mängd, särskilt B-vitaminet och även det antirachitiska D-vitaminet, vilket eljest förekommer sparsamt i födoämnen.

Kött.

Köttet har ett särskilt värde såsom källa till äggvita och järn. Dess popularitet beror i första hand på dess aptitretande och stimulerande egenskaper; men från näringssynpunkt är äggvitan i det vanliga muskelköttet underlägsen den i ägg eller mjölk. Körtelvåvnaderna — lever, njure, bräss, (bukspottkörtel) — tillhöra å andra sidan i fråga om äggvitans beskaffenhet samt mineralämnes- och vitamin- innehållet de mest näringsrika födoämnen, som vi förfoga över. De äro också rika på ett ämne, som stimulerar bildandet av röda blodkroppar i benmärgen.

• Sida 27
•  Original

Gröna bladgrönsaker äro rika på B- och A-vitaminer; de tillhöra också de rikaste källorna för det antiskorbutiska C-vitaminet. Eftersom detta vitamin är känsligt för värme, ligger näringsvärdet hos råa bladgrönsaker i öppen dag.

Den rikliga tillgången på mineralämnen och vitaminer i gröna vegetabilier och den särskilda beskaffenheten av den däri ingående äggvitan, som visserligen före- finnes i blott smä kvantiteter, giver dem ett högt värde särskilt såsom komplette- rande födoämnen vid en kost, som innehåller cerealier. På samma sätt som brister- na i en cereal kost hos boskapsskötande folk korrigeras genom mjölk och mjölk- produkter, kan under andra förhållanden en korrektion uppnås genom gröna blad- grönsaker. Så t. ex. motverkas i de tätt befolkade delarna av södra Kina, där animala livsmedel icke kunna produceras, bristerna i riskosten i stor utsträckning genom den rikliga tillgången på grönsaker.

Frukt.

Fruktens särskilda näringsvärde beror på dess höga halt av C-vitamin (ascorbin- syra). Olika frukter variera i hög grad i fråga om C-vitaminhalten; de rikaste äro citrusfrukterna (t. ex. apelsiner och citroner). Tomater äro också värdefulla. Druvor äro förhållandevis fattiga på C-vitamin.

C—vitaminet förstöres lätt genom värme, varför fruktsylter och moser vanligen icke innehålla något C-vitamin. Det är emellertid möjligt, att inkokt frukt kan äga ett näringsvärde, beroende på sin mineralhalt. Apelsiner äro rika på kalksalter, medan druvor äro rika på järn. . . . Frukter med gul färg — t. ex. apelsiner och tomater -— utgöra ofta viktiga källor till A-vitamin, beroende på sin karotinhalt.

Torskleverolja och andra fiskleveroljor.

Torskleveroljans betydelse såsom källa till D-vitamin för små barn och växande barn, särskilt för dem, som leva under sådana klimatiska, sociala o. d. förhållan- den, att tillgången på solljus är begränsad, understrykes i den tekniska kommissio- nens betänkande. Den utgör också en värdefull tillgång till jod och A-vitamin.

I kommitténs slutbetänkande uttalas bland annat även följande angående de energigivande födoämnenas näringsvärde:

Cerealier.

Cerealier utgöra synnerligen lämpliga och goda livsmedel med högt näringsvärde, och hava under århundraden utgjort grundfödan i de stora kulturerna i Asien och Medelhavsbäckenet. Deras värde är självklart; särskilt i Europa har emellertid, del- vis beroende på den ökade tillgången på skyddsfödoämnen, förbrukningen av dessa födoämnen tenderat att minska utom vid tungt kroppsarbete och vid begränsade inkomster. Samtidigt hava cerealierna mer och mer allmänt börjat konsumeras i starkt finsiktad form. I betänkandet föreslås, att brödet bör givas en mera skyd- dande karaktär genom att man så mycket som möjligt lät de speciella närings- faktorer, särskilt B-vitamin, som ingå i skalen och groddarna, stanna kvar i mjö- let. Denna rekommendation, framställd vid en tidpunkt, då frågan om olika bröd- sorter diskuteras i varje europeiskt land, är av stor betydelse av såväl ekonomiska som hygieniska skäl.

Socker.

Under de senaste 30 åren har socker blivit en av de billigaste kaloriformerna, och konsumtionen därav har mångdubblats i många europeiska länder, särskilt bland fattigare befolkningslager. I England har man beräknat, att en femdubbling i den genomsnittliga konsumtionen har ägt rum under de senaste 100 åren. Raffinerat

• Sida 28
•  Original

socker giver liksom finsiktade cereala produkter energi utan några skyddsämnen. En överdriven sockerhalt i kosten är särskilt skadlig för barnen, vilkas smak för socker står utom all proportion till detta livsmedels näringsegenskaper.

Potatis.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt värdet av potatis såsom ett livsmedel, som är rikt på kalorier och stärkelse och särskilt ägnat att ersätta socker och mjöl i denx moderna europeiska kosten. Införandet av socker och vitt mjöl till i avlägsna om- råden boende befolkningar har åtföljts av uppträdandet av tidigare icke förekom— mande tandsjukdomar. Sådana exempel påträffas bland invånarna på Island, bland eskimåerna och indianstammarna i Alaska och västra Canada och bland be- folkningen i norra Skandinavien. En stor halt av potatis i kosten medför ingen sådan disposition till tandsjukdomar, som fallet är med cerealier. Folk, som äro relativt fria från tandsjukdomar och samtidigt hava en hög potatiskonsumtion, påträffas på vissa öar bland Hebriderna, på finska landsbygden och i Polen samt på Tristan da Cunha, på vilken ö potatisen för närvarande utgör en stor del av födan, och där tandröta är en sällsynthet. Potatis utgör också en värdefull källa till järn och C-vitamin och är i sistnämnda avseende av särskilt värde, eftersom den behåller en stor del av sitt C-vitamininnehäll efter kokning.

De skyddande och de energigivande livsmedlens relativa dyrhet. Den föregående, på auktoritativa sakkunnigeutlåtanden från Nationernas För- bunds expertkommitté uppbyggda framställningen har bland annat visat, hurusom den moderna näringsläran påyrkar, att skyddande födoämnen gi— vas ökad plats i det västeuropeiska kosthållet på bekostnad av enbart energi- givande sådana. Detta krav inför helt nya synpunkter på hela liv s me- d el s e k 0 n o m i e n, ty de skyddande födoämnena höra i allmänhet till de mera arbets- och kostnadskrävande, medan de enbart energigivande i re- gel äro billigare. Det är — vid sidan av den ofta bristfälliga näringshygie- niska insikten —— detta förhållande, som gör, att risken för otillräcklig nä- ring i fattiga eller barnrika familjer ter sig större, när näringsstandarden bedömes från moderna näringshygieniska utgångspunkter, än när man, så- som förr, i första hand räknade med kaloribehovet och bortsåg från behovet av skyddsfödoämnen.

Följande ur Sociala meddelanden hämtade sifferuppgifter, avseende samt— liga socialstyrelsens 49 ombudsorter tillsammantagna år 1936, giva ett myc- ket starkt intryck av variationerna i dyrheten mellan olika födoämnen.1

De olika födoämnena äro, som synes, ordnade i fallande skala efter kost- naden per 10 000 kalorier. Det är emellertid att märka, att de olika varornas placering på skalan något förskjutes från det ena året till det andra. Vi- dare gäller, att säsongvaror såsom ägg och äpplen få en alltför ofördelaktig placering, eftersom man utgått från ärsmedelpriserna, och vid beräkningen av dessa icke tagit hänsyn till det förhållandet, att den största försäljningen äger rum vid den tid på året, då priserna äro lägst.

Det är dock tydligt, att variationerna i förhållandet mellan kalorivärde och pris äro avsevärda. Kostnaden per 10 000 kalorier är för gädda ungefär 50 gånger större än för sammalet rågmjöl och för tomater 85 gånger större. Ut- går man från att kaloribehovet för en vuxen man med »medeltungt» ar- bete är 3 000 kalorier per dag, och gör man det tankeexperimentet, att han skulle kunna tillfredsställa hela detta dagsbehov genom att äta enbart sam-

! Soc. medd, årg. 1937, sid. 281 if. I fråga om apelsiner, bananer, vitkål, morötter och to- mater, för vilka dylika siffror hittills icke publicerats, hava uppgifterna lämnats av socialsty- relsens fjärde byrå. I fråga om morötter och tomater avse uppgifterna endast 15 ombudsorter.

• Sida 29
•  Original

Kalorivärde, årsmedelpris (öre) och kostnad per 10000 bruttokalorter (öre) för vissa viktigare livsmedel år 1936.

Antal Pris Antal Pris 'KV a F.? S 1 a % brutto- Pris per KV a rti; stl a g" brutto- Pris per ltkvantl eten ar t kalorier per 10 000 1 (k vanrl e 'en är t kalorier per 10 000 g, nar e] anna per en- enhet kalo— g, "*": e] anna per en- enhet kalo- angivas) het rier angivas) het rier Sammalet rågmjöl ..... 3 530 25 71 Salt fläsk ............. 5 1( 10 200 392 Rågsiktmjöl ........... 3 531) 34 96 Färsk sill ............. 1 450 61 421 Havregryn ............ 3 840 37 96 Färskt fläsk .......... 4 600 196 426 Vetemjöl .............. 3 530 39 110 Helfet ost ............ 3 810 189 496 Bitsocker ............. 4 090 47 115 Färsk strömming ...... 1 120 57 509 Risgryn ............... 3 500 41 117 Morötter .............. 480 28 583 Gula ärter ............ 3 380 42 124 Färkött, stek .......... 2 090 217 1 038 Potatis (5 I.) .......... 3 150 45 143 Vitkål ................ 300 33 1 100 Hårt, grovt spisbröd. .. 3 660 60 164 Nötkött, stek .......... 1 630 193 1 184 Mjukt rågbr., grovbröd. 2 720 45 165 Gödkalvstek ........... 1 900 232 1 221 Bordsmargarin ........ 7 940 133 168 Ägg (tjog) ............. 1 460 204 1 397 Bruna bönor .......... 3 380 62 183 Torsk ................. 620 89 1 435 Separerad mjölk (1.) . . . 340 7 206 Äpplen ............... 510 94 1 843 Sötlimpa .............. 2 720 59 217 Apelsiner (duss) ....... 61 '0 115 1 917 Vetebröd med vatten . . 2 650 73 275 Bananer .............. 680 146 2 147 Katrinplommon ....... 2 720 85 313 Gädda ................ 450 159 3 533 Vetebröd med mjölk . . 2 700 86 319 Tomater .............. 300 181 6 033 Oskummad mjölk (1.) . . 670 22 328 Mejerismör ............ 7 870 263 334 Salt sill ............... 2 120 71 335

malet rågmjöl, enbart gädda eller enbart tomater, skulle det i förra fallet kräva en dagskostnad av 21 öre, i de senare fallen över 11 kronor (gädda) respektive 18 kronor (tomater).

Gällde det för människan enbart att tillfredsställa kaloribehovet, skulle detta otvivelaktigt kunna ske till mycket låg kostnad. Tabellen utvisar emellertid, att särskilt värdefulla skyddsfödoämnen i regel höra till de dy- rare. D_et billigaste av skyddsfödoämnena, som upptagits i tabellen, är po- tatis. Ovriga skyddsfödoämnen äro väsentligt dyrare — separerad mjölk är sålunda ungefär dubbelt så dyr som genomsnittet för de sju billigaste, nästan enbart kalorigivande födoämnena. Oskummad mjölk och smör äro mer än tre gånger, färsk sill fyra gånger, helfet ost och färsk strömming fem gånger, nötkött tolv gånger, ägg fjorton och äpplen, apelsiner och bananer aderton till tjugo gånger samt tomater sextio gånger dyrare.

Det bör emellertid erinras om, att tillagningskostnaden icke inbegripes i de angivna siffrorna. Hade denna beaktats, skulle kostnadsskillnaderna sanno- likt hava tett sig något mindre, ty för de billigaste livsmedlen är tillagnings- kostnaden relativt stor, medan återigen vissa av skyddsfödoämnena såsom smör, mjölk, ost och frukt väsentligen förtäras i rå form. Sockrct skulle —— när det icke ingår i matlagningen — hava flyttats ned på skalan.

Till undvikande av missförstånd mä slutligen understrykas, att det endast är förhållandet mellan pris och kalorivärde, som åskådliggöres i tabellen. Tages hänsyn icke endast till kostens kalorivärde utan även till dess halt av skyddsämnen, bliva kostnadsskillnaderna mindre. Detsamma gäller i ännu högre grad, om även dess smakegenskaper beaktas.

• Sida 30
•  Original

Kap. III. Näringsstandarden i Sverige.

De vittnesbörd om behovet av en förbättrad folknäring, som i det före- gående meddelats, äro väsentligen grundade på iakttagelser från länder, till- hörande den västeuropeisk-amerikanska kulturkretsen, där dock närings- förhållandena säkerligen äro avsevärt bättre än i flertalet andra länder. Till speciellt svenska förhållanden har emellertid Nationernas Förbunds expert- kommitté endast i obetydlig utsträckning tagit hänsyn i de här citerade ut- talandena. Den frågan reser sig då, huruvida även i vårt land förefinnes behov av mera avsevärda förbättringar i fråga om näringsstandarden.

Befolkningskommissionen får i detta avseende hänvisa till den av sekrete- raren i kommissionens delegation för utredning av näringsfrågan utarbetade redogörelsen för »Svenska folkets näringsförhållanden», som bilagts detta betänkande (Bil. 1, sid. 3* ff.). I denna redogörelse hava sammanställts ett stort antal utlåtanden från provinsialläkare och andra ortskunniga per- soner, vidare vissa resultat av olika läkarundersökningar avseende bland annat skolbarnens närings- och hälsostandard, samt slutligen resultaten av de av socialstyrelsen på grundval av insamlade hushållsböcker utförda un- dersökningarna om livsmedelskonsumtionen. Härtill ansluta sig vissa av delegationens näringshygieniske expert, laborator Ernst Abramson, utförda utredningar rörande näringsvärdet av den kost, som de av socialstyrelsen undersökta familjerna åtnjuta.

Med hänsyn till att sålunda ett tämligen omfattande material återgives i nämnda bilaga, kan befolkningskommissionen i detta sammanhang inskrän- ka sig till att understryka enstaka huvudresultat av de där sammanställda utredningarna.

Socialstyrelsens undersökningar. Vad först de på socialstyrelsens hus- hållsbokmaterial grundade statistiska undersökningarna beträffar, visa dessa med stor tydlighet, hurusom barnantalet i familjerna utövar en myc- ket betydande inverkan på livsmedelskonsumtionen, i själva verket en mera betydande än inkomsten. Detta är desto mera beaktansvärt, som familjerna i det längsta hålla livsmedelsstandarden uppe genom att ägna en allt större andel av inkomsten åt täckningen av näringsbehovet, när barnantalet blir större eller inkomsten mindre. Medan barnlösa familjer i städerna enligt föreliggande uppgifter giva ut i genomsnitt 27 0/0 av inkomsten för livsmedel, ägna hushåll med 3 eller flera minderåriga barn 35 0/0 av inkomsten åt samma ändamål. För barnrika stadsfamiljer med under 3 000 kronor i in- komst stiger siffran till 46 0/o och för flerbarnsfamiljer i lant- och skogs- arbetarklassen med under 1 500 kronor i inkomst till 59 0/0.

I förhållande till familjens storlek bliva dock de absoluta livsmedelsutgif- terna väsentligt mindre i barnrika familjer än i »barnfattiga» och barnlösa. I städerna giva sålunda barnlösa familjer ut 545 kronor per år och vuxen man för livsmedel, medan motsvarande medelsiffra för familjer med 3 eller flera minderåriga barn utgör 368 kronor per år och vuxen man (barnen räk- nas härvid såsom vissa bråkdelar av den vuxne mannen enligt den s. k. ame-

• Sida 31
•  Original

rikanska konsumtionsenhetsskalan). Sistnämnda belopp ligger i närheten av det minimibelopp, som, även under förutsättning av god näringshygienisk in- sikt, erfordras för åstadkommande av en näringshygieniskt fullvärdig kost. För de större stadsfamiljer, som hava mindre än 3 000 kronor i in- komst, uppgår den genomsnittliga livsmedelsutgiften per år och konsum- tionsenhet till föga över 300 kronor och för stadsfamiljer med 4 eller flera barn i motsvarande inkomstklass stannar siffran vid ett så lågt värde som 250 kronor per år och konsumtionsenhet. Landsbygdshushåll med 3 eller flera minderåriga barn samt med under 1 500 kronor i årsinkomst hava en livsmedelsutgift av omkring 230 kronor per år och konsumtionsenhet. Det är att märka, att samtliga dessa siffror beräknats på grundval av den s. k. amerikanska konsumtionsenhetsskalan, vilken undervärderar barnens kon- sumtionsbehov. En beräkning grundad på en ur näringshygienisk synpunkt riktigare konsumtionsenhetsskala skulle sålunda hava givit lägre siffror till resultat.

Det bör vidare observeras, att de angivna siffrorna utgöra medeltal, kring vilka avsevärda individuella variationer förekomma. Det existerar sålunda säkerligen ett betydande antal barnrika familjer, vilkas livsmedelsutgifter te sig otillräckligare, än vad som framgår av de angivna siffrorna. Det är här- vid dessutom att märka, att undersökningsresultaten vunnits på grundval av ett material, inom vilket de allra lägsta inkomstgrupperna äro underrepre- senterade; vad städerna beträffar, äro sålunda inkomsttagare med under 2 000 kronor i inkomst nästan icke alls företrädda i detsamma. Även såsom »normalvärden» betraktade ligga sålunda de anförda medeltalen för högt, och befolkningskommissionen finner det därför sannolikt, att antalet barn- rika familjer, som kommer under de angivna genomsnittliga livsmedelsutgif- terna i respektive fall, är större än det antal familjer, som kommer däröver.

Barnrika familjer samt övriga större hushåll (om 5 eller flera personer), vilka även förete låga livsmedelsutgifter per konsumtionsenhet, hava ett sam- manlagt medlemsantal av bortåt 3 miljoner personer och omfatta sålunda nära hälften av landets hela folkmängd och säkerligen väsentligt mer än hälften av de minderåriga barnen. På grund av bristerna i inkomststatisti— ken vågar befolkningskommissionen icke avgöra, hur stor del av denna grupp, som underskrider förut angivna inkomstgränser (3 000 kronor i städerna och 1 500 kronor på landsbygden). Det förtjänar emellertid nämnas, att över hälften av de familjer, som hava 3 eller flera minderåriga barn, enligt före- liggande folkräkningsuppgifter har inkomster understigande dessa belopp. I verkligheten torde dock proportionen av dylika låga inkomsttagare vara något mindre för dessa barnrika familjers del. Övriga större hushåll leva enligt taxeringsuppgifterna på en icke oväsentligt högre genomsnittlig in- komststandard än de här såsom barnrika betecknade familjerna. Befolknings- kommissionen finner det dock sannolikt, att hela medlemsantalet i de hus- håll, som på grund av såväl familjens storlek som inkomstens knapphet leva på en enligt förut angivna siffror starkt begränsad livsmedelsbudget, uppgår till åtskilliga hundratusental och möjligen närmar sig en miljon.

Det kan i alla händelser om dessa barnrika familjer med inkomster under- stigande 1 500 respektive 3 000 kronor icke sägas, att kosten, utan uppoffring av andra väsentliga sociala och hygieniska intressen, skulle kunna förbättras därigenom, att utgifternas fördelning på olika huvudposter inom den totala familjebudgeten gjordes mera rationell, och att en större andel av inkomsten därvid ägnades åt täckningen av livsmedelsbehovet. De föreliggande uppgif- terna utvisa tvärtom, att den övriga behovstäckningen är synnerligen knapp —— t. o. in. så knapp, att exempelvis bostadsstandarden för dessa familjer pres- sats ned till en nivå, som i ett stort antal fall måste ligga väsentligt under det

• Sida 32
•  Original

hygieniskt önskvärda. Detta utesluter naturligtvis icke, att olämpliga kon- sumtionsvanor i dessa familjer ytterligare öka risken för att kosten icke blir näringshygieniskt tillfredsställande.

En granskning av den genomsnittliga förbrukningen av olika livsmedel inom olika familjetyper bekräftar ytterligare, att näringen försämras med ökat barnantal. Försämringen tager sig i första hand uttryck däri, att de barnrika familjerna få en enformigare och mera vitaminfattig kost än de öv- riga. Även rent kvantitativt bliva emellertid de barnrika familjerna sämre tillgodosedda än de övriga. Räknat per konsumtionsenhet är nämligen kon- sumtionen lägre i de barnrika familjerna än i de övriga i fråga om samtliga viktigare livsmedel utom _ i vissa fall _ bröd. Detta gäller trots att de barnrika familjerna hålla uppe kalorivärdet hos kosten såväl genom att ägna en särskilt stor andel av inkomsten åt täckning av livsmedelsbehovet som genom att inrikta sig på ensidiga och billiga födoämnen.

Näringsrådets undersökningar. De av laborator Abramson utförda närings- hygieniska analyserna på socialstyrelsens material _ vilka helt och hållet begränsats till städer och stadsliknande samhällen _ utvisa i första hand, att den g e n o m 5 nittl i g a förbrukningen uppfyller alla väsentliga närings- hygieniska krav, men att variationerna omkring genomsnittsvärdena äro högst betydande, och att följaktligen ett stort antal familjer icke erhåller den näringshygieniskt önskvärda kosten. Det förhållandet, att genomsnitts- talen te sig fullt tillfredsställande, utgör en förklaring till att de förefintliga näringsbristerna tidigare ofta undervärderats; det har nämligen ända intill senaste tid varit en vanlig brist vid administrativ-statistiska undersökningar, att alltför stort avseende fästs vid medeltalen, och att de betydelsefulla indi- viduella variationerna omkring desamma icke tillbörligen beaktats.

Av samtliga undersökta familjer beräknas icke mindre än 22 0/0 komma under det optimala i fråga om kalorimängden och 55 '3/0 i fråga om järn— mängden, medan däremot motsvarande tal för äggvita, calcium och fosfor stanna vid 6—15 0/0. I fråga om olika slag av vitaminer uppskattas _ enligt en mindre exakt metod _ antalet familjer med »underoptimal» konsumtion till 14—43 0/0.

Dessa beräkningar giva dock endast en ungefärlig föreställning om kon- sumtionsbristernas omfattning. För det första omfattar det till grund för beräkningarna liggande materialet endast 1245 hushåll. Vidare äro å ena sidan de små familjerna _ som emellertid ur de synpunkter, som kommis- sionen här anlägger, äro av mindre intresse _ och å andra sidan _ vilket här är väsentligt viktigare _ inkomsttagare med under 2 000 kronor i in- komst starkt underrepresenterade. Dessutom kan man på näringshygienens nuvarande ståndpunkt icke fullt exakt fixera de normala »optimalbehoven», och slutligen har man icke kunnat taga hänsyn till de betydande individuella variationer i livsmedelsbehoven, som de olika familjerna sinsemellan förete. Det bör under alla förhållanden understrykas, att det icke är minimibehoven utan i stället det näringshygieniskt mest önskvärda, som man vid beräkning- arna utgått ifrån.

En närmare studie av de meddelade undersökningsresultaten utvisar, att den »underoptimala» konsumtionen i första hand framträder i de barnrika familjerna. Redan kalori- och äggvitetillförseln visar tydlig tendens att vara lägre i barnrika familjer än i barnfattiga _ en tendens, som är alldeles spe- ciellt tydlig i fråga om den del av denna konsumtion, som härstammar från animaliska produkter. Av de familjer, som hade 4 eller flera barn, var det 37 %, som icke kommo upp till optimal kaloritillförsel. Samma tendens

• Sida 33
•  Original

gör :sig även gällande i fråga om mineralämnena, och i fråga om A- och C- vitaminer är den alldeles speciellt tydlig.

Däremot framträder endast i vissa speciella fall något mera tydligt sam- band mellan inkomst och näringsstandard. Barnantalet betyder sålunda mera för näringsstandarden än själva inkomsten. Till en del förklaras dock detta undersökningsresultat därav, att i undersökningen knappast ingå fa- miljer med under 2 000 kronor i inkomst. Detta belopp torde nämligen vara tillräckligt för en barnlös familj, som lever sparsamt och inriktar sin livs- medelskonsumtion på ett rationellt sätt. I fråga om de här undersökta fa- miljerna blir det sålunda ett relativt naturligt förhållande, att barnantalet kommer att framstå såsom den väsentliga orsaken till eventuella brister i näringsstandarden.

Vid sidan härav märkes en annan synnerligen viktig faktor: den bristande upplysningen. Att denna spelar en stor roll antydes bland annat av det för- hållandet, att även i familjer, vilka med hänsyn till ringa medlemsantal och någorlunda god inkomst. åtnjuta ett relativt högt välstånd, icke mindre än 10 0/0 uppvisa en kaloritillförsel, som understiger det optimala.

Läkarutlåtanden om befolkningens närings- och hälsostandard. Det är även av intresse att taga del av de läkarundersökningar, utlåtanden från provinsialläkare o. d., som sammanställts i bilaga 1. Detta material giver på åtskilliga punkter en värdefull komplettering till den statistiska analysen. Sålunda erhålles här en mera levande bild av de ofta dåliga konsumtions- vanorna och av bristerna i spädbarnsuppfödningen. Vidare framgår, att skolgången ofta tenderar att starkt skärpa de nåringshygieniska missförhål- landena, och därjämte erhålles en viss föreställning om sambandet mellan näringsstandard och hälsotillstånd. Däremot gå läkarutlåtandena blott i enstaka fall in på den ekonomiska och sociala bakgrunden till de förefint- liga missförhållandena.

I fråga om spädbarn supp fö dningen påpekas, att trots vissa mycket påtagliga förbättringar, dock fortfarande flerstädes stora missförhållanden råda. Sålunda förekommer ofta flaskuppfödning utan bärande skäl. Den natur- liga uppfödningen blir med andra ord icke sällan bland annat av rena be— kvämlighetsskäl för tidigt avbruten. I andra fall utsträckes den däremot under för lång tid, vilket ej sällan beror på föreställningen om amningens antikonceptionella verkan. Det händer sålunda, att barnen få bröstuppföd- ning in på andra året, såsom »tillägg» ännu längre. Vid flaskuppfödning användas ofta felaktiga mjölkblandningar. Särskilt vanligt är, att över- gången från bröstuppfödning sker alltför tvärt, och att barnen därvid genast erhålla de vuxnas kost. Att spädbarn få kaffe, är icke någon sällsynthet. Övergödning av spädbarn är också en ofta återkommande företeelse. Många anse, att barnen icke äro friska, om de ej äro överfeta.

Dylika om bristande upplysning och noggrannhet vittnande fel i späd- barnsuppfödningen sättas icke sällan i samband med vissa brister i späd- barnens hälsotillstånd, såsom rachitis och otillfredsställande tandstruktur.

I fråga om s k 0 lb a r n e n s näringsförhållanden framträda enligt före- liggande utlåtanden och undersökningar ofta betydande brister, vilka dels bero på förhållanden i hemmen (fattigdom eller arbetslöshet i förening med barnrikedom, bristande upplysning i näringshygieniska frågor, okunnighet i matlagning o. d.) och dels på de svårigheter, som vållas av själva skol- arbetet samt de ofta långa skolvägarna.

Befolkningskommissionen vill i detta sammanhang hänvisa till en i bilaga 4 återgiven tabellarisk översikt över dessa förhållanden. Det framgår härav, att för 8000 folkskolebarn på landsbygden skolvägen uppgår till 5 km eller

3—878846.

• Sida 34
•  Original

däröver, utan att några anordningar i form av skolskjuts, skolbespisning c. d. vidtagits. Dessutom finnas 10000 barn med lika långa skolvägar vid så- dana skolor, där dylika anordningar vidtagits; man vet dock icke med säker- het. huruvida samtliga dessa barn fått gagn därav.

En av provinsialläkare A. F. Sasse utförd undersökning rörande 805 folk— ,

skolebarn vid Hemse provinsialläkardistrikt på Gotland utvisar, att 40 % av barnen på morgonen endast erhöllo kaffe och bröd och nära 2 % intet morgonmål alls eller endast 5. k. silverte. Till frukost erhöllo 33 0/o lagad mat, 19 0/0 mjölk och bröd, 47 % smörgås och 1 0/0 kaffe och bröd. Icke mindre än 20 0/0 av barnen erhöllo först på kvällen dagens första mål av lagad mat. En undersökning rörande 21 741 värmländska folkskolebarn giver lik- nande resultat. Bland annat befanns, att 46 0/0 av barnen först efter hem- komsten från skolan erhöllo lagad mat.

Sambandet mellan skolbarnens kost och deras hälsotillstånd belyses genom följande uttalande av medicine doktor Anders Kristensson, som utfört en undersökning, avseende 1 600 folkskolebarn inom Uppsala provinsialläkar- distrikt:

Vad först barnens allmänna hälsotillstånd beträffar, torde man kun- na påstå, att en alltför stor del av dem erbjöd bilden av blek a, kle n a och un- der n ä r d 3 h a r n. Detta är ju ett förhållande, som i första ögonblicket är ägnat att förvåna, när man tänker på de i regel goda yttre naturförhållanden, under vil- ka barnen växa upp. Det är ju här icke fråga om de trånga grändernas och de mörka bakgårdarnas barn utan om barn, som ha utmärkt riklig tillgång till sol och luft samt friluftsliv. Ovan har påpekats några av de faktorer, som kunna antagas ha betydelse för detta barnens mindre goda hälsotillstånd (lång skolväg, dålig mat- ordning). Helt visst spelar i många fall in även konstitutionella moment, men jag har den uppfattningen, att de yttre faktorerna äro de, som hos barnen influera mest i detta avseende. Utom ovan nämnd-1 förhållanden kan helt visst ett för tidigt ianspråktagande av barnens arbetskraft till olämpligt (t. ex. tungt) arbete medverka till framkallandet av de deformiteter, som ofta kunde konstateras. Särskilt van- lig syntes plattfoten vara, vilken belastningsdeformitet icke gör sin bärare lämplig vare sig för långa skolvägar eller för tyngre arbete. Till dessa allmänna klenhets- symptom skulle jag vilja räkna även tandrötan, vars förekomst och utbredning är synnerligen stor. Då denna sak redan förut av talrika hygienens förespråkare är grundligt ventilerad, skall jag i detta samband nöja mig med ett påpekande. Allt som allt torde det kunna anses vara konstaterat, att barnens allmänna hälsotillstånd icke är tillfredsställande utan visar brister, som i huvudsak kunna förklaras genom bristande hygien i fråga om nutrition. Att dylika barn icke på ett avsett sätt kunna tillgodogöra sig den undervisning, som bestås dem, är lätt att inse. Enda botemedlet mot dessa missförhållanden och följderna därav är en sakkunnig och oförtruten upplysning, avsedd för hemmen samt förbättrande av barnens kost i enlighet med vad som förut blivit anfört.

Vid en i Göteborgs och Bohus län företagen undersökning av 2 341 folk- skolebarn för upptäckande av tuberkulos befanns, att 49 0/0 av barnen er- höllo ingen eller högst två glas mjölk om dagen, vilket betecknades såsom otillräckligt, att 35 0/o erhöllo otillräckligt med potatis (mindre än fyra pota- tisar per dag), vilket med hänsyn till den obetydliga frukt- och grönsaks- dieten ansågs innebära, att kosten hade för låg halt av C-vitaminer, samt slutligen att 29 0/o av barnen erhöllo 3 eller flera koppar kaffe per dag. Det konstaterades även, att mjölkkonsumtionen var lägre och kaffekonsumtio- nen väsentligt högre i sådana distrikt, som uppvisade särskilt stor tuberku- losfrekvens.

• Sida 35
•  Original

Bef-"olkningskommissionen vill även fästa uppmärksamheten på följande uttalande, som återfinnes i redogörelsen för den förut nämnda läkarunder- söknimgen rörande uppländska folkskolebarn: »Det dyrbara människomate- rial, saom landsbygdens folkskolebarn utgöra, är i fråga om hälsovård för- summiat på ett sätt, som icke längre kan få fortgå. Då ovanstående erfa- renheiter kunna göras i ett landområde intill vår äldsta lärdomsstad, där sjukvård, utan kostnad för medellösa och mindre bemedlade, erhålles på sjukhrus och polikliniker, ...inses lätt, huru förhållandena skulle vara på andra ställen.»

I fråga om särskilt den vu x 11 a befolkningens näringsförhållanden före- ligga utförliga läkarundersökningar i övre Norrland vid den i samarbete med medicinalstyrelsen bedrivna s. k. norrlandsundersökningen. Särskilt i kust- landett befinnes befolkningen i mycket stor utsträckning leva på en ensidig s. k. mjölmjölkkost. Denna består i fråga om 18 0/0 av 551 undersökta vuxna män och 310 0/0 av 664 undersökta kvinnor av smör, bröd, mjölk, mjöl- och gryn- rätter samt potatis, varjämte vanligen något strömming ätes till morgonmålet, medan kött eller fisk eljest icke förekommer mer än högst en gång i veckan; färska grönsaker eller frukt saknas i dessa fall helt och hållet i kosten. Skogs- arbetatrna leva i stor utsträckning på en tämligen enformig s. k. fläskkost; denna är dock vanligen numera något mera omväxlande än tidigare. Skogs- arbetatrnas näringsförhållanden vid längre tids vistelse i skogarna äro dess- utom i färd att starkt förbättras, allteftersom förläggningsförhållandena bliva mera gynnsamma och maten tillredes av särskilda kockor. Dessa högst bety- delsefulla reformeri skogsarbetarnas livsföring hava dock ännu icke blivit all- mänt genomförda.

Den förut omnämnda ensidiga mjölmjölkkosten sättes i norrlandsundersök- ningen i samband med vissa sjukdomstillstånd. Sålunda medför den ofta sänkt grundomsättning samt en hög frekvens av achylier och anämier. _ Gi— vetvis förekommer denna mjölmjölkkost icke endast i fråga om vuxna utan, såsom i utredningen särskilt ådagalägges, även i fråga om barn.

Den typiska mjölmjölkkosten synes vara mera ovanlig i landets mellersta och södra delar, men även här är folknäringen likväl alltför ofta synnerligen enformig. Bland annat klagas i läkarutlåtandena över befolkningens benä— genhet att använda mjöl i finsiktad form. Kaffemissbruket är också flerstädes synnerligen omfattande, låt vara icke i samma grad som i vissa trakter av Norr- land, där enligt norrlandsundersökningen 10 % av 2639 skolbarn förtärde minst 4 koppar dagligen och 60/0 minst 7 koppar. Särskilt svåra förhållan— den synas råda i de 5. k. arbetslöshetsöarna. Följande meddelande från Göte- borgs och Bohus lån är belysande: »En 18-årig yngling, som led av hemeralopi, uppgav, att födan i hemmet (en stenhuggarfamilj) utgjordes av kaffe och bröd både frukost, middag och kväll, men medgav att orsaken utom fattig- dom (fadern tjänade 80 kr. per månad), var att modern saknade förmåga att laga mat. Obligatoriska skolkökskurser för landsbygdens flickor äro nöd- vändiga.» Ett meddelande från Blekinge län lyder: »Under året utförda skol— undersökningar ha visat, att tillståndet särskilt bland barnen under nuvaran- de arbetslöshet och nödtillstånd bland de mindre jordbrukarna är mindre gott och att undernäring bland barnen är allmän. Uppfödning av barnen med kaffe och smörgås är vanlig, emedan man ”ej har råd att köpa mjölk”. Sär— skilt i skärgården är obenägenheten stor att ha lagad mat. SCOllOS och andra ryggradsdeformiteter äro en mycket vanlig svit av denna felaktiga barnupp- födning. Ävenså finns det många gamla, som inte på åratal ätit ett ordentligt mål lagad mat.» Ett annat uttalande från samma håll: »Fall av undernäring och allmän kraftnedsättning på grund av fattigdom och bristfällig näring äro

• Sida 36
•  Original

allmänt förekommande. Särskilt mjölkbristen ibland jordbruksarbetarna och i dagsverkshemmen är påtaglig.»

Dessa sista uttalanden hänföra sig väsentligen till förhållandena under senaste arbetslöshetskris, och det är sannolikt, att situationen nu i dessa speciella fall ' ter sig ljusare. Den föregående framställningen har emellertid, enligt vad befolkningskommissionen finner, till fullo ådagalagt, att förhållandena flerstä- des äro så allvarliga, att de påkalla omedelbara och verksamma åtgärder. Spe— ciellt gäller detta i fråga om barnen, såväl spädbarn, förskole- som skolbarn.

• Sida 37
•  Original

Kap. IV. Bedömandet av de näringshygieniskt motiverade refor- merna ur jordbruksekonomisk synpunkt.

Uppgiften för undersökningen i detta kapitel. Innan befolkningskom- missionen övergår att i nästföljande avdelning framlägga sina förslag till stats- åtgärder i syfte att bättre säkerställa näringsstandarden, vill kommissionen i detta kapitel kortfattat behandla de förutsättningar härför, som produktions— utvecklingen inom jordbruket — inklusive trädgårdsodlingen — erbjuder. Näringsfrågan är visserligen i första hand en konsumtionsfråga, vid vars behandling det gäller att först studera den faktiska livsmedelskonsumtionens volym och inriktning inom familjer med olika barnantal och tillhörande olika inkomst- och socialklasser samt att därefter ur näringshygieniska synpunkter bedöma, huruvida denna konsumtion är kvantitativt och kvali- tativt tillräcklig. Men näringsfrågan är samtidigt en produktionsfråga av utomordentlig nationalekonomisk betydelse.

Livsmedelskonsumtionen bestämmer nämligen avsättningsmöjligheterna för jordbruket. Varje åtgärd till stegring av livsmedelskonsumtionen eller till inriktning av denna konsumtion på de mera kostsamma skyddsfödoämne- na innebär således stegrad total efterfrågan på jordbruksprodukter och ökad jordbruksinkomst. Såsom förhållandena för närvarande ligga till, måste varje sådan åtgärd innebära en avsättningsökning, som därtill nästan helt och hållet förbehålles det svenska jordbruket. De frågor, som därför resa sig, äro, huruvida produktionsförutsättningarna inom det svenska jord- bruket äro sådana, att en dylik avsättningsökning utan olägenhet är möjlig att tillgodose genom inhemsk produktion samt huruvida ifrågavarande av- sättningsökning rent av bildar ett önskligt inslag i jordbrukspolitiken.

Svaret på dessa frågor är av utslagsgivande betydelse vid bedömandet ur nationalekonomiska synpunkter av de i nästa avdelning framlagda förslagen och särskilt vägande ur samma synpunkter av de med föreslagen förbundna statsfinansiella kostnaderna.

Nationernas Förbunds sammansatta expertkommitté. Även i nu ifrågava- rande hänseende kan befolkningskommissionen stödja sig på den samman- satta expertkommitténs ovan ofta anförda slutbetänkande i näringsfrågan. Kommittén framhåller således i sagda betänkande först allmänt:

Ett framgångsrikt genomförande av de här framställda önskemålen i näringshän- seende skulle innebära en avsevärd förändring av livsmedelskonsumtionen i alla länder. Denna förändring kan naturligtvis icke äga rum på en dag; den kommer att ske gradvis och —— helst —— genom en kontinuerlig rörelse i takt med att de nya näringshygieniska insikterna vinna spridning i allt bredare folklager, i takt med den allmänna levnadsstandardstegringen och med de särskilda åtgärder, som staten eller enskilda organisationer komma att tillgripa för att förbättra näringsförhållan- dena för särskilda delar av befolkningen. Men även om förändringarna av nä- ringsförhållandena ske successivt, kunna de likafullt hava djupgående verkningar, och det är därför nödvändigt att undersöka jordbrukets möjligheter att anpassa sig till de efterfrågeförändringar, som bliva resultaten av ett mera allmänt genomfö-

• Sida 38
•  Original

rande av en konsumtionsstandard mera i nivå med den moderna vetenskapliga nä- ringsfysiologiens krav. Ingen kan önska, att denna näringsreform skulle bringa in nya element av instabilitet och felanpassning i en värld, där det redan förut finnes alldeles för mycket därav; minst av allt vore det önskligt att införa instabilitetsfak- torer inom jordbruket, som just nu befinner sig i ett tillstånd av begynnande åter- hämtning från långa, svåra depressionsår.

Kommittén påpekar i detta samband, att vissa betydande konsumtionsför- ändringar redan skett —- konsumtionen av frukt, grönsaker och mejerivaror har således nästan överallt visat en tydlig tendens att stiga, medan konsum- tionen av brödspannmål tenderat att sjunka och likaså, i länder där den all— männa konsumtionsnivån legat relativt högt, konsumtionen per huvud av kött. »Från denna synpunkt», säger kommittén, »gå förändringarna lyck- ligtvis huvudsakligen i rätt riktning.» De, som hava att tillvarataga jord- brukarnas intressen, kunna emellertid med rätta begära, framhåller kommit- tén, att det skapas full klarhet om konsekvenserna för jordbruket av närings- reformerna, samt vidare att, då åtgärder vidtagas för att förbättra närings- förhållandena, beaktande skänkes jordbrukets möjligheter att anpassa sig efter dessa förändringar i efterfrågans storlek och inriktning, som bliva ett resultat av nyssnämnda åtgärder.

Kommittén understryker därvid följande två huvudsynpunkter: Den första är, att de näringspolitiska åtgärderna icke förutsätta en ögonblicklig transformation av den rådande strukturen inom de nationella jordbrukssystemen. De förändringar i efterfrågan, som uppkomma, måste med nödvändighet bliva lång- samma och gradvisa. Den andra huvudsynpunkten är, att, allteftersom näringspoli- tiken tränger fram mot sitt mål, vilket är en tillräcklig och lämpligt sammansatt kost för alla, så blir resultatet en ökning i efterfrågan på alla slags jordbrukspro- dukter. Avsättningen av vissa slags livsmedel kommer utan tvivel att draga större gagn än andra; och det är sannolikt, att efterfrågan på skyddsfödoämnen kommer att stiga hastigare än efterfrågan på sådana livsmedel, som huvudsakligen konsu- meras på grund av sitt höga energivärde.

Kommittén tänker då på världen i dess helhet. I de länder, där konsum- tionsstandarden redan är förhållandevis hög, kommer en framgångsrik re- formverksamhet på näringsområdet att innebära en relativt starkare steg- ring i efterfrågan på skyddsfödoämnen. »Det jordbrukspolitiska anpass- ningsproblemet i dessa länder kan därför betraktas såsom ett problem om hur en gradvis skeende förskjutning av jordbruksproduktionens inriktning till en större avsättning av skyddsfödoämnen skall kunna äga rum.» Kom- mittén understryker därvid särskilt, att många av dessa livsmedel på grund av ringa hållbarhet överhuvud taget icke lämpligen kunna importeras. Med hänsyn härtill är det kommitténs uppfattning, att en stegring av denna konsumtion måste bliva beroende av den inhemska produktionen.

Kommittén, som i detta sammanhang ingår på en hel serie av de problem, som uppstå i samband med jordbrukets anpassning till konsumtionen vid en förbättrad näringsstandard, framhåller till slut sammanfattningsvis följande:

Hela världens jordbruk och likaså de nationella jordbrukssystemen var för sig måste komma att göra vinning genom påskyndandet av utvecklingen fram till en höjd näringsstandard. Den kvantitativt och kvalitativt förbättrade kost, som nä- ringspolitiken har att söka uppnå, innebär en stegring i efterfrågan på alla slags jordbruksprodukter. Överallt finnes bland konsumenterna ett latent behov av till- skott av livsmedel i syfte att säkra en optimal hälsostandard; överallt bland produ- centerna finnes samtidigt kapaciteten att tillfredsställa dessa latenta behov. Det är visserligen icke möjligt att med större säkerhet uppskatta, hur efterfrågan på varje

• Sida 39
•  Original

särskild jordbruksprodukt kommer att påverkas. I vissa länder, där den reala in- komststandarden är låg, kommer kostförbättringen huvudsakligen att taga formen av en ökad konsumtion av livsmedel med högt energivärde. I andra, där inkomst- standarden är hög, kommer tyngdpunkten att ligga mera på skyddsfödoämnena.

Men även i sistnämnda länder visa nyligen utförda studier, att avsevärda delar av befolkningen för närvarande icke få konsumera tillräckligt ens av de energi- givande livsmedlen, och att således det finnes ett latent, icke tillfredsställt behov av dessa liksom av skyddsfödoämnena. I dessa länder, där tyngdpunkten dock ligger på den kvalitativa sammansättningen av livsmedelsbudgeten, måste en förbättrad näringsstandard förutsätta en stegrad förbrukning av animala produkter. Detta förutsätter emellertid i sin tur en ökad åtgång av spannmål och andra vegetabiliska produkter att användas såsom fodermedel. Det är därför klart, att alla huvudgre- nar i jordbruket komma att gynnas av de åtgärder, som vidtagas för att föra befolk- ningens näringsstandard närmare de normer, som föreskrivas av den moderna fy- siologien.

De jordbruksprodukter, vilkas konsumtion visar en stigande rörelse, äro tydligen de kostsammare produkterna. Dessa produkter giva producenten en högre avkast- ning per enhet av jord och kapital än de blott energigivande produkterna. Så är särskilt fallet där större delen av jordbruksjorden är fördelad på små ägoenheter, som icke lämpa sig för de mekaniserade, kostnadssparande produktionsmetoderna i den utomeuropeiska extensiva spannmålsodlingen. Dessa bondebruk äro å andra sidan väl lämpade för animal produktion och för den mera intensiva odlingen av frukt och grönsaker.

Den mera mångsidiga produktion, som skulle bliva följden, och redan blivit följ- den av de nationella jordbrukssystemens anpassning till den nya konsumtionsut- vecklingen innebär ej blott en inriktning av produktionen på de mera värdefulla produkterna. Lika betydelsefullt är det förhållandet, att denna omläggning innebär en riskfördelning och följaktligen en ökad ekonomisk stabilitet i jordbruket. Ett mycket framträdande drag i de senaste årens utveckling har varit den stadighet, var- med konsumtionen av frukt och grönsaker i de flesta länder stegrats även under de värsta depressionsåren.

Jordbruket kan vänta även andra fördelar av en förändring i riktning mot bättre näringsförhållanden. I de flesta västeuropeiska länder betraktas utflyttningen från jordbruket med åtskillig oro och det finns en vida spridd önskan att kunna hindra denna flyttning av unga personer från land till stad. Produktionen av mejerivaror och av frukt och grönsaker kräver emellertid mera arbete per enhet av land än spannmålsproduktionen. De flesta spannmålsarter kräva, sedan en gång sådden ägt rum, blott föga arbete före skörden. Vid animal produktion sysselsättes däremot arbetskraft oavbrutet i utfodring, mjölkning o. s. v. Grönsaksodling kräver också mycket arbete. Ett mera blandat jordbruk är därför synnerligen väl anpassat för det familjebondebruk, som är så vanligt i många delar av världen, och en politik, som, där de tekniska förutsättningarna därför finnas, uppmuntrar och underlättar övergången till denna produktionsform, tjänar det ytterligare syftet att göra det möj— ligt för en större mängd av befolkningen att vinna försörjning och förtjänst ur jord- bruket.

Kommittén går därefter över till frågan om sambandet mellan konsum- tionm av jordbruksprodukter och deras pris. Den uppvisar genom vissa exempel, att konsumtionsvolymens priskänslighet och även dess beroende av inkomsthöjden är väsentligt större för skyddsfödoämnena än för de blott energigivande livsmedlen. I fråga om priskänsligheten framhålles, att en

• Sida 40
•  Original

sänkning av prisen på spannmålsprodukter icke kan väntas mera väsentligt stegra konsumtionen av dessa produkter; snarare är det att förvänta, att den genom en sådan prissänkning frigjorda köpkraften skall finna sådan an- vändning, att en stegrad konsumtion av skyddsfödoämnen möjliggöres. En sänkning av prisen å de senare kan däremot förväntas mera avsevärt stegra efterfrågan av dessa. I fråga om livsmedelsförbrukningens samband med inkomstens storlek, yttrar kommittén bland annat följande:

Detta faktum, att efterfrågans priskänslighet i fråga om skyddsfödoämnena är större i de lägre inkomstlagren, samt vidare det förhållandet, att det just är i dessa folklager, som faran för en bristfällig näringsstandard är störst, leda till den slut- satsen, att möjligheten av en prisdiskriminering i syfte att stimulera konsumtionen i särskilda befolkningsskikt borde tagas under övervägande. Det kan förhålla sig så, att en liten sänkning av det allmänna mjölkpriset icke skulle leda till en avse- värd konsumtionsstegring, men att en något större prissänkning, som inskränktes till en mindre del av marknaden, där mjölkkonsumtionen är särskilt otillräcklig, skulle bringa ett bättre resultat till samma, eller rentav lägre kostnad för producen- terna eller staten. Dylika överväganden hava lett myndigheterna i många länder att tillhandahålla mjölk till mycket reducerade pris åt skolbarn, havande kvinnor, ammande mödrar eller åt arbetslösa.

Kommittén konstaterar, att konsumenterna av smör i vissa smörexporte- rande länder i viss utsträckning fått subsidiera konsumtionen av smör i England och uttalar i detta samband följande:

Det har ovan konstaterats, att efterfrågan på smör är priskänslig och att konsum- tionen stegrats mycket avsevärt i länder, där priset hållits förhållandevis lågt. Den nya näringsfysiologiska vetenskapen tillägger konsumtionen av mjölk och mejeri- produkter en särskild betydelse. Det är då klart, att en politik, som innefattar tunga importavgifter i de importerande länderna och exportpremier, finansierade genom en beskattning av den inhemska konsumtionen, i de exporterande länderna, direkt motverkar den eftersträvade konsumtionsökningen. Den frågan bör ställas, huru- vida icke de summor, som betalas för att understödja exporten från vissa länder, med större utbyte — åtminstone ur näringshygienisk synpunkt — kunde användas för att understödja den inhemska konsumtionen av mjölk och/eller smör.

Allmänt sammanfattar kommittén sina synpunkter på följande sätt:

Det kan icke bliva understruket för kraftigt, att statsmakterna, då de draga upp linjerna för den kommersiella och allmänt ekonomiska politiken, borde giva tillbör- lig vikt åt dessa näringshygieniska hänsyn. Om de icke alltid handlat härefter i det förflutna, beror detta åtminstone delvis på det förhållandet, att betydelsen av en tillräcklig och lämplig näring såsom en faktor, vilken utövar inflytande på hälsa och arbetseffektivitet, icke varit tillräckligt insedd. Med den kunskap härutinnan, som under senare decennier vunnits, är det nu uppenbart, att ohjälplig skada kan uppkomma genom näringsbrister, och man må hoppas, att denna kunskap kommer att påverka statsmakterna mera än hittills, när de överväga sådana åtgärder, vilkas verkan är att stegra livsmedelsprisen för konsumenterna och därigenom inskränka deras konsumtion.

Om hänsyn till näringshygieniska önskemål hållas i minnet, bör det vara möjligt att utfinna metoder, genom vilka jordbruket kan stödjas utan att en skadlig verkan för konsumtionsnivån uppkommer. De lämpliga metoderna bero på förhållandena i varje särskilt fall, och det är icke möjligt att här giva konkreta anvisningar. Ur näringshygienisk synpunkt framstår det naturligt, att åtgärder i syfte att vidga kon- sumtionen böra föredragas framför åtgärder i syfte att begränsa importen eller pro-

rna—n ...; M

• Sida 41
•  Original

duktionen. Genom det förstnämnda slaget av åtgärder —— vilka i vissa fall kunna innebära en subsidiering av den inhemska konsumtionen finansierad genom allmän statsbeskattning —- kan det befinnas möjligt att stödja både produktionen och kon- sumtionen av skyddsfödoämnen. På så vis kan jordbruket bringas till en utveck- ling som harmonierar med det förlopp, som konsumtionen bör följa _ till fördel för både producenterna och konsumenterna. I synnerhet bör uppmärksamheten fästas vid möjligheten att fördela vissa födoämnen gratis eller till nedsatt pris till särskilda lager inom befolkningen, t. ex. genom utdelning av mjölk till skolbarn, havande kvinnor och ammande mödrar. Denna möjlighet är särskilt viktig, då mjölk har ett enastående näringsvärde och då vidare mjölk icke kan ingå i mera betydan- de utsträckning i den internationella handeln och följaktligen icke importeras. Här sammanlöpa på ett tydligt sätt de näringshygieniska och de jordbrukspolitiska in- tressena, och det vill synas, som om många länder borde bättre utnyttja detta för— hållande vid uppläggningen av sin jordbrukspolitik. Det som gäller om mjölk gäl— ler i endast obetydligt lägre grad även om andra nyttigheter, såsom färsk frukt och grönsaker. Ett understödjande av konsumtionen möter visserligen större tekniska svårigheter i dessa fall, men i det föregående hava exempel givits, vilka visa, att pro- blemet dock kan bemästras genom vissa metoder. Det är uppenbarligen omöjligt att här framställa bestämda rekommendationer; det må vara tillräckligt att uttrycka den uppfattningen, att problemet, hur jordbruket skall kunna stödjas på sådana vä- gar, som icke äro skadliga för näringsstandarden, är av beskaffenhet att göra det värt de allra mest allvarliga överväganden från regeringarnas sida.

Kommittén framhåller även näringsfrågans samband med den allmänna inkomstnivån, speciellt arbetslönenivån, och diskuterar olika åtgärder att hålla denna uppe. Den framhåller emellertid, att åtgärder som på ett mera direkt sätt angripa problemet om näringsbrister i förbindelse med låga in— komster måste övervägas. —— »I de fall», framhåller kommittén, »då sådana åtgärder äro praktiskt genomförbara, såsom t. ex. genom utdelning av mjölk till havande och ammande mödrar samt tillhandahållande av mjölk eller måltider till skolbarnen i skolorna, utgöra de en särskilt effektiv metod att bekämpa faran av brister i näringsstandarden.»

De nedan avhandlade näringsreformerna sedda ur synpunkten av det svenska jordbrukets intressen. De nyss återgivna principiella uttalandena av Nationernas Förbunds sammansatta expertkommitté äro, som flerstädes av kommittén framhålles, icke avsedda att komma till omedelbar tillämp- ning i varje särskilt land; därtill äro jordbruksförhållandena alltför växlan- de i de olika länderna. Kommittén understryker även önskvärdheten av att, då näringsfrågan kommer till behandling i ett visst land, de därstädes rå- dande jordbruksekonomiska förutsättningarna klarläggas. Endast härige- nom kan man vid näringsreformernas planläggning taga erforderlig hänsyn till de jordbruksekonomiska synpunkterna och intressena.

För detta ändamål har befolkningskommissionen låtit verkställa vissa un— dersökningar. Således har kommissionens ledamot, herr Myrdal, utarbetat en översiktlig analys av det jordbrukspolitiska problemet i Sverige på något längre sikt. Denna undersökning, som finnes fogad till förevarande betän— kande såsom bilaga 2, bygger på vissa statistiska beräkningar och uppskatt- ningar, gjorda i en utredning om den svenska jordbruksproduktionens om- fattning och utvecklingsmöjligheter, författad av amanuensen hos statens jordbruksnämnd Gunnar Lange och såsom bilaga 3 fogad vid betänkandet. Kommissionen har för sin del icke ansett nödigt att i förevarande betänkande i näringsfrågan taga ståndpunkt till de i dessa bilagor framlagda ut- redningarna, vilka omspänna ett mycket större problemkomplex, men vill

• Sida 42
•  Original

hänvisa till vissa där framförda allmänna synpunkter, vilka äga påtaglig betydelse för de här föreslagna och diskuterade näringshygieniska åtgärder- nas motivering ur jordbruksekonomiska synpunkter.

Det råder sålunda uppenbarligen en växande spänning mellan jordbrukets produktionsmöjligheter och den faktiska livsmedelsförbrukningen inom lan- det. För att uppehålla jordbrukets lönsamhet har det bland annat visat sig nödvändigt att genom subventionerad export av smör och andra skyddsfödo- ämnen från hemmamarknaden avlasta ett produktionsöverskott, vilket å denna marknad icke skulle hava fått avsättning till de priser, man velat upp- rätthålla. Denna spänning mellan jordbrukets produktionsmöjligheter och livsmedelsförbrukningen kan väntas bliva skärpt. Sannolikt kommer näm- ligen jordbruksproduktionen inom riket att ytterligare stegras. Förbrukningen inom landet kan å andra sidan vid de genom jordbruksregleringen uppe- hållna priserna på jordbruksprodukter knappast väntas förutan särskilda åtgärder visa en fortsatt stegring motsvarande den, som ägt rum under de se- naste åren; dessa år hava ju karakteriserats av en utveckling från djup de- pression till högkonjunktur. Skulle en ny ekonomisk depression inträda, kan till och med en Viss konsumtionsnedgång befaras följa. Dessutom har man att räkna med risken för att jordbruksprodukternas prisnivå å världs- marknaden vid en konjunkturnedgång åter skall bliva vikande. Den sub- ventionerade exporten komme i sådant fall att möta större svårigheter och draga större kostnader, allrahelst om det av spänningen mellan produktio- nen och den inhemska konsumtionen bestämda exportbehovet samtidigt skulle stiga.

Med hänsyn till dessa framtidsutsikter måste det — oavsett skilda uppfatt- ningar angående möjligheten av att i framtiden upprätthålla den svenska regleringspolitiken på jordbrukets område i sin nuvarande allmänna gestalt- ning — framstå såsom ett viktigt intresse för det svenska jordbruket, att inga rimliga åtgärder lämnas oförsökta, som kunna uppehålla och stegra den inhemska förbrukningen av livsmedel, särskilt förbrukningen av de dyrbarare skyddsfödoämnena.

Av betydelse i detta sammanhang är jämväl. att jordbruksregleringen —— på sätt närmare klarlägges i bilagorna 1 och 3 — hårdare trycker de fattiga och barnrika familjerna bland konsumenterna, vilka använda en relativt större del av sina inkomster till inköp av livsmedel. Denna tendens hos jordbruksstödets konsumtionsfördyrande verkan blir i särskild grad skärpt genom margarinaccisen, eftersom margarin framför allt konsumeras av des- sa fattiga och barnrika familjer. Då dessa familjers konsumtion är lägre och i fråga om de dyrbarare skyddsfödoämnena väsentligt lägre än andra familjers, representera de ur jordbruksekonomisk synpunkt en »konsum- tionsreserv». Varje åtgärd från det allmännas sida, som främjar dessa fa- miljers livsmedelskonsumtion, stegrar därför jordbrukets avsättning av sina produkter. Särskilt fördelaktig ur jordbrukets synpunkt är därvid en steg- ring av efterfrågan på skyddsfödoämnen, vilka dels äro förhållandevis dyr- bara, dels i flera fall förete ett relativt stort produktions- och exportöverskott.

Den nationalekonomiska innebörden av de i nästa avdelning föreslagna åtgärderna. De i nästa avdelning föreslagna och diskuterade åtgärderna höra till den del av socialpolitiken, som genom sin familjesociala inriktning på det uppväxande släktet har en ej blott, och ej ens huvudsakligen, på avhjäl- pandet av svårartade akuta nödtillstånd inriktad utan därjämte en förebyg- gande, på uppehållandet av barnens och de ungas framtida hälsa och växt- : kraft inriktad verkan. Åtgärderna tillhöra typiskt den ej endast symtoma- 3 tiska utan profylaktiska socialpolitiken. Ur den nationella hushållningens ; I

• Sida 43
•  Original

synpunkt böra de därmed förbundna kostnaderna betraktas såsom en in- vestering i folkets, och närmast den uppväxande generationens, hälsa samt livs— och arbetsduglighet. Ur enahanda samhällspolitiska synpunkter bliva dessa investeringar räntabla, i samma mån som befolkningens kvalitet därigenom i framtiden stegras.

Med hänsyn till vad i förevarande kapitel nyss berörts och i bilagorna 2 och 3 närmare utvecklats bör här vidare följande erinran göras. Förhan- denvaron av en överproduktion, som nu blott med stora kostnader kan un- danskaffas från hemmamarknaden, och hotet om en i framtiden vidgad spänning mellan produktions- och konsumtionsutvecklingen innebära, att den reala kostnaden för denna investering icke på långt när motsva- rar den stats- och kommunalfinansiella kostnaden. Det nu sagda gäller i all synnerhet i den mån en ökad export eljest skulle komma att visa sig möta hinder eller medföra för hela exportvolymen sänkta exportpris.

Vad den rent finansiella kostnaden beträffar, är således att märka, att denna endast delvis kan bokföras på befolknings- och socialpolitikens konto. Det, som här föreslås, innebär ur jordbruksekonomisk synpunkt endast, att en viss — närmast ur närings- och allmänna familjesociala och befolknings- politiska synpunkter motiverad —— metod för »undanskaffandet» av ett produktionsöverskott skall väljas. Då emellertid undanskaffandet av detta produktionsöverskott, vare sig det skall ske utomlands eller inom landet, under alla förhållanden kan förväntas draga kostnader, är det endast den extrakostnad, som direkt föranledes av den föreslagna metoden, som kan anses vållad av de närings- och befolkningspolitiska åtgärderna.

Vad ur jordbruksekonomisk synpunkt framhållits om den ur här bety- delsefulla samhällspolitiska synpunkter bestämda reala kostnaden för åtgär- derna — vilken av nyss angivna grund är väsentligt lägre än den finan- siella — gäller dock blott till den del dessa åtgärder innebära en konsum- tionsökning. Till den del en konsumtionsökning icke kommer till stånd, utan de till nedsatt pris eller kostnadsfritt tillhandahållna livsmedlen endast er- sätta även eljest konsumerade, är den reala innebörden av åtgärderna en omfördelning mellan medborgarna i landet av en viss del av kostna— den att uppföda barn, så att familjer med barn och särskilt sådana med flera barn få vissa av sina barnkostnader avlyftade och lagda på familjer utan el- ler med ringa försörjningsbörda. Nationalekonomiskt kan ej heller denna del av den finansiella kostnaden anses vara en ny real börda på folkhus- hållningen.

• Sida 44
•  Original

Kommissionens förslag.

Kap. V. Inledande synpunkter.

Vissa allmänna anmärkningar. Då befolkningskommissionen nu övergår till att framlägga sina förslag till samhälleliga åtgärder i näringsfrågan, vill den först erinra om den begränsning av den praktiska problemställningen till att i första hand gälla barnen, mödrarna och familjerna, som i inledningen till förevarande betänkande angavs och motiverades (ovan sid. 12). Kom- missionen vill genom denna begränsning naturligen icke hava sagt, att icke brister i näringsstandarden föreligga även i andra fall, t. ex. i fråga om vissa lågt avlönade grupper av skogsarbetare, särskilt sådana som hava arbetsför- läggning utom hemmet, samt vidare i fråga om arbetslösa personer och fat- tiga åldringar.

Utan att i detta betänkande gå närmare in på dessa vid sidan av huvud- ämnet liggande spörsmål må kommissionen likväl erinra om följande förhål- landen. Vad gäller skogsarbetarna har näringsfrågan som bekant fram- gångsrikt angripits i samband med främjandet av förbättrade förläggnings- förhållanden i allmänhet och särskilt anställandet av kockor —— en anord- ning, vars utbredning enligt vad allmänt anses synes böra ytterligare främ- jas. — Skogsarbetarnas liksom övriga lågt avlönade arbetargruppers närings- fråga ingår i övrigt i det allmänna problemet om, huruledes mera tillfreds- ställande ekonomiska villkor skola kunna tillförsäkras dem. —— De arbetslösas näringsfråga är likaledes blott en sida av det allmänna arbetsmarknads- problemet om, h-ur å ena sidan arbete och utkomst i högre grad skola kunna tryggas åt medborgarna och hur, om likväl arbetslöshet inträffar, de därav drabbade skola kunna hjälpas. Det är givetvis angeläget, att de närings- hygieniska synpunkerna levandegöras även i arbetslöshetspolitiken, och att hjälpen åt de arbetslösa icke endast utmätes efter arbetsmarknadssynpunkt utan också under beaktande av de allvarliga befolkningshygieniska risker, som en av arbetslöshet föranledd nedpressning av näringsstandarden kan medföra, särskilt i barnrika familjer. Kommissionen vill även erinra om det kända förhållandet, att jordbruket i hela världen under den senaste lågkon- junkturen på en gång utsattes för en av den tekniska utvecklingen betingad överproduktionskris och en av den industriella depressionen förorsakad av- sättningsminskning i fråga om speciellt mera högvärdiga och näringshygie- niskt till den s. k. skyddskosten hörande produkter. Med hänsyn till de fortsatta och i vårt land i hög grad skärpta överproduktionstendenser, vilka — såsom i första avdelningen närmare berördes — kunna befaras göri sig gällande inom den närmaste framtiden, är det av vikt även ur jordbruks- ekonomiska synpunkter, att dylik av arbetslöshet och inkomstminskninz. or- sakad periodisk nedgång i avsättningen av jordbruksprodukter om möjligt förhindras eller åtminstone försvagas. _ Åldringarnas näringsfråga är på lik- nande sätt väsentligen en fråga om pensionsförsäkringens och understöds-

• Sida 45
•  Original

45 verksamhetens tillräcklighet för levnadsstandardens uppehållande. — För alla folkgrupper är näringsfrågan i hög grad en upplysningsfråga. _ Vad gäller kosthållet på sjukhus och andra allmänna anstalter, bör en fortsatt kraftig reformverksamhet vara säkrad, då bestämmandet över detta kosthåll ligger i de samhälleliga organens hand.

Kommissionen har icke velat förbigå näringsfrågans olika samband med övriga samhällsproblem i skilda fall, men vill samtidigt starkt betona det allmännas särskilda intresse i och ansvar för, att det uppväxande släktet inom folket får sig tillförsäkrat en i högsta grad hälso- och utvecklingsbefrämjan— de näringsstandard. Den skada barnen och den uppväxande ungdomen kunna taga av dåliga näringsförhållanden är för det första mera ödesdiger, än den skada vuxna personer kunna lida. Genom de undersökningar, som framlagts i första avdelningen, har det vidare ådagalagts, att det även är familjer med barn, som vanligast och mest allvarligt förete brister i näringsstandarden, be- roende på dessa familjers större ekonomiska trångmål. På grund av den starka konservatismen i smakvanorna äro ävenledes samhällets möjligheter att på lång sikt mera grundväsentligt förändra befolkningens näringsstandard i särskild grad knutna till en påverkan av insikter, inställningar och vanor i barn- och ungdomsåren. Av dessa trenne skäl är det kommissionens upp- fattning, att reformer, som taga sikte på det uppväxande släktet och som i sig förena element av å ena sidan ekonomiskt bistånd åt familjerna och å andra sidan uppfostran i näringshänseende, äro högeligen påkallade av vik- tiga intressen.

Härtill kommer det i inledningen framhävda, för kommissionens hela ar- bete grundläggande direktivet, att utreda och framlägga förslag till social- politiska åtgärder, som »ha den innebörden, att de nedbringa de enskilda fa- miljernas merkostnader för uppfödning, fostran och vård av barn» och som tillsammantagna skapa en sådan »ordning, enligt vilken barnen icke i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk börda för föräldrarna». Kommis- sionen vill härtill anmärka, att denna grundsats, om den fullföljdes, skulle föra mycket längre även i näringsfrågan än till de förhållandevis blygsamma utjämningsförslag, som nedan framläggas. Den skulle i själva verket när- mast tala för att samhället övertoge en väsentlig del av livsmedelskostnaden för barnen samt därvid sökte höja speciellt de barnrika familjernas närings- standard till en nivå, som även ur andra än strängt hygieniska synpunkter vore mera jämförbar med den i smärre familjer Vanliga standarden. Först därigenom skulle i fråga om livsmedelsförsörjningen vara ernådd en verklig utjämning av levnadsvillkoren mellan familjer med och utan barn och fa- miljer med olika barnantal.

Kommissionen, som till fullo inser, att de familjesociala reformerna på varje särskilt område måste gå gradvis fram — bland annat med beaktande av att de svåraste missförhållandena på olika områden först måste jämsides avvecklas — har i det följande icke ställt andra förslag, än sådana som i och för sig äro starkt motiverade av rent befolkningskvalitativa och här närmast näringshygieniska skäl. Den nyss angivna och i princip numera allmänt medgivna familjesociala synpunkten om behovet av en utgiftsutjämning fa- miljerna emellan efter deras försörjningsbörda kommer då blott in såsom ett stödjande ytterligare skäl till de närmast framförda näringshygieniska skälen. Såsom i inledningen redan påpekats, sammanlöpa nämligen de be- folkningskvantitativa och de befolkningskvalitativa synpunkterna, varvid den befolkningskvantitativa synpunkten i och för sig alltid talar för minst den, och åtskilligt över den, utjämning mellan familjerna, som kommer till stånd genom de barnavårdsreformer, vilka primärt motiveras av hänsyn till befolk- ningskvaliteten.

• Sida 46
•  Original

Vad förslagets betydelse ur rent befolkningskvantitativ synpunkt beträffar, vill kommissionen ytterligare understryka följande viktiga och ofta förbi- sedda sakförhållande. Ovan har talats om den indirekta verkan, som de föreslagna åtgärderna _— tillsammantagna med andra liknande åtgärder — skulle kunna erhålla genom att åtminstone delvis eliminera det ekonomiska motivet för barnbegränsning. Härtill kommer nu dessutom den direkta be- folkningskvantitativa verkan, som åtgärderna kunna erhålla därigenom att de möjliggöra, att tusentals barn, särskilt spädbarn, årligen räddas till livet. I nästa kapitel vill kommissionen närmare diskutera denna väsentliga fråga.

Mera allmänt vill kommissionen vidare framhålla, att de nedan föreslagna och diskuterade åtgärderna ur principiellt nationalekonomiska synpunkter hava den karaktären, att de antingen innebära endast en omfördelning av kostnader mellan medborgare i samhället, närmast mellan sådana som hava och sådana som icke hava barn att sörja för, och således icke utgöra en yt- terligare real börda på folkhushållningen, eller — nämligen i den mån de leda till en stegrad konsumtion — innebära en sådan konsumtionsstegring, som samhälleligt sett av i första avdelningen angivna näringshygieniska skäl måste betraktas såsom en mycket räntabel investering, en investering i den uppväxande generationens hälsa och utvecklingsduglighet.

Den sistnämnda synpunkten vinner starkt i tyngd, då, såsom i första av- delningen visades, denna konsumtionsstegring kan tillfredsställas genom att redan förhandenvarande och i närmaste framtid än mer hotande produktions- överskott inom det svenska jordbruket tillvaratages för inhemsk förbrukning, vilket betyder, att den finansiella kostnaden för här ifrågavarande närings- reformer icke heller för den del, som svarar till en genom dem orsakad kon- sumtionsökning, har sin motsvarighet i en lika stor börda för samhällshus- hållningen. En dylik finansiell kostnad kommer för övrigt att belasta stats- finanserna, oavsett om produktionsöverskottet på föreslaget sätt nyttiggöres eller icke, och den bör därför rätteligen åtminstone icke helt bokföras på socialpolitikens och de näringshygieniska ingripandenas konto. Om dylika ingripanden icke företagas, måste nämligen produktionsöverskottet på annat sätt undanskaffas, vilket icke kan ske utan belastning av de offentliga finan— serna.

Befolkningskommissionens förslag. Befolkningskommissionen föreslår och diskuterar i detta betänkande fyra olika slag av åtgärder av följande in- nebörd:

1) att vid av läkare konstaterat behov vissa skydds- f 6 d () ä m n e n 0 c h lä k e m e (1 el (vitamin- och mineralämnesrika så- dana) skola tillhandahållas havande och ammande kvinnor samt spädbarn och barn i förskoleåldern; läkemedlen skulle därjämte i motsvarande fall utdelas till skolbarn;

2) att skolbarnen varje skoldag på det allmännas bekostnad skola erhålla en efter vissa näringshygieniska regler sammansatt s k 0 1 m ä 1 t i (1; denna anordning skulle till en början endast gälla en femtedel av barnen i folk— och fortsättningsskolorna; verksamhetens fortsatta utveckling skulle bliva beroende av en avvägning mellan behov och finansiella resurser;

3) att frågan om beviljandet av prisrabatter är viktigare skyddsfödoämnen åt familjer med barn snarastupptagestillut— redning; riktlinjer för en sådan utredning hava av kommissionen utarbetats;

4) att det allmänna skall medverka till en effektivisering av u n d e r- visnings- och upplysningsarbetet inäringsfrågan enligt vissa av kommissionen angivna riktlinjer, vilka böra upptagas till övervägande vid en fortsatt utredning.

• Sida 47
•  Original

Förslagen böra bedömas ur den synpunkten, att de äro avsedda att såsom delar av ett helt inbördes komplettera varandra. Skolmåltiden kan rent distributionsmässigt sägas utgöra den form för hjälp till förbättrande av näringsstandarden, som lättast gives en fullt rationell karaktär, då den kan direkt infogas i den bestående skolorganisationen. Men denna hjälpform är enligt kommissionens mening icke ensam tillräcklig, eftersom det endast är barnen i skolåldern, som härigenom nås.

Redan före denna ålder kunna barnen hava tagit skada på grund av fel- näring, och av denna anledning är det av om möjligt ännu större betydelse, att förekommande näringsbrister på foster-, spädbarns- och småbarnsstadiet i görligaste mån förebyggas och botas. Genom det första förslaget här- ovan skulle dylika näringsbrister kunna förebyggas eller hävas, i den mån behov därav framträder vid medicinsk undersökning. Motsvarande åtgärder skulle även företagas i fråga om skolbarn i de fall, då vid läkarundersök- ning befinnes, att näringsbristerna blivit av så allvarlig natur, att den hjälp, som lämnas genom skolbespisningen icke är tillfyllest. I den mån dessa åt— gärder komma redan havande och ammande kvinnor till godo, böra de bidraga till att skapa sundare och lyckligare familje- och hemförhållanden samt vidare till att förhindra sådan kraftnedsättning i samband med barns- börd, som även kan föranleda, att icke flera barn födas.

Icke ens med denna komplettering te sig emellertid de föreslagna åtgär- derna tillräckliga. Erinras bör således, att nämnda åtgärder för att nå full effekt böra hava karaktären av förebyggande åtgärder. De böra alltså in- sättas redan vid en tidpunkt, då det ofta icke är möjligt att genom medicinsk undersökning av människorna själva konstatera förekomst av näringsbrist. Allmänt taget talar den förebyggande synpunkten för att de genom kravet på av läkare konstaterat behov strängt begränsade åtgärderna enligt det första förslaget fullständigas genom mera vitt syftande åtgärder, motiverade av det omdöme om risk för skador, man erhållit genom verkställda undersökningar av kostens sammansättning i olika socialklasser och familjetyper samt veder- börandes levnadsförhållanden. Blott genom en sådan utsträckning av hjäl- pen når verksamheten en omfattning, som kan säkra en högre verknings- grad i det förebyggande syftet. Till denna förebyggande synpunkt kom- mer dessutom den ovan redovisade botande. Avsevärd tid måste nämligen förflyta, innan alla barn inom eller under skolåldern komma under den avsedda hälsokontrollen. Det är vidare enligt kommissionens mening önsk- värt, att hjälpen starkare graderas efter barnantalet, än vad som med de båda förut nämnda åtgärderna är möjligt.

Av dessa skäl borde enligt det tredje förslaget övervägas, huruvida icke, särskilt åt barnrika familjer, borde utgå vissa speciella prisrabatter å vikti- gare skyddsfödoämnen. Dessa rabatter skulle även motiveras av det skälet, att man med hänsyn till den överhängande faran för omfattande framtida överproduktion inom jordbruket knappast i längden torde kunna hålla jord— bruksprodukternas priser och jordbrukets räntabilitet uppe på önskad nivå, därest icke särskilda anordningar vidtagas för åstadkommande av stegrad efterfrågan på livsmedel i sådana fall, då efterfrågan kan antagas vara i sär- skild grad priskänslig.

Det fjärde förslaget skulle även motiveras av det inledningsvis berörda för- hållandet, att förefintliga näringsbrister i stor utsträckning bero på bristande näringshygienisk upplysning.

I det följande behandlas de fyra olika förslagen vart och ett för sig i ka- pitlen VI till IX. 1 kap. X meddelas utkast till författningar jämte special— motivering för de i kap. V och VI framlagda förslagen.

• Sida 48
•  Original

Kap. VI. Tillhandahållande av skyddsfödoämnen samt vitamin- och mineralämnesrika läkemedel vid av läkare konstaterat behov hos havande och ammande kvinnor samt barn i spädbarns-, förskole- och skolåldern.

Hälsoskador till följd av näringsbrister hos havande och ammande kvin- nor, spädbarn och småbarn. Redan den föregående framställningen samt de i bilaga 1 sammanställda uppgifterna hava tydligt visat, att kvantitativa och i synnerhet kvalitativa brister i näringen äro i särskild grad skadliga för hälsotillståndet och utvecklingen under i synnerhet de tidigaste barna- åren. Vidare har klarlagts, att de hälsorisker, som havande och ammande kvinnor utsättas för, sannolikt menligt inverka på de ammade barnen och möjligen även på fostren, men därjämte även, oavsett dessa direkta verk- ningar på foster och barn, hava en allvarlig befolkningspolitisk och befolk- ningshygienisk innebörd. Det har vidare framgått, att dessa närings- och hälsobrister i hög grad uppmärksammats i Nationernas Förbunds samman- satta expertkommittés slutbetänkande, där behovet av att mödrar och barn erhålla ökad mängd av skyddskost samt i vissa fall utöver kosten särskilt tillföra? vissa vitaminer och mineralämnen starkt understrukits (se ovan sid. 19—23 .

Till komplettering av den förut anförda motiveringen för att speciella åt- gärder vidtagas till skydd för mödrars och barns näringsstandard, vill be- folkningskommissionen anföra följande.

Vid mottagningar för mödrar, spädbarn, småbarn och skolbarn iakttager läkaren icke som undantag utan som regel hos en del av de undersökta per- sonerna sjukliga rubbningar, vilka orsakats av en icke fullvärdig kost. Bland sådana rubbningar må särskilt framhållas blodbrist och engelska sjukan, vilka dels själva som en väsentlig orsak hava brister i kosten, dels i sin ordning giva upphov till fortsatta rubbningar t. ex. i form av nedsatt mot— ståndskraft mot infektioner o. (1. Dessa senare förvärra sedan ofta ytterligare grundåkomman.

I vårt relativt solfattiga och i vissa delar av landet stränga klimat med åt- följande svårighet för utevistelse, särskilt för de späda och små barnen, äro stora grupper av barn, i synnerhet vintertiden, även vid i övrigt fullvärdig kost under alla förhållanden i behov av särskild vitamin- och i viss utsträck- ning även mineralämnestillförsel för att undgå nämnda åkommor. Detta gäller sålunda alla för tidigt födda barn, vidare i varje fall ett stort antal barn under avvänjningsperioden samt, försiktigt uttryckt, flertalet barn, som icke uppfödas med modersmjölk.

Betydelsen av, att ingenting försummas ifråga om späd- och småbarnens behov av näringsämnen, framgår bland annat därav, att verkningarna av skador, som uppkomma genom ett eftersättande av dessa behov, kunna sträcka sig långt fram i tiden. Sålunda kan en naturlig förlossning försvå- ras eller rent av omöjliggöras genom utav bristfälliga näringsförhållanden under den tidigaste barndomen hos kvinnan förorsakade rachitiska föränd- ringar i bäckenet. I samma mån som av bristfällig näring beroende sjuk-

• Sida 49
•  Original

domar icke kunnat förhindras, stegras givetvis betydelsen av deras rättidiga botande genom en riktig kost samt vitamin- och mineralämnestillförsel me- delst därför lämpade läkemedel.

Vad mödrarna beträffar, ställa såväl havandeskapet som amningen be- tydande krav på den kvinnliga organismen. Även för dem kan särskild vita- min— och mineralämnestillförsel utöver kosten vara nödvändig för att för- hindra i första hand blodbrist, möjligen även utbredd tandkaries och även andra sjukliga symtom. Enligt under senare år företagna undersökningar förorsakas den barnsängsfeber, som har ansvaret för en icke ringa del av barnsängsdödligheten, ej sällan av en s. k. hämatogen infektion från en förhandenvarande eller avlupen svalginfektion. Då motståndskraften mot smitta och särskilt mot sl-emhinneinfektioner samt dessas begränsning till utgångspunkten säkerligen till icke ringa del är avhängig av näringstill- ståndet, understrykes ytterligare födans betydelse för den havande kvinnan.

Vikten av en på allt sätt fullvärdig näring för havande kvinnor och digi- vande mödrar för att i görligaste mån undgå sjukdomstillstånd torde icke behöva ytterligare framhävas. Självfallet äro snabba, kraftiga åtgärder så- väl beträffande kost som nyssnämnda läkemedel av, om möjligt, ännu större vikt vid redan utbruten sjukdom för att förhindra ytterligare förstörelse och svårare följder.

Kommissionen vill i detta sammanhang vidare framhålla, att, även där mödrarna icke direkt lida men till sin hälsa i trängre mening, så är det i de mindre bemedlade samhällsklasserna mycket vanligt, att kvinnorna redan efter ett par barnsbörd—er mista sin ungdomlighet, i en grad som icke har sin motsvarighet inom de högre samhällsklasserna. Detta förhållande —— som i svårare fall närmar sig den företeelse, som i den socialpolitiska litteraturen går under benämningen »utsläpade mödrar» —— har givetvis många orsaker, främst måhända att dessa kvinnor alltför mycket tryckas av omsorger och arbetsplikter under barnsängstiden samt tiden närmast därefter. Det måste emellertid framhållas, att näringsbrister under havandeskaps- och amnings- tiden höra till orsakerna till detta ur olika synpunkter synnerligen beklagliga förhållande.

Brister i näringstillförseln under havandeskaps- och amningstiden äro emellertid av betydelse ej blott för kvinnans egen hälsa och välbefinnande. Även för fostrets utveckling och vidare öde kan den havande kvinnans kost vara av betydelse, låt vara att andra faktorer här sannolikt spela en i regel större roll. Brister i näringen kunna sålunda i vissa fall leda till havande- skapets avbrytande eller dödföddbörd. Kommissionen hänvisar här till den av docenten Per Wetterdal författade, såsom bilaga 3 till kommissionens betänkande i sexualfrågan (Stat. off. utr. 1936: 59) fogade utredningen om den spontana aborten. Av denna utredning framgår, att sådan abort, som lik- väl oftare har andra orsaker, ingalunda är en ovanlig företeelse. Vidare torde numera få anses konstaterat, att brister i kosten hos modern kunna giva anledning till medfödd svaghet och dålig utveckling hos barnet samt vara anledning till en ökad s. k. tidigdödlighet. Brister i näringstillförseln under havandeskapet kunna även medföra en långsam förlossning med de ökade risker, som därav följa både för moder och barn.

Ytterligare är att tillägga, att moderns mjölktillgång och möjlighet att amma sitt barn också kan taga intryck av den kost hon åtnjuter. Bröstupp- födningens stora betydelse för barnets hälsa är numera en allmänt erkänd sak och behöver här ej ytterligare utvecklas.

Ett tydligt indicium på levnadsförhållandenas betydelse för spädbarns- dödligheten erbjuda de av befolkningskommissionen i andra kapitlet berörda resultaten av Edins och Rietz” undersökningar rörande dödligheten i olika

• Sida 50
•  Original

inkomstklasser för under åren 1918—1922 födda spädbarn i Stockholm med förorter.1 Dessa undersökningsresultat skola numera utförligt refereras. I följande tablå meddelas en något fullständigare sammanfattning av ifråga- varande undersökningsresultat:

Familjer, där faderns inkomst var

(kronor) Samt— liga in- 10000 komst- O — 6000— .. längder 46 880 10 000 cc?? dal”— ENPI)" over Under första levnadsåret avlidna barn per 1 000 barn i åldern under 1 år ................... 489 388 31'9 143 367 därav: avlidna under första levnadsmånaden. 24'0 151 197 11'4 18'0 » ) 2—12 » . 24'9 23'2 12'2 2'9 18'7 Dödfödda barn per1000 levande födda ........ 17'5 15'8 13'0 8'8 lö'l

Tablån utvisar i första hand, att hälften av spädbarnsdödligheten — det vill säga av dödligheten under det första levnadsåret —— faller på der. första levnadsmånaden. Det kan tilläggas, att redan de två första veckorna svara för icke mindre än en tredjedel av hela dödligheten under första levnadsåret.

Vidare befinnes emellertid, att spädbarnsdödligheten i den lägsta inkomst- klassen var mer än tre gånger större än i den högsta. Särskilt anmärknings- värt är, att denna skillnad visar sig vara speciellt utpräglad ifråga om död- ligheten i den andra till och med den tolfte levnadsmånaden; härvidlag var nämligen dödligheten nästan tio gånger högre i den lägsta inkomstklassen än i den högsta. Detta förhållande stärker intrycket av att spädbarnsdödlig- heten åtminstone icke väsentligen utgör någon biologiskt nödvändig före- teelse, utan att den i första hand är beroende av moderns levnadsbetingelser och barnets omvårdnad. Det förtjänar i detta sammanhang anföras, vad Rietz i sin undersökning uttalar om dessa förhållanden: »Såväl den procentuellt stora nedgången i dödligheten under den andra hälften av den första lev- nadsmånaden som fördelningen efter dödsorsaker, tyda på att yttre faktorer såsom vård och näring utöva ett utomordentligt stort inflytande på dödlig- heten redan från och med den tredje levnadsveckan.»

Även den omständigheten, att dödligheten i första levnadsåret är bortåt 50 0/o högre bland utomäktenskapliga barn (657 per 1 000 år 1934) än bland barn inom äktenskapet (440 0/0), kan i viss mån anses ytterligare bestyrka denna uppfattning, enär det är känt, att dessa barn och deras mödrar i all- mänhet leva under svårare ekonomiska villkor. I Stockholm äro ungefär en femtedel av alla årligen födda barn utomäktenskapliga; av de spädbarn som avlida under de sex första levnadsmånaderna, äro en tredjedel föddl utom äktenskapet.

Räknat i absoluta tal dö numera i Sverige årligen omkring 400) barn före det första levnadsårets utgång, vilket är betydligt mera än hela det sammanlagda antalet i åldersgrupperna 1—15 år avlidna (c:a 2506). Be- räknat per 1 000 barn i åldern under ett år blir siffran (år 1934) 47'2. Utgår man ifrån såsom ett önskemål, att detta tal borde kunna reduceras ned till den nivå, som framträdde inom den högsta inkomstklassen enligt den här

1 Einar Rietz: Sterblichkeit und Todesursachen in den Kinderjahren, Uppsala 1930. sid. 94. Se ovan sid. 15. —- Det må erinras om att Ievnadskostnadema under åren 1918—19221 genom— snitt lågo närmare 60% högre än för närvarande, och att sålunda en inkomst av 380) kronor vid nuvarande levnadskostnader har ungefär samma reala köpkraft som en inkomst av 6000 kronor under perioden 1918—1922. Man bör även hava den knappa livsmedelstillgångzn under den tidigare delen av denna period i minne.

• Sida 51
•  Original

citerade undersökningen för Stockholm år 1918 1922 — ett önskemål som på något längre sikt icke borde vara helt ouppnåeligt, allrahelst som enligt sakkunniga barnläkares utsago även inom denna inkomstklass understundom oförstånd visas i spädbarnens vård _— skulle detta innebära, att antalet är- ligen avlidna spädbarn skulle kunna minskas med bortåt 3000. Antagan- det att dessa spädbarn, som sålunda borde kunna räddas till livet, skulle representera ett genomsnittligt sämre arvsbiologiskt urval än de övriga, har hittills icke kunnat bestyrkas genom vetenskapliga undersökningar.

Dessutom borde genom förbättrad omvårdnad av mödrarna antalet spon- tana aborter och dödföddbörder icke obetydligt kunna reduceras. Av ovan- stående tablå framgår, att frekvensen av dödfödda barn var ungefär dubbelt så hög i den lägsta inkomstklassen som i den högsta. Minimisiffran — 8'8 dödfödda per 1 000 levande födda _ var vidare ungefär tre gånger lägre än det allmänna genomsnittet för hela landet under senare år, vilket utgjort om- kring 27 per 1 000 levande födda barn. Då antalet dödfödda barn under se- nare år uppgått till omkring 2 300, skulle sålunda en reduktion av detta tal med minst 1 500 barn vara tänkbar. Aven bortsett från den möjliga minsk— ningen av spontana aborter skulle alltså omkring 4 500 barn årligen kunna räddas till livet. Dessa uppskattningar äro givetvis endast avsedda att angiva den ungefärliga storleksordningen av det antal liv, som skulle kunna bevaras.

Kommissionen har med dessa påpekanden velat påminna om det förhål— lande, som så ofta förbises i befolkningsdiskussionen, nämligen att en för- bättrad mödra- och barnavård har en alldeles icke oväsentlig direkt befolk- ningskvantitativ betydelse vid sidan om sin primärt befolkningskvalitativa uppgift. Kommissionen är emellertid härvid väl medveten om att den be— folkningskvantitativa effekten åtminstone icke med säkerhet kan direkt mä— tas efter nedbringandet av spädbarnsdödligheten. Det är nämligen sannolikt, att ett spädbarns frånfälle i den ena eller den andra riktningen kan påverka det fortsatta barnafödandet inom en familj.

De ovan angivna övernormala dödstalen inom fattigare befolkningslager äro givetvis icke enbart betingade av näringsförhållandena utan bero dess— utom av ett flertal andra faktorer. Inom de fattigare klasserna framträda sålunda de sämsta bostadsförhållandena. Omvårdnaden av spädbarnen blir också där sämre dels på grund av lägre grad av upplysning i hithörande frå- gor, dels därför att mödrarna äro mera arbetstyngda och hava mindre arbetshjälp. I de fattigare inkomstlagren stå vidare överhuvud taget den allmänna hygienen på en lägre nivå, vartill kommer, att läkarkonsultatio- ner här alltjämt äro väsentligt mindre vanliga än i de mera bemedlade klasserna. Särskilt i fråga om landsbygdens fattigare befolkning torde dy- lika förhållanden hava stor betydelse för spädbarnsdödligheten. Det är dess- utom att märka, att speciellt sjukliga föräldrar ofta just på grund av sin sjuklighet nedsjunkit i de lägre inkomstklasserna. Orsakssammanhanget är med andra ord icke helt och hållet enkelriktat på så sätt, att det uteslutande skulle vara de av låg inkomst vållade bristerna i näringsstandard, bostads- standard eller allmän hygien, som åstadkomma den högre sjukligheten och dödligheten, utan det kan till någon del också vara så, att det tvärtom är levnadsstandarden, som betingas av hälsotillståndet.

Allt detta motsäger emellertid icke, att näringsförhållandena dock måste antagas spela en i många enskilda fall synnerligen betydelsefull roll i dessa sammanhang. I arbetet att uppnå en enligt kommissionens mening möjlig avsevärd reduktion i antalet årligen avlidna spädbarn måste därför en för- bättring av näringstillståndet för havande och ammande kvinnor samt för spädbarnen själva ingå såsom ett viktigt led.

• Sida 52
•  Original

Vad här är sagt om spädbarnens dödlighet gäller även om småbarnens död- lighet och sjuklighet. Dödligheten under småbarnsåldern är visserligen så mycket lägre än spädbarnsdödligheten, att siffrorna för under andra året döda barn, ehuru i och för sig höga nog, i jämförelse med spädbarnsdödlig- heten må synas små. Men även om småbarnen, då de stå på bristfällig kost, hava en större motståndskraft mot olika skador och oftare än spädbarnen övervinna sådana skador, vilka därför för deras del sällan få ödesdigra följ- der, reagera de dock med allehanda tecken å ohälsa.

Dessa barn mellan spädbarns- och skolåldern äro till den grad försummade i den offentliga barnavården, att man icke ens underkastat dem några mera omfattande direkta undersökningar; man har därför särskild anledning att i fråga om dessa »förskolebarn» tala om »den försummade åldern». Denna brist i den offentliga hälsokontrollen är icke något för Sverige utmärkande utan utgör tvärtom ett i internationella sakkunnigekretsar mycket uppmärk- sammat förhållande, vilket även tydligt framgår av i första avdelningen cite- rade uttalanden ur Nationernas Förbunds sammansatta expertkommittés slut- betänkande. Det förhållandet, att det sålunda åtminstone hittills knappast förelegat nägra på ett stort statistiskt material grundade direka vittnesbörd om omfattande hälsobrister för just dessa barn, kan emellertid, såsom förut framhållits, icke anses ådagalägga, att de, till skillnad mot spädbarnen och skolbarnen, skulle representera en särskild »hälsoålder».

Mot ett dylikt antagande tala resultaten av de undersökningar, som på skilda håll i vårt land gjorts av folkskolebarnen vid inträde i skolan. Dessa undersökningar —— som för närvarande beröra 28 0/0 av landsbygdens och 62 0/0 av städernas folkskolor och av vilka några refererats i bilaga 1 — hava en- stämmigt uppvisat, hurusom ett icke ringa antal av dessa 6- och 7-åringar företer ofta bestående men, som måste föras tillbaka till en oriktig uppfödning. Det kan givetvis icke förutsättas, att ifrågavarande hälsobrister skulle hava uppstått just vid inträdet i skolan, utan de måste anses hava förvärvats under föregående utvecklingsstadier, det vill säga antingen under fosterstadiet och spädbarnsstadiet, varvid de under de följande åren förvärrats eller åtminstone icke läkts i den utsträckning, som vid ett näringshygieniskt mera tillfredsstäl— lande kosthåll varit möjligt, eller också under de egentliga förskoleåren.

De erforderliga skyddsfödoämnena och läkemedlen. För att förebygga eller häva här ifrågavarande, genom läkarundersökning konstaterade, nä- ringsbrister erfordras först och främst, att vederbörande mödrar och barn erhålla ökade mängder av skyddsfödoämnen. Härigenom säkrar man i största allmänhet tillförseln av för ändamålet nödvändiga näringsämnen.

I vissa fall, bland annat när symtom på bristsjukdom äro mera utpräg- lade, måste läkningen påskyndas genom intagande av speciella läkemedel, vilka i koncentrerad form innehålla i respektive fall erforderliga ämnen (vitaminer av olika slag och mineralämnen). Vissa av dessa läkemedel böra tagas regelbundet av alla personer, som hava särskilt stort behov därav. Detta gäller t. ex. för många havande och ammande kvinnor, vilka under den mörka årstiden hava behov av fiskolja eller fiskoljepreparat; dessa preparat innehålla i främsta rummet A- och D-vitaminer. Gjorda undersökningar framhäva betydelsen av en sådan tillförsel för mödrar både under graviditet och efter förlossning. I vissa fall erfordras sådana läkemedel, som innehålla C-vitamin (ascorbinsyra), järn, kalk, fosfor och jod. Det motsvarande gäl- ler vissa spädbarn, särskilt de spädbarn, som icke uppfödas med moders- mjölk.

Behovet av tillskott utöver kosten i form av läkemedel beror dels på rubb- ningens grad och dels i vissa fall på individuella förhållanden hos personen

• Sida 53
•  Original

i fråga. Det torde vara en allmänt omfattad mening, till vilken även kom- missionen vill ansluta sig, att till förebyggande av näringsbrister i första hand skyddsfödoämnen böra användas och först i andra hand speciella läkemedel. Kommissionen vill särskilt framhålla, att ett behov av extra tillförsel av C- vitamin ofta kan tillgodoses på den förra vägen; svårare är detta om t. ex. brist föreligger av D-vitamin eller jod.

Principerna för hjälpens anordning. De hälsofaror på grund av brist- fällig näring, som ovan ur medicinska synpunkter belysts, hava givetvis, så- som även antytts, en mycket betydelsefull social och ekonomisk sida. I själva verket är det ej möjligt att avskilja den medicinska synpunkten från den sociala. Till stor del är det således kvinnor och barn, tillhörande de fattigare klasserna, vilka komma att tillfogas hälsoskador på grund av bristfällig nä- ring. Det kunde ur denna synpunkt vara näraliggande att giva det allmännas hjälpåtgärder till säkrande av mödrars och barns näringsstandard en i själva dess anordning direkt markerad social karaktär genom att göra hjälpens utgående begränsad av enbart förhandenvaron av viss låg inkomststandard.

Befolkningskommissionen har emellertid efter ingående överväganden valt att i stället låta hjälpens utgående bliva beroende av ett av läkare vid medi- cinsk undersökning konstaterat behov. Härigenom har verksamheten direkt kunnat inordnas i samhällets hälsovård, närmast såsom ett led i den före- byggande mödra- och barnavården. Då de institutioner, som uppbära denna verksamhet (varom mera nedan), huvudsakligen besökas av blott de mindre bemedlade klassernas mödrar, och då, såsom ovan nämnts, det i varje fall framför allt är dessa, som vid undersökning visa behov av ytterligare närings- tillförsel, har — även utan införandet av inkomstgräns, vilket är en särskild fråga (se därom nedan) — den sociala synpunkten likväl redan vunnit beak- tande, så långt som ett medicinskt behov föreligger jämsides med det sociala.

Det har givetvis för kommissionen varit uppenbart, att, då hjälpens ut- gående gjorts beroende av förhandenvaron av ett på medicinska grunder kon- staterat behov, så har därmed en stark begränsning av verksamheten genom- förts, vilket ur vissa synpunkter kan framstå såsom en svaghet i förslaget. Det torde således hava framgått redan av det föregående, att ett dylikt behov vanligen blott kan konstateras föreligga, dels då hälsoskada på grund av brist- fällig näring redan framträtt, dels ock mera allmänt hos havande kvinnor, ammande mödrar och vissa grupper av spädbarn. I den rent förebyggande hälsovården av småbarnen och skolbarnen torde denna hjälpform på grund av ifrågavarande begränsning blott bliva av mindre betydelse, åtminstone in- till dess den medicinska forskningen på hithörande område hunnit längre, än den hittills gjort.

Kommissionen vill emellertid här påminna om, att för skolbarnen anord- nandet av en allmän Skolmåltid enligt det förslag, som i nästa kapitel fram- lägges, i det väsentliga måste sägas fylla önskemålet om förebyggande närings- åtgärder för denna barnaålders del. I fråga om skolbarnen torde det därför vara tillfyllest att därutöver medgiva tilldelning av vitamin— och mineral- ämnesrika läkemedel blott vid framträdande och på medicinska grunder kon- staterbart behov, närmast då hälsoskada yppar sig. Det system för prisra- batter å skyddsfödoämnen för familjer med barn, som diskuteras nedan i åt- tonde kapitlet, får betydelse i den förebyggande hälsovården för alla barna— åldrar, även småbarnsåldern. Såsom redan flerstädes framhållits, böra kom- missionens i detta betänkande framställda förslag ses såsom delar i ett en— hetligt helt.

För den genom kravet på av tjänsteläkare konstaterat behov genomförda begränsningen talar vidare, att, såsom redan påpekats, verksamheten där-

• Sida 54
•  Original

igenom kunnat omedelbart inordnas i samhällets förebyggande mödra- och barnavård. Genom att hjälpen så anknutits till en läkarordination, vinnas de bästa garantier, att den kommer att ej blott få en ekonomisk och direkt nä- ringsfysiologisk utan därjämte en hälsofostrande betydelse. Det må till slut anföras, att, även om kravet på medicinskt konstaterat behov allmänt taget utgör en begränsning av verksamheten, så innebär verksamhetens överläm- nande till vårdcentralernas och -stationernas läkare, att hjälpen i varje sär- skilt fall kan såväl kvantitativt som kvalitativt på ett fullt ändamålsenligt sätt anpassas efter patientens individuella, med konstitution, arbetsförhållan- den och övriga sociala omständigheter varierande behov.

På grund av behovet av en sådan anpassning efter de individuella förhål- landena och även med hänsyn till den pågående snabba utvecklingen inom den medicinska vetenskapen anser kommissionen det oriktigt att i författ- ningen söka angiva arten och mängden av de näringsmedel, som kunna kom- ma i fråga. De föreskrifter härutinnan, som kunna befinnas erforderliga, sy- nas lämpligen kunna utfärdas av medicinalstyrelsen. Härigenom vinnes, att dessa föreskrifter lättare kunna tid efter annan ändras, i den mån som detta motiveras av inom denna verksamhet vunna praktiska erfarenheter eller av nya medicinska rön och framsteg.

De institutioner, som böra uppbära verksamheten. Innan befolknings- kommissionen övergår till att närmare redogöra för sitt förslag angående, hur man på lämpligt sätt synes böra, vid av läkare konstaterat behov, '1tdela dylika skyddsfödoämnen och läkemedel, vill kommissionen erinra om ett det för närvarande existerar vissa enskilda institutioner, vilka till någon del ar- beta för ifrågavarande ändamål.

De alltsedan början av 1900-talet i vissa städer efter franskt mönster orga- niserade s. k. mjölkdropparna, vilka utgöras av särskilda föreningar, som stundom åtnjuta kommunalt understöd, hava sålunda, speciellt i fråga om flaskbarn, haft mjölkutdelning på sitt program. Under senare år har man allmänt sökt övergå från direkt mjölkutskänkning till utlämning av an- visningar å lämpliga försäljningsställen, varjämte understöd i olika farmer lämnats till ammande mödrar —- detta bland annat för att motverka, att hjälpen icke uppmuntrar till alltför tidigt avbrytande av digivningen (am- premier).

Vid sidan av denna verksamhet hava mjölkdropparna utövat en rätt om- fattande konsulterande verksamhet på spädbarnsvårdens område. De hava därmed utvecklat sig till mödra- och barnavår—dscentraler av den typ, som numera efter hand skola allmänt inrättas enligt beslut av 1937 års riksdag. För erhållande av mjölk har stundom krävts, att barnen exempelvis var fjor- tonde dag skulle uppvisas för undersökning.

Genom ovannämnda riksdagsbeslut föregående år om statsbidrag till den förebyggande mödra- och barnavården har hela denna fråga kommit i ett annat läge. Syftemålet med den genomförda reformen är, att över hela lan- det landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, med hjälp av statsbidrag skola inrätta mödra- och barnavårdscentraler, re- spektive mödra- och barnavårdsstationer (Sv. förf.-saml.1937: 745). Inom den närmaste framtiden kommer således ett nät av sådana or- gan för hälsokontrollen över mödrar och barn att växa fram. De mjölk- droppar och andra liknande institutioner, som nu förekomma, kunna anta- gas efter hand bliva infogade såsom led i denna nya organisation; förslag om en sådan omläggning för mjölkdropparna i Stockholm lär, enligt vad kommissionen erfarit, redan föreligga.

Då kommissionen sökt ett hälsovårdsorgan för statlig verksamhet till för-

• Sida 55
•  Original

bättring av mödrarnas och barnens näringsstandard, har den, såsom redan berörts, funnit detta organ i det framväxande systemet av mödra- och barna- vårdscentraler och -stationer.

Uppgiften för dessa institutioner är enligt utfärdade direktiv i första hand av övervakande och rådgivande art. På dem ankommer sålunda den före- byggande hälsovården i fråga om mödrar, spädbarn och småbarn. Den ena sidan av den verksamhet, som, vad spädbarnen beträffar, förekommer vid mjölkdropparna, kommer alltså i framtiden att knytas till dessa mödra- och barnavårdscentraler och -stationer. Det konsulterande arbetet vid vårdcen- tralerna och vårdstationerna kommer, förutom vissa allmänna anvisningar rörande spädbarnsvård och dylikt, till väsentlig del att avse just dietiska fö- reskrifter samt ordinationer av här åsyftade vitamin- och mineralämnesrika läkemedel.

Verksamheten vid dessa vårdcentraler och -stationer kan knappast komma att vinna full effektivitet i de talrika fall, då dietföreskrifter och ordinatio— ner av näringstillskott i form av läkemedel icke kunna följas på grund av att vederbörande icke hava råd därtill, eller då ordinationerna, med hänsyn till klientelets ekonomiska förhållanden, måste inriktas på billigare och min- dre verksamma födoämnen och läkemedel. Genom en reform, som möjlig- gjorde, att ändamålsenliga näringsmedel ej blott kunde ordineras utan även kunde kostnadsfritt ställas till förfogande genom mödra- och barnavårdscen- tralerna och -stationerna, skulle också åstadkommas, att dessa nya institu- tioner erhålla ökad popularitet, vilket skulle betyda, att de skulle komma att i större utsträckning anlitas särskilt av fattigare mödrar. Redan önskemålet, att mödra- och barnavårdscentralerna måtte få ett så stort klientel som möj— ligt samt även i övrigt måtte fungera på ett möjligast effektivt sätt, synes så- lunda motivera, att arbetet med höjande av näringsstandarden hos mödrar och barn, hos vilka ett av läkare konstaterat behov av särskild hjälp fram- trätt, i främsta rummet anknytes till densamma.

Mödra- och barnavårdscentralernas och -stationerna»s verksamhet kan kom- ma att bliva av mycket olika omfattning. Enligt av medicinalstyrelsen ut- färdade normalinstruktioner kan verksamheten sålunda, vad angår vården av barnen, organiseras efter tre olika alternativ, nämligen så, att den avser vården av 1) endast barn under 1 års ålder, 2) barn under ett år samt där- jämte sådana barn, som före ettårsåldern åtnjutit vård vid vårdcentral eller -station, samt slutligen 3) alla barn under skolåldern. Kommissionen befinner sig i överensstämmelse med sina tidigare gjorda principuttalanden1 och med en enig sakkunnig opinion, då den anser, att det ligger i linje med hela denna reform, att mödra- och barnavårdscentralerna och -stationerna inom en snar framtid ej blott komma att geografiskt utbredas att alltmera omfatta hela vårt land, utan även, att de komma att behålla sitt barnklientel över späd- barnsstadiet, och alltmer uppemot skolstadiet, där skolläkarvården är av- sedd att taga vid. Dessa institutioner skulle enligt förevarande förslag ef- ter hand även erhålla befattning med näringsförhållandena för barn upp ge- nom hela småbarnsåldern.

Såsom förut framhållits, synes emellertid motsvarande hjälp mot närings- brister även i viss utsträckning böra lämnas åt skolbarn. För dessa skulle visserligen hjälp lämnas i annan ordning, nämligen genom anordnande av Skolmåltider — enligt förslag, som framföres i nästa kapitel — och av denna anledning borde härvidlag något större behov av särskild utdelning av

1 Betänkande angående förlossningsvården och bammorskeväsendet samt förebyggande mödra- och barnavård (Stat. off. utr. 1936: 12, sid. 57) samt skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. socialdepartementet den 30 oktober 1936.

• Sida 56
•  Original

skyddsfödoämnen icke föreligga. Dock är att märka, att utbyggandet av skolmåltidsorganisationen enligt nämnda förslag kan komma att taga avse- värd tid i anspråk, och det kunde därför synas föreligga skäl för att ut- delning av skyddsfödoämnen till särskilt behövande barn komme till stånd inom de skoldistrikt, där skolbespisning tills vidare icke anordnats. Kom- missionen anser emellertid, att Skolmåltiden utgör den distributionsmässigt lämpligaste formen för utdelning av skyddskost till skolbarn, och att strä- vandena att utöka halten av skyddsämnen i skolbarnens kost därför uteslu- tande böra inriktas på en utveckling av skolmåltidsorganisationen.

Däremot föreligger utan tvivel skäl för att skolbarnen vid av läkare kon- staterade behov utöver Skolmåltiden erhålla sådana speciella vitamia— och mineralämnesrika läkemedel, som i vissa fall kunna erfordras för att på- skynda läkningen av uppkomna näringssjukdomar. I detta fall bör anord- ningen lämpligen anknytas till skolläkarorganisationen, i den mån denna blir genomförd.1 På samma sätt som arbetet vid mödra- och barnavårds- centralerna bör få en starkare hygienisk effekt, genom att dessa sättas i stånd att utdela billiga skyddsfödoämnen och vissa vitamin- och mineral- ämnesrika läkemedel, bör också skolläkarvården bliva i stånd att fungera på ett mera tillfredsställande sätt, om det möjliggöres, att skolläkarnas ordi- nationer kunna efterföljas även i de fall, då föräldrarnas ekonomiska vill- kor eljest skulle lägga hinder i vägen.

Kommissionen vill i detta sammanhang betona vikten av att skolläkarna vid konstaterandet av sådana näringsfel liksom vid andra sjukdomsanledning- ar, före ordinationen sätta sig i förbindelse —— själva eller genom skolskö- terskan — med barnets hem och med eventuellt anlitad läkare. Ordinationer i skolan böra givetvis icke under några förhållanden göras utan en före— gående undersökning, varvid ju skolläkaren även är i tillfälle att giva för— äldrarna behövliga råd.

De kvinnor och barn, som böra åtnjuta hjälp. Befolkningskommisionen har redan i det föregående angivit skälen, varför här ifrågavarande verk- samhet bör anknytas till samhällets förebyggande mödra- och barnavård samt hjälp utgå blott vid av läkare konstaterat behov.

Den frågan reser sig härefter, huruvida utöver nyssnämnda starka be- gränsning jämväl en begränsning efter inkomststreck bör stadgas. Spörs- målet är således, om här ifrågavarande skyddsfödoämnen och läkemedel skola utdelas till alla mödrar och barn oavsett familjernas ekonomiska vill- kor, om blott det medicinska behovet är konstaterat, eller om en viss inkomst- gräns — som då givetvis skulle differentieras efter barnantalet inom fa— miljerna —— för denna hjälp bör fastställas.

Kommissionen har redan i det föregående varit i tillfälle att giva uttryck åt den uppfattningen, att den förra principen är den mest lämpliga. Det bör här ånyo påminnas om att ett på medicinska grunder konstaterat behov i första hand kan förväntas framträda inom de mindre bemedlade klasserna. De barn i förskoleåldern och i skolåldern, hos vilka ett på medicinska grun- der konstaterbart behov av dylika näringsmedel föreligger, torde till alldeles övervägande del tillhöra fattigare familjer. I fråga om havande och am- mande mödrar samt spädbarn torde dock behovet vara mera allmänt, men även härvidlag torde en inkomstgräns utöver den medicinska behovsgränsen bliva av föga praktisk betydelse, då klientelet vid mödra- och barnavårds- centralerna knappast i någon nämnvärd utsträckning kan förväntas komma att inbegripa mera bemedlade befolkningsgrupper.

1 Se nedan sid. 101 och där given referens till betänkande i saken av medicinalstyrelsen.

• Sida 57
•  Original

Det sagda innebär, att den besparing, som skulle vinnas, genom att hjäl- pen icke lämnades åt de fåtaliga bemedlade mödrar och barn till bemedlade föräldrar, som skulle komma i fråga, av dessa orsaker bleve synnerligen obe- tydlig. Den skulle dessutom i huvudsak endast bliva skenbar, eftersom den mera noggranna inkomstprövning, som en dylik begränsning skulle nödvän- diggöra, komme att draga vissa kostnader och därtill väsentligt kompli— cera organisationen av hela anordningen. Kommissionen vill i detta sam- manhang erinra om att den väsentligt dyrare konsultationsverksamheten vid vårdcentralerna och -stationerna är helt kostnadsfri, samt att den är till— gänglig för alla inkomstgrupper.

Härtill komma de allmänna synpunkterna, att en dylik hjälp, så vitt möj- ligt, icke ens bör erhålla skenet av att utgöra en form för fattigvård, samt att det av befolkningspolitiska skäl i och för sig ter sig önskvärt, att barn- kostnaden begränsas inom alla familjer. När beaktandet av dessa önskemål icke föranleder några mera avsevärda extrakostnader, synes desto mindre anledning föreligga att icke tillgodose desamma.

Skulle en viss inkomstgräns likväl införas, borde i så fall förslaget inne- bära, att här ifrågavarande hjälp begränsades till familjer, där mannens och hustruns sammanlagda inkomst (eller moderns respektive faderns inkomst i fråga om barn till änkor, änklingar eller ogifta mödrar) understege 3 000 kronor i beskattningsbart belopp. Detta alternativa förslag vill kommissio— nen motivera genom en hänvisning till det förhållandet, att denna inkomst- gräns — mot kommissionens förslag — redan godtagits av statsmakterna i fråga om beviljande av moderskapspenning (Sv. förf.-saml. 1937: 338). På grund av nyss antydda förhållanden finge en sådan inkomstgräns emellertid i huvudsak endast formell betydelse, ty enligt i Kungl. Maj:ts proposition nr 1937: 38 anförd beräkning skulle endast omkring 8 0in av mödrarna kom- ma över denna inkomstgräns; av dessa torde endast en mindre del komma att anlita här ifrågavarande institutioner. Med hänsyn härtill förutsätter kommisionen, att de hjälpbeviljande organen (varom mera nedan) icke bor- de åläggas företaga någon mera ingående inkomstprövning. Denna borde lämpligen utföras så, att vederbörande organ i de fall, då det förefaller tvi- velaktigt, huruvida det beskattningsbara beloppet understiger 3 000 kronor, ålade den hjälpsökande att genom företeende av senaste debetsedel ådaga- lägga, att inkomsten understiger det nämnda beloppet. Att man vid fast- ställandet av en inkomstgräns borde utgå från det beskattningsbara be- loppet i stället för från den totala inkomsten, motiveras i detta såsom i andra liknande fall av det förhållandet, att icke endast själva inkomsten utan — till följd av barnavdragsbestämmelserna — även barnantalet inom familjerna härigenom komma att i viss mån beaktas.

Detta synes emellertid under alla förhållanden endast böra gälla om den utdelningsverksamhet, som skulle ifrågakomma genom vårdcentralernas och -stationernas medverkan. Däremot synes inkomstgräns icke höra till- lämpas i fråga om den tämligen obetydliga utdelning av speciella läkemedel till skolbarn, som skulle förekomma efter ordination av Skolläkare. Med hänsyn till att skolbespisningen i enlighet med i nästa kapitel framlagt för- slag kostnadsfritt skulle erhållas av alla barn, oavsett föräldrarnas ekono- miska villkor, torde nämligen konsekvensen fordra, att även denna komplet- telämde hjälpanordning kunde komma alla barn, som därav hava behov, till go o.

Hjälpen bör vara kostnadsfri. Härnäst reser sig den frågan, huruvida de erforderliga näringsmedlen böra utdelas helt kostnadsfritt, eller om det

• Sida 58
•  Original

allmänna bör inskränka sig till att finansiera en viss mera avsevärd pris- nedsättning å de behövliga varorna.

För det senare alternativet tala givetvis statsfinansiella skäl. Å andra sidan är att märka, att här ifrågavarande födoämnen och läke- medel i allmänhet skulle utdelas för viss kortare tidsintervall om t. ex. en månad, och att det för varje sådant tidsavsnitt i de enskilda fallen i allmän- het endast skulle bliva fråga om relativt små belopp på några få kronor eller ännu mindre. Hjälpen skulle därför i regel komma att te sig alltför ringa i förhållande till de organisativa anordningar, som den nödvändiggör, därest den endast toge formen av vissa prisrabatter. Det är ju dessutom här endast fråga om sådana fall, då ett av läkare konstaterat behov gör sig gällande.

Det förtjänar i detta sammanhang nämnas, att skolbespisningen, enligt i nästa avsnitt framlagt förslag, skulle komma att bliva helt kostnadsfri, oavsett medicinskt konstaterat behov, för samtliga barn vid de skolor, där denna anordning överhuvud införts. I konsekvens härmed synes även den till särskilt ömmande fall begränsade hjälp, som enligt förevarande förslag skulle under tjänsteläkares kontroll lämnas, böra göras helt avgiftsfri — ja, i detta fall föreligger enligt kommissionens uppfattning till och med starkare skäl för en genomförd gratisprincip än i fråga om Skolmåltiden.

Hjälpens anordning. Befolkningskommissionen övergår nu till frågan om utdelningens anordning. Det kan givetvis icke bliva fråga om att vård- centralerna skulle direkt utdela ifrågavarande näringsmedel. Beträffande vissa särskilt vanliga, vitamin- och mineralämnesrika läkemedel skulle detta visserligen vara tekniskt möjligt; däremot vore något sådant icke tänkbart i fråga om skyddsfödoämnena. Av dessa anledningar synes man — utom i vissa fall vid skolorna — böra använda sig av ett ko rt- eller k u p 0 n g 5 y 5 t e m. Korten utdelas, efter anvisning av vederbörande vård- central eller vårdstation, av barnavårdsnämnd. De mottagas av varuleverantö- rerna såsom likvid, varefter de inlösas av kommunerna, vilka därefter av sta- ten erhålla ersättning för större delen av de härigenom åsamkade utgifterna.

Beträffande de olika enskildheterna i en dylik anordning möter en rad praktiska problem, som måste upptagas till en diskussion. Kommissionen förutsätter, att medicinalstyrelsen anbefalles att utfärda närmare instruktio- ner rörande hela denna verksamhet, där bland annat föreskrifter lämnas om de varor och läkemedel, som kostnadsfritt kunna utdelas, och om de be- hov, som skola konstituera anledning till ordination. I det följande disku- teras blott de organisativa sidorna av verksamheten.

Det är utan tvivel tänkbart, att ett dylikt kortsystem kan giva anledning till missbruk, därigenom att korten i viss mån få karaktären av reda pengar och av denna anledning kunna användas till inköp av andra produkter, än vad som avsetts, eller eventuellt försäljas till andra personer. Missbruk av dylik art lära sålunda hava förekommit bland annat inom fattigvårdsväsen- det, där ett likartat kort- eller kupongsystem i viss utsträckning användes. Sådana tendenser lära också hava undantagsvis framträtt i Danmark, där, såsom i åttonde kapitlet av denna avdelning närmare beskrives, en tämligen omfattande utdelning av vissa livsmedel — ehuru utan hälsovårdsmyndig- hetens medverkan — förekommer. Härvid användes nämligen i stor ut- sträckning ett kortsystem av samma art som det här föreslagna —— sålunda med inlösning av korten genom kommunerna, vilka därefter erhålla ersätt- ning av statskassan. Enligt vad kommissionen erfarit av danska stats- och kommunaltjänstemän, vilka studerat det praktiska utfallet av dessa an- ordningar, synas dessa missbruk dock, såsom redan antytts, hava tämligen ringa omfattning och torde i huvudsak vara begränsade till Köpenhamn.

• Sida 59
•  Original

Å övriga orter medför redan den ingående inbördes personkännedomen, att eventuellt förekommande missbruk mycket lätt skulle upptäckas, var- för anordningen — trots dess i jämförelse med här ifrågavarande förslag tämligen oreglerade karaktär —— i det hela anses fungera på ett tillfreds- ställande sätt. Det är dessutom att märka, att dylika missbruk enligt gäl- lande danska bestämmelser medföra bötesstraff för såväl handlanden som köparen.

Det viktigaste skälet för att faran för missbruk av den av kommissionen här föreslagna hjälpformen knappast kan anses vara mera allvarlig, är emel- lertid, att det i de enskilda fallen endast blir frågan om tämligen begrän- sade belopp, vilka det knappast skulle löna sig att använda på ett icke av- sett sätt. Den största risken torde icke ligga däri, att korten försäljas; för att köparen skulle hava någon fördel därav, måste han betala mindre för korten, än vad dessa äro värda, vilket betyder att säljaren går miste om en del av valutan. Den allvarligaste faran ligger i att korten användas till in- köp av andra varor, än vad som avsetts, men härvid är att märka, att veder- börande köpare vid ordinationen å vårdcentralen bör hava övertygats om att de ordinerade näringsmedlen äro verkligt nödvändiga för botande eller förebyggande av hälsobrister.

Vad distributörerna beträffar, utgår kommissionen från att dess komma att lämna sin lojala medverkan. I fråga om apotekarna bör en dylik med- verkan vara säkrad redan av den anledningen, att dessa genom sin utbildning och med hänsyn till den statliga regleringen av apotekshandeln i viss mån kunna sägas utgöra en statstjänstemannakår. Även inom det egentliga de- taljhandelsyrket råder en utpräglad ansvarskänsla, vilken bör utgöra en bor- gen för att missbruk komma att höra till undantagen.

Kommissionen anser dock, att det kan starkt ifrågasättas, huruvida icke missbruk bör medföra s t r a f f a n s v a r. Detta problem synes emellertid böra upptagas till övervägande i ett vidare sammanhang, eftersom utdelning av matkuponger och livsmedelskort förekommer även i annan verksamhet än i den här förevarande, t. ex. i fattigvården och tuberkulosvården. Kom- missionen vill därför icke framlägga förslag om några speciella straffbe- stämmelser vid missbruk av enbart här föreslagna hjälpanordningar.

I detta samband möter även problemet, huruvida icke fortsatt hjälp skulle indragas i de fall, då missbruk förekommit. Kommissionen anser emel- lertid, att det i princip icke skulle vara riktigt att verkställa dylik indrag- ning av kort, därest detta skulle få karaktär av straff. Hjälpen avser ju i första hand barnen, under det att skulden till missbruket vanligen skulle ligga hos föräldrarna. Av rent praktiska skäl är det dock ofta motiverat, att kortutdelningen för en tid inhiberas; så länge de hjälpbeviljande orga- nen hava skäl att antaga, att korten icke användas för avsett syfte, är det ju meningslöst att lämna ut några kort. Indragning av kort bör sålunda i vissa fall förekomma, men icke såsom straff utan endast för undvikande av att kostnader för icke avsedda ändamål ådragas samhället.

Om leverantör gör sig skyldig till missbruk, bör avtalet med honom hävas och avtal med annan leverantör träffas.

Även beträffande korten synas närmare instruktioner böra meddelas av medicinalstyrelsen. Kommissionen finner det lämpligt, att korten upptaga en tryckt talong med bland annat uppgift om namnet å den eller de personer, som äga utfå varorna, samt eventuellt om inköpsställe. Vid denna talong äro fästade kuponger, vilka kunna frånskiljas och överlämnas vid inköpen av varorna.

Ä kupongerna angives vid kortens utlämnande varuslaget, värdet samt den tid (t. ex. vecka eller månad), under vilken kupongen är giltig. I fråga om

• Sida 60
•  Original

sådana varor, som behöva ordineras särskilt ofta, böra även kupongerna in- nehålla tryckt text; i andra fall böra de endast hava karaktär av formulär för ifyllande av vederbörliga uppgifter. Antalet kuponger skall givetvis av- passas efter antalet under kortets giltighetstid erforderliga inköp; i de fall, då endast ett inköp erfordras, behöves sålunda endast en kupong.

Det hade givetvis varit önskvärt, att kupongerna, förutom varuslag och värde, även innehållit uppgift om varukvantiteten. Ty ordinationen avser ju städse en viss kvantitet av en vara. Ur kontroll- och redovisningssyn- punkt är emellertid uppgiften om värdet fullständigt nödvändig, och då man med hänsyn till möjligheten av prisförändringar under kortens giltighetstid knappast kan låta kupongerna innehålla såväl kvantitets- som värdeuppgif- ter, hava de förra uppgifterna utelämnats. Detta betyder, att kvantiteten stundom kan bliva något mindre eller större, än vad som vid ordinationen avsetts, eller att köparen vid eventuell prisstegring kan få lägga till en mind- re slant. Denna olägenhet torde emellertid komma att bliva av mycket be- gränsad betydelse.

Av vikt för förebyggande av missbruk — och även med hänsyn till nyss- nämnda förhållande —— är, att de vid varje särskilt tillfälle utlämnade korten avse en så kort tidsperiod, att det värde, som de representera, icke när den storlek, att någon nämnvärd frestelse till missbruk uppkommer. Giltighets— tiden måste för det första begränsas efter ordinationstiden, vilken bestäm- mes efter behovets varaktighet samt med hänsyn till att vederbörande möd- rar och barn kunna behöva underkastas förnyade undersökningar. I de fall, då ordinationstiden är av längre varaktighet och »kortvärdet» för hela den- na tid är mera betydande, böra barnavårdsnämnderna i allmänhet blott ut— lämna kort för viss del av ordinationstiden, exempelvis endast månadsvis. Härvidlag kunna några fasta regler dock knappast utarbetas, ty förhållan- dena te sig olika i olika fall.

Korten utställas av barnavårdsnämnderna, sedan från vederbörande vård- central eller -station inkommit särskild anvisning härom, upptagande pa- tientens, respektive familjeföreståndarens namn och adress, ordinationstid, ordinerat varuslag och kvantitet därav; dylik anvisning kan antingen över- sändas direkt från centralen respektive stationen eller också överbringas ge- nom patienten eller dennes företrädare. I vanliga fall torde korten kunna per post översändas till patientens familj. Personlig inställelse skulle så- lunda endast krävas, när barnavårdsnämnderna anse skäl föreligga för närmare prövning.

De kommunala organen böra emellertid lämnas stor frihet att själva ut- finna de former för kortutdelningen, som passa för de lokala förhållandena, och som kunna befinnas på en gång smidiga och betryggande. Skulle personlig inställelse krävas, bör det tillses, att mera avlägset boende perso- ner icke alltför ofta behöva besöka barnavårdsnämnderna för erhållande av kort, ty i så fall kunde resekostnaderna eventuellt helt uppsluka den besparing, som korten skulle möjliggöra. Olägenheten härav kunde dock minskas genom olika anordningar, som i varje särskilt fall kunna prövas lämpliga — exempelvis genom att barnavårdsnämndernas enskilda medlem- mar, vilka kunna vara bosatta inom olika delar av kommunerna, finge i uppdrag att utlämna kort, eller genom att andra lämpliga personer, t. ex. distriktssköterskor och barnmorskor anlitades för ändamålet. Kommissio- nen påpekar, att ett dylikt delegerande av särskilda uppgifter till enskilda ledamöter av nämnder eller till lämpliga personer utom nämnderna är ett särskilt i fattigvården och barnavården mycket allmänt utnyttjat förfarande, vilket i praktiken visat sig fungera väl.

I det praktiska arbetet vid vårdcentralerna och vårdstationerna kommer

• Sida 61
•  Original

det att giva sig självt, att anvisning å kort för tilldelning av visst närings- medel icke utlåmnas till person, i vars familj produktion till avsalu eller eljest i tillräcklig mängd eller försäljning av samma näringsmedel regelmässigt förekommer. Kommissionen förutsätter, att från början ett ordnat och in- timt samarbete kommer till stånd mellan den medicinska och sociala myn- digheten.

Vid de med olika leverantörer träffade avtalen böra barnavårdsnämnderna givetvis söka utverka särskilda prisrabatter. Kommissionen föreställer sig dock icke, att några större besparingar härigenom i allmänhet kunna ernås. Huvudvikten bör läggas på att de levererade varorna bliva av fullgod beskaf- fenhet, samt att sådana leverantörer utväljas, vilka icke behöva befaras göra sig skyldiga till missbruk. På landsbygden kunna skyddsfödoämnen givetvis icke alltid hämtas från butiker; ofta måste därför mejerier eller enskilda lantbrukare utväljas till leverantörer. Beträffande mjölken bör tillses, att denna blir av fullgod beskaffenhet. Den bör sålunda, om möjligt, härstamma från mejerier, vilka tillämpa pastöriseringsmetoden, eller från gårdar, vilkas kreatursbesättningar äro underkastade klinisk tuberkuloskontroll eller tuber— kuloskontroll med tuberkulin. Någon bindande föreskrift härom torde dock icke kunna ifrågakomma, då tillgång till dylik mjölk icke förefinnes å alla platser. Kommissionen föreställer sig emellertid, att tjänsteläkarna komma att hava sin uppmärksamhet riktad på detta problem samt lämna de närmare anvisningar, som i olika fall kunna befinnas lämpliga.

Vid utdelningen av läkemedel till skolbarn synes i allmänhet ett enklare tillvägagångssätt kunna komma till användning. Vad först beträffar de sko- lor, där skolbespisning anordnats — vare sig med eller utan statsbidrag — erbjuder sig ju möjlighet till en enklare och med hänsyn till risken av missbruk mera betryggande anordning, nämligen att de speciella läkemedel, vilka skulle erfordras vid fall av mera utpräglade näringsbrister, direkt ut- delas i samband med Skolmåltiden. Samma metod torde jämväl ofta kunna komma till användning vid skolor, där skolbespisning icke förekommer. Sär- skilt i de fall, då barnen vanligen intaga medförd matsäckskost i skolan, ter den sig som den lämpligaste. I övriga fall få kort användas, vilka då böra kunna utlämnas på sätt barnavårdsnämnderna finna lämpligt.

Såsom förut nämnts, böra kommunerna äga att i efterskott av statsmedel erhålla viss ersättning för de utlägg, som genom de här föreslagna anordning- arna åsamkas dem. Staten synes dock icke i regel —— annat än i fråga om de vid skolorna utdelade läkemedlen — böra ikläda sig hela kostnaden, efter- som detta skulle innebära, att de kommunala myndigheterna icke erhölle något ekonomiskt intresse av att bekämpa eventuellt förekommande miss- bruk. Ä andra sidan bör statsbidraget vara relativt högt; även om det i varje enskild kommun endast blir fråga om jämförelsevis små belopp, bör finan- sieringen av en anordning av den här föreslagna typen, med hänsyn till olik- formigheten i kommunernas skattebelastning m. m., principiellt i första hand åvila staten (se rörande denna principfråga nedan sid. 105 f.). Då det ur alla synpunkter lämpligaste systemet för statsbidrags beräknande, nämligen ett till beloppet fast bidrag sådant som kommissionen nedan föreslår i fråga om skolmältidens finansiering (se därom nedan sid. 106 f.), i detta fall på grund av ordinationernas differentiering icke är användbart, föreslår kom— missionen i stället ett procentuellt bidrag. Rörande själva procentsatsen hava delade meningar gjort sig gällande inom kommissionen — det har i huvudsak varit siffrorna 80 och 90 0/o, som diskuterats — då det givetvis varit svårt att förena de båda stridiga önskemålen om att bördan för kom- munerna borde vara så ringa som möjligt men samtidigt så stor, att kom- munernas intresse av nödig finansiell kontroll bevarades. Kommissionen har

• Sida 62
•  Original

därför icke velat taga slutlig ståndpunkt till denna fråga. I fråga om kom- ! muner, vilka dels hava särskilt högt skattetryck, dels relativt många barn— | rika familjer, dels slutligen visat sig kunna sköta denna verksamhet på ett ( fullt tillfredsställande sätt, skulle emellertid statsbidraget kunna ökas intill j hela kostnaden för inlösen av kuponger. Det bör understrykas, att denna . specialregel — därest den överhuvud godtages — endast bör tillämpas i frå— , ga om de kommuner, vilka samtidigt uppfylla alla de tre nämnda villkoren. Vidare böra vid beräkningen av statsbidragen endast kommunernas utgifter för inlösen av kuponger medräknas; administrationskostnaderna få sålunda * helt täckas av kommunala medel.

Vad verksamheten vid skolorna beträffar, synes knappast motiv före— ligga för någon begränsning av statsbidraget; i detta fall synes nämligen risken för missbruk vara väsentligt mindre.

Barnavårdsnämnderna böra efter utgången av varje kalenderår till läns- styrelserna insända sina rekvisitioner å statsbidrag. Härvid bifogas alla veri- fikationer. Länsstyrelsen äger även infordra inlösta kuponger. Eftersom dessa kuponger jämväl upptaga värdet av de utlämnade förnödenheterna, bör kontrollen av medelsrekvisitionen bliva jämförelsevis enkel. Kup—mgerna böra — liksom verifikationerna — av länsstyrelserna återsändas till de kom- munala organen, vilka kunna hava behov av dem vid det kommunala revi— sionsarbetet.

Från skolstyrelserna, respektive skolråden, insändas rekvisitionerna med åtföljande verifikationer till länsstyrelserna efter utgången av vare läsår och samtidigt med rekvisitionerna å statsbidrag till skolbespisningen — i den mån sådan förekommer (jfr efterföljande kapitel).

Kostnadskalkyl. Befolkningskommissionen är icke i stånd att meddela någon närmare beräkning av de totala kostnaderna vid en fullt geromförd organisation enligt förevarande förslag. Det föreligger nämligen inga ut- gångspunkter för någon ens ungefärlig uppskattning av antalet barn i olika åldrar, hos vilka av läkare konstaterat behov av hjälp enligt detta förshg före- igger.

Endast i ett avseende kan en grov överslagsberäkning av kostnadens all- männa storleksordning verkställas: det gäller den hjälp, som skulle utgå till havande och ammande kvinnor samt spädbarn. I detta avseende torie man nämligen kunna tala om ett mera vanligt — men dock icke helt allnänt —— behov av att kosten i sjukdomsförebyggande syfte förstärkes mei vissa skyddsfödoämnen samt vitamin- och mineralämnesrika läkemedel. Man har alltså i första hand att utgå från antalet barnsbörder, vilket kan anslås till drygt 85 000 per år. Härav bortfaller emellertid åtminstone hälfter, bero- ende på att hjälpbehovet icke torde vara allmänt, vartill kommer att mödra- och barnavårdscentralerna och -stationerna, även om de bliva fullitändigt utbyggda, dock knappast inom överskådlig framtid komma att anitas av hela befolkningen. Med hänsyn härtill utgår kommissionen vid denna över- slagsberäkning från att hjälpen, vid en fullt genomförd organisation knap- past skulle avse mer än högst 40000 barnsbörder — en siffra, son dock är att anse blott såsom en grov approximation.

För dessa 40000 fall skulle i första hand erfordras viss förstärkning i mödrarnas kost under havandeskaps- och amningstiden. Det viktigaste är härvid en riklig mjölkdiet — ungefär en liter mjölk till och i mater under 6 månader och en halv liter under 6 månader. Vid ett riksmedelpris at 20 öre per liter skulle kostnaden per fall uppgå till omkring 50 kronor. Dessutom skulle under loppet av ett år erfordras ett extra tillskott av i gemmsnitt högst ett halvt kilo smör per månad samt något ost. Den sammanlagda kostna-

• Sida 63
•  Original

den för dessa varor kan beräknas till omkring 20 kronor per f.all Dä dylika mejerivaror icke lämpligen böra utdelas till producenthushåll —— såsom så- dana böra dock, i fråga om smör och ost, icke räknas de lanthushåll, vilka ej själva tillverka dessa va1or utan endast leverera produktmjölk till meje- rie1 —, och då åtskilliga havande och ammande kvinnor, utan att någon hjälp erfordras, i tillräcklig utsträckning konsumera mjölk och smör, skulle det totala kostnadsbeloppet härför säkerligen kunna begränsas till väsent- ligt mindre än 2 miljoner kronor. Slutligen erfordras något speciellt C-vita- minrikt födoämne; håller man sig härvid till billigare sådana, exempelvis en lämplig kvalitet av nypomnust, synes kostnaden kunna begränsas till högst 5 kronor per år. Beträffande de vitamin- och mineralämnesrika läke- medlen är det tveksamt, huruvida sådana normalt äro av behovet betingade. Såsom förut framhållits, böra skyddsfödoämnen städse i första hand an- litas, men i åtskilliga fall erfordras därjämte vissa läkemedel. Den genom- snittliga kostnaden torde dock knappast överskrida 5 kronor. Utöver den nyss angivna totalkostnaden för mjölk och mejeriprodukter skulle sålunda tillkomma ett belopp av omkring en halv miljon kronor, varför hela kost- nadsbeloppet för de havande och ammande kvinnorna skulle röra sig om- kring 2 miljoner kronor eller möjligen något däröver.

Vad spädbarnen beträffar, erfordras i första hand mjölktilldelning till flaskbarnen. Enligt från Stockholms mjölkdroppeförening meddelad upp- lysning skulle 6 0/0 av alla vid denna institution inskrivna 6- månaders späd- barn hava erhållit uteslutande flaskuppfödning, 54 0/o blandad bröst- och flaskuppfödning och 40 0/o enbart bröstuppfödning. Det är att märka, att verksamheten vid Stockholms mjölkdroppar berör 57 0/0 av alla stadens späd- barn. Enligt sakkunnigas mening är proportionen av flaskbarn i lands- orten snarare större än i Stockholm. Emellertid synes icke skäl föreligga att i detta sammanhang räkna med något visst belopp för mjölk åt spädbarn i diåldern, ty genom flaskuppfödningen begränsas moderns mjölkbehov och de härför erforderliga kostnaderna kunna sålunda anses redan i det före- gående hava blivit medräknade. Däremot bör man medräkna den mjölk- tilldelning, som erfordras under de c:a 4 månader, som efter den normala amningstidens utgång återstå av det första levnadsåret (vad barn i åldern över ett år beträffar, må erinras om att de i förevarande endast partiella kalkyl medvetet lämnas åsido). Utgår man härvid från ett behov av en halv liter per fall, skulle kostnaden bliva 12 kronor per barn eller samman- lagt mindre än en halv miljon kronor. Av speciella läkemedel erfordras för spädbarnen i allmänhet endast något fiskleverolja, som gives droppvis. För tidigt födda spädbarn, vilka i Stockholm utgöra ungefär 8 0/0 av samtliga, och även av andra anledningar klena spädbarn erfordra dock större mängder av olika vitamin- och mineralämnesrika läkemedel, men genomsnittskost- naden torde dock icke uppgå till högre belopp än 5 kronor per barn. För detta ändamål skulle sålunda erfordras ungefär 200 000 kronor.

Den sammanlagda kostnaden för de 40 000 barnsbörderna skulle sålunda uppgå till 2 1/2 ä 3 miljoner kronor. Härtill kommer så kostnaden för öv- riga barn i förskole- och skolåldern, som icke ens tillnärmelsevis kan upp- skattas, men som kan röra sig om ett liknande belopp. Av dessa kostnader skulle den övervägande delen bäras av statsve1ket.

Det är emellertid tydligt, att de här framlagda kostnadskalkylerna i en- skildheter äro mycket vaga och osäkra. Kommissionen håller dock före, att de angiva den sannolika övre gränsen för den totala kostnaden vid en fullt utbyggd organisation enligt förevarande förslag.

Om någon omedelbar full utbyggnad av verksamheten kan det dock icke bliva tal. Tvärtom måste anordningarna till en början få en mycket blyg-

• Sida 64
•  Original

sam omfattning. Den viktigaste delen av organisationen skulle nämligen an- knytas till mödra- och barnavårdscentralerna och -stationerna, vilka emeller- tid först nu börjat utbyggas. Enligt av svenska landstingsförbundet inhäm- tade upplysningar skulle sålunda endast tre landsting, nämligen Östergöt- lands, Skaraborgs och Västernorrlands under år 1937 hava fattat beslut om anordnande av vårdcentraler och -stationer, och icke ens inom dessa lands- tingsområden synes organisationen bliva fullständigt utbyggd under loppet av år 1938. Anledningen härtill torde emellertid vara den, att medicinalstyrel- sens normalinstruktioner först kort före höstens landstingssammantråden förelågo i utarbetat skick, varför ärendet i allmänhet icke hunnit inom lands- tingen förberedas före sammanträdena. Flertalet landsting synes hava haft frågan uppe till behandling och hänskjutit densamma till närmare utredning, varför det kan förväntas, att positiva beslut i frågan komma att på ett flertal håll fattas under loppet av år 1938.

Det är dock icke sannolikt, att organisationen kommer att bliva fullstän— digt genomförd ens vid början av budgetåret 1939/40, (1. v. 5. vid den tid, då förevarande förslag av kommissionen, därest det godtages av statsmakterna, tidigast skulle kunna genomföras. Även om samtliga landsting skulle hava börjat organisera vårdcentraler och -stationer — vilket redan detta är i nå- gon mån osäkert —, kan verksamheten dock vid denna tid i flera hänseen- den vara ofullständig. Sålunda behöva vårdcentraler icke omedelbart an- ordnas inom samtliga delar av respektive landstingsområden. Dessutom föreligger den möjligheten, att verksamheten särskilt i början i flertalet fall begränsas på sådant sätt, att barn över ett års ålder icke erhålla någon vård vid dessa institutioner.

Med hänsyn till dessa förhållanden föreslår kommissionen, att statsbidraget till här ifrågavarande verksamhet under budgetåret 1939/40 beräknas till 500 000 kronor.

Kommissionen föreslår, att detta anslag gives förslagsanslags karaktär. Organisationens inordnande i den samhälleliga mödra- och barnavården och det uppställda kravet på ett i varje enskilt fall av tjänsteläkare konstaterat behov torde hålla verksamheten inom en mycket trång ram, som endast ut— vidgas i den mån mödra- och barnavårdsverksamheten utvidgas.

• Sida 65
•  Original

Kap. VII. Förslag om anordnande av Skolmåltider.

Allmänna synpunkter. I fråga om barnen i skolåldern föreligga större möjligheter än i fråga om övriga mindre barn att på ett praktiskt tillfreds- ställande sätt ordna en verksamhet, som tryggar deras näringsstandard. Under större delen av året deltaga ju dessa barn i ett skolarbete, som sträc- ker sig över den tid på dagen, då de böra hava ett av dagens huvudmål. Om barnen genom det allmännas försorg under denna tid erhålla ett dylikt huvudmål, vinnes ju full säkerhet för att hjälpen verkligen kommer bar- nen tillgodo samt att måltiden får den sammansättning, som ur närings- hygieniska synpunkter är den förmånligaste.

Det har länge varit ett önskemål, att en dylik huvudmåltid skulle, på det allmännas bekostnad, tillhandahållas skolbarnen. Ansatser till en utveck- ling i denna riktning hava också förekommit såväl i vårt land som utom— lands. Att frågan om införande av Skolmåltider i internationella sakkun- nigekretsar betraktas såsom synnerligen aktuell, framgår av följande utta- lande i Nationernas Förbunds sammansatta kommittés slutbetänkan-de:

Vi hava redan i det preliminära betänkandet hänvisat till betydelsen av en rik- tig näring såväl under skolåren som under den tidigare barndomen. Vi påpekade, att, ehuru obligatorisk undervisning allmänt införts i hela den civiliserade världen, stora mängder skolbarn icke voro psykiskt och fysiskt i stånd att draga full för- del av densamma. Vi ifrågasatte därför, huruvida det icke, såsom en konsekvens av anordnandet av undervisning, också borde vidtagas åtgärder för att tillförsäkra sådana barn en full tillfredsställelse av näringsbehoven, så att de psykiskt och fysiskt skulle bliva mera i stånd att utnyttja den lämnade undervisningen.

Vi önska... speciellt fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att skolbar- nens kost i åtskilliga länder kompletteras genom regelbundet anordnande av fria eller billiga Skolmåltider. Oslofrukosten utgör ett välkänt exempel: denna mål— tid består av olagad skyddskost och serveras barnen före dagens arbete. Kostna- den l'ör denna form av kompletterande näring är låg, och dess verkningar före- falla vara synnerligen tillfredsställande.

Befolkningskommissionen vill här inskränka sig till att anföra enstaka errempel på den i f r ä m m a n d e lä n d e r förekommande skolbespis— ningen.

I England har alltsedan år 1906 förefunnits en kommunalt organiserad skolbespisning, vilken läsåret 1935/36 omfattade 486 000 skolbarn, varjämte sedan 1934 organiserats en statligt understödd mjölkutdelning omfattande 2 3/4 miljoner barn. Såsom tidigare påpekats, pågår för närvarande i Eng- land en synnerligen livlig diskussion rörande de omfattande näringshygie- niska brister i folkkosten, som man anser sig hava konstaterat, och om bote- medlen däremot. En utveckling av skolmåltidsorganisationen hör till de av många sakkunniga särskilt rekommenderade åtgärderna.

I detta sammanhang vill befolkningskommissionen särskilt rikta upp- märksamheten på frågans läge i Danmark. Här hade redan sedan lång tid

• Sida 66
•  Original

tillbaka förekommit vissa privata initiativ 'till åstadkommande av skol- måltider, när frågan på 1890-talet bragtes före i riksdagen. År 1902 er- höllo kommunerna rätt att organisera skolbespisning vid sådana skolor, där skolköksundervisning förefanns, samt att understödja privata sammanslut- ningar, vilka anordnade skolmåltider. Den år 1919 tillsatta stora skolkom- missionen, som hänvisade till »Betydningen af, att de skolesagende Bern er tilstrakkeligt ernaerede og ikke sidder sultne i Skolerne, idet man er klar over, at Udbyttet af Skoleundervisningen derved i vaesentlig Grad forringes», föreslog, att barn till behövande föräldrar obligatoriskt skulle erhålla skol- måltid. Detta förslag föranledde emellertid ingen åtgärd. I 1933 års lag om »offentlig Forsorg» återupprepas sålunda väsentligen de äldre be— stämmelserna. I ett år 1937 antaget tillägg göres dock skolbespisning obli- gatorisk för barn, som lida av otillräcklig näring — dock utan upphävande av de äldre bestämmelserna, som endast göra kommunerna berättigade att på eget fritt initiativ anordna Skolmåltider.

Skolmåltiden bekostas väsentligen av kommunerna. Staten anslår dock årligen ett belopp på 100 000 kronor, ur vilket utgår bidrag, uppgående till högst en tredjedel av kommunernas kostnader. Under läsåret 1935/36 om— fattade skolbespisningwen nära 21000 barn i städerna. Rörande verksam- hetens omfattning på landsbygden synas inga fullständiga uppgifter föreligga.

Redan dessa uppgifter vittna om att Skolmåltiden i Danmark sedan lång tid tillbaka tett sig såsom en synnerligen aktuell fråga. Detta intryck understrykes emellertid av det förhållandet, att nyligen två olika danska utredningskom- missioner, nämligen dels den förut nämnda »Kommissionen til Dreftelse af Skolens . . . hygiejniske Forhold og Opgaver», dels den danska befolknings— kommissionen ingående arbetat med frågan om anordnande av en mera omfattande skolbespisning.

Den förstnämnda kommissionens förslag har karaktär av en allmän re— kommendation, vari direkt hänvisas till befolkningskommissionens arbete. Ur motiveringen för denna rekommendation må följande anföras:

Som tidligere fremhzevet sidder Skolen inde med enestaaende Muligheder for at gare en generel Indsats paa et saadant Omraade, idet den er Samlingsstedet for hele Befolkningen inden for den skolepliktige Alder fra det 7. til det 14. Aar. Uanset Betydningen af Radio og andre moderne Meddelelsesmidler har Samfundet derfor stadigvaek i Skolen sit vigtigste Redskab til at faa hele den opvoksende Slaegt i Tale.

Sparges der herefter om, hvorvidt Skolen har et Kald specielt paa det ernazrings- hygiejniske Omraade, maa Svaret blive et ubetinget Ja. Den skolepliktige Alder er for det farste en Iegemlig Vazlcstperiode, hvor det er af saerlig stor Betydning, at der tilfares Legemet de Ernaeri'ngsstoffer, som betinger dets sunde Opbygning og sikrer det bedst muligt mod Sygdomsangreb senere i Livet, nemlig de Stoffer, som Prof. Schiotz har kaldt Sikringskosten, altsaa de vitamin- og mineralrige Naeringsmidler; men da Hjemmene i alt for ringe Grad — hvad enten dette nu skyldes manglende Forstaaelse eller svigtende okonomiske Evner _ har dette fundamentala Hensyn for Öje ved Valget af Barnenes Kost, er det klart, at Skolen afhjaelper en Mangel, hvis den paatager sig den Opgave i hvert Fald i et vist Omfang at forsyne Barnene med disse vigtige Naaringsmidler.

Men den skolepligtige Alder er dernaest en aandelig Vcekstperiode, hvor Karakte- ren i saerlig Grad er modtagelig for Paavirkning og Bibringelse af Vaner. Gores Barnen—e i denne Alder fortrolige med Anvendelsen af sunde Naeringsmidler — sam- tidig med at man seger at bibringe dem Forstaaelsen af Betydningen af en hensigts- maessig Kostsammensaatning — er hermed skabt Vaner og en Erkendelse, hvis Be- tydning for den almindelige Folkesundhed er uoverskuelig. Ogsaa her er Sand- heden imidlertid den, at Hjemmene i stort Antal helt eller delvis lader denne Opgave ligge, og derfor kaldes derpaa Skolens Hjmlp til dens Losning.

• Sida 67
•  Original

Kommissionen kan derfor ikke indtraengende nok betone Nytten af en Skolebe- spisning, men vel at maerke en Skolebespisning af en helt anden Karakter end den nuvzerende, der er bestemt af sociale, ikke af ernaeringshygiejniske Hensyn. Frem- tidens Skolebespisning maa traede i Erneeringshygiejnens Tjeneste, og derfor maa den ferst och fremmest vazre kvalitativt bestemt og tilstraebe at give Bornene det alsidige Grundlag, som er absolut nodvendigt i Vaeksttiden, hvis Legemsudviklingen skal blive sund og kraftig, hvis Tzenderne skal kunne bevares hele og friske, og hvis Modstandskraften mod Sygdomsangreb skal blive den storst mulige.

Dernaest maa Skolebespisningen omfatte alle Bern i Skolen, idet den Omstaendig- hed, at et Barn faar tilstrtekkeligt at spise hjemme, ingenlunde er ensbetydende med, at det faar den rette Ernaering, og det bor vaere Skolens Opgave at medvirke til, at dette er Tilfaeldet med alle Bern.

Såsom i annat sammanhang påpekas, tager den danska skolkommissionen i sina förslag även hänsyn till de särskilda behov i fråga om lokaler och andra praktiska anordningar, som en allmän, obligatorisk skolbespisning kan komma att medföra.

Inom den danska befolkningskommissionen har en särskild delegation utarbetat ett utkast till förslag om allmänt anordnande av kostnadsfria skol- måltider, vilket förslag varit för den svenska kommissionen tillgängligt.

Även i Sverige har skolfrukosten sedan länge tett sig såsom en aktuell frå— ga, och numera rekommenderas den alltmera energiskt av företrädare för den hygieniska sakkunskapen. Sålunda uttalas följande i den s. k. norr- landsutredningen, vilken utförts i samarbete med medicinalstyrelsen:1

Då det emellertid framgår av de utförda kostundersökningarna, att brister i kost- hållet förefinnas ej blott inom de fattigaste befolkningslagren, bjuder sig ur hälso- vårdssynpunkt osökt den frågan, om det icke vore tillrådligt att åtminstone under en följd av år framåt, till dess vikten av ett ändamålsenligare kosthåll blivit allmänt insedd och hemmen inrättat sig därefter, genom skolbespisning av samtliga barn framför allt i landsbygdens skolor.. . medverka till rationaliseringen av barnens koststandard och därmed indirekt även åtminstone i någon mån av hemmens.

Med hänsyn till den förhandenvarande kraftiga maningen att iakttaga sparsam- het öppnar sig vid organiserandet av en dylik skolbespisning den frågan, om för- månen bör komma alla barn. .. till del. Det konsekventaste härvid vore att av- skilja de barn, som icke företedde några tecken på ifrågavarande brister i födan. Här möta vi emellertid stora praktiska svårigheter. Det är nämligen först, när des- sa bristfälligheter i kosten blivit höggradiga, som symtom uppstå, vilka äro lätt på- visbara vid sådana undersökningar som skolundersökningar. I de andra fallen dår- emot, där vitaminbristen av ena eller andra här ifrågakommande slag är av mindre grad och följdtillståndet är latent, finnas åtminstone enligt flertalet forskares åsikt inga praktiska undersökningsmetoder, ägnade att med tillförlitlighet och lätthet an- giva detta förhållande. Denna väg att genom konstaterande av ett föreliggande be- hov av komplettering av hemmakosten begränsa skolbespisningens omfattning sy- nes därför för närvarande ej framkomlig. Under sådana omständigheter tala starka skäl för att skolbespisningen får komma praktiskt taget samtliga skolbarn tillgodo.

..Vi kunna icke heller underlåta att framhålla, att en åtskillnad i förevarande hänseende mellan skolbarn från fattiga och mindre bemedlade hem samt bättre ställ- da sådana har sina stora avigsidor.

1 En socialhygienisk undersökning i Västerbottens och Norrbottens län, utförd med stöd av Kungl. Medicinalstyrelsen under åren 1929—1931. Lund 1934. Sid. 125 ff.

• Sida 68
•  Original

Såsom förut antytts, hava också sedan lång tid tillbaka vissa ansatser till skolbespisning förekommit även i vårt land. I bilaga 4 lämnas en detalje- rad redogörelse för skolbespisningens omfattning och karaktär under senare år. Denna redogörelse utvisar bland annat följande.

Under läsåret 1930/31 förefanns skolbespisning vid 194 skoldistrikt av szmtliga 2463 och omfattade nära 23000 skolbarn. År 1935/36 hade 270 skoldistrkt an- ordnat skolbespisning för bortåt 36 000 barn. Ökningen, som i första hand Jämför sig till landsbygden, synes delvis bero på den ökade aktualitet, som frågan under de mellanliggande depressionsåren erhållit på grund av det nödtillstånd, son den omfattande arbetslösheten flerstädes åstadkommit, och som bland annat föranlett Röda korset för ändamålet insamla och till särskilt nödställda kommuner utdela penningmedel; på vissa håll, där dylik verksamhet förekommit under de svåraste depressionsåren, hade den emellertid med hänsyn till det förbättrade konjinktur- läget sedermera nedlagts.

Anmärkningsvärt är, att skolbespisningen har väsentligt mindre omfattnng på landsbygden, där läsåret 1935/36 endast något över 11000 barn eller 2'6 % av samtliga erhöllo dylik bespisning, än i städerna (över 24 000 barn eller 15 %). På landsbygden måste nämligen behovet anses vara större, eftersom folkkosten här: är mera ensidig, den näringshygieniska upplysningen står på ett lägre plan, de barn- rika familjerna såväl absolut som relativt äro flera, samtidigt som de lång; skol- vägarnas problem ju i första hand berör landsbygden. Det framgår sålunla, att vägen till skolan för 15000 skolbarn på landsbygden uppgår till minst 5 lm; av dessa tillhöra 8000 sådana skolor, där varken Skolskjutsar, skolbespisning eller skolinackordering förefinnas. Det övervägande flertalet skolbarn på landsbygden hava så lång skolväg, att de i varje fall icke hinna hem under frukostrasten utan äro hänvisade till att stanna i skolan och där förtära matsäckskost (smörgåsar o. d.).

1 övrigt synes emellertid verksamheten vara särskilt omfattande i vissa av de landsdelar, där det största behovet torde framträda. På landsbygden var det så- lunda i Norrbottens, Västernorrlands samt Göteborgs och Bohus län, som intalet i bespisningen deltagande barn nådde högst.

I regel omfattar skolbespisningen icke samtliga barn vid respektive skolor utan endast sådana barn, som anses hava särskilt stort behov därav beroende på irbets- löshet, låg inkomst eller barnrikedom i hemmen, långa skolvägar, vid läkanmder- sökning konstaterad klenhet eller undernäring etc. Det finns dock exempel på att samtliga barn, som så önska, få deltaga i skolmåltiden, antingen gratis eller mot en viss avgift, som beräknas efter kostnaderna.

Skolmåltidens sammansättning är synnerligen växlande. Stundom består den en— dast 1 mjölkutskänkning, i andra fall serveras mjölk och smörgås, gröt och mjölk eller välling och smörgås. Dylika måltidsformer äro särskilt vanliga på landsbyg— den. I städerna förekommer däremot oftast lagad mat. Att döma av en sirskild enquéte, som befolkningskommissionen företagit, och som avser förhållandena un- der läsåret 1936/37, synes det sällan eller aldrig inträffa, att skolmåltideni alla avseenden fullt uppfyller samtliga de näringshygieniska krav, som enligt kom- missionens mening böra ställas på en huvudmåltid. Kvantitativt är kosten vis- serligen ofta fullt tillfredsställande, men ur kvalitativ synpunkt, d. v. s. i fråga om halten av mineralämnen och vitaminer, synes det nästan alltid brista på åtminstone någon punkt — i varje fall, om man ställer kravet, att Skolmåltiden bör neutrali- sera de hygieniska skadeverkningarna av de kvalitativa brister, som i stor utsträck- ning utmärka den kost, som barnen erhålla i hemmen.

I vissa fall när dock den förekommande skolbespisningen i det allra närmaste upp till önskvärd standard, och den torde oftast åtminstone åstadkomma en avsevärd för- bättring i skolbarnens näringsförhållanden. Härom vittna de uttalanden angående gjorda erfarenheter, som vid den nyssnämnda enquéten inkommit till befolknings-

! l 1 4

• Sida 69
•  Original

kommissionen. Sålunda talas stundom om stark viktökning för barn, som deltaga i bespisningen; i ett fall har lämnats siffermässiga belägg på denna viktökning, vil- ka kommissionen redan i annat sammanhang återgivit. Typiskt för de mera all- männa erfarenheterna är följande uttalande från Bollnäs skoldistrikt: »Skolbespis- ningen har visat sig utfalla till full belåtenhet för föräldrar, barn och lärare. Bar- nen bliva mera pigga och vakna, få lättare att lära och följa med sin klass än förut samt det viktigaste av allt; de få mera lust att infinna sig i skolan, när något gott väntar dem. Under denna termin, som bespisningen ägt rum, har intet barn skol- kat från skolan (förut har det varit ganska allmänt), varför min önskan är, att skolbespisning måtte bli anordnad vid alla skolor.»

Den hittillsvarande skolbespisningen har finansierats med dels kommunala dels enskilda medel. Bland de olika enskilda institutioner, som främjat anordnandet av skolbespisningen, märkes i första hand Röda Korset. Dess hjälpverksamhet på det- ta område har emellertid under senare är starkt begränsats med hänsyn till den för- bättring i arbetslöshetssituationen, som det nuvarande konjunkturuppsvinget med- fört.

Kostnaderna för barnbespisningen variera synnerligen starkt, i första hand efter skolmåltidens sammansättning och karaktär. I tvenne fall, då måltiden i det allra närmaste uppfyllde de näringshygieniska krav, som enligt kommissionens uppfatt- ning böra ställas på densamma, utgjorde själva matkostnaden 18 respektive 30 öre per barn och dag. I de nordligaste länen synas matkostnaderna vara rätt väsentligt högre än på andra håll. Förutom själva livsmedelskostnaden märkes dels kostna- den för arbetshjälp, vilken vanligen varierar mellan en tredjedel och hälften (stun- dom dock två tredjedelar eller mera) av matkostnaden dels lokal- och inventarie- kostnaden, för vilken i allmänhet inga fullständiga uppgifter föreligga. Lokal- problemet har, särskilt på landsbygden, ofta lösts genom mer eller mindre provi- soriska anordningar. I en del fall finnas vissa »överskottsutrymmen», t. ex. ä vin- den, vilka kunnat utnyttjas för ändamålet, i andra fall användes lärarens kök för matlagningsändamål och klassrummet såsom måltidsrum. Speciellt i städerna hava emellertid ofta särskilda för ändamålet avsedda lokaler fått inredas. Det förhål- landet, att bespisningen vanligen endast omfattat en del av barnen vid respektive skolor, har givetvis underlättat lokalproblemets lösning.

Genom beslut av 1937 års riksdag hava anslagits 200000 kronor i stats- medel till understödjande av skolbespisning under läsåret 1937/38. Rörande tillkomsten av detta beslut vill kommissionen, till erinran, anföra följande.

Den till grund för beslutet liggande kungl. propositionen (nr 1, femte huvudti- teln, punkt 172) föranleddes närmast av vissa framställningar från länsstyrelserna i Västerbottens samt Göteborgs och Bohus län (av den 17 mars respektive den 20 april 1936). Från Västerbottens län framhölls, att ett stort antal barnrika familjer fick leva på alldeles otillräckliga inkomster. Av denna anledning hemställdes, att ett belopp av 100000 kronor ur arvsfonden ställdes till länsstyrelsens förfogande i och för fördelning bland nödställda familjer, i huvudsak i enlighet med »hjälp- till-självhjälp-principen». Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län pekade på det särskilt i länets stenhuggeriområden framträdande behovet av dels skolbarnsbespis- ning, dels förbättrad näringsstandard hos barn i förskoleåldern samt refererade de gynnsamma erfarenheter, som redan vunnits genom den hittillsvarande bespisnings- verksamheten. Med hänsyn härtill hemställde länsstyrelsen om statsanslag för fort- satt bedrivande av dylik verksamhet ävensom för säkerställande av småbarnens nä— ringsbehov.

Beträffande sistnämnda framställning inhämtades utlåtande från bland annat Röda korset och socialstyrelsen. Överstyrelsen för Röda korset tillstyrkte på det livligaste den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gjorda framställningen,

• Sida 70
•  Original

medan däremot socialstyrelsen ställde sig mera tveksam bland annat med hänsyn till att den förebragta utredningen syntes väl knapp. Därjämte betonades, att ett eventuellt näringsfysiologiskt behov knappast i första hand vore förorsakat av ar- betslösheten inom Göteborgs och Bohus län, eftersom dagsinkomsterna för statliga reservarbetare från Göteborgs och Bohus län icke ställde sig avsevärt lägre än mot- svarande inkomster för sysselsatta arbetare inom länets stenhuggeriindustri och högre än för lant- och skogsarbetare. Av denna anledning kunde en dylik hjälp bliva i viss mån prejudicerande för omfattande anspråk på statlig medverkan i lik- nande avseende, oavsett om jämförbara arbetslöshetsförhållanden förefinnas eller icke.

Kungl. Maj:t uppdrog emellertid åt medicinalstyrelsen att överväga i vilken ut- sträckning åtgärder av det slag, som påyrkats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bo- hus län, kunde anses av behovet påkallad samt att inkomma med förslag till lämp- liga åtgärder.

Med anledning härav inhämtade medicinalstyrelsen utlåtanden från samtliga läns- styrelser, vilka i sin tur hörde vederbörande landsfiskaler samt förste provinsiallä- kare. Vissa av dessa yttranden återgivas ibilaga 1 till detta betänkande. Det framgår härav, att de lokala myndigheterna i de områden, där arbetslöshet i större omfattning förekom, ävensom i övre Norrland, ofta ansågo skolbespisning behövlig, medan de däremot i trakter, där god sysselsättning rådde, vanligen icke räknade med något dylikt behov. Härvid är dock att märka, att den till dessa myndigheter riktade frågan avsåg, huruvida på grund av arbetslöshet eller dylikt särskilda skäl förefunnes å vederbörande platser för anordnande av skolbespisning eller före- tagande av andra åtgärder. Vissa remissinstanser ansågo emellertid erforderligt att gå utanför den angivna frågeställningen, i det de påpekade, att även oavsett arbets- löshet och dylika speciella omständigheter förefanns ett av fattigdom, barnrikedom eller bristande upplysning betingat behov av förbättrad näringsstandard för många barn.

Medicinalstyrelsen framhävde starkt dessa uttalanden om att frågan om anord- nande av barnbespisning i arbetslöshetsdistrikt endast vore en detalj i ett större sammanhang, nämligen botandet av bristerna i barnens kost i stora delar av landet, oberoende av arbetslöshet och direkt nödtillstånd. Styrelsen ansåg sig dock icke i stånd att för det dåvarande framlägga något utarbetat förslag avseende detta större problem utan inskränkte sig till att föreslå sådana åtgärder, som kunde förhindra, att arbetslöshet och nöd genom påverkan på näringstillståndet orsakade skada å folkhälsan. För detta ändamål hemställdes, att Kungl. Maj:t skulle föreslå riksda- gen att för budgetåret 1937/38 anvisa ett reservationsanslag å 300 000 kronor, var- av 200000 kronor till skolbarnsbespisning, 50 000 kronor till bespisning av barn i förskoleåldern och 50000 kronor för annan hjälp, varjämte vissa åtgärder borde vidtagas till intensifiering av upplysningsverksamheten i näringsfrågan.

Över detta förslag yttrade sig statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör, som i viss utsträckning tillstyrkte statshjälp för anordnande av skolbespisning samt ökad upplysningsverksamhet. Skolöverstyrelsen uttalade den uppfattningen, att det mångenstädes skulle vara till gagn, om statsbidrag kunde lämnas för åtgärder till upphjälpande av kosten åt vissa barn såväl före som efter inträdet i skolåldern, och tillstyrkte i enlighet härmed, att anslag ställdes till förfogande, när verkligt be- hov förelåge.

I propositionen upptogs endast förslaget om ett statsunderstöd å 200 000 kronor till understödjande av skolbespisning inom de delar av landet, där den kvarstående arbetslöheten var anmärkningsvärt hög. Riksdagen beslöt också i enlighet härmed. Dock skulle statsanslaget icke belasta skattebudgeten utan utgå av före den 1 juli 1935 influtna margarinaccismedel.

Bestämmelserna angående statsbidrag till Skolmåltider innehållas i Sv. förf.-saml. nr 1937z267. Häri stadgas, att skoldistrikt å landsbygden, vilket under redovis-

• Sida 71
•  Original

nings:året 1937/38 anordnar skolbarnsbespisning, må kunna tillerkännas statsbidrag till boestridande av de därmed förenade kostnaderna, under förutsättning att inom distrilktet behov av sådan bespisning ävensom av statsbidrag därtill föreligger med hänsyn till rådande arbetslöshet eller annan därmed jämförlig omständighet. Stats- bidrag må som regel utgå med högst 50 % av skoldistriktets utav vederbörande läns- styrellse godkända verkliga kostnader för bespisningen. Där särskilda förhållanden därtilll föranleda, må länsstyrelsen medgiva högre statsbidrag, dock högst 80 % av sagda kostnader. Skoldistrikt, som tillerkänts statsbidrag, har att tillse, att samt- liga lbarn vid skola, där statsunderstödd skolbarnsbespisning är anordnad, bliva i tillfälle att, såvida hinder ej möter, varje läsdag kostnadsfritt erhålla en måltid un— der den tid, bespisningen pågår vid skolan. Vidare skall bespisningen anordnas i överensstämmelse med de anvisningar i ämnet, som i samråd med skolöverstyrelsen må utfärdas av medicinalstyrelsen.1

Statsanslaget har fördelats på följande län: Göteborgs och Bohus län 60000 kro- nor, Värmlands län 5 000 kronor, Västernorrlands län 45 000 kronor, Jämlands län 1000 kronor, Västerbottens län 19 000 kronor och Norrbottens län 70 000 kronor.

I statsverkspropositionen till 1938 års riksdag har Kungl. Maj:t äskat ett anslag å 300 000 kronor för bidrag till skolbarnsbespisning under budgetåret 1938/39.

Sammanfattande motivering för införande av Skolmåltid. Den föregå- ende framställningen har så utförligt framhävt den näringshygieniska moti- veringen för en statsunderstödd Skolmåltid, att befolkningskommissionen här kan inskränka sig till att sammanfattningsvis understryka vissa huvudpukter i densamma.

Det må sålunda framhållas, att skolarbetet och färden till och från skolan i regel taga i anspråk en så betydande del av dagen, att barnen under denna tid äro i behov av en huvudmåltid. För barn, som ej hava så lång skolväg och i sitt hem under måltidsrasten kunna erhålla en lämplig måltid, är detta behov vanligen fyllt. Ofta blir emellertid även i sådant fall måltiden otill- räcklig, vare sig detta beror på fattigdom i hemmet, bristande tid att iord- ningställa densamma eller bristande insikt i fråga om kostens lämpliga sam- mansättning och beredning.

Det stora flertalet barn på den svenska landsbygden äro emellertid hän- visade till att äta medhavd kost. Kommissionen vill här påpeka, att av 435000 i rikets landsbygdsskolor år 1935 undervisade lärjungar omkring 160000 barn hade en skolväg, som översteg 2 km; även en väsentligt kor- tare vägsträcka gör det omöjligt för barnen att hinna hem under frukost- rasten. I vanliga fall kan en medhavd matsäck ej sägas utgöra en tillfreds- ställande huvudmältid. Även om matsäcken skulle vara tillräckligt riklig och ur näringshygienisk synpunkt lämpligt sammansatt, vilket ingalunda all- tid är fallet, föreligger risk, att den icke helt förtäres. Om skolvägen hem därtill är särskilt lång, så att barnen vid hemkomsten äro trötta och aptitlösa, eller om arbetsförhållandena i hemmet äro sådana, att lagad mat icke står till reds vid barnens hemkomst, betyder detta, att de först mot kvällen få ett riktigt huvudmål.

Skolmåltiden har allmänt den uppgiften att säkra skolbarnens behov av till- räcklig näring och framförallt av i kvalitativt hänseende riktigt sammansatt föda. Skolmåltiden bör sålunda hava till särskild uppgift att i görligaste mån motverka förefintliga brister i fråga om skolbarnskostens halt av skydds- födoämnen. Genom Skolmåltiden bör man vidare kunna hos barnen utveckla

1 Dessa anvisningar hava utkommit under titeln: Medicinalstyrelsens råd och anvisningar för anordnande av skolbarnsbespisning (Meddelanden trån Kungl. Medicinalstyrelsen nr 82).

• Sida 72
•  Original

sunda näringshygieniska vanor och därmed indirekt även påverka föräldrar- na i detta hänseende.

Vid sidan av de näringshygieniska vinsterna av skolmåltidens införande skulle åtskilliga andra fördelar för skola och hem därjämte vinnas. Genom att skolan övertoge ansvaret för den måltid, barnen under alla förhållanden böra hava under skoltiden, skulle denna på ett lämpligare sätt kunna infogas i skolarbetet, eftersom måltidsrastens längd då kan bestämmas utan hänsyn till barnens skolväg och hemmens måltidsförhållanden. I de hem, som äro skolan så närbelägna, att barnen nu kunna komma hem och äta frukost, skulle vidare en väsentlig avlastning i hushållsarbetet uppkomma. Detsamma gäller i de fall, då barnen omedelbart vid hemkomsten från skolan böra er- hålla en måltid med lagad mat, emedan de icke förut under dagen erhållit något huvudmål; detta medför givetvis ofta extra arbete, eftersom familjens vuxna medlemmar vanligen först ett par timmar senare komma hem för in— tagande av måltid. Om husmodern med hänsyn härtill låter barnen vänta, tills de vuxna familjemedlemmarna kommit hem, innebär detta å andra sidan ofta, att de näringshygieniska olägenheterna av nuvarande förhållanden yt- terligare ökas. För de husmödrar, som icke hava hembiträde — och till dessa hör det stora flertalet husmödrar — är det överhuvud taget en stor arbets- börda att hålla mat färdig vid olika tidpunkter för familjens olika med- lemmar; de skulle i vanliga fall väl behöva förmiddagen fri för inköp och annan hemorganisation samt för någon vila. Den onödigt stora arbetsbördan bidrager säkerligen ofta till det ovan påpekade förhållandet, att hemmen icke alltid förmå giva barnen tillfredsställande näring. För alla hem skulle en fri skolmåltid slutligen innebära en kostnadsbesparing. Göres det gällande, att denna besparing är ringa, emedan skolkosten i hemmet drager så liten kostnad, bör det påminnas om, att så icke kan vara fallet annat än under förutsättning, att barnen få en kvantitativt och kvalitativt undermålig måltid, vilket betyder, att skolmåltidens införande under sådana förhållanden är ett desto viktigare näringshygieniskt intresse.

Emot dessa ovedersägliga fördelar för barnen själva och deras mödrar av införandet av en skolmåltid har någon gång anförts även vissa nackdelar, vilka emellertid enligt kommissionens mening icke äro för handen, om skol— måltiden får en ändamålsenlig anordning. Då det sålunda framhållits, att barnen genom att få gå hem under måltidsrasten komma ut i friska luften och få motion, bör därtill anmärkas, att en rast för lek och motion givetvis alltid bör anordnas i direkt anslutning till skolmåltiden. De hälsorisker, som vidare ibland påståtts uppkomma genom den gemensamma måltiden, äro, i allt fall om ordning och renlighet iakttagas vid matlagning, servering och diskning, betydligt överdrivna. Det bör vidare ånyo erinras om att större delen av landsbygdens barn redan nu intager en motsvarande måltid i skolan under vanligen sämre hygieniska villkor än de, som efter skolbespisningens genomförande skulle komma att råda.

Då kommissionen så framhållit de allmänna skälen för en skolmåltid under praktiskt taget alla förhållanden, har den icke förbisett, att dess infö- rande är särskilt påkallat i vissa fall. Detta gäller naturligtvis främst barn från fattiga hem, där ekonomiska svårigheter trycka ned näringsstandarden. Det gäller vidare alla de barn, som hava en så lång skolväg, att de icke kunna gå hem och äta under måltidsrasten. Av dessa skäl är önskemålet om en skolmåltids införande särskilt angeläget på landsbygden och mera angeläget i fattiga trakter än i mera välbärgade.

Skall Skolmåltiden göras tillgänglig för alla barn eller med viss behovs- begränsning? Det är befolkningskommissionens uppfattning, att, när i ett

• Sida 73
•  Original

skoldistrikt skolmåltid införes, skall den göras tillgänglig för alla barn, oav- sett föräldrarnas ekonomiska villkor. Denna princip har även stadfästs i regllerna för statsbidrag till anordnandet av skolbarnsbespisning i den pro- visoriska form och utsträckning, som godkändes vid riksdagen 1937. I & 6 av Kungl. Maj:ts kungörelse i ämnet den 28 maj 1937 stadgas således det vill- koret, att samtliga barn vid skola, där statsunderstödd skolbarnsbespisning är anordnad, bliva i tillfälle att, såvitt särskilt hinder ej möter, varje läsdag erhålla en måltid under den tid, bespisningen pågår vid skolan.

För ett fasthållande vid denna princip tala enligt kommissionens upp- fattning flera skäl. Det främsta skälet är näringshygieniskt: även barn till föräldrar, som icke kunna sägas vara obemedlade eller fattiga, äro ofta undernärda eller felnärda och i behov av skolmåltid. Det bör här ånyo er- inras om att det stora flertalet skolbarn på Sveriges landsbygd hava så lång skolväg, att de icke kunna hinna hem under måltidsrasten utan nu få nöja sig med en ofta ofullständig medhavd måltid. Även den rationaliserande ver- kan för skolarbetets ordnande, som Skolmåltiden kan väntas hava, förut- sätter, att den är tillgänglig för hela klasserna. Också i bemedlade familjer föreligger behov av att hemarbetet underlättas. Kommissionen vill slutligen framhålla, att skolan såsom demokratisk institution kräver, att det i själva skollivets anordning icke göres skillnad mellan barnen efter föräldrarnas ekonomiska villkor. Skolmåltiden bör enligt kommissionens mening befrias från varje understöds- och fattigvårdskaraktär och såsom en del av den allmänna skolhygienen infogas i den reguljära skolorganisationen, som bör vara lika_för alla.

Mera rationellt kunde det — åtminstone vid första påseende — förefalla vara, om deltagandet i Skolmåltiden gjordes beroende av det näringshygie- niska behovet. Vid närmare eftertanke visar sig emellertid också denna ut- gångspunkt för en kategoriklyvning vara olämplig. Även om vi inom den närmaste framtiden få en fullt genomförd skolläkarorganisation, skulle det ändock icke vara möjligt, att i alla särskilda fall konstatera förefintligheten av en mer eller mindre utpräglad undernäring. Såsom framgått av den före- gående redogörelsen äro nämligen de av näringsfel orsakade hälsobristerna ofta av sådan natur, att de icke vid undersökning giva sig tillkänna, förrän de blivit mera framträdande —— och då är redan den bästa tiden för deras bo- tande försutten. Kommer härtill den viktiga förebyggande synpunkten, vil- ken innebär, att näringen bör hållas sådan, att dylika hälsoskador aldrig uppkomma. De kvalitativa bristerna i den svenska folkkosten äro så allmän- na, att en dylik kategoriklyvning allvarligt skulle äventyra möjligheten att förebygga sådana skador hos skolbarnen. Det skulle dessutom te sig täm- ligen egendomligt, om barn av välbärgade föräldrar, som icke förstått att giva sina barn lämplig näring, skulle hava företräde framför barn till mindre bemedlade föräldrar, vilka trots begränsade inkomster lyckats åstadkomma en någorlunda god kost.

Det kan emellertid i detta sammanhang ifrågasättas, huruvida det icke under en övergångstid borde göras ett visst undantag från den av befolk- ningskommissionen här angivna regeln. Såsom framgår av bilaga 4, är den av kommuner och enskilda finansierade skolbarnsbespisning, som nu före— kommer vid vissa skolor, i allmänhet begränsad till sådana barn, vilka anses vara i särskilt stort behov därav antingen på grund av föräldrarnas ekono- miska villkor, vid läkarundersökning konstaterade näringsbrister eller långa skolvägar. Om dessa kommuner icke omedelbart se sig i stånd att organi— sera en skolbarnsbespisning efter de grunder, som här av kommissionen föreslås, kunde det dock te sig motiverat, att de tills vidare kunde erhålla statshjälp till den redan tidigare införda partiella skolbarnsbespisningen.

• Sida 74
•  Original

Vid närmare eftertanke förefaller emellertid en dylik avvikelse från hu- vudregeln icke vara tillrådlig. Det skulle nämligen härigenom kunna riske- ras, att det gamla systemet konserverades. Beviljandet av statsbidrag i dy- lika fall och på dylika villkor skulle huvudsakligen innebära, att kostna- derna för den nuvarande skolbarnsbespisningen överflyttades från kommu- ner och enskilda institutioner till staten, utan att skolmåltidsorganisationen i nämnvärd grad utbyggdes. En sådan kostnadsöverflyttning kan emellertid endast förordas, när densamma har en skatteutjämnande verkan. I detta fall skulle emellertid resultatet vanligen bliva alldeles motsatt. Den nu före- kommande skolbarnsbespisningen har nämligen sin största omfattning i större och medelstora städer, vilka i allmänhet kunna förutsättas vara i stånd att, såsom hittills, med egna medel finansiera en dylik partiell skolbespis- ning. På landsbygden är visserligen den nu förekommande skolbarnsbe- spisningen till stor del koncentrerad till arbetslöshetscentra och andra di- strikt, där behovet torde vara särskilt betydande, men här synes just detta framträdande behov böra motivera, att den partiella skolbarnsbespisningen snarast möjligt utbytes mot en allmän organisation enligt de riktlinjer, som kommissionen i förevarande betänkande angiver. Så torde för övrigt redan i viss utsträckning hava skett genom de statsanslag, som beviljades av 1937 års riksdag.

Det förtjänar i detta sammanhang uppmärksammas, att den hittillsvaran- de skolbarnsbespisningen till viss del finansierats genom privata medel. Därest skolbarnsbespisning införes enligt de grunder, som kommissionen här föreslår, kunna dylika medel, i den mån de fortfarande bliva tillgäng- liga för ändamålet, användas för att nedbringa den del av kostnaderna, som faller på kommunerna. I regel torde emellertid vederbörande institu- tioner och enskilda personer föredraga att reservera dylika medel för annan behövlig socialhygienisk eller liknande verksamhet.

Skall skolmåltiden vara avgiftsfri? Vid diskussionen om skolmåltiden bör man göra skillnad mellan å ena sidan den nyss behandlade frågan, om skolmåltiden skall göras tillgänglig för alla barn eller blott för ur ekonomisk eller näringshygienisk synpunkt behövande barn, och å andra sidan frågan, om skolmåltiden skall lämnas avgiftsfri eller om barn till bemedlade för- äldrar blott mot viss avgift skola tillåtas deltaga i skolmåltiden. Den stånd- punkt kommissionen nyss intagit till den förstnämnda frågan behövde icke utesluta, att bemedlade föräldrar ålades en viss avgift för sina barns skol- måltider.

Emellertid anser kommissionen, att skolmåltiden ej blott skall vara till- gänglig för alla barn utan även avgiftsfri. Även i detta avseende överens- stämmer kommissionens yrkande med reglerna för den skolbarnsbespisning, vartill riksdagen år 1937 anslog medel. I den nyss anförda kungörelsen i ämnet stadgas nämligen ej blott, att måltiden skall göras tillgänglig för alla barn utan dessutom att detta skall ske kostnadsfritt.

Kommissionen vill här hänvisa till att den i sina direktiv fått anvisning att utgestalta sådana socialpolitiska åtgärder, som samtidigt med att barnavår- den kvalitativt höjes, allmänt lätta barnkostnaderna i familjerna och för- dela dessa kostnader på hela folket efter skatteförmåga, ej efter barnantal. Denna utjämning är ju själva innebörden av den familjesociala reform- verksamhet, kommissionen har till uppgift att förbereda. Kommissionen vill tillfoga, att särskilt vad gäller allt, som hör skolan till, har denna princip i vårt land gamla traditioner. Att folkskolundervisningen skall vara kost= nadsfri, är en grundsats, som alltid iakttagits. Vi hava allmän skolplikt, och hela den skolhygieniska verksamhet, som i likhet med skolmåltiden går ut på

• Sida 75
•  Original

att sörja för att barnen under bästa hygieniska villkor, (1. v. 5. med minsta skada och största utbyte, skola kunna tillgodogöra sig undervisningen, bör enligt kommissionens mening ställas såsom ett det allmännas, emot den enskildes skolplikt svarande, åtagande.

Till dessa allmänna överväganden kommer så en viktig praktisk synpunkt. Därest särskilda avgifter uttoges, skulle dessa komma att täcka en förhållan- devis så ringa del av de totala utgifterna, att de nyss anförda synpunkterna måste anses väga mycket tungt; de uttagna avgifterna skulle därtill icke i sin helhet vara en verklig besparing för stat och kommun, enär upptagandet och redovisningen av sådana avgifter ökade kostnaderna för bokföring och dylikt.

Det kan nämligen under inga förhållanden bliva fråga om att uttaga en avgift, som täckte hela kostnaden för skolmåltiden. Detta skulle nämligen förutsätta, att skolmåltiden gjordes obligatorisk i den meningen, att varje barn skulle åläggas att deltaga i densamma — något som kommissionen emellertid finner vara olämpligt. Få emellertid föräldrarna fritt bestäm- ma, huruvida de vilja låta sin barn deltaga i skolmåltiden, skulle en even— tuell avgift i kanske flertalet fall verka avskräckande, om den väsentligt överstege de kostnader, som barnens skolmåltid under nuvarande förhål- landen betingar, då den tillhandahålles genom hemmens försorg. Den skulle dessutom verka mest tillbakahållande i de familjer, vilkas barn få medföra en otillräcklig och därför billig matsäckskost till skolan. Det kunde därför befaras, att just de barn, som bäst behövde skolmåltiden, av föräld- rarna icke tillätes att deltaga i densamma. Med hänsyn härtill skulle en eventuell avgift knappast kunna sättas till högre belopp än 10 år 15 öre per barn och dag.

Avgiften skulle dessutom blott upptagas av en del av barnen. Härvid skulle man icke endast hava att utgå från föräldrarnas inkomst utan också från deras barnantal, eftersom detta givetvis påverkar familjernas ekono- miska läge. Ungefär 40 0/0 av alla minderåriga barn tillhöra familjer med minst 3 barn under 16 år. Av dessa barn synas endast i ett fåtal fall sär- skilda avgifter böra uttagas. Det bleve sålunda i huvudsak blott barn från bemedlade ett- och tvåbarnsfamiljer, som skulle komma att betala de nämn- de blygsamma avgifterna. Deras bidrag till kostnaderna måste bliva täm— ligen begränsade. Även om 30—40 0/0 av samtliga skolbarn betalade dylika avgifter, skulle summan av desamma knappast kunna uppgå till mer än omkring en tiondel av de totala kostnaderna. Vid de särskilda skolorna bleve de genom dessa bidrag influtna beloppen synnerligen små, men de skulle dock förorsaka arbete och kostnader på grund av bokföringen samt arbetet med utrönandet av föräldrarnas ekonomiska villkor. Vid den prak- tiska tillämpningen skulle det säkerligen te sig uppenbart, att det vore ad— ministrativt enklare och billigare att helt och hållet upptaga dessa avgifter skattevägen.

I vilka skolor bör skolmåltid införas? Den frågan ställer sig härefter, i vilka olika slag av skolor skolmåltiden bör införas. Enligt kommissionens uppfattning böra i första hand barn i skolor, för vilka skolplikt föreligger, nämligen folkskolan och den såsom heldagsskola organiserade obligatoriska fortsättningsskolan, givas rätt att kostnadsfritt erhålla en måltid dagligen under den tid skolarbetet pågår.

De privata skolorna hava i Sverige icke den omfattning och den ställ- ning i skolväsendet, att införandet av en samhälleligt finansierad skolmål- tid i dem är påkallad. Vad gäller olika slag av storbarnkammare —— barn- krubbor, lekstugor, barnträ—dgårdar — är samhällets ställning till dessa in—

• Sida 76
•  Original

stitutioner för småbarnsvård för närvarande föremål för utredning inom kommissionen. I det förslag i detta ämne, som kommissionen kommer att se- nare framlägga, skall ståndpunkt även tagas till här ifrågavarande spörs- mål. Det återstående problemet att här behandla gäller således i detta sam- manhang, om skolmåltid skall införas även vid folkskolans icke obligatoriska påbyggnader samt vid läroverk och motsvarande undervisningsanstater.

Starka skäl föreligga onekligen för en utsträckning av reformen även till dessa slag av skolor. Problemet om »skolbarnens måltidstimmar» tenderar givetvis att bliva särskilt svårartat i de hem, där barnens skolgång utiträc- kes över en längre följd av år, än vad skolplikten föreskriver. I synrerhet på den svenska landsbygden hava barnen även i dessa skolor ofta särskilt långa skolvägar och äro liksom i folkskolan hänvisade till att förtära med- havd matsäck, vilket medför desto större hälsorisker som skolgången upp- tager en relativt större del av deras liv. Ibland resa de dagligen med järn- väg eller buss mellan sina hem och skolsamhället. I andra fall äro de in- ackorderade i skolsamhället, vilket dock icke alltid betyder, att de eihålla fullt tillfredsställande kost.

Denna fråga har sannolikt under senare år erhållit väsentligt ökad bety- delse. Förbättringen av kommunikationerna har nämligen dels åstackom- mit ökade möjligheter för ungdom på landsbygden att besöka städernas sko- lor, dels medfört, att dylika barn från landsbygden, vilka idka studier vid undervisningsanstalter i städerna, oftare än förr kunna bo hemma hos sina föräldrar. Mot dessa fördelar stå emellertid, såsom nyss antytts, åtskilliga nackdelar. Dessa åskådliggöras på ett mycket belysande sätt genom en av docenten, med. doktorn Urban Hjärne nyligen företagen undersökning, vil— ken publicerats i Svenska läkartidningen (årg. 1938, nr 1, sid. 22 ff).

Denna undersökning avser förhållandena vid Uppsala högre allmänna lånverk vårterminen 1937. Av samtliga 855 lärjungar betecknas 118 såsom »resmde», d. v. 5. de hade att dagligen resa till och från staden med järnväg, buss 0. (1 Av dessa 118 elever utfrågades 117 angående sina förhållanden. Det befanns hirvid, att avståndet till buss- eller järnvägsstation i 15 fall uppgick till 3 km eller däröver — i enstaka fall till 6—7 km. Restiden för enkel färd med buss eller järnväg tog för 13 av eleverna minst 1 timme i anspråk.

I regel åto eleverna en första frukost (smörgås och mjölk, choklad c. d.) hemma före avfärden, men i några fall erhölls ingen måltid på morgonen. Vanligen syn- tes dessutom tiden mellan uppstigandet och avfärden med tåg- eller busslägznhet alltför knapp, för att måltiden skulle kunna bliva fullt tillfredsställande.

Måltiden under frukostrasten intogs av 54 elever i skolans frukostrum. Denna måltid bestod vanligen av smörgåsar, eventuellt med pålägg, samt kaffe, té eller mjölk. Av de övriga åto flertalet på matservering eller i familj och erhölo då vanligen gröt, smörgås och varmrätt.

Det kunde icke sällan förekomma, att eleverna efter skolarbetets slut fingo i staden vänta några timmar på tåg eller busslägenhet för hemfärden. I 22 fall kunde middag i hemmet erhållas tidigast kl. 18 och i 1 fall först kl. 20. Tiden mellan frukostrasten (kl. 11) och middagen betecknas såsom i regel alltför lång. Särskilt otillfredsställande anses förhållandena vara för de elever, som i slnlans frukostrum intogo matsäckskost, och som sålunda först mot kvällen fingo digens första ordentliga mål av lagad mat.

De långa res- och väntetiderna bidrogo också i åtskilliga fall till att lärjungirnas sömntid på ett skadligt sätt begränsades.

Det är rent allmänt ett betydelsefullt önskemål, att den högre utbild— ningen i ökad grad göres tillgänglig även för barn från mindre bemedlade hem, och alla åtgärder, som kunna förbilliga skolgången, äro därför enligt

• Sida 77
•  Original

kommissionens mening välmotiverade. Under nuvarande förhållanden är ju särskilt landsbygdens befolkning missgynnad beträffande möjligheterna att giva barnen en fortsatt utbildning över folkskolan. Detta förhållande hade också starkt understrukits i tvenne likalydande motioner till 1937 års riks- dag (I: 160 och II: 394), vari hemställdes om utredning angående åtgärder till underlättan-de av möjligheterna för barn att besöka undervisningsanstalt å annan ort. Denna hemställan återupprepades av riksdagen i en skrivelse (nr 444), vari bland annat erinrades om att skolöverstyrelsen ingivit förslag om inrättande av skolinternat vid Strängnäs läroverk. I anledning härav an- befallde Kungl. Maj:t den 30 september 1937 skolöverstyrelsen att dels verk- ställa undersökning, huruvida och under vilka förutsättningar statsbidrag måtte utgå till bestridande av kostnaderna för lärjungars från landsbygden vistelse vid allmänna läroverk och vissa andra offentliga läroanstalter, dels ock till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i detta hänseende samt med förslag till de åtgärder, som i anledning härav måtte befinnas erforder- liga.

Kommissionen har icke anledning att i detta sammanhang närmare ingå på sistberörda problemkomplex, som ju inbegriper väsentligt mera än skol- barnens näringsfråga, men kommissionen anser sig dock hava anledning att uttala den uppfattningen, att detta uppslag från de allmänna synpunkter, som kommissionen har att bevaka, ter sig synnerligen behjärtansvärt. Kom— missionen vill dessutom i detta sammanhang hävda, att en kostnadsfri skol- måltid i sin män skulle bidraga till att förbättra här ifrågavarande förhål- landen och i icke obetydlig grad bidraga till att minska skolkostnaderna för sådana familjer, vilkas barn besöka läroanstalter å annan ort än hemorten. Den begränsning, som man kan vilja genomföra i fråga om tillgången till högre utbildning, bör icke göras efter ekonomiska linjer eller efter hemmens belägenhet i förhållande till skolorna utan med hänsyn till barnens flit och fallenhet.

Kommissionens näringshygieniske expert, laborator Abramson, har på grund av de anförda skälen ansett, att möjligheten att erhålla statsbidrag för anordnande av skolmåltid bör utsträckas till även andra skolor än folk- och fortsättningsskolorna. Enligt herr Abramsons uppfattning bör nämligen avgörande vikt fästas vid det näringshygieniska behovet, som i fråga om en del elever vid läroverk och liknande undervisningsanstalter kan vara mera framträdande än för många folkskolebarn.

Då emellertid kommissionen, som nedan skall närmare utvecklas, icke an— ser sig kunna föreslå ett omedelbart genomförande av skolmåltid ens i lan- dets samtliga folk- och fortsättningsskolor på landsbygden, där dock det nä- ringshygieniska behovet av en dylik anordning i stort sett kan sägas vara större än på andra håll, anser sig kommissionen i trots av de skäl, som ovan anförts, icke kunna förorda, att skolbarnsbespisning efter samma grun- der som vid folk- och fortsättningsskolorna omedelbart anordnas vid läroverk och dylika undervisningsanstalter. Kommissionen anser dock att, när skol- måltidsorganisationen en gång blivit mera allmänt genomförd i folk- och fort- sättningsskolor, tiden bör vara inne att upptaga frågan, huruvida icke även läroverk och liknande undervisningsanstalter skola inbegripas i ifrågavaran- de organisation.

Skolbarnsbespisningens anpassning till de vid olika skolor skiftande förhål- landena. För-utsättning om kommunalt initiativ. Vid organiserandet av en statsunderstödd skolbarnsbespisning måste hänsyn tagas till de vitt skilda förhållanden, som råda i olika skoldistrikt och inom olika Skolområden. Det är nämligen ett önskemål, att organisationen anpassas efter de lokala förut-

• Sida 78
•  Original

sättningarna och behoven. En organisation, som lämpar sig för städernas och de tättbebyggda samhällenas skolor, kan för avlägset belägna lands- bygdsskolor av lägre skolform vara omöjlig att tillämpa.

Till belysande av de organisatoriska svårigheter, som äro förknippade med en lösning av frågan om anordnandet av en skolmåltid i rikets samtliga folkskolor, lämnas nedan en summarisk redogörelse för folk- och fortsättningsskolans organisa- tion.

Den allmänna barnundervisningen i riket meddelas enligt folkskolestadgans 5 1 i folkskolan, som omfattar småskola, där den grundläggande undervisningen medde- las, och egentlig folkskola, dår undervisningen fullföljes och avslutas. Där barnan- talet är litet, må den grundläggande undervisningen jämväl meddelas i den egent- liga folkskolan. Enligt folkskolestadgans % 3 må, där någon del av ett skoldistrikt har så avskilt läge, att dithörande barn ej lämpligen kunna hänvisas till folkskola, belägen i annan del av skoldistriktet, och därjämte antalet skolpliktiga barn är så litet, att särskild folkskola för dem ej skäligen kan upprättas, för dessa barn mindre folkskola inrättas.

I många skolor bevista icke samma årsklasser skolan varje dag, den är i verksam- het under läsåret, och i andra fall deltaga icke samma årsklasser i undervisningen under de timmar, då undervisningen under dagens lopp fortgår. För att vin- na överskådlighet över dessa förhållanden har man infört begreppen Iäraravdelning och undervisningsavdelning.

Med läraravdelning avses de barn, vilkas undervisning tager en lärare i anspråk, om läraren har full tjänstgöring. Med undervisningsavdelning åter menas en av- delning barn, som, oavsett om de tillhöra en eller flera årsklasser, på samma tim— mar hava sin huvudsakliga undervisning av samma lärare. En läraravdelning kan således bestå av två eller undantagsvis av flera undervisningsavdelningar.

Undervisningsplanen upptager två slag av skolformer, dels huvudformer och dels undantagsformer. Huvudformerna avse skolor med heltidsläsning, i vilka barnen erhålla undervisning hela den stadgade årliga lärotiden och där undervisningen på folkskolestadiet bestrides av lärare, som avlagt folkskollärarexamen.

Undantagsformerna åter utgöra dels folkskolor med halvtidsläsning, i vilka har- nen i regel erhålla undervisning blott hälften av den stadgade årliga lärotiden och vilka få förekomma endast, där heltidsläsning på grund av gles befolkning och långa skolvägar icke kan anordnas, dels mindre folkskolor, i vilka undervisningen på såväl småskole- som folkskolestadiet helt och hållet bestrides av lärare med småskollärarexamen.

Folkskolorna omfatta, vare sig de äro heltidsläsande eller halvtidsläsande, sex el- ler sju årsklasser, därav småskolestadiet första och andra årklassen och folkskole- stadiet de följande klasserna. Stundom förekomma tre årsklasser i småskolestadiet. Vid de mindre folkskolorna omfattar småskolestadiet antingen de två eller tre lägsta årsklasserna och folkskolestadiet de följande klasserna.

För folkskolor med heltidsläsning upptager undervisningsplanen följande huvud- former:

1) Varje klass utgör minst en läraravdelning, som på samma gång utgör en un- dervisningsavdelning, och benämnes denna skolform A-formen samt betecknas med A, småskolestadiet ensamt med a.

2) Två eller flera klasser bilda gemensamt en läraravdelning, vilken också utgör en undervisningsavdelning. Dessa skolformer benämnas B-former och betecknas med B; småskolestadiet ensamt, om det utgör en enda läraravdelning, med b; och om det utgöres av två läraravdelningar liksom vid A-formen med a.

B-formerna äro av följande huvudslag:

a) Småskolestadiet bildar en eller två läraravdelningar och folkskolestadiet två läraravdelningar, av vilka senare den ena omfattar tredje och fjärde klasserna, den

• Sida 79
•  Original

andra de följande klasserna, och benämnes denna skolform första B-formen samt betecknas med B 1.

b) Småskolestadiet och folkskolestadiet bilda var sin läraravdelning, vilken skol- form benämnes andra B-formen och betecknas med B 2.

c) Småskolestadiet och folkskolestadiet tillsamman bilda en läraravdelning och nybörjare intagas blott vartannat år, så att läraravdelningen kommer att omfatta ena året endast första, tredje och femte samt, där sådan förekommer, sjunde klas- sen och det andra året endast andra, fjärde och sjätte klasserna. Denna skolform benämnes tredje B-formen och betecknas med B 3.

Av folkskolor med halvtidsläsning upptager undervisningsplanen följande huvud- slag:

l) Småskolestadiet bildar en läraravdelning, fördelad på två undervisningsavdel— ningar, och folkskolestadiet likaledes en läraravdelning, fördelad på två undervis- ningsavdelningar, vilken skolform benämnes första C-formen och betecknas med C 1.

2) Småskolestadiet och folkskolestadiet tillsamman bilda en läraravdelning, för- delad på två undervisningsavdelningar, den ena omfattande småskolestadiet och den andra folkskolestadiet, vilken skolform benämnes andra C-formen och beteck- nas med C 2.

3) Småskolestadiet bildar en läraravdelning och folkskolestadiet en annan lärar- avdelning, varje läraravdelning fördelad på två undervisningsavdelningar, vilka un— dervisas på skilda stationer (flyttande folkskolor). Denna skolform benämnes tredje C-formen och betecknas med C 3.

Vid de mindre folkskolorna bilda skolornas årsklasser tillsamma-ns en undervis- ningsavdelning med heltidsläsning eller ock två undervisningsavdelningar med halv- tidsläsning. Hithörande skolformer, som benämnas D-former och betecknas med D, äro av följande huvudslag:

1) Skolor med heltidsläsning, i vilka nybörjare intagas blott vartannat år, så att läraravdelningen ena året kommer att omfatta endast första, tredje och femte samt, där sådan förekommer, sjunde klassen och andra året endast andra, fjärde och sjätte klasserna, och benämnes denna skolform första D-formen samt betecknas med D 1.

2) Skolor med halvtidsläsning och med två undervisningsavdelningar, den ena om- fattande småskolestadiet och den andra folkskolestadiet, vilken skolform benäm- nes andra D-formen och betecknas med D 2.

3) Skolor med halvtidsläsning och med två undervisningsavdelningar, vilka under- visas ?! skilda stationer (flyttande mindre folkskolor). Nybörjare intagas blott vart- annat år, så att undervisningsavdelningen å vardera stationen omfattar ena året en- dast första, tredje och femte samt, där sådan förekommer, sjunde klassen och andra året endast andra, fjärde och sjätte klasserna. Denna skolform benämnes tredje D-formen och betecknas med D 3.

Beträffande undantagsformerna kan, såsom ovan nämnts, småskolestadiet, där förhållandena sådant påkalla, utsträckas att omfatta tre läsår, under vilka alltså blott den för småskolestadiet avsedda lärokursen genomgås. Denna anordning må dock förekomma endast, för så vitt skolkursen i sin helhet är sjuårig, så att folk- skolestadiet i varje fall kommer att omfatta minst fyra läsår.

Genom kungl. kung. den 29 juni 1921 hava vissa modifikationer vidtagits i un- dervisningsplanen.

Beträffande undervisningen i hushållsgöromål föreskriver sålunda kungörelsen, att, därest för lärjungar i folkskola sådan undervisning är anordnad enligt de för erhållande av statsbidrag härtill stadgade grunder, för de lärjungar, som deltaga i undervisningen, nedsättning må kunna ske uti den i undervisningsplanen fastställda tiden för övriga ämnen med ett timtal motsvarande det, under vilket de deltaga i sagda undervisning, dock med sammanlagt högst 170 timmar för läsår. Härigenom

• Sida 80
•  Original

må likväl ingen minskning äga rum i den vederbörande lärare eljest åliggande un- dervisningsskyldigheten.

I sådana heltidsläsande skolor, där i regel två eller flera årsklasser sammanhållas vid undervisningen, må enligt kungörelsen, därest skolvägarnas längd eller andra särskilda förhållanden av motsvarande betydelse sådant föranleda, för beredande av ledighet en dag i veckan för vardera av de avdelningar, på vilka lärjungarna i regel äro vid undervisningen fördelade, det för de olika klasserna fastställda sam- manlagda antalet undervisningstimmar i veckan kunna minskas med fem, drck un- der förutsättning att antalet föreskrivna lärartimmar därigenom ej minskas. Lärar- avdelningarnas och lärjungarnas fördelning på olika skolformer vid slutet av vår- terminen 1934 framgår av följande tabell.

För nomadundervisningen stadgas, att barn till lappar, som själva eller genom medlemmar av sitt hushåll driva fjällrenskötsel eller biträda i sådan skötsel, under- visas i för dem särskilt avsedda s. k. nomadskolor, inrättade till det antal Kungl. Maj:t bestämmer. Den årliga lärotiden utgör minst 17 2/7 veckor men må kunna ut- sträckas till 34 4/7 veckor.

Den obligatoriska fortsättningsskolan är enligt gällande fortsättningsskolcstadga tvåårig och omfattar årligen lägst 180 timmar och högst 270 timmar. I skolästrikt, som vid folkskola, tillhörande någon av folkskolans huvudformer, anordnat obli- gatorisk sjunde årsklass, må efter medgivande av skolöverstyrelsen fortsättnings- skola kunna omfatta en årsklass med lägst 180 timmar. Samma bestämmelse gäl- ler halvtidsläsande folkskola med obligatorisk åttonde klass. Vid halvtidsäsande skola med obligatorisk sjunde klass kan fortsättningsskolan efter medgivaide av skolöverstyrelsen omfatta endast en årskurs med minst 270 undervisningstimmar.

Allt efter olika orters särskilda förhållanden och behov samlas kursen på ett mindre antal veckor årligen med ett större antal timmar i veckan, dock icke över- stigande 30, och fortgår i följd eller fördelas på två terminer eller utbredes kursen över en längre tid av året, vare sig lärjungarna sysselsättas en hel arbetsdagi vec- kan eller veckans undervisningstid fördelas på två eller flera dagar med miist två timmar varje dag, förlagda till morgon- och förmiddagstimmarna eller till de tidiga eftermiddagstimmarna eller till aftonen. Slutligen kombineras i vissa skoldistrikt dessa båda anordningar, så att under en del av arbetsåret lästiden är mera samlad och under den övriga delen mera utbredd. Fortsättningsskolans undervisn'ngstid får dock icke inkräkta på den för folkskolan stadgade undervisningstiden eler ut- sträckas till senare tid på dagen än kl. 20.

Lärjungar, som avgått från mindre folkskola eller som utan fullständigt axgångs- betyg avgått från egentlig folkskola, åtnjuta motsvarande undervisning i ersätnings- skola.

Som framgår av denna redogörelse, finnes inom vårt land ett stort antal rätt olika skoltyper. Förutsättningarna i skilda skoldistrikt i fråga om lämp- liga lokaler och personal äro ävenledes i hög grad växlande. Av dessa och andra skäl bör stor frihet lämnas för de enskilda kommunerna att efter or- tens förhållanden praktiskt ordna skolmåltiden — tillsvidare ofta på ett i olika hänseenden mera provisoriskt sätt — blott vissa fastställda mininikrav uppfyllas, varom mera nedan.

Det måste vid organisationens utbyggande överhuvud taget vara till fördel att de enskilda skoldistriktens intresse och initiativ bevaras. Med anledning härav ter det sig föga lämpligt att ålägga samtliga kommuner att, utai hän— syn till om förutsättningar härför äro tillfinnandes eller ej, omedelbzrt ge- nomföra en fullständig skolmåltidsorganisation. Hela anordningen skulle säkerligen härigenom, åtminstone under den första tiden, lätteligen tunna bliva ovälkommen för åtskilliga lokala skolmyndigheter. Med länsyn till flera olika omständigheter kunde det befaras, att organsatio-

• Sida 81
•  Original

lärar-avdelningarnas och lärjungar—nas fördelning på olika skolformer vid slutet av vårterminen 1934.

Hela riket Landsbygd Städer . Antal Medeltal Pro— Pro- Läraravdelmng _ lar- Antal cent— Antal cent- .. lärar- Ingå.” lär- fördel- lär— fördel- julågar avdel— lärarav- jungar ning Jungar ning ningar delning % %

Hellidsläsandc folkskolor. Läraravdelningen omfattar 1 ålrsklass av småskolestadiet 88 021 4081 21'6 39 568 84 48 453 28' 2 årsklasser av » 81 371 5 433 15 0 79 938 17'0 1 433 08 3 ) ) ) 230 16 14'4 230 0'0 -——— — 1 ärsklass av folkskolestadiet 179 203 6 242 287 72 957 1513 106 246 620 2 årsklasser av » 101 940 3 963 257 100 253 213 1 687 10 3 ) » > 9 248 289 320 9 066 1'9 182 01 4 , > » 82 564 3 050 271 81 644 173 920 06 hela småskolestadiet och 1 årsklass av folkskolestadiet 2 455 181 136 2 410 05 45 00 2 årsklasser av » 1 437 119 121 1 419 03 18 00 4 » » » 15 505 858 18" 1 15 392 33 113 01 folkskolans högre avdelning 5 710 192 297 294 01 5 416 32 hjälpklasser ............... 7 248 431 168 470 01 6 778 4'0

Halviidsläsande folkskolor. Fasta. Läraravdelningen omfattar småskolestadiet ............. 8 692 427 204 8 692 1'9 — — folkskolestadiet ............ 19 433 485 401 19 433 4'1 -—- —— små— och folkskolestadiet . . 8 379 311 269 8 379 1'8 — Flyttande. Läraravdelningen omfattar

småskolestadiet ............ 508 32 159 508 01 —- —— folkskolestadiet ............ —— —- — — — — —— små- och folkskolestadiet . . 145 8 181 145 00 — —

Mindre folkskolor.

Heltidsläsande. Läraravdelningen omfattar små- och folkskolestadiet. . . . 21 320 1 474 14'5 21 276 folkskolestadiet ............ 115 6 19"? 115

Halvtidsläsande. Läraravdelningen omfattar små— och folkskolestadiet. . . . 5 436 228 238 5 436 l*2 — _ folkskolestadiet ............ —— *—

Flyttande. Läraravdelningen omfattar små- och folkskolestadiet. . . . 3 476 167 208 3 467 07 — —

Samtliga 642436 27993 22'9 471101 1000 171335 1000

44 00

o."? oo- | |

Därav heltidsläsande folkskolor . . . . 574 932 24 855 231 403 641 857 171 291 1000 halvtidsläsande folkskolor . . 37 157 1 263 29'4 37 157 79 —— — mindre folkskolor .......... 30 347 1 875 16"? 30 303 64 44 00 Av lärjungarna tillhörde småskolestadiet ............ 199 102 —— — 149 145 316 49 957 292 folkskolestadiet ............ 430 376 —— _ 321 192 682 109 184 637 folkskolans högre avdelning . 5 710 — —— 294 01 5 416 32 hjälpklasser ............... 7 248 — — 470 01 6 778 39

• Sida 82
•  Original

nen icke komme att genomföras på så ekonomiskt och rationellt sätt, som skulle vara önskvärt. Av naturliga skäl skulle kommunerna sannolikt ställa större anspråk på statens finansiella medverkan; dessutom skulle ett förhastat genomförande av organisationen göra det omöjligt att på ett rationellt sätt samordna de byggnadsbehov, som skolmåltiden i vissa fall kunde tänkas föranleda, med andra lokala utvidgningsbehov, vilket lätt kunde verka i kostnadsstegrande riktning. I de fall, då förutsättningarna för anordnande av skolmåltid äro mindre goda, är det såväl ur ekonomisk som andra synpunkter lämpligast att låta skolmyndigheterna efter hand söka åstadkomma bättre förutsättningar för anordnande av skolmåltiden.

Av dessa skäl är kommissionen icke beredd att nu föreslå ett allmänt och obligatoriskt genomförande av skolbarnsbespisning. Kommissionen föreslår i stället, att anordnandet av skolbarnsbespisning göres beroende av kommu- nalt initiativ samt att statsanslaget för ändamålet under första året så be- gränsas, att det blott räcker för en femtedel av skolbarnen i landet. Denna partiella organisation har så konstruerats, att den med tiden skall kunna ytterligare utbyggas. Takten för det fortsatta utbyggandet skulle dock av naturliga skäl bliva beroende av statsmakternas beslut varje år, varvid hän- syn givetvis måste tagas dels till de praktiska erfarenheterna av verksamhe- ten och till intensiteten i de utbyggnadsbehov, som kunna göra sig gällande, dels till de finansiella resurserna. Kommissionen har emellertid utgått ifrån att denna utveckling bör fortgå ända tills organisationen blivit fullt allmänt genomförd.

Kommissionen förutsätter därvid, att skolöverstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen utfärdar en redogörelse i ämnet, ägnad att fästa skoldi- striktens uppmärksamhet på betydelsen av de nya möjligheter, som genom statsanslaget öppnas för införandet av en skolmåltid. Kommissionen förut- sätter vidare, att nämnda myndigheter instruera folkskolinspektörerna och tjänsteläkarna att genom lämplig upplysningsverksamhet arbeta i samma syfte. Under dessa förutsättningar och om, såsom kommissionen nedan fö- reslår, staten på sig tager den största delen av kostnaden, torde lokala ini- tiativ icke utebliva.

Regler måste tvärtom utarbetas för den gallring, som kan bliva följden av att ansökningar ingivas i större utsträckning än som svarar till statsansla— get.

I första hand borde man härvid söka utgå från en på d i r e k t a n n de r- sökningar av barnens näringsförhållanden och hälso- tills t å n d grundad uppfattning om den objektiva behovsgraden. En så- dan prövning kan emellertid möta vissa praktiska svårigheter. Dessa torde emellertid komma att minskas, i den mån som skolläkarinstitutionen blir mera allmänt genomförd. Även när så blivit fallet, är det dock icke säkert, att dessa undersökningar komma att bliva tillräckligt djupgående, för att man enbart skall kunna lita till desamma. Därför måste man, åtminstone under en övergångstid, dessutom utgå från sådana objektiva fastställbara ekonomiska och sociala förhållanden, som kunna antagas påverka närings- tillståndet, och som därför kunna förväntas — låt vara indirekt — angiva det objektiva behovet av förbättrad näring. Bland dessa faktorer märkes främst förekomsten av mera omfattande a r h e t 5 l ö 5 h e t eller annan mera väsentlig inskränkning i befolkningens försörjningsmöjligheter. Därjämte bör hänsyn tagas till antalet familjer med av andra anledningar särskilt lå g inko 111 st. Inkomstförhållandena måste emellertid städse betraktas i sitt samband med familjernas storlek och barnantal — en faktor, som ofta är av större betydelse för näringstillståndet än inkomsten i och för sig. Av denna anledning förtjänar det relativa a n t a ] et h a r nri k a fa milj er att

• Sida 83
•  Original

noga beaktas. Vad skolbarnens näringsförhållanden beträffar, är dessutom skolvägens längd av mycket stor betydelse; det relativa a nt alet s ko [- barn med särskilt lång skolväg hör sålunda till de faktorer, som vid fördelningen av statsbidragen böra särskilt uppmärksammas.

De ekonomiska förhållandena hava emellertid i detta sammanhang dess- utom en annan betydelse än den att tjänstgöra såsom indirekta mått på be- hovet av förbättring i barnens näringsförhållanden. Vid fördelningen av statsbidragen bör nämligen icke endast hänsyn tagas till behovet av skol- barnsbespisning i och för sig utan även till behovet av att statsbidrag utgår till dylik bespisning. Av denna anledning måste beaktas huruvida, med hän- syn till det kommunala s k a t t e t r y c k e t, kommunerna kunna antagas äga finansiella resurser att på egen bekostnad anordna skolbarnsbespisning.

Slutligen bör stort avseende fästas vid kommunernas möjligheter att på ett tillfredsställande sätt anordna skolbarnsbespisning. Av särskild vikti detta sammanhang är förekomsten av s k 0 l l ä k a r v ä r (1; härigenom skapas nämligen ökade möjligheter för att anordningen blirurnäringshygieniska syn- punkter lämpligt utformad och för att den blir rationellt inpassad i den övriga skolhygieniska verksamheten.

Flertalet av de omständigheter, till vilka hänsyn vid beviljandet av stats- bidrag skulle tagas, hava den innebörden, att landskommunerna i allmän- het böra erhålla företräde framför städerna. Detta förhållande vill befolk- ningskommissionen särskilt understryka. Landskommunerna hava dels stör- re behov av att skolbarnsbespisning överhuvud anordnas (längre skolvägar, större antal barnrika familjer, lägre levnadsstandard och lägre grad av nä- ringshygienisk upplysning), dels också i stort sett sämre finansiella förutsätt- ningar än städerna och därför större behov av att för ändamålet erhålla hjälp av staten.

Det torde böra lämnas den om statsbidrags utfående beslutande myndig- heten — enligt kommissionens förslag i det följande länsstyrelsen — viss frihet att inom ramen av dessa allmänna principer självständigt bedöma frågan, i vilken ordning olika skoldistrikt böra givas inbördes företräde. Kommissionen utgår likväl ifrån att kommun, som en gång fått statsbidrag för skolbarnsbespisning, skall för framtiden få påräkna denna förmån för sma skolbarn, om skolmåltidens anordning icke givit anledning till allvar- ligare anmärkning.

I normala fall bör skoldistrikt för att tillgodonjuta statsanslag för skol- barnsbespisning tillhandahålla barnen en skolmåltid varje dag, undervisning pågår. Länsstyrelsen bör dock givas rätt att, om skäl föreligga, dispensera visst skoldistrikt från denna plikt i fråga om viss mindre del av läsåret.

Skolmåltidens förläggning i skolschemat. Som av vad tidigare anförts framgår, skall den av befolkningskommissionen föreslagna skolmåltiden ha- va karaktären av en skyddsmåltid, som kompletterar hemkosten på sådant sätt, att garantier erhållas för att barnen under skolåldern tillföras tillräck- liga mängder av födoämnen, vilka innehålla för barnens hälsa och utveck- ling nödvändiga beståndsdelar (framförallt vitaminer och mineralämnen).

Det synes mest ändamålsenligt, att skolmåltiden förlägges till den tidpunkt på dagen, som visat sig vara den lämpligaste för intagande av den medförda matsäcken eller för måltid i hemmet, där så låter sig göra. Inom flertalet skoldistrikt i landet torde måltidsrasten i folkskolorna vara förlagd efter andra eller tredje undervisningstimmen, d. v. s. viss tid mellan kl. 10 fm. och kl. 12 m. Ehuru skoldistrikten med hänsyn till lokala förhållanden böra få en viss frihet att bestämma tidpunkten för skolmåltidens förläggning, anser sig befolkningskommissionen böra uttala, att måltidens förläggning icke utan

• Sida 84
•  Original

särskilda skäl alltför mycket bör förskjutas från den ovan angivna tiden. För denna förläggning talar även det viktiga skälet, att skolmåltiden, om den skall erhålla större betydelse för barnens näringsförhållanden, bör hava ka- raktär av en huvudmåltid; detta skulle emellertid knappast vara tänkbart, om den exempelvis serverades före skolarbetets begynnelse.

Kommissionen har härvid uppmärksammat, att skolmåltiden i våra grann- länder stundom förlagts till tiden före undervisningens början. Att kommis- sionen för Sveriges vidkommande icke vill förorda skolmåltidens förläggning till tiden före undervisningens början, beror främst på det förhållandet, att skolmåltiden i så fall icke bleve en huvudmåltid, som verkligen ersatte mat- säcken. I Sverige gör vidare skolvägarnas längd för ett mycket stort antal lärjungar det önskvärt, att barnen, redan innan de begiva sig till skolan, er- hålla någon mat. Förhållandena i Sverige och Danmark äro i detta avseende olikartade.

För närvarande torde det i vårt land vara regel, att barnen, innan de be- giva sig till skolan, i hemmet erhålla en morgonmåltid. Denna måltids he- skaffenhet torde emellertid ofta vara i hög grad otillfredsställande, såsom också framgår av vissa i tredje kapitlet samt i bilaga 1 anförda uppgifter. En lösning av skolmåltidsproblemet efter de linjer kommissionen uppdragit förutsätter därför, att från skolans sida en upplysningsverksamhet igångsät- tes, genom vilken hemmens uppmärksamhet fästes på betydelsen av, att har— nen även i hemmen erhålla en ur näringshygienisk synpunkt lämpligt sam- mansatt föda, och att också dagens första mål mera allmänt blir av tillfreds- ställande art (gröt, välling, mjölk och smörgås e. d.).

Om skolbarnen i Sverige, enligt vad som förut anförts, i allmänhet och särskilt på landsbygden i första hand hava behov av en skolmåltid mitt på dagen, kunde det, med hänsyn till det nyss sagda, möjligen diskuteras, huru- vida icke därjämte borde anordnas en mindre morgonmåltid för sådana barn, som icke erhålla tillräcklig föda före skolarbetets begynnelse. En sådan an— ordning skulle säkerligen i många enskilda fall förefalla önskvärd. Kommis- sionen anser dock, att en dylik utbyggnad av den statsunderstödda skolmåltids- organisationen icke bör ifrågakomma, förrän skolbarnsbespisningen blivit allmänt genomförd; om det under utbyggnadstiden med statsmedel anordna— des två skolmåltider vid vissa skolor, samtidigt som andra skolor icke alls er- hölle del av denna hjälp, skulle detta knappast te sig rättvist. Det bör sålunda helt och hållet ankomma på kommunerna att härutinnan på egen bekostnad komplettera anordningarna i de fall de finna detta av behovet påkallat.

Tiden för måltiden skall vara så avpassad, att barnen utan jäkt kunna för- tära maten samt även hava tillfälle till lek eller annan rekreation under mål- tidsrasten. Det bör särskilt uppmärksammas, att barn, som exempelvis över- vägande levt på kaffediet, enligt vad redan gjorda praktiska erfarenheter givit vid handen, i början kunna hava svårt att intaga den vid skolmåltiden serverade födan. Det förhållandet, att skolmåltiden avsiktligt sammansättes på annat sätt än den i hemmen vanliga kosten (jfr nedan), kan nämligen tänkas medföra vissa övergångssvårigheter, i det att barnen erhålla en kost, som de icke äro vana vid, och som därför kanske i början icke är anpassad efter deras smakvanor. Dessa övergångssvårigheter _ som givetvis åter- komma med varje årskull av »nya» barn och eventuellt i viss män i början på varje läsår även i fråga om de barn, som tidigare deltagit i skolbespis- ningen — böra genom insiktsfull handledning från ledningens sida varsamt avvecklas.

I de fall, där utspisningen med hänsyn till barnantalet och tillgången på lämpliga lokaler måste försiggå i olika skift och barnen sålunda fördelas på skilda matlag, bör hänsyn härtill tagas vid bestämmandet av måltidsrastens

• Sida 85
•  Original

läng'd. Önskvärt vore, att måltidsrasten för varje barn omfattade minst 45 minuter.

Umder måltiden böra god ordning och gott bordsskick upprätthållas. Före densamma böra barnen tvätta händerna.

Skolmåltidens sammansättning. I fråga om skolmåltidens sammansätt- ningf vill befolkningskommissionen hänvisa till det inom kommissionens med biträde av dr. phil. E (1 i t h K 1 a r i n utarbetade förslag till matordning vid skolmåltider, vilket såsom bilaga 5 fogats till detta betänkande. Här åter- finnas dels vissa principiella synpunkter på detta problem, dels ett antal re- cept på lämpliga typmåltider. I det följande diskuteras de förutsättningar, vilka varit vägledande vid utarbetandet av detta förslag.

Såsom förut antytts, bör skolmåltiden givas karaktär av en huvudmåltid. Här'för tala åtskilliga skäl. För det första är skolarbetet förlagt till en tid på dagen, då folk i allmänhet brukar intaga ett av dagens huvudmål, för det andra upptager skolarbetet som regel en betydande del av dagen, särskilt när den tid, som åtgår under vägen till och från skolan, medräknas. En- bart dessa omständigheter utgöra enligt kommissionens mening tillräcklig motivering för att måltiden gives nämnda karaktär. Kommissionen vill i detta sammanhang dessutom peka på det näringshygieniskt viktiga kravet, att dagens egentliga lagade måltid, som kräver ett tämligen långvarigt mat- smältningsarbete, ej serveras på kvällen och kort före sänggåendet. Denna synpunkt är särskilt vägande för barn med lång skolväg.

Härtill kommer, att man endast genom att utspisa ett verkligt huvudmål har förhoppning om att på ett mera verksamt sätt neutralisera de mycket vanliga, av fattigdom eller okunnighet vållade kvantitativa och särskilt kva- litativa bristerna i den kost, som barnen erhålla i hemmen och att i nämn- värd grad nedbringa familjernas — och särskilt de barnrika familjernas —— kostnader för barnen. Även den omständigheten, att skolmåltiden bör un- derlätta hemarbetet, talar för att densamma blir någorlunda riklig. I annat fall skulle nämligen barnen omedelbart efter hemkomsten från skolan hava behov av en ny huvudmåltid. Antingen få de då en sådan, vilket i kanske flertalet fall blir betungande för hushållsarbetet, i det att de vuxna familje- medlemmarna äta vid en senare tidpunkt, eller också få de vänta, tills de vuxna intaga sin måltid, vilket betyder, att de kunna få gå hungriga under åtskilliga timmar. Överhuvud taget skulle olägenheterna av nuvarande för- hållanden till stor del kvarstå, om skolmåltiden endast bleve ett mindre mel- lanmål, och det skulle under sådana förhållanden knappast te sig motiverat, att det allmänna härvidlag iklädde sig några finansiella förpliktelser. Nyt— tan av en sådan mindre skolmåltid torde knappast motsvara kostnaden -— och detta så mycket mera, som kostnaden åtminstone icke alltid torde ökas i samma proportion som måltidens riklighet, emedan vissa utgifter för loka- ler och administration äro oberoende av portionens storlek.

Om man sålunda utgår ifrån att skolmåltiden bör hava karaktär av en huvudmåltid, synas följande krav böra uppställas:

l) Födans k v a n ti t e t, det vill säga dess kaloriinnehåll, bör så beräk- nas, att barnen kunna äta sig mätta.

För att härvidlag erhålla en beräkningsgrund synes man höra utgå från det genomsnittliga dagsbehovet för barn i åldern 7—14 år. I bilaga 5 har man utgått ifrån att detta utgör omkring 2 400 bruttokalorier.1 Med hänsyn till dels att antalet måltider under dagen i många fall ej kan bliva mer än

* A_tt kalorimängden räknas brutto, innebär, att avdrag icke göres för svinn vid matlagning servering Och matsmältning.

• Sida 86
•  Original

tre och att man till och med har anledning att söka motverka, att närings- behovet tillfredsställes genom alltför många småmål och få huvudmål, dels måltidens förläggning på dagen, synes minst en tredjedel och helst mer än en tredjedel av detta kaloribehov böra täckas genom skolmåltiden. Med hänsyn härtill har kommissionen räknat med att måltiden i g e n o m 5 n i t t bör innehålla 1 000 bruttokalorier.

Kommissionen vill dock påpeka, att vissa författare på området angiva dagsbehovet av kalorier för barn i 7—14-årsåldern till något lägre värde, exempelvis 2200 kalorier. Följes denna uppskattning, synes den genom- snittliga kalorihalten i skolmåltiden böra fastställas till ungefär 900 kalorier. Kommissionen har dock i sina kalkyler ansett sig böra stanna vid den ovan angivna siffran, emedan denna enligt föreliggande erfarenheter synes bäst angiva den kalorimängd, som erfordras, för att barnen skola äta sig mätta. Den av professor Schiotz sammanställda oslofrukosten innehöll sålunda ur— sprungligen 1100 kalorier (sedermera har denna måltid visserligen, enligt av laborator Abramson inhämtad uppgift, begränsats till 714—763 kalorier, varvid emellertid må påpekas, att skolmåltiden i Oslo serveras före skolarbe- tets början, då barnen icke kunna hava full aptit, vilket betyder, att denna måltid icke kan vara jämförlig med det här föreslagna huvudmålet), och samma kalorivärde uppnås också i medeltal vid de betalda skolmåltider, som i vissa stockholmsskolor serveras till flickori 12—17-årsåldern. Aven vissa skolmåltider, som redovisas i redogörelsen för den vid svenska folk- skolor förekommande skolbespisningen (bil. 4) uppnå högre kalorivärden än 1 000. Dessa måltider torde emellertid å andra sidan hava större kalori— halt, än vad som i genomsnitt erfordras för barn i 7—14-årsåldern; vad oslofrukosten beträffar, är sålunda att märka, att barnen icke alltid förtära hela den beräknade portionen.

Kommissionen önskar emellertid framhålla, att dess ståndpunktstagande i frågan icke får anses mera definitivt, än att man givetvis skall noggrant följa., vad forskningen och den praktiska erfarenheten under den närmaste tiden komma att utvisa. Kommissionen utgår sålunda ifrån att den ytterligare er- farenhet, som kan komma att vinnas, innan den här föreslagna anordningen föres ut i livet, vederbörligen beaktas.

Det bör under alla förhållanden understrykas, att det här endast är fråga om g e n o m s n i t t 1 i g a kalorivärden, vilkas enda uppgift är att utgöra en lämplig beräkningsgrund för fastställande av födoämneskvantiteterna för ett större antal barn med någorlunda normal åldersfördelning. De böra så- lunda icke betraktas såsom normer vid utmätandet av portionerna i de indi- viduella fallen. Vissa barn kunna behöva mera och andra barn mindre än 1 000 kalorier, och de enskilda portionerna böra i görligaste mån anpassas härefter. Om endast småskolebarn deltaga i måltiden, bör även den genom- snittliga kalorimängden hållas lägre än 1000 kalorier; om å andra sidan inga småskolebarn deltaga, bör kalorihalten vara högre.

I efterföljande tabell angives det genomsnittliga näringsvärdet per dag av de 21 veckomatsedlar (A—U), som framläggas i bilaga 5. I den därpå föl- jande tabellen meddelas motsvarande uppgifter om näringsvärdet hos kosten enligt samma matsedlar, sedan viss reduktion — ned till 900 kalorier —— i fråga om särskilt kalorihaltiga födoämnen av mindre betydelse i skyddshän- seende företagits. Kostnaden, som beräknats på grundval av detaljpriserna å Stockholm år 1936, sänkes härigenom från 31 öre till 30 öre per barn och ag.

2) I fråga om födans k v a 1 i t et böra betydligt högre krav ställas än i fråga om kvantiteten. De i första avdelningen och bilaga 1 refererade un-

• Sida 87
•  Original

Oslofrukost m. morot

B Oslofrukost rn. apelsin F Blandad fruktkräm Göteborgsfrukost Kall äggmjölk Oslofrukost m. morot Nyponkräm

C Oslofrukost m. apelsin G Gröt av krossade havregryn Göteborgsfrukost Fruktmos Oslofrukost m. morot Kall äggmjölk D Havrevälling m. russin H Göteborgsfrukost Kött och rötter Grön eller gul ärtpuré Nyponkräm Oslofrukost m. morot

Korngrynssoppa m. frukt

Havregrynsgröt Göteborgsirukost Leverstuvning Tomatsoppa Oslofrukost m. morot Fruktsoppa

Gröt m. aprikoser Göteborgsfrukost Fläskkött och rötter Aggmjölk, varm Grönkålssoppa m. ägg Oslofrukost m. morot

Rågmjöls-, kornmjöls- eller

grahamsgröt Göteborgsfrukost Skånsk kålsoppa

Gröt av krossade havregryn

Morotspuré Osloirukost m. apelsin

Ägg- Cal- Fos- Jåm Vitaminer Pris Veckoförslagl Kalorier vita cium for in öres g g g g A B; B.” C 1. E. I. E. S.—B. mg Förslag A ........ 1 001 319 O'?!) 0-78 56 4 199 199 289 31 30 » B ........ 1 023 321 0 71 077 59 3 228 186 257 41 31 » C ........ 1 017 320 064 074 58 2 899 196 269 23 32 » D ........ 1 015 358 062 078 65 4 049 184 251 44 30 » E ........ 1 023 335 065 077 60 2 268 178 247 39 31 > F ........ 1 007 33! 066 077 67 4 552 201 289 32 30 » G ........ 1 007 308 0151 0158 61 4 387 171 269 37 31 » H ........ 1 011 31'2 058 071 5'8 2 996 196 241 40 30 » I ........ 1 042 324 061 072 6 0 3 673 189 248 54 30 » J ........ 998 380 057 077 61 1 580 145 233 32 30 > K ........ 965 424 053 077 81 3 960 182 300 78 31 > L ........ 1 006 340 054 070 65 2 876 166 275 33 30 » M ........ 993 372 051 076 72 2 634 168 294 46 31 » N ........ 1 000 350 053 073 66 2 063 163 266 50 31 : O ........ 978 34'8 051 070 74 2 922 162 283 51 34 > P ........ 990 357 048 073 82 3 888 170 295 34 32 > Q ........ 1 040 363 018 073 6 9 3 201 179 293 45 34 » R ........ 972 330 053 072 76 2 308 171 346 52 35 » S ........ 994 361 052 0 72 170 3 158 162 293 37 31 ) T ........ 986 37'9 050 079 82 2 410 182 325 39 33 » U ........ 999 41'4 056 077 76 3 346 126 302 42 34 Summa 21 067 7396 1209 1561 1518 66 597 3 676 5 865 880 661 Medeltal per person och dag ........ 1 003 35"? 058 074 72 3 171 175 ' 279 42 31 Förklaring till ovanstående tabell. A Oslofrukost m. apelsin E Göteborgsfrukost I Choklad på mjölk Göteborgsfrukost Får i kål Tisdagsaoppa Oslofrukost m. morot Lök— och potatispuré Göteborgsfrukost Oslofrukost m. apelsin Blandad fruktkräm Risgrynsgröt Göteborgsfrukost Oslofrukost m. apelsin Nyponsoppa

Oslofrukost m. morot

J——L Olika måltider under en 3-veckorsperiod vid sko- lor på landet med möj- ligheter till enkel mat- lagning.

M—O Olika måltider under en 3-veckorsperiod vid sko- lor på landet med goda möjligheter till matlagn.

P—R Olika måltider under en 3—veckorsperiod vid sko- lor på landet med goda möjligheter till matlagn.

S—U Olika måltider under en 3-veckorsperiod vid sko— lor i stad med möjlighet till matlagning.

.. 1 .Ifr bilaga 5. —— 2 Detta värde är för lågt, emedan uppgift om halten av Bz-vitamin saknas for Vissa födoämnen. —— * Beräknat på grundval av detaljpriser i Stockh. år 1936.

• Sida 88
•  Original

Medelvärde" per dag av veckoförslagen, sedan' kalorihalten i måltiderna reduce- rats till 900 kalorier.

Ägg— Cal- _. Vitaminer _ Veckoiörslag Kalorier vita cium Fosfor Jarn Fris g g g mg A BI B, C ore 1. E. I. E. S.-B. mg Förslag A ........ 867 278 073 070 45 4 199 161 284 31 27 » B ........ 889 274 0139 069 4'8 3 227 148 253 41 28 » C ........ 883 273 0151 0136 4”? 2 899 158 264 23 29 » D ........ 898 317 060 07 1 55 4 049 152 247 44 27 » E ........ 902 32'7 063 0.69 50 2 268 145 243 45 30 » F ........ 884 289 064 069 :" '6 4 552 168 284 32 28 > G ........ 897 269 059 061 51 4 387 142 267 37 29 » H ........ 877 266 056 063 47 2 996 158 236 40 27 » I ........ 908 279 0'59 0. 64 41 3 673 151 243 54 28 > .] ........ 923 355 056 0 72 53 1 580 129 230 39 30 > K ........ 898 36 ? 051 071 7'2 3 960 164 297 78 30 > L ........ 929 31'4 052 066 57 2 876 149 273 33 29 » M ........ 917 37'9 049 072 64 2 634 151 292 46 30 » N ........ 911 31'9 0.52 067 57 2 063 141 263 50 29 » O ........ 899 32 2 050 0 65 66 2 922 145 280 51 33 » P ........ 926 336 047 069 75 3 888 157 293 34 31 > Q ........ 951 335 Om 068 6"? 3 201 157 290 45 32 » R ........ 916 361 052 068 6-9 2 308 160 344 52 33 > S ........ 922 339 051 067 162 3 158 149 291 37 30 » T ........ 936 36"? 049 076 77 2 410 172 304 39 32 > U ........ 934 392 055 Om 68 3 346 114 300 42 33 Summa 19 067 6741 1174 14'36 1322 66 597 3 17] 5 778 893 625 Medeltal per person och dag ........ 908 321 056 068 63 3 171 151 275 43 30

dersökningarna hava nämligen visat, att den kost, som barnen erhålla i sina hem, företer väsentligt större brister i fråga om tillförseln av exempelvis järn och vissa vitaminer än i fråga om kalorivärdena. Dagsbehovet av äggvita, mineralämnen och vitaminer bör därför tillfredsställas i större utsträckning än kaloribehovet. På grund av de vanligen tillgängliga födoämnenas sam- mansättning samt även av vissa smak- och kostnadsskäl kan man dock icke driva kraven på måltidens halt av skyddsfödoämnen alltför långt. Kommis- sionen har därför stannat vid att föreslå en g e n o m 5 nit t 1 i g h a lt p e r dag av skyddsfödoämnen motsvarande minst 50 0/0 a v h a r n e n 5 (1 a g 5 h e h 0 v, dock att dagsbehovet av C-vitamin synes höra till större delen och behovet av A- vitamin helt täckas genom skol- måltiden; i fråga om dessa ämnen synes nämligen tillförseln vara synner— ligien försvårad för familjer med svag ekonomi, särskilt i landets nordliga de ar.

Det genomsnittliga dagsbehovet av mineralämnen och vitaminer kan för barn i åldern 7—14 år uppskattas till följande värden: äggvita 64 g, cal- cium 1 g, fosfor 1 g, järn 10—12 mg ,-A vitamin 3 000 internationella enhe— ter, Bl-vitamin 300 internationella enheter, Bz-vitamin 650 Sherman-Bour- (min—enheter, C-vitamin 50 mg ascorbinsyra.

Aven härvidlag är det uppenbarligen fråga om medeltal, som endast hava karaktär av allmänna beräkningsgrunder, som icke få vara bestämmande vid utportioneringen till barnen i de enskilda fallen.

• Sida 89
•  Original

3) Måltiden bör vara smaklig. Någon del av födan bör under den kalla årstiiden vara varm. Matlagningen måste vara så enkel som möjligt.

Det gäller här att träffa ett val mellan de olika typer av skolmåltider, som kunma tänkas. Två extrema typer hava redan använts i praktiken. Den ena typen är den, som förekommer vid den vanliga skolbespisningen i t. ex. Stockholm: två rätter lagad mat, till vilka ingen mjölk och intet smör, ofta icke ens bröd serveras. Denna typ av skolmåltid drager abnormt hög till- lagningskostnad; för att dess pris likväl skall hållas nere, sparas på mate- rielkostnaden, vilket medför ett relativt lågt kalorivärde och framför allt en låg halt av skyddsämnen. Om en måltid av denna typ skall uppfylla de un— der 1) och 2) här ovan angivna kraven, måste den bliva onödigt dyr. Redan av detta skäl är den olämplig. Den har dessutom, med hänsyn till avsakna- den av smör och mjölk, karaktär av en sådan middagsmåltid, som barnen sannolikt ofta få efter skolarbetets slut.

Den andra extrema typen av skolmåltid är den s. k. oslofrukosten, bestå- ende av mjölk, smör, bröd, ost eller mesost och rå morot (el. apelsin). Den- na måltid kan så sammansättas, att den uppfyller de under 1) och 2) anför— da kraven. Den erfordrar ingen matlagning. Man kan få den delvis varm genom att värma mjölken (vilken härvid dock icke bör bringas att koka). Om samtliga ingredienser äro av god kvalitet, är denna måltid välsmakande. Den ställer sig emellertid förhållandevis dyrbar, och den utestänger från skol- måltiden vissa värdefulla födoämnen såsom kött, lever, ägg och grönsaker (bortsett från den eventuella moroten). Om den förekommer varje skoldag under året, kan den dessutom bliva så enformig, att barnen ofta endast till en del äta upp portionen, vilket innebär, att de icke erhålla hela det erfor- derliga näringstillskottet.

Med hänsyn tagen till nu anförda synpunkter finner befolkningskommis- sionen, att skolmåltiden helst bör innehålla en enkel lagad — gärna varm —— maträtt, vartill i regel bör serveras mjölk, bröd, smör och i vissa fall ost. Det är i första hand måltider av denna typ, som rekommenderas i bilaga 5.

Kommissionen vill emellertid framhålla, att även oslofrukosten utgör en ur rent näringshygienisk synpunkt tillfredsställande skolmåltid. I de fall, då svårigheten att anskaffa arbetskraft för matlagning o. d. eller lämplig matlagningslokal gör det omöjligt att servera lagad mat, har man alltså här en ur flertalet synpunkter fullgod ersättning. Mjölken bör emellertid under den kalla årstiden serveras uppvärmd, och vidare bör omväxling mellan mjölk och äggmjölk (se bilaga 5) förekomma.

I den mån så ske kan, bör man emellertid söka undvika att servera oslo- frukost varje läsdag under skolåret. Sannolikt förekommer det åtskilliga fall, då man med hänsyn till tillgången på lokaler och arbetskraft visserligen icke har möjlighet att dagligen utspisa lagad mat men dock är i stånd att giva lagad mat under vissa av veckans dagar. I sådana fall bör oslofrukosten icke förekomma oftare, än vad som är nödvändigt. Så kunde t. ex. 0510- frukost serveras under tre av veckans dagar, medan man under övriga dagar gåve barnen en måltid, vari lagad mat inginge.

Med hänsyn till de skiftande förutsättningarna bör sålunda även i detta hänseende en ganska betydande frihet givas åt kommunerna att i samråd med vederbörande tjänsteläkare och eventuellt folkskolinspektör avgöra vad som i varje särskilt fall är det mest lämpliga. De i bilaga 5 föreslagna mål— tiderna — vilkas genomsnittliga näringsvärde angives i tabellen å sid. 87 — hava givetvis icke obligatorisk karaktär utan äro endast avsedda såsom exem- plifierande rekommendationer. I de fall, då dessa rekommendationer icke i detalj följas, bör dock särskilt i fråga om halten av skyddsfödoämnen den

• Sida 90
•  Original

näringshygieniska standard, som de markera, städse upprätthållas. Kom- missionen återkommer i annat sammanhang till frågan om, hur kontrollen av skolmåltidens standard bör organiseras.

Lokalfrågan. Bortsett från själva finansieringen torde det knappast vara något problem, som vållar så stora svårigheter vid anordnandet av en mera omfattande skolbespisning som lokalfrågan. Visserligen synes denna fråga i allmänhet icke hava tett sig mera svårlöst vid den hittillsvarande skolbarns- bespisningen (jfr bil. 4), men detta beror därpå, att tidigare i allmänhet endast en del av barnen vid respektive skolor deltagit i bespisningen. I vissa fall är orsaken därjämte den, att skolmåltiden haft karaktär av ett mindre mellan- mål. Skall bespisningen omfatta samtliga barn vid en skola och dessutom städse hava karaktär av en huvudmåltid, blir lokalproblemet betydligt mera brännande.

Denna fråga har stor finansiell räckvidd, varom följande uppgifter om skolbygg- nadsverksamhetens omfattning under senare år giva en viss antydan. Enligt Sveri- ges officiella statistik funnos vårterminen 1916 sammanlagt 22 079 klassrum, varav dock endast 18 615 tillhörde skoldistrikten. Enligt beräkningar av folkskolesak- kunniga (stat. off. utr. 19:34:47) uppskattades vid slutet av år 1934 antalet skol- distrikten tillhöriga klassrum till 26 012. Under åren 1916—1934 hade alltså till- kommit 7397 klassrum. De sakkunniga framhöllo, att byggnadsverksamheten på folkskoleväsendets område sedan den 1 jan. 1916 i själva verket haft en ännu större omfattning, än vad siffrorna för det totala klassrumsbeståndet giva vid handen, he- roende på att äldre otjänliga lokaler i avsevärd omfattning ersatts med nya. Av de sakkunnigas utredning framginge, att under tiden 1916—1934 uppförts 9335 nya klassrum samt 4753 gymnastikrum, slöjdrum, skolkök, naturkunnighetsrum och teckningsrum ävensom vissa andra utrymmen såsom lokaler för skolbad, barnbe- spisning, läkar- och tandvård, samlingsrum o. s. v. till ett antal av sammanlagt 1 089. Kostnaden för uppförandet av dessa lokaler uppskattades till i runt tal 150 miljoner kronor. Sedan dessa beräkningar gjordes, har byggnadsverksamheten på detta område tagit en oanat stor omfattning. Man torde kunna räkna med, att un- der de närmaste åren komma att uppföras skollokaler till ett belopp av inemot 10 miljoner kronor årligen. Även om detta belopps storlek är beroende på, att många skoldistrikt i och med de nya bestämmelserna om statsbidrag till skolhusbyggen forcerat sina byggnadsplaner, torde man även för framtiden få räkna med, att stora summor nedläggas på byggande av skolhus.

Förutsätter man nu, att denna omfattande skolbyggnadsverksamhet skulle ytterligare utökas på så sätt, att vid alla skolor skulle — utöver de lokaler, som erfordras för tillgodoseende av de pedagogiska och skolhygieniska be- hov, vilka man hittills räknat med —— byggas särskilda matlagnings- och serveringslokaler, skulle organiserandet av skolmåltiden bliva så dyrbar, att den största tveksamhet med all rätt skulle göra sig gällande i fråga om hela detta projekt. Beträffande de kostnader, som själva födoämnena represen- tera, gäller ju, att dessa direkt komma barnen till godo samt verka sänkande på föräldrarnas hushållskostnader. De medföra dessutom en ökad efter- frågan på produkter från det inhemska jordbruket och trädgårdsodlingen, vilket ur nationalekonomisk synpunkt innebär, att ett existerande produk- tionsöverskott blir på ett för hela nationen synnerligen värdefullt sätt till- varataget. Men skall det därutöver vid alla skolor byggas kök och matsalar enbart för detta ändamål, får frågan ett större och allvarligare perspektiv ur ekonomiska hushållningssynpunkter. Detta gäller även, om det förut— sättes, att alla nybyggnadsplaner vederbörligen granskas i skolöverstyrelsen, som härvid tager hänsyn till den framtida minskning i behovet, som kan

• Sida 91
•  Original

bliva en följd av barnantalets nedgång, förestående sammanslagningar av skolor o. (1.

Det är emellertid icke befolkningskommissionens mening, att det för skol- måltiden överallt erfordras nya lokaler, vilka enbart skulle användas för detta ändamål. Kommissionen hyser tvärtom den uppfattningen, att frågan i flertalet fall — åtminstone på landsbygden och i mindre städer —— kan lösas med väsentligt mindre finansiella uppoffringar, än vad en fullständig nybyggnad av kök och matsalar skulle kräva. För denna uppfattning tala åtskilliga skäl.

För det första: även om det är önskvärt, att i skolmåltiden ingår lagad mat, är detta dock icke nödvändigt. De betänkligheter, som i det föregående anförts mot oslofrukosten _ särskilt, att densamma i längden lätt blir en- formig _ äro icke av näringshygienisk natur. Enligt regeln att det bästa icke bör vara det godas fiende, anser kommissionen, att en oslofrukost i de fall, då lokalförhållandena förbjuda upptagandet av lagad mat på matsedeln, givetvis är bättre än ingen skolmåltid alls. För oslofrukosten erfordras ingen större matlagningslokal —— endast ett mindre pentry eller en spis för uppvärmning av mjölk, choklad, äggmjölk o. d. under den kalla årstiden. Såsom serveringslokal kan man, i brist på bättre, använda klassrummet eller eventuellt kapprummet, där detta är rymligt; även under nuvarande förhål- landen brukar kapprummet icke sällan utnyttjas såsom frukostrum.

Vidare innehålla åtskilliga skolhus på landsbygden vissa »överskottsloka- ler», vilka till en relativt låg kostnad skulle kunna iordningställas för här ifrågavarande ändamål. Särskilt förefinnas ofta oinredda vindsvåningar. I vissa fall kunna dylika överskottsutrymmen förefinnas i närbelägna kom- munala byggnader. Stundom torde förhyrda lokaler kunna användas, eller också kunna barnen »matinackorderas» i någon närbelägen bondgård. var- vid såväl lokal- som arbetskraftsproblemen erhålla sin lösning (se härom bilaga 4). Dessa båda utvägar böra dock endast användas provisoriskt, så- vida icke de träffade hyres- och inackorderingsavtalen äro särskilt förmån- liga.

För det tredje kan det åtminstone i fråga om mindre och medelstora sko- lor icke betecknas såsom nödvändigt och i många fall icke ens såsom önsk- värt, att vissa lokaler användas enbart för skolmåltiden. Kommissionen vill här erinra därom, att det i våra dagar från olika håll reses krav på nya utrymmen inom skollokalerna. Utöver klassrum, specialrum för olika un- dervisningsgrenar, lärarrum, lokaler för gymnastik, slöjd och skolkök, krävas i många fall utrymmen för skolbad, barnbespisning, läkarundersök- ning och tandvård. I fråga om vissa av dessa behov förhåller det sig otvivelaktigt så, att de i lokalt hänseende icke kunna samordnas med några andra. Sålunda kan av hygieniska skäl lokal för manlig slöjd i varje fall knappast användas såsom utspisnings- eller matlagningslokal. Men i andra fall ter det sig icke bara såsom möjligt utan i många fall såsom en ekono- misk nödvändighet, att de olika behoven samordnas, och att sålunda de 10- kaler, som erfordras för skolbarnsbespisningen, även användas för andra ändamål. Sålunda torde stundom gymnastiksalen, där sådan finnes, i mindre skala kunna utnyttjas såsom utspisningslokal, varvid dock i allmänhet hör tillses, att barnen under måltiden äro iklädda gymnastikskor. I andra fall torde skolkökslokalerna kunna utnyttjas för ändamålet.

Kommissionen återkommer längre fram till denna fråga om hur de olika skolhygieniska och pedagogiska behoven höra i lokalt hänseende samordnas.

Det bör emellertid i detta sammanhang starkt understrykas, att lokal- problemet ter sig helt olika i större och i mindre skolor, och att det väsent- ligen av denna anledning i regel har en annan karaktär i städerna än på

• Sida 92
•  Original

landsbygden. I de minsta landsbygdsskolorna med endast något 10-tal skol- ' barn kan det knappast under några förhållanden bliva fråga om att an- skaffa särskilda lokaler för ändamålet. Sådana äro också i dylika fall i mindre grad påkallade av behovet. Här får det alltså bliva regel, att mål- tiden intages i klassrummet eller i kapprummet samt att det dessutom iord- ningställes ett pentry eller en spis, där uppvärmning av mjölk 0. d. och stundom även matlagning kunna försiggå. Detta minimikrav bör nämligen under alla förhållanden tillgodoses — om icke omedelbart, så dock efter hand. Vid de större skolorna, särskilt i städerna, erfordras däremot sär- skilda lokaler, vilka dock i viss, men sannolikt i mindre utsträckning än på landsbygden kunna utnyttjas för andra ändamål än skolmåltiden. Här tendera sålunda kostnaderna för lokalerna att bliva relativt höga. Å andra sidan blir på grund av det större barnantalet en större specialisering av lokalerna ekonomiskt motiverad därav, att dessas användningstid kan höjas genom att flera skolavdelningar i tur efter varandra använda dem. Stadskommunerna äro i allmänhet även ekonomiskt mera bärkraftiga.

Det ovan anförda synes kommissionen tydligt utvisa, att det icke kan och heller icke bör utarbetas några enhetliga och stela regler för lösningen av det lokalproblem, som skolmåltiden reser. Förhållandena äro så olik- artade, att man i första hand bör lita till de olika kommunernas förmåga att >>laga efter lägligheten». Denna uppfattning bekräftas också av den un- dersökning rörande den redan nu förekommande skolbarnsbespisningen, som meddelas i bilaga 4. Den omständigheten, att införandet av skolmåltid under en längre tid framåt blir väsentligen beroende av det kommunala initiativet, synes utgöra en garanti för att kommunerna komma att finna med sin för- del förenligt att söka utnyttja de förhandenvarande förutsättningarna till en möjligast billig och rationell lösning av det här ifrågavarande lokalproble- met.

Vare sig lokalen är av enklare eller mera påkostad beskaffenhet, är det av vikt, att det blir möjligt för barnen att där intaga sin måltid under ordnade förhållanden. Som regel böra därför skoldistrikten anskaffa bord samt vidtaga anordningar för att barnen vid måltiden få sittplats kring bord. Användes klassrummet såsom bespisningslokal, kan det dock bliva praktiskt nödvändigt, att pulpeterna begagnas såsom matbord. Härvid förutsättes, att vaxduk användes. Önskvärt vore dessutom i dylika fall, att pulpeterna åt- minstone efter hand kunde utbytas mot sådana fristående bord och stolar, vilka redan nu vid en del modernare skolor användas vid undervisningsar- betet. När gymnastiksalen får utgöra bespisningslokal, kan möbelfrågan mö- ta vissa svårigheter, eftersom möblerna i allmänhet icke gärna kunna trans- porteras till och från gymnastiklokalen vid varje måltid. Man synes dock härvid kunna tänka sig, att det exempelvis användes bord och stolar, som kunna sättas i varandra och som alltså, när de icke begagnas, kräva ett mi- nimum av utrymme.

Som ett för framtiden oeftergivligt krav vid nybyggen av skolhus måste enligt kommissionens mening dock uppställas, att i skolan finnas anord- ningar, som möjliggöra, att samtliga barn före skolmåltidens intagande kunna åläggas att tvätta händerna. Ur såväl hygienisk som folkuppfostran- de synpunkt är denna anordning starkt motiverad. Den erfordras för övrigt icke endast vid de skolor, där skolbarnsbespisning förekommer. Även om barnen endast hava den medhavda matsäcken att förtära, är det lika ange- läget, att de i detta avseende lära sig iakttaga enklare hygieniska regler —- ja, det är angeläget till och med, om de icke alls förtära någon mati skolan. Det förtjänar i detta sammanhang anmärkas, att den Danska »Kommission til Droftelse af Skolens . .. hygiejniske Forhold og Opgaver», vars betänkande

• Sida 93
•  Original

redan ovan berörts, nyligen föreslagit, att i varje förstuga i danska skolor skola finnas tvättanordningar i erforderlig utsträckning, samt att tvål, na- gelbOIrstar och handdukar utan avgift skola tillhandahållas lärjungarna.1

De anordningar, som kommissionen enligt det föregående tänkt sig, synas i stort sett vara av enklare beskaffenhet än de, som föresvävat de danska förslagsställarna i ämnet. Den nyssnämnda danska skolhygieniska kom- missionen rekommenderar sålunda i första hand inrättandet av särskilda matsalar för ändamålet. I de fall, då sådana icke kunna inrättas, godtager den dock användandet av förstugor, gymnastiksalar och klassrum.

Befolkningskommissionen vill särskilt understryka, att de svårigheter, som lokalproblemet på åtskilliga håll kan komma att bereda, icke äro av den natur, att möjligheten att anordna skolbarnsbespisning enligt förevarande förslag skulle äventyras. För det första skulle ju enligt det föreliggande förslaget skolmåltiden till en början endast genomföras partiellt samt bliva beroende av lokala initiativ. Man kan härvid utgå ifrån, att kommunernas benägenhet att anordna skolbarnsbespisning och för detta ändamål ansöka om statsbidrag blir beroende icke endast av behovet (arbetslöshet, låga fa- iniljeinkomster, otillräcklig näringsstandard hos barnen etc.) utan även av möjligheten att förfoga över lämpliga lokaler. Om det sålunda på vissa håll blir svårt att omedelbart organisera en skolmåltid för samtliga barn, är detta ju icke något skäl för att skolmåltid icke skulle anordnas vid de skolor, där goda förutsättningar i lokalt hänseende redan äro tillfinnandes. Kom- missionen vill i detta sammanhang erinra om, att den vid sitt ställningsta— gande till frågan, huruvida skolmåltiden redan från början borde bliva all— män och obligatorisk eller endast genomföras i de kommuner, vilka själva taga initiativ därtill, bland annat just haft dessa olikartade förutsättningar i lokalt hänseende i tankarna.

För det andra förutsätter kommissionen, att även vid de skolor, där skol- bespisning med hänsyn till lokalförhållandena eller av andra skäl icke ome— delbart _införes, det lokalbehov, som skolbarnsbespisningen kan komma att medföra, när den iframtiden införes, vederbörligen beaktas, då av andra an- ledningar planer för ny- och ombyggnader uppgöras. Denna synpunkt är av väsentlig betydelse bland annat med hänsyn till de byggnadsbehov, som inom den närmaste framtiden komma att aktualiseras på grund av det sjunde skolåret. Hela grundtanken i kommissionens förslag om en småningom framväxande skolmåltidsorganisation motiveras även av detta förhållande, att det härigenom blir större möjligheter att efter hand — och i samband med tillgodoseendet av andra behov _ anpassa de lokala förutsättningarna efter de krav, som skolmåltiden betingar. Även oavsett att det härigenom blir större möjligheter att i lokalt hänseende samordna de olika behoven, bör redan den omständigheten, att a n t a l et byggnadsföretag begränsas, verka i kostnadssänkande riktning.

För det tredje kan man, åtminstone till en början, också vid något större skolor nöja sig med relativt enkla anordningar av det slag, som i det före- gående ansetts kunna vara tillräckliga vid mindre skolor. Även vid de något större skolorna synes man sålunda under den första tiden kunna låta klassrummet utgöra bespisningslokal. Som det flera gånger redan har på- pekats, är det icke nödvändigt, att bespisningen inbegriper lagad mat; om oslofrukosten också icke i längden väcker tillfredsställelse, är den dock åtminstone såsom övergångsform till en skolmåltid av annan art i hög grad att rekommendera. Att man till en början begränsar sig till mera proviso—

_ ' Betaankning afgivet af Kommissionen til Drettelse af Skolens navnlig Folkeskolens hygiej— niske Forhold og Opgaver. 1 Del. Skolebygninger og Skolens indre Forhold. Köpenhamn 1937.

• Sida 94
•  Original

riska anordningar, behöver för övrigt icke ens betraktas såsom en nödfalls- utväg; de därigenom vunna erfarenheterna kunna tvärtom vara synnerligen nyttiga och kanske rentav nödvändiga för den kommande defimitiva lös- ningen av lokalfrågan, vilken just därigenom kan bliva på en gång mera ekonomisk och mera rationell, än vad som blivit fallet, därest main omedel- bart sökt anskaffa särskilda kök och matsalar.

Å andra sidan ligger redan i det ovan sagda, att behovet av särskilda loka- ler kommer att ökas, allt eftersom organisationen växer ut, och detta av två olika skäl. För det första anmäler sig så småningom ett behov att ersätta de nyss antydda provisoriska anordningarna med mera definitiva sådana. För det andra kommer skolbarnsbespisning efter hand att införas även i så- dana skoldistrikt, där lokalfrågan ter sig särskilt svårlöst. Bland annat kom- mer den statsunderstödda skolbarnsbespisningen längre fram även att införas i städerna, vilka under den första tiden sannolikt endast i begränsad ut- sträckning kunna få del av deti början relativt knappa statsanslaget; det förutsättes ju, att fördelningen av detsamma skall ske under hänsynstagande till det större behovet och de sämre finansiella förutsättningarna i landskom- munerna. Om man sålunda under den första tiden kan taga lokalproblemet mera med ro, måste man likväl, enligt kommissionens uppfattning, bereda sig på, att detsamma längre fram kommer att bliva mera trängande.

Kommissionen utgår ifrån att skoldistrikten böra kunna erhålla stats- bi (1 r a g t i 11 10 k a l e r, vilka helt eller delvis äro avsedda för skolbarns- bespisning. Några nya bestämmelser synas emellertid härvidlag icke nöd— vändiga. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 mars 1936 (nr 45) torde så- lunda statsbidrag kunna beviljas för dylika lokaler till samma belopp som för övriga — nämligen med tre fjärdedelar av kostnaden, därest denna över- stiger 5 000 kronor, och eljest med hälften av kostnaden. Dock fordras här— vidlag särskild prövning. Enligt rådande praxis har dock bidrag till skol- bespisningslokaler hittills endast i undantagsfall beviljats. Denna praxis synes emellertid nu böra brytas.

Med hänsyn till nyss anförda synpunkter torde dock under de allra när- maste åren stor försiktighet böra iakttagas. Särskilt torde återhållsamhet vara av nöden, då det gäller bidrag till lokaler för en skolbarnsbespisning, som anordnats med kommunala eller enskilda medel och som endast om- fattar en mindre del av barnen vid respektive skolor. Skulle ett skoldistrikt med dylik anordning erhålla statsbidrag till lokaler för bespisningsändamål och sedan längre fram erhålla statsbidrag till en skolbarnsbespisning, som enligt vanliga regler skulle göras allmän, kunde för detta ändamål rymligare lokaler erfordras, vilket skulle innebära behov av ytterligare nybyggnader, varigenom kostnaden kunde bliva högre, än om detta av skolbarnsbespis— ningen vållade byggnadsbehov blivit i ett sammanhang tillgodosett.

Den i författningen föreskrivna särskilda prövningen torde emellertid ut- göra en borgen för att nödig försiktighet också kommer att bliva iakttagen. Det är dessutom att märka, att alla skolbyggnadsföretag, för vilka kostnaden överstiger 10 000 kronor, skola prövas av Kungl. Maj:t, som härvid hör skol- överstyrelsen.

I ett avseende kunde dock en ändring av de nuvarande statsbidragsbestäm- melserna övervägas. Enligt dessa kan nämligen bidrag icke beviljas för an— ordnande av brunn eller för framdragande av ledningar till skolhusbyggna- der. Med hänsyn till att anordnandet av skolmåltider av flera olika skäl kommer att öka behovet av en god och bekväm tillgång på vatten inom sko- lorna, kunde det synas erforderligt, att statsbidrag även kunde beviljas för dylikt ändamål. Då det här gäller en detaljfråga, vill kommissionen emel- lertid icke göra något bestämt yrkande.

• Sida 95
•  Original

I detta sammanhang vill kommissionen framlägga förslag om upptagandet av en ny utredning, vilken synes böra hänskjutas till särskilda sakkunniga. Denna utredning är icke endast motiverad av det förslag, som kommissionen i detta betänkande framlägger, utan den synes även alldeles oavsett detta förslag böra omedelbart företagas. Det här framlagda projektet om en stats- understödd skolmåltid giver frågan endast ytterligare aktualitet och ökar an- gelägenheten av att utredningen snarast kommer till stånd.

Det har av det föregående framgått, att det lokalproblem, som anordnandet av skolbespisning reser, vidgar sig till ett all m ä nt skollokalsproblem, ef- tersom det i mycket stor utsträckning blir en fråga om hur detta speciella behov, för vinnande av större ekonomi, bör i lokalt hänseende samordnas med andra pedagogiska och skolhygieniska behov. Redan i fråga om dessa »andra» behov föreligga starka ekonomiska skäl till att de i görligaste mån bliva i lokalt hänseende sinsemellan samordnade. Kommissionen har i det föregående antytt vissa möjligheter, som i detta avseende kunna finnas. Även om man till en början torde kunna i rätt stor utsträckning lita till de möjlig— heter att härutinnan »laga efter lägligheten», som de lokala skolorganen kun- na utfinna, under vederbörlig kontroll från de statliga myndigheternas sida, blir det, allteftersom lokalfrågan i och med skolmåltidsorganisationens fram- växt får alltmera ökad aktualitet, i längden nödvändigt, att hela detta pro- blemkomplex i ett större sammanhang tages upp till en mera principiell granskning ur pedagogiska, skolhygieniska, skolbyggnadstekniska och — icke minst _— ekonomiska synpunkter.

En dylik utredning synes vara desto mera påkallad, som de »Normalrit— ningar till skolanläggningar för folkskolan jämte anvisningar och beskriv- ningar» (Göteborg 1920), som genom ecklesiastikdepartementets försorg på sin tid utarbetades av inom departementet tillkallade sakkunniga, numera äro i vissa hänseenden föråldrade. Problemet aktualiseras dessutom genom de ökade lokalbehov, som det sjunde skolåret kommer att inom den närmaste framtiden medföra. För övrigt synes enbart den omständigheten, att en vä- sentlig del av skolbyggnadskostnaderna numera åvilar statsverket, göra en sådan utredning erforderlig, så mycket mera som det enligt dessa bestämmel- ser åligger skolöverstyrelsen att, efter hänvändelse från skoldistrikt, som med statsbidrag ämnar uppföra skolhusbyggnad, tillhandagå med lämpliga skissritningar samt råd och upplysningar — en omständighet, som givetvis. innebär, att skolöverstyrelsen för detta ändamål har behov av nya normal- ritningar.

Beträffande de k 0 s t na d e r, som staten kan komma att åsamkas, om statsbidrag i fortsättningen skall utgå jämväl till sådana lokaler, vilka er- fordras med hänsyn till skolbarnsbespisningen, kan befolkningskommissio- nen icke anföra några beräkningar. Såsom förut framhållits, äro förutsätt— ningarna så olikartade i flera hänseenden —— sålunda i fråga om behovet av dylika lokaler, i fråga om arten och omfattningen av de byggnadsarbeten, som kunna bliva erforderliga, i fråga om möjligheterna att för skolbespis— ningen utnyttja lokaler, som ändock skola byggas för andra ändamål, och vilkas byggnadskostnader sålunda icke helt böra föras på skolbarnsbespis- ningens konto —, att det ter sig fullständigt omöjligt, i varje fall utan en ingående inventering av lokalbeståndeti samtliga skolor, att utföra även den mest ungefärliga kalkyl. Det enda, som kan sägas, är, att dessa kostnader sannolikt bliva obetydliga under den första tiden, men att de senare tendera att Växa, dels beroende på att skolbarnsbespisning enligt här framlagda för- slag skulle efter hand införas vid allt flera skolor, dels med hänsyn till att det därvid längre fram ofta blir fråga om skolor med sämre förutsättningar

• Sida 96
•  Original

i lok_alt hänseende och slutligen av det skälet, att de mera provisoriska an- ordningar, som förekommit under den första tiden, efter hand böra ersättas med permanenta sådana.

Tillredning och servering. För tillredning av skolmåltiden, servering, diskning och städning av måltidsrummet bliva skoldistrikten i regel nödsa- kade att anlita särskild arbetshjälp. Förhållandena i olika skolor äro så olik- artade, att några för hela landet likartade bestämmelser rörande arbetshjäl- pen icke kunna ifrågakomma. Vid många ensligt belägna skolor med ett ringa lärjungeantal och endast en eller två lärarkrafter kan ordnandet av denna fråga komma att erbjuda vissa svårigheter. Stundom torde —— åt- minstone då det är fråga om måltid, som består av icke lagad mat _— en lärare (lärarinna) eller hustrun till en lärare vara villig att mot särskild ersättning åtaga sig ansvaret för måltidens tillredning och servering. I andra fall torde skolans vaktmästare eller dennes hustru kunna visa sig lämplig för uppgiften. I viss —— ehuru sannolikt mycket ringa -— utsträckning torde skolköksundervisningen kunna underlätta anordnandet av skolmåltider. I regel är emellertid skolköksundervisningen i de skolor, där detta skulle låta sig göra, koncentrerad till en kort tid under läsåret och förlagd till fort- sättningsskolan. Då yrkesbestämd undervisning för flickor i anslutning till husligt arbete pågår samtidigt med någon annan fortsättningsskolundervis— ning, torde, i den mån de lokala förutsättningarna härför föreligga, skolköks- lärarinnan kunna anförtros anordnandet av den gemensamma skolmålti- den.

Med hänsyn till att matlagning, servering och diskning ofta kunna förvän- tas draga kostnader uppgående till omkring en tredjedel av råvarukostnaden (jfr bil. 4), kunde det te sig såsom en lockande tanke, att barnen själva finge i viss utsträckning deltaga idessa göromål. Ett viktigare skäl för en sådan anordning är dock det socialpedagogiska: icke blott flickorna utan även pojkarna kunna ofta hava enbart gagn av att få tränas i ett organiserat samar- bete kring en praktisk uppgift. Skolarbetet innehåller, enligt vad ofta på- pekats, alltför litet av dylik praktiskt fostrande verksamhet: barnen fostras över hövan att »reagera» men icke att »agera». Ute i livet hava barnen nyt— ta både av en större samarbetsförmåga överhuvud taget och av de särskilda praktiska färdigheter, som härigenom kunde förvärvas. Själva skolköks- undervisningen skulle visserligen icke härigenom onödiggöras, eftersom det endast bleve fråga om tillredning av vissa speciella, enklare maträtter eller iordningställandet av s. k. oslofrukost, men anordningen skulle dock i viss mån sägas realisera en del av »arbetsskoleidén».

Vad gäller det ekonomiska skälet för barnens medverkan vid bespisningen, vill det emellertid synas, som om en dylik anordning i allmänhet icke skul- le medföra någon nämnvärd ekonomisk besparing. Den, som skulle hava tillsyn över det hela, skulle säkerligen många gånger finna, att hon själv skulle kunna göra arbetet fortare och bättre samt med mindre förluster i form av sönderslaget glas och porslin, än om hon hade att instruera och övervaka barnen. Sådant arbete, som kunde leda till att barnen smutsadc ned sina kläder, såsom städning av lokalen efter måltiden, skulle, om be- tryggande anordningar (t. ex. städdräkt) icke vidtoges, kunna väcka oppo- sition hos föräldrarna, något som tidigare erfarenheter tydligt visat.

Befolkningskommissionen vill därför icke, trots de socialpedagogiska skä- len, generellt rekommendera, att arbetet med måltidens tillredning, serve- ring och dylikt i större utsträckning anförtros åt barnen. Där så befinnes lämpligt, synes dock detta sätt att åtminstone delvis lösa frågan om ar- betshjälp kunna komma i fråga. Mycket beror här på de personliga förut-

• Sida 97
•  Original

sättningarna hos dem, som skola hava hand om skolmåltidens anordning. I övrigt lärer det i första hand bliva vid skolor med mycket ringa lärjungeantal, där lagad mat icke serveras, som barnen i någon mera nämnvärd utsträck- ning skola kunna tänkas hjälpa till. I varje fall böra likväl barnen icke vänjas vid att bliva alltför mycket uppassade vid måltiderna. Så till exem— pel böra de läras att själva breda sina smörgåsar (i vissa skolor, vilkas skol- bespisning under kommissionens arbete studerats, har frånvaron av smör och bröd vid måltiden motiverats med att barnen icke kunde anförtros att själva breda smörgåsar; ett betraktelsesätt, som är rakt motsatt det enligt kommissionens mening pedagogiskt riktiga). —— I de fall, då barnen biträda vid arbetet, blir det vanligen endast de äldre barnen, som kunna komma i fråga. Härvid bör tillses, att samtliga äldre barn i tur och ordning anförtros denna uppgift, samt att denna icke alltför mycket inkräktar på deras fri- tid. Undervisningsarhetet får naturligtvis icke härigenom lida något obehö- rigt intrång.

Anordningar av nyss antydd art torde likväl komma att tillhöra undantagen. Som regel måste i alla händelser annan arbetshjälp anskaffas. Det hör till- komma vederbörande kommun att på eget ansvar träffa den lämpliga an- ordningen. Vissa exempel på olika möjligheter vid mindre skolor hava ovan givits; även andra anordningar äro tänkbara. Då man emellertid nödgas räkna med att fackutbildad personal endast kommer att anställas vid de stör— sta skolorna, är det av stor betydelse, att lättfattliga och jämförelsevis utför- liga råd och anvisningar för anordnande av skolbarnsbespisning — innehål- lande jämväl recept på goda, billiga och ur näringssynpunkt tillfredsstäl- lande maträtter —— kostnadsfritt ställas till skoldistriktens förfogande. Kom- missionen hänvisar beträffande denna fråga till bilaga 5.

Anordningarna vid tillagandet av en skolmåltid måste te sig helt olika vid olika skolor. Främst inverkar här, om i måltiden skall ingå någon varm- rätt eller ej. Men också tillgängliga arbetslokaler, tillgången av rinnande vatten, avloppsledningar, köksanordningar m. m. göra arbetet så olikartat, att några beräkningsgrunder för kostnaden per barn och måltid äro svåra att fastställa. Varje skoldistrikt torde vart och ett inom sitt område bäst kunna överblicka denna fråga, bedöma behovet av arbetshjälp, dennas skä— liga avlöning och med anställningsförhållandena i övrigt förknippade frågor. De i detta betänkande föreslagna formerna för utmätandet av statsbidrag till skolbespisning äro också så konstruerade, att kommunerna få intresse av att iakttaga största möjliga sparsamhet.

Kommissionen vill här till sist understryka en viktig hygienisk synpunkt, nämligen den, att betryggande anordningar vidtagas för motverkande av smit- torisker. Det bör sålunda genom läkarundersökning tillses, att personalen icke är smittoförande samt vidare, att barnen icke heller utsättas för smitta från sjuka kamrater. Det är likaledes av vikt, att exempelvis diskningen sköts på sådant sätt, att spridandet av smittofrön förhindras. Kommissio— nen utgår ifrån att dessa och liknande problem vederbörligen beaktas i de anvisningar rörande skolbespisningen, som skolöverstyrelsen, i samråd med medicinalstyrelsen, synes böra utarbeta.

Organisationen. Befolkningskommissionen har hyst stor tveksamhet be- träffinde problemet, huruvida skolöverstyrelsen eller länsstyrelsen bör an— förtros uppdraget att pröva kommunernas ansökningar om statsbidrag för anordnandet av skolmåltid.

I regel bör frågan om dylik ansökan uppkomma såsom ett realspörsmål blott en gång för varje kommun, då ju kommissionen utgått ifrån att kom-

• Sida 98
•  Original

mun, som en gång fått statsbidrag, skall få behålla det för efterföljande år, därest den ej låtit sig komma mera allvarliga försummelser vid verksamhe- tens bedrivande till last. Vid första ansökningen måste emellertid, med hänsyn till statsanslagets begränsning, en ömtålig fråga om kommunens före- trädesrätt framom andra kommuner, vilka jämväl ansökt, prövas och av- goras.

För uppgiftens överlämnande till skolöverstyrelsen talar allmänt det skä— let, att den högsta skolmyndigheten därigenom direkt får bära ansvaret för verksamhetens framväxande. Dess direktivgivande, ledande och kontrolle- rande arbete borde därigenom bliva effektivare. Detta skäl är givetvis sär- skilt vägande vid denna nya verksamhets begynnelse, innan mera fasta for- mer ännu utbildat sig.

För valet av det andra alternativet talar i första hand det förhållandet, att utbetalandet av statsanslaget under nuvarande förhållanden näppeligen kan åläggas skolöverstyrelsen utan måste åvila vederbörande länsstyrelse. Då viss kontroll över verksamheten måste samordnas med anslagets utbetalan- de, är det i och för sig ur enhetlighetssynpunkt lämpligt att låta samma organ även pröva och bevilja de ursprungliga ansökningarna om statsbidrag. [ samma riktning talar det förhållandet, att i länsstyrelserna vanligen finnes en ingående kännedom om länets kommuner, särskilt i de hänseenden, som enligt kommissionens mening böra vara avgörande för deras inbördes före— trädesrätt till statsbidrag.

Kommissionen har slutligen stannat vid att föreslå vederbörande länssty- relse såsom ej blott utbetalande utan även bidragsbeviljande organ. Kom- missionen vill likväl framhålla, att denna fråga kommer i ett helt annat läge och måste bedömas från andra utgångspunkter, om skolöverstyrelsen skulle komma att utrustas med en skolhygienisk avdelning under ledning av en skolöverläkare, och än mer, om den skolkamerala verksamheten skulle kom- ma att centraliseras inom skolöverstyrelsen, tvenne spörsmål, som enligt vad kommissionen inhämtat, för närvarande övervägas av de sakkunniga, som tillkallats för utredning av skolöverstyrelsens omorganisation. Kommissio- nen vill jämväl anmärka, att, även om dessa betydelsefulla exekutiva funk- tioner och därmed en väsentlig del av den omedelbara kontrollen över den framväxande skolbarnsbespisningsverksamheten läggas i länsstyrelsernas hand, skolöverstyrelsens allmänna, direktivgivande översyn över verksamhe- ten ingalunda blir överflödig.

Då prövningen av kommunernas ansökningar skall verkställas av läns- styrelserna, måste statsanslaget, som tänkts vara ett reservationsanslag, av en central myndighet fördelas mellan länen. Denna fördelning, som skall gö- ras efter i tillämpliga delar enahanda grunder som mellan kommunerna och som bör grundas på en sammanställning av de i olika län ingivna ansökning— arna, -— samt på eljest tillgängliga uppgifter om de olika länens förhållan- den i här förevarande hänseenden -— synes icke kunna delegeras utan bör förbehållas Kungl. Maj:t. Om skolöverstyrelsens yttrande därvid inhämtas, kommer skolöverstyrelsen på denna väg att varje är få en överblick över verksamhetens tillväxt. _

Enligt förevarande förslag skulle skolmåltider med statsbidrag anordnas på kommunernas egna initiativ. Detta initiativ bör enligt det föregående taga formen av en ansökan om statsbidrag enligt de grunder, som angivas i författningen om statsbidrag till skolmåltider. Sådan ansökan skall, enligt vad nyss sagts, riktas till länsstyrelsen, som har att i ärendet fatta beslut. Härvid bör emellertid länsstyrelsen även hava tillgång till skolläkarens — eller, om sådan icke finnes, tjänsteläkarens -— samt folkskolinspektörens uppfattning i ärendet. För att onödig omgång med remisser skall undvikas,

• Sida 99
•  Original

föreslår befolkningskommissionen, att Skolstyrelsen eller skolrådet själv skall hava att inhämta yttrande från skol— respektive tjänsteläkare, vilket yttrande bifogas ansökningen, som därefter översändes till folkskolinspektören, vilken sedan med eget yttrande vidarebefordrar densamma till länsstyrelsen. I prak- tiken innebär denna anordning, att ansökningen vanligen kommer att ut-' arbetas gemensamt av den lokala skolmyndigheten och vederbörande skol-_ eller tjänsteläkare. Detta är av stor betydelse, ty i och med att själva planläggningen av skolmåltidsorganisationen redan från början verkställes i samråd med skol— eller tjänsteläkare, bör erhållas en betryggande garanti för, att de hygieniska synpunkterna bliva på ett tillbörligt sätt beaktade.

Ansökningshandlingen h_ör dels innehålla en utförlig motivering för an- sökningen i form av uppgifter angående sådana förhållanden, vilka äro av' betydelse för avgörandet av eventuell förtursrätt (uppgifter om förekomsten av arbetslöshet inom kommunen, om barnens hälso- och näringstillstånd, skolvägarnas längd, antalet barnrika familjer, skattetrycket inom kommunen etc.; jfr ovan sid. 82 f.), dels en noggrann plan för hela skolmåltidsorganisa- tionen. Härvid bör bland annat angivas, huru många barn bespisningen skulle komma att omfatta, antalet bespisningsdagar under läsåret, uppgifter om planerad bespisningsordning (matsedlar med kvantitetsuppgifter, vilka dock kunna varieras efter växlingarna i livsmedelstillgången och livsmedels- prisernal), hur man ämnar söka lösa lokalproblemet samt huruvida särskild arbetskraft skall för ändamålet anställas. Dessutom skola specificerade kost- nadskalkyler bifogas.

I vissa särskilda fall kan ansökan om statsbidrag för anordnande av skol- måltider begränsas till att endast avse viss del av ett skoldistrikt, d. v. s. viss eller vissa skolor. Detta gäller exempelvis, när inom distriktet stort behov av skolbespisning förefinnes, men det av tekniska skäl —— t. ex. brist på lämpliga lokaler _ är omöjligt att omedelbart och på en gång anordna en välorganiserad skolbespisning vid alla skolor inom distriktet. Det normala bör emellertid vara, att organisationen omedelbart omfattar hela distriktet.

Bifalles ansökan av länsstyrelsen, sänder denna meddelande därom till skol- distriktet; även skolöverstyrelsen, skolläkaren (tjänsteläkaren) och skolinspek- tören skola underrättas om beslutet. Till dylikt bifall kan länsstyrelsen foga vissa smärre förbehåll, innefattande ändringar i planen för organisationen. Dessa förbehåll skola även meddelas till skolläkaren (tjänsteläkaren) och skolinspektören. Skulle mera omfattande ändringar vara erforderliga, bör läns— styrelsen icke bifalla ansökan utan att först hava införskaffat besked om att kommunen är villig att även efter dessa ändringar anordna skolbarnsbe-' spisning. —— Över länsstyrelsens beslut om beviljande av statsbidrag må kla- gan icke föras.

Sådan ansökan, som här omtalats, behöver emellertid i regel endast in- givas för det första år, som skolmåltid anordnas inom ett visst distrikt. Skulle undantagsvis skolmåltidsorganisationen i första'hand endast hava genomförts inom en del av ett distrikt, erfordras dock särskild ansökan, när kommunen önskar genomföra densamma inom hela distriktet. Såsom framgår av den föregående framställningen, bör nämligen statsbidrag allt framgent tillerkän- nas skoldistrikt, som en gång erhållit sådant bidrag — såvida icke länsstyrel- sen i undantagsfall finner särskilt skål föreligga för att statsbidrag icke i fort- sättningen må utgå— vilket gör förnyad-e ansökningar om statsbidrag onödiga. Under de följande åren har Skolstyrelsen (skolrådet) sålunda endast att efter slutet av varje läsår till länsstyrelsen insända rekvisition a statsmedel. 1 I förekommande fall behöver härvid endast hänvisas till olika littera i de anvisningar med

uppgift om lämpliga maträtter m. m., som skolöverstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen, bör utarbeta (jfr nedan). '

• Sida 100
•  Original

Sådan rekvisition, som ingives efter slutet av varje läsår, bör åtföljas av redogörelse för verksamhetens omfattning, karaktär och ekonomi. Rekvisi- tionen skall vidare åtföljas av yttrande av skolläkaren (tjänsteläkaren), för att denne skall beredas tillfälle att framföra eventuella anmärkningar rörande verksamhetens anordning. Läkaren skall även intyga, att för skolbespis— ningen under kommande läsår upprättats erforderliga måltidsplaner, vika av honom granskats och godkänts. Med detta yttrande ingives rekvisitionen till folkskolinspektören, vilken med eget yttrande vidarebefordrar densamma till länsstyrelsen.

Därest det av rekvisitionshandlingarna skulle framgå, att verksamheten dittills icke bedrivits efter avsedda principer eller att väsentliga erinringar kunna göras mot exempelvis bespisningsplanen för kommande läsår, bör an- mälan härom göras av läkaren eller inspektören i deras yttrande. Läns- styrelsen har i anledning av sådan anmärkning att söka åstadkomma ändring iförhållandena eller _eventuellt för framtiden återkalla beslutet om beviljan- det av statsbidrag. Äro anmärkningarna av mindre vikt, har givetvis veder- börande läkare eller inspektör rätt och plikt att under hand och innan han slutligt formulerar sitt yttrande söka åvägabringa rättelse. Samarbete mellan dessa båda instanser bör givetvis eftersträvas. Gå anmärkningarna i utlå- tandena till länsstyrelsen ut på att skolbarnsbespisningen under föregående läsår i kvantitativt eller kvalitativt hänseende icke uppnått avsedd standard, kan länsstyrelsen fatta beslut om viss reduktion av statsbidraget eller, i svå- rare fall, om att statsbidraget icke må utbetalas.

Med hänsyn till att skolöverstyrelsen har behov att följa verksamhetens utveckling, böra skolstyrelserna eller motsvarande organ årligen till skolöver- styrelsen insända 'vissa uppgifter rörande verksamhetens omfattning. eko- nomi och karaktär. Dylika uppgifter bliva i särskild grad erforderliga, då det 'enligt förslaget förutsättes, att riksdagen under en längre följd av år skulle hava att årligen taga ställning till frågan om en eventuell utvidgning av organisationen. Det blir då givetvis desto angelägnare, att statsmakterna få tillgång till centralt insamlade uppgifter angående den hittillsvarande verk- samhetens resultat. Kommissionen föreställer sig, att dessa uppgifter lämp- ligast'inhämtas i samband med de statistiska upplysningar angående skolor- nas verksamhet, som årligen skola insändas till skolöverstyrelsen; de kunna lämpligen utgöras av dubbletter till de redogörelser, som insändas till läns- styrelserna. Redan under nuvarande förhållanden brukar skolöverstyrelsen vart femte år införskaffa vissa uppgifter om skolbespisningen. Dessa upp- gifter bliva i ökad grad behövliga, när denna bespisning skall bekostas av statsmedel, och de synas sålunda böra insamlas årligen samt dessutom vara något mera specificerade. Bland annat bör skolöverstyrelsen enligt fast- ställt formulär infordra uppgift om den under föregående läsår tillämpade bespisningsordningen (matsedlar med kvantitetsuppgifter) .

Själva det lokala anordnandet av skolmåltiden ankommer sålunda på skol- styrelsen eller skolrådet. Den dagliga lokala kontrollen utföres i första hand av lärarna.

Utan att i detta hänseende föreslå några föreskrifter, vill befolknings- kommissionen rekommendationsvis uttala, att det i flertalet kommuner måste komma att framstå lämpligt, att Skolstyrelsen eller skolrådet uppdrager den löpande översynen av verksamheten vid viss skola åt en eller flera per- soner inom eller utom skolstyrelsen eller skolrådet. Dessa tillsyningsmän (eller tillsyningsråd) synas företrädesvis böra väljas bland intresserade möd- rar till barn i skolan eller bland i det socialhygieniska arbetet verksamma kvinnor, exempelvis barnmorskor, sjuksköterskor och lärarinnor. Det synes i allt fall kommissionen av en utomordentlig betydelse för en lycklig ut-

• Sida 101
•  Original

veckling av här ifrågavarande verksamhet, att den speciella sakkunskap, som oftare finnes hos kvinnor än män, och det särskilda intresse, som kan påräknas hos barnens mödrar, tillvaratages för uppgiften.

Kontrollen. Angående den lokala kontrollen av organisationen i mate— riellt och ekonomiskt hänseende har tidigare talats. Befolkningskommissio- nen övergår nu till närmare behandling av frågan om den kontroll, somzhör utövas över de kommunala organens verksamhet. Vissa sidor av denna kon— trollverksamhet hava ävenledes redan berörts i det föregående.

Ifrågavarande kontroll har tre olika sidor: den hygieniska, den pedagogiska och den ekonomiska. För dessa ändamål erfordras delvis olika organ.

Den hygieni ska kontrollen ankommer i första hand på'vederbörande Skolläkare eller tjänsteläkare. Såsom tidigare nämnts, bör denne i första hand medverka vid själva planläggningen av skolmåltidsorganisationen; Därefter hör han i görligaste mån söka följa verksamheten och rikta skol— styrelsens (Skolrådets) uppmärksamhet på förefintliga brister i anordningarna. Därest rättelse härvid icke uppnås, har läkaren att anmäla förhållandet till folkskolinspektören eller länsstyrelsen.

I allmänhet kan denna hygieniska kontroll förväntas bliva-mest verksam; när den handhaves av skolläkare. Denne kommer nämligen i kontakt med skolans verksamhet på helt annat sätt, än vad en tjänsteläkare kan förvän- tas göra. Vid sina undersökningar av skolbarnen blir han vidare i till;- fälle att konstatera förefintliga brister i barnens näringstillstånd. De råd och anvisningar, som han med utgångspunkt från dessa erfarenheter kan' giva, böra bliva särskilt värdefulla. .

Det är under sådana förhållanden enligt kommissionens mening att be— klaga, att någon genomförd skolläkarorganisation icke förefinnes. För skol— läkarvård utgår statsanslag endast till de allmänna läroverken, folkskole-- seminarierna och småskoleseminarierna, medan det för folkskolornas skol- läkarvård icke utgår statsanslag med undantag av ett årligt statsbidrag för undersökning av vissa skolbarn i de nordliga gränstrakterna. Däremot före- finnes enligt från medicinalstyrelsen inhämtad uppgift av kommunerna och landstingen finansierad skolläkarvårdi62 0/0 av städernas och 28% av lands- bygdens skolor. I flertalet fall är det vederbörande tjänsteläkare, som tjänst- gjort såsom skolläkare. Dessa kommunala initiativ vittna om att-man fler- städes ute i kommunerna känt ett behov av skolläkarvård även för folk- skolornas del -— ett behov, som enligt kommissionens mening kommer att ökas, därest kommissionens förslag om anordnande av skolmåltider med statsbidrag kommer att godtagas. Det är med hänsyn till detta förhållande, som kommissionen velat tillerkänna de kommuner, vilka infört skolläkarvård vid folkskolorna, ett visst företräde vid beviljandet av statsbidrag till skol- bespisning.

Befolkningskommissionen vill i detta sammanhang erinra om att medi- cinalstyrelsen i skrivelse till Konungen den 30/10 1937 ingivit förslag om stats- bidrag till anordnande av skolläkarvård vid folk- och fortsättningsskolor. I denna skrivelse åberopas en likartad framställning från skolöverstyrelsen av den 2 september 1931; båda de på området sakkunniga centrala myndig— heterna äro sålunda ense om detta förslag. Såväl ur mera allmänna syn- punkter som med hänsyn till de speciella behov, som anordnandet av skol- måltid kan medföra, vill kommissionen varmt tillstyrka ifrågavarande för- slag. Antagandet av detsamma utgör dock ingen nödvändig förutsättning för' anordnandet av statsunderstödd skolbespisning enligt de grunder, som kom- missionen här tänkt sig.

Om förslaget emellertid antages, och en någorlunda fullständig skolläkar-

• Sida 102
•  Original

organisation efterhand sålunda genomföres, blir det i allmänhet skolläkar- na, som få till uppgift att utöva den egentliga hygieniska kontrollen.. Tjänste- läkarna böra dock alltid hava skyldighet och befogenhet att, i mån av behov, utöva en viss allmän översyn. Det bör här påpekas, att för hela landsbyg- den tjänsteläkaren är avsedd att jämväl vara skolläkare.

Jämsides med den hygieniska kontrollen av skolmåltiderna —— övervakning av måltidernas sammansättning, måltidslokalernas beskaffenhet och dylikt —— böra skolmåltidernas verkningar på barnens hälsotillstånd nogggrant föl- jas. Även om skolläkare icke finnes, borde åtminstone regel-bundna mätning- ar och vägningar av barnen kunna komma till stånd. Vid en genomförd skolläkarorganisation kunna dessa undersökningar av verkningarna bliva särskilt belysande.

För vinnande av nödig enhetlighet synes emellertid denna hygieniska kon- troll böra erhålla en viss topporganisation. Enligt vad befolkningskommis- sionen redan antytt, vore det mest rationella, om vid skolöverstyrelsen kunde inrättas. en särskild hygien—isk avdelning under ledning av en sk olöver- läkare. En sådan avdelning är ett trängande önskemål med hänsyn till såväl skolmåltidsorganisationen som skolläkarvården — därest en genomförd dylik organisation kommer till stånd —, varjämte även övriga sidor av skol- hygienen göra en dylik organisation behövlig. Därest skolöverstyrelsen icke på detta sätt utrustas med erforderlig hygienisk expertis, blir det omöjligt för skolöverstyrelsen att själv svara för behövlig hygienisk översyn, utan blir överstyrelsen i sådant fall hänvisad till att härvidlag söka samarbete med medicinalstyrelsen.

Vid skolöverstyrelsens granskning böra även de förut omnämnda uppgif- terna om kostens sammansättning (matsedlar med kvantitetsuppgifter) ut- nyttjas. Härav bör i allmänhet omedelbart framgå, huruvida skolkosten i huvudsak varit av den karaktär, som förutsatts vid beviljandet av stats- bidragen. I tveksamma fall bör näringsvärdet av den utspisade kosten nog- grant beräknas. Därest skolöverstyrelsen icke skulle förfoga över för detta än- damål erforderlig expertis, bör den härvidlag söka samarbete med statens institut för folkhälsan eller _ om detta institut icke kommer till stånd — med näringsrådet.

Till ledning för den hygieniska uppläggningen av skolmåltidsorganisatio- nen, bör skolöverstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen utarbeta vissa anvisningar innehållande dels allmänna föreskrifter i ämnet, dels ett urval av lämpliga matsedlar jämte tillhörande beskrivningar och kvantitetsupp- gifter. Förslag till dylika matsedlar lämnas i bilaga 5.

Skolmåltiden bör givetvis anordnas så, att den på lämpligt sätt inpas- sas i skolarbetet. Den granskning av organisationsplanen, som folkskol- inspektören har att verkställa vid sitt yttrande över ansökan om statsbidrag till skolmåltider, hör bland annat avse tillvaratagandet av dessa pedago- giska synpunkter.

Vid sina inspektionsresor få folkskolinspektörema ytterligare tillfälle att ur dylika synpunkter kontrollera skolbarnsbespisningen. Emellertid synas folkskolinspektörema icke böra begränsa sin kontrollverksamhet enbart till det rent pedagogiska. Särskilt i de fall, då skolläkare icke finnes, och den hy- gieniska kontrollen sålunda ankommer på vederbörande tjänsteläkare, vilken sannolikt ofta icke medhinner så ingående och täta inspektioner, som skulle vara önskvärt, blir det till stort gagn, om även folkskolinspektörema vid sina —— vid varje enskild skola dock tyvärr mycket sällan återkommande — besök ägnade uppmärksamhet också åt frågan, huruvida skolmåltidens beskaffenhet i stort sett kan anses motsvara de krav, som uppställts vid be-

• Sida 103
•  Original

viljandet av statsbidraget. Det kan givetvis härvid icke begäras, att folk- skolinspektören skall närmare bedöma måltidens näringshygieniska värde, men svårare missförhållanden kunna dock vid en dylik granskning upp- täckas och påtalas. Är folkskolinspektören tveksam, huruvida skolmålti— den fyller de uppställda näringshygieniska kraven eller ej, hör han anmoda skolläkaren respektive tjänsteläkaren om att företaga närmare undersök— ning. Överhuvud taget förutsättes, att ett nära samarbete i dessa frågor ut— vecklas mellan folkskolinspektörerna och vederbörande läkare.

Den ekonomiska kontrollen ankommer på länsstyrelserna. Därest skolbarnsbespisning med statsunderstöd förekommit under ett föregående år, skola de, såsom redan sagts, vid medelsrekvisition från skoldistrikten erhålla vissa uppgifter om verksamhetens såväl materiella som ekonomiska sida, vilka böra vara ägnade att möjliggöra ett allmänt bedömande av hur eko- nomien blivit skött. Även folkskolinspektörema få tillfälle att på grundval av samma material utföra en dylik granskning. Däremot synes icke någon granskning av räkenskaper och dylikt behöva utföras av statliga organ. Reglerna för statsbidragen, varom mera i ett senare sammanhang, äro näm'- ligen konstruerade på sådant sätt, att de lokala myndigheterna måste bliva starkt intresserade av att nödig sparsamhet iakttages.

Även skolöverstyrelsen erhåller årligen tillgång till dylika uppgifter angå- ende verksamhetens ekonomiska sida. På grundval av dessa uppgifter synes överstyrelsen årligen böra utarbeta en tabellarisk översikt över bespisnings— kostnaden inom olika distrikt dels totalt, dels per barn och bespisningsdagi Ur en dylik översikt skulle åtminstone förekomsten av svårare misshushålla ning med lätthet kunna utläsas.

Kostnadskalkyler. Någon exakt beräkning av den totala kostnaden för skolbespisningen synes icke kunna åstadkommas. Det är endast en del kost- nadsposter, vilka tillsammantagna dock representera huvudparten av kost— nadssumman, som med viss tillförlitlighet kunna uppskattas, medan däremot andra, särskilt lokalkostnaden, av förut angivna skäl icke ens tillnärmelsevis kunna angivas. Befolkningskommissionen vill emellertid söka beräkna stor- leksordningen av den sammanlagda summan av de kostnadsposter, som i någon mån kunna angivas —- sålunda främst livsmedels- och arbetskostna— den —, för att därefter övergå till den praktiskt betydelsefulla frågan om storleken av den kostnadsdel, som staten synes böra åtaga sig.

Vad först li v s 111 e d el s k 0 s t n a d e n beträffar, framgår av den tabell, som meddelats i samband med redogörelsen för skolmåltidernas sammansätt- ning (ovan sid. 87), att den genomsnittliga kostnaden per barn och dag upp— går till 31 öre, när man utgår från årsmedeltalen för detaljpriserna i Stock— holm år 1936. Att döma av socialstyrelsens livsmedelsindex hade livsmedels— priserna vid utgången av 1937 stigit med nära 7 "/o i förhållande till genom- snittet för år 1936. Å andra sidan är att märka, att man vid skolbespisningen i allmänhet icke behöver räkna med dessa detaljpriser utan i stället med sär- skilda upphandlingspriser, vilka speciellt i större orter böra väsentligt under— stiga detaljpriserna. Med hänsyn härtill har näringsrådet på kommissionens föranstaltande företagit en omräkning av de i nyssnämnda tabell angivna kostnaderna med utgångspunkt från de upphandlingspriser, som förekommit vid sinnessjukhusen under perioden juni—november 1937. Enligt denna be- räkning, som måst göras tämligen summarisk, skulle genomsnittskostnaden för matvaror per barn och dag uppgå till omkring 25 öre. Tages hänsyn till vissa förluster vid matens tillredning, stiger beloppet till cirka 27 öre.

Kommissionen har även varit i tillfälle att taga del av de upphandlingspri-l ser, som förekommit vid skolbespisningen i Stockholm under läsåret 1936]

• Sida 104
•  Original

37. Dessa ligga på en något högre genomsnittlig nivå än sinnessjukhusens upphandlingspriser, men skillnaden är i allmänhet icke mera betydandle. Kommissionen vill emellertid utgå från sjukhuspriserna, vilka represen- tera ett större undersökningsmaterial. Nu är att märka, att sinnessjukhiusen äro belägna i städer, och att livsmedelspriserna på landsbygden ligga på en något lägre nivå. På landsbygden torde man emellertid knappast kunna tupp- nå så stora rabatter på detaljpriserna som i städerna och i all synnerhet icke så stora rabatter, som sinnessjukhusen erhålla. Av denna anledning synes man icke böra taga någon större hänsyn till detta förhållande, att den allmänna nivån för livsmedelspriserna är något lägre på landsbygden. Man synes sålunda kunna utgå ifrån att den genomsittliga matkostnaden för en skolmåltid av den karaktär, som kommissionen vill rekommendera, enligt 1937 års priser skulle uppgå till något över 25 öre per barn och dag.

Beträffande a r b e t s k 0 s t 11 a d e n är det svårare att erhålla någrai ens ungefärliga siffror. Härvidlag kan endast hänvisas till de i bil. 4, tab. 4 med- delade uppgifterna rörande arbetskostnaden vid den hittills förekommande skolbespisningen. Som synes, äro dessa kostnader högst varierande. I de fall, då lagad mat förekommer, variera de i allmänhet mellan 5 och 17 öre per barn och dag. De högre beloppen förekomma vanligen vid sådana skolor, där två rätter lagad mat serveras vid varje måltid, något som emellertid icke ur näringshygieniska synpunkter förefaller vara erforderligt och just ur arbets- ekonomisk synpunkt ter sig oförmånligt. Räknar man med att den mindre arbetskrävande oslofrukosten i viss utsträckning kommer till användning, synes en genomsnittlig kostnad av något under 10 öre relativt rimlig. Lä gges så härtill den relativt obetydliga årskostnaden för inventarier och diverse, kommer man till ett sannolikt genomsnittsbelopp av 10 öre per barn och dag för samtliga poster utom mat och lokaler.

Bortsett från lokalkostnaden skulle skolbarnsbespisningen sålunda med nu- varande priser kosta drygt 35 öre per barn och dag. Den närmaste uppgiften blir då att sätta denna siffra i relation till barnantalet och antalet bespisnings- dagar per år. Härvid gäller det att dels räkna med det antal barn, som ome- delbart skulle erhålla skolmåltid, dels det antal, som skulle inbegripas av organisationen, när denna blivit fullständigt genomförd.

Antalet folkskolebarn under läsåret 1939/40 synes kunna grovt uppskattas till c:a 550000. Om bespisningen under det första året skulle omfatta en femtedel av dessa barn, erhålles en siffra på c:a 110 000. Härtill komma bar- nen i fortsättningsskolorna, vilka är 1935 utgjorde 164 000 och till läsåret 1939/40 sannolikt icke komma att hava ökat i antal. Lästiden för dessa barn är emellertid begränsad till 180 år 360 timmar per år och torde i genom- snitt utgöra 200 timmar, motsvarande ungefär en femtedel av den normala lästiden per år. Antalet barn i fortsättningsskolorna skulle sålunda komma att motsvara c:a 33 000 under hela året deltagande skolbarn; tages en fem- tedel av detta antal, erhålles siffran 6600. Det är emellertid härvid att märka, att endast barn i de fortsättningsskolor, vilka hava heldagsunder- visning, skulle erhålla skolmåltid. Medräknas fortsättningsskolornas barn, synes därför den förut angivna siffran endast böra höjas till 115 000.

Beträffande antalet bespisningsdagar under året är det svårare att få en någorlunda exakt siffra. På landsbygden, som under det första året kan be- räknas till övervägande del komma i åtnjutande av statsstöd för anord- nande av skolbespisning, är det endast ett par procent av läraravdelningarna, som hava en lästid överstigande 36 veckor. Även om man utgår ifrån att läs- tiden inom den närmaste framtiden kommer att ökas även på landsbygden, och att även en del städer redan under den första tiden kommer med i skol- måltidsorganisationen, synes man knappast kunna räkna med högre genom—

• Sida 105
•  Original

snittlig lästid för de i bespisningen deltagande barnen än 35 läsveckor; det är nämligen att märka, att det fortfarande torde finnas 30 000—40 000 skolbarn med halvtidsläsning. Borträknas helgdagarna samt vissa särskilda lovdagar, blir antalet läsdagar per är ungefär 200 eller något därunder. Antalet be- spisningsdagar torde bliva något lägre, eftersom det förutsatts, att skolorna 1 viss utsträckning skola kunna erhålla dispens för anordnande av skolbe- spisning under viss mindre del av läsåret.

Utgångspunkterna för beräkningen bliva sålunda dessa: kostnaden per barn och dag utgör drygt 35 öre, antalet under det första året deltagande skolbarn blir 115 000 och dessa bespisas under i genomsnitt ej fullt 200 da- gar av läsåret 1939/40. Under dessa antaganden erhålles en sammanlagd kostnad (exklusive lokalkostnaden) av något över 8 miljoner kronor.

Svårare är givetvis att uppskatta de totala kostnaderna, när organisationen blivit fullt genomförd inom hela folkskoleväsendet. I fråga om kostnaden per barn och dag får man härvid nöja sig med att utgå från de efter nu- varande förhållanden beräknade siffrorna. Vad barnantalet beträffar, vet man däremot, att vissa förskjutningar komma att inträffa, vilket gör, att totalkostnaden, även under förutsättning av oförändrade priser, kommer att ställa sig olika vid olika tidpunkter i framtiden. Gör man emellertid det tankeexperimentet, att hela organisationen skulle vara fullt genomförd inom 10 år eller närmare bestämt läsåret 1947/48, torde den totala kostnaden, vid nuvarande priser, komma att ställa sig ungefär, som följande kalkyl utvisar.

Enligt av professor F. J. Linders i Betänkande med utredning och för- slagangående folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Stat. off. utr. 1935:44) framlagda beräkningar skulle antalet folkskolebarn vid oförändrat antal skolår under 5-årsperioden 1946—1950, undervilken orga- nisationen skulle bliva fullständigt genomförd, komma att uppgå till i genom- snitt 435 000. Härvid måste emellertid å andra sidan hänsyn tagas till att den genomsnittliga undervisningstiden per folkskolebarn kommer att ökas med c:a 10 0/0 med hänsyn till genomförandet av det sjunde skolåret samt med ytterligare c:a 5 0/0 med hänsyn till ytterligare förlängning i lästiden per år. I motsatt riktning verkar emellertid den omständigheten, att ett ökat antal barn kommer att inträda i högre skolor.

Summeras dessa motverkande tendenser, vill det synas, som om den to- tala kostnaden vid en fullt genomförd skolbespisning, under förutsättning av nuvarande priser, skulle ställa sig ungefär 15 0/0 lägre år 1947/48, än vad" en motsvarande fullt utbyggd organisation skulle kosta 1939/40. I enlighet härmed anser sig kommissionen kunna uppskatta hela kostnaden (bortsett från lokalkostnaden) för en efter en tioårsperiod fullständigt genomförd skol- måltidsorganisation enligt förevarande förslag till omkring 34 miljoner kro- nor.

Den finansiella avvägningen mellan stat och kommun. Ovan anförda be- räkningar avse de totala kostnaderna, så långt dessa överhuvud taget kun— nat uppskattas. Befolkningskommissionen övergår nu till frågan om huru dessa kostnader skola fördelas mellan stat och kommun.

Ett specialfall av denna fråga har redan i det föregående berörts. På tal' om lokalproblemet (sid. 94) har nämligen kommissionen påpekat, att statsbidrag för sådana byggnadsbehov, vilka kunna föranledas av skolbespis— ningen torde kunna utgå redan enligt nu föreliggande bestämmelser (S. F. 1936: 45), men att viss ändring i hittills tillämpad praxis härvidlag synes vara påkallad. I övrigt vill kommissionen beträffande detta problem fram- hålla följande.

Av flera olika skäl anser kommissionen önskvärt, att staten ikläder sig

• Sida 106
•  Original

en jämförelsevis betydande del av de totala kostnaderna. Detta är för det första önskligt med hänsyn till skillnaderna i skattetryck mellan olika kommuner. Just nödvändigheten att åstadkomma en skatteutjämning har ju till stor del motiverat, att staten under senare år från kommunerna (över- tagit finansieringen av åtskilliga olika uppgifter, som tidigare helt åvilat lkom- munerna. Det är då desto starkare skäl, att staten ikläder sig en större del av bördan för nya sociala åtgärder.

Hela skolbespisningsfrågan är för övrigt såtillvida av mera statligt än kommunalt intresse, som ju endast en del av barnen komma att i egemskap av vuxna tillhöra den kommun, där de växa upp. Om kostnaderna i större utsträckning lades på kommunerna, skulle detta därför bland annat inne- bära en ytterligare ökning av de ekonomiska bördor, som landsbygden får vidkännas i och för fostran av den ungdom, som sedermera överflyttar till städerna.

Härtill kommer, att organisationens genomförande. skulle i hög grad även— tyras, om kommunerna finge bära en alltför stor del av den finansiella be- lastningen. Detta förhållande är desto mera betydelsefullt, som det härvid skulle vara sådana kommuner, som hava det mest betungande skattetrycket, som skulle finna det svårast att införa skolbespisning. Och dessa kommu- ner med redan nu tung finansiell belastning sammanfalla till stor del med dem, som hava det största behovet av att skolmåltid införes. Sålunda är be- hovet i allmänhet större för landskommuner än för stadskommuner; det är vidare särskilt stort i arbetslöshetscentra och i skogskommuner, ävensom i vissa kommuner i övre Norrland. I alla dessa kommungrupper är skatte- trycket vanligen högre än på andra håll, vilket delvis är ett resultat av det förhållandet, att befolkningen är fattig och sålunda även i särskilt stort be- hov av den här föreslagna hjälpen.

Ett högt statsbidrag är slutligen motiverat av det skälet, att kommunerna utan alltför stor uppoffring skola kunna hålla skolmåltiden på en hög nä- ringshygienisk standard. Vore statsbidraget ringa, kunde befaras, att sär— skilt de ekonomiskt sämst ställda kommunerna sökte i besparingssyfte giva barnen en skolmåltid, som icke vore tillräcklig för åstadkommande av så stor höjning i barnens näringsstandard, som speciellt i dylika fattigare trak- ter skulle vara erforderlig.

Å andra sidan skulle det icke vara tillrådligt att låta staten övertaga hela kostnaden för skolmåltiderna. Enligt vanliga regler för en verksamhet, som helt skötes av kommunerna, och vars resultat imateriellt och ekonomiskt avseende måste bliva väsentligen beroende av det intresse, som de kommu- nala organen nedlägga på densamma — låt vara att även den statliga kontrol- len kommer att hava en viss betydelse —— är det även här nödvändigt, att kommunerna i hög grad göras ekonomiskt medansvariga.

Möjligheten att lösa konflikten mellan dessa tvenne önskemål beror i hög grad på formen för statsbidragets utmätande. Enligt nu gällande, proviso- riska bestämmelser skall statsbidraget utgå med en viss procent (i normala fall högst 50 %, i undantagsfall enligt särskilt medgivande högst 80 %) av de verkliga kostnaderna. En dylik grund för beräkningen av statsbidra- get vore givetvis även tänkbar i här ifrågavarande organisation. Härvid bor- de emellertid lokalkostnaden undantagas, eftersom staten, enligt förevarande förslag, i särskild ordning skulle medverka vid dess bestridande.

Kommissionen finner dock, att en dylik procentuell fördelningsgrund en- dast bör användas, när det av praktiska skäl är omöjligt att tillämpa en stats- finansiellt mera betryggande regel. I detta fall erbjuder sig emellertid en annan möjlighet. Kommissionen vill sålunda föreslå, att statsbidraget skall utgå med visst belopp per barn och bespisningsdag. Det-

• Sida 107
•  Original

ta belopp bör täcka större delen av kostnaderna, men det får givetvis icke vara så högt, att det kan riskeras, att statsbidraget överstiger de samman- lagda kostnaderna för livsmedel, inventarier samt inköps-, matlagnings-, ser— verings-, disknings- och städningsarbete.

Härigenom vinnes, att kommunerna få samma intresse av att iakttaga nö- dig sparsamhet, som om de själva helt och hållet fått bekosta skolmåltiden. Detta innebär bland annat, att den ekonomiska kontrollen från de statliga organens sida avsevärt förenklas.

andra sidan kunde det möjligen synas föreligga något större fara för att de kommunala organen samtidigt även skulle kunna föranledas att sänka skolmåltidens standard under avsedd nivå, än om statsbidraget utginge med en viss, högre procent av de verkliga kostnaderna. En dylik bidragsregel skär— per sålunda angelägenheten av att skolmåltidernas beskaffenhet kontrolleras. Faran av att måltiderna bliva otillräckliga ur kvantitativ eller kvalitativ syn— punkt torde dock i allmänhet icke vara mera bety-dande. Utom de olika kon- trollinstanser, som i det föregående omnämnts — lärare, skolinspektörer och läkare —— har man härvid även att räkna med föräldrarnas kritik. Med en så enkel bidragsregel, som här angivits, blir det för föräldrarna tämligen lätt att bilda sig ett omdöme om i vad mån barnen verkligen få full valuta för de medel, som staten för ändamålet utanordnar. Om statsbidraget hölles nå- gorlunda högt, bleve det i många fall dessutom endast en relativt obetydlig besparing av kommunala medel, som skulle kunna åstadkommas genom att skolkosten hölles sämre, än vad som här avsetts. Vad, som i första hand är av betydelse för uppehållande av måltidens standard, är statsbidragets storlek _"— icke metoden för dess utmätande.

Den angivna regeln behöver emellertid i ett viktigt avseende förtydligas. Såsom den i det föregående uttryckts, kan den innebära, att statsbidrag skall utgå med visst belopp antingen per faktiskt utspisad måltid (portion) eller i förhållande till det antal måltider, som erhålles, när antalet utspisningsdagar multipliceras med antalet i måltiderna deltagande barn. Sistnämnda beräk- nade antal måltider bör i regel överstiga det faktiska, beroende på att har- nen stundom kunna vara frånvarande på grund av sjukdom eller av andra anledningar. Enligt kommissionens mening bör man utgå från det faktiska antalet måltider. Visserligen kan detta innebära, att något större kostnader läggas på kommunerna, eftersom icke alla livsmedel kunna förvaras från den ena dagen till den andra, varför vissa förluster på grund av barnens opå- räknade frånvaro äro oundvikliga. Å andra sidan skulle det te sig orim- ligt, om skolbarnen på grund av mera omfattande och långvariga epidemier i större utsträckning skulle vara frånvarande, och staten därvid skulle kom— ma att ekonomiskt bidraga till ett mera avsevärt antal »luftmåltider».

Opåräknad frånvaro från måltiderna torde emellertid kunna förekomma även av andra anledningar än sjukdom. Det är sålunda tänkbart, att vissa barn avstå från att deltaga, när den mat, som bjudes, icke passar deras smak. Sådana barn, som i detta avseende visa uppenbart självsvåld, böra kunna helt utestängas från rätten att deltaga i skolmåltiden under återstående delen av terminen. Då det här sålunda rör sig om en lokal kontroll- och disciplin- fråga, synes statsverket icke böra belastas med några kostnader på grund av dylikt missbruk.

När skolstyrelserna insända medelsrekvisitioner till länsstyrelserna, böra de sålunda lämna uppgift om det totala antalet faktiskt utspisade måltider (portioner); för kontrolländamål uppgives därjämte antalet bespisningsda— gar samt antalet i bespisningen deltagande barn.

• Sida 108
•  Original

I ett avseende medför den av befolkningskommissionen här föreslagna bi- dragsregeln en viss komplikation. När statsbidraget utgår med viss procent av de totala kostnaderna, löses automatiskt problemet om dess differentie- ring efter de lokala variationerna i livsmedelspriser och andra kostnader. Skola bidragen utgå med visst belopp per barn och dag, måste däremot nämnda prisvariationer i särskild ordning beaktas.

Någon direkt belysning av hur de lokala kostnadsvariationerna ställa sig, är tyvärr omöjligt att åstadkomma. Vad själva livsmedelspriserna beträffar, kan en viss föreställning dock erhållas av vidstående tabell, vilken åter- giver, huru samtliga orter fördela sig efter livsmedelskostnaden i ett s. k. normalhushåll (man, hustru och 2—3 minderåriga barn) på en viss lev- nadsstandard enligt de uppgifter, som socialstyrelsen år 1934 inhämtade till 1935 års dyrortsgruppering.1

Enligt dessa uppgifter förefinnas sålunda rätt avsevärda skillnader i livs- medelspriserna mellan olika orter. Spännvidden mellan billigaste och dyra- ste ort (c:a 780—1 320 kronor) uppgår sålunda till ej fullt 70 0/0 av det lägre värdet. Dock förmärkes en ganska tät anhopning av orterna omkring 1 000- kronorsgränsen. Bortses från de båda fjärdedelar av orterna, för vilka de högsta respektive de lägsta livsmedelskostnaderna redovisats, befinnas gräns- värdena för den återstående »mellersta hälften» ligga mellan 914 och 1 023 kronor. Livsmedelsprisernas lokala variationer äro i alla fall väsentligt mindre än hyrornas och skatternas, och därför framträda också större väx- lingar i de totala levnadskostnaderna än i fråga om livsmedelspriserna. Sam— manräknas alla de poster i budgeten, som socialstyrelsen i detta samman- hang undersökt (kostnaden för livsmedel, bostad, bränsle och lyse, skatter, skolagning och såpa), befinnes denna summa variera mellan extremvärdena 1 410 och 2 710 kronor; spännvidden motsvarar sålunda härvidlag över 90 0/o av det lägre värdet, och för den »mellersta hälften» av orterna ligga talen mellan 1 617 och 1 828 kronor.

Om de här redovisade livsmedelspriserna sålunda variera i rätt väsentligt mindre grad än de totala levnadskostnaderna, torde de upphandlingspriser, som man vid skolbespisningen har att räkna med, säkerligen förete ännu mindre lokala variationer. Det bör nämligen understrykas, att tabellens upp- gifter grundats på detaljpriser. Dessa skilja sig särskilt i städerna i hög grad från partipriserna; i landskommunerna är däremot skillnaden mellan detalj- och partipriser ofta mindre markerad. I de fall, då naturahushåll- ningen fortfarande har stor utbredning, och detaljhandeln därför är rela- tivt obetydlig i fråga om vissa livsmedel, förefinnes ofta ingen enhetlig de- taljprisbildning; i den mån utbildade detaljpriser å livsmedel förekomma, är marginalen gentemot partipriserna ofta mera begränsad än i städerna.

Redan av denna anledning torde upphandlingspriserna på landsbygden komma att i mindre utsträckning än i städerna understiga detaljhandels- prisnivån. Härtill kommer, att upphandlingen i de enskilda landskommu- nerna kommer att omfatta väsentligt mindre kvantiteter än i städerna. Av dessa tvenne skäl torde de lokala kostnadsvariationerna mellan land och stad i fråga om livsmedel bliva svagare, än vad fallet är med de livsmedels- kostnader, som redovisats i tabellen.

Vad arbetskostnaden beträffar, är det ju givet, att man på landsbygden har att räkna med väsentligt lägre arbetslöner än i städerna. Arbetskostna- den kan dock i varje fall ej förväntas bliva i samma mån lägre som själva lönesatserna, ty sannolikt kommer arbetskraften ofta att bliva vida sämre

1 Sammanställningen är hämtad ur en av aktuarien Sven Bouvin på grundval av socialsty- relsens material utarbetad redogörelse för 1936 års lönekommitté, vilken av nämnda kommitté benäget ställts till befolkningskommissionens förfogande.

• Sida 109
•  Original

Antal orter. där livsmedelskostnaden per år och normalhushåll utgjorde (kronor): Samt- Ortstyper och landsdelar liga under 850— 950— 1050— 1150— 1 ägg” orter 850 950 1 050 1 150 1 250 över I. Orlslyper. Städer, köpingar och municipalsam— hällen med .. invånare över 100 000 .................. — -— 1 2 — — 3 20 1000—100 000 .................. — —— 8 7 —— _ 15 101000— 20 000 .................. -— — 7 11 4 1 23 5 000— 10 000 .................. -— —— 25 12 2 — 39 under 5000 .................. 1 67 138 80 10 2 298 Den egentliga landsbygdens jorvdbrukskommuner .............. 65 914 390 57 12 — 1 438 blandade kommuner .............. 8 298 217 45 5 — 573 industrikommuner ................ 1 106 190 57 3 — 357 särorter 1 ........................ -— 126 352 232 64 28 802 Samtliga städer, köpingar och muni— cipalsamhällen .................. 1 67 179 112 16 3 378 Egentliga landsbygden .............. 74 1 444 1 149 391 84 28 3 170 II. Landsdelar." Östra Sverige ...................... —- 203 385 124 5 — 717 Småland och öarna ................ 32 402 98 3 — — 535 Södra Sverige ...................... 8 328 194 5 —- — 535 Västra Sverige .................... 35 574 407 64 — —— 1080 Norra Sverige ...................... -— 4 244 307 95 31 691 Hela riket ........................ 75 1 511 1 328 503 100 81 3 548 1 Med särorter menas sådana icke—municipala delar av en landskommun, vilka hava vä- sentligt avvikande levnadskostnader än övriga delar av kommunen, och av denna anledning behandlats såsom självständiga enheter vid dyrortsgrupperingen. — * Härvid sammanföras Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Västmanlands län till östra Sverige, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län till Småland och öarna, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län till södra Sverige, Hallands, Göteborgs och Bohus, Alvsborgs, Skaraborgs, Värmlands Och Örebro län till västra Sverige samt Kopparbergs län och Norrland till norra Sverige.

utnyttjad, detta så mycket mera som man på landsbygden knappast torde kunna åstadkomma någon mera genomförd uppdelning av arbetet i olika specialiteter och dessutom icke i samma utsträckning som i städerna kan komplettera köksutrustningen med olika arbetsbesparande anordningar.

Likväl komma givetvis vissa kostnadsskillnader att förefinnas dels mellan land och stad, dels mellan olika landsdelar. Enligt kommissionens mening synes man dock icke böra införa någon mera komplicerad metod för avväg- ningen av statsbidragen efter dessa kostnadsdifferenser. Detta skulle för det första förutsätta en dyrortsgruppering av helt ny karaktär. Den vanliga dyr- ortsgrupperingen kan givetvis icke tillämpas, eftersom den avser helt andra förhållanden (levnadskostnaden för ett »normalhushåll» på en viss levnads- standard). Icke heller kan man utgå från en ny dyrortsgruppering grundad enbart på livsmedelsposten i socialstyrelsens nuvarande gruppering. Bort- sett från det att dessa uppgifter avse detaljpriserna, och att även andra kost- nader än livsmedelspriserna borde beaktas, är att märka, att dyrortsgruppe- ringsområdena icke sammanfalla med skoldistrikten.

• Sida 110
•  Original

Livsmedelskostnaden per normalhushåll ! olika län enligt till 1934 års dyrorts— gruppering inhämtade uppgifter.

Absoluta tal (kronor) Indextal (samtl. orter = 100)

.. Samt- .. Samt- L ä n Jord- Blan- Indu- släden liga Jord- Blan- Indu- sägen liga

bruks- dade stri- % kom- bruks— dade stri- och. kom—

kom- kom- kom- olcm _ muner kom- kom— kom— ' un _ muner muner muner muner Stimh och muner muner muner Tomb och

' orter ' orter Stockholms st. ........ — -— —- 1 144 1 144 — _ _- 113 113 Stockholms län ...... 961 1 033 1 062 1 096 1 050 95 102 105 109 105 Uppsala » ...... 965 980 1 003 1 039 996 96 97 99 103 99 Södermanlands » ...... 977 993 1 013 1 049 1 012 97 98 100 104 100 Östergötlands » ...... 926 946 1 005 1 026 981 92 94 100 102 97 Jönköpings > ...... 894 917 937 982 937 89 91 93 97 93 Kronobergs » ...... 870 887 916 951 899 86 88 91 94 89 Kalmar > ...... 918 927 944 995 945 91 92 93 99 94 Gotlands > ...... 890 917 937 991 920 88 91 93 98 91 Blekinge » ...... 931 940 985 995 965 92 93 98 98 96 Kristianstads » ...... 897 904 932 940 916 89 90 92 93 91 Malmöhus » ...... 931 957 960 991 972 92 95 95 98 96 Hallands » ...... 908 938 953 1 005 948 90 93 94 100 94 Göteborgs och Bohus län 918 961 1 022 1 019 1 004 91 95 101 101 99 Älvsborgs län . . . . 903 942 997 1 003 959 89 93 99 99 95 Skaraborgs » . . . . 899 916 983 971 926 89 91 97 96 92 Värmlands » . . . 971 989 1 024 1 043 1 004 96 98 101 103 99 Örebro » 945 967 994 1 015 986 94 96 98 100 98 Västmanlands » 961 968 990 1 013 987 95 96 98 100 98 Kopparbergs » 1 016 1 041 1 020 1 066 1 035 101 103 ' 101 106 102 Gävleborgs » 1 030 1 033 1 040 1 082 1 048 102 102 103 107 104 Västernorrlands : 1 034 1 077 1 085 1 119 1 075 102 107 107 111 106 Jämtlands » 1 066 1 066 1 149 1 149 1 087 106 106 114 114 108 Västerbottens » . . . . 1 118 1 056 1 076 1 119 1 092 111 105 107 111 108 Norrbottens » .. . . 1 135 1 154 1 206 1 166 1 163 112 114 119 115 115 Hela riket 942 974 1 023 1 028 1 010 93 96 101 102 100

Härtill kommer, att det enligt befolkningskommissionens mening icke utan vidare är givet, att man vid den lokala avvägningen av statsbidragen enbart skall utgå från kostnadsvariationerna. Det kan också vara anledning att åt- minstone i någon mån beakta olikheten i behov och i finansiella resurser. Om kostnaderna på landsbygden bliva lägre än i städerna, gäller å andra sidan, att landskommunerna av flera olika skäl (lägre levnadsstandard, större antal barnrika familjer, lägre grad av näringshygienisk upplysning, längre skolvägar) hava större behov, och att de samtidigt tyngas av högre kommunal utdebitering. Av dessa anledningar ter det sig för kommissionen ingalunda omotiverat, att landskommunerna erhålla något större relativ hjälp än städerna. Den enklaste formen för en dylik differentiering av bi- dragen efter behov och finansiella resurser vore, om skillnaden i kostnad mellan stad och land ic k e beaktades.

Därest tveksamhet skulle yppa sig i fråga om lämpligheten av en dylik princip att — räknat efter köpkraften — giva något större bidrag åt lands- bygden än åt städerna, bör erinras om att kostnadsskillnaden mellan land och stad av förut angivna skäl vanligen icke torde bliva alltför betydande. Däremot komma sannolikt väsentliga skiljaktigheter att framträda mellan olika landsdelar. Såsom framgår av den ovan meddelade översikten av livs-

• Sida 111
•  Original

medelskostnadens genomsnittliga höjd enligt socialstyrelsens uppgifter, sy- nas l_ivsmedelspriserna i detaljhandeln ligga 27 0/o högre i det dyraste länet (Norrbottens) än i det billigaste (Kronobergs). Livsmedelskostnaden i samtliga städer och stadsliknande samhällen ligger däremot endast 10 0/0 över nivån i jordbrukskommunerna, 5 0/0 över nivån i de »blandade» kom- munerna samt 1 0/o högre än i landsbygdens industrikommuner.

Om statsbidragen sålunda enligt kommissionens mening icke böra diffe- rentieras efter de i regel relativt obetydliga kostnadsskillnaderna mellan stad och land, bör däremot viss hänsyn tagas till de mera avsevärda prisdiffe- renserna mellan olika landsdelar — detta så mycket mera, som just de lands— delar, vilka hava de högsta priserna, samtidigt hava det största behovet av att skolbespisning införes och dessutom till stor del lida under högt kommu- nalt skattetryck. Denna differentiering bör emellertid göras möjligast enkel och endast innebära, att ett visst högre belopp per barn och dag utgår till kommuner belägna i landets nordliga delar.

Med utgångspunkt från dessa överväganden vill kommissionen föreslå föl- jande regler för statsbidragen. När måltiden under flertalet av veckans da- gar inbegriper lagad mat, utgår statsbidraget med 25 öre per barn och dag. Detta innebär, att staten ungefärligen betalar själva matkostnaden, medan kommunen däremot får svara för kostnaden för arbetskraft, inventarier och övriga utgifter (samt en del av lokalkostnaden). När skolmåltiden under högst hälften av veckans läsdagar består av oslofrukost eller eljest icke inbegriper lagad mat (hit räknas icke gröt eller välling), utgår statsbidraget med 5 öre lägre belopp eller med 20 öre. Denna nedsättning är visserligen icke motiverad med hänsyn till själva matkostnaden, vilken vid oslofrukost är ungefär densamma som vid lagad mat, utan av det förhållandet, att arbets- kostnaden blir lägre, när lagad mat icke ingår i måltiden.

I fråga om norrlandslänen samt Kopparbergs län utgå statsbidragen med 5 öre högre belopp än nu sagts — sålunda med 30 öre, när lagad mat van- ligen ingår i måltiden, och med 25 öre, när den i regel består av oslofrukost eller liknande.

Kommissionen har icke förbisett, att metoden att på detta sätt gå efter länsgränserna kan förefalla vara .väl grov. Det kan därför ifrågasättas, hu- ruvida man icke lämpligen borde exempelvis uppdela de södra norrlands— länen samt Kopparbergs län och härvid gå efter förhållandena i de enskilda kommunerna. En dylik differentiering kunde i så fall lämpligen utföras inom socialstyrelsen. Med hänsyn till de stora praktiska svårigheter, som möta vid varje slag av »dyrortsgrupperingsarbete», har kommissionen dock ve- lat stanna vid ovan angivna enkla regel.

I ett avseende vill kommissionen dock föreslå en komplettering av den- samma. I de kommuner, där den finansiella belastningen är synnerligen tung och samtidigt livsmedelspriserna särskilt höga och dessutom skötseln av skolbarnsbespisningen fullt tillfredsställande, föreslår således kommissio- nen, att Kungl. Maj:t på ansökan av länsstyrelse måtte undantagsvis kun- na bevilja en förhöjning av statsbidraget med ytterligare intill 5 öre, så— lunda till högst 30 öre för lagad mat och 25 öre för oslofrukost samt i norr- landslänen och Kopparbergs län till högst 35 respektive högst 30 öre. Här- vid hör noga tillses, att alla de tre angivna grunderna för dylik förhöjning skola föreligga. Vad Norrland och Kopparbergs län beträffar, hör iaktta- gas, att livsmedelspriserna även för norrlandsförhållanden skola te sig höga.

Med hänsyn till att prisnivån å livsmedel för närvarande är rörlig, kunde även diskuteras, huruvida de angivna statsbidragen lämpligen borde justeras vid mera märkbara förändringar i livsmedelspriserna. Man kunde härvid tänka sig följande bestämmelse. Skulle socialstyrelsens livsmedelsindex

• Sida 112
•  Original

t. ex. för perioden september 1939—april 1940 hava förändrats med mera än 5 0/0 i förhållande till medeltalet för kalenderåret 1937, borde de ovan föreslagna grundbeloppen, nämligen 20 öre för oslofrukost och 25 öre för lagad mat samt respektive 25 och 30 öre för norrlandslänen justeras i för- hållande till denna förskjutning, dock med frånräknande av de decimaler å öretalen, som kunna erhållas vid en med hjälp av livsmedelsindex på an- givet sätt verkställd omräkning. På samma sätt borde grundbeloppen för följande läsår justeras i förhållande till prisnivån under kalenderåret 1937. Därest bidragen redan under föregående läsår förändrats, borde dock »ny förändring icke företagas, med mindre att livsmedelsindex sedan senast fö- retagen justering höjts eller sänkts med minst 5 0/0.

Kommissionen finner emellertid, att en dylik bestämmelse knappast ter sig nödvändig, eftersom grunderna för beräkningen av statsbidragen kunna upp- tagas till förnyat övervägande vid varje riksdag i samband med beslut om anslag för ändamålet.

Det är givetvis svårt att angiva hur högt det genomsnittliga statsbidraget per barn och dag med dessa bestämmelser kommer att bliva. Detta beror väsentligen dels på hur vanlig oslofrukosten kommer att bliva, dels på hur stor andel av bidragen, som kommer att gå till Norrland. Vid ett genomsnitt- ligt bidrag av 25 öre, vilket skulle förutsätta, att dessa båda faktorer vägde ungefär jämnt — samt de på särskild ansökan beviljade förhöjningarna i bi- dragen, såsom här förutsatts, endast undantagsvis förekomme —, skulle det totala statsbidraget under budgetåret 1939/40 komma att uppgå till ungefär 5 700 000 kronor. Då det emellertid kan antagas, att Norrland särskilt un- der det första året kommer att erhålla en relativt betydande del av stats- bidraget, vill befolkningskommissionen föreslå, att anslaget för budgetåret 1939/40 beräknas till jämnt 6 miljoner kronor. Detta anslag synes i över- ensstämmelse med de uppdragna riktlinjerna för verksamhetens gradvisa ut- byggande böra erhålla karaktär av reservationsanslag.

Statens totala bidrag vid en fullt genomförd allmän skolbespisning skulle -— om man utgår från nuvarande priser samt från de förutsättningar rörande barnantal, antal läsdagar per år 111. m., som i det föregående antagits komma att gälla efter en tioårsperiod _ komma att uppgå till omkring 25 miljoner kranor. I detta belopp ingå dock icke några bidrag till uppförande av lokaler för skolbespisningen.

• Sida 113
•  Original

Kap. VIII. Spörsmålet om ytterligare åtgärder för främjande av förbrukningen av vissa livsmedel i familjer med barn. Motiv för frågans utredning.

Allmänna synpunkter. Såsom tidigare framhållits, är den hjälp, som åstadkommes genom de föregående båda förslagen, enligt befolkningskom- missionens mening icke tillräcklig för att en hygieniskt fullt tillfredsställande näringsstandard skall åstadkommas för alla barn i olika åldrar.

Det har sålunda framgått, att förslaget om utdelning av vissa skyddsfödo- ämnen samt vitamin- och mineralämnesrika läkemedel åt havande och am- mande kvinnor samt åt barn endast avser sådana fall, då av läkare fastställt behov föreligger. På den medicinska vetenskapens nuvarande ståndpunkt kommer detta krav, såsom isjätte kapitlet framhållits, att mera begränsa verksamheten, än vad som ej blott ur sociala utan även allmänt närings— hygieniska synpunkter i och för sig vore motiverat. Det är vid medicinsk undersökning ofta icke möjligt att objektivt konstatera behov av ytterligare tillförsel av näringsmedel, även om patienten faktiskt står på en så bristfällig näring, att detta förr eller senare kommer att kunna inverka på hälsotill- ståndet. Med större säkerhet torde vanligtvis sådant behov blott kunna kon— stateras, då hälsoskada redan uppkommit på grund av den bristfälliga nä- ringen, samt mera allmänt i fråga om havande och ammande kvinnor och vissa grupper av spädbarn. Denna hjälp framstår redan av detta skäl såsom otillräcklig ur sjukdomsförebyggande synpunkt och särskilt för barn över spädbarnsstadiet. Kommer så härtill, att de organ inom den samhälleliga hälso- vården, vartill hjälpen knutits, nämligen mödra- och barnavårdscentralerna och -stationerna, först nyligen börjat uppbyggas. Först efter en följd av år kommer denna organisation att vara mera fullständigt utbyggd. Det är vis— serligen möjligt, att flertalet eller rentav samtliga landsting redan inom det närmaste året komma att inrätta vårdcentraler och -stationer, men även om så sker, är det osäkert, i vad utsträckning hjälpbehövande mödrar och barn omedelbart erhålla gagn av verksamheten. Sålunda är det osäkert, om den- samma omedelbart kommer att täcka hela landstingsområ-dena. Det är dess- utom sannolikt, att den på ett flertal håll till en början endast kommer att avse mödrar och spädbarn. Barnen över spädbarnsstadiet komma även på grund av detta sistnämnda förhållande att i blott lägre grad bliva hjälpta. Det torde slutligen förflyta en viss tid, innan allmänheten vant sig vid att anlita dessa institutioner.

Vad gäller barnen i skolåldern, bliva genom skolmåltidens anordnande dessa — ehuru först i den mån organisationen bygges ut att omfatta hela landet — allmänt och på ett mera betryggande sätt skyddade för bristfällig näring. Icke ens skolbarnsbespisningen kan likväl i alla särskilda fall be- tecknas såsom en alldeles »fullståndig» hjälp; det kan nämligen förekomma, att skolbarnen i hemmen erhålla så dålig näring — vare sig nu detta beror på okunnighet eller fattigdom att deras kost icke når upp till optimal standard ens om de dagligen erhålla en näringshygieniskt lämpligt samman-

8—378846.

• Sida 114
•  Original

satt huvudmåltid. I verkligheten skulle de likväl icke få denna huvudmåltid under alla dagar av året utan endast under omkring 200 dagar av årets 365.

Det synes vidare föreligga behov av, att åtgärderna i näringsfrågan i högre grad böra differentieras efter familjestorleken, än vad som vid utgestaltningen av de båda föregående förslagen varit möjligt. Enligt dessa förslag skulle nämligen hjälpen istort sett komma att utmätas i ungefärlig proportion till familjernas barnantal, vilket visserligen i och för sig innebär en viss och i själva verket betydande utjämning efter familjestorleken. Med hänsyn till att näringsbristerna äro särskilt framträdande inom de barnrika familjerna, ävensom till det befolkningspolitiska önskemålet om en starkare samhällelig utjämning av barnkostnaderna, synas flerbarnshushållen emellertid böra erhålla mera än en enbart proportionell hjälp.

Härtill kommer, att prisregleringen på jordbruksprodukter skapat ett behov av en viss social kompensationsanordning. Det måste näm- ligen framstå såsom ett önskemål, att de lägsta inkomsttagarna och de barn- rika familjerna icke i samma utsträckning som hittills skola deltaga i upp- bärandet av regleringsanordningarna. Av skilda anledningar vilar prisregle- ringen tyngre på dessa familjegrupper än på övriga familjer. Det skulle vara av stor social betydelse, om detta kunde förhindras.

Det bör därför enligt kommissionens mening undersökas, huruvida prak- tiska möjligheter förefinnas att åstadkomma en sådan kompletterande social kompensationsanordning av mera genomgripande betydelse än den, som de båda förut anförda förslagen representera.

De nedan diskuterade åtgärderna synas ur sociala och näringshygieniska synpunkter i och för sig vara starkt motiverade och samtidigt av natur att icke medföra något eftersättande av de jordbrukspolitiska intressena utan tvärtom ägnade att ytterligare främja dessa intressen.

Det förhåller sig till och med så, att den jordbrukspolitiska motiveringen är alldeles särskilt betydelsefull just i fråga om de i detta kapitel diskute- rade hjälpåtgärderna.

Den i huvudsak till vårdcentralerna anknutna hjälpen åt mödrar och barn och likaså skolbarnsbespisningen kunna, även när de blivit fullt ut- byggda, endast få en tämligen begränsad verkan på jordbrukets avsättning. Den allmänna storleksordningen av den nettoökning i livsmedelskonsumtio- nen, som skulle erhållas vid en fullt genomförd skolmåltidsorganisation, torde enligt vissa inom kommissionen verkställda uppskattningar represen- tera ett värde av högst 15 miljoner kronor; från bruttokostnaderna för mat- varorna måste nämligen draga-s värdet av den, ofta dock mycket otillräck- liga, frukost, som skolbarnen nu erhålla; Härtill komma ytterligare några få miljoner på grund av den hjälp, som i framtiden skulle lämnas åt vissa havande och amman-de kvinnor samt barn. Dessa siffror motsvara endast ett par procent av jordbrukets totala försäljning, som kan beräknas uppgå till föga mindre än en miljard kronor. Effekten av dessa åtgärder ter sig emellertid avsevärt större, om den jämföres med det i förhållande till mark- nadens absorptionsförmåga vid gällande pris— och inkomstförhållanden be- räknade överskottet på jordbruksprodukter. Ur jordbrukspolitisk syn- punkt är det ju detta överskott, som motiverar åtgärderna, och det är så- lunda i jämförelse härmed, som de jordbruksekonomiska verkningarna i första hand böra värderas. Ur denna synpunkt synas redan de nämnda åtgärderna i framtiden kunna bliva av en viss, icke oväsentlig betydelse för jordbruket, allra helst om åtgärderna, såsom kommissionen närmast tänkt sig, finansieras på den allmänna budgeten.

Med hänsyn till den sannolika storleksordningen av det framtida jord- bruksekonomiska behovet av en vidgad inhemsk livsmedelsmarknad, vilken

• Sida 115
•  Original

belysts genom de i bilagorna 2 och 3 redovisade undersökningarna, måste dock de angivna åtgärderna även med beaktande av sistberörda viktiga sak- förhållande te sig otillräckliga. De av kommissionen i förevarande kapitel diskuterade åtgärderna böra under sådana förhållanden hava särskild be— tydelse ur jordbrukspolitisk synpunkt, i det att dessa kompletterande an- ordningar synas böra så konstrueras, att den möjligheten föreligger, att de, därest så befinnes nödvändigt eller önskvärt, kunna utbyggas både vad gäller de familjer, som åtnjuta prisrabatter, och de varor, i fråga om vilka prisrabatt utgår, varigenom en mycket avsevärd ökning i avsättningen på livsmedelsmarknaden skulle möjliggöras.

Det bör dock icke fördöljas, att det härvid måste bliva fråga om en del- vis rätt komplicerad organisation. Men detta behöver icke nödvändigtvis utgöra något argument mot anordningens mera omedelbara genomförande utan kan vid närmare övervägande tvärtom tänkas stärka motiveringen för att den efter verkställd fortsatt utredning snarast, ehuru i begränsad omfatt- ning, föres ut i livet. Just de organisatoriska svårigheterna göra det må- hända desto mera angeläget, att man söker i försiktig omfattning utprova en administrativ apparat, som kan användas, därest och i den mån överproduk— tionstendenserna inom jordbruket mera allvarligt göra sig gällande. Om man nämligen då icke har en praktisk administrativ erfarenhet att bygga på, blir det sannolikt icke lika möjligt att på ett fullt tillfredsställande sätt lösa det svåra problemet om åstadkommande av erforderlig avsättnings— ökning på den inhemska marknaden. Ur jordbrukssynpunkt skulle anord- ningen sålunda i viss grad tillsvidare få karaktären av en beredskaps— organisation, som ur nämnda synpunkt motiveras av den allvarliga risken, att den pågående produktionsutvecklingen kan erhålla rent destruk- tiva verkningar på hela jordbruksekonomien — låt vara att åtgärderna där- jämte även ur jordbrukspolitisk synpunkt skulle erhålla en viss, ehuru be— gränsad, omedelbar betydelse.

Det bör emellertid understrykas, att den jordbruksekonomiska motivering- en endast stärker den befolkningspolitiska och näringshygieniska, vilken, enligt befolkningskommissionens mening, utgör en i och för sig tillräcklig grund för frågans upptagande till utredning. Kommissionen har, såsom tidigare framhållits, givetvis icke anledning att i detta betänkande ingå på jordbrukspolitiken i annan mån, än vad som betingas av dess samband med befolknings- och näringsfrågorna. Men detta samband är också synnerli- gen betydelsefullt, och vill kommissionen hänvisa till vad på tal härom tidi— gare anförts i fjärde kapitlet.

Ehuru kommissionen, såsom förut framhållits, anser det kunna ifråga- sättas, huruvida icke det praktiska genomförandet av här diskuterade an- ordningar bör snarast påbörjas, har kommissionen dock icke velat fram- lägga något i detalj utarbetat förslag i frågan. Såsom nedan skall visas, representera de här diskuterade åtgärderna visserligen icke en alldeles ny linje i svensk socialpolitik. Frågans nära sammanhang med hela jord- brukspolitiken — sålunda även med de delar av denna, vilka icke hava omedelbar förbindelse med näringsfrågan och vilka icke av kommissionen kunnat upptagas till bedömande i detta sammanhang —— synes emellertid motivera, att kommissionen i förevarande betänkande inskränker sig till en förberedande diskussion av problemet, utmynnande i dels förslag från kom— missionens sida, att spörsmålet snarast upptages till fortsatt utredning i ett större sammanhang, dels motiv för denna fortsatta utredning. Kommissio- nen vill därvid erinra om, att i Kungl. Maj:ts proposition nr 284 vid 1937 års riksdag en närmare utredning rörande prisförhållandena inom jord—

• Sida 116
•  Original

bruket och i samband härmed en omprövning av jordbrukspolitiken ställts i utsikt. Behovet av en dylik allmän omprövning av jordbrukspolitiken har även understrukits av statens jordbruksnämnd i en till Kungl. Maj:t den 12 januari 1938 ingiven skrivelse med förslag om fortsatta jordbruksreglerings- åtgärder.

Innan kommissionen ingår på denna diskussion av hur organisationspro- blemet synes böra uppläggas ur dels näringshygieniska och socialpolitiska, dels sådana produktionspolitiska synpunkter, som kommissionen ansett sig böra i detta betänkande beakta, synes emellertid lämpligt att hänvisa till vissa utländska erfarenheter samt till frågans tidigare behandling i Sverige.

Tidigare erfarenheter och förslag. De här nedan diskuterade åtgärderna till åstadkommande av prisrabatter å livsmedel för barnrika och vissa andra familjer representera givetvis icke något alldeles nytt uppslag. Både i vårt land och i andra länder hava åtgärder av denna eller liknande art sedan länge diskuterats och även i praktiken prövats. Som kommissionen i fjärde kapitlet haft anledning framhålla, har Nationernas Förbunds sammansatta expertkommitté i näringsfrågan rekommendationsvis framfört tanken.

Vad gäller i praktiken gjorda erfarenheter, vill kommissionen i första hand rikta uppmärksamheten på de anordningar, som under senare år utvecklats i Danmark, där utdelning av vissa livsmedel gratis eller till nedsatt pris förekommit alltsedan år 1933, då en särskild lag (av den 11 februari) angå- ende utdelning av nötkött antogs. Rörande verksamhetens nuvarande om- fattning och karaktär mä anföras följande.

Utdelningsverksamheten omfattar för närvarande förutom nötkött även fläsk samt från och med den 6 maj 1937 jämväl sötmjölk. De nu gällande bestämmel- serna, som avse perioden 1 januari 1938—31 december 1939, återfinnas i »Lov af 22. December 1937 om Fordelning af Oksekod, Flaesk og Svinekod til treengende Personer og Hjaelp til Inkob af Sodmaelk». Enligt denna lag anslås 7 miljoner kronor till utdelning av nötkött, 9 miljoner kronor till utdelning av fläsk och 9 miljoner kronor till främjande av mjölkkonsumtionen. Sammanlagt anslås sä- lunda 25 miljoner kronor för dessa ändamål under åren 1938 och 1939; per år räk- nat blir beloppet alltså 125 miljoner kronor.

Beträffande anordningarna i övrigt gäller, att kommunerna vid utdelning av här angivna livsmedel lämnas betydande frihet att efter eget skön söka utfinna den lämpligaste organisationsformen. De kunna sålunda välja mellan två huvudalter- nativ. Antingen uppköpa kommunerna själva livsmedel och ombesörja utdelningen — detta får dock ej ske i fråga om mjölk —— eller också få vederbörande utbe- komma varorna i livsmedelsaffärerna. I det sistnämnda fallet användes i regel kortsystem. I fråga om nötkött och fläsk mottagas korten såsom likvid för hela varuvärdet, det vill säga varorna erhållas gratis; detsamma kan även gälla i fråga om mjölk, men det är också möjligt att låta korten allenast berättiga till inköp till priser, som understiga de vanliga detaljpriserna; korten hava då karaktär av ra- battkort. I stället för kortsystem kan vid utdelning av mjölk, särskilt i mindre kommuner, även listsystem användas. Härvid få vederbörande familjer lämna upplysning om, hos vilka handlande de ämna göra sina inköp. Handlandena er— hålla därefter en lista över de personer, till vilka de under en viss period kunna leverera mjölk antingen gratis eller till nedsatt pris; å listan angivas även de kvan- titeter, som skola utlämnas.

Varje gång handlande skall erhålla likvid av kommunen, måste han först enligt fastställt formulär avgiva en förklaring om att han för mottagna kort — eller enligt mottagen lista — levererat visst kvantum av vederbörande livsmedel, samt att han känner det straffansvar, som drabbar honom, i händelse förklaringen skulle

• Sida 117
•  Original

vara oriktig. — Anslaget fördelas av socialministeriet i förhållande till kommu- nernas sammanlagda utgifter för sociala ändamål.

Denna hjälp har icke fattigvårds karaktär. Det föreskrives, att den skall läm- nas till behövande (traangende) personer. Lagen giver emellertid ingen mera in- gående definition av detta begrepp. I socialministeriets tillämpningsföreskrifter ut- talas följande: »Vejledende maa det vzere, at Hensigten med de heromhandlede Foranstaltninger er at fritage de traengende for Byrderne ved den Forhojelse af Priserne paa Oksekod, Svinekod (Flaesk) og Sodmaelk der maa antages at vaere en Folge af de til Stotte for Landbruget gennemforte Foranstaltninger.» Det fram- hålles vidare, att hjälpen icke bör begränsas till sådana personer, vilkas hjälp- behov beror på arbetslöshet, eller som i övrigt mottaga hjälp enligt försörjnings- lagen. Vid mjölkutdelningen skall särskild hänsyn tagas till antalet hemmavaran- de barn.

Det förtjänar tilläggas, att det årliga belopp om c:a 125 miljoner kronor, som den danska staten kommer att under innevarande och nästkommande ål; ställa till förfogande för detta än-damål, i ett land med Sveriges folkmängd motsvarar ungefär 21 miljoner kronor (räknat efter parikurs).

Åtgärder av liknande slag hava även i vårt land diskuterats och också i mindre skala prövats.

Den 3. k. smör- och margarinkommittén förordade i betänkande år 19341 vissa åtgärder för tillhandahållande av konsumtionsmjölk till nedsatta pri- ser för behövande personer, varvid familjeförsörjare och barn ävensom ålderstigna och sjuka främst borde tillgodoses. Däremot syntes enligt nämnda kommitté schablonmässiga regler i fråga om inkomstbelopp och dylikt ej böra eftersträvas. Förbilligandet borde i regel ske i form av ra- batter å konsumtionsmjölk enligt ett för ändamålet utarbetat system med rabattkuponger eller dylikt. Administrationen skulle i huvudsak åvila kommunerna. För ifrågavarande ändamål skulle c:a 8 miljoner kronor av margarinaccismedel ställas till förfogande, vilket belopp beräknades förslå till ett förbilligande med 8 öre per liter av c:a 275 000 liter mjölk per dag, motsvarande ungefär 1/2 miljon människors dagsbehov av färsk mjölk.

Förslaget motiverades uttryckligen med en hänvisning till behovet av att de livsmedelsfördyrande jordbrukspolitiska åtgärderna kompletterades med en social kompensationsanordning. Sålunda uttalade smör— och margarinkommittén bland annat följande.

Det är givet, att en dylik åtgärd kan framkalla vissa betänkligheter. Den kräver viss apparat, svårigheter kunna möta att rättvist utvälja de konsumenter, som skola komma i åtnjutande av den billigare varan; likaså krävas kontrollanordning- ar för missbruks förekommande. Saken är dock av den stora vikt och ett så nödvändigt komplement till förslaget om margarinets fördyring, att något i an— givna riktning bör göras, vilket ock förutsatts i direktiven för utredningen. Då kommittén, såsom förut anförts, ej ansett sig böra förorda en allmän sänkning av mjölkpriset genom exempelvis mjölkavgiftens borttagande — en åtgärd som eljest varit enkel att genomföra — har kommittén ej kunnat utfinna någon bättre social kompensationsåtgärd, än förbilligande i särskilda fall av konsumtionsmjölk åt de mindre bemedlade. Detta är, såsom kommittén förut antytt, en så viktig ange- lägenhet, att eljest hysta betänkligheter mot rabattkort o. dyl. fått vika. Genom att hjälpåtgärden begränsas till sådana förbrukare, som kunna anses vara verk- ligt behövande, torde verksamheten ej heller bliva alltför omfattande samt bör kunna ordnas på ett praktiskt och smidigt sätt. Därvid utgår kommittén från, att verksamheten i de särskilda orterna omhänderhaves av vederbörande kommu-

1 Betänkande med förslag angående avsättning av smör och andra födoämnen av inhemskt ursprung (Stat. off. utr. 1934: 43).

• Sida 118
•  Original

nala myndigheter. Dessa torde inom var sin ort kunna bäst bedöma behovett och lättast verkställa urvalet av dem, som böra ifrågakomma till erhållande av rabat- tering.

Rörande verksamhetens närmare bedrivande ansåg smör- och margarin- kommittén följande kunna tjäna till ledning för blivande bestämmelser i ämnet:

Inom ett för varje ifrågakommande kommun för viss kortare tidrymd —— exem- pelvis halvår — bestämt belopp bör kommunen äga att, med anlitande av anslag ur förberörda medel, bedriva verksamhet för förbilligande av konsumtionsmjölk till behövande. Inom kommunen bör verksamheten handhavas av ett för ända- målet utsett särskilt organ. Därvid bör det i huvudsak ankomma på kommunerna och organet att efter behovsprövning bestämma vilka förbrukare, som skola kom- ma i åtnjutande av förmånen. Under alla förhållanden måste därvid iakttagas, att endast sådana personer ifrågakomma, som äro i verkligt behov av hjälp för livs- medlens förbilligande, varvid familjeförsörjare och barn ävensom ålderstigna och sjuka främst böra tillgodoses. Däremot böra ej schablonmässiga regler i fråga om inkomstbelopp o. dyl. eftersträvas.

Verksamheten skall i första hand avse nedsättning av priset å konsumtionsmjölk till sådana personer, som nyss åsyftats. Jämväl får kommun lämna bidrag för att mjölk må tillhandahållas till nedsatt pris till sådana allmänna eller filantropiska bespisningsföretag, som uteslutande äro avsedda för de mindre bemedlade sam- hällslagren och där åtgärden kan tänkas leda till ökad mjölkkonsumtion. Vad sist sagts får, där synnerliga skäl därtill äro, tillämpas även i avseende å barnkrubbor, barnhem o. dyl.

Vederbörande kommun bör vara ansvarig för, att verksamheten anordnas så effektivt som möjligt samt att den äger rum under erforderlig kommunal kontroll. Särskild bokföring över havda utgifter för förbilligandet bör fordras.

Kommunen torde själv böra ansvara för alla med verksamheten förenade för- valtningskostnader, med det undantag dock att särskilt skattetyngda kommuner, där stort behov av hjälpverksamhet tillika föreligger, må efter beslut av Kungl. Maj:t av förenämnda medel kunna erhålla skäligt bidrag till sina utgifter för skriv- ning, trycksaker, annonser, porton och skrivmaterial.

Förbilligandet bör i regel ske i form av rabatter å konsumtionsmjölk enligt ett för ändamålet utarbetat system med rabattkuponger eller dylikt. De, som vilja ifrågakomma till erhållande av berörda förmån, böra ansöka härom hos det kom- munala organet, som tid efter annan avgör, vilka som skola erhålla rabatt samt antalet kuponger för viss tid. I särskild ordning böra kommunerna erhålla hand- ledande anvisningar om verksamhetens närmare ordnande i praktiken.

Kommun, som önskar erhålla statsanslag för ifrågavarande verksamhet, torde inom viss tid härom böra till Kungl. Maj:t göra ansökan enligt fastställt formulär. Vid ansökningen bör fogas a) plan för de tillämnade anordningarna jämte kost- nadsberäkning, b) uppgifter och, i förekommande fall, bevis om de medel, som av kommunen själv eller eljest tillhandahållits för ändamålet, c) sådana upplys- ningar om kommunens ekonomiska och sociala förhållanden och rörande hjälp- behovet, som må erfordras för bedömandet av ansökningen, samt d) redogörelse för planerade organisations-, bokförings- och kontrollanordningar. Ärendenas för- beredande centrala handläggning, så ock ledningen över kommunernas hithörande verksamhet, granskning av kommunernas redovisningar m. m., torde kunna ske genom en särskild, i anslutning till social- eller jordbruksdepartementet arbetande nämnd. Kostnaderna för nämndens verksamhet torde böra bestridas av föreva- rande medel.

Kommun, åt vilken beviljats statsanslag av nu förevarande art, bör äga rätt att efter avlämnande av viss slutredovisning rörande tidsperiodens hithörande verk-

• Sida 119
•  Original

samhet, utfå så stor del av anslaget, som motsvarar kommunens vederbörligen havda utgifter för ändamålet. Särskilt skattetyngda kommuner, som därav äro i behov, må kunna utbekomma statsanslag helt eller delvis i förskott. Kommun, som tilldelats anslag, som här avses, bör givetvis vara underkastad den kontroll från statens sida, som Kungl. Maj:t må föreskriva.

Vad smör- och margarinkommittén sålunda anfört, har icke föranlett nå— gon Kungl. Maj:ts eller riksdagens åtgärd.

Såsom tidigare antytts, har emellertid en liknande utdelning av livsmedel, ehuru i mindre skala, under senare år bedrivits även i vårt land. Rörande denna verksamhet vill kommissionen, till erinran, anföra följande.

Under år 1933 lät Kungl. Maj:t på hemställan av svenska spannmålsföreningen av statens lager utlämna mjöl, motsvarande 16500 deciton brödsäd till en beräk- nad kostnad av 20 kronor per deciton till nödlidande i Norrland, Göteborgs och Bohus län samt inom Blekinge och Gotlands län. För täckande av de härav vål- lade kostnaderna beviljade 1934 års riksdag ett anslag av 330 000 kronor. Vid 1934 års riksdag yrkade Kungl. Maj:t ytterligare, att riksdagen för utdelning av mjöl till nödlidande under nästkommande budgetår måtte anslå 1 miljon kronor av marga- rinaccismedel. Bemyndigandet borde även gälla, om anledning därtill förelåge, ut- delning av nötkött. Anslagsäskandet bifölls av riksdagen. År 1935 anslog riks— dagen pä Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret 1935/36 likaledes 1 miljon kronor för gratisutdelning efter enahanda grunder som tidigare. Detta anslag skulle utgå av den 30 juni kvarvarande margarinaccismedel, vilka uppgingo till 3 miljoner kronor. Vid 1936 års riksdag anslogs återstoden av före 1 juli 1935 influtna mar- garinaccismedel, som vid utgången av budgetåret 1935/36 sålunda uppgingo till 2'5 miljoner kronor för ifrågavarande ändamål. Endast en del av detta belopp togs i anspråk under föregående budgetår och resten har på beslut av 1937 års riks- dag anslagits för budgetåret 1937/38. Härvid uttalades även att i främsta rummet mjöl och smör skulle distribueras gratis, men även andra inhemska förnöden- heter som fisk och frukt borde ifrågakomma för utdelning gratis eller till nedsatt pris. Skulle nyssnämnda medel ej visa sig tillräckliga, kunde någon del av de mar- garinaccismedel, som inflyta under innevarande budgetår, dock högst 500 000 kro- nor, få användas för samma ändamål.

Sammanlagt hava sålunda sedan 1933 anslagits i runt tal 5'5 miljoner kronor för ifrågavarande ändamål. Detta belopp torde också i det när— maste hava förbrukats.

Beträffande administrationen av utdelningsverksamheten föreligga inga närmare bestämmelser. Fördelningen av ifrågavarande anslag verkställes av Kungl. Maj:t efter ansökan från kommun eller allmännyttig stiftelse (t. ex. Frälsningsarmén), som vanligen ingives till vederbörande länsstyrelse, vilken med eget yttrande vi- darebefordrar densamma till Kungl. Maj:t; någon gång lära ansökningar direkt in- givas till Kungl. Maj:t, som då inhämtar yttrande däröver från länsstyrelserna. Vid fördelningen av beloppen utgår Kungl. Maj:t från uppgifterna om skattetryck, ar- betslöshet och dylikt inom de kommuner, från vilka hemställan om utdelning in- gått. Några uppgifter om efter vilka grunder vederbörande kommuner, stiftelser och dylikt fördela livsmedlen, inhämtas icke, och verksamheten kontrolleras heller icke på annat sätt. Ofta lära livsmedlen utdelas vid jultiden. Kungl. Maj:t giver vederbörande utdelningsorgan (t. ex. kommun) anvisning på, varifrån livsmedlen skola hämtas (t. ex. viss kvarn). Det föreskrives, att leverantören i fråga om smör skall tillämpa riksnoteringen samt i fråga om övriga livsmedel gängse partipris. Statens jordbruksnämnd attesterar räkningarna, vilka därefter insändas till stats- kontoret, som utanordnar medlen.

• Sida 120
•  Original

Distributionen av frukt under hösten 1936 till olika kommuner uppdrog Kungl. Maj:t åt riksförbundet Svensk frukt. Från länsstyrelserna erhöll riksförbundet adressuppgifter på de kommunala organ och myndigheter, till vilka frukt skulle sändas och vilka sedan handhade den direkta utdelningen till konsumenterna. Ge— nom riksförbundets försorg samlades frukten in, förpackades och transporterades på järnväg till vederbörande kommunala organ.

Från riksförbundets sida har framhållits, att nämnda gratisutdelning medförde svårigheter för den normala avsättningen av frukt i Norrland. Enligt uppgift för- säljas genom riksförbundets försorg inalles 4 a 4'5 miljoner kg frukt per år, varav närmare hälften i Norrland och resten huvudsakligast i Göteborg och Stockholm. I Norrland försäljas under hösten normalt 50 000 till 60000 kg per dag. 1936 års gratisutdelning, som sammanlagt omfattade 200000 kg och pågick 4 till 5 dagar, anses under flera veckor hava medfört en avsevärd minskning i den normala försäljningen, som aldrig uppnådde lika höga siffror som under föregående år. Med hänsyn härtill avstyrkte riksförbundet hösten 1937 gratisutdelning av frukt un— der de första höstmånaderna, då frågan på nytt aktualiserades till följd av de om- fattande höststormarna, vilka i stora delar av landet åstadkommo betydande öde- läggelse och ställde trädgårdsodlarna inför det svåra problemet att erhålla avsätt- ning för avsevärda mängder av värdefull fallfrukt. Däremot har man ej velat motsätta sig dylik gratisutdelning vid jultiden eller under våren, enär en sådan an- ordning ej skulle menligt inverka på avsättningsmöjligheterna för fruktodlarna. Vidare har man erhållit anslag av margarinaccismedel för tillverkning och gratis» utdelning inom fattiga kommuner av äppelmos, vilket enligt riksförbundets mening skulle kunna ske vid vilken tidpunkt på året som helst. Det har även framhållits, att åvägabringandet av en ökad fruktsaftkonsumtion skulle vara en i hög grad angelägen uppgift och till stort gagn för vårt lands fruktodlare.

Vissa kommuner hava även på eget initiativ och på egen bekostnad, särskilt un- der de gångna arbetslöshetsåren, bedrivit en mer eller mindre omfattande utdel- ningsverksamhet av livsmedel. Sålunda hava arbetslösa och fattigvårdsunder- stödda personer erhållit kort eller kuponger, vilka berättigat dem till att kostnads- fritt eller till särskilt låga priser erhålla livsmedel i butiker, med vilka de kommu- nala myndigheterna hava träffat avtal.

Huvudlinjer i organisationsproblemets uppläggning. De problem, som befolkningskommissionen i det följande kommer att diskutera, avse dels anordningarnas omfattning och dels deras organisatoriska utformning.

Dessa tvenne problemkomplex äro på ett sätt nära sammanhängande med varandra. Såsom redan antytts, komma utan tvivel vissa praktiska svårigheter att möta vid genomförandet av de här diskuterade anordningarna. Detta manar, särskilt i början, till viss försiktighet. Åtgärdernas omfattning bör därför vid själva starten av verksamheten vara begränsad. Det vidare ut- byggandet får sedan bliva beroende av vunna praktiska erfarenheter och av de möjligheter, som kunna yppa sig, att med ledning av desamma för- bättra åtgärdernas tekniska utformning. En på detta sätt långsamt fram— växande verksamhet bör enligt all erfarenhet bliva väsentligt mera effektivt administrerad än en från början mera fullständigt utbyggd anordning och hör av denna anledning bliva av i längden större värde ur alla synpunkter, såväl närings- och socialpolitiska som jordbrukspolitiska. Ur rent jord- brukspolitisk synpunkt torde behovet av en mera omfattande avsättnings- ökning icke bliva lika framträdande under den allra närmaste framtiden, som vad fallet kan bliva längre fram i tiden.

Vad angår åtgärdernas omfattning, gäller det i första hand att överväga, vilka befolkningsgrupper, som böra få del av den här diskuterade hjälpen. I nära samband med denna fråga står spörsmålet, huruvida stats-

• Sida 121
•  Original

under—stöd till prisrabatter omedelbart bör lämnas åt alla kommuner i riket, eller om, åtminstone i början, en viss »behovsprövning» av kom- mun er na liknande den, som i det föregående föreslagits i fråga om skol- barnsbespisningen, skall tillämpas. En annan viktig fråga i detta samman- hang är, vilka födoämnen, som skola ingå i rabattverksamheten — ett spörsmål, som måste behandlas ur såväl näringshygieniska som jordbruks- ekonomiska och även ur organisationstekniska synpunkter. Därnäst fram- träder problemet om, hur stora prisrabatterna och de rabatte- rade kvantitetcrna böra vara. Härmed har man redan kommit in på spörsmålet om åtgärdernas utformning, vilket sedan belyses ur ytter- ligare andra synpunkter.

Med hänsyn till kravet på att åtgärderna till en början begränsas, är det kommissionens avsikt att — så långt detta vid en förberedande granskning av frågan varit möjligt —— på varje särskild punkt i diskussionen av åtgär- dernas omfattning söka angiva vilka behov, som te sig särskilt angelägna, och som därför i första hand synas böra uppmärksammas vid utarbetandet av ett mera definitivt förslag.

Vilka befolkningsgrupper böra åtgärderna avse? Beträffande den första av de nyss angivna frågorna reser sig problemet, huruvida hjälpen lämp- ligen bör direkt utmätas efter inkomstförhållandena. Härvid borde dock icke enbart den absoluta familjeinkomsten vara avgörande utan även fa- miljernas storlek och barnantal. lnkomststrecken skulle med andra ord graderas efter medlemsantalet och särskilt barnantalet i familjerna. Even— tuellt kunde även hjälpens omfattning differentieras efter dessa faktorer, så att de allra fattigaste och barnrikaste familjerna fingo en större hjälp än de övriga hushåll, vilka skulle erhålla del av hjälpen. Ett dylikt system föreslås också av befolkningskommissionen i dess Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m.

Det torde dock knappast vara utan vidare givet, att en sådan metod för hjälpens avgränsning skulle vara den i detta fall mest lämpliga. När det gäller näringsstandarden, utgöra nämligen familjernas storlek och barnantal, som förut nämnts, en viktigare faktor än inkomsten, vilket framgår av det i bilaga 1 ingående referatet av vissa inom näringsrådet företagna undersök- ningar. Redan det förhållandet, att näringsfrågan är av väsentligt större befolkningshygienisk vikt än klädesfrägan, och att vidare möjligheterna att med näringshygieniska medel på längre sikt åstadkomma en höjning av folkhälsan och ett stärkande av befolkningskvaliteten speciellt anknyta sig till de familjer, som fostra minderåriga barn, kan motivera, att hjälpen i första hand utmätes efter barnantalet. Det bör i detta sammanhang också ihågkommas, att de här ifrågasatta åtgärderna skulle hava karaktären av en sådan komplettering till de föregående, som bland annat speciellt mo- tiveras med hänsyn till behovet av att den sammanlagda effekten av de olika näringshygieniska åtgärderna i högre grad differentieras efter barn- antalet.

Om de här diskuterade åtgärderna sålunda inriktas på de barnrika famil- jerna — varmed här förstås familjer med 3 eller flera hemmavarande barn under 16 år, vilket är den definition, som också lagts till grund för de stat— liga åtgärderna till förbättring av flerbarnshushållens bostadsförsörjning —— har man emellertid redan i och med detta fått in ett viktigt ekonomiskt ele— ment. Verkstållda statistiska undersökningar, vilka refererats dels i bilaga 7 till befolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan, dels i det förut- nämnda betänkandet angående barnbeklädnadsbidrag, utvisa, att familjer med flera minderåriga barn icke hava högre utan i stort sett något lägre

• Sida 122
•  Original

totalinkomster än »barnfattiga» familjer. Per konsumtionsenhet räknat blir inkomstnivån i de barnrika familjerna därför väsentligt lägre än i de barn- lösa och barnfattiga. Om hänsyn på detta sätt tages till konsumtionsbeho- vet, kunna alla barnrika familjer, som icke tillhöra den synnerligen fåta- liga högre medelklassen och överklassen, betecknas såsom mindre be— medlade.

Därest verksamheten sålunda speciellt inriktades på barnrika familjer, vore det därför, kvantitativt sett, av föga betydelse, om något inkomststreck infördes eller icke. Det måste nämligen i så fall bliva fråga om en relativt högt belägen inkomstgräns. Om mindre än 10 .1/0 av hela antalet familjer hava över 3 000 kronor i beskattningsbart belopp, måste motsvarande pro- portionstal för de barnrika familjerna vara ännu lägre. Ett dylikt inkomst- streck saknar sålunda större finansiell betydelse. Värdet av ett lägre in- komststreck kan av förut angivna skäl i hög grad diskuteras. Genom slo- pandet av inkomststreck vunnes vidare en avsevärd förenkling i administra- tionen, vilket borde verka så mycket förbilligande, att den teoretiska mer- ' kostnaden i praktiken komme att bliva än mera obetydlig. Det bör i detta sammanhang också övervägas, huruvida icke en inkomstprövning i detta fall skulle behöva vara kontinuerlig; det kan nämligen knappast i detta fall bliva frågan om några årliga engångsbidrag av den art, som förslaget om beklädnadshjälp i praktiken förutsätter, utan — av skäl, som nedan skola närmare klargöras — om mindre bidrag, vilka utlämnas för väsentligt kor— tare perioder. Detta förhållande kunde befinnas öka angelägenheten av att reglerna för hjälpbehovets fastställande göras så enkla som möjligt. En mera ingående behovsprövning skulle dessutom psykologiskt försvåra genom- förandet av en prisdifferentiering på jordbruksprodukter. Vidare kunna de administrativa svårigheter, som en dylik prisdifferentiering kan vålla, tän— kas stärka motiveringen för att hjälpen utmätes efter enkla och för allmän- heten lätt begripliga grunder. — Det må i detta sammanhang erinras om att smör— och margarinkommittén i sitt ovan refererade förslag utgått ifrån, att individuell behovsprövning i görligaste mån borde undvikas.

Den i alla händelser obetydliga merkostnad, som vållas av att även be- medlade barnrika familjer skulle kunna få del av hjälpen, kan dessutom vara näringshygieniskt motiverad. De i bilaga 1 refererade undersökningarna utvisa nämligen, att även relativt välsituerade hushåll, särskilt då de äro barnrika, icke sällan leva på en otillfredsställande näringsstandard. Denna omständighet kan visserligen icke i och för sig anses konstituera ett hjälp- behov, ty härvidlag är det uppenbarligen fråga om sådana näringsbrister, vil- ka i huvudsak vållas av bristande upplysning och dåliga konsumtionsva- nor. Detta hindrar emellertid ej, att det är värdefullt, om man genom en fifié'enkling av administrationen också erhåller en ökad näringshygienisk e ekt.

Härtill kommer så slutligen den allmänna befolkningspolitiska motive- ringen, vilken går ut på, att barnkostnaderna böra begränsas inom alla in- komstklasser. Det beror på en felsyn, när det i den populära diskussionen stundom uttalas, att denna motivering skulle innebära kravet på en all- m än höjning av särskilt de mindre bemedlades levnadsstandard. En sådan allmän levnadsstandardstegring måste motiveras ur helt andra synpunkter, däribland de befolkningskvalitativa. Det befolkningskvantitativa argumentet däremot motiverar en sådan omfördelning av barnkostnaderna inom varje enskild inkomstklass, att barnen icke för den enskilda familjen komma att representera samma ekonomiska börda som hittills. Detta argument har giltighet, vare sig den allmänna levnadsstandarden är hög eller låg.

• Sida 123
•  Original

Den sist anförda motiveringen för att ingen inkomstprövning bör före- komma, har dock huvudsakligen endast principiell innebörd. I praktiken torde nämligen de här diskuterade åtgärderna icke i någon nämnvärd grad komma de bemedlade familjerna tillgodo —— helt enkelt därför att de äro av den art, att dessa familjer sannolikt icke i något större antal fall komma att anlita dessa hjälpanordningar. Detta betyder, att den merkostnad, som skulle vållas av att någon inkomstprövning icke tillämpades, i ännu högre grad bleve fiktiv, än vad som redan kan synas av det förut anförda.

En allvarlig olägenhet av att inkomsten icke beaktades, kunde dock synas ligga däri, att sådana familjer, vilka icke äro barnrika, men som på grund av fattigdom leva på en otillfredsställande näringsstandard, icke skulle er- hålla del av hjälpen, ifall denna helt begränsades till de barnrika famil- jerna. Denna omständighet torde dock icke nödvändiggöra införandet av inkomststreck. Det finnes nämligen möjlighet att på ett vida enklare sätt än genom särskild inkomstprövning — vilken ju såsom redan anförts av praktiskt administrativa och psykologiska skäl helst bör undvikas — fast— ställa och i verksamheten inbegripa det övervägande flertalet av de fall, som härvid skulle komma i åtanke.

I första hand torde härvid böra undersökas, huruvida icke vissa grupper av ett- och tvåbarnsfamiljer borde erhålla del av denna hjälp. Det kunde därutöver tänkas, att även vissa hushåll utan barn, vilka leva på sådan standard, att de kunna anses representera ett hjälpbehov, borde inbegripas. Sålunda kunde övervägas, huruvida icke fattiga åldringar — till exempel sådana, som åtnjuta tilläggspension, vilket innebär, att deras behov i annan ordning prövats — ävenledes borde erhålla del av denna hjälp. Kommis- sionen har emellertid icke ansett sig böra närmare ingå på denna fråga än genom påpekandet av möjligheten att inbegripa även dessa åldringar i hjälp- verksamheten.

Inskränkes sålunda uppmärksamheten till familjer med minderåriga barn, bör det underkastas prövning, huruvida — utöver de hushåll, som hava 3 eller flera barn under 16 år — följande grupper böra inbegripas i hjälp- anordningen:

1) änkor med 1—2 hemmavarande barn under 16 år; 2) invalider med 1—2 hemmavarande barn under 16 är; 3) ogifta mödrar med 1—2 hemmavarande barn under 16 år; 4) fattigvårdsunderstödda föräldrar med 1—2 hemmavarande barn under 16 år och

5) arbetslösa med 1—2 hemmavarande barn under 16 år.

Beträffande den första av de ovan upptagna grupperna eller änkor med minderåriga barn gäller, att de enligt allmän erfarenhet i stort sett leva på en mycket låg ekonomisk standard. Enligt förutnämnda bilaga till kommis- sionens betänkande i sexualfrågan skulle sålunda änkor med barn är 1930 endast till 12 0/o hava haft mer än 2 000 kronor i taxerad »återstående» in— komst. Aven om de till grund för denna beräkning liggande inkomstupp- gifterna ofta äro för låga, torde utan vidare kunna förutsättas, att det endast är ett ringa fåtal änkehushåll, som kunna betecknas såsom bemed- lade. En i genomsnitt ännu lägre standard utmärker de ofullständiga famil- jer, som bestå av ogifta mödrar med barn. Även invalider med barn leva merendels på en låg levnadsstandard.

Den fjärde och femte gruppen utgöras uteslutande av sådana familjer, vil- kas hjälpbehov i annan ordning prövats. Att fattigvårdsunderstödda famil- jer vanligen hava behov av här avsedd hjälp, behöver knappast närmare dokumenteras. Detsamma torde gälla om åtminstone de arbetslösa famil-

• Sida 124
•  Original

jer, vilkas huvudförsörjare under en tid av minst en månad varit anmäld såsom arbetslös hos vederbörande arbetslöshetskommitté och därvid befun- nits vara i behov av hjälp. En dylik hjälp till de arbetslösa skulle, vilket i detta samband må påpekas, vara i särskilt hög grad ägnad att motverka den försämring av näringsstandarden, som kan befaras inträda under depres- sionstider, och samtidigt bidraga till att förhindra den ur jordbruksekono- misk synpunkt så ytterst farliga sammankrympning av livsmedelsavsättning- en, som till stor del just genom av arbetslöshet orsakat inkomstbortfall kan väntas inträda vid en ekonomisk kris. Olika förhållanden — de fasta kost- nadernas allt större roll i jordbruksproduktionen, egenhushållningens till- bakaträngande för saluproduktionen, den särskilt konjunkturkänsliga anima- liska produktionens växande betydelse samt, icke minst, den ökade skuld- sättningen — tendera otvivelaktigt att oavbrutet öka jordbrukets beroende av de industriella konjunkturerna. Det kommer sålunda i framtiden att bliva än mera angeläget än hittills att vidtaga speciella åtgärder för att hålla av- sättningen på jordbruksprodukter uppe under allmänna ekonomiska kris- perioder — detta så mycket mera, som den allmänna tendensen till över- produktion just under dylika perioder kan väntas giva sig särskilt starkt till känna.

Trots att det sålunda kan te sig i hög grad önskvärt, att de nämnda grup- perna inbegripas i den här berörda hjälpverksamheten, torde det dock icke vara utan vidare givet, att denna verksamhet 0 m e delb a rt skulle utsträc- kas till att även omfatta alla dessa grupper. Det finns utan tvivel skäl för övervägande av frågan, huruvida man icke vid den begränsning av verksam— heten, som bör tillämpas vid dess påbörjande, bör utesluta åtminstone vissa av de nämnda kategorierna.

Sålunda bör man noga beakta, i vad mån olika befolkningsgrupper i an— nan väg erhålla hjälp från det allmänna. Vad först de mindre bemedlade änkehushållen beträffar, bör genom den nya lagen om barnbidrag (S. F. 1937: 382) en icke oväsentlig förbättring i deras levnadsstandard åstadkom- mas. I och för sig äro visserligen barnbidragen icke synnerligen höga. Än- kor med två minderåriga barn erhålla sålunda i de fall, då inkomsten un— derstiger 600 kronor i ortsgrupp I och 1 000 kronor i ortsgrupp III, respek- tive 420 och 630 kronor per år. Dessa bidrag reduceras därefter succes- sivt med ökad inkomst på sådant sätt, att änkor med respektive 1200 och 1 900 kronor i inkomst icke alls erhålla några barnbidrag. Likväl draga des- sa barnbidrag så höga kostnader, att det, såsom i kommissionens betänkan- de angående barnbeklädnadsbidrag m. m. ådagalägges, knappast för det närvarande förefinnes nägra finansiella möjligheter att bereda alla andra behövande familjer _— och därvid särskilt de barnrika familjerna — nägra efter liknande grunder beräknade förmåner.

Vad som här anförts om änkor med barn, gäller även om invalider med barn, vilka erhålla bidrag enligt liknande grunder, samt om sådana ogifta mödrar med barn, vilka erhålla hjälp enligt lag om förskottering av under— hållsbidrag till barn.

Det lärer här böra ytterligare framhållas, att dessa bidrag icke äro så höga, att de i och för sig motivera, att dessa grupper av ofullständiga famil- jer ej skulle inbegripas i den här föreslagna hjälpanordningen. Å andra si- dan äro de dock onekligen av karaktär att starkt reducera de betänkligheter, som man eljest kunde hysa gentemot tanken att _ låt vara blott under en övergångstid —— utesluta dem från här förevarande hjälpverksamhet. Frå— gan bör emellertid underkastas särskild prövning. Härvid hör bland annat uppmärksammas, att ogifta mödrar med barn, som hava okänd fader, hit- tills icke erhållit del av sådan hjälp, som utgår till änkor m. fl. Detsamma

• Sida 125
•  Original

äller om änklingar med barn. Dessa kunna möjligen i viss utsträck- ning av detta skäl vara förtjänta att i denna nya hjälpverksamhet givas visst företräde.

Vad de fattigvårdsunderstödda beträffar, bör övervägas, huruvida risk föreligger, att hjälpen icke blir fullt effektiv, av den grund att fattigvårds- myndigheterna kunna föranledas att med hänsyn till dessa prisrabatter be- gränsa den hjälp, som utgår av kommunala medel. Anordningen skulle sålundta i detta fall — bortsett från att livsmedelskonsumtionen något öka— des, eventuellt på bekostnad av annan konsumtion — i huvudsak endast tjäna till att åstadkomma en tendens till utjämning i kommunernas finan— siella bördor. En dylik utjämning är visserligen i och för sig högeligen önsk- värd, men det torde dock ligga närmare tillhands att på andra vägar söka åstadkomma en sådan.

I fråga om de arbetslösa föreligger åtminstone icke i samma grad någon betänklighet av denna art mot att låta dem erhålla del av hjälpen. Det är emellertid att märka, att verksamhetens omfattning icke låter sig beräkna, därest de arbetslösa medtagas i anordningen. Detta synes dock icke utgöra något skäl av utslagsgivande betydelse, ty, om det befinnes lämpligt att med hjälp av de här föreslagna åtgärderna försvaga den sänkning i närings— standarden och den nedgång i den inhemska avsättningen på jordbrukspro- dukter, som kunna befaras inträda under lågkonjunkturer, måste detta nöd- vändiggöra, att statens utgifter för ändamålet få variera i omvänd propor- tion mot konjunkturerna. Det kunde emellertid möjligen diskuteras, huru- vida det icke vore klokt att vid själva starten av verksamheten undvika dylika komplikationer. Med hänsyn till arbetslöshetens för närvarande rela- tivt ringa omfattning ter det sig heller icke lika nödvändigt att omedelbart taga hänsyn till det hjälpbehov, som arbetslösheten konstituerar. Skulle emellertid arbetslösheten undergå en mer betydande stegring, ökas givetvis angelägenheten av att även de arbetslösa erhålla del av denna hjälp.

OaVSett hur verksamheten ur nyss angivna synpunkter begränsas, måste en ytterligare begränsningslinje upptagas till ingående prövning. Av prak— tiska skäl torde det nämligen i detta fall, liksom i fråga om den hjälp, som skulle utgå vid av läkare konstaterat behov enligt i sjätte kapitlet framlagt förslag, ofta bliva nödvändigt att utesluta de hushåll, vilka själva producera livsmedel till avsalu eller bedriva försäljning av livsmedel. Denna begränsning kan dock synas innebära en orättvisa. Det bör emellertid härvid uppmärksammas, att avsikten med åtgärderna är att söka åstadkomma en ökning av livsmedelsförbrukningen. En dylik kon- sumtionsökning torde emellertid i fråga om producenthushållen åtminstone icke alltid kunna i dylik väg åstadkommas genom här diskuterade anord- ningar. Åtgärderna skulle till väsentlig del endast resultera i, att produ- centhushållen inköpte mera livsmedel utifrån men i gengäld sålde mera av sina produkter på marknaden.

Det bör i detta sammanhang också uppmärksammas, att landsbygden och därmed i viss mån även jordbrukarbefolkningen skola komma i första hand i fråga om den statsunderstödda skolbarnsbespisningen.

Det torde böra ankomma på vederbörande hjälputdelande organs bedö- mande att avgöra, huruvida ett visst hushåll är att betrakta såsom produ- cent- och försäljningshushåll eller ej. Såsom allmän regel bör härvid gälla, att prisrabatter icke böra beviljas åt en familj, som normalt producerar de livsmedel, det gäller, i en omfattning, som normalt möjliggör försäljning. Härav följer, att exempelvis skogsarbetarfamiljer med egen jord, vilka icke

• Sida 126
•  Original

producera för marknaden, borde få del av här ifrågavarande hjälp. I vissa andra fall kan avkortad hjälp te sig motiverad. Detta gäller exempelvis,. om rabattverksamheten avser flera olika slag av livsmedel (jfr nedan), onch produktionen eller försäljningen inom hushållet endast avser vissa av dessa livsmedel.

Det kunde även diskuteras, huruvida prisrabatter böra beviljas åt lönta- garfamiljer, vilka åtnjuta naturaförmåner i form av livsmedel. Även här- vidlag torde nyss anförda regler kunna tjäna till ledning. Då en statare vanligen endast torde erhålla mjölk, spannmål och potatis såsom natulra- förmåner, borde det icke möta hinder, att han erhölle prisrabatter å sm-ör. Om lönestaten för en arbetare inbegriper mjölk, men icke i sådana kvan- titeter, som kunna anses vara tillräckliga med hänsyn till familjens storlek, synes avkortad hjälp mycket väl kunna komma i fråga.

Såsom tidigare antytts, bör det även underkastas prövning, huruvida verk- samheten omedelbart bör avse hela riket eller endast vissa särskilt behövande kommuner. Även en dylik begränsning kunde måhända synas innebära en viss orättvisa, eftersom även välställda kommuner kunna hava innevånare, vilka äro lika behövande som den fattigare befolkningen i kommuner med svag ekonomi. A andra sidan äro kommuner med bättre finansiell ställning mera i stånd att själva sörja för sina fattiga, vilket, om icke helt, så dock i väsentlig grad minskar betänkligheterna mot en dylik kategoriklyvning under en övergångstid. Enligt kommissionens mening bör denna fråga bliva helt beroende av hur åtgärderna i övriga avseenden begränsas. Om exempelvis samtliga de ovan angivna befolkningsgrupperna medtagas i verksamheten, och denna dessutom kommer att avse flera olika slag av födoämnen, torde det knappast finnas finansiella möjligheter att omedelbart utsträcka denna verksamhet till hela riket. Otvivelaktigt skulle man genom att på detta sätt utsträcka åtgärdernas omfattning i andra hän- seenden men begränsa antalet av de kommuner, som gjordes delaktiga av hjälpverksamheten, erhålla mera fullständiga erfarenheter, som kunde tjä- na till ledning för åtgärdernas fortsatta utbyggande. Å andra sidan skulle man härigenom få mera svårt att hålla detta fortsatta utbyggande av verk- samheten inom lämpliga gränser. Kommissionen vill här icke taga närmare ställning till detta problem. Såsom nedan skall påvisas, vore en begräns- ning efter kommunernas förhållanden visserligen bättre än exempelvis en reduktion av prisrabatterna eller av de rabatterade kvantiteterna, men där- emot kan icke utan vidare undersökning hävdas, att den vore bättre än en begränsning av de befolkningsgrupper, som böra erhålla del av hjälpen, eller av antalet varuslag, som medtagas i anordningen.

Synpunkter på urvalet av de slag av livsmedel, å vilka prisrabatter borde utgå. De inhemska skyddsfödoämnen, som skulle kunna tagas med i den här ifrågavarande anordningen, äro följande: mjölk, smör, ost, nötkött, fläsk, ägg, frukt, grönsaker samt fisk.

Då det gäller att taga ställning till vilka av dessa varor, som lämpligen böra medtagas, få de jordbruksekonomiska synpunkterna icke lämnas åsido. Produktionsbetingelserna i jordbruket äro av största betydelse vid bedö- mande av de samhällsekonomiska och därmed även, såsom tidigare påvi- sats, av de statsfinansiella kostnaderna. Det bör sålunda i detta sam- manhang erinras om att det i fråga om smör, mjölk, nötkött, fläsk och ägg föreligger ett större eller mindre exportbehov _ härvid underförstås givet- vis, att mjölken icke kan exporteras, förrän den förädlats till smör eller eventuellt ost. Exportbehovet av smör uppgår till icke mindre än 40 0/o av

• Sida 127
•  Original

den inhemska förbrukningen av mejerismör. Beträffande övriga varor hänvisas till de i bilagorna 2 och 3 anförda uppgifterna.

Det är emellertid icke endast förekomsten av ett exportbehov, som kan anses mäta den jordbruksekonomiska angelägenhetsgraden av en ökning i den inhemska avsättningen. Så kunde exempelvis också en utvidgad in- hemsk marknad för frukt och grönsaker te sig såsom ett synnerligen viktigt jordbrukspolitiskt önskemål — bland annat därför att en dylik avsätt- ningsökning kunde bidraga till en sådan ändring i produktionsinriktningen inom jordbruket, att exportbehovet för ovan uppräknade varor mer eller mindre reducerades. Vid dessa överväganden borde dock upptagas till prövning, huruvida det icke härvidlag låge närmare till hands att åstad- komma en ökad avsättning på den inhemska marknaden i annan väg, näm— ligen genom ytterligare begränsning i fråga om importen av sådana frukter och grönsaker, vilka icke hava något större skyddskostvärde. Såsom fram- gått av i inledningen citerat utlåtande av Nationernas Förbunds samman- satta expertkommitté, höra exempelvis vindruvor knappast till de mera värdefulla skyddsfödoämnena.

Sett ur näringshygienisk synpunkt skulle det främst vara konsumtionen av mjölk, smör, ost, ägg samt frukt och grönsaker, som skulle behöva steg- ras. Beträffande kött och fisk är behovet icke lika utpräglat, eftersom dessa födoämnen i första hand täcka äggvitebehovet, som i varje fall är bättre tillgodosett än behovet av mineralämnen och vitaminer.

När det gäller en verksamhet av i stort sett oprövad art, är det emellertid icke endast de näringshygieniska och jordbruksekonomiska synpunkterna, som böra beaktas. Det gäller att också taga hänsyn till de administrativa svårigheterna, vilka kunna befinnas ställa sig väsentligt olika i fråga om olika varor. Härvid måste noga uppmärksammas, vad de föreslagna åt- gärderna ytterst böra åsyfta. Såsom förut antytts, skulle avsikten med hela verksamheten vara att åstadkomma en konsumtionsökning i fråga om de rabatterade varorna, varvid utgångspunkten är, att en sådan kon- sumtiOnsökning är önsklig både av näringshygieniska och jordbrukspolitiska skäl. Detta mål är emellertid icke utan vidare givet; det kunde möjligen också diskuteras, huruvida man icke skulle vilja åstadkomma en viss minskning av de samlade livsmedelsutgifterna för familjer med barn för att därigenom för dessa familjer möjliggöra en i övriga avseenden för- bättrad behovstäckning. Kommissionen anser emellertid, att detta senare mål icke i första han-d bör eftersträvas på denna väg. Detta skulle för det första innebära ett uppgivande av de näringshygieniska intressena — som kommissionen i detta betänkande har att bevaka — ävensom av de jord- brukSDOIitiska strävandena. Det skulle därjämte, av skäl som tidigare an— tytts, och som utförligare behandlats i kommissionens betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m., utgöra ett tämligen irrationellt socialpolitiskt ingrepp, eftersom ingen garanti föreligger för att de medel, som härigenom skulle göras tillgängliga för övriga utgifter, komma att i första hand använ- das för de behov, som ur socialhygienisk synpunkt böra tillfredsställas i ökad utsträckning. Om exempelvis bostadsstandarden behöver höjas, sker detta säkrast, bäst och billigast genom direkta åtgärder inom ramen för bostads- politiken. Strävandena att underlätta livsmedelsförsörjningen böra därför så avvägas, att de verkligen medföra en höjning av näringsstandarden.

Ett rabattsystem av här ifrågavarande art borde alltså, enligt kommissio- nens mening, helst konstrueras på sådant sätt, att familjernas totala utgifts- summa för de rabatterade livsmedlen varken ökas eller minskas, vilket skulle betyda, att den faktiska konsumtionen stegrades med samma belopp, som motsvarar det allmännas kostnader för betalningen av prisrabatterna.

• Sida 128
•  Original

På grund av de individuella variationerna i konsumtion och smakvanor är det dock icke möjligt att uppgöra något system, som i alla enskilda fall er- håller exakt denna verkan, och dessutom kunna vissa praktiska övervägan- den av annan art i olika fall motivera en viss jämkning. Men man synes dock, så långt sig göra låter, söka nå just en sådan effekt.

Med hänsyn till kravet på att åtgärderna böra medföra en konsumtions- stegring, bör bland annat övervägas, huruvida den omständigheten, att kva— litetsbestämningen i fråga om vissa varor erbjuder större eller mindre svå- righeter, kan anses motivera, att de icke alls eller endast i andra hand med- tagas i anordningen. Det kun-de sålunda möjligen tänkas föreligga viss risk för att en prisrabatt på kött icke helt och hållet åstadkomme en steg— ring i förbrukningen utan åtminstone delvis ledde till att konsumtionen in- riktades på dyrare och mera smakliga kvaliteter. Härmed har i allmänhet icke vunnits någon nämnvärd näringshygienisk förbättring och måhända heller icke alltid någon ur jordbruksekonomisk synpunkt fördelaktig ök— ning av avsättningen. Det är dock ingalunda säkert, att verkningarna i praktiken skulle gå i dylik riktning; det kan nämligen tänkas, att de famil- jer, som här skulle hjälpas, vanligen i större utsträckning eftersträva en ökning av kvantiteten än av kvaliteten.

Beträffande fläsk behöver denna speciella synpunkt — även om den överhuvud anses böra beaktas _ icke medföra några större betänkligheter. Härvidlag möter nämligen kvalitetsbestämningen väsentligt mindre svårig- heter. Denna vara har emellertid i allmänhet lägre »skyddskostvärde» än nötkött och hör sålunda till de födoämnen, som icke i första hand kunna rekommenderas ur näringshygienisk synpunkt.

G r 6 n s a k e r 0 c h f r u k t hava, såsom ovan påpekats, i allmänhet ett väsentligt högre näringshygieniskt värde än kött och fläsk. I fråga om dessa varor gäller emellertid i huvudsak, vad som anförts om kött. I de fall, då lätt fixerbara kvaliteter förekomma, kan det endast bliva fråga om förhål- landevis små kvantiteter, vilket betyder, att resultaten måste komma att te sig jämförelsevis obetydliga i förhållande till de administrativa anordning— arna.

Vad ägg beträffar, gäller intet av de förut anförda skälen för att de icke skola medtagas. De hava ett betydande näringshygieniskt värde, och kvalitetsbestämningen bör i detta fall icke heller vålla några svårigheter. Det bör emellertid å andra sidan beaktas, att ägg tillhöra de dyrare livs— medlen, varför den näringshygieniska effekten i detta fall måhända icke skulle bliva så stor i förhållande till kostnaderna. Hänsyn bör även tagas till de komplikationer i den praktiska utformningen av anordningarna, som kunde vållas av att äggtillgången och äggpriserna förete avsevärda säsong- växlingar och som för övrigt även göra sig gällande i fråga om grönsaker och frukt. Skulle ägg medtagas — och det motsvarande gäller också nyss- nämnda andra varor — synas prisrabatterna endast böra avse de tider, då tillgången är god. Då det emellertid med hänsyn till familjernas behov icke föreligger något skäl för att prisrabatter endast utgå under vissa säsonger, borde i så fall övervägas, huruvida icke motsvarande rabatter under andra tider borde lämnas för annat varuslag, exempelvis kött eller ost.

I fråga om mjölk och mejerivaror är en konsumtionsökning högeligen önskvärd såväl ur näringshygienisk som jordbruksekonomisk synpunkt; det är ju i fråga om smör, som det största exportbehovet föreligger. Be- träffande ost möter dock kvalitetsbestämningen åtminstone vissa svårig- heter. Det bör å andra sidan uppmärksammas, att ostkon-sumtionefi i Sverige är förhållandevis begränsad, varför det kunde förefalla synnerligen önskvärt, att konsumtionen av denna vara stimulerades.

• Sida 129
•  Original

Såvitt nu kan förutses, kommer det emellertid sannolikt vid mera ingå- ende undersökning att befinnas, att mjölk och smör framför andra varor böra medtagas i det här diskuterade prisrabattsystemet. I fråga om dessa födoämnen har man sålunda icke att räkna med några sådana svårighe— ter i fråga om kvalitetsbestämningen, vilka enligt det föregående möjligen skulle kunna förtjäna beaktande. Därest det vid den här föreslagna utred- ningen befinnes, att man, åtminstone under verksamhetens begynnelse, bör starkt begränsa antalet varuslag, som medtagas i prisrabattsystemet, torde frågan närmast bliva den, huruvida både smör och mjölk skola medtagas eller endast endera av dessa båda varor och i så fall vilkendera.

För den hän-delse att ett val mellan dessa båda viktiga födoämnen — med hänsyn till de inledningsvis anförda motiven för att verksamheten vid själva starten gives en möjligast begränsad omfattning — skulle bliva aktu- ellt, torde bland annat följande synpunkter böra beaktas.

Då verksamheten till väsentlig del skulle avse barnrika familjer, kunde det i första hand synas givet, att mjölk borde föredragas framför smör. Särskilt för familjer med mycket små barn kunde en mjölkrabattering te sig mera förmånlig än en smörrabattering. Det bör emellertid i detta sam- manhang ihågkommas, att barn i spädbarns- och förskoleåldern, vid före- fintligt behov, skulle kunna erhålla kostnadsfri mjölk enligt av kommissio- nen i sjätte kapitlet framlagt förslag. Vad skolbarnen beträffar, torde skol- bespisningen komma att medföra en viss ökning i mjölkkonsumtionen.

Ett annat argument för föredragande av mjölk kunde tänkas ligga däri, att faran för missbruk i detta fall kunde te sig mindre än i fråga om smör. Det vore nämligen mycket lättare för familjerna att i vinstsyfte återförsälja rabatterat smör än rabatterad mjölk. Det är dock ingalunda säkert, att missbruk av detta slag skulle komma att få någon mera betydande utbred— ning. Såsom kommissionen i tidigare sammanhang påpekat, synes näm- ligen den allvarligaste faran ligga däri, att familjerna använde den extra köpkraft, som genom rabattsystemet ställes till deras förfogande, för inköp av andra varor, än vad som avsetts. Ett dylikt missbruk kan visserligen försvåras därigenom att det förutsätter medverkan även från handlandens sida. Men i den mån möjlighet därtill föreligger, torde de familjer, som önska på obehörigt sätt utnyttja anordningen, i allmänhet föredraga denna utväg, eftersom den är bekvämare och dessutom giver dem möjlighet att er- hålla full valuta för hela rabatten, vilket däremot i allmänhet icke skulle bliva fallet vid återförsäljning. Med hänsyn härtill förefaller det tvivel- aktigt, om faran för missbruk verkligen skulle vara avsevärt större för smör än för mjölk. _ Beträffande den allmänna sidan av detta problem om möjligheten av missbruk vill kommissionen hänvisa till vad som därom i liknande sammanhang anförts i sjätte kapitlet samt nedan (sid. 133) ytter- ligare understrukits.

Särskilt viktigt i detta sammanhang är, att mjölkkonsumtionen i Sverige, utom i de allra fattigaste befolkningslagren, ligger på en så hög genom- snittlig nivå, att det kan ifrågasättas, huruvida någon mera betydande all- män stegring av densamma kan åstadkommas. Detta spörsmål bör i varje fall underkastas närmare undersökning, innan ställning tages till förmån för mjölken. Mjölkkonsumtionen företer vidare väsentligt svagare varia- tioner efter inkomst och barnantal, än vad fallet är med smörförbrukningen (jfr bil. 1). I fråga om smöret har man nämligen att räkna med det kon- kurrerande margarinet, som speciellt konsumeras i fattiga och barnrika fa- miljer. I fråga om denna vara vill det därför förefalla, som om väsentligt större möjligheter att uppnå en mera avsevärd konsumtionsstegring skulle föreligga.

• Sida 130
•  Original

Just det förhållandet, att de barnrika och fattiga familjerna i särskild grad få betala margarinaccisen, synes för övrigt göra det naturligt, att i första hand smör — som ju icke är något annat än »koncentrerad mjölk» — erbjudes dessa familjer till ett pris understigande det vanliga marknads- lpriset. Hela fettregleringen kommer för dessa familjer att framstå i helt annan dager, om fördyringen av margarinet kompletteras med en smör- förbilligande anordning.

Det synes vidare böra övervägas, huruvida man icke i fråga om smör kunde i väsentlig utsträckning komma ifrån den ovan diskuterade begräns- ning av verksamheten, vilken skulle ligga däri, att producenthushåll icke borde erhålla del av denna hjälp; ifrågavarande begränsning kunde, såsom förut antytts, möjligen anses innebära en viss orättvisa. Det är ju endast en mindre del av jordbrukarna, som själva producera smör. Det är visserligen sant, att mejerileverantörerna erhålla viss rabatt av mejerierna vid 5. k. smöråtertagning för egna behov, men dessa rabatter bruka röra sig omkring endast 35 a 40 öre per kg, medan de smörrabatter, som skulle förekomma vid här förevarande hjälpanordning, av i det följande angivna skäl kunna komma att sättas till minst det dubbla.

Det vill sålunda förefalla, som om smör skulle vara den vara, som vid närmare övervägande sannolikt i första hand skulle komma i åtanke vid en utredning om ett prisrabattsystem å skyddsfödoämnen.

Den hittills förda diskussionen har utgått från den förutsättningen, att rabattverksamheten borde avse sådana varor, för vilka det såväl ur närings- hygienisk som jordbruksekonomisk synpunkt föreligger ett normalt behov av konsumtionsökning. Vid en blivande utredning i ämnet kan det emel- lertid därutöver tänkas bliva anledning att undersöka problemet om huru- vida icke särskilda anordningar borde vidtagas för ett socialpolitiskt och näringshygieniskt nyttiggörande av sådana tillfälliga överskott å jordbruksprodukter, vilka tendera att helt förstöra marknaden å vissa jord— bruksprodukter och därför på något sätt måste omedelbart undanskaffas. Kommissionen vill emellertid icke taga närmare ställning till detta praktiskt betydelsefulla men också svårlösta organisationsproblem än genom detta på- pekande om dess existens.

Hur stora böra prisrabatterna vara och vilka kvantiteter böra de avse? Vid den praktiska utformningen av anordningen möter först denna princi- piellt viktiga fråga: böra prisrabatterna vara mera betydande och i gengäld de kvantiteter, för vilka rabatterna beviljas, mindre, eller böra omvänt mindre rabatter beviljas å större kvantiteter?

Ett specialfall av det första alternativet vore, om man överhuvud taget icke uttoge några priser alls utan utdelade livsmedlen gratis. Detta skulle emellertid i längden — vid en tillfällig gratisutdelning torde förhållandet där- emot ofta vara annorlunda —- huvudsakligen få den effekten, att familjernas livsmedelskostnader begränsades, och sålunda endast i mindre mån att deras konsumtion av livsmedel ökades. Av statsfinansiella skäl skulle det näm- ligen vara ogörligt att genom gratisutdelning täcka både hela deras nuvarande konsumtion av här ifrågavarande livsmedel och därutöver åstadkomma en ökning i förbrukningen. Om man av finansiella skäl begränsade gratis- utdelningen till de mängder, som kunde anses motsvara en önskvärd konsum- tionsökning, skulle, Som nyss antyddes, denna konsumtionsökning sanno- likt endast till viss, måhända mindre del komma till stånd, utan hushållen skulle i huvudsak endast göra en besparing, som ginge in i den allmänna bud- geten. Visserligen skulle en viss andel av även denna besparing sannolikt

• Sida 131
•  Original

komma livsmedelsförsörjningen tillgodo, men denna andel skulle antagligen i genomsnitt högst motsvara den proportion, som livsmedelsposten nu ut- gör av den totala familjebudgeten; det är dessutom föga troligt, att ens denna obetydliga ökning i livsmedelskonsumtionen annat än till en del skulle falla på skyddsfödoämnena.

Detsamma gäller, ehuru sannolikt i något mindre grad, om systemet med höga prisrabatter och små livsmedelskvantiteter. Av denna anledning före- faller det kommissionen sannolikt, att företräde kommer att givas åt den mot- satta metoden: stora kvantiteter och icke alltför stora prisrabatter.

I fråga om smör torde dock rabatten icke kunna alltför mycket begrän- sas. För att en mera märkbar effekt på konsumtionen skall ernås, kan det nämligen befinnas nödvändigt, att den icke väsentligt understiger prisskillna- den mellan mejerismör och margarin av billigaste sort. Denna prisskillnad uppgår för närvarande till mer än kronor 1: 50 per kg. Om ett smörrabatt- system kommer till stånd, torde rabatternas storlek emellertid icke kunna fixeras för längre tid utan torde tid efter annan få ändras efter förskjut- ningarna i detta prisförhållande.

För andra varor än smör skulle prisrabatterna sannolikt i allmänhet kunna hållas relativt lägre. För dessa andra födoämnen gäller det nämli— gen icke att komma ned i närheten av prisnivån för ett bestämt konkur- rerande varuslag, utan här torde man med större skäl kunna räkna med att även en mera begränsad rabatt kan medföra en viss konsumtionsökning — åtminstone försåvitt icke de i det föregående anförda speciella skälen mot ett dylikt antagande göra sig gällande. Aven på dessa övriga varuslag torde det befinnas lämpligast att låta rabatterna utgå med visst belopp per mängd- enhet och sålunda icke med viss procent av priset. Om rabatterna beräkna- des procentuellt, skulle nämligen kostnaderna icke på förhand kunna an— givas.

Det torde vara skäl att även något närmare ingå på de principfrågor, som kunna resa sig vid bestämmandet av de rabatterade kvantiteter- n a. För att närmare illustrera denna diskussion meddelas vissa sifferexem- pel; dessa äro också av praktisk betydelse för de förberedande kostnads- kalkyler, som avslutningsvis meddelas för att underlätta ett ställningstagan- de till frågan om en eventuell fortsatt utredning.

Såsom förut framhållits, torde det komma att befinnas mest ändamåls— enligt att låta prisrabatterna utgå å hela den kvantitet av vederbörande vara, som familjerna anses böra konsumera. Vad smör beträffar, erbjuder sig en utgångspunkt i den nuvarande sammanlagda förbrukningen av smör och margarin. Skälet härtill är framför allt det, att denna sammanlagda fett- konsumtion, åtminstone vad angår städerna — för vilka de säkraste kon- sumtionssiffrorna föreligga —— endast uppvisar relativt små variationer mellan olika familjetyper och inkomstklasser; småhushåll om 2 personer förete dock en icke oväsentligt högre genomsnittsförbrukning än andra hushålls- typer, och vidare kan tänkas, att de allra fattigaste familjerna — med un- der 2 000 kronor — förete en lägre sammanlagd fettförbrukning än övriga. I fråga om hushåll med 3 eller flera minderåriga barn i städer och industri- orter uppgick smörkonsumtionen åren 1932/33 till ej fullt 42 kg per år och margarinkonsumtionen till drygt 56 kg. Den sammanlagda förbruk- ningen utgjorde sålunda omkring 100 kg. För hushåll med 1—2 minder- åriga barn uppgick motsvarande siffra till omkring 65 kg per år.

Med hänsyn till den väsentliga ökning i smörförbrukningen, som enligt bilaga 3 ägt rum sedan 1932/33, kan dock ifrågasättas, huruvida dessa siff- ror lämpligen kunna väljas till utgångspunkt för en anordning, som är av— sedd att åstadkomma en ytterligare stegring i förbrukningen. Det är emel—

• Sida 132
•  Original

lertid att märka, att denna allmänna konsumtionsökning endast i mindre grad torde hava berört de i socialstyrelsens undersökning ingående familjerna, eftersom ingen av dessa led av arbetslöshet. Deras konsumtionssiffror tor- de också av den anledningen hava legat högre, än vad som svarade mot genomsnittet inom hela befolkningen, eftersom de endast i enstaka fall hade inkomster under 2000 kronor. Det är vidare att märka, att fettförbruk- ningen i dessa stadsfamiljer synes hava varit högre än för de ungefär sam- tidigt undersökta lanthushållen. Det torde sålunda kunna anföras skäl för att man vid fastställandet av den rabatterade mängden i första hand ut- går från de angivna konsumtionssiffrorna 100 kg per barnrik farnilj och 65 kg per hushåll med 1—2 barn.

Det är dock ovisst, huruvida familjerna böra konsumera hela denna fett— mängd i form av smör. Det kan nämligen vara anledning att tiga hänsyn till det förhållandet, att smöret vid stekning förlorar åtminstone det väsent- liga av sina näringshygieniska företräden framför margarin. Det skulle innebära, att man endast borde söka avsevärt begränsa margarinförbruk- ningen inom de barnrika familjerna — icke helt utplåna densamma. Rabat- ten kunde sålunda exempelvis avse omkring 80 0/0 av hela den angivna genomsnittsförbrukningen av smör och margarin.

Med utgångspunkt härifrån kunde man —om differentieringen efter fa- miljetyp icke göres alltför ingående —— tänka sig följande relativt jämna veckokvantiteter: för familjer med 1—2 barn under 16 år 1 kg, för familjer med 3—4 barn 1'5 kg och för familjer med 5 eller flera barn 2 kg. Detta skulle enligt föreliggande uppgifter betyda, att den nuvarande smörkonsum- tionen i stadsfamiljer med 1—2 barn skulle ökas med omkring 40 0/o och i barnrika familjer ungefär fördubblas.

Enligt här diskuterade linjer skulle man sålunda i fråga om smörför- brukningen söka utjämna de olikheter, som nu föreligga mellan olika familje- typer och inkomstklasser. Beträffande mjölk kan man emellertid knappast välja en liknande utgångspunkt för fastställandet av den rabatterade kvan- titeten, eftersom olika familjetyper och inkomstklasser härvidlag icke förete så utpräglade skillnader. Den nuvarande mjölkkonsumtionen i städerna uppgår enligt socialstyrelsens uppgifter till ungefär 2/3 liter per dag och konsumtionsenhet. Det torde ur näringshygieniska synpunkter icke vara önskvärt, att denna konsumtion allmänt ökas till mera än ungefär 08 liter per konsumtionsenhet och dag. Med utgångspunkt härifrån kunde följande summariska dagskvantiteter diskuteras:

Familjer med 1 barn under 16 år .............. 2'0 liter » >> 2 >> » 16 >> .............. 2'5 >> >> >) 3 » >) 16 >/ .............. 3'0 ,, >> >> 4 >> >> 16 >> .............. 3'5 >> >> >> 5 >> >> 16 >) .............. 4'0 >> 0. S. V.

Enligt detta torde konsumtionsökningen i de hjälpta stadshushållen komma att i genomsnitt röra sig omkring 20 om

Den här förda diskussionen torde hava angivit motiveringen för det tidi- gare anförda uttalandet, att man vid en begränsning av verksamheten tor- de böra anlita andra utvägar än en alltför stark reduktion av rabatter och rabatterade kvantiteter. En dylik reduktion kunde nämligen lätt äventyra hela syftet med verksamheten, vilket skulle vara att åstadkomma en ökning av konsumtionen, som ter sig någorlunda betydande i förhållande till de finansiella uppoffringarna.

• Sida 133
•  Original

(Organisation och finansiering. Kommissionen har icke ansett det till- höra sin uppgift att ingå på någon mera utförlig diskussion av de organisa- tionsproblem, som kunna resa sig vid en anordning av förevarande natur. Det torde kunna antagas, att man kan finna det ändamålsenligt att i till- lämpliga delar utforma åtgärderna efter mönster av den utdelningsverk- samhet, varom förslag lämnats i det sjätte kapitlet. Dock blir det här givet- vis icke fråga om något samarbete med vårdcentralerna; verksamheten ad- ministreras i sin helhet av lämpligt kommunalt organ. Därest särskild ny behovsprövning icke anses böra förekomma, torde barnavårdsnämnden ut- göra den myndighet, som närmast kunde komma i fråga.

Vid frågans övervägande måste naturligtvis även ris ken f ör mis s- br 11 k beaktas. Möjligheten att genomföra en anordning av här diskuterad natur blir säkerligen till väsentlig del beroende av i vad mån dylika risker kunna i rimlig grad begränsas. De i annat sammanhang i sjätte kapitlet anförda danska erfarenheterna synas tyda på att möjligheter härtill borde förefinnas. I rikets smärre kommuner torde redan den intima inbördes per- sonkännedomen åstadkomma en effektiv kontroll. I de större kommunerna kan man givetvis icke räkna med denna faktor, men här finnes å andra si- dan möjlighet att utveckla en mera effektiv administrativ kontrollapparat.

Hänsyn till detta problem måste bland annat tagas vid den finansiella av- vägningen mellan stat och kommun, som längre fram kommer att beröras. Även om allmänna skäl kunna anföras för att staten bör helt bekosta denna verksamhet, måste önskemålet ur här ifrågavarande synpunkt, att kommu- nen göres ekonomiskt intresserad i densamma, i och för sig tala för att viss mindre del av kostnaden lägges å kommunen.

Såsom tidigare upprepade gånger framhållits, ligger den allvarligaste fa- ran sannolikt däri, att korten användas för inköp av icke avsedda varor; å andra sidan förutsättes för dylikt missbruk medverkan även av handlanden eller av dennes biträden. Risken för att korten eller de rabatterade varorna försäljas får emellertid icke därför lämnas ur sikte. Dessa frågor äro av större betydelse i förevarande sammanhang än i fråga om de i sjätte kapitlet föreslagna hjälpanordningarna för vissa mödrar och barn —— detta därför att det här sannolikt kommer att bliva fråga om mera omfattande åtgärder.

Vid frågans fortsatta utredning torde det kunna visa sig lämpligt att an- vända r a h a t t k 0 r t 5 y 5 t e 111. Det är visserligen sant, att en dylik anord- ning hos mången skulle komma att väcka oangenäma minnen från krigsåren. Det bör emellertid understrykas, att det råder en väsentlig skillnad mellan en ransoneringsanordning vid brist på livsmedel och ett rabattkortsystem, som tvärtom är avsett att fördela ett överflöd, och att det senare sannolikt kom- mer att uppfattas på helt annat sätt än det förra.

Korten böra utlämnas för viss kortare tid, exempelvis en fyraveckors- period — detta för undvikande av att det på en gång utlämnade kortvärdet skulle bliva alltför betydande, vilket kunde föranleda risk för missbruk.

I övrigt har kommissionen icke ansett nödigt att ingå på och taga ställ) ning till de organisatoriska detaljerna. För en belysning av hur den lokala administrationen av ifrågavarande anordning kunde tänkas bliva gestaltad hänvisas till en av t. f. sekreteraren Richard Sterner på grundval av inom den för näringsfrågans utredning nedsatta delegationen genomförd diskus- sion utarbetad redogörelse, innehållande »P. M. med vissa synpunkter- på frågan om organisationen av ett system med prisrabatter å skyddsfödoäm- nen», vilken såsom bilaga 6 fogats till detta betänkande.

• Sida 134
•  Original

Vad f i n a n s i e r i n g e n beträffar, tala såväl näringshygieniska srom socialpolitiska synpunkter för att kostnaden till huvudsaklig del bör läggas på statsverket. De skäl härför, som framförts beträffande övriga i detta lbe- tänkande framlagda förslag, synas även i detta fall äga tillämpning; sam- tidigt måste emellertid hänsyn tagas till vad som nyss anförts angående lbe- hovet av ett lokalt intresse i den kontroll, som erfordras med hänsyn till risken för missbruk. — Det bör vidare övervägas, huruvida icke statsbidra- gen böra finansieras genom margarinaccismedel, i den mån möjlighet härtill förefinnes. Det förtjänar härvid anmärkas, att den minskning i margarin- förbrukningen, som skulle inträda, därest ett smörrabattsystem av här skis— serad natur genomfördes, icke skulle bliva så betydande, att någon mera avsevärd minskning i margarinaccismedlen skulle bliva följden.

Därest verksamheten icke omedelbart skulle omfatta samtliga kommuner, erfordras givetvis ett särskilt ansökningsförfarande från kommunernas sida. För det fall, att ansökningar om statsbidrag skulle inkomma till större be- lopp, än vad som svarar mot fastställt statsbidrag, måste då ett urval bland de sökande kommunerna verkställas. Detta urval lärer då böra verkställas efter i tillämpliga delar liknande grunder, som kommissionen föreslagit i fråga om statsbidrag till skolbespisning.

Kostnadskalkyler. Såsom förut angivits, vill kommissionen, för under- lättande av stållningstagande till frågan om en eventuellt fortsatt utredning, meddela några kostnadskalkyler, vilka grundats på vissa antaganden rörande åtgärdernas omfattning. Dessa antaganden hava valts så, att beräkningarna skola bliva relativt enkla. De hava sålunda icke karaktär av något förslag om åtgärdernas utformning.

I fråga om sm ö rr ab att er i ng e n förutsättes följande: hjälpen läm- nas till alla barnrika familjer i hela landet, vilka icke själva producera smör i tillräcklig mängd. Dessa familjer erhålla 1'5 kg i veckan, om 3—4 barn finnas, och 2 kg, om barnantalet överstiger 4. Prisrabatten utgör 1: 25 kro- nor pr kg utom för sådana hushåll, vilka av mejerier erhålla särskild rabatt vid smöråtertagning. Dessa producenthushåll erhålla 90 öre.

Hela antalet familjer med 3 eller flera minderåriga barn utgör ungefär 160 000. Härav bortfalla en del hushåll, som producera landssmör eller som försälja smör, samt vidare en del bemedlade hushåll. Siffran synes med hänsyn härtill kunna reduceras till högst 150 000. Det antages, att omkring 30 000 av dessa hushåll utgöras av mejerileverantörer. Detta betyder, att den genomsnittliga prisrabatten skulle utgöra ungefär 1: 20 kronor.

Den genomsnittliga årskvantiteten för varje barnrik familj kan beräknas till 84 kg, och den totala rabattkvantiteten skulle utgöra nära 13 miljoner kg. Av denna kvantitet torde, grovt räknat, hälften representera en verklig kon- sumtionsökning. Hela rabattbeloppet skulle uppgå till i medeltal 100 kro- nor per familj och år. Det totala beloppet för samtliga hjälpta familjer skulle bliva 15 miljoner kronor. Härtill komma vissa administrationskost- nader.

I fråga om mjölk synes rabatten av förut angivna skäl kunna hållas relativt lägre _ möjligen så lågt som vid 6 öre per liter. Den rabatterade kvantiteten skulle utgöra 3 liter för familj med 3 barn, 35 liter för familj med 4 barn, 4 liter för familj med 5 barn 0. s. v., vilket — enligt föreliggande uppgifter om familjernas fördelning efter barnantal — motsvarar ett genom- snitt per barnrik familj av nära 36 liter per dag eller drygt 1 200 liter per år.. Av denna hjälp skulle de barnrika jordbrukarhushållen, vilka enligt i Folkräkningen 1935/36, del III, lämnade uppgifter torde kunna beräknas ut- göra omkring 40000, icke erhålla del. Frånräknas vidare en del mjölk-

• Sida 135
•  Original

handlande samt sådana bemedlade familjer, vilka icke bry sig om att ut— nyttja hjälpen, kommer man ned till omkring 110 000 familjer. Den totala rabatterade kvantiteten skulle då uppgå till omkring 130 miljoner liter och hela rabattbeloppet till 8 miljoner kronor. Kostnaden blir sålunda väsent- ligt lägre än för smör, men samtidigt blir den konsumtionsökning, som ge- nom anordningen åstadkommes, icke endast absolut taget utan även i för- hållande till kostnaden avsevärt mindre.

Om ett dylikt prisrabattsystem för smör och mjölk skulle utsträckas till andra familjegrupper än enbart flerbarnshushållen, komme kostnaden san— nolikt att ökas med ytterligare något tiotal miljoner kronor. Annu starkare skulle ökningen bliva, om även andra slag av födoämnen, t. ex. kött, fläsk, ost, ägg, grönsaker och frukt medtoges i anordningen, och denna samtidigt finge omfatta hela landet. Man skulle då snabbt komma upp till ett belopp av 100 miljoner eller däröver.

En dylik siffra ter sig givetvis avskräckande. Det må emellertid erinras om att den belastning på konsumenterna, som åstadkommes genom nuva- rande jordbruksreglering, rör sig omkring 200—300 miljoner kronor per år.

Kommissionens yrkande. Såsom tidigare framhållits, har kommissionen här endast velat giva en uppläggning av förevarande problem. Kommissionen vill sålunda endast föreslå, att spörsmålet om åstadkommande av ett prisra- battsystem av här skisserad natur snarast upptages till fortsatt övervägande, eventuellt i samband med en kommande allmän utredning om jordbruks- politiken samt att därvid beaktas dels de finansiella möjligheter, som kunna föreligga för en dylik anordning, dels de synpunkter på behovet därav samt på organisationsproblemets natur, som av kommissionen i detta betänkande anförts.

• Sida 136
•  Original

Kap. IX. Behovet av en förbättrad upplysnings- och under- visningsverksamhet i näringsfrågan.

Näringsupplysningens betydelse. Det har tidigare upprepade gånger framhållits, att även om inkomsten —— eller rättare förhållandet mellan in- komst och familjestorlek — spelar en mycket betydande roll vid valet av födoämnen, är den dock icke den enda betydelsefulla faktorn. Det är tyd- ligt, att man med ett visst belopp tillgängligt för inköp av födoämnen kan hushålla sämre eller bättre i den meningen, att det näringsfysiologiska resul- tatet kan bliva högst olika. Inom alla befolkningslager finnes otvivelaktigt ett behov av näringspropaganda och näringsupplysning. Befolkningskommis- sionen är sålunda angelägen att framhålla, att strävandena att åstadkomma en förbättrad kost mäste inrikta sig såväl på de ekonomiska som på de peda— gogiska åtgärderna. Det vore oriktigt att ensidigt inrikta sig på endera.

I sin slutrapport visar Nationernas Förbunds sammansatta kommitté med ett par exempel, hurusom antingen okunnighet om näringens betydelse för hälsan eller om principerna för sammansättningen av en riktig kost motarbe- tar rationella kostvanor även i sådana länder, där de största framstegen gjorts. Sålunda framhålles bland annat följande.

Ett belysande fall utgör användningen av vitt bröd. Under de senaste femtio åren har förbrukningen av finmalet vitt bröd ökat i alla västerländska stater; i vissa av dem har till och med konsumtionen av grovt bröd ansetts utgöra ett tecken på en social min- dervärdighet. Förmalningsprocesserna hava av detta och andra skäl (t. ex. det förhållan— det att vitt mjöl håller sig bättre än mindre fint malet) förändrats för att från kornet avskilja allt, som kunde giva brödet en mörk färg eller ett grovt utseende.

För dem, som kunna skaffa sig en riklig kost, är ett överskott på gröna grönsaker, färsk frukt och mjölk viktigare, då de giva mera mineralämnen än vetekli och vetegroddar. Men när kosthållet befinnes vara undermåligt, äro mineralämnen i regel bland de vik- tiga näringsbeståndsdelar, som falla under standarden; fasthållandet vid vitt bröd för— hindrar, att den totala mineraltillförseln blir så hög, som den kunde vara vid samma utgiftsnivå. Det kan vara av intresse att erfara, att i Förenta Staterna, som resultat av upplysningsverksamheten, framträtt en motsatt tendens —— alltså från det fina vita brödet till bröd av grovmalet vete.

Kött utgör en annan illustration till uppfostrans betydelse. Sedan kriget hava hus— mödrarna i Västerns länder haft en tendens att använda rfina» bitar av kött, lämpliga för griljering eller hastig stekning, och undvika vad de anse »sämre» bitar, lämpliga för att stuva eller koka. Näringsvärdet hos dessa senare är i många fall icke mindre än hos »fina». Denna utveckling beror delvis på en ökad smak för stekar och kotletter och dels på att deras tillagning kräver ett minimum av tid.

Det är klart, att man även i detta fall med samma penningutgift lätt skulle kunna få en kost med högre näringsvärde, om inköpen av kött ej koncentre- rades till »fina» bitar. Kommissionen vill dock i detta sammanhang fram- hålla, att den snabbare och enklare tillagningen av vissa »finare» och dyrare köttsorter många gånger måste anses medföra såväl ekonomiska som nä- ringsfördelar med hänsyn till den arbetsbesparing, som deras användande medför _ en arbetsbesparing, som ekonomiskt och därigenom även närings— fysiologiskt kan medföra verkningar på familjens hushållning.

• Sida 137
•  Original

Även följande uttalande av den sammansatta kommittén må i detta sam- manhang anföras.

Som ett sista exempel på de sakliga verkningarna av fördomar och okunnighet på kostvanor förtjänar skummjölken att omnämnas. Före kriget förbrukades avsevärda kvan- titeter skummjölk av industriarbetarbefolkningen i Europas städer. Efter kriget kon- sumeras mera oskummad mjölk och detta är naturligtvis mycket bra. Men det synes hava uppstått en fördom mot skummjölk i många länder, vilken har lett till en minsk- ning av dess konsumtion även hos sådana, som icke hava råd att skaffa sig den dyrare oskummade mjölken. I Sverige visa t. ex. socialstyrelsens hushållsundersökningar, att medelkonsumtionen av oskummad mjölk steg i industriorter och städer från 194 till 223 liter per konsumtionsenhet mellan 1914 och 1933 — en ökning på 29 liter — medan me- delkonsumtionen av skummjölk sjönk från 68 till 8 liter — en minskning på 60 liter. Detsamma är fallet i andra länder.

Det är högeligen önskvärt, att konsumtionen av oskummad mjölk ökar och man bör göra allt därför. Men olyckligtvis har fördomen mot skummjölk i vissa fall lett till en reduktion av den totala mjölkkonsumtionen. Mjölkens speciella näringsvärde ligger i dess mineral- och äggviteinnehåll, vilket icke på något sätt reduceras genom borttagandet av smörfettet.

Kommissionen vill understryka, att det härvid givetvis icke är fråga om att skummjölksförbrukningen skulle ökas på bekostnad av konsumtionen av oskummad mjölk.

Den utsträckning, i vilken upplysning kan påverka konsumtionen av fler- talet viktiga skyddsfödoämnen, belyses av den av näringsrådet utförda un- dersökningen över de mycket stora skillnaderna i konsumtionen mellan en— skilda familjer tillhörande samma familjetyp och inkomstgrupp. Så snart så betydande variationer förekomma, är det uppenbart, att ett vidsträckt ut- rymme finnes för påverkan av konsumtionen genom propaganda och upp- lysning. Såsom redan tidigare påpekats, framgår av det i bilaga 1 meddelade referatet av denna undersökning, att även familjer, som med hänsyn till ringa medlemsantal eller låg inkomst åtnjuta en relativt god ekonomisk standard, till ungefär en tiondel förete underoptimal kaloritillförsel.

Nationernas Förbunds sammansatta kommitté åberopar i detta samman- hang en av H. Stiebeling utförd undersökning i U. S. A., där kosten hos 900 familjer, som levde på olika utgiftsnivå för sin föda, betygsattes efter sin beskaffenhet ur näringssynpunkt med A, B och C, varvid A betecknar god, B någorlunda tillfredsställande och C otillfredsställande kost. Dessa undersökningsresultat, jämte kommitténs därtill fogade kommentar, återgi- vas här nedan:

Familjer, där livsmedels- därav (i %) familjer, där

' ' — nta . .. kttååiåå'åeåeåcäoåit? ämm-å. kosten unborde typen utgjorde (dollars): A B C 1'33—1'90 ........................ 333 4 35 61 2'67—3'32 ........................ 459 35 59 6 4'00—4'66 ........................ 108 77 20 3

Det är tydligt, att det vid en högre nivå på utgifterna för födoämnen per konsum- tionsenhet finns en tendens till förbättring av kostens kvalitet. I den lägsta utgiftsgrup- pen betecknas ända till 61 % av kosterna som otillfredsställande; men eftersom 35 % av dem, som giva ut lika mycket på föda, kunna placeras i klass B, måste det tagas för givet, att det icke behöves någon större skicklighet eller förmåga för att få en tämligen tillfredsställande kost på den utgiftsnivån.

Med andra ord: om de 61 procenten i klass C finge lära sig, hur de 35 procenten i klass B fördelade sina födoämnesutgifter, skulle de sannolikt få en tillfredsställande kost även utan ökning i inkomsten. Det faktum, att blott 4 % av kosterna i den lägsta inkomstgruppen nå A-standarden, tyder på att det närmast erfordras en exceptionell

'— Härvid användes en speciell konsumtionsenhetsskala, vars närmare innebörd här icke torde betöva angivas.

• Sida 138
•  Original

skicklighet i hushållningen härför; det är dock troligt, att om de sattes på spåret, åt- minstone några av dem, som endast nå B-kosten, skulle bliva i stånd att lå A-kost ge- nom upplysning i fråga om ekonomi och näringslärans principer. I de håla andra in- komstgrupperna synes det icke finnas något skäl, varför icke alla skulle kunna mpp- läras så, att de nådde A-standarden; i vart fall kan det förhållandet, att rezpektive Gi % och 3 % tillhöra C-klassen i de två högsta inkomstgrupperna, endast bero på okunznig- het och icke på begränsning av de ekonomiska möjligheterna.

Liknande iakttagelser hava gjorts även i andra länder.

Innan själva näringsupplysningen behandlas, vill kommissionen närmiast ingå på den därmed nära sammanhängande frågan om n ä r i n ; 5 f o r s k- ningen. Såväl för upplysningsarbetet i näringsfrågan som fir närinigs- och jordbrukspolitiken är det av väsentlig betydelse, attlmera ingående kän- nedom om de faktiska konsumtionsförhållandena erhålles, än val som med hittills utförda undersökningar varit möjligt. — Därefter följer en redogö- relse för den nuvarande näringsupplysningen. Mtt bakgrun- den av denna framställning kommer kommissionen så till sist att precisera sina f örsla g i upplysningsfrågorna. Dessa förslag äro emellertid icke i detalj utarbetade. Detta hade nämligen bland annat förutsatt ingående pe- dagogiska och skoltekniska överväganden, som kommissionen icke ansett till- höra sin uppgift att ingå på, utan dessa överväganden synas lämpligen böra hänskjutas till särskilda sakkunniga. Kommissionen har därföri detta ka- pitel, liksom i det närmast föregående, inskränkt sig till en »ramutredning», där de olika utredningsbehoven utpekas och motiveras.

Behovet av ytterligare utredningar om näringsförhållandena. För att man skall kunna bedriva en framgångsrik upplysningsverksamhet, är det å ena sidan nödvändigt att veta, huru de faktiska näringsförhållandena gestalta sig inom olika sociala och ekonomiska grupper av befolkningen, och å andra sidan hur en optimal kost bör vara beskaffad med särskild hänsyn tagen även till för Sverige säregna förhållanden. Såsom framgår av vad tidigare anförts, är vår kännedom om den svenska befolkningens näringsförhållanden trots allt i betydliga avseenden ofullständig. En viktig uppgift är därför att genom ändamålsenligt anordnade undersökningar anskaffa för sådan känne- dom erforderligt material. Soeialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar hava, såsom de hittills utförts, väsentligen haft till uppgift att utgöra en grund för dyrortsgrupperingsarbetet samt för styrelsens övriga levnadskost- nadsstatistik. Endast som en biprodukt har man samtidigt erhållit material, som möjliggjort studium av kostförhållandena i begränsad omfattning. En dylik anordning av dessa undersökningar kunde möjligen tidigare te sig moti- verad, eftersom man förut icke trott sig hava anledning att under normala tider befara några mera omfattande näringsbrister. Med de krav på folk- näringen, som den moderna näringsfysiologien ställer, framstår det emeller- tid som ett oavvisligt behov, att dessa undersökningar i första hand utnyttjas för ett intensivt studium av livsmedelsförsörjningen.

Det förefaller också kommissionen sannolikt, att det väl skulle låta sig göra att vid planläggningen och bearbetningen av här ifrågavarande under- sökningar i högre grad än hittills varit fallet, tillgodose näringsforskningens behov. Ett viktigt önskemål härvid är, att redan vid undersökningarnas för— beredande näringsfysiologisk sakkunskap beredes tillfälle medverka. I fram- tiden torde detta bäst åstadkommas genom samverkan mellan socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan. Härvid bör bland annat beaktas nödvän- digheten, att kommande undersökningar utsträckas till att omfatta även andra än tidigare undersökta befolkningslager, i synnerhet sådana med lägre in- komster. _

• Sida 139
•  Original

Undersökningarnas hittillsvarande begränsning till att i huvudsak endast om- fatta familjer med någorlunda »normala» inkomster är nämligen helt och hållet betingad av den omständigheten, att det i första hand gällt att erhålla en grundval för dyrortsgrupperingsarbetet och för övrig levnadskostnadsstatistik. Ur närings- hygienisk och social synpunkt är det emellertid icke endast av intresse att erhålla kunskap om »normala» förhållanden, utan det blir ur dessa synpunkter i högsta grad angeläget att därjämte kunna studera konsumtionen i fattigare familjer. Bland annat skulle en studie av fattigvårdsklientelets livsmedelsförbrukning på ett för det praktiska socialvårdsarbetet betydelsefullt sätt tjäna till att belysa resultatet av den nuvarande hjälpverksamheten.

De undersökningar, som hittills i större skala utförts i vårt land, hava varit av intensiv karaktär, det vill säga livsmedelskonsumtionen har i detalj följts under ett helt år. Helt visst äro sådana undersökningar av synnerligen stort värde. En olä- genhet med dessa undersökningar är emellertid, att de bliva relativt kostsamma och tidskrävande och av denna anledning måste begränsas till några få tusen familjer. Det blir då synnerligen svårt att avgöra, i vad mån de erhållna undersökningsresul- taten kunna anses representativa för den totala befolkningen. Även om olika in- komstklasser, yrkesgrupper och familjetyper blivit företrädda i någorlunda sam- ma proportioner som inom befolkningen i dess helhet — vilket hittills icke varit fallet —— komma de undersökta hushållen dock alltid att i så måtto utgöra ett en- sidigt urval, som endast sådana familjer, som kunna förmås att under ett helt år föra synnerligen detaljerade hushållsböcker, och som därför kunna förväntas av- sevärt höja sig över genomsnittet i fråga om ekonomisk förtänksamhet och hus- hållningsförmåga, kunna ingå i undersökningarna. Den kvantitativa begränsningen i undersökningarna blir särskilt allvarlig, då det gäller att utreda förhållandena inom olika delgrupper av hela materialet. Fördelas detta på en gång efter famil— jernas storlek och barnantal, deras inkomstförhållanden, familjeföreståndarens yrke 0. s. v. — något som är fullständigt nödvändigt, för att dessa faktorers be- tydelse för näringsstandarden skall kunna utrönas —, bliva åtskilliga av dessa del- grupper så små, att de erhållna undersökningsresultaten i större eller mindre grad komma att påverkas av tillfälligheter.

Det kan under sådana förhållanden starkt ifrågasättas, huruvida icke dessa in- tensiva men på ett begränsat material inriktade undersökningar böra kompletteras med extensiva sådana, vilka grundas på uppgifter från ett större antal familjer. Dessa senare utredningar skulle då endast avse kortare perioder på omkring 14 dagar till en månad, vilka skulle förläggas till var och en av de fyra årstiderna. Det blir härigenom möjligt att få med även sådana familjer, vilka icke kunna för- mås att föra hushållsbok under längre tid.

Dessa extensiva undersökningar komma icke bara i och för sig själva att äga ett betydande värde, utan de kunna dessutom tjäna till att giva en nödvändig bakgrund åt de intensiva men kvantitativt begränsade undersökningarna.

Det blir härigenom i högre grad möjligt att bedöma vilken grad av allmängiltig- het, som bör tillmätas resultaten av sistnämnda undersökningar, vilket betyder, att väsentligt säkrare slutsatser kunna dragas av desamma.

Det förfaller därjämte angeläget, att alla undersökningsresultat sammanställas med tillgängliga uppgifter om befolkningens fördelning på inkomstklasser och familjetyper samt att undersökningsmaterialet grupperas på sådant sätt, att det i görligaste mån blir jämförbart med dessa från annat håll hämtade uppgifter. Dylika samman- ställningar äro dels nödvändiga för att kontrollera materialets representativitet, dels — för det fall att representativiteten icke skulle bliva fullständig — för att skänka en uppfattning om i vad mån resultaten i den ena eller den andra rikt- ningen avvika från de resultat, som en helt representativ undersökning skulle hava givit.

I detta sammanhang förtjänar understrykas, att materialets gruppering på olika

• Sida 140
•  Original

familjetyper är viktigare än någon annan gruppering, eftersom familjernas mced- lems— och barnantal är av större betydelse för näringsstandarden än inkonsten och yrket. Av denna anledning bör bearbetningen redan från början inriktas på en- skilda, konkreta familjetyper. Den hittills förhärskande metoden att beräana klon- sumtionen per »normalhushåll» -— ett i hög grad konstruerat statistiskt begrepp — bör så mycket som möjligt skjutas i bakgrunden. Vid yrkesgrupperiigen bör framför allt arbetets art och beskaffenhet beaktas, eftersom dessa förhålandem i hög grad influera på näringsbehovet. Det är därför olämpligt att, såsom hittills i viss mån skett, fästa särskild vikt vid anställningsförhållandets karaktär vid nna- terialets uppdelning på »arbetare» och »tjänstemän»; i första hand gälle det att särskilja kroppsarbetare från övriga arbetstagare.

Vidare är det av största vikt, att bearbetningarna icke enbart inriktas jå medel- talsberäkningar. På grund av de stora variationer i livsmedelsförbrukningen, som förekomma även inom enskilda inkomst- och familjetyper, hava medelalen vid sådana undersökningar, som det här är fråga om, endast ett mycket )egränsat värde. Den genomsnittliga förbrukningen är, såsom tidigare framhållit, nästan alltid tillfredsställande — utom i större familjer tillhörande lägre inkonstklasser. Men medeltalen utgöra endast statistiska konstruktioner; även om de te sig till- fredsställande, utesluter detta icke, att många enskilda familjer hava en sämre näringsstandard, än vad som är önskvärt. Bland annat av denna anledniig är det angeläget, att även variationerna omkring medeltalen undersökas.

Detta krav på att undersökningarna böra närmare belysa frekvensen av sådana familjer, som hava ur näringshygienisk synpunkt otillfredsställande lizsmedels- konsumtion, ökar betydelsen av att de intensiva undersökningarna kompletteras genom på ett större material inriktade extensiva utredningar.

Av mycket stor betydelse skulle även vara, om de undersökningar, som i fram- tiden komma att utföras över livsmedelsförbrukningen, kunde kombineras med undersökningar över familjernas hälsotillstånd och fysiska standard. Då detta hittills ej varit fallet, är det mycket svårt att bilda sig någon mera ingående upp- fattning om sambandet mellan konsumtionsvanorna i fråga om livsmedel och det fysiska tillståndet i olika åldrar. En närmare kännedom om dessa förhållanden är emellertid av vikt för strävandet att åstadkomma en rationell näringshygen i lan- det. Vilka medicinska undersökningar, som i detta sammanhang böra företagas, kan här ej särskilt specificeras. En särskild teknisk kommission inom Nationernas Förbunds hälsoorganisation är för närvarande sysselsatt med studier av metoder för att undersöka näringstillståndet hos en befolkning speciellt med hänsyn till barnen. Beträffande de senare torde registrering av längd och vikt, tändernas he- skaffenhet, antalet frånvarodagar från skolan, sjukligheten under året m, ni. vara nödvändig och samtidigt möjlig att utföra.

Näringsläran i skolornas biologiundervisning. Befolkning'skomrnissionen övergår nu till att lämna en kortfattad redogörelse för den nuvarande nä- ringsupplysningen. I första hand gäller det härvid att uppmärksamma den vid skolorna meddelade undervisningen i näringslära.

I alla skolor meddelas teoretisk undervisning i detta ämne i samband med biologiundervisningen. Vad f 0 1 k 5 k 0 1 o r n a beträffar, stadgas sålunda i undervisningsplanen för ämnet naturkunnighet bland annat följande: »Den egentliga undervisningen i hälsolära bör dock tagas för sig och förläggas så långt mot skoltidens slut som möjligt, och bör hälsolära därvid behandlas från vissa enhetliga synpunkter . .. Såsom en sådan enhetlig synpunkt må särskilt framhållas den sunda levnadsordningen, t. ex. i fråga om mat och dryck . . .»

I undervisningsplanen för 1 ä r 0 v e r k e n föreskrives i fråga om under- visningen i biologi med hälsolära bland annat, att denna bör »bibringa lär-

• Sida 141
•  Original

jungarna . . . kunskap om . . . människans . . . byggnad och livsyttringar . . . ävensom att lämna vägledning för ett sunt levnadssätt.»

Kommissionen har tagit del av de redogörelser för näringslärans grunder, som ingå i ett par av de vid folkskolorna och läroverken använda läroböc- kerna i biologi, och därvid funnit dessa redogörelser i stort sett tillfreds- ställande. Till vissa anmärkningar, som dock kunna riktas mot de i läro- verken förekommande läroböckerna, vill kommissionen i ett senare sam- manhang återkomma.

I de metodiska anvisningarna till undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk anföres i fråga om näringsläran bland annat följande:

Behandlingen av hälsoläran kan ske antingen i lämplig anslutning till de olika or- ganen eller såsom en samlad framställning i omedelbar följd efter den anatomisk-fysio- logiska kursen. Uppenbarligen är det nödvändigt att koncentrera framställningen av hälso- läran till viktiga kapitel, bland vilka — frånsett alkoholspörsmålet, som avhandlas i det följande — särskilt må nämnas: vår föda, bostadens hygien, de för individen och ur social synpunkt viktigaste sjukdomarna samt medlen för deras bekämpande.

Dessa anvisningar avse realskolans högsta klass, ring I4 och krets 3. I det differentierade gymnasiet synes födoämneshygienen ej ägnas särskild uppmärksamhet. Människans ämnesomsättning synes vara avsedd att be- handlas ur rent fysiologiska synpunkter. I fråga om valet av uppgifter för enskilt arbete lämna anvisningarna inga uppslag i fråga om näringshygienen eller kosten.

Det kan överhuvud taget starkt ifrågasättas, om icke de metodiska anvis- ningarna borde starkare understryka vikten av att födans normala samman- sättning och därmed sammanhängande problem beaktas i biologiundervis- ningen. — Kommissionen skall längre fram återkomma till frågan om nä- ringslärans ställning i biologiundervisningen.

Skolköksundervisningen. Medan den teoretiska undervisning i närings- lärans grunder, som sålunda gives i samband med biologiundervisningen, är allmän, är det däremot endast en del av skolbarnen, som deltager i den prak- tiska utbildning, som gives i och med skolköksundervisningen. Denna är för det första nästan uteslutande begränsad till kvinnliga elever. Men icke heller i fråga om dessa är den allmän. Kommissionen hänvisar i första hand till följande tablå, som återgiver antalet skoldistrikt och skolor. där undervisning i hushållsgöromål meddelas:

Antal skoldistrikt, där skolköksundervisning är anordnad. (Uppgifter från år 1934—1935)

Vid folkskolor . ....................................... 116 distrikt » fortsättningsskolor ................................ 1 211 » » >>vandrande» skolkök .............................. 62 »

Antal övriga skolor, där skolköksundervisning meddelas. (Uppgifterna gälla år 1935—1936)

Statsunderstödda privatläroverk .................................. 57 Statens normalskola för flickor ................................. . 1 Kommunala flickskolor ........................................ 21 Kommunala mellanskolor ...................................... 14 Samrealskolor och högre allmänna läroverk ........................ 17

• Sida 142
•  Original

Yrkesbestämda högre folkskolor med husligt arbete .............. _ ltö Andra högre folkskolor med undervisning i hushållsgöromål ...... , . 16 Folkhögskolor .............................................. . 39 Folk- och småskoleseminarier .................................... 13 Kommunala skolor för yrkesundervisning i hushållsgöromål .......... 58 Statsunderstödda enskilda hushålls- och husmodersskolor samt yrkes- kurser i hushållsgöromål ...................................... 22 Lanthushållsskolor ............................................ 39 Skolköks- och lanthushållsseminarier ............................ .. 5

Vad gäller folk- och fortsättningsskolorna, visar det sig, att skolköksun- dervisning endast förekommer inom ungefär hälften av landets bortåt 2 500 skoldistrikt. Icke heller vid övriga skoltyper är denna undervisning all- män. Sålunda förekommer sådan undervisning endast vid 17 läroverk och realskolor. Hela antalet statliga läroverk och realskolor utgör emellertid 137, och av dessa äro endast 15 rena gosskolor.

Till komplettering av dessa summariska uppgifter vill kommissionen med- dela följande data rörande omfattningen av undervisningen i hushållsgöro- mål inom olika skolformer.

Vad först den egentliga folkundervisningen beträffar, är skolköksunder- visningen koncentrerad till fortsättningsskolorna — detta därför, att dylik undervisning förutsätter en viss mogenhet hos eleverna. I fråga om de egentliga folkskolorna uppgick statsanslaget för ändamålet under budgetåret 1936/37 endast till 344000 kronor. Även vid de högre folkskolorna före- kommer i begränsad omfattning undervisning i hushållsgöromål. För år 1932 torde statsunderstöd hava lämnats till 23 högre folkskolor med ett sammanlagt belopp av något mer än 37 000 kronor.

Trots att fortsättningsskolorna sålunda skulle uppbära huvudansvaret för folkundervisningen i hushållsgöromål, är denna undervisning ej heller vid dessa skolor obligatorisk. I 1918 års stadga för fortsättningsskolan är före- skrivet, att undervisning i hushållsgöromål bör, där icke särskilda förhållan- den föranleda undantag, förenas med arbete i skolkök och bestridas av för uppgiften utbildade lärarinnor. Skolöverstyrelsen har utgivit exempel på undervisningsplaner för fortsättningsskolor. och i dessa är vid en 360-tim- mars fortsättningsskola ämnet hushållsgöromål inlagt med 180 timmar och i en 540-timmars fortsättningsskola med 270 timmar. Undervisningen i hus- hållsgöromål för flickor i fortsättningsskola synes att döma av en av hem- biträdesutredningen gjord specialundersökning hava mycket olika omfatt- ning i olika län.1

Vad först landsbygden beträffar, undervisades läsåret 1929/30 i första årskursen 34'9 % av de i fortsättningsskola deltagande flickorna och i andra årskursen 43'2 %. Inom Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Skaraborgs län under- visades mindre än 10 % av flickorna i hushållsgöromål, under det att i Blekinge län 82"! % i första och 87'2 % i andra årskursen samt i Norrbottens län 698 % i första årskursen och 74'7 % i andra årskursen undervisades i ämnet. Vad städerna beträffar, undervisades 83'4 % av flickorna i första årskursen och 88'2 % i andra årskursen i husligt arbete. I åtskilliga städer synas samtliga i fortsättningsskolan deltagande flickor hava undervisats i hushållsgöromål. Så var fallet med städerna i Uppsala, Kronobergs, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Under de senaste nio åren har emellertid undervisningen i husligt arbete i fort- sättningsskolan bedrivits i ökad omfattning. Om vissa i propositionen nr 99 till

1 Hemhiträdesutredningens betänkande 1. Betänkande med förslag i fråga om utbildningen av hembiträden. (Stat. off. utr. 1937: 16).

• Sida 143
•  Original

1936 års riksdag angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m. meddelade uppgifter sammanställas med resultaten av den av hembiträdesutredningen gjorda undersök- ningen, erhållas följande resultat. Läsåret 1927/28 undervisades av 69137 fort- sättningsskolpliktiga flickor 25 701 i husligt arbete eller 37 %. Motsvarande siffror för läsåret 1929/30 voro 74 401 och 34 646 eller 47 %, och för läsåret 1932/33 71 056 och 37 983 eller 53 %. _. Beträffande de kostnader, som åvila statsverket för ifrågavarande undervisning, hava exakta uppgifter icke stått att erhålla. En- ligt en i statsutskottets utlåtande nr 8 vid 1933 års riksdag meddelad uppgift upp- gick det dåvarande antalet undervisningstimmar i husligt arbete vid fortsättnings— skolan till i runt tal 222 500; då statsbidraget för varje undervisningstimme utgick med 2 kronor vid nämnda tidpunkt, skulle alltså i runt tal 445000 kronor hava utgått av fortsättningsskoleanslaget för ifrågavarande undervisning.

Ej heller vid kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor, högre flickskolor samt högre goss- och samskolor förekommer obligatorisk under- visning i hushållsgöromål. Såsom framgått av tidigare lämnade uppgifter, förekommer dock dylik undervisningi viss utsträckning vid dylika under- visningsanstalter. Enligt en av skolöverstyrelsen meddelad uppgift, som åter- givits i hembiträdesutredningen, skulle under kalenderåret 1932 hava för ändamålet utbetalats i statsunderstöd närmare 70 000 kronor.

Målet för skolköksundervisningen är enligt undervisnings- planen för rikets folkskolor att »bibringa lärjungarna grundläggande insikt och färdighet i de inom ett hem vanligen förekommande hushållsgöromålen, vänja dem vid ordning, renlighet och sparsamhet och såmedelst utveckla de— ras praktiska begåvning samt hos dem väcka aktning och håg för husligt arbete.»

Angående kursen angives som alternativ I: Arbete i skolköket, omfattande matlagning, bakning och inläggningar samt ren- göringssysslor, dukning och uppassning.

I anslutning härtill särskild undervisning avseende köksinventarierna och deras vård, bränsle och bränslebesparing, vattnets användning i köket, födans betydelse för vår kropp samt våra näringsämnen och våra vanligaste födoämnen, småbarns- kost, städning och rengöring, enkla beräkningar och enkel bokföring i samband med arbetet i skolköket, det husliga arbetets betydelse och den unga flickans val av yrke.

Därutöver meddelas bland annat följande anvisningar: Undervisning i hushållsgöromål torde helst böra utsträckas över läsåret med en dags skolköksarbete i veckan för varje avdelning. Med en sådan anordning kan denna undervisning lättare sättas i förbindelse med undervisningen i andra äm- nen, varjämte lärjungarna hinna utvecklas mera under kursen och därigenom vinna större förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen än under en mera sam- lad kurs. En dags skolköksarbete i veckan torde också bäst motsvara barnens kroppskrafter vid denna ålder.

Matlagningen och bokningen böra avse beredning av enkel, smaklig och närande kost till billigt pris. Traktens egna produkter höra, i så stor utsträckning som finnes lämpligt, få komma till användning. Köksväxter böra kunna erhållas från skol- trädgården, där sådan finnes. Barnens uppmärksamhet bör fästas på de under olika årstider växlande priserna, och vid valet av maträtter i skolköket bör hän- syn tagas till dessa växlingar.

Inläggningarna böra avse, dels att besparingar må kunna göras i hushållet, dels att bereda tillgång på födoämnen ur växtriket till billigt pris även under vintern. Till inläggning böra därför särskilt ifrågakomma sådana varor, som erhållas billi-

• Sida 144
•  Original

gare, om de köpas i större mängd eller under någon viss tid av året. Nässlor, bär, svamp och dylikt torde lärjungarna i vissa fall själva kunna insamla för ända- målet.

Tiden för den teoretiska undervisningen torde böra begränsas till 30 a 45 minu- ter av den till undervisningen i hushållsgöromål för varje gång anslagna tiden.

De enkla beräkningar, som tillhöra skolkökskursen, böra sättas i omedelbart samband med lärjungarnas arbete i skolköket och kunna omfatta t. ex. kostnaden för olika maträtter, inköpspris under olika årstider och därav beroende besparingar i hushållsutgifterna, matordningar till visst pris för vecka, fördelning och an- vändning av en viss bestämd inkomst o. s. v. Vid beräkningen av middagskostna- den bör särskild uppmärksamhet ägnas åt lärjungarnas övande i att m-ed ledning av de använda varornas priser för kg eller liter raskt och säkert räkna ut priset på de olika mängderna.

Såsom en slutlig sammanfattning av det, som eleverna under arbetets gång prak- tiskt inhämtat, bör komma en enkel muntlig framställning om det husliga arbetets betydelse. Härvid torde särskilt beaktas sådana synpunkter som hemmets ekono- mi, hemmets trevnad och familjemedlemmarnas hälsa. Likaledes böra några jäm- förelser anställas mellan husligt arbete såsom förvärvsarbete och annat förvärvs- arbete, som i allmänhet brukar väljas av folkskolans kvinnliga lärjungar. Vid dessa jämförelser kunna exempelvis följande synpunkter komma i betraktande: det inflytande olika slag av arbeten utöva på den arbetandes hälsa, deras ekono- miska värde samt betydelsen av grundlig utbildning såsom en viktig förutsättning även för en bättre ekonomisk uppskattning av det husliga arbetet.

l undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk säges om undervis- ningen i hushållsgöromål i realskolan följande:

1. Mål. Undervisningen i hushållsgöromål har till uppgift att bibringa lärjungarna grundläggande kunskaper och någon färdighet i de inom ett hem vanligen före- kommande hushållsgöromålen, att därvid genom uppövande av deras ordnings- sinne, händighet, raskhet och rådighet i arbetet utveckla deras praktiska begåvning samt väcka aktning och håg för husligt arbete.

2. Kurs. Klass 45 och 34 (4 timmar). Matlagning m. m.: tillagning av enklare maträtter; konservering och bakning; dukning och uppassning m. m.; rengörings- arbeten. Närings- och födoämneslära: ämnesomsättningen, våra näringsämnen och de viktigaste födoämnena, deras sammansättning och näringsvärde samt känne- tecknen på god och dålig vara. N jutningsmedlen: betydelsen av en sund kost för motarbetande av kaffe- och alkoholmissbruk. Hemvård: köksinventarierna och deras vård; bränsle och bränslebesparing; de dagliga sysslorna i köket. Hushålls- ekonomi: beräkning av mältidskostnaden och andra enkla beräkningar; de vikti- gaste utgiftsposterna i ett hem.

I de metodiska anvisningarna till undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk framhålles bland annat, att de praktiska övningarna i hushållsgöro- mål skola omfatta endast enkel matlagning, bakning och konservering samt därmed sammanhängande arbeten. Varje arbetsdag bör inledas med en teo- retisk lektion i födoämneslära, begränsad till 20—25 minuter, varefter följa kortfattade anvisningar rörande dagens arbete (receptgenomgång). Slutligen skall priset för måltiden uträkna—s gemensamt. Den teoretiska undervisning— en i hushållsekonomi bör huvudsakligen avse att giva lärjungarna övning i utförandet av enkla hushållsberäkningar, avseende middagskostnaden, upp- görandet av förslag till matsedlar för en vecka med prisräkningar, fördelning- en av en viss årsinkomst på de viktigaste utgiftsposterna i ett hem m. 111. Det framhålles även, att de ekonomiska synpunkterna höra till de viktigaste vid

• Sida 145
•  Original

dem teoretiska undervisningen och höra beaktas såväl i födoämnesläran som i hushållsekonomien, särskilt vid den gemensamma kostnadsberäkningen av måltiden i skolköket. Slutligen angiva anvisningarna, att det vid undervisning- en gives tillfälle att bibringa lärjungarna förståel-se för sammanhanget mellan de enskilda hemmens och landets ekonomi samt intresse för att söka medverka till att det allmänna välståndet förbättras, varvid även kan påvisas vikten av att göra förståndiga inköp och att föredraga inhemsk vara framför utländsk.

Enligt kommissionens mening hava i dessa anvisningar ej i tillräcklig ut- sträckning beaktats de näringshygieniska sidorna av problemet. Även sociala och mera vidsträckta ekonomiska synpunkter torde böra komma mera i för- grunden. Det torde sålunda vara ändamålsenligt, att måltidens sammansätt- ning beräknas med utgångspunkt från ett härför tillgängligt belopp och ej, som anvisningarna angiva, att priset för måltiden uträknas i efterhand. Lek- tionerna böra även utnyttjas till att under genomgång av näringshygieniskt riktigt sammansatta matsedlar bedriva en ändamålsenlig propaganda för en sun-d folknäring,.

Vid folkhögskolorna bedrives sedan åskilliga år undervisning i hushålls- göromål för kvinnliga elever, och statsunderstöd utgår för sådan undervis- ning efter skolöverstyrelsens beprövande. Enligt en av skolöverstyrelsen till hembiträdesutredningen lämnad uppgift hade till sagda undervisning för bud- getåret 1932/33 beviljats sammanlagt något mer än 56 000 kronor, fördelade på 46 olika kurser.

Yrkesundervisningen. I det föregående har redogjorts för den nuva- rande näringsundervisningen vid vanliga skolor. Kommissionen övergår nu till den praktiska och teoretiska utbildning i näringsfrågan, som lämnas vid olika undervisningsanstalter för speciella yrken, såsom husmödrar, hembi- träden, skolkökslärarinnor, läkare, sjukvårdspersonal, restaurangpersonal m. fl.

Yrkesundervisning i husligt arbete äger rum dels vid statsunderstödda kommunala anstalter, hushållsskolor och husmodersskolor, dels vid anstal- ter, som arbeta utan statsunderstöd.

Den kommunala yrkesundervisningen är reglerad genom stadgan av den 4 november 1921 (nr 706). Enligt denna stadga uppdelas undervisningsan- stalterna i två huvudgrupper, lärlingsskolor och yrkesskolor. Lärlin gs- s k 010 rna hava till ändamål att bereda den ungdom, som avslutat folk- skolans kurs, tillfälle att samtidigt med att den förvärvar den praktiska yr- kesfärdigheten genom arbete, bland annat i husliga sysslor, inhämta de för ett framgångsrikt arbete inom arbetsområdet grundläggande teoretiska kun- skaper och i särskilda fall praktiska färdigheter, som icke kunna förvärvas genom deltagande i arbetet utanför skolan. Läroämnena i lärlingsskolans yrkesavdelning för husligt arbete äro praktiskt hushållsarbete, hushållslära och hälsovård, samtliga obligatoriska. Åt ämnet praktiskt hushållsarbete skall ägnas minst 2/3, högst 3/4, åt ämnena hushållslära och hälsovård till- sammans minst 1/,,, högst 1/3 av den för de obligatoriska läroämnena fast- ställda undervisningstiden, som för varje arbetsår omfattar minst 300 under- visningstimmar. Undervisningen i lärlingsskolan är ordnad på två årskurser. I dessa skolor gives redan i viss omfattning undervisning i hushållsgöromål åt gossar.

Yrk es sk ola n har till ändamål att bereda inom husligt arbete syssel- satta personer med god praktisk yrkeserfarenhet tillfälle att vidga och för- djupa den utbildning, vartill grunden lagts i lärlingsskolan. Yrkesundervis- ningen i husligt arbete uppvisar en mängd olika kurstyper. Den vanligaste typen synes vara en under längre tid spridd undervisning. Därjämte finnas

• Sida 146
•  Original

mera koncentrerade kurser med ett större antal veckotimmar, av vilka några äro angivna som husmoderskurser, andra som hembiträdeskurser.

I 1921 ås stadga för den kommunala yrkesundervisningen har även lämnats föreskrifter om h u 5 h ål ] s s k 0 l 0 r. Dessa hava till ändamål att i form av en samlad lärokurs meddela unga kvinnor, som äro sysselsatta med hus— ligt arbete och som icke varit i tillfälle att genomgå för deras yrke avsedd lärlingsskola och yrkesskola, en på fortsättningsskolans kunskapsmått byggd någorlunda fullständig husmodersutbildning. Lärokursen omfattar ett ar- betsår om i regel 30 veckor med högst 40 timmar i veckan; dock kunna även kortare kurser anordnas med avseende på vissa grenar av det husliga arbetet. För närvarande torde endast en hushållsskola av denna typ finnas i landet, nämligen Maria Kronbergs stiftelses hushållsskola i Falun.

Vad de 5. k. h 11 5 m 0 d e r s s k 0 1 o r n a beträffar, äro bestämmelser med- delade i kungörelsen den 4 november 1921 (nr 707). Reglemente och under- visningsplan för dessa skolor skola underställas skolöverstyrelsen för god- kännande.

Slutligen torde till yrkesskolorna även böra hänföras l a n t h 11 s h ä 1 l s- s k 0 l 0 r n a, vilka meddela såväl praktisk som teoretisk undervisning, det sistnämnda även i näringslära. 1936 års lantbruksundervisningskommitté har nyligen framlagt ett betänkande (Stat. off. utr. 1937z33) med förslag an- gående den fasta lantbruksundervisningens ordnande. Häri föreslås bland annat, att kurserna vid de 39 lanthushållsskolorna skola vara antingen halv- äriga eller ettåriga. För närvarande omfatta kurserna vid vissa av dessa skolor endast 31/2 månad, vilket betecknas såsom mindre tillfredsställande.

Den ovan vid olika tillfällen åberopade hembiträdesutredningen föreslog inrättandet av en statens h e 111 b i t r ä (1 e s s k 0 l a med ett antal olika kur- ser för olika ändamål. Normalutbildningen skulle omfatta antingen en sex- månaders yrkeskurs i hushållsarbete eller en ett-årig sådan. För utbildning av kokerskor i hem föreslås en fyra-månaders kokerskekurs. För kompetens som husa skulle givas en tre-månaders yrkeskurs i hussysslor. Därjämte föreslås en sex-månaders barnsköterskekurs och en yrkeskurs för högre kvali- ficerad hemhjälp (giver kompetens såsom hemföreståndarinna). Dessutom föreslås kortare kompletteringskurser i barnavård, i hemmets ekonomi, i hemsjukvård och dietmatlagning samt i hemsömnad. Utredningen har även uppgjort timplaner och studieplaner för de olika kurserna. Det år tills vidare ovisst, huruvida förslaget skall komma till utförande. Under tiden har Stock- holms stad inrättat en särskild hembiträdesskola i mindre omfattning.

För utbildning av r e s t a u r a n g p e r s 0 n a 1 finnes en privat restau- rangskola i Stockholm, vars ekonomi garanteras av arbetsgivare inom bran— schen. Kursen är ettårig (8—10 undervisningstimmar i veckan) och förenad med praktisk tjänstgöring å restauranger, till vilka eleverna hänvisas. I un- dervisningen ingår ämnet »varukännedom», som även innefattar grunderna i näringsläran.

Utbildning av s k 0 1 k 6 k 5 l ä r a r i n n o r bedrives vid statens skolköks— seminarium i Stockholm, Göteborgs skolköksseminarium, som upprättats av Göteborgs allmänna folkskolestyrelse, Fackskolan för huslig ekonomi i Upp- sala, skolköksseminariet vid Ateneum för flickor i Stockholm samt vid Fred- rika Bremer-förbundets lanthushållningsseminarium i Rimforsa. Vid statens skolköksseminarium omfattar kursen 3 terminer, vid övriga undervisnings- anstalter är kursen tvåårig utom vid fackskolan i Uppsala, som har en kurs för skolkökslärarinnor om 3 terminer, en lärarinnekurs i huslig ekonomi och handarbete om 5 terminer samt en lärarinnekurs i huslig ekonomi med lant- hushåll om 2 år. Undervisningen omfattar olika praktiska och teoretiska äm- nen, däribland närings- och födoämneslära, hälsolära o. d.

• Sida 147
•  Original

En särställning bland de yrkesgrupper, vilkas undervisning i näringslära i detta sammanhang bör beröras, intaga läkare och sjukvårdspersonal.

Den allmänna undervisning i näringslära, som gives åt blivande läkare, är av naturliga skäl väsentligt mera ingående och vetenskapligt lagd, än vad fallet är i fråga om här förut omnämnda yrkesgrupper. Det förtjänar dock anmärkas, att denna undervisning är splittrad på flera olika ämnen. Sålunda behandlas matsmältningens och ämnesomsättningens kemi väsentligen vid undervisningen i medicinsk kemi, ämnesomsättningen, dess storlek och förhållanden under olika yttre och inre omständig- heter, inom fysiologien; vid undervisningen i detta ämne meddelas även vissa praktiska synpunkter på näringsläran _ så lämnas exempelvis vissa uppgifter om koststater o. (1. Vid undervisningen i pediatrik behandlas frå- gor rörande barnuppfödning samt även i viss utsträckning blivande mödrars och ammande kvinnors föda. I hygienundervisningen beröres förnämligast kontrollen av födoämnen, dricksvattensproblem m. m. Även inom andra ämnesgrenar torde speciella delar av näringsfrågorna behandlas, men ingen- städes erhåller den blivande läkaren en sammanfattning av hela närings- problemet ur medicinska synpunkter sett mot bakgrunden av sociala förhål- landen. En undervisning i folknäringens problem saknas med andra ord fullständigt.

Även om den mera begränsade utbildning i näringslära, som meddelas åt blivande tandläk are, gäller, att densamma icke är av tillräckligt enhetlig karaktär.

Utbildningen av sjuksköterskor och distriktssköterskor in- begriper grunderna av näringsläran ävensom i regel praktisk undervisning i matlagning. De använda läroböckerna torde dock vara i behov av omarbet- ning, vartill även anslag begärts. Själva undervisningen torde emellertid stå på ett högre plan än läroböckerna, och den synes också vara i färd med att alltmera utvecklas till det bättre.

Också i fråga om barnmorskeutbildningen gäller, att den an- vända läroboken icke motsvarar den undervisning, som gives. Numera er- hålla blivande barnmorskor en klar inblick i den riktiga näringens betydel- se- för fosterutvecklingen och för de havande kvinnorna och även grunderna i spädbarnsuppfödningen. En bättre utbildning i näringshygien skulle dock barnmorskorna erhålla, därest det i kommissionens betänkande angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet (Stat. off. utr. 1936: 12) fram— lagda förslaget om en grundläggande sjuksköterskeutbildning för barnmor- skor komme till utförande.

För ekon—omipersonal vid sjukhus och lasarett är sär- skild utbildning i allmänhet icke obligatorisk. Såsom ekonomiförestånda- rinnor anställas emellertid numera endast personer, som erhållit utbildning vid skolköksseminarium, varjämte s. k. dietassistenter hava genomgått en särskild privat dietkurs i Stockholm. Sysslomännen hava i flera fall er- hållit intendentutbildning vid försvarsväsendet. Därjämte är att märka, att sjukhuskosten övervakas av vederbörande chefsläkare. Det må i detta sam- manhang anföras, att en inom näringsrådet nyligen företagen undersökning blottat vissa brister i sjukhuskosten. Dessa brister, som numera i allmän- het torde vara i färd; med att avhjälpas, torde dock till väsentlig del bero på ekonomiska förhållanden, i det att de anslagsbeviljande myndig- heterna icke tagit eller icke ansett sig kunna taga full hänsyn till moderna näringshygieniska krav.

Liknande förhållanden torde i allmänhet gälla i fråga om e k on 0 mip er- sonal vid övriga anstalter. Ekonomiföreståndarinnor vid försvars- väsendets regementen och kårer hava numera i allmänhet undergått utbild-

• Sida 148
•  Original

ning vid skolköksseminarier, och kosten kontrolleras av militärläkare. Det torde emellertid böra underkastas närmare undersökning, huruvida icke större plats borde givas åt undervisningen i näringslära vid utbildningen av militär intendenturpersonal.

Övrig upplysningsverksamhet. Vid sidan av den undervisning, som läm- nas vid fasta undervisningsanstalter, förefinnes även en omfattande under- visnings- och upplysningsverksamhet, som meddelas vid tillfälliga kurser eller under andra former.

Sålunda hava, enligt från svenska landstingsförbundet inhämtade upplys- ningar, landstingen eller hushällningssällskapen, vanligen i samarbete med varandra, inom 15 län anordnat ambulerande skolkökskurser för vuxna och ungdom över skolåldern eller anställt hemkonsulenter. Till denna verksamhet hava landstingen under år 1936 anslagit nära 30 000 kro- nor att i huvudsak utgå under år 1937, vartill komma bidrag från hushåll- ningssällskapen, ävensom i ett par fall vissa mindre statsbidrag. Hemkon- sulentverksamheten omfattar enligt föreliggande uppgifter endast 5 län. För utredning av frågan om behovet av hemkonsulenter samt statens med- verkan för anställande av hemkonsulenter och för övrig upplysningsverk- samhet bland landsbygdens kvinnor har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1937 tillkallats särskilda sakkunniga (1937 års hcmkonsulentutredning), vilka den 20 januari 1938 framlagt »Förslag rörande statens medverkan för anställande av hemkonsulenter å landsbygden» (i stencil). Enligt detta för- slag skulle varje hushållningssällskap få med statsbidrag anställa en hem— konsulent, dock att inom Norrbottens och Västerbottens hushållningssäll- skapsomräden skulle anställas tvenne konsulenter; hela antalet hemkonsu- lenter skulle sålunda uppgå till 28. De med statsbidrag anställda hemkon- sulenterna borde hava genomgått dels lanthushållningsseminarium dels sär- skilt för detta ändamål anordnad utbildningskurs.

En omfattande upplysningsverksamhet i näringsfrågan meddelas av olika ideella och ekonomiska organisationer. Sålunda upptaga folkbildningsförbundets och samverkande bildningsförbundens föreläsnings- kataloger åtskilliga föredrag om näringshygieniska frågor. Röda korset har arbetat mycket för näringsupplysningen, bland annat genom spridandet av olika småskrifter i ämnet. En annan institution, som medverkat i detta ärende, är mjölkpropagandan, som ekonomiskt bidragit till anordnandet av åtskilliga upplysningsföredrag.

En betydande insats har även gjorts av 11 us-mo-dersförbundet, som upptagit propaganda- och upplysningsverksamhet i näringsfrågan på sitt program. Av Nordens husmodersförbund utbildade s. k. barnavårdssystrar hava lett särskilda barnavårdskurser, varvid bland annat undervisning om späd- och koltbarnens rätta kost lämnats. Även vid andra av förbundet lei-da studiekurser hava näringsfrågorna beaktats, varjämte inom föreningarna talrika andra föredrag ävensom studiecirklar i hithörande frågor anordnats. Vidare hava broschyrer och upplysningsskrifter i ämnet spritts; näringsfrå- gorna behandlas ofta i förbundets tidskrift. Denna verksamhet har enligt förbundets uppfattning också visat sig fruktbringande, åtminstone i fråga om barnens kostförhållanden. Däremot har det visat sig svårt att åstad- komma ändring i de vuxnas kostvanor.

Även inom konsumentkooperationen—kooperativa förbundet, konsumentföreningarna samt de 5. k. kooperativa grupperna — har på detta område utvecklats en betydande verksamhet. Förbundets förlag har sålunda bland annat utgivit flera småskrifter i näringsfrågan och planerar för när-

• Sida 149
•  Original

varande en serie skrifter i varukunskap för husmödrar, varvid de olika livs— medlens värde ur närings- och hälsosynpunkt skall framhävas. Närings- hygieniska ämnen avhandlas även i förbundets veckotidskrift. Ett betydan- de antal studiecirklar, som anordnats dels av de 5. k. grupperna, dels av olika konsumentföreningar, har ägnat sig åt näringsfrågan, varjämte i olika sa-mband anordnats enskilda föredrag härom. Förbundets korrespondens— institut har även låtit utarbeta en korrespondenskurs i ämnet.

Av viss betydelse äro vidare de föredrag i näringsfrågan, som anordnats av Radiotjänst. Dessa hava i regel varit fristående föredrag i Radio- tjänsts ordinära föredragsverksamhet, men dessutom hava vid enstaka till- fällen vissa serieföredrag förekommit. I de varje söndag återkommande fö— redrag, som speciellt riktas till lantbrukare, ävensom i de för hemmavarande husmödrar avsedda sän-dningarna på förmiddagarna, hava näringsproblemen ävenledes behandlats. Till en mera planmässigt upplagd, regelmässig och för ifrågavarande viktiga upplysningsuppgift fullt ändamålsenligt tillrätta- lagd verksamhet har Radiotjänst ännu icke hunnit. —— Säkerligen har den i tidnings- och tidskriftspressen bedrivna upplysningsverksam- heten haft en mera betydande effekt.

Reformhehov i fråga om näringsupplysningen. Det kunde möjligen av den föregående redogörelsen synas, som om behovet av näringsupplysning i vårt land skulle vara ganska väl tillgodosett, varför det knappast skulle till- höra de mera angelägna uppgifterna att genom särskilda statsåtgärder söka åstadkomma någon effektivisering av undervisnings- och propagandaverk- samheten i näringsfrågan, helst som utvecklingen ändå tydligen går i rikt- ning mot en ytterligare intensifiering av denna verksamhet. Befolknings- kommissionen kan emellertid icke dela en dylik uppfattning. Det förhål- landet, att bristerna i näringsstandarden i så stor utsträckning befunnits bero på ofullkomlig näringsupplysning, visar tydligt, att på detta område ännu finnes mycket att göra, och att den pågående utvecklingen bör påskyndas. Den moderna näringslärans grundsatser äro ännu så pass nya, att det är fullt förklarligt, om de ännu icke kommit att tillämpas inom hela den del av befolkningen, för vilken ekonomiska förhållanden icke lägga hinder i vägen. Men just detta förhållande skärper behovet av en förbättrad folk- upplysning. Om en dylik intensifierad upplysningsverksamhet icke kan nå så stora resultat i fråga om den vuxna befolkningen, är det desto mera an- geläget, att åtminstone den uppväxande ungdomen i görligaste mån påver- kas, ty när denna ungdom väl vuxit upp, äro möjligheterna i fråga om den- samma väsentligen försuttna. Den omständigheten, att upplysningsbefräm- jande åtgärder först på längre sikt kunna erhålla någon mera betydande ver- kan. ökar med andra ord angelägenheten av att de snarast företagas.

Det bör dessutom ihågkommas, att åtgärder till förbättring av undervis- ningen och upplysningsarbetet i näringsfrågan, även om de draga vissa kost- nader, dock måste te sig jämförelsevis billiga i förhållande till den verkan på näringsstandarden och folkhälsan, som de på längre sikt kunna väntas medföra.

Redan i den föregående framställningen hava på vissa punkter antydningar lämnats om olika luckor eller förbättringsbehov i den nuvarande nä- ringsupplysningen. Kommissionen övergår nu till att närmare precisera de viktigaste av dessa förbättringsbehov.

En viss kunskap i näringsfrågor hör till en början ingå i den hygieniska och sociala allmänbildning, som det i första hand är skolans och den folkliga bildningsverksamhetens uppgift att lämna till medborgare i all-—

• Sida 150
•  Original

mänhet. För personer, som i sitt yrkesarbete äro verksamma med matlag- ning eller med rådgivning i fråga om matlagning eller diet, kräves därtill utöver allmänbildningen en på dess grund byggd speciell yrkesunder- visning. Den största samhällsgrupp, som behöver en efter sina intres- sen tillrättalagd yrkesundervisning i näringsfrågor, utgöres av husmödrar och hembiträden.

Vad först gäller allmänbildningen i näringsfrågor, bör denna, som redan sagts, grundläggas i skolan. Kommissionen, som erinrar om att frågan om skolköksundervisningens reformering för närvarande är föremål för ut- redning inom skolöverstyrelsen, vill i detta sammanhang inskränka sig till att uttala vissa önskemål beträffande den omläggning av skolköksundervis— ningen, som ur näringshygieniska och familjesociala synpunkter synes böra övervägas i syfte att göra denna undervisning mera ägnad att fylla sitt ända- mål.

Vid denna omläggning är det enligt kommissionens mening viktigt att fast- hålla kravet, att undervisningen skall tjäna ett a llm ä n b i 1 d nin g 5 s y f t e. Söker man inom folk- och fortsättningsskolans ram utveckla skolköksunder- visningen till ett slags yrkesundervisning i matlagning, kan det befaras, att denna undervisning snedvrides och därvid bland annat blir otillräcklig i all- mänbildningshänseenden utan att bliva på något sätt tillräckligt underbyggd eller utbyggd såsom yrkesundervisning. Ett sådant strävande motverkar för övrigt önskemålet att göra denna näringsundervisning allmän. Kommis- sionen vill framhålla, att skolundervisningen i näringsfrågor med desto större trygghet kan hållas på allmänbildningsplanet, i den mån, såsom kommissio- nen nedan föreslår, rikligare möjligheter på ett senare åldersstadium ställas öppna att erhålla dels huslig yrkesutbildning, dels praktiska kurser för dem, som från annat yrke övergå eller jämsides med annat yrke skola uppehålla ett ansvar för hushåll och barn. Först på ett senare åldersstadium blir en dylik utbildning fullt effektiv.

För att skolköksundervisningen skall kunna bliva vad den såsom en grundläggande allmänbildning bör vara, ligger det vikt uppå att denna un- dervisning dels i högre grad samordnas med övrig undervisning i familj e- kunskap, dels gives sådan inriktning, att de näringshygieniska synpunkterna erhålla en mera dominerande plats i dess praktiska utform- ning. I förra hänseendet vill kommissionen under allmän hänvisning till de önskemål i fråga om familjekunskapens tillgodoseende i skolundervisningen, som kommissionen framlagt i sitt betänkande i sexualfrågan, särskilt påpeka, att barnavården icke ens till fördel för matlagningen bör helt för- summas i skolan. En samordning till familje- och hushållskunskap gör även undervisningen mera fullständig och rationell även i de enskilda delarna av en sådan utbildning och fostran. I senare hänseendet vill kommissionen för sin del giva uttryck åt den uppfattningen, att under nuvarande förhållanden en alltför stor uppmärksamhet ägnas åt undervisningen i kakbak eller tillag- ning av näringshygieniskt skäligen oviktiga även om ej olämpliga maträtter. Med fördel torde den praktiska åskådningsundervisningen kunna koncentre- ras till inlärandet av tillagningen av ett mindre antal särskilt lämpliga typ- rätter.

Beträffande den teoretiska utbildningen bör dock även övervägas, i vad mån denna icke helt bör lämnas i samband med biologiundervisningen, dit den logiskt hör hemma. Denna undervisning synes böra meddelas på ett jäm- förelsevis sent stadium. Skolköksundervisningen torde dock böra följa ännu

senare. Av vikt är, att en noggrann översyn av samtliga använda läroböcker före-

:)

tages. Det kan vara anledning papeka, att vissa vid skolköksundervisningen

• Sida 151
•  Original

anvrända kokböcker fortfarande innehålla näringshygieniskt olämpliga före- skriifter angående matlagningen, vilka fått kvarstå oförändrade från en tid, då lhelt andra uppfattningar om näringsbehoven voro rådande. Vad beträf- far de på det högre skolstadiet använda läroböckerna, är att märka, att dessa icke lämna någon för elevernas livsföring tillräckligt vägledande framställ- ning av hälsoläran. Här saknas nämligen i stort sett alla värdeomdömen om vad som är lämpligt eller olämpligt.

En dylik översyn av läroböckerna, vilken helst bör vara kontinuerlig, torde lämpligen kunna utföras i samråd med statens institution för folkhälsan. — Såsom tidigare framhållits, torde även de av skolöverstyrelsen utfärdade me- todiska anvisningarna till undervisningsplanen för läroverken böra upptagas till granskning.

Av stor betydelse är, att skolmåltiden utnyttjas såsom ett led i den närings- hygieniska skolpropagandan. Det är även ur denna synpunkt angeläget, att skolmåltiden såvitt möjligt innehåller en lagad rätt, som kan användas såsom åskådningsmaterial vid spridandet av kunskap om rationell matlagning. Man bör då och då förklara för barnen, hur dagens skolmåltid är sammansatt och tillagad och angiva skälen för att den är en hälsomåltid.

Det kan vidare ifrågasättas, huruvida staten icke borde bidraga till fram- ställandet av en upplysningsfilm i näringsfrågan. En dylik film skulle kunna användas såväl i skolarbetet som i upplysningsverksamheten utanför sko- lorna.

Det vore vidare ett viktigt önskemål, att regelbundna inspektioner av skol- köksundervisningen anordnades.

B—etraktas näringsundervisningen i skolorna såsom en rationellt upplag—d beståndsdel av den allmänbildning, som man åsyftar att alla medborgare böra äga, är det även naturligt, att den göres allmänt tillgänglig. Den bör sålunda meddelas vid samtliga skolor. Detta behöver dock icke innebära, att den måste meddelas även i folkskolorna; den nuvarande an- ordningen att förlägga skolköksundervisningen till fortsättningsskolorna kan givetvis te sig motiverad även när denna omlägges till en familje- och hus- hållskunskap. Vidare bör undervisningen göras tillgänglig ej blott för flickorna utan även för pojkarna. Detta krav är här motiverat ur hygienisk allmänbildningssynpunkt. Kommissionen vill emellertid härtill lägga ytter- ligare tvenne viktiga skäl. Genom en dylik i och för sig motiverad anord- ning bör den alltjämt i vida kretsar rådande missaktningen för husligt ar- bete och föreställningen, att detta arbete endast hör kvinnorna till, kunna effektivt motverkas; i den mån man praktiskt kunnat pröva en sådan skol- köksundervisning även för pojkar, hava dessa även visat intresse och dug- lighet. Skolköksundervisningen är vidare icke mera omfattande —— och har av kommissionen ej heller tänkts bliva mera omfattande — än att även männen i sitt framtida liv skola hava nytta av densamma. Man får härvid bland annat hava i minne, att ett stort antal män för betydande tider lever som ungkarlar med självständiga hushåll.

Kommissionen vill i detta hänseende ytterligare hänvisa till vad den i sitt betänkande i sexualfrågan härom anfört:

Dessa familjekunskaper böra lämnas barnen oavsett kön. Det sista gäller även sko- lans undervisning i hushållning och barnavård. I all synnerhet då skolans undervisning i dessa ämnen med nödvändighet måste bliva begränsad, hava även gossarna och ynglingarna praktiskt bruk för dem. Dessutom menar kommissionen rent principiellt, att, om man som kommissionen anser det vara ett viktigt intresse att stärka familjens ställning i de ungas sinnen — att utvidga deras familjekunskaper och i positiv riktning påverka deras familjeinställning — är det oriktigt att undantaga gossarna och ynglingarna. Kommis- sionen hyser den uppfattningen, att ett av de mest oroande tecknen i familjens ut- veckling allt ifrån industrialiseringsperiodens början är mannens och faderns avkoppling

• Sida 152
•  Original

från familjens liv. Kommissionen förmenar, att även i den moderna familjen — och icke minst i den moderna familjen, där hustrun ofta, åtminstone vid äktenskapets bör- jan, har yrkesarbete — ställer en konfliktfri hemgemenskap stora krav på mannens- faderus deltagande i familjens dagliga hushållning. Det existerar på detta område inom alla samhällsklasser i stor utsträckning skeva vanor och föreställningssätt, vilka utgöra en fara för familjegemenskapen. De härstamma från det individualistiska 1800-talets övergångsperiod och underhållas genom en oriktig uppfostran av gossarna och yng- lingarna, vilken stundom ej blott gör dem mindre lämpade för familjeliv under moderna förhållanden utan även hos dem underhåller ett förakt för hemmets sysslor.

Även yrkesundervisningen torde böra upptagas till omprövning i detta sammanhang. Beträffande 11 e m b i trä de n a s och h u 5 m ö (1 r a r- nas utbil-dning hava redan vissa önskemål framställts, dels avseende yrkes- utbildning i egentlig mening och dels avseende vissa praktiska kurser, när- mast för unga kvinnor, som stå i begrepp att gifta sig. Denna utbildning, som givetvis icke blott bör innefatta matlagning utan familje- och hushålls- kunskap i allmänhet, särskilt barnavård, kan ofta med fördel förläggas till kvällarna. Då denna art av utbildning sättes in i ett mera moget ålders— stadium och just vid en tidpunkt, då eleverna hava praktiskt bruk för sina kunskaper, är det givet, att undervisningen blir i högre grad effektiv, än någonsin en dylik undervisning på skolstadiet kan bliva. Om en tillräckligt utbyggd organisation av sådan yrkesutbildning och sådana praktiska kurser kommer till stånd — och kommissionen anser detta önskemål särskilt vik- tikt — kan såsom redan erinrats på det tidiga barndomsstadiet i skolan un- dervisningen göras mera allmän och mindre omfattande.

Av vikt är vidare särskilt utbildningen av skolkökslärarinnor, Det bör sålunda upptagas till övervägande, huruvida densamma bör i större ut- sträckning inriktas på tillämpad näringshygien, även om detta skulle för- anleda någon minskning i antalet inlärda maträtter. Lärarinnan bör nämligen i första hand vara utbildad för att meddela undervisning om hur man inom olika välståndsgrupper, under olika sociala förhållanden, i familjer av olika sammansättning, vid olika arbetsförhållanden o. s. v. skall kunna utnyttja till buds stående ekonomiska tillgångar för att erhålla en ur näringssynpunkt så tillfredsställande kost som möjligt.

Kommissionen vill i detta sammanhang hänvisa till vad som av 1936 års lantbruksundervisningskommitté uttalats angående lanthushållningssemina- rierna:

Emellertid har kommittén det intrycket, att hela frågan om lanthushållslärarinneut- bildningen lämpligen borde inom den närmaste framtiden göras till föremål för särskild utredning. Enligt kommitténs uppfattning äro delvis ganska ingripande reformer i denna utbildning av behovet påkallade. Bland annat synes det vara önskvärt, att eleverna vid lanthushållningsseminarierna i allmänhet ägde ett bättre teoretiskt underlag för studierna. Vidare synes den praktiska förutbildningen böra vara så planlagd, att garantier finnas för kunnighet i allehanda praktiska arbeten, omfattande tillräcklig tid för övning i hus- djursskötsel och särskilt smådjursskötsel, i trädgårdsskötsel och lanthushåll m. m. Prak- tiken i lanthem — helst elevgårdar under kontroll —— hör om möjligt åtminstone delvis avse verklig bondgård, där husmodern själv deltager i allt arbete.

Själva seminarierna torde behöva bättre utrustas med undervisningsmaterial, labora- torier och bibliotek. Undervisningen torde behöva i viss utsträckning omläggas efter nya principer, t. ex. med tillämpad näringslära i matlagningen och med hänsyn mera tagen till möjligheterna att vid låga inkomster skaffa en fullvärdig kost. I de flesta ämnen torde en grundligare teoretisk undervisning vara påkallad. Möjligen kan tid härför vin- nas genom avlastning av en del praktiskt arbete, som lämpligen kan överflyttas till för- utbildningen.

Möjligt är, att här ifrågasatt utredning lämpligen bör sammanföras med en utredning om skolkökslärarinneutbildningen. . .

Vad lä k a r 11 t b il d nin g e n beträffar, har förut en antydan lämnats om behovet av att undervisningen i näringshygien meddelas från mera samlande

• Sida 153
•  Original

och enhetliga utgångspunkter och med beaktande av sociala och ekonomiska förhållanden. Detta problem synes lämpligen böra upptagas till prövning i samband med en grundlig utredning om omläggning av hela läkarutbildning- en, som synes vara påkallad med hänsyn till det från flera håll omvittnade behovet av att denna utbildning i ökad utsträckning inriktas på de social— hygieniska problemen. — Även tandläkarnas utbildning i näringshygien torde vara förtjänt att underkastas förnyad prövning.

Vid sidan av själva undervisningsarbetet synes även den allmänna propagandan genom statliga åtgärder böra intensifieras. Det kan så— lunda ifrågasättas, huruvida staten icke bör medverka till utarbetandet av flygskrifter. I dessa bör huvudvikten icke läggas vid i allmänna ordalag framförda deklarationer om näringens betydelse utan i stället vid rent prak- tiska anvisningar — exempelvis förslag till matsedlar till olika prislägen, särskilt de lägsta, och för familjer med olika sammansättning och levnads- förhållanden. Även anslag och affischer med kortfattade råd torde kunna åstadkomma en god verkan. Med denna metod har ju den bakteriella hygie- nen sedan länge arbetat. Det gäller här att med tiden söka lära människor att betrakta användandet av oriktig näring med samma ögon, som man redan betraktar vissa andra hygieniska ovanor.

Vidare synes radiopropagandan böra effektiviseras. Huvudvikten bör därvid läggas på meddelandet av korta praktiska råd. Dessa anvisningar böra givas en mera intresseväckande och stimulerande form än de vanliga radioföredragen. Skolorna höra i sitt upplysningsarbete även söka nå hem- men, exempelvis genom att låta skolbarnen taga med sig hem korta råd och anvisningar, vilka utarbetats under hänsynstagande till familjernas ekono— miska resurser och sociala ställning.

Såsom tidigare antytts, bör därjämte övervägas, huruvida staten icke bör medverka till utförandet av kortfilmer med näringspropaganda samt till an- ordnandet av utställningar.

Kommissionen vill till sist understryka behovet av att skadlig nä- r i n g s p r o p a g a nd a 111 o tv e r k a 5. Den vilseledande reklamverksam- het. som numera bedrives för vissa vitaminiserade födoämnen samt närings- preparat, torde sålunda genom lagstiftningsåtgärder böra stävjas. Kommis— sionen vill beträffande -denna fråga erinra om att livsmedelslagstiftnings- sakkunniga nyligen framlagt betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminiserade livsmedel (Stat. off. utr. 1937: 51). Detta förslag berör emel- lertid endast vissa delar av här ifrågavarande problem, vilket sålunda synes i behov av ytterligare överväganden.

Kommissionens yrkande. Med hänvisning till det förut anförda får kommissionen sålunda föreslå, att frågan om en förbättrad upplysnings- och undervisningsverksamhet i näringsfrågan på de vägar, som kunna befinnas vara för ändamålet lämpliga, upptages till utredning, i den mån så icke redan skett, samt att därvid de av kommissionen här ovan framlagda synpunk- terna tagas under övervägande.

• Sida 154
•  Original

Kap. X. F örfattningsutkast jämte specialmotivering.

I syfte att giva de i kap. VI och VII framlagda förslagen en mera syste- matiserad formulering har befolkningskommissionen låtit utarbeta efterföl- jande utkast till författningar i dessa frågor. I de fall, då av kommissionen angivits olika alternativ för en specialfrågas lösning, har i utkastet endast upptagits ett av dessa alternativ.

Utkast till Förordning

angående tillhandahållande i vissa fall av näringsmedel åt kvinnor och barn.

Härigenom förordnas som följer:

lå.

I de fall och under de villkor, här nedan stadgas, skola havande och am- mande kvinnor samt spädbarn och andra barn, som icke uppnått skolåldern, kostnadsfritt tillhandahållas näringsmedel. Med näringsmedel förstås i den- na förordning skyddsfödoämnen samt vitamin- eller mineralämnesrika läke- medel.

25.

Befinnes vid undersökning, företagen är mödravårdscentral, barnavårds- central, mödra- och barnavårdscentral eller mödra— och barnavårdsstation av därstädes tjänstgörande läkare, att för botande eller förebyggande av nä- ringsbrist hos kvinna eller barn föreligger behov av näringsmedel, har läka- ren att därom utfärda anvisning ( näringsmedelsanvisning), ställd till barna— vårdsnämnden i den kommun, där kvinnan eller barnet stadigvarande vistas.

Näringsmedelsanvisning skall innehålla uppgift om den näringsbehövan- des namn och adress, det ordinerade näringsmedlets benämning och kvanti- tet samt giltighetstiden för ordinationen.

35.

Barnavårdsnämnd, å vilken näringsmedelsanvisning är ställd, skall, efter därom gjord framställning, tillhandahålla kort (näringsmedelskort) åt ve- derbörande, medförande rätt att mot avlämnande av kortet vidfogade ku- ponger å ett eller flera försäljningsställen avgiftsfritt utbekomma i anvisning- en angivna näringsmedel eller vissa av dem.

Näringsmedelskort skall innehålla uppgift om den berättigades nanm och adress samt det eller de försäljningsställen, varest kortet må begagnas, var- jämte å varje kupong skall angivas varuslaget, det värde, kupongen skall äga vid inköp, samt kupongens giltighetstid.

• Sida 155
•  Original

Efter beslut av barnavårdsnämnden må den befattning med ifrågavarande ärenden, varom i första stycket sägs, utövas jämväl av ledamot i nämnden eller av annan därtill skickad person.

4 &.

Näringsmedelskort å skyddsfödoämnen må utlämnas allenast i den mån de i varje fall ordinerade födoämnena icke i tillräcklig mängd produceras vid egen eller arrenderad jordbruksfastighet eller eljest utan särskild betal- ning tillkomma vederbörande.

Missbrukas utlämnat kort, äger barnavårdsnämnden att för viss tid, högst ett år, avstänga vederbörande från bistånd enligt denna förordning.

5 &. Kommun har att för viss tid, högst ett år, träffa avtal med olika närings- idkare angående sådana leveranser, som avses i 3 &. Begagnade kuponger till näringsmedelskort inlösas av vederbörande kom- mun månadsvis i efterskott.

Gå.

De i 2 & omförmälda centralerna och vårdstationerna skola för varje må- nad, senast en vecka efter utgången av månaden, till de olika barnavårds- nämnderna översända en i två exemplar upprättad förteckning, upptagande namn och adress å dem, för vilka under månaden utfärdats näringsmedels- anvisning, ställd till vederbörande barnavårdsnämnd, ävensom uppgift om det huvudsakliga innehållet i anvisningen.

75.

Kostnaderna för inlösen av kuponger till näringsmedelskort bestridas till . procent av statsverket och till återstående del av vederbörande kom- mun; dock att Konungen må, där särskilda förhållanden inom viss kommun sådant påkalla, medgiva, att nämnda kostnader skola till större del eller i allo gäldas av statsmedel. 8 &.

Rekvisition å statsbidrag göres hos länsstyrelsen i efterskott för kalender- år senast den 1 mars därpå följande år.

Vid rekvisitionen skola fogas:

a) det ena exemplaret av de i 6 & omförmälda förteckningarna, avseende ifrågavarande år, varvid beträffande varje däri upptagen person skall angi- vas, huruvida framställning gjorts om utbekommande av näringsmedelskort samt, om så varit fallet, huruvida och i vad mån framställningen bifallits;

b) utdrag ur sådana förteckningar för tiden före ifrågavarande år, uppta— gande de personer, vilka under sistnämnda år gjort framställning om utbe- kommande av näringsmedelskort, därvid beträffande varje person skall an- givas, huruvida och i vad mån framställningen bifallits; samt

c) behöriga verifikationer i huvudskrift. Länsstyrelsen må från kommunen infordra de kuponger, för vars inlösen statsbidrag äskas.

Efter granskning av rekvisitionen och därtill hörande handlingar har länsstyrelsen att till vederbörande utanordna för ändamålet godkänt belopp.

95.

Medicinalstyrelsen har att utfärda närmare bestämmelser angående de behov, som böra föranleda näringsmedelsanvisning, samt de näringsmedel,

• Sida 156
•  Original

som i regel böra ordineras. Vidare tillkommer det medicinalstyrelsen att fastställa formulär till näringsmedelsanvisning, näringsmedelskort, förteck-

o

ning, varom i 6 & förmäles, samt rekvisition a statsbidrag.

10 &.

Över barnavårdsnämnds beslut i ärende enligt denna förordning må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del.

11 %.

Klagan över länsstyrelses beslut i ärende enligt denna förordning föres hos Konungen i vederbörande statsdepartement före klockan tolv å trettionde da- gen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

12 &.

Konungen har att meddela de särskilda föreskrifter, som i övrigt finnas erforderliga för tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den ...................

Utkast till Förordning

angående tillhandahållande i vissa fall av läkemedel åt skolbarn.

Härigenom förordnas som följer: Finner skolläkare vid undersökning av barn i folk- eller fortsättningsskola att för botande av näringsbrist hos barnet är erforderligt, att detsamma inta- ger vitamin- eller mineralämnesrika läkemedel, skall läkaren tillställa skol- styrelsen (skolrådet, folkskolestyrelsen, fortsättningsskolestyrelsen) anvis- ning därom enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har att utfärda närmare bestämmelser angående de be- hov, som böra föranleda anvisning om läkemedel, samt de läkemedel, som i regel böra ordineras.

Skolstyrelsen skall tillse, att de läkemedel, varom anvisning meddelats, på lämpligt sätt tillhandahållas vederbörande skolbarn.

Kostnaderna för anskaffande av läkemedel enligt denna förordning be- stridas av statsmedel men skola, i den mån så erfordras, förskjutas av skol- distriktet. Utbetalning av statsmedel för ändamålet sker för varje läsår i efterskott. Rekvisition å statsmedel skall, åtföljd av behöriga verifikationer i huvudskrift, efter utgången av läsåret ingivas till vederbörande länsstyrelse, som har att efter granskning av rekvisitionen och därvid fogade handlingar till vederbörande utanordna godkänt belopp.

Denna förordning träder i kraft den ....................

• Sida 157
•  Original

Utkast till K u n g 6 r e l s e angående statsbidrag till skolbarnsbespisning.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 &.

Skoldistrikt må, under de villkor här nedan stadgas, kunna erhålla bidrag av statsmedel till bestridande av kostnaderna för anordnande av skolmåltid åt barnen i distriktets folk- och fortsättningsskolor eller i någon eller några av dem.

Angående bidrag av statsmedel till inrättande av lokaler för skolbarnsbe- spisning, där sådana befinnas erforderliga, är särskilt stadgat.

2 5. Bidrag av statsmedel till skolbarnsbespisning beviljas, i den mån av Kungl. Maj:t för varje län fastställt belopp därtill förslår, av vederbörande läns- styrelse i den ordning nedan stadgas.

3 %.

Vid bestämmande av företrädesrätten för ett skoldistrikt i förhållande till andra till erhållande av statsbidrag enligt denna kungörelse skola, där icke annat följer av 16 &, särskilt beaktas följande förhållanden inom distriktet, nämligen

a) skolbarnens näringsförhållanden;

b) antalet familjer med på grund av arbetslöshet eller av annan anled- ning låg inkomst;

c) antalet barnrika familjer;

d) antalet barn med lång skolväg;

e) det kommunala skattetrycket; samt

f) vidtagna eller planerade åtgärder till främjande av den allmänna hygie- nen bland skolbarnen.

Bespisningen. 4 %.

Statsunderstödd skolbarnsbespisning skall äga rum under hela läsåret, dock att länsstyrelsen äger, om särskilda skäl därtill föranleda, befria skol- distrikt från skyldighet att anordna bespisning under viss mindre del av läsåret.

5 %.

Samtliga barn vid skola, där statsunderstödd skolbarnsbespisning är an- ordnad, skola bliva i tillfälle att, såvitt särskilt hinder ej möter, varje läsdag kostnadsfritt erhålla en måltid under den tid, bespisningen pågår vid skolan.

Med läsdag förstås i denna kungörelse varje dag, under vilken undervis- ning pågår i mer än tre lärotimmar.

• Sida 158
•  Original

158 6 &. Skolmåltiden skall utgöra ett av dagens huvudmål. Den bör vara tillfreds- ställande såväl ur näringshygienisk synpunkt som ur smaksynpunkt, var- jämte, under den kalla årstiden, åtminstone någon del av födan bör vara varm.

Där icke annat påkallas av ortsförhållandena, bör måltiden förläggas mel- lan klockan 10 förmiddagen och klockan 12 middagen. För bespisningen må barnen, om så erfordras, indelas i skilda matlag.

Barnen skola före måltiden beredas tillfälle att tvätta händerna. Under måltiden skola barnen iakttaga ordning och gott bordsskick. Måltiden och därmed förenade bestyr må icke inkräkta på den tid, som är anslagen för undervisningen. Ej heller må barnen betagas skälig tid för vila och förströ- else.

Bespisningen anordnas i övrigt i överensstämmelse med de allmänna an- visningar i ämnet, som i samråd med medicinalstyrelsen må utfärdas av skol- överstyrelsen, ävensom i enlighet med de särskilda villkor och bestämmel- ser, som i den ordning nedan stadgas må varda meddelade av vederbörande länsstyrelse.

Statsbidragets storlek.

75.

Statsbidrag till skolbarnsbespisning utgår med följande belopp för barn och bespisningsdag, nämligen

i skoldistrikt inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län när lagad mat ingår i måltiden under flertalet av veckans läsdagar 30 öre, när så icke är fallet ........................................ 25 » ,

i skoldistrikt inom annan del av riket

när lagad mat ingår i måltiden under flertalet av veckans läsdagar 25 » , när så icke är fallet ........................................ 20 » .

Till lagad mat räknas i detta sammanhang icke gröt eller välling.

8 &.

Därest med hänsyn till inom visst skoldistrikt rådande särskilda förhål- landen så finnes påkallat, kan Kungl. Maj:t, efter därom av vederbörande länsstyrelse gjord framställning, besluta att inom det distrikt statsbidrag till skolbarnsbespisning skall utgå, förutom med det i 7 & angivna beloppet, med ytterligare intill 5 öre för barn och bespisningsdag.

Förfarandet i ärenden angående statsbidrag m. m.

9 %.

Skoldistrikt, som önskar erhålla statsbidrag enligt denna kungörelse under stundande läsår, skall, där icke annat följer av 16 %, före den 1 juni det år, varunder läsåret tager sin början, till statens folkskolinspektör ingiva skrift- lig, till vederbörande länsstyrelse ställd ansökning.

Ansökningen skall innehålla dels uppgifter i de avseenden, som omförmälas i 3 &, dels ock utförlig plan för den tillämnade skolmåltidsorganisationen, där-

• Sida 159
•  Original

vid skall angivas huru många barn bespisningen beräknas komma att om- fatta, ungefärliga antalet bespisningsdagar under läsåret, bespisningsordning- en, sättet för tillhandahållande av erforderliga lokaler samt huruvida sär- skild arbetskraft skall för ändamålet anställas. Därest bespisningen icke skall avse samtliga skolor inom distriktet, skall anledningen därtill uppgivas.

Vid ansökningen skola fogas dels specificerade kostnadskalkyler, dels ock yttrande från skol- eller tjänsteläkare.

10 %.

Sedan ansökning, som i 9 & sägs, inkommit till folkskolinspektören, skall denne efter erforderlig utredning snarast möjligt och senast den 15 juni jäm- te eget yttrande till länsstyrelsen insända ansökningen med därtill hörande handlingar.

11 &.

Länsstyrelsen skall senast den 1 därpå följande juli, sedan samtliga till länsstyrelsen inkomna ansökningar förberedande granskats och erforderlig ytterligare utredning verkställts, till skolöverstyrelsen insända till Kungl. Maj:t ställd framställning angående fastställande av det belopp, inom vilket stats- bidrag till skolbarnsbespisning må av länsstyrelsen beviljas. Härvid skall i förekommande fall angivas sammanlagda beloppet av de statsbidrag, som på grund av 16 & skola utgå till skoldistrikt inom länet.

Skolöverstyrelsen har att så snart ske kan med eget utlåtande överlämna sådan framställning till Kungl. Maj:t.

12 5.

Sedan Kungl. Maj:t fastställt det belopp, inom vilket statsbidrag må av länsstyrelsen beviljas, har länsstyrelsen att meddela beslut i anledning av de från de särskilda skoldistrikten inkomna ansökningarna.

Vid beviljande av statsbidrag enligt denna kungörelse äger länsstyrelsen be- stämma de närmare villkor, varunder statsbidraget må åtnjutas. Därest mera väsentlig ändring påkallas i den av skoldistrikt föreslagna organisations- och bespisningsplanen, må länsstyrelsen, innan beslut efter vad nu sagts medde- las, lämna skoldistriktet tillfälle att yttra sig i ärendet.

13 &.

Senast den 1 augusti näst efter utgången av läsår, beträffande vilket stats- bidrag beviljats, har skoldistriktet att till statens folkskolinspektör ingiva skriftlig, till länsstyrelsen ställd rekvisition å de belopp, vilka i anledning av skolbarnsbespisningen skola enligt de i denna kungörelse angivna grunderna utgå till skoldistriktet.

Vid rekvisitionen skola fogas:

a) redogörelse för den under läsåret bedrivna skolbarnsbespisningen med särskilt angivande av, bland annat, huru många barn bespisningen omfattat, antalet bespisningsdagar för varje barn samt den tillämpade bespisningsord- ningen;

b) organisations- och bespisningsplan för nästkommande läsår; samt

c) yttrande av skol- eller tjänsteläkaren över de under a) och b) angivna handlingarna.

Den i nästföregående stycke under a) omförmälda redogörelsen skall vara avfattad enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär; och skall skoldistrik- tet, i samband med det årliga översändandet till skolöverstyrelsen av före-

• Sida 160
•  Original

skrivna statistiska uppgifter från distriktet, jämväl tillställa överstyrelsen av- skrift av nämnda redogörelse. 14 å.

Sedan dei 13 % första och andra stycket angivna handlingarna blivit av folk- skolinspektören granskade, har denne att utan dröjsmål insända dem jämte eget yttrande till länsstyrelsen.

15 5.

Har skoldistrikt under tilländalupet läsår i väsentlig mån eftersatt de för skolbarnsbespisningen givna föreskrifterna, äger länsstyrelsen dels bestäm- ma, att statsbidrag icke skall utgå för nämnda läsår eller att det skall utgå allenast med jämkat belopp, dels ock, om särskilda förhållanden så- dant påkalla, med verkan från och med nästkommande läsår återkalla be- slutet om beviljande av statsbidrag.

Belopp, som enligt vad ovan sagts tillkommer skoldistrikt av statsmedel, skall så snart ske kan av länsstyrelsen utbetalas till distriktet.

16 &.

Skoldistrikt, som beviljats statsbidrag enligt denna kungörelse, äger, därest icke beslutet härom enligt 15 5 första stycket återkallats, utan ny ansökning uppbära sådant bidrag jämväl för kommande läsår, dock att, om distriktet önskar åtnjuta bidrag till flera skolor än tidigare, särskild ansökan skall göras i enlighet med vad ovan finnes föreskrivet.

17 %.

Vederbörande länsstyrelse äger, där innehållet i de länsstyrelsen enligt 14 & tillhandakomna handlingarna sådant föranleder eller anledning därtill eljest förekommer, föreskriva om ändring i de jämlikt 12 & uppställda vill- koren för rätt att åtnjuta statsbidrag ävensom uppställa de ytterligare vill- kor, som av omständigheterna påkallas.

18 &.

Länsstyrelses beslut, varigenom statsbidrag beviljats, ävensom beslut, var- om i 15 5 första stycket och 17 & sägs, skola tillställas, förutom skoldi- striktet, jämväl skolöverstyrelsen, folkskolinspektören samt skol- eller tjänste—

läkaren. Över länsstyrelses beslut i ärende rörande denna kungörelse må klagan ej föras. Tillsyn över bespisningen.

19 &.

Finner skolöverstyrelsen av de överstyrelsen jämlikt 13 & tredje stycket tillhandakomna redogörelserna eller eljest framgå, att skolbarnsbespisning- en inom visst distrikt giver anledning till erinran, skall överstyrelsen därom underrätta vederbörande länsstyrelse. Jämväl i övrigt må skolöverstyrelsen giva länsstyrelserna del av vad överstyrelsen funnit böra beträffande skol- barnsbespisningen iakttagas.

20 &.

Folkskolinspektören ävensom skol- eller tjänsteläkaren skola öva uppsikt över skolbarnsbespisningens handhavande. Föreligger anledning till erin- ran och vinnes icke efter tillsägelse rättelse, må hänvändelse ske till läns- styrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den . ..

• Sida 161
•  Original

Specialmotivering till författningsutkasten.

utkastet till förordning angående tillhandahållande i vissa fall av närings- medel åt kvinnor och barn.

lå.

Enligt andra punkten i paragrafen omfattar hjälpen endast vissa födoäm- nen och läkemedel, varom anvisningar komma att utfärdas av medicinal- styrrelsen (9 ä).

2 €.

Dienna paragraf innebär vissa inskränkningar i rätten till förmånen i fråga. Sålunda kan densamma endast erhållas genom förmedling av mödra- och barnavårdscentral eller -station. Vidare uppställes det villkoret att å vårdcentralen eller _stationen tjänstgörande läkare skall hava funnit, att be- hov av näringsmedel föreligger för kvinnan eller barnet. Om läkare på medicinska grunder konstaterat, att så är fallet, utfärdar han en närings- medelsanvisning till vederbörande barnavårdsnämnd. Tjänsteläkare äro alltså icke redan i denna sin egenskap behöriga att utfärda näringsmedels- anvisning. Närmare bestämmelser angående de behov, som böra föranleda näringsmedelsanvisning, skola meddelas av medicinalstyrelsen (9 ä).

3 5.

Har näringsmedelsanvisning utfärdats, ankommer det å det kommunala organet, barnavårdsnämnden, att tillhandahålla vederbörande näringsmedels- kort, berättigande till de ordinerade näringsmedlen eller vissa av dem. Bama- vårdsnämnden har därvid att, med utnyttjande av sin ortskännedom, tillse att näringsmedelskort icke, i strid mot bestämmelsen i 4 å första stycket, ut- lämnas till lantbrukarhushåll, där skyddsfödoämnen i tillräcklig mängd pro- duceras vid gården, eller till med dem likställda hushåll.

Understundom torde det visa sig lämpligt, att mödra- och barnavårdscen- tralen eller -stationen låter den hjälpsökande själv inställa sig inför barna- vårdsnämnden för att, under företeende av näringsmedelsanvisningen, an- hålla om näringsmedelskort. Som regel synes emellertid centralen eller sta- tionen kunna översända näringsmedelsanvisningen direkt till barnavårds- myndigheten. Även i detta fall kan denna påkalla personlig inställelse av den hjälpsökande, men vanligen torde denne kunna erhålla beviljat närings- medelskort till sig översänt per post. Personlig inställelse kan, enligt det sista stycket av paragrafen, även ske hos enskild ledamot av nämnden eller hos annan lämplig person, t. ex. barnmorska, distriktssköterska o. dyl. be- fattningshavare, åt vilken nämnden i detta hänseende överlåtit sin beslutan- derätt i fråga om viss del av kommunen.

4 €.

Beträffande första stycket hänvisas till vad som anförts under 3 &. Tilläg— gas må allenast, att vederbörandes egna resurser att utbekomma erforderliga födoämnen ibland kunna föranleda icke ett helt bortfallande av rätten till näringsmedelskort, utan allenast vissa reduktioner i denna rätt.

I fråga om den i andra stycket av paragrafen lämnade möjligheten att vid missbruk för viss tid avstänga vederbörande från bistånd enligt förordningen må anmärkas, att det här icke rör sig om någon egentlig .straffåtgärd. Den näringsbehövande —— spädbarnet —— kan vara helt utan skuld till missbruket,

• Sida 162
•  Original

men näringsmedelskorten måste icke förty indragas, om det visar sig att ve- derbörande —— målsmannen — missbrukat dem så att rimlig säkerhet för att näringsmedlen komma till avsedd användning icke längre är förbanden.

5 5.

I leveransavtal torde böra anmärkas, att, därest leverantör uppsåtligen el- ler genom grov vårdslöshet medverkat till missbruk av näringsmedelskort, avtalet må av kommunen omedelbart hävas utan rätt för leverantören att i anledning därav njuta ersättning.

Vid inlösen synes leverantören lämpligen böra tillställa kommunen en kvitterad räkning, vilken sedermera kan av kommunen användas såsom veri- fikation vid rekvisition av statsbidrag för verksamheten.

6 %. De i denna paragraf omförmälda förteckningarna äro avsedda att fylla en

kontrollfunktion. Det ena exemplaret skall — sedan det försetts med vissa kompletterande anteckningar -— översändas till länsstyrelsen (8 g).

7 %.

Förhöjning av statsbidraget bör kunna medgivas därest följande tre villkor äro samtidigt uppfyllda, nämligen att det kommunala skattetrycket är högt, att det relativa antalet barnrika familjer i kommunen är stort samt att kom- munen på ett tillfredsställande sätt handhaft verksamheten enligt förordning- en. Med hänsyn till det sistnämnda villkoret torde förhöjt statsbidrag icke i något fall böra ifrågakomma under det första verksamhetsåret.

8 g. Verifikationerna ävensom ev. infordrade kuponger höra av länsstyrelsen återställas till kommunen i samband med utbetalandet av statsbidraget.

Utkastet till förordning angående tillhandahållande i vissa fall av läkemedel åt skolbarn.

Det närmast föregående författningsutkastet avsåg, förutom vissa kvin- nor, endast barn i förskoleåldern. Det nu ifrågavarande författningsutkastet avser däremot allenast barn i skolåldern. Vid av skolläkare konstaterat be- hov hos skolbarn av vissa läkemedel skall barnet gratis tillhandahållas dem genom skolstyrelsens försorg. Tillhandahållandet torde kunna ske på det sätt som, i överensstämmelse med läkarordinationen, i varje fall ställer sig lämpligast. Sålunda kunna läkemedlen ibland inköpas av skolstyrelsen och tillhandahållas barnet i skolan, kanske i samband med skolmåltiden. I andra fall torde det visa sig lämpligt att framgå på ett sätt, liknande det som är av- sett att vinna tillämpning enligt den ifrågasatta förordningen angående nä- ringsmedel, nämligen att tillställa barnet eller dess målsman en handling, be- rättigande till inköp av läkemedlet å ett eller flera försäljningsställen (apo- tek, kemikalieaffärer etc.). I detta sammanhang må erinras om nödvän- digheten av kommunikation i ärenden av ifrågavarande beskaffenhet mellan skolläkaren resp. skolstyrelsen, å ena sidan, och barnets målsman å den andra.

Kostnaderna för anskaffandet av läkemedlen bestridas helt av statsmedel men skola, i den mån så erfordras, förskjutas av skoldistriktet. I sistnämn-

• Sida 163
•  Original

da hänseende må påpekas, hurusom skolstyrelsen kan träffa avtal med apo— tek, kemikalieaffärer etc. om betalning för varje läsår i efterskott. Räkning- en å läikemedlen torde i sådant fall kunna översändas till länsstyrelsen med begäran om beloppets utbetalande direkt till vederbörande näringsidkare.

Utkastet till kungörelse angående skolbarnsbespisning. 1 5.

Med den i andra stycket av denna paragraf lämnade hänvisningen avses kungörelsen den 6 mars 1936 angående statsbidrag till byggnader för folk— skoleväsendet.

2 5.

De närmare reglerna angående den formella behandlingen av ärenden rö- rande statsbidrag till skolbarnsbespisning givas i 9—18 åå. Enligt dessa pa— ragrafer skall i huvudsak gälla följande. Ansökan från skoldistrikt om stats— bidrag ingives till vederbörande länsstyrelse, som i sin tur har att för hela lä— nets räkning göra framställning till Kungl. Maj:t. Vid denna framställning torde länsstyrelsen lämpligen foga en i tabellarisk eller annan form gjord sammanställning, upptagande de skoldistrikt, vilkas ansökningar länsstyrel- sen vid en preliminär granskning av handlingarna funnit kunna enligt för- fattningen bifallas. Dessa skoldistrikt böra upptagas i ordningsföljd, allt efter distriktens olika behov, beräknat med ledning av reglerna i 3 &. Läns- styrelsernas framställningar ingivas till skolöverstyrelsen, som efter en jäm— förelse mellan de olika länens behov — 3 % torde även därvidlag komma att tjäna till ledning _— avgiver förslag till Kungl. Maj :t angående fördelningen mellan länen av det för ändamålet tillgängliga anslaget. Sedan Kungl. Maj:t därefter fastställt statsbidragsbeloppen för de olika länen, ankommer det på länsstyrelsen att inom den sålunda givna ramen besluta, vilka skoldistrikt som skola äga rätt till statsbidrag. Skoldistrikt, som en gång tillerkänts stats— bidrag, bör i allmänhet jämväl i fortsättningen kunna räkna med sådant bi- drag. Härav följer att länsstyrelsen, därest skoldistrikt tidigare åtnjutit statsbidrag, har att taga särskild hänsyn därtill; dylika skoldistrikt måste i länsstyrelsens tabellariska uppställning intaga en särskilt gynnad ställning »ovanför strecket».

3 5. Denna paragraf innehåller, såsom redan vid 2 & antytts, vissa normer för bestämmandet av förtursrätten mellan olika skoldistrikt -— och därmed

också mellan de särskilda länen — till erhållande av statsbidrag. Den i pa— ragrafen gjorda uppräkningen av olika beaktansvärda omständigheter är icke avsedd att vara fullständig. Den viktigaste faktorn är givetvis barnens näringsförhållanden. Dessa höra i första hand utrönas genom läkarunder- sökningar av skolbarn. Sådana läkarundersökningar förekomma emellertid ännu icke inom samtliga skoldistrikt, och, där de förekomma, kunna even— tuella näringsbrister stundom icke upptäckas i dylik väg. Dessa brister giva sig nämligen icke alltid tillkänna, förrän de nått ett mera akut stadium, d. v. 5. när den bästa tiden för deras botande redan är försutten. Av dessa anledningar måste stor vikt läggas vid de underliggande sociala och andra faktorer, vilka angivits under b), c) och d). Det är härvid icke endast det relativa antalet familjer med särskilt låg familjeinkomst, som bör beaktas.

• Sida 164
•  Original

Familjeinkomsten får nämligen icke ses isolerad utan måste sammanställas med familjernas medlemsantal och särskilt med antalet minderåriga barn i familjerna. Aven det relativa antalet barn med särskilt lång skolväg kan antagas vara av betydelse för näringstillståndet inom skoldistriktet och kan därför motivera anordnande av skolmåltider.

De under e) och f) angivna omständigheterna hava en mera självständig betydelse. Det kommunala skattetrycket är avgörande för kommunernas möj- ligheter att utan statshjälp anordna skolbarnsbespisning. Förekomsten av skolläkarvård (mom. f) kan tänkas innebära, att skolbarnsbespisningen kan anordnas på ett hygieniskt mera tillfredsställande sätt, än vad eljest i regel skulle vara möjligt.

4 &.

Befrielse från skyldigheten att anordna bespisning kan understundom tänkas vara påkallad i fråga om den tidigare delen av höstterminen och den senare delen av vårterminen. I fråga om skolor, där undervisning på- går under juni och augusti, bör länsstyrelse mera allmänt kunna meddela befrielse från skyldighet att under dessa perioder anordna skolbarnsbespis— ning. I övrigt bör emellertid skolbarnsbespisningen som regel äga rum under hela läsåret.

6 &.

Vid 5. k. oslofrukost bör mjölken vintertiden lämpligen serveras varm.

De)n för utspisningen anslagna tiden bör icke göras för knapp (se sid. 84 f. .

I den mån så befinnes lämpligt kunna barnen, särskilt de äldre, anlitas såsom biträde vid tillagning och servering av måltiden, ävensom vid disk— ning och städning av måltidsrummet. Härom hänvisas till vad som anförts å sid. 96 f. i betänkandet.

8 %.

Enligt denna paragraf kan Kungl. Maj:t i särskilda fall besluta om viss höjning av de i 7 & angivna beloppen. En sådan höjning skall emellertid vara särskilt påkallad med hänsyn till såväl skattetrycket som livsmedels- priserna inom skoldistriktet och bör dessutom endast medgivas under för— utsättning att skoldistriktet visat sig kunna sköta verksamheten på ett till- fredsställande sätt; detta innebär, att beslut om förhöjning icke kan fattas. förrän skolbarnsbespisning bedrivits under någon tid. Det är vidare att mär- ka, att hänsyn till de i regel högre livsmedelspriserna i norrlandslänen och Kopparbergs län redan i viss mån beaktats vid den i 7 & gjorda bestäm- ningen av statsbidragsbeloppen. För att utröna huruvida förutsättningar föreligga för en tillämpning av 8 % kan sålunda icke jämförelse göras emel- lan t. ex. ett norrlandsdistrikt och ett distrikt från södra delen av landet.

9—12 åå.

Beträffande huvudinnehållet i dessa paragrafer hänvisas till vad som an- förts ovan under 2 5. I fråga om 12 & må allenast tilläggas att, därest mera väsentlig ändring påkallas i den av skoldistriktet föreslagna organisations- och bespisningsplanen, länsstyrelsen bör söka snarast möjligt från veder- börande skoldistrikt inhämta klart besked, huruvida distriktet vill anordna bespisning under de av länsstyrelsen föreskrivna villkoren. Om så icke är fallet, bör ju nämligen statsbidragsbeloppet kunna komma ett annat skol— distrikt tillgodo.

• Sida 165
•  Original

13 &.

I andra stycket av denna paragraf föreskrives att vid medelsrekvisition skola fogas årsredogörelse, organisations- och bespisningsplan för nästkom- mande läsår samt yttrande av skol- eller tjänsteläkaren. Genom dessa hand- lingar sättes länsstyrelsen i stånd att bedöma dels i vad mån bespisningen under det gångna läsåret handhafts i enlighet med givna föreskrifter, dels ock huruvida nya föreskrifter erfordras för det kommande läsåret samt, i fall av allvarlig vanskötsel, huruvida beslutet om beviljande av statsbidrag skall åter- kallas. Därest den under visst läsår begagnade organisations— och bespis- ningsplanen är avsedd att vinna tillämpning även under det kommande läs- året, kan givetvis en enkel hänvisning därom ersätta den under b) angivna handlingen.

15 5.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke skoldistrikt, som beviljats statsbidrag enligt kungörelsen, borde kunna utbekomma åtminstone en del av bidraget under det löpande läsåret. De kommunala enheterna påläggas nämligen en icke obetydlig börda därigenom att de i olika angelägenheter nödgas förskjuta belopp som skola utgå av statsmedel. Med hänsyn särskilt till den ökade kontrollmöjlighet, som ernås vid en betalning av statsbidraget i efterskott, torde emellertid åtminstone tills större erfarenhet vunnits år om- rådet en sådan betalningsanordning böra tillämpas.

17 %.

Hinder föreligger icke för länsstyrelsen att även under pågående läsår, därest anledning därtill förekommer, lämna nya eller ändrade föreskrifter beträffande skolbarnsbespisningen.

18 %.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone beslut, varigenom nya villkor uppställas eller statsbidrag reduceras eller indrages, skulle kunna få överklagas. Emellertid synes man kunna utgå ifrån att länsstyrelserna vid behandlingen av dylika ofta mycket grannlaga spörsmål komma att fram- gå med all önskvärd varsamhet. Besvärsrätt har därför generellt uteslutits.

19 %.

De skolöverstyrelsen jämlikt 13 & tillhandakomna årsredogörelserna från de olika skoldistrikten torde erbjuda ett rikt jämförelsematerial, varur icke oväsentliga slutsatser kunna dragas rörande sättet för handhavandet av be— spisningen inom de särskilda distrikten.

20 %.

Därest hänvändelse sker till länsstyrelsen från läkarens sida, torde regel- mässigt folkskolinspektörens yttrande böra inhämtas.

• Sida 166
•  Original

Reservation

av herr Magnusson:

Då befolkningskommissionen i de samtidigt avgivna betänkandena i nä- ringsfrågan och om barnbidrag framfört mycket stora och vittomfattande förslag, vilka ställa stora krav främst på statens men även på kommuner- nas ekonomi, är det av vikt att samtidigt och jämsides bedöma samtliga förslag för att ernå en uppfattning, huruvida deras genomförande i av kommissionen föreslagen omfattning är förenlig med en sund samhälls— ekonomi eller om en viss begränsning bör iakttagas och i sistnämnda fall söka avgöra, dels vilken eller vilka av de föreslagna åtgärderna, som böra givas företräde, dels i vilken omfattning dessa kunna begränsas utan att deras syfte förfelas. Det är med särskilt aktgivande på dessa synpunkter, jag nödgas anmäla en från kommissionens flertal i väsentliga avseenden avvikande uppfattning.

Vid ett sådant bedömande bör därjämte beaktas de betydelsefulla och kostnadskrävande sociala åtgärder i befolkningsvårdande syfte, vilka, del- vis på grund av framställningar från befolkningskommissionen, under de senaste åren genomförts och som draga avsevärda och under lång tid fram— åt automatiskt stigande kostnader. Härvid må erinras bl. a. om den un- der utbyggnad varande förlossningsvården och omorganisationen av barn- morskeväsendet, statsbidragen till förebyggande mödra- och barnavård, be- sluten om moderskapspenning och mödrahjälp och om bosättningslån, be- sluten om barnbidrag, om förskottering av underhållsbidrag för barn, om kommunala pensionstillskott jämte de betydande anslagen till bostadsför- bättringar m. m., vilka samtliga verka i angivna riktning. Att under så- dana förhållanden gå in för maximikrav, som ställa nya stora finansiella krav på framtiden, synes mig icke riktigt eller försvarbart, och kan dess— utom leda därhän, att vi inom en kanske rätt nära framtid komma att sakna ekonomiska möjligheter att fullfölja besluten med därur härflytan- de villervalla och svårigheter såväl för socialvården som för de hjälpbe— hövande samt risker för dess bärande underlag, samhällsekonomien. Ur dessa synpunkter har jag icke i full omfattning kunnat biträda majoritetens inställning till de föreliggande problemen.

Vid ett övervägande om angelägenhetsgraden mellan de i de båda förelig- gande utlåtandena framförda förslagen måste jag för min del såväl ur be- folkningspolitiska som allmänt sociala och humanitära synpunkter giva be- stämt företräde åt hjälpen för de barnrika familjerna, samtidigt som jag beklagar, att detta syfte blivit delvis förvanskat genom förslaget, att hjäl— pen skall utsträckas att omfatta även de icke barnrika (barnfattiga) famil- jerna.

Befolkningskommissionens påpekanden angående rådande missförhållan- den på det näringsfysiologiska området inom vårt folk saknar enligt min uppfattning ingalunda fog. Det framgår av kommissionens exemplifiering, vilken bestyrkes av allmän erfarenhet, att på detta område mycket oför-

• Sida 167
•  Original

stämd gör sig gällande, vilket antingen härrör sig ur bristande kunskap om hithuörande ting eller, i vissa fall, ur oförmåga på grund av ekonomiska skäl att ställa sig en rationell hushållnings krav till efterrättelse. .

Duet synes mig emellertid, som om kommissionen i en allt för hög grad visait en böjelse att i dessa avseenden ur olika undersökningar om närings- och hälsotillståndet vilja utläsa mera än vad de berättiga till. Det förhåller sig, enligt min mening, näppeligen så, att vårt folks möjlighet till försörjning vad de dagliga liVSmedlen angår är så ringa, som kommissionen vill hävda. Huvud- intrycket efter en läsning av betänkandet blir, att större delen av vårt folk för en tillvaro på svältgränsen och att statistikens sifferkolonner beträffande »un- dernärda» barn etc. t. ex. vore ägnade att bekräfta en dylik pessimistisk syn på problemet. Det svenska problemet i dessa avseenden ligger dock helt an- norlunda till än t. ex. i Tyskland, där en synnerligen genomgripande social verksamhet under de senaste åren satt in, syftande till att reparera de svåra följderna av världskrigets avspärrning samt den långvariga ekonomiska krisens verkningar. Vårt land har emellertid, dessbättre, icke motsvaran- de ödeläggelse av folkmaterialet som bakgrund för ingripanden. Vår upp- gift synes mig därför vara av en betydligt mera begränsad natur och inga- lunda kräva åtgärder av den omfattning, som kommissionen föreslår. Vis- serligen kan statistiken angående kroppskonstitutionen hos det växande släk- tet giva anledning till viss betänksamhet men jag finner det vara ange- läget att icke därur draga alltför vittgående slutsatser. Det bör observeras, att undervikt icke under alla förhållanden är liktydig med undernäring. Ej heller får allt för stor betydelse tillmätas en något större kroppslängd. Dylika rätt oväsentliga faktorer ha i kommissionens utlåtande tillmätts allt- för stor betydelse. Oförnuftet i näringsfysiologiskt hänseende kan emel- lertid spåras långt in i de kretsar, om vilka man med visshet vet, att deras ekonomiska förhållanden ej skulle lägga hinder i vägen för tillämpandet av andra metoder både då det gäller födans kvalitet, kvantitet och rationella sammansättning. Mig synes, att synpunker av denna art hava mycket vidsträckt giltighet och att det i dylika fall är både viktigare och billigare att gå in för rationell undervisning än kostsamma och ekonomiskt omotive- rade understöd.

Lantarbetarefamiljen representerar t. ex. ett befolkningsskikt med rela- tivt låg inkomst men torde i många fall icke sakna tillräckligt med födoäm- nen, knappast heller tillgång till erforderliga skyddsfödoämnen, men det kommer i detta fall helt säkert mera an på bristande upplysning om grun- derna för en rationell hemvård hos husmodern i familjen och på brister i födans tillagning och sammansättning. Detta utesluter visserligen icke, att understöd av föreslagen art kunna gagna familjen och höja dess dietför- hållanden men med kännedom om de livsvillkor, som utmärka denna sam- hällsklass, veta vi, att den har så gott som alla ingredienserna för en för- nuftig dietordning antingen ingående i sin lön (»staten») eller i form av kostnadsfria möjligheter (bärplockning, trädgårdsland o. s. v.) mera eller mindre närliggande. Att under havandeskapet få landsbygdens kvinnor att mera ty sig till förtäring av mjölk och att tillgodogöra sig t. ex. den nyponmust, som kommissionen anbefaller (Bet. Avd. 11, sid. 63), är, enligt mitt sätt att se, mera en fråga om näringsfysiologisk upplysning än om oförmåga av ekonomiska skäl, för vilken skull statsmakternas ingripande på ett direkt sätt påkallas. Deras initiativ och stöd påkallas emellertid för att få i gång en uppfostran av det växande släktets blivande husmödrar. Det är också min, liksom kommissionens mening, att man mest har att ställa sina förhoppningar till en propaganda bland den kvinnliga ungdomen.

• Sida 168
•  Original

Detta innebär på sitt sätt att gå till roten med problemet och den bästa garantien att nå framtida resultat. »Konservatismen i matvanorna är», som kommissionen uttalar (Bet., Avd. 1. sid. 12), »så stor, att möjligheterna att genom upplysning och annan påverkan mera grundväsentligt förändra människornas kostvanor i viss grad inskränka sig till den unga familje- grundande generationen och till uppväxande barn och ungdom».

Man skulle möjligen ur kommissionens eget material kunna erhålla belägg för, att denna min uppfattning står i överensstämmelse med vad erfarenheten hittills lärt oss. Kommissionen skriver (Bet., Avd. 1, sid. 35) på tal om den s. k. norrlandsundersökningen, att »skogsarbetarna i stor utsträckning leva på en tämligen enformig s. k. fläskkost; denna är dock vanligen numera något mera omväxlande än tidigare. Skogsarbetarnas näringsförhållanden vid längre tids vistelse i skogarna äro dessutom i färd att starkt förbättras. allteftersom förläggningsförhållandena bliva mera gynnsamma och maten tillredes av särskilda kockor.» Detta betyder alltså, att det näringsfysio- logiska betraktelsesättet hållit sitt intåg på skogsarbetarens arbetsplats, och att denne nu inom ramen för samma inkomststandard erhåller en sundare och säkert även rikligare näring. Denna alltjämt fortgående utveckling lig— ger i linje med den önskan om upplysning beträffande de näringsfysiologiska sammanhangen, vilken enligt min mening är av central betydelse, då det gäl- ler att få till stånd en lösning på de problem, vilka behandlas i kommissions- betänkandet, men icke till varje pris efter de mest tillkrånglade metoderna utan efter mera enkla. Det uttalande om, att »obligatoriska skolkökskurser för landsbygdens flickor äro nödvändiga», vilket återfinnes i kommissionens diskussion (Bet., Avd. I, sid. 35), finner jag berättigat och kan utsträckas till att gälla hela landet. I detta sammanhang förtjänar en vid årets riksdag väckt motion i syfte att erhålla förbättrad utbildning i hemvård (F. K.: 124; A. K.: 178) att uppmärksammas.

Kommissionen har vidare genomgående ställt sig avvisande till behovs- prövningens princip i förhållande till av densamma på olika områden före- slagna åtgärder. Det är mig av flera skäl icke möjligt att godtaga ett dy- ligt betraktelsesätt. Hjälp bör efter läkares prövning lämnas men den bör icke givas kostnadsfritt annat än i de fall, då en undersökning av de ekono- miska förhållandena berättigar härtill. I annat fall omöjliggöres måhända att i vidaste utsträckning tillämpa hjälpåtgärderna, där de verkligen äro av behov. Kommissionen säger sig vilja förorda sitt system med hänsyn till att all »understöds- och fattigvårdskaraktär» bör avlägsnas från detsamma. Det synes mig, som om detta i sig tilltalande syfte kunde nås genom enklare och mindre kostsamma medel, genom bestämmelsernas infogande i de lagar, som beröra skolorganisationen, det sociala lagstiftningsområdet, ge- nom upplysning och propaganda e. (1. Det synes mig för övrigt att hittills vunnen erfarenhet icke vittnar om någon falsk blygsamhet, då det gällt att tillgodogöra sig de förmåner, som genom statens försorg kunnat erhållas. Det mått av självansvar för individ och familj, utan vilket intet samhälle i längden kan bestå, måste av staten bibehållas som en moralisk grundsats, befrämjas och icke utplånas hos dem, som hittills visat sig vara i stånd att sörja för sin utkomst. _.

Även den statsfinansiella hänsynen pekar i samma riktning. Aven i fråga om så behjärtansvärda samhälleliga uppgifter som barnavården före- ligger anledning att handla efter råd och lägenhet. Då ett genomförande av skolmåltider i av kommissionen föreslagen utsträckning med avgiftsfri skol- måltid för alla folkskolebarn som slutmål, vartill komma kostnader för kostnadsfri tilldelning av skyddsfödoämnen, medicin m. m., skulle betinga större kostnader än samhället rimligen kan påtaga sig, synes mig ett fram- gående efter ett från början begränsat program vara välbetänkt. Det kan på

• Sida 169
•  Original

goda grunder antagas, att kommissionens kostnadsberäkningar, som be— träfifande i näringsbetänkandet framförda förslag uppgår till ej mindre än omkring 30 milj. ensamt för statsverket, häri dock icke inbegripet lokalkost- nadrer, äro hållna i underkant. Därtill komma de säkerligen mycket bety- dande kostnaderna för skoldistrikten. Då emellertid detta förslag vid be- dömandet av samhällets förmåga att bära kostnaderna icke får betraktas isolerat utan i vart fall bör ses i samband med förslaget om barnbidrag må erinras, att till nyssnämnda 30 miljoner plus lokalkostnader och skoldistrik- tens; kostnader måste läggas omkring 30 miljoner kronor för barnbidragen, så- lunda tillsammans mer än 60 miljoner, siffror som nästan svara mot hela vår statsbudget för c:a 40 år tillbaka, och som ovillkorligen mana till efter— tanke, så mycket hellre, som härtill i en framtid kan komma de mycket stora men endast antydda kostnaderna för prisrabatter å skyddsfödoämnen åt familjer med barn.

Visserligen har kommissionen erinrat om det till synes självklara faktum, att »verksamhetens fortsatta utveckling (fram till allmän skolmåltid) skulle bliva beroende av en avvägning mellan behov och finansiella resurser». En sådan avvägning är verkligen så nödvändig, att den bort ske redan inom kommissionen. Under inga förhållanden kan det vara välbetänkt att låta avvägningen helt bli beroende av senare mötande fakta.

Beträffande kommissionens förslag att vid av läkare konstaterat behov vis- sa skyddsfödoämnen och läkemedel (vitamin- och mineralämnesrika sådana) skola tillhandahållas havande och ammande kvinnor samt spädbarn och barn i förskoleåldern; läkemedlen skulle därjämte i motsvarande fall ut— delas till skolbarn (Bet. Avd. II, sid. 46), finner jag skäl till följande närmare erinringar.

I överensstämmelse med de allmänna synpunkter beträffande vikten av att vid den allmänna understödsverksamheten kravet på individens ansvars- känsla och vilja till egna insatser befrämjas, finner jag vid ett ståndpunkts- tagande rörande dessa problem att i samma mån, som man i många avse- enden har anledning att behjärta kommissionens syfte, man också måste ställa sig tvekande eller avvisande beträffande vissa av dess konklusioner och förslag till hjälpsystemets utformning.

Det ligger å ena sidan —- såsom jag tidigare hävdat —— ett stort värde däri, att kunskap om de 5. k. skyddsfödoämnena sprides i allt vidare kretsar och att likaså genom läkares försorg anvisande av läkemedel i vissa fall äger rum. En verksamhet av denna art tillhör å andra sidan, enligt mitt sätt att se, i väsentlig mån, den »effektivisering av undervisnings- och upplysnings— arbetet», för vilken kommissionen uttalat sig (Bet. Avd. II., sid. 136 ff) och vilken sammanfaller med min tidigare anförda uppfattning om dessa ting.

Kommissionen har emellertid för sin del intagit den ståndpunkten, att hänvisningen borde kombineras med kostnadsfri hjälp, att denna —— i prin- cip —— borde »utgå till alla mödrar och barn oavsett familjernas ekonomiska villkor, om blott det medicinska behovet är konstaterat» (Bet. Avd. 11, sid. 56). En dylik inställning till problemet vore på sitt sätt förklarlig och för- svarlig, om det härvidlag gällde utgifter av en storleksklass, vilka kunde bedömas såsom för familjer med begränsade inkomster särskilt tyngande eller rent av omöjliga att bära. En övertygande argumentering har dock kommissionen enligt min mening i detta avseende icke åstadkommit. I all synnerhet gäller detta beträffande de till gratisutdelning föreslagna läke- medlen, t. ex. den av kommissionen förordade nyponmusten & fem kr. pr år och fall (Bet. Avd. II sid. 63). Även den pr år och fall till 70 kr. upp- skattade kostnaden för ökad konsumtion av smör och mjölk för kvinna un- der havandeskapet synes kunna bäras av det övervägande flertalet familjer. Den komme att med 5'83 kr. pr månad under havandeskapsåret — enligt

• Sida 170
•  Original

kommissionens beräkningar —— tynga respektive hushållsbudget. Tillägges kostnaden för den nyss nämnda nyponmusten (C-vitamin), blir samma kostnad 625 kr. pr månad. Det kan diskuteras huruvida tillräckliga s.käl föreligga att för avlyftandet från den enskilde individen av bördor av denna storleksklass igångsätta den ganska omfattande byråkratiska apparat, som av kommissionen diskuteras och förordas och än mera att utsträcka denna till icke direkt behövande familjer. (Bet. Avd. 11, sid. 58—60).

Det må i detta sammanhang påpekas, att vitaminforskningen ännu icke nått så slutgiltiga resultat, att man med önskvärd säkerhet kan konstatera vitaminhalt eller art av vitaminer. Likaså utbjudas så många tvivelaktiga vitaminhaltiga läkemedel och födoämnen, att en synnerligen noggrann kon- troll erfordras.

Kommissionen anser, att faran för missbruk av här föreslagna hjälp- form »knappast kan vara mera allvarlig» och hänvisar som stöd härför bl. a. till i Danmark vunnen erfarenhet, där dock missbruk medför bötes- ansvar för såväl köpare som säljare. Samtidigt avstår dock kommissionen att för vårt land föreslå några straffbestämmelser mot missbruk. Man kan dock antaga, att den ringa omfattningen av missbruk i Danmark till en del beror just på straffbestämmelserna. I sitt betänkande om barnbidrag på- talar kommissionen med rätta den nu rådande villervallan och bristen på såväl samhörighet som avgränsning inom den mångskiftande sociala hjälp- verksamheten och påkallar åtgärder för dessa bristers avhjälpande. Här föreslagna hjälpverksamhet ingriper emellertid på förutvarande hjälpverk- samhet och är därigenom ägnad att öka oredan. Det kan icke vara lyckligt eller folkuppfostrande att ge möjlighet till att erhålla hjälp hos ett flertal ej samrådande eller samarbetande organ, kommissionen går det oaktat in för ett dylikt system.

För undvikande av missförstånd tillåter jag mig ytterligare i samband härmed framhålla, att jag till fullo inser att i en del fall, om vilkas före- komst vederbörande läkare har möjlighet att hålla sig underrättad, hjälp på sätt, som av kommissionen skisserats, är både högst önskvärd och berät— tigad med hänsyn till dels moderns och barnets hälsa, dels samhällets in- tresse härutinnan. Det synes mig dock att dylik hjälp kan beredas inom nuvarande hjälpformer och deras organ och att det i dessa avseenden kan vara lämpligt att undersöka härutinnan förefintliga möjligheter. De av kommissionen omnämnda mödra— och barnavårdscentralerna, vilka enligt beslut av 1937 års riksdag efter hand komma att inrättas över hela riket, synas mig i viss mån lämpade för sådan uppgift. Jag ansluter mig alltså härvidlag till kommissionens önskemål att vidare utveckla dessa institutio- ner men med den begränsning av deras verksamhet till verkligt behövande, vilken här angivits såsom mest ändamålsenlig och svarande mot dagens praktiska behov. Det synes mig vara ytterligt svårt att få den ståndpunk- ten nöjaktigt motiverad, att man finge hjälpåtgärdernas prägel av hjälp av- lägsnad, om man ginge in för principen att göra dem tillgängliga för alla, oavsett behovet. Ett förfaringssätt av denna natur skulle även innebära risker att, som tidigare framhållits, vedervåga den hjälp till i verklig me- ning behövande, som statsmakterna böra vara beredda att lämna. Detta bör framför allt ses ur synpunkten, att statens förmåga i dessa avseenden kan väntas fluktuera med växlande ekonomiska konjunkturer. J-u mindre ekonomiskt ansvar, staten på detta område ikläder sig, desto större möj- ligheter äger den, att, hur än situationerna förbytas, kunna fullgöra sina utfästelser och åtaganden.

Jag har alltså i denna del måst anmäla en från kommissionens majoritet

väsentligt avvikande mening. :s:

• Sida 171
•  Original

I kapitlen VII och VIII föreslår kommissionen att skolbarnen varje skoldag på det allmännas bekostnad skola erhålla en efter vissa näringshygieniska regler sammansatt skolmåltid och att frågan om beviljandet av prisrabatter å viktigare skyddsfödoämnen åt familjer med barn upptages till utredning. Kommissionen förklarar sig även i dessa hänseenden vara av den upp- fattningen, att, »när i ett skoldistrikt skolmåltid införes, skall den göras till- gänglig för alla barn, oavsett föräldrarnas ekonomiska villkor» (Bet. Avd. II., sid. 72—73). Skolmåltiden förutsättes likaså vara avgiftsfri (ib., sid. 75). Föräldrar skulle emellertid äga att »fritt bestämma, huruvida de vilja låta sina barn deltaga i skolmåltider» (ib., sid. 75). En av orsakerna till, att kommissionen motsätter sig avgifters erläggande i samband med skolmål- tidens anordnande säges vara, att de inflytande beloppen bleve ganska små, enär avgifterna måste sättas låga, och att därför kostnaderna »på grund av bokföringen samt arbetet med utrönandet av föräldrarnas ekonomiska villkor» bleve för stora.

Kommissionen uttalar vidare, att den föreslagna skolmåltiden borde förbe— hållas >>barn i skolor, för vilka skolplikt föreligger, nämligen folkskolan och den såsom heldagsskola organiserade obligatoriska fortsättningsskolan» (ib., sid. 75). »Folkskolans icke obligatoriska påbyggnader», privatskolor samt >>läroverk och motsvarande undervisningsanstalter» undantagas. Tiden är, enligt kommissionens mening, ännu icke mogen för att utsträcka omvård- naden även hit.

Det borde enligt min uppfattning ha övervägts, huruvida icke ett fram— gående efter behovslinjen skulle möjliggjort ett inrymmande även av denna grupp. Med de starka hänsyn jag ägnat de samhällsekonomiska faktorerna och då kommissionen icke velat gå in för behovsprövning, har jag saknat möjlighet att på denna punkt framställa något yrkande. Men det är där- emot svårt att förstå, att kommissionen, som eljest icke ryggat tillbaka av kostnadsskäl, kunnat avstå från att vidga skolmåltidssystemet till att om- fatta även de nu undantagna kategorierna. Ur rent medicinskt principiella utgångspunkter kunna starka skäl anföras mot nuvarande uppläggning av problemet, enär det är nogsamt bekant, att det klientel elever, som besöker de nu undantagna kategorierna av läroanstalter, i mycket stor utsträckning stamma ur samma befolkningsskikt, som sån-da sina barn till skolor, för vilka skolplikt råder. Detta förhållande gör sig särskilt gällande i stora stä- der och större samhällen. Därest kommissionen i sitt utlåtande tagit hän- syn till ekonomiska realiteter och full hänsyn till de anförda näringshygie- niska kraven, hade det emellertid, enligt min mening, varit riktigare yrka på ett system, som möjliggjorde hjälp åt de verkligt behövande inom alla skoltyper i enlighet med läkarevetenskapens anvisning och efter en utan större möda införskaffad upplysning om vederbörande målsmäns eko- nomiska förhållanden. Mig veterligt har t. ex. systemet med nedsatt ter- minsavgift i skolor, där sådant tillämpas, icke visat sig vara vare sig särskilt betungande för skolornas administrativa ledning eller åsamkat de elever, som blivit föremål för denna sociala hänsyn, några personliga obehag från vare sig lärares eller kamraters sida. En behovsprövning låter sig säkerli- gen utan allt för stor möda genomföra.

Jag kan vidare visserligen biträda kommissionens uttalande, »att det vore administrativt enklare och billigare att helt och hållet upptaga dessa avgifter för (skolmåltiden) skattevägen» utan att därför medgiva riktigheten att göra skolmåltiden avgiftsfri annat än för barn från mindre bemedlade hem. Den »enklare vägen» är ej alltid den bästa. I detta fall synes det vara väl befogat, att de mera välsituerade få erlägga en avgift, som svarar

• Sida 172
•  Original

mot .självkostnaden. Att därvid bestämma någon viss inkomstgräns synes mig emellertid mindre lämpligt, emedan därav kunde följa, att det ensam- ma barnet från en familj med t. ex. 2 900 kronors inkomst finge fri måltid men de tre barnen från familjen med 3000 kronors inkomst finge betala. En behovsprövning med särskild hänsyn till barnantalet synes mig i detta fall riktig.

Då jag sålunda anser det motiverat att låta statsmakterna träda hjälpan- de till, där ett verkligt behov föreligger, understryker jag vikten av sistnämn- da. Om så ej sker, bedrives ett förslösande av möjligheterna att räcka en hjälpande hand över en mera utsträckt linje, ett tillvägagångssätt, om vars »udemokratiska» innebörd vissa tvivel kunna framställas.

Jag vill emellertid både med hänsyn till den nödvändiga kostnadsbe- gränsningen och landsbygdens större behov instämma i kommissionens för- ord för, att »landskommunerna i allmänhet böra erhålla företräde framför städerna. Landskommunerna hava», fortsätter kommissionen, »dels större behov av att skolbarnsbespisning överhuvud anordnas (längre skolvägar, stör- re antal barnrika familjer, lägre levnadsstandard och lägre grad av närings- hygienisk upplysning), dels också i stort sett sämre finansiella förutsättnin- gar än städerna och därför större behov av att för ändamålet erhålla hjälp av staten». Detta resonemang, som föres under förutsättning, att »första året statsanslaget för ändamålet så begränsas, att det blott räcker för en femtedel av skolbarnen i landet», varigenom alltså ett visst tvång till för- delning inom kommunerna uppstår, synes mig bärkraftigt. Det förefaller mig t. o. ni. vara värt ett övervägande, huruvida icke det föreslagna syste- met i början bör företrädesvis inriktas på att gälla för landsortskommuner med långa skolvägar, enkannerligen Norrland —— i sådant fall tillgängligt för alla barn, men avgiftsfri endast efter behovsprövning och med särskild hänsyn tagen till barnantalet, så att i dylika kommuner tillfälle beredes er— hålla en lämplig måltid under lästiden — och att det i städerna inskränktes till dels de fall, då särskilda hänsyn böra taga-s, arbetslöshet m. m., och då läkare, liksom i landsbygdskommunerna, i samband med förhållanden av ekonomisk art i hemmen påkalla ett ingripande.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att en viss differentiering av stats- bidraget torde vara lämplig. Att låta detta generellt utgå till täckande av hela kostnaden för maten skulle innebära ett onödigt gynnande av en del välsituerade kommuner, som förmå själva bära en avsevärd del av den- na kostnad och skulle dessutom göra statsbidraget mera otillräckligt. Då enligt min uppfattning tilldelning av statsbidrag bör ske ganska restriktivt, och därjämte anordnandet av lokaler och personal m. m. tager avsevärd tid, lär icke på långt när så stort anslag som av kommissionen föreslagna, un— der första året 6 miljoner kronor, vara erforderligt. Det gäller också att i detta fall pröva sig fram.

Kommissionens kostnadsberäkningar äro tämligen obestämda och enligt min mening hållna i underkant.

Jag tillåter mig härutinnan fästa uppmärksamheten vid det förhållandet, att kommissionen i sitt betänkande icke kunnat giva annat än vaga uppgifter beträffande kostnaderna för lokalfrågans ordnande under förutsätt- ning att alla elever i resp. skolor medtagas vid skolmåltidens intagande. För landskommunerna antydas olika möjligheter att lösa detta problem. »Vid de större skolorna, särskilt i städerna», säges det, »tendera kostnaderna för 10- kalerna att bliva relativt höga.» Detta förhållande och andra därmed sam— manhängande problem — anskaffning av möbler, matlagningsutensilier, spis- utrustningar m. m. — förtjänar att beaktas, enär utgifter av denna art icke inneslutas i de slutsummor för skolmåltidens kostnader, vilka av kommis-

• Sida 173
•  Original

sionen redovisas. Kommissionen erkänner själv (Bet. Avd. II., sid. 95), att »dessa kostnader sannolikt bliva obetydliga under den första tiden, men att de senare tendera att växa, dels beroende på att skolbarnsbespisning enligt här framlagda förslag skulle efter hand införas vid allt flera skolor, dels med hänsyn till att det därvid längre fram ofta blir fråga om skolor med sämre förutsättningar i lokalt hänseende och slutligen av det skälet, att de mera provisoriska anordningar, som förekommit under den första tiden, efter hand böra ersättas med permanenta sådana». Den marginal för ytterligare kostnadsökningar, det här gäller, för att helt få kommissionens förslag reali- serat, har, som sagts, icke beräknats, endast antytts. Det finns grundad anledning att befara, att den kan dölja många överraskningar på det eko- nomiska området, även om statsbidraget här enligt kommissionens förslag bör »utgå efter enahanda grunder som för byggnader med enbart pedago- giska ändamål». Detta betyder alltså, att både stat och kommun få vidkän- nas byggnadskostnaderna.

Beträffande kommissionens »dolda kostnader» för ett genomförande av dessa förlag finnes också anledning att påpeka nödvändigheten av skol- läkarorganisationens utbyggnad samt även förstärkningen av lä n s s ty r e l s e r 11 a 5 p e r s 0 n al, vilken torde bliva ofrånkomlig, om denna skall utnyttjas för den »ekonomiska kontroll», varom kommissionen talar (Bet. Avd. II. sid. 103), i all synnerhet som kommissionen i andra sam— manhang påpekat, att de nuvarande tjänstemännen, som ha att handlägga ärenden av besläktad natur, redan äro över hövan betungade. Den form av kontroll, som kommissionen lägger i länsstyrelsernas händer, synes mig dess- utom — det ligger i sakens och all erfarenhets natur — bliva av huvud- sakligast formell art, en papperskontroll, som vid sin sida kräver ytterligare organ för att bliva verksam och effektiv.

Det synes mig alltså, som sagt, att de belopp för kostnaderna, inför vilka kommissionen stannat, icke vore tillförlitliga eller ägnade att utan vidare ut- redning läggas till grund för igångsättande av ett så vittomspännande projekt.

Kommissionen har i samband med viss utanför dess egentliga uppdrag ut- förd utredning angående spörsmålet om åtgärder för främjande av förbruk- ningen av vissa livsmedel (kap. VIII) skisserat ett system med prisrabatter m. m. samt gjort vissa uttalanden angående aktuella jordbruksekonomiska spörsmål, som dock utmynnar i ett vagt utformat förslag om fortsatt utred- ning. Frågan har ytterligare behandlats i ett till föreliggande betänkande fogad bilaga, författad av kommissionens ledamot, herr Myrdal. Då jag finner det obehövligt att här ingå på någon granskning av detta avsnitt, har jag endast ansett mig böra uttala, att jag icke är delaktig i en hel del däri framförda uttalanden och förslag eller i kommissionens yrkande.

• Sida 174
•  Original

' 'ii J&Mk M

isn't? likör 'r imiir

.ärzmtm». u state tigt-.H. "IFIFQWQA'WI; aan

_ ”$&-"Du ””Fritt;

; köp?); EU:.W liite'

' . . ln. alm ?.:atä'

ä'. — .ttba " _”[iiln'WMa-rmat "" &?!er . Jll'fl» JP”. Jäg— tll—t' ai

|| |"! Yi' ||

..!!-mm.» "filat: summa

_ malm .! lic: 46%..M0 &IQWWNWK; Mmmmtu . mål- mani”! & .:, ”(»Mlifl'ul - påskjutare)!

"trimma-am. ,, __ .

tim turk;— air lånat:-' M.: ww

&]:Iih;' ”'i'—": ;)i; L'Iu'fii'a ' (I lata)". 115 i u—eba'iumnl

"|!li

• Sida 175
•  Original

BILAGOR

• Sida 176
•  Original

n.

. ,,

lll 13531: . rx |||] . ' JW!

| .'4 . —. #* '-f. ._ . '-r |:-|_ u . M.:—' .— .c. |... . _, .. |._ ,'l __ ..,l' ' * ; '.'. _ ' ' 'låwl |-£|'.).|| |- IJ|||| |" | _”

• Sida 177
•  Original

Bilaga 1.

Svenska folkets näringsförhållanden

av RICHARD STERNER.

Det kunde synas vara en relativt enkel sak att åstadkomma en någorlunda till- förlitlig och allsidig beskrivning av folknäringen i Sverige. I själva verket hör emel- lertid en sådan uppgift ingalunda till de lättaste. Olika landsdelar, socialgrupper och familjetyper förete sinsemellan så betydande skillnader, att det möter stora svårigheter att erhålla en samlad överblick. Födan representerar visserligen den viktigaste enskilda posten inom konsumtionen, men den är dock väsentligt vansk- ligare att studera, än vad fallet är med vissa andra sidor av levnadsförhållandena, exempelvis bostadsstandarden. Att konstatera hur stort bostadsutrymme en familj förfogar över, eller hur lägenheterna äro beskaffade ur kvalitativ synpunkt, är en relativt enkel uppgift jämfört med den att undersöka storleken och sammansätt- ningen av familjernas livsmedelskonsumtion. Även om man tillnärmelsevis känner produktionen och importen av viktigare livsmedel, kunna dessa uppgifter på sin höjd endast giva en uppfattning om den genomsnittliga förbrukningen per familj av olika födoämnen — icke om de betydelsefulla skiljaktigheterna mellan olika so- cialklasser o. (1. För ett mindre urval av familjer känner man dessutom storleken av livsmedelsinköpen eller livsmedelsförbrukningen inom de enskilda hushållen, men man kan icke i detalj följa, hur de inköpta livsmedlen utnyttjas, d. v. s. till vilka maträtter de användas, hur stort »svinnet» vid tillagningen är, i vad mån matlag- ningen i övrigt är rationell, och i vad mån kroppen tillgodogör sig den intagna fö- dan. Och om man också kände alla dessa faktorer, skulle man ändock icke hava någon full visshet om huruvida kosten i de enskilda fallen vore ur alla synpunkter tillräcklig eller ej, ty allt efter kroppsvikt, konstitution och sysselsättning varierar det individuella livsmedelsbehovet i så hög grad, att det, som är mer än tillräckligt för den ene, är alldeles för litet för den andre. De försök, som göras att med hjälp av olika s. k. konsumtionsenhetsskalor (varom mera nedan) taga hänsyn till dylika förhållanden, representera icke någon fullt tillfredsställande lösning av detta pro- blem, eftersom de endast beakta olikheterna mellan skilda åldrar (samt i viss män mellan skilda kön) men däremot icke de individuella variationerna i livsmedelsbe- how et inom de enskilda åldersklasserna.

Med hänsyn till att man sålunda i alla händelser icke kan erhålla någon fullt uttömmande kännedom om näringsförhållandena i vårt land allenast på grundval av dylika statistiska undersökningar, inledes framställningen med en på mera kon— kreta beskrivningar eller mera speciella utredningar grundad översikt, vilken torde giva en viss inblick i själva problemen. I andra hand meddelas resultaten av vissa inom socialstyrelsen utförda bearbetningar av de till hushållskostnadsundersök- ningarna 1932/34 inkomna hushållsböckerna. I en tredje avdelning återgives en inom näringsrådet företagen näringshygienisk analys av samma material.

• Sida 178
•  Original

]. Kostvanor och näringsbrister enligt av läkare och andra utförda beskrivningar och undersökningar.

Materialet. De i huvudsak mera beskrivande uppgifter, som meddelas i detta avsnitt, äro väsentligen hämtade ur följande källor: provinsialläkarnas årsberättel- ser åren 1930—1935, utlåtanden från länsstyrelser, provinsialläkare, landsfiskaler och andra ortskunniga personer vid en av medicinalstyrelsen år 1936 företagen en- quéte, vissa av kommunalmän o. d. författade redogörelser till en av socialstyrelsen år 1935/36 företagen undersökning rörande Skogsarbetarnas arbets- och levnadsför- hållanden, den med stöd av medicinalstyrelsen åren 1929/31 utförda s. k. norr- landsundersökningen,1 ävensom vissa undersökningar om folkskolebarnens närings— förhållanden, vilka företagits av professor G. F. Göthlin, med. dr Anders Kristens- son, provinsialläkare A. F. Sasse, med. dr Erik Forsgren m. fl.2 Dessutom refe- reras i provinsialläkarberättelser o. d. vissa andra läkarundersökningar avseende skolbarn.

Det torde vara anledning att något beröra beskaffenheten hos vissa av dessa källor.

Till medicinalstyrelsen insända förste provinsialläkarna årligen rapporter rörande hälsotillståndet inom sina distrikt, vilka publiceras genom medicinalstyrelsens för- sorg. Dessa rapporter innehålla, förutom förste provinsialläkarnas egna iakttagel- ser, sammanställningar av yttranden från provinsialläkarna. De problem, som be- röras i dessa rapporter, äro av mycket skiftande karaktär, allt efter de olika pro- blemens betydelse inom skilda distrikt eller efter det intresse, som vederbörande tjänsteläkare, stundom kanske av mera tillfälliga anledningar, kommit att ägna åt förhållandena. Vissa iakttagelser återkomma emellertid ständigt är efter år inom olika landsdelar, och man möter sålunda här problem, vilka synas hava en mera allmängiltig betydelse. Stundom äro uppgifterna grundade på systematiska under- sökningar rörande exempelvis skolbarnens hälsotillstånd och dietvanor, men i all- mänhet synas de endast giva uttryck för den allmänna erfarenhet, som vunnits under utövande av praktisk medicinsk verksamhet. I samband härmed står, att den sociala och ekonomiska bakgrunden till de rådande näringsförhållandena en- dast sällan beröres i dessa uttalanden.

Sambandet mellan näringsstandarden och de sociala förhållandena ägnas däremot större uppmärksamhet i den på medicinalstyrelsens föranstaltande under sommaren 1936 företagna enquéten. Denna tillkom med anledning av en remiss från Kungl. Maj:t, som inhämtade bl. a. medicinalstyrelsens yttrande över vissa av länsstyrel- serna i Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län den 17 mars resp. den 20 april 1936 ingivna framställningar om statlig hjälp till nödlidande barnrika familjer. Me- dicinalstyrelsen föranleddes härav att infordra yttranden från samtliga länsstyrel- ser, vilka i sin tur hörde vederbörande landsfiskaler och förste provinsialläkare; i vissa fall inhämtades dessutom yttranden från kommunalnämnder, fattigvårdssty- relser o. a. institutioner.

1 En socialhygienisk undersökning i Västerbottens och Norrbottens län, utförd med stöd av Kungl. Medicinalstyrelsen under åren 1929—1931. Lund 1934. * Undersökningar över hudkapillärernas hållfasthet och indirekt över C-vitaminstandsrden hos skolbarn i Norrbottens län norr om polcirkeln av professor G. F. Göthlin m. fl., Nordisk medicinsk tidskrift, årg. 1932, sid. 281 ff. — Översikt av läget i fråga om folkskolebarnens näringsförhållanden i de skandinaviska länderna av med. dr Anders Kristensson (i manuskript). — Några erfarenheter vunna vid läkarundersökningar av skolbarn för upptäckande av tuber— kulos av med. år Erik Forsgren, Svenska nationaltöreningens mot tuberkulos kvartalstidskrift, årg. 1936, sid. 36 ff.

• Sida 179
•  Original

Den fråga, som riktades till länsstyrelserna, gällde, i vilken utsträckning åtgärder av den innebörd, som avsåges i den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gjorda framställningen (anordnande av statsunderstödd skolbespisning ävensom åt- gärder till motverkande av undernäring hos barn i förskoleåldern), kunde anses vara av behovet påkallade inom landsdelar, där med hänsyn till arbetslöshet eller andra omständigheter befolkningens försörjningsmöjligheter väsentligen begränsats. Det gällde sålunda att utröna inom vilka distrikt förelåge sådana ekonomiska och sociala förhållanden, att inom desamma särskild anledning att företaga dylika åtgärder förefunnes. Under sådana förhållanden är det föga förvånansvärt, att fler- talet remissinstanser uttalade den uppfattningen, att behov att anordna skolfrukost eller dylikt icke förefunnes inom deras distrikt —— detta ofta under hänvisning till det förhållandet, att det för närvarande icke förefanns någon nämnvärd arbetslös- het inom området, eller att de ekonomiska förhållandena under nuvarande hög- konjunktur och högsäsong (enquéten verkställdes under sommaren 1936) även i andra avseenden tedde sig jämförelsevis förmånliga. Stundom påpekas emellertid, att dylikt behov skulle kunna uppkomma vid ökning i arbetslösheten, eventuellt redan i samband med den väntade säsongavmattningen under den instundande vin- tern. Från mera arbetslöshetsbetonade distrikt (stendistrikten i Blekinge län samt Göteborgs och Bohus län, sågverksdistrikten i Västernorrlands län etc.) ansågos åter— igen dylika behov mycket ofta föreligga. Dessutom gingo åtskilliga provinsialläkare och landsfiskaler något utanför den angivna frågeställningen, i det att de påpekade, att det oavsett förekomsten eller avsaknaden av arbetslöshet o. d. alltid förefunnes vissa näringsbrister hos befolkningen och särskilt hos barnen, vilka betingades av barnens långa skolvägar, olämpliga kostvanor, befolkningens fattigdom inom vissa samhällsklasser, barnrikedom inom en del familjer o. d.

Av de övriga källorna må särskilt den i samarbete med medicinalstyrelsen ut- förda s. k. norrlandsundersökningen beröras. Det hade sedan länge uppmärksam— mats, att vissa mag- och andra sjukdomar, vilka kunde sättas i samband med då- liga näringsförhållanden, i särskilt hög grad förekommo inom vissa delar av Norr- land. Med utgångspunkt i dylika iakttagelser företog överläkaren vid Umeå lasa- rett, med. dr M. Odin, från år 1924 vissa undersökningar om sambandet mellan dessa sjukdomstillstånd och befolkningens kostförhållanden. Dessa och andra ut- redningar föranledde medicinalstyrelsens dåvarande chef, generaldirektör Nils Hell- ström, att intressera sig för frågan och medverka till uppläggningen av en mera omfattande undersökning, vilken bekostades av pensionsstyrelsen, vissa stiftelser, bolag och enskilda personer.

Det hade varit önskvärt, att den efterföljande framställningen helt och hållet kunnat disponeras från rent sakliga synpunkter. Detta skulle emellertid ha inne- burit, att de från olika källor hämtade citaten skulle ha fått sönderstyckas, efter- som flera av dessa citat beröra olika delar av ämnet. Av denna anledning dispone- ras den efterföljande framställningen i huvudsak efter materialets karaktär — dock med vissa avvikelser. Först meddelas en redogörelse för kostvanorna, särskilt i Norrland, dels på grundval av uppgifter i den s. k. norrlandsutredningen, dels en- ligt uppgifter, som inhämtats vid av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen företag- na undersökningar rörande skogsbefolkningens näringsförhållanden. Därefter refe- reras norrlandsutredningens resultat i fråga om sambandet mellan näringsförhål- landena och befolkningens hälsotillstånd. På detta följer en sammanfattning av de i provinsialläkarberättelserna ingående upplysningarna om befolkningens allmänna närings- och hälsostandard inom olika landsdelar. På grundval av samma material belysas därefter bristerna i spädbarnsuppfödningen samt i skolbarnens näringshy-

• Sida 180
•  Original

gieniska förhållanden. Härtill ansluter sig en sammanställning av vissa speciella läkarundersökningar rörande skolbarnens kost och hälsotillstånd; bland dessa un- dersökningar märkes även en av medicinalrådet John Byttner utförd utredning,, vil- ken ingår i norrlandsundersökningen. Till sist citeras vissa uttalanden i de remiss- yttranden, som under sommaren 1936 inhämtades av medicinalstyrelsen med anled- ning av förslaget om skolbespisning i vissa nödställda områden.

Kostvanor inom olika landsdelar enligt norrlandsundersökningen. Av denna norrlandsundersökning framgår bl. a., att kosten i övre Norrland i huvudsak kan indelas i tre olika huvudtyper, nämligen dels den s. k. mjölmjölkkosten, som före- kommer framför allt hos lantbrukarbefolkningen och mest i kustlandet, dels fridsk— koslen, huvudsakligen använd av skogsarbetare, samt slutligen den blandade kosten, som är den vanliga i mera tätt bebyggda orter, såsom industrisamhällen och städer.

Mjölmjölkkosten »består i sin mest extrema form av mjöl, mjölk, potatis och nå- got smör. Mjölet utgöres som regel av finsiktat korn- och vetemjöl, brödet av fint hårt kornbröd, s. k. tunnbröd. Dessutom ingår . . . som regel till frukost en ringa mängd kokt salt strömming samt vanligen om söndagarna fruktsoppa, kokt på tor- kad frukt.»

Fläskkosten »består till väsentligaste delen av fläsk, det feta amerikanska och det magra hemmafläsket i ungefär enahanda omfattning. Dessutom ingår . . . i stor ut- sträckning mjöl, som regel finsiktat vetemjöl, bröd, som regel grovt, hårt, samt mera oregelbundet potatis, mjölk och smör.»

Den blandade kosten »är betydligt mera omväxlande och innehåller kött, fisk, potatis, mjölk och mjölrätter.»

Inom dessa tre olika huvudgrupper förefinnas emellertid talrika variationer och övergångar. Sålunda förekommer en särskilt extrem form av mjölmjölkkost, där alla dagens måltider enbart bestå av på mjöl och mjölk tillagade rätter, såsom gröt, vällingar, klimpmjölk, pannkakor samt vidare bröd, smör och potatis. Även om något strömming förtäres till morgonmålen, hänföres emellertid kosten till den mera extrema mjölmjölktypen. Om kött- och fiskmålen, förutom morgonström- mingen, förtäras 2—3 gånger per vecka, talas däremot om en mindre extrem form av mjölmjölkkost. På samma sätt skiljer man i norrlandsutredningen mellan en mera och en mindre extrem form av fläskkost. Den senare utmärkes av, att fläsk visserligen förtäres både en och två gånger om dagen, men att därtill komma vissa kvantiteter av kött, korv, ost, potatis och mjölk.

Kosten indelas vidare efter halten av C-vitaminrika födoämnen. I detta avseende anses mjölmjölkkosten i stort sett vara fläskkosten överlägsen. Det viktigaste till- skottet av C-vitaminet erhålles emellertid genom färsk frukt och grönsaker. I fler- talet fall förekomma dessa ingredienser aldrig eller högst en gång i månaden. Rätt ofta användas färsk frukt och grönsaker 2—4 gånger i månaden, medan mera re- gelbunden användning därav — två eller flera gånger i veckan — är synnerligen sällsynt.

Följande konkreta exempel på en mera utpräglad mjölmjölkkost anföres i norr- landsutredningen: frukosten består alla dagar i veckan av smör, bröd och mjölk; 4—5 dagar i veckan förekommer därjämte kokt strömming samt lika ofta potatis. Till middagen ätes likaledes alla dagar smör, bröd och mjölk; 2—3 gånger i veckan serveras välling och en gång i veckan pannkaka; vidare förekommer 2—3 gånger i veckan till middagen s. k. bryta, d. v. s. mjölk, vari lagts tunnbröd, som brutits i små bitar. Kvällsvarden består alla dagar av smör, bröd, mjölk och gröt, vilken se- nare kokas omväxlande på vetemjöl och på kornmjöl. Kaffekonsumtionen uppgår till 5—6 koppar per dag, varav 1-—2 koppar intagas på fastande mage på morgonen.

• Sida 181
•  Original

På fläskkost anföres följande exempel: frukosten består alla dagar av smör, bröd och )flåsk. Till middagen serveras bröd samt 4 dagar i veckan fläsk, en dag kött, 4 dagar potatis och en dag saft- eller fruktmat. Även till kvällsvarden serveras varje: dag bröd, vartill under 4—5 dagar i veckan förekommer mjölk (därav 2 gånger tätmjölk), under lika många dagar vetemjölsgröt samt ävenledes under 4— 5 dagar välling; 2—3 gånger i veckan serveras till kvällsvarden fläsk, antingen stekt eller i form av s. k. kolbullar. Kaffekonsumtionen uppgår till 10 koppar per dag, därav 2 koppar på fastande mage.

På mera blandad kost gives följande exempel: frukosten består alla dagar av smör, bröd och mjölk, 2—3 gånger i veckan ingår dessutom gröt, 1 gång sill, 1—2 gånger annan fisk, 1—2 gånger fläsk, 1—2 gånger kött, 3——4 gånger potatis och 2—3 gånger ägg. Middag: varje dag bröd, därtill 1—2 gånger i veckan fisk, 1 gång fläsk., 4—5 gånger kött, 6—7 gånger potatis, 2—3 gånger saft- och fruktmat (rå eller mosad frukt), 2—3 gånger grönsaker och 1 gång plättar. Kvällsvard: alla dagar smör, bröd, mjölk och ost, därtill under 3—4 dagar gröt (av havregryn eller rågmjöl) och 3—4 dagar te. Kaffekonsumtion: 4—5 koppar per dag, därav 1—2 koppar på fastande mage.

I tab. 1 lämnas en översikt beträffande utbredningen av dessa olika kostfor- mer bland 551 manliga och 664 kvinnliga patienter vid Umeå lasarett (huvudsak— ligen besökare av polikliniken), vilka fått ifylla särskilda kostkort, utvisande sam— mansättningen av den föda de bruka intaga vid hemmavistelsen. Det visar sig, att drygt en tredjedel (35'2 %) av de manliga och nära hälften (48'2 %) av de kvinnliga patienterna leva på en mer eller mindre utpräglad mjölmjölkkost, samt att i dessa fall endast sällan förekommer något tillskott av färsk frukt och grön- saker. Icke mindre än 17'8 % av de manliga och 295 % av de kvinnliga upp- giftslämnarna förtärde bortsett från ev. »morgonströmming» kött eller fisk högst en gång i veckan och erhöllo dessutom varken färsk frukt eller grönsaker. Fläsk- kosten förekom i fråga om 67 % av de manliga och 02 % av de kvinnliga pa- tienterna. Drygt hälften av samtliga personer (58'1 % av männen och 51'6 % av kvinnorna) åtnjöt emellertid en mera blandad kost, vari emellertid endast mera sällan ingingo några större mängder av grönsaker och färsk frukt. Det var i allt icke mindre än 722 % av de manliga patienterna och 669 % av de kvinnliga, som aldrig regelbundet erhöllo grönsaker och frukt, och endast i ett par procent av fallen förekom konsumtion av sådana födoämnen mer än en gång i veckan.

Givetvis kan detta undersökningsmaterial knappast betraktas såsom fullt represen— tativt för hela befolkningen i övre Norrland, men det förefaller dock, som om det skulle kunna giva en viss föreställning om de olika kostformernas utbredning. I norrlanttsundersökningarna ingå även vissa i Västerbotten utförda s. k. bygde— undersökningar, vilka giva i stort sett liknande resultat. Enligt dessa var mjöl— mjölkkosten vanligast i kustdistrikten, där 59 % av 305 tillfrågade personer åt- njöto dylik näring, och minst vanlig i de inre skogsdistrikten (31 % av 364 fall) samt i fjälldistrikten (32 % av 328 fall). I fjälldistrikten var i gengäld fläskkosten desto vanligare (33 %); i övriga distrikt överensstämde fläskkostens utbredning (7—10 %) mera med den, som konstaterats vid sjukhusundersökningen. Av samt- liga 1 144 i dessa bygdeundersökningar ingående personer var det ingen enda, som förtärde färska grönsaker och frukt oftare än en gång i veckan, och i 91 % av fallen förekom överhuvud taget ingen regelbunden konsumtion av dessa födo— amnen.

I Norrbotten te sig förhållandena något förmånligare att döma efter de bygde- undersökningar (avseende 1280 personer), som citeras för detta landskap. I Arje- plog förekom mjölmjölkkost i 36 % av fallen och fläskkost i 2 %, men i Jukkas-

• Sida 182
•  Original

Tab. 1. Patienter vid Umeå lasarett, fördelade efter kostens sammansättning (vid hemmavistelse).

M ä n K v i n n o r K o s t f o r m e r Antal % Antal % Personer med mjölmjölkkost kött eller fisk högst en gång i veckan1 .............. 107 194 206 231'0 utan färsk frukt eller grönsaker .................... 98 17'8 196 295 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan .. 9 1'6 10 ' 1'5 kött eller fisk 2—3 gånger i veckan1 ................ 87 158 114 117'2 utan färsk frukt eller grönsaker .................... 71 129 89 1134 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan .. 16 29 25 38 Summa personer med mjölmjölkkost .................... 194 35'2 820 48'2 utan färsk frukt eller grönsaker .................... 169 30"? 285 429 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan . . 25 4'5 35 53 Personer med blandad kost kött eller fisk 4—5 gånger i veckan .................. 300 54" 314 447'3 utan färsk frukt eller grönsaker .................... 192 34'8 158 238 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan .. 108 19'6 156 235 kött eller fisk mer än 5 gånger iveckan .............. 20 3"! 29 43 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan .. 7 1'3 14 21 » » » » 2 eller flera ggr i veckan 13 2'4 15 22 Summa personer med blandad kost .................... 320 58'1 343 51'6 utan färsk frukt eller grönsaker .................... 192 348 158 238 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan . . 115 209 170 256 > » ) » 2 eller flera ggr i veckan 13 24 15 22 Personer med fläskkost, mera enformig, utan färsk frukt eller grönsaker ...................................... 4 07 — — mindre enformig, utan färsk frukt eller grönsaker 33 6'0 1 02 Summa personer med fläskkost ........................ 37 6"? 1 0"? Samtliga personer .................................... 551 100'0 664 1000 utan färsk frukt eller grönsaker ...................... 398 722 444 669 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan . . .. 140 254 205 309 » » ) ) 2 eller flera ggr i veckan .. 13 24 15 22 * Förutom ev. :morgonströmming».

järvi och Övertorneå var mjölmjölkkostens utbredning väsentligt mindre (12— 13 %) och fläskkost förekom icke alls bland de undersökta fallen. Även här be- fanns emellertid, att 90 % av de undersökta personerna aldrig regelbundet för- tärde färska grönsaker och frukt.

Liknande intryck ge vissa bland skolbarn företagna kostundersökningar. Fläsk- kosten är dock tämligen sällsynt i detta material, men i gengäld visade sig mjöl- mjölkkosten vara desto vanligare. Den förekom sålunda även i inlandsdistrikten i 60 % av de undersökta fallen, vilket förklaras av att barnen i stor utsträckning leva på den torrskaffning de medtaga till skolorna. Blott 20 % av de undersökta barnen förtärde grönsaker och frukt någon enda gång i veckan, och dessa barn tillhörde huvudsakligen städer och industrisamhällen. I fjäll- och skogsdistrikten synas dessa ingredienser så gott som fullständigt saknas i skolbarnens kost.

Att de sydliga delarna av landet i stort sett förete mera omväxlande kostformer, a_ntydes genom den sammanställning, som gjorts i tab. 2 rörande näringsförhållan-

• Sida 183
•  Original

Tal). 2. Patienter vid Lunds lasarett, fördelade efter kostens sammansättning (vid hemmavistelse).

Antal patienter Kostformer absoluta y tal ” Personer med mjölmjölkkost

kött eller fisk högst en gång i veckan 1 .......................... 41 2"? utan färsk frukt eller grönsaker ................................ 24 1'3 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan .............. 17 09 kött eller fisk 2—3 gånger i veckan 1 ............................ 47 25 utan färsk frukt eller grönsaker ................................ 19 1'0 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan .............. 28 1'5 Summa personer med mjölmjölkkost ................................ 88 4'7 utan färsk frukt eller grönsaker ................................ 43 23 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan .............. 45 24 Personer med blandad kost, kött eller fisk mer än 5 ggr i veckan .. 1 766 95'3 utan färsk frukt eller grönsaker ................................ 507 27'4 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan .............. 855 461 ) » > » 2 eller flera gånger iveckan .......... 404 21'8 Summa personer .................................................. 1854 1000 utan färsk frukt eller grönsaker ................................ 550 297 färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan .............. 900 485 » » » » 2 eller flera gånger i veckan .......... 404 21'8

1 Förutom ev. »morgonströmming».

dena vid hemmavistelse för 1 854 patienter vid Lunds lasarett. Knappast 5 % av dessa personer förtärde mjölmjölkkost och drygt 95 % åtnjöto blandad kost. Det var vidare i mindre än en tredjedel (29'7 %) av samtliga fall, som ingen regel- bunden konsumtion av färska grönsaker och frukt förekom, och i drygt en femte- del (21'8 %) av fallen förtärdes dessa födoämnen minst två gånger i veckan. Ännu förmånligare förhållanden visar en i samband med norrlandsundersökningen före- tagen utredning om kostförhållandena för industribefolkningen i Älvsborgs län. I icke mindre än 47 % av de undersökta fallen förtärdes här grönsaker och frukt minst två gånger i veckan.

Även kaffeförhrukningen synes vara väsentligt mera omfattande i Norrland än inom övriga landsdelar. Av 1 585 i den s. k. bygdeundersökningen för Västerbotten ingående personer förtärde 28'4 % högst 4 koppar kaffe per dag, 505 % 5—8 koppar, 17'3 % 9—12 koppar och 3'5 % mer än 12 koppar. Av 2 793 patienter vid Umeå lasarett brukade vid hemmavistelse 9 % förtära 9—12 koppar och 2 % mer än 12 koppar. Av 2504 norrländska skolbarn förtärde 5 % 4—7 koppar och 6 % mer än 7 koppar per dag. Vid undersökning av kostförhållandena för patienter vid Lunds och Borås lasarett påträffades inga fall, där konsumtionen översteg 12 koppar per dag och endast 2—3 % fall, där densamma uppgick till 9—12 koppar.

Enligt företagna stickprovundersökningar synes mjölmjölkkosten även ur rent kvantitativ synpunkt ofta vara mindre tillfredsställande. Sålunda hava kalorivär- den understigande 2000 per dag i några fall iakttagits. Dessa undersökningar i norrlandsutredningen hava dock så ringa omfattning, att de icke kunna anses representativa. Det är emellertid anmärkningsvärt att vid vägning av 500 pa-

• Sida 184
•  Original

tienter vid Umeå lasarett befunnits, att personer med mjölmjölkkost i medeltal vägde 2 kg mindre än personer med blandad kost, och detta gällde i stort sett även vid jämförelser inom varje särskild åldersgrupp.

I fråga om skogsarbetare är emellertid födans kalorihalt väsentligt högre. I all- mänhet synas sålunda kalorivärdena röra sig omkring 4000—6 000, ett under- sökningsresultat, som bekräftas genom en av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen företagen undersökning för åren 1929/30.1 Enbart fettmängden går enligt dessa undersökningar ofta upp till sådana tal som 2 000—4 000 kalorier per dag. Detta beror emellertid på att livsmedelsbehovet mycket starkt ökas vid detta tumga kroppsarbete.

Näringsförhållandena i skogsbygderna enligt av socialstyrelsen inhämtade lokalbeskrivningar. Vid den av socialstyrelsen nyligen utförda skogsbygdsun-der- sökningen inhämtades under år 1936 vissa s. k. lokalbeskrivningar från en del skogskommuner. Dessa beskrivningar, som utarbetats av personer, som särskilt för ändamålet utsetts av de kommunala myndigheterna, giva en ofta mycket målande bild av näringsförhållandena. I det följande citeras vissa av dessa uttalanden, vilka i hög grad bekräfta det intryck, som den föregående framställningen g'ivit. Icke minst förtjäna här beaktas de vittnesbörd om den betydande förbättring, som inträder i Skogsarbetarnas kost i och med den pågående övergången till gemen- samma hushåll vid skogsarbetet.

Nordmark. (Värmlands län.) »Skogsbon, jordbrukaren, arrendatorn och torparen leva till stor del av den mjölk ladugården avkastat. Smör och ost tillverkas av mjölken, och sommartid filas den även till filbunke, som, då skördearbetet är som mest brådskande, till- sammans med smörgås, får utgöra både frukost och middag samt kvällsmåltid. Under sommaren är ägg ofta använda som rätt i hushållet, emedan dessa äro lätta att tillreda, då arbetet på åkern även ofta kräver kvinnornas hjälp. På hösten i oktober eller i november slaktas merendels en gris och i en del fall även ett nötkreatur. Köttet och fläsket saltas in och får utgöra sovel under det kommande året. Det som är kvar på våren enrisrökes. Bröd bakas av råg eller vete, som skördas å egendomen. I de flesta fall är dock ej bröd- säden tillräcklig för hushållets behov, ty en del måste även inköpas från handelsbutikerna. Förutom mjöl och bröd inköpes även kaffe, socker, gryn och sill samt en del andra för mathållningen nödvändiga varor, såsom salt, kryddor m. in. Butikerna äro i liten utsträck- ning försedda med färskvaror.

Som av ovanstående framgår, år mathållningen mycket ensidig för såväl skogs— som industriarbetarna. Förutom fisk som ibland förekommer i de hushåll, där sjö finns i när- heten, utgöres maten av salt kött, fläsk och sill samt potatis, välling, filbunke, gröt samt pannkaka med sylt. Kaffe är en mycket viktig dryck, det drickes nämligen tre gånger dagligen, ibland även oftare. Dessutom förekommer som dryck mjölk, sommartid köpes även svagdricka, dock i mindre omfattning.»

: . . . Nämndemännen och handelsföreståndaren Gunnar Pettersson i Motjärnshyttan, vil- ken är mycket väl känd med skogsbygdens folk och förhållandena i skogstrakterna har på min begäran framhållit sina synpunkter i ett brev, som jag återgiver ordagrant och som har följande lydelse:

'...Om jag skulle börja med matfrågan så vet du nog förut att skogsarbetarna och deras familjer ej ha råd till någon nämnvärd omväxling i dieten, men de skulle nog kunna komma i åtnjutande av mera omväxling, om de förstode saken bättre. Här behövs mera upplysning. . . Kaffet intar en allt för dominerande plats i Skogsarbetarnas hushåll. Da- gen börjas med kaffedrickning på fastande mage, sedan tar de som skola till skogen på arbete sin matsäck innehållande i de flesta fall smörgåsar och termosflaskan med kaffe, varav sedan ätes frukost och middag, sedan vid hemkomsten från skogen kanske det ser-

1 Stat. off. utr. 1933:38: Kungl. Socialstyrelsens utredning och förslag rörande för- bättrande av skogs- och flottningsarbetarnas provianterings- och matlagningsförhållan- den under vistelsen i skogarna samt Kungl. Medicinalstyrelsens undersökning rörande de dietiska och hygieniska förhållandenas inverkan på Skogsarbetarnas hälsotillstånd. Stockholm 1933.

• Sida 185
•  Original

veras kaffe en gång till, innan dagens första ordentliga mål mat kommer på bordet. Detta är ju alldeles bedrövligt till mathållning för karlar som arbeta tungt hela dagen. Grön- saker förekommer nog ytterst sparsamt i Skogsarbetarnas hushåll beroende dels på att i synnerhet de äldre ej tycker om sådan mat, dels på att en hel del ej odla grönsaker själva, och att köpa i någon nämnvärd utsträckning blir för dyrbart. Undantag finnes ju, och bland de yngre synes det vara något annorlunda. Skolbarnens uppgifter till lä- rarna synes tyda på att de i ringa omfattning börja sin dag med kaffe utan förtär mjölk och ordentlig mat på morgonen. . I.»

Lillhärdal. (Jämtlands län.) »Beträffande mat, dryck, kläder och bostäder bibehållas bland den infödda befolkningen i viss mån de gamla sederna, ehuru ifråga om mat och kläder, dessa attribut numera huvudsakligen utgöres av *köpvaror' i stället för förr av hemmaproduktion. Levnadsvanorna äro enkla inom alla befolkningsgrupper. Födan är enkel men riktig och närande: fläsk, korv, potatis, bröd, ost, torkad frukt och mjölk äro de matvaror, som konsumeras mest inom alla befolkningsgrupper. Det kan anmärkas, att även i bondehushållens kosthåll ingår mera inköpta specerier än egna alster, däribland även bröd, i motsats till vad förhållandet är inom rena jordbruksbygder, där den egna produktionen dominerar på matbordet.

På grund av denna begränsade hemmaproduktion, samt då orten dessutom är att hän- föra till dyrort, bliva levnadskostnaderna relativt höga. Vid arbete i skogen beräknas levnadskostnaderna i allmänhet uppgå till 1:80 å 2:25 kr. per dag och person, såväl vid kockhushåll som utan. Familjerna hemma få emellertid klara sig med betydligt mindre. 75 öre per dag och hushållsmedlem hava livsmedelskostnaderna visat sig uppgå till för de flesta inom grupp III.1 . ..

...Födans behandling och tillredning sker i stor utsträckning efter föråldrade, enkla metoder, vilka icke utmärka sig för stor renlighet. Kött, som skall torkas t. ex., upp- hänges helt enkelt bart i taket ovanför kokspiseln, där det i flera veckor får hänga ut- satt för damm och annan orenlighet. I och med skolkökskursers anordnande de senare åren har emellertid en märkbar förbättring inträtt i dessa avseenden . . .

...Det torde säkerligen vara få skogsbygder, där systemet med 'kockhushålF så full- ständigt slagit igenom och så allmänt omhuldas och lovordas, som här i-Lillhärdal. På grund av en eller annan anledning kan det ju förekomma arbetslag utan kockhushåll, så— som när det är fråga om kortvarigare arbete, eller arbete med manskapet så spritt, att antalet deltagare blir otillräckligt, varigenom hushållet fördyras. De senaste 5 ä 6 åren beräknas minst 75 % av arbetarna vid vinteravverknlngarna ha deltagit i kockhushåll. Sommararbetena äro ju av sådan beskaffenhet, att det i regel icke lönar sig med dylika anordningar.

Under normala förhållanden bruka omkring 20 stycken kockhushåll, omfattande en manskapsstyrka av mellan 300 åt 400 man, vara i verksamhet vintertid inom socknen. Den som sett — och känt — olika kojinteriörer —— resp. odörer — tiden före den nya hushålls- ordningens anordnande, kan ej underlåta att beklaga dem, som ännu måste leva och ar- beta under sådana förhållanden. Och detta är det så gott som enhälliga omdömet även bland arbetarna själva, vilka för länge sedan äro på det klara med, att alldenstund lev- nadskostnaderna icke bliva högre genom kockhushåll, så uppstår därigenom inga som helst nackdelar, men däremot en hel del för en dräglig tillvaro betydelsefulla fördelar, såsom trevnad, renlighet, bättre vila, bättre mat och följaktligen bättre hälsotillstånd och större arbetsförmåga.»

Burträsk. (Västerbottens län.) Mat och dryck. »Hemmansägare och lägenhetsinnehavare. vilka ha ordnat hushåll, och under tiden för jordbuket kunna intaga sina måltider i hem- met, ha givetvis större möjligheter att erhålla smakligt tillredda måltider, med i huvudsak användande av jordbruksprodukter från eget hemman, än vad som kan ifrågakomma vid Vistelse utom hemmet under drivningssåsongen eller vid annat arbete. Dock leva bön- derna enkelt och sobert, vilket bl. a. yttrar sig i att stor sparsamhet inom hushållet iakt— tages med smör och fläsk för att öka kontantinkomsten genom försäljning. I fråga om dess: förbrukningsartiklar är skogsarbetaren relativt bättre ställd, då de tämligen rik- ligt måste förekomma vid provianteringen. Även de lantarbetare, som ha kosthåll från arbetsgivaren, kunna sägas ha matfrågan drägligt ordnad. Dock återstår ännu möjlig- heter att öka levnadsstandarden inom samma kostnadsram genom större variationer i kosthållet och bättre tillredningssätt. Skolkökskurserna ha härvid en stor mission att fylla Den ökade trädgårdsskötseln bidrager även att förverkliga önskemålet om större dietrariation.

* Gifta skogsarbetare.

• Sida 186
•  Original

För de icke jordägande arbetargrupperna samt torpare och en del småbrukare ävensom för de skogs- och lantarbetare, som nödgas hålla sig med egen kost, står matfrågan i stort sett i ett sämre läge, och man måste mången gång förundra sig över, att så stora arbets- prestationer kunna utföras med så svagt kosthåll, som understundom förekommer, där man huvudsakligen stöder matlagningen på potatis, kornmjöl och bröd. I det ordinära kosthållet utgöra gröt, pannkakor, palt, fläsk, korv, potatis samt kaffe och separerad mjölk en integrerande del av födan. Blandad frukt börjar alltmer användas. Kött och grön- saker äro rena lyxartiklar, varemot fisk ofta tages av egen fångst. En mycket vanlig rätt är även 'bryla', som består av kornmjölsbröd uppblött i skummjölk (”karusell— mjölk”).

En skogsarbetare äter i regel 4 mål om dagen, t. ex. — utom kaffe —— bryta före den tidiga avresan till skogsarbetet (kl. 6 ä 7), medförd proviant och kaffe under middags- rasten i skogen, pannkaka o. d. vid återkomsten till sitt logi (omkr. kl. 17) samt före säng- dags en tallrik gröt av kornmjöl eller annat slag . . .

...På grund av den täta bebyggelsen vållar provianteringen, i de fall där arbetarna icke äro inackorderade i kosten, inga svårigheter. Då jordbruks- och skogsbruksarbetet i stor utsträckning skötes med gemensam arbetskraft, har skogsarbetarnas ordinära matord- ning redan vidrörts i samband med befolkningens allmänna levnadsstandard. För flott- ningsarbetarna gäller i regel samma matordning. Den tättbefolkade bygden, genom vilken flottlederna löpa, gör att de hinna söka sitt nattlogi i gårdarna och endast behöva med- föra ett mål mat under arbetet. Vid logi i kronostugorna ha arbetarna på senare tid bör- jat använda 'kocka' (i regel någon av de arbetandes anförvanter) vid det gemensamma hushållet, ehuru kronostugorna icke från början äro byggda med tanke på särskild plats för 'kockan' utan dylik måste anordnas provisoriskt (genom förhängen o. d.). För- delarna med anställandet av husföreståndarinna äro påtagliga: minskade hushållsutgifter genom mera ekonomisk hushållning, bättre mathållning och inbesparad tid, som kan äg- nas att öka arbetsförtjånsten.»

Arvidsjaur. (Norrbottens län.) »...Det råder, särskilt i fråga om mat och dryck, en stor likhet mellan alla familjer. Födan är ensidigt bestående av mjöl- och mjölkmat. I regel är det endast ett mål om dagen som är baserat på fisk, kött eller andra animaliska födoämnen. Matordningen är i allmänhet följande:

1—2 koppar kaffe vid uppstigandet, en första frukost vid 7—tiden, bestående av mjölk och bröd eller kall gröt. Kl. 11, dagens huvudmål, med potatis och salt eller färsk fisk, kött eller annat sovel. Ofta palt eller pannkaka. Middagen kl. 4 består av filbunke och bröd eller någon välling, gröt till kvällsvard vid 8-tiden. Smör och bröd vid alla mål, dryc- ken är separerad mjölk eller kärnmjölk. Ofta drickes kaffe mellan varje mål, 8—10 kop- par per dag. De dagar ll-målet består av palt eller pannkaka, blir således alla maträt- terna grundade på mjöl och mjölk.

Denna ensidiga föda har många gånger dragits fram av olika läkare som en allvar- lig fara för folkhälsa och folkkraft. Huruvida en sådan föreligger beror helt och hållet på hur mathållningen är genomförd, huru stor plats som beredes åt de viktiga vitamin- källorna potatis och grönsaker, mjölkens innehåll av kalk- och fosforsalter m. m. Kanske var denna mjölkmat och mjölmat lämpligare sammansatt i gamla tider, då det hemmalda mjölet var grövre och sammalet, så att sådornas stora mineralförråd kom kroppen till godo. I samband härmed måste påpekas den stora indirekta nytta kalkningen gör på myrjor- darna, då därigenom beredes ett allsidigare foder, som gör mjölken mera saltrik och där- med återverkar på det allmänna hälsotillståndet.

Födan är hållen efter här anförda exempel vid de flesta jordbrukarhem. Vid mera ofullständiga och fattiga jordbruk är den antingen lika ensidig men därtill även knapp, eller också, om inkomsterna räcka därtill, mera baserad på inköpta matvaror, fläsk, korv m. m. . . .

...Provianteringen och mathållningen vid skogsarbeten av olika slag har varit och är ännu till större delen att leva på matsäck och torrskaffning. Vid alla skogsarbeten som- martid och på enskilda skogar och nära hemmanet belägna avverkningar vintertid lever arbetaren på egen kost. Det är skogsarbetarens traditionella mat: fläsk, korv, palt, kol- bullar, makaroner och först och sist kaffe.

Gemensamt hushåll förekommer vid större skogsavverkningar, som ligga så avlägset. att det ej går att bo i hemmet, vid andra företag av fast form där mest lösarbetare äro syssel- satta, såsom reservarbeten samt en del väg- och järnvägsarbeten. Något mer än hälften av skogsarbetarna vid allmänna avverkningar ha gemensamma hushåll eller ungefär i samma utsträckning som det finnes nya, goda skogshärhärgen.

• Sida 187
•  Original

Erfarenheterna äro de allra bästa. Man hör ofta sågas av dem som en vinter provat vara med i ett kocklag, att de aldrig skola gå ut i skogsarbete vintertid mera, om de måste återgå till att leva på matsäck. Det finns helt enkelt ingen likhet mellan den trevnad och trygghet, som ligger i att vara kvitt matbekymren och den olustiga känsla, som den själv- hushållande har i den ständigt återkommande påminnelsen om att 7vara utan mat igen”. Det betyder ofantligt mycket i arbetslust och arbetskraft att utan besvär och bekymmer få gå till dukat bord och njuta av god och riklig föda.

Till ytterligare fördel bli de gemensamma hushållen därigenom att de förbilliga mat- omkostnaderna. Kostnaderna per dag bruka variera mellan 1:25 och 2:—— och hålla sig mest vid 1:60 per dag.

De gemensamma hushållen äro de bästa förändringar som inträtt i skogsarbetarnas vill- kor under senare tid. Arbetaren vinner i fråga om trevnad, arbetskraft och kostnader och lär sig dessutom betydelsen och fördelarna av gemensamhet och ömsesidig hjälp.»

Malung. (Kopparbergs län.) »I fråga om allmän levnadsstandard kan man draga en bestämd gräns mellan de skogsarbetare, som äro enbart hänvisade till skogsarbete för sin utkomst och som till allra största delen beho utkanterna av kommunen, och övriga socialgrupper, skogsarbetare med biförtjänster inberäknade. Den senare gruppens lev- nadsstandard är hög, medan den för sin utkomst till enbart skogsarbete hänvisade med sina låga inkomster bringas till ett relativt sparsamt levnadssätt. ..

I fråga om mat och dryck måste man nog säga, att sparsamhet ej iakttages. Brödet bakar man vanligen själv men nöjer sig i regel endast med de bästa kvaliteterna på mjöl. Även rågbrödet får gärna en tillsats av vetemjöl. Sill och potatis är den vanliga frukost- maten men i övrigt är kött i en eller annan form nästan daglig kost. Som måltidsdryck förekommer i de flesta fall mjölk eller svagdricka. Kaffe förtäres tre gånger dagligen, på morgonen före frukosten, på förmiddagen och på eftermiddagen. För att få det till synes nödvändiga förmiddags- och eftermiddagskaffet medför skogsarbetaren sin thermos- flaska i ryggsäcken . . .

...Skogs- och flottningsarbetaren provianterar å sin hemort eller i närmaste butik, ofta på kredit, i regel för en eller två veckor. Särskilda proviantskjutsar förekomma sällan, men skickar t. ex. huggarna sin proviant oftast med körarna." Skogsarbetaren skö- ter själv om såväl sin proviantering som sin matlagning, vilken därför också blir av det enklaste slaget. Gemensamma hushåll med s. k. ”kockar, har hittills ej förekommit vid andra arbeten än större damm- och vägbyggnader, alltså ej vid skogs- och flottnings- arbeten. Erfarenheterna från de gemensamma hushållen vid dessa dammbyggnads- och vägarbeten äro emellertid enbart goda, likaså erfarenheterna från sådana gemensamma hus- håll under skogsarbete i angränsande kommuner. Både ur kostnadssynpunkt, hälso-, hygien- och bekvämlighetssynpunkt ha de gemensamma hushållen visat sig fördelaktiga. Genom den bättre lagade maten, den för matlagningen inbesparade tiden och den större bekvämligheten genom att 'kockan' kan laga och torka kläderna etc., allt detta gör, att ar- betaren kan prestera ett bra mycket bättre arbete än när han själv skall ombestyra dessa saker. Han har också mycket större möjligheter att hålla sin kropp fri från de sjuk- domar, som ofta lura på honom, såsom förstörd mage, reumatism m. m.»

I detta sammanhang mä även anföras ett citat ur en av tvenne läkare, T. Blom och Stig Lindgren, sammanställd redogörelse för Skogsarbetarnas kostförhållanden, vilken ingår såsom bilaga i medicinalstyrelsens förutnämnda utredning av år 1930. Det förtjänar anmärkas, att förhållandena sedan denna tid säkerligen förbättrats, främst såsom följd av att de gemensamma hushållen fått ökad utbredning.

»Den sedan gammalt omryktade kategorien av skogsarbetare, som uteslutande levde på fläsk, bröd och mjöl, är nu alldeles försvunnen, åtminstone i Västerbotten. I Norrbotten påträffas dock fortfarande kojor, där kosthållet tack vare provianteringssvårigheter ännu är mycket ensidigt, framförallt är potatis- och mjölktillgången där på en del håll sämre än i Västerbotten.

Det feta, amerikanska fläsket utgör för de allra flesta skogsarbetare huvudnåringen. Detta Stekes vanligen och ätes med bröd och ofta med potatis. Mer sällan förtäres det rätt och ännu ovanligare kokt. Kolbullar kan ej sägas dominera matsedeln, i genomsnitt gräddas de blott ett par gånger i veckan. De tillagas så att fläsk först stekes i en panna, tills 30—40 gram flott erhållits. Därefter tagas fläskbitarna ur pannan, och en lagom tjock smet av vetemjöl och vatten hälles i pannan, varefter kolbullen sedan gräddas på bägge sidor iden rikliga flottyren. Färdig påminner den sålunda mycket om en pannkaka, och den förtäres med socker. Väl gråddad är den rent av välsmakande.

• Sida 188
•  Original

En annan specifik rätt är palt. Härvid röres en tjock smet av mjöl och vatten (mjöl- palt) ibland med tillsats av blod (blodpalt) eller mosad potatis (potatispalt), vilken for- mas till nära knytnävstora bollar och sedan kokas. I paltens mitt bakas ofta fläsktär- ningar in. Det är huvudsakligen norrbottningarna, som tillaga denna rätt.

Av bröd användes köpt grovt rågbröd mer än det hembakadc brödet. Även mjukt rågbröd och veteskorpor förekomma i vissa kojor.

Bondsmör eller margarin, goda kvalitetsmärken, medföra praktiskt taget alla, oftast an- vändas bådadera omväxlande.

Mjölk, bäde som sötmjölk och filmjölk (= långmjölk, tätmjölk) söka arbetarna alltid anskaffa. I bättre belägna kojor anskaffas mjölk 2 gångeri veckan, i mer svårtillgäng- ligt belägna var 14:e dag. Den söta mjölken håller sig sedan god 3—4 dagar, filmjölken ett par veckor. I ingen av de undersökta kojorna i Västerbotten saknades mjölk, ett ringa fåtal begagnade där aldrig mjölk. I Norrbotten hade däremot blott hälften tillgång till mjölk. 3—4 liter mjölk i veckan är en genomsnittskonsumtion.

Gröt på vetemjöl kokas ofta till kvällarna. Somliga koka havregrynsgröt, andra för- tära havregrynen uppslammade i söt- eller filmjölk.

Sill, norsk slofetsill eller strömming, medföres på flera håll. Kött, antingen nöt- eller renkött, färskt, fruset eller lätt rökt steka eller koka många 1—2 gånger i veckan. I synnerhet i Norrbotten spelar renköttet en avsevärd roll i pro- vianten, och det är ingalunda ovanligt, att det användes både 1 och 2 gånger om dagen. Därvid stekes det ofta tillsammans med fläsket.

Ost, helfet mejeriost, förekommer framförallt i Västerbotten överallt. Falukorv, stekt, begagna många i lika stor utsträckning som fläsk. Potatis. Av de i Västerbotten undersökta medförde 89 potatis.1 Många av dessa för- tärde potatis ett par gånger dagligen, andra ett par gånger i veckan. I Norrbotten är bris— ten på potatis större, blott något över hälften av arbetarna hade där potatis.

Torkad frukt, kokad till krämer, användes ej heller i så ringa omfattning, som väntat var. ”I; av de undersökta i Västerbotten, något mindre antal i Norrbotten, kokade frukt- kräm någon gång per vecka. Rå frukt förekommer ej i kojorna, men propagandan för färsk frukt har ej varit utan effekt, ty vid sina besök på marknader eller dylikt bruka skogsarbetarna ofta köpa sig några apelsiner eller bananer.

Kaffekonsumtionen är avsevärd. 6—12 koppar per dag är den vanliga ransonen. De kaffekvaliteter, som begagnas, äro mycket olika. Vissa köpa gott, rostat kaffe, andra köpa billigt, orostat kaffe, som de själva rosta. Därvid brännes det alldeles för hårt. Sumpkokning är mycket vanlig, kaffepannan står jämt på eldhärden, varannan gång den uppvärmes, kokas enbart på den gamla sumpen, varannan gång påmales nytt kaffe. Så fortsätter man, tills sumplagret blivit nog högt att nå till pipen, varvid sumpen slås bort, och pannan nödtorftigt sköljes ur.

Matlagningen sker på de flesta håll individuellt, eller ock laga två, tre arbetare maten tillsammans. Detta medför många olägenheter. Då de trötta och hungriga komma från arbetet, finnes ingen mat iordning. Kaffepannan däremot står alltid till hands, och därför taga de sig först av allt en eller ett par koppar kaffe. Först därefter börja de laga sig ordentlig föda. Många gånger nöja de sig med födan utan tillagning. I kojor med stor beläggning blir detta ofta nödtvunget, då det, i synnerhet om morgnarna, då alla sam- tidigt skola laga sin föda, ej blir plats för alla kring eldpallen.

Alla dessa olägenheter undvikas på de ställen, där en kooperativ matlagning med hus- hållerska införts. Födan blir där anrättad på ett helt annat och lyckligare sätt, matse- deln kan hållas mer omväxlande, och kaffemissbruket bekämpas effektivt. Så äro också alla arbetare, som försökt denna anordning, synnerligen belåtna med densamma. Ett visst motstånd mot den kooperativa idén, möter emellertid från vissa arbetares sida, nämligen från dem, som taga största delen av sin proviant hemifrån och därför frukta, att ett kooperativt system skulle ställa sig dyrare. Detta är dock en felkalkyl, då den provi- ant, de själva medföra och leverera till laget, räknas dem till godo efter gängse mark- nadspris. Det är nämligen inte blott det, att maten blir bättre och mera omväxlande, och att de själva slippa all betungande matlagning, utan den kooperativa anordningen stiller sig dessutom billigare. Samtliga arbetare, som tillfrågas, uppge nämligen, att maten kcstar dem omkring 2: 50 per dag och ofta mer, då de själva hålla sig kosten. Det förstår man lätt, då man ser hur mycket proviant, som förfares och kastas bort vid det individuella kosthållet. Vid de kooperativa lagen håller sig däremot priset under 2 kr. Detta er- känna också alla som försökt bägge delarna.»

* Undersökningen berörde 100 personer i Västerbottens län.

• Sida 189
•  Original

Sambandet mellan kostförhållandena och hälsotillståndet enligt norrlands- undersökningen. Vid norrlandsundersökningen ägnades särskild uppmärksamhet åt frågan, i vad mån näringsförhållandena påverkade befolkningens hälsotillstånd. Man ansåg sig härvid kunna konstatera, att särskilt mera ensidig mjölmjölkkost medförde ett relativt stort antal fall av nedsatt ämnesomsättning, vil- ket bl. a. tillskrevs allmän undernäring samt äggvitefattigdom hos födan. Vidare konstateras, att fall av nedsatt magsaftavsöndring äro betydligt van- ligare i övre Norrland än i landets sydligare delar, samt att de äro särskilt van- liga bland personer med mjölmjölkkost. Av 514 undersökta personer med mjöl- mjölkkost befunnos sålunda 55 % hava nedsatt magsaftavsöndring, medan mot- svarande siffra för personer med blandad kost var 18 % (av 663 fall) och för per- soner med fläskkost 21 % (av 38 fall). Högst var siffran för personer med sär- skilt ensidig mjölmjölkkost utan tillskott av grönsaker och frukt (68 % av 294 fall). Det framgår vidare, att fall av nedsatt magsaftavsöndring äro särskilt van- liga bland kvinnor, vilket konstateras bero på det förhållandet, att kvinnorna i större utsträckning än männen leva av mjölmjölkkost. Det visar sig också, att den betydande kaffeförhrukningen i övre Norrland i hög grad bidrager till denna funk- tionsrubbning. En annan intressant iakttagelse är, att tänderna i stort sett synas vara något sämre hos personer, som leva av mjölmjölkkost, än hos personer med blandad kost. Å andra sidan förefaller frekvensen av magsår vara mindre vanlig hos personer med mjölmjölkkost än hos personer, som leva av blandad kost. Fall av undernormala mängder av blodfärgämne (hämoglobin) äro åter- igen vanligare hos personer med mjölmjölkkost, vilket delvis tillskrives den ned- satta magsaftavsöndringen. De äro även vanligare i övre Norrland än i landets sydligare delar.

Sammanfattningsvis framhålles i norrlandsutredningen bl. a. följande:

:Vid kostvägningar i hem med ensidig lactocereal kost och kompletterande dylika under- sökningar beträffande patienter på Umeå lasarett, sammanlagt avseende 45 personer till- hörande nämnda grupp har en synnerligen låg kalorittillförsel iakttagits. Större delen av dessa undersökta stå på kalorisk undernäring med en kaloritillförsel mindre än 2 000 per dag.1 Medelvärdet utgör för män 2 854, för kvinnor 1 633. . . .Den kaloriska undernäringen i förening med den låga äggvitetillförseln förklarar den sänkta grundomsättningen och även den påverkan på körtlarna med inre sekretion, som kunnat påvisas. Den ger däremot knappast förklaring till den stora achyli- eller anämifrekvensen, om också undernäring ofta åstadkommer en lätt anämi, som framgår av vissa andra undersökningar. Under- näringen förekommer ej hos den del av befolkningen, där mera kött ingår i födan. För personer, som leva på blandad kost, uppgår kaloritillförseln enligt kostvägningar på Umeå lasarett till omkring 3000 kalorier per dag. Undernåringen bör väl också därför anses sum ett den ensidigt lactocereala kosten åtföljande symtom.

Den dagliga äggvitetillförseln är som nämnts hos denna kostgrupp påfallande låg. Den understiger ej sällan betydligt 1 gr. per kg. kroppsvikt, vilket ofta anföres som den minsta mängd en människa behöver.

Det har redan flera gånger påpekats, att hos befolkningsgrupper, där animal äggvita ingår i kosten, förekommer ej de nämnda symtomen i större utsträckning. Vidare botas achylierna i stor procent, hämoglobinvärdena stiga, låt vara långsamt, undernäringen ut- jämnas och grundomsättningen når normala värden, om den ensidigt lactocereala kosten utbytes mot en blandad kost.

Ännu hastigare förbättras anämierna vid användning av järnhaltigt läkemedel. Detta sker så gott som undantagslöst. Det är emellertid påfallande, att denna förbättring ofta gör halt vid ett Hb-värde av omkring 80 % och ett värde på de röda blodkropparna av omkring 4 milj. eller något mer. Det är mycket svårt, att medelst enbart järnmedika- tion nå över detta värde, i motsats till vad som är förhållandet vid den rent achyliska anämien. Den relativt gynnsamma effekten på anämierna med järntillförsel och den ringa

1 En person i lätt arbete behöver omkring 2 500 kalorier per dag, en i tungt arbete 4 000 eller mera.

• Sida 190
•  Original

järnhatten i födan, vilken för män beräknas till 17-5 och för kvinnor till 11 mgr. per dag, och vidare det genom achylin försvårade tillgodogörandet av det med födan tillförda jär- net, gör det klart, att anämin till väsentlig del är förorsakad av brist på järn. Även en annan faktor än järnet spelar emellertid in för anämins uppkomst, vilken, som nämnts. ej fullständigt botas genom tillförsel av järn och även till sin natur skiljer sig från järnbristanämierna. Några hållpunkter på saltbrist, framför allt kalk- och fosforsalter, ha ej kunnat påvisas.

En ökad mängd järn inverkar ej heller märkbart på achylin, undernäringen eller den sänkta grundomsättningen. En annan orsak än järnbrist måste vara förbanden för upp- komsten av dessa rubbningar. . . . Den frågan uppställer sig då, huruvida ej förklaringen är att söka i en brist på vitaminer.

Att en fullständig brist på vitaminer ej föreligger, gör det förklarligt och kanske också väntat, att uttalade symtom på bristsjukdom (hypovitaminos) sällan förekommer i norr— landsmaterialet. Av sådana sjukdomar hava hos vuxna endast iakttagits 6 fall av skör- bjugg. Av dessa utgjordes 3 av skogsarbetare, som levde på matsäck. De andra 3 voro lärarinnor, som på grund av tarmbesvär ordinerats diet. Fallens art synes ge en finger- visning, inom vilka kostgrupper brist på C-vitaminer framför allt är att finna. Kust- befolkningens kost med dess relativt rika halt av potatis och mjölk, vilka födoämnen fram- för allt sommartid innehålla rikligt med C-vitamin, bör åtminstone denna tid skydda för skörbjugg. Dock visa kostvägningarna, att även bland kustbefolkningen tillförseln av C-vitaminhaltiga födoämnen, spec. mjölk och potatis, i vissa fall blir knapp. I skogsarbe- tarbefolkningens kost minskas mjölk- och potatismängden i födan ej sällan än mera och C-vitaminhalten blir, som beräkningar ur de gjorda kostvägningarna visa, ej sällan knapp. Bland skogsarbetarna ha vi därför skäl att finna och påträffa också fall av skörbjugg. Jag ingår här ej närmare på denna fråga, då den för achyli- och anämifrekvensen i kustom- rådet ej spelat någon roll. Undersökning av tänderna och tandköttet, vilka frågor docen- ten Westin kommer att utveckla, överensstämmer väl med de kliniska undersökningarna på denna punkt. Annorlunda är det vintertiden. Då löper säkerligen även den befolknings- grupp, som lever på den ensidiga lactocereala kosten i större utsträckning fara att få för litet C-vitamin . . .

Såvitt kunnat bedömas innehålla de olika kostgrupperna tillräckligt med A-vitamin. I allmänhet användas i samtliga kostgrupper och framför allt inom den ensidigt lactocereala färsk mjölk och som regel även natursmör, rika på A-vitamin, i tillräcklig mängd för att förekomma en A-hypovitaminos. För en A-hypovitaminos betecknande ögonsymtom hava icke iakttagits. Vi hava ej heller kunnat påvisa en större känslighet för infektioner i denna kostgrupp, vilket också brukar utmärka brist på A-vitamin.

Kostens sammansättning, framför allt den ensidigt lactocereala med dess rika halt av ce- realia, speciellt korn- och vetemjöl, som i viss mån motverkar D-vitaminet såtillvida, att med ökning av cerealiehalten större mängd D-vitamin är behövlig, erbjuder möjlighet för uppkomsten av sjukdomstillstånd, beroende av brist på denna vitamingrupp, detta så myc- ket mera som mjölk- och smörmängden i födan inom den lactocereala kostgruppen ofta är oväntat liten, som Werdinius' kostvägningar visat. Enligt dessa utgjorde den dagligen för- lärda mjölkmängden för män i genomsnitt 1 liter, minst 697 och högst 1 398 kbcm. För kvinnor utgjorde medelvärdet 603 kbcm, minimum 488, maximum 769 kbcm. För barn var medelmängden 948, minsta mängden 450 och högsta 1289 kbcm. Därtill kom, att den för- tärda mjölken var lätt skummad och den dagliga smörransonen (bortsett från det i mjölken ingående smörfettet) oftast var mindre än 20 gr. Rachitis (»engelska sjukan») uppges ock- så avi undersökningen deltagande tjänsteläkare i Västerbotten som synnerligt allmänt före- kommande. Så meddelas från bygde- och skolundersökningarna att i vissa distrikt rachit— tecken kunna påvisas i 33—67 % av barnen. De klimatiska förhållandena, kölden och det långa vintermörkret, göra också, att barnen till större delen av året måste vistas inomhus. Anmärkningsvärt är, att D-hypovitaminos i form av rachitis i senare åldrar och denna när- stående sjukdomar i bensystemet (osteoporos och osteomalaci) ej ha iakttagits hos vuxna. Det dåliga tandtillståndet hos vuxna, som framför allt iakttages i samband med den lacto- cereala kosten, kan kanske tala för en D-hypovitaminos en fråga, som tandundersökningen närmare utreder. En D-hypovitaminos kan emellertid ej förklara övriga symtom, som till- höra mjölkmjölkosten.

Återstår så frågan om en B-hypovitaminos, varefter de hos människa kända bristsjuk— domarna äro avhandlade. Vid en generös beräkning av B-vitaminhalten i den ensidigt lac- tocereala kosten nå vi möjligen det enligt tillgängliga litteraturuppgifter erforderliga värdet, i den mån detta är känt, men ej högre. Därtill kommer emellertid, att större delen av ka— loritillförseln sker i form av finsiktade cerealia, vilket ökar behovet av B-vitaminer. Brödet utgöres av ojäst, finsiktat tunnbröd. Kött, inälvor, ägg och grönsaker, ämnen rika på B-vita-

• Sida 191
•  Original

min, ingår ej heller i kosten. B-vitamintillförseln sker till väsentlig del i form av mjölk. Även mjölkmängden är ofta knapp. Betingelserna för en B-hypovitaminos äro således förbanden. Vid brist på vitamin tillhörande B-gruppen uppträder som regel symtom på rubbning i åmnesomsättningen. Undernäring, sänkt grundomsättning, nedsättning och för- ändrimg av sköldkörtelns funktion äro vanliga symtom vid en B-hypovitaminos. Minsk— ning i magsaftsekretionen och tarmsymtom i form av förstoppning beroende av en svaghet i tarmmuskulaturen äro ävenledes förbanden, framför allt hos försöksdjur...»

I ett senare sammanhang komma vissa i norrlandsundersökningen ingående upp- gifter angående sambandet mellan näringsförhållandena och kroppsvikten för skol- barn att anföras.

Näringstillståndet inom olika landsdelar enligt provinsialläkarberättelserna. Den föregående framställningen har väsentligen framhävt de näringsbrister, som förekomma hos befolkningen i övre Norrland. Det vore emellertid ett misstag att tro, att dylika missförhållanden enbart skulle förekomma i denna landsdel. Det oberättigade i ett dylikt antagande understrykes nedan i norrlandsutredningen:

»Då några likartade undersökningar icke föreligga från andra delar av vårt land, är det förhastat draga den slutsatsen. att de rådande bristfälligheterna i gemen skola vara särskilt framträdande för övre Norrland.»

Att även andra landsdelar kunna uppvisa mindre gynnsamma näringsförhållan- den, framgår också bl. a. av provinsialläkarberättelserna, där dessutom sambandet mellan näringar och det allmänna hälsotillståndet ofta inskårpes. Man finner dock. att uttalandena om olika näringsbrister oftast komma från arbetslöshetsdistrikten samt från vissa norrlandslän.

I första hand återgivas vissa uttalanden rörande befolkningens allmänna närings— tillstånd. I ett efterföljande avsnitt citeras några av de mycket oftare återkomman- de redogörelserna för bristerna i barnens näringsstandard.1

I berättelsen från Södermanlands län citeras följande uttalande från Valla: »Benågen- het att endast använda siktat mjöl samt ett börjande förakt för den salta sillen, för stort utrymme för mjölrätter och bakverk i skolköksundervisningen.» (1935.)

I berättelserna för Blekinge län återgivas bl. a. ett par uttalanden från Karlshamns di- strikt: »Under året utförda skolundersökningar ha visat, att tillståndet särskilt bland bar- nen under nuvarande arbetslöshet och nödtillstånd bland de mindre jordbrukarna är mindre gott och att undernäring bland barnen är allmän. Uppfödning av barnen med kaffe och smörgås är vanlig, emedan man 'ej har råd att köpa mjölk”. Särskilt i skär- gården är obenägenheten stor att ha lagad mat. Scolios och andra ryggradsdeformiteter år en mycket vanlig svit av denna felaktiga barnuppfödning. Ävenså finnes det många gamla, Som inte på åratal ätit ett ordentligt mål lagad mat.» (1932.) —— »Fall av under- näring och allmän kraftnedsättning på grund av fattigdom och bristfällig näring äro all- mänt förekommande. Särskilt mjölkbristen ibland jordbruksarbetarna och i dagsverkare- hemmen är påtaglig.» (1935.)

Från Malmöhus län skrives: »Provinsialläkaren i Löberöd avger som totalomdöme över sina skolundersökningar, att materialet är synnerligen gott, att kvarstående förändringar av genomgången rachitis förekommer i ett synnerligen fåtaligt antal fall samt att skrofulos är sällsynt. Han påpekar vidare, att barnen i allt för stor utsträckning erhålla kaffe och smörgås på morgnarna före skolgången. Undernärda barn ha dock endast i några fall påträffats.» (1932.)

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anför följande uttalanden: Lysekils distrikt: »Kaffemissbruk är vanligt. En 18-årig yngling, som led av hemeralopi, uppgav, att födan i hemmet (en stenhuggerifamilj) utgjordes av kaffe och bröd både frukost, mid- dag och kväll, men medgav, att orsaken utom fattigdom (fadern tjänade 80 kr. pr månad) var, att modern saknade förmåga att laga mat. Obligatoriska skolkökskurser för lands- bygdens flickor äro nödvändiga.» (1930.) — Hälleviks distrikt: »Befolkningen äter nästan

1 Rapportåret angives inom parentes efter varje uttalande.

• Sida 192
•  Original

uteslutande bröd av finsiktat mjöl. Sammalet mjöl och hårt bröd borde användas mera. I fisklägena få barnen oftast kaffe i stället för mjölk. Ensidig näring: kaffe, fisk och potatis bidraga till försämrad motståndskraft mot bl. a. tuberkulos och tandröta. Personer över 20 år hava oftast löständer.» (1932.) — Sotenäs distrikt: »Vid under året rådande nödtid inom stenindustrien har födan på många håll varit knapp och ensidig. Otvivel- aktigt har depressionstiden medfört en allmän nedsättning av näringstillstånd hos sten- industrihefolkningen.» (1932.) —— Lysekils distrikt: »Arbetslösheten har givetvis satt sin dystra prägel på befolkningens, särskilt stenhuggarnas levnadsförhållanden. Anmärknings- värt är dock, ihuru ringa grad detta givit sig tillkänna vid t. ex. besök i hemmen, vilka fortfarande i allmänhet göra ett vårdat intryck. Barnen se ännu ej svältfödda ut, de få nog först och främst sitt och de äldre få så att säga dra åt svältremmen. Någon klagan hör man ej, det resoneras lugnt om de dåliga tiderna och man får intryck av ett sunt och segt släkte, som är väl värt, att allt göres, vad göras kan, för att hjälpa dem i deras kamp för tillvaron.» (1932.) — Fjällbacka distrikt: »Vid undersökning av barnens tänder i första klassen i Hamburgsunds skola konstaterades en osedvanlig kariös förödelse bland 7—8- åringarnas tänder. Enligt min åsikt måste detta bero, åtminstone delvis, på för liten mjölk- konsumtion. I skärgårdssamhällena (Hamburgsund, Tegelstrand, Heestrand) är mjölk- tillförseln ganska dålig. På mina uppmaningar att förtära mera mjölk får jag ofta det svaret, att kaffe är det enda den fattige kan kosta på sig.» (1934.)

Från Arvika i Värmlands län meddelas: »Barnen uppfödas i regel väl och mera ut— talade uppfödningssjukdomar äro sällsynta. Frukt ingår nu nästan alltid och i riklig mängd i barnens diet, även i de fattiga hemmen. Detta som en följd väl ej av medicinskt upplys- ningsarbete utan av reklamen för frukt och vitaminer ur ren affärssynpunkt.» (1934.)

Örebro län: »Åtskilliga tjänsteläkare anse sig fortfarande böra påpeka det starka kaffe- missbruket, särskilt i fattigare hem, liksom den på landsbygden svårt försummade tand- vården, men medgiva, att även härutinnan en bättring inträtt.» (1935.)

Västmanlands län: »Det förtäljes att man numera anser grönsaker och frukt vara mat och ej enbart njutningsmedel.» (1933)

Kopparbergs län: »Okunnigheteni matlagningskonsten är överraskande stor. Följden härav visar sig i de mycket ofta förekommande magsjukdomarna, som tyckas vara van- ligast hos medelålders och äldre kvinnor.» (1930.) — »Härifrån (Sunnansjö) klagas även över att kaffemissbruket är mycket utbrett även bland skolbarnen. Okunnighet och bristan- de förståelse för matlagningens hygieniska betydelse äro ofta överraskande stora. En följd härav blir enformighet i kosthållet, särskilt framträdande i grov- och Skogsarbetarnas mat- säckskost. Hos dessa äro också kronisk gastrit och achyli mycket vanliga åkommor, fram- för allt uppåt medelåldern.» (1933)

Gävleborgs län: »Provinsialläkaren i Edsbyns distrikt påtalar det fortfarande floreran- de kaffemissbruket, omnämner t. o. ni. en särskild förgiftningsform, av hans sagesmän kallad 'kaffedarr' och yttrande sig i allmän svaghetskänsla, blekhet och svettning samt skakning och darrning huvudsakligen i armarna. Den uppträder framför allt efter för- tärande av ”slätt, kaffe utan bröd i nämnvärd mängd med omedelbart efterföljande hårt kroppsarbete och uppgives bättra sig snabbt efter förtärande av bröd. Även från flera andra distrikt framhålles såväl kaffemissbruk som fortfarande snustuggning med därav följande magåkommor etc. Hembränning i flera distrikt.» 0934.)

Jämtlands län: »Den bristande insikten i matlagningskonsten i förening med den en- sidiga födan torde förklara den ytterst vanligen förekommande magkatarren. .. Den omättliga kaffekonsumtionen bidrager i sin tur till ett försämrat hälsotillstånd. Skogsarbe- tarnas hygieniska villkor — icke minst vad kosthållet beträffar _ lämna alltjämt mycket övrigt att önska, även om förhållandena avsevärt förbättrats de senare åren genom anstäl- lande av kvinnliga kockar i de flesta timmerkojor. Svårigheten att till överkomligt pris er- hålla grönsaker och frukt och den därav betingade fullständiga frånvaron av dessa viktiga beståndsdelar i befolkningens näring är säkerligen en viktig faktor att räkna med vid bedö- mandet av ödemarksbebyggarnas hälsotillstånd.» (1930.) — »Kaffemissbruket bland små- barn, skolbarn och i äldre årsklasser är en allvarlig företeelse. En provinsialläkare om- nämner de klena barn, som föräldrarna ofta tro vara blodfattiga och nervösa, men dir or- saken till sjukdomen är att barnen icke få ordentlig föda utan i stället njutningsnedlet kaffe. Han säger: 'Det är ej ovanligt, att hos dessa barn se utpräglade förgiftningar med kaffe.'» (1931.)

»För litet frukt-, grönsaker och färskmat i folkkosten. Fortfarande utbrett kaffemiss- bruk, även bland ungdom och barn. Den rådande arbetslösheten och därav framkillade

• Sida 193
•  Original

svåra ekononomiska läge för befolkningen har medfört en mer än vanligt ensidig och knapp kost för många, men någon direkt svält har ej kommit till min kännedom. Olämp- liga näringsförhållanden torde vara en viktig orsak till den vanliga förekomsten av sjuk- domar i digestionsapparaten, särskilt: kronisk enterit, obstipation, achyli med anämi, sur gastrit samt alveolarpyorrhoé och tandröta. Det är blott ett fåtal vuxna personer inom distriktet, som ej lida av pyorrhoé eller blivit helt tandlösa därav. Många ha ej heller råd att anskaffa proteser. För dem som ännu ha skogsarbete, blir kosten i kojorna svår- fördraglig, även om kokerskor numera vanligen sköta mathållningen.» (1932.)

»Här framhålles att födan ofta är för ensidig, många gånger ej beroende på ekonomiska skäl utan på bristande intresse eller okunnighet från husmödrarnas sida. Grönsaker an- vändas för litet inom hushållen. Skolornas hushållskurser ha här sin plats att fylla.» (1933)

»Från skogsdistrikten framhålles här det hårda livet i skogarna vintertid med kalla, dragiga kojor, ensidig kost med kaffemissbruk. Från Svegs distrikt anföres att neurastheni är påfallande vanlig och likaså rheumatiska åkommor bland männen, beroende på bristan- de hygien samt även kroniska magkatarrer med sekundäranämier beroende på det hårda liveti skogarna, ensidig föda och kaffemissbruk.» (1935.)

Från Västerbottens län åberopas bl. a. följande uttalanden: Bjurholm: »Kaffe förtäres alla tider på dagen, gärna omedelbart före måltid och får alltför ofta ersätta lagad mat. Snustuggning och cigarrettrökning förekommer mer än önskvärt. Den allmänna depres- sionen har gjort sig kännbart gällande. Nöd i egentlig mening torde vara mer ovanlig, men fall av undernäring träffar man oftare än förr. Rädslan för utgifter visar sig ej minst däruti, att man i det längsta drar sig för besök hos läkare och på apotek. Man torde utan överdrift kunna säga, att en ej så liten del av befolkningen befinner sig vid svältgränsen.» 0932.)

Byske: »Bristen genom industriens nedläggning samt därmed följande avsevärt minskade skogsavverkningar och i samband därmed älvflottningar har bidragit till den försämrade ekonomien hos stora delar av socknens befolkning. Härigenom ha familjer i stor ut- sträckning varit nödsakade att till föda använda de produkter, som de tilläventyrs kunnat erhålla från sina många gånger små jordlotter. Sammanställes detta med det förhållandet, att kunskapen om tillredning av lämplig föda på sina håll är mycket dålig, är det lätt att förstå att befolkningens näring lämnar mycket övrigt att önska. Speciellt har fara före— legat för barnen att erhålla föda, som varken kvantitativt eller kvalitativt varit av till- fredsställande beskaffenhet.» (1932)

Tärna: »Trångboddheten, som fortfarande är tämligen stor och utbredd och den ofta ensidiga kosten medför framför allt hos barnen, särskilt under de första levnadsåren, ett sjukligt utseende och minskad motståndskraft mot infektion.» (1935)

Byske: »Sedan barnen lämnat spädbarnsåldern, inträder ett missförhållande i uppföd- ningen genom en alltför ensidig mjölmjölkkost. Detta förhållande torde betingas dels av rådande allmän fattigdom, dels av brist på vegetabilier framför allt grönsaker och på bristande kännedom om dessa ämnens betydelse. Detta ensidiga kosthåll torde även bi- draga till den allmänna utbredningen av tandcaries, som börjar så fort mjölktänderna bryta fram och sedan fortsätter, då de permanenta tänderna komma, varför man ofta hos ungdom i konfirmationsåldern finner tänderna så förstörda, att de måste plockas ut för att ersättas med löständer. Denna ensidighet i kosthållet under ungdomsåren torde även nedsätta den allmänna motståndskraften mot tuberkulos och därigenom utgöra en bidra- gande orsak till denna sjukdoms stora utbredning. Även torde ensidigheten i kosten med de stående rätterna, palt och pannkaka, orsaka de mycket vanliga tarmrubhningarna, som bland befolkningen går under namnet 'gaasen*.» (1935)

Utförliga redogörelser föreligga för Norrboltens län: Gällivare: »Kaffe missbrukas fort- farande, särskilt i byarna, men missbruket tycks vara på återgång. Konsumtionen av rå frukt särskilt apelsiner, äpplen och bananer har tack vare riklig tillgång och prisbillighet ökat.» (1930)

Överkalix: »Kosten är i allmänhet alltför ensidig. Den består huvudsakligen av mjölk- 1nat och mjölrätter, salt strömming och sill, potatis och salt fläsk samt s. k. norrlandspalt. Färsk fisk och färskt kött användes alltför litet. Kaffe konsumeras i stora kvantiteter. Grönsaker, såsom spenat, morötter, blomkål m. m. användes knappast alls. Det anses som gräs och är sålunda ej människoföda.» (1930)

Nederkalix: »Propagandan för blandad kost med frukt i möjlig utsträckning har haft ett gott resultat, och de mag— och tarmrubbningar jag skrivit på kostens konto äro icke på långt när så allmänna som förr.» (1930.)

Arjeplog: »Genom förbättrade kommunikationer och förbilligade födoämnen har födan blivit mera omväxlande. Särskilt har frukt konsumerats i betydligt större mängder. Kaffe

• Sida 194
•  Original

och tobak missbrukas höggradigt. Dock har te blivit en mera vanlig dryck. Sprituniss- bruket synes vara något mindre.» (1930)

Arvidsjaur: »Grönsaker och frukt förekomma sällan. Under arbetet i skogarna levra ar- betarna mest på torrskaffning, bestående av amerikanskt fläsk, salt sill, bröd och kaffe.»

1930. ( Hai—ads: »Spritmissbruk förekommer här och var. De så allmänt förekommande mag— sjukdomarna få nog till rätt stor del skrivas på kaffemissbrukets konto samt på dem en— sidiga frukt- och grönsaksfattiga dieten. De skolkökskurser, som anordnats i flera skolor, höra med tiden åstadkomma förbättring härutinnan.» (1930.)

Överkalix: »Kosten är ute i byarna alltför ensidig, huvudsakligast bestående av mjölk, mjölrätter, potatis, salt strömming, salt fläsk. Färsk fisk har dock sista året kommit till ökad användning, då den nu saluföres av kringresande handlare. Även frukt och grön— saker finnes nu att få i de större byarna. Kaffe konsumeras i stora kvantiteter. Sprit missbrukas huvudsakligen vid marknaderna.» (1931.)

Arvidsjaur: »Grönsaker och frukt synes börja användas mer än förr. Under arbets- tiden i skogarna har arbetaren förut levt mest på torrskaffning, bestående av amerikanskt fläsk, salt sill, bröd och kaffe. En förbättring har här inträtt. Ett stort antal skogsarbe— tare äro nu sammanslutna i ordnade matlag, som ha anställd kokerska. Hembränning är vanlig.» (1931.)

I berättelserna för åren 1932—1934 meddelar förste provinsialläkaren i länet bl. a. följande:

»Det klagas från ett flertal distrikt över kostens ensidighet. I Överkalix har man mera börjat använda färsk fisk. I Råneå har kokkonsten gått framåt på sista tiden. En del timmerkojlag där hava nu kök med egen kock, enahanda är förhållandet i Arvidsjaur.

I Haparanda distrikt ingå grönsaker och frukt i allmänhet ej i kosten. I Gällivare distrikt har konsumtionen av frukt ökat, tack vare prisbilligheten. I de större byarna i Överkalix kan numera frukt och grönsaker erhållas. I Arjeplog tillvaratagas ortens bär väl och ingå till stor del i kosten, men än köpes i alltför stor omfattning torkad frukt. I Arvidsjaur an- vändes mer frukt och grönsaker än förut.» (1932)

»Från flera distrikt påtalas den alltför ensidiga kosten med brist på grönsaker och frukt. Dock är en förbättring härutinnan skönjbar. Provinsialläkaren i Haparanda påpekar i samband härmed skolkökskursernas stora betydelse. Inom Vittangi har förbrukningen av salt fisk och torrkött minskat sedan möjligheterna att skaffa färska matvaror blivit större.

Kaffemissbruket är fortfarande mycket utbrett, dock har man på många ställen inom Gällivare och Arjeplogs distrikt börjat använda te.

I Arjeplog har karamellätandet bland barnen antagit oroväckande proportioner. I allmänhet anmärkes på att flaskuppfödning är allt för vanlig och att, i de fall barnen ammas, digivningen varar allt för länge, ofta upp till 2- a 3-årsåldern. Inom Kiruna distrikt är övergödning vanlig särskilt i fråga om finnbefolkningens barn. Inom Vittangi distrikt är rachitis allmän hos nybyggares barn men betydligt mindre ofta förekommande hos lapp- barn, tydligen beroende på att dessa vistas mera ute.» (1933)

»I Överkalix distrikt är kosten ute i skogsbyarna allt för ensidig, huvudsakligen beståen- de av mjölk, mjöl- och grynrätter, potatis, salt fläsk och salt strömming. Färsk fisk, grön- saker och frukt ha de senare åren allt mera börjat användas i de större och centralare byarna. Kaffe dricks alltjämt för mycket. Hembränning förekommer sannolikt i mycket ringa utsträckning i distriktet. Stora mängder potatis har förstörts av potatissjuka. I Råneå distrikt anlitas kockor alltmer för matlagning till skogs— och Vägarbetare. Hallon och röda vinbär, som växa bra här uppe, borde odlas i större utsträckning.

Från Bodens distrikt påtalas den tilltagande cigarrettrökningen bland ungdomen. Från Arjeplogs distrikt meddelas att kaffemissbruket naturligtvis ännu förekommer, men att det synes vara i avtagande. Man övergår allt mer till te särskilt i de hem, där man har den alls icke föraktliga lusten att vilja vara litet förmer. Snustuggningen är allmän, men torde likväl vara i avtagande, enär de yngre årsklasserna reagera mot detta snuskiga bruk. Däre- mot synes tobaksrökningen, särskilt cigarrettrökningen, vara i tilltagande, framför allt bland de unga, som icke äro manliga nog att motstå lusten att vara karlaktiga genom att röka. De allra yngsta bestå sig med egen last: karamellätandet, som florerar högst betänkligt. Till- förseln av färsk frukt och grönsaker ökas mycket. För endast ett tiotal år sedan voro dessa varor mycket sällsynta, men nu äro de hem få, där frukt och grönsaker icke användas i nå— gon form. Ortens egna bär tillvaratagas allmänt, men tillgången är mycket ojämn. De vita- minrikaste bären, hjortronen, visa särskilt högst växlande mängd. Någon matbrist torde ej alls hava förelegat under året. Men däremot tillvaratages ej tillräckliga födoämnen som sig bör. Särskilt på platserna för de stora renslakterna gå mängder av nyttiga och goda matva-

• Sida 195
•  Original

ror till spillo. Av inälvorna, som utgöra en för befolkningen tjänlig föda, gå stora delar av mat till rävfarmerna såvida de. alls tillvaratagas. Blodet uppsamlas icke på långt när i den utsträckning, som är önskvärt. Bakningen av paltbröd har mycket kommit i glömska, men skall nu återupptagas, då denna rätt synes särskilt lämplig för skogsarbetarna. Ett annat sätt att förtära blodet, nämligen genom dess uppsamlande i renens magsäck, intor- kande, och vid användningen kokande tillsammans med den sönderklippta magsäcken, har också till stor del upphört. Fråga är emellertid om ej just denna rätt torde hava stor be- tydelse för blodbildningen. Försök skall göras att använda denna rätt vid anämier. Lyck- ligtvis har mål bestående av kaffe och smörgås icke vunnit burskap på orten. Man vill hava ordentligt lagad mat och som helhetsomdöme kan sägas att befolkningen består sig en god, omväxlande och närande föda.

Från Kiruna påtalas, att mjölken, som blir 36 tim. gammal innan den utminuteras, är mycket litet hållbar, särskilt sommartiden. Under omkring en månads tid i somras var mjölk och grädde från Bodens mejeri sura vid ankomsten till Kiruna.» (1934.)

Brister i spädbarnsuppfödningen. Bortsett från klagomålen över tobaks- och spritmissbruk finns det inga anmärkningar rörande näringsförhållandena som så ofta återkomma i provinsialläkarberättelserna som de rörande brister i spädbarns- uppfödningen. Här nedan citeras några av dessa uttalanden. Det förtjänar upp— märksammas, att dessa lika väl som de i föregående avsnitt citerade —— i flera fall giva uttryck för en pågående förbättring av förhållandena.

Uppsala län: »En förbättring av spädbarnsvården har fortfarande kunnat iakttagas, varför, såsom en provinsialläkare anför. näringsrubbningarna hos spädbarn blivit relativt sällsynta. Från ett distrikt påpekas mödrarnas tilltagande oförmåga att ge barnen bröst— näring, och från ett annat håll framhålles, att de vanliga anmärkningarna mot den arti— ficiella födan och för föräldrarnas rädsla att låta barnen få frisk luft kvarstå.» (1932.) —— »Ett par provinsialläkare säga dock, att digivningen ofta avbrytes alltför snart. Provinsial- läkaren i Lövsta distrikt anför följande: ”Enligt en preliminär undersökning under året uppfödas ungefär 1/3 av spädbarnen med flaska, de flesta utan bärande skäl, ungefär 1]; få blandad uppfödning och övriga spädbarn enbart bröstet... Övergödning av spädbarn förekommer ofta,.» 0934.)

Södermanlands län: »Provinsialläkaren i Valla komsten av *vitaminbristskador', beroende därpå, födning

påtalar den synnerligen allmänna före- att 'befolkningen vid spädbarnens upp- använder så gott som uteslutande denaturerad föda”.» (1930) —— »Provinsialläkaren J. Thorsson i Valla anför följande: 'Undertecknad har fortsatt sina försök med fosforfisk- olja och råkost hos havande kvinnor och hos barn från tre veckors ålder upp till 14-års- åldern, särskilt under den mörka årstiden, med så stor framgång, att jag kommit till den åsikten, att de i vårt klimat helt enkelt ej kunna undvara en sådan behandling. Särskilt har denna visat sig oundgänglig för danandet av normalt skelett och normala tänder och torde vara den viktigaste metoden för att utrota tandrötan. En sådan tandvård tonde bli både den billigaste och effektivaste. För att fullt kunna genomföra en sådan behandling är en allmänt genomförd barnvårdskontroll nödvändig och borde genom statsmakterna snarast genomföras'.» (1931.)

Östergötlands län: »Municipalläkaren i Åtvidaberg anser beträffande barnavården, att spädbarnen i allmänhet lida av följder efter flaskuppfödning och i övrigt olämplig näring i hemmet; mödrarna äro ofta även klena från barndomen. Nämnde läkare anför härom: ”Rachitis och tandröta äro starkt framträdande hos nästan alla barn. Skrofulos och all- män klenhet äro mycket vanliga. Spasmofili är ej så ovanligt förekommande. Dessa miss- förhållanden skulle kunna förbättras om mödrarna hade skyldighet eller rättighet att under grossessen och barnets två första levnadsår ev. gratis två gånger årligen besöka tjänste— läkaren för erhållandet av diet och regimföreskrifter, gärna uppsatta på tryckta blanketter. Man får ju räkna med att barnens tandutveckling och framtida kroppsutveckling grund- lägges redan under fosterlivet och att dessa i viss grad kunna påverkas utav moderns och senare utav de första levnadsårens diet och vitamintillförsel. Denna uppfattning har jag kommit till bland annat efter en sedan tre år tillbaka genomförd undersökning med efter- följande kontroll av alla i kommunens skolor nyinskrivna barn.

Kaffemissbruket påtalas. Intet ovanligt att till och med spädbarn få sin beskärda del av den omtyckta drycken. Den stegrade förbrukningen av tobak, särskilt i form av cigar- retter, torde böra motarbetas . .. Ett par provinsialläkare påtala med skärpa det menliga inflytandet på barnens hälsotillstånd på grund av de långa skolvägarna, vilket förhållande

• Sida 196
•  Original

ytterligare accentueras sedan en del halvtidsläsande skolor ändrats till heltidsläsande; 'skolskjutsarna måste utökas'.

Fördomar och fel vid späda barns uppfödande och vård: Omdömet är oenhetligt. Me- dan provinsialläkaren iValdemarsvik anför att barnavården är påfallande god och som enda anmärkning påtalar benägenheten att gärna övergöda barnen, och extra provinsial- läkaren i Finspång anser att spädbarnsvården alltmer har förbättrats i det att mödrarna fått klart för sig grönsakernas betydelse för barnen ävensom betydelsen av sol och frisk luft, framhålla andra tjänsteläkare att spädbarnsvården, särskilt bland den jordbrukande befolkningen uppvisar påtagliga brister. Sålunda är det ett allmänt fel, att man allt för sent övergår till blandad kost. I många fall får barnet bröstet in på andra året, som 7tillägg” ännu längre. En provinsialläkare anser detta senare förhållande vara beroende på tron, att digivningen skulle förhindra ny konception. Å andra sidan vänjer modern alltför tidigt av barnen, oftast då av bekvämlighetsskäl. Det synes därjämte ingalunda ovanligt att även spädbarnen få sin del av ”kaffetåren'.» (1931)

Kronobergs län: »De flesta tjänsteläkare anse, att spädbarnsuppfödningen stadigt för- bättras, ehuru man alltjämt möter företeelser som för tidigt avbruten eller för länge utsträckt naturlig uppfödning, och ensidig mjölkdiet långt in på andra levnadsåret.» (1934)

Från Gotlands län citeras bl. a. uttalanden, som ingått från följande distrikt: Slite di- strikt: »Under året har i Slite öppnats en barnavårdscentral för rådgivning i barnavårds- frågor. Liksom förut äro tetani och rachitis ej ovanliga: den förra sjukdomen behandlas fortfarande med slagvatten o. dyl. Konstgjord spädbarnsuppfödning förekommer fortfa- rande i rätt stor utsträckning. Större intresse för den allmänna hälsovården i skolorna saknas.»

Klintehamns distrikt: »Under året har jag i praktiken påträffat 4 fall på grund av fel- aktig uppfödning höggradigt atrofiska spädbarn. Gingo raskt till full hälsa efter lämplig kost.» (1934)

Från Blekinge län återgivas bl. a. följande uttalanden: Eringsboda: »Trots upplysnings- verksamhet och givna råd synes ännu en del mödrar vilja uppföda och vårda sina späd- barn efter eget förstånd och gamlas råd. Ett barn anses av många ej vara friskt om det ej är ”smällfett'. Därför bör man ofta, då bröstbarn ej öka i vikt efter moderns önskan, att barnet fått för litet mat -—-— att modern ej har nog mat åt barnet — och så sätter man till komjölk till barnets diet. Barnet ökar kanske i vikt till moderns belåtenhet och därav sluter modern, att komjölken är nyttig för barnet —— att det är onödigt att besvära sig med att ge di, då man har så mycket annat att göra etc. och så avvänjes barnet för tidigt. Som regel ha dock mödrarna skaffat sig upplysning om barnens vård och uppfö- dande och söka sköta barnen därefter. Digivningen sker likväl ofta oregelbundet.» (1931) — Eringsboda: »En alltjämt ökad förbättring av spädbarnsvården, så att svårare nä- ringsrubbningar numera förekomma i ringa utsträckning. De blivande mödrarna söka sig gärna till provinsialläkaren för att låta undersöka sig och för att inhämta upplysning— ar om huru de lämpligast skola sköta sig under havandeskapet och för att erhålla råd för barnets uppfödning och vård.» (1935)

Kristianstads län: »Fördomar och fel vid späda barns uppfödande. Endast från ett par distrikt hava några anföranden gjorts. Det framgår, att vården av späda barn gjort framsteg, fast brister givetvis förefinnas, t. ex. amning in på andra levnadsåret samt för tidigt insättande av starka mjölk- och mjölvällingar. Vidare framhålles kaffemissbruket i skolåldern.» (1934)

Malmöhus län: »Stadsläkarcn i Landskrona anmärker att därvarande spädbarnscentral fortfarande beklagar sig över att den fattigare befolkningen så litet besöker densamma un— der det att de mera välsituerade i mycket stor utsträckning begagna sig av de fördelar, som här bjudes. —— Förste stadsläkaren i Trälleborg säger: *Uppfödningsfel och därav härrö- rande sjukdomstillstånd ha de senare åren minskat avsevärt i frekvens och höra numera till rena sällsyntheterna.”» 0935.)

Hallands län: »Från ett distrikt anföres att spädbarnsvården under de senare åren av— sevärt förbättrats, vilket haft till följd en påtaglig nedgång i antalet fall av rachitis och framför allt Spasmofili. Från ett annat distrikt framhålles, att digivningen i mycket stor utsträckning synes avbrytas redan efter någon månad, beroende på att modern på grund av förvärvsarbete är förhindrad amma sitt barn. Från ett tredje distrikt anföres att en del mödrar synas sakna tillräcklig kunskap om förmågan och fördelen av att amma sina barn; många begå fel beroende på gammal slentrian.» 0935.)

• Sida 197
•  Original

Västmanlands län: »Provinsialläkaren i Ramnäs har tyckt sig förmärka att ytterst få mödrar, särskilt bland dem som förlösts utom hemkommunen på anstalt, finnas som ej efter någon månad använda flaska vid uppfödandet av spädbarn. Mödrar, som förlösts i hemorten amma oftare sina barn tillräckligt länge.» (1933.)

Kopparbergs län.- »Provinsialläkaren i Mora framhåller, att det är påtagligt att moderna principer angående späda barns uppfödande blivit alltmer tillämpade, särskilt då att vi- talninbehovet tillfredsställes genom givandet av frukt samt rot- och grönsaker till de spä- da barnen. Rachitis förekommer därför allt mera sällan, och då i mildare former. Pro- vinsialläkaren i Sunnansjö anför, att spädbarnsuppfödandet alltjämt lämnar mycket öv- rigt att önska. Övergödning förekommer ej sällan, utom bröstmjölken få barnen från 1—2 mån. ålder extra mjölk i flaskor. Mjölkblandningarna tillredas mer eller mindre slump- vis. Mycket vanligt är, att barnen få tjock välling, s. k. havremust.» (1932.)

Gävleborgs län: »Provinsialläkaren i Bollnäs anför: 'Det är påtagligt att de populära broschyrer med anvisning och råd för späda barns uppfödning och vård, som numera allmänt utdelas till barnaföderskor, gjort stor nytta. Dock påträffas allt för ofta äldre spädbarn med protraherad digivning eller eljest för ensidig kost. Likaledes påträffas ofta nog flaskbarn, som uppfödas med outspädd komjölk eller mjölkblandning, tillagade på en höft)» 0932.)

Jämtlands län: »Spädbarnsvården, särskilt inom länets mera avlägset belägna delar, synes lämna en hel del övrigt att önska. Digivningen avbrytes i regel för tidigt. Å andra sidan anföres från ex. Sveg att förlängd dylik, upp till det barnen äro ett år även före- kommer. Att även spädbarnen böra ha bestämda måltidstimmar ägnas ej tillräcklig om- sorg. Vid uppfödning med komjölk användes ofta felaktiga mjölkblandningar.» (1933.)

Norrbottens län: »Här (i Arvidsjaur) anmärkes, att måltiderna äro oregelbundna, digiv- ningen för protraherad, ända till 3-årsåldern. Uppfödning med komjölk äger rum i för stort antal] fall, mjölkblandningarna äro olämpligt sammansatta. I Älvsby händer det, att barn under ett år utspisas med salt sill och fläsk.» (1932.) — »I Vittangi distrikt göra felaktig uppfödning och ensidig kost alltjämt rachitis till en vanlig företeelse bland den bofasta befolkningens barn. Digivning långt över första levnadsåret förekommer. Upp- lysningsverksamheten börjar dock så småningom bära frukt och orsaka någon förbätt- ring. Från Övertorneå distrikt säges, att så länge modern har de minsta barnen i sin bädd under natten kan det icke bli tal om avvänjning i rätt tid; de små dia då och då under natten medan modern sover.» (1934.)

Skolbarnens näringsförhållanden enligt provinsialläkarrapporterna. Näst sprit- och tobaksmissbruket samt bristerna i spädbarnsvården är det skolbarnens näringsförhållanden, som beröras i de delar av provinsialläkarrapporterna, som av— se det näringshygieniska tillståndet. Här nedan återgivas några av dessa uttalan- den. I efterföljande avsnitt komma sedan att citeras vissa upplysningar om samma förhållanden, vilka hämtats från annat material.

Från Östergötlands län citeras följande uttalande av provinsialläkaren i Stegeborg: »Bar- nens å landsbygden ofta omåttligt långa väg till skolorna tarvar uppmärksamhet från så- väl de medicinska som skolmyndigheternas sida. En nutida situationsbil-d, som manar till reflexioner är följande: Ett 7 ä 8 års barn skall 2 gånger om dagen gå cirka 7 a 8 kilometer lång väg till skolan. Vintertiden måste det gå hemifrån, innan det är ljust, och många gånger kommer det hem, först sedan det mörknat. Med matlusten såväl strax barnet stigit upp, som då det trött kommer hem, är det dåligt beställt, och i skolan för- tär det smörgåsar och mjölk. Kanske har väder och väglag varit uselt och kläder och skodon äro våta, så att de endast bristfälligt hinna torka, tills barnet nästa dag åter skall i skolan.»

»Nuvnrande anslag till skolskjutsars anordnande räcker på långt när ej till för avhjäl- pande av nuvarande systems brister», tillägger förste provinsialläkaren. (1930.)

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län återger ett yttrande från Vrigstads distrikt: »I vissa delar av distriktet äro skolvägarna långa (5—7 km), vilket i samband med brist på ordnade måltider för dessa barn under skolgången kan menligt inverka på deras hälsa och krafter.» (1932.)

I berättelserna för Blekinge län citeras följande uttalanden: Karlskrona: »Barnbespis- ningen i skolorna har fortfarande visat sig slå väl ut dels ur näringssynpunkt dels ur

• Sida 198
•  Original

uppfostringssynpunkt så ock genom i samband med bespisningen stående läka-undersök- ning, som kommit på spåren och till helmndling befordrat åtskilliga sjukdomar och ut- vecklingsfel.» (1933.) —— Jämshög: »Kaffemissbruket om morgnarna hos skolbarnen florerar nog ännu och torde väl vara ganska svårt att utrota åtminstone inom den lfatti- gare befolkningen, där ofta nog ekonomiska svårigheter lägga hinder i vägen för en lämp- ligare diet. Emellertid har den uppfostrande betydelsen av Röda Korsets skolbespisning visat sig genom att förhållandena i detta hänseende dock betydligt förbättrats..» (1935)

Kristianstads län: »I detta sammanhang måste framhållas kaffemissbruk iskolbarns- åldern, då barnen i de allra flesta fall på morgnarna före skolgången som morgonmål endast erhålla kaffe och smörgåsar, mycket sällan annan föda.» (1932)

Göteborgs och Bohus län: »Man kan väl icke annat än anse, att skolvägar på 3 till 5 km. för 7 till 9-åringar äro alldeles för långa. Det blir för dessa småttingar en laglig pro- menad på 6 till 10 km., och vägarna, som dessa barn från avsides liggande torp och små- brukarlägenheter hava att gå, äro ej de bästa, stigar över ljung-, berg- och mossmarker. Barnen ha en till två timmars väg till skolan, dit de framkomma uttröttade samt vid vått och snöigt väder tillika genomvåta. Så skola de deltaga i fem timmars undervisning och sedan gå sin långa väg hem igen. Barnen få så gott som hela dagen leva på smör- gåsar, ty innan de tidigt på morgonen giva sig av hemifrån, är tiden ofta knapp och mat- lusten dålig, och då de hemkomma från skolan äro de ofta alltför uttröttade för att kunna förtära något nämnvärt.» (1930.) —— Provinsialläkaren i Sotenäs distrikt meddelar: »Kaf— femissbruk förekommer alltjämt även bland skolbarn och mindre barn. — Bespisning av skolbarn hade genom Svenska Röda Korsets försorg anordnats i Berfendals, Tossene, Askums och Malmöns kommuner. Dylik bespisning torde ha betydelse icke bhtt för hö- jande av barnens näringstillstånd och allmänna befinnande utan även för deras fostran till sunda dietvanor.» (1934.)

I rapporterna från Skaraborgs län återfinnas bl. a. följande uttalanden från tvenne olika distrikt: Skönnerud: »I skolhusen är vattendrickningsfrågan icke tillfredsställande ordnad, även framhålles behovet av frukostlokal. Barnen få förtära sin mat i den ofta rätt så osnygga tamburen bland en massa ofta våta kläder, som åstadkomma dålig luft. De flesta barn gå till skolan på endast kaffe och smörgås och få sitt första mål lagad mat först efter skolans slut, kl. 3 eller ännu senare.» (1931.) Skövde: »Kaffe drickes dock i för stor mängd och med olämplig tillredning. Barnen få ofta kaffe på fastande mage innan de gå till skolan på morgonen. Tiderna för måltiderna passa ej bra med barnens skolgång, varför dessa i för stor utsträckning få bli utan lagad mat. Måltiderna se ibland ut som för ett barn från Vänlbe kommun:

kl. 7-30 kaffe med dopp, frukostrasten smörgås och mjölk.

» 2-30 smörgås med mjölk (varm mat lagades åt fadern till kl. 1). » 5-30 kaffe med dopp. Kvällsvard varm, lagad mat.» (1934) Gävleborgs län: »Provinsialläkaren i Edsbyn påtalar att skolbarnen mången gång be- lastas för hårt, att de hinna äta för litet lagad mat förrän långt fram på eftermiddagen, att de ofta ha lång skolväg under ofta besvärliga klimatiska förhållanden. Det är tydligt, säger han, att landsbygdens barn icke få en hälso- och sjukvård som svarar mot de höga krav samhället ställer på deras skolgång och det synes honom angeläget att dessa frågor lösas före någon förlängning av skoltiden.» (1935.) . Jämtlands län: »Här påtalas den olämpliga diet, som ofta föres; skolbarn få ej lagad mat förrän sent på dagen sedan skolan slutat. Barnen tillåtas äta för mycket snask, vil- ket förstör aptiten och dessutom inverkar skadligt på deras hälsotillstånd.»

Västerbottens län: »Provinsialläkaren i Jörn framhåller, att skolbarnen ej få tillräcklig tid till frukostrast. Som ett minimum framställes fordran å en timme för ändamålet.» (1933.) _— Åsele: »Åtskilliga förhållanden vid ett flertal av distriktets skolor äro skadliga för barnens hälsa. Sålunda äro kapprummen icke uppvärmda. Frukostrasten är för kort, varav följer, att ett stort antal av barnen måste förtära medförd matsäck, varvid ej fin- nes möjlighet till att ens uppvärma medförd mjölk. Därtill får måltiden intagas i det ovädrade eller åtminstone otillräckligt luftade klaSSrummet.» (1934.)

Skolbarnens närings- och hälsotillstånd enligt vissa speciella läkarunder- sökningar. I den förutnämnda av med. dr Anders Kristensson utarbetade redo- görelsen för folkskolebarnens näringsförhållanden återfinnas resultaten av tvenne skolundersökningar, den ena utförd år 1934 av Kristensson själv inom Uppsala

• Sida 199
•  Original

provinsialläkardistrikt, den andra samma är utförd av provinsialläkare A. F. S as s e i Hemse distrikt, Gotlands län.

Resultaten av den senare undersökningen, vilken avser 22 skolor och 805 bara inom Hemse provinsialläkardistrikt, hava sammanställts i efterföljande tab. 3.

Tab. 3. Näringsförhållanden m. m. för 805 folkskolebarn inom Hemse provinsial- läkardistrikt år 1934.

Antal barn Antal barn Kostförhållanden m. m. abso— Kostförhållanden m. m. abso- luta % luta % tal tal välling el. lagad Barn,somer— Ba n om mat .......... 216 26'9 höllo dagens på kvällen ...... 162 201 rigga] mjölk och bröd.. 154 191 första målav tidigare ........ 643 79'9 ”, choklad och bröd 99 12-3 lagad mat gånge" kaffe och bröd.. 322 400 B _ "_ "*go silverte ........ 8 1-0 h'2'111lö,sqrdltå- o .............. 401 49'8 _ ingenting ...... 6 '7 :nde gnäll 1—2 ............ 31%) 38'7 3—4 ............ 7 9'8 _Barn, som hemma ........ 296 36'8 koppar kaffe I 5 el. flera ...... 14 1”? mtlogot fru- | i skolan ........ 509 63'2 per dag (05 en Barn som cr- O .............. 55 81 lagad mat ...... 266 33-0 höno'vidstå- J 1—2 ............ 414 515 tiilit'rriiikögltlön mjölk och bröd. . 156 19'4 ende antal 3—4 ............ 179 22'2 erhöllo smörgås ........ 375 46'6 glas dricka 15 el. flera ...... 47 5'8 kaffe och bröd.. 8 '1'0 per dag ej uppg. ........ 100 12'4 lagad mat ...... 438 54'4 Barn, som erhöllo frukt]L .. 394 48'9 Barn, som mjölk 0. bröd el. dagligen ej erhöllo frukt.. 411 51'1 vid hemkom- smörgås ...... 45 5'6 .. . _ _. _ .. _ Barn som erhollo potatis .. 702 87'2 523332: %;ffe och bröd.. 292 332 dagligen iej erhöllo potatis 103 128 höllo I choklad ........ 4 05 Barn, som före kl. 8 ...... 147 182 ingenting ...... 27 3'4 gingo till kl. 8—9 ........ 602 74'8 lagad mat ...... 682 847 sängs kl' 9—10 """ 56 7.0 m'ölk o. bröd el. Barn med egen sän lats ...... 410 509 Barn, som sinöraås ...... 4 05 gp senare pa kaffe löch bröd 11 1'4 Barn, som en kamrat 390 486 dage" '”" te ” 3 0-4 dela Säng" två laminat" 5 015 höllo _ .......... _ plats med ingenting ...... 4 O & ej uppg. ........ 101 12'5 Samtliga barn 805 1000 1 Under 3 månader.

Det torde knappast vara behövligt att särskilt understryka alla de undersöknings- resultat, som kunna utläsas ur tabellen. Bland de mera frapperande resultaten märkes det förhållandet, att en femtedel av de undersökta barnen först på kvällen erhöll lagad mat, och att en åttondel av barnen icke dagligen fick potatis. Ett förhållande, som också är av intresse _ ehuru det icke direkt hör till det här av- handlade ämnet _— är att föga mer än hälften av barnen under natten sov i egen säng, och att det t. o. rn. i enstaka fall kan förekomma att tre barn ligga i samma bädd.

Dr K r i s t e n s s 0 n s synnerligen belysande utredning rörande uppländska skol- barns hälso- och näringsstandard återgives här nedan in extenso:

• Sida 200
•  Original

»Under en del av innevarande höst (är 1934) — november och en del av december må- nader -—— har jag i egenskap av dispensärlåkare i Uppsala provinsialläkardistrikts båda dispensärer utfört undersökningar av mer än 1600 folkskolebarn i åldern 7—13 år i de flesta av skolorna uti nämnda distrikt. Arbetet har utförts av mig med biträde av leg. läkaren Arnold Aronsson, dispensärsköterskorna i dispensärdistrikten samt en extra skö- terska. Undersökningarna hava haft till huvudändamål att giva en uppfattning om, i vil— ken utsträckning barnen i dessa skolor reagerat för tuberkulin, alltså deras nedsmitt- ning med tuberkulos. Undersökningen har utgjort ett viktigt led i dispensärernas kamp mot tuberkulosen. Då emellertid undersökningen lagts på en bredare bas genom utfö- randet av en del andra undersökningar, såsom vägning, mätning, fysikalisk undersök- ning m. m., har jag också fått en viss uppfattning om hälsotillståndet i allmänhet bland landsbygdens folkskolebarn. Jag har också iakttagit en hel del förhållanden, som givit mig ett livligt intryck av, att det icke är bra, som det är, med dessa barns hälso- och sjukvård. Tillståndet synes mig påkalla vidtagandet av vissa åtgärder, till vilka jag här nedan återkommer.

Vad skolorna såsom sådana beträffar (belägenhet, byggnadssätt, disposition, inredning, ventilation, luftkub m. 111.) har jag ingen anledning att ingå på, i vad mån brister kunna finnas. Några mera påfallande hälsovådliga missförhållanden torde icke kunna fram— dragas i dessa hänseenden. Iiörande belysningen lämnade däremot ett flertal skollokaler övrigt att önska. Det må visserligen påpekas, att mina undersökningar pågingo under en relativt mörk årstid, och intrycket är väl därför adekvat för hela skoltiden. Men då un- dervisningen pågår i ett flertal skolor under hela vintern med ett mindre uppehåll vid jul-nyårstiden (obs. fortsättningsskolornal), så synes mig en förbättring av belysningsför- hållandena vara av behovet påkallad. Belysning med fotogenlampor av gammal modell kan icke vara varken tillräcklig eller tidsenlig. I en skola där elektriskt ljus var in— monterat, voro de vid tillfället använda lamporna av en synnerligen läg ljusstyrka. I en del skolor skulle belysningsfrågan kunna lösas på ett idealiskt sätt genom inledande av elektriskt ljus, då belysningsledningar gingo ej långt från skolhusen. I ett fall hade elektriskt ljus inletts i kyrkan, under det att skolan, som låg omedelbart intill kyrkan, icke hade samma förmån (obs. skillnaden i tid för användningen av skol- och kyrklokaler). Till- räckligt ljusa skollokaler är icke blott av pedagogisk betydelse utan har även en viktig hygienisk sida. Att synorganen icke må väl av att under längre tid arbeta under dåliga ljusförhållanden, behöver icke närmare motiveras. Däremot förtjänar det påpekas, att läs— ning och skrivning m. m. i bristfällig belysning medför, att ögonen måste föras närmare boken (eller motsvarande). Följden härav blir en dålig hållning av såväl ryggrad som bröstkorg. Blir denna dåliga kroppsställning upprepad längre perioder dag efter dag, är efter år, så finnes det stor risk för, att den dåliga hållningen skall fixeras uti det hos bar— nen växande och därvid mera lätt modifierbara skelettet än hos vuxna personer. And- ning och hjärtverksamhet kunna icke fortgå på ett normalt sätt under en dylik hopsjun- ken kroppsställning. Det bör således sörjas för en tillräckligt kraftig belysning i skol- rummen. Ett stort steg i den riktningen vore, om skollokalerna målades i ljusa och glada färger. Fönster borde anbringas i ökad utsträckning (denna möjlighet syntes icke alltid vara fullt utnyttjadl). Vid anbringandet av elektriska ljuskällor måste man hava sin uppmärksamhet riktad på att modern armatur kommer till avändning, så att icke en olämplig bländningsverkan och en störande skugghildning uppstår genom alltför skarpa och olämpligt uppsatta ljuspunkter.

Uppvärmningen av skollokalerna är på många håll mindre tillfredsställande. Utom det, att tillräckligt hög rumstemperatur vid kall väderlek icke kan erhållas i alla lokaler (i en skola kunde vid måttlig kyla endast 120 temperatur uppnås1), så var värmekällan, i regel en järnkamin, placerad på olämpligt sätt. Den delen av skolbarnen, som sutto närmast kaminen, hade det på sin ena sida mycket hett, de barn, som sutto längst ifrån kaminen, hade icke tillräcklig värme. Erkännas må, att värmefrågan är svår att lösa. Men jag har det bestämda intrycket, att de värsta olägenheterna med enkla medel (t. ex. skärmar) skulle kunna undanröjas. Kakelugnar torde vara den värmekälla, som giver den behagligaste och sundaste värmen. Det är icke likgiltigt ur hälsovårdssynpunkt, huru uppvärmningen i skolorna är anordnad, även om vetenskapliga bevis härför icke kunna framläggas. Att det ur undervisningssynpunkt icke är fördelaktigt med en olämplig temperatur i skollokalen, är helt visst varje lärares erfarenhet.

Ett ofrånkomligt och svårlöst problem för en del av landsbygdens skolbarn är den långa skolvägen. Även om man härvidlag icke kan komma ifrån en viss grad av kompro- miss och medgiva en rätt så dryg skolväg, så synes det dock vara så, att på en del stäl- len skolvägens längd överstiger det, som man rimligen kan fordra. Att friska barn i de högre folkskoleklasserna må kunna tillåtas hava 5 km eller mera till skolan, det kan

• Sida 201
•  Original

ju accepteras, om vägen är lämplig. Detta är dock långt ifrån fallet på landsbygden, där hemmen ofta äro belägna avsides från de stora, väl underhållna och vintertid plogade vägarna. Annat blir förhållandet med klena och av en eller annan anledning lytta barn. Så fanns t. ex. i en skola ett barn med en partiell pares i ena benet efter barnförlam- ning, vilken, enligt vad som uppgavs, fick använda tre timmar för att komma hem efter skolans slut. Detta måste anses som ett missförhållande. Likaså är det ett missför- hållande att småskolebarnen dagligen få tillryggalägga en å en och en halv mil eller mera om dagen i skolväg. Någon generell lösning av detta problem, passande för varje skola, är icke möjlig. Utan måste de lokala förhållandena indicera de i varje fall lämpligaste åtgärderna.

Den långa skolvägen har kanske sin största betydelse däruti, att den i så hög grad inverkar på barnens matförhållanden. Jag är övertygad om, att en stor del av den klenhet, blekhet och undernärdhet, som kunde konstateras bland de undersökta folk- skolbarnen, får sin naturliga förklaring just i den genom en lång skolvägs inflytande otill- fredsställande matordningen. Tidigt på morgonen måste barnen upp. Lagad mat fin— nes väl sällan i hemmen vid denna tid på dagen (kl. 7—8), utan det blir väl i regel smör— gås, kaffe, choklad, mjölk, gröt och mjölk, välling eller liknande, som bjudes barnen före avfärden till skolan. I matsäcken, som skall förtäras i skolan under långa rasten, lägges också, sannolikt i regel, smörgås såsom huvudbeståndsdel. Denna matsäck förtäres i skolan så gott som alltid utan tillgång till möjlighet att uppvärma ev. medförd mjölk eller annan dryck. Ej heller kan uppvärmning av medförd kall, lagad mat ordnas. Först efter hemkomsten från skolan, då barnen äro trötta såväl andligen som kroppsligen, kunna de få den första egentliga måltiden under dagen. Det är icke svårt att förstå, att en dylik matordning icke är den för denna ålder lämpliga. Barnen växa under skoltiden be- tydligt. Deras kropp behöver under denna tid mycket näring för att densamma under tillväxten skall erhålla den stadga, som den bör ha. Bristfällig näring under denna för organismens utveckling betydelsefulla tid torde medföra oöverskådliga vådor för barnen. Icke blott nedsatt motståndskraft mot infektioner av alla slag, som just under skoltiden äro så vanliga, blir följden, utan även en kroppslig svaghet, som under övriga ogynnsamma förhållanden kan lägga grunden till bestående fel i form av deformiteter m. 111. Man tor— de också utan överdrift kunna påstå, att undernärda och trötta barn icke på normalt sätt kunna tillgodogöra sig undervisningen, så som ett utvilat och välnutrierat barn kan göra det. Utan tvekan skulle man kunna göra det påståendet, att det finnes ingen så talrik be- folkningsgrupp i vårt land, som har det så dåligt ställt i fråga om malhygienen som just dessa folkskolebarn på landsbygden med lång skolväg. Medlet mot dessa abnorma förhållanden synes mig vara endast ett: anordnandet genom skolmyndigheternas försorg av en måltid i skolan eller dess närhet. De av barnen till skolan medförda födoämnena, oftast smörgåsar och mjölk, kunde här omhändertagas, värmas, om så erfordras, och ev. utfyllas med andra näringsämnen i anslutning till sammansättningen av den s. k. Oslo- frukosten, etc.

Ytterligare mycket skulle kunna framdragas beträffande dessa nu nämnda förhållanden i distriktets folkskolor. Emellertid må det anförda vara nog, då avsikten endast varit att giva en orientering i stort över föreliggande problem. Jag övergår i stället till att giva en översikt av iakttagelserna vid undersökningen av skolbarnen.

Vad först barnens allmänna hälsotillstånd beträffar, torde man kunna påstå, att en alltför stor del av dem erbjöd bilden av bleka, klena och undernärda barn. Detta är ju ett förhållande, som i första ögonblicket är ägnat att förvåna, när man tänker på de i regel goda yttre naturförhållanden, under vilka barnen växa upp. Det är ju här icke fråga om de trånga grändernas och de mörka bakgårdarnas barn utan om barn, som ha utmärkt riklig tillgång till sol och luft samt friluftsliv. Ovan har påpekats några av de faktorer, som kunna antagas ha betydelse för detta barnens mindre goda hälsotillstånd (lång skolväg, dålig matordning). Helt visst spelar i många fall in även konstitutionella moment, men jag har den uppfattningen, att de yttre faktorerna äro de, som hos barnen influera mest i detta avseende. Utom ovan nämnda förhållanden kan helt visst ett för tidigt ianspråktagande av barnens arbetskraft till olämpligt (t. ex. tungt) arbete med- verka till framkallandet av de deformiteter, som ofta kunde konstateras. Särskilt vanlig syntes plattfoten vara, vilken belastningsdeformitet icke gör sin bärare lämplig vare sig för långa skolvägar eller för tyngre arbete. Till dessa allmänna klenhetssymtom skulle jag vilja räkna även tandrötan, vars förekomst och utbredning är synnerligen stor. Då denna sak redan förut av talrika hygienens förespråkare är grundligt ventilerad, skall jag i detta samband nöja mig med ett påpekande. Allt som allt torde det kunna anses vara konstaterat, att barnens allmänna hälsotillstånd icke är tillfredsställande utan visar brister, som i huvudsak kunna förklaras genom bristande hygien i fråga om nutrition. Att dylika

• Sida 202
•  Original

barn icke på ett avsett sätt kunna tillgodogöra sig den undervisning, som bestås denn, är lätt att inse. Enda botemedlet mot dessa missförhållanden och följderna därav än en sakkunnig och oförtruten upplysning, avsedd för hemmen samt förbättrande av bar.-nens kost i enlighet med vad som förut blivit anfört.

Utav direkta sjukliga förändringar, som kunde påvisas, gjorde sig ett par hudsjuk- domar särskilt starkt märkbara: pruritus och impetigo. Pruritus i mer eller mindre ut- talad form var en åkomma mer vanlig än väntat var. Sjukdomen är ju icke smitttsam. men medför för barnen en hel del obehag i form av klåda, variga infektioner mt. rn. Sjukdomen är i viss mån tillgänglig för behandling, varför det är av vikt, att den sjuke får tillfälle att komma i åtnjutande av dylik. Impetigo, orsakad av varbakterier, är där- emot en smittosam sjukdom, som sprides från person till person genom direkt kontakt el- ler genom med smittämnet besudlade föremål (t. ex. drickskärll). Denna hudsjukdom påträffades i ett flertal skolor. I ett par av dessa hade den en stor utbredning hiland barnen och hade enligt uppgift förekommit bland skolbarnen under flera år. Hos en del av de med sjukdomen behäftade hade den med avseende på utbredning och intemsitet nått rent fantastiska former. Sjukdomen är lätt tillgänglig för en enkel terapi, V:arför dess diagnosticerande och omhändertagande är av stor vikt. Endast genom en sanering av hela skolan samt även av ev. nedsmittade hem kan man ha utsikt att utrota :sjuk- domen.

Syn- och hörselorganen hava icke underkastats någon ingående prövning. Efter resp. lärares påpekande samt på grund av vid den allmänna undersökningen gjorda rön hava dock tillräckliga erfarenheter erhållits som grund för det påståendet, att inom detta om- råde en hel del nytta kan göras av sakkunnig person. En till följd av refraktionsfel ned- satt synskärpa kan oerhört försvåra tillgodogörandet av undervisningen. I regel äro des- sa fel lätta att avhjälpa. Hörselnedsättning, beroende på vaxproppar eller på av adenoida vegetationer underhållen tubarkatarr, kan lätt och effektivt avhjälpas. Även inflamma- toriska mellanöronprocesser torde i regel i denna ålder vara tillgängliga för konservativ behandling, ofta med gott resultat i fråga om hörselförmågan. Huvudsaken är, att åkomman diagnosticeras på ett tidigt stadium och att behandlingen i dess fall tidigt kommer till utförande. I detta sammanhang skulle jag även vilja omnämna förekomsten av ozaena, som konstaterats i några fall. Dessa sjuka förpesta luften i de rum, där de vistas. Det var också lärarnas klagomål, att på vintern, när ventilationen icke kunde hållas så kraftig, som under den varma tiden av året, medförde dessa sjuka hart när olidliga förhållanden. Även om sjukdomen såsom sådan är svår att bota, så torde man med nuvarande behandlingsmetoder dock nå tillfredsställande resultat i fråga om den vedervärdiga lukten.

Utav inre organ, som undersökts, förefaller det som skulle hjärtat ofta vara afficierat. Ett rel. stort antal hjärtfel hava konstaterats. I en skola t. ex. påträffades bland dess 38 barn icke mindre än fyra otvetydiga klaffel, och tre barn erbjödo fysikaliska hjärt- fynd, som gjorde förekomsten av klaffel mycket sannolik. De påvisade hjärtfelen voro i regel okända för såväl föräldrar, lärare och barn och utgjorde således tillfälliga fynd vid undersökningen. Även om hjärtfelen icke medfört subjektiva symtom av påfallande intensitet, så kan det ju icke vara likgiltigt för ett sjukt organ att dagligen överansträngas med gymnastik, lång skolväg, arbete i hemmet etc. En tidig diagnos i dylika fall bör kunna leda till vidtagandet av åtgärder, som kunna skona hjärtat. Det är otvetydigt, att en skonsamhet i denna ålder bör underlätta en ev. läkning av klaffelet med utsikter till gynnsammare funktion, än om hjärtat dagligen tvingas arbeta vid gränsen av sin för- måga. Ett tidigt konstaterande av hjärtfelet kan också giva anledning till ett tidigt val av lämplig levnadsbana.

I övriga organsystem har vid undersökningarna påträffats enstaka sjukdomar av i regel mindre betydelse och av efter allt att döma ofarligt slag. Påpekas bör dock, att urinundersökning (prov på äggvita och socker) icke utförts, varför förekomsten av diabetes och njursjukdomar icke kan bedömas. Påtagliga symtom av sjukdomar i nervsystemet hava icke varit vanliga. En sjukdom förtjänar att i detta sammanhang sär— skilt understrykas, nämligen imbecillitas. Det är klart, att gränsen mellan psykiskt nor- mala och icke-normala barn är tämligen flytande, och att avgörandet i många fall är ytterst vanskligt. Helt visst bör man vid bedömandet av dessa barn gå fram med stor försiktighet för att icke i onödan oroa anförvanter etc. I en del vid undersökningarna observerade fall var det dock påfallande, att rent imbecilla barn bevistade skolorna. Detta förhållande måste ur många synpunkter anses vara förkastligt såväl ur medicinsk som pedagogisk synpunkt. Orsaken till denna de imbecilla barnens förekomst bland de normala barnen har befunnits vara yttre sociala faktorer.

Vad slutligen beträffar det egentliga syftemålet med undersökningen, utforskandet av

• Sida 203
•  Original

förekomsten av tuberkulinpositiva barn, så kan jag redan på undersökningens nuvarande ståndjpunkt säga, att den varit av det största värde icke blott vetenskapligt utan än mer praktiskt. Man kan icke nog uppskatta den betydelse det har att på detta sätt få kän- nedom om de tuberkulinpositiva barnen. Därigenom kan barnen tidigt bliva ställda un- der observation. Smittospridmng i skolorna kan förhindras i viss mån. För det prak- tiska dispensärarbetet mot tuberkulosen kan man genom dessa undersökningar erhålla upplysning om var inom distriktet smittokällorna finnas. Denna kännedom medför, att tuberkuloskampen kan inriktas på bestämda mål, och man kan hoppas, att med tiden nå en sanering av skolområdet. Jag skall icke närmare ingå på dessa förhållanden här, då de komma att bli föremål för ingående bearbetning och redogörelse på annan plats.

Under hänvisning till vad ovan blivit anfört, utgörande det viktigaste av vid under- sökningarna av folkskolebarn gjorda erfarenheter i fråga om hälsotillstånd och hälso- vård, får jag vördsamt fästa uppmärksamheten på konstaterade missförhållanden. Det dyrbara människomaterial, som landsbygdens folkskolebarn utgör, är i fråga om hälso- vård försummat på ett sätt, som icke längre kan få fortgå. Då ovanstående erfarenheter kunna göras i ett landområde intill vår äldsta lärdomsstad, där sjukvård, utan kostnad för medellösa och mindre bemedlade, erhålles på sjukhus och polikliniker, vilka sjuk- vårdsanstalter ligga på mycket måttligt avstånd (1/2—3 mil) och på en plats med syn- nerligen goda kommunikationer, så inses lätt, huru förhållandena skola vara på andra ställen, där möjligheterna för erhållande av god och billig sjukvård ej äro så gynn- samma. Följderna av denna otillfredsställande sjukvård och hälsovård äro, att sjukdomar, som i ett tidigt stadium äro tillgängliga för behandling, få tillfälle att utveckla sig och sätta bestående skador i organismen. Vad detta betyder för individ och samhälle är lätt att inse utan mera vidlyftiga argument. Det synes mig vara ofrånkomligt att åtgärder vidtagas för att få en ändring till det bättre till stånd.

Vilken väg, man härvid bör gå, är redan visat i fråga om de större städernas barn. Städernas skolor såväl statliga som kommunala hava ofta skolläkare, ibland även skol- tandläkare och i vissa fall även skolsjuksköterska. Detta är ju den idealiska utvecklingen och torde hava medfört betydande nytta för skolbarnen i flera avseenden. Det förefaller därför, som skulle inrättandet av skolläkarebefattningar även på landsbygden vara den mest ändamålsenliga lösningen av folkskolebarnens på landsbygden hälso- och sjuk- vårdsfråga. Endast härigenom skulle man få en garanti för en sakkunnig och rationell hälsovård för landsbygdens barn. Stora och intressanta uppgifter vänta en sådan läkare, och hans arbete skulle utan tvivel inom kort nå en hög uppskattning. För lärarpersona- len skulle skolläkaren bli ett välkommet och gott stöd i många svåra situationer.

Huru denna folkskoleläkareinstitution närmare bör organiseras och finansieras, skulle här bliva för vidlyftigt att ingå på. Därtill fordras detaljerade upplysningar av många- handa art. Men det är min bestämda uppfattning, att frågan om inrättandet av läkare- befattningar för landsbygdens folkskolor icke längre kan och i varje fall icke bör skju- tas åt sidan. Det kapital, som nedlägges på förbättrandet av barnens hälsotillstånd och på förebyggandet av deras sjukdomar, är ett kapital, som framtiden kommer att i oanad grad förränta.»_

Av visst intresse för bedömande av sambandet mellan näringsförhållandena och hälsotillståndet hos skolbarnen är även en av professor G. F. Göthlin, amanuens K. 0. Gedda och med. kand. G. Falk utförd undersökning rörande förekom- sten av bristande C-vitamintillförsel hos folkskolebarn i Norrbottens län, norr om polcirkeln.1 Dessa undersökningar utgå från den på experimentella undersökningar grundade iakttagelsen, att hudkapillärernas hållfasthet utgör en approximativ indi- kator på den enskilde individens C-vitaminstandard. I undersökningsberättelsen meddelas bl. a. följande tablå, där frekvensen av otvivelaktigt C-vitaminundernär- da barn inom olika skolor jämföras med barnens genomsnittliga förbrukning av mjölk och potatis, vilka födoämnen utgöra deras viktigaste C-vitaminkällor:

* Undersökningar över hudkapillärernas hållfasthet och indirekt över C-vitaminstandarden hos skolbarn i Norrbottens län norr om polcirkeln, Nordisk medicinsk tidskrift, årg. 1932, sid. 281 ff.

• Sida 204
•  Original

Procent Mjölkkonsum- A;]?Ldléonägf- otvivelaktigt S k 0 1 o r tion per t' p ” C—vitaminnn— isar per .. dag dernnrda dag barn Landsjärv .................................. 2'9 glas 4'3 potatisar 21'4 Bränna-Gyljen .............................. 3'7 » 5'2 ) 14'3 Abisko .................................... 3'2 » 4'3 » 21'5 Paittasjärvi ................................ 8'0 » 2'2 » 6'2 Svappavaara ................................ 6'2 » 50 > 5'9

Det visar sig sålunda, att endast ringa C-vitaminundernäring förekommer i de skolor, där mjölkkonsumtionen är hög, under det att i de två skolor, som uppvisa den minsta mjölkförbrukningen, påträffats tydlig undernäring i fråga om C-vitamin hos mer än en femtedel av barnen. Att märka är, att alla barn, som voro eller kort före undersökningen varit sjuka, uteslutits från dessa beräkningar. Materialets kvantitativa omfattning (14—28 barn per skola) är emellertid så begränsad, att möj- ligheten av att hela resultatet skulle bero på en tillfällighet icke kan avvisas så- som obefintlig. Även med hänsyn tagen till detta förhållande är det emellertid an- märkningsvärt, att vid vissa skolor så höga frekvenser C-vitaminundernäring kunnat konstateras. Ett liknande resultat erhölls vid en i samma tidskriftsuppsats refererad undersökning berörande 36 folkskolebarn i Rasbokils socken i Uppsala län; av dessa barn befunnos 19 % förete »otvivelaktigt undernormal C-vitaminstandard».

En av fil. dr lektorn J. Wintzell med användning av samma metod företagen undersökning rörande 616 elever vid seminariet i Luleå samt vid folkskolor i Luleå och vissa landskommuner i Norrbotten söder om polcirkeln1 gav emellertid ett mera förmånligt resultat: endast 4 % av barnen företedde tecken på otvivelaktig C-vita- minbrist. Det är emellertid att märka, att vid alla dessa undersökningar redovisats en stor del 5. k. gränsfall; dessa ha t. o. rn. varit flera gånger talrikare än antalet barn med otvivelaktig C-vitaminbrist.

Synnerligen belysande äro de undersökningsresultat, som med. dr Erik Fors— gren, Svenshögens sanatorium, uppnått vid vissa i Göteborgs och Bohus län ut- förda undersökningar av skolbarn för upptäckande av tuberkulos.2 Av 2234 år 1933 undersökta barn befunnos 372 eller 16"! % vara tuberkulinpositiva, och bland 6270 barn, vilka undersöktes under år 1934, konstaterades samma förhållande i fråga om 968 eller 15'4 %. Med utgångspunkt från dessa skolundersökningar upp- spårades åtskilliga andra tuberkelfall bland de sjuka barnens syskon. Det kunde sålunda fastslås, att »tuberkulinundersökningarna av skolbarn äro en slagrnta för uppdagande av tuberkulösa hem och därigenom ägnade att vidga dispensärernas verksamhetsfält».

I undersökningsberättelsen konstateras, att 10—20 % av de på Svenshögens sanatorium inkomna patienterna företedde tecken på C-vitaminbrist under den vegetationsfattiga delen av året, d. v. s. våren och försommaren. Företagna un- dersökningar av patienternas näringsförhållanden visade, att dessa ofta lämnade mycket övrigt att önska. Bland de mest framträdande bristerna må nämnas allt för låg konsumtion av mjölk och av C-vitaminhaltiga produkter samt ett i många fall

1 Joh. NVintzell: En belysande C—vitaminundersökning i södra Norrbotten. Social-Medicinsk tidskrift, årg. 1934, sid. 8 ff. ? Några erfarenheter vunna vid läkarundersökningar av skolbarn för upptäckande av tuber- kulos av med. dr Erik Forsgren, Svenshögens sanatorium. Svenska nationalföreningeni mot tuberkulos kvartalstidskrift, årg. 1936, sid. 36 ff.

• Sida 205
•  Original

horrilhelt kaffemissbruk (1 1/2 liter per dag och person är ingen sällsynthet). Med hänsyn till dessa erfarenheter tedde det sig nödvändigt att vid skolbarnsundersök- ningairna även ingå på näringsförhållandena. Det befanns därvid, att 49 % av de 2 341 år 1933 undersökta skolbarnen erhöllo ingen eller högst 2 glas mjölk per dlag, vilket betecknades såsom otillräckligt. I ett distrikt uppgick denna siffra till 73 %. Vidare deklarerade 35 % av barnen en otillfredsställande potatiskonsum- tion (mindre än fyra potatisar per dag). Dagskonsumtionen av kaffe uppgick för 29 % av barnen till tre eller flera koppar per dag; i ett distrikt var siffran 57 %. Talrilka barn företedde också tecken på bristfällig näring och kaffeförgiftning, vil- ket bnl. a. resulterade i att barnen blevo överstimulerade och av denna anledning gingo, alltför sent i säng.

Vid en är 1935 företagen skolbarnsundersökning befanns, att tuberkulosfrekven- sen för skolbarnen i olika distrikt varierade i enlighet med näringsstandarden. För- hållandet bestyrkes genom följande siffror avseende näringsförhållandena för skol- barn i tvenne socknar, varav den ena, som är belägen i »stenriket» i norra Bohus— län, under perioden 1926—1927 hade en tuberkulosdödlighet av 2 per 1000 in- vånare, medan den andra, belägen söder om Göteborg, hade en tuberkulosdödlighet av kinappt 1 per 1 000 invånare:

Antal Därav (i %) skolbarn med en daglig konsumtion av under— Socken belägen i sökta mjölk uppgående till kaffe uppgående till skol- barn 0—2 4 el. fl. 1—2 3 el. fl. glas 3 glas glas Okopp koppar koppar Norra Bohuslän ............ * 324 41'4 12'0 46'6 4'6 67"4 28'0 Söder om Göteborg .......... 207 23"? 169 59'9 31'9 65'7 1'4 1 I fråga om kaffekonsumtionen avse uppgifterna 322 barn.

Resultaten äro visserligen grundade på ett begränsat material, men undersökaren tillmäter dem dock symtomatisk betydelse, särskilt som de fullt överensstämma med de erfarenheter, som erhållits vid tidigare undersökningar.

En av medicinalrådet John Byttner utförd skolbarnsundersökning, vilken ingår i norrlandsutredningen, utvisar bl. a., att icke mindre än 524 skolbarn, eller 12'0 % av 4 365 undersökta, enligt undersökarnas uppfattning företedde dåligt nä- ringstillstånd. Vidare befanns att 887 barn, eller 199 % av 4 454 i detta avseende undersökta skolbarn, voro underviktiga i den meningen, att kroppsviktens förhål- lande till längden icke bara understeg den genomsnittliga längdviktsrelationen utan även den s. k. normala avvikelsen nedåt från denna relation. Sambandet mellan näringstillståndet och den relativa kroppsvikten återspeglas i följande tablå, vilken inbegriper 4322 barn, för vilka uppgifter i båda de nämnda avseendena erhållits:

Därav (i %) barn, vilkas Barnens Därav (i %) näringstillstånd bc» när-inestill- Antal Barnens rela— Antal tecknades såsom ståhd barn tiva vikt barn över- normal— under— ordi- .1. viktiga viktiga viktiga go” närt dåligt Gott ........ 1 575 254 66-2 84 Överviktiga .. 553 72-3 26-2 1-5 Ordinärt . . . . 2 224 6'!) 73'0 20'2 Normalviktiga 2 901 85'9 56'0 8'1 Dåligt ...... 523 1'6 44'9 53'5 Underviktiga . . 868 ]5'3 524 323

• Sida 206
•  Original

Det bör anmärkas, att de här återgivna uppgifterna om barnens näringstillstånd avgivits av läkare, vilka undersökt varje särskilt barn. De äro dock av i viss mån subjektiv karaktär. Det framgår emellertid, att ett tydligt samband förefinnes mel— lan dessa omdömesuppgifter och den på objektiva mätningar grundade fördelningen av barnen efter förhållandet mellan deras kroppsvikt och längd.

I detta sammanhang må även citeras, vad som i norrlandsundersökningen fram- hålles angående behovet av skolmåltid:

»Ej minst med hänsyn till att denna undersökning ådagalagt vissa typiska brister i fråga om både mängden och sammansättningen av norrlandsbefolkningens kost måste jämväl uppmärksamheten fästas på den möjlighet till förändring och förbättring av kosthållet, som kan vinnas genom skolorna. På sina håll har man redan gått in för viss form av barnbespisning i skolorna, närmast då med sikte på de fattigaste barnen. Då det emellertid framgår av de utförda kostundersökningarna, att brister i kost- hållet förefinnas ej blott inom de fattigaste befolkningslagren, bjuder sig ur hälsovårds- synpunkt osökt den frågan, om .det icke vore tillrådligt att åtminstone under en följd av år framåt, till dess vikten av ett ändamålsenligare kosthåll blivit allmänt insedd Och hemmen inrättat sig därefter, genom skolbespisning av samtliga barn framför allt i lands— bygdens skolor — de i skolhem och arbetsstugor omhändertagna dock undantagna _— medverka till rationaliseringen av barnens koststandard och därmed indirekt även åtminstone i någon mån av hemmens. Vi inse mer än väl, att en sådan tanke skall bli svår att förverkliga. Både ekonomiska och organisatoriska skäl kunna anföras häremot. Spörsmålet synes oss emellertid vara av alltför stor betydelse för att utan ingående över- vägande avvisas. Vissa distrikt ha som nyss nämnts för övrigt redan ådagalagt, att tanken icke är orimlig eller omöjlig att förverkliga.

Syftemålet med skolbespisningen vore, såsom undersökningen ådagalagt, att tillgodose vissa brister i hemmahushållet beträffande vitaminhalten ((J-vitaminer i främsta rum— met samt B- och D-vitaminer) och icke endast att fylla ut dess kalorivärde.

Med hänsyn till den förhandenvarande kraftiga maningen att iakttaga sparsamhet öppnar sig vid organiserandet av en dylik skolbespisning den frågan, om förmånen bör komma alla barn —— med vissa ovan angivna undantag —— till del. Det konsekventaste härvid vore att avskilja alla de barn, som icke företedde några tecken på ifrågavarande brister i födan. Här möta vi emellertid stora praktiska svårigheter. Det är nämligen. när dessa bristfälligheter i kosten blivit höggradiga, som symtom uppstå, vilka äro lätt påvisbara vid sådana undersökningar som skolundersökningar. I de andra fallen åter. där vitaminbristen av ena eller andra här ifrågakommande slag är av mindre grad och följdtillståndet är latent, finnas åtminstone enligt flertalet forskares åsikt inga prak— tiska undersökningsmetoder, ägnade att med tillförlitlighet och lätthet angiva detta för— hållande. Denna väg att genom konstaterande av ett föreliggande behov av komplet- tering av hemmakosten begränsa skolbespisningens omfattning synes därför för när- varande icke framkomlig. Under sådana omständigheter tala starka skäl för att skol- bespisningen får komma praktiskt taget samtliga skolbarn tillgodo. Frågan om det här- vid kan befinnas ur ekonomisk synpunkt behövligt att pålägga en viss avgift i de fall, där dylik utan svårighet kan utgå, lämnas här åsido. Vi vilja emellertid härvid ånyo erinra om att åtminstone för stora delar av övre Norrland även den ekonomiskt något så när välsituerade befolkningen i sitt hälsotillstånd bär vissa tecken på att dess föda ej är rationellt sammansatt, något som tyder på, att behovet av skolbespisning icke följer hemmens ekonomiska standard. Vi kunna icke heller underlåta att framhålla, att en åtskillnad i förevarande hänseende mellan skolbarn från fattiga och mindre be— medlade hem samt bättre ställda sådana har sina stora avigsidor. Självfallet bör det icke vara något tvång för de barn, vilkas föräldrar icke så önska, att intaga någon måltid i skolan.»

Barnens näringsförhållanden enligt remissutlåtanden av år 1936. I viss mån belysande äro även flera av de remissutlåtanden, som föranleddes av medicinal- styrelsens förutnämnda hänvändelse till länsstyrelserna med anhållan om yttrande angående huruvida anordnande av barnbespisning eller andra liknande åtgärder vore inom vederbörande områden påkallade med hänsyn till rådande arbetslöshet eller andra omständigheter, varigenom befolkningens försörjningsmöjligheter vä- sentligen begränsats. Såsom förut framhållits, ha flertalet yttranden med anled—

• Sida 207
•  Original

ning av denna hänvändelse inkommit från landsfiskaler, vilka givetvis icke kunna ha varit skyldiga att grunda sina omdömen på mera ingående näringshygieniska överväganden, men som å andra sidan varit i besittning av en betydande känne— dom om de lokala förhållandena. Det har förut även betonats, att remissinstanser- nas uppmärksamhet genom själva frågeställningen inriktats på de särskilda behov av skolbespisning eller andra åtgärder, som vållats av arbetslöshet eller liknande omständigheter av icke normal beskaffenhet. När flertalet landsfiskaler inom de distrikt, där ingen större arbetslöshet varit rådande, ansett att behov av särskilda statliga åtgärder icke förelegat, kan detta sålunda ofta hava berott på frågeställ- ningens beskaffenhet; det är dock givetvis möjligt, att svaret i åtskilliga av dessa fall skulle hava blivit detsamma, även om frågan avsett förefintligheten av ett mera allmänt och av »normala» förhållanden betingat behov av statliga åtgärder. I de mera utförliga svaren av denna typ påpekas ofta, att det visserligen inom vederbörande distrikt finnes en del familjer, vilka på grund av barnrikedom eller andra skäl kunna antagas lida av en otillfredsställande näringsstandard, men att dessa familjer alltid i tillräcklig utsträckning hjälpas genom fattigvården.

Det är emellertid anmärkningsvärt, att även vissa landsfiskaler ansett, att svaren icke kunnat bliva fullt tillfredsställande, därest man helt utgått från den angivna frågeställningen, i det att även i de fall, då arbetslöshet eller liknande förhållanden icke förelegat, kunnat konstateras förefintligheten av ett omfattande hjälpbehov. De hava av denna anledning medvetet gått utanför den förelagda frågan. Så är exempelvis fallet i fråga om det första av de uttalanden, som här nedan citeras.

Det bör understrykas, att urvalet av de svar, som i det följande återgivas, i så måtto är ensidigt, som viss övervikt givits åt de uttalanden, som gått ut på att visst hjälpbehov förelegat. Detta motiveras främst av det förhållandet, att man av nyss anförda skäl i allmänhet icke kan veta något om de övriga svarens värde för en belysning av det problem, som förevarande utredning i första hand inriktats på, nämligen omfattningen av samtliga näringsbrister, oavsett om dessa bero på ar- betslöshet, annan ekonomisk nöd eller dåliga konsumtionsvanor. Dessutom äro de svar, där hjälpåtgärder påyrkas, vanligen väsentligt mera utförliga än de övriga, vilka i flertalet fall endast innehålla avstyrkanden utan någon närmare motive- ring.

Landsfislcalen i Ulleråkers distrikt, Uppsala län: »...Kan man sålunda känna sig över- tygad att här om någonsin ett statsingripande vore på sin plats, framstår det spörs- målet, huruvida medlen skola användas inom Riket allenast där genom arbetslöshet ett nödläge skapats, på grund varav »det befunnits att hemmen icke mäkta ordna med har- nens utspisning på ett tillfredsställande sätt, eller om hjälpåtgårdema skola avse hela landet, var helst det av erfarenheten bestyrkta behovet yppar sig oavsett om grunden till detsamma är arbetslöshet eller något annat.

Skall den förstnämnda synpunkten dominera, får undertecknad framhålla, att något bidrag f. n. icke torde kunna ifrågasättas i avseende å kommunerna inom Ulleråkers landst'iskalsdistrikt, alldenstund härstädes all arbetslöshet numera upphört...

Skall man åter taga den andra synpunkten i betraktande och främst låta behovsprin- cipen gälla, då blir förhållandet ett annat. Känt är nämligen, att, särskilt bland lant- arbetarna, statfolket med deras ofta stora barnskaror, ekonomien är sådan, att man många gånger måste tala om barnens undernäring. När man träder in i dessa statar- hem, göra barnens ofta glåmiga, bleka ansikten med den glanslösa blicken och deras slöa utseenden ett beklämmande intryck. 'Kosten' de erhålla, består mången gång — kan- hända oftast — under dagen allenast av kaffe, någon bullskiva, potatis samt en sillbit. Det råder intet tvivel om, att här en utspisning i enlighet med den särskilt rekommen- derade s. k. Oslo-frukosten skulle göra den bästa verkan...

Nöd är ett mångtydigt begrepp och bottnar ej allenast i arbetslöshet, ehuru sådan är ägnad att mera markera ett svårare läge inom en kommun. Vad undertecknad velat framhålla, är sålunda, att inom härvarande trakter råder ett av annan anledning fram- kallat permanent tillstånd, som ur folkhälsans synpunkt med visshet kan antagas inne-

• Sida 208
•  Original

bära lika ödesdigra verkningar. Att det sedermera finnes även andra kategorier inom andra delar av landet, som i likhet med statfolket inom vissa delar av uppländska landsbygden, kräva hjälp till stöd för de barnrika, fattiga hemmens möjligheter att be— reda barnen en tillräcklig och närande kosthållning, kan ej heller förnekas...»

Landsfiskalen i Dannemora distrikt, Uppsala län: »Inom Dannemora landsfiskals- distrikt har arbetslösheten tidigare inom vissa grenar av näringslivet varit rätt så stor, men man kan knappast säga, att något sådant nödläge förekommit, som omförmäles i länsstyrelsernas i Västerbottens och Göteborgs och Bohus läns underdåniga skrivelser. Då arbetslösheten numera inom detta distrikt genom det förbättrade konjunkturläget upp- hört eller åtminstone endast tidvis förekommer i ringa omfattning, anser jag, att några särskilda åtgärder i ovannämnda syfte ej kan anses erforderliga beträffande detta Cistrikt.»

Landsfislcalen i Älvkarleby distrikt, Uppsala län: »Älvkarleby kommun har i likhet med övriga sågverksdistrikt längs Norrlandskusten drabbats särskilt hårt av arbetslös- heten på grund av rationaliseriugen inom sågverksindustrien och inom kommunen finnas nu många arbetslösa, som aldrig torde kunna få anställning inom sitt tidigare yrke. Under de senaste fem åren hava omfattande statskommunala och rent kommunala arbeten bedrivits för att lindra nöden, och alla de arbetsobjekt, som lämpa sig för dylika arbeten, äro nu i det närmaste förbrukade.

En stor del av de arbetslösa hava egna bostäder och en tydlig obenägenhet att söka arbetstillfällen på annat håll torde nog kunna konstateras. Det torde därför vara troligt, att undernäring i rätt stor utsträckning förekommer särskilt bland skolbarnen blind an- nat även beroende på att frukosten vid de flesta av kommunens skolor är endast en halv timme.

Ett behov av barnbespisning föreligger otvivelaktigt, och Första majblommans lokal— kommitté har under en följd av år anordnat frukoslbespisning för 10 a 12 barn vid Östanå skola. På grund av de begränsade medlen har denna bespisning icke ktnnat få den omfattning, som varit önskvärd En barnbespisning med bidrag av statsmedel i enlighet med den plan, som avgivits av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, torde utgöra den bästa lösningen av denna fråga.»

Landsfisltalen i Älmhult, Kronobergs län: »Förhållandena inom socknarna Viresta-d och Stenbrohult samt Älmhults köping i detta distrikt kunna icke sägas vara av den beskaffenhet, att befolkningens försörjningsmöjligheter med hänsyn till arbetslöshet el- ler andra omständigheter kunna anses hava blivit väsentligt begränsade. Vidkonmandc däremot den tredje socknen inom distriktet, nämligen Härlunda, förefaller det, som om förhållandena vore något annorlunda. Här synas försörjningsmöjligheterna i viss ut- sträckning vara begränsade. Visserligen är den officiella arbetslösheten åtminstone för närvarande icke stor, men likväl lever en icke obetydlig del av befolkningen under syn- nerligen fattiga omständigheter. I barnrika familjer råder det icke sällan nöd. Ofta förekommer sjukdom (tuberkulos är ganska spridd i socknen). Den del av befolkningen, som här är fråga om, tillhör den lantbrukande; lantbruken äro i regel mycket små och lämna så liten avkastning, att familjen icke kan draga sig fram därpå.

Därest bidrag för avhjälpande av ovan relaterade missförhållanden skulle kunna ifråga- komma för nämnda kommuns vidkommande, synes mig detta synnerligen behjärtansvärt. Formen för en sådan hjälp skulle enligt min uppfattning vara lyckligast funnen på sätt närmare framgår av länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län förcnämnda skrivelse (barnbespisning) .»

Förste provinsialläkaren i Kalmar län: »Provinsialläkaren i Högsby har funnit det sannolikt, att därvarande stenindustriområde har visst behov av dylik barnbespisung, sär- skilt med hänsyn till förekomsten av barnrika familjer bland stenhuggarhefolkningen. I likhet med fattigvårdsstyrelsens i Döderhult ordförande framhåller han dock, att ar- betsförhållandena inom Döderhults kommun, där stenhuggericrna äro belägna, numera synas hava förbättrats.

Provinsialläkaren i Mörtfors framhåller på vissa anförda skäl: ”NågOn anledning att lägga arbetslösheten inom stenhuggeridistriktet till grund för extra barnbespisning inom detsamma synes alltså ej föreligga, hur önskvärd en rationellt ordnad barnbespisning än vore ur andra synpunkter . ..'

Även om förhållandena under senaste tider, särskilt under innevarande år, förbättrats, synes man ur hälsovårdssynpunkt vara berättigad att räkna med, att den långvariga arbets— lösheten med ty åtföljande undernäring och otillfredsställande levnadsstandard varit ägnad att skadligt inverka på hälsan hos de uppväxande barnen. De skador, som alstrats ge- nom en flerårig arbetslöshet, kunna icke utan vidare anses reparerade i och med att viss lättnad beträffande försörjningsmöjligheterna börjat skönjas . . .»

• Sida 209
•  Original

Förste provinsialläkaren i Gotlands län: »Av en utredning rörande skolhygieniska spörsmål vid skolor på landsbygden, som verkställdes 1912—1913 av särskilda kommit— terade inom svenska provinsialläkarföreningen, framgår bl. a., att antalet undernärda barn i riket under då ifrågavarande år uppgick till 9 % av de undersökta barnen (inalles 4 423 undersökta barn) . ..

För att i någon mån i siffror få en uppfattning om barnens hälsotillstånd på Gotland i våra dagar får jag framlägga följande siffror från mina undersökningar dels vid Visby högre allmänna läroverk och dels bland skolbarnen inom Visby provinsialläkardistrikt under år 1935.

Vid Visby läroverk undervisades vårterminen 1935 294 barn; av dessa barn visade 13 svag kroppsutveckling och 10 barn hade under terminen företett mindre gott allmänt hälsotillstånd. Några utpräglat undernärda barn funnos icke.

Inom Visby provinsialläkardistrikt, där befolkningen till största delen utgöres av jord- brukare, undersöktes år 1935 inalles 355 skolbarn (171 gossar och 184 flickor). All- mäntillståndet var mindre gott hos 64 barn (29 gossar och 35 flickor). 3 anmärknings- värt undernärda barn anträffades.

Sammanställningarna här ovan tala sitt eget tydliga språk och göra kommentarer nästan onödiga. Jag anser mig dock böra framhålla, att vad som här framlagts i siffror, sä- kerligen ej är utmärkande endast för detta län. Min egen erfarenhet från andra håll styrker detta, och undersökningar —- delvis av liknande natur — från rikets andra delar visa snarlika förhållanden.

Orsakerna till det relativt stora antalet klena barn äro flera. Jag vill särskilt fram- hålla, att barnets normala näringsförhållanden röner intrång av skolarbetet, särskilt om skolarbetet försiggår i olämpliga skollokaler. Det finnes på en det håll missförhållanden beträffande skolorna, deras uppvärmning, belysning, dricksvattenanordningar, golvbeskaf- t'enhet, avträden, skolbänkarna, skolsalarna och kapprummen, avsaknad av skolbad och torkningsanordningar för skodon och kläder m. m. Även lång skolväg torde ogynnsamt inverka på barnens näringsförhållanden. Andra orsaker äro att finna i att skolbarnen i stor utsträckning endast erhålla kaffe innan de begiva sig till skolan och att flera av dem få sitt första mål lagad varm mat för dagen först efter hemkomsten från skolan. Flera av barnen tvingas förtära sin frukost i skolan, varvid skolsalen eller korridoren får tjänstgöra som matrum; på flera håll saknas någon anordning för barnen att erhålla någon varm dryck till frukosten . ..

Det är sålunda bl. a. av största vikt, att skolbarn erhålla en efter deras behov av- passad föda samt att denna är på lämpligt sätt sammansatt och i kroppen normalt om- sättes. Ej sällan lägger fattigdom hinder i vägen för skolbarnen att erhålla lämplig näring, men ofta är det okunnighet i hemmen, som orsakar att barnens föda blir på ett eller annat sätt underhaltig. En god undervisning i huslig ekonomi för de äldre skol- barnen, en allt mera utbredd skolköksverksamhet, hushållskurser o. s. v., är väl särskilt de medel, som med tiden skola råda bot för denna okunnighet . ..

...Tydligtvis böra alla undernärda barn, oavsett föräldrarnas ekonomiska villkor, komma i åtnjutande av sådan bespisning i skolorna. För de mera burgna kan ju möj- ligtvis ersättning utkrävas. Även för barn under skolåldern bör i lämpliga fall mjölk- bespisning anordnas.

...En approximativ beräkning av kostnaderna för skolbarnsbespisning inom Gotlands län skulle bliva ungefär följande: Inom Gotlands län torde finnas ungefär 5000 skol- pliktiga barn... Därest resultatet av den här ovan omnämnda undersökningen bland skolbarnen inom Visby provinsialläkardistrikt, som undertecknad verkställde år 1985, skulle kunna antagas vara giltigt för samtliga skolbarn å lånets landsbygd, skulle inemot 18 % av skolbarnen på grund av mindre gott allmäntillstånd vara i behov av skolbe- spisning, d. v. s. ungefär 900 barn. Därest dessa barn skulle bespisas under 180 dagar med en s. k. Osloportion skulle 162000 sådana portioner vara erforderliga. Beräknas varje portion till 0-30 kr., skulle kostnaden bliva för länet ungefär 48600 kr. per år. Den här beräknade kostnaden måste anses stå i överkant.»

Provinsialläkaren i Slite, Gotland: »...En känd sak är ju, att arbetslösheten varje vinter ligger som ett hot över industrikommunerna härute: Bunge, Rute, Fleringe, Lärbro, Hellvi och Slite. Men även i angränsande socknar, såsom framför allt Hangvar finnes en stor skara verklig proletärbefolkning, som omedelbart efter arbetsnedläggelsen vid in- dustrierna icke vet var brödet för morgondagen skall tagas. I tränga, ålderdomliga och osunda bostäder framleva de sitt liv, alltid vid existensminimum... Liksom Västerbot— tens fattigbefolkning försörjer sig på ripjakt vintertid få deras motsvarigheter i Hangvar försöka få ihop några ören på strömmingsfiske, men även den födkroken börjar genom 'rationaliseringen', d. v. s. omläggningen i stordrift med inkomsten hopad på en hand

• Sida 210
•  Original

kringskäras. När driften vid stenbrotten börjar och pågår några månader sommartid (i allmänhet tre 3! fyra månader) ligga arbetarna efter med skatter, med skulder hos handlandena i byarna m. in., så att inkomsten, som eljest skulle väl räcka till, smälter ihop och hindrar föräldrarna att ge sina barn en ändamålsenlig föda... För övrigt ha de undersökningar jag haft tillfälle att utföra här i skolorna på norra Gotland varit tillräckligt upplysande över den dietföring som praktiseras. Det är mycket sällsynt, att skolbarnens diet är ändamålsenlig, men detta beror icke så mycket på fattigdom som på ingrott förtroende till kaffet och oförmåga hos kvinnorna att laga ett ordentligt mål mat. I många fall lägger säkerligen fattigdomen hinder i vägen och detta är just hos arbetarbefolkningen, som i en stor procent är ganska upplyst i hygieniska frågor...»

Förste provinsialläkaren i Blekinge län: »Tvivelsutan finnas områden även inom Ble- kinge län, där på grund av barnens undernäring ett ganska stort behov av barnbespisning föreligger. Särskilt gäller detta skogsbygderna och stenhuggeridistrikten. l skogsbygder- na gör sig detta behov gällande huvudsakligen på grund av den härstädes rådande fattig- domen samt befolkningens vana att livnära sig huvudsakligen på smör, bröd och kaffe. 1 stenhuggeridistrikten torde behovet i första hand bero på rådande arbetslöshet men där- jämte även här på den ensidiga smörgås-kaffedieten.

Anslag av statsmedel för barnbespisning inom Blekinge län synes mig därför i hög grad önskvärt.

Vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört rörande barnbespisningens be— tydelse för tuberkulosens hejdande och bekämpande vilar visserligen av dess skrivelse att döma mest på lösa antaganden men synes ju icke osannolikt, att barnbespisningen har en viss och kanske även ganska stor betydelse även ur nämnda synpunkt. Det bör emeller- tid framhållas att tuberkulosdödligheten under åren 1931—1934 genomgående varit högre inom Blekinge än Göteborgs och Bohus län. Gäller det sålunda tuberkulosens hejdande och bekämpande genom barnbespisning, torde Blekinge län kunna göra minst lika stora anspråk på statsbidrag som Göteborgs och Bohus län.

Skolbarnens bespisning torde såsom föreslagits böra ske genom Svenska Röda Korset, som på detta område besitter den största erfarenheten. Emellertid synes det mig, att den av länsstyrelsen i Göteborg beräknade kostnaden av 30 öre pr matportion borde kunna väsentligt nedbringas. Inom Blekinge län finnes numera en ganska stor erfarenhet på barnbespisningens område. Utspisningen härstädes har skett huvudsakligen i form av grötbespisning, varvid portionen utgjorts av havregrynsgröt och 1/3 liter mjölk samt rikligt med socker. Med denna utspisning hava kostnaderna kunnat hållas under 10 öre pr portion. Då barnens huvudsakliga kost i de fattiga och mindre bemedlade hem- men å länets landsbygd i regel utgöres av smörgås och kaffe, har det synts principiellt felaktigt att ytterligare uppmuntra smörgåsätandet på s. k. lagad mats bekostnad. Å andra sidan har grötbespisningen, frånsett att den enligt min och andra läkares erfarenhet på om- rådet varit synnerligen effektiv för bekämpande av undernäring hos skolbarn, medfört att gröt numera blivit en bland barnen mycket omtyckt maträtt, som på grund härav gjort sitt inträde i många hem, där nämnda maträtt förut aldrig kommit till användning. Visser— ligen har ett och annat barn i början vägrat äta gröt, men sedan man gått till väga så, att under första veckan serverats ett minimum gröt men rikligt med mjölk och socker och man sedan så småningom ökat själva grötportionen, har motvilja mot gröt, då sådan förefunnits, hastigt övervunnits.

Den 5. k. Osloportionen anser jag, vad Blekinge vidkommer, föga lämplig. Liksom hittills bör grötbespisning med beaktande, att mjölk- och sockerportionen blir tillräck— ligt stor, även framdeles bli den utspisningsform, som inom Blekinge län bör komma till användning, eventuellt kombinerad med en morot om dagen och en halv apelsin två da- gar i veckan. En sådan matordning torde, även om mjölkportionen höjes till 1/2 liter, nedbringa priset med 50 procent i jämförelse med Osloportionen och sannolikt visa sig lika effektiv, och kanske ännu effektivare...»

Sturkö arbetslöshetskommitté, Blekinge län: »...Vad det beträffar Sturkö kommun och dess arbetare äro flertalet i arbete nu med huggning av statsbeställningen. Antalet anmälda arbetslösa uppgår för närvarande till 20, därav 10 familjeförsörjare. Då vi nu ha nästan alla våra arbetare i arbete kunde det se ut som någon hjälp för Sturkös del vore överflödig. Så är dock icke förhållandet. Dessa arbetare ha i fem är nästan hela tiden varit arbetslösa, varför stor fattigdom råder i deras hem, och förtjänsten inom stenhuggeriet är den sämsta tänkbara.

Undertecknad skulle med detta vilja ansluta sig till vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit nämligen barnbespisning.»

• Sida 211
•  Original

Landsfiskalen i Mörrums distrikt, Blekinge län: »Mörrums kommun, som är ett av länets större stenhuggeridistrikt, har under senare år lidit svårt av arbetslösheten. För tillfället äro cirka 110 stenhuggeriarbetare sysselsatta med effektuerandet av statsbeställ- ningar å sten. Löneförhållandena hava ej maximerats, då det f. 11. även hugges sten för privat försäljning (export). Enligt inhämtade uppgifter kan en fullt arbetsför och yrkeskunnig arbetare komma upp till en månadsinkomst av cirka 130 kronor. De flesta vid dessa arbeten sysselsatta komma dock aldrig upp till denna inkomst. Medeltalet torde ligga mellan 60—80 kronor pr månad... Förutom de nyssnämnda stenarbetarna torde inom kommunen f. n. vara anmälda arbetslösa cirka 150 st. man. Utav dessa äro en- dast ett mindre antal placerade vid arbetslöshetskommissionens reservarbeten, där löne— inkomsten ej torde överstiga 70 kronor pr månad.

De här ovan angivna lönerna kunna — när det gäller barnrika familjer —— ju knap- past tänkas medgiva en ur näringsfysiologisk synpunkt nöjaktig försörjning åt barnen i uppväxtåldern . . .

Med anledning av vad här ovan anförts, får jag vördsamt tillstyrka, att den barnbe- spisning, varom här är fråga, anordnas... inom Mörrums kommun.»

Landsfiskalen i Ekeby distrikt, Malmöhus län: »De förhållanden, som råda i dessa trakter, motsvara naturligtvis ej ens tillnärmelsevis de i Västerbottens läns fjälltrakter och Bohusläns stenhuggeridistrikt rådande. Då emellertid det skäl, som skulle kunna föranleda anordnandet av barnbespisning, understödd av statsmedel, är omtanken om barnets hälsa och framtida utveckling, torde det vara betydelselöst, om förefintligt behov uppkommit genom arbetslöshet, genom föräldrars sjukdom eller frånfälle eller av andra orsaker. Barn, som icke erhålla vare sig tillräcklig eller lämplig näring, finnas säkerligen inom varje del av vårt land. Det vore måhända icke riktigt att anordna ifrågasatta hjälpaktioner blott inom vissa delar av landet endast därför, att på en plats ett stort antal barn behöva hjälp. Ett barn lider säkerligen lika stor skada i förhållanden, som här avses, även om det i orten icke har många olyckskamrater. Nöden är visserligen mera iögonfallande i .de fall, där ett stort antal barn behöva hjälp, men skälet för hjälpåt- gärderna är ju icke, att nöden skiner i ögonen utan endast att den finnes. Det är ju även ett faktum, att lantarbetarna här i orten i regel hava lägre inkomster än stenhug- garna i Bohuslän, och det förtjänar även anmärkas, att fabriksarbetarna i Ekeby under åren 1931 och 1932 på grund av inskränkningar i driften vid Skrombergaverken endast hade arbete fyra dagar i veckan, därvid veckoavlöningen ej uppgick till 30 kronor (för dag- lönare 2080 kronor). Visserligen är det sant, att fattigvården här på grund av lättare bördor förr kan träda emellan, men det är allmänt bekant, såväl att fattigvårdssam- hällena endast i yttersta nödfall lämna hjälp, som ock att sådan hjälp icke gärna be- gäres eller mottages.

Inom Kågeröds socken har för ett par år sedan under två skolterminer anordnats be— spisning av vissa barn under skolans lunchrast... Bespisningen omfattade endast ett få- tal barn, beträffande vilka, på grund av fattigdom och föräldrars oförmåga att draga försorg om dem, behov förelåg. Det gjordes därvid den erfarenheten, att barnbespisning av sådan art för att bli effektiv icke kan omfatta endast barn i skolåldern. Därest ett barn under åren före skolgången redan blivit i viss grad undernärt, torde det vara ganska svårt att under skolåren åstadkomma verklig bättring.»

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län: »... Det synes klart framgå..., att den under åren 1934—1936 bedrivna skolbarnsbespisningen inom länets stenhuggeri- områden varit till mycket stor nytta för barnen från där boende mindre bemedlade fa— miljer. Man torde säkerligen även våga uttala, att skolbarnens hälsotillstånd härigenom i hög grad förbättrats och deras motståndskraft mot särskilt infektionssjukdomar -— med efterföljande svaghetstillstånd — ökats. Betydelsen för folkhälsans höjande av att genom bespisningen äga möjlighet lära och vänja barnen — samt föräldrarna —— att använda en från hygienisk synpunkt tillfredsställande kost torde ej heller kunna överskattas. Så vitt jag vet, råder inom länet endast en mening om att ett stort behov förefunnits för skol- barnsbespisningen samt att med verksamheten avsett resultat vunnits...»

Provinsialläkaren i Fjällbacka, Göteborgs och Bohus län: »...Den skolbarnsbespis- ning, som sedan år 1934 bedrivits inom distriktet har emellertid varit till stor nytta dels emedan många allmänt klena barn från mindre bemedlade hem dagligen erhållit ett mål stärkande föda, dels (och enligt min mening framför allt) emedan denna bespisning varit ett utmärkt propagandamedel för mjölkkonsumtionen.. .»

Provinsialläkaren i Håby distrikt, Göteborgs och Bohus län: » ...Själv har jag vid mina skolbarnsundersökningar i stenhuggerisocknarna samt vid mina mottagningar och besök

• Sida 212
•  Original

i hemmen kunnat konstatera undernäring och olämplig näring å ett stort antal barn i såväl skolåldern som under densamma. Likaså har jag tydligen kunnat iakttaga goda verkningar av skolbarnsbespisningen . . .»

Dispensärledaren i Göteborgs och Bohus län: >... Den relativt höga dödligheten i tu- berkulos samt den relativt stora sjukligheten bland barnen i samma sjukdom inom vissa delar av Bohuslän, särskilt stenhuggeridistrikten i länets norra del, utvisar att befolkningen inom nämnda områden har en relativt liten motståndskraft mot denna sjukdom. Detta fenomen förklaras bäst med kännedom om de synnerligen otillfredsställande näringsför- hållanden, som råda bland stor del av befolkningen inom nämnda områden. Som antag- liga orsaker till den bristfälliga näringen må anföras följande:

1) Små inkomster som följd av rådande arbetslöshet särskilt kännbar i de många fall, då familjen splittrats genom att familjefadern måste vistas på nödhjälpsarbete borta från hemmet.

2) Eventuellt dåliga distributionsförhållanden särskilt beträffande det viktigaste av våra födoämnen, mjölken, som i stor utsträckning via mejerierna drages ifrån landsbygden till städerna eller till export i form av smör.

3) Oförstånd, okunnighet och gamla inrotade ovanor med avseende på kosten.

En särskilt lämplig form är barnbespisningen av följande skäl:

1) Den är mycket billig i förhållande till den stora nytta den gör; 2) Den är när det gäller skolbarnsbespisning mycket lämplig ur distributionssynpunkt; 3) Den är ägnad att giva de nödlidande barnen en biologiskt fullgod, hälsosam föda och förebygga sådan näringsbrist, som enligt erfarenheten nedsätter motståndskraften mot sjukdomar.

Såsom av ovanstående torde framgå rör det sig här icke blott om en 'belijärtansvärd' välgörenhet utan om ett klart upplagt socialhygieniskt och biologiskt problem; det gäller att genom förnuftiga åtgärder höja befolkningens motståndskraft mot sjukdomar och skapa ett möjligast friskt och sunt uppväxande släkte...»

Lands/iskalen i Kville distrikt, Göteborgs och Bohus län: ». . . Mjölk ingår i alltför ringa del i den dagliga kosten trots att väl mjölken knappast kan anses vara dyrare än kaffet, som, tillsammans med bröd, potatis och fisk för mången familj utgör den huvudsakli- gaste födan. En utspisning av sådan kost, som länsstyrelsen föreslagit, torde således, frånsett den rena hjälpverksamheten, vara av stor betydelse även ur den synpunkten, att barnen vänjes vid sundare dictvanor. Att behov av hjälp till lindrande av nöden bland den fattigare befolkningen i dessa bygder föreligger, därom torde icke råda något tvivel, och envar, som på nära håll fått bevittna den nöd och de umbäranden den fattigare be- folkningen fått genomgå, hälsar givetvis varje initiativ, ägnat att lindra och avhjälpa svå- righeterna, med glädje och tacksamhet...»

Landsfiskalen i Tanums distrikt, Göteborgs och Bolins län: ». . . Även om den största nö- den inom stenhuggeridistrikten kunnat hållas från dörren genom anordnade reservarbeten av olika slag, är det uppenbart, att i en familj med småbarn och i synnerhet där antalet så- dana är stort, kosten åt dessa barn icke kan anpassas så, att barnen få den motståndskraft mot sjukdom, särskilt då tuberkulosen, som varje ansvarskännande medborgare måste anse vara av synnerlig vikt att bibringa dem. Ehuru förtjänsten vid reservarbetena icke i och för sig kan synas så synnerligen låg, måste man emellertid taga i betraktande, att en lång- varig arbetslöshet för flertalet hjälpbehövande medfört stora skuldsättningar av olika slag, svårigheter att gälda amorteringar å lån o. d., och till det dagliga brödet blir det kanske ej så mycket över. Detta måste som en följd medföra, att en för barnen så viktig produkt som mjölk, i många fall ej kan inköpas till erforderlig mängd...»

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län: » får jag härmed anföra, att för närvaran- de ingen sådan arbetslöshet kan sägas föreligga inom länet, att möjlighet till inkomst- bringande sysselsättning saknas, och att på grund därav nöd i nämnvärd utsträckning råder inom någon del av länet. De ifrågasatta åtgärderna synas därför — ur den an- förda synpunkten — just nu icke kunna sägas vara påkallade. Frågan om bidrag ur arvs- fonden till barnbespisning torde emellertid ur andra synpunkter kunna vara värd en un- dersökning. Jag tänker därvid närmast på det ofta påpekade förhållandet, att en i hem- met lämnad ensidig eller felaktigt sammansatt kost kan medföra rubbningar i barnens kroppsutveckling eller hälsotillstånd. Även torde den av skolväsendet betingade måltids- ordningen. — särskilt på landsbygden med de långa avstånden till skolorna — ha ett olämpligt inflytande i samma hänseende. En bespisning av skolbarnen med åtminstone ett mål om dagen med en lämpligt sammansatt kost skulle otvivelaktigt ha ett mycket stort värde för att avhjälpa dessa missförhållanden.»

• Sida 213
•  Original

Förste provinsialläkaren i Värmlands län hänvisar i utlåtande bl. a. till vissa av honom företagna undersökningar rörande skolbarn, vilka publicerats i Röda Korsets tidskrift år— gång 1935:12 samt i Svenska läkartidningen årgång 1935:37. Den senare utredningen av- ser kostförhållandena för 21741 skolbarn. Av dessa erhålla 37 % kaffe med dopp före skolgången och 0-5% t. o. m. endast kaffe utan dopp. Vidare framgår, att blott 17 % äta hemma under frukostrasten, och att 75 % förtära matsäckskost i skolan under fru- kostrasten, varvid denna kost endast i 1-5 % av fallen innehåller varm, lagad mat. I fråga om 46 % av barnen gäller, att de erhålla sitt första mål lagad mat först efter hemkomsten från skolan, och 42 % få först när de komma hem från slöjdundervisningen lagad mat. Endast i 3 % av fallen finnes särskilt matrum i skolan, i 13 % användes skolsalen såsom matrum och i flertalet fall eller 75 % får korridoren tjänstgöra såsom sådant.

Vid den förra utredningen, vilken avsåg hälsotillståndet för c:a 300 skolbarn. konstate- rades bl. a. följande:

Allmäntillståndet mindre gott hos .................. 20 % Blodbrist hos .................................... 5 % Kroppsutveckling mindre god el. dålig hos .......... 18 % Hållningsfel och lyten hos ........................ 52 % Hjärtsjukdomar hos .............................. 4 % Ögonfel av nämnvärd art hos .................... 10 %

Landsfislcalen i Lindes distrikt, Örebro län: ». . . Beträffande Lindes distrikt anser jag . . ., att någon bespisning därstädes icke kan anses behövlig. Beträffande Ramsbergs socken tor- de däremot andra förhållanden råda. Denna glest befolkade skogsbygd bebos till stor del av fattigt folk med små utkomstmöjligheter. Under särskilt snörika vintrar, till exempel sistförflutna vinter, omöjliggöres även all skogshuggning, varigenom mångas ut- komstmöjlighcter ytterligare försämras, vilket givetvis även går ut över barnen i form av otillfredsställande föda. Härtill kommer, att en stor del av barnen på grund av de långa avstånden hava upp till se»: :'1 sju kilometer till skolan. Till flertalet skogstorp och andra mindre byar finnas ej heller ordentliga vägar, utan barnen äro vintertid hänvisade till att å skidor ta sig fram till skolan...»

Landsfiskalen i Grimstcns distrikt, Örebro län: »...Såvitt känt är eller utrönas kun— nat, föreligger icke sådan arbetslöshet inom distriktets kommuner, att anledning före- finnes, att på grund därav anordna skolbarnsbespisning.

Emellertid förefinnes här i orten som annorstädes en del familjer, som på grund av sjukdom, dålig ekonomi eller flera skolpliktiga barn, hava det svårt att på lämpligt sätt förse de skolpliktiga barnen med den nödtorftiga kost, som oundgängligen kräves. Bar- nen å landsbygden hava i flera fall rätt långa skolvägar, varför dessa barn i regel med- föra någon matsäck, oftast bestående av en flaska mjölk samt smörgåsar. Endast de barn, som äro boende i närheten av skolan (kanske 10—15 %) kunna under dagen hinna hem och få någon lagad mat under skoldagen. För barnen i småskolan, där lästiden icke torde vara längre än 4 timmar, blir bortovaron från hemmet kanske omkring 5 timmar per skoldag. För de äldre barnen, som hava flera lästimmar i skolan per dag, blir borto- varon från hemmet — där skolvägen ej är ovanligt lång — omkring 8 timmar. Det är därför uppenbart, att tillgång till ett mål mat (matsäck) är av synnerligen stort behov för dessa barn. En matrast om cirka 40 minuter är därför anslagen mitt på dagen.

Även om den av barnen medförda matsäcken i lyckligare fall får anses tillräcklig, är det uppenbart, att en del barn från fattiga eller i en del fall kanske misskötta hem icke kunna erhålla tillräcklig eller lämpligt sammansatt matsäck. Själva matstället i skolorna, oftast ett klädrum utan bord, torde ej heller vara så särskilt väl lämpat för intagande av medförd matsäck. Att där i trängsel och utan några som helst anordningar förtära matsäcken, som även under vintertiden måste intagas kall, är givetvis förenat med såväl besvär som obehag. I en del skolor finnas visserligen anordningar för uppvärmning av mat, men säkerligen kommer dylika anordningar sällan till användning. Följden härav blir i regel, att barnen, som givetvis för lek eller andra bestyr icke vilja bortsätta allt för lång tid för intagandet av matsäcken, oftast 'slänga' i sig matsäcken eller någon del av denna. För de barn från fattiga hem, som kanske icke medföra annat än en smörgås, ligger det nära till hands att antaga, att undernäring uppstår. Från föräldrahåll har därjämte framförts, att även om deras barn få ordentlig mat med sig, denna oftast är med hem.

Ehuru jag icke har möjlighet att helt överblicka alla faktorer, som här böra komma under övervägande, anser jag förhållandena sådana, att något måste göras för anordnande av skolbarnsbespisning vid skolorna å landet för de barn, som på grund av fattiga hem,

• Sida 214
•  Original

lång skolväg eller av annan anledning sakna möjligheter att intaga ett närande mål] un- der skoldagen i skolan. Kommer sådan utspisning till stånd, vilket är att hoppas, ttorde bestämmelserna icke böra göras snävare än att möjlighet beredes för föräldrar, som så hava möjlighet och det önska, att få ersätta skolans självkostnadspris för tillhanda- hållen matportion åt sina barn...:

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: »...Med nu rådande i allmänhet goda arbetstilllgång inom länet synes icke anordnande av barnbespisning vara påkallad ur arbetslöshetssyn- punkt.

I likhet med förste provinsialläkaren anser länsstyrelsen att verkligt behov av lbarn- bespisning likväl förekommer inom vissa delar av länet, och det skulle otvivelaktigt vara betydelsefullt för barnens sunda utveckling och hälsotillstånd, om barnbespisning kunde anordnas inom alla kommuner för barn från ekonomiskt svaga familjer. Vid övervä- gande av denna fråga bör även beaktas verkningarna av de åtgärder, som redan vidtagits eller komma att vidtagas för indragning av skolor med ett ringa antal barn. Barnen från dessa skolor få då i regel längre skolväg och kunna icke besöka hemmet för intagande av någon måltid under dagen. För dessa barn och för alla barn med lång skolväg före- ligger enligt länsstyrelsens mening behov av skolfrukost med varm mat och mjölk för alla barn. Det största behovet av barnbespisning gör sig gällande inom länets skogs— brukskommuner. I skogsbygderna ha barnen ofta lång väg till skolan, de få stiga upp tidigt på morgonen och komma sent på dagen åter till hemmet. Dessa barn komma i allmänhet från ekonomiskt svaga eller fattiga hem, och deras skolmatsäck är ofta syn- nerligen torftig och även ibland obefintlig. För dessa barn skulle även den enklaste skolmåltid vara synnerligen välbehövlig.

Skogsbygdens befolkning har det i allmänhet ekonomiskt bekymmersamt. Även om det icke råder arbetslöshet äro likväl Skogsarbetarnas årsinkomster så knappa och fa- miljerna så barnrika, att brist ofta är rådande i hemmen. Den stora betydelsen skol— bespisning skulle ha för barnens hälsa och utveckling har påvisats av förste provinsial- läkaren och synes länsstyrelsen ligga i öppen dag. Kommunerna äro likväl i allmän- het så betungade av utgifter för olika ändamål, att man icke kan påräkna, att de en- samma skola påtaga sig kostnader för anordnande av barnbespisning. Därtill kommer, att man i allmänhet icke fått ögonen öppna för denna frågas betydelse. Enligt läns— styrelsens mening skulle det vara av allra största betydelse, om staten lämnade bidrag till barnbespisningsverksamhet . . .»

Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län: »...För det svenska folket med dess sjunkande och låga nativitet spelar omvårdnaden av barnmaterialet den största vikt... Denna barnbespisning är ju av den allra största vikt, om icke allvarliga vådor för det uppväxande släktets framtida hälsa skola riskeras... Men dessa viktiga saker, barn- bespisning, torra skor, minskad skolväg, skolläkare, gymnastik etc. skola ej genomföras blott i de kommuner, som ha råd att hålla sig detta, de måste bliva en hela folkets egen- dom. De måste lagstadgas. .. Men naturligtvis skall hjälpen ej sträcka sig blott till de skolpliktiga barnen, även barnen under skolåldern måste på lämpligt och effektivt sätt un- derstödjas . . .»

Ordföranden i Järna folkskolestyrelse, Kopparbergs län: »...Det senaste decenniet har kännetecknats av allt svårare läge för skogsarbetare- och skogsköraredistrikten. Ett flertal av dessa bygders befolkning lever numera under svältgränsen, även i de många fall, när man av en mycket legitim ambition inte anropar det allmänna om hjälp utan tvärtom söker dölja sina svårigheter, t. ex. genom att hålla barnen klädda 'som alla andra”. Ofta torde det ske på matens bekostnad. Särskilt svårt utsatta torde finnmarks- bygderna vara, där man inte längre har just andra resurser för kontantförvärv än de jämförelsevis oberäkneliga lingonskördarna i skogen. Konstgreppet att genom kaffe- drickning döva hungerkänslan torde inte vara alltför okänt i många hem.

Vid skolavslutningarna har jag under de senare fem åren lagt märke till att tecknen på undernäring eller otjänlig bespisning blivit tydligare och mer och mer hotande. För skogsarbetaredistrikten är det inte för tidigt, att saken ägnas uppmärksamhet.»

Landsfiskalen i Hanebo distrikt, Gävleborgs län: »...Oaktat Kungl. Maj:t förklarat sig finna medel ur arvsfonden icke böra anvisas för beredande av ökade utkomstmöj- ligheter åt nödställda barnrika familjer synes mig kunna ifrågasättas, huruvida icke en utredning angående de barnrika familjerna och deras existensförhällanden vore önskvärd. Även om matbrist och verklig nöd icke anses kunna förekomma i ett ordnat samhälle med dess välgörenhetsinrättningar och fattigvård, är det uppenbart, att många barn- rika familjer icke nås och att den fattigvård som utdelas många gånger icke är nog för

• Sida 215
•  Original

att fylla behovet. I och med arbetslöshet stiga fattigvårdskostnaderna. För skatte- tyngdia kommuner skulle det därför vara ett värdefullt tillskott om lättnad kunde beredas åtminstone för de barnrika familjerna, som äro i behov av hjälp från det allmänna.»

Lamdsfiskalen i Mo distrikt, Gävleborgs län: ». . .Några åtgärder för barnbespisning ge- nom det allmänna vill jag icke föreslå. Räcka föräldrarnas inkomster till barnens för- sörjniing och beredas föräldrarna utkomstmöjligheter, så bliva barnen bäst bespisade och då inggjutes icke i barnen en s. k. *understödstagaranda' redan från barndomen. Vad spe— ciellt detta senare är värt för samhället torde vara uppenbart. Barn skola uppfostras att lita på sig själva och icke på samhället. Hjälp hellre föräldrarna att kunna hjälpa bar- nen t.il1 dess de kunna försörja sig själva. Beträffande de åtgärder jag skulle vilja före- slå tiill höjande av barnrika familjers på landet levnadsstandard, så vore det anskaf- fande åt dem av mindre jordbruk, s. k. småbrukarhem... Dessutom bör barnrika familjer helt och hållet befrias från skatter... Vad är det för mening i att kräva kontanter av en familj som lever under existensminimum och som vissa tider måste hjälpas med kontamta fattigvårds- eller arbetslöshetsunderstöd...»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: »Länsstyrelsen vill till en början framhålla, att frågan om behovet av en statsunderstödd barnbespisning måste grundas på en om- fattande och allsidig utredning. Det material länsstyrelsen har till sitt förfogande för bedömande av behovet av den ifrågasatta bespisningen inom detta län kan endast del- vis giva någon ledning för angivande av de kommuner, där sådan bespisning bör anord- nas eller där bespisning i första hand bör komma i fråga.

Emellertid vill länsstyrelsen, för den händelse statsbidrag för angivet ändamål anses böra utgå, redan nu framhålla, att detta län med en trots uppåtgående konjunktur allt- jämt omfattande arbetslöshet och med hög tuberkulosdödlighet hör till de län, som i främsta rummet borde bliva delaktiga av ett sådant anslag...

.. .Vid angivande av behovet av en statsunderstödd barnbespisning kan man givetvis i första hand peka på de kommuner, vilka hårdast drabbats av den ekonomiska krisen med därav orsakad arbetslöshet och låg levnadsstandard. Vidare torde inom vissa delar av länet den genomsnittliga arbetsinkomsten vara så låg, att den ej, i synnerhet i fa- miljer med flera barn, medger att barnen erhålla tillräckligt av de ur näringsfysiologisk synpunkt erforderliga födoämnena. Men därjämte må framhållas, att särskilt inom mera avlägset belägna trakter barnen på grund av slentrian eller bristande upplysning om hithörande förhållanden erhålla. en kost, som icke kan anses tillfredsställande ur nyss angiven synpunkt, även om detta skulle vara möjligt med hänsyn till hemmens ekonomi.

...Skolbarnsbespisning, om ock i begränsad omfattning, har sålunda förekommit eller förekommer i länet, men man torde icke utan vidare få utgå ifrån att sådan bespisning alltid anordnats just i de kommuner, där behovet därav varit störst...

...Den ifrågasatta bespisningen bör, enligt länsstyrelsens mening, icke få inverka på tilldelandet av fattigvård eller därmed jämförligt understöd. I motsatt fall skulle föga vara vunnet. Emellertid torde härvidlag vissa svårigheter yppa sig, även om uttryck- lig föreskrift i angivet syfte lämnas.

...Förevarande fråga bör givetvis ses i sammanhang med övriga spörsmål rörande be- folkningsproblemet... Det synes länsstyrelsen, särskilt i tider som de nuvarande, med alltmer sjunkande nativitet vara en samhällelig angelägenhet av största vikt att åtgärder —— även om de skulle medföra betydande ekonomiska uppoffringar —— vidtagas för folk- materialets bevarande och stärkande...»

Landsfiskalen i Borgsjö distrikt, Västernorrlands län: »...Ifrågavarande hjälpverksam— het synes mig vara synnerligen behjärtansvärd, och inom åtminstone en grupp av distrik- tets befolkning kan enligt min uppfattning behov av statsunderstödd barnbespisning sägas föreligga. Denna grupp, som omfattar skogsarbetarna, består av ett stort antal familjeförsörjare med i många fall flera minderåriga barn och torde av den kropps- arbetande befolkningen här på orten ha det ekonomiskt sämst lottat. Enligt uppgift hål- la sig Skogsarbetarnas inom Haverö socken inkomster i allmänhet mellan 2500—1500 kronor och inom Borgsjö socken omkring 900—1400 kronor per år...»

Landsfiskalen i Alnö, Västernorrlands län: »...Alnö kommun är om någon en kom- mun, där befolkningens utkomstmöjligheter i hög grad begränsats genom arbetslöshet, och torde ur denna synpunkt vara en av de hårdast drabbade i länet. Orsaken härtill är 'sågverksdöden'... Betecknande är, att av öns befolkning, som uppgår till icke fullt 7000 personer, under en tidsperiod sistförflutna vintern omkring 475 personer erhöllo kontant arbetslöshetshjälp. Härvid är att märka, att ifrågavarande understödstagare icke

• Sida 216
•  Original

tillhörde dem, som under säsongen maj—december sysselsättas vid sågverksindusstrien. Sistnämnda arbetare erhålla i regel icke något understöd under den tid sågverksdlriften ligger nere, utan äro under denna tid hänvisade att leva på sparade medel av dem för- tjänst mellan 1000—1 500 kronor, som intjänats under arbetssäsongen maj—december . .. Genom den i synnerhet vintertid rådande arbetslösheten hava givetvis ett mycket stort antal föräldrar små möjligheter att ge sina barn riklig och närande föda, detta undear den tid på året, då mörkret och kylan gör, att barnens motståndskraft mot sjukdomar är mindre än eljest...»

Landsfiskalen i Tåsjö distrikt, Västernorrlands län: »Inom detta distrikt är en del av be- folkningen till sin försörjning hänvisad endast till skogsarbeten under vintermånaderna, varför försörjningsmöjligheterna för denna del av befolkningen äro väsentligen begrän- sade. För minst 50 familjeförsörjare inom kommunen hålla sig inkomsterna i allmänhet omkring 400—800 kronor årligen. Antalet minderåriga barn uppgår i stort antal av dessa familjer till 5, 6 eller 7. Åtgärder äro nödvändiga för beredande av hjälp åt dessa ffamil— jer, som leva i ytterst små ekonomiska förhållanden, så att barnen i görligaste mån skyd- das för undernäring . . .»

Lands/iskalen i Själevads distrikt, Västernorrlands län: »Vad detta distrikt beträffar, kan man för närvarande icke tala om nödläge i nämnvärd mån, och arbetslösheten inom diistrik- tet är mycket liten...

...Ur rent allmännyttig synpunkt kan sägas, att arvsfondens medel näppeligen kun- na användas bättre än på i förslaget angivet sätt. Jag hyser av erfarenhet den åsikten, att det ganska betydande kontanta understöd, som då och då tilldelas barnrika familjer, icke alltid kommer till största möjliga nytta. Att till fromma för det uppväxande släk- tets fysiska hälsa förebygga i svårare fall undernäring och i andra fall vådan av den 'kaffe och smörgås'-diet, som så ofta är förhärskande bland i synnerhet landsbygdens barnrika familjer, är däremot en god kapitalplacering, som i sinom tid säkerligen giver avkastning i form av minskade kostnader för sociala välfärdsanordningar. Betecknande för den ringa förståelse flera föräldrar hysa för betydelsen av ordentlig mat åt barnen är det förhållandet, att skolbarnens enda 'matsäck' ofta utgöres av en 25-öring för in- köp av kakor och snask hos någon skolan närliggande bageributik. Även om detta för— hållande icke pekar på direkt ekonomiskt nödläge, så blottar det dock behovet av åt- gärders vidtagande för åstadkommande av ändring. Genom att vid ett eventuellt reali- serande av förevarande förslag icke draga gränsen alltför snäv mellan nödläge och icke nödläge skulle man vinna dubbla syften, nämligen dels avhjälpa det skriande behovet av sund och närande föda, dels ock skapa förståelse för behovet av sådan föda i de fall, där icke nödläge men okunnighet eller slentrian dikterat försummandet av barnens näringsbehov.»

Landsfiskalen i Björna distrikt, Västernorrlands län: ». ..Det råder inte tvivel om att ett ordentligt mål mat under middagsrasten skulle behöva tilldelas ännu många fler barn från fattiga eller mindre väl skötta hem, men kommunernas kostnader för understöds- ändamål äro så stora, att man icke kan fordra kommunalt ingripande i andra fall än där direkt nödläge föreligger.

Med tanke på å ena sidan den jämförelsevis obetydliga kostnaden och å andra sidan dess otvivelaktigt synnerligen stora värde, är det nästan förvånande, att bespisning av behövande skolbarn icke redan kommit i gång i långt större omfattning här i landet än som skett...»

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län: »...lnom dispensären ha vi varit tvungna att gå ifrån allt vad kontanta understöd heta och ge endast understöd i form av mjölk eller matvaror, vilka fås på särskilt angivna ställen och till en viss bestämd mängd. På så sätt ha vi ansett oss göra den största och säkraste nyttan.

Då det gäller den föreslagna barnbespisningen anser jag, att den s. k. Osloportionen i skolorna är en utmärkt form av näringsbidrag till behövande skolbarn. Det svåraste år kanske att dra gränserna mellan barn, som skola få bidragen och dem, som inte skola få dem. Det gäller nog då att ha vida indikationer i stället för tvärt om...

Detta gäller alltså barn i skolan. Men det har påpekats, att i de fattiga hemmen också finnas barn, som ej gå i skolan, men som dock äro i lika stort behov av hjälp som skolbarnen. Det har uttalats farhågor för att ett bespisningsunderstöd i hemmet ej säkert skulle komma just barnen tillhanda. Men jag tror inte att det är så farligt. Under alla förhållanden kommer ju mjölken eller matvarorna som ett välkommet till- skott till ett magert kosthåll. ...Dessutom skulle jag... vilja föreslå, att så stort bidrag som möjligt lämnades ur

• Sida 217
•  Original

arvsfonden till drift av sommarkolonier... dispensärens barnkoloni är den form av hjälp, där man gör den allra största nytta. Och denna form av hjälp uppskattas av all- mänheten till den grad, att vi ha stort bry att välja de lämpligaste barnen bland alla, som vilja komma med. För några år sedan fick vi riktigt krusa för att kunna få till- räckligt antal barn till kolonien. Erfarenheten har visat allmänheten, att barnen må bra på vår koloni...»

Landsfislcalen i Malåträsk, Västerbottens län: »Flertalet av befolkningen inom lapp- marken kan icke erhålla sitt uppehälle från jordbruken utan måste genom andra för- värvsarbeten söka erhålla tillräckliga inkomster och är då huvudsakligen hänvisad till skogs- och vägarbeten... Sistliden vinter kunde visserligen, på grund av de onormala snöl'örhållandena, så gott som alla beredas arbete men trots höjda arbetspriser blev dagsinkomsten för de flesta låg. På grund av de förbättrade flottlederna sysselsättas numera endast ett fåtal personer under vårarna i dylika arbeten, varför flertalet måste gå utan arbete från mitten av april till i mitten av juni, då skogs— och vägarbeten bruka påbörjas. Arbetsvilligheten är i allmänhet mycket stor...

.. .Å de små jordbruken födas i allmänhet endast ett par kor, som vintertid äro rätt undernärda, då många ännu icke insett, att det är bättre giva en ko ordentlig och rik- lig t'öda än att halvt svältföda två. Familjerna bliva därför under en del av året så gott som utan mjölk. Även om sådan finnes att köpa hos någon — mången gång avlägset boende — granne, anskaffas ändå minsta möjliga mängd, enär härför erfor- derliga kontanter anses bättre behövas för andra inköp.

Under sådana förhållanden få naturligtvis barnen icke den kost de borde hava. Även om familjefadern sänder hem pengar, så att det nödvändigaste kan inköpas, blir nog kosten mycket enformig och sämre än nödvändigt, då husmödrarna ofta hava en otroligt dålig kännedom om matlagning och dylikt. Om familjen icke är nödsakad sälja den eller de kalvar och småkreatur, som fås under året, för betalning av skulder, kan husmodern ofta icke tillvarataga de erhållna produkterna. Räntan från djuren lär mera sällan tillvaratagas och endast i bästa fall nedsaltas något av köttet. Annan tillagning av detta än kokning förekommer endast undantagsvis, och sedan köttet snart nog är slut, får familjen omväxla med gröt, mjölpalt, pannkakor och potatis samt amerikanskt fläsk.

På grund av avstånden mellan gårdarna och byarna kunna en stor .del av skolbarnen icke få någon lagad mat mellan kl. 7-30 51 8—tiden på morgonen och kl. 4 a 4-30-tiden på aftonen utan medföra såsom mellanmål smörgåsar (oftast margarin i stället för smör) och kall pannkaka eller dylikt. På grund av de oftast stora familjerna räcker icke mjöl- ken till så att skolbarnen i allmänhet icke få någon sådan med i matsäcken...»

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län: »...Samtliga tjänsteläkare inom de kom- muner, där barnbespisning är eller varit anordnad, framhålla denna verksamhets stora betydelse. Där skolbarnen på detta sätt utspisats, har man kunnat konstatera en påtag- lig förbättring i deras allmäntillstånd med ökade möjligheter att följa arbetet i sko- lan...»

Statens fattigvårds— och barnavårdskonsulent i nionde distriktet: »...Det kan icke bestridas, att betydande antal barnrika familjer på grund av arbetstillfällenas fåtalighet och därav förorsakad låg inkomst nödgas leva på en standard, som måste anses ligga vid eller under existensminimum. Särskilt är detta fallet i sådana kommuner, där be- befolkningen för sin utkomst huvudsakligen är hänvisad till skogs- och flottningsar- bete...

...Under de senaste åren har inom Norrbottens län bedrivits en rätt omfattande barn- bespisningsverksamhet. Denna hjälpverksamhet, som i regel ordnats så, att skolbarnen beretts en måltid varje dag, har vunnit allmän uppskattning såsom varande en mycket god form av hjälp för barnen. Någon verklig kontroll över verksamhetens verkningar (förbättrat hälsotillstånd, viktökning o. d.) har väl näppeligen förekommit, men allmänt uti kommunerna vitsordas, att verksamheten varit välsignelsebringande. Verksamheten har. som ovan antytts, varit begränsad till skolbarnen, men synes önskvärt, att den- samma skulle kunna utsträckas till att omfatta även yngre barn, som ej börjat skolan...»

Provinsialläkaren i Håkansö distrikt: »...Befolkningen här är till stor del utsatt för temporär arbetslöshet under höst—, vinter- och vårmånaderna och lever för övrigt till största delen i små ekonomiska omständigheter, varigenom familjeförsörjarnas möjligheter att förse barnen med god och närande föda begränsas. Man ser relativt ofta barn i ej fullgott näringstillstånd. Även den stora tuberkulosfrekvensen gör, att barnen bör be— finna sig i så gott näringstillstånd som möjligt. Därför vore det synnerligen önskvärt, om barnbespisningen kunde utökas kraftigt. Beträffande organisationen av densamma synes det lämpligast att först och främst utöka skolbarnsbespisningen.»

• Sida 218
•  Original

ll. Socialstyrelsens medeltalsberäkningar rörande livsmedels- konsumtionen.

Materialet, dess omfattning och representativitet. I det följande återgivas några av de viktigaste undersökningsresultaten, som åstadkommits genom social- styrelsens bearbetningar av det till de 5. k. hushållskostnadsundersökningarna 1932/34 insamlade primärmaterialet. Härvid fästes uteslutande avseende vid de bearbetningar, som inom socialstyrelsen på befolkningskommissionens föranstaltan- de företagits rörande förhållandena för olika familjetyper. Dessa undersökningar hava emellertid i huvudsak endast resulterat i medeltalsberäkningar. Sådana kun- na visserligen i och för sig hava ett betydande intresse, men det bör dock ihåg- kommas, att medeltalen dölja de avsevärda individuella variationer, som kunna förekomma inom varje särskild typ av hushåll. Om livsmedelskonsumtionen inom några hushåll tillhörande en viss grupp är större, än vad som ur näringshygienisk synpunkt är nödvändigt, kan medelkonsumtionen för gruppen te sig fullt till- fredsställande, även om inom gruppen finnas flera enskilda familjer, inom vilka livsmedelsförbrukningen understiger det näringshygieniskt önskvärda. De individu- ella variationerna erhålla emellertid en viss belysning i efterföljande kapitel, där huvudresultaten av den inom näringsrådet företagna näringshygieniska analysen av socialstyrelsens material återgivas.

Socialstyrelsens undersökningar rörande förhållandena inom olika familjetyper avse sammanlagt 1 761 hushåll, därav 399 lant- och skogsarbetarhushåll, 254 små- brukar- och hemmansägarhushåll samt 1108 arbetar-, lägre tjänstemanna- och medelklasshushåll i städer och industriorter. Materialet är sålunda synnerligen begränsat. Det brister dessutom i fråga om representativitet i vissa viktiga hän- seenden. Sålunda äro de större och barnrika familjerna företrädda i starkare pro- portion, än vad som svarar mot dessa familjers betydelse inom befolkningen i dess helhet; detta utgör dock i förevarande sammanhang icke någon mera allvarlig olä- genhet, eftersom det i detta betänkande i första hand gäller barnens näringsförhål- landen. Mera beklagligt är, att de lägsta inkomstskikten i stort sett äro underrepre- senterade; däremot äro de viktigaste inkomstklasserna i städerna (3 OOO—4 000 kr.) och på landsbygden (1500—2 000 kr.) särskilt väl företrädda i undersökningen

Man finner sålunda, att familjer med 3 eller flera barn under 15 år utgöra nära en fjärdedel av samtliga undersökta; av det totala beståndet av svenska hushåll är det emellertid mindre än en tiondel, som har så många minderåriga barn. Vi— dare ingå inga enpersonshushåll i undersökningen. I städer och industriorter är det endast några enstaka undersökta familjer, som ha mindre än 2 000 kr. iårs- inkomst, men enligt bostadsräkningen 1933 skulle familjeinkomsten i något mer än en femtedel av alla bostadshushåll i 34 landsortsstäder understiga nämnda in- komstgräns. Enligt 1935 års folkräkning hade samma proportion av de efter år 1900 ingångna, bestående stadsäktenskapen mindre än 2 000 kr. i sammanlagt in- komst för mannen och hustrun; för änklings- och änkehushåll är frekvensen av dylika låga inkomster ännu högre. Vidare hava de av socialstyrelsen undersökta hushållen i städer och industriorter endast till en femtedel mindre än 3000 kr., medan denna inkomstgräns enligt bostadsräkningen 1933 och folkräkningen 2935 skulle underskridas i fråga om halva antalet stadsfamiljer. Samtidigt äro emeller- tid även stadshushåll med över 10000 kr. i årsinkomst något underrepresenterade i socialstyrelsens material. Då dessa hushåll äro relativt fåtaliga, och dessuom inkomstvariationerna för familjer över eller omkring 10 OOO-kronorsstrecket klap- pasl kunna hava någon betydelse för kostens näringshygieniska värde, är detta sistnämnda förhållande dock av ringa vikt.

• Sida 219
•  Original

Av de bestående äktenskapen på landsbygden hade enligt 1935 års folkräkning hälften under 1 500 kr. i sammanlagd inkomst för mannen och hustrun, och två tredjedelar mindre än 2000 kr. Av de i socialstyrelsens undersökning ingående landsbygdshushållen hade endast något mer än en fjärdedel mindre än 1 500 kr. Den för landsbygden särskilt betydelsefulla inkomstklassen 1 500—2 000 kr. är däremot så väl företrädd i undersökningen, att den totala frekvensen av familjer med under 2 000 kr. något överstiger två tredjedelar och sålunda ligger i närhe- ten av den enligt folkräkningsuppgifterna allmänna genomsnittssiffran för bestå- ende äktenskap.

I fråga om dessa jämförelser bör emellertid ihågkommas, att såväl bostadsräk- ningen som folkräkningen stödja sig på taxeringsuppgifter, som i fråga om folkräk- ningen dessutom endast avse den återstående inkomsten, vilket innebär, att kom- munalskatt, vissa försäkrings- och pensionsavgifter samt en del andra dylika poster äro fråndragna, medan de återigen medräknats i hushållskostnadsundersökningens inkomstsiffror. Det förtjänar också erinras om att fattigvårdsunderstöd samt vissa andra speciella inkomstarter icke upptagas till taxering och sålunda icke inbegripas i folkräkningssiffrorna. Denna omständighet torde emellertid näppeligen i någon nämnvärd grad påverka de här gjorda jämförelserna, ty i huvudsak är det endast antalet familjer med under 1 000 kr. i inkomst, som härigenom kommer att något överskattas, och endast i ringa grad antalet familjer med under 1 500 resp. 2 000 kr. i inkomst.

I stort sett gäller dock, att folkräkningens inkomstsiffror ligga för lågt, och detta särskilt i fråga om landsbygden, där inkomsterna i mycket stor utsträckning hava naturakaraktär, varjämte en betydande del av yrkesutövarna är självständiga före- tagare inom jordbruk, vilket ytterligare försvårar en riktig uppskattning av netto- intäkten.

Dessa förhållanden borde sålunda medföra, att de lägsta inkomstklassernas under- representation i hushållskostnadsundersökningen åtminstone icke är så stor, som den nyss anförda jämförelsen med folkräkningsuppgifterna synes giva vid han— den. Samtidigt finnes emellertid i fråga om städerna en omständighet, som ver- kar i motsatt riktning. Endast något mer än en tiondel av de undersökta stads- hushållen bor sålunda i Stockholm, som enligt 1930 års folkräkning dock svarar för en fjärdedel av det totala hushållsbeståndet i städer, köpingar och municipal- samhällen; å andra sidan komma 28 % av de i hushållskostnadsundersökningen för städer och industriorter ingående familjerna på köpingar och municipalsam- hällen, där emellertid enligt folkräkningen endast 14 % av alla stadshushåll äro bosatta. Då inkomstnivån givetvis sjunker med ortsstorleken, innebär detta, att hushållskostnadsundersökningen, därest den inom varje särskild ortstyp varit re- presentativ i inkomstavseende, i det hela borde hava uppvisat en större propor- tion av låga inkomsttagare, än vad som svarar mot dessa inkomsttagares allmän- na numeriska betydelse inom det totala beståndet av hushåll. Med andra ord: de mindre och billigare orternas överrepresentation och de större och dyrare orternas underrepresentation betyder, att de i hushållskostnadsundersökm'ngen ingående fa- miljerna hava något högre real köpkraft, än vad de råa siffrorna synas giva vid handen; när så många familjer från de billigare småorterna beröras av undersök- ningen, är det desto mera anmärkningsvärt, att 2 OOO-kronorsgränsen endast i ett par fall underskrides.

Med hänsyn till osäkerheten i folkräkningsuppgifterna kunde det synas önskvärt att med ledning av andra inkomstuppgifter verifiera de gjorda iakttagelserna. Ty- värr föreligga emellertid inga i fråga om städer och industriorter för ändamålet fullt lämpliga andra inkomstuppgifter. Lönestatistiken för industrien innehåller sålunda

• Sida 220
•  Original

endast medeltalsuppgifter, vilka ju icke kunna giva någon ledning vid bedöman- det av antalet låga inkomsttagare. Det befinnes visserligen, att den genomsnitt- liga ärslönen för vuxna manliga industriarbetare med praktiskt taget full syssel- sättning hela året (2 612 kr. inkl. förmåner) med några hundratal kronor under- stiger mannens huvudinkomst i av hushållskostnadsundersökningen berörda arbe- tarhushåll i städer och industriorter (2946 kr. inkl. förmåner), men denna skill- nad är icke större, än att den helt kan förklaras därav, att de i hushållskostnads— undersökningen ingående familjeförsörjarna i allmänhet befinna sig i ungefär de åldrar, då löneinkomsterna bruka nå högst, medan lönestatistiken i relativt större utsträckning inbegriper yngre och äldre arbetare, vilka mera sällan komma upp i toppförtjänster.1 Härav får emellertid icke dragas den slutsatsen, att denna löne- statistiska jämförelse skulle ådagalägga, att hushållskostnadsundersökningen, åt- minstone för familjeförsörjare inom stadsarbetarklassen, vore fullt representativ i inkomstavseende. Det är nämligen ett ingalunda ovanligt förhållande, att medelin- komsten för ett mellanskikt inom en befolkning _ vilket de av hushållskostnads— undersökningen berörda familjerna ju i hög grad utgöra — rätt nära samman- faller med det allmänna medeltalet för den totala befolkningen.

En närmare granskning av lönestatistiken visar emellertid omedelbart, att det i städer och industriorter måste finnas ett icke ringa antal arbetare med under 2 000 kr. i inkomst _ även bland dem, som äro fullt sysselsatta. I efterföljande tab. 4 återgivas medelårsförtjänsten för vuxna manliga industriarbetare inom vissa nä- ringsgrenar med särskilt låga löner. Som synes äro uppgifterna specificerade efter dyrortsgrupp; härvid hava de två lägsta dyrortsgrupperna, vilka till huvudsaklig del inbegripa ren landsbygd, uteslutits.

Tab. 4. Löneinkomst per år (kr.) för vuxna manliga arbetare med full (eller nästan full) sysselsättning inom vissa näringsgrenar och dyrortsgrupper år 1933.*

:Antal arb., för vilka uppg. erhållits Löncinkomst per år (kr.) inom

-- - iiom (] ro car ** ., Nanngsgrenar ' y rho UPP dyrortsgrupp

C D E F G C D E F G

Gruvor och anriknings-

verk ................ 1 363 626 - - 2 023 1 608 3 707 - - 73 637 Byggnadsämnesindustrier 1 534 171 119 273 71 1 848 1 599 2 410 2 279 3264 Sågverk och hyvlericr . . 4 893 3 021 1 162 304 216 1980 2 116 1 771 1 930 3 692 Snickeri- och möbelf. . . 1 209 692 701 466 606 1 742 1 976 1 871 2 116 5 371 Spinnerier och viiverier 1 240 943 1 568 3 172 1 101 1 945 2 082 2 171 2 261 5503 Tändsticksfabriker ..... 475 1 136 - - - 1 304 1 491 - - -

* Statistisk årsbok, årg. 1935, sid. 236 0. f. — Uppgifterna äro beräknade på sådant sätt, att förekomsten av arbetslöshet i egentlig mening icke kunnat inverka på lönesifirorm; i vissa fall (t. ex. tändsticksfabriker) kan däremot korttidsarbete hava inverkat i stinkande riktning på de beräknade medeltalen.

** Den lönestatistiska redovisningen är icke fullständig. I genomsnitt omfattar densamma c:a 60 % av industriens arbetare, men för enskilda näringsgrenar kan redovisningsfrekversen vara högre eller lägre.

Givetvis ingå bland dessa arbetare även icke-familjeförsörjare, och familjeför- sörjarlönerna kunna sålunda antagas ligga på en något högre genomsnittlig nivå.

' Angående förhållandet mellan inkomst och ålder för vissagrupper av arbetstagare jtr be- folkningskommissionens betänkande i sexualfrågan, bil. 7, sid. 222 0. f. (stat. off. utr. 1936: 59).

• Sida 221
•  Original

I åtskilliga individuella fall kunna dock också familjeförsörjare få åtnöja sig med ändå lägre löner, än vad tabellen utvisar. Även inom de i tabellen icke redovisade yrken, vilka uppvisa högre medellöner, finnes säkerligen ett flertal familjeförsör- jare med inkomster under 2 000 kr.

Att de lägsta inkomstklasserna blivit underrepresenterade i stadsmaterialet, be- kräftas slutligen genom en bostadsstatistisk jämförelse. Av de i hushållskostnads- undersökningen ingående familjerna i städer och industriorter bodde 35 % i lägen- heter om högst 1 rum och kök. Dessa lägenhetsgrupper svara emellertid för icke mindre än c:a 50 % av det totala bostadsbeståndet inom samtliga städer och kö- pingar samt municipalsamhällen. Denna skillnad beror visserligen också på att de barnrika familjerna blivit överrepresenterade i hushållskostnadsundersökningen men denna förklaring täcker icke hela differensen. Av alla hushåll med 3 eller flera barn under 15 är i städer och stadsliknande samhällen bo nämligen c:a 40 % i lägenheter om högst 1 rum och kök, och för flerbarnsfamiljerna inom arbetar- klassen uppgår motsvarande tal till c:a 50 %. Hushållskostnadsundersökningen om- fattar ju dock icke uteslutande sådana barnrika familjer, vilka, såsom förut nämnts, utgöra ungefär en fjärdedel av samtliga undersökta.

För landsbygdens del föreligga delvis bättre möjligheter att med ledning av an- nan inkomststatistik kontrollera riktigheten av det intryck, som folkräkningsuppgif- terna givit. För i hushållskostnadsundersökningen ingående statarhushåll utgjorde mannens huvudinkomst 1549 kr. (inräknat naturaförmåner), medan medellönen enligt den årliga lönestatistiken utgjorde 1 208 kr. för statavlönade körkarlar och 1300 kr. för statavlönade kreatursskötare. I detta fall betyder det icke så mycket, att uppgiften för hushållskostnadsundersökningen avser familjeförsörjare; ty sta- tarlöner äro ju i allmänhet familjeförsörjarlöner. Skillnaden kan icke heller annat än möjligen till en del förklaras av att naturaförmånerna uppskattats olika. Den kontanta inkomsten utgjorde nämligen enligt hushållskostnadsundersökningen 830 kr. men enligt lönestatistiken 615 kr. för statavlönad körkarl och 706 kr. för krea- tursskötare.

Enligt en av socialstyrelsen företagen specialundersökning för år 1936 _ då lant- arbetarlönerna dock redan något stigit sedan 1933 —— uppgick medellönen för statare till 1408 kr.1 Toppförtjänsten nåddes enligt denna undersökning i åldern 45—49 år, då emellertid medellönen blott var c:a 5 % högre eller 1 471 kr. Den- na specialundersökning är av särskilt intresse, emedan den belyser lönevariationer- na inom jordbruket. Det synes härav framgå, att hushållskostnadsundersökningen just i fråga om frekvensen av låga inkomsttagare avviker ännu starkare från det allmänna läget än i fråga om medelinkomsterna. Av de i hushållskostnadsunder- sökningen ingående lant- och skogsarbetarhushållen har endast 1 % mindre än 1000 kr. i årsinkomst och drygt 25 % 2 000 kr. och däröver. Av de i den nämn- da specialundersökningen ingående nära 17000 arbetarna hava emellertid 17 % en lön under 1 000 kr. och knappt 4 % 2 000 kr. och däröver. Derma avvikelse är alltför stor för att annat än till mindre del kunna förklaras därav, att det i sist- nämnda fall endast är fråga om individualinkomster, medan hushållskostnadsun- dersökningens siffror här gälla den samlade familjeinkomsten.

Såväl i fråga om städer som landsbygd finnas slutligen tvenne omständigheter, som medverka till att de lägsta inkomstklasserna måste bliva företrädda i sva— gare proportion än inom det totala hushållsbeståndet. För det första omfattar hus- hållskostnadsundersökningen nästan uteslutande fullständiga familjer, där såväl man som hustru finnas. Familjer bestående av änkor, änklingar och ogifta personer med

dl åetänkande med förslag till lag om minimilöner för lantarbetare (stat. off. utr. 19:37:21), si . 0. f.

• Sida 222
•  Original

barn, vilka i proportionsvis betydligt större utsträckning tillhöra de lägsta inkomst- klasserna, äro sålunda knappast alls företrädda. Vidare ingå överhuvud inga ar- betslösa och knappast alls några tattigvårdsunderstödda familjer i de bearbetningar, som här i första hand komma att citeras. De arbetslösa familjerna hava nämligen helt uteslutits från huvudbearbetningen och underkastats en speciell undersökning, som längre fram (sid. 68*, not) kommer att beröras.

Utom de förut nämnda bristerna i representativiteten finnes ytterligare en av stor betydelse: det förhållandet, att undersökningen grundats på under ett helt år efter ett mycket detaljerat schema förda hushållsböcker, innebär, att densamma begränsats till familjer, vilkas karaktär och intresse för den egna ekonomien samt vilkas allmänna skötsamhet och förmåga i ekonomiska och andra ting säkerligen vida höja sig över det genomsnittliga. Detta innebär, att de undersökta familjer- na kunna förväntas inrikta sin konsumtion på ett mera rationellt sätt än vad som är normalt, samt att de även i övrigt få inkomsterna att bättre räcka till.

Livsmedelsutgitterna inom olika hushållstyper. I tab. 5 belysas framför allt livsmedelsutgifterna1 inom olika hushållstyper för såväl lant- som stadshushåll. Härvid användes den mest summariska av de båda familje- eller hushållstypsgrup- peringar, som kommit till användning vid denna på befolkningskommissionens för- anstaltande utförda specialundersökning inom socialstyrelsen. Grupperingen (be- nämnd familjegruppcring b) har följande innebörd:

:

Småhushåll = hushåll om 1 vuxen och 0—2 barn under 15 år eller .: vuxna utan barn (det är praktiskt taget enbart den sistnämnda hushållstypen, som ingår i denna grupp);

Medelstora hushåll utan barn = sådana om 3—4 personer i åldern 15 år eller däröver;

Medelslora hushåll med barn = sådana om 2 vuxna och 1—2 barn under 15 år;

Större hushåll med 0—2 barn = sådana om 3—4 vuxna och 1—2 barn under 15 år eller 5 el. fl. vuxna med 0—2 barn;

Större hushåll med 3 el. fl. barn = samtliga hushåll med minst 3 barn under 15 år.

Trots att hushållsgrupperingen är ytterst summarisk, är antalet hushåll in(m flera inkomst- och familjegrupper mycket begränsat. I de fall, då antalet understiger 5, hava inkomst- och utgiftsheloppen icke utsatts. Även i åtskilliga andra faH kunna dock talen vara i hög grad påverkade av tillfälligheter. Man märker enellertid, att agången» i siffrorna i allmänhet ter sig tämligen regelbunden och likartad, när man jämför de tre grupperna lantarbetar-, jordbrukar- och stadshushåll. Ibland framträda dock en del avvikelser, särskilt i fråga om landsbygden. I detta fall är ju materialet i särskild grad sönderdelat, eftersom tvenne yrkesgrupper special- redovisats. Härtill kommer, att naturahushållningen på landsbygden åstadrommit vissa rätt allvarliga bokföringssvårigheter, varjämte det förhållandet, att let ofta är svårt att exakt skilja mellan människornas och djurens förbrukning i ett lant- hushåll, skapat ytterligare felkällor. Studeras tabellen med en viss försktighet, synas dock åtskilliga värdefulla slutsatser kunna dragas.

I tabellens tredje avdelning återgives livsmedelsutgiften per familj. Denna varierar givetvis med familjens storlek, men icke i samma utsträckning scm kon- sumtionsbehovet. Detta framgår också av den femte avdelningen av tabelen, där

1 Här hava även utgifterna för tobak och alkoholhaltiga drycker medräknats.

• Sida 223
•  Original

livsmedelsutgiften beräknats per konsumtionsenhet, d. v. 5. per »vuxen man».1 Det visar sig här, att småhushållen i städerna giva ut 545 kr. per konsumtionsenhet, de medelstora hushållen 455 kr. och de större hushållen om (i regel) 5 eller flera personer 368 391 kr. De större stadshushåll, som hade mindre än 3000 kr. i inkomst, måste begränsa sina livsmedelsutgifter till föga över 300 kr. per kon- sumtionsenhet, vilket även med de låga livsmedelspriser, som voro rådande vid tiden för undersökningens verkställande, måste anses hava legat i farlig när- het av minimikostnaden för åstadkommande av en näringshygieniskt fullvärdig standard. Det bör härvid ihågkommas, att undersökningen dock knappast in- begriper några familjer med under 2000 kr. i inkomst samt vidare, att det redan bland dessa undersökta större familjer säkerligen finnes flera enskilda fall, då livsmedelsutgiften var ännu lägre. Det bör dessutom betonas, att, om en fullgod standard också skulle kunna åstadkommas för 300 kr. per konsumtions- enhet, detta dock förutsätter en så god hushållsförmåga och en så betydande nä- ringshygienisk insikt, att det knappast kan förväntas, att dessa villkor skola vara uppfyllda annat än inom en del av dessa familjer.

Enligt folkräkningen 1935 har mer än hälften av alla bestående stadsäktenskap med minst 3 minderåriga barn under 3000 kr. i årsinkomst, och bland de — låt vara fåtaliga —- barnrika änke- och änklingshushållen, är proportionen av dylika lägre inkomsttagare ännu högre. Hela antalet barnrika familjer i städer, köpingar och municipalsamhällen har i 1933 års bostadsräkning2 beräknats utgöra 45000 men är f. n. säkerligen något lägre. Antalet »större hushåll med 0—2 barn» är enligt samma källa nära tre gånger så stort. Hela antalet större hushåll i städer och stadsliknande samhällen utgör sålunda c:a 150 000 och det totala medlemsanta- let i dessa hushåll något sådant som 800000 personer. Av dessa skulle alltså en mycket betydande del tillhöra hushåll, där inkomsten understiger 3000 kr., och där livsmedelsutgifterna sålunda genomsnittligt ligga i närheten av eller under minimigränsen för det näringshygieniskt erforderliga. Denna del utgör dock mindre än hälften. Dels har man att räkna med att folkräkningsuppgifterna ligga för lågt, dels vet man av bostadsräkningen, att inkomststandarden inom den sistnämnda gruppen av större hushåll är rätt väsentligt högre än inom familjer med 3 eller flera minderåriga barn. Under alla förhållanden finnas dock åtskilliga tiotusental större stadsfamiljer med mindre än 3 000 kr. i inkomst, och medlemsantalet i des- sa familjer kan räknas i hundratusental.

Ytterligare specialuppgifter för stadshushållen meddelas i tab. 6, där en mera detaljerad hushållstypsfördelning lagts till grund för redovisningen.3 Denna hus- hållsgruppering går ut dels från det totala barnantalet (inkl. de barn, som äro över 15 är), dels från det äldsta barnets ålder. Ser man nu på uppgifterna för de fa- miljer, som ha 4 eller flera barn samt en inkomst under 3000 kr. befinnes, att livsmedelsutgiften per konsumtionsenhet endast utgör 250 kr. Och i de —- låt vara i materialet svagt företrädda -—— familjer inom denna grupp, där äldsta bar- net är minst 15 år, uppgår livsmedelsutgiften till endast 217 kr. Även inom in-

1 Härvid användes den amerikanska konsumtionsenhetsskalan, vilken dock (jfr nedan sid. 62') anses undervärdera barnens relativa konsumtionsbehov. Enligt den amerikanska konsumtions- enhetsskalan betraktas vuxen man såsom hel konsumtionsenhet, Vuxen kvinna såsom 0'9 kon- sumtionsenheter samt barn i åldern 0—3, 4—6, 7—10 och 11—14 är såsom resp. 015, 040, 075 och 090 konsumtionsenheter. ” Sveriges officiella statistik: socialstatistik. Allmänna bostadsräkningen år 1933 och därmed sammanhängande undersökningar, sid. 112 0. f. 5 Även för landsbygdshushållen föreligga bearbetningar på grundval av denna särskilda familjetypsindelning. Då denna gruppering emellertid innebär en ytterligare sönderdelning av materialet, komma uppgifterna stundom att avse så små grupper, att ett återgivande av de- samma icke ansetts lämpligt i detta sammanhang.

• Sida 224
•  Original

Tab. 5. lnkomster, livsmedelsutgifter och andra utgifter i hushåll med mllka Anm. Barn : p-erson

Lant- och skogsarbetarhushåll H u 5 11 ä 1 l s t y p e r med en inkomst av (kr.) under 1500— 2 000 0. Samtliga 1 500 2 000 däröver 1. Antal hushåll småhushåll .......................... 12 3 3 lå medelstora hushåll ........ (33? 621211 73 7? 38 1836 större hushåll med ........ (ggg åagälm 93 & åå 136 U. Familjeinkomst, kr. småhushåll .......................... 1 171 8 1332 , . Jutan barn - - 22 0 .. medelstora hushall ...... ]med barr. 1 283 1 707 2379 1 635 större 1 n håll l 0—2 barn - 1 780 2 459 2105 ' * 5 mec —————— 3 el. n. barn 1 315 1 702 2 379 1 805 III. Livsmedelsutgift per familj, kr. småhushåll .......................... 618 - 1 (388 » utan barn - - 1122 001 medelstora hushall ...... imed barn 678 834 1 051 802 _ .. _. 0—2 barn - 995 1 260 1 124 storre hushall med ...... (3 el. fl. barn 794 931 1 289 996 IV. Den för annat än livsmedel disponibla familjeinkomsten, kr. småhushåll .......................... 553 . 710 medelstora hushåll ...... (ååå Såå? 605 873 121322 & . .. . 0—2 barn - 785 1 199 980 SW” ”Shan med ------ fs el. fl. barn 551 771 1090 809 V. Livsmedelsutgift per konsumtionsen- het, kr. småhushåll .......................... 325 _- 362 medelstora hushåll ...... (<; ååå? gél 369 3351) 33% _ .. . 0—2 barn - 226 286 256 storre hushall med ...... (3 el. fl. barn 199 227 263 232 VI. Livsmedelsutgift 176 av familjeinkomsten småhushåll .......................... 52'5 - 32 .. utan barn - - 49'2 '..'6 medelstora hushall ...... (med barn 528 489 44.2 3.1 .. _ . 0—2 barn ' 55'9 51"? '4 storle hushall med ...... (3 el. ”_ barn 59,0 54.7 54.2 55.2

.-

På grund av vissa bearbetningstekniska skäl ligga dessa tal_alltför lågt för att kunna

komstklassen 3000—5 000 kr. är livsmedelsutgiften per konsumtionsenhet för fa- miljer med 4 eller flera barn mycket låg (306 kr.).

På landsbygden utgiva småhushållen enligt tab. 5 323—362 kr. per år och kon- sumtionsenhet för livsmedel, de medelstora hushållen 286—323 kr. och de större 229—256 kr. I den lägsta inkomstklassen (under 1 500 kr.) rör sig de större hus- hållens livsmedelsutgift omkring 200 kr. per konsumtionsenhet. På grundval av vis- sa i samband med folkräkningen 1935/36 utförda partiella specialundersökningar kunna samtliga hushåll med minst 3 minderåriga barn på landsbygden (exkl. munici-

• Sida 225
•  Original

sammansättning i städer och på landsbygd enligt familjegrupper-ing b. under 15 år.

anses vara representativa för denna grupp.

Jordbrukarhushåll Hushåll i städer och industriorter med en utgift av (kr.) med en inkomst av (kr.) under 1 500— 2 000 0. Samtliga under 3 000— 5 000 0. Samtliga 1 500 2 000 däröver 3 000 5 000 däröver 13 11 2 26 19 32 12 63 9 12 17 38 10 44 16 70 14 31 11 56 125 326 130 581 5 22 34 61 19 94 63 176 9 24 40 73 41 114 63 218 1 124 1 874 — 1 531 2 559 3 828 6 211 3 899 1 380 1 691 3 080 2 242 2 615 3 788 7 267 4 416 1 600 1 878 2 399 1 912 2 655 3 837 6 705 4 225 11 049 1 999 3 007 2 478 2 705 4 003 6 412 4 725 1 389 1 851 2 465 2 130 2 647 3 879 7 338 4 647 511 621 - 582 847 1 040 1 325 1 036 684 852 1 022 888 1 069 1 305 1 709 1 363 627 775 896 764 1 012 1 247 1 588 1 273 1473 907 1 286 1 078 1 180 1 511 1 972 1 640 749 877 1 184 1 029 1 205 1 555 2 010 1 620 613 1 253 - 949 1 712 2 788 4 886 2 863 696 839 2 058 1 354 1 546 2 483 5 558 3 053 973 1 103 1 503 1 148 1 643 2 591 5 117 2952 1 576 1 092 1 721 1 400 1 525 2 492 4 440 3 085 640 974 1 281 1 101 1 442 2 325 5 329 3 027 300 345 - 323 446 547 697 545 236 284 300 286 369 435 570 454 241 277 309 273 389 445 567 455 215 227 262 245 303 369 448 391 214 219 237 229 301 346 - 447 368 455 331 . 381) 33% 272 213 266 496 504 33-2 39%; 409 344 235 30-9 39? 41'3 374 399 381 326 23'7 301 451 454 4215 435 4315 378 307 347 539 474 480 483 455 401 274 349

palsamhällen) uppskattas till något sådant som 120 000 och det totala antalet större hushåll till över 300000 med sammanlagt över 2 miljoner medlemmar. Även om man, av samma skäl som förut anförts, inte heller i detta fall vågar följa folk- räkningen, enligt vilken väsentligt mer än hälften av de barnrika lantäktenskapen kommer under 1 500 kr. i sammanlagd inkomst för mannen och hustrun, måste dock inses, att det är en mycket betydande del av dessa hushåll och av med- lemmarna inom desamma, som får åtnöja sig med en på angivet sätt samman— pressad livsmedelsbudget. '

• Sida 226
•  Original

Hela medlemsantalet inom de båda grupperna av större hushåll utgör sålunda bortåt 3 miljoner personer eller icke mycket mindre än hälften av landets folk- mängd och säkerligen väsentligt mer än hälften av alla minderåriga barn. Av des- sa personer tillhöra åtskilliga hundratusental och möjligen någon miljon sådana familjer, vilkas genomsnittliga livsmedelsutgift per år och konsumtionsenhet en- ligt hushållskostnadsundersökningarna rör sig omkring 300 kr. i städerna och 200 kr. på landsbygden. Härtill komma så medlemmarna i de medelstora och smärre familjer, vilkas livsmedelsbudget är på liknande sätt begränsad, ehuru detta icke kan framgå av tabellen, dels emedan denna endast återger medeltalsuppgifter, dels emedan familjer med särskilt låga inkomster äro underrepresenterade i hushålls— kostnadsundersökningens material.

Det bör emellertid betonas, att dessa genomsnittliga utgiftsbelopp för livsmedel endast ligga vid gränsen av det näringshygieniskt erforderliga, och att det givetvis också förekommer enskilda fall bland dessa större familjer med under 3 000 resp. under 1 500 kr. i inkomst, då livsmedelsutgiften ej oväsentligt överstiger 300 resp. 200 kr. per konsumtionsenhet. Å andra sidan förtjänar ytterligare understrykas, att ett material, där de lägsta inkomstklasserna icke varit underrepresenterade, skulle hava givit lägre medelvärden för livsmedelskonsumtionen inom dessa inkomst- och familjegrupper, och att det därför med största sannolikhet inom dessa grupper är vanligare, att livsmedelskonsumtionen är ännu mera sammanpressad. Det bör vi- dare erinras om att även något högre utgiftsbelopp bliva otillräckliga i de talrika fall, där hushållsamheten och den näringshygieniska insikten icke äro tillfyllest.

Kostens näringshygieniska värde behandlas emellertid utförligare i ett efterföljan- de kapitel. Här må i första hand uppmärksamheten riktas på det förhållandet, att de stora och barnrika familjerna giva ut väsentligt mindre per konsumtions- enhet, än vad fallet är med de barnlösa och barnfattiga. Hushåll bestående av barnlösa makar giva sålunda genomgående ut 40—60 % mera för livsmedel, än vad familjer med minst 3 barn under 15 år kunna kosta på sig. Detta gäller ge- nomgående inom samtliga inkomstklasser. En höjning av dessa barnrika famil- jers livsmedelsutgifter i denna proportion skulle representera ett värde, vars all- männa storleksordning kan angivas till något sådant som 100 milj. kr. per år _ en siffra som dock icke utgör något mått på enbart den näringshygieniskt bestäm- da underkonsumtionen; den angiver med hur mycket de barnrika familjernas konsumtion skulle stiga för att komma upp till samma standard såväl ur närings- hygienisk synpunkt som med hänsyn till födans smaklighet som den kost de barn- lösa småfamiljerna leva på.

Den sista avdelningen i tab. 5 belyser det förhållandet, att livsmedelsutgifternas andel av inkomsten visar utpräglad tendens att vara högre i stora familjer än i små och likaledes att vara högre ju lägre inkomsten är. På landsbygden förefalla emellertid olikheterna vara något mindre än i städerna; att de olika inkomstklas- serna här icke synas uppvisa så stora olikheter förklaras dock åtminstone delvis därav att inkomstskalan är mera sammanpressad, samt att inkomstintervallerna icke äro jämförbara med dem, som använts för städernas del.

De högsta livsmedelsprocenterna framträda givetvis för barnrika familjer i de lägsta redovisade inkomstklasserna. Flerbarnsfamiljer i städerna med under 3000 kr. i inkomst måste sålunda reservera 46 % av inkomsten för livsmedel. För fler- barnsfamiljer inom jordbrukarfamiljer med mindre än 1500 kr. i inkomst är motsvarande tal 54 % och för flerbarnsfamiljer i lantarbetarklassen så högt som 59 %. Dessa höga tal te sig särskilt anmärkningsvärda med hänsyn till det för- hållandet, att ifrågavarande familjegrupper, trots de uppoffringar i fråga om övrig

• Sida 227
•  Original

konsumtion, som dessa »livsmedelsprocenter» vittna om, likväl uppvisa de lägsta livsmedelsutgifterna per konsumtionsenhet.

Ett direkt uttryck för sammanpressningen av den övriga konsumtionen inom de barnrika familjerna giver tabellens fjärde avdelning.

Dessa uppgifter äro särskilt värda att observeras med hänsyn till frågan om i vad mån eventuella brister i livsmedelsförsörjningen kunna botas enbart genom en övergång till mera rationella konsumtionsvanor. Om näringsbrister vållas av dåliga konsumtionsvanor, kan detta nämligen bero på två skilda förhållanden — antingen att den övriga konsumtionen i obehörig utsträckning får inkräkta på livsmedels- konsumtionen, eller att ur näringshygienisk synpunkt mera värdefull valuta skulle hava kunnat erhållas för den del av inkomsten, som ägnas åt täckning av livs- medelsbehovet. Det är den förstnämnda sidan av detta problem, som belyses genom uppgifterna i tabellens fjärde avdelning.

Vi finna nu av tabellen, att barnrika lantarbetarfamiljer i den lägsta inkomst- klassen få över 551 kr. för andra ändamål än livsmedel, jordbrukarna i samma inkomstklass få över 640 kr. och stadshushåll med under 3 000 kr. i inkomst 1 442 kr. Härvid är att märka, att dessa familjer, om trångboddhet skall förhindras, böra bo i lägenheter om minst 2 rum och kök och ofta i lägenheter om minst 3 rum och kök. Medelhyran för tvårumslägenheter utan centralvärme uppgick enligt 1933 års bostadsräkning för 243 städer och stadsliknande orter i landsorten till 538 kr. samt för motsvarande lägenheter om 3 rum och kök till 783 kr. Medräknas Stockholm — som ju dock är tämligen svagt representerat i hushållskostnadsunder- sökningen — stiga talen till 623 och 918 kr. Då är att märka, att vid beräkningen av dessa medeltal även inbegripits hyreslägenheter av undermålig beskaffenhet. Motsvarande hyresmedeltal för enbart bostadshygieniskt fullvärdiga lägenheter skul- le säkerligen hava legat märkbart högre.

Vid en fullvärdig bostadsstandard skulle hyran sålunda tagit i anspråk över en tredjedel och ofta bortåt två tredjedelar av det för andra utgifter än livsmedel disponibla inkomstbeloppet i de barnrika stadsfamiljerna, som hava mindre än 3 000 kr. i inkomst. I verkligheten är emellertid bostadsstandarden i dessa famil- jer i oerhörd utsträckning icke fullvärdig. Av 1933 års bostadsräkning framgår tydligt, att hyresutgiften i stort sett icke ökas med barnantalet annat än i de fa- miljer, som hava över 5000 kr. i inkomst. Detta resulterar i att flerbarnsfamil- jerna icke anpassa bostaden efter familjens behov, vilket i sin tur innebär, att de i betydande utsträckning lida av höggradig trångboddhet och dessutom oftare än andra familjer bo i undermåliga lägenheter. För de i hushållskostnadsundersök- ningen ingående barnrika stadsfamiljerna, som hade mindre än 3 000 kr. i inkomst, var medelhyran heller inte högre än 316 kr., vilket tydligt visar, att deras bostads— standard i stort sett måste hava varit otillfredsställande.

På landsbygden rör sig den för andra utgifter än livsmedel disponibla familje— inkomsten i hushåll med minst 3 minderåriga barn omkring så låga tal som 800— 1100 kr. samt i de fall, då totalinkomsten understiger 1 500 kr., omkring 550— 640 kr., naturaförmånerna inräknade. Det säger sig självt, att det åtminstone i sistnämnda fall knappast är möjligt att ytterligare sammanpressa dessa »övriga» poster för att därigenom bereda större plats för livsmedelsbudgeten. Att exempel- vis bostadsstandarden även på landsbygden i betydande utsträckning är alltför låg och detta särskilt för de barnrika familjerna, framgår tydligt av den specialunder- sökning rörande bostadsförhållandena inom 100 mera jordbruksbetonade lands- kommuner, som utförts i samband med folkräkningen 1935/36. Denna utvisar bl. a., att 38 % av flerbarnsfamiljerna inom dessa kommuner bo i lägenheter med mer än 2 personenheter per rumsenhet, samt att omkring 20 % bo i lägenheter,

• Sida 228
•  Original

Hushåll med en inkomst av under 3000 kr.

där äldsta barnet (barnen) är Samtliga (inkl. under 7—14 15 år barnlösa) 7 år år 0. däröver

0 ...... — — — 19 I. Antal hushåll med barn %;?) %? 22 13 33 4 el. fl. — 10 5 15 Samtliga 70 92 33 214 0 ...... — — -— 2560 II. Familjeinkomst (kr.) i hushåll 1 ...... 2663 2699 2653 2674 med barn ............... 2—3 .. 2646 2632 2673 2644 4 el. fl. _— 2645 2593 2628 Samtliga 2 658 2 655 2 656 2 648 0 ...... — »— —— 847 III. Livsmedelsutgift per fam. (kr.) 1 ...... 969 1 040 1083 1005 i hushåll med barn 2—-3 .. 1048 1109 1 170 1108 4 el. fl. — 1 266 1 214 1248 Samtliga 993 1 103 1 153 1 052 IV. Den för annat än livsmedel """ 1694 165 157—() ägg disponibla ink. (kr.) i hushåll 2:3'” 1598 1523 1503 1537 med barn .............. 4 el. fl. _ 1379 1379 1380 Samtliga 1 665 1 552 1 502 1 596 V. Livsmedelsutgift per konsum- """ 451 % %; ä'? tionsenhet (kr.) i hush. med . . . . 2;å' ' ' 403 326 308 335 barn ........................ 4 61. fl __ 269 217 250 Samtliga 441 329 303 359 0 ...... — — — 33'1 VI. Livsmedelsutgift i % av fam.— 1 ...... 364 385 408 37'6 ink. i hush. med barn .. 2—3 .. 396 421 43'8 41'9 4 el. fl —— 47'9 468 4713 Samtliga 37'4 41'5 434 397

vilka av folkräknarna betecknats såsom förfallna. Vid den förra av dessa beräk- ningar hava dock barnen endast räknats såsom halva personenheter, liksom köken räknats såsom halva rumsenheter.

] tab. 7 specificeras alla utgifter utom livsmedelsutgifterna för familjer med 3 eller flera minderåriga barn samt med en familjeinkomst av under 3 000 kr. i stå- derna och under 1 500 kr. på landsbygden.

Tabellen giver ett starkt intryck av omöjligheten att i dessa familjer — utan upp- offring av andra viktiga hygieniska och kulturella värden —— åstadkomma någon ökning av livsmedelskontot genom ytterligare sammanpressning av de här redo- visade posterna. I ett stort antal fall skulle dessa poster i stället behöva ökas Av förut angivna skäl gäller detta icke minst om bostadsposten. Om denna stiger föl-

• Sida 229
•  Original

och hndustriorter) med olika sammansättning enligt familjegrupper-ing a.

Hushåll med en inkomst av Hushåll med en inkomst av . . 3 ooo—5 000 kr. 5 000 kr. 0. däröver Sammga hum"

dälr äldsta barnet Samt— där äldsta barnet Samt- där äldsta barnet Samt-

(barnen) är liga (barnen) är liga (barnen) är liga (inkl. (inkl. (inkl.

undter 7—14 15 år 0. barn- under 7—14 15 år 0. barn- under 7—14 15 år 0. barn— 7 än är däröver lösa) 7 år är däröver lösa) 7 är år däröver lösa) —- —— — 32 — — — 12 — -— — 63 8—1 92 27 200 40 24 11 75 170 146 47 363 323 184 96 313 24 80 48 152 78 316 163 557 — 20 45 65 — 16 29 45 — 46 79 125 11 4 296 168 610 64 120 88 284 248 508 289 1 108 — — — 3 828 — —— — 6 211 -— — — 3 899 3 8819 3 792 3 745 3 825 7 051 6 444 7 039 6 855 4 279 4 004 4 307 4 172 3 6239 3 894 3 995 3 897 6 553 7 212 6 285 6 815 4 264 4 527 4 515 4 486 — 3 695 3 941 3 866 — 6 811 6 730 6 758 — 4 551 4 880 4 758 3 81 3 3 849 3 941 3 866 6 864 7 005 6 526 6 791 4 274 4 378 4 581 4 380 —— — — 1 040 — — — 1 325 _ — — 1 036 1 158 1 271 1 188 1 228 1 594 1 415 1 639 1 543 1 206 1 247 1 274 1 231 1 155 1 368 1 487 1 382 1 685 1 793 1 818 1 784 1 290 1 433 1 547 1 446 — 1 500 1 728 1 658 — 1 959 2 287 2 170 — 1 609 1 901 1 794 1 157 1 346 1 504 1 342 1 628 1 740 1 950 1 762 1 232 1 395 1 599 1 392 — — — 2 788 —- — — 4 886 _ — — 2 863 2 731 2 521 2 557 2 597 5 457 5 029 5 400 5 312 3 073 2 757 3 033 2 941 2 474 2 526 2 508 2 515 4 868 5 419 4 467 5 031 2 974 3 094 2 968 3 040 — 2 195 2 213 2 207 — 4 852 4 443 4 588 — 2 942 2 979 2 964 2 657 2 502 2 436 2 524 5 236 5 265 4 576 5 029 3 042 2 983 2 983 2 988 — —- — 547 — —— — 697 — — — 545 526 471 440 490 693 524 585 617 548 462 455 496 462 391 391 396 624 498 478 507 496 409 407 418 — 313 303 306 — 400 381 387 —— 335 328 330 505 403 364 457 664 485 443 502 530 412 383 426 —— — —— 27'2 — —— — 21'3 — —— — 266 298 335 317 321 226 220 238 225 282 311 296 2913 31'8 351 37"? 355 257 249 289 262 303 317 343 322 —— 40'6 438 429 — 288 340 321 —— 35-4 390 377 303 350 382 347 23": 248 299 259 288 319 350 318

jer emellertid också en ökning av bränsle- och lyseposterna. En dylik ökning skul— le i åtskilliga fall vara motiverad, redan om det nuvarande bostadsutrymmet icke ökades, ty synnerligen ofta blir detta bostadsutrymme icke rationellt utnyttjat, bland annat just av den anledningen, att de boende tvingas att spara på bränsleut- gifterna; på landsbygden är en stor del av boningsrummen t. o. m. i avsaknad av varje uppvärmningsanordning, vilket ofta rent av omöjliggör ett rationellt utnytt- jande av bostäderna. Enbart ett eliminerande av den ytterligare skärpning av trång- boddheten, som åstadkommes genom finrumssystemet, skulle sålunda leda till öka- de bränsleutgifter. Ännu större skulle denna ökning bliva, om själva bostadsut- rymmet för de barnrika familjerna bättre anpassades efter deras behov.

De återstående posterna äro så små, att det egentligen icke erfordras något sär-

• Sida 230
•  Original

Tab. 7. Utgifter för andra ändamål än livsmedel i mindre bemedlade huishåll med 3 eller flera barn under 15 år.

Lant- o. Jordbrukar- Hushåill i skogsarbetar- hushåll m städer (|). in-

Andra utgifter än livsmedel, kr. hushåll m. under ' dustrimrter

under 1 500 kr m. under 1500 kr. ' 3000 kr. Bostad ............................................ 151 177 3166 Bränsle och lyse .................................. 81 83 120 Kläder och skodon ................................ 156 120 346 Skatter (inkl. allm. pensionsavgifter) ................ 25 82 97 Inventarier ...................................... 37 21 103 Förenings— och försäkringsavgifter .................. 44 40 1641 Barnens undervisning .............................. 5 3 7 Tidningar ........................................ 9 9 28 Böcker ............................................ 1 2 5 Skrivmaterial, porto, telefon ........................ 5 6 7 Rengöringsmedel, tvätt ............................ 14 11 27 Kroppsvård ...................................... 4 4 20 Sjukvård ........................................ 23 12 45 Arbetshjälp i hemmet ............................ 4 0 23 Gåvor ............................................ 4 9 30 Nöjen och förströelser ............................ 5 4 27 Resor ............................................ 18 5 30 Övriga utgifter .................................... 20 11 45 Summa 606 599 1 4211)

skilt utpekande av det hygieniskt och kulturellt olämpliga i att ytterligare nedpres- sa dem. Det må emellertid nämnas, att befolkningskommissionen i ett samtidigt med detta betänkande utarbetat Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag rn. m. beräknat minimikostnaden för åstadkommande av en dock icke alltför riklig bekläd- nad åt barn i åldern 7—16 år till 70 51 90 kronor per är.1 Med hänsyn till de bespa- ringar, som kunna vinnas bl. a. genom mycket omsorgsfull vård av kläderna, har kom- missionen i nämnda betänkande föreslagit beklädnadsbidrag å 65 kr. för barn i ål- dern 7—16 år samt å 45 kr. för mindre barn; härvid förutsättes, att familjerna skola av sina övriga inkomster kunna komplettera barnens klädesutrustning. För en hel familj med 3 minderåriga barn kan den totala minimikostnaden för en hygieniskt tillfredsställande beklädnad sålunda knappast uppgå till mindre belopp än 350 a 400 kronor, vilket överstiger även den högsta av de i tab. 7 angivna siffrorna, vilka dock även inbegripa ännu större familjer.

Det bör emellertid i detta sammanhang behållas i minnet, att de här redovisade familjerna, med hänsyn till själva urvalsmetoden, måste antagas förete en väsent- ligt högre grad av ekonomisk förmåga och förtänksamhet, än vad som motsvarar det allmänna genomsnittet. Det kan därför givetvis icke förnekas, att det kan fin- nas en del familjer, vilka ägna en stor del av inkomsten åt täckning av vissa mindre väsentliga behov, samtidigt som livsmedelsposten hålles på en otillräcklig nivå. I dylika fall kan emellertid förhållandet åtminstone icke utan vidare uppfattas så, att det för denna mer eller mindre utpräglade lyxkonsumtion använda beloppet

1 För barn i åldern 7—16 år räknas härvid med följande klädesbehov: a) överkläder: vart- annat år en överrock för pojkar och en kappa för flickor och vartannat år en kostym för pojkar och två klänningar för flickor (årskostnad 25 å 38 kr.); b) underkläder: för pojkar 4 par strumpor, 2 par kalsonger, 2 skjortor (årskostnad 22 kr.); för flickor 4 par strumpor, 4 linnen, 2 livstycken, 2 par benkläder, 1 underklänning (ärskostnad 28 kr.); c) 2 par skor (årskostnad 20 kr.); 1 mössa eller hatt (årskostnad 2—3 kr.). Någon kostnad för sko- och beklädnadsrepara- tioner medräknas icke.

• Sida 231
•  Original

restlösst borde reserveras för en förbättring i livsmedelsstandarden. Samtidig: som denna är alltför låg, kunna nämligen också andra behov vara tillgodosedda i otill- räckliig utsträckning, och det är t. o. m. sannolikast, att denna form av dåliga kon- sumtiuonsvanor icke i första hand äventyrar livsmedelsstandarden utan i stället exemjpelvis bostadsstandarden. Det är ju dock så, att det i allmänhet är livsmedels- behowet, som först och främst tillgodoses, vilket framträder i det förhållandet, att den s;. k. livsmedelsprocenten uppvisar väsentligt mera utpräglade variationer efter inkomst och barnantal i familjerna, än vad fallet är med »hyresprocenten», d. v. s. med hyrornas andel i inkomsten. Av de senaste årens bostadsundersökningar har också. framgått, att även familjer med relativt höga inkomster kunna lida av dåliga bostacdsförhållanden, och att detta framträder såväl i städerna som på landsbygden.

Det går sålunda inte alltid att säga, att en alltför låg livsmedelspost skulle kunna bringas upp till önskvärd nivå enbart därigenom att en eventuell lyxkonsumtion eli- minerades. Något sådant kan endast uttalas, när det belopp, som ägnas åt den mindre nödvändiga konsumtionen, är tillräckligt för att täcka bristerna i fråga om samtliga de utgiftsposter i budgeten, vilka understiga den ur hygieniska synpunkter bestämda minimikostnaden för tillfredsställande av vederbörande behov. Det synes föreligga skäl att antaga, att bostadsposten oftare än livsmedelsposten beskäres på grund av lyxkonsumtion.

Dessa anmärkningar hänföra sig endast till den ena av de förutnämnda båda for- merna av olämpliga vanor i fråga om livsmedelsförsörjningen. Den andra formen därav, d. v. 5. det förhållandet, att livsmedelskonsumtionens inriktning ofta är hy- gieniskt otillfredsställande, belyses dels av i föregående avdelning refererade under- sökningar och utlåtanden, dels i den av näringsrådet företagna undersökning, som i ett senare sammanhang återgives.

Förbrukningen av vissa livsmedel. I tab. 8 redovisas förbrukningen per fa- milj av vissa livsmedel inom olika familjetyper och inkomstklasser. Liksom i före- gående tabeller specialredovisas även lant- och skogsarbetarfamiljer, jordbrukarfa- miljer samt hushåll i städer och industriorter. Redan en hastig blick på tabellen giver vid handen, att folknäringen på landsbygden är väsentligt ensidigare och har en starkare dragning åt mjölmjölkkosten, än vad fallet är i städerna. Mjölkonsum- tionen är sålunda två är tre gånger större än i städerna, och denna skillnad förkla- ras endast till ringa del av det förhållandet, att landsbygdsbefolkningen blott i obe- tydlig utsträckning inköper färdigbakat bröd. Även mjölkkonsumtionen är väsent- ligt mera omfattande på landsbygden, och detsamma gäller om förbrukningen av potatis. I gengäld konsumeras på landsbygden mindre kött och fläsk än i städerna samt väsentligt mindre ägg, färska grönsaker och rotfrukter samt frukt och här. I lantarbetarhemmen är vidare smörkonsumtionen och delvis även margarinför- brukningen mindre än i städerna. Bortsett från mjölken och potatisen är lanthe- folkningens livsmedelsförbrukning sålunda i väsentligt mindre utsträckning än stadsbefolkningens inriktad på mera vitaminhaltiga födoämnen. Med hänsyn till att det övervägande flertalet barnrika familjer tillhör landsbygden äro dessa för- hållanden icke minst ur befolkningshygienisk synpunkt värda beaktande.

Jämför man de olika familjetyperna inom varje särskild huvudgrupp, befinnes, att konsumtionen i de flesta fall ökas med familjestorleken —- ett resultat av det förhållandet, att den andel av familjeinkomsten, som ägnas åt täckning av livsme- delsbehovet, tenderar att stiga med familjernas medlemsantal. Men i vissa fall kon- sumera de större familjerna endast obetydligt mera än de små, och stundom fram- träder knappast alls någon mera påtaglig skillnad i dylik riktning. Inom de lägsta inkomstklasserna av lantarbetar- och stadsfamiljer förbruka de barnrika familjerna

• Sida 232
•  Original

Lant- och skogsarbetarhushåll Varuslag och familjetyp med en inkomst av (kr.) under 1 500— 2 000 o. Samttliga 1 500 2 000 däröver Kött och [läsk, kg: småhushåll ............................ 81'2 ' 9,3"? . utan barn . - 1650 15308 medelstora hushall ........ lmed barn 94'8 llgö 1333 111115 .. . 0—2 bam - 15 '6 1 22 16677 storre hushall med ......... 43 el. ”_ barn 1085 1494 2050 15556 Mjölk och grädde, 1*: småhushåll ............................ 598'8 . 1 63845 » utan barn - - 1 3266 21.1: medelstora hushall ........ imed ba rn 8961 1 105,5 1 0828 1 gå,”) -- - |0—2 barn - 1 4862 1 59 '0 1 02 storre hushall med ......... 13 el. fl. barn 1 160'7 1312.4 1 5729 1 34196 Smör, kg: småhushåll ............................ 23'5 ' 30'0 . utan barn - - 47'5 412'1 medelstora hushall ........ (med barn 21.4 23.0 ägo 33.4 .. . 0—2 barn - 26'0 '5 '4 storre hushall med ......... i?) el. fl. barn 26"! 20.1 36'0 25.5 Margarin, kg: småhushåll ............................ 21'9 - 1 6'6 - utan barn ' - 226 217 medelstora hushall ........ igted barn 25.3 30.9 289 g.? .. . —2 barn - 34'4 36'4 '8 " storre hushall med ......... &; el. ”_ barn 31'8 43.0 50.1 42'6 Agg, styck: småhushåll ............................ 256 - - ägg . luta b rn - - 671 medelstora hushall ........ Imedi hålrn 365 550 596 478 .. . 0—2 barn - 487 579 517 storre hushall med ......... 13 el. fl. barn 343 480 617 488 Mjol, kg: småhushåll ............................ 301'5 - 281'4 . utan barn - - 4868 48124 medelstora hushall ........ (med barn 336'7 397.9 364'1 åäö .. . 0—2 barn - 5956 5390 " '? Sforre hum” med --------- 13 el. f1.barn 5635 5562 en:; 579-7 Brad, kg: småhushåll ............................ 33'2 - 36"? utan barn - - 168 %'2 medelstora hushåll ........ ironed barn 248 278 548 3.9 .. —2 barn - 55'6 77'2 '1 storre hushåll med ......... £?) el. fl. barn 25.9 34.3 49—0 36'7 Potatis, kg: småhushåll ............................ 335'9 ' 5231? . utan barn - - 5158 "] medelstora hushall ........ (316? barn 4187 454.9 541.3 ägg,, .. . — barn - 6685 6948 '7 Stor” ”ha” med --------- 3 el. n. barn 6294 7031 7383 697—45 Färska grönsaker och rotfrukter, kg.- småhushåll ............................ 11'5 - - 232 utan barn - - 297 2” '8 medelstora hushåll ........ (med barn 12.7 189 18"?! 12.2 .. . 0—2 barn » U'!) 154 1 '3 storre hushall med ......... 3 el. fl. barn 128 166 26'7 185 Frakt och bär, kg: småhushåll ............................ 39-5 - 74'0 . utan barn - - 1158 794 medelstora hushall ........ (31 ed barn 50,3 23.4 82'1 (22.4 .. . —2 barn - O'? 9 '8 '3 storre hushall med ......... 13 el. fl. barn 43.5 69'6 1139 75'8

• Sida 233
•  Original

J ordbrukarhushåll Hushåll i städer o. industriorter med en utgift av (kr.) med en inkomst av (kr.) umder 1 500— 2 000 0. Samtliga under 3 000— 5 000 0. Samtliga 1 500 2 000 däröver 3 000 5 000 däröver 88-9 105-5 - 97 3 104-5 110-5 1238 1112 107-4 138'8 146-3 134 9 1344 168-3 1887 168—0 980 1268 1644 1279 1275 137-9 151-4 1386 1 700 1542 2213 1831 1611 181'6 %% 1999 1119'8 1456 2031 1738 151-7 177-1 2170 1838 6319 8382 - 7559 5273 4837 448-5 4902 9269 1 3629 1 3031 1 2372 7964 7827 7177 7696 1 11395 11013 1 277-5 1 1477 7215 7421 7171 7321 1 6573 1 549-15 1 7629 1 5875 8836 1 0300 1 026-4 1 0129 1 307-6 1 3891 1 948-4 1 6849 9596 1 1003 1 2447 1 1154 245 31'8 . 30-4 28-9 31'6 387 321 310 357 47'8 399 328 44'6 463 4311 324 468 477 436 31'6 367 442 373 1 263 489 593 528 43-5 43-5 606 4915 479 51-2 54? 527 290 379 56-5 41'6 &; 7-5 - 57 204 169 161 17 8 8-9 3-4 72 6-3 324 286 284 29 1 90 5-1 7-1 6-5 302 283 244 279 1 1-4 5-7 184 120 306 502 431 45-5 32 9-2 208 14'8 523 575 53!) 555 381 411 - 415 560 564 707 589 353 602 801 631 685 779 913 796 560 589 557 575 655 704 874 732 * 504 701 857 780 748 940 1 152 995 417 658 743 675 692 892 1 134 924 3114 2586 - 286 2 112—2 827 550 863 4041 4723 6046 514 3 225'8 165-2 118-9 1639 387 1 449-5 445-2 433 2 1457 1384 101-1 131'6 ! 338 0 6059 6982 6372 2437 2680 2238 2496 568 3 5603 7331 6558 3085 2513 2543 2629 4'8 16 1 - 11 9 790 908 111-3 911 100 6 8 119 9 8 827 1440 1734 1420 T!! 12-3 14? 115 119-& 123-0 144-o 1270 1 11 8 189 243 215 1164 1551 2251 176 0 5 6 258 337 277 1399 1993 1740 180 9 3466 277 9 - 3474 2482 1909 1875 207 5 5246 6659 5627 5893 395 3 330-9 277-& 327 9 5110 5304 4624 5106 307 8 299'6 267-9 294 2 ! 311'5 668-1 823-0 721-9 445 6 440-9 396-3 4255 617-2 6147 8302 7390 4758 4303 4268 4378 98 22'8 ' 152 271 431 545 40'4 474 289 334 350 505 500 751 55'8 188 248 348 255 374 425 648 46-4 1 191 397 557 4613 457 498 759 588 254 216 454 351) 325 495 795 550 96'6 84-1 - 88-5 897 962 129-7 100-6 823 1373 1723 1399 962 1174 1627 1247 926 916 118—0 975 974 118-& 1547 1220 1 580 1221 1873 1518 1054 1459 1989 1606 1094 837 1303 1124 1098 1350 2142 1530

• Sida 234
•  Original

Tab. 9. Årsiörbrulmingen per konsumtionsenhet av vissa livsmedel inom olika familjetyper enligt socialstyrelsens konsumtionsundersökningar 1932/1934.

Färska Kött Mjölk _ _ grön- Frukt Hushållsn, er och och Smält/115,15;1 Ägg Mjöl Bröd P%? saker och ,p fläsk grädde kg gk st. kg kg k 0. rot- bär kg 1 !g g frukter kg

. kg

Lanl- och skogsarbetarhushåll.

småhushåll ................ 491 3339 158 3-7 191 1431 191 1931 122 389

d 1-t h håutan barn 486 3908 13'6 7-0 195 155'6 6-5 1564 7-7 25'6 m ”om us ' med barn 41-3 375'6 9-4 104 177 1357 11-4 167-9 6-0 24-2 t.. 1 h d 04 barn 39-1 3364 87 80 117 1260 15-5 1613 3-7 17-3 som ”15 -me 3el.f1.barn 362 3139 5-9 9-9 114 134'8 8?) 1622 43 17'6

Jordbrukarhushåll.

småhushåll ................ 54- 419-9 169 3—2 231 1590 66 1930 84 49-2 du h häutan barn 435 399-1 129 2—0 204 1659 3.2 1901 11-3 45-1 me ”om ”5 ' med barn 45-7 409-0 195 2-3 205 154-7 4-1 1824 9-1 34-s 1" h h d0—2 barn 416 3608 120 2-7 177 1448 4-9 164—1 106 34-5 som 115-me 3el.fl.barn 386 3744 11-7 3-3 150 145-7 62 1629 7'8 25-0

Hushåll i städer och industri— samhällen.

småhushåll ................ 520 257-5 169 9-4 309 513 å7-9 109-0 212 239

utan barn 5'8 246'5 13'9 9"?! 255 2'3 5'5 105'1 1'8 '9

medelmra huSh'lmed barn 507 267-3 136 102 267 480 låg-4 1034 lga år)

.. 0—2 barn 450 2343 11-5 105 231 57-s -s 9'6 1 -5 -2 Stor” hum "Ndis el. n. barn 413 250-7 94 125 208 59-1 40'6 98!) 12-3 34-4

sålunda näppeligen mera smör än de barnlösa; i gengäld är dock deras margarin- konsumtion större. Även i fråga om färska grönsaker och rotfrukter samt frukt och här är konsumtionen i barnrika familjer tillhörande de lägre inkomstklasserna knappast större än inom vissa typer medelstora och smärre familjer. Överhuvud taget visar konsumtionen av mera dyrbara födoämnen svagare tendens att stiga med familjernas medlemsantal inom de lägre inkomstklasserna än inom de högre. En dylik tendens synes sålunda framträda även i fråga om kött och fläsk, mjölk och — åtminstone i städerna —— i fråga om ägg.

Emellertid bör man vid en dylik jämförelse mellan olika familjetyper även taga hänsyn till variationerna i konsumtionsbehovet. Med hänsyn härtill återgives i tab. 9 förbrukningen per konsumtionsenhet eller per »vuxen man»1 av olika fö- doämnen. Denna sammanställning må emellertid meddelas med viss reservation; förhållandet är nämligen det, att dylika konsumtionsenhetsskalor vanligen hänföra sig till den totala livsmedelsförbrukningen och sålunda m. a. o. angiva, huru stort det allmänna livsmedelsbehovet för t. ex. ett barn i viss ålder är i förhållande till en vuxen mans konsumtionsbehov. I fråga om de enskilda födoämnena (t. ex. mjölk eller kött) kan emellertid konsumtionsbehovet variera med åldern på ett annat sätt än detta allmänna livsmedelsbehov. Tabellen kan sålunda endast i grova drag åter- giva, hur förhållandet mellan livsmedelsbehov och konsumtion av olika födoämnen ställer sig inom de skilda familjetyperna. Härtill bidrager även, att den här an- vända s. k. amerikanska konsumtionsenhetsskalan, såsom förut nämnts, undervär- derar barnens näringsbehov.

Själva den huvudtendens, som framträder i tabellen, är emellertid så starkt mar- kerad, att densamma näppeligen kan hortförklaras med hänvisning till dylika för-

1 Jfr noten å sid. 49*.

• Sida 235
•  Original

hållanden. I fråga om nästan alla här redovisade livsmedel är förbrukningen per konsumtionsenhet väsentligt lägre i de större och barnrika familjerna än i de mind- re och barnfattiga eller barnlösa. Detta gäller i stort sett även i fråga om mjölk —— låt vara att tendensen i detta fall ter sig något mera obestämd än i flertalet övriga fall. Härvidlag bör emellertid dessutom ihågkommas, att konsumtionsenhets— heräkningen i detta fall måste antagas i särskild utsträckning undervärdera de barn- rika familjernas relativa konsumtionsbehov. Starkast utpräglad är tendensen i fråga om kött, smör, ägg, färska grönsaker och rotfrukter samt frukt och bär. Även i fråga om bröd gör sig samma tendens i viss mån gällande, men detta förklaras åtminstone i fråga om städerna därav, att familjernas brödbehov i ökad utsträck- ning tillfredsställes genom hembak i den mån som familjestorleken ökas. Medräk- nas mjölkonsumtionen, ter sig sålunda de barnrika familjernas brödförbrukning, i varje fall i städerna, såsom större än de barnfattigas. På landsbygden synes emel- lertid även mjölförbrukningen i stort sett vara mindre i de större hushållen än i de mindre. Med hänsyn till de i detta fall mycket höga förbrukningssiffrorna på lands— bygden behöver måhända dock icke alltför stor vikt fästas vid detta förhållande.

Det allmänna intrycket av förbrukningssiffrorna blir sålunda detta: trots att de barnrika familjerna söka hålla uppe sin livsmedelsstandard genom att för densam— ma reservera en så stor del av inkomsten, att den övriga konsumtionen i synnerli- gen många fall måste på ett obehörigt sätt eftersättas, blir deras födoämnesbehov dock i de flesta avseenden redan ur rent kvantitativ synpunkt sämre tillgodosett än de barnlösa och barnfattiga familjernas, framför allt blir emellertid deras kosthåll väsentligt mera ensidigt, än vad som är vanligt i smärre och medelstora hushåll. Sistnämnda förhållande betingas dels därav, att de barnrika familjerna väsentligen tillhöra landsbygden, där kosten i stort sett är betydligt mera enformig än i stå- derna, dels därav, att det även när landsbygden undersökes för sig och städerna för sig, kan konstateras en tydlig tendens till ökad ensidighet i kosthållet, allt eftersom familjernas medlemsantal ökas. Den minsta omväxlingen i dieten framträder inom de barnrika familjer, som tillhöra landsbygdens lägsta inkomstgrupper.

lll. Några huvudresultat av näringsrådets analys av socialstyrelsens hushållsboksmaterial för städer och industriorter.

Såsom förut nämnts, hava på grundval av socialstyrelsens budgetmaterial för städer och industriorter inom näringsrådet företagits vissa undersökningar angå- ende den svenska folkkostens näringsvärde. Ifrågavarande undersökningar hava utförts under ledning av näringsrådets sekreterare, docent Ernst Abramson, vilken i egenskap av näringshygienisk expert inom befolkningskommissionens de- legation för utredning av näringsfrågan, ställt resultaten av desamma till kommis- sionens förfogande.

Dessa bearbetningar utvisa i första hand, att den genomsnittliga livsmedelsför- brukningen inom de 1245 stadshushåll, som bearbetningen omfattar, väl tillfreds- ställer de näringshygieniska krav, som bruka uppställas i fråga om mängden av kalorier, äggvita, calcium, fosfor och järn samt A-, Br, B2- och C-vitaminer. Det är emellertid icke blott den genomsnittliga förbrukningen, som är av intresse, ty de olika familjerna uppvisa sinsemellan betydande individuella variationer i fråga om näringstillförseln. Trots genomsnittsvärdenas tillfredsställande höjd kommer där- för l:vsmedelsförbrukningen i ett icke obetydligt antal familjer att i olika hänse- enden understiga den näringshygieniska idealstandarden.

• Sida 236
•  Original

Vid dessa beräkningar har näringsrådet i första hand utgått från den amerikanska konsumtionsenhetsskalan, beroende på att denna legat till grund för socialstyrelsens bearbetningar, vilka härutinnan i viss mån bundit den fortsatta analysen. De1't har emellertid upprepade gånger framhållits, att denna skala undervärderar barnems re— lativa kaloribehov. I den mån beräkningarna hänföra sig till äggvita och mineral- ämnen, kan denna undervärdering bliva ännu större, emedan dessa ämnen äro av särskild betydelse för kroppsväxten.

Av dessa anledningar räknar näringsrådet alternativt med vissa andra komsum- tionsenhetsskalor, nämligen dels en för kalorier och vitaminer, dels en för äggvita; den senare användes även vid studiet av calcium-, fosfor- och järnförbrukningem.

I följande tablå jämföras dessa båda skalor med den amerikanska:

Amerikanska Skala för kalo— Skala för ägg- konsumtions- rier, vitaminer vita, calcium, enhetsskalan o. s. v. fosfor och järn Vuxen man .. ............................ 100 100 100 Vuxen kvinna ............................ 0'90 0'90 0'90 Barn i åldern 0—6 år ........ . ...... 015—040 0-43 060 ) ) ) 7—14 ! . . . . . . . . . . ........ 0'75—0'90 0'80 l'OO » » : 15 år och däröver ............ 0'90—1'00 0'95 1'20

I tab. 10 återgivas de genomsnittliga förbrukningssiffrorna för samtliga under- sökta familjer dels enligt den amerikanska konsumtionsenhetsskalan, dels enligt nyssnämnda båda skalor; dessa siffror böra jämföras med de i tredje kolumnen

Tab. 10. Genomsnittskonsumtion, optimal konsumtion samt frekvensen av lamiller med underoptimal konsumtion inom hela materialet.

Genomsnittlig förbrukning Proc. antal familjer med per dag och konsumtions- Närings— underoptimal förbrukning enhet hygieniska v1d beraknmg enligt enligt spec. opktimal— enligt enligt amerikanska kalori- och ägg- rav amerikanska kalori- resp. skalan viteskalor etc. skalan äggviteskalan2 Kalorier (brutto)1 . . . . 3 514 3 358 3 000 15 22 Åggvita . ........... 98 g 84 g 70 g 3 14 Calcium ..... . ...... 1'2 g 10 g 068 g 2 6 Fosfor .............. 1'85 g 158 g 132 g 5 15 Järn ....... 17mg 15mg lömg 23 55 A-vitamin' .......... - 4 497 4 000 - (27) Br-vitamins . . . . . , . . - 320 300 - (36) Ba-vitamin' . . . . . . . . . - 673 650 - (43) C-vitaminls .......... - 62 50 - (14)

1 Att man räknar med brultokalorier innebär, att man utgår från de inköpta livsmedlens näringsvärde och sålunda icke företager någon reduktion med hänsyn till de förluster, som förekomma vid matlagning, servering och matsmältning. — 2 Dessa siffror äro ej grundade på direkt observation. Den egentliga undersökningen av familjernas fördelning efter tillför— seln av olika näringsämnen har nämligen verkställts endast med utgångspunkt från den amerikanska skalan. De härigenom funna spridningsvärdena hava därefter applicerats på de medeltal, vilka beräknats med utgångspunkt från kalori- och äggviteskalorna. Vad det för kaloritillförseln anförda frekvenstalet beträffar, har denna omständighet dock ringa betydelse. I fråga om vitaminer hava de individuella variationerna i tillförseln icke i något hänseende kunnat beräknas (jfr nedan sid. 63't ff). Härvid har man utgått från de för mine— ralämnen funna spridningsvärdena, vilka applicerats på medeltalen. — 3 Internationella en- heter. — 4 Sherman-Bourquin-enheter. — ” Mg ascorbinsyra.

• Sida 237
•  Original

återgiivna värdena för den näringshygieniskt optimala konsumtionen. I den sista kolummen meddelas uppgift om det procentuella antalet familjer, vilkas konsumtion underrstiger dessa optimala krav.

Det är sålunda icke mindre än 22 % av de undersökta familjerna, som komma under de näringshygieniska kraven i fråga om kaloriförbrukningen. Vidare skulle drygt hälften (55 %) av familjerna förete underoptimal järnkonsumtion. I fråga om äggvitetillförseln uppgår motsvarande tal till 14 % och i fråga om fosfortillför- seln till 15 %. Däremot skulle antalet familjer med underoptimal calciumkonsumtion endastt utgöra 6 %. I fråga om calcium anses emellertid även den i detta sammanhang använlda äggviteskalan undervärdera de halvvuxna barnens av själva växandet beting— ade bcehov. Vissa författare uppskatta därför calciumbehovet betydligt högre. Sålunda anser LeithfL att detta behov växer från 0'90 g per dag för barn i åldern O's—9 år till 1'94 g för barn i åldern 15—16 år för att därefter så småningom avtaga till 055 g för personer i åldern 24 år och däröver (för ammande och havande kvinnor dock 2110 g"). Om man med utgångspunkt från dessa uppgifter konstruerar en särskild konsumtionsenhetsskala för calcium, befinnes medelkonsumtionen per dag och kon- sumtionsenhet utgöra endast 070 g. vilket nära motsvarar det optimala standard- kravet. Under förutsättning av att hushållen fördela sig jämnt omkring medeltalet, skulle detta innebära, att omkring hälften av familjerna företedde underoptimal konsumtion i fråga om calcium. Då de antaganden rörande calciumbehovet inom olika åldrar, vilka lagts till grund för sist nämnda uppskattning, dock icke kunna anses vara allmänt godtagna inom den näringshygieniska vetenskapen, torde man dock knappast böra räkna med förefintligheten av en så stor frekvens av underoptimal calciumkonsumtion. Men så mycket är i alla händelser klart, att calciumbehovet ——- trots den i Sverige relativt höga mjölkkonsumtionen —— icke kan anses vara tillgodo- sett i den utsträckning, som angives i tab. 10, och att man därför även i detta avse— ende har att räkna med näringsbrister av i varje fall icke negligerbar omfattning.

I fråga om konsumtionen av äggvita och mineralämnen är emellertid ytterligare att märka, att de uppväxande barnen med skäl kunna befaras hava större under- konsumtion, än vad som kunde synas av här anförda överväganden och uppgifter. Även om den totala förbrukningen av t. ex. äggvita och mineralämnen är tillfreds- ställande inom en viss familj, är det nämligen icke säkert, att den inom familjen fördelas efter de olika familjemedlemmarnas relativa behov. Det föreligger näm- ligen starka skäl för den uppfattningen, att kosten i allmänhet fördelas mellan fa- miljemedlemmarna efter kaloribehovet. Känslan av hunger och mättnad utgör nämligen härvidlag icke någon säker vägledare. Kosten torde med andra ord myc- ket ofta fördelas mellan familjemedlemmarna efter kaloribehovet, även när en an- nan fördelningsgrund skulle ha varit erforderlig. Varken föräldrarna eller barnen kunna annat än i undantagsfall förväntas besitta sådan näringshygienisk insikt, att de i medvetande om att barn i halvvuxen ålder erfordra en större halt av äggvita och mineralämnen i kosten, än vad fallet är med personer i högre ålder, söka korri- gera sådana fel i kostens sammansättning för barnen. Dessa brister i fråga om till- förseln av äggvita och mineralämnen kunna därför befaras vara desto större för barn i de familjer, där icke ens den genomsnittliga konsumtionen per familjemed- lem i fråga om dessa näringsmedel når upp till optimal standard.

I fråga om vitamintillförseln har frekvensen av familjer med underoptimal kon- sumtion icke kunnat beräknas på grundval av några undersökningar om de indi- viduella växlingarna i vitamintillförseln — detta beroende på att vitaminhalten i varje särskilt livsmedel varierar oerhört allt efter de olika betingelserna vid livs-

1 I. Leith i Nutrition Abstracts and Reviews, vol. 6, sid. 574.

• Sida 238
•  Original

medelsproduktionen och matlagningen. Däremot har den genomsnittliga vitamin- tillförseln beräknats, ty vid en dylik beräkning har den nämnda felkällan icke an- setts hava samma betydelse. Det visar sig, att dessa genomsnittstal för By, Bz- och C-vitaminer ligga endast obetydligt över normen, vilket synes tyda på att en täm- ligen stor del av de enskilda familjerna kommer under densamma. Med utgångs- punkt från dessa medeltal samt under antagande att variationerna omkring de- samma överensstämma med dem, som iakttagits i fråga om mineralämnen, har ett försök gjorts att beräkna antalet familjer med underoptimal vitamintillförsel. Des- sa siffror få givetvis upptagas med reservation. Det finnes emellertid all anledning att godtaga deras vittnesbörd om att det _ bortsett från vad som nyss anförts an- gående konsumtionen av järn (och calcium) — särskilt är i fråga om vitaminhalten, som den svenska folkkosten uppvisar brister.

Det kommer längre fram att närmare ådagaläggas, att dessa konsumtionsbrister i första hand måste beröra större och mera barnrika familjer. Detta betyder, att pro- centtalen skulle tett sig högre, om man räknat efter antalet personer i stället för efter antalet familjer.

Det må emellertid erinras om vad som inledningsvis framhållits, nämligen att de näringshygieniska standardkrav, som ligga till grund för beräkningen av dessa procenttal, icke hava den allmängiltighet, som dessa beräkningar egentligen skulle kräva, d. v. 5. att själva livsmedelsbehovet uppvisar betydande individuella varia- tioner, vilka väsentligen betingas av kroppsstorleken och arbetets karaktär. När det exempelvis av det föregående framgått, att skogsarbetare —— vilka dock icke äro företrädda i materialet till den här refererade undersökningen —— ofta förbruka så höga kalorimängder som 4000—6 000 per dag, måste detta åtminstone till en del bero på att det tunga arbetet i skogarna och de svåra klimatiska förhållanden, under vilka detta arbete utföres, medföra en betydande stegring av kaloribehovet. Skulle de förbruka blott 3000 kalorier per dag eller blott något däröver, skulle ofta energitillförseln vara för liten. Det motsvarande gäller andra arbetare med tungt arbete. Å andra sidan är det mycket väl tänkbart, att flera av de familjer, som förbruka mindre än 3 000 kalorier per konsumtionsenhet och dag, i verklig- heten erhålla en, med hänsyn till kalorimängden, fullt tillräcklig kost.

Härtill kommer, att dessa näringshygieniska standards, även såsom »normalstan- dards» betraktade, knappast kunna sägas vara med full säkerhet bestämda. Kalori- behovet angives sålunda till något olika värden av olika författare på området, allt efter karaktären av det material, på vilket de baserat sina slutsatser. Järnbehovet har av Sherman nyligen angivits till 12 mg i stället för tidigare 15 mg; från denna utgångspunkt skulle en väsentligt mindre del av hushållen än 55 % komma under standardkraven. Härvid bör emellertid beaktas, att de äldre undersökningar, var- ifrån vi här hava utgått, även räknade med något högre värden å födoämnenas järn- halt. Hade man i förevarande undersökning utgått från de nyare, lägre analysvär- dena, skulle man sålunda även med utgångspunkt från det till 12 mg reducerade stan- dardkravet hava kommit till en hög siffra för antalet familjer med underoptimal järnkonsumtion.

Det bör emellertid i detta sammanhang uppmärksammas, att icke alla familjer, som angivits uppvisa brister i fråga om kaloritillförseln, ingå exempelvis bland dem, som förete brister i fråga om järntillförseln. En del hushåll kan med andra ord tänkas komma under standardkraven enbart i fråga om kalorier, andra en- bart i fråga om järnkonsumtionen etc. Det finnes sålunda skäl att förvänta, att det totala antalet hushåll, vilkas näringsämnestillförsel icke är tillfyllest i alli av- seenden, överstiger de högsta i tablån redovisade procenttalen. I allmänhet är det dock så, att olika näringsbrister förekomma tillsammans, i det att det övervägande

• Sida 239
•  Original

flertallet familjer med underoptimal kaloritillförsel samtidigt företer underoptimal förbrlukning i fråga om järn samt i fråga om vitaminer av olika slag.

Det: bör slutligen erinras om, att siffrorna endast hänföra sig till de 1 245 hus- håll, som ingå i undersökningen, och att beträffande detta undersökningsmaterial gälla alla de anmärkningar i fråga om brister i representativiteten, vilka tidigare anförtts. Det förhållandet, att de barnrika familjerna blivit överrepresenterade vid undersökningen, måste givetvis verka i den riktningen, att konsumtionsbristerna framträda såsom mera omfattande, än vad som svarar mot förhållandena inom befolkningen i dess helhet. Denna omständighet har emellertid i förevarande sam- manhzang knappast något förstahandsintresse, eftersom det här särskilt gäller att studera flerbarnshushållens näringstillförsel. Undersökningens begränsning i öv- riga mvseenden förtjänar däremot även ur denna synpunkt beaktande — alltså det förhållandet, att familjer med under 2000 kr. i inkomst, fattigvårdsunderstödda familjer och familjer, som beröras av arbetslöshet, icke alls eller endast i mycket obety'dlig utsträckning äro företrädda, vidare själva metoden för insamling av upp- gifter, vilken medfört ett ensidigt urval av familjer med övernormal ekonomisk förmåga och karaktär, och slutligen den viktiga omständigheten, att landsbygden, som dock konstaterats hava ett betydligt mera ensidigt kosthåll än städerna (vilket innebär, att visserligen icke kalorimängden men däremot skyddskosten i större ut- sträckning kan befaras vara otillräcklig), icke alls medtagits vid denna specialbe- arbetining.

I det följande lämnas några uppgifter till närmare bedömning av födans närings- hygieniska värde ur var och en av de förut angivna synpunkterna.

Vid börja med kaloritillförseln. I tab. 11 återgivas dels den genomsnittliga kalori— mängden per konsumtionsenhet och dag, dels frekvensen av familjer med mindre än 3 000 kalorier inom olika s. k. välståndsgrupper. Denna gruppering utgår från inkomsten per konsumtionsenhet, vilket innebär, att såväl familjestorlekens som familjeinkomstens inflytande på ekonomien beaktas vid grupperingen.

Tab. 11. Kaloritillförseln inom olika välståndsgrupper av arbetar- och lägre tjiinstemaunahushåll.l

Familjer med en inkomst per

konsumtionsenhet2 av kr. Samt-

liga Under 700- 950— 1200— 1450- 1700 o. ”an— 700 950 1200 1450 1700 däröver le

Antal familjer ........................... 77 221 284 237 121 110 1 050 därav (i %) med mindre än 3000 kal. per dag och konsumtionsenhet2 ............. 45'6 20'4 12'0 105 S'?» 9'1 15'4 Genomsnittlig kaloriförbrukning per dag och konsumtionsenhet2 ...................... 3 080 3 330 3 510 3 630 3 720 3 790 3 520

¹ Denna redovisning inbegriper sålunda icke medelklasshushållen (195 st.) ? Amerikanska konsumtionsenheter.

Frekvensen av de familjer, som komma under standarden, uppvisar sålunda vä- sentligt större variationer än medelkonsumtionsvärdena —— ett förhållande, som i och för sig är alldeles naturligt, men som dock är värt att behålla i minnet. Bortåt hälften av hushållen i den lägsta välståndsgruppen har en konsumtion, understi- gande normen (hade beräkningen utgått från den mera rättvisande kaloriskalan i stället för från den amerikanska skalan, skulle proportionstalet hava blivit väsent- ligt högre), medan motsvarande proportion för de tre högsta grupperna utgör om-

• Sida 240
•  Original

kring en tiondel. Det är emellertid anmärkningsvärt, att det i dessa högre väl- ståndsgrupper överhuvud taget förekommer några fall av underoptimal kaloritill- försel. I den mån detta förhållande icke beror på att kaloribehovet för ifrågava- rande familjer är mindre, än vad som svarar mot den valda normen, måste det här vara fråga om en underkonsumtion, som icke vållas av ekonomiska förhållan- den.

När »välståndets» inflytande på kalorimängden på detta sätt studeras, bör emel- lertid ihågkommas, att det är tvenne skilda faktorer, som här sammanfattats un- der denna term, nämligen dels familjeinkomsten och dels familjernas storlek och barnantal. Detta betyder, att de större och barnrika familjerna komma att kon- centreras till de lägre välståndsgrupperna, medan de mindre familjerna dominera i de högre. Sålunda befinnes, att det genomsnittliga antalet konsumtionsenheter per hushåll uppgår till icke mindre än 5'52 i den lägsta gruppen mot endast 2'42 i den högsta.

Under sådana förhållanden blir det av intresse att söka utröna de båda nämnda faktorernas inbördes betydelse. En viss uppfattning härom giver tab. 12, där den genomsnittliga kaloritillförseln per konsumtionsenhet och dag ävensom frekvensen av familjer med underoptimal konsumtion angivas dels för olika inkomstklasser (räknat efter den totala familjeinkomsten) och socialgrupper, dels inom dessa för familjer med olika barnantal. Denna sönderdelning av materialet medför, att an- talet familjer inom vissa grupper blir synnerligen begränsat, vilket förklarar vissa oregelbundenheter i serierna. Läses tabellen med försiktighet, synes emellertid en hel del värdefulla slutsatser kunna dragas.

Sålunda framgår, att kaloritillförseln varierar mera efter barnantal än efter in- komst. Tendensen hos kalorimängden att sjunka med ökat barnantal är visser— ligen icke alldeles regelbunden, och detsamma gäller om den benägenhet att stiga med ökat barnantal, som frekvensen av familjer med underoptimal konsumtion uppvisar, men båda dessa tendenser framträda dock med väsentligt större tydlig- het än motsvarande variationer efter inkomst och social ställning. Antalet barn- lösa familjer med underoptimal kaloritillförsel utgör sålunda 10 %, medan mot- svarande siffra för familjer med 4 eller flera barn uppgår till 37 %. Av de olika inkomstklasserna kunna de lägre t. o. m. stundom inbegripa en något mindre pro- portion av familjer med underoptimal kaloritillförsel än de närmast högre. Det är endast i fråga om stora och barnrika familjer, som kaloritillförseln i mera märk- bar grad befinnes vara beroende av inkomsten. Familjer med under 3 000 kronor i inkomst samt med 4 eller flera barn skulle sålunda i halva antalet fall (49 %) erhålla mindre än 3000 kalorier per konsumtionsenhet och dag.

Ytterligare belägg för detta förhållande, att barnantalet spelar större roll än den absoluta inkomsten, giver tab. 13. Här redovisas tre olika familjetyper, vilka skilja sig åt genom barnantal och total familjeinkomst, men samtidigt hava nästan exakt samma inkomst per konsumtionsenhet och sålunda kunna sägas leva på ungefär samma standard. Trots detta befinnes, att tillförseln av olika näringsämnen något minskas med familjernas storlek. Detta synes bero på att de större familjer, som uttagits för denna specialstudie, och som ju hava högre total familjeinkomst, söka inrätta sin livsföring mera »ståndsmässigt», vilket medför dels att livsmedelspro— centen blir något lägre, dels att även kostnaden för 10 000 kalorier blir något högre än inom övriga i tab. 13 redovisade familjetyper. Att det näringshygieniska virdet av livsmedelskonsumtionen varierar med barnantalet i så hög grad, som tab. 12 ut- visar, skulle sålunda till någon del kunna tänkas bero på att familjerna i det längsta söka uppehålla den för varje inkomstklass typiska, allmänna livsföringen, även när familjeekonomien tynges av ett större barnantal, och även om de näringshygie- niska intressena härigenom i någon mån åsidosättas.

. _ ..An ___—___...” _

• Sida 241
•  Original

Tab. 112. Undersökta familjer, fördelade efter social ställning, barnantal och la- milleimkomst ävensom kaloritillförsel per konsumtionsenhet och dag inom olika

social-, familje- och inkomstgrupper.

därav arbetar- och lägre .. tjänstemannafamiljer Ar- Giggi? Mpdel- Slamt— betar- k ass- iga med en familjeinkomst Barnantal famil- när??? famil— famil- av (kr.) jer . ]el' jer jer under 3000— 5000 0. samt- 3 000 5 000 däröver liga 1. Antal undersökta familjer med O' barn ...................... 27 25 11 63 19 28 5 52 l » ...................... 158 151 54 363 88 197 24 309 2 » ...................... 112 126 50 288 47 167 24 238 2—3 barn1 .................. 50 79 11 140 18 79 32 129 3 barn ...................... 55 47 27 129 27 64 11 102 4 el. fl. barn ................ 56 49 20 125 15 65 25 105 Samtliga familjer2 526 524 195 1 245 226 684 140 1 050 11. Total kaloritillförsel per kon- sumtionsenhet och dag i familjer med 0 barn ...................... 3 799 3 514 3 658 3 666 3 732 3 568 3 848 3 665 1 > ...................... 3 592 3 466 3 253 3 483 3 592 3 499 3 543 3 531 2 » ...................... 3 386 3 354 3 344 3 366 3 299 3 395 3 352 3 366 2—3 barn1 .................. 3 233 3 248 3 053 3 226 3 066 3 250 3 304 3 238 3 barn ...................... 3 378 3 233 3 469 3 348 3 287 3 315 3 350 3 314 4 el. fl. barn ................ 3 134 3 136 3 225 3 149 3 008 3129 3 211 3 138 Samtliga familjer2 3413 3321 3 273 3358 3249 3369 3379 3271 III. Animaliska kalorier per kon- sumtionsenhet och dag i familjer med 0 barn ...................... 1 755 1 656 1 704 1 709 1 711 1 677 1 829 1 708 1 » ...................... 1 639 1 613 1 496 1 604 1 540 1 613 1 672 1 627 2 » ...................... 1 507 1 515 1 534 1 516 1 458 1 523 1 548 1 510 2—3 barn1 .................. 1 418 1 457 1 314 1 431 1 303 1 445 1 502 1 440 3 barn ...................... 1 471 1 397 1 572 1 468 1 415 1 428 1 544 1 438 4 el. fl. barn ................ 1 273 1 351 1 386 1 322 1 166 1 305 1 393 1 311 Samtliga familjer” 1 516 1 503 1 484 1 510 1 442 1 511 1 559 1 512 IV. Proc. antal familjer med under- optimal konsumtion$ bland så- dana med 0 barn ...................... 7 15 10 10 - 13 10 1 » ...................... 13 17 29 17 13 16 15 2 > ...................... 21 23 24 22 26 21 - 22 2—3 barn1 .................. 31 30 - 31 - 29 26 31 3 barn ...................... 22 31 17 24 27 25 23 29 4 el. fl. barn ................ 38 38 - 37 49 39 32 38 Samtliga familjer2 19 25 24 22 25 23 19 22 1 Denna grupp inbegriper familjer med två eller tre barn, vilka av vissa bearbetningstek- niska skäl icke kunnat uppdelas på de grupper, till vilka de i denna redovisning rätteligen bort höra. — 2 Inkl. 137 familjer med blandad sammansättning, vilka icke medtagits i spe- cialredovisningen efter barnantal. — Medeltalen för samtliga familjer äro genom 5. k. stan— dardräkning korrigerade med hänsyn till den olikartade fördelningen på familjetyper inom olika inkomstklasser. —- ' För de grupper, inom vilka det totala antalet familjer understiger 25, äro procenttalen ej angivna. För övrigt äro procenttalen icke grundade på direkt obser- vation i varje enskilt fall utan beräknade på grundval av medeltalen samt vissa observa— tioner angående variationerna omkring desamma.

• Sida 242
•  Original

Tab. 13. Konsumtionen per konsumtionsenhet (enligt kaioriskalanl) inom tre olika familjetyper med olika barnantal men ungefär samma inkomst per konsumtionsenhet.

. . Familjer med Familjer Familjer 2—3 barn, var- utan barn med 2 barn av minst ett fam.-ink. , [lifts-4311?” 15 år eller där— 333315. 3000—5000 rats-:ir. ' kr* däröver Antal familjer2 ................................ 19 28 32 Familjeinkomst, kr ............................. 2559 3640 5750 Antal konsumtionsenheter per fam.a ............ 1'9 2'8 4'1 Inkomst per konsumtionsenhet ................ 1 347 1 300 1 401 Livsmedelsutgift per konsumtionsenhet, kr ....... 418 373 396 Livsmedelsutgift i % av familjeinkomst ........ 31'0 287 283 Kostnad per 10000 kalorier, kr ................. 298 305 320 Kalorier (i allt) .............................. 3732 3393 3304 __ därav animaliska kalorier .................... 1 711 1 575 1 502 Aggvita (i allt), g ............................. 100 97 94 därav animalisk äggvita, g .................. 62 60 57 Fett (i allt) g ................................. 146 134 130 därav mjölkfett, g .......................... 65 62 58 Kolhydrater, g ................................ 461 420 393 Calcium, g .................................... 1.27 1'29 1'07 Fosfor, g ...................................... 1'90 1'89 1'70 Järn, mg .................................... 18 17 16 1 Även tillförseln av äggvita och mineralämnen är sålunda i detta fall beräknad enligt kaloriskalan. —— ? Redovisningen inbegriper endast arbetar— och lägre tjänstemannafamiljer. — 3 Amerikanska konsumtionsenheter.

Den ojämförligt viktigaste anledningen till att näringstillförseln enligt tab. 12 i så ringa grad synes vara beroende av familjeinkomsten, ligger emellertid i materialets begränsning. Såsom förut antytts, inbegriper utredningen endast 4 hushåll (0'3 %) med under 2 000 kronor i familjeinkomst och blott 58 familjer (4'7 %) med mindre än 2 500 kronor. Sistnämnda inkomst förefaller vara fullt tillräcklig för uppnåen- de av en fullvärdig näringsstandard inom en liten familj. Det blir då en tämligen självklar konsekvens, att de inom detta undersökningsmaterial konstaterade närings- bristerna i första hand framstå såsom betingade av familjernas storlek —— i den mån de icke bero på dåliga konsumtionsvanor, vilket väl får anses vara fallet i fråga om de för undersökta mindre familjer konstaterade näringsbristerna. Hade däremot inkomsttagare med under 2000 kronor varit företrädda i materialet i samma proportion som inom det totala beståndet av stadsfamiljer, skulle säker- ligen ett betydligt starkare samband mellan inkomst och kaloritillförsel kunnat på- visas.1

1 I detta sammanhang mä anföras vissa uppgifter om sambandet mellan arbetslöshet Och kaloritillförsel enligt en av socialstyrelsen företagen specialundersökning för 109 hushåll istäder och industriorter, vilka i större eller mindre grad berörts av är b etslösh et. Medelink)msten för dessa arbetslösa utgjorde 2568 kr. per normalhushåll (om 33 konsumtionsenheter —ameri- kanska — d. v. 5. per familj om man, hustru och 2—3 minderåriga barn) mot 3493 kr. för 526 icke arbetslösa arbetarhushåll. Familjer, som under året berörts av arbetslöshet under mindre än 4 månader, hade 2669 kr. i medelinkomst, sådana med arbetslöshet under 4—8 månader 2584 kr. och sådana med minst 8 månaders arbetslöshet 2109 kr. Kaloritillförseln per (amerikansk) konsumtionsenhet utgjorde i dessa tre fall resp. 3430, 3280 och 3150 mot 3500 för icke arbetslösa arbetare.

• Sida 243
•  Original

Tab. 14. Tillförseln av fett och kolhydrat per konsumtionsenhet och dag inom olika familjetyper, socialklasser och inkomstgrupper.

därav arbetar— och lägre

.. tjänstemannafamiljer Ar— ååå; Medel- Samt— __ . . . betar— _ klass- lida med en familjeinkomst ”mulm med ' " bam famil- "ååå? famil— faåu- av (kr.) jer jer jer jer

under 3000— 5000 0. samt— 3000 5000 däröver liga

I. Fettförbrukning (total) i g per konsumtionsenhet och dag i familjer med 0 barn ...................... 150 145 154 149 146 147 159 148 1 142 141 132 140 142 141 146 141

130 130 135 131 124 131 136 130 123 128 116 125 112 127 130 126

. . 128 120 135 127 120 124 132 124

4 el. fl. barn ................ 111 118 123 116 102 112 125 114

Samtliga familjer 131 130 131 131 124 131 136 131

II. Förbrukning av mjölkfett i g per konsumtionsenhet och dag i familjer med Obarn .......... . ........... 71-3 654 709 890 653 67'8 835 686 1 » ............ .. . 622 S% 627 623 60-0 62-9 648 623 2 > .. 54'1 57'9 64'2 57'6 51'8 56'8 59'6 56'0 2—3 barn 60'0 53'0 60'4 56'0 48'1 56'5 57'5 556 3 barn ...................... 500 483 622 522 467 485 591 492 4 el. fl. barn ................ 41'8 43'6 52'3 44 2 35'6 42'0 47'5 42'7 Samtliga familjer 561 557 61'9 56'9 51'9 56'3 602 558

111. Förbrukning av kolhydrat i g per konsumtionsenhet och dag i familjer med 0 barn ...................... 459 401 413 428 461 416 390 432 . 427 405 373 409 435 411 394 417 2 » 416 412 394 410 417 416 395 413 2—3 barn1 .................. 403 392 369 394 395 397 393 396 3 barn ...................... 421 406 415 414 421 414 402 414 4 el. fl. barn ................ 413 402 406 407 390 415 399 408

Samtliga familjer 419 402 387 407 405 410 391 411

1 Denna grupp inbegriper familjer med två eller tre barn, vilka av vissa bearbetningstek- niska skäl icke kunnat uppdelas på de grupper, till vilka de i denna redovisning rätteligen bort höra.

Av visst intresse är också att jämföra uppgifterna i tab. 12 för de olika social- klasserna — arbetarhushåll, lägre tjänstemannahushåll och medelklasshushåll. Det visar sig, att det inom de barnlösa och barnfattiga grupperna är arbetarfamiljerna, som uppnå de högsta kaloritalen, medan däremot medelklasshushållen ofta komma lägst på skalan. Inom medelklassen visar emellertid kaloritillförseln något sva- gare tendens att minskas med ökat barnantal, och de barnrika medelklassfamiljer- na komma därför att uppvisa något högre kalorital än motsvarande arbetar- och lägre tjänstemannafamiljer. Dock ter sig sambandet mellan barnantal och kalori- tillförsel även i medelklassen synnerligen utpräglat, vilket är desto mera anmärk- ningivärt, som dessa medelklassfamiljer till 93 % hava en inkomst av 5 000 kro- nor eller däröver och till 49 % nå upp till 7 000 kronor eller mera. Det förtjänar

• Sida 244
•  Original

Tab. 15. Äggviteförbrukningen (g) per konsumtionsenhet och dag inom olika familjetyper.1

därav arbetar— och ]lägre tjänstemannafamiljcer

Ar— Lägre Medel- Samt-

tjänste- . . . . . . . betar- klass- llga med en famil emkomst Familjer med ' " barn famil- när??? famil— famil- av (kilt) jer . jer jer jer under 3000— 5000 0. samt- 3000 5000 däröver liga I. Äggviteförbrukning (total) per konsumtionsenhet och dag ifa- miljer med 0 barn ...................... 102' 947 1035 996 997 965 1042 9815 1 » ...................... 990 965 904 96'5 994 966 101'2 978 2 » ...................... 935 937 950 93-59 91-2 941 952 935 2—3 barn? .................... 899 906 850 899 868 896 935 902 3 barn ...................... 946 898 988 93'9 92'6 91'9 949 925 4 el. fl. barn ................ 85'9 881 887 87'2 800 872 893 87'0

Samtliga familjer 94'1 92'5 920 933 900 931 95'4 934

11. Förbrukning av animal äggvita per konsumtionsenhet och dag i familjer med (» barn ...................... 65'0 60'6 679 639 617 622 703 630 1 > ...................... 60? 60-5 582 602 606 60'0 658 606 2 » ...................... 560 569 59? 57-1 54-0 568 601 565 2—3 barn2 .................... 518 53-15 500 526 479 523 56'6 528 3 barn ...................... 55'1 51-5 630-9 532 533 53.2 555 535 4 el. fl. barn ................ 456 503 501 48"? 406 476 520 479

Samtliga familjer 559 561 570 564 526 561 597 56-1

1 Dessa siffror äro beräknade enligt den s.k. kaloriskalan, varför förhållandena för de barnrika familjerna te sig förmånligare, än vad som svarar mot det verkliga läget. -— 2 Denna grupp inbegriper familjer med två eller tre barn, vilka av vissa bearbetningstekniska skäl icke kunnat uppdelas på de grupper, till vilka de i denna redovisning rätteligen bort höra.

emellertid framhållas, att en del av skillnaden i kalorital mellan olika familjetyper kan bero på det förhållandet, att de inköpta livsmedlen bliva sämre utnyttjade, d. v. 5. att svinnet blir större i småfamiljerna än i de större hushållen, där dels måltidsresterna böra bliva relativt mindre, dels ett starkare tvång till sträng hus- hållning föreligger.

Den tredje avdelningen i tab. 12 återgiver storleken av den kaloritillförsel, som härstammar från animaliska livsmedel. Denna befinnes variera i märkbart större utsträckning än den totala kaloritillförseln, vilket står i god överensstämmelse med vad som tidigare sagts om den större enformigheten i kosthållet i hushåll med större barnskaror eller lägre inkomst.

I tab. 14 belyses konsumtionen av fett och kolhydrater inom olika familjetyper, inkomstklasser etc. Det visar sig, att fettkonsumtionen företer betydligt starkare minskning med ökat barnantal och även med sjunkande inkomst, än vad fallet är med kaloriförbrukningen. Detta gäller även om den specith värdefulla kon- sumtionen av mjölkfett. I stort sett gäller även här, att konsumtionens beroende av inkomsten är särskilt stark inom de barnrika hushållen.

I motsats till exempelvis fettförbrukningen företer konsumtionen av kolhydrater knappast några särskilt utpräglade systematiska tendenser. Det gäller i varje fall icke genomgående, att den är lägre i de barnrika familjerna än i de barnlösa och

• Sida 245
•  Original

Tab. 116. Förbrukningen av vissa mineralämnen per konsumtionsenhet och dag inom olika familjetyper.1

därav arbetar- o. lägre ,. tjänstemannafamiljer Ar- ååå; Medel- Samt- Familjer med . . . barn ?etar— manna- klass— hg? med en familjelnlxomst a_mll- famil— famll— famll- av (kr.) jer 'er jer jer ] under 3000—5000 0. samt— 3000 5000 däröver liga l. Calciumförbrukning (g) i fam. mled 0 barn ...................... 1'26 1'13 1'13 1'19 1'27 1'18 l'Ol 1'20 11 » ...................... 1'20 1'17 1'06 1'17 1'24 1'18 1.10 1'19 52 » ...................... 1'18 1'20 1'16 1'18 1-19 119 1'18 1-19 i2—3 barn 2 .................. 1'09 1'08 1'04 1'08 1'04 1'09 1'07 1'08 3 barn ...................... 117 1-09 123 1'16 1-17 111 1'16 113 41 el. fl. barn ................ 1'07 1'10 1'10 1'08 0'95 1'11 1'07 1'08 Samtl. fam. 1'16 1-13 110 1-14 1'13 :: 111 115 11. lFosforförhrukning (g) i fam. med 0 barn ...................... 1-91 174 186 1'84 1-90 178 175 1'83 1 > ...... . ............... 186 174 1'65 1'78 1-77 181 1'83 1'80 72 ) ...................... 1'80 1 80 1'77 1'79 1'78 1'81 1'77 1'80 23—3 barna .................. 1'70 1'69 1'60 1'69 1'70 1'70 1'70 1'70 3 barn ...................... 1'80 1-72 1'87 1-79 1'78 1'76 1-77 177 4 el. fl. barn ................ 1'66 1-70 1'69 1'68 l'Gl 1-70 1'68 1'68 Samtl. fam. 179 1-73 1—70 177 1-70 177 1-75 177 III. Järnförbrukning (mg) i fam. med 0 barn ...................... 181 169 188 ]7'8 181 170 180 176 1 » ...................... 175 170 158 170 176 170 17'8 172 2 » ...................... 16—2 16-4 164 163 159 164 166 163 2—3 barn2 .................. 157 158 152 15'7 158 156 162 157 3 barn ...................... 163 158 168 16"? 161 160 160 160 4 el. fl. barn ................ 146 154 153 150 135 152 152 150 Samtl. fam. 165 162 160 16-3 15'8 16-3 16-5 163 1 Dessa siffror äro beräknade med utgångspunkt från »kaloriskalan» och te sig därför för- månligare, än vad som svarar lnot verkliga förhållandet. 2 Denna grupp inbegriper familjer med två eller tre barn, vilka av vissa bearbetnings- tekniska skäl icke kunnat uppdelas på de grupper, till vilka de i denna redovisning rätte— ligen bort höra.

barnfattiga, eller att den ökas med inkomsten. Här kämpa tydligen tvenne mot- satta tendenser mot varandra, nämligen dels konsumtionens allmänna benägenhet att variera med välståndet, dels det förhållandet, att familjer, som på grund av låg inkomst eller stort barnantal hava svårt att erhålla tillräcklig näring, tvingas att inrikta sig på en särskilt billig, d. v. s. speciellt kolhydratrik kost. Denna sistnämn- da tendens verkar därhän, att kolhydratförbrukningen är större inom arbetarklas— sen och den lägre tjänstemannaklassen än inom medelklassen. Äggviteförbrukningen återigen företer, såsom framgår av tab. 15, mycket mar- kerade variationer med inkomst och barnantal, och alldeles särskilt gäller detta i fråga om den värdefulla animaliska äggvitan. Och likväl giver tabellen icke nå- gon uttömmande bild av hur äggvitekonsumtionen sjunker med ökat barnantal, ty till grund för dessa beräkningar har lagts den s. k. kaloriskalan, vilken i detta fall

• Sida 246
•  Original

Tab. 17. Vitamlnförbrukningen per konsumtionsenhet och dag inom olika familjetyper och inkomstklasser.

Familjetyper

2—3 2—3 4 el. fl.4 el. fl. samt"

Inkomst- 1 lida 1 1 2—3 barn barn barn barn 0. klasser Utan barn barn barn 113582; det (de) det (de) det (de) det (de) fajt]?-

eller äldsta äldsta äldsta äldsta däröver 7—14 15 år el. 7—14 15 år 0. år däröver år däröver

barn under 7—14 under 7 år är 7 år

A-vitamin, under 3000 kr. 4 874 5 099 4 503 4 077 4 558 3 962 3 499 2 731 2 579 4 131 3 000—5 000 ) 5 560 5 055 4 725 4 562 4 952 4 068 4 072 3 383 3 215 4 374 5 000 o. däröv. 5 789 5 453 5 064 5 402 5 420 5 030 4 720 4 125 3 853 5 017

Samtl. fam.5399 5152 4737 4687 4978 4306 4195 3512 3426 4497

B —vilamin, dnder 3 000 kr. 360 359 342 347 389 319 303 301 260 328 3 000—5 000 » 337 341 332 336 328 13 307 274 301 320 5 000 o. däröv. 315 309 294 342 318 319 292 306 282 308

Samtl. fam. 340 337 328 341 340 316 301 292 292 320

B -vilamin, dnder 3000 kr. 755 751 799 725 737 659 605 568 479 684 3 OOO—5 000 » 720 725 651 728 674 620 643 580 624 658 5 000 o. däröv. 655 668 631 742 618 686 624 674 586 658

Samtl. fam. 719 715 685 732 694 666 632 612 602 673 C—vitamin, under 3 000 kr. 71 65 64 60 73 55 53 48 44 58 3 000—5 000 » 72 71 65 62 62 58 56 46 51 61 5 000 o. däröv. 75 75 65 72 70 68 59 57 54 67

Samtl. fam. 72 70 65 65 66 60 56 50 51 62

undervärderar de barnrika familjernas relativa konsumtionsbehov. Utgår man från den speciella »äggviteskalan», visar en alternativ beräkning av näringsrådet, att äggvitekonsumtionen sjunker från 99'8 g i barnlösa hushåll till 73—76 g i hushåll med 4 eller flera barn, d. v. s. ungefär dubbelt så mycket som enligt den i tab. 14 anförda beräkningen. Av de särskilt barnrika familjerna kan sålunda en väsentlig del antagas komma under optimalstandarden.

Att döma av tab. 16 skulle den genomsnittliga förbrukningen av calcium, fosfor och järn förete icke alltför starka variationer efter inkomst och barnantal. Frekvensen av familjer med underoptimal konsumtion av järn samt i viss mån även av fosfor synes däremot, att döma av vissa beräkningar, vilka här icke presenteras, vara i hög grad beroende av familjestorleken. Även i detta fall utvisa de i tabellen åter- givna siffrorna mera förmånliga förhållanden för de större familjerna, än vad som svarar mot det verkliga läget, beroende på att kaloriskalan och icke äggvite— och mineralämnesskalan lagts till grund för beräkningarna. En alternativ beräkning av näringsrådet enligt sistnämnda skala utvisar också, att fosfortillförseln milskas från 184 g per konsumtionsenhet i barnlösa familjer till 1'41 å 1'47 g för familjer med 4 eller flera barn, och att järnförbrukningen i motsvarande fall blir resp 17'8 och 120 mg. Vad calciumkonsumtionen beträffar, bli siffrorna för de angivna familje- typerna resp. 1'19 g och 0'88 å 0'94 g, men i detta fall giver, såsom förut framhillits, även äggviteskalan ett alltför förmånligt utslag för de barnrika familjernas del,

• Sida 247
•  Original

Tab. 18. Proc. antal familjer med underoptimal vitamintillförsel inom olika inkomstklasser. 1

Inkomstklasser A—vitamin Bl-vitamin B,—vitamin C-vitamin Under 3000 kr. .............. 43 32 39 21 3 000—5 000 kr ................. 32 36 44 36 5 000 kr. 0. däröver ............ 12 44 47 8 Samtliga familjer 27 36 43 14

1 Redovisningen inbegriper endast arbetar— och lägre tjänstemannahushåll.

varför skillnaden sålunda rätteligen är ännu större. Antalet barnrika familjer med underoptimal calciumtillförsel måste sålunda antagas vara tämligen betydande. — Härtill kommer så det förut påpekade förhållandet, att barnen kunna antagas lida av ännu större näringsbrister i dessa avseenden, än vad fallet är med övriga familje- medlemmar.

I fråga om vitaminförbrukningen har, såsom förut framhållits, det icke ansetts möjligt att genom direkt observation fastställa omfattningen av eventuella närings- brister. Att den genomsnittliga vitaminförbrukningen emellertid varierar mycket starkt med barnantalet, framgår med all tydlighet av tab. 17. Här har en något mera specificerad familjetypsfördelning lagts till grund för redovisningen än i före- gående tabeller. Som synes, indelas här familjerna dels efter barnens antal, dels efter deras ålder, och därefter hava familjerna ordnats i stigande skala efter anta- let konsumtionsenheter per familj.

Det är särskilt förbrukningen av A- och C-vitaminer, som varierar med barnens antal och ålder på sådant sätt, att de barnrika familjerna få nöja sig med ungefär 2/3 av den vitaminmängd per konsumtionsenhet, som förbrukas inom de barnlösa hushållen. Ja _ av A-vitaminet få flerbarnshushåll med under 3 000 kronor i in- komst föga mer än hälften så stor mängd som barnlösa familjer inom samma in- komstklass. I motsats till förbrukningen av Bl— och Bz—vitaminer företer också konsumtionen av C- och (i ännu högre grad) A-vitaminer starka variationer med inkomsten. Särskilt i fråga om A-vitamjnet ligga genomsnittstalen för vissa grup- per av barnrika familjer under den näringshygieniska normen (4 000 enheter), och speciellt gäller detta om barnrika familjer i de lägre inkomstklasserna. Även i fråga om Br, B2' och C-vitaminer ligger ett par av medeltalen för de barnrika, fatti- gare familjerna under normerna (resp. 300, 650 och 50 enheter; jfr sid. 62*).

Att frekvensen av familjer med underoptimal förbrukning av A- och C-vitaminer mycket starkt varierar med inkomsten, framgår av de uppgifter, som meddelas i tab. 18. Det hör emellertid anmärkas, att det här icke är fråga om direkt observerade värden utan endast om frekvenstal, som beräknats med utgångspunkt från medel- talen samt från vissa antaganden om de individuella variationerna omkring de— samma.

• Sida 248
•  Original