1936. ÅRS HANTVERKSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1939 lDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE AB.

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

INNEHÅLL

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Hundelsdepartemeutet ......

Författningsförslag. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående mästarbrev för hantverks-

utövare ..............................................

Förslag till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegii kungörelse angå-

ende tilldelande av mästarbrev till bilreparatörer ............

Förslag till ändring i Vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november

1931 ..................................................

Utredning och yttrande. Kap. I.

Kap. II.

Kap. III.

Kap. IV.

Kap. V.

Kap. VI.

Redogörelse för tidigare utredningar angående införande av lc- gala kompetensföreskrifter för hantverksyrkena ..............

Gällande kompetensföreskrifter för hantverk och därmed be- släktade yrken ........................................ Legala kompetensbestämmelser s. 34. -— Kommunala och därmed jäm-

förliga kompetensbestämmelser s. 39. —— Kompetenskontroll från yrkes— utövarnas sida 5. 42. — Sammanfattning 5. 45.

Kompetenslagstiftningen för hantverket ivissa europeiska stater

Länder utan allmän kompetensreglering s. 47. —— Länder med legal kom- petensreglering av icke tvingande natur 5. 49. —— Länder, som infört kompetenstvång s. 51.

De sakkunnigas yttrande rörande behovet av legala kompetens- bestämmelser för utövande av hantverksrörelse .......... . . . .

Fastställande av begreppet hantverk och skydd mot konkurrens från inkompetenta yrkesutövare s. 61. — Riskerna för hantverkets bestånd och utveckling vid fortsatt avsaknad av kompetenslagstiftning s. 62. — Förekomsten av hantverksidkare med bristfällig kompetens s. 64. — Det svenska hantverkets ställning jämfört. med förhållandena i vissa andra länder med hänsyn till avsaknaden av kompetensföreskrifter s. 69. — Olägen- heterna för kundkretsen av utbud av mindervårdigt bantverksarhcte s. 76.

Frågan om genomförande ur skyddssynpunkt av särskilda kom- petensbestämmelser för vissa hantverksyrkenu . ....... .

Byggnadsyrket s. 78. — Optikeryrket s. 82. — Rörläggaryrket s. 83. — Svetsningsyrket s. 84. — Tillverkning av betongrör s. 85. — Bilreparatörs- yrket s. 85. —— Frisöryrket s. 89. —— Hovslagaryrket s. 90. — Samman- fattning s. 90.

Förslag om statligt skydd för mästarbrev inom hantverksyr- kena................ ........ ...........

Allmänt 5. 92. —- Speciell motivering s. 95. _— Auktorisation av bilrepa- ratörer s. 97.

33

46

60

77

Kap. VII. Sammanfattning och hemställan .......................... 101

Särskilt yttrande av herrar Andersson och Lindmark .................. 106

• Sida 4
•  Original

Bilaga

].

B I L A G O R

1). M. ang. senaste tyska hantverkslagstiftningen.

. Skrivelser rörande s.k. korttidskurser . . Skrivelser rörande hovslagaryrket. ....................

Skrivelse från skoriksförbundet ang. behovet av kompe— tensföreskrifter för skomakaryrket. Skrivelse från Skånes vagnmakcriförening ang. kompetens- bcstämmelscr för vagnmakaryrket ..................... 140 Skrivelse från Stockholms bildhuggareförening .......... 141 Yttranden rörande byggnadsyrket ..................... 141 Skrivelser rörande optikeryrket. ...................... 153

. Skrivelser ang. rörläggaryrket. . . ..................... 157 . Yttrande 111. m. rörande svetsningsyrket. .............. 161 . Skrivelser rörande betongrörsti]lverkning. .............. 164

Skrivelser rörande bilreparatörsyrket ................... 168 Skrivelser rörande frisöryrket ......................... 187 Uppgifter ang. utfärdade mästarbrev. Resumé av Norges industriförbunds yttrande över för— slag till ny norsk näringslag. ........................ 198 Instruktion för norska auktorisationsnämnden för auto— mobilverkstäder.

. Transumt av årsberättelserna för 1936 och 1938 för norska

auktorisationsnämnden för bilverkstäder.

• Sida 5
•  Original

TiII Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet.

Genom beslut den 9 januari 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet och chefen för handelsdepartcmentet att tillkalla högst fem per— soner att såsom sakkunniga inom departementet verkställa utredning i vissa frågor rörande hantverket ävensom uppdraga åt en av de sakkunniga att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. Med stöd härav tillkallade departementschefen samma dag kommerserådet R. Sohlman, leda- moten av riksdagens andra kammare snickaren A. B. Andersson, under- visningsrådet N. Fredriksson, numera t. f. generaldirektörcn A. Gjöres samt ordföranden i Sveriges hantverksorganisation hovskomakaren C. A. Lind— mark att såsom sakkunniga biträda med verkställande av nämnda utred— ning. Tillika uppdrog departementschefen åt Sohlman att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Den 15 februari 1938 tillkallade departementschefen vidare, jämlikt av Kungl. Maj:t tillika lämnat bemyndigande, kommerserådet S. Matz att så- som särskild expert biträda de sakkunniga vid handläggning av fråga om införande av legala kompetensföreskrifter inom hantverksyrkena.

Såsom sekreterare hos de sakkunniga ha efter förordnande av departe- nientschefen tjänstgjort förutvarande amanuensen hos kommerskollegium G. Jacobsson samt, sedan Jacobsson e1hålli't anställning som sekreterare hos Skånes handelskammare, från och med den 15 september 1936 jämväl nmanuensen hos kommerskollegium M. Möller.

De sakkunniga ha å sammanträde den 14 januari 1936 antagit benäm- ningen 1936 års hantverkssakkunniga.

Enligt i statsrådsprotokollet över handelsärenden den 9 januari 1936 intagen motivering för de sakkunnigas tillkallande har det ålegat dem att verkställa utredning beträffande följande tre huvudfrågor, nämligen an- gående ordnandet av hantverkets högre yrkesundervisning, rörande lär- ]ingsutbildningen inom hantverket samt i fråga om uppställande av legala kompetensföreskrifter för rätten att idka hantverk.

I skrivelse till statsrådet och chefen för handelsdepartementet den 30 november 1936 ha de sakkunniga framlagt förslag om inrättande av ett statens hantverksinstitut i Stockholm och därmed slutfört handläggningen av frågan om hantverkets högre yrkesundervisning. Förslaget har föianlett

• Sida 6
•  Original

proposition till 1937 års riksdag (nr 141) angående inrättande av ett dylikt institut i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Sedan riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen framställda yrkande beviljat anslag till uppförande av byggnad för institutet, har även beslut fattats om institutets inrättande och styrelse för institutet utsetts.

De sakkunniga ha vidare den 10 juni 1938 avgivit betänkande jämte lag- förslag angående lärlingsutbildningen inom hantverket och den mindre industrien, vilket med Kungl. Maj:ts medgivande befordrats till trycket i Statens offentliga utredningar (1938: 30). Den andra av ovannämnda ut- redningsfrågor, nämligen frågan om lärlingsutbildningen inom hantverket har därvid slutbehandlats av de sakkunniga.

Sedan numera jämväl utredningen av den återstående av de åt de sak- kunniga anförtrodda frågorna, nämligen spörsmålet om uppställande av legala kompetensföreskrifter för rätten att idka hantverk, blivit slutförd, få de sakkunniga härmed överlämna betänkande i ämnet med av utredningen föranledda förslag.

Med förevarande betänkande torde jämväl få anses besvarat remiss från handelsdepartementet av den 20 augusti 1936, varmed avskrift av en skri- velse från Svenska småföretagares intresseförening till chefen för handels- departementet den 2 juli samt transumt av ett av kommerskollegium den 8 augusti samma år avgivet utlåtande överlämnats till de sakkunniga för att i fråga om vad handlingarna innehölle rörande yrkeskompetens för hantverkare tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.

Särskilt yttrande av undertecknade Andersson och Lindmark bifogas be- tänkandet.

De sakkunniga hava härmed slutfört sitt uppdrag.

Stockholm den 15 augusti 1939. RAGNAR SOHLMAN. ANDERS ANDERSSON. NILS FREDRIKSSON.

AXEL GJÖRES. AUG. LINDMARK.

/ Mojqens Möller.

• Sida 7
•  Original

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående mästar- brev för hantverksutövare.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer:

1 &. Måstarbrev må av Sveriges hantverksorganisation tilldelas förtjänta och skickliga yrkesutövare.

2 %. Måstarbrev skall avse visst yrke. Kommerskollegium har att fastställa de yrken, i vilka mästarbrev må kunna utfärdas. Beslut om tilldelande av mästarbrev fattas av hantverksorganisationens styrelse.

3 &.

Mästarbrev må icke tilldelas annan än den, som 1) uppnått 25 års ålder;

2) gjort sig känd för god vandel; 3) minst åtta år arbetat i det yrke, som ansökningen om mästarbrevet avser, eller närbesläktat yrke samt därvid förvärvat sådan skicklighet och erfarenhet, som en självständig utövare av yrket anses böra äga;

4) i avgångsbetyg från ämnes- eller yrkeskurs i statsunderstödd yrkes- skola erhållit minst vitsordet godkänd i kalkylation och bokföring eller visar sig äga däremot svarande kunskaper i dessa ämnen; samt

5) driver egen rörelse i yrket eller är anställd som arbetsledare vid före- tag inom yrket.

4 5. Ansökan om erhållande av mästarbrev ingives till hantverksorganisaf- tionen. ' Vid ansökan skola fogas de handlingar, sökanden till bevis att han fyller de i 3 & angivna villkoren och i övrigt till stöd för densamma kan vilja åberopa.

• Sida 8
•  Original

Innan hantverksorganisationeus styrelse till avgörande företar frågan om utfärdande av mästarbrev, skall yttrande rörande sökandenas kompetens inhämtas av en för ändamålet tillsatt nämnd. Nämnden skall utgöras av tre personer, av vilka en, som skall vara nämndens ordförande, förordnas av kommerskollegium, en av styrelsen för statens hantverksinstitut och en av hantverksorganisationens styrelse. Förord'nandet gäller för en tid av tre kalenderår..

Nämnden har att efter granskning av ansökningshandlingarna verkställa den utredning, som må erfordras för bedömande av sökandens kvalifika— tioner, samt att därom till hantverksorganisationens styrelse avgiva skrift- ligt yttrande, vari ansökan till- eller avstyrkes.

Kommerskollegium må för visst yrke föreskriva, att den i första stycket avsedda utredningen skall verkställas av en särskild nämnd, sammansatt på sätt kollegium stadgar.

6 %.

Har innehavare av mästarbrev som ovan sagts i utövandet av sitt yrke ådagalagt uppenbar vårdslöshet eller bristande skicklighet må efter verk— ställd utredning och sedan nämnden hörts hantverksorganisationens styrelse återkalla mästarbrevet.

7 %.

Besvär över beslut av hantvcrksorgauisationens styrelse, varigenom an— sökan Om erhållande av mästarbrev avslagits, ävensom över beslut i ärende. som i 6 & avses, mä inom 30 dagar, sedan vederbörande av beslutet erhållit del, anföras hos kommerskollegium.

Över kollegii beslut i sådant ärende må klagan ej föras.

8 &.

Kommerskollegium må utöver vad i 3 5 är stadgat där så prövas erforder- ligt för visst yrke föreskriva, att mästarbrevet skall gälla allenast så länge yrkesutövaren innehar eller förestår viss verkstad, som är försedd med sådan utrustning, att ett tillfredsställande arbete där kan utföras, ävensom i övrigt stadga ytterligare villkor för tilldelande av mästarbrev.

Kollegium äger jämväl eljest meddela de för denna kungörelses tillämp- ning erforderliga bestämmelser. Därjämte äger kollegium på framställning av hantverksorganisationen lämna denna bemyndigande att i särskilt fall tilldela mästarbrev åt den, som icke uppfyller de i 3 % uppställda villkor men likväl finnes förtjänt av att erhålla mästarbrev, ävensom bemyndiga hantverksorganisationen att i fall, som i föregående stycke avses, återkalla mästarbrev, där den verkstad, vari rörelsen bedrives, ej längre är försedd med sådan utrustning att ett tillfredsställande arbete där kan utföras.

• Sida 9
•  Original

Hantverksorganisationen mä i ärende angående tilldelande av mästarbrev, där ej av kommerskollegium för särskilt yrke annorlunda stadgas, uttaga högst följande avgifter:

vid ansökans inlämnande .............. 10 kr. för mästarbrev ...................... 40 kr. 10 %.

I-lantverksutövare, som tilldelats mästarbrev, äger rätt att mot avgift, som av kommerskollegium fastställes, använda särskild av Sveriges hantverks- organisation tillhandahållen skylt.

Skylten, som förbliver hantverksorganisationens egendom, skall åter- ställas till denna, därest mästarbrevet återkallas eller den av hantverksut- övaren bedrivna rörelsen Övergår till annan innehavare.

11 &.

Utgiver sig någon obehörigen att vara innehavare av Sveriges hantverks- organisations mästarbrev, straffes med dagsböter. 12 5.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna kungörelse, fortsätter samma förseelse, skall för varje gång åtal därför an- hängiggöres fällas till särskilt straff.

13 %. Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan.

14 g.

Förseelse mot denna kungörelse åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.

Denna kungörelse träder i kraft den —— — ——

• Sida 10
•  Original

Förslag till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegii kungörelse angående tilldelande av mästarbrev till bilreparatörer;

given Stockholm den

Med stöd av 8 & Kungl. Maj:ts kungörelse den .............. angående mästarbrev för hantverksutövare har Kungl. Maj:ts och Rikets Kommers- kollegium funnit gott förordna som följer:

1 5.

Mästarbrev såsom reparatör av motorfordon (bilreparatör) må ej tilldelas annan än den, som för utövning av yrket innehar godkänd verkstad eller är anställd såsom arbetsledare vid dylik verkstad.

Fråga om godkännande av verkstad prövas av den i 2 % omförmålda nämnden. Godkännande må ej lämnas med mindre verkstaden är försedd med sådan utrustning, att ett tillfredsställande arbete där kan utföras.

-.=:=-—_»—_—_. _ .

2 %. F Utredning, varom i 5 & ovannämnda kungörelse sägs, verkställes, såvitt * angår sökande till mästarbrev såsom bilreparatör, av en för ändamålet till- & satt nämnd. Nämnden skall bestå av fem personer, av vilka en, som skall vara nämndens ordförande, utses av kommerskollegium, en av styrelsen för ] statens hantverksinstitut, en av styrelsen för Sveriges hantverksorganisation, en av styrelsen för Sveriges maskinindustriförening samt en av styrelsen för motormännens riksförbund. Vid verkställande av utredning äger nämnden anlita biträde av statens besiktningsmän för motorfordon.

Bilreparatör, som erhållit mästarbrev, mä vid utövning av sitt yrke antaga benämningen »Av Sveriges Hantverksorganisation auktoriserad bilrepa-

!

|

i l 3 g. i

i |

ratör». :

• Sida 11
•  Original

4 %.

Det åligger den i 2 % omförmälda nämnden, att, därest det kommit till dess kännedom, att godkänd bilreparationsverkstad ej längre är försedd med sådan utrustning, att ett tillfredsställande arbete där kan utföras, oför- dröjligen föranstalta undersökning härom.

Har därvid fastställts, att förutsättningarna för meddelande av mästar- brev för verkstadens innehavare eller arbetsledare ej längre äro för handen, skall nämnden anmäla förhållandet för hantverksorganisationens styrelse, som äger förelägga bilreparatören att inom viss tid avhjälpa bristen i verk- stadens utrustning samt, därest rättelse ej sker, äger frånkänna honom rätten till innehav av mästarbrevet.

Vad i 7 % ovannämnda kungörelse stadgas angående rätt att i vissa fall anföra besvär över beslut av hantverksorganisationens styrelse skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut, som i andra stycket avses.

5 5. . Hantverksorganisationen må i ärende angående tilldelande av mästarbrev

såsom bilreparatör uttaga högst följande avgifter:

vid inlänmande av ansökan om mästarbrev ...... Kr. 50: —— vid lösande av mästarbrev ...................... » 50: _

Denna kungörelse träder i kraft den — — _

• Sida 12
•  Original

Nuvarande lydelse. 75 å. , För varje byggnadsarbete, däri in— begripet rivning av byggnad samt schaktning eller sprängning för byggnadsföretag, skall finnas person, som utövar ledning och tillsyn av

arbetet samt är ansvarig för detsam- mas utförande.

Förslag till ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931.

lf'öreslagen lydelse. 75 så.

För varje byggnadsarbete, däri in- begripet rivning av byggnad samt schaktning eller sprängning för byggnadsföretag, skall finnas person, som fortlöpande utövar ledning och tillsyn av arbetet samt är ansvarig för detsammas utförande.

76 %.

Befattning som arbetsledare må ej utövas av annan än den, som genom intyg från byggnadsyrkesskola eller på annat i byggnadsordningen stadgat sätt styrkt sig äga erforderlig teoretisk kunskap och därjämte besitter nödig praktisk erfarenhet, där ej byggnadsnämnden för visst särskilt fall prövar skäl föreligga att härifrån medgiva undantag.

För sådant arbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller er— farenhet, må i byggnadsordningen stadgas ytterligare kompetensvillkor för arbetets ledning.

För trähus så ock för stenhus av en vånings höjd ävensom eljest för mindre betydande arbete må i bygg- nadsordningen medgivas eftergift i fråga om de eljest föreskrivna kom- petensvillkoren.

För byggnadsarbete av mindre omfattning må i byggnadsordningen medgivas eftergift i fråga om de så- lunda föreskrivna kompetensvill- koren.

Förekommer vid byggnadsföretag svårare grundläggningsarbete eller sådan konstruktion av järn eller be— tong, vars utförande kräver särskild sakkunskap, äger byggnadsnämnden bestämma, att ledningen av sådant arbete skall anförtros åt person, som besitter särskild utbildning i dy— likt avseende. Kräver eljest ledningen av byggnadsarbete speciell utbild-

• Sida 13
•  Original

Nuvarande lydelse.

123 g.

1 mom. Över byggnadsnämnds en- ligt denna stadga eller gällande bygg-

Föreslagen lydelse.

ning eller erfarenhet, må i byggnads- ordningen stadgas ytterligare kom- petensvillkor för arbetets ledning.

116 a &.

Länsstyrelse äger, där så med hän— syn till byggnadsverksamhetens om- fattning å viss ort eller eljest finnes lämpligt, förordna, att vad i 75—78 åå stadgats i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse i orten. Innan dylikt förordnande meddelas, skall kommunalnämndens samt kommu— nalfullmäktiges eller kommunal- stämmans yttrande i ärendet in- hämtas.

Finnes ej särskild byggnadsnämnd utsedd i kommun, för vilken i första stycket omförmält förordnande är gällande, skall kommunalnämnden fullgöra vad enligt 76—78 55 åligger byggnadsnämnden. Byggnadsord- ning i dylik kommun ävensom änd- ring däri antages av kommunalfull- mäktige eller kommunalstämma ef- ter kommunalnämndens hörande, men skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen. Vad i 3 % är stadgat skall i tillämpliga de- lar gälla även i fråga om byggnads- ordning, som nu sagts, skolande vad enligt nämnda paragraf åligger ma- gistraten fullgöras av kommunal- nämnden.

123 g.

1 mom. Över byggnadsnänmds el- ler i fall, som i 116 a & avses, kom-

• Sida 14
•  Original

Nuvarande lydelse.

nadsordning meddelade beslut må besvär anföras hos Konungens be- fallningshavande inom en månad från det klaganden erhållit del av be— slutet.

Har åt —— _— —— godkänt förslaget.

Föreslagen lydelse.

munalnämnds enligt denna stadga eller gällande byggnadsordning med- delade beslut må besvär anföras hos Konungens befallningshavande inom en månad från det klaganden erhål- lit del av beslutet.

Har åt _— — — godkänt förslaget.

• Sida 15
•  Original

r

?

UTREDNING OCH YTTRANDE

Kap. I. Redogörelse för tidigare utredningar angående införande av legala kompetensföreskrifter för hantverksyrkena.

Nu gällande allmänna stadganden angående rättighet att idka handel eller annan näring, däribland även hantverk, finnas som bekant meddelade i Kungl. Maj:ts förordning angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 med däri senare vidtagna ändringar. Genom denna förordning undan- röjdes till stor del tidigare gällande begränsningar i rätten att idka näring. Vad särskilt angår hantverksyrkena funnos vid tiden för näringsfrihetsför- ordningens tillkomst dylika begränsningar intagna i fabriks- och hantverks- ordningen den 22 december 1846. I % 3 i denna författning stadgades så— lunda i avseende ä ett stort antal särskilt uppräknade hantverksyrken, att rättigheten att i stad eller på landet hålla hantverksverkstad och med bi- träde av gesäll, lärling eller annan arbetare till avsalu åstadkomma hant— verksarbeten, endast skulle tillkomma den, som förvärvat mästerskap i yrket. För rätt att idka hantverk i stad eller inom en halv mil från stad fordrades därjämte att hava förvärvat burskap å yrket i staden.

Dessa kompetensfordringar upphävdes genom näringsfrihetsförordningen. l dennas % 1, vilken alltsedan förordningens tillkomst kvarstått oförändrad, stadgas såsom allmän regel, att svensk man och kvinna är, med vissa i för- ordningen angivna undantag och inskränkningar, berättigad att i stad och på landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Enligt % 2 fordras såsom villkor för rättigheten att bland annat till avsalu tillverka hantverksarbeten att råda över sig själv och sin egendom. I övrigt innehåller förordningen inga inskränkningar i rätten att idka hantverksyrke i allmänhet. Genom förordningen har således kravet på viss yrkesskicklighet hos hantverksutövaren slopats. Från denna regel finnas endast i avseende å vissa enstaka yrken stadgade särskilda undantag, för vilka komma att närmare redogöras i följande kapitel.

Denna rättighet att utan ådagalagd kompetens öppna hantverksrörelse har inom de yrkeskunniga hantverkarnas läger ständigt framkallat betänk- ligheter och missnöje. Återinförandet av legala kompetensbestämmelser för

• Sida 16
•  Original

rätten att idka hantverk och andra näringar blev även tidigt ett stående önskemål hos yrkesutövarna. Redan under senare delen av 1800-talet fram- ställdes krav på revision av näringsfrihetsförordningen i berörda hänseende utan att dock föranleda åtgärd från statsmakternas sida. Utredning i ämnet 4 kom emellertid i gång i anledning av en av Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare den 15 juni 1909 hos Kungl. Maj:t gjord framställning om : en dylik revision och frågan om genomförande av en allmän kompetens- reglering för hantverket och andra näringar har sedan dess i stort sett varit svävande.

Inom nämnda kammare bragtes frågan om en allmän revision av närings- frihetsförordningen på tal redan vid dess första sammanträde den 20 okto— ber 1906. Efter en genom särskilda kommitterade verkställd förberedande utredning uttalade kammaren i ovannämnda framställning bland annat, att erfarenheten syntes hava givit vid handen, att näringsfriheten av är 1864 i vissa avseenden vore för stor, beroende därpå, att den alltjämt fortgående . samhällsutvecklingen medfört ökade krav på kompetens på olika verksam- hetsområden. Kammaren hade därför kommit till den uppfattningen, att skärpta kompetensvillkor borde fastställas för rättigheten att utöva närings- yrke i allmänhet. I sådant avseende förordade kammaren såvitt angår hant- verksyrkena, att för utövande av sådan hantering skulle fordras dels kun- nighet i bokföring och dels betryggande garantier för att vederbörande ut- övare av yrket innehade yikesskicklighet, vilka garantier kammaren ansåg lämpligen kunna ernås genom återinförande av mästarprov, som i sin tur borde föregås av obligatoriska lärlingsprov. l handelskammarens framställ- ning behandlades i övrigt frågorna om kompetensvillkor för handelsidkare, utlänning och prokurist, reglering av gårdfarihandeln och realisationshan- deln, utvidgning av bokföringsskyldigheten samt införande av bestämmelser om obligatoriska sammanslutningar av näringsidkare och offentlig inspek- tion över handelsverksamhet. Framställningen utmynnade i en hemställan hos Kungl. Maj:t om utredning rörande behovet av revision av närings- frihetsförordningen jämte i samband med denna stående författningar samt vidtagande av de åtgärder, vartill en dylik utredning kunde föranleda.

Sedan nämnda framställning remitterats till kommerskollegium, inför- skaffade kollegium yttranden över densamma från samtliga länsstyrelser., överståthållarämbetet, övriga handelskammare i riket, Sveriges hantverks- organisation samt ett flertal hantverks- och handelsföreningar m. fl. I dessa yttranden tillstyrktes i allmänhet förslaget om utredning rörande revision av näringsfrihetsförordningen. I åtskilliga fall _— särskilt av yrkesorganisa- tionerna men även av flera länsstyrelser _ biträddes dessutom de av Skånes handelskammare föreslagna riktlinjerna för en dylik revision. En avvisande hållning intogs endast av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Gotlands och Blekinge län samt Stockholms handelskammare, vilka icke ansågo en allmän revision av näringsfrihetsförordningen erforderlig eller i vart fall

• Sida 17
•  Original

uttalade, att något behov av obligatoriska lärlings- och mästarprov för rätt att idka hantverk icke förefunnes.

Kommerskollegium avgav för egen del utlåtande i ärendet den 2 juni 1913. Därvid erinrade kollegium om åtskilliga andra näringsrättsliga spörsmål, som varit eller voro under behandling, och föreslog i anslutning härtill, att en kommitté erhölle uppdrag att verkställa en modernisering av närings- lagstiftningen i allmänhet. Beträffande kraven på skärpta kompetensvillkor för handel och hantverk framhöll kollegium, att detta vore ett spörsmål av den allra största betydelse, samt påpekade, att frågan om yrkesskicklighet sammanhängde med ordnandet av lärlingsväsendet och den lägre tekniska undervisningen, som för det dåvarande vore under utredning av en särskild kommitté. Någon bestämd uppfattning rörande behovet av kompetensföre- skrifter för hantverksyrkena uttalades således icke i nämnda utlåtande.

Härefter synes ärendet hava varit vilande hos Kungl. Maj:t ända till år 1921. Detta uppskov med frågans vidare behandling torde väl till huvud- saklig del få tillskrivas då rådande kristidsförhållanden. Den 25 februari 1921 uppdrog emellertid Kungl. Maj:t åt numera överståthållaren Nothin att verkställa vissa för en revision av näringsfrihetsförordningen jämte där- med sammanhängande författningar erforderliga förberedande utredningar. Sedan Nothin i oktober 1921 utnämnts till statsråd, förordnades t. f. revi- sionssekreteraren Olof Haeggström att tillsvidare fullfölja utredningsarbetet. Denna förberedande utredning hann emellertid icke slutföras. Den 24 no- vember 1922 beslöts nämligen i samband med då vidtagna allmänna in- skränkningar i kommittéväsendet, att utredningsarbetet skulle från och med den 1 januari 1923 vila och därefter icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas.

Frågan upptogs till fortsatt behandling enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 september 1924, varigenom kommerskollegium erhöll i uppdrag att i hu— vudsaklig överensstämmelse med vissa av föredragande departementschefen angivna riktlinjer fullfölja utredningsarbetet. Enligt nämnda riktlinjer skulle vid utredningen de olika önskemål, som från näringsidkarehåll och eljest under årens lopp till statsmakterna framförts, göras till föremål för ingående och allsidig prövning, varvid särskilt borde upptagas till förutsätt- ningslöst övervägande det omstridda spörsmålet rörande stadgande av spe- ciella kompetensvillkor för rätt till utövning av hantverks- och handels- verksamhet.

Efter slutförd utredning framlade kollegium den 24 oktober 1928 förslag till riktlinjer för revision av näringsfrihetsförordningen (tryckt som bilaga till kommersiella meddelanden 1928 nr 21). Kollegium lämnade däri en översikt över olika frågors läge och framkomna reformförslag samt angav de huvudsakliga riktlinjer, efter vilka enligt kollegii mening en författnings- revision borde företagas. Däremot fann kollegium det icke ändamålsenligt, att förslag till ny näringslag och till de författningsändringar, som i övrigt

• Sida 18
•  Original

kunde påkallas, utformades innan nämnda riktlinjer blivit av Kungl. Maj:t vederbörligen prövade. Kollegium hemställde därför bland annat, att Kungl. Maj:t måtte förklara, att de av kollegium i utlåtandet utvecklade principerna för en författningsrevision i huvudsak måtte läggas till grund för förslag till ny näringsfrihetsförordning.

I avseende. å spörsmålet om införande av legala kompetensbestämmelscr för hantverksyrkena påpekade kollegium, att kravet på sådana bestäm— rnelser huvudsakligen bottnade i en strävan att i konkurrensförminskande syfte kringgärda den egna yrkesutövningen samt anförde i övrigt i ämnet följande:

»Då kollegium för egen del haft ifrågavarande spörsmål under övervägande, har kollegium icke kunnat undgå att finna de från hantverks- och detaljhandelskretsar förordade utvägarna ägnade att väcka starka betänkligheter. Särskilt gäller detta kravet på viss yrkeskompetens eller viss yrkeserfarenhet såsom legalt villkor för rätt att idka näring. Frågan härom synes kollegium äga betydligt större räckvidd än vad man inom närmast intresserade kretsar i allmänhet torde vara böjd att tro. Vad som särskilt komplicerar det ifrågavarande spörsmålet är — såsom också i flera av de ovannämnda yttrandena framhållits — detsammas nära beroende av den praktiska yrkesutbildningens organiserande. Tydligt är, att, om det allmänna för rätten att idka hantverk eller detaljhandel uppställer såsom villkor viss kompetens eller viss tids erfarenhet inom yrket resp. inom branschen, det också måste vara sörjt för att den enskilde äger möjlighet förvärva dylik kompetens eller erfarenhet på ett för honom icke alltför betungande och svåråtkomligt sätt. Om så icke vore förhållandet, skulle ett legalt villkor av nu avsedd innebörd påtagligen kunna med— föra avsevärt större inskränkningar i den allmänna näringsfriheten, än som därmed egentligen avsetts, och i varje fall skulle därav följa en starkare begränsning av konkurrensförhållandena, än som ur det allmännas synpunkt kan anses gagneligt. Man kunde också befara en utveckling i den riktning, att uppfyllandet av det legala villkoret kunde urarta till enbart en formalitet, vilket naturligen föga skulle inot— svara de avsedda syftena. Otvivelaktigt skulle det ofta komma att inträffa, att den erforderliga yrkeskompetensen mera formellt förvärvades genom utnyttjande av personliga förbindelser eller genom ekonomiska uppoffringar, medan den verkliga dugligheten — i saknad av dylika hjälpmedel —— hölles utestängd från hantverks— yrkena och från detaljhandeln.

Tillkomsten av legala kompetensvillkor för rätten att idka näring utan samband med en lagstiftning om lärlingsväsendet skulle också medföra avsevärda svårigheter med avseende år ett rättvist bedömande av huruvida den i lag fastställda yrkes— kompetensen i det enskilda fallet vore för handen. I saknad av objektiva grunder för prövningen härav skulle lätteligen rena tillfälligheter eller mera subjektiva in— flytanden kunna bliva avgörande. Rörande de svårigheter, kollegium här åSyftar, har kollegium under senare år varit i tillfälle att vinna erfarenhet vid tillämpningen av en specialförfattning rörande behörighet att utöva visst yrke, nämligen förord- ningen om rätt att vara installatör av elektriska anläggningar. Och dock må fram- hållas, att nämnda författning innehåller ganska preciserade bestämmelser om såväl den teoretiska utbildning som den praktiska yrkeskompetens, vilken skall vara för handen för tillstånds beviljande. Bemärkas bör också, att i Norge, vars närings— lagstiftning ofta åberopats såsom exempel vid kraven på införandet av legala kom- petensvillkor, man sedan länge äger en detaljerad lagstiftning om lärlingsväsendet. Av nu anförda skäl har kollegium funnit det vara ofrånkomligt, att det nu av-

• Sida 19
•  Original

—'—-—- »—-._—_,.

sedda näringsvillkoret, om det överhuvud skall av lagstiftaren upptagas, förbindes med en lagstiftning om lärlingsutbitdning och yrkesprov, genom vilken möjlighet beredes envar att under av det allmänna kontrollerade former och villkor förvärva nödig yrkeskompetens och yrkeserfarenhet. I betraktande härav har kollegium med hänsyn jämväl till frågan om revision av näringsfrihetsförordningen ägnat speciellt intresse åt den praktiska yrkesutbildningens ordnande. Tyvärr har emellertid ut- vecklingen på sistnämnda område icke varit sådan, att den kunnat utgöra någon grund för förslag till reformer av nu avsedd innebörd ifråga om rätten att idka näring. Kollegium får härutinnan erinra om ett av kollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen den 10 mars 1927 avgivet utlåtande i lärlingsfrågan, i vilket äm- betsverken på grund av det rådande opinionsläget bland arbetsgivare- och arbetare— organisationerna nödgades förorda, att från det allmännas sida en avvaktande håll- ning tillsvidare intages i avseende & lagstiftningen om lärlingsväsendet.

Såsom läget sålunda för närvarande är anser kollegium icke tillrådligt att för- binda rätten att idka näring med ett legalt villkor om viss yrkeskompetens eller yrkeserfarenhet.»

Kollegium kom i utlåtandet även in på frågan om kontroll över yrkes- kunnigheten av yrkesorganisationerna själva, närmast genom meddelande av särskilda diplom eller kompetensbevis, som inför kunderna kunde mani- festera innehavarnes kompetens. I sådant avseende anförde kollegium i hu- vudsak följande. Det måste ur flera synpunkter anses mest lyckligt, om strä- vandena till yrkesskicklighetens höjande i första hand uppbures av närings- idkarna själva. Emellertid syntes skäl tala för att dessa strävanden till mäs- tarkompetensens utmärkande även erhölle stöd i lagstiftningen. Med hänsyn härtill ifrågasatte kollegium, huruvida icke denna mästardiplomering kunde beredas legal sanktionering liksom fallet vore exempelvis i tysk lagstiftning. Diplomeringen borde enligt kollegii mening omhänderhavas av hantverket självt, antingen genom Sveriges hantverksorganisation eller, därest detta skulle möta motstånd från de speciella yrkesförbunden, genom de lokala hantverksföreningarna eller ock genom särskilda hantverksnämnder, i vilka såväl de lokala hantverksföreningarna som yrkesförbunden vore represen- terade. Denna sistnämnda utväg syntes kollegium mest tillrådlig, därvid kollegium ifrågasatte, huruvida icke nämnderna lämpligen borde organi- seras på samma sätt som de lärlingskommissioner resp. lärlingsnämnder, vilka föreslagits i samband med utredningar om en lärlingslag. Kollegium ansåg sig dock icke i frågans dåvarande läge böra närmare utforma den sålunda ifrågasatta nämndorganisationen.

På grundval av kollegii nu berörda utlåtande utarbetades därefter inom handelsdepartementet genom särskild tillkallad sakkunnig, revisionssekrete- raren XVilliam Hemberg ett preliminärt utkast till näringslag, framlagt i maj 1930. I överensstämmelse med kollegii förslag upptogs däri icke några kom- petensbestämmelser för hantverksyrkena, varemot för butikshandeln upp- ställdes kravet på nöjaktig bokföringskunskap. I övrigt bibehölls principen om näringsfrihet i huvudsak oförändrad.

• Sida 20
•  Original

Emellertid upptogs i utkastet förslaget om legal sanktionering av mästar- ' bevis för hantverkare. 15 å i utkastet innehöll nämligen förslag om bemyn- digande för Kungl. Maj:t att förordna om »yrkesskicklighets utmärkande genom mästarbrev». Själva reglerna för mästarbevisens utfärdande ansågos dock icke höra hemma i näringslagen utan intogos i ett särskilt av Hemberg i samråd med undervisningsrådet Fredriksson såsom för ändamålet till- kallad sakkunnig utarbetat författningsförslag av följande lydelse.

»å 1. Mästarbrev må av Sveriges hantverksorganisation tilldelas förtjänta och skickliga yrkesutövare.

% 2. Mästarbrev skall avse visst yrke eller yrkesgren och må icke tilldelas annan än den, som

1) fyllt 25 år; 2) är känd för god vandel;

3) minst 8 år arbetat i yrket samt därvid förvärvat sådan skicklighet och er- farenhet, som en självständig utövare av yrket eller yrkesgrenen skäligen kan anses böra äga;

4) i avgångsbetyg från ämnes- eller yrkeskurs i statsunderstödd yrkesskola er- hållit godkända vitsord i kalkylation och bokföring eller äger däremot svarande kunskaper i dessa ämnen; samt

5) driver eller står i begrepp att starta självständig yrkesverksamhet eller är anställd som arbetsledare.

% 3. Vid ansökningen om mästarbrev skola fogas de handlingar, sökanden till bevis att han fyller de i % 2 angivna villkoren och i övrigt till stöd för ansökningen kan vilja åberopa.

% 4. För utredning angående sökandens kompetens och yrkesskicklighet skall tillsättas en nämnd om tre personer, därav en, som skall vara nämndens ord- förande, utses av kommerskollegium och de övriga av hantverksorganisationens styrelse. Nämnden har att efter granskning av ansökningshandlingarna verkställa den utredning, som må erfordras för bedömande av sökandens kvalifikationer, samt att därom avgiva skriftligt yttrande. I detta skall ansökningen till— eller avstyrkas.

% 5. Sedan nämndens yttrande inkommit, skall ansökningen av styrelsen prövas och avgöras.

% 6. Nämndens omkostnader skola gäldas av hantverksorganisationen. % 7. Närmare bestämmelser angående nämndens verksamhet må efter hantverks- organisationens hörande utfärdas av kommerskollegium.

% 8. För mästarbrev må hantverksorganisationen uttaga en avgift av högst fyrtio kronor.»

Enligt förslaget skulle således mästardiplome-ringen icke såsom av kom- merskollegium ifrågasatts överlämnas åt särskilda nämnder utan i stället anförtros åt Sveriges hantverksorganisation. Denna avvikelse från kollegii förslag har sannolikt berott på att hantverksorganisationen år 1929, eller således efter det kollegii utlåtande avgivits, börjat utdela mästarbrev.

Över nämnda näringslagsutkast inhämtades genom handelsdepartemen- tets försorg yttranden från åtskilliga näringssammanslutningar, däribland Sveriges hantverksorganisation, som överlämnade uttalanden jämväl av ett stort antal hantverksföreningar och yrkesförbund m. fl., Sveriges industri- förbund, Sveriges köpmannaförbund samt kooperativa förbundet, vidare

• Sida 21
•  Original

i från rikets handelskammare, magistrater och stadsstyrelser i rikets städer, samtliga länsstyrelser, skolöverstyrelsen, statistiska centralbyrån samt | kontrollstyrelsen. Sedan samtliga inkomna yttranden och övriga handlingar & i ärendet därefter överlämnats till kommerskollegium, avgav kollegium den

6 juni 1931 utlåtande i ärendet (tryckt i Statens off. utr. 1931 nr 13). Såvitt de sålunda avgivna yttrandena giva vid handen, synas betänklig- heterna mot införande av legala kompetensvillkor för hantverksyrkena hava , ökats, sedan yttrandena över Skånes handelskammares ovannämnda fram- . ställning avgåvos. Kraven på styrkt yrkeskompetens och viss praktik i yrket understöddes nu, förutom av Sveriges hantverksorganisation och av denna åberopade hantverkssammanslutningar, endast av skolöverstyrelsen, länssty- : relsen i Östergötlands län, magistraten i Södertälje, handelskammaren för ' Örebro och Västmanlands län samt Sveriges köpmannaförbund. Vidare an- sågo skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands län samt vissa magistrater m. fl., att fordran på viss bokföringskunskap borde gälla för sådana hant- ' verksföretag, som vore underkastade skyldighet att föra handelsböcker. Vad särskilt angår hantverksorganisationen riktade densamma sig i sitt % yttrande huvudsakligen mot de av kollegium i dess principutlåtande 1928 framförda skälen mot införande av legala kompetensbestännnelser för hant— verket, vilka skäl organisationen icke ansåg bindande. Sålunda framhöll or- ganisationen gentemot kollegii påpekande, att kompetenskraven ytterst bott- nade i en strävan efter konkurrcnsminskning, att hantverkarna icke begärde något slags undantagsställning i en sunt och lojalt bedriven konkurrens. Hant- verkarna hade i huvudsak intet emot konkurrens mellan yrkesmän, som kunde sin sak, men det borde vara förståeligt, om de synnerligen kraftigt reagerade emot att behöva konkurrera med personer, som utövade ett yrke utan att behärska sin konst. Den propaganda, som man inom hantverks- världen bedrivit för hantverksyrkenas rekrytering, utgjorde ett bevis för ohållbarheten av kollegii nämnda påstående. Vidare anförde organisationen till bemötande av kollegii uttalande rörande sambandet mellan kompetens- frågan och en av lagstiftning reglerad lärlingsutbildning, att det funnes mycket goda möjligheter att vinna utbildning inom hantverksyrkena, näm- ligen dels genom lärlingsutbildning hos hantverksmästare på verkstad och dels genom den yrkesutbildning. som till följd av 1918 års riksdagsbeslut blivit anordnad. För övrigt borde beaktas, att om det allmänna uppställde vissa kompetensvillkor, komme säkerligen också motsvarande utbildnings- möjligheter helt automatiskt att tillskapas såsom en följd av de uppställda fordringarna. Så hade skett inom andra områden, där det allmänna fordrade viss kompetens utan att för den skull sörja för att möjligheter funnos att inhämta de för fyllandet av dessa fordringar nödiga kunskaper. Ett exempel härå vore rätten att köra bil. Hantverksorganisationen anförde slutligen, att hantverkarna i princip icke eftersträvade någon rubbning av näringsfriheten. Möjligheten att välja levnadsbana även på hantverkets område borde givetvis

• Sida 22
•  Original

vara öppen för vem som helst, men hantverkarna fasthölle vid kraven på att vederbörande först skulle lära sig yrket. I avseende å kompetensbestäm- melsernas innehåll hemställde organisationen, att för rätten att utöva hant- verksrörelse självständigt måtte i näringslagen stadgas, att vederbörande 5 skulle hava lärt yrket, vilket borde styrkas genom gesällbrev eller på annat ; lämpligt sätt, samt vidare efter gesällbrevets erhållande hava arbetat i yrket ett visst antal år ävensom äga kunskap i bokföring och kalkylation.

Kommerskollegium åter anförde i ovannämnda utlåtande den 6 juni 1931 bland annat följande:

»Vid den förnyade prövning, som kommerskollegium ägnat det föreliggande spörs- målet om uppställande av legala kompetenskrav för rätten att idka hantverks- näring, har kollegium ej kunnat undgå att fästa synnerligt avseende vid den opinion inom hantverkskretsar, som i de avgivna yttrandena kommit till uttryck. Kollegium finner visserligen det skäl, som från några håll förts fram i främsta planet — nämligen behovet av skydd för den stora allmänheten mot icke yrkeskunniga hant— verkare _ mindre talande. De olägenheter, som icke minst ur konsumenternas synpunkt äro oundgängligen förenade med ett på legala kompetenskrav grundat system torde väga betydligt tyngre än den risk, som allmänheten utsättes för genom icke yrkesskunniga hantverkare. Denna risk bör ej överskattas. Redan nu torde det icke möta några svårigheter för den, som vill ha ett hantverksarbete utfört, att genom hänvändelse till hantverkssammanslutningar eller eljest på förband för- vissa sig om den persons kompetens, som han ärnar anlita. Från konsumenthåll har anspråk på ökat skydd i förevarande hänseende ej heller under diskussionen framställts. Därtill kommer, att konsumenternas intresse i detta hänseende kan ytterligare tillgodoses på den vida enklare väg, som redan i kollegii principbetänkan- de berörts och i det föreliggande lagutkastet närmare utformats, nämligen genom mästarbrev. Den, som vill för ett mera krävande hantverksarbete anlita en verkligt kvalificerad kraft, kan då hänvända sig till en företagare, som innehar mästar- brev, och därigenom vinna större trygghet att få arbetet utfört förstklassigt.»

Efter att närmare hava utvecklat, hurusom det från hantverkshåll så starkt framträdande kravet på viss yrkeskompetens hade sin grund i en känsla av att hantverket genom det senaste halvseklets ekonomiska utveckling försatts i ett oförrnånligt läge samt att hantverkets trångmål egentligen bott- nade i den konkurrens, som den yrkeskunnige hantverkaren hade att utstå från såväl icke yrkeskunniga hantverkare som industrien, fortsatte kol- legium:

»Ett konsekvent genomförande av principen, att hantverket skall förbehållas endast verkligt yrkesutbildat folk, skulle uppenbarligen göra det nödvändigt, dels att låta kompetenskravet gälla såväl på landet som i städerna, dels oclc att ge dessa yrkesutbildade ensamrätt eller monopol att utföra allt vad som kan anses hänför- ligt till 'hantverksarbetei Det torde också enligt vad kollegium inhämtat på le- dande håll inom hantverksorganisationen vara avsett, att en näringslag hos oss borde grundas på dessa principer. För att garantera uppehållande av ett sådant system bleve det nödvändigt att straffbelägga den, som, utan att vara yrkesutbildad hantverkare eller anställd hos en sådan, företoge sig att mot ersättning åt annan utföra hantverksarbete. En hantverkslagstiftning av så strängt monopolistisk karak-

• Sida 23
•  Original

tär skulle emellertid knappast vara genomförbar. Det skulle säkerligen vara i hög grad stridande mot allmänhetens uppfattningssätt, att det vore en brottslig gärning att låt vara mot ersättning — hjälpa en annan vid något arbete, som kunde rubri- ceras såsom 'ltantverksarbete*. För stora grupper av landsbygdsbefolkningen är hemslöjden som bekant en betydande förvärvskälla. Men även hemslöjdsarbete utfört i förvärvssyfte bleve med den principiella utgångspunkt, som ovan angivits, ett straffbart intrång på hantverkarnas skyddade förvärvsområde. Att undantaga dylikt arbete från straffbudets tillämplighet skulle svårligen gå för sig, ty var skall en hållbar gräns dragas mellan ”hemslöjd” och annat 'hantverksarbete'.

Det må också påpekas, att en så strängt monopolistisk hantverkslagstiftning, som med tillmötesgående av kraven på hantverkarhåll skulle bli gällande, för närvarande icke finnes i något land. Den norska lagen, som ofta åberopas som lämplig före- bild för oss, har dock i två synnerligen väsentliga avseenden frånträtt kravet på yrkeskompetens. För det första gäller lagen nämligen obligatoriskt blott i städerna, medan densamma blir tillämplig på landsbygden endast efter särskilt beslut av regeringen på framställning av de kommunala myndigheterna. En dylik frivillig underkastelse under lagen har, oaktat densamma varit i gällande kraft i sjutton år, ej beslutats av mer än sex kommuner. I 'ladestzcder”, motsvarande våra köpingar och municipalsamhällen, gäller lagen, såvida ej regeringen gör särskilt undantag, vilket skett i fråga om ett tjugotal dylika samhällen. Vidare medger den norska lagen rätt för envar såväl i stad som på landet att utan att styrka sin kompetens lernt'ere sig ved haandverksdrift, naar han hertil icke bruker hjzelp av andre end sin hustru og hjemmevarende barn,. En dylik s. k. ”frihaandverker” äger även rätt att till utförande av den del av sitt personliga arbete, som icke kräver hantverks- kunskaper, begagna nödvändig ”haandlangerhjeelp'.

De avvikelser, som i Norge sålunda mäst företagas från principen om legala kompetenskrav för hantverkets utövare, torde ej heller hos oss kunna undvikas. Eljest skulle andra berättigade intressen komma att på ett betänkligt sätt trädas för när. Vad först beträffar frågan, huruvida kompetenskravet skall gälla obliga— toriskt blott för städer och stadsliknande samhällen och icke för landsbygden, så lärer man med säkerhet kunna förvänta, att hantverkare med den stadgade yrkes- utbildningen komma att slå sig ner huvudsakligen i städer och större samhällen. Landsbygdens befolkning skulle då vid behov bliva nödsakad att anlita mången gång avlägset boende hantverkare. Det är alldeles uppenbart, att om ett dylikt system verkligen skulle efterlevas, detta skulle för landsbygdens befolkning inne- bära högst kännbara olägenheter och medföra en avsevärd fördyring av denna befolknings utgifter för nödvändig hantverkshjälp.

Om en hantverkslagstiftning hos oss ej skulle upptaga det andra av de i Norge gällande undantagen —— det som gäller 5. k. frihantverkare & skulle lagen på ett synnerligen betänkligt sätt inkräkta på stora befolkningslagers lojala försörjnings- lnöjligheter. En arbetslös snickeriarbetare skulle t. ex. icke kunna utnyttja sin yrkesskicklighet för att livnära sig på att tillverka föremål, som kunde betecknas såsom hantverksarbeten, en arbetslös konfektionsarbetare skulle vara lagligen hind— rad att reparera kläder o. s. v. Det är alldeles uppenbart, att samhället icke bör beröva arbetsvilliga medborgare möjligheten att hederligen försörja sig. Det kan icke vara något tilltalande perspektiv, att dylika personer skulle vara utlämnade att omhändertagas av den allmänna hjälpverksamheten.

Om det således lärer vara ofrånkomligt att även hos oss i båda de ovan berörda hänseendena göra undantag från den ensamrätt till hantverk, som skulle tänkas bli de yrkesutbildade tillerkänd, har man allt skäl fråga sig, om ej dessa undantag äro så betydelsefulla, att de praktiskt taget riva sönder systemet.

• Sida 24
•  Original

Skulle hos oss, i likhet med vad som skett i Norge, det legala kompetenskravet & i princip begränsas till städerna och möjligen även större samhällsbildningar på landsbygden, så vore ej gärna möjligt att undgå en konsekvens, som man också nödgats draga i Norge, nämligen att i viss omfattning lokalt skydda städernas yrkeskunniga hantverksutövare. Ett sådant lokalt skydd har visserligen från Sveriges hantverksorganisation ej yrkats, men hantverksorganisationen har därvid utgått ifrån att lagens kompetenskrav skulle bli generellt gällande. Då en sådan linje, enligt vad nyss påvisats, ej gärna lärer vara genomförbar, utan man måste räkna med att landsbygden i princip blir undantagen från kompetenskravets tillämplighet, så följer därav att också en viss lokal kompetensbegränsning är ofrånkomlig. Klart är nämligen att, om kompetenskravet överhuvudtaget skall äga någon betydelse, landsbygdens icke yrkeskunniga hantverkare icke kunna få fritt konkurrera med städernas yrkeskunniga. Därvid skulle emellertid frihantverkarnas ställning bli synnerligen svårreglerbar. Frågan blir: skola frihantverkarna, d. v. 5. de, som i huvudsak ej sysselsätta andra än familjemedlemmar, tillåtas att utföra arbete i andra kommuner än där de äro bosatta eller där de hava sin verkstad. Går man därvid den väg, man valt i Norge — nämligen att låta frihantverkarna röra sig utan lokala skrankor _— kommer en frihantverkare i en landskommun att ha en förmånligare ställning i konkurrenshänseende än en hantverkare i samma kommun, som har anställda biträden utom familjen. Den senare är utestängd från möjlig- heten att utföra ett arbete i en närbelägen stad, även om han skulle kunna utföra arbetet i fråga utan anlitande av biträde, men frihantverkaren är det icke. Att åter generellt begränsa frihantverkarnas rätt att verkställa arbete till den kom— mun, dår han har bostad eller verkstad, skulle givetvis vara alldeles för strängt och särskilt på landsbygden bereda påtagliga olägenheter både för hantverkaren och för dem, som taga hans tjänster i anspråk. Ej heller kan åt en yrkeskunnig hantverkare i stad beredas skydd mot frihantverkarna i samma stad. Redan av det sagda torde framgå, att en rättvis avvägning av denna lokala konkurrensbegräns— ning knappast låter sig göra och i varje fall skulle leda till ett mycket invecklat reglementerande. Därtill kommer, att det torde visa sig synnerligen svårt att i praktiken få dessa lokala skrankor respekterade. Redan den norska lagens för— hållandevis enkla föreskrifter hava visat sig vara lätta nog att kringgå. En snickare i en landskommun, som får i uppdrag att göra ett hantverksarbete för en person i en närliggande stad, kan utföra arbetet hemma i sin verkstad, men skulle något särskilt installationsarbete erfordras hos kunden, måste detta verkställas av en snickare på platsen, såvida ej landssnickaren är frihantverkare, i vilket fall han, såsom förut nämnts, år obunden av de lokala begränsningarna. Vid butiksinred- ningar o. d. brukar då ofta ordnas så, att en hantverkare i staden formellt står för arbetet, medan det i själva verket utföres av en hantverkare från annan ort. Det säger sig självt, att det skall vara ytterligt svårt att på ett verkligen effektivt sätt övervaka lagens tillämpning i de enstaka fallen. Och de bulvansystem, som uppgives i stor omfattning florera i Norge, har lagstiftningen knappast någon möj- lighet att komma till rätta med. Det förefaller föga troligt, att våra hantverkare, som sedan lång tid tillbaka varit vana vid att få fritt utöva sitt hantverk, skulle önska se sin hantering instängd i lokala skrankor, som binda den skicklige och lojale utövaren av hantverksyrket, medan den mindre lojale ej lärer draga i betänkande att med begagnande av de kryphål lagen erbjuder åsidosätta de stadgade inskränk- ningarna. Och dock är ett lokalt skyddssystem, såsom tidigare visats, ofrånkomligt, såvida det äskade skyddet mot icke yrkesutbildade hantverkare skall bli av något värde.

• Sida 25
•  Original

.. ___-___--.___.__________—__ _...— ___—_

Beträffande det andra av de ovan berörda undantagen från de legala kompetens- kraven, nämligen de s. k. frihantverkarnas rätt att även i städerna driva hantverks- rörelse, bör ej förbises, att detta undantag i själva verket innebär ett synnerligen betydelsefullt ingrepp i den uteslutanderätt till hantverksarbete, som skulle för- behållas de formellt yrkesutbildade. Den enda skillnaden, som skulle föreligga mel— lan de båda grupperna, skulle bestå däri, att frihantverkarna ej finge i sin rörelse sysselsätta andra än familjemedlemmar och sådana icke familjemedlemmar, som sysselsattes med arbete, vartill icke krävdes hantverkskunskap. De yrkesutbildade hantverkarnas företrädesrätt skulle alltså bestå i befogenheten att antaga kvali- ficerad biträdeshjälp. Det förefaller som om denna företrädesrätt knappast vore av den betydelse, att den kunde rättfärdiga de förhoppningar om hantverkets re- generation, som man inom hantverkskretsar knyter till den nya lagen. Det bleve uppenbarligen ofta fråga om en prövning av ytterst subtil art, huruvida ett visst arbete vore mer eller mindre kvalificerat. I Norge hava t. ex. förelupit rättstvister, där fråga varit om en raksalongsinnehavare, som var frihantverkare, ägde rätt att anställa biträde för att tvåla in kunderna; huruvida en målare, som låtit en lär- pojke skrapa stolpar i och för målning, skulle straffas därför att biträdet också grundat stolparna. Det torde knappast vara att förvänta, att man från allmänhetens sida skulle komma att hysa förståelse för det förnuftiga och berättigade i ett dylikt i yrkesskyddets syfte tillkommet restriktionssystem. Och även för de yrkesutbildade hantverkarna själva skulle föga vara vunnet, om en eller annan frihantverkare bleve bötfälld för en slik förseelse. Snarare kan väl befaras, att den allmänna opinionen ej skulle underlåta att reagera mot tillämpningen av en dylik lag.

Även i andra hänseenden kan en lagstiftning om legala kompetenskrav förväntas ge upphov till synnerligen invecklade lagbestämmelser. Det kan visserligen synas vara enkelt nog, att i en lagparagraf stadga, att för rätten att driva hantverks- näring kräves intyg om vederbörandes kompetens. En sådan lagstiftning förut- sätter emellertid uppenbarligen ett bestämmande av ej blott vad som överhuvud- taget skall räknas som hantverk utan även en närmare avgränsning mellan olika yrken ävensom ingående föreskrifter om fordringarna för att nödig kompetens i yrket skall kunna anses föreligga. Den vunna kompetensen kan givetvis ej berät— tiga vederbörande att utöva annat än just det yrket, som är avsett. Här har emel- lertid den norska lagen nödgats göra ett undantag av synnerlig betydelse. Lagen stadgar nämligen, att näringsbrevet ger rätt att driva det eller de hantverk, som däri nämnas, och dessutom vilket som helst annat hantverk i den utsträckning, som är nödvändigt för att frambringa ett ”helt haandverksarbeide'. Det är givet, att tolkningen av en dylik föreskrift skall i det enskilda fallet vålla allehanda tvister. Också föreligga en hel del höjesteretsutslag särskilt från byggnadsverksamhetens område — som ett bevis för de tolkningssvårigheter, som lagen i de enstaka fallen bereder.

Också spörsmålet, huruvida överhuvudtaget ett visst arbete är att betrakta såsom hantverk, har vållat en stor mängd tvister. Själva hantverksbegreppet är enligt den norska lagen närmare reglerat i administrativ väg. Det tillkommer Konungen att bestämma, att verksamhet, som tidigare icke ansetts som hantverk, skall vara underkastad hantverkslagen. För att i någon mån belysa de vanskligheter, som här möta i praxis, må anföras följande fall. Såsom hantverk har ansetts: upp- förande av en träkaj; tillverkning och sammansättning av träställning till möbler; inläggning av korkmattor. Däremot har ansetts ej vara hantverk: framkallning och kopiering av amatörfilm (oaktat ”fotograf'-yrket är hantverk); framställning och ompressning av damhattar; reparation och montering av elektriska maskiner och apparater. Särskilt besvärligt har varit att i det enstaka fallet draga gränsen mellan

• Sida 26
•  Original

industri och hantverk: färgeri betraktas som hantverk, däremot icke 'vaskeri og kemisk renseri'; fabrikation av sandaler är ej hantverk. Skeppsbyggeri är icke hant— verk; en mekanisk verkstad eller ett varv anses därför kunna reparera fartyg och maskiner, när arbetet står i sammanhang med att fartyget lägges på slip eller när en genomgripande reparation skall företagas; däremot anses verkstaden ej kunna företaga sig ”arbete, som bara går ut på hantverksarbete', dylikt arbete måste ut— föras i hantverkslagens former.

Det har också visat sig nödvändigt i Norge att i detalj reglera de olika hant- verksyrkenas avgränsning mot varandra. Sålunda har genom handelsdepartementet upprättats en förteckning över alla hantverksyrken. Denna förteckning utvidgas årligen, och tendensen är att allt mer och mer specialisera de olika yrkena. De på detta sätt i administrativ väg fixerade yrkena uppgå för närvarande till ett antal av ej mindre än 52, varvid är att märka, att åtskilliga yrken äro uppdelade i under— avdelningar. Det är givet, att det vid hantverksarbetenas utförande ej sällan kan uppkomma tvekan, huruvida en viss åtgärd skall anses falla inom det ena eller det andra hantverkets lagligt skyddade rayon. Särskilt vid reparationsarbeten inom byggnadsfacket uppgives i Norge stridigheter hava vållats rörande fixering av grän- serna — stridigheter som i mångt och mycket påminna om dem, som hos oss gjort sig gällande inom byggnadsbranschen genom avgränsningen mellan de olika fackföreningarnas områden.

Det är naturligt, att från hantverkshåll det övervägande intresset skall vara in— riktat på att nå en stark specialisering av yrkena. Å andra sidan är en dylik utveck- ling emellertid för den konsumerande allmänheten i vissa fall föga önskvärd, ty därigenom att ett antal olika hantverkare måste anlitas för ett och samma arbete, blir givetvis arbetet fördyrat. Visserligen finnes i norska hantverkslagen, såsom nämnt, en föreskrift, att hantverkare har rätt att gripa över även i andra hantverk, så snart det gäller färdigställande av ett ,helt haandverksarbeide', men klart är också, att denna bestämmelse icke kan vinna tillämpning i en hel del fall, bl. a. just på det område, från vilket klagomål i berörda hänseende ivrigast förnummits, näm- ligen vid reparationsarbeten o. d. inom byggnadsbranschen. — —— —— — — — ——

En svårighet, som i detta sammanhang måste beaktas, gäller de juridiska per— sonernas ställning. Liksom när det gäller bokföringskravet måste det nämligen även i förevarande hänseende tillses, att icke denna företagsform väljes för att kringgå kravet på yrkeskompetens. I Norge har man därvid genom särskilda restrik- tiva bestämmelser sökt förekomma en sammankoppling av ett flertal hantverks— yrken till stordrift. Hantverkslagen föreskriver sålunda, att ett bolag kan förvärva hantverkshrev endast på villkor, att en delägare i bolaget, som är medlem av sty- relsen och har den fackmässiga ledningen av arbetet, har hantverksbrev i yrket, och bolaget har ej rätt att driva annat hantverk än det, som är nämnt i hantverks- brevet. Yrkeskunskap hos annan än styrelseledamot t. ex. hos särskilt anställd person räcker således ej. Även om man icke hos oss skulle genomföra så restriktiva bestämmelser, lärer det dock icke vara möjligt att förekomma, att icke för vissa grenar av näringslivet till följd av det nära samarbetet mellan hantverk och in— dustri, kravet på formell yrkeskompetens skulle komma att kännas som en be- svärande tvångströja. Man skulle vid upptagande av nya produktionsgrenar eller omläggning av driftsmetoder o. s. v. från ledningens sida städse få ha uppmärksam- heten riktad på huruvida icke möjligen något visst led i produktionsförloppet kan komma att tangera det ena eller andra hantverksområdet och påkalla, att en förman med kompetensbevis såsom hantverkare skulle få lov att knytas till företaget. De kompetenskonflikter, som enligt vad förut är berört, kunna befaras bli en följd av den åsyftade hantverkslagstiftningen komme helt naturligt också att ur förevarande synpunkt bereda olägenheter för industrien.

• Sida 27
•  Original

AV det anförda torde klart framgå, vilka betydande svårigheter, som äro för- enade med genomförande av legala krav på yrkeskompetens. Det är alldeles uppen- bart, att övervakningen av en dylik lagstiftnings efterlevnad ej är lätt att ordna. En lagstiftning, som med en mångfald restriktioner griper in i stora befolknings- lagers dagliga verksamhet, kommer helt naturligt att leda till en mångfald lag- överträdelser. Då kontrollen av naturliga skäl icke kan bliva synnerligen effektiv, kommer sannolikt endast en del enstaka fall att bliva föremål för heivran. Det säger sig självt, att lagen kan komma att utnyttjas i rent trakasseringssyfte, och i allt fall kan en sådan uppfattning lätt nog vinna insteg hos allmänheten. Här är också att beakta en viktig skillnad i åklagaremaktens ställning i Norge och hos oss. Genom en särskild föreskrift i norska strafflagen äger nämligen äklagarmyndigheten en diskretionär prövningsrätt i frågan, huruvida åtal skall anställas eller ej. Någon motsvarande befogenhet tillkommer ej de svenska åklagarna och lärer ej heller för det specialområde, varom här är fråga, böra tilläggas dem.»

Kollegium framhöll slutligen, att ämbetsverket vid det förnyade över- vägande, som ägnats frågan, icke kunnat undgå att hysa allvarliga betänk- ligheter mot uppställande av legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk. Att genomföra ett krav härom med den stränghet, som från hant- verkshåll önskades, syntes — om ej andra berättigade intressen skulle trä- das för när — icke vara görligt. Om åter kompetenskravet begränsades dels lokalt till städer och möjligen stadsliknande samhällen dels ock till hantv verkare, som i rörelsen sysselsatte andra än make och barn, syntes den principiella utgångspunkten för hantverkarnas krav — att endast den, vars kompetens i viss ordning konstaterats, skulle ha rätt att utöva ett hant- verk —— vara så modifierad, att ur hantverkssynpunkt så avsevärda fördelar knappast syntes vara förenade med systemet, att de skulle uppväga de ofrånkomliga olägenheter, som vore förenade därmed. Tanken, att ifråga- varande system skulle kunna föra hantverket över de svårigheter, med vilka det otvivelaktigt hade att kämpa, syntes kollegium bottna i en övertro på lagstiftningens förmåga att råda bot på de ekonomiska verkningarna av förändringar i produktionsbetingelserna. De rubbningar, som bleve en följd av dylika förändringar, kunde enligt kollegii mening säkrast övervinnas genom att de näringsgrenar, som drabbades av dylika rubbningar, av egen kraft anpassade sig efter det nya läget.

Det i lagutkastet närmare utformade förslaget med mästarbrev fann kol- legium däremot äga bestämda företräden framför systemet med legala kom- petensbestämmelser för hantverkare. Något närmare uttalande rörande de föreslagna bestämmelserna för mästarbrevets erhållande gjordes emellertid icke i utlåtandet.

Frågan om revision av näringslagstiftningen förelades därefter 1932 års riksdag genom proposition nr 41. Därvid upptogs dock icke förslaget om näringsfrihetsförordningens ersättande med en ny näringslag. Av de frågor, som under utredningsarbetets gång varit föremål för behandling —— näm- ligen huvudsakligen spörsmålen om legala kompetensvillkor för hantverk och handel, om utlännings rätt att här i riket idka näring, om ändringar

• Sida 28
•  Original

i näringsregistreringen samt om reglering av kringföringshandel och till- fällighetsförsäljning _ fann Kungl. Maj:t endast frågan om kringförings- handel och tillfällighetsförsäljning för det dåvarande påkalla ändringar i lagstiftningen. Någon allmän näringslagsrevision ansågs därför icke er- forderlig.

Vad särskilt angår frågan om kompetensvillkor för rätt att idka hantverk, uttalade vederbörande departementschef vid ärendets föredragning i stats— rådet den 27 november 1931 bland annat, att man bland hantverkarna själva knappast syntes hava tillräckligt beaktat de praktiska verkningarna av en bestämmelse, enligt vilken endast den, som behörigen styrkt sin yrkeskun- skap, skulle få utöva yrket. Såsom kommerskollegium framhållit syntes det icke låta sig göra att genomföra en sådan ordning utan att samtidigt medgiva vittgående undantag från huvudregeln. På de av kollegium anförda skäl syntes det ofrånkomligt att undantaga frihantverkarna, eller som de här i landet plägat benämnas, självförsörjarna. Vidare syntes det av prak- tiska skäl oundgängligt att helt undantaga den egentliga landsbygden från lagens tillämpningsområde eller i varje fall göra dess tillämpning beroende. på framställning av kommunala myndigheter. Med stöd av erfarenheten från Norge, hade kommerskollegium utförligt påvisat, hur förhållandena enligt kollegii mening skulle gestalta sig, om en dylik lagstiftning här för- verkligades, samt redogjort för de vanskligheter och i åtskilliga hänseenden otillfredsställande resultat, som därvid kunde förväntas uppkomma. Dessa olägenheter, vilka torde vara i allt väsentligt ofrånkomliga, syntes vara av sådan beskaffenhet, att de måste anses mer än uppväga de fördelar, som systemet skulle medföra. På grund härav fann statsrådet sig icke kunna tillstyrka, att praktisk utbildning, yrkeskunskap eller förfarenhet i kostnads- beräkning gjordes till legalt villkor för rätt till självständig hantverks- utövning.

I enlighet med den av föredragande departementschefen sålunda uttalade uppfattningen upptogs, som nämnts, ej heller i propositionen förslag om införande av legala kompetensvillkor för hantverksyrkena. Kungl. Maj:ts ståndpunkt i denna del vann även riksdagens godkännande. Första lag- utskottet, som förehade propositionen till behandling, uttalade sålunda i sitt utlåtande i ämnet (nr 20), under hänvisning till de av departementschefen anförda skälen, sin anslutning till den i propositionen intagna ståndpunkt till frågan.

Föredragande departementschefen intog däremot en mera välvillig in- ställning till frågan om legal sanktionering av mästardiplom för hantver- kare. Efter att hava redogjort för det inom handelsdepartementet utarbetade författningsförslaget samt det mottagande detta erhållit, uttalade departe- mentschefen i propositionen rörande detta spörsmål följande. Att det all- männa genom sin medverkan förlänade ökad auktoritet åt mästarbrevs- institutionen syntes välbetänkt. Förutsättningen för en dylik medverkan

• Sida 29
•  Original

syntes dock vara, att densamma av hantverkarna själva någorlunda enigt förordades och att mästarbreven kunde förväntas bliva så uppskattade av hantverkarna själva, att dylika brev uttoges av det övervägande flertalet därtill kompetenta näringsidkare. Till belysning av det intresse, som kunde förväntas, nämndes, att antalet ansökningar om Sveriges hantverksorganisa- tions mästarbrev, vilka första gången utdelats under år 1929, intill den 1 juli 1931 uppgått till 413, därav vid sistnämnda tidpunkt 340 beviljats, 29 avslagits och 44 ännu ej blivit föremål för slutligt avgörande. Departements- chefen anförde slutligen beträffande denna fråga, att därest berörda förut— sättningar visade sig vara för handen, vore det hans avsikt att förelägga Kungl. Maj:t förslag till författning i huvudsaklig överensstämmelse med det uppgjorda förslaget. Så organiserad syntes mästarbrevsinstitutionen genom energiskt bedriven upplysningsverksamhet bland den köpande all- mänheten kunna bliva hantverkets män en god hjälp i deras strävanden till yrkets förkovran. Utfärdandet av en författning av nämnd innebörd syn- tes dock ankomma på Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

Något uttalande rörande detta spörsmål gjordes icke vid ärendets behand- ling i riksdagen. Veterligen har ej heller frågan om utfärdande av den i propositionen avsedda författningen senare varit föremål för närmare över- väganden inom handelsdepartementet.

Återupptagandet av förevarande spörsmål har närmast föranletts av mo- tioner vid 1934 och 1935 års riksdagar. Vid 1934 års riksdag väcktes så- lunda i likalydande motioner, nr 137 i första kammaren av herr Wohlin m. fl. och nr 307 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl. för- slag om att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt åter- upptagande av utredningen om revision av gällande näringsfrihetsförord— ning, varvid särskild uppmärksamhet borde fästas vid frågan om närings- frihetens begränsning genom uppställande av legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk. Till stöd härför påpekades i motionerna, att för- hållandena inom hantverket under då rådande depression undergått en väsentlig försämring. Motionärerna anförde i sådant avseende bland annat följande:

»I icke ringa mån torde de svårigheter, mot vilka hantverkarna under krisen hava att kämpa, vara en följd av den väldiga ökning av antalet självständiga före- tagare inom hantverket, som de senaste åren förekommit. Med krisen har följt en omfattande nyetablering inom nära nog samtliga yrken. De nya företagarna hava givetvis i viss utsträckning utgjorts av arbetare från bestående hantverksföretag, vilka på grund av krisen måst permitteras och vilka till följd därav etablerat egna rörelser. I betydande omfattning torde emellertid de nya företagarna hava bestått av arbetslösa från industri, handel och jordbruk med ringa eller inga kvalifikationer för yrkets utövande. Över hela landet och inom alla yrken klagas allmänt över den skadegörelse, som förövas inom yrkena av sist angivna kategorier företagare, vilka utföra arbeten till nära nog hur låga priser som helst, därigenom pressande

• Sida 30
•  Original

prisnivån till förfång och skada för de verkliga yrkesmännen. Den till följd av konkurrensen från *bönhasar” minskade avsättningen hos hantverksmästarna har resulterat i ökad permittering av hos dem anställda, fackutbildade arbetare. Även för allmänheten ha de skildrade företeelserna haft ytterst menliga verkningar i form av fuskarbeten och försämrade varukvaliteter.

För hantverkets forthestånd torde de skildrade missförhållandena utgöra en all- varlig fara. En grundbetingelse för att hantverket skall kunna hävda sig i sam- hället är, att allmänhetens tro på det goda, hållbara hantverksarbetet icke utplånas. Genom det undermåliga arbete, som nu på många håll av icke fackutbildade hant- verkare presteras, torde det vara fara värt, att allmänhetens förtroende för hant— verkets utövare försvinner.»

Motionärerna uttalade vidare, att enligt deras uppfattning vore de på- talade svårigheterna sä stora, att möjligheten och lämpligheten av genom— gripande åtgärder å lagstiftningens väg för beredande av berättigat skydd för hantverkarna i deras yrkesutövning borde göras till föremål för all- varligt övervägande. Särskild uppmärksamhet syntes därvid böra fästas vid frågan om begränsning av näringsfriheten genom uppställande av ett legalt villkor om viss yrkeskompetens eller yrkeserfarenhet för rätten att bedriva hantverk.

Förslaget om en förnyad näringslagsrevision avslogs emellertid av riks— dagen. Första lagutskottet avstyrkte i utlåtande nr 44 bifall till motio- nerna under hänvisning bland annat till den utredning, som förut verkställts i frågan. Därjämte anförde utskottet, att detsamma icke kunde finna skäl till antagande, att hantverket genom införande av legala kompetensvillkor skulle kunna erhålla det stöd, som dess målsmän eftersträvade. Det syntes vara otvivelaktigt, att de svårigheter, som uppstått för hantverket under de senaste årtiondena, huvudsakligen utgjort återverkningar av den pågående industrialiseringsprocessen. Utskottet beaktade till fullo de synnerligen be- tydande svårigheter, med vilka hantverket under då rådande depression hade att kämpa, men ansåg det mindre tilltalande att genom uppställande av vissa legala kompetensvillkor hindra arbetslösa personer från att skaffa sig sin utkomst inom ifrågavarande näringsgrenar. Utskottet erinrade om att för upprätthållande av dylika föreskrifter uppenbarligen fordrades vissa straffbeståmmelser, och det bjöde mycket emot att staten skulle med straff hota i och för sig lovvärda strävanden av den enskilde att icke falla det allmänna till last.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hade emellertid föreslagits, att särskild utredning skulle verkställas angående lärlingsutbildningen inom hantverket. Detta förslag bifölls även av riksdagen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 april 1934, nr 191, anhöll, att förnyad utredning i nämnda hänseende måtte verkställas. På grund härav anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 24 maj 1934 kommerskollegium att i samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

• Sida 31
•  Original

Vid 1935 års riksdag återkom kravet på utredning rörande kompetens- reglering för hantverket. I likalydande motioner nr 51 i första kammaren av herr Wohlin m. fl. samt nr 134 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl. framlades förslag om näringslagsutredningens återupptagande av enahanda innebörd, som ovannämnda förslag vid 1934 års riksdag. Vi- dare hemställdes i två ävenledes likalydande motioner nr 175 i första kam- maren av herr Th. Nilsson samt nr 220 i andra kammaren av herrar An- dersson i Falkenberg och Gustavson i Västerås om utredning rörande in— förande av legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk.

I de två förstnämnda motionerna framhölls bland annat, att hantverkets ekonomiska läge alltjämt vore bekymmersamt och att många tecken tydde på att för flertalet hantverksyrken tillbakagången icke enbart vore en över- gående konjunkturföreteelse utan till icke oväsentlig del härrörde från om- ständigheter, vilka icke direkt sammanhängde med krisen. Enighet förelåge inom hantverket om att det vore den omfattande obehindrade nyetable— ringen, vilken de senaste åren skett och tillfört yrkena ett stort antal mindre önskvärda element, som varit en av de främsta orsakerna till hantverkets svåra läge. Efter att olägenheterna av denna nyetablering av företagare utan tillräcklig yrkesskicklighet och erfarenhet i yrket närmare framhållits ut- talades vidare i motionerna följande:

»Bland hantverkarna själva gjorda försök att på organisatorisk väg skapa dräg- ligare förhållanden inom yrkena hava blivit utan påtagliga positiva resultat. För hantverkets män skulle genom den föreslagna lagstiftningen skapas ett välbehövligt och berättigat skydd i deras yrkesutövning gentemot osund konkurrens från fuskare och *bönhasarl. För hantverkets utövare skulle densamma ytterligare hava till följd ett ökat intresse att förkovra sig i sitt yrke. Yrkesutbildningen inom hantverket skulle befrämjas och hantverket i sin helhet höjas. Även för den yrkesutbildade arbetarkåren inom hantverket skulle ökad trygghet beredas. Enligt vår övertygelse är nu förevarande spörsmål icke en angelägenhet, som enbart rör de självständiga företagarna, hantverksmästarna, utan i minst lika hög grad en arbetarfråga. Ökade insikter om att så är fallet torde ock numera vara till finnandes inom vederbörande

arbetarorganisationer. _ Genom den allmänna höjning av kvaliteten å hantverkets alster, som lagstiftningen komme att medföra, skulle även allmänhetens intressen komma att tillgodoses. _ För statsmakterna slutligen borde det vara en samhälls- angelägenhet av största vikt och betydelse att söka komma till rätta med de skild- rade missförhällandena inom hantverket.

Från hantverkets sida önskas ingen återgång till skråtidens strängt reglerade för- hållanden. Man påyrkar ingen monopolisering. Man begär allenast, att av den, som självständigt idkar hantverk, skall fordras, att han verkligen kan sin sak, att han har tillfredsställande kvalifikationer för yrkets utövande. Mot den lojala ny- etableringen inom yrkena förefinnes icke någon önskan att uppresa hinder. För alla, som så önskade, skulle finnas möjlighet att bli egna företagare inom sitt yrke, under förutsättning allenast att de hesutte de nödiga kvalifikationerna för yrkets bedrivande.» -

Vad vidare angår de båda motionerna nr 175 i första och nr 220 i andra kammaren framhölls i desamma, att den beslutade utredningen rörande lär-

• Sida 32
•  Original

lingsutbildningen endast kunde betecknas såsom ett första steg i rätt rikt- ning i syfte att komma det för varje år alltmer betryckta hantverket till hjälp. Någon verkligt rationell lösning av frågan syntes icke kunna vinnas på annan väg än genom införande i näringsfrihetsförordningen av särskilda kompetensvillkor för rätten att idka hantverk. Givetvis vore svårigheterna utomordentligt stora, då det gällde att komma fram till en sådan lösning, men de syntes dock ej vara oöverkomliga. I varje fall borde ingen för hant- verkets lyckliga fortbestånd intresserad ställa sig avvisande gentemot tanken på en grundlig och allsidig utredning, huruvida och på vad sätt det kunde vara möjligt att undanröja de nämnda svårigheterna och bringa den före- varande frågan till en lycklig lösning.

Efter behandling av dessa fyra motioner uttalade första lagutskottet i utlåtande nr 27 för egen del att det måhända icke vore uteslutet, att en närmare undersökning av hantverkets nuvarande ställning och de senaste erfarenheterna inom främmande länder skulle kunna tänkas giva nya syn- punkter i frågan. Det syntes även vara riktigt, att utredningen i lärlings- frågan, vilken för det dåvarande ännu befunne sig på ett förberedande sta- dium, näppeligen kunde förväntas medföra en allsidig belysning av de spörs- mål, som hantverkarna främst önskade få upptaga till omprövning. Då det syntes önskvärt, att den undersökning, vartill utredningen i lärlingsfrågan utgjorde en inledning, bleve uttömmande, ville utskottet icke längre motsätta sig, att en dylik mera omfattande utredning skedde. Med avseende å ut- gångspunkterna för utredningen ville utskottet för övrigt endast uttala, att ett återinförande i en eller annan form av tidigare skråtvång enligt utskot- tets mening icke under några förhållanden borde ifrågakomma. Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa ny utredning angående frågan om införande av legala kompetensvillkor inom hantverket.

Den av utskottet sålunda gjorda hemställan bifölls av riksdagen, som i skrivelse den 28 mars 1935, nr 127, anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta verk- ställa den begärda utredningen.

I enlighet med riksdagens hemställan har Kungl. Maj:t genom beslut den 9 januari 1936 bemyndigat chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst fem personer att såsom. sakkunniga inom departementet verkställa den avsedda utredningen, vilken skulle omfatta, förutom kompetensfrågan jämväl frågorna om lärlingsutbildningen inom hantverket samt angående lämpliga ordnandet av hantverkets högre yrkesutbildning. I följd härav be- friades kommerskollegium från det genom ovannämnda beslut den 24 maj 1934 åt ämbetsverket lämnade uppdraget att verkställa utredning om lär— lingsutbildningen inom hantverket.

I avseende å direktiven för utredningsarbetet uttalade föredragande de- partementschefen vid ärendets anmälan i statsrådet, att genom utredningen, som borde göras fullständigt förutsättningslös, syntes böra så uttömmande

• Sida 33
•  Original

som möjligt klarläggas hantverkets nuvarande ställning och förefintliga ut- vägar att förverkliga de önskemål, som från såväl hantverksidkarnas som samhällets i övrigt synpunkter kunde anses böra genomföras. Vad särskilt beträffar frågan om legala kompetensvillkor ville departementschefen, utan att taga någon ställning i ämnet i övrigt, i likhet med första lagutskottet understryka, att ett återinförande i en eller annan form av tidigare skrå- tvång icke under några förhållanden borde ifrågakomma. Även andra där- med jämförliga åtgärder, vilka åsyftade ett förhindrande av en samhälls- gagnande konkurrens, borde undvikas.

Kap. II. Gällande kompetensföreskrifter för hantverk och därmed besläktade yrken.

Principen om allmän näringsfrihet, sådan den finnes angiven i % 1 nä- ringsfrihetsförordningen, har självfallet icke kunnat upprätthållas utan in— skränkningar. 1 förordningen stadgas sålunda vissa allmänna villkor för rätt till näringsutövning, såsom att näringsidkaren skall råda över sig själv och sitt gods, hava fullgjort viss anmälningsskyldighet m. m. Därjämte har genom föreskrift i nämnda förordning eller i särskilda författningar åt- skilliga yrken uttryckligen undantagits från fri näringsutövning. För deras utövande fordras i regel tillstånd av offentlig myndighet, vars erhållande förutsätter bland annat ådagalagd kompetens i yrket. Även för vissa yrken av hantverksmässig eller därmed närbesläktad natur ha i författningsväg särskilda kompetensföreskrifter blivit meddelade. Hit kunna hänföras be- fattning som ledare av byggnadsarbeten i stad, utövande av skorstensfejar- yrket i stad samt elektriskt installationsarbete. Jämväl vissa av socialsty- relsen utfärdade bestämmelser för utförande av svetsningsarbeten synas i detta sammanhang böra uppmärksammas.

Även av kommunala myndigheter eller vissa allmänna verk har upp- ställts kompetenskrav för utövande av vissa hantverksbetonade yrken. Stä- dernas och motsvarande samhällens byggnadsordningar innehålla sålunda i allmänhet kompetensbestämmelser för byggnadsledare, vilka komplettera de legala föreskrifterna i ämnet. På liknande sätt kompletteras de legala kompetensbestämmelserna för skorstensfejare med närmare föreskrifter i de särskilda brandordningarna. En kompetensreglering av i viss mån annat slag innefattas i de entreprenörsbestämmelser, som styrelserna för vissa kommunala eller därmed jämförliga anläggningar uppställa såsom villkor för utförande av arbeten, som äga samband med vederbörande anläggnings verksamhet. Dylika entreprenörsbestämmelser förekomma för utövande av installationsarbeten å elektriska ledningar, som skola anslutas till elektri-

• Sida 34
•  Original

citetsverkens ledningnät samt för anläggning av gas-, vatten- och avlopps- ledningar till allmänna gas-, vatten- och avloppsverk.

Slutligen må omnämnas, att kompetenskontroll från yrkesutövarnas egen sida även förekommer i viss utsträckning bland annat på så sätt, att vissa yrkesförbund stipulerat särskilda kompetensfordringar såsom villkor för att vinna inträde i vederbörande förbund.

De sakkunniga avse att i det följande lämna en närmare redogörelse för ovan angivna kompetensbestämmelser och kompetensreglering i övrigt.

Legala kompetensbestämmelser.

Gällande legala kompetensbestämmelser för ledare av byggnadsarbeten i stad finnas intagna i byggnadsstadgans av den 20 november 1931 bestäm— melser angående stad (avdelning I). I 75 & av stadgan föreskriVes, att för varje byggnadsarbete, däri inbegripet rivning av byggnad samt schaktning eller sprängning för byggnadsföretag, skall finnas person, som utövar led- ning och tillsyn av arbetet samt är ansvarig för detsammas utförande. Be- fattning som arbetsledare må enligt 76 % ej utövas av annan än den, som genom intyg från byggnadsyrkesskola eller på annat i byggnadsordningen stadgat sätt styrkt sig äga erforderlig teoretisk kunskap och därjämte be- sitter nödig praktisk erfarenhet. Byggnadsnämnden äger dock för visst särskilt fall medgiva undantag från dessa kompetensbestämmelser. Enligt sista stycket av samma paragraf må därjämte i byggnadsordningen med— givas eftergift från kompetensvillkoren såvitt angår trähus samt för stenhus av en vånings höjd och för mindre betydande arbete i övrigt. Enligt para- grafens andra stycke må även för sådant arbete, vars ledning kräver spe- ciell utbildning eller erfarenhet, i byggnadsordningen stadgas ytterligare kompetensvillkor för arbetets ledning.

Enligt 82 och 83 åå byggnadsstadgan äga ifrågavarande bestämmelser tillämpning — förutom för stad — även för köping samt för sådana sam- hällen, för vilka stadsplanelagens bestämmelser för stad skola gälla.

Med 1931 års byggnadsstadga genomfördes en skärpning av tidigare före- skrivna kompetensfordringar för byggnadsledare. I 1874 års byggnadsstadga för rikets städer stadgades nämligen i sådant avseende endast, att i bygg- nadsordning kunde, där så prövades erforderligt, såsom villkor för upp- förande av stenhus av mer än en vånings höjd eller under vilket källare skulle anläggas, föreskrivas, att husägare, som ej själv på sätt i byggnads- ordningen angåves, ägde vitsordad skicklighet i yrket, skulle vara skyldig att uppdraga ledningen av arbetet eller tillsynen därå åt sakkunnig bygg— mästare, vilken genom intyg från yrkesskola eller på annat i byggnads— ordningen bestämt sätt styrkt sig äga erforderlig skicklighet i yrket. Kompe- tenskravet å byggnadsledare var således tidigare icke ovillkorligt utan be- roende på att bestämmelse därom intagits i vederbörande byggnadsordning.

• Sida 35
•  Original

Såvitt kunnat utrönas härleda sig de skärpta bestämmelserna i 1931 års byggnadsstadga från ett förslag av dåvarande överintendentsämbetet i ett den 17 mars 1914 avgivet utlåtande över då föreliggande, av särskilda kom- mitterade den 20 mars 1909 avgivet betänkande med förslag till byggnads- stadga för riket. Någon direkt motivering för skärpningen har icke lämnats i utlåtandet, men man torde vara berättigad att förutsätta, att densamma funnits påkallad med hänsyn till angelägenheten ur säkerhetssynpunkt att skapa ökad garanti för att större byggnadsföretag i städerna endast bleve utförda av erkända fackmän på byggnadsområdet.

I avseende å skorstensfejare i stad föreskrives i gällande brandstadga av den 15 juni 1923, att för varje sotningsdistrikt i stad skall finnas anställd en yrkesutbildad skorstensfejare, som av stadens brandstyrelse eller mot- svarande myndighet godkänts såsom skorstensfejare för distriktet. För att vinna sådant godkännande fordras enligt 17 5 i stadgan att hava uppnått 25 års ålder samt hava antingen med godkända kunskapsbetyg genomgått statsunderstödd fackskola för utbildande av skorstensfejare eller ock minst fem år med goda vitsord arbetat i yrket. Ett meddelat godkännande kan enligt 18 & återkallas, därest brandstyrelsen finner skorstensfejaren icke vidare vara lämplig för yrket. Bestämmelserna ha närmast avseende å stad men gälla enligt 23 å i stadgan även för köping samt kunna av länsstyrelsen genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, göras till- lämpliga även för tätare befolkad ort å landet, där sådant av omständig- heterna påkallas.

I den före 1923 års brandstadga gällande brandstadgan för rikets städer av 1874 hade i frågavarande avseende endast föreskrivits, att i stad skulle ' finnas erforderligt antal sotare, vilka antogos och entledigades av veder- !! hörande polismyndighet. Särskilda kompetensfordringar funnos således icke

stipulerade. Sådana tillkommo först med 1923 års stadga och grunda sig ? på ett förslag i sådant avseende, som framlagts av en särskild kommission

för revision av brandskyddsbestämmelserna i dess den 16 april 1921 av- , givna betänkande med förslag till lag angående brandväsendet i riket och [ brandstadga för riket. Såsom motiv för införande av kompetensföreskrifter " för skorstensfejaryrket anfördes i detta betänkande, att yrkets betydelse för en stads brandvärn med nödvändighet krävde, att en skorstensfejare skulle vara yrkesutbildad. Kommissionen framhöll därjämte, att densamma med sin uppfattning om yrkesutbildningens betydelse för ett rätt handhavande av sotningen icke hade tvekat att föreslå ovillkorlig föreskrift därom, att i varje sotningsdistrikt skulle finnas anställd en yrkesutbildad skorstensfejar- mästare. '

Kompetenstvång för elektriska installatörer infördes genom Kungl. Maj:ts förordning den 5 december 1919 angående behörighet att utföra elektriska

• Sida 36
•  Original

anläggningar för belysning eller arbetsöverföring m. m. Denna förordning har emellertid numera ersatts av Kungl. Maj:ts kungörelse den 2 juni 1939 angående behörighet att vid elektriska starkströmsanläggningar utföra in- stallationsarbete, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 juli 1939, från och med vilken dag nyssnämnda förordning upphört att gälla.

1919 års förordning reglerade behörighet för utförande, förändring eller reparation av elektrisk anläggning för belysning eller arbetsöverföring. Så- dant installationsabete1 fick enligt 2 % i förordningen endast utföras av därtill behörig installatör eller under kontroll av sådan installatör. Behörig- het såsom installatör meddelades av kommerskollegium. Såsom villkor för dylik behörighets erhållande fordrades dels viss teoretisk utbildning och dels viss tids praktisk utbildning inom området för elektrisk installations- verksamhet, därvid dock denna tid ställts i beroende av de förvärvade teo— retiska kunskaperna på så sätt, att vid lägre teoretisk utbildning fordrades längre praktik än vid högre teoretisk utbildning. Förordningen lämnade därjämte närmare anvisningar rörande den praktiska verksamhet, som er— fordrades för erhållande av behörighet såsom installatör vid hög-, medel- och lågspänningsanläggningar. Kommerskollegium ägde emellertid rätt att meddela dispens från den föreskrivna praktiska utbildningen.

Jämväl enligt 1939 års kungörelse fordras för rätt att självständigt utföra elektriskt installationsarbete att av kommerskollegium hava meddelats be- hörighet såsom installatör. Däremot hava villkoren för erhållande av be- hörighet undergått vissa förändringar. Numera finnas tre klasser av be- hörighet, A, B och C. Behörighet av klass A avser allt installationsarbete, behörighet av klass B installationsarbete inom visst begränsat område samt behörighet av klass C installationsarbete i anslutning till redan befintlig distributionsanläggning samt gällande antingen inom visst område, för vil- ket stadsplanelagens bestämmelser angående stad icke äga tillämpning (be- hörighet såsom bygdemontör) eller beträffande viss anläggning, tillhörande företag, vid vilket installatören är anställd (behörighet såsom verkmontör).

För vinnande av behörighet av klass A fordras att hava erhållit avgångs— betyg från tekniska högskolans eller Chalmers tekniska högskolas fack- avdelning för elektroteknik eller från statens elektrotekniska fackskola eller elektroteknisk linje vid tekniskt gymnasium samt att efter fyllda 17 år hava förvärvat praktisk fackutbildning på det elektriska installationsom- rådet under viss minimitid, uppgående för den, som innehar högskoleut- bildning, till tre år, för den, som innehar fackskoleutbildning, till fem år samt för den, som endast innehar gymnasieutbildning till sju år.

¹ Jämlikt i förordningen lämnat bemyndigande har kommerskollegium genom kungö— relse den 30 april 1920 medgivit eftergift från de i förordningen föreskrivna kompetens- fordringar-na i fråga om mindre betydande arbete av ofarlig beskaffenhet. Även enligt 1939 års kungörelse äro lättnader i behörighetsfordringarna medgivna för vissa installa- tionsarbeten av mindre farlig beskaffenhet.

• Sida 37
•  Original

l ,?

Under denna verksamhet skall allsidig utbildning beträffande såväl högspän- nings- som lågspänningsanläggningar hava erhållits.

För behörighet av klass B fordras dels godkänt avgångsbetyg från stats- understödd yrkeskurs för elektriska installatörer om minst 600 timmars undervisningstid eller godkänt betyg över däremot svarande kunskapsprov vid sådan kurs och dels minst åtta års praktisk fackutbildning på det elek- triska installationsområdet, varav minst ett år vid högspänningsanläggning och minst fem år vid lågspänningsanläggning. Därjämte skall denna utbild- ning, därest behörigheten skall avse område, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad icke äga tillämpning, åtminstone delvis hava varit förlagd till landsbygdsanläggning.

Slutligen fordras för erhållande av behörighet av klass C dels förtrogenhet med för elektriska starkströmsanläggningar gällande föreskrifter och deras tillämpning å anläggningar av det slag, behörigheten skall avse, jämte kännedom om elektroteknikens enklare grundbegrepp, allt styrkt genom godkänt betyg vid examensprov, avlagt i den ordning, kommerskollegium bestämmer, dels oclc minst åtta års praktisk fackutbildning, varav minst två år vid högspänningsanläggning och minst fem år vid lågspänningsanlägg- ning, varvid tillika skall hava iakttagits, att verksamheten under minst tre år varit förlagd till landsbygdsanläggning, när fråga är om bygdemontör, och till anläggning, vid vilken vinnes erfarenhet om elektriska maskiner, när fråga är om verkmontör.

I stället för ovan angivna teoretiska utbildning må godtagas även annan dylik utbildning, därest kommerskollegium finner den jämförbar med den särskilt angivna. Även i avseende å den praktiska utbildningen har kom- merskollegium erhållit viss dispensrätt. Därjämte äger kollegium rätt att meddela behörighet med viss begränsning, exempelvis avseende endast låg- spänningsanläggningar, därest fordringarna å verksamhet vid högspännings- anläggning icke uppfyllts, eller i fråga om arbetsuppgift av speciell natur. Kommerskollegium äger även förklara installatör för viss tid eller för alltid hava förverkat sin behörighet eller inskränka meddelad behörighet. De före- skrivna kompetensfordringarna kompletteras med bestämmelser om straff- påföljd för den, som utan att vara därtill behörig utför installationsarbete.

I kungörelsen medgives vidare leverantör av elektrisk ström, med vissa inskränkningar, rätt att föreskriva, att installation avsedd att anslutas till honom tillhörig distributionsanläggning icke må utföras av annan än den, som innehar av leverantören meddelad entreprenörsrätt. De sakkunniga återkomma härtill vid redogörelsen för övriga förekommande entreprenörs— bestämmelser.

Det torde knappast behöva påpekas, att kompetenstv'änget för elektriska installatörer tillkommit med hänsyn till de uppenbara risker, som yrkets utövande genom personer med bristande sakkunskap på området skulle medföra.

• Sida 38
•  Original

I avseende å svetsningsyrket förekomma kompetensbestämmelser för när— varande endast i mycket begränsad omfattning. Desamma återfinnas i vissa av socialstyrelsen i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet efter samråd med den till ingeniörsvetenskapsakademien anslutna svetskommis- sionen den 22 november 1937 utfärdade normalbestämmelser rörande svets— ning av sådan ångpanna, kokare eller annat kärl under tryck, som genom explosion kan förorsaka olycksfall. Dessa bestämmelser, vilka socialsty- relsen utfärdat med stöd av % 7 i Kungl. Maj:ts kungörelse den 23 maj 1919 angående registrering och besiktning av vissa ångpannor m. m., hava enligt cirkulär den 15 oktober 1938 av riksförsäkringsanstalten, som dåmera över- tagit chefsmyndigheten för yrkesinspektionen, trätt i kraft den 1 januari 1939. I normalbestämmelserna föreskrives bland annat, att svetsarbeten å de i bestämmelserna åsyftade artiklarna endast få utföras av sådana företag, som äga för ifrågakommande svetsning erforderlig och lämplig utrustning och vilka efter avlagt prov (licensprov) blivit av yrkesinspektionen godkända för utförande av dylika svetsarbeten. Licensproven äro av två slag, »obli- gatoriskt licensprov», som avser att styrka, att den firma, som skall utföra ifrågavarande svetsarbeten, har sådan utrustning och använder sig av så- dana arbetsförfaranden, att den kan anses kompetent att utföra erforderliga svetsarbeten på ett tillfredsställande sätt, samt »särskilt licensprov» (kvali- tetsprov), som är avsett att styrka, att vederbörande firma äger tillräcklig skicklighet för vissa närmare angivna mera kvalificerade svetsarbeten. Pro- ven skola i närvaro av kontrollant, som för ändamålet godkänts av yrkes- inspektionen, utföras av vederbörande firmas arbetare under ordinära drifts- förhållanden i firmans verkstäder. Detaljerade föreskrifter rörande pro- vens beskaffenhet o. dyl. äro därjämte meddelade. Om ett prov icke kunnat godkännas, må nytt sådant avläggas tidigast efter tre månader. Ett lämnat godkännande kan även på förekommen anledning återkallas. I sitt ovan- nämnda cirkulär angående normalbestämmelsernas ikraftträdande har riks- försäkringsanstalten i avseende ä arbetsledningens kompetens därjämte före- skrivit, att arbetsledningen för firma, som skall utföra svetsning å ångpanna, skall äga erfarenhet vid tillverkning av ångpannor.

Vidare föreskrives i normalbestämmelserna. att den svetsande firman har att svara för att svetsarbetet under kompetent ledning utföres av arbetare. som besitter den grad av skicklighet, noggrannhet, erfarenhet och omdöme. som är nödvändig för utförande av ifrågavarande svetsarbeten. Varje svet- sare skall, innan han utför arbetena, avlägga närmare angivet kompetens- prov för svetsare. Dylikt prov, för vars kontroll firman själv är ansvarig. skall förnyas minst en gång var sjätte månad. Prov, som avlagts hos ett företag, berättigar icke till utförande av svetsarbeten hos annat företag. Därest ett prov icke godkänts, må nytt sådant avläggas tidigast efter en månad.

• Sida 39
•  Original

Uppenbarligen hava ovan angivna föreskrifter tillkommit i syfte att mot— verka faran för olycksfall vid bruk av ångpannor och liknande kärl.

Kommunala och därmed jämförliga kompetensbestämmelser.

Såsom i det föregående omnämnts innehåller gällande byggnadsstadga bland annat bestämmelse därom, att i stadssamhällenas byggnadsordningar må, utöver de i stadgan föreskrivna kompetensvillkoren för byggnadsledare, för sådant arbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller erfarenhet, stadgas ytterligare kompetensvillkor för arbetets ledning. Å andra sidan föreskrives jämväl i stadgan, att för trähus så ock för stenhus av en vånings höjd ävensom eljest för mindre betydande arbete må i byggnadsordningen medgivas eftergift i fråga om de eljest föreskrivna kompetensvillkoren. Byggnadsordningarna pläga även innehålla föreskrif- ter i båda nu angivna hänseenden.

Till ledning för byggnadsordningarnas upprättande har byggnadssty- relsen på uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet är 1932 ut- arbetat särskilda normalförslag, vilka i allmänhet torde följas vid' uppgö- randet av byggnadsordningar. Dessa normalförslag, vilka föreligga i tryck i statens offentliga utredningar 1932 nr 6 och 7, äro av två typer, nämligen dels en större, som är avsedd för städer, köpingar och större municipal- samhällen, och dels en mindre, avsedd för mindre municipalsamhällen.

I avseende å kompetensen hos ansvarig arbetsledare innehåller det större normalförslaget följande bestämmelse (% 38 mom. 1):

»Ansvarig byggmästare må ej vara annan än den, som genom betyg från byggnadsyrkesskola eller därmed jämförlig teknisk läroanstalt visat sig äga nöjaktig teoretisk kunskap och därjämte genom intyg av sakkunnig myn- dighet eller i byggnadsyrket kunnig person styrkt sig äga erforderlig prak- tisk insikt i yrket, byggnadsnämnden dock obetaget att såsom ansvarig byggmästare godkänna jämväl person. vilken icke kan förete intyg av sådan läroanstalt men av byggnadsnämnden prövas äga nöjaktig kännedom om beräkning av enklare byggnadskonstruktioner och om bygggnadsverksam- heten berörande författningar samt styrkt sig med skicklighet hava utövat byggnadsyrket under minst tio år, därav minst fyra år såsom verkmästare eller innehavare av därmed jämställd befattning vid större byggnadsföretag.»

I normalförslaget för mindre municipalsamhällen ha kraven på ansvarig byggmästare något minskats. Sålunda föreskrives enligt detta förslag (% 30 mom. 1), att dylik byggmästare skall genom intyg från byggnadsyrkes- skola eller därmed jämförlig teknisk läroanstalt hava visat sig äga nöj- aktig kunskap i byggnadsyrket, byggnadsnämnden dock obetaget att såsom ansvarig byggmästare godkänna jämväl annan person, vilken styrkt sig hava i minst fem år utövat byggnadsyrket under sådana förhållanden, att han kan anses hava förvärvat erforderlig praktisk insikt i yrket.

• Sida 40
•  Original

Vad beträffar särskild kompetens för vissa specialarbeten innehåller det större normalförslaget bemyndigande för byggnadsnämnden att bestämma, att ledningen av sådana konstruktioner av järn eller betong, vilkas utfö- rande kräver särskild sakkunskap, skall anförtros åt person, som besitter särskild utbildning och erfarenhet i sådant avseende. Motsvarande bestäm— melse saknas i det mindre normalförslaget. Omnämnas må, att byggnads— ordningen för Stockholms stad, fastställd den 14 november 1934, bland arbeten, för vilka byggnadsnämnden äger föreskriva speciell kompetens, upptager, förutom konstruktioner av järn och betong, även svårare grund- läggningsarbeten.

Vad slutligen angår möjligheten att i byggnadsordningen medgiva efter- gift från kompetensfordringarna överlämnas enligt båda förslagen åt bygg— nadsnämnden att i vissa angivna fall såsom ansvarig arbetsledare godkänna person, som icke besitter den eljest föreskrivna kompetensen. Sådan befo— genhet tillkommer enligt det större normalförslaget byggnadsnämnden, då det gäller uppförande av trähus samt av stenhus med en vånings höjd även- som vid ändringsarbete inom trähus eller sådan ändring av stenhus, som icke berör husets konstruktion, liksom även vid rivning av byggnad eller schaktning eller sprängning för byggnadsföretag, för såvitt arbetet är av ringa omfattning. Även enligt det mindre normalförslaget äger nämnden motsvarande befogenhet i avsende å ändringsarbete samt rivning, schakt- ning eller sprängning medan för uppförande av byggnad befogenheten angives omfatta »smärre uthus».

De i de särskilda stadssamhällenas brandordningar intagna kompetens- bestämmelserna för skorstensfejare torde i allmänhet överensstämma med vad som i sådant avseende föreslagits i en inom kommunikationsdeparte- mentet uppgjord handledning vid utarbetandet av brandordningar för stä- der, köpingar och municipalsamhällen (Statens offentliga utredningar 1923: 63). Denna handledning uppställer såsom fordran för att vinna god— kännande såsom skorstensfejare, utöver vad i brandstadgan föreskrives, att sökanden minst två år med goda vitsord arbetat såsom förman i yrket samt i övrigt är lämplig. Därjämte fordras att icke vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 % strafflagen samt att råda över sig och sitt gods.

Vad härefter angår entreprenörsbestämmelserna har svenska elektricitets- verksföreningen år 1922 uppgjort ett förslag till dylika bestämmelser för elektriska installatörer (föreningens handlingar 1922 nr 37), innefattande jämväl instruktion för elektriska entreprenörer, vilket förslag enligt uppgift före ikraftträdandet av 1939 års installationskungörelse i regel tillämpats av elektricitetsverkens styrelser. Enligt detta förslag skulle utförandet av elekt- riska anläggningar, avsedda att anslutas till vederbörande elektricitetsverks ledningsnät, samt förändringar och reparationer av till nämnda nåt anslutna anläggningar tillkomma, förutom elektricitetsverket, endast särskilda entre- prenörer, vilka av elektricitetsverket blivit tilldelade entreprenörsrättighet.

• Sida 41
•  Original

Sådan entreprenörsrättighet kunde vara av tre olika slag, nämligen full- ständig entreprenörsrättighet, omfattande utförandet av alla slag av anlägg- ningar och arbeten å dylika oberoende av anläggningens art och spänning, begränsad entreprenörsrättighet, omfattande utförandet av anläggningar och arbeten å dylika i viss närmare angiven utsträckning, bland annat endast anläggningar med en spänning om högst 600 V., samt reparationsrättighet, omfattande endast mindre betydande arbeten av ofarlig beskaffenhet. För varje slag av dessa entreprenörsrättigheter uppställdes särskilda kompetens- fordringar, vari ingick, dels för de två högre graderna Visst teoretiskt kun- skapsmått, dels viss tids praktik i yrket, dels ock att innehava behörighets- bevis från kommerskollegium för utförande av installationsarbete vid spän- ningar upp till den vid anläggningen högst ifrågakommande spänningen. För de två högre slagen av entreprenörsrättighet fordrades vidare, att den firma, för vilken rättigheten skulle utövas, förfogade över fullt tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna driva installationsrörelse och utföra anläggningar i medgiven omfattning. Entreprenören skulle därjämte ställa säkerhet för fullgörande av sina skyldigheter med visst angivet belopp, näm- ligen för fullständig rättighet 2000 kronor, för begränsad rättighet 1 000 kronor samt för reparatörsrättighet 500 kronor.

Såsom tidigare antytts har entreprenörsystemet numera vunnit beak- tande och i viss mån reglerats i lagstiftningen. I 10 % av 1939 års installa- törskungörelse stadgas nämligen, att leverantör av elektrisk ström äger föreskriva, att installationsarbete å anläggning, ansluten till eller avsedd att anslutas till strömleverantören tillhörig distributionsanläggning, icke må utföras av annan än den, som förutom vederbörligt behörighetsbevis innehar av strömleverantören meddelad entreprenörsrätt. Sådan entreprenörsrätt må dock icke vägras installatör, som dels företer bevis om att firma inregistre- rats för honom själv eller installationsföretag, vid vilket han är anställd, dels styrker, att han själv eller företag, vid vilket han är anställd, äger tillräcklig ekonomisk vederhäftighet för drivande av installationsrörelse, dels ock för- binder sig att i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse den instruktion för entreprenörer, som strömleverantören äger utfärda. Såsom härav framgår har numera själva yrkeskunnigheten undantagits från de villkor, som ström- leverantören kan uppställa för beviljande av entreprenörsrätt. Uppenbar- ligen har detta skett i syfte att helt förbehålla prövningen av yrkeskompe- tensen åt kommerskollegium. Även i annat avseende har entreprenörssystemet lagts under kollegii kontroll. Sålunda föreskrives i kungörelsens 11 5, att instruktion för entreprenörer skall underställas kollegium för fastställelse, varjämte lämnas vissa anvisningar om vad instruktionen får innehålla. Där- jämte åligger det enligt 13 å i kungörelsen strömleverantör att med angi- vande av skälen utan dröjsmål delgiva kollegium beslut, varigenom installa- tör, som innehar kollegii behörighetsbevis, förvägrats entreprenörsrätt eller fått sådan rätt återkallad eller förbjudits att utföra visst arbete. Under-

• Sida 42
•  Original

låtenhet att fullgöra denna uppgiftsskyldighet är enligt 14 % belagd med bötesstraff.

I avsende åter å rörledningsarbeten har svenska kommunal—tekniska för- eningen år 1937 utgivit ett förslag till normalhestämmelser angående entre- prenörsrättigheter för vatten- och avloppsledningsarbeten (föreningens hand— lingar 1937 nr 5 och 6), däri såsom villkor för att kunna antagas till entre- prenör eller ansvarig arbetsledare för vatten- och avloppsanläggningar, av- sedda att anslutas till vederbörande samhälles rörnät bland annat uppställts följande fordringar å teknisk kompetens, nämligen dels att antingen hava med godkänt avgångsbetyg genomgått teknisk högskola, någon av statens tekniska gymnasier eller elementarskolor eller annan därmed jämställd läro- anstalt med lämplig undervisning för bedrivandet av entreprenörsverksam- heten samt med goda vitsord under minst tre år hava utövat sådan verk- samhet inom vatten- och avloppsinstallationsfacket, att tillräcklig erfarenhet vunnits rörande ledandet av dylik rörelse, eller hava med goda vitsord del— tagit i rörledningsarbeten under minst åtta år, därav minst tre år såsom verkmästare eller i sådan ställning, att motsvarande erfarenhet förvärvats, dels oclc att äga fullständig kännedom om gällande reglementen för vatten- lednings- och avloppsverken, ordningsstadga och särskilda föreskrifter för vatten- och avloppsledningar inom fastighet, taxor m. m. samt besitta nödiga kunskaper om planering, kostnadsberäkning och utförande av rörinstalla- tioner, äga kännedom om konstruktion av och verkningssätt hos i allmänt bruk varande armatur och apparater för vatten- och avloppsledningar samt vara kunnig i avvägning. Sökande till erhållande av entreprenörsrättighet i facket skall dessutom enligt förslaget vara svensk medborgare och väl känd samt äga tillräckliga ekonomiska resurser för verksamhetens bedrivande. Entreprenör skall vidare inom samhället hava affärs- och verkstadslokal med telefon.

Motsvarande förslag till normalbestämmelser för erhållande av rättighet såsom entreprenör för utförande av gasledningsarbeten lärer däremot icke finnas. I allmänhet torde ej heller bestämda kompetensfordringar för er- hållande av sådan rättighet vara uppställda, utan vederbörande gasverks ledning prövar från fall till fall, om en sökande till dylik rättighet kan anses besitta erforderlig kompetens för yrket.

Kompetenskontroll från yrkesutövarnas sida.

Vad slutligen angår den kompetenskontroll, som utövas av hantverkarna själva, torde dylik kontroll huvudsakligen bestå däri, att såsom villkor för att upptagas som medlem i vissa yrkesförbund uppställts krav på viss erfa- renhet i yrket.

För att utröna i vilken omfattning dylika kompetensfordringar uppställts, ha de sakkunniga från ett antal yrkessammanslutningar på hantverkets om-

• Sida 43
•  Original

( f i | I ;

råde begärt uppgifter i angivna hänseende. Svar härå ha inkommit från följande organisationer:

Sveriges bageriidkareförening, Sveriges konditorförening,

Svenska frisörföreningen,

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Specialoptikernas riksförbund, Sveriges urmakareförbund,

Svenska elektriska installatörföreningen, Sveriges glasmästeri— och förgylleriidkares riksförbund, Svenska fotografernas förbund, Föreningen Sveriges skönfärgerier och kemiska tvättanstalter, Sveriges bokbinderi-idkares arbetsgivareförbund, Svenska boktryckareföreningen, Målaremästarnas riksförening i Sverige, Sveriges allmänna snickaremästareförening,

Sveriges skrädderiarbetsgivares Centralförening, Sveriges körsnärsmästareförening, Sveriges hattmakareförening,

Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund, Sveriges sadelmakare- och tapetseraremästares riksförbund, Sveriges tapetseraremästares centralförening, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund,

Sveriges kakelugnsmakaremästareförening,

Sveriges smides- och mekaniska verkstadsidkares riksförbund samt Bilverkstädernas riksförbund.

Av svaren framgår, att endast ett fåtal av de uppräknade föreningarna fordrar viss kompetens för vinnande av inträde i föreningarna. Emellertid må påpekas, att i flera fall inträde endast kan erhållas genom medlemskap i en lokalförening, ansluten till huvudorganisationen, eller efter rekommen- dation av en tidigare intagen medlem eller också medgives styrelsen fri pröv- ningsrätt vid intagande av nya medlemmar. I sådana fall torde mera indirekt kunna övas kontroll över att endast väl kvalificerade yrkesutövare vinna inträde i yrkesförbunden. I enstaka fall har i stadgarna intagits föreskrift om vissa allmänna kvalifikationer på medlemmarna. Exempelvis fordras för medlemskap i Sveriges konditorförening, bland annat, att vara välkänd svensk konditor.

Följande sammanslutningar kräva i mer eller mindre preciserad form ådagalagd yrkeskompetens för medlemskap i föreningen, nämligen special- optikernas riksförbund, urmakareförbundet, installatörföreningen, skönfär- geriernas och kemiska tvättanstalternas förening, körsnärsmästareför- eningen, skomakeriidkarnas riksförbunds yrkessektion, tapetseraremästarnas

• Sida 44
•  Original

centralförening samt skorstensfejaremästarnas riksförbund. Av dessa fordrar installatörföreningen för medlemskap kommerskollegii bevis om installa- törbehörighet. Även skorstensfejaremästamas riksförbund stöder sig vid uppställande av sina kompetenskrav på de legala kompetensbestämmelserna. Medlemmarna skola nämligen vara yrkesutbildade skorstensfejare, som i ve- derbörlig ordning förvärvat rättighet att utöva yrket såsom självständiga före- tagare. Av övriga nu ifrågavarande sammanslutningar har endast urmakare- förbundet närmare preciserat kompetensvillkoren för inträde. För med- lemskap i detta förbund skall kompetensen styrkas genom gesällbrev eller genom arbetsbetyg, som visar att vederbörande minst fem år arbetat i yrket, eller i tvistiga fall genom arbetsprov. Återstående föreningar fordra endast fackmässig utbildning utan att närmare angiva på vad sätt denna skall vara förvärvad. För medlemskap fordrar sålunda Specialoptikernas riksförbund goda kvalifikationer såsom fackman, skönfärgeriernas och kemiska tvätt- anstaltemas förening, att rörelsen drives under fackmässig ledning, körs- närsmästareföreningen erforderliga kunskaper i yrket, skomakeriidkarnas riksförbund av fackman erkänd yrkeskunskap samt tapetseraremästarnas centralförening, att sökanden lärt tapetserareyrket.

Nämnas må tillika, att vissa av yrkesförbunden till sina medlemmar ut- lämna inregistrerad föreningsskylt eller märke, som, i de fall då särskilda kompetensvillkor uppställts för medlemskap anses gentemot allmänheten innebära garanti för innehavarens yrkeskompetens.

De sakkunniga ha i detta sammanhang uppmärksammat, att inom vissa yrkesförbund försök gjorts att åvägabringa kontroll över eller försvåra upp- komsten av nya företag inom branschen. I vissa fall torde en dylik nyetable- ringskontroll möjliggöras genom överenskommelser med leverantörsamman- slutningar om särskilda prisförmåner till medlemmar av vederbörande yrkes- förbund eller rent av genom utfästelse av leverantörerna att vägra leveranser av råvaror eller maskiner till nya företag. Även genom att försvåra kredit- givningen söka förbunden i vissa fall hålla icke önskvärda element borta från branschen.

Upplysningar om en dylik nyetableringskontroll ha lämnats till de sak- kunniga av Sveriges urmakareförbund, Sveriges juvelerare- och guldsmeds- förbund, Sveriges bageriidkareförening och Svenska konditorföreningen. Urmakareförbundet meddelar sålunda, att detsamma med ett antal in- och utländska urfabriker och grossistfirmor träffat överenskommelser, vilka lägga vissa hinder i vägen för icke fackmän att erhålla varor och material. Dessa överenskommelser uppgivas hava varit till uppenbar nytta för den sunda, fackmässiga yrkesutövningen. Genom juvelerare— och guldsmeds/ör- bandet har i december 1933 träffats överenskommelse med medlemmar av den svenska leverantörsammanslutningen i guldsmedsbranschen därom, att varor icke skola försäljas till nystartade detaljaffärer. Undantag härifrån kan dock göras, då ortsförhållandena samt yrkes- och ekonomiska synpunk-

• Sida 45
•  Original

ter sådant motivera. Även detta förbund anser den begränsning, som sålunda åstadkommits, vara gagnelig. Vidare uppgiver bageriidkareföreningen, att den deltager i nyetableringskontroll för bagerier i Stockholm och Göteborg, samt konditorföreningen, att sådan kontroll förekommer i avsende å kondi- torier i Stockholm.

De sakkunniga ha vidare inhämtat att även svenska boktryckareföreningen träffat överenskommelser dels med maskinleverantörer och dels med pap- persleverantörer, att dessa icke skola lämna nystartade företag kredit. Slut- ligen må omnämnas, att även svenska frisörföreningen och bilverkstädernas riksförbund träffat liknande överenskommelser med leverantörerna, vilka dock icke torde rikta sig mot nya yrkesutövare inom resp. bransch utan mot företag, som bedriva osund konkurrens genom uppenbar prisdumping e. d.

Såvitt framgår av de erhållna uppgifterna synes emellertid omförmälda nyetableringskontroll knappast hava varit av någon större betydelse för åvägabringande av kompetensreglering inom yrkena. I regel torde snarare rena konkurrenssynpunkter än en strävan efter kompetensens höjande hava varit vägledande vid genomförande av en dylik kontroll.

Sammanfattning.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att kompetensbestämmelser för hantverksyrkena endast förekommer i mycket begränsad omfattning. [ den mån legala dylika bestämmelser uppställts, avse de yrken, vilkas ut- Övande av inkompetenta personer skulle kunna medföra allvarliga risker för allmänheten. Säkerhetssynpunkten har således varit avgörande vid medde- landet av dessa bestämmelser. Detsamma torde även vara fallet beträffande entreprenörs— och därmed jämförliga bestämmelser, ehuru för dessa jämväl yrkesutövarnas ekonomiska vederhäftighet och lämplighet i övrigt för yrket i allmänhet beaktats. Vad angår yrkesförbundens kompetensfordringar torde däremot hävdandet av yrkets anseende och önskemålet hos de kunniga yrkes- utövarna att taga avstånd från klåpare i yrket hava utgjort de avgörande syn- punkterna vid fordringarnas uppställande. Sist angivna kompetensfordringar äro emellertid i motsats till de förstnämnda av helt frivillig natur och torde hava betydelse för yrkesrekryteringen endast i den mån förbunden vunnit tillräcklig anslutning av yrkesutövama för att på ett effektivt sätt kunna bekämpa och utkonkurrera olämpliga element inom branschen. I allmänhet synas dock förbunden knappast i någon större utsträckning äga möjlighet att genom egna åtgöranden förhindra inkompetenta eller otillräckligt utbil- dade personer att etablera sig såsom hantverkare.

• Sida 46
•  Original

Kap. III. Kompetenslagstiftningen för hantverket i vissa europeiska stater.

De sakkunniga hava utgått ifrån att en orientering rörande kompetenslag- stiftningen för hantverksyrkena i utlandet borde kunna erbjuda intresse för jämförelse med svenska förhållanden på området. Med hänsyn härtill ha ge- nom utrikesdepartementets försorg införskaffats uppgifter rörande förekom- mande hantverkslagstiftning i följande länder, nämligen Danmark, Norge, Finland, Lettland, Polen, Tyska Riket, förutvarande Tjeckoslovakien och Österrike, Schweiz, Italien, Frankrike, Nederländerna samt Storbritannien. Uppgifter i ämnet från bl. a. följande länder, nämligen Belgien, Ungern, Jugoslavien och Bulgarien ha de sakkunniga därjämte kunnat hämta från en genom Sveriges hantverksorganisations försorg 1936 utgiven sammanställning av kompetenslagstiftningen för hantverket i Europa,1 i huvudsak utgörande utdrag av en av internationella hantverkscentralen i Rom är 1934 utgiven redogörelse i ämnet. De sakkunniga ha'vidare under en efter medgivande av statsrådet och chefen för handelsdepartementet år 1936 företagen studieresa till Oslo varit i tillfälle att på ort och ställe informera sig rörande kompetens— lagstiftningens verkningar och aktuella hantverksfrågor i Norge. De därvid inhämtade upplysningarna har de sakkunnigas ordförande kompletterat un- der en privat resa till Norge våren 1939. I avseende å hantverkets ställning i Tyskland har närmare upplysningar införskaffats av de sakkunnigas expert, kommerserådet Matz, under en resa därstädes i april månad 1939.

Såsom en genomgående tendens hos de senaste decenniernas hantverks- lagstiftning i Europa synes kunna framhållas en alltmer ökad statlig regle- ring, som i de länder, där man gått längst, resulterat i legala kompetensford- ringar för rätt till självständig hantverksutövning eller formligt hantverks- monopol. I Norge, där kompetenstvång för hantverkare infördes redan 1894, har genom hantverkslagen 1913 genomförts vissa skärpningar av 1894 års bestämmelser. I Tyskland har hantverksmonopol införts 1935. Lettland har genom författningar 1938 slagit in på samma väg. I Italien ha under de senaste åren åtgärder förberetts i samma syfte. Bestämmelser, som i viss mån innefatta kompetensreglering för hantverket utan att dock innebära kompe— tenstvång, har utfärdats i Danmark 1931, i Schweiz 1930 samt i Nederlän- derna 1937. Även i Polen gälla sådana bestämmelser och Österrike liksom även Tjeckoslovakien hade redan före dessa länders anslutning till Tysk-

land i vidsträckt omfattning uppställt obligatoriska kompetensbestämmelser för hantverksyrkena.

1 Särtryck av Svensk Hantverkstidning 1935; utgivet febr. 1936.

• Sida 47
•  Original

Förutom vårt eget land sakna för närvarande av ovan redovisade länder endast Finland, Belgien, Frankrike, Storbritannien och Italien allmän kompe- tensreglering för hantverksyrkena. Länder, som genomfört viss reglering på området utan att dock hava uppställt krav på innehav av kompetensbevis så- som villkor för självständig hantverksutövning, äro Danmark, Nederländerna och Schweiz. Länder slutligen, som infört kompetenstvång för hantverksid- kare, äro Norge, Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien (före anslutningen till Tyskland), Polen, Ungern, Jugoslavien, Bulgarien samt Lettland.

I det följande lämnas en översikt över gällande kompetensbestämmelser i de särskilda länderna.1

Länder utan allmän kompetensreglering.

Finland. Ehuru Finland i likhet med Sverige saknar lagbestämmelser, som reglera de självständiga hantverksidkarnas kompetens, har man dock där- städes i viss mån beaktat betydelsen av att förvärvad yrkesskicklighet kan styrkas på ett av det allmänna godkänt sätt. I lagen om läroavtal den 28 april 1923 (i vissa delar ändrad genom lag den 6 april 1934) stadgas, att lår- ling vid lärotidens slut äger avlägga yrkesprov, utvisande hans insikter och färdighet i det yrke eller den yrkesgren, vari han utbildats. Yrkesproven skola bedömas av en särskild nämnd med ordföranden i vederbörande yrkeslär- lingsnämnd som ordförande samt med representanter för arbetsgivarna och arbetarna inom det hantverks- eller industriområde, i vilket proven skola av- läggas, såsom ledamöter. Lärling. som med framgång och noggrannhet slut- fört sin lärotid, må av prövningsnämnden tilldelas diplom. Sådant diplom lämnar visserligen icke innehavaren någon särskild företrädesrätt vid yrkes- utövningen men torde dock äga värde såsom offentligt bevis för att inne- havaren är utlärd i sitt fack.

Belgien torde helt sakna kompetensbestämmelser för hantverkare i all- mänhet. Nämnas må emellertid, att enligt uppgift i ovannämnda, av Sveriges hantverksorganisation utgivna sammanställning över kompetenslagstift- ningen i Europa har är 1928 i Belgien framlagts ett lagförslag rörande orga- niserandet av hantverket, vari bland annat föreslagits, att lärling vid läro- tidens slut skulle avlägga ett prov inför en av offentlig myndighet utsedd »lärlingskammare». Förslaget innehöll därjämte förbud mot användande av mästaretiteln för annan än den, som avlagt dylikt prov och genomgått en ytterligare yrkesutbildning, som skulle bestämmas genom särskild kungö-

1 De sakkunniga måste göra reservation för ändringar, som kunna hava inträtt, sedan uppgifterna i ämnet inkommit. I allmänhet ha de sakkunniga dock sökt följa utveck- lingen fram till början av 1939.

• Sida 48
•  Original

relse. Såvitt de sakkunniga ha sig bekant, blev emellertid detta lagförslag icke antaget.

Frankrike. Ej heller i detta land är utövandet av hantverk beroende av särskilda kompetensbestämmelser. Avlåggandet av yrkesprov av frivillig na- tur har emellertid i samband med organiserandet av den tekniska undervis- ningen reglerats genom lag den 25 juli 1919. Dylikt prov får avläggas av den, som under tre år deltagit i kompletterande yrkesundervisning vid yrkesskola. Avlagt prov berättigar till erhållande av ett yrkesdiplom. Enligt lagen den 20 mars 1928 angående lärlingsväsendet kan även lärling vid slutet av sin läro- tid undergå ett efter utbildningen avpassat prov, vilket jämväl berättigar till diplom, utvisande vederbörandes yrkesduglighet. Båda proven skola av— läggas inför av offentlig myndighet utsedda organ.

Nämnas må tillika, att Elsass-Lothringen bibehållit de vid tiden för denna provins införlivning med Frankrike gällande tyska bestämmelserna rörande kompetensbevis, gesäll- och mästareprov o. dyl. Sålunda skola i denna pro- l vins alla, som önska antaga lärlingar, inneha mästarebrev.

Storbritannien. Tillträdet till hantverksyrkena är i Storbritannien i all- mänhet icke underkastat kompetensbestämmelser. Kompetensvillkor för rätt till yrkesutövning finnas dock beträffande vissa såsom riskfyllda ansedda yrken. Bland sådana yrken må nämnas elektriska installationsarbeten samt vissa arbeten, som äga samband med tillverkning av reservoarer.

Italien. I detta land har principen om allmän näringsfrihet under se- nare år underkastats åtskilliga restriktioner. Sålunda erfordras särskild licens av vederbörande prefektur, resp. polismyndighet för utövande av guldsmeds— yrket, mjölnareyrket, vagnmakareyrket, typografyrket, fotografyrket m. fl. För utövande av vissa yrken, som äga samband med sanitär vård såsom opti— ker, teknisk ortopedist och bråckbandist fordras att vara i besittning av sär- skilt tillståndsbevis, vilket erhålles efter genomgång av vissa av regeringen anordnade undervisningskurser. Vidare finnes föreskrivet, att den, som till- verkar eller handhar fyrverkeripjäser, skall hava ådagalagt sin kompetens härför.

Såsom ovan nämnts pågå för närvarande i Italien förberedelser för genom— förande av allmänt kompetenstvång för hantverksyrkena. Enligt uppgifter, som i juni 1939 erhållits från svenska beskickningen i Rom, synes frågan här- om nu stå inför sin lösning. Ett lagförslag i ämnet har godkänts av centrala korporativa kommittén. Enligt detta förslag skulle innehavet av kompetens— bevis bliva nödvändigt för utövande av vissa hantverksyrken, vilka skulle angivas i en särskild förteckning. Meningen synes vara att göra denna för- teckning så omfattande, att däri inbegripes alla egentliga hantverksyrken. Däremot avses icke att kompetenstvånget skall gälla mindre industriidkare

• Sida 49
•  Original

eller dem, som arbeta i annans tjänst, även om arbetet utföres i hemmet. För att förvärva kompetensbevis skulle komma att fordras att hava genomgått ett praktiskt prov inom vederbörande yrkesområde samt ett muntligt prov, avsett att ådagalägga, huruvida aspiranten har erforderlig mogenhet för att på egen hand leda ett mindre företag. Rätt att avlägga dessa prov skulle en- dast tillkomma den, som fullgjort stadgad lärlingstid hos en hantverkare, som själv innehar kompetensbevis i det yrke, proven avse. Vidare torde komma att fordras viss minimiålder, sannolikt 21 år, samt att aspiranten be- sitter erforderliga egenskaper i fråga om gott moraliskt och politiskt upp— förande. Förbud skulle därjämte meddelas för hantverkare, som icke själv innehar kompetensbevis, att hålla lärlingar.

Länder med legal kompetensreglering av icke tvingande natur.

Danmark. Enligt näringslagen av den 28 april 1931 har endast den, som förvärvat näringsbrev, rätt att självständigt idka näringsverksamhet. Un- dantag härifrån har dock medgivits bland annat för personer, som idka industriell eller hantverksmässig verksamhet utan biträde av andra än maka och hemmavarande barn eller barnbam. Förvärvandet av näringsbrev är emellertid icke beroende av särskilda kompetenskrav utan endast av vissa allmänna kvalifikationer såsom att vara bosatt i landet, hava uppnått 21 års ålder och ej stå under förmyndarskap, att råda över sitt bo samt åtnjuta medborgerligt förtroende. Särskilda regler gälla för utländska medborgare, juridiska personer 0. dyl.

Av särskilt intresse ur kompetenssynpunkt är en bestämmelse i 5 22 av la— gen, vilken uppställer legalt skydd för mästarenamnet. Enligt denna bestäm- melse äger departementet för handel och industri föreskriva, att beteck- ningen mästare i samband med angivande av hantverksrörelse endast till- kommer personer, som innehava näringsbrev i ifrågakommande yrke och dessutom avlagt prov i yrket eller på annat tillfredsställande sätt visat sig besitta färdighet i yrket. Mästaretiteln har även i lagen tillerkänts viss före- trädesrätt. Sålunda stadgas, att vid val av representanter för hantverket i kom- missioner, nämnder, styrelser o. dyl. bör företrädesvis utses hantverkare, som uppfylla villkoren för att bära mästaretiteln. Obehörigt användande av mäs- taretiteln är belagt med bötesstraff. Därjämte stadgas i lagen såsom särskild påföljd för avsiktligt överträdande av lagens föreskrifter, att den därigenom erhållna förtjänsten genom dom kan indragas till statskassan.

Bestämmelserna angående mästarebeteckningen ha närmare utformats i departementskungörelse av den 30 mars 1932. Därvid ha de i lagen angivna bestämmelserna fastställts varjämte bland annat föreskrivits, att gesällprov, avlagt i överensstämmelse med normer, som utarbetats av vederbörande re- presentation för hantverk och industri, skall anses som tillfredsställande bevis om färdighet i yrket.

• Sida 50
•  Original

Nederländerna. Genom lag den 13 mars 1937 om etablering av mindre rörelser har i Nederländerna uppställts bestämmelser, innebärande offentlig kontroll över rekryteringen inom detaljhandel, hantverk och småindustri. En— ligt lagen kan, därest en eller flera föreningar av företagare inom någon gren av nämnda näringar gör framställning härom, genom regeringsbeslut bestäm- mas, att nya företag inom yrkesgrenen i fråga icke må etableras utan tillstånd av handels- och industrikammaren för det område, inom vilket företaget är avsett att drivas. Sådant tillstånd får endast lämnas företag, som uppfyller genom särskilt regeringsbeslut angivna minimifordringar i fråga om kredit- värdighet, handelskunskap och yrkesskicklighet. Samma bestämmelser gälla i viss omfattning även vid utvidgning av företag.

Lagen syftar uppenbarligen närmast till en reglering av tillströmningen till ifrågavarande yrkesgrenar. Då bland etableringsvillkoren uppställts krav på yrkesskicklighet, synes genomförandet av legalt kompetenstvång för bland annat hantverksyrkena hava möjliggjorts genom lagen. Emellertid äger lagen tillämpning inom skilda yrkesgrenar först efter framställning av vederbö— rande yrkesorganisationer och av motiven till densamma framgår, att något generellt ingripande icke avsetts. Därtill anses förhållandena inom skilda yrkesgrenar och skilda kommuner vara allt för divergerande. Lagens främsta syfte förklaras vara att förhindra uppkomsten av överflöd på småföretag samt att med bibehållande av näringsfriheten ha möjlighet att avvisa icke önskvärda element. Huvudvikten synes komma att läggas på företagens kre- ditvärdighet. I avseende å kravet på yrkesskicklighet framhålles i förarbetena till lagen, att endast minimifordringar skulle komma ifråga.

Schweiz. I Schweiz äro gesäll- och mästareproven legaliserade genom förbundslagen den 26 juni 1930 angående yrkesutbildningen. Enligt denna lag tillkommer det de särskilda kantonerna att med iakttagande av lagens bestämmelser organisera avläggandet av gesäll- (lärlings-) prov vid lärotidens slut. Emellertid kan förbundsregeringen efter kantonernas hörande anförtro åt vederbörande yrkessammanslutningar att anordna lärlingsproven, i vilket fall ett av regeringen godkänt reglemente för proven skall vara upprättat. Dylika reglementen ha enligt rapporter, som inkommit från beskickningen i Bern, fastställts för ett stort antal skilda hantverksyrken. Lärlingar, som god- kännas vid prövningen, skola tilldelas ett kompetensbevis, som berättigar dem att bära titeln utlärd hantverkare (= gesäll). Likställda med dessa lärlings- prov äro prov, avlagda vid yrkesskola, som står under förbundsregeringens uppsikt. Yrkesföreningarna äro vidare enligt lagen berättigade att föranstalta om högre yrkesprov för erhållande av mästaretiteln. Sådana prov, för vilka ävenledes skola gälla av regeringen godkänt reglemente, få endast avläggas av den, som erhållit kompetensbevis som utlärd gesäll eller avlagt därmed likställt prov samt efter lärotidens slut arbetat minst 3 år i yrket. Den, som genomgått provet, erhåller ett diplom och berättigas att föra mästaretiteln

• Sida 51
•  Original

eller annan i reglementet angiven titel (t. ex. »diplomeradinstallatör»). Över dem, som erhållit mästarediplom, skall föras ett för allmänheten tillgängligt register. Enligt erhållen uppgift ha från lagens ikraftträdande den 1 januari 1933 till utgången av maj 1936 fastställts 22 reglementen avseende mästare- prov för 31 yrken. Både gesälltiteln och mästaretiteln äro skyddade genom bötespåföljd vid missbruk av desamma.

Innehavet av gesäll- eller mästarebevis utgör icke villkor för utövande av vederbörande yrke. I princip gäller näringsfrihet i Schweiz. Således förekom- mer kompetenstvång för hantverksyrkena endast i vissa undantagsfall, då dylikt tvång ur hälsovårds-, brandsäkerhets- eller liknande synpunkt ansetts påkallat. Emellertid äger mästaretiteln viss legal betydelse så tillvida, att enligt art. 4 i lagen kan i de yrken, inom vilka införts mästareprov eller mot- svarande högre yrkesprov, efter förslag av vederbörande yrkesförbund ge- nom särskild förordning föreskrivas, att rätten att anställa lärlingar skall vara beroende av att innehavaren av företaget eller den, som handhar utbild- ningen, Genomgått dylikt prov.

Omnämnas må därjämte, att i avseende å skoreparatörsyrket genom för- ordning av den 28 september 1934 införts statlig reglering av tillströmningen till detta yrke. Enligt förordningen få nya skoreparationsverkstäder eller upp- samlingsställen för skoreparationer icke öppnas eller äldre sådana icke utvid- gas utan tillstånd av vederbörande kantonala myndighet. Sådant tillstånd får dock icke vägras, bland annat om sökanden kan visa, att behov av verksta- den förefinnes, eller om ett avslag på grund av särskilda förhållanden skulle vara obilligt och icke betydande folkhushållningsintressen tala däremot. Till- stånd kan även lämnas för rörelse i begränsad omfattning eller under sär- skilda villkor, exempelvis att innehavaren av tillståndet själv som skomakare deltager i verkstadsarbetet.

Nämnda förordning torde emellertid få anses som en provisorisk anord- ning, sannolikt motiverad av en av kristidsförhållanden föranledd onormal tillströmning till yrket. Ursprungligen gällde bestämmelserna blott till ut- gången av år 1936. Genom beslut den 23 december 1936 förlängdes den emellertid till utgången av 1938, i samband varmed tillkom en bestämmelse, att tillstånd i regel icke skulle vägras den, som förvärvat mästaretiteln. Senare har förordningens giltighetstid ytterligare förlängts till utgången av är 1941.

Länder, som infört kompetenstvång för rätt att driva självständig hantverksrörelse.

Norge. Såsom ovan nämnts infördes i Norge kompetenstvång för hant- verkare redan 1894. Nu gällande bestämmelser i ämnet innefattas i lagen om hantverksnäring den 25 juli 1913. Enligt % 2 i denna lag fordras för rätt att idka hantverksrörelse i stad, köping eller vissa landskommuner att inneha

• Sida 52
•  Original

näringsbrev. För erhållande av näringsbrev på hantverk (»hantverksbrev»), vilket utfärdas i stad av magistraten och på landet av vederbörande läns- man, fordras bland annat att hava avlagt gesällprov i ifrågavarande yrke samt därefter hava arbetat 2 år i yrket eller före och efter provets avläggande hava arbetat sammanlagt 6 år i yrket. Vidare skall sökanden besitta erfor— derlig kunskap i bokföring. Hantverksbrev berättigar till utövande av det eller de i brevet angivna hantverk inom den kommun, för vilken brevet är gällande, samt dessutom till utövande av varje annat hantverk i den utsträck- ning, som erfordras för att frambringa en hel hantverksprodukt. Den, som innehar hantverksbrev inom ett yrke, äger därjämte rätt att utöva även annat hantverk, därest han har anställt särskild driftsledare med hantverksbrev i det yrke, ledarebefattningen avser. För industriella företag och juridiska per- soner gälla särskilda bestämmelser, vilka i huvudsak innebära, att en delägare i ifrågakommande bolag eller ledamot av dess styrelse eller också annan per- son, som har ledningen av den hantverksmässiga sidan av rörelsen, innehar hantverksbrev i yrket inom den kommun, där rörelsen drives.

Hantverksbrev berättigar i regel endast till utövande av yrket inom den kommun, för vilken brevet är utställt. Dock kan vederbörande departement bevilja utsträckning av giltighetsområdet för viss tid eller under vissa villkor. Hantverksbrev i ny kommun kan däremot icke erhålles, förrän det tidigare erhållna brevet blivit uppsagt.

Uppmärksammas bör särskilt, att lagen icke äger obegränsad giltighet inom hela landet och ej heller i avseende å all hantverksrörelse. Lagen gäller således ovillkorligt endast för städerna. Därjämte gäller den för köpingar (»ladesteder») ; dock kan genom beslut av regeringen köping undantagas från lagens tillämpning. Enligt inhämtad uppgift hade intill 1937 års utgång så- dant undantag medgivits för 4 av landets 20 köpingar. Vidare kan lagen efter framställning av vederbörande kommunalförvaltning genom regeringsbeslut förklaras tillämplig även inom visst område å landsbygden. Vid utgången av år 1937 hade dock lagen gjorts tillämplig endast inom 15 av rikets 681 lands- kommuner (»herreder»). Till belysning av omfattningen av lagens giltighets- område må nämnas, att av Norges år 1930 till c:a 2 814 000 personer upp- gående folkmängd voro omkring 980 000 hemmahörande inom distrikt, där hantverkslagen var gällande år 1937 .

Befriad från skyldigheten att inneha näringsbrev är vidare den, som driver hantverk utan annan hjälp än maka och hemmavarande barn. Sådan s. k. »frihantverkare» får dessutom anlita nödvändig hantlangarehjälp till arbete, som icke kräver hantverkskunnighet. Därjämte föreskrives, att flera frihant- verkare icke äga rätt att driva yrket i gemenskap. Frihantverksinstitutionen har i Norge tagit stor omfattning, uppenbarligen beroende på det kompetens- tvång, som ålagts hantverksrörelse i allmänhet. Sålunda utgjorde enligt en är 1935 framlagd statistik antalet hantverkare i Norge är 1930 c:a 85 000, varav 12 500 höllo biträden, 44 500 utgjordes av förmän, gesäller och lär—

• Sida 53
•  Original

lingar samt 28 000 företagare, som arbetade utan anställd arbetskraft. Av dessa sistnämnda anses flertalet vara frihantverkare.

De luckor i olika hänseenden, som enligt vad ovan påpekats förefinnas i den norska hantverkslagen, liksom de tvister rörande tillämpningen av den- samma, som ständigt förekomma och som lett till osäkerhet och missnöje på skilda håll, ha på senare tid givit anledning till yrkanden såväl från hant- verks- som industrihåll om en genomgripande revision av lagen, varvid me- ningarna emellertid starkt brutit sig mot varandra. De sakkunniga få i det följande anledning att återkomma härtill.

Tyska Riket. Hantverkets rättsliga ställning i Tykland regleras numera genom lagen den 29 november 1933 angående det preliminära uppbyggandet av tyska hantverket (Gesetz iiber den vorläufigen Aufbau des deutschen Handwerks) jämte tre med stöd av denna lag utfärdade förordningar med samma rubrik, den första daterad den 15 juni 1934 och de två senare den 18 januari 1935. Genom den tredje av dessa förordningar har legalt kompe- tenstvång för rätt att idka hantverk blivit genomfört i Tyskland i en form, som företer stora likheter med det gamla skråväsendet. Förordningen liksom den övriga nya tyska hantverkslagstiftningen får i viss mån ses mot bak- grunden av nationalsocialismens näringspolitiska system, som strävar efter att uppbygga en stark organisation för hela näringslivet. Detta har indelats i 18 grupper, sammanförda i »Deutsche Arbeitsfront». Härav utgör hantver- ket grupp 18.

Å andra sidan bör även framhållas, att kompetenstvånget icke uteslutande utgör en av den nuvarande regimen införd nyhet utan samtidigt kunnat stödja sig på en halvsekellång strävan hos hantverkarna efter ökat rättsligt skydd. Oppositionen inom hantverkskretsar mot den genom 1869 års nä- ringsförordning införda nästan obegränsade näringsfriheten började ganska snart göra sig gällande. 1881 genomfördes en reglering av hantverkets organisationsväsende, varvid hantverkssammanslutningarna erhöllo bemyn- digande att anordna gesäll- och mästareprov. Ett ytterligare stöd för hant- verket genomfördes 1897 med den s. k. »Handwerkernovelle», varigenom i samband med inrättande av hantverkskammare och nyreglering av lärlings- väsendet bestämdes, att blott sådana hantverkare, vilka uppfyllde vissa personliga och yrkestekniska fordringar, voro befogade att utbilda lärlingar. Genom förordning av den 30 maj 1908 infördes det 5. k. »lilla kompetens— beviset», vilket innebar, att endast den, som antingen avlagt mästareprov eller på annat sätt styrkt sin kompetens, ägde rätt att utbilda lärlingar. Slutligen bestämdes genom förordning 1929, att alla, som självständigt ut- övade ett hantverk eller drevo hantverksbetonad bisysselsättning, skulle in- föras i en hantverksrulla.

För att bliva införd i hantverksrullan erfordrades emellertid icke enligt 1929 års förordning bevis om särskilda kvalifikationer i yrket. Dylik be-

• Sida 54
•  Original

stämmelse har tillkommit först genom ovannämnda tredje förordning an- gående det preliminära uppbyggandet av tyska hantverket. Denna förord- ning har infört stadganden om det 5. k. stora kompetensbeviset eller hant— verksbrevet. Enligt förordningen gäller såsom villkor för att idka självstän— dig hantverksrörelse att vara införd i hantverksrullan, vilken föres av hant- verkskammaren. I hantverksrullan kan emellertid enligt 5 3 i förordningen blott införas hantverkare, som avlagt mästareprov i det av honom bedrivna eller detta närstående hantverk eller erhållit rätt att handleda lärlingar. För rätt att avlägga mästareprov fordras i regel 5 års praktisk verksamhet som l'ackarbetare eller självständig näringsidkare i yrket. Juridiska personer kunna blott upptagas i rullan, därest rörelsens ledare uppfyller nyssnämnda fordringar. Särskilda bestämmelser gälla för änkor och minderåriga arvingar efter hantverksidkare m. fl. Likaledes äro särskilda övergångsbestämmelser meddelade.

Den, som införts i hantverksrullan, erhåller ett hantverkskort, vilket skall återlämnas när rörelsen upphör. Hantverkskortet måste före rörelsens öpp— nande uppvisas för vederbörlig myndighet. Den, som upptagits i hantverks- rullan för det av honom huvudsakligen drivna hantverket, är berättigad att i sin rörelse också utföra arbeten i andra hantverksyrken. Överträdelse av de meddelade föreskrifterna är belagd med bötesstraff.

Av det anförda torde framgå, att de nya tyska författningsbestämmelserna möjliggöra en noggrann kontroll över rekryteringen av hantverksyrkena. Genom förordning den 22 februari 1939 angående genomförande av fyraårs- plan på hantverkets område jämte en därtill ansluten följdförfattning har tagits ett ytterligare steg mot tvångssanering av hantverksyrkena. Genom dessa författningar har nämligen dels möjliggjorts att tvångsvis överföra den vid vissa mindre bärkraftiga hantverksföretag sysselsatta arbetskraften till industrien eller andra yrkesgrenar och dels införts bestämmelser därom, att öppnande av en hantverksrörelse endast får ske, om ett behov härav föreligger. En närmare redogörelse för nu angivna lagstiftning lämnas i bifogade av de sakkunnigas expert uppgjorda promemoria angående den senaste tyska hantverkslagstiftningen (bil. I).

Österrike. Hantverkslagstiftningen i Österrike före anslutningen till Tyska Riket erbjuder särskilt intresse, därför att den bland annat vad angår kompetensbestämmelser för hantverket utgjort förebild för motsvarande lag- stiftning i ett flertal av Mellaneuropas stater. Även kompetenslagstiftningen i Tyskland före nationalsocialistiska regimens genombrott torde i väsentliga delar ha tagit intryck från Österrike.

De österrikiska hantverksbestämmelserna återfinnas huvudsakligen i nä- ringsförordningen (»Gewerbeordnung»), som daterar sig från 1859 men i vilken efter hand införts mycket betydelsefulla ändringar och tillägg. Ur- sprungligen lagfästes i förordningen principen om näringsfrihet. Redan ge-

• Sida 55
•  Original

nom lagändring 1883 övergavs emellertid denna princip beträffande ett stort antal hantverksyrken och innehavet av kompetensbevis uppställdes såsom villkor för rätt att idka dessa yrken. Antalet hantverksyrken, som sålunda belagts med kompetenstvång, har därefter under årens lopp utökats. Där- jämte ha kompetensbestämmelserna särskilt genom lagtillägg 1934 avsevärt skärpts. Såsom en provisorisk åtgärd före utfärdandet av sistnämnda tillägg infördes år 1933 även yrkesspärr, som innebar förbud mot öppnande eller utvidgning av företag i vissa yrken, som upptagits å en särskild lista.

De yrken, som regleras av näringsförordningen, indelades före 1934 en- ligt förordningens % 1 i fria yrken, för vilkas utövande särskilt tillstånd icke erfordrades, hantverksmässiga yrken, vilka krävde kompetensbevis, samt koncessionerade yrken, för vilkas utövande fordrades särskild licens och bland vilka även förekommo åtskilliga hantverksbetonade yrken såsom bygg- nads-, murare-, stenarbetare-, snickare- och sotareyrkena. Genom lagänd- ringen 1934 tillkom en ny grupp, 5. k. bundna yrken, som huvudsakligen omfattade detaljhandeln men även vissa hantverksyrken, exempelvis vävare, stickare, konststoppare, tvättinrättningar m. fl.

De fria yrkena kunna utövas utan särskilt tillstånd, sedan viss anmäl- ningsskyldighet fullgjorts. För utövande av koncessionerat yrke erfordras som nämnts särskilt tillstånd av offentlig myndighet, licens, för vilkens er- hållande särskilda villkor stipulerats. Ett stort antal av dessa yrken hava därjämte underkastats kompetenstvång. Vad angår de år 1934 tillkomna bundna yrkena utmärkas desamma av att för deras utövande erfordras bevis om treårig praktik (det 5. k. lilla kompetensbeviset).

I förevarande sammanhang erbjuda naturligtvis de hantverksmässiga yr- kena störst intresse. De betecknas i förordningens % 1 b) såsom yrken, vilka fordra viss genom lärlingsutbildning och längre tids praktik förvärvad yrkes- färdighet, och omfattade efter vissa tillägg 1934 tillhopa 59 i förordningen särskilt uppräknade yrken. Emellertid ägde handelsministern befogenhet att dit hänföra ytterligare yrken, som uppfyllde nyss angivna förutsättningar.

Före lagändringen 1934 fordrades för att utöva något av ifrågavarande yrken att ha genomgått vanlig lärlingsutbildning och avlagt gesällprov samt därefter ha arbetat såsom gesäll i yrket minst 3 år. Genom nämnda lag- ändring har kompetenskravet ytterligare skärpts. Sålunda fordras nu avlagt mästareprov för att vinna rätt att utöva något av de såsom hantverksmässiga ansedda yrkena. Tidigare (sedan 1922) hade blott sådana hantverkare, som ville utbilda lärlingar, behövt avlägga mästareprov. Rätt att avlägga sådant prov tillkommer i regel blott den, som efter avlagt gesällprov arbetat 3 år i yrket. Förutsättningarna för att man skall kunna driva självständig verk— samhet i ett hantverksmässigt yrke äro således numera lärotid (2—4 år), gesällprov, gesällarbete minst 3 år samt mästareprov. Lärotiden kan efter vissa regler ersättas med utbildning i yrkesskola, vari meddelas även prak- tisk undervisning. Vederbörande myndighet kan även medgiva hantverks-

• Sida 56
•  Original

idkare inom ett yrke rätt att driva rörelse jämväl i ett närbesläktat yrke eller att övergå till annat yrke utan att avlägga mästareprov i det senare. I avseende å hantverksföretag, som drives av juridiska personer, gäller som huvudregel, att den yrkesmässiga ledningen av företaget skall handhavas av en delägare eller ställföreträdare, som innehar föreskriven kompetens i yrket. Även i andra fall äger en yrkesutövare rätt att driva sin verksamhet genom behörig ställföreträdare.

Överträdelse av kompetensföreskrifterna är belagd med bötes- eller fängelsestraff. Vidare förekommer såsom straff förlust av hantverksrätten för viss tid eller för alltid eller förlust av rätten att hålla lärlingar. Straff- bart är även i vissa fall att anlita en hantverkare, som olagligt driver sin rörelse. Ett annat legalt skydd för hantverkarna innefattas i förskriften, att företag av industriell karaktär icke må åtaga sig reparation av kläder eller skodon. Genom den nyaste lagstiftningen har vidare bestämmelser med- delats i syfte att förhindra dumpingmetoder och illojal verksamhet i övrigt.

Såsom utmärkande för den nyaste lagstiftningen må jämväl framhållas en tendens att ät yrkesförbunden överlåta befogenheter, som förut tillkommit offentliga myndigheter. Sålunda åligger yrkesförbunden viss uppsikt över lärlingsutbildningen, gesäll- och mästareproven m. rn. Den österrikiska nä- ringsorganisationen har reglerats genom lag den 12 mars 1935 angående inrättandet av ett förbund av näringsidkare (Gewerbebund), däri jämväl för- bundets och dess underavdelningars (»Innungen» och »Ziinfte») skyldig- heter och rättigheter angivits.

Tjeckoslovakien.1 Efter Tjeckoslovakiens självständighetsförklaring bi- behölls — med vissa modifikationer — den dåvarande österrikiska hant- verkslagstiftningen, d. v. s. Gewerbeordnung, inom de 5. k. historiska län- derna Böhmen och Mähren-Schlesien. För de forna ungerska områdena Slo- vakien och Karpato-Ryssland utfärdades däremot den 10 oktober 1924 en särskild näringslag (Gewerbegesetz), som i huvudsak överensstämmer med nyssnämnda Gewerbeordnung.

Liksom i Österrike före lagändringen 1934 indelas enligt den tjeckoslo- vakiska lagstiftningen de däri reglerade näringarna i fria yrken, hantverks- mässiga yrken och koncessionerade yrken. De hantverksmässiga yrkena betecknas som sådana, i vilka en genom lärlingsutbildning och längre tids praktik förvärvad yrkesskicklighet är erforderlig. De uppgå enligt ovan- nämnda Gewerbeordnung i de forna österrikiska områdena till 56 särskilt uppräknade hantverk, vartill dock komma ytterligare 4, som tillagts genom senare förordningar. I den för de förutvarande ungerska områdena gällande lagen uppräknas 67 yrken.

För rätt att utöva ett hantverksmässigt yrke fordras bland annat kom-

1 Följande redogörelse avser förhållandena före landets anslutning till Tyska Riket.

• Sida 57
•  Original

petensbevis utvisande, att sökanden genomgått föreskriven lärlingsutbildning och därefter förvärvat antingen gesällbrev eller ett däremot svarande intyg över genomgången lärlingsutbildning samt att hava arbetat minst 3 år som gesäll i yrket eller som arbetare i fabriksföretag med motsvarande syssel- sättning. Lärotiden är fastställd till minst 2 och högst 4 år. Såväl lärotiden som gesälltiden kan enligt vissa grunder ersättas med utbildning i yrkes- undervisningsanstalt, där både praktisk undervisning och fackmässig ut- bildning erhålles. I vissa angivna fall kan dispens lämnas från de före- skrivna fordringarna. Särskilt för sådana hantverksyrken, som vanligen bruka utövas av kvinnor, äro vissa lättnader möjliggjorda. I avseende å handelsbolag och juridiska personer i övrigt gäller, att minst en av del- ägarna, vilken äger representera företaget och handhar den yrkesmässiga delen av driften, skall inneha föreskrivet behörighetsbevis. Vidare är det tillåtet att driva ett företag genom ställföreträdare eller utarrendera det- samma under förutsättning, att ställföreträdaren eller förvaltaren uppfyller föreskrivna behörighetsvillkor. Envar, som förvärvat behörighet att idka hantverk, är berättigad att utföra alla arbeten, som erfordras för att fram- bringa en fullständig produkt inom det yrkesområde, hans behörighet avser.

Polen.1 Tillträdet till hantverksyrkena regleras i Polen genom närings— rättsförordningen den 7 juni 1927 med däri genom lag den 10 mars 1934 vidtagna ändringar. Även här har bestämmelserna i Österrike i väsentliga delar tjänat som mönster. Sålunda skiljes på fria yrken, koncessionerade yrken och hantverk i egentlig mening. Hantverksyrkena finnas uppräknade i förordningen. Vederbörande departement är dock befogat att vidtaga änd- ringar i förteckningen.

För rätt att idka hantverk fordras antingen att ha avlagt mästareprov och äga rätt till mästaretiteln inom ifrågakommande hantverk eller att ha genom- gått stadgad lärlingsutbildning (3—4 års lärotid) och avlagt gesällprov samt ha arbeat minst 3 år som erkänd gesäll i yrket eller också att ha avlagt föreskrivet prov inför en prövningskommission för militärmästare. På ad- ministrativ väg kan därjämte bestämmas i vilken omfattning utbildning i tekniska skolor må kunna ersätta de allmänna kompetenskraven. Även i andra hänseenden finnes möjlighet att medgiva undantag från kompetens- bestämmelserna. Den, som visar sig uppfylla föreskrivna villkor för rätt att idka hantverksrörelse, skall tilldelas ett hantverkskort. Enligt lagänd- ringen 1934 får rörelsen icke påbörjas, innan hantverkskortet erhållits.

Ungern. Även den ungerska näringslagstiftningen har haft den öster- rikiska till förebild. Gällande lag i ämnet fastställdes 1922. Uppdelningen av de av lagen reglerade yrkena i fria yrken, koncessionerade yrken och

¹ Redogörelsen avser givetvis den före Polens okupation därstädes gällande lagstiftningen. (Anm. under tryckningen.)

• Sida 58
•  Original

egentliga hantverksyrken återfinnes här. Förteckningen över de sistnämnda upptar 75 yrken. Genom senare beslut ha tillkommit ytterligare 10.

För rätt att idka ifrågavarande yrken fordras stadgad lärlingsutbildning, avlagt gesällprov samt 2 års arbete som gesäll i yrket. Lagen lämnar dock stora dispensmöjligheter från dessa allmänna kompetenskrav. Mästareprov av frivillig natur förekommer och mästaretiteln är genom lagen förbehållen dem, som avlagt sådant prov.

Jugoslavien. De österrikiska principerna för kompetensregleringen ha även legat till grund för hantverkslagstiftningen i Jugoslavien. Gällande lag i ämnet är utfärdad den 15 november 1931. Den sedvanliga uppdelningen i fria yrken, yrken, för vilkas utövande kräves licens, samt egentliga hant- verksyrken förekommer även i denna. De sistnämnda uppräknas i lagen och omfattade vid tiden för uppgifternas lämnande (1935) 88 yrken.

För rätt att driva hantverksrörelse fordras lärlingsutbildning, omfattande 2—4 år, gesällprov, arbete som utbildad gesäll minst 3 år samt mästareprov. Särskilda regler gälla för yrken, i vilka huvudsakligen kvinnor sysselsättas, för dem, som genomgått yrkesskola m. fl.

Mästareprovet är således i Jugoslavien liksom i Österrike efter 1934 obliga- toriskt. Mästareprovet omfattar såväl teoretiska som praktiska uppgifter varjämte fordras förmåga att uppgöra kostnadskalkyler samt nödig känne- dom om handelskalkyler.

Lagen innehåller även bestämmelser i syfte att underlätta övergången från ett hantverksyrke till ett annat. I sådana fall får mästareprovet i det nya yrket avläggas utan att sökanden genomgått lärlings- och gesällstadierna. Därjämte får den, som är berättigad att driva rörelse i ett yrke, utan sär- skilt behörighetsbevis utöva även andra närbesläktade yrken.

Bulgarien. Gällande bulgariska hantverkslag utfärdades den 1 juni 1933. Enligt denna utgör avlagt mästareprov förutsättning för rätt att utöva självständig hantverksrörelse. För måstareprovets avläggande är en minimi- ålder av 18 år föreskriven. Därjämte fordras föreskriven lärlingsutbildning, som omfattar 2—3 år, gesällprov och arbete som utbildad gesäll 2—4 år enligt för varje yrke för sig på administrativ väg meddelat beslut. De, som med godkänt resultat genomgått aftonkurs för lärlingar i av staten erkänd yrkesskola, äro befriade från avläggande av gesällprov. Övergången från ett yrke till ett annat är även i Bulgarien underlättat enligt i huvudsak samma grunder som i Jugoslavien. Omnämnas må därjämte, att endast den, som avlagt mästareprov och uppnått 25 års ålder eller, om han är gift, 21 är, äger rätt att mottaga lärlingar.

Lettland. Enligt en i Lettland den 13 maj 1938 utfärdad lag angående skydd för hantverket äger endast den, som erhållit mästarediplom eller hant- verkskort från Lettlands hantverkskammare, rätt att självständigt driva

• Sida 59
•  Original

hantverksrörelse. I fråga om handelsbolag eller kommanditbolag skola alla oinskränkt ansvariga delägare uppfylla detta villkor. I aktiebolag och lik- nande företag, som idkar hantverksrörelse, skall den tekniske ledaren av företaget inneha mästarediplom eller hantverkskort. Detsamma gäller i av— seende å hantverksföretag, som efter en hantverksidkares död fortsättes av dennes efterlevande maka eller barn.

De yrkesgrenar, som skola anses som hantverk i lagens mening, skola bestämmas av finansministern genom särskild förordning. Sådan förordning har även utfärdats den 5 november 1938 och omfattar 55 yrken. I förord- ningen föreskrives även, att såsom hantverk skola icke anses industriella företag, d. v. s. sådana, vilkas huvudsakliga verksamhet består i mekanisk tillverkning av massartiklar och i vilka i större utsträckning genomförts arbetsfördelning på sådant sätt, att någon hantverksmässig utbildning för arbetets bedrivande icke erfordras. I tveksamma fall, huruvida ett företag skall anses som hantverk eller industri, har finansministern avgörandet.

I lagen lämnas även skydd för mästaretiteln. Titeln hantverksmästare får endast bäras av den, som erhållit hantverkskammarens mästarediplom (>> diplomierte Amtsmeister »). Därvid skall även angivas det hantverk, i vilket mästaregraden förvärvats. Hantverkskort utfärdas till personer, som efter särskild prövning eller enligt hantverkskammarens praxis kunna godkännas som fackmän inom ifrågakommande hantverk. Sådant kort, som gäller för viss tid eller tillsvidare, kan av hantverkskammaren återkallas, när skäl därtill föreligger.

Särskilda tillämpningsföreskrifter till lagen har utfärdats den 5 november 1938. Enligt dessa är inrättandet av nytt eller utvidgning av redan existe- rande hantverksföretag endast tillåtet, om föreskrivet mästarediplom eller hantverkskort kan företes. Mästarediplom utfärdar hantverkskammaren i en— lighet med sina bestämmelser om mästareprov. Hantverkskort skall utan sär— skild prövning utfärdas för innehavare av vid lagens ikraftträdande bestå- ende hantverksföretag, därest vederbörande antingen uppnått gesällgraden i yrket eller varit verksam i detta minst 8 år och behärskar sitt yrke till- fredsställande. Personer, som vid lagens ikrafttädande icke idkade hant— verksrörelse, skola för att erhålla hantverkskort hava förvärvat gesällgraden samt varit verksamma i yrket minst 12 år. I nu angivna fall skola hant- verkskorten utfärdas endast för viss angiven tid i syfte att innehavarne inom denna tid skola hinna förskaffa sig mästarediplom. För trakter, där det före- kommer brist på hantverkare, må hantverkskort utfärdas även till personer, som arbetat kortare tid i yrket än ovan sagts. I sådana fall kunna hant- verkskorten förses med vissa begränsningar av hantverksrätten eller göras tillämpliga blott inom visst område.

Hantverkskammaren skall föra ett för allmänheten tillgängligt register över hantverksmästare och personer, som erhållit hantverkskort.

• Sida 60
•  Original

För klarläggande av kompetenstvångets betydelse för hantverket och nå- ringslivet i övrigt skulle givetvis en undersökning rörande hantverkets ställ- ning i de länder, där dylikt tvång genomförts, vara av värde. Av naturliga skäl har det emellertid icke varit möjligt för de sakkunniga att verkställa en sådan undersökning. Endast i avseende å förhållandena i Norge har ett mera ingående studium kunnat ifrågakomma. Beträffande de upplysningar, som kunnat inhämtas rörande tillämpningen av hantverkslagstiftningen i detta land få de sakkunniga tillfälle att i det följande återkomma.

Kap. IV. De sakkunnigas yttrande rörande behovet av legala kompetensbestämmelser för utövande av hantverksrörelse.

Såsom framgår av den i Kap. I lämnade redogörelsen från tidigare ut- redningar har frågan om införande av lagstadgade kompetensvillkor för idkare av hantverk sedan åtskilliga decennier tillbaka framstått såsom ett angeläget önskemål inom landets hantverkskretsar i samband med krav om revision av 1864 års näringsfrihetsförordning. Kompetenslagstiftningens genomförande har härvid ställts i intimaste sammanhang med frågan om införandet av bestämmelser rörande en lagstadgad — helst obligatorisk —— lärlingsutbildning för hantverksyrkenas vidkommande och ansetts såsom en följdriktig och naturlig konsekvens av en sådan lärlingsutbildning och av därmed sammanhängande gesäll- och mästareprov.

I sin längst drivna form innebär kravet på en sådan kompetenslagstift— ning yrkandet om uteslutande rätt för den, som genom viss kvalificerad utbildning och praktik inom hantverksyrke samt genom avläggande av vissa prov eller styrkande på annat sätt av nödiga kunskaper i varukänne- dom, yrkeskalkylation och bokföring m. rn. ådagalagt fullgod kompetens att såsom självständig företagare bedriva hantverksrörelse. Intrång från icke kompetensförklarades sida inom sådant verksamhetsområde skulle beläggas med straff.

Vid en närmare granskning av de motiv, som plåga anföras för genom- förandet av en lagstiftning av ovan angivna natur, som i vissa hänseenden skulle stå i starkaste motsättning mot hittills i vårt land eljest gängse upp- fattning rörande den enskildes rätt och plikt till försörjning genom eget arbete, torde desamma kunna i huvudsak sammanfattas sålunda:

1) Angelägenheten av att undanröja det missförhållande, som kan anses ligga däri, att den i yrket vederbörligen och allsidigt utbildade såsom nu är fallet utsättes för konkurrens från inkompetenta eller mindre yrkeskun- niga företagare, s. k. bönhasar.

• Sida 61
•  Original

2) De risker för hela hantverksnäringens bestånd och önskvärda ut- veckling, som det påtalade missförhållandet kan anses medföra.

3) Den ogynnsamma särställning i lagstiftningshänseende, som det sven— ska hantverket i nu berörda avseende kan anses intaga vid jämförelse med förhållandena i vissa andra länder.

4) De olägenheter och risker för kundkretsen, d. v. 5. för den stora all- mänheten, som en ohejdad konkurrens från mindre kunniga yrkesutövares sida kan anses medföra till följd av att det utförda arbetet blir minder- värdigt.

Särskilt den sist anförda synpunkten har under diskussionen i frågan tillmätts synnerlig betydelse.

De sakkunniga, som ägnat hithörande spörsmål ingående överläggningar och så omfattande undersökningar, som förhållandena medgivit, skola i det följande upptaga de anförda skälen för en allmän kompetenslagstiftning, gällande samtliga hantverksyrken, till närmare skärskådande.

Fastställande av begreppet hantverk och skydd mot konkurrens från inkompetenta yrkesutövare. Grundläggande för varje lagstiftning av här ifrågavarande slag måste till att börja med vara ett fastställande av vad som i varje särskilt fall och med avseende å varje särskilt yrke eller yrkesgrupp skall räknas såsom »hantverk», fallande under den ifrågasatta lagens bestämmelser, till skillnad från industri, särskilt småindustri, hem- slöjd eller hemindustri. Det räcker härvidlag icke med en enkel uppräk- ning av såsom hantverksmässiga betecknade yrken, t. ex. skräddare-, sko- makare-, snickare-, smides- och bagareyrkena m. fl., utan en avgränsning av desamma måste samtidigt ske gentemot såväl den inom samma produk- tionsområde arbetande industrien som mot övriga ovannämnda producent- grupper. De svårigheter, som härvid möta, hava av de sakkunniga närmare berörts i deras betänkande rörande lärlingsutbildningen (sid. 25—29). Lik— som de uppenbara vanskligheterna i fråga om definiering och begränsning av vad som skall rätteligen hänföras under hantverksarbete lett till, att de sakkunniga funnit sig böra avstå från att framlägga förslag om ett obliga- toriskt lärlingstvång inom hithörande yrken, måste de sakkunniga, trots de i åtskilliga avseenden beaktansvärda skäl, som kunna anföras till stöd för kravet om kompetenstvång för rätt till yrkesutövning, redan på nu angivna grunder ställa sig i hög grad tveksamma beträffande genomförbar- heten och lämpligheten av ett dylikt obligatoriskt krav. Erinras må i detta samband, att flertalet hantverksyrken var för sig omfatta åtskilliga grenar och arbetsoperationer, vilka icke med nödvändighet behöva vara med var- andra förbundna eller av varandra beroende, och att en person, som arbe- tat längre tid exempelvis inom industrien kan hava förvärvat fullgod fär— dighet i en sådan gren av ett hantverket närstående yrke, utan att hant- verksmässigt behärska yrket i dess helhet. Det torde få anses stötande för

• Sida 62
•  Original

en allmänt omfattad rättsuppfattning att förbjuda en sådan, kanske eljest arbetslös yrkesman att bereda nödig utkomst för sig själv och sin familj genom att åtaga sig sådant arbete, som ligger inom hans yrkesfärdighet och som han kan utföra på ett för kunderna fullt tillfredsställande sätt, blott därför att hans utbildning ej omfattat alla till yrket hänförliga grenar. Såsom exempel må anföras: förbud för en arbetslös konfektionsarbetare eller -arbeterska att åtaga sig enklare klädsömnad eller lagning och press- ning av kläder, för en skoindustriarbetare att utföra halvsulning och klack- ning av skodon, för en bysmed att verkställa lagning av jordbruksredskap, skoning av hästar o. s. v.

Det kan måhända häremot invändas att möjlighet förefinnes att för varje hantverksyrke fastställa vad detsamma skall anses omfatta och vilka arbets- operationer, som borde anses vara »fria» för utövning även av icke kom- petensförklarade. Detta åter skulle antingen innebära ytterligt detaljerade specialföreskrifter för varje yrke rörande vad som skall anses falla under den egentliga så att säga monopoliserade yrkesutövningen och vad som kunde hänföras till »fria arbeten» — i likhet med vad fallet är i fråga om elektriska installatörsarbeten — eller ock ett överlämnande åt administra- tiva myndigheter eller domstolar att träffa avgöranden i en hel del tvistiga fall. Tillämpningen av den norska hantverkslagstiftningen lämna för svensk uppfattning föga tilltalande erfarenheter rörande sistnämnda förfarande för avgörande av dylika tvister.

Mot den i yrket allsidigt utbildade hantverksmästarens krav på skydd mot otillbörlig konkurrens står alltså den i vissa av arbetets grenar yrkes- kunniges önskan och behov av självförsörjning genom eget arbete. Mellan dessa var för sig legitima krav synes en partiell lösning efter andra linjer vara den enda fullt tillfredsställande utvägen. De sakkunniga skola i det följande återkomma med förslag till en sådan lösning.

Riskerna för hantverkets bestånd och utveckling vid fortsatt avsaknad av kompetenslagstiftning. Vid bedömande av det ofta framställda på- ståendet, att frånvaron av kompetensbestämmelser för hantverkets vid- kommande innebär risker för hantverksnäringarnas bestånd, synes det an- geläget att söka bilda sig en såvitt möjligt korrekt statistisk bild av dessa näringars utveckling under senaste decennierna. I sitt betänkande rörande lärlingsutbildningen ha de sakkunniga berört denna fråga och därvid fram- hållit de svårigheter, som möta vid åstadkommandet av en riktig bild av förhållandena på hithörande områden, detta beroende på de redan berörda, föga markerade gränslinjerna mellan hantverket och vissa grenar av indu— striell verksamhet. De sakkunniga tillåta sig här citera vad som i sådant avseende anförts i ovannämnda betänkande (sid. 50—52).

»Tidigare hantverksstatistik. I sådant avseende må till en början erinras, att i samband med de av kommerskollegium utgivna industriberättelserna (förr benämnda

• Sida 63
•  Original

berättelser om fabriker och bergverk) har sedan 1868 periodvis lämnats vissa sta- tistiska uppgifter rörande hantverket, baserade på förteckningar, vilka upprättats av vederbörande ortsmyndigheter med ledning av mantals- och taxeringsläng- derna. Dessa uppgifter, som avsågo jämna femårsperioder eller förhållandena vid varje femårsperiods slut, innehöllo bland annat redovisningar rörande inom hant- verket sysselsatta personer. Till belysning av resultatet av dessa redovisningar må lämnas följande sammanställning av desamma.

1901—05 1906—10 1910 1915 Antal hantverkare ........................ 52 818 59 167 63 485 72 471 Antal inom hantverk anställda arbetare . . . . 47 478 52 894 53 793 49 840

Summa 100 296 112 061 117 278 122 311

Emellertid bör framhållas, att dessa uppgifter äro behäftade med uppenbara brister. Sålunda skilde man ej på hantverk och mindre industri. Till hantverk räknades nämligen alla företag, som i regel icke hade mera än 10 arbetare och vars årliga produktionsvärde understeg vissa belopp (olika för olika perioder och för skilda yrken). Till hantverk kom således att hänföras även mindre industriföretag medan å andra sidan större hantverksföretag icke medtogos i redovisningarna för hantverket. Därjämte redovisades såsom arbetare inom hantverk endast de hos hantverksmästarna mantalsskrivna arbetarna. Särskilt med hänsyn härtill har man skäl att antaga, att antalet arbetare och i följd härav även antalet inom hantverket sysselsatta per- soner varit avsevärt högre än vad de angivna siffrorna utvisa.

I syfte att få till stånd mera tillförlitliga uppgifter i ämnet utarbetades under åren närmast före världskriget inom kommerskollegium en plan för omläggning av hantverksstatistiken, enligt vilken redovisningen av de inom ifrågakommande yrken sysselsatta personerna skulle grundas, förutom på förteckningar från ortsmyndig- heterna, på frågeformulär, avsedda att ifyllas av hantverkarna själva. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1912 —— kompletterat genom kungörelse den 16 maj 1913 — föreskrevs också i överensstämmelse med kollegii förslag, att berättelsen om industri vart femte år från och med 1915 skulle redovisa alla hantverk och därmed jämförliga hanteringar. Dessa bestämmelser kommo emellertid aldrig att tillämpas. Huvudsakligen av kostnadsskäl har nämligen genom senare beslut av Kungl. Maj:t dispenserats från desamma. De i 1915 års industriberättelse lämnade statistiska uppgifterna för hantverk äro även i stort sett lika ofullständiga som tidigare uppgifter och sedan 1915 har någon periodisk hantverksstatistik icke upp- rättats.

Hantverksstalistik baserad på 1931 års företagsräkning. I anslutning till 1931 års företagsräkning. har emellertid gjorts ett nytt försök till en statistisk beräkning av hantverkets (inklusive småindustriens) omfattning, intaget i 'Kommersiella Med- delanden' för 1935 (sid. 603 0. f.). Enligt därvid uppgjorda beräkningar skulle antalet är 1931 inom hantverk och mindre industri sysselsatta personer ha uppgått till 352 535, fördelade på 99 430 företag. Denna uppskattning redovisar således vida högre siffror än tidigare statistik i ämnet. Emellertid torde desamma tåla vid en ganska avsevärd reduktion. Förutom hela den mindre industrien, som även medtagits i uppskattningen, redovisas nämligen under hantverk exempelvis anlägg— ningsverksamhet (c:a 60 000 sysselsatta), husbyggnadsverksamhet (c:a 39 000), vissa textil- och konfektionsföretag (c:a 6 500), sågverk o. d. (c:a 6000), jord- och sten- arbeten (c:a 5500), elektricitet-, gas- och vattenledningsverk (c:a 2000) rn. fl. yrkesgrenar, vilka sannolikt endast till mindre del torde vara att hänföra till hant- verksrörelse. Fråndragas nu dessa yrkesutövare från totalantalet inom hantverk

• Sida 64
•  Original

och mindre industri sysselsatta personer (c:a 352 000), torde man komma fram till ett mera sannolikt resultat, nämligen omkring 230000 personer. Även denna siffra torde emellertid ligga i överkant. Med beaktande jämväl av ovan angivna siffra för 1915 (122 000), vilken som nämnts måste anses för låg, synes man emel- lertid vara berättigad att utgå ifrån, att mellan 150000 och 200 000 personer ägna sig åt hantverksyrkena.»

Ehuru nu anförda statistik av åberopade skäl ej kan anses uttömmande, tyder densamma i varje fall knappast på någon successiv tillbakagång för hantverksyrkena under nu rådande villkor för yrkesutövarna; snarare mot— satsen. Att det svenska hantverket fastmer under senaste decennierna, alla svårigheter till trots, successivt utvecklats, både i kvantitativt och kvalita- tivt hänseende, torde för övrigt vara en känd sak. Många skilda faktorer hava tvivelsutan medverkat härtill: teknikens utveckling, som i vissa hän- seenden gynnat de mindre produktionsenheterna — stundom på de medel- storas bekostnad — uppkomsten av nya behov, speciellt i fråga om repa- rationer och tjänster, samt icke minst hantverkarnas egna bemödanden att höja yrkena genom förbättrad yrkesutbildning. Men även den sporre, som den inbördes konkurrensen yrkesidkarna emellan inneburit, torde i sin mån hava medverkat.

Det kunde måhända synas ligga nära tillhands att söka få till stånd en jämförelse mellan utvecklingen under de senaste decennierna på hantver— kets område i Sverige och i de länder, där en kompetenslagstiftning genom- förts och tillämpats under någon längre tid, såsom i Norge och Tyskland. Tyvärr har det icke visat sig möjligt för de sakkunniga att åstadkomma en dylik på faktiska siffror grundad jämförelse. Vissa slutsatser torde emellertid kunna dragas av kända förhållanden beträffande de nya krav, som i nämnda länder från hantverkshåll göras gällande till förstärkande av skyddet för yrkesidkarna. De sakkunniga få anledning att i annat sam- band återkomma härtill.

Förekomsten av hantverksidkare med bristfällig kompetens. Om således varken tillgänglig statistik eller en allmän undersökning av hantverkets utveckling under senare tid kan lämna stöd för antagandet, att den nuva— rande fria ordningen för yrkesutövningen skulle hava utgjort ett hinder för hantverket att hävda sin ställning inom näringslivet, synes å andra sidan av den förebragta utredningen otvetydigt framgå, att konkurrensen från yrkesutövare med otillräcklig utbildning inom många hantverksyrken varit mycket kännbar och även i vissa fall, där den förekommit i större om— fattning, minskat möjligheterna för den kunnige hantverkaren att hålla sin tillverkning och yrkets standard på ett kvalitativt högt plan. Utmärkande för den oerfarne och otillräckligt utbildade yrkesutövaren torde nämligen ofta vara, att han är mindre nogräknad med kvaliteten på sitt arbete. Detta har givetvis sin grund dels i hans bristande sakkunskap och dels i den om-

• Sida 65
•  Original

ständigheten, att en dylik yrkesutövares utsikter att vinna insteg och försörja sig i ett yrke, han icke till fullo behärskar, äro helt beroende av hans möj- ligheter att kunna erbjuda ett billigare arbetsresultat än den erfarne yrkes- inannen. För honom måste därför hänsynen till arbetets kvalitet och arbets- materialets beskaffenhet allt för ofta komma i andra hand.

Att direkt påvisa i vilken utsträckning dylik icke önskvärd yrkesutövning förekommer inom de särskilda hantverksyrkena låter sig av naturliga skäl icke göra, i synnerhet som några allmänt erkända normer rörande utbild— ningen inom de olika hantverksyrkena saknas i vårt land. Därjämte är man här inne på gränstrakterna mellan yrkesmässigt hantverk, hemslöjd och rent tillfällig yrkesutövning, där det i många fall ställer sig omöjligt att avgöra, huruvida en viss verksamhet bör hänföras till yrkesmässigt hantverk eller ej. Emellertid synes under de senaste åren inom vissa hant- verksyrken en avsevärd ökning av självständiga företagare med otillräck— lig utbildning i yrket hava aktualiserat kravet på kompetensreglering för hantverket. Anledningen till nämnda ökning torde huvudsakligen kunna härledas av två skilda omständigheter, nämligen dels den under senaste ekonomiska krisen rådande stora arbetslösheten, som föranledde många arbetslösa hantverks- och industriarbetare m. fl. att etablera sig som egna företagare, utan att äga tillräckliga förutsättningar härför, och dels en på sista tiden inom flera yrken allt oftare förekommande bristfällig kursverk- samhet, bestående av okontrollerade yrkeskurser av relativt kort varaktighet och genom sin kortvarighet i regel av underhaltig karaktär — de 5. k. kort- tidskurserna — vilka utgivas kunna öppna en genväg till utbildning inom vederbörande yrke.

Vad först angår nyetableringen inom hantverksyrkena under kristider, hava de vid 1934 och 1935 års riksdagar väckta motionerna rörande kom- petenslagstiftning för hantverket, för vilka ovan i kap. I närmare redogjorts, särskilt tagit sikte på de därmed förbundna olägenheterna. Särskilt i de likalydande motionerna nr 137 i första kammaren och nr 307 i andra kam- maren vid 1934 års riksdag har framhållits, hurusom över hela landet och inom alla yrken allmänt klagats över den skadegörelse, som förövades inom yrkena av nyetablerade företagare utan tillräcklig yrkeskompetens, vilka utförde arbeten till nära nog hur låga priser som helst, därigenom pressande prisnivån till förfång och skada för de verkliga yrkesmännen. Därjämte har i dessa motioner påpekats, att den till följd av konkurrensen från >>bönhasar» minskade avsättningen hos hantverksmästarna resulterat i ökad permittering av hos dem anställda, fackutbildade arbetare samt att de skildrade företeelserna även för allmänheten haft ytterst menliga verk- ningar i form av fuskarbeten och försämrade varukvalitetcr.

De i nämnda motioner sålunda påtalade missförhållandena sakna givet- vis icke grund. Emellertid torde ökad nyetablering inom hantverksyrkena av okvalificerade företagare knappast vara en för senaste depressionen sär-

• Sida 66
•  Original

skilt utmärkande företeelse. En dylik icke önskvärd ökning av antalet hant- verksföretag torde alltid följa med en stegrad arbetslöshet och torde, i den mån densamma förorsakats av arbetslösheten, kunna karakteriseras som en företeelse av mera tillfällig och extraordinär natur. Man synes nämligen kunna förutsätta, att stora flertalet av de arbetslösa, som under en kristid startat egna företag, sakna möjligheter att i längden skaffa sig sin försörj- ning inom ett yrke, de endast bristfälligt behärska, och därför måste. söka sig tillbaka till sitt föregående arbete så snart tillfälle därtill erbjudes. Härav följer även, att man vid strävandena att råda bot på de med ifråga- varande onormala företagarverksamhet förbundna olägenheterna i första hand bör inrikta sig på att bekämpa själva arbetslösheten. Däremot synas enligt de sakkunnigas mening ifrågavarande av exceptionella förhållanden förorsakade olägenheter icke böra bliva avgörande vid bedömandet av be- hovet av en legal kompetensreglering för hantverksutövning. Det skulle nämligen knappast vara välbetänkt att grunda en lagstiftning av så genom- gripande betydelse för hela näringslivet, som den här åsyftade, på en ren kristidsföreteelse. Därjämte synas även humanitära skäl tala mot att ge- nom en dylik lagstiftning avskära möjligheterna för personer, som kanske oförskyllt drabbats av arbetslöshet, att genom egen företagsamhet söka skaffa sig en nödtorftig bärgning i stället för att falla det allmänna till last. De sakkunniga biträda i sådant hänseende de ovan (sid. 30) relaterade, av första lagutskottet vid 1934 års riksdag i dess över nyssnämnda motioner avgivna utlåtande framförda synpunkterna.

Beträffande äter de 5. k. korttidskurserna ha de sakkunniga under sitt utredningsarbete från flera håll fått mottaga påpekanden rörande den otillfredsställande inverkan på yrkesrekryteringen, som ifrågavarande kurs- verksamhet medfört inom skilda yrkesgrenar. Såvitt framgår av inkomna uppgifter ha olägenheter av dylika kurser gjort sig kännbara inom frisör— yrlcet, särskilt damfrisöryrket (skrivelser från Svenska frisörföreningen den 4 november 1936 resp. från Svenska frisörarbetareförbundet den 1 sep- tember 1937), konditoryrlcet (skrivelse från Sveriges konditorförening den 11 september 1936), damskräddaryrket (skrivelse från Stockholms dam- skädderi-idkareförening den 12 oktober 1936), hovslagaryrket (skrivelse från Sveriges smides- och mekaniska verkstadsidkares riksförbund den 30 mars 1937) samt möbelsnickaryrlcet (till Sveriges hantverksorganisation ställd och av organisationen till de sakkunniga överlämnad skrivelse från styrelsen för Småland-Blekinge hantverksdistrikt den 18 augusti 1937). J äm- väl från yrkesförbundens representantskap inom Sveriges hantverksorganisa- tion ha de sakkunniga fått mottaga ett den 5 juni 1937 dagtecknat uttalande i ämnet. Avskrifter av samtliga nämnda skrivelser och uttalande finnas intagna som bilagor till förevarande betänkande (bil. 2 a—2 g). Såsom be- lysande för de anmärkningar, som riktats mot korttidskurserna, må särskilt hänvisas till frisörföreningens skrivelse.

• Sida 67
•  Original

För att råda bot på de med ifrågavarande korttidskurser förbundna miss- förhållandena har föreslagits dels en i samband med statlig reglering av lärlingsutbildningen genomförd ökad kontroll över yrkeskurser av här ifrågavarande slag, dels oclc kompetensbestämmelser för rätt att idka hant- verk. Frågan om Ökad kontroll å yrkeskurser ha de sakkunniga redan behandlat i sitt betänkande angående lärlingsutbildningen. Beträffande denna fråga framhölls i betänkandet (sid. 88—89) i huvudsak, att även om korttidskurserna otvivelaktigt i viss omfattning'finge anses mindre önsk— värda, förefölle det dock vanskligt att genom lagstiftning söka hindra eller reglera dylik kursverksamhet. Om ett statligt ingripande mot dylika kurser skulle komma till stånd erfordrades bland annat en mycket ingående och omfattande tillsyn. Emellertid hade skolöverstyrelsen i ett den 13 decem- ber 1933 avgivet utlåtande ansett sig böra avstyrka en ökad statlig tillsyn på grund av de betydande kostnader en effektiv kontroll skulle föranleda. De sakkunniga föreställde sig även, att en väl ordnad lärlingsutbildning skulle kunna bidraga att öka förståelsen för värdet av gedigna yrkes- kunskaper och bliva en god vägledning för ungdomen vid planläggningen av dess utbildning. Därest lärlingsutbildningen, såsom i betänkandet före- slagits, erhölle fastare former och ställdes under ledning och tillsyn av offentliga organ, syntes densamma jämväl kunna bliva ett verksamt stöd i strävandena att få underhaltiga och olämpliga utbildningsformer bort- rensade. Därjämte syntes en lämplig upplysningsverksamhet från yrkes- förbundens och hantverkssammanslutningarnas sida kunna främja samma strävanden. De sakkunniga ansåge sig därför icke böra föreslå några sär- skilda åtgärder från det allmännas sida för undanröjande av otillfreds- ställande yrkeskurser inom hantverksyrkena.

Vad de sakkunniga sålunda framhållit synes även förtjäna avseende, då det gäller att bedöma, huruvida de av korttidskurserna föranledda miss- förhållandena med hänsyn till sin omfattning och betydelse kunna motivera legal kompetensreglering för hantverksyrkena. Vid bedömandet av denna fråga synes man emellertid ej heller kunna bortse ifrån att ifrågavarande kurser i viss utsträckning även fylla ett fullt legitimt behov. Vid en när- mare utredning rörande dessa kurser har det därjämte visat sig, att de uttalade farhågorna för desammas ogynnsamma inverkan på yrkesrekry— teringen åtminstone för vissa yrkens vidkommande varit betydligt över- drivna. För klarläggande härav må här redogöras för en av de sakkunniga verkställd utredning rörande korttidskurser inom hovslagaryrket.

Såsom ovan nämnts har Sveriges smides- och mekaniska verkstadsidka- res riksförbund i skrivelse den 30 mars 1937 påtalat vissa enligt förbundets mening förkastliga korta kurser i hovbeslag, därvid förbundet närmast rik- tat sig mot sådana av jordbrukareungdomens förbund (J. U. F.) anordnade kurser om 3—4 dagars varaktighet (bil. 2e). Sedan riksförbundet i an- slutning härtill i en förnyad skrivelse i ämnet den 2 juli 1937 (bil. 3a)

• Sida 68
•  Original

närmare utvecklat nödvändigheten av att särskild kompetens för rätten att utföra hovbeslag föreskreves, hemställde de sakkunniga om yttrande i ämnet från lantbruksstyrelsen, veterinärhögskolan och jordbrukareungdo- mens förbund. Av de i anledning därav inkomna yttrandena (bil. 3 13—23 (1) framgår, att de av sistnämnda förbund anordnade hovbeslagskurserna icke äro avsedda att utbilda yrkesmän utan att bibringa yngre jordbrukare, som i sin yrkesutövning behöva kunna utföra ett normalt hovbeslag, nödiga insikter i hithörande ämnen. Beträffande frågan om en lagstiftning i syfte att skoning endast skulle få utföras av fackutbildade hovslagare har lant- bruksstyrelsen därjämte framhållit, att ett dylikt förbud skulle stöta på svårigheter särskilt med tanke på de långa avstånd till yrkeskunniga hov- slagare, som förefunnes inom stora delar av landet, särskilt i Norrland. Av ålder hade nämligen s. k. hemmaskoning ägt rum inom avsevärda delar av vårt land. Även veterinärhögskolans lärarkollegium har i en vid hög— skolans yttrande fogad skrivelse förklarat, att kollegiet av hänsyn dels till att tillgången på kvalificerade hovslagare åtminstone i vissa delar av landet vore otillräcklig och dels till att hovbeslag trots detta nödvändigtvis över allt måste genomföras, ansett det icke vara lämpligt eller ens möjligt att för närvarande införa legala kompetensbestämmelser i yrket, och hög- skolans styrelse har under hänvisning härtill för egen del framhållit nöd— vändigheten av att, därest sådana bestämmelser ändock ansåges böra in- föras, en mycket lång övergångstid, minst fem år, föreskreves.

Av det anförda torde framgå, att de påtalade korttidskurserna i hovbeslag knappast kunna medföra ett så allvarligt avbräck för den yrkesmässigt bedrivna hovslagarverksamheten, som befarats från yrkesutövarnas sida. Förhållandet torde vara liknande även beträffande vissa inom andra yrken förekommande korttidskurser. Sålunda ha de sakkunniga sig bekant, att de av vissa institut i Stockholm anordnade kortare kurser i sömnad, var- om förmäles i Stockholms damskrädderi-idkareförenings ovannämnda skrivelse (bil. 2 d), icke äro avsedda att bereda fullständig yrkesutbildning utan till stor del närmast ha till uppgift att lämna en för hemmens behov anpassad kunskap i sömnad o. d. Dock förekommer det måhända även i många fall, att personer efter genomgången av en dylik kurs ägnat sig åt förvärvsmässig skräddarverksamhet, och det må även medgivas, att, kanske särskilt i damfrisöryrket, med korttidskurserna stundom åsyftas att lämna fullständig yrkesutbildning samt att denna otvivelaktigt mången gång kan vara mycket otillräcklig och otillfredsställande för sitt ändamål.

Vid bedömandet av behovet av statligt skydd mot kursverksamhet av ifrå— gavarande slag synes man emellertid icke kunna bortse ifrån, att sådan verk- samhet i vart fall endast inom ett mycket begränsat antal yrken och blott i förhållandevis ringa omfattning torde bidraga till yrkesrekryteringen. Det förefaller de sakkunniga med hänsyn härtill som om de missförhål- landen, som kunna uppstå till följd av ifrågavarande kurser knappast äro

• Sida 69
•  Original

så framträdande, att de kunna motivera en allmän kompetensreglering för hantverket. I vart fall synas de möjligheter att motarbeta underhaltig yr- kesutbildning, som antytts i de sakkunnigas ovannämnda betänkande, först böra prövas, innan en dylik genomgripande förändring av villkoren för utövande av hantverk vidtages. Sålunda synes i första hand böra avvaktas resultatet av de sakkunnigas i betänkandet framlagda förslag angående lärlingsutbildningen. Vidare torde hantverkarnas egna möjligheter att ge- nom sina organisationer bekämpa olämpliga former av hantverksutbild— ning böra ytterligare prövas innan en statlig tvångsreglering på området bör ifrågakomma. Slutligen må framhållas, att därest en statlig sanktio- nering av mästarbevis för hantverkare skulle komma att genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det följande föreslås, synes man även därigenom kunna erhålla ett värdefullt stöd för strävandena att för den utbildningssökande ungdomen klargöra betydelsen av en gedigen yrkes- utbildning.

Av det sagda torde framgå, att de sakkunniga efter ingående överlägg— ningar och sorgfällig prövning icke ansett sig kunna framställa några mera allmängiltiga förslag till kontroll över den nu berörda, okontrollerade rekry- teringen inom hantverksyrkena eller funnit densamma medföra några mera framträdande risker för hantverksnäringens bestånd och utveckling. I den mån några direkta olägenheter därav kunnat påvisas, ha dessa delvis kunnat hänföras till mera exceptionella och tillfälliga orsaker och i övrigt varit av relativt begränsad betydelse för hantverksyrkena som sådana, även om desamma för den enskilde hantverkaren i vissa fall kunnat framstå såsom ganska besvärande. För hantverkets utveckling har den sedan mera än ett halvsekel pågående industrialiseringsprocessen utan allt tvivel varit av mycket mera genomgripande betydelse än det fria tillträdet till hant- verksyrkena.

Det svenska hantverkets ställning jämfört med förhållandena i vissa andra länder med hänsyn till avsaknaden av kompetensföreskrifter. Ovan har i kap. III lämnats en översikt över nu gällande bestämmelser i ett antal främmande länder i Europa med hänsyn till rätten att utöva hantverk. Såsom därav framgår kunna de i sådant avseende genomförda, legala be- stämmelserna i huvudsak uppdelas i tvenne grupper, nämligen:

1. Bestämmelser enligt vilka bevis om yrkeskompetens erfordras för rätt att över huvud taget idka hantverksrörelse.

2. Sådana bestämmelser, som medföra vissa företräden för den, som kan förete bevis om fullständig yrkesutbildning, utan att likväl innebära uteslutanderätt till yrkesutövning. Den senare kategorien av föreskrifter är i allmänhet knuten till gällande bestämmelser om lärlingsutbildning och omfattar oftast vissa utmärkelser för den, som genomgått fullständig gesällutbildning eller avlagt mästar-

• Sida 70
•  Original

prov, såsom —— i senare fallet — ensamrätt till mästartiteln, till utbildning av lärlingar o. s. v. Bland de länder, som genomfört dylika bestämmelser, må nämnas Danmark och Schweiz. Såsom framgår av det följande är det också närmast enligt dessa linjer, som de sakkunniga förorda, att vissa kompetensföreskrifter, avseende särskilt kvalificerade utövare av hantverks- rörelse, måtte genomföras i vårt land.

Då kravet om en genomförd kompetenslagstiftning framförts från svenska hantverkskretsar, torde det emellertid varit sådana bestämmelser, som äro att hänföra under punkt 1 här ovan, t. o. m. i sin mest skärpta form, d. v. 5. ett faktiskt, lagstadgat monopol för utövande av hantverksyrken, som avsetts.

Bland oss närliggande länder, som genomfört en sådan ordning —— om ock ej alltid i strängaste omfattning -— må nämnas främst Norge och Tysk- land samt Lettland. Vad det sistnämnda landet beträffar är den ifrågava— rande lagstiftningen av så nytt datum, att några egentliga erfarenheter knap- past torde vara att hämta därifrån.

Den norska lagen av den 25 juli 1913 jämte tilläggsbestämmelser — s. k. plakat — av senare datum har i det föregående utförligt behandlats. Den har ofta uppställts såsom ett föredöme och mål för svensk lagstiftning på området.

I den inledande översikten över kompetensfrågans tidigare behandling har emellertid redogjorts för de betänkligheter och den kritik ur synpunkten av svensk uppfattning och svenska förhållanden, som av kommerskollegium anförts mot lagens tillämpning. De sakkunniga hava vid studiebesök i Norge kommit till den uppfattningen, att den sålunda framförda kritiken alltjämt, sedd ur svenska synpunkter, äger sitt berättigande och att svårigheter av för svensk uppfattning betänklig art alltjämt göra sig gällande vid tillämp- ningen av lagen. I särskild grad gäller detta dels avgränsningen mellan hantverk och industri, som ger upphov till ständiga friktionsanledningar, dels de 5. k. frihantverkarnas ställning dels ock utövandet av hantverk på landsbygden.

Frågan, huruvida visst arbete vore att hänföra till hantverket eller borde anses tillhöra det industriella området, har sålunda allt sedan hantverks- lagens tillkomst och icke minst under senare år lett till en mängd rätts- tvister inför domstol. I ett stort antal fall — enligt uppgift 3—4 årligen under de sista åren — hava sådana tvister ansetts vara av den principiella vikt, att de fullföljts till högsta domstolen (höiesteret), som sålunda haft att i förekommande fall efter inhämtande av utlåtanden från sakkunniga upp- draga gränslinjerna mellan hantverksmässigt och industriellt arbete. I all- mänhet ha dessa tvister uppkommit såsom ett led i hantverksorganisationer- nas strävan att utvidga området för hantverksmonopolet och att bland annat för visst hantverksyrkes räkning göra anspråk på nya, med den tekniska

• Sida 71
•  Original

utvecklingen sammanhängande specialarbeten. Några exempel mä anföras till belysning av förhållandena.

En firma, som utan innehav av hantverksbrev bedrev tillverkning och reparation av bilkarosserier, instämdes av hjulmakarnas fackförbund för olovligt utövande av hantverksarbete, som ansågs tillhöra hjulmakarnas fack. Yrkandet bifölls av underrätten, men den åtalade fullföljde målet till liöisteret, där han frikändes under hänvisning till att bilarnas konstruktion och i samband därmed karosseriarbetet genomgått en betydande utveckling, krävande en däremot svarande specialutbildning, vilken man icke kunde förutsätta såsom förefintlig hos de vanliga hjul- och vagnmakarna. Frågan fullföljdes emellertid från hantverkshåll hos regeringen, och genom kungl. resolution den 17 april 1931 blev karosseriarbete ställt under hantverkslagen och hänfört dels till hjulmakare— dels till sadelmakarefacken.

Såsom ett annat exempel må anföras murarehantverkarnas åtal mot en byggnadsfirma, som vid utförandet av cementputsning å betongvägg låtit detta arbete utföras av cementarbetare i stället för av hantverksmässigt legi- timerad muraremästare. Även i detta fall dömdes vederbörande av »by- retten» för överträdelse av'hantverkslagen men frikändes av höiesteret, sedan det påvisats, att utförande av cementputs krävde speciellt utbildade anläggningsarbetare.

En mångfald dylika exempel föreligga, samtliga belysande den rådande osäkerheten rörande den författningsmässiga omfattningen av begreppet hantverk.

Såväl från industrihåll som från representanter för handeln har också med anledning härav vid upprepade tillfällen under senare år ett starkt missnöje framförts mot hantverkslagens avfattning och tillämpning. Å andra sidan ha från norskt hantverkshåll framförts vittgående krav på lagens skärpning i olika hänseenden, utsträckande av dess giltighetsområde samt borttagande av nu gällande undantagsbestämmelser för frihantver- karna. Dessa krav ha även föranlett upptagande av en ännu icke slutförd utredning rörande revision av hantverkslagstiftningen. En redogörelse för hittills framkomna resultat av denna utredning synes kunna erbjuda syn- punkter av intresse även för svenska förhållanden och skall därför lämnas i det följande.

Efter konferens med chefen för departementet för handel, sjöfart, industri, hantverk och fiske tillsattes år 1935 av Norges hantverksförbund under samverkan med arbetarnas fackliga landsorganisation en kommitté med uppdrag att utarbeta ett förslag till revision av 1913 års hantverkslag. I kommitténs arbete deltog till en början även en representant för handels- departementet. Krav, som framställdes från handels- och industrihåll om kommitténs komplettering med representanter även för dessa grenar av näringslivet, avvisades av hantverksförbundet, som ansåg att förslaget till

• Sida 72
•  Original

revision av lagen borde i första hand giva uttryck för hantverkarnas önske- mål och synpunkter på de föreliggande spörsmålen. Under dessa förhål— landen trädde även departementets representant i kommittén tillbaka.

Kommittén, som sålunda i fortsättningen utgjordes av trenne medlemmar, därav två representerande hantverksförbundet och en arbetarnas landsorga- nisation, framlade den 27 april 1938 sitt slutliga betänkande med ett om- fattande förslag till ny »lov om håndverksnazring». Förslaget innebar en betydande utvidgning och skärpning i olika avseenden av nu gällande be- stämmelser om rätten att utöva hantverk. Lagen skulle sålunda gälla riket i dess helhet, lantdistrikten inbegripna. Rätten för de s. k. »frihantverkarna» att utföra arbeten utan annan hjälp än hemmaboende familjemedlemmar skulle göras betingad av avlagt utlärlingsprov (»svennepröve»). För övriga självständiga hantverksidkare uppställdes därjämte krav på avlagt mästar- prov som villkor för rätten att erhålla näringsbrev. Frågor rörande vad som borde anses såsom hantverksnäring, således bland annat uppdragandet i omstridda fall av gränslinjen mellan hantverk och industri, skulle falla under regeringens — handelsdepartementets —— avgörande, likaså frågor an- '; gående uppdelning av hittillsvarande hantverk i skilda, nya fack.

I ett uttalande av en kommitté, tillsatt av »Norges handelsstands forbund» för granskning av det sålunda framlagda förslaget, framhålles beträffande förslaget: »Efter dette forslag vil — bortsett fra de nödvendige overgangs- bestemmelser for nuvmrende håndverksdrivende —— enhver utövelse av hånd- verk, som ikke skjer utelukkende til eget eller families bruk såvel i by som på land, vaere betinget av at vedkommende har avlagt mesterpröve resp. svennepröve. Disse endringer i loven er så vidtrekkende at de i praxis vil veere ensbetydende med en monopolisering av håndverksdriften till fordel for de i henhold til loven fagutdannede håndverkere.»

Betänkandet jämte det förslag till skärpt hantverkslag, vari detsamma utmynnar, remitterades av handelsdepartementet till fylkesmännen med an- modan att inhämta yttranden jämväl från samtliga »herredstyren» och »kommunestyrene» i de köpingar, där den nuvarande hantverkslagen icke gäller, rörande utsträckningen av lagens giltighetsområde till lantdistrik- tena. Vidare anmodades samtliga »bystyren» att uttala sig rörande den hit- tills gällande hantverkslagens lämplighet, liksom om det framlagda för- slaget till skärpning av densamma. Även intresserade näringssammanslut— ningar bereddes tillfälle inkomma med erinringar.

Sammanställningen av de inkomna yttrandena utvisar, att hantverksför- bundets betänkande och förslag mötts av en synnerligen skarp kritik från skilda håll. Ett överväldigande flertal av herredstyrena hava sålunda be- stämt motsatt sig hantverkslagens utsträckning till landskommunerna; lika- så har man vad städerna beträffar framhållit betydelsen för stora befolk- ningsskikt av det arbete, som de 5. k. frihantverkarna utföra. Den utför- ligaste och mest ingående kritiken mot förslaget har framställts av ovan-

• Sida 73
•  Original

nämnda kommitterade för Norges handelsstands forbund (november 1938), av kommitterade å bonde-, småbrukare- och fiskarebefolkningens vägnar (maj 1939) samt i ett synnerligen omfattande tryckt betänkande den 30 mars 1939 från Norges industriforbund. Såsom framgår av resumén av sistnämnda betänkande (se bil. 15) riktas icke blott den skarpaste kritik mot förslaget till ny lagstiftning, utan även mot det redan existerande hant- verksmonopolet såsom sådant, och yrkande framställes om en fullständig revision av den gällande hantverkslagen under medverkan av och belysning från övriga berörda näringsområden, särskilt industri och handel.

Den norska hantverkslagen, vilken inom en del hantverkskretsar i vårt land brukar framställas såsom ett föredöme, befinnes sålunda från de mest skilda håll i Norge vara i behov av en genomgripande omarbetning. Det av hantverksförbundet framlagda förslaget framstår onekligen såsom ett följd- riktigt försök att råda bot för de luckor i den nuvarande lagen och därmed sammanhängande tvistigheter, inkonsekvenser och osäkerhet i tillämpningen, som i det föregående påvisats. Men den allmänna meningen inom övriga näringskretsar liksom hos företrädarna för stora grupper av konsumenter synes starkt reagera mot det konsekvent genomförda hantverksmonopol, som förslaget innebär.

I vad mån den hittills gällande lagstiftningen varit till gagn för utveck- lingen inom det norska hantverket undandrager sig givetvis utomståendes bedömande. Såsom ett påfallande drag i denna utveckling må emellertid omnämnas den utpräglade tendens, som framträtt under senaste decennier, till utflyttning av hantverksföretag från städerna, där hantverkslagen är gällande, till landsbygdsdistrikt, där lagen hittills ej äger tillämpning. Enligt av hantverksförbundet anförda siffror ur befolkningsstatistiken utgjorde antalet inom hantverksyrken arbetande personer

motsvarande i % av

år i städerna på. landsbygden hela antalet för städerna för landsbygden 1910 .............. 45 149 38 385 54 % 46 % 1920 .............. 44 592 49 840 48 % 52 % 1930 .............. 38 091 48 611 44 % 56 98

Av hantverksförbundet anföras dessa siffror såsom bevis på verkningarna av den ojämna och illojala konkurrens, som utövas av landsbygdens hant- verkare gentemot städernas, en konkurrens, som påstås verka neddragande även i kvalitetshänseende på de utförda arbetsprestationerna. Gentemot sist- nämnda påstående reses emellertid en gensaga i ett utlåtande, avgivet av kommitterade för »Norges Bondelag» såsom företrädare för landsbygdens och fiskarbefolkningens intressen. Man hänvisar härvid bland annat till ett uttalande från utomstående, sakkunnigt håll, nämligen av fabriksinspek- tören i Rogaland och Vest-Agder distrikt, som i en ämbetsberättelse yttrar:

• Sida 74
•  Original

»Mens de på landet fremstillede möbler tidligere var til dels slette, er kvaliteten med årene blitt stadig bedre, og da priserne er rimelige, fant mestrene i byene det lönnsomt å selge disse möbler. Snekkermestrene kjöper nu omtrent alle sine möbler ferdiglaget.» —— —— — »omtrent alle möbler — undtatt saerlig store og kostbare ting — blir for den vesentligste del arbeidet på landet og solgt til snekkermestrene i byene, saerlig da i de större byer.» —- Av förfäktarna för landsbygdens intressen framhålles även, att konkurrensförmågan hos hantverkarna ute i bygderna, speciellt i fråga om möbelsnickeri, icke endast gjort sig gällande gentemot hantverksproduk- tionen inom städer och; stadsliknande samhällen utan även i hög grad medverkat till den starka begränsning av importen, som framgår av han- delsstatistiken. Frågan om vilka fördelar den norska hantverksnäringen i dess helhet må kunna anses hava dragit i kvantitativt och kvalitetshänseende av den nu gällande lagstiftningen torde sålunda kunna anses omstridd även inom landet.

Vad angår förhållandena och utvecklingen i vårt eget land vill det emel- lertid synas, som om det svenska hantverket, trots frånvaron av ett mot- svarande legalt skydd vid yrkesutövningen, kan sägas vid jämförelse med grannlandets hava väl hävdat sin ställning.

Vad åter förhållandena i Tyskland beträffar, torde de därstädes i sam- band med det nationalsocialistiska partiets övertagande av regeringsmakten genomförda förordningarna av år 1933 och 1935, varigenom en återgång i viss mån till skråväsendet på hantverkets område genomförts, få betraktas som ett led i den nationalsocialistiska planhushållningen samtidigt som därvid gamla önskemål från hantverkshåll kunnat tillgodoses.

I samband med genomförandet av den nya ordningen har förutom till- lämpningen av kompetensbestämmelser i form av krav på avlagt mästar- prov för rätt att utöva hantverk även på senaste tid (1939) införts en be- hovsprövning genom vederbörande myndighets försorg före meddelande av rätt till öppnande av ny hantverksrörelse å viss ort. Åtgärder ha jämväl igångsatts för avveckling, eventuellt genom myndigheternas direkta ingripan- de, av sådana mindre hantverksföretag, som igångsatts under tidigare år, sär- skilt under tider av ekonomisk depression, och vilkas omsättning ansetts för ringa att motivera en fortsatt självständig existens samtidigt som de ansetts vara till visst förfång för andra såsom fullvärdiga ansedda hantverksidkare genom den konkurrens, dessa småföretagare utöva. Den sålunda ledig- gjorda arbetskraften överföres under de offentliga myndigheternas medver- kan till industrien (i vissa fall efter genomgång av härför erforderlig förberedande fackutbildning) för fyllande av den brist på arbetare, som under senaste årens forcerade industriella verksamhet i Tyskland gjort sig gällande.

Den tyska lagstiftningen på hantverketsgområde och särskilt den senaste kompletteringen av densamma genom införande av behovsprövning rörande

• Sida 75
•  Original

rätt att öppna ny hantverksrörelse är ju av så relativt nytt datum, att någon längre tids erfarenhet av verkningarna därav ej kan föreligga.

För övrigt torde den reglering av hantverket, som ägt rum i Tyskland, utgå från så speciella förutsättningar, att denna reglering ej gärna torde kunna tjäna som förebild för svenska förhållanden.

Vad beträffar övriga länder, där lagstiftning innebärande vissa kompe- tensvillkor för rätten att utöva hantverk införts, är den ifrågavarande lag- stiftningen till dels såsom fallet är beträffande Nederländerna och Lettland av så nytt datum, att några egentliga erfarenheter rörande verkningarna näppeligen kunna därifrån hämtas. I andra fall åter såsom i fråga om Polen och Ungern m. fl. länder äro förhållandena i det hela så olikartade från våra svenska, att en jämförelse ställer sig vansklig.

Sammanfattningsvis vilja de sakkunniga såsom sin uppfattning framhålla, att de åtminstone hittills framkomna erfarenheterna från kompetenslagstift- ningens verkningar i de anförda länderna icke giva tillräckligt stöd för genomförandet av en mera generell liknande lagstiftning i vårt land.

Därest emellertid från utländsk hantverkslagstiftning förebilder skulle hämtas för en reglering på området hos oss, synes i första rummet kunna ifrågasättas genomförande av viss kompetenskontroll i samband med hant— verksföretagens införande i handelsregistret respektive aktiebolagsregistret. Enligt lagen angående handelsregister, firma och pokura av den 13 juli 1887 är envar, som vill idka handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, pliktig att anmäla sig till införande i handelsregistret. Bokföringsskyldighet åter åligger enligt 1 & bokförings- lagen av den 31 maj 1929 bl. a. den, som tillverkar eller bearbetar varor till avsalu eller på beställning eller driver reparationsverksamhet, således hantverksutövare i allmänhet, dock att enligt 2 5 i lagen nu angivna yrkes- utövare äro befriade från bokföringsskyldigheten, om rörelsen vanligen dri- ves utan biträde av flera än make och barn under 16 år samt 2 andra personer. lfall således såsom villkor för införande av en hantverksrörelse i handelsregistret skulle fordras bevis om viss kompetens i yrket, skulle kompetenskravet komma att begränsas till sådana hantverksföretag, som dreves med flera än två biträden, frånsett make och minderåriga barn, medan däremot kompetensvillkoren icke skulle komma att gälla för mindre hantverksrörelser.

Onekligen kunna vissa skäl, särskilt av humanitär art, anföras för en dylik begränsning av kompetenstvånget. Å andra sidan skulle det otvivel- aktigt i många fall te sig ganska egendomligt att göra en dylik åtskillnad mellan större och mindre företag. Många hantverksyrken torde till sin natur vara sådana att de väl lämpa sig för rörelse i mindre skala, ehuru de för ett tillfredsställande utövande kräva ett relativt stort mått av sak— kunskap. Såsom exempel häiyå må nämnas urmakare- och juvelerare- yrkena. Ett yrke, för vilket behovet av kompetensbestämmelser framhållits

• Sida 76
•  Original

med särskild styrka, nämligen frisöryrket, skulle sannolikt i regel komma att lämnas helt utanför kompetensregleringen. Beaktas bör även att just den kategori av yrkesutövare, mot vilka kravet från hantverkshåll på kom- petenstvång särskilt riktar sig, nämligen »bönhasar» och de, som erhållit underhaltig utbildning i yrket genom korttidskurser e. dyl., i regel torde driva sin rörelse i så ringa omfattning, att de äro befriade från bokförings- skyldighet och därigenom även från registreringsskyldighet. Ur hantverkar— nas synpunkt skulle således föga kunna vinnas med en på här antytt sätt begränsad kompetensreglering. Av angivna skäl och då de sakkunniga så- som framgår av det ovan anförda icke heller funnit tillräckliga skäl föreligga för en allmän kompetensreglering för hantverksyrkena, ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå genomförandet av ett till registreringsskyldiga hantverksföretag begränsat kompetenstvång.

Olägenheterna för kundkretsen av utbud av mindervärdigt hantverks- arbete. Till stöd för yrkandena om en restriktiv kompetenslagstiftning i fråga om rätten till utövandet av hantverk brukar slutligen framhållas de olägenheter och förluster, som vållas kundkretsen därigenom, att densamma förledes att anlita oskickliga eller mindre kunniga yrkesutövare, som i pris- hänseende underbjuda de verkliga yrkesmännen.

Sett i största allmänhet torde det vara svårt att godtaga detta betrak- telsesätt, då det gäller alster eller tjänster av vanligen förekommande slag. Det förefaller nämligen som om det knappast skulle föreligga anledning att på hantverkets område frånkänna köparen det ansvar och den skyldighet, som eljest naturligen anses påvila honom, att själv pröva och bedöma kvali- teten och värdet av den erbjudna varan eller prestationen. I avseende å omfattningen av ifrågavarande olägenheter vilja de sakkunniga även bi- träda den uppfattning, som kommit till uttryck i kommerskollegii ovan omförmälda utlåtande den 6 juni 1931 (se ovan sid. 22).

Emellertid förefinnas ovedersägligen inom hantverket och detsamma när- stående verksamhetsområden yrken, vid vilkas utövning otillräcklig erfa- renhet eller bristande yrkesskicklighet kan anses medföra verklig risk till skada å person eller avsevärd skada å egendom. I fråga om vissa sådana yrken hava, såsom framgår av redogörelsen i kap. II, redan till allmänhetens skydd genomförts reglerande bestämmelser för rätten till yrkesutövning. De sakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt att söka utreda, huru- vida och i vilken omfattning likartade bestämmelser ur nyss angivna syn- punkter kunna anses påkrävda eller önskvärda beträffande vissa andra arbetsuppgifter av hantverksmässig natur, och i så fall inom vilka yrkes- områden. Resultatet av denna utredning framgår av nästföljande kapitel i de sakkunnigas betänkande.

• Sida 77
•  Original

Kap. V. Frågan om genomförande ur skyddssynpunkt av särskilda kompetensbestämmelser för vissa hantverksyrken.

För att en kompetensreglering, avseende legala kompetensvillkor för rätt till utövande av hantverksrörelse i sådana fall, där bristande yrkesutbild— ning eller erfarenhet kan befaras medföra risk för skada till person eller avsevärd skada å egendom, skall kunna motiveras av ren skyddssynpunkt, borde den uppenbarligen begränsas till yrken eller yrkesuppgifter, vilka för ett tillfredsställande utförande kräva ett visst minimimått av yrkesskick- lighet.

I avseende å formen för genomförande av en författningsmässig reglering på området skulle det knappast vara fullt ändamålsenligt att i näringsfrihets- förordningen noga precisera de yrken eller yrkesuppgifter, för vilka sär- skilda kompetensföreskrifter skulle utfärdas. Med hänsyn till teknikens framsteg och den ständigt fortgående utvecklingen och ändringarna i arbets- metoder m. ni. måste det nämligen ställa sig vanskligt att på en gång i lag- text, avsedd att äga giltighet och tillämpning för längre tid framåt, fastslå området för en ur skyddssynpunkt erforderlig kompetenslagstiftning. En lämpligare utväg synes vara att i näringsfrihetsförordningen blott stipulera en mera allmän befogenhet för Kungl. Maj:t att för viss yrkesutövning, som funnes medföra uppenbar risk till liv eller hälsa eller avsevärd risk för egendom, i form av kungörelser utfärda särskilda kompetensföreskrifter. Beträffande formuleringen av en sådan befogenhet kunde emellertid lämp- ligen till en början vissa yrken uppräknas, för vilka kompetensvillkor an- såges böra omedelbart genomföras, vilken uppräkning därjämte skulle kunna tjäna till ledning i fråga om utsträckning av kompetensbestämmelserna till andra yrkesområden.

Vid övervägandet av frågan om de yrken och arbetsuppgifter, som ur ovan angivna synpunkter kunde anses böra bliva föremål för kompetens- föreskrifter, ha de sakkunniga dels utgått från mera allmänt kända förhål- landen och erfarenheter, dels tagit i beaktande från respektive yrkessam- manslutningar inkomna framställningar. De yrken av hantverksmässig karaktär, som därvid upptagits till närmare prövning, ha dels avsett direkt produktiv verksamhet, dels presterandet av vissa tjänster.

Bland direkt produktiva yrken ha de sakkunniga ägnat sin uppmärksam- het åt

byggnadsyrket, optikeryrket,

anläggningsverksamhet, avseende värme-, ventilations- och avlopps- ledningar m. m.,

• Sida 78
•  Original

svetsningsyrket samt tillverkning av betongrör.

I fråga om hantverksyrken, där arbetsuppgifterna närmast avse vissa tjänster, ha uppmärksammats bilreparatörsyrket, frisöryrket samt hovslagaryrket.

De sakkunniga ha även fått mottaga framställningar om genomförande av kompetensbestämmelser för följande yrken, nämligen rörande skomakare- yrket från skoriksförbundets yrkessektion, beträffande vagnmakareyrket från Skånes vagnmakeriförening m. fl. samt i avseende å bildhuggareyrket från Stockholms bildhuggareförening. Avskrifter av dessa framställningar närslutas som bilagor till detta betänkande (bil. 4, 5 och 6). Beträffande dessa yrken föreligga emellertid uppenbarligen icke sådana förutsättningar för kompetensreglering, som enligt de sakkunnigas ovan angivna mening böra vara för handen för genomförande av dylik reglering. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga, som i övrigt tillfullo behjärta de svårigheter, vilka möta ifrågavarande hantverksidkare vid utövandet av deras yrken, ansett sig sakna anledning att verkställa närmare utredning rörande dessa yrken. Skulle kompetensföreskrifter för desamma anses av omständigheterna på- kallade, torde de böra genomföras i form av en allmän kompetensreglering för hantverksnäringen. Motsvarande skäl, som i framställningarna åberopats till stöd för kompetenskravets genomförande, torde nämligen i större eller mindre grad förefinnas jämväl i avseende å flertalet andra hantverksyrken. Av skäl, för vilka i det föregående redogjorts, ha de sakkunniga dock icke kunnat finna en dylik reglering tillrådlig.

De framställningar om kompetensreglering i syfte att bekämpa vissa olämpliga utbildningsformer, som inkommit från representanter för kon— ditoryrket, damskräddaryrket och möbelsnickaryrket, ha de sakkunniga tidigare haft tillfälle att behandla i samband med de s. k. korttidskurserna.

De sakkunniga övergå härefter till en redogörelse för den beträffande övriga ovannämnda yrken verkställda utredningen samt de slutsatser, vartill denna utredning givit anledning.

Byggnadsyrket. Vad först angår byggnadsyrket få de sakkunniga till en början erinra om de kompetensbestämmelser för arbetsledare vid bygg- nadsföretag, för vilka redogjorts i kap. II här ovan. Såsom därav framgår ha i 76 & byggnadsstadgan uppställts vissa krav på den, som utövar befattning som byggnadsledare i stad, vilka krav kunna kompletteras med ytterligare be- stämmelser i byggnadsordningarna för de särskilda städerna. Enligt 82 och 83 åå i stadgan äga föreskrifterna i fråga även tillämpning för köping samt för sådana samhällen å landsbygden, för vilka stadsplanelagens bestäm—

• Sida 79
•  Original

melser för stad gälla. För den egentliga landsbygden saknas däremot mot— svarande kompetensbestämmelser.

De sakkunniga ha från nedan angivna myndigheter och organisationer införskaffat yttranden rörande behovet av nyssberörda kompetensföreskrif- ters tillämpning å landsbygden ävensom angående behovet av deras kom- plettering eller ändring i övrigt, nämligen från byggnadsstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, svenska teknologföreningen, som bifogat ett yttrande, av- : givet av vissa av dess avdelning svenska arkitektföreningen och dess av-

delning för väg- och vattenbyggnadskonst utsedda representanter, svenska arkitekters riksförbund, som i avskrift bifogat yttrande jämväl av föreningen Sveriges stadsarkitekter, svenska byggnadsentreprenörföreningen samt sven- ska byggnadsindustriförbundet. Avskrifter av dessa yttranden bifogas (bil. 7 a—7 f). Såsom av yttrandena framgår synes en enig uppfattning råda därom, att liknande kompetensbestämmelser för ledare av byggnadsföretag, som gälla i städer och därmed likställda samhällen, böra uppställas även för byggnadsledare å landsbygden. Därvid framhåller dock statens egnahems- styrelse, att tillgången på goda byggnadsyrkesmän å landsbygden sedan lång tid tillbaka varit knapp och att en ytterligare försämring härvidlag ägt rum genom de senaste årens konjunkturläge och städernas därav ökade behov av byggnadsfolk. Erforderliga åtgärder på området anser styrelsen därför böra än så länge syfta till en utökning av landsbygdens antal av goda ar- betsledare och arbetare inom husbyggnadsfacket, för vilket syfte styrelsen föreslår inrättandet av ett ordnat lärlingsväsende även på landet, kompe— tensvillkor för byggmästare, som skola ha lärlingar i tjänst, samt auktorise- ring av byggmästare. Även stadsarkitektföreningen, i vars yttrande arkitek- ternas riksförbund instämt, påpekar bristen på fackmän inom byggnads- branschen. Därjämte framhåller sistnämnda förening, liksom även tekno- logföreningens kommitterade, att en utsträckning av ifrågavarande kompe- tensbestämmelser till landsbygden förutsätter en motsvarande utsträckning av den offentliga kontrollen över byggnadsverksamheten. Byggnadsentre- prenörföreningen, vars yttrande biträdes av byggnadsindustriförbundet, ifrågasätter i avseende å bestämmelsernas tillämpning å landsbygden, huru- vida icke lämplig statlig myndighet, närmast vederbörande länsstyrelse, borde äga befogenhet att vid behov ingripa och tillse, att en ansvarig arbets- ledare med erforderlig kompetens utövade ledningen för byggnadsföretag av större eller mera komplicerad natur.

Vad beträffar frågan om behovet av ändring eller utökning av de nu för yrket gällande kompetenskraven anser byggnadsstyrelsen, att dessa krav äro avpassade på ett lämpligt sätt, och ej heller teknologföreningens kom- mitterade eller stadsarkitektföreningen anse någon ändring av fordringarna erforderlig. Däremot finner byggnadsentreprenörföreningen dessa bestäm- melser för allmänt avfattade och föreslår därför mera detaljerade föreskrifter i avseende å såväl den teoretiska kunskapen som den praktiska erfarenheten.

• Sida 80
•  Original

Vidare anse teknologföreningens kommitterade, att det i 76 % sista stycket byggnadsstadgan lämnade medgivandet om eftergift från kompetensvillkoren för trähus, stenhus av en vånings höjd samt mindre betydande arbeten borde av såväl tekniska som praktiska skäl utgå och i stället i paragrafen intagas särskilda kompetensfordringar för dylika byggnader och arbeten, vilka ford- ringar dock kunde vara av mindre omfattning än de allmänna kompetens- föreskrifterna i första stycket av samma paragraf. Däremot anser bygg- nadsentreprenörföreningen ifrågavarande stadgande om undantag från kompetensföreskrifterna —— liksom även 76 å andra stycket byggnadsstad- gan —— väl avfattat och icke i behov av ändring, därvid föreningen dock framhåller, att dispens borde lämnas med urskillning, ty det kunde vid exempelvis envånings stenhus i större städer förekomma mycket invecklade förhållanden. Sistnämnda förening påpekar å andra sidan, att byggnads- stadgans kompetensbestämmelser givit anledning till ett tämligen omfat- tande bulvanförhållande inom byggnadsindustrien, innebärande, att en bygg— herre, som ej själv ville eller kunde utöva ledningen av sitt byggnadsföretag, anställde en i vederbörlig ordning godkänd person som ansvarig arbetsledare gentemot myndigheterna men bibehölle själv eller överlämnade till en icke kvalificerad person den egentliga ledningen och den fortlöpande tillsynen över arbetet. I syfte atti någon mån motverka detta missförhållande före— slår föreningen, att bestämmelsen i 75 % byggnadsstadgan därom, att för byggnadsarbete skall finnas person, som utövar ledning och tillsyn av ar- betet samt är ansvarig för detsammas utförande, måtte ändras därhän, att den ansvarige arbetsledaren ålägges att fortlöpande utöva ledning och till- syn över arbetet. En annan ändring i byggnadsstadgan har föreslagits av stadsarkitektföreningen, som anser, att den i stadgans 76 å andra stycke intagna allmänna anvisningen om särskilda kompetensvillkor för arbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller erfarenhet, bör ersättas med ett mera konkret stadgande, och i sådant avseende hänvisar till den i Stock- holms byggnadsordning och byggnadsordningarna för vissa andra städer intagna kompletterande bestämmelsen i ämnet.

Vad angår frågan om särskilda kompetensföreskrifter för hantverkare och arbetare inom byggnadsindustrien ha i de avgivna yttrandena dylika före- skrifter i allmänhet icke ansetts erforderliga. Sålunda framhåller byggnads- styrelsen, att enligt dess erfarenhet skäl knappast förelåge att stadga speciell kompetens för dylik hantverkare. Stadsarkitektföreningen anser det varken nödvändigt eller tillrådligt att ställa fordran på viss utbildning för den hantverksmässiga yrkesutövningen utom för vissa specialarbeten såsom elektriska anläggningar, rörledningsarbeten och möjligen mera krävande järnkonstruktioner, medan teknologföreningens kommitterade framhålla önskvärdheten av att kompetensföreskrifter liknande dem, som gälla för elektriska installationsarbeten, utfärdas för följande arbetsuppgifter inom byggnadsverksamheten, nämligen anläggning av vatten- och avloppslednin-

• Sida 81
•  Original

gar, värme- och ventilationsanläggningar, gasinstallationer, järnkonstruk— tioner, svetsningsarbeten, betongarbeten samt grundläggningsarbeten.

De sakkunniga hava av de framförda synpunkterna kommit till den över- tygelsen, att en tillämpning av stadssamhällenas kompetensbestämmelser för byggnadsledare å den egentliga landsbygden i många fall är av behovet påkallad. Det ligger i sakens natur, att den för en byggnads uppförande erforderliga sakkunskapen i stort sett är densamma vare sig byggnaden upp- föres i stad eller på landet, och de risker, som kunna föranledas av att ett byggnadsföretag blivit oriktigt utfört, äro även i huvudsak enahanda oav- sett byggnadens belägenhet. Med de utvidgade kommunikationsmöjlig- heter, som de senaste decenniernas utveckling medfört, lärer även större byggnader, exempelvis fabriksanläggningar, numera oftare än förr uppföras å landsbygden. Erinras må särskilt om den bebyggelse, som ofta uppkommer utanför städers och andra samhällens områden men i omedel- bar anslutning till stadsbebyggelsen. Någon väsentlig skillnad mellan så- dana förstadsbildningar och stadsbebyggelsen torde i allmänhet icke före— finnas och det torde knappast kunna bestridas, att ett behov av att kunna ställa samma krav på byggnadsledare utanför stadsgränsen som innanför densamma i många fall gjort sig gällande.

Det står således för de sakkunniga klart, att tillämpning å landsbygden av de i städer och därmed jämförliga samhällen gällande kompetensbestäm- melserna för byggnadsledare bör möjliggöras. De sakkunniga ha därför ansett sig höra i förevarande betänkande framlägga förslag i sådant hän- seende. Stadgande av åsyftad innebörd synes lämpligen kunna intagas under en särskild paragraf, förslagsvis 116 a, i gällande byggnadsstadga. De sak- kunniga ha emellertid icke funnit en ovillkorlig kompetensreglering för byggnadsledare å landet nödvändig utan ha, i anslutning till byggnadsentre- prenörföreningens förslag, ansett det lämpligen kunna överlämnas åt veder- börande länsstyrelse att avgöra, när sådan byggnadsverksamhet å en ort förekommer, att en reglering av vederbörande byggnadsledares kompetens kan anses påkallad. Någon motivering av de i förslaget intagna bestäm- melserna synes i övrigt icke erforderlig utan tillåta de sakkunniga sig att beträffande dessa bestämmelser hänvisa till författningsförslaget.

De sakkunniga ha i anslutning till nyssberörda tillägg till byggnadsstadgan även till behandling upptagit övriga framkomna förslag till ändringar i stadgans kompetensbestämmelser. Vad först angår den av byggnadsentre- prenörföreningen föreslagna ändringen av 75 % byggnadsstadgan i syfte att förhindra bulvanförhållande vid byggnadsföretag ha de sakkunniga funnit densamma fullt befogad och ha därför även framlagt förslag till ändring av paragrafen i enlighet med föreningens yrkande. Även det av föreningen Sveriges stadsarkitekter föreslagna tillägget till 76 %, avseende att närmare angiva vissa specialarbeten inom byggnadsbranschen, som kräva särskild utbildning, ha de sakkunniga ansett lämpligt. Förslag till sådant tillägg har

• Sida 82
•  Original

därför utarbetats. Avfattningen överensstämmer med motsvarande i bygg- nadsordningen för Stockholms stad intagna föreskrift ($ 65 mom. 3 bygg- nadsordningen). Enligt förslaget skulle det ankomma på byggnadsnämnden att bestämma, när särskild utbildning skall påford1as av ledare för iflåg'a- varande arbeten. Vid bifall till förslaget skulle därjämte bestämmelsen i nuvarande andra stycket av paragrafen kvarstå efter viss omarbetning, som framgår av förslaget.

De sakkunniga ha däremot ställt sig mera tveksamma gentemot teknolog- föreningens kommitterades förslag om att den i 76 % sista stycket medgivna eftergiften från kompetensbestämmelserna skulle borttagas. Otvivelaktigt förekomma i stad byggnadsarbeten av så ringa omfattning — exempelvis garage å tomt i villasamhälle —— att särskilda kompetenskrav å ledare för desamma icke med de sakkunnigas utgångspunkter för en kompetensregle- ring kunna upprätthållas. Skulle kompetensbestämmelserna för byggnads- ledare enligt sakkunnigas förslag i viss utsträckning bliva tillämpliga även å landsbygden, förefaller det alldeles uppenbart, att viss eftergift vid tillämp- ningen av desamma bör vara möjlig. Det torde sålunda vara tämligen van— ligt, att lantbefolkningen själv uppför mindre uthus o. dyl. eller överlämnar sådant arbete åt personer utan egentlig fackmässig utbildning. Likaledes lärer det numera ganska ofta förekomma, att bostadshus av viss typ (s.k. »Borohus» m. fl.), vid vilkas uppförande byggnadsarbetet till väsentlig del omfattar sammansättning av fabiiksmässigt förfärdigade byggnadsdelar, uppföras utan någon fackman som arbetsledare. Ett tvång att i sådana fall alltid nödgas anlita fackmän skulle utan tvivel medföra en avsevärd ökning av kostnaderna utan något påvisbart gagn. De sakkunniga anse sig sålunda icke kunna förorda ett upphävande av ifrågavarande bestämmelse. Däremot synes en ändiing av densammas ordalydelse i syfte att möjlig göra en meia smidig tillämpning vara befogad. Med hänsyn härtill ha de sakkun- niga, såsom framgår av förslaget, verkställt en omarbetning jämväl av ifrågavarande författningsrum, enligt vilken för byggnadsarbete av mindre omfattning skulle få i byggnadsmdningen medgiv as eftergift i fråga om de föreskrivna kompetensvillkoren.

Vad slutligen angår det av teknologföreningens kommitterade framställda förslaget om särskilda kompetensbestämmelser jämväl för vissa byggnads- industrien närstående hantverksyrken komma de sakkunniga att nedan när- mare behandla denna fraga såvitt angår utförande av rörledningar samt svetsningsarbeten. I fråga åter om behovet av kompetensvillkor för ut- förande av järnkonstruktioner samt betong- och grundläggningsarbeten torde detsamma kunna tillräckligt tillgodoses genom det ovan föreslagna tillägget till 76 % byggnadsstadgan.

Optiker-yrket. Yttranden rörande behovet av kompetensföreskrifter för optikeryrket ha införskaffats från Specialoptikernas riksförbund och svenska

• Sida 83
•  Original

optiker-föreningen (bil. 8 a—S b). Båda sammanslutningarna ha visserligen principiellt ansett det önskvärt, att kompetenslagstiftning för yrket kom- me till stånd, men å andra sidan, bland annat med hänsyn till att det före- fintliga antalet kompetenta optiker vore för ringa för att en dylik lagstift- ning nu skulle kunna genomföras utan stora nackdelar för allmänheten, icke funnit sig kunna för närvarande framlägga förslag i ämnet.

Härefter har på hemställan av de sakkunniga medicinalstyrelsen avgivit yttrande i frågan och därvid överlämnat avskrift av yttrande jämväl från svenska oftalmologförbundet (bil. 8 c) samt i likhet med detta förbund ut- talat, att ett icke—kompetent utövande av optikeryrket icke kunde medföra våda för ögonskada eller ögonsjukdom, varvid styrelsen dock tagit hänsyn allenast till det rent hantverksmässiga utövandet av yrket.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå införandet av kompetensbestämmelser såsom undantagslöst vill- kor för rätt till utövande av detta yrke. Behovet av att mera kvalificerade utövare av yrket särskilt utmärkas synes kunna i nödig utsträckning till- godoses genom det skydd för mästarbrev inom yrket, vartill de sakkunniga i det följande återkomma.

Rörläggaryrket. Yttranden rörande behovet av kompetensreglering för rörläggaryrket, varmed här avses gasinstallationer samt anläggning av vatten- och avloppsledningar, värmeledningar och ventilationssystem, ha de sakkun- niga införskaffat från svenska värme- och sanitetstekniska föreningen samt Sveriges rörledningsfirmors förening (bil. 9 a——9 b). Av dessa föreningar in- skränker den förra sig i huvudsak till att hänvisa till den senares yttrande. Rörledningsfirmornas förening åter uttalar sig för införandet av legala kompe- tensvillkor för yrket och framhåller till stöd härför bland annat, att felaktigt utförda anläggningar kunna medföra betydande ekonomiska förluster och även innebära stora risker. I sistnämnda hänseende anföres särskilt, att en värme- ledning kunde så utföras, att risk för liv och egendom förelåge, exempelvis genom uteslutande eller felaktig koppling av erforderliga säkerhetsapparater; en vattenledning kunde av okunnighet utföras så, att vattnet vid tappnings- stället framkomme förorenat av smittoämnen, samt en avloppsledning läggas så, att ett större eller mindre. samhälle utsattes för sanitära vådor. För- eningen uttalar sig därjämte beträffande vilka delar av yrket, kompetens- regleringen borde avse, kompetensfordringarnas omfattning samt vilken myndighet, som lämpligen kunde meddela nödig auktorisation.

Vid bedömandet av spörsmålet, huruvida legal kompetensreglering för yr- ket kan anses påkallad med hänsyn till de med ett inkompetent utövande av detsamma förbundna riskerna, må i första hand beaktas, att, såsom även de båda hörda föreningarna påpekat, kontroll från det allmännas sida redan i viss utsträckning utövas över de ur risksynpunkt sannolikt viktigaste gre- narna av yrket. De sakkunniga syfta härvid på de entreprenörsbestämmelser

• Sida 84
•  Original

för anläggning av gas-, vatten- och avloppsledningar i städer och stadslik— nande samhällen, varom närmare redogjorts i kap. II. Rörledningsfirmornas förening påpekar även, att intet kommunalt eller enskilt gasverk, vattenverk eller avloppsverk lärer tillåta någon, som icke av verket på förhand god- känts, att taga befattning med sådana ledningar. Man synes med hänsyn härtill ha befogad anledning att förutsätta, att genom nämnda bestämmelser tillfredsställande sörjts för eliminering av de risker, som kunna uppkomma genom ett inkompetent utövande av dessa yrkesgrenar.

Även beträffande övriga grenar av yrket kan otvivelaktigt vissa säkerhets— synpunkter anföras till stöd för ett kompetenskrav. Huruvida dessa syn- punkter kunna anses tillräckliga för att motivera genomförandet av en legal reglering på området, synes däremot mera tveksamt. De sakkunniga ha emel- lertid kommit till den uppfattningen, att inom detta yrke slarv eller vårds- löshet i arbetet kan medföra risker för skadegörelse i väl så hög grad som ett inkompetent utövande av yrket. Med andra ord skulle vid utövande av detta yrke omsorg och noggrannhet ur säkerhetssynpunkt vara av lika stort eller ännu större betydelse än viss utbildning i yrket. I viss mån torde arbetets beskaffenhet berättiga till ett sådant antagande. Frånvaron av kännedom om fall där skadegörelse uppkommit på grund av bristande kompetens vid ut- förande av rörledningsarbete synes även giva stöd åt denna de sakkunnigas uppfattning. Med fästat avseende på nu anförda förhållanden ha de sak- kunniga kommit till den uppfattningen, att det allmännas liksom även kund- kretsens intressen lämpligen kunna tillgodo-ses genom den auktorisation i viss mån av den fullt kompetente yrkesutövaren, som genomförandet, på sätt i följande kapitel närmare föreslås, av legala bestämmelser om utfärdande och innehav av mästarbrev inom yrket skulle innebära. De sakkunniga få anledning i det följande återkomma härtill.

Svetsningsyrket. Rörande frågan om införande av kompetensbestämmel- ser för svetsningsyrket har yttrande införskaffats från den till ingeniörs— vetenskapsakademien anslutna svetskommissionen (bil. 10 a). Däri lämnas vissa uppgifter rörande inom kommissionen i närmaste kontakt med veder— börande statliga myndigheter — särskilt yrkesinspektionen och järnvägssty- relsen — pågående arbete för genomförande av normalbestämmelser för svetsning, innebärande bland annat uppställande av kompetensvillkor för utförande av svetsningsarbeten. Genom bestämmelserna avses att reglera svetsning inom sådana verksamhetsområden, där säkerhetssynpunkten an- setts påkalla särskilda försiktighetsmått, nämligen svetsning å dels ång- pannor och andra kärl under tryck, dels rullande järnvägsmateriel och dels broar och andra byggnadskonstruktioner. Såsom närmare angivits i kap. II har såsom resultat av detta arbete socialstyrelsen i egenskap av yrkesinspek- tionens chefsmyndighet den 22 november 1937 utfärdat dylika normal- bestämmelser rörande svetsniug av sådan ångpanna, kokare eller annat kärl

• Sida 85
•  Original

under tryck, som genom explosion kan förorsaka olycksfall. Sedan chefs- myndigheten över yrkesinspektionen övergått å riksförsäkringsanstalten, har denna genom cirkulär den 15 oktober 1938 föreskrivit, att nämnda normal- bestämmelser skulle träda i kraft den 1 januari 1939, samt i anslutning därtill meddelat vissa kompletterande föreskrifter i ämnet. Transumt av ifråga- varande bestämmelser och cirkulär i vad de avse kompetensfordringar för utövande av svetsning bifogas (bil. 10 b). Enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat från svetskommissionen tillämpas även numera inom järn— vägsstyrelsen liknande bestämmelser för godkännande av svetsningsarbeten å rullande järnvägsmateriel utan att de dock ännu torde vara formellt fast- ställda. Vad däremot angår svetsning å broar och andra byggnadskonstruk- tioner lärer arbetet med uppgörande av förslag till normalbestämmelser här- för ännu icke hava slutförts inom kommissionen.

Enligt de sakkunnigas uppfattning förekommer inom svetsningsyrket otvi- velaktigt arbetsuppgifter av så riskfylld och krävande natur, att legal kom- petensreglering för desamma såsom villkor för arbetets utförande ur säker- hetssynpunkt är väl motiverad. Då emellertid genomförandet av bestäm— melser i ämnet, i den mån så befunnits erforderligt, redan i viss utsträck- ning utfärdats och i övrigt äro under förberedande genom närmast intres— serade myndigheter och fackinstitutioner, anse sig de sakkunniga sakna anledning att här framlägga förslag i ämnet men vilja samtidigt uttala såsom ett önskemål, att, sedan de nämnda förberedande utredningarna genom när- mast intresserade myndigheter och sakkunniga organ slutförts, en allmän kodifiering av hithörande föreskrifter måtte åvägabringas.

Tillverkning av betongrör. Frågan om kompetensbestämmelser för detta yrke ha de sakkunniga upptagit på grund av en från svenska cementvaru- fabrikanternas riksförbund inkommen skrivelse i ämnet (bil. lla), däri bland annat göres gällande, att för det allmänna stora värden stode på spel genom användandet av underhaltiga cementvaror till betongrör för kloak— ledningar. Därjämte framhålles behovet av legala kompetensfordringar för tillverkning av sådana rör.

I anledning av skrivelsen ha yttranden inhämtats från lantbruksstyrelsen, byggnadsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (bil. 11 b—11 d). Intet'av dessa ämbetsverk har emellertid kunnat vitsorda, att ur de synpunk- ter, de sakkunniga anlagt på förevarande spörsmål, tillräckliga skäl skulle förefinnas för införande av kompetensbestämmelser för yrket.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit ha de sakkunniga icke ansett sig böra för närvarande framlägga förslag i angivna hänseende beträffande detta yrke. — "

Bilreparatörsyrket. På begäran av de sakkunniga har bilverkstädernas riksförbund i skrivelse den 15 juli 1936 (bil. 12 a) bland annat utvecklat sina

• Sida 86
•  Original

synpunkter rörande behovet av kompetensföreskrifter för utförande av bil- reparationer. I skrivelsen redogöres särskilt för de olycksfallsrisker, som kunna uppstå genom ett inkompetent och oansvarigt reparationsarbete, och redovisas för ett flertal olycksfall eller olyckstillbud, som uppkommit till följd av underhaltigt eller felaktigt utförda reparationer. Förbundet uttalar slutligen önskemålet, att legala kompetensvillkor måtte uppställas för ut- övande av yrket. I en senare skrivelse (bil. 12 b) har förbundet framlagt för- slag rörande de arbetsuppgifter inom yrket, som ansåges böra inordnas un— der en kompetenslagstiftning ävensom beträffande de minimikrav i fråga om utbildning och praktik, som borde uppställas för förvärvande av rätt till självständig yrkesutövning.

I anledning av förbundets skrivelser ha de sakkunniga inhämtat yttranden i frågan från motormännens riksförbund, Sveriges trafikbilägares riksorga— nisation och föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar (bil. 12 c——12 e). I anledning av vad sistnämnda förening anfört har bilverk- städernas riksförbund inkommit med ytterligare en skrift i ämnet (bil. 12 f). Vidare ha svenska automobilhandlareföreningen, aktiebolaget Volvo, Ford Motor Company aktiebolag och General Motors nordiska aktiebolag på be- gäran av de sakkunniga yttrat sig i ämnet (bil. 12 g—12 j). Även svenska automobiltarifföreningen och kungl. automobilklubben ha beretts tillfälle att yttra sig utan att dock ha begagnat sig härav. Av de hörda sammanslut— ningarna och företagen anse motormännens riksförbund, automobilhandlare— föreningen och General Motors aktiebolag, att kompetensbestämmelser för yrket böra införas, och åberopa till stöd härför i huvudsak de risker, som kunna föranledas av ett inkompetent utförande av bilreparationer. Trafik— bilägarnas organisation finner det även i och för sig önskligt, att legala kompetensvillkor kunde införas för yrket, men framhåller tillika, att en eventuell kompetenslagstiftning under inga omständigheter borde få en så- dan avfattning, att hinder därigenom skulle uppstå för utövare av yrkesmäs- sig trafik att själv eller genom anställda arbetare utföra reparationer eller för förare av fordon i yrkesmässig trafik att avhjälpa under färd uppstående felaktigheter.

Genomförandet av en reglering på området har däremot avstyrkts av för- eningen för trafikförsäkringsansvar, aktiebolaget Volvo och Ford Motor Company. Försäkringsföreningen framhåller till stöd härför under åbero- pande av vissa siffror från statistiska centralbyråns statistik över olyckor vid trafik med motorfordon 1935 och 1936, att den officiella statistiken icke gåve belägg för en förmodan, att olyckor i större antal inträffat på grund av yrkesmässigt men osakkunnigt utförda bilreparationer, vilket även över- ensstämde med trafikförsäkringsanstalternas erfarenheter från skaderegle- ringsarbetet. Där vore knappast några fall kända, vid vilka en olycka bevis- ligen föranletts av motorfordons bristfällighet, uppkommen genom oskick- ligt arbete på reparationsverkstad. Föreningen gör därjämte gällande, att

• Sida 87
•  Original

införandet av kompetensvillkor för yrket måhända skulle kunna få en mot- satt verkan än den åsyftade, nämligen en ökning av riskmomentet. enär bil— ägarua, i den mån en reglering på området komme att nedbringa antalet verkstäder särskilt å landsbygden och medföra ökning av verkstädernas reparationspriser, kunde bliva frestade att i ökad utsträckning själva eller med tillhjälp av helt yrkesovant folk utföra reparationsarbeten. Föreningen anser även, att en kompetensreglering inom ifrågavarande bransch sanno- likt skulle bliva förenad med särskilda svårigheter på grund av branschens heterogena natur och utvecklar närmare sin uppfattning härutinnan. Aktie- bolaget Volvo åter anser, att de reparationer, som skulle kunna medföra risk för skada till person eller allvarlig skada till egendom främst fastsättande av styrinrättning med länkstång och styrarmar samt påsättande av hjul _ i allmänhet icke fordra någon särskild kompetens utan endast noggrannhet och ansvarskänsla och därjämte lätt kunna utföras av vagnägaren själv.

I sina påminnelser över trafikförsäkringsföreningens yttrande framhåller hilverkstädernas riksförbund bland annat, att en kompetensreglering, som endast toge sikte på yrkesmässig reparationsverksamhet men i övrigt med- gåve vem som helst att befatta sig med bilreparationer skulle vara av föga värde. Att ett absolut förbud för annan än behörig reparatör att utföra dylika reparationer skulle vara den bilägande allmänheten till hinder, kunde för- bundet icke finna, enär i g 26 mom. 2 motorfordonsförordningen medgåves, att bristfälligt fordon finge framföras till närmast belägna plats för skadans avhjälpande, om uppenbar fara ej vore därmed förenad. Förbundet har slut- ligen i två ytterligare skrivelser lämnat de sakkunniga uppgifter angående felaktigt utförda bilreparationer (bil. 12 k 121).

I avseende å omfattningen av de under åren 1935, 1936 och 1937 inom landet inträffade automobilolyckor, som förorsakats av motorfordonets be- skaffenhet, ha de sakkunniga från de av statistiska centralbyrån utgivna års- redogörelserna för olyckor vid trafik med motorfordon inhämtat följande

uppgifter.

Motortrafikolyckor, vid vilka fordonets beskaffenhet varit huvudorsak.

Orsaker: 1935 1936 1937

Bromsarna eller styrinrättningen eller lyktorna i olag 327 263 260 Motorstopp ............................................ 18 14 17 Punktering ............................................ 62 61 81 Annat ................................................ 59 52 70

Summa 466 390 428 Totala antalet olyckor .................................. 10 820 12 382 14 128 Ovannämnda i procent av totala antalet ................ 4'3 3'1 3'0

Av uppgifterna framgår, att antalet olyckor, vid vilka motorfordonets be— skaffenhet utgjort huvudorsaken, under angivna tre år uppgått till resp. 466, 390 och 428, motsvarande resp. 4'3, 31 och 30 procent av totala antalet

• Sida 88
•  Original

olyckor samma år. Av de redovisade fallen har övervägande antalet eller resp. 327, 263 och 260 tillskrivits fel på bromsarna, styrinrättningen eller lyktorna.

Det torde emellertid vara uppenbart, att man icke av dessa uppgifter kan draga några bestämda slutsatser rörande antalet olyckor, som förorsakats av felaktigt utförda reparationer. Givetvis kunna uppgifterna ännu mindre lämna någon ledning för en uppskattning rörande huru många av dessa olyc- kor, som föranletts av reparatörens okunnighet eller bristande erfarenhet, och några tillförlitliga statistiska uppgifter i sådant hänseende torde icke heller i övrigt kunna framskaffas.

Emellertid torde genom de av hilverkstädernas riksförbund lämnade upp- lysningarna hava blivit tillräckligt påvisat, att allvarliga risker kunna uppstå till följd av ett inkompetent utfört reparationsarbete å automobiler. De sak— kunniga ha även från början varit inställda på att bilreparatörsyrket måste. anses tillhöra de hantverksgrenar, beträffande vilka kompetensreglering borde allvarligt övervägas. Efter hand som utredningen fortskridit har emel— lertid viss tveksamhet uppstått beträffande lämpligheten och genomförbar- heten av en reglering innebärande kompetenskrav såsom oeftergivligt villkor för yrkets utövande. Sålunda torde man icke kunna förneka, att vissa av de arbetsuppgifter inom yrket. som äro särskilt ägnade att medföra risker vid ett oriktigt utförande, exempelvis utbyte av ett hjul mot ett annat, fastkru- vande av muttrar m. m., äro- av så enkel beskaffenhet, att viss utbildning eller erfarenhet knappast kan innebära någon som helst garanti för ett mera tillfredsställande utfört arbete. Vidare inställer sig frågan, huruvida en even- tuell kompetensreglering för yrket skall begränsas till yrkesmässigt utövande av reparationer eller även innefatta förbud för den enskilde vagnägaren eller föraren att verkställa erforderliga reparationer å sin vagn. Därest säkerhets- synpunkten anses avgörande för kompetenskravets uppställande, synes det, i likhet med exempelvis elektriska installationsarbeten, nödvändigt att låta regleringen omfatta även den icke yrkesmässiga bilreparationsverksamheten. Å andra sidan skulle ett förbud för annan än auktoriserad reparatör att verk- ställa reparationer otvivelaktigt medföra mycket betänkliga praktiska och ekonomiska konsekvenser för bilägarna och särskilt för den yrkesmässiga person- och lastbilstrafiken. Beaktas må även, att det säkerligen mången gång skulle komma att stöta på stora svårigheter för en trafikant, särskilt vid trafik å landsbygden, att vid tillfälligt uppkommande behov av reparation kunna anträffa en behörig reparatör.

De sakkunniga ha på grund av ovan angivna synpunkter icke ansett sig kunna förorda en kompetensreglering för yrket utan att samtidigt förutsätta vissa lättnader för den icke yrkesmässiga reparationsverksamheten särskilt i fråga om vissa mera enkla reparationsarbeten. Men en sålunda begränsad kompetenslagstiftning skulle ur säkerhetssynpunkt knappast i någon högre grad skapa ökad trygghet och ej heller ur yrkesutövarnas synpunkt innebära någon egentlig vinst. Såsom ovan nämnts har även hilverkstädernas riksför—

• Sida 89
•  Original

bund framhållit, att föga skulle vara att vinna genom en sådan lagstiftning. Med hänsyn härtill synes man i första hand böra undersöka möjligheterna att med andra medel än genom införande av kompetenstvång skapa ökad trygghet för ett sakkunnigt utövande av bilreparationsyrket. De sakkunniga skola senare återkomma härtill.

Frisöryrket. Såsom de sakkunniga i kap. IV vid behandlingen av kort- tidskurserna inom vissa hantverksyrken meddelat ha svenska frisörför- eningen och svenska frisörarbetarförbundet i skrivelser till de sakkunniga (bil. 2 a—2 b) hemställt om införande av kompetensbestämmelser för frisör- yrket i syfte att förhindra den mindervärdiga utbildning i yrket, som i stor omfattning bedreves genom dylika kurser. Frisörföreningen gör därjämte gällande, att yrkets utövande av okunniga personer innebure en fara för allmänheten. Särskilt vid damfrisöryrkets utövande måste man nämligen i stor utsträckning använda sig av elektriska apparater samt kemikalier, så- som permanentapparater, högfrekvensapparater, massageapparater och hår- torkningsapparater, vilka i händerna på undermåligt fackutbildat folk kunde utgöra en allvarlig fara såväl för vederbörande själva som framför allt för den del av allmänheten, som frekventerade de affärer, där personer med dylik utbildning hade anställning. Därjämte uppgives, att olyckor och olyckstillbud inträffat, när sådan apparatur satts i okunniga händer. Lik- nande synpunkter framhålles av frisörarbetareförbundet. Frisörföreningen har därjämte i ytterligare tvenne skrivelser i ämnet av den 3 juni och 14 oktober 1937 (bil. 13 a——13 b) närmare utvecklat sin uppfattning i hithörande frågor. I sistnämnda skrivelse angives därjämte vissa arbetsuppgifter, vilka enligt föreningens mening i första hand krävde legala kompetensfordringar.

För att få utrönt i vilken utsträckning olycksfall inträffat vid utövande av frisöryrket och särskilt på grund av ett inkompetent utövande av yrket ha de sakkunniga inhämtat yttrande dels från medicinalstyrelsen och dels från försäkringsaktiebolagen Skandia och Freja samt försäkringsaktieholaget , Skandinavien (bil. 13 e 13 e.). Från intetdera hållet har emellertid erhållits stöd för påståendet, att större skador skulle ha uppstått på grund av ett inkompetent utövande av ifrågavarande yrke. Medicinalstyrelsen, som verk- ställt en ingående utredning i ämnet, har kommit till den uppfattningen, att skador, varom här är fråga, vare sig de kunna tillskrivas bristande kompe— tens hos yrkesutövarna eller ej, endast i rena undantagsfall komma till be- handling å sjukvårdsinrättning, varjämte styrelsen uttalat, att legala kom- petensfordringar för rätt att utöva frisöryrket för närvarande icke kunde anses motiverade av medicinska skäl.

De sakkunniga ha av den förebragta utredningen icke blivit övertygade om att några mera avsevärda risker för skada är person eller egendom upp- kommit till följd av att personer med bristfällig utbildning utöva ifråga- varande yrke. I den mån dylika risker förefinnas torde de till huvudsaklig

• Sida 90
•  Original

det hänföra sig till användandet av elektriska apparater såsom ondulerings- apparater o. dyl. ävensom till användningen av lätt flyktiga och i hög grad eldfarliga vätskor såsom eter. De sakkunniga anse sig emellertid böra fästa uppmärksamheten därpå, att numera en synnerligen noggrann kontroll Över allt elektriskt materiel utövas genom den av Kungl. Maj:t auktoriserade svenska elektriska materielkontrollanstalten. Jämlikt Kungl. Maj:ts kun- görelse den 26 april 1935 (nr 138) angående kontroll av viss elektrisk ina- teriel äger därjämte kommerskollegium befogenhet att meddela föreskrift. att materiel, som vid elektriska starkströmsanläggningar nyttjas företrädes- vis inomhus och utgöres av installationsmateriel eller bruksföremål, skall vara för användning godkänd av materieIkontrollanstalten. Med hänsyn här— till synes möjlighet finnas att på annat sätt än genom införande av kompe— tenstvång förhindra uppkomsten av risker vid användandet av elektriska apparater inom frisöryrket. Även de risker, som kunna vara förbundna med användandet av vissa kemikalier o. dyl., torde på ett enklare och även mera ändamålsenligt sätt kunna undvikas genom förbud eller särskilda försik— tighetsföreskrifter vid användandet. Till följd härav ha de sakkunniga enligt de principer för bedömandet av behovet av kompetensreglering, de sakkun- niga uppställt, ansett sig icke böra föreslå dylik reglering för frisöryrket.

Hovslagaryrket. De sakkunniga ha redan i föregående kapitel vid be- handlingen av korttidskursema lämnat en redogörelse för den utredning. som verkställts rörande behovet av kompetensbestämmelser för hovslagar— yrket. Såsom därav framgår ha varken lantbruksstyrelsen eller veterinärhög— skolans styrelse ansett sig kunna förorda genomförande av sådana bestäm- melser för yrket. Även de sakkunniga ha med hänsyn till vad under utred- ningen framkommit ansett sig sakna tillräcklig anledning att föreslå kom- petensreglering för detta yrke.

Sammanfattning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen ha de sakkunniga en- dast i avseende å byggnadsyrket ansett sig böra föreslå nya bestämmelser, av— seende kompetensfordringar för yrkets utövande. Dessa skulle för detta yrkes vidkommande i huvudsak innebära viss skärpning av de för byggnadsledare i stad och liknande samhällen i byggnadsstadgan intagna behörighetsbestäm- melserna samt befogenhet för vederbörande länsstyrelse att förordna om samma bestämmelsers tillämpning å landsbygden. Av övriga behandlade yrken ha de sakkunniga av angivna skäl icke ansett sig böra föreslå särskilda kompetensbestämmelser för optikeryrket, svetsningsyrket, betongrörstill- verkning, frisöryrket eller hovslagaryrket. Beträffande rörläggaryrket och bilreparatörsyrket ha de sakkunniga däremot ställt sig mera tveksamma,

• Sida 91
•  Original

huvuvida icke med de utgångspunkter, de sakkunniga ansett sig böra anlägga för kompetensbehovets bedömande, dylika bestämmelser borde genomföras.

Med hänsyn till den begränsade omfattning en kompetensreglering enligt de sakkunnigas uppfattning sålunda i vart fall skulle erhålla synes emeller- tid tillräcklig anledning knappast förefinnas att i näringsirihetsförordningen intaga en sådan befogenhet för Kungl. Maj:t att utfärda kompetensföreskrif- ter, som de sakkunniga i detta kapitel inledningsvis angivit. I den mån kompetensreglering skulle ifrågakomma, synes lämpligen riksdagens med- verkan vid bestämmelsernas utfärdande i varje särskilt fall böra förutsättas. De sakkunniga anse sig därför icke böra framlägga förslag till den åsyftade ändringen i näringsfrihetsförordningen.

Vad härefter angår rörläggaryrket och bilreparatörsyrket ha de sakkun- niga visserligen funnit vissa risker vara förbundna med utövningen av dessa yrken, vilka risker i och för sig skulle kunna motivera införande av kompe- tensvillkor för yrkena. Å andra sidan ha de sakkunniga emellertid ansett vissa andra synpunkter tala mot uppställandet av dylika villkor. I avseende å rörläggaryrket har sålunda ifrågasatts, huruvida med hänsyn till arbetets art kompetenstvångets genomförande verkligen skulle kunna medföra ökad garanti mot skador till följd av felaktigheter vid yrkesutövningen. I fråga om bilreparatörsyrket synes däremot i avseende å vissa yrket tillhörande arbetsuppgifter en dylik garanti i viss utsträckning kunna vinnas genom en kompetensreglering. Å andra sidan skulle en sådan reglering, därest den genomfördes utan inskränkningar, otvivelaktigt medföra mycket betydande nackdelar i främsta rummet för trafikanterna. Om man åter medgåve sådana lättnader i kompetenstvånget, som skulle bliva nödvändiga för att undvika nämnda nackdelar, skulle bestämmelserna knappast bliva tillräckligt effek- tiva och omfattande för att kunna tillfredsställande fylla det avsedda syftet.

Med hänsyn till angivna omständigheter ha de sakkunniga ansett, att i första hand andra till buds stående möjligheter att åstadkomma ökad trygg- het för allmänheten att vid anlitande av yrkesmän av nu ifrågavarande slag kunna få utfört ett tillfredsställande och sakkunnigt arbete böra prövas innan kompetenstvång genomföres. I sådant avseende få de sakkunniga fästa upp- märksamheten på en i Norge införd offentlig auktorisation av bilverkstäder. En närmare redogörelse för det därvid tillämpade systemet kan inhämtas av den för vederbörande auktorisationsnämnd gällande instruktionen (se bil. 16). Att märka är, att denna auktorisering är av helt frivillig natur. I ; och för sig medför den således ingen särskild företrädesrätt för de auktori- serade företagen att befatta sig med bilreparationer. Med auktorisationen av— ses att säkerställa ett gott och pålitligt bilreparationsarbete och densamma anses förläna auktoriserade verkstäder ett offentligt erkännande såsom fack- mässigt sett tillförlitliga yrkesutövare.

Ehuru de i Norge fastställda reglerna och villkoren för auktorisationens erhållande måhända icke utan vidare kunna överföras på svenska förhål-

• Sida 92
•  Original

landen, synes dock även hos oss en genom det offentligas försorg meddelad auktorisation eller utmärkelse kunna fylla en uppgift såsom en offentlig an- visning på yrkesutövare med tillfredsställande erfarenhet och kunnighet i yrket.

Den nu angivna auktorisationen synes lämpligen kunna införas i viss mån parallellt med och utgöra ett speciellt fall av den statliga sanktioneringen av mästarbrev inom hantverksyrkena i allmänhet, varom de sakkunniga i näst- följande kapitel framlägga närmare förslag.

Kap. VI. Förslag om statligt skydd för mästarbrev

inom hantverksyrkena.

Ehuru de sakkunniga, av skäl som ovan anförts, icke ansett sig kunna förorda införandet av ett system, innebärande förbud för andra än dem, som arbetat viss tid i yrket och avlagt vissa prov, att idka hantverksrörelse, ha de därmed ingalunda velat underkänna det berättigade i kravet från den allsidigt utbildade hantverkarens sida på ett även offentligt erkännande av hans förvärvade yrkesskicklighet. Ur konsumentsynpunkt kan det även ofta nog framstå såsom ett verkligt önskemål att erhålla en viss, så att säga auktoritativ ledning vid utseendet av den mest lämpliga yrkesmannen att anförtro en beställning eller uppdrag, fallande inom ett hantverksmässigt arbetsområde.

En lämplig åtgärd för vinnande av detta syfte anse de sakkunniga vara ett starkare hävdande än hittills av beteckningen och begreppet »mästare» inom hantverket. Detta skulle kunna ernås genom införande av legalt sank- tionerad mästardiplomering och legalt skydd mot missbruk av diplomen eller mästarbreven. Såsom framgår av den i det föregående lämnade över- sikten över utländsk hantverkslagstiftning tillämpas en sådan ordning —— stundom i samband med legalt skydd även för själva mästartiteln, såsom fallet är i Danmark och Schweiz _a bl. a. i länder där ett obligatoriskt kompetenskrav för rätten till utövning av hantverk icke införts.

Tanken på införande av en författningsmässigt reglerad ordning för till- delande av mästarbrev är, såsom framgår av den i kap. I lämnade redo- görelsen för tidigare utredningar i ämnet, icke heller ny för Sveriges vid- kommande. Den framfördes i ett på uppdrag av dåvarande chefen för handelsdepartementet i maj 1930 utarbetat preliminärt utkast till närings— lag och förordades, såsom redan nämnts, i kommerskollegii ovaneiterade utlåtande av den 6 juni 1931. Departementschefen uttalade även vid sin föredragning av hithörande ärenden i statsrådet den 27 november 1931

• Sida 93
•  Original

sympati för tanken om införande av auktoritativa mästarbrev, men ansåg förutsättningen härför vara, att saken någorlunda enigt omfattades av hant- verkarna själva. Utfärdandet av en förordning i berörda syfte i huvudsak— lig överensstämmelse med det då uppgjorda förslaget syntes böra ankomma på Kungl. Maj:t i administrativ ordning och ställdes även i utsikt, därest de angivna förutsättningarna därför förelåge.

En Viss typ av mästarbrev har för övrigt, såsom ovan nämnts, redan kommit till stånd och utfärdas av Sveriges hantverksorganisation sedan år 1929. Enligt från hantverksorganisationen mottagna uppgifter hade den- samma intill den 1 juli 1939 utfärdat tillhopa 808 sådana mästarbrev. Av de erhållna uppgifterna, vilka återgivas i bil. 14, framgår även huru de ut- färdade breven fördela sig mellan olika yrken.

Utan att i minsta mån vilja förringa värdet av det initiativ, som på detta liksom på åtskilliga andra områden, där det gällt ett höjande av hantverkets ställning och främjande av yrkesskickligheten, tagits av Sveriges hantverks- organisation, mäste dock framhållas, att de sålunda hittills av denna orga- nisation meddelade mästarbreven icke fått den betydelse eller vunnit den allmänna tillämpning, som ett under fastare former och viss kontroll från det allmännas sida meddelat mästardiplom kan förväntas komma att få.

De sakkunniga ha således ansett, att en legalisering av mästarbrevsinstitu- tionen nu bör komma till stånd, och ha därför i förevarande betänkande framlagt förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående mästarbrev för hmuuerksutövme. Vid dess utarbetande har i huvudsak följts det tidigare framlagda förslaget, dock med vissa ändringar och tillägg. I enlighet här— med har tilldelandet och utställandet av mästarbreven föreslagits även i fortsättningen skola tillkomma Sveriges hantverksorganisation. Det kunde ju möjligen ifrågasättas att i stället uppdraga åt en statlig myndighet eller organisation, såsom kommerskollegium eller eventuellt styrelsen för statens hantverksinstitut, att verkställa mästardiplomeringen i syfte att därigenom skänka denna en mera officiell hallstämpel. Men åtskilliga skäl synas tala för att vidmakthålla det intresse och draga nytta av den medverkan vid tilldelandet av mästarbreven, som utfärdandet av desamma genom hantver— karnas egen riksorganisation måste anses medföra. Den önskvärda kon- trollen från det allmännas sida av att kraven på en tillräckligt hög hant- verksmässig standard tillämpas vid tilldelandet av mästarbrev synes kunna tryggas genom den förutsatta sakliga prövningen av ansökningarna, som enligt förslaget skall verkställas av en tremannanämnd, vars ordförande skall utses av kommerskollegium. Med hänsyn till den nära kontakt med den fortsatta och högre utbildningen inom hantverksyrkena, som statens hantverksinstitut genom sina mästarkurser och övriga verksamhet kommer att erhålla, synes det jämväl lämpligt att institutet blir företrätt inom nämn- den genom en ledamot, utsedd av styrelsen. Den tredje ledamoten i nämn- den skulle enligt de sakkunnigas förslag utses av styrelsen för Sveriges

• Sida 94
•  Original

hantverksorganisation. Förordnandena skulle förslagsvis avse en tid av tre år och kunna förnyas.

För att ytterligare trygga en allsidig, saklig och opartisk prövning av ansökningar om erhållande av mästarbrev, anse de sakkunniga lämpligt att i kungörelsen inrymmes viss rätt till överklagande av hantverksorganisa- tionens beslut, varigenom dylik ansökan avslagits. Besvären skulle inom sed- vanlig frist av 30 dagar efter beslutets delgivning kunna ingivas till kom- merskollegium, som efter hantverksorganisationens och nämndens hörande skulle hava att fatta slutgiltigt avgörande i ärendet. Hantverkare, som fått sin ansökan om mästarbrev avslagen, bör givetvis även äga rätt att åter— komma efter viss tids förlopp med förnyad ansökan, åtföljd av bevis om för- värvad, utvidgad eller ökad yrkesskicklighet.

För vidmakthållande av mästarbrevets anseende och karaktär av bevis om framstående yrkesskicklighet anse de sakkunniga vidare nödvändigt, att en I

bestämmelse finnes införd i kungörelsen, enligt vilken yrkesutövare, som tilldelats mästarbrev men som i utövandet av sitt yrke ådagalägger uppenbar vårdslöshet eller bristande skicklighet, må kunna av hantverksorganisa- tionens styrelse efter nämndens hörande fråntagas rätten till innehavet av mästarbrevet. Särskilt är givetvis möjligheten att återkalla mästarbrev av behovet påkallad i sådana fall, då på grund av bristande kompetens i yrkes- utövningen uppstått eller kan befaras uppstå avsevärd skada till person eller egendom. Styrelsens beslutli sådant ärende skulle ävenledes kunna överklagas hos kommerskollegium.

I samband med behandlingen av frågan om en ny, fastare ordning för ut- färdandet av mästarbrev ha de sakkunniga jämväl övervägt lämpligheten av att införa visst skydd för mästartiteln i likhet med vad som finnes stadgat i vissa länder, exempelvis i vårt grannland Danmark. De sakkunniga ha emel- lertid kommit till den uppfattningen, att ett förbud för andra än vederbörliga innehavare av mästarbrev att använda mästartiteln knappast skulle lämpa sig för vårt lands vidkommande såsom stridande mot rådande sedvänjor och språkbruk. Något titelskydd existerar ju som bekant icke eljest i Sverige och ett visst missbruk av titlar förekommer i åtskilliga andra fall opåtalt, även i fråga om sådana titlar, vilkas rättmätiga bärande förutsätter avläggande av vissa mera krävande examensprov. Såsom exempel härpå mä anföras tit- larna eller benämningarna agronom, ingenjör, kapten, doktor och även pro- fessor, vilka ofta nog brukas rätt så frikostigt. Benämningen mästare begag- nas dessutom ofta i sammansättningar närmast för att beteckna sysselsätt- ningen, t. ex. byggmästare, trädgårdsmästare, utan att därmed förbindes begreppet om mästarskap inom resp. yrken.

Möjligheter komma ju emellertid alltid att förefinnas för vederbörande innehavare av mästarbrev att på olika sätt tillkännagiva detta, exempelvis genom benämningen »auktoriserad mästare», genom särskilda skyltar o. s. v. Vid införandet av den nya ordningen i fråga om mästarbrev uppkommer

• Sida 95
•  Original

frågan huru bör förfaras med de av Sveriges hantverksorganisation tidigare utfärdade mästardiplomen. Ett upphävande eller indragande av sådana mäs- tarbrev utan vidare synes icke böra ifrågakomma. Däremot synes lämpligt att innehavarna därav böra vara underkastade enahanda risk för förlust av rät- ten till mästarbrevet i händelse av sådan vårdslöshet eller oskicklighet i yrkets utövande, som ovan omförmälts. Det torde dock böra ankomma på hantverksorganisationen såsom ensamt ansvarig instans i fråga om sådana äldre mästarbrevs utfärdande att härom träffa närmare bestämmelser.

För att göra förvärvet av mästarbrevet mera eftersträvansvärt synes lämp- ligt, att innehavarna därav tillerkännas vissa företräden från det allmännas sida. Sålunda böra de auktoriserade mästarna i första hand ifrågakomma för utbildning av lärlingar. Därest i fortsättningen statligt understöd för lär- lingsutbildningen kommer att utgå, böra sådana understöd i första hand till- delas hantverksidkare, som erhållit mästarbrev. Vid konkurrens om utfö— rande av arbeten för det allmännas räkning, exempelvis vissa byggnadsarbe- ten, torde även vederbörligt avseende kunna och höra fästas vid det vitsord om anbudsgivarens framstående yrkesskicklighet, som dennes innehav av mästarbrev bör anses innebära. Någon uttrycklig föreskrift om sådana före- träden ha de sakkunniga dock icke ansett böra intagas i kungörelsen.

Speciell motivering. Utöver ovan angivna allmänna motivering för den föreslagna kungörelsen angående mästarbrev torde innebörden av och av- sikten med bestämmelserna i de särskilda paragraferna höra i korthet be- röras i den mån någon särskild motivering kan anses påkallad.

Enligt 2 5 skall mästarbrev avse visst yrke. Detta torde ej böra utgöra hin- der för att yrkesutövare, som befinnes därtill kompetent, skall kunna till- delas mästarbrev i mer än ett av två eller flera närbesläktade yrken.

Fastställandet av de yrken (eller yrkesgrenar), inom vilka mästarbrev må kunna utfärdas, förutsättes skola överlämnas till kommerskollegii prövning. Det torde ligga i sakens natur, att tillämpningsområdet bör begränsas till yr- ken av övervägande hantverksmässig art med uteslutande av sådan verk- samhet, som av ålder ansetts tillhöra andra produktionsområden såsom t. ex. jordbruket och dess binäringar.

I 3 & angivas de allmänna krav, som ansetts böra uppställas på en hant- verksutövare för erhållande av mästarbrev. Viss skärpning av dessa krav i fråga om särskilda yrken framför allt sådana av mera riskbetonad art skulle jämlikt 8 & kunna fastställas av kommerskollegium. Å andra sidan skulle kollegium på framställning av hantverksorganisationen kunna lämna denna bemyndigande att i särskilt fall tilldela mästarbrev åt den, som funnes därav förtjänt, även om denne icke skulle i alla delar uppfylla de i 3 % uppställda villkoren, exempelvis i fråga om längden av den tid, varunder sökanden arbetat i yrket. Bristande tidslängd härvidlag torde sålunda kunna kompenseras genom fullständigare allmän eller högre teknisk utbildning.

• Sida 96
•  Original

I 5 5 lämnas allmänna föreskrifter rörande sammansättningen av den nämnd som skulle ha att verkställa den nödiga granskningen av ansökning- arna om erhållande av mästarbrev. Det torde kunna förutsättas, att nämnden härvid uppehåller nära kontakt såväl med vederbörande hantverksförening i den trakt, där sökanden har sin verksamhet, som även med respektive yrkesförbund inom det fack ansökan avser.

I vissa fall — exempelvis inom bilreparatörsfacket, rörledningsfacket, ut- förandet av svetsningsarbeten av mera kvalificerad art, optikerfacket in. fl. —— kan det befinnas nödvändigt att utöka antalet ledamöter i nämnden, eller att tillsätta en särskild nämnd för prövningen av ansökningar om mästar- brev. Närmare bestämmelser härutinnan torde böra utfärdas av kommers- kollegium.

Enligt 8 5 skulle, där så prövas erforderligt i fråga om vissa yrken, kunna av kommerskollegium utfärdas bestämmelse därom, att giltigheten av yrkes- utövare meddelat mästarbrev skall vara betingad av villkoret, att mästaren innehar eller förestår viss verkstad, som är så beskaffad och försedd med sådan utrustning, att ett tillfredsställande arbete inom vederbörande fack där kan åstadkommas. Förutom den prövning i vanlig ordning av sökandes kom- petens för tilldelning av mästarbrev i allmänhet, skulle i dylika fall till- komma en undersökning genom nämndens försorg _ eventuellt med biträde av särskilt tillkallad sakkunnig —— av den ifrågavarande verkstadens lämp- lighet och utrustning för utförande av mera kvalificerade arbeten inom yrket. Verkstad som härvid befinnes för ändamålet lämpad skulle i viss mån till' delas auktorisation för utförandet av dylika arbeten, vilken dock skulle vara knuten vid förutsättningen, att verkstaden innehaves eller förestås av person, som tilldelats mästarbrev i facket, vare sig denne är den ursprung- lige sökanden eller annan, som efterträtt honom i ledningen av rörelsen. På motsvarande sätt skulle mästarbrev, vars giltighet gått förlorad genom att innehavaren frånträtt ledningen av godkänd (auktoriserad) verkstad, kunna efter därom gjord anmälan hos hantverksorganisationen åter bliva gällande, därest mästaren i fråga övertager ledningen av annan på liknande sätt god- känd verkstad.

Den här föreslagna anordningen skulle närmast ifrågakomma beträffande verksamhet som bilreparatör, vartill de sakkunniga i det följande äter- komma, men skulle även kunna vinna tillämpning inom vissa andra fack, där särskilt kvalificerat arbete kräves, såsom i fråga om svetsningsarbeten av mera maktpåliggande art.

9 5. Prövningen av ansökningar om mästarbrev måste, därest densamma skall utföras med tillbörlig omsorg och noggrannhet, bliva förenad med icke obetydliga kostnader. I viss utsträckning måste för övrigt dessa kostnader bliva oberoende av, huruvida prövningen leder till bifall eller avslag av ansökningen.

Ordföranden och övriga ledamöter av nämnden, vilka böra taga närmare

• Sida 97
•  Original

del av samtliga ansökningshandlingar och verkställda utredningar och vilka torde behöva rätt ofta deltaga i sammanträden för behandling och avgörande av ansökningar böra tillförsäkras visst arvode för varje sammanträde. Dess- utom torde behöva anställas sekreterare och anlitas nödigt skrivbiträde. Kost- naderna härför förutsättas skola komma att bestridas genom de föreslagna avgifterna. Den erforderliga höjden av dessa är givetvis svår att på förhand bedöma. Avgiften för lösandet av mästarbrev har föreslagits lika med vad som förordats i ovannämnda 1930 framlagda förslag, varjämte en särskild mindre anmälningsavgift tillkommit för täckande av omkostnaderna även i sådana fall, då prövningen av ansökning leder till avslag.

10 5 . T ill upplysning för kundkretsen och jämväl i syfte att för innehavare av mästarbrev möjliggöra ett utnyttjande av mästarbrevet i reklamsyfte har föreslagits rätt för honom att föra särskild, av Sveriges hantverksorganisa- tion tillhandahållen skylt. Till skydd mot missbruk bör denna skylt förbliva hantverksorganisationens egendom och tillhandahållas mot en måttlig avgift, avsedd att täcka kostnader för anskaffning och underhåll. Avgiftens storlek synes lämpligen böra fastställas av kommerskollegium efter förslag av hant- verksorganisationen.

11—14 55 innehålla förslag till nödiga straffbestämmelser m. m. i syfte att giva stadga åt systemet med offentligt erkända mästarbrev samt möjliggöra beivrande av missbruk.

Auktorisation av bilreparatörer. En särställning i vissa hänseenden inom hantverksyrkena torde, såsom framgår av vad tidigare anförts, bilrepa- ratörsverksamheten få anses intaga. Reparationer å bilar, särskilt i fråga om dessas viktigare och mera ömtåliga delar, exempelvis då det gäller av- hjälpande av fel och bristfälligheter å styrinrättningen, motorn, växellådan, kardanaxeln och hjulaxlarna, kunna otvivelaktigt i händelse av med vårds- löshet eller bristande sakkunskap utfört arbete medföra allvarliga risker för bilföraren och dennes eventuella passagerare. För en bilägare eller chaufför måste det därför framstå såsom en angelägenhet av vikt att veta, huruvida han med fullt förtroende kan vända sig till viss bilreparationsverkstad för att få sådan maktpåliggande reparation verkställd. Med hänsyn härtill synes det även befogat, att särskilda fordringar uppställas på dem, som skola till- erkännas mästarbrev såsom bilreparatörer.

Bilreparationsverkstäder intaga vidare i viss mån en mellanställning mellan hantverket och den mindre industrien; stundom utgör verksamheten en gren av annan mekanisk verkstadsrörelse. Prövningen av vederbörande reparatörs lämplighet för att erhålla mästarbrev, innebärande på sätt och vis en auk- torisation inom yrket, torde även få ske på delvis andra vägar än i fråga om ansökningar om tilldelande av mästarbrev inom de egentliga hantverks- yrkena. Sålunda lärer det vad bilreparatörerna angår ofta komma att befin- nas nödvändigt eller lämpligt att anlita medverkan från särskilda sakkun- 7—917668

• Sida 98
•  Original

niga i den ort, där verkstaden är belägen, såsom av vederbörande bilbesikt- ningsmän eller av dem, som bemyndigats utöva kontroll av prov för kör— korts erhållande.

Med hänsyn till de krav av olika slag, som böra uppställas på en fullgod bilreparationsverkstad, torde även den nämnd, som har att pröva ansök- ningar om erhållande av mästarbrev såsom bilreparatör, böra omfatta re- presentanter jämväl för den mekaniska verkstadsindustrien och särskilt till- verkarna av automobiler liksom för bilismen, d. v. s. konsumentkretsen. Den ledamot av nämnden, som skall särskilt företräda verkstadsindustrien och biltillverkarna, torde lämpligen böra utses av styrelsen för Sveriges maskin- industriförening, representanten för bilägarna av motormännens riks- förbund.

Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida Sveriges hantverksorganisation jämväl i detta fall vore den mest lämpade organisationen för meddelande av mästarbrev. I detta samband torde böra omnämnas att i Norge, där, såsom redan omnämnts, auktorisation av bilverkstäder införts och tillämpas sedan några år tillbaka, auktorisationsbrev utfärdas av en av arbetsdepartementet utsedd nämnd, bestående av fyra medlemmar, vilka var för sig skola före- träda: 1) vägdirektören, 2) statens teknologiska institut (motsvarande sta— tens hantverksinstitut i Sverige), 3) bilarbetarnas förening samt 4) automobil- verkstädernas landsförbund. I Norge anses emellertid bilreparationsyrket icke såsom hantverk, medan däremot karosseritillverkningen och reparation å karosserier hänföras dit. I betraktande av att det stora flertalet bilrepara- törer i vårt land torde hava erhållit en huvudsakligen hantverksmässig ut- bildning och att de flesta mindre bilreparationsverkstäderna kunna hänföras till sådana hantverk eller småindustriella företag, vilka närmast företrädas av Sveriges hantverksorganisation, samt med fästat avseende å det nära sam- bandet i många fall med tilldelandet av mästarbrev inom hantverket i öv- rigt, anse dock de sakkunniga att utfärdandet av mästarbrev för ifråga- varande yrke jämväl bör anförtros åt Sveriges hantverksorganisation un- der kontroll, utövad av kommerskollegium.

Ett fullgott utförande av en bilreparation av mera maktpåliggande eller genomgripande art är emellertid, såsom redan i det föregående anförts, ej enbart beroende av tillräcklig insikt, yrkesskicklighet och noggrannhet hos innehavaren av en bilreparationsverkstad. Det erfordras även, att den ifråga- varande verkstaden har den nödiga utrustningen i maskinellt hänseende lik- som vad beträffar verkstadslokal m. m. Mästarbrev, som utdelas till utövare av detta yrke bör därför avse viss godkänd bilreparatör i hans egenskap av idkare av eller föreståndare för viss namngiven bilreparationsverkstad.

De särskilda villkor, som sålunda synas böra uppställas för tilldelande av mästarbrev åt bilreparatörer, liksom även de närmare föreskrifter rörande nämndens sammansättning, arbetssätt m. m., vilka ovan angivits, torde böra meddelas av kommerskollegium i form av särskild kungörelse.

• Sida 99
•  Original

Ett förslag till sådan kungörelse, anknytande sig till den föreslagna all- männa kungörelsen om mästarbrev har även av de sakkunniga utarbetats och finnes intaget i förevarande betänkande. Någon utförligare motivering, utöver vad som redan anförts för de särskilda paragraferna i detta förslag torde knappast erfordras.

I fråga om de avgifter, som föreslagits skola utgå vid ansökan om och lösande av mästarbrev såsom bilreparatör ävensom för hyra av särskild skylt, utvisande innehavet av mästarbrev, må dock framhållas följande. Vid bedömning av bilreparatörs lämplighet för erhållande av mästarbrev har nämnden såsom redan angivits icke blott att pröva sökandens personliga kva- lifikationer, praktik och yrkesskicklighet enligt därom företedda intyg och vitsord utan även den ifrågavarande reparationsverkstadens utrustning i tek- niskt avseende. Detta lärer i regel icke låta sig göra utan besiktning på platsen, antingen genom någon av nämndens ledamöter, genom hos nämn- den såsom maskintekniskt biträde och sekreterare anställd person eller såsom ovan nämnts genom annan särskilt anlitad sakkunnig, exempelvis bilbesikt- ningsman i orten. Förutom i de fall, då ansökan om mästarbrev på grund av uppenbara brister hos sökanden genast anses böra avslås, lärer en sådan besiktning och däröver avgiven rapport till nämnden i regel befinnas nödig, innan ansökningen slutligt behandlas. Den härmed förenade kostnaden i form av arvode till besiktningsmannen synes böra bestridas av sökanden, oavsett huruvida ansökningen beviljas eller ej. De avgifter, som inflyta för lösande av diplom skulle vidare användas till bestridande av nämndens kost- nader i övrigt.

Av angivna skäl hava i kungörelseförslaget avgifterna för mästarbreven m. m. här upptagits med ej oväsentligt högre belopp än motsvarande avgifter för mästarbrev inom de egentliga hantverksyrkena. Härvid är att märka, att i de fall, då bilreparatör, som erhållit mästarbrev, lämnar ledningen av viss godkänd bilreparationsverkstad för att tillträda annan motsvarande verksamhet, eller då ombyte i arbetsledningen av godkänd bilreparations- verkstad eljest äger rum, böra de avgifter, som skola erläggas i samband med anmälning och godkännande av de företagna ändringarna, bliva i av för- hållandena betingad mån nedsatta.

Därest ändringen endast innebär, att bilreparatör, som innehar mästarbrev, lämnar viss bilreparationsverkstad för att övertaga ledningen av annan god- känd sådan verkstad, torde någon särskild avgift för registrering av änd- ringen ej böra ifrågakomma.

Tillträder åter bilreparatör med mästarbrev ledningen av sådan verkstad, som ännu icke blivit prövad och godkänd med hänsyn till sin utrustning, bör för meddelande av auktorisation av verkstaden beräknas en avgift, mot- svarande hälften av de föreslagna beloppen. Vad åter angår avgift att erlägga i samband med prövning av sökandes personliga kompetens till erhållande av mästarbrev (för övertagande av ledningen av godkänd verkstad), bör

• Sida 100
•  Original

denna utgå efter samma grunder, som föreslagits beträffande mästarbrev i andra yrken.

De av de sakkunniga i ifrågavarande kungörelse föreslagna avgifterna äro, såsom framgår av en jämförelse med de i Norge av där funge- rande auktorisationsnämnd tillämpade, i allt fall relativt blygsamma. Möjligt är ju också att de i själva verket komma att visa sig för låga för att fullt täcka de med nämndens verksamhet förenade omkostnaderna. Det torde emellertid vara önskvärt för att det föreslagna nya systemet skall vinna största möjliga spridning och tillämpning att ej från början avskräcka vederbörande genom alltför höga avgifter. För övrigt torde den nytta, som en genomförd ordning på detta område måste anses medföra, om så skulle visa sig erforderligt kunna motivera bidrag dels av allmänna medel, dels från andra håll såsom försäkringsbolag, sammanslutningar. representerande

|

bilägare och andra.

Vid bedömandet av det för bilreparatörer föreslagna systemets lämplighet för vårt land och utsikterna för att vinna en mera omfattande anslutning till detsamma från vederbörande intressenters sida kan det vara av intresse att inhämta erfarenheterna från vårt grannland Norge, där förhållandena torde kunna sägas vara närmast jämförliga med de i Sverige rådande med hänsyn till bilismens relativa utbredning samt vägsystemets beskaffenhet och om- fattning även inom trakter med gles bebyggelse.

De sakkunniga ha tagit del av de trenne årsberättelser, som föreligga från den förutnämnda i Norge sedan år 1935 fungerande auktorisationsnämnden. Utdrag ur berättelserna för 1936 och 1938 bifogas (bil. 17 a—b). Såsom därav framgår godkändes instruktion för nämnden av arbetsdepartementet den 21 november 1935 (bil. 16). Det egentliga auktorisationsarbetet påbör- jades våren 1936 och har sedan fortsatts successive fylkesvis. Nämnden ut- övar även en fortlöpande kontroll över de auktoriserade verkstäderna genom att med oregelmässiga mellantider och utan föregående meddelande verk— . ställa inspektion av desamma. Intill utgången av år 1938 hava i det närmaste % ett femtiotal automobilverkstäder, belägna i Oslo samt i nio fylken till- ' hörande landets sydligare delar upp till och inklusive Trondheim, tilldelats auktorisation. Det alldeles övervägande flertalet av dessa äro belägna i stå- der, endast några få på landsbygden.

Framställningar ha ingivits till statsmyndigheterna från järn- och metall- arbetareförbundet samt från automobilverkstädernas landsförbund om infö- rande av obligatorisk auktorisation av bilreparationsverkstäder och ett för- slag härom lär ha utarbetats av vägdirektören, vilket förslag skall utsändas för inhämtande av yttranden från skilda intressenthåll.

Vad beträffar tillgången i vårt land på bilreparatörer och bilreparations— verkstäder, som skulle kunna anses lämpade att tilldelas auktorisation, torde man kunna förvänta, att densamma skall visa sig avsevärt större här, även i

• Sida 101
•  Original

landets nordligare delar, än i Norge, bland annat med hänsyn till verkstads- industriens större utbredning och särskilt den ganska rikliga förekomsten av mindre reparationsverkstäder, som kunna sägas befinna sig på gränsen mellan hantverk och småindustri.

I övrigt torde man emellertid få utgå från att systemets genomförande och tilldelandet av mästarbrev kommer att ske successive och med tyngdpunk- ten till en början lagd på verkstäder, belägna i städerna eller stadsliknande samhällen och i de tätare befolkade delarna av landet.

Kap. VII. Sammanfattning och hemställan.

( De i det föregående framförda synpunkterna torde giva vid handen, att de ? sakkunniga icke funnit tillräckliga skäl föreligga för genomförande av en allmän kompetensreglering för hantverksyrkena. De sakkunniga ha därmed icke velat bestrida, att den nuvarande avsaknaden av legala föreskrifter i avseende å yrkeskunnighet för rätt till självständig hantverksutövning i många fall skapat förutsättningar för en mindre tillfredsställande rekryte- ring av hantverkarkåren. Särskilt i sådana yrken, där en okontrollerad yrkes— utbildning av underhaltig karaktär — s. k. korttidskurser —— haft möjlighet att vinna insteg, har även en dylik rekrytering av personer med bristande er- farenhet i yrket i viss utsträckning kunnat påvisas. Emellertid ha de sakkunniga efter en ingående prövning av hithörande frågor kommit till den uppfattningen, att den nuvarande fria ordningen för tillträdet till hantverksyrkena i stort sett varit ägnad att befordra en natur- lig anpassning efter tidens krav. I vart fall synes ingen anledning föreligga att befara några mera framträdande risker för hantverkets bestånd och ut- ' veckling på grund av den okontrollerade rekryteringen. Varken förefintlig ! hantverksstatistik eller en allmän undersökning av hantverkets nuvarande ställning lämnar stöd för antagandet, att hantverket i kvalitativt eller kvan- titativt hänseende skulle hava blivit lidande på frånvaron av legalt kompe- tensskydd. En jämförelse med förhållandena i länder, i vilka kompetenslag- stiftning blivit genomförd, synes även giva vid handen, att hantverket i vårt land trots avsaknaden av liknande lagstiftning förmått att väl hävda sin ställning. Erfarenheterna av kompetenslagstiftningens verkningar särskilt i vårt grannland Norge, som i övrigt i avseende å näringslivet torde erbjuda stora beröringspunkter med vårt land. synas icke heller inbjuda till efter- följd för vårt lands vidkommande.

Mot genomförande av en kompetenslagstiftning av tvingande natur talar vidare enligt de sakkunnigas mening svårigheten att på ett tillfredsställande sätt begränsa kompetensregleringen. Även om man kunde tänka sig, att en

• Sida 102
•  Original

dylik reglering begränsades till de utpräglade hantverksyrkena, kvarstår dock svårigheten att bestämma vilka arbetsuppgifter inom varje yrke, som borde skyddas genom kompetenslagstiftning. Härför skulle erfordras antin- gen ytterligt detaljerade specialföreskrifter för varje yrke eller också ett överlämnande åt administrativa myndigheter eller domstolar att träffa av- göranden i tvistiga fall. Intetdera alternativet förefaller kunna erbjuda en tillfredsställande lösning.

Slutligen torde även en av vidsträckta kretsar i vårt land omfattad rätts- uppfattning stå avvisande mot tanken att klavbinda en betydelsefull gren av vårt näringsliv under stela och otympliga tvångsföreskrifter. Sålunda skulle det säkerligen verka stötande, om en yrkesman skulle förbjudas att åtaga sig ett hantverksarbete, han kunde utföra på ett fullt tillfredsstäl- lande sätt, blott därför att han icke förvärvat allsidig utbildning inom det ifrågakommande yrket.

De sakkunniga ha med ovan angivna utgångspunkter ansett en på frivil— lighetens väg genomförd reglering av kompetensen inom hantverksyrkena vara att föredraga framför en tvångsreglering. Goda förutsättningar för ge- nomförande av en dylik frivillig reglering synes nämligen enligt de sak- kunnigas mening förefinnas. Även om därigenom icke alla olämpliga ele- ment komme att utestängas från hantverksyrkena, torde dock i det stora hela genom en dylik reglering kunna vinnas en avsevärd stadga och enhet- lighet i fråga om hantverksidkarnas kompetens.

Åvägabringandet av denna frivilliga kompetensreglering måste i första hand ankomma på hantverkarna själva genom deras sammanslutningar. Att dessa sammanslutningar, yrkesförbunden och i främsta rummet Sveriges hantverksorganisation såsom hantverkarnas rikssammanslutning, under de senaste årtiondena genom upplysningsverksamhet, stärkt sammanhållning m. m. redan vunnit ett mycket gott resultat för höjande av yrkesstandarden torde vara höjt över allt tvivel. Bestämmelser i kollektivavtalen för hant- verksyrkena rörande lärlingsskap, föreningstvång o. dyl. torde även i viss utsträckning hava utnyttjats för stödjande av kompetenskravet för yrkes- utövarna och på denna väg torde även framdeles kunna förväntas ytterligare resultat i sådant avseende.

Från statsmakternas sida kan en frivillig kompetensreglering stödjas bl. a. genom åtgärder för främjande av yrkesundervisningen och yrkesutbildningen i övrigt. I sådant avseende göres även betydande insatser av statsmyndighe- terna. Särskilt den egentliga yrkesundervisningen kan sägas vara väl till- godosedd genom statlig organisation, statsanslag rn. 111. Att närmare ingå härpå torde i detta sammanhang vara obehövligt. De sakkunniga vilja emel- lertid här bringa i erinran sitt den 10 juni 1938 avgivna betänkande angående lärlingsutbildningen inom hantverket. Därest det däri framlagda förslaget om ökad statlig kontroll och stöd i övrigt för lärlingsutbildningen skulle

• Sida 103
•  Original

komma att realiseras, torde därigenom ett ytterligare hjälpmedel för yrkes- skicklighetens främjande hava kommit till stånd, vilket i sin tur bör kunna bliva ägnat att försvåra tillträdet till yrkena för personer utan motsvarande utbildning. Även det efter medgivande av 1937 års riksdag inrättade statens hantverksinstitut, för vilket byggnad för närvarande är under uppförande, torde, sedan verksamheten därstädes kommit i gång, kunna tjäna samma ändamål.

I nu förevarande betänkande ha de sakkunniga emellertid såsom en posi- tiv åtgärd i ovan angivna syfte ansett sig böra upptaga ett under tidigare utredningar framkommet förslag om legal sanktionering av mästarbrevs- institutionen för hantverksutövare, vilket närmare preciserats i samband med ett år 1930 inom handelsdepartementet utarbetat preliminärt utkast till nä— ringslag. De sakkunniga framlägga därför här förslag till Kungl. Maj:ts kun- görelse angående mästarbrev för hantverksutövare, vilket i huvudsak bygger på nyssnämnda år 1930 uppgjorda förslag. De sakkunniga föreställa sig, att ett offentligt erkännande av förvärvad yrkesskicklighet inom hantverket i avsevärd grad skulle kunna öka förståelsen för en gedigen yrkesutbildning och även för allmänheten utgöra en värdefull ledning vid val av lämplig hantverkare för utförande av ett arbete. Därjämte synes innehavet av mästar- brev för myndigheters och offentliga institutioners vidkommande kunna bliva en god vägledning vid utseendet av hantverksidkare för utförande av arbeten för det allmännas räkning, för erhållande av understöd för lärlingsutbild- ning m. 111.

Vad angår de närmare bestämmelserna för tilldelande av mästarbrev ha de sakkunniga i överensstämmelse med 1930 års förslag ansett, att brevens ut- ställande borde anförtros åt Sveriges hantverksorganisation, som sedan 1929 utfärdat dylika brev. Den kontroll från det allmännas sida, som måste anses nödvändig för att breven skola kunna erhålla en auktoritativ prägel, skulle enligt förslaget tryggas genom att den sakliga prövningen av ansökningarna skulle åvila en särskild nämnd om tre personer, vars ordförande skulle utses av kommerskollegium och vars båda övriga ledamöter skulle tillsättas av respektive statens hantverksinstitut och styrelsen för Sveriges hantverks- organisation. Vidare skulle enligt förslaget hantverksorganisationens beslut, varigenom ansökan om mästarbrev avslagits, kunna överklagas hos kom- merskollegium. I kungörelseförslaget inrymmes dessutom möjlighet att från- taga den, som erhållit mästarbrev, rätten till innehav av brevet, därest han vid utövandet av sitt yrke ådagalagt uppenbar vårdslöshet eller bristande skicklighet. Till upplysning för allmänheten har föreslagits rätt för inne- havare av mästarbrev att föra särskild av hantverksorganisationen tillhanda— hållen skylt. I avseende å de närmare detaljerna i kungörelsen må i övrigt hänvisas till förslaget samt till den i kap. VI lämnade motiveringen för det— samma. ' " * "”'"” ww

• Sida 104
•  Original

De sakkunniga ha vidare under utredningen ägnat särskild uppmärksam- het åt behovet av legala kompetensbestämmelser för sådana hantverksyrken. vid vilkas utövning bristande erfarenhet och yrkesskicklighet kan anses med- föra risk för skada å person eller avsevärd skada å egendom. Ur denna synpunkt har en ingående undersökning verkställts beträffande ett flertal yrken. Resultaten av denna undersökning ha framlagts i kap. V här ovan. Såsom därav framgår ha de sakkunniga emellertid av skilda orsaker i all— mänhet måst ställa sig tveksamma till lämpligheten av att stadga kompetens- tvång för de yrken, som i sådant avseende kommit i fråga. Endast beträf- fande byggnadsyrket ha de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag till kompetensföreskrifter, vilka i huvudsak innebära viss skärpning av de i byggnadsstadgan redan intagna kompetensfordringarna för ledare av bygg- nadsarbete i stad samt befogenhet för vederbörande länsstyrelse att förordna om dessa kompetensfordringars tillämpning även å landsbygden. Den så- lunda föreslagna utvidgningen av gällande kompetensbestämmelser för byggnadsledare ha de sakkunniga sammanfattat i ett i betänkandet framlagt förslag till ändring i vissa delar av byggnadsstadgan.

Ehuru de sakkunniga således icke ansett sig böra föreslå kompetenstvång i för mera riskfyllda hantverksyrken i allmänhet, har dock den åvägabragta utredningen givit stöd för uppfattningen att inom vissa yrken, särskilt bil- reparatörsyrket, bristande kompetens vid yrkesutövningen kan medföra ris- ker, vilka motivera, att särskilda föreskrifter meddelas i syfte att bereda all- mänheten ökade möjligheter att kunna förvissa sig om en yrkesidkares sak- kunskap i yrket. Detta syfte ha de sakkunniga ansett kunna i huvudsak vin- nas genom att särskilda fordringar uppställas på dem, som skola erhålla mästarbrev i sådant yrke. I kungörelsen om mästarbrev har därför föresla- gits, att det skulle ankomma på kommerskollegium att meddela dylika kom- pletterande kompetensfordringar.

Då det särskilt inom bilreparatörsyrket befunnits påkallat att uppställa dylika särskilda villkor för erhållande av mästarbrev, ha de sakkunniga i förevarande betänkande jämväl framlagt förslag till kommerskollegii kun- görelse angående tilldelande av mästarbrev till bilreparatörer. Förslaget sy- nes emellertid även kunna tjäna till förebild för liknande kungörelser för andra hantverksyrken, i avseende å vilka skäl till skärpta bestämmelser för mästarbrevs erhållande må anses föreligga.

Vad angår bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse om mästarbrev för bilreparatörer må särskilt framhållas, att de sakkunniga funnit det angeläget, att vid tilldelande av mästarbrev i yrket tillses, att sökanden, förutom till- räcklig erfarenhet och yrkesskicklighet, även vid yrkesutövningen äger till- fredsställande maskinell utrustning och lämplig verkstadslokal. Därför skulle mästarbrev i ifrågavarande yrke avse viss godkänd bilreparatör i hans egen- skap av idkare av eller föreståndare för viss namngiven bilreparationsverkv stad. Därest brevets innehavare skulle frånträda ledningen av verkstaden.

• Sida 105
•  Original

skulle enligt förslaget brevet kunna frånkännas giltighet tills innehavaren övertagit ledningen av annan tillfredsställande verkstad. För att möjlig- göra en allsidig, sakkunnig prövning av ansökningar om mästarbrev i yrket har därjämte föreslagits, att prövningsnämnden skulle utökas med en leda— mot, utsedd av styrelsen för Sveriges maskinindustriförening, och en leda— mot, utsedd av styrelsen för motormännens riksförbund, och således bestå av fem ledamöter, inklusive ordföranden. I övrigt torde en närmare redo- görelse för bestämmelserna i kungörelsen icke vara här påkallad.

Hemställan.

Med stöd av den föreliggande utredningen hemställa de sakkunniga, att åtgärder måtte vidtagas för utfärdande av kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare samt för ändring i vissa delar av byggnadsstadgan i huvudsaklig överensstämmelse med de i betänkandet framlagda förslagen. Därest dylik kungörelse utfärdas torde dessutom kommerskollegium böra anhefallas att utfärda särskild kungörelse angående tilldelande av mästarbrev till bilreparatörer i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget i denna del.

• Sida 106
•  Original

Särskilt yttrande av herrar Andersson och Lindmark. .

Undertecknade, som icke kunnat biträda den inställning till frågan om införande av legala kompetensföreskrifter för hantverksyrkena, varåt de sakkunnigas majoritet i förevarande betänkande givit uttryck, få för sin del beträffande detta spörsmål anföra följande.

Om man ser tillbaka på hantverksyrkenas utveckling under de senaste decennierna, kan man icke undgå att beakta den förmåga till anpassning efter nya förhållanden, som i stort sett utmärkt liantverksutövarna. Medan hantverket efter industrialismens genombrott under senare delen av 1800- talet befann sig i nedgångsperiod och sannolikt ofta betraktades som en dödsdömd produktionsform, kännetecknas utvecklingen under de gångna år- tiondena av innevarande århundrade av en allmän uppryckning och en ökad målmedveten strävan hos yrkesutövarna att stärka hantverkets ställning. Rättesnöret för denna strävan har varit, att hantverket för att kunna hävda sig gentemot industrien, måste inrikta sig på individuellt arbete och hög kva- litet. >>Hantverk är kvalitet» har också blivit det slagord, med vilket man velat klargöra hantverkets betydelse och mål inom produktionen.

Denna hantverkets renässans — om en sådan beteckning kan tillåtas — måste i främsta rummet tillskrivas hantverkarnas egna åtgöranden. Genom hantverksföreningarna och yrkesförbunden samt i all synnerhet genom hant- verkarnas centralorganisation sedan mera än tre årtionden, Sveriges hant— verksorganisation, har nedlagts ett mycket energiskt och fruktbringande arbete i reglerande, vägledande och rådgivande hänseende för att höja hant- verkets standard och anseende. Men även från det allmännas sida har under de senaste årtiondena ådagalagts en alltmer ökad förståelse för hantverket såsom en betydelsefull och nödvändig produktionsform inom näringslivet, vilket även resulterat i att statsmakterna i flera hänseenden lämnat sitt stöd åt hantverket. I sådant avseende må det vara tillräckligt att erinra om 1918 års organisation av yrkesundervisningen, om de understöd för utbildning av lär— lingar, som sedan 1917 utgått till hantverksmästare samt sist det på hant- verkssakkunnigas förslag fattade beslutet om inrättande av ett statens hant- verksinstitut.

För hantverkets talesmän står det emellertid klart, att en tillfredsställande grundval, varpå hantverkets uppgift att utgöra en kvalitetsbetonad produk-

• Sida 107
•  Original

( »

tionsform skulle kunna uppbyggas, icke kan vinnas utan att den självstän- diga hantverksutövningen förbehålles personer, som blivit ordentligt utlärda i sitt fack. Så länge hantverk fritt kan idkas av envar, som tror sig om att därigenom kunna skaffa sig sin försörjning, måste hantverkets kvalitet ovill- korligen bliva åsidosatt. Hantverkets ställning äventyras därvid icke blott till följd av att ansvarskänslan inför yrkesuppgifterna enligt sakens natur i allmänhet icke i samma grad kan vara tillfinnandes hos yrkesutövare med bristfällig utbildning och otillräcklig erfarenhet i yrket som hos den kun- nige hantverkaren, utan även på grund av att konkurrensen inom hantver- ket, därest >>bönhaseriet» lämnas tillfälle att taga överhand, nödvändigtvis måste försvåra möjligheterna för den om sitt yrkes anseende måne hantver- karen att hålla kvaliteten på sina produkter på ett högt plan. Även allmän- hetens förtroende för hantverket måste bliva undergrävt genom en okontrol- lerad och ohämmad rekrytering av hantverkarkåren.

De nu framförda synpunkterna synas oss vara så klara och allmängiltiga, att ett närmare påvisande av desammas berättigande knappast skulle er- fordras. Emellertid vilja vi till belysning av vår ståndpunkt ytterligare fram- hålla följande.

De sakkunnigas majoritet har enligt vår mening underskattat omfattningen och nackdelarna för hantverket av den okontrollerade nyetablering av mindre kvalificerat folk, som obestridligen förekommer inom många hantverksyrken. Att denna nyetablering är särskilt framträdande i depressionstider har säker- ligen sin riktighet. I motsats till majoriteten äro vi dock av den uppfatt- ningen, att en dylik nyetablering ingalunda är av någon tillfällig eller un— derordnad karaktär. Såvitt vi kunnat bedöma, förekommer nämligen även under normala förhållanden i icke ringa utsträckning att okvalificerat folk etablera sig som självständiga hantverksidkare. En anledning härtill torde vara, att åtskilliga personer, som vunnit tillträde till ett yrke men befinnas mindre väl lämpade för yrkesarbetet, .i stället se sig hänvisade att bli egna företagare. Ävenledes förekommer, att arbetare, vilka av en eller annan an- ledning ha svårt att finna sig tillrätta med de kollektivt reglerade förhållan- dena på arbetsmarknaden eller ha råkat på kant med sin fackliga organisa— tion, sälla sig till dem, som försöka sin lycka som självständiga hantverks— idkare. Inom fackföreningsrörelsen ha vid upprepade tillfällen påtalats fall, då personer, som visat sig odugliga som arbetare i ett yrke, ansett sig ha till- räckliga kvalifikationer för att etablera sig som mästare i samma yrke. Hant- verket får med andra ord i många fall fungera såsom en avstjälpningsplats för allt slags sekunda arbetskraft, som icke varit i stånd att hävda sig inom andra arbetsområden. Att inom vissa yrken hantverket även genom de 5. k. korttidskurserna tillföras mindre önskvärda element till skada för yr- kena har i betänkandet påvisats och må här ytterligare understrykas.

Vidare anse vi, att de sakkunnigas majoritet underskattat olägenheterna för allmänheten av mindervärdigt hantverksarbete. Enligt vår mening kan det

• Sida 108
•  Original

icke vara riktigt att likställa individuellt utfört hantverksarbete med varor i allmänhet, merendels framställda fabriksmässigt genom massproduktion. Me— dan i det sistnämnda fallet köparen i regel har möjlighet att före köpet be- siktiga och undersöka varan eller ofta till och med kan avprova varan innan mera omfattande inköp göres, föreligger i förstnämnda fallet icke denna möj— lighet. Hantverksarbetet utföres nämligen i allmänhet på beställning såsom arbetsbeting, varvid köparen-beställaren sällan har möjlighet att få garan- tier i fråga om arbetets beskaffenhet utan —— bortsett från särskilt flagranta fall —- måste godtaga varan i levererat skick. Juridiskt befinner sig köparen också i händelse av rättstvist i den mindre gynnsamma positionen att vid påstående om dåligt utfört arbete ha bevisbördan.

En hantverksmästares möjligheter att vinna insteg på arbetsmarknaden grunda sig också i särskilt hög grad på hans förmåga att vinna förtroende. I allmänhetens förtroende för hantverksutövarna har hantverket alltjämt en goodwill, utan vilken detsamma skulle ha sämre möjligheter att hävda sin ställning än vad som nu är fallet. Det beklagliga är emellertid, att dåligt utfört hantverksarbete är ägnat att äventyra denna goodwill och efterlämna dåligt renommé för hantverksarbetet som sådant och därigenom få menliga återverkningar för branschen i dess helhet.

Såsom ett huvudargument mot genomförande av legal kompetensreglering för hantverket har av de sakkunnigas majoritet liksom vid tidigare utred- ningar i ämnet hänvisats till att en dylik reglering skulle innebära ett mycket betänkligt intrång i vår prisade näringsfrihet. Vi kunna för vårt vidkom- mande icke dela farhågorna i sådant hänseende. Det har från hantverkarnas sida upprepade gånger framhållits, att kravet på genomförande av legala kompetensvillkor för hantverksyrkena icke behöver innebära en begränsning av tillträdet till yrkena eller utgöra ett monopol till förmån för en viss grupp av näringsutövare med utestängande av andra. Vad som åsyftas är ingenting annat än införande av en så att säga kvalificerad näringsfrihet, inom vars ram det skulle stå envar, som förskaffat sig nödig utbildning, fritt att bedriva sitt yrke, eller med andra ord åvägabringande av viss garanti för att den, som utövar ett yrke, verkligen innehar nödiga kunskaper härför. På andra om- råden ha statsmakterna på senare tid i allt större utsträckning genom lag- stiftning sökt skapa skydd åt allmänheten mot mindervärdiga varukvalitetcr. Det förefaller därför egendomligt, att ett liknande skydd i avseende å hant- verksalster icke skulle kunna uppställas utan fara för näringsfriheten.

Men även om en lagstiftning av ifrågasatt innebörd skulle innebära vissa modifikationer i nu gällande näringsfrihet, kunna vi icke inse att detta i och för sig skulle behöva utgöra något hinder för genomförande av en dylik lag- stiftning. Därest samhällsnyttan skulle kräva inskränkningar i näringsfrihe- ten, bör givetvis icke principen som sådan få stå hindrande i vägen därför. Inom andra näringsområden ha ju även tid efter annan lagstiftningsvägen genomförts väsentliga restriktioner i näringsfriheten, utan att därav några

• Sida 109
•  Original

olägenheter uppkommit, och vänder man sig till de faktiska förhållandena kan man knappast bortse ifrån, att näringsfriheten numera i realiteten blivit avsevärt kringskuren. Det må vara tillräckligt att peka på förhållandena på arbetsmarknaden för att belysa detta.

Om man åter riktar blicken utanför Sverige skall man i stort sett finna en liknande utveckling på hantverkets område som hos oss. Även där kan me- rendels spåras en ökad förståelse hos statsmakterna och allmänheten för hantverkets betydelse, vilket bland annat givit sig uttryck i legala stöd- åtgärder av skilda slag. I motsats till hos oss ha emellertid statsmakterna flerstädes i utlandet insett, att hantverkets kvalitetsbetonade natur kräver viss kontroll över att de, som ägna sig åt hantverksutövning, även besitta nödig erfarenhet härför. Detta har föranlett till att, särskilt under de senaste årtiondena, allt flera länder uppställt legalt kompetenstvång för rätt att självständigt idka hantverksnäring eller att skärpa förut gällande bestäm- melser i sådant avseende. Såsom framgår av den i kap. III i förevarande betänkande lämnade redogörelsen för kompetenslagstiftningen i utlandet kan en tendens i angivna hänseende spåras i länder av helt olikartad politisk inställning i övrigt och kan även påvisas i länder, vars näringsliv i skilda hänseenden torde erbjuda beröringspunkter med vårt. Nämnas må här blott Norge, Nederländerna och Schweiz.

Enligt vår uppfattning vore det oklokt, om vi icke droge lärdomar av den utveckling, som sålunda är omisskännlig i utlandet. Fara förefinnes för att vårt hantverk så småningom kommer att ligga efter i konkurrensen, därest vi ej följa med i utvecklingen. Sant är visserligen, att någon underlägsenhet i kvalitetshänseende ännu icke kunnat påvisas för vårt hantverks vidkom- mande, men å andra sidan bör beaktas, att verkningarna av en kompetens- reglering av ifrågavarande slag fordra relativt lång tid för att göra sig märk- bara, och det är väl sent att först, när efterblivenheten är uppenbar, försöka återvinna den förlorade terrängen.

Av det anförda torde framgå, att vi för vår del principiellt intaga den ståndpunkten, att av varje hantverksidkare, som yrkesmässigt tillhandagår allmänheten, bör krävas, att han äger erforderliga förutsättningar i fråga om yrkesskicklighet för att kunna på ett tillfredsställande sätt skilja sig från de arbetsuppgifter, han åtager sig. Vi kunna således icke dela den av de sak- kunnigas majoritet uttalade uppfattningen, att tillräckliga skäl icke skulle vara förbanden för genomförande av legala kompetensbestämmelser för hantverksidkare. Det i betänkandet framlagda förslaget om statligt skydd för mästarbreven synes oss visserligen i och för sig förtjänt att understödjas, men några större förväntningar att därigenom få bukt med den okontrol- lerade nyetableringen inom hantverksyrkena synas oss dock icke kunna ställas på detsamma, bland annat med hänsyn därtill, att mästarbrevets för- värvande ju enligt förslaget skulle vara helt frivilligt.

Ehuru vi således" principiellt sett hysa den uppfattningen, att en allmän

• Sida 110
•  Original

kompetenslagstiftning för hantverksyrkena är av omständigheterna fullt motiverad och även tro att utvecklingen så småningom kommer att fram- tvinga en dylik lagstiftning jämväl hos oss, vilja vi dock icke i frågans nuvarande läge föreslå en omedelbar övergång till legalt kompetenstvång på området. Flera omständigheter synas oss nämligen tala mot att en kompe- tensreglering genomföres på en gång för samtliga hantverksyrken. Sålunda äro vi icke övertygade om att tiden ännu är mogen för en dylik allmän reglering. Föreställningen om det nuvarande fria systemets stora fördelar torde ännu vara allt för utbredd för att övergången till ett nytt, mera bundet och tvångsbetonat system icke skulle komma att framkalla oenighet och slit— ningar. Därjämte torde i avseende å många hantverksyrken för närvarande knappast förefinnas tillräckligt klara och bestämda regler för utbildningen för att de med fördel skulle kunna tjäna som underlag för uppställande av legala kompetenskrav på yrkesutövarna. Lärlingsutbildningen är även ännu inom många yrken så försummad, att rekryteringen av yrkena lärlingsvägen knappast torde kunna ske i tillräcklig utsträckning. I varje fall anse vi för- siktigheten bjuda, att övergången till legal kompetenskontroll för hantverks- utövarna genomföres smidigt och så småningom.

En lämplig utgångspunkt för en dylik övergång till kompetenskontroll synes oss kunna erhållas genom en partiell reform av den innebörd, som de sakkunniga ifrågasatt i början av kap. V i betänkandet, nämligen en reform, varigenom i näringsfrihetsförordningen skulle intagas befogenhet för Kungl. Maj:t att, när särskilda skäl därtill förelåge, utfärda kungörelser med kom- petensföreskrifter för vissa yrken. Samtidigt med ett sådant tillägg till nä- ringsfrihetsförordningen skulle utfärdas kompetenskungörelser för sådana yrken, i vilka, enligt vad som framgår av den av de sakkunniga förebragta utredningen, ett utövande av inkompetenta personer måste anses innebära risk för liv eller hälsa eller avsevärd risk för egendom.

En reform i den riktning, vi ovan antytt, skulle enligt vår mening kunna bliva av betydelse ur två synpunkter. Dels skulle därigenom riskerna av ett . inkompetent utförande av ifrågakommande yrkesgrenar kunna undanröjas till båtnad för såväl allmänheten som yrkesfolket självt, och dels skulle kunna skapas nödig grundval för vinnande av den erfarenhet beträffande verkningarna och betydelsen av legal kompetensreglering, som synes önsk- värd för en successiv utvidgning av kompetenslagstiftningen till andra hant- verksyrken.

I avseende å yrken, för vilka kompetensbestämmelser omedelbart synas böra utfärdas, vilja vi framhålla bilreparatörsyrket, svetsningsyrket och rör- läggaryrket. Beträffande bilreparatörsyrket synes oss den förebragta ut- redningen otvetydigt giva vid handen, att stora risker för allmän- heten kunna uppstå genom ett inkompetent utövande av detta yrke. De av hilverkstädernas riksförbund framdragna exemplen härpå (se bil. 12 a) äro därvidlag tillräckligt belysande. Även svetsningsyrket synes oss med hän-

• Sida 111
•  Original

syn till sin riskfylldhet påkalla kompetenskontroll. Visserligen har genom svetskommissionens försorg utarbetats kompetensbestämmelser för vissa svetsarbeten, vilka även på yrkesinspektionens respektive järnvägsstyrelsens föranstaltande vunnit tillämpning. Då emellertid dessa bestämmelser endast beröra en mycket begränsad del av yrket, synes oss en mera allmän komv- petensreglering för detsamma erforderlig. Rörläggaryrket synes oss påkalla kompetensbestämmelser särskilt med hänsyn till de avsevärda ekonomiska förluster, som kunna uppstå till följd av dåligt utförda rörledningsarbeten.

Med de nu angivna yrkena hava vi emellertid icke avsett att lämna en ut- tömmande redogörelse för de hantverksgrenar, i avseende å vilka kompetens- bestämmelser kunna vara påkallade. Även beträffande andra yrken, såsom exempelvis optikeryrket och betongrörstillverkning, synes anledning före- finnas att taga genomförande av legal kompetenskontroll under närmare övervägande.

Vidkommande slutligen den närmare utformningen av de åsyftade kom- petensbestämmelserna torde vi icke behöva här framlägga ett detaljerat för- slag i sådant avseende. Vi vilja dock framhålla, att även om svårigheter skulle möta för en lämplig avvägning av kompetenstvångets innehåll och omfatt- ning, så synas dock dessa svårigheter icke böra få utgöra hinder för genom- förande av den avsedda regleringen.

Med stöd av vad vi ovan anfört få vi för vår del hemställa,

att förslag måtte framläggas för riksdagen om ändring i näringsfrihets- förordningen i syfte att lämna befogenhet för Kungl. Maj:t att, där särskilda skäl därtill föreligga, utfärda kompetensföreskrifter för rätt att självständigt utöva hantverksyrke, ävensom

att åtgärder måtte vidtagas för utarbetande av dylika föreskrifter för i varje fall följande yrken, nämligen bilreparatörsyrket, svetsningsyrket och rörläggaryrket.

• Sida 112
•  Original

• Sida 113
•  Original

Bilaga 1 .

P. M. angående den senaste tyska hantverkslagstiftningen.

I skrivelse den 31 mars 1939 har ordföranden hos 1936 års hantverkssakkunniga, f. d. kommerserådet Ragnar Sohlman hos mig hemställt, att jag i samband med en resa till Tyskland måtte införskaffa vissa upplysningar rörande det mindre hant- verkets ställning i Tyskland, vilka kunde vara av intresse för de sakkunnigas utred- ning av kompetensfrågan inom hantverksyrkena. I skrivelsen yttrades vidare: »En— ligt vad som framgått av meddelanden i pressen och ur andra källor pågår för när- varande inom Tyskland en aktion för avveckling och nedläggande av mindre bår- kraftiga hantverksföretag i samband med överförande av den vid sådana företag sysselsatta arbetskraften till den egentliga industrien. Strävandena i denna riktning lära å ena sidan utgå från de statliga myndigheterna i syfte att råda bot för före- fintlig brist på arbetskraft inom industrien, å andra sidan stödjas från hantverks- håll i ändamål att minska konkurrensen hantverksidkarna emellan och bereda de kvarvarande företagarna gynnsammare arbets- och existensvillkor. Det vore av in- tresse att erhålla närmare upplysningar rörande sätt och metoder för genomförande av nu angivna syften samt om möjligt några data rörande de resultat beträffande begränsningen av antalet företagare och arbetande inom berörda företag som hittills ernåtts.»

Den i skrivelsen åsyftade lagstiftningen är Verordnung vom 22. Februar 1939 iiber die Durchfiihrung des Vierjahresplans auf dem Gebiet der Handwerkswirtschaft och en i anledning av denna utfärdad följdförfattning av samma dag. För att förstå innebörden utav denna nya lagstiftning torde vara nödvändigt att närmare belysa förhållandena inom det tyska hantverket. Under den svåra arbetslöshetskris, som rådde under åren fram till 1934, hade ett stort antal arbetslösa arbetare övergått till att öppna självständig hantverksrörelse. Belysande för den ökning av antalet hant— verkare, som under dessa år ägt rum, äro siffrorna för antalet skomakare, vilket antal steg från 1926 144000 till 147 000 1931 och 156000 1936. Likartade voro förhål- landena även inom andra hantverksgrenar, t. ex. snickare 0. s. v. Dessa nyetablerade hantverkare saknade ofta förutsättningarna för att bedriva sin rörelse på ett ratio- nellt sätt. De saknade till stor del maskinell utrustning, förlagskapital och hade ej heller lärt sig att upprätta driftskalkyler. Deras insats på hantverkets område blev därför ofta såväl kvalitativt underhaltig som också i ekonomiskt avseende ruine- rande både för dem själva och andra, i det att de offererade sina hantverksarbeten till uppenbara underpris. Därtill kom att dessa hantverkare ofta hade en ganska minimal omsättning och att deras arbetskraft således faktiskt togs i relativt ringa grad i anspråk. I och med den mycket starka brist på arbetskraft, som under de se- naste åren har framträtt i Tyskland, har problemet uppkommit att återföra dessa hantverkare till industrien inom det yrke, dit vederbörande hör. Man har därmed fullföljt ett dubbelt syfte. Man har sålunda önskat att på ett rationellare sätt till- varataga arbetskraften; den oftast kanske i ringa grad sysselsatte hantverkaren kom-

• Sida 114
•  Original

mer nämligen såsom fabriksarbetare att bli fullt upptagen och kan därvid produ- cera betydligt större kvantiteter än vad han såsom självständig företagare kunnat åstadkomma, vilket i nuvarande situation anses lända folkhushållet till gagn. Där- med anser man sig även ha vidtagit en åtgärd, som i själva verket är till hantverka- rens ekonomiska favör, i det att han såsom fabriksarbetare merendels har betydligt bättre förtjänst än han hade såsom självständig företagare. Till belysning av den ringa Omsättning, med vilken en stor del hantverkare arbeta, må nämnas, att av tillhopa c:a 156000 skomakare år 1936 68000 eller omkring 43 % hade en års- omsättning understigande 1000 Mark. Det andra syftet, som ifrågavarande lag- stiftning fullföljer, är att sanera hantverket. Man vill genom att föra bort från hant- verksyrkena dessa för hantverket mindre lämpliga företagare nedbringa hantverkar— nas antal, minska konkurrensen och därmed också höja de övriga hantverkarnas ställning. Härmed sammanhänger att, medan tidigare inga särskilda kvalitativa krav ställts på dem, som ville öppna hantverksrörelse, så infördes genom den s. k. xdritte Handwerksverordnung» av den 18 januari 1935 den föreskriften, att i den s. k. »Handwerksrolle», vilken föres av hantverkskammaren och i vilken samtliga hant- verkare skola vara införda, blott den kunde införas, som hade avlagt mästarprov i det av honom bedrivna hantverket eller ett närbesläktat hantverk (% 3 p. 1).1 Sedermera har genom följdförfattningen till ovannämnda 1939 års förordning in- förts den bestämmelsen, att öppnande av en hantverksrörelse endast får äga rum, om ett behov härav föreligger (% 4 p. 1). I fråga om förhandenvaron av ett dylikt behov har den s. k. Untere Verwaltungsbehörde att fälla avgörandet. Syftet med den nu ifrågavarande anordningen med överförande av hantverkare till industrien är att rensa hantverkskåren från de icke fackutbildade utövare, som enligt vad förut nämnts kommit in i hantverket på en tid, då tillträdet var fritt, och som enligt över- gångsbestämmelserna i hantverksförordningen ha rätt att kvarstå i yrket trots sin bristande utbildning.

Sammanlagt beräknas omkring 30 å 40 000 hantverkare på detta sätt komma att föras över från hantverk till industri. Då hela hantverkarkåren beräknas uppgå till cirka 1-5 miljon utövare skulle alltså endast 2 a 3 % av samtliga hantverkare be- röras av åtgärden i fråga. Det är givet, att en hel del av dessa hantverkare kunna omedelbart gå över till närbesläktade fabriksyrken, t. ex. skomakare till skofabri- ker, snickare till snickerifabriker o. s. v. Emellertid har en stark överproduktion av hantverkare gjort sig gällande även inom yrken, som icke direkt ha någon indu- strimässig motsvarighet, t. ex. hos frisörerna, där likaledes ett stort antal, omkring 30 %, arbeta med en omsättning under 1000 Mark. För dylika hantverkares del äger en s. k. Umschulung rum, och det har t. ex. för frisörernas del enligt vad som uppgives visat sig, att de tack vare sin tidigare verksamhet ha stora förutsätt- ningar för finmekaniska yrken.

I avseende på själva förutsättningarna för anordningens tillämpning må nämnas att enligt huvudförordningen sådan hantverksrörelse, vars ledare saknar förutsätt- ningarna för rörelsens bedrivande och som ej heller motsvarar ett »volkswirtchaft- lich gerechtfertigtes Bediirfnis», skall göras till föremål för »Löschung». Vad beträf- far förfarandet vid dylik »Löschung», har beslutanderätten förlagts hos vederbö- rande hantverkskammare, som även kan av eget initiativ gå i författning om att förordna om att en viss rörelse skall upphöra. Vid prövning av dylika frågor har hantverkskammaren att samråda med vederbörande Arbeitsamt ävensom der Kreis-

1 Genom en övergångsbeståmmelse har emellertid stadgats, att den som före den 1 ja- nuari 1932 var upptagen i hantverksrullan skall bibehållas däri även om han ej uppfyller det i 5 3 p. 1 stadgade villkor.

• Sida 115
•  Original

lcitung der NSDAP, och hantverkskammarens beslut om stängning kan överklagas lill den högre förvaltningsmyndigheten. I händelse av tredska mot beslutet kan polismyndigheten ingripa och stänga rörelsen.

Ett särskilt problem har varit ordnande av skuldsatta hantverkares ekonomiska förhållanden i samband med dylik stängning av rörelsen. Det är givet, att om rörel- sen utan vidare skulle stängas, så skulle ofta hantverkaren tvingas att göra konkurs och bringas till ekonomisk ruin. För att undvika en sådan konsekvens har införts ett särskilt förfarande, som går ut på att underdomaren på framställning av hant— t verkskannnaren kan ordna ett avvecklingsförfarande (»Abwickelungsverfahren»), varvid borgenärernas intressen i görligaste mån tillgodoses, dock utan att någon exe- kution får äga rum i gäldenären-hantverkarens egendom. Härvid utses en särskild likvidator (Abwickeler), som har att på bästa möjliga sätt genomföra likvidationen. För att möjliggöra dennas ekonomiska genomförande finnes en särskild fond (Härte- fond). I och med att förfarandet påbörjas förlorar hantverkaren dispositionsrätten över sin utmätningsbara förmögenhet.

1939 års hantverkslagstiftning har endast provisorisk giltighet till och med år 1942.

I samband med mina efterforskningar i fråga om berörda hantverkslagstiftning begagnade jag tillfället att även hos vederbörande efterhöra verkan utav den kom- petenslagstiftning, som sedan 1935 varit gällande i Tyskland. Det uppgavs därvid, att man vore mycket nöjd med lagstiftningens resultat, i det att man fått garanti för att endast verkligt kompetenta hantverkare kunde etablera sig som sådana. På min fråga, huruvida ej i Tyskland gjort sig gällande enahanda svårigheter som i Norge med avgränsningar mellan skilda hantverksyrken, svarades att så ej vore förhållan- det. Det vore enligt den tyska lagstiftningen ej något hinder att t. ex. en kakelugns- makare vid omsättning av en kakelugn även utför sådant arbete inom närbesläktade yrken, t. ex. tapetserares, målares, som kräves för arbetets fullständiga utförande. F. ö. gå hithörande tvister ej till domstol såsom i Norge utan behandlas av ett hant— verkskamrarnas skiljedomsinstitut, varigenom olägenheten med långvariga pro- cesser i dylika frågor undvikes.

Någon närmare erfarenhet om verkningarna av den behovsprövning, som enligt 1939 års hantverkslagstiftning tillämpas vid meddelande av rätt att införas i hant— verksrullan, förelåg ej, då lagstiftningen i fråga varit i kraft endast ett fåtal månader.

Stockholm i maj 1939. Siegfried Matz.

Bilaga 2 a.

Till Kungl. Handelsdepartementet, 1936 års Hantverkssakkunniga, Sturegatan 14, Stockholm.

På anmodan av Sveriges Hantverksorganisation att inkomma med upplysningar beträffande s. k. korttidskurser och de olägenheter som dessa kurser medföra inom frisöryrket, få vi härmed i denna angelägenhet meddela följande.

Inom frisöryrket, speciellt damfrisöryrket bedriver ett flertal företagare, i flesta fall mindre sådana, en omfattande elevutbildning mot ekonomisk ersättning för att på så sätt bidraga till företagens administrering. Ävenså finnes s. k. institut som i avsevärd omfattning bedriva förvärvsmässig kursverksamhet, som mot betalning

• Sida 116
•  Original

emottaga elever med löfte att inom en tid av 3 ä 6 månader giva dem full utbildning i yrket. All sådan elevutbildning måste betraktas som i första rummet ett oblygt ocker på godtrogna människor och ett bedrägeri mot den ungdom som på denna väg söker sig ett levebröd, då möjligheter icke förefinnas att under en kortare ut- bildningstid än tre år utbilda kvalificerat yrkesfolk. Det innebär också en fara för allmänheten beroende därpå att man vid arbetets utförande inom damfrisörfacket i stor utsträckning måste använda sig av el. apparater och kemikalier. Som exem— pel på el. apparater kan nämnas permanentapparater, högfrekvensapparater, el. massageapparater, hårtorkningsapparater m. fl. Olika kemikalier som innehålla syror och rätt så starka alkalier användas vid permanentondulation, hårfärgning och skönhetsbehandlingar. Att denna apparatur och dessa kemikalier i händerna på undermåligt fackutbildat folk kunna utgöra en allvarlig fara för såväl vederbörande själva, som framförallt för den del av allmänheten som frekventerar de affärer där dylik utbildad arbetskraft innehar anställning är självklart och omvittnat genom en oroväckande ökad procent av skadefall. Att frisöryrket och även allmänheten blir lidande på dessa missförhållanden är uppenbart. Givetvis inverka de synnerligen ofördelaktigt på yrkets möjligheter att genom systematiskt och kontrollerad ut- bildning erhålla sådana utövare av yrket att dessa hos allmänheten skapa det för— troende som är nödvändigt för att tillförsäkra yrkesutövarna en genomgående auktoritet.

Vi skola här nedan anföra en del synpunkter och exempel för att belysa vad här ovan generellt anförts.

I de dagliga tidningarna återfinnes alltid annonser vari frisörfirmor och institut utlova fullständig utbildning inom damfrisörfacket på en tidsrymd av 3 till 6 måna- der mot en ekonomisk ersättning som varierar mellan 100 och 600 kronor för dylik kurs.

I det riksavtal som gäller för yrket stipuleras att utbildningstiden är minst 3 år. Denna 3—åriga utbildning har genom mångårig erfarenhet konstaterats vara den kortaste tid under vilken lärling kan tillägna sig sådana kunskaper att densamma självständigt kan utföra de olika yrkesarbetena. Detta kunna vi styrka med otaliga intyg från auktoritativt håll, nämligen från lärarna vid yrkesskolorna, yrkeskonsu— lenterna, samt praktiska utövare av frisöryrket. De senares antal som vilja och kunna styrka det berättigade kravet på minimum av en 3-årig utbildningstid uppgå till minst samma antal som Svenska Frisörföreningen och Svenska Frisörarbetareför- bundet hava medlemmar, alltså omkring 5 000 personer, vilka på yrket erhålla sin utkomst. Vi vilja citera ett uttalande av Stockholms Frisörskolas föreståndare. Han säger i detta bl. a.: »Enligt den erfarenhet som jag erhållit under min 15-åriga verk- samhet som lärare och föreståndare i Stockholms Frisörskola måste jag fastslå, att förvärvande av den yrkeskunskap som fordras för anställning såsom damfrisör- biträde ej kan understiga 3 år för medelgoda elever.» I den läroplan som gäller inom frisörfacket i avseende på de avtalsbundua företagarna skola eleverna erhålla en utbildning under minst 3 år för att kunna förvärva nödig kompetens i klippning, tång- och vattenondulering, permanentbehandling, håruppsättning, hårfärgning, samt övriga yrkesgöromål. Att allt detta icke kan läras på 3 till 6 månader är uppenbart.

Det ligger rent moraliskt sett något orättfärdigt över att man från statsmakternas sida tolererar ovan angivna geschäft i form av korttidsutbildning. Att märka är att den omfattande ungdomsarbetslösheten gör att föräldrar och målsmän på allt sätt försöka placera sina barn i förvärvsarbete där möjligheter till utbildning finnas och därför ofta stannat inför de braskande annonser och prospekt som gälla ut- bildning inom damfrisörfacket. Denna form av utbildning är som sagt ett ocker på folks lättrogenhet och efter utbildningstiden kunna de på så sätt utbildade sällan

• Sida 117
•  Original

eller aldrig erhålla sådan anställning som möjliggör deras existens. För att belysa detta tillåta vi oss citera ett uttalande som gjorts av föreståndaren för Frisörernas Platsbyrå, den av de båda organisationerna inom facket enda auktoriserade plats- förmedlingen. Denne säger bl. a.: »Med anledning av Eder förfrågan huruvida vi hava några möjligheter att anskaffa anställning åt personer vilka genomgått s. k. elevkurscr, få vi meddela att möjligheterna därtill äro så gott som obefintliga. I de fall vi lyckats placera någon av dessa i arbete har det som regel hänt att den arbets- givare hos vilken anställningen erhållits ansett vederbörande oduglig.» Hos de avtalsbundna arbetsgivarna kan nämnas att eleverna under utbildningstiden erhålla lön och i övrigt hava sina anställningsförhållanden reglerade genom lärlingskon- trakt, innehållande bestämd skyldighet för arbetsgivaren att tillse att lärlingen er- håller en allsidig och enligt läroplan föreskriven utbildning, samt skall vid lärotidens slut arbetsprov avläggas inför examensnämnd.

Ett flertal av dessa korttidsutbildade hava efter genomgången kurs då de konsta- terat, att den utlovade utbildningen icke kunde erhållas under den formen, genom organisationernas hjälp försökt återfå de penningbelopp de erlagt för kursen och många hava även hos Stockholms stads Rättshjälpsanstalt, eller hos enskilda jurister sökt erhålla rättelse, men i allmänhet utan resultat på grund av vissa luckor i vår lagstiftning.

Att handhavandet av den el. apparaturen förnämligast permanent- och tork- apparaterna kräver kunskap om ifrågavarande apparaters skötsel är självklart. Denna synpunkt är också tillgodosedd i den av regeringen 1933 tillkallade sakkunniges för el. kontrollväsendets betänkande avgivit under år 1935, i samband med utföran- det av el. installationsarbeten m. m. Det säges där i bilagan -— —— säkerhets- föreskriftcr för skötsel och drift av el. starkströmsanläggningar —— — i vilken sakkunnige definierar uttrycket »el. anläggning för belysnings- och arbetsöver- föring» därhän, att detta uttryck icke enbart skall uppfattas i sin ordagranna bety— delse. Man säger vidare i bilagan om säkerhetsföreskrifterna bl. a.: »Att arbetet med iakttagandet av nödig varsamhet kan utföras utan fara och att arbetet utföres av instruerad och på området erfaren person. Därest arbetet kräver synnerligen var- samhet eller för dess utförande erfordras så lång tid att en arbetares uppmärk— samhet kan befaras bliva nedsatt, må det icke utföras av ensam person.» Visserligen arbeta damfrisörskorna med en lågspånning på 110—220 v. men har man uppen- barligen från sakkunniges sida detta oaktat ansett att även då risker föreligga vid handhavandet av apparaturen och klart även uttalat detta i här ovan citerade säkerhetsföreskrifter.

De under auktoriserade former utbildade yrkesmännen inom damfrisörfacket hava så gott som alltid en ingående kännedom om apparaternas skötsel och hava därtill i den relativt långa arbetsprocessen medverkande arbetskraft och instrument, som avsevärt reducera riskmomenten såväl för den arbetande som för kunden. Däremot är det uppenbart att dessa garantier icke förefinnas hos de bristfälligt s. k. korttidsutbildade och därom vittna också olyckor och olyckstillbud som upp- stått när apparaturen satts i okunniga händer. Många kunder hava erhållit svåra bränn- och frätskador samt delvis eller helt fördärvade här. De kända fallen äro många varom bl. a. sjukhusens och läkarnas journaler kunna vittna. Samma för- hållande gäller vid användning av ovan nämnda kemikalier.

Försäkringsbolagens inställning till ansvarsförsäkring vid permanentondulatio- nens och hårfärgningens utförande talar för att olycksfall i större omfattning har förelegat, varför de sett sig nödsakade att höja försäkringspremierna för ifråga- varande försäkringar samt i övrigt skärpt försäkringsvillkoren.

Vad ovan angives giver klart stöd för den uppfattningen att lärlingarna även

• Sida 118
•  Original

måste utbildas på ett sätt som tillfredsställer de krav som kontrollmyndigheterna uppställt för el. området.

Här angivna förhållanden berörande damfrisöryrket gäller i viss utsträckning även herrfrisöryrket och kommer framdeles att i ökad omfattning beröras därav då utvecklingen visar på att även denna del av yrket i arbetet alltmer måste använda el. apparater och kemikalier.

Vi anse icke oriktigt att i detta sammanhang även påtala de krav på hygienisk-1 insikter som allmänheten har rätt ställa på utövarna av frisöryrket.

Då dessa undermåligt utbildade i regel icke kunna erhålla arbetsanställningar, i varje fall icke med existensmöjliga löner, blir konsekvensen att de under apokry- fiska former och med utnyttjande av krediter starta egna företag, mer eller mindre hedervärda. I denna verksamhet saboteras alla de former som vunnit hävd inom facket och frånträdas också de skyldigheter som i lag angives såsom gällande för våra yrkesutövare. Öppnings- och stängningstider samt arbetstidens längd för de anställda överstiga åtskilligt vad som är normgivande och genom lag medgives. Söndagsarbete är en vanlig företeelse och lönerna till de anställda utgöra en all- varlig fara rent socialt. Dessa företag bruka i sin tur utbilda elever mot betalning för att erhålla inkomst. Vidare tillämpas snart sagt vilken prissättning som helst för arbetet och även om detta kan anses som en egoistisk yrkessynpunkt är det dock icke så, då sammanhanget mellan arbetspriset, utgående löner och yrkesmän- nens levnadsstandard äro intimt förknippade med varandra.

Då ovan angivna missförhållanden hava en stor omfattning och förödande åter— verkan såväl på allmänheten, yrkesmännen som de ungdomar som under falska före- speglingar lockas till att kasta ut sina slantar för att försöka åt sig möjliggöra en framtida existens genom värdelös snabbutbildning, så skulle lärlingsfrågans ord- nande genom lagliga föreskrifter samt vissa angivna krav på kompetens för rätten att få bedriva yrket som rörelse hälsas som en behövlig och välbetänkt åtgärd.

Även om alla yrken äro i behov av ordnad lärlingsutbildning och legaliserad kom- petens, vilja vi dock betona att särskilt utövarna av de yrken som ha att behandla ett levande material måste besitta bevisad kunskap och goda insikter i arbetet för att i möjligaste mån ej skada på person skall behöva förekomma. Inom vissa yrken är ju även sådana åtgärder redan vidtagna och det är vår bestämda uppfattning, byggd på saklig erfarenhet, att frisöryrket av idag kräver enahanda lagstiftning. Stockholm den 4 november 1936.

SVENSKA FRISÖRFÖRENINGEN 11. p. a. C. F. BRINCK.

Bilaga 2 b.

Stockholm den 1 september 1937.

Kungl. Handelsdepartementet, 1936 års Hantverkssakkunniga, Sturegatan 14, Stockholm.

I samband med de problem, som sammanfalla med 1936 års Hantverkssakkunni- gas uppdrag, vilja vi göra följande uttalande.

De ungdomar, som avse att utbilda sig till herr- eller damfrisörer, måste allvarligt prövas i avseende på förutsättningar, innan de kunna antagas som lärlingar eller elever. Det ställes stora krav på dessa ungdomars manuella och fysiska förutsätt- ningar med hänsyn till de komplicerade arbetsuppgifter, som sammanfalla med yr—

• Sida 119
•  Original

kesutövningen. Med hänsynstagande till den personliga kontakt, som dessa i sin yrkesutövning har med allmänheten, måste de besitta en viss personlig kultur för att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra åtagna förpliktelser.

Frisöryrket ställer stora krav på vederbörandes fysik, som måste vara synner- ligen god. Den som är behäftad med något som helst lyte eller bristande anpassnings- förmåga, kan icke anses som lämplig för utbildning i frisöryrket. Lärlingen eller eleven måste även äga kunskaper i åtskilliga ting för att kunna tillägna sig den kännedom i anatomi, allmän hygien etc., som är nödvändig i yrkesutövningen.

I nutiden ställes också från allmänheten och från de statliga och kommunala myndigheternas sida ganska stora krav på frisöryrkets utövare. Allmänheten kräver att utan risk för utseende och hälsa densamma förtroendefullt skall kunna vända sig till fackets utövare och från samhällets sida har man genom lagbestämmelser och förordningar ställt stora krav beträffande hygieniska anordningar och kännedom Om vad som sammanfaller med den personliga hygienen. Detta är ganska förklar- ligt, då man tager i betraktande de riskmoment, som förefinnas vid yrkesutövningen framför allt i damfrisörfacket, där i samband med arbetsprocessen elektrisk appa- ratur av olika slag och åtskilliga kemikalier användas i arbetet. Detta förekommer även inom herrfrisörfacket om även ej i samma utsträckning, då det där förnäm- ligast är infektionssjukdomar av olika slag, som skola förhindras. Många olycks- händelser ha inträffat inom damfrisörfacket i de fall, då apparatur handhafts av korttidsutbildat folk och överförande av infektionssjukdomar har många gånger skett genom bristande hygien i samband med herrfrisörfackets utövande.

Vi vilja fästa uppmärksamheten på att det står var och en fritt att utan någon som helst kontroll lämna utbildning i frisörfacket och detta sker ofta under sådana former, att dylika utbildade måste anses som inkompetenta att utöva yrket. För- nämligast sker dylik utbildning i form av snabbkurser, vilka i allmänhet endast ha till uppgift att tillföra den eller dem, som handhaft utbildningen ekonomisk vinning utan att dessa ikläda sig något som helst ansvar gentemot den som de åtaga sig att utbilda. Att arbetsprestationen av dylika utbildade icke är tillfredsställande, bör stå klart för var och en. Vi vilja oändligt gärna medverka till hävandet av ung- domsarbetslösheten genom att lämna tillfälle till utbildning men bör detta ske under kontrollerade former från statsmakternas sida. Genom lagbestämmelser ha åtskilliga restriktiva åtgärder vidtagits för rätt att utöva visst yrke, som liksom frisöryrket kan medföra risk eller fara för allmänheten. Från förbundets sida har man på allt sätt försökt medverka till sådana förhållanden, att allmänhetens och statsmakternas krav på yrkesutövarna blivit tillgodosedda. I sådana fall ha icke de egoistiska orga- nisationsintressena varit vägledande utan har endast hänsyn tagits till allmänhetens rätt till säkerhet. Genom avtal och överenskommelser under andra former med ar- betsgivareorganisationen inom facket ha långtgående stipulationer fastställts i av- seende på företagarnas skyldighet att lämna lärling eller elev en allsidig och tillfreds- ställande yrkesutbildning. Vidare ha arbetsgivarna måst ikläda sig såväl ekonomiska uppoffringar som andra förpliktelser gentemot lärlingen eller eleven.

I samband med de stipulationer, som fastställts i gällande överenskommelser kan nämnas, att lärotiden omfattar minimum 3 till 4 år, efter vilken tidsrymd veder- börande bör avlägga prov inför auktoriserad nämnd, innan 5. k. utlärlingsbetyg erhålles.

Med hänsyn till vad ovan anförts anse vi det motiverat med vissa lagbestämmelser i avseende på lärlingsutbildningen och rätten till att utöva frisöryrket. Vi vilja därför vördsamt anhålla, att Sakkunnige måtte beakta de synpunkter, som vi här framfört.

För SVENSKA FRISÖRARBETARFÖRBUNDET G. G. ENGSTRÖM.

• Sida 120
•  Original

Bilaga 2 c. Stockholm den 11 september 1936.

Till Sveriges Hantverksorganisation, Stockholm

Med anledning av Eder skrivelse 4.8.36 få vi härmed anföra följande: Ett antal 5. k. konditoriskolor annonsera om kurser på 6 veckor och däröver. De äro alla av det slag att de endast öka antalet av företagare i hembageri- och fin- bageribranschen utan att på något sätt öka yrkesskickligheten eller bidraga till kon- ditoryrkets förkovran eller stöd.

Dessa skolors elever komma oftast direkt från hemmet eller från köks- och ser- veringspersonalen å kaféer eller dylikt och de erhålla på ett par månader en under- visning som närmast avser att locka dem ut på egen hand till företagare och star- tare av egna företag. Någon anställning hos yrkesutbildade utövare av konditor- yrket kunna de aldrig räkna på.

Men de belasta näringen med ytterligare ett antal företagare, som i vild konkurrens sänka priserna och försämra kvaliteterna för att kunna hålla sig uppe.

Den s. k. hembagerinäringen, som ännu icke lyder under den för hembageri- och konditorinäringen gällande lagstiftning, och ej heller är underkastad avtalsenliga bestämmelser angående löner och arbetsvillkor, ökar med varje år i omfattning och profiterar särskilt av de friheter i fråga om nattarbete som gällande lag med- ger. Detta leder till en oerhörd konkurrens med de yrkesutbildade konditoriföre- tagarna och försvårar deras existensmöjligheter, liksom det leder till en försämring och neddragning av varukvalitet och utförande, ägnad att i hög grad skada vår näring. Ifrågavarande skolor arbeta utan kontroll av någon organisation eller all- män institution och oftast utan någon verkligt fackmässig ledning. Men de försäkra sig om dryga terminsavgifter och locka sina elever med löften om goda platser efter kursernas slut.

För en yrkesutbildad hantverkare, såsom i detta fall en konditor, kan det ej komma på tal att i sin tjänst intaga en elev från en sådan skola, men därmed ha också konditorierna såsom kår betraktad ingen möjlighet att reglera tilloppct av nya företagare. De komma, tack vare de privata skolorna, i stora skaror och para- sitera på vårt yrke, som i saknad av stöd i lag och förordningar icke kan utan de allra svåraste försakelser upprätthållas.

SVERIGES KONDITORIFÖRENING STYRELSEN

AXEL SJÖBERG. IMagnusson.

Transumt. Bilaga 2 (1. Stockholm den 12/10 1936.

Kungl. Maj:ts utredningskommission för hantverk, Nytorgsgatan 17, Stockholm.

Med anledning av Kungl. Utredningskommissionens till undertecknad Kjellström telefonledes gjorda hänvändelse med anhållan om uppgift å sådana affärer inom vårt fack som tagit till sin speciella uppgift att mot kontant vederlag hålla s. k. utbildningskurser i sömnad och tillskärning för såväl manliga som kvinnliga elever.

• Sida 121
•  Original

Efter en hastig orientering bland dessa företeelser på yrkets område här i Stock- holm är styrelsen för S. D. 1. F. i tillfälle ge anvisning på några sådana affärer, av vilka några även går under namn av akademi, de två förutnämnda även stats- understödda.

Bland de lojala yrkesutövarna står man frågande inför av vilken anledning så sker, då dessa skolor eller »akademier» icke fylla något verkligt behov, utan åstad— kommer större skada än de göra nytta, både för yrket och den ungdom, som de genom vackert stiliserade annonser lyckats locka att genomgå dessa snabbkurser på en eller annan månad, för vilka de dyrt få betala, kanske i många fall av sina surt förvärvade slantar, men någon verklig yrkesutbildning har det, torts vackra av- gångsbetyg och diplom icke blivit.

Men detta är ju endast en gren av alla de avarter och allt annat ohägn som vid- låder hantverket i gemen, vilket förstör och gör det svårt för de verkliga yrkes- männen i sin helhet, att föra en dräglig tillvaro.

Den som något litet förstår vad det vill säga att utbilda sig i ett hantverk, förstår också att detta icke kan ske på någon eller några månader, men klientelet växlar och affär är affär.

Stockholm som ovan.

STYRELSEN FÖR STOCKHOLMS DAMSKRÄDDERIIDKAREFÖRENING

Gvsr. KJELLSTRÖM. OLOF WESTMAN. Ordförande. Sekreterare.

Bilaga 2 e. Till Yrkesförbundens Representantskap.

Såsom korta yrkeskurser har under c:a 3 års tid pågått undervisning i hovbeslag inom Jordbrukare Ungdomens Förbund (J. U. F.). Kurserna ha pågått 3 år 4 dagar varefter eleverna ha utfört hovbeslag till husbehov och i granngårdarna.

I ett radiosamtal om fritidens användning, hållet den andra april 1936, förekom ett meddelande av Agronom Sigurd Svensson hurusom J. U. F. i sin tävlingsgren »Femkamp» upptager bland annat »hovbeslag». Tävlingen i hovbeslag skulle sti- mulera till högre bildningsarbete och enligt »Lantmannabladet» skulle denna gren av J. U. Fzs verksamhet utgöra något slags »djurskyddsarbete». Det torde emeller- tid i många fall snarare bliva djurplågeri, om icke under tävlingarna, så under den träning, som alla tävlingar föregås av. Det kan därvid bli många olika beslag som hästen får uthärda med i veckotal och under hårt arbete. Att tillåta en nybörjare i hovbeslag, att träna på levande häst torde få betraktas som djurplågeri.

! Vi fördöma alldeles bestämt dessa snabbkurser, som anordnas för utbildande av j hovslagare för eget ändamål och hade aldrig tänkt oss, att denna gren av yrket skulle kunna få övergå till att bliva hemslöjd. Det är barbariskt, att å levande häst och av oerfarna människor anordna tävlingar i hovbeslag. Dessa tävlingar ha t. o. m. i Uppsala län betitlats som »mästerskapstävlingar» för vilka äro uppsatta vissa vandringspris.

Programmet för dessa fyradagars kurser har ungefär samma utsende som vid våra statliga veterinårinstitut, där kurserna i motsvarande ämnen pågå i c:a 6 månader och härtill kommer, att eleven i senare fallet redan i förväg är delvis smideskunnig.

• Sida 122
•  Original

När J. U. F. under sina kurser utbildar hovslagare, som efter någon enskild träning äro mogna för mästerskapstävlan, är detta något onaturligt, som icke borde få före- komma utan i lag förbjudas. Hästen är människans vän och trogna tjänare, som sådan hör han också vårdas.

Att i anatomi, veterinärvetenskap och även i smide, okunniga personer på 4 dagar skola genomgå och inlära ett vittomfattande program så, att kursdeltagarna därefter skola kunna uppträda i tävlingar eller vara hovslagare, är något onaturligt. Pro- grammet för en snabbkurs omfattar: hovarnas anatomi, benens ställning, hovarnas ytterlära, åtgärder vid felaktiga hovformer, hovarnas verkning och justering, olika verktygs hanterande, riktning av skor, så att de passa hoven, fastspikning av den väl tillpassade skon, besiktning och kritik av varje häst, diagnostiserandet av event. hältor m in. (ett av veterinärens kinkigaste kapitel), klövvård, hovvård på ung- hästar, samt föredrag om hästens vanligaste yttre och inre sjukdomar och deras första behandling. Att detta svåra program klaras av på 4 dagar är dom nog över dessa kurser.

Med kännedom om, att en mycket stor del av hästbeståndet, i synnerhet på lands— bygden, skos av sina ägare eller, såsom vid större gårdar, av någon där anställd person, som tror sig kunna sko, men som utför ett arbete, vilket i fackmannens ögon många gånger ter sig som rena djurplågeriet, kan man fråga sig om inte här en lag är behövlig. Hästarna äro halta på grund av felaktig skoning eller också ha de tappat skor och köras på så sätt, tills hovslagare-dilettanten inte ser sig någon utväg att få fast en sko. Då först vänder vederbörande sig till hovslagaren för att få hjälp. Det behöver knappast påpekas, vilket onödigt lidande hästen får utstå på grund av dessa fuskares oförstånd samt skyddet för dem genom vår näringsfrihet.

Med hänsyn till att det här gäller levande men stumma varelser, som icke kunna klaga sin nöd förr än lidandet blir så svårt, att djuret genom sina rörelser ger till- känna att något är på tok, vore det önskligt att en lagstiftning kom till stånd, som förbjöde icke yrkeskunnigt folk att utföra hovbeslag och skötsel av hovar —— en sak för herrar riksdagsmän att taga i övervägande.

Stockholm den 30 mars 1937.

SVERIGES SMIDES- & MEKANISKA VERKSTADSIDKARES RIKSFÖRBUND P. W. GRÖNBERG.

Bilaga 2 f.

Till 1936 års Hantverkssalckunniga, Stockholm.

Härmed tillåta vi oss överlämna en skrivelse från Småland-Blekinge Hantverks- distrikt beträffande korttidskurser för Hantverkssakkunnigas kännedom.

Stockholm den 14 oktober 1937.

SVERIGES HANTVERKSORGANISATION

AUG. LINDMARK.

[Gunnar Willén.

• Sida 123
•  Original

Jönköping och Karlskrona den 18/8 1937.

Sveriges Hantverksorganisation,

Stockholm.

l Betr. s. k. korttidskurser.

Med anledning Eder ärade skrivelse av den 4 dzs har styrelsen för Småland-Ble- kinge Hantverksdistrikt härmed äran anföra.

Då det gäller ungdomens utbildning inom hantverksyrkena har på senaste tiden dykt upp en företeelse, som inom hantverkskretsar är ägnad ingiva allvarliga far- hågor. Vi åsyfta de 5. k. korttidskurserna, vilka avse, att på 6 ä 8 veckor utbilda yrkesmän. Sålunda har i Tingsryd anordnats flera dylika kurser för möbelsnickare, och är det dessa, som givit vårt distrikt anledning närmare taga del av denna verk- samhet.

Ledningen för kurserna framhåller visserligen, att meningen med dessa kurser icke är att utbilda eleverna till yrkesmän utan bara hos dem, som ha anlag för hemslöjd, ytterligare aniinera eleverna till hemslöjdsarbete på lediga stunder. Mun torde emellertid med all rätt kunna ställa den frågan: var går i detta fall gränsen mellan hemslöjd och hantverk? Och anledning härtill får man ännu mera, sedan man tagit del av ett referat av en kursavslutning i Smålands Posten den 20 februari 1937. Denna kurs, som påbörjades den 7 januari och pågått i 6 veckor, hade 10 elever och undervisningen var uppdelad med 195 timmar för manlig slöjd och möbelsnickeri, 45 timmar för ritningar, dekorering och ytbehandling, samt 5 timmar för stillära. Vid denna kursavslutning närvar länets hövding och i ett anförande framhöll denne, att yrkesundervisningen har stora uppgifter att fylla, varför man med tillfredsställelse måste hälsa denna första kurs av detta slag inom länet.

Det torde vara uppenbart, att den stora allmänheten i detta fall icke är mäktig draga gränsen mellan hemslöjd och hantverk. Då den läser ett referat, som det här ovan omnämnda, däri även beskrives utställningen av elevernas arbeten, vilka i alla hänseenden höjes till skyarna, bibringas den givetvis mycket lätt den uppfattningen, att yrkesmän utbildas på 6 veckor, då däremot tiden lärt oss och bevisat, att en fullgod hantverkare erfordrar 4 a 5 års utbildning. Vinner en dylik uppfattning in- steg hos allmänheten måste detta givetvis medföra en oerhört stor fara för vårt krav på legaliserade kompetensvillkor för rätten att idka hantverk. Hantverket måste ju bygga på kvalitet, och då måste ju dessa kurser betraktas som absolut olämpliga. Att Kungl. Skolöverstyrelsen lovordar och understöder desamma och att ledande män inom hantverksföreningarna även stå i ledningen för kurserna, är ju ägnat att ytterligare understryka nödvändigheten av en ändring till det bättre.

Det har även från något håll framhållits, att kurserna bidraga till att lindra arbets- lösheten bland ungdomen. Ja, under den tid, som själva kursen pågår, men ej längre, ty efter kursens slut blir det endast en överflyttning av de arbetslösa utan kontroll och illojal konkurrens från de icke kompetentas sida uppstår.

Att hantverkarna äro tacksamma för verkliga skolor, där undervisningen bedrives på sätt hantverket kan godkänna, torde vi icke särskilt behöva framhålla. Lika klart torde vara, att dessa korttidskurser äro en avart och fullkomligt av ondo.

För en rättänkande människa är det ju en orimlighet att ens tänka sig möjlig- heten av att en yngling efter sex veckors utbildning skall vara i stånd att på egen hand tillverka en möbel. Men då allmänheten ser en utställning av möbler, till- verkade på en dylik 6-veckorskurs, får man nog ej förvåna sig, om densammas åsikt

• Sida 124
•  Original

Om hantverkets fordringar för utbildning till möbelsnickare, ej kommer i någon för hantverket fördelaktig dager.

Med stöd av vad sålunda anförts får styrelsen för Småland-Blekinge Hantverks- distrikt äran anhålla, det organisationsstyrelsen ville vidtaga de åtgärder till åstad- kommande av en ändring till det bättre i här påtalade förhållanden, som framställ- ningen kan giva anledning till.

Högaktningsfullt

för STYRELSEN FÖR SMÅLAND-BLEKINGE HANTVERKSDISTRIKT

J. W. LINDAHL. Ordförande.

/Eman. Åberg. Sekreterare.

Bilaga 2 g.

Uttalande av Yrkesförbundens Representantskap betr. korttidskurser.

Att det inom varje yrkesområde, som vill följa med sin tid och hålla sig i nivå med utvecklingen inom facket, är nödvändigt att genom längre eller kortare fort- bildningskurser bereda de i yrket sysselsatta tillfälle att inhämta dylika rön, därom torde endast en mening råda bland hantverkets representanter. Förutsättningen för att en sådan fortbildningskurs skall lämna avsedd nytta är givetvis den, att de i i undervisningen deltagande förut genom lära och praktik äro väl införsatta i yrkets elementära moment och sålunda besitta den fackerfarenhet, på vilken en dylik fort- bildning nödvändigtvis måste bygga. ,

Inom ett flertal yrken har emellertid av personer, som därav hava sin utkomst, ; anordnats utbildningskurser för nybörjare inom resp. yrke och man utlovar att på ett visst uppgivet antal veckor eller månader lära eventuella elever ifrågavarande yrke. Den i annonser och prospekt för sådana kurser angivna tiden, är så gott som undantagslöst så pass kort, att det för varje omdömesgill person måste stå klart, att det icke kan vara möjligt att under angiven tid bibringa eleven annat än en svag föreställning om vad yrket kräver mycket mindre giva en tillfredsställande grund- läggande undervisning. .

Den för resp. yrke och för vederbörande elever största faran är den, att dessa snabbkurser icke hava till ändamål att bereda eleverna en första grundläggande . undervisning i yrket, avsedd att genom fortsatt utbildning i facket bygga vidare på, i utan avsikten med kurserna är den att genom en ytlig och schematisk konfrontation = med yrket bereda eleven en i verkligheten mycket svag möjlighet till omedelbar självständig verksamhet inom yrket. Man hoppar så att säga över både lärlings- och gesällstadierna för att direkt från en sådan genom braskande reklam och ohållbara löften lockande kurs, etablera sig i vederbörande yrke, vilket härigenom erhåller ytterligare en oduglig utövare, vars enda möjlighet att erhålla kunder är en för yrket förödande priskonkurrens.

Då dessa kurser äro rena privatgeschäft och deras verksamhet motverkar det arbete för en god och planmässig yrkesutbildning, som nu med understöd av stat, kommuner och yrkesorganisationer pågår, böra åtgärder vidtagas för stävjande av detta oskick, som allt för länge fått fortgå.

Yrkesförbundens representantskap anser att en blivande lärlingslagstiftning icke gärna kan underlåta att för yrkesundervisningens bedrivande uppställa sådana vill—

• Sida 125
•  Original

kor, att de ur yrkesutbildningens synpunkt uppenbara brister, som här påtalade korttidskurser innebära, avlägsnas.

Stockholm den 5 juni 1937.

AUG. LINDMARK. STEFAN ANDERSSON. MAURITZ ANDERSSON. C. A. BRINCK. ÅKE FALLGREN.

ÅKE REIFORS.

[Gunnar Willén.

Bilaga 3 a. Till 1936 års Hantverkssakkunniga.

Sveriges Smides- & Mek. Verkstadsidkares Riksförbund, representerande cirka 1000 medlemmar, har vid sitt årsmöte i Motala den 19 juni 1937, efter ingående överläggning beslutat antaga följande resolution samt uppdrog åt förbundets sty- relse att vidarebefordra densamma till 1936 års Hantverkssakkunniga, då vi anse detta ärende sammanfalla med sakkunnigas uppdrag. 1 Inom smidesyrket och särskilt inom dess gren hovslageriet har det mer och mer visat sig nödvändigt att viss kompetens sättes som fordran för rätten att få utöva detta yrke. Detta är så mycket mera nödvändigt, som det är levande och stumma varelser vilka här bliva behandlade. Vi vilja påpeka, att mycket lidande åsamkas hästar på grund av felaktig skoning utförd av osakkunniga personer. Genom de korta hovbeslagskurser, som pågå 3 ä 4 dagar ökas dessa inkompetenta fuskare i oroväckande grad till allvarlig skada för den hästägande allmänheten.

För att ytterligare belysa denna fråga hänvisa vi till en förut genom Yrkesför- bundens Representantskap till Hantverkssakkunniga insänd skrivelse angående korta yrkeskurser, vilken skrivelse. i avskrift bifogas.

Krav på kompetens för hovslageriet ha förut framförts av oss och vilja vi på nytt framföra detta önskemål. Bevisad kunskap och goda insikter torde väl för detta ' yrke vara av nöden, liksom det blir en garanti för att husdjuret-hästen icke ut-

sättes för djurplågeri som nu i stor utsträckning förekommer. Dessutom vilja vi påpeka den icke oväsentliga nationalekonomiska förlust, som uppstår genom att hästarnas värde och arbetsförmåga minskas på grund av felaktigt utfört hovbeslag.

Med hänvisning till ovanstående vilja vi vördsamt å årsmötets vägnar hemställa

att 1936 års .Hantverkssakkunniga måtte beakta de synpunkter som vi här ovan framfört, och stå vi gärna till tjänst med ytterligare upplysningar.

Älvsjö den 2 juli 1937. Å styrelsens vägnar SVERIGES SMIDES- & MEKANISKA VERKSTADSIDKARES RIKSFÖRBUND

P. W; GRÖNBERG. Ordförande.

• Sida 126
•  Original