SOU 1939:5

Betänkande angående revision av tjänsteförteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk

N +” ('?

nå (-

_ Cila

&( 4. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket är 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 19:39:53 FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

REVISION AV TJÄNSTEFÖRTECKNINGEN »

I VAD AVSER

STATENS AFFÄBSDRIVAN DE VERK

AVGIVET DEN 13 FEBRUARI 1939

A V INOM F INANSDEPA R TEMEN TET

TILLKALLA DE SAKK UNNI GA

STOCKHOLM 1939

_ ' åskåten effärnvägar. Beckman. 206 s. * .. _ ' , mambok till vägledning vid va.] av ny . ' - amn und, Blom; v, 106 s. ,] må ! rs'lag r'ömnd'e plats i S okhoiln "* 5_. _Eetänkand'e angående revision av _6 (ögatiggjiiing a'v Stockholms. o'gsbas. , mn'gen vad nvser statens affärsdrivande ver &30 87 s.- Gkaitör. Fö. . .163 s. IH.

' Aqml Om särskild trycker-t ej angiven, är tryeko'r'ten Stookhoi'm. Båkåtåver—na med (etstii utgöra begynnelse % -ti il'I- "en departement. under vilket, ut:—ledningen» avgivits, t. ex E. = ecklesiastlkdepanementet, Jo éparéeme'nben. Enligt kungörelsen den 3 tebr. 1922 eng: etatenséottentiiga uuredninsars yttre enondmn,

.bgivas utredningarna i omslag med 'enhemg färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1939:5 FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

REVISION AV TJÄNSTEFÖRTECKNINGEN

I VAD AVSER

STATENS AFFÄRSDRIVAN DE VERK

AVGIVET DEN 13 FEBRUARI 1939

AV INOM FINANSDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1939 KUNGL. BOKTRYOKERIET. P. A. NOESTEDT & söNEa 390370

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Genom beslut den 15 augusti 1938 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departe- mentet biträda med omprövning av lönegradsplaceringen för befattningsha— vare vid statens affärsdrivande verk.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 31 augusti 1938 såsom sakkunniga generalkrigskommissarien T. O. R. Wijn- bladh, generaldirektören och chefen för domänstyrelsen G. W. G. Kuylen- stierna samt ledamoten i kommunikationsverkens lönenämnd, förrådsmäs- taren K. G. K. Mattelin. Därjämte uppdrog Herr Statsrådet åt Wijnbladh att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Den 22 september 1938 förordnade Herr Statsrådet t. f. förste kanslisekre- teraren i finansdepartementet 0. A. Berger att vara sekreterare åt de sak- kunniga.

Efter därtill av Herr Statsrådet lämnat tillstånd ha de sakkunniga såsom biträden åt sekreteraren anlitat förste kontrollören vid postverket A. 5. Mark- ström, aktuarien hos telegrafstyrelsen 8. P. Hersson, sekreteraren hos järn- vägstyrelsen C. A. W. Wiens, notarien hos järnvägsstyrelsen J. S. Hasselquist, t. f. sekreteraren hos vattenfallsstyrelsen G. A. Horss och t. f. sekreteraren hos domänstyrelsen C. G. Olin.

Under fortgången av de sakkunnigas arbete ha åtskilliga framställningar överlämnats av Kungl. Maj:t eller Herr Statsrådet för att tagas under över- vägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget eller för att eljest vara till— gängliga för de sakkunniga. Vidare ha från verksstyrelserna samt från tjäns- temannaorganisationer eller tjänstemän direkt till de sakkunniga ingivits framställningar i anledning av tjänsteförteckningsrevisionen. Ifrågava- 1'ande till de sakkunniga överlämnade eller direkt ingivna framställningar finnas upptagna i särskilda bland de sakkunnigas handlingar befintliga för- teckningar. '

Efter avslutat uppdrag få de sakkunniga härmed vördsamt till Herr Stats- rådet överlämna sitt betänkande.

Vid betänkandet finnas fogade dels särskilda yttranden av personalrepre- sentanter, dels ock förslag till tjänsteförteckning, i vad avser statens affärs- drivande verk.

Stockholm den 13 februari 1939.

TH. WIJNBLADH.

G. KUYLENST J ERNA. G. MATTELIN.

A. Berger.

Inledning.

Det utredningsarbete, som uppdrogs åt 1936 års lönekommitté, skulle enligt de meddelade direktiven omfatta bland annat en allsidig realpröv- ning av de civila och militära befattningshavarnas löneställning, innefattan— de jämväl en inbördes avvägning av lönegradsplaceringama för olika, vik— tigare befattningshavargrupper. Ä chefen för finansdepartementet skulle an— komma att lämna närmare direktiv beträffande de frågor om ändrad löne- gradsplacering, som borde tagas under omprövning.

Med hänsyn till den tidskrävande beskaffenheten av en översyn av den nu gällande inbördes avvägningen av olika befattningshavares löneställning och med tanke på angelägenheten av att arbetet med en teknisk revision av avlöningsförfattningarna och en reglering av lönenivån, sådan denna fram- träder i löneplanerna, snabbt bringades till sitt slut, fann lönekommittén det lämpligt att till en början skjuta tjänsteförteckningsrevisionen åt sidan för att upptaga den till behandling under en senare arbetsetapp. Den tjänste- förteckning, som finnes fogad vid lönekommitténs förslag till civilt avlö- ningsreglemente, innefattar endast en sammanfattning av de vid gällande avlöningsreglementen fogade tjänsteförteckningarna, vilka i formellt hän- sende anpassats efter löneplanernas i kommittéförslaget något ändrade upp- ställning men däremot icke bygga på en omprövning av de olika befattnings— havargruppernas inbördes löneställning. Samma provisoriska karaktär har den tjänsteförteckning, som bifogats den på lönekommitténs betänkanden baserade propositionen i ämnet till 1938 års riksdag.

I anförande till statsrådsprotokollet över finansärenden den 15 augusti 1938 framhöll chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, önsk- Värdheten av att även frågan om den inbördes avvägningen av olika grup— pers löneställning i huvudsak bringades till en lösning inom en snar fram- tid. Då 1936 års lönekommitté vid nämnda tidpunkt ännu var sysselsatt med vissa uppgifter hänförliga till dess första arbetsetapp, i främsta rum- met utarbetandet av förslag till nya avlöningsbestämmelser för militära be- fattningshavare, ansåg departementschefen skäl kunna anföras för att arbe- tet med tjänsteförteckningsrevisionen brötes ut ur det utredningskomplex, som anförtrotts lönekommittén, och överlämnades till särskilda sakkunniga. Löneregleringsarbetet syntes departementschefen ha fortskridit så långt, att de betänkligheter, som ett sådant sönderbrytande av dess enhetlighet vore ägnat att väcka, ej längre gjorde sig gällande med samma styrka som tidi- gare.

Även om tjänsteförteckningsrevisionen sålunda organiserades såsom en självständig arbetsuppgift, vore det enligt departementschefen med hänsyn till uppgiftens omfattning nödvändigt, att arbetet utfördes etappvis. Prak- tiska skäl syntes departementschefen tala för att man i första hand inrik- tade sig på en granskning av tjänsteförteckningen i de delar, som vore av central betydelse för statens affärsverk. Värdefulla hållpunkter kunde där- vid väntas vunna till ledning för det fortsatta revisionsarbetet på andra, svåröverskådligare områden.

Departementschefens anförande utmynnade i en hemställan om bemyn- digande att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet bi- träda med omprövning av lönegradsplaceringen för befattningshavare vid statens affärsdrivande verk. Vad sålunda föreslagits vann Kungl. Maj:ts bifall.

I sitt förenämnda anförande till statsrådsprotokollet framhöll departe- mentschefen, att de former, i vilka av utredningen berörda organ och in- tressegrupper skulle erhålla tillfälle att vid överläggningar med de sakkun- niga framföra sina synpunkter, skulle bestämmas av chefen för finansdepar- tementet. I enlighet med vad sålunda förutsatts ha överläggningar med personalorganisationer ägt rum under utredningsarbetets fortgång, därvid departementschefen meddelat beslut i fråga om vilka organisationer, som skulle deltaga i överläggningarna, samt rörande antalet representanter för de olika organisationerna.

Sedan de sakkunniga från verksstyrelserna erhållit begärda upplysningar rörande antalet och omfattningen av befintliga personalorganisationer inom respektive verk, överlämnades en sammanställning av dessa uppgifter till finansdepartementet. Genom beslut den 17 november 1938 bemyndigade departementschefen de sakkunniga att till ett gemensamt sammanträde kalla i beslutet angivet antal representanter för nedan uppräknade organisationer. Sammanträdet ägde rum den 22 och 23 november 1938. Därvid företrädde för svenska postmannaförbundet förste postiljonen G. Gabrielsson och över- postiljonen C. Olsén, för telegraf— och telefonmannaförbundet förtroende- mannen G. Jönsson, förste stationsbiträdet H. Holm och förste reparatören R. Nygren, för svenska järnvägsmannaförbundet förbundsordföranden A. Löfgren, ombudsmannen S. Christiansson och stationskarlen H, Johansson, för Sveriges lokomotivmannaförbund förbundsordföranden A. Borgstedt, för svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund stationsmästaren C. Hy— dén, för personalföreningen vid statens vattenfallsverk distriktsingenjören G. Hörsta, för statens vattenfallsverks tjänstemannaförbund förste kontoristen F. Hagström, för statsjägmästarnas förening jägmästaren G. Olin, för Sve- riges kronojägareförbund kronojägaren O. Bragée, för de kvinnliga kår- sammanslutningarnas centralråd kontorsskrivaren Maria Waller, förste vaktföreståndaren Hilda Carlson och postexpeditören Helfrid Hagquist, för trafiktjänstemännens riksförbund stationsinspektoren R. Marklund, förste kontrollören R. Björnsson och postassistenten H. Owe samt för kommunika-

tionsverkens ingenjörsförbund byrådirektören E. Malmgren och förste ban- ingenjören A. Poring. Vid sammanträdet, som avsåg att bereda represen- tanterna tillfälle att inför de sakkunniga framföra organisationernas syn- punkter i anledning av tjänsteförteckningsrevisionen, uttalades mycket om- fattande önskemål.

Den 10 och 13 december 1938 sammanträffade de sakkunniga ånyo med representanter för personalorganisationerna. De överläggningar, som då ägde rum, hade såtillvida annan karaktär, att vid dessa överläggningar före— låg ett av de sakkunniga utarbetat preliminärt förslag till ändring av tjänste- förteckning, vilket av departementschefen godkänts såsom underlag för de blivande diskussionerna. Vid överläggningarna framfördes från perso- nalrepresentanternas sida återigen vittgående önskemål men samtidigt vits- ordades likväl, att, med utgående från de för utredningen gällande direk— tiven, vad i förslaget upptagits innefattade åtgärder, mot vilkas genomfö- rande representanterna icke hade något att erinra. I anledning av vad så- lunda och jämväl vid sammanträden med vederbörande verksstyrelser före- kommit, har förslaget sedermera undergått viss överarbetning.

Beslut om sistnämnda överläggningar hade meddelats av chefen för fi- nansdepartementet den 6 december 1938. Enligt beslutet medgavs perso— nalrepresentant befogenhet att, då han funne de sakkunnigas beslut därtill giva anledning, vid de sakkunnigas betänkande foga särskilt uttalande i fråga,i vars behandling han tagit del. För sådant ändamål har betänkan- det i korrektur tillställts de vid dessa överläggningar närvarande personal- representanterna. Uttalandena ifråga finnas såsom bilagor fogade härvid.

Till sammanträdet den 10 december 1938 hade kallats representanter för personalorganisationer, vilkas medlemmar huvudsakligen utgöras av befatt- ningshavare i lönegraderna 1—14; sammanträdet den 13 december 1938 åter avsåg representanter för organisationer med sitt huvudsakliga medlemsantal bland befattningshavare i 15:e och högre lönegrader. Vid det förstnämnda sammanträdet företrädde för svenska postmannaförbundet herr Gabrielsson, för telegraf— och telefonmannaförbundet herr Jönsson, för svenska järnvägs- mannaförbundet herr Löfgren, för Sveriges lokomotivmannaförbund herr Borgstedt, för statens vattenfallsverks tjänstemannaförbund herr Hagström och för Sveriges kronojägareförbund herr Bragée. Vid sammanträdet den 13 december 1938 företrädde för posttjänstemännens förening herr Owe, för Svenska telegraftjänstemännens förening herr Björnsson, för statens järn- vägars befälsförbund underinspektoren A. Johansson, för personalföreningen vid statens vattenfallsverk herr Hörsta, för statsjägmästarnas förening över- jägmästaren S. Boberg, för kommunikationsverkens ingenjörsförbund herr Malmgren och för de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd fröken Waller.

I sitt förut omförmälda anförande till statsrådsprotokollet uttalade departe- mentschefen vidare, att de sakkunniga skulle stå i nära kontakt med veder- börande verk —— detta särskilt med tanke på den dominerande betydelse, som

i förevarande sammanhang måste tillkomma den konkreta utformning, sam arbetet och arbetsfördelningen erhållit inom de olika verken.

Medan utredningsarbetet ännu befann sig på ett förberedande stadium införskaffade de sakkunniga efter samråd med departementschefen i pro- memorieform sammanfattade uttalanden från verksstyrelserna rörande deras synpunkter i de hänseenden, som berördes av utredningen. För att bereda verksstyrelserna tillfälle att muntligen utveckla dessa synpunkter höllos där- efter överläggningar med de olika styrelserna var för sig under tiden 10—12 november 1938. Dylika överläggningar ha dock med hänsyn till sakkunnig- delegationens sammansättning icke ägt rum med domänstyrelsen. Vid såväl ifrågavarande som de fortsatta överläggningarna representerades styrelserna av vederbörande generaldirektör samt en eller två byråchefer.

Ett andra sammanträffande med verksstyrelserna ägde rum den 10 decem- ber 1938. Denna överläggning, vid vilken förut omförmälda preliminära förslag till ändring av tjänsteförteckningen tjänade såsom underlag för diskussionen, var gemensam för verksstyrelserna. Under diskussionen vid- höllos iallmänhet de yrkanden, som framförts i de till de sakkunniga ingirna promemoriorna.

Enligt departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet skulle de sakkunniga samarbeta med samt tillgodogöra sig resultaten av samtidigt på— gående eller avslutade men ej slutligt prövade utredningar beträffande affärs- verkens organisationsfrågor. I anledning av departementschefens ifråga- varande uttalande få de sakkunniga anföra följande.

Samtidigt med de sakkunnigas arbete har pågått utredning rörande för- hållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning för personal vid statens järnvägar. Denna utredning, vilken ännu icke avslutats, har uppdragits åt en för ändamålet tillsatt kommission, 1938 års personalkommission vid sta- tens järnvägar. I de för kommissionen den 5 november 1937 meddelade di- rektiven utsades med tanke på den blivande tjänsteförteckningsrevisionen, att frågor om tjänstemannagrupps eventuella uppflyttning i lönegrad icke skulle upptagas till prövning av kommissionen. Däremot skulle kommis- sionen äga att i förekommande fall pröva frågor om antalet befattningsha- vare i viss lönegrad för visst tjänsteställe i förhållande till antalet befatt- ningshavare i viss annan lönegrad vid samma tjänsteställe.

Efter förberedande diskussioner mellan personalkommissionen och de sak- kunniga rörande gränsdragningen mellan de båda utredningarnas arbets- uppgifter, upptogs frågan vid sammankomst inför statsrådet Wigforss. där- vid, förutom utredningarnas ordförande, statsråden Forslund och Eriksson närvoro. Det fastslogs, att personalkommissionen i enlighet med nyssnämn- da, för densamma lämnade direktiv icke skulle till prövning upptaga frå- gor, som avsåge ändring av tjänsteförteckningen. Därest emellertid kommis- sionens undersökningar givit eller, såvitt kunde förutses, skulle komma att giva vid handen, att behov förelåge av ändringar i tjänsteförteckningen, borde förslag härutinnan överlämnas till tjänsteförteckningssakkunniga för vidare

behandling. I särskilda skrivelser till de sakkunniga ha ock dylika förslag framställts.

Under utredningsarbetet ha de sakkunniga vidare tagit del av en till che- fen för kommunikationsdepartementet överlämnad, den 21 juli 1938 dag- tecknad utredning angående vattenfallsstyrelsens organisation. Utredningen, som på offentligt uppdrag verkställts av generaldirektörerna A. Granholm, G. Malm och E. Stridsberg, har utmynnat i ett förslag, mot vilket general— direktören Granholm i särskilt yttrande beträffande vissa delar anmält avvikande mening.

De sakkunniga ha, såsom av den följande redogörelsen närmare framgår, icke ansett det falla inom dem lämnat uppdrag att yttra sig i organisations- frågan och därför allenast uttalat sig om lönesättningen enligt respektive för- slag för där berörda tjänster.

Slutligen har departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet framhållit, att på närmare direktiv av departementschefen skulle ankomma i vilken utsträckning frågor om ändrad lönegradsplacering borde av de sak- kunniga tagas under omprövning.

I anslutning härtill har departementschefen erinrat de sakkunniga därom, att den allmänna lönenivån för statstjänstemännen genom riksdagens anta- gande år 1938 av ett nytt avlöningsreglemente blivit fastslagen samt att tjänsteförteckningsrevisionen wicke finge resultera i förslag, som rubbade nämnda lönenivå. Såsom närmaste konsekvens härav har departementsche- fen framhållit, att någon ändring i sådana lönelägen, som kunde anses vara av konstitutiv betydelse för denna lönenivå, icke finge ifrågakomma. Detta innebär främst, att någon ändring i löneställningen för befattningshavare i rekryteringsgrader i allmänhet icke kunnat förordas. Uteslutet har av hän- syn till den fastställda lönenivån också varit att förorda förslag, som avse eller skulle leda till uppflyttning av samtliga befattningar inom en viss be- fordringsgång eller eljest av hela serier befattningar, liksom ock förslag att inom ett verk uppflytta samtliga befattningshavare, tillhörande en och sam- ma lönegrad. Då det gällt att inom den förelagda ramen överväga åtgärder för att åvägabringa en med hänsyn till arbetsuppgifternas art och omfattning så vitt möjligt rättvis och riktig avvägning av löneställningen befattningsha- vare eller befattningshavargrupper emellan, ha de sakkunniga av nu angivna skäl oftast måst stanna vid förslag om placering i närmast högre lönegrad. I vissa fall ha förutsättningar synts föreligga för att bereda en del av en grupp dylik förbättring och klyvning av gruppen föreslagits.

Här må även erinras, hurusom i samband med genomförandet av nu gäl- lande klassificering av vissa trafikanstalter av såväl 1936 års klassificerings- kommitté som kommunikationsverkens lönenämnd framhållits, att såsom en allmän princip finge anses gälla, att varje statens tjänsteman måste vara skyldig att inom skäliga gränser utan anspråk på uppflyttning i lönegrad underkasta sig den ökade arbetsbörda, som genom organisatoriska föränd- ringar eller vederbörande verks normalt fortgående utveckling påläggas ho-

nom. De sakkunniga ha vid fullgörandet av sin uppgift helt naturligt icke kunnat undgå att taga hänsyn även härtill. Sålunda har enbart den om- ständigheten att arten och omfattningen av arbetsuppgifterna variera inom en grupp av befattningshavare icke kunnat föranleda förslag om förbättrad löneställning genom uppdelning av gruppen ifråga. I realiteten torde det väl vara så, att dylika variationer mer eller mindre förekomma inom alla grupper. Om det emellertid visat sig, att utvecklingen lett till att de med viss eller vissa befattningar förenade arbetsuppgifternas art och omfattning markerat avvika från vad som med ovan angivna utgångspunkt får anses normalt för den grupp, dit befattningen eller befattningarna höra, ha de sakkunniga ansett sig oförhindrade att föreslå en förbättrad löne- ställning.

Enligt de av departementschefen muntligen meddelade direktiven ha de sakkunniga vidare haft att vid fullgörandet av sitt uppdrag utgå från nu gäl- lande verkschefslöner. Departementschefens ifrågavarande uttalande har gi- vetvis i första hand haft betydelse vid de sakkunnigas bedömande av byrå- chefernas löneställning, men har med hänsyn till relationen i lönehänseen- de mellan olika befattningar helt naturligt måst återverka även vid pröv- ningen av löneställningen för andra högre befattningshavare. De sakkunniga återkomma härtill i det följande. Emellertid torde redan här böra förutskic- kas, att de sakkunniga — med utgående från att spörsmålet om byråchefer— nas löneställning bör lösas efter ensartade grunder beträffande statsförvalt— n'ingen i dess helhet —— icke ansett sig böra överväga förslag, som, tillämpa— de inom andra statliga förvaltningsområden än affärsverkens, skulle allt för mycket rubba den nuvarande relationen mellan å ena sidan verksche- fernas samt å andra sidan byråchefernas löner. Det må också redan här nämnas, att de sakkunniga i anslutning till den nu omförmälda begränsning- en ansett sig i vissa andra fall, där en löneförbättning synts kunna ifråga- komma, icke kunna föreslå annat än att den beredes genom en löneställning å C-planen, motsvarande slutlönen å I-ort för den A-plansgrad, vari befatt- ningen nu är placerad.

De framställningar från såväl verksstyrelser och personalorganisationer som särskilda grupper av befattningshavare, vilka varit föremål för de sak- kunnigas behandling, giva vid handen att, även om uppfattningen angående innebörden av tjänsteförteckningsrevisionen varit synnerligen skiftande, man likväl i de flesta fall utgått från att andra och väsentligt vidsträcktare möj— ligheter genom densamma skulle öppnas än dem som i själva verket förelig— ga. Resultatet har också måst bliva, att framställda önskemål i mycket stor omfattning icke kunnat upptagas i de sakkunnigas förslag.

Slutligen torde här böra framhållas, att de sakkunniga utgått från att ut- redningsuppdraget icke avsetts skola innefatta jämväl frågan om en rationa- lisering av tjänsteförteckningens uppställning, helst detta spörsmål knappast lärer med fördel kunna bedömas annat än i ett sammanhang för allmänna civilförvaltningen och de affärsdrivande verken. Vad sålunda anförts gäl- ler även frågan om förenkling av tiänstebenämningarna. Såsom av den föl-

jande redogörelsen framgår ha de sakkunniga dock i vissa fall funnit an- ledning föreligga att framlägga förslag i sistnämnda hänseende.

Då de sakkunniga härefter övergå till att framlägga resultatet av utred- ningsarbetet, anse de sakkunniga lämpligt att under en särskild avdelning behandla vissa gemensamma frågor. Därefter upptagas beträffande varje särskilt verk de speciella spörsmål om ändrad löneställning, i vilka de sak- kunniga ha förslag att framställa eller eljest finna anledning till uttalande.

Vid framläggandet av resultatet av utredningsarbetet ha de sakkunniga följt den ordning verken och olika befattningar emellan, som framgår av den vid propositionen, nr 263, till 1938 års riksdag med förslag till civilt avlönings- reglemente m. m. fogade tjänsteförteckningen. Då det av flera skäl varit omöjligt att i betänkandet redovisa samtliga de förslag till ändring av tjänste— förteckningen, som varit föremål för de sakkunnigas prövning, ha frågor, beträffande vilka de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda någon åtgärd, medtagits allenast då särskilda omständigheter så påkallat.

De upplysningar beträffande faktiska förhållanden, till exempel antal be- fattningshavare av olika slag rn. in., som de sakkunniga meddela, avse, så— vitt icke annat framgår, december månad är 1938.

Därjämte må framhållas, att de sakkunniga vid framläggandet av verks- styrelsernas förslag redovisat framställningar från personalhåll, endast då dessa innefatta avvikelser från den av verksstyrelsen intagna ståndpunkten.

Gemensamma frågor.

Förordnandetjänster. I såväl 1936 års lönekommittés betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente som den på grundval därav till 1938 års riksdag avlåtna propositionen, nr 263, har förutsatts en utredning röran— de formerna för tjänsters tillsättande, en uppgift som icke ingår i de sak- kunnigas uppdrag.

Vid behandlingen av löneplanen A i det nya avlöningsreglementet har lö— nekommittén framhållit, att de i förhållande till den nuvarande löneplanen B nya lönegraderna av kommittén icke avsetts för en differentiering av byrå- chefstjänsterna liksom ej heller eljest för uppflyttning i högre lönegrad än den 30:e av vanliga administrativa tjänster. I den mån en förbättrad löne- ställning för en del byråchefstjänster, liksom ock för vissa andra inom nu- varande löneplanen B upptagna befattningar med ledaransvar eller eljest för— utsättande särskilt stora kvalifikationer, befunnes erforderlig, borde denna för- bättrade löneställning enligt kommitténs mening komma till stånd genom be- fattningarnas omändring till tjänster, vilka tillsättas medelst förordnande. Departementschefen har i nyssnämnda proposition förutsatt, att frågan om vidgad tillämpning av förordnandesystemet vid tillsättandet av de ledande posterna inom statsförvaltningen skulle bliva föremål för övervägande.

Då de sakkunniga nu beröra spörsmålet om förordnandetjänster, sker detta allenast i de delar, vartill fullföljandet av de sakkunnigas uppdrag givit ome- delbar anledning. Vid sidan om byråchefstjänsterna föreligga, såsom redan inledningsvis erinrats, i sådant hänseende bland annat vissa fall, beträffande vilka de sakkunniga icke anse sig kunna inom ramen för meddelade direktiv och därav betingade lönetekniska möjligheter föreslå förbättrad löneställ- ning, där sådan finnes befogad, i annan form än genom tjänsternas förvand— ling till förordnandetjänster.

Med avseende å lönesättningen vid omvandling av en medelst fullmakt eller konstitutorial tillsatt befattning till förordnandetjänst vilja de sakkun- niga erinra, att till utgångspunkt vid lönesättningen för rektorsbefattning- arna vid de statliga undervisningsanstalterna, vilka befattningar tillsättas me— delst förordnande, tagits högsta löneklassen inom vissa lönegrader å den för tjänster, som tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial, avsedda löne- planen, varvid den å nämnda löneplan gällande dyrortsgraderingen bibehål- lits. Den förbättrade löneställning, som överförandet till förordnandetjänst medfört, består i att vederbörande befattningshavare omedelbart äger åtnjuta, vad som eljest skolat utgå som slutlön. Det torde knappast behöva påpekas,

att ett bibehållande av dyrortsgraderade rektorslöner icke är möjligt, därest rektorsbefattningarna vid ett inordnande under det nya civila avlöningsreg- lementet skulle placeras å C-planen. I ett under hösten 1938 till chefen för finansdepartementet avgivet förslag till vissa ändrade avlöningsbestämmel- ser för ordinarie lärare m. fl. vid statens undervisningsväsende har följakt- ligen föreslagits, att rektorsbefattningarna skola upptagas bland tjänstemän, som åtnjuta lön enligt särskild löneplan.

Med beaktande av de för uppdragets genomförande anvisade förutsättning- arna anse sig de sakkunniga böra förorda, att, i enlighet med den evalve— ringsprincip, som sålunda kommit till användning inom det statliga under- visningsväsendet, till utgångspunkt för lönesättningen vid överförandet av en befattning från A-planen till C-planen tages högsta löneklassen inom ve- derbörande lönegrad å A-planen. Då de sakkunniga emellertid icke finna an- ledning ifrågasätta någon dyrortsgradering med därav följande placering å särskild löneplan, synes det de sakkunniga naturligt, att vid överförandet till C—planen utgå från slutlönen å I-ort å A-planen. Visserligen gynnar ett dy- ligt förfarande en å lägre dyrort placerad tjänsteman i förhållande till en å I—ort placerad, men detta lärer, såsom nyss antytts, vara med C-planens kon- struktion ofrånkomligt. Det må emellertid erinras, att sådana fall redan nu förekomma samt att övervägande antalet befattningshavare, varom i detta sammanhang kan bliva fråga, dock äro placerade å I-ort.

Givetvis kan mot en dylik lönesättning invändas, att en alltför ringa kom- pensation beredes för den mindre säkerhet, som förordnandeställning anses innebära. Bortsett från frågan, huruvida förordnande för befattningshava- ren i realiteten innebär större osäkerhet eller icke än fullmakt eller konsti- tutorial, vilja de sakkunniga under hänvisning till nyss åberopade förhål- landen inom undervisningsväsendet framhålla, att den förbättring, som ome- delbart uppnående av slutlönen innebär, uppenbarligen ansetts utgöra till- räcklig kompensation. De tillägg, som där i vissa fall utgå utöver slutlönen, åsyfta nämligen icke att bereda sådan kompensation.

Ett närmare studium av avlöningsreglementets löneplaner utvisar, att de udda lönegradernas slutlöner å A-planen kunna med allenast obetydliga av- vikelser evalveras i lönebelopp- å C-planen, beroende på att C—planens löne- gradsbelopp fastställts till jämna tusental. Gäller det åter att evalvera de jämna lönegradernas slutlöner, synes inom den angivna ramen och med C— planens konstruktion annan lösning knappast stå att finna än att hänföra befattning i sådan lönegrad till den lönegrad å C-planen, där lönen ligger närmast under nämnda slutlön, och medelst ett lönetillägg bringa upp löne- beloppet till A-gradens slutlön. Under det arbete, de sakkunniga haft att utföra, har något sådant fall icke blivit aktuellt.

Till C-planen hänförliga tjänster tillsättas medelst förordnande antingen tills vidare eller å viss tid. För affärsverkens vidkommande anse de sak- kunniga någon annan form än förordnande å viss tid icke böra förekomma.

Frågan om återgång från förordnandetjänst till ordinarie befattning har varit föremål för behandling av 1936 års lönekommitté. Därvid har löne-

kommittén erinrat, att enligt bestämmelserna i 14 g 2 mom. av kommunika- tionsverkens avlöningsreglemente, sådant detta författningsrum numera ly- der, tjänsteman, vilken förordnats såsom distriktschef vid statens järnvägar, såsom telefondirektör i Stockholm eller såsom driftdirektör vid statens vat— tenfallsverk men vilkens förordnande upphör, skall återgå till ordinarie be- fattning vid verket i den tjänstegrad, han tillhörde vid tillträdandet av för- ordnandet. Ur lönekommitténs betänkande må följande anföras.

Efter tillkomsten av kommunikationsverkens avlöningsreglemente har inrättats ett antal nya tjänster vid dessa verk, vilka i likhet med distriktschefsbefattning vid sta- tens järnvägar tillsättas genom förordnande och hittills i allmänhet rekryterats med tjänstemän, som innehaft med konstitutorial tillsatta befattningar vid vederbörande verk. Dessa nya tjänster äro -— förutom de förut nämnda telefondirektörs- och driftdirektörsbefattningarna —— befattningar såsom postsparbankschef vid postverket samt förrådsdirektör, verkstadsdirektör och verkstadsöveringenjör vid statens järn- vägar. Av de nytillkomna tjänsterna hava allenast telefondirektörs— och driftdirek- törsbefattningarna inordnats under bestämmelsemai 14 5 2 mom.

Därest den i nyssnämnda författningsrum stadgade anordningen skall bibehållas för framtiden, lärer anledning knappast föreligga att från densammas tillämpning undantaga flertalet övriga förordnandetjänster vid kommunikationsverken. Emel- lertid är lönekommittén för sin del av den uppfattningen, att det knappast kan vara ägnat att medföra någon verklig fördel ur verkssynpunkt att påtvinga en förord- nandetjänsteman, vilken icke erhåller förnyat förordnande, återgång till förut inne- havd lägre tjänstegrad. Då hans före förordnandet innehavda befattning under ti- den blivit besatt med ordinarie innehavare, kan han i regel icke påräkna att få återinträda i denna tjänst utan måste räkna med att erhålla annan placering. I betraktande av den framskjutna ställning inom verket, tjänstemannen under för- ordnandetiden intagit, kan det befaras, att han efter återgången har svårt att finna sig till rätta i sina nya tjänsteförhållanden, vilket måste vara till men för hans tjänstutövning i fortsättningen och försvåra utnyttjandet av hans arbetskraft på ett sätt som svarar emot hans utbildning och löneställning. Kommittén håller förden- skull före, att en tjänsteman, vars förordnande upphör utan att följas av förnyat förordnande, icke bör vara skyldig att mot sin egen önskan återgå till tjänstgöring i lägre tjänsteställning utan att han bör äga rätt att avgå från tjänsten mot åtnjutande av pension enligt de grunder, som i sådant hänseende gälla för förordnandetjänste- man.

Annorlunda kan saken ställa sig, om tjänstemannen själv uttryckligen önskar åter- gå till sin förra befattning. I dylikt fall torde man från tjänstemannens sida kunna påräkna sådant intresse och sådana arbetsinsatser, att det kan vara med verkets fördel förenligt att fortfarande utnyttja hans arbetskraft även i en mindre framträdande arbetsuppgift. Det synes icke böra vara en eljest plikttrogen och arbetsam tjänsteman förmenat att, även om han icke visat sig vara lämplig för förordnandetjänsten, i fortsättningen ägna sin arbetskraft åt verket, om han så önskar och det befinnes vara med verksintresset förenligt. Därest möjlighet hål- les öppen för förordnandetjänsteman att, om fortsatt förordnande utebliver, få kvar- stanna vid verket i tidigare innehavd tjänstegrad, skulle ock eventuella farhågor för att ett upphävande av bestämmelserna i 14 5 2 mom. i kommunikationsverkens av- löningsreglemente komma att menligt inverka på förordnandetjänsternas rekryte- ring, sannolikt förlora i betydelse.

Kommittén har sålunda ansett, att Kungl. Maj:t bör genom särskild bestämmelse erhålla befogenhet att på särskild ansökan medgiva tjänsteman, vilken innehar förordnandetjänst men vilkens förordnande upphör utan att efterföljas av förnyat förordnande, rätt att återgå till ordinarie befattning inom den lönegrad han före

förordnandet innehade. För sådant fall bör ock Kungl. Maj:t äga förordna om den tillfälliga ökning av antalet ordinarie tjänster, som kan betingas av återgången. Nämnda befogenhet torde lämpligen böra avse samtliga förordnandetjänstemän vid de affärsdrivande verken med undantag av generaldirektör, överdirektör och över- lingenjör. För det fåtal tjänster vid allmänna civilförvaltningen, vilka tillsättas me- delst förordnande på viss tid och icke äro verkschefstjänster, hava med hänsyn till det sätt, varpå dessa tjänster rekryteras, tillräckliga skäl icke för närvarande synts föreligga för en motsvarande anordning.

I enlighet med det sålunda anförda har lönekommittén föreslagit, att Kungl. Maj:t skall äga befogenhet att på ansökan medgiva, att tjänsteman, vilken förordnats så- som postsparbankschef men vilkens förordnande upphört utan att efterföljas av för- nyat förordnande, må återgå till ordinarie befattning inom den lönegrad, han före förordnandet tillhörde. Motsvarande föreskrift har föreslagits beträffande tjänste- man, vilken förordnats såsom telefondirektör i Stockholm, verkstadsdirektör vid tele- grafverket, distriktschef, förrådsdirektör, verkstadsdirektör eller verkstadsöveringen- jör vid statens järnvägar, driftdirektör vid statens vattenfallsverk samt såsom för- säljningschef vid domänverket.

Bestämmelser i enlighet med lönekommitténs förslag ha intagits i det av 1938 års riksdag godkända avlöningsreglementet. Enligt de sakkunnigas me- ning bör den princip, som härigenom kommit till uttryck, vinna erforderligt beaktande, då i samband med revisionen av tjänsteförteckningen befattning- ar upptagas såsom förordnandetjänster.

Byråchefstjänster. Under utredningsarbetets gång ha de sakkunniga vid åtskilliga tillfällen mött problem, vilkas lösning måst övervägas under nog- grant beaktande av deras prejudicerande betydelse för statsförvaltningen i övrigt och då närmast för allmänna civilförvaltningen. Detta gäller framför— allt frågan om byråchefernas löneställning.

Såsom framgår av vad i annat sammanhang under förevarande huvud- rubrik återgivits synes 1936 års lönekommitté ha utgått från att medlet för åstadkommande av förbättringar härutinnan vore en differentiering av lö- nerna. Redan den omständigheten, att byråindelning icke lärer kunna ske en- bart ur synpunkten av att åstadkomma en både kvantitativt och kvalitativt jämn fördelning av arbetsbördan mellan skilda byråer, måste ofta medföra en viss ojämnhet ifråga om byråchefernas arbetsbelastning inom ett och sam— ma verk. Även skillnaden verken emellan beträffande arbetsuppgifternas art och omfattning ger understundom verkningar i sådan riktning. En diffe- rentiering av byråchefernas löneställning synes därför befogad. Därest det mot. en dylik differentiering skulle göras gällande, att ett fullständigt lösande av byråchefsbefattningarna från placeringen i lönegraden A 30 och beredande av en bättre löneställning åt samtliga dessa befattningshavare icke innebure en rubbning av den genom 1938 års riksdags beslut fastställda allmänna löneni— vån för statstjänarna, vilja de sakkunniga framhålla, att det likväl under ut- redningsarbetets gång givits rika tillfällen att konstatera, hurusom en dylik åtgärd i allt fall skulle medföra återverkningar, som klart finge en dylik innebörd.

Vid nu angivna förhållanden ha de sakkunniga haft att lösa spörsmålet om

byråchefernas löneställning genom en differentiering av byråchefstjänsterna med utgående från den nuvarande inplaceringen å löneskalan. I anslutning till vad inledningsvis anförts vilja de sakkunniga här ytterligare framhålla, att de sakkunniga ej funnit några omständigheter, som böra föranleda till annat än att detta spörsmål i princip löses lika för statsförvaltningen i dess helhet.

Såsom förut angivits ha de sakkunniga haft att utgå från nu gällande verkschefslöner. Härav följer i så måtto en begränsning, att de sakkunniga icke ansett sig kunna i allt för hög grad närma byråchefslönerna till det i all- mänhet förekommande löneläget för verkschef, d. v. s. 18 000 kronor enligt B-planens och 20 000 kronor enligt C-planens lönebelopp. Oavsett den om- ständigheten, att det måste vara ett framträdande önskemål att lösa föreva- rande spörsmål efter ensartade linjer för hela statsförvaltningen, synes det för- hållandet att verkschefslönerna inom affärsverken ligga avsevärt högre än inom statsförvaltningen i övrigt icke kunna med fog åberopas såsom skäl för att bereda affärsverkens byråchefer såsom sådana en löneställning efter andra och fördelaktigare grunder än övriga byråchefer.

Då de sakkunniga sålunda haft att bedöma frågan om byråchefstjänsternas differentiering, ha de sakkunniga i första hand mött spörsmålet, i vilken ut- sträckning differentiering lämpligen bör ske. Efter ingående omprövning ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att en uppdelning av byråchefs- tjänsterna på två lönegrader icke är tillfyllest. Vid sådant förhållande och då å andra sidan en allt för långt driven differentiering måste medföra prak- tiska olägenheter samt av förut omförmälda skäl det utrymme, som å lözne- skalan kan disponeras för differentieringen, är tämligen begränsat, anse sig de sakkunniga böra förorda, att för byråchefstjänsterna avses tre löne- lägen.

I anslutning till vad tidigare utvecklats synes det de sakkunniga lämplligt att vid övervägandet av löneställningarna för byråchefer utgå från A-planens löneskala .samt att därefter omvandla A-gradernas lönebelopp till lönebelmpp å C-planen.

Att från givna utgångspunkter — annat än i vissa fall, till vilka de sakkun- niga återkomma —— förorda en högre löneställning för de mest kvalificerade byråchefsbefattningarna än den, som svarar mot placering i lönegraden A 33 (slutlön 15 030 kronor), anse de sakkunniga icke möjligt. Häremot skulle, i enlighet med vad i det föregående anförts, svara lönegraden 7 å C-plamen (15 000 kronor). En placering i enlighet härmed erbjuder en löneförbättrimg, som _ åtminstone i förhållande till vad de sakkunniga i övrigt kunna förerslå — torde få anses betydande. Vid bedömandet av denna löneställning bör beaktas, att den sammanlagda löneinkomsten i de fall, då dylik byråchef flör- ordnas till ställföreträdare för verkschefen och särskilt arvode härför utgzår, ytterligare ökas. Då dessa arvoden uppgå till 1 200 kronor inom allmänina civilförvaltningen och 2 000 kronor vid affärsverken, torde spännviddeni fiör- hållande till den normala verkschefslönen icke kunna ytterligare minskas..

För bestämmandet av mellangraden bör enligt de sakkunnigas meniing

lämpligen väljas lönegraden A 31 (slutlön 14 010 kronor). Häremot svarar å C—planen lönegraden 6 (14 000 kronor).

Det förslag till differentiering av byråchefstjänsterna, vid vilket de sak- kunniga stannat, innefattar alltså bibehållande av lönegraden A 30 samt såsom påbyggnad därav placering i A 31 och A 33, alternativt C 6 och C 7. De sakkunniga ha trott sig härmed föreslå en lösning, som bör kunna vinna tillämpning såväl inom allmänna civilförvaltningen som vid affärsverken. Huru den praktiska utformningen skall gestalta sig, (1. v. s. huru de olika befattningarna skola allt efter föreliggande förhållanden inplaceras i skalan, kan redan med hänsyn till den knappa tiden för uppdragets fullgörande icke bliva föremål för bedömande i förevarande sammanhang. Vad affärsverken beträffar har från verksstyrelsernas sida gjorts gällande, att en differentie- ring av byråchefslönerna skulle stöta på mycket stora för att icke säga oöver- komliga svårigheter. Att uppgiften att åstadkomma och framföra förslag om gradering av byråchefsbefattningarna i ett verk är en mycket grannlaga an- gelägenhet äro de sakkunniga väl medvetna om, liksom det också står klart för de. sakkunniga, att såväl upprättandet av förslag till en dylik gradering som förslagens bedömande bör ske efter fullt ensartade normer, så att det eftersträvade målet, en inbördes rättvis avvägning av lönerna, i möjligaste mån vinnes. Med hänsyn till dessa omständigheter anse de sakkunniga icke opåkallat att i sinom tid till övervägande upptages, huruvida icke åt veder- börande lönenämnder borde uppdragas att, efter inhämtande från verken av erforderliga uppgifter, i samråd med varandra uppgöra förslag till ifråga- varande differentiering, varöver verken sedan finge yttra sig. Den allsidiga och rika erfarenhet, som lönenämnderna besitta rörande respektive verk, torde utgöra en garanti för att bästa möjliga resultat härigenom skulle uppnås.

Vad här sagts avser byråchefsbefattningar i vedertagen bemärkelse. Emel- lertid torde finnas och även kunna komma att inrättas befattningar, som fak- tiskt ligga på ett sådant plan, att den högsta av de här föreslagna löneställ- ningarna för byråchef icke kan anses svara mot de med befattningen förena- de arbetsuppgifterna. Enligt de sakkunnigas mening bör för dylika undan- tagsfall möjlighet förefinnas att bereda befattningshavaren något högre lön. Såsom förutsättning härför måste dock uppställas krav på att tjänsten Visas ostridigt omfatta uppgifter, som ligga väsentligt över vad som regelmässigt brukar vara förenat med byråchefsbefattning, samt att detta förhållande ge- nom organisationsform och tjänstens benämning kommer till uttryck. Be- nämningen byråchef bör sålunda icke få förekomma för dylik befattning.

Med det anförda ha de sakkunniga sökt påvisa de möjligheter till förbätt- rande av byråchefers löneställning, som enligt de sakkunnigas mening före- ligga, men däremot icke givit uttryck för någon ståndpunkt till frågan, huru- vida lösningen bör vinnas över A—planen eller C-planen, d. v. s. huruvida byråchefer i högre lönelägen böra tillsättas medelst fullmakt respektive kon- stitutorial eller medelst förordnande på viss tid.

Det synes de sakkunniga tveksamt, om ett sådant uttalande från deras sida kan vara påkallat eller lämpligt, helst som det torde böra taga sikte även

2-—39037o

på civilförvaltningen. Om emellertid spörsmålet likväl får skärskådas enbart för affärsverkens del, vilja de sakkunniga framhålla, att åtminstone i de fall, där den högre löneställningen avser befattning med sådana uppgifter, att deras fullgoda handhavande är av omedelbar bety-delse för verkets drift och det ekonomiska resultatet av densamma, skäl kunna tala för att förordnan- deformen väljes.

Vad som i det föregående anförts i fråga om byråchefsbefattning bör i till- lämpliga delar gälla beträffande befattningarna förste byrådirektör samt linje-, telefon- ooh telegrafdirektör.

Tjänstebenämningar. Såsom redan i det. föregående framhållits, ha de sakkunniga funnit anledning att i vissa särfall föreslå förenklingar av nu- varande tjänstebenämningar. Liksom 1936 års lönekommitté ha de sakkun- niga icke kunnat undgå att uppmärksamma den bristande enhetlighet i såväl uppställning som titulatur, vilken utmärker tjänsteförteckningen. En be- gränsning av den mångfald olika tjänstetitlar, som kommit till användning, synes med fördel kunna vidtagas. Ehuru en granskning av tjänsteförteck- ningen i sådant syfte lämpligen bör ske i ett sammanhang beträffande tjäns- teförteckningen i dess helhet och något dylikt uppdrag ej heller lämnats de sakkunniga, anse sig de sakkunniga dock böra förorda förenklingar i fram- förallt två hänseenden, nämligen beträffande vissa kontors- och ingenjörs- befattningar. De sakkunniga ha därvid icke förbisett, att förslagen åtminsto- ne delvis torde få betydelse även med avseende å allmänna civilförvaltningen.

Beträffande kontorsbefattningarna vilja de sakkunniga till en början er- inra om att dylika befattningar vid affärsverken finnas upptagna i ett ganska betydande antal lönegrader. Sålunda finnas i

2 lönegraden skrivbiträde,

4 » kontorsbiträde,

7 kanslihiträde, 8 kassör, kontorist, 10 kassör, förste kontorist, 11 kansliskrivare, kassör, kopist, 12 kassör, förste kassör, förste kansliskrivare, 15 kontorsskrivare.

Av uppräkningen framgår, att titulaturen är synnerligen växlande, medan samtidigt ifrågavarande befattningar i stort sett äro av ensartad typ och samt- liga äro att hänföra till befattningar såsom kontorstjänstemän.

Faktiska förhållanden torde härvidlag icke påkalla och numera åtminsto- ne i allmänhet icke heller giva anledning till att man bibehåller tjänstebe- nämningar, utvisande en skillnad beträffande tjänsteställe och därmed till- synes också i fråga om arbetets art. Sålunda tjänstgöra exempelvis under- stundom på samma tjänsteställe kontorsbiträden och kanslibiträden med ar- bete av samma slag. Vad kassörstjänsterna angår är att märka att utveck- lingen numera efter postgirots införande lett därhän, att det arbetsmoment,

som här närmast torde böra vara avgörande för benämningen, nämligen sysslandet med kontanta penningmedel, mer och mer försvunnit. Även om i vissa fall så icke skulle hava inträffat, torde någon olägenhet icke behöva befaras av att sådana befattningar inordnas i en enhetlig titelserie. Med hän- syn till allmänna civilförvaltningen synes dock ett dylikt enhetliggörande in- om affärsverken böra åtminstone för närvarande få avse allenast befattning- ar under 14 lönegraden. Vad beträffar kopistbefattningarna vilja de sak- kunniga framhålla att vattenfallsstyrelsen hos de sakkunniga hemställt, att dessa i 11 lönegraden upptagna befattningar måtte utgå ur tjänsteförteck- ningen och därvid tillika upplyst, att de kunde inordnas under andra i tjäns- teförteckningen upptagna benämningar av det slag, varom här är fråga.

De sakkunniga vilja här även erinra, att befattningarna kontorsbiträde, kans- libiträde och kansliskrivare i allmänhet kommit att betraktas såsom för kvin— nor speciellt avsedda befattningar. Då emellertid de kvinnliga befattnings- havarna nu-mera likställts med de manliga jämväl därutinnan, att lön enligt högsta löneklassen inom respektive lönegrader får utgå även till dem, synes förstnämnda omständighet icke kunna utgöra hinder för en titeländring i en— hetlighetens tecken utan fastmer kunna tagas som ett, om också ingalunda avgörande, skäl härför.

Då frågan om inrättande av en kontoristbefattning i 9 lönegraden under de sakkunnigas arbete aktualiserats samt dylik befattning i nämnda lönegrad redan förekonmier inom allmänna civilförvaltningen (pensionsstyrelsen), an- se de sakkunniga att vid förevarande spörsmåls bedömande även en sådan befattning bör tagas i beräkning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga förorda, att i den mån befattningar av här ifrågavarande slag inom angivna lönegrader anses böra förefinnas inom vederbörande verk, följande titelserie kommer till an- vändning:

2 lönegraden skrivbiträde, 4 » kontorsbiträde, 7 » förste kontorsbiträde, 8 kontorist, kontorist, 10 förste kontorist, 1 1 kontorsskrivare, 12 kontorsskrivare, 15 kontorsskrivare.

Mot förestående serie kan med visst fog göras gällande, att i 15 lönegraden. benämningen kontorsskrivare lämpligen borde utbytas mot förste kontors- skrivare. Från järnvägsstyrelsens sida har emellertid framhållits, att en så- dan åtgärd skulle medföra viss olägenhet. I tjänsteförteckningen finnas näm- ligen vid statens järnvägar upptagna kontors- och stationsskrivare i 15 löne- graden och förste stationsskrivare i 17 lönegraden. Ett utbyte i förstnämnda lönegrad av titeln kontorsskrivare mot förste kontorsskrivare skulle enligt

styrelsens uppfattning kunna tagas till stöd för krav på uppflyttning av des- sa befattningshavare till 17 lönegraden. Med hänsyn till vad järnvägsstyrel- » sen sålunda anfört ha de sakkunniga funnit sig böra frånfalla sin tidigare % ståndpunkt, enligt vilken i 15 lönegraden skulle upptagas befattningen förste , kontorsskrivare.

Därest vad här föreslagits blir genomfört, föranleder detta behov av sådan ändring i avlöningsreglementets 57 5, att där med—given lönetursberäkning för kontorsskrivare blir begränsad till att, såsom nu, gälla dylik befattningsha- vare i 15 lönegraden.

I 21 lönegraden finnas bland andra följande befattningar, nämligen hu- vudkassör vid telegrafverket och statens järnvägar samt förste kassör vid sta- tens vattenfallsverk. De sakkunniga anse sig böra förorda, att befattningar- nas benämningar ändras till kassör.

De i tjänsteförteckningen för affärsverken upptagna ingenjörsbefattning— ama sakna en enhetlig beteckning. Sålunda förekomma bland annat följan- de benämningar, nämligen ingenjörsassistent, underingenjör och ingenjör i 20 lönegraden samt avdelningsingenjör, baninspektor, elektroingenjör, kon- struktör, maskininspektor, verk-stadsinspektor och ingenjör i 22 lönegraden. Även i 26 och 27 lönegraderna finnas ett flertal ingenjörsbefattningar, vilka dock betecknats enligt ett verken emellan i stort sett likformigt system.

Från olika håll ha yrkanden framställts om utbyte av benämningarna ing— enjörsassistent och underingenjör i 20 lönegraden mot ingenjör. Till stöd härför har åberopats, att innehavarna av dessa befattningar i dagligt tal kal— las ingenjörer.

De sakkunniga finna för sin del skäl tala för att till vinnande av förenk- ling den ifrågasatta namnförändringen vidtages. Samtidigt vilja de sakkun- niga i enahanda syfte förorda, att titeln ingenjör även införes i 22 lönegra- den i stället för de många där befintliga ingenjörstitlarna. Enligt vad de sak- kunniga inhämtat' anser sig järnvägsstyrelsen, vars förvaltningsområde främst beröres härav, böra tillstyrka en dylik förändring.

Beträffande den vid domänverket i 24 lönegraden upptagna benämningen skogsingenjör vilja de sakkunniga framhålla, att benämningen på grund av vidtagen omorganisation kommer att försvinna ur tjänsteförteckningen. Vid sådant förhållande ha de sakkunniga ansett lämpligt att icke ifrågasätta nä- gon titelförändring.

I det följande komma de sakkunniga att förorda, att befattningar under benämningen ingenjör införas vid vissa verk i 17 och 24 lönegraderna. Vid bortseende från nyssnämnda skogsingenjörstitel skulle alltså benämningen ingenjör komma att i tjänsteförteckningen finnas för ingenjörsbefattningar i 17, 20, 22 och 24 lönegraderna. I 26 och 27 lönegraderna skulle däremot de differentierade benämningarna kvarstå.

Postverket.

Stationsmästare av klass 4 och 5. Stationsmästare av klass 7 och 8 (i det följande framlägges förslag till omnumrering) äro placerade i 7 respektive 5 lönegraden. Antalet stationsmästare av klass 7 utgör 73, därav 65 kvinnliga och 8 manliga. Av stationsmästarna av klass 8, vilkas antal uppgår till 21, äro 17 kvinnliga och 4 manliga. Befattningarna i fråga rekryteras så gott som uteslutande från poststationsföreståndarkåren. Någon postal utbildnings- kurs erfordras icke. Dä däremot för närmast högre stationsmästartjänst krä- ves facklig utbildning, äro stationsmästartjänsterna av klass 7 att betrakta såsom sluttjänster.

Postexpeditioner av det slag, som förestås av stationsmästare av klass 7 och 8, inrättades första gången från och med den 1 juli 1923. Gentemot allmänheten ha dessa postexpeditioner samma befogenhet som postkontor, vilket innebär, att stationsmästarna förmedla all slags poströrelse och sålunda i detta hänseende fullgöra enahanda arbetsuppgifter som kassatjänstemännen vid postkontoren. I avseende å vissa inre postala förhållanden intaga post- expeditionerna en mellanställning mellan postkontor och poststation. Post- expeditionerna äro sålunda förlagda under ett postkontor, dit överskott leve- reras och varifrån nödiga medel, frankotecken, kvittenskuponger m. ni., er- hållas. Beträffande det inre arbetet intaga postexpeditionerna i stor utsträck- ning samma ställning som poststationerna. I fråga om medelsredovisningen gälla dock för postexpeditionerna av klass 7 och 8 särskilda bestämmelser, vilka betingas av den i förhållande till poststationerna mera självständiga ställning, som postexpeditionerna av klass 7 och 8 i redovisningshänseende intaga.

Vid flera tillfällen har fråga väckts om ändrad löneställning för stations- mästarna av klass 7 och 8.

I en inom andra kammaren vid 1935 års riksdag väckt motion (nr 401) hemställdes, att ifrågavarande befattningshavare måtte uppflyttas till 10 respektive 7 lönegraden. Statsutskottet anförde i utlåtande (nr 78) över mo— tionen, att generalpoststyrelsen, enligt vad utskottet inhämtat, hade för av— sikt att framkomma med förslag om en förbättrad löneställning för befatt— ningshavarna samt att vid sådant förhållande någon åtgärd från riksdagen icke syntes påkallad. Riksdagen beslöt i enlighet därmed.

Frågan berördes därefter av generalpoststyrelsen i skrivelse den 28 augusti 1935 till Kungl. Maj:t angående omklassificering av postkontoren och post- expeditionerna. Styrelsen förklarade sig hysa den bestämda uppfattningen, att ifrågavarande stationsmästare hade en för låg lönegradsplacering och att

De sak- kunniga.

denna placering icke motsvarade vikten och ansvaret av dem åvilande arbete. Enligt styrelsen vore en uppflyttning i lönegrad av nämnda tjänster så träng— ande, att den snart icke längre kunde undanhållas Kungl. Maj:ts och riks- dagens prövning. I skrivelsen framställde styrelsen dock icke annat yrkan- de än att stationsmästarbefattningarna av klass 7 och 8 måtte innefattas i klassificeringen för att därigenom skulle för värdesättningen av befattningar- na skapas en så fast grund som möjligt. Det sedermera av 1936 års klassi- ficeringskommitté framlagda förslaget om klassificering av trafikanstalterna vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar, vilket förslag i stort sett godkändes av 1938 års riksdag, innefattade även postexpeditioner av klas- serna 7 och 8.

I skrivelse den 19 juni 1937 till 1936 års lönekommitté, vilken skrivelse se- dermera överlämnats till de sakkunniga, hemställde Sveriges poststationsföre- ståndareförening, att stationsmästarna av klass 7 och 8 måtte uppflyttas till 12 respektive 10 lönegraden.

Med promemoria den 21 oktober 1938 har generalpoststyrelsen till de sak- kunniga överlämnat avskrift av skrivelse den 27 september 1938 till Kungl. Maj:t, i vilken skrivelse styrelsen hemställt, att ifrågavarande befattningsha- vare måtte uppflyttas till 9 respektive 7 lönegraden. Till belysning av om- fattningen och utvecklingen av rörelsen vid ifrågavarande postexpeditioner har styrelsen därvid uppgivit, att beloppet av inbetalade postanvisningar och inbetalningskort samt utbetalade postanvisningar och utbetalningskort år 1937 i medeltal utgjort vid postexpeditioner av klass 7 2 216 751 kronor och vid postexpeditioner av klass 8 1 827 706 kronor, under det att motsvarande siff- ror år 1928 voro 936 169 respektive 605 134 kronor. Vidare upplyser styrel— sen, att frankoteckensuppbörden vid postexpeditioner av klass 7 och- 8 under år 1937 uppgått till i medeltal 20 106 respektive 10 432 kronor. Styrelsen framhåller, att den stora trafikökning vid postexpeditionerna, som återspeglas i dessa siffror, givetvis måste ses i samband med poströrelsens allmänna ut- veckling under de senaste åren, men att den alltjämt ökade penningomslut- ningen helt naturligt medfört ett betydligt ökat ansvar för stationsmästarna samt skärpt de krav, som i olika hänseenden måste ställas på dem. Genom utvecklingen av postverkets rörelsegrenar samt tillkomsten av nya sådana hade, anför styrelsen vidare, fordringarna på stationsmästarnas kännedom om postala författningar och föreskrifter oavlåtligen stegrats. Visserligen anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka en lönegradsplacering i enlighet med personalens eget, här ovan återgivna förslag, men efter noggranna övervägan- den har styrelsen kommit till den uppfattningen, att en uppflyttning i enlig- het med styrelsens hemställan är fullt befogad.

Slutligen har Sveriges poststationsföreståndareförening i skrivelse den 27 oktober 1938 till de sakkunniga vidhållit sitt omförmälda förslag rörande ifrå- gavarande stationsmästares placering i lönehänseende.

Vad generalpoststyrelsen anfört om den ökning av rörelsen vid postexpe— ditionerna av klass 7 och 8, som under de senaste tio åren ägt rum, synes

de sakkunniga utvisa, att arbetsbördan numera nått sådan omfattning, att en förbättrad löneställning för föreståndarna för ifrågavarande postanstalter får anses motiverad. Några konsekvenser, ägnade att med hänsyn till de för de sakkunniga meddelade direktiven lägga hinder i vägen för en uppflyttning av dessa befattningshavargrupper, äro icke att befara. Uppflyttningen bör dock, enligt de sakkunnigas mening, begränsas till en lönegrad för vardera gruppen.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga något beröra en fråga av formell natur.

Föreståndarna för postanstalterna upptagas i tjänsteförteckningen under tre benämningar, nämligen överpostmästare, postmästare och stationsmäs- tare. Postmästarna och stationsmästarna äro därvid inordnade i en fort— löpande serie, som börjar med postmästare av klass I A i 25 lönegraden och slutar med stationsmästare av klass 8 i 5 lönegraden. I denna serie hän- föras stationsmästare av klass 5 till 16 lönegraden och stationsmästare av klass 6 till 12 lönegraden. Därest, i anslutning till vad i det följande när- mare utvecklas, stationsmästarebefattning införes i 14 lönegraden, måste omförmälda serie brytas. Det har bland annat med hänsyn härtill synts de sakkunniga böra övervägas, huruvida icke postmästarna och stationsmästar- na borde inordnas i var sin serie, därvid den högsta stationsmästargruppen, nämligen stationsmästarna av klass 5 i 16 lönegraden skulle benämnas sta- tionsmästare av klass 1. I övrigt skulle serien bestå av stationsmästare av klass 2 i 14 lönegraden och stationsmästare av klass 3 i 12 lönegraden samt, vid bifall till de sakkunnigas förslag om uppflyttning av de nuvarande sta- tionsmästarna av klass 7 och 8, stationsmästare av klass 4 i 8 lönegraden och stationsmästare av klass 5 i 6 lönegraden.

För statens järnvägars del föreligger motsvarande spörsmål. De sakkun- niga återkomma härtill i det följande.

Bilförare. I tjänsteförteckningen finnes för närvarande icke någon be- fattning såsom bilförare vid affärsverken. Förslag om införande av dylik befattning ha varit föremål för de sakkunnigas bedömande beträffande så- väl postverket som telegrafverket och statens vattenfallsverk. De sakkunniga anse sig höra i ett sammanhang angiva sitt ställningstagande till ifrågava- rande förslag.

Såsom bilförare vid p 0 stv erke t tjänstgöra för närvarande befattnings- havare med placering antingen såsom postiljoner i 6 lönegraden eller såsom värdebrevbärare i 7 lönegraden. Antalet dylika befattningshavare uppgår till 124 respektive 58.

Ifrågavarande befattningshavares huvudsakliga arbete består i förandet av automobil eller, i undantagsfall, motorcykel. De ha dessutom att i regel en och en halv timme per dag ombesörja den dagliga tillsynen och skötseln av de motorfordon, som de ensamma eller i alternering med andra chauf- förer föra. De i den högre lönegraden placerade befattningshavarna fullgöra

särskilt viktiga och ansvarsfulla transporter. Befattningshavare av detta slag finnas endast i Stockholm och Göteborg.

Rekryteringen av den lägre graden sker från brevbärarkåren och bland de sålunda uttagna befattningshavarna utväljas de, som befinnas lämpliga för befordran, till den högre tjänsteställningen.

Lönegradsplaceringen för bilförarna vid postverket regleras genom Kungl. Maj:ts brev till järnvägsstyrelsen den 6 augusti 1920. Kungl. Maj:t för- ordnade då, att såsom bilförare vid postverket och statens järnvägar skulle anlitas tjänstemän tillhörande dåvarande 2 manliga lönegraden (motsvaran- de nuvarande 6 lönegraden), dock att för bilföring i Stockholm och Göte— borg finge, då arbetet enligt generalpoststyrelsens beprövande regelbundet vore av särskilt maktpåliggande art, anlitas tjänstemän i 3 lönegraden (mot- svarande nuvarande 7 lönegraden). Befattningshavarnas inordnande under befintliga tjänstetitlar verkställdes i enlighet med anvisningar av kommu- nikationsverkens lönenämnd.

I förut omförmälda skrivelse den 27 september 1938 har generalpoststy— relsen hemställt, att befattningen bilförare måtte upptagas i 7 lönegraden. Styrelsen har därvid framhållit, att någon allmän ändring av chaufförernas lönegradsplacering icke syntes påkallad, men styrelsen funne det oegentligt att för de i 7 lönegraden placerade bilförarna använda titeln värdebrev- bärare.

Jämväl svenska postmannaförbundet har i promemoria den 29 november 1938 till de sakkunniga hemställt, att befattningen bilförare måtte införas i 7 lönegraden. Förbundet anser emellertid, att samtliga bilförare böra pla- ceras i nämnda lönegrad.

Inom telegraf verket finnes med bilkörning sysselsatt personal å såväl trafik- som linjeavdelningen. De förstnämnda befattningshavarna om- besörja telegramdistribueringen vid de största telegrafstationerna; de sist- nämnda åter utföra framförallt materialtransporter.

Antalet å trafikavdelningen sysselsatta bilförare uppgår till omkring 50. I lönehänseende ha de hänförts till 6 lönegraden under benämningen förste stationsbiträden. Befattningshavarna ifråga, som rekryteras från telegram- bärar- och stationsbiträdeskåren, äro placerade vid telegrafstationerna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping.

Å linjeavdelningen uppgår antalet bilförare till 136. Av dessa ha 116 an- ställning såsom linjearbetare med lön enligt gällande kollektivavtal för ar- betare vid telegrafverkets linjedistrikt. Återstoden har beretts tjänstemanna- ställning, därvid 18 placerats såsom extra ordinarie och 2 såsom ordinarie reparatörer i 7 lönegraden.

I skrivelse den 22 oktober 1938 till Kungl. Maj:t, vilken skrivelse över- lämnats till de sakkunniga, har telegrafstyrelsen hemställt, att befattningen bilförare måtte införas i 7 lönegraden.

Därjämte har telegraf— och telefonmannaförbundet i skrivelse den 30 no- vember 1938 till de sakkunniga hemställt, att befattningen måtte hänföras

till 8 lönegraden. Därest detta icke låter sig göra, anser förbundet, att be- fattningen under inga omständigheter bör placeras lägre än i 7 lönegraden.

Flertalet av de personer, som vid statens vattenfallsverk föra bil, ha annan sysselsättning såsom huvuduppgift. Med bilkörning såsom egentlig uppgift finnas endast 11 befattningshavare. Samtliga dessa ha icke- ordinarie anställning med placering i 7 lönegraden. De ha bland annat att under driftstörningar tjänstgöra såsom chaufförer, ofta under mycket be- svärliga väderleks- och vägförhållanden och under alla tider av dygnet. En del av dem tjänstgöra även såsom personbilförare vid ej sällan ganska lång- väga inspektionsresor. Befordran av bilförare till högre befattning förekom- mer endast undantagsvis och i så fall endast till förste reparatör.

I skrivelse den 14 november 1935 till Kungl. Maj:t föreslog vattenfalls— styrelsen införande av befattningen reparatör i 7 lönegraden för att därige- nom bereda ordinarie anställning åt icke-ordinarie reparatörspersonal vid vattenfallsverket. Styrelsen upplyste därvid, att i 7 lönegraden jämväl fun- nes ett antal icke-ordinarie bilförare.

Över styrelsens framställning avgavs utlåtande av kommunikationsverkens lönenämnd den 21 december 1935. Med anledning av styrelsens upplysning rörande placeringen av icke- ordinarie bilförare i 7 lönegraden framhöll löne- nämnden, att för enbart bilkörning i regel plågade anlitas befattningshavare i 6 lönegraden. I en vid lönenämndens utlåtande fogad reservation (herr G. Mattelin med instämmande av herr E. Eriksson) förordades, att befattningen bilförare infördes i 7 lönegraden.

I promemoria den 22 oktober 1938 till de sakkunniga har vattenfallssty- relsen ånyo upptagit frågan om införande av bilförare i 7 lönegraden. Sty- relsen har därvid åberopat skrivelse den 10 maj 1937 till Kungl. Maj:t, i Vi]- ken skrivelse styrelsen under hänvisning till lönenämndens förut omför- mälda uttalande rörande bilförares lönegradsplacering framhållit, att bil— förarna vid vattenfallsverket sysselsattes icke blott med ofta ansträngande körning av person- och lastbilar utan även däremellan med diverse repara- tions— och underhållsarbeten, bland annat å bilar, för vilka arbeten viss yrkesskicklighet erfordrades. Det kunde vidare, framhåller styrelsen, icke undvikas, att under befattningshavarnas ej sällan långväga resor såsom förare av personbilar kostnaderna för mat och logis bleve jämförelsevis höga i förhållande till utgående traktamentsersättning. Styrelsen anser sig därför böra vidhålla sitt tidigare framförda förslag om bilförarnas placering i 7 lönegraden.

Till stöd för de framlagda förslagen om införande av befattningen bil- förare i 7 lönegraden har åberopats de kvalificerande moment, som ingå i de till placering i nämnda lönegrad ifrågasatta befattningshavarnas arbets— uppgifter. Vid de överläggningar, som ägt rum inför de sakkunniga med verksstyrelser och personalrepresentanter, har denna arbetsuppgifternas speciella karaktär ytterligare betonats, ehuru man därvid från personalhåll

allenast med hänsyn till de för de sakkunnigas arbete gällande direktiven avstått från att framföra tidigare krav på bättre löneställning för statliga bilförare över huvud taget med därav följande ytterligare förbättring för de kvalificerade bilförarna.

De sakkunniga ha i och för sig icke något att erinra emot en placering i 7 lönegraden av de befattningshavare, varom här är fråga. Avgörande för de sakkunnigas ställningstagande har därvid varit, att befattningshavarna utföra ett arbete, som på grund av särskilda arbetsuppgifter av olika slag eller de förhållanden, under vilka bilkörningen äger rum, markerat skiljer sig från bilkörning i allmänhet. De sakkunniga ha nämligen icke kunnat finna, att enbart förandet av bil bör vid jämförelse med andra befattnings- havares arbetsuppgifter och löneställning berättiga till högre placering än den, som kommit till uttryck i tjänsteförteckningen för allmänna civilför- valtningen, där chaufför placerats i 6 lönegraden. Det må ock framhållas, att järnvägsstyrelsen, inom vars förvaltningsområde befattningshavare med huvudsaklig uppgift att föra bil även finnas, vid förfrågan motsatt sig en uppflyttning av dessa befattningshavare till 7 lönegraden.

Under nu angivna förhållanden ha de sakkunniga icke kunnat undgå att ställa sig tveksamma till ett införande av benämningen bilförare för befatt- ningshavarna ifråga, åtminstone därest icke samtidigt benämningen införes i annan, lägre lönegrad, enär den missuppfattningen lätt kan uppstå, att åtgärden har en vidsträcktare innebörd än de sakkunniga sålunda avsett. Lämpligare hade därför enligt de sakkunnigas uppförande varit, om befint- liga eller av de sakkunniga till införande i 7 lönegraden föreslagna titlar kunnat utnyttjas, exempelvis postiljon av klass 1 vid postverket och repa- ratör vid telegrafverket och statens vattenfallsverk. Med hänsyn till den avvisande hållning mot en dylik lösning, som verksstyrelser och personal- representanter i allmänhet intagit, ha de sakkunniga icke velat motsätta sig, att benämningen bilförare kommer till användning å befattningshavar- na ifråga.

Förste kontorsbiträde. I enlighet med vad de sakkunniga under avdel- ningen för gemensamma frågor anfört beträffande tjänstebenåmningar få de sakkunniga hemställa, att tjänstetiteln kanslibiträde i 7 lönegraden utbytes mot förste kontorsbiträde.

Förrådsförman. Såsom närmaste man till materialförvaltaren respektive förrådsmästaren är för närvarande å generalpoststyrelsens persedel- re- spektive blankettförråd anställd en befattningshavare med 'postiljons (6 lö- negraden) tjänsteställning. Rörande ifrågavarande befattningshavares ar— betsuppgifter må följande framhållas.

Postiljonen å persedelförrådet biträder materialförvaltaren med arbets- fördelning, mottagning av varor från leverantörer och kontroll över leve- ranserna till postanstalterna. Då persedelförrådet disponerar över lokaler med en sammanlagd golvyta av 2 250 kvm, fördelade på tre våningar,

måste materialförvaltaren i rätt stor utsträckning överlåta övervakningen av expeditionsarbetet på postiljonen. Förutom verkställandet av den första granskningen av inkomna rekvisitioner — förrådsmästaren medhinner icke ensam sådan granskning —- har postiljonen å blankettförrådet till särskilt åliggande att föra och vidmakthålla kortsystem över i förrådet inneliggan- de lager av blanketter.

I sin förut omförmälda promemoria den 29 november 1938 har svenska postmannaförbundet hemställt, att ifrågavarande befattningshavare måtte beredas en bättre löneställning samt att fördenskull befattning såsom för- rådsförman måtte upptagas i tjänsteförteckningen i 7 lönegraden.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat har generalpoststyrelsen icke något att erinra mot att ifrågavarande befattningshavare i lönehänseende upp- flyttas till 7 lönegraden. Vid sådant förhållande och då även de sakkun- niga anse fog för bifall till postmannaförbundets framställning föreligga, få de sakkunniga tillstyrka, att befattningen förrådsförman upptages i 7 lönegraden.

Postiljon av klass 1. I sin förut omförmälda promemoria den 21 oktober 1938 har generalpoststyrelsen föreslagit, att benämningen postiljon av klass 1 måtte införas i 7 lönegraden samt att i samband därmed den nuvarande benämningen postiljon i 6 lönegraden måtte ändras till postiljon av klass 2.

Styrelsen framhåller, att vid järnvägsposten inom Stockholms distrikt finnas befattningshavare, sammanlagt 9, vilka inom postkupéerna försor- tera till Stockholm adresserad post, samt att vidare vid postkontoren i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping finnas befattninghavare till ett antal av 121, vilka där försortera ankommande post. Då dessa befatt- ningshavare för närvarande äro upptagna under den missvisande benäm- ningen brevbärarförmän —— något förmanskap över brevbärare utöva de icke -— anser styrelsen, att en förändring i enlighet med styrelsens förslag bör vidtagas.

Mot generalpoststyrelsens förslag ha de sakkunniga icke något att er- inra. Tjänstetiteln postiljon i 6 lönegraden bör alltså ändras till postiljon av klass 2 och titeln postiljon av klass 1 införas i 7 lönegraden.

Kontor-ist och förste kontorist. Vid olika tillfällen har fråga väckts om införande vid postverket av en mellangrad mellan den nuvarande kansli- biträdesgruppen (7 lönegraden) och kansliskrivargruppen (11 lönegraden).

Ursprungligen fördes frågan på tal av kommunikationsverkens lönenämnd, som i utlåtande över en av generalpoststyrelsen år 1935 gjord framställning om uppflyttning av vissa kanslibiträden till kansliskrivare uttalade, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke — i likhet med vad som skett vid de tre övriga kommunikationsverken — även vid postverket borde inrättas befatt- ningar säsom kontorist och förste kontorist.

I skrivelse den 31 augusti 1936 till Kungl. Maj:t hemställde generalpost-

De sak- kunniga.

styrelsen om inrättande vid postverket av en befattning, placerad i 9 löne- graden och benämnd förste kanslibiträde.

Styrelsen anförde "därvid, att ett inrättande, på sätt lönenämnden ifråga- satt, av tvenne nya befattningar i de mellangrader, varom här vore fråga, knappast vore ändamålsenligt eller påkallat. En så långt driven differen— tiering av det arbetsfält, som fölle inom kanslibiträdenas och kansliskri- varnas arbetsområde, läte sig enligt styrelsens uppfattning svårligen göra, enär det praktiskt taget vore omöjligt upprätthålla klara gränser mellan fyra varandra såväl till art som svårighetsgrad så närliggande göromåls- grupper som dessa.

I utlåtande den 4 december 1936 över styrelsens ifrågavarande framställ- ning anförde kommunikationsverkens lönenämnd, att det med hänsyn till för- hållandena inom postverket kunde förefalla naturligt, att den nya befatt- ningen hänfördes till 9 lönegraden samt omnämnde i samband därmed, att utvecklingen inom allmänna civilförvaltningen syntes gå i denna rikt- ning. Genom beslut av 1936 års riksdag hade nämligen befattning såsom kontorist i 9 lönegraden inrättats vid pensionsstyrelsen och av vederbö- rande lönenämnd tillstyrkt förslag förelåge om inrättande av liknande be- fattning i riksförsäkringsanstalten. Lönenämnden ansåg emellertid — bland annat med hänsyn till förhållandena inom övriga kommunikationsverk —— att ett bifall till styrelsens hemställan skulle kunna föregripa den inom 1936 års lönekommitté pågående översynen av avlöningsförfattningarna, varför nämnden funne sig då icke kunna tillstyrka bifall till framställningen.

I skrivelse den 27 augusti 1937 till Kungl. Maj:t förnyade generalpoststy— relsen sin framställning om inrättande vid postverket av befattningen förste kanslibiträde och framhöll därvid bland annat följande.

Behovet av en mellangradstjänst hade blivit alltmer framträdande efterhand som arbetsmängden inom de göromålsgrupper, som det här gällde, svällt ut, särskilt å styrelsens bankavdelning. Styrelsen hade därför uppdragit åt tre tjänstemän, väl förtrogna med arbetsförhällandena inom styrelsen, att undersöka dessa förhållanden å samtliga arbetsplatser inom styrelsen. De utsedda tjänstemännen hade kommit till det resultat, att sammanlagt 50 kanslibiträdesbefattningar med hänsyn till gö- romålens art borde vara hänförda till högre lönegrad. Styrelsen ansåge en upp- flyttning till kansliskrivargraden av samtliga nyss nämnda kanslibiträdesbefattning- ar icke berättigad, men kunde heller icke finna det riktigt, att den möjlighet att bereda dem, som sysselsattes med arbete av det slag det här gällde, en skälig ersätt- ning genom inrättande liksom i andra verk av en lämplig mellangradstjänst, ställdes på längre framtid än som vore oundvikligt. Med hänsyn till vad som anförts, syn- tes styrelsen ett så långt uppskov som till 1939 års riksdag icke skäligt.

I utlåtande den 7 oktober 1937 över styrelsens sistnämnda framställning ut- talade kommunikationsverkens lönenämnd, att den alltjämt pågående be- tydande ökningen av de arbetsuppgifter, för vilka den nya befattningen vore avsedd, synbarligen medförde, att ett ytterligare uppskov med lösande av frågan skulle medföra kännbara olägenheter. En provisorisk lösning syntes därför lönenämnden böra komma till stånd, på så sätt att de befatt- ningshavare, som utförde göromål, vilka skulle ankomma på innehavare av den föreslagna nya befattningen, erhölle uppdrag att bestrida göromål,

vilka eljest ankomme på tjänsteman inom högre lönegrad, i vilket fall vi- kariatsersättning skulle utgå. För att icke föregripa resultatet av frågans slutliga prövning i sammanhang med den pågående avlöningsrevisionen, syn— tes det lönenämnden, att dylikt uppdrag borde avse göromål, som eljest an- komme på tjänstemän i 8 lönegraden, varvid nämnden erinrade, att vika- riatsersättningen till kanslibiträde, som erhölle dylikt uppdrag, utginge med samma belopp, vare sig uppdraget avsåge 8 eller 9 lönegraden.

Med hänsyn till den förestående översynen av tjänsteförteckningen fann sig Kungl. Maj:t icke böra framlägga något förslag i ärendet till 1938 års riksdag.

I sin förut omförmälda skrivelse den 27 september 1938 har generalpost- styrelsen förnyat sitt förslag om införande av befattningen förste kanslibi- träde i 9 lönegraden. Styrelsen anför därvid följande.

Styrelsen har icke, såsom lönenämnden ifrågasatt, vidtagit några åtgärder för en provisorisk lösning av frågan genom att meddela de tjänstemän, som fullgöra göro- mål, vilka skulle ankomma på innehavarna av den nya befattningen, uppdrag att bestrida göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i 8 lönegraden. Behovet av en ny befattning vid postverket, i lönegradshänseende placerad mellan 7 och 11 löne- graderna har dock gjort sig mer och mer gällande. Ä styrelsens bankavdelning tjänstgöra regelbundet 812 tjänstemän i kontorsbiträdesgraden (ordinarie, extra ordi- narie och aspiranter), 79 kanslibiträden och 13 kansliskrivare. Det torde vara uppenbart, att åtskilliga av dessa tjänstemän måst tilldelas arbete av den vikt och det ansvar, att de rättvisligen böra innehava en högre lönegrad än den 7:e. Även å styrelsens övriga byråer har behovet av en dylik mellangradstjänst blivit alltmer framträdande. Styrelsen anser dock fortfarande inrättandet av två nya befatt- ningar mellan 7 och 11 lönegraderna mindre ändamålsenligt för postverkets vid- kommande med anledning av svårigheten att uppdraga bestämda gränser mellan fyra göromålsgrupper, som till art och svårighetsgrad ligga varandra så nära.

Slutligen har svenska postmannaförbundet i sin förenämnda promemoria den 29 november 1938 hemställt, att befattningarna kontorist och förste kon- torist måtte införas i 8 och 9 respektive 10 lönegraden. Förbundet fram— håller, att å vissa förste postiljoner och överpostiljoner vilade arbetsuppgif- ter, för vilka de föreslagna nya benämningarna skulle giva ett bättre ut- tryck.

Under den tidigare behandlingen av frågan om en mellangrad vid post- verket mellan kanslibiträdes- och kansliskrivargraderna synas delade me- ningar rörande behovet därav icke ha rätt. Endast av formella skäl har frågan skjutits upp. Då dylika skäl för uppskov icke längre föreligga och då de sakkunniga äro övertygade om det berättigade i generalpoststyrelsens förslag, få de sakkunniga tillstyrka, att en befattning för ändamålet upp- tages i 9 lönegraden. Emellertid vilja de sakkunniga, under hänvisning till vad förut anförts rörande en enhetlig titelserie för kontorsbefattningar, för- orda, att den nya befattningen benämnes kontorist.

Det från personalhåll framförda förslaget om utbyte av tjänstetitlarna för vissa förste postiljoner och överpostiljoner mot benämningarna kontorist respektive förste kontorist åsyftar allenast, enligt vad de sakkunniga inhäm-

tat, att för befattningshavare med kontorsgöromål införa en mot göromålens art svarande tjänstetitel. Ett tillmötesgående härav är alltså väl förenligt med omförmälda förslag om en enhetlig titelserie för kontorsbefattningar. De sakkunniga finna därför icke anledning till erinran emot de ifrågasatta titel- förändringarna.

Kontorsskrivare. I enlighet med vad de sakkunniga under avdelningen för gemensamma frågor anfört beträffande tjänstebenämningar få de sakkun- niga hemställa, att tjänstetiteln kansliskrivare i 11 lönegraden utbytes mot kontorsskrivare.

Kupémästare m. fl. befattningar. De sakkunniga ha till behandling före- haft frågor om lönegradsplacering och benämning av dels föreståndarna för postkupéerna, dels oclc vissa förmän vid posttransporter samt å brevbärar- expeditioner och postkontorsavdelningar.

Såsom föreståndare för postkupéer tjänstgöra för närva- rande befattningshavare med anställning vid postverket såsom förste post- assistenter i 17 lönegraden, postassistenter i 15 lönegraden, postexpeditörer i 11 lönegraden, överpostiljoner i 10 lönegraden och förste postiljoner i 8 löne- graden.

Kupéföreståndarnas huvudsakliga arbete består i mottagande och vidare- expedierande av förtecknad post, förande av kontrollhandlingar över sådan post, sortering av all slags post, utövandet av förmanskap m. m. Alltefter omfattningen av den till behandling förekommande posten kan den ena eller den andra av de uppräknade arbetsuppgifterna vara mer eller mindre framträdande. Även i övrigt förefinnas olikheter i kupéföreståndarnas ar- bete. Inom sådana postkupéer, där direktexpedition av post till utlandet —— bortsett från de skandinaviska länderna — förekommer i större omfattning, måste sålunda högre krav ställas på kupéföreståndarnas språkkunskaper, kännedom om internationella författningar och dylikt än i sådana postku—' péer, som huvudsakligen ha att behandla inrikes post. Frånsett dessa mera speciella förhållanden, kan om postkupéföreståndarnas arbete i allmänhet sägas, att det huvudsakligen utgöres av ett tämligen ensartat, rutinmässigt expeditionsarbete, ofta men icke alltid, förenat med förmanskap i större eller mindre omfattning.

I den mån biträdande personal medföljer postkupé anlitas denna företrä- desvis för sortering av brev, korsband och paket samt för lastning och pla- cering av postkolli, öppnande av ankommande och förpackning av avgåen- de kolli, handräckningsgöromål och dylikt.

Den variation, som förefinnes beträffande kupéföreståndarnas arbetsupp- gifter, har föranlett en klassificering av postkupéerna. Den nu gällande klassificeringen vilar på grunder, som utarbetades år 1927. Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som sedan dess inträffat, beslöt generalpoststyrel- sen i augusti 1937 att uppdraga åt fem posttjänstemän, därav en represen-

tant för posttjänstemännens förening och två representanter för svenska post- mannaförbundet, att verkställa utredning rörande en ny postkupéklassifice- ring. Såsom ordförande fungerade en postdirektör. De sålunda utsedda utredningsmännen avgåvo under juni 1938 förslag till postkupéernas klassi- ficering.

Beträffande resultatet av utredningen må här framhållas, att utrednings- männen uttalat, att annan kompetensfordran än genomgången förste postil- jonskurs i regel icke bör uppställas för bestridande av föreståndarskapet för sådana postkupéer, som i huvudsak behandla inrikes post. Ifråga om ut- rikesposten framhålla utredningsmännen, att dylik post av dominerande betydelse endast förekommer inom en av postkupéerna å linjen Nässjö— Malmö. Utredningsmännen anse, att föreståndarskapet för denna postkupé, som även har en mycket stor inrikes post, även i fortsättningen bör utövas av tjänstemän i 17 lönegraden. Mot den nuvarande lönegradsplaceringen av den såsom postkupéföreståndare tjänstgörande personalen med förste postiljonsutbildm'ng, nämligen 8, 10 och 11 lönegraderna, ha utredningsmän- nen icke något att erinra. Emellertid anse sig utredningsmännen med fog kunna göra gällande, att en placering i 11 lönegraden av föreståndarna för de största postkupéerna redan nu är väl låg, vilket förhållande blir än mer framträdande om, såsom utredningsmännen ifrågasätta, föreståndarskapet även för sådana postkupéer, som för närvarande förestås av förste post- assistenter och postassistenter, överlåtes på tjänstemän i lägre lönegrader. Utredningsmännen finna därför skäligt, att vid järnvägsposten inrättas en befattning i 12 lönegraden, förslagsvis benämnd förste kupémästare, samt att i anslutning därtill befattningarna i 11 lönegraden vid järnvägsposten be- nämnas kupémästare.

I sin förut omförmälda skrivelse den 27 september 1938 har generalpost- styrelsen uttalat, att utredningsmännens förslag i stort sett är i princip rik- tigt och att behov sålunda föreligger att inrätta den av dem ifrågasatta nya befattningen i 12 lönegraden. Styrelsen framhåller, att förslagets genom- förande icke kommer att innebära någon kostnadsökning. De föreslagna benämningarna förste kupémästare och kupémästare finner styrelsen lämp- liga, då de väl svara mot befattningshavarnas arbetsuppgifter såsom före- ståndare för postkupéer.

I sin förenämnda promemoria den 29 november 1938 har svenska post- mannaförbundet hemställt, att i 9 lönegraden måtte införas befattningen förste postiljon. Enligt förbundet skulle till denna lönegrad uppflyttas Vissa av de nuvarande i 8 lönegraden placerade förste postiljonerna, nämligen fö- reståndarna för de större av järnvägspostens enmanskupéer samt dessutom sorterarna å de större postkontoren och inom de s. k. genomgående post- kupéerna.

Såsom förut framhållits har beträffande vissa f örmän ifrågasatts änd- rad lönegradsplacering och tjänstebenämning. De i det föregående omförmälda utredningsmännen rörande klassificering

De sak- kunniga.

av postkupéerna ha vid framläggandet av förslag om införande av benäm- ningen kupémästare i 11 lönegraden, under hänvisning till att de befatt- ningshavare, för vilka benämningen avsetts, utgöras av dispenserade post- expeditörer, ifrågasatt, huruvida icke ändrad benämning borde genomföras för övriga dispenserade postexpeditörer i nämnda lönegrad. Utredningsmän- nen ha därvid ansett benämningen expeditionsförman vara för ändamålet lämplig.

I skrivelsen den 27 september 1938 har generalpoststyrelsen icke haft något att erinra mot benämningen expeditionsförman för de befattnings- havare, som tjänstgöra såsom förmän å brevbärarexpeditioner eller inom postkontorsavdelningar. Däremot anser styrelsen benämningen mindre adekvat för de dispenserade postexpeditörer, som tjänstgöra uteslutande så- som förmän vid omfattande posttransporter. För dessa föreslår styrelsen i stället benämningen transportförman.

Styrelsen har vidare i sin promemoria den 21 oktober 1938 upplyst, att från personalhåll gjorts gällande, att vissa av de befattningshavare i 11 löne— graden, för vilka benämningen expeditionsförman avsetts, fullgjorde arbete av så pass kvalificerad beskaffenhet, att en uppflyttning av befattningsha— varna ifråga till 12 lönegraden finge anses motiverad. För egen del finner styrelsen obestridligt, att vid vissa postanstalter finnas befattningshavare i 11 lönegraden med lika krävande och ansvarsfullt arbete, som det som skulle åvila de föreslagna nya förste kupémästarna. Styrelsen tillstyrker därför, att befattningen förste expeditionsförman införes i 12 lönegraden.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har generalpoststyrelsen be- träffande föreståndarskapet för postkupéerna uttalat sig för en anordning, som i enlighet med resultatet av inom postverket verkställd utredningi ämnet innebär, att föreståndarna för ifrågavarande postkupéer skulle i betydligt större utsträckning än vad nu är fallet utses bland personal med förste postiljonsutbildning. För omorganisationens genomförande anses på— kallat, att i 12 lönegraden inrätta en ny befattning under benämningen förste kupémästare. I samband därmed skulle de till 11 lönegraden hänförliga före— ståndarna för ifrågavarande postkupéer benämnas kupémästare.

Den av generalpoststyrelsen ifrågasatta omläggningen finna de sakkun- niga innebära ett rationellt utnyttjande av arbetskraften vid järnvägsposten och ha således icke något att däremot erinra. De sakkunniga anse sig jäm- väl böra tillstyrka, att de föreslagna befattningarna kupémästare och förste kupémästare införas i 11 respektive 12 lönegraden.

För närvarande förestås enmanskupéerna vid järnvägsposten av förste postiljoner i 8 lönegraden. Såsom förut framhållits, har svenska post- mannaförbundet hemställt, att föreståndarna för de största av ifrågavaran— de kupéer liksom sorterarna å de större postkontoren och inom de 5. k. ge— nomgående postkupéerna måtte uppflyttas till 9 lönegraden med bibehållan- de därvid av benämningen förste postiljoner. Någon erinran mot dessa uppflyttningar anfördes icke från generalpoststyrelsens sida vid det förut

omförmälda sammanträdet inför de sakkunniga den 16 december 1938. Ej heller de sakkunniga ha något att däremot erinra.

Föreståndare för järnvägspostens kupéer med förste postiljonsutbildning skulle alltså i enlighet med det anförda finnas i följande lönegrader och med nedan angivna benämningar, nämligen i

12 lönegraden förste kupémästare, 1 1 » kupémästare,

10 » överpostiljon,

9 » förste postiljon, 8 >> förste postiljon.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår vidare, att viss personal med förste postiljonsutbildning tjänstgör såsom förmän med pla- cering i 11 lönegraden såsom postexpeditörer. De sakkunniga finna motive- rat att för dessa s. k. dispenserade postexpeditörer införes annan benäm— ning i tjänsteförteckningen. Emellertid anse sig de sakkunniga böra förorda en mindre avvikelse från generalpoststyrelsens förslag, framförallt i syfte att begränsa titelantalet i tjänsteförteckningen.

I det föregående har framlagts förslag om en enhetlig titelserie för vissa kontorsbefattningar. Det synes de sakkunniga lämpligt att i denna serie in- ordna de förmän å brevbärarexpeditioner och inom postkontorsavdelningar, för vilka generalpoststyrelsen ifrågasatt benämningarna expeditionsförman och förste expeditionsförman. Befattningarna skulle alltså i såväl 11 som 12 lönegraden ingå under benämningen kontorsskrivare. För de befatt- ningshavare i 11 lönegraden, som tjänstgöra såsom förmän vid omfattande posttransporter skulle däremot i enlighet med styrelsens förslag benämningen transportförman upptagas i tjänsteförteckningen.

Av det anförda följer, att de sakkunniga icke ha något att erinra mot att vissa av ifrågavarande förmän i 11 lönegraden i enlighet med generalpost- styrelsens förslag uppflyttas i 12 lönegraden.

Stationsmästare av klass 2. Från personalhåll har framförts förslag om införande av en stationsmästarklass i 14 lönegraden vid såväl postverket som statens järnvägar. De sakkunniga komma att i ett sammanhang he- handla dessa förslag.

Vid postverket finnas 43 stationsmästarbefattningar av klass 5 (16 lönegraden) och 23 befattningar av klass 6 (12 lönegraden). Dessutom fin- nas 13 postexpeditioner av klass 7, vilka enligt Kungl. Maj:ts brev till gene- ralpoststyrelsen den 20 maj 1938 angående omklassificering av trafikanstal- ter vid postverket skola uppflyttas till postexpeditioner av klass 6. Tid- punkten för uppflyttningen av dessa postexpeditioner skall emellertid senare bestämmas av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen. Uppflyttningen kom- mer nämligen att ske successivt, allteftersom möjlighet erbjuder sig att pla- cera de nuvarande föreståndarna å andra platser.

3—390370

Till postexpedition av klass 5 hänföres postanstalt med ett poängtal av lägst 75; till postexpedition av klass 6 åter hänföres postanstalt med ett poängtal av lägst 55 och högst 74.

I sin förut omförmälda promemoria den 29 november 1938 har svenska postmannaförbundet hemställt om införande i tjänsteförteckningen av en ny stationsmästarbefattning i 14 lönegraden. Förbundet har därvid fram- hållit. att den nuvarande placeringen av stationsmästarna av klass 5 och 6 icke kan anses skapa en rättvis och väl avvägd löneställning för de stations— mästare, som förestå de största postexpeditionerna av klass 6. En uppdel- ning av nämnda expeditioner på så sätt, att en ny klass inrättas för de största av dem, anser förbundet erforderlig.

Vid state n s jä rn v ä g a r uppgår antalet stationsmästare av klass 5 till 117, medan antalet stationsmästare av klass 6 utgör 232.

Till klass 6 hänföras stationer med ett poängtal av 25—44. Stationerna av klass 5 åter ha ett poängtal av 45—79.

I skrivelse till de sakkunniga den 30 november 1938 har svenska järnvägs— mannaförbundet hemställt, att en ny stationsmästarbefattning måtte införas i tjänsteförteckningen samt därvid placeras i 14 lönegraden. Förbundet framhåller, att en rättvisare fördelning därigenom skulle åstadkommas.

Den relativt stora skillnad i lönegradsplacering, som förefinnes mellan stationsmästare av klass 5 och 6, innebär att några få poängs skillnad emel- lan tvä i allt väsentligt tämligen likvärdiga trafikanstalter kan för befatt- ningshavaren medföra ganska betydande verkningar i lönehänseende. Be- rörda förhållande har ock framkallat önskemål från personalhåll om in- förande av stationsmästarklass i 14 lönegraden. Frågan har jämväl berörts av kommunikationsverkens lönenämnd i dess utlåtande över 1936 års klassi- ficeringskommittés förslag. Lönenämnden har därvid framhållit, att gräns- dragningen mellan förevarande anstaltsklasser vore en fråga av synnerligen vansklig och ömtålig natur. Enligt lönenämndens mening hade dock denna gränsdragning varit lättare att verkställa, därest de trafikanstalter, som nu tillhöra klasserna 5 och 6, varit uppdelade på tre skilda klasser med före- ståndarbefattningarna hänförda exempelvis till 12, 14 respektive 16 löne- graden. Något förslag härutinnan framlades dock icke av lönenämnden.

I ett sammanhang, där det gäller att i möjligaste mån söka åstadkomma en rättvis avvägning av lönesättningen olika befattningshavargrupper emel- lan, äro uppenbarligen de framställda önskemålen och förutsättningarna för deras realiserande förtjänta av ett övervägande. Ett stöd för denna upp- fattning ha de sakkunniga trott sig finna i lönenämndens ovan omförmälda uttalande.

Från såväl generalpoststyrelsens som framförallt från järnvägsstyrelsens sida har emellertid motstånd rests mot en uppdelning av anstaltsklasserna 5 och 6 genom införandet av en mellanklass. Det bör dock, såsom redan lönenämnden antytt, vara tämligen naturligt, att förefintliga svårigheter för

en rättvis gränsdragning mellan anstalter, som tillhöra de nuvarande klas- serna 5 och 6, måste i viss grad minskas, om en mellangrad införes. Även om så icke skulle vara händelsen, måste i varje fall förekomsten av en mel- langrad lämna ökade möjligheter att eliminera ojämnheter i löneställningen befattningshavarna emellan. De sakkunniga ha således icke velat ställa sig avvisande emot de från personalhåll framförda önskemålen.

Såvitt de sakkunniga finna, bör en uppdelning i enlighet med vad här ifrågasatts kunna ske utan rubbning av klassificeringssystemet såsom sådant. En annan sak är att för åtgärdens verkställande kräves viss utredning. Den- na lärer dock icke behöva bliva alltför omfattande och besvärlig.

Därjämte vilja de sakkunniga med anledning av vad svenska postmanna— förbundet anfört framhålla, att en rättvis avvägning i enlighet med vad här förutsatts rimligen bör medföra, att till den nya anstaltsklassen komma att föras anstalter från såväl nuvarande femte som nuvarande sjätte klassen.

I enlighet med vad förut anförts bör en ny stationsmästarbefattning, pla— cerad i 14 lönegraden, benämnas stationsmästare av klass 2. De nuvarande benämningarna stationsmästare av klass 5 och 6 skulle därvid ändras till stationsmästare av klass 1 och 3.

Överpostexpeditör. I sin förenämnda skrivelse den 27 september 1938 har generalpoststyrelsen framlagt förslag om införande av befattningen över- postexpeditör i 15 lönegraden. Då förslaget nära sammanhänger med den för närvarande inom postverket aktuella frågan om fördelningen av arbetsupp- gifterna mellan postexpeditörs— och postassistentutbildad personal, har sty- relsen ansett sig böra lämna en utförlig redogörelse för denna frågas läge och riktlinjerna för den framtida utvecklingen i förevarande hänseende.

Styrelsen framhåller därvid inledningsvis, att förhållandena vid postkon- toren äro grundläggande för bedömningen av arbets- och personalfrågor över huvud taget inom postverket samt att huvud-parten av den personal, varom nu är fråga, har sin sysselsättning vid postkontoren. Styrelsen anför däref- ter följande.

Ä postkontoren anlitas för det dagliga löpande arbetet i den direkta drifttjänsten tjänstemän av högst postassistents grad (15 lönegraden). Allt detta löpande ar- bete är naturligen icke lika kvalificerat, självständigt eller ansvarsfullt, vadan också för detsamma anlitas personal med olika utbildning och i olika tjänstegrader allt efter göromålens ansvarsfullhet och svårighetsgrad. Det mest kvalificerade och ansvarsfulla arbetet, nämligen dels sådana sysslor, som direkt sammanhänga med allmänhetens betjänande vid postdisken eller med postkontorens uppgift att förmedla de underlydande postanstalternas penningutväxling av allehanda slag, dels ock redovisningen till vederbörande lokala myndighet av in- och utgående medel och värden förrättas praktiskt taget uteslutande av postexpeditörs- eller post— assistentsutbildade tjänstemän. För de enklaste göromålen, såsom posttransporter, brevlådtömning, brevbäring, brevstämpling, uppassning, budskickning och hand— räckning av allehanda slag anlitas personal med allenast brevbärarutbildning. Mellan dessa två stora grupper av de mest och de minst kvalificerade göromålen ligger ett stort fält inre expeditionsarbete av medelsvårighetsgrad, i vilket expedi- tion av ankommande och avgående poster med därtill hörande sortering, journa—

lisering, avisering och liknande samt omexpedition av transiterande poster intar en betydande del. Detta arbete utföres i största omfattning av förste postiljonsut- bildade tjänstemän. För en del enklare biträdesgöromål betjänar man sig slut— ligen av kontors- eller kanslibiträden, dock till ett ganska obetydligt antal. Förste postassistenter och högre tjänstemän deltaga således praktiskt sett icke å postkon- toren i något av allt det nu omnämnda expeditionsarbetet.

Rörande utvecklingen fram till den arbetsfördelning, styrelsen härovan be- skrivit, anför styrelsen följande. '

Under tidigare år utfördes allt egentligt expeditionsarhete såväl vid postkon- toren som vid järnvägsposten av de dåvarande postexpeditörerna, en kår, som när- mast motsvarade de nuvarande postexpeditörs- och postassistentkårerna samman- slagna. De lägre tjänstemännen anlitades huvudsakligen i yttertjänst (brevbä- ring, brevlådtömning, posttransporter, budskickning m. m.) samt i vad angick in- nertjänst nästan uteslutande för uppassning, handräckning och liknande. Denna ordning bestod oförändrad till inemot sekelskiftet. Helt visst hade detta i någon mån sin grund i ett gammaldags tänkesätt, men också, särskilt när det gäller post- kontoren, däri, att den dåvarande posttjänstens art och obetydliga omfattning knappast på någon arbetsplats möjliggjorde den differentiering av arbetet, som var en nödvändig förutsättning för att detta skulle kunna uppdelas på tjänstemän med olika kompetens.

Allteftersom poströrelsens omfattning stegrades, visade det sig i praktiken nöd- vändigt att tillkalla lägre tjänstemän som direkt hjälp vid vissa av postexpeditö- rernas sysslor. Samtidigt gjorde sig bland de lägre tjänstemännen en strävan gäl- lande att nå upp till bättre avlönade befattningar. Därvid framställdes krav på att få övertaga en del postexpeditörsgöromäl. Redan under 1890-talet började på detta sätt postexpeditörsarbete att anförtros åt lägre tjänstemän. Av naturliga skäl anlitades den mindre kvalificerade arbetskraften i första hand vid järnvägs— posten, där arbetet var rutinmässigt och av mindre svårighetsgrad samt på en mängd platser omedelbart medgav, att den billigare arbetskraften utan någon dif- ferentiering insattes i direkt utbyte mot den dyrare.

Poströrelsens alltjämt fortgående utveckling och tillväxt möjliggjorde emellertid småningom vid postkontoren en utgallring av medelsvårt arbete till sådan mängd, att en arbetsfördelning var möjlig att genomföra, så att vid sidan av den mera kvalificerade arbetskraften jämväl en mindre kvalificerad arbetskraft med gott resultat kunde användas. Den oavbrutna utvecklingen och trafikökningen anvi- sade snart denna utväg såsom nödvändig, därest icke personalkostnaderna genom en mycket stark utsvällning av postexpeditörskåren skulle stiga allt för mycket i höjden och postexpeditörernas befordringsmöjligheter i samband därmed bliva alldeles otillräckliga.

Av intresse kan vara att här erinra om att den av Kungl. Maj:t den 2 juni 1899 tillsatta s. k. post- och telegrafkommittén vidrörde dessa förhållanden i sitt den 31 oktober 1901 avgivna betänkande. Kommittén framhöll där, hurusom be- fordringsutsikterna för det ständigt växande antalet postexpeditörer oavbrutet för- sämrades därigenom, att antalet befattningar i de högre tjänstemannagraderna, postmästare och kontrollörer m. fl. icke i motsvarande grad kunde stiga. Kom- mittén underströk dessutom vikten av att dugliga postvaktbetjänte bereddes till- fälle att sköta en del enklare tjänstemannagöromål, vilket för dem kunde med- föra någon avlöningsförbättring. Därjämte uttalade sig kommittén för att det av generalpoststyrelsen redan påbörjade överlåtandet på postbetjänte av arbete, som förut ålegat tjänstemannapersonal, mätte fortsätta.

Utvecklingen har sålunda, framhåller styrelsen, lett till att lägre tjänste- män, i regel efter utbildning vid förste postiljonskurser, i egenskap av förste

postiljoner, överpostiljoner eller dispenserade postexpeditörer, i stor omfatt- ning icke blott vid järnvägsposten utan även vid postkontoren övertagit göro- . mål, som tidigare varit förbehållna postexpeditörerna. Styrelsen upplyser, att antalet dylika tjänstemän för närvarande uppgår till 1 199. Det torde utan vidare vara uppenbart, anför styrelsen vidare, att anlitandet i denna omfatt- ning av en billigare arbetskraft i stället för en dyrare motsvarar en bety-dan- de årlig besparing i personalkostnaderna, att för de lägre tjänstemännen be- retts jämförelsevis rika befordringsmöjligheter och förbättrade förhållanden samt att begränsningen av postexpeditörSkåren, samtidigt som medelnivån av denna kårs arbete kvalitativt höjts, i sin mån motverkat en allt för svår för- sämring av dess befordringsmöjligheter.

Ursprungligen var postexpeditörskåren en i fråga om facklig utbildning och kompetens fullt homogen kår. Härutinnan skedde emellertid en änd- ring då den s. k. behörighetslagen trädde i kraft den 1 juli 1925. Styrelsen anför till närmare utveckling härav följande.

Enligt kungörelsen den 6 juli 1925 angående ändrad lydelse i vissa delar av avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafver- ket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk uppdelades den dittillsvarande postexpeditörskåren på två kårer, nämligen en postexpeditörskår (11 lönegraden) och en postassistentkår (15 lönegraden). Den senare skulle ensam vara avsedd för rekrytering av förste postassistents- och högre befattningar.

Den gamla postexpeditörskåren hade erhållit en helt igenom lika fackutbild- ning. Nu vidtogs den förändringen, att de nya postexpeditörerna fingo en av- knappad undervisning, särskilt om sådana förhållanden, som i huvudsak falla inom de grupper av göromål, vilka vid postkontoren i allmänhet äro förbehållna högre befattningshavare, samt dessutom i utländsk postal geografi, under det att kur- serna för postassistenterna något utökades med tanke på deras numera alldeles särskilda uppgift att tjäna såsom rekryteringskår.

Upprepade undersökningar och överväganden ha skett, huruvida icke det dagliga löpande expeditionsarbetet, som ålegat den gamla alltigenom ensartat utbildade postexpeditörskåren, skulle i vad angick postkontoren i allmänhet, kunna på något sätt uppdelas på två grupper, nämligen en med viktigare eller ansvarsfullare sysslor för postassistenterna och en med mindre viktiga syss— lor för postexpeditörerna. En sådan uppdelning har emellertid visat sig i praktiken ogenomförbar eller i vart fall icke genomförbar annat än med sto— ra praktiska olägenheter. Styrelsen framhåller härutinnan följande.

Naturligen kunna detaljerna i det för postassistenterna och postexpeditörerna gemensamma expeditionsarbetet uppdelas i två sådana grupper, men de olika ar- betsmomenten i det hela äro så sammanflätade och löpa så i varandra, att arbe- tets fördelning på postassistenter och postexpeditörer efter sådana grunder skulle” vara ytterligt opraktisk och hinderlig för en mjuk och smidig arbetsfördelning. Dessutom skulle det medföra onödiga kostnader. Postexpeditören måste nämligen vara utbildad för en fullt tillfredsställande skötsel av allt detta arbete, även det mest kvalificerade. I annat fall måste på en mängd arbetsplatser anställas post- assistenter i ett eljest obehövligt antal, vilket av ekonomiska skäl icke låter sig göra, då postassistenten är en mycket dyr tjänsteman i den dagliga löpande drift- tjänsten. Skillnaden i avlöning mellan en postassistent och en postexpeditör är nämligen cirka 1,400 kronor per år enligt det nya avlöningsreglementet, rörligt av-

löningstillägg frånräknat. Härtill kommer, att den postassistenten meddelade sär- skilda utbildningen utöver postexpeditörsutbildning drager en kostnad av cirka 3,300 kronor per postassistent. Något vid en arbetsdifferentiering i allmänhet ef- tersträvat praktiskt syfte, såsom att erhålla visst arbete bättre utfört eller att er- hålla arbete billigare utfört, skulle icke vinnas genom en uppdelning.

Vid postkontoren i allmänhet sysselsättas alltså nu postassistenter och postexpe- ditörer jämsides med varandra i samma löpande expeditionsarbete, ett arbete som, alldenstund för detsammas tillfredsställande utförande den nuvarande postexpedi- törsutbildningen är tillräcklig och de flesta, som sysselsättas därmed, äro post- expeditörer, får betecknas såsom postexpeditörsarbete. Den frågan kan då möj- ligen synas ligga nära till hands, huruvida det överhuvud taget kan vara behövligt att sysselsätta postassistenter vid dessa göromål. Detta är dock nödvändigt. Det ifrågavarande löpande expeditionsarbetet, i all synnerhet handhavandet och redo- visningen av de oerhörda penningsummor, som, fördelade i ett otal småbelopp hänförliga till olika slag av medel, dagligen strömma in och ut över postdiskarna, erbjuda trots den mest noggranna och ständigt förbättrade organisation, en sådan mängd av fördolda möjligheter till svårupptäckta oavsiktliga fel (och alltså även avsiktliga), att det kräves en lång erfarenhet om detta arbete självt för att kunna därpå utöva en så vitt möjligt effektiv kontroll.

Då postassistenter sålunda icke kunna undvaras i det löpande expeditions- arbetet, uppstår frågan om det erforderliga antalet av dylika befattningsha- vare. Styrelsen framhåller, att svaret härpå icke beror på mängden av det dagliga expeditionsarbetet utan på storleken av och avgången från den grupp befattningar (befordringsgruppen), för vilken postassistenterna skola vara vikariats— och rekryterings-personal (rekryteringsgrupp).

I samband med den ovan omtalade uppdelningen år 1925 av den gamla postexpeditörskåren beräknades, att antalet postassistenter efter hand skulle kunna nedbringas till omkring 400 (efter cirka 10 år) för att därefter kunna hållas vid ungefär detta antal. Sammanlagda antalet förste postassistents- och högre befattningar var då 629. Några år tidigare hade det varit större, men en del befattningar i de högre graderna hade efter hand indragits. I sitt år 1923 avgivna betänkande angående vissa personalförhållanden i postverket hade nämligen 1923 års postkommitterade ifrågasatt, att icke mindre än 14 kontrollörs- och 59 manliga förste postexpeditörs- (nuvarande förste postassi- stents-) befattningar skulle indragas. I sitt den 31 oktober 1925 avgivna för- slag angående antalet befattningar i 1—20 lönegraderna upptog generalpost- styrelsen kommitterades ifrågavarande tanke till närmare övervägande och meddelade därvid, att styrelsens uppmärksamhet varit oavlåtligt riktad på dithörande förhållanden samt att styrelsen verkställt undersökning eller ha- de under fortsatt utredning, i vilken mån det kunde vara möjligt, att anting- en indraga kontrollörs- och förste postassistentsbefattningar eller ock ersätta dem med befattningar med lägre avlöning. Styrelsen ansåg sig icke utan vi- dare kunna biträda 1923 års postkommitterades förslag. Emellertid räknade styrelsen med att omkring 30 kontrollörs- och förste postassistentsbefattning- ar skulle kunna antingen helt indragas eller ersättas med befattningar med lägre avlöning. Antalet förste postassistenter och högre befattningshavare nedbringades ocks-å till 595 år 1928 men har därefter åter stigit och uppgår för närvarande till 689, motsvarande en ökning med drygt 15 procent.

Den inträffade ökningen är givetvis icke genomsnittligt densamma för alla gra— der inom gruppen. För de högsta graderna är den praktiskt taget ingen; antalet postmästare har till och med minskat med två, under det att antalet kontrollörer och förste postassistenter ökats med inalles 28 procent, eller om beräkningen gö- res endast för postkontoren med ungefär 25 procent. Därmed har naturligen den- na ökning ingalunda kommit till någon slutsiffra. Postverkets hela rörelse be- finner sig alltjämt i utveckling och uppåtgående. Det kan därför icke finnas några skäl att räkna med en bestående nedgång. Naturligen kan någon stagnation tän— kas förekomma, men en sådan kommer helt visst — då liksom tidigare —— att endast få karaktären av en återhämtning, efter vilken utvecklingen och uppgången taga ny fart, detta även om nya arbetsuppgifter icke skulle tillkomma.

Styrelsen övergår därefter till en redogörelse för utvecklingen av postver-

o

kets rörelse samt denna utvecklings inverkan a personalens arbetsuppgifter och arbetsbörda m. m.

Ökningen av poströrelsen har varit mest framträdande beträffande sådana rö- relsegrenar, som stå i den penningförmedlande verksamhetens tjänst. Man lägger här märke till att det icke endast är de in- och utbetalade totalbeloppen, som svällt ut, utan antalet in- och utbetalningar har också kraftigt ökats, något som helt naturligt i hög grad bidrager till att öka kontroll- och revisionsarbetet. Detta växer också i samma mån som antalet av underlydande poststationer, lantbrev- bäringar med flera postanordningar ökas och på enahanda sätt verka turökningar å postföringslinjerna inom postkontorets förvaltningsområde.

Den allmänna trafikökningen och ökningen i samband därmed av personalen i daglig drifttjänst ställa ökade krav på dem, som närmast bära huvudansvaret för och hava hand om den högsta förvaltningen av postkontoret och dess område, samt på dem, som närmast därunder ha att ansvara för den direkta arbetsled- ningen vid postkontoret självt. Oaktat de överordnade befattningarna vid post- kontoren ökats, får flerstädes för arbetets behöriga gång åtskillig tid utöver skä- lig arbetsdag offras av vederbörande. Kontrollarbetet, som åtminstone i allt vä- sentligt icke kan eftersättas utan måste ske fortlöpande dag för dag, har allt mer inkräktat på det hela. Från personalhåll har också detta förhållande kraftigt påtalats, och posttjänstemännens förening har vid olika tillfällen yrkat på ökning av särskilt den kontrollerande personalen och vaktföreståndarna. Det torde icke kunna bestridas, att fog finnes för föreningens begäran.

En ökning i första hand av antalet tjänstemän, som närmast ha att sköta den omedelbara kontrollen och den lokala revisionen i vad angår medel och värden av olika slag, är, alltefter som rörelsen växer, ofrånkomlig, icke endast såsom en engångsåtgärd, utan, det måste man göra klart för sig, såsom en alltjämt fortgående följd av utvecklingen. Huruvida ökningen år för år måste ske i samma takt, som ovan angivits för tiden efter år 1928, är naturligen ovisst men säkert är, att man måste räkna med en alltjämt fortgående åtminstone ganska avsevärd ökning. Redan nu finnas, som ovan sagts, förste postassistents- och högre befattningar till ett sammanlagt antal av 689. Det torde vara uppenbart, att en postassistentskår om 400 befattningshavare ingalunda kan vara tillräck- lig såsom vikariats- och rekryteringskår för dessa 689 befattningar. För närva- rande finnas postassistenter, ordinarie och extra ordinarie, till ett antal av 592, men trots detta råder verklig brist på vikariatspersonal inom detta område. Då det icke kan undvikas, att, hur omsorgsfullt en rekryteringskår än utväljes och utbildas, en viss procent av densamma alltid kommer att — ingalunda endast på grund av bristande lämplighet för befordran -—-- stanna i rekryteringsgraden, så torde man ha att räkna med, att rekryteringsgruppen i numerär icke kan hållas

allt för långt under befordringsgruppen. Huru som helst är det självklart, att rekryteringsgruppen måste stå i ett visst numerärt förhållande till befordrings- gruppen, samt att, därest antalet befattningar i den senare ökas eller minskas, re- kryteringsgruppens numerär måste växla därefter. Postassistenten är en mycket dyr arbetskraft i det löpande dagliga expeditionsarbetet. Det är alltså redan av denna anledning önskvärt, att postassistentskåren hålles vid en så låg numerär som möjligt. Men detta är i hög grad önskvärt även ur andra synpunkter, icke minst för postassistenterna själva. Därest antalet inom befordringsgruppen oav- brutet ökas, låt vara raskare eller långsammare men dock i stort sett så, som ovan förutsetts, och eftersom de högre befattningarnas antal inom befordrings- gruppen icke kan växa ens tillnärmelsevis proportionellt med antalet av de låg— re befattningarna inom gruppen, så blir följden så småningom den, att även om postassistenten kan inom rimlig tid vinna befordran till förste postassistent, möjligheten till vidare befordran från denna tjänstegrad, d. v. s. möjligheten till en för postassistenten verkligt värdefull befordran, mer och mer framskjutes. Detta innebär kort och gott, att utvecklingen går mot en så stark försämring av postassistenternas befordringsmöjligheter, att den förtjänar den största uppmärk- samhet. Icke heller för postverket självt är en dylik utveckling önskvärd. Den medför nämligen, att åldern för vederbörandes befordran till de mera och mest krävande befattningarna framför allt de högre postmästarbefattningarna, stiger, under det att en av de fördelar, som man gärna vill eftersträva genom att hålla en för vissa krävande befattningar särskilt avsedd, högt kvalificerad rekryterings- kår, är att bereda sig möjlighet, att kunna i största utsträckning besätta just de mera och mest krävande befattningarna med personer, som ännu befinna sig i sin fulla kraft.

Styrelsen framhåller, att en begränsning av postassistentskåren till ett an— tal, som står i ett lämpligt förhållande till antalet verkligt värde-fulla beford- ringstjänster är önskvärd och dessutom påkallas med hänsyn till angelägen— heten av att begränsa personalkostnaderna. Mot bakgrunden av hela utveck- lingen inom det stora arbetsområde, som här varit föremål för behandling, finner styrelsen den tanken ligga nära, huruvida det icke nu kunde vara möj- ligt att, i analogi med vad som på sin tid skedde vid postexpeditörsgöromåls överlåtande åt tjänstemän med förste postiljonsutbildning, (för vissa av de göromål, som åligga postassistentsutbildad personal, anlita personer med en- dast postexpeditörsutbildning. Härigenom vunnes även, framhåller styrelsen, att det faktiska missförhållandet att postexpeditörerna praktiskt taget sakna befordringsmöjligheter i någon mån kunde avhjälpas.

Inför den utveckling av personalförhållandena, som sålunda skymtades och uppenbarligen icke kunde undvikas under oförändrade former ifråga om utnyttjande av personal med postexpeditörs- respektive postassistentsut— bildning, ansåg sig styrelsen under år 1935 böra upptaga dessa förhållanden till särskilda överväganden och tillkallade i samband därmed fem i den prak- tiska posttjänsten förfarna tjänstemän, bland dem en postdirektör såsom ord- förande, för att utreda, bland annat, frågan om postexpeditörs- och postassi- stentskårernas rekrytering och vidare användande i posttjänsten.

De sålunda tillkallade sakkunniga avgåvo utlåtande i mars 1937. Utlåtan— det omfattade förhållandena vid postkontoren, postdirektionerna och gene- ralpoststyrelsen samt behandlade därutöver den vidlyftiga frågan om post-

verkets utbildningsväsen i vad angår postexpeditörerna och postassistenter- na. Ur utlåtandet må följande anföras.

I den mån poströrelsen utvecklas med därav följande krav å ytterligare arbets- ledning och kontroll från de överordnades sida, uppstår självfallet även fordran på en ökning av de arbetsledande och kontrollerande funktionärernas antal.

Hittills har i stor utsträckning en dylik ökning av ena eller andra slaget skett genom tillsättandet av nya befattningar i lägst förste postassistents grad. De nya såväl som de äldre befattningarna i exempelvis postmästares, kontrollörs och förste postassistents grad ha sina kvalificerade göromål i allmänhet jämsides med andra arbeten av mindre kvalificerad beskaffenhet, vilka ofta tillkommit eller fått kvarstå såsom rena fyllnadsgöromål. Ä ett flertal särskilt större postanstalter lärer emeller- tid de arbeten av sist antydda beskaffenhet, som nu åligga antydda högre post— funktionärer, taga dessa befattningshavare så mycket i anspråk, att viktigare ar— beten därigenom komma i fara att åsidosättas. Så till exempel kan arbetsledningen och övervakandet av de underordnades arbetsprestationer lida väsentligt intrång av att förmannen samtidigt är ålagd visst kontrollarbete. Likaledes kan dylikt kontrollarhete självfallet lida avbräck och rent av bliva ineffektivt, därest en där- med sysselsatt vaktföreständare måste avbryta kontrollarbetet för att i brådskande fall omedelbart taga itu med uppgifter, tillhörande den egentliga arbetsledningen.

Enligt kommitténs uppfattning måste också, i fråga om ett stort antal postala arbetsplatser, tiden vara inne att i antydda och därmed jämställda fall vidtaga en uppdelning av arbetsledares, redogörares och kontrollanters olika åligganden. En sådan ändring av arbetsfördelningen bör då gå i den riktningen, att förut antydda mindre kvalificerade arbeten — som nu allt för mycket upptaga vederbörandes tid —— anförtros åt annan personal, så att de högre befattningshavarna mera odelat och till större fördel kunna ägna sig åt sina huvudsakliga uppgifter beträffande ar- betsledning, eftersyn och kontroll.

Kommittén ansåg, att postexpeditörer lämpligen kunde befordra-s till för ändamålet avsedda tjänster i postassistents grad. Genom den av kommittén sålunda anvisade mindre kostnadsökande utvägen menade kommittén att, även om icke därigenom nyinrättandet av förste postassistentsbefattningar skulle för all framtid undvikas, man likväl under den närmaste tiden skulle kunna undvika att inrätta dylika tjänster.

För egen del anser styrelsen, att en utveckling i den av kommittén anvisade riktningen bör inledas. Styrelsen anför därefter följande.

Tidpunkten är nu lämplig att påbörja genomförandet av den i det föregående ifrågasatta förändringen. Tjänsteåldern för postassistenterna vid befordran till förste postassistenter befinner sig i hastigt sjunkande och kommer enligt beräk- ningar att omkring 1944, eller om sex år, ha sjunkit så, att postassistenternas medel- ålder vid befordran är omkring 30 år. Härefter beräknas den stiga obetydligt och hålla sig så lågt som vid 31 a 32 år under cirka åtta år framåt, allt detta under oförändrade förhållanden ifråga om anlitande av postexpeditörs- respektive post- assistentsutbildad personal.

Vid postdirektörsmöte har dryftats frågan om vid vilken tidigaste levnadsålder en postassistent i regel kunde anses ha vunnit den erfarenhet i tjänsten samt den mognad, som är erforderlig för bestridande av de kontroll- och revisionsgöromål och den övervakande verksamhet, som i stor omfattning är förenad med förste postassistenternas arbetsuppgifter. Enighet rådde då därom, att 30 år i allmänhet finge anses vara en för låg levnadsålder, men att den lämpliga åldern vore inemot 35 år. Vid den nyss nämnda hastiga nedgången av befordringsåldern kommer denna gräns att passeras redan under 1942. Det förestår således en period av omkring

tio år, då befordringsåldern kommer att ligga lägre än som anses fördelaktigt för tjänsten. Därest postexpeditörsutbildad personal släppes fram till en del sysslor, som bestridas av postassistentsutbildad personal, måste detta verka återhållande på befordringstakten för postassistenterna. Ett dylikt förfarande kan sålunda efter be- hov användas såsom en regulator till en lämpligare befordringsålder för dessa.

Postassistentskåren har hittills rekryterats huvudsakligen direkt utifrån med stu- denter samt därutöver i någon mindre män från postexpeditörskåren. Om nu post- expeditörer, på sätt ovan beskrivits, tagas i anspråk för utgallrade förste postassi- stentssysslor i den omfattning, som är möjlig och lämplig, lider det intet tvivel, att bland sådana tjänstemän komma att finnas åtskilliga, som ha tillräckliga person- liga och allmänna förutsättningar för att, eventuellt efter någon därför ägnad teo- retisk utbildning, kunna överföras till den kvalificerade postassistentskarriären. En möjlighet erbjuder sig då, även om man alltjämt i viss mån rekryterar postassistents- kåren direkt utifrån, att i större omfattning än hittills låta de två kårerna bli kom- municerande med varandra, varigenom vidare erhålles en viss möjlighet att reglera antalet och åldern inom den högre gruppen efter de växlande förhållandena. Detta är av utomordentlig vikt särskilt med avseende å det tidigare här ovan påpekade önskemålet att kunna vid behov besätta högre och mera krävande befattningar med personer i ej allt för långt framskriden ålder.

Postexpeditörskåren har även den hittills i största utsträckning rekryterats direkt utifrån, endast i någon mindre män från, bland annat, brevbärar- och postiljons- kåren. Medlemmarna i denna senare kår kunna nu ganska tidigt erhålla befordran till befattningar i 8 respektive 10 lönegraderna (förste postiljoner och överpostil- joner) ävensom därefter till befattningar i 11 lönegraden (dispenserade postexpedi- törer) samt 12 och 16 lönegraderna (stationsmästare av klass 6 och 5). Redan un- der sådana förhållanden är det tydligt, att det icke kan innebära någon större lockelse för dessa tjänstemän att offra möda och kostnader för att utbildas till postexpeditörer, då de härigenom icke vinna någon möjlighet till större förbättring i de personliga existensförhållandena, än som redan föreligga i deras innehavande ställning. Än mer kommer naturligen detta att vara förhållandet, därest i 12 löne- graden skulle inrättas förste kupémästarebefattningar, avsedda för tjänstemän med allenast förste postiljonsutbildning. Om däremot, på sätt ovan beskrivits, post- expeditörerna beredas tillträde till befattningar i 15 lönegraden (avsedda att er- sätta befattningar i 17 lönegraden) eventuellt även till mindre krävande post- mästartjänster, måste övergång till en sådan postexpeditörskarriär för dugande tjänstemän från de lägre graderna erbjuda sådana fördelar, att dessa verkligen finna det värt mödan att arbeta sig över till samma karriär.

De fördelar, som skulle vinnas genom nu beskrivna ordning för rekrytering och anlitande av personal med olika omfattande teoretisk fackutbildning, bestå enligt styrelsen i minskade personalkostnader, förbättrade villkor för postex- peditörerna, ägnade att för dem skapa ökad arbetsglädje, större eggelse för lägre tjänstemän att arbeta sig upp i postexpeditörsgraden, bättre kommuni- cering mellan de olika personalgrupperna och därmed större möjlighet att reglera antalet inom den högsta gruppen efter de växlande förhållandena samt större möjlighet för praktisk duglighet och erfarenhet att göra sig gällande vid urvalet.

Styrelsen anför vidare följande. Förut omförmälda kommitté inom postverket hade tänkt sig att för ifrågavaran- de ändamål icke skulle behöva inrättas någon ny befattning med särskild benäm-

ning, utan att det skulle ordnas så, att en postexpeditör av generalpoststyrelsen på dispens befordrades till postassistent och så i denna sin egenskap av dispenserad

postassistent fyllde sin nya uppgift. En sådan väg kunde ju synas lätt framkomlig, alldenstund styrelsen enligt sin instruktion har befogenhet att meddela sådan dispens och alltså skulle kunna, i den mån det finnes tillgång på postassistentsbe- fattningar, utnämna postexpeditörer till postassistenter och föreskriva de arbetsupp- gifter, som de i sin nya egenskap skulle ha att utföra. Emot ett dylikt förfarande har gjorts den invändningen, att det ligger något ologiskt uti att basera ett bestå- ende förhållande på ett dispensförfarande. Styrelsen finner det också lämpligast, att dispensvägen icke anlitas i förevarande fall, utan att för de ifrågavarande fak- tiskt nya befattningarna införes en ny särskild benämning.

Från personalhåll har tidigare framförts förslag om att de nya befattningarna borde benämnas förste postexpeditörer. Emellertid finnas redan nu förste post- expeditörer, vilka äro placerade i 12 lönegraden. Man skulle alltså få två sorters förste postexpeditörsbefattningar, nämligen i såväl 12 som 15 lönegraden, vilket vore oändamålsenligt och kanske efter hand kunde komma att verka förvillande vid framtida hedömanden rörande hithörande befattningars rätta placering i löne- grad.

Många andra titlar ha också föreslagits, bland annat »överpostexpedjtör». Titeln överpostexpeditör synes väl motsvara de arbetsuppgifter, som komma att åvila här ifrågavarande befattningshavare. Den kan, åtminstone innan örat hunnit vänja sig vid densamma, förefalla tung, men den står i full konsekvens med sådana titlar inom postverket som överpostiljon och överkontrollör. Under senaste förhandlingar med personalrepresentanter, varvid dessa voro eniga med styrelsen ifråga om lämp- ligheten av att inrätta sådana tjänster, som här föreslagits, uttalade sig också per- sonalen själv för samma benämning. Då den utan invändning låter sig användas för befattningshavare vid både postkontor, postdirektioner och generalpoststyrelsen, eventuellt också vid järnvägsposten, finner styrelsen den vara den lämpligaste.

Styrelsen hemställer alltså, att befattningen överpostexpeditör måtte införas i 15 lönegraden.

I promemoria till de sakkunniga den 22 november 1938 har posttjänste- männens förening anslutit sig till generalpoststyrelsens förslag om införande av befattningen överpostexpeditör i tjänsteförteckningen. Emellertid anser föreningen, att befattningen bör hänföras till 17 lönegraden, till vilken löne- grad även postassistenterna borde uppflyttas.

I det föregående ha de sakkunniga uttalat sin anslutning till ifrågasatt ut- byte av postassistentutbildad personal vid järnvägsposten mot personal med förste postiljonsutbildning. Det här avhandlade förslaget om utbyte av post- assistentutbildad personal mot befattningshavare ur postexpeditörskåren ut- gör ett led i generalpoststyrelsens strävan att minska användningen av över- kvalificerad arbetskraft och synes, på sätt styrelsen anfört, erbjuda vissa för- delar för såväl personalen som verket. Ehuru de sakkunniga av olika skäl sakna möjlighet att ingå på en närmare prövning av den organisatoriska in- nebörden av det föreliggande förslaget, anse de sakkunniga likväl spörsmålet genom vad i det föregående återgivits och vad i övrigt av styrelsen anförts ha fått den belysning, att de sakkunniga vilja giva sin anslutning till den princi- piella uppfattning, som lig-ger till grund för förslaget. Mot befattningshavar- nas ifråga inplacering i 15 lönegraden ha de sakkunniga ej något att erinra.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga omnämna, att vederbörande per- sonalorganisationer i skrivelser till de sakkunniga förnyat tidigare gjorda

framställningar om beredande av förbättrad löneställning för postexpeditörer, vilka före den 1 juli 1925, då i samband med behörighetslagens genomförande p-ostexpeditörsgraden uppdelades, genomgått den dittillsvarande för manliga och kvinnliga tjänstemän gemensamma fackutbildningen i postelevkurs. En redogörelse för denna fråga finnes intagen i propositionen nr 111 år 1935, till vilken här torde få hänvisas. De sakkunniga, som icke funnit sig kunna föreslå någon särskild åtgärd för tillgodoseende av ifrågavarande önskemål, ha emellertid velat framhålla, att nämnda befattningshavare, i den mån de därtill anses lämpliga, synas böra komma ifråga till överpostexpeditörstjänst.

De sakkunniga ha icke kunnat undgå att finna den föreslagna benämningen överpostexpeditör ganska tung och därför mindre lämplig såsom tjänstetitel. Av generalpoststyrelsens uttalande framgår, att ej heller styrelsen varit främ- mande för en sådan uppfattning. Ehuruväl de sakkunniga ansett det kunna ifrågasättas att utnyttja titeln kontorsskrivare i 15 lönegraden i förevarande sammanhang, ha de sakkunniga likväl icke velat motsätta sig att ifrågava- rande befattning införes där med titeln överpostexpeditör.

Förste revisor. I sin förenämnda skrivelse den 27 september 1938 har generalpoststyrelsen hemställt, att i tjänsteförteckningen måtte införas befatt- ningen förste revisor i 24 lönegraden.

Styrelsen har därvid framhållit, att behov av dylik befattning förefinnes å bland annat den till styrelsens fjärde byrå hörande s. k. medelsrevisionen. Å nämnda revision tjänstgör för närvarande en befattningshavare med förste kontrollörs tjänsteställning (22 lönegraden). Denne befattningshavare, för vilken styrelsen föreslår en uppflyttning till 24 lönegraden med placering så- som förste revisor, åligger att planlägga, leda och övervaka den övriga revi- sionspersonalens arbete samt att därutöver bland annat själv handlägga vik— tigare anmärkningsärenden, i förekommande fall avgiva påminnelser i dylika ärenden och, då under granskningsarbetet gjorts iakttagelser rörande förhål- landen, som anses böra föranleda särskild åtgärd från styrelsens sida eller eljest komma till dess kännedom, därom avlåta vederbörliga anmälningar och framställningar.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat har kommunikationsverkens lönenämnd i utlåtande den 2 november 1938 i anledning av generalpoststyrelsens omför- mälda framställning tillstyrkt, att förste kontrollören å medelsrevisionen pla- ceras såsom förste revisor i 24 lönegraden. De sakkunniga, som i likhet med lönenämnden anse, att åt befattningshavaren ifråga bör givas denna ställning, få alltså förorda, att titeln förste revisor införes i tjänsteförteckningen i nämn- da lönegrad.

Postmästare av klass 1 A m. fl. befattningar. Föreståndarna för de största trafikanstalterna inom postverket och telegrafverket utgöras av postmästare av klass 1 A och överpostmästare respektive telegrafkommissarier av klass 1 A. Beträffande dessa befattningshavargrupper föreligga förslag om för-

bättrad löneställning genom uppflyttning i lönegrad av antingen hel grupp eller del därav. De sakkunniga anse sig böra behandla dessa förslag i ett sammanhang.

Vid postverket finnas 7 postdistrikt med en postdirektör såsom chef för varje distrikt (distriktsförvaltningarna). Postdistrikten i sin tur äro uppdelade å postkontorsområden med postmästare av klass 1 A eller lägre klasser såsom chefer (lokalförvaltningarna). Antalet postmästare av klass 1 A utgör 23. Överpostmästare finnas i Göteborg och Malmö. Deras ställ- ning i organisationen är i stort sett densamma som postmästarnas. I löne- hänseende äro postmästarna av klass 1 A placerade i 25 och överpostmäs- tarna i 26 lönegraden.

Under senare år har generalpoststyrelsen vid skilda tillfällen och i olika sammanhang i skrivelser till Kungl. Maj:t uttalat sig beträffande lönegrads— placeringen för postmästarna av klass 1 A och överpostmästarna utan att direkta ändringsyrkanden framställts. Sålunda uttalade styrelsen i skri- velse den 22 september 1931 i samband med avgivande av förslag till klas- sificering av postkontoren och vissa postexpeditioner den uppfattningen, att ifrågavarande postmästare icke erhållit den löneställning, som deras arbets- börda och ansvar borde berättiga dem till. Styrelsen ansåg, att de borde placeras i 26 respektive 27 lönegraden. Frågan vidrördes ånyo av styrel- sen i ett den 29 augusti 1935 avgivet nytt förslag angående klassificering av postkontoren och postexpeditionerna.

Direkta yrkanden om ändring av lönegradsplaceringen ha däremot fram- ställts från personalhåll. Sålunda hemställde såväl postmästareföreningen som posttjänstemännens förening i samband med generalpoststyrelsens för- utberörda klassificeringsförslag av år 1931, att postmästare av klass 1 A måtte placeras i 26 och överpostmästare i 28 eller 27 lönegraden. I hu- vudsak samma yrkanden framställdes i anledning av styrelsens klassifice- ringsförslag av år 1935.

De framställda uppflyttningsförslagen ha icke föranlett någon åtgärd. I sin förenämnda skrivelse den 27 september 1938 har generalpoststyrel- sen, under framhållande av att det synes styrelsen angeläget att frågan om lönegradsplaceringen för postmästarna av klass 1 A och överpostmästarna upptages till slutgiltig prövning, hemställt om uppflyttning av postmästar- na av klass 1 A till 26 och överpostmästarna till 27 lönegraden. Till stöd för förslaget har styrelsen anfört bland annat följande.

Den kraftiga utvecklingen av postverkets olika rörelsegrenar ställer alltjämt växande krav på förmågan hos postmästarna i allmänhet att fullgöra de viktiga administrativa uppgifter, som påvila dem. Ifrågavarande för statsmakterna vid upprepade tillfällen siffermässigt påvisade utveckling av postverkets olika rörel- segrenar har emellertid i särskilt hög grad skärpt kraven på fackliga insikter, eko- nomisk framsynthet och allmän administrativ kunnighet hos de tjänstemän, post- mästarna av klass 1 A och överpostmästarna, vilka satts att förvalta de största postkontoren med därtill vanligen hörande stora underlydande postområden.

Enligt styrelsens åsikt svarar lönegradsplaceringen för dessa sistnämnda post- mästare långt mindre nu än tillförne mot det med tjänsterna förenade arbetet och

ansvaret. Tjänsternas inplacering i löneskalan kan med andra ord enligt styrel- sens uppfattning icke anses riktig. En viss inkonsekvens synes också hava gjort sig gällande med avseende å placeringen i lönegrad av dessa postmästartjänster. Sålunda äro postmästartjänstema av klasserna 4 till 1 B inplacerade i respektive 18, 20, 22 och 24 lönegraderna, d. v. 5. utan undantag med en höjning av två lö- negrader från klass till klass. Denna likformiga stegring vid lönegradsplaceringen upphör emellertid i och med inplacering av postmästartjänsterna av klass 1 A i 25 i stället för såsom konsekvensen fordrat i 26 lönegraden. Den löneökning, som följer med befordran till postmästare av klass 1 A eller överpostmästare blir alltså, relativt sett, mindre än den, som följer med befordran till övriga postmästare- tjänster. Varken med hänsyn till de fordringar på poängtal, som vid den senaste postkontorsklassificeringen uppställts för olika postkontorsklasser eller av andra skäl — häråsyftas närmast hänsynen till andra befattningshavares lönegradspla— cering _ kan styrelsen finna, att postmästarnas av klass 1 A placering i 25 löne- graden är riktigt avvägd utan håller före, att tjänsterna böra vara placerade i 26 lönegraden. Beträffande överpostmästarna skulle en följdriktigt genomförd inpla- cering i lönegrad kräva, att tjänsterna hänfördes till 28 lönegraden. Med hänsyn till de konsekvenser, som en sådan lönegradsplacering kan antagas medföra med avseende å lönegradsplaceringen för andra befattningshavare ej blott i postverket utan även i andra affärsdrivande verk, anser sig styrelsen icke böra ifrågasätta annan löneställning för överpostmästarna än den, som följer med tjänsternas inpla- cering i 27 lönegraden.

I sin förenämnda promemoria till de sakkunniga den 22 november 1938 har jämväl posttjänstemännens förening föreslagit en uppflyttning av ifrå— gavarande tjänster. Föreningen anser emellertid, att postmästarna av klass 1 A böra placeras i 28 och överpostmästarna i 29 lönegraden.

Vid telegrafverket finnas, förutom huvudstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt telegrafstationen i Göteborg, 125 förenade tele- fon- och telegrafstationer (centralstationer). Varje sådan centralstation med tillhörande understationer (filialstationer, växelstationer, fristående samtals- stationer och telegramexpeditioner) samt ledningar och apparater bildar ett redovisningsområde, som förestås av en telegrafkommissarie. Därjämte förestås Göteborgs telegrafstation av en telegrafkommissarie. Antalet sta- tioner, som förestås av telegrafkommissarie av klass 1 A, utgör för närva- rande 12. I lönehänseende äro telegrafkommissarierna av klass 1 A place— rade i 26 lönegraden.

Frågan om förbättrad löneställning för vissa telegrafkommissarier av klass 1 A har tidigare berörts av telegrafstyrelsen i skrivelse den 11 sep- tember 1935 till Kungl. Maj:t med förslag till omklassificering av telegraf- verkets stationer. Utan att dock framställa något yrkande om uppflytt- ning framhöll styrelsen, att en markerad skillnad förefunnes mellan å ena sidan de fem största stationerna, Gävle, Örebro, Göteborgs telegrafstation, Norrköping och Hälsingborg, och å andra sidan övriga stationer inom klass 1 A, varför en ny stationsklass med föreståndare i 27 lönegraden vore mo- tiverad.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen hemställt, att en ny befattning under benämningen överkommissarie måtte

inrättas i 28 lönegraden. Den nya befattningen avses för vissa telegraf- kommissarier av klass 1 A. Beträffande motiveringen ansluter sig styrelsen till ett av särskilda sakkunniga inom telegrafverket utarbetat förslag till ändringar i befattningarnas vid telegrafverket lönegradsplacering. Nämnda sakkunniga anföra i förevarande hänseende följande.

Genom den omklassificering, som vid olika tillfällen ägt rum i fråga om tele- grafverkets stationer, har i allmänhet en viss anpassning av föreståndarnas tjänste- ställning i förhållande till utvecklingen redan skett. Endast i fråga om de största stationerna är så icke förhållandet, därför att någon högre stationsklass än 1 A icke funnits. De stationer, som redan år 1919 hänfördes till klass 1 A, ha natur- ligtvis sedan dess betydligt vuxit i storlek och betydelse, vilket dock för förestån- darna icke medfört någon kompensation för ökning i arbete och ansvar. Det har därför synts angeläget att åstadkomma en ändring härutinnan genom införandet av en ny telegrafkommissarietjänst med placering i 28 lönegraden.

I skrivelse den 20 oktober 1938 till telegrafstyrelsen, vilken skrivelse i avskrift tillställts de sakkunniga, har svenska telegraftjänstemännens för— ening anslutit sig till styrelsens ifrågavarande förslag, dock med det tilläg- get att överkommissariebefattningen enligt föreningens uppfattning borde placeras i 29 lönegraden.

Av den lämnade redogörelsen framgår att förslag föreligga om uppflytt- ning av föreståndarna för de största trafikanstalterna vid postverket samt om införande vid telegrafverket av ytterligare en föreståndarklass, avsedd för vissa anstalter, som för närvarande förestås av telegrafkommissarier av klass 1 A. Motsvarande förslag föreligger beträffande statens järnvägar från personalhåll men icke från verksstyrelsen.

Under hänvisning till vad i det föregående anförts vid redogörelsen för de med avseende å sakkunniguppdragets fullgörande meddelade direkti— ven vilja de sakkunniga som sin mening framhålla, att ett genomförande, helt eller delvis, av de beträffande ifrågavarande föreståndares löneställ- ning föreslagna ändringarna icke låter sig göra inom den ram, som genom dessa direktiv givits. Då de sakkunniga, som alltså icke kunna tillstyrka de framförda förslagen, likväl ansett sig böra här något beröra dem, har detta skett närmast med anledning därav att i anslutning till innehållet i propositionen, nr 175, till 1938 års riksdag angående ny klassificering av trafikanstalterna vid post— och telegrafverken samt statens järnvägar från skilda håll gjorts gällande, att frågan om en allmän omprövning av löne- ställningen för trafikanstalternas föreståndare skulle tagas upp vid tjänste— förteckningsrevisionen.

Förste byråingenjör. Alltsedan år 1928 finnes hos generalpoststyrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts vid olika tillfällen lämnade bemyndigande anställd en tjänsteman såsom tekniskt biträde under vederbörande byråchef. Be- fattningshavaren ifråga har till uppgift att ordna postverkets industriella drift samt att utöva det dagliga närmare överinseendet av driften. Genom beslut den 11 november 1932 har Kungl. Maj:t medgivit, att ifrågavarande befatt-

De sak- kunniga.

ningshavare finge i lönehänseende hänföras till högst 27 lönegraden, därvid i fråga om placering i löneklass och i övrigt i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse de bestämmelser, som gällde för befattningshavare å extra stat enligt 33 & kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med avlöningsbestäm- melser för icke—ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

De arbetsuppgifter, som påvila ifrågavarande befattningshavare, kunna i korthet sammanfattas sålunda.

Det åligger befattningshavaren att biträda chefen för generalpoststyrelsens andra byrå med överinseendet över postverkets industriella verksamhet, vilken omfattar blankettryckeri med bokbinderi, frimärkstryckeri, mekanisk verkstad och automobilverkstad med garage i Stockholm samt reparations- verkstad i Göteborg. Han skall vidtaga eller hos styrelsen föreslå sådana anordningar, som kunna bidraga till ett gott ekonomiskt resultat av den in- dustriella verksamheten. I sådant avseende skall han, bland annat, utarbeta eller granska förslag till ändringar och utökningar inom tryckerier och verk- städer, avgiva förslag till anskaffning av maskiner o. (1. samt till utbetalning godkänna vissa räkningar å materialer m. m. för de industriella företagen. Han skall vidare behandla frågor om tolkning av avtal med arbetarpersonalen, utföra förarbeten för avtalsförhandlingar samt deltaga i förhandlingar. Det åligger befattningshavaren att utöva den omedelbara ledningen över automo- bilverkstaden med tillhörande garage i Stockholm. Han skall därjämte lämna förslag till slopning och nyanskaffning av motorfordon, utarbeta tillverk- ningsbestämmelser för och granska offerter å sådana samt besiktiga levere- rade fordon. Till hans åligganden hör vidare teknisk granskning av förslag till ny- och ombyggnad av järnvägspostvagnar, besiktning av sådana vagnar samt frågor rörande underhåll av vagnar. Slutligen anlitas han även för verkställande av teknisk granskning av förslag till mindre omfattande om- och tillbyggnadsarbeten inom postverkets fastigheter och verkställer utred- ningar samt avger utlåtanden över sådana ärenden av teknisk art, som ej stå i direkt samband med postverkets industriella verksamhet.

Med förut omförmälda promemoria den 21 oktober 1938 till de sakkunniga har generalpoststyrelsen överlämnat avskrift av skrivelse samma dag till Kungl. Maj:t, i vilken skrivelse styrelsen hemställt, att en förste byråingen- jörsbefattning i 27 lönegraden måtte införas i tjänsteförteckningen. Styrel- sen anför därvid bland annat följande.

Beträffande de förhållanden, som alltsedan år 1928 nödvändiggjort anlitande hos styrelsen av en person med fullständig ingenjörsutbildning, är numera icke att räkna med någon ändring i den riktningen, att behovet skulle i fortsättningen bliva mindre än hittills. Styrelsen är därför av den uppfattningen, att den tillfälliga befattning, som sålunda under benämningen förste byråingenjör under avsevärd tid uppehållits, bör utbytas mot en fast befattning. För inrättandet av en sådan befattning talar jämväl den omständigheten, att en ordinarie befattning vid statens järnvägar, som den sedan början av år 1928 hos styrelsen förordnade byråingenjören innehar, allt— jämt hålles vakant. Från statens järnvägars sida har vid skilda tillfällen uttalats önskemål, att denna vakanshållning skulle upphöra.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, har kommunikationsverkens löne- nämnd i utlåtande den 3 november 1938 tillstyrkt generalpoststyrelsens ifrå- gavarande förslag. Jämväl de sakkunniga anse sig böra förorda, att i tjänsteförteckningen upptages en befattning såsom förste byråingenjör i 27 lönegraden.

Postdirektör. I skrivelse den 31 oktober 1938 till Kungl. Maj:t, vilken skrivelse överlämnats till de sakkunniga, har generaldirektören och chefen för postverket hemställt, att postdirektörsbefattningarna, som för närvarande äro placerade i 29 lönegraden, måtte förvandlas till förordnandetjänster samt därvid placeras i lönegraden C 7 (15 000 kronor).

Beträffande ifrågavarande spörsmål få de sakkunniga hänvisa till vad förut under rubrikerna inledning och gemensamma frågor anförts beträffan- de förordnandetjänster. De sakkunniga ha sålunda vid överläggningar med verksstyrelsen förklarat sig icke ha något att erinra mot att dessa tjänster tillsattes medelst förordnande på viss tid men samtidigt uttalat, att högre placering än i lönegraden C 5 (13 000 kronor) icke kunde förordas. Då sty— relsen ansett sig icke kunna godtaga en sådan löneställning, ha de sakkunniga ej något förslag att här framlägga.

Postsparbankschef. År 1936 blev den byrå inom generalpoststyrelsen, å vilken tidigare postsparbanks- och postgiroärenden handlades, utbruten ur byråindelningen och bildar nu en särskild avdelning av styrelsen, den s. k. bankavdelningen. Chef för denna avdelning är postsparbankschefen, vilken tillsättes medelst förordnande på viss tid. För befattningens uppehållande utgår ett årligt arvode av 14 000 kronor, vilket enligt det nya avlöningsregle- mentet motsvarar lön enligt lönegraden C 7 (15 000 kronor).

I sin förut omförmälda skrivelse den 31 oktober 1938 har generaldirektören och chefen för postverket gjort framställning om postsparbankschefens upp- flyttning till lönegraden C 11 (19 000 kronor).

Beträffande rörelsens omfattning å bankavdelningen har generalpoststy- relsen lämnat bland annat följande uppgifter.

1925 1935 1936 1937 Postgirot. Antal konton .................. 5 010 80 632 & 88 171 96 794 Insättningar kronor ............ 339 297 000 7 231 953 600 8 498 086 000 10 536 170 000 Uttagningar kronor ............ 327 779 600 7 209 309 700 8 476 440 000 10 522 455 000

Postsparbanken.

Antal konton .................. 695 721 1 912 159 2 040 331 2 389 078 Insättningar kronor ............ 47 479 000 240 224 800 ,'255 270 700 296 418 700 Uttagningar kronor ............ 35 971 200 225 704 000 248 585 700 262 604 300

År 1925 utgör postgirorörelsens första verksamhetsår och postsparbankens första verksamhetsår efter vidtagen omorganisation.

4—390370

De sak- kunniga.

Den ökning av postgiro- och postsparbanksrörelsen, som enligt vad ovan visats ägt rum, är onekligen mycket betydande även om man ser allenast till de sista åren. På grund härav och även i betraktande av den tendens till fortsatt ökning, som kan utläsas ur tillgängliga sifferuppgifter, anse de sak- kunniga en förbättrad löneställning för postsparbankschefen vara väl moti— verad. Denna förbättring bör dock med hänsyn till de möjligheter, som enligt vad förut utvecklats äro att räkna med inom de lönelägen, varom här är fråga, begränsas till uppflyttning en lönegrad. De sakkunniga förorda alltså, att postsparbankschefen placeras i lönegraden C 8 (16 000 kronor).

Sammanfattning. Vid bifall till de sakkunnigas under förevarande avdel— ning framförda förslag skulle, frånsett byråchefstjänsterna, följande änd- ringar vidtagas i tjänsteförteckningen, nämligen i

lönegraden A 5: uteslutning av stationsmästare av klass 8, lönegraden A 6: utbyte av postiljon mot postiljon av klass 2 och infö- rande av stationsmästare av klass 5,

lönegraden A 7: uteslutning av stationsmästare av klass 7, utbyte av kanslibiträde mot förste kontorsbiträde samt införande av bilförare, förråds- förman och postiljon av klass 1,

lönegraden A 8: införande av kontorist och stationsmästare av klass 4, lönegraden A 9: införande av förste postiljon och kontorist, lönegraden A 10: införande av förste kontorist, lönegraden A 11 : utbyte av kansliskrivare mot kontorsskrivare samt in- förande av kupémästare och transportförman,

lönegraden A 12: utbyte av stationsmästare av klass 6 mot stationsmästare av klass 3 samt införande av kontorsskrivare och förste kupémästare,

lönegraden A 14: införande av stationsmästare av klass 2, lönegraden A 15: införande av överpostexpeditör, lönegraden A 16: utbyte av stationsmästare av klass 5 mot stationsmästare av klass 1,

lönegraden A 24: införande av förste revisor, lönegraden A 27: införande av förste byråingenjör, lönegraden C 7: uteslutning av postsparbankschef, lönegraden C 8: införande av postsparbankschef.

Beträffande byråchefstjänsternas löneplacering hänvisa de sakkunniga till de principförslag, som framlagts i det föregående under avdelningen för ge— mensamma frågor.

Telegrafverket.

Bilförare. Beträffande införandet i tjänsteförteckningen av befattningen bilförare få de sakkunniga hänvisa till vad därom anförts under avdel- ningen för postverket. I anslutning till den ståndpunkt, de sakkunniga därvid intagit, torde dylik befattning vid telegrafverket böra upptagas i 7 lönegraden.

Förste kontorsbiträde. I enlighet med vad under avdelningen för gemen— samma frågor anförts beträffande tjänstebenämningar få de sakkunniga hemställa, att tjänstetiteln kanslibiträde i 7 lönegraden utbytes mot förste kontorsbiträde.

Inkasserare. I skrivelse den 22 oktober 1938 till Kungl. Maj:t, vilken skrivelse överlämnats till de sakkunniga. har telegrafstyrelsen hemställt, att tjänstetiteln inkasserare måtte uteslutas ur 7 lönegraden, enär dylika befattningshavare efter inkasseringsförfarandets omläggning blivit överflö-

o

diga. Befintliga inkasserare torde därvid böra uppföras a övergångsstat. Vad sålunda föreslagits föranleder icke någon erinran från de sakkunni- gas sida.

Montör. I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafsty- relsen föreslagit, att i 7 lönegraden måtte införas en ny befattning under benämningen montör, avsedd för beredande av ordinarie anställning åt vis- sa specialarbetare vid telegrafverket. I ärendet har styrelsen anfört föl- jande.

De arbetare, som här avses, ha som regel en mångårig anställning bakom sig i telegrafverkets tjänst. De ha därunder förvärvat ingående sakkunskap och yrkes- skicklighet inom särskilda grenar av telegrafverkets anläggningsarbeten. Sålunda har en del av dessa arbetare specialiserat sig på montage och provning av de tek- niska anordningarna ä manuella eller automatiska telefonstationer och å överdrags- stationer, andra åter på uppsättning, inkoppling och provning av apparater och övriga telefonanordningar hos abonnenter eller hopkoppling, skarvning och löd- ning av olika slag av kablar, såsom riks-, lands- och lokalkablar jämte olika varia- tioner härav.

Dä ifrågavarande arbetare genom sin specialisering inom någon av ovannämnda. arbetsgrenar icke besitta den mera allsidiga utbildning, som fordras för erhållande av reparatörstjänst, ha de i allmänhet varit utestängda från befordran till dylik tjänst. Möjlighet har också saknats att bereda dem annan lämplig ordinarie an- ställning. För undanröjan'de av denna brist har styrelsen ansett det angeläget, att befattningen montör införes i 7 lönegraden.

Den föreslagna nya befattningen torde i de flesta fall komma att utgöra såväl begynnelse— som slutbefattning.

I skrivelse den 30 november 1938 till de sakkunniga har telegraf— och te- lefonmannaförbundet biträtt telegrafstyrelsens förslag om införande i tjänsteförteckningen av en montörsbefattning, men därvid ansett, att be- fattningen borde placeras i 8 lönegraden.

Ehuru de sakkunniga icke känna sig helt övertygade om att den i 7 lönegraden befintliga reparatörstiteln icke skulle kunna användas såsom benämning å de specialiserade arbetare, åt vilka det här gäller att bereda tjänstemannaställning, vilja de sakkunniga icke motsätta sig telegrafstyrel— sens förslag att för ändamålet införa titeln montör. Någon högre löneställ- ning än den av styrelsen förordade, anse sig de sakkunniga dock icke kun- na tillstyrka. De sakkunniga hemställa alltså, att befattningen montör in- föres i 7 lönegraden.

Reparatör. Förslag om uppflyttning av befattningen reparatör från 7 till 8 lönegraden föreligga beträffande telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. De sakkunniga komma att i ett sammanhang be- handla dessa förslag.

Reparatörema vid telegrafverket sysselsättas huvudsakligen å lin- jeavdelningen och ha till åliggande att utföra underhållsarbeten och av— hjälpa fel å telegrafverkets tekniska anordningar av olika slag. Förutom den direkta felavhjälpningen, till vilken även höra mätningar och prov- ningar för utrönande av uppkomna felaktigheters art och läge, åligger det reparatör att å stationen utföra rutinprovningar å ledningar och stations- anordningar samt att företaga och föra rapporter över 5. k. apparatronder, vid vilka hos abonnenterna uppsatta apparater och växelbord undersökas och justeras samt eventuella brister å kabelutgreningar, fördelningsskåp och kopplingsställen avhjälpas.

Reparatörsbefattningarna rekryteras från linjearbetarkären. Antalet re- paratörer uppgår till 691.

I utlåtande den 16 november 1927 över en av telegrafverkets personal- förbund hos Kungl. Maj:t gjord framställning om uppflyttning av repara- törstjänsten från 7 till 8 lönegraden har telegrafstyrelsen med tillstyrkande av framställningen anfört bland annat följande.

Telefon- och telegraftekniken har alltsedan världskriget befunnit sig i synnerli- gen stark utveckling, vilken ännu icke visat någon tendens att stanna av. Tvärt- om medföra de nya uppslagen ständigt ökade möjligheter till mera ekonomiskt utnyttjande av ledningarna, vilket å andra sidan även medför betydligt större krav på ledningars och apparaters godhet. Härigenom blir även följden, att ford- ringarna på reparatörerna över lag bliva större. Det fordras av dem större skick- lighet och noggrannhet än förr för att allmänhetens allt skarpare krav å fullgoda telefonförbindelser skola bliva tillfredsställda.

Den kvalitativa förändringen i reparatörernas arbetsuppgifter och den därav föl- jande fordringen på högre kompetens hos reparatörerna synes telegrafstyrelsen vara moment av sådan vikt och betydelse, att de hänvisa på en höjning av repara- törernas löneställning inom en närmare framtid.

Givetvis kommer dock allt fortfarande sådana fall att föreligga, då telegrafsty- relsen måste bereda alldeles speciellt kvalificerade reparatörer befordran till förste reparatörer.

I utlåtande över samma framställning den 24 januari 1928 uttalade kommu- nikationsverkens lönenämnd, att frågan om jämkning i gällande lönegrads- placering för ifrågavarande befattningshavare torde böra ses i ett vidsträck- tare sammanhang och lämpligen upptagas vid en blivande allmän revision av kommunikationsverkens avlöningsreglemente med därtill hörande tjänsteför— teckning.

Sedan ärendet överlämnats till 1928 års lönekommitté, som icke ingick på ifrågavarande spörsmål, förklarade Kungl. Maj:t genom beslut den 27 januari 1933 den av personalförbundet gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen upp- tagit frågan om r—eparatörernas löneställning samt därvid under åberopande av samma skäl, som tidigare anförts, hemställt om uppflyttning av gruppen från 7 till 8 lönegraden.

Vid 5 t a t e n 5 j ä r 11 v ä g a r finnas reparatörsbefattningar vid driftsav- delningen och huvudverkstäderna. Antalet befattningshavare utgör 547, därav vid driftsavdelningen 544 och vid huvudverkstäderna 3. Reparatörspersona- len vid driftsavdelningen sysselsättes dels vid banavdelningen (signal-, tele- graf— och ledningsreparatörer), dels ock vid maskinavdelningen (lok-, vagn- och motorfordonsreparatörer).

Reparatörerna vid banavdelningen rekryteras från banvakter och banarbe- tare. Vid maskinavdelningen åter rekryteras de antingen från sådana sta- tionskarlar, som under någon längre tid tjänstgjort såsom hantlangare åt rt.- paratörer, eller från verkstadsarbetarkåren. Vidare förekommer i vissa fall, att till reparatörer antagas utanför verket stående, särskilt yrkeskunniga perso- ner. Detta gäller huvudsakligen bilreparatörerna. Huvudverkstädernas re- paratörer rekryteras i regel ur arbetargruppen.

I skrivelse den 30 november 1938 till de sakkunniga h-ar svenska järnvägs— mannaförbundet hemställt om uppflyttning av reparatörerna från 7 till 8 lö- negraden.

Med anledning härav har järnvägsstyrelsen inför de sakkunniga framhållit, att något önskemål från styrelsens sida om en reparatörsbefattning i 8 löne- graden icke förefunnes, men att styrelsen likväl icke ville motsätta sig införan- det i tjänsteförteckningen av nämnda befattning, därest så skulle visa sig nöd- vändigt beträffande andra kommunikationsverk. Styrelsen har vidare upp- lyst, att stora svårigheter redan nu förefinnas att differentiera förste repara— törs- och reparatörsbefattningarna med hänsyn till arbetets art och kvalifika- tioner. Införandet av den nya befattningen skulle givetvis medföra ytterli- gare svårigheter i nämnda hänseende.

Vid 5 t a t e n s v a t t e 11 f al l s v e r k sysselsättas reparatörerna huvud- sakligen med montage- och underhållsarbeten. Reparatörerna äro placerade

dels vid kraftverkens primär- och sekundärstationer, dels ock vid kanalsta- tionerna. Antalet reparatörer utgör 32.

Rekryteringen av reparatörskåren sker från statens vattenfallsverks arbetar- grupp-

I promemoria den 22 oktober 1938 till de sakkunniga har vattenfallsstyrel- sen hemställt, att i tjänsteförteckningen upptagen befattning såsom montör i 8 lönegraden måtte uteslutas, enär några dylika befattningshavare icke funnes vid vattenfallsverket. Styrelsen har upplyst, att utvecklingen gått därhän, att montörerna i 8 lönegraden ersatts med reparatörer i 7 lönegraden.

Sedan vid överläggningar inför de sakkunniga från personalhåll ifrågasatts en klyvning av reparatörsgruppen genom införande av reparatörsbefattning jämväl i 8 lönegraden även vid statens vattenfallsverk, har styrelsen förklarat sig icke vilja motsätta sig detta förslag.

Vid de i det föregående omförmälda överläggningarna ha de sakkunniga erinrat, att det redan på grund av meddelade direktiv vore uteslutet att bereda förbättrad löneställning åt hela reparatörsgruppen, men att en delning av gruppen vore tänkbar. Vederbörande personalrepresentanter ha därvid fram- hållit, att vid sådant förhållande även en dylik åtgärd vore av värde, då det gällde att söka åstadkomma en rättvis lönesättning. Från verksstyrelsernas sida har man från olika utgångspunkter icke velat motsätta sig införandet av befattningen även i 8 lönegraden samtidigt som emellertid mer eller mindre betonats, att vissa svårigheter skulle möta vid en sådan uppdelning. Då vad vid överläggningarna förekommit givit de sakkunniga den uppfattningen, att visst fog för uppflyttning av en del reparatörer till 8 lönegraden föreligger samt att en dylik differentiering, även om svårigheter förefinnas, likväl lärer kunna genomföras, ha de sakkunniga icke velat motsätta sig, att en repara- törsbefattning upptages jämväl i nämnda lönegrad. De sakkunniga förutsätta, att endast de reparatörer, vilkas arbetsuppgifter mera markerat skilja sig från övriga reparatörers, må ifrågakomma till placering i den högre lönegraden.

Vad statens vattenfallsverk beträffar bör i samband härmed och» i anslut— ning till vad vattenfallsstyrelsen anfört den i 8 lönegraden befintliga mon- törsbefattningen uteslutas ur tjänsteförteckningen.

Utlandstelefonist. Å de internationella expeditionerna vid telefonstatio- nerna i Stockholm, Göteborg och Malmö tjänstgöra numera sammanlagt 72 rikstelefonister (6 lönegraden), därav 46 i Stockholm, 16 i Göteborg och 10 i Malmö.

I sin förenämnda skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 oktober 1938 har tele- grafstyrelsen hemställt om uppflyttning av ifrågavarande befattningshavare till 8 lönegraden. Styrelsen har därvid åberopat av särskilda sakkunniga inom telegrafverket gjord utredning rörande placeringen i lönehänseende av verkets befattningshavare. Nämnda sakkunniga ha bland annat framhållit, att direkt telefontrafik med andra länder än Danmark och Norge tillkommit efter år 1919 samt att större fordringar, särskilt i fråga om språkkunskaper, ställas på ifrågavarande befattningshavare än på övriga telefonister. Det sy-

nes därför de sakkunniga lämpligt, att för ändamålet inrätta en ny befatt- ning i 8 lönegraden, förslagsvis benämnd utlandstelefonist.

För egen del har styrelsen framhållit, att till 8 lönegraden borde uppflyttas även vissa rikstelefonister, som icke betjäna utlandsledningarna, men vilka liksom utlandstelefonisterna äro anförtrodda mera kvalificerade och ansvars- fulla arbetsuppgifter och på vilka större krav ställas än på rikstelefonist i all- mänhet. Styrelsen åsyftar därvid sådana rikstelefonister, som tjänstgöra så- som föreståndare för vissa under centralstationer lydande större växelstatio- ner i förening med telegramexpeditioner. Enligt styrelsen intaga dessa be- fattningsh-avare med avseende å arbetsuppgifter och ansvar en mellanställning mellan rikstelefonist (6 lönegraden) och vaktföreståndare (11 lönegraden).

Styrelsen hemställer sålunda, att en ny befattning inrättas i 8 lönegraden samt att denna befattning med hänsyn till den av styrelsen förordade an- vändningen av densamma benämnes rikstelefonist.

I likhet med telegrafstyrelsen anse de sakkunniga, att åt de rikstelefonister, som betjäna utlandsledningarna, bör beredas en bättre löneställning, därvid en placering av befattningshavarna i 8 lönegraden synes innebära en riktig och lämplig avvägning. Däremot äro de sakkunniga icke övertygade om be— hovet av en motsvarande förbättring för den personal styrelsen i övrigt för- ordat till uppflyttning. De sakkunniga tillstyrka sålunda i anslutning till den ståndpunkt, som intagits av förut omförmälda sakkunniga inom telegrafver- ket, att en ny befattning under benämningen utlandstelefonist införes i 8 lö- negraden.

Kontor-ist, förste kontorist och kontorsskrivare. I sin förenämnda skri- velse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen föreslagit uppflyttning av be- fattningen kontorist från 8 till 9 lönegraden.

En dylik gruppflyttning anse sig de sakkunniga icke kunna tillstyrka. Där— emot ha de sakkunniga icke något att erinra mot att möjlighet öppnas att bereda en förbättrad löneställning, där så anses böra ske, utan att en generell uppflyttning äger rum. Under hänvisning till vad förut under avdelningen för gemensamma frågor anförts beträffande tjänstebenämningar vilja de sakkunniga alltså förorda, att med bibehållande av befattningen kontorist i 8 lönegraden, dylik befattning införes jämväl i 9 lönegraden.

I överensstämmelse med vad i nyss åberopade sammanhang anförts få de sakkunniga vidare tillstyrka, att befattningen kassör uteslutes ur 8 lönegra- den — för befattningshavarna bör i stället utnyttjas den i samma lönegrad befintliga kontoristbefattningen —— att befattningen kassör i 10 lönegraden ut- bytes mot förste kontorist ävensom att slutligen befattningarna kansliskri- vare och kopist i 11 lönegraden samt förste kassör i 12 lönegraden utbytas mot kontorsskrivare.

Verkstadsförman. Tillverkningen vid telegrafverkets verkstad, vid vil- ken omkring 1 400 arbetare sysselsättas, är organiserad å skilda avdelningar. Under driftkontorets ledning förestås dessa avdelningar, till antalet 16, av

De aah- kunniga.

arbetsledare i verkmästares (16 lönegraden) eller verkstadsmästares (15 löne- graden) tjänsteställning. De större avdelningarna med upp till 200 arbetare äro uppdelade i arbetslag av varierande storlek med s. k. lagförmän såsom föreståndare. Dessa lagförmän, som tillsattes första gången år 1920, rekry- teras bland arbetarpersonalen vid verkstaden. Deras antal uppgår till 18.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen hem— ställt, att ordinarie befattningar måtte upptagas i 10 och 12 lönegraderna för ifrågavarande lagförmän samt att befattningarna därvid benämnas verk- stadsförmän.

Rörande arbetsuppgifter, som åvila lagförmännen, framhåller styrelsen, att de i den utsträckning, som övervakningen av deras arbetslag medgiver, skola deltaga i arbetet. Då emellertid arbetslagen betydligt ökat i storlek, ha lagförmännens ledande uppgifter vuxit samt deras möjligheter att del- taga i arbetet minskat och i de större arbetslagen till och med helt försvun- nit. Lagförmännens huvuduppgifter äro därför numera att leda och fördela ar- betet inom respektive lag, att ansvara för arbetets kvalitet samt att i övrigt vara verkmästarna behjälpliga i deras åligganden såsom arbetsledare.

Styrelsen har vidare upplyst, att lagförmännen genom beslut av Kungl. Maj:t den 7 december 1934 och den 25 juni 1937 beretts pensionsrätt enligt civila tjänstepensionsreglementet respektive allmänna familjepensionsregle- mentet samt att därvid förklarats att de i pensionshänseende skola anses till- höra 10 lönegraden för extra ordinarie tjänstemän.

Slutligen framhåller styrelsen, att den högre befattningen avsetts för sådana lagförmän, som på grund av visad synnerlig duglighet blivit anförtrodda mera ansvarsfullt arbete och på vilka ställas större fordringar beträffande yrkesskicklighet än på övriga lagförmän.

Att tjänstemannaställning gives åt vissa av de vid telegrafverkets verkstad befintliga lagförmännen, föranleder icke någon erinran från de sakkunnigas sida. Denna ställning bör emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning alle- nast tillkomma de lagförmän, vilkas arbetsuppgifter äro av den beskaffen- het, att de böra föranleda placering i 12 lönegraden. Detta synes böra bliva fallet, då befattningshavarnas egenskap av förmän kommit till ett mera mar- kerat uttryck därigenom, att de på grund av omfattningen av de ledande och arbetsfördelande uppgifterna samt det därmed förenade ansvaret icke deltaga i det löpande arbetet inom arbetslaget. Det vill synas de sakkunniga som om en placering av dessa förmän i 12 lönegraden, även i betraktande av vad i det följande föreslås för motsvarande befattningshavare vid statens järnvägar, skulle innebära en med hänsyn till arbetsuppgifternas art och omfattning samt i förhållande till det närmast högre verkstadsbefälet lämp- ligt avvägd löneställning. De sakkunniga förorda alltså, att befattningen verkstadsförman införes i 12 lönegraden.

Förste radiotelegrafist. De vid telegrafverket befintliga radiotelegrafist- befattningarna äro placerade i 12 lönegraden. Antalet dylika befattningar utgör 55.

Radiotelegrafistpersonalen har i allmänhet rekryterats genom urval bland den linje- och trafikpersonal, för vilken vid inträdet i verkets tjänst endast fordrats avgångsbetyg från folkskola. För att bliva antagen till radiotele- grafist fordras emellertid att ha genomgått radioutbildningskurs samt att därvid ha förvärvat 1:a klass radiocertifikat. Denna utbildning sker på te- legrafverkets bekostnad vid verkets undervisningsanstalt och 1:a klass cer- tifikat tilldelas den, som vid avlagda prov visat sig äga vissa särskilda insik- ter och färdigheter i såväl teoretisk som praktisk teknik, i radiotelegrafe- ring, radiotelefonering, reglementen och instruktioner, i engelska språket samt i geografi. Under senare år har såsom radiotelegrafister även anställts från flottan avgången radioutbildad personal, som genomgått flottans radio- kurser och avlagt godkända prov för 1:a klass certifikat.

Radiotelegrafisterna äro huvudsakligast placerade vid kustradiostationer, markradiostationer, fasta radiostationer och radiopejlstationer eller således vid stationer, där deras förvärvade telegraferingsfärdighet kommer till an— vändning. Ä dessa stationer åligger det dem att ombesörja radiotrafiken med fartyg på havet, med luftfartyg samt ,med fasta radiostationer i utlandet. Tjänstgöringen för vissa radiotelegrafister, särskilt för dem, som äro place- rade å kustradiostationerna, omfattar såväl dag- som nattjänstgöring. Natt- tjånstgöring förekommer som regel för varje tjänsteman var fjärde eller femte natt. Ä de radiostationer, där särskild föreståndare finnes tillsatt, brukar vid dennes bortovaro äldste radiotelegrafisten vikariera såsom före- ståndare. Vid dylika tillfällen har han att ansvara för stationens tekniska skötsel, uppgöra redovisningar m. m. Å markradiostationerna och radiopejl— stationerna, där särskild föreståndare icke finnes tillsatt, ansvarar äldste ra- diotelegrafisten för stationen.

I sin förenämnda skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 oktober 1938 har tele- grafstyrelsen hemställt, att en ny befattning, förslagsvis benämnd förste radiotelegrafist, måtte införas i 14 lönegraden. Styrelsen framhåller, att den utveckling å radioomrädet, vilken ägt rum under de båda årtionden, som förflutit efter radiotelegrafistbefattningarnas inrättande, givetvis gjort, att vissa radiotelegrafisters arbete blivit av mera krävande och kvalificerad art. Med hänsyn härtill och då de nuvarande radiotelegrafistbefattningarna med få undantag äro sluttjänster, anser styrelsen rättvist, att åt befattningshavar- na i fråga beredes en viss befordringsmöjlighet.

Förslag om införande av befattningen förste radiotelegrafist har även framställts av telegrafverkets radiotelegrafisters förening i skrivelse den 16 december 1938 till de sakkunniga. Föreningen anser dock, att befattningen bör placeras i 16 lönegraden. Samma yrkande har av föreningen gjorts i skrivelse den 11 mars 1937 till 1936 års lönekommitté, vilken skrivelse över- lämnats till de sakkunniga.

Den fortgående utvecklingen av radioväsendet har beträffande radiotele- grafisternas arbetsuppgifter medfört, att dessa med avseende å art och om- fattning blivit så pass skiftande, att skäl synas föreligga för en differentie- ring av ifrågavarande befattningshavares löneställning. De sakkunniga anse

De sak- kunniga.

därför, att en befattning med den föreslagna benämningen förste radiotele— grafist bör upptagas i tjänsteförteckningen. Den nya befattningen hör av- ses för radiostationsföreståndarnas närmaste män samt med dessa beträffan- de kvalificerade arbetsuppgifter likställda radiotelegrafister. De sakkunniga anse i likhet med styrelsen, att förste radiotelegrafistbefattningen bör place- ras i 14 lönegraden.

Stationsmästare. De sakkunniga ha till bedömande förehaft förslag om förbättrad löneställning åt föreståndarna för de större och viktigare s. k. över- dragsstationerna samt åt vissa linjeförmän å större automatstationer.

Vid den övergång till kabelförbindelser, som under riks- och telegrafnä- tets rationalisering ägt rum, ha en mängd komplicerade anordningar måst införas, såsom telefon- och telegraföverdrag, rundradioförstärkare m. 111. Dessa anordningar äro sammanförda till överdragsstationer, vilka i kabel- routen finnas på ett avstånd från varandra av 7 till 10 mil. Antalet över- dragsstationer utgör 35, varjämte 5 äro under byggnad.

Föreståndarna för överdragsstationerna ha som regel linjeförmans tjänste- ställning och sortera närmast under vederbörande sektionsingenjör. Enligt uppgift från telegrafstyrelsen ha föreståndarna att svara för övervakningen av till stationen ingående telegraf-, telefon- och rundradioförbindelser med därtill hörande apparater, förstärkare o. d. De skola med biträde av sta- tionspersonalen avhjälpa uppkommande stations- och kabelfel, utföra ka- belinspektion, verkställa övervaknings- och underhållsmätningar, tillse att feljournaler och mätrapporter föras i vederbörlig ordning, handha ofta före- kommande utvidgnings-, monterings- och kabelflyttningsarbeten samt öva tillsyn över stationernas batteri- och kraftanläggningar. De skola slutligen föra befäl över och handleda stationernas personal samt ombesörja stationer- nas material- och medelsredovisning.

Sammanlagt finnas i hela riket 18 automatiska centraltelefonstationer, vilka äro utbyggda för minst 5,000 abonnentnummer. Av de fyra största sta- tionerna, samtliga belägna i Stockholm, är en utbyggd för 40,000 nummer och de övriga för 30,000 nummer vardera. Automatstationernas utrustning är i högsta grad speciell och av synnerligen komplicerad natur samt repre- senterar ett betydande värde. Underhållet av en dylik större station kräver en personal, varierande allt efter stationens storlek och art mellan 6 och 20 personer. Medeltalet tjänstgörande befattningshavare per station å de 7 största stationerna i Stockholm utgör omkring 15.

Befälet över underhållspersonalen å envar av de större automatiska cen— traltelefonstationerna utövas av en befattningshavare med linjeförmans och i vissa undantagsfall linjemästares tjänsteställning.

Telegrafstyrelsen har upplyst, att de arbetsuppgifter, som åligga under- hållspersonalen, i första hand omfatta underhållsarbeten samt avhjälpande av fel i de automatiska anordningarna och förekommande manuella avdel— ningar, arbeten i undersöknings- och kontrollbord samt in- och omkopplings- arbeten för nya och flyttande abonnenter. På grund av automatstationer-

nas komplicerade tekniska utrustning måste förmännen för underhållsper- sonalen å dessa stationer besitta fullständig detaljkännedom om såväl den egna stationen som andra med denna samtrafikerande stationer —— ofta ut- förda enligt skilda tekniska system — samt äga förmåga att utbilda, väg- leda och föra befäl över underlydande personal. Vidare åligger det förmän- nen att tillse, att feljournal föres och mätrapporter upprättas i vederbörlig ordning samt att rutinprovningar och trafikmätningar verkställas, ävensom att enbart med biträde av den ordinarie underhållspersonalen utföra före- kommande ändringsarbeten av mindre omfattning. Förmännen bära dess- utom ansvaret för stationernas samtalsräknare, vilkas säkra funktion är grundläggande för en riktig samtalsdebitering.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen hem- ställt, att för ovan omförmälda föreståndare för överdragsstationer och för— män å automatstationer måtte inrättas en befattning såsom stationsmästare i 14 lönegraden.

Den tekniska rationalisering å telefon- men även telegrafväsendets områ- den, som enligt vad den ovan lämnade redogörelsen utvisar ägt rum och allt- jämt pågår, har medfört nya arbetsuppgifter av kvalificerad art. För deras fullgörande anlitas för närvarande som regel befattningshavare i 12 lönegra- den med linjeförmans tjänsteställning. I likhet med telegrafstyrelsen anse de sakkunniga denna placering icke svara emot arbetsuppgifternas beskaffenhet. Mot den värdering, som legat till grund för telegrafstyrelsens förslag om be- fattningshavarnas hänförande till 14 lönegraden, ha de sakkunniga icke funnit anledning till erinran. De sakkunniga få alltså förorda, att den före- slagna befattningen såsom stationsmästare införes i sistnämnda lönegrad.

Radiokommissarie. I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen föreslagit införande i 15 lönegraden av befattningen radio- kommissarie för de telegrafkommissarier av klass 6, som tjänstgöra såsom föreståndare för radiostationer.

Vad telegrafstyrelsen sålunda föreslagit föranleder icke någon erinran från de sakkunnigas sida.

Ingenjör. För närvarande finnas ritarbefattning'ar å telegrafstyrelsens linjebyrås olika tekniska avdelningar — konstruktions-, stations- och trans- missionsavdelningarna samt kabelkontoret — å styrelsens radiobyrå, å tele- grafverkets linjedistrikt samt å telegrafverkets verkstad. Sammanlagda an- talet ritare uppgår till 61. I lönehänseende äro de placerade i 15 lönegraden.

För att antagas till ritare fordras avlagd avgångsexamen från teknisk ele- mentarskola, teknisk fackskola eller tekniskt gymnasium.

Å linjebyråns tekniska avdelningar, där det övervägande antalet ritare är sysselsatt, ha dessa till uppgift att vara behjälpliga vid utförandet av de å avdelningarna förekommande betydande konstruktions-, experiment— och ritarbetena. Nämnda arbetsuppgifter kunna i stort sett hänföras till två

huvudkategorier, nämligen dels planering av nya anläggningar, dels ock ut- arbetande av nya konstruktions- och anläggningstyper samt icke minst ut- veckling av befintliga sådana. För varje arbetsuppgift har den för upp- giften närmast ansvarige ingenjören att genom studier och konferenser in- hämta nödiga uppgifter samt utarbeta förslag och riktlinjer för uppgiftens lösande. Därvid biträdes han av honom underlydande ritare, vilka utföra sådana beräkningar, konstruktioner och ritningar, som finnas erforderliga, varefter i det stora flertalet fall nödiga modeller och anordningar samt ut- provning av den erhållna problemlösningen utföras på telegrafstyrelsens verkstäder och provrum. Efter verkställda prov utföras renritning och spe- cifikation av den behandlade konstruktionen eller anläggningen. En av de ritare, som står till vederbörande ingenjörs förfogande för utförande av berörda arbetsuppgifter —— den som är mest erfaren och besitter den största detaljkännedomen — anförtros att efter erhållna direktiv självständigt verk- ställa den för problemlösningen nödvändiga konstruktiva och schematiska delen av arbetsuppgiften. De övriga ritarna biträda honom vid beräkning, ritning, måttsättning, provning m. m.

De ä radiobyrån och vid telegrafverkets verkstad placerade ritarna ha i huvudsak motsvarande uppgifter som ovannämnda ritare å linjebyråns tek- niska avdelningar. *

Ritarna å linjedistrikten kunna uppdelas å två kategorier. Den ena, som omfattar de äldre och mera erfarna, fullgör uppgifter såsom arbetsledare. vilket innebär att de biträda med uppgörandet av arbetsförslag, utföra stak- ning och planering av nya stolplinjer och landskablar, handha vissa auto— matstationsarbeten, träffa uppgörelser med markägare samt i övrigt erhålla uppdrag att utöva direkt ledning av en del praktiska arbeten. Deras arbete är mera att hänföra till ingenjörsassistentsgöromål och de äro därför i vissa fall förordnade att bestrida göromål som ingenjörsassistent. Den andra ka- tegorien sysslar med ritarbete av mera rutinmässig art.

Förslag om införande av en ritarbefattning i 17 lönegraden har av tele- grafstyrelsen framställts i skrivelse den 16 september 1930 till Kungl. Maj:t. Styrelsen anförde därvid bland annat följande.

Å de båda inom telegrafstyrelsens linjebyrå befintliga konstruktions- och sta- tionsavdelningarna äro såsom tekniska biträden anställda, förutom ett antal extra ordinarie och extra ritare, jämväl ordinarie ritare.

Nämnda befattningshavares huvudsakliga göromål äro att biträda med uppgö randet av erforderliga ritningar för olika telegraf— och telefontekniska ändamål, såsom nykonstruktioner, stationsinredningar, ledningsschematiska anordningar m. 111.

Med hänsyn till den speciella beskaffenheten av telegrafverkets utrustning i tek- niskt hänseende ha dessa göromål alltid varit av jämförelsevis komplicerad och ansvarsfull natur. Det är givet att i och med den utveckling, som ägt och stän- digt äger rum i fråga om telefontekniken, sagda göromål i samma mån blivit och bliva mera invecklade och ansvarsfulla. De äldre ritarna, vilka genom mångårig praktik vid telegrafverket förvärvat ökad teknisk insikt och större erfarenhet, ha sålunda kunnat tilldelas göromål av mera självständig och krävande natur, såsom lösande efter erhållna direktiv av konstruktiva och schematiska problem, uppgö- rande av förslag till tekniska specifikationer och beräkningar, detaljgranskning av

utförda ritningar m. 111. Dessa göromål närma sig rent konstruktiva uppgifter. Styrelsen anser, att för de ritare, vilkas göromål nu till stor del bestå i arbeten av nyss nämnda, mera kvalificerade beskaffenhet, bör beredas möjlighet till be- fordran till högre tjänst.

Bitarna tillhöra för närvarande 15 lönegraden. Om en ritare befordrades till högre tjänst, skulle detta bliva till ingenjörsassistent, det vill säga till 20 lönegra- den. En sådan befordran anser styrelsen dock endast undantagsvis böra ifråga- komma. En mellangrad, förslagsvis 17 lönegraden, skulle däremot komma att medföra en rättvis avlöning för vissa ritare med mera kvalificerade göromål. Ri- tarna, som för närvarande tillhöra samma lönegrad som telegrafassistenterna, skul- le därigenom, liksom dessa senare, erhålla möjlighet till lämplig befordran. Lik- som det finnes förste telegrafassistenttjänster i 17 lönegraden, skulle det alltså komma att finnas förste ritartjänster i samma lönegrad.

Styrelsen föreslog därför införandet av en ny befattningsgrupp vid tele- grafverket, benämnd förste ritare, vilken befattningsgrupp skulle hänföras till 17 lönegraden.

I utlåtande den 16 december 1930 över styrelsens framställning anförde 'kommunikationsverkens lönenämnd i huvudsak följande.

Lönenämnden får erinra, att även vid statens järnvägar och statens vattenfalls— verk finnas inrättade ordinarie ritarbefattningar. Ett införande av befattningen förste ritare vid telegrafverket skulle med all sannolikhet framkalla krav från ri- tarpersonalen vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk om inrättande av motsvarande befattningsgrupp jämväl vid dessa verk. Av vad styrelsen anfört så- som motiv för sitt förslag i denna punkt har nämnden ej heller funnit sig övertygad om att något trängande behov förefinnes att för telegrafverkets vidkommande in- rätta denna nya befattning. Med hänsyn härtill och då införande av nya tjänste- kategorier vid vederbörande verk enligt nämndens mening bör så vitt möjligt är ske endast i samband med en mera allmän revision av den till avlöningsreglementet hörande tjänsteförteckningen, har nämnden ansett telegrafstyrelsens förslag i nu ifrågavarande hänseende icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Avvikande mening anfördes av ledamoten Wold, som ansåg, att nämnden bort tillstyrka bifall till styrelsens förslag.

Kungl. Maj:t beslöt i enlighet med vad lönenämnden föreslagit. I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen ånyo upptagit ifrågavarande spörsmål samt därvid hemställt, att befattningen ri- tare måtte upptagas jämväl i 17 lönegraden.

Av den lämnade redogörelsen framgår att bland de i 15 lönegraden för när- varande placerade ritarna finnas befattningshavare, som utöva en självstän- digare verksamhet än övriga till gruppen hörande befattningshavare. Då dessa mera självständigt arbetande ritare enligt de sakkunnigas uppfattning äro förtjänta av en förmånligare löneställning än den nuvarande, men den möjlighet, som för närvarande i sådant avseende står till buds, nämligen uppflyttning till 20 lönegraden, får anses innebära en i flertalet fall för hög värdesättning av befattningshavarnas arbetsuppgifter, finna de sakkunniga skäl för inrättandet av en mellangrad föreligga. Den av telegrafstyrelsen föreslagna placeringen i 17 lönegraden synes de sakkunniga innefatta en i förhållande till arbetsuppgifterna lämplig löneställning.

De göromål, som bestridas av de till uppflyttning föreslagna befattnings- havarna, äro, så vitt de sakkunniga kunna finna, av den art, att titeln ingen- jör å befattningshavarna ifråga icke kan anses missvisande. Med hänsyn härtill och under åberopande av vad förut anförts rörande en inom vissa lönegrader enhetlig titelserie för ingenjörsbefattningar, få de sakkunniga förorda, att befattningen ingenjör införes i tjänsteförteckningen i 17 löne— graden.

De sakkunniga komma i det följande att förorda ett av vattenfallsstyrel— sen framställt förslag om införande av befattningen ingenjör i 17 lönegra- den vid statens vattenfallsverk.

Vid telegrafverket finnas för närvarande befattningar under benämningar- na ingenjörsassistent i 20 lönegraden samt avdelningsingenjör och konstruk— tör i 22 lönegraden. I enlighet med vad i nyss åberopade sammanhang an- förts rörande tjänstebenämningar få de sakkunniga förorda ett utbyte av nämnda titlar mot titeln ingenjör, en åtgärd som beträffande ingenjörsbefatt- ningen i 20 lönegraden också föreslagits av telegrafstyrelsen. ,

Från personalhåll har föreslagits införande av befattningen ingenjör jäm- väl i 24 lönegraden. Då emellertid telegrafstyrelsen vid förut omförmälda överläggningar givit uttryck för att styrelsen ej önskade, att en dylik åt- gärd vidtoges, ha de sakkunniga icke ansett sig böra framställa något för- slag i ämnet.

Vid bifall till vad ovan anförts skulle befattningar under benämningen ingenjör finnas vid telegrafverket i 17, 20 och 22 lönegraderna.

Linjemästare. För anläggnings— och underhållsarbetenas vid telegraf- verket utförande är landet indelat i sex linjedistrikt, som vart och ett före- stås av en linjedirektör. Linjedistrikten i sin tur bestå av ett antal sektio- ner, vilkas föreståndare närmast under linjedirektörema handlägga linje- distriktens ärenden. Sektionsföreståndarna inneha linjeingenjörs eller förste linjeingenjörs tjänsteställning.

Såsom arbetsbiträden för ledandet av arbetet inom sektionerna ha sek- tionsföreståndarna till sin hjälp, förutom personal med högre eller lägre ingenjörskompetens, ett antal linjemästare, vilka inom bestämda områden ha sig ålagda de omedelbara ledande uppgifterna. Linjemästarna ha inom dylikt område att ansvara för planeringen av linje- och nätarbetenas ut- förande samt att leda och med biträde av dem underställda linjeförmän öva närmaste tillsynen över pågående arbeten. Inför vederbörande sektions- ingenjör äro linjemästarna ansvariga för att arbetena utföras på ett tek- niskt riktigt sätt, att de bedrivas med tillbörlig skyndsamhet och ordning samt att i övrigt vid arbetenas utförande telegrafverkets intressen tillvara- tagas på bästa möjliga sätt. De ha att fördela arbetena på de olika linje- lagen inom området så att stagnation i arbetet för lagen icke uppstår. Lin- jemästarna skola också tillse, att erforderlig arbetarpersonal finnes till- gänglig och äga i fall av behov själva anställa ny sådan personal. För att linjemästarna skola kunna fylla dessa sina uppgifter måste de vara grund-

ligt insatta i varje förekommande arbetsdetalj och på ort och ställe, där arbetena pågå, övervaka, att dessa utföras enligt ovannämnda arbetsprin- ciper. För omhänderhavda medel till avlöningar, frakter, transporter och övriga utgifter liksom för all erhållen material äro linjemästarna redovis- ningsskyldiga till sektionsingenjörerna. Linjemästarna intaga inom tele— grafverket en särskild och viktig förtroendeställning mellan arbetarperso- nalen och ledningen.

Linjemästarna rekryteras från linjearbetarkåren. Några formella kom— petenskrav för erhållande av linjemästarbefattning finnas icke föreskrivna. Antalet linjemästare vid telegrafverket uppgår till 78. I lönehänseende äro de placerade i 16 lönegraden.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen hem- ställt, att befattningen linjemästare måtte uppflyttas till 17 lönegraden. Sty- relsen har därvid framhållit, att befattningen är slutpost. För befordran till linjemästare kräves som regel en genom mångårigt arbete dokumenterad praktisk-teknisk duglighet och arbetsledarförmåga. Då vidare arbetsupp- gifterna avsevärt ökat i kvantitet, anser styrelsen motiv för en uppflytt- ning i enlighet med styrelsens förslag förefinnas.

Att i enlighet med telegrafstyrelsens förslag uppflytta ifrågavarande grupp anse sig de sakkunniga icke kunna tillstyrka. Däremot synes fog förefin- nas för en differentiering. Möjlighet torde därför böra beredas att placera de med de mest kvalificerade arbetsuppgifterna sysselsatta linjemästarna i 17 lönegraden. De sakkunniga tillstyrka därför, att befattningen linjemäs- tare upptages jämväl i nämnda lönegrad.

Verkmästare. Verkmästarna, vilka samtliga äro placerade vid telegraf— verkets verkstad och där under driftskontorets ledning utöva befäl för var sin avdelning, ha att inom ramen av driftsledningens direktiv leda, fördela och kontrollera arbetet inom avdelningen. De äro ansvariga för att de olika arbetsuppgifterna inom avdelningen utföras på ett tekniskt riktigt och eko- nomiskt sätt, att för arbetena avdelas lämplig personal samt att arbetspro— dukterna äro av fullgod kvalitet och bliva färdigställda till angivna tid— punkter. Verkmästarna skola vidare övervaka, att god ordning råder bland personalen inom avdelningen, att materialen väl omhänderhaves samt att de maskinella hjälpmedlen befinna sig i bästa skick. De ha därtill att över- vaka och bära ansvaret för tidskrivningen, som är grundläggande för ut- räkningen av avlöningarna åt arbetarna. Till följd av den starka utveck— lingen, som såväl telefon- som fabrikationstekniken genomgått under det senaste decenniet, och den intensifiering och rationalisering av arbetet, som ägt rum inom tillverkningen, ha kraven på tekniskt. kunnande, yrkeser- farenhet och arbetsledareförmåga hos verkmästarna i avsevärd grad steg- rats.

För erhållande av befattning såsom verkmästare finnas för närvarande inga formella kompetenskrav uppställda. I de flesta fall fordras dock

De sak- kunniga.

De sak- kunniga.

numera i praktiken, att vederbörande förskaffat sig viss teoretisk utbild- ning vid teknisk läroanstalt samt besitter, förutom nödvändiga personliga ledaregenskaper, flerårig erfarenhet från förmansarbete inom verkstads- industrien. Antalet verkmästare utgör 7. De äro placerade i 16 lönegraden.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen före- slagit en uppflyttning av ifrågavarande befattningshavare till 17 lönegraden. Till stöd därför har styrelsen åberopat samma skäl, som anförts beträf- fande den av styrelsen föreslagna, förut omförmälda uppflyttningen av linjemästarna.

Under hänvisning till vad förut anförts beträffande införandet av en linjemästartjänst i 17 lönegraden få de sakkunniga hemställa, att beträf- fande befattningen verkmästare måtte vidtagas enahanda åtgärd och den- samma alltså införas jämväl i nämnda lönegrad.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga därjämte i anslutning till vad förut under avdelningen för gemensamma frågor anförts beträffande tjänste- benämningar förorda, att tjänstetiteln verkstadsmästare i 15 lönegraden ut- bytes mot verkmästare.

Kassör. I enlighet med vad de sakkunniga i nyss åberopade samman- hang anfört beträffande tjänstebenämningar få de sakkunniga hemställa, att tjänstetiteln huvudkassör i 21 lönegraden utbytes mot kassör.

Förste revisor. I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har tele- grafstyrelsen föreslagit, att befattningen förste revisor måtte införas i 24 lönegraden för beredande av förbättrad löneställning åt två å styrelsens revi- sionsavdelning från och med den 1 juli 1935 inrättade förste kontrollörs— tjänster (22 lönegraden). I ärendet ha de sakkunniga inhämtat följande.

Ifrågavarande förste kontrollörer åligga dels att förestå var sin revisionslott, dels ock att, med hjälp i förekommande fall av erforderligt arbetsbiträde, hos vissa redogörare förrätta årliga medelsinventeringar för viss period av året. Under de tider, de verkställa inventering, äro de befriade från föreståndarskapet för respek- tive revisionslotter, vilka då förestås av vikarier.

Arbetet å revisionslotterna innefattar i huvudsak granskning av till styrelsen från underlydande förvaltningar månatligen inkommande medelsredovisningar med tillhörande verifikationer samt i samband med granskningsuppgifterna stående gö- romål.

I egenskap av lottföreståndare ha de båda förste kontrollörerna — liksom de två övriga lottföreståndarna, som äro revisorer _ i stort sett att leda arbetet på respektive lotter, att granska vissa debet- och kreditposter i detalj, att granska ve- derbörliga sammanfattande redovisningsark, att själva eller med biträdande per- sonals medverkan uppsätta anmärkningsakter eller skrivelser rörande vid gransk- ningen upptäckta felaktigheter samt att göra vissa för kontrollen behövliga anno- tationer. Dessutom skola de tillhandagå redogörarna med råd och upplysningar i redovisningsfrågor.

Såsom inventeringsförrättare ha innehavarna av de nämnda förste kontrollörs- tjänsterna principiellt lika uppgift och ställning i förhållande till respektive redo- görare, men på grund av den skilda arten av de förvaltningar, de ha att kontrol-

lera, är deras kontrollutövning vid inventeringstillfällena i vissa stycken av olika beskaffenhet, vilket huvudsakligen betingas av att den ene har att —— frånsett tre mindre förvaltningar — förrätta inventering å förvaltningar med uppbörd av te- lefon- och telegramavgifter och den andre å förvaltningar utan sådan uppbörd.

De förvaltningar med uppbörd, om vilka här är fråga, äro de 5. k. huvudsta- tionerna eller Stockholms telefonstation, Stockholms telegrafstation, Göteborgs te- lefonstation samt Malmö telegraf— och telefonstation.

De förvaltningar utan upphörd av telefon— och telegramavgifter, å vilka revisio- nell medelsinventering förrättas av förste kontrollör, äro följande nämligen, hu- vudförrådet, kabelkontoret, radiodistriktet, verkstaden, de sex linjedistriktsbyråer- na med underlydande expeditioner, de fem trafikdistriktsbyråerna samt undervis- ningsanstalten.

Med utgångspunkt från inventering å huvudstation omfattar inventeringsupp- draget i stort sett verkställande av kontroll över kassabehållning ävensom utestå- ende fordringar hos riksbanken, postgirokontoret, understationer och telefonabon- nenter, granskning av inkomster och utgifter under inventeringsperioden, kontroll över bokföringens överensstämmelse med till styrelsen senast avgiven redovisning samt tillsyn över uppbördsförfarandet och medelsförvaltningen i övrigt (ich över tillförlitligheten av stationens ekonomiska självkontroll.

Till belysande av inventeringsarbetets omfattning och art kan förtjäna nämnas, att samtliga huvudstationer under år 1937 redovisade såsom inkomster omkring 535 miljoner kronor eller omkring 45 procent av landets samtliga telefon- och tele- grafstationers upphörd under samma år och såsom utgifter 25'7 miljoner kronor. Av dessa poster redovisade enbart Stockholms telefonstation, den största av tele- grafverkets stationer, inkomster med 33'2 miljoner kronor (omkring 1/3 av landets samtliga telefon- och telegrafstationers upphörd under samma år) och utgifter med 16'8 miljoner kronor. Antalet rikstelefonabonnemang vid Stockholms telefonstation uppgick den 1 december 1938 till 245708.

Vid de ovannämnda förvaltningarna utan upphörd av telefon— och telegramav- gifter — frånsett trafikdistriktsbyråerna och undervisningsanstalten —— uppgingo ut- gifterna under år 1937 till sammanlagt omkring 58 miljoner kronor.

Utöver de tidigare nämnda arbetsuppgifterna ha förste kontrollörerna att vid be- hov avgiva förslag till förbättringar av respektive räkenskapssystem och dylikt samt att besvara remisser angående allmänna räkenskaps- och revisionsfrågor, den ene i frågor rörande trafikavdelningen och den andra i frågor rörande linjeavdelningen och övriga avdelningar inom verket. Den äldste av de båda förste kontrollörerna har dessutom enligt praxis att taga befattning med sådana ärenden, vilka beröra re- visionen som helhet.

Då telegrafstyrelsens förslag icke föranleder någon erinran från de sak- kunnigas sida, få de sakkunniga hemställa, att befattningen förste revisor införes i 24 lönegraden.

Verkstadsingenjör. I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 före- slår telegrafstyrelsen, att befattningen verkstadsingenjör måtte införas i 26 lönegraden.

Styrelsen framhåller, att befattningen skulle avses för ingenjörer, vilka blivit anförtrodda mera kvalificerade och krävande arbetsuppgifter än de som åligga avdelningsingenjör (22 lönegraden), men vilkas arbete däremot icke är i fullt samma grad ansvarsfullt och maktpåliggande, som det vil- ket åvilar verkstadsingenjör i 27 lönegraden. Styrelsen framhåller tillika,

5—390370

De sak- kunniga.

De sak- kunniga.

att genom inrättandet av den nya befattningen skulle skapas en motsvarighet till de nu i 26 lönegraden befintliga befattningarna byråingenjör och linje- ingenjör samt vidare emås en viss likformighet i befordringshänseende mel- lan ingenjörspersonalen vid telegrafverkets verkstad och vid verkets avdel- ningar för övrigt.

Styrelsen har upplyst, att för närvarande förefinnes behov av en dylik tjänst, avsedd för föreståndarens för tillverkningsavdelningen närmaste man, , vilken nu innehar avdelningsingenjörs tjänsteställning (22 lönegraden). Det åvilar denne tjänsteman, framhåller styrelsen, att handlägga alla anställ- nings- och personalfrågor rörande arbetarkåren, att reglera tvister i ackords- och andra tillverkningsfrågor, om vilka överenskommelse icke kunnat vin- nas i tidigare instanser inom verkstaden, samt att övervaka att planerings- avdelningens order till verkstadsavdelningarnas föreståndare bliva utförda på angivna tider. Han skall vidare granska av vederbörande organ vid verkstaden uppgjorda förslag om ändrade tillverkningsmetoder samt i övrigt arbeta parallellt med föreståndaren för tillverkningsavdelningen och fungera som dennes ställföreträdare.

Vad telegrafstyrelsen sålunda anfört synes de sakkunniga utgöra skäl för att en befattning såsom verkstadsingenjör inrättas i 26 lönegraden.

Vid bifall härtill bör motsvarande befattning i 27 lönegraden i överens- stämmelse med vad fallet är beträffande bland annat övriga ingenjörsbefatt- ningar i nämnda lönegrad ändras till förste verkstadsingenjör.

Förste trafikinspektör. Vid den omorganisation av telegrafverket, som trädde i kraft den 1 juli 1920, inrättades vid Stockholms telefonstation en överkontrollörstjänst (24 lönegraden), vars innehavare placerades såsom' telefondirektörens närmaste man och ställföreträdare. Den 1 juli 1930 upp- flyttades befattningen till 26 lönegraden under benämningen trafikinspek- tör.

Såsom telefondirektörens närmaste man och ställföreträdare måste trafik- inspektören städse hålla sig väl förtrogen med stationens samtliga funk- tioner. Han har att närmast under telefondirektören Öva tillsyn över tra- fikarbetet å huvudstationen och det stora underlydande landsområdet även- som att ha överinseende över stationens kamerala arbete. Särskilt tillkom- mer det honom att noga följa trafikens utveckling och utarbeta förslag till åtgärder för tillgodoseende av dess behov, att i samråd med vederbörande tekniska personal uppgöra förslag till utvidgningar och större ändringar be- träffande områdets nät och stationsanordningar samt att biträda telefon- direktören vid förekommande utredningar av varjehanda slag.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen fö- reslagit, att trafikinspektören måtte under benämningen förste trafikinspek- tör uppflyttas till 28 lönegraden. Styrelsen framhåller, att de göromål, som åligga befattningshavaren, med den alltjämt växande trafiken och de ge— nomgripande tekniska förändringarna alltmer ökat såväl kvantitativt som

kvalitativt. Placeringen i 26 lönegraden kan därför icke anses motsvara befattningens vikt och det med densamma förenade ansvaret.

Rörande utvecklingen och omfattningen av telefonrörelsen inom Stock- holmsområdet lämnar styrelsen följande uppgifter.

1923 1929 1937 Inkomster av telefonrörelsen .............. 22 120 075 24 283 226 33 215 338 Antal telefonapparater vid årets slut ...... 121 650 156 830 222 639 Antal lokalsamtal ........................ 218 135 358 281 746 383 365 692 160 Antal rikssamtalsexpeditioner ............ 8 113 300 10 808 500 14 678 100 Biträdande personal, medeltal under året . . 2 260 2 124 1 684

I likhet med telegrafstyrelsen anse de sakkunniga en uppflyttning av tra- fikinspektörsbefattningen vid Stockholms telefonstation motiverad med hän— syn till utvecklingen av rörelsen vid stationen med därav följade kvantita- tiv och kvalitativ ökning av ifrågavarande befattningshavares göromål. Av samma skäl komma de sakkunniga också att i det följande förorda en upp- flyttning av telefondirektören i Stockholm. Emellertid anse de sakkunniga, att uppflyttningen i bägge fallen bör, i enlighet med vad styrelsen föreslagit beträffande sistnämnda befattningshavare, begränsas till en lönegrad.

Beträffande befattningens benämning biträda de sakkunniga telegrafsty- relsens förslag.

De sakkunniga få alltså föreslå, att en befattning såsom förste trafik— inspektör införes i tjänsteförteckningen i 27 lönegraden. Då framställning om inrättande av en ny trafikinspektörsbefattning i 26 lönegraden, enligt vad de sakkunniga inhämtat, är föremål för Kungl. Maj:ts prövning, föreligger icke anledning att här föreslå uteslutning ur tjänsteförteckningen av trafik- inspektörsbefattningen i 26 lönegraden.

Telefondirektör i Stockholm. Före den 1 juli 1925 var telefondirektörs- befattningen i Stockholm en medelst konstitutorial tillsatt tjänst, därvid löne- ställningen motsvarade nuvarande 30 lönegraden. Vid nämnda tidpunkt om- ändrades befattningen till en förordnandetjänst med placering motsvarande lönegraden C 7 ( 15 000 kronor).

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har telegrafstyrelsen hem— ställt, att telefondirektören måtte uppflyttas till lönegraden C 8 (16 000 kro- nor).

Under hänvisning till vad som anförts vid behandlingen av telegrafsty- relsens förslag om förbättrad löneställning för trafikinspektören vid Stock- holms telefonstation få de sakkunniga tillstyrka bifall till styrelsens ifråga— varande förslag.

Sammanfattning. Vid bifall till de sakkunnigas under förevarande avdel— ning framförda förslag skulle, frånsett byråchefs- och därmed nu jämställda tjänster, följande ändringar vidtagas i tjänsteförteckningen, nämligen i

De sak- kunniga.

De sak— kunniga.

68 lönegraden A 7: andivande att inkasserare uppförts å övergangsstat ut- byte av kanslibiträde mot förste kontorsbiträde samt införande av bilförare och montör, lonegraden A 8 uteslutning av kassör samt införande av reparatör och

utlandstelefonist, lönegraden A 9. införande av kontorist,

lönegraden A 10: utbyte av kassör mot förste kontorist, lönegraden A 11: utbyte av kanslisk1 ivare och kopist mot kontorsskrivare, lönegraden A 12: utbyte av förste kassör mot kontorsskrivare och införan— de av verkstadsförman, lönegraden A 14: införande av förste radiotelegrafist och stationsmästa1e, lönegraden A 15: utbyte av verkstadsmästale mot velkmästale och in- förande av radiokommissarie, lonegraden A 17: införande av ingenjör, linjemästare och verkmasta1c lönegraden A 20: utbyte av ingenjörsassistent mot mgenjor lönegraden A 21: utbyte av huvudkassör mot kassör, lönegraden A 22: utbyte av avdelningsingenjör och konstruktö1 mot in—

genjör, lönegraden A 24: införande av förste revisor, lönegraden A 26: införande av verkstadsingenjör, utbyte av verkstadsingenjör mot förste verkstadsingenjol

lönegraden A 27: och införande av förste trafikinspektör, lönegraden C7 uteslutning av telefondirektör i Stockholm,

lonegraden C 8: införande av telefondirektör' 1 Stockholm.

Beträffande bvråchefs- och därmed 1111 jämställda tjänsters loneplaceriny hänvisa de sakkunniga till de principförslag, som framlagts i det fölegående undei avdelningen föi gemensamma frågor.

Statens järnvägar.

Effektvårdare, tågstäderska och vagnstäderska. Vid statens järnvägar finnas 15 effektvårdare, 75 tågstäderskor och 109 vagnstäderskor, samtliga extra ordinarie med placering i 1 lönegraden. Dessutom finnes med städ- ningsarbete sysselsatt tillfälligt anställd personal. Nu nämnda befattnings- havare äro samtliga kvinnliga. Tågstäderskorna åtfölja de långtgående tå- gen och ombesörja därvid den invändiga städningen av dessa. Vagnstä- derskorna åter ombesörja invändig städning och, i förekommande fall, bädd- ning av personvagnarna under dessas uppehåll vid ändstationer. Förutom ovannämnda effektvårdare sysselsättas vissa ordinarie manliga tjänstemän vid effektförvaringarna, nämligen sådana som på grund av någon defekt icke kunna bibehållas i befattning, till vilken de utnämnts.

I skrivelse den 30 november 1938 till de sakkunniga har svenska järnvägs- mannaförbundet, under hänvisning till att ifrågavarande befattningshavare utföra arbete, som kräver permanent arbetskraft, hemställt, att befattnings- havarna måtte uppföras på ordinarie stat och således intagas i tjänsteför- teckningen.

Inför de sakkunniga har järnvägsstyrelsen förklarat sig icke vilja mot- sätta sig det av järnvägsmannaförbundet i förevarande hänseende framställ- da förslaget.

De sakkunniga, som ej heller vilja motsätta sig järnvägsmannaförbundets De ”Fk" förslag, få alltså hemställa, att befattningarna effektvårdare, tågstäderska hmm?” och vagnstäderska införas i tjänsteförteckningen i 1 lönegraden.

Ledningsvakt och ledningsförman. I promemoria den 28 oktober 1938 till de sakkunniga har järnvägsstyrelsen hemställt, att befattningarna led- ningsvakt i 5 lönegraden och ledningsförman i 10 lönegraden, vilka befatt- ningar icke längre erfordras, måtte uteslutas ur tjänsteförteckningen. Sty- relser. har upplyst, att de förutvarande ledningsvakterna överflyttats till banavdelningen, där de placerats såsom banvakter, samt att befattningarna såsom ledningsförman förändrats till förste reparatörsbefattningar.

Vad järnvägsstyrelsen sålunda föreslagit anse sig de sakkunniga böra tillstyrka.

Banbiträde. Den lägsta. gruppen ordinarie befattningshavare vid statens järnvägars banavdelning utgöres —— bortsett från ett fåtal expeditionsvak- ter — av de i 5 lönegraden placerade banvakterna. Deras antal utgör 2 271.

Det ojämförligt största antalet banvakter äro sträckvakter. Dessa ha viss banvaktssträcka sig tilldelade, å vilken de i trafiksäkerhetens intresse skola företaga regelbundna besiktningar och utföra vissa arbeten. Därjämte finnas bland banvakterna, förutom s. k. arbetande banvakter, d. v. 5. så— dana som arbeta å linjen med banans underhåll, dels telefonledningsvakter, som å viss bansträcka å icke elektrifierade linjer äro särskilt avdelade för underhåll och vård av elektriska svagströmsledningar, dels förreglings- vakter, åt vilka uppdragits att inom viss banmästaravdelning och i viss omfattning handha tillsyn och underhåll å växel- och signalsäkerhetsan- läggningar, dels ock ledningsvakter, vilka tjänstgöra vid omformar- eller transformatorstationer med tillhörande lednin—gsunderhållsomräde. De sist— nämnda ha bland annat till uppgift besiktning av högspänningsledningarna, underhålls-, om- och nybyggnadsarbeten samt passningstjänst å omformar- stationer.

I skrivelse den 29 oktober 1938 till de sakkunniga har 1938 års perso- nalkommission vid statens järnvägar hemställt, att i 6 lönegraden mätte införas en ny befattning under benämningen banbiträde, avsedd för be- fattningshavare vid banavdelningen med sådan under långvarig tjänstgö- ring förvärvad yrkesskicklighet, att de, såsom till exempel fallet är med ledningsvakterna, helt och hållet eller åtminstone mera regelbundet anli- tas att leda och självständigt utföra reparations- och underhållsarbeten å de elektriska anläggningarna. Genom inrättandet av nämnda befattning skulle enligt kommissionens förmenande skapas en motsvarighet till de för likvärdiga uppgifter vid maskin- och trafikavdelningarna i samma löne- grad tidigare inrättade maskin- och trafikbiträdena.

I yttrande den 18 november 1938 till de sakkunniga över personalkom- missionens framställning har järnvägsstyrelsen förklarat sig icke vilja mot- sätta sig införande i tjänsteförteckningen av ifrågavarande nya befattning, enär vissa fall förekomma, då banvakter utföra så kvalificerat arbete, att en något förbättrad tjänste- och löneställning ej kan anses omotiverad. Styrelsen åsyftar därvid de banvakter, vilka tjänstgjorde såsom fasta, yr- kesutbildade biträden åt telegraf-, signal- och ledningsreparatörer.

Under hänvisning till vad järnvägsstyrelsen i sitt ovannämnda yttrande anfört få de sakkunniga förorda, att befattningen banbiträde införes i 6 lönegraden.

Förste kontorsbiträde. I enlighet med vad under avdelningen för gemen- samma frågor anförts beträffande tjänstebenämningar få de sakkunniga hemställa, att tjänstetiteln kanslibiträde i 7 lönegraden utbytes mot förste kontorsbiträde.

Rälsbussförare. Under senare år har vid statens järnvägar införts s. k. rälsbussar, varmed förstås a järnvägslinje framförda motorvagnsliknande fordon.

Den 11 januari 1935 har järnvägsstyrelsen förordnat, att förarna av des- sa fordon, vilka alltid äro enbemannade, skola —— oavsett längden av den dagliga arbetstiden såsom förare —— anses fullgöra tjänst i 6 lönegraden. Den 6 december 1935 har Kungl. Maj:t godkänt detta styrelsens beslut.

Såsom förare av rälsbussar tjänstgöra för närvarande antingen trafik- biträden (6 lönegraden) eller tjänstemän i 5 lönegraden, vilka senare för- ordnats att mot vikariatsersättning uppehålla trafikbiträdestjänst. I tjänst- göringen ingår, förutom framförandet och skötseln av fordonet, förande av tågrapport, biljettgranskning och, i viss utsträckning, biljettförsäljning även- som handhavande av godshandlingar för res- och expressgods samt, i viss utsträckning, ilgods.

För att kunna antagas till rälsbussförare erfordras, förutom fallenhet för skötsel och handhavande av motorer, att äga för lokomotivförare före- skrivna insikter i säkerhetsordningen ävensom i andra särskilt utfärdade säkerhetsföreskrifter, att snabbt och säkert kunna läsa såväl grafisk tidtabell som tjänstetidtabell, att vara väl förtrogen med fordonets, särskilt driv- och bromsningsanordningarnas, konstruktion, verkningssätt och skötsel, att själv kunna avhjälpa mindre fel å fordonet samt att vid tjänstgöring i tåg- tjänst väl känna banan med dess lutnings- och krökningsförhållanden, be- lägenheten av driftplatser och fasta signalinrättningar samt av vägkors- ningar, rörliga broar, bergskärningar och tunnlar ävensom bangårdarnas olika tågvägar.

I sin förenämnda promemoria den 28 oktober 1938 har järnvägsstyrelsen föreslagit, att förarna av rälsbussar måtte med benämningen rälsbussfö- rare placeras i 7 lönegraden. Till stöd härför har styrelsen anfört, att rälsbussförarnas åligganden äro av förhållandevis ansvarsfull natur, i det de tjänstgöra icke blott såsom fordonets förare utan även såsom biljett- granskare m. m.

I det föregående ha de sakkunniga tillstyrkt placering i 7 lönegraden av vissa kvalificerade bilförare. Då rälsbussförarnas arbetsuppgifter i kvali- tetshänseende få anses motsvara dem, som åvila nämnda bilförare, anse sig de sakkunniga böra tillstyrka, att befattningen rälsbussförare upptages i 7 lönegraden.

Ställverksvakt. Ställverken vid de största stationerna (Stockholm C, Gö— teborg C och Malmö C) samt vid vissa stora grenstationer (Falköping, Nässjö, Hallsberg m. fl.) betjänas, förutom av stationsförmän, av s. k. ställverksvakter. I lönehänseende äro dessa befattningshavare i regel pla- cerade såsom trafikbiträden (6 lönegraden). De sysselsättas uteslutande i ställverken, varifrån bland annat alla tågvägar läggas. Vid övriga större och medelstora stationer, där ställverk finnas, ombesörjes motsvarande ar— bete av vederbörande tågklarerare.

I de största ställverken tjänstgöra följande antal befattningshavare, näm- ligen vid Stockholm C 3 stationsförmän och 13 trafikbiträden, vid Göte-

De sak- kunniga.

De sak- kunniga.

borg C 2 stationsförmän och 6 trafikbiträden samt vid Malmö C 3 stations- förmän och 5 trafikbiträden.

I sin förenämnda skrivelse den 30 november 1938 har svenska järnvägs- mannaförbundet hemställt, att i 7 lönegraden måtte införas en befattning, avsedd för vakterna i de största ställverken.

] anledning av järnvägsmannaförbundets framställning har järnvägssty- relsen inför de sakkunniga anfört följande.

Förutom uppfyllande av de allmänna kraven för tjänstgöring som ställverksvakt fordras av ifrågavarande befattningshavare dels en ingående kännedom om tåg- rörelsen och förekommande regelmässiga växlingsrörelser för ändringar i tågens sammansättning enligt normalplanen, dels ock även god kännedom om andra före- kommande mera regelmässiga växlingsrörelser på bangården. Rekryteringen till ställverkstjänst måste därför gå via växlingstjänsten och samma krav måste ställas på ställverkspersonalen som på växlingspersonalen. Det bör därvid även beaktas, att till ställverkstjänst endast torde komma i fråga stationskarlar med sådan lägg- ning, som fordras av en blivande växlingsledare. Dock utnyttjas i ett ställverk mången gång personal, som av en eller annan anledning icke kan vidare använ- das i den fysiskt mera ansträngande växlingstjänsten.

Vad angår det med tjänsten förenade ansvaret må framhållas, att ställverksvak- terna närmast ha att tillse och så handha ställverkets manövrering, att tåg- och väx- lingsrörelserna inom de av ställverket berörda spårområdena kunna obehindrat fortgå. Oförmåga och bristande snabbhet i uppfattning och handling kunna vålla besvärliga förseningar eller stagnationer.

Styrelsen anser sig icke kunna tillstyrka järnvägsmannaförbundets förslag, då i så fall anspråk med fog kan framställas från de trafikbiträden, vilka tjänstgöra så- som växlingsledare, att komma i åtnjutande av motsvarande uppflyttning. Jäm- föres storleken av det egentliga ansvaret, som påvilar å ena sidan ställverksvakt och å den andra ett trafikbiträde i växlingstjänst, trots att dessa tjänstemän mången gång utföra arbeten av helt olika karaktär, må framhållas, att detta ansvar får an- ses i sort sett likartat. Visserligen uppbär ett trafikbiträde i växlingstjänstgöring en särskild ersättning härför, men denna ersättning har tillkommit på grund av risken för liv och lem och med hänsyn till den med tjänsten förenade klädesslit- ningen. Sådana faror och olägenheter äro ej förenade med ställverkstjänsten.

Då det av ett trafikbiträde i växlingstjänst fordras icke blott att kunna tjänstgöra såsom ledare för ett växlingslag utan även synnerlig påpasslighet, så att icke skada anställes på resande, gods och materiel, kan styrelsen icke finna någon rimlig anledning att bereda ställverksvakter högre tjänsteställ— ning än den, som tillkommer trafikbiträden.

Ehuru de sakkunniga på grund av vad järnvägsstyrelsen anfört icke anse sig kunna tillstyrka järnvägsmannaförbundets ifrågavarande förslag, ha de sakkunniga likväl, med hänsyn till det särskilda intresse för saken, som från förbundets sida ådagalagts, velat så utförligt som skett redogöra för ifrågavarande spörsmål.

Förste portvakt. Portvaktsbefattningarna vid statens järnvägar äro av två slag, nämligen förste portvakt (7 lönegraden) och portvakt (6 lönegra- den). Antalet befattningshavare av nämnda slag uppgår till 8 respektive 14. Förste portvakter finnas vid centralstationerna i Stockholm, Göteborg

och Malmö, medan portvakter finnas vid ett par andra större stationer samt vid huvudverkstäderna.

För erhållande av portvaktstjänst uppställas icke några andra fordringar än ordentlighet och pålitlighet i allmänhet. För att erhålla befattning såsom förste portvakt erfordras dessutom viss språkkunskap, tillägnad antingen genom statens järnvägars språkkurser eller på privat väg. Enligt utfärdad arbetsordning för förste portvakterna i Stockholm åligger det dessa befatt- ningshavare att sköta vakthållningen i samtliga hallar, att lämna trafikan- ter upplysning rörande tågtider och dylikt, att tillse automaterna för platt— formsbiljetter samt att övervaka renhållning, ventilation och belysning i hallarna m. m.

Samtliga portvakter blevo år 1919 placerade i en och samma lönegrad, motsvarande nuvarande 6 lönegraden.

I skrivelse den 29 september 1919 till Kungl. Maj:t hemställde järnvägs- styrelsen, att en ny befattning, stationsportvakt, avsedd för portvakt å lägst 1:a klassens station, borde inrättas med placering motsvarande nuvarande 7 lönegraden, medan den till närmast lägre lönegrad hänförda portvaktsbefatt- ningen skulle avses för portvakt vid verkstad. Till stöd för förslaget åbe— ropades, att de vid trafikavdelningen tjänstgörande portvakterna uteslu- tande vore placerade å de största stationerna, vadan de för att kunna lämna den resande allmänheten nödiga upplysningar måste äga såväl språkkun— skap som en ej oväsentlig kännedom om järnvägsförhållandena i allmänhet. Det syntes därför vara med billigheten överensstämmande, att portvakt vid trafikavdelningen i lönehänseende sattes högre än portvakt vid verkstad, på vilken senare befattnings innehavare icke behövde ställas så höga fordringar. Då därjämte portvakterna å de största stationerna sedan lång tid tillbaka i avlöningshänseende varit likställda med stationsförmän, funne styrelsen en placering i enlighet med styrelsens förslag rättvis.

Från personalhåll förelåg förslag om att den nya befattningen borde givas en mot nuvarande 8 lönegraden svarande placering.

I utlåtande över järnvägsstyrelsens framställning anförde kommunika— tionsverkens lönenämnd bland annat följande.

Vid övervägandet av frågan om portvakternas riktiga placering i det nya avlö- ningssystemet måste man, enligt lönenämndens förmenande, fästa avseende vid det förhållandet, att i staterna för de senare åren upptagits ordinarie portvaktsbefatt- ningar icke blott vid de allra största stationerna, såsom förhållandet var år 1914, då allenast 5 dylika stationsportvaktsbefattningar förekommo, utan även vid en del andra stationer, visserligen av 1:a klass, men dock mera närmande sig en mellan- typ av stationer. Sålunda funnes i staten för 1919 upptagna, förutom 11 portvakts- befattningar vid verkstad, icke mindre än 18 sådana å 1:a klassens station. Detta tydde enligt lönenämndens uppfattning därpå, att den allmänna karaktären av befattningen portvakt å 1:a klassens station något sänkts. En uppflyttning av samt- liga dessa stationsportvakter syntes därför ej befogad eller överensstämmande med den uppfattning, som enligt lönenämndens åsikt med all rätt tidigare gjort sig gäl- lande, eller att det egentligen vore vid stationerna i landets tre största städer, som portvaktssysslorna kunde anses vara av så kvalificerad beskaffenhet, att en något högre löneställning för dem borde ifrågakomma. Men även om man endast med— toge portvaktsbefattningarna å ifrågavarande tre huvudorter, kunde det enligt nämn-

De sak- kunniga.

De sak- kunniga.

dens förmenande icke anses riktigt att jämställa dem med stationsförmansbefatt- ningarna å dessa viktiga stationer, då det arbete som utfördes av nämnda förmän måste anses vara av mera ansvarsfull och maktpåliggande art. En uppflyttning av de högst kvalificerade portvaktsbefattningarna till 4 lönegraden (nuvarande 8) ansåg lönenämnden därför icke vara tillräckligt motiverad. Lönenämnden ville emellertid icke förneka, att beaktansvärda skäl kunna anföras till stöd för att ifråga- varande portvakter vid Stockholms centralstation, Göteborg och Malmö bereddes något högre ställning.

Lönenämnden föreslog därför, att en ny befattning, förste portvakt, av- sedd att omfatta portvaktsbefattningarna vid Stockholms centralstation, Göteborg och Malmö, inrättades med placering motsvarande nuvarande 7 lönegraden.

Statsmakterna beslöto i enlighet med lönenämndens förslag. I sin förenämnda skrivelse den 30 november 1938 har svenska järnvägs- mannaförbundet hemställt, att befattningen förste portvakt måtte uppflyttas från 7 till 8 lönegraden.

Inför de sakkunniga har järnvägsstyrelsen förklarat sig icke vilja mot- sätta sig den föreslagna uppflyttningen, då styrelsen tidigare varit inne på tanken att förste portvaktsbefattningen borde hänföras till 8 lönegraden. Ett särskilt skäl för en dylik placering vore, att dessa tjänster icke sällan besattes med konduktörer (8 lönegraden) vilka på grund av defekt synför- måga icke vidare finge utföra tågtjänst.

På grund av vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört och med beaktande av de anspråk, som måste ställas på dessa befattningshavares förmåga att orientera den resande allmänheten —— ofta utlänningar —— vilja de sakkun- niga hemställa, att befattningen förste portvakt uppflyttas till 8 lönegraden.

Motorvagnsförare. Motorvagnståg — i motsats till rälsbussar _ förekom- ma vid statens järnvägar i synnerligen obetydlig utsträckning. Motorvagnar- na äro av två olika slag, nämligen motorvagnar av klass I och motorvagnar av klass II. Såsom förare av motorvagnar av klass I tjänstgöra lokförare (12 lönegraden). Förare av motorvagnar av klass II åter skola enligt beslut av Kungl. Maj:t den 6 december 1935 hänföras till 8 lönegraden. Då lok- personal i sistnämnda lönegrad icke finnes, ha sådana anordningar vidta- gits, att sistnämnda fordon framföras av utbildade lokeldare (7 lönegraden), vilka jämte sin lön tillerkännas vikariatsersättning för tjänstgöring i 8- gradstjänst.

I promemoria den 18 november 1938 till de sakkunniga har järnvägssty- relsen föreslagit inrättande i 8 lönegraden av en för förarna av ifrågavarande motorvagnar av klass II avsedd befattning, förslagsvis benämnd motorvagns— förare.

Mot ett införande i tjänsteförteckningen av befattningen motorvagnsförare är från de sakkunnigas sida ej något att erinra, därvid i anslutning till det genom Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut redan fastställda löneläget befatt— ningen torde böra hänföras till 8 lönegraden.

Reparatör. De sakkunniga tillstyrka, att befattningen reparatör införes i 8 lönegraden vid statens järnvägar. Beträffande motiveringen för detta för— slag hänvisas till vad därom anförts vid behandlingen av motsvarande spörs- mål för telegrafverket.

Stationsmästare av klass 7. I förenämnda promemoria den 28 oktober 1938 har järnvägsstyrelsen hemställt, att befattningen stationsmästare av klass 7 i 8 lönegraden måtte uteslutas ur tjänsteförteckningen. Styrelsen har därvid upplyst, att endast 2 dylika befattningshavare finnas samt att några nya icke komma att utnämnas. De befintliga stationsmästarna av klass 7 skulle alltså enligt styrelsen uppföras å övergångsstat.

Vad järnvägsstyrelsen sålunda föreslagit få de sakkunniga tillstyrka.

Trädgårdsmästare och förste trädgårdsmästare. Såsom chef för statens järnvägars trädgårdspersonal tjänstgör en trädgårdsdirektör med fast ar- vode. Under honom sortera 5 trädgårdsmästare (12 lönegraden), en vid vart- dera av verkets fem distrikt, och 26 trädgårdsförmän (7 lönegraden). Sist- nämnda befattning infördes från och med 1 januari 1919. För närvarande finnes i regel en trädgårdsförman vid varje bansektion och en vid varje distrikts växtdepå. De förra ha att självständigt och med banarbetares hjälp utföra alla slags trädgårdsarbeten vid sektionen; de senare åter att biträda trädgårdsmästaren.

För att kunna antagas till ordinarie trädgårdsförman fordras numera, att vederbörande skall med tillfredsställande resultat ha genomgått statsunder- stödd 2-årig trädgårdsskola eller Bergianska trädgårdens tvååriga lärokurs.

I en till Kungl. Maj:t i april är 1938 ingiven skrivelse, vilken överlämnats till de sakkunniga, anhöll föreningen statens järnvägars trädgårdsmän, att befattningen trädgårdsförman måtte uppflyttas till 10 lönegraden.

I utlåtande över framställningen anförde järnvägsstyrelsen i huvudsak följande.

Det torde icke kunna förnekas, att trädgårdsförmännen äro förtjänta av något högre tjänstegrad än exempelvis de i samma lönegrad placerade banförmännen. Trädgårdsförmännen arbeta nämligen i allmänhet mera självständigt än hanförmän- nen, vilka i regel dagligen äro under vederbörande banmästares tillsyn, medan träd- gårdsförmännen ganska sällan ha besök av trädgårdsmästarna.

Att jämställa trädgårdsförmännen med banmästarna (10 lönegraden) kan dock icke anses riktigt, ty något större ansvar åligger dem icke. Föreståndarna för han- mästaravdelningarna ha ansvar såväl för trafiksäkerheten som för ekonomien, un- der det att trädgårdsförmännen endast ansvara för att deras eget arbete utföres på fullgott sätt. Någon nämnvärd arbetsstyrka omhänderhas sällan av dem. Det förekommer endast, att de få en eller annan banarbetare till hjälp. Högre placering än i 8 lönegraden torde därför enligt järnvägsstyrelsens förmenande icke böra ifrågakomma.

I sin förenämnda promemoria den 28 oktober 1938 har järnvägsstyrelsen under åberopande av ovannämnda utlåtande hemställt, att befattningen träd- gårdsförman måtte uppflyttas till 8 lönegraden.

De sa]:- kunniga.

Av det anförda torde framgå, att trädgårdsförmännen intaga en självstän- digare ställning än den, som vid statens järnvägar eljest tillkommer förmän i motsvarande löneställning. Inför de sakkunniga har järnvägsstyrelsen såväl på grund härav som med hänsyn till trädgårdsförmännens utbildning ifrå- gasatt ett utbyte av titeln trädgårdsförman mot trädgårdsmästare samt så- som följd därav utbyte av den nuvarande trädgårdsmästaretiteln i 12 löne- graden mot förste trädgårdsmästare. Därigenom skulle enligt styrelsen yt- terligare markeras, att uppflyttningen av de nuvarande trädgårdsförmännen icke får tagas till intäkt för motsvarande krav från förmansgrupper vid sta- tens järnvägar i samma löneläge.

Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen anfört, finna de sakkunniga en upp— flyttning av trädgårdsförmännen i enlighet med styrelsens förslag vara be- fogad. Då de sakkunniga jämväl anse sig kunna biträda de av styrelsen ifrågasatta titelförändringarna, få de sakkunniga förorda, att titeln träd- gårdsförman uteslutes ur 7 lönegraden, att befattningen trädgårdsmästare införes i 8 lönegraden samt att titeln trädgårdsmästare i 12 lönegraden ut- bytes mot förste trädgårdsmästare.

Kontorist. I den enhetliga titelserie för kontorsbefattningar, för vilken i det föregående redogjorts, ingår bland annat en befattning såsom kontorist i 9 lönegraden. På grund av önskemål från personalhåll hade de sakkun— niga i det förut omförmälda, såsom diskussionsunderlag vid överläggningar med personalrepresentanter och verksstyrelser avsedda preliminära förslaget till ändring av tjänsteförteckningen upptagit en kontoristbefattning i nämn- da lönegrad. .

Vid överläggningarna uttalade personalrepresentanterna sin anslutning till de sakkunnigas förslag, enligt vilket således skulle finnas, förutom konto- ristbefattning i 8 samt förste kontoristbefattning i 10 lönegraden, jämväl en befattning av förstnämnda slag i 9 lönegraden.

Från järnvägsstyrelsens sida åter restes bestämt motstånd mot införande av en kontoristbefattning i sistnämnda lönegrad. Styrelsen framhöll, att antalet kontorister i 8 lönegraden uppginge till 1 134, medan antalet förste kontorister i 10 lönegraden utgjorde 196. Enligt styrelsen läte det sig icke göra att differentiera de med dessa befattningar förenade kontoristgöromå- len så, att en tjänst skulle vara hänförd till 8, en annan till 9 och en tredje till 10 lönegraden.

Med hänsyn till järnvägsstyrelsens här återgivna inställning ha de sak— kunniga icke ansett sig kunna förorda införandet av någon kontoristbefatt- ning i 9 lönegraden.

Kontorsskrivare. I enlighet med vad under avdelningen för gemensamma frågor anförts beträffande tjänstebenämningar få de sakkunniga hemställa, att tjänstetitlarna kansliskrivare och kopist i 11 lönegraden samt förste kansliskrivare i 12 lönegraden utbytas mot kontorsskrivare.

Vagnmästare. I sin förenämnda promemoria den 28 oktober 1938 har järnvägsstyrelsen hemställt, att titeln vagngårdsmästare i 12 lönegraden måtte utbytas emot vagnmästare, enär vagngård såsom tjänsteställe icke förekom- mer vid statens järnvägar.

Vad järnvägsstyrelsen sålunda föreslagit få de sakkunniga tillstyrka.

Verkstadsförman. Befattningen verkstadsförman (10 lönegraden) före- kommer vid statens järnvägar, liksom befattningen verkstadsmästare (15 lönegraden), vid såväl huvudverkstäderna som vid maskinavdelningens drift- verkstäder och lokstationer. Antalet ordinarie verkstadsförmän utgör vid huvudverkstäderna 27 och vid driftverkstäderna 22.

Endast vid de största driftverkstäderna förekomma befattningarna verk- stadsförman och verkstadsmästare samtidigt. Då så är fallet är förmannen mästarens närmaste man och ställföreträdare. 'Eljest är det vid såväl drift- som huvudverkstäderna endera en verkstadsmästare eller en förman, som direkt under vederbörande maskininspektor eller underingenjör förestår drift- verkstaden eller, beträffande huvudverkstäderna, en avdelning inom verk- staden.

Särskilda kompetensfordringar ha icke föreskrivits för vare sig förmän eller mästare. Någon skillnad i arbetsuppgifter mellan dessa båda kategorier befattningshavare förekommer ej vid huvudverkstäderna eller vid driftverk- städer, där förmannen ej är närmaste man till en verkstadsmästare. Det är i dessa fall huvudsakligen storleken av underlydande personal, som avgör till vilkendera gruppen en förmansbefattning skall hänföras. Enligt ett av järnvägsstyrelsen i februari 1909 meddelat beslut, som ännu i princip äger giltighet beträffande huvudverkstäderna, skola nämligen de förmän, som föra befäl över mer än 25 man, benämnas mästare, och de övriga förmän. Vid maskinavdelningen böra enligt styrelsens beslut den 10 februari 1931 verkstadsmästare förekomma endast vid driftverkstäderna och ha en under— lydande arbetsstyrka av cirka 35 man, undantagsvis lägst 25 man, medan verkstadsförmän —— Vilka ej äro skyldiga att deltaga i arbetet _ må före— komma såväl i verkstäder som å större lokstationer, därvid den underlydan- de personalstyrkan bör, om ej särskilda förhållanden annat påkalla, utgöra minst 8, högst cirka 30 man. I de fall åter vid de största driftverkstäderna, där en förman tjänstgör såsom mästares närmaste man, har verkstadsför— mannen att utöva den direkta tillsynen över arbetets utförande, medan verk— stadsmästaren handhar planläggningen av arbetet.

Vid huvudverkstäderna rekryteras förmännen i allmänhet från arbetar- personalen, medan vid driftverkstäderna, varest den underlydande persona— len till stor del utgöres av reparatörspersonal, rekryteringen mestadels sker från denna personal.

I sin förenämnda promemoria den 28 oktober 1938 har järnvägsstyrelsen föreslagit, att befattningen verkstadsförman måtte uppflyttas till 12 lönegra- den. Styrelsen har därvid anfört, att verkstadsförmännen i förhållande till de i 15 lönegraden placerade verkstadsmästarna måste anses intaga en allt-

De sak- kunniga.

för låg löneställning. Någon väsentlig skillnad i arbetsgöromål dessa båda befattningar emellan förefinnes ej, utan det är främst den underlydande personalstyrkans storlek och arbetets omfattning, som avgöra, till vilken grupp vederbörande bör hänföras. Vidare är att märka att vid driftverkstä- derna ingå jämväl i 10 lönegraden placerade förste reparatörer bland verk— stadsförmän underlydande personal. Härtill kommer, att det visat sig syn- nerligen svårt att för verkstadsförmansbefattningarna, vilka företrädesvis rekryteras från verkstadsarbetarkåren, erhålla dugande arbetskrafter, då ve- derböraude ej sällan föredraga att kvarstå såsom arbetare. Med ackords- arbete uppnå de nämligen ofta högre årsinkomst än den, som tillkommer en befattningshavare i 10 lönegraden.

Med den likhet beträffande arbetsuppgifter, som i stort sett förefinnes mellan verkstadsförmän (10 lönegraden) och verkstadsmästare (15 lönegra- den) —— avgörande för en befattningshavares placering i ena eller andra lö- neställningen är väsentligen storleken av antalet underlydande personal — ha de sakkunniga liksom järnvägsstyrelsen icke kunnat undgå att finna löneskillnaden omförmälda befattningshavare emellan väl stor. De sak- kunniga, som beträffande telegrafverket tillstyrkt införandet i 12 lönegraden av en verkstadsförmansbefattning, få därför under åberopande av järnvägs- styrelsens motivering hemställa om uppflyttning av ifrågavarande verkstads- förmän från 10 till 12 lönegraden.

Samtidigt få de sakkunniga förorda, att titeln verkstadsmästare i 15 löne- graden utbytes mot verkmästare.

Stationsmästare av klass 2. Beträffande införandet av en stationsmästar— befattning i 14 lönegraden och omnumrering av stationsmästarbefattningar— na, varvid nyssnämnda befattning skulle erhålla benämningen stationsmäs- tare av klass 2, få de sakkunniga hänvisa till vad därom anförts vid behand- lingen av motsvarande spörsmål för postverket.

Därest den nya stationsmästarbefattningen införes i tjänsteförteckningen, böra alltså de nuvarande befattningarna stationsmästare av klass 5 och 6 i 16 respektive 12 lönegraden benämnas stationsmästare av klass 1 och 3.

Lokmästare. Befattningen lokmästare (16 lönegraden) är, frånsett vissa befattningar vid tågfärjorna, den högsta tekniska underbefälstjänsten vid maskinavdelningen. Antalet lokmästarbefattningar utgör 39.

Fem av statens järnvägars lokstationer, nämligen lokstationerna i Haga- lund, Sävenäs (Göteborg), Malmö, Bollnäs och Svartön, förestås av befatt- ningshavare med maskininspektors tjänsteställning. Vid dessa stationer tjänst- gör lokmästaren såsom föreståndarens närmaste man. Övriga lokstationer förestås av lokmästare. Såsom föreståndare för lokstation har en lokmäs- tare befäl över en personalstyrka, vars antal varierar högst väsentligt, från cirka 50 till cirka 200 man, beroende på stationens storlek. Ifrågavarande personal utgöres dels av stationär personal, nämligen förste reparatörer och

reparatörer, stallförmän, förrådsförmän i filialförråd, maskinbiträden i sta- tionär tjänst och stationskarlar, samt vid de större lokstationerna, varest jämväl driftverkstäder äro inrättade, av verkstadsförmän, dels av åkande personal, nämligen de lokförare och deras biträden, vilka göra sina turer från lokstationerna, dels ock av personalen å lokmästarexpeditionen såsom kontorister, stationskarlar m. fl. Föreståndaren för lokstationen åligger att inför sektionsföreståndaren ansvara för skötseln ävensom underhållet av de därstädes stationerade loken, beträffande underhållsarbeten dock endast i den mån dessa icke skola utföras ä huvudverkstad. Vidare har han att bland annat övervaka alla å lokstationen förekommande arbeten av skilda slag, ombesörja personalbeordringar uppg öra turlistförslag för såväl lok som per- sonal, deltaga 1 lokledningen, föra lokpersonalens dagsverksjournaler, granska lokförarrapporterna innan dessa översändas till sektionsföreståndarna samt att avgiva av sektionsbefälet infordrade yttranden m. m.

Lokmästarbefattningarna rekryteras i regel från lokförarkåren. Särskilda kompetensfordringar finnas ej föreskrivna utöver dem, som gälla för er- hållande av lokförarbefattning, d. v. 5. att ha genomgått lokförarkurs och i förekommande fall särskild utbildning för elektrisk drift, men av en bli- vande lokmästare fordras framför allt goda befälsegenskaper ävensom ex- peditionsvana.

I sin förenämnda promemoria den 28 oktober 1938 har järnvägsstyrelsen föreslagit lokmästargruppens uppdelande å två grupper, med placering den ena i 16 och den andra i 18 lönegraden. Till stöd härför har styrelsen fram- hållit, att ett mindre antal tjänster skilja sig så väsentligt från de övriga i fråga om underlydande personals storlek samt övriga kvalifikationer, att fullt fog för uppflyttning av de sålunda kvalificerade tjänsterna i högre lö- negrad förefinnes. Skillnaden i ansvar mellan de olika lokstationerna är enligt styrelsen så stor, att differentieringen bör motsvara två lönegrader.

Med hänsyn till den av järnvägsstyrelsen påvisade kvalitetsskillnaden mel— lan lokmästarbefattningarna ha de sakkunniga icke något att erinra emot en uppdelning av ifrågavarande befattningshavargrupp. Emellertid anse de sakkunniga sig icke kunna tillstyrka högre placering av de mest kvalifice— rade befattningshavarna än i 17 lönegraden. Befattningen lokmästare bör alltså i tjänsteförteckningen inflyta i såväl 16 som 17 lönegraden.

Stationsinspektor av klass 4. I sin promemoria den 28 oktober 1938 har järnvägsstyrelsen hemställt, att befattningen stationsinspektor av klass 4 B i 16 lönegraden måtte såsom ohehövlig uteslutas ur tjänsteförteckningen. I samband därmed föreslår styrelsen, att befattningen stationsinspektor av klass 4 A i 18 lönegraden benämnes stationsinspektor av klass 4.

Vad järnvägsstyrelsen sålunda föreslagit föranleder icke någon erinran från de sakkunnigas sida.

Överbanmästare. Statens järnvägars bansektioner äro indelade i banmäs- taravdelningar, vilka allt efter den betydelse, som tillmätes dem, förestås

De sal:- kunniga.

av överbanmästare (16 lönegraden), förste banmästare (12 lönegraden) eller banmästare (10 lönegraden). Sammanlagt finnas 56 överbanmästarbefatt- ningar. Av dessa äro 23 placerade å sektionsledningsexpeditioner och 33 som föreståndare för banmästaravdelning.

Enligt gällande instruktion för banmästare utövar banmästaren å avdel- ningarna närmaste befälet över all banavdelningens personal inom sin av— delning. Hans allmänna åligganden utgöras i huvudsak av dels inspektion och tillsyn av banan jämte föranstaltande av sådana underhållsarbeten, som erfordras för att banan städse skall befinna sig i fullt trafiksäkert skick, dels tillsyn och ledning av förekommande om- och nybyggnadsarbeten å bana och anläggningar samt tillsyn av befintliga anläggningar, dels expeditions— tjänst, dels ock förrådstjänst. De överbanmästare, som tjänstgöra å sektions- ledningsexpeditionerna, handlägga under baningenjörerna kameral- och per— sonalfrågor.

Överbanmästarbefattningarna rekryteras från de båda banmästargrupper- na, i regel från förste banmästargruppen. För erhållande av banmästarbefatt- ning erfordras att med godkänt resultat ha genomgått —— förutom för all banpersonal i de befordrade graderna föreskriven korrespondenskurs i mo- dersmålet, matematik m.fl. ämnen —— utbildning till banmästartjänst.

I början av år 1938 tillsatte järnvägsstyrelsen en kommitté, däri represen- tanter för banmästarkåren ingingo, med uppdrag att föreslå en poängberäk- ning för klassificering av de olika banmästaravdelningarna vid statens järn- vägar. Denna kommitté har numera inkommit med förslag dels till de fak- torer, som böra medtagas vid en eventuell poängberäkning, dels de poäng, som böra åsättas de olika faktorerna, dels ock de förändringar, som med hänsyn till poängberäkningen höra vidtagas i den nuvarande klassindelningen. De kommitterade ha därvid framhållit, att ett poängtal av 150 hör utgöra den undre gränsen för överbanmästaravdelning. Samtidigt ha de påpekat, att tre överbanmästaravdelningar, nämligen nr 102 Stockholm C, nr 201 Göteborg C och nr 301 Malmö C, vilka enligt de verkställda beräkningarna erhållit poängtalen 371, 365 respektive 369, måste anses avsevärt mera krä- vande än övriga sådana avdelningar.

I sin förenämnda promemoria den 28 oktober 1938 har järnvägsstyrelsen, under enahanda motivering, som ovan under befattningen lokmästare åter- givits, hemställt om inrättande av en befattning såsom överbanmästare jäm- väl i 18 lönegraden.

Under hänvisning till vad i det föregående anförts rörande uppdelning av lokmästarbefattningarna få de sakkunniga hemställa, att befattningen över- banmästare införes i tjänsteförteckningen jämväl i 17 lönegraden.

Byråassistent. Vid post- och telegrafverken förekommer i 20 lönegra- den en befattning, benämnd kontrollör. Innehavare av dylik befattning tjänstgöra dels 1 post- och telegrafstyrelserna, dels ock å postkontoren och telegrafstationerna. Även vid statens järnvägar finnes befattningen kontrol- lör men är där placerad i 21 lönegraden. Samtliga innehavare av sistnämnda

befattning äro placerade a styrelsens kontrollkontor med huvudsaklig upp- gift att å stationerna förrätta uppbördskontroll. Enda motsvarigheten till den vid post- och telegrafverken förefintliga kontrollörsbefattningen är vid statens järnvägar befattningen underinspektor i 20 lönegraden. Denna be- fattning är avsedd för stationsinspektorens närmaste man å de största sta- tionerna.

Såsom kontorsföreståndarnas i järnvägsstyrelsen närmaste män tjänst- göra i regel befattningshavare i 21 lönegraden. Emellertid finnas två kontor — nämligen dels kammarkontoret, d. v. 5. det kontor, som till huvudsakliga arbetsuppgifter har bokföringen vid statens järnvägar samt granskningen och kontrollen av styrelsens och distriktens kassarörelse, dels ock biljett- och blankettkontoret, vilket bland annat anskaffar och distribuerar alla statens järnvägars biljetter och blanketter ävensom övriga tryckalster, papper och kuvert m. m. — varest föreståndarens närmaste män allenast inneha tjänst i 18 lönegraden såsom förste bokhållare.

Vad till en början kammarkontoret beträffar har föreståndarens närmaste man till åliggande att vara ställföreträdare samt att föra statens järnvägars huvudbok, varjämte han handhar kontrollen av statens järnvägars check- räkning i riksbanken och av postgirorörelsen.

Ä biljett- och blankettkontoret, som arbetar på tre avdelningar, vardera en- ligt gällande stat med en förste bokhållare såsom föreståndare, tjänstgör en av dessa förste bokhållare såsom föreståndarens (intendentens) närmaste man och ställföreträdare. Förste bokhållaren får emellertid i stor utsträck- ning, jämväl när intendenten är i tjänst, självständigt handlägga vissa ären- den eller grupper av ärenden, vilkas avgörande på grund av kontorets ökade arbetsbörda eljest skulle fördröjas.

I skrivelse den 17 oktober 1935 till Kungl. Maj:t föreslog järnvägsstyrelsen inrättande av en ny befattning i 20 lönegraden, förslagsvis benämnd assistent, avsedd för sådana fall, där man liksom beträffande nyssnämnda förste bok- hållare måste anse notariebefattning i 21 lönegraden väl hög. I händelse av bifall till framställningen hemställdes om indragning av två förste bokhållar- tjänster. Till stöd för framställningen åberopade styrelsen, att arbetet å kammarkontoret på grund av den alltjämt ökade centraliseringen av bokfö- ringen vid statens järnvägar kommit att ökas och därmed arbetet för före- ståndarens närmaste man och ställföreträdare, varför en höjning av förste bokhållarbefattningen därstädes vore motiverad. Fullt motsvarande vore förhållandet vid biljett- och blankettkontoret, där rörelsen avsevärt ökats, se- dan dess uppsättning av befälspersoner på sin tid fastställdes.

Över framställningen avgavs utlåtande av kommunikationsverkens löne- nämnd, som därvid förordade inrättandet av den föreslagna befattningen i 20 lönegraden, avsedd för kamerala och administrativa arbetsuppgifter. Lönenämnden ifrågasatte dock, huruvida befattningen icke borde benämnas byråassistent.

Jämväl föredragande departementschefen fann visst behov av befattning- ar i 20 lönegraden för administrativa och kamerala göromål förefinnas. Frå—

gan om införandei tjänsteförteckningen av en ny befattning syntes emellertid departementschefen böra prövas i samband med en blivande allmän översyn av avlöningsbestämmelserna för statens befattningshavare. Med hänsyn där- till och då det anmälda behovet icke syntes trängande, ansåg sig departe- mentschefen icke böra förorda förslag i ämnet till 1936 års riksdag.

I skrivelse den 14 november 1936 till Kungl. Maj:t återkom järnvägssty- relsen till frågan om befattningens inrättande. Styrelsen framhöll därvid, att behovet av berörda befattning ytterligare vuxit, vadan inrättandet av den- samma icke borde uppskjutas. Det hade vid olika tillfällen ifrågasatts in-

0

rättande av nya notarietjänster a vissa byråer inom styrelsen, men styrelsen, som dittills ej känt sig övertygad om behovet därav, hade icke gjort fram- ställning i ämnet hos Kungl. Maj:t. Med styrka hade emellertid framhållits, att det icke längre kunde undanskjutas att tillgodose behovet av vissa högre befattningar. Styrelsen hade därför ansett sig böra föra frågan vidare, där- vid styrelsen dock ansett, att det vore tillfyllest med tjänster i 20 lönegraden. Antalet erforderliga ytterligare befattningar utgjorde 7, nämligen en för vardera av maskintekniska byrån, förrådsbyrån, militärbyrån och godstrafik- byrån samt tre för utrikes taxebyrån. Med inrättandet av de nya tjänsterna avsågs att bereda förbättrad löneställning för motsvarande antal bokhållare (17 lönegraden).

Styrelsen framhöll vidare följande.

Ytterligare 5 byråassistentbefattningar syntes böra inrättas i stället för 5 befint- liga distriktskamrerarbefattningar, en vid varje distrikt. Sedan nämligen distriktskas- sörstjänsterna år 1934 indragits och ersatts med bokhållare i samband med statens järnvägars övergång till postgirosystemet samt överflyttning av in- och utbetalningar för huvudförråden och huvudverkstäderna från distriktskassorna skett till styrelsens kassa, hade jämväl distriktskamrerarnas arbetsbörda lättats, i det att å dem förut ankommande bokföringsgöromål till ej oväsentlig del överflyttats å styrelsen. Ge- nom dessa och vissa andra centraliseringsåtgärder beträffande bokföringen och kas- sarörelsen, som sålunda vidtagits eller vore avsedda att ytterligare vidtagas, hade mängden av kamrerarna åvilande arbetsuppgifter undergått eller komme att un- dergå en sådan minskning, att en sänkning av tjänsteställningen för dem torde få anses lika motiverad som den redan genomförda beträffande distriktskassörerna. Dessutom vore att märka, att den därvidlag för styrelsen avgörande synpunkten vore, att enbart ledningen av bokföringsgöromålen och vad därmed hade sam- band numera icke fullt krävde sin man. En utfyllnad med andra arbetsuppgifter, främst med kamerala ärenden och personalärenden, vore för den skull erforderlig och hade väl också i allmänhet skett, om än efter något olika linjer och till olika omfattning, beroende på de nuvarande kamrerarnas personliga läggning liksom ock på vilka ärenden respektive distriktschefer ansett lämpligt att anförtro dem. Efter omförmälda fortsatta centralisering komme givetvis sagda »övriga arbetsuppgifter» att spela en ännu mycket större roll, varför styrelsen nu föresloge icke blott en sänkning i lönegrad för distriktskamrerartjänsterna utan även dessa tjänsters ut- byte mot befattningar av annan karaktär. Med hänsyn till arbetsuppgifterna borde den nya befattningen hänföras till 20 lönegraden, därvid jämväl denna befattning syntes böra benämnas byråassistent.

På grund av vad styrelsen sålunda anfört, hemställde styrelsen, att di- striktskamrerarbefattningarna måtte indragas och ersättas med byråassis- tentbefattningar i 20 lönegraden.

Kommunikationsverkens lönenämnd, som avlagt besök å distriktskansliet vid första distriktet och tagit del av de arbetsuppgifter, som åvilade distrikts- kamreraren, framhöll i sitt i anledning av järnvägsstyrelsens sistnämnda framställning avgivna utlåtande, att lönenämnden bibragts den uppfatt- ningen, att en sänkning av distriktskamrerarnas lönegradsplacering vore ofrånkomlig samt att befattningarna borde hänföras till 20 lönegraden, var— vid dock dessa nya befattningar borde, såsom järnvägsstyrelsen ställt i utsikt, tillföras vissa ytterligare arbetsuppgifter.

Ärendet blev icke underställt 1937 års riksdag. Föredragande departe- mentschefen ansåg då liksom vid prövning av förnyat förslag från järnvägs- styrelsen år 1938, att frågan om inrättandet av ifrågavarande befattning i 20 lönegraden borde anstå i avbidan på den blivande allmänna översynen av tjänsteförteckningen.

I sin förenämnda promemoria den 28 oktober 1938 har järnvägsstyrelsen, under erinran om vad styrelsen i ämnet tidigare anfört, vidhållit sitt förslag om inrättande av ifrågavarande byråassistentbefattning i 20 löne- graden.

Vidare har 1938 års personalkommission vid statens järnvägar i skrivelsen den 29 oktober 1938 till de sakkunniga hemställt, att förrådsintendenternas närmaste män och ställföreträdare, vilka vore förste bokhållare i 18 löne— graden, jämväl måtte uppflyttas i 20 lönegraden. För ändamålet borde en ny befattning inrättas, förslagsvis benämnd kontrollör.

Därjämte har statens järnvägars befälsförbund i promemoria i oktober 1938 till de sakkunniga föreslagit, att för de av personalkommissionen åsyf- tade befattningshavarna måtte införas en befattning i 22 lönegraden med benämningen underintendent.

Av det anförda framgår att kommunikationsverkens lönenämnd delar järnvägsstyrelsens uppfattning rörande behovet av en befattning i 20 löne- graden, avsedd för befattningshavare med administrativa och kamerala upp- gifter. Lönenämnden anser likaledes, att de nuvarande distriktskamrerar- befattningarna höra, på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit, inrymmas under den nya befattningen, för vilken benämningen byråassistent föreslås. Såsom jämväl av den lämnade redogörelsen framgår har ansetts, att ifrågavarande spörsmål borde lösas i samband med tjänsteförteckningsrevisionen.

Då jämväl de sakkunniga äro av den uppfattningen, att en befattning av föreslagen karaktär bör införas i 20 lönegraden och då hinder härför icke möter inom ramen för de meddelade direktiven få de sakkunniga hemställa, att befattningen byråassistent upptages i nämnda lönegrad. De nuvarande distriktskamrerarna böra därvid uppföras å övergångsstat.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat från järnvägsstyrelsen böra de av per- sonalkommissionen och befälsförbundet ifrågasatta befattningarna för för- rådsintendenternas närmaste män lämpligen inordnas under benämningen byråassistent. Någon högre lönegradsplacering för dessa än 20 lönegraden kunna de sakkunniga icke förorda.

De sak- kunniga.

Kassör. I enlighet med vad under avdelningen för gemensamma frågor anförts beträffande tjänstebenämningar få de sakkunniga hemställa, att tjänstetiteln huvudkassör i 21 lönegraden utbytes mot kassör.

Ingenjör. Under förevarande rubrik avse de sakkunniga att i ett sam- manhang angiva sin ståndpunkt till vissa frågor, avseende ingenjörsbefatt- ningar vid statens järnvägar.

Elektrifieringen av statsbanenätet har medfört inrättandet av vissa nya befattningar, däribland den i 22 lönegraden upptagna befattningen e l ek- t r o i n g e n j 6 r. Antalet dylika befattningar utgör sammanlagt 13, place- rade en å styrelsens elektrotekniska byrå, tio å distriktens banavdelningar och två vid huvudverkstäderna.

Elektroingenjörerna rekryteras i regel från underingenjörskåren. Den å styrelsens elektrotekniska byrå placerade befattningshavaren har till uppgift att handlägga frågor om den tekniska utrustningen vid om- formarstationerna, översikten över krafttillförseln till de elektrifierade lin- jerna samt frågor om uppmätning och betalning för levererad elektrisk energi. Elektroingenjörerna å banavdelningen, som sortera under förestån- dare för bansektion, ha bland annat att öva tillsyn över kraftöverförings- anläggningarna å elektrifierade banor, övervaka och ansvara för anläggning- arnas rätta handhavande, övervaka ledningspersonalens tjänstgöring samt examinera densamma i instruktioner m. m. ävensom att öva sådan kontroll, som omförmäles i förordningen den 5 december 1919 (nr 755) angående behörighet att utföra elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöver— föring m. m. De båda elektroingenjörerna vid huvudverkstäderna slutligen handha underhållet av elektriska lokomotiv och elektrisk material.

I promemorior den 29 oktober och 7 november 1938 till de sakkunniga har 1938 års personalkommission vid statens järnvägar framlagt förslag om ändrad löneställning för elektroingenjörerna. Kommissionen anser därvid med hänsyn till önskvärdheten av en differentiering av elektroingenjörernas inbördes löneställning, att elektroingenjörerna å distriktens huvudorter böra uppflyttas till 26 lönegraden och de övriga till 24 lönegraden. Vidare bör befattningen elektroingenjör i 22 lönegraden utgå, särskilt som de med- hjälpare åt elektroingenjörerna, som erfordras, icke böra vara placerade hög- re än i 20 lönegraden (underingenjör). Slutligen anser kommissionen, att den nuvarande telegrafingenjörstjänsten i 26 lönegraden icke behöver tagas i anspråk, därest de arbetsuppgifter, som nu åvila de i 26 lönegraden pla- cerade telegrafingenjörerna, överflyttas å elektroingenjörerna.

I utlåtande den 18 november 1938 till de sakkunniga över personalkom- missionens förslag har järnvägsstyrelsen förklarat sig för sin del icke hava något att erinra emot, att telegrafingenjörerna framdeles benämnas elektro— ingenjörer med fortsatt placering i 26 lönegraden. Vidkommande de övriga elektroingenjörerna (nu i 22 lönegraden) har styrelsen meddelat, att styrel- sen ej heller har något att erinra mot att befattningen elektroingenjör in- rättas jämväl i 24 lönegraden, då möjlighet synes böra förefinnas att i en-

staka fall, där göromålens art och omfattning så kunna kräva, tilldela ve- derbörande en något högre tjänsteställning än den, som eljest skulle tillkom- ma honom.

Befattningen maskininspektor vid statens järnvägar förekommer dels i styrelsen, såsom överinspektörens för maskintjänsten närmaste man och ställföreträdare, dels ock å maskinavdelningen. Antalet sådana befatt- ningar vid nämnda avdelning utgör inalles 7. Av dessa äro sex föreståndare för de största lokstationerna, kombinerade med driftsverkstäder, med en underlydande personalstyrka av från 200 upp till över 500 man, medan den sjunde är föreståndare för vagntjänsten i Hagalund, i vilken egenskap han har överinseende över hela den personvagnpark, vilken berör Stockholm. Han för befäl över en personalstyrka på mellan 500 och 600 man.

I sin förenämnda promemoria den 29 oktober 1938 har 1938 års perso- nalkommission vid statens järnvägar hemställt, att befattningen maskinin- spektor måtte i tjänsteförteckningen uppföras jämväl i 24 lönegraden. Ar- betsuppgifterna för tre av maskininspektorerna —- föreståndarna för lok— stationerna i Hagalund och Sävenäs samt ovannämnde föreståndare för vagntjänsten i Hagalund — syntes nämligen mera omfattande än för de övriga.

I sitt förenämnda utlåtande har järnvägsstyrelsen förklarat sig icke hava något att erinra mot personalkommissionens förslag.

De sakkunniga finna ådagalagt, att behov av nya ingenjörsbefattningar i De sak- 24 lönegraden föreligger. I enlighet med vad förut närmare utvecklats under kunniga" avdelningen för gemensamma frågor böra emellertid de nya befattningarna icke upptagas under olika benämningar. De sakkunniga förorda därför, att tjänstetiteln ingenjör införes i nämnda lönegrad. Under denna benäm- ning bör alltså kunna inrymmas såväl elektroingenjör som maskininspektor samt även andra nu specialbetecknade ingenjörsbefattningar, därest behov av dylika i 24 lönegraden skulle förefinnas eller uppstå.

I anslutning till vad järnvägsstyrelsen anfört ha de sakkunniga icke något att erinra mot ett utbyte av tjänstetiteln telegrafingenjör i 26 lönegraden mot elektroingenjör.

Såsom förut under avdelningen för gemensamma frågor anförts böra slut- ligen de nuvarande benämningarna i 20 och 22 lönegraderna för befatt— ningshavare med ingenjörsutbildning ersättas med titeln ingenjör.

Förrådsintendent. Vid. statens järnvägar förekomma 5 förrådsintendents- befattningar (27 lönegraden), avsedda en för vardera av de fem förråds- avdelningarna med huvudorter i Örebro, Göteborg, Malmö, Östersund och Luleå. Enligt gällande instruktion för järnvägsstyrelsen med underlydan- de linjebefäl äro förrådsintendenterna föreståndare för huvudförråden. De äro inför styrelsen ansvariga för huvudförrådens ekonomiska drift samt för att förrådstjänsten och arbetet inom huvudförrådet handhas på ett tillfreds-- ställande sätt.

Förrådsverksamheten vid statens järnvägar avser dels att anskaffa och tillhandahålla sådana artiklar och förbrukningsvaror, som erfordras för sta- tens jämvägars drift, underhåll, tillverkningar och anläggningar, dels att mottaga från arbeten eller slopning uppkommande användbara eller sälj- bara effekter, dels ock att bokföra och redovisa inventarierna och förråds- lagret.

F örrådsintendentsbefattningarna rekryteras i regel endera från förråds— intendenternas närmaste män, för närvarande förste bokhållare (18 löne- graden), eller från tjänstemän å styrelsens förrådsbyrå. Särskilda kompe- tensfordringar utöver dem, som gälla för högre tjänstemän i allmänhet, äro ej föreskrivna.

Befattningen såsom förrädsintendent tillkom den 1 januari 1918 i sam- band med den då skedda utbrytningen av distriktens förrådstjänst från ma- skinavdelningen.

Vid den omorganisation av statsbaneförvaltningen, som därefter verkställ- des år 1928, då de kollektiva distriktsförvaltningarna utbyttes mot de under styrelsen ställda distriktschefema, kommo förrådsintendenterna att ingå så- som avdelningschefer i distriktskanslierna. Varken vid detta tillfälle eller vid den omorganisation av förrådsväsendet, som genomfördes år 1932 med inrättandet av förrådsdirektörstjänsten i styrelsen och utbrytandet av linjens förrådsorganisation från distriktsledningsorganisationen och denna organi- sations direkta underställande under förrådsdirektören, skedde någon änd- ring i förrådsintendenternas löneställning. Emellertid kommo förrådsinten- denterna genom sistnämnda omorganisation att i någon mån intaga en mera självständig och ansvarsfull tjänsteställning därigenom, att de blevo obero- ende av distriktscheferna.

I skrivelse den 14 november 1936 till Kungl. Maj:t framlade järnvägs— styrelsen förslag om inrättande vid statens järnvägar, utöver den befintliga förrådsintendentsbefattningen i 27 lönegraden, av en befattning såsom för- rådsintendent i 24 lönegraden, avsedd för de båda nordliga distrikten med huvudorter i Östersund och Luleå. Styrelsen anförde därvid bland annat följande.

Genom vidtagna rationaliseringsåtgärder inom förrådsväsendet, bland annat centralisering av upphandlingen av effekter och materialier från distrikten till sty- relsens förrådsbyrå, hade förrådsintendenternas arbete och ansvar väsentligen min- skats. Så komme ytterligare att ske vid förverkligandet av styrelsens avsikt att i och med inrättandet av centralförrådet i Örebro förlägga en än mindre del än nu av la- gerhållningen vid de periferiska förråden. På grund därav hade förrådsintenden- ternas arbetsuppgifter och befogenhet, särskilt i de två nordliga distrikten, redan så förminskats, att styrelsen ansåge, att när dessa två befattningar inom de när- maste två åren bleve vakanta genom innehavarnas avgång ur tjänst eller transport till andra tjänsteställen, en nedflyttning av dessa båda befattningar borde ske till 24 lönegraden. Beträffande förrådsintendentstjänsterna i Malmö och Göteborg, där förrådsrörelsen och värdeomslutningen dock ännu hölle sig större än å de två nord- liga distrikten, vore styrelsen icke beredd att för det dåvarande taga ståndpunkt i fråga om deras löneplacering.

I utlåtande över framställningen anförde kommunikationsverkens löne- nämnd, att nämnden med hänsyn till de av järnvägsstyrelsen lämnade upp- gifterna om förrådsintendenternas arbetsuppgifter i Östersund och Luleå ansåg en placering av dessa intendenter i 24 lönegraden sakligt motiverad.

Föredragande departementschefen fann _ efter konstaterande att två för- rådsintendentstjänster blivit vakanta efter avlätandet av styrelsens skrivelse i ämnet — emellertid, att frågan, som ej syntes brådskande, borde prövas i samband med den av 1936 års lönekommitté bedrivna löneutredningen samt framlade i följd därav ej något förslag i ämnet för riksdagen.

I sin förenämnda promemoria den 28 oktober 1938 till de sakkunniga har järnvägsstyrelsen vidhållit, att en sänkning av tjänste- och löneställningen för förrådsintendenterna vid de båda nordliga distrikten vore sakligt mo— tiverad. Emellertid har styrelsen, enär det under den tid, som förflutit se- dan nämnda förslag framställdes, visat sig, att tillräckliga skäl för en så re- lativt kraftig nedflyttning av befattningarna ifråga knappast kunde anses föreligga, föreslagit, att de båda tjänsterna borde placeras i 26 lönegraden, medan de tre återstående förrådsintendentsbefattningarna borde bibehållas i 27 lönegraden.

Även 1938 års personalkommission vid statens järnvägar har i sin förut omförmälda promemoria den 29 oktober 1938 uttalat sig för en placering av förrådsintendentsbefattningarna i Östersund och Luleå i 26 lönegraden.

Jämväl de sakkunniga anse en nedflyttning av förrådsintendentsbefatt- ningarna vid de båda nordliga distrikten motiverad. Ehuru den omständig- heten, att järnvägsstyrelsen så sent som i november 1936 uttalat sig för en placering av befattningarna ifråga i 24 lönegraden, måste ingiva viss tve— kan, huruvida en högre löneställning än denna nu bör beredas, ha de sak- kunniga likväl, med särskilt beaktande av den ståndpunkt personalkommis- sionen intagit, icke velat motsätta sig, att nedflyttningen begränsas till 26 lönegraden. Befattningen förrådsintendent bör alltså i tjänsteförteckningen upptagas jämväl i nämnda lönegrad.

Överinspektör. Vid statens järnvägar finnas 4 överinspektörsbefattningar, samtliga i 27 lönegraden, nämligen en för vardera ban-, maskin- och trafik- tjänsten samt en för säkerhetstjänsten.

Överinspektörerna för ban-, maskin- och trafiktjänsten äro byråchefens på drifttjänstbyrån närmaste fackkunniga medhjälpare för han-, maskin- respektive trafikavdelningen. Såsom namnet antyder, äro dessa överinspek- törer huvudsakligen sysselsatta vid styrelsens inspektionsverksamhet, envar beträffande sin avdelning. Samtliga nu nämnda tre överinspektörer skola, i den utsträckning styrelsen bestämmer, vara närvarande vid avgörandet av ärenden, som angå antagande, befordran, avskedande och entledigande av personal, bestämmelser angående personalens avlöningsförhållanden samt arbets- och vilotid, fastställelse och ändring av reglementen och instruktioner för personalen. Vidare skall vid avgörande av disciplinärenden, därest sa-

De sak- kunniga.

De sak- kunniga.

ken rörer befattningshavare vid ban-, maskin- respektive trafikavdelningen, den överinspektör, vars tjänstegren målet angår, närvara samt deltaga i över- läggningarna och besluten.

Överinspektören för såkerhetstjänsten verkställer styrelsens inspektion ifråga om tillämpningen av signal- och säkerhetsföreskrifter å de olika tra- fiksektionerna, granskning av förslag till nyordningar eller förändringar med avseende å signal- och säkerhetsanläggningar eller föreskrifter därutinnan ävensom granskning av till styrelsen inkomna handlingar rörande järnvägs- olyckor i tågtjänst m. m.

I sin promemoria den 28 oktober 1938 har järnvägsstyrelsen hemställt om överinspektörsbefattningarnas uppflyttning till 28 lönegraden. Såsom skäl här- för har styrelsen anfört, att innehavarna av ifrågavarande fyra befattningar ha till uppgift att utöva inspektionsverksamhet, i stor utsträckning jämväl av sektionsföreståndarnas (26 eller 27 lönegraden) arbeten, samt att över— inspektörernas arbete även i övrigt är mera ansvarsfullt än det, som i all- mänhet åligger tjänstemän i 27 lönegraden, bland annat på grund av deras skyldighet att närvara i plenum och därvid deltaga i beslut angående ut- nämnings- och bestraffningsärenden.

I betraktande av överinspektörerna åvilande arbetsuppgifter synas dessa befattningshavare vara förtjänta av en förbättrad löneställning. Då de sak- kunniga tillika finna förhållandena beträffande dessa befattningar vara så- dana, att en utbrytning av dem ur 27 lönegraden icke är ägnad att medföra konsekvenser, som på grund av de för de sakkunnigas arbete gällande di— rektiven skulle lägga hinder i vägen för en dylik åtgärd, få de sakkunniga sålunda tillstyrka, att befattningen överinspektör uppflyttas från 27 till 28 lönegraden.

Sammanfattning: Vid bifall till de sakkunnigas under förevarande av- delning framförda förslag skulle, frånsett byråchefstjänsterna, följande änd— ringar vidtagas i tjänsteförteckningen, nämligen i

lönegraden A 1: införande av effektvårdare, tågstäderska och vagnstä- derska,

lönegraden A 5: uteslutning av ledningsvakt, lönegraden A 6: införande av banbiträde, lönegraden A 7: uteslutning av förste portvakt och trädgårdsförman, ut- byte av kanslibiträde mot förste kontorsbiträde samt införande av rälsbuss- förare,

lönegraden A 8: angivande att stationsmästare av klass 7 uppförts å över- gångsstat samt införande av förste portvakt, motorvagnsförare, reparatör och trädgårdsmästare,

lönegraden A 10: uteslutning av ledningsförman och verkstadsförman, lönegraden A 11: utbyte av kansliskrivare och kopist mot kontorsskrivare, lönegraden A 12: utbyte av förste kansliskrivare mot kontorsskrivare, sta- tionsmästare av klass 6 mot stationsmästare av klass 3, trädgårdsmästare

mot förste trädgårdsmästare och vagngårdsmästare mot vagnmästare samt införande av verkstadsförman,

lönegraden A 14: införande av stationsmästare av klass 2, lönegraden A 15: utbyte av verkstadsmästare mot verkmästare, lönegraden A 16: uteslutning av stationsinspektor av klass 4 B och utbyte av stationsmästare av klass 5 mot stationsmästare av klass 1,

lönegraden A 17: införande av lokmästare och överbanmästare, lönegraden A 18: utbyte av stationsinspektor av klass 4 A mot stations- inspektor av klass 4,

lönegraden A 20: utbyte av underingenjör mot ingenjör och införande av byråassistent,

lönegraden A 21: utbyte av huvudkassör mot kassör, lönegraden A 22: angivande att distriktskamrer uppförts å övergångsstat samt utbyte av baninspektor, elektroingenjör, konstruktör, maskininspektor och verkstadsinspektor mot ingenjör,

lönegraden A 24: införande av ingenjör, lönegraden A 26: utbyte av telegrafingenjör mot elektroingenjör och infö- rande av förrådsintendent,

lönegraden A 27: uteslutning av överinspektör, lönegraden A 28: införande av överinspektör.

Beträffande byråchefstjänsternas löneplacering hänvisa de sakkunniga till de principförslag, som framlagts i det föregående under avdelningen för ge- mensamma frågor.

De sak-

kunniga.

Statens vattenfallsverk.

Trafikbiträde. Vid statens vattenfallsverk finnes i 5 lönegraden uppta- gen en befattning under benämningen vakt. Under denna benämning in- rymmas slussvakter, brovakter och kanalvakter.

I skrivelse den 14 november 1938 till de sakkunniga har statens vatten- fallsverks tjänstemannaförbund hemställt, att de vakter, som fullgöra pass- ningen vid slussar och broar, måtte under benämningen maskinskötare eller manövermän uppflyttas i högre lönegrad. Förbundet anför därvid bland annat följande.

Ifrågavarande befattningshavares löneplacering har icke skett med beaktande av att kanalverkens slussar och broar genom ombyggnader utvidgats och elektrifi- erats. Därest hänsyn tages härtill ,böra befattningshavarna rätteligen uppflyttas minst två lönegrader. Det bör vidare beaktas, att befattningshavarna tjänstgöra jämväl nattetid samt sön- och helgdagar.

Under den tid, då seglationen är inställd, utföra ifrågavarande befattningshavare mycket självständigt reparationsarbete, såsom lyftning och justering av slussportar och luckor, renovering av luck-, port- och bromaskinerier, snickeriarbeten, mur- nings- och betongarbeten, elektriska reparationer m. m.

Erinras må vidare att befordringsmöjligheterna vid kanalverken äro små samt att följaktligen största delen av vaktpersonalen pensioneras i denna tjänst.

Med anledning av tjänstemannaförbundets framställning har vattenfalls— styrelsen förklarat sig icke vilja motsätta sig införandet av en befattning i 6 lönegraden för de slussvakter, som utföra mera maktpåliggande arbete. Nå- gon uppflyttning av brovakter anser styrelsen med hänsyn till det relativt enkla arbete, som åvilar dessa befattningshavare, icke påkallad. Den nya befattningen bör enligt styrelsen benämnas trafikbiträde. Till frågan, i vil- ken utsträckning uppflyttning av slussvakter till trafikbiträden bör ske, kan styrelsen icke utan mera ingående utredning taga ställning.

Med hänsyn till vad vattenfallsstyrelsen anfört ha ej heller de sakkunniga velat motsätta sig införandet av en befattning i 6 lönegraden för de sluss- vakter, vilkas arbetsuppgifter äro av mera maktpåliggande art. Liksom styrelsen anse de sakkunniga, att den nya befattningen bör benämnas tra- fikbiträde.

Bilförare. Beträffande införandet i tjänsteförteckningen av befattningen bilförare få de sakkunniga hänvisa till vad därom anförts under avdelningen för postverket. I anslutning till den ståndpunkt, de sakkunniga därvid in- tagit, torde en dylik befattning vid statens vattenfallsverk böra införas i 7 lönegraden.

Förste kontorsbiträde. I enlighet med vad förut under avdelningen för gemensamma frågor anförts beträffande tjänstebenämningar få de sakkun- niga hemställa, att tjänstetiteln kanslibiträde i 7 lönegraden utbytes mot förste kontorsbiträde.

Reparatör. De sakkunniga tillstyrka, att befattningen reparatör införes i 8 lönegraden och att samtidigt den där befintliga befattningen montör ute— slutes. Beträffande motiveringen för dessa förslag få de sakkunniga hän- visa till vad därom anförts vid behandlingen av frågan om införandet av reparatör i samma lönegrad vid telegrafverket.

Muddermästare. Hos de sakkunniga har vattenfallsstyrelsen hemställt, att befattningen muddermästare i 10 lönegraden måtte uteslutas ur tjänste— förteckningen. Styrelsen upplyser, att allenast en dylik befattningshavare finnes samt att denne numera icke har full sysselsättning med muddringsar- beten och mudderverkets skötsel. Befattningen bör därför enligt styrelsen uppföras å övergångsstat.

Vad styrelsen sålunda föreslagit föranleder icke någon erinran från de sakkunnigas sida.

Kontorsskrivare. I enlighet med vad förut under avdelningen för ge— mensamma frågor anförts beträffande tjänstebenämningar få de sakkun— niga hemställa, att befattningarna kansliskrivare och kopist i 11 lönegraden samt förste kansliskrivare och kassör i 12 lönegraden utbytas mot kontors- skrivare.

Förste maskinist. Såsom skiftgående personal å kraftstationerna tjänst— göra för närvarande stationsmästare (15 lönegraden), maskinmästare (15 lö- negraden), förste maskinister (14 lönegraden) och maskinister (10 och 8 lö- negraderna). Dessutom finnes icke-ordinarie personal.

Vid tjänstgöring i ställverk åligger det Skiftgående stationsmästare, förste * maskinist och ensam tjänstgörande maskinist att genom ständigt iakttagan- de av instrument och indikatorer i kontrollrummet följa driftens gång samt efter uppgjord plan dels reglera spänning, periodtal, belastningsfördelning på olika maskinaggregat, vattenstånd vid regleringsdamm m. m., dels ock verk- ställa eller beordra kopplingar och manövrer i kraftstationen och på det till densamma hörande primärnätet, att (i Västerås) tillse att tillräcklig effekt er- hålles från ångpanneanläggningen, att på bestämda tider avläsa statistik- mätare m. fl. instrument och med eventuellt erforderliga omräikningar införa mätresultaten i rapporter, att verkställa eller övervaka inspektionsronder ge- nom ställverket och rapportera upptäckta brister samt själv utföra eller be- ordra därvid erforderliga omkopplingar ävensom att vid driftstörningar på egen hand vidtaga eller beordra omedelbart erforderliga driftåtgärder samt rapportera läget till driftbefälet.

Vid tjänstgöring i maskinsal åligger det Skiftgående maskinmästare, förste

maskinist och ensam tjänstgörande maskinist att starta och stoppa maskin- aggregaten (i Trollhättan, Porjus, Älvkarleby och Lilla Edet enligt order från kontrollrummet i ställverket), att genom iakttagande av kontrollinstrument för temperatur, vatten- och oljecirkulation m. m., genom okulärbesiktning samt genom ljud- och känselfömimmelser följa maskinaggregatens gång och kontrollera, att allt förlöper normalt, samt verkställa erforderliga manövrer till förekommande av driftstörningar, att verkställa regelbunden smörjning, rengöring av vatten- och oljesilar, tillsyn av turbinregulatorer, pumpar m. fl. hjälpmaskiner samt att vid fel på de maskinella anordningarna på egen hand vidtaga eller beordra omedelbart erforderliga driftåtgärder samt rapportera läget till driftbefälet.

Genom beslut av 1935 års riksdag inrättades maskinistbefattning, som där- förut endast förekommit i 8 lönegraden, även i 10 lönegraden. I samband med behandlingen av denna fråga framhöll kommunikationsverkens löne- nämnd i utlåtande den 24 januari 1935 önskvärdheten av att en undersök- ning genom vattenfallsstyrelsens försorg komme till stånd angående den lämp- liga lönegradsplaceringen för verkets förste maskinister (14 lönegraden). På grund av lönenämndens vid ett besök i Trollhättan gjorda iakttagelser ansåg sig nämnden böra ifrågasätta, huruvida icke ifrågavarande befattning kunde nedflyttas till 12 lönegraden. Något bestämt uttalande ansåg sig nämnden emellertid icke då kunna göra.

I skrivelse den 9 november 1938 till Kungl. Maj:t, vilken skrivelse överläm- nats till de sak-kunniga, har vattenfallsstyrelsen upptagit frågan om införan- de av befattningen såsom förste maskinist i 12 lönegraden samt därvid anfört följande.

För skifttjänstgöringen i kraftstationerna användas i allmänhet dels förste ma— skinister i 14 lönegraden, dels ock maskinister i 8 och 10 lönegraderna. Tjänst- göringsförhållandena för viss dylik personal ha emellertid numera utvecklat sig sålunda, att det å vissa tjänsteställen, där nu förste maskinister förekomma, kan på grund av förenklad drift vara tillräckligt med befattningshavare i något lägre tjänsteställning, under det att å vissa andra tjänsteställen de därvarande maskinister- na i 10 lönegraden fått en så krävande tjänstgöring, att en något högre tjänste- ställning för dem är motiverad.

Styrelsen anser det därför föreligga behov av befattning såsom förste maskinist även i 12 lönegraden. Fördelningen av förste maskinisttjänsterna bör enligt sty— relsens mening tills vidare ske på följande sätt. *

Förste maskinistbefattning i 14 lönegraden bör avses för Skiftgående förste män 1 i Älvkarleby kraftstations ställverk, Västerås kraftstations ställverk och ånganlägg— * ning, Stadsforsens och Norrfors kraftstationer samt Porjus kraftstations ställverk och maskinsal. Vid samtliga dessa tjänsteställen, utom den ännu icke färdiga kraft— stationen vid Stadsforsen, finnas nu förste maskinister i denna lönegrad.

Förste maskinistbefattning i 12 lönegraden hör avses för Skiftgående förste män (

i i !

i Lilla Edets kraftstation (nu 14 lönegraden), Malfors kraftstation (nu 10 lönegra- den) och Älvkarleby kraftstations maskinsal (nu 14 lönegraden), för andre män (närmast under Skiftgående maskinmästare) i Trollhätte kraftstations maskinsal (nu 14 lönegraden) samt för andre män (närmast under Skiftgående stationsmästare) i Trollhätte kraftstations ställverk (nu 10 lönegraden).

Där Skiftgående andre män i övrigt förekomma vid kraftstationer, böra de lik-

som nu vara maskinister i högst 10 lönegraden. I Trollhätte kraftstations maskin- sal finnas dessutom maskinister i 10 lönegraden såsom tredje män. De förste maskinister i 14 lönegraden, som genom ovan föreslagna förändringar

o

bliva övertaliga, böra överföras till övergångsstat men fortfarande tjänstgöra a sina hittillsvarande tjänsteställen.

Vattenfallsstyrelsens ifrågavarande förslag åsyftar införandet av en mel- langrad mellan de nuvarande maskinisterna i 10 lönegraden och förste ma— skinisterna i 14 lönegraden. Jämväl de sakkunniga finna i anslutning till ovan återgivna uttalande av kommunikationsverkens lönenämnd, att behov av en dylik mellangrad förefinnes och ha således icke något att erinra mot att befattningen förste maskinist upptages även i 12 lönegraden. Beträffande den nya befattningens utnyttjande vilja de sakkunniga särskilt understryka, att den, på sätt styrelsen uttalat, jämväl bör avses för nedflyttning av vissa för närvarande till 14 lönegraden hänförda förste maskinistbefattningar, vil- ka med hänsyn till göromålens beskaffenhet få anses för högt placerade.

Linjemästare. Vid statens vattenfallsverk finnes — om i detta samman- hang bortses frän linjemästarna vid stamlinjebyggnaderna, vilka äro extra tjänstemän _ i regel en linjemästare vid varje distrikt. Härvid räknas Mo- tala kraftverks och Norrländska kraftverkens distributionsområden vart för sig såsom ett distrikt. Vid vartdera av Trollhätte och Älvkarleby kraftverk fin- nas tre distrikt. Dessutom finnes vid Trollhätte kraftverk en central linjeav- delning för större arbeten.

Linjemästarnas arbetsuppgifter bestå i regel i att utföra årliga under- hållsinspektioner på de av distriktet omhänderhavda stam- och primärlinje- sektionerna, att planlägga, leda och övervaka de kvartalsvisa driftinspektio— nerna på dessa linjer, att planlägga, leda och övervaka de årliga underhålls- och kvartalsvisa driftinspektionerna på distriktets sekundär- och tertiärlinjer, att biträda vederbörande distrikts- eller linjeing-enjör vid uppgörande av för- slag till anläggnings- och underhållskostnadsstater för distriktets kraftled- ningar, att sammanställa förhandsuppgifter över behövlig materiel för pla- nerade och beslutade linjearbeten samt att närmast under »distriktsassisten- ten respektive linj—eingenjören omhänderhava på distriktet [fallande ny- och ombyggnads-, underhålls- och reparationsarbeten på kraftledningarna samt ombesörja materialrekvisitioner för dessa Iinjearbeten.

Antalet linjemästare uppgår till 4, alla extra ordinarie i 12 lönegraden. Dess- utom tjänstgöra såsom linjemästare 5 ordinarie reparationsmästare (14 löne- graden), vilka äro placerade vid vissa större distrikt och vid Trollhätte kraft- verks centrala linjeavdelning.

Ifrågavarande reparationsmästares arbetsuppgifter äro av samma art som förenämnda linjemästares, men arbetets omfång och svårighetsgrad är större.

I skrivelse den 10 maj 1937 till Kungl. Maj:t anförde vattenfallsstyrelsen följande.

De vid kraftverkens distrikt tidigare befintliga ordinarie övermontörerna i 15 lönegraden, en vid varje distrikt, voro ursprungligen avsedda att fungera såsom arbetsledare vid sådana nybyggnads-, utvidgnings-, ombyggnads- och underhålls-

De sak- kunniga.

94 arbeten å såväl understationer som kraftledningar, vilka ansågos icke kunna med- hinnas av stationsmästarna vid sekundärstationerna.

Sedermera, då distributionsnäten blivit mera utbyggda, befanns det emellertid, att stationsmästarna lämpligen kunde helt övertaga ovannämnda arbeten beträffan- de sekundär- och tertiärstationer, utom när det gäller nya sekundärstationer, för vilka måste anordnas särskild arbetsledning, oftast direkt under kraftverksbyräns an- läggningsavdelning. Förenämnda övermontörer blevo därför, med ett undantag, efter hand utbytta mot extra linjemästare i 12 lönegraden, vilka endast skulle ha befattning med linjearbeten av ovan angivna slag.

Med hänsyn bland annat till den därefter på vissa håll inträdda kraftiga till- växten av ledningsnätens omfattning blevo vid ingången av år 1936 de dugligaste bland dessa linjemästare, företrädesvis vid vissa större distrikt och vid Trollhätte kraftverks centrala linjeavdelning, befordrade till ordinarie reparationsmästare i 14 lönegraden. För mindre distrikt eller där, såsom vid Trollhätte kraftverk, distrik- tens arbetsbörda avlastas genom en central linjeavdelning för större arbeten, är däremot enligt styrelsens åsikt linjemästarens placering i 12 lönegraden lämpligt avvägd.

Vid statens vattenfallsverk finnes emellertid icke någon ordinarie linjemästarbe- fattning. Styrelsen vill därför föreslå, att vid nämnda verk inrättas ordinarie be— fattningar såsom linjemästare både i 12 och 14 lönegraderna; de sistnämnda för de ordinarie reparationsmästare, vilka syssla med linjearbeten, avseende såväl ny- och ombyggnader som underhåll.

I sin förenämnda skrivelse den 9 november 1938 har styrelsen ånyo fram— fört ifrågavarande förslag.

Vad vattenfallsstyrelsen sålunda och vid överläggningar med de sakkun- niga anfört synes innefatta bärande motiv för att särskilda befattningar, av— sedda för de arbetsuppgifter, styrelsen angivit, inrymmas i tjänsteförteck- ningen. Liksom styrelsen finna de sakkunniga lämpligt, att för ändamålet avses två lönelägen, nämligen 12 och 14 lönegraderna, därvid den högre lö- neställningen givetvis bör ifrågakomma allenast för de mest krävande befatt- ningarna. De sakkunniga tillstyrka alltså, att befattningen linjemästare in- föres i 12 och 14 lönegraderna.

Verkmästare. Av vad under föregående punkt anförts framgår att den i 14 lönegraden befintliga reparationsmästartiteln utnyttjats bland annat för befattningshavare, som vid bifall till de sakkunnigas förslag under nämnda punkt komma att benämnas linjemästare. Antalet reparationsmästare utgör därefter, enligt vad vattenfallsstyrelsen upplyst, allenast två, framdeles möj- ligen ökade till tre.

I enlighet med förslag från vattenfallsstyrelsen få de sakkunniga förorda, att sistnämnda reparationsmästare sammanföras med de nuvarande verk- stadsmästarna i 14 lönegraden under den gemensamma benämningen verk- mästare.

Stationsmästare. Dessa befattningshavare äro för närvarande placerade i 15 lönegraden och tjänstgöra dels såsom Skiftgående i ställverken vid vissa större kraftstationer, dels såsom föreståndare för vissa mindre kraftstationer,

dels ock såsom föreståndare för sekundärstationer med tillhörande distri- butionsnät, dock icke de allra minsta. I det följande avses allenast förestån- dare för sekundärstationer.

I sistnämnda egenskap åligger det stationsmästare att under vederbörande distriktsbefäls ledning utöva befäl över den till sekundärstationen hörande personalen, att utöva tillsyn över sekundärstationen ävensom över alla till densamma hörande primärlinjer, sekundärlinjer, tertiärstationer och tertiär- linjer samt avgiva rapporter över dessa anläggningars tillstånd och föreslå erforderliga revisioner, att leda erforderliga ny- och ombyggnadsarbeten samt underhållsarbeten på de ovan angivna stationsanläggningarna, att verkstäl- la regelbundet återkommande driftinspektioner på de till sekundärstationen hörande primärlinjerna samt avgiva rapporter över dessas tillstånd, att vid driftstörningar leda felsöknings- och reparationsarbetena, beordra erforder- liga driftkopplingar ute i sekundärnätet samt avgiva därmed sammanhäng- ande rapporter, att uppgöra tjänstgörings- och tiduppgifter för avlöningslistor m. m., omhänderha lokalförråd samt upprätta erforderliga materialrekvisi- tioner ävensom att lämna abonnenternas montörspersonal anvisningar för ändrings- och utvidgningsarbeten på abonnenternas direkt till kraftverkets linjer och stationer anslutna anläggningsdelar.

Det åligger vidare ifrågavarande befattningshavare att alternerande enligt turlista ombesörja löpande vakthållning och drifttjänst (delvis beredskaps- tjänst) i sekundärstationen, inklusive tillsyn, driftkopplingar, spänningsreg- tering, belastningskontroll, uppgörande av drift- och belastningsrapporter m. m., att därvid stå i kontakt med abonnenternas montörspersonal för att kunna anlita denna personal för sådana driftåtgärder, som erfordras vid driftstörningar och arbeten på distributionsnätet, att verkställa regelbundet återkommande inspektioner på sekundärlinjerna samt att utföra avläsning av debiteringsmätarna för abonnenterna ävensom, efter uppgjord plan, ut- byta mätare och mättrans'formatorer.

Antalet sekundärstationer, som förestås av stationsmästare, utgör 24. I skrivelse den 14 november 1935 till Kungl. Maj:t anförde vattenfallssty- relsen bland annat följande.

Bland de sekundärstationer, som förestås av stationsmästare, äro tre, nämligen de vid Göteborg, Södertälje och Norrviken, med avseende ä transformatoreffekt och ' distributionsnätets omfattning, avgjort större än de övriga. Stationsmästartjänster— na vid nämnda mera svårskötta och arbetskrävande stationer böra därför besättas med de dugligaste av motsvarande tjänstemän, men de äro å andra sidan mindre begärliga, då de icke avlönas högre än andra dylika tjänster.

Styrelsen hemställde, att för ifrågavarande befattningshavare måtte inrät- tas en stationsmästarbefattning i 16 lönegraden.

I utlåtande den 21 december 1935 över styrelsens framställning framhöll kommunikationsverkens lönenämnd, att omförmälda stationsmästare syntes intaga en i viss mån mera ansvarsfull ställning än övriga stationsmästare vid statens vattenfallsverk. Emellertid ansåg lönenämnden någon större olägen- het icke vara förenad med ett uppskjutande av den ifrågasatta uppdelningen till den kommande revideringen av tjänsteförteckningen.

I enlighet härmed upptogs frågan icke av Kungl. Maj:t till behandling. I sin förenämnda skrivelse den 9 november 1938 har vattenfallsstyrelsen ånyo framfört förslaget om en ny stationsmästarbefattning, därvid styrelsen finner av behovet påkallat, att den nya befattningen införes i 17 lönegraden. Styrelsen framhåller, att arbetsuppgifterna för föreståndarna vid de större sekundärstationerna blivit så krävande, att de icke stå i rimligt förhållande till löneställningarna för samma tjänstemän. Enligt styrelsen bör den nya befattningen avses för föreståndarna för sekundärstationerna vid Göteborg, Södertälje och Norrviken samt den utvidgade stationen vid Sjömarken, un- der det att den nuvarande stationsmästarbefattningen i 15 lönegraden bör avses för föreståndarna för de medelstora sekundärstationerna samt Sill- re kraftstation och den nytillkomna Näs kraftstation, för Skiftgående förste män i Trollhätte kraftstations ställverk samt undantagsvis för sådan i annan större kraftstations ställverk Skiftgående tjänsteman, som tillika är medhjäl- pare åt och ställföreträdare för driftverkmästaren.

ååå-lb Ifråga om behovet av en bättre löneställning för föreståndarna för de fyra

'ga' största sekundärstationerna dela de sakkunniga vattenfallsstyrelsens uppfatt-

ning, till vilken jämväl kommunikationsverkens lönenämnd synes hava gi- vit sin anslutning. Däremot anse sig de sakkunniga icke kunna tillstyrka högre placering av den nya befattningen än i 16 lönegraden. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har även vattenfallsstyrelsen så sent som år 1935 ansett en dylik placering tillfyllest. De sakkunniga hemställa alltså, att befattningen stationsmästare upptages jämväl i 16 lönegraden.

Ingenjör. Från vattenfallsstyrelsens sida föreligga förslag om införande av ingenjörsbefattningar i 17 och 24 lönegraderna. De sakkunniga komma att i ett sammanhang avhandla dessa förslag.

Vi—d statens vattenfallsverk finnas, frånsett byggnadspersonalen, 38 in ge 11- jörsbefattningar i 1 7 lönegraden. Samtliga innehavare av dessa befattningar ha icke-ordinarie anställning. Vidare har en ordinarie ri- tare (15 lönegraden) förordnats till innehavare av extra ordinarie ingenjörs- befattning i 17 lönegraden. I stor utsträckning anställas högskoleingenjörer, ' efter ett års tjänstgöring såsom tillfälliga befattningshavare, såsom extra ordi- narie i 17 lönegraden, varifrån de, om de visa sig lämpliga och alltså bibehållas i tjänst, efter några år befordras till extra ordinarie ingenjörer i 20 lönegraden för att efter hand bli ordinarie i 22 eller högre lönegrader. Antalet högskoleut- bildade ingenjörer i 17 lönegraden uppgår till 25. De återstående 13 extra ordinarie ingenjörerna i nämnda lönegrad äro personer med lägre teknisk utbildning, vilka utföra ett så kvalificerat arbete, att de ansetts ej kunna placeras i lägre lönegrad, men för vilka en placering i 20 lönegraden ansetts väl hög.

Bland omförmälda 17-gradsingenjörer kan med avseende på arbetsuppgif- ternas art särskiljas tre olika grupper. Till närmare belysning härav må föl- jande anföras.

Den första gruppen består av ingenjörer, som tjänstgöra vid konstruktionsbyrå hos styrelsen. Dessa ingenjörer utföra vissa konstruktionsarbeten, såsom enklare järn-, trä- eller betongkonstruktioner eller enklare lyftanordningar jämte erforder- liga hållfasthetsberäkningar, eller biträda med uppgörande av förslag till svårare nykonstruktioner och modernisering av äldre, mera komplicerade konstruktioner samt biträda med motsvarande beräkningar och med kontroll av leverantörers verk- stadsritningar, som insänts till styrelsen för godkännande. Dessa ingenjörer sortera i allmänhet närmast under byråingenjör i 26 eller 24 lönegraden.

Den andra gruppen består av distributionsingenjörer vid kraftverkens distrikt. Arbetet för de ledande tekniska tjänstemännen vid ett kraftverksdistrikt är fördelat så, att distriktsingenjören, som är tjänsteman i 27 lönegraden, utövar ledningen av arbetet inom distriktet. Därjämte handlägger han huvudsakligen kraftförsäljnings- och abonnentärenden. Distriktsassistenten, som är tjänsteman i 24 lönegraden, an- svarar tämligen självständigt för utbyggnads-, drift- och underhållsarbeten, var- jämte distributionsingenjören har till uppgift konsulteringsverksamhet i tekniska och ekonomiska frågor inom distributionsföreningarna, såsom råd angående utbygg- nadssätt för näten, val av material och apparater, inre taxeangelägenheter m. m., ävensom ledandet av utställningsbussens färder inom distriktet, föredrag och filmförevisningar vid föreningssammanträden och hushållsskolor. Vidare skall distributionsingenjören fullgöra tjänstgöring såsom vakthavande ingenjör vid distriktskontoret i tur med distriktsingenjören och distriktsassistenten.

För dessa distributionsingenjörer komma såväl 17 som 20 lönegraderna till an- vändning, beroende på vederbörandes kompetens. Till denna grupp bör även hän- föras föreståndaren för norrländska kraftverkens distributionskontor i Kiruna, där arbetsområdet visserligen är mindre än vid distrikten i södra Sverige men där i stål- let detaljdistribution förekommer, varjämte denne ingenjör har hand om motsva- rande distributionsanläggningars utbyggnad, drift och underhåll.

Till den tredje gruppen kunna för närvarande hänföras 2 ingenjörer vid Motala kraftverks driftkontor, vilka biträda förste driftsingenjören med handhavandet av driftens skötsel, om- och tillbyggnads- samt underhållsarbeten å stationsanlägg— ningar, ävensom erforderliga utredningsarbeten av teknisk natur.

Vid Motala kraftverk handhar driftavdelningen driften av såväl kraftstationerna som hela distributionsnätet, ävensom om- och tillbyggnads- samt underhållsarbeten :i såväl kraftstationer som understationer. Häri ingå således jämväl arbetsuppgifter, som vid vissa andra kraftverk ombesörjas av distriktsassistenten, vilken befattning ej finnes vid detta kraftverk.

I sin förenämnda skrivelse den 9 november 1938 har vattenfallsstyrelsen framlagt förslag om inrättande av en ingenjörsbefattning i 17 lönegraden för ifrågavarande befattningshavare med lägre ingenjörsutbildning.

Antalet extra ordinarie byråingenjörer i 24 lönegraden ut- gör 8, varjämte en ordinarie ingenjör i 22 lönegraden förordnats att uppehålla extra ordinarie byråingenjörsbefattning i förstnämnda lönegrad.

I skrivelse den 14 november 1935 till Kungl. Maj:t anförde vattenfallssty— relsen beträffande byråingenjörer i 24 lönegraden följande.

Styrelsen hemställer om inrättande av 2 ordinarie byråingenjörsbefattningar i 24 lönegraden, därav en vid kraftverksbyråns anläggningsavdelning och en vid bygg- nadstekniska byrån.

Ifrågavarande byråingenjör vid kraftverksbyråns anläggningsavdelning sysselsät- tes dels vid utrednings- och upphandlingskontoret med skiftande göromål, såsom handläggning av olika upphandlingsärenden beträffande elektrisk materiel, ombe- sörjande av vissa statistiska utredningar rörande linjeisolatorer och strömbrytare

för tillgodogörande av driftserfarenheterna vid nya upphandlingar av dylik mate- riel m. m., dels ock vid konstruktionskontoret för elektrisk stationsutrustning med vissa speciella konstruktionsärenden, särskilt sammanhängande med revisionsar- beten år äldre anläggningar.

Byråingenjören vid byggnadstekniska byrån tjänstgör såsom självständig konstruk- tör för vattenbyggnader, varvid hans arbete huvudsakligen består i planläggning av anläggningar och konstruktion av anläggningsdelar, kostnadsberäkningar och arbetsbeskrivningar, utförande av vissa beräkningar och ritningar för armerade betongkonstruktioner och vissa järnkonstruktioner.

I utlåtande häröver den 21 december 1935 anförde kommunikationsverkens lönenämnd bland annat följande.

Lönenämnden har ansett det vara av betydelse för bedömande av vattenfalls- styrelsens förslag i förevarande del att erfara, huruvida upptagande i tjänsteför- teckningen till avlöningsreglementet under statens vattenfallsverk av ingenjörsbe- fattningar i 24 lönegraden kunde påkalla en motsvarande åtgärd för telegrafverkets och statens järnvägars vidkommande. För detta ändamål har lönenämnden i skri- velse till telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen anhållit om yttrande angående de konsekvenser, som kunde föranledas av ett bifall till vattenfallsstyrelsens förslag om inrättande av dylika tjänster.

Av vad därvid i saken inhämtats synes det lönenämnden framgå, att åtgärden att inrätta ingenjörstjänster i 24 lönegraden vid statens vattenfallsverk är ägnad att aktualisera frågan om inrättande av dylika tjänster även för statens järnvägars och måhända även för telegrafverkets ingenjörspersonal och då närmast för personal med lägre teknisk utbildning, för vilken för närvarande befattning i 22 lönegra- den i regel förblir sluttjänst. Med hänsyn till uppkommande konsekvenser an- ser lönenämnden spörsmålet i fråga vara av natur att höra närmare undersökas och övervägas i samband med en blivande revision av tjänsteförteckningen till avlöningsreglementet, vilken nämnden förutsätter skola komma till stånd inom den närmaste framtiden.

I anledning av lönenämndens utlåtande anförde vattenfallsstyrelsen bland annat följande i skrivelse den 25 januari 1936 till Kungl. Maj:t.

Styrelsen vill framhålla, att lönenämnden icke bestritt skäligheten i och för sig av den ifrågasatta lönegradsplaceringen, utan synes lönenämndens ståndpunkt i fråga om förevarande befattningar vara dikterad enbart av hänsyn till de konse- kvenser, som beträffande telegrafverket och statens järnvägar möjligen kunna för- anledas av ett bifall till styrelsens ifrågavarande förslag.

Ett sådant sakernas tillstånd, att frågor om nyinrättande av ordinarie befatt- ningar vid ett visst affärsverk göras beroende av möjliga konsekvenser för andra verk med helt olikartade arbetsuppgifter, kan styrelsen icke finna vara tillfreds- ställande. Styrelsen stärkes härigenom i sitt tvivel på lämpligheten av de olika affärsverkens sammankoppling i lönehänseende. Denna synes leda till att man vill pressa fram en likformighet i lönerna även där det saknas jämförlighet i arbets- uppgifterna.

Styrelsen framhöll vidare, att byråingenjörsbefattningar i 24 lönegraden vore avsedda för sådana högskolebildade ingenjörer i byråtjänst, som i fråga om erfarenhet och kompetens samt göromålens art och omfattning närma sig till men ej fullt motsvara byråingenjörer i 26 lönegraden.

I skrivelsen den 9 november 1938 har styrelsen ånyo framfört förslaget om byråingenjörsbefattning i 24 lönegraden.

Vid statens vattenfallsverk finnas extra ordinarie di s t r i k t s a s sis t e n- t e r i 2 4 ] 6 n e g r a d e n, nämligen en vid ett vart av Trollhätte och Älv- karleby kraftverks sex distrikt.

I sin förenämnda skrivelse den 14 november 1935 anförde vattenfallssty- relsen beträffande distriktsassistenter följande.

Det åligger distriktsassistent att övervaka driften å de till distriktet hörande an- läggningarna och handlägga alla därmed förenade frågor, såsom planläggning och ordergivning beträffande spänningsreglering, reläinställningar o. d. samt tillsyn över förandet av driftstatistik m. m., att övervaka skötseln av ovannämnda anläggningar samt leda revisions—, underhålls-, ombyggnads- och nybyggnadsarbeten på dessa, att deltaga i utförandet av inom distriktet erforderliga tekniska och kommersiella utredningar, att vara ställföreträdare för distriktsingenjören vid dennes frånvaro och i mån av behov biträda distriktsingenjören vid underhandlingar med abonnen- terna i kraftförsäljningsfrågor samt därför vara förtrogen med abonnentförhållan- dena och hålla sig underrättad om kraftförsäljningsfrågornas läge.

I skrivelsen den 9 november 1938 har styrelsen under åberopande av det anförda hemställt om införande av befattningen distriktsassistent i 24 löne- graden.

Vattenfallsstyrelsen har redan år 1935 väckt förslag om inrättande av be- fattning såsom maskiningenjör i 24 lönegraden, avsedd för kraftverk.

Göromåleu vid Trollhätte kraftverks driftavdelning, vilka göromål omfatta såväl drift- som underhålls- och ombyggnadsarbeten, ha en synnerligen be— tydande omfattning. Detta beror dels på att till Trollhätte kraftverk höra tre stora kraftstationer, nämligen den stora kraftstationen i Trollhättan (den s. k. Olidestationen) samt kraftstationerna i Lilla Edet och Vargön, dels på vissa vidtagna vattenregleringsåtgärder, dels ock på samkörningen med _vat- tenfallsverkets övriga kraftsystem och enskilda kraftföretag.

Såsom medhjälpare åt driftchefen äro därför anställda två mera erfarna ingenjörer, nämligen en driftsingenjör för de egentliga driftgöromålen och en maskiningenjör för revisionsarbeten beträffande maskiner m. m. samt dessutom två yngre ingenjörer.

I sin förenämnda skrivelse den 14 november 1935 anförde vattenfallssty- relsen beträffande ifrågavarande maskiningenjör följande.

I Götaälvsstationerna finnas för närvarande 18 stora maskinaggregat med lika många turbiner och 21 generatorer samt därtill hörande hjälpmaskineri. I fråga om maskinutrustning äro Götaälvsstationerna tillsammantagna lika stora som vat- tenfallsverkets alla övriga vattenkraftstationer tillsammans.

För driftekonomien är det av stor vikt, att urdriftsättandet av kraftstationernas olika anläggningsdelar genom skador inskränkes till det minsta möjliga. Hårför kräves bland annat en fortlöpande och omsorgsfull revision av maskinaggregaten, men denna revision bör även ske så snabbt som möjligt, enär varje förlorad dag vid ett aggregat innebär en minskning i kraftproduktionen, motsvarande ett värde av omkring 1000 kronor. Dessutom erfordras underhåll av kraftstationernas vatten- vägar, särskilt rörliga dammar, avstängningsluckor, isgrindar, tilloppstuber m. m., samt av traverser och andra lyftanordningar. Det oaktat är det icke möjligt att helt undvika skador under driften, vilkas avhjälpande kräver sakkunnig behandling och största möjliga snabbhet.

De sal:- kunniga.

Beträffande dessa arbeten skall ifrågavarande maskiningenjör verkställa plan— läggning och utöva arbetsledning. Detta tager hans mesta tid i anspråk. Han anlitas dock även för driftgöromål vid semestrar för övriga ingenjörer vid drift- avdelningen.

I skrivelsen den 9 november 1938 har styrelsen ånyo hemställt om infö- rande av befattningen maskiningenjör i 24 lönegraden.

Av den lämnade redogörelsen framgår att vattenfallsstyrelsen föreslagit inrättande av befattning såsom ingenjör i 17 lönegraden samt befattningar såsom byråingenjör, distriktsassistent och maskiningenjör i 24 lönegraden.

Ingenjörsbefattningen i 17 lönegraden avses för personal med lägre ingen— jörsutbildning, vilkas göromål icke äro av den art att de anses uppfylla kraven på ordinarie placering i 20 lönegraden. Då befattningshavarna ifråga utföra ett arbete, varav konstant behov får anses förefinnas vid vattenfalls- verket, ha de sakkunniga icke något att erinra mot att den föreslagna befatt- ningen införes i 17 lönegraden. De sakkunniga vilja erinra, att de i det före- gående förordat införandet av motsvarande befattning för telegrafverkets vid- kommande.

Befattningarna i 24 lönegraden avses för personal med i regel högskole- utbildning och skola främst utnyttjas såsom en behövlig mellangrad mellan å ena sidan ingenjörsbefattningen i 22 lönegraden och å andra sidan före- fintliga högre sådana befattningar. Då de sakkunniga finna behovet av ifrågavarande mellangradstjänst styrkt, anse sig de sakkunniga böra förorda bifall till styrelsens förslag, dock med den modifikationen att tjänsterna i enlighet med vad förut under avdelningen för gemensamma frågor anförts rö- rande tjänstebenämningar inordnas under den gemensamma titeln ingenjör.

Förste bokhållare. I skrivelse den 14 november 1935 till Kungl. Maj:t an-

förde vattenfallsstyrelsen följande.

Vattenfallsstyrelsen får hemställa om införande i avlöningsreglementets tjänste- förteckning för statens vattenfallsverks vidkommande av ordinarie befattning så- som förste bokhållare i 18 lönegraden, i likhet med vad som förekommer vid tele- grafverket och statens järnvägar.

Härmed åsyftar styrelsen närmast den bokhållare, vilken fungerar såsom för- rådsförvaltare vid Trollhätte kraftverks förråd. Detta förråd, som i fråga om elek— trisk materiel numera jämväl tillgodoser Trollhätte kanalverk och byggnadsavdel- ningen vid Göta älv, kommer bland vattenfallsverkets olika förråd i storleksordning närmast efter centralförrådet i Västerås, vilket förestås av en förrädsförvaltare i 21 lönegraden. Den kvantitativa omsättningen vid Trollhätte kraftverks förråd, mätt i antalet utgående förrådsposter, uppgår till ungefär 2/3, av Västeråsförrådets.

Föreståndaren för Trollhätte kraftverks förråd har ej endast att utöva tillsyn över förrådets skötsel och materielutlämningen från detsamma utan även att hand- lägga ärenden rörande anskaffning och delvis inköp av materiel samt att förestå förrädsbokföringen.

I utlåtande över framställningen den 21 januari 1936 har kommunikations— verkens Iönenämnd med hänsyn till att befattningar i förste bokhållares grad finnas inrättade såväl vid telegrafverket som statens järnvägar och då en dylik befattning i mellangrad synes i vissa fall kunna komma till använd-

ning, där eljest befattning i kontrollörs eller högre grad allenast skulle stå till buds, har lönenämnden ansett sig böra förorda bifall till förslaget.

Vid ärendets behandling inför Kungl. Maj:t anförde föredragande departe- mentschefen, att frågan syntes vara av beskaffenhet att böra prövas vid den blivande allmänna översynen av avlöningsförfattningarna, och att han, dels med hänsyn härtill och då ett kortare anstånd med frågans avgörande icke torde medföra någon olägenhet, icke ansåg sig kunna förorda, att fram- ställning i ämnet avlätes till riksdagen.

I förenämnda skrivelse den 9 november 1938 har vattenfallsstyrelsen ånyo framfört ifrågavarande förslag.

Under hänvisning till vad i ärendet förekommit anse sig de sakkunniga böra förorda, att befattningen förste bokhållare införes vid statens vatten- fallsverk samt därvid, liksom vid övriga affärsverk, där dylik befattning förekommer, placeras i 18 lönegraden.

Driftverkmästare. Vid statens vattenfallsverk finnas för närvarande 2 driftverkmästare vid Trollhättans kraftstation samt 1 vid envar av Lilla Edets, Vargöns, Västerås, Älvkarleby, Porjus och Norrfors kraftstationer. Dessutom finnas 2 driftverkmästare, av vilka den ene är placerad vid verk- staden i Västerås och den andre vid Trollhätte kanalverk såsom arbetsledare beträffande maskinella och elektriska anordningar samt järnkonstruktioner vid slussar, broar m. m. samt för arbetena vid kanalverkets mekaniska verk- stad.

Driftverkmästare vid kraftstation har till åligganden att utöva tillsyn över de till kraftstationen hörande anläggningarna och föreslå erforderliga revi- sioner, att leda vid kraftstationen förekommande underhålls-, revisions-, ombyggnads- och utvidgningsarbeten i den mån dessa ej äro av den omfatt- ning, att särskild byggnadsorganisation erfordras, att vid dylika arbeten ävensom vid driftstörningar beordra erforderliga kopplingar och manövrer i kraftstationen och på det till densamma hörande primärnätet, att avgiva förslag om den till kraftstationen hörande driftpersonalens indelning till tjänstgöring och vid behov vidtaga tillfälliga ändringar i fastställd dylik in— delning, att beträffande underlydande drift- och annan personal avgiva tjänst- görings- och tiduppgifter för avlöningslistor m. m. samt att omhänderha lokalförråd och upprätta erforderliga materialrekvisitioner.

Av de båda driftverkmästarna vid Trollhättans kraftstation har den ene på sin lott ställverks- och transformatoranläggningen och den andre maskin- stationen. Beträffande regleringsdamm, tubintag och transportanordningar har den förstnämnde hand om den elektriska utrustningen och den sist- nämnde de övriga delarna.

Driftverkmästare vid annan kraftstation än Trollhättan har, utöver vad ovan sagts, jämväl till åligganden att närmast under vederbörande driftchef eller driftsingenjör övervaka och leda driften av kraftstationen och därtill hörande primärnät samt att därvid upprätta planer och arbetsorder för drift- kopplingar, granska drift- och belastningsrapporter samt vid driftstörningar

De sak- kunniga.

De calc- kunniga.

leda felsökningsarbetet och avgiva därmed sammanhängande rapporter. Där- jämte har driftverkmästaren i Älvkarleby hand om vissa obemannade stam- linjestationer, driftverkmästaren i Norrfors lokalt distributionsnät och vissa obemannade stamlinjestationer samt driftverkmästaren i Porjus reglerings- dammen vid Suorva och lokalt distributionsnät.

I sin förenämnda skrivelse den 9 november 1938 har vattenfallsstyrelsen hemställt om införande av befattningen driftverkmästare jämväl i 19 löne- graden samt därvid anfört följande.

En del av de kraftstationer, för vilka vid den nuvarande tjänsteförteckningens upprättande år 1919 avsågs befattningen såsom driftverkmästare i 17 lönegraden. ha sedermera utvecklats till en betydligt större storlek än då kunde förutses. Här- igenom ha arbetsuppgifterna för nämnda befattningshavare vid de sålunda utvid» gade tjänsteställena blivit så krävande, att de icke stå i rimligt förhållande till löne- ställningarna för samma tjänstemän. Däremot finnes det fortfarande vissa andra dylika tjänsteställen, där de nuvarande lönegradsplaceringarna för driftverkmästare kunna anses skäligt avvägda.

Vattenfallsstyrelsen finner det därför vara behövligt, att ifrågavarande befatt- ningar differentieras sålunda, att vid sidan av de nuvarande driftverkmästaretjäns- terna i 17 lönegraden inrättas befattningar såsom driftverkmästare i 19 lönegraden. Fördelningen av dessa befattningar mellan de olika tjänsteställena anser styrelsen tills vidare böra ske på följande sätt.

Driftverkmästarebefattning i 19 lönegraden bör avses för ställverket och övriga elektriska anläggningar vid Trollhätte och Västerås kraftstationer samt för Älv— karleby, Stadsforsens, Norrfors och Porjus kraftstationer. Driftverkmästarebefatt- niug i 17 lönegraden åter bör avses för de maskinella och mekaniska anläggning— arna vid Trollhättans kraftstation, för ånganläggningen vid Västerås kraftstation, för Lilla Edets, Vargöns, Motala och Malfors kraftstationer samt för Trollhätte kanalverk.

Genom vad vattenfallsstyrelsen anfört finna de sakkunniga ådagalagt, att den skillnad mellan vissa driftverkmästares arbetsuppgifter, som numera förefinnes, är av den art, att en differentiering av befattningarna får anses påkallad. De sakkunniga äro medvetna om att styrelsen, som påyrkat ifråga- varande mera kvalificerade befattningars inordnande i 19 lönegraden, finner en placering i 18 lönegraden otillräcklig. Det må emellertid erinras att 19 och 20 lönegraderna omfatta 19—23 respektive 20—23 löneklasserna och således giva samma slutlön. Med hänsyn till befordringsgången och snedd- ningsregeln torde i förevarande fall en placering i 19 eller 20 lönegraden i själva verket icke innebära någon skillnad. Med hänsyn till konsekvenser— na av en sådan inplacering anse sig de sakkunniga icke kunna tillstyrka en förmånligare löneställning än 18 lönegraden. De sakkunniga hemställa så- ledes, att befattningen driftverkmästare införes jämväl i nämnda lönegrad.

Kassör. I enlighet med vad förut under avdelningen för gemensamma frågor anförts beträffande tjänstebenämningar få de sakkunniga hemställa, att tjänstetiteln förste kassör i 21 lönegraden utbytes mot kassör.

Kanalinspektor av klass 1. Vid Trollhätte kanalverk finnas l kanalin- spektor av klass 1 (Trollhättans kanalstation) samt 2 kanalinspektorer av

klass 2 (Brinkebergskulle—Vänersborgs respektive Ströms kanalstation). Vid Södertälje kanalverk finnes 1 kanalinspektor av klass 1.

I skrivelse den 14 november 1935 till Kungl. Maj:t hemställde vattenfalls- styrelsen, att de båda kanalinspektorsbefattningarna av klass 1 måtte upp- flyttas till 22 lönegraden. Av styrelsens skrivelse må rörande kanalinspek- torens av klass 1 vid Trollhätte kanalverk arbetsuppgifter anföras följande.

Det åligger denne befattningshavare ej endast att vara föreståndare för Troll- hättans kanalstation, utan även att handlägga allmänna trafikärenden för hela ka- nalverket m. m. Hans göromål framgå närmare av följande specifikation.

Beträffande kanaltrafiken i allmänhet har han att övervaka, att trafiken på hela farleden sker i enlighet med gällande kanalreglemente och särskilda föreskrifter, att handlägga ärenden angående ersättningar för skador, som av trafikanter förorsakats å kanalverkets anläggningar utefter hela farleden, att leda upprättandet av statistik över hela kanaltrafiken samt att verkställa utredningar i trafikärenden och i taxe- frågor.

Såsom föreståndare för Trollhättans kanalstation har han att utöva närmaste be— fäl över slussmästare samt sluss-, kanal- och brovakter, tillhörande stationen, att leda och övervaka det löpande arbetet å uppbördskontoret, att från uppbördsmän— neu emottaga och till kanalverkets kassakontor redovisa influtna kontanta medel samt att utfärda räkningar till de rederier och mäklare, som beviljats kredit å ka— nalavgifter.

Såsom föreståndare för kanalverkets lotskontor har han att utöva närmaste be- fäl över kanallotsarna, dirigera dessas tjänstgöring på grund av inkommande beställ- ningar, mottaga och redovisa influtna lotsavgifter samt att verkställa förhör i kän- nedomen om gällande kanalreglemente och särskilda trafikföreskrifter med de fartygsbefälhavare och styrmän, som göra framställning om erhållande av tillstånd att med lotspliktiga fartyg trafikera kanalen utan anlitande av kanallots.

Beträffande fyr- och utprickningsanordningar har han att utöva närmaste befäl över fyrmästaren och älvvakterna samt tillse, att fyr- och utprickningsanordningar- na utefter hela farleden fungera på ett tillfredsställande sätt, att övervaka kanal- verkets fabrikation av dissousgas för laddning av ackumulatorer till fyrarna, i samband varmed även sker försäljning till utomstående, samt att ha ansvaret för verkets förråd av gasackumulatorer.

Slutligen har han beträffande kanalverkets bogserbåtsrörelse och isbrytning att utöva befäl över bogserbåtarnas besättningar samt tillsyn över dessa båtars under- håll och utrustning, att leda och övervaka bogserbåtarnas och förhyrda isbrytares arbeten samt mottaga och redovisa influtna avgifter ävensom att i förekommande fall träffa ackordsuppgörelser rörande bogserings-, bärgnings- och isbrytningsarbeten.

I utlåtande över framställningen den 21 december 1935 anförde kommu— nikationsverkens lönenämnd följande.

Av den redogörelse, som styrelsen lämnat rörande tjänsteåliggandena för de båda kanalinspektorerna av klass 1, synes det lönenämnden framgå, att kanalinspektors- befattningen vid Trollhätte kanalverk är att anse såsom mera krävande än motsva- rande befattning vid Södertälje kanalverk. Skäl synas sålunda nämnden föreligga för att förstnämnda befattning hänföres till 22 lönegraden. En dylik uppflyttning förutsätter dock, att i tjänsteförteckningen till avlöningsreglementet under statens vattenfallsverk införes befattningen kanalinspektor jämväl i 22 lönegraden, varvid beträffande samtliga kanalinspektorer indelningen i klasser lämpligen skulle kunna bortfalla.

Vid frågans behandling inför Kungl. Maj:t anförde föredragande departe- mentschefen, att det, även om vissa skäl anförts för beredande av en för-

bättrad löneställning för ifrågavarande befattningshavare, ej syntes påkallat att omedelbart före den blivande allmänna översynen av avlöningsförfatt- ningarna vidtaga en av bifall helt eller delvis till styrelsens ifrågavarande förslag föranledd ändring i avlöningsreglementets tjänsteförteckning. Med ståndpunktstagande till förevarande lönespörsmål borde därför få anstå till berörda översyn.

I enlighet härmed avläts icke något förslag i ämnet till 1936 års riksdag. I sin förenämnda skrivelse den 9 november 1938 har vattenfallsstyrelsen ånyo framfört ifrågavarande förslag.

De sak- De sakkunniga äro ense med kommunikationsverkens lönenämnd om att '"mmga' skäl förefinnas för uppflyttning av kanalinspektorsbefattningen av klass 1 vid Trollhätte kanalverk till 22 lönegraden. Däremot hysa de sakkunniga viss tveksamhet inför förslaget om uppflyttning jämväl av motsvarande be- fattningshavare vid Södertälje kanalverk. Skulle mot förmodan förvalt— ningen av Södertälje kanalverk icke i enlighet med det inledningsvis omförmälda förslaget till omorganisation av vattenfallsstyrelsen komma att överföras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, anse de sakkunniga där- för, att sistnämnda befattning bör kvarstå i 21 lönegraden, därvid — såsom lönenämnden för sådant fall ifrågasatt — klassindelningen av kanalinspek- torsbefattningarna bör bortfalla. Med utgående emellertid från att nyss- nämnda överflyttning av Södertälje kanalverks förvaltning kommer till stånd, upptaga de sakkunniga i förslaget till ändring av tjänsteförteckningen befattningen såsom kanalinspektor av klass 1 allenast i 22 lönegraden.

Förste revisor. Vattenfallsstyrelsens revisionskontor, vilket nu är in- ordnat i styrelsens kameralbyrå, förestås närmast av en under kamrern sor- terande revisor (21 lönegraden). I övrigt utgöres personalen vid nämnda kontor av 1 revisor (på övergångsstat), 1 bokhållare, 1 kontorsskrivare, 2 kanslibiträden och 1 kontorsbiträde.

Enligt det förut omförmälda förslaget till omorganisation av vattenfalls- styrelsen skall kamrersbefattningen överflyttas till kommersiella byrån, var- , emot revisionskontoret visserligen skall intaga en relativt fristående ställning , men dock vara inordnat i den till en kanslibyrå ombildade kameralbyrån. i Såsom föreståndare för revisionskontoret avses en förste revisor i 22 löne- j graden.

Förste revisorn skall ha till uppgift att leda, fördela och övervaka arbetet j inom revisionskontoret, att personligen granska vissa delar av räkenskaper- na, utställa alla revisionsanmärkningar och avgiva påminnelser i anledning * av inkomna förklaringar samt att, eventuellt omväxlande med annan tjänste- man vid revisionskontoret, tid efter annan besöka lokalförvaltningarna för l, att komplettera revisionsgranskningen med hjälp av material, som endast 1 där är tillgängligt, och företaga kassainventeringar m. m. Därjämte bör i förste revisorn, då under granskningsarbetet gjorts iakttagelser rörande för- j 'hållanden, som anses böra föranleda särskild åtgärd från vattenfallsstyrel— ,]

sens sida eller eljest komma till dess kännedom, därom avlåta vederbörliga framställningar.

I sin förenämnda skrivelse den 9 november 1938 har vattenfallsstyrelsen anfört, att revisionskontoret efter omorganisationen skulle intaga en rela- tivt fristående ställning och dess föreståndare komma att sortera direkt un- der kanslibyråns chef. Med hänsyn därtill och till de ökade krav, som nu böra ställas på vattenfallsverkets revision, har styrelsen föreslagit, att ifråga- varande befattning såsom förste revisor skall hänföras till 24 lönegraden.

Därjämte har styrelsen i skrivelse den 15 november 1938 till Kungl. Maj:t anfört, att inrättandet av förste revisorsbefattningen icke bör föranleda in- dragning av den enda vid revisionskontoret nu befintliga revisorsbefattning- en i 21 lönegraden, enär denna befattning fortfarande är behövlig på grund av den genom verkets kraftiga utveckling ökade omfattningen av revisions- arbetet samt för att möjliggöra en mera ingående granskning av vissa grup- per av räkenskapshandlingar, vilka hittills kunnat granskas endast synner- ligen ofullständigt.

Beträffande förevarande liksom övriga spörsmål, som avhandlas i försla- get till omorganisation av vattenfallsstyrelsen komma de sakkunniga att, såsom förut angivits, yttra sig allenast beträffande löneställningen.

Av den lämnade redogörelsen för de arbetsuppgifter, som skola åvila förste revisorn såsom föreståndare för revisionskontoret under vederbörande byrå— chef, torde framgå, att uppgifterna äro av den art, att föreståndaren bör hänföras till den lönegrad, som vanligen avses för förste revisorer, nämligen 24 lönegraden. De sakkunniga tillstyrka alltså, att befattningen förste revi- sor vid statens vattenfallsverk införes i nämnda lönegrad.

I likhet med vattenfallsstyrelsen finna de sakkunniga skäl föreligga att bibehålla revisorsbefattningen i 21 lönegraden även efter omorganisationen.

Jägmästare. I sin förenämnda skrivelse den 9 november 1938 har vatten— fallsstyrelsen föreslagit inrättande av en befattning såsom förste jägmästare i 28 lönegraden. Befattningen skall placeras å den enligt omorganisations- förslaget till inrättande föreslagna elektrobyggnadsbyrån samt därvid liksom för närvarande hänföras till linjekontoret. Styrelsen anför följande.

Inom vattenfallsstyrelsens linjekontor finnes en skogsteknisk avdelning, varjämte under nämnda avdelning sorterar en till Åsbro förlagd anstalt för impregnering av trävirke.

Den skogstekniska avdelningen har huvudsakligen till uppgift att verkställa vär- dering av de skador, som förorsakas i skog och åker genom framdragande av kraft- ledningar och genom ledningsgatornas vidmakthållande, att vid behov omarbeta gäl- lande normer beträffande ersättningar för dylika skador, att vid behov biträda dels lokalförvaltningarna vid underhandlingar med markägare i sådana fall, då frivilliga uppgörelser av olika orsaker icke kunna träffas med tillämpning av fastställda nor- mer, dels ock juridiska byrån vid expropriationsförrättningar för framdragande av kraftledningar, att medverka vid inspektioner av ledningsgator med avseende å så- kerheten för uppväxande skog, att ombesörja upphandlingar av trästolpar för kraft- ledningars byggande och underhåll ävensom av sågat virke och sliprar för vissa ändamål, att handhava impregneringsanstaltens administration och övervaka dess

De sak- kunniga.

De sak- kunniga.

verksamhet, samt att lämna sakkunnig hjälp vid skötseln av vattenfallsverkets skogs- fastigheter.

Av ekonomiska skäl plåga vid kraftledningarnas byggande ledningsgatorna i skogsmark endast huggas så breda, att de lämna säkerhet för då växande träd. I den mån skogen åter växer upp i ledningsgatorna eller växer till större höjd utan- för desamma, måste skog på nytt avverkas och uppgörelser träffas angående er- sättningar därför. Den sammanlagda längden av ledningsgatorna enbart i skogs- mark var vid 1937 års början cirka 4 500 km och är nu ännu större.

Vid impregneringsanstalten i Åsbro impregneras praktiskt taget alla för verkets kraftledningar erforderliga trästolpar och dessutom vissa andra virkesslag samt om- besörjes distributionen av ifrågavarande stolpar och annat virke till vederbörande anläggningar.

. Styrelsen upplyser, att ifrågavarande verksamhet står under ledning av en jägmästare, för närvarande anställd såsom extra tjänsteman med avlöning lika med avlöningen för ordinarie tjänsteman i 27 lönegraden. Då konstant behov av befattningen får anses föreligga, hemställer vattenfallsstyrelsen om inrättande av en ordinarie befattning, vilken lämpligen bör benämnas förste jägmästare med hänsyn till att det vid samma avdelning finnes ytterligare en jägmästare i lägre tjänsteställning. Enligt styrelsens mening bör befatt— ningen såsom förste jägmästare hänföras till 28 lönegraden.

Den befattningshavare, som inom vattenfallsstyrelsen handhar ledningen av den skogstekniska verksamheten med vad därtill hör, bör med hänsyn till verksamhetens bestående karaktär beredas ordinarie anställning genom att i tjänsteförteckningen upptages en befattning för ändamålet. Enligt de sakkunnigas mening bör därvid en placering i 27 lönegraden, till vilken lö- negrad stiftsjägmäst-arna lhänföras, kunna anses tillfyllest. Befattningen bör upptagas under benämningen jägmästare.

Driftchef. Vid statens vattenfallsverk finnas 4 driftchefer, nämligen en vid Västerås kraftverk, en vid Trollhätte kraftverk, en vid Porjus kraftsta- tion ooh en vid Älvkarleby kraftstation. I det följande bortse de sakkunniga från befattningen vid Älvkarleby, då densamma enligt vattenfallsstyrelsen bör omändras till en förste driftsingenjörstjänst (27 lönegraden).

Befattningen driftchef är placerad i 28 lönegraden. Driftchefen i Västerås åtnjuter emellertid, enligt beslut av 1931 års riksdag, ett tillfälligt lönetillägg av 2 000 kronor för år, och driftchefen i Porjus uppbär enligt bestämmelse i avlöningsreglementet, utöver lön och kallortstillägg, ett särskilt arvode av 1 000 kronor för år.

Driftcheferna handha skötseln av driften såväl i kraftstationerna som å primärlinjerna och sekundärstationerna fram till transformatorernas sekun- därsida, vattenhushållning och vattenreglering vid vattenkraftanläggningar samt dessutom underhålls-, ombyggnads- och utvidgningsarbeten vid kraft- stationerna.

I skrivelse den 10 maj 1937 till Kungl. Maj:t har vattenfallsstyrelsen fram- lagt förslag till ändrad löneställning för driftcheferna. Styrelsen anför där- vid följande.

Driftchefen vid Västerås kraftverk har, förutom nyss angivna göromål, jämväl en de] administrativa arbetsuppgifter såsom chef för denna fristående lokalförvalt- ning, vilken omfattar icke endast ångkraftstationen i Västerås utan även ett dit för- lagt, för hela kraftverksförvaltningen gemensamt centralförråd samt en verkstad, som utför arbeten även för andra kraftverks räkning. Det må jämväl framhållas, att såväl driftarbetet som underhålls- och ombyggnadsarbetena äro mera krävande vid en ångkraftstation än vid en vattenkraftstation.

I sitt utlåtande den 9 oktober 1930 över 1928 års lönekommittés betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän framhöll styrelsen såsom sin åsikt, att driftchefsbefattningen vid Västerås kraftverk borde förändras till en kraftverksdirektörsbefattning med en årslön av 17 000 kronor men utan rätt till tantiem. Med hänsyn till dels befarat dröjsmål med den allmänna löneregle- ringen, dels det trängande behovet av lön-eförbättring för driftchefen i Västerås hemställde styrelsen därefter i skrivelse den 25 november 1930 om ett tillfälligt löne- tillägg av 3000 kronor för år åt denne befattningshavare. I enlighet med förslag av Kungl. Maj:t i proposition nr 66 medgav 1931 års riksdag, att till driftchefen vid Västerås kraftverk finge utgå ett tillfälligt lönetillägg av 2 000 kronor för år.

I ovannämnda proposition anförde föredragande departementschefen, att av den förebragta utredningen framginge, att Västerås kraftverk under den tid, som för- flutit sedan löneställningen för driftchefen bestämdes, varit statt i kraftig utveck- ling och närmade sig en storlek, jämförlig med de stora utländska ångkraftverken. Till belysande härav framhöll han, att verkets kapacitet år 1919 var 28000 kilo- watt och i början av år 1931 utgjorde 42 000 kilowatt men före årets utgång komme att uppnå siffran 101 000 kilowatt (maskineffekt). Givet vore att omförmälda, utan tvivel ännu icke avslutade utveckling i och för sig ställt och alltjämt måste ställa stora krav på den man, som närmast bure ansvaret för verkets ledning. Icke minst måste emellertid tagas i betraktande denna anläggnings egenartade uppgift och be- skaffenhet _ driftreserv, anordnad för ångkraft _ som för en ekonomiskt och tekniskt fullgod ledning av verket krävde alldeles särskilda förutsättningar hos driftchefen i fråga om fackkunskap i hithörande detaljer.

Sedan detta uttalande gjordes, har ett äldre maskinaggregat i Västerås-stationen utbytts mot ett större sådant, varjämte beslut fattats om ytterligare utvidgning av samma kraftstation med en ny stor ångpanna om 40000 kilowatt. Sedan denna ängpanna under de närmaste månaderna blivit driftfärdig uppgår den i Västerås- stationen installerade maximala effekten till cirka 120000 kilowatt vid ångpanne- anläggningen och cirka 110000 kilowatt vid ångturbinanläggningen. Med avse- ende å den installerade maskineffektens storlek blir Västerås-stationen härmed den andra i ordningen bland statens kraftstationer och överträffas endast av Trollhätte- stationen. »

Chefen för Västerås kraftverk måste vara vattenfallsverkets främste expert i ång- tekniska frågor och har, såsom av det ovan anförda torde framgå, en mycket krä- vande och ansvarsfull ställning. Den med ifrågavarande befattning förenade av- löningen, som inklusive tillfälligt lönetillägg och dyrtidstillägg uppgår till cirka 12 300 kronor per år i begynnelselön och cirka 13 740 kronor per år i slutlön, står icke i rimlig proportion till nämnda ställning. Det är därför ofrånkomligt att höja avlöningen för Västeråsverkets chef.

Å andra sidan måste emellertid tagas i betraktande, att ifrågavarande befattnings- havare icke har hand om kraftförsäljningsärenden samt att, med hänsyn till nu- mera beslutade anordningar för nedförande av norrlandskraft till centralblocket, någon ytterligare utvidgning av Västerås-stationen icke torde vara att räkna med under nu överskådlig framtid.

Vid förnyat övervägande av frågan rörande chefens för Västerås kraftverk tjänste- ställning och avlöning har styrelsen därför funnit sig böra frånfalla den tidigare framförda tanken att förändra ifrågavarande befattning till en kraftverksdirektörs-

tjänst och i stället förorda dess bibehållande såsom en driftchefsbefattning, detta dock under den bestämda förutsättningen, att avlöningen för driftchef höjes ät- minstone till det belopp, som styrelsen här nedan föreslår.

Driftchefen vid Trollhätte kraftverk har sedan år 1919, då hans befattning erhöll sin nuvarande löneställning, fått sina arbetsuppgifter mycket avsevärt ökade. Ut- över den då befintliga stora kraftstationen i Trollhättan ha nämligen sedermera till- kommit dels de jämväl ganska betydande kraftstationerna vid Lilla Edet och Vargön, dels vissa vattenregleringsanordningar i Göta älv, dels ock samkörning med vattenfallsverkets östra kraftsystem och med enskilda kraftföretag. I Götaälvs- stationerna finnas nu 18 stora maskinaggregat med lika många turbiner och 21 generatorer samt därtill hörande hjälpmaskinerier. I fråga om maskinutrustning äro för närvarande Götaälvsstationerna tillsammantagna ungefär lika stora som vattenfallsverkets alla övriga vattenkraftstationer tillsammans. Därav följer, att även ställverksanläggningarna vid Götaälvsstationerna äro mycket omfattande. Av ovan anförda skäl äro jämväl driftförhållandena vid dessa stationer numera av be— tydligt komplicerad natur.

En avsevärd lönehöjning för driftchefen vid Trollhätte kraftverk är därför syn— nerligen påkallad.

Driftchefen vid Porjus kraftstation har jämväl hand om vattenregleringen i Lule älv inklusive regleringsdammen vid Suorva samt driften å hela kraftledningssyste- met norr om Älvsby. Dessutom sköter han de i Porjus föreliggande uppgifter av kommunalteknisk och social natur, vilka sammanhänga med att därvarande sani- hälle till väsentlig grad är en statens vattenfallsverks angelägenhet. Dessa sist- nämnda arbetsuppgifter handhades intill mitten av år 1924 av arbetschefen vid de därstädes och i närheten pågående byggnadsarbetena men överflyttades vid nämnda tidpunkt på driftchefen i samband med dessa byggnadsarbetens avveckling. Regle- ringsdammen vid Suorva blev färdig vid mitten av år 1923, och det under driftche- fen i Porjus hörande ledningsnätet har under de senare åren successivt utvidgats.

Den till driftchefen i Porjus nu utgående avlöningen, inberäknat det särskilda ar- vodet av 1 000 kronor, är enligt styrelsens åsikt för låg i förhållande till hans enligt det förestående ökade göromål och de speciella krav, som måste ställas på honom i hans egenskap av platschef å denna avsides och nordligt belägna ort, där såväl de tekniska arbetsuppgifterna som handläggningen av administrativa och sociala spörsmål erbjuda särskilda svårigheter samt vissa representativa utgifter svårligen kunna undvikas.

Det har emellertid visat sig önskvärt, att i Porjus placerad driftchef icke nödgas kvarstanna därstädes alltför lång tid utan kan efter viss begränsad tid förflyttas söderut. Så länge driftchefsbefattningarna tillsättas genom konstitutorial, försvåras sådan förflyttning genom det ringa antalet dylika befattningar. Äldre driftchefer böra icke heller lämpligen förflyttas till Porjus. Om däremot driftchefstjänsten i Porjus tillsättes genom förordnande på viss tid, kan innehavare av nämnda tjänst vid förordnandets upphörande återgå till befattning i den lönegrad, som han till— 'hörde före förordnandet; antalet sådana befattningar är nämligen väsentligt större.

Styrelsen framhåller, att det beträffande driftchefstjänsterna vild Västerås och Trollhätte kraftverk samt vid Porjus kraftstation måste ställas stora krav på deras innehavare i fråga om såväl vigör som teknisk skicklighet, för att de skola kunna behärska de komplicerade problem, som föreligga för dem. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt anförts föreslår styrelsen där- för, att dessa tre befattningar tillsättas medelst förordnande på viss tid, och att årslönen för envar av dem, vid avveckling av dyrtidstilläggen, bestäm- mes till 15 000 kronor, varvid det särskilda arvodet till driftchef i Porjus bör bortfalla.

De sakkunniga anse sig böra tillstyrka vattenfallsstyrelsens förslag om drift- chefsbefattningarnas överförande å C-planen. Såsom av den lämnade redo- görelsen framgår äro de tre ifrågavarande befattningarna i så måtto diffe- rentierade i lönehänseende, att innehavarna av driftchefsbefattningarna i Väs- terås och Porjus genom tillfälligt lönetillägg respektive avlöningsförstärkning erhållit ett högre löneläge än driftchefen i Trollhättan. Såvitt de sakkunniga finna äro arbetsuppgifterna för sistnämnde driftchef numera av den art och omfattning, att bibehållandet av en differentiering icke längre kan anses befogat.

Vattenfallsstyrelsen har i förenämnda skrivelse (föreslagit, att driftcheferna skola tillerkännas en lön av 15 000 kronor. I promemoria den 29 december 1938 till de sakkunniga har generaldirektören och chefen för vattenfallsver- ket uttalat sig för en placering i lönegraden C 6 (14 000 kronor). Med hän- syn till arten och omfattningen av driftchefernas arbetsuppgifter anse sig de sakkunniga böra tillstyrka en placering i enlighet med sistnämnda förslag. De sakkunnig-a förutsätta att härvid stadgandet i 57 ä 4 mom. 4 punkten av- löningsreglementet om avlöningsförstärkning åt den i Porjus stationerade driftchefen utgår, liksom ock att det tillfälliga lönetillägget till driftchefen i Västerås bortfaller.

Kraftverksdirektör. Vid statens vattenfallsverk finnas, såsom chefer för lokala kraftverksförvaltningar, 4 kraftverksdirektörer, vilka tillsättas me- delst förordnande på viss tid samt avlönas med arvode och tantiem.

Arvodet utgör 10 000 kronor för år. Tantiemen utgår enligt beslut vid 1937 års riksdag å nettovinsten av rörelsen vid det kraftverk, som kraft- verksdirektören förestår, med 0.5 procent av nämnda vinst, i den mån den- na ej överstiger 1 miljon kronor, med 0.3 procent av den del av vinsten, som överstiger 1 miljon men ej 2 miljoner kronor, samt med 0.1 procent av den del av vinsten, som överstiger 2 miljoner kronor, dock att tantiem skall utgå med minst 2 500 kronor för år.

Beträffande direktörerna vid Norrländska kraftverken och Motala kraft- verk har tantiemen icke och torde ej heller under den närmaste tiden kom- ma att överstiga minimibeloppet. Enligt beslut av 1934 års riksdag erhåller emellertid direktören vid förstnämnda kraftverk ett tillfälligt lönetillägg av 3 000 kronor för år. Direktören vid Motala kraftverk åtnjuter ett årsarvode av likaledes 3000 kronor i egenskap av verkställande direktör i Motala ströms kraftaktiebolag, vars aktier med få undantag ägas av staten.

Den vid 1937 års riksdag beslutade ändringen av bestämmelserna om tan- tiem trädde i kraft den 1 juli 1937. Direktörerna vid Trollhätte och Älv- karleby kraftverk, vilkas förordnanden utgingo med år 1937, erhöllo dock tantiem enligt förutvarande grunder året ut. Vid tillämpning av de nya grun— derna skulle deras sammanlagda avlöningar för åren 1935—1937, frånsett dyrtidstillägg, ha uppgått till följande belopp:

1935 1936 1937 vid Trollhätte kraftverk .................... 21 353 21 486 21 847 » Älvkarleby » .................... 20 135 19 636 19 572.

De sak- kunniga.

I skrivelse den 10 maj 1937 till Kungl. Maj:t har vattenfallsstyrelsen sam- manfattat sina synpunkter rörande frågan om kraftverksdirektöremas löne- ställning sålunda.

Kraftverksdirektörernas arbetsuppgifter äro såväl tekniska och administrativa som även, och framför allt, av kommersiell natur. Den tekniska apparat, som varje kraftverksdirektör har att svara för, är stor och invecklad. På kraftverksdirektö- rerna och dem underställda distriktsingenjörer ankommer det att i första hand föra underhandlingar med kraftköpare, även större sådana; och jämväl i de fall, då dylika underhandlingar föras vidare hos styrelsen, kräves vederbörande kraftverks- direktörs aktiva medverkan i stor utsträckning.

Det förhåller sig ingalunda så, att vattenfallsverkets kraftförsäljning alltid kan ske efter fastställda taxor. Det är endast de mindre affärerna, som kunna behandlas på detta enkla sätt. De övriga kräva alla en individuell behandling under en i re- gel hård dragkamp mellan köpare och säljare. I regel framträder nämligen kraft— köparen med anhållan om offert för jämförelse antingen med anbud från annan kraftleverantör eller med en egen kraftanläggning, baserad på vattenkraft, ånga eller olja. Ett vidlyftigt utrednings- och underhandlingsarbete följer, som kräver stor teknisk sakkunskap och affärsskicklighet. Härvid måste jämväl bedömas vilket kraftpris köparen, med hänsyn till kraftens avsedda användning, har möjlighet att betala. I allmänhet ha vattenfallsverkets representanter emot sig framstående och väl tränade affärsmän, som väpna sig med de skickligaste experter. Ofta kan det gälla fråga om kraft i betydande mängder till nya industrier, och i sådana fall kräves synnerlig erfarenhet och sakkunskap för att bedöma rätt.

De enskilda fallen röra sig ofta om högst betydande kraftkostnader per år. Ej sällan är det fråga om kraftpris av flera hundratusen kronor per år, och då varje uppgörelse avser åtskilliga år (10—20), gäller det ofta försäljningsaffärer med ka- pitalvärden av både en och tio miljoner kronor. Om statens intressen skola kunna på rätt sätt tillvaratagas vid dylika affärsunderhandlingar, så måste staten vid dem representeras av väl kvalificerade män, som kunna mäta sig med de enskilda un- derhandlarna i skicklighet.

En kraftverksdirektör måste alltså vara en man med goda tekniska och admi— nistrativa kvalifikationer samt framför allt en god affärsman. På kraftverksdirek— törernas förmåga att följa aktuella och latenta kraftbehov, att samarbeta med kun— derna och att avsätta kraft hänger i hög grad icke endast inkomsternas storlek utan jämväl hela rörelsens tillväxt och utveckling samt därmed möjligheten att åstad- komma låga kraftpris. De särskilda kvalifikationer, som sålunda måste fordras, inskränka valet av kraftverksdirektörer till en mycket trång krets av män, och om dem konkurrera såväl staten som de enskilda företagen, vilka sistnämnda därvid tillämpa en lönestandard, som ligger åtskilligt högre än standarden inom den stat— liga administrationen. Detta förhållande har bland annat resulterat i att under årens lopp åtskilliga av vattenfallsverkets affärsmässigt mest begåvade ingenjörskrafter övergått till enskild verksamhet.

Tack vare det hittillsvarande tantiemsystemet har det emellertid varit möjligt för styrelsen att behålla kraftverksdirektörerna i verkets tjänst utom i ett fall, där tantiemsystemet ej varit effektivt. Om nämnda lönesystem skall slopas, är det nöd- vändigt att i stället de fasta lönerna för kraftverksdirektörstjänsterna sättas så höga, att det framdeles även blir möjligt att förvärva och bibehålla personer med ovan angivna speciella förutsättningar.

För vinnande av detta ändamål måste enligt vattenfallsstyrelsens bestäm- da mening lönerna för dessa tjänstemän, vid avveckling av tantiemsystemet och dyrtidstilläggen, bestämmas till åtminstone följande belopp för år, näm- ligen för envar av direktörerna vid Trollhätte kraftverk och Älvkarleby kraftverk 21 000 kronor samt för envar av direktörerna vid Motala kraftverk

och Norrländska kraftverken 19.000 kronor. Styrelsen förutsätter därvid, att de nuvarande innehavarna av ifrågavarande befattningar vid Trollhätte och Älvkarleby kraftverk, såsom 1928 års lönekommitté föreslagit, genom en övergångsanordning med lämpligt avvägda personliga lönetillägg beredes kompensation för den genom tantiemsystemets slopande inträdda avlönings- minskningen. Därjämte förutsätter styrelsen beträffande direktören vid Mo- tala kraftverk, att han skall vara skyldig att utan särskild ersättning fungera såsom verkställande direktör i Motala ströms kraftaktiebolag.

I förenämnda promemoria den 29 december 1938 har generaldirektören och chefen för vattenfallsverket föreslagit införande av befattningen kraft- verksdirektör i lönegraderna C 10 (18 000 kronor) och C 12 (20 000 kronor).

De sakkunniga finna anledning att i detta sammanhang till en början om- nämna, hurusom från vattenfallsstyrelsens sida med skärpa framhållits, att vid bestämmandet av löneställningen för åtskilliga befattningar vid vatten- fallsverket finge tagas särskild hänsyn till konkurrensen med enskilda och kommunala företag om behövlig arbetskraft av erforderlig kvalitet.

Med de avgränsade möjligheter, som det statliga lönesystemet erbjöde, måste nämligen enligt styrelsens mening verket i allt fall bliva lidande på denna konkurrens, och det gällde sålunda att i möjligaste mån eliminera verkningarna härutinnan av detta lönesystem.

De sakkunniga vilja ingalunda bestrida möjligheten av sådana lägen, att statliga affärsföretag, och då närmast de utan monopolställning, kunna på grund av konkurrens med enskilda och kommunala företag få större eller mindre svårigheter i dylikt hänseende, särskilt då det gäller att vid verket fästa eller bibehålla personer med hög teknisk kompetens.

Att inom ramen för ett gemensamt avlöningsreglemente med där inrymda, för ett flertal statsorgan avsedda bestämmelser taga särskild hänsyn till dyli- ka omständigheter, utöver vad enligt stadgandet i avlöningsreglementets 9 5 är medgivet, synes emellertid knappast görligt, då ju utgångspunkten för lö- nesättningen måste vara att under beaktande av den bestämda lönenivån åstadkomma en med hänsyn till art och omfattning av de med befattningar- na förenade arbetsuppgifterna såvitt möjligt rättvis avvägning av lönerna. Skulle emellertid i särskilda fall på grund av här antydda omständigheter så- dana förhållanden uppstå, att statsnyttan icke bleve behörigen tillgodosedd, synes det uppenbart att därav påkallade åtgärder få vidtagas, åtgärder som emellertid icke kunna få uttryck i ett avlöningsreglemente med därtill hö- rande bestämmelser utan tvärtom böra erhålla en extra ordinär karaktär.

Vad angår kraftverksdirektörernas löneställning ha de sakkunniga vid övervägandet av detta spörsmål utgått från att det nuvarande tantiemsyste- met skall avvecklas.

Av den lämnade redogörelsen framgår att en icke obetydlig löneskillnad förefinnes mellan å ena sidan direktörerna vid Motala kraftverk och Norr— ländska kraftverken samt å andra sidan direktörerna vid Älvkarleby och Trollhätte kraftverk. Den differentiering av befattningarna, som härav föl- jer, bör enligt de sakkunnigas mening alltjämt bestå.

I förenämnda promemoria har föreslagits lön åt direktörerna vid Troll- hätte kraftverk och Älvkarleby kraftverk med 20 000 kronor och åt direk— törerna vid Motala kraftverk och Norrländska kraftverken med 18 000 kro- nor. De sakkunniga, som, på sätt här ovan erinrats, ha att söka komma fram till en med avseende å befattningshavarnas inbördes ställning såvitt möjligt rättvis lönesättning, ha emellertid, med denna utgångspunkt och i betraktande av föreliggande begränsade möjligheter till jämkningar i löner av den storleksordning, varom här är fråga, funnit sig böra stanna vid att förorda inplacering i lönegraderna C 9 och C 11 eller alltså lönebelopp å respektive 17 000 och 19 000 kronor.

Med inräknande å ena sidan av dyrtidstillägg och i fråga om direktören vid Motala kraftverk samt Norrländska kraftverken därjämte av särskilt arvode respektive tillfälligt lönetillägg samt å andra sidan av rörligt tillägg innebära dessa lönelägen för direktörerna vid nämnda båda kraftverk en höjning med i runt tal 500 kronor, men för direktörerna vid Trollhätte kraft- verk och Älvkarleby kraftverk en minskning med respektive cirka 3 800 och 1 500 kronor.

Vattenfallsstyrelsen har såsom en övergångsanordning föreslagit beredan- de av lämpligt avvägda personliga lönetillägg åt de två sistnämnda direktö- rerna till kompenserande av avlöningsminskningen. Ehuru det icke torde tillhöra de sakkunnigas uppdrag att ingå på detta spörsmål, vilja de sak- kunniga likväl framhålla, att fog för en sådan åtgärd synes föreligga.

Överdirektör och souschef, överingenjör, driftdirektör, förrådschef och kanaldirektör. Enligt det i det föregående omförmälda, av särskilt tillkal- lade sakkunniga utarbetade förslaget till omorganisation av vattenfallssty- relsen — här nedan kallat betänkandet — skall den högsta ledningen av statens vattenfallsverk alltjämt utgöras av en styrelse med verkets general- direktör och chef såsom ordförande. I övrigt föreslås följande organisation av verkets ledning, nämligen

Lönegrad

1 överdirektör och souschef .................................. C 14 Vattenbyggnadsbyrdn:

1 överingenjör .............................................. C 10 Elektrobyggnadsbyrån:

1 överingenjör .............................................. C 10 Driftbyrån:

1 driftdirektör .............................................. C 7 Juridiska byrån:

1 byråchef .................................................. A 30 Kanslibyrån:

1 byråchef .................................................. A 30 Kommersiella byrån:

1 byråchef .................................................. A 30

Förrådsorganisationen: 1 förrådschef ................................................ C 5.

Därjämte skulle kanaldirektören i Trollhättan, vars befattning i betän- kandet föreslås skola ändras till en förordnandetjänst i lönegraden C 5, jämte sin nuvarande uppgift ha att med byråchefs befogenhet handlägga och föredraga ärenden i styrelsen rörande Trollhätte kanal och verkets fas- tigheter i Göta älvs dalgång. Därvid förutsättes, att förvaltningen av Sö- dertälje kanal överflyttas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

l betänkandet framhålles, att löneställningsfrågor icke prövats på annat sätt än i vad avsåge befattningarnas inplacering i den av 1936 års lönekom- mitté icke överarbetade tjänsteförteckning, som bifogats propositionen nr 263 till 1938 års riksdag. Avsikten hade alltså endast varit, att få fram det rätta förhållandet i lönehänseende mellan olika befattningar.

Såsom förut angivits komma de sakkunniga att yttra sig allenast rörande den del av betänkandet, som har avseende å lönesättningen. Fördenskull skall här i korthet återgivas vad betänkandet härutinnan innehåller.

I betänkandet förutsättes, att innehavaren av befattningen såsom ö v e r- d i r e k t 6 r 0 c h 5 o u s 0 h e f skall vara elektrotekniker av högsta kom- petens, helst jämväl med goda ångtekniska insikter, samt tillika utrustad med höga kvalifikationer i kommersiellt och förvaltningsekonomiskt hänseende. De arbetsuppgifter, som skola ankomma på överdirektören och souschefen böra icke i detalj fastställas i styrelsens instruktion utan väsentligen få bliva beroende av generaldirektörens bestämmande. I ärenden av större betydelse bör överdirektören givetvis hänskjuta det slutliga avgörandet till general- direktören. Mot vattenfallsstyrelsens förslag att överdirektören skall vara generaldirektörens ställföreträdare även beträffande ordförandeskapet i den kollegiala styrelsen, har i betänkandet icke framställts någon erinran. Där- efter anföres följande beträffande frågan om den löneställning, som hör av— ses för överdirektören och souschefen.

I likhet med vattenfallsstyrelsen anse de sakkunniga, att med befattningen icke böra förenas löneförmåner i form av tantiem. Vattenfallsstyrelsen har förordat, att överdirektören och souschefen skulle i lönehänseende jämställas med den på stat be- fintliga överdirektören och souschefen vid statens järnvägar. Med utgående från järnvägsstyrelsens utlåtande över 1928 års lönekommittés förslag har styrelsen hem- ställt, att överdirektören och souschefen erhåller en årslön av 25 000 kronor.

Utan att taga ställning till frågan om den lön, som kan befinnas böra vara förenad med den för närvarande vakanthållna befattningen såsom överdirektör och sous- chef vid statens järnvägar, vilja de sakkunniga framhålla, att en jämförelsevis hög löneställning måste förenas med här ifrågavarande befattning, om den skall kunna besättas med en person, som uppfyller de nödvändiga höga kraven på kvalifikatio- ner i såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende. De sakkunniga vilja för sin del föreslå, att befattningen såsom överdirektör och souschef vid statens vattenfallsverk placeras i lönegrad C 14 i det av 1938 års riksdag beslutade nya avlöningsreglemen- tet, vilken lönegrad innefattar en årslön av 24 000 kronor.

De sakkunniga vilja erinra, att denna löneställning innebär en avsevärd reduk- tion mot vad som under flera år utgått och för närvarande utgår till den nuvarande överdirektören. Framhällas må ock, att avlöningen till en överdirektör och souschef ingalunda innebär en ren merutgift utöver kostnaderna för en organisation utan en sådan befattningshavare, enär för senare fallet annan kvalificerad arbetskraft måste anlitas för de viktiga uppgifter, som skulle läggas på överdirektören och souschefen.

8—390370

Såsom chefer för vattenbyggnads- och elektrobyggnads- b y r ä e r n a avses i betänkandet befattningshavare med överingenjörs tjänsteställning (lönegraden C 10, 18000 kronor).

Vattenbyggnadsbyrån skall omfatta utrednings- och konstruktionsavdel- ningar för vatten- och byggnadstekniska anläggningar, en avdelning för tur- bin- och övriga maskintekniska anläggningar, en avdelning för betongtek- nik samt en avdelning för specialstatistik och tekniska berättelser. Under *, överingenjörens befäl skall därjämte stå arbetsledningarna vid de särskilda arbetsföretagen och den dem underställda personalen.

Elektrobyggnadsbyrån skall organiseras på sex kontor, nämligen utred- nings- och upphandlingskontoret under ledning av förste byråingenjör (27 lönegraden), stationskonstruktionskontoren I och II, det ena likaledes under ledning av en förste byråingenjör och det andra under ledning av en icke- ordinarie förste byråingenjör, stationsmontagekontoret under ledning av en icke-ordinarie avdelningsingenjör (26 lönegraden), husbyggnadskontoret un- der ledning av en förste byråingenjör samt linjekontoret under ledning av en byrådirektör (28 lönegraden). Under byrån skall, liksom hittills under kraftverksbyråns anläggningsavdelning, sortera verkets impregneringsanstalt och provningsanstalt, och slutligen skall analogt med vad som gäller vid vattenbyggnadsbyrån under överingenjören lyda de lokala arbetsledningarna för anläggningsarbetena med den dem tillhörande tjänstemanna- och arbetar- personalen.

Enligt betänkandet skall den nuvarande kraftverksbyråns driftavdelning ( utbrytas till en särskild byrå, d r i f tb y r ä 11, under ledning av en driftdi- ( rektör. I övrigt avses att vidtaga väsentligen den förändringen, att militär- ] assistenten, vilken för närvarande är inordnad i driftavdelningens kansli, ( skall erhålla ett särskilt kontor, försvarskontoret, och viss förstärkning av ( arbetskrafterna. Driftbyrån skall sålunda omfatta en allmän avdelning un- der ledning av en byråingenjör (26 lönegraden), ett driftledningskontor un- der ledning av en förste driftsingenjör (27 lönegraden), ett kraftbalanskontor under ledning av en förste byråingenjör (27 lönegraden), försvarskontoret under ledning av militärassistenten samt undervisningsanstalten, vars före- ståndare skulle vara byråingenjör.

I spetsen för driftbyrån skall stå en driftdirektör. Rörande dennes löne- ställning anföres i betänkandet följande.

Enligt vattenfallsstyrelsens förslag skulle denna befattning vara en förordnande- tjänst, förenad med ett arvode av 19000 kronor. Detta arvodesförslag är, liksom andra av styrelsens löneförslag, grundat på de av 1928 års lönekommitté förordade löneplanerna. De sakkunniga ha, såsom förut framhållits, icke ansett sig böra prö- va löneställningsfrågor på annat sätt än i vad avser befattningarnas inplacering i den av 1936 års lönekommitté ännu icke överarbetade tjänsteförteckningen, sådan densamma finnes fogad vid Kungl. Maj:ts proposition nr 263 till 1938 års riksdag. I nämnda förteckning är den nuvarande driftdirektörsbefattningen införd i lönegra- den C 6. Enligt de sakkunnigas mening bör den nye driftdirektörstjänsten, sedd i förhållande till övriga byråföreståndartjänster, lämpligen hänföras till lönegraden C 7 (15 000 kronor).

I betänkandet förordas, att förrådsväsendet med vissa undantag ställes under befäl av en till styrelsen knuten förrådschef samt att förråds- organisationen i övrigt gestaltas på i huvudsak följande sätt.

Kraftverksbyråns förrådskontor bildar ett särskilt kontor under förrådschefens ledning. Såsom förrådschefens närmaste man höra, på sätt vattenfallsstyrelsen tänkt sig, finnas en ordinarie byråingenjör i 26 lönegraden, en ordinarie sekrete- rare i 24 lönegraden och en ordinarie kontrollör i 21 lönegraden. Upphandlings- ärendenas beredning torde i regel tillkomma sekreteraren men lär kunna i viss mån fördelas mellan byråingenjören och sekreteraren, då så befinnes lämpligt. På by- råingenjören skulle främst ankomma handläggningen av ärenden rörande material- bestämmelser samt viss leveranskontroll, särskilt beträffande järn och andra me— taller. Kontrollören skulle närmast handhava förrådskontrollen och inspektionen av förråden, sekreteraren förrådsbokföringen.

Under förrådschefens direkta befäl och ledning ställas de skilda huvudförråden, vilka därvid under honom skola, liksom för närvarande förestås av förrådsförval- tare eller bokhållare.

Efter samråd med vattenfallsstyrelsens chef förorda de sakkunniga därjämte, att även byggnadscentralförrådet, vilket för närvarande tillhör byggnadstekniska byrån, inordnas under förrådschefen. Detta förråd står under förvaltning av en icke- ordinarie byrådirektör, vilken därjämte tidigare i viss utsträckning anlitats såsom ledare av vissa vattenbyggnadstekniska arbeten och som vid den här förordade an- ordningen kan ersättas med en väsentligt billigare teknisk kraft. En överflyttning av byggnadscentralförrådet till förrådschefen lärer kunna medföra en i och för sig önskvärd ytterligare centralisation av verkets förrådsväsende.

Vad beträffar förrådschefens ställning i lönehänseende framhålles i be- tänkandet, att förrådsväsendet vid statens vattenfallsverk är av jämförelse- vis begränsad omfattning men att handhavandet av detsamma kvalitativt sett ställer stora krav på dess föreståndare. Det synes lämpligast, att för- rådschefen tillsättes genom förordnande för viss tid, förslagsvis sex år. På grund härav och med utgående från en jämförelse med de nuvarande löne- ställningarna för andra ledande befattningar inom verket föreslås, att för- rådschefen placeras i lönegraden C 5 (13 000 kronor).

Beträffande omorganisationen av kanal- och fastighetsförvalt- ningen innebär det i betänkandet framlagda förslaget, att den nuvarande kanal- och fastighetsbyrån skall indragas. Förvaltningen av Trollhätte ka— nal och fastigheterna i Göta älvs dalgång skall självständigt omhänderhavas av kanaldirektören i Trollhättan med föredragningsskyldighet i styrelsen i förekommande fall och då med samma befogenhet som byråchef. Förvalt- ningen av Södertälje kanal anses lämpligen böra överföras till väg- och vat- tenbyggnadsstyrelsen, som i utlåtande i ärendet den 5 februari 1938 uttalat, att något hinder enligt styrelsens mening icke föreligger för övertagande av förvaltningen av Södertälje kanal.

I betänkandet erinras, att vattenfallsstyrelsen föreslagit, att för kanaldi- rektören i Trollhättan, vilken skulle erhålla ökade arbetsuppgifterisamband med indragningen av kanal- och fastighetsbyrån och som för närvarande är placerad i 29 lönegraden, skulle inrättas en förordnandetjänst (arvode 15 000 kronor). Enligt betänkandet bör ett genomförande av den förordade omor- ganisationen åtföljas av en något förbättrad löneställning för kanaldirek-

tören, varvid en ställning såsom förordnad tjänsteman i lönegraden C 5 (13000 kronor) förordas.

I ett vid omorganisationsförslaget fogat särskilt yttrande av general— direktören Granholm avstyrkes inrättandet av en befattning såsom över- direktör och souschef. I anslutning därtill anför generaldirektören Gran- holm följande.

I betraktande av den kommersiella verksamhetens numera väl ganska domine- rande betydelse inom statens kraftverksförvaltning vill jag gärna förutsätta att detta styrelsens byråorgan framför något av de andra skall komma att stå oförmedlat under verkschefen till hans förfogande och användande i hans dagliga gärning. Det synes mig desto mera naturligt att förutsätta detta, som till byråorganet i fråga skall höra förutom handläggningen av de kommersiellt så viktiga kraftförsäljnings- ärendena uti styrelsens instans även handläggningen av mängden viktiga ärenden avseende verkets samlade ekonomi, dess överblickande och ledning.

Statens vattenfallsverk intager en ledande ställning inom landets elektriska kraftindustri och den därtill hörande allmänna kraftmarknaden. Jag anser därför att höga krav måste ställas på verkschefens främsta hjälpkraft inom denna gren av hans ekonomiska förvaltningsverksamhet och att trygghet måste finnas för dess ständiga funktionsduglighet. Jag anser alltså, att som kommersiella byråns chef bör avses en befattningshavare anställd på förordnande, ej konstitutorial, och att han som sådan lämpligen bör vara placerad i det gemensamma avlöningsreglemen- tet för statens affärsverk, så som den hos domänstyrelsen befintliga försäljnings- chefen. Denna placering avser lönegraden C 10 och byråchefen i fråga bör därvid lämpligen kunna benämnas överdirektör.

Med en sådan tjänste- och löneställning för kommersiella byråns chef bör man kunna förutsätta att han skall äga kvalifikationer också för uppgiften att —- i nö- dig känning med verkschefen och med arbetskrafterna på byråns kraftförsäljnings- avdelning till sitt förfogande —— föra sådana förhandlingar med större kraftkonsu- menter, som enligt vattenfallsstyrelsens intentioner skulle ankomma på en bland annat därför i organisationen insatt överdirektör och souschef och vid vilka för- handlingar verkschefen i allmänhet skulle behöva träda fram direkt först i det avgörande skedet.

Över omorganisationsförslaget har vattenfallsstyrelsen avgivit utlåtande den 28 oktober 1938. Styrelsen har därvid, samtidigt som styrelsen under- strukit den provisoriska karaktären av förslaget i fråga om löneställningarna för chefstjänstemännen, funnit anledning till erinran beträffande de ifråga- satta lönegradsplaceringarna av driftdirektören, förrådschefen och kanal- direktören, då de icke vore tillfredsställande ens såsom provisorier. Styrelsen anför följande.

När befattningen såsom driftdirektör inrättades år 1932 såsom förordnandetjänst, fastställdes för densamma ett arvode, som med 1 060 kronor översteg slutlönen för konstituerad byråchef. Om driftdirektören placeras i lönegraden C 7, skulle hans lön komma att med 1 500 kronor överstiga slutlönen för byråchef enligt det nya avlöningsreglementet. Den relativa löneförhättringen för driftdirektören, i förhål- lande till byråchef, skulle sålunda utgöra endast 440 kronor. Detta måste anses vara ett alltför obetydligt belopp, om man tager i betraktande dels den avsevärda utveckling, som kraftverksbyråns driftavdelning (den blivande driftbyrån) sedan år 1932 undergått med avseende å arbetsuppgifter, betydelse och storlek dels den mera självständiga och ansvarsfulla ställning, som driftdirektören skulle erhålla ge- nom omorganisationen. Enligt styrelsens mening bör därför driftdirektörstjänsten,

sedd i förhållande till övriga byråföreståndartjänster, hänföras till lönegraden C 8 (16 000 kronor).

Den föreslagna förordnandetjänsten såsom förrådschef är avsedd att ersätta den nuvarande byrådirektörstjänsten vid kraftverksbyråns förrådskontor. Om förråds- chefen placeras i lönegraden C 5, skulle hans lön komma att överstiga slutlönen för byrådirektör med endast 505 kronor. Detta belopp är tydligen alldeles otill- räckligt enbart såsom kompensation för befattningens förändring från konstitu- erad till förordnandetjänst och lämnar således ej någon ersättning för den genom omorganisationen föranledda ökningen i det arbete och det ansvar, som äro för- enade med ifrågavarande befattning. Även om man utgår från att förrådschefs- tjänsten vore jämförlig med byrådirektörstjänst, vilken värdering av den först- nämnda tjänsten styrelsen anser vara i lägsta laget, bör på grund av det ovan an- förda förrådschefstjänsten hänföras till lönegraden C 6 (14 000 kronor).

Vidare bör enligt styrelsens mening förrådschefen lämpligen kallas förrådsdirek- tör i analogi med exempelvis driftdirektör och kanaldirektör. Benämningen för- rådschef för snarast tanken på en föreståndare för ett lokalt förråd.

[ Beträffande befattningen såsom kanaldirektör, vilken befattning föreslagits skola

, förändras från konstituerad till förordnandetjänst, har i betänkandet uttalats, att ett

genomförande av den förordade omorganisationen (med indragning av kanal- och

| fastighetsbyrån) torde böra åtföljas av en något förbättrad löneställning för kanal-

direktören. Den föreslagna placeringen av kanaldirektören i lönegraden C 5 inne-

! här, att hans lön såsom förordnad tjänsteman skulle komma att överstiga slutlönen i för konstituerad kanaldirektör (å D-ort) med 1,135 kronor. Detta belopp är icke mera än vad som möjligen kan anses utgöra skälig kompensation för befattningens ' förändring till förordnandetjänst. För att kanaldirektören realiter skall komma i åtnjutande av en förbättrad löneställning, bör ifrågavarande befattning därför hän—

| föras till lönegraden C 6 (14 000 kronor).

I |

Det i förenämnda särskilda yttrande framförda förslaget har av vatten- fallsstyrelsen bestämt avstyrkts.

I förenämnda promemoria den 29 december 1938 har generaldirektören och chefen för vattenfallsverket bestämt hävdat, att överingenjör bör place— ras lägst i lönegraden C 11 (19 000 kronor).

Vad angår lönesättningen för överdirektören synes visserligen en placering De sak- ! av nämnda befattningshavare i lönegraden C 14 (24 000 kronor) icke i och för ”"ni-(Im ( sig med hänsyn till dennes arbetsuppgifter och ansvar böra giva anledning * till erinran. För de sakkunniga har det emellertid också i detta. fall gällt

att komma fram till ett löneläge, som även i relation till vad de sakkunniga l i övrigt kunnat föreslå inom C-planen får anses riktigt avvägt. Därvid har , det för de sakkunniga icke varit möjligt att förorda högre placering än den i som befattningshavarens hänförande till lönegraden C 13 (22 000 kronor) ' innebär.

Beträffande byråchefernas löneställning hänvisas till vad därom anförts under avdelningen för gemensamma frågor.

De i omorganisationsbetänkandet i övrigt ifrågasatta löneförmånerna för här berörda befattningshavare synas lämpligt avvägda även i förhållande till vad de sakkunniga kunna föreslå beträffande andra befattningar å C-planen. Mot de föreslagna tjänstebenämningarna ha de sakkunniga icke något att in- vända.

Sammanfattning. Vid bifall till de sakkunnigas under förevarande av- delning framförda förslag skulle, frånsett byråchefs- och förste byrådirek- törstjänsterna, följande ändringar vidtagas i tjänsteförteckningen, nämligeni

lönegraden A 6: införande av trafikbiträde, lönegraden A 7: utbyte av kanslibiträde mot förste kontorsbiträde och in- förande av bilförare,

lönegraden A 8: uteslutning avlmontör och införande av reparatör, lönegraden A 10: angivande att muddermästare uppförts å övergångsstat, lönegraden A 11: utbyte av kansliskrivare och kopist mot kontorsskri- vare,

lönegraden A 12: utbyte av förste kansliskrivare och kassör mot kontors- skrivare samt införande av förste maskinist och linjemästare,

lönegraden A 14: utbyte av reparations- och verkstadsmästare mot verk- mästare samt införande av linjemästare,

lönegraden A 16: införande av stationsmästare, lönegraden A 17: införande av ingenjör, lönegraden A 18: införande av driftverkmästare och förste bokhållare, lönegraden A 21: uteslutning av kanalinspektor av klass 1 och utbyte av förste kassör mot kassör,

lönegraden A 22: införande av kanalinspektor av klass 1, lönegraden A 24: införande av förste revisor och ingenjör, lönegraden A 27: införande av jägmästare, lönegraden A 28: uteslutning av driftchef, , lönegraden A 29: uteslutning av kanaldirektör, l lönegraden C 5: införande av förrådschef och kanaldirektör, ] lönegraden C 6: uteslutning av driftdirektör och införande av driftchef, lönegraden C 7: införande av driftdirektör, lönegraden C 9: införande av kraftverksdirektör, lönegraden C 11: införande av kraftverksdirektör, lönegraden C 13: införande av överdirektör och souschef.

Beträffande byråchefs- och förste byrådirektörstjänsternas löneplacering hänvisa de sakkunniga till de principförslag, som framlagts i det föregående under avdelningen för gemensamma frågor.

Domänverket.

Förste kontorsbiträde. I enlighet med vad under avdelningen för gemen- samma frågor anförts beträffande tjänstebenämningar få de sakkunniga hemställa, att tjänstetiteln kanslibiträde i 7 lönegraden utbytes mot förste kontorsbiträde.

Kontorist. I skrivelse till de sakkunniga den 22 oktober 1938 har domän- styrelsen hemställt om införande i 9 lönegraden av en kanslibiträdesbefatt- ning, avsedd för vissa inom styrelsen för närvarande tjänstgörande extra ordinarie kanslibiträden i nämnda lönegrad.

Vad sålunda föreslagits föranleder icke annan erinran från de sakkunni— gas sida, än att den nya befattningen i enlighet med vad i nyss åberopade sammanhang anförts beträffande tjänstebenämningar bör upptagas under titeln kontorist.

Kontorsskrivare. De sakkunniga ha till bedömande förehaft förslag om införande vid domänverket av kassörsbefattningar i 12 och 14 lönegrader- na. Befattningarna i fråga äro i första hand avsedda för revirförvaltningar- na, men förslaget upptager även en kassörsbefattning för domänstyrelsen.

Vad angår revirförvaltningarna må framhållas, att det expedi- tionsarbete, som medföljer revirskötseln, intill tiden omkring år 1910 i allmänhet icke var av större omfattning, än att jägmästaren, ensam eller med hjälp av å reviret anställd personal, själv kunde utföra detsamma. Den följande tiden utmärktes av en fortskridande ökning av skogsvårdande ar- beten av skilda slag, samtidigt som virkesförädlings- och försäljningsverk- samheten å reviren starkt utvecklades bland annat därigenom, att revirför- valtningarna i allt större omfattning själva började bedriva avverkningar samt att den för kronans virkesförsäljningar förut mera allmänt tillämpade auktionsförsäljningen allt mera fick vika för friare försäljningsmetoder, så- som försäljning efter infordrande av anbud och försäljning under hand. Des- sa omständigheter jämte införandet av nya bestämmelser rörande bokföring och redovisning ha medfört en väsentlig ökning av expeditionsarbetet, var- till även bidragit, att domänverket åren 1918 och 1925 övertog vissa ar- betsuppgifter från länsstyrelserna, så att all upphörd och utbetalning av av- löningar för statens Skogsförvaltning, vilka tidigare i viss omfattning hand- hafts av länsstyrelserna, från den 1 juli 1925 omhändertagits av domän- verket.

Kostnaderna för skrivhjälp, som till en början bestritts av jägmästarna själva, övertogos som en följd av nyss angivna utveckling av domänverket. Till en början anvisades av domänstyrelsen vissa, efter de särskilda revirens behov avvägda belopp, vilka av jägmästarna disponerades på lämpligt sätt. Så småningom uppstod å allt flera revir ständigt behov av skrivbiträde, var- för fasta biträden antogos. Frågan var emellertid därmed blott provisoriskt ordnad. De olika revirexpeditionerna ställde nämligen högst skiftande kray på biträdenas kvalifikationer och domänstyrelsen upptog därför ärendet till behandling i sitt betänkande den 5 juli 1933 angående domänverkets orga- nisation.

I nämnda betänkande har domänstyrelsen sammanfattat de arbetsuppgifter, som åligga den å revirexpeditionerna anställda arbetskraften, samt de kvali- fikationer, som fordras av nämnda personal, sålunda.

Expeditionsbiträdet har i allmänhet att handha diarieföring av inkommande och utgående skrivelser, förande av expeditionens liggare och förteckningar samt ut- gifts- och inkomstjournal, uppsättande och renskrivning av rapporter, renskrivning av jägmästarens beslut, förslag och yttranden samt övriga skrivelser ävensom kon- trakt och avtal rörande upplåtelser eller försäljning, syneinstrument m. m., gransk- ning av kronojägarnas rapporter och redovisningar samt utskrift av uppbördssedlar och kvittenser.

Åt högre kvalificerade expeditionsbiträden kan jägmästaren på sitt ansvar i viss omfattning uppdraga att verkställa utbetalningar och uppbära medel. Biträdet an- litas därjämte stundom för skötseln av revirets förråd av inventarier, redskap och materialier och ombesörjer distribution inom reviret av materialier och förbruk- ningsartiklar.

I främsta rummet fordras av den, som skall utföra ovanstående arbeten, fär- dighet i maskinskrivning och förmåga att föra en enklare redovisning samt i all- mänhet fallenhet för kontorsarbete. Biträdet bör jämväl kunna efter muntlig an- visning uppsätta enklare skrivelser. Därutöver kräves å många revir, att biträdet även äger förutsättningar för ett mera självständigt arbete, såsom handhavande av all kassa- och virkesbokföring och den särskilda sågverksbokföring, som åligger revir med industriell förädlingsverksamhet. Kunskap och färdighet i skogs- och virkestekniska ämnen är givetvis av stort värde och underlättar arbetet väsentligt. Överhuvud taget är biträdesanställningen av den art, att särskilda kvalifikationer hos biträdet oftast kunna av en omdömesgill revirförvaltare på lämpligt sätt ut- nyttjas för lättnader i hans expeditionsarbete.

Omorganisationsförslaget utmynnade i förevarande hänseende i en hem- ställan om inrättandet å de revir, som för expeditionsarbetet krävde mera fast anställd, särskilt kvalificerad arbetskraft —— ungefärligen motsvarande reviren av klass 1 —— av ordinarie befattningar såsom kassör i 11 lönegra- den. Styrelsens förslag bifölls av 1934 års riksdag.

I instruktionen för domänverket angivas kompetensfordringarna för ifrå- gavarande kassörsbefattning till avlagd realexamen, avgångsexamen från handelsgymnasium, avgångsexamen medförande normalskolekompetens från högre läroanstalt för flickor eller eljest förvärvade därmed jämförliga kvalifikationer. Enligt instruktionen åligger det kassör att omhänderha re- virets kontanta kassa samt att på jägmästares uppdrag verkställa upphörd och utbetalningar, därvid han är ansvarig för i tjänsten omhänderhavda

medel. Det åligger vidare kassören att handha revirets bokföring samt i öv- rigt biträda vid alla å revirexpeditionen förekommande göromål.

Å revirexpeditionerna finnas 1 extra ordinarie kassör i 14 lönegraden, 5 ordinarie kassörer i 11 lönegraden och 3 extra ordinarie kassörer i sist- nämnda lönegrad.

I sin förutnämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har domänstyrelsen på- pekat, att arbetsbördan för kassörerna är mycket olika. Beträffande kas- sörsbefattningen i 14 lönegraden har styrelsen sålunda framhållit, att denna är förenad med uppdrag att verkställa den lokala försäljningen av Sågverks- produkter, vilka försäljningar äro av icke obetydlig omfattning. För att ernå en rättvis avvägning av lönerna är det därför enligt styrelsen nödvän- digt att uppföra kassörsbefattningar i olika lönegrader. Med hänsyn till kassörernas åligganden anser styrelsen, att dylika befattningar böra finnas i 11, 12 och 14 lönegraderna.

Den förut omförmälda kassörsbefattningen vid domänstyrelsen är placerad i 11 lönegraden, men innehavaren av befattningen har förordnats | till extra ordinarie kassör i 14 lönegraden. Beträffande kompetensfordring-

arna för ifrågavarande kassör gälla samma bestämmelser, som nyss åter- , givits i fråga om revirkassör. Enligt arbetsordningen för domänstyrelsen åligger det styrelsens kassör, som förestår kassakontoret, bland annat att mottaga till domänstyrelsen in- kommande penningmedel, att utbetala avlönings- och pensionsmedel till den personal, som genom styrelsen uppbär avlöning eller pension, att verk- ställa de utbetalningar i övrigt, som av domänstyrelsen bestämmas, att låta föra inkomst- och utgiftsjournaler samt inkomst- och utgiftsböcker, att se- i nast en vecka efter varje månads utgång avlämna kassarapport för föregå- ! ende månad, att kontrollera rekvirerade kassaförstärkningar mot beviljade , anslag, att redovisa införselmedel, som innehållas hos domänstyrelsen, att I redovisa belopp, som innehållas för statens intressekontors räkning, att föra ! förteckning över lån för inköp av motorfordon samt i god tid före varje för-

fallodag meddela låntagaren om belopp, som förfaller till betalning, att före den 15 februari varje år till vederbörande taxeringsmyndigheter insända uppgifter till ledning vid anställningshavares taxering till inkomst samt att ; förvara den kontanta kassan i särskilt kassaskåp, försett med dubbla lås, ' vartill domänkamreraren och kassören skola inneha respektive nycklar.

I sin skrivelse den 22 oktober 1938 har domänstyrelsen föreslagit uppflytt- ning till 14 lönegraden av ifrågavarande befattning samt i samband där- med borttagande av nu utgående felräkningspenningar å 400 kronor för år.

De sakkunniga äro ense med domänstyrelsen därom, att befattningar böra De '”?k' inrymmas i tjänsteförteckningen för den personal, som vid domänverket ut- kunnig” för de göromål, varom här är fråga. Den av styrelsen föreslagna place- ringen, enligt Vilken dylika befattningar skola finnas i 11, 12 och 14 löne- graderna, föranleder ej heller någon erinran från de sakkunnigas sida.

Allenast beträffande befattningarnas benämning vilja de sakkunniga förorda viss jämkning.

I det föregående ha de sakkunniga föreslagit en enhetlig titelserie för kon- torsbefattningar. Denna enhetliga serie förutsätter bland annat, att någon kassörstitel icke skall förekomma under 14 lönegraden. Den nuvarande kassörstiteln i 11 lönegraden bör alltså utbytas mot benämningen kontors- skrivare. Samma benämning bör jämväl avses för de av styrelsen i 12 löne- graden föreslagna kassörsbefattningarna. I 14 lönegraden åter bör i enlighet med vad styrelsen föreslagit upptagas en kassörsbefattning.

Slutligen må i detta sammanhang påpekas, att under titeln kontorsskri- vare bör inrymmas den nu i 11 lönegraden befintliga kansliskrivarbefatt- ningen.

Kronojägare. Kronoskogarna äro uppdelade på förvaltningsenheter, re- vir, vilka grupperats i ett antal distrikt. Förvaltaren av reviret, jägmästaren, som är det verkställande lokala organet, har under sig ett antal kronojägare, vilka förestå var sin bevakningstrakt. Namnet bevakningstrakt är egentligen en kvarleva från den tid, då arbetet i huvudsak omfattade tillsyn på skogarna för beivrande av först olaga jakt och sedermera även virkesstöld. Numera inlägges i begreppet bevakning, såsom nedan närmare angives, alla åtgärder, som avse att tillvarataga kronans intressen inom respektive områden.

Enligt instruktionen för domänverket skall kronojägare ha genomgått lärokurs vid statens skogsskola eller eljest visat sig för sådan befattning lämplig. Sedan en längre tid tillbaka har dock den dispensmöjlighet, de sista orden angiva, icke kommit till användning. För inträde vid skogsskola fordras läkarbetyg, innefattande ungefär samma fordringar som för fast anställ- ning vid armén, tjänste- eller arbetsbetyg, omfattande minst två års praktik enligt fastställd plan, samt betyg från genomgången två månaders kolarskola. Inträdet föregås dessutom av tre dagars teoretiska och praktiska prov. Skogs- skola är ettårig och eleverna få, frånsett ett var och en av dem tilldelat mindre stipendium, själva bekosta utbildningen.

Efter genomgången skogsskola förflyter i regel ett eller flera år i praktisk verksamhet före anställningen såsom extra kronojägare.

Kronojägares åligganden finnas angivna dels i instruktionen för domänver- ket, dels ock i de av domänstyrelsen utfärdade reglementariska föreskrifterna. Av instruktionen inhämtas bland annat, att kronojägare inom bevaknings- trakten skall handha den närmaste uppsikten över till densamma hörande egendom samt enligt jägmästarens bestämmande utöva ledningen av före- kommande arbeten. Kronojägare ansvarar för den inom bevakningstrakten förekommande utlämningen av skogsprodukter m. m. samt för i tjänsten om- händerhavda medel, därest han av jägmästaren ålägges att verkställa utbetal- ningar och mottaga uppbörd. Därjämte stadgas skyldighet att i vissa fall tjänstgöra utom bevakningstrakten.

Av dessa föreskrifter framgår, att kronojägaren i första rummet är förman. för skogsarbeten, men att han därjämte tillagts uppgifter, som ligga utanför

en vanlig arbetsledares befogenheter. Den väsentliga orsaken härtill är ar- betsplatsernas stora geografiska spridning, som försvårar en stark central ledning av arbetena. Bland de uppgifter, som, utöver vad som gemenligen åligger en arbetsledare, tillagts en kronojägare, har domänstyrelsen särskilt framhållit följande.

Där skogen har fasta arbetare (arrendatorer, torpare, skogsarbetare, som hyra bostad av revirförvaltningen), blir frågan om anställning av arbetare i regel revir- förvaltningens sak. Kronojägaren anskaffar däremot ofta lösarbetare (körare, hug- gare). Under alla förhållanden bör disposition av tillgängliga arbetare för de ar- beten, revirförvaltningen beordrat, i allmänhet ankomma på kronojägaren. För- hållandena kunna ställa sig något annorlunda om kollektivavtal är upprättat.

Beträffande utlämning av virke (även grus, sten och annat, som avyttras från fastighet) till köpare eller för husbehov arbetar kronojägaren ganska självständigt och måste själv bära ansvaret för vad som sker. Uppgiften för honom i direkt kontakt med tjänstemän och förmän i andra företag, arrendatorer m. fl., gentemot vilka han ofta har att personligen tillvarataga förvaltningens intressen. Stora krav på skogsteknisk kunnighet, omutlighet, rättvisa och omdöme ställas därför på kro- nojägaren.

Inom de flesta revirförvaltningar betros kronojägarna att försälja virke, oftast i mindre kvantiteter och till fastställda priser.

Av det ovan nämnda framgår att kronojägarna måste i större utsträckning än en arbetsledare i gemen handha penningmedel, vanligen i form av en ganska om- fattande förskottsredovisning för revirförvaltaren.

Det äldsta av kronojägarnas göromål, bevakningen, är närmast att betrakta som en tjänstemannauppgift. Denna del av arbetet har, såvitt därmed avses beivrande av olagligheter och intrång m. m., numera undanträngts av större uppgifter. Men bevakningen kan också fattas i en vidare betydelse. Den innebär enligt en moder- nare syn iakttagelse av sådant som kan vara av betydelse för förvaltningen, näm- ligen de skilda beståndens huggningsbehov, diknings- och utdrivningsförhållanden, behov av nya vägar, erfarenhet av prissättning och kostnader, tillfällen till för- säljning av produkter, som kronojägaren genom sin personliga närvaro på en plats kan snappa upp, byggnadsfrågor m. m. Kronojägaren kan genom sitt dagliga ar- bete på den ej alltför vidsträckta bevakningstrakten förskaffa sig en ingående kän- nedom om skogarna med deras bofasta arbetare och även om skogarnas grannskap. Han skall delgiva sin förvaltning alla sådana lokala nyheter från trakten, som böra föranleda åtgärder av ledningen eller sätter denna i stånd att bedöma förvaltnings- frågorna.

Har en kronojägare genom sin tjänstutövning tillvunnit sig sin förmans för- troende, anlitas han många gånger för att representera reviret vid förrättningar av olika slag, såsom vid laga syn, lantmäteriförrättning, vägförrättning, hägnadsdel- ning m. m.

Kronojägarna äro placerade i 9 lönegraden. Den första anställningen i verket sker såsom extra kronojägare i 5 lönegraden. Efter omkring 4 års effektiv tjänstgöringstid —— i vissa fall omfattande rätt avsevärt mycket längre anställningstid, enär kontinuerliga förordnanden icke alltid kunna erhållas —— antages kronojägaren till extra ordinarie tjänsteman i 7 löne- graden. Ordinarie tjänst, som samtidigt är sluttjänst, vinnes vid omkring 41 års ålder.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har domänstyrelsen be- träffande kronojägarnas löneställning framhållit följande.

Vid förhandlingar, som ägt rum mellan styrelsen och Sveriges kronojägarförbund, hade förbundet yrkat, att samtliga kronojägartjänster skulle uppflyttas till 12 löne- graden samt dessutom att de kronojägare, som tillhörde revir av klass 1 och 2, måtte erhålla särskilda lönetillägg.

Styrelsen hade strävat efter att få bevakningstrakterna så avpassade, att de skulle bli likvärdiga i fråga om arbetsuppgifternas omfattning. Givet vore emellertid att särskilda omständigheter kunde nödvändiggöra avsteg från nämnda principer. I sådant avseende kunde nämnas de olika geografiska betingelserna inom skilda be- vakningstrakter, t. ex. skogarnas mer eller mindre spridda belägenhet, liksom också det förhållandet, att virket inom vissa bevakningstrakter nästan uteslutande för- såldes under det att å andra bevakningstrakter virket i stor utsträckning upphögges 4 och förädlades genom domänverkets försorg. Med hänvisning till kronojägarför- bundets förslag om särskilda lönetillägg ville styrelsen framhålla, att det icke för— hölle sig så, att de mest arbetskrävande bevakningstrakterna alltid tillhörde de revir (av klass 1 och 2), som vore förenade med särskilda lönetillägg åt revirför- valtarna. Till belysande härav vore det tillräckligt framhålla, att orsaken till att ett revir hänförts till högsta klassen kunde vara, att inom reviret funnes en sågan- läggning, som gjorde att särskilda kvalifikationer ställdes å revirförvaltaren, under det att arbetet för kronojägarna å reviret icke påverkades av sågverksrörelsen.

Styrelsen hade emellertid också kommit till den uppfattningen att det vore skäligt och rättvist att de kronojägare, som tjänstgjorde i mera krävande bevakningstrak- ter, bereddes en bättre löneställning än övriga kronojägare. Styrelsen hölle dock före att detta icke borde ske genom särskilda lönetillägg såsom för vissa jägmästare utan genom att kronojägarbefattningarna med utgångspunkt från bevakningstrak- ternas arbetskrävande beskaffenhet placerades i olika lönegrader. Beträffande be- vakningstrakterna borde nämligen bemärkas, att mer eller mindre tillfälliga för- hållanden icke påverkade arbetsintensiteten på samma sätt som för reviren i deras ' helhet, där t. ex. nedläggning av sågverksrörelse kunde medföra att särskilt löne- tillägg icke vidare borde utgå till revirförvaltaren, under det att kronojägarnas ar- betsuppgifter kunde kvarstå oberoende av detta förhållande. ,

Därjämte ville styrelsen framhålla den stora betydelse av införandet av krono- l jägartjänster i flera grader, som läge däri, att möjlighet för kronojägarkåren be- reddes till vinnande av befordran.

Styrelsen vore icke beredd att i detta sammanhang ange hur många kronojägar- tjänster, som borde uppföras i den högre lönegraden. Detta vore heller knappast erforderligt med hänsyn till direktiven för utredningen.

Styrelsen kunde givetvis icke i samma utsträckning som de sakkunniga äga en ingående uppfattning om lönegradsplaceringen för jämförbara befattningar inom olika affärsverk. Vid en jämförelse hade det emellertid synts styrelsen framgå, att kronojägarbefattningen vore lägre placerad än vissa befattningar, med vilka den vad arbetsuppgifterna och utbildning beträffade finge anses fullt likvärdig.

| ( 4 |

Under åberopande av det anförda hemställer styrelsen, att kronojägar- tjänsterna alltefter bevakningstrakternas arbetskrävande beskaffenhet måtte hänföras till 9, 10 eller 12 lönegraderna.

Vidare har Sveriges kronojägarförbund i skrivelse den 22 november 1938 till de sakkunniga, under framhållande av att kronojägarnas lönegradspla- cering blivit för låg redan vid 1920 års lönereglering, anfört följande.

Sedan dess hade kronojägarna tillagts ökad befogenhet i flera avseende samt en vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet även utanför de egna tjänstgöringsområdena. Den nyligen genomförda omorganisationen av domänverket hade också medfört större intensitet i driften, ökad virkesförädling i verkets egen regi med större arbets- styrkor, mera omfattande förskottsredovisningar och en mycket betydande utsväll-

ning av kronojägarnas skyldighet att verkställa och redovisa uppbörd. Jägmåstar- na lämnade också numera kronojägarna mera kvalificerade uppdrag än förut, var- jämte omläggningen av skogsbokföringen och införandet av kollektivavtal med verkets arbetare ökat kronojägarnas arbete såväl kvantitativt som kvalitativt, vilket i sin tur framtvingat kvälls- och söndagsarbete i stor utsträckning.

Genom den lägre skogsundervisningens omorganisation hade även kompetens- fordringarna skärpts för kronojägarpersonalen, vartill komme att all utbildning mäste bekostas av eleverna själva. Befordringsåldern för vinnande av ordinarie tjänst, som tillika vore sluttjänst, vore också, liksom kårens medelålder, synnerli- gen hög.

Den ändrade löneställningen för statens skogsarbetare, som liksom verkets chaufförer i vissa fall vore tillförsäkrade en högre avlöning än extra kronojägare, borde också vara ett starkt motiv att ej längre undanhålla kronojägarna den löne- placering, vartill tjänsten berättigade. För denna stegring av arbetslönerna hade statsmakterna visat förståelse. Även vid senare löneregleringar hade hänsyn tagits till lönenivåns förskjutning. En manlig småskollärare vore sålunda nu placerad i en löneställning, som läge cirka tre löneklasser högre än ordinarie kronojägares, trots att läraren erhölle den ordinarie tjänsten i regel före uppnådda 25 år. En jämförelse med likvärdiga tjänstemän vid statens andra affärsverk gåve vid handen att kronojägarna närmast vore att jämföra med förste banmästare vid statens järn- vägar och med linjeförmän vid telegrafverket, ehuru kronojägarna, som själva finge bekosta sin utbildning, med hänsyn därtill borde ha en bättre löneställning. Där- utöver borde kronojägarna i de revir, där jägmästarna hade särskilda lönetillägg, beredas motsvarande tillägg å sin avlöning.

Gentemot vad domänstyrelsen i sin förutnämnda skrivelse till de sakkunniga framhållit ville förbundet anföra, att styrelsens förslag syntes förutsätta ett kvar- blivande i 9 lönegraden av det stora flertalet kronojägare, trots domänstyrelsens be- kräftelse, att denna placering vore för låg jämfört med andra ifråga om arbetsupp- gifter och utbildning likvärdiga befattningar. Den befordringsmöjlighet, domän- styrelsens förslag avsåge att skapa, vore också av ringa betydelse på grund av den höga befordringsåldern till första ordinarie tjänst.

| ! Förbundet hemställer alltså, att kronojägarbefattningarna måtte inplace— ! | 1 t l l i !

ras i 12 lönegraden med särskilda lönetillägg därutöver för kronojägare i svårskötta bevakningstrakter.

Vad i förevarande hänseende förekommit giver enligt de sakkunnigas me- De sak- ning vid handen, att lönesättningen för kronojägarna icke är i allt tillfreds- ”"”59'1' ställande. Att helt lösgöra denna grupp från 9 lönegraden, där den nu är inplacerad, anse sig visserligen de sakkunniga icke kunna tillstyrka, men finna däremot desto större fog föreligga för en gradering av tjänsterna efter svårighetsgrad. En dylik differentiering har också föreslagits såväl av do- mänstyrelsen som personalorganisationen. Därvid har styrelsen ifrågasatt en inplacering i olika lönegrader, under det att från personalhåll påyrkats — förutom generell höjning i lönegrad _ tilldelande av särskilda lönetillägg.

De sakkunniga, som ej funnit anledning till erinran mot vad domänsty- relsen anfört och föreslagit, anse alltså, att kronojägarbefattningar höra i tjänsteförteckningen upptagas, förutom i 9 lönegraden, jämväl i 10 och 12 lönegraderna.

Biträdande jägmästare. Genom beslut vid 1918 års riksdag inrättades för första gången en ordinarie assistentbefattning vid domänverket, näm-

ligen den intill verkets senaste omorganisation förefintliga tjänsten som över- jägmästarassistent. Övriga grupper av assistenter, bland annat den största, nämligen revirassistentgruppen, fingo däremot kvarstå såsom icke-ordinarie.

Allteftersom tiden gick och svårigheterna stego att kunna bereda den stora massan av assistenter ordinarie anställning vid rimlig ålder samtidigt som domänstyrelsens tvivelsmål ökades i fråga om lämpligheten av att samt- liga assistenter, såsom förut ansetts tämligen självklart, i sinom tid befordra- des till revirförvaltare, framstod kravet på inrättandet av en ordinarie assis— tentbefattning, omfattande alla assistentgrupperna, såsom alltmera oavvis- ligt. I samband med domänverkets omorganisation är 1934 föreslog domän- styrelsen därför åtgärder i antydd riktning. Ur styrelsens motivering för förslaget må följande anföras.

Enligt den nuvarande organisationen för domänverket kan ordinarie anställ- ning vid skogsstaten tillkomma jägmästarpersonalen först vid befordran till över- jägmästarassistent, skogstaxator, skogsskoleföreståndare eller jägmästare. På grund av det förhållande, som råder mellan antalet av de för jägmästarpersonalen avsedda ordinarie befattningarna och det totala antalet tjänstemän, som tillhöra ifrågava- rande personalgrupp, ävensom den onormala åldersfördelningen bland nämnda per- sonal, sker sedan en del är befordran till ordinarie tjänst i fråga om samma perso- nal först vid jämförelsevis hög ålder. Styrelsen har vid utarbetandet av förevaran- de organisationsförslag för domänverket sökt åstadkomma en förbättring härvidlag genom att eftersträva en sådan avvägning av proportionen mellan enmans- och två- mansrevir, att antalet revirassistenter icke skall bliva större, än att befordran till revirförvaltare vid normal åldersfördelning i allmänhet skall kunna vinnas vid en ålder av omkring 40 år. Då organisationen av reviren emellertid i huvudsak måste bestämmas av andra omständigheter än en,]ämplig ålder för befordran till ordinarie anställning, har icke heller denna sänkning av befordringsåldern, som enligt sty- relsens mening i och för sig icke är tillräcklig, kunnat åstadkommas.

Styrelsen anser på grund härav erforderligt, att en ordinarie anställningsform inrättas för assistenter, vilka tjänstgöra som revirassistenter, underlärare eller assistenter hos styrelsen.

Emedan någon ordinarie anställningsform för revirassistenter hittills icke funnits, har i regel varje assistent så småningom vunnit befordran till revirförvaltartjänst. Då det emellertid kan inträffa, att även en samvetsgrann och i övrigt duglig assistent kan vara mindre lämpad för självständig förvaltning, måste det anses ur verkets synpunkt fördelaktigt, att assistenternas anställningsform är sådan, att tjänstemän- nens och deras familjers framtida försörjning icke är beroende av befordran till de mera krävande och ekonomiskt ansvarsfulla jägmästartjänsterna.

De krav, som numera ställas på en revirförvaltare, äro så stora, att det icke torde utan vidare kunna förutsättas, att alla i assistentställning tjänstgörande jägmästare i verket äro skickade att handha dylika sysslor. Sannolikt skola en del assistenter visa sig ha mindre fallenhet för den självständiga och fria verksamhet, som till- kommer en revirförvaltare. Sådana tjänstemän böra givetvis icke erhålla vidare be- fordran utan kvarstanna såsom assistenter.

De tjänstemän, som kunna ifrågakomma till befattningarna, ha samtliga avlagt en högre fackexamen, jägmästarexamen. Dylika befattningshavare vid övriga verk torde i intet fall ha placerats lägre än i 20 lönegraden och åtnjuta i regel lön enligt väsentligt högre lönegrader. Å andra sidan äro de extra ordinarie assistenterna vid domänverket i lönehänseende för närvarande placerade på sådant sätt, att de mot- svara en tänkt ordinarie befattning i 19 lönegraden. Det torde emellertid överens- stämma med lönetekniska regler, att vid befattningens förändring till ordinarie tjänst placera den i något högre lönegrad.

Domänstyrelsens förslag godkändes av 1934 års riksdag. Antalet assistent- befattningar uppgår till 85.

Enligt instruktionen för domänverket åligger det assistent ä distrikt att å överjägmästarexpedition och i övrigt biträda överjägmästaren inom distrik— tet. Assistent å revir skall biträda jägmästare. I den mån en enhetlig eko- nomisk revirförvaltning därigenom icke äventyras, kan assistent av domän- styrelsen tilldelas viss självverksamhet. I sin egenskap av biträde — det enda med högre skoglig utbildning, som står överjägmästaren eller jägmästa- ren till buds —— har assistenten att på eget ansvar handlägga förrättningar å marken av mera kvalificerat slag, berörande en skogsförvaltnings alla verk- samhetsgrenar. Ä respektive expeditioner skall han utnyttjas för de mera krävande uppdrag, vilka vederbörande förman icke av en eller annan an- ledning finner lämpligt själv taga befattning med. Den självverksamhet, varom instruktionen talar, har flerstädes tagit sig uttryck på sådant sätt att till assistenten överlämnats att å en eller flera av ett revirs skogar själv- ständigt planlägga och svara för skogsvården m. fl. åtgärder.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har domänstyrelsen fram- lagt en tablå, utvisande åldersfördelningen hos de nuvarande assistenterna. Av tablån framgår att medelåldern är drygt 44 år och att 35 assistenter eller cirka 43 procent uppnått en ålder av 45 år eller mera. Med hänsyn till att dessa assistenter genomgått skogshögskola och därefter under långvarig tjänst- göring i domänverket i regel vunnit förutsättningar för erhållande av beford— ran till revirförvaltare, anser styrelsen skäligt, att de beredes särskild löne- förmån, därest de icke vunnit befordran till högre tjänst vid viss ålder. I sådant hänseende föreslär styrelsen, att assistent, som vid 45 års ålder ej befordrats till högre grad, placeras såsom assistent i 21 lönegraden.

I skrivelse den 30 oktober 1938 till de sakkunniga har statsjägmästarnas förening framfört sina synpunkter på nu förevarande fråga. Föreningen framhåller bland annat att fordran på högskoleutbildning för en befattning, samtidigt som tjänsten i vissa fall utgör sluttjänst, borde berättiga till place- ring lägst i 21 lönegraden. Gentemot kommunikationsverkens lönenämnds på sin tid gjorda jämförelse mellan assistentbefattningen i domänverket å ena sidan samt befattningarna'som ingenjörsassistent vid telegrafverket och underingenjör vid statens järnvägar å andra sidan har föreningen invänt, att för de senare befattningarna endast uppställts fordran på teknisk elementar- utbildning, varför jämförelsen måste anses missvisande. Domänstyrelsens förslag om uppflyttning till 21 lönegraden av assistenter, som uppnått 45 års ålder, anser sig föreningen icke böra motsätta sig, ehuru anordningen före- faller föreningen lönetekniskt egendomlig.

Vidare framhåller föreningen såsom önskvärt, att assistenttjänsten erhåller en benämning, som på ett bättre sätt än den nuvarande ger uttryck för den instruktionsmässigt fastslagna fordran på avgångsexamen från skogshögsko- lans jägmästarkurs. Föreningen föreslår därför, att befattningen benämnes biträdande jägmästare och under denna ändrade benämning placeras lägst i 21 lönegraden eller den lönegrad, vari jämförliga befattningshavare kunna komma att placeras.

I förnyad skrivelse den 21 november 1938 till de sakkunniga har domän- styrelsen tillstyrkt den av statsjägmästarnas förening föreslagna ändrade be- nämningen å assistentbefattningen.

De sak- Vid den prövning, de sakkunniga ägnat spörsmålet om assistenternas vid kunmga' domänverket löneställning, ha de sakkunniga icke kunnat undgå att finna, att ifrågavarande befattningshavare erhållit en i förhållande till statliga tjäns- temän med motsvarande utbildning och arbetsuppgifter relativt låg place- ring. Visserligen äro de sakkunniga icke beredda att tillstyrka en uppflytt- ning av assistentgruppen i dess helhet men anse emellertid sådana olikheter ifråga om tjänsteuppgifternas art och omfattning förefinnas även i detta fall liksom beträffande kronojägarna och överjägmästarna, att på grund därav möjlighet bör beredas att åt vissa assistenter giva en bättre löneställning än den nuvarande. Däremot kunna de sakkunniga icke tillstyrka en dylik dif- ferentierings vidtagande enbart ur synpunkten av levnads- och tjänstålder. Med här angiven utgångspunkt för en differentiering och vid jämförelse med likvärdiga tjänsters placering inom övriga affärsverk synes det motiverat att låta den alternativa placeringen avse 22 lönegraden. Mot det av statsjägmästarnas förening framförda, av domänstyrelsen bi- trädda förslaget om utbyte av assistenttiteln mot titeln biträdande jägmäs- tare ha de sakkunniga icke något att erinra.

Dikningsledare. Före domänverkets senaste omorganisation år 1934 fun- nos för dikningsverksamheten anställda, bland andra, 5 icke-ordinarie s. k. dikningsassistenter. Planläggningen av verksamheten skedde då dels av des- sa assistenter, dels ock i icke obetydlig utsträckning direkt av revirförvalt—

past räntabla dikningsföretag under gångna tider planlagts och kommit till utförande, ansåg domänstyrelsen det nödvändigt att skärpa kontrollen, så mycket mer som icke obetydliga belopp — halvannan million kronor årligen —— nedlades för ifrågavarande verksamhet. Styrelsen föreslog i sådant syfte i omorganisationsförslaget, att såsom ledare för dikningsverksamheten skulle inom styrelsen anställas en byrådirektör i 26 lönegraden, varjämte de dåva- rande dikningsassistenterna skulle ersättas med två ordinarie, styrelsen di- rekt underställda dikningsledare i 24 lönegraden samt en icke-ordinarie assi- stent. Byrådirektören skulle ha jägmästarutbildning eller vetenskaplig ut- bildning, förenad med praktisk erfarenhet i dikningsfrågor, de övriga jäg- mästarutbildning och enahanda praktiska erfarenhet.

I proposition, nr 148, till 1934 års riksdag angående domänverkets orga- nisation framhöll föredragande departementschefen i huvudsak följande.

Den av domänstyrelsen förordade organisationen av dikningsverksamheten syntes icke i allo lyckligt utformad. Man avsåge här icke att tillskapa ett organ för pröv- ning av dikningsverksamhetens omfattning, vare sig i stort eller i de enskilda fal- len. Dessa uppgifter borde alltjämt förbehållas skogsförvaltningen, såväl inom styrelsen som i orterna.

ningarna. På grund av forskningens framsteg, varigenom avslöjats »att åtskilliga knap- ! De arbetsuppgifter, som skulle ankomma på den särskilda ? l

dikningspersonalen, vore av utpräglat teknisk natur. I första hand gällde det att tillse, att dikningarna i den utsträckning så vore möjligt, utfördes under medverkan av teknisk sakkunskap, i andra hand borde övervakandet och kontrollen av verk- samheten ägnas uppmärksamhet. Enär icke blott planläggningen av dikningarna utan jämväl kontrollen av desamma vore praktiska arbeten, som i huvudsak före- tagas genom lokala undersökningar och besiktningar på marken, bleve det egentliga byråarbetet alltid av mindre betydelse. Under sådana förhållanden syntes icke skäl föreligga att inrätta en särskild befattning i domänstyrelsen endast för handlägg- ning av dikningsfrågor. Ledningen av ifrågavarande dikningsverksamhet borde an- förtros åt dikningsledare inom skogsstaten, vilka stode under domänstyrelsens över- inseende. Dikningsledarnas skyldigheter borde innefatta utarbetande enligt domän- styrelsens direktiv av riktlinjer för dikningsverksamhetens bedrivande samt upp— rättande, med tillhjälp av underlydande personal, av dikningsförslag för större före- tag ävensom, i den utsträckning förhållandena medgåve, granskning av de utav revirförvaltningarna planerade företagen samt kontroll av utförda arbeten. Depar- tementschefen förutsatte, att verksamheten bedreves i samråd med förvaltnings- organen, i första rummet jägmästarna, enär dikningarna i stor omfattning nära sammanhängde med avverkningar och andra skogsvårdsåtgärder.

Av nämnda skäl tillstyrkte departementschefen domänstyrelsens förslag om inrättande av två befattningar som dikningsledare ävensom styrelsens förslag i fråga om befattningshavarnas löneställning. Däremot fann departe- mentschefen icke anledning föreligga att uppföra ifrågavarande befattningar å ordinarie stat, varigenom de skulle få karaktär av sluttjänst.

Vad sålunda föreslagits vann Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall. I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har domänstyrelsen vid- hållit sitt förslag om dikningsledarbefattningarnas uppförande å ordinarie stat.

De erfarenheter, som vunnits under den tid, som gått sedan dikningsledar- befattningens inrättande, synas de sakkunniga ha bestyrkt behovet även för framtiden av den planläggande och kontrollerande instans, denna befattning representerar. De sakkunniga anse sig där-för böra förorda, att befattningen upptages i tjänsteförteckningen i 24 lönegraden.

Förste revisor. Före domänverkets omorganisation år 1934 funnos inom domänstyrelsen två revisorsbefattningar, båda med placering i 21 lönegraden.

I sitt förslag rörande domänverkets organisation framhöll domänstyrelsen vikten av en viss ändring i lönegradsplaceringen med hänsyn till den utveck- ling verksam'heten inom styrelsens revisionsavdelning undergått. Styrelsen anförde följande.

Inom ett företag, som bedriver en så vittomfattande affärsverksamhet som domän- verket, är redovisningsrevisionen av stor betydelse. De lokala redogörarnas års- omslut uppgår ofta till ett par hundra tusen kronor, varför stora krav måste ställas på effektiviteten av verkets revision. Om man därjämte tager i betraktande, att skogsbokföringen och virkesredovisningen ur kontrollsynpunkt i allmänhet erbjuder stora svårigheter, finner man, att revisionen inom domänverket utgör ett uppdrag, som kräver säväl högre skoglig utbildning som speciella kvalifikationer för det redo- visningstekniska arbetet. Erfarenheter från senare år ha givit vid handen, att ar- betet till väsentlig del lämpligen bedrives genom revision och inventering i orterna,

De sak- kunniga.

ett arbete, som förutsätter en så fri och självständig verksamhet som möjligt för re- visionsförrättaren och föranleder skärpning av fordringarna på dennes kvalifikatio- ner. Den nuvarande löneplaceringen är på grund härav avgjort för låg. Styrelsen får erinra om att vid marinförvaltningen och statens järnvägar finnas förste revi- sorer, placerade i 26 lönegraden. Inom arméförvaltningen är revisionskommissarie inordnad i samma lönegrad. Då jägmästarbefattningarna enligt föreliggande förslag i regel skola hänföras till 26 lönegraden, är det av vikt för förvärvande av kompe- tent person, att förste revisorn icke placeras lägre.

Styrelsen ansåg, att å styrelsens revisionsavdelning borde i stället för en av de befintliga revisorsbefattningarna i 21 lönegraden, inrättas en befatt- ning som förste revisor i 26 lönegraden.

Under åberopande av domänstyrelsens här ovan återgivna uttalande an- gående revisionsverksamheten inom domänverket hemställde dåvarande revi- sorerna hos styrelsen i skrivelse den 25 september 1933 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet om den återstående revisorstjänstens upp- flyttning till 24 lönegraden.

Revisorerna erinrade därvid inledningsvis om ett uttalande av den s. k. skogs- bokföringskommittén, vari framhållits, att det, även om skogsmannautbildning vore oundgänglig för en revisor i domänverket, icke finge förbises, att affärsutbildning ej vore mindre viktig. Personer, som ägde bäggedera, borde givetvis vid revisorstill- sättning äga företräde. Dugligheten av de krafter, med vilka revisorstjänsterna kunde rekryteras, vore naturligtvis beroende på de avlöningsförmåner, som därmed vore förenade. De sakkunniga ville därför som sin mening uttala, att revisorerna borde stå på samma nivå som revirförvaltarna i avlöningshänseende, för att kompe- tenta sökande skulle kunna erhållas.

Vad domänstyrelsen anfört, syntes revisorerna väl överensstämma med skogsbok- föringskommitténs uttalande. Detta finge anses innebära, att fordringarna på en revisor hos domänstyrelsen vore större än för befattningar i 21 lönegraden inom och sannolikt även utom domänverket, för vilka enbart jägmästarutbildning, juridisk examen, examen från handelshögskola eller annan därmed jämförlig utbildning tor- de vara grundkompetensfordran. De speciella kvalifikationer för det redovisnings- tekniska arbetet, som jämte jägmästarutbildning fordrades för revisorsbefattning, skulle således, om befattningen placerades i 21 lönegraden, icke medföra bättre ställ- ning i avlöningshänseende än som kunde ernås utan sådana kvalifikationer. I detta sammanhang borde även beaktas de senare årens utveckling beträffande domänver- kets industriella verksamhet och den skogliga förvaltningens intensifiering, vilken utveckling skärpt kompetensfordringarna på revisorerna.

Då förste revisorn under avsevärd del av året bleve upptagen av resor för revision och inventering i orterna, komme granskningen av till domänstyrelsen inkommande redovisningshandlingar samt framställandet och fullföljandet av anmärkningar ävensom ledningen av revisionsavdelningens arbete att i relativt större utsträckning åvila den stationäre revisorn. Jämväl med avseende å dessa skyldigheter och befo- genheter samt det ansvar, som därmed följde, syntes den föreslagna löneplaceringen för revisorn vara för låg.

Till detta komme, att den föreslagna lönegradsplaceringen icke kunde anses be- fordra en avsedd god rekrytering. Ordinarie och extra ordinarie assistenter, som närmast borde ifrågakomma för befattningen, kunde nämligen knappast förutsättas sträva att förvärva sig de förut omtalade speciella kvalifikationerna, då skillnaden i avlöning mellan befattningarna icke vore större än vad förslaget innebure.

En placering av ifrågavarande revisorsbefattning i 24 lönegraden skulle, enligt revisorernas förmenande, väl överensstämma med domänstyrelsens för-

slag till lönegradsplacering för skogstaxatorer och dikningsledare, vilka be- fattningar, förutom jägmästarutbildning, krävde viss specialisering.

I skrivelse den 12 oktober 1933 till statsrådet och chefen för jordbruksde- partementet vitsordade domänstyrelsen, att de av revisorerna anförda, ovan återgivna skälen för revisorsbefattningens uppflyttning till 24 lönegraden vo- re bärande. Styrelsen underströk, att det för framtiden torde bliva ofrån- komligt, att såsom villkor för anställning som revisor hos styrelsen föreskri- vas icke endast speciella kvalifikationer för det redovisningstekniska arbetet utan även högre skoglig utbildning. Med hänsyn till revisionsarbetets kon- tinuerliga bedrivande måste lönen avvägas på sådant sätt, att revisorerna önskade kvarstanna i sina befattningar i stället för att söka högre avlönad linjetjänst. Styrelsen hade också för sin del övervägt en sådan placering som den föreslagna men icke funnit sig för det dåvarande böra framföra ett dylikt förslag. Därest Kungl. Maj:t emellertid skulle finna de anförda skälen vara av sådan art, att den av revisorerna föreslagna löneplaceringen redan vid denna tidpunkt vore att förorda, hade styrelsen intet att erinra däremot.

I proposition, nr 148, till 1934 års riksdag angående domänverkets orga- nisation omnämndes icke revisorernas eller domänstyrelsens här ovan refe- rerade framställningar.

I sin förenämnda skrivelse den 30 oktober 1938 har statsjägmästarnas förening under hänvisning till vad ovan anförts föreslagit uppflyttning av ifrågavarande revisorstjänst från 21 till 24 lönegraden.

Mot vad sålunda föreslagits har domänstyrelsen i sin förut omförmälda skrivelse den 21 november 1938 icke haft något att erinra.

Vid domänstyrelsen finnas för närvarande två ordinarie revisorsbefattning- ar, placerade den ena under benämningen revisor i 21 lönegraden och den andra under benämningen förste revisor i 26 lönegraden. Å styrelsens revi- sionsavdelning tjänstgöra dessutom ordinarie och extra ordinarie assistenter samt annan personal till varierande antal.

Till stöd för det föreliggande förslaget om uppflyttning av revisorsbefatt- ningen i 21 lönegraden till förste revisorsbefattning i 24 lönegraden har åbe- ropats de särskilda fordringar, som måste ställas på innehavaren av befatt- ningen. Då de sak-kunniga finna denna inställning naturlig, är det icke på grund av den omständigheten, att befattningshavaren skall besitta säväl skogliga som revisionstekniska kunskaper, då ju saklig kännedom på områ- det och behärskande av revisionsteknik alltid måste förutsättas för revisions- arbetes rationella bedrivande. Fastmer ha de sakkunniga ansett den syn- punkten bärande att _ såsom styrelsen också framhållit — skogsbokföring och virkesredovisning ur kontrollsynpunkt erbjuda stora svårigheter, till följd varav särskilda anspråk ställas på den granskande befattningshavaren. Här- till kommer den omständigheten, att innehavaren av förste revisorsbefatt- ningen i 26 lönegraden för vinnande av ökad kontroll sysselsättes i bety- dande utsträckning med revision och inventering i orterna, medan därunder de med nämnda befattning förenade uppgifterna i övrigt mot åtnjutande av

De sak- kunniga.

vikariatsersättning fullgöras av innehavaren av den lägre befattningen. Revi- sorn kommer härigenom att under en stor del av året fungera såsom före- ståndare för revisionen. Med hänsyn till dessa omständigheter anse sig de sakkunniga höra i förslaget till ändring av tjänsteförteckningen upptaga en förste revisorstjänst i 24 lönegraden för ifrågavarande befattningshavare. Vid bifall härtill synes emellertid under den högre befattningshavarens tjänste- förrättningar icke böra utgå vikariatsersättning för bestridande av på honom eljest ankommande göromål.

Från domänstyrelsens sida har uttalats, att även vid detta förslags genom- förande den i 21 lönegraden befintliga revisorstjänsten borde bibehållas i tjänsteförteckningen, enär den ökade omfattningen av revisionsarbetet ska— pat fortsatt behov av en ordinarie befattning i denna lönegrad. Med hänsyn till denna utveckling samt till betydelsen av en effektiv revision ha de sak- kunniga icke funnit anledning motsätta sig styrelsens förslag härutinnan.

Innebörden av de arbetsuppgifter, som enligt det anförda kommit att bli- va de väsentliga åliggandena för den i 26 lönegraden placerade förste revi- sorsbefattningen, föranleder de sakkunniga att föreslå utbyte av den nuva— rande benämningen mot titeln överkontrollör. Härigenom ernås även bättre överensstämmelse med inom vissa andra affärsverk använda benämningar.

Domänstatistiker. Denna befattning vid domänstyrelsen har alltsedan sin tillkomst år 1919 varit uppförd å extra stat i 26 lönegraden. Så sent som i 1933 års organisationsförslag ansåg sig domänstyrelsen härom böra uttala, att det rådde ovisshet beträffande de arbetsuppgifter, som i fortsätt- ningen komme att åvila statistikkontoret, bland annat med hänsyn till den omläggning av domänverkets statistik, som vore avsedd att genomföras un- der de närmaste åren. Befattningen som domänstatistiker borde på grund härav tills vidare kvarstå å extra stat.

Arbetsuppgifterna för domänstatistikern, vilken enligt instruktionen för domänverket skall hava avlagt jägmästarexamen eller examen från handels- högskola eller viss närmare angiven akademisk examen, finnas återgivna i arbetsordningen för domänstyrelsen. Det åligger domänstatistikern, som förestår statistikkontoret, bland annat att upprätta domänstyrelsens förvalt- ningsberättelse ävensom utarbeta därför erforderliga beräkningar och sam- manställningar, att verkställa erforderliga specialutredningar, att upprätta de sammanställningar beträffande domänverkets förvaltning, som skola ingå i statistisk årsbok, att i samarbete med skogstekniska byrån beräkna de be- lopp, som enligt för varje år gällande bestämmelser skola avsättas till för- nyelsefonden, att handlägga ärenden angående arbetarpension, att övervaka och ansvara för förandet av domänstyrelsens fastighetsliggare samt att före- draga domänstyrelsens förvaltningsberättelse.

I skrivelse den 4 november 1936 till Kungl. Maj:t anförde domänstyrelsen, att riktlinjerna för statistikkontorets verksamhet dåmera fastslagits. Den avsedda omläggningen av statistiken hade sålunda efter överläggningar med statistiska centralbyrån vidtagits. De ekonomiska utredningar och kalky- ]

! I | | I | !.

ler rörande bärigheten av revir eller andra delar av förvaltningen, vilka en- ligt styrelsens organisationsförslag skulle åvila sekreteraren hos general- direktören, vore i huvudsak nytillkomna uppgifter och medförde icke någon avlastning av arbete från statistikkontoret. Styrelsen framhöll därjämte, att behandlingen av arbetarpensionsfrågorna, en för domänverkets vidkom- mande arbetskrävande uppgift. av stadigvarande natur, överlämnats till handläggning av statistikkontoret. Domänstatistikerbefattningen borde där- för uppföras på ordinarie stat i 26 lönegraden.

Över framställningen avgavs utlåtande av kommunikationsverkens löne- nämnd, som erinrade, att chefen för järnvägsstyrelsens statistiska kontor, vilken vore placerad i 26 lönegraden, hade sig underställd en personal om- fattande 43 ordinarie befattningshavare, därav 2 i 21 lönegraden, 4 i 18 och 3 i 17 lönegraden, samt att den i 24 lönegraden placerade föreståndaren för telegrafstyrelsens statistiska avdelning hade sig underställd en personal av 5 ordinarie befattningshavare, därav 1 i 21 lönegraden. I betraktande här- av måste lönenämnden ställa sig tveksam till domänstyrelsens förslag, att domänstatistikern vid överförande till ordinarie stat hänfördes till så hög lönegrad som den 26. Det syntes lönenämnden, att definitiv ställning till frågan om domänstatistikems lönegradsplacering icke borde tagas, förrän närmare erfarenhet vunnits om den inverkan, som på senare tid vidtagna inskränkningar i domänverkets verksamhetsområde kunde komma att ut- öva på domänstatistikerns arbetsuppgifter.

Jämväl statskontoret ansåg sig i likhet med lönenämnden icke för det dåvarande böra förorda, att befattningen som domänstatistiker uppfördes å ordinarie stat i 26 lönegraden.

I skrivelse den 28 januari 1937 till Kungl. Maj:t anförde domänstyrelsen

följande.

Såsom domänstyrelsen förut framhållit har förevarande befattning alltsedan dess tillkomst är 1921 varit placerad i 26 lönegraden, ehuru å extra stat. Varken tidi- gare, såvitt styrelsen har sig bekant, eller i samband med domänverkets under år 1934 genomförda omorganisation har någon erinran mot tjänstens lönegradsplace- ring framställts från i saken hörda myndigheter, bland dem såväl lönenämnden som statskontoret. Endast i fråga om tjänstens överförande på ordinarie stat har tvekan rätt. Det skäl, som lönenämnden härvidlag nu åberopat för en avvaktande hållning, är emellertid, enligt styrelsens mening, icke bärande. Inskränkningen i domän- verkets verksamhetsområde, vilken numera helt kan överblickas, har nämligen icke haft någon egentlig inverkan på domänstatistikems arbetsuppgifter.

Då lönenämnden vidare såsom jämförelse anför det antal befattningshavare, vilka inom ett par av kommunikationsverken äro underställda cheferna för vederbörande statistiska avdelningar, får styrelsen framhålla att en dylik kvantitativ synpunkt väl kan vara ägnad att läggas till grund för tjänsternas bedömande inom sådana grenar av statsförvaltningen, där tjänstgöringen både kan och bör in i detalj reglementeras. För domänverket (liksom för större delen av de centrala ämbetsverken) är motivet i varje fall icke tillämpligt, då arbetsuppgifternas art därvidlag i stället måste fälla utslaget. Ett godkännande av lönenämndens synpunkt skulle för domänverket inne- bära en fullständig omvärdering av ett stort antal tjänster.

I detta sammanhang må ytterligare framhållas, att styrelsen anser, att av domän- statistikern bör fordras, förutom goda insikter i statistiskt arbete, avlagd högre skoglig examen.

De sak- kunniga.

I proposition, nr 214, till 1937 års riksdag, vilken proposition av riksda- gen bifölls, uttalade föredragande departementschefen, att han med hänsyn till de betänkligheter, som framförts av lönenämnden och statskontoret, icke vore beredd att för det dåvarande förorda domänstyrelsens förslag om do- mänstatistikems uppförande på ordinarie stat.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har domänstyrelsen, un- der hänvisning till den tidigare framställningen i ärendet, vidhållit sitt yr— kande om tjänstens uppförande på ordinarie stat i 26 lönegraden.

De arbetsuppgifter, som åvila ifrågavarande befattningshavare, ha numera efter vidtagen omläggning av domänstatistiken fastställts. Då arten och omfattningen av dessa arbetsuppgifter få anses giva vid handen, att ett fort- satt bibehållande av befattningen i 26 lönegraden innebär en riktig placering, få de sakkunniga hemställa, att domänstatistikerbefattningen upptages i tjänsteförteckningen i enlighet med domänstyrelsens förslag.

Intendent. I skrivelse den 4 november 1936 till Kungl. Maj:t anförde domänstyrelsen följande beträffande intendentsbefattningen.

Ifrågavarande befattning har alltsedan dess tillkomst den 1 januari 1925 varit pla- cerad å ordinarie stat i 24 lönegraden, ehuru den till utgången av år 1934 uppe- hållits endast på förordnande. Då tjänsten icke särskilt omnämndes vare sig i sty— relsens organisationsförslag den 5 juli 1933 eller i Kungl. Maj:ts proposition nr 148 till 1934 års riksdag, har dess lönegradsplacering icke varit föremål för diskussion i samband med verkets nyligen genomförda omorganisation. Anledningen till att domänstyrelsen i organisationsförslaget icke närmare behandlat nu förevarande tjänst sammanhänger med den tvekan, som kunde råda beträffande inköpsavdel- ningens inom styrelsen såväl kvantitativa som kvalitativa uppgifter. Numera kunna emellertid riktlinjerna härför bättre skönjas.

Arbetsuppgifterna för inköpsavdelningen med intendenten som chef och före- dragande innefattar bland annat upphandling av maskiner och redskap för avverk- ning och virkesbehandling, flottning och annan virkestransport, skogskultur och dikning, lanthruksredskap, arbetsmaskiner, för sågverk och andra industrianlägg— ningar, byggnadsmaterial, vägmaskiner, sten- och stubbrytningsredskap, st—enkrossar, sprängämnen, kontorsmöbler, kontorsmaskiner m. m., förbandsmaterial och dylikt.

Därjämte tillkomma en del speciella uppgifter, såsom omflyttning mellan olika redogörare av maskiner och redskap m. m., försäljning av försliten material, by— tesleverans med verkets naturaprodukter vid upphandlingar, befraktning av båtar vid större upphandlingar, ordnandet av brandskydd för verkets industrianlägg- ningar, virkesupplag och fastigheter samt handhavande av och redovisning över ver- kets förräd av skogsredskap, instrument, kontorsmaterial och blanketter m. m.

Ovannämnda arbetsuppgifter, som bland annat omsluta inköp av många olika varuslag, ha till sin kvantitativa omfattning stegrats avsevärt under de senaste åren. I den mån omslutningen kan sägas vara ett uttryck härför, torde några siffror vara belysande. År 1930 uppgingo inköpen genom intendenten till en summa av cirka 627 000 kronor, år 1933 till cirka 720000 kronor och år 1935 till cirka 1,358 000 kronor. Antalet av intendenten föredragna ärenden utgjorde samtidigt respektive 914, 879 och 1 215. Minskningen för år 1933 och den relativt ringa ökningen för år 1935 jämfört med siffran för år 1930 sammanhänger därvid med ärendenas sam- manförande i allt större grupper. Av intendenten utan föredragning direkt avgjorda ärenden uppgick för ifrågavarande år till respektive 385, 950 och 1 457. Samman-

lagda antalet upphandlingsärenden har härigenom ökat med 106 procent från 1930 till 1935.

Beträffande denna starka stegring, som alltjämt fortsätter, må vissa bidragande faktorer närmare beröras.

I fråga om skogsbruket har den centrala upphandlingsverksamheten successivt kommit att omsluta allt flera varuslag för att nu praktiskt taget omfatta allt, som lämpligen kan och ur affärssynpunkt bör upphandlas centralt.

Beträffande jordbruket har bland annat den nya arrendeförordningens bestäm- melser om kronans övertagande av yttre underhåll å skogsjordbruken föranlett en avsevärd ökning av upphandlingen av byggnadsmaterial av alla slag. Denna steg- ring kommer även att fortsätta, alltefter det kontrakten enligt äldre ordning upp- höra. Då antalet bebyggda jordbruksdomäner är cirka 1,500, skogsjordbruk cirka 3,600, torp och andra lägenheter cirka 2,200 samt tjänstebostäder cirka 225 fram- går med full tydlighet 'storleksordningen av de uppgifter, som härvidlag ankomma på styrelsens inköpsavdelning.

I fråga om sågverks- och förådlingsindustrien ha förhållandena på trävaru— marknaden och den rådande konkurrensen framtvingat en successivt skeende ut- byggnad och modernisering av samtliga domänverkets såganläggningar, vilka för närvarande utgöras av icke mindre än 25 sågverk med sammanlagt 34 ramar och en sammanlagd ärstillverkning av 55000 standards sågat virke. Genom beslut vid årets riksdag har domänstyrelsen därjämte anbefallts att övertaga driften vid ytter- ligare ett större exportsågverk, varmed är förenad sulfatindustri och annan för- ädlingsindustri.

Beträffande byggnader har den snabba utvecklingen å det byggnadstekniska om- rådet och den allmänna höjningen av lantbefolkningens bostadsstandard medfört en ökad byggnadsverksamhet.

För ledandet av en inköpsverksamhet av den art, som av det förestående framgår, äro stora kvalifikationer hos tjänstinnehavaren erforderliga. Förutom högre skog- lig utbildning fordras en ingående materialkännedom på många områden, en prak- tisk blick, ett utpräglat ekonomiskt sinne samt förhandlingsvana.

Styrelsen anser därför en placering av befattningen i 26 lönegraden fullt motiverad.

I yttrande över framställningen har kommunikationsverkens lönenämnd ansett, att de arbetsuppgifter, som ankomma på intendenten, icke motivera en höjning av befattningen från 24 till 26 lönegraden och i detta samman- hang omnämnt, att nämnden nyligen tillstyrkt förslag om sänkning från 27 till 24 lönegraden av två förrådsintendentstjänster vid statens järnvägar, vil- kas innehavare utöva förmansskap för betydligt större personal och ansvara för mera omfattande och värdefulla förråd än vad förhållandet är beträffan- de intendenten hos domänstyrelsen.

Jämväl statskontoret har, av samma skäl som lönenämnden, funnit det tveksamt, huruvida befattningen såsom intendent hos domänstyrelsen borde uppflyttas från 24 till 26 lönegraden, men tillfogat att ämbetsverket med hänsyn till sagda tjänstemans självständiga handhavande av honom till— kommande arbetsuppgifter samt den på senare tid väsentligt vidgade om- fattningen av hans verksamhetsområde icke ville motsätta sig en dylik upp- flyttning.

I förnyad skrivelse den 28 januari 1937 till Kungl. Maj:t har domänsty- relsen anfört följande.

I fråga om lönenämndens uttalande rörande intendentens arbetsuppgifter före- faller det styrelsen, som om nämnden även i detta fall anlagt övervägande kvantita— tiva synpunkter, i det att nämnden riktat uppmärksamheten på storleken av den vederbörande tjänstemän underställda personalen samt omfattningen och värdet av de förvaltade förråden.

Då lönenämnden vidare åberopat den av nämnden tillstyrkta sänkningen från 27 till 24 lönegraden av två förrådsintendentstjänster vid statens järnvägar, torde det icke sakna sin betydelse att något skärskåda de motiv, som legat till grund för ifrå- gavarande förslag. Av handlingarna framgår, att sänkningen föreslagits till följd av den numera genomförda centraliseringen av förrådsverksamheten till Stock- holm och Örebro; varigenom arbetsuppgifterna för de två förrådsintendentstjänster- na i Östersund och Luleå »redan så förminskats, att (järnvägs-) styrelsen icke längre kan hävda dem vara jämförliga i tjänsteansvar och tjänsteställning med exempelvis föreståndare för de större sektionerna med vilka de dock nu äro jämställda».

Samma orsaker, som i det relaterade fallet bidragit till att minska arbetsuppgif— terna för de båda lokalt placerade intendenterna vid statens järnvägar, ha emeller— tid för intendenten hos domänstyrelsen i stället föranlett en ökning i samma upp— gifter. Ehuru inom domänverket inga motsvarande tjänster finnas inom lokalför- , valtningarna, har nämligen revirförvaltarna förut i stor utsträckning verkställt upp- handlingen för det egna förvaltningsområdet. Denna upphandling har genomgå- ende centraliserats till styrelsen och dess intendent. Av denna anledning synes det

av lönenämnden sist anförda motivet sakna bärighet.

Domänstyrelsens förslag upptogs i Kungl. Maj:ts proposition, nr 214, till 1937 års riksdag, varvid föredragande departementschefen för det dåva- rande förklarade sig icke beredd att förorda styrelsens hemställan i denna del med hänsyn till de betänkligheter, som framförts av kommunikations- verkens lönenämnd och statskontoret.

I skrivelse den 11 december 1937 till Kungl. Maj:t, vilken skrivelse över- lämnats till de sakkunniga, har domänstyrelsen ånyo upptagit frågan om intendentsbefattningens lönegradsplacering till behandling. Efter en redogö- relse för ärendets tidigare handläggning anför styrelsen, att intet inträffat, som kunnat föranleda styrelsen att frångå sin förut uttalade uppfattning. Fast- mera hade verksamheten inom styrelsens inköpsavdelning ytterligare ökats, detta senare bland annat på grund av att nya industriella anläggningar till- förts domänverket.

I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har domänstyrelsen, un- der åberopande av vad tidigare i ärendet förevarit, förnyat sin hemställan om tjänstens uppflyttning till 26 lönegraden.

De sek. I annat sammanhang ha de sakkunniga funnit sig kunna biträda fram- k'mmga' ställt förslag om placering av förrådsintendentsbefattningarna vid statens. järnvägars nordligaste distrikt i 26 lönegraden. Med erinran härom och i be— traktande av här ifrågavarande befattningshavares självständiga handhavande av arbetsuppgifterna samt den numera ytterligare ökade omfattningen av honom åvilande göromål ——- omslutningssiffran för år 1938 överstiger 3 mil— joner kronor _— finna de sakkunniga en uppflyttning till 26 lönegraden motiverad.

Överjägmästare. Såsom chef för domänverkets distrikt, vardera omfat- tande 8—13 revir, fungerar överjägmästaren.

De nuvarande överjägmästarbefattningarna inrättades efter beslut av 1889 års riksdag i stället för skogsinspektörsbefattningarna, vilka från 1860-talet intill dess utgjort inspekterande organ inom domänverket. Förändringen innebar, att de sistnämnda befattningarna, som endast uppehållits på för— ordnande av revirförvaltare, ombildades till fasta tjänster, vilkas innehavare icke blott hade att utöva inspektionsverksamheten inom var sitt distrikt utan därjämte blevo inordnade som en länk i den egentliga förvaltningen därige- nom, att de erhöllo vissa administrativa befogenheter och tillades chefsskap över skogspersonalen inom sina distrikt.

Utvecklingen fram till 1934 års omorganisation av domänverket har efter hand lett till en förstärkning av den förvaltningsmåssiga delen av institu- tionens arbetsuppgifter. Domänverkets omorganisation har icke heller in- neburit något direkt avbrott häri. Omorganisationen har visserligen medfört en decentralisation, som ökat framför allt revirförvaltarnas befogenheter att självständigt avgöra en hel del ärenden, vilka förut avgjorts av domänsty- relsen eller överjägmästarna, men samtidigt ha överjägmästarnas befogen- - heter i icke oväsentlig grad ökats genom överflyttning från styrelsen av be- slutanderätten i vissa frågor.

Enligt instruktionen för domänverket åligger det överjägmästaren att över- vaka, att domänverkets intressen i angelägenheter, som röra skogsförvalt- ningen inom distriktet, tillvaratagas. Han är chef för förvaltningspersona— len inom distriktet. För statens skogsskola, därest sådan finnes inom di— striktet, är överjägmästare tillika inspektör. Överjägmästaren skall företaga inspektionsresor för att genom undersökning på stället inhämta kännedom om huru den honom underlydande förvaltningspersonalen fullgör sina ålig- ganden. Han har att öva tillsyn över att förvaltningsåtgärderna planläg- gas och utföras på ett ändamålsenligt sätt samt att därvid lämna underly- dande råd och anvisningar i uppkommande skogliga och ekonomiska frågor. Det åligger överjägmästaren att särskilt övervaka, att skogsskötseln bedri- ves enligt av domänstyrelsen utfärdade allmänna bestämmelser samt att fö- reskrivna åtgärder komma till utförande. Där åsidosättande i berörda hän- seenden förekommer, äger överjägmästare att beordra omedelbar rättelse. Överjägmästare äger ock att till styrelsen avgiva förslag beträffande sådana förvaltningsåtgärder, som han anser vara eftersatta. Vidare beslutar över— jägmästaren om utsyningars förläggning och tager befattning med försälj- ningar inom distriktet, allt i den omfattning domänstyrelsen bestämmer. Därjämte skall överjägmästaren i fråga om olika slag av upplåtelser å mark under skogsförvaltningen övervaka, att domänverkets intressen tillvaratagas.

Överjägmästarbefattningen är placerad i 29 lönegraden. I organisationsförslaget den 5 juli 1933 anförde domänstyrelsen bland an- nat följande.

Till följd av den föreslagna decentralisationen av domänverkets förvaltning måste för framtiden större anspråk ställas på effektiviteten hos de inspekterande organen,

överjägmästarna, som i egenskap av distriktschefer och inspektörer —- var och en för en betydande del av statens skogar — bära ansvar för att förvaltningen efter givna riktlinjer bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Överjägmästarna måste be- traktas som domänstyrelsens förtroendemän. Personvalet blir då av sådan vikt, att den mindre fasta anställningsformen medelst förordnande för visst antal år bör tillämpas. Härigenom vinnes även den fördelen, att, därest en överjägmästare efter förordnandets upphörande önskar eller eljest är villig att återgå till förvaltartjänst, sådan återgång kan ske. Styrelsen får med anledning härav föreslå, att överjäg— mästarbefattningarna tillsättas å förordnande för en tid av högst sex år.

Samtidigt måste de praktiska möjligheterna att förvärva lämpliga personer för överjägmästarbefattningarna beaktas. Överjägmästarna äro för närvarande pla- cerade i 14 lönegraden enligt för domänverket gällande avlöningsreglemente, vilket motsvarar 29 lönegraden enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente. Löne- beloppet utgör i medelgruppen (E) och näst högsta löneklassen (31) 10 500 kronor. Styrelsen anser med hänsyn bland annat till storleken av löneförmånerna för jäg- mästare av skilda klasser, att förordnande som överjägmästare bör förenas med ett arvode av 13 000 kronor.

I utlåtande över domänstyrelsens förslag uttalade riksräkenskapsuerket, att verket hyste viss tvekan om lämpligheten av att vidtaga den föreslagna förändringen i fråga om anställningsformen för överjägmästartjänsterna, ' innan frågan om en liknande anordning beträffande byråchefstjänsterna vid samtliga affärsdrivande verk hunnit omprövas.

Vidare anförde kommunikationsverkens lönenämnd, att de stora krav, som måste ställas på överjägmästarna i deras egenskap av distriktschefer och närmaste övervakare över revirförvaltningarna, onekligen talade till för- män för att beträffande dem en anställningsform tillämpades, som medgåve större frihet i fråga om personval, än som vore möjligt vid tjänstetillsätt- ning medelst konstitutorial. Dessutom vore givetvis den föreslagna löneför- höjningen ägnad att skapa ökade förutsättningar för befattningarnas besät- tande med de till buds stående dugligaste arbetskrafterna. Å andra sidan borde enligt nämndens mening icke bortses från det förhållandet, att för- ordnandesystemet icke i någon större omfattning kommit till användning inom lokalförvaltningen vid de övriga affärsdrivande verken, ehuru samma motiv för anställning medelst förordnande torde kunna åberopas för ett flertal andra befattningar vid nämnda verk." Ett bifall till domänstyrelsens förslag i fråga om överjägmästarnas anställningsform och löneförmåner torde fördenskull knappast kunna undgå att föra med sig konsekvenser på andra håll inom statsförvaltningen. Skulle en förändring i överjägmästarnas an- ställnings- och löneförhållanden anses böra komma till stånd, syntes därför densamma icke böra vidtagas förr än i samband med en blivande mera all- män översyn över löneförhållandena inom statsförvaltningen, enkannerligen inom kommunikationsverken.

Mot lönenämndens yttrande anfördes avvikande meningar av ordföranden, generaldirektören Stridsberg, som ansåg övervägande skäl tala för att överjäg- mästartjänsterna tillsattes medelst förordnande på viss tid, därvid arvodet icke borde bestämmas till högre belopp än 12 000 kronor, samt av ledamoten riksdagsmannen N. A. Nilsson, som ansåg opåkallat att höja överjägmästar- befattningarna i lönehänseende.

& l l l !

I proposition, nr 148, till 1934 års riksdag uttalade departementschefen beträffande överjägmästarnas löneställning, att han ansåge förordnandefor- men sakna berättigande i fråga om anställning av tjänstemän med de upp— gifter, som enligt hans mening borde tillkomma överjägmästarna.

Kungl. Maj:t och riksdagen beslöto i enlighet därmed. I sin förenämnda skrivelse den 22 oktober 1938 har domänstyrelsen, un- der hänvisning till en styrelsens skrivelse bifogad framställning från över- jägmästarna i de fem norra distrikten, ånyo till behandling upptagit frågan om anställningsform och löneställning för överjägmästarna. Styrelsen har därvid ansett, att, därest såväl byråchefstjänsterna i styrelsen som överjäg- mästartjänsterna omändrades till förordnandetjänster, överjägmästartjäns- terna borde upptagas i lönegraden C 6.

I den av styrelsen åberopade framställningen ha förenämnda överjägmäs- tare hemställt, att överjägmästare i de fem norra distrikten bereddes för- bättrade avlöningsförmåner genom anställning på förordnande för viss tid med enahanda årsarvode, som utginge till distriktschef vid statens järnvä- gar (16 000 kronor).

Från domänstyrelsens sida har hävdats, att överjägmästarbefattningarna böra tillsättas medelst förordnande å viss tid, vilken anställningsform styrel- sen på angivna skäl anser i detta fall bäst tillgodose statens intresse och ur vissa synpunkter även befattningshavarnas. Även de sakkunniga anse den— na anställningsform här lämpligen kunna komma till användning.

Såsom framgår av vad förut under avdelningen för gemensamma frågor anförts kunna emellertid de sakkunniga för överjägmästarbefattningarna, som för närvarande äro placerade i 29 lönegraden, icke föreslå högre löne- ställning å C-planen än den placering i lönegraden C 5 (13000 kronor) innebär. Då emellertid ifrågavarande befattningar, såsom den lämnade redogörelsen utvisar, sinsemellan äro ganska olikvärdiga, har det synts de sakkunniga böra övervägas, huruvida icke en gradering av befattningarna borde ske. Av domänstyrelsen ha de sakkunniga inhämtat, att en dylik an- ordning vore önskvärd, enär en fördelning av överjägmästarbefattningarna efter svårighetsgrad i förslagsvis två grupper skulle vara ägnad att bidraga till en rättvis löneplacering och ur styrelsens synpunkt ändamålsenlig. Vid nu angivna förhållanden anse sig de sakkunniga böra förorda en uppdelning i enlighet härmed.

Beträffande revirförvaltarna tillämpas för närvarande ett graderingssystem, enligt vilket särskilda lönetillägg utgå till förvaltarna i de mera svårskötta reviren. Det synes de sakkunniga med visst fog kunna göras gällande, att samma princip bör tillämpas beträffande överjägmästarna, därvid det sär- skilda lönetillägget torde böra bestämmas till 1 000 kronor.

Under åberopande av det anförda få de sakkunniga alltså hemställa, att överjägmästarna hänföras till lönegraden C 5 samt att till överjägmästarna i de mera svårskötta distrikten må, enligt de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t på förslag av domänstyrelsen meddelar, utgå särskilt lönetillägg med 1 000 kronor.

De mk- kunniga.

Överdirektör och souschef. Ifrågavarande befattningshavares löneställ- ning motsvarar placering ilönegraden C 10 (18 000 kronor) enligt det nya avlöningsreglementet. Med hänsyn till den löneställning, som utmätts för den vid statens järnvägar befintliga ehuru icke tillsatta överdirektörs— och souschefsbefattningen samt de sakkunnigas förslag rörande placering av motsvarande befattningshavare vid statens vattenfallsverk, anse sig de sak- kunniga böra förorda en uppflyttning av överdirektören och souschefen vid domänverket till lönegraden C 11 (19 000 kronor).

Sammanfattning. Vid bifall till de sakkunnigas under förevarande av- ; delning framförda förslag skulle, frånsett byråchefstjänsterna, följande änd- | ringar vidtagas i tjänsteförteckningen, nämligen i

lönegraden A 7: utbyte av kanslibiträde mot förste kontorsbiträde, lönegraden A 9: införande av kontorist, lönegraden A 10: införande av kronojägare, 3 lönegraden A 11: utbyte av kansliskrivare och kassör mot kontorsskrivare, l, lönegraden A 12: införande av kontorsskrivare och kronojägare, lönegraden A 14: införande av kassör, lönegraden A 20: utbyte av assistent mot biträdande jägmästare, lönegraden A 22: införande av biträdande jägmästare, lönegraden A 24: uteslutning av intendent samt införande av diknings- ledare och förste revisor,

fönegraden A 26: utbyte av förste revisor mot överkontrollör samt infö- rande av domänstatistiker och intendent,

lönegraden A 29: uteslutning av överjägmästare, lönegraden C 5: införande av överjägmästare, lönegraden C 10: uteslutning av överdirektör och souschef, lönegraden C 11: införande av överdirektör och souschef.

Beträffande byråchefstjänsternas löneplacering hänvisa de sakkunniga till de principförslag, som framlagts i det föregående under avdelningen för ge- mensamma frågor.

Kostnader.

t Att verkställa en exakt beräkning av den ökning i affärsverkens avlönings- kostnader, som genomförandet av de sakkunnigas förslag till ändring av ? tjänsteförteckningen medför, har icke varit de sakkunniga möjligt. En sådan | beräkning förutsätter främst, att verksstyrelserna fattat definitiv ståndpunkt ' beträffande den omfattning, i vilken ändring av befattningshavares lönepla-

cering på grund av tjänsteförteckningens sålunda ändrade lydelse bör ske. Av naturliga skäl ha styrelserna icke kunnat göra detta utan att dessförinnan ingående överväganden ägt rum. Dylika överväganden kräva emellertid läng- re tid än som för ändamålet stått till buds. De sakkunniga ha därför måst inskränka sig till att med ledning av de upplysningar, som stått att inhämta, åstadkomma en approximativ beräkning av kostnadsökningen i fråga. Be- räkningen har därvid skett på grundval av skillnaden mellan respektive högsta lönelägen.

Resultatet av nämnda beräkning utvisar, att ökningen av avlöningskostna- derna icke kommer att Överstiga 600,000 kronor. I detta belopp ingår även rörligt tillägg, beräknat efter 6 procent.

Särskilda yttranden av personalrepresentanter.

Personalrepresentanternas yttranden återgivas här nedan i den ordning, i vilken representanternauppräknats vid redogörelsen för överläggningarna den 10 och 13 december 1938 (sid. 7).

Herr Gabrielsson:

Vid överläggningarna inför de sakkunniga den 22 och 23 november 1938 har jag såsom representant för svenska postmannaförbundet uttalat den me— ningen, att brevbärargruppen borde inplaceras i 6 lönegraden. Såsom för— bundet i en den 29 november 1938 till de sakkunniga inlämnad skrivelse när- mare utvecklat, föreligga tungt vägande och sakligt starka skäl för en sådan uppflyttning. Sedan den nuvarande löneplanen fastställdes år 1920, ha näm— ligen fordringarna på rekryteringspersonalen skärpts i betydande grad. Före 1920 ställdes i stort sett inga andra krav på den, som aspirerade på en brev- bärarbefattning, än att han skulle kunna förete godkänt läkarbetyg samt godkända betyg från folkskola. Personalen i brevbärargraden utgör numera rekryteringspersonal till befattningar i 6, 7, 8, 10 samt i vissa fall även i 11, 12 och 16 lönegraderna. Av denna orsak ställas fordringarna högt redan vid uttagningen till brevbäraraspiranter. Under aspiranttiden, som varar ett år, måste vederbörande elev dels undergå en ganska omfattande teoretisk ut- bildning och dels genom övningstjänstgöring förskaffa sig praktiska kvali- fikationer för arbetet inom olika grenar av poströrelsen. Aspirantutbildning- en avslutas med muntlig slutprövning i "olika författningar och i postgeografi. Därest vederbörande elev icke lyckas avlägga dessa mycket krävande prov, blir han skild från tjänsten. Urvalet bland rekryteringspersonalen är sålun- da ganska strängt.

På grund av de direktiv, som ligga till grund för utredningsarbetet, ha emellertid de sakkunniga förklarat sig vara förhindrade att förorda en uppflyttning av gruppen i fråga. Jag beklagar, att direktiven varit så snäva, att de omöjliggjort en omprövning av detta välgrundade krav

I enlighet med förslag från generalpoststyrelsen ha de sakkunniga upp- tagit befattningen bilförare i 7 lönegraden. Att döma av de sakkunnigas uttalande på denna punkt synas emellertid de sakkunniga vara tveksamma, huruvida samtliga bilförare böra inplaceras i denna lönegrad. Jag anser mig emellertid bestämt böra vidhålla det av postmannaförbundet i förenämnda skrivelse den 29 november 1938 framförda kravet om inplacering i berörda lönegrad av alla bilförare. För närvarande tillhöra endast en del av post- verkets bilförare i Stockholm och Göteborg 7 lönegraden, under det att de

övriga äro placerade i 6 lönegraden. Det föreligger inga sakliga skäl för en dylik tudelning, utan alla böra inplaceras i 7 lönegraden. Såsom jag närmare utvecklat vid överläggningarna med de sakkunniga, måste man vid bedömandet av postchaufförernas arbetsuppgifter även taga hänsyn till andra faktorer än själva bilkörningen. Postverkets chaufförer måste jäm- väl äga viss kunnighet i sorteringsarbetet, ty under en och samma körtur medföra de ofta post till flera, i olika riktningar utgående postkupéer. Dess- utom måste de alltid ha sin uppmärksamhet riktad på nödvändigheten av att hålla de knappt tillmätta körtiderna. En försenad ankomst till veder- börande tåg- eller båtlägenhet kan försena postens vidarebefordran med flera timmar och i ogynnsamma fall med ännu längre tid. Vidare tillåter jag mig framhålla, att bilförarna bära ansvaret för de betydande värdepos- ter, de ha att transportera från och till de olika postlägenheterna och post- anstalterna.

De sakkunniga ha tillstyrkt det från postmannaförbundet och andra per- sonalorganisationer framförda förslaget om införandet av en ny befattning såsom stationsmästare i 14 lönegraden Med anledning av att de sakkunniga synas förutskicka, att till denna nya klass skulle komma att föras anstalter från såväl nuvarande 5 som nuvarande 6 klassen, anser jag mig böra fram- hålla, att postmannaförbundet icke räknat med en nedflyttning av några 5 klassens anstalter utan endast med en höjning av de största anstalterna av klass 6.

Herr Jönsson:

Av de sakkunnigas relation av departementschefens direktiv och uttalan— den (betänkandet sid. 9) framgår, att man ansett dessa uttalanden innebära bland annat, att någon ändring i löneställning för befattningshavare i rekry- teringsgrader i allmänhet icke kunnat förordas och vidare, att det också varit uteslutet att förorda förslag att inom ett verk uppflytta samtliga be- fattningshavare, tillhörande en och samma lönegrad. Utan att ingå på frå- gan huruvida departementschefens mening och sakkunnigas uppfattning av hans uttalanden äro fullt samstämmiga, kan jag ej underlåta att nu lik- som vid sammanträdet den 22 och 23 november 1938 framhålla följande angående dessa direktiv och uttalanden.

Att löneläget fastställts förut genom riksdagens beslut om nytt löneregle— mente kan icke i och för sig ha den inverkan vid en revision av tjänste- förteckningen, att icke en grupp kan, oavsett vilken lönegrad den står i, flyttas, om skäl till flyttning föreligga med hänsyn till den gruppens arbets- uppgifter i förhållande till andra gruppers arbetsuppgifter. Detta måste ju tvärtom vara tjänsteförteckningsrevisionens uppgift, oavsett om den före- tages i samband med eller fristående från lönereglering. Motsatsen måste innebära en självmotsägelse. Av detta följer logiskt, att en grupp måste kunna flyttas, även om den ståri en rekryteringsgrad, om gruppens arbets- uppgifter i förhållande till andra gruppers i samma lönegrad arbets- uppgifter giva anledning därtill. Man må för övrigt betänka, dels att för

olika serier av grupper rekryteringsgraderna kunna vara olika, och dels att det finnes grupper, som rätteligen icke kunna anses ingå i någon gruppserie och således heller icke kunna anses utgöra rekryteringsgrupp, även om de stå i en lönegrad, som betraktas vara rekryteringsgrad för annan eller andra gruppserier.

Jag tillåter mig anse de i 5 lönegraden placerade stationsbiträdena utgöra en sådan grupp. Det finnes icke stationsbiträden vid något annat verk. Några av dem ha möjligheten att avancera till första stationsbiträden i 6 lö- negraden, men de kunna därför icke anses utgöra en rekryteringsgrupp. Det har förekommit, att telegrafstyrelsen, i brist på andra möjligheter, för att på något sätt kunna bättra på den orättvist låga löneställning, stationsbi- trädena ha, använt andra tjänstetitlar för uppflyttning av en eller annan av dem, då arbetsuppgiften legat allt för många grader över deras löneställ- ning som stationsbiträden, men de kunna därför icke sägas rekrytera de tjänster, som de i brist på andra möjligheter dem tilldelade tjänstetitlarna egentligen avse. Det bör därför enligt min uppfattning icke ligga något hin- der i vägen för, utan tvärtom med hänsyn till deras arbetsuppgifter vara mer än skäligt, att enligt telegrafstyrelsens och telegraf— och telefonmanna- förbundets samstämmiga förslag flytta stationsbiträdes- och förste stations- biträdesgrupperna till 6 respektive 7 lönegraden.

Jämfört med övriga befattningshavare i 2 respektive 4 lönegraden borde Iokaltelefonist flyttas till 3 lönegraden och IandsteIe/onist till 5 lönegraden, Det finnes också fullt fog för att enligt telegrafstyrelsens av förbundet under— stödda förslag flytta expeditionsvakt till 6 lönegraden.

Gruppen reparatör i 7 lönegraden har av telegrafstyrelsen och förbundet samstämmigt föreslagits till uppflyttningiSlönegraden, medan de sakkunniga delat gruppen och infört tjänstetiteln reparatör även i 8 lönegraden. Med kännedom om den begränsning, de sakkunniga ansett sig nödsakade göra i anledning av departementschefens direktiv, skall jag här icke rikta mig mot detta förslag, ehuruväl det här gäller en grupp, som också enligt de sakkun— nigas mening om direktiven icke kan anses utgöra rekryteringsgrupp samt heller icke vid uppflyttning medföra uppflyttning av annan grupp och ännu mindre serie av grupper. Men de sakkunniga ha (betänkandet sid. 54) sagt sig »förutsätta, att endast de reparatörer, vilkas arbetsuppgifter mera mar- kerat skilja sig från övriga reparatörers, må ifrågakomma till placering i den högre lönegraden».

Ehuruväl det givetvis icke varit de sakkunnigas mening att därmed lägga hinder i vägen för utnämning av reparatör till förste reparatör i 10 lönegra- den, kan dock ett sådant uttalande av de sakkunniga sedermera leda till svå- righeter i detta avseende. Skulle så bliva förhållandet, har denna högt kva- lificerade grupp fått en kännbar försämring i stället för den så utomordent- ligt välmotiverade förbättring, som föreslagits av telegrafstyrelsen och för- bundet och som de sakkunniga trots de snäva direktiven ansett sig höra i, enligt deras mening, för dem möjlig mån tillmötesgå. Jag hemställer därför, att uppdelningen av gruppen reparatörer får ske efter samma grunder och på

samma sätt som vid befordringar i övrigt utan sådana särskilda förutsätt- ningar med dess möjligheter till oriktiga tolkningar.

Med titeln montör i 7 lönegraden har avsetts att bereda tjänstemannaställ- ning åt vissa kvalificerade arbetare, som på grund av specialisering icke lämp— ligen kunna utnämnas till reparatörer. Förbundet hade av goda skäl föresla— git deras placering i 8 lönegraden. Då emellertid de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå bättre placering än i 7 lönegraden och endast en del av re- paratörgruppen föreslagits till placering i 8 lönegraden, torde det icke finnas möjligheter att nu få dem bättre placerade. Bland dessa montörer finnes det emellertid också sådana, vars kvalifikationer och arbetsuppgifter motivera en särställning. Det gäller sådana montörer, som helt på egen hand utföra komp- licerade växelbords- linjeväljare— och andra liknande anläggningar, omändra sådana anläggningar och detta ofta under tiden dessa anläggningar äro i bruk. De böra liksom vissa reparatörer vid vattenfallsverket inplaceras i 9 lönegra- den. Det finnes också sådana montörer, som helt självständigt med hjälp av en eller flera andra arbetare utföra anläggningar av automatstationer på landsbygden, i samhällen etc., samt därvid ha hela ansvaret för arbetet och som arbetsledare för stationen. De måste behärska arbetet i alla dess de- taljer vare sig det gäller den egentliga telefonapparaturen, ritningar och schema därför, mätningar och provningar av olika slag, eller det gäller stark- strömsapparaturen för driften med dess motorer, ackumulatorer etc. De för- ena hos sig en förmans åliggande och ansvar med den tekniskt skicklige och kunnige arbetarens samt böra beredas tjänsteställning som förste montör i 12 lönegraden i likhet med motsvarande förste montörers tjänsteställning vid vattenfallsverket.

På anförda grunder får jag sålunda föreslå, att befattningen montör upp- tages jämväl i 9 lönegraden och befattningen förste montör i 12 lönegraden.

Beträffande förrådsförman i 7 lönegraden och stationsförman i 8 löne— graden anser jag telegrafstyrelsens förslag bort förordas, så att förrådsför- man placerats i 8 lönegraden och stationsförman i 9 lönegraden.

Herr Löfgren:

Efter tagen del av de sakkunnigas förslag till ändring av lönegradsplace- ring för befattningshavare vid statens affärsdrivande verk, får undertecknad i enlighet med chefens för finansdepartementet den 6 december 1938 lämnat medgivande härmed avgiva det uttalande, vartill jag anser det föreliggande förslaget giver anledning.

Med beklagande måste jag konstatera, att det av svenska järnvägsmanna- förbundet avgivna förslaget om bättre lönegradsplacering för befattningsha— vare i 5 Iönegraden icke kunnat vinna beaktande, ehuruväl mycket starka skäl tala härför. Av de i nämnda lönegrad placerade befattningshavarna utföra det stora flertalet ett sådant arbete, att jag med visshet vågar påstå, att de med hänsyn till kvalifikationsfordringarna borde vara placerade i en högre lönegrad. För erhållande av anställning även i den lägst förekom- mande lönegraden har såsom villkor uppställts godkännande i psykologiska

prov och reaktionsprov samt stränga fordringar med avseende å syn- och hörselförmåga ävensom god hälsa och kroppskonstitution.

Utöver vad i förbundets skrivelse till de sakkunniga den 30 november 1938 anförts i fråga om dessa befattningshavare, anser jag mig böra framhålla att så länge det systemet är rådande vid statens järnvägar, att stationskarlar åläggas arbetsuppgifter såsom tågklarerare å mindre och medelstora sta- tioner, gods- och biljettexpeditörer å större och medelstora expeditioner, ställföreträdare åt stationsmästare av klass 6, krävande växlingstjänst och i övrigt tjänst, som står i direkt beröring med säkerhetstjänsten, måste kravet på bättre lönegradsplacering för dessa befattningshavare anses vara mycket väl befogat. Samma motiv kan i fråga om säkerhetstjänsten anföras beträffande banvakterna. Det är nämligen att bemärka hurusom berörda lönegrads befattningshavare även ha ett stort ansvar för människoliv, dyrbar materiel, penningmedel m. m. De sakkunniga ha, av anledning som icke framgår av det föreliggande förslaget, helt bortsett från järnvägsmannaför- bundets förslag om bättre lönegradsplacering för maskinbiträde, vagnskötare i stationär tjänst, trafikbiträde, rorgängare, timmerman och maskinvakt. I fråga om de tre förstnämnda grupperna av befattningshavare, förefinnes för dessa vissa befordringsutsikter, vilket däremot icke kan sägas om de tre sist- nämnda. Då dessa därjämte äro yrkesutbildade inom respektive fack och få utföra arbete, som måste anses vara av kvalificerad art, kvarstår från min sida alltjämt kravet på de sistnämndas uppflyttning i 7 lönegraden.

I det föreliggande förslaget ha de sakkunniga icke velat motsätta sig infö— randet av tjänstetiteln bilförare i 7 lönegraden, ehuruväl det dock synes ha skett med viss tvekan. Av förslaget synes framgå, att denna tjänstetitel skulle komma att införas vid samtliga verk med undantag av statens järnvägar. Då det vid statens järnvägar finnes ett antal dylika befattningshavare, huvud- sakligen sysselsatta vid statens järnvägars omnibuslinjer, får jag påyrka, att titeln jämväl införes vid statens järnvägar och att till denna kategori jämväl hänföres de bilförare, som i Stockholm och eventuellt andra platser äro sys- selsatta med godstransporter.

Reparatörerna, som i nuvarande tjänsteförteckning äro placerade i 7 löne- graden, föreslå de sakkunniga skola placeras i såväl 7 som 8 lönegraderna. Om jag beträffande uppdelningen icke har någon erinran att göra på grund av statsrådets direktiv, kan jag icke dela de sakkunnigas uttalande, huru denna uppdelning bör företagas, utan förmenar att detta bör ankomma på vederbö- rande verksstyrelse och personalorganisation att överenskomma med hänsyn till föreliggande arbetsuppgifter.

Järnvägsmannaförbundet har i sitt förslag hemställt, att rälsbussförare borde placeras i 8 lönegraden, vilket emellertid icke kunnat tillstyrkas av järnvägsstyrelsen, vilken ansett deras placering i 7 lönegraden vara tillfyllest. Jag kan icke ansluta. mig till den motivering, som av de sakkunniga anförts i denna del, där de sakkunniga vill jämföra denna kategori av befattnings- havare med »kvalificerade bilförare». Jag tillåter mig hänvisa till den moti- vering, som i övrigt intagits i förslaget, och måste med bestämdhet hävda

det fullt berättigade uti, att denna grupp av tjänstemän placeras i 8 löne- graden.

I järnvägsmannaförbundets förenämnda skrivelse den 30 november 1938 har föreslagits, att ställverksvalct borde placeras i 7 lönegraden, vilket emel— lertid icke kunnat tillstyrkas av järnvägsstyrelsen. Med beaktande av den utförliga behandling, detta förslag varit föremål för av de sakkunniga, måste jag beklaga, att järnvägsstyrelsen, som först givit erkännande åt det ansvar, som åvilar dessa befattningshavare och det goda omdöme, dessa måste besitta vid utövande av sin tjänst, likväl icke anser sig kunna till- styrka förbundets förslag. Såsom motiv härför har anförts, att trafikbi- träden, vilka tjänstgöra såsom växelledare, med fog kunna framställa krav om likaberättigande i förenämnda avseende. Denna järnvägsstyrelsens me- ning anser jag mig av flera skäl icke ktmna biträda och måste jag såsom min mening framhålla, att farhågorna från järnvägsstyrelsens sida äro be- tydligt överdrivna. Med hänvisning till vad som framhållits i föreliggande fråga, anser jag mig böra vidhålla förslaget om dessa befattningshavares placering i 7 lönegraden.

Av det föreliggande förslaget framgår, att titeln trädgårdsförman föreslås förändrad till trädgårdsmästare med placering i 8 lönegraden. Mot denna placering är från min sida intet att erinra, men tillåter jag mig ännu en gång framhålla det fullt berättigade uti, att banförman likaledes bör placeras i samma lönegrad. Vid jämförelse mellan de arbetsuppgifter, som åvila dessa befattningshavare, vill jag bestämt hävda den meningen, att banförman icke bör placeras lägre än i 8 lönegraden. Denna min mening delas säkert av det stora flertalet av statens järnvägars baningenjörer, under vilket befäl båda kategorierna av nämnda befattningshavare lyda. Innehavare av banförmans- tjänst, på vilken det numera ställes mycket stora fordringar, har bland an- nat till uppgift att vara förste banmästares närmaste man och ställföreträ- dare. Banförmannen får därigenom tidvis helt övertaga förste banmästares arbetsuppgifter och ansvar samt därigenom utöva befäl över såväl banvak- ter som ett större antal banarbetare.

Beträffande kontorsbefattningarna har frågan om dessas slutliga ordnan- de efter mera enhetliga grunder än vad hittills varit rådande till synes vållat de sakkunniga ett synnerligen stort arbete. Ostridigt är, att befattnings- havare i tjänstegraderna kontorist, förste kontorist och kansliskrivare i mycket stor utsträckning utföra preciS'enahanda arbetsuppgifter, som nu- varande kontors- och stationsskrivare och i vissa fall till och med högre så— dana. Att under dylika förhållanden företaga en ytterligare uppdelning i lönegradshänseende av dessa befattningshavare skulle enligt min uppfatt- ning icke vara lyckligt, utan borde, för att någorlunda rättvisa skulle veder- faras kontoristkåren, dessa befattningshavare utgå ur 8 lönegraden och samtliga placeras i 9 lönegraden. Såsom järnvägsmannaförbundet i sin förutnämnda skrivelse den 30 november 1938 anfört, intog kontorist- kåren enligt Kungl. Maj:ts förnyade nådiga avlöningsreglemente för tjänste- män vid statens järnvägar den 30 juni 1916 en löneställning, vars slutlön var

lika med stations— och kontorsskrivares begynnelselön. Denna löneställning ändrades genom tillägg till nämnda reglemente den 28 juni 1918, så att skill- naden i förutnämnda hänseende kom att utgöra 150 kronor per år.

Enligt det nya avlöningsreglementet kommer skillnaden i grundlön mellan nämnda tjänstemän på A—ort att uppgå till 612 kronor och på I-ort till 756 kronor per år, en löneskillnad som på grund av vad tidigare anförts icke kan anses vara motiverad. Under dylika förhållanden anser jag det vara fullt försvarbart, att hela kontoristkåren vid statens järnvägar uppföres i 9 lönegraden, vilken åtgärd i jämförelse med statens övriga affärsdrivande verk måste anses vara väl motiverad med hänsyn till de arbetsuppgifter och det ansvar, som åvila dessa tjänstemän. De sakkunnigas förslag innebär vid jämförelse med de övriga verken en deklassering av dessa befattningshavare, vilket jag under inga förhållanden kan godkänna. Åtgärden är ur sakliga synpunkter fullständigt omotiverad.

I järnvägsmannaförbundets framställning har föreslagits inrättandet av en ny befattning, benämnd Iinjeförman med placering i 12 lönegraden. Inne— havarna av denna befattning skulle i främsta rummet vara avsedda såsom föreståndare för transformatorstationerna på riksgränsbanan och såsom föreståndare för linjesträckorna vid de elektrifierade linjerna och för hand- havande av tillsynen för större elektriska ställverksanläggningar ävensom för signalanläggningarna utefter linjerna. Sedan förenämnda skrivelse in— givits, har vid sammanträde mellan samtliga baningenjörer denna fråga va- rit föremål för närmare behandling, varvid beslutats föreslå järnvägsstyrel- sen företaga närmare utredning i ärendet. Befattningen har dock föresla- gits benämnd signalmästare med placering i 12 lönegraden. Mot detta för- slag har jag intet att erinra och får jag med anledning av vad i detta av- seende anförts hemställa, att nämnda tjänstetitel införes i tjänsteförteck— ningen i 12 lönegraden.

Slutligen har i 14 lönegraden införts en ny stationsmästarebefattning, be- nämnd stationsmästare av klass 2. Häremot har jag ingen erinran att göra, så mycket mindre som järnvägsmannaförbundet i anledning av 1936 års klassificeringskommittés förslag i skrivelse till Kungl. Maj:t som ock till de sakkunniga påyrkat en dylik befattnings inrättande. Då emellertid de sak- kunniga förutsatt att till den nya anstaltsklassen skall komma att hänföras anstalter från såväl nuvarande femte som nuvarande sjätte klassen, kan jag icke finna att något uttalande härom bör i detta sammanhang göras, utan synes det mig som om klassificeringen av de olika stationerna bör ankomma på de organ, som hittills utfört detta arbete. Järnvägsmannaförbundet har i vart fall icke med sitt yrkande om införande av en ny stationsmästareklass avsett en nedflyttning av nuvarande 5 klass stationsmästare i en lägre löne- grad böra äga rum.

Herr Borgstedt: I skriftlig framställning till de sakkunniga har Sveriges lokomotivmanna- förbund med åberopande av den för lokeldare av 1925 års riksdag godkända

anordningen, att nämnda befattningshavare efter att fylla vissa villkor, må erhålla 12 löneklassen, d. v. s. högsta lönen i 8 lönegraden, anhållit att lok- eldare skulle helt uppflyttas i 8 lönegraden.

Vid överläggningar med de sakkunniga, i vilka undertecknad deltagit, har jag understrukit förenämnda anhållan och även förebragt fullgiltiga skäl för det sakligt berättigade i densamma. Visserligen har mot en uppflyttning från de sakkunnigas sida anförts, att inga nyckelpositioner finge rubbas och att uppflyttning av hel grupp ej heller kunde ifrågakomma. I förevarande avse- ende är ju dock ett säreget förhållande för handen, vilket veterligen icke gäl- ler för någon annan grupp, som framställt begäran om uppflyttning. De allra flesta lokeldarna inneha ju nämligen redan den löneställning, som skulle bli en följd av uppflyttningen och i rent sakligt avseende är uppflyttningen så— lunda i väsentlig utsträckning redan ett faktum, vilket tillika betyder, att kost- naderna för ett tillmötesgående bleve mycket ringa.

Med stöd av detta har jag framhållit, att ett undantag från direktiven mot hel grupps uppflyttning i detta fall vore fullt motiverat och att den i stor ut- sträckning blott formella uppflyttningen av lokeldaregruppen till 8 lönegra- den ej rimligen kunde ha något med nyckelpositionerna att skaffa. Då dessa synpunkter icke hos tjänsteförteckningssakkunniga vunnit beaktande ens för ett omnämnande i sakkunnigbetänkandet, tillåter jag mig till de sakkunni- gas förslag anteckna min avvikande mening.

Herr Hagström:

Beträffande befattningen trufikbiträde vill jag framhålla, att titeln manö- verman. med hänsyn till den ganska självständiga ställning, som exempelvis slussvakter intaga, torde bättre överensstämma med vederbörandes arbets- uppgift. Vattenfallsstyrelsens uttalande angående brovakters »enkla arbete» ger säkerligen icke uttryck åt verkligheten, särskilt där broar förefinnas i el- ler i omedelbar närhet av städer och större samhällen. För dessa befatt- ningshavare bör även möjlighet till uppflyttning komma ifråga. Statens vat- tenfallsverks tjänstemannaförbunds uttalande om placering minst två löne- grader högre torde även ha fog för sig.

Vattenfallsstyrelsens framställning om uppförande på Övergångsstat av nu- varande innehavaren av tjänsten såsom muddermästare och densammas bort- tagande ur tjänsteförteckningen synes omotiverad, då styrelsen med all sanno— likhet undcr all framtid måste utföra muddrings- och upprensningsarbeten för farleders upprätthållande, framför allt i Göta älv.

I vattenfallsstyrelsens motivering för införande av en befattning såsom förste maskinist i 12 lönegraden har bland annat anförts, att personalen vid Malfors kraftstation, på grund av arbetsuppgifterna därstädes, borde hänföras till högre tjänst än nuvarande 10 lönegraden. Till detta vill jag erinra om att samma förhållande synes råda beträffande kraftstationerna vid Vargön och Motala, där tjänstgörande maskinisten ensam får utföra allt det rätt om- fattande och ansvarsfulla arbete, som åligger dem. Vidare har vattenfalls- styrelsen uttalat, att maskinisterna i Älvkarleby kraftverks maskinsal borde

placeras i 12 lönegraden, i stället för nuvarande 14 lönegraden. Härtill måste påpekas, att med de reduceringar i personalens antal, som undan för undan gjorts på denna plats, en ytterligare sänkning av tjänsterna framstår som syn- nerligen obefogad. De sakkunnigas uttalande att den nya tjänsten bör utnytt- jas jämväl för nedflyttning av vissa tjänster, torde endast få tillämpas efter omsorgsfull prövning.

Herr Bragée:

Med stöd av finansministerns anförande till statsrådsprotokollet den 24 april 1936 ha statstjänstemännen haft grundad anledning tro, att en verklig omprövning av lönesättningen, såväl mot bakgrunden av de löner, som till- lämpas utanför statsförvaltningen, som ock med hänsyn till avvägningen mel- lan olika befattningshavargrupper inbördes, av de sakkunniga skolat verk- ställas. De i nämnda statsrådsprotokoll givna direktiven ha emellertid seder- mera avlösts eller kompletterats med andra direktiv av den innebörd, att en fullständig omprövning icke varit för de sakkunniga möjlig. I en under ut- redningens gång anförd jämförelse har påvisats, att kronojägaretjänsten rim- ligen icke borde placeras i lägre lönegrad än linjeförmän vid telegrafverket och förste banmästare vid statens järnvägar, d. v. s. i 12 lönegraden. Dess- utom har yrkats, att kronojägare skulle liksom jägmästare medgivas särskilda lönetillägg i svårskötta bevakningstrakter. Den anförda jämförelsen har icke tillbakavisats eller vederlagts. De sakkunnigas direktiv har dock uteslutit möj— ligheten att helt kunna flytta kronojägaretjänsten från 9 lönegraden. De sak- kunnigas förslag om tjänstens gradering på 9, 10 och 12 lönegraderna utgör följaktligen icke en slutlig lösning av frågan om en rättvis lönegradsplacering för kronojägarna. Förslaget innebär därtill ett fortsättande av systemet med olika löneformer för skilda tjänstemannagrupper vid domänverkets skogsför- valtningar.

Vid överläggningarna med de sakkunniga har jag vidhållit, att frågan om kronojägarnas lönegradsplacering nu bort slutligt lösas på det sätt, att samt- liga kronojägaretjänster uppflyttas till 12 lönegraden och att kronojägarna, liksom jägmästarna, medgivits särskilda lönetillägg i svårskötta bevaknings- trakter. Då de sakkunniga nu föreslå dylikt lönesystem även för överjäg- mästare, hade dess genomförande jämväl för kronojägare skapat enhetlighet i löneformen för samtliga tre huvudgrupper av ordinarie tjänstemän vid do- mänverkets skogsförvaltning.

Herrar Owe, Björnsson och Johansson: Det utredningsuppdrag, som 1936 års lönekommitté erhöll, skulle enligt de meddelade direktiven omfatta en allsidig prövning ur sakliga synpunkter av tjänstemännens löneställning. En sådan prövning måste enligt sakens natur avse icke blott lönenivån för de statsanställda, sådan den kommer till uttryck i själva löneplanen, utan därjämte en granskning av löneställningens avväg- ning mellan olika befattningshavargrupper inbördes, d. v. 5. en revision av de vid avlöningsreglementena fogade tjänsteförteckningarna.

Den sistnämnda delen av lönespörsmålet var härvid ingalunda den minst viktiga. Detta torde inses redan därav, att frågan gäller inplacering under ett gemensamt avlöningsreglemente av tjänstemän från olika delar av stats- förvaltningen, vilka erhållit lönereglering vid skilda tidpunkter, samt att ut- vecklingen inom ifrågavarande statliga verksamhetsområden under tiden ef- ter dessa löneregleringar ingalunda varit ensartad. Det lärer icke heller kun- na förnekas, att exempelvis inom kommunikationsverken sådana organisato— riska förändringar inträtt och verksamheten i övrigt utvecklats på ett sådant sätt, att stora befattningshavargrupper, med hänsyn till vikten av och ansva— ret för dem åvilande arbetsuppgifter, kommit att intaga en helt annan ställ- ning än tidigare. Den i allmänhet för omkring 20 år sedan gjorda avväg- ningen kan numera ingalunda anses riktig, och en rättvis lönereglering måste därför förutsätta, att en verklig omprövning av lönegradsplaceringen nu vid— tages. Uteblivandet av en sådan leder med nödvändighet till det resultatet, att antagandet av ett gemensamt avlöningsreglemente konserverar befintliga ojämnheter och orättvisor i lönegradsplaceringen.

Då personalrepresentanterna inom 1936 års lönekommitté godtogo en så— dan plan för arbetets bedrivande, att avlöningsreglementets avfattning jämte löneplanen först upptogs till avgörande medan tjänsteförteckningsrevisionen uppsköts för att behandlas senare, innebar detta icke något uppgivande av kravet på en allmän omprövning av lönegradsplaceringen för statens tjänste- män. Fastmera framhölls uttryckligen, att en tjänsteförteckningsrevision ut- gjorde en integrerande del av själva löneregleringen. Det förhållandet, att genom antagandet av ett nytt avlöningsreglemente vid 1938 års riksdag nå- gon nämnvärd förbättring icke inträdde i löneställningen för statens befatt— ningshavare, framhäver yttterligare behovet av att fullfölja löneregleringsar- betet.

Då särskilda sakkunniga tillkallades för utarbetandet av förslag rörande inplacering i lönegrader av olika befattningshavare, ansågo personalorganisa- tionerna sig av ovan angivna skäl ha rätt att förvänta, att så skulle ske. Ett stöd för denna uppfattning funno de även däri, att chefen för finansdeparte- mentet vid tillsättandet av dessa sakkunniga framhöll vikten av att »frågan om den inbördes avvägningen av olika gruppers löneställning i huvudsak bringas till en lösning inom en snar framtid». Enligt vad de sakkunniga uppgivit har emellertid finansministern utöver de skriftliga direktiven läm- nat muntliga sådana, vilka inneburit avsevärda begränsningar i de sakkun- nigas uppdrag och tydligen förhindrat en verklig och förutsättningslös om- prövning av tjänstegradsplaceringen för kommunikationsverkens tjänste- män. '

De sakkunnigas uttalande (betänkandet sid. 7) att personalrepresentanterna skulle hava vitsordat, »att, med utgående från de för utredningen gällande direktiven, vad i förslaget upptagits innefattade åtgärder, mot vilkas genom- förande representanterna icke hade något att erinra», gäller för vårt vidkom- mande endast den vid berörda tillfälle framställda förfrågan, huruvida nä- gon av de oss förelagda, av de sakkunniga ifrågasatta ändringarna borde ut-

gå ur förslaget och har sålunda icke den innebörden, att vi i övrigt godkänt eller förklarat oss nöjda med detsamma.

De organisationer, som undertecknade företräda, nämligen posttjänstemän— nens förening, svenska telegraftjänstemännens förening och statens järnvä- gars befälsförbund hava i särskilda till de sakkunniga avlämnade promemo- rior redogjort för de olika kommunikationsverkens utveckling och de avse— värt ändrade förhållanden, som under årens lopp inträtt i fråga om tjänste- männens ansvar och befogenhet. Av de lämnade framställningarna framgår med all önskvärd tydlighet, hurusom särskilt mellangradstjänstemännen ef- ter hand fått sig ålagda arbetsuppgifter, som tidigare utförts av tjänstemän i högre löneställning och i en omfattning, som måste sägas markerat avvika från vad som anses normalt. Kommunikationsverkens starka utveckling sedan nu gällande tjänsteförteckning antogs, sammanställd med en fortgå- ende relativ minskning av antalet tjänstemän i befälsställning, borde hava givit de sakkunniga anledning föreslå höjningar även i fråga om de befatt— ningshavargrupper, som vi representera.

Organisationerna hava icke varit i tillfälle att följa de sakkunnigas ar- bete på samma sätt som inom 1936 års lönekommitté, och de hava icke heller beretts tillfälle att förhandla med de sakkunniga på sätt förordningen om förhandlingsrätt medgiver. De överläggningar, som ägt rum vid två till— fällen, hava för organisationernas representanter inskränkts till att dessa fått framföra sina önskemål, men de sakkunniga ha därvid icke ingått på nå- gon verklig diskussion av de sakskål, varpå våra framställningar grundats. Av föreliggande betänkande framgår icke heller huruvida eller i vad mån de sakkunniga överhuvud taget upptagit organisationernas önskemål till om- prövning. Att så icke skett synes framgå av det förhållandet, att icke ens frågan om lönegradsplaceringen av vissa lö—gradstjänstemän omnämnts. Vi avse härvid placeringen i lönegrad av postassistenter, telegrafassistenter, kon— tors— och stationsskrivare, ett spörsmål som alltsedan löneregleringen 1920 vid olika tillfällen varit föremål för statsmakternas behandling och som vid varje tillfälle förklarats skola komma under omprövningi samband med kom- mande revision av tjänsteförteckningen. Orättvisan i dessa befattningsha- vares lönegradsplacering framträder tydligt vid jämförelse med lönegrads- placeringen för motsvarande rekryteringsbefattningar vid andra verk och är även vitsordad vid olika tillfällen. Här må endast erinras om ett uttalande, som på sin tid gjordes av 1915 års kommission för gemensamma avlönings- bestämmelser för kommunikationsverken m. fl. verk, då denna kommission hävdade den åsikten, att de lägsta grupperna bland tjänstemän med högre kompetens, såsom vid statens järnvägar kontors- och stationsskrivare, vid postverket postexpeditörer (nu postassistenter), vid telegrafverket assistenter och vid tullverket kammarskrivare, borde i avlöningshänseende ställas på ett i det stora hela likartat plan.

Såsom framgår av det ovan anförda finna vi de sakkunnigas förslag helt otillfredsställande, och vi anse, att detsamma icke rimligen kan läggas till grund för beslut i ämnet. Vi anse oss därför icke kunna nu ingå på en detalj-

1 !

granskning av förslaget. Innan frågan upptages till slutligt avgörande, måste nämligen den tidigare'i. utsikt ställda realprövningen av de olika befattnings— havarnas lönegradsplacering verkställas. Vid denna prövning, som lämpligen synes kunna ske i samband med behandlingen» av tjänsteförteckningsspörsmå- let för hela statsförvaltningen, böra de personalgrupper vi företräda givas representation i det utredningsorgan, som tillsättes för ändamålet.-

Herr Hörsta:

I sin till de sakkunniga överlämnade promemoria den 21 november 1938 ansåg sig personalföreningen vid statens vattenfallsverk böra betona, att per- sonalföreningen vid framläggande av sina önskemål med avseende på den nya tjänsteförteckningen haft klart för sig, att någon generell höjning av lönegradsnivån för de affärsdrivande verkens tjänstemän icke i samband med tjänsteförteckningsrevisionen stode att vinna, samt att personalföreningens ändrings- och tilläggsförslag utformats under hänsynstagande härtill. Per- sonalföreningen ansåg sig vid sådant förhållande kunna hysa de största för- hoppningar om att dess önskemål skulle vinna beaktande av de sakkunniga.

En granskning av betänkandet giver emellertid vid handen, att personal- föreningens förhoppningar. långt ifrån infriats. Sålunda har personalför— eningens förslag —- om man bortser från vissa extra befattningars överfö- rande på ordinarie stat — av de sakkunniga helt biträtts blott i tre fall, nämligen ifråga om införande av förste bokhållare- och förste revisorsbe- fattningar i 19 respektive 24 lönegraderna samt höjning av förste kanalin- spektorstjänsten från 21 till 22 lönegraden. Härjämte kan beträffande ett få- tal andra lönegradsplaceringar konstateras, att desamma, ehuru de icke enligt personalföreningens mening äro tillfredsställande, i alla fall innebära för— bättringar i förhållande till nu gällande tjänsteförteckning. I samtliga övriga fall har personalföreningens önskemål lämnats helt utan avseende.

Det är under sådana förhållanden med största besvikelse personalförening- en tagit del av det utarbetade betänkandet. Personalföreningen anser sig dock hava såväl skriftligen som muntligen inför de sakkunniga framfört synnerligen vägande skäl för alla sina önskemål. På vilka grunder dessa likväl icke kunnat i vidare mån än som skett tillgodoses, lämnar betänkandet tyvärr föga upplysning om, beroende på att de sakkunniga där icke närmare uppehållit sig vid andra frågor än sådana, som ur de sakkunnigas egna syn- punkter böra föranleda ändringar eller tillägg i den gällande tjänsteförteck- ningen. Dä de sakkunniga således icke i betänkandet tagit ställning till de från personalföreningens sida framlagda skälen, saknar personalföreningen möjlighet att ingå i närmare bemötande av de sakkunnigas förslag. Att här återupprepa vad personalföreningen tidigare i saken anfört, torde icke vara erforderligt. Personalföreningen förutsätter nämligen, att de av vederböran- de verkstyrelser och personalsammanslutningar tidigare avgivnayttrandena komma att jämte betänkandet överlämnas till Kungl. Maj:t.

Att personalföreningen hos de sakkunniga vunnit så ringa gehör för sina, enligt personalföreningens egen mening så välmotiverade önskemål, torde lot—390370

möjligen kunna bero på de direktiv, som de sakkunniga enligt betänkandet erhållit från vederbörande departementschef. Personalföreningens uppfatt- ning är dock, att önskemålen, dessa direktiv till trots, väl kunnat tillgodoses inom ramen av den revision, som det otvivelaktigt tillkommit de sakkunniga att företaga. De höjningar i lönegradsplacering, som personalföreningen be— gärt, avse dock allenast åstadkommande av en med hänsyn till olika be- fattningshavares arbetsuppgifter anpassad gradering tjänster emellan. Därest krav av sådan art icke bliva tillgodosedda, kommer den blivande tjänsteför- teckningen icke att uppfylla de fordringar på rättvisa för alla, som man måste kunna ställa på densamma.

Herr Boberg: Statsjägmästarnas förening och dess representanter hava såväl skriftligen som vid muntliga, protokollförda överläggningar inför de sakkunniga fram- fört föreningens önskemål jämte utförlig motivering. Därvid har föreningen såsom skäl för en förbättrad löneställning bland annat påvisat, beträffande jägmästargruppen dels den avsevärt högre reallön, som motsvarande yrkes- utövare åtnjuta såväl i annan allmän som i enskild tjänst, dels gruppens utomordentligt självständiga arbetsuppgifter — sannolikt utan motsvarighet inom 26 lönegraden i statsförvaltningen i övrigt — samt beträffande assistent- gruppen dels att dennas nuvarande lönegradsplacering tillkommit utan nå- gon realprövning och endast med hänsynstagande till lönetekniska regler, dels att veterligen ingen annan befattning i allmän tjänst med fordran på högskoleutbildning och tillika avsedd att i vissa fall utgöra sluttjänst inpla- cerats i så låg lönegrad.

De sakkunniga hava emellertid, bundna av sina direktiv, icke föreslagit någon som helst förbättring för jägmästargruppen och för assistentgruppen en förbättring allenast för viss, icke närmare bestämd del.

Då jag torde få förutsätta, att vid ärendets fortsatta behandling samtliga handlingar komma att överlämnas till statsmakternas representanter, vilka obundna av direktiv äro oförhindrade att underkasta våra önskemål en all- sidig realpröving, inskränker jag mig här till att framhålla, att med hän— syn till nu ifrågavarande tjänstemannagruppers säregna arbetsuppgifter tor- de ett bifall till de av oss framförda önskemålen knappast behöva medföra några återverkningar inom andra delar av statsförvaltningen.

Herr Malmgren: Kommunikationsverkens ingenjörsförbund har tidigare i skrivelser till de sakkunniga påvisat, hurusom de senare årens ofantliga tekniska utveckling förändrat ingenjörernas ställning i sådan grad, att en allmän höjning av de- ras befattningar är synnerligen berättigad. Därigenom skulle de statliga verken även bättre än nu är fallet kunna konkurrera med de privata och kom- munala företagen om ingenjörskrafterna. Under de sammanträden, som de sakkunniga haft med representanter för personalorganisationerna, har det emellertid framgått, att de åt de sakkunniga givna direktiven ej medgiva en

dylik generell lönegradsförbättring. De för oss ingenjörer mest trängande be- hoven, vilkas tillgodoseende ej synas strida mot nämnda direktiv, ha dock av de sakkunniga ej beaktats. Jag inskränker mig här till att behandla endast dessa fall.

Under »gemensamma frågor» diskutera de sakkunniga bland annat byrå- chefernas lönegradsplacering. Vad som där säges bör enligt de sakkunniga i tillämpliga delar kunna gälla även för telegrafverkets linjedirektörer. Då något definitivt förslag angående de senares placering ej avgivits, vill jag här endast understryka vikten av att dessa tjänster, vilkas underbetalning är up- penbar, placeras i högre lönegrad.

Övriga ingenjörstjänster diskuteras här nedan separat för telegrafverket och statens järnvägar.

Telegrafverkets genomgripande tekniska nydaning är allmänt känd. Att detta måste sätta spår i tjänsteförteckningen med avseende på de tekniska tjänsterna måste därför anses självklart. Enligt de sakkunnigas förslag skulle detta i stort sett ske på följande sätt.

Beträffande tekniska tjänster, för vilka ej fordras ingenjörsutbildning, före- slå de sakkunniga, att i 7 lönegraden införas två nya tjänster, nämligen mon- tör och bilförare, att i 8 lönegraden införes reparatör, vilken befattning dess- utom bibehålles i 7 lönegraden, att i 14 lönegraden införes stationsmästare samt att i 17 lönegraden införes linjemästare, som även bibehålles i 16 löne- graden.

Beträffande tekniska tjänster, som fordra ingenjörsutbildning vid tekniska gymnasier och därmed jämförliga läroanstalter, föreslå de sakkunniga, att i 17 lönegraden införes en ny ingenjörstjänst som mellansteg mellan ritare i 15 lönegraden och ingenjör i 20 lönegraden. (I detta sammanhang bör påpe- kas, att den i de sakkunnigas preliminära förslag till tjänsteförteckning upp- tagna ingenjörstjänsten i 24 lönegraden uteslutits i betänkandet.)

Beträffande tekniska tjänster, som fordra teknisk högskoleutbildning, före- slå de sakkunniga ingen förbättring. (Uppdelningen av den nuvarande verk- stadsingenjörstjänsten i 27 lönegraden i verkstadsingenjör i 26 lönegraden och förste verkstadsingenjör i 27 lönegraden är i princip en namnändring och innebär snarare en försämring än en förbättring.)

De ovannämnda förslagen till förbättringar, vilka för övrigt måste anses både välförtjänta och nödvändiga, motiveras med ökad teknisk svårighetsgrad för nämnda tjänster. Denna motivering bör då i än högre grad gälla för de ingenjörer, som närmast äro ansvariga för vissa gebit och för dem underställd personals kunnighet. Jag avser här de för närvarande i 27 lönegraden place- rade försteingenjörerna och de i 28 lönegraden placerade byrådirektörerna. vilka oundgängligen böra placeras i högre lönegrader.

Kommunikationsverkens ingenjörsförbund gjorde i underdånig skrivelse redan den 31 oktober 1935 framställning om placering av försteingenjörerna vid kommunikationsverken i 28 lönegraden, där vägingenjörerna enligt be- slut av 1934 års riksdag placerats. Att försteingenjörerna vid telegrafverket

äro likaväl meriterade för denna placering framgår omedelbart vid- en spe- cialgranskning av deras göromål. Jag inskränker mig emellertid här till att påpeka, att när den nuvarande tjänsteförteckningen uppgjordes fanns prak- tiskt sett varken radio eller automat— och långdistanstelefoni i modern me- ning. Man måste här fråga sig: Var finnes överhuvudtaget en motsvarighet till den förändring såväl tekniskt som administrativt, som telegrafverkets le- dande ingenjörstjänster genomgått under de senaste tjugu åren? En upp- flyttning av försteingenjörstjänsterna en lönegrad — det må handla om sek- tions— eller specialisttjänster — förefaller därvidlag som en obetydlig kompen- sation. Detsamma gäller även byrådirektörstjänsten, vilken av telegrafstyrel- sen såväl som ingenjörsförbundet tidigare föreslagits uppflyttad till 30 löne- graden.

Då vid överläggningarna med de sakkunniga framgått, att en generell upp- flyttning av nämnda tjänster är utesluten, får jag härmed å förbundets väg- nar yrka på att tjänsterna förste byråingenjör, förste linjeingenjör och förste verkstadsingenjör i 27 lönegraden även införas i 28 lönegraden samt att tjäns- ten byrådirektör i 28 lönegraden även införes i 29 lönegraden.

Vidare får jag hemställa, att den ovan nämnda ingenjörstjänsten i 24 lönegraden införes i tjänsteförteckningen, att användas om telegrafstyrel- sen framdeles finner behov av densamma föreligga. Det finnes så mycket större anledning att göra detta, som en dylik tjänst föreslagits såväl för sta- tens järnvägar som för statens vattenfallsverk.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i tjänsteförteckningen för statens järnvägar föranleda till följande erinringar.

I 17 lönegraden har för telegrafverket och vattenfallsverket införts en ingenjörsbefattning, som saknas för statens järnvägar. Jag vill hemställa, att även statens järnvägar erhålla denna befattning. För denna hemställan kunna anföras samma motiv, som återfinnas i betänkandet om motsva- rande befattning för telegrafverket. Även om järnvägsstyrelsen icke begärt denna befattning eller eventuellt förklarat sig icke hava behov av densamma, synes den dock för likformighetens skull böra införas i tjänsteförteckningen för att kunna användas, om järnvägsstyrelsen framdeles finner, att behov av densamma uppkommer .

Det är med besvikelse jag konstaterar, att intet åtgjorts för att bereda sek- tionsföreståndarna en länge påyrkad och vid upprepade tillfällen väl moti- verad bättre löneställning, vilken även framförts av järnvägsstyrelsen. En ytterligare spärr för en sådan förbättring synes vara överinspektörernas pla- cering i 28 lönegraden, enär det anförts-, att dessa borde hava bättre löne- ställning än sektionsföreståndarna, som de skola inspektera. Jag vill där— för föreslå, att överinspektörerna sättas i 29 lönegraden och att, i likhet med vad ovan föreslagits för telegrafverket, förste ingenjörsbefattningar inrättas i 28 lönegraden, med bibehållande av dylika befattningar även i 27 löne- graden.

Icke heller har önskemålet om återinförande av byrådirektörsgraden vid

statens järnvägar vunnit beaktande. Det är dock ett faktum, att det torde bliva svårt för järnvägsstyrelsen att kunna för all framtid påräkna fram- stående experter som föreståndare för specialavdelningar vid de tekniska byråerna med bibehållande av nuvarande låga löneställning. Dessutom sy- nes enkel rättvisa fordra, att statens järnvägars tjänstemän icke bliva sämre lottade än telegrafverkets, där dylika avdelningsföreståndare hava byrådi— rektörs grad, för att icke tala om det med dylika och högre tjänster i rikt mått utrustade vattenfallsverket. I likhet med vad här ovan föreslagits för telegrafverket böra därför även vid statens järnvägar byrådirektörstjänster inrättas och därvid placeras i såväl 28 som 29 lönegraderna.

Fröken XValler:

|

De sakkunniga delgiva i inledningen av sitt betänkande, att av personal- organisationer framställda önskemål i mycket stor omfattning icke kunnat upptagas i de sakkunnigas förslag. Att så förhåller sig i vad rör önskemål framställda av personalorganisationer, anslutna till de kvinnliga kårsam— | manslutningarnas centralråd, är ett faktum. Bland de i förslaget icke upp- tagna önskemålen från dessa personalorganisationer har jag under överlägg- l ningarna särskilt anfört framställningen om att vid översynen av den nu ' gällande inbördes avvägningen av olika befattningshavares löneställning skulle åstadkommas en riktigare placering i tjänsteförteckningen av nuva- rande tjänster i 2 och 4 lönegraderna. T ill grund för detta önskemål ligger det nuvarande förhållandet, att begynnelsegrad för kvinnlig befattnings- havare är 2 eller 4 lönegraderna, under det att begynnelsegrad för manlig befattningshavare är 5 lönegraden. Kvalifikationskraven för 5 lönegraden äro icke större än för 2 och 4 graderna. Ett omvänt förhållande angående | kvalifikationer förekommer däremot ofta, i det att genomgången folkskola . är tillfyllest för 5 lönegraden, medan för 2 och 4 graderna fordras betydligt mer teoretisk utbildning. Olikheten i löneställningen för å ena sidan befatt— | ningshavare i 5 lönegraden och å andra sidan befattningshavare i 2 och 4 i graderna måste alltså ha annan orsak än kvalifikationskrav och synes mig * icke kunna förklaras på annat sätt. än i den ringa uppskattning, som kom- mer arbetet i 2 och 4 lönegraden till del, därför att det uteslutande utföres av

| kvinnor. Vid den inbördes avvägningen av olika befattningshavares löneställning & böra givetvis samma principer vara utslagsgivande vid införande i lönegrad l av samtliga befattningar. På grund av vad jag ovan anfört, kan jag ej anse, att så skett med nuvarande befattningar i 2 och 4 lönegraderna, som kom- mit att utgöra begynnelsegrader för uteslutande kvinnliga befattningshavare. Jag vidhåller för den skull det inför de sakkunniga uttalade önskemålet, att nuvarande befattningar i 2 och 4 lönegraderna intagas i 5 lönegraden.

Förslag till tjänsteförteckning, i vad avser statens affärsdrivande verk. Befattningar vid Löne- grad Postverket T elegrafverket 1.355; går va ttiifiäeliäsv erk Domänverket —-—— —— Effektvärdare —— —— A 1 Tågstäderska Vagnstäderska Skrivbiträde Lokaltelefonist Skrivbiträde Skrivbiträde —— A 2 Skrivbiträde -—— —— —— —— —— A 3 Kontorsbiträde Kontorbiträde Kontorsbiträde Kontorsbiträde Kontorsbiträde A 4 Landstelefonist Brevbärare Expeditionsvakt Banvakt Expeditionsvakt Expeditionsvakt A 5 Expeditionsvakt Stationsbiträde Eldareåtägtärja Vakt Expeditionsvakt Förrådsvakt Matros Stationskarl Postiljon av Förste stations- Banbiträde Trafikbiträde —— A 6 klass 2 biträde Maskinbiträde Stationsmästare Rikstelefonist Maskinvakt år av klass 5 tågfärja Portvakt Rorgängare Timmerman å tågfärja Trafikbiträde Vagnskötare Bilförare Bilförare Banförman Bilförare Förste expedi- A 7 Brevbärarförman Förrädsförman Förrådsförman Förrådsförman tionsvakt Förrädsförman Förste expedi- Förste expedi- Förste expedi- Förste kontors- Förste expedi- tionsvakt tionsvakt tionsvakt biträde tionsvakt Förste kontors- Förste kontors- Förste kontors- Förste kontors- biträde biträde biträde biträde Inkasserare 1 Lokeldare Kanalförman Postiljon av Montör Reparatör Reparatör klass 1 Reparatör Rälsbussförare Skogvaktare Reparatör Värdebrevbärare Förste postiljon Kontorist Förste portvakt Kontorist —— A 8 Kontorist Reparatör Konduktör Maskinist Stationsmästare Stationsförman Kontorist Reparatör av klass 4 Utlandstelefonist Maskinskötare å tågfärja Motorvagnsförare Reparatör Stallförman Stationsförman Stationsmästare av klass 71 Trädgårdsmästare Vagnförman

* Å övergångsstat.

Befattningar vid

Postverket Telegrafverket

Statens järnvägar

Statens vattenfallsverk

Domänverket

grad

Förste postiljon Kontorist

Kontorist

Montör

Kontorist Kronojägare Tillsyningsman

Bokbinderiför— Förste kontorist Bangårdsmästare Fyrmästare Kronojägare A 10 man Förste reparatör Banmästare Förste kontorist Förste kontorist Förste kontorist Förste reparatör Tryckeriförman Förste reparatör Maskinist Överpostilj on Tågmästare Muddermästare * Slussmästare Kontorsskrivare Kontorsskrivare Kontorsskrivare Kontorsskrivare Kontorsskrivare A 11 Kupémästare Telegrafexpeditör Registrator Postexpeditör Vaktföreståndare Transportförman Förrådsmästare Förrådsmästare Förrådsmästare Befälhavare å Kontorsskrivare A 12 Förste kupémä— Förste telegraf— Förste banmästa- bogserbåt Kronojägare stare expeditör re Förrådsmästare Skogsrättare1 Förste postexpe- Förste vaktföre— Förste trädgårds- Förste maskinist ditör ståndare mästare Förste montör Kontorsskrivare Kontorsskrivare Kontorsskrivare Kontorsskrivare Stationsmästare Linjeförman Lokförare Linjemästare av klass 3 Verkstadsförman Maskinist Trädgårdsmästa— Transportmästa- Radiotelegrafist Stationsmästare re re av klass 3 Tredje maskinist å tågfärja Tredje styrman Vagnmästare Verkstadsförman —— —— _— —— Övningslärare A 13 Faktor Förste radiotele- Stationsmästare Byggmästare Kassör A 14 Stationsmästare grafist av klass 2 Förste maskinist av klass 2 Stationsmästare Linjemästare Verkmästare Garagemästare Kontorsskrivare Kontorsskrivare Kontorsskrivare —— A 15 Materialförvalta- Materialförvalta— Ledningsmästare Maskinmästare re re Ritare Mätaretekniker Postassistent Radiokommissa- Stationsskrivare Ritare Överpostexpedi— rie Vagnmästare Stationsmästare tör Ritare Verkmästare Övermontör Telegrafassistent Telegrafkommis- sarie av klass 6 Verkmästare Stationsmästare Linjemästare Andre maskinist Instrumentma— —— A 16 av klass 1 Verkmästare å tågfärja kare Andre styrman Stationsmästare Lokmästare Stationsmästare av klass 1 Överbanmästnre

1 Å övergångsstat.

Befattningar vid

Löne- grad Postverket Telegrafverket jäsrtiaåålglår vattäätaciilssv e rk Domänverket Förste postassi- Bokhållare Bokhållare Bokhållare —— A 17 stent Förste telegral- Förste stations- Driftverkmästare assistent skrivare Ingenjör Ingenjör Lokmästare Linjemästare Overbanmästare Telegrafkommis- sarie av klass 5 Verkmästare Postmästare av Förste bokhållare Förste bokhållare Driftverkmästare ————— A 18 klass 4 Telegrafkommis— Stationsinspektor Förste bokhållare sarie av klass 4 av klass 4 Kanalinspektor Övermaskinist av klass 2 av klass 2 —— —— —— —— —— A 19 Kontrollör Ingenjör Byråassistent Ingenjör Biträdande jäg- A 20 Postmästare av Kontrollör Förste styrman Kontrollör mästare klass 3 Telegrafkommis- av klass 2 sarie av klass 3 Ingenjör Stationsinspektor av klass 3 Underinspektor Övermaskinist av klass 1 Aktuarie Aktuarie Aktuarie Förrådsförval- Domänhok- A 21 Notarie Förrådsförval— Byråassistent tare hållare Revisor tare Expeditionsföre- Kassör Notarie Revisor och bok- Kassör ståndare Kontrollör Registrator1 hållare Notarie Förste styrman Notarie Revisor Revisor av klass 1 Revisor Kassör Kontrollör Notarie Revisor Förste kontrollör Förste kontrollör Distriktskamrer1 Förste kontrollör Biträdande jäg- A 22 Postmästare av Ingenjör Ingenjör Ingenjör mästare klass 2 Radiokommis- Stationsinspektor Kanalinspektor sarie av klass 2 av klass 1 Telegrafkommis- Verkstadskamrer sarie av klass 2 —— —— —— —— —— A 23 Förste revisor Förrådskamrer Befälhavare av Förste revisor ByråjägmästareI A 24 Intendent Förste revisor klass 2 a tåg— Ingenjör Dikningsledare Postmästare av Kontorschef färja Kamrer Förste revisor klass 1 B Sekreterare Expeditionsföre— Sekreterare Sekreterare Sekreterare Telegrafkommis— ståndare Skogsingenjör Överkontrollör sarie av klass Förrådskontrol- Skogstaxator 1 B lör Överkontrollör Förste kontrollör Ingenjör Sekreterare Stationsinspektor av klass 1 B

Befattningar, vid

Postverket

Telegrafverket

Statens järnvägar

Statens vattenfallsverk

Domänverket

grad

Postmästare av klass 1 A

Stationsinspektor av klass 1 A

Skogsskoleföre— ståndare 1

A25

Förste aktuarie Byråingenjör Baningenjör Byråingenjör Andre domän— A 26 Intendent Kameralinten- Befälhavare av Direktörsassi— fiskal Kamrer dent klass 1 a tåg— stent vid kanal- Domänkam- Sekreterare Linjeingenjör färja verk rerare Överpostmästare Sekreterare Byråingenjör Driftsingenjör Domänstatistiker Telegrafkommis- Elektroingenjör Sekreterare Intendent sarie av klass Förrådsintendent Jägmästare 1 A Förste aktuarie Sekreterare Trafikinspektör Förste aktuarie Skogsskoleföre- Verkstadsingen- och chef för ståndare jör statistiska kon- Överkontrollör toret Förste revisor Intendent Kamrer Maskiningenjör Sekreterare Signalingenjör Trafikinspektör Verkstadsingen- jör Överinspektor Förste byråingen- Förste byråingen- Distriktssekrete— Direktörsassistent —— A 27 jör jör rare vid kraftverk Förste intendent Förste linjeingen- Förrådsintendent Distriktsingenjör Kontorsehef jör Förste baningen- Förste byråingen- Förste sekreterare jör . jör Förste trafikin- Förste byråingen- Förste driftsin- spektör jör genjör Förste verkstads- Förste maskin- Förste sekreterare ingenjör ingenjör Jägmästare Förste sekreterare Förste trafikin- spektör Förste verkstads— ingenjör Lantmätare Byrådirektör Byrådirektör Arkitekt Byrådirektör Byrådirektör A 28 Byrådirektör och Ombudsman Förste domän- ombudsman Överinspektör fiskal Överkontrollör Postdirektör Trafikdirektör —— —— —— A 29 A 30 Beträffande nu i lönegraden A 30 upptagna befattningar hänvisas till princip- 1 förslag å sid. 15

Befattningar vid

Löne—

, , _ Statens Statens .. grad

Posts erket Telegrafverket järnvägar vattenfallsverk Domänverket —— —— —— —— —— C 4 _— —— —— Förrådschef Överjägmästare '_C 5 Kanaldirektör __— —— Verkstadsöver— Driftchef —— C 6 ingenjör —— —— — Driftdirektör —— C 7 Postsparbanks- Telefondirektöri Verkstadsdirek- —— —— C 8 chef Stockholm tör Verkstadsdirek- Förrådsdirektör tör _— —-— Distriktschef Kraftverksdirek- —— C 9 tör —— —— —— Överingenjör Försäljningschef C 10 —— —— Överdirektöroch Kraftverksdirek- Överdirektör och C 11 souschef tör souschef —— —— —— —— —— C 12 Generaldirektör —— —— Överdirektör och —— C 13 souschef

—— —— —— —— —— C 14 —— Generaldirektör —— —- —— C 15 —— _— —— Generaldirektör Generaldirektör C 16 —— —— Generaldirektör __ —— C 17

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet . . .. 3

Inledning ........................................ . . . . ...... . . . ....... 5

Gemensammafrågor............ ......... .. ........... 12 Förordnandetjänster s. 12. Byråchefstjänster s. 15. Tjänstebenämningar s. 18.

Postverket.. ............. ....... . . 21

Stationsmästare av klass 4 och 5 s. 21. Bilförare s. 23. Förste kontorsbiträde s. 26. Förrådsförman s. 26. Postiljon av klass 1 s. 27. Kontorist och förste kontorist s. 27. Kontorsskrivare_s. 30. Kupémästare m. fl. befattningar s. 30. Stationsmästare av klass 2 s. 33. Överpostexpeditör s. 35. Förste revisor s. 44. Postmästare av klass 1 A m. fl. befattningar s. 44. Förste byråingenjör s. 47. Postdirektör s. 49. Postsparbanks- chef s. 49. Sammanfattning s. 50.

Telegrafverket..... ....... ...... . ...... . .......... 51

Bilförare s. 51. Förste kontorsbiträde s. 51. Inkasserare s. 51. Montör s. 51. Repa- ratör s. 52. Utlandstelefonist s. 54. Kontorist, förste kontorist och kontorsskrivare s. 55. Verkstadsförman s. 55. Förste radiotelegrafist s. 56. Stationsmästare s. 58. Radiokommissarie s. 59. Ingenjör s. 59. Linjemästare s. 62. Verkmästare s. 63. Kassör s. 64. Förste revisor s. 64. Verkstadsingenjör s. 65. Förste trafikinspektör s. 66. Telefondirektör i Stockholm s. 67. Sammanfattning 5. 67.

Statensjärnvägar. ......... .......... .......... 69 Eifektvårdare, tågstäderska och vagnstäderska s. 69. Ledningsvakt och lednings—

Ställverksvakt s. 71. Förste portvakt s. 72. Motorvagnsförare s. 74. Reparatör s. 75. Stationsmästare av klass 7 s. 75. Trädgårdsmästare och förste trädgårdsmästare s. 75. Kontorist s. 76. Kontorsskrivare s. 76. Vagnmästare s. 77. Verkstadsförman s. 77. Stationsmästare av klass 2 s. 78. Lokmästare s. 78. Stationsinspektor av klass 4 s. 79. Överhanmästare s. 79. Byråassistent s. 80. Kassör s. 84. Ingenjör s. 84. Förråds- intendent s. 85. Överinspektör s. 87. Sammanfattning 5. 88.

Statensvattenfallsverk.................. ..... ..... 90

Trafikbiträde s. 90. Bilförare s. 90. Förste kontorsbiträde s. 91. Reparatör s. 91. Muddermästare s. 91. Kontorsskrivare s. 91. Förste maskinist 5.91. Linjemästare s. 93. Verkmästare s. 94. Stationsmästare s. 94. Ingenjör s. 96. Förste bokhållare s. 100. Driftverkmästare s. 101. Kassör s. 102. Kanalinspektor av klass 1 s. 102. Förste revisor s. 104. Jägmästare s. 105. Driftchef s. 106. Kraftverksdirektör s. 109. Överdirektör och souschef, överingenjör, driftdirektör, förrådschef och kanaldirektör s. 112. Samanfattning s. 118.

Domänverket ..... ...... . ...... 119

Förste kontorsbiträde s. 119. Kontorist s. 119. Kontorsskrivare s. 119. Krono— jägare s. 122. Biträdande jägmästare s. 125. Dikningsledare s. 128. Förste revisor s. 129. Domänstatistiker s. 132. Intendent s. 134. Överjägmästare s. 137. Över— direktör och souschef s. 140. Sammanfattning 5. 140.

Kostnader.............. ..... ..... . ...... .. ..... .........141 Särskilda yttranden av personalrepresentanter . . . . . . . ....... . . . . . . . . . . . . . . 142 Förslag till tjänsteförteckning, i vad avser statens affärsdrivande verk . . . . . .. 158

Industri.

Kommunalförvaltnlng. HandeL och sjöfart.

och kommunernas nnansväsen. . Konimunikatlonsväsen.

?g. ang .;revislon av tjänsteförteckningenivad Betänkande ang. grunder för intagning av enskild väg shahens gaffärsdrivan'de verk. [5] till allmänt underhåll ävensom ang. statsbidrag till enskilda vägar. [1] Betänkande med förslag till taxa. för betor-öring av. » gods m.m. &. statens järnvägar. [3]

Bank-. kredit- och penningväsen.

Försäkringsväs'en.

.*Hälso- och sjukvård. * Kyl-koväsen. Ulide'rvlsnlngsväs'en. Andlig - ' odling i övrigt.

Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släkt.- namn. [41

I

, Allmänt näringsväsen. . Försvarsväsen.

Utredning och förslag rörande platsi Stockholms skar- .*- gärd för förläggning av Stockholms örlogsbas. [2] .

Utrikes ärenden,. Internationell rätt.

Stockholm 1939. Kungl. Boktr. P. A. Norstedtk Söner 390370