SOU 1942:10
Betänkande med förslag till brandlag och brandstadga m. m
N 4-0 (;(
oå (— — Cija,
&( *. ICT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNlNGAR 194210 KOMMUNIKATIONSDEPABTEM-ENTET
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL
BRANDLAG ocH BRANDSTADGA M. M.
AVGIVET AV
BRANDFÖRSVARS UTREDNINGEN
#
STOCKHO*LM 1942
Kronologisk förteckning
1. Betänkande med förslag till plan för organisations- arbetet inom försvarsväsendet. Beckman. 733 5. F". (Till betänkandet höra dels- en bilaga innehållande personalförteckningar m. m., avsedd endast för tjänstebruk, dels ack ett hemligt bihang i tre delar.)
2. Betänkande med förslag till lag med särskilda be- 7. stämmelser om begränsning av vinstutdelning iran aktiebolag. Marcus. 22 s. Fl. _ . Promemoria rörande bostadsförsörjningen. Av A.
De yngre sjukhusläksrnas avlönings-, arbets- och bostadstörliallanden. Beckman. 106 s. S.
lagstiftning. Marcus. 55 s. Ju. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga torsk-
P??"
ningens ordnande. 1. Allmänna uppgifter angaende 10.
den tekniskt-vetenskapliga forskningsverksamhe-
Johansson. Beckman. 77 s. S. 8.
Promemoria med förslag till utvidgad vanhävds- 9.
tens nuvarande läge m. m. — Allmänna synpunkte rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen. ' Eriorderliga åtgärder för den tekniskt-vetenskap liga forskningens främjande och statens medverka- därvid. Heeggström. 195 s. H.
Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk' ningens ordnande. 2. Förslag till åtgärder för fråm jande av den tekniskt-vetenskapliga forskninge.. på. byggnadsamrådet. Hseggström. 76 s. ll. , 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till tjänste- och tamiljepensionsreglemente- för arbetare i statens tjänst. Marcus. 135 s. Fi. 1941 års lärarlönesakkunnlga. Betänkande med löri slag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. Marcus. 191 s. Fi. . Betänkande med förslag till brandlag och brand- stadga m. m. Norstedt. 164 s. K.
Anm. Om särskild tryckort ej angivas, ar trycket-ten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- bokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = iordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens otientllga utredningar! yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1942: 10 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL
BRANDLAG OCH BRANDSTADGA M. M.
AVGIVET AV
BRANDFÖRSVARS UTREDNINGEN
STOCKHOLM 1942 susen. noxmvoxanmr. ?. s. Konsum &. som 420661
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet.
Jämlikt Kungl. Majtzs bemyndigande den 21 mars 1941 har Herr Stats— rådet den 1 april 1941 dels tillkallat landshövdingen Ola Jeppsson, brand- chefen, överstelöjtnanten Helge Forssman, civilingenjören Torsten Gustafs- son, brandinspektören Karl Artur Janzon, biträdande länsjägmästaren Svante Lindroth, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Victor Julius Mattsson samt civilingenjören Axel Nylander att såsom sakkunniga inom kommunikationsdepartementet verkställa utredning rörande lämpliga åtgärder för stärkande av rikets brandförsvar, dels ock uppdragit åt lands- hövdingen Jeppsson att vara de sakkunnigas ordförande samt åt fiskalen i Svea hovrätt Bengt Petri att vara de sakkunnigas sekreterare.
Sedan landshövdingen Jeppsson avlidit har Herr Statsrådet den 1 juli 1941 tillkallat landshövdingen Alvar Elis Rodhe att såsom sakkunnig del— taga i utredningsarbetet samt vara de sakkunnigas ordförande.
Utredn'ingsmännen, som antagit benämningen brandförsvarsutredningen, ha nedan angivna dagar avgivit utlåtande i följande till utredningen re- mitterade ärenden:
1. den 21 oktober 1941 över statens arbetsmarknadskommissions och luftskyddsinspektionens skrivelse den 17 april 1941 angående branddam- mar m. m.;
2. den 30 september 1941 över luftskyddsinspektionens skrivelse den 20 september 1941 angående vissa anslag till det civila luftskyddet m. 111. år tillåggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42 ; samt
3. den 13 november 1941 över skrivelse den 11 oktober 1941 av överbefäl- havaren över rikets försvarskrafter angående vissa anslag till försvarsväsen- dets brandskydd.
Utredningen har dessutom avgivit utlåtande i ett ärende av hemlig natur. Vidare ha för att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag till dem med remisskrivelser nedan angivna dagar överlämnats hand- lingarna i följande ärenden:
1. den 1 april 1941 skrivelser från svenska brandskyddsföreningen den 7 juni 1935, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund den 22 maj 1937 och svenska skorstensfejeriarbetareförbundet den 14 juli 1938 angående brand- skyddet å landsbygden;
2. den 9 maj 1941 länsskogsbrandchefens i Västernorrlands län skrivelse den 7 maj 1940 angående minderårigas deltagande i skogseldsläckning;
3. den 6 juni 1941 länsstyrelsens i Uppsala län skrivelse den 25 april 1941 angående åtgärder till förhindrande av uppkomsten av skogseldar genom gnistspridning från lokomotiv; samt
4. den 10 oktober 1941 svenska brandkårernas riksförbunds i juni 1941 avgivna skrivelse angående ändrade grunder i fråga om ersättning av stats- medel för deltagande i släckning av skogseld.
De sakkunniga ha under utredningsarbetet samrått med representanter för bland annat svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska brandskyddsförem'ngen, svenska brandkårernas riksförbund, svens- ka brandbefälsföreningen, svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och svenska skorstensfejeriarbetareför- bundet. Under tiden den 23——.29 maj 1941 har utredningen företagit en stu- dieresa till Finland. Den 26 juli 1941 har utredningen till Kungl. Maj:t in- givit framställning med förslag till förordning angående rätt för länsstyrelse att meddela föreläggande i vissa brandskyddsärenden. I anledning av denna framställning har den 30 augusti 1941 utfärdats en förordning i ämnet (Svensk författningssamling nr 712).
Sedan utredningsarbetet numera slutförts, får brandförsvarsutredningen härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till brandlag och brand- stadga m. m. .
Särskilda yttranden av dels Lindroth samt dels Mattsson och Lindroth ge- mensamt bifogas.
Stockholm den 7 mars 1942.
A. E. RODHE. H. FORSSMAN. TORSTEN GUSTAFSSON. K. A. JANZON. S. LINDROTH. VICTOR J. MATTSSON. AXEL NYLANDER.
Bengt Petri.
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
F ö r s 1 & g till Brandlag.
Härigenom förordnas som följer:
1 &.
Varje kommun skall i enlighet med vad i denna lag finnes stadgat upp- rätta och vidmakthålla ett brandförsvar, som kan anses tillfredsställa skä— liga anspråk på trygghet mot skada av brand, skogsbrand dåri inbegripet.
Vad i denna lag är stadgat om kommun skall även gälla köping, som ej utgör egen kommun, samt annan tätare befolkad ort, som i 17 & omförmä- les. Bildas kommunalförbund för handhavande av brandförsvaret skall vad i denna lag är stadgat om kommun gälla kommunalförbundet.
2 g.
1 mom. Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av riksbrandinspek- tören.
2 mom. LänsstyreISe skall vaka över att brandförsvaret inom länet är till- fredsställande ordnat. Länsstyrelse biträdes härvid av en länsbrandinspek- tör samt, där så finnes erforderligt, av en särskild länsinspektör .för skogs- brandförsvaret. För Stockholms stad skola dock inspektörer, som i detta moment avses, icke tillsättas.
3 mom. Närmare bestämmelser om inspektörernas verksamhet meddelas av Konungen.
3 ä.
1 mom. I varje kommun skall finnas brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning.
I stad skola finnas yrkesbrandkår eller borgarbrandkår eller båda dessa slag av kårer samt reservstyrka.
I annan kommun skola finnas borgarhrandkår eller sådan frivillig brand» kår, som enligt avtal är skyldig att verkställa brandsläckning inom kommu- nen, eller båda dessa slag av kårer samt reservstyrka.
Länsstyrelse äger medgiva kommun befrielse från skyldighet, varom i detta moment stadgas, därest kommunen träffat avtal om släckningshjälp från
kommunal eller frivillig brandkår i annan kommun, dock att reservstyrka alltid skall upprättas.
2 mom. Med yrkesbrandkår avses i denna lag kommunal brandstyrka, be— stående av heltidsanställd personal.
Med borgarbrandkär avses i denna lag kommunal brandstyrka, vars med- lemmar förbundit sig att vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brand— tjänst.
Med frivillig brandkår avses i denna lag brandstyrka, som står under led- ning av brandkårsförening, annan enskild sammanslutning eller enskilt före- tag.
Om reservstyrka stadgas i 10 5.
4 &.
I varje kommun skall finnas brandchef, som handhar den närmaste led- ningen av kommunens brandförsvar. Härjämte skola finnas en eller flera vice brandchefer, som hava att biträda brandchefen och vid förfall för denne. träda i hans ställe. I stad skall därjämte finnas övrigt brandbefäl i mån av behov. ' "
Därest länsstyrelse prövar så vara erforderligt, skall i kommun finnas brandfogde, vilken såsöm brandchefens tjänstegrenschef skall handhava den närmaste ledningen av skogsbrandförsvaret. Finner länsstyrelsen lämpligt att för skogsbrandförsvarets vidmakthållande indela kommun i flera skogs- brandrotar, skall en brandfogde utses för varje rote. För att biträda brand- fogde samt vid förfall för denne inträda i hans ställe skola utses en eller flera vice brandfogdar.
Utses mera än en vice brandchef eller mera än en vice brandfogde, skall i samband med tillsättandet den ordning angivas, i vilken de vid förfall skola träda i brandchefens eller brandfogdens ställe.
Om den utbildning, de i denna paragraf omförmälda befattningshavarna skola hava genomgått eller hava att genomgå, förordnar Konungen.
5 g.
1 mom. Brandchef, vice brandchef, brandfogde och vice brandfogde ut- ses av den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter. Myndig- hetens beslut skall underställas länsstyrelsen. Den utsedde skall av länssty— relsen förordnas, därest länsstyrelsen finner honom lämplig för uppdraget och icke särskilda skäl annat föranleda.
Brandchef, vice brandchef, brandfogde och vice brandfogde tillsättas för den tid och på de villkor, som kommunens beslutande myndighet bestämmer.
Brandchef, vice brandchef, brandfogde och vice brandfogde må under lö- pande tjänstgöringstid av länsstyrelsen skiljas från sin befattning, därest han befinnes vara olämplig för densamma.
2 mom. Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara brandchef, vice brand— chef, brandfogde eller vice brandfogde än:
a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget;
b) den som uppnått sextio års ålder;
e) den som eljest uppgiver godtagbart hinder; eller (1) den som de fyra senaste åren tjänstgjort såsom brandchef, vice brand- chef, brandfogde eller vice brandfogde.
Vad i detta moment är föreskrivet skall icke gälla uppdrag att vara brand- chef eller vice brandchef vid yrkesbrandkår.
6 5.
Kommun är pliktig att skäligen avlöna brandchef och vice brandchef samt övrig personal tillhörande yrkesbrandkår eller borgarbrandkår utom sådan till borgarbrandkår hörande personal, som förbundit sig till tjänstgöring utan ersättning. Personal tillhörande reservstyrka är berättigad att av kommunen erhålla skälig ersättning för deltagande i brandsläckning och därmed sam- manhängande arbeten.
Kommun är vidare pliktig att giva brandfogde och vice brandfogde skälig gottgörelse för det med uppdraget förenade arbetet; dock att i fråga om er- sättning för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av skogsbrand gäller vad nedan i 15 % föreskrives. Brandfogde och vice brandfogde äga att av kommunen erhålla skälig gottgörelse för deltagande i'sådan utbildnings- kurs i skogsbrandsläckning, som anordnas inom länet.
Om beslut, som kommun fattar jämlikt denna paragraf eller eljest angå- ende brandförsvarets organisation, skall anmälan göras hos länsstyrelsen.
7 &.
Det åligger kommun att i erforderlig omfattning anskaffa och under- hålla materiel, byggnader och andra för kommunens brandförsvar behöv- liga anordningar, brandtorn dock undantagna, samt att draga försorg om nödig vattentillgång för släckning av brand.
8 5. I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med de föreskrifter, Konungen därom meddelar.
9 5.
Uppstår brand av större omfattning eller är fara för sådan brand för han- den, äger brandchefen påkalla eldsläckningshjälp från annan kommun. Kommun är skyldig att efter sådan framställning giva eldsläckningshjälp i den utsträckning, som brandchefen i den hjälpande kommunen prövar möj— lig utan att säkerheten i den egna kommunen äventyras.
För kostnader, som kommun åsamkats i anledning av framställning om eldsläckningshjälp, är den hjälpsökande kommunen skyldig att utgiva skä—
lig ersättning. Kunna kommunerna icke enas om ersättningens storlek, skall denna fastställas av länsstyrelsen i det län, där branden utbrutit.
10 %.
Person, som under kalenderåret fyller lägst sexton och högst sjuttio år, är skyldig att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva, deltaga i släckning av brand och därmed sammanhängande arbeten i vistelseorten och trakten däromkring.
Bland de sålunda tjänstepliktiga må, på sätt Konungen bestämmer, inom varje kommun uttagas lämpliga personer att bilda en reservstyrka. Medlem av reservstyrka är skyldig att deltaga i övningar i brandtjänst under sam— manlagt högst femton timmar årligen.
Vid brand är envar, som jämlikt första stycket är tjänstepliktig, skyldig att på anmaning av den, som för befälet, biträda vid släckning och därmed sammanhängande arbeten.
11 ä.
1 inom. Ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning är skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap även- som att i övrigt vidtaga de åtgärder, som till förebyggande av brands upp- komst och spridning äro av nöden och som icke medföra oskälig kostnad.
Har brand timat i byggnad, upplag eller annan anläggning, är ägaren pliktig att för tillsyn, röjning eller andra arbeten, som utan att vara hän— förliga till eftersläckning böra utföras efter branden, tillhandahålla erfor- derlig arbetsstyrka.
Såsom ägare anses jämväl den, som innehar egendom med fri förfogande- rätt eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.
2 mom. Sker skogsavverkning invid järnväg och vidtagas ej inom om- råde på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erfor— derliga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för , skogsbrand uppkommer, äger järnvägsförvaltningen eller brandchefen verk- ställa de behövliga åtgärderna. Kostnaderna därför skola lbäras av järnvägs- förvaltningen.
12 5.
Ej må någon så handhava eld eller eldfarliga föremål, att fara för brand därav lätt kan uppstå.
13 &.
Uppstår brand eller överhängande fara därför, och kan ej den, som vars- nar branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka bran- den eller undanröja faran, skall han varsko dem, vilkas säkerhet kan av branden äventyras, samt tillkalla släckningshjälp.
14 91.
Den som vid brand för befälet äger att för släcknings- och räddningsar- betets främjande företaga sådant ingrepp i annans rätt, som efter ett skäligt bedömande kan befinnas nödigt. Han äger sålunda bland annat att förfoga över annan tillhöriga brandredskap, verktyg, fordon, hästar eller båtar, att bereda brandstyrka tillträde till fastighet, att avspärra brandplatsen, att spränga eller riva hus, att undans-kaffa hägnad, att fälla träd och an- lägga moteld samt att nyttja brunnar och vattenledningar samt telefonen- läggningar.
Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan deltagare i släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift icke lämp- ligen kan inhämtas.
15 å.
Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av brand eller som deltagit i övning med brandkår må av statsmedel kunna bekomma ersättning för därvid åsamkad skada.
Ersättning av statsmedel må jämväl kunna utgå för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av stats- medel belöning tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådig- het och nit.
Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelar Konungen.
16 &.
Finner länsstyrelse, att kommun åsidosätter sina skyldigheter enligt'den- na lag eller att ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning icke full- gör vad honom jämlikt 11 ä 1 mom. första stycket åligger, skall länssty- relsen förordna om rättelse. Sker trots detta icke rättelse, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.
17 &. De särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag gälla stad, skola även gälla köping samt, därest länsstyrelse så förordnar, annan tätare befolkad ort. Sådant förordnande skall underställas Konungens prövning.
18 5.
Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
19 å.
Fullgör ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning icke vad honom jämlikt 11 5 1 mom. andra stycket åligger, må arbetet på ägarens bekost- nad utföras genom brandchefens försorg.
Med dagsböter straffes den som ej ställer sig till efterrättelse vad i 12 eller 13 5 är föreskrivet el— ler som motsätter sig sådant förfogande, som i 14 & avses;
medlem av yrkesbrandkår, borgarbrandkår, sådan frivillig brandkår, som enligt avtal är skyldig att inom kommun verkställa brandsläckning, eller re- servstyrka, därest han utan tillstånd eller godtagbar anledning utebliver från eller lämnar övning eller brand eller därmed sammanhängande arbeten;
tjänstepliktig, som jämlikt 10 g tredje stycket kallats till tjänstgöring, därest han utan tillstånd eller godtagbar anledning utebliver från eller läm- nar arbete, som han blivit satt att utföra;
arbetsgivare eller arbetsledare, som förvägrar anställd nödig ledighet för deltagande i övning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande ar- beten, för så vitt ledigheten kunnat utan synnerlig olägenhet medgivas; samt
den som vid övning eller brand eller därmed sammanhängande arbeten ej åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befaller.
21 %. Den som giver eller föranleder falsk *brandsignal eller annorledes falske- ligen åstadkommer brandstyrkas samling eller utryckning, straffes med dagsböter eller med fängelse i högst sex månader.
22 &.
Förseelse mot denna lag skall åtalas av allmän åklagare.
23 å.
Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan.
24 &.
De föreskrifter, som utöver vad i denna lag stadgas äro nödiga för ett ändamålsenligt ordnande av brandförsvaret, meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 194 , då 24 kap. bygg- ningabalken, brandstadgan den 15 juni 1923 och lagen den 7 maj 1937 om förekommande och släckning av skogseld skola upphöra att gälla.
Å ort, beträffande vilken meddelats sådant beslut, som i 23 å brandstad- gan den 15 juni 1923 avses, skola efter denna lags ikraftträdande tillämpas de särskilda föreskrifter, 'som jämlikt nämnda lag gälla stad.
Uppdrag att vara brandchef eller vice brandchef, vilket tillkommit före det den nya lagen träder i kraft, skall icke i följd av lagens ikraftträdande upphöra.
F ö r s 1 a g till Brandstadga.
Härigenom förordnas som följer:
AVDELNING I.
Bestämmelser angående stad.
Om brandordning samt om förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter.
1 5.
För varje stad skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser, som utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ord- ning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av stadens brandförsvar.
I brandordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter, högst trehundra kronor, där ej å förseelsen kan följa straff efter allmän lag %. eller denna stadga.
2 g.
1 mom. Brandordning antages av stadsfullmäktige. Beslut om antagande av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning.
Beslut, som sålunda underställes, skall efter det riksbrandinspektören bli- vit i ärendet hörd antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fast- ställelse, skall skäl därtill uppgivas.
Dä brandordning fastställts, skall den av länsstyrelsen ofördröjligen in- föras i länskungörelserna. Ett exemplar av brandordningen skall insändas till riksbrandinspektören.
Det åligger magistraten att dels skyndsamt besörja att kungörelse om fast- ställelsen införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten plåga införas, och dels tillse att inom staden exemplar av brandord- ningen finnas att tillgå för köpare.
Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i eller tillägg till brandordning.
2 mom. För brandstyrka, brandbefäl och skorstensfejare må stadsfull- mäktige utfärda särskilda reglementen.
3 g. 1 mom. Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handha- vas av den kommunala förvaltningsmyndighet, som stadsfullmäktige därtill
utse. Därest så befinnes lämpligt, må särskild brandstyrelse tillsättas. I brandordningen skola i sådan händelse intagas föreskrifter om brandstyrel— sens sammansättning samt om dess arbetsformer m. m.
2 mom. Det tillkommer den myndighet, som förvaltar brandförsvarets an- gelägenheter, bland annat:
1) att övervaka efterlevnaden av brandlagen, brandstadgan, brandord- ningen och övriga brandförsvaret rörande föreskrifter;
2) att uppgöra förslag till brandordning, reglementen och sotningstaxa samt till erforderliga ändringar i stadens brandorganisation;
3) att årligen avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat för stadens brand- försvar; samt
4) att till vederbörande myndigheter avgiv-a yttranden och göra framställ- ningar i frågor av mera allmän betydelse för brandförsvaret.
Den förvaltande myndigheten äger icke taga befattning med fråga, som faller under brandchefens befälsmyndighet.
Om brandstyrka och brandbefäl.
4å.
I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat: 1) huruvida i staden skola finnas yrkesbrandkår eller borgarbrandkår el— ler båda dessa slag av kårer;
2) det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som skall finnas i staden. med angivande av lägsta antal brandmän för yrkesbrandkår, borgarbrand- kår och reservstyrka; '
3) det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som ständigt skall vara be- rett till en första utryckning; samt I,
4) det lägsta antal övningar, som skall hållas med stadens brandstyrkor. :
5 &. 1 Av yrkesbrandkår skall alltid en styrka av betryggande storlek vara ka- sernerad å brandstation. Borgarbrandkår skall genom särskild anordning kunna inkallas till tjänst. ; å varje tid av dygnet. ' ) 1 mom. Befälsposter, som avses i 4 & första stycket sista punkten brand- 1 lagen, tillsättas efter brandchefens hörande av den förvaltande myndigheten ) för tid, som denna myndighet bestämmer. ! Brandman vid yrkes- eller borgarbrandkår antages av brandchefen. Fråga 1 om avsked för sådan brandman skall handläggas av den förvaltande myn— ) digheten. ' Uttagning av tjänstepliktiga jämlikt 10 å andra stycket brandlagen skall ! ske namneligen och skall verkställas av brandchefen.
2 mom. Då tjänst som brandbefäl vid yrkesbrandkår skall tillsättas, skall kungörelse härom införas i allmänna tidningarna samt i en eller flera tid- ningar inom orten med angivande av den tid, inom vilken sökande har att insända sina ansökningshandlingar till den myndighet, som skall tillsätt—a tjänsten.
Då brandchef, vice brandchef, brandfogde eller vice brandfogde förordnats, skall meddelande härom av länsstyrelsen införas i länskungörelserna.
7 5.
1 mom. I fråga om befäl vid yrkesbrandkår skola följande kompetens— föreskrifter gälla:
Brandchef samt vice brandchef, som icke tillika är brandmästare, även- som andra därmed jämförliga befattningshavare skola hava genomgått brandchefskurs kategori I vid statens brandskola. Vice brandchef, som tillika är brandmästare, skall hava genomgått antingen nämnda kurs eller brand— mästarekurs kategori I vid brandskolan.
Brandmästare skall hava genomgått brandmästarekurs kategori I vid sta— tens brandskola.
Brandförman skall hava genomgått brandförmanskurs kategori I vid nämnda skola.
2 mom. I fråga om befäl vid borgarbrandkår skola följande kompetens- föreskrifter gälla:
Brandchef samt vice brandchef, som icke tillika är brandmästare, skola hava genomgått brandchefskurs kategori I eller kategori II vid statens brand- skola. Vice brandchef, som tillika är brandmästare, skall hava genomgått antingen någon av nämnda kurser eller brandmästarekurs kategori I vid brandskolan. Länsstyrelsen äger dock, när skäl därtill äro, för särskilda fall förordna, antingen att brandchef eller vice brandchef skall hava genomgått brandchefskurs kategori I eller att för sådan befattningshavare genomgång av bran-dchefskurs kategori III vid brandskolan må anses tillfyllest.
Brandmästare och brandförmän skola, där länsstyrelsen icke på grund av särskilda skäl medgiver undantag, hava genomgått antingen brandmästare— och brandförmanskurs kategori II eller annan kurs kategori I eller II vid statens brandskola.
3 mom. Brandfogde och vice brandfogde äro skyldiga att genomgå sådan kurs i skogsbrandsläckning, som anordnas inom länet.
4 mom. Kurs vid statens brandskola, för vilken betyg utdelas, skall anses genomgången allenast av elev, som erhållit lägst vitsordet godkänd i samt- liga ämnen ävensom i praktisk tjänstgöring och uppförande, då vitsord där- om utdelas.
Så.
1 mom. Det åligger brandchef att taga den befattning med stadens bnand- försvar, som i brandlagen, denna stadga eller eljest föreskrives. 2 mom. Brandchef är skyldig att föra befäl över stadens brandstyrkor
samt tillse, att de erhålla erforderlig övning. Har särskild brandfogde utsetts, skall denne vid skogsbrand utöva befälet, om ej brandchefen av synnerliga skäl annorlunda förordnar. Då eldsläckningshjälp erhållits från annan ort, skall den befälhavare, som erhållit hjälp, utöva befälet, där ej annat överens- kommes.
Har brand tagit eller hotar den taga större omfattning, äger länsstyrelsen förordna särskild befälhavare.
3 mom. Då brandchef erhållit kunskap om brand eller överhängande fara därför, skall han, så snart ske k-an, underrätta polischefen i orten.
4 mom. Finner brandchef i särskilt fall omedelbar åtgärd till förhindrande av brands uppkomst vara av nöden, åligger det honom att därom meddela föreskrift.
9 %. I brandordning eller reglemente skola närmare bestämmelser meddelas om brandstyrkans och brandbefälets åligganden samt vad därmed har sam- band.
Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar. 10 %.
Det åligger stad bland annat: 1) att hålla brandtelegraf eller ock på annat lämpligt sätt träffa anordning, varigenom brandkåren kan av allmänheten alarmeras;
2) att tillse att lämplig anordning finnes för inkallande av brandpersonalen; 3) att genom polispersonal eller på annat lämpligt sätt anordna brand- vakt för uppmärksammande av brand.
Närmare bestämmelser härom ävensom om de övriga anordningar, som äro erforderliga för stadens brandförsvar, skola införas i brandordningen.
Om brandsyn. 11 g.
1 mom. I stad skall allmän brandsyn äga rum en gång årligen å tid, som i brandordningen bestämmes. Oberoende av vad sålunda föreskrivits skall, när brandchefen så påfordrar, särskild brandsyn hållas.
Allmän brandsyn skall omfatta samtliga byggnader, upplag och andra anläggningar i staden.
Den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter, må efter brandchefens hörande medgiva, att mindre eller avsides belägen byggnad eller annan anläggning icke iskall omfattas av den allmänna brandsynen. Beviljas sådant undantag, skall den förvaltande myndigheten bestämma om och huru ofta brandsyn å anläggningen skall äga rum.
2 mom. Brandsyn förrätt—as av en nämnd, bestående av brandchefen eller efter hans förordnande annan av brandbefälet såsom ordförande, skorstens-
fejaren i sotningsdistriktet samt en av byggnadsnämnden förordnad person, vilken bör hava byggnadsteknisk utbildning.
Genom kungörelse eller annorledes skall i förväg meddelande lämnas om tid, då brandsyn skall hållas.
3 mom. Vid brandsyn skall noga undersökas: 1) huruvida de föreskrifter, som meddelats till förebyggande av brands upp- komst och spridning, till räddning vid brand av liv och egendom samt till underlättande av brandsläckning, blivit iakttagna;
2) huruvida å eldstad, mur, rör, tak, skorsten, elektriska anläggningar och därtill hörande ledningar eller annorstädes finnes brist, som kan medföra , brandfara, samt huruvida efter föregående brandsyn eldstad eller rökgång
eller ventilationsrör anordnats, borttagits eller ändrats; samt 3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan med- föra fara för brands uppkomst och spridning eller svårighet att vid brand ' utföra eldsläckning och räddning av liv och egendom.
4 mom. I stad med yrkesbrandkår må i brandordningen stadgas: att brandchefen äger besluta, att byggnad, upplag eller annan anläggning icke årligen skall undergå brandsyn;
att brandchefen eller efter hans förordnande annan av brandbefälet en-
_ sam äger verkställa brandsyn; samt
att den i 3 mom. 2) föreskrivna besiktningen må utom såvitt angår elek- triska anläggningar och därtill hörande ledningar utföras av skorstensfejare i samband med sotning.
12 ä.
1 mom. Upptäckes vid brandsyn att fastighetsägare eller annan icke vid- tagit vad på honom ankommer till förhindrande av brands uppkomst och spridning, skall föreläggande meddelas honom att inom viss tid vidtaga rät- telse.
Har föreläggande givits, skall å förut angiven tid efterbesiktning förrättas på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläg- gandet icke vara fullgjort, skall anmälan göras hos länsstyrelsen för den åt- * gård, som kan av förhållandena påkallas. I ärende, varom nu är fråga, må
länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.
2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen, åligger det syneförrättare att genast meddela föreskrift om omedelbar åt- gärd för farans undanröjande.
13 å.
! 1 mom. Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest protokollet innefattar anmärkning, skall avskrift av detsamma, i vad det rör fastighetsägare eller annan, vid synetillfället eller ofördröjligen därefter till- ställas denne. , 2 mom. Anteckning om vad vid brandsyn förekommit skall införas i en , för ändamålet inrättad, hos brandchefen förvarad förteckning över fastig-
heterna i staden.
Nekar någon utan godtagbar anledning syneförrättare tillträde till byggnad eller annan anläggning, där brandsyn skall förrättas, skall handräckning , lämnas av polischefen i orten.
Om sotning. 15 9.
I byggnad med eldstad skall sotning verkställas. Vid sotning skola alla rökgångar ävensom eldstäder, som icke äro inrättade för användning uteslutande av gas eller elektricitet, jämte tillhörande rökrör och imrör noga rengöras.
Om den tid, som för olika slag av eldstäder jämte rökgångar må förflyta från en sotning till nästa, skola bestämmelser intagas i brandordningen. Denna tid får icke utsträckas längre än till ett år. Brandchefen må, om sär- skilda skäl därtill äro, efter skorstensfejarens hörande medgiva undantag från vad sålunda är stadgat.
16 5.
I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida sta-den skall utgöra ett eller flera sotningsdistrikt. Skall uppdelning ske i flera distrikt, skola de olika distriktens gränser angivas.
För varje sotningsdistrikt skall finnas en yrkesutbildad skorstensfejare, som i enlighet med vad nedan sägs godkänts såsom skorstensfejare för dis- triktet.
17 %.
För att vinna godkännande såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt ford- ras att hava uppnått 25 års ålder samt hava med godkända vitsord genom- ' gått kurs för skorstensfejaremästare vid statens brandskola.
18 å.
Då skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid, inom vilken den, som önskar vinna godkännande såsom skorstensfejare för distriktet, har att ansöka därom. Efter ansökningstidens utgång utfärdar den myndighet, som * förvaltar brandförsvarets angelägenheter, för den av de sökande, som prövas vara lämpligast, bevis att han godkänts såsom skorstensfejare för distriktet.
Finner nämnda myndighet skorstensfejaren icke vidare vara lämplig, må godkännandet återkallas.
19 %.
Det åligger skorstensfejaren att tillse, att föreskriven sotning verkställes in- om hans distrikt. Skorstensfejaren skall själv utföra sotningsarbetet eller
överlåta detta åt biträden, anställda hos honom. Annan må ej verkställa sot— ning, så framt icke brandchefen efter skorstensfejarens hörande för särskilda fall medgiver undantag.
20 5.
Vid sotning skall sorgfälligt undersökas, huruvida å eldstad, mur, rör, tak. skorsten och dylikt finnes felaktighet, som kan medföra brandfara, varjämte uppmärksamhet skall ägnas jämväl åt annat, som kan utgöra föremål för undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet eller iakttages annat miss- förhållande, skall brandchefen ofördröjligen underrättas därom.
21 5.
För sotningsarbetes utförande skall skorstensfejare å förut tillkännagiven tid äga tillträde till byggnad och lägenhet ävensom, när sådant för arbetets verkställande är erforderligt, till bredvidliggande fastighet. Nekas skorstens- , fejaren utan godtagbart skäl tillträde, skall polischefen i orten lämna hand-
räckning.
22 g.
1 mom. Sotningstaxa anta-ges av stadsfullmäktige samt skall, för att vara gällande, fastställas av länsstyrelsen.
2 mom. Angående skorstensfejares åligganden i övrigt må bestämmelser meddelas i brandordningen eller i reglemente.
3 mom. I brandordningen må införas de ytterligare bestämmelser i fråga om sotning, som äro av nöden utöver vad i detta kapitel stadgas.
Om vissa med stad jämförliga samhällens skyldighet att ordna sitt brand- försvar.
23 5.
Vad i denna avdelning är föreskrivet för stad skall gälla även för köping samt för annan tätare befolkad Ort, beträffande vilken de föreskrifter skola tillämpas, som jämlikt brandlagen gälla stad.
AVDELNING II.
Bestämmelser angående landsbygden.
()m brandordning samt om förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter-. 24 5.
På landsbygden skall för varje kommun finnas brandordning, upptagande de bestämmelser, som utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av kommu- nens brandförsvar.
I brandordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter, 2—420861
högst trehundra kronor, där ej å förseelsen kan följa straff efter allmän lag eller denna stadga. 25 %.
1 mom. Brandordning antages av kommunalfullmäktige. Beslut om anta- gande av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning.
Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därtill uppgivas.
Då brandordning fastställts, skall den av länsstyrelsen ofördröjligen införas i länskungörelserna. Ett exemplar av brandordningen skall insändas till riks- brandinspektören.
Det åligger kommunalnämnden att dels skyndsamt besörja att kungörelse om fastställelsen införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelan- den för orten plåga införas, och uppsättes å kommunens anslagstavlor, och dels tillse att inom kommunen exemplar av brandordningen finnas att till— gå för köpare.
Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i eller tillägg till brandordning.
2 mom. För brandstyrka och brandbefäl må kommunalfullmäktige utfärda särskilda reglementen.
26 ä.
1 mom. Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den kommunala förvaltningsmyndighet, som kommunalfullmäktige därtill utse. Därest så befinnes lämpligt, må särskild brandstyrelse tillsättas. I brand- ordningen skola i sådan händelse intagas föreskrifter om brandstyrelsens sammansättning samt om dess arbetsformer m. m.
2 mom. Det tillkommer den myndighet, som förvaltar brandförsvarets ange- lägenheter, bland annat:
1) att övervaka efterlevnaden av brandlagen, brandstadgan, brandordning- en och övriga brandförsvaret rörande föreskrifter; ,
2) att uppgöra förslag till brandordning och reglementen samt till erforder- ' liga ändringar i kommunens brandorganisation;
3) att årligen avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat för brandförsvaret i kommunen; samt
4) att till vederbörande myndigheter avgiva yttranden och göra framställ- ningar i frågor av mera allmän betydelse för brandförsvaret.
Den förvaltande myndigheten äger icke taga befattning med fråga, som ! faller under brandchefens befälsmyndighet.
Om brandstyrka och brandbefäl.
27 5. I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat: 1) huruvida i kommunen skall finnas borgarbrandkår eller avtal träffas med frivillig brandkår eller huruvida kommunen skall dels hava borgar- brandkår och dels träffa avtal, som nyss nämnts;
2) det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som skall finnas i kommunen, med angivande av lägsta antal brandmän för borgarbrandkår, frivillig brand— kår och reservstyrka; samt '
3) det lägsta antal Övningar, som skall hållas med kommunens brand- styrkor.
28 %.
Borgarbrandkår och frivillig brandkår skola genom telefon eller annan anordning kunna inkallas till tjänst varje tid av dygnet.
29 g.
1 mom. Befälsposter vid borgarbrandkår utom befattningarna som brand- chef och vice brandchef tillsättas efter brandchefens hörande av den för- valtande myndigheten för tid, som denna myndighet bestämmer.
Brandman vid borgarbrandkår antages av brandchefen. Fråga om avsked för sådan brandman skall handläggas av den förvaltande myndigheten.
Uttagning av tjänstepliktiga jämlikt 10 å andra stycket brandlagen skall ske namneligen och skall verkställas av den förvaltande myndigheten eller på dess uppdrag av brandchefen.
2 mom. Då brandchef, vice brandchef, brandfogde eller vice brandfogde .- förordnats, skall meddelande härom av länsstyrelsen införas i länskungörel- serna.
30 ä.
1 mom. Brandchef skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, hava genomgått eller vara skyldig att genomgå brandchefskurs kategori III eller annan kurs för brandkårspersonal vid statens brandskola.
2 mom. Brandchef, vice brandchef, brandfogde och vice brandfogde äro skyldiga att genomgå sådan kurs i skogsbrandsläckning, som anordnas inom länet.
3 mom. Kurs vid statens brandskola, för vilken betyg utdelas, skall anses genomgången allenast av elev, som erhållit lägst vitsordet godkänd i samtliga ämnen ävensom i praktisk tjänstgöring och uppförande, då vitsord därom utdelas.
31 g.
1 mom. Det åligger brandchef att taga den befattning med kommunens brandförsvar, som i brandlagen, denna stadga eller eljest föreskrives.
2 mom. Brandchef är skyldig att föra befäl över brandstyrkorna i kom- munen samt att tillse, att de erhålla erforderlig övning. Har särskild brand- fogde utsetts, skall denne vid skogsbrand utöva befälet, om ej brandchefen av synnerliga skäl annorlunda förordnar. Då släckningshjälp erhållits från annan ort, skall den befälhavare, som erhållit hjälp, utöva befälet, där ej annat överenskommes.
Har brand tagit eller hotar den taga större omfattning, äger länsstyrelsen förordna särskild befälhavare.
3 mom. Då brandchef erhållit kunskap om brand eller överhängande fara därför, skall han, så snart ska kan, underrätta polischefen i orten.
4 mom. Finner brandchef i särskilt fall omedelbar åtgärd till förhindrande av brands uppkomst vara oundgängligen av nöden, åligger det honom att därom meddela föreskrift.
32 s.
I brandordningen eller i reglemente skola närmare bestämmelser meddelas om brandstyrkans och brandbefälets åligganden samt vad därmed har sam- band.
Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar. 33 ä.
1 mom. I brandordningen skola införas bestämmelser om de särskilda an- ordningar, som äro erforderliga för kommunens brandförsvar.
2 mom. I brandordningen må vidare intagas anvisningar om vad som till förebyggande av brands uppkomst och spridning bör iakttagas vid byggande och underhåll av hus med eldstad.
Om brandsyn. 34 5.
1 mom. På landsbygden skall allmän brandsyn äga rum en gång årligen å tid, som i brandordningen bestämmes. Oberoende av vad sålunda föreskrivits skall, när brandchefen så påfordrar, särskild brandsyn hållas.
Allmän brandsyn skall omfatta samtliga byggnader, upplag och andra an- läggningar inom kommunen.
Den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter, må efter brandchefens hörande medgiva, att mindre eller avsides belägen byggnad eller annan anläggning icke skall omfattas av den allmänna brandsynen. Be- viljas sådant undantag, skall den förvaltande myndigheten bestämma om och huru ofta brandsyn å anläggningen skall äga rum.
2 mom. Brandsyn skall förrättas av en nämnd, bestående av brandchefen eller efter hans förordnande av annan av brandbefälet såsom ordförande samt en eller två därtill lämpliga personer, som utses av den förvaltande myndigheten. För brandsyns förrättande må nämnda myndighet indela kom- munen i distrikt, därvid en brandsynenämnd skall tillsättas för varje distrikt. I sådan händelse må brandchefen till ordförande i brandsynenämnd förord-- na annan än brandbefäl. .
3 mom. Vid brandsyn skall noga undersökas: 1) huruvida de föreskrifter, som meddelats till förebyggande av brands uppkomst och spridning, till räddning vid brand av liv och egendom samt till underlättande av brandsläckning, blivit iakttagna, därvid särskilt skall tillses, att sotning ägt rum;
2) huruvida å eldstad, mur, rör, tak, skorsten, elektriska anläggningar och därtill hörande ledningar eller annorstädes finnes brist, som kan medföra brandfara, samt huruvida efter föregående brandsyn eldstad eller rökgång eller ventilationsrör anordnats, borttagits eller ändrats; samt
3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan med- föra fara för brands uppkomst och spridning eller svårighet att vid brand utföra eldsläckning och räddning av liv eller egendom.
35 ä.
1 mom. Upptäckes vid brandsyn att fastighetsägare eller annan icke vid— tagit vad på honom ankommer till förhindrande av brands uppkomst och spridning, skall föreläggande meddelas honom att inom viss tid vidtaga rättelse.
Har föreläggande givits, skall å förut kungjord tid efterbesiktning förrättas på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläg- gandet icke vara fullgjort, skall anmälan göras hos länsstyrelsen för den åt- gärd, som kan av förhållandena påkallas. I ärende, varom nu är fråga, må länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.
2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen, åligger det synenämnden att genast meddela föreskrift om omedelbar åtgärd för farans undanröjande.
36 ä.
1 mom. Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest protokollet innefattar anmärkning, skall avskrift av detsamma, i vad det rör fastighetsägare eller annan, vid" synetillfället eller ofördröjligen därefter till— ställas denne.
2 mom. Anteckning om vad vid brandsyn förekommit skall införas i en för ändamålet inrättad, hos brandchefen förvarad förteckning.
37 %.
Nekar någon utan godtagbar anledning syneförrättare tillträde till bygg- nad eller annan anläggning, där brandsyn skall förrättas, skall handräck- ning lämnas av polischefen i orten.
Om sotning.
38 &.
I byggnad med eldstad "skall sotning verkställas. Vid sotning skola alla rökgångar ävensom eldstäder, som icke äro inrätta- de för användning uteslutande av gas eller elektricitet, jämte tillhörande rök— rör och imrör noga rengöras.
I brandordningen skall föreskrift intagas om den tid, som för olika slag
av eldstäder jämte rökgång'ar'må förflyta från en sotning till nästa, ävensom meddelas de övriga bestämmelser om sotning, som kunna vara erforderliga. Det åligger fastighetsägare eller, om fastigheten är ntarrenderad, arren- dator att tillse, att föreskriven sotning verkställes. Såsom ägare anses jämväl den, som innehar egendom med fri förfogande- rätt eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.
AVDELNING III.
Allmänna bestämmelser.
Om åtgärder till förekommande och släckning av skogsbrand. 39 5.
I brandordningen skola intagas de föreskrifter, som utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro er- forderliga för ordnande av skogsbrandförsvaret.
40 %.
Det åligger brandfogde, vilken jämlikt 4 å brandlagen såsom brandchefens tjänstegrenschef skall handhava den närmaste ledningen av skogsbrandför- svaret, bland annat, att planlägga de åtgärder, som skola vidtagas i händelse av skogsbrand, samt att, öm'ej brandchefen annorlunda förordnar, vid skogs- brand utöva befälet. .
Har brandfogde ej utsetts, skall nämnda planläggning verkställas av brand- chefen.
41 5.
Vill någon företaga kolning eller tjärhränning eller ock svedja eller bränna gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger det honom att, genom grävning eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses erfor- derliga till förhindrande av eldens spridning.
Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogsbrand före- ligger, må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov, eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.
Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän den blivit fullständigt släckt.
42 &.
Uppkommer skogsbrand eller—"'är överhängande fara därför för handen och kan ej den, som varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka branden eller undanröja faran, åligger det honom dels att, om
släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, ge- nast giva dem underrättelse, dels ock att, så fort ske kan, underrätta brand- fogden eller annat brandbefäl eller polisman eller vid skogsstaten eller hos skogsvårdsstyrelsen anställd person. Har polisman eller vid skogsstaten eller hos skogsvårdsstyrelsen anställd person erhållit sådant meddelande, skall han genast underrätta brandfogden därom.
Har brandfogde erhållit kunskap om skogsbrand eller överhängande fara därför, skall han ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för brandens släckning samt, så fort ske kan, underrätta brandchefen samt polischefen i orten.
Kallelse till skogsbrandsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas. Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgäng- liga släckningsredskap, genast begiva sig till anvisad plats och deltaga i släck- ningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av hrandstället, skall han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse skynda dit och taga del i nämnda arbete.
För släckning av skogsbrand, som tagit eller hotar taga större omfattning, skall befälhavaren, där så erfordras, göra framställning om militärhandräck— ning hos länsstyrelsen eller annan myndighet, som är behörig att begära så- dan handräckning.
Om besiktning. 43 %.
Riksbrandinspektören samt länsbrandinspektör och brandchef, envar in- om sitt verksamhetsområde, ävensom annan av länsstyrelsen därtill förord- nad person skola för besiktning av anordningar till förebyggande av brands uppkomst och spridning äga tillträde till byggnad, upplag eller annan an- läggning å tid, som av besiktningsmannen bestämmes.
Nekar någon utan godtagbar anledning besiktningsman tillträde för be- siktning, skall handräckning lämnas av polischefen i orten.
Ansvarsbestämmelser m. m. 44 5.
Den som vid brandsyn eller besiktning utan godtagbar anledning nekar förrättningsman tillträde till byggnad eller annan anläggning, som skall un- dersökas, eller som utan skäl vägrar skorstensfejare tillträde, då denne in— ställer sig för verkställande av sotning, straffes med dagsböter.
Till samma straff vare den förfallen, som icke låter verkställa i 38 5 av— sedd sotning, eller som bryter mot föreskrifterna i 41 & eller i 42 5 första el— ler tredje stycket.
45 å.
Uraktlåter skorstensfejare vad honom enligt denna stadga åligger, straffes han med dagsböter, där ej förseelsen anses böra föranleda varning eller
återkallelse av meddelat godkännande såsom skorstensfejare för sotnings- distrikt.
46 %.
Förseelse mot denna stadga eller mot brandordning åtalas av allmän åkla- gare hos polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol.
47 g.
1 mom. Till straff enligt denna stadga må icke dömas, om å förseelsen föl- jer straff enligt allmän lag.
2 mom. Böter och viten, som ådömas på grund av denna stadga eller brandordning, tillfalla kronan.
48 å.
Därest den, som är ställd under åtal för förseelse mot denna stadga eller brandordning, fortsätter samma förseelse, skall såsom särskild förseelse an- ses vad han före varje åtal förbrutit.
49 5.
1 mom. Den som är missnöjd med beslut, som meddelats jämlikt 6 & 1 mom. tredje stycket eller 29 5 1 mom. tredje stycket eller med beslut vid brandsyn äger att överklaga beslutet hos länsstyrelsen inom trettio dagar ef- ter det han skriftligen erhållit del av detsamma.
2 mom. Över beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga eller brandordning, må besvär anföras hos Konungen inom tid, som i all- mänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut.
50 ä.
1 mom. Vad i denna stadga är föreskrivet om stadsfullmäktige skall i fråga om köping, som utgör egen kommun, gälla kommunalfullmäktige och i fråga om annan ort, som i 23 & avses, municipalfullmäktige. Fin- nas ej stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige eller municipalfullmäktige, skall vad därom är föreskrivet gäll-a allmän rådstuga, kommunalstämma eller municipalstämma.
2 mom. Vad i denna stadga sägs om magistrat gäller för Stockholm över— ståthållarämbetet, för stad, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästare samt för köping och annan ort, som i 23 % avses, kommunalnämnd eller municipalnämnd.
3 mom. Vad i denna stadga är föreskrivet om byggnadsnämnd skall, därest sådan nämnd ej finnes, gälla kommunalnämnd eller municipalnämnd.
4 mom. Uttrycken yrkesbrandkår, borgarbrandkår, frivillig brandkår och reservstyrka användas i denna stadga i samma betydelse som i brandlagen.
51 %.
Vad i denna stadga eller brandordning föreskrives gäller även beträffande byggnad, upplag eller annan anläggning, som tillhör staten.
52 &.
Länsstyrelse må med avseende å icke planlagt område av stad, köping el- ler annan ort, som i 23 å avses, medgiva de undantag från bestämmelserna i avdelning I, vilka kunna anses vara av behovet påkallade.
Övergångsbestämmelser.
Denna stadga skall jämte vad här nedan sägs träda i kraft den 194 med undantag för 7 g 1, 2 och 4 mom., 17 å och 30 5 1 och 3 mom., som skola träda i kraft den 194 (tre år senare). Intill denna tidpunkt skall såsom fordran för att vinna godkännande såsom skorstens- fejare för sotningsdistrikt gälla, att sökande uppnått 25 års ålder samt an- tingen med godkända kunskapsbetyg genomgått statsunderstödd fackskola för utbildande av skorstensfejare eller ock minst fem år med goda vitsord arbetat i yrket.
Kompetensföreskrifterna i 7 & 1, 2, och 4 mom., 17 å och 30 ä 1 och 3 mom. skola icke äga tillämpning å person, som före sistnämnda tidpunkt erhållit befattning såsom brandbefäl eller vunnit godkännande såsom skor- stensfejare för sotningsdistrikt.
Så snart ske kan efter denna stadgas utfärdande och senast den 194 ( två år efter det stadgan i huvudsakliga delar skall träda i kraft) skall med iakttagande av stadgans föreskrifter förslag till brandordning hava upp- rättats och underställts länsstyrelsens prövning. Brandordning, avsedd att trä-da i kraft den 194 (dagen då stadgan i huvudsakliga delar skall träda i kraft), må jämväl dessförinnan antagas och fastställas i enlig- het med bestämmelserna i denna stadga.
Intill dess ny brandordning fastställts, skola hittills gällande brandordning och skogsbrandordning fortfarande lända till efterrättelse, i den mån de icke strida mot brandlagen eller denna stadga.
Förslag till Lag
angående ändrad lydelse av 2 5 16:0) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 2) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Härigenom förordnas, att 2 % 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives:
lözo) mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller före- läggande jämlikt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälso- » vården och motverkande av vattenförorening, rörande brandförsvaret utom mål, som avse kommuns skyldigheter enligt 1, 3, 4, 6, 7, 8 eller 9 åå brand- lagen samt rörande städernas eller andra orters byggnadsväsen; mål om för- delning av kostnaderna för gemensamt skyddsrum;
17:o) mål om kyrkotukt — — —— medicinalstyrelsens inseende;
mål om bötesansvar, om annat föreläggande vid vite än sådant, som må givas enligt författningar rörande banker eller andra penninginrättningar, författningar rörande yrkesmässigt utövande av köp och försäljning i kom- mission av aktier, obligationer och liknande värdepapper, författningar rö- rande fondbörsverksamhet, lagen om polisväsendet i riket, brandlagen såvitt angår kommuns skyldigheter jämlikt 1, 3, 4, 6, 7, 8 eller 9 åå samma lag, om utdömande av vite enligt andra än nämnda författningar;
mål om häktads — — — av straff;
Denna lag träder i kraft den 194 .
1 Senaste lydelse av 2 5 16:0) se S. F. S. 1941: 420 och av 2 5 1710) se S. F. S. 1937: 410.
Förslag till Lag
angående ändrad lydelse av 87 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.
Härigenom förordnas, att 87 5 lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
87 5.
Har Konungen förordnat, att för område på landet, som ej utgör egen kommun, skall lända till efterrättelse:
a) ordningsstadgan för rikets städer,
b) vad i stadsplanelagen och byggnadsstadgan är föreskrivet om stad,
c) vad i brandlagen och brandstadgan är föreskrivet om stad, eller
d) vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad, skall området utgöra ett municipalsamhälle, som äger att oberoende av kommunen i övrigt själv vårda alla gemensamma ordnings- och hushåll- ningsangelägenheter, som föranledas av de i sådant förordnande avsedda föreskrifternas tillämpning inom samhället. Vad nu är sagt skall, oberoende av sådant förordnande, gälla om köping, som ej utgör egen kommun, i av— seende å tillämpningen av därstädes gällande särskilda föreskrifter.
Ej mä ———— särskilt municipalsamhälle.
Denna lag träder i kraft den 194 .
Förslag till Kungörelse
om ändrad lydelse av 2 och 3 %% stadgan den 21 februari 1941 (nr 139) angående statsdepartementen.
Härigenom förordnas, att 2 och 3 55 stadgan den 21 februari 1941 angåen- de statsdepartementen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
2 %. De särskilda departementen tillkommer att handlägga följande förvalt- ningsärenden, nämligen
Kommunikation sdepartementet :
Ärenden rörande ———— stadsplaneväsendet; byggnadsväsendet och brandförsvaret, skogsbrandförsvaret däri inbegri— Det; kronans byggnader ————— statens tjänstemän. J ordbruksdepartementet : Ärenden rörande -————-—- ämbetsmyndighets vård; statens och andra allmänna skogar samt kronans överloppsmarker; en- skildas skogar; Skogshushållning med därtill hörande försöks- och undervis- ,
ningsväsende; jakt och —— — fast egendom. 3 &. De särskilda ——— nedan stadgas.
kommunikationsdepartementet: lagstiftning angående byggande och un- derhåll av vägar samt angående bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet; lagstiftning om bokföring vid enskilda järnvägar; trafiksäkerhetslag— stiftning; lagstiftning om radio; lagstiftning rörande tillstånd till eller förbud mot lufttrafik över svenskt område; brandlagstiftning, däri inbegripet lag— stiftning angående skogsbrand;
finansdepartementet:
Denna kungörelse träder i kraft den 194 .
F ö r s 1 a g till K u n g ö r e l s e om ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 2 december 1938
0
(nr 744) angående ersättning för deltagande 1 släckning av skogseld m. m.
Härigenom förordnas, dels att i ingressen till kungörelsen den 2 december 1938 angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m. hän- . visningen till 25 å i lagen den 7 maj 1937 (nr 222) om förekommande och &, släckning av skogseld skall utgå, dels ock att 2, 6, 7 och 12 åå nämnda kun- —l_ görelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
2 &.
Ersättning för deltagande i släckning må ej utgivas för de första två tim- marna av deltagandet. Ersättning må ej utgå med högre belopp än som mot- svarar lägsta i trakten gällande grovarbetarlön, där ej deltagaren till följd _av släckningsarbetet gått miste om arbetsförtjänst, varav han eller hans fa— milj varit i trängande behov, eller arbetet varit särskilt betungande.
Släckningsskyldig må -—————— tillhöriga släckningsredskap. Har jämlikt 14 & brandlagen ägare av häst, fordon eller båt ställt sådant transportmedel till befälhavarens förfogande, må ersättning utgivas för kost- nader, som ägaren fått vidkännas i anledning av transportmedlets brukande, såsom kostnader för drivmedel, lega av körkarl eller automobilförare eller dylikt. Användes transportmedlet i yrkesmässig trafik, må ersättning utgivas jämväl för den inkomst, ägaren kan anses hava gått förlustig genom trans— portmedlets brukande vid släckningen.
Har innehavare av telefon jämlikt nämnda lagrum upplåtit telefonen åt befälhavaren eller någon, som gått hans ärenden, må ersättning utgivas för innehavaren därigenom åsamkade särskilda utgifter såsom för avgiftsbelag- da samtal och dylikt.
Uppkom vid ——— skadans värde. Deltagare i ————— erforderligt underhåll. 6 %.
Anlitas kommunal brandkår eller frivillig brandkår, som enligt avtal är skyldig att verkställa brandsläckning inom kommun, för släckning av skogs—
eld utom kommunen, må ersättning utgå dels för utryckningen dels ock för ,» brandkårens deltagande i släckningen, där detta sker på anmodan av brand— fogden eller annan befälhavare vid släckningen och annat ej föranledes av bestämmelserna i 4 %. Ersättning må ej utgå för tid, varunder elden berört eller hotat skogsmark, byggnad eller dylikt inom kommunen.
7 é.
Brandfogde eller annan, jämlikt 8 5 2 mom. andra stycket eller 31 ä 2 mom. andra stycket brandstadgan den 194 förordnad befälhavare vid släckning av skogseld må tilldelas ersättning därför med högst tjugu kronor för dygn. Till brandfogde, som ej utövat befälet, samt vice brandfogde må er- sättning utgivas med högst femton kronor för dygn.
Vid bestämmande ————— äga tillämpning.
12 &.
Ersättning som avses i denna kungörelse utanordnas från det under sjätte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget för bidrag till förebyggande och släck- ning av brand.
Denna kungörelse träder i kraft den
Förslag till Kungörelse
om ändrad lydelse av 1 och 5 55 kungörelsen den 2 december 1938 (nr 745) * angående statsbidrag till kommuns skogsbrandväsen.
Härigenom förordnas, att 1 och 5 55 kungörelsen den 2 december 1938 angående statsbidrag till kommuns skogsbrandväsen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 %.
Kommun, vars kostnader för skogsbrandväsendet i betraktande av kost- nadernas storlek samt kommunens ekonomiska förhållanden i övrigt finnas vara för kommunen betungande, må kunna erhålla statsbidrag i enlighet med bestämmelserna i denna kungörelse.
5 %. Statsbidrag som avses i denna kungörelse utanordnas från det under sjätte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget för bidrag till förebyggande och släck- ning av brand.
Denna kungörelse träder i kraft den 194 .
Förslag till Kungörelse
om ändrad lydelse av 8 & kungörelsen den 16 december 1938 (nr 762) angående ersättning för skada till följd av arbete vid släckning av annan eldsvåda än skogseld m. m.
Härigenom förordnas, att 8 & kungörelsen den 16 december 1938 angående ersättning för skada till följd av arbete vid släckning av annan eldsvåda än skogseld m. ni. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
8 %. Ersättning som avses i denna kungörelse utanordnas från det under sjätte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget för bidrag till förebyggande och släck- ning av brand.
Denna kungörelse träder i kraft den
F ö r s 1 a g till K u n g ö r e | S e angående skydd för vissa brandtelegrafanlåggningar.
Härigenom förordnas, att brandtelegrafanläggning, tillhörig yrkesbrandkår, borgarbrandkår eller frivillig brandkår, varom i 3 5 2 mom. brandlagen sägs, skall åtnjuta det skydd, som jämlikt 19 kapitlet 13 och 22 åå strafflagen till— kommer statens telegrafinrättning.
Denna kungörelse träder i kraft den
KAP. I.
Inledning.
Under den senaste tiden har rikets brandförsvar1 av flera skäl påkallat statsmakternas uppmärksamhet. Det har sålunda visat sig att de årliga brandskadorna, vilka uppgå till mycket stora belopp, efter inträdet av den av stormaktskriget föranledda krisen i högst avsevärd grad stegrats. Denna stegring har givit anledning till starka betänkligheter med hänsyn särskilt därtill, att stora delar av de tillgångar, som förstöras genom brand, under nuvarande utrikespolitiska förhållanden icke kunna ersättas. Härjämte har luftkrigets utveckling ställt brandförsvaret inför nya problem. Luftkriget nödvändiggör luftskydd, och brandskyddet utgör luftskyddets viktigaste tjänstegren.
Med anledning av det läge, som sålunda uppstått, tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, med stöd av ett den 21 mars 1941 erhållet bemyndigande, den 1 april 1941 sju sakkunniga — brandförsvarsutredningen — för att verkställa utredning rörande lämpliga åtgärder för stärkande av rikets brandförsvar. I ett anförande till stats- rå-dsprotokollet förstnämnda dag yttrade departementschefen —— efter en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i *brandstadgan den 15 juni 1923 och lagen den 7 maj 1937 om förekommande och släckning av skogs- eld?" — bland annat följande:
»"Under den senaste tiden ha vissa åtgärder vidtagits för att stärka brand- försvaret. Sålunda ha i luftskyddsförfattningama upptagits föreskrifter om luftskyddets brandtjänst. Vidare kan nämnas, att betydande mängder eld- släckningsmateriel delvis med hjälp av statsmedel anskaffats för kommuner och industrianläggningar. Medel ha också beviljats till uppförande av brand—
1 Det torde vara lämpligt att redan på detta stadium av framställningen klargöra använd— ningen av vissa termer. Verksamheten för bekämpande av eldens skadegörande verkningar bedrives på två linjer. Den verksamhet, vars syfte är att förebygga uppkomst av brand, betecknas förebyggande brand- skydd. Eldsläckningsväsendet har till uppgift att släcka utbruten brand. Det förebyggande brandskyddet och eldsläckningsväsendet tillsammantagna betecknas med något av uttrycken brandskydd, brandväsen eller brandförsvar. Den främsta anledningen till att termen brandförsvar alltmera kommit i bruk torde vara, att termen brandskydd oftast användes i sammanställningen förebyggande brandskydd och därför leder tanken närmast till denna Verksamhet, under det att termen brandväsen ofta be- gagnas i samma betydelse som termen eldsläckningsväsen. Uttrycket brandförsvar har den fördelen. att tvekan aldrig kan råda om vad som avses. 2 För denna lag användes i det följande beteckningen skogseldslagen. . 3—4 20661
tom, avsedda att främja skogsbrandskyddet, samt till ersättningar åt sär- skilda länsskogsbrandchefer.
Trots de åtgärder, som sålunda vidtagits, kan emellertid rikets brand- ' försvar icke anses vara av tillräcklig effektivitet. Detta framgår icke minst ' därav, att under de senaste åren högst betydande värden förstörts genom brand. Närmast före inträdet av den nu rådande krisen utbetalade försäk- ringsanstalterna i riket i genomsnitt 30 miljoner kronor om året i brand- skadeersättningar. Värdet av de verkliga brandskadorna var dock betydligt större. Om hänsyn tages till de skador, som drabbat statens egendom och annan egendom, som icke försäkrats, ävensom till de av brandskadorna följande förlusterna genom produktionsavbrott, arbetslöshet och dylikt, tor- de för tiden närmast före krisen förlusterna på grund av brand kunna upp- skattas till omkring 40 miljoner kronor om året.
Efter krisens inträde ha dessa förluster betydligt ökats. Den främsta anledningen härtill torde vara de särskilda förhållanden, under vilka in— dustrien i ett läge som det nuvarande måste arbeta. År 1939 utgjorde sålun- da de utbetalade brandskadeersättningarna 36.2 miljoner kronor, och för år 1940 har som en preliminär siffra uppgivits 60 miljoner kronor. Det torde få antagas, att de totala värdena av förlust genom brand under år 1940 ha uppgått till omkring 75 miljoner kronor. I de av denna siffra omfattade förlusterna ingå många maskiner och förråd, som i nuvarande läge äro oersättliga.
De anförda siffrorna måste anses understryka vikten av att rikets brand- försvar stärkes. Åtgärder härför äro synnerligen angelägna även med hän- syn till de utomordentligt viktiga uppgifter, som i händelse av krig skulle komma att åvila brandförsvaret. Det moderna luftkrigets utveckling har medfört, att elden blivit ett synnerligen verksamt angreppsmedel, varför effektiva motåtgärder måste vidtagas. Erfarenheter från det finsk-ryska kriget och det nu pågående stormaktskriget visa, att vid angrepp från luften : en väsentligt större värdeförstörelse orsakas genom brand än genom spräng- verkan. Från kriget i Finland kan nämnas, att omkring 80 0/0 av den för- ödelse, som åstadkoms å bostadsbebyggelse och industrianläggningar, upp— * kom genom brand. Till denna brandfara kommer särskilt under vissa delar av året risken för skogsbränder, framkallade genom bombfällning. Så- dana skogsbränder skulle i vårt land med dess väldiga barrskogsarealer kunna bliva ytterst förödande.
Frågan om vilka åtgärder, som från det allmännas sida böra vidtagas för brandförsvarets stärkande, torde lämpligen böra göras till föremål för utredning av särskilda sakkunniga, därvid i främsta rummet bör upptagas till prövning frågan om en revision av brandstadgan och andra författ- ningar rörande brandförsvaret. Vid utredningen bör särskilt undersökas, huruvida brandstadgan bör givas ett vidsträcktare giltighetsområde. Härvid bör hänsyn tagas till de skilda förhållanden, som råda i tättbebyggda orter och på rena landsbygden. Det synes vara ändamålsenligt att efter de olika behoven avpassade bestämmelser utformas. Vidare höra till övervägande
upptagas frågorna om inrättande av ett statligt centralt organ för att över- vaka brandväsendets verksamhet och utveckling samt eventuellt om inrät- tande av särskilda under detta organ lydande organ i länen. Härjämte bör undersökas huruvida skogsbrandväsendet lämpligen bör inordnas i den allmänna brandorganisationen. I fråga om brandberedskapen vid krig bör särskilt frågan om samarbete mellan de myndigheter, som handhava det civila brandskyddet, samt luftskyddsorganisationerna och de militära orga- nisationerna för hemortsförsvaret upptagas till behandling. Det synes i detta sammanhang böra övervägas, huruvida icke den under fred och för fred— liga förhållanden uppbyggda brandförsvarsorganisationen borde så organi- seras och samordnas att den i händelse av krig kan snabbt och enligt på förhand utarbetad plan ökas och omedelbart träda i effektiv verksamhet»
Den 20 juni 1941 tillkallade chefen för socialdepartementet efter bemyn— digande av Kungl. Maj:t nio sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med fortsatt utredning av frågan om samordning av hemortsför- svarets olika grenar samt om revision av gällande luftskyddslagstiftning. De sakkunniga, som antagit namnet 1941 års hemortsförsvarssakkunniga, ha hållits underrättade om huru brandförsvarsutredningens arbete fortskridit. De båda utredningarna ha ansett, att brandförsvarsutredningen borde fram— lägga förslag allenast beträffande de frågor, som angå brandförsvarets organisation i fredstid. Förslag angående brandförsvarets organisationi krig framlägges av hemortsförsvarssakkunniga.
KAP. 11. Historisk återblick.
Från det allmännas sida har sedan mycket lång tid tillbaka omvårdnad ägnats åt brandförsvaret. Föreskrifter till förekommande av skada på grund av brand funnos sålunda redan i landskapslagarna samt i stadslagen och landslagens båda redaktioner (Magnus Erikssons och Kristoffers). Under me- deltiden utbildades också i städerna en för sin tid mycket kraftig brandför- svarsorganisation.
I 1734 års lag upptogos stadganden om brandförsvaret i byggningabalken. Sålunda gåvos i 15 kap. bestämmelser om skogseld och i 24 kap. om vådeld i by. Reglerna om brandförsvaret i skog behandlades alltså skilda från reglerna om brandförsvaret i bygd. Denna åtskillnad kvarstår alltjämt.
Med avseende å föreskrifterna angående brandförsvaret i bygd,1 vilka först må behandlas, må till en början anmärkas, att 24 kap. byggningabalken i väsentliga delar ännu är gällande i sin ursprungliga lydelse. I 24 kap. 1 & stadgas följande: »Alle eldstäder och skorstenar böra så vara'ställde och förvarade, att eldskada förekommas må. Varder eld lös i by, den landbo brukar, och sker det av försummelse, eller vangömmo hans, som är: att han själv förut märkt faran, eller är därom varnad, och den ej förekommit; bär själv ut, eller tillstädjer annan att hava och bära ljus utan lykta, och eld i uthus, eller där man haver lin, hampa, hö, spån, eller annat slikt, där i eld snart taga kan; sätter ljus vid vägg; gör eld i ugn eller spisel, och- den ej vårdar; haver ljus vid säng, och somnar därifrån; röker tobak i lada, foderhus, eller annorstädes, där eld lätteligen kan tändas; eller skjuter ovarsamt åt hus eller tak; eller varder eld lös av annan sådan försummelse, där man kunde och borde bättre vakta för skada: brinner då hus och gård upp; bygge åter jämngodan, och njute ej brandstod eller eftergift å avradet. Äger bonde hus och jord själv; have han ock själv skadan. Brinna tillika upp andras hus och gårdar, eller andre byggnader; gälde av sin egendom så långt den räcker.» Efter vissa ytterligare föreskrifter, som numera icke äro i kraft, stadgas att den som ovarsamt med eld umgår, å sätt som nu är sagt, skall böta minst tio daler och högst tvåhundrade daler ändå att ingen skada sker.” Bötessatsen i detta stadgande höjdes genom en förordning av år 1880 från att tidigare hava utgjort allenast ett ytterst obetydligt belopp.
1 En utförlig framställning av brandlagstiftningens historiska utveckling såvitt angår brand försvaret i bygd finnes 1 K. A. Janzons arbete Brandstadgan (Svenska Brandskyddsföreningen handböcker V, Stockholm 1937). 9 En daler motsvarar i gällande mynt 1 krona 50 öre.
I kapitlets följande paragrafer fastslås, bland annat, att om skada timat av »rätt våda», skall ansvar ej följa därå. För utrönande av om eld uppstått genom våda eller på annat sätt givas regler om edgång: »Vet man ej huru eld är kommen lös; vite då med självsins vådaed, att det ej av hans vangömmo eller vållande skett är.» I sin ursprungliga lydelse upptog lagen vidare sär— skilda föreskrifter om brandstod, vilka emellertid sedan år 1853 äro i allt väsentligt upphävda.
I motsats mot vad som kunnat förväntas inledde 1734 års lag en period av stillastående och tillbakagång för brandförsvaret. Den främsta grunden här- till var, att lagen helt saknade bestämmelser om brandförsvaret i städerna. Den enda bestämmelse, som kan tänkas hava avseende härå, är 29 kap. 1 % byggningabalken, som huvudsakligen innehåller, att särskilda stadganden vore givna om huru hus i stad skulle byggas och uppehållas. Under förarbe- tena till lagen hade uppgjorts ett förslag till mera utförliga bestämmelser härom, innefattande bland annat regler om brandförsvaret, men detta för- slag blev icke intaget i lagen. Som motivering härför anfördes bland annat, att ämnet utgjorde ett »oeconomicum», varöver Konungen hade att ensam förordna. Ständerna begärde emellertid i samband med lagens antagande, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta allmänna regler till eldsvådors förekommande såväl i städerna som på landsbygden. Det skulle emellertid dröja långt mera än ett sekel innan sådana bestämmelser utfärdades.
Större delen av 1700— och 1800-talen uppvisa också ytterst bristfälliga för— hållanden på brandförsvarets område. Först emot mitten av 1800-talet togs frågan om åvägabringande av en bättre ordning äter upp till allvarligt över"- vägande. Den främsta orsaken härtill var den ökade och ur brandförsvarets synpunkt ofta vådliga bebyggelse, som åtföljde det livliga järnvägsbyggandet. Efter långvariga förarbeten utfärdades den 8 maj 1874 en brandstadga för rikets städer. Stadgan föreskrev till en början, att det för varje stad skulle finnas en brandordning. Brandordningen, som skulle antagas av stadens be- slutande myndighet och underställas länsstyrelsen, skulle innehålla de be- stämmelser, som för ett fullständigt och ändamålsenligt ordnande av stadens brandväsen vore av nöden utöver vad i stadgan föreskreves. I brandordningen skulle sålunda finnas föreskrifter om sotning, om brandvakt, om beredande av tillräcklig vattentillgång vid eldsvåda, om brandredskap och redskap för räddande av människoliv, om brandstyrka samt om förfarandet vid eldsvåda. Brandstyrkan skulle stå under befäl av en brandchef, vars åligganden och befogenheter stadgan närmare reglerade. Vidare innehöll stadgan detaljerade föreskrifter om brandsyn och därmed sammanhängande frågor. Länsstyrel— serna skulle vaka över, att städerna hade sitt brandväsen omsorgsfullt ordnat samt voro försedda med brandordningar, upprättade i överensstämmelse med stadgan. Vad i stadgan var föreskrivet om stad skulle i tillämpliga delar gälla även för köping och för annan ort med större sammanträngd befolkning, därest länsstyrelsen så förordnade genom beslut, som skulle underställas Konungens prövning. Stadgan gällde sålunda icke den egentliga landsbygden.
Stadgan innebar för sin tid'ett avsevärt framsteg, men trots detta restes
snart krav på dess reformering. Vid 1886 års riksdag väcktes sålunda en motion rörande brandsyner å landet. Motionen blev emellertid avslagen. Sedan förödande stadsbränder år 1888 härjat Sundsvall och Umeå, anhöllo ett antal försäkringsinrättningar hos Kungl. Maj:t, att stadgan måtte revideras, enär densamma gåve samhällena alltför stor frihet att efter eget gottfinnande ordna sitt brandförsvar. I avbidan på Kungl. Maj:ts beslut i detta ärende bildade rikets större brandförsäkringsbolag år 1891 »Kommittén för brand- släckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och köpingar». Denna kom- mitté, som oftast benämnes brandförsvarskommittén, består alltjämt och har spelat en betydande roll vid arbetet på brandförsvarets utbyggnad.
Vid 1890 års riksdag väcktes en motion om viss åtgärd för höjande av brandskyddet på landsbygden, men motionen blev avslagen. År 1897 avslog Kungl. Maj:t försäkringsbolagens nyssberörda framställning om revidering av 1874 års brandstadga. År 1913 genomfördes emellertid en ändring av 74 & förordningen angående kommunalstyrelse på landet, varigenom möjlighet be- reddes för landskommunerna att antaga kommunalstadgar till befrämjande av vården om brandväsendet. Chefen för civildepartementet anförde till stats- rådsprotokollet den 4 april 1913 härom bland annat, att förhållandena inom åtskilliga landskommuner otvivelaktigt vore sådana, att frånvaron av före— skrifter rörande brandväsendet medförde kännbar olägenhet; att behovet av föreskrifter vore så trängande, att möjlighet borde beredas kommunerna att, i avvaktan på fullständigare lagstiftning i ämnet, själva fatta beslut om till- lämpning av de föreskrifter, som för olika kommuners vidkommande kunde vara erforderliga; att rätten för en kommun att antaga ordningsstadgar för brandväsendet kunde enklast vinnas på det sätt, att bland de kommunala stadgar, varom kommunalstämma ägde fatta beslut, jämväl upptoges vård om brandväsendet; samt att efter det någon erfarenhet vunnits om denna rätts utövande och de ordningsstadgar, som i sådant hänseende antoges, tillfälle bleve att i sammanhang med brandstadgans omarbetande överväga om och i vad mån allmänna bestämmelser kunde i förevarande hänseende erfordras jämväl för landsbygden. Vid 1914 års förra riksdag yrkade en motionär, att riksdagen måtte besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om förslag till lagstiftning angående brandväsendet på lands- bygden. I motionen anfördes bland annat, att i Sveriges lag saknades varje bestämmelse om hur på landsbygden skulle förfaras vid släckandet av elds- våda. Motionen 'blev emellertid avslagen. Påföljande år, 1915, väcktes åter en motion i samma syfte. Motionen ledde till att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till stadganden angående ordnandet av brandväsendet å landsbygden. Samma år utarbetades inom civildepartementet ett normalutkast till brand- ordning, lämpad för landskommunerna. Vid 1918 års riksdag väcktes motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte föran- stalta om utarbetande av förslag till lag om brandskydd. Motionen vann emel- lertid icke riksdagens bifall.
Sistnämnda år, 1918, tillkallade emellertid Kungl. Maj:t särskilda sak-
kunniga för att revidera gällande bestämmelser angående brandförsvaret. De sakkunniga, som plåga angivas med beteckningen brandskyddskommissionen, erhöllo i uppdrag att verkställa »ej mindre revidering av brandstadgan för rikets städer av den 8 maj 1874 med hänsyn till brandskyddets tillvarata- gande enligt nutida fordringar än även utredning om och i vad mån jämväl för rikets landsbygd några allmänna bestämmelser i brandskyddshänseende kunde erfordras».
Brandskyddskommissionen avlämnade år 1921 ett betänkande med för- slag till lag angående brandväsendet i riket och brandstadga för riket.1 För- slagen hade endast ringa framgång. Då de emellertid i vad avser vissa all- männa grunder överensstämma med vad brandförsvarsutredningen i betrak— tande av de senaste tjugu årens erfarenheter kommer att föreslå, torde det vara lämpligt att något mera utförligt behandla desamma. Enligt förslaget till lag angående brandväsendet i riket skulle det åligga varje stad att med hänsyn till sin storlek, plananordning, byggnadssätt, därstädes befintlig in- dustri samt varuanhopning med flera på frågan inverkande förhållanden upp- rätthålla ett brandväsen, som kunde anses tillfredsställa skäliga anspråk på samhällets trygghet mot skada av brand (1 5 mom. 1). Samma föreskrifter som för stad skulle, därest Konungen ej för visst fall medgåve undantag, gälla för köping och annan ort, för vilken 1 kap. av lagen om fastighets- bildning i stad ägde tillämpning (2 å). Det skulle vidare åligga landskom- mun att, om Konungen ej medgåve befrielse, ordna och upprätthålla ett brandväsen, som med hänsyn till omfattningen och arten av de inom kom- munen uppförda byggnaderna, befolkningstätbeten och andra på frågan inverkande förhållanden tillfredsställde skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand (1 & mom. 2). Envar istad eller, vad landsbygden an- ginge, i trakten bosatt arbetsför man, som fyllt 18 men ej 60 år, skulle vara skyldig att deltaga i eldsläckning, därest han icke av giltigt förfall vore hindrad därifrån (3 å). Dessutom föreslogs ett stadgande av innehåll, att den, som vore anställd vid kommuns brandväsen, skulle under tjänstgöring åtnjuta det skydd och vara underkastad det ansvar, som i allmän lag stad- gades om den, som vore förordnad att ämbets- eller tjänsteärende förrätta (4 5). Länsstyrelserna skulle vaka över efterlevnaden av bestämmelserna i 1 & (5 €)). För kontroll över brandväsendet i riket skulle vidare tillsättas en riks- brandinspektör samt i varje län en länsbrandinspektör (6—7 åå). Slutligen föreslogs att brandförsäkringsinrättningarna efter vissa grunder skulle vara skyldiga att lämna bidrag till riksbrandinspektörens och länsbrandinspektö- rernas verksamhet (8 å).
Förslaget till brandstadga för riket upptog synnerligen detaljerade bestäm- melser i olika hänseenden. Stadgan innehöll en avdelning med bestämmel- ser för stad, en avdelning med bestämmelser för landsbygden, en avdelning innehållande gemensamma bestämmelser för stad och landsbygd samt en
* Betänkande och förslag rörande brandskyddsföreskrifter och ordnandet av brandväsendet inom riket. VI. Betänkande med förslag till lag angående brandväsendet i riket och brand- stadga för riket. Avgivet den 16 april 1921 av de genom Kungl. brevet den 6 december 1918 och senare beslut för ändamålet tillkallade sakkunniga. Stockholm 1921.
avdelning innehållande ansvarsbestämmelser m. m. Bland bestämmelserna i stadgan må särskilt nämnas, att vissa kompetensföreskrifter uppsattes för brandbefälet i stad, varjämte vissa krav uppställdes på brandkårernas kvali- tet. För befälet fastställdes sålunda tre kompetensgrader: utbildning såsom brandkapten, såsom överbrandmästare och såsom brandmästare. Utbildning- en skulle styrkas genom brev, utfärdade av riksbrandinspektören. I stad med över 20000 invånare skulle brandchefen och vice brandchefen äga utbild- ning såsom brandkapten. I stad med mellan 5000 och 20000 invånare skulle brandchefen äga utbildning såsom överbrandmästare och vice brand- chefen såsom brandmästare. I stad med mindre än 5000 invånare skulle åtminstone brandchefen äga utbildning såsom brandmästare. Vidare borde enligt stadgeförslaget i den förstnämnda gruppen städer finnas yrkesbrand- kår och i övriga borgarbrandkår med, i båda fallen, en reservkår grundad på den allmänna brandtjänsteplikten.
Som allmän motivering för de framlagda förslagen anförde brandskydds- kommissionen bland annat följande (betänkandet sid. 68 f.):
Motiven för själva lagen synas kunna i få ord angivas sålunda att enär staten otvivelaktigt har ett nationalekonomiskt intresse av, att de stora och under de se- ' nare årtiondena högst betydligt ökade värden, som den materiella kulturen skapat, icke till följd av ett vanvårdat eller eljest bristfälligt brandväsen förintas genom eld, så ankommer ock på statsmakterna att genom lagstiftning sörja för upprätthållandet av ett tillfredsställande brandväsen. Det är inte nog med att den enskilde skyddar sig genom brandförsäkring. Staten har en mera vidsynt blick på frågan och tillfreds- ställes ej därav, att uppbrunna föremål bli ersatta. Man måste över huvud se till, att dessa föremål som sagt ej förintas. Staten själv lär emellertid icke kunna åtaga sig annat än kontrollen, allt det övriga måste läggas på samhällena och dessas in- vånare.
Till detta åskådningssätt och till denna planläggning av det anbefallda revisions- arbetet har kommissionen kommit i betraktande därav, att det statsingripande, var— om ovan nämnts, i nu föreliggande förslag sträcker sig väsentligt utöver vad hittills gällt. Vad angår städerna, finner man vid läsning av 1874 års brandstadga, att lag- stiftaren hittills nöjt sig, praktiskt taget, med att angiva en ram, inom vilken städer- na kunnat ordna sitt brandväsen såsom dem för gott synts, och det är blott i ett par hänseenden som 1874 års brandstadga i allmänna drag organiserar städernas brandväsen. Det nu framlagda förslaget innebär däremot, vid sidan av formella an- ordningar, ett framtvingande av vissa prestationer i brandskyddshänseende, vilka visserligen till en stor del inom de större städerna redan av självbevarelsedrift full- göras, men som för ett tidsenligt ordnat brandväsen måste i större eller mindre grad fordras av varje samhälle med större sammanträngd befolkning. Och vidkomman- de den egentliga landsbygden vill förslaget dels införa en organisationsram, som i vår tid måste inom varje kommun komma till stånd, om någon brandtrygghet skall bli rådande, dels kräva vissa prestationer, närmast jämförliga med dem, åt vilka givits uttryck i lagen den 14 oktober 1914 om förekommande och släckning av skogseld.
Det är dessa långt gående anspråk, som man funnit icke framgent lämpligen kunna lagfästas i en av Kungl. Maj:t utfärdad stadga utan som otvivelaktigt hava sin naturliga plats i allmän lag. Är detta betraktelsesätt riktigt, lär ock till en så- dan lag höra, att staten såsom övervakare av lagens efterlevnad tillförsäkrar sig för sådant ändamål erforderliga, fackkunniga organ. Eldsläckningstekniken och de många specialfrågor, vilka sammanhänga med ett ordnat brandväsen, äro i vår tid av så invecklad beskaffenhet, att statens nuvarande administrativ-a organ icke
lära behärska dessa ämnen. Kungl. Maj:t, på vars avgörande i sista hand mångt och mycket härvidlag beror, lärer böra äga tillgång till en sakkunnig myndighets biträde, likasom sådant ock bör beredas Kungl. Maj:ts befallningshavande i orter- na. Nybildade statsorgan, visserligen av föga betydande omfattning men dock krä- vande kostnader, äro således förknippade med förslaget. Dessa kostnader lära böra genom lagen säkerställas. '
Vid remissbehandlingen av förslagen riktades emellertid en stark kritik mot desamma. Förslagen underkastades därför omarbetning inom kommu- nikationsdepartementet. Uppdelningen i brandlag och brandstadga föll bort, i det att samtliga bestämmelser sammanfördes i en brandstadga, varjämte även i övrigt genomgripande förändringar gjordes. Den 9 mars 1923 före- drogs ärendet i statsrådet av chefen för kommunikationsdepartementet, som hemställde, att riksdagens yttrande måtte inhämtas över det omarbetade för- slaget. Departementschefen anförde därvid bland annat följande (prop. nr 123 till 1923 års riksdag, sid. 24 ff.):
Den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen i dels en lag om brandväsendet, dels ock en brandstadga har ej bibehållits. I det omarbetade förslaget hava an- språken på kommunerna i väsentlig grad modifierats. Det av de sakkunniga an- förda skälet för stiftandet av en särskild lag torde därför icke längre vara av vägande natur. Man lärer icke heller kunna med fog påstå, att de kommuner, för vilka gällande brandstadga äger tillämpning, hittills i avsevärdare mån åsido- satt dem jämlikt stadgan åliggande vård om brandväsendet. De sakkunniga vitsorda också själva den utveckling, eldsläckningsväsendet i vårt land under de senaste årtiondena vunnit, i jämförelse med det tillstånd, vari det befann sig på 1870- talet. Härtill kommer, att åtskilliga av de i lagen införda bestämmelserna hava an- setts icke böra medt-agas. Detta gäller, på sätt jag i det följande får tillfälle när- mare utveckla, först och främst 6—8 åå, vari föreskrivits inrättandet av en riks- brandinspektörsbefattning och länsbrandinspektörstjänster samt lämnats bestäm- melser om bestridandet av kostnaderna för deras verksamhet. Vidare har 4 € ute— slutits. Det torde nämligen icke vara rätta platsen att i brandstadgan reglera den ömtåliga frågan om den vid kommuns brandväsen anställda personalen äger att utan straffpåföljd företaga arbetsnedläggelse. De i övriga åå av lagen upptagna bestämmelserna förekomma, om än icke så detaljerade, redan i gällande brand- stadga. Nägon anledning att nu införa dem i en särskild lag torde näppeligen före- ligga. Vidare bör också framhållas, att beträffande det med brandväsendet jämför- bara 'byggnads- och hälsovårdsväsendet icke finnes någon motsvarighet till den föreslagna lagen.
Såsom allmän anmärkning mot de sakkunnigas förslag till brandstadga för riket kan anföras dels att det innehåller alltför många detaljbestämmelser och dels att det kommer att för mindre samhällen medföra utgifter, som överstiga vad skäli- gen kan åläggas samhällena. Det har därför vid omarbetandet av förslaget fram- stått säsom önskvärt att begränsa dess omfång och modifiera dess föreskrifter, så att de icke i ekonomiskt avseende bliva alltför betungande.
Att de sakkunnigas förslag till brandstadga så väsentligt överstiger gällande brand- stadgas mått, beror därpå, att de sakkunniga ansett sig böra i förslaget införa allt, som enligt den med tiden vunna erfarenheten måste betraktas såsom allmängiltigt och av gemensamt gagn för brandväsendet å varje ort, under det att åt brandord- ningarna överlämnats att bestämma de för varje ort speciella angelägenheterna, som bero av lokala förhållanden. De sakkunniga hava frångått den typ, för vilken gällande brandstadga är en representant, eller att utgöra en ram, inom vilken sam- hällena kunna ordna sitt brandväsen.
Det lärer emellertid kunna ifrågasättas, om den av de sakkunniga sålunda be- trädda vägen är lämplig. Att en föreskrift är av allmängiltig beskaffenhet och bör vara gällande för varje ort, torde icke nödvändiggöra, att densamma införes i brandstadgan. Den kan likaväl få sin plats i den för orten gällande brandordningen. Genom den verksamhet, enskilda sammanslutningar å brandväsendets område ut- öva, har åstadkommits, att redan nu åtskilliga orter äro försedda med brandord- ningar av ungefär enahanda innehåll. Då de sakkunnigas uppfattning i denna fråga icke kommit till uttryck i det omarbetade förslaget, har detta berott på far- hågor för att en alltför stor detaljrikedom skall verka tyngande och hindra över- skådligheten.
Vad därefter vidkommer förslagens verkningar i ekonomiskt hänseende före- faller det som om de sakkunniga i sin för övrigt lovvärda strävan att åstadkomma ett så effektivt brandskydd som möjligt icke alltid tagit nödig hänsyn till de stora kostnader, förslagens genomförande komma att medföra för särskilt de mindre samhällena. Vid ordnandet av ett samhälles brandväsen måste tillses, att de där- till erforderliga utgifterna stå i rimligt förhållande till de fördelar, som man avser att vinna.
Sedan det omarbetade förslaget i huvudsakliga delar godkänts av riks- dagen, utfärdades den 15 juni 1923 nu gällande brandstadga. Denna stadga, för vars huvudsakliga innehåll en redogörelse lämnas i kap. III, är med un- dantag för några år 1932 verkställda mindre ändringar i kapitlet om sot- ning ännu gällande i sin ursprungliga lydelse.
Med avseende å skogsbrandförsvarets utveckling må till en början erinnas om innehållet i 15 kap. |byggningabalken i 1734 års lag. Lagen avhandlade först vissa försiktighetsmått, som skulle vidtagas i syfte att motverka upp— komst av skogseld, varefter bestämmelser gåvos om bötesansvar och ersätt- ningsskyldighet vid ovarsamt handhavande av eld, om skyldighet för »gran- nar och socknemän» att biträda vid släckning av skogseld, om uppbåd av folk i händelse av större skogseld samt om straffansvar vid underlåtenhet att inställa sig vid släckning av skogseld m. m. Lagstiftningen komplettera- des sedermera genom en bestämmelse i 1805 års skogsordning, & 61, däri stadgades att belöning under vissa villkor kunde utgå åt upptäckare av upp- hovsmannen till skogseld.
Under 1800-talets senare del framställdes vid upprepade tillfällen förslag till ändring av de angivna bestämmelserna utan att dock något resultat där- av föranleddes.1 År 1909 erhöll norrländska skogsvårdskommittén i uppdrag att avgiva förslag i ämnet, och sådant förslag framlades är 1912. Den 14 ok- tober 1914 utfärdades en på detta förslag grundad lag om förekommande och släckning av skogseld m. m.
I 1914 års lag fastslogs skyldigheten att deltaga i släckning av skogseld som en allmän medborgerlig plikt. Skogsbrandväsendet var närmast en kom— munal angelägenhet, om än länsstyrelse hade medbestämmande- eller pröv- ningsrätt beträffande vissa frågor. Till grund för organisationen låg en in- delning i brandrotar. I varje brandrote skulle finnas en brandfogde och en suppleant för denne. Såväl brandfogden som suppleanten valdes av kom-
1 En närmare redogörelse härför finnes i norrländska skogsvårdskommitténs betänkande, del I, Stockholm 1912, sid. 491 ff.
munen, men för att valet skulle bliva gällande fordrades länsstyrelsens god- kännande. För planläggning av eldsläckningsarbetet m. m. ägde kommunen att med länsstyrelsens godkännande antaga särskilda ordningsföreskrifter. Lagen förutsatte, att skogsbrandväsendet åtminstone i regel ej skulle åsamka kommunen några kostnader. Brandfogdebefattningen var principiellt oav— lönad. Ersättning för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av skogseld kunde under vissa förutsättningar utgå av statsmedel.
I skrivelse till Konungen den 22 januari 1935 anförde svenska brandskydds- föreningen att de senaste årens erfarenheter lett till den allmänna uppfatt- ningen, att skogsbrandskyddet behövde förbättras, samt att en av förening- en tillsatt kommitté, den s. k. skogsbrandkommittén, med anledning härav utarbetat ett förslag till ny skogseldslag.1 Förslaget behandlades i vederbörlig ordning och utgör grundvalen för den nu gällande lagen den 7 maj 1937 om förekommande och släckning av skogseld. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1939 och är gällande i sin ursprungliga lydelse. Lagen refereras i huvudsak- : liga delar i kap. III.
Den ovan lämnade redogörelsen visar, huru rikets brandförsvar steg för steg förbättrats. De olika författningsbestämmelserna angiva emellertid en- dast den ram, inom vilken ett omfattande arbete utförts. Särskilt under de senast förflutna tjugufem åren har brandförsvaret genomgått en utveckling, som endast i ringa mån avspeglar sig i de skiftande författningsbeståmmel- serna.
Motorteknikens utveckling har sålunda för brandförsvarets del betytt ett avgörande framsteg. Släckningsredskapen ha kunnat fullkomnas och ut- vecklas, och nya uppfinningar i olika hänseenden ha sett dagen. Men sam- tidigt härmed ha också arbetsuppgifterna ökats. Kraftigt tilltagande bebyg- gelse, nya industrier och många andra förhållanden ha skapat nya och öka- de brandrisker. Med hänsyn härtill ha i många städer tillkommit kårer av utbildade yrkesbrandmån, vilka bilda kärnstyrkan i rikets brandförsvar. Ett storartat arbete till brandsäkerhetens fromma har också utförts av frivilli- ga organisationer och enskilda personer. Brandförsäkringsinrättningarna och svenska brandskyddsföreningen ha i detta hänseende gjort viktiga in- satser. Och icke minst har den frivilliga brandkårsrörelsen, organiserad i svenska brandkårernas riksförbund, särskilt vad landsbygden angår, gjort ett mycket gott arbete på brandförsvarets höjande. Statsmakterna ha också icke blott genom författningsbestämmelser utan även genom direkta under- stöd främjat brandförsvarets utveckling.
Under de senaste åren har också brandförsvaret i riket, såväl skogsbrand- försvaret som brandförsvaret i övrigt, nått ett hastigt uppsving under trycket av den inträdda utrikespolitiska situationen. För de åtgärder, som med hän- syn härtill vidtagits, skall en redogörelse lämnas efter det huvuddragen av gällande bestämmelser angående brandförsvaret refererats.
* Se Betänkande med förslag till revision av lagen den 14 oktober 1914 om förekommande och släålgåiing av skogseld m. m., avgivet den 13 oktober 1934 av skogsbrandkommittén. Stock- holm ] .
KAP. III.
Huvuddragen av gällande bestämmelser angående brand- försvaret m. ut.
De mest betydelsefulla författningarna äro brandstadgan den 15 juni 1923 samt lagen den 7 maj 1937 om förekommande och släckning av skogseld.
Brandstadgan avser att uppdraga vissa riktlinjer, efter vilka brandväsen- det skall ordnas. Det överlämnas sålunda åt de orter, där stadgan gäller, att inom den genom stadgan uppdragna ramen organisera sitt brandväsen på det sätt, som med hänsyn till ortsförhållandena kan finnas mest lämpligt. , Länsstyrelsen har att tillse att brandväsendet blir tillfredsställande ordnat. Skulle underlåtenhet i sådant hänseende å någon ort äga rum och länssty— relsens framställningar om rättelse icke efterföljas, skall länsstyrelsen an- mäla förhållandet hos Konungen (37 å).
Beträffande brandväsendet i stad lämnas grundregeln i 1 5, där det stad- gas att varje stad skall vidmakthålla ett brandväsen, som kan anses tillfreds- ställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. För stad skall finnas brandordning, som skall upptaga de föreskrifter, som utöver de i stadgan och eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelserna äro erforderliga , för ett fullständigt och ändamålsenligt ordnande av brandväsendet (2 5). Brandordningen antages av stadsfullmäktige och fastställes av länsstyrelsen (3 €). Förvaltningen av brandväsendets angelägenheter skall handhavas av en för sådant ändamål tillsatt brandstyrelse eller annan kommunal förvalt- ningsmyndighet, på sätt stadsfullmäktige besluta (4 5).
I följande paragrafer meddelas föreskrifter rörande eldsläckningsväsen- det. I sådant hänseende stadgas, att i varje stad skall finnas en brandstyrka av sådan omfattning, att stadens trygghet mot skada av brand kan anses tillfredsställande (5 5). Brandstyrkan skall i regel vara sammansatt av så- väl avlönad personal som personal, vilken inträder på grund av medbor- gerlig plikt. Avlönad brandstyrka benämnes yrkesbrandkår, när medlemmar- na äro anställda med skyldighet att för avtalad tid odelat ägna sig åt brand- tjänsten, och borgarbrandkår, när medlemmarna äro för avtalad tid för- bundna att, vid sidan av sin borgerliga sysselsättning, ägna viss tid åt brand- tjänst. Den på medborgerlig plikt grundade brandstyrkan benämnes allmän brandkår. Skyldig att tjänstgöra i allmänna brandkåren är envar i staden boende arbetsför man från och med det år, under vilket han fyller 20 år, till och med det, under vilket han fyller 50 år. Om den avlönade brandstyrkan »
kan anses vara av tillräcklig effektivitet, kan länsstyrelsen medgiva att all- män brandkår icke behöver upprättas. Likaså kan länsstyrelsen medgiva att frivillig brandkår må kunna helt eller delvis ersätta annan brandstyrka. När- mare bestämmelser om brandstyrkans omfattning och sammansättning än nu sagts ha icke meddelats i brandstadgan, utan skola sådana bestämmelser meddelas i brandordningen. Närmaste inseendet över stadens brandväsen ut- övas av en för sådant ändamål utsedd brandchef (6 5). Därjämte skall finnas en vice brandchef för att vid brandchefens frånvaro inträda i hans ställe. Dessa befattningshavare tillsättas av den myndighet, som förvaltar brand- försvarets angelägenheter (4 5 2 mom. punkt 4) för den tid och på de vill- kor stadsfullmäktige besluta (7 å). Tillsättandet skall fastställas av länssty- relsen, som har att pröva den tillsattes lämplighet för befattningen. Några bestämda krav på dessa befattningshavares kompetens förefinnas emellertid icke i brandstadgan. I 9 5 ha intagits allmänna föreskrifter angående stads skyldighet i fråga om brandstation, brandmateriel, alarmeringsanordning, vattentillgång och brandvakt. I brandordningen skola i vissa avseenden in— föras närmare bestämmelser härom. Vidare må i brandordningen stadgas åläggande för fastighetsägare att anskaffa och underhålla vissa för fastig- heten erforderliga brand- och livräddningsredskap.
Brandstadgan övergår härefter till att behandla brandsyn och sotning. Om brandsyn gäller i huvudsak följande:
Brandsyn är antingen allmän brandsyn, som omfattar stads hela område och som äger rum en gång årligen, eller särskild bnandsyn, som hålles när brandchefen så påfordrar. Brandsyn skall förrättas av en nämnd, bestående av brandchefen eller annat brandbefäl såsom ordförande, skorstensfejaren samt stadsarkitekten eller annan byggnadssakkunnig person. Med brand- befäl avser stadgan brandchef, vice brandchef och därmed jämförlig person,
* men däremot icke brandmästare eller brandförmän. I stad med större folk-
mängd må i brandordningen stadgas att brandchefen eller annan av brand- befälet ensam äger verkställa brandsyn. Vid denna skall undersökas: lzo) huruvida gällande föreskrifter till förebyggande av elds uppkomst och sprid- ning, till räddning vid eldsvåda av människoliv och egendom samt till under- lättande av brands dämpande, blivit iakttagna, 2:o) huruvida å eldstad, mur, skorsten eller dylikt finnes brist, som kan medföra eldfara samt 3:o) huru- vida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som utan att vara för- fattningsstridigt dock är av beskaffenhet att kunna medföra fara för elds uppkomst och spridning eller svårighet vid räddning av människoliv från eldskada. I stad med större folkmängd må den under 2:0) omnämnda eld— stadsbesiktningen i brandordningen uppdragas åt skorstensfejare (10 å). Föreskrifter om vad syneförrättaren har att iakttaga lämnas i 11 å i fråga om upptäckta brister, som äro att hänför-a till de här ovan anmärkta punk- terna lzo) och 2:0), samt i 12 % beträffande anordning eller förhållande, som omnämnts ovan under 3zo). I det förstnämnda fallet skall fastighetens ägare eller annan, som saken rör, föreläggas att vidtaga rättelse inom lämplig tid. Om synnerlig fara för brand är för handen, har synenämnd medgivits rätt
att omedelbart låta riva eldstad, genom vilkens begagnande brand kan upp- ' stå, eller ock vidtaga annan lämplig åtgärd, varigenom begagnandet kan , hindras intill dess bristen blivit avhjälpt. Förrättas brandsyn av endast en person, äger förrättningsmannen icke ensam meddela beslut om rivning av eldstad, innan han hört två sakkunniga personer, vilka jämte suppleanter för dem årligen utses av stadsfullmäktige att vid dylika tillfällen biträda. Be- finnes vid efterbesiktning, som skall förrättas å förut kungjord tid, att ett meddelat föreläggande icke fullgjorts, skall underrättelse härom meddelas polismyndigheten, som har att tillhålla den försumlige att fullgöra sitt ålig- gande och som också äger att på dennes bekostnad verkställa icke utfört ar— bete. I det senare fallet, då alltså fråga är om anordning eller förhållande av beskaffenhet att kunna medföra fara för elds uppkomst och spridning eller svårighet vid räddning av människoliv från eldskada, likasom ock då syne- förrättaren i visst fall anser fastighetsägare eller annan med hänsyn till sär- skilda omständigheter böra åläggas vidtaga ytterligare åtgärd utöver vad i brandordningen eller eljest stadgats, har syneförrättaren att ingå till länssty— relsen med anmälan därom. Länsstyrelsen äger då efter vederbörandes hö- rande meddela det föreläggande, som påkallas av förhållandena. Sådant före- läggande må ock meddelas interimistiskt.
I fråga om sotning stadgas i 16 å, att i brandordningen skall bestämmas det antal sotningsdistrikt, vari staden skall indelas, och att i varje sådant distrikt skall finnas en yrkesutbildad skorstensfejare. I 17 å ha uppställts vissa kompetenskrav för att vinna godkännande såsom skorstensfejare. Så- dant godkännande lämnas av brandstyrelsen eller motsvarande förvaltnings- myndighet (18 5). Det åligger skorstensfejare att utom i vissa undantagsfall själv eller genom biträden utföra all inom hans distrikt erforderlig sotning. I brandordningen skola intagas bestämmelser om sotningsfrister, vilkas längd aldrig må överstiga tre år (19 å). Vidare föreskrives, att vid varje sotnings- förrättning noggrann eldstadsbesiktning skall verkställas av den som utför sotningen och att denne jämväl skall ägna uppmärksamhet åt annat, som kan utgöra föremål för undersökning vid brandsyn. Upptäckt felaktighet, skall anmälas för brandchefen, som då skall föranstalta om särskild brand— syn (20 å).
Brandstadgans bestämmelser för stad skola jämlikt 23 å i tillämpliga de— lar gälla även för köping samt för annan tätare befolkad ort, dä sådant på- kallas av omständigheterna och länsstyrelsen efter vederbörandes hörande , förordnar därom genom beslut, som skall underställas Konungens prövning. Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 14 december 1923 (Svensk författnings- samling nr 443) till samtliga länsstyrelser med föreskrifter i fråga om till— lämpningen av vissa bestämmelser i brandstadgan skall vad i stadgan är före- skrivet om stad utan särskilt förordnande gälla för de municipalsamhällen, beträffande vilka Kungl. Maj:t före utgången av år 1923 förordnat, att be- stämmelserna för stad i tidigare gällande brandstadga skulle tillämpas. I detta sammanhang må anmärkas att de bestämmelser, som i brandstadgan meddelats för stad och därmed jämförliga samhällen, skola gälla jämväl samhällets icke planlagda område. Länsstyrelsen må dock för sådant område
medgiva de avvikelser från vad under avdelning I stadgats, som kunna vara av behovet påkallade (50 5).
Inom landskommunerna skola brandstadgans avdelning II och avdelning III gälla först efter det länsstyrelsen för varje särskilt fall sådant förordnat (24 å). Dylikt förordnande äger länsstyrelsen efter vederbörandes hörande meddela antingen då kommunens beslutande myndighet gör framställning därom eller då länsstyrelsen med hänsyn till byggnadstäthet eller befintlig- heten av eldfarliga inrättningar finner det erforderligt. Förordnandet kan in— skränkas till att avse endast vissa bestämmelser i stadgan och jämväl om- fatta endast viss del av en kommun. De för landsbygden i brandstadgans avdelning II meddelade bestämmelserna ha så utformats, att därigenom åt kommunerna beretts större frihet än vad fallet är i fråga om städerna att bestämma angående sitt brandväsens ordnande. För landskommun, där brandstadgans avdelning 11 gäller, skall finnas en av kommunen antagen och av länsstyrelsen fastställd brandordning, däri skola upptagas de före- skrifter som äro erforderliga (25, 26 åå). I 27 å stadgas att förvaltningen av kommunens brandväsen skall handhavas av kommunalnämnden, om kom- munen icke uppdragit förvaltningen åt en särskilt utsedd brandstyrelse eller annan kommunal förvaltningsmyndighet. Enligt 28 & åligger det kommunen att upprätthålla en brandstyrka av tillfredsställande storlek och samman- sättning. De närmare bestämmelserna härom ävensom om brandstyrkans åligganden i tjänsten skola meddelas i brandordningen. Enligt 29 % skola i kommunen finnas brandchef och vice brandchef, vilka utses av den förval— tande myndigheten för den tid, som i brandordningen bestämmes. Beslutet om tillsättning behöver icke underställas länsstyrelsen. Några särskilda ford- ringar å brand- och livräddningsredskap, vattentillgång för eldsläckning och alarmeringsanordning ha för landskommun icke blivit uppställda i brand- stadgan, utan har det överlämnats åt kommunen att i dessa ämnen intaga bestämmelser i brandordningen (30 å).
Om brandsyn i landskommun meddelas bestämmelser, som i huvudsak motsvara vad som gäller för stad. I fråga om brandsynenämndens samman- sättning har det dock ansetts tillräckligt att föreskriva, att nämnden skall bestå av två eller tre för uppdraget lämpliga personer, vilka utses av kom— munalfullmäktige. I fråga om sotning har allenast fastslagits skyldighet för innehavare av med eldstad försedd byggnad att låta verkställa nödig sot- ning. De stadganden, som härutöver äro erforderliga om sotningsfrister och annat, skola meddelas i brandordningen.
I avdelning III av brandstadgan ha till en början allmänhetens åliggan- den och brandchefens befogenhet vid eldsvåda reglerats. Upptäcker någon eldsvåda eller fara därför, skall han varsko dem, som äro utsatta för faran, samt, om han icke själv kan släcka elden eller undanröja faran, underrätta därom, så att släckningsmanskap kan infinna sig. Innehavare av telefon är skyldig vidarebefordra anmälan om brand och att ställa telefonen till för- fogande för brandchefen eller den som går dennes ärenden (38 å). Den som äger häst, fordon eller båt är enligt 42 % pliktig att, när brandchefen för släckningsarbete det påfordrar, ställa dem till brandväsendets förfogande mot
ersättning, på sätt bestämmes i brandordningen. Efter brand är ägare av fastighet, där eldsvåda timat, skyldig att för eftersläckning och andra nödiga arbeten tillhandahålla eller bekosta erforderlig arbetsstyrka (41 å). Beträf- fande brandchefens befogenhet stadgas i 39 &, att brandchefen eller den som i hans ställe för befälet äger, när han anser det erforderligt för hämmande av eldens spridning, låta spränga eller riva hus, plank, staket eller annat. Vatten för eldsläckning må hämtas jämväl från enskilda tillhöriga brunnar. Brandchefen är vidare enligt 40 å berättigad att för räddnings- och släck- ningsarbetet bereda brandkåren tillträde till den fastighet, där elden utbru- tit, samt vid behov även till annan fastighet. Han äger vidare låta avspärra brandplatsen, påkalla åtgärder för dess belysning och för avstängning av vattenledning för annat ändamål än eldsläckning.
Slutligen meddelas ansvarsbestämmelser och vissa kompletterande före- skrifter rörande besvär i ärenden angående brandväsendet med mera.
Inom kommunikationsdepartementet ha utarbetats normaltyper till brand- ordningar för städer och därmed jämförliga samhällen (Statens off. utredn. 1923: 63) samt för landskommuner (Statens off. utredn. 1924: 23).
Lagen om förekommande och släckning av skogseld meddelar till en bör- jan i 1—4 55 vissa bestämmelser till förebyggande av brand i skog. I sådant hänseende föreskrives att särskilda anordningar skola vidtagas vid uppgö- rande av eld i skog, varjämte meddelas förbud att då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger företaga svedjning eller bränning av ris och dylikt ävensom att handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål, så att skogseld kan uppstå därav.
Skogsbrandväsendets organisation åvilar enligt lagen huvudsakligen kom- munerna. Enligt 5 5 skall varje kommun å landet, som ej är köping, utgöra en brandrote. Länsstyrelsen äger dock medgiva, att detta stadgande ej skall äga tillämpning å viss kommun eller att en kommun skall uppdelas i flera brandrotar eller två eller flera kommuner sammanslutas till en brandrote. Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som utgör egen kommun, skall, där länsstyrelsen så förordnar, utgöra en eller flera brandrotar. I 6 & stadgas att brandrote i enlighet med bestämmelserna i skogsbrandlagen skall vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses till- fredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld. I lagen ha brandrotarnas åligganden beträffande skogsbrandväsendet icke närmare an- givits. Det har endast fastslagits en allmän skyldighet att vidmakthålla ett betryggande skogsbrandväsen och överlåtits åt brandrotarna att i skogs- brandordning meddela de med hänsyn till rådande ortsförhållanden härför erforderliga särskilda bestämmelserna. Enligt 7 5 skall emellertid länsstyrel- sen, som insatts såsom tillsyningsmyndighet över brandrotarna, vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat.
I fråga om utövandet av brandrotens rättigheter och skyldigheter föreskri- ves i lagens 8 % att, därest brandroten består av kommun eller del av kom— mun, kommunen skall utöva dessa. Rätten att besluta i brandrotens angelä- genheter utövas å landet av kommunalfullmäktige eller, där sådana ej fin- nas, å kommunalstämma samt i stad av stadsfullmäktige. Förvaltningen av
brandrotens angelägenheter handhaves å landet av kommunalnämnden och i stad av drätselkammaren, därest ej kommunen finner skäligt uppdraga för- valtningen åt en för sådant ändamål utsedd skogsbrandstyrelse eller annan kommunal förvaltningsmyndighet. Därest två eller flera kommuner förenats till en brandrote och ej överenskommit om bildande av kommunalförbund för vidmakthållande av skogsbrandväsendet, ankommer det på dem att sins- emellan träffa de avtal, som i följd av gemenskapen må erfordras. Bildas kommunalförbund, skall detta utöva brandrotes rättigheter och fullgöra dess skyldigheter.
I 9 5 har upptagits en föreskrift om att för varje brandrote skall finnas en brandfogde och en vice brandfogde, vilka skola väljas för en tid av fyra år av dem som utöva brandrotens beslutanderätt. Den valde skall av länssty- relsen förordnas, där ej särskilda skäl annat föranleda. Enligt 10 å åligger det brandfogde att vaka över att de till förekommande av skogseld meddelade bestämmelserna varda noggrant iakttagna, att utöva närmaste inseende över brandrotens skogsbrandväsen samt att till laga beivran anmäla förseelser mot lagen eller mot skogsbrandordning. Vid släckning av skogseld skall be— fälet utövas av brandfogde (16 å). Har elden tagit eller hotar att taga större omfattning, äger dock länsstyrelsen jämlikt nämnda paragraf förordna be- fälhavare. Militärhandräckning kan, om skogsbrand tagit eller hotar taga större omfattning, av befälhavaren begäras genom länsstyrelsen (18 5).
I skogsbrandordning skola upptagas de föreskrifter, som utöver vad i lagen eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga till förekom- mande och släckning av skogseld (12 å). Beslut om antagande eller ändring av skogsbrandordningen fattas av brandroten. Beslutet skall för prövning underställas länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen, att skogsbrandordning, inne- hållande erforderliga bestämmelser, icke blivit antagen eller att brandroten eljest uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen, skall länssty- relsen hos brandroten göra framställning om rättelse. Vidtages ej rättelse, äger länsstyrelsen därom förordna samt vid behov förelägga och utdöma vite (13 å).
Beträffande enskildas skyldigheter vid skogsbrand stadgas i 17 5, att en- var i trakten bosatt arbetsför man som fyllt 18 men ej 60 år skall vara skyl- dig att deltaga i släckning av skogseld. Envar släckningsskyldig är efter kal— lelse pliktig att försedd med tillgängliga släckningsredskap genast begiva sig till anvisad plats och deltaga i släckningsarbetet (18 5). För hämmande av skogseld må släckningsmanskapet fälla träd, anlägga moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande nödiga åtgärder (19 å). Vid skogseld eller överhängande fara därför åligger det vidare ägare av häst, fordon eller båt att ställa sådant fortskaffningsmedel till förfogande samt innehavare av telefon att upplåta densamma (17 å).
Skogseldslagen upptager slutligen ansvarsbestämmelser, bestämmelser an— gående besvär m. m. Inom jordbruksdepartementet har utarbetats en normal— skogsbrandordning, som utgivits i tryck.1
' Handledning vid utarbetandet av skogsbrandordningar. Utarbetad inom jordbruksdeparte— mentet. Stockholm 1937 (ej i Statens off. utredn.).
Vissa bestämmelser rörande brandförsvaret återfinnas även i andra för- fattningar. Som redan nämnts, äro reglerna i 24 kap. byggningabalken fort- farande i huvudsakliga delar gällande. I 19 kap. strafflagen givas föreskrifter , om eldskada av uppsåt och vållande. I 6 å andra stycket ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 föreskrives, att den, som uti stad eller å dess område med eld ovarsamt förfar, eller eldfarligt eller exploderande ämne utan nödig omsorg förvarar eller behandlar, skall, där icke straff enligt allmän lag eller särskilda i detta avseende av Kungl. Maj:t meddelade stad- ganden följa bör, straffas med böter. Vissa andra regler om handhavande av eldfarliga föremål finnas i förordningen den 7 oktober 1921 angående eld- farliga oljor, kungörelsen den 15 mars 1940 med vissa bestämmelser rörande förvaring och förråd av eldfarliga oljor, förordningen den 18 maj 1928 an— gående explosiva varor samt förordningen den 3 juni 1932 med vissa be- stämmelser angående film och förordningen samma dag med vissa bestäm- melser angående biografer och filmförevisning. Bland övriga författningar av betydelse för brandförsvaret må nämnas lagen den 12 mars 1886 angå- ende ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift (i 5 & bestämmelser om eldskada till följd av järnvägstrafik), förordningen den 31 december 1915 angående användande av militär personal till upråtthållande av allmän ord- ning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål samt Kungl. cirkuläret den 5 mars 1920 angående ersättande av kostnader för militärhandräckning för släckning av skogseld, kungörelsen den 6 juni 1918 angående beSkaffen— heten av vissa för brandväsendets räkning i rikets städer m. fl. samhällen använda kopplingsanordningar för tryckslangar m. m., stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse samt byggnadsstadgan den 20 no- vember 1931 (åtskilliga föreskrifter av betydelse för det förebyggande brand- skyddet).
Av betydelse för brandförsvaret äro även de författningar, som röra luft- skyddet. De viktigaste av dessa författningar äro luftskyddslagen den 11 juni 1937, luftskyddskungörelsen den 13 april 1940, lagen den 31 mars 1938 om' förfoganderätt för luftskyddets behov, lagen den 1 mars 1940 om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m. samt kungörelsen samma dag angående inrättande av skyddsrum för anläggningar och byggnader m. m. Frågan om revision av gällande luftskyddslagstiftning behandlas, som förut nämnts, av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga. Slutligen må nämnas, att enligt vissa författningar ersättning av staten kan erhållas för vissa utgifter eller skador, som uppstått genom verksamhet i brandförsvarets tjänst. Dessa författningar äro kungörelsen den 2 december ' 1938 angående statsbidrag till kommuns skogsbrandväsen, kungörelsen sam- ma dag angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m. samt kungörelsen den 16 december 1938 angående ersättning för skada till följd av arbete vid släckning av annan eldsvåda än skogseld m. rn. Dessa för- fattningar skola i det följande närmare behandlas.
KAP. IV.
Vissa åtgärder, som under den senaste tiden vidtagits för _ att stärka brandförsvaret.
Under de senaste åren har rikets brandförsvar förstärkts på ett sätt, vartill tidigare motstycke saknas. Detta sammanhänger närmast därmed att luft- krigets utveckling gjort det nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt luftskyddets brandtjänst.
Statsmakterna ha sålunda anvisat högst betydande belopp till inköp av brandmateriel, som i icke ringa omfattning kostnadsfritt utdelats till kom- muner, som därav varit i behov (se t. ex. proposition nr 305 till 1941 års riks- dag sid. 35 ff., där uppgifter även lämnas om tidigare anvisade medel m. m., jfr riksdagens skrivelse nr 480).
Medel ha även beviljats såsom bidrag till upprättande av brandkårer i kom- muner, som av staten erhållit eller skola erhålla motorsprutor men sakna brandkårer (se proposition nr 325 till 1941 års riksdag, jfr riksdagens skri— velse nr 496). Till främjande av skogsbrandskyddet ha också högst betydan- de belopp anvisats. Kungl. Maj :t har sålunda den 24 oktober 1941 på före— dragning av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet fastställt en riksplan för skogsbrandbevakningen, upptagande de brandtorn, som anses erforderliga. Riksplanen beräknas vara i huvudsak utbyggd våren 1942. Brandtornen ha delvis uppförts med anlitande av statsmedel.1 Medel ha även beviljats för täckande av kostnader för brandtornens bevakning och under- håll, för avlönande av särskilda läns- och distriktsskogsbrandchefer, för er- sättningar till dessas resekostnader, för gäldande av kostnader för kurser och övningar för skogsbrandbefälet samt för uppläggande av statliga förråd av eldsläckningsmateriel. Närmare uppgifter om de åtgärder, som från sta- tens sida vidtagits för skogsbrandförsvarets främjande återfinnas i propo- sitionen nr 311 till 1941 års riksdag (jfr riksdagens skrivelse nr 473).
Initiativ till de nu angivna åtgärderna har i flera fall tagits av luftskydds- inspektionen. Inspektionen har därförutom på många andra sätt främjat brandförsvaret såsom genom utfärdande av anvisningar m. 111.
För stärkande av det militära brandförsvaret ha avsevärda belopp beviljats (se proposition nr 338 till 1941 års riksdag, jfr riksdagens skrivelse nr 511). Överbefälhavaren över rikets försvarskrafter har den 10 oktober 1941 fast- ställt brandskyddsföreskrifter för försvarsväsendet.
* Flertalet av de hittills uppförda brandtomen har bekostats av de försäkringsbolag, som meddela skogsbrandförsäkringar.
Den 1 augusti 1941 anbefallde Kungl. Maj:t — med anledning av en skri- velse från svenska brandskyddsföreningen — statens reservförrådsnämnd, statens industrikommission, statens livsmedelskommission och statens bränsle- kommission att beträffande förråd, som äro eller kunna bliva dem under- ställda, i samråd med luftskyddsinspektionen vidtaga de åtgärder, som kunna vara av nöden för att åvägabringa ett tillfredsställande brandskydd. I an- ledning härav pågår inventering ur brandskyddssynpunkt av dessa förråd.
Genom en kungörelse den 30 augusti 1941 (nr 712) erhöllo länsstyrelserna vidgad befogenhet att meddela förelägganden i vissa brandskyddsärenden. Kungörelsen föranleddes av en av brandförsvarsutredningen den 26 juli 1941 hos Kungl. Maj:t gjord framställning i ämnet. I framställningen anfördes bland annat:
Enligt 37 & brandstadgan åligger det länsstyrelse att vaka över att brandväsen- det inom länet är tillfredsställande ordnat samt att, där underlåtenhet i sådant hän- seende å någon ort äger rum och länsstyrelsens framställningar om rättelse icke efterföljas, anmäla förhållandet hos Konungen. I 12 % brandstadgan, som gäller för stad och därmed likställda samhällen, föreskrives, att om förrättare av brand- syn eller efterbesiktning iakttagit vissa närmare angivna brister, länsstyrelsen må, därest anmälan om bristerna gjorts, meddela det föreläggande, som av förhållan— dena påkallas. I 33 & brandstadgan gives motsvarande bestämmelse för orter å landsbygden, där brandstadgans avdelning II skall tillämpas.
Den uppsiktsplikt, som jämlikt 37 % brandstadgan åvilar länsstyrelse, torde i tillämpningen uppfattas såsom avseende allenast kommuns allmänna skyldigheter enligt brandstadgan. Länsstyrelsen skall sålunda vaka över att kommunen har en tillräckligt stor och välutrustad brandstyrka med vederbörligt befäl, att nödiga brand- och livräddningsredskap finnas, att brandsyn och sotning hållas å därför utsatta tider 0. s. v. Stadgandet har däremot icke ansetts gälla de åligganden, som åvila enskilda. Om sålunda brister förefinnas i fråga om det förebyggande brand- skyddet i en fastighet, har länsstyrelsen icke — utom såvitt angår luftskyddsfrå- gor —— ansetts äga möjlighet att ingripa häremot i annan ordning än den, som är stadgad i 12 och 33 %% brandstadgan. Föreläggande om rättelse kan sålunda ske endast om bristen iakttagits vid brandsyn eller efterbesiktning och vederbörlig an- mälan om bristen gjorts. Denna inskränkning i länsstyrelsernas möjlighet att över- vaka brandförsvarets läge i länet synes lämpligen böra provisoriskt upphävas. Läns- styrelse synes sålunda böra erhålla rätt att i samtliga de fall, då länsstyrelsen fin— ner att nödiga åtgärder till förebyggande av brands uppkomst och spridning icke iakttagits, meddela det föreläggande som av förhållandena påkallas. Rätten att meddela föreläggande borde avse även områden, där brandstadgan icke skall till- lämpas. Att även dessa områden skulle inbegripas under den nu föreslagna befo— genheten torde icke kunna giva anledning till betänkligheter med hänsyn därtill, att länsstyrelse jämlikt 24 % brandstadgan kan förordna, att vad i stadgans avdel- ning II är föreskrivet helt eller delvis skall gälla inom viss kommun 51 landet eller del därav.
Kungörelsen innehåller föreskrifter av det innehåll, brandförsvarsutred- ningen förordat. Med stöd av dessa föreskrifter ha länsstyrelserna i flertalet län verkställt en inventering av de viktigaste brandriskerna inom länet.
En statlig brandskola har den 1 juli 1941 börjat sin verksamhet (se Statens off. utredn. 1941: 11, proposition nr 220 till 1941 års riksdag, riksdagens skrivelse nr 272 samt Kungl. Maj:ts stadga för statens brandskola, intagen i
Svensk författning-ssamling såsom nr 21/1942). Brandförsäkringsanstalterna ha i samarbete med statliga myndigheter och enskilda organisationer nedlagt ett intensivt arbete på brandskyddets förbättrande, bland annat genom de industriinspektioner, som utförts och utföras av ett fyrtiotal högskoleut- bildade brandingenjörer. Bland åtgärder, som i övrigt vidtagits, må endast nämnas att svenska brandskyddsföreningen bedrivit en intensiv upplysnings- och propagandaverksamhet icke minst mot de nya brandrisker, som krisen framkallat, samt att svenska brandkårernas riksförbunds arbete på bildande och underhållande av brandkårer å landsbygden bedrivits i en i hög grad vidgad omfattning.
KAP. V.
Allmän motivering.
Av de för utredningen gällande direktiven framgår, att åtgärder för brand- försvarets stärkande ansetts påkallade huvudsakligen av två skäl: dels för- störas årligen alltför stora värden genom brand, och dels ställes brandför- svaret numera i följd av luftkrigets utveckling inför särskilda uppgifter i hän— delse av krig.
Under tiden före den nu rådande krisen uppgick värdet av de direkta ska- dorna på grund av brand till mellan 30 och 40 miljoner kronor om året.1 Denna uppgift avser alltså icke de indirekta skador, som uppstå på grund av produktionsavbrott, arbetslöshet och dylikt. För år 1940 var motsvarande siffra omkring 60 miljoner kronor. Under första halvåret 1941 var skade- frekvensen ungefär densamma som under år 1940, men för senare halvåret 1941 har en icke oväsentlig sänkning kunnat iakttagas. Denna sänkning torde i icke ringa mån få tillskrivas den verksamhet i form av propaganda för ökat brandskydd m. ni., som bedrivits särskilt av svenska brandskyddsföreningen i samråd med Sveriges industriförbund, landsorganisationen i Sverige och arbetarnas bildningsförbund. En sammanställning av försäkringsvärden och brandskadeersättningar (alltså icke de totala brandskadorna) i vårt land under åren 1918—1940, upprättad av sekreteraren i svenska brandskydds- föreningen, kapten R. Götherström, fogas till betänkandet som bilaga 11.2
De anförda siffrorna visa, att eldsolyckorna äro mycket förlustbringande för vårt land. Det är därför ett angeläget intresse, att dessa skador såvitt möjligt förebyggas. Särskilt under nuvarande förhållanden, då brandriskema ökats genom användning av ersättningsvaror, omläggning av vissa industriers drift o. s. v., samtidigt som mycket av den egendom, som hotas av brand. på grund av krisförhållandena icke kan ersättas, framstår kravet på ett betryggande brandförsvar såsom särskilt betydelsefullt. Många exempel kunna också anföras på fall, då ett bättre brandförsvar kunnat förebygga skador och förluster av betydelse för folkförsörjningen och den militära beredska- pen.3 Att ett effektivt brandväsen är av största betydelse under krig är i belys- ning av de senaste årens erfarenheter från de krigförande länderna uppen- bart. Utredningens förslag avse att inom de gränser, som betingas av de eko- nomiska möjligheterna, skapa grundvalen för ett betryggande brandförsvar.
1 De årliga skadorna på grund av skogsbrand torde uppgå till omkring 0.6 miljoner kronor. * Sammanställningen upptager icke skadeersättningar för skogsbrand. ” För närmare belysning av det anförda må hänvisas till bilaga III, som innehåller vissa uttalanden av svenska brandskyddsföreningens sekreterare, kapten R. Götherström.
Utredningens förslag till ändring av nu gällande föreskrifter, m. m., kunna sammanfattas i följande huvudpunkter:
1. Icke blott städer och därmed likställda samhällen utan även landskom- munerna åläggas en ovillkorlig skyldighet att vidmakthålla ett brandförsvar.
2. Skogsbrandförsvaret samordnas med brandförsvaret i övrigt.
3. En riksbrandinspektör samt länsbrandinspektörer tillsättas. Härutöver » kunna finnas särskilda länsinspektörer för skogsbrandförsvaret.
4. I varje kommun eller för brandförsvaret bildat kommunalförbund skall finnas en brandstyrka (yrkesbrandkår, borgarbrandkår eller frivillig brand- kår). Kommun kan dock av länsstyrelsen erhålla befrielse från nämnda skyl- dighet, därest kommunen träffat avtal om släckningshjälp från kommunal eller frivillig brandkår i annan kommun.
5. I varje kommun (kommunalförbund) skola finnas brandchef samt, om ' länsstyrelsen prövar så vara erforderligt, brandfogde, vilken såsom brand- chefens tjänstegrenschef skall handhava den närmaste ledningen av skogs- brandförsvaret. Brandchefens ställning stärkes i åtskilliga avseenden.
6. Kommun är pliktig att giva brandchef och brandfogde skälig avlöning, att i erforderlig omfattning anskaffa och underhålla materiel, byggnader och andra för kommunens brandförsvar erforderliga anordningar (brandtorn dock undantagna) samt att draga försorg om nödig vattentillgång för släck— ning av brand. '
7. Brandsyn skall hållas och sotning verkställas i samtliga kommuner, allt- så även å landsbygden. Sotning å landsbygden behöver dock icke verkställas av auktoriserad skorstensfejare.
8. Regler givas om eldsläckningshjälp kommuner emellan. _ 9. Reglerna om brandtjänsteplikt utsträckas att gälla alla arbetsföra män och kvinnor mellan 16 och 70 år. 10. Vissa statsbidrag utgå till landskommunernas engångskostnader för brandförsvaret. I förslaget till brandlag ha upptagits centrala regler rörande kommunernas och de enskilda medborgarnas skyldigheter med avseende å brandförsvaret. De föreskrifter, som mera i detalj utföra brandlagens bestämmelser, ha sam- manförts i brandstadgan. Med den uppdelning, som sålunda valts, komma vissa av bestämmelserna i nu gällande brandstadga, vilken utfärdats av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande, att erhålla lags natur. De i förslaget till brandlag upptagna föreskrifterna ingripa nämligen i kommunernas och de enskilda medborgarnas självbestämmanderätt i sådan grad, att det ur kon- stitutionell synpunkt torde vara riktigast, att de utfärdas i form av lag. Till stöd för denna mening kan åberopas, att föreskrifter av motsvarande typ redan givits i form av lag på åtskilliga närstående rättsområden (jfr t. ex. luftskyddslagstiftningen) .
KAP. VI. Särskild motiveringg'utill förslaget till brandlag.
Brandlagen behandlar i 1—9 55 kommunernas och i 10—14 åå de enskilda medborgarnas huvudsakliga skyldigheter med avseende å brandförsvaret. I 15—24 åå givas regler om vissa ersättningar samt om tvångsmedel, straff, åtal m. m. .
Med avseende å den del av lagen, som behandlar kommunernas skyldig- heter, må anmärkas, att 1 & upptager den allmänna regeln, att varje kom- mun skall vidmakthålla ett brandförsvar, som kan anses tillfredsställa skä- liga anspråk på trygghet mot skada av brand. I 2 ?; behandlas den statliga tillsynen över brandförsvaret inom riket. Därefter avhandlas i 3—8 åå de viktigaste kommunala uppgifter, som det allmänna stadgandet i 1 & inne- fattar. I 9 & givas regler om eldsläckningshjälp kommuner emellan.
1 5.
I 1 & gällande brandstadga föreskrives, att det åligger varje stad —— var- med jämlikt 23 å i stadgan vissa andra samhällen jämställas —— att i enlighet med bestämmelserna i stadgan vidmakthålla ett brandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. Någon mot- svarande allmän bestämmelse finnes icke för kommun å landsbygden, där avdelning 11 av stadgan skall tillämpas. Jämlikt 28 5 skall dock i sådan kom- mun finnas brandstyrka av tillfredsställande storlek och sammansättning, jämlikt 29 % skall där finnas brandchef o. s. v. '
I 6 & Skogseldslagen föreskrives, att det åligger brandrote att i enlighet med bestämmelserna i lagen vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld. I 5 & givas bestämmelser angående vilka områden, som skola utgöra brandrotar. Varje kommun i landet, som ej är köping, skall utgöra en brandrote; dock äger länsstyrelsen efter framställning medgiva, att vad sålunda är stadgat ej skall äga tillämpning i fråga om viss kommun eller att två eller flera kommuner må förenas till en brandrote. Länsstyrelse äger ock efter vederbörandes hö— rande besluta, att landskommun skall utgöra mer än en brandrote och huru i sådant fall kommunen skall till brandrotar indelas. Stads icke planlagda område ävensom dylikt område inom köping, som utgör egen kommun, skall, där länsstyrelsen efter vederbörandes hörande finner skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.
Utredningens förslag innefattar i jämförelse med vad sålunda gäller ny- heter i vissa betydelsefulla hänseenden. Plikten att vidmakthålla ett brand- försvar har sålunda utsträckts till att ovillkorligt gälla alla kommuner, även landskommunerna. Vidare har skogsbrandförsvaret samordnats med brand- försvaret i övrigt.
Skola även landskommunerna åläggas ovillkorlig skyldighet att vidmakt- hålla ett brandförsvar? Avdelning I av gällande brandstadga skall — såsom i det föregående angivits tillämpas i städer och därmed jämställda sam- hällen samt avdelning II å de områden av landsbygden, beträffande vilka särskilt förordnande givits om stadgans tillämpning. Endast i städer och därmed likställda samhällen är sålunda en fullständig brandförsvarsorga- nisation obligatorisk. _
Möjligheten att genom förordnande om tillämpning av brandstadgans av- delning II förstärka brandskyddet på landsbygden har endast i förhållande- vis ringa mån kommit till användning. Förordnande härom har sålunda gi- vits endast i fråga om cirka 225 områden.1 Till jämförelse kan nämnas, att i vårt land finnas ett par tusen mera tättbebyggda orter.
Att brandfrekvensen på landsbygden är omfattande framgår bl. a. av det förhållandet, att av de under tioårsperioden 1930—1939 utbetalade brand- skadeersättningarna, vilka uppgingo till sammanlagt omkring 315 miljoner kronor, avsågo cirka 60 0/0 risker å den egentliga landsbygden. Vidare kan nämnas, att medelskadeprocenten (d. v. s. förhållandet i genomsnitt mellan brandskadevärdet och värdet före branden av objekt, som drabbats av brand) under femtonårsperioden 1922—1936 för träbyggnader, hänförliga till civil- risker (alltså ej industririsker) i städer, köpingar och municipalsamhällen varit 29 0/0, under det att motsvarande procent för landsbygden för nedan angivna fall varit:
Ej lantbruksrisker, hårda tak .......................... 45 0/0 Ej lantbruksrisker, veka tak (spån- eller halmtak etc.) . . . . 62 0/o Lantbruksrisker ...................................... 78 0/0”
Det bör beaktas, att brandriskema inom lantgårdarna numera äro väsent- ligt större än förr, sedan lantbruket mer och mer industrialiserats genom användning av automobiler, traktorer, brännoljemotorer, elektriska anlägg- ningar m. m.
Som framgår av vad som anförts i kap. II har sedan början av innevaran- de sekel krav upprepade gånger rests på att en obligatorisk brandorganisa- tion för landsbygden skulle genomföras. Brandskyddskommissionen upptog också ett sådant förslag, vilket emellertid blev avvisat främst av kostnads- skäl. Även efter tillkomsten av 1923 års brandstadga ha emellertid liknande önskemål framställts.
1 Uppgifter om i vilken utsträckning brandstadgans avdelning 11 är i tillämpning ha in- hämtats från länsstyrelserna och fogas som bilaga IV till betänkandet. * De angivna procenttalen äro grundade på uppgifter från centralstället för svensk brand- skadestatistik. Under lantbruksrisker föras byggnader, upplag o.dyl., tillhörande fastigheter, där jordbruk bedrives.
Sålunda anförde svenska brandskyddsföreningen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 juni 1935 bland annat följande:
Efter den nuvarande brandstadgans ikraftträdande hava flera omfattande utred- ningar, statistik och gjorda erfarenheter understrukit behovet av statliga brand- skyddsföreskrifter även för den egentliga landsbygden.
Bland annat har bostadsutredningen för landsbygden i sitt betänkande av den 15 december 1933 påvisat nödvändigheten av att bostadsförhållandena på lands- bygden förbättras särskilt beträffande lantarbetarnas bostäder, varjämte bostads- utredningen framhållit önskvärdheten av att detaljföreskrifter utfärdas för bostä- dernas beskaffenhet. Enligt svenska brandskyddsföreningens erfarenheter erfordras dylika detaljföreskrifter alldeles särskilt beträffande byggnadernas uppförande och inredning med hänsyn till brandfaran.
Det torde sålunda ej kunna förnekas, att en mängd hus på landsbygden äro så anordnade, att uppenbar fara föreligger för de inneboendes liv, och synes detta förhållande råda icke minst i de bostäder, som äro upplåtna åt lantarbetarna.
Brandskyddet på landsbygden är även ett av de för närvarande viktigaste djur- skyddsproblemen i vårt land. Enligt en av de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund efter dagspressens uppgifter uppgjord statistik hava under år 1934 vid 136 eldsvådor innebränts 8 184 husdjur, och de större brandförsäkringsanstal- ter i landet, som deltaga i gemensam brandorsaksstatistik, hava under åren 1922— 1931 för innebrända kreatur utbetalat sammanlagt 855000 kronor.
Genom ett flertal framställningar hava de svenska djurskyddsorganisationerna fäst Eders Kungl. Maj:ts och underlydande myndigheters uppmärksamhet på hithö- rande förhållanden och på nödvändigheten av att effektiva åtgärder vidtagas i denna viktiga och allvarliga djurskyddsfråga. Även under en interskandinavisk kongress i Helsingfors 1933 framhölls nödvändigheten av reglerande föreskrifter för brandskyddet inom ladugårdar och stallar särskilt beträffande utrymningsvä- garnas antal och storlek.
Det torde ej kunna förnekas, att den stora brandskadefrekvensen med avseende på lantgårdarna ävensom det stora antalet årligen innebrända kreatur till stor del beror därpå, att det i Sverige för den egentliga landsbygden d. v. 5. för lantgårdar- na i allmänhet ej finnas några som helst statliga brandskyddsföreskrifter. Varken byggnadsstadgan eller brandstadgan äga nämligen där sin tillämpning. Att märka är att bland andra länder Tyskland, Danmark och Finland på senare år fått stat- liga brandskyddsföreskrifter även för den egentliga landsbygden.
Under 10-årsperioden 1922—1931 hava för endast det skånska lantbruket utbe- talats i brandskadeersättningar över 36 250 000 kronor eller i genomsnitt 10000 kronor om dagen. Även i den nordliga delen av landet hava brandskadorna på landsbygden varit av betydande omfattning.
Utom de egentliga av brandförsäkringsanstalterna ersättningsbara brandskade- förlusterna orsaka eldsvådorna för lantbruket betydande indirekta förluster, och behöver härvid endast erinras om de kostnader och svårigheter, som det för en lantbrukare innebär att skaffa sig en ny reaktionsfri kreatursbesättning i stället för en, som gått till spillo genom eldsvåda.
Av vad ovan framhållits torde framgå, att här berörda förhållanden hava stor betydelse icke blott såsom skydd för människor och djur utan även äro en ej be- tydelselös ekonomisk och social angelägenhet.
Föreningen redogör därefter för vissa förhållanden rörande brandskyddet på den skånska landsbygden. Då brandfrekvensen där varit synnerligen hög, hade en särskild kommitté — skånska lantbrukets brandskyddskommitté — tillsatts för att vidtaga lämpliga åtgärder för brandskyddets förbättrande. Vid en inspektion av åtskilliga lantgårdar hade kommittén iakttagit, dels att
de besiktigade skorstensstockarna oftast uppförts utan hänsyn till brand- skyddets enklaste krav, dels att ett stort antal befintliga skorstensstockar voro av så dålig beskaffenhet, att de inneburo påtaglig brandfara, dels ock att sotningen på många håll lämnat åtskilligt övrigt att önska. I ingen enda av de besiktigade gårdarna voro alla skorstensstockar uppförda enligt de för tättbebyggda samhällen gällande föreskrifterna.
Brandskyddsföreningen anför därefter bland annat följande: Av de gjorda undersökningarna framgår även, att det helt säkert kommer att dröja avsevärd tid, innan väsentliga förbättringar i brandskyddsförhållandena på den skånska landsbygden skola kunna erhållas beträffande byggnadssättet, om ej stöd för byggnadssträvandena kan erhållas i statliga föreskrifter. Med anledning ' härav har skånska lantbrukets brandskyddskommitté i skrivelse till svenska brand-
skyddsföreningen hemställt, att föreningen måtte hos Kungl. Maj:t söka utverka de statliga åtgärder, som visat sig i här berörda angelägenhet vara av behovet påkal— lade.
Enligt kommitténs åsikt erfordras sålunda statliga bestämmelser för uppförandet av nya skorstenar och eldstäder även för sådana platser eller områden på lands- bygden, där nuvarande byggnadsstadga ej äger tillämpning.
Genom en utsträckning av byggnadsstadgans tillämpningsområde kan man dock givetvis ej ernå förbättringar på redan befintliga hus, enär stadgan ej kan givas retroaktiv verkan. För att inom rimlig tid få till stånd ur brandskyddssynpunkt nöd- vändiga förbättringar på redan befintliga byggnader, synes det angeläget, att brand- stadgan kompletteras med för hela landsbygden gällande bestämmelser för kom— munal brandsyn och sotning, vilka bestämmelser böra införas i av vederbörande länsstyrelse fastställd brandordning.
De lokala brandförsäkringsanstalterna hava allmänt infört egna brandsyner, men det synes önskvärt, att brandsynerna bliva kommunala och obligatoriskt gällande för alla byggnader, vare sig dessa äro försäkrade eller ej. En brandfarlig byggnad, som ej är underkastad brandsyn, kan nämligen erbjuda en betydande brandfara för sin omgivning liksom för människor och djur, vare sig den är försäkrad eller ej. En enhetlig behandling av hithörande frågor torde sålunda knappast kunna nås utan administrativa bestämmelser.
Av största betydelse är att sotningsfrågan ordnas även för landsbygden. Det synes böra tagas i övervägande, huruvida ej varje socken eller flera socknar tillsammans borde äga skyldighet att hava auktoriserad skorstensfejare, vilken även obligatoriskt borde deltaga i brandsyneförrättningama. Auktorisering av skorstensfejare synes ej behöva medföra någon kostnad för kommunerna. Taxa bör kunna fastställas i brandordningen.
Då en ingående undersökning av eldstadsförhållandena på den skånska landsbyg- den i så stor omfattning uppenbarat brister, som medföra överhängande brandfara, kan man ställa sig den frågan, huruvida och i vilken omfattning likartade förhål— landen äro rådande på svensk landsbygd i övrigt. Erfarenheten visar, att förhål- landena på området äro mindre goda i stora delar av landet. Enligt de över hela landet arbetande brandförsäkringsbolagens gemensamma brandskadestatistik fram- går sålunda, att 60 % av alla eldsvådor å norrländskt lantbruk förorsakats av olämpligt byggnadssätt eller bristfälliga eldstadsanläggningar.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde brandskyddsför- eningen, att särskilda sakkunniga måtte utses för att utreda behovet av samt framlägga erforderliga förslag beträffande dels statliga byggnadsföreskrifter för sådana delar av landet, där byggnadsstadgan ej vore gällande, specith
rörande uppförandet av skorstenar och eldstäder samt skydd för husdjur, dels ändring av brandstadgan i vad avsåge brandsyn och sotning på lands- bygden.
Över brandskyddsföreningens skrivelse har byggnadsstyrelsen den 20 juni 1935 avgivit utlåtande, däri styrelsen tillstyrker att sakkunniga tillkallas. Framställningar i liknande syfte ha därefter gjorts av Sveriges skorstens- fejaremästares riksförbund den 22 maj 1937 samt av svenska skorstensfejeri- arbetareförbundet den 14 juli 1938. Svenska brandskyddsföreningens skrivel- se och dessa framställningar ha av Kungl. Maj:t överlämnats till brandför- svarsutredningen att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets full- görande.
Frågan om utsträckning av brandförsvarsorganisationen till rikets hela landsbygd har också behandlats vid 1941 års riksdag. I en motion (nr I: 35) om införande av obligatorisk brandordning i rikets kommuner anfördes så— lunda bland annat följande:
Landsbygdens brandskydd har visserligen tack vara ett väl organiserat frivilligt arbete förbättrats avsevärt under de tre sist förflutna årtiondena. Här åsyftas fram- för allt den frivilliga brandkårsrörelsen, som nu är utbredd över hela landet och omfattar i runt tal 1 200 brandkårer, sammanslutna i svenska brandkårernas riks- förbund. Även svenska brandskyddsföreningen har på detta område gjort värde- fulla insatser. Statsmakterna ha hittills trots påminnelser icke ansett sig höra i nämnvärd mån lämna sitt stöd. År 1923 utkom visserligen en brandstadga för rikets landsbygd, vilken var avsedd att tjäna som rättesnöre för tillkomsten av kommu- nala brandordningar, men dessa lagbestämmelser erhöllo ej obligatorisk karaktär. Det överläts åt respektive kommuner att själva besluta om dess tillämpning. Inom civildepartementet utarbetades en normalbrandordning som ledning och mönster för de kommuner, som ville kommunalisera sitt brandskydd på grundval av nämnda brandstadga. Länsstyrelserna erhöllo befogenhet att föreskriva brandstadgans till- lämpning i mycket tättbebyggda samhällen. Det är känt att ifrågavarande brand- stadga fått en mycket ringa användning i det endast ett fåtal kommuner antagit av respektive länsstyrelser fastställda brandordningar. Det är ett lika känt faktum att en betryggande lösning av landsbygdens brandskyddsproblem icke är möjlig utan kommunernas medverkan.
Trots allt vad som hittills blivit åtgjort har brandskadefrekvensen ökats under de senaste åren och brandskadornas omfattning tilltager alltjämt. Vid seklets bör- jan uppgingo de årliga förlusterna av eldsvådor till i runt tal 10 miljoner kronor. Under de sista åren har denna förlustsit'fra varit uppe i 30 miljoner kronor för att under år 1940 stiga till det rekordartade beloppet av 50 miljoner kronor. Dessa uppgifter äro avrundade tal och gälla hela riket — således ej enbart landsbygden.
Bortsett från brandskyddets betydelse för det civila luftskyddet synes det motio- närerna uppenbart att statsmakterna böra lämna sin medverkan till en fortsatt utveckling på brandförsvarets område. Detta kan — synes det oss — endast ske på så sätt, att brandstadgan göres obligatorisk. Brandväsendet bör med andra ord bli en samhällelig angelägenhet.
Motionen behandlades av första lagutskottet, som bland annat anförde (ut- låtande nr 34), att utskottet ville understryka angelägenheten av att åtgärder till förbättring av landsbygdens |brandförsvar komme till stånd. Med hän- syn till att de av motionären framförda frågorna behandlades av brandför- svarsutredningen hemställde emellertid utskottet, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Så blev även riksdagens beslut.
En förbättring av brandförsvaret å landsbygden bör enligt brandförsvars- . utredningens mening i främsta rummet taga sikte på det förebyggande brandskyddet. Enär de icke sällan långa avstånden medföra, att en utbruten eldsvåda ofta icke kan släckas utan endast begränsas, torde kampen mot brand ,å landsbygden i särskild grad böra inriktas på att förebygga eld. Även släckningsväsendet å landsbygden påkallar emellertid uppmärksamhet. Vis- . serligen finnas redan nu å landsbygden släckningsenheter i betydligt större ; omfattning än som kunde antagas med ledning av uppgifterna om tillämp- ' ningen av brandstadgans avdelning II. Till svenska brandkårernas riksför- 1 bund, vars verksamhet huvudsakligen gäller landsbygden, äro sålunda när- mare 1 800 brandkårer anslutna, därav dock en avsevärd del i samhällen, där brandstadgans avdelning I är gällande. Den frivilliga brandkårsrörelsen äger emellertid en alltför bräcklig ekonomisk grundval för att ensam kunna svara för landsbygdens eldsläckningsväsen. Medel till verksamheten erhållas genom bidrag från brandförsäkringsinrättningar samt i viss utsträckning från kommunerna. Härutöver söka brandkårsföreningarna införskaffa medel genom fester eller dylikt. Mycket ofta äro emellertid föreningarnas tillgångar otillräckliga för sitt syfte.
Omsorgen om ett effektivt brandförsvar å landsbygden kräver därför enligt utredningens mening, att det ålägges kommunerna som en plikt att tillse, att såväl släckningsväsendet som det förebyggande brandskyddet äro ord- nade på ett betryggande sätt. Principiellt höra i varje landskommun finnas brandchef och brandkår samt erforderlig materiel för brandsläckning m. m., varjämte brandsyn bör hållas och sotning verkställas. Givet är emellertid, att samma fordringar, som i dessa avseenden ställas på städer och andra tättbebyggda samhällen, icke kunna gälla landskommunerna.
Utredningen skall i det följande punkt för punkt redogöra för de förslag i dessa hänseenden, vilka upptagits i utredningens förslag till brandlag och brandstadga. Därvid skola även de särskilda yrkanden, som angivits i brand- skyddsföreningens förenämnda skrivelse, vart för sig behandlas.
I 1 & förslaget till brandlag har fastslagits den allmänna principen, att alla kommuner, alltså även landskommunerna, skola vidmakthålla ett brand- försvar, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot ska- da av brand. Utredningen har under sitt arbete övervägt, huruvida icke un- dantag från denna allmänna regel i någon form borde kunna beviljas t. ex. ('i—kommuner med ringa bebyggelse eller andra kommuner, där behovet av ett brandförsvar kunde anses vara särskilt ringa. Enligt utredningens me- ning bör emellertid en sådan möjlighet till undantag icke finnas. Det all- männa uttrycket »skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand» är ju mycket tänjbart, och det torde få anses rimligt, att även kommuner med mycket små brandrisker ha åtminstone någon form av brandförsvar.
Samordnande au skogsbrandförsvaret och bygdebrandförsvaret. Under förarbetena till gällande skogseldslag ägnades frågan om samordnande av skogsbrandförsvaret och bygdebrandförsvaret endast ringa uppmärksamhet. Skogsbrandkommittén (jfr ovan sid. 43) anförde härom i sitt betänkande
(sid. 32), att kommittén ansett ändamålsenligt att bygga vidare på den grund, som 1914 års skogseldslag utgjorde. Väckta förslag om sammanfattande av kommuns hela brandväsen till en enhet kunde kommittén icke förorda. En dylik ordning syntes nämligen mindre lämplig bland annat på grund av de vittgående och svåröverskådliga följder i förvaltningshänseende, densamma torde komma att medföra. Däremot hade bestämmelserna i brandstadgan beaktats i den utsträckning, de kunnat tjäna som förebild på skogseldsom- rådet.
Frågan om en samordning torde emellertid komma i ett annat läge, därest en obligatorisk brandförsvarsorganisation för bygdebrandskyddet genom- föres även vad landsbygden angår.
Vidtages i sådant fall ingen ändring med avseende å skogsbrandförsvarets organisation, skulle i landskommunerna jämsides finnas två brandförsvars- organisationer, den ena bestående av brandchef och brandstyrka m. m. för bygdebrandförsvaret, och den andra bestående av brandfogde och brand- styrka m. m. för skogsbrandförsvaret. Med hänsyn till att de båda orga- nisationerna i många avseenden fylla likartade och delvis samma uppgifter samt till att delvis samma personal måste utnyttjas för dem båda ter sig 'n en samordning som en lämplig och naturlig åtgärd. Det kan även erinras ' om att det blivit allt vanligare — åtminstone i södra och mellersta Sverige— att brandkår anlitats för skogsbrandsläckning, och att det ofta inträffat, att brandkår släckt skogsbränder utan anlitande av skogsbrandorganisa- tionen. I Norrland äro, med hänsyn bl. a. till de långa avstånden, förhål- landena andra, men det får antagas att — om flera brandkårer uppsättas i denna del av landet — en samordning av skogsbrandväsendet med brand- väsendet i övrigt även i denna del av landet skulle bliva till gagn för brand- försvaret. Med hänsyn till beredskapen för krig måste det vidare anses vara en vinning, att den berörda dubbelorganisationen undvikes.
Från flera håll har omvittnats, att den nuvarande skogsbrandorganisatio- nen fungerat väl. Enligt utredningens förslag skall också denna organisation i allt väsentligt bibehållas; praktiskt taget varje stadgande i Skogseldslagen har till sitt innehåll i huvudsak oförändrat överflyttats till förslagen till brandlag och brandstadga. Inga andra modifikationer ha gjorts än de, som varit nödvändiga för att undanröja de uppenbara olägenheter, som skulle följa av att två likartade brandorganisationer skulle finnas bredvid varandra.
Mot förslaget till samordning skulle kunna invändas, att medan bygde- brandförsvaret är av betydelse varje del av året skogsbrandsäsongen är myc- ket kort: i södra Sverige omkring fyra och i norra Sverige omkring två må- nader. Denna omständighet synes dock icke i och för sig böra leda till att samordningen skulle underlåtas.
Hur samordningen närmare bör utföras skall i det följande belysas vid de särskilda paragraferna. Särskilt i kommentaren till 4 5 skall frågan bliva föremål för uppmärksamhet. Här må blott erinras om att enligt utredningens förslag kommunen och icke brandroten skall vara territoriell enhet för brandförsvaret. Denna ändring är emellertid icke av större praktisk bety-
delse. En av utredningen verkställd undersökning av förhållandena i ett flertal län i olika delar av landet har nämligen visat, att i regel brandrotar och kommuner sammanfalla. Men även för de fall, då så icke är förhållan- det, innebär utredningens förslag icke någon saklig förändring i jämförelse med vad som nu gäller. Består brandrote av flera kommuner bör, om för- slaget till brandlag upphöjes till lag, kommunalförbund bildas eller överens- kommelse träffas om släckningshjälp (jfr nästa avsnitt »Övriga frågor» samt motiven till 3 g). Det fall, att brandrote består av del av kommun, är förutsett i 4 & andra stycket förslaget till brandlag.
Det må vidare i detta sammanhang förutskickas, att enligt utredningens förslag varje kommun skall hava en brandordning (se förslaget till brand- stadga 1 och 24 åå) men däremot icke särskild skogsbrandordning. Även detta förhållande innebär emellertid endast en formell ändring, i det att de föreskrifterhsom hittills brukat upptagas i skogsbrandordning, i stället skola införas i brandordningen.
Skogseldslagen gäller, som framgår av 5 %, icke städer och köpingar. Läns- styrelse kan dock förordna om lagens tillämpning såvitt angår stads icke planlagda område ävensom dylikt område inom köping, som utgör egen kommun. Vidare kan jämlikt samma paragraf kommun å landet befrias från skyldigheten att ordna ett skogsbrandförsvar. Enligt utredningens förslag skola alla kommuner formth sett vara skyldiga att beakta faran för skogs— brand. Denna skyldighet bör naturligtvis fattas så, att särskilda åtgärder mot sådan brand skola vidtagas endast när sådana åtgärder äro betingade av ortens förhållanden.
Övriga frågor. Med kommun böra vid brandlagens tillämpning likställas vissa andra territoriella enheter, som i administrativrättsligt avseende icke utgöra kommuner, nämligen köping, som ej utgör egen kommun, samt mu- nicipalsamhälle, där brandlagens och brandstadgans föreskrifter angående stad skola tillämpas. Härom stadgas i 1 å andra stycket första punkten för- slaget till brandlag. Jämlikt lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund äga kommuner möjlighet att bilda sådant förbund bland annat för handha- vande av brandförsvarets angelägenheter. Enligt vad som uttalas i motiven till nyssnämnda lag kan kommun icke genom att ansluta sig till kommu- nalförbund befria sig från någon av de offentliga förpliktelser, som åligga kommunen enligt lag eller allmänna författningar (se proposition nr 310 till 1919 års riksdag, sid. 119). Tillämpat på förevarande fall torde detta uttalan- de få anses innebära, att t. ex. den i 3 & förslaget till brandlag upptagna skyl- digheten att hava brandstyrka skulle åvila kommunen även om kommunen ingått i kommunalförbund. Så bör emellertid enligt utredningens mening icke vara fallet. Bildas kommunalförbund för handhavande av brandförsvaret, bör förbundet i detta hänseende betraktas som en »storkommun», som med avseende å brandlagens tillämpning bör anses såsom en enda kommun. Fördenskull har i 1 å andra stycket andra punkten förslaget till brandlag upptagits ett stadgande av innehåll, att om kommunalförbund bildas för handhavande av brandförsvaret, skall vad i brandlagen är stadgat om kom-
mun gälla kommunalförbundet. Ett liknande stadgande finnes upptaget i gäl- lande skogseldslag 8 & tredje stycket.
Närmare föreskrifter om kommunalförbunds organisation och arbetssätt äro givna i lagen om kommunalförbund. Anmärkas kan, att länsstyrelse ' äger avgörande inflytande i fråga om bildande av kommunalförbund m. m. '
Därest kommun själv vill ombesörja t. ex. brandsyn och sotning, vatten- tillgång o. s. v., men förena sig med annan kommun om brandstyrka, bör den möjlighet, som anvisas i 3 & 1 mom. fjärde stycket förslaget till brandlag, begagnas.
2 &.
Föreskrifterna i brandlagen och brandstadgan avse icke att i detalj reg- lera kommunernas brandorganisation utan utgöra i många hänseenden en- dast en ram, inom vilken kommunerna kunna uppbygga den brandorganisa- tion, som med hänsyn till de lokala förhållandena befinnes lämpligast. Även om kommunerna som regel med hänsyn till egen säkerhet kunna förväntas tillämpa dessa föreskrifter på sådant sätt, att en betryggande brandorganisa- tion uppehålles, så visar dock erfarenheten att en statlig tillsyn härå har en utomordentligt viktig uppgift att fylla. Om brandorganisationen, såsom ut- redningen föreslår, utsträckes till att obligatoriskt omfatta jämväl lands- bygden, blir uppenbarligen behovet av tillsyn större än vad förut varit fallet.
Enligt utredningens förslag skulle denna tillsyn liksom hittills utövas av länsstyrelserna samt, i sista hand, av Kungl. Maj:t. För att tillsynen skall bliva effektiv fordras emellertid, enligt vad hittills vunna erfarenheter be- styrka, att tillsynsmyndigheterna äga tillgång till brandteknisk sakkunskap.
Kungl. Maj:ts behov av brandteknisk sakkunskap tillgodoses för närva- rande av luftskyddsinspektionen samt av svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas riksförbund. Detta system har dock endast i begränsad omfattning varit effektivt. Luftskyddsinspektionen har visser- ligen under de senaste åren utfört ett betydelsefullt arbete för brandförsva- rets stärkande, men inspektionens verksamhet är enligt sakens natur inriktad endast på de av krig eller krigsfara betingade förhållandena. De ovannämn- da brandorganisationerna ha sedan lång tid tillbaka gjort för rikets brand- försvar betydelsefulla insatser, men deras verksamhet kan icke jämföras med ett i offentliga former bedrivet arbete. Med hänsyn härtill föreslår ut- redningen, att en riksbrandinspektör tillsättes för att öva tillsyn å brandför- svaret inom riket.
Riksbrandinspe'ktören skulle hava i huvudsak följande uppgifter: att förskaffa sig en såvitt möjligt fullständig och allsidig kännedom om brandförsvaret i riket, skogsbrandförsvaret däri inbegripet,
att med uppmärksamhet följa brandteknikens utveckling i teori och prak- tik såväl i Sverige som i utlandet,
att besvara remisser från Kungl. Maj:t i alla frågor, som angå rikets brandförsvar, .
att granska förslag till brandordningar eller ändringar däri,
att verka för enhetlighet i fråga om brandförsvarets organisation i olika delar av landet,
att verka för standardisering av brandmateriel, att, om brister i brandförsvaret upptäckas, anmäla förhållandet hos ve- derbörande länsstyrelse, samt
att i övrigt till Konungen göra de framställningar till förbättring av brand— försvaret, vilka kunna befinnas nödiga.
Av största vikt är att riksbrandinspektören från början träder i nära sam- arbete med de frivilliga organisationerna på brandväsendets område samt med luftskyddsinspektionen och andra statliga myndigheter. Utredningen förutsätter sålunda, att den verksamhet, som bedrives av svenska brand- skyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund m. fl. frivilliga orga- nisationer skall fortsättas. Det bör måhända också framhållas, att riks- brandinspektören icke skall övertaga handläggningen av de frågor rörande det förebyggande brandskyddet, vilka nu handhavas av byggnadsstyrelsen, vissa myndigheter inom försvarsvä-sendet m. fl. Inspektören skall vara en rådgivande instans, icke en förvaltande myndighet. Han skall icke hava rätt att själv ingripa mot brandchefer eller andra, utan skall, om missför- hållanden upptäckas, göra anmälan därom till vederbörande länsstyrelse. Det torde vara lämpligt att riksbrandinspektören utses till ledamot av , styrelsen för statens brandskola.
Riksbrandinspektören bör enligt utredningens uppfattning vara väl för- trogen med brandtjänstens organisation och praktiska utövning och helst innehava högre teknisk utbildning, varjämte han bör besitta nödig admini- strativ erfarenhet. Inspektören torde icke böra placeras såsom tjänsteman i något verk, utan bör arbeta såsom en fristående myndighet i likhet med t. ex. statens sprängämnesinspektör.
Med hänsyn till de mångskiftande uppgifter, som skola åvila riksbrand- inspektören, s—amt till den omständigheten att han genom resor bör skaffa sig personlig kännedom om förhållandena i olika orter och därför ofta måste vara frånvarande från sin tjänstelokal, synes det vara nödvändigt att han erhåller hjälp av en assistent. Under den tid, då en ny brandorganisa- tion växer fram, torde riksbrandinspektören dessutom behöva anlita extra j arbetskraft för särskilda uppgifter. Till hjälp med skrivning m. m. bör hos ; riksbrandinspektören anställas ett kontorsbiträde.
Det är för rikets brandförsvar av största vikt att till riksbrandinspektör
' kan förvärvas en framstående kraft. Inspektörens anställningsförhållanden
böra därför vara goda. Enligt utredningens mening bör riksbrandinspek- tören åtnjuta avlöning jämlikt lönegrad 5 i löneplan C i civila avlöningsreg- lementet, motsvarande en årslön av 13 000 kronor, å vilken för närvarande utgå tillägg med tillhopa 2916 kronor. Riksbrandinspektörens samman- lagda årliga löneförmåner skulle sålunda under nuvarande förhållanden ut- göra 15 916 kronor. Till jämförelse kan nämnas att brandcheferna i rikets största städer åtnjuta löner av — i avrundade tal och med tillägg inberäk- nade —— mellan omkring 14000 och omkring 23000 kronor årligen. Till-
sättandet torde böra ske medelst förordnande för viss tid. Under de nu an- givna förutsättningarna skulle riksbrandinspektören äga rätt till pension jäm— likt civila tjänstepensionsreglementet.
För resor i tjänsten torde riksbrandinspektören böra åtnjuta ersättning enligt rese- och traktamentsklass I B i allmänna resereglementet.
Assistenten bör enligt utredningens mening erhålla avlöning enligt löne- grad 21 i löneplan E0 i civila icke-ordinariereglementet, motsvarande i orts- grupp I en årslön av 7 242 kronor, varå för närvarande utgå tillägg med till- hopa 1955 kronor. Assistentens sammanlagda årliga löneförmåner skulle sålunda under nuvarande förhållanden uppgå till 9 197 kronor.
För resor i tjänsten torde assistenten böra åtnjuta ersättning enligt rese- och traktamentsklass II C i allmänna resereglementet.
Kontorsbiträdet torde böra placeras i lönegrad 4 i löneplan E0 i civila icke-ordinariereglementet. De årliga löneförmånerna skulle i sådan händelse utgöra, i ortsgrupp I, 2 922 kronor jämte tillägg, som enligt nu gällande grun- der uppgå till 789 kronor, eller sammanlagt 3 711 kronor.
Länsstyrelsernas behov av brandteknisk sakkunskap har, såvitt angår , skogsbrandförsvaret, sedan år 1940 tillgodosetts därigenom, att statsmedel anvisats för avlöning av särskilda läns- och distriktsskogsbrandchefer. I frå- ga om annan brandteknisk sakkunskap ha länsstyrelserna i vidsträckt om- fattning anlitat brandförsvarskommittén (jfr ovan sid. 38) samt de frivil- liga länsbrandkårsförbundens länskonsulenter. Med avseende på dessa kon- sulenters ställning och arbetsförhållanden må följande framhållas.
Flertalet frivilliga brandkårer och vissa andra brandkårer i riket äro läns- vis sammanslutna till brandkårs-förbund. Länsförbunden bilda tillsammans svenska brandkårernas riksförbund. Brandkonsulenterna äro anställda och avlönade av länsförbunden.
I varje län finnes i regel endast en brandkonsulent. Av konsulenterna äro endast två heltidsanställda, nämligen konsulenten i Skåne och konsulenten i Västerbottens län. Kon-sulenten i Skåne uppbär i årlig lön omkring 7 000 kronor och konsulenten i Västerbottens län, som för närvarande är en pen- sionerad officer, omkring 2 400 kronor. I övriga län är i flertalet fall brand- chefen eller vice brandchefen i residensstaden brandkonsulent. Avlöning till brandkonsulenterna utgår med 10 kronor om året för varje till länsförbun- det ansluten brandkår. Den efter denna princip beräknade ersättningen upp- går för de olika länen till belopp, varierande mellan omkring 100 och om- kring 1 000 kronor om året. I län, där flera brandkonsulenter finnas, upp- delas den efter samma grund beräknade ersättningen mellan konsulenterna. För resor erhålla konsulenterna i regel ersättning efter verkliga resekostna- den (på järnväg III klass) samt traktamente å 20 kronor för varje resdag.
För konsulenterna gäller följande allmänna instruktion, som antagits av svenska brandkårernas riksförbunds centralstyrelse:
1. Brandkonsulent antages av det brandkårsförbund, inom vilket hans verksam- het skall utövas, sedan centralstyrelsen i svenska brandkårernas riksförbund läm- nat sitt godkännande till valet.
2. Brandkonsulent står närmast under sitt brandkårsförbunds styrelse eller even- tuellt dennas arbetsutskott. Konsulents förbindelse med riksförbundet sker i regel genom nämnda styrelse eller utskott. 3. Brandkonsulents uppgift är att i enlighet med sin närmaste myndighets när- mare bestämmelser: a) sätta sig in i de inom brandkårsförbundet rådande förhållandena beträffande eldsläckningsväsendet, taga kännedom om platser, varest eldsläckningsväsen i första hand behöver organiseras, ordna förbindelse med redan befintliga brandkårer samt att med ledning härav uppgöra en plan för konsulentverksamhetens lämpligaste i fullgörande under viss period framåt, och bör i denna plan ingå, att besök göres ( hos varje brandkår minst en gång årligen; i b) väcka intresse för brandväsendets organisation å platser, där sådant saknas, 5 genom att sätta sig i förbindelse med därvarande personer, föranstalta om offent- , ligt möte å platsen och därvid hålla föredrag samt biträda med brandväsendets för- ; verkligande; ( c) bistå de brandkårer, som därom göra framställning, med opartiska råd och [ upplysningar angående brandmaterials anskaffande, med hjälp för organisationen ! och med övningar för brandkårens utbildning till duglig släckningskår;
d) biträda eller leda av brandkårsförbundet anordnade instruktionskurser.
4. Brandkonsulent skall i enlighet med sin närmaste myndighets bestämmelser:
a) avgiva rapporter till brandkårsförbundet och riksförbundet;
b) utarbeta förslag, utlåtanden m. ni. som med nämnda myndighet överenskom- mits;
c) deltaga uti av brandkårsförbundet eller riksförbundet anordnade samman- komster, möten och kurser.
5. Brandkonsulent är redovisningsskyldig för emottagna medel och materialier.
6. För att brandkonsulents verksamhet skall vara och få anses, som fullt opar- tisk bör brandkonvsulent icke vara ombud för firmor, som försälja redskap, ma- terial m. ni., som ingå i brandkårernas upphandling. |
Länsstyrelserna bruka inhämta brandkonsulentens yttrande i viktigare frå- gor rörande brandförsvaret. För arbetet härmed erhåller konsulenten icke någon ersättning av det allmänna.
Den av utredningen föreslagna brandorganisationen kommer att väsent— ligt öka länsstyrelsernas arbetsuppgifter med avseende å brandförsvaret. Med hänsyn särskilt härtill är det enligt utredningens mening nödvändigt
. att ett i fråga om brandförsvaret sakkunnigt biträde av statsmakterna stäl- 'les till länsstyrelsernas förfogande. Detta biträde skulle hava till uppgift, bland annat:
att biträda länsstyrelsen vid handläggning av sådana ärenden, där brand- teknisk sakkunskap är av behovet påkallad, därvid särskilt märkes gransk- ning av brandordningar,
att bistå kommunerna inom länet med råd i frågor rörande brandförsva- rets ordnande,
att verkställa inspektioner av brandkårerna i länet, att såsom länsstyrelsens representant organisera samarbete med länets ; brandkårsförbund eller annan sammanslutning med samma syfte i avsikt att höja utbildningen hos länets brandkårer, »
att organisera samverkan mellan länets brandkårer, att ur brandförsvarssynpunkt inspektera industrier eller andra anlägg- nmgar,
att med avseende å det förebyggande brandskyddet följa tillkomsten av nya brandrisker och med hänsyn till dessa föreslå länsstyrelsen sådana för- ändringar i viss orts brandförsvar, som förhållandena kunna betinga, samt
att, om särskild länsinspektör för skogsbrandförsvaret icke är utsedd, öva tillsyn över skogsbrandväsendet.
Länsbrandinspektören bör enligt utredningens mening hava högre brand.- teknisk utbildning samt erfarenhet i brandtjänst. Tjänsten, som bör tillsät- tas av länsstyrelsen, bör vara en arvodestjänst, avsedd att utövas som bi- syssla. Till tjänsten torde i många fall lämpligen kunna utses en pensione— rad brandchef. En annan möjlighet är att anlita brandchef i tjänst. Det kan emellertid tänkas, att den kommun, där brandchefen är anställd, skulle mot- sätta sig tanken, att dess befattningshavare skulle anlitas för detta ändamål. I sådan händelse torde det böra undersökas, huruvida icke avtal kan träffas med kommunen av innebörd, att kommunen ställer sin brandchef eller vice brandchef delvis till länsstyrelsens förfogande mot det att länsstyrelsen läm- nar bidrag till avlöning åt t. ex. en brandmästare i kommunens brandkår.
' Länsbrandinspektörens uppgifter skulle, som framgår av vad ovan anförts, icke sammanfalla med brandkonsulentens. Sammanfattningsvis skulle skill- naden kunna angivas så, att brandkonsulentens uppgift är att bilda och öva brandkårer, under det- att länsbrandinspektören skulle verkställa inspektion och kontroll över brandförsvaret i allmänhet inom länet. Naturligtvis kunde det tänkas, att brandkonsulentens uppgifter överflyttades på länsbrandin- spektören. En sådan ordning kunde emellertid leda till att den frivilliga verk- samhet, som organiserats i svenska brandkårernas riksförbund, efter hand förkvävdes. En sådan utveckling skulle enligt utredningens mening vara olycklig. Utredningen anser det nämligen vara av vikt, att det frivilliga, ideella brandkårsarbetet beredes möjlighet att även inom ramen för en ny brandorganisation fortsätta sin verksamhet, särskilt i fråga om att bilda och öva brandkårer å landsbygden. Denna uppfattning innebär emellertid icke, , att det skulle vara uteslutet att tjänsterna som brandkonsulent och läns- brandinspektör skulle kunna förenas i samma hand. I regel torde det emel- lertid åtminstone under den tid, då en ny brandorganisation utvecklas, bliva en alltför stor arbetsbörda för en man att vid sidan av ordinarie tjänst vara såväl länsbrandinspektör som brandkonsulent. Därest t. ex. brandchefen i residensstaden blir länsbrandinspektör, kan det måhända vara lämpligt att ( annan brandchef eller någon vice brandchef, brandmästare eller brandför- * man blir brandkonsulent. Svårigheter torde knappast möta att på lämpli— gaste sätt lösa de person- och samarbetsfrågor, som kunna uppstå i samband med att länsbrandinspektörstjänster inrättas jämte det att brandkonsulenter- * na fortsätta sin verksamhet, bland annat därför att samarbetet mellan läns- ! styrelserna och länsbrandkårsförbunden sedan gammalt är intimt. I så gott; som samtliga län är landshövdingen ordförande i länsbrandkårsförbundet.
Till länsbrandinspektör torde böra utgå ett årligt arvode av högst 2 000 kronor, beräknat efter arbetsbördans omfattning. För resor torde länsbrand-
. inspektör böra åtnjuta ersättning jämlikt rese- och traktamentsklass II C i allmänna resereglementet.
Därest länsbrandinspektörstjänster införas, torde de nuvarande länsskogs- brandcheferna icke bliva överflödiga. Särskilt i norra Sverige torde det vara nödvändigt att vid sidan av länsbrandinspektören hava en särskild läns- skogsbrandchef eller, som denne befattningshavare enligt utredningens för- slag bör benämnas, länsinspektör för skogsbrandförsvaret. Även i södra och mellersta Sverige torde det åtminstone under den närmaste tiden böra finnas särskilda länsinspektörer för skogsbrandförsvaret. De nuvarande läns- skogsbrandcheferna, som tillsättas av länsstyrelserna, utgöras i regel av jäg- mästare i skogsvårdsstyrelserna. Dessa befattningshavare-sköta förstnämnda tjänst som en bisyssla. De erhålla härför arvoden av omkring 1 000 kronor om året jämte reseersättningar. Någon ändring med avseende härå torde icke höra förutsättas. Åtminstone under någon tid framåt torde det även vara lämpligt att behålla de distriktsskogsbrandchefer, som med avlöning av stats— medel på visssa håll tillsatts.
För Stockholms överståthållareskap torde det icke vara nödvändigt att tillsätta särskilda inspektörer.
Närmare bestämmelser om riksbrandinspektörens, länsbrandinspektörer- nas och länsinspektörernas för skogsbrandförsvaret verksamhet torde i form av instruktioner få meddelas av Konungen. '
21%.
I denna paragraf behandlas kommuns skyldighet att uppsätta och under- hålla brandstyrka.
I 5 & gällande brandstadga föreskrives, att i varje stad skall finnas en brandstyrka av sådan omfattning, att stadens trygghet mot skada av brand kan anses tillfredsställande. Brandstyrka skall som regel vara sammansatt dels av avlönad personal och dels av personal, som inträder på grund av medborgerlig plikt. Avlönad brandstyrka betecknas i gällande brandstadga såsom yrkesbrandkår, när medlemmarna äro anställda med skyldighet att för avtalad tid odelat ägna sig åt brandtjänsten samt som borgarbrandkår, när medlemmarna äro för avtalad tid förbundna att, vid sidan av sin bor- gerliga sysselsättning, ägna viss tid åt brandtjänst. Den på tjänsteplikt grun- dade brandstyrkan benämnes allmän brandkår. Där avlönad brandstyrka finnes av sådan storlek, att stadens trygghet mot skada av brand kan anses tillfredsställande, äger länsstyrelsen på därom gjord framställning medgiva, att allmän brandkår ej skall upprättas. Likaledes må i stad, där så kallad frivillig brandkår finnes, denna kunna efter länsstyrelsens beprövande helt eller delvis ersätta annan brandstyrka. Någon definition av begreppet frivillig brandkår har icke upptagits i gällande brandstadga. Med avseende å lands-bygden stadgas i 28 % gällande brandstadga, att kommun (där stadgans avdelning II är gällande) skall upprätthålla en brandstyrka av tillfredsstäl-
lande storlek och sammansäftning. I samma paragraf givas även regler om tjänsteplikt.
I skogsbrandlagen finnas inga andra regler om brandstyrka än de i 17 9 första stycket upptagna föreskrifterna om tjänsteplikt.
I 3 & förslaget till brandlag upptagas bestämmelser om de brandstyrkor, som skola finnas i varje kommun. Regler om tjänsteplikt givas i 10 5 av för- slaget. Beträffande innehållet i denna paragraf må nu endast förutskickas, att av de tjänstepliktiga kan uttagas ett mindre antal lämpliga personer att bilda en reservstyrka. Medlemmarna av styrkan skulle icke erhålla ersättning för övning men väl för arbetet i samband med utryckning (jfr 6 å första stycket i förslaget).
Huvudregeln i 3 5 har upptagits i 1 mom. första stycket och innehåller, att i varje kommun skall finnas en brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. I 1 mom. andra och tredje styckena preciseras huvudregeln närmare.
__ ____ ___ ___________—e — :..-:ir. .
Enligt andra stycket skola i stad finnas yrkesbrandkår eller borgarbrand- ? kår eller båda dessa slag av kårer samt reservstyrka. Reservstyrka är så- lunda enligt förslaget obligatorisk. Grunden härtill är att även en slagkraftig yrkes- eller borgarbrandkår under påfrestande förhållanden kan behöva till- gång till reservpersonal. Reservstyrkan äger även betydelse med hänsyn till beredskapen för krig. Narturligtvis innefattar lagen icke hinder för att i sta- den även finnes frivillig brandkår. Det kan sålunda stundom vara lämpligt, att en redan organiserad frivillig brandkår uttages till reservstyrka. Med stad _ likställes enligt 17 å i förslaget köping samt, därest länsstyrelsen så förord- nar genom beslut, som skall underställas Konungens prövning, även annan tätare befolkad ort. Meddelas sådant beslut skall samhället jämlikt 87 % la- gen om kommunalstyrelse å landet utgöra ett municipalsamhälle.
I annan kommun än stad, köping eller sådant municipalsamhälle, som nyss berörts, skola enligt 3 & 1 mom. tredje stycket i förslaget finnas borgar- brandkår eller sådan frivillig brandkår, som enligt avtal är skyldig att verk- ställa brandsläckning inomikommunen, eller båda dessa slag av kårer, samt reservstyrka. Ordalydelsen i detta stycke bör enligt utredningens mening icke utgöra hinder för landskommun att, om så skulle befinnas lämpligt, upprätta yrkesbrandkår i stället för till exempel borgarbrandkår.
Därest kommun träffar avtal om släckningshjälp från kommunal eller fri- villig brandkår i annan kommun, kan kommunen erhålla befrielse från den i 1 mom. första stycket stadgade förpliktelsen att det i kommunen skall finnas brandstyrka av betryggande storlek och- sammansättning. Sådan befrielse är dock beroende av länsstyrelsens godkännande. Härom stadgas i 1 mom. fjärde stycket i förslaget. Vid länsstyrelsens prövning synes böra uppmärk- sammas, att avtal, varom nu är fråga, icke bör godkännas om detsamma inne- håller förbehåll, som kan innebära risk för att hjälp under vissa förhållanden icke skulle givas.
Utredningen har övervägt att föreslå vissa tvingande regler i fråga om brandstyrkas kvalitet, byggda på kommunens befolkningsantal. Regler av
denna typ äro gällande i Finland och föreslogos för Sveriges vidkommande på sin tid av brandskyddskommissionen. Det kunde sålunda t. ex. föreskrivas, att i städer med mera än 10 000 innevånare skulle finnas lägst yrkesbrand- kår, i städer med 3 000—10 000 innevånare lägst borgarbrandkår o. s. v. En sådan regel lider emellertid av den bristen, att befolkningstätbeten icke är en adekvat mätare på brandfarligheten. En mindre stad med stora industrian- läggningar kan sålunda vara ett ur brandförsvarssynpunkt betydligt farligare objekt än en större stad utan sådana anläggningar. Vidare är industriernas ' beskaffenhet av betydelse. Mekanisk industri är sålunda i regel icke i samma * grad eldfarlig som t. ex. snickeriindustri o. s. v. Det är sålunda mindre till- * fredsställande att välja befolkningsantalet som utgångspunkt för regler om
brandförsvarets minimala styrka, och det torde icke vara möjligt att i övrigt finna någon lämplig schematisk faktor, efter vilken brandförsvarsbehovet skulle kunna bedömas. Med hänsyn härtill har utredningen stannat för att i lagförslaget upptaga allenast de ovanberörda allmänna bestämmelserna om ; de brandstyrkor, som skola finnas i varje kommun. Utredningen har därvid fäst särskilt avseende vid, att genom tillsättandet av en riksbrandinspektör och länsbrandinspektörer effektiva möjligheter skulle skapas att i varje särskilt fall tillse, att ortens brandförsvar är ordnat på ett tillfredsställande sätt.
I 2 mom. av förslaget har upptagits definitioner på olika slag av brand- styrkor. Definitionema ha utformats i anslutning till den betydelse, termer- na torde hava i allmänt språkbruk. Med yr-kesbrandkår avses sålunda en kommunal brandstyrka, bestående av heltidsanställd personal. Utred- ningen har övervägt att i anslutning till ett förslag av brandskoleutred- ningen1 definiera yrkesbrandkår såsom en kår bestående av minst ett befäl och nio man, samtliga heltidsanställda. Med en sådan styrka skulle med , skäligt antal fridagar m. ni. en eldsläckningsenhet -— minst ett befäl och fem ' man jämte redskap — alltid kunna vara till hands. Då emellertid antalet
fridagar på olika håll beräknas efter olika grunder (varannan dag, var tredje dag eller var fjärde dag) och sådana faktorer som omfattningen av ambulans- tjänst m. ni. kunna inverka på personalbehovet, har utredningen funnit denna definition mindre lämplig. Mot utredningens förslag skulle kunna an— märkas, att ett mycket litet antal brandmän, t. ex. två eller tre, skulle anses , som yrkesbrandkår. I praktiken torde emellertid så små kårer icke före- : komma, och skulle vid något tillfälle ett samhälle anse sig uppfylla brand- lagens föreskrifter genom att upprätta en kår av denna omfattning, kan länsstyrelsen ingripa med föreläggande om ökning (jfr 16 å i förslaget). , Med borgarbrandkår avses i förslaget till brandlag en kommunal brand- , styrka, vars medlemmar förbundit sig att vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brandtjänst. En definition på begreppet frivillig brandkår har också ( upptagits. Som frivillig brandkår anses enligt förslaget en brandstyrka, som 1 står under ledning av brandkårsförening, annan enskild sammanslutning el- ler enskilt företag.
,...—_ ., _ _ ___—...—
1 Se statens off. utredn. 1941: 11, sid. 19.
b-
brandfogde och vice brandfogde.
I 6 & gällande brandstadga föreskrives, att närmaste inseendet över sta- dens brandväsen utövas av en för sådant ändamål utsedd brandchef. För att vid brandchefens frånvaro inträda i hans ställe skall finnas en vice brand- chef. Motsvarande bestämmelser gälla även för landsbygden jämlikt 29 & första och andra styckena samma stadga. I 9 & skog-seldslagen föreskrives att för varje brandrote skola finnas en brandfogde och en vice brandfogde.
I 4 % första stycket första punkten i förslaget stadgas, att i varje kommun skola finnas brandchef, som handhar den närmaste ledningen av kommu- nens brandförsvar, samt en eller flera vice brandchefer, som hava att bi- träda brandchefen och vid förfall för denne träda i hans ställe. Möjlighet att tillsätta flera vice brandchefer torde finnas redan enligt gällande bestäm- melser, men utredningen har ansett det lämpligt att denna möjlighet fram- hålles i lagen. Särskilt inom kommuner, där befattningarna som brand- chef och vice brandchef ha karaktären av kommunala förtroendeupp- drag, torde det vara lämpligt att tillsätta flera vice brandchefer, enär det måste krävas att någon av brandchefen eller hans ställföreträdare alltid uppe- ; håller sig å lätt tillgänglig plats inom kommunen, ett krav som stundom vi- [f: sar sig vara svårt att uppfylla, då endast en vice brandchef blivit tillsatt. ? Det ankommer på den tillsättande myndigheten att avgöra, om flera vice brandchefer skola utses. Utses mera än en vice brandchef, skall jämlikt 4 % tredje stycket i samband med tillsättandet den ordning angivas, i vilken de vid förfall skola träda i brandchefens ställe.
I 4 5 första stycket andra punkten har upptagits en föreskrift att i stad därjämte skall finnas övrigt brandbefäl i mån av behov. I anslutning härtill må framhållas, att utredningen i såväl författningstext som motiv använt termen brandbefäl i annan mening än gällande brandstadga. Denna stadga skiljer på brandbefäl och brandunderbefäl (se 4 Q 2 mom. fjärde punkten). Med hänsyn till att brandunderbefälet (brandmästare och brandförmän) nu- mera i genomsnitt äger större kompetens än tidigare har utredningen, med tillmötesgående av önskemål från dessa befattningshavare, betecknat såväl brandbefäl som brandunderbefäl —— uttrycken tagna i gällande brandstadgas mening — såsom brandbefäl.
I 4 5 andra stycket avhandlas befälsförhållandena såvitt angår skogs- brandförsvaret.
Utredningen har tänkt sig, att i vissa kommuner brandchefen skulle hand— hava skogsbrandförsvaret utan biträde av brandfogde. En sådan anordning synes lämpligen kunna genomföras särskilt i sådana kommuner, där skog endast förekommer i mindre omfattning. I sådana kommuner böra nämligen skogseldar kunna släckas av den kommunala brandkåren. Vägförhållandena böra där möjliggöra ett hastigt framförande av motorsprutor och annan. släckningsmateriel till utbrutna skogseldar. Erfarenheten har också visat,
! i Denna paragraf upptager allmänna regler om brandchef, vice brandchef,
att skogseldar vid ett snabbt ingripande med motorsprutor kunnat släckas, innan de hunnit taga större omfattning. Givetvis kan någon gång inträffa att brandkåren icke ensam kan släcka elden. Att vid sådant tillfälle ortens släckningsskyldiga måste uppbådas torde dock icke få anses utgöra något skäl att förordna särskild brandfogde. Brandchefen bör nämligen i dylika fall mycket väl kunna utöva även de åligganden, för vilka brandfogden en- ligt nu gällande bestämmelser svarar.
Med de betydande skogsarealer, som finnas i vårt land, kan det emeller- tid på intet sätt förutsättas, att skogsbränderna alltid skulle kunna fram— gångsrikt bekämpas av brandkårer, försedda med motorsprutor och annan teknisk utrustning. Terrängförhållandena —— och då särskilt bristen på vä- gar —— komma nämligen att omöjliggöra eller allvarligen försvåra fram— forslandet av sprutorna. Härtill kommer i många fall svårigheten att an- skaffa för släckningen med motorsprutor erforderligt vatten. I trakter av nu berörd karaktär måste skogseldarna — intill dess tekniken skapat nya och effektivare medel för bekämpande av skogsbränder — släckas enligt en mera defensiv taktik. Sålunda få enkla redskap, ruskor, yxor, spadar etc. komma till användning, det blir måhända nödvändigt att upphugga brand— gator av betydande längd och bredd o. s. v. Släckningsarbetet blir under sådana förhållanden ofta mycket tungt, och massuppbåd av befolkningen måste mången gång tillgripas. Givetvis kunna brandkårer lämpligen utnytt- jas även vid släckning av denna typ, varvid de i likhet med militära avdel- ningar böra ingå som slutna enheter och tilldelas särskilda uppgifter såsom att skydda hotade gårdar o. dyl.
Släckning av nu berört slag planlägges i nära anslutning till terrängför- hållandena. Vattendrag, vägar, stigar, vattensjuka marker, backkrön o. s. v. uttnyttjas som försvarslinjer. Hänsyn måste vidare tagas till den olika lätt- antändligheten hos förekommande skogsbestånd. Det måste även beaktas, att värdeminskningen genom eld är mycket varierande i olika bestånd. Det kan sålunda visa sig ändamålsenligt att koncentrera släckningsmanskapet för vissa uppgifter, exempelvis för räddandet av mera värdefulla bestånd, under det att man samtidigt låter andra mindre värdefulla brinna, utan att större ekonomisk förlust härigenom uppstår.
Av nu berörda omständigheter torde framgå, att befälhavaren vid större skogseldar bör äga särskilda kvalifikationer. Han bör sålunda hava skogs- vana och helst vara åtminstone i någon mån skogssakkunnig. Äger han icke en ingående kännedom om den skog, vari elden härjar, måste han vidare äga förmåga att lätt orientera sig på karta och med hjälp av denna hastigt skaffa sig en säker överblick av terrängen. I detta sammanhang vill utred- ningen framhålla vikten av att cykelstigar anläggas samt att särskilda för skogsbrandsläckning avsedda kartor utarbetas. Det torde få ankomma på riksbrandinspektören att efter utredning taga de i detta hänseende nödvän- diga initiativen.
Det anförda torde giva vid handen att förhållandena ofta äro sådana att — om brandchefen icke själv är skogsman — en särskild brandfogde bör
tillsättas med uppgift att förbereda släckningsarbetet vid skogsbrand samt att, då sådan brand utbrutit, föra befälet. Brandchefens och brandfogdens uppgifter böra emellertid, av skäl som ovan (sid. 62) angivits, samordnas med varandra. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att brandfogde, om sådan tillsättes, erhåller ställning som brandchefens tjänstegrenschef. Detta skulle innebära, att brandchefen skulle hava ansvar för kommunens hela brandförsvar, alltså även skogsbrandförsvaret, också i de fall, då brandfogde tillsatts, varjämte brandchefen som en följd därav skulle äga rätt att, om synnerliga skäl därtill förelåge, själv övertaga brandfogdens befäl vid skogs- brand (se 8 å 2 mom. och 31 å 2 mom. förslaget till brandstadga). Givet är att denna rätt måste utövas med allra största försiktighet.
I fråga om särskilt stora kommuner torde det kunna vara lämpligt att, så- som nu stundom skett, kommunen uppdelas i olika områden — brandrotar —— samt en brandfogde förordnas för varje rote. Frågan om en sådan upp- delning skall ske eller ej bör efter omständigheterna i det särskilda fallet av- göras av länsstyrelsen.
Vad ovan sagts om förordnande av flera vice brandchefer gäller på mot- svarande sätt även frågan om förordnande av flera vice brandfogdar (jfr härom proposition nr 218 till 1940 års riksdag, sid. 12).
Vid utformandet av det sålunda angivna förslaget till samordning av brandchefs och 'brandfogdes uppgifter har utredningen beaktat de särskilda förhållanden, som råda i de nordliga länen. Det är klart att det med avse- ende å dessa trakter, där skogsbrandförsvaret torde få anses vara en väl så viktig uppgift som brandförsvaret i övrigt, kan synas oegentligt att brand- fogden gives ställning som brandchefens tjänstegrenschef. Utredningen har för detta fall avsett, att till brandchef skulle utses en skogssakkunnig per- son, t. ex. en nu förordnad brandfogde. I de stora skogskommuner, som äro uppdelade i flera brandrotar, envar med sin brandfogde, bör lämp- ligen en av dessa brandfogdar utses till brandchef, under det att de öv- riga bibehålla sin ställning med den inskränkningen, att de skola fungera som brandchefens tjänstegrenschefer. Önskar brandchefen icke själv taga mera direkt befattning med detaljerna i bygdebrandförsvaret, bör han kunna överlåta detta åt en vice brandchef, som i sådan händelse bör utses med hän- syn särskilt till denna uppgift.
I sista stycket av 4 å i förslaget har stadgats, att Konungen äger förordna om den utbildning, som de i paragrafen omförmälda befattningshavarna skola hava genomgått eller hava att genomgå. Bestämmelser i detta hänse- ende äro upptagna i 7 och 30 åå förslaget till brandstadga.
5 å. I denna paragraf upptagas regler om tillsättande av brandchef, vice brand- chef, brandfogde och vice brandfogde. Under förarbetena till brandstadgan och Skogseldslagen voro dessa frågor föremål för stor uppmärksamhet. Med avseende å frågan om tillsättning av brandchef och vice brandchef må nämnas, att enligt brandskyddskommissio—
nens förslag till brandstadga brandchef och vice brandchef skulle utses av ortens beslutande myndighet (stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige etc.). Mot detta förslag anförde föredragande departementschefen vid ärendets fö- redragning i statsrådet (se proposition nr 123 till 1923 års riksdag sid. 28, jfr sid. 36), att erfarenheten givit vid handen att, då den beslutande myndig- heten skulle tillsätta en befattningshavare i kommunens tjänst, för frågans avgörande främmande synpunkter ofta bleve bestämmande. Detta torde, fort- satte departementschefen, vara att i mindre grad befara, om den förvaltan- de myndigheten (brandstyrelsen, kommunalnämnden etc.) hade avgörandet i sin hand. Med anledning av vad sålunda anförts föreslogs i nyssnämnda proposition, att brandchef och vice brandchef skulle tillsättas av den förval- tande myndigheten. Vid behandlingen av denna fråga yttrade första lagut- skottet (utlåtande nr 21 till 1923 års riksdag sid. 9, jfr sid. 15 f.), att ut- skottet i likhet med departementschefen ansåge lämpligast, att den beslutan- de myndigheten icke finge någon befattning med brandbefälets tillsättande. Till vad departementschefen härom anfört komme, att den beslutande myn- digheten, som i regel bestode av ett stort antal ledamöter, knappast kunde an- tagas hava samma möjlighet att ingående och allsidigt bedöma lämpligheten hos olika sökande som den förvaltande myndigheten. Den sistnämnda måste nämligen förutsättas besitta särskild sakkunskap på brandväsendets område och bure dessutom det direkta ansvaret för brandväsendets handhavande inom kommunen. Utskottet tillstyrkte därför Kungl. Maj:ts förslag i denna del. Riksdagen godkände den av utskottet uttalade meningen.
I överensstämmelse härmed föreskrevs i 4 å 2 mom. fjärde punkten samt 29 å tredje stycket gällande brandstadga, att brandchef och vice brandchef skola tillsättas av den myndighet, som förvaltar brandväsendets angelägen- heter. Tjänsterna tillsättas i stad och likställda samhällen för den tid och på de villkor, stadsfullmäktige besluta (7 å), samt å landsbygden för den tid, som i brandordningen bestämmes (29 å).
Brandskyddskommissionen föreslog vidare, att vissa detaljerade kompe- tensföreskrifter skulle fastställas för brandbefäl (jfr ovan sid. 40). Såväl föredragande departementschefen som riksdagen motsatte sig emellertid detta förslag. Som en ersättning för kompetensföreskrifterna infördes (i 7 å gäl- lande brandstadga) för stad och likställda samhällen det —— av första lagut- skottet utformade — stadgandet, att tillsättande av brandchef och vice brand- chef skall, för att vara giltigt, fastställas av länsstyrelsen, som har att pröva den tillsattes lämplighet för befattningen.
Med avseende å tillsättningen av brandfogde och vice brandfogde må an- märkas, att enligt skogsbrandskyddskommitténs förslag rätten att utse dessa befattningshavare, vilken dittills tillkommit kommunernas beslutande myn- dighet, skulle överflyttas å länsstyrelsen. Som motiv härför anförde kom- ' mittén bland annat (betänkandet sid. 45), att bästa möjliga garantier måste skapas för val av kompetenta personer till brandfogdar. Vid remissen till lagrådet av förslag till skogseldslag anförde föredragande departementsche- fen härom bland annat följande (proposition nr 16 till 1937 års riksdag sid. 30):
Såsom kommittén anfört, är det av den största vikt, att brandfogdebefattning- arna tillsättas med för uppdraget lämpliga personer. —— — — En bidragande orsak till att det genom 1914 års lag skapade skogsbrandväsendet ej erhållit den effektivi- tet, som varit avsedd, är otvivelaktigt, att brandbefälet icke alltid varit vuxet sin uppgift. Kommunerna torde ej i erforderlig utsträckning hava beaktat frågans betydelse. Stundom lärer hava inträffat, att andra än rent sakliga skäl varit avgö- rande vid val av brandfogde. Visserligen skall enligt gällande lagstiftning läns- styrelsen pröva den valdes lämplighet för uppdraget, men denna bestämmelse torde på sin höjd förebygga, att uppenbart olämpliga personer förordnas. Skogsbrand- kommitténs förslag, enligt vilket brandfogde och vice brandfogde skola, efter kom- muns hörande, utses av vederbörande länsstyrelse, synes ägnat att trygga en mera till- fredsställande ordning. Med hänsyn till det stora allmänna intresse, som ligger bak- om ifrågavarande lagstiftning, har jag därför ansett mig böra biträda detta förslag.
Vid granskningen av förslaget inom lagrådet anförde justitierådet Sand- ström, med vilken justitierådet Afzelius i huvudsak instämde (nämnda propo- sition sid. 91):
Enligt nu gällande lag utgör brandfogdesysslan en kommunal förtroendepost. Brandfogde utses av kommunalstämma eller av stadsfullmäktige under viss kon- troll av länsstyrelsen. Arvode kan utgå enligt beslut av nämnda kommunala organ men är icke obligatoriskt. Förslaget däremot gör brandfogden till en kommunal befattningshavare, som utses av länsstyrelsen efter kommunens hörande och till vil- ken skall utgå arvode.
Det kan väl icke förnekas att förslaget i jämförelse med nuvarande förhållanden erbjuder större garanti för att posten skall bliva besatt med kompetent innehavare och att förslagets genomförande därigenom skulle bidraga till en förhöjd effektivi- tet i brandskyddsväsendet. Emellertid måste det sättas i fråga huruvida tillräckliga skäl finnas för att i förevarande avseende offra den kommunala självbestämnings- rätten. Brandfogdens uppgift, särskilt i vad det gäller ledandet av eldsläcknings— arbetet, är visserligen ansvarsfull och maktpåliggande, men detsamma kan sägas i lika hög grad vara fallet med många av de kommunala uppdrag, vilka tillsättas av de kommunala representationerna. Det torde, i varje fall på de flesta håll, bliva mycket sällan som brandfogdens tjänster komma att tagas i anspråk för le- dandet av eldsläckningsarbete, och med undantag möjligen för den jämförelsevis korta tid, som i början kan åtgå för att organisera en släckningsberedskap sådan som förslaget åsyftar, torde posten åtminstone i regel ej bliva särdeles betungande. Varken arbetets natur eller dess omfattning synes fördenskull i och för sig böra föranleda en annan ordning beträffande postens tillsättande än i fråga om kom- munala uppdrag i allmänhet. Det saknas också skäl att antaga att de beslutande kommunala organen icke skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla uppgiften att utse brandfogdarna. I den mån brister påpekats i detta hänseende förefaller det sannolikt att de mindre berott på systemet såsom sådant än därpå att vikten av ifrågavarande angelägenhet icke stått tillräckligt klar för vederbörande kommu- ner. Det finnes all anledning tro att önskvärd effektivitet skall kunna uppnås med bibehållande av den nuvarande ordningen, endast det tillses att från auktoritativt håll föras fram lämpliga kandidater. I sådant avseende kunde tänkas att skogs- vårdsstyrelsernas erfarenhet ställdes till de beslutande kommunalorganens förfo- gande pä det sätt att valet skulle ske efter förslag av vederbörande styrelse.
I anledning av dessa uttalanden anförde departementschefen (nämnda pro- position sid. 98), att han med hänsyn till de skäl, vilka i samband med re- missen till lagrådet anförts till stöd för det remitterade förslagets stånd— punkt härutinnan, icke ansett sig böra frångå nämnda förslag.
? l ) » l l %
Första lagutskottet yttrade i frågan följande (utlåtande nr 41 till 1937 års riksdag sid. 19):
Utskottet har icke funnit sig övertygat om att en så genomgripande ändring i ordningen för utseende av brandfogde verkligen är påkallad av något praktiskt behov. Tillräcklig garanti mot val av olämpliga personer torde föreligga redan en- ligt gällande rätt, då länsstyrelsen har att pröva den valdes lämplighet för uppdra- get. Utskottet förordar därför att brandfogde liksom hittills väljes av den för brand- roten beslutande representationen, d. v. s. å landet kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma och i stad stadsfullmäktige. Såtillvida föreslår dock utskottet en ändring i de nu gällande bestämmelserna, att om länsstyrelsen finner den valde icke vara lämplig, länsstyrelsen bör kunna omedelbart förordna annan person. Detta utesluter givetvis ej att länsstyrelsen, om så finnes böra ske, i stället kan återremittera ärendet för nytt val.
Utskottets förslag i detta hänseende godkändes av riksdagen. I 9 % skogs- eldslagen stadgas i överensstämmelse härmed, att brandfogde och vice brand- fogde väljas för en tid av fyra år av dem, som utöva brandrotens beslutande- rätt. Då brandfogde eller vice brandfogde valts, skall länsstyrelsen genast un— derrättas, och ankommer det på länsstyrelsen att pröva den valdes lämplig- het för uppdraget. Den valde skall av länsstyrelsen förordnas, där ej sär- skilda skäl annat föranleda. Består brandroten av två eller flera kommuner och enas kommunerna ej i valet av brandfogde eller vice brandfogde, skall en av de valda av länsstyrelsen förordna-s, där ej särskilda skäl annat föranleda. I paragrafen stadgas vidare, att endast följande personer må avsäga sig upp- drag att vara brandfogde eller vice brandfogde, nämligen: a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget; b) den som uppnått sextio års ålder; c) den som eljest uppgivet hinder, vilket god- kännes av brandroten; eller (1) den som de fyra senaste åren tjänstgjort så- som brandfogde eller vice brandfogde. Befinnes brandfogde eller vice brand- fogde under tjänstgöringstidens lopp icke vidare vara för befattningen lämp- lig, äger länsstyrelsen skilja honom från densamma. Vid uppkommen ledig- het äger länsstyrelsen förordna lämplig person att uppehålla befattningen, intill dess densamma blivit i föreskriven ordning tillsatt.
Brandchef och vice brandchef tillsättas, som ovan angivits, av den kom- munala myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter. Anledning torde saknas att på denna punkt verkställa ändring. Större tveksamhet kan emellertid möta såvitt angår föreskriften, att tillsättning av brandchef och vice brandchef i stad skall fastställas av länsstyrelsen, som har att pröva den tillsattes lämplighet för befattningen. Denna föreskrift har, som ovan erin- rats, tillkommit såsom en ersättning för vissa av brandskyddskommissionen föreslagna kompetensföreskrifter. Därest, såsom brandförvarsutredningen nu föreslår, kompetensföreskrifter bli införda (se 4 & sista stycket förslaget till brandlag samt 7 och 30 %% förslaget till brandstadga), kommer denna läns- styrelsens lämplighetsprövning icke att äga samma betydelse som tidigare. Det kunde därför ifrågasättas, att länsstyrelsens befattning med tillsättning av brandchef och vice brandchef i stad skulle upphöra.
Enligt utredningens mening bör emellertid en sådan ordning icke väljas.
Brandförsvaret är visserligen en kommunal angelägenhet, men med hänsyn till att länsstyrelsen har att öva tillsyn därå, synes länsstyrelsen böra äga in- flytande på den för brandförsvarets effektivitet så viktiga frågan vilka per— soner, som skola handhava den närmaste ledningen av brandförsvaret i kom- munerna. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att brandchef och vice brandchef _— såväl i stad som å landet — skola, liksom för närvarande, ut- ses av den förvaltande myndigheten, samt att myndighetens beslut skall underställas länsstyrelsen. Därest länsstyrelsen finner den utsedde lämplig för sitt uppdrag och icke särskilda skäl annat föranleda, skall den utsedde av länsstyrelsen förordnas.
I fråga om tillsättning av brandfogde och vice brandfogde torde böra gälla samma regler, som i fråga om tillsättning av brandchef och vice brandchef. Detta skulle i jämförelse med vad som nu gäller innebära huvudsakligen den skillnaden, att rätten att utse brandfogde och vice brandfogde överflyttades från kommunens beslutande myndighet till den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter. Med hänsyn till de ovan refererade skäl, som i motsvarande fråga åberopades under förarbetena till gällande brandstadga, torde emellertid anledning saknas till invändning häremot. I överensstäm- melse med vad sålunda anförts har 5 5 1 mom. första stycket i förslaget ut— formats.
I 5 5 1 mom. andra stycket stadgas, att brandchef, vice brandchef, brand- fogde och vice brandfogde skola tillsättas för den tid och på de villkor, som kommunens beslutande myndighet bestämmer. För att på denna punkt vinna enhetlighet i organisationen av skogsbrandförsvaret och brandförsvaret i öv- rigt har den i 9 % Skogseldslagen angivna tjänstgöringsperioden av fyra är icke upptagits i lagförslaget. Med avseende å villkoren för tillsättningen må nämnas, att vissa tvingande regler i fråga om löneförmåner m. m. äro upp- tagna i 6 g. .
En olikhet i jämförelse med vad som nu gäller är vidare, att bestämmelsen att brandfogde eller vice brandfogde skall vara mantalsskriven och boende inom kommun, som ingår i brandroten, har uteslutits. Det torde visserligen vara uppenbart, att till brandfogde eller vice brandfogde bör utses endast per- son, boende i närheten av de skogar, vilka skola utgöra hans verksamhetsfält, men hänsyn härtill torde komma att tagas, utan att särskilt stadgande härom gi- ves. Ett korrektiv mot missbruk ligger för övrigt däri, att länsstyrelsen med stöd av 5 & 1 mom. första stycket sista punkten förslaget till brandlag (»sär- skilda skäl») torde kunna ogilla tillsättande av person, som bor alltför långt från verksamhetsområdet. Mot det gällande stadgandets avfattning kan för övrigt anmärkas, att fall torde kunna tänkas, då det kan vara lämpligt att till brandfogde välja person, som har sin bostad strax utanför det område, där han skall tjänstgöra, samt att stadgandet utesluter möjligheten att välja en nyinflyttad men ännu ej mantalsskriven, för brandfogdeuppdraget särskilt kvalificerad person till brandfogde.
I 5 5 1 mom. tredje stycket i förslaget har intagits den i anslutning till 9 g fjärde stycket Skogseldslagen upptagna regeln, att brandchef, vice brand—
chef, brandfogde och vice brandfogde må under löpande tjänstgöringstid av länsstyrelsen skiljas från sin befattning, därest han befinnes vara olämplig för densamma.
I 5 5 2 mom. första stycket ha upptagits bestämmelser av innehåll att en- dast vissa personer äga rätt att avsäga sig uppdrag att vara brandchef, vice brandchef, brandfogde eller vice brandfogde. Avsägelsegrunderna ha utfor- mats i anslutning till motsvarande föreskrifter i kommunallagarna samt i 9 % skogseldslagen. I vad avser befattningar som brandchef eller vice brand- chef vid yrkesbrandkår har utredningen dock icke ansett det lämpligt att stadga allmän plikt till tjänstgöring.
Möjligen kan utredningens förslag på denna punkt väcka betänklighet såvitt angår den allmänna plikten att åtaga sig uppdrag som brandchef eller vice brandchef. Det skulle sålunda kunna hänvisas till att uppdragen som brandfogde och vice brandfogde, beträffande vilka medborgerlig plikt att tjänstgöra redan föreligger, äro väsentligt mindre betungande än uppdragen som brandchef och vice brandchef, enär skogsbrandsäsongen omfattar endast en ringa del av året. Utredningen har emellertid med hänsyn till nödvändig- heten att främja brandförsvarets effektivitet ansett det ofrånkomligt att en sådan regel uppehålles.
Under utredningens arbete ha önskemål framställts, att brandpersonalen med avseende å tillsättning, avlöningsförmåner m. m. skulle erhålla en ställ- ning motsvarande vad som fallet är för polispersonalen. Tillsättning skulle sålunda åtminstone beträffande högre befattningshavare verkställas av läns- styrelsen, i lagen skulle upptagas regler om ordinarie tjänster, rätt till pen- sion m. 111. Vid övervägande av denna fråga har utredningen funnit, att de skäl, som medfört att polispersonalen erhållit en särställning bland kommu- nala tjänstemän, icke kunna anses vara tillämpliga i vad avser brandper- sonalen. Det förefaller rimligare att likställa brandpersonalen med kommu- nala tjänstemän i allmänhet (brandchefens ställning kan jämföras med stads- arkitektens, stadsingenjörens eller byggnadschefens o. s. v.). Det måste också anses vara ett viktigt intresse att den kommunala självbestämmanderätten så vitt möjligt lämnas okränkt. Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett sig kunna tillmötesgå de angivna önskemålen i annan mån än vad som framgår av 5 Q 1 mom. förslaget till brandlag.
Gå.
Denna paragraf upptager bestämmelser rörande kommuns skyldighet att avlöna viss brandpersonal m. m. Gällande brandstadga behandlar denna frå- * ga endast så till vida, att i 5 & stadgas, att brandstyrka i stad med visst un-
dantag skall åtminstone delvis utgöras av avlönad personal.
Under förarbetena till Skogseldslagen var frågan, huruvida brandfogde och vice brandfogde skulle vara berättigade att erhålla arvode, föremål för livlig uppmärksamhet. Enligt 1914 års skogseldslag var kommun icke skyldig att utgiva arvode till brandfogde och vice brandfogde. Skogsbrandkommittén fö-
reslog emellertid att sådan skyldighet skulle införas och anförde härom föl- jande (betänkandet sid. 45):
Med hänsyn dels till det krävande och ansvarsfulla arbete, som är förenat med brandfogde- och vice brandfogdeposterna, dels till förpliktelsen att ställa sig till förfogande för uppdragen i fråga har kommittén ansett nödvändigt att sagda be- fattningshavare av kommunala medel tillerkännas skäliga arvoden. Några allmänna regler för ersättningarnas utgående torde, i betraktande av de växlande ortsför- hållandena, icke kunna uppställas. Kommittén vill dock framhålla, att vid bestäm- mande av arvode befattningens mer eller mindre krävande natur skall beaktas. Brandfogden bör i varje fall erhålla gottgörelse för med uppdraget förenade ex- penskostnader, såsom för skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton m. m. Bestäm- melser om nu ifrågavarande ersättningar böra införas i skogsbrandordningen.
Vid remissen till lagrådet av förslaget till skogsbrandlag anförde föredra- gande departementschefen bland annat (proposition nr 16 till 1937 års riks- dag, sid. 32):
Jag biträder skogsbrandkommitténs förslag, att brandfogde och vice brandfogde skola åtnjuta skäligt arvode. Likaledes tillstyrker jag, att kostnaderna härför gäl- das av vederbörande kommun. Vid bifall till vad jag i det följande ämnar föreslå angående bidrag av statsmedel till kommunernas fasta brandberedskapskostnader kommer dock viss del av sagda arvoden att återinflyta till kommunkassan. Sådana särskilda med brandfogdebefattningen förenade utgifter som resekostnader, kostna- der för skrivhjälp, postporton och andra expenser torde ej, på sätt kommittén sy- nes ha avsett, böra inräknas i arvodesbeloppet utan torde böra ersättas för sig. Skyldighet för kommun att svara för dylika utgifter torde följa redan av stadgan- det -i 6 & av departementsförslaget.1 '
Ej heller torde arvodet böra omfatta ersättning för deltagande i släckningsarbete. Då skogseld utbrutit, bör för deltagande i släckningen brandbefälet äga åtnjuta gottgörelse enligt samma grunder som annan deltagare i arbetet. Arvodet skall så- lunda endast avse det med brandberedskapen förenade besväret. —— — —
Rimligen bör det i första hand ankomma på vederbörande kommun att fast- ställa arvodesbeloppens storlek. Med hänsyn till det allmänna intresse, som ligger bakom ifrågavarande lagstiftning, torde emellertid kommuns beslut om arvode böra underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse, därvid dock fastställelse ej bör få vägras, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Underlåter kommun att bestämma arvode eller bestämmes arvode till belopp, som uppenbar- ligen icke är skäligt, bör länsstyrelse äga möjlighet att åstadkomma rättelse.
Vid granskningen av förslaget inom lagrådet anförde justitierådet Sand— ström, med vilken justitierådet Afzelius i huvudsak instämde, bland annat (nämnda proposition sid. 92), att man torde kunna utgå ifrån, att brandfog— deposten efter den nya organisationen ej skulle bliva särdeles betungande. Det syntes därför vara lämpligast att såsom för närvarande lämna åt kom- munen att bestämma, huruvida arvode skulle utgå. Med förslagets ståndpunkt kunde lätt inträffa, att, sett från det allmännas synpunkt, kostnaderna för den nya organisationen skulle bliva större än som motsvarade den ökade ef- fektiviteten.
I anledning av detta uttalande anförde föredragande departementschefen följande (nämnda proposition sid. 98):
1 I nämnda paragraf upptogs ett stadgande av innehåll, att det skulle åligga kommun att vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kunde anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld (noten ingår ej i departementschefens anförande).
På åtskilliga håll torde väl, i varje fall sedan den förberedande organisationen av skogsbrandväsendet genomförts, det med dessa befattningar (brandfogde— och vice brandfogdeuppdragen) förenade arbetet icke bliva särskilt betungande. Skyl- digheten att övervaka och kontrollera Skogsbrandväsendets organisation kommer dock alltid att bestå. Att märka är även, att brandfogde- och vice brandfogdeupp- dragen under delar av året komma att medföra en viss begränsning för vederbö- rande befattningshavare i deras rörelsefrihet. Arvodet behöver ej nödvändigtvis fastställas i ett årligt engångsbelopp utan kan, om så befinnes lämpligare, bestäm- mas att utgå i form av dagarvode, antingen för både brandfogden och vice brand- fogden eller för endera av dem, särskilt då för vice brandfogden. För en sådan anordning bör emellertid förutsättas, att vederbörande befattningshavares skyldig- heter blivit tämligen noggrant angivna i skogsbrandordningen samt att erforderliga bestämmelser meddelas rörande kontroll och attestering av arvodesräkningarna. I detta sammanhang kan erinras om att de med brandfogde- och vice brandfogde- befattningarna förenade expenser samt ersättningar till brandfogde och vice brand— fogde för deltagande i släckningsarbete ej skola ingå i arvodet utan gottgöras i annan ordning. Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då arvodet i fall där befattningen medför endast obetydligt arbete kan sättas så lågt, att brandrotens kostnad därför inskränkes till ett minimum, finner jag mig icke böra förorda nå- gon ändring i det remitterade förslaget.
Första lagutskottet anförde i frågan följande (utlåtande nr 41, sid. 20): Enligt 1914 års lag äger kommun besluta att arvode skall utgå till brandfogde. Beslutet blir emellertid icke giltigt med mindre det godkännes av länsstyrelsen. I propositionen föreslås nu, att arvodet skall göras obligatoriskt samt att vid under- ställning av arvodesbeslutet länsstyrelsen skall äga rätt att vägra fastställelse om arvodet uppenbarligen icke är skäligt. Utskottet anser visserligen att med hänsyn till vikten av att till brandfogde utses en dugande kraft arvode bör utgå till brand- fogden, i vilket sammanhang utskottet erinrar om att, såsom departementschefen framhållit, arvodet kan, om så finnes lämpligt, bestämmas att utgå i form av dag- arvode. Emellertid föreligger enligt utskottets mening icke anledning att göra änd- ring i den för närvarande gällande principen angående avgörandet i arvodesfrågan. Utskottet anser att denna princip lämpligen kan komma till uttryck genom ett stad- gande av innehåll att brandfogde skall i avseende å rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag vara jämställd med ordförande i kommunal nämnd. Därigenom skulle det ankomma på vederbörande kommunala representation att bestämma huruvida och med vilket belopp arvode skall utgå. Jämlikt bestämmelser i kommu- nallagarna (80 & lagen om kommunalstyrelse å landet och 75 å i lagen om kom- munalstyrelse i stad) erfordras i regel länsstyrelsens godkännande för att giva laga kraft åt arvodesbeslutet. Emellertid bör då det med brandfogdesysslan förenade ar- betet särskilt i vissa trakter kan antagas bliva åtskilligt betungande, åt den som väljes till brandfogde medgivas rätt att avsäga sig uppdraget jämväl på den grund att arvodet anses bestämt till ett uppenbarligen för lågt belopp. Utrymme för be- aktande av dylikt skäl till avsägelse torde förefinnas vid den prövning av åbero- pat hinder, som omförmåles i 9 & tredje stycket c) av förslaget.1 Härigenom torde tillräcklig garanti vinnas för att arvodet blir bestämt till skäligt belopp.
Lagutskottets uttalande godkändes av riksdagen. I överensstämmelse med detta beslut stadgas i 11 & Skogseldslagen, att brandfogde och vice brandfog- de med avseende a rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag äro lik- ställda med vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande,
1 Den åberopade punkten upptog ett stadgande att hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen, är giltig grund för avsägelse. (Noten ingår ej i utskottets utlåtande.) 6—420661
dock att i fråga om ersättning för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av skogseld särskilda bestämmelser gälla.
För brandförsvarets effektivitet är det av synnerlig vikt att brandpersona- len erhåller skälig gottgörelse för sitt arbete. Med hänsyn härtill böra enligt utredningens mening regler härom intagas i lagen.
16 5 första stycket stadgas sålunda, att kommun är pliktig att skäligen av- löna brandchef och vice brandchef samt övrig personal tillhörande yrkes- brandkår eller borgarbrandkår utom sådan till borgarbrandkår hörande per- sonal, som förbundit sig till tjänstgöring utan ersättning. I fråga om personal tillhörande reservstyrka har föreskrivits, att skälig ersättning skall av kom— munen utbetalas för deltagande i brandsläckning och därmed sammanhäng- ande arbeten. För övningar skall enligt utredningens förslag ersättning icke utgå till medlem av reservstyrka.
Enligt 11 å Skogseldslagen äger brandrote rätt men icke skyldighet att av- löna brandfogde och vice brandfogde. Denna ordning har, enligt vad vunna erfarenheter bestyrka, icke varit gagnelig för skogsbrandförsvaret. Ofta ha de till uppdraget som brandfogde eller vice brandfogde mest lämpade personer- na icke velat ställa sig till förfogande, enär arvode icke utgått eller varit för lågt. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens mening ofrånkomligt att i lagen fastslås skyldighet för kommunerna att giva brandfogde och vice brandfogde skälig gottgörelse för det med uppdraget förenade arbetet. Gott- görelsen bör avse det med brandberedskapen förenade besväret, alltså orga— nisation av skogsbrandväsendet, arbete med anskaffning och tillsyn av brand- redskapen, skrivgöromål etc. För deltagande i släckningsarbete bör, liksom hittills, särskild ersättning kunna utgå av statsmedel. För vidare belysning av denna fråga hänvisas till motiven till 15 %.
Utredningen har icke ansett det nödvändigt att föreslå bestämmelser om att arvodesbeslut skola godkännas av länsstyrelsen. Risk att arvoden skulle bestämmas till för högt belopp torde knappast förefinnas. Skulle arvode be- stämmas till för lågt belopp, kan länsstyrelsen, som på grund av föreskriften i 6 % sista stycket får kännedom om beslutet, ingripa i den ordning, som är stadgad i 16 5 av förslaget.
I de flesta skogsbrandordningar har, i överensstämmelse med vad som fö- reslås i den inom jordbruksdepartementet upprättade handledningen vid ut- arbetandet av skogsbrandordningar (jfr ovan sid. 49 not 1), upptagits en föreskrift att det skall åligga brandfogde och vice brandfogde att på kommu- nens bekostnad deltaga i de kurser i skogseldsläckning m. ni., som kunna bli- va anordnade för brandfogdar och vice brandfogdar. Då emellertid kommu- ner stundom vägrat att bekosta deltagandet i sådana kurser och stadgande saknas om skyldighet därtill, har det inträffat, att brandfogdar och vice brandfogdar icke haft den ekonomiska möjligheten att deltaga i kurser, som anordnats. Då en sådan ordning uppenbarligen icke är till gagn för skogs- brandförsvaret, bör enligt utredningens mening i brandlagen föreskrivas, att kommun är pliktig att giva brandfogde och vice brandfogde skälig gottgö-
relse för deltagande i utbildningskurser. Skyldigheten synes dock böra in- skränkas till att gälla kurs, som anordnas inom länet. Med hänsyn till vad sålunda anförts har 6 & andra stycket sista punkten avfattats.
7 5.
Denna paragraf upptager en allmän regel om kommuns skyldighet att an- skaffa och underhålla materiel, byggnader och andra för kommunens brand- försvar behövliga anordningar samt att draga försorg om nödig vattentillgång för släckning av brand.
I 9 g 1 mom. och 30 % gällande brandstadga givas vissa, delvis tämligen detaljerade bestämmelser härom. I Skogseldslagen saknas motsvarande före- skrift. '
Utredningen har icke ansett det lämpligt att i lagen giva detaljerade exem- pel på vad den angivna skyldigheten innefattar, utan har ansett det tillräck- ligt att skyldigheten fastslås. Närmare föreskrifter i ämnet äro upptagna i 10 å och 33 ä 1 mom. förslaget till brandstadga.
Principiellt bör den nu behandlade skyldigheten gälla även skogsbrand— försvaret, därvid dock brandtornen undantagits. Enligt gällande bestämmelser omhänderhavas bevakning och underhåll av de flesta i riksplanen upptagna ) brandtornen av skogsvårdsstyrelserna (Skogsstyrelsen), vilka för detta arbete
erhålla anslag från staten (för närmare uppgifter härom se t. ex. proposition nr 311 till 1941 års riksdag, jfr ovan sid. 51). Skäl synas icke föreligga att , frångå denna ordning, särskilt med hänsyn därtill, att bevakningen från ! brandtorn mycket ofta är en angelägenhet, som är gemensam för flera kom- », muner. Det synes även rimligt att staten svarar för kostnaden för de i riks-
planen upptagna brandtornens underhåll och bemanning (jfr vidare härom ' kap. IX).
8 %. Liksom 7 % avser 8 & allenast att giva en allmän regel. Närmare föreskrif- ter om brandsyn och sotning ha upptagits i 11—22 åå och 34—38 åå för- slaget till brandstadga.
9 5.
I denna paragraf ha upptagits regler om skyldighet för kommun att i vissa fall giva annan kommun eldsläckningshjälp. Motsvarande bestämmel- ser finnas icke i gällande författningar. I praktiken har emellertid eldsläck- ningshjälp som regel givits i de fall, då sådan hjälp behövts. Icke sällan ha också avtal träffats om eldsläckningshjälp i händelse av brand. Vid enstaka tillfällen har emellertid inträffat, att en kommun av ett eller annat skäl icke velat bispringa en grannkommun, då brand i större omfattning härjat där. I andra fall ha uppställts sårestriktiva förutsättningar för att lämna ) begärd hjälp att denna, om den utsänts, skulle blivit till ringa eller ingen
nytta. Utredningen har med hänsyn härtill ansett riktigast, att det i lag fastslås skyldighet för kommunerna att lämna sådan hjälp. Nämnas kan,
att regler i detta hänseende upptagits i Finlands år 1933 utfärdade brand-
lag (26—28 55)?
Huvudregeln i fråga om eldsläckningshjälp har av utredningen formule- rats så, att om i en kommun uppstår brand av större omfattning eller fara för sådan brand är för handen, brandchefen äger påkalla eldsläckningshjälp från annan kommun. Sistnämnda kommun är då skyldig att giva eldsläck- ningshjälp i den utsträckning, som brandchefen i den hjälpande kommunen prövar möjlig utan att säkerheten i den egna kommunen äventyras. För kostnader, som kömmun åsamkats i anledning av framställning om eldsläck- ningshjälp, är den hjälpsökande kommunen skyldig att utgiva skälig ersätt- ning. Kunna kommunerna icke enas om ersättningens storlek, skall denna fastställas av länsstyrelsen i det län, där branden utbrutit. Lämpligen torde genom riksbrandinspektörens försorg en normaltaxa böra fastställas för be- räkning av dessa ersättningar.
Att förfarandet vid hemställan om eldsläckningshjälp knutits till brand- cheferna i de båda kommunerna och icke till någon annan instans (brand- styrelse eller dylikt) har sin grund bland annat däri, att förfarandet måste "så utformas, att det medgiver största möjliga snabbhet. Det torde för öv- rigt icke vara möjligt för annan befattningshavare eller myndighet att bättre bedöma behovet av och möjligheten till hjälp än just brandchefen.
Paragrafen innebär till en början att brandchefen i den kommun, där branden härjar, äger en ovillkorlig rätt att, om omständigheterna enligt hans förmenande så påkalla, framställa begäran om eldsläckningshjälp från an- nan kommun. Stundom lär ha inträffat att en brandcheficke vågat begära eldsläckningshjälp, enär han befarat, att den egna kommunen icke skulle vilja ikläda sig de kostnader, som härav skulle föranledas, vilket haft till följd att branden erhållit betydligt större omfattning än vad annars skulle ha blivit fallet. Med den föreslagna lydelsen av brandlagen skulle sådana betänkligheter knappast behöva uppstå. Stadgandet innebär vidare att den kommun, till vilken begäran om hjälp riktats, är ovillkorligen skyldig att lämna sådan hjälp inom ramen för vad den egna säkerheten kan anses med- giva. Brandchefen i den hjälpande kommunen äger sålunda icke pröva t. ex. frågan om branden är av sådan omfattning, att hjälp verkligen krä- ves, eller om avståndet till brandplatsen är alltför långt för att hjälp kan hinna anlända inom rimlig tid etc. Dessa bedömanden böra tillkomma brandchefen i den kommun, där branden pågår. Skulle den hjälpande brand- chefen hava rätt att bedöma lämpligheten att sända hjälp ur andra synpunk- ter än frågan, vad den egna säkerheten kan medgiva, funnes risk att för- farandet bleve för omständligt, vilket kunde medföra, att syftet med den ömsesidiga hjälpen icke vunnes.
Gives eldsläckningshjälp skall den befälhavare, som erhållit hjälp, utöva befälet, där ej annat överenskommes. Ett stadgande härom har införts i 8 % 2 mom. förslaget till brandstadga. I fråga om de synpunkter som med avse—
97-53-1 En sammanfattning av de huvudsakliga bestämmelserna rörande brandförsvaret i Finland fogas till detta betänkade som bilaga I.
ende å denna fråga kunna anföras hänvisas till motiven till sistnämnda pa— ragraf.
En planläggning av den ömsesidiga eldsläckningshjälpen bör i förväg ske genom länsbrandinspektörens försorg. Lämpligen bör denna planlägg- ning — i överensstämmelse med vad som redan ordnats i ett flertal län samt i Finland — ske så, att en lista uppsättes, i vilken angives bl. a. till vem varje brandchef i första hand skall vända sig för att erhålla hjälp, vidare till , vilken han i andra hand skall vända sig 0. s. v. För belysning av huru dessa ? förhållanden äro ordnade i Finland fogas ett utdrag ur den finländska lis- ' tan till detta betänkande (bilaga V).
10 &.
Med denna paragraf inledes den avdelning i lagförslaget, som behandlar de enskildas skyldigheter med avseende å brandförsvaret.
I 5 & 3 mom. gällande brandstadga föreskrives, att i stad eller därmed lik- ställda samhällen skyldighet att tjänstgöra i allmän brandkår — varmed | avses den på medborgerlig plikt grundade brandstyrkan — föreligger för envar i samhället boende arbetsför man från och med det år, under vilket han fyller 20 år, till och med det år, under vilket han fyller 50 år. I brand- stadgans avdelning för landsbygden finnes motsvarande föreskrift (28 & tredje stycket) för det fall, att allmän brandkår ingår i brandstyrkan.
I 17 5 första stycket Skogseldslagen stadgas, att envar i trakten, å landet eller i stad bosatt arbetsför man, som fyllt 18 men icke 60 år, är skyldig att deltaga i släckning av skogseld. | Vid en samordning av skogsbrandförsvaret med brandförsvaret i övrigt
böra de angivna reglerna om tjänsteplikt samarbetas. Härvid må till en bör- * jan erinras om att länsstyrelsen i Gävleborgs län efter förslag av en av läns- styrelsen tillsatt kommitté (skogsbrandskyddskommittén i Gävleborgs län) i skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 mars 1940 anfört, bland annat (se pro- position nr 218 till 1940 års lagtima riksdag, jfr Betänkande med förslag till åtgärder för effektivisering av skogsbrandskyddet under krig eller vid krigs- fara, avgivet den 20 mars 1940 av skogsbrandskyddskommittén i Gävleborgs län, sid. 15 f.), att släckningsskyldigheten vid skogsbrand skulle vid mobi- lisering utsträckas att omfatta alla arbetsföra manliga personer över 15 år. Om detta förslag anförde föredragande departementschefen i samband med avlåtande till riksdagen av nyssberörda proposition, att förslaget syntes be- aktansvärt, men då i lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov funnes föreskrivet, att män under 18 är icke finge tvångsvis uttagas för luftskyddets behov, syntes skäl knappast föreligga att endast i fråga om skogsbrandskyd- ) det företaga en sänkning av åldersgränsen. Det torde kunna förväntas, an- ) förde departementschefen vidare, att i den mån ungdom under 18 år skulle
vara behövlig såsom biträde vid släckning av skogseld, densamma frivilligt ) komme att ställa sig till förfogande (propositionen sid. 12). I sitt utlåtande | (nr 48) över propositionen anförde jordbruksutskottet bland annat (sid. 7),
att utskottet ifrågasatte om icke åldersgränsen för skyldighet att deltaga i släckning av skogsbrand borde sänkas. Som skäl för denna uppfattning erin- rade utskottet om att det på vissa håll ansetts ej vara tillräckligt att bygga på frivillig medverkan av ungdom. Utskottets uttalande godkändes av riks- dagen. Någon åtgärd i anledning av berörda uttalande har icke vidtagits.
I skrivelse den 7 maj 1940 till chefen för jordbruksdepartementet hem— ställde länsskogsbrandohefen i Västernorrlands län, länsjägmästaren Per Öd- man, under åberopande av ett protokollsutdrag från sammanträde med en av länsstyrelsen i nämnda län tillsatt skogsbrandskyddskommitté för södra och västra Ångermanland, att — i betraktande av den stora avgången av släck- ningsskyldiga för militär tjänstgöring — skyldigheten att deltaga i skogs- eldsläckning _.borde med hänsyn till skogstrakternas inom länet ofta glesa bebyggelse i'nuvarande läge utsträckas att gälla alla arbetsföra män, som fyllt 15 år.
Över skrivelsen ha åtskilliga myndigheter m. fl. avgivit utlåtanden. Centralrddet för skagsvårdsstyrelsemas förbund anför, att otvivelaktigt vissa skäl talade för den föreslagna sänkningen av åldersgränsen. Även om det borde kunna förväntas att ungdom under 18 år i stor utsträckning frivilligt skulle ställa sig till förfogande, kunde det nämligen tänkas att i vissa fall en fastare släcknings— organisation skulle vinnas om för de unga deltagande i arbetet vore en medborger- lig plikt. Centralrådet ansåge sig av denna anledning icke böra avstyrka en sänk— ning av ifrågavarande åldersgräns under extraordinära förhållanden. I anslutning härtill ville centralrådet framhålla lämpligheten av att minimiåldern för tvångsvis uttagande för luftskyddets och skogsbrandskyddets behov ävensom för andra sam- hällsbevarande uppgifter av liknande slag generellt sattes lika.
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att förhållandena under år 1940 givit vid han- den att vid mobilisering eller därmed jämförlig förstärkt försvarsberedskap an- talet i orterna hemmavarande släckningsskyldiga personer varit alltför litet för att kunna effektivt bekämpa eventuellt uppkommande större skogseld. En ut- sträckning av åldersgränserna för släckningsmanskapet hade visat sig ofrånkom- lig och enligt av länsstyrelsen utfärdade föreskrifter hade brandfogdama på fri- villighetens väg uttagit till reservmanskap personer, som enligt gällande bestäm- melser icke varit släckningsskyldiga. Då emellertid enligt kungörelsen den 2 decem- ber 1938 angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m. sådan ersättning icke utginge till andra än släckningsskyldiga, syntes denna reservper- sonal icke kunna tillerkännas skälig ersättning för sitt arbete, vilket torde i fram- tiden kunna inverka på rekryteringen av dessa frivilliga. Det syntes därför ur beredskapssynpunkt erforderligt att släckningsskyldigheten under utomordentliga av krig föranledda förhållanden kunde utsträckas i enlighet med nu föreliggande förslag.
Länsskogsbrandc'hefen i Västerbottens län, vars yttrande åberopas av länssty- relsen i samma Iå'n, anför. att enligt sommarens erfarenheter från Västerbottens län arbetsföra ynglingar i åldrarna från och med 15 till och med 17 är synnerligen mangrant anmält sig villiga att som frivilliga deltaga i skogseldsläckning. Lag- stadgad skyldighet även för dylika att deltaga i skogseldsläckning skulle dock givetvis i hög grad underlätta Skogsbrandväsendets försättande i full krigsbered- skap. Tillfrågandet av de underåriga om deras villighet att deltaga i skogseldsläck- ning vore nämligen mycket tidsödande. Ynglingar i nämnda åldrar hade emellertid i regel ännu alltför ömtåliga slemhinnor för att hava större värde för direkt be- kämpande av elden vid häftigare skogsbrand, vilket för övrigt — om än i mindre grad -— även gällde åtskilliga bland de yngre årgångarna av de redan enligt nu-
varande lag skogseldsläckningsskyldiga. Det syntes därför önskvärt, att skyldig- heten för ynglingar i åldrarna från och med 15 till och med 17 år begränsades till tid, då krig eller krigsfara råder.
Förslaget tillstyrkes vidare av länsstyrelsen samt Iänsskogsbrandchefen i Göte— borgs och Bohus län. Länsskogsbrandchefen anför bland annat, att vissa femton- åringar visserligen torde vara alltför veka för att deltaga i egentlig eldsläcknings- tjänst men dock lämpliga för rapporttjänst. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län samt länsstyrelsen och Iänsslcogsbmndchefen i Gävleborgs län tillstyrka förslaget Länsskogsbrandchefen i Gävleborgs län framhåller, att åldersgränsen neråt för hemvärnsmän är satt till 16 år. Då det givetvis måste ställas större krav på indivi- duell utbildning i fråga om hemvärnstjänst än i fråga om tjänst vid skogsbrand, exempelvis såsom ordonnans etc., borde för det senare fallet 15 år vara en lämp- lig gräns.
Luftskyddsinspektionen anser, att den lägre åldersgränsen bör vara 16 år. In- spektionen yttrar, att en utvidgning av skyldigheten att deltaga i släckning av skogs-- eld genom ändring av åldersgränserna måste anses motiverad med hänsyn till den brist på för sådan eldsläckning lämpad personal, som kan beräknas uppstå vid mobilisering. Enligt inspektionens förmenande syntes emellertid den medborgerliga plikten att deltaga i skogseldsläckning i analogi med lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt böra utsträckas att gälla män i åldern 16—70 år. Häri- genom skulle en viss likformighet i lagstiftningen uppnås inom de närbesläktade områden, varom här är fråga. Anmärkas borde också att man vid den inom in- spektionen verkställda utredningen rörande revision av gällande luftskyddslag- stiftning föreslagit samma åldersgränser beträffande s. k. luftskyddstjänsteplikt.
Länsskogsbrandchefen och skogsvårdsstyrelsen :" Stockholms län anse även, att den undre åldersgränsen borde vara 16 år. Länsskogsbrandchefen anför, att det torde få anses konstaterat, att behov föreligger att under vissa förhållanden få an— lita även ungdom under 18 år vid släckning av skogseld, och att detta behov sär- skilt starkt framträtt i norrlandslänen. Terrängförhållandena och avstånden ställ- de emellertid här så stora krav på omdömesförmågan och de fysiska kvalifika- tionerna, att man skäligen borde utgå från att 15-åringarna i allmänhet icke fyllde måttet. Övervägande flertalet av 16- och 17-åringarna torde emellertid få antagas äga de nödvändigaste förutsättningama, varför länsskogsbrandchefen beträffande dessa ansåge, att ifrågasatt lagändring utan alltför stor risk kunde genomföras.
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att i länet hade hittills inga svårigheter mött att i förekommande fall erhålla släckningshjälp från frivilliga. Det inom länet våren 1940 igångsatta men vid yttrandets avgivande (augusti 1940) ännu ej helt avslutade arbetet med uppsättandet av beredskapskårer för skogseldsläckning, varvid även skolungdom avsåges skola tagas i anspråk, syntes lämna relativt tillfredsställande resultat. En viss konkurrens om ungdomen förekom-me dock givetvis mellan de olika heredskapsgrenarna. Att döma av de hittills gjorda erfarenheterna syntes därför för Stockholms läns vidkommande behovet av den ifrågasatta lagändringen icke vara trängande. I den mån förhållandena i andra län kunde motivera en sänkning av minimiäldern för skyldigheten att deltaga i släckning av skogseld, ville emellertid länsstyrelsen icke motsätta sig att en sådan komme till stånd under extraordinära förhållanden. — I likhet med länsskogsbrandchefen i länet och på av denne här- utinnan anförda skäl samt med hänsyn tagen jämväl till dels omfattningen av släckningsskyldigheten och dels därtill att ett åsidosättande av skyldigheten är straff- belagt, ansåge länsstyrelsen, att gränsen icke borde sättas lägre än till 16 är.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att förslaget bland annat innebure att nå- gon åldersgräns uppåt icke skulle finnas och att alltså även ålderstigna män skulle vara släckningsskyldiga, såvida de vore arbetsföra. I tillämpningen torde ett sådant stadgande medföra, att den som uraktlåtit att efterkomma kallelse till skogseld- släckning vore bevisningsskyldig att han ej är arbetsför, även om han uppnått en
ålder, som i och för sig borde medföra befrielse. En sådan ordning syntes icke till- talande. Enligt länsstyrelsens mening vore det ur såväl allmän som. enskild syn- punkt fördelaktigt att ha bestämda åldersgränser både uppåt och nedåt att röra sig med. På grund av den fysiska påfrestning som vanligen vore förenad med ar- bete i skogseldsläckning vore det ej lämpligt att höja den nu gällande övre ålders- gränsen. Däremot torde minimiåldern utan olägenhet kunna sänkas; dock ville länsstyrelsen icke förorda att denna gräns sattes lägre än till sexton år. Sistnämnda ålder vore ju numera inom olika områden stadgad som minderårighetsgräns.
I vissa yttranden har gjorts gällande, att släckningsplikten borde högst väsentligt utsträckas. Sålunda anför Iånsskogsbrandchefen i Värmlands län med instämmande av länsstyrelsen i länet, att skyldigheten borde utsträckas till icke blott ynglingar mellan 15 och 18 år och män över 60 år utan även till alla arbetsföra kvinnor.
Länsskogsbrandchefen i Norrbottens län anför: »Det måste allvarligen befaras att vid krigsfara eller under krig det manskap, som med nuvarande bestämmelser kan förfogas över för skogsbrandsläckning kan, om skogseldarna taga någon omfattning, bliva helt otillräckligt. På frivillig väg torde det vidare vara helt uteslutet att anskaffa tillräckligt slagkraftiga släckningsstyrkor. Det får därför anses nödvändigt, att genom laga bestämmelser utsträcka skyldig- heten att under utomordentliga förhållanden såsom vid krigsfara eller krig deltaga i skogseldsläckning till även andra befolkningskategorier än de, för vilka sådan re- dan nu föreligger.
Härvid kan ifrågasättas, om icke sådan skyldighet bör åläggas även kvinnor. Vis- serligen är arbetet vid skogseldsläckning i de allra flesta fall fysiskt mycket på- frestande, men även uppgifter av lättare slag förekomma, vartill kvinnor med fördel skulle kunna utnyttjas, nämligen som ordonnanser, vakter o. d. Härjämte borde kvinnor kunna användas för eftersläckning, som i allmänhet är mindre krä- vande, samt för matlagning o. (1. Jag kan i detta sammanhang erinra om, att kvin- nor i stor utsträckning ha anförtrotts uppgifter inom det civila luftskyddet, vilka i händelse av luftanfall komma att ställa dem på såväl i fysiskt som psykiskt avse- ende mycket hårda prov.
Fråga är vidare, till vilka åldersgränser skyldigheten att under utomordentliga förhållanden deltaga i skogseldsläckning bör utsträckas. Enligt bestämmelserna i lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov kan erforderlig personal uttagas att fullgöra luftskyddstjånst. Härvid bör dock icke uttagas män under 18 eller över 60 år eller kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga sig sådan tjänstgöring, eller ock om behovet icke kan på tillfredsställande sätt fyllas. Enligt dessa bestämmelser förelig- ger alltså obligatorisk skyldighet för män i åldern 18—60 år med vissa undantag, som här icke behöva beröras, att göra luftskyddstjänst. Vid behov av personal ut- över dem, som äro att tillgå ur nyssnämnd kategori, finnes sålunda genom ovan återgivna bestämmelser möjlighet att fylla detta genom att rekvirera män i andra åldrar samt kvinnor. Bestämmelsen att detta endast kan ske, när behovet av luft- skyddspersonal icke kan anses tillfredsställande fyllt, är visserligen vag, enär frå- gan om, när denna förutsättning föreligger, givetvis kan vara mycket svår att av- göra, men å andra sidan kan genom denna bestämmelse vid allvarliga förhållanden på ett smidigare sätt erforderlig personal uttagas, än om åldersgränserna nedåt och uppåt äro fixerade.
I händelse av krig eller krigsfara kan, som ovan framhållits, en mycket allvarlig brist på personal för släckning av skogseld uppkomma. Med hänsyn härtill bör skyl- digheten att deltaga i släckning av skogseld utsträckas att gälla även andra kate- gorier av befolkning än de, för vilken sådan redan under fredstid föreligger. Smi- digast ordnas detta, om skyldighet att deltaga i skogseldsläckning under extraordi- nära förhållanden kan åläggas envar i trakten boende, oberoende av kön och ålder, i analogi med vad som gäller i fråga om skyldighet att fullgöra luftskyddstjänst.»
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att något behov för länets del av lägre minimiålder för släckningsskyldiga icke förelåge, En liknande uppfattning uttalas av länsskogsbrandchefen i Jämtlands län, som med instämmande av länsstyrelsen i länet framhåller, att i de beredskapsrullor, som torde finnas upprättade inom länets samtliga brandrotar, torde på frivillighetens väg i allmänhet även hava medtagits alla för ändamålet lämpliga icke släckningsskyldiga personer, ynglingar mellan 15 och 18 år samt män över 60 år och ej sällan även kvinnor. Såväl de släckningsskyl- diga som de frivilliga torde hava erhållit kontrollkort med förhållningsorder vid skogseld. Vid samtal med brandfogdar i länet hade allmänt den uppfattningen kom- mit till uttryck, att dessa frivilliga i allmänhet representerade en lika säker personal- , tillgång som det släckningsskyldiga manskapsuppbådet. Särskilt ynglingarna torde 1 utgöra en pålitlig och värdefull tillgång i skogsbrandorganisationen, då de av upp-
draget ofta torde vänta något av äventyr och sport och dessutom betraktade det- samma såsom något hedrande. Visserligen kunde tänkas att intresset för skogseld- , släckning icke skulle bliva detsamma om det under ofred bleve fråga om ständiga
utryckningar för ändamålet, men å andra sidan torde ambitionen under sådana för vårt land olyckliga tider hos befolkningen växa med uppgifterna för vårt lands för- svar på olika områden. Länsskogsbrandchefen trodde därför, att den föreslagna ut- sträckningen av släckningsskyldigheten icke skulle få någon nämnvärd betydelse för stärkandet av skogsbrandorganisationen.
Framställningen och de däröver avgivna yttrandena ha överlämnats till brandförsvarsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av ut- redningens uppdrag.
Det har av ålder ansetts som en medborgerlig plikt att biträda vid släck- ning av brand. I det allmänna medvetandet torde denna plikt icke minst å landsbygden uppfattas som om den gällde alla personer, vilka kunna ut- föra ett arbete, som i något avseende är till nytta i kampen mot elden. De i brandstadgan och Skogseldslagen angivna, tämligen snäva gränserna för tjänsteplikten torde icke vara mera allmänt kända.
Med hänsyn härtill synes det, icke minst i betraktande av att inkallelser- na till militär beredskapstjänst för närvarande medfört en stark minskning av antalet släckningsskyldiga i hemorten, med skäl kunna ifrågasättas, huru— vida lagstiftningen icke borde bygga på den principen att envar, som kan vara till nytta för brandsläckning, också bör vara tjänstepliktig. Tjänste- plikten skulle i sådant fall omfatta icke blott män i de arbetsföra åldrarna utan även kvinnor. Kvinnornas medverkan kan vara värdefull t. ex. vid mindre påfrestande eldsläckningsarbete, vid vattenlangning o. s. v., varjämte de kunna tjänstgöra såsom vägvisare, såsom telefonvakter och i sjukvårds- och förplågnadstjänst. Utredningen har också stannat för att föreslå en på dessa grunder utformad brandtjänsteplikt.
Brandtjänsteplikten skall enligt utredningens förslag omfatta pensoner, män eller kvinnor, som under kalenderåret fylla lägst sexton och högst sjuttio år. Tjänsteplikten gäller dock blott i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva samt avser tjänstgöring blott i vistelseorten och trak- ten däromkring.
Åldersgränserna samt föreskriften rörande kroppskrafter och hälsotill- stånd överensstämma med vad som år föreskrivet i 16 5 lagen den 30 decem-
ber 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. Den av utredningen föreslagna lokala ' begränsningen för tjänsteplikten, torde i jämförelse med de i gällande brand- stadga och skogseldslag upptagna uttrycken »i staden boende» respektive »i trakten, å landet eller i stad bosatt» innebära en lämplig och stundom nödvändig utvidgning. Att uttrycket »i vistelseorten eller trakten därom- kring» år obestämt är en olägenhet, som icke torde kunna undvikas men som knappast heller bör giva anledning till svårigheter i tillämpningen.
Tjänsteplikten skall enligt utredningens förslag kunna aktualiseras an- tingen såsom tjänstgöring — såsom övning eller vid brandsläckning _ i reservstyrka (10 å andra stycket i förslaget) eller eljest såsom tjänst vid brand (10 & tredje stycket i förslaget).
Reservstyrkan avser att ersätta den allmänna brandkåren och skall så- lunda, som namnet giver vid handen, vara en reserv till kommunens övriga brandstyrkor. Styrkan skall bestå av ett mindre antal personer, som äro lämpade för brandtjänst. Styrkan bildas så, att" ett lämpligt antal av de tjänstepliktiga uttagas för tjänst i densamma (se 6 5 1 mom. tredje stycket och 29 ä 1 mom. tredje stycket förslaget till brandstadga). Vid uttagningen till reservstyrka bör hänsyn tagas till att ett tillräckligt antal icke krigs- tjänstskyldiga övas, så att en beredskap för krig därigenom erhålles. Möj- ligen kan det med hänsyn härtill vara lämpligt att till reservstyrkan uttaga bland annat samvetsömma.1
För att kunna fylla sin uppgift bör reservstyrkan övas under viss tid är- ligen. Längden av denna tid bör avpassas efter de förhandenvarande förhål- landena. Icke i något fall torde dock övningstiden böra överstiga femton timmar årligen. Denna maximitid har upptagits i lagförslaget. Ersättning skall enligt utredningens förslag icke utgå för övningstimmarna men väl för deltagande i brandsläckning och därmed sammanhängande arbeten (jfr 6 å första stycket andra punkten i lagförslaget).
För tjänstepliktig, som icke uttagits till reservstyrka, aktualiseras tjänste- plikten först vid brand och efter anmaning av den, som vid branden för be- fälet. Vid skogsbrand gälla dock särskilda regler (se 42 & tredje stycket förslaget till brandstadga).
Om medlem av reservstyrka utan tillstånd eller godtagbar anledning ute— bliver från eller lämnar övning eller brand eller därmed sammanhängande arbeten, skall han jämlikt 20 å i förslaget straffas med dagsböter. Till samma straff skall enligt nämnda paragraf också dömas tjänstepliktig, som jäm— likt 10 & tredje stycket kallas till tjänstgöring, därest han utan tillstånd eller godtagbar anledning utebliver från eller lämnar arbete, som han blivit satt att utföra.
11 &. Jämlikt 1 mom. första stycket i denna paragraf åligger det ägare av bygg— nad, upplag eller annan anläggning att anskaffa och underhålla erforderliga 1 Frågan om användande av samvetsömma i brandtjänst behandlas av de inom försvars—
departementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande lagstiftningen om samvetsömma värnpliktiga (1941 års utredning angående samvetsömma värnpliktiga).
! i , 4,
brand- och livräddningsredskap ävensom att i övrigt vidtaga de åtgärder, som till förebyggande av brands uppkomst äro av nöden och som icke med- föra oskälig kostnad.
Stadgandet avser såväl åtgärder med syfte att förbereda eldsläckning (an- skaffande av sprutor m. ni.) som förebyggande åtgärder av alla slag. I först- nämnda avseende föreskrives i 9 % 2 mom. gällande brandstadga, att det —— i stad och likställda samhällen —— må i brandordningen stadgas åläggande för fastighetsägare att anskaffa och underhålla viss för gård, upplagsplats m. m. erforderlig brand- och livräddningsredskap ävensom lämnas föreskrift om denna redskaps förvaring. För landsbygden finnes en motsvarande bestäm- melse i 30 % gällande brandstadga, där det föreskrives, att i brandordningen skola införas efter kommunens behov lämpade bestämmelser om i vad mån det åligger fastighetsägare att anskaffa och underhålla för fastigheten er- forderlig brand- och livräddningsredskap. I Skogseldslagen saknas föreskrift av motsvarande innehåll.
Med avseende å det förebyggande brandskyddet må särskilt erinras om att, såsom utredningen i sin ovan (sid. 52) behandlade skrivelse den 26 juli 1941 berört, ingripande mot enskilda fastighetsägare m. fl. för brister i brandskyddshänseende enligt gällande brandstadga kan ske endast i sam- band med brandsyn. Jämlikt förordningen den 30 augusti 1941 (nr 712) angående rätt för länsstyrelse att meddela föreläggande i vissa brandskydds- ärenden, vilken förordning gäller till och med den 30 juni 1942, har dock rätten till ingripande provisoriskt vidgats.
Under senare tid torde den uppfattningen alltmera ha trängt igenom, att fastighetsägare och andra ha ett ansvar mot samhället för att erforderliga brandskyddsåtgärder vidtagas. Även om den enskilde efter en brand kan få sin' förlust täckt genom en försäkring, så har dock nationalförmögenheten lidit en icke ersatt förlust. Av särskild vikt är, att ägare av anläggningar, som äro av större betydelse för rikets ekonomiska liv såsom industrier etc., vidtaga nödiga åtgärder för att motverka brandrisker. Erfarenheten visar, att mycket i detta avseende brister och att stora värden stå på spel. Allvar- liga ekonomiska förluster, förstörelse av nyttigheter, som kanske icke kunna ersättas, arbetslöshet m. m. kan bliva följden av underlåtenhet att vidtaga enkla förebyggande åtgärder. Det av utredningen i 11 ä 1 mom. första styc- ket upptagna stadgandet skulle — tillämpat jämte föreskriften i 16 å — bereda möjlighet för länsstyrelserna att effektivt ingripa mot missförhål- landen på detta område. Det blir en av länsbrandinspektörernas mest bety- delsefulla uppgifter att noga uppmärksamma särskilt de viktigare industri- riskerna inom länet.
Uppenbart är emellertid, att kraven på brandskyddsåtgärder ej få sträckas alltför långt. Med hänsyn härtill har i paragrafen uttryckligen utsagts, att tvång icke föreligger att verkställa brandskyddsåtgärder, som medföra oskä- lig kostnad.
1 11 ä 1 mom. andra stycket har upptagits en föreskrift i ett ämne, som avhandlas i 41 & gällande brandstadga. I sistnämnda paragraf föreskrives,
att ägare av fastighet, där eldsvåda timat, är pliktig att för eftersläckning, grävning och andra efter branden nödiga arbeten, som ej lämpligen kunna av brandkåren utföras, tillhandahålla erforderlig arbetsstyrka vid påföljd för uraktlåtenhet därutinnan, att brandchefen på ägarens bekostnad an- skaffar det behövliga manskapet.
Eftersläckning, som utgör en del av själva släckningsarbetet, bör enligt utredningens mening utföras av brandmanskapet. Däremot synes det skä- ligt att tillsyn, röjning och dylika åtgärder utföras av fastighetsägarens folk. I överensstämmelse med denna mening har stadgandet i 11 5 1 mom. andra stycket utformats. Fullgör fastighetsägaren icke vad honom sålunda åligger, må jämlikt 19 & arbetet på hans bekostnad utföras genom brand- chefens försorg.
I 11 Q 2 mom. ha upptagits regler angående röjning efter avverkning in- vid järnväg.
I 5 å första stycket av lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift stadgas, att om eld kommer lös från loko- motiv eller från eldstad i annat järnvägsfordon och därigenom skada sker å fast egendom eller å lös egendom, som icke av järnvägens förvaltning eller betjäning för befordran mottagits, järnvägens innehavare skall ersätta ska- dan. I tredje stycket av samma paragraf stadgas, att järnvägens innehavare skall vara fri från ersättningsskyldighet, om skadan, utan att hava sin orsak i vårdslöshet vid järnvägens drift, föranletts därigenom, att annan än järn- vägens innehavare, efter det järnvägens anläggning påbörjades, utanför järn- vägens område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår ån 30 meter upplagt brännbart löst gods utan säkert skydd eller uppfört byggnad av lätt antändligt ämne eller täckt förut uppförd byggnad med sådant ämne, eller vidtagit annan dylik åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den från järnvägstrafiken hotande eldfaran.
I samband med antagandet av 1914 års skogseldslag anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad sätt särskilda lagbestäm- melser kunde meddelas till förebyggande av faran för skogseld genom an- tändning i följd av järnvägs drift, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. I anledning därav an- modade Kungl. Maj:t järnvägsstyrelsen och domänstyrelsen att gemensamt verkställa ifrågavarande utredning. Ämbetsverken överlämnade i sin tur uppdraget till särskilda sakkunniga, vilka den 10 oktober 1916 avgåvo betän- kande med förslag till lag om förekommande av skogseld genom antänd- ning i följd av järnvägs drift. Den 16 mars 1918 överlämnades lagförslaget av ämbetsverken till Kungl. Maj:t. Ämbetsverken anförde därvid, att de med godkännande av de principer, som lågo till grund för lagförslaget, men med vissa erinringar och ändringsförslag hemställde om avlåtande till riksda- gen av proposition i frågan. Den 31 mars 1933 beslöt Kungl. Maj:t, att ut- redningen icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Enligt 5 & i skogsbrandkommitténs förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld m. m., vilket avgavs år 1934, skulle markägare, om av-
wrkning ägt rum å område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår, å vilket bantåg framfördes, än trettio meter, vara pliktig att, på anmodan av vederbörande järnvägsförvaltning och på dess bekostnad, vidtaga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogseld uppstode.
Kommittén anförde härom bland annat (kommitténs betänkande sid. 39) följande: .
Förvisso kan man hävda, att en lagstiftning till förekommande av skogseld är , ofullständig, om den ej beaktar faran för antändning från järnvägar. Med hänsyn
till att frågan om bestämmelser till skydd mot denna fara nyligen varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning och ej föranlett åtgärd, har kommittén emellertid icke an- sett sig böra framlägga ett mera genomgripande förslag i ämnet.
Att alldeles lämna denna angelägenhet åsido är dock icke försvarligt, särskilt som det visat sig, att de av järnvägarna hittills vidtagna åtgärderna ej förmått att till- fyllest minska risken för skogseld. Otvivelaktigt torde ännu åtskilligt kunna vinnas i säkerhetshänseende blott man söker undanröja den ökade fara för skogseld, som uppstår därigenom, att ris och annat avfall efter skogsavverkning kvarlämnas in- vid järnvägslinje. Ur allmän säkerhetssynpunkt synas därför sådana åtgärder vara befogade, som avse att framtvinga ett avlägsnande av sålunda utmed järnväg hopat [ ris och avfall, utan att markägarens behöriga intressen åsidosättas.
Ett naturligt förhållande är, 'att vid varje skogsavverkning större eller mindre mängder ris och annat avfall från de fällda träden kvarligga å marken utan att kunna tillvaratagas. Enligt kommitténs uppfattning kan det ej läggas avverkaren eller markägaren till last, om därigenom vid avverkning utmed järnväg uppstår ökad fara för antändning av skogen från bantåg. Kommittén har i sitt lagförslag intagit ett stadgande (5 5) av innebörd, att, där avverkning efter lagens ikraftträ- dande ägt rum inom kortare avstånd från närmaste järnvägsspår, å vilket bantåg framföres, än trettio meter, markägaren skall vid ansvar för uppkommen skada vara pliktig att, på anmodan av vederbörande järnvägsförvaltning och på dess be- kostnad omedelbart vidtaga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen i och för sig ökad fara för skogseld uppstår. Kommittén förutsätter därvid, att om järnvägsförvaltning underlåter att i vederbörlig ordning göra dylik anmodan, och eld till följd av tågdriften uppstår å det ifrågavarande området, järnvägen ensam skall bära ansvaret härför på sätt nu gällande lag bestämmer.
Detta förslag är så utformat, att man synes hava rätt räkna med att enighet mel- lan järnvägsförvaltningen och markägaren beträffande sättet för åtgärdens utföran- de lätt bör kunna ernås.
Vid remissen till lagrådet den 14 februari 1936 av förslag till skogseldslag anförde föredragande departementschefen bland annat (proposition nr 16 till 1937 års riksdag sid. 24 f.):
Statistiken utvisar, att ett ganska betydande antal skogseldar uppkommit genom eldspridning från lokomotiv. Uppenbart är, att faran för skogseld väsentligt ökas, om vid avverkning invid järnväg ris, avfall o. dyl. kvarlämnas inom sådant avstånd från järnvägen, att det lätt kan nås av kringflygande gnistor. En ej obetydlig del av de genom eldspridning från lokomotiv uppkomna skogseldarna torde också vara att tillskriva den omständigheten, att erforderlig röjning försummats. Jag har där- för lika med Skogsbrandkommittén funnit bestämmelser om röjningsskyldighet böra införas i förevarande lag.
Enligt 5 5 i 1886 års lag jämte dårå grundad rättspraxis (jfr N. J. A. 1906: 501 och 1909: 38) torde järnvägsinnehavare vara fritagen från skyldighet att ersätta skada, som uppkommit därigenom, att eld från lokomotiv eller från eldstad å annat järn- vägsfordon antänt vid avverkningen inom trettiometersgränsen kvarlämnat ris eller
avfall, upplagt timmer eller dylikt. Redan därav lärer följa att det bör ankomma på markägaren ej blott att ombesörja röjningen utan även att bekosta densamma. Härför tala även praktiska och ekonomiska skäl. För markägaren torde det vara en enkel sak att ombesörja röjningen och densamma torde i regel ej behöva för- anleda några större kostnader, i varje fall ej om röjningen verkställes i samband med avverkningen. För järnvägarna skulle däremot en skyldighet att bekosta eller verkställa röjning nödvändiggöra ett vidlyftigt övervaknings- och kontrollväsen _och de sammanlagda kostnaderna skulle sannolikt stiga till avsevärda belopp.
Röjning torde i regel ske lättast i samband med avverkningen och bör i varje fall vara verkställd, innan riset och avfallet hunnit torka. Har markägaren försum- mat röjning torde det vara lämpligast att låta det ankomma på vederbörande brand- fogde eller, om sådan ej finnes, på vederbörande järnvägsförvaltning att på mark- ägarens bekostnad omhesörja röjningen. Innan brandfogde eller järnvägsförvalt- ning verkställer röjning, hör lämpligen markägaren erinras om sin ifrågavarande skyldighet samt lämnas tillfälle att själv utföra röjningen. Särskilda omständigheter såsom att markägaren ej är anträffbar eller att överhängande fara för skogseld föreligger synas dock kunna föranleda, att röjning omedelbart Vidtages. Att i lag uppställa närmare föreskrifter i dessa avseenden torde ej vara lämpligt.
Sedan lagrådet gjort vissa anmärkningar mot det föreslagna stadgandet föreslogs i nämnda proposition, att stadgandet skulle erhålla följande avfatt- ning: Sker skogsavverkning invid järnväg och vidtagas ej inom område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erforderliga åt- gärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogseld uppstår, äger brandfogden eller järnvägsförvaltningen på markägarens be- kostnad verkställa de behövliga åtgärderna.
Första lagutskottet anförde (utlåtande nr 41, sid. 20) i frågan bland annat följande:
I 5 & av förslaget upptages ett stadgande om skyldighet för markägare att be- kosta röjning efter avverkning invid järnväg till förhindrande av att genom avverk- ningen ökad fara för skogseld uppstår. De kostnader, som härigenom skulle åläggas markägaren, kunde ofta komma att bliva rätt betydliga. Utskottet vill framhålla, att de fall då röjningen lämpligen kan ske i samband med själva avverkningen äro mera sällsynta enär i regel avverkning sker då marken är snöbetäckt. Järnvägens inne- havare är i vissa fall, som angivas i 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, fritagen från ersättningsskyldighet då inom 30-metersgrän- sen av annan vidtagits åtgärd som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den från järn- vägstrafiken hotande eldfaran. De nu föreslagna bestämmelserna om läggande av röjningskostnaden å markägaren synas emellertid innefatta en skyldighet även i fall då järnvägsinnehavaren jämlikt 1886 års lag själv skulle vara ansvarig för en ti- mande skogseld. Härvidlag må framhållas, att för ansvarsfrihet för järnvägsinne- havaren fordras att skadan föranletts .v den av markägaren vidtagna åtgärden, i vil- ket hänseende bevisskyldigheten åvilar järnvägsinnehavaren, och vidare att mark- ägarens åtgärd uppenbarligen i väsentlig mån ökat eldfaran från järnvägen. Det synes härjämte icke vara fullt klart att järnvägsinnehavarens ansvarsfrihet enligt 1886 års lag jämväl innefattar det fall, att från markägarens sida endast under- låtet undanskaffande av ris och kvistar efter avverkning föreligger utan att någon åtgärd för hopsamlande eller uppläggande skett. Utskottet har med hänsyn härtill icke funnit sig övertygat om det skäliga i att ålägga markägaren en skyldighet av den i 5 & föreslagna omfattningen. Å andra sidan har utskottet ej heller med stöd av den i förevarande ärende föreliggande utredningen ansett sig kunna förorda en sådan bestämmelse som föreslagits av Skogsbrandkommittén, eller att kostnaden för
%. ?
röjningen skulle läggas å järnvägsförvaltningen. Även om någon särskild bestäm- melse rörande röjningsskyldighet icke intages i lagen, måste det emellertid anses ligga inom ramen för brandfogdens uppgifter att tillse, att erforderlig röjning sker till förekommande av ökad fara för skogseld. Därvid torde brandfogden, med ut— gångspunkt från ett bedömande av huruvida det i det särskilda fallet är järnvägs- förvaltningen eller markägaren som enligt 1886 års lag står risken för skogsbrand, utan tvivel i många fall kunna förmå den, som sålunda anses stå risken, att i eget intresse vidtaga de erforderliga röjningsåtgärderna. På grund av vad sålunda an- förts, och då den i 5 & av propositionsförslaget upptagna bestämmelsen icke lärer stå i något nödvändigt sammanhang med lagförslagets stadganden i övrigt, vill ut- : skottet förorda att 5 % utgår.
Utskottets ståndpunkt godtogs av riksdagen, och något stadgande i föreva- rande fråga upptogs sålunda icke i Skogseldslagen.
Sedan järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen genom cirkulär- skrivelse i april 1941 fäst länsstyrelsernas uppmärksamhet på den i anled- ning av övergång till vedbränsle ökade risken för skogseldar genom gnistor från lokomotiv och anhållit, att länsstyrelserna måtte anmoda vederbörande länsskogsbrandchefer och brandfogdar att ägna uppmärksamhet åt uppröj- ningen å områden närmast utanför järnvägslinjer av avfall från skogsavverk- ningar rn. m., särskilt beträffande de platser, där antändning från lokomotiv tidigare förekommit en eller flera gånger, har länsstyrelsen i Uppsala län i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 april 1941 hemställt, bland annat, om ut- färdande av klargörande föreskrifter angående arbets- och kostnadsfördel- ningen för ifrågakommande åtgärder. '
I skrivelsen anföres bland annat:
Vissa åtgärder såsom undanskaffande av ris och avfall torde kunna anses falla
i inom vederbörande markägares skyldighet enligt skogsbrandlagen. Andra åtgärder
såsom avbränning av torrt gräs och ljung utmed järnvägslinjen kunna vara förenade med stora brandrisker och kräva därför omsorgsfull bevakning, grävning av diken m. m., åtgärder, vilka draga icke så obetydliga kostnader. Upphuggning av brand— gator förorsakar både direkta och indirekta kostnader. Enligt gällande skogsbrand- lag torde knappast dylika kostnader kunna åläggas markägarna. I den mån mer eller mindre permanent bevakning kan bli nödvändig på vissa platser, synes denna be- vakning böra ombesörjas och bekostas av järnvägen, som framkallar risken. Det torde också böra uppmärksammas, att sådan bevakningspersonal endast i händelse
' av skogseld synes stå under brandfogdens eller annan skogsbrandpersonals befäl.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att vissa klargörande föreskrifter angående arbets- och kostnadsfördelningen erfordras för att brandskyddet skall uppnå till- räcklig effektivitet. Med hänsyn till den stora risk för skogsbränder, som kan förut- sättas, torde föreskrifter av Kungl. Maj:t böra snarast möjligt utfärdas i ämnet.
I ärendet ha åtskilliga myndigheter avgivit utlåtanden. Järnvägsstyrelsen lämnar i sitt yttrande till en början en redogörelse för vissa vid statsjärnvägarna vidtagna brandskyddsåtgärder. Styrelsen anför därefter, att några bärande reella skäl till att järnvägsinnehavaren skulle, på sätt länsstyrelsen i Upp— sala län ifrågasatt, vidkännas kostnaderna för dylika åtgärder, kunde järnvägssty-
; relsen icke finna. Då länsstyrelsen motiverade sitt ställningstagande i denna kost-
nadsfråga med att det vore järnvägstrafiken, »som framkallade risken», ville järn— vägsstyrelsen framhålla, att liknande riskmoment numera förelåge från landsvägs- trafiken genom införandet av gengasdrift å motorfordonen. Det hade emellertid icke
veterligt härför ifrågasatts, att fordonsinnehavarna skulle bestrida åtgärder för skogs- brandskyddet eller dettas effektivisering i av länsstyrelsen berört hänseende.
Domänstyrelsen anför, att styrelsen för domänverkets skogar anmodat jägmäs- tarna att ombesörja bortskaffande efter järnvägslinjerna av vid avverkningarna an— hopat eldfängt avfall. Det syntes domänstyrelsen angeläget att även å andra skogar sådant avfall undanröjdes.
Svenska järnvägsföreningen framhåller, att vid de enskilda järnvägarna ha i stort sett genomförts samma åtgärder för minskande av brandrisken som vid statens järn- vägar. Föreningen ansluter sig till den av länsstyrelsen i Uppsala län uttalade upp- fattningen, att klarläggande bestämmelser rörande arbets- och kostnadsfördelningen äro påkallade. Med avseende å kostnadsfrågan ansluter sig föreningen till järnvägs- styrelsens uppfattning.
Centralrddet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ansluter sig till vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller, att i de flesta fall inga juridiska skäl torde kunna åberopas för att ålägga skogsägare att vidkännas kost- nader för röjningsåtgärder m. m. utefter järnvägslinjerna. — För undvikande av all oklarhet borde emellertid i lag fastslås, att röjningsskyldigheten åvilar järnvägen.
Med anledning av vad sålunda förekommit har Kungl. Maj:t genom cirku- lärskrivelse den 6 juni 1941 anbefallt samtliga länsstyrelser dels att hos mark- ägare ytterligare framhålla vikten av uppröjning på ett betryggande avstånd . utanför banan och bortförande av icke blott avfall från skogsavverkningar utan ' även annat ris m. m., dels oclc att föranstalta om samråd och om möjligt sam- arbete mellan markägare och distriktsbefäl vid statens järnvägar reSpektive förvaltning vid vederbörande enskilda järnväg i fråga om vidtagande av ytter— ligare åtgärder i syfte att minska brandrisken.
Kungl. Maj:t har därjämte förordnat, att handlingarna i ärendet skulle över- lämnas till brandförsvarsutredningen att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningen meddelat uppdrag.
En icke obetydlig del av skogseldarna i vårt land uppkommer genom eld- . spridning från lokomotiv. Enligt en av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas - förbund lämnad uppgift, grundad på skogsvårdsstyrelsernas riksstatistik, ha un- der åren 1936—1940 22.8 0/0 av samtliga skogseldar föranletts härav. Under den senaste tiden, då järnvägarna i stor utsträckning övergått från koleldning till vedeldning, varigenom risken för gnistspridning avsevärt ökats, samt avverk- ningsarbeten utmed järnvägarna bedrivas i en betydligt större omfattning än tidigare, har antalet skogseldar, som uppkommit genom antändning från loko— motiv, avsevärt ökats. Det är enligt utredningens mening ofrånkomligt att åt- gärder måste vidtagas till minskande av denna fara.
Den ur samhällelig synpunkt viktigaste uppgiften är därvid att tillse, att röjning utmed järnvägslinjerna verkligen blir utförd. Den nu rådande oviss— heten om vem som i det särskilda fallet bör utföra och bekosta röjningen har alltför ofta lett till att röjning icke blivit verkställd. Det är därför enligt ut— redningens mening nödvändigt, att klara regler givas i detta avseende.
Vid bedömande av frågan huruvida markägaren eller järnvägsförvaltningen bör bära kostnaden för röjningen synes det rimligt att särskilt fästa avseende ' vid att järnvägen är farospridaren. Även om —— såsom av det förut anförda
framgår -— vissa skäl kunna åberopas till förmån för den meningen, att mark— ägaren skulle svara för röjningskostnaderna, så synes dock enligt utredning- ens mening järnvägens ställning som farospridare böra medföra, att dessa kostnader skola bestridas av järnvägsförvaltningen, därest markägaren icke själv verkställer röjningen. I brandlagen torde därför böra intagas ett stad- gande av innehåll, att sker skogsavverkning invid järnväg och vidtagas ej inom område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erforderliga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogsbrand uppkommer, äger järnvägsförvaltningen eller brandchefen verkställa de behövliga åtgärderna, varvid kostnaderna därför skola bäras av järnvägsförvaltningen.
Att brandchefen och icke brandfogden erhåller rätt att taga det berörda initiativet har sin grund däri, att enligt utredningens förslag brandfogde, där sådan kommer att finnas, har ställning som brandchefens tjänstegrenschef. Brandchefen bör därför i ärenden, varom nu är fråga, hava åtminstone den formella beslutanderätten.
Den med bestämmelsen avsedda verkan sträcker sig icke längre än till själva utförandet av röjningsåtgärderna, och markägaren skulle icke med av- seende å straff- eller skadeståndsskyldighet komma i annan ställning än som följer av gällande rätt.1
Därest utredningens förslag i denna del vinner bifall, torde det icke vara nödvändigt att —— såsom länsstyrelsen i Uppsala län föreslagit i sin ovanbe- rörda skrivelse —— ytterligare föreskrifter utfärdas rörande arbets- och kost- nadsfördelningen för ifrågakommande åtgärder av nu förevarande slag.
12 5.
Som av den förut lämnade redogörelsen framgår finnas i gällande rätt vissa bestämmelser rörande straff för vårdslöshet med eld och eldfarliga föremål. Sålunda stadgas i 24 kap. 1 & byggningabalken, att den som umgås ovarsamt med eld å vissa i paragrafen närmare angivna sätt skall straffas med böter, ändå att ingen skada sker. I ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 föreskrives i 6 5 andra stycket, att den som uti stad eller å dess område med eld ovarsamt förfar eller eldfarligt eller exploderande ämne utan nödig omsorg förvarar eller behandlar skall, där icke straff en- ligt allmän lag eller särskilda i detta avseende av Kungl. Maj:t meddelade stadganden följa bör, straffas med böter. I gällande brandstadga finnes icke någon bestämmelse av ifrågavarande slag. I 44 ä 1 mom. av den inom kom- munikationsdepartementet utarbetade normalbran-dordningen för städer och därmed jämställda samhällen har emellertid upptagits en föreskrift innefat- tande förbud att handskas ovarsamt med brinnande, glödande eller eldfarliga föremål under sådana omständigheter att fara för eldsvåda därigenom kan uppstå. I paragrafen givas även exempel på särskilda fall av vårdslöshet. Jämlikt 62 å i samma normalbrandordning skall den straffas med böter,
1 Jfr med avseende in detta stycke det i propositionen nr 16 till 1937 års riksdag å sid. 89 intagna anförandet av lagrådet. 7—420661
som överträder i brandordningen meddelad föreskrift, där icke å förseelsen 11 följer straff enligt allmän lag eller författning. I den inom nämnda departe- , ment utarbetade normalbrandordningen för landskommuner ha i 22 och ' 31 55 intagits motsvarande stadganden. I flertalet brandordningar för så- väl städer och liknande samhällen som landskommuner ha också liknande stadganden givits.
I Skogseldslagen har en regel mot vårdslöshet med eld upptagits i 4 5, som föreskriver förbud mot att handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål ä sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav lätt kan uppstå. I 1—3 åå Skogseldslagen ha upptagits särskilda fall, då fara för skogseld lätt kan föreligga, och ha särskilda åtgärder anbefallts till nu— danröjande av denna fara. Sålunda stadgas i 1 5, att om någon vill företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit, är han pliktig att, genom grävning eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses erforderliga till förhindrande av eldens spridning. I 2 & föreskrives, att då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger, må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov, eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit. Slutligen säges i 3 &, att eld som uppgjorts å plats, som i 1 och 2 åå nämnts, ej må övergivas, förrän den blivit full-ständigt släckt. Brott mot 1, 2, 3 eller 4 % Skogseldslagen bestraffas jämlikt 22 & samma lag med dagsböter.
Ett mycket stort antal eldsvådor orsakas av vårdslöshet och slarv med eld eller eldfarliga föremål. Såsom gällande straffbestämmelser på detta område äro avfattade, kunna fall tänkas, då vårdslöshet eller slarv med eld, varav skada ej uppkommit, icke drabbas av straffpåföljd. Med hänsyn härtill har i 12 & av förslaget till brandlag stadgats förbud mot att så handhava eld och eldfarliga föremål, att fara för brand därav lätt kan uppstå. Straffet för överträdelse av förbudet skulle jämlikt 20 å i lagförslaget vara dagsböter.
Införandet av ett sådant allmänt vårdslöshetsstadgan—de synes icke utesluta att i administrativ ordning föreskrifter utfärdas i syfte att motverka vårds- löshet med eld. Föreskrifterna i 1—3 åå Skogseldslagen torde lämpligen böra utfärdas i sådan ordning. Dessa föreskrifter ha därför upptagits i förslaget till brandstadga (41 å). Det torde även vara lämpligt, att i brandordningarna särskilda bestämmelser upptagas om vårdslöshet med eld.
13 %.
Jämlikt 38 ä 1 mom. brandstadgan åligger det envar, som upptäcker elds- våda eller fara därför, att varsko dem, som äro utsatta för eldfaran, även- som att, såvida han icke själv kan släcka elden eller undanröja faran, ge- nom förefintlig signalanordning eller på annat lämpligt sätt underrätta där- om, så att släckningsmanskap kan infinna sig.
I 18 % Skogseldslagen föreskrives, att uppkommer skogseld eller är över- hängande fara därför för handen, och kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka elden eller undanröja faran, åligger det honom att på visst angivet sätt tillkalla släckningshjälp.
. Den förevarande paragrafen i lagförslaget är resultatet av en samman- ställning av de angivna stadgandena och innefattar i sakligt avseende intet nytt, om man bortser från att skyldigheten att varsko dem, vilkas säkerhet kan av branden äventyras, enligt lagförslaget gäller även vid skogsbrand eller fara därför. I 18 & Skogseldslagen upptagas, utöver de refererade före- skrifterna, vissa bestämmelser angående vilka personer, som vid skogsbrand eller fara därför skola tillkallas m. m. Dessa bestämmelser ha överförts till 42 & förslaget till brandstadga. I detta sammanhang vill utredningen framhålla vikten av att tjänsten vid telefonstationerna på landsbygden anordnas så, att brandalarm kan fram- föras även nattetid.
14 5.
I 38 ä 2 mom. gällande brandstadga föreskrives, att det åligger innehava- re av telefon att medelst denna genast befordra inkommen brandanmälan vidare samt att vid eldsvådetillfällen ställa telefonen till förfogande för brandchef eller den, som går hans ärenden. I 39 å stadgas, att brandchefen eller den, som i hans ställe för befälet, vid eldsvåda äger att, när han anser sådant erfordras för hämmande av eldens spridning, låta spränga eller riva hus, plank, staket eller annat; dock må i brandordningen kunna bestämmas, att han dessförinnan har att, därest omständigheterna det medgiva, rådgöra med underlydande befäl eller annan. Jämlikt samma paragraf må vatten för eldsläckning hämtas från enskilda tillhöriga brunnar eller andra vatten- samlingar, när brandchefen eller annan av brandbefälet giver befallning därom. I 40 % föreskrives, att brandchefen är berättigad att för räddnings- och släckningsarbetet vid eldsvåda bereda brandkåren tillträde till den fas- tighet, där elden utbrutit, ävensom vid behov till annan fastighet samt att för arbetets främjande låta avspärra brandplatsen, påkalla åtgärder för belys- ning av densamma och dess närmaste omgivning samt för avstängning i er- forderlig utsträckning av vattenledning för annat ändamål än eldsläckning ävensom förhindra belamring av gator, vägar och portgångar m. m. I 42 & stadgas, att envar ägare av häst, fordon eller båt är pliktig att, när brand- chefen för släckningsarbetet det påfordrar, ställa dem till brandväsendets för- fogande emot ersättning, på sätt i brandordningen bestämmes.
I Skogseldslagen föreskrives i 17 å andra stycket, att det vid skogseld eller överhängande fara därför åligger ägare av häst, fordon eller båt att på be- gäran av befälhavaren ställa sådant fortskaffningsmedel till hans förfogande samt innehavare av telefon att upplåta densamma åt befälhavaren eller den, som går hans ärenden. I 19 % samma lag stadgas, att släckningsmanskap må för hämmande av skogseld fälla träd, anlägga moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande nödiga åtgärder, dock
att, där befälhavaren eller annat brandbefäl är tillstädes, hans föreskrift först skall inhämtas.
Utredningen har i 14 % förslaget till brandlag sammanfört de sålunda an- givna stadgandena i den allmänna formeln, att den som vid brand för be- fälet äger att för släcknings- och räddningsarbetets främjande företaga så- dant ingrepp i annans rätt, som efter ett skäligt bedömande kan finnas nö- digt. Bedömandet bör avse frågan, huruvida det intresse, som hotas, ur sam- hällelig synpunkt är av ojämförligt större betydelse än det, som behöver offras för dess räddning (den straffrättsliga nödfallsprincipen). Exempel på tänkbara nödfallsåtgärder ha vidare upptagits i paragrafen.
Rätten att besluta huruvida nödfallsåtgärd skall vidtagas eller ej hör till— komma befälhavaren. I vissa situationer måste dock enligt sakens natur annan än befälhavare äga rätt att på eget ansvar vidtaga sådan åtgärd — så måste t. ex. en brandman äga rätt att vid arbete på en vind slå in en dörr etc. Det torde emellertid vara uppenbart, att endast ingrepp av ringa om- fattning böra företagas av annan än befälhavaren. Om möjligt bör befälha- varens föreskrift i förväg inhämtas. Med hänsyn till vad sålunda anförts har 14 å andra stycket utformats.
I ett avseende innefattar utredningens förslag skiljaktighet i jämförelse med gällande bestämmelser. Föreskriften att i brandordningen må bestäm- mas att befälhavaren i vissa fall skall samråda med andra har ansetts böra utgå. Det torde nämligen vara lämpligast att lägga avgörandet och ansvaret å befälhavaren ensam; sedan står det honom naturligtvis fritt att, om om— ständigheterna det medgiva, taga råd av andra.
I fråga om ersättning för sådana ingrepp, som avses i 14 & förslaget till brandlag, finnas i gällande rätt mycket ofullständiga bestämmelser. I 42 & brandstadgan föreskrives, som ovan nämnts, att om någon ställt häst, fordon eller båt till brandväsendets förfogande, skall ersättning utgå på sätt i brand- ordningen bestämmes. I 59 5 av den av kommunikationsdepartementet ut- givna handledningen vid utarbetandet av brandordningar för städer, köping- ar och municipalsamhällen samt 29 % motsvarande handledning för lands- kommuner har upptagits en regel, att ifrågavarande ersättning skall utgå efter i orten gängse pris. Det förutsättes därvid uppenbarligen att ersättningen skall utgå av kommunala medel.
Regeln i 39 å i gällande brandstadga att brandchefen eller den, som i hans ställe för befälet, äger att, när han anser sådant erfordras för hämmande av eldens spridning, låta spränga eller riva hus, plank, staket eller annat, har icke kompletterats med någon föreskrift huruvida och i så fall av vem er- sättning skall utgå för sådant ingrepp. Ej heller till bestämmelserna i 40 % brandstadgan och 19 å Skogseldslagen ha några ersättningsföreskrifter knu- tits. Ägare av häst, fordon eller båt, som jämlikt 17 å andra stycket skogs- eldslagen ställt sådant transportmedel till befälhavarens förfogande, kan jäm- likt kungörelsen den 2 december 1938 (nr 744), som skall närmare behandlas i motiven till 15 5, av statsmedel bekomma ersättning för kostnader, som han fått vidkännas i anledning av transportmedlets brukande, såsom kostnader för
drivmedel, 1ega av körkarl eller automobilförare eller dylikt. Användes trans- portmedlet i yrkesmässig trafik, må ersättning utgivas jämväl för den inkomst ägaren kan anses hava gått förlustig genom transportmedlets brukande vid släckning. Har innehavare av telefon jämlikt sist angivna paragraf i skogs- eldslagen upplåtit telefonen åt befälhavaren eller någon som gått hans ären- den, må jämlikt nämnda kungörelse ersättning av statsmedel utgivas för innehavaren därigenom åsamkade särskilda utgifter, såsom för avgiftsbe- lagda samtal eller dylikt.
Det torde vara uppenbart, att de ersättningsfrågor, som kunna uppstå i an- ledning av förfoganden jämlikt 14 % förslaget till brandlag, icke kunna lösas efter en enhetlig grund. Det torde heller icke vara nödvändigt giva särskilda bestämmelser härom. Några synpunkter i ämnet mä dock anföras. Tagas hästar, fordon, båtar eller annat dylikt i anspråk för brandväsendets räk- ning, torde detta få betraktas som en komplettering av den kommunala brand- materielen och kommunen bör därför utgiva ersättning för den skada, som genom ingreppet orsakas ägaren. Därest ägaren av fordonet tillika är ägare av den fastighet, som hotas av brand eller eljest kan anses hava särskilt in- tresse av att branden släckes, torde ersättning dock icke böra utgå. Ersättning bör ej heller utgå för skador, som i eller för släckningsarbetet åsamkas den brinnande fastigheten. Ingrepp som företagas å annans egendom utan att avse komplettering av den kommunala brandutrustningen torde principiellt böra bäras av den, till vars förmån ingreppet sker. Om t. ex. brandmanskapet måste trampa ned en trädgårdsanläggning för att släcka en brand i ett när- liggande hus, bör husägaren principiellt giva ägaren av anläggningen ersätt- ning för skadan, för så vitt icke även trädgården var hotad av branden. Kan i något fall, såsom t. ex. i fråga om rivning av hus för att skydda stora delar av ett samhälle eller kanske hela samhället från brand, icke bestämt avgöras till vems nytta ingreppet skett, torde ersättning böra utgivas av det allmänna (sta- ten eller kommunen). Med hänsyn till att sådana fall torde inträffa mycket sällan, torde det icke vara nödvändigt att stadga särskild form eller föreslå an- visande av särskilda medel för detta ändamål.
15 &.
Regler i fråga om sådan ersättning och belöning, som i denna paragraf av— ses, äro upptagna i kungörelsen den 16 december 1938 (nr 762) angående er- sättning för skada till följd av arbete vid släckning av annan eldsvåda än skogseld m. m. samt kungörelsen den 2 december 1938 (nr 744) angående er— sättning för deltagandei släckning av skogseld m. m.
Jämlikt förstnämnda kungörelse kan den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av annan eldsvåda än skogseld eller som deltagit i övning med brandkår, av statsmedel bekomma ersättning för därvid åsam- kad skada (1 å). Har sålunda vid verksamhet, som nyss angivits, någon ådra- git sig kroppsskada, må jämlikt 2 & ersättning tilldelas honom för sjukvårds- kostnader, mistad arbetsförmåga samt sådan behandling och särskilda hjälp- medel, som må erfordras till höjande av arbetsförmågan eller eljest till lind-
rande av menliga följder av skadan. Ersättning för mistad arbetsförmåga må ej utgivas med högre belopp än som i motsvarande fall skulle utgått enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, dock att ersättningen må räknas från dagen för skadans inträffande. Har skadan medfört deltagarens död, må enligt dei sistnämnda lag stadgade grunderna utgivas dels begravningshjälp till hans dödsbo, dels ersättning till efterlevande änka och barn, dels ock er- sättning till föräldrar eller adoptivföräldrar, som genom den avlidnes frånfälle komma att sakna erforderligt underhåll. Har vid verksamhet, som angives i 1 &, för någon uppkommit skada å kläder, redskap, transportmedel eller dy- likt, må ersättning utgivas med belopp motsvarande skadans värde (3 5). Är skada till. följd av verksamhet, som avses i 1 & ringa, skall ersättning ej utgå (4 5). Jämlikt 5 & må ersättning enligt kungörelsen ej utgå till den, som på annat sätt -— t. ex. från riksförsäkringsanstalten — erhållit eller är berättigad till ersättning för liden skada till följd av verksamhet, som avses i 1 %. Ersätt- ning må ej heller utgå till ägare av eller nyttjanderättshavare till den egendom, vilken berörts eller hotats av eldsvåda, eller till den, som haft annat dylikt ome- delbart intresse av eldens släckning, ej heller till sådan persons make, avkom- ling, adoptivbarn eller dess avkomling, föräldrar eller adoptivföräldrar, ej hel- ler till annan anhörig till person som nyss sagts, där de tillhöra samma hus- håll. Föreligga särskilt ömmande omständigheter, må ersättning dock utgivas för skada å redskap, transportmedel eller dylikt samt i anledning av olycks- fall vid släckningen. Det ankommer jämlikt 6 5 på länsstyrelsen att bestäm- ma det ersättningsbelopp, som må utgå. Ansökning om ersättning må icke ske senare än tre månader efter det skadan skedde, där icke sökanden visar laga förfall, och skall, åtföljd av utredning angående skadans uppkomst och stor- lek, ingivas till polismyndigheten i orten, som har att med eget yttrande i ärendet översända ansökningen med därtill hörande handlingar till länssty- relsen. I 7 å stadgas, att länsstyrelse skall efter prövning av ansökningen till vederbörande utanordna honom tillerkänt belopp. Klagan över länsstyrelsens beslut må ej föras.
Jämlikt 1 5 i kungörelsen angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m. må för deltagande i släckning av skogseld samt för annan verksamhet för sådan släckning ersättning utgivas av statsmedel. För del— tagande i släckning må jämväl utgivas särskild belöning.
Med deltagande i släckning av skogseld förstås personligt utförande av ar- bete å brandstället eller andra med släckningen sammanhängande åtgärder såsom befälsföring, uppbåd av släckningsmanskap, budgång, telefonpassning, transport och dylikt. Deltagandet räknas från den tid deltagaren inställt sig å brandstället eller å särskilt bestämd mötesplats eller eljest börjat utföra ho- nom åliggande uppgift vid släckningen. Vad i kungörelsen stadgas om de]- tagande vid släckning av skogseld skall i tillämpliga delar även gälla delta- gande i eftersläckning eller bevakning å brandplats.
Jämlikt 2 g i kungörelsen må ersättning till släckningsskyldig för deltagan- de i släckning ej utgivas för de första åtta timmarna av deltagandet och ej med högre belopp än som motsvarar lägsta i trakten gällande grovarbetarlön,
där ej den släckningsskyldige till följd av deltagandet gått miste om arbetsför- tjänst, varav han och hans familj varit i trängande behov, eller arbetet varit särskilt betungande.
Släckningsskyldig må ej tilldelas ersättning för tillhandahållande av ho- nom tillhöriga släckningsredskap.
Har ägare av häst, fordon eller båt jämlikt 17 å andra stycket skogselds- lagen ställt sådant transportmedel till befälhavarens förfogande, må ersätt- ning utgivas för kostnader, som ägaren fått vidkännas i anledning av trans- portmedlets brukande, såsom kostnader för drivmedel, lega av körkarl eller automobilförare eller dylikt. Användes transportmedlet i yrkesmässig trafik, må ersättning utgivas jämväl för den inkomst, ägaren kan anses hava gått förlustig genom transportmedlets brukande vid släckningen.
Har innehavare av telefon jämlikt sistnämnda lagrum upplåtit telefonen åt befälhavaren eller någon, som gått hans ärenden, må ersättning utgivas för innehavaren därigenom åsamkade särskilda utgifter såsom för avgiftsbe- lagda samtal och dylikt.
Uppkom vid släckningen skada å kläder, redskap, transportmedel eller dylikt, må ersättning utgivas med belopp, motsvarande skadans värde.
Deltagare i släckning, som därvid eller under färd till eller från brand- stället, mötesplats eller dylikt ådragit sig kroppsskada, må tilldelas ersätt- ning för sjukvårdskostnader, mistad arbetsförmåga samt sådan behandling och särskilda hjälpmedel, som må erfordras till höjande av arbetsförmågan eller eljest till lindrande av menliga följder av skadan. Ersättning för mistad arbetsförmåga må ej utgivas med högre belopp än som i motsvarande fall skulle utgått enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, dock att er- sättningen må räknas från dagen för skadans inträffande. Har skadan med- fört deltagarens död, må enligt de i sistnämnda lag stadgade grunderna ut- givas dels begravningshjälp till hans dödsbo och dels ersättning till efterle- vande änka och barn, dels ock ersättning till föräldrar eller adoptivföräldrar, som genom den avlidnes frånfälle komma att sakna erforderligt underhåll.
I 3 % föreskrives, att den som av annan erhållit eller är berättigad till gott- görelse för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av skogseld eller för därvid uppkommen skada ej må av statsmedel tilldelas ytterligare ersättning därför. Jämlikt 4 % må ersättning icke annat än i särskilt angivna fall utgå till ägare av eller nyttjanderättshavare till skogsmark, vilken be- rörts eller hotats av skogseld, eller till den, som haft annat dylikt omedelbart intresse av eldens släckning, ej heller till sådan persons make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling, föräldrar eller adoptivföräldrar, ej heller till annan anhörig till person som nyss sagts, där de tillhöra samma hus- håll. De fall, då ersättning trots denna bestämmelse kan utgå, äro följande. Föreligga särskilt ömmande omständigheter, må ersättning utgivas för skada å släckningsredskap, transportmedel eller dylikt samt i anledning av olycks- fall vid släckningen eller i samband därmed företagen färd. Anhörig till person, som haft omedelbart intresse av eldens släckning, må därest öm- mande omständigheter föreligga tilldelas ersättning jämväl för kostnader
och förlust av inkomst, som han fått vidkännas till följd därav, att han ut- lånat transportmedel eller dylikt eller deltagit i släckningen. Har skogsägare eller annan person, som haft omedelbart intresse av eldens släckning, avlö— nat släckningsmanskap, gottgjort sådant manskap för åsamkade skador, hyrt släckningsredskap eller transportmedel eller vidtagit annan sådan åtgärd, må ersättning härför tilldelas honom. Har han deltagit i eller eljest varit verksam för släckning av skogseld efter det elden härjat den skogsmark eller annat sådant, av vars skyddande han eller anhörig till honom haft in- tresse, må ersättning även kunna utgå.
I 5 å stadgas, att ersättning, varom ovan sägs, må utgivas endast om och i den mån så kan anses skäligt. Vid prövningen härav tages hänsyn jämväl till vederbörandes ekonomiska och därmed sammanhängande förhållanden. Jämlikt 6 % gäller, att anlitas kommunal eller därmed jämförlig brandkår för släckning av skogseld utom samhället, må ersättning utgå dels för ut- ryckningen, dels ock för brandkårens deltagande i släckningen, där detta sker på anmodan av brandfogden eller annan befälhavare vid släckningen och annat ej föranledes av bestämmelserna i 4 &. Ersättning må ej utgå för tid, varunder elden berört eller hotat skogsmark, byggnad eller dylikt inom samhället. Brandfogde eller annan särskilt förordnad befälhavare vid släck- ning av skogseld må jämlikt 7 & tilldelas ersättning därför med högst 20 kro- nor för dygn. Till brandfogde som ej utövat befälet må ersättning utgivas med högst 15 kronor för dygn. Vid bestämmande av sådan ersättning skall hänsyn icke tagas till regeln om att ersättning ej må utgivas för de första åtta timmarna av deltagandet och ej heller till bestämmelserna för de fall att elden härjar mark, varav vederbörande själv har omedelbart intresse.
I 8 ?; föreskrives, att belöning må tilldelas den, som vid släckning av skogs- eld visat särskild rådighet och nit.
I 9 % stadgas, att om vid mera långvarigt släckningsarbete brandledningen funnit nödigt ordna gemensam proviantering skall kostnaden härför bestri- das av statsmedel. I fråga om utanordnande av ersättning eller belöning gäl- ler jämlikt 10 och 11 åå att brandfogden eller, i förekommande fall, annan befälhavare vid släckning av skogseld äger till länsstyrelsen avgiva förslag rörande tilldelande av ersättning eller belöning. Sådant förslag skall ingivas till länsstyrelsen inom sex månader efter eldens släckning. Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckningen äger även göra framställ- ning om ersättning eller belöning. Sådan ansökan skall inlämnas till befäl- havaren inom ett år efter eldens släckning. Befälhavaren skall därefter med eget yttrande överlämna ärendet till länsstyrelsen. Befälhavaren äger inom samma tid till länsstyrelsen inkomma med ansökan om ersättning för eget arbete. Länsstyrelsen skall efter prövning av förslag eller ansökan till ve- derbörande utanordna dem tillerkända belopp. Klagan över länsstyrelsens beslut må ej föras.
Som framgår av det anförda gälla i viss mån olika regler för ersättningar vid skogsbrand och vid annan brand. Sammanfattningsvis kunna skiljaktig-
heterna angivas så, att ersättning för deltagande i släckningsarbete, för kost- nader för t. ex. drivmedel till fordon, som tagits i anspråk för släcknings— arbetet etc., samt belöning kunna utgå endast vid skogsbrand och icke vid annan brand. Ersättning för skada, åsamkad vid övning med brandkår, kan ersättas endast såvitt avser annan brand än skogsbrand. För skada å kläder, redskap m. m., samt för kroppsskada och dödsfall kan ersättning utgå enligt båda kungörelserna.
Skälighetssynpunkter torde motivera att olika regler för ersättning och be- löning av statsmedel gälla i fråga om skogsbrand och annan brand. Skogs- bränder beröra icke sällan flera kommuner och ofta kommuner utan större ekonomiska resurser. För släckande av dessa bränder måste jämförelsevis ofta uppbåd göras av tjänstepliktiga. Det har då tett sig naturligt, att staten träder emellan och lämnar ersättning eller belöning till deltagarna. Vid and- ra bränder än skogsbränder är läget typiskt sett annorlunda. Brändema äro oftast begränsade till en kommun och kunna i regel släckas av organi- serad brandkår. Frågorna om ersättning och belöning framstå därvid icke såsom lika angelägna som i skogsbrandfallen.
Enligt utredningens mening bör ändring icke ske i de huvudgrunder, som nu gälla i förevarande avseende. De båda ovan refererade ersättningskun- görelserna torde sålunda böra bibehållas även efter det brandlagen utfärdats. Det förhållandet att skogsbrandorganisationen samordnas med brandorga- nisationen i övrigt behöver givetvis icke i och för sig leda till att grunderna för ersättning och belöning av statsmedel skulle behöva vara enhetliga vid skogsbrand och annan brand. Personer, som vid annan brand än skogsbrand visat särskild rådighet eller särskilt nit, torde liksom hittills kunna påräkna belöning av kommunen.
Vissa ändringar böra emellertid vidtagas i kungörelserna. Härför lämnas redogörelse i kap. VIII.
16 %.
Genom föreskrifterna i denna paragraf erhålla länsstyrelserna möjlighet att effektivt kunna utöva sin i 2 g i förslaget stadgade skyldighet att vaka över att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande ordnat. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 37 å gällande brandstadga samt i 13 ä 2 mom. Skogseldslagen. I jämförelse med brandstadgans bestämmelse är länsstyrel- sens befogenhet väsentligt ökad. Även i jämförelse med Skogseldslagen har stadgandet formellt sett något skärpts.
Enligt 13 & Skogseldslagen må länsstyrelse icke blott förelägga lämpligt vite utan även till sådant vite fälla. Utredningen har ansett att utdömande av vite ——- särskilt om vitet gäller fysiska personer, i vilket fall det är för- vandlingsbart — principiellt bör ankomma på allmän domstol, varför läns- styrelsens rätt att utdöma vite utgått.
17 &. Motsvarande bestämmelse återfinnes i 23 % gällande brandstadga.
18 &.
Paragrafen motsvaras av 14 & Skogseldslagen.
19 &.
Samma påföljd är stadgad i motsvarande, nu gällande föreskrift, 41 & brandstadgan.
20 å.
Straffbestämmelserna motsvara i huvudsak vad som nu är gällande (43 & gällande brandstadga, 22 å Skogseldslagen m. fl. författningsrum). En nyhet är dock, att medlem av sådan frivillig brandkår, som enligt avtal är skyldig att lämna kommun släckningshjälp, skall straffas med dagsböter om han utan tillstånd eller godtagbar anledning utebliver från eller lämnar övning eller brand eller därmed sammanhängande arbeten. Anmärkas kan vidare, att med förseelse vid pågående brand likställts förseelse under arbeten, som sammanhänga med brand (eftersläckning etc.), samt att arbetsgivare, som utan grund vägrar anställd ledighet för brandtjänst, enligt förslaget skall straffas redan för vägran såsom sådan, icke först om den anställde verkligen utebliver.
21 g.
Bestämmelsen är överflyttad från 43 ä 3 mom. gällande brandstadga. Utredningen har övervägt att sänka straffet för brott, som avses i denna paragraf, till endast dagsböter. En undersökning har emellertid visat, att fängelsestraff ådömts för ifrågavarande brott vid ett antal tillfällen under de senaste åren. Med hänsyn därtill har fängelse ansetts böra kvarstå i lati- tuden.
22 &.
Paragrafen motsvaras av 44 & gällande brandstadga och 23 % skogselds— lagen.
23 5.
Enligt 45 ä 2 mom. gällande brandstadga skola böter, ävensom viten, vilka ådömas enligt stadgan, tillfalla det samhälle, där förseelsen ägt rum. Jäm- likt 24 å Skogseldslagen skola böter och viten, vilka ådömas enligt lagen, tillfalla kronan.
Utredningen har funnit det riktigast att, i anslutning till en tendens i mo- - dern strafflagstiftning, föreslå att böter och viten, som ådömas enligt brand- lagen, skola tillfalla kronan. Den inkomstminskning, som härigenom skulle uppstå för kommunerna, skulle vara mycket obetydlig.
Övergångsbestämmelserna.
Genom brandlagen torde 24 kap. byggningabalken, brandstadgan den 15 juni 1923 och lagen den 7 maj 1937 om förekommande och släckning av skogseld böra upphävas. Därvid förutsättes, att kompletterande föreskrifter till brandlagen (en brandstadga) utfärdas.
Med avseende å förslaget att 24 kap. byggningabalken skall upphävas må följande anmärkas. Stadgandet i 1 & första punkten i detta kapitel att alla eldstäder och skorstenar böra vara så ställda och förvarade, att eldskada fö- rekommas må, för vilken regel straffsanktion saknas, torde knappast vara av praktisk betydelse. Dess syfte torde tillgodoses genom föreskriften i 33 ä 2 mom. förslaget till brandstadga, att i brandordning må intagas anvisningar om vad som till förebyggande av brands uppkomst och spridning bör iakt- tagas vid byggande och underhåll av hus med eldstad. Vad i övrigt är före- skrivet i 1 & torde — i den mån bestämmelserna numera äga betydelse — er- sättas av 12 & brandlagen. Föreskrifterna i 2, 3 och 7 55 av 24 kap. bygg- ningabalken torde numera sakna betydelse.
För orter, som jämlikt gällande bestämmelser äro municipalsamhällen såvitt angår brandförsvaret, böra brandlagens bestämmelser för stad utan särskilt förordnande gälla. En föreskrift härom har upptagits i lagförslaget.
Genom den nya lagen erhålla brandchef, vice brandchef, brandfogde och vice brandfogde en i väsentliga avseenden ändrad ställning i jämförelse med vad som nu gäller. Detta förhållande torde, därest ej särskilt stadgande av annat innehåll gives, föranleda att uppdrag att vara brandchef, vice brand- chef, brandfogde och vice brandfogde skulle upphöra i och med den nya lagens ikraftträdande.1
Att så sker torde vara rimligt såvitt angår brandfogde och vice brand— fogde. Jämlikt den nya lagen skall det ju från fall till fall avgöras, huruvida brandfogde och vice brandfogde skola tillsättas i kommunerna. I fråga om brandchef och vice brandchef torde dock läget vara ett annat. Skäl torde icke finnas för att dessa befattningshavares ställning skulle tagas under om- prövning med anledning av den nya lagens ikraftträdande. En föreskrift härom har därför intagits i övergångsbestämmelserna.
* Jfr ett uttalande av lagrådet i anledning av förslaget till skogseldslag, infört i prop. nr 16 till 1937 års riksdag, sid. 96 in fine.
KAP. VII. Särskild motivering till förslaget till brandstadga.
Förslaget till brandstadga är liksom nu gällande stadga uppdelat i tre av- delningar. Avdelning I upptager bestämmelser angående stad, avdelning 11 bestämmelser angående landsbygden och avdelning III allmänna bestämmel- ser, gemensamma för stad och landsbygd. Avdelning I gäller jämlikt 23 å i förslaget även för köping samt för annan tätare befolkad ort, beträffande vilken de föreskrifter skola tillämpas, som jämlikt brandlagen gälla stad.
AVDELNING I. 1 5.
Avdelning I inledes med vissa bestämmelser om brandordning samt om förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter. Dessa bestämmelser äro upptagna i 1—3 åå.
1 & motsvaras av 2 & första och andra styckena gällande brandstadga samt 12 & första och sista styckena Skogseldslagen. Med avseende å straffet för överträdelser av bestämmelse i brandordning, varom något olika före- skrifter äro upptagna i Skogseldslagen och gällande brandstadga, ha bestäm- melserna i Skogseldslagen följts.
Om utredningens förslag rörande samordning av skogsbrandförsvaret med brandförsvaret i övrigt genomföres, böra gällande skogsbrandordningar och brandordningar för bygdebrandförsvaret samarbetas till gemensamma brandordningar för brandförsvaret som helhet. Även i övrigt medföra ut- redningens förslag till ny brandorganisation, att gällande brandordningar i vissa avseenden måste omarbetas. Med hänsyn härtill har i förslaget till över- gångsbestämmelser till den nya brandstadgan upptagits en föreskrift av inne— håll, bland annat, att förslag till brandordning så snart ske kan och senast viss dag efter det den nya stadgan trätt i kraft skall upprättas och under- ställas länsstyrelsens prövning.
För underlättande av detta arbete torde nya normalbrandordningar böra utarbetas. Det torde få ankomma på riksbrandinspektören att snarast möj— ligt avgiva förslag härtill.
2 g. 1 mom. av denna paragraf motsvaras av 3 g i gällande brandstadga samt vissa bestämmelser i 12, 13 och 15 åå Skogseldslagen. Föreskriften i gällan-
de brandstadga att, då brandordning fastställts, exemplar därav skola in- sändas till kommunikationsdepartementet, justitiekanslern och justitieom— budsmannen har uteslutits, emedan denna föreskrift numera icke torde mot- svara ett praktiskt behov. Av samma skäl har föreskriften om att det åligger magistraten att fullständigt införa brandordningen i en för sådant ändamål inrättad liggare utgått. .
2 mom. av 2 % motsvaras av 2 & tredje stycket gällande brandstadga.
* 3 &.
i Denna paragraf motsvaras av 4 å gällande brandstadga samt 8 & första stycket Skogseldslagen. I huvudsak innehåller det föreslagna stadgandet be- stämmelser, som motsvara de nu gällande, ehuru en överarbetning skett med hänsyn till de förslag till ändringar i olika avseenden, som utredningen i andra sammanhang framlagt, varjämte en formell överarbetning ägt rum. I 2 mom. av 3 & har under 1) uttalats, att det tillkommer den myndighet, som
* förvaltar brandförsvarets angelägenheter, att bland annat övervaka efter- * levnaden av brandlagen, brandstadgan, brandordningen och övriga brand- försvaret rörande föreskrifter. Denna bestämmelse avser att angiva, att led— ningen av och ansvaret för brandförsvarets angelägenheter i allmänhet inom kommunen tillkommer den förvaltande myndigheten. Denna ledning får dock icke utövas så att den förvaltande myndigheten ingriper i frågor, som falla under brandchefens befälsmyndighet. En erinran härom har — i en ut- formning, som anknyter till ett motsvarande stadgande i 13 g 1. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket ——- intagits i sista stycket av 3 g 2 mom. i förslaget.
4 5.
Denna paragraf inleder ett avsnitt, omfattande 4—9 åå, vilket behandlar brandstyrka och brandbefäl. I 4 å, som i viss mån motsvarar 5 5 5 mom. gällande brandstadga, angivas vissa förhållanden, varom bestämmelser skola intagas i brandordning. I anslutning till föreskriften i 3 & 1 mom. andra stycket förslaget till brandlag skall sålunda 1 brandordningen angivas, huru- vida i staden skola finnas yrkesbrandkår eller borgarbrandkår eller båda dessa slag av kårer. I brandordningen skola vidare bestämmelser upptagas angående dels det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som skall finnas i staden, med angivande av lägsta antal brandmän för yrkesbrandkår, bor- garbrandkår och reservstyrka, dels det lägsta antal brandbefäl och brand- män, som ständigt skall vara berett till en första utryckning dels ock det lägsta antal övningar, som skall hållas med stadens brandstyrkor.
Genom de sålunda berörda föreskrifterna angives så att säga en undre gräns för det kommunala eldsläckningsväsendets kapacitet. Denna gräns bör , givetvis avpassas efter ortens särskilda förhållanden, och hinder möter natur- ligtvis icke för kommunen att, om så skulle befinnas lämpligt, överskrida den angivna gränsen. Skulle emellertid förhållandena ändras i sådan grad, att de ) i brandordningen angivna minimiföreskrifterna icke kunna anses uppfylla
skäliga krav med hänsyn till kommunens trygghet mot skada av brand, bör brandordningen ändras. Det torde få förutsättas, att länsbrandinspektörerna ' samt även riksbrandinspektören komma att hava sin uppmärksamhet rik- tad på dessa förhållanden.
55.
Denna paragraf motsvaras av 5 5 2 mom. andra och tredje styckena i gäl— lande brandstadga.
6 &.
Motsvarigheter till stadgandena i denna paragraf saknas i gällande brand- stadga och skogseldslag utom så vitt avser 2 mom. sista stycket, som är över- flyttat från 15 & Skogseldslagen. Föreskriften i 6 5 1 mom. första stycket i för- slaget, som gäller tillsättning av brandkaptener och därmed jämförliga befatt- ningshavare, brandmästare, brandförmän etc., torde motsvara vad som redan nu i allmänhet är gällande. I fråga om antagande av brandmän vid yrkes- eller borgarbrandkårer torde förhållandena nu vara olika på skilda orter. På vissa håll tillsättas dessa befattningshavare av brandstyrelsen och annorstä- des av brandchefen. Enligt utredningens mening är det lämpligast att brand- chefen, som torde vara närmast skickad att bedöma frågan, anförtros upp- giften att antaga sådana brandmän. Brandchefen bör däremot icke äga rätt att avskeda brandmän, utan rätt härtill bör tillkomma den förvaltande myn— digheten. Föreskrifter i berörda hänseenden ha införts i 6 % 1 mom. andra stycketi förslaget.
I 6 & 1 mom. tredje stycket har frågan om uttagning av tjänstepliktiga till reservstyrka (10 å andra stycket brandlagen) upptagits till behandling. Jäm- likt 10 5 lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov skall uttagning av tjänstepliktiga för luftskyddstjänst verkställas av länssty-
Mx Anm:—..:
relsen. Jämlikt 14 % nämnda lag må länsstyrelsen i den utsträckning, som fin- . nes lämplig, uppdraga åt luftskyddschef att inom luftskyddsområde verkställa . bland annat uttagning av tjänstepliktiga. Sådan delegering har såvitt utred- ningen är bekant verkställts inom samtliga luftskyddsområden. I anslutning till denna praxis torde det vara lämpligt att föreskriva, att uttagning av perso- nal till reservstyrka skall verkställas av brandchefen. Klagan över brandche- fens beslut i sådant ärende kan jämlikt 49 ä 1 mom. förslaget till brandstadga föras hos länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut må jämlikt samma paragraf 2 mom. besvär anföras hos Konungen.
Föreskriften i 6 5 2 mom. att kungörelse om ledig tjänst som brandbefäl vid yrkesbrandkår skall införas i allmänna tidningarna är betingad främst därav, att facktidningarna under sådana förhållanden kunna följa uppkom- mande ledigheter och intaga meddelande härom.
75.
Denna paragraf upptager kompetensföreskrifter för viss brandpersonal. Föreskrifterna motsvara i allt väsentligt de förslag i detta hänseende, som . framlagts av brandskoleutredningen (se Statens off. utredn. 1941: 11 sid. 44
ff.). I fråga om motiven till bestämmelserna torde få hänvisas till vad brand-
, skoleutredningen härutinnan anfört.
I de yttranden som av olika myndigheter m. fl. avgåvos över brandskoleut- redningens förslag till kompetensföreskrifter vunno förslagen i allt väsentligt gillande. Från några håll ifrågasattes emellertid huruvida icke länsstyrelserna borde äga dispensrätt med avseende å befattningshavare, som genom högre tekniska studier, tjänstgöring och utbildning vid brandkår i någon av våra största städer eller genom utbildning vid utländsk läroanstalt eller dylikt för- skaffat sig insikter motsvarande dem, som kunna förvärvas vid statens brand- skola. Brandförsvarsutredningen har emellertid icke funnit dessa synpunkter bärande. När brandskolan kommit i verksamhet torde det vara lämpligast och riktigast att samtliga befattningshavare i befälsställning vid brandväsen- det genomgått kurs vid skolan. Skulle i något enstaka fall särskilda skäl före- ligga för dispens, torde frågan härom böra behandlas av Kungl. Maj:t. I ytt- randena över brandskoleutredningens förslag har vidare ifrågasatts huruvida % kompetensföreskrifterna skulle gälla de särskilda brandenheter, som uppstäl-
las vid luftskyddstillstånd. Det torde utan särskilt stadgande vara uppenbart, * att föreskrifterna icke skola gälla sådana enheter.
Enligt brandskoleutredningens förslag skulle kompetensföreskrifterna icke träda i kraft förrän brandskolan under någon tid varit i verksamhet. Tid- punkten för ikraftträdandet borde enligt brandskoleutredningens mening be- stämmas till fyra år efter det skolan börjat sitt arbete. Brandskoleutredningen anförde vidare, att kompetensföreskrifterna icke borde försämra de personers ställning, som redan innehade eller under den närmaste tiden erhölle befatt- ningar, som berördes av kompetensföreskrifterna. Dessa personer borde där- för icke omfattas av de föreslagna stadgandena. De borde sålunda icke blott äga att behålla de befattningar, som de före ikraftträdandet av stadgandena innehade, utan borde även vara berättigade att efter denna tidpunkt erhålla andra befattningar inom brandväsendet. Det kan i detta sammanhang er- inras om att, såsom ovan (5. 52) berörts, statens brandskola trätt i verksam- het den 1 juli 1941.
I överensstämmelse med den sålunda uttalade uppfattningen, vilken brand-
' försvarsutredningen biträder, ha föreskrifter av angivet innehåll upptagits i
övergångsbestämmelserna till förslaget till brandstadga.
Stadgandet i 3 mom. av förevarande paragraf äger icke motsvarighet i brandskoleutredningens förslag. Ett stadgande av liknande innehåll är emel- lertid upptaget i 8 g i den av jordbruksdepartementet utgivna handledning- en vid utarbetandet av skogsbrandordningar. Det må i detta sammanhang erinras om att 6 & förslaget till brandlag upptager en föreskrift att kommun är pliktig att giva brandfogde och vice brandfogde skälig gottgörelse för del- tagande i sådan utbildningskurs i skogsbrandsläckning, som anordnas inom länet. Utredningen har icke ansett det nödvändigt att stadga skyldighet för brandchef och vice brandchef i stad och därmed likställda samhällen att ge- nomgå sådan kurs, vilken brukar vara av jämförelsevis elementär natur och pågå endast ett par dagar.
85.
Denna paragraf innehåller allmänna bestämmelser om brandchefs skyldig- heter samt om befälsförhållandena vid brand. Vissa av de i denna paragraf ._ upptagna föreskrifterna motsvaras av 16 & Skogseldslagen. ”
Frågan om befälsrätten vid skogsbrand har behandlats i motiven till 4 & brandlagen.
Utredningen har ansett det nödvändigt att giva en särskild regel om befäls- rätten i det fall, då en kommun giver en annan kommun eldsläckningshjälp. Erfarenheten har nämligen visat, att olägenhet kan uppstå därav att befäls- förhållandena icke äro på förhand ordnade. Med avseende å frågan vilken av de båda befälhavarna, som bör föra befälet, har utredningen funnit, att den befälhavare, som erhållit hjälp, bör ställas främst. Denne har ju från första stund lett släckningsarbetet i det ifrågavarande fallet, och han får även anta- gas känna väl till de lokala förhållandena. Det är dock givet att fall kunna tänkas —— t. ex. då en stad med yrkesbrandkår lämnar eldsläckningshjälp åt en landskommun i närheten —- i vilka det ter sig alldeles naturligt att den be- fälhavare, som lämnar hjälp, skall föra befälet. Den ovan angivna huvud- regeln har därför försetts med den modifikationen, att de båda befälhavarna kunna överenskomma om en annan ordning med avseende å befälsrätten än den normalt förutsatta.
Regeln att länsstyrelsen vid större brand äger förordna särskild befälhavare, är upptagen från 16 å i Skogseldslagen. Motsvarande bestämmelse finnes icke i gällande brandstadga. Det torde dock vara lämpligt att länsstyrelsen äger rätt att förordna särskild befälhavare också vid annan brand än skogsbrand, även om denna rätt mycket sällan torde komma till användning.
I 8 5 4 mom. har upptagits en föreskrift av innehåll, att om brandchef i sär- skilt fall finner omedelbar åtgärd till förhindrande av brands uppkomst vara av nöden, det åligger honom att därom meddela föreskrift. De fall, som i detta moment avses, äro exempelvis sådana som då en chaufför slaggar sin gengas- bil inne på ett brädupplag, då en lokomobil användes i omedelbar närhet av hus med halmtak, då turister uppgöra eld på en torr ljunghed under skogs- brandsäsongen o. s. v. Redan nu torde brandcheferna, i den mån de uppmärk- sammat dylika fall, hava ingripit, men deras befogenhet härtill lär någon gång ha satts i fråga. Stadgandet avser i främsta rummet att uttryckligen fastslå brandchefens skyldighet och rätt att ingripa i fall av förevarande be- , skaffenhet. Någon påföljd för underlåtenhet att följa brandchefens föreskrift har emellertid icke ansetts böra givas. I regel torde emellertid förfaranden av :; nu avsett slag hemfalla under förbudet i 12 & brandlagen mot vårdslöshet ' med eld, därvid en underlåtenhet att följa av brandchefen given föreskrift torde få anses vara försvårande omständighet.
95.
En motsvarande bestämmelse finnes i 8 & gällande brandstadga.
10 &. Denna paragraf motsvarar delvis 9 g 1 mom. gällande brandstadga.
11—14 åå.
Dessa paragrafer avhandla brandsyn. Motsvarande bestämmelser i gällande brandstadga äro upptagna i 10—15 åå.
I jämförelse med vad i dessa paragrafer är stadgat innefattar utredningens förslag vissa ändringar. Bland dessa ändringar må följande framhållas.
Den årliga brandsynen skall enligt utredningens förslag, liksom för närva- rande, omfatta samtliga byggnader, upplag och andra anläggningar i staden. En viss möjlighet till undantag från denna regel synes dock böra finnas även utöver det fall, som avhandlas i 10 ä 4 mom. första att-satsen gällande brand- stadga. Med hänsyn härtill föreslår utredningen (11 ä 1 mom. tredje stycket i förslaget) att den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter, skall äga rätt att efter brandchefens hörande bevilja undantag från den år- liga brandsynen för mindre eller avsides Ibelägen byggnad eller annan anlägg- ning. Undantaget avser närmast anläggningar inom områden av landsbygds— natur, därest sådana områden finnas inom stadens gränser. Beviljas undan- tag bör den förvaltande myndigheten bestämma om och huru ofta brandsyn å ifrågavarande objekt skall äga rum.
Med avseende å reglerna om brandsynenämnds sammansättning har utred- ningen funnit, att det icke torde vara nödvändigt att i författningstexten fram- hålla stadsarkitekten såsom särskilt lämplig att ingå i nämnden. I själva ver- ket torde det mera sällan förekomma, att stadsarkitekten har tillfälle att äta- ga sig detta uppdrag. Den byggnadstekniska sakkunskapen i brandsynenämn- den torde i erforderlig utsträckning tillgodoses genom en bestämmelse, att i nämnden skall ingå en av byggnadsnämnden förordnad person, som bör ha- va byggnadsteknisk utbildning (11 5 2 mom. i förslaget).
Utredningen har ovan (sid. 72) anfört, att utredningen i termen brand- befäl inbegriper även brandmästare och brandförmän. Då utredningen så- lunda i 11 ä 2 mom. i förslaget angiver, att utom brandchefen annan av brandbefälet skall kunna tjänstgöra som ordförande i brandsynenämnd, av- ses därmed även brandmästare och brandförmän. Detta innebär sålunda en ändring i sak i jämförelse med vad som nu gäller, ehuru ordalageu icke änd- rats. Ändringen syn—es motiverad därav, att dessa befattningshavare numera i genomsnitt torde besitta grundligare kunskaper än vad fallet var med mot- svarande kategorier vid .den tidpunkt, då gällande brandstadga utfärdades. Då statens brandskola någon tid varit i verksamhet, kommer ju kunskapsni- vån att än mera höjas. Det bör emellertid förutsättas, att brandchef eller an- nat brandbefäl med högre utbildning verkställer brandsyn å industrier eller andra ur brandskyddssynpunkt viktigare anläggningar.
Föreskrifterna om vad som vid brandsyn skall undersökas (10 å 3 mom. gällande brandstadga, 11 Q 3 mom. i förslaget) äro i allt väsentligt oföränd- rade. Det kan framhållas, att svårigheter kunna möta för personer utan elek-
troteknisk utbildning att undersöka elektriska anläggningar. Personal, som genomgått någon av de högre kurserna i statens brandskola, har emellertid erhållit undervisning bland annat i dithörande frågor.
Enligt brandskyddskommissionens förslag skulle vissa undantagsföreskrif- ter gälla i fråga om brandsyn i stad, där brandchefen ägde kompetens som brandkapten. Då de av kommissionen föreslagna kompetensföreskrifterna uteslötos, föreskrevs i stället att de angivna undantagsföreskrifterna skulle gälla »stad med större folkmängd» (10 ä 4 mom. gällande brandstadga). Det- ta uttryck, som ju är mycket allmänt hållet, torde —— därest i enlighet med utredningens förslag vissa kompetensföreskrifter införas böra utbytas mot den mera exakta bestämningen »stad med yrkesbrandkår». Med avseende å 'de särskilda undantagsbestämmelser, som för det angivna fallet skola gälla, har utredningen även verkställt vissa ändringar. Sålunda har den första att- satsen omformulerats, utan att därmed saklig ändring avses. I fråga om den andra att-satsen, som är huvudsakligen oförändrad, mä erinras om det nyss angivna förhållandet, att utredningen med termen brandbefäl avser jämväl brandmästare och brandförmän. I den tredje att-satsen har tillagts, att un- dersökning av elektriska anläggningar och därtill hörande ledningar, vilket kräver särskilda insikter, ej skall ingå i besiktning, som verkställes av skor- stensfejare.
Med avseende å förfarandet om fel eller brist upptäckes vid brandsyn har utredningen icke ansett det nödvändigt att behålla den skillnad mellan olika fall, som nu är angiven i 11 och 12 åå gällande brandstadga. Enligt 12 å i för- slaget skall förfarandet helt enkelt vara, att om vid brandsyn upptäckes att fastighetsägare eller annan icke vidtagit vad på honom ankommer till för- hindrande av brands uppkomst och spridning, skall brandsynenämnden eller den jämlikt 11 ä 4 mom. förordnade brandsyneförrättaren meddela honom föreläggande att inom viss tid vidtaga rättelse. Har föreläggande givits, skall å förut angiven tid efterbesiktning förrättas på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet icke vara fullgjort, skall anmä- lan göras hos länsstyrelsen för den åtgärd, som kan av förhållandena påkal- las. I ärende, varom nu är fråga, må länsstyrelsen förelägga lämpligt vite. Be- finnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen, åligger det jämlikt 11 ä 2 mom. i förslaget syneförrättare att genast meddela föreskrift om omedelbar åtgärd för farans undanröjande.
I jämförelse med det i 11 å gällande brandstadga angivna förfarandet in- nefattar utredningens förslag bland annat den skillnaden, att syneförrätta- ren icke längre skall äga rätt att riva eldstad etc. I det praktiska arbetet torde = nämligen denna rätt knappast vid något tillfälle ha utnyttjats. Reglerna i gäl- lande brandstadga om utseende av personer, som skulle höras innan rivning finge verkställas, äga i följd av vad sålunda föreslås icke motsvarighet i för- slaget. En annan olikhet i jämförelse med de i 11 & gällande brandstadga upptagna reglerna är att polismyndighetens befattning med brandsyneären- den föreslagits skola utgå. Denna föreskrift har tillkommit under en tid, då ' brandorganisationen stundom var sådan, att en medverkan från polismyn-
) )
dighets sida ansågs lämplig. De av utredningen föreslagna bestämmelserna om brandbefälets kompetens synas motivera, att denna ordning icke längre bibehålles.
_I jämförelse med det i 12 & gällande brandstadga upptagna förfarandet innefattar förslaget den skillnaden, att rätten att meddela föreläggande flyt- tas från länsstyrelsen till brandsyneförrättaren. Ändringen torde dock ej få anses vara av mera ingripande betydelse. Genom denna ändring, som icke torde vara ägnad att medföra betänkligheter, vinnes en snabbare och enklare behandling av hithörande frågor. '
Bland övriga ändringar, som med avseende å brandsyneförfarandet vidta- gits 'i jämförelse med vad i gällande brandstadga är föreskrivet, må nämnas att föreskriften i 15 & gällande brandstadga om polismyndighets skyldighet att ägna uppmärksamhet åt vissa med brandförsvaret sammanhängande för- hållanden m. m. utgått, enär vad däri föreskrivits torde gälla utan särskilt stadgande. Skulle föreskrift därom trots detta anses vara påkallad, torde föreskriften snarare böra upptagas i författning rörande polisväsendet än i brandstadgan.
I 14 & föreskrives, att om någon utan godtagbar anledning nekar syneför- rättare tillträde till byggnad eller annan anläggning, där brandsyn skall för- rättas, skall handräckning lämnas av polischefen i orten. Tveksamhet kan möjligen uppstå, om tillträde bör lämnas till områden, som av militära skäl äro fridlysta. Det torde emellertid kunna förväntas, att konflikter icke skola uppstå härom. I sista hand ankommer det på länsstyrelsen att avgöra om brandsyn skall äga rum eller ej. Vad sålunda sagts äger tillämpning även med avseende å tillträde för sotning samt för besiktning, varom i 43 5 för- slaget till brandstadga förmäles.
15 5.
Denna paragraf inleder det avsnitt, som behandlar sotning. Innan de särskilda paragraferna i detta avsnitt behandlas, torde en sär- skild fråga rörande skorstensfejarnas ställning böra upptagas till behand- ling. I så gott som samtliga orter, där avdelning I i gällande brandstadga skall tillämpas, äger skorstensfejaren ställning som fri näringsutövare med viss monopolrätt. I skrivelse till brandförsvarsutredningen den 25 september 1941 har svenska skorstensfejeriarbetareförbundet härom anfört följande:
Skorstensfejareyrket är en mycket viktig del av det förebyggande brandskyddet. Vi anse det principiellt oriktigt, att det förebyggande brandskyddet skall samman- kopplas med privat vinstintresse, vilket är fallet för närvarande, därför att ju mindre antal biträden skorstensfejaren har anställt, dess större blir dennes netto. Detta framskapar en klyvning i intresset för brandskyddet och i intresset för inkomsten, vilket i vissa fall medför, att inkomsten får företräde framför brandskyddet.
För att undvika detta anse vi, att skorstensfejaren skall ha fast lön och därutöver ingen möjlighet till extra inkomster av sotningsarbetet. Då det emellertid ställer sig svårt att omedelbart övergå till dylik ändring, föreslå vi att respektive kommuner själva få avgöra, hur skorstensfejaren skall anställas. Vi vilja ifrågasätta, om endast första alternativet bör intagas i stadgan med den övergångsbestämmelsen, att alla nya skorstensfejarebefattningar skola tillsättas enligt stadgan.
Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund, som beretts tillfälle att yttra sig över vad arbetareförbundet sålun-da anfört, har i skrivelse den 13 oktober 1941 andragit bland annat följande:
Brandstadgans uppläggning av frågan om skorstensfejares anställningsförhållan- den visade oförtydbart, att man ansåg, att sotningsväsendet i städerna och de stads- liknande samhällena skulle handhavas såsom privat drift.
Under åren närmast efter promulgeringen av brandstadgan uppstodo menings- skiljaktigheter rörande vissa städer och deras skorstensfejares ställning till olycks- fallsförsäkringslagen. Med hänsyn till skorstensfejarnas i brandstadgan angivna all— männa ställning i förhållande till kommunen förklarade riksförsäkringsanstalten, att kommunen vore att anse såsom arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen för av kommunen antagen och förordnad skorstensfejare och av honom anställda biträden.
Dessa riksförsäkringsanstaltens beslut överklagades av ett 60-tal kommuner i ri— ket. Med anledning härav meddelade försäkringsrådet den 20 februari 1931 vissa rikt- linjer, efter vilka försäkringspliktsfrågan i de förevarande fallen borde bedömas.
Men den rättsuppfattning, som på detta sätt fastslagits, tilltalade icke svenska stadsförbundet, som sökte att åstadkomma en ändring av olycksfallsförsäkrings- lagen. Men då detta icke lyckades, gjorde stadsförbundet framställning hos Kungl. Maj:t om sådan ändring i 5 kap. gällande brandstadga, att allt, som kunde giva skorstensfejarebefattningarna karaktären av kommunalanställning, skulle utbytas mot andra termer, som tydligt angåvo, att något sådant anställningsförhållande icke före- låg, utan att skorstensfejama vore att anse såsom auktoriserade näringsidkare en- iigt förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.
Kungl. Maj:t biföll stadsförbundets framställning och så tillkom förordningen den 13 maj 1932 nr 115. Genom denna förordning strökos ur stadgan sådana ord som »anställd», »anställning», »befattning», »förordnande», »entledigas» och »av- sättning». I stället infördes beteckningarna »godkänts», »godkännande», »återkallas» och »återkallelse».
Dessa ändringar i brandstadgan medförde emellertid icke den av stadsförbundet åsyftade verkan, ty försäkringsrådet vidhöll i utslag den 27 oktober 1933 sin i skri- velsen den 20 februari 1931 intagna ståndpunkt och fastslog detta än yttermera med skrivelse den 12 februari 1934.
Kommunalt ordnat sotningsväsen har redan under den tid, då 1874 års brand- stadga gällde, förekommit i en del kommuner exempelvis Halmstad, Jönköping, Karlstad. Men undantagen voro så få, att de fastmer bekräftade den allmänna regeln om enskild drift.
När man så i Norge införde lagen om brandväsendet den 15 augusti 1908, enligt vilken kommunalrepresentationen tillsatte erforderligt antal skorstensfejare med en- samrätt att utföra den i lagen föreskrivna obligatoriska sotningen, varvid den be- slutande myndigheten i staden jämväl kunde fastställa en bestämd årslön för skor— stensfejaremästaren, så genomfördes över hela Norge kommunal drift av sotnings- väsendet. I vissa städer antaga och avlöna mästarna själva behövligt antal arbetare; i andra åter anställas och avlönas även arbetarna av kommunen.
Facit av denna kommunalisering blev enligt vad Norges byforbund meddelat: att arbetstiden icke så väl utnyttjas vid kommunal drift, då mästaren icke är di- rekt intresserad av att få arbetet billigt utfört;
att kostnaderna för sotningsväsendet måste höjas med 200 %; att befordringsmöjligheterna inom sotningsväsendet starkt försämrades; att rekryteringen av kåren försvårades; att även efter kommunaliseringen arbetskonflikter med arbetsnedläggelser inträf- fat; samt
att det kommunaliserade sotningsväsendet icke, såsom väntat var, tillförde kom- munen en ny inkomstkälla.
I Köpenhamn behandlades frågan om kommunalisering av sotningsväsendet, under åren 1907—1921, men man gick därvid ut från den uttryckliga förutsättningen, att den kunde genomföras utan någon förhöjning av sotningsavgifterna eller någon sär- skild kostnad för kommunen. Vid den fortsatta behandlingen av frågan kom spörs— målet om personalens pensionering i främsta rummet att tilldraga sig uppmärk- samheten. Kostnaderna för lösningen av denna fråga skulle erfordra en höjning av sotningstaxan med 126 %. Då därtill kom, att rekryteringen av facket _och lär- lingsutbildningen under den enskilda driften skedde genom mästarens försorg, men detta förhållande genom kommunaliseringen komme att upphöra och därigenom ock- så tillgången på kvalificerad arbetskraft att minskas, fick hela kommunaliseringsför- slaget förfalla.
I Malmö väcktes motion om kommunalisering av sotningsväsendet år 1913. "Stads- fullmäktige tillsatte en kommitté. Denna avstyrkte förslaget, och stadsfullmäktige av- slogo motionen den 10 december 1915. Man fann nämligen, att personalen icke vore sämre avlönad än jämförliga kommunala befattningshavare, snarare tvärtom, och ej heller i övrigt hade man kunnat finna, att personalen arbetade under missförhållan- den, som kunde motivera ett kommunalt ingripande.
I Göteborg har frågan varit uppe, men kom icke ens så långt som till stadsfull- mäktige.
I Stockholm väcktes i stadsfullmäktige år 1924 två motioner om kommunalisering av 'sotningsväsendet. Gatunämnd och stadskollegium ägnade frågan en ingående ut- redning, som återfinnes i stadskollegiets utlåtande nr 110 för år 1929. På stadsfull- mäktiges sammanträde den 6 maj 1929 avslogos båda motionerna. '
I Gävle motionerades i stadsfullmäktige om kommunalisering av sotningsväsen— det, men motionen avslogs år 1934 efter att hava legat under behandling i c:a 10 år.
I Halmstad och Jönköping var, såsom tidigare anfört blivit, sotningsväsendet kom- munalt redan under den tid, då 1874 års brandstadga gällde. Men då resultatet av denna verksamhet med åren visade sig allt mindre tillfredsställande, slopades syste- met och man övergick till enskild drift.
I Karlstad hade man även kommunal drift av sotningsväsendet, men harzfrångått systemet och tillämpar nu ett slags quasi-entreprenadsystem. . ,
För närvarande finnes endast en stad i riket med kommunalt sotningsväsen näm- ligen Mjölby. *
Det av svenska skorstensfejeriarbetareförbundet nu framförda önskemålet är, _att kommunen skall äga själv avgöra, huruvida den vill hava kommunal eller enskild drift. :
Av arbetareförbundets motivering framgår, att förbundet måste erkänna och med- giva, att den enskilda driften är billigare, i det att arbetsgivaren, som har ekono- miskt intresse av företaget, erhåller bättre arbetsresultat; alltså precis samma er— farenhet, som man gjorde i Norge.
Dessa senare erfarenheter giva oförtydbart vid handen, att kommunalisering'icke bör genomföras. Den omständigheten, att kommunalt sotningsväsen, där det funnits i vårt land, avskaffats och alla i kommunaliseringssyfte väckta motioner i svenska städer 'blivit avslagna, visar oförtydbart, att städerna icke äro tilltalade av tanken att kommunalisera sitt sotningsväsen. .
Vid sådant förhållande torde man icke böra genom föreskrifter i den allmänna författningen söka införa systemet. '
Riksförbundet får alltså på det bestämdaste avstyrka alla ändringsförslag i brand- stadgan, som syfta på kommunalisering.
Den enskilda driften har visat sig kunna på fullt tillfredsställande och på för kommunen mera fördelaktigt sätt omhänderhava sotningsbestyret, och den anställda personalen har så goda och förmånliga anställnings- och lönevillkor, att det ur den- na synpunkt icke finnes den ringaste anledning att överflytta bestyret till kom— munen.
118 Utredningen kan icke finna, att fördelar för det allmänna skulle vinnas ge- nom en kommunalisering av sotningsväsendet. Erfarenheterna från de orter, där ett system med kommunalisering försökts, mana icke till efterföljd. Ut— redningens förslag har därför, liksom gällande brandstadga, grundats på den huvudtanken, att skorstensfejaren skall hava ställning såsom fri nä- ringsutövare med viss monopolrätt. I fråga om 15 å i förslaget till brandstadga må till en början anföras, att första och andra styckena av paragrafen sakna motsvarigheter i gällande stadga (jfr dock beträffande andra stycket 36 & första stycket i avdel- ning II av sistnämnda stadga). Tredje stycket motsvaras av 19 % 2 mom. i gällande stadga, däri föreskrives, att i brandordningen skola intagas be- stämmelser om den tid, som må förflyta från en sotning till nästa. Denna tid får dock icke sättas längre än till tre år. Från vad sålunda stadgats må undantag beviljas i brandordningen för det fall att eldning ej skett efter senast verkställda sotning. Brandskyddskommissionen föreslog på sin tid, att i detalj utarbetade sot- ningsfrister för olika slag av eldstäder skulle införas i brandstadgan. Sådana regler infördes även i 1923 års departementsförslag till brandstadga. Första lagutskottet anförde emellertid vid behandlingen av detta förslag (utlåtande nr 21 vid 1923 års riksdag, sid. 14) att det, liksom förut varit fallet, borde överlåtas åt de kommunala myndigheterna att i brandordningen meddela de föreskrifter härom, som kunde vara lämpliga för varje ort. Då brandord- ningen skulle fastställas av länsstyrelsen, hade densamma alltid möjlighet att tillse, att för de olika orterna lämpliga tidsbestämmelser beträffande sot- ningen meddelades. I stadgan borde endast meddelas den längsta tid, utöver vilken sotningsfrist icke finge utsträckas. Denna tid skulle enligt utskottets förslag utgöra två år. Den i författningen upptagna tiden av tre år beslöts efter sammanjämkning, sedan kamrarna i frågan stannat i olika beslut.
I-sin nyss berörda skrivelse har svenska skorstensfejeriarbetareförbundet hemställt, att detaljerade regler om sotningsfrister måtte intagas i brandstad- gan. Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund har i sin ovan behandlade skrivelse i denna del tillstyrkt arbetareförbundets framställning.
Enligt utredningens mening är frågan om sotningsfristernas längd en ange- lägenhet, som lämpligen bör avgöras med hänsyn till de särskilda lokala för- hållandena. Detaljerade regler härom torde därför icke böra intagas i brand— stadgan utan torde, liksom nu är fallet, få införas i ortens brandordning. Önskvärd enhetlighet i fråga om sotningsfristernas längd torde vinnas genom att vägledande föreskrifter upptagas i normalbrandordning. Den i gällande brandstadga upptagna tiden för längsta sotningsfrist, tre år, är emellertid, enligt vad erfarenheten visat, alltför lång. Fristen bör enligt utredningens mening icke i något fall vara längre än ett år. Däremot bör möjlighet finnas att, om särskilda skäl därtill äro, erhålla undantag från en i brandordningen ' fastställd sotningsfrist. Sådant undantag bör beviljas av brandchefen efter , skorstensfejarens hörande. Utredningen har övervägt att föreslå, att undantag 5” i stället skulle beviljas av den myndighet, som förvaltar brandförsvarets an-
gelägenheter. Med hänsyn till att frågan är av uteslutande teknisk art synes det dock vara riktigare att prövningen handhaves av brandchefen.
16 5.
I 16 & förslaget ha upptagits allmänna bestämmelser om skorstensfejare och sotningsdistrikt. Paragrafen motsvarar 16 å i gällande brandstadga.
17 g.
1 17 % av förslaget, som motsvaras av 17 å gällande brandstadga, upptagas kompetensföreskrifter för skorstensfejare. Utredningens förslag är likalydan- de med brandskoleutredningens förslag på denna punkt. För motivering för förslaget torde få hänvisas till brandskoleutredningens betänkande (Statens off. utredn. 1941: 11), särskilt sid. 48. I fråga om ikraftträdandet av denna bestämmelse gäller på motsvarande sätt vad som i kommentaren till 7 & för- slaget till brandstadga anförts i fråga om ikraftträdande av de där upptagna kompetensföreskrifterna. Den nya bestämmelsen avser sålunda icke att för- sämra de befattningshavares ställning, som före bestämmelsens ikraftträdan- de godkänts såsom skorstensfejare.
18 5.
Frågan om godkännande av skorstensfejare för sotningsdistrikt behandlas i 18 5 av utredningens förslag, vari med små formella förändringar bestäm- melserna i 18 å i gällande brandstadga upptagits.
Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet har i sin förutnämnda skrivelse hemställt, att en pensionsålder på 65 år borde fastställas för skorstensfejare. Med anledning av detta förslag har Sveriges skorstensfejaremästares riksför- bund i sin berörda skrivelse anfört, att förbundet icke hade något att erinra mot att en pensionsålder fastställdes, under förutsättning att skorstensfejaren finge skäligt bidrag till pension eller sotningstaxorna sattes så höga, att skor- stensfejaren bereddes möjlighet att själv skaffa sig pension. Skulle en pen- sionsålder fastställas, borde den sättas till 67 år i överensstämmelse med vad som gäller för åtnjutande av folkpension.
Vissa skäl kunna otvivelaktigt tala för att en pensionsålder fastställdes för skorstensfejare. Anledning torde emellertid icke föreligga att i brandstadgan giva föreskrift härom lika litet som i fråga om pension för brandchef eller annat brandbefäl.
19—22 åå.
19 å motsvarar med vissa huvudsakligen formella ändringar 19 5 1 mom. gällande brandstadga. 20, 21 och 22 55 motsvaras av paragrafer med samma beteckningar i gällande brandstadga.
23 5.
Denna paragraf motsvarar 23 å i gällande brandstadga.
AVDELNING II.
Bestämmelserna i avdelning II ha utformats efter i huvudsak samma grun- der som motsvarande bestämmelser i avdelning I. Vad som i kommentarerna till sistnämnda bestämmelser anförts, gäller därför i tillämpliga delar även motsvarande bestämmelser i avdelning II.
Den väsentligaste nyheten i jämförelse med vad som nu gäller är att före- skrifterna i avdelning II avses skola gälla obligatoriskt å landsbygden. Be- stämmelserna ha givetvis utformats med' hänsyn till de förhållanden, som råda å landsbygden, och äro icke tillnärmelsevis så stränga som motsvarande bestämmelser för städer och därmed jämförliga samhällen.
24—33 åå.
Dessa paragrafer motsvaras av stadganden i 25—30 åå i gällande brand- stadga samt 8 g, 12 5, 13 ä 1 mom., 15 och 16 åå Skogseldslagen. Motsvaran- de föreskrifter i avdelning I i utredningens förslag äro 1—10 åå.
I svenska brandskyddsföreningens ovan (sid. 58 ff.) behandlade skrivelse den 7 juni 1935 har föreningen framhållit lämpligheten ur brandskyddssyn- punkt av att byggnadsföreskrifter utfärdas för de delar av landsbygden, där sådana föreskrifter icke äro gällande. Utredningen kan ansluta sig till för- eningens framställning så till vida, att utredningen finner det uppenbart att brandförsvaret i hög grad skulle gagnas av en effektiv kontroll över byggnads- sättet för landsbygden. Det torde emellertid åtminstone för närvarande icke vara lämpligt att genom författningsföreskrifter åstadkomma en sådan kon- troll. Kontrollen förutsätter nämligen till en början, att sakkunniga kontrollor— gan tillskapa-s, vilket skulle föranleda avsevärda kostnader. Det må vidare erinras om att kontrollen rimligen borde utövas genom granskning av ritning- ar till planerade byggen. I de flesta fall uppgöras emellertid vid byggen å landet icke sådana ritningar, och det torde vara praktiskt sett otänkbart att åstadkomma en ändring härutinnan. Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen funnit sig icke böra föreslå att obligatoriska byggnadsföreskrifter utfärdas för landsbygden. För att emellertid i någon mån minska nackdelen av att sådana föreskrifter icke utfärdas och kanske även bereda marken för en mera tilfredsställande reglering vid senare tidpunkt har utredningen i 33 ä 2 mom. av förslaget till brandstadga upptagit en föreskrift att i brandordning må intagas anvisningar om vad som till förebyggande av brands uppkomst och spridning bör iakttagas vid byggande och underhåll av hus med eldstad. Det kan erinras om att vissa liknande föreskrifter bruka upptagas i redan ut— färdade brandordningar. I 25 å i den av kommunikationsdepartementet ut- givna handledningen vid utarbetandet av brandordningar för landskommu- ner ha sålunda upptagits vissa regler angående vad som bör iakttagas vid ny- byggnad av hus med eldstad.
I 6 g 1 mom. tredje stycket förslaget till brandstadga föreskrives, att —— i stad och därmed jämställda samhällen — uttagning av tjänstepliktiga till
reservstyrka skall verkställas av brandchefen. I 29 Q 1 mom. tredje stycket av förslaget stadgas att, såvitt angår landsbygden, samma uttagning skall verk- . ställas av den förvaltande myndigheten eller på dess uppdrag av brandchefen.
Grunden till den sålunda berörda olikheten är att brandchef å landsbygden i allmänhet icke kan förutsättas hava sådan ställning, att uttagningen lämpli- gen bör verkställas av honom ensam.
34—37 åå.
Dessa paragrafer, som upptaga regler om brandsyn, anknyta till motsvaran- de bestämmelser i avdelning I i förslaget (11—14 åå). I gällande brandstadga givas motsvarande regler i 31—35 55.
Brandsynenämndens sammansättning enligt förslaget avviker från vad som för närvarande är gällande. Ändringarna äro betingade främst därav, att brandchefen, som enligt utredningens förslag skall hava viss utbildning, synes böra intaga en central ställning vid brandsyneförrättningarna. Föreskriften i 31 ä 2 mom. sista punkten gällande brandstadga att ombud för brandförsäk- ringsinrättning skall äga närvara vid brandsyn har ansetts höra utgå.
Om skorstensfejare finnes i kommunen är det givetvis lämpligt, att denne utses till ledamot i brandsynenämnd.
38 &.
Denna paragraf, som avhandlar sotning, motsvarar 36 å i gällande brand- stadga.
Utredningen har övervägt att i förevarande paragraf intaga en bestämmelse av innehåll att i tättbebyggda samhällen på landsbygden, exempelvis samhäl- len, för vilka utomplansbestämmelser gälla, sotning skulle få verkställas en- dast av auktoriserad skorstensfejare. På landsbygden i övrigt skulle däremot även annan kompetent person få utföra sotning. Till stöd för att införa en bestämmelse av detta innehåll kunde åberopas, att en motsvarande bestäm- melse för närvarande torde gälla för de flesta landsbygdssamhällen, beträ- fande vilka avdelning II av gällande brandstadga är i tillämpning. Utredning— en har emellertid kommit till den uppfattningen att — ehuru det uppenbar— ligen är önskvärt att sotning genom yrkesutbildad skorstensfejare i fortsätt- ningen bör verkställas i om möjligt större omfattning än för närvarande — det likväl torde vara lämpligast att ifrågavarande spörsmål löses efter pröv- ning av förhållandena i varje särskilt fall. Anses för viss ort sotning av aukto- "riserad skorstensfejare böra vara obligatorisk, bör sålunda bestämmelse här- om intagas i brandordningen.
I syfte att förebygga tvekan med avseende å spörsmålet vem som har att svara för att sotning verkställes har i ett sista stycke i paragrafen, vilket sak— nar motsvarighet i gällande brandstadga, upptagits en föreskrift härom. Före- , skriften anknyter till vad som torde få anses vara den allmänna uppfatt-
ningen i frågan.
AVDELNING III.
I denna avdelning, som upptager allmänna bestämmelser, gällande för så- väl stad som landsbygd, givas först vissa föreskrifter om åtgärder till före- kommande och släckning av skogsbrand samt därefter regler om ett nytt institut, kallat besiktning. Slutligen givas ansvarsbestämmelser m. m.
39—42 åå.
39 & motsvarar 12 5 första stycket Skogseldslagen. I fråga om 40 å, som närmast motsvarar 10 och 16 %% Skogseldslagen, torde få hänvisas till mo- tiven till 4 % förslaget till brandlag samt 8 5 2 mom. sista stycket och 31 ä 2 mom. sista stycket förslaget till brandstadga. 41 % motsvarar 1—3 %% Skogseldslagen. I de allra flesta fall, då 41 & kunde tänkas tillämplig, torde förfarandet vara straffbart jämlikt 12 % förslaget till brandlag. Då jäm- likt 48 & förslaget till stadga straff för överträdelse av bland annat 41 & icke må ådömas, om å förseelsen följer straff enligt allmän lag, kunde det ifrågasättas, att de i 41 & upptagna bestämmelserna icke skulle upptagas i stadgan. Utredningen har emellertid ansett det ur pedagogiska och preventiva synpunkter lämpligt att föreskrifterna medtagas. —
42 å i förslaget motsvarar 18 & Skogseldslagen. , 6
43 ä.
I denna paragraf upptagas regler om besiktning ur brandförsvarssynpunkt av byggnader, upplag och andra anläggningar. Dessa regler, som sakna mot- svarighet i gällande rätt, avse att underlätta kontrollen över att särskilt det förebyggande brandskyddet är i betryggande mån tillgodosett. ',
I fråga om besiktning av fridlysta objekt må hänvisas till vad som ovan 5 å sid. 115 anförts om brandsyn å sådana objekt.
44 5. Denna paragraf motsvaras delvis av 43 % 1 mom. andra stycket och 2 mom. gällande brandstadga samt 22 & Skogseldslagen. 45 &.
Denna paragraf motsvarar 43 ä 5 mom. gällande brandstadga.
46 &. Paragrafen motsvarar 44 & gällande brandstadga och 23 & Skogseldslagen.
47 &.
Jämlikt 45 % 2 mom. gällande brandstadga skola 'böter och viten, som , ådömas jämlikt stadgan eller brandordning, tillfalla det samhälle, inom vilket ?
förseelsen ägt rum. Jämlikt 24 g Skogseldslagen skola däremot böter och viten, vilka ådömas efter lagen eller skogsbrandordning, tillfalla kronan.
Av skäl, som anförts i motiven till 23 % brandlagen, har utredningen an- sett, att förevarande böter och viten böra tillfalla kronan.
48 g. _ .
Paragrafen motsvarar 46 & gällande brandstadga. Med hänsyn till den nya lagstiftningen om sammanträffande av brott har en viss omformulering verk- ställts. '
49 &.
Denna paragraf motsvaras delvis av 47 å brandstadgan och 14 & skogselds- lagen.
50 5.
Denna paragraf motsvaras delvis av 48 g 1 mom. gällande brandstadga.
51—52 åå. Dessa paragrafer motsvara 49 och 50 åå i gällande brandstadga.
Övergångsbestämmelserna.
Med avseende å de särskilda reglerna i fråga om ikraftträdandet av kom- petensföreskrifterna må hänvisas till vad som anförts ovan å sid. 111. Frågan om införande av nya brandordningar har berörts å sid. 108.
KAP. VIII. Särskild motivering till övriga författningsförslaw. .
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 5 16:0) och 17:e) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 2) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Därest utredningens förslag till brandlag upphöjes till lag, torde vissa änd- ringar böra verkställas i 2 5 lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
I 16 5 första punkten förslaget till brandlag stadgas, att om länsstyrelse finner att kommun åsidosätter sina skyldigheter enligt nämnda lag eller att ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning icke fullgör vad honom åligger jämlikt 11 5 1 mom. första stycket i lagen — vilket lagrum avser anskaffande av brandredskap samt vidtagande av vissa förebyggande brandskyddsåtgärder _ skall länsstyrelsen förordna om rättelse. Läns- styrelsens beslut kan jämlikt 18 å i förslaget överklagas hos Konungen. I 2 % 16:0) regeringsrättslagen utsäges bland annat, att mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter rörande städernas eller andra orters brandväsen skola till- höra regeringsrättens upptagande och avgörande.
Enligt utredningens mening torde mål, som avse kommuns allmänna skyl- digheter i fråga om brandförsvaret, d. v. s. de skyldigheter, som behandlas i 1, 3, 4, 6, 7, 8 eller 9 %% brandlagen, böra avgöras av Konungen i stats—' rådet, enär dessa mål torde komma att vara av huvudsakligen ekonomisk och praktisk natur. Däremot torde mål, som angå skyldighet för ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning att vidtaga vissa åtgärder (11 ä 1 mom. första stycket), böra upptagas och avgöras av regeringsrätten, vare sig ägaren är enskild person eller kommun eller annan, enär i dessa mål kunna uppstå spörsmål, som beröra enskild rätt. Mål i övrigt om med- delande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt för- fattningar och föreskrifter rörande brandförsvaret såsom mål angående be- slut vid brandsyn etc. torde även böra tillhöra regeringsrättens upptagande och prövning. Utredningens förslag till ändrad lydelse av 2 & 16:o) regerings- rättslagen har utarbetats med hänsyn till vad sålunda anförts.
Därest kommun, eller sådan ägare, som i 11 ä 1 mom. förslaget till brand- lag avses, icke efterkommer förordnande, som länsstyrelse meddelat jämlikt 16 å första punkten i förslaget, äger länsstyrelsen jämlikt 16 å andra punkten i förslaget förelägga lämpligt vite. Klagan över länsstyrelses beslut härom kan föras i vanlig ordning (18 å i förslaget). I 2 % 17:o) regeringsrättslagen föreskrives bland annat, att mål om föreläggande av vite skola, utom i vissa
undantagsfall, behandlas av regeringsrätten. Emellertid torde av skäl som nyss anförts mål, som avse kommuns skyldigheter enligt 1, 3, 4, 6, 7, 8 eller 9 åå brandlagen, icke heller i det fall, att vite stipulerats, böra upptagas av regeringsrätten. I 2 g 17:o) regeringsrättslagen torde därför föreskrift härom böra intagas. Vidare bör den i samma punkt ingående hänvisningen till lagen om förekommande och släckning av skogseld utgå. Utredningens för- slag till ändring av 2 % 17:o) regeringsrättslagen är grundat på dessa syn- punkter.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 87 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.
Lagförslaget innefattar allenast formella ändringar i punkterna b) och c). Ändringen i punkt c) är föranledd av utredningens förslag till brandlag och brandstadga,» under det att ändringen i punkt b) betingas av 1931 års stads- planelagstiftning.
Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse av 2 och 3 55 stadgan den 21 februari 1941 (nr 139) angående statsdepartementen.
Enligt nu gällande föreskrifter handläggas ärenden rörande skogsbrand- försvaret inom jordbruksdepartementet och ärenden rörande brandförsvaret i övrigt inom kommunikationsdepartementet. Därest utredningens förslag om samordning av skogsbrandorganisationen med brandorganisationen i öv- rigt genomföres, torde samtliga ärenden rörande brandförsvaret böra hand- läggas inom komm'unikationsdepartementet. Förslaget upptager de härför erforderliga författningsändringarna.
Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 2 december 1938 (nr 744 ) angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m.
De föreslagna ändringarna äro av dels formell och dels saklig natur. For- mella ändringar, föranledda av att Skogseldslagen enligt utredningens förslag skall ersättas av brandlagen och brandstadgan, föreslås beträffande kungö- relsens ingress samt 2 & tredje och fjärde styckena och 7 5 första stycket. Ändringen i 12 % betingas av de förslag till ändrad anslagsrubricering, vilka framläggas i kap. IX.
I 2 % första stycket och 6 % ha sakliga ändringar vidtagits. Ändringarna äro föranledda av en av svenska brandkårernas riksförbund i juni 1941 avgiven, till Konungen ställd skrivelse, däri förbundet hemställer, att änd- ringar i nu ifrågavarande kungörelse måtte verkställas i enlighet med en till framställningen bilagd promemoria. Sedan statskontoret, domänstyrelsen och länsstyrelserna i samtliga län jämte åtskilliga andra myndigheter och en- skilda avgivit yttranden över promemorian, har ärendet överlämnats till brandförsvarsutredningen för utlåtande.
I promemorian anföres till en början följande:
I lagen om förekommande och släckning av skogseld av den 14 oktober 1914 var angående ersättning bestämt i 5 17, som hade följande lydelse: »Den, som deltagit
i eller på annat sätt varit verksam för släckning av skogseld må kunna, efter för ty skäligt prövas, av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför ävensom ersättning för skada till följd av arbetet. Brandfogden eller annan, som utövat befälet vid brandstället, äge till Konungens Befallningshavande avgiva för- slag rörande tilldelande av ersättning eller belöning; har framställning därom in— kommit till honom, skall han med yttrande överlämna ärendet till Konungens Be"- fallningshavande. Konungens Befallningshavande pröve förslag eller framställning, som nu sagts och utanordne till vederbörande dem erkända belopp. Klagan över ' Konungens Befallningshavandes beslut må ej föras.» Denna lag kompletterades icke av någon kungörelse med direktiv för ersättningens beräknande, varför under lagens 24-äriga tillvaro ersättningen alltid utgick från och med första timmen av deltagandet i släckningsarbetet.
I den nya lagen av den 7 maj 1937 bestämmes i 25 5: »Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av skogseld, må kunna av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför ävensom ersättning för skada till följd av arbetet. Har vid mera långvarigt släckningsarbete visat sig nödvändigt att genom ledningens försorg ordna gemensam proviantering, skall kostnaden här- för bestridas med statsmedel. Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelar Konungen».
Med anledning l&irav har utfärdats Kungl. Maj:ts kungörelse angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. in. av den 2 december 1938 (S. F. S. nr 744/1938). Huvudsakliga avsikten med denna kungörelses direktiv torde hava varit att undanröja de mycket växlande grunder för ersättningens utgivande, som förut tillämpats av länsstyrelserna.
Redan från början av denna kungörelses tillämpning har emellertid visat sig, att tolkningen av kungörelsens 6 & föranlett länsstyrelserna till olika beslut, vilka nu komma att bliva prejudicerande för deras framtida utanordnande av ersättningar till brandkårerna.
Dessutom har kungörelsens nya bestämmelse i 2 % om släckningsarbete om 8 timmar utan någon ersättning för släckningsskyldiga medfört, att den genom nya skogsbrandlagen avsedda förbättringen av skogsbrandskyddet icke bliver den, som åsyftats.
I promemorian behandlas därefter frågorna om ändring i 2 5 första stycket och i 6 5 var för sig. Förstnämnda författningsrum har följande lydelse: »Ersättning till släckningsskyldig för deltagande i släckning må ej utgivas för de första åtta timmarna av deltagandet och ej med högre belopp än som motsvarar lägsta i trakten gällande grovarbetarlön, där ej den släcknings- skyldige till föjd av deltagandet gått miste om arbetsförtjänst, varav han och hans familj varit i trängande behov, eller arbetet varit särskilt betungande.» Med avseende å denna bestämmelse anför riksförbundet följande:
Under den tid, 1914 års skogsbrandlag var gällande, utbetalades ersättning från och med den första timmen. Landets skogseldsläckningsskyldiga hava därför under 24 år blivit vana vid detta förhållande samt att sådan ersättning utgår av stats- medel. Riksdagen har årligen beviljat sitt anslag till skogseldsläckning i enlighet härmed.
Den nya skogsbrandlagen av 1937 lägger icke hinder i vägen för att så sker jäm- väl i fortsättningen.
Anledningen till att man genom kungörelsen av 2/12 1938 frångått denna princip är svår att förstå. _
Skogsbrandkommittén har i sitt betänkande den 13/10 1934 i denna fråga anfört följande å sid. 59: »Beträffande själva släckningsarbetet hava olika åsikter yppats. Frånsett de fall, vari hävdats, att formella krav på betalning ej alls borde få fram—
ställas, hava i huvudsak två meningsriktningar gjorts gällande, nämligen dels att er- sättning ej borde utgå förr än viss tid förflutit efter släckningsarbetets igångsättande, ' dels att ersättning skulle beräknas för hela den tid, varunder arbetet pågår. Före-
språkarna för den första uppfattningen hava uttalat, att man ej helt skulle över- giva den principen, att bekämpande av skogseld vore en allmän medborgerlig skyl— dighet. De, som företräda den senare ståndpunkten, hava framhållit, att det kunde vara av vikt för ett snabbt sammankallande av släckningsskyldiga, att dessa hade kännedom om, att de erhålla ersättning från arbetets början. Ersättningen borde under alla förhållanden utgå med lägre belopp än för orten gällande dagspris eller timpenning. Skogsägare skulle undantagas från rätten att erhålla ersättning.» Detta synes påvisa, att ingen av de myndigheter, som avgivit utlåtande om behovet av en ny skogsbrandlag framkommit med förslag om så lång tids friarbete som 8 timmar. ' Skogsbrandkommittén föreslog också, att de i 1914 års lag gjorda stadgandena här-
utinnan även fortsättningsvis borde tillämpas (sid. 60 i betänkandet), och sålunda att ersättningen fortfarande borde utgå från och med första timmen.
Varför Kungl. Maj:t funnit anledning att i kungörelsen bestämma 8 timmars fri— arbete är obekant.
Den medborgerliga skyldigheten skulle icke behöva frångåtts, om kortare och mera rimlig tid bestämts för friarbetet. Även med ersättning från och med första timmen hade den medborgerliga skyldigheten icke ansetts förringad under före- gående lags giltighetstid.
Ekonomisk hänsyn torde ej heller gärna hava givit anledning till en ny princip, då enligt skogsbrandkommitténs betänkande (sid. 15 och 16) under 20-årsperioden 1914—1933, då alltså utbetalning skedde från och med första timmen, släcknings- kostnaderna för skogseldar å både enskilda och allmänna skogar kunde beräknas till 125000 kr. i medeltal per år, ett belopp, vilket säkerligen icke får anses för högt såsom statens bidrag till skyddet av hela landets så betydelsefulla skogsvärden mot förödelse genom brand
Erfarenheterna från de efter kungörelsens ikraftträdande (den 1/1 1939) timade skogseldsläckningarna hava redan givit brandfogdama den uppfattningen, att de släckningsskyldiga, när de nu få kännedom om den långa arbetstiden utan någon sOm helst ersättning, icke komma att inställa sig med den villighet och snabbhet, som är behövligt och ej heller komma att inlägga den energi i släckningsarbetet, som är nödvändigt. Sådana följder får man givetvis räkna med, vilket innebär, att kungörelsens bestämmelse om 8 timmars friarbete kommer att avsevärt förringa den förbättring av skogsbrandskyddet, som den nya Skogseldslagen avsett. I dessa tider, då ersättning lagligt bekräftats för den medborgerliga skyldigheten att full- göra kommunala förtroendenppdrag, borde ett alltid så betungande arbete som skogseldsläckning icke behöva utföras utan någon som helst ersättning, vilket oftast kommer att bliva fallet, när det huvudsakliga släckningsarbetet i regel utföres på kortare tid än 8 timmar.
De i 2 paragrafens första stycke gjorda undantagen »där ej den släckningsskyl- dige till följd av deltagandet gått miste om arbetsförtjänst, varav han och hans familj varit i trängande behov eller arbetet varit särskilt betungande» kan icke an— ses undanröja påtalade menliga följder, emedan undantagen endast hänvisa till er- sättningen d. v. s. lägsta grovarbetarlönen, men ej möjliggör ersättning för kortare tid än 8 timmar.
Orden »han och hans familj» omöjliggör därtill, att en ogift släckningsdeltagare kan medgivas högre ersättning än lägsta grovarbetarlönen, även om han är i trängande behov härav. Orden böra därför vara »han eller hans familj».
Vad ovan sagts gäller släckningsskyldig d. v. s. »i trakten å landet eller i stad bosatt, arbetsför man, som fyllt 18 men ej 60 år». Andra, som deltagit i släcknings- arbetet t. ex. underåriga, överåriga, kvinnor, sommargäster m. fl. äga visserligen en- ligt 10 g 2 stycket att göra framställning om ersättning, men om för dem skall till-
lämpas 8 timmars friarbete och lägsta grovarbetarlönen gives icke närmare direk- tiv. Behövligt är att klarlägga härom i 2 &.
Skulle i motsats till vad förut varit fallet statlig, ekonomisk 'hänsyn numera kunna anses kräva, att den medborgerliga plikten vid skogseldsläckning måste fullgöras med viss tids friarbete, är nödvändigt, att detta arbete begränsas förslagsvis till mindre än 2 timmar. Härigenom skulle överensstämmelse vinnas med motsvarande föreskrift i Kungl. Maj:ts förordning den 31 maj 1940 om grunderna för avlöning av viss personal tillhörande det allmänna luftskyddet (S. F. S. nr 432/1940) & 5 andra stycket.
I åtskilliga av de över förslaget avgivna yttr—andena har riksförbundets för- slag tillstyrkts, men förslaget har även mött motstånd. Sålunda har domän- styrelsen jämte andra myndigheter anfört, att enär det borde vara en med- borgerlig plikt att deltaga i eldsläckning, ersättning borde utgå enligt nu gäl- lande regler, d. v. 5. efter åtta timmars arbete. Andra myndigheter, däribland länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Öre- bro och Gävleborgs län, ha emellertid ansett, att ersättning bör utgå från ar- betets början. I några yttranden, bland annat från överjägmästarna i Umeå och Mellersta Norrlands distrikt samt Östra distriktet, framhålles, att i trak— ter med längre avstånd skulle två timmars »friarbete» i många fall åtgå för transporter till eldplatsen. Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört, att en icke släckningsskyldig, som deltagit i släckningen, torde böra beredas ersätt- ning för arbetet efter samma grunder som de släckningsskyldiga, Länsstyrel— & sen i Kronobergs län har anfört:
Länsstyrelsen kan icke finna annat än att bestämmelsen i dess nu gällande ly- , delse lämnar möjlighet till utbetalningar av ersättning jämväl för de första åtta timmarna av deltagande i släckningsarbete, därest den släckningsskyldige till följd av deltagandet gått miste om arbetsförtjänst, varav han och hans familj varit i trängande behov. Länsstyrelsen anser därför att någon ändring av bestämmelserna härutinnan icke är behövlig.
Motsvarande mening har uttalats även i andra yttranden. Skogsstyrelsen har anfört följande: Skogsstyrelsen anser i likhet med riksförbundet att med nuvarande formulering av & 2 äro förenade vissa olägenheter, varför en ändring torde vara påkallad. Emel- lertid synas beräkningar böra göras rörande storleken av de ersättningsbelopp, som kunna antagas komma att utbetalas efter en minskning av den tid, som släck— ningsskyldig enligt nu gällande bestämmelser är skyldig att deltaga i släcknings- arbete utan ersättning. Den av riksförbundet gjorda jämförelsen med förhållandena under den äldre skogsbrandlagens giltighetstid torde nämligen icke vara fullt håll- bar och det synes knappast lämpligt, att genomföra en ändring i nu förevarande hänseende utan att i tillräcklig grad kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna därav. Därjämte synes om möjligt böra införskaffas material för bedömande av i vilken utsträckning de nu gällande ersättningsbestämmelserna påverkat de släck- ningsskyldigas villighet och snabbhet att inställa sig vid skogseldsläckning. I sam- band därmed torde böra övervägas, huruvida den ökade effektivitet i skogseldar- nas bekämpande, som eventuellt kan följa av frikostigare ersättningsbestämmelser, blir så stor att vinsten ur det allmännas synpunkt täcker den ofrånkomliga ök- ningen i utbetalade ersättningsbelopp. Beträffande riksförbundets förslag att även frivilliga, som utan att vara släckningsskyldiga deltagit i skogseldsläckning, skulle , kunna av brandfogden uppföras på dennes förteckning över ersättningsberättigade,
synes detta innebära en praktisk förenkling av nu gällande bestämmelser. En frå- ga, som ej beröres i riksförbundets skrivelse, men som under vissa förhållanden kan bliva av stor betydelse, är inräknandet i tjänstgöringstiden av den tid, som åtgått för färden till och från brandplatsen. På grund av de stora skillnader i färdtid, som kunna förekomma, synes det önskvärt att få även denna fråga under diskussion. Som av det ovan anförda torde framgå, anser Skogsstyrelsen, att de i riksförbundets skrivelse framförda synpunkterna i ersättningsfrågan äro väl värda beaktande, men att ytterligare utredning erfordras icke blott på de punkter, som berörts av riksförbundet utan även på vissa andra av direkt eller indirekt betydelse ' för ersättningsfrågans lösning. |
Vid övervägande av frågan, om och i vad mån staten bör utgiva ersätt- ning för arbete med släckning av skogseld, har utredningen funnit övervägan- de skäl tala för det av riksförbundet framställda förslaget om ersättning efter två timmars arbete. Utredningen har därvid särskilt fäst avseende vid att den medborgerliga skyldigheten att deltaga i skogseldsläckning som regel drabbar endast en förhållandevis liten samhällsgrupp —— skogsarbetare m. fl. å lands- bygden under det att övriga gå fria. Skulle i några fall de två timmarnas friarbete åtgå till transport till brandplatsen, synes det likväl rimligt att er- sättning utgår enligt huvudregeln. Det må därvid erinras om att jämlikt 1 g i kungörelsen deltagande i släckningsarbete räknas från den tid deltagaren in- ställt sig å brandstället eller å särskilt bestämd mötesplats eller eljest börjat utföra honom åliggande uppgift vid släckningen.
Ersättning synes böra utgå även till icke släckningsskyldiga, som deltagit . i arbetet. De av utredningen föreslagna vidsträckta reglerna om brandtjänste-
plikt (10 & första stycket brandlagen) torde emellertid medföra, att så gott som samtliga personer, som kunna tänkas deltaga i släckningsarbete, äro släckningspliktiga.
Genomföres en så kort »friarbetstid» som två timmar, synes ersättning icke under någon förutsättning böra utgå för arbete inom friarbetstiden.
Uttrycket »han och hans familj» synes med hänsyn till vad riksförbundet anfört böra ändras till »han eller hans familj».
Utredningens förslag till ny lydelse av 2 & första stycket i nu förevarande kungörelse är avfattat med hänsyn till vad sålunda anförts. Det torde vara skäl antaga, att den kostnadsökning för statsverket, som skulle föranledas av att det sålunda föreslagna stadgandet genomfördes, skulle stanna inom en mycket begränsad ram enär de ersättningar, som kunna komma i fråga, äro jämförelsevis låga. Några särskilda undersökningar ifråga om kostnads- ökningen torde därför icke behöva utföras.
De andra av de av riksförbundet berörda bestämmelserna, 6 % i förevarande kungörelse, har följande lydelse: »Anlitas kommunal eller därmed jämför- lig brandkär för släckning av skogseld utom samhället, må ersättning utgå dels för utryckningen, dels ock för brandkårens deltagande i släckningen, där detta sker på anmodan av brandfogden eller annan befälhavare vid släck- ningen och annat ej föranledes av bestämmelserna i 4 g. Ersättning må ej utgå för tid, varunder elden berört eller hotat skogsmark, byggnad eller dy-
likt inom samhället.» I fråga om denna paragraf anför riksförbundet föl- jande:
Varken i brandstadgan eller i någon annan lagstiftning återfinnes benämningen :kommunal brandkår» eller definition härpå. Detta medför, att bestämmelsen tol- kas på olika sätt.
En länsstyrelse har sålunda beslutat att följa nedanstående tydning av para- grafen: »Med kommunal eller därmed jämförlig brandkår synes kunna förstås jämväl frivillig brandkår, därest den organiserats för kommun eller del därav en- ligt 24 å i brandstadgan. Ersättning synes alltså endast kunna utgå till sådan fri- villig brandkår enligt berörda 6 5 för släckning utom kommunen eller utom den del av kommunen för vilken den är organiserad. Däremot torde frivillig brandkår, som icke organiserats för kommun eller del därav, alltså utan bestämt eldsläck- ningsområde, icke kunna påräkna ersättning annat än efter 2 % nyssnämnda kun- görelse. Därvid torde emellertid samtliga direkta utgifter, inberäknat slitning och rengöring av redskap, slangar och kläder samt försäkringsavgifter, kunna bestri- das av statsmedel. Skillnaden emot tillämpning av 6 % synes då blott bliva den, att i 2 & 1 stycket omförmälda restriktioner för ersättning åt brandmanskapet måste tillämpas för dessa sistnämnda brandkårer.»
Enligt denna länsstyrelses uppfattning medgiver alltså 6 & icke att ersättning tilldelas personal vid andra brandkårer än de, som äro organiserade enligt brand- stadgan och att övriga brandkårers personal endast skall lämnas ersättning såsom vanliga släckningsskyldiga enligt 2 & d. v. s. först efter 8 timmars arbete och då icke efter 6 5 »för brandkårernas deltagande i släckningen» utan med ej högre belopp än som motsvarar lägsta i trakten gällande grovarbetarlön.
Antalet brandkårer i vårt land är i maj 1941 1,546 st. (enl. Svenska Brandkå- rernas Riksförbunds matrikel). Av dessa torde ungefär 70 0/o förefinnas på orter, där brandstadgan icke är anbefalld att gälla och vilka icke hava genom brand- ordningar fastställda släckningsområden. Alla dessa frivilliga brandkårers personal skulle alltså icke kunna hänföras under 6 & utan likställas med vanliga släcknings- skyldiga i fråga om ersättningen.
Följden av en tillämpning av denna uppfattning skulle bliva, att dessa brand- kårers personal kan komma att uppbådas av brandfogdarna liksom sker med van- . liga släckningsskyldiga, att brandkårernas sprutor m. m. lämnas oanvända hemma och att de frivilliga brandkårernas ingripande med sina redskap med härför övad personal omöjliggöres vid skogsbränder.
Man får icke förbise, att de frivilliga brandkårerna till största delen äro förlagda på landsbygden och därför ligga närmast till för medverkan vid skogarnas skydd samt att deras inställelse vid skogsbränder ofta kan beräknas ske före de släck- ningsskyldigas, varigenom större möjlighet beredes för dem att kunna ingripa, me— dan skogselden ännu icke erhållit större omfattning och sålunda är lättare att släcka, varigenom stora skogsvidder kunna räddas. Betänkas bör även, att för en brand- kårs deltagande i skogseldsläckningen som regel icke kan behövas så lång tid som 8 timmar, varför de frivilliga brandkårernas personal sällan skulle erhålla någon som helst ersättning för sitt arbete. Däremot skulle andra brandkårer, enbart där- för att de tillkommit på grund av brandstadgans tvång, erhålla ersättning, ehuru deras insats icke är mervärdig vid skogseldsläckning än de frivilliga brandkårernas. Underligt vore icke, om de frivilliga brandkårerna ansåge denna särskillnad mindre rättvis och därför kunde komma till den uppfattningen, att de vid skogsbrand icke borde medverka som brandkår utan endast med sin personal såsom vanliga släck- ningsskyldiga. Men till något sådant har 6 paragrafens formulering säkerligen icke syftat.
När emellertid en länsstyrelse kommit till en tolkning av paragrafen, som kan ,
leda dithän, så är det nödvändigt att paragrafens innehåll gives en annan lydelse.
Säkerligen har avsikten vid 6 paragrafens avfattande varit, att alla brandkårers personal skall kunna tillerkännas ersättning, men att undantag skulle göras för sådana brandkårer, som hava lagstadgat släckningsområde, när de medverka vid skogseldsläckning inom detta område. Detta senare har dock blivit huvudsaken, och paragrafens avfattning har därför blivit negativ med ett innehåll, som ej tagit i
hänsyn till våra brandkårers organisations- eller verksamhetsförhållanden.
I 6 paragrafens sista mening böra orden »eller hotat» utgå, emedan en större skogsbrand redan på flera kilometers avstånd kan anses såsom hotande för egna släckningsområdet, och det därför blir omöjligt att precisera tidpunkten, då er- i sättning skall anses upphöra för brandkårens, långt ifrån egna släckningsområdet * påbörjade arbete. Befogat är, att ersättning alltid utgår utanför egna släcknings- området. » .
Riksförbundets förslag i denna del har tillstyrkts i flertalet av- de avgivna yttrandena. I vissa yttranden anföres dock, att en ändring av förevarande pa- ragraf icke vore av behovet påkallad.
Därest brandförsvarsutredningens förslag till ny brandorganisation genom- föres, skulle frågan i viss mån komma i ett förändrat läge. De allra flesta brandkårerna i riket skulle sålunda antingen vara kommunala eller också på grund av avtal skyldiga att verkställa brandsläckning inom viss kommun. Det något obestämda uttrycket »kommunal eller därmed jämförlig brandkår» torde därför böra utbytas mot »kommunal brandkår eller frivillig brand- kår, som enligt avtal är skyldig att verkställa brandsläckning inom kommun». Vidare bör paragrafens sista ord »samhället» utbytas mot »kommunen». Ut- trycket »eller hotat» i paragrafens sista punkt bör däremot enligt utredning- * ens mening bibehållas, enär det synes rimligt att ersättning icke utgår till
brandkår i det fall, att den egna kommunen är hotad. I tillämpningen torde , svårighet knappast föreligga att avgöra, om skogselden hotat kommunen eller ej.
Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 1 och 5 55 kungörelsen den 2 december 1938 (nr 745) angående statsbidrag till kommuns skogsbrand— väsen. '
Ändringarna äro av formell natur. I 1 g har en hänvisning till skogselds— lagen uteslutits. I 5 & har anslagsbeteckningen ändrats (jfr kap. IX).
Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 8 5 kungörelsen den 16 de- ! cember 1938 (nr 762) angående ersättning för skada till följd av arbete vid släckning av annan eldsvåda än skogseld m. m. Ändringen är av formell natur och betingad av de i kap. IX framställda förslagen om ändrade anslagsbeteckningar.
Förslaget till kungörelse angående skydd för vissa brandtelegrafanlågg— ' ningar.
I 19 kap. 13 & strafflagen stadgas bland annat, att den som uppsåtligen förstör eller skadar statens telegraf- eller telefoninrättning eller någon in- rättningens beståndsdel eller tillhörighet eller därmed vidtager åtgärder, var-
igenom fara för människor eller egendom uppkommer eller inrättningens begagnande hindras eller störes, skall dömas till fängelse i högst sex må— nader eller straffarbete i högst två år. Var skadan ringa och kom ej därav fara för människor eller egendom eller hinder i inrättningens begagnande, må till böter dömas. Jämlikt 22 å andra stycket i samma kapitel skall den som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse är vållande till skada, hinder, uppehåll eller fara, som i 13 % omförmäles, straf— fas med böter. Enligt 14 å i samma kapitel gäller, att vad i 13 Q är stadgat om statens telegraf— och telefoninrättning må tillämpas å dylik av enskilda personer, menigheter eller bolag inrättad anläggning, om Konungen förord- nat, att anläggningen skall njuta samma skydd som statens anläggning. Jäm- likt 22 å tredje stycket kan motsvarande förordnande meddelas såvitt angår brott, som avses i 22 å andra stycket.
Beträffande åtskilliga brandtelegrafanläggningar har meddelats förordnan- de, att anläggningarna skulle åtnjuta samma skydd, som jämlikt 19 kap. 13 och 22 åå strafflagen tillkommer statens telegrafinrättning. Då det ur syn- punkten av brandförsvarets effektivitet torde vara påkallat, att varje brand- telegrafanläggning, som tillhör yrkesbrandkår, borgarbrandkår eller frivillig brandkår, åtnjuter straffskydd, varom nu är fråga, torde det vara lämpligt, att ett generellt förordnande härom utfärdas av Kungl. Maj:t. Förordnandet , torde kunna meddelas genom en särskild kungörelse, vartill förslag utarbe- '. tats av utredningen. '
KAP. IX. Om statsbidrag till brandförsvaret m. ut.
Då brandförsvaret enligt utredningens förslag är organiserat på kommu- nal grund, böra kostnaderna för brandväsendet i princip bäras av kommu- nerna. Staten har emellertid redan tidigare lämnat vissa bidrag till brand- försvaret, och då nu ökade krav ställas på kommunerna torde även statens , bid-rag böra ökas. Vid behandlingen av dithörande frågor torde skillnad böra
göras mellan å ena sidan de engångskostnader, som föranledas av utredning- ens förslag, samt å andra sidan de årliga kostnaderna för brandförsvaret.
Engångskostnader. Utredningens förslag torde föranleda, mera avsevärda engångsutgifter endast för de landskommuner, som icke redan organiserat ett betryggande brandförsvar. Övriga kommuner komma däremot knappast att belastas med ökade utgifter till följd av den nya brandorganisationen.
Preliminära uppgifter från luftskyddsinspektionen och vissa brandkonsu- lenter ha givit vid handen, att omkring 900 brandkårer torde behöva nyupp- sättas för att brandförsvaret å landsbygden skall bliva tillfredsställande ord- nat. Vid uppskattningen *av denna siffra har hänsyn tagits till möjligheten att bilda kommunalförbund ävensom till andra på frågan inverkande om- ständigheter. Uppenbart är emellertid att beräkningen endast kan vara unge- färlig. En mera säker beräkning angående behovet av nya brandkårer torde kunna ske först sedan de i detta betänkande föreslagna länsbrandinspektö- rema kommit i verksamhet.
Den totala kost-naden för nyuppsättning av en brandkår å landsbygden torde enligt beräkningar, som verkställts inom luftskyddsinspektionen (se bi- laga VI till detta betänkande), kunna beräknas till omkring 9300 kronor. Av dessa kostnader belöpa 3 500 kronor å motorspruta, 3 600 kronor år slang och omkring 2 200 kronor å övrig materiel. I kostnadsberäkningen ingå icke ' utgifter för byggande av brandstation. Lokalfrågan torde emellertid till en
början kunna lösas genom förhyrande av garage eller dylikt.
Statsmakterna ha under de senaste åren beviljat sammanlagt 3660 000 kronor till bidrag till inköp av motorbrandsprutor åt vissa kommuner. I fråga om åtnjutandet av sådant bidrag har gällt, att kommun, som erhållit understöd av skatteutjämningsmedel, kunnat erhålla brandspruta kostnads- fritt. Med avseende å annan kommun har föreskrivits, att kommunen skulle gälda ersättning med belopp, motsvarande statens självkostnad för brand— sprutan, dock högst det belopp, som motsvarar en höjning av kommunal- skatten med 5 öre för skattekrona. De av statsmakterna för ifrågavarande
ändamål anvisade medlen ha ännu icke helt tagits i anspråk. I det närmaste 500 motorsprutor komma sålunda att under den närmaste tiden ställas till kommunernas förfogande. I något hundratal fall ha sprutor redan utdelats utan att brandkårer ännu upprättats. Enligt beräkningar, som verkställts inom luftskyddsinspektionen, skulle, när de nu disponibla statsbidragen till inköp av motorsprutor helt förbrukats, erfordras ytterligare anslag för bi- drag till omkring 300 motorsprutor, för att behovet av sådana sprutor i kommunerna skulle bliva tillgodosett.
Medel för bidrag till inköp av dessa 300 sprutor böra enligt utredningens mening anvisas av statsmakterna för disposition enligt grunder motsvarande dem, som gälla vid utdelning av redan meddelade bidrag till inköp av mo- torsprutor. Det för ändamålet erforderliga statsanslaget torde kunna beräk- nas till _omkring 1 000 000 kronor.
Det torde emellertid vara en praktisk nödvändighet, att statsmakterna även härutöver lämna bidrag till uppbyggande av brandförsvaret. Statsbidrag bör sålunda enligt utredningens mening utgå även för inköp av slang till de brandkårer, som behöva nyuppsättas. Slangpriset per meter var före inträdet av den nu rådande krisen omkring 2 kronor 30 öre men är för närvarande omkring 7 kronor 10 öre. Då det synes skäligt att de kommuner, som skola nyuppsätta brandkårer, icke betungas med större utgifter för slang än den före kriget normala kostnaden, vilken utgör omkring 25 I% av den nuvaran- de kostnaden, torde statsbidraget böra utgå med 75 procent av inköpsvärdet. Administrationen av detta bidrag torde ställa sig tämligen enkel, då all slang- försäljning i riket för närvarande förmedlas av luftskyddsinspektionen. Då ' minst 500 meter slang erfordras för envar av de 900 brandkårer, som behöva nyuppsättas, bör bidraget alltså avse 450 000 meter slang. Med utgångspunkt från nuvarande pris, 7 kronor 10 öre per meter, skulle kostnaden härför utgöra 3195 000 kronor och statsbidraget, 75 0/o, utgöra omkring 2 400 000 kronor.
Utredningen har övervägt att föreslå retroaktiva bidrag för redan inköpt slang ävensom bidrag till inköp av slang åt kårer, som nyligen uppsatts men som ännu icke anskaffat erforderlig mängd slang. Då emellertid skäl av såväl praktisk som principiell natur kunna åberopas häremot, torde sådana bidrag icke böra ifrågasättas.
I detta sammanhang må vidare erinras om en av statens arbetsmarknads— kommission och luftskyddsinspektionen den 17 april 1941 avlåten, till Ko- . nungen ställd framställning angående branddammar m. m. I denna fram- ställning anföres bland annat, att behovet av branddammar och brandbrun- nar vore mycket stort, särskilt på landsbygden. I större städer och samhäl— len hade vattenfrågan i regel kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt. En tryggad vattenförsörjning vore emellertid även för mindre samhällen och på landsbygden av vitalt intresse ur brandskyddssynpunkt. Ett stort antal eldsvådor under senare år hade säkerligen kunnat släckas snabbare och ska- deverkningarna avsevärt begränsas, om icke vattenbrist gjort sig gällande. Behovet av branddammar och brandbrunnar vore sålunda redan under freds- , förhållanden av stor vikt. Än mera gjorde sig naturligtvis detta behov gäl- _;
lande under beredskapsförhållanden samt under krig. Med hänsyn till de sålunda anförda omständigheterna hemställdes -— efter det att ekonomiska och vissa andra synpunkter på ärendet ingående dryftats —— att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen äska ett anslag av 2 000 000 kronor till bidrag åt kom- muner m. fl. för utförande av branddammar och brandbrunnar m. m. , Brandförsvarsutredningen har den 21 oktober 1941 avgivit utlåtande i ärendet och har därvid livligt tillstyrkt framställningen samt understrukit vikten av att de i framställningen vidtagna åtgärderna vidtoges inom kortast möjliga tid. Framställningen är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts ' prövning.
Årliga kostnader. Från statens sida lämnas för närvarande vissa bidrag till de årliga kostnaderna för brandförsvaret. Anslag härför äro upptagna under sjätte och nionde huvudtitlarna. '
Under sjätte huvudtiteln ha för innevarande budgetår anvisats följande anslag av ifrågavarande slag:
1) VI E 6. Ersättningar för skador vid eldsläckning, förslagsanslag å
, 10000 kronor. Anslaget avser de ersättningar, som skola gäldas jämlikt kungörelsen den ' 16 december 1938 (nr 762) angående ersättning för skada till följd av arbe- te vid släckning av annan eldsvåda än skogseld m. in. För innehållet i den- na kungörelse har en redogörelse lämnats ovan å sid. 101 f. I statsverkspro- positionen till innevarande års riksdag föreslås, att anslaget skall anvisas med * oförändrat belopp. 2) VI E 8. Statens brandskola, obetecknat anslag å 100 000 kronor. Statens brandskola trädde i verksamhet den 1 juli 1941. Av anslaget mot- . svara omkring 20 000 kronor engångskostnader. I statsverkspropositionen till ' innevarande års riksdag föreslås anvisande av dels ett obetecknat anslag om , 45 800 kronor under rubriken Statens brandskola: Avlöningar och dels ett förslagsanslag om 27 900 kronor under rubriken Statens brandskola: Om- kostnader. 3) VI E 9. Bidrag till svenska brandkårernas riksförbund, obetecknat an- , slag ä 2 000 kronor. ' I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag föreslås, att anslaget skall utgå med oförändrat belopp.
4) VI E 10. Bidrag till svenska brandskyddsföreningen, obetecknat anslag ä 2 000 kronor.
I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag föreslås, att anslaget skall utgå med oförändrat belopp.
Under nionde huvudtiteln äro för innevarande budgetår följande anslag till brandförsvaret upptagna:
5) IX J 19. Skogsvård m. m.; Släckning av skogseld, förslagsanslag å 50 000 kronor.
Anslaget avser ersättningar jämlikt följande författningar:
a) kungörelsen den 2 december 1938 (nr 744) angående ersättning för del- tagande i släckning av skogseld m. 111. För innehållet i denna kungörelse har en redogörelse lämnats ovan å sid. 102 ff.
b) kungörelsen den 2 december 1938 (nr 745) angående statsbidrag till kommuns skogsbrandväsen. Jämlikt demla kungörelse må kommun, vars kostnader för skogsbrandväsendet i betraktande av deras storlek samt kom-
munens ekonomiska förhållanden i övrigt finnas vara för kommunen be- !" tungande, kunna erhålla statsbidrag i enlighet med bestämmelserna i kungö— '
relsen (1 å). Sådant bidrag utgår, därest ej särskilda omständigheter förelig- ga, med högst tre fjärdedelar av sammanlagda beloppet av de kostnader, som kunna anses hava varit nödvändiga för skogsbrandväsendet (2 5). Kom- mun, som vill erhålla statsbidrag, skall jämlikt 3 5 inom februari månad till länsstyrelsen inlämna till Kungl. Maj:t ställd ansökning om sådant bidrag för nästföregående år. Vid ansökningen skola fogas dels uppgift å kommu- nens kostnader för skogsbrandväsendet, vilken uppgift skall vara åtföljd av behöriga verifikationer eller till riktigheten styrkt av den kommunala myn- dighet, som handhar förvaltningen av Skogsbrandväsendets angelägenheter, dels ock de handlingar till styrkande av behovet av bidrag, som kommunen önskar åberopa. Jämlikt 4 5 skall länsstyrelse granska inkomna ansökning- ar och genom sökanden införskaffa eller själv låta införskaffa den ytterli- gare utredning, som må finnas behövlig, samt före den 1 maj med eget ytt- rande översända samtliga inkomna handlingar till Kungl. Maj:t. Sedan Kungl. Maj:t meddelat beslut i anledning av ansökningarna, skall länsstyrelsen till vederbörande kommuner utanordna dem tillhörande bidrag.
c) Kungl. Maj:ts cirkulär den 5 mars 1920 (Svensk författningssamling nr ,5 80) till länsstyrelserna angående ersättande av kostnader för militärhand- .. räckning för släckning av skogseld.
Jämlikt denna kungörelse skola kostnader, som uppstå genom användande av militärhandräckning vid släckning av skogseld, gäldas från nu förevaran— de anslag.
I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag föreslås, att anslaget skall anvisas med samma belopp som för löpande budgetår, eller 50 000 kro— nor.
6) IX J 20. Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande av skogs— brandskyddet, reservationsanslag å 150 000 kronor.
Från anslaget gäldas dels intill ett belopp av 75 000 kronor löner och rese- kostnader för läns- och distriktsskogsbrandchefer samt kostnader för kurser och övningar i skogseldsläckning, dels ock intill ett belopp av likaledes 75 000 kronor bidrag till kostnaderna för bevakning och underhåll av skogs- brandtorn.
I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag föreslås, att anslag för ifrågavarande ändamål skall för nästkommande budgetår anvisas med oförändrat belopp, eller 150 000 kronor.
De ändamål, för vilka anslag sålunda anvisats, böra enligt utredningens mening tillgodoses även i det fall att den av utredningen förordade brand— organisationen genomföres. För vissa av de angivna ändamålen synas öka- de anslag böra anvisas. Anslag torde därjämte böra anvisas för vissa nya
uppgifter. Vissa ändringar torde även böra vidtagas i formella hänseen- den. Bland annat böra sålunda samtliga anslag, som avse de årliga kostna- derna för brandförsvaret, redovisas under sjätte huvudtiteln.
Följande anslag torde enligt utredningens mening böra anvisas, därest den av utredningen föreslagna organisationen genomföres.
A. Statens brandinspektion: Avlöningar. Till riksbrandinspektören samt dennes assistent och kontorsbiträde torde i överensstämmelse med vad som föreslås i motiven till 2 5 (ovan sid. 65 f.) böra utgå i avlöningar sammanlagt (15 916 + 9 197 + 3 711) 28 824 kronor. Till arvoden åt länsbrandinspektö- rerna torde få beräknas omkring 40000 kronor samt till arvoden åt läns- inspektörerna för skogsbrandförsvaret och distriktsskogsbrandchefer, så länge dessa senare bibehållas, omkring 30000 kronor. För att bereda riks— brandinspektören möjlighet att för särskilda fall anlita sakkunniga torde i detta anslag böra inräknas ett för ändamålet anvisat belopp av 5000 kro- nor. Till statens b'randinspektion: Avlöningar torde därför få beräknas (28 824 + 40 000 + 30 000 + 5 000) 103 824 eller avrundat 100 000 kronor.
B. Statens brandinspektion: Omkostnader. Under denna rubrik torde till en början böra anvisas medel för bestridande av engångsutgifter för möble- ring av riksbrandinspektörens åmbetslokaler, anskaffning av skrivmaskiner etc. Härför torde beräknas 10000 kronor. I årliga omkostnader för statens brandinspektion (reseersättningar och expenser för riksbrandinspektören, länsbrandinspektörerna, länsinspektörerna för skogsbrandförsvaret och dis- triktsskogsbrandcheferna) torde beräknas 60 000 kronor. Hyreskostna-den för riksbrandinspektörens ämbetslokaler torde i vanlig ordning böra redovi- sas å statens allmänna fastighetsfond. Anslaget torde därför under första budgetåret böra utgå med (10 000 + 60 000) 70 000 kronor.
C. Bidrag till förebyggande och släckning av brand. Under denna rubrik torde böra hänföras de utgifter, som nu bestridas av de ovan under 1) och 5) upptagna anslagen ävensom de utgifter för kurser och övningar i skogs- eldsläckning samt för bevakning och underhåll av brandtorn, som bestridas från det ovan under 6) upptagna anslaget. Av de i nu gällande riksstat an- visade medlen äro 151 500 kronor avsedda för ifrågavarande ändamål. Den föreslagna brandorganisationen får antagas medföra, att ökade anspråk kom— ma att resas på ersättning för deltagande i brandsläckning. Vidare torde den av utredningen föreslagna ändringen av 2 & kungörelsen den 2 december 1938 (nr 744) angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m. (jfr ovan sid. 29 och 125 ff.) komma att medföra något ökad belastning å anslaget. Anslaget torde därför böra beräknas till 165 000 kronor.
D. Statens brandskola: Avlöningar och E. Statens brandskola: Omkost— nader.
Anslagen torde höra utgå med oförändrade belopp, 45800 och 27900 kronor.
F. Bidrag till svenska brandkårernas riksförbund. Den frivilliga brandkårsrörelsen i vårt land är organiserad i länsbrand- kårsförbund, ett för varje län. Länsförbunden bilda tillsammans svenska brandkårernas riksförbund. Riksförbundet verkar som samarbetsorgan för länsförbunden, ordnar instruktionskurser, utövar propaganda, utgiver en tid- skrift, läroböcker o. s. v. Länsförbunden verka framför allt genom sina kon— sulenter (jfr ovan sid. 66).
Enligt utredningens förslag skall i varje län tillsättas en länsbrandinspek- tör. Länsbrandinspektörerna skulle emellertid icke göra länskonsulenterna överflödiga. Länsbrandinspektören skulle verkställa inspektion och kontroll över brandförsvaret i allmänhet inom länet, han skulle besvara remisser från länsstyrelsen 0. s. v. Länskonsulenten skulle framför allt fylla den mera ru- tinmässiga uppgiften att nybilda och öva brandkårer å landsbygden.
Länsförbunden kämpa i många fall med ekonomiska svårigheter. Medel erhållas genom understöd från försäkringsinrättningar, sparbanker etc. samt i viss utsträckning från kommunerna. Mycket ofta äro emellertid dessa me- del otillräckliga. Då emellertid konsulentverksamheten även i den form, som verksamheten skulle erhålla därest utredningens förslag genomfördes, är av central betydelse för brandförsvaret varjämte det stora antalet nytillkomman- de brandkårer i avsevärd män skulle öka verksamhetens omfattning, synes det rimligt att staten lämnar bidrag till densamma. För detta ändamål torde ett årligt belopp av 25 000 kronor böra utgå.
Även den centrala verksamheten i svenska brandkårernas riksförbund sy- nes med hänsyn bland annat till att dess verksamhet genom den föreslagna brandorganisationen kommer att ökas vara värd ett kraftigare stöd från statens sida. Det nu utgående anslaget ä 2 000 kronor torde därför böra höjas till 5000 kronor.
Det sålunda erforderliga beloppet (25000 + 5000) 30000 kronor torde böra anvisas under beteckningen Bidrag till svenska brandkårernas riksför- bund. Det torde få ankomma på riksförbundet att fördela de för länskon- sulentverksamheten avsedda medlen på de olika länen.
G. Bidrag till svenska brandskyddsföreningen.
Svenska brandskyddsföreningen, vars verksamhet huvudsakligen avser det förebyggande brandskyddet, finansieras väsentligen av de större brand- försäkringsinrättningarna. Men hänsyn till att föreningens verksamhet ge- nom den föreslagna brandorganisationen kommer att bliva mera omfattande, särskilt vad angår det förebyggande brandskyddet å landsbygden, torde föreningen böra åtnjuta ökat understöd av statsmedel. Understödet torde bö- ra utgå med ett årligt belopp av 5 000 kronor.
Därest de av utredningen sålunda framställda förslagen vinna gillande. skulle statsverkets sammanlagda årliga utgifter för brandförsvaret komma att ökas med omkring 156 000 kronor, och utgöra omkring 443 700 kronor.
, borde lämna bidrag till kommunernas årliga kostnader för brandförsvaret.
Utredningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att sådana bidrag icke torde böra utgå. Tillräckliga skäl synas nämligen icke föreligga för att giva kommunernas utgifter för brandförsvaret en särställning i jämförelse med andra kommunala utgifter. Det torde även böra uppmärksammas, att den ökning av skattebördan i mera skattetyngda kommuner, vilken kan för— anledas av den föreslagna brandorganisationen, i viss omfattning kompen- seras enligt reglerna om understöd av skatteutjämningsmedel (förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt syn- nerligt skattetyngda kommuner). Den omständigheten, att statsbidrag i vissa fall kan utgå för de årliga kostnaderna för skogsbrandväsendet, synes ioch för sig icke kunna åberopas som stöd för att motsvarande bidrag skulle utgå även för brandväsendet i övrigt bland annat med hänsyn till att skogs- brandskyddet i mycket stor omfattning avser statens egna skogar.
Fråga har även väckts att de brandförsäkrande bolagen skulle förpliktas att lämna vissa bidrag till brandförsvaret. Ett förslag härom framställdes på sin tid av brandskyddskommissionenl, men detta förslag torde knappast hava vunnit allvarligt beaktande från statsmakternas sida.
I Finland har den 5 december 1941 utfärdats en lag om brandskyddsav- gift. Enligt denna lag, som gäller för åren 1942—1946, skall brandförsäk— ringsanstalt till ersättande av statens utgifter för brandväsendet utgiva 3 0/0 av det sammanlagda beloppet av de försäkringspremier, som föregående år uppburits för brandförsäkringar på viss tid, samt 3 0/0 av den beräknade räntan på premiereserven för brandförsäkringar för all framtid. Samman- lagt skall dock ej utgivas mer än 6 penni för varje tusen mark av försäkrings- stocken. I den till grund för nämnda lag liggande propositionen till riks- dagen anfördes bland annat, att utgifterna för brandväsendet huvudsakli- gen bestredes av medel, som uppbures genom allmän inkomstbeskattning. Utgifterna drabbade alltså även personer, vilka icke hade egendom, som hotades av eld. Finansieringen av brandväsendet borde emellertid i första hand bestridas av dem, som drabbades av eldsvådornas ekonomiska följder.
Därest brandförsäkringsbolagen skulle förpliktas att lämna bidrag till brandförsvaret, torde detta få till följd, att brandförsäkringspremierna kom- me att höjas utöver de belopp, varmed de skulle utgått därest en sådan för— pliktelse ej föreskrivits. Kostnaderna för brandförsvaret, vilka — därest de bestridas av skattemedel —— skäligen fördelas mellan alla medborgare, skulle i sådan händelse åtminstone i viss utsträckning övervältas från dem, som icke hava sin egendom försäkrad, till dem, som hava försäkrat. Underlåten- heten att försäkra skulle således premieras, ett förhållande som icke torde vara lyckligt. Att en brandskyddsavgift införts i Finland torde få ses mot bakgrunden av den ekonomiska situation, som för närvarande är rådande i detta land. Lagen om brandskyddsavgift har också uppfattats som ett pro—
1 Jfr ovan sid. 39, samt kommissionens betänkande (se ovan sid. 39 not 1) sid. 2 f. och 88 ff.
visorium, vilket framgår bland annat därav, att dess giltighetstid är begrän— sad.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen funnit sig icke böra föreslå, att brandförsäkringsbolagen skulle förpliktas utgiva bidrag till brand- försvaret.
Särskilt yttrande av biträdande länsjägmästaren Lindroth.
Utredningen har föreslagit, att skogsbrandförsvaret skall samordnas med övrigt brandförsvar. Härutinnan är jag icke helt enig med utredningens'öv- riga ledamöter.
Nuvarande skogsbrandorganisation bygger i sina huvuddrag på 1937 års skogsbrandlag, vilken trädde i kraft så relativt sent som den 1 januari 1939. Er- farenheten hittills torde ha visat, att denna skogsbrandorganisation på det hela taget väl fyllt de krav, som ställts på densamma.
Under sådant förhållande synes möjligen någon förändring av skogsbrand- väsendet icke behövlig. Emellertid kan en samorganisation av skogsbrand— försvaret med övrigt brandförsvar i vissa fall innebära en fördel, nämligen där motorsprutor kunna utnyttjas vid skogseldsläckning. Detta är fallet i sådana trakter, där sprutorna tack vare vägtäthet, terrängens lättframkom- lighet o. s. v. utan större svårigheter kunna framföras till uppkommande skogseldar.
I stora delar av landet försvåra eller omöjliggöra emellertid bristen på vä- gar samt terrängförhållandena framforslandet av motorsprutor i skog. Stun- dom föreligger även svårighet att anskaffa för släckning med motorsprutor erforderligt vatten. I trakter av denna karaktär innebär ett samordnande av skogsbrandförsvaret med annat brandförsvar icke någon effektivisering utan snarare i vart fall för skogsbrandförsvarets vidkommande en försämring.
Det synes mig därför mest ändamålsenligt om brandförsvaret samordna- des i sådana kommuner, som till sina huvuddrag äro av den av mig först beskrivna karaktären, under det att i kommuner, i vilka motorsprutor i all- mänhet icke kunna komma till användning vid släckning av skogseld, skogs- brandförsvar och övrigt brandförsvar organiserades var för sig. På grund av administrativa och lagtekniska skäl kan dock en sådan ordning måhända icke genomföras.
Emellertid synes en uppdelning av landet i stora drag kunna göras enligt ovan angivna synpunkter. Sålunda skilja sig enligt min mening Norrland, Dalarna och Värmland i nu berört avseende från övriga delar av landet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför föreslå, att skogs- brandförsvar och övrigt brandförsvar organiseras var för sig i Norrland, Dalarna och Värmland och samordnas i övriga delar av landet.
Särskilt yttrande av riksdagsmannen Mattsson och biträdande länsjåigmästaren Lindroth.
En av de viktigaste punkterna i utredningens förslag är, att även lands- kommunerna skola åläggas att upprätta och vidmakthålla ett betryggande brandförsvar. Vi äro ense med utredningens övriga ledamöter därom, att det är angeläget att brandförsvaret å landsbygden ordnas efter denna prin— cip. En reform av denna innebörd skulle emellertid åsamka landskommu- nerna icke blott stora engångskostnader — vartill enligt utredningens för- slag avsevärda statsbidrag skulle lämnas —— utan även icke obetydliga år- liga kostnader. De statsbidrag, som enligt utredningens förslag skulle utgå för vissa av de årliga kostnaderna, synas oss icke tillräckliga. Enligt vår mening är det oundgängligt, att landskommunerna erhålla en långt kraftiga- re ekonomisk hjälp från statens sida.
Som stöd för denna mening kan åberopas, att staten redan lämnar sär- skilda bidrag till kommunernas årliga kostnader för skogsbrandväsendet. Be- stämmelser härom äro givna i kungörelsen den 2 december 1938 angående statsbidrag till kommuns skogsbrandväsen. Bidrag kan enligt 1 5 i denna kungörelse utgå till kommun, vars kostnader för skogsbrandväsendet i be- traktande av deras storlek samt kommunens ekonomiska förhållanden i övrigt finnas vara för kommunen betungande. Jämlikt 2 g i kungörelsen ut- ' går bidrag, där ej särskilda omständigheter föreligga, med högst tre fjärde- delar av sammanlagda beloppet av de kostnader, som kunna anses hava varit nödvändiga för skogsbrandväsendet.
I detta sammanhang kan även framhållas, att det under de senaste kri- gen i Finland givits flerfaldiga exempel på att städer och andra tättbebygg- da orter kunnat begränsa bränder, som uppkommit vid anfall från luften, genom att vid sidan av eget eldsläckningsväsen anlita brandkårer från den kringliggande landsbygden.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslå vi, att landskommunerna erhålla statsbidrag med tre fjärdedelar av den årliga kostnaden för brand- försvaret. Att beräkna storleken av det statsanslag, som skulle erfordras här- för, är synnerligen vanskligt, men en preliminär beräkning torde giva vid handen, att ett årligt belopp av omkring 1 500000 kronor skulle vara erfor- derligt.
Bilaga I.
Sammanfattning av de huvudsakliga bestämmelserna rörande brandförsvaret i Finland.
Brandlagen.
Den grundläggande författningen är brandlagen den 22 juni 1933. I denna lag stadgas till en början, att högsta uppsikten över brandväsendet tillkommer stats- rådet samt inom vederbörande län landshövdingen. Varje kommun — stads-, kö— pings- eller landskommun — skall i enlighet med brandlagen och andra i veder— börlig ordning givna föreskrifter draga försorg om brandväsendet. För varje kom— mun skall uppgöras en brandordning, innehållande de bestämmelser angående brandskyddet i kommunen, vilka anses vara nödiga utöver vad i lag och förord- ningar stadgas. Brandordning antages av kommunens fullmäktige och skall under- ställas landshövdingens stadfästelse. Staten drager — antingen direkt eller genom förmedling av kommunerna eller brandtekniska organisationer — försorg om brand- befälets utbildning och den brandtekniska försöksverksamheten.
Kostnaderna för brandväsendet bestridas -— såvida icke i brandlagen annorlunda stadgas eller andra medel stå till förfogande —— av kommunens medel.
Hava kostnaderna för brandväsendet blivit oskäligt betungande för kommun, kan statsbidrag beviljas i form av lån eller direkt understöd.
Brandmyndigheter och släckningsmanskap.
Brandmyndigheter i kommun äro: brandnämnd, brandchef, slåckningschef, nämnd för verkställande av brandsyn, där sådan enligt brandordningen är tillsatt, samt vid pågående eldsvåda cheferna för de till det kommunala brandväsendet hörande brandkårerna. Beträffande befattningen som släckningschef må anföras, att lagen förutsätter att större landskommuner uppdelas i släckningsdistrikt. I varje så— dant distrikt skall, om brandchefen icke där är bosatt, finnas en släckningschef, som vid eldsvåda är underordnad brandchefen.
På brandnämnden ankommer bl. a. att draga försorg om det kommunala brand- väsendet. Brandnämnden består av ordförande och minst tre ledamöter, vilka jämte tvenne suppleanter väljas av fullmäktige. Därutöver hör till brandnämnden en av fullmäktige utsedd i kommunens tjänst stående arkitekt, ingenjör eller byggmästare, där sådan finnes, eller annan i byggnadsverksamhet förfaren person. Ordförande, ledamöter och suppleanter i brandnämnden utses för tre år.
Brandchefen skall närvara vid brandnämndens sammanträden. Han har därvid _vttranderätt men icke rösträtt.
Brandnämndens åligganden kunna i städer och köpingar anförtros annan kom- munal förvaltningsmyndighet samt i landskommun kommunalnämnden. — Har i kommun särskild brandnämnd icke blivit tillsatt äger den kommunala myndighet, som drager försorg om brandväsendet, iakttaga vad som stadgats i fråga om brand—
) nämnd.
Brandchef och släckningschef utses av kommunens fullmäktige på förslag av brandnämnden, det övriga brandbefälet av brandnämnden på förslag av brand- chefen.
Brandchef utses icke på viss tid. Släckningschef utses däremot, om icke i kom- munens brandordning annorlunda bestämts, för tre år i sänder.
Brandchef erhåller av kommunen lön eller arvode. Storleken härav bestämmes av kommunen. Släckningschef är berättigad att av kommunen erhålla dagtrakta— mente för förrättningsdagar och ersättning för resekostnader.
I brandordning för landskommun skall bestämmas, i vilka branddistrikt brand- kår skall finnas. Om i branddistrikt, som sålunda utsetts, icke finnes frivillig brand- kår eller för offentlig eller enskild inrättning grundad brandkår eller avdelning därav, äger kommunen rätt att organisera en allmän brandkår eller brandkårsav- delning av därtill kompetenta, inom branddistriktet bosatta medlemmar av kom- munen, som fyllt 18 men icke 50 år. —— I kommunens brandordning skola före- skrifter givas angående sättet och ordningen för inkallandet av tjänstgöringsplik- tiga till allmän brandkår.
I köping eller i stad med en folkmängd, som icke överstiger 8000 personer, skall finnas en avlönad, i sitt värv övad halvordinarie brandkår (motsvarande i Sverige borgarbrandkår), eller också en frivillig brandkår organiserad på sådant sätt, att för de första åtgärderna erforderliga redskap jämte för redskapens fors— ling och skötsel erforderliga personer omedelbart efter inkommen brandanmälan kunna utrycka till brandplatsen. — Samma bestämmelse gäller även för sådant samhälle med sammanträngd befolkning, som tillerkänts rätt att oberoende av kommunen självständigt handhava brandvården inom samhället.
I stad, vars folkmängd överstiger 8000 personer, skall, därest statsrådet så för- ordnar, finnas avlönad, yrkesmässigt utbildad, till brandstation förlagd ordinarie brandkår (motsvarande i Sverige yrkesbrandkår) samt såsom reserv halvordinarie eller frivillig brandkår.
(" 1
Om å orten befintlig frivillig brandkår eller för offentlig eller enskild inrättning _, grundad brandkår förbinder sig att enligt kommunens brandordning tjänstgöra vid släckningsarbete, skall kåren anses höra till det kommunala brandväsendet och vad som stadgas om kommunal brandkår äga motsvarande tillämpning på densamma.
Kommun kan efter prövning beviljas statsunderstöd för anskaffande av redskap, lämpliga till fjärrhjälp, under villkor att brandkåren är beredd att utan ersättning arbeta utom kommunens område i den utsträckning, som vid understödets bevil- jande bestämmes.
Vad som i lagen stadgas i fråga om brand gäller även i fråga om skogsbrand. Brandmyndigheter och övriga vid kommunal brandkår anställda personer stå i sitt arbete under det skydd och ansvar, som enligt lag tillkommer tjänstemän.
Medlem av kommunal brandkår skall i sin verksamhet iakttaga kommunens brandordning och sin förmans order; likaså skola övriga till släckningsarbete för- pliktade och på brandplatsen närvarande personer iakttaga brandbefälets föreskrif- ter angående släckningsarbetet.
Polismyndighet är skyldig att vid behov giva handräckning åt brandmyndighe- tema samt att ofördröjligen till brandbefälet anmäla av densamma iakttagna miss- förhållanden.
Samarbete mellan kommuner.
Vid större eldsvåda eller synnerligen hotande eldfara är kommun skyldig att på anhållan av brand- eller ordningsmyndighet i annan kommun eller på order av landshövding giva annan kommun hjälp i den utsträckning detta är möjligt, utan att säkerheten i egen kommun äventyras.
För sådant understöd är kommun skyldig att utgiva skälig ersättning, vars stor- lek, därest kommunerna härom icke enas, fastställes av landshövdingen. Äro kom- munerna belägna inom olika län, fastställes ersättningen av landshövdingen i det län, där eldsvådan inträffat.
, första hjälp erforderliga brand- och livräddningsredskap samt att vidtaga andra
' brandbefälet biträda vid släckningsarbetet. Med dylikt arbete avser lagen både ' släckning av eldsvåda och därtill hörande eller i samband därmed stående ålig—
Skulle brandväsendet inom något område kunna anordnas på ett mera verksamt och ändamålsenligt sätt genom att detsamma helt eller delvis ombesörjes av grann- kommun, kunna kommunerna härom sinsemellan träffa överenskommelse. Sådan överenskommelse skall, för att bliva gällande, underställas landshövdingens fast- ställelse. Kunna kommunerna icke träffa överenskommelse skall landshövdingen på den ena kommunens anfordran eller på eget initiativ med bifogande av eget utlå- tande underställa ärendet statsrådets avgörande.
Förebyggande av brandfara.
Lagen stadgar skyldighet för envar att varsamt umgås med eld. Sålunda får vid rådande stark blåst eller torka eld icke uppgöras i skog eller i närhet av sådan, såframt tvingande behov icke föreligger.
Eld eller glödande föremål få ej heller i övrigt hanteras på sådant sätt eller under sådana förhållanden, att skogsbrand därav kan uppkomma.
Eld får icke uppgöras på annans mark utan tillstånd eller tvingande nödvändig- het.
Innan eld uppgöres i skog eller så nära skog att elden lätt kan utbreda sig till densamma, böra åtgärder vidtagas till hindrande av eldens spridning.
Före uppgörande av eld för svedjning bör meddelande härom tillställas rågran- narna samt tillses, att erforderliga eldsläckningsredskap och såvitt möjligt även vatten finnas på platsen samt övriga nödiga åtgärder till förekommande av eldens utbredning vidtagas.
I skog eller dess närhet eller för svedjning uppgjord eld må ej lämnas utan nö- dig eftersyn, och skall eld, sedan den icke vidare behöver nyttjas, omsorgsfullt släckas.
Ägare eller förvaltare av byggnad kan förpliktas att anskaffa och underhålla för
nödiga försiktighetsåtgärder för minskande av brandfara och skyddande av om- givning och människoliv vid eldsvåda.
Särskilda föreskrifter kunna meddelas till minskande av brandfara, som förorsa- kas av industriella och affärsinrättningar, samt av trafik eller andra särskilda för- hållanden.
Till förebyggande av brandfara skall brandsyn förrättas. Myndighet, som äger förrätta brandsyn, skall på tid, som i förväg tillkännagives, eller, då tillkännagi- vande icke föreskrivits, omedelbart beredas tillträde till alla byggnader, r'um, upp- lag och andra platser, som skola besiktigas.
I eldstäder och rökgångar skall sotning verkställas.
Åtgärder vid eldSvåda.
Den som märker eller erfar, att eld utbrutit eller att eldsvåda hotar och icke omedelbart kan släcka elden eller avvärja faran, är pliktig att ofördröjligen därom underrätta de för fara utsatta ävensom brandkåren samt efter förmåga lämna första hjälp vid släcknings- och räddningsarbete, såvida det icke är uppenbart, att underrättelse eller hjälp är onödig.
Envar vid brandställe närvarande arbetsför person är pliktig att på anmodan av
ganden såsom bärgning av egendom och räddning av människoliv, transport av brandberedskap, manskap och vatten, färd till och från brandplatsen, frambe- fordrande av budkavle och efterbevakning.
Då brandchef eller, där kommunen är indelad i branddistrikt, släckningschef prövar nödigt, är varje i kommunen bosatt eller vistande, till släckningsarbete duglig man, som fyllt aderton men icke femtio år, pliktig att vid kallelse genom ,budkavle eller på annat lämpligt sätt ofördröjligen infinna sig på brandplatsen så- framt han ej hindras av vägande skäl och att där utföra vad ledaren av släck- ningsarbetet föreskriver.
Till släckning av skogsbrand böra de tillkallade infinna sig med tillgängliga släckningsredskap och vid behov även med kost.
Hästar, körredskap, automobiler, motor- och roddbåtar, ångbåtar och andra” transportmedel jämte nödigt manskap skola, enligt vad i kommunens brandord- ning föreskrives eller av brandmyndighet vid behov bestämmes, ställas till förfo- gande för släckningsarbetet. Detsamma gäller även beträffande enskild person till- hörig brandspruta samt övriga brand- och arbetsredskap, såvida icke ägaren till- hörig egendom då är synnerligen hotad.
Telefon, telegraf eller annat kommunikationsmedel skall vid intråffande eldsvåda ställas till förfogande för brandanmälan, alarm och andra för släckning av eldsvå- dan avsedda meddelanden. Sådana tillkännagivanden skola omedelbart befordras.
På brandplatsen och i dess omgivning har ledaren av släckningsarbetet rätt att för släckande av eldsvåda och för hindrande av dess spridning, då omständig- heterna sådant fordra, påbjuda förstörande av byggnader, avlägsnande av gärdes- gårdar, nedhuggande av skog, anläggande av moteldar, grävande av diken och vid— tagande av andra för ändamålet nödvändiga åtgärder.
Envar äger rätt att för släckning av eldsvåda eller avvärjande av eldfara taga vatten från annans brunn eller annat vattentag.
Hotar eldsvåda att bliva synnerligen stor eller farlig, äger landshövdingen på sta- tens bekostnad vidtaga åtgärder för avsändande av tillfällig hjälp till brandstället.
Släckningsarbetet vid eldsvåda får icke inställas och ej heller tillstädesvarande personer avlägsna sig innan ledaren för släckningsarbetet givit sitt samtycke därtill. '
Släckningsmanskap må icke kvarhållas på brandplatsen i större mängd och längre tid än vad det verkliga behovet kräver. Sedan branden släckts, skall ledaren för släckningsarbetet utse nödigt antal personer att i tur och ordning hålla vakt vid brandstället till dess faran är helt och hållet överstånden.
Vederbörande polismyndighet skall innan släckningsmanskapet avlägsnat sig från brandplatsen eller i undantagsfall senast inom förloppet av tre dygn under- söka huru elden kommit lös.
Ägare till eller förvaltare av egendom, som hemsökts av eldsvåda, är skyldig att efter skedd släckning draga försorg om efterröjningsarbete och eftervakthållning vid äventyr, att brandmyndigheten annars på hans bekostnad låter utföra arbetet.
Arvoden, ersättningar och omkostnader.
Då någon, som ej är avlönad brandman, deltagit i släckning av brand, som drab- bat annans egendom, har han för tid, som överskrider tolv timmar, rätt till sådant arvode, som skäligen motsvarar hans arbetsförmåga och den dagsavlöning, som på orten under samma årstid för kroppsarbete erlägges. För efterröjningsarbete och eftervakthållning kan ersättning givas även om arbetet icke pågått längre tid än tolv timmar.
Skadestånd skall erläggas för förstörda eller förlorade kläder, skodon och ar- betsredskap, såframt omedelbart efter släckningsarbetets avslutande konstateras att skadan härleder sig från släckningsarbetet och icke åstadkommits genom ägarens förvållande.
För olycksfall, som inträffat under släckningsarbete, skall ersättning av stats- medel givas enligt de grunder, som äro stadgade i fråga om arbetares olycksfalls- ' försäkring.
För transport- och kommunikationsmedel, arbets- och brandredskap samt livs- förnödenbeter, som ställts till förfogande för släckningsarbetet eller efter förord- nande överlämnats till släckningsmanskapet, skall, såframt den överlåtande icke är stat eller kommun, full ersättning givas. Har skada utan ägarens eller den fors- landes tillskyndan uppkommit å transport- eller kommunikationsmedel eller å red- skap skall ägaren härför äga uppbära särskild gottgörelse.
Extra uppmuntringspremier kunna utgivas åt dem, som vid meddelande om eldsvåda, sammankallande och forsling av släckningsmanskap ävensom annorledes under släckningsarbetet ådagalagt synnerlig raskhet och energi.
Nu nämnda arvoden, ersättningar, skadestånd och premier, utom för, efterröj- ningsarbete och eftervakthållning, utbetalas av kommunens medel.
Arvoden och skadestånd fastställas efter varje eldsvåda, sedan släckningsarbe- tets ledare över desamma uppgjort förteckning, på brandchefens förslag av stads- styrelse, köpingsstyrelse eller kommunalnämnd. Likaså fastställas till betalning er- sättningar och skadestånd efter det räkning över de fordrade beloppen överläm- nats till brandchefen och denne häröver avgivit sitt utlåtande. Angående premier be- sluter, inom av kommunens fullmäktige fastställda gränser, stadsstyrelse, köpings- styrelse eller kommunalnämnd efter av brandnämnden på förslag av släcknings- arbetets ledare gjord framställning.
Den, som icke åtnöjes med arvode, ersättning eller skadestånd, som sålunda bli— vit fastställda, skall framställa sitt yrkande hos landshövdingen, vilken efter verk- ställd undersökning bestämmer storleken av det belopp, som skall erläggas. Den, som är missnöjd över landshövdingens beslut äger utföra sin talan vid underrätten i orten i för tvistemål stadgad ordning.
Kostnaderna för skogsbrands släckande bestridas ur kommunens medel. Har skogselden omfattat olika kommuners områden, skall där ej överenskom- melse på annat sätt ernås de genom släckningen förorsakade kostnaderna i första hand ersättas av den kommun, vars myndigheter lett släckningsarbetet. Dock äger ifrågavarande kommun efter det kostnaderna delats mellan kommunerna i förhål- lande till deras av elden härjade områden, av de övriga kommunerna erhålla på envar ankommande belopp.
Enas icke kommunerna om kostnadernas fördelning avgöres ärendet av lands: hövdingen och, om kommunerna tillhöra skilda län, av landshövdingen i det län, vilket den kommun, som i förskott betalat kostnaderna, tillhör.
Då skogseld berört staten tillhöriga marker, erhåller kommun, som erlagt av dess släckning och efterbevakning föranledda kostnader, full ersättning för dessa kostnader av statens medel.
Kostnader, som åsamkats kommun vid släckning av eldsvåda av annat slag än skogsbrand inom annan kommuns område, höra av den senare kommunen erläg- gas åt den förra, därest på förhand icke annorlunda avtalats. Kan uppgörelse icke träffas, bestämmer landshövdingen ersättningens storlek.
Den, som avsiktligen eller genom vållande förorsakat eldsvåda, är pliktig att ersätta ägaren all därav uppkommen skada, ävensom gottgöra all den skada, som genom släckningen åsamkats ägaren till den skadade egendomen, deltagarna i släckningsarbetet, kommun eller staten.
Tvångsåtgärder och straff.
Förekomma inom kommunens brandväsende missförhållanden, vilka ej på annat sätt kunna rättas eller avlägsnas, äger landshövdingen med lämpliga tvångsåtgärder förmå vederbörande att fullgöra sina skyldigheter.
Framgår vid brandsyn eller annars, att för brandskyddet vederbörligen utfär- dade stadganden och föreskrifter icke iakttagas, äger den myndighet, som förrättar
brandsyn, förbjuda användning av eldstad eller annat, som medför eldfara, samt påbjuda, att bristfälligheten inom utsatt tid avhjälpes.
Efterföljes icke förbudet eller påbudet, må brandchef på landet hos landshöv- dingen och i stad hos magistraten anhålla, att den tredskande vid vite ålägges att utföra arbetet eller att brandmyndighet förordnas att utföra arbetet på den för- sumliges bekostnad. Då till förekommande av hotande eldfara brådskande åtgärd är nödvändig, må brandchefen låta förbudet träda i kraft och på den försumliges bekostnad avhjälpa det försummade samt vid behov därtill erhålla handräckning av polismyndighet. Om dylik brådskande åtgärd skall på landet landshövding och i stad magistraten ofördröjligen underrättas, och äga nämnda myndigheter då att var för sitt fall besluta om åtgärdens godkännande eller inställande.
Utföres något för den försumliges räkning, må nödiga kostnader förskottsvis er- läggas ur kommunens medel, och kunna dessa kostnader utan dom enligt räkning uttagas genom utmätningsmans försorg.
Den, som bryter mot brandlagen eller mot bestämmelser och föreskrifter, som utfärdats med stöd av denna lag, straffes, där ej straff därför annorstädes i lag eller förordning är stadgat, med högst etthundra dagsböter eller, vid försvårande omständigheter, med högst fyra månaders fängelse.
Övriga författningar.
Bland övriga författningar rörande brandförsvaret märkes främst brandstadgan den 30 december 1933. I denna stadga givas detaljbestämmelser i de ämnen, som avhandlas i brandlagen.
Vidare märkes statsrådets beslut den 20 mars 1940, varigenom en brandöverin- spektör tillsatts. Brandöverinspektörens åligganden äro följande:
1) att inspektera städernas, köpingarnas och landskommunernas brandväsen; 2) att verkställa besiktningar för kontroll av brandsäkerheten i vissa byggnader och inrättningar;
3) att hålla uppsikt över landets eldsläckningsstyrkor och deras användning vid eldsvådor;
4) att giva sakkunnig handledning för avlägsnande av i brandverksamheten iakt- tagna bristfälligheter;
5) att giva akt på de brandskador, som inträffa på olika tider och i olika delar av landet;
6) att följa med brandväsendets utveckling i Finland och utlandet; samt 7) att i mån av behov taga initiativ till och göra framställningar om åtgärder, som avse att förebygga eller avhjälpa brandsäkerheten äventyrande missförhållan- den samt göra brandvärnet effektivare. '
Jämlikt statsrådets nämnda beslut infördes i Finland även en rådgivande brand- teknisk kommission. Denna kommission har till uppgift att söka befordra på brandvämsområdet verksamma eller därför intresserade krafters samverkan samt att avgiva utlåtanden i brandvärnsfrågor av grundläggande slag.
Vidare kan erinras om att den 15 november 1940 utfärdats en förordning om ordnande av länens brandförvaltning särskilt med hänsyn till stora eldsvådor, ge— nom vilken förordning bland annat 5. k. fjärrhjälpkretsar införts. Att märka är även lagen den 5 april 1941 om brandskyddsavgift (jfr ovan sid.'139).
Försäkringsvärden (F) i miljarder kr. och brandskadeersättningar (S) i miljoner kr. under åren 1918—1940.
(Sammanställningen, som är upprättad av sekreteraren i svenska brandskyddsföreningen R. Götherström, avser icke skogsbrandlörsäkringar.)
Summa: tariff— och uUändska bolag
Svenska tarift- Större ömse- Mindre'ömse- Utländska bolag. sidiga bolag sidiga_bolag bolag
Sumnmzönme
sidiga bolag Totalsumma
fF' S
8 ?
F S 0/00 S 0/00 & S
o 0 N G
F S
0 = x =
F S 0/00 F
o _O N o
10.6 28.6 12.1 20.8 Mb %6 13.9 23.0 12.6 17.9 ms HJ 126 lLa 12.6 17.8 12.9 14.6 13.2 11.6 13.5 15.0 MJ Hj 14.6 16.4 MJ BJ 14.6 13.4 15.0 12.1 15.6 14.0 16.1 17.1 17.1 20.5 18.0 12.4 18.9 12.9 20.8 15.4 22.4 18.8 34.9 24. 2
9.3
quwcmowacwqmooao—ahhwa
13.2
hl'qbQQQQHQc—QHGQQQHNhhl—w
2137
aämwme—fqut—qwal—v—o—aaaw Nv—uW-du—d—q-q—i—ÄHHHHv-i—i
.— __
onmnnmbwoaql—cmhmm—zom—ur—Q
nmwwwcwhwthhamwomhwhäa
HHHHHHOHOOOOÖGOOOOOOOOO cowoomwwwaor—wr—tgeowoohxcxowll—ncwr» ooooooooooooooooooooooo DHDthHwOQWQOOOOOOOMwl—m WNCONCQHCNCQNGI—IHMCONNCONCOHHHN mmwwmaam—maémm—Hmmmadmm #wde—NOOGGQUIQQQGQQQQHNCDD HHaHHHHOOOOHOOOOOOOHHHv—t hwwamhhmwht—qmocawwhwemh oooooooooooooH—oooooooo ooooooooooooooooooooooo mmawo—Nwwmaägwomoawo—Nma wmwwmwwhmwwhmhwmmnhwhh— NHNHHHOHHOHHÅOOOOHHOOOO
———odoo v—C
1 Siffrorna för år 1940 äro preliminära.
Bilaga III.
Utdrag ur föredrag över ämnet »Brandskyddets betydelse., hållet; av svenska brandskyddsföreningens sekreterare, kapten R. Götherström.
(hållet i november 1941)
Förlusterna genom brand äro under nuvarande avspärrningstider, då vi i stort sett äro hänvisade till oss själva och ej från utlandet kunna få in nya varor eller maskiner i stället för de genom brand förstörda, ofantligt mera kännbara än under normala fredstider.
Det är ju ej underligt, om allmänheten mången gång efter eldsvådor reagerar på ett kraftigt sätt, när man genom radio eller dagspressen får kännedom om, att hundratusentals kilogram av sådana ransonerade varor, som den enskilde endast kan skaffa sig genom ransoneringskort med endast några gram på varje kupong, förstörts genom obetänksamhet eller rent slarv.
En söndagsmorgon talade jag i radio till lantbrukarna och manade dem att vara aktsamma, så att ej de för landet nu så sparsamma och nödvändiga livsmedlen förstöres genom eld och brand. Innan jag lämnat studion, fick jag telefonpåring- ningar, där man bittert framhöll ungefär som så: »Vad tjänar det till, att jag är så försiktig med mina små ransonerade förråd, när tusentals ton, d. v. 5. miljoner kg läggas in i ytterst brandfarliga förråd, som då och då härjas av brand?» Och den, som har till uppgift att gå brandsyn i dessa mången gång ytterst brandfar- liga byggnader, där nu väldiga mängder oersättliga varor, till största delen tillhö- riga staten, äro förvarade utan tanke på brandfaran, måste ge allmänhetens nyss- nämnda språkrör rätt.
En dag talade livsmedelskommissionens ordförande i radio om nödvändigheten av att staten beslagtog allt i landet befintligt kraftfoder och speciellt oljekakor o. d. Och genom en slump kunde T. T. omedelbart före detta radiomeddelande omtala, ' att ett stort statligt förråd av oljekakor brunnit upp. Man hade märkt, att oljeka- koma, som ha benägenhet för självantändning, började bli varma, och t.o.m. ställt ut vakt, men dessa vakter blevo trötta och lämnade lokalen, och snart stod denna i ljusan låga.
Brandskyddets betydelse ligger nu ej blott däri, att väldiga värden genom slarv och oförsiktighet förstöras och däri, att förstöringen ofta går ut över varor, som nu äro oersättliga, så att eldsvådorna äro till obotlig skada för försvar och folk- försörjning, utan även däri, att åtminstone de större industrieldsvådorna ofta med— föra ej ringa social skadegörelse. Jag behöver blott erinra om, att många samhällen äro helt beroende av en enda industris ostörda drift. Brinner denna industri, är det ej alltid säkert, att den kommer att återuppbyggas. Och detta gäller alldeles särskilt i dessa tider, då det mången gång är omöjligt att skaffa fram de bygg- nadsmaterial, främst järnbalkar och armeringsjärn, som behövas för återuppbygg- naden, eller att importera de maskiner, som äro nödvändiga för driftens igångsät- tande.
Industrieldsvådorna medföra sålunda ofta omfattande arbetslöshet, och detta allt kanske för en enda liten obetänksamhet, ett enda litet slarv.
Jag vill bara taga ett par exempel från de senaste mångmiljoneldsvådorna. En fabrik skulle igångsätta fabrikation av för försvaret mycket viktig materiel. * Genom energisk medverkan av statsmakterna lyckades man över Petsamo impor- tera de för fabrikationen erforderliga specialmaskinerna och frakta dem på bil ner till fabriken. Maskinerna voro inmonterade och en stor del av den beställda mate- rielen var i det närmaste färdig, då olyckan inträffade. Inom etablissementet sak- nades ordentliga omklädningsrum, varför några målare lade in sina overalls i en gammal utdömd skrubb mitt inne i det stora industrikomplexet. Efter allt att döma hade en av arbetarna glömt en oljig trasselsudd i en ficka, ty på kvällen började det brinna i ett av skåpen i klädskrubben. Många brister, som man visserligen beslutat men ej hunnit avhjälpa, förefunnos på byggnaden, och på kort tid låg större delen av denna i aska. De med så stor möda importerade specialmaskinerna förstördes jämte de beställda nästan färdiga materielen. En mängd arbetare blevo arbetslösa. Den ödelagda byggnaden har ej kunnat återuppföras, fabriken övergick i annan ägo och en stor del av dess rörelse har ej kunnat återupptagas.
Den så omtalade fruktansvärda eldsvådan med åtföljande explosion i landets största krut- och sprängämnesfabrik började ingalunda genom sabotage, som man oupphörligen får se i utlandspressen, utan genom ett i minsta detalj klarlagt slarv från en av arbetsledningen, som trots varningar ville taga vara på mycket farlig och svårersättlig materiel eller rättare avfall, som annars skulle förfarits, om det ej på något sätt kunde omarbetas. En enda liten oförsiktighet, och så förlust av ett flertal människoliv, väldig värdeförstöring och dessutom temporär nedsättning ' av vår försvarskraft.
Ett annat exempel. En morgon mitt under arbetstid uppstår det eldsvåda i lan- dets största frömagasin med tillhörande renseri. Två arbetare se, hur det börjar brinna i ett hyllfack i verkstadskontoret. Ingen vet vad han skall göra, ty ingen människa har någonsin talat om brandskydd eller eldsläckning i det etablissemen- tet. Den ene arbetaren springer ner för trapporna, tar sin cykel och far hem. Den andre får sent omsider tag i en kemisk eldsläckningsapparat, som ingen brytt sig om att se till och som därför inte fungerar. Till slut kommer närliggande stads brandkår och räddar en mindre del av det då oersättliga fröförrådet. Vad som har räddats, har emellertid blivit fuktigt. Därför transporterar man resterna över till en annan byggnad, där man påbörjar en forcerad torkning av det fuktiga lagret. Det dröjer emellertid ej länge, förrän även denna byggnad står i ljusan låga. Vid av mig gjord undersökning efter branden visade det sig, att torkanordningarna voro av allra uslaste slag. Säkerhetsnäten voro trasiga eller bortplockade. Ingen bevak- , ning fanns, så att vem som helst kunde t. ex. från lördag middag till måndag mor- gon gå in och ut, utan att detta observerades. Byggnaderna voro av relativt brand- farlig art, släckningsmaterielen i otillfredsställande skick. Vid den andra eldsvådan stodo alla branddörrar öppna i de transportgångar som ledde till ett stort magasin för färdigrensade fröer, vilka också förstördes av elden. Denna eldsvåda var till stort men för folkförsörjningen, och man frågar sig med bävan, hur vi nu skulle kunnat ordna denna, om även landets förråd av sockerbetsfröer funnits i de tre brunna magasinen.
Många liknande eldsvådor, som varit till allvarligt men både för försvar och folkförsörjning skulle kunna framdragas såsom avskräckande exempel på svensk sorglöshet under dessa för vårt lands existens så allvarliga tider.
Man måste ihågkomma, att brandskyddet ingalunda, som många tror, endast be- står i anskaffning av brandsläckningsmateriel och ordnandet av ett effektivt brand- lväsende, utan den kanske viktigaste delen av det moderna brandskyddet ligger på det förebyggande området. Det är därför som brandskyddspropagandan och upp- jlysningsarbetet måste tillmätas så stor betydelse.
Efter de senast beskrivna eldsvådorna nyuppfördes byggnaderna med iakttagande av alla tänkbara brandskyddstekniska finesser, men det är tyvärr så, att sakkun-
skapen på detta område oftast får göra sin stämma hörd, först efter en olycka. Hur mycket bättre vore det ej, om denna sakkunskap kunde tagas i anspråk redan vid de större och viktigare etablissementens planläggning. Då skulle säkerligen myc- ket vara vunnet.
Jag har nämnt, att brandskyddet just nu har allra största betydelse både ur nationalekonomisk och social betydelse samt med hänsyn till folkförsörjningen, Men brandskyddet är nu mer än någonsin av betydelse för landets försvar. Utan ett effektivt brandskydd ingen verklig försvarsberedskap.
Bilaga IV.
Sammanställning l av uppgifter från länsstyrelserna angående tillämpningen av avdelning II av brandstadgan den 15 juni 1923.
(Uppgifterna avse förhållandena i maj 1941.)
Dag då brand- ordning fastställts.
Stockholms län.
Bo socken .................................................. 12]12 1939 Danderyds sockens icke municipala delar ...................... 15/4 1935 Nacka socken ............................................... 8/10 1935 Sollentuna socken ........................................... 15]1 1933 Solna sockens icke municipala delar ........................... 11/4 1936 , Täby sockens icke municipala delar ........................... 25/5 1936
Uppsala län.
Örsundsbro stationssamhälle .................................. 27/12 1929 ( Örbyhus samhälle ........................................... 20/1 1934 ( Järlåsa ..................................................... m, 1940 a Vaksala ..................................................... 5/, 1940 Älvkarleby .................................................. 25/4 1928 Bondkyrko .................... , ............................. M/11 1929 ( Gamla Uppsala ...................................... - ........ 10/, 1927
i Södermanlands län.
Tunabergs socken .................... - ........................ 31/12 1929 Vrena socken ............................................... 13/s 1930 Visst område omkring Sköldinge järnvägsstation ................ — Viss del av Husby—Rekarne socken ............................ -—
Östergötlands län.
Ödeshögs municipalsamhälle .................................. 0/3 1925 Kvillinge socken ............................................. 8/3 1925 Krokeks socken ............................................. 11/12 1926 Boxholms municipalsamhälle .................................. 21], 1928 Motala socken ............................................... 3/10 1928 Rimforsa i Tjärstads socken .................................. 1”I, 1929 Vissa delar av Risinge socken ................................ u/12 1929 Vissa delar av Stora Åby socken ............................. 15/10 1931 , Borensberg i Brunneby socken ................................ zl'la 1935 ( Horns kyrkoby i Horns socken ............................... 15/2 1937 * Bestorp i Vårdnäs socken .................................... 15/2 1937 ( Hästholmen i Västra Tollstads socken ......................... =/, 1937 . Österbymo och Forsnäs samhällen i Sunds socken .............. 25/10 1937 * Älvestads socken ............................................
Dag då brand- ordning fastställts.
Jönköpings län.
Alseda kyrkby .............................................. 19/8 1937 Anderstorp .................................................. 17/7 1926 ändr. :*4/11 1938 Bankeryd ................................................... 2/5 1930 Bor ........................................................ 24/4 1941 Bottnaryd .................................................. — Bredaryd ................................................... _ Broaryd .................................................... 28/10 1926 Bruzaholm .................................................. 27/12 1938 Flisby .......................... -. ........................... 27/11 1936 Forsheda ................................................... —— Frinnaryd ................................................... 5/12 1926 Gnosjö ..................................................... 17/11 1932 Grimstorp ................................................... —— Gripenberg .................................................. 31/1 1927 Hestra ...................................................... 12/3 1930 Hillerstorp .................................................. 9/12 1931 ändr. 10/6 1933 Hjältevad ................................................... ,!"In 1938 Hok ........................................................ _— Holsbybrunn ................................................ "],, 1937 Horda ...................................................... 9], 1931 Hult ....................................................... ”"/12 1930 Hyltebruk .................................................. 31/12 1927 Ingatorp .................................................... 21/2 1934 ändr. "In 1938 Kvillsfors ................................................... ”7/1 1930 Lamhult .................................................... 28/11 1929 Landeryd ................................................... 31/12 1927 ändr. 19/a 1938 Landsbro ................................................... 14/12 1935 Malmbäck .................................................. 22/1 1926 åndr. 24/10 1927 Mogärde, Östersands och Madens samhällen .................... 30/12 1925 Norrahammar ............................................... 15/2 1929 Norrboda, Alsbergs och Sjöbergs samhällen .................... |5/3 1929 Reftele ..................................................... ”"/, 1926 andr. 2% 1936 Rydöbruk ................................................... *7/9 1928 Rörvik ..................................................... 11/m 1934 ändr. 31/1, 1937 o. 31/1 1939 Smålands Anneberg .......................................... 11/5 1931 Smålands Burseryd .......................................... 20/10 1927 Smålands Rydaholm ......................................... 3/. 1931 Smålandsstenar .............................................. 10/B 1926 Smålands Taberg ............................................ ”II 1929 Solberga .................................................... 4/. 1930
ändr. %, 1931 Sommen ....................................................
Dag då brand- ordning fastställts.
Stockaryd ................................................... 14/4 1927
ändr. 11/& 1928 o. 18/5 1938
Sunhultsbrunn ............................................... ——
Södra Unnaryd .............................................. ——
Tenhult ..................................................... 3/9 1927 Vrigstad .................................................... 5/10 1925
Äng ........................................................ _— 3 Örserumsbrunn .............................................. —
Österkorsberga .............................................. % 1930
ändr. 31/& 1938 Kronobergs län.
Ingelstad i Östra Torsås socken .............................. 30/11 1927 Lamhults stationssamhälle i Aneboda och Hjälmseryds socknar . . . 25/11 1929 Rottne med Rydet i Söraby socken ........................... 15/1 1931 Fridafors i Almundsryds socken ............................... 3/3 1931 Moheda i Moheda socken ..................................... 7/3 1931 Diö i Stenbrohults socken .................................... 12/5 1931 Liatorp i Stenbrohults socken ................................ 12/5 1931 * Skruv i Ljuders socken ...................................... 13/9 1931
Braås i Sjösås socken ........................................ 9/12 1931 Urshult i Urshults socken .................................... 20/1 1932 ' Klavreström i Nottebäck-Granhults socken ..................... 12/4 1932 ; Norrhult i Nottebäck-Granhults socken ........................ 12/4 1932 ? Bolmen i Angelstads socken .................................. 9/5 1932 " Grimslöv i Skatelövs socken .................................. 9/5 1932
Åby i Tjureda socken ....................................... av, 1932 'Målerås i Hälleberga socken .................................. 29/11 1932
Ryssby i Ryssby socken ..................................... 5/4 1932 fTraryds socken utom Strömsnäsbruks municipalsamhälle ........ 24/3 1936
Konga i Södra Sandsjö socken ................................ -—— Hohultslätt i Älghults socken ................................. — Väckelsång i Väckelsångs socken .............................. —
1 Kalmar län.
Södra Vi ................................................... ”7/9 1934 Målilla ...................................................... 31/10 1939 Gotlands län. Klintehamn ................................................. 27/a 1921 Blekinge län. Augerum ................................................... 23/3 1939 * Lösens kommun ............................................. i15/3 1939 3 Kallinge brukssamhälle ....................................... "/, 1940 , Eringsboda .................................................. &/7 1940 lAsarum ..................................................... 13/1. 1940
Kyrkhult ............................................... Ännu ej fastställd Mörrum .................................................... 30/4 1941
Dag då brand— ordning fastställts
Kristianstads län.
Förslöv ..................................................... 3/11 1934 Rebbelberga ................................................. 14/7 1939 Hjärnarp ................................................... 22/10 1934 Höja ....................................................... 2*1/5 1927 Ausås ...................................................... 31/12 1931 Strövelstorp ................................................. 31/12 1935 ? Västra Broby ............................................... 31/12 1931 0. "A 1940 Västra Sönnarslöv ........................................... 21/1 1939 Kvidinge ................................................... 30/11 1928 Nosaby ..................................................... 27/3 1933 Rinkaby .................................................... 24/4 1939 Oppmanna .................................................. ”Ia 1934 Linderöd .................................................... 30/11 1931 Vä ................ '. ........................................ 30/11 1932 Köpinge .................................................... 15/7 1933 Skepparslöv ................................................. 10/10 1932 Everöd ..................................................... 10/10 1932 Degeberga .................................................. 4/4 1933 Rörum ..................................................... 5/12 1933 Vitaby ..................................................... 14/12 1932 Södra Mellby ................................................ ']6 1934 Gladsax .................................................... 3/10 1927
Malmöhus län.
Allerum .................................................... 9/5 1936 Barsebäck .................................................. 30/12 1932 Bjuv ....................................................... M/11 1932
ändr. 35/4 1939 Bläntarp, Everlöv och Slimminge ............................. 23/5 1937 Brunnby .................................................... 8/9 1930 Brågarp och Nevishög ....................................... 34/5 1930 Bunkeflo .................................................... a7/12 1930
ändr. "I, 1934 Dalby ...................................................... :"I" 1930 Ekeby ...................................................... "I; 1930 Fleninge .................................................... 19/8 1926 Genarp ..................................................... 21/1 1933 Kvistofta ................................................... 3/2 1940 Kävlinge .................................................... M"/,, 1939 Kattarp .................................................... 15/10 1931 Lomma ..................................................... 29/10 1937
ändr. 3/5 1939 Långaröd ................................................... ”0/13 1936 Lövestad ................................................... 3/1 1934 Mörarp, Kropp, Hässlunda och Frillestad ...................... "ls 1938 Skivarp ..................................................... 13/8 1930 Röstånga ................................................... 12/12 1934
Dag då brand- ordning fastställts.
Hallands län.
Getinge stationssamhälle ................................... u/12 1928 Harplinge » ................................... 13/12 1928 Skottorps » ................................... 4/11 1929 Slöinge socken .............................................. 1"hg 1929 ,Torups stationssamhälle ...................................... 23/5 1928 wTräslövs fiskläge ............................................. m/10 1928 Tvååkers stationssamhälle .................................... 21/11 1929 Vallberga » .................................... 12/10 1928 Veddige » .................................... 21/2 1933 Veinge » .................................... 11/7 1929 Visst område av Släps socken ................................ 29/12 1938 Mellbystrand ................................................ 2="/,, 1937 Visst område av Onsala socken ............................... 25/11 1937
Göteborgs och Bohus län.
Askims kommun ............................................ 81/12 1927 ,Backa » ............................................ 21/7 1927 Norums » ............................................ 5/12 1934 Partille » ..................................... . ...... 2/5 1928
Älvsborgs län.
jFritsla socken ............................................... 22/2 1929 Holms » ........................................... Ännu ej fastställd Svenljunga socken ........................................... 1/3 1940
Skaraborgs län.
FÄlgarås utomplansbestämmelseområde i Älgarås socken ..... Ännu ej fastställd ** Otterstads kommun .......................... . . . . . ........... dito Finnerödja stationssamhälle i Finnerödja socken ................ dito Otterbäckens samhälle, Amnehärads socken .................... dito Skagersviks samhälle, Amnehärads socken ..................... dito »Södra Kedums socken ....................................... 17/5 1927 Habo stationssamhälle i Habo socken ......................... 17], 1930 Tråvads stationssamhälle i Tråvads socken ..................... 15/10 1930 Agnetorps socken ............................................ a/& 1931 Sjötorps samhälle i Lyrestads socken .......................... 11/1 1932 Vartofta stationssamhälle i Slöta socken ....................... 20/a 1933 Lyrestads stationssamhälle i Lyrestads socken .................. 14'/3 1935 Sandhems stationssamhälle i Sandhems socken ................. 8/10 1935 Hova kyrkby och Gårdsjö stationssamhälle i Hova socken ...... 14/2 1936 Mullsjöä'stationssamhälle i Nykyrke socken ..................... 30/4 1940 Skultorps stationssamhälle i Norra Kyrketorps socken .......... 80/4, 1940 Fagersanna utomplansbestämmelseomräde i Ransbergs socken 3/2 1941
Värmlands län.1
& 1Lysviks utomplansområde i Lysviks socken .................... —— * Edane » » Brunskogs socken ................. ' —
1 I fråga om Värmlands län avse uppgifterna förhållandena i augusti 1941.
Dag då brand- ordning fastställts.
Slottsbrons utomplansområde i Eds socken .................... _ Kyrkhedens » » Ekshärads socken .............. _ Koppoms » » Järnskogs socken ............... _ Lesjöfors » » Rämens socken ................. — Lennartsfors » » Trankils socken ................ ——
Örebro län.
Visst område av Vretstorps stationssamhälle ................... 17], 1926 Visst område av Östansjö stationssamhälle ..................... ”1/3 1935 Hällefors socken ............................................. 12/7 1939
Västmanlands län. Kopparbergs län.
Gävleborgs län.
Harmångers socken .......................................... 5/5 1938 Ockelbo » .......................................... 15/12 1926 Torsåkers kommun .......................................... 29/3 1932 Hofors » .......................................... 14/14, 1929
Västernorrlands län.
Ånge by och stationssamhälle ................................ 16/5 1932 Ullångers kommun ........................................... 4/7 1932 Bjästa bysamhälle med inägor utom Åmynnet, Förnätra bysamhälle
med inägor och Prästbordet med inägor utom Åmynnet, Nätra
socken .................................................... 23/5 1935 Hamre och Långsele byar i Långsele socken ................... 31/m 1936 Ytterlännäs kommun utom Nylands municipalsamhälle .......... 13/9 1936 Gudmundrå kommun utom Kramfors municipalsamhälle ........ 17/12 1937
Jämtlands län.
Brunflo stationssamhälle ..................................... 13/, 1929 Mörsils » ..................................... 31/12 1929 Krokoms och Nyhedens samhällen samt viss del av Hissmofors egnahemsområde i Rödöns socken ........................... 81/12 1929 Visst område vid Hammerdals järnvägsstation ................. 31/12 1929 Visst områdevid Sikås järnvägsstation i Hammerdals socken . .. 31/12 1929 Lillhärdal ................................................... 11/12 1939
Västerbottens län.
Lycksele socken ..... '. ..................................... 17/4 1941 Örträsks » ........................................... 12/10 1939 Malå » ........................................... 4/5 1939 Vilhelmina » ........................................... 7/3 1939
Dag då brand— ordning fastställts.
Norrbottens län.
' Överkalix byggnadsplaneområde i Överkalix socken ............ 24/4 1928 Ny brandordning fastställd 3/11 1939 Råneå kyrkby i Råneå socken ................................ 29/3 1934 Gammelstads byggnadsplaneområde i Nederluleå socken ......... 12/3 1938 , Töre kyrkby i Töre socken ................................... ”'/m 1939 ; Vissa områden av Bodens by, Svartbjörnsbyn och Svartbyni Över— luleå socken ........................................... Ännu ej fastställd ! &
Utdrag ur publikationen
Finlands släckningsstyrkor». (Nylands lan.)
Bilaga V.
Kommunerna och deras släcknings— styrka
Alarmberedskap
T-motorspruta (på hjul)
Motor- sprutor
Sprutbilar
Andra
spru- tor
Slangar i meter
B-motorspruta (bärbar) fast och löstagbar spruta)
A-sprutbil (med fast pump) cistern,med fast och löstagbar spruta) CA—sprutbil (med cistern och spruta) AM—sprutbil (med M-spruthil (med löstagbar spruta) Ångsprutor (på hjul) CAM-sprutbil (med Handkraftssprutor
371
Vid behov av hjälp 2”
Antagliga avståndet 1 mil
Har brand- kåren egen
bil?
Till vilken telefon- central och under vilket namn eller nummer hör brand- kåren uppringas vid anhållan om hjälp?
Borgå. Borgå Stads Brandkår Borgå FBK
III lIl
Hattula Ångsåg FBK
v—l H
('N'—c
700 600 300 400 670 400
FjärrhjälpHelsingforsFBK Fjärrhjälp Brandbefälsko-
lan . Borgå Ångsåg
ID
Hammars FBK Tolkis fabriks FBK ...... Illby FBK.............. Seitlax FBK............ Vessö FBK . Forsby FBK .......... .. Sibbo FBK Isnäs FBK.............. Kervo FBK
ID namn-o
IQ uno" o'v-h-n-u-ÄN'N'DOCÖ H wamwhwmo
v—l
Yht.
Borgå landskommun
Tolkis FBK .. ...... Hindskär FBK.. . . ..
Saxby FBK Illby FBK .......... Seitlax FBK........ Ves'sö FBK. . . . Kulle FBK . . . . Pörtö FBK Emsalö FBK. . . Borgå Ångsåg FBK.. Kråkö FBK Hammars FBK. . . . . .
Hv—iHv—l '_'—HH
Gl NCC—174
1 600
400
50 200 100 300 400
100
1 470
Fjärrhjälpl—lelsingforsFBK Fjärrhjälp Brandbefälsko-
lan . ...... . .......... Borgå stads brandkår. . . . Borgå FBK ............ Hattula Ångsåg FBK. . .. Forsby FBK.. ....... Sibbo FBK ..... Isnäs FBK. . .. .......... Kervo FBK ............ Kervo köpings brandkår. . Savion VPK............ Savion Huvilanomistajain
VPK
'0'99'9'9. . . LOOOOHv—(CNCOCOQ' Hmmvmwhmmo
% vi
..............-.
Helsingfors N:o 35 632
Helsingfors N:o 23800 Borgå N:o 46
Borgå N:o 597 2 ringn. Borgå N:o 43
Illby
Seitlax
Vessö
Borgå N:o 20
Sibbo
Isnäs
Kervo
Helsingfors N:o 35 632
Helsingfors N:o 23800 Borgå N:o 87
Borgå N:o 87
Borgå
Borgå N:o 20
Sibbo
Isnäs
Kervo Kervo
Savio Savio
Bilaga VI.
Förslag till utrustning för brandkår å landsbygden. (Upprättat inom luftskyddsinspektionen 1941.)
M a t e r i e 1 Antal A—prls Kronor Motorspruta med transportkärra .................. 1 — 3500:— Slang ............................................ 500 m. 7: 20 3 600: — Slangkärra ........................................ 1 — 200: -— Slangrullar ........................................ 5 25 —— 125:— Strålrör . . . . . 4 35 — 140 — Grenrör .......................................... 2 85 — 170 — Skarvstegar av trä, 2.52 m ......................... 4 25 —- 100 — Segelduksrockar .................................. 11 30 — 330 —— ; Stålhjälmar ...................................... 11 20.— 220: — ; Bälte med yxa ........................ . ........... 9 40:— 360:— Gasmasker (luitskyddsinspektionens) ................ 11 —— — Pikyxor .......................................... 2 10: — 20: — Vedyxor .......................................... 1 8: — 8- — Spadar .......................................... 2 5:—— 10:— Spett ............................................ 2 8:—- 16:— , Handvattenpump 2 20:— 40: — ; Hinkar .......................................... 2 4:— 8: — Lina (20 m.) ...................................... 4 21:50 85:— , Lyktor med ackumulatorer ........................ 2 20:— 40:— 1 Stallyktor ........................................ 5 2: -— 10:— ? Fogsvansar ........................................ 1 9:—- 9: — . Kofot, 30" ........................................ 1 6: — 6:— : Förbandslåda ...................................... 1 30:— 30: — Slangavstängare ................................... 1 10: — 10: — Slanghållare ...................................... 8 4: 50 36: —— Övergångskoppling för seriekoppling ................ 1 25.— 25: —— Sugsilsskydd ...................................... 1 25: — 25: — Slangreparatur .................................... — — 100: — Slangbindor ...................................... 6 3: 60 21: 60 Diverse småredskap ................................ — — 50: — Summa kronor -— — 9295:60
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdeparte- mentet .............................................................
Författningsförslng. Förslag till brandlag ................................................. Förslag till brandstadga .............................................. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 5 16:0) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 2) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ................ Förslag till lag angående ändrad lydelse av 87 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet .................................... Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 och 3 55 stadgan den 21 febru- ari 1941 (nr 139) angående statsdepartementen ....................... Förslag till kungörelse om ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 2 december 1938 (nr 744) angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m. .................................................... Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 1 och 5 55 kungörelsen den 2 december 1938 (nr 745) angående statsbidrag till kommuns skogsbrandväsen Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 8 & kungörelsen den 16 de- cember 1938 (nr 762) angående ersättning för skada till följd av arbete vid släckning av annan eldsvåda än skogseld m. m. ...................... Förslag till kungörelse angående skydd för vissa brandtelegrafanläggningar .
Motiv. Kap. 1. Inledning ............................................... Kap. II. Historisk återblick ....................................... Kap. III. Huvuddragen av gällande bestämmelser angående brandförsva-
ret m. m. ............................................. Kap. IV. Vissa åtgärder, som under den senaste tiden vidtagits för att
stärka brandförsvaret .................................. Kap. V. Allmän motivering ....................................... Kap. VI. Särskild motivering till förslaget till brandlag ..............
Inledning ...............................................
26
27
28
29
31
32 32
33 36
44
51 54
23 5 .................................................... 106 Övergångsbestämmelserna ................................. 107
Kap. VII. Särskild motivering till förslaget till brandstadga ........... 108
51—52 55 ............................................... 123 Övergångsbestämmelserna ................................ 123
Kap. VIII. Särskild motivering till övriga författningsförslag ........... 1 Kap. IX. Om statsbidrag till brandförsvaret m. m ................... 1 ' :
Särskilt yttrande av biträdande länsjägmästaren Lindroth ...... . ........... 14 : Särskilt yttrande av riksdagsmannen Mattsson och biträdande länsjägmästa- " ren Lindroth ........... . ..............................................
Bilagor. Bilaga I. Sammanfattning av de huvudsakliga bestämmelserna rörande brandförsvaret i Finland ............................... Bilaga II. Försäkringsvärden och hrandskadeersättningar under åren 1918—1940 ...........................................
Bilaga . Utdrag ur föredrag över ämnet »Brandskyddets betydelse», hål- let av svenska brandskyddsföreningens sekreterare, kapten R. . Götherström ..... ' ..................................... Bilaga . Sammanställning av uppgifter från länsstyrelserna angående tillämpningen av avdelning 11 av brandstadgan den 15 juni 1923 ................................................. Bilaga . Utdrag ur publikationen »Finlands släckningsstyrkor» ....... Bilaga . Förslag till utrustning för brandkår å landsbygden... ..
Sys—tematisk förteckning
(Siffrorna. inom klammer beteckna utredningarna nummer i den-kronologiska förteckningen.)
'Allmän- lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Vattenviisen. Skogsbruk. Bergsbruk. . Industri; . Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Utredning rörande den tekniskt-vetaanapilga fo _; 1936 års pensionssakkimniga. Betänkande med förslag ningens ordnande. 1- Allmänna ”179939? 5118- den . *, 221 tjiäisiäg- och äfanåiljlztåpensionsreglementen för arbe- &??äåetånsäaphgafomggämmhibzääde &" re'. ens j'ns. ' .- .——Allma.nna unkte ”= 1941 års lärarlönesakkunnigs. Betänkande med förslag temat-vetenskapliga. forskningen. _ Erforde !:
till folkskolans avlöningsreglemente m. m. [9]
Kom munal förvaltning.
Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande med förslag till lag med särskilda. bestäm-
,mewer om begr bolag. [2]
Betänkanile med förslag till brandlag och brandstadga
m. m. [ 0]
Nationalekonomi och socialpolitik. Promemoria rörande bostadsförsörjningen. [3]
Hälso- och sjukvård.
De yngre slukhusläkamas avlöning-. arbets- och bo- stadsförhallenden. [4]
All
Fast egendom. Jordbruk med binärlngnr.
Promemoria med nlnz- [5]
åtgärder för den tekniskt.-vetenskapliga. forskni : = ., främjande och statens medverkan därvid. [6] 2. Få ' slag till åtgärder för främjande av den tekniskt-ve : skapliga forskningen på. byggnadsområdet. [7]
Handel och sjöfart.
Kommnnikationsväseu.
limning av vinstutdelning från aktie-
Bank-. kredit- och penningvusen.
Pollti.
Försäkringsväsen.
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.
Försvarsvtlsen.
Betänkande med förslag till plan för organisatio "lönt "ärinxsväsen- arbetet inom försvarsväsendet. [1]
Utrikes ärenden. Internationell rutt.
förslag till utvidgad vanhävdslagstift-
Stockholm 1942. Kung1.Boktr. P. A. Norstedt'ssuner men.