2. Sedan inskrivningsnämnden (inskrivningschefen) verkställt den i 1 mom. !

1 1 ?

omförmälda prövningen, skola, därest sökanden befunnits duglig till krigs- tjänst, ansökningshandlingarna ofördröjligen överlämnas till utrednings- man, som av Konungen förordnats att ägna prövning åt de av vissa värn— pliktiga anmälda samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Sökan— den skall hänvisas att inom viss förelagd tid infinna sig hos utrednings- mannen för samtal enligt dennes närmare bestämmande. Utredningsmannen skall inhämta erforderliga upplysningar angående sökandens personliga för- hållanden och övriga omständigheter, som kunna vara av betydelse för ären- dets avgörande. Därefter skall utredningsmannen utan dröjsmål till inskriv- ningschefen överlämna, jämte handlingarna i ärendet, eget utlåtande, som med angivande av inhämtade upplysningar samt övriga skäl giver uttryck för den uppfattning utredningsmannen bildat sig i frågan, huruvida sökanden hyser allvarliga, på religiös eller annan grund vilande samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring med vapen. Handlingarna i ärendet jämte utdrag ur stam- kort beträffande sökanden skola av inskrivningschefen insändas till försvars- departementet.

Har ansökningen inkommit till och upptagits av annan inskrivnings- nämnd (inskrivningschef) än den som äger verkställa inskrivningen, skola de

• Sida 11
•  Original

enligt första stycket på inskrivningsnämnd (inskrivningschef) ankommande åtgärderna vidtagas av den myndighet, till vilken ansökningen inkommit. Då handlingarna insändas till försvarsdepartementet, skola vid desamma fogas från vederbörande inskrivningschef rekvirerat utdrag ur stamkort även— som tillfälligt värnpliktskort beträffande sökanden.

3. Därest ansökning, som avses i 1 5 1 mom., bifallits, sker uttagning på sätt i kommandoväg föreskrives. Beträffande tilldelning gäller, evad ansök- ningen bifallits eller icke, vad därom stadgas i inskrivningsförordningen.

4. Rörande behandlingen av i 1 5 2 mom. avsedd ansökning, som inkommit till inskrivningschef, skola bestämmelserna här ovan äga motsvarande till- lämpning.

4 %.

Fälles värnpliktig, som erhållit avslag å ansökning om vapenfri tjänst, till ansvar för vägran att övas i vapens bruk eller att bära vapen eller ammunition, äger han, sedan han utstått straffet eller frågan om dess verk- ställande förfallit, genom anmälan till vederbörande inskrivningschef eller, om den värnpliktige är i tjänstgöring, till truppförbandschefen (motsvarande chef) påkalla, att hans sak upptages till förnyad prövning. Har anmälan gjorts till truppförbandschef, har denne att härom underrätta inskrivnings- chefen.

Det åligger inskrivningschefen att till försvarsdepartementet insända den värnpliktiges anmälan och till saken hörande rättegångsprotokoll ävensom den utan bifall lämnade ansökningen jämte därtill hörande handlingar samt utdrag ur stamkort.

Har anmälan, som i denna paragraf avses, blivit gjord, skall den värn- pliktige hemförlovas och må ej ånyo inkallas förrän Konungens besluti ärendet meddelats.

ö %.

Yppar sig anledning misstänka att tillstånd till vapenfri tjänst grundats på vilseledande uppgifter, eller fälles vapenfri värnpliktig till ansvar för vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring, eller har vapenfri värnpliktig gjort sig skyldig till annan allvarlig förseelse i tjänsten, eller uppkommer anledning antaga att vapenfri värnpliktig har en mot samhället fientlig eller föraktfull inställning, skall anmälan härom, jämte utredning i ärendet, av vederbörande chef eller myndighet, under vilken den värnpliktige är ställd, göras hos inskrivningschefen. Det åligger sistnämnda myndighet att till försvarsdepartementet insända handlingarna i ärendet jämte utdrag av stam- kort.

Vapenfri värnpliktig, som fällts till ansvar för vägran att fullgöra honom inlagd tjänstgöring, skall, sedan han utstått straffet elle1 frågan om dess verkställande förfallit, hemförlovas och må ej ånyo inkallas, förrän Konungens beslut i anledning av ifrågavarande anmälan meddelats.

1

• Sida 12
•  Original

6 g.

Förklarar vapenfri värnpliktig sig icke vidare hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i vanlig ordning, skall anmälan härom upptagas av vederbörande inskrivningschef, eller, om den vapenfrie värnpliktige är i tjänstgöring, av vederbörande chef eller myndighet, under vilken den värnpliktige är ställd. I sistnämnda fall åligger det den, som upptagit den värnpliktiges anmälan, att översända densamma till inskriv- ningschefen. Inskrivningschefen har att till försvarsdepartementet över- sända till honom inkommen anmälan jämte utdrag av stamkort.

7 %.

Meddelande om Konungens i denna kungörelse avsedda beslut tillställes vederbörande inskrivningschef. Vid meddelandet fogas inskrivningsbok, som må hava inkommit till försvarsdepartementet, samt övriga handlingar i ärendet, de senare för att förvaras hos den myndighet, hos vilken den värn- pliktige är truppregistrerad. Om beslutet skall genom inskrivningschefens försorg den värnpliktige eller, om denne är i tjänstgöring, chef eller myn- dighet, under vilken den värnpliktige är ställd, ofördröjligen skriftligen underrättas. I sistnämnda fall åligger det den myndighet, som mottagit meddelandet, att på lämpligt sätt delgiva den värnpliktige beslutet.

8 5. Om tillgodoräknande av i vanlig ordning fullgjord tjänstgöring vid över- gång till vapenfri tjänstgöring eller från sådan tjänstgöring till tjänstgöring i vanlig ordning förordnas i kommandoväg.

9 5.

De vapenfria värnpliktiga skola, på sätt i kommandoväg närmare bestäm- mes, med hänsyn till avsedd krigsanvändning redovisas såsom tillhörande någon av följande grupper, nämligen:

1) vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst; 2) vapenfria värnpliktiga i expeditions- och handräckningstjänst; 3) vapenfria värnpliktiga i luftskyddstjänst; samt 4) vapenfria värnpliktiga i arbetstjänst.

Vapenfria värnpliktiga, varom i 1—2 förmäles, truppregistreras vid veder- börligt förband. Vapenfria värnpliktiga i luftskydds- och arbetstjänst trupp- registreras vid inskrivningsexpeditionerna.

Vapenfria värnpliktiga inkallas till tjänstgöring i enlighet med i kom- mandoväg utfärdade bestämmelser. Utan hinder av krigsplacering må vapen— fri värnpliktig i fred beordras till annan vapenfri tjänstgöring än krigsplace- ringen avser.

10 %.

Fullgör vapenfri värnpliktig tjänst utanför krigsmakten skall vad eljest ankommer på militär personalchef åligga person eller myndighet, under vilken den värnpliktige är ställd, och vad eljest ankommer på kompanichef eller

• Sida 13
•  Original

motsvarande befäl åligga den vapenfrie värnpliktigas 1uftskydds-, brand- eller arbetsbefäl.

Beslut om anstånd med eller hemförlovning från vapenfri tjänst utanför krigsmakten meddelas, där ej i kommandoväg annorlunda förordnas, av veder— börande inskrivningschef.

Utebliver eller avviker vapenfri värnpliktig, som har att fullgöra tjänst— göring utanför krigsmakten, skall anmälan därom av den myndighet eller perSO11, under vilken den värnpliktige är ställd, göras till vederbörande in— skrivningschef, på vilken det ankommer att vidtaga erforderliga åtgärder för den värnpliktiges efterspanande och hämtning.

11 %.

Erforderliga medel för underhåll och inkvartering m. in. av vapenfri värn- pliktig, som fullgör tjänstgöring utanför krigsmakten, rekvireras, utbetalas och redovisas i enlighet med de närmare bestämmelser armé-, marin- och flygförvaltningarna gemensamt hava att utfärda.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1942, från och med vilken dag kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 40) med vissa bestämmelser angående värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, skall upphöra att gälla.

• Sida 14
•  Original

Förslag till L a g

om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga. Härigenom förordnas som följer: 1 g. Denna lag äger tillämpning å vapenfria värnpliktiga, där de icke jämlikt strafflagen för krigsmakten lyda under sistnämnda lag.

? &.

Vapenfri värnpliktig, som, i avsikt att undandraga sig tjänsten, under- låter att efter inkallelse eller efter tilländagången tjänstledighet inställa sig till tjänstgöring eller olovligen avviker från den tjänstgörings- eller vistelse- ort, som är för honom bestämd, eller eljest olovligen håller sig undan, straifes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Kan avsikt, som nu är sagd, ej ådagaläggas, vare straffet dagsböter; dock att, där brottet begås av någon, som förut varit straffad enligt denna paragraf, samt om- ständigheterna äro synnerligen försvårande, straffet må höjas till fängelse i högst sex månader.

3 &.

Vägrar vapenfri värnpliktig att åtlyda vad vederbörande befäl under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år.

4 %.

Gör vapenfri värnpliktig sig eljest skyldig till vårdslöshet eller försum- melse i fullgörande av tjänsteplikter, straffes med dagsböter eller, där om- ständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex må- nader.

5 &. Brott, varom i 2—4 %% förmäles, åtalas av allmän åklagare. Åtalet an- hängiggöres, där brottet förövats i stad, vid stadens rådstuvurätt men, om rådstuvurätt ej i staden finnes eller brottet förövats å landet, vid närmaste rådstuvurätt.

eg. ,

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

• Sida 15
•  Original

För mindre förseelser i tjänsten må, i stället för straff, varom ovan sagts, såsom tillrättavisning användas:

a) varning; _

b) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;

c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom förläggningsområde.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles, i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men för den felandes hälsa och tjänstbarhet därav kommer.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad sålunda stadgats meddelar Konungen.

Denna. lag träder i kraft den 1 juli 1942, från och med vilken dag lagen den 12 juni 1925 (nr 183) om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värn— pliktiga (civilarbetare) skall upphöra att gälla, dock att sistnämnda lag allt- jämt skall äga tillämpning med avseende å förbrytelse, som före den 1 juli 1942 blivit begången mot densamma.

• Sida 16
•  Original

Förslag till Förordning

I med föreskrifter angående meddelande av tillrättavisning för förseelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga.

Med stöd av 7 så i lagen om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga förordnas som följer:

1 %. Rätt att tilldela tillrättavisning, varom förmäles i 7 % i ovannämnda lag, tillkommer luftskydds-, brand- och arbetschef i fråga om underställd per— sonal 2 %.

Då. någon begått förseelse, som anses påkalla tillrättavisning, skall veder- börande chef vid förhör med den felande lämna denne tillfälle att för- klara sig.

?) 5.

Har tillrättavisning tilldelats någon, men upphör hans tjänstgöringsskyl— dighet, innan tillrättavisningen till fullo verkställts, skall verkställighet av tillrättavisningen icke vidare äga rum.

Detsamma gäller, om den felande för den förseelse, på grund varav till— rättavisningen meddelats, ställes under tilltal vid domstol.

4 &.

Därest någon, sedan tillrättavisning tilldelats honom, men innan den hunnit till fullo verkställas, ställes under annan chef, skall tillrättavisningen, såvida dess beskaffenhet det tillåter, i den mån den icke blivit verkställd, |

1 !

bringas till verkställighet genom sistnämnda chefs försorg, vilken för detta ändamål skall erhålla uppgift om förhållandet.

5 %.

Över meddelade tillrättavisningar skall anteckningsbok föras. I anteckningsboken skall införas den tillrättavisades namn och värnplikts— nummer, förseelsens beskaffenhet och tiden för dess begående, den chef som meddelat tillrättavisningen, tiden för dess åläggande tillrättavisningens beskaffenhet och tiden för dess verkställande.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1942, från och med vilken dag kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 325) med föreskrifter angående meddelande av tillrättavisning för förseelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare) skall upphöra att gälla.

• Sida 17
•  Original

Historik och allmän översikt.

Frågan om samvetsömma värnpliktigas behandling har sedan lång tid till'- baka varit föremål för övervägande. I riksdagen upptogs frågan första gången år 1898 motionsvägen men föranledde ej någon riksdagens åtgärd. Det väckta spörsmålet hänsköts emellertid till 1898 års värnpliktskommitté. Denna, som i sitt 1899 avgivna betänkande underkastade frågan en ingående granskning, fann sig icke kunna förorda rätt till befrielse från vapenövning för samvets- ömma värnpliktiga. Sedan spörsmålet vid 1901 års riksdag ånyo motions- vägen upptagits, utfärdade Kungl. Maj:t, i anledning av riksdagsskrivelse i ärendet, den 21 februari 1902 ett cirkulär i ämnet. Cirkuläret bemyndigade vederbörande truppförbandschefer (beväringsbefälhavare vid flottans sta- tioner), att ——- därest, efter inhämtande av erforderliga upplysningar, de vid noggrann prövning av omständigheterna i varje särskilt fall funno övertygande skäl föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrade att fullgöra vapen— tjänst, därtill föranleddes av allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan tjänst — förordna, att dylik värnpliktig skulle användas till annan lämplig tjänst— göring vid truppförbandet' (stationen eller å flottans fartyg).

Vid ett flertal följande riksdagar väcktes motioner, vari hemställdes att samvetsömma värnpliktiga måtte beredas tillfälle att i stället för militär tjänst- göring utföra civilt arbete för statens räkning. Motionerna föranledde icke någon åtgärd förrän 1917, då särskilda sakkunniga tillkallades för att utreda och avgiva förslag angående värnpliktstjänstgöringens ordnande för värnplik— tiga, vilka hyste religiösa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Utredningen, som icke var enhällig, föreslog en lagstiftning, som i stort sett överensstämde med de principer, för vilka cirkuläret av 1902 gav uttryck.

1920 tillkom den första lagen i ämnet. Lagen var av provisorisk karaktär och gällde till och med 1925.

Enligt 1920 års lag kunde värnpliktig, som hyste allvarliga på religiös över- tygelse grundade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, erhålla tillstånd antingen att tjänstgöra vid krigsmakten utan att övas i vapnens bruk eller bära vapen eller ammunition, eller att utföra civilt arbete för statens räkning.

Enligt 1925 års lag, som i denna del fortfarande gäller, kan grunden för undantagstillstånd vara, förutom religiös övertygelse, annan därmed jämförlig orsak, s. k. etiska betänkligheter. I ett flertal motioner, senast vid 1940 års riksdag, har påyrkats, att lagens tillämpningsområde måtte inskränkas att avse allenast religiösa samvetsbetänkligheter. Genom en vid 1940 års riksdag före- tagen lagändring har i 1925 års lag gjorts bland annat den ändringen, att civilt arbete kan åläggas såväl inom försvarsväsendet som eljest för statens räkning.

• Sida 18
•  Original

Det har, på sätt av den föregående redogö1e1sen framgår, under avsevärd tid varit i lagstiftningen erkänt, att samvetsfriheten i viss utsträckning bör respekteras, då det gäller fullgörande av den allmänna värnplikten. Hur långt man härutinnan kan sträcka sig har vid olika tider bedömts olika. Uppfatt— ningen i detta hänseende är, liksom all rättsuppfattning, tidsbestämd. Ett uttryck härför gavs år 1920 1 samband med den första lagens antagande. Före— dragande departementschefen uttalade vid anmälande i statsrådet av proposi- tionen i ämnet, att de samvetsömmas uppgifter i krigstid då torde bliva föremål för statsmakternas särskilda prövning. Andra lagutskottet anförde i sitt ut— låtande i anledning av propositionen, att utskottet funne det naturligt, att arten av de samvetsömmas arbete komme att växla under krigstid och fredstid. Ännu 1925, då en avsevärd del av den vapenföra ungdomen avsågs skola er— hålla vapenövning först i samband med ett krigsutbrott, kunde denna tanke, d. v. 5. att låta freds- och krigstjänstgöringen avse olika uppgifter, te sig naturlig.

Det moderna krigets art gör det emellertid nödvändigt att i tid förbereda de olika krigsuppgifterna för att, såsom det i direktiven uttryckes, i ett kri— tiskt läge improvisationer icke skola behöva tillgripas. Även om man i lag- stiftningen skulle taga något mindre hänsyn till samvetsbetänkligheter mot en eller annan form av tjänstgöring än som till äventyrs kunde vara möjligt under fredliga förhållanden, skulle det vara till ojämförligt större skada för de samvetsömma, om man under krig nödgades taga dem i anspråk för andra uppgifter än dem, för vilka de förut avsetts. Man torde nämligen kunna utgå från, att personliga samvetsskäl icke kunna påräkna synnerlig hänsyn vid en omprövning av de samvetsömmas förhållanden i samband med ett krigsutbrott.

Den är 1940 under spända utrikespolitiska förhållanden genomförda lag— ändring, enligt vilken civilarbetare kunna sysselsättas inom försvarsväsendet, innebar icke någon avvikelse från den princip, för vilken 1925 års lag ger ut- tryck, nämligen hänsyn inom rimliga gränser till samvetsskäl. Lagstiftningen är ett uttryck för en kompromiss mellan två intressen, nämligen samvetse frihetens anspråk på hänsyn och statens krav på att medborgarna, som åtnjuta dess skydd, skola deltaga i dess värnande. Med den princip, för vilken lag— stiftningen ger uttryck, kan väl förenas, att den ökning i styrkan av statens krav på medborgarna, som är en följd av det farofyllda tidsläget, vållar rubb— ning i balansen mellan ifrågavarande intressen.

I detta sammanhang må erinras om en uppfattning, som stundom kommit till uttryck, att den enskilde medborgaren skulle, oberoende av lagstiftningen, med stöd av % 16 regeringsformen äga efter eget skön bedöma, vad han med hänsyn till sitt samvete kunde göra eller underlåta. Detta grundlagsstadgande har varit föremål för många utläggningar, icke minst i samband med det in- vecklade spörsmålet om domstolarnas judiciella lagprövningsrätt. Någon an- ledning att ingå på dessa tolkningsfrågor hava de sakkunniga så mycket mindre, som —— såsom saken uttryckts av den kommitté, som år 1941 framlagt förslag till ändrad lydelse av 5 16 regeringsformen (SOU 1941: 20) — enligt

• Sida 19
•  Original

svensk rättsuppfattning någon gräns icke kan dragas för medborgarnas plikt att enligt i laga ordning beslutade normer vara verksamma i det helas intresse. Denna princip kan enligt de sakkunnigas mening över huvud icke sättas i fråga. En helt annan sak är, att det är varje svensk medborgare obetaget att genom utövande av sin politiska rösträtt eller eljest i laga ordning söka åstad— komma ändring av de bestämmelser, som reglera de krav, staten ställer på medborgaren.

Om än den förändrade syn på balansen mellan de ovan avhandlade intres— sena, som tidsläget kan hava medfört, i och för sig kan föranleda en jämkning av antydd art, är det emellertid uppenbart, att, därest man kan för de samvets- ömma finna med den väpnade krigstjänsten ur samhällets synpunkt någor— lunda jämförliga uppgifter, de ökade samhällskraven ej behöva medföra en inskränkning i respekterandet av den enskilda samvetsfriheten.

Våra dagars krig plägar, i motsats till äldre tiders, då endast en del av befolkningen, krigsmakten, aktivt deltog däri, kallas totalt. Det totala kriget föres mot och av hela samhället, vars funktioner fienden med alla medel söker lamslå. De uppgifter, vilka därvid tilldelas medborgarna, bliva därför i hög grad skiftande. De olika funktionerna kunna ur det helas synpunkt vara mer eller mindre nödvändiga. Vad som skall komma i första hand kan endast be- dömas av en central ledning med möjlighet till överblick.

Från synpunkten av största möjliga effektivitet är det önskvärt att per— soner, vilkas psyke gör dem olämpliga till vapentjänst, beredes tillfälle att fullgöra annan tjänst. Staten bör därför tillmötesgå önskemål från sådana värnpliktiga, vilkas samvete uppreser sig mot att göra viss form av krigs- tjänst, genom att tillåta dem att i stället fullgöra annan samhällstjänst, i den mån denna prövas vara av sådan vikt, att värnpliktiga i fall av krig måste avses för den. Om av två värnpliktiga den ene skall uttagas till bombfällare och den andre till sjukvårdare, kan det, oavsett humanitära skäl, icke vara praktiskt att av en samvetsöm och en icke samvetsöm uttaga den förre till bombfällare, även om denne skulle kunna med maktmedel tvingas därtill. Organisationsfrågan är icke av den svårighetsgrad, att den ej kan lösas. Värdet av att hänsyn kan tagas till den enskilde och hans samvete synes de sak- kunniga vara så stort, att erforderliga organ för uppgiften böra vidmakthållas eller skapas även under de utomordentliga förhållanden, som komma att råda i händelse av krig. En ovillkorlig förutsättning för ett sådant hänsynstagande måste emellertid enligt de sakkunnigas mening vara, att den enskilde i sina krav på undantagsställning ej går utöver de gränser, som förnuft och etik upp— ställa. Var dessa gränser gå måste med det resonemang, som förts, tillkomma staten och icke den enskilde att avgöra. De kunna i detaljerna växla från tid till annan. Att dessa gränser icke bliva desamma i en tid, då det ifrågakommer att använda till och med kvinnor direkt i försvarets tjänst, som då krigsmakten utgjorde en från samhället i övrigt klart avgränsad, jämförelsevis liten orga— nisation, synes uppenbart.

Den nuvarande lagstiftningen om samvetsömma värnpliktiga är konstru-

• Sida 20
•  Original

erad så, att den medgiver möjlighet till befrielse på grund av samvetsskäl från a) övning i vapens bruk eller bärande av vapen eller ammunition, eller b) varje slag av militär tjänstgöring.

Det första undantaget, det mindre, innebär hänsynstagande till en samvets- övertygelse, som givit ett ofrånkomligt uttryck åt uppfattningen om det orätta i varje form av dödande. För ett sådant hänsynstagande kan och bör, enligt de sakkunnigas mening, utrymme givas även i ett för det totala kriget organi— serat samhälle.

Det andra undantaget —— befrielse från varje slag av militär tjänstgöring _— innebar, då det tillkom, hänsyn till en samvetsövertygelse, som gav uttryck för det orätta i att på något sätt medverka i den från det övriga samhället, civilbefolkningen, ännu skarpt avgränsade krigsmaktens tjänst. De personer, civilarbetarna, vilka erhöllo sådan befrielse, sysselsattes också tidigare regel- mässigt med arbete helt skilt från försvaret (konservering av ruiner o. d.). Det har emellertid icke ansetts försvarligt att i nuvarande tider, då varje arm behöves, annat än i mindre utsträckning bedriva sådana arbeten medelst värnpliktiga. År 1940 ålades därför, såsom nämnts, civilarbetarna skyldighet att utföra arbete inom försvarsväsendet. Begreppet »civilt arbete inom för- svarsväsendet» torde i själva verket icke skilja sig från vissa former av obe- väpnad tjänst inom krigsmakten i annat hänseende än att militär tjänstedräkt icke bäres. Av vissa samvetsömma uppfattas uniformen såsom ett yttre tecken på samhörighet med en organisation, som syftar till dödande. De anse sig därför av sitt samvete förbjudna att bära uniform. Drager man gränsen så att hänsyn tages till ovilja mot allt, som kan härledas från något som har samband med försvarsväsendet, blir resultatet lätteligen förnuftsmässigt orimligt eller etiskt oförsvarligt. Såsom exempel på det förnuftsvidriga må nämnas, att civilarbetare vägrat att plantera skog innanför staketet till ett militärt etablissement men omedelbart utanför staketet villigt verkställt plan- teringsarbete samt att sådana i andra fall vägrat'arbeta på en fotbollsplan med mindre garantier gåvos att icke någon, som varit iförd uniform, kunde komma att spela på planen. Såsom ett exempel på det etiskt oförsvarliga må nämnas, att värnpliktiga förklarat sig ämna vägra att ägna en sårad soldat vård under den motiveringen att de, om de lyckades rädda honom till livet, möjligen kunde sätta honom i stånd att ånyo tjänstgöra inom krigsmakten. De valda exemplen torde klargöra hurusom, hur än gränsen drages för statens hänsynstagande till motvilja mot det ena eller andra yttre tecknet å sam— hörighet med försvarsmakten, det kommer att finnas de, som anse sig böra gå över gränsen. Rent logiskt kan en medborgare icke undandraga sig med- verkan i någon form vid försvaret av samhället med mindre han ställer sig helt utanför detsamma. Möjlighet att taga hänsyn till alla de skiftningar i samvetsömheten, som gå utöver vägran att utsläcka liv, torde näppeligen förefinnas.

I direktiven för utredningen har ifrågasatts, huruvida någon anledning finnes att i lagstiftningen skilja mellan olika grader av samvetsömhet. De

• Sida 21
•  Original

sakkunniga besvara denna fråga nekande. Rätten att av samvetsskäl slippa bruka vapen bör bibehållas i lagen men icke någon rätt att undandraga sig att i annan form medverka till samhällets försvar. Staten bör utgå ifrån att den, som på grund av samvetsskäl vunnit befrielse från att bära vapen, skall med största villighet fullgöra varje av syftet att hjälpa medmänniskor eller skydda egendom präglad uppgift, vilken klädsel eller yttre ram i övrigt denna verksamhet än må hava. De sakkunniga föreslå i enlighet härmed, att den i _ nuvarande lagstiftning gjorda uppdelningen på civilarbetare och s. k. vapen- vägrare skall upphöra. För dessa båda kategorier värnpliktiga har sedan länge även i officiellt skriftspråk använts den sammanfattande benämningen sam- vetsömma, som emellertid icke återfinnes i lagen. Uttrycket i fråga bör, enligt de sakkunnigas mening, icke legaliseras. Det ger intryck av att samvetena hos den ojämförligt största delen av våra värnpliktiga, den som utan inskränkning fullgör den tjänstgöring, värnpliktslagen föreskriver, skulle vara mindre vakna än hos dem, som pretendera på undantagsställning. Uttrycket »vapenvägrare», som jämväl, ehuru icke använt i lagtexten, vunnit burskap, är enligt de sak- , kunnigas mening lika förkastligt. Det för tanken på att en vägran skulle vara något för staten godtagbart såsom grund för undantagsställning. I syfte att giva ett otvetydigt uttryck för att undantagsställningen i fråga är beroende på ett av staten i laga ordning givet medgivande föreslå de sakkunniga att ifrågavarande kategori värnpliktiga skola i lagen betecknas såsom vapenfria värnpliktiga.

Antalet samvetsömma i Sverige är över 10 000 och sålunda ingalunda obe- tydligt. De flesta hava tagit ståndpunkt under den tid mellan de båda världs- krigen, då icke allenast i Sverige utan inom hela den västerländska kultur- kretsen en intensiv pacifistisk propaganda bedrevs, en propaganda, som hade sina naturliga källor i den av flertalet stater intagna officiella ståndpunkt, som i Sverige tog sig uttryck i 1925 års nedrustningsbeslut. Insikten hos vårt folk om att vår inre och yttre frihet i nuvarande läge kan bevaras, allenast om vi äro beredda att öka vår värnkraft intill gränsen för det yttersta av vår förmåga, är numera allmän. Även de samvetsömma hava icke kunnat undgå att taga intryck härav, vilket hos många tagit sig uttryck i en känsla av otill— fredsställdhet med nuvarande arbetsuppgifter. Det är sålunda fullt förklar- ligt, att man på många håll lärer fråga sig, om Sverige verkligen har råd att från vapentjänst befria 10000 därtill användbara värnpliktiga. Icke endast hos ett fåtal inom vårt folk torde uppfattningen i denna fråga vara den, som mindre välbetänkt kommit till uttryck då de »samvetsömma» på sina håll be- tecknats såsom »samvetslösa». Då de sakkunniga hävdat, att även i krig hän- syn bör tagas till dem, som av samvetsskäl hindras från att bruka vapen, hava de sakkunniga vägletts av den uppfattningen, att möjligheten av ett sådant hänsynstagande är av värde icke allenast för därav berörda enskilda utan även för staten. Det måste i och för sig räknas som en tillgång för ett land att där finnas människor, som i sitt handlande söka sig fram efter samvetets röst. Av den, som gör anspråk på att i ett visst hänseende betraktas och behandlas såsom

• Sida 22
•  Original

en samvetsmänniska, måste man dock fordra, att han låter samvetets bud gälla alla livets förhållanden. Samhället kan därför rimligen begära av samtliga samvetsömma, att de söka fostra sig själva till en vidgad social ansvarskänsla och icke nöja sig med att låta samvetet tala, då det gäller deras eget förhållande till sättet för värnpliktstjänstgöringens fullgörande.

Det ligger även makt uppå att ifrågavarande värnpliktiga och deras andliga ledare noga besinna nödvändigheten av att möjligheten till befrielse från det väsentliga, skyldigheten att bruka vapen, icke äventyras genom pockande på till- godoseende av i ett allvarligt läge orimliga önskemål om att icke behöva syssla med sådant, som har samband med försvaret. För de samvetsömmas egen skull är det angeläget, icke endast att de erhålla uppgifter i det totala försvarets tjänst, som äro i möjligaste mån likvärdiga med andra värnpliktigas, utan även att de visa en påtaglig vilja att göra sitt bästa med bortseende från mer eller mindre småaktiga speciella önskemål. Skulle vårt land icke kunna bibehålla freden, kan man nämligen med säkerhet räkna med att värderingen av de samvetsömma från folkets stora flertal i annat fall skulle medföra en väsentlig skärpning av de avsevärda psykiska påfrestningar, det redan i nuvarande läge måste innebära att veta med sig, att man icke mäktar det svåraste offret för det gemensamma bästa. Det skydd för den enskildes samvete, de sakkunniga önska bibehållet även i krig, är till sin existens beroende av att vårt land har män, beredda att bruka de vapen, som samvetet förbjuder dem, vilkas sam- veten skyddas, att bära.

Samvetsbetänkligheternas art m. m.

I sitt betänkande föreslogo 1917 års sakkunniga en huvudbestämmelse av följande lydelse:

Värnpliktig, som enligt denna lag prövas hysa allvarliga, på kristligt eller mosaiskt religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot värnplikts- tjänstgöringens fullgörande i den ordning, som i gällande värnpliktslag stadgas, må erhålla tillstånd — — —.

Två av de sakkunniga voro av skiljaktig mening och föreslogo en lydelse av följande innehåll:

Värnpliktig, som enligt denna lag prövas hysa allvarliga samvetsbetänklig— heter mot värnpliktst-jänstgöring i vanlig ordning, äge — — -——.

Teologiska fakulteten i Uppsala karakteriserade de samvetsbetänkligheter, som borde vinna beaktande, sålunda:

Allvarliga, i en ideell livsåskådning grundade, om verklig inre samvetsoro vittnande och ej med principiell stats- och rättsfientlighet sammanhängande be- tänkligheter. -

I proposition (nr 165) till 1920 års riksdag yttrade föredragande departe- mentschefen:

Att på sätt de sakkunnigas majoritet föreslagit begränsa den grupp av värn- pliktiga, som skulle göras till föremål för specialbestämmelser i avseende å värn- pliktstjänstgöringen, till allenast sådana, vilkas samvetsbetänkligheter hade sin

• Sida 23
•  Original

grund i kristen eller mosaisk trosåskådning, funne departementschefen varken vara följdriktigt från utgångspunkten för de sakkunnigas eget resonemang eller ägnat att i tillämpningen leda till ett ur rättvisans och billighetens synpunkt fullt tillfredsställande resultat. Principiellt riktigare syntes departementschefen i detta avseende reservanternas förslag, sett från bakgrunden av den uppfattning, som läge till grund för deras motivering, nämligen att allenast på religiös över— tygelse grundade betänkligheter borde föranleda befrielse från värnpliktstjänst- göring. Departementschefen anslöte sig därför till denna mening, men ansågs det emellertid vara lämpligt, att, till ledning för de myndigheter, som skulle tillämpa lagbestämmelsen, såsom en närmare karakteristik av vad som vore att anse såsom allvarliga samvetsbetänkligheter, i lagtexten uttryckligen angåves, att ifrågavarande betänkligheter skulle vara grundade på religiös övertygelse.

Vid nämnda riksdag berördes förevarande spörsmål jämväl i motioner, som väckts i anledning av nyssnämnda proposition.

I en motion (F. K. nr 241) hemställdes, att i stället för det i propositionen framlagda förslaget måtte antagas det förslag, de sakkunniga framlagt.

I en annan motion åter (A. K. nr 244) hemställdes, att ifrågavarande be- stämmelse måtte erhålla följande lydelse:

Värnpliktig, som hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänst— göring i den ordning, gällande värnpliktslag förutsätter, må — —— —.

I en tredje motion (A. K. nr 348) gjordes samma yrkande som i sistnämnda motion.

Andra lagutskottet, till vilket förberörda proposition och motioner remit— terades, yttrade i utlåtande (nr 24) i denna fråga:

Vad anginge samvetsbetänkligheternas art, funne utskottet, i likhet med departementschefen, förslaget att begränsa den grupp av värnpliktiga, som skulle göras till föremål för specialbestämmelser i avseende å värnpliktstjänstgöringen, till allenast sådana, vilkas samvetsbetänkligheter hade sin grund i kristen eller mosaisk trosåskådning, icke ägnat att leda till ett ur rättvisans och billighetens synpunkt fullt tillfredsställande resultat. Att å andra sidan avstå från fordran, att samvetsbetänkligheterna skulle vara grundade på religiös övertygelse, funne utskottet vara mindre välbetänkt. Ifrån teologiskt håll gjordes visserligen gällande, att samvetet för den kristna uppfattningen alltid vore en religiös storhet, vittnande om en människas samband i sitt väsens djup med högre andlig makt. Från denna synpunkt sett skulle det i sak vara fullkomligt likgiltigt, om, såsom föreslagits, orden >>på religiös övertygelse grundade» uteslötes eller ej. Emeller- tid torde i det vanliga språkbruket uttrycket samvete icke alltid fattas i ovan angivna religiösa bemärkelse. Såväl i motionen nr 244 i första kammaren som i motionen nr 348 i andra kammaren avsåges uppenbarligen att inrymma under den i dessa föreslagna formuleringen »allvarliga samvetsbetänkligheter» sådana betänkligheter, vilka icke grundade sig på religiösa motiv utan på etiska, sociala eller andra skäl. Utskottet ville icke förneka, att fall av samvetsbetänkligheter av denna senare art kunde inträffa, där statens efterlåtenhet med avseende på utkrävandet av medborgarens skyldighet enligt värnpliktslagen kunde vara lika Väl motiverad, som då samvetsbetänkligheterna grundade sig på religiös över— tygelse. Men utskottet funne sig av flera skäl ej kunna av denna anledning avstå från kravet på religiös övertygelse som grund för berörda samvetsbetänklig- heter. Dels torde en särskild hänsyn böra fästas vid samvetsbetänkligheter, som i de flesta fall sökte sig tillbaka till en möjlig om än av flertalet som orimlig ansedd tolkning av religionsurkunder, som vore av staten erkända och inom den

• Sida 24
•  Original

åtnjöte en särskild helgd. Dels hade, så vitt utskottet kunnat utröna, cirkuläret av den 21 februari 1902, som möjliggjorde befrielse från vapentjänst för den som mot sådan tjänst hyste »allvarliga samvetsbetänkligheter», alltid så tillämpats, att betänkligheterna skulle vara av religiös art. Och mot denna tillämpning hade klagomål ej avhörts. Vad som vållat svårigheter vore som bekant, att cirkuläret ej lämnat möjlighet att medgiva befrielse från varje form av militärtjänst. Vidare torde de, som för någon form av värnpliktsvägran underkastat sig upprepade be- straffningar, uteslutande vara att söka bland dem, som leddes av religiös över- tygelse. Och en god mätare på allvaret av samvetsbetänkligheterna vore utan tvivel förmågan att för dem utstå lidanden. Motviljan att bestraffa dessa i övrigt oförvitliga medborgares frivilliga martyrskap hade sedan varit det starkaste mo- tivet för staten till den ifrågasatta lagstiftningen, som därför naturligt nog främst uppmärksammat de religiösa värnpliktsvägarna. Till sist komme svårigheten att mäta och pröva allvaret av de påstådda samvetsbetänkligheterna. De vore svåra nog, då det gällde betänkligheter av religiös art. Men de vore givetvis ofantligt mycket större beträffande betänkligheter av annan art. Utskottet ansåge, att genom utvidgning av lagens tillämplighetsområde till sådana betänkligheter fältet skulle lämnas öppet för så mycket simulation och godtycke, att det ej kunde till- råda en sådan utvidgning. Dock ville utskottet uttala, att det ansåge självklart, att »religiös övertygelse» gåves en mycket vidsträckt betydelse, så att övertygelsen ej förutsattes behöva bottna i viss kyrklig eller kristen åskådning. Med en sådan tolkning torde, i betraktande av de obestämda gränserna för vad som menades med religiös övertygelse, i regel de tänkta fall av etiska samvetsbetänkligheter, för vilka man kunde finna särskild anledning att ömma, kunna inrymmas under lagens bestämmelser.

Propositionens förslag om att allenast på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter skulle föranleda den ifrågavarande befrielsen bifölls av riksdagen.

I motion vid 1924 års riksdag hemställdes (A. K. nr 4) att & 1 i 1920 års lag måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Värnpliktig, som hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänst— göring i den ordning, gällande värnpliktslag förutsätter, må — — _.

Andra lagutskottet anförde:

Genom vad motionären anfört funne utskottet ådagalagt, att avfattningen av ifrågavarande lagbestämmelse visat sig ägnad att giva anledning till en mera snäv tolkning, än avsikten med densamma varit. Redan detta förhållande syntes utgöra skäl till en ändring av berörda avfattning. Härtill komme emellertid, att utskottet icke kunde finna anledning föreligga att i förevarande avseende över— huvud göra någon åtskillnad mellan samvetsbetänkligheter av etisk eller kulturell art samt dylika betänkligheter grundade på religiös övertygelse. Avgörande för huruvida staten skulle efterlåta utkrävandet av medborgarens skyldighet enligt värnpliktslagen syntes uteslutande böra vara allvaret av samvetsbetänkligheterna. Även om det icke läte sig förneka, att en utvidgning av lagens tillämplighets— område i angivna riktning kunde leda till fall av simulation och godtycke, torde dock varken värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning med hänsyn till de starkt förkortade utbildningstiderna ställa sig så avskräckande eller de samvetsömma värnpliktigas avsevärt längre tjänstgöringstider te sig så lockande, att dylika konsekvenser behövde befaras förekomma i någon större utsträckning. Av så- lunda angivna skäl ansåge utskottet sig böra tillstyrka bifall till den i motionen föreslagna lagändringen, vilken icke syntes påkalla någon jämkning uti lagens övriga åå. Med hänsyn till beskaffenheten av berörda lagförändring förordade

• Sida 25
•  Original

utskottet, att densamma vunne tillämpning snarast möjligt eller lämpligen från och med den 1 juli 1924.

I avgiven reservation yrkades, att motionen måtte avslås. Första kammaren biföll den avgivna reservationen under det att andra kammaren biföll utskottets hemställan, i följd varav frågan förföll.

Föredragande departementschefen anförde i proposition till 1925 års riksdag (nr 210):

Såsom vid den provisoriska lagens antagande framhölls av andra lagutskottet, torde man icke kunna förneka, att fall av samvetsbetänkligheter av etiska, sociala och andra liknande skäl kunna förekomma, där statens efterlåtenhet med av- seende på utkrävandet av medborgarens skyldighet enligt värnpliktslagen kan vara lika väl motiverad, som då samvetsbetänkligheterna grunda sig på religiös övertygelse. Ehuru utskottet förklarade sig av flera skäl icke kunna avstå från religiös övertygelse som grund för berörda samvetsbetänkligheter, ansåg ut- skottet likväl, att åt lagens uttryck »på religiös övertygelse grundade samvets- betänkligheter» i tillämpningen borde givas sådan tolkning, att i regel de tänkta fall av etiska samvetsbetänkligheter, för vilka man kunde finna särskild anledning att ömma, komme att rymmas under lagens bestämmelser. Erfarenheterna torde emellertid hava givit vid handen, att lagtillämpningen ingalunda gått i den rikt— ning, utskottet sålunda avsett.

De skäl, som enligt utskottets förmenande talade mot en anordning att låta varje allvarlig samvetsbetänklighet medföra befrielse, vore, dels att dittills icke förekommit några etiska värnpliktsvägrare, vilkas samvetsnöd varit så stor, att de, för att freda sina samveten, hellre underkastat sig bestraffning än fullgjort värnpliktstjänstgöring, dels att svårigheten att mäta och pröva allvaret av de påstådda samvetsbetänkligheterna vore större vid etiska och liknande samvets- betänkligheter än vid betänkligheter, som bottnade i religiös uppfattning, och dels att simulation skulle lättare kunna förekomma vid det förra än vid det senare slaget av betänkligheter. Ett ytterligare skäl mot legaliserandet av etiska samvetsbetänkligheter, som åberopats såväl inom som utom riksdagen, är, att antalet samvetsömma skulle under sådana omständigheter bliva så stort, att svårigheter kunde uppkomma att bereda dem alla arbete och att försvaret skulle berövas ett välbehövligt soldatmaterial.

För min del kan jag icke tillmäta dessa skäl avgörande betydelse. Att de etiskt samvetsömma hittills i allmänhet lojalt lytt gällande lag och icke under- kastat sig straff för sin övertygelse torde väl icke böra försätta dem i sämre läge än dem, som av sin övertygelse drivits att begå lagbrott. För visso finnas också många allvarligt religiösa ynglingar, som underkastat sig värnpliktstjänstgöring, ehuru dylik tjänstgöring varit för deras samveten motbjudande.

Vad angår den påstådda svårigheten att pröva allvaret av etiska och liknande samvetsbetänkligheter, låter densamma naturligtvis sig icke förneka. Under det att de religiösa samvetsömma ju i allmänhet tillhöra vissa samfund eller sekter och kunna med intyg från lärare och präster styrka sin allvarliga religiositet, råder icke motsvarande förhållande beträffande de 5. k. etiskt samvetsömma. Även om jag sålunda medgiver svårigheten härutinnan, kan jag dock icke anse den oöverkom- lig. Det ankommer givetvis på den värnpliktige att nöjaktigt styrka allvaret av sina betänkligheter. Endast i den mån så sker, är inskrivningsrevisionen berättigad och pliktig att taga hänsyn till desamma. Den erforderliga prövningen lärer väl för övrigt icke behöva ställa sig svårare för myndigheterna i vårt land än i de främmande länder, där en dylik lagstiftning är genomförd. Jag vill erinra om,

• Sida 26
•  Original

att i Danmark, Norge, Nederländerna och Ryssland jämväl andra än religiösa samvetsbetänkligheter få göra sig gällande.

Icke heller synes mig den till uttryck komna farhågan, att simulation lättare skulle kunna förekomma i fråga om etiska än beträffande religiösa samvetsbe- tänkligheter, hava samma fog för sig nu som vid tiden för den provisoriska lagens antagande. Då gällde 1914 års värnpliktslag med dess långa utbildnings— tider. Med den avsevärda förkortning i tjänstgöringstiden, som nu är ifrågasatt att komma till stånd från och med nästa år, lärer lockelsen att undkomma värn- pliktstjänstgöring i vanlig ordning i motsvarande mån förminskas.

Att antalet samvetsömma genom legaliserandet av nu ifrågavarande slag av samvetsbetänkligheter skulle undergå en sådan ökning, att svårighet skulle upp- stå att bereda dem alla arbete, torde icke vara att befara. Än mindre synes mig risken, att den förordade utvidgningen av samvetsömlagens tillämpningsområde skulle leda till minskning i den värnpliktskontingent, som är avsedd för linjetjänst. Man torde nämligen böra utgå från att _ bortsett från studenter och likställda —- de värnpliktiga, som i samband med inskrivningen anmäla sina samvetsbe- tänkligheter, såsom mindre lämpliga för linjetjänst uttagas till ersättnings— reserven.

1925 års lag innehåller i enlighet med propositionens förslag följande karakteristik av samvetsbetänkligheternas art:

Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den ordning, värnpliktslagen föreskriver. *

Denna definition har därefter icke undergått någon förändring. Sedan skilda militära myndigheter hos Kungl. Maj:t ifrågasatt en åter- gång till den begränsning beträffande samvetsbetänkligheternas art, som gällde åren 1920—1925, yrkades vid 1934 års riksdag i två motioner (F. K. nr 111, A. K. nr 223), att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om snara åtgärder i syfte att undanröja de uppenbara brister, som vidlådde lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktens fullgörande i vanlig ordning, ävensom rörande bestämmelser om straffpåföljd för den, som obehörigt utnyttjade lagens föreskrifter eller lämnade medhjälp därtill.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 30) i anledning av motionerna:

Av vad här ovan anförts framgår, att av olika militära myndigheter fram- ställda förslag till ändringar beträffande nu gällande bestämmelser rörande sam- vetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring för närvarande äro föremål för Kungl. Maj:ts bedömande. Utskottet finner sig hava anledning förvänta, att Kungl. Maj:t i samband med behandlingen av nämnda framställningar kommer att taga under övervägande de åtgärder, vilka kunna vara erforderliga för att bereda ökad möjlighet att vid bedömandet av värnpliktigas ansökningar av det slag, varom här är fråga, skilja de fall, då samvetsbetänkligheterna grunda sig på en ärlig och varaktig övertygelse, från fall av annan art. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet skäl icke föreligga för riksdagen att i anledning av nu ifrågavarande motioner göra någon framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.

Utskottet hemställde att motionerna icke måtte föranleda till någon riks- dagens åtgärd.

Reservation anmäldes av fem ledamöter, vilka hemställde om bifall till det i motionerna gjorda yrkandet.

! i 4 4 1

• Sida 27
•  Original

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Huvudsakliga anledningen till att denna fråga upptogs, var den ökade s. k. etiska samvetsömheten, vilken ansågs hava sitt ursprung i propaganda, som bedrivits av bland andra vissa försvarsfientliga s. k. fredsföreningar.

En viss skärpning av kraven på den utredning, som fordras för erhållande av tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm, företogs år 1935.

Yrkanden om borttagande av s. k. etiska skäl såsom grund för tjänstgöring såsom samvetsöm, vilka upprepade gånger motionsvis ånyo framförts, hava icke föranlett lagändring.

Andra lagutskottet framhöll vid 1937 års riksdag, att antalet etiskt samvets- ömma starkt minskats. Utskottet fann det icke uteslutet, att detta hade sam- band med den 1935 företagna skärpningen av föreskrifterna om sättet att styrka samvetsbetänkligheterna. Bland annat med hänsyn därtill syntes det utskottet tillrådligt att avbida ytterligare någon tids erfarenhet av utveck— lingen på området. Enligt utskottets mening förelåg i varje fall icke för det dåvarande anledning att ingripa med en lagstiftningsåtgärd.

I anslutning till proposition till 1940 års riksdag om ändring i samvets- ömhetslagen i annat hänseende yrkades i motioner (F. K. nr 25, A. K. nr 56) ånyo, att s. k. etiska samvetsbetänkligheter icke längre skulle godtagas.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 15):

Frågan om arten av de samvetsbetänkligheter, som må godtagas såsom skäl för fullgörande av värnplikt i den särskilda ordning, varom stadgas i lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, har vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Enligt utskottets mening är det avgörande momentet vid bedömandet av ansökningar enligt nämnda lag, att man kan skilja fall, då samvetsbetänkligheterna grunda sig på en ärlig och varaktig övertygelse, från fall av annan art. Det framstår för utskottet så- som principiellt riktigare att göra denna skillnad än att draga en gräns mellan samvetsbetänkligheter grundade på. religiösa och sådana som grundas på etiska skäl. Yrkandena om borttagande av bestämmelserna om rätt att åberopa samvets— betänkligheter av sistnämnda art torde emellertid stå i samband med att det i förra fallet ofta är lättare att bilda sig en tillförlitlig uppfattning om halten av de åberopade skälen. De i propositionen föreslagna nya bestämmelserna åsyfta bland annat att på andra sätt än det i nyssnämnda motioner föreslagna kring- skära möjligheten att missbruka lagen _och torde vara väl ägnade att fylla detta ändamål. Med hänsyn till det anförda finner utskottet ej skäl att tillstyrka be- rörda motioner.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att avsikten med alla ovan- berörda yrkanden om borttagande av de etiska skälen varit farhågor för att under dessa skäl lättare än under religiösa kunde dölja sig allehanda ovid- kommande motiv.

De sakkunniga hava bildat sig den uppfattningen av de erfarenheter, som gjorts av arbetsledare och andra, som haft att taga befattning med samvets- ömma värnpliktiga under deras tjänstgöring, att dessa farhågor icke varit grundlösa. Omdömena om de etiskt samvetsömma och deras sätt att fatta den undantagsställning, svensk lag givit dem för deras samvetens skull, hava

• Sida 28
•  Original

ofta icke varit milda. För de värnpliktiga, vilkas betänkligheter mot att bära vapen sammanhänga med en ofta efter djupgående själskris vunnen religiös övertygelse, torde förekomsten vid förläggningarna av vissa etiskt samvets- ömma vara en ständig källa till svårigheter. De etiskt samvetsömma tillhöra emellertid i allmänhet de årsklasser, som inskrevos kring mitten av 1930-talet. Under senare år hava de starkt nedgått i antal.

Såsom nämnts anfördes år 1925 såsom grund för att de etiska betänklig— heterna skulle kunna medtagas bland annat, att den i samband med nedrust— ningen genomförda avsevärda förkortningen av tjänstgöringstiden syntes komma att minska lockelsen att undkomma värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning. I den mån detta skäl hade verklighetsunderlag, har det numera, efter genomförandet av avsevärd förlängning av tjänstgöringstiden, förlorat i betydelse. I än högre grad gäller detta det år 1925 anförda skälet, att eftersom de samvetsömma i regel hänfördes till ersättningsreserven, en ut- vidgning av antalet samvetsömma icke medförde någon minskning av den för linjetjänst avsedda kontingenten. Numera skiljes icke mellan ersättnings- reserv och linjetjänst och varje samvetsöm bland de fysiskt användbara innebär därför en man mindre i ledet.

I och för sig giva de förändrade faktiska förhållandena sålunda ett visst stöd för det motionsvis framförda kravet på de etiska skälens borttagande ur lagstiftningen. Å andra sidan visar utvecklingen en minskning under senare år av etiskt samvetsömma därhän, att dessa för närvarande knappast kunna sägas spela någon roll. Enligt de sakkunnigas mening synas samvetsskäl av det slag, vartill hänsyn bör tagas, knappast i djupare mening kunna uppdelas i etiska och religiösa. De sakkunniga hava därför övervägt att föreslå, atti lagtexten icke skulle angivas att samvetsbetänkligheterna borde hava Viss grund, utan allenast att skälet för undantagsställning skulle vara en ärlig och varaktig samvetsövertygelse. Härigenom skulle i lagtexten fullt tydligt ut- ! talas, att defaitistiska, vulgärpacifistiska eller rent av politiska skäl icke kunde godtagas i detta hänseende. Att dylika skäl i många fall varit den verkliga grunden för de etiskt samvetsömma och föranlett den mot denna kategori riktade kritiken, synes sannolikt. Att så blivit fallet lärer emellertid icke hava berott på att statsmakterna avsett att godtaga dylika skäl utan allenast därpå att prövningen av samvetsbetänkligheterna under den tid, då etiskt samvetsömma anmälde sig i mera avsevärt antal, i huvudsak inskränkte sig till en formell granskning av vissa intyg, som alltför lätt kunde anskaffas även av personer, vilkas betänkligheter mot militär tjänstgöring icke hade mycket att skaffa med samvetet. Då det med de föreslagna metoderna för prövning av samvetsbetänkligheterna torde låta sig göra att i tillämpningen icke god- taga andra än verkliga samvetsskäl, hava de sakkunniga, ehuru med någon tvekan, icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå någon ändring i den hävdvunna definitionen å samvetsbetänkligheternas art.

Mot ordet betänkligheter i föreningen med ordet samvete synas vissa in- vändningar kunna göras. Från logisk synpunkt kan det knappast anses vara

• Sida 29
•  Original

tillfredsställande att sammanställa begreppet samvete, som till sin natur, vare sig det är fråga om religiösa eller etiska motiv, är något kategoriskt och oryggligt, med begreppet betänkligheter, som till sitt väsen är hypotetiskt och inbjuder till kompromisser. Från saklig synpunkt kan ifrågasättas lämplig- heten av att över huvud låta betänkligheter, även om av samvetsart, fälla utslag i 'en för såväl samhälle som individ så allvarlig situation, som upp- komsten av tillstånd till vapenfri militärtjänstgöring måste anses vara. Från psykologisk synpunkt äro de mest vägande invändningarna att göra. För fler- talet människor medför tanken på en nära förestående värnpliktstjänstgöring, vare sig den innebär rekrytutbildning, repetitionsövning, beredskapstjänst eller verklig krigstjänstgöring, uppkomsten av olustkänslor eller bidrager åt- minstone icke till uppkomsten av lustförnimmelser. Att anse sig hava betänk— ligheter mot värnpliktstjänstgöring är ingalunda svårt eller sällsynt och be— tänkligheterna kunna vara av vitt skilda slag, från ideellt—religiösa till motiv av de mest renodlat egoistiska slag. Genom att lagen giver möjlighet till respekterande av individuella betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, kan lätt tanken uppkomma att utnyttja denna möjlighet genom att hänföra betänk- ligheterna till samvetsbetänkligheter. Den värnpliktige är under sådana för- hållanden ett lättpåverkat objekt för all propaganda. Den »samvetsömme» behöver härvidlag knappast betraktas som simulant, enär han utan medveten förfalskning gör sig skyldig till en psykologiskt lättförklarlig motivförskjut— ning genom att under trycket av propaganda, övertalning eller påtryckning hänföra sina betänkligheter till samvetsbetänkligheter. Det måste alltid i ordet samvetsbetänkligheter ligga något attraherande för en människa av så- dan karaktärstyp, som gärna utnyttjar de möjligheter till en förmånlig undan- tagsställning, som livet bjuder, likaväl som för en människa av sådan karak- tärstyp, som osjälvständigt låter sig föras dit en viljefast och målmedveten personlighet för henne. Erfarenheten har också givit vid handen, att man be- träffande samvetsömma har att taga hänsyn till psykologiska faktorer i" nära nog lika hög grad som religiösa och etiska faktorer. Det synes ligga i både statens och de verkligt samvetsömmas intresse att försvåra tillströmningen till de samvetsömmas led av sådana element, som mera lockats än av samvets- skäl nödgats intaga en negativ position i värnpliktsfrågan. Man skulle därför önska, att i fråga om arten av samvetsskäl hellre användas uttryck sådana som samvetskonflikt eller samvetsnöd, beroende på graden av den samvetsoro, man anser sig skäligen kunna fixera, då ju dessa begrepp bättre svara mot vad saken gäller och även psykologiskt måste anses tjänliga att förhindra upp- komsten av illegitima samvetsskäl. Ställes en människa med ett vaket sam- vete inför utsikten att nödgas handla mot vad det-ta absolut bjuder — vilket måste sägas vara tillämpligt på. de samvetsömma — uppkomma icke blott allvarliga betänkligheter utan även en samvetskonflikt. Handlar vederbörande i denna situation mot sitt samvete uppstår samvetsnöd. Avsikten med den undantagsställning, lagstiftningen giver möjlighet att bereda vissa personer i förhållande till värnpliktens fullgörande, bör enligt de sakkunnigas mening

• Sida 30
•  Original

vara att förhindra, att sådan samvetskonflikt eller samvetsnöd uppkommer och icke allenast att undanröja vissa betänkligheter, även därest de äro av allvarlig art. De sakkunniga hava därför övervägt jämväl att föreslå, att lagen borde givas det innehåll, att för undantagsställning skulle krävas, att värnpliktens fullgörande i vanlig ordning skulle hos vederbörande föranleda uppkomsten av en samvetskonflikt, vars tvångsvisa lösande skulle föranleda samvetsnöd. Ehuru de sakkunniga avstått från att föreslå ändring i den definition, som vunnit burskap, hava de sakkunniga velat giva uttryck för vilken innebörd som, enligt deras mening, i förevarande sammanhang bör givas åt begreppet allvarliga samvetsbetänkligheter.

På en punkt kunna de sakkunniga dock icke underlåta att föreslå ändring av begreppsbestämning. För närvarande uppställer lagen för redan inskrivna samvetsömma krav på att förutom allvarliga samvetsbetänkligheter synnerliga skäl skola föreligga samt att tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm endast må givas för särskilt fall. Förarbetena giva icke någon ledning vid be— dömandet av, vilka synnerliga skäl statsmakterna avsett. Tillämpningen lärer giva vid handen, att kraven icke kunnat upprätthållas. Sålunda hava, såsom av bilaga 2 till detta betänkande framgår, under åren 1939—1941 icke mindre än 2 174 redan inskrivna värnpliktiga erhållit tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsömma. Skälen för undantagsställning kunna icke gärna vara andra än samvetsskäl och det bör för alla berörda, sålunda icke allenast för redan in- skrivna värnpliktiga, gälla, att dessa skäl måste vara av den djupaste och all— varligaste art för att någon hänsyn skall tagas till dem.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga något beröra de samvetsömma värnpliktigas andliga hemvist. Någon fullt tillförlitlig utredning i detta hän- seende kan icke presteras, enär statistiska uppgifter avseende deras tillhörig— het till religiösa samfund för närvarande saknas. Genom förfrågningar hos de prästmän, som haft att under de två senaste åren ägna prövning åt anmälda samvetsbetänkligheter, hava de sakkunniga emellertid kunnat bilda sig en viss uppfattning i detta hänseende. Förfrågningarna hava avsett 1 350 samvets— ömma och hava givit vid handen följande.

De etiska hava uppgått till knappt en procent av samtliga. Av de religiösa tillhöra alla, så när som på två procent, något av de fria religiösa samfunden. Pingstvännerna hava i sina led det största antalet eller över fyrtio procent. Därnäst komma baptisterna med sexton och Jehovas vittnen med något över fjorton procent. Svenska missionsförbundet, fribaptisterna och sjundedagsad— ventisterna svara för respektive elva, åtta och fyra procent. Återstoden fördelar sig på övriga frikyrkliga samfund utom metodisterna, som ej äro represente— rade. De sakkunniga vilja understryka, att av de nu lämnade siffrorna icke får dragas den slutsatsen, att man kan antaga, att de nu befintliga, över 10 000 samvetsömma, fördela sig enligt samma grunder. Redan förekomsten bland tidigare årsklasser av ett avsevärt antal etiskt samvetsömma visar detta. Det må även anmärkas, att de sakkunniga hava sig bekant, att ett mindre antal

• Sida 31
•  Original

samvetsömma tillhör metodistkyrkan. Vidare får observeras att man icke kan draga några slutsatser om det procentuella antalet samvetsömma inom respek— tive samfund. Härför fordras tydligen kännedom om antalet värnpliktiga med— lemmar i dessa.

Jehovas vittnen torde —-— av skäl som nedan närmare utvecklas — samtliga. vara värnpliktsvägrare. Detsamma torde vara förhållandet med flertalet fri- baptister och ett procentuellt sett stort antal sjundedagsadventister, något som torde sammanhänga med dessa samfunds allmänna uppfattning i frågan. Övriga särskilt nämnda samfund — pingstvänner, baptister och Svenska missionsförbundet — hava icke i princip värnpliktsvägran på sina program. De anse, att denna fråga får avgöras av varje församlingsmedlem i enlighet med hans samvete. Särskilt bland pingstvännerna, vilkas olika församlingar äro mycket lösligt förbundna med varandra, är samvetsömheten en lokal före- teelse. Det finns pingstförsamlingar -—- och för övrigt även baptistförsam- lingar -— där samtliga medlemmar äro samvetsömma. Det är ställt utom allt tvivel att detta förhållande sammanhänger med den lokala predikantens offent— liga eller enskilda påverkan. Man kan med fog tala om, att i vissa trakter av vårt land, särskilt sådana, som på grund av avlägset läge äro i religiöst och kulturellt hänseende isolerade, förekommer en rent miljöbetonad samvets— ömhet. Det har på sina håll gjorts gällande, att i de fall, där det kan konsta— teras, att den samvetsömme varit utsatt för miljö- eller annan påverkan, hän- syn icke skulle tagas till vederbörandes samvetsbetänkligheter. Det torde emellertid förhålla sig så att föremålen för miljöpåverkan eller propaganda själva kunna vara fullt ärliga.

Såsom nyss nämnts torde Jehovas vittnen samtliga vara värnplikts- vägrare. Det har berett vederbörande myndigheter de största svårigheter att bedöma de enskilda vittnenas samvetsövertygelse. De prästmän, som haft att ägna prövning åt de samvetsbetänkligheter som anmälts av Jehovas vittnen, hava kommit till vitt skilda resultat. Prästmannen har så gott som alltid ansett sig kunna konstatera, att vederbörande varit fanatiskt övertygad om riktigheten av sin tro men har nästan lika ofta ansett sig tvungen att ifråga- sätta, om denna tro verkligen vore att anse som en på samvetet grundad över— tygelse.

För att i någon mån belysa skälen till dessa omdömen lämna de sakkunniga en kortfattad redogörelse för rörelsen.

År 1884 bildades i Amerika med pastor Charles T. Russel som förnämste initiativtagare en organisation, vars namn slutligen fixerades till Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap, med uppgift att på olika språk sprida bibelns san— ningar genom traktater, tidskrifter m. m. Sedan Russel 1916 avlidit, övertogs ledningen av domaren J. F. Rutherford (död 1942). Från och med år 1931 hava riktningen och dess anhängare kallat sig Jehovas vittnen. Sällskapet synes förfoga över avsevärda penningmedel och bedriver en målmedveten och

• Sida 32
•  Original

32 skickligt upplagd propaganda i en mångfald länder. Enbart iSverige hava utgivits över femtio tryckta skrifter, som av vittnena säljas direkt i hemmen.

Rörelsen spekulerar i det vitt utbredda intresset för de yttersta tingen och söker med en bokstavsmässig tolkningsmetod »sprida bibelns sanningar» och värva anhängare för sin lära. Enligt denna lära är religionen, så som den tagit sig uttryck i övriga samfund, »en djävulens snara, som brukas till att bedraga och snärja människor och vända dem bort från Gud». Endast de människor, som helt och hållet ställt sig till Gud Jehovas förfogande och utvalts av honom som hans vittnen, äro sanna kristna och förfäktare av Guds världs- herradöme, teokratien. Om vederhäftigheten av deras förkunnelse ge följande läropunkter upplysning: Kristi andra tillkommelse skedde år 1914, då sam- tidigt världens ände kom-; år 1918 kom Kristus till Jehovas tempel, och sam— tidigt började domen, ehuru de invigda, d. v. s. vittnena, icke förrän år 1922 förstodo, att Herren var i templet; alltsedan år 1922 har Herren oavlåtligt kastat ljus över profetiorna, vilket skänkt hans vittnen en klarare syn och större insikt i Guds ord än alla andra.

Frågan om vittnenas inställning till kriget, krigstjänstgöringen och sam- hället över huvud bestämmes helt och hållet av den kardinalpunkt i deras läro— system, som med kraft hävdar, att hela den nuvarande världsordningen är i satans våld och att det för den enskilde gäller att skilja sig från världen och fly till teokratien. Följande officiella uttalande i huvudorganet Vakttornet (1940, nr 1, sid. 5 och nr 16, sid. 245) ställer det enskilda vittnet utan varje val i värnpliktsfrågan:

Den ena nationens krig mot en annan av jordens nationer är inte den kamp som Kristi Jesu efterföljare ha att utkämpa. Om denna världens nationer önska strida, så är detta helt och hållet deras sak, och den som har slutit förbund om att vara trogen mot Gud, den Allsmäktige, och hans konung och rike har inte det ringaste med det att göra. Den kristne får inte lägga sig i de olika ländernas ut- tagning av folk för krigsändamål. Detta är denna världens nationers sak. Den kristne måste vara helt och hållet neutral och detta utan hänsyn till födelseort eller nationalitet. Det- är varje kristens förmån att göra sin egen ställning och sitt eget förhållande till Herren klart förståeliga och ge till känna, att han är av— skild från och helt utan delaktighet i någon av denna världens nationer. Jehovas vittnen ha skilt sig helt och hållet från denna världen genom att ingå förbund om att vara trogna mot Guds rike . .. och om den kristne medvetet bryter detta förbund, betyder det hans eviga tillintetgörelse.

Denna i sak tydliga uppmaning till värnpliktsvägran vilar uteslutande på den ovan relaterade grunduppfattningen men betingas icke, såsom hos samt— liga övriga samvetsömma i vårt land, av en uppfattning om det orätta i dödan- det. Varken femte budet eller Jesu kärleksbud intager någon framskjuten plats i vittnenas lärosystem, vilket tvärtom med eftertryck understryker deras rätt till självförsvar. Ett Jehovas vittne är sålunda berett att med vapen i hand försvara sig själv och sina likasinnade men icke det land, vari han enligt statens lagar är medborgare. Han är även beredd att gå ut i krig för att under Guds ledning bekämpa satan och hans välde, d. v. s. de jordiska staterna. De prästmän och andra, vilka haft att taga befattning med ifrågavarande

• Sida 33
•  Original

rörelse och anledning att sätta sig in i dess lära, synas vara ense om att rörelsen är samhällsfarlig och statsfientlig. Även personer, vilka eljest gjort sig till tolk för tolerans gentemot de mest skilda yttringar av religiositet, hava uttryckt önskemål om att rörelsen borde upplösas och spridandet av dess lära förbjudas.

I Finland, där man ansett sig hava anledning misstänka att Jehovas vittnen stått i främmande makts tjänst, har rörelsen förbjudits och dess litteratur be— slagtagits.

Till frågan om hur Jehovas vittnen skola anses och behandlas i fråga om värnpliktstjänstgöring återkomma de sakkunniga i ett senare sammanhang.

Tiden för tjänstgöringen.

De värnpliktiga, vilka på grund av bestämmelserna i 1902 års kungl. cir- kulär fingo tjänstgöra vid trupp utan att bära vapen, fullgjorde i övrigt, så- lunda även med avseende å tjänstgöringens längd, samma tjänst som övriga värnpliktiga. Alltifrån 1920 års lagstiftning, den första som upptog ifråga- varande spörsmål till mera ingående behandling, har man däremot intagit den ståndpunkten, att de samvetsömmas tjänstgöringstid borde vara längre än övningstiden för övriga värnpliktiga. I enlighet med lagstiftningens kon— struktion hava bestämmelserna tagit sikte endast på fredsförhållanden. Att tjänstgöringen gjorts längre för de samvetsömma har berott på, att detta ansetts vara den enda väg, varpå rimliga garantier mot simulation av samvets- betänkligheter kunnat skapas. På grund av att värnpliktstjänstgöringen för olika kategorier av vanliga värnpliktiga varit olika lång, hava svårigheter före- legat att utmäta tjänstgöringstillägget någorlunda rättvist.

1917 års sakkunniga föreslogo i detta hänseende följande bestämmelser:

1. Värnpliktig, vilken erhållit sådant tillstånd, varom i % 1 mom. 1 sägs, är, sedan han blivit inskriven, skyldig att under fredstid varje tjänstgöringsomgång, som omfattar första tjänstgöring eller repetitions (regements)- övning, för sin ut— bildning tjänstgöra ett antal dagar, som är en och en fjärdedel gånger så stort som det dagantal, under vilket övriga till samma truppslag ochlkategori i övrigt hörande vapenföra värnpliktiga äro skyldiga att under samma omgång tjänstgöra. Vid beräkning av dagantalet uppkommande bråktal bortfalla,

2. Under reservtruppövning, landstormsövning och tjänstgöring jämlikt % 28 värnpliktslagen är tjänstgöringstiden för sådan värnpliktig densamma som för övriga till samma. truppslag och kategori i övrigt hörande vapenföra värnpliktiga. Dessa bestämmelser motiverades av de sakkunniga sålunda: Den förlängning av tjänstgöringstiden, som ansetts påkallad, bör givetvis be- räknas på första tjänstgöringstiden (rekrytskolan) och enligt de sakkunnigas åsikt jämväl på tiden för varje repetitionsövning. Numera, då truppförbanden i regel äro ständigt tjänstgörande, lärer icke någon olägenhet vållas därav, att en del manskap på detta sätt kvarhålles i tjänst utöver den tid, som är i allmänhet be- stämd. Däremot synes det leda till allt för mycken omgång och måhända oreda att införa en dylik förlängning även vid övrig tjänstgöring, vartill den värnpliktige kan bliva inkallad. Beträffande de kortvariga reservtrupp- och landstormsöv- ningarna torde detta utan vidare vara klart. I fråga om tjänstgöring enligt & 28

• Sida 34
•  Original

värnpliktslagen, d. v. s. krigstjänstgöring, tjänstgöring för neutralitetsskydd o. s. v., eller i fråga om försöksmobilisering, kan möjligen tvekan härvidlag råda. Men de sakkunniga hava dock ansett, att då tidsförlängning i detta fall utan tvivel skulle utan motsvarande nytta vålla trassel och besvärligheter, bestämmelse härom kan saklöst uteslutas.

I proposition till 1920 års riksdag (nr 165) uttalade föredragande departe— mentschefen, att han vore fullt ense med 1917 års sakkunniga därom, att tjänst— göringstiden för de samvetsömma borde göras avsevärt mycket längre än för övriga värnpliktiga. Departementschefen framhöll emellertid, att, enligt de sakkunnigas förslag, tjänstgöringens längd skulle variera högst betydligt allt eftersom de samvetsömma komme att tilldelas olika vapenslag, och ansåg att man i stället borde utgå från det högsta antalet dagar, som enligt värnplikts- lagen ålåge huvudkategorierna av de värnpliktiga, nämligen vapenföra i all- mänhet samt studenter och likställda. Denna längsta tjänstgöringstid borde ökas med 25 procent för vapenvägrarna och 50 procent för civilarbetarna.

Den sålunda uttalade uppfattningen blev även statsmakternas beslut. Tjänstgöringstiderna 1 dagar för vanliga värnpliktiga och samvetsömma en— ligt bestämmelserna år 1920 framgå av följande tabell.

Vanliga värnpliktiga. Vapenvagrare. Civilarbetare. I allmänhet .............................. 395 493 592 Studenter etc. ........................... 515 643 772

I samband med att tjänstgöringstiden för värnpliktiga i allmänhet efter förra världskriget till en början provisoriskt och sedermera genom ny värn— pliktslag förkortades, vidtogos motsvarande åtgärder beträffande de samvets— ömma.

År 1925 företogs den ändringen i hithörande bestämmelser, att tillägget fastställdes generellt till 90 dagar för vapenvägrare och 120 dagar för civil— arbetare. Genom samtidigt meddelade föreskrifter om att de samvetsömma borde tilldelas ersättningsreserven, som då hade 140 dagars tjänstgöringstid mot 200 dagar för de värnpliktiga 1 allmänhet, som hade längsta tjänstgörings tiden, blev tjänstgöringstillägget emellertid 1 själva verket, sett 1 förhållande till sistnämnda tid, allenast 30 respektive 60 dagar. Detta gällde dock icke studenter och likställda, vilka ej tilldelades ersättningsreserven och samtliga hade en tjänstgöringstid av 260 dagar

Chefen för armén hade uttalat, att tjänstgöringstillägget borde utmätas med hänsyn till, bland annat, den tjänstgöringstid, som gällde för huvuddelen av de värnpliktiga. I den mån denna tjänstgöringstid komme att förlängas, borde tjänstgöringstilläggen utökas i motsvarande män.

I samband med 1940 års ändring av sättet för civilarbetarnas tjänstgöring anförde departementschefen, att någon ändring av tiden för de samvetsömmas tjänstgöring i fred icke för det dåvarande syntes påkallad. Departements- chefen framhöll såsom skäl härtill, att någon egentlig förskjutning då (mars 1940) icke inträtt i fredStjänstgöringens längd för huvudgruppen av vanliga

• Sida 35
•  Original

värnpliktiga, nämligen de, som tilldelades infanteriet i linjetjänst. Dessa hade vid ifrågavarande tid en tjänstgöringstid av 175 dagar jämte 5 dagars landstormsövning och en fakultativ beredskapsövning om 30 dagar, alltså sammanlagt 210 dagar. För ersättningsreserven gällde samma tjänstgörings- tid ehuru med något olika fördelning. Vid bestämmandet av de samvets— ömmas tjänstgöringstid togs icke hänsyn till beredskapsövningen. Denna tid blev sålunda i allmänhet 300 dagar för civilarbetare och 270 dagar för vapen— väg1are.

Den nu gällande värnpliktslagen ålägger huvuddelen av de värnpliktiga 450 dagars fredstjänstgöring. Härjämte kunna en eller flera beredskaps- övningar om sammanlagt högst 180 dagar tillkomma under vissa betingelser. Vissa värnpliktiga äro skyldiga att därutöver tjänstgöra 180 eller 360 dagar. Det synes uppenbart, att de teoretiska resonemang, som ansetts ligga till grund för en ökning av de samvetsömmas tjänstgöringstid med 50 procent för civila1betare och 25 procent föi vapenvägrare utöver de längsta tjänst göringstiderna, icke äro ägnade att tagas till utgångspunkt vid bestämmandet av tilläggen till tjänstgöringstiden enligt 1941 års värnpliktslag.

Statsmakterna hava nu vid sitt ställningstagande till denna fråga 'en enklare uppgift än lagstiftarna 1920 och 1925, så tillvida som värnpliktstjänstgöringen nu, i motsats till tidigare, bestämts i huvudsak enhetligt. Det är därför icke nödvändigt att för erhållande av rättvisa beräkna tillägget i procent. Ett absolut tillägg synes de sakkunniga ur tillämpningssynpunkt lämpligare. Till utgångspunkt synes rimligen böra läggas den för huvuddelen av de väm- pliktiga bestämda tjänstgöringstiden. Å ena sidan bör tillägget icke vara så. långt, att det kan anses utgöra eller för de samvetsömma framstå såsom ett straff. Å andra sidan bör det utgöra en såvitt möjligt betryggande garanti mot simulation. Att så blir fallet är icke allenast ett statens intresse. Jäm- väl för de lojala samvetsömma är det av stor betydelse, att icke andra beve— kelsegrunder än de i lagen avsedda göra sig gällande. I den mån de samvets— ömmas uppgifter och tjänstgöringsförhållanden komma att i värde för sam— hället närma sig övriga värnpliktigas, blir ett mycket långt tillägg mindre-moti- verat. Efter övervägande av dessa och andra på frågan inverkande synpunkter, bland annat kostnadsfrågan, hava de sakkunniga stannat för att föreslå ett tjänstgöringstillägg för samtliga samvetsömma av 120 dagar. De samvets- ömmas tjänstgöringstid i fred skulle sålunda utgöra (450 + 120 =) 570 dagar. Härutöver skulle de samvetsömma under samma betingelser som övriga värn- pliktiga vara skyldiga att fullgöra beredskapsövningar. Hur tjänstgörings- tiden skall fördelas torde böra bliva beroende på, vad som kan lämpa sig för den tjänst, till vilken de samvetsömma uttagas, samt ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma.

I fråga om förstärkt föiw'svarsbeiedskap gälla av natulliga skäl icke några säiskilda lagbestämmelser om tjänstgöringstider 1 allmänhet. 28 å i 1941 års värnpliktslag stadgar att, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, Konungen må, efter statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla samtliga

• Sida 36
•  Original

värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal, som finnes behövligt. Erfordras i fall, då icke samtliga värnpliktiga inkallats till sådan tjänstgöring, att de värnpliktiga äro inkallade under längre tid, skall inkallad personal efter lämplig tidrymd såvitt möjligt avlösas.

Vid krigsutbrottet i september 1939 synes tveksamhet hava rått, om mot- svarande bestämmelser i då gällande värnpliktslag ägde tillämpning å de sam— vetsömma. Numera gäller att samvetsömma kunna inkallas till förstärkt för- svarsberedskap i samma ordning som övriga värnpliktiga. För inkallelse fordras sålunda att rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver. Tvek— samhet synes möjligen kunna råda, om vissa inkallelser av samvetsömma till exempelvis rent civila arbetsuppgifter kunna anses hava stått i det direkta samband med upprätthållandet av rikets beredskap som 28 % värnpliktslagen torde förutsätta. Inkallelserna i fråga hava uppenbarligen varit betingade av rimliga krav på rättvisa. De sakkunniga föreslå, i syfte att undanröja varje tveksamhet i nu ifrågavarande hänseende, att åt hithörande bestämmelser gives den innebörd, att samvetsömma värnpliktiga'. äro tjänstgöringsskyldiga, därest andra värnpliktiga äro inkallade med stöd av 28 % värnpliktslagen.

I direktiven för utredningen uttalas, att det synes rimligt att beredskaps- tjänst ålägges de samvetsömma under så lång tid och i sådana uppgifter, att de därigenom i möjligaste mån bidraga att bära upp det samhälle, i vars hägn de hävda sitt samvetes frihet. I anslutning till detta uttalande angives, att möjligheten att sätta de samvetsömmas beredskapstjänst i viss relation till den genomsnittliga tjänstgöringstiden för de i vapen tjänstgörande synes böra undersökas.

Militieombudsmannen har i skrivelse till Kungl. Maj:t yttrat härom: Den omedelbara risken för krigshandlingar innebär säkerligen för de flesta till krigstjänstgöring inkallade en ökad påfrestning. För många värnpliktiga kan det därför te sig lockande att mobilisera sina samvetsbetänkligheter i stället för att underkasta sig dessa påfrestningar. Redan den synpunkt som vunnit beaktande vid lagens tillkomst, nämligen simulationens motarbetande, torde därför kunna åberopas till stöd för krav därpå att de samvetsömma värnpliktigas krigstjänst— göring bör vara förenad med en förlängning som är proportionsvis större än för- längningen av fredstjänstgöringen. — — —

Ur samhällets synpunkt sett ligger det intet orimligt däri att staten, ehuru den tillåter de samvetsömma att själva välja formen för sin tjänstgöring, dock kräver att genom deras insatser nyttigt resultat skall vinnas åt staten. Då de samvets- ömma ofta måste sysselsättas med mindre angelägna arbeten, bör man härur kunna härleda kravet på en till tiden mera omfattande arbetsprestation. Jämväl en annan sida av detta spörsmål bör beaktas. Under vanliga fredliga förhållanden medför de samvetsömmas befrielse från militärutbildm'ng icke någon ökad belast- ning för andra medborgargrupper. Under de nu rådande förhållandena måste där- emot en sådan ökning av de övrigas bördor konstateras. Tjänstgöringen för be- redskapens upprätthållande kommer nämligen att fördelas på ett minskat antal värnpliktiga, och på varje inkallad måste i genomsnitt falla en något ökad tjänst- göringstid.

Det synes rimligt att, på åätt militieombudsmannen gjort, låta synpunkter från det aktualiserade krigsfallet träda merai förgrunden än eljest, då det gäller

• Sida 37
•  Original

bestämmandet av tiden 'för beredskapstjänstgöring. Såsom militieombuds- mannen framhållit, har de samvetsömmas befrielse från militär utbildning medfört, att tjänstgöringen kommit att fördelas på ett minskat antal värn— pliktiga, varigenom på varje inkallad i genomsnitt måst falla en något ökad tjänstgöringstid. Ur detta förhållande kan tydligen med visst fog härledas krav på att de samvetsömma ålägges längre beredskapstjänstgöring än övriga värnpliktiga. Detta spörsmål sammanhänger i viss män med en väsentligt mera omfattande fråga av principiell natur, nämligen om differentiering av inkallelseperiodernas längd med hänsyn till de med olika tjänstgöringsformer förenade större eller mindre svårigheterna och strapatserna. Vissa skäl tala onekligen för att en lättare beredskapstjänst finge uppvägas av längre. tid. På grund av förhållanden, på vilka de sakkunniga icke anse sig hava anled- ning att ingå, skulle en dylik differentiering, mot vilken utan tvivel även principiella skäl kunna anföras, möta stora praktiska svårigheter att genom- föra. I den mån samvetsömma komma att användas för uppgifter, för vilka i annat fall måst, eller i varje fall såvitt möjligt bort användas värnpliktig per- sonal, blir kravet på längre beredskapstjänstgöring för de samvetsömma mindre motiverat. De sakkunniga, som med sina i det följande närmare a_n- givna förslag till tjänstgöringens ordnande för denna kategori värnpliktiga bland annat syfta till att göra tjänstgöringen i möjligaste mån jämförbar med övriga värnpliktigas, hava icke funnit skäl föreligga att genom generella be- stämmelser förlänga beredskapstjänstgöringen för de samvetsömma i allmän! het i förhållande till sådan tjänstgöring för övriga värnpliktiga.

Beträffande en viss grupp samvetsömma föranleda dock samma skäl, som påkallat förlängning av fredstjänstgöringen för denna kategori, nämligen för- hindrande av simulation, ett undantag.

De sakkunniga avse de äldre värnpliktiga, vilka fullgjort fredstjänstgöring i vanlig ordning men vilkas samvetsbetänkligheter aktualiserats inför ett krigs— hot. Chefen för armén har givit uttryck för den uppfattningen att någon hänsyn över huvud icke bör tagas till de samvetsbetänkligheter, som anmälts först efter inskrivningen. Ehuru det ur försvarets synpunkt uppenbarligen framstår såsom alldeles särskilt allvarligt, att krigsmakten nödgas avstå från att i vapentjänst nyttja vissa därtill redan utbildade värnpliktiga, hava de sakkunniga icke kunnat biträda chefens för armén nyssnämnda uppfattning. Det är emellertid uppenbart att förhindrande av simulation framstår såsom alldeles särskilt angeläget i nu ifrågavarande fall. Med hänsyn till ovannämnda speciella omständigheter torde det vara befogat att ålägga värnpliktiga, som efter fredstjänstgöring i vanlig ordning erhållit tillstånd till tjänstgöring så- som samvetsömma, ett tjänstgöringstillägg utöver den tilläggstjänstgöring om 120 dagar, som skall fullgöras av alla värnpliktiga, vilka erhållit sådant till— stånd. Att därvid utgå från den genomsnittliga tjänstgöringstiden för de i vapen tjänstgörande, vilket i direktiven ifrågasatts, vore utan tvivel i princip lyckligt. Svårigheterna att vid varje tidpunkt fastställa nämnda genomsnitt torde emellertid icke göra detta praktiskt möjligt. Av olika skäl växlar näm—

• Sida 38
•  Original

ligen tjänstgöringstiden för de till beredskapstjänst inkallade högst väsent- ligt. Det torde emellertid icke vara ogörligt att i tillämpningen tillse, att nu ifrågavarande grupp samvetsömma få fullgöra beredskapstjänst under längre tid än flertalet andra värnpliktiga. Av psykologiska skäl synes böra offentligen meddelas, att detta kommer att vara en princip vid bestämmandet av inkallelserna. Lämpligen torde även böra i kommandoväg meddelas, att vid olika tidpunkter eventuellt fixerade högsta dagantal för den beredskapstjänstgöring, till vilka värnpliktiga av vederbörande myndigheter få inkallas, må överskridas med en tredjedel, då det gäller nu omhandlade kategori samvetsömma. '

I-annat sammanhang föreslå de sakkunniga omprövning av vissa nu gäl— lande tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm. Ovissheten om vilken utbildning den samvetsömme kommer att få, vars tillstånd återkallas, måste uppenbarligen verka återhållande på dem, som inför utvecklingen kom- mit att tveka om hållbarheten av sin tidigare position. Visserligen torde det vara tvivel underkastat, om det i varje enskilt fall kan vara önskvärt att ut— bilda en samvetsöm, som i denna sin egenskap erhållit en fullgod utbildning för en viktig uppgift, för en annan. Icke desto mindre torde det i princip vara välmotiverat, att på allt sätt underlätta den utveckling, som tagit sig formen av att ett icke obetydligt antal samvetsömma begärt att få tjänstgöra i vanlig ordning.

De sakkunniga vilja av anförda och andra skäl därför uttrycka det önske- målet, att beredskapstjänstgöringens längd för förutvarande samvetsömma värnpliktiga, vilkas tillstånd återkallas, måtte så bestämmas att vederbörande kommer i fördelaktigare läge, än om han kvarstått såsom samvetsöm. Det synes lämpligt att beredskapstjänstgöringen för förutvarande samvetsömma tillsvidare begränsas till den grundläggande militärutbildning, som i kom— mandoväg bestämmes.

Tjänstgöringens art.

Enligt det 1902—1920 gällande kungl. cirkuläret skulle samvetsömma värn- pliktiga fullgöra annan tjänst än vapentjänst vid truppen.

Majoriteten av 1917 års sakkunniga föreslogo följande bestämmelser:

1. Värnpliktig, som etc., må erhålla tillstånd att under fredstid fullgöra sin värnpliktstjänstgöring utan att vare sig övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition.

2. Under krigstid skall tjänstgöringen för värnpliktig, varom i mom. 1 sägs, bestämmas allenast av behovet, efter prövning av vederbörande militärbefäl.

En av de sakkunniga ansåg att möjlighet borde finnas att i särskilda undantagsfall bevilja frihet från bärande av uniform.

Två av de sakkunniga föreslogo följande bestämmelser: Värnpliktig, varom fråga är, må erhålla tillstånd att antingen fullgöra sin värnplikt på sätt sakkunnigmajoriteten föreslagit (såsom vapenfri värnpliktig i militärtjänst)

eller, därest samvetsbetänkligheterna avse varje tjänstgöring vid krigsmakten,

• Sida 39
•  Original

fullgöra sin värnplikt genom tjänstgöring vid statens järnvägar (såsom vapenfri' värnpliktig i järnvägstjänst).

Föredragande departementschefen anförde:

I likhet med ett flertal av de i ärendet hörda myndigheterna anser även jag, att det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget icke innebär en tillfreds- ställande lösning av den föreliggande frågan. Till stöd för denna min uppfatt- ning torde jag endast behöva åberopa de sakkunnigas egen utredning rörande de fall av värnpliktsvägran på grund av samvetsbetänkligheter, som förekommit under tiden efter utfärdandet av 1902 års cirkulär i ämnet. Denna utredning giver nämligen vid handen, att, även om den av de sakkunnigas majoritet före— slagna lagstiftningen varit gällande under nämnda tid, flertalet av de för värn- pliktsvägran ådömda bestraffningarna likväl icke kunnat undvikas. Skall det viktiga humanitära syfte uppnås, som avses med en lagstiftning på förevarande område, är det icke tillfyllest att medgiva befrielse från egentlig vapentjänst, ej heller att, på sätt en av de sakkunniga föreslagit, därutöver i särskilda undan- tagsfull bevilja frihet från skyldigheten att bära uniform, utan torde man vara uödsakad att taga steget fullt ut och för sådana värnpliktiga, vilka på grund av verkliga samvetsbetänkligheter vägra fullgöra varje slag av militärtjänst, öppna en möjlighet att i stället för dem åliggande värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete utanför försvarsväsendets ram.

Så till vida finner jag mig alltså böra biträda det av reservanterna avgivna förslaget. Däremot kan jag, särskilt med hänsyn till vad järnvägsstyrelseni ärendet anfört, icke tillstyrka den av nämnda reservanter föreslagna bestämmelsen därom, att ifrågavarande tjänstgöring skall förläggas till statens järnvägar. I lagen synes det civila arbetets art icke böra närmare preciseras, utan torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att, efter verkställd ytterligare utredning, därom besluta och meddela erforderliga föreskrifter.

1920 års lag innehöll följande bestämmelser: Värnpliktig, som hyser allvarliga, på religiös övertygelse grundade samvets- betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den ordning, gällande värnpliktslag förutsätter, må,

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring med vapen, fullgöra sin värnplikt vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition, samt

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje tjänstgöring vid krigsmakten, i stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning.

1925 års lag innebar icke någon ändring i fråga om tjänstgöringens art. Lagbestämmelserna i fråga hava ansetts innebära, att det civila arbetet skulle äga rum utom försvarsväsendet.

I en inom försvarsdepartementet upprättad promemoria, som låg till grund för proposition i ämnet till 1940 års riksdag, anfördes, att svårigheter av organisatorisk natur kunde väntas uppkomma att vid krigstillfälle placera ett större antal civilarbetare å verksamhetsområden utom försvarsväsendet. Vidare anfördes i promemorian i förevarande hänseende följande:

De nu antydda svårigheterna skulle till stor del bortfalla därest civilarbetarnas tjänstgöring kunde förläggas till försvarsväsendets område. Aven inom detta före- kommer ju civilt arbete i olika former och detsamma är ofta av den natur att dess fullgörande icke rimligen borde te sig stötande för ifrågavarande samvets-

• Sida 40
•  Original

ömma. Såsom exempel behöver endast nämnas arbete inom sjukvårds- och för— plägnadsväsendena. Härigenom kunde militär personal frigöras för andra upp- gifter. En regel om civilarbetarnas anlitande inom försvarsväsendet behövde ej vara ovillkorlig. Därest i det särskilda fallet större behov av deras arbetskraft skulle föreligga inom något område utanför försvarsväsendet, borde de kunna ställas till förfogande för sådan uppgift. Överhuvud har uppfattningen i hit- hörande frågor undergått en väsentlig förändring under trycket av världshändel— serna. Det samvetstvång, som en tjänstgöring i civilt arbete vid krigsmakten lik— väl ännu kan tänkas innebära för vissa enskilda, måste dessa söka betrakta som en nödvändig uppoffring för det gemensammas väl.

Med hänsyn till det anförda synes den ifrågasatta lagändringen böra givas den innebörden, att civilarbetarnas tjänstgöring i såväl freds- som krigstid skall kunna innefatta civilt arbete även inom försvarsväsendets område, därest så anSes påkallat. Skillnaden mellan eivilarbetarnas och de 5. k. vapenvägrarnas tjänst- göringsförhållanden blir därmed mindre påtaglig än den är enligt nuvarande lagstiftning. Kvar står dock, att civilarbetarna exempelvis icke skola behöva be— fatta sig med annat än rent civilt arbete, såsom förrädstjänst, förplägnadstjänst i depåer o. d., arbete i vissa försvarsväsendets verkstäder, vägarbeten m. m.

Departementschefen uttalade:

Då det ur statens synpunkt måste vara ett i högsta grad framträdande intresse, att tillgängliga arbetskrafter vid krigstillfälle kunna insättas där de bäst behövas, synes det erforderligt, att civilarbetarnas tjänstgöringsområde i ett sådant läge utvidgas i möjligaste mån. Uppenbart är vidare, att försvarsväsendet i krig har behov av civil arbetskraft i mycket avsevärd omfattning. Till följd av sin organi- sation torde också försvarsväsendet rent allmänt sett vara mera ägnat än civila verk att emottaga arbetare av ifrågavarande slag, vilka komma från spridda orter och för vilka alltså förläggning och utspisning måste anordnas.

Såsom exempel på lämpligt civilt arbete för de samvetsömma inom försvars- väsendet må utöver de i promemorian anförda nämnas arbeten å flygfält även- som vissa fortifikatoriska arbeten. Civilarbetarna böra, såsom framhållits i prome— morian, vara befriade från skyldighet att bära militär tjänstedräkt.

Den sinnesriktning hos de samvetsömma, som ansetts förhindra dem att över- huvud verka inom försvarsväsendet —— och som godtagits i den nu gällande lagen — synes i ett för samhället brydsamt läge icke böra tillmätas den betydelse, att andra hänsyn måste helt vika. Det torde icke vara obilligt att av här ifråga— varande samvetsömma kräva den eftergiften, att de under rådande förhållanden ställa sig till förfogande även för civilt arbete inom försvarsväsendet, då behov av deras arbetskraft där förefinnes.

Andra lagutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, som i huvudsak inne— bar, att civilarbetare skulle kunna åläggas civilt arbete inom försvarsväsendet, men sade sig förutsätta att, i den mån man utan eftersättande av det all— männas intressen kunde taga hänsyn till samvetsbetänkligheter, riktade mot försvarsväsendet som sådant, så ock skulle ske.

Ifrågavarande lagrum, som ändrades i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, erhöll därefter följande lydelse:

Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, må,

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse allenast tjänstgöring med vapen, fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition, samt,

• Sida 41
•  Original

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av militär tjänstgöring, i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning.

Innan de sakkunniga gå att närmare redogöra för de resultat, som fram- gått av övervägandena om lämpligaste sättet att använda de till tjänstgöring inkallade samvetsömma, lämnas en redogörelse för hur denna tjänstgöring hittills varit anordnad.

Vapenvägrare hava fullgjort handräcknings- eller expeditionstjänst såväl under fredstjänstgöring som under beredskap.

Civilarbetare hava före 1940 huvudsakligen sysselsatts hos följande myn- digheter, nämligen vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, Uppsala universitets Skogsförvaltning och riksantikvarieämbetet.

Vid utväljandet av arbetsuppgifter för civilarbetarna har hänsyn tidigare tagits icke allenast till vad de kunde lämpa sig för utan även därtill, att man ansett dem icke böra ifrågakomma för arbete av så att säga ordinarie art. Man har velat tillse, att deras arbete icke skolat beröva vederbörande fack—' föreningars medlemmar deras arbetstillfällen. Sålunda har exempelvis vatten- - fallsstyrelsen, som några år använde åtskilliga hundra civilarbetare årligen" för reparationer av kraftledningar m. m., under senare år sysselsatt civil- arbetare endast i två uppgifter, nämligen vid styrelsens impregneringsanstalt samt vid dess färgfabrik. Båda dessa institutioner, vilka använda även arbets- kraft från allmänna marknaden, torde hava tillkommit huvudsakligen för att sysselsätta civilarbetare. Av samma skäl hava de skogsförvaltande institu- tionerna — domänstyrelsen och Uppsala universitet — sysselsatt civil- arbetarna så gott som uteslutande med arbeten, som icke eller i vart fall först långt senare skulle kommit till utförande, därest ej civilarbetare utan kostnad för vederbörande institution ställts till förfogande, exempelvis vissa väg— och dikningsarbeten. Däremot har det först under nuvarande förhållanden, då brist på skogsarbetare föreligger, ansetts kunna ifrågakomma att använda civilarbetare för skogshuggningar. Vad riksantikvarieämbetet slutligen be— träffar torde de arbeten, som för dess räkning kommit till utförande genom civilarbetare, utan tillgång till sådan arbetskraft icke kunnat komma till stånd.

Efter lagändringen 1940 har principen varit att tjänstgöring motsvarande fredstjänstgöring fullgjorts inom de fyra förutnämnda institutionerna under det att krigs-(beredskaps—)tjänstgöring fullgjorts inom försvarsväsendet eller vid vissa av skytteförbundens överstyrelse anordnade arbeten. De sistnämnda hava avsett reparationer och nybyggnad av skjutbanor. Arbetena inom för- svarsväsendet hava avsett huvudsakligen uppröjnings- och byggnadsarbeten, arbeten är flygfält och övningsfält m. m. Orsaken till att denna skillnad i tjänstgöringshänseende gjorts är att söka däri, att inkallelserna till bered- skapstjänstgöring skett med tillämpning av 1936 års V. L. %% 28 mom. 1 och 36 mom. 2, vilka förutsatte att »rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver». I ett hundratal fall hava arbeten av ren fredskaraktär dock utförts i form av krigstjänstgöring. I dessa fall har fråga varit om personer, vilka

• Sida 42
•  Original

av olika anledningar av vederbörande militärbefäl ansetts icke önskvärda vid arbeten av militär natur. Arbetseffekten vid de av skogsförvaltande myndigheter under vissa år anordnade arbetena har på sina håll varit allenast hälften, i något fall ända ned till en fjärdedel av vad i vanlig ordning anställda yrkes— arbetare presterat.

Till dels har den svaga arbetseffekten berott på, att den för ett effektivt arbete i regel nödvändiga sporren i att lönen står i förhållande till presta— tionen icke förefunnits. Än mer torde den hava berott på att dylik-a arbeten i enlighet med sin natur utförts av mindre arbetslag, som på grund av ekonomiska skäl ej kunnat förses med erforderligt arbetsbefäl. Försök med betingsarbete i den ordning att en viss extra fritid kunnat intjänas har åt— minstone i den form, som lett till avkortning i den bestämda tjänstgörings- tiden, mötts av invändning att detta strede mot själva principen för det sätt, på vilket denna utmätts för de samvetsömma. I mindre grad har den dåliga arbetseffekten gjort sig gällande vid de på senare tid anordnade arbetena, vilket förhållande torde sammanhänga därmed, att vid dessa arbeten samman— förts ett större antal samvetsömma, som kunnat erhålla ledning av arbets— befäl. Arbetseffekten torde numera i genomsnitt kunna anses motsvara om- kring två tredjedelar av vad som kunnat erhållas om arbetskraft från öppna marknaden kommit till användning. Två tredjedels arbetseffekt torde er- farenhetsmässigt motsvara, vad värnpliktiga i allmänhet prestera vid mot— svarande arbeten, för vilka de icke erhållit yrkesutbildning. Även på senare tid hava bland de samvetsömma förekommit försök att undandraga sig full- görande av ålagda uppgifter, i några fall i så allvarlig form att vederbörande myndighet måst föranstalta om åtal.

Gällande lagstiftning ger i sådant fall möjlighet för den myndighet, som givit tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm, att återkalla detta. Denna utväg har endast ytterst sällan kommit till användning. Ehuru densamma är teoretiskt motiverad med att den, som vägrat att fullgöra det arbete han fått sig ålagt, förverkat det förtroende som visats honom, är det tydligen till skada för försvaret att en dylik person tvingas till militär tjänstgöring. Det slutliga resultatet torde i regel bliva allenast att vederbörande dömes för värnpliktsvägran i stället för arbetsvägran. Andra vägar måste sökas att komma till rätta med tredska.

De uppgifter, för vilka de samvetsömma hittills avsetts, hava helt visst varit nyttiga, men det torde icke kunna påstås, att de alla varit i nuvarande läge nödvändiga. Det har ansetts lämpligt att inkalla civilarbetarna för att icke ställa dem i alltför gynnsamt läge i förhållande till övriga värnpliktiga-. Däremot hava inkallelserna icke tagit sikte på civilarbetarnas utbildning för deras uppgifter i krig. Detta sammanhänger såsom nämnts därmed, att dessa uppgifter icke äro bestämda. Närmast torde denna kategori vara avsedd att utgöra ett slags arbetsreserv.

En orsak till att civilarbetarnas uppgifter i krig icke närmare angivits och att de i enlighet därmed icke erhållit någon speciell utbildning torde vara, att

• Sida 43
•  Original

man på många håll ansett de samvetsömma icke vara användbara för mera krävande uppgifter och en dyrbar utbildning av dem därför icke försvarlig. Beträffande vissa samvetsömma är denna uppfattning säkerligen riktig. Åtskilliga samvetsömma hava under senare tid funnit anledning att revidera sin uppfattning i dessa frågor och hava anmält sig till vapenövning. Andra hava tagit initiativ, som visa en påtaglig vilja att erhålla utbildning för någon uppgift, där de i händelse av krig kunde vara till verklig nytta. Denna vilja synes värd att taga vara på.

I direktiven för de sakkunnigas arbete anföres: Skillnaden mellan civilarbetares och vapenvägrares tjänstgöringsförhållanden är, sedan civilarbetarna efter den år 1940 företagna lagändringen kunna åläggas arbete inom försvarsväsendet, så obetydlig, att det kan ifrågasättas, om anled- ning finnes att bibehålla en ur andra synpunkter icke önskvärd åtskillnad mellan olika grader av samvetsömhet. Aven om en dylik åtskillnad icke bibehålles, synes vid de samvetsömmas uttagning för viss utbildning eller tjänstgöring skälig hänsyn kunna tagas till omständigheterna i de särskilda fallen.

De sakkunniga finna en i lag föreskriven uppdelning på olika kategorier samvetsömma med hänsyn till olika slag eller djup av samvetsömhet vara olämplig. Skall hänsyn tagas till alla variationer måste antalet kategorier bliva mycket stort, i själva verket nästan lika stort som antalet samvetsömma. Härtill kommer att en dylik uppdelning även i enbart två kategorier, enligt vad erfarenheten visar, icke bliver definitiv. Ett icke obetydligt antal civil- - arbetare har på senare tid begärt att få fullgöra tjänst såsom vapenvägrare och omvänt. Att överföra en civilarbetare, som avsetts för tjänstgöring såsom brandman i en viktig befattning, till vapenvägrare, som har att fullgöra hand- räckning kan vara olämpligt, men det är icke heller tilltalande att vägra en sådan överflyttning om önskemålet härom dikteras av en vilja att så långt möjligt vara krigsmakten till nytta. Väsentligt större möjligheter till individuellt hänsynstagande givas genom att vid krigsplacering taga hänsyn till individuella förutsättningar och önskemål. Krigsplacering såsom sådan synes icke böra hindra att samvetsöm under fred eller beredskap ålägges annan uppgift, som faller inom ramen för hans ställning såsom samvetsöm. Den uppoffring det till äventyrs kan innebära för en såsom brandsoldat krigs— placerad samvetsöm att under fredsförhållanden utföra exempelvis handräck- ningstjänst vid ett truppförband synes vara så obetydlig i förhållande till den fördel krigsplaceringen innebär, att det rimligen synes kunna fordras av honom, att han underkastar sig den. Å andra sidan kan det i något fall be- finnas lämpligt att i fred använda en i handräckningstj'änst krigsplacerad samvetsöm för visst arbete utom krigsmakten. Av anförda skäl anse de sak—_ kunniga, att i lag böra fastslås allenast vissa förhållanden, som skola föranleda en allmän undantagsställning. Formen för tjänstgöringen och arten därav böra däremot inom vida gränser regleras i administrativ ordning på sådant sätt, att största möjliga effektivitet förenas med den hänsyn till individuell övertygelse, som kan tagas utan att de gränser överskridas, som det allmännas intresse måste uppställa.

• Sida 44
•  Original

De uppgifter, i vilka samvetsömma krigsplaceras, böra, enligt de sak- kunnigas mening, såvitt möjligt utmärkas därav:

att de äro ur samhällets synpunkt av den vikt att personal för ändamålet måste avses vid mobilisering;

att de icke lämpligen kunna utföras av kvinnor, till krigstjänst odugliga, över- eller underåriga; .

att de, i motsats till militära uppgifter, för vilka fordras väpnad personal, äro icke endast indirekt utan direkt avsedda att hjälpa medmänniskor eller skydda egendom;

att de innebära minsta möjliga fördel i jämförelse med de uppgifter, för vilka övriga värnpliktiga avses; samt

att de äro av den art, att fredstjänstgöring och beredskapstjänst kunna anordnas såsom förberedelse för krigsuppgiften.

När det gäller att utvälja sådana uppgifter, som fylla de nu uppställda kraven, hava de sakkunniga i första hand stannat vid det till deras uppmärk- samhet särskilt anbefallda allmänna luftskyddet. Såsom en naturlig uppgift för samvetsömma framstår vidare den militära sjukvården, i den mån den fullgöres utan vapen.

Beträffande först det allmänna luftskyddet äro luftskyddsmyndighetema för erhållande av personal för dess behov i regel hänvisade att enligt luft- skyddsförfogandelagen (svensk författningssamling nr 90/ 1938) 10 % uttaga män över 18 eller under 60 år, som icke äro krigstjänstskyldiga.

Denna begränsning innebär, sedan värnpliktsåldern numera omfattar män i åldern 20—47 år, att för det allmänna luftskyddet kan ifrågakomma, förutom kvinnor och s. k. kronvrak, allenast ynglingari åldern 18—19 år samt män i åldern 48—60 år. En avsevärd inskränkning i möjligheterna till en god rekrytering av luftskyddet innebär den hänsyn, som måste tagas till kravet på att hemvärns- och lottapersonal ävensom personal tillhörande andra för— svarsorganisationer icke uttagas till luftskyddstjänst. I vilken utsträckning den förnyade prövning av de från värnpliktstjänstgöring frikallades kropps— beskaffenhet, för vilken åtgärder för närvarande vidtagas, kan komma att medföra dessas inskrivning såsom värnpliktiga, varigenom luftskyddets möj- ligheter att tillgodose sitt personalbehov skulle ytterligare minskas, undan- drager sig ännu bedömande.

För industriluftskyddet avses huvudsakligen personal, som är sysselsatt inom vederbörande företag. På hemskyddets personal hava hittills icke kunnat ställas alltför stora krav på fysisk lämplighet för uppgiften. I vad gäller det allmänna luftskyddet hava däremot i detta hänseende måst ställas större fordringar, olika med hänsyn till arten av luftskyddets tjänstegrenar.

Dessa äro följande:

luftskyddets ledning, ordnings, brand-, röjnings, räddnings, reparations, gasskydds-, sjukvårds, observations— och rapporttjänst.

Av dessa tjänstegrenar hava de sakkunniga ansett brandtjänsten utgöra lämpligaste uppgiften för samvetsömma, enär den synes bäst fylla de väsent-

• Sida 45
•  Original

ligaste av de krav, som enligt de sakkunnigas mening böra ställas på de upp- gifter, för vilka samvetsömma böra utbildas och avses. Den är nämligen ur samhällets synpunkt viktig, den kan ej lämpligen utföras av kvinnor eller icke krigstjänstdugliga samt _— ej minst —— den är av sådan art, att den icke torde fresta dem, som vilja undvika fara, att anmäla samvetsbetänkligheter. Härtill kommer att en brandman icke lärer kunna utbildas på den tid, som står till buds, om vederbörande jämsides med denna utbildning skall full— göra sina vanliga arbetsuppgifter.

Kommunerna äro skyldiga att, i enlighet med planerna för luftskyddet, på anfordran av länsstyrelse eller eventuellt luftskyddschef, ställa kommunala kårer ävensom annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst. Kommun är emellertid icke skyldig att för något slag av luft- skyddstjänst tillhandahålla större personal än som, då luftskyddstillstånd in- trädde, var anställd inom vederbörande kår eller annan mot luftskydds- tjänsten svarande gren av kommunens förvaltning. Vid krigsfall måste de kommunala brandkårer, som i enlighet med denna skyldighet ställas till förfogande av kommunerna, mångdubblas för att kunna fylla de krav på luftskyddets brandväsen, som det moderna kriget ställer. För denna utsväll— ning har — med undantag för vissa civilarbetare, som i kommandoväg redan ställts till förfogande —— måst avses förutnämnda kategorier, som äro dispo- nibla för det allmänna luftskyddet. I själva verket äro dessa kategorier, i vad avser brandtjänsten, endast två: ynglingar i åldern 18 och 19 år samt män i åldern 48—60 år. Erfarenheterna hava visat, att de av denna personal sam— mansatta brandenheterna icke fylla de krav, som numera måste ställas på en luftskyddsbrandkår. Den äldre personalen kan på grund av sin mindre rörlig— het användas endast i viss tjänst. Den yngre har, ehuru ur denna synpunkt mera lämpad, visat sig många gånger vara för vek för de hårda påfrestningar, brandtjänsten innebär. Härtill kommer beträffande båda kategorierna att den tid, som vid sidan av vederbörandes vanliga arbete kunnat stå till buds för utbildning, varit alltför knapp. Beträffande ynglingarna tillkommer att man -— enär dessa efter hand inträda i värnpliktsåldern och därmed lämna brandtjänsten —— måste kontinuerligt låta nya grupper undergå utbildning utan att under annat än jämförelsevis kort tid kunna utnyttja därunder vunna färdigheter. Yrkesbrandmännen hava endast temporärt uppskov från krigs- tjänstgöring varför risk förefinnes, att de redan dessförinnan svaga luft- skyddsbrandkårerna kunna komma att förlora yrkesbrandmännens stöd, då detta bäst behöves. Borgarbrandmännen hava icke ens temporärt uppskov.

De sakkunniga hava funnit det vara av största vikt, att de med avseende å brandskyddet i krig förefintliga bristerna täckas.

För att förvärva erfarenhet om de samvetsömmas användbarhet för brand- tjänst samt för att i någon mån täcka ett vid Stockholms brandkår upp- kommet behov av brandmanskap för luftskyddsändamål ställdes under 1941 i kommandoväg halftannat hundratal civilarbetare till överståthållarämbetets förfogande för 60 dagars försöksvis anordnad utbildning i brandtjänst. Kost-

• Sida 46
•  Original

naderna uppdelades mellan staten och Stockholms stad på det sätt att civil- arbetarna av staten erhållit de förmåner, som under tjänstgöring tillkomma dem i deras egenskap av värnpliktiga (avlöning, familjebidrag, förläggning, utspisning och viss beklädnadsersättning) under det att kommunen hade att svara för själva utbildningen, alltså undervisningslokaler, materiel och in- struktörer.

Efter avslutandet av den första kursen avgav brandchefen i Stockholm följande utlåtande:

De värnpliktiga ha underkastats samma övningsprogram, som tillämpas vid utbildning av nyantagna extra brandmän, med undantag av övning med hak- stegar. De ha väl tillgodogjort sig undervisningen och utbildningen och ha vunnit god förtrogenhet med brandredskapens handhavande. Det må bland annat meddelas, att de erhållit en icke obetydlig färdighet att röra sig på stegar, ett förhållande, som med hänsyn till deras tidigare oerfarenhet om äntring på steg- topp och relativt höga levnadsålder (medelålder 32 år) vittnar om en god andlig vitalitet.

De värnpliktiga ge ett bestämt intryck av att kunna uthärda de med ett lång— varigt eldsläckningsarbete förenade fysiska påfrestningarna.

I sitt personliga uppträdande ha de värnpliktiga visat påpasslighet, villighet och ett mönstergillt uppförande samt ha ådagalagt ett mycket stort intresse för de uppgifter, som mött dem i brandtjänsten.

I cirkulärskrivelse den 7 juli 1941 till länsstyrelserna anförde chefen för kommunikationsdepartementet, efter att hava lämnat en redogörelse för de i Stockholm anordnade kurserna, följande:

För stärkande av det kommunala brandförsvaret torde det vara lämpligt, att liknande kurser anordnas i andra städer och större samhällen i riket för civil- arbetare bosatta i eller i närheten av vederbörande kommun. Därest kommunerna äro villiga att ikläda sig kostnaderna för undervisningslokaler, materiel och in— struktörer kan från statens sida påräknas samma stöd, som enligt vad ovan anförts i nu förevarande hänseende givits åt Stockholms stad. Då civilarbetarna enligt gällande lagstiftning få användas till arbete endast för statens räkning bör ut— bildningen organiseras av statlig myndighet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag anmoda länsstyrelsen att undersöka, huruvida sådana utbildningskurser, som i det föregående angivits, kunna och lämpligen böra anordnas inom länet. Sålunda bör undersökas om till- gången på reservbrandmän inom länet är tillfredsställande. Därest så icke är fallet, bör av vederbörande inskrivningsbefälhavare inhämtas, huruvida erforder- ligt antal civilarbctare kan ställas till förfogande för utbildning i brandtjänst. Kan så ske bör överenskommelse träffas med vederbörande kommun om anordnande av utbildningskurser vid dess brandkår på de villkor, som förut angivits beträf- fande de i Stockholm anordnade kurserna, varefter hos lantförsvarets kommando— expedition bör begäras, att erforderligt antal civilarbetare måtte på angiven tid och plats ställas till länsstyrelsens förfogande för sextio dagars utbildning i brand- tjänst.

De sakkunniga hava hos länsstyrelserna begärt upplysningar om, vilka åta gärder, som i anledning av skrivelsens innehåll vidtagits eller avsågos komma att vidtagas.

Av de inkomna svaren, vilka härjämte överlämnas, framgår att utbildnings— kurser anordnats och avslutats i Härnösand, Göteborg, Karlstad, Sundsvall

• Sida 47
•  Original

och Östersund samt att kurser pågå eller planeras i Borås, Eskilstuna, Falun, Gävle, Hälsingborg, Jönköping, Karlskoga, Katrineholm, Lidköping, Lund, Malmö, Mariestad, Norrköping, Nässjö, Skövde, Trelleborg, Trollhättan och Västerås.

Länsstyrelserna i Blekinge, Gotlands, Hallands, Kalmar, Kristianstads, Kronobergs, Norrbottens, Stockholms och Uppsala län hava meddelat, att ut- bildningskurser för samvetsömma icke anordnats eller planerats i anledning av chefens för kommunikationsdepartementet nyssnämnda skrivelse.

Endast länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län hava uppgivit an- ledningen härtill vara, att tillgången på reservbrandmän inom länet vore till- fredsställande. Inom Hallands och Norrbottens län synes behovet av hjälp- brandmän vara avsevärt, medan det däremot icke funnits tillgång på i eller i närheten av större städer eller samhällen bosatta civilarbetare. I Kronobergs, Kristianstads och Blekinge län har icke ansetts möjligt att med tillgängliga resurser anordna utbildning. I Gotlands län, där länsstyrelsen funnit det vara till fördel för luftskyddet, om kurser kunnat anordnas och där tillgång till civilarbetare jämväl förefunnits, har det ännu icke varit möjligt att med Visby stad, vars brandkår varit den enda som kunnat ifrågakomma, träffa överens— kommelse om gäldandet av vissa kostnader. I Kalmar län torde anledningen till att kurser icke anordnats hava varit, att vissa av Kalmar stad framställda önskemål icke kunnat tillgodoses. Numera synas emellertid möjligheter före- ligga att anordna brandkurser såväl i Kalmar som Västervik.

Det torde vara uppenbart att, med den skiftande sammansättningen av de samvetsömma, brandchefens i Stockholm här ovan återgivna utlåtande icke får fattas så, att alla samvetsömma skulle vara. väl lämpade för brandtjänsten. Det kan förekomma och har jämväl förekommit enstaka fall, då samvetsömma tillhörande de s. k. Jehovas vittnen vägrat att fullgöra tjänst inom luft— skyddet. Av större betydelse är att icke alla samvetsömma äro så fysiskt eller psykiskt utrustade att de kunna ifrågakomma för brandtjänst. Vid en viss brandkår kunde endast hälften av de inkallade fullfölja utbildningen. Brandchefens i Stockholm uttalande avsåg den grupp, som efter läkar- undersökning befunnits duglig för ändamålet. Sådan läkarundersökning sker redan vid inskrivningarna. Av denna torde man kunna begagna sig, då det gäller nyinskrivna samvetsömmas uttagning för brandtjänst. Beträffande de samvetsömma, som redan fullgjort sin fredstjänstgöring och som avses för brandtjänst i form av beredskapstjänst, torde läkarundersökning böra föregå utbildningen.

Vapenvägrarna hava, såsom nämnts, hittills använts för handräcknings— arbeten vid olika militära förband eller till expeditionstjänst. Behovet av per— sonal för dessa uppgifter är så stort, att, för åtminstone handräckning, för linjetjänst avsedd personal måst avses i ej obetydlig utsträckning. Enligt vad de sakkunniga inhämtat hos vederbörande militära myndigheter, torde behovet av handräckningspersonal i framtiden komma att ytterligare ökas, beroende därpå, att kraven på kroppslig utrustning för linjetjänst minskats

• Sida 48
•  Original

och att därför ett mindre antal värnpliktiga stå till förfogande för handräck- ningstjänst. Enligt vad chefen för armén meddelat, medger utbildningsläget vid armén icke under avsevärd tid framåt någon specialutbildning av vapen— vägrarna. Under sådana omständigheter synes någon anledning icke föreligga att göra ändring i sättet för de nu befintliga vapenvägrarnas användning. Fastmer synes lämpligt att tillgodose handräckningsbehovet genom att till sådan tjänst överföra de civilarbetare som icke lämpa sig till brandmän.

En dylik överföring innebär, att vederbörande blir skyldig att bära militär uniform. Av skäl, som de sakkunniga i annat sammanhang utvecklat, måste det anses rimligt att kräva detta, helst om han tillförsäkras att icke ens i krig behöva bära vapen. Med hänsyn till det av de sakkunniga uttalade önske- målet att största möjliga effektivitet förenas med den hänsyn till individuell övertygelse, som kan tagas, utan att de gränser överskridas, som det allmännas intresse måste uppställa, synes det emellertid lämpligt att de samvetsömma, som så önska, av vederbörande befälhavare beredes tillfälle att, där tjänstens beskaffenhet icke lägger hinder i vägen, på egen bekostnad bära civila kläder.

Hur stor procentsats de till brandtjänst olämpliga utgöra är givetvis svårt att uppskatta. Man torde emellertid nödgas räkna med, att minst 2 000 av de för närvarande till omkring 7 700 uppgående civilarbetarna icke böra ifråga— komma härtill. Övriga, således omkring 5700, synas med undantag för om- kring 250, till vilkas nyttiggörande de sakkunniga nedan återkomma, böra komma till användning i brandtjänsten eller i vart fall inom luftskyddet. Till belysande av personalbehovet må anföras, att enligt gällande luftskyddsplaner för brandskyddet i krig erfordras i runt tal följande antal hjälpbrandmän.

A—orter 5 300 B—orter 3 200 C—orter 3 500 D—orter 3 500 Summa 15 500

Häri ingå ej yrkesbrandmän och borgarbrandmän, ej heller personal avsedd för skogsbrand- eller industribrandskydd. För enbart de viktigaste luftskydds— orterna i landet, de 5. k. A-orterna, erfordras utöver vad som för närvarande finnes ytterligare cirka 3 000 hjälpbrandmän, vilka synas böra erhålla utbild- ning snarast möjligt. Vidare synes återstoden av de för brandtjänst använd- bara civilarbetarna böra erhålla motsvarande utbildning och krigsplaceras vid mindre orters brandkårer eller utgöra en reserv, som vid behov kan dirigeras till svårt utsatta platser såsom stöd åt de lokala brandkårerna. För den hän- delse rörliga luftskyddsformationer, bestående av personal tillhörande olika luftskyddets tjänstegrenar, komma att organiseras, kan ur denna reserv av ut- bildade brandmän hämtas en stomme till sådana formationer.

Vid den tid, då luftskyddet i landet organiserades och de samvetsömma enligt gällande bestämmelser icke fingo inkallas, uppmanades luftskydds- myndigheterna helt naturligt att vid uttagande av personal såvitt möjligt taga

• Sida 49
•  Original

civilarbetare i anspråk. För åtskilliga av de uppgifter, för vilka dessa avsetts, torde, i motsats till vad fallet är beträffande brandtjänsten, personal ur andra åldersgrupper kunna användas. Den utbildning den hittills uttagna perso- nalen erhållit, har utan tvivel sitt värde för en blivande hjälpbrandman och synes i regel icke böra hindra uttagning till sådan tjänst. I vissa undantags— fall, då vederbörande är särskilt kvalificerad för sin post och hans tjänst bedömes vara lika viktig som brandtjänsten, synes dock möjlighet till undan- tag böra göras. I sådana fall bör luftskyddschefen i orten göra framställning om vederbörandes krigsplacering i viss speciell uppgift inom luftskyddet. Be- dömandet av dessa frågor synes böra överlämnas till luftskyddsinspektionen, som för sådant fall bör kunna meddela inskrivningschef, att viss samvetsöm icke får tagas i anspråk för annan tjänst än den, för vilken han sålunda avsetts.

Det närmaste målet har nyss angivits vara utbildning av 3 000 hjälpbrand- män. För att giva dessa brandmän de färdigheter, som kunna göra dem någor- lunda dugliga för deras uppgift, torde den till försökskurserna anslagna tiden, 60 dagar, vara väl avvägd. Denna tid torde, enligt den mening de sak- kunniga bildat sig efter samråd med sakkunniga på området, böra disponeras enligt i huvudsak följande program:

__ Antal timmar A m n e Teori Praktik 1. Brandväsendets organisation ............................ 2 — 2. Materielkännedom ...................................... 16 30 3. Eldsläckningslära ............. _ ........ 10 30 4. Rökskydd .......................... 8 20 5. Ambulans- och räddningstjänst . . . . . . . 4 13 6. Säkerhetstjänst ........................................ 1 3 7. Luftskydd ............................................ 3 10 8. Pump- och motorlåra .................................. 10 35 9. Brandsignalanläggningar .............................. 2 6 10. Gymnastik ............................................ 1 48 11. Grupp- och tillämpningsövningarimed den tyngre mate- rielen .............................................. —— 76 57 271 ___—___! Summa 328 Övrig tid användes till handräckning, materielvård m. m,

Ett starkt önskemål är emellertid, att hjälpbrandmännen erhålla icke alle— nast denna utbildning utan även tillfälle att under någon tid tjänstgöra såsom brandmän. Under den del av tjänstgöringen, som icke åtgår för larmberedskap böra hjälpbrandmännen erhålla den utbildning i sjukvård samt i röjnings- och räddningstjänst, som kan medhinnas. I och för sig vore det önskvärt, om den praktiska tjänstgöringen kunde anordnas i omedelbar anslutning till ut- bildningen. Med hänsyn till önskemålet att det angivna antalet utbildade hjälpbrandmän, i första hand 3000, snabbt fylles synes det emellertid lämp- ligt att låta utbildningskurserna pågå i följd efter varandra utan omedelbart

• Sida 50
•  Original

samband med den efterföljande tjänstgöringen. Utbildningskurserna böra förläggas till och anordnas av de fasta brandkårerna i riket och bedrivas i huvudsak på statens bekostnad. Sålunda böra de samvetsömma erhålla samma förmåner som övriga värnpliktiga. Extra befäl, övningslokaler, materiel och personlig brandmannautrustning synas böra ställas till förfogande av den kommun, vid vars brandkår utbildningen sker. Vid de försöksvis anordnade kurserna hava kommunerna efter överenskommelse i varje särskilt fall åtagit sig att svara för sistnämnda kostnader, men hava såsom villkor härför i regel uppställt, att de utbildade brandmännen eller viss del av dem skulle krigs— placeras vid vederbörande kommuns brandkår. Det synes vara ett starkt önske— mål, att krigsplacering kan ske, utan att dylika hänsyn behöva tagas. För sådant fall kan uppenbarligen fråga om ersättning till kommunerna uppkomma.

Det antal man, som för närvarande samtidigt kan erhålla utbildning fram- går av följande tablå, till grund för vilken ligger av luftskyddsinspektionen från vederbörande brandchefer inhämtade uppgifter.

Stockholm .............................. Sundsvall .............................. Göteborg ................................. 32 Härnösand .............................. 15 Malmö .................................... 30 Jönköping .............................. 30 Norrköping .............................. 40 Östersund .............................. 30 Hälsingborg ........................... 20 Karlstad ................................. 40 Borås ..................................... 33 Umeå .................................... 15 Gävle .................................... 25 Luleå .................................... 15 Uppsala ................................. 20 Summa 423

Såsom av tidigare lämnade uppgifter om pågående eller planerade kurser framgår, förefinnas härutöver vissa möjligheter att, åtminstone tillfälligt, öka utbildningskapaciteten.

Med fem tvåmånaderskurser skulle sålunda inom loppet av ett år kunna utbildas åtminstone 2,100 hjälpbrandmän.

En utväg att öka utbildningskapaciteten är att sommartiden till de större städerna förlägga kurser med större deltagarantal och befäl från dessa städers brandkårer, eventuellt till militärtjänst inkallat brandbefäl från andra orter. Statens luftskyddsinspektion har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och torde, om de sakkunnigas förslag i huvudsak blir godtaget, komma att göra för ordnande av dylika kurser erforderliga framställningar till Kungl. Maj:t. Statens brandskolas organisation torde, enligt vad de sakkunniga in- hämtat, icke medgiva ordnande av kurser i brandtjänst för andra än brand- befäl. Att taga ställning till huruvida denna skola, som helt nyligen trätt i verksamhet, på sätt ett antal länsstyrelser ifrågasatt, framdeles kan givas en sådan utbildningskapacitet, att den kan omhänderhava utbildningen i brand— tjänst av vapenfria värnpliktiga, torde falla utom de sakkunnigas uppdrag.

Oberoende av utbildningen synes, såsom nämnts, tillfälle till öming böra givas hjälpbrandmännen. Övningen i brandtjänst synes böra förenas med ut- bildning i vissa andra luftskyddets tjänstegrenar, främst sjukvårds- och röj-

• Sida 51
•  Original

ni'ngstjänst. Särskilt är det önskvärt, att hjälpbrandmännen bibringas färdig— het i min- och projektilröjning. Denna övning, som såvitt möjligt bör full- göras i form av beredskapstjänst vid den brandkår, för vilken vederbörande avses i krig, lärer, om icke kraven på luftskyddets beredskap skärpas, böra förläggas till tiden 1 maj—15 september. Under sommarmånaderna torde, även under fredliga förhållanden, brandkårerna i allmänhet vara i behov av förstärkning beroende dels på semesterledighet för den ordinarie personalen, dels ock på större antal utryckningar, föranledda bland annat av skogs- och ljungbränder. Hjälpbrandmännens utbildning och tjänstgöring torde böra stå under luftskyddsinspektionens överinseende. Åt denna torde även upp— dragas att efter samråd med vederbörande militära myndigheter träffa för utbildning och tjänstgöring erforderliga överenskommelser och anstalter.

Sedan hela antalet till brandtjänst dugliga civilarbetare såväl erhållit första utbildning av 60 dagar som fullgjort viss praktisk tjänstgöring samt med hänsyn till krigsbeh0vet fördelats på olika brandkårer enligt grunder, som torde böra angivas av luftskyddsinspektionen, torde hjälpbrandmännen — så länge förstärkt försvarsberedskap uppehålles — böra alltefter behovet inkallas till tjänstgöring vid respektive brandkårer.

Hinder synes emellertid icke böra möta att, oavsett krigsplaceringen såsom brandman, under tider, då förstärkt försvarsberedskap uppehålles men luft- skyddet icke fordrar, att dess personal är inkallad, utnyttja civilarbetarnas arbetskraft för annat ändamål, exempelvis handräckningstjänst vid militära förband.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag kommer tydligen att medföra, att samvetsömma värnpliktiga icke kunna ifrågakomma för att tillgodose be- hov av arbetskraft i krig vid de institutioner där samvetsömma civilarbetare hittills fullgjort sin fredstjänstgöring, nämligen vattenfallsstyrelsen, domän— styrelsen, Uppsala universitets Skogsförvaltning och riksantikvarieämbetet. I ett fall synes emellertid ett undantag böra göras. Vattenfallsstyrelsen har för sin i krig organiserade reparationsberedskap behov av omkring 250 specialutbildade arbetare. Denna reparationsberedskap avses kunna snabbt ingripa för att reparera genom flyganfall förstörda eller skadade kraftled- ningar m. m. I vidsträckt mening är detta en luftskyddsuppgift och en synner- ligen viktig sådan. Genom sin tjänstgöring hos vattenfallsstyrelsen hava åtskilliga samvetsömma förvärvat erfarenheter, som styrelsen anser göra dem särskilt ägnade att användas för reparationstjänst. De borde dock, enligt vad styrelsen meddelar, erhålla viss specialutbildning, som under en tid av en månad skulle anordnas av styrelsen.

På anförda skäl förorda de sakkunniga att 250 samvetsömma värnpliktiga, vilka fullgjort fredstjänstgöring vid av vattenfallsstyrelsen anordnade arbeten, ställas till styrelsens förfogande, till en början för utbildning och sedermera för att av styrelsen disponeras för dess reparationsberedskap.

Beträffande de kommande årsklasserna samvetsömma gör sig uppenbar— ligen det allmänna luftskyddets krav på arbetskraft gällande i lika mån som

• Sida 52
•  Original

i fråga om de tidigare inkallade årsklasserna. Men liksom när det gäller de sistnämnda de militära behoven enligt de sakkunnigas förslag lämnats ett till- fälle att konkurrera med det civila intresset, i det alltfort det hittills till hand- räckningstjänst inkallade manskapet skulle kvarbliva i denna uppgift, anse de sakkunniga, att, därest en för de samvetsömma särskilt lämpad uppgift inom försvarsväsendet erbjuder sig, en sådan uppgift bör tillåtas att, i fråga om nu förevarande årsklasser, konkurrera med luftskyddet. Handräcknings- tjänsten, hur betydelsefull den än må vara, synes knappast framstå som bärare av ett sådant intresse när det gäller nytillkomna och ännu ej utbildade kategorier värnpliktiga. Däremot hava de sakkunniga, såsom tidigare om- nämnts, i den militära sjukvården funnit en uppgift, som väl torde kunna sägas böra för framtiden tillåtas konkurrera med luftskyddet om den ifråga- varande arbetskraften.

Representanter för den militära sjukvården hava icke underlåtit att för de sakkunniga framhålla, att de senaste årens utveckling visar, att så gott som all sjukvårdspersonal måste vara beväpnad. Sålunda har påvisats, att sjukbärare och sjukvårdsforniationer icke endast vid eller i omedelbar närhet av fronten utan även långt bakom densamma måste kunna skydda såväl sig själva som de dem anförtrodde sårade mot överraskande anfall från exempelvis luftlandsatta trupper.

Mot invändningen att detta icke behövde hindra, att exempelvis vissa bårlag eller viss man inom varje bårlag på stridsfältet men framför allt bakom detta borde kunna vara obeväpnad på egen risk, har genmälts, att de sårades in- tresse av skydd mot marodörer icke tillåter de militära sjukvårdsmyndig- heterna att taga ett sådant ansvar. Olika slag av invändningar hava mött för- slag om de samvetsömmas utbildning till sjukvårdare vid krigs- och bered- skapssjukhus bakom fronten, för sjukhuståg, badplutoner, avlusningsanstalter m. fl. liknande uppgifter. Den enda uppgift inom den militära sjukvårdens ram, som av vederbörande myndigheter ansetts kunna ifrågakomma, är för- rådstjänsten.

Däremot har chefen för armén, i anledning av till chefen för försvarsstaben ställd förfrågan, meddelat att samvetsömma värnpliktiga kunde, under förut— sättning att de bära uniform, i viss utsträckning användas inom den militära organisationen i, förutom egentlig handräckningstjänst, jämväl bland annat sjukvårdstjänst. I fred skulle tjänstgöringen fullgöras å de militära sjukhusen eller sjukstugorna, i krig vid mobiliseringsdepåernas sjukhus eller sjukstugor samt vid krigs- och beredskapssjukhus. Användning av samvetsömma i sjuk- bärarförband eller liknande befattningar borde däremot icke förekomma. Ut- över angivna uppgifter av sjukvårdskaraktär har chefen för armén vidare meddelat, att samvetsömma syntes kunna i viss omfattning tjänstgöra i krig vid häst- och hästfordonsdepåer, vid tygstationer och tygverkstäder samt i yrkesbefattningar vid depåerna. Erforderlig utbildning kunde inom den militära organisationens ram bibringas de samvetsömma.

De sakkunniga hava icke kunnat undgå att få det intrycket, att de militära

• Sida 53
•  Original

sjukvårdsmyndigheternas principiella motstånd mot tanken att använda de samvetsömma för andra sjukvårdsuppgifter än förrådstjänst bottna icke alle- nast i ett militärt krav på att all sjukvårdspersonal skall vara beväpnad — så är ju ingalunda fallet med åtskillig annan sjukvårdspersonal —— utan fastmer i en viss misstro mot de samvetsömma värnpliktigas moraliska och intellektu- ella egenskaper. Det är helt naturligt, att vederbörande myndigheter av om- tanke om sitt verksamhetsfält icke vilja utsätta sig för att få en sämre personal i stället för en bättre, helst som det moderna krigets erfarenheter lära giva vid handen, att kraven på sjukvårdspersonalens egenskaper och utbildning måste ställas väsentligt högre, än vad tidigare stundom torde hava varit fallet, fram- för allt vid stridande förband.

Såsom i ett annat sammanhang utvecklats har ett antal samvetsömma genom sitt uppträdande och sin livsföring givit anledning till berättigad misstro. Enligt de sakkunnigas mening gäller detta endast en minoritet. De allra flesta lära just genom sin religiösa inställning väl ägna sig för den upp- gift i människokärlekens tjänst, sjukvården har. Förutom för handräcknings— och expeditionstjänst böra de näppeligen användas för annan verksamhet inom krigsmakten än sjukvården. Användas de i denna, blir följden, att mot— svarande antal för stridsuppgifter användbara värnpliktiga kunna avses för dylika uppgifter. I detta sammanhang är att märka att, enligt uppgifter, som lämnats de sakkunniga av prästmän, som haft att verkställa förhör med sam- vetsömma, ett avsevärt antal av de nuvarande civilarbetarna med glädje skulle fullgöra vapenfria uppgifter'inom den militära sjukvården, om tillfälle därtill bereddes dem.

Enligt de sakkunnigas mening böra de samvetsömma värnpliktiga, som hädanefter vid inskrivningen uttrycka önskemål om tjänstgöring inom den militära sjukvårdstjänsten, tilldelas trängen i sjukvårdstjänst, dock icke i större omfattning än som betingas av de sjukvårdsuppgifters behov, som kunna fullgöras av obeväpnad personal. De samvetsömma värnpliktiga, som tilldelas trängen i sjukvårdstjänst, böra erhålla samma utbildning som övriga värnpliktiga tillhörande detta truppslag utom vapentjänst. Under den tid, varmed utbildningstiden härigenom skulle förkortas, under den s. k. tilläggs- tiden ävensom under repetitions- och efterutbildningsövning, böra dessa värn- pliktiga tjänstgöra såsom sjukvårdare vid militära eller civila sjukhus. Krigs- placering bör ske på sätt, vartill utbildningen giver anledning. Genom att till militär sjukvårdstjänst icke skulle uttagas andra samvetsömma än de, som ut- tryckt önskemål därom, synes kunna ernås, att sjukvårdsformationerna besparas de svårigheter, som eljest i enstaka fall kunde tänkas uppkomma vid fall av uniformsvägran eller dylikt.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten på önsk- värdheten av att vid inskrivningarna i största möjliga utsträckning hänsyn tages till dem, som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning men som finna sig av sitt samvete oförhindrade att likväl full- göra denna, därest de uttagas till trängen i sjukvårdstjänst. Ett sådant hän-

• Sida 54
•  Original

synstagande synes väl stå i överensstämmelse med föreskriften i 6 % gällande värnpliktslag, att, där så kan ske, hänsyn skall tagas till den värnpliktiges önske- mål. Denna väg att minska antalet nyinskrivna samvetsömma synes icke hava beaktats i gällande inskrivningsförfattningar. Det synes lämpligt att, exempel- vis i inskrivningsinstruktionen, föreskriva att värnpliktig, som anmäler sam- vetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning och därom in- giver skriftlig utredning, skall tillfrågas, huruvida han vidhåller sin ansökan om vapenfri tjänst, därest han i vanlig ordning tilldelas trängen i sjukvårds— tjänst.

Samtliga hädanefter inskrivna samvetsömma, som icke uttrycka önskemål om militär sjukvårdstjänst, böra uttagas till luftskyddstjänst och avses huvud- sakligen för brandtjänst. De till luftskyddstjänst uttagna böra erhålla ut— bildning i brandtjänst vid yrkesbrandkår under en tid av 120 dagar, varunder viss grundläggande utbildning jämväl i röjnings- och räddningstjänst, före- trädesvis min- och projektilröjning, samt någon kunskap i sjukvård bör bibringas dem. Därefter böra de i regel under 360 dagar tjänstgöra såsom brandmän vid antingen den brandkår, där de utbildats, eller vid annan brand- kår, där behov av förstärkning uppstått. Efter genomgången utbildning och tjänstgöring i en följd böra de krigsplaceras antingen vid brandkår eller vid viss centralt organiserad luftskyddsformation och där fullgöra repetitions- och efterutbildningsövningar. De till luftskyddstjänst uttagna samvetsömma, vilka visa sig icke kunna tillgodogöra sig utbildningen till brandmän, synas böra överföras till handräckningstjänst vid något armén tillhörigt truppför- band. Vid bedömandet av hur många samvetsömma, som böra fullgöra tjänst- göringen om 360 dagar vid brandkår, måste hänsyn tagas till att antalet icke blir större, än att samtliga kunna beredas fullvärdiga arbetsuppgifter. Skulle svårigheter härvidlag komma att uppstå, synes det för brandtjänst lämpliga överskottet, efter utbildningen om 120 dagar, kunna fullgöra fredstjänst- göringen i övrigt, utom repetitions- och efterutbildningsövningar, i handräck- ningstjänst men ändock bibehålla krigsplacering i brandtjänst. Av förslaget föranledda kostnader synas, på sätt beträffande utbildningen av redan befint- liga civilarbetare angivits, böra i huvudsak täckas med statsmedel. Med hän- syn till att brandkårerna i allmänhet äro kommunala inrättningar, föreslå de sakkunniga ett uttryckligt stadgande om, att vapenfria värnpliktiga må an— vändas även för kommuns räkning.

Genom den föreslagna anordningen av de för brandtjänst avsedda samvets- ömmas utbildning och tjänstgöring skulle brandkårerna erhålla en väsentlig ökning av sin slagkraft i krig. Vidare skulle vinnas en avsevärd förstärkning av brandskyddet på de platser, där fredstjänstgöringen fullgöres. Men även efter det denna är avslutad, skulle brandskyddet i fred vinna avsevärt i styrka. De utbildade brandmännen synas nämligen i viss utsträckning kunna komma till användning vid organiserandet av de av icke yrkesmän sammansatta brand- kårer, som utgöra det enda brandskyddet i åtskilliga kommuner i Sverige. Enligt vad brandförsvarsutredningen under hand meddelat, torde möjlig-

• Sida 55
•  Original

heterna att för brandskyddet i fred tillgodogöra sig de utbildade samvets- ömma brandmännen komma att ökas, därest statsmakterna biträda nämnda utrednings förslag till ny brandlagstiftning. Brandförsvarsutredningen har funnit de sakkunnigas förslag ägnat att underlätta genomförandet av en av utredningen såsom erforderlig ansedd förstärkning av brandförsvaret i riket.

De sakkunniga hava berett överståthållarämbetet och länsstyrelserna till- fälle att framföra de synpunkter eller önskemål, vartill ett av de sakkunniga framlagt, preliminärt förslag till brand- och annan luftskyddsutbildning av kommande årsklasser samvetsömma kunde föranleda. Enligt det preliminära förslaget, som i övrigt i huvudsak överensstämmer med det nu framlagda, för- utsattes att vederbörande kommuner skulle åtaga sig de med själva utbild- ningen förenade kostnaderna. En förutsättning angavs även vara att förlägg- ningslokaler funnos vid brandkårerna. Härjämte hade de sakkunniga anhållit, att ämbetet och länsstyrelserna måtte meddela de sakkunniga vilka möjlig- heter, som kunde föreligga att genomföra förslaget.

Överståthållarämbetet, som av Konungens befallningshavande har mest vidsträckt erfarenhet av samvetsömma värnpliktigas användning i brandtjänst, har tillstyrkt förslaget, enär enligt ämbetets mening därigenom för krigs- behov syntes kunna skapas en reserv av brandmän med fullgod utbildning samtidigt som en lämplig form för civilarbetarnas sysselsättning åstadkommes. Ämbetet har framhållit det önskvärda i att, på sätt av de sakkunniga före- slagits, de samvetsömma erhålla utbildning även i vissa brandväsendet när- liggande grenar av luftskyddet, främst i sjukvårds- och röjningstjänst. För närvarande kunde plats beredas för 16, i början av 1943 24 och sedermera om- kring 45 man.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit de sakkunnigas förslag synner- ligen beaktansvärt. Behov av ytterligare brandpersonal förelåge emellertid icke. Förläggningsutrymme saknades vid Södertälje brandkår, den enda, som inom länet kunde ifrågakomma för ifrågasatt utbildning. För länets del för- ordade länsstyrelsen därför central utbildning av de samvetsömma och funne tanken på deras inordnande i centralt organiserade luftskyddsformationer vara förtjänt att övervägas.

Av utredning, som verkställts av länsstyrelsen i Uppsala län, framgår, att endast brandkåren i Uppsala inom länet torde kunna ifrågakomma för anord- nande av den ifrågasatta utbildningen. Luftskyddschefen i denna stad har funnit, att det skulle vara till utomordentligt god hjälp för det allmänna luft- skyddet, om samvetsömma kunde tagas i anspråk för luftskyddstjänst. Brand- chefen i staden har funnit förslaget värt det största beaktande. Utbildnings- möjligheterna vid brandkåren i Uppsala medgåve åstadkommande av en god brandmannautbildning. Förläggningsmöjligheter saknades emellertid för när- varande. .

Länsstyrelsen i Södermanlands län har åberopat yttranden av brandkon— sulenten i länet samt av brandchefen i Eskilstuna. Brandkonsulenten har funnit alla skäl tala för att de sakkunnigas förslag genomfördes. För länets

• Sida 56
•  Original

del medgåvo dock förläggningsmöjligheterna för närvarande endast, att ut- bildning om 120 dagar samt repetitions— och efterutbildningsövning förlades dit. Sådan tjänstgöring kunde i Katrineholm anordnas för ett tjugutal. I en framtid kunde möjligen 4 samvetsömma fullgöra jämväl 360 dagars tjänst— göring vid brandkåren i Katrineholm. Brandchefen i Eskilstuna har meddelat, att 20 man kunde mottagas därstädes under tiden april—oktober.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit, att det skulle vara av största betydelse för brandkårerna i såväl Linköping som Norrköping att under hela året hava tillgång till civilarbetare. Även från andra samhällen inom länet hade behov därav anmälts. Förhållandena medgåvo förläggning under hela året vid brandkåren i Norrköping av 8—12 man samt, under förutsättning att en för närvarande disponerad barack jämväl i fortsättningen finge användas, ytterligare 40 man. Vid själva brandkåren kunde under 120 dagar 40 man förläggas. I Linköping funnos icke förläggningsmöjligheter.

Enligt vad länsstyrelsen i Jönköpings län i sitt yttrande meddelat, är be— hovet av förstärkning vid mobilisering av ortsbrandkårerna inom länet trängande. Det vore synnerligen önskvärt, om brandtjänstutbildade samvets- ömma kunde ifrågakomma för ändamålet. Av yttrande från brandchefeni Jönköping framgår, att 12—18 man kunna mottagas vid stadens brandkår för längre tjänstgöring. Brandchefen har funnit, att det skulle vara synnerligen lyckligt, om frågan om de samvetsömmas tjänstgöring kunde ordnas på före— slaget sätt. I Nässjö kan, enligt vad brandchefen i staden meddelar, utbildas 20 man åt gången, under förutsättning att förläggningsmöjligheter ordnas. Enligt länsstyrelsens mening kunde ifrågasatt utbildningstjänstgöring genom- föras fullt tillfredsställande vid Jönköpings och Nässjö brandkårer. Med hän— syn till att brandkåren i Eksjö saknade verkstad, syntes det tvivelaktigt, om de värnpliktiga kunde beredas sysselsättning i nöjaktig omfattning. I allt fall borde Eksjö brandkår ifrågakomma först i tredje hand och för högst 10 man.

Av yttrande från länsstyrelsen i Kronobergs län framgår, att behovet av samvetsömma brandmän vore avsevärt men att länet saknade möjligheter att anordna utbildning.

I Kalmar och Västervik kunna, enligt vad länsstyrelsen i Kalmar län med— delat, årligen anordnas 120 dagars kurser, i Kalmar 2 för vardera 25 man och i Västervik 3 för 8 man i varje kurs. Brandstyrelsen i Kalmar har förklarat sig förutsätta att staden hålles skadeslös för de kostnader som kunna föranledas av utbildningen av de samvetsömma, som icke krigsplaceras vid stadens brand- kår. Luftskyddschefen i Västervik anser, att staten bör bekosta de samvets— ömmas personliga brandmannautrustning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har funnit den föreslagna anordningen av vissa civilarbetares tjänstgöring icke kunna, åtminstone i sin helhet, realiseras för Gotlands del. Av en överlämnad skrivelse från drätselkammaren i Visby framgår, att förläggningslokaler för brandmanskap ej funnos på Gotland, att kammaren ej funne anledning föreligga för Visby stad att ikläda sig några kostnader för materiel eller instruktörer men att, därest utbildningstiden

• Sida 57
•  Original

avsevärt förkortades och dc värnpliktiga uppdelades på avdelningar om för— slagsvis sex man, sådana kunde övas vid Visby brandkår, sedan pågående om— byggnad av brandstationen avslutats.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som förklarat sig icke hava något i princip att erinra mot förslaget, har anmält, att utbildning inom länet icke torde kunna ske, enär dess enda yrkesbrandkår, Karlskronas, saknade möjligheter till förläggning av personal utöver den ordinarie. Länsstyrelsen har över- lämnat yttranden i ämnet från luftskydds- och brandchefer samt brandstyrelser inom länet. Av dessa framgår att behovet av hjälpbrandmän är mycket stort och att förslaget om dess täckande på föreslaget sätt vore en god lösning. Brandstyrelsens i Karlskrona yttrande, som innebär, att kurs i brandtjänst för civilarbetare icke bör anordnas, synes betingat av att brandstyrelsen hyst den uppfattningen, att endast ett antal av 4 inom staden bosatta samvetsömma kunnat ifrågakomma. Brandchefen i Karlskrona, som uppgivit att tillgången på reservbrandmän inom staden är mycket knapp, har avstyrkt förslaget, enär detsamma skulle innebära att samvetsömma värnpliktiga vid sökande av be— fattningar såsom yrkesbrandmän kunde uppvisa sådana meriter, som andra värnpliktiga ej ens på egen bekostnad kunde förskaffa sig.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har överlämnat ett yttrande från Skånska brandkårsförbundets arbetsutskott och förklarat sig dela en däri uttalad upp— fattning, att något verkligt behov av den ifrågasatta utbildningen ej kunde an— ses föreligga. I arbetsutskottets utlåtande uttalas, att de samvetsömma värn- pliktiga, enligt dess mening, icke komme att gynnsamt inverka på andan inom brandkårerna och ej vore önskvärda inom brandväsendet. Brandchefen i Kris- tianstad däremot har i ett likaledes av länsstyrelsen överlämnat utlåtande funnit det otvivelaktigt, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag i hög grad skulle främja berörda kommuners brandskydd såväl i fred som krig. Ett tillskott av samvetsömma brandmän vore synnerligen välbehövligt för staden Kristianstads del. Utbildning men ej förläggning kunde årligen anordnas för 8 man. Förläggning borde med lätthet kunna anordnas i militärkasern eller förhyrd lokal. Länsstyrelsen har, ehuru den befarat vissa olägenheter av att använda samvetsömma i brandförsvarets tjänst, tillstyrkt de sakkunnigas för- slag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har såsom eget yttrande åberopat en av försvarsassistenten i länet upprättad promemoria. Av denna framgår att samvetsömma anses lämpliga för utbildning i brand-, röjnings— och räddnings— tjänst. Utbildning kunde årligen anordnas vid följande brandkårer, nämligen i Malmö för 20, i Hälsingborg för 12, i Lund för 6 och i Trelleborg för 5 man. 30 man kunde i Malmö beredas utbildning i röjnings- och räddnings- tjänst. I promemorian uttalas att förläggning av de samvetsömma å brand- station icke syntes påkallat av utbildningshänsyn.

Länsstyrelsen i Hallands län, som anmält, att behovet av utbildade hjälp- brandmän inom länet vore så stort, att det icke kunde täckas med samvets-

• Sida 58
•  Original

ömma enbart från länet, har uppgivit att Halmstads brandkår årligen kunde utbilda och förlägga 4 a 5 samvetsömma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har såsom yttrande överlämnat skrivelser från berörda myndigheter inom länet. Därav framgår att vid Göte- borgs brandkår årligen kunna mottagas 40 samvetsömma samt för utbildning och repetitionsövning jämväl 40. Vid Uddevalla brandkår kunna 12 sam— vetsömma mottagas. Den föreslagna anordningen av utbildningen har av brandstyrelsen i Uddevalla bedömts vara önskvärd och av behovet påkallad. Brandstyrelsen i Mölndal har funnit förslaget ägnat att i avsevärd grad av- hjälpa föreliggande svårigheter att fylla stadens behov av hjälpbrandmän. Fredsutbildning kunde under vissa förutsättningar anordnas vid Mölndals "brandkår för 5—6 man årligen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har åberopat yttranden från brandstyrel— serna i Borås och Trollhättan. Den förstnämnda styrelsen, som framhållit svårigheterna att bland icke värnpliktiga finna till hjälpbrandmän fullt lämp- liga personer, har funnit ett förverkligande av de sakkunnigas förslag ägnat att i hög grad stärka landets brandförsvar. Utbildning kunde i Borås ordnas för 30 och förläggning för 10 samvetsömma. Brandstyrelsen i Trollhättan, som framhållit vikten av, att denna stad med hänsyn till dit förlagda livs— viktiga anläggningar erhölle ett effektivt brandförsvar, har funnit förslagets genomförande synnerligen önskvärt. 30 samvetsömma kunde samtidigt ut— bildas. Däremot kunde förläggning icke anordnas av brandkåren.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit de sakkunnigas förslag lämpligt och ändamålsenligt. Utbildning kunde anordnas i Skövde för 4, i Lidköping för 10, i Skara för 4 och i Mariestad för 4—6 man. Endast i Skövde kunde förläggning anordnas inom brandstationen. I de övriga städerna torde emel- lertid andra lokaler kunna erhållas för ändamålet.

Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit det önskvärt och behövligt, att samvetsömma utbildas för tjänstgöring inom det allmänna luftskyddets brand- tjänst. Länsstyrelsen har ansett, att det torde vara nödvändigt att räkna med, att samtliga kostnader härför bestredos av statsmedel. Utbildningsmöjlig— hcter funnes inom länet endast i Karlstad. Förläggningsmöjligheter inom brandstation funnes icke heller i denna stad men förläggning torde kunna ordnas i särskild byggnad för åtminstone 52 man. Länsstyrelsen har över- lämnat ett av länsstyrelsen såsom lämpligt befunnet, av försvarsassistenten i länet upprättat förslag innebärande, att vissa rörliga luftskyddsformationer skulle uppsättas inom länet. Det vore emellertid nödvändigt att närmare ut— reda detta förslag.

Länsstyrelsen i Örebro län har principiellt framhållit, att den icke vore benägen att tillstyrka användningen av samvetsömma inom brandskyddet eller andra betydelsefulla områden av hemortsförsvaret. Länsstyrelsen förmenade nämligen, att samvetsömma icke gärna kunde tänkas besitta den psykiska ut- hållighet och pålitlighet, som otvivelaktigt komme att fordras under den ifrågasatta tjänstgöringen i krigstid. För den händelse den ifrågasatta ut-

• Sida 59
•  Original

bildningen likväl komme till stånd, förordade länsstyrelsen centralisering härav under åtminstone ett års tid till statens brandskola, måhända även till de allra största yrkesbrandkårerna. Länsstyrelsen ville icke anse uteslutet, att brand- kårerna i Örebro och Karlskoga i mindre omfattning kunde ifrågakomma för fredstjänstgöring och krigsplacering av dem som under den centraliserade utbildningen ej utgallrats. Det syntes emellertid som om tanken att centralt organisera vissa luftskyddsformationer skulle visa sig mera praktiskt genom- förbar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har funnit, att det skulle innebära en betydande fördel för kommunerna att på föreslaget sätt kunna disponera ut- bildad personal. Behov av sådan förelåge inom länet. Utbildning kunde tänkas ordnad endast vid yrkesbrandkår. Sådan funnes för länets del endast i Västerås. Enligt uppgift funnes där möjlighet att mottaga endast sådana samvetsömma, som avsågos att krigsplaceras i staden. Därest sådana hinder icke mött, hade man, enligt länsstyrelsens förmenande, bort överväga lämp- ligheten av att kurserna vid yrkesbrandkårerna i de större städerna fått om— fatta ett större antal samvetsömma, vilka sedermera krigsplacerades på orter, som icke kunde ombesörja utbildningen. Ett mindre antal kunde möjligen utbildas i Sala stad. En dylik utbildning torde förutsätta en annan plan för kostnadernas fördelning än som av de sakkunniga förutsatts.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har upplyst, att stora svårigheter yppats att inom städer och andra orter, som sakna yrkesbrandkår, erhålla lämplig, icke värnpliktig personal till brandtjänst. Länsstyrelsen har i detta samman— hang understrukit vikten och lämpligheten av att samvetsömma värnpliktiga bereddes utbildning i brandtjänst samt eventuellt andra luftskyddets tjänste- grenar. Inom länet hade endast Falu stad yrkesbrandkår. Vid denna kunde utbildas 30 man men full sysselsättning under hela året beredas endast 5, under vissa förutsättningar 10 man. -

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har meddelat, att, för länets del, lämpliga undervisnings- och förläggningslokaler samt instruktörer funnos endast i Gävle stad. Vid brandkåren därstädes funnes utrymme för kasernering av 10 man under hela året samt under månaderna maj—september av ytterligare 4 man. Provisorisk förläggning kunde dessutom anordnas under tiden juni— augusti. Tillgången på reservbrandmän inom länet vore icke tillfredsstäl— lande. Av ett av länsstyrelsen överlämnat utlåtande från brandstyrelsen i Gävle framgår att styrelsen vill på det livligaste tillstyrka att den ifrågasatta utbildningen kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har överlämnat och såsom eget ytt— rande åberopat en skrivelse från brandkonsulenten i länet. Av denna fram- går att behovet av hjälpbrandmän inom länet icke vore fyllt. Brandkonsulenten har framhållit angelägenheten av att hela fredstjänstgöringen för de samvets— ömma, som avsåges för länet, finge fullgöras vid brandkår inom detta. Härnö— sands och Sundsvalls brandkårer kunde årligen mottaga vardera 8 man. Under den för tjänstgöringen beräknade tiden kunde även viss befälsutbildning med-

• Sida 60
•  Original

hinnas. Brandkonsulenten har framhållit önskvärdheten av att de värnplik— tiga kunde tilldelas likartad personlig utrustning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har åberopat ett yttrande av brandchefen i Östersund. Denne, som under hösten 1941 anordnat en 60-dagars kurs i brand- tjänst för samvetsömma, har ansett, att förslagets genomförande vore för brand— väsendet av stort värde och ägnat att tillföra samhället en väl utbildad brand— styrka. Under förutsättning att de samvetsömma, i likhet med vad fallet varit under försökskursen, kunde förläggas i militärt etablissement, kunde 30 man årligen utbildas vid Östersunds brandkår. Även brandchefen i Östersund har ifrågasatt organiserandet av rörliga luftskyddsformationer av samvetsömma värnpliktiga under ledning av yrkesbrandbefäl.

Länsstyrelsen 'i Västerbottens län har funnit, att det skulle vara värdefullt om förslaget kunde genomföras. Behov av utbildade hjälpbrandmän förelåge inom länet. Utbildningsmöjligheter förefunnos inom länet endast i Umeå, där 4 man samtidigt kunde mottagas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har intet att erinra mot de av de sak— kunniga uppdragna riktlinjerna. Behovet av utbildade hjälpbrandmän över— stege tillgången på samvetsömma inom länet. Ehuru vissa förläggningssvårig— heter voro att befara, kunde 10—15 samvetsömma årligen beredas utbildning vid Luleå stads brandkår, den enda inom länet, som vore kasernerad.

Det har tidigare nämnts, att bland de samvetsömma finnas personer, som icke förtjäna särskild hänsyn från samhällets sida. De sakkunniga avse sär- skilt de personer, vilka hysa en mot staten föraktfull inställning. I detta sammanhang erinras om den sekt, som benämnes Jehovas vittnen, och för vilken de sakkunniga tidigare redogjort. Vidare avse de sakkunniga sådana samvetsömma, som ådraga sig straff för vägran att fullgöra den tjänst av ovan angivna slag, som de i egenskap av vapenfria värnpliktiga fått sig ålagd. Enligt'de sakkunnigas mening bör från samhällets sida någon hänsyn icke tagas till de bevekelsegrunder, de må benämnas samvetsskäl eller annat, som föranlett dessa personers ställningstagande. Å andra sidan bör varken försvarsmakten, luftskyddet eller myndigheter i allmänhet, som anordna ar— beten för samvetsömma, belastas med personer, som kunna anses utgöra en fara för verksamheten eller i vart fall verka upplösande på disciplinen. Dessa personer böra särskilt registreras, krigsplaceras i en särskild grupp samt i krig eller vid krigsfara sammanföras i särskilt arbetsförband med sådant befäl, biträdande personal, förläggning och arbetsuppgift, att någon fara för ord— ningen eller mot samhället riktad verksamhet icke uppkommer. Jämväl i fred böra ifrågavarande personer sammanföras till särskild arbetsplats, som för ändamålet bör förses med för övervakning tillräckligt och kvalificerat arbetsbefäl. Enligt vad statens arbetsmarknadskommission meddelat, före- ligger möjlighet att genom kommissionens försorg ordna arbetsplatser, som fylla de krav, de sakkunniga sålunda funnit böra ställas.

I olika sammanhang hava förslag väckts om samvetsömma värnpliktigas användning för speciella uppgifter, däribland för att biträda vid desarmering

• Sida 61
•  Original

av ilandflutna minor samt för den s. k. krigsgravtjänsten d. v. s. den organisa— tion, som i likhet med vad fallet varit i vissa krigförande länder skall upp-

rättas för att omhändertaga och jorda de fallna. Vidare har förslag väckts om de samvetsömmas organisatoriska sammanförande till en särskild beredskaps- kår, militär eller civil, med uppgifter tillhörande i huvudsak det civila luft- , skyddet. ; De sakkunniga hava till övervägande upptagit dessa uppslag men funnit dem icke böra föranleda ändring i den princip för ifrågavarande värnpliktigas användning, de sakkunniga föreslagit. Skälen härför äro dels att de uppgifter, vilka de sakkunniga funnit böra givas företräde, sjukvård respektive hand— räckning vid truppförband samt det allmänna luftskyddets brandtjänst, äro förstahandsintressen vid krigstillfälle och i trängande behov av värnpliktig personal, dels ock att det ur olika synpunkter synes lämpligt, att de samvets- ömma icke splittras på olika uppgifter. Vad särskilt angår förslaget att använda de samvetsömma för desarmering av ilandflutna minor är förslags- ställarnas syfte uppenbarligen, att en sådan tjänstgöring med hänsyn till den därmed förenade faran skulle verka avhållande på dem, under vilkas samvets- betänkligheter döljer sig omtanke om egen säkerhet. Sjömilitär sakkunskap har emellertid framhållit, att desarmering av ilandflutna minor måste utföras av personal, som tillhör besättningen på flottans fartyg och har långvarig specialutbildning bakom sig. Den uppgift, som under sådana förhållanden skulle kunna anvisas de samvetsömma, måste vara av mindre kvalificerad be- skaffenhet. Den fördel, som med förslaget skulle vinnas, synes knappast motväga olägenheten av att med en å ett visst fartyg befintlig, enhetlig och sammansvetsad besättning blanda därmed så olikartade element som de, varom här är fråga.

Vad krigsgravtjänsten beträffar, hava de sakkunniga funnit den icke böra ifrågakomma bland annat av militärtekniska skäl. De skäl, som föranlett förslagen om inrättande av särskilda beredskaps- kårer av samvetsömma, hava beaktats vid utformandet av de sakkunnigas för- slag till samvetsömmas utbildning i luftskyddstjänst.

Enligt för närvarande gällande bestämmelser äga samvetsömma värnplik- tiga icke uppbära te—rminslön enligt den s. k. högre tariffen. De samvetsömma kunna ej heller erhålla s. k. långtidstillägg. Med hänsyn till civilarbetarnas särställning finnas vidare i tillämpningskungörelsen till lagen om samvets- ömma värnpliktiga åtskilliga bestämmelser om tjänstgöringens ordnande, tjänstledighet m. m. för civilarbetare. De sakkunniga anse det ur olika syn- punkter rimligt och skäligt, att de vapenfria värnpliktiga i alla andra hänseen- den än de, som betingas av deras tjänstgöring såsom obeväpnade, likställas med andra värnpliktiga och sålunda bland annat erhålla samma ekonomiska förmåner. För ernåendet av detta syfte torde, utöver lagfästande av den före- slagna 9 % i lagen om vapenfria värnpliktiga, erfordras vissa ändringar i'gäl— lande avlöningsförfattningar. De ytterligare föreskrifter rörande tjänstgörin-

• Sida 62
•  Original

gens ordnande m. m., som kunna erfordras utöver dem, som av de sakkunniga föreslås, torde kunna meddelas i kommandoväg.

Sättet för prövningen av samvetsbetänkligheterna. Rätt att meddela tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm tillkom enligt 1902 års kungl. cirkulär vederbörande truppförbandschef (motsvarande). Enligt 1920 och 1925 års lagar hade inskrivningsrevisionerna att pröva de anmälda samvetsbetänkligheterna mot värnpliktstjänstgöring. Genom lag- ändring 1940 bestämdes, att endast Kungl. Maj:t finge meddela ifrågavarande tillstånd åt värnpliktig, som blivit inskriven. I anledning av inskrivningsrevi- sionernas avskaffande genom 1941 års värnpliktslag har helt nyligen bestämts, att samtliga ansökningar skola prövas av Kungl. Maj:t.

Med stöd av 5 9 i lagen om samvetsömma värnpliktiga har Kungl. Maj:t tid efter annan utfärdat bestämmelser om den utredning, som skall förebringas av värnpliktig, som begär tillstånd att fullgöra tjänstgöring såsom samvetsöm.

Av förarbetena till lagen framgår att den värnpliktige har att styrka sina samvetsbetänkligheter.

Kraven på utredningen hava upprepade gånger skärpts i anledning av de missförhållanden, som kunnat konstateras.

För närvarande gäller i ämnet kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 40). EnligtIdenna hava de värnpliktiga att själva förebringa följande utredning:

a) skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran av sökanden att han hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring med vapen eller mot varje slag av militär tjänstgöring;

b) intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller lands— fiskal å landet i fråga om sökandens vandel;

c) intyg, utfärdat på heder och samvete av två till myndig ålder komna tro- värdiga personer, Vilka under långvarig bekantskap med sökanden förvärvat in- gående kännedom om hans personliga förhållanden, att de anse honom på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hysa allvarliga samvetsbe— tänkligheter mot tjänstgöring med vapen eller mot varje slag av militär tjänst- göring, vilket intyg jämväl skall innehålla utförliga upplysningar såväl om in— tygsgivarnas bekantskap med sökanden som om de omständigheter på vilka in- tygsgivarnas omdöme grundas; samt

d) intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller lands- fiskal å landet i fråga om under 0) omförmälda intygsgivares trovärdighet.

Erfarenheterna torde giva vid handen, att denna skriftliga utredning icke är tillräcklig såsom underlag för en verklig prövning av halten i de anmälda samvetsbetänkligheterna. I främsta rummet har detta berott därpå, att de av— givna intygen ofta varit behäftade med allvarliga brister. Sålunda har det förekommit, att värnpliktiga, som sökt ifrågavarande tillstånd, avgivit intyg för varandra. Det är känt, att formulär till intyg tillhandahållits av samman- slutningar och tidningar. I många fall har utredningen i annan ordning visat, att intygsgivaren icke haft och icke kunnat hava tillräcklig kännedom om de förhållanden, han angivit i intyget. Det undandrager sig bedömande om dessa

• Sida 63
•  Original

brister äro särskilt utmärkande för ifrågavarande typ av intyg; varje domstol, för att icke säga varje myndighet i riket torde i större eller mindre grad hava kunnat konstatera det ringa värdet av intyg, som förebragts av part eller sökande och som icke beedigats. Det ligger emellertid nära till hands att antaga, att missförhållandena göra sig särskilt starkt gällande, då det gäller intyg om samvetsömhet. Det måste vara svårt för en medlem av sådan sam— manslutning, där kanske alla medlemmarna hava en mot försvaret negativ in- ställning, att vägra en trosbroder intyg om att denne hyser allvarliga samvets— betänkligheter mot militär tjänstgöring; en vägran är mycket nära en beskyll- ning för bristande trohet mot sammanslutningen. I särskilt hög grad synas missförhållandena emellertid hava gjort sig gällande beträffande intyg om s. k. etisk samvetsömhet. Gång efter annan har i riksdagen påtalats, att intyg om sådan samvetsömhet kunnat erhållas på mycket lösa grunder. Å andra sidan gäller om intyg, utfärdade av personer, vilka för den prövande myndig- heten äro väl kända för obejktivitet och omdömesförmåga, att de äro av stort värde. Det av polismyndighet utfärdade intyget om intygsgivarnas trovärdig— het kan emellertid ingalunda anses innebära garanti för sådana egenskaper. Polismyndigheten lärer i de allra flesta fall icke vägra intyg om trovärdighet, med mindre vederbörande fällts till ansvar för brott.

Med anledning av erfarenheterna om intygens bristfällighet såsom material för en verklig prövning av de anmälda samvetsbetänkligheterna ersattes i januari 1941 en tidigare föreskrift om intyg av präst i kyrkobokföringsorten med en föreskrift om att sökanden skulle infinna sig hos viss i särskild ord- ning utsedd prästman för samtal. Denne har att inhämta erforderliga upplysningar angående sökandens personliga förhållanden och övriga omstän- digheter, som kunna vara av betydelse för ärendets avgörande. Dessa upp- lysningar inhämtas på olika vägar. Sålunda brukar prästmannen sätta sig i förbindelse med intygsgivarna, med arbetsgivare, arbetskamrater m. fl. ävensom med pastor i sökandens församling eller frikyrkoförsamling, om sökanden tillhör sådan. Det åligger prästmannen att göra denna undersök- ning så grundligt, att han kan avgiva ett utlåtande utmynnande i ett bestämt uttalande om allvaret i sökandens samvetsbetänkligheter. De sakkunniga hava haft tillfälle att taga del av ett antal utlåtanden av ifrågavarande slag och hava jämväl på annan väg erhållit kännedom om, hur ett antal av de utsedda prästmännen fattat sin uppgift. De sakkunniga hava fått den uppfattningen att de utsedda prästmännen i regel ägnat sig åt uppgiften med största allvar samt med vilja och förmåga till objektivitet. Ifrågavarande prästmän hava förordnats av vederbörande domkapitel, dock att beträffande i tjänstgöring varande Värnpliktiga militärpastorerna i stället anlitats. På denna väg har i vissa fall kunnat konstateras att, ehuru formellt oklanderliga intyg om samvetsömhet förebragts, sökandens livsföring eller åtgärder för anskaffande av utredning om sin samvetsömhet icke kunna vara förenliga med rimliga krav på den, som vill göra anspråk på undantagsställning på grund av sam- vetsbetänkligheter. Vidare torde detta system hava medverkat till att

• Sida 64
•  Original

personer, vilkas motiv icke varit ärliga, i viss utsträckning icke velat under- kasta sig det noggranna skärskådande av sina personliga förhållanden, som metoden innebär. Å andra sidan har den verksamhet, de prövande präst— männen utövat, i åtskilliga fall föranlett, att personer, vilka av olika skäl icke kunnat förebringa den erforderliga formella utredningen men som icke desto mindre hyst de allvarligaste samvetsbetänkligheter, kunnat få dessa respek— terade.

Med hänsyn till vad ovan anförts och då såväl teologisk sakkunskap som den vana att bedöma människor och den förmåga att vinna förtroende, som ofta utmärka prästmän, måste anses vara av betydande värde för utredningen av de särskilda fallen av anmäld samvetsömhet, vilja de sakkunniga, ehuru vunnen erfarenhet från systemets praktiserande i ett och annat fall lett till tvekan om vederbörandes lämplighet för uppgiften, förorda att systemet i princip bibehålles. Om än det synes naturligt, att personer tillhörande svenska kyrkans prästerskap alltjämt anlitas för ifrågavarande uppgift, torde dock jämväl andra med själavård förtrogna böra kunna ifrågakomma. Det' synes de sakkunniga lämpligast att vederbörande utses av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till bland annat att svårigheterna för de värnpliktiga att komma i förbindelse med de av domkapitlen utsedda prästmännen på grund av att av- stånden på sina håll äro avsevärda, synes det lämpligt att utredningmännens antal sättes jämförelsevis högt. Åt utredningsmännen bör ersättning beredas för havda resekostnader och andra utlägg i anledning av uppdraget. För den händelse viss utredningsman, trots att antalet sådana ökas, kommer att erhålla större antal eller särskilt betungande utredningsuppdrag, torde möjlighet böra finnas att bereda honom ersättning för nedlagt arbete.

Inskrivningsrevisionernas avskaffande har automatisk medfört att en möjlig- het till personlig kontakt mellan den beslutande myndigheten och sökanden gått förlorad. Revisionerna ägde nämligen att kalla sökanden att inställa sig personligen ävensom att föranstalta om hörande av andra personer, som an- sågos kunna lämna upplysningar av beskaffenhet att inverka på ärendets avgörande.

Denna möjlighet begagnades visserligen i mycket olika omfattning och dess betydelse har minskats genom det nämnda förfarandet med hänvisning till särskilt utsedd prästman. Icke desto mindre framstår det som en brist, att möjligheten till erhållande av kompletterande utredning bortfallit.

I sitt utlåtande den 26 november 1941 över väckt förslag om ändring i lagen om samvetsömma värnpliktiga yttrade de sakkunniga, som bland annat med hänsyn till önskvärdheten av att en enhetlig prövning av hithörande ärenden åvägabragtes förordade, att beslutanderätten i hithörande ärenden samlades i Kungl. Maj:ts hand, att de ville i sitt slutliga utlåtande återkomma till spörsmålet om ej prövningsförfarandet borde kompletteras, eventuellt ersättas genom inrättandet av ett särskilt organ för utredning av hithörande ärenden. Otvivelaktigt föreligga stora svårigheter att med nuvarande orga— nisation i varje särskilt fall föranstalta om 'en utredning, som är tillfyllest—

• Sida 65
•  Original

görande för att ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut. I viss mån torde dessa svårigheter komma att ökas, därest de sakkunnigas förslag förverkligas, nämligen bland annat att samhällsfientliga element skola avlägsnas men upp- repade frihetsstraff såvitt möjligt undvikas. De sakkunniga vilja därför vid— bliva sin tidigare framlagda tanke att förorda inrättandet av ett särskilt organ, vars yttrande av Kungl. Maj:t kunde inhämtas i hithörande frågor. De sak- kunniga hava jämväl övervägt, om icke det särskilda organet kunde anförtros jämväl beslutanderätten i dessa. Häremot synes tala bland annat att be- slutanderätten beträffande vissa andra undantag från värnpliktslagen förbe- hållits Kungl. Maj:t. Men även andra skäl, bland annat bibehållandet av Kungl. Maj:ts möjlighet att kontinuerligt följa utvecklingen av hit- hörande ömtåliga frågor samt önskvärdheten av att riksdagens kontrollmöjlig— heter icke förminskas, tala för att beslutanderätten förbehålles Kungl. Maj:t. Att Kungl. Maj:ts prövning i det stora flertalet fall kan bliva rent formell synes naturligt och önskvärt.

Det föreslagna nya organet —— förslagsvis benämnt Försvarsdepartementets värnpliktsråd -—— skulle hava att avgiva yttranden över alla ansökningar om tillstånd till vapenfri tjänstgöring ävensom att föreslå tjänstgörings- uppgift för dem, vilkas ansökningar av Kungl. Maj:t bifallas. Rådet skulle äga förelägga sökanden att inkomma med kompletterande utredning ävensom kunna ålägga sökanden personlig inställelse inför rådet eller av detta för ända- målet anlitad person eller myndighet. Genom att träda i förbindelse med de personer, som avgivit utlåtande, kunde rådet ytterligare bidraga till ett mate- riellt tillfredsställande avgörande. Rådet skulle hava att följa utvecklingen på området och föreslå de åtgärder, som kunde anses betingade av omständig- heterna. Det skulle avgiva förslag å de personer, som skulle ägna prövning åt anmälda samvetsbetänkligheter ävensom bistå de utsedda personerna i deras verksamhet med anvisningar och råd. I rådet, som skulle utses av Kungl. Maj:t, borde krigsmakten, prästerskapet samt de frikyrkliga vara företrädda.

I sakens natur ligger, att personer, vilkas samvetsövertygelse helt eller delvis bibringats dem av andra, kunna efter längre eller kortare tid i viss ut- sträckning ändra uppfattning. I ett icke obetydligt antal fall hava förut sam- vetsömma värnpliktiga funnit samvetet bjuda dem att i nuvarande läge på eget initiativ ställa sig till förfogande för att med vapen i hand försvara sitt land. Det torde emellertid icke vara tvivel underkastat, att ett än större antal förutvarande samvetsömma, som jämväl ändrat uppfattning, icke mäktat att själva taga ett dylikt initiativ.

I princip anse de sakkunniga, att de samvetsömma böra vara skyldiga att när som helst underkasta sina samvetsbetänkligheter omprövning. Detta för— hållande har även av representanter för de samvetsömma erkänts. Från statens synpunkt blir intresset av en dylik omprövning mindre framträdande, i den mån de samvetsömma sättas till uppgifter av vikt för samhället och erhålla utbildning härför. Annorlunda förhåller det sig med de nu befintliga sam— vetsömma, som ännu icke erhållit någon utbildning för de uppgifter, de sak-

• Sida 66
•  Original

kunniga i annat sammanhang föreslagit. Beträffande dessa samvetsömma före- slå de sakkunniga, att en allmän omprövning företages, med undantag dock för dem som erhållit tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm efter den 1 juli 1940. Ehuru det vore önskvärt, att omprövningen kunde ske i samma ordning som föreskrives för erhållande av nytt tillstånd, hava de sakkunniga ansett sig böra begränsa sig till att föreslå ett enklare förfarande. En ändamålsenlig metod synes de sakkunniga vara, att envar av ifrågavarande samvetsömma tillställes ett skriftligt meddelande om att hans tillstånd anses återkallat, därest han icke inom åtta dagar efter erhållen del av meddelandet insänder skriftlig, på heder och samvete avgiven förklaring om att han hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring med vapen. Meddelandet synes böra innehålla formulär till sådan förklaring ävensom underrättelse om, vilken ut- bildning och tjänstgöring vederbörande, såvitt kan förutses, kommer att erhålla, om tillståndet förbliver gällande respektive återkallas. De värnplik- tiga, vilka befinnas icke längre vara samvetsömma, synas böra uttagas till vapentjänst och erhålla någon utbildning härför, eventuellt i samband med den utbildning, som kan vara avsedd för dem, vilka efter frikallelse komma att inskrivas såsom värnpliktiga. Av vikt i detta sammanhang synes de sak- kunniga vara, att de till vapentjänst överförda samvetsömma icke tagas i an- språk för utbildning under längre utan snarare under kortare tid, än de eljest skulle hava att tjänstgöra.

Stratfrättsliga spörsmål.

I den diskussion, som såväl i riksdagen som i pressen tid efter annan före— kommit om de samvetsömma värnpliktigas ställning, har frågan om den på samvetsskäl grundade värnpliktsvägrans straffrättsliga bedömande spelat en framträdande roll. Det har sålunda framhålllits, att fängelse och straffarbete icke voro lämpliga former för statens reaktion mot insubordinationsbrott, som icke hade annan grund än samvetets bud. Utan tvivel har begagnandet av dessa strafformer haft vissa olyckliga verkningar, främst därigenom att de framställts såsom ett bestraffande av ett vaket samvete. Detta har medfört att åtskilliga av de bestraffade känt sig och på sina håll ansetts såsom mar- tyrer för sin övertygelse. Detta förhållande synes även icke utan framgång hava kunnat utnyttjas i propagandasyfte. Insikten om att även ett land som Sverige, där statsmakterna även under krigsåren tagit stor hänsyn till sam— vetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, dock måste fordra, att den enskilde icke sätter sig över staten och att staten i motsatt fall måste upprätthålla sin auktoritet med maktmedel, torde emellertid vara ganska allmän. De vådliga konsekvenserna av en motsatt uppfattning torde vara lika uppenbara som angelägenheten ur såväl statens som den en- skildes synpunkt att undanröja eller åtminstone minska de fall, där straff måste tillgripas. En orsak till den kritik, som gjort sig hörd från även omdömesgillt håll, torde vara att man där gjort sig synnerligen överdrivna

• Sida 67
•  Original

föreställningar om den omfattning, i vilken frihetsstraff måst tillgripas. En orsak till att dylika föreställningar kunnat uppkomma torde vara, att tillför- litliga statistiska upplysningar i ämnet icke stått att erhålla. För att undan- röja denna brist hava de sakkunniga föranstaltat om en särskild statistisk undersökning, vars resultat sammanfattats i en bilaga till detta betänkande. Därav inhämtas, att antalet värnpliktiga, som under tiden 1 januari 1939—31 augusti 1941 ådömts straff för hithörande slag av brott, som de begått under åberopande av samvetsskäl, uppgår till 206. Av dessa personer utgjordes 59 av samvetsömma, som sakfällts för vägran att fullgöra den dem i sådan egen- skap ålagda tjänstgöringen. 68 hade vid tiden för brottets begående erhållit avslag å ansökan om tillstånd att tjänstgöra i den för samvetsömma medgivna ordningen medan beträffande 31 sådan ansökan vid sagda tid var beroende på prövning. 50 hade vid tiden för brottets begående icke ingivit någon ansökan. 35 av de 206 dömda hade fällts till ansvar flera gånger. Sistnämnda förhållande synes hava varit ägnat att uppröra opinionen mera än den omständigheten att frihetsstraff över huvud kommit till användning i förevarande samman- hang. Såsom otillfredsställande framstår även i viss mån den omständigheten att straff utdömts medan ansökning varit beroende på prövning. Att så blivit fallet sammanhänger med i vederbörlig tillämpningskungörelse förefintlig bestämmelse om att värnpliktig, som ingiver ansökan av ifrågavarande slag, är underkastad i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser till dess hans ansökan avgjorts. Denna bestämmelse, som i april 1940 ersatte tidigare föreskrifter, vilka i praktiken medförde att en enkel anmälan om samvets- betänkligheter hade till följd hemförlovning under avsevärd tid och obe- hörigen kunde utnyttjas i detta syfte, har sedermera i generalorderväg modifierats. Det synes de sakkunniga lämpligt, att bestämmelser med- delas av innebörd att värnpliktig, som ingiver ansökning om tillstånd på grund av samvetsskäl till vapenfri tjänst, icke må under den tid ansökningen är beroende på prövning mot sin vilja åläggas övning i vapens bruk eller bärande av vapen eller ammunition. Såsom ett korrektiv mot missbruk torde böra stadgas, att den vapenfria tjänstgöringen icke tillgodoräknas den, vars ansökan om sådan tjänst lämnas utan bifall.

Beträffande dem, vilka, sedan deras ansökningar lämnats utan bifall, likväl vägra att fullgöra dem ålagd tjänstgöring kan tydligen, om statens auktoritet skall kunna upprätthållas, icke undvikas att vederbörande ådraga sig straff. Att så blir fallet är förvisso beklagligt men det kan icke sägas vara något våld- förande av samveten. Avslaget på framställningen har ju meddelats sedan en ytterst sorgfällig prövning givit vid handen, att den värnpliktiges ställninge- tagande icke ansetts kunna vara betingad av samvetsskäl. Att härvid misstag kunna förekomma är endast alltför naturligt. Att pejla djupet'av en annan människas samvete står icke i mänsklig makt.

I anslutning till denna" tankegång har anförts att något tydligare bevis på vederbörandes uppriktighet icke gärna kan givas än att han hellre tager sitt

• Sida 68
•  Original

straff än giver vika. De sakkunniga hava jämväl övervägt att föreslå en bestäm- melse om att den, som avtjänat straff för på samvetsskäl grundad värnplikts- vägran, utan vidare prövning skall befrias från vapentjänst. Häremot talar att varje värnpliktig skulle kunna genom ett fängelsestraff så att säga köpa sig fri från en särskilt riskfylld befattning. Denna invändning hava de sakkunniga funnit vägande och föreslå i stället en föreskrift om att utan bifall lämnad ansökan om vapenfri tjänst skall på anmälan av den värnpliktige upptagas till förnyad prövning, därest vederbörande fälles till ansvar för vägran att full- göra vapentjänst och härför åberopar samvetsskäl. Tillika föreslå de sakkun- niga, att sådan värnpliktig efter avtjänandet av straffet skall hemförlovas och icke må ånyo inkallas, förrän hans värnpliktsförhållanden blivit föremål för ny prövning.

Av skäl, som i annat sammanhang utvecklats, finna de sakkunniga icke an— ledning att särskilt ömma för dem, vilka erhållit tillstånd till vapenfri tjänst men som vägra att utföra sådan. Vissa av de olägenheter, som äro förenade med förekomsten av dylika personer, torde bortfalla, därest det av de sak— kunniga framlagda förslaget om centralisering av mot samhället osolidariska och vissa andra personer till särskild arbetsplats förverkligas.

Att de för värnpliktsvägran dömda, som icke ingivit ansökan om tjänst- göring såsom samvetsömma, äro så många, som den statistiska undersökningen visar, synes svårförklarligt. Sannolikt sammanhänger det med det förhållan- det, att inkallelsen för åtskilliga, vilkas samvetsbetänkligheter uppkommit först efter det de fullgjort fredstjänstgöring, kommit överraskande samt att de icke känt till gällande föreskrifter. Det kan också hava berott därpå, att veder— börande icke ansett sig hava anledning att begära tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm, enär han icke avsett att underkasta sig ens sådan tjänst- göring eller ock därpå att han i själva verket önskat att framstå såsom martyr genom att ådraga sig straff. Sedan numera de flesta värnpliktiga hava varit i beredskapstjänstgöring, torde man kunna räkna med, att ifrågavarande grupp skall minska eller helt försvinna.

De sakkunniga hava övervägt att föreslå införande av en ny strafform för på samvetsskäl grundad värnpliktsvägran. Denna strafform skulle känneteck- nats av, att vederbörande skulle ålagts rent civilt arbete under mycket lång tid. Vidare skulle föreskrifter hava givits om, att den straffade efter straffets av— tjänande icke vidare finge tagas i anspråk såsom värnpliktig. De sakkunniga hava emellertid, ehuru en dylik strafform i vissa hänseenden skulle tett sig mera tilltalande än de nuvarande för brott av ifrågavarande art, avstått från att framlägga förslag härutinnan, enär de mest otillfredsställande konsekven- serna av nuvarande ordning synas låta sig undanröjas på annat sätt och vid sådant förhållande omständigheterna icke synas motivera. en så genomgripande reform.

: _a»

• Sida 69
•  Original

Sammanfattning.

De sakkunniga vilja slutligen sammanfattningsvis angiva huvudpunkterna i de genom den nu framlagda utredningen vunna resultaten sålunda:

1. Statsmakterna böra under samma formella förutsättningar som hittills tillerkänna de värnpliktiga, som under åberopande av samvetsskäl önska be— frielse från skyldighet att fullgöra militär tjänstgöring i den härutinnan i all- mänhet stadgade ordningen, rätt till viss undantagsställning.

2. Ovanberörda undantagsställning bör principiellt begränsas till frihet från skyldighet att bära vapen och i överensstämmelse härmed böra de, som tillhöra ifrågavarande kategori, betecknas såsom vapenfria värnpliktiga.

3. Fredstjänstgöringen för vapenfri värnpliktig bör omfatta en tid, med 120 dagar överstigande den tid, varunder han skulle tjänstgjort, därest frihet från vapentjänst ej tillerkänts honom, eller således 570 dagar, varjämte han skall hava skyldighet att fullgöra beredskapsövning under samma betingelser som övriga värnpliktiga.

4. Beslutas med tillämpning av 28 % värnpliktslagen inkallelse av värn— pliktiga, böra jämväl vapenfria värnpliktiga kunna inkallas till tjänstgöring. Sådan inkallelse till beredskapstjänst bör förekomma i den omfattning, som betingas av behovet, men beredskapstjänstgöringen bör icke i princip utmätas längre för vapenfria än för andra värnpliktiga. Dock bör tillses att värnplik- tiga, som efter åtminstone till någon del fullgjord fredstjänstgöring sökt seder- mera beviljat tillstånd till vapenfri tjänst, få fullgöra beredskapstjänst under längre tid än flertalet andra värnpliktiga. Ytterligare bör tillses att övergång från vapenfri tjänst till annan tjänst underlättas genom att vapenutbildningen i dessa fall med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring begränsas.

5. De vapenfria värnpliktiga skola uttagas till tjänstgöring antingen som sjukvårdspersonal inom försvarsmakten eller som brandmanskap vid luft- skyddet, i vilket senare fall de skola genomgå utbildning vid centralt anord— nade brandskyddskurser under en tid av 120 dagar och därefter fördelas på olika brandkårer inom riket samt, i den mån sådant ej låter sig göra, hänvisas till expeditions- och handräckningstjänst. Därest värnpliktig, som i övrigt faller inom ifrågavarande kategori, finnes vara av asocial inställning, eller fälles till ansvar för vägran att fullgöra den tjänstgöring, som blivit honom ålagd i hans egenskap av vapenfri värnpliktig, skall särskild tjänstgöring, som fullgöres i för ändamålet upprättat arbetsläger, tilldelas honom. Nu befintliga s. k. vapenvägrare samt civilarbetare omföras till vapenfria värnpliktiga. De förutvarande s. k. vapenvägrarna bibehålla nuvarande upp- gifter, huvudsakligen handräckningstjänst. De civilarbetare, som äro därtill användbara, utbildas till hjälpbrandmän under särskilda kurser om 60 dagar, vilka kurser böra åtföljas av praktisk tjänstgöring. De till brandtjänst icke lämpliga civilarbetarna överföras till handräckningstjänst. Möjlighet skall finnas att, där omständigheterna påkalla sådant, hänvisa vapenfri värnpliktig till civilt arbete, inom eller utom krigsmakten.

• Sida 70
•  Original

6. I fråga om ordningen för prövningen av framställningar från värnplik— tiga om vapenfri tjänstgöring föreslås, att sådan anmälan skall göras antingen vid inskrivningsförrättningen till inskrivningsnämnden eller å annan tid till vederbörande inskrivningschef, att anmälan skall vara åtföljd av intyg, som äro av enahanda beskaffenhet som de, vilka för närvarande erfordras, att nämn- den, respektive inskrivningschefen har att hänvisa den värnpliktige till av Kungl. Maj:t utsedd person (prästman eller annan), som har att efter under— sökning av den värnpliktiges förhållanden och samtal med honom avgiva ut- låtande i ärendet, att handlingarna därefter skola insändas till Kungl. Maj:t, som beslutar i ärendet efter hörande av ett särskilt, av Kungl. Maj:t utsett råd. I detta råd bör militär sakkunskap liksom prästerskapet och de frikyrkliga vara representerade.

7. Beträffande slutligen de straffrättsliga spörsmålen i fråga om vägran att fullgöra anvisad tjänstgöring inskränka sig de sakkunniga till att föreslå dels att, där någon enligt gällande bestämmelser blivit dömd för sådan vägran, hans sak, efter det han utstått straffet eller fråga om dess verkställande för— fallit, skall ånyo underställas Kungl. Maj:t, som efter hörande av den råd— givande nämnden beslutar, huruvida vederbörande skall åläggas den tjänst— göring, han tidigare vägrat fullgöra, eller hänvisas till annan sådan, dels ock att värnpliktig, som ingivit ansökan om vapenfri tjänst, ej må åläggas vapen— tjänst, så länge hans ansökan är beroende på prövning.

• Sida 71
•  Original

Bilaga 1.

Undersökning rörande de samvetsömmas straffrättsliga förhållanden m. 111.

Av C. Hammarberg.

Inledning.

De samvetsömmas straffrättsliga ställning.

För värnpliktig, som vägrar åtlyda förmans under tjänstens utövning och i vad angår tjänsten givna befallning är straff stadgat i 76 % strafflagen för krigsmakten. Under nämnda lag lyda förutom värnpliktiga, vilka fullgöra sin värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning även vissa kategorier av de värnpliktiga, vilka fullgöra sin värnpliktstjänstgöring i den för samvetsömma medgivna sär- skilda ordningen. Jämlikt 1 % lagen den 12 juni 1925, nr 338, om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, kan samvetsöm värnpliktig fullgöra sin värnpliktstjänstgöring antingen vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition —— s. k. vapenvägrare, eller ock genom att utföra civilt arbete för statens räkning — s. k. civilarbetare. De värnpliktiga civilarbetarna, vilka före den 21 april 1940 sysselsattes uteslu- tande med statliga arbeten utanför försvarsväsendet, kunna från och med sist- nämnda dag, jämlikt lag den 19 april 1940, nr 244, om vissa ändringari lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, sysselsättas jämväl inom försvarsväsendet, och lyda då —— liks0m de 9. k. vapen- vägrarna — under strafflagen för krigsmakten. De utanför försvarsväsendet sysselsatta värnpliktiga civilarbetarna åter äro ifråga om brott och förseelser med avseende å sin tjänstgöring, i likhet med vad före den sålunda vidtagna utvidgningen av de värnpliktiga civilarbetarnas tjänstgöringsområde var fallet, underkastade ansvar enligt lagen den 12 juni 1925, nr 183, om straff för förbry- telser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare). För värnpliktig civilarbetare utanför försvarsväsendet, vilken vägrar att åtlyda arbetsbefälets under tjänstens utövning och i vad angår tjänsten givna befallning är ansvar stadgat i 3 % av sistnämnda lag.

Undersökningens omfattning.

Förevarande undersökning omfattar enligt den för dess verkställande fast- ställda planen dels värnpliktiga sakfällda för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten dels ock värnpliktiga sakfällda för brott enligt 3 % lagen den 12 juni 1925, nr 183, d. v. s. samtliga värnpliktiga, oavsett huruvida de fullgjort sin värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, eller såsom s. k. vapenvägrare eller civilarbetare inom eller utanför försvarsväsendet, vilka fällts till ansvar för vägran att åtlyda förmans respektive arbetsbefälets i tjänsten givna befallning. Rörande de sålunda sakfällda ha uppgifter inhämtats bland annat därom, huru— vida de såsom skäl för sin vägran åberopat samvetsbetänkligheter mot värna pliktstjänstgöring. I undersökningen äro däremot icke medtagna andra av samvets— ömma värnpliktiga i tjänsten begångna förbrytelser, såsom rymning, olovligt undauhållande, eller en blott underlåtenhet att efterkomma förmans eller arbets- befälets i tjänsten givna befallning. I den män för dylika förbrytelser sakfällda värnpliktiga icke tillika under den tid, förevarande undersökning avser, fällts till ansvar för vägran att åtlyda förmans respektive arbetsbefälets i tjänsten givna befallning, falla de sålunda utanför undersökningen.

• Sida 72
•  Original

Medan mål om ansvar för brott enligt 3 % lagen den 12 juni 1925, nr 183, om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare) anhängig- göras endast vid rådhusrätter, kunna mål om ansvar för brott enligt 76 % straff- lagen för krigsmakten upptagas, förutom av krigsrätt, jämväl såsom disciplinmål av militär befälhavare med bestraffningsrätt isådana mål. Till beslut, varigenom i disciplinmål värnpliktig fällts till ansvar för brott enligt sist angivna lagrum, har emellertid i förevarande undersökning hänsyn tagits allenast, då den dömde sedermera jämväl av krigsrätt sakfällts för sådant brott. Däremot ha i under- sökningen kuunat medtagas de visserligen fåtaliga mål om ansvar för brott enligt 76 % straälagen för krigsmakten, vilka slutdömts av allmän underrätt.

De i följande redogörelse framlagda uppgifterna hänföra sig i samtliga fall till de laga kraftvunna utslagen i respektive mål och i undersökningen ha med- tagits samtliga sådana utslag, vilka vunnit laga kraft åren 1939 och 1940 samt under tiden januari—augusti 1941. Dessutom ha i undersökningen medtagits 32 för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten sakfällda samvetsömma värnpliktiga, beträffande vilka laga kraftvunnet utslag förelegat först efter ut- gången av augusti 1941. Undersökningen avser sålunda en tid, under vilken betydande inkallelser av värnpliktiga ägt rum. Under år 1940 samt den del av år 1941, som undersökningen omfattar, har även det stora flertalet av de samvets— ömma, vilka på grund av samvetsbetänkligheter erhållit vederbörligt tillstånd att i särskild ordning fullgöra sin värnpliktstjänstgöring, under längre eller kortare perioder varit inkallade till tjänstgöring. Det bör emellertid märkas, att under den tid undersökningen avser, olika bestämmelser gällt i fråga om tjänstgöringsskyldigheten för värnpliktiga, vilka i behörig ordning ingivit ansökan om tillstånd att få fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom samvetsömma.1 Före den 21 april 1940 har sålunda värnpliktig, vilken först efter inskrivningen ingivit sådan ansökan, under tiden till dess ansökningen blivit prövad, antingen icke inkallats till tjänstgöring, eller ock, om han redan befunnit sig i tjänst- göring, hemförlovats, därest sannolika skäl för ansökningen visats. Under tiden intill dess beslut i sist angivet hänseende meddelats, har vidare värnpliktig, som redan inställt sig till tjänstgöring, varit befriad från tjänstgöringen ifråga. Från och med nyssnämnda dag har emellertid värnpliktig, som efter att ha blivit inskriven, ingivit ansökan om tillstånd för samvetsömma, under tiden intill dess ansökningen prövats, i fråga om sin tjänstgöring och sina värn— pliktsförhållanden, under tiden till dess ansökningen blivit prövad, varit under- kastad i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser; dock att sistnämnda stadgande genom i kommandoväg meddelade bestämmelser i september 1940 i vissa hänseenden modifierats och senare ändrats.

Uppngtsmaterz'alets insamlmzde.

Under den tid undersökningen omfattar, har i viss utsträckning fältkrigsräftt varit underdomstol vid krigsmakten. Under tiden maj 1940—jauuari 1941 voro sålunda — bortsett från sådana regementskrigsrätter, stationskrigsrätter och särskilda krigsrätter, vilka hade att slutföra handläggningen av mål anhängig- gjorda före den 1 maj 1940 — endast fältkrigsrätter verksamma. Jämväl under tiden från och med slutet av december 1939 till och med april 1940 funnos enligt särskilda bestämmelser fältkrigsrätter inrättade vid vissa avdelningar av krigsmakten. Från och med februari 1941 ha emellertid flertalet fältkrigsrätter successivt avvecklats, sedan de ordinära krigsrätterna återupptagit sin verksam-

1 Jfr 4 och 6 55 i tillämpningskungörelsen den 23 december 1925, nr 516, till lagen om samvetsömma. värnpliktiga, samt 5 5 i tillämpningskungörelsen av den 19 april 1940, nr 256, till samma lag.

• Sida 73
•  Original

hetl. Då protokollen från fältkrigsrätter, vilkas verksamhet upphört jämlikt 38 % 2 st. lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes inom viss tid skola insändas till krigshovrätten att där förvaras, har undersökningen vad beträffar mål avgjorda av fältkrigsrätter, såsom regel kunnat grundas på direkt bearbet- ning av dessa domstolars protokoll, till vilka, även i de fall de jämlikt gällande bestämmelser eljest ej finge utlämnas, enligt av Kungl. Maj:t den 21 november 1941 meddelat förordnande, i den mån så för undersökningens fullföljande varit erforderligt, tillgång erhållits. Förutom i krigshovrätten beäntliga, med stöd av Kungl. Maj:ts berörda förordnande till förfogande ställda protokoll från fältkrigs- rätter, vilkas verksamhet upphört, ha även protokollen från vissa därvid alltjämt verksamma fältkrigsrätter varit föremål för rättsstatistisk bearbetning genom den för undersökningen anlitade biträdespersonalens försorg. I fråga om flertalet verksamma fältkrigsrätter ävensom samtliga andra här avsedda domstolar än fältkrigsrätter har undersökningen emellertid i viss utsträckning grundats på den från dessa domstolar enligt fastställda formulär2 avgivna redovisningen till rätts- statistiken eller på visst annat hos statistiska centralbyrån tillgängligt rättssta- tistiskt material3; dock att för tiden januari—augusti 1941 samtliga uppgifter rörande de fåtaliga vid rådhusrätterna under sagda tid avgjorda bötesmålen om ansvar för brott enligt 3 & lagen den 12 juni 1925, nr 183, inhämtats direkt från respektive rådhusrätter. Erforderliga kompletterande uppgifter ur protokoll och övriga handlingar uti de ifrågavarande målen ha därpå inhämtats från veder- börande domstolar, auditörer, civila ledamöter eller militära befälhavare, till vilka krigsrättsprotokoll blivit avlämnade. Vad angår utslag i krigshovrätten samt högsta domstolen ha erforderliga kompletteringar dock i allmänhet verkställts genom den för undersökningen anlitade biträdespersonalens försorg. Av det anförda torde framgå, att föreiintlig redovisning till rättsstatistiken rörande överrätternas utslag i dit fullföljda besvärsmål legat till grund jämväl för avgö— rande av frågan, huruvida de i första respektive andra instans meddelade utslagen vunnit laga kraft eller talan mot desamma fullföljts i högre rätt. Härvid har, vad beträffar krigshovrätten samt högsta domstolen, hänsyn kunnat tagas även till utslag meddelade under sista kvartalet år 1940, men i fråga om de allmänna hovrätterna icke till utslag meddelade senare än under tredje kvartalet samma år. Till följd härav kan icke helt uteslutas, att i enstaka fall utslag, som icke' vunnit laga kraft, kommit att medtagas iundersökniugen, enär vid nyss angivna tidpunkter överrätten ännu icke meddelat utslag i det fullföljda målet. Att dessutom i ett antal fall medtagits utslag, vilka vunnit laga kraft först efter utgången av den tid, undersökningen principiellt omfattar, har förut omnämnts

Undersökningens fullständighet, ?) avseende å mål handlagda av fältkrigsrätter.

Undersökningen grundar sig, i vad avser mål handlagda av fältkrigsrätter, på uppgifter från samtliga fältkrigsrätter med av Kungl. Maj:t förordnad civil ledamot. Dessutom kunna emellertid jämlikt 18 % lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes vid detacherad eller från förbindelse med huvudstyrkan skild avdelning av krigsmakten inrättas fältkrigsrätter, vid vilka civil ledamot förordnas av militär befälhavare. Huruvida och i så fall i vilken utsträckning

¹ Jfr kungl. kung. den 26 april 1940, nr 260, angående fältkrigsrätter samt kungl. kung. den 17 januari 1941, nr 25, om upphörande av vissa fältkrigsrätter. —- 2 Formulär 16 från regementskrigsrätter, stationskrigsrätter och särskilda krigsrätter ävensom från vissa. allt— jämt verksamma fältkrigsrätter; formulär 3 3. från rådhusrätter och häradsrätter; formulär 11 & från krigshovrätten och allmänna hovrätterna; samt formulär 14 &. från högsta domstolen. — 5 De rättsstatistiska utdragen ur straifregistret ävensom vissa vid den rättsstatistiska. bearbetningen av rådhusrätternas till länsräkenskaperna fogade saköreslängder upprättade arbetstabeller m. m.

• Sida 74
•  Original

sistnämnda stadgande under den tid, undersökningen avser, bringats i tillämp— ning, har icke kunnat utrönas. Då detacherade avdelningar i ett flertal fall lytt under fältkrigsrätter med av Kungl. Maj:t förordnad civil ledamot samt protokoll till krigshovrätten icke i något fall influtit från fältkrigsrätt inrättad vid dylik detacherad avdelning av krigsmakten, synes dock fog Bunas för antagande, att undersökningen omsluter åtminstone praktiskt taget samtliga fältkrigsrätter, vilka varit inrättade under den tid, som undersökningen omfattar.

De inhämtade uppgifterna.

Uppgifterna rörande de för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten sak- fällda ha meddelats enligt särskilda tryckta uppgiftsformulär, vilka tagits i bruk jämväl för inhämtande av uppgifter rörande de fåtaliga värnpliktiga, vilka fällts till ansvar för brott enligt 3 5 lagen den 12 juni 1925, nr 183, om straff för förbrytelser i tjänsten av Vissa värnpliktiga (civilarbetare). Till ledning för upp— giftsformulärens ifyllande ha särskilda anvisningar funnits meddelade. De till undersökningen lämnade uppgifterna rörande de sakfällda värnpliktiga ha varit nominativa samt omfattat jämväl den värnpliktiges inskrivningsnummer. Om en var sakfälld ha i övrigt uppgifter meddelats i bland annat följande hänseen- den: Huruvida den sakfällde såsom skäl för sin vägran att åtlyda förmans respektive arbetsbefälets i tjänsten givna befallning åberopat samvetsbetänklig— heter mot värnpliktstjänstgöring; tiden för brottets begående (år och dag); antalet föregående straifällningar för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten re- spektive 3 5 lagen den 12 juni 1925, nr 183; domstol eller militär befälhavare med bestraEningsrätt i disciplinmäl, som meddelat utslaget eller beslutet i fråga; samt det genom laga kraftvunnet utslag ådömda straffet m. m. Beträffande de för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten sakfällda ha vidare uppgifter meddelats därom, huruvida den sakfällde fullgjorde sin värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, eller i egenskap av s. k. vapenvägrare utförde militär tjänstgöring utan skyldighet att bära vapen eller ammunition eller ock i egenskap av civil- arbetare i stället för militär tjänstgöring utförde civilt arbete inom försvars— väsendet. Enligt anvisningarna för uppg aiftsformulärets ifyllande borde beträffande sakfälld, som åberopat samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, därjämte angivas arten av den tjänstgöring, som den sakfällde vägrat att utföra, exempel- vis tjänstgöring med vapen, bärande av uniform, militär tjänstgöring, utförande av civilt arbete för försvarsväsendet eller över huvud för statens räkning eller dylikt. I fråga om samvetsömma värnpliktiga borde vidare, därest den samvets- ömme tillhörde sekt eller konfessionell sammanslutning, angivas sektens eller sammanslutningens benämning. Uppg viftsmaterialet har sålunda möjliggjort en fördelning av de sakfällda samvetsömma efter arten av den dem åliggande tjänst- göring, de vägrat att utföra. Därvid har tillämpats en gruppering av de sain- vetsömma på följande fem huvudgrupper, nämligen värnpliktiga, vilka vägrat att

1) utföra vapentjänst; 2) utföra varje slag av militär tjänstgöring; 3) utföra civilt arbete inom försvarsväsendet;

4) utföra civilt arbete utanför försvarsväsendet, då arbetet vore av nytta för försvarsväsendet;

5) utföra varje civilt arbete för statens räkning. De under den andra huvudgruppen redovisade samvetsömma ha specificerats på ytterligare två grupper, allt eftersom de fullgjorde sin värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning eller såsom s.k. vapenvägrare. Övriga grupper omsluta tydligen var för sig endast värnpliktiga, vilka fullgöra sin värnpliktstjänstgöring i ensartad ordning.

I åtskilliga fall har förekommit, att samvetsömma förklarat sig hysa samvets-

• Sida 75
•  Original

betänkligheter icke endast mot dem åliggande tjänstgöring utan även mot sådan respektive annan sådan tjänstgöring, som i fråga om samvetsömma värnpliktiga enligt gällande föreskrifter kan ifrågakomma. Dessa uppgifter äro i textfram- ställningen behandlade i anslutning till det där framlagda tabellmaterialet.

Undersökningens resultat.

A. För vägran att åtlyda förmans (reSpektive arbetsbefälets) i tjänsten givna befallning dömda.

Värnpliktsvägrare och andra sakfällda.

Undersökningen berör — såsom av efterföljande tablå framgår —— sammanlagt 427 genom utslag, som vunnit laga kraft under tiden den 1 januari 1939—31 augusti 1941, sakfällda värnpliktiga. Av dessa voro 409 dömda för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten samt 20 för brott enligt 3 % lagen den 12 juni 1925, nr 183, om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civil- arbetare); 2 av de sakfällda voro sålunda dömda för brott enligt båda nämnda lagrum. Av de under strafflagen för krigsmakten lydande sakfällda voro 156 eller något mindre än 2/5 dömda för värnpliktsvägran — varmed här avses såväl vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning som ock vägran att tjänstgöra i den för samvetsömma medgivna ordningen -— samt 253 för annat insubordinationsbrott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten. De för brott enligt 3 % lagen den 12 juni 1925, nr 183, sakfällda voro samtliga dömda för värn- pliktsvägran d. v. s. vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom civilarbetare utanför försvarsväsendet.1 Förutom det genom utslag, som vunnit laga kraft under ovan angivna tidsperiod, för värnpliktsvägran sakfällda antalet personer, ha — såsom förut nämnts — i undersökningen medtagits 32 värnpliktiga, vilka fällts till ansvar för sådan vägran genom utslag, som vunnit laga kraft efter utgången av augusti 1941, samtliga dömda för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten.

Antal värnpliktiga, sakfällde för

brott enligt Summa (efter av-

drag av dubbel- 76 & strafflagen 3 & lag 12 juni räknade) för krigsmakten 1926, nr 183

Värnpliktiga, sakfällde genom utslag, som vunnit laga kraft

1 januari 1939—31 augusti 1941.

Värnpliktsvägrare ...................... 156 20 174 Andra sakfällda ...................... 253 — 253

Summa 409 20 427

Efter den 31 augusti 1941. . Värnpliktsvägrare ...................... 32 -— 32 Samtliga sald'ällda. Värnpliktsvägrare ...................... 188 20 205 Andra sakfällde ...................... 253 — 253

Summa 441 20 459

En fördelning av samtliga de genom laga kraftvunnet utslag under tiden 1 januari 1939—31 augusti 1941 för värnpliktsvägran eller annat insubordina-

1 Jfr tab. 3 och (3 not 2 respektive 3.

• Sida 76
•  Original

tionsbrott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten eller 3 % lagen den 12 juni 1925, nr 183, sakfällda efter de olika är, då utslagen vunnit laga kraft, samt efter som de sakfällda tidigare —— vare sig under observationsperioden eller därförnt — fällts till ansvar för sådant brott eller icke, återfinnes i tab. 1.

Tab. 1. Genom laga krnftvunnet utslag för vägran att åtlydd föl-mans (respektive arbetsbefälets) i tjänsten givna befallning sakfällda värnpliktiga, fördelade på värnpliktsvägrnre och andra sakfällda samt efter återfall i sådant brott, åren 1939 och 1940 samt tiden 1/1—51/s 1941.

1 |2|3|4|5|6|7|s|9|10 Värnpliktiga,vilka fällts till ansvar genom för enahanda brott förut utslag, som vunnit f” . allts t1ll ansvar 1 Olika kategorier av sakfällda istället laga kraft icke eller flera gånger Summa f' 311155 Därav ti 1/1—*"/8 Hela . . . 'ämväl 1939 1940 194, ansvar antaletllfilsm' (göre år pmmål 1939 Värnpliktsvägrare .......... 174 8 104 77 189 146 28 13 4 Andra sakfällda ............ 253 27 132 94 253 251 2 2 2 Samtliga sakfällda. 427 35 236 171 442 397 30 15 G

Såsom man kan vänta sig, har ett väsentligt större antal värnpliktiga dömts genom utslag, som vunnit laga kraft år 1940 samt under tiden 1 januari—31 augusti 1941, än år 1939. På förstnämnda båda tidsperioder komma sålunda 236 respektive 171 sakfällda, medan antalet för år 1939 är 35 eller mindre än en tiondel av summan av de under vart och ett av de olika åren sakfällda personerna, 442. Förhållandet sammanhänger uppenbarligen med de under åren 1940 och 1941 ökade inkallelserna av värnpliktiga till tjänstgöring. De för vanligt insubordinationsbrott sakfällda ha emellertid i relativt större antal dömts genom år 1939 laga kraftvunna utslag än de för värnpliktsvägran sakfällda. I för- hållande till totalantalet samma år sakfällda utgjorde de för värnpliktsvägran dömda år 1939 23 procent samt åren 1940 och 1941 44 respektive 45 procent.

Påfallande är, att medan av de för vanligt insubordinationsbrott sakfällda endast 2 eller mindre än 1 procent tidigare fällts till ansvar för sådant brott, 28 av de för värnpliktsvägran dömda eller 16 procent voro dömda för upprepat sådant brott. De för vanligt insubordinationsbrott fiera gånger sakfällda voro vidare båda'tidigare fällda till ansvar genom beslut i disciplinmål före år 1939. Av de för itererad värnpliktsvägran sakfällda åter voro 4 dömda före år 1939; 13 samvetsömma voro förut fällda till ansvar i disciplinmål.

B. För värnpliktsvägran dömda.

Hänstgöring, som de sakfällda vägrat att utföra.

I tab. 2 har verkställts en fördelning av samtliga de i undersökningen in- gående för värnpliktsvägran sakfällda personerna — sålunda jämväl av de genom utslag, som vunnit laga kraft efter augusti 1941 dömda — efter arten av den dem åliggande tjänstgöring de vägrat att utföra samt efter de olika är respektive

• Sida 77
•  Original

utslag vunnit laga kraft. Tabellen innehåller även en fördelning av de olika kategorierna av värnpliktsvägrare allteftersom de förut — vare sig under observa- tionsperioden eller därförut —— fällts till ansvar för värnpliktsvägran eller icke. I tabellen lämnas dessutom uppgifter om antalet av de sakfällda, vilka vid tiden för respektive brotts begående erhållit avslag å ansökan om tillstånd att på. grund av sina samvetsbetänkligheter få tjänstgöra i annan ordning. Vid fördel- ningen av de sakfällda på de olika är utslagen vunnit laga kraft, har jämsides med uppgifterna om antalet under året sakfällda personer (kol. 4, 6 och 8) i särskild kolumn (kol. 3, 5 och 7) uppgifter meddelats jämväl om antalet fall (mål), vari värnpliktig under samma år fällts till ansvar för värnpliktsvägran, d. v. 5. den värnpliktige har i sistnämnda kolumn räknats såsom en »person» eller ett »fall» för varje gång han under året genom laga kraftvunnet utslag sakfällts för värnpliktsvägran.

Tab. 2. Genom laga kraftvunnet utslag för värnpliktsvägran sakfällda. personer, fördelade efter arten av den dem åliggande tjänstgöring de vägrat att utföra samt är, då. utslagen vunnit laga kraft, återfall i sådant brott m. m., 1/1 1939—91/3 1941.1

1 |:5|4|5|6|718|9|1o|11|12|13|14| 15 | 16 Värnpliktiga, vilka fällts till ansvar genom utslag, för enahanda vid tiden för brottets som vunnit laga kraft brott förut begående ingivit an- lIl 1/1—*”/x-1 .. f"ll * sökan att i annan ord- & 1939 1940 Summa. :> & ts nu . . Tjänstgöring, som de sak- ” 1941 1 5 nu"" 1 eller 'lmg & fullgorak 5.111 fällda vägrat att utföra ?; Antal Antal Antal | Antal ;? flera gånger vurnp 1 135995”??ng % å: ;;; Därav :* "sasse—.se så: "3.55 Eåäåääääfsågå'ä —a 528 —=*s*=—==a=;'—e s:: ;s; = " = essäer—. == %:: »: co _. roo' nu nu er ; Vapentjänst .......... 41 2 2 24 24 18 18 44 44 38 3 — 1 24 2 Varje slag av militär tjänstgöring ........ 115 7 6 87 69 56 49150124 87 28 13 3 46 29 Därav: S. k. vapenvägrare.. 7 1 1 — -—— 6 6 7 7 7— — — s — Värnpliktiga tjänst- görande i vanlig ordning .......... 108 s 5 37 69 50 43143117 80 28 13 s 44 29 Civilt arbete inom för— svarsväsendet ...... 39—— 7 7 33 32 40 39 37 2 —— — 1 5 Civilt arbete utanför försvarsväsendet: &) Da arbetet är av nytta för försvars- väsendet ........ 210—_- 4 4 7 71111 82— —— — — b) Varje arbete för statens räkning.. s3—— — —— 4 3 4 3 1 2 — — — — Summa 13——441110151494—— — — Summa (efter avdrag för dubbelräknade) 206 9 812210411810924922117135 13 44 71 36 1 I tabellen äro dessutom medtagna 32 värnpliktiga, dömda genom utslag, som vunnit laga kraft efter utgången av augusti 1941. — ” Därav I tidigare dömd för vägran att utföra civilt arbete inom försvarsväsendet. — ” Därav 1 tidigare dömd för vägran att utföra varje slag av militär tjänstgöring. — ** Därav 2 dömda vardera 1 gång samt 2 vardera 2 gånger före år 1939.

• Sida 78
•  Original

Av hela antalet för värnpliktsvägran dömda, 206, fullgjorde —- såsom av tab. 2 framgår — vid tiden för brottets begående 149 värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning samt 59 eller mer än en fjärdedel såsom samvetsömma, därav 7 såsom vapenvägrare, 39 såsom civilarbetare inom försvarsväsendet samt 13 såsom civil- arbetare utanför försvarsväsendet. Av de sistnämnda var 1 tidigare under observationsperioden fälld till ansvar för vägran att fullgöra militär tjänstgöring samt 1 för vägran att utföra civilt arbete inom försvarsväsendet. 41 eller 28 procent av samtliga de sakfällda, vilka vid tiden för brottets begående icke innehade tillstånd att tjänstgöra såsom samvetsömma, voro dömda för vägran att utföra vapentjänst samt återstoden, 108, för vägran att utföra varje slag av militär tjänstgöring. Av de utanför försvarsväsendet sysselsatta värnplik- tiga civilarbetarna hade 10 dömts för vägran att utföra sådant arbete, som var av någon nytta för försvarsväsendet samt 3 för vägran att utföra något som helst arbete för statens räkning. Under beteckningen »arbete av nytta för försvarsväsendet» äro —— något oegentligt — medräknade 6 sakfällda, vilka vägrat att deltaga i arbete med anläggande av en för militärt bruk ej avsedd skjutbana. Till närmare klargörande av de grunder, efter vilka grupperingen av de sakfällda efter arten av den tjänstgöring, de vägrat att utföra, skett, meddelas i det följande en förteckning över de inom de olika efter tjänst- göringens art bestämda huvudgrupperna förekommande typfallen av värnplikts- vägran, sådana de i uppgiftsformulären betecknats, med angivande jämväl av antalet sakfällda för varje sådan grupp av typfall.

' Inom huvudgrupp förekommande typfall av Antal Huvudgrupp värnpliktsvägran sakfällda Vapentjänst .......... Bärande av vapen eller ammunition ................ 41 Bärande av uniform och utförande av militär tj änst- göring eller dylikt ................................ 88

Något slag av arbete vid krigsmakten, för krigs- maktens räkning, inom det militära eller dylikt 14 Civilt arbete inom eller för försvarsväsendet (och Varje slag av militär militärt beordrad tjänstgöring) .................... 5 tjänstgöring ........ Endast villig utföra civilt arbete för statens räkning 3 Något som helst arbete för militärt ändamål ...... 3 Något som helst arbete, som direkt eller indirekt

gagnar försvarsmakten ............................ 1 Såväl militärt som civilt arbete åt staten (erkänner ej statens auktoritet) .............................. 1

Summa för huvudgruppen 115

Något som helst arbete vid krigsmakten, för krigs- maktens räkning eller dylikt ...................... 3 Civilt arbete inom försvarsväsendet ................ Borttagande av vissa vägspärrar m. m. ............ Uppställning till arbete .............................. Ikläda sig blåställ och arbeta i regementets snickeri— verkstad ............................................ 1 Något som helst arbete, som direkt eller indirekt gagnar försvarsmakten ............................ 1

Civilt arbete inom för— svarsväsendet ......

_|wa

Summa för huvudgruppen 39

• Sida 79
•  Original

Emma ”om huvudgamsrsnr.rde ”Ffa” " ...från. Verklig militär tjänstgöring såväl som civilt arbete Civilt arbete utanför för krigsmaktens räkning .......................... 2 försvarsväsendet: Varje slag av arbete inom försvarsväsendet ........ 2

Då arbetet är av Arbete, som har med det »militära» eller »militär- nyttaförförsvaret systemet» att göra (arbete med anläggande av skjutbana för skytteförenings räkning) .......... 6

Summa för huvudgruppen 10

>>Militär och därmed jämförlig» tjänstgöring (civilt

Varje slacr av arbete arbete vid av riksantikvarieämbetet anordnade 'D f.. t t, "k - .arbeten) .......................................... :. 1 or s a ens ra ning Civilt arbete för statens räkning (erkänner ej statlig auktoritet) .......................................... 2

Summa för huvudgruppen 3 Summa för samtliga huvudgrupper 208

De sakfällda ha i åtskilliga fall — såsom av ovanstående förteckning fram— går — förklarat sig hysa samvetsbetänkligheter även mot annan tjänstgöring än den, som det ålegat dem att utföra. Sålunda ha av de sakfällda, vilka fullgjorde värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning eller såsom vapenvägrare 22 förklarat sig hysa samvetsbetänkligheter även mot utförande av civilt arbete inom försvarsväsendet, 4 mot utförande av civilt arbete utanför försvarsväsendet, då arbetet kunde anses vara av nytta för krigsmakten samt 1 mot utförande av varje slag av arbete för statens räkning. 1 civilarbetare inom försvarsväsendet har förklarat sig hysa samvetsbetänkligheter mot civilt arbete även utanför försvarsväsendet, därest arbetet komme försvarsväsendet till godo. Sammanställes antalet av de i vanlig ordning eller såsom vapenvägrare tjänstgörande värn- pliktiga, vilka sålunda förklarat sig hysa samvetsbetänkligheter jämväl mot att fullgöra värnpliktstjänstgöriug genom att utföra civilt arbete inom försvars- väsendet eller eljest för statens räkning, med antalet i tab. 2 redovisade värn- pliktiga, vilka fällts till ansvar för vägran att utföra motsvarande civilt arbete erhållas följande sifferserier:

Värnpliktiga, vilka

. . förklarat sig hysa fältsvägagnmr samvetsbetänklig- Summa. Tjänstgöring, som de värnpliktiga tjänstgöra såsom .heter mot att vägrat resp. förklarat sig hysa civilarbetare tjänstgöra såsom samvetsbetänkligheter mot elvrlarbetare att utföra. i % av samt- i % av samt- i% av samt- liga för liga för liga för antal värnplikts- antal värnplikts. antal Värnplikts- vägran vägran vägran sakfällda sakfällda sakfällda Civilt arbete inom försvarsväsendet 39 18'9 22 10'7 61 29'6 Civilt arbete utanför försvarsvä- sendet: 9.) Då. arbetet är av nytta för försvarsväsendet ............ 10 49 4 1'9 14 6'8 b) Varje slag av arbete för sta- tens räkning ................ 3 14 1 05 4 1'9

• Sida 80
•  Original

Av tablån framgår, att de för vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom civilarbetare dömda utgöra en fjärdedel av totalantalet för värnpliktsvägran sak- fällda personer (206). Medräknas de värnpliktiga, vilka fällts till ansvar för vägran att utföra varje slag av militär tjänstgöring och vilka förklarat sig hysa samvetsbetänkligheter även mot att tjänstgöra såsom civilarbetare, visar sig att icke mindre än 79 sakfällda eller 38 procent av samtliga, åberopat samvetsbetänk- ligheter mot tjänst-göring såsom civilarbetare. Hos 61 av dessa värnpliktiga ha samvetsbetänkligheterna gällt civilt arbete inom försvarsväsendet, hos 14 civilt arbete utanför försvarsväsendet, då arbetet vore av nytta för krigsmakten, samt hos 4 varje slag av arbete för statens räkning.

Fall av upprepad värnpliktsvägran.

Såsom förut påvisats, har ett relativt stort antal av de sakfällda dömts för upprepat brott. Av tab. 2 (kol. 12) framgår, att 35 eller omkring 17 procent av totalantalet i undersökningen medtagna sakfällda samvetsömma (206) flera gånger fällts till ansvar för värnpliktsvägran. Av de för upprepat brott dömda ha 13 vid något tillfälle dömts för värnpliktsvägran i disciplinmål samt 4 genom ut— slag, som vunnit laga kraft före år 1939. Relativt talrikast voro recidivisterna bland de i vanlig ordning tjänstgörande värnpliktiga, vilka fällts till ansvar för vägran att utföra varje slag av militär tjänstgöring. Av samtliga dessa, 108, voro 28 eller sålunda något fler än en fjärdedel två eller flera gånger dömda för värnpliktsvägran, därav 3 vid något tillfälle jämväl före år 1939. _

En jämförelse mellan å ena sidan kol. 2 samt å den andra kol. 9, 10 och 14 itab. 2 utvisar, att hela antalet recidivister (35) fällts till ansvar för värn— pliktsvägran i sammanlagt 84 fall, varav 4 före år 1939, i tillhopa 6 fall. Varje recidivist har sålunda i genomsnitt fällts till ansvar omkring 24 gånger. I 15 fall —— eller därest, med ledning av de uppgifter primärmaterialet i sådant av- seende innehåller, hänsyn tages jämväl till de utslag, vilka vunnit laga kraft före år 1939 — i 21 fall ha recidivister fällts till ansvar genom utslag, vilka vunnit laga kraft under olika år. I vad mån de enskilda fallen förete avvikelser från det sålunda beräknade genomsnittliga antalet återfall, belyses i följande tablå.

Antal för värnpliktsvägran dömda, vilka för enahanda brott förut H 1 c a Tjänstgör-ing, som de sakfällda antalet vägrat att utföra icke fällts fällts till ansvar dömda . Summa till ansvar 1 gång 2 gånger 3 gånger Vnpentjänst ...................... 38 3 —— —— 3 41 Varje slag av militär tjänstgöring.. 87 18 7 3 28 115 Civilt arbete inom försvarsväsendet 37 2 _ »— 2 39 Civilt arbete utanför försvarsväsen- det .............................. 9 4 —— -— 4 1 13 Summa (efter avdrag för dubbel- * räknade) ...................... 171 25 7 3 35 206 ' Därav I tidigare dömd för vägran att utföra varje slag av militär tjänstgöring samt 1 för vägran att utföra civilt arbete inom försvarsväsendet.

Av tablån framgår, att av samtliga 35 recidivister 25 fällts till ansvar för värnpliktsvägran två gånger, 7 tre gånger samt återstoden fyra gånger. I för- hållande till totalantalet för värnpliktsvägran sakfällda utgjorde förstagångsför-

• Sida 81
•  Original

brytarna 83 procent, andragångsförbrytarna 12 procent samt tredje- och fjärde— gångsförbrytarna omkring 3 respektive 2 procent. Enligt vad av primärmaterialet kunnat inhämtas, voro av de tre gånger till ansvar fällda sammanlagt 3 sak- fällda jämväl före år 1939, därav 2 en gång under år 1938 samt 1 en gång under vart och ett av åren 1937 och 1938. Av de 4 gånger dömda var lika— ledes 1 fälld till ansvar en gång under vart och-ett av sistnämnda båda är. Anmärkas må i detta sammanhang, att av de två gånger till ansvar fällda, 9 första gången voro dömda genom beslut i disciplinmål; av de tre och fyra gånger sakfällda voro i båda fallen 2 tidigare dömda i disciplinär väg.

Sakfa'llda, vilka ansökt om tillstånd för sam— vetsömma.

Såsom tab. 2 (kol. 15 och 16) utvisar, hade av hela antalet sakfällda, vilka fullgjorde värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning (149) 99 eller omkring två tredjedelar vid tiden för brottets begående eller därförut ingivit ansökan om tillstånd att få fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom samvetsömma. Av de så— lunda ingivna ansökningarna voro 68 eller omkring två tredjedelar avslagna samt återstoden (31) beroende på prövning. Ej mindre än en tredjedel av de i vanlig ordning tjänstgörande sakfällda hade sålunda ännu vid tiden för brottets begående icke ingivit sådan ansökan. Av dessa hade emellertid — enligt vad primärmaterialet utvisar -— 16 under målets handläggning antingen ingivit eller ock förklarat sig ha för avsikt att ingiva ansökan om tillstånd att tjänstgöra i annan ordning. Praktiskt taget samtliga de i vanlig ordning tjänstgörande värnpliktiga, vilka icke ingivit ansökan om tillstånd för samvetsömma (46 av 50) äro sakfällda för brott begångna efter utgången av april 1940.

Domstolar, vilka dömt i första instans.

Tab. 3 lämnar en redovisning av de för värnpliktsvägran sakfällda på de olika domstolar, vilka avdömt respektive mål i första instans. Redovisning har emellertid icke skett särskilt av fältkrigsrätter och andra krigsrätter liksom heller icke av fältkrigsrätter vid fältregementen respektive depåregementen eller motsvarande förband, utan fältkrigsrätter och andra krigsrätter, vilka varit in- rättade vid de i fredstid organiserade truppförbanden ävensom fältkrigsrätter vid av desamma till äventyrs uppsatta förband ha iförekommande fall samman- förts till en gemensam grupp under det i fredstid organiserade förbandets (mo- derförbandets) benämning. De för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten respektive 3 5 lagen den 12 juni 1925, nr 183, sakfällda värnpliktsvägrarna äro i tabellen redovisade särskilt för sig, varvid de för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten dömda uppdelats på tre huvudgrupper, efter arten av den tjänst- göring de vägrat att utföra.

De för värnpliktsvägran enligt 76 % strafflagen för krigsmakten sakfällda fördela sig — såsom tab. 3 utvisar —— på ett stort antal krigsrätter eller grupper av krigsrätter, huvudsakligen vid avdelningar av armén. Betraktas de olika grupperna av sistnämnda krigsrätter, visar sig, att vid samtliga utom två. in- fanteriregementen (Södra skånska infanteriregementet samt Södermanlands rege— mente) värnpliktiga i något fall av krigsrätt fällts till ansvar för värnplikts— vägran. Ett flertal värnpliktsvägrare (50, 21 respektive 17) ha dömts av krigs— rätt vid Västernorrlands, Hälsinge eller Västerbottens regemente. Av krigsrätter vid marinen voro sammanlagt 15 värnpliktiga samt av krigsrätt vid flygvapnet 1 värnpliktig fällda till ansvar för värnpliktsvägran. Beträffande 2 av de under

• Sida 82
•  Original

Tab. 3. Genom laga kraftvunnet utslag för värnpliktsvägran sakfällda personer, fördelade efter domstol, som dömt i första instans m. m., '/1 NSB—”ll. 1941. *

s|4|5

salals

Domstol,

som dömt i första instans

Hela an- talet

Därav värnpliktiga, vilka vägrat att utföra

inom försvars- väsendet

Varje slag tjänstgoring Vapentjanst

Civilt arbete av militar

Domstol.

som dömt i första instans

Därav värnpliktiga, vilka vägrat att utföra

Hela an- talet

inom försvars- tjänst

Valje slag av mili "r

vasendet Vapentjänst Civilt arbete geting

Domstol,

som dömt i första instans

försvarsvasen det) Hela antalet (civil- arbetare utanför

Värnpliktiga, s

Krigsrätter vid nedan angivna avdelningar av

Armén.

Första armefördelningzs stab Svea livgarde. . . . . . . Värmlands regemente . . . . Livregementets grenadjärer Livgrenad'ärregementet . . . . Jämtlands fältjägarregemente Norra skånska infanterirege- mentet Upplands regemente Skaraborgs » Kronobergs » Jönköpings-Kalmar » Dalregementet . . . . . . . . . . Hälsinge regemente. . . . . . Älvsborgs » . . . . . . Hallands » . . . . . . Bohusläns » . . . . . . Gotlands infanteriregemente Norrbottens regemente, . Västerbottens » , _ Västernorrlands » . .

Norrlands dragonregemente

Svea artilleriregemente. . Vendes » . . Norrlands » _ _ Gotlands artillerikår . . . . . . Stockholms luftvärnsrege-

mente................

HNHQHG) HNNCOCOQSCDNHP—HF—o CN COHQCCQ Gl v—nn

. y—l HN

Haar—1 H &

akfällda för brott enligt 76 & strafflagen för krigsmakten.

Göta ingenjörkår . . . . . . . . Bodens » Signalregementet . . . . . . . . Svea trängkår . . . . Skånska trängkåren

ävensom vissa avdel- ningar i Stockholm i Boden

Summa (efter avdrag för dubbelräknade) . . . . . .

Marinen.

Karlskrona örlogsstation . . » kustartillerirege- mente................ Gotlands kustartillerikår . ,

Summa

Flygvapnet. J ämtlands flygflottilj . . . . . . Summa för krigsrätterna

(efter avdrag för dubbel- räknade). . .... .

Rddhusrättcn i Visby.......... ...... ..

Summa för samtliga under- domsstolar (efter avdrag för dubbelräknade) . . . .

NH le—l | ('N'—JHWH

IIHII

10 10

170 111 25

QH") Nr-I

| CD

186 41 115 188 41 115

Värnpliktiga, sakfällda för brott enligt a & lagen den 12 juni 1926, nr 183.

Rddlzusrätten a' Enköping

Kalmar . . . . . Visby....... Kristianstad , Askersund . . . Sala . . . . . Köping . Härnösand.............. Summa (efter avdrag för dubbelräknade) . . . . . .

¹ I tabellen äro dessutom medtagna 82 värnpliktiga, dömda genom utslag, som vunnit laga kraft efter ut- gången av augusti 1941.— * Samtliga civilarbetare inom försvarsväsendet: dömda. av obehörig domstol. — ' Därav ¹ sakfälld jämväl för brott

va—INNHHv—lm &!

s19

enligt 76; s. f. k.

• Sida 83
•  Original

stradlagen för krigsmakten lydande för värnpliktsvägran sakfällda hade slutligen dömts av rådhusrätt. Vad angår de för värnpliktsvägran jämlikt 3 å lagen den 12 juni 1925, nr 183, sakfällda fördela sig — såsom av tabellen synes — ut- slagen i första instans på. 9 olika. rådhusrätter.

Tillhörighet till sekt m. m.

I tab. 4 äro för de olika kategorierna av värnpliktsvägrare sammanställda uppgifter därom, huruvida deras samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänst- göring ägde etisk eller religiös grund, huruvida de tillhörde något frikyrkligt samfund eller konfessionell sammanslutning, samt om den tid de varit inskrivna såsom värnpliktiga, vid tiden för brottets eller, därest de under observations- perioden dömts för upprepat brott, första brottets begående. Under beteckningen :>Jehovas vittnen» ha i tabellen sammanförts även sakfällda, vilka uppgivit sig tillhöra Internationella bibelstudiesällskapet elleerakttornets bibel- och traktat— sällskap.

Av totalantalet för värnpliktsvägran dömda (206) hade enligt tab. 4 170 eller 83 procent förklarat sina samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring vara grundade på religiös övertygelse; endast 14 av de sakfällda motiverade sina. samvetsbetänkligheter med etiska skäl. Beträffande 22 (11 procent) av de sak- fällda saknas uppgifter i förevarande hänseende. 36 eller 21 procent av de sakfällda, vilkas samvetsbetänkligheter voro av religiös natur, tillhörde Jehovas vittnen, medan 92 eller 54 procent tillhörde något frikyrkligt eller annat sam- fund, vanligen baptistsamfundet eller pingströrelsen samt 42 eller 25 procent angivit sig icke tillhöra något samfund. Anmärkas mä i detta sammanhang, att av de sakfällda, vilka tillhörde Jehovas vittnen, några förklarat sig »icke erkänna statlig auktoritet» eller »statens bestämmanderätt över individen i vidare mån än, då denne förbrutit sig mot rent civil lag». I förhållande till hela antalet för värnpliktsvägran sakfällda motsvara de till Jehovas vittnen anslutna 17 procent, de till frikyrkliga eller andra samfund anslutna 45 procent, de sakfällda, vilka. åberopat religiös övertygelse utan att tillhöra något samfund, 20 procent samt de sakfällda, vilka åberopat etiska skäl, ävensom de sakfällda, om vilka uppgifter i sådant hänseende saknas, 7 respektive 11 procent.

Fördelningen i tab. 4 av de sakfällda efter arten av den tjänstgöring de vägrat att utföra, visar att inemot hälften (19) av de sakfällda, vilka vägrat tjänstgöra såsom civilarbetare inom försvarsväsendet (39) voro anslutna till fri- kyrkligt sam—fund samt omkring en femtedel (7) till Jehovas vittnen. Av de 3 värnpliktiga, vilka dömts för vägran att utföra något som helst arbete för sta.- tens räkning, ha. 2 uppgivit sig tillhöra Jehovas vittnen samt 1 angivit sig icke tillhöra nämnda sammanslutning eller något frikyrkligt eller annat samfund.

Såsom i annat sammanhang berörts ha av de sakfällda, vilka dömts för vägran att fullgöra militär tjänstgöring sammanlagt 22 förklarat sig hysa sam— vetsbetänkligheter även mot civilt arbete inom försvarsväsendet, 4 mot civilt arbete även utanför försvarsväsendet, därest arbetet vore av nytta för krigs- makten samt 1 mot varje arbete för statens räkning. Av förstnämnda. 22 sam- vetsömma tillhörde —— såsom av tablån å sid. 85 framgår — 9 Jehovas vittnen, medan 5 voro anslutna till frikyrkligt samfund. Den värnpliktige, vilken för- klarat sig hysa samvetsbetänkligheter mot varje statligt arbete tillhörde Jehovas vittnen och av de 4 värnpliktiga, vilka. förklarat sig hysa samvetsbetänkligheter mot utförande av civilt arbete, som gagnade försvarsväsendet, tillhörde 2 lika- ledes sistnämnda sammanslutning.

• Sida 84
•  Original

Tub. 4. Genom laga kraftvunnet utslag för värnpliktsvägran sakfällda personer, fördelade efter arten av den dem åliggande tjänstgöring de vägrat att utföra, frikyrkligt samfund eller annan sammanslutning, som de tillhörde,

samt efter den tid de varit inskrivna såsom värnpliktiga m. m., 1/1 1939—31/e 1941.1

¹ 2 sl4|5|6|7|8|9|10|11|12|13|14|15|16|i7|

Y ii r n p 1 i k t i g a

vilka såsom skäl för sin vägran åberopat samvetsbetänkligheter

grundade på ' r 1 v n a

.4 m =

,,... . . . Helu ljnnstgörmg, som de sakfällda 'm- religiös övertygelse

6 4: 2:

vägrat att utföra talet _ där” tillhörande

Hela an- tnl et

eel.5

Mi

Fri- baptisterna Pingst-

begicks el. året därförut ej angiv

därförut samma år brottet

därförut & el. 3:e året

e—9:e året e året därförut et etiska skäl Summa Andra samfund Jehovas vittnen rorelsen Ev. Foster- lands- stiftelsen Baptist- samfundet Sv. ssions— förbundet

. N:o—14:e året därförut därförut cl. tidigare 15:e året

v—l v—l CD i:": in

Vapentjänst ...... . ....... 41 28 — 7' 2 16 — — —— 25 2 11

Varje slag av militär tjänst— göring...................... 115 96 4 16 — 15 3 27 6 71 11 8 13 11 9 29

Civilt arbete inom försvarsvä- sendet.... ................. 39 35 4 7 —- 3 5 7 —— 26 1 3 — l a') 8

Civilt arbete utanför försvars- väsendet:

a) Då. arbetet är av nytta för försvarsväsendet . . . . . 2 10

C) ?” N l I | i: 1 H v—4 v—4 I (N ! o .—

b) Varje arbete för statens räkning.. 33 3 _ — — —— —— 2 —— 2 — — — _— —— **

Summa 13 13 __ 2 — 1 1 3 -—

Gl Q' "» I l l l [»

Summa (efter avdrag för . (lubbelräknade)........ 206 170 8 32 2 35 9 36 *6 128 14 22 18 19 24 50

LG

10

42 58

¹ I tabellen äro dessutom medtagna 32 värnpliktiga, dömda genom utslag7 som vunnit laga. kraft alter utgången av augusti 194]. — 2 Därav 1 tidigare dömd för vägran att utföra civilt arbete inom försvarsväsendet. —— 5 Därav 1 tidigare dömd för vägran att utföra varje slag av militär tjänstgöring. —

' Därav 1 tillhörande Teonofiske samfundet samt 2 Adventistisks samfundet.

• Sida 85
•  Original

Antal för vägran att fullgöra militär tjänstgöring sakfällda, vilka förklarat sig hysa samvetsbetänkligheter även mot att tjänstgöra såsom civilarbetare.

Sakfällda, vilkas samvetsbetänkligheter grundade sig på religiös övertygelse ljzxiistgni'iiug, som de sakfaHdu Hela __ darav tillhorande etiska lor-klarat Sig hysa sam- antalet ;. m ; skäl vetsbetänkligheter mot ' EE” n,? m : FÅ U' . ii.,äwå'f' 3:55; (gas.? ellerej g är? ?å &? 73,05 g =; % =; 5.5 Summa angivna 5=5_=”'3mm50754 ; a &: en:wg &: m (= | ' :! (Jivilt arbete inom försvars- väsendet .................. 22 .30 _ 3 —— l 1 9 _ 14 2 Civilt arbete utanför försvars- väsendet: =1)Då. arbetet är av nytta för försvarsväsendet 4 4 — — —— — 2 2 4 -— l)) Varje arbete för statens räkning ................ 1 1 — -— — — —— 1 — l —— Summa 27 ...) _ 3 — 1 1 12 2 19 '3

Inskr'ivm'nysår.

Av tab. 4 (kol. 14—19) framgår, att det övervägande flertalet av de för värnpliktsvägran dömda tillhörde årsklasser, som i allmänhet fullgjort dem åliggande fredstjänstgöring. Tillhopa 145 eller 70 procent av samtliga sak- fällda voro inskrivna såsom värnpliktiga sex år före brottets begående eller tidigare samt torde sålunda i allmänhet befunnit sig i levnadsåldrarna 26 år och däröver. Något mer än 1/4 tillhörde årsklasser, motsvarande åldersklasserna 35 år och däröver. 18 procent av de sakfällda voro inskrivna samma år brottet begicks eller 1—3 år därförut samt omkring 12 procent fyra eller fem år före brottets begående och tillhörde sålunda årsklasser, som i allmänhet motsvara levnadsåldrarna 20—23 respektive 24—25 år. Huruvida och i så fall i vilken utsträckning sakfällda tillhörande äldre årsklasser tidigare fullgjort värnplikts— tjänstgöring i vanlig ordning, lämnar primärmaterialet icke uppgift om.

Tid för brottets begående.

I tab. 5 har verkställts en fördelning av hela antalet fall, i vilka värnplik- tiga genom laga kraftvunnet utslag fällts till ansvar för värnpliktsvägran, efter tiden för brottets begående. I tabellen är sålunda, liksom i tab. 2 kol. 9, sakfälld person, som flera gånger dömts för värnpliktsvägran räknad såsom en >>pers0n» eller ett »fall» för varje gång han fällts till ansvar. Den i tab. 2 tillämpade grupperingen efter arten av den tjänstgöring, de sakfällda vägrat att utföra, har bibehållits även i tab. 5, dock att de för värnpliktsvägran dömda civilarbetarna utanför försvarsväsendet sammanförts till en gemensam grupp.

Samtliga för värnpliktsvägran sakfällda personer (206) voro, såsom av tab. 5 framgår, fällda till ansvar för sådant brott i sammanlagt 249 fall. I 118 av dessa fall —— motsvarande 47 procent — voro brotten begångna under tiden maj—augusti 1940. Ser man till de, olika kategorierna av värnpliktsvägrare, visar sig att civilarbetarna i flertalet fall (41 av 55) fällts till ansvar för brott begånget under tiden efter augusti 1940. Antalet under maj—augusti 1940 in- träffade fall av värnpliktsvägran är sålunda väsentligen att hänföra till de sak- fällda, vilka fullgjorde värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning ävensom till de fåtaliga vapenvägrarna. Det genomsnittliga antalet under var och en av de

• Sida 86
•  Original

Tab. &. Antal fall, i vilka värnpliktiga fällts till ansvar för värnpliktsvägran genom utslag, som vunnit laga kraft under tiden 1/1 1939—31/3 1941 1, fördelade efter arten av den dem åliggande tjänstgöring de sak- fällda vägrat att utföra samt tiden för brottets begå'ende.

1 2 3|4|5|6|7|8|9|10|11|12|13 Antal fall, vari brottet varit begånget nedan angivna är och månader H 1 1939 1940 1941 Tjänstgöring. som de sakfällda antilzt vägrat att utföra f ll ;. ? =— =; 55 =— a ” > »; E% m ” ;> & '5 m ” ;> & 72 >ä=ho$=>g=zg€€= >E=v—= ru 053,95 5 't! mä. 5 B 65093. E! ”* = '" = :=- " 5 = | 5 c- E. ., = : =*'"Zål Um E. :MÄI :'en 5 HF'ÄI '" | _. = .., :— | _... 2; ..: = | ... = 1 | Vapentjänst ................ 44 — 1 2 3 2 22 3 27 12 2 14 Varje slag av militär tjänst- göring .................... 2 150 — 4 6 10 3 82 14 99 21 19 40 Civilt arbete inom försvars- väsendet .................. 40 — — — — — 14 13 27 11 2 13 Civilt arbete utanför försvars— väsendet .................. 15 —— — — — —- — 4 4 5 6 11 Summa 249 -— 5 8 13 5 118 34 157 49 29 78 1 1 tabellen äro dessutom medtagna 32 värnpliktiga, dömda genom utslag, som vunnit laga kraft efter utgången av augusti 1941. — ” Därav 1 fall, vari brottet varit begånget år 1988.

följande 3 fyramånadersperioderna, d. v. s. september—december 1940 samt januari—april och maj—augusti 1941 inträffade fallen av värnpliktsvägran utgör för de sistnämnda kategorierna av sakfällda 24 eller 12 procent av det mot- svarande totalantalet dylika fall. Ett relativt stort antal fall av värnplikts— vägran har sålunda inträffat under en tid då, enligt därvid gällande bestäm- melser (jfr sid. 72), samvetsömma värnpliktiga, vilka icke redan vid inskrivningen ingivit ansökan om tillstånd att tjänstgöra såsom samvetsömma, under tiden intill dess ansökningen slutligen prövats, varit skyldiga att tjänstgöra i vanlig ordning. Endast beträffande 19 av dessa sakfällda voro emellertid — enligt vad av primärmaterialet framgår —— vid tiden för brottets begående ansökningar om tillstånd att tjänstgöra i annan ordning beroende på prövning. Huruvida det genomsnittligt mindre antalet fall av värnpliktsvägran under den följande tiden kan tänkas äga samband med den i september 1940 genomförda modifi— kationen av nyssnämnda stadgande (jfr sid. 72), nndandrager sig här bedömande.

Ado'mda strqu.

Tab. 6 innehåller en fördelning av hela antalet fall, i vilka värnpliktiga genom laga kraftvunnet utslag fällts till ansvar för värnpliktsvägran, efter arten av det dem därvid ådömda straEet. De för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten respektive 3 % lagen den 12 juni 1925, nr 183, sakfällda perso- nerna äro i tabellen redovisade var för sig, varjämte beträffande de för brott enligt förstnämnda lagrum sakfällda bibehållits den eljest tillämpade gruppe— ringen av de sakfällda efter arten av den tjänstgöring de vägrat att utföra. I tabellen har vidare särskild redovisning skett av antalet fall, vari värnpliktig ådömts gemensamt straff för sammanträffande brott eller fällts till ansvar för upprepat brott ävensom av antalet övriga fall.

• Sida 87
•  Original

ab. 6. Antal l'nll, i vilka värnpliktiga rilllts till ansvar för vurnpuktsvugrnn genom utslag, som vunnit mgnn under tiden 1,1 1939—31/5 19411, fördelade efter de ådömda straii'ens beskaffenhet in. in.

¹ als 4|5|G|7 8|9|10|11|12|1314|15|16

Disciplinetratf Fängelse Straffnrbote

Tjiinstgöring, som de sakfällda Hela Böter Arrest vägrat att utföra antalet utan Vakt— Skärpt Summa 1 bevak- arrest arrcst mån.

ning över över över över över 1—2 2—3 3—1; (; Sununu 2 Summa

män. mån. mån. mim. mån. ' mån.

Värnpliktiga, sakfällda för brott enligt 76 å strafflagen för krigsmakten. Vapentjänst .................... 44 —— — 13 — 13 30 1 Varje slag av militär tjänstgöring 150 — — 37 — 37 60 40 Civilt arbete inom försvarsväsen- det ........................ .. a 33 — — 9 — 9 21 2 1 — — 24 — —— -—

Summa. 227 — — 59 _ 59 111 43 10 2 —— 166 2 —— 2

| 03

2 _ 111 2 — 2

Därav: Sakfallda ådömda gemensamt straff .................... 10 — — — -— —— 2 Sakfällda dömda för upprepat " brott .................... 43 — — 7 — 7 7 2l 7 36 — —- —— Ovriga sakfällda ............ 174 —— —— 52 — 52 102 17 2 -— —— 12

v—l | H G? | v—d r-l IQ

v—i [, H I v—l

Värnpliktiga, sakfällda för brott enligt 3 5 lagen den 12 juni 1925, nr 183.

Civilt arbete utanför försvars- väsendet .................... 322 21 — — — —- 1 — — _ _ 1 _. ._ _.

Därav: * Sakfallda adömda gemensamt straff .................... — — —— —— _ — _ _ _ _ _ _ _ __ _ , Sakfällda dömda för upprepat

" brott .................... 4 3 — — — _ Ovriga sakfällda ...... . ..... 18 18 -— — _ — _ _ _ _ _ _ _ _ _

I | | l l l !

* I tabellen äro dessutom medtagna 32 värnpliktiga, dömda genom utslag, som vunnit laga kraft efter utgången av augusti 1941. — 2 Jfr not 3. — ⁵ Därav 7 civilarbetare inann försvarsväsendet; dömda av obehörig domstol.

• Sida 88
•  Original

Hela antalet fall, i vilka värnpliktiga fällts till ansvar för brott enligt 76 % strafflagen för krigsmakten, utgör enligt tab. 6 227. I sammanlagt 59 av dessa fall voro de sakfällda ådömda diseiplinstraff, varav i 19 fall genom besluti disciplinmål; i 166 fall hade fängelse ådömts samt i 2 fall straii'arbete. De till disciplinstraff dömda voro samtliga ålagda vaktarrest. De till fängelsestraff dömda hade i det övervägande dertalet fall —— 111 av 166 — ådömts- fängelse i 1 månad. Av de 55 fall, i vilka fängelse i mer än 1 månad ålagts, hade i 36 fall fängelsestraäet ådömts antingen såsom gemensamt straff för samman- träffande brott eller ock för upprepad värnpliktsvägran.

För brott enligt 3 % lagen den 12 juni 1925, nr 183, hade värnpliktiga civil— arbetare dömts i sammanlagt 22 fall. Endast i 1 av dessa fall hade fängelse- straff ålagts.

Sammanfattning.

Enligt den såsom bilaga 2 framlagda redogörelsen utgjorde totalantalet värn- pliktiga, vilka den 31 december 1941 innehade tillstånd att fullgöra värnplikts— tjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen omkring 10 300, vilket motsvarar 85 promille av det, på grundval av inskrivningsstatistikens uppgifter rörande antalet olika år inskrivna, beräknade sannolika antalet kvarlevande personer i samtliga de vid sistnämnda tidpunkt värnpliktiga årsklasserna. Med ledning av vissa övriga i den nyss berörda redogörelsen framlagda uppgifter kan antalet värnpliktiga, vilka den 31 december 1938 innehade tillstånd att tjänstgöra såsom samvetsömma approximativt beräknas till 7 800. Då hela an— talet genom laga kraftvunnet utslag för värnpliktsvägran sakfällda personer under åren 1939 och 1940 samt större delen av år 1941, såsom förut nämnts, uppgår till 206, representerar detsamma sålunda en ökning i förhållande till det vid ingången av år 1939 befintliga beståndet av värnpliktiga i besittning av tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom samvetsömma, med 26 procent. I förhållande till det beräknade sannolika antalet vid utgången av år 1941 kvarlevande inskrivna personer i samtliga då värnpliktiga årsklasser mot— svarar antalet för värnpliktsvägran dömda 0'17 promille. Emellertid ingå bland de sakfällda tillhopa 59 värnpliktiga, vilka fullgjorde värnpliktstjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen, varav 7 vapenvägrare samt 52 civil- arbetare. Det relativt stora antalet värnpliktiga civilarbetare, som gjort sig skyldiga till värnpliktsvägran, torde sammanhänga med de den 21 april 1940 ikraftträdda ändringarna i lagen om samvetsömma, enligt vilka civilarbetare ålades tjänstgöringsskyldighet jämväl inom försvarsväsendet. Icke mindre än 39 eller närmare fyra femtedelar av hela antalet sakfällda civilarbetare utgjordes nämligen av civilarbetare sysselsatta inom försvarsväsendet. Frånräknas de såsom samvetsömma tjänstgörande värnpliktsvägrarna, befinnes det återstående antalet sakfällda, d. v. 5. de i vanlig ordning tjänstgörande (149) utgöra 1'9 procent av hela antalet värnpliktiga, vilka den 31 december 1938 innehade till- stånd såsom samvetsömma samt 0'12 promille av det beräknade antalet den 31 december 1941 i de värnpliktiga årsklasserna kvarstående personer.

Det har av undersökningen framgått, att av de för värnpliktsvägran dömda, vilka fullgjorde värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning (149), 68 eller 46 procent vid tiden för brottets begående eller därförut erhållit avslag å ansökan om till— stånd att tjänstgöra i den för samvetsömma medgivna ordningen, medan be- träffande 31 eller 21 procent sådan ansökan vid sagda tid var beroende på prövning. Ett anmärkningsvärt stort antal — 50 eller omkring en tredjedel av samtliga -—- hade sålunda vid tiden för brottets begående ännu icke ingivit någon ansökan. I vad mån de sakfällda tidigare fullgjort värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, framgår icke av uppgiftsmaterialet. Flertalet av de sakfällda

• Sida 89
•  Original

tillhörde dock, såsom förut påvisats, sådana äldre årsklasser, vilka i allmänhet fullgjort dem åliggande fredstjänstgöring.

Av totalantalet för värnpliktsvägran dömda (206) voro närmare två. tredje- delar (128) anslutna till olika sekter, flertalet till frikyrkliga samfund, såsom pingströrelsen och baptistsamfundet. Omkring 17 procent (36) hade uppgivit sig tillhöra Jehovas vittnen (eller Internationella bibelstudiesällskapet eller Vakt- tornets bibel- och traktatsällskap).

• Sida 90
•  Original

Bilaga 2.

Antalet samvetsömma värnpliktiga den 31 december 1941.

Av C. Hammarberg.

Inledning.

Utredningen har från samtliga inskrivningsområden i riket inhämtat vissa uppgifter rörande de värnpliktiga, vilka den 31 december 1941 innehade veder- börligt tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring i den för de samvetsömma medgivna ordningen. De sålunda införskaffade uppgifterna äro framlagda i tab. I—IV i den härtill fogade tabellbilagan. Av de nämnda tabellerna innehåller tab. I en redovisning av de samvetsömma på olika inskrivningsområden, medan i tab. II de samvetsömma äro fördelade på olika årsklasser (årsgrupper). I båda de sistnämnda tabellerna har särskild redovisning skett av dels de samvets— ömma, vilkas tillstånd beviljats på därom vid respektive efter vederbörlig in- skrivningsförrättning gjord ansökan, dels ock de samvetsömma, vilka medgivits tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom s. k. vapenvägrare respektive civilarbetare. Tab. III innehåller uppgifter rörande antalet förut inskrivna värn— pliktiga, vilka under åren 1939—1941 beviljats tillstånd såsom vapenvägrare re— spektive civilarbetare. I tab. IV slutligen äro vissa uppgifter meddelade rörande antalet värnpliktiga, vilkas tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring under åren 1939—1941 återkallats eller eljest upphört att gälla. Såväl i tab. III som tab. IV är uppgiftsmaterialet redovisat på olika inskrivningsområden.

Rörande de vid sjörnllföringsområdena inskrivna värnpliktiga, vilka beviljats tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom samvetsömma har -— med hänsyn till deras ringa antal —— icke ansetts erforderligt att införskaffa några motsvarande uppgifter.

För resultaten av den verkställda undersökningen är redogörelse meddelad i det följande.

Antalet samvetsömma i hela riket.

Hela antalet värnpliktiga i riket, vilka den 31 december 1941 innehade veder- börligt tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring i den för samvetsömma med— givna ordningen, utgjorde enligt efterföljande tablå 10 299. Av dessa innehade 2628, motsvarande 256 procent, tillstånd att tjänstgöra såsom vapenvägrare, samt 7 671 tillstånd såsom civilarbetare. Endast hos 708 eller 6'9 procent av hela antalet samvetsömma värnpliktiga grundade sig samvetsbetänkligheterna mot värnpliktstjänstgöring på etiska skäl, medan hos 9 591 eller 931 procent

Värnpliktiga, vilka den 31/12 1941 innehade tillstånd att fullgöra vämpliktstjänstgöring såsom samvetsömma

Olika kategorier Därav värnpliktiga, vilkas samvetsbetänklig- av samvetsömma Hela. antalet heter grundade sig på etiska skäl religiös övertygelse Antal Procent Antal Procent Antal Procent Vapenvägrare ........ 2 628 255 36 5'1 2 592 27'0 Civilarbetare .......... 7 671 74'5 672 94'9 6 999 73'0 Summa. 10 299 1001) 708 1000 9 591 100'0

• Sida 91
•  Original

samvetsbetänkligheterna bottnade i religiös övertygelse. Det övervägande fler- talet av de samvetsömma, vilkas samvetsbetänkligheter voro av etisk natur voro civilarbetare; endast 36 eller 51 procent voro vapenvägrare.

Antalet samvetsömma inom olika militärområden och inskrivningsområden. * Det absoluta och procentuella antalet vapenvägrare och civilarbetare inom

olika militärområden och inskrivningsområden den 31 december 1941 framgår av tab. 1.

Tab. 1. Antalet värnpliktiga., vilka den 31/19 1941 innehade tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen, inom olika inskrivningsområden. Absoluta tal och procenttal.

Hela Vapcn- Civil- Hela. Vapen- Civil- I ,, 5 k ,. , v ,, , ,, g S (, ,,, ,. ,», d e ,, antalet vägrar-e arbetare antalet vägrarc arbetare Absoluta tal Procenttal Östra milo. Stockholms .................... 729 221 508 7'1 84 66 Uppsala ...................... 429 108 321 41 4'1 4'2 Södermanlands ................ 441 122 319 43 4'7 4": Qstergötlands .................. 565 170 395 55 6'5 5'1 ' Orebro.......................'. 817 219 598 79 8'3 7'8 ' Summa 2 931 840 2 141 299 320 en i Västra milo. Hallands ...................... 64 19 45 0'6 0"! 06 Yästgöta—Bohus ................ 445 142 303 4.8 54 39 . Alvsborgs .................... 417 95 322 41 36 4"? Skaraborgs .................... 596 131 465 5'8 50 61 Värmlands .................... 484 112 372 47 4'3 48 Summa 2 006 499 1 507 195 190 19'6 Södra milo. Norra Smålands .............. 999 305 694 9"! ll'G 9'0 Kronobergs .................... 519 136 383 50 52 50 Malmöhus norra .............. 357 68 289 35 2'6 3'8 Malmöhus södra .............. 151 37 114 1'5 1'4 1'5 Summa 2 026 546 1 480 19"! 20's 19 :! Gotlands mile. 167 86 131 1'6 13 17 Norra mile. Kopparbergs .................. 474 158 316 46 60 41 Gävleborgs .................... 452 99 353 44 3'8 4'6 Västernorrlands ................ 880 98 782 8'6 3": 102 Jämtlands .................... 405 110 295 39 4'2 39 Summa 2 211 465 1 746 21'5 17'7 22'8 ; Övre Norrlands mile. * Västerbottens .................. 731 180 551 7'1 6'8 7'2 Norrbottens .................. 177 62 115 1"! 24 1'5 Summa 906 242 666 8'8 92 6”! Hela. riket 10 299 2 628 7 671 100 0 1001) IGM

• Sida 92
•  Original

Det största antalet samvetsömma tillhörde —— såsom av tab. 1 framgår —— Östra och Norra militärområdena, omfattande 2981 respektive 2211 sam- vetsömma eller 28 9 respektive 21” 5 procent av totalantalet i hela riket. Gotlands militärområde (inskrivningsområde) samt Övre Norrlands militärområde omfattade var för sig 167 och 908 samvetsömma, medan inom Västra och Södra militärområdena antalet samvetsömma utgjorde omkring 2000 ibåda fallen. Det i_förhållande till totalantalet ringa antalet samvetsömma inom Gotlands och Övre Norrlands militärområden får naturligen ses i samband med den väsentligt mindre folkmängden inom dessa områden.

Inom de olika inskrivningsområdena växlar antalet samvetsömma från lägst 64 eller 06 procent av hela antalet i Hallands inskrivningsområde till högst 999 eller 9”? procent i Norra Smålands inskrivningsområde. Ett såväl absolut som relativt stort antal samvetsömma återfinnes — förutom 1 sistnämnda inskriv- ningsområde — bland annat i Västernorrlands (880), Örebro (817), Västerbottens (781), Stockholms (729) samt Skaraborgs (596) och Östergötlands (565) inskriv— ningsområden, medan Malmöhus södra, Gotlands och Norrbottens inskrivnings- områden redovisa ett förhållandevis mindre antal samvetsömma (respektive 151, 167 och 177).

Det absolut och procentuellt sett största antalet civilarbetare tillhöra Väster— norrlands, Norra Smålands, Orebro, Västerbottens, Stockholms och Skaraborgs inskrivningsområden, vilka tillsammans omslöto 3598 civilarbetare eller 469 procent av samtliga civilarbetare i riket. Av vapenvägrarna återfunnos ett jäm— förelsevis stort antal — tillhopa 1 253 eller 47” 6 procent av totalantalet — i Norra Smålands, Stockholms, Örebro, Västerbottens, Östergötlands och Kopparbergs inskrivningsområden.

Fördelningen av de samvetsömma på vapenvägrare och civilarbetare inom olika militärområden och inskrivningsområden var — såsom av tab. 1 framgår — i det stora hela överensstämmande med den för riket i dess helhet obser— verade, även om vissa — i absoluta tal sett visserligen i allmänhet obetydliga —- skiljaktigheter äro till finnandes. Sålunda tillhörde 228 procent av hela antalet civilarbetare Norra militärområdet, medan detsamma omfattade endast 17'7 procent av samtliga vapenvägrare. Det förhållandevis stora antal civil- arbetare, som nämnda militärområde uppvisar, var emellertid uteslutande att hänföra till Västernorrlands och, ehuru i mindre mån, även Gävleborgs inskriv4 ningsområde, medan av övriga hithörande inskrivningsområden framför allt Kopparbergs tvärtom företer ett förhållandevis stort antal vapenvägrare. Liksom inom Kopparbergs inskrivningsområde var vidare inom de under Östra militär området hörande inskrivningsområdena, hela antalet samvetsömma, så gott som genomgående till relativt större del än för riket i dess helhet sammansatt av vapenvägrare. Av hela antalet vapenvägrare i riket tillhörde sålunda 320 procent sistnämnda militärområde, men endast 27'9 procent av totalantalet civilarbetare. Relativt stort var antalet vapenvägrare bland annat även i Norrbottens, Norra Smålands samt Västgöta-Bohus inskrivningsområden.

Till belysande av de samvetsömmas olika talrika förekomst har antalet vapen- vägrare och civilarbetare inom olika inskrivningsområden satts i relation till ett med ledning av inskrivningsstatistikens uppgifter rörande antalet olika är in— skrivna värnpliktiga inom respektive områden uppskattat antal den _31 december 1941 sannolikt kvarlevande värnpliktiga personer. Vid beräkningen har utgåtts från senaste föreliggande dödstal för olika levnadsåldrar, avseende åren 1931— .,1935 varjämte antagits att samtliga ett visst är inskrivna värnpliktiga befunnit :sig i den mot ifrågavarande årsklass i allmänhet svarande levnadsåldern. Till av andra faktorer än dödligheten föranledd avgång inom respektive årsklasser, såsom frikallelser från värnpliktstjänstgöring och utflyttning ur riket, har däremot hän- syn ej tagits, något som dock i förevarande sammanhang torde sakna betydelse.

• Sida 93
•  Original

Emellertid är att märka, att vissa av de äldre inskrivningsområden (Blekinge, Kalmar, Östergötlands västra och östra samt Västmanlands), vilka från och med år 1927 upphört, därvid erhållit sina respektive rullföringsområden hänförda till olika inskrivningsområden. Då inskrivningsstatistikens primärmaterial icke redo! visar det ifrågavarande antalet inskrivna på de olika rullföringsområdena, har därför vid relativtalens beräknande i dessa fall hela antalet inom nyssberörda inskrivningsområden under åren 1915—1926 inskrivna värnpliktiga hänförts till det inskrivningsområde, till vilket de flesta rullföringsområdena överförts. Här- igenom ha till Kronobergs inskrivningsområde kommit att föras jämväl inskrivna tillhörande Kristianstads och Oskarshamns rullföringsområden, vilka rätteligen bort föras till Malmöhus norra respektive Norra Smålands inskrivningsområden, medan inskrivna tillhörande Vimmerby och Västerås rullföringsområden, vilka rätteligen bort föras till Norra Smålands respektive Södermanlands inskrivnings— områden, kommit att hänföras till Östergötlands respektive Orebro inskrivnings— områden. På grund härav äro relativtalen för Kronobergs, Östergötlands och Örebro inskrivningsområden något för låga samt relativtalen för Malmöhus norra, Norra Smålands och Södermanlands inskrivningsområden något för höga. Felaktigheterna torde dock icke vara av den storleksordning att de kunnai avsevärd mån inverka på uppgiftsmaterialets jämförbarhet. De sålunda beräk- nade relationstalen, vilka angiva antalet samvetsömma den 31 december 1941 på 1 000 vid samma tidpunkt värnpliktiga personer, äro sammanställda itab. 2.

I förhållande till hela antalet värnpliktiga utgjorde de samvetsömma den 31 december 1941 85 promille; av vapenvägrare och civilarbetare funnos vid sagda tidpunkt 2'2 respektive 6'3 på 1 000 värnpliktiga personer. Relativt talrikast före- kommo de samvetsömma inom Gotlands militärområde (inskrivningsområde) samt Norra militärområdet och militärområdet för Övre Norrland, där de utgjorde 16'9, 11'1 respektive 10'6 promille. Det relativt minsta antalet samvetsömma— 6'9 promille— företer Västra militärområdet. För Östra militärområdet var mot— svarande relativtal 8'2 promille. De sålunda anförda siffrorna ha emellertid —— såsom av tabellen framgår — karaktären allenast av medelvärden, vilka i de flesta fall icke äro representativa för de särskilda i respektive militärområden ingå- ende inskrivningsområdena. Av de sistnämnda företer Norra Smålands inskriv— ningsområde det i förhållande till antalet värnpliktiga största antalet samvets- ömma, 17'1 promille; närmast i ordning följa därefter följande sex inskrivnings— områden, nämligen Gotlands, Västernorrlands, Västerbottens, Skaraborgs samt Ore- bro och Gävleborgs med respektive 16'9, 16'8, 16'6, 13'0, 10'9 och 10'1 promille. Det såväl absolut som relativt minsta antalet samvetsömma återfinnes inom Hal— lands, Malmöhus södra samt Norrbottens inskrivningsområden, för vilka relativtalen voro 1'3, 2'7 och 4'2 promille. I övrigt växlar antalet samvetsömma på 1 000 värn— pliktiga personer från lägst 5'4 inom Kronobergs samt högst 94: inom Koppar- bergs inskrivningsområde.

Det framgår av det anförda, att de militärområden, vilkas inskrivningsom- råden sinsemellan förete de största skiljaktigheterna i fråga om det relativa an- talet samvetsömma, äro Södra och Västra militärområdena; inom det förra växlar sålunda relativtalen från lägst 27 promille inom Malmöhus södra samt högst 17'1 promille inom Norra Smålands inskrivningsområden, medan inom det senare mot- svarande tal äro respektive 1'3 promille för Hallands samt 13'0 promille för Skara- borgs inskrivningsområde. För de båda under Övre Norrlands militärområde sammanförda inskrivningsområdena eller Västerbottens och Norrbottens voro relativtalen 16'6 respektive 4"? promille. .

Ser man till fördelningen av de samvetsömma på vapenvägrare och civil- arbetare inom de olika inskrivningsområdena visar sig, att de förut påvisade. skiljaktigheterna från den för riket i dess helhet konstaterade proportionen mellan nyssnämnda kategorier av samvetsömma — relativt sett, d. v. s. i för-

• Sida 94
•  Original

Tab. 2. Antalet värnpliktiga, vilka den 31/15 1941 innehade tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen, i förhållande till antalet värnpliktiga personer, inom olika inskrivningsområden. Promilletal.

I n s k riv in in g s 0 m r ä (1 e 11 Hela antalet 'Vapenvägrarc Civilarbetare

Östra milo.

Stockholms

Uppsala ............................ Södermanlands Östergötlands ...................... Orebro

Västgöta-Bohus .................... Alvsborgs .......................... Skaraborgs ........................ Värmlands ..........................

Summa

Södra milo.

Norra Smålands .................... Kronobergs ........................ Malmöhus norra. .................... Malmöhus södra ....................

Gotlands mila.

Norra milo.

Kopp arb ergs Gävleborgs ........................ Västernorrlands .................... Jämtlands ..........................

Summa

Övre Norrlands milo.

Västerbottens ...................... 16*6 ' 12'5 Norrbottens ........................ 42 ' 2"!

Summa 105 2'8 7'7 Hela riket 8'5 €"2 &&

hållande till antalet värnpliktiga inom respektive områden — är särskilt fram- trädande inom Västernorrlands inskrivningsområde, där på 1 000 värnpliktiga kommo i det närmaste 15 civilarbetare mot allenast 2 vapenvägrare, medan för riket i dess helhet antalet vapenvägrare och civilarbetare -— såsom nämnts — motsvarade 6 respektive 2 promille. Ett förhållandevis stort antal civilarbetare förekom även inom Gotlands, Västerbottens, Norra Smålands och Skaraborgs inskrivningsområden med 13, 12, 12 och 10 civilarbetare mot respektive 4, 4, 5 och 3 vapenvägrare på 1 000 värnpliktiga.

• Sida 95
•  Original

Samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid respektive efter inskrivningen.

Den utsträckning, i vilken de samvetsömma utgöras av värnpliktiga, vilkas tillstånd såsom samvetsömma beviljats på därom vid respektive efter inskriv- ningen gjord ansökan, belyses i följande tablå, vari meddelas dels uppgifter om det absoluta antalet dylika samvetsömma dels ock relativtal, utvisande propor- tionen mellan de båda nämnda kategorierna av samvetsömma värnpliktiga. Enligt från respektive inskrivningsområden lämnade uppgifter (jfr tab. lII) ut— gjorde antalet värnpliktiga, vilka på ansökan ingiven, efter det de inskrivits, under åren 1939—1941 beviljats tillstånd för samvetsömma, 2174. Då hela antalet under samma tid återkallade eller eljest upphörda tillstånd uppgick alle- nast till 246 och dessa i allmänhet torde utgöras av före år 1939 beviljade till- stånd, synes det vara berättigat att antaga att praktiskt taget samtliga de under åren 1939—1941 i efterhand beviljade tillstånden den 31 december sistnämnda år alltjämt voro gällande. Till jämförelse ha fördenskull i tablån intagits jäm- väl sistberörda uppgifter rörande antalet av de den 31 december 1941 i riket förefintliga samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen och under åren 1939—1941. Det bör anmärkas, att — såsom av tab. II i tabellbilagan framgår — det övervägande iiertalet — 2 058 —- av dessa samvetsömma till- hörde årsklasser inskrivna före år 1939.

Antal värnpliktiga, vilkas tillstånd Antal värnpliktiga, vilkas till- beviljats stånd beviljats efter inskriv- _ _ ningen, på 100 värnpliktiga be- Ohka' kategorier av sam- efter inskrivninven viljade tillstånd vid inskrivningen vetsömma värnpliktiga _ _ ” Vid inskriv_ Därav under ningen Hela åren Hela Därav under antalet 1939_1941 antalet aren 1939—1941 Vapenvägrare .......... 1 164 1 464 904 1258 777 Civilarbetare .......... 5 592 2 079 1 270 37'2 22'7 Summa 6 756 3 543 2 174 52'4 32'2

Såsom synes av tablån, hade av hela antalet värnpliktiga, vilka den 31 de- cember 1941 innehade tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom sam- vetsömma (10 299), 6 756 beviljats sådant tillstånd efter ansökan, som ingivits vid vederbörlig inskrivningsförrättning, samt 3543 på. ansökan ingiven efter inskrivningen. På 100 samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen kommo sålunda närmare 53 samvetsömma, vilka först efter det de blivit in- skrivna beviljats sådant tillstånd; av de sistnämnda hade något mindre än två tredjedelar under något av åren 1939—1941 beviljats tillstånd såsom samvets- ömma (32'2 på 100 värnpliktiga beviljade tillstånd vid inskrivningen). Ser man till de olika kategorierna av samvetsömma, visar sig, att vapenvägrarna i rela— tivt större utsträckning erhållit sina tillstånd beviljade efter än vid vederbörlig inskrivningsförrättning; överskottet av vapenvägrare, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, uppgår till omkring 26 på 100 vapenvägrare, beviljade tillstånd vid inskrivningen. Av civilarbetarna åter hade ett relativt väsentligt mindre antal -—- 372 mot 100 — beviljats tillstånd efter inskrivningarna. Det totala antalet civilarbetare, som beviljats tillstånd efter inskrivningen (2 079), är dock större än det motsvarande antalet vapenvägrare (1 464). På grund av den relativt väsentligt större utsträckning, i vilken redan inskrivna värnpliktiga beviljats tillstånd såsom vapenvägrare, har emellertid hela antalet samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats i efterhand kommit att till 41'3 procent utgöras av vapen-

• Sida 96
•  Original

vägrare, medan av de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, vapenvägrarna utgöra 17'2 procent.

Såsom av efterföljande tablå framgår, voro samvetsbetänkligheter grundade på etiska skäl något vanligare förekommande bland de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen än bland dem, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen. Flertalet av de samvetsömma, vilkas samvetsbetänkligheter voro av etisk natur, voro, enligt vad tab. I i tabellbilagan utvisar,i båda fallen civilarbetare. 1

Värnpliktiga, vilkas samvetsbetänkligheter voro grundade på

Tidpunkt, då tillstånd för ' samvetsömma beviljats religiös övertygelse etiska skiil Samtliga

Antal Procent Antal Procent Antal Procent

Vid inskrivningen .......... 6 163 91'2 593 813 6 756 100'0 Efter inskrivningen ........ 3 428 96'8 115 32 3 543 1000 Summa 9 591 931 708 G"!) 10 299 1000

Proportionen inom olika inskrivningsområden mellan samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid respektive efter inskrivningen belyses i tab. 3, som inne- håller uppgifter i sådant hänseende dels för totalantalet samvetsömma dels ock för vapenvägrare respektive civilarbetare. Dessutom äro i tabellen uppgifter lämnade, som utvisa proportionen inom respektive områden jämväl mellan de redan inskrivna värnpliktiga, vilkas tillstånd såsom samvetsömma beviljats åren 1939—1941, samt de värnpliktiga, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen.

Bortsett från Hallands och Malmöhus södra inskrivningsområden, vilka redo- visat ett absolut taget förhållandevis mindre antal samvetsömma, utgjordes — såsom av tab. 3 framgår — ett relativt stort antal av de samvetsömma av värnpliktiga, vilkas tillstånd såsom samvetsömma beviljats efter inskrivningen, inom VästgötaBohus, Kronobergs, Jämtlands, Västerbottens, Älvsborgs, Koppar- bergs samt Norra Smålands inskrivningsområden, varestrhela antalet samvets- ömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen motsvarade respektive 987, 860, 74'4, 70'4, 67'5, 623 samt 58'3 på 100 samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen. En jämförelse med uppgifterna i tab. 1 och 2 utvisar, att de inskrivningsområden, inom vilka ett relativt stort antal av de samvetsömma beviljats tillstånd efter inskrivningen, icke genomgående äro desamma som de inskrivningsområden, inom vilka de samvetsömma voro talrikast förekommande. I sistnämnda inskrivningsområden — med undantag likväl för Västerbottens och Norra Smålands inskrivningsområden — ha de samvetsömma sålunda i jäm— förelsevis stor utsträckning beviljats tillstånd vid inskrivningen. Det framgår även av tab. 3, att inom samtliga ovan angivna sju inskrivningsområden ett relativt stort antal av de efter inskrivningen beviljade tillstånden äro tillkomna under något av åren 1939—1941. Sålunda motsvarade antalet tillstånd, som under sistnämnda år beviljats redan inskrivna värnpliktiga, inom Västgöta-Bohus inskrivningsområde 69'6 samt inom Kronobergs, Jämtlands, Älvsborgs och Koppar- bergs inskrivningsområden respektive 659, 41'6, 43'4 och 43'5 på 100 vid in- skrivningen beviljade tillstånd. Såsom nämnts, hade emellertid jämväl inom Västerbottens och Norra Smålands inskrivningsområden ett jämförelsevis stort antal av de efter inskrivningen beviljade tillstånden tillkommit åren 1939—1941;

1 Anmärkas må har, att enligt vad av primärmaterialet kunnat inhämtas, av hela an— talet samvetsömma, vilkas samvetsbetänkligheter voro grundade på etiska skål, 573 mot- svarande 83'5 procent tillhörde årsklasserna 1931—1937.

• Sida 97
•  Original

Tab. 3. Antalet samvetsömma värnpliktiga, vilkas tillstånd beviljats efter inskriv- ningen, i förhållande till antalet värnpliktiga., vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, inom olika. inskrivningsområden. Proeenttnl.

Därav samvets- . . örn-ma, vilkas Inskrivningsområden Vapen- Clwl' Hela tillstånd be- vagrare arbetare antalet . . Viljats åren 1939—1941 Östra milo. Stockholms ...................... 700 439 509 29 6 Uppsala ........................ 61'2 28'4 35'3 9' 1 Södermanlands .................. 47'0 43'7 44'6 32'5 Qstergötlands .................... 104'8 20'4 37'5 23'8 Orebro .......................... 576 230 807 131 Summa 67'2 801; mn 211 Västra milo. Hallands ........................ 5333 60 ': 1065 710 Västgöta-Bohus .................. 153'6 80 4 98'7 69'6 Alvsborgs ...................... 227'6 46'4 67'5 43'4 Skaraborgs ...................... 142'6 29'2 44'0 23'4 Värmlands ...................... 239'4 30'5 52'2 28'3 Summa 185'1 420 Bra 38'5 Södra milo. Norra Smålands ................ 1402 37'7 58'3 38'4 Kronobergs ...................... 172'0 67'2 86'0 65'9 Malmöhus norra ................ 119'4 47'4 5713 52'0 Malmöhus södra ................ 184'6 54'1 73'6 51'7 Summa 147'1 47'6 65'5 50'8 Gotlands milo. 80'0 20'2 29'5 16'3 Norra mila. Kopparbergs .................... 122'5 43'0 62'3 43'5 Gävleborgs ...................... 90'4 14'6 25'6 16'4 Västernorrlands .................. 292'0 38'4 49'2 19'0 Jämtlands ...................... 2798 411 744 41'6 Summa 162'7 34'0 50'1 26'8 Övre Norrlands mile. Västerbottens .................... 328'6 42'4 70'4 55'5 Norrbottens .................... 129'6 27'8 51'3 17'9 Summa. 250'7 89'6 66'3 47'4 Hela riket 125'8 37'2 521 32'2

;

motsvarande relativtal för sistnämnda inskrivningsområden voro respektive 55 6 och 38 4. För Malmöhus norra. inskrivningsområde observeras likaledes ett för- hållandevis högt relativtal (52' 0).

Liksom för riket i dess helhet ha inom flertalet inskrivningsområden vapen- vägrarna i relativt avsevärt större utsträckning än civilarbetarna erhållit sina tillstånd beviljade efter inskrivningen. Särskilt stort var överskottet av vapen- vägrare, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen på 100 vapenvägrare, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, inom Västerbottens, Västernorrlands,

• Sida 98
•  Original

Jämtlands, Värmlands och Älvsborgs inskrivningsområden, där det motsvarade respektive 2286, 1920, 1793, 1394 och 127'6. Framför allt inom Västgöta- Bohus och Kronobergs inskrivningsområden — där de samvetsömma, vilkas till- stånd beviljats efter inskrivningen uppgå till inemot samma antal, som de sam- vetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen — ha dock även civil- arbetare beviljats tillstånd efter inskrivningen i relativt större utsträckning än vad för riket i dess helhet är fallet; inom sistnämnda inskrivningsområden kommo sålunda på 100 civilarbetare, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, 80'4 respektive 67'2 civilarbetare, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, medan motsvarande relativtal för hela riket var 372.

Samvetsömma, vilka fullgjort viss värnpliktstjänstgöring, innan tillståndet beviljats.

Av samtliga de redan inskrivna värnpliktiga, vilkas tillstånd beviljats åren 1939—1941, (2 174) hade — såsom av tab. III i tabellbilagan framgår — 355, motsvarande 16'3 procent, tidigare icke fullgjort någon värnpliktstjänstgöring; icke mindre än 1819 eller 83' 7 procent hade sålunda tidare helt eller delvis fullgjort dem åligg ande fredstjänstgöring. Av vapenvägrarna (904) hade 177 eller 19 6 procent tidigare icke fullgjort någon värnpliktstjänstgöring, medan för civil- arbetarnas vidkommande (1270) motsvarande siffror voro 178 respektive 14'0 procent. Sammanlagt 8 av hela antalet samvetsömma, vilka tidigare icke full— gjort någon värnpliktstjänstgöring, utgjordes av värnpliktiga befriade från tjänst- göring i fredstid.

De samvetsömmas fördelning på årsklasser (årsgrupper).

Det absoluta och procentuella antalet vapenvägrare och civilarbetare inom olika årsklasser (årsgrupper) framgår för de samvetsömma, vilkas tillstånd be- viljats vid inskrivningen, av tab. 4 samt för de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, av tab. 5. De 27 i tab. 11 i tabellbilagan redo- visade värnpliktiga årsklasserna (1915—1941) ha i de båda förstnämnda tabel— lerna sammanförts till fem större grupper, av vilka fyra var för sig omfatta fem av de tjugo yngsta årsklasserna samt den femte gruppen återstående sju års- klasser. Då de värnpliktiga, vilka inskrivits ett senare år än det, varunder de fyllde 20 år, enligt härutinnan gällande bestämmelser, så snart de fullgjort all dem åliggande fredstjänstgöring, omföras till den mot deras verkliga levnads- ålder svarande årsklassen, torde fördelningen av de samvetsömma på årsklasser — med undantag möjligen för de fyra yngsta årsklasserna — helt sammanfalla med en fördelning efter levnadsålder, d. v. s. mot årsklassgrupperna 1937—1941, 1932—1936, 1927—1931, 1922—1936 samt 1915—1921 svara åldersgrupperna 20—24, 25—29, 30—34, 35—39 respektive 40—46 år. Enär, såsom nyss be— rörts, i vissa fall omföringar ägt rum av de samvetsömma till en äldre årsklass än den, som svarar mot inskrivningsåret, samt vidare — sannolikt företrädesvis inom äldre årsklasser — en viss avgång förekommit, bland annat till följd av att beviljade tillstånd återkallats eller eljest upphört att gälla, sammanfaller däremot antalet under olika årsklasser redovisade samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, naturligen icke med det antal värnpliktiga, vilka vid inskrivningarna under motsvarande kalenderår beviljats tillstånd såsom samvets- ömma. Uppenbarligen är emellertid grupperingen på årsklasser av de samvets- ömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, väsentligen en återspegling av den utsträckning, vari värnpliktiga vid inskrivningarna under respektive kalenderår beviljats tillstånd såsom samvetsömma.

Grupperingen på årsklasser av de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid

• Sida 99
•  Original

inskrivningen, företer, såsom av tab. 4 framgår, vissa karakteristiska skiljaktig- heter i åldershänseende mellan vapenvägrare och civilarbetare. Medan årsklas- serna 1922—1926 och 1937—1941, motsvarande levnadsåldrarna 35—39 respekq tive 20—24 år, tillsammans omfattade något mer än hälften (522 procent) av hela antalet vapenvägrare, tillhörde inemot sju tiondelar (695 procent) av civil- arbetarna årsklasserna 1927—1936, (1. v. s. levnadsåldrarna 25—34 är; antalet civilarbetare i de båda äldsta årsklassgrupperna, 1915—1921 samt 1922—1926, motsvarande åldrarna 35—46 år, åter utgjorde blott 1'2 respektive 12'1 procent av hela antalet civilarbetare. Värnpliktiga, vilka inskrivits under åren 1927— 1936 ha sålunda i en i jämförelse med åren 1922—1926 väsentligt ökad ut- sträckning utverkat tillstånd att tjänstgöra såsom civilarbetare; antalet vapen— vägrare var däremot under samma tid genomsnittligt mindre än under åren 1922—1926. Av den detaljerade fördelningen på årsklasser i tab. II i tabell- bilagan framgår, att antalet civilarbetare inom årsklasserna 1921—1933 — bort- sett från årsklassen 1927 — företer en kontinuerlig ökning från årsklass till årsklass, vilken är särskilt markerad i årsklasserna 1924—1933, där ökningen kulminerar (från 32 i årsklass 1921 till 96 i årsklass 1923 samt 610 i årsklass 1933); de följande årsklasserna däremot uppvisa var för sig i förhållande till den närmast föregående ett starkt minskat antal civilarbetare (från 562 i års- klass 1934 till 103 i årsklass 1941).

Tab. 4. Antal värnpliktiga, vilka den 31/12 1941 innehade i samband med inskriv- ningen beviljat tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen, fördelade på årsklasser (år-sgrupper). Absoluta tal och procenttal.

Hein l'upen- Civil- Hola Yapcn- Civil- Äl'sl'l'lsscl' .å1'sn-ruppcr antalet vägrar-e arbetare antalet vägrare arbetare Absoluta tal Procenttal 1915/21 248 184 64 3”: 158 1'2 1922/26 1 003 324 679 148 27'8 12'1 1997/31 . . 1606 185 1 421 23'8 159 251 1932/36 2 651 187 2 464 392 16' 1 44'1 1937/41 1 248 284 964 18'5 24'4 17'2 Samtliga. årsklasser (årsgrupper) 6 756 1 164 5 592 1000 1000 1000

Tab. 5. Antal värnpliktiga, vilka den 31/1.» 1941 innehade efter inskrivningen beviljat tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen, fördelade på årsklasser (årsgrupper).

Absoluta tal och procenttal.

Hela Vapen- Civil- Hela Vapen- Civil— Ärsklasser (årsgruppcr) antalet vägrnre arbetare antalet vägrare arbetare Absoluta tal Procenttal

1915/21 .......................... 888 442 446 251 30'2 21'4 1922/26 .......................... 848 324 524 23'9 221 252 1927/ 31 .......................... 855 282 573 24'1 19'3 27'6 1932/36 .......................... 659 275 384 18'6 18'8 18'5 1937/41 .......................... 293 141 152 8'3 9'6 7'8

Samtliga årsklasser (årsgrupper) 3 543 1 464 2 079 1000 100'0 100'0

• Sida 100
•  Original

Antalet samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen i förhållande till hela antalet värnpliktiga, tillhörande samma årsklasser, belyses i tab. 6, så- vitt angår de förut nämnda fem grupperna av årsklasser. Grafiskt åskådliggöres de samvetsömmas relativt olika talrika förekomst inom de särskilda årsklasserna av diagram 1, som utvisar antalet vapenvägrare respektive civilarbetare, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, på 1 000 värnpliktiga, tillhörande samma årsklass. Som naturligt är, visa de ]" tab. 6 framlagda relativtalen liksom den mera detaljerade grafiska framställningen en väsentligen likartad bild av de samvetsömmas fördelning på årsklasser, som de motsvarande absoluta talen.

Tab. 6. Antal värnpliktiga, vilka den 31/12 1941 innehade tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen, i förhållande till antalet värnpliktiga, inom olika årsklasser (årsgrupper). Promilletal.

Värnpliktiga, vilkas tillstånd beviljats Årsklasser (årsgrupper) i samband med inskrivningen efter inskrivningen Hela Vapcn— Civil- Hela Vnpen- Civil- . antalet vägrats arbetare antalet vägrare arbetare

1915/21 .......................... 09 0-7 02 3'1 1'5 l'G 1922/26 .......................... 4'4 1'4 3'0 3”: 14 2'3 1927/31 .......................... 7'0 OS 62 S'? 1'2 2'5 1932/36 .......................... 11'4 O's 10'6 %& 1'2 1'4; 1937/41 .......................... 5'2 1'2 4'0 1'2 O's 0'6 Samtliga årsklasser (årsgrupper) 56 11) 41; 21) 12 1'7

Fördelningen på årsklasser av de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, skiljer sig —_ såsom av tab. 5 synes — avsevärt från den för de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, konstaterade, i det att de äldre årsklassgrupperna, om man ser till totalantalet, genomgående om- fatta ett procentuellt större antal samvetsömma än motsvarande årsklassgrupper för de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen. Sålunda till- hörde 25'1, 23'9 samt 24'1 procent av samtliga de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, årsklasserna 1915—1921, 1922—1926 respektive 1927—1931, medan motsvarande siffror för de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, enligt tab. 4, voro respektive 3'7, 14'8 samt 238 procent. Enligt vad av tab. II framgår är det förhållandevis stora antalet sam- vetsömma inom årsklassgruppen 1915—1921 till större delen (79'1 procent) att hänföra till årsklasserna 1918—1921. Grafiskt illustreras skiljaktigheterna iför- delningen på årsklasser mellan de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter respektive vid inskrivningen av diagram 2, utvisande antalet dylika samvets- ömma i förhållande till antalet värnpliktiga inom olika årsklasser. , Såsom förut berörts, ha av hela antalet samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen (3 543), 2174 eller 61'4 procent, erhållit sina tillstånd bevil- jade under åren 1939—1941. Av den detaljerade fördelningen på årsklasser i tab. II framgår, att av det sistnämnda antalet endast 116 tillhörde årsklasserna 1939—1941; ej mindre än 2058, motsvarade 58'1 procent av de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, voro sålunda inskrivna före år 1939 men hade erhållit sina tillstånd beviljade under åren 1939—1941. Då olika

• Sida 101
•  Original

Antal samvetsömma på 1 000 värnpliktiga, inom olika årsklasser (årsgrupper), den 31/19 1941.

0/00 l 4

12 x' x

10 ./ ?

r., XI

'N _. ;*—$£_-—x

--...-.__ -_.,__ f.»..xu_'vl.1'.

w.-.-;: ';';-»s'

() __,— '—--.

. N..—__ ___—-.....

Årsklass 1941 39 37 35 33 31 29 27 25 23 21 19 17 1?) Levnadsålder 20 22 2-1: 20 28 30 32 34 36 38 40 42 44 46 Vapenvågrare, beviljade tillstånd vid inskrivningen fffffff

Uivilarbetare » n » ,, ......... Vapenvägrare » » efter ., ......... Givilarbetare » n » ,,

Diagram 2. Antal samvetsömma på 1 000 värnpliktiga, inom olika årsklasser (årsgrupper), den 31/12 1941. " 00

18

16 ,

0 . Årsklass 1941 39 37 35 33 31 29 27 25 23 21 19 17 15

Levnadsålder 20 22 24 26 28 30 32 34: 36 38 40 42 44 46

Samvetsömma, beviljade tillstånd vid inskrivningen — — —— — ? i

efter »

)) n ))

• Sida 102
•  Original

årsklasser under åren 1921—1938 torde kunna antagas — med undantag möj— ligen för enstaka år — ha i väsentligen likartad utsträckning efter inskrivning— garna beviljats tillstånd såsom samvetsömma, vill det synas som om de före år 1939 inskrivna värnpliktiga, vilkas tillstånd beviljats under åren 1939—1941 skulle i relativt stor utsträckning tillhöra årsklasserna 1922—1931 eller levnads- åldrarna 30—39 år, samt i övrigt företrädesvis årsklasserna. 1918—1921 och 1932—1935, motsvarande åldrarna 40—43 respektive 26—29 år. Vidkommande det förhållandevis stora antalet samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen inom årsklasserna 1918—1921 (702) torde detsamma emellertid otvivelaktigt till icke ringa del utgöras av under årenl918—1921 inskrivna värn— pliktiga, vilka i anslutning till ikraftträdandet av 1920 års provisoriska lag om samvetsömma i efterhand utverkat tillstånd att tjänstgöra såsom samvetsömma.

Den olika talrika förekomsten av samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, inom de förut tillämpade fem grupperna av årsklasser, belyses i tab. 6, som angiver antalet vapenvägrare respektive civilarbetare, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, på 1 000 värnpliktiga, tillhörande respektive grupper av årsklasser. Antalet vapenvägrare och civilarbetare inom varje särskild års- klass i förhållande till hela antalet värnpliktiga, tillhörande respektive årsklasser, framgår, jämväl vad beträffar de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, av det ovan nämnda diagram 1. Av relativtalen i tab. 6 framgår, att de vapenvägrare och civilarbetare, vilkas tillstånd beviljats efter inskriv- ningen, voro relativt talrikast i årsklasserna 1915—1926 respektive 1922—1931. Vad beträiTar de särskilda årsklasserna inom nyssnämnda båda grupper, utvisar diagrammet, att i förhållande till antalet värnpliktiga vapenvägrarna voro särskilt talrika inom årsklassen 1920 och civilarbetarna inom årsklasserna 1931 och 1925.

Fördelningen inom olika inskrivningsområden av de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid respektive efter inskrivningen, på de eljest tillämpade fem grupperna av årsklasser, är — enligt vad av primärmaterialet framgår —i allmänhet väsentligen överensstämmande med den för riket i dess helhet obser- verade, ehuru förskjutningar mellan de olika årsklassgrupperna i vissa fall kunna iakttagas. Särskilt inom Västernorrlands, Västerbottens och Skaraborgs inskriv- ningsområden tillhörde sålunda ett procentuellt större antal av de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen årsklassgruppen 1932—1936 (respektive 64'1, 47'3 och 45'4 procent), än vad fallet var för riket i dess helhet (39'2 procent). Vad åter angår de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, var — i motsats till vad för riket i dess helhet observerats — inom samtliga inskrivningsområden, tillhörande Ostra militärområdet årsklassgruppen 1915— 1921 av den procentuellt största omfattningen, medan inom Värmlands inskriv- ningsområde årsklasserna 1922—1926 voro talrikast företrädda. Inom Väster- norrlands inskrivningsområde tillhörde å andra sidan ett procentuellt större antal (35'5 procent) årsklasserna 1927—1931 än inom hela riket (241 procent).

Samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, åren 1921—1938 och 1939—1941.

Enligt vad i det föregående visats, utgjordes av hela antalet värnpliktiga, vilka den 31 december 1941 innehade tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen — 10 299 2174, motsvarande om- kring en femtedel, av värnpliktiga, vilkas tillstånd beviljats under något av åren 1939—1941 på. därom efter vederbörlig inskrivningsförrättning gjord ansökan. I förhållande till hela antalet samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskriv- ningen — 3 543 — utgjorde de redan inskrivna värnpliktiga, vilkas tillstånd

• Sida 103
•  Original

såsom samvetsömma beviljats åren 1939—1941 något mer än tre femtedelar. I syfte att giva en uppfattning om, i vilken utsträckning proportionen mellan antalet tillstånd beviljade efter respektive vid inskrivningen — genomsnittligt sett — undergått en förskjutning under åren 1939—1941 i jämförelse med för— hållandena under åren 1921——1938, ha i efterföljande tablå med ledning av upp- gifterna i tab. II och 111 dels för de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats åren 1921—1938, dels ock för de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats åren 1939—1941 sammanställts uppgifter om antalet samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid respektive efter inskrivningen med särskilt angivande av antalet vapenvägrare respektive civilarbetare. Då uppgifterna avse antalet värnpliktiga, vilka den 31 december 1941 innehade tillstånd såsom samvetsömma, äro de uppenbarligen ägnade att giva allenast en ungefärlig uppfattning om storleks- ordningen av den inträffade genomsnittliga proportionsförskjutningen.

Värnpliktiga, vilkas tillstånd beviljats

vid inskrivningen efter inskrivningen Kol. 5 Kol. 6 Olika kategorier av i n a i % ,, sarm'etsöinma Hela Därav under åren Hela Därav under åren %) v " antalet antalet kOL 2 kol. 3

1921—1938 1939—1941 1921—1938 1939—1941

kol. 1 kol. 2 kol. 3 kol. 4 kol. 5 kol. 6 kol. 7 kol. 8

Vapenvägrare ........ 1 164 957 207 1 464 560 904 58'5 436'7 Civilarbetare ........ 5 592 5 168 424 2 079 809 1 270 15'7 299'5 Summa 6 756 (i 125 631 3 543 1 369 ') 174 3.34 344'5

Vad beträffar de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats under åren 1921— 1938, visar sig, att de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen, i förhållande till antalet samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, utgjorde 224 procent, medan under åren 1939—1941 i genomsnitt kommo 344'5 samvetsömma beviljade tillstånd efter inskrivningen på 100 samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen. Det anförda innebär, att den genomsnittliga proportionen under åren 1921—1938 mellan de värnpliktiga, vilka efter respektive vid inskrivningen utverkat tillstånd såsom samvetsömma, under åren 1939—1941 mer än femtondubblats. Annorlunda uttryckt kommo under åren 1921—1938 av de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen eller vid in- skrivningen i genomsnitt på varje år 76 respektive 340, medan motsvarande genomsnittsvärden för de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats under åren 1939—1941 voro 725 respektive 210.

Av tablån framgår, att den observerade proportionsförskjutningen är relativt starkare framträdande i fråga om civilarbetare än vapenvägrare. Av de samvets- ömma, vilkas tillstånd beviljats under åren 1921—1938, hade sålunda vapen— vågrarna i relativt avsevärt större utsträckning än civilarbetarna beviljats tillstånd efter inskrivningen. I nu angivet hänseende voro förhållandena under åren 1921—1938 samt 1939—1941 sålunda likartade, dock att under sistnämnda år förelåg ett överskott på samvetsömma beviljade tillstånd efter inskrivningen, uppgående till — för civilarbetarna — 199'5 på 100 civilarbetare, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, samt för vapenvägrarna till 336'7. Den i annat sammanhang konstaterade omständigheten, att hela antalet av de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen till relativt större del än de sam- vetsömma, vilkas tillstånd beviljats vid inskrivningen, utgöres av vapenvägrare, är sålunda icke uteslutande att tillskriva utvecklingen under åren 1939—1941.

• Sida 104
•  Original

I själva verket omfattade — såsom av tablån framgår — de samvetsömma, vilkas tillstånd beviljats efter inskrivningen åren 1921—1938 samt 1939—1941 nära nog samma procentuella antal vapenvägrare i båda fallen (409 respektive 41'6 procent). Nu berörda förhållande torde huvudsakligen ha sin förklaring i det jämförelsevis stora antal redan inskrivna värnpliktiga, vilka av ikraftträdandet av 1920 års provisoriska lag om samvetsömma föranleddes, att i efterhand söka tillstånd såsom samvetsömma, därvid de företrädesvis utverkade tillstånd att tjänstgöra såsom vapenvägrare.

• Sida 105
•  Original

Tab. I. Värnpliktiga, vilka den 31/12 1941 innehade tillstånd att fullgöra värnplikts- tjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen, inom olika inskrivningsområden.

1 2|3|4|5|6|7|8|9|10

Värnpliktiga. vilkas tillstånd beviljats

i samband med inskriv- . . . Samtliga värnpliktiga » lnskrivningsomräden ningen efter 115101anan

! Vapen- Civil- Vapen— Civil- Yapen- Civil—

. vägrnre arbetare Summa vägrare arbetare Sunna a väg:-are arbetare Summa Östra ») i I 0. Stockholms ...... 160 3353 483 91 155 246 221 508 729 Uppsala .......... 67 250 317 41 71 112 108 321 429 Södermanlands . . 86 222 305 33 97 136 122 319 441 Qstergöblands . . . _ 83 328 411 87 67 154 170 395 565 Orebro .......... 139 486 625 80 112 192 219 598 817

Summa 502 1 689 2 141 338 502 840 840 2 141 2 981

Västra milo.

Hallands ........ 3 28 31 16 17 3 19 45 64 Yästgöta-Bohus . . 56 168 224 86 135 22 142 303 445 Alvsborgs ........ 29 220 249 66 102 168 95 322 417 Skaraborgs ...... 54 360 414 77 105 182 131 465 596 Värmlands ........ 33 285 318 79 87 166 112 372 484

Summa. 176 1 061 1 236 824 446 770 499 1 507 2 006

Södra. mile.

Norra Smålands .. 127 504 631 178 190 368 305 694 999 Kronobergs ...... 50 229 279 86 154 240 136 383 519 Malmöhus norra . . 31 196 227 37 93 130 68 289 357 Malmöhus södra .. 13 74 87 24 40 64 37 114 151 Summa 221 1 003 1 224 825 477 802 546 1 480 2 026 F-utlnnds milt). 20 109 129 16 22 38 36 131 167 Norra miln. Kopparbergs ...... 71 221 292 87 95 182 158 316 474 Gävleborgs ...... 52 308 360 47 45 92 99 353 452 Västernorrlands .. 25 565 590 3 217 290 98 782 880 Jämtlands ........ 29 209 238 81 86 167 110 295 405

Summa 177 1 303 1 480 288 443 731 465 1 746 2 211

ÖL'TC Norrlands

mile. Västerbottens . . . . 42 387 429 13 164 302 180 551 731 Norrbottens ...... 27 90 117 35 25 60 62 115 177

Summa 69 477 546 173 189 362 242 666 908 Hela riket 1164 5592 6756 1464 2079 3543 2628 7671 10299

Därav värnpliktiga, vilkas samvets- betänkligheter mot värnplikts-

i tjänstgöring voro grundade på: religiös övertygelse 1 148 5 015 6 163 1 444 1 984 3 428 2 592 6 999 9 591 etiska skäl ...... 16 577 593 20 95 115 36 672 708

• Sida 106
•  Original

Tab. Il. Värnpliktiga, vilka den 31/12 1941 innehade tillstånd att fullgöra värnplikts- tjlinstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen, inom olika årsklasser (årsgrnpper).

1 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 8 | 9 | 1 o Värnpliktiga, vilkas tillstånd beviljats - _ Samtliga värnpliktiga Arsklass i samband med inskrivningen efter inskrivningen (årsgrnpp)

lfapen- Ciril- Slllllmll, liapen- Ciliil' Summa ll'npcn- Uivil- Summa vagrare arbetare vugrare arbetare vugrare arbetare 1915 3 ' :1 19 28 47 22 28 50 1916 ' 3 — 3 23 41 6-1 26 41 67 1917 8 2 10 32 43 75 40 45 85 1918 11 5 16 63 71 134 74 76 150 1919 30 10 40 72 63 135 102 73 175 1920 52 15 67 140 103 243 192 118 310 1921 77 32 109 93 97 190 170 129 299 1922 73 68 141 88 97 185 161 165 326 1923 77 96 173 62 94 156 139 190 329 1924 68 143 211 55 109 164 123 252 3 75 1925 3 156 194 65 122 187 103 278 381 1926 68 216 284 54 102 156 122 318 440 1927 35 189 224 52 85 137 87 274 361 1928 38 256 294 60 101 161 98 357 455 1929 42 281 323 52 104 156 94 385 479 1930 34 342 376 57 119 176 91 461 i 552 1931 36 353 389 61 164 225 97 5.17 614 1932 38 529 567 70 105 175 108 634 742 1933 32 610 642 63 80 143 95 690 785 1934 46 562 608 45 72 117 91 634 725 1935 V 32 423 455 52 77 129 84 500 584 1936 39 340 379 45 50 95 84 390 474 1937 40 302 342 36 59 95 76 361 437 1938 37 238 275 40 42 82 77 280 357 1939 46 185 231 29 20 49 75 205 280 1940 81 136 217 31 19 50 112 155 267 1941 80 103 183 5 12 17 85 115 200 Summa 1 164 5 592 6 766 1 464 2 079 3 543 2 628 7 671 10 299

• Sida 107
•  Original

Tub. III. Förut inskrivna värnpliktiga, vilka åren 1939—1941 beviljats tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen, fördelade på olika inskrivningsområden.

1 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 Vapenvägraro Civilarbetare Summa. Därav värn- Därav värn- Därav värn- Hela gare icke Hela gare icke Hela gare icke ”talat fullgjort ”"m” fullgjort ”"m” fullgjort värnplikts- värnplikts- värnplikts—

j, tjänstgöring tjänstgöring tjänstgöring

; Östra milo.

Stockholms ................ 43 4 100 8 143 12 Uppsala .................... 8 2 21 10 29 12 Södermanlands ............ 25 2 74 14 99 16 Östergötlands .............. 45 5 53 4 98 9 Örebro .................... 37 13 47 6 84 19

Summa 158 26 295 42 453 68

l Västra milo. ; Hallands .................. 13 2 9 _ 22 2 ? Västgöta—Bohus ............ 65 7 91 8 156 15 Älvsborgs .................. 41 6 67 8 108 14 Skaraborgs ................ 52 9 45 6 97 15 Värmlands ................ 28 12 62 11 90 23

Summa 199 36 274 83 473 69 Södra milo.

; Norra Smålands ............ 108 23 116 16 224 39 Kronobergs ................ 57 11 127 11 184 22 Malmöhus norra ............ 31 4 87 7 118 11 Malmöhus södra ............ 13 3 32 6 45 9

Summa 209 41 362 40 571 81 Gotlands milo. 11 4 10 1 21 5 Norra milo.

Kopparbergs .............. 64 18 63 17 127 35 Gävleborgs ................ 29 — 30 3 59 3 Västernorrlands ............ 64 12 48 15 112 27 Jämtlands .................. 36 13 63 7 99 20 ' Summa. 193 43 204 42 397 85

Övre Norrlands milo. Västerbottens .............. 123 26 115 18 238 44 Norrbottens ................ 11 1 10 2 21 3 Summa 134 27 125 20 259 47 Hela riket 904 177 1 270 178 2 174- 355

• Sida 108
•  Original

Tab. IV. Värnpliktiga, vilkas tillstånd att fullgöra väl'npliktstjänstgöring i den för samvetsömma medgivna ordningen, åren 1939—1941 upphört att gälla, fördelade på olika inskrivningsområden.

1 2 s 4 1 n s k ri v 11 i n g 5 o m r & d e 11 Hela antalet Vapenviigrurc Civilarbetare Östra milo. Stockholms ........................ 38 4 34 Uppsala ............................ 8 1 7 Södermanlands .................... 12 2 10 Östergötlands ...................... 12 2 10 Örebro ............................ 16 3 13 Summa 86 12 74 Västra milo. Hallands .......................... 2 1 l Västgöta—Bohus .................... 20 3 17 Älvsborgs .......................... 8 1 7 Skaraborgs ........................ 14 2 12 Värmlands ........................ 9 1 8 Summa 53 8 45 Södra milo. Norra Smålands .................... 21 3 18 Kronobergs ........................ 5 — 5 Malmöhus norra .................... 12 — 12 Malmöhus södra .................... 22 2 20 Summa 60 5 55 Gotlands milo. 1 H 1 Norra milo. Kopparbergs ........................ 8 1 Gävleborgs ........................ 1 _ 1 Västernorrlands .................... 20 2 18 Jämtlands .......................... 7 — 7 Summa 36 3 33 Övre Norrlands milo. Västerbottens ...................... 4 — 4 * Norrbottens ........................ 6 — 6 l _ Summa 10 -—— 10 * Hela riket 246 28 218 *

• Sida 109
•  Original