372. Antal Belopp Antal 1 Belopp skatter ster

Utgifter

kronor kronor kronor kronor kronor kronor

1937 Statsanställda . . . . . . 12 411 190 372 10 371 474 192 832 10 318 614 4 948 552 44 670 111 789 67 119 Övriga . . . . . . . . . . . . . 20 299 337 944 8 676 003 141 029 8 429 953 5 258 727 46 983 127 313 80 330 Summa 32 710 528 3l6 19 047 477 333 861 18 748 567 10 207 279 91 653 239 192 147 449 35 000 1938 Statsanställda . . . . . . . 16 538 245 664 15 848 031 284 474 15 463 040 6 361 095 63 064 171 509 108 445 Övriga . . . . . . . . . . . .. 26 894 519 221 13 891864 237 895 13 474 419 8 404 058 77 191 218 156 140 965 Summa 43 432 764 885 29 739 895 522 369 28 937 459 14 765 153 140 255 389 665 249 410 56 000

1939 Statsanställda . . . . . . . 20 306 302 792 21 594 116 383 365 20 963 919 9 354 455 70 254 212 404 142 150 Övriga . . . . . . . . . . . . . 31 816 627 326 17 349 954 302 143 16 640 555 10 564 628 101 028 250 614 149 586 Summa 52 122 930 118 38 944 070 685 508 37 604 474 19 919 083 171 282 463 018 291 736 50 000 1940 Statsanställda . . . . . . . 23 705 355 268 26 703 033 400 060 25 277 338 13 453 203 115 352 272 313 156 961 Övriga . . . . . . . . . . . . . 35 615 646 641 21 863 038 342 183 21 057 322 13 940 447 119 453 356 598 237 145 Summa 59 320 1 001 909 48 566 071 742 243 46 334 660 27 393 650 234 805 628 911 894 106 65 000

1941 Statsanställda . . . . . . . 29 896 454 427 35 660 910 492 168 34 686 019 19 934 489 192 498 2 337 000 2 144 502 Övriga . . . . . . . . . . . . . 38 969 693 827 28 347 2l9 391 416 27 600 496 19 262 555 155 415 2414 500 2 259 085 Summa 68 865 1 148 254 64 008 129 883 584 62 286 515 39 197 044 347 913 2 751 500 3 403 587 * 77 000

1 Inklusive debiteringar å intressekonton av räntor och avgifter för andra utbetalningar än skatter. — ? Beräknat belopp.

• Sida 50
•  Original

remitteringsdagar för likviderna till indrivningsmannen. Vid denna verksam- het har i möjligaste mån tillsetts, att betalning i rätt tid av löpande utskylder icke åventyrats.

Ränta utgår icke till kontoinnehavare å hos intressekontoret innestående medel. Intressekontorets förmedling av skattebetalningar samt insättningar i postsparbanken är kostnadsfri (för sistnämnda betalningsförmedling erhål— ler intressekontoret ersättning av postsparbanken). För förmedling av andra betalningsuppdrag upptages en avgift av för närvarande 55 öre för varje ut- betalning från intressekonto, motsvarande kontorets nettoutgift för sistnämn- da förmedling.

Av en såsom Bilaga B intagen tablå framgår antalet intressekonton, å dessa verkställda in- och utbetalningar samt intressekontorets inkomster (räntor och avgifter) och utgifter ävensom nettoutgift för ett vart av åren 1937—1941. Vid" bedömandet av de för intressekontoret uppkommande kostnaderna torde icke böra förbises de fördyrande moment, som uppstå därigenom, att intresse- kontoret betjänar ett klientel, spritt över hela landet (detta medför bl. a. skatteremitteringar till ett stort antal uppbördsmyndigheter etc.), och härut- över, som ovan omförmälts, verkställer förmedling av restskattebetalning i avsevärd omfattning m. m.

• Sida 51
•  Original

Kap. 3. För närvarande bestående hinder för skatteförmedlings- kassornas verksamhet och utveckling.

Vid övervägande av förevarande spörsmål synas böra var för sig beaktas de svårigheter, som för närvarande kunna möta för skatteförmedlingskas- sorna, då det gäller att fullgöra dessas uppgifter beträffande redan förvär— vade eller nytillträdande medlemmar,1 samt dem som möta för spridandet av själva skatteförmedlingsverksaniheten, d. v. 5. för bildandet av nya skatteförmedlingskassor och för vinnandet av utökat medlemsantal. Det förstnämnda spörsmålet är närmast av intern nppbördsteknisk art, det sist- nämnda huvudsakligen av organisatorisk art. Det är dock utan vidare uppenbart, att detta icke innebär en fullt klar gränsdragning mellan de olika problemen; de två grupperna gripa in i varandra så att bland de organisa- toriska spörsmålen även ingå uppbördsfrågor, medan å andra sidan regle- ringen av uppbördlstekniska frågor äro av betydelse för skatteförmedlings- kassornas utveckling. För vinnande av en något klarare överblick av hit- hörande problem följes emellertid i det följande nu angivna försök till uppdelning.

& 1. Interna uppbördstekniska frågor.

Här uppkommande svårigheter äro av olika slag. Främst bör måhända nämnas den nu rådande, ojämna fördelningen av skattetungan å kalender- årets båda hälfter. Under första hälften av året hållas nu uppbördsstäm- mor2 för värnskatt och kronoskattens andra del, varjämte å denna del av året i flertalet av rikets kommuner även infalla de största inbetalningarna av kommunalskatt.3 Under andra hälften av året hålles upphörd av krono- skattens första del samt av resterande kommunalskatt. Särskilt i det stora antal kommuner, som hålla tre uppbördsstämmor årligen för kommunal-

1 Uttrycket »medlcma är icke en fullt adekvat beteckning å den, som ansluter sig till en skattetörmcdlingskassa. I författningsförslagen har därför detta uttryck undvikits. Då emel— lertid enligt hittills gängse språkbruk uttrycket vunnit allmän användning, har detsamma även nyttjats i den allmänna motiveringen. Med »medlem» förstå de sakkunniga då varje person, som lämnar betalningsuppdrag till skatteförmedlingskassa. ? Med uppbördsstämma förstås här och i det följande även uppbördstermin. ” Beträffande de 5. k. skattetyngda kommunerna gäller visserligen, att upphörd av minst hälften av den under det löpande året beslutade kommunalskatten skall verkställas tidigast efter utgången av juni månad påföljande år. Under den senare hälften av året inflyta emel- lertid skatteutjämningsmedlen och föranleda då en' nedsättning av de till betalning påförda skattebeloppen. I dessa kommuner kan därför skattetungan under första halvåret bliva all— deles särskilt markerad.

• Sida 52
•  Original

skatten, plågar skattetungans förskjutning till första halvåret vara bety- dande.

Nu berörda förhållanden innebära för skatteförmedlingskassornas vidkom- mande, att stora svårigheter möta att i rätt tid fullgöra skatteinbetalningar- na för särskilt sådana nytillträdande medlemmar, vilka inträda under årets första hälft. Om man som utgångspunkt tager uppbördsstämmornas fördel- ning i flertalet städer — värnskatt i februari, kommunalskatt i mars, krono- skatt i maj, kommunalskatt i juni, kommunalskatt i september och krono— 1 skatt i november månad — finner man lätt, att den, som inträder i en skatte- ; förmedlingskassa per den 1 januari och som borde betala ett visst, lika stort i belopp per vecka för att hela årets skattebörda skulle gäldas, icke genom sina inbetalningar under första halvåret kan täcka då förfallande skatter. Avdragen räcka måhända att täcka februaristämmans belopp, men därefter förslå de ofta icke att helt täcka samtliga förfallande skattebelopp, ehuru— väl vid årets utgång medel hava inbetalts, motsvarande hela årets samlade skattetunga. Till belysande av det sålunda anförda åberopas vidstående dia— gram, Bilaga C, vilket ställts till de sakkunnigas förfogande av statens intres— sekontor.

Å andra sidan är visserligen tydligt, att en person, som blir medlem i en skatteförmedlingskassa per den 1 juli, i regel bör medhinna att, med lika stora avdrag å lönen, inbetala erforderliga skattebelopp till de olika upp- bördsstämmorna. Emellertid inträda ju personer i skatteförmedlingskassor— na under olika tider av året och någon möjlighet att häri göra ändring lärer icke finnas, därest man åsyftar att ernå praktiska resultat. Skulle man ex- empelvis stadga, att inträde i dylika kassor finge ske endast per den 1 juli, , vore i sak föga vunnet. Den, som vore oförmögen att betala alla under . första halvåret förfallande skatter, bleve ju då restförd i större eller mindre * utsträckning. Visserligen inträdde han sedan i en skatteförmedlingskassa per den 1 juli, vilket säkerligen är den fördelaktigaste tidpunkten, men han vore då redan belastad med gammal skatteskuld, som i första hand måste betalas, och därmed rubbades alla de vanliga beräkningarna för avsättningar allenast till löpande skatt.

De besvärligheter för lösandet av skatteförmedlingskassornas uppgifter, vil- ka framträda, då en ny medlems skatt förfaller innan han fullgjort erfor— derliga inbetalningar till dess täckande, äro nämligen än uppenbarare vid sist berörda fall, då en person, som redan restförts för utskylder, inträder som medlem av skatteförmedlingskassa. Att i detta fall den restförda skat- ten skall betalas, är givet, och likaså är givet, att i följd därav löneavdragen en tid framåt måste bliva större än eljest. Men det räcker ej härmed under nuvarande förhållanden. Indrivningsmyndigheterna skola, sin plikt likmä- tigt, snarast möjligt indriva den förfallna skatten, beträffande arbetsanställ- da regelmässigt genom införsel. För det övervägande antalet ifrågakommande skattebetalare, vilka hava relativt låga löner, kommer införseln att taga hela ; den del av lönen i anspråk, som ej åtgår till livsuppehållet för dem själva ; och deras familjer. Ett resultat härav bliver att de under tiden för inför-

• Sida 53
•  Original

Ärsinkomsi 1940 = 4.660 kr vcckoir—ikomst = 90 kr. ,Sommonlaqda 191? = 46? kr; förde pr vecka -9kc

avurayvmwrranamrrms belopp i rzsst fall. amt-lay; i

brist inbet |.

| .sle

126

120

' .' i

110 110

100 100

90 90

% t ! JAN. FEBR. MARS APRILi MAJ JUNI JULI AUG. SEPT ! OKT. NOV DEC.

• Sida 54
•  Original

selns varaktighet ej kunna göra några avsättningar till nya skatter, med på- följd att den ena efter den andra av dessa skatter även restföras. Stundom kunna visserligen skatteförmedlingskassorna träffa överenskommelse med indrivningsförrättaren om lindring i införselförfarandet men oftast lärer väl detta icke lyckas; indrivningsförrättaren har ju att hålla sig till fastställda föreskrifter och instruktioner. Vidkommande kronoskatten återverkar här även den korta preskriptionstid av tre år, som för densamma är gällande.1 Beträffande skattebelopp, som löper fara att preskriberas, kan intet anstånd medgivas, enär vederbörande tjänsteman då själv bliver ersättningsskyldig. —— Anmärkas må i detta sammanhang, att beträffande kommunalutskylder gäller den vanliga tioårspreskriptionen.

Vad hittills sagts rörande svårigheterna för skatteförmedlingskassorna att kunna på till-fredsställande sätt reglera nytillträdande medlemmars skatte- betalning har, fastän i mindre omfattning, även sin motsvarighet beträffan- de äldre medlemmar. Dessas en gång reglerade ekonomiska ställning kan tydligtvis ånyo rubbas genom allehanda oförutsedda omständigheter, såsom sjukdom, arbetslöshet o. dyl. Även om denna tillstötande omständighet är av tillfällig och övergående karaktär kan densamma medföra, att erforder- liga löneavdrag för täckande av närmaste utskyldsbetalning icke kunna ske samt att vederbörande följaktligen restföres och påföres indrivningsavgift och därmed försättes i stora svårigheter att återvinna den ekonomiska ba- lansen i förhållande till det allmännas skattekrav.

För att möta nu berörda avsevärda olägenhet, hava olika åtgärder vid- tagits. Statens intressekontor har sålunda tillförsäkrats s. k. överdragnings- rätt, (1. v. s. statens intressekontor äger att utan därför ställd säkerhet för- ' skottera ett belopp, motsvarande en månads löneavdrag; detta gäller dock ' endast beträffande sådana medlemmar av intressekontoret, som äro statens befattningshavare eller pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst samt vissa med dem likställda. Denna befogenhet är givetvis värdefull, men 1 ej sällan visar sig överdragningsrätten icke förslå för att medgiva täckandet av förfallande skattebelopp. Rätten i fråga kan ju därjämte, såsom nyss framhållits, ej ifrågakomma beträffande stora grupper av intressekontorets ? medlemmar. Beträffande skatteförmedlingskassor, bildade genom enskilda arbetsgivares försorg, hava arbetsgivarna stundom förskotterat erforderliga belopp för täckande av bristen å förfallande skatter. Detta kan dock tydligtvis endast ske beträffande större arbetsgivare och förutsätter hos dessa ett all- deles särskilt, oegennyttigt intresse av att stödja nu ifrågavarande verksam- het. För andra arbetsgivare kan behovet av dylika förskott, förklarligt nog, närmast verka avhållande från ett förverkligande av tanken på upprättandet av skatteförmedlingskassor. Vissa skatteförmedlingskassor hava genom nu ; berörda förhållanden drivits till att beräkna skatteavdragen, icke per kalen- derår utan per halvår. Under första halvåret avdragas då tydligtvis belopp, som i ej ringa grad överstiga vad som avdrages under andra halvåret. Vis-

! Denna preskriptionstid är grundad å bestämmelserna i ett flertal författningar och brev från 1700-talets början. Dess giltighet har fastslagits av högsta domstolen. Se H. 1930: 167.

• Sida 55
•  Original

serligen fördelas härigenom skattetrycket under första halvåret mera jämnt, men alltjämt kvarstår, att svårigheterna att fullgöra skattelikviderna under detta halvår äro betydande, jämfört med följande halvår. Ej heller avhjälper man härvid besvärligheterna för under första 'halvåret nytillträdande med- lemmar eller för äldre medlemmar, som drabbas av tillfälliga betalnings- svårigheter.

En annan olägenhet, som likaledes har samband med uppbördsstämmor- nas anordnande, följer av stadgandena i å 10 mom. 2, respektive 5 12 mom. 3 i gällande uppbördsreglemente. Försummar skattskyldig, som äger rätt att be- tala honom å kronodebetsedel påförda utskylder vid två uppbördsstämmor, att i behörig ordning erlägga vad sålunda är vid första uppbördsstämman för- fallet, är enligt sagda stadganden jämväl vad eljest skolat först vid andra uppbördsstämman gäldas till omedelbar betalning förfallet. M. a. o., den som ej betalar kronoskatten vid uppbördsstämman i november, restföres ej blott för då förfallet belopp utan även för det belopp, som eljest fått gäldas å uppbördsstämma i maj följande år (men däremot icke för värnskattens belopp). Om sålunda en person ingår som medlem i en skatteförmedlings- kassa så sent under andra halvåret, att gjorda löneavdrag ej förslå till gäl- dande av den del av kronoskatten, som skall betalas i november månad, rest- föres han för hela kronoskatten och blir föremål för indrivning härav. Häri— genom rubbas än ytterligare möjligheterna för skatteförmedlingskassan att uppgöra en sådan plan för löneavdragen, att löpande årets skatter kunna rättidigt gäldas.

Motsvarande föreskrifter kunna av vederbörande kommun meddelas i fråga om kommunalskatte-uppbörden, och åtskilliga kommuner hava använt sig härav.

Nu berörda svårigheter för skatteförmedlingskassornas arbete accentueras ytterligare genom föreskrifterna om indrivningsavgifts uttagande å restförda belopp. Denna »straffavgift» utgör i fråga om kronoutskylder 6 procent å ut- skyldernas slutsumma, när denna överstiger 25 kronor, eljest 3 procent men ej mindre än 25 öre (uppbördsreglementet & 17 mom. 1, uppbördsreglementet för Stockholm % 11).1 Beträffande kommunalskatten utgör indrivningsavgiften 3 procent, dock minst 25 öre (lagen om kommunalstyrelse på landet 76 5, lagen om kommunalstyrelse i stad 71 &, lagen om kommunalstyrelse i Stockholm 58 å). Indrivningsavgiften tillfaller utmätningsmannen eller delas mellan honom och exekutionsbiträdet; har indrivningen ankommit å landsfiskal, tillfaller dock dennes del av avgiften kronan, och i vissa städer ingår avgiften till stadens kassa.

Mot vad hittills anförts rörande de olägenheter, som gällande bestäm- melser om skatteuppbörden medföra i fråga om skatteförmedlingskassornas

1 En möjlighet" finnes visserligen att undgå straffavgiften för det fall, att man försummat betala kronoutskylderna i november månad. Om man då inom sju dagar efter uppbörds— stämmans avslutande erlägger hela kronoskatten (alltså även vad som å debetsedeln upptagits att betalas i maj månad), utgår ingen indrivningsavgift. —— För den klientel, varom här är fråga, saknar dock denna möjlighet uppenbarligen betydelse.

• Sida 56
•  Original

verksamhet, kan givetvis omedelbart invändas, att dessa olägenheter icke äro andra än som gälla för alla skattskyldiga, vare sig dessa äro med- lemmar av skatteförmedlingskassor eller ej. Det ankommer nämligen på alla skattskyldiga att med omtänksamhet ordna sin ekonomi jämväl beträf- fande i framtiden förfallande utskylder samt att för dessas gäldande i god tid avsätta erforderliga belopp.

Såsom en generell princip är detta obestridligen riktigt. Men även om man då bortser från de fall, då de faktiska förhållandena _ sjukdom, arbets- löshet etc. — omöjliggöra dylika åtgärder, lärer vara obestridligt, att stora ) grupper skattebetalare, ehuru möjlighet härtill förefunnits, icke verkställa ) sådana förtidsavsättningar. De en gång uppburna avlöningsmedlen förbru- kas, och när utskyldsbetalningen skall fullgöras saknas härför erforderliga : belopp. Det är ju också just för att i dylika fall hjälpa vederbörande till- ' rätta, som skatteförmedlingsverksamheten uppkommit och utvecklats. Men om man nu vill uppmuntra skatteförmedlingsverksamheten i syfte att ned- bringa restantierna och framskapa allt större ökning av den rättidigt er- lagda skatten, kan med fog spörjas, om icke de skattskyldiga, vilka vilja medverka härtill genom att inträda i en skatteförmedlingskassa, böra hjälpas i denna sin strävan i stället för att detta ofta omöjliggöres genom nuvarande bestämmelser.

En annan svårighet för skatteförmedlingskassornas verksamhet, utöver de ovan berörda, möter däri, att man icke känner storleken av samtliga under ett år framåt förfallande skattebelopp. Den 1 januari vet man, vil- ken kronoskatt (värnskatt), som skall betalas i februari och maj samt kan beräkna vilken kommunalskatt, som skall gäldas under året, men man kän- ner icke och kan ej beräkna beloppet av kronoskatt, som skall erläggas i november. Den 1 juli vet man eller kan beräkna, vilken kronoskatt (värn- skatt), som skall gäldas i november samma år och i februari och maj föl- jande år samt vet tillika, vilken kommunalskatt, som skall erläggas under tiden 1 juli—31 december, men man vet ej storleken av den kommunalskatt, som skall gäldas under första hälften av följande år.

Detta förhållande försvårar i betydande grad skatteförmedlingskassornas arbete i vad däri ingår att för varje medlem uppgöra en hållbar budget för ett år framåt. Att åter aldrig uppgöra budgeten för längre tid än ett halvt år skulle, såsom nyss framhållits, icke vara en tillfredsställande väg ur denna svårighet, varjämte därigenom skatteförmedlingskassornas arbete i nu berörda avseende skulle avsevärt ökas.

% 2. Organisatoriska m. fl. frågor.

)

Skatteförmedlingsverksamheten i vårt land har helt vuxit fram å frivillig- ) hetens väg. Något stöd från statens sida har icke heller lämnats annat än » i fråga om statens intressekontor; till detta utgår givetvis anslag av stats— i medel, varjämte redogörarna vid statens m. fl. verk ålagts att verkställa er- forderliga löneavdrag beträffande till intressekontoret anslutna medlemmar.

• Sida 57
•  Original

Visserligen hava en del kommuner lämnat mindre bidrag till den enskilda skatteförmedlingsverksamheten, men denna har dock i huvudsak hänvisats att utan dylikt stöd fullfölja sina uppgifter. Detta förhållande har icke för— hindrat de enskilda skatteförmedlingskassornas uppkomst och utveckling, men uppenbarligen föranlett, att denna utveckling blivit av mindre omfatt— ning, än vad eljest skulle varit fallet. Då staten icke positivt bidragit till främjandet av skatteförmedlingsrörelsen, har icke heller någon form av statlig kontroll kunnat anordnas beträffande densamma; de skatteförmed- lingskassor, som vid olika tidpunkter tillkommit, äro ock av mycket skif- tande natur och fylla i ganska olika grad kraven på stadga och ekonomisk bärkraft.

Eftersom de enskilda skatteförmedlingskassorna äro rent frivilliga bild- ningar utan statligt stöd, föreligger givetvis ingen skyldighet för arbetsgivare att verkställa löneavdrag beträffande anställda medlemmar av skatteförmed- lingskassor. Visserligen hava framförallt de större arbetsgivarna i nu be- rörda hänseende visat synnerligt tillmötesgående och jämväl stundom gått vida längre för att stödja skatteförmedlingskassornas verksamhet. Icke desto mindre torde alltjämt fall förekomma, där bildandet av skatteförmedlings- kassor förhindras eller en redan bildad skatteförmedlingskassas verksamhet försvåras genom arbetsgivarens obenägenhet att verkställa avdrag å de an- ställdas löner.

Ej heller förefinnes någon skyldighet för en skattskyldig att under den ena eller andra förutsättningen inträda i en skatteförmedlingskassa och som regel föreligger ej heller något organiserat samarbete mellan uppbördsmyn— digheterna och skatteförmedlingskassorna. På sina håll, exempelvis i Stock- holm, hava visserligen uppbördsmyndigheterna försökt medverka till, att restförda skattskyldiga inträdde i skatteförmedlingskassa, genom att i så fall inställa indrivningsåtgärderna och medgiva längre anstånd med den för— fallna skattens gäldande. Detta är dock endast sporadiska företeelser.

Som allmän regel torde i stället kunna sägas, att det sätt, varå restindriv- ningen är ordnad i vårt land, närmast är ägnat att motverka skatteförmed- lingskassornas strävan att utvidga sitt medlemsantal och att sanera sina. medlemmars ekonomi. Så länge åtskilliga utmätningsmän och exekutions- biträden uppbära en del av sin inkomst i form av indrivningsavgift å rest- förda utskylder, lärer vara naturligt, att hos dessa tjänstemän icke gärna kan råda större benägenhet att genom särskilt tillmötesgående minska sina egna stundom redan förut knappa inkomster.

Än vidare gäller emellertid att den ofta påtalade bristfälliga kontrollen över försumliga skattebetalare indirekt starkt motverkar skatteförmedlings- rörelsens utveckling i vad nu berörda grupp skattebetalare angår.

Skatteförmedlingskassornas betydelse, betraktad uteslutande ur synpunk- ten av det allmännas rent ekonomiska intresse, är uppenbarligen ingen eller ringa så vitt fråga är om sådana skattebetalare, vilka även utan skatte- förmedlingskassornas hjälp skulle rättidigt erlägga förfallande skatter; här-

• Sida 58
•  Original

med naturligtvis på intet sätt ifrågasatt skatteförmedlingskassornas stora betydelse även i dessa fall för de enskilda medlemmarna. Däremot bliver ur nu angivna synpunkt skatteförmedlingskassornas betydelse allt större, ju mer man genom dessas medverkan kan ernå, att eljest försumliga skatte- betalare ordentligt fullgöra sina utskyldsbetalningar till stat och kommun. Detta resultat kan dock icke vinnas allenast på övertalningens väg. Det kräves därutöver något remedium mot den försumlige skattebetalaren, någon påföljd av så pass allvarlig karaktär, att önskan att undgå den- samma kan förmå honom att vidtaga sådana åtgärder, att han för fram- tiden fullgör sin skattebetalningsskyldighet. Denna påföljd representeras nu av restindrivningen av förfallna skattebelopp jämte uttagandet av in- drivningsavgift dårå. Ju snabbare indrivningsapparaten fungerar, ju star- kare bör tydligtvis insikten bliva hos vederbörande skattskyldige, att han i eget intresse bör för framtiden fullgöra betalningen av förfallande skatter. Ju långsammare och osäkrare indrivningsapparaten verkar, ju starkare blir däremot frestelsen hos de skattskyldiga att underlåta skattebetalningen.

Denna allmänna regel. vars riktighet näppeligen kan bestridas, har sin speciella återverkan i fråga om skatteförmedlingskassornas verksamhet. Om på en arbetsplats de, som försumma skattebetalningen, snabbt drabbas av införsel med därmed förenade olägenheter, ligger nära till hands att de, vid jämförelse med sina till skatteförmedlingskassan anslutna kamrater, finna med sin fördel förenligt att följa dessas exempel. Om däremot för- hållandena utveckla sig så att på samma arbetsplats medlemmarna i skatte- förmedlingskassan få vecko- eller månadsvis vidkännas avdrag å lönen i och för skatternas gäldande, medan deras kamrater, som ej tillhöra skatteförmedlingskassan, utan varje påföljd försumma att betala sina skat- ter, då blir den naturliga följden att intresset för nu berörda form av skatte- betalning måste minskas och eventuellt försvinna.

Tyvärr måste konstateras, att inom stora delar av vårt land förhållan- dena äro sådana, att restindrivningen i viss utsträckning fungerar på sist- nämnda, föga tillfredsställande sätt. Det finnes i vårt land åtskilliga för- sumliga skattebetalare bland arbetsanställda av olika slag. För närvarande kan det dröja åtminstone några månader, innan indrivningsförrättaren fått reda på deras arbetsgivare och meddelat beslut om införsel i lönen; under dessa månader uppbära nu berörda anställda tydligtvis sin obeskurna lön. När de sedan erhålla besked om införselbeslutet, lämna de ofta sin an- ställning och söka ny sådan, givetvis utan att lämna något besked om den nye arbetsgivaren. Då vidtaga på nytt samma efterspaningar från indriv- ningsförrättarens sida, och när han till slut får reda på den nye arbets- givaren, lämnar vederbörande anställde ånyo sin anställning.

Slutligen uppgivas vissa olägenheter möta för skatteförmedlingskassor, som inrättats vid företag, belägna annorstädes än i större samhällen, i det att uppburna medel icke kunna insättas hos bankinrättning, med mindre vederbörande företager en ej sällan rätt lång färd till närmaste samhälle, där bankinrättning finnes. Visserligen finnes regelmässigt postanstalt å

• Sida 59
•  Original

samma ort som skatteförinedlingskassan, men enligt reglementet för post- sparbanken får ä motboksinnehavares konto ej insättas högre belopp än 5000 kronor. Då de belopp, en skatteförmedlingskassa kan hava inne- stående, åtminstone tidvis kunna vida överstiga nyss angivna summa, följer härav, att nu omförmälda skatteförmedlingskassor i regel ej kunna anlita postsparbanken för sina insättningar.

• Sida 60
•  Original

Kap. 4. De sakkunnigas förslag.

Ett övervägande av vilka åtgärder, som kunna vara ägnade att främja skatteförmedlingsverksamheten, synes lämpligen kunna ske i anslutning till ovan lämnade redogörelse för de hinder, som för närvarande härvidlag möta. Det gäller då att dels tillse på vad sätt skatteförmedlingskassorna kunna beredas största möjlighet att effektivt medverka till en förbättring av uppbördsresultatet för till dem anslutna personer, dels undersöka, på vad sätt man kan åstadkomma erforderlig utökning av skatteförmedlings- kassornas antal och av anslutningen till desamma.

& 1. Inledning.

Vid upprepade tillfällen under senare år hava, såsom av ovan lämnad redogörelse framgår, utredningar verkställts i syfte att avhjälpa de olägen- heter, som allmänt erkännas vidlåda vårt nuvarande uppbördssystem. Hit- tills framlagda förslag hava emellertid icke lett till någon ändring därut— innan, och det är i avbidan å resultatet av eventuellt fortsatta dylika ut- redningar, som departementschefen uppdragit åt de sakkunniga att under- söka, om vissa förbättringar av uppbörden skulle kunna vinnas genom åt- gärder i syfte att uppmuntra och stödja skatteförmedlingsverksamheten.

Det lärer emellertid redan av det under kap. 3 anförda framgå, att de svårigheter, som nuvarande uppbördssystem medför för stora grupper av de enskilda skattskyldiga, i ungefär samma utsträckning möta även skatte- förmedlingskassorna i deras verksamhet för främjande av just dessa befolk- ningsgruppers utskyldsbetalning. Härvid inverka särskilt uppbördsstämmor— nas ojämna fördelning under året och de skiftande belopp, som å varje upp— bördsstämma förfalla till betalning. Även beträffande skatteförmedlings— kassorna lärer därför gälla, att de åtgärder, vilka mest effektivt skulle främja dessas verksamhet, borde hava avseende å själva uppbördssystemet. En ra- tionell lösning av svårigheterna för skatteförmedlingskassorna skulle sålunda vara om den statliga och kommunala uppbörden sammansloges och samt- liga förfallande skatter fördelades så, att lika stora belopp uppbures å varje uppbördsstämma, i samband varmed lämpligen uppbördsstämmornas antal borde utökas till tio eller tolv årligen. Att framlägga förslag till en dylik omläggning, vilken bl. a. torde förutsätta, att det kommunala budgetåret förlägges till samma tidsperiod, som det statliga, kan emellertid icke nu ifrågakomma. Den begränsade tid, inom vilken de sakkunnigas utredning skall vara slutförd, omöjliggör varje utarbetande av ett dylikt omfattande

• Sida 61
•  Original

|

!

förslag, vilket dessutom lärer falla utom ramen för de sakkunnigas upp- drag.

I vissa yttranden över borgmästare Laurins förut omförmälda promemoria har i stället framkastats tanken på en under statens medverkan genomförd skatteförmedlingsorganisation, omspännande hela riket och med särskilda organ inom varje taxeringsdistrikt. Ett övervägande av dylika åtgärder torde jämväl falla utom de sakkunnigas uppdrag, vilket ju endast avser sådana åtgärder, som kunna vidtagas av statsmakterna i syfte att uppmuntra och stödja skatteförmedlingskassornas verksamhet. De sakkunniga vilja emel- lertid framhålla, att de för sin del, även om det lämnade uppdraget an- såges omfatta granskningen av dylika projekt, icke skulle kunna förorda in- rättandet av en sådan organisation. Detta skulle ju innebära, att en synner- ligen omfattande och kostbar institution finge uppbyggas med statliga repre- sentanter å en mångfald arbetsplatser och orter. Härjämte finge säkerligen statens intressekontor utvidgas med underavdelningar länsvis eller i än större omfattning. En dylik apparat kan för övrigt icke utan vidare uppbyggas, utan dess genomförande kräver med säkerhet en längre tidrymd. En sådan åtgärd kunde dessutom närmast sägas innebära, att staten vid sidan av nu- varande uppbördssystem tillskapade ett nytt sådant, av enahanda eller kan- ske större omfattning, för en särskild grupp —— låt vara den största — av de skattskyldiga. Härjämte skulle en dylik åtgärd praktiskt taget hava bundit uppbördssystemet vid dess nuvarande ordning. Att, efter införandet av en hela riket omfattande skatteförmedlingsverksamhet, sedermera genom- föra ett system med upphörd vid inkomstkällan, bleve dock praktiskt ta- get ogörligt, enär i så fall hela den dyrbara skatteförmedlingsorganisationen bleve meningslös. Så länge statsmakterna icke definitivt övergivit tanken på en upphörd vid inkomstkällan, kan därför enligt de sakkunnigas mening nu berörda förslag icke komma under övervägande.

Härmed hava de sakkunniga jämväl tillkännagivit sin ståndpunkt till det i direktiven framförda spörsmålet om tvångsanslutning till skatteförmed- lingskassorna av samtliga anställda skattskyldiga eller av restförda sådana. Skulle en allmän tvångsanslutning föreskrivas, förutsätter nämligen detta att på varje arbetsplats, större eller mindre, möjlighet verkligen finnes att tillhöra en skatteförmedlingskassa. Då skatteförmedlingsrörelsen ännu icke tillnärmel— sevis nått denna omfattning, vore erforderligt att genom statens försorg om- bestyra ett sådant upprättande av skatteförmedlingskassor å olika arbets- platser eller orter, som de sakkunniga nyss förklarat sig anse icke kunna ifrågasättas. Därjämte skulle, såsomi direktiven 'framhålles, en dylik tvångs- anslutning till skatteförmedlingskassor vara förenad med åtskilliga av de svårigheter, som följa med en mera genomgripande uppbördsreform. De sak- kunniga hava för sin del ansett det uteslutet att på denna väg söka verka för ett allmänt genomförande av skatteförmedlingsverksamheten.

Annorlunda kan frågan synas ställa sig, om densamma begränsas att avse allenast restförda skattskyldiga. Emellertid måste även här förutsättas ett väl utbyggt skatteförmedlingssystem, innan tanken på en tvångsanslutning.

• Sida 62
•  Original

av dessa restförda skattskyldiga kan genomföras. Att låta tvångsanslutning äga rum blott å de arbetsplatser, där skatteförmedlingskassor finnas, men icke ifrågasätta en dylik åtgärd å andra arbetsplatser, är tydligtvis uteslutet; härigenom skulle skatteförmedlingsrörelsen säkerligen motarbetas i stället för att främjas. Att återigen låta statens intressekontor omhänderhava tvångs- anslutning, i fall, då annan skatteförmedlingskassa icke finnes,förutsätter allt- jämt en större eller mindre utbyggnad av statens intressekontor med därmed förenade kostnader och förutsätter därjämte, att statens intressekontor äger någon representant å de olika arbetsplatserna för införskaft'ande av erfor- derliga uppgifter och uppgörande av budgetplaner m. m.

Därjämte vill synas, som om en effektivisering av övervakningen av skatte- skolkarna, på sätt de sakkunniga i det följande föreslå, skulle göra behovet av en tvångsanslutning till skatteförmedlingskassor mindre aktuellt.

De sakkunniga anse i vart fall, att frågan om tvångsanslutning av rest- förda skattskyldiga bör tillsvidare anstå i avbidan å resultatet av de nu , föreslagna åtgärderna. ;

5 2. Åtgärder i syfte att underlätta utskyldsbetalningen för personer, anslutna till skatteförmedlingskassor.

Då de sakkunniga av ovan angivna skäl funnit ett undanröjande av svå- righeterna beträffande utskyldsbetalningen icke för närvarande kunna ske genom en omläggning av själva uppbördssystemet, återstår allenast att, , med bibehållande av den nuvarande yttre ramen för uppbördens verkstäl- i lande, söka finna en framkomlig väg ur nu berörda svårigheter.

Givetvis skulle dessa svårigheter utan vidare undanröjas, därest skatte- förmedlingskassorna besutte eller bereddes tillfälle disponera erforderligt kapital till förskotterande i förekommande fall av förfallande skattebelopp. Beträffande statens intressekontor har ju denna utväg redan i viss ovan an- given utsträckning blivit anlitad och hinder synes icke möta att beträffande statens intressekontor gå längre å den sålunda redan begynta vägen. I fråga om enskilda skatteförmedlingskassor är däremot uppenbarligen mindre lämp- ligt att medgiva någon rätt att disponera statens medel för angivna ändamål och helt uteslutet är givetvis att stadga någon skyldighet för arbetsgivare att i , sådant hänseende biträda skatteförmedlingskassorna. '

De sakkunniga hava i stället till en början övervägt, huruvida icke man ' beträffande medlemmar i skatteförmedlingskassor skulle kunna helt upp- häva det nuvarande tvånget att gälda utskylderna å bestämda uppbörds- i stämmotider. Man skulle i så fall endast fastslå summan av de skattebelopp, , som under ett visst år borde gäldas, samt kräva, att vid årets utgång samt- i liga dessa belopp vore betalda. Detta skulle uppenbarligen i sak innebära, att ! man för de till skatteförmedlingskassorna anslutna verkställde en jämn för- ! delning av skattetungan under hela året. Ur det allmännas synpunkt skulle detta medföra en förskjutning av skatteintäkternas uppbär-ande från första till andra kalenderhalvåret eller, med andra ord, motsvarande kreditgiv- ning åt de till skatteförmedlingskassorna anslutna.

• Sida 63
•  Original

I och för sig skulle en dylik åtgärd vara synnerligen tilltalande och på ett rationellt sätt för skatteförmedlingskassornas medlemmar undanröja ifrå- gavarande olägenheter. Emellertid skulle ett dylikt förfarande i stället utöka uppbördsmyndigheternas arbete i avsevärd grad, då ju vid de olika upp— bördsstämmorna ingen kunskap vunnes om de inbetalningar, som gjorts av skatteförmedlingskassornas medlemmar, och följaktligen restlängderna kom- me att betydligt utökas; detta givetvis i allt större grad ju mera skatteför- medlingsrörelsen vunne utbredning. Visserligen kunde så ordnas, att de ge- nom skatteförmedlingskassorna verkställda inbetalningarna individualisera- des i god tid före kalenderårets utgång, men ett betydande merarbete hade dock därförinnan förorsakats. Härtill kommer, och detta lärer vara den av— görande invändningen, att redovisningen av på angivet sätt influtna skatte- belopp icke kan fördröjas till årets slut, då ju framför allt de olika kom- munerna äro i behov av skattemedel redan i början av året. Att återigen un— der löpande år fördela skattemedel, som icke äro specificerade utan inflyta i klumpsummor, mellan olika betalningsmottagare, är praktiskt taget ogör- ligt; det må här erinras om, att skattebeloppen skola fördelas mellan staten, kommuner av olika slag, församlingar, skoldistrikt, pensionsstyrelsen, riks- försäkringsanstalten, vägstyrelserna, tingshusbyggnadsskyldiga, m. fl. betal- ningsmottagare. Även om man nöjde sig med att under löpande år efter någon fastslagen mall fördela inflytande medel mellan dessa olika betalningsmot- tagare, bleve vid årets slut nödvändigt att anordna en omfattande och syn- nerligen besvärlig clear-ing dem emellan.

Anstånd med vissa utskylders erläggande vid inträde i skatteförmedlings- kassa. Emellertid synes uppenbart, att en lösning av här förevarande spörs- mål icke kan vinnas på annat sätt, än genom en viss kreditgivning från det allmännas sida gentemot skatteförmedlingskassornas medlemmar. Då nyss diskuterat uppslag icke lärer vara genomförbart, hava de sakkunniga stannat för att i stället föreslå en modifierad form därav. Härvid har i första hand hänsyn ansetts böra tagas till nytillträdande medlemmar av skatteförmed- lingskassor, för vilkas vidkommande problemet har alldeles särskild aktuali— tet. För dessa medlemmars vidkommande måste givetvis från början uppgö- ras en inbetalningsplan, så uppställd, att inbetalningarna under planens gil— tighetstid förslå till gäldande av medlemmarnas därunder efterhand förfal- lande utskylder. Där denna plan icke kan genomföras på grund av utskylds- betalningens ojämna fördelning å olika delar av året, bör enligt de sakkun- nigas mening stadgas en möjlighet att under viss tid erhålla anstånd med närmast förfallande utskyldsbelopp, dock att detta anstånd icke får omfatta mer än de belopp, som förfalla å de två närmast efter inträdet i skatteför- medlingskassan infallande uppbördsstämmorna; under förutsättning, att in- betalningarna avpassas i förhållande till årets samlade skattetunga, bör näm- ligen ett anstånd av denna omfattning regelrätt vara tillfyllest. Givetvis avses härmed icke en rätt för varje medlem att utan vidare åtnjuta detta anstånd, utan skall detta vara beroende på skatteförmedlingskassans prövning och endast få tillgripas i sådana fall, då vederbörandes löneavdrag eller di-

• Sida 64
•  Original

rekta inbetalningar, bestämda i förhållande till årets hela skattetunga, icke förslå till betalning av skattebeloppen ifråga.

Tekniskt sett innebär detta, att vederbörande medlem av skatteförmed- lingskassan måste upptagas i restlängd. Indrivningsavgift skall dock icke på- föras honom för nu ifrågavarande obetalda skattebelopp och inga indriv- ningsåtgärder skola därefter mot honom vidtagas. så länge anståndet varar. Detta förutsätter tydligen, att dessa skattskyldiga i restlängden förses med särskilt kännetecken.

Anståndstidens längd. De sakkunniga hava övervägt olika sätt att be- stämma anståndstidens längd. Åtskilliga fördelar skulle utan tvivel vinnas, om anståndstiden kunde så bestämmas, att anståndet alltid utlöpte per den 30 juni. Detta är nämligen, såsom tidigare påpekats, den tidpunkt, som är i lämpligast för anslutning till en skatteförmedlingskassa, därest man vill ernå, 1 att erforderliga likformiga löneavdrag, avpassade efter årets samlade skatte- ' tunga, skola förslå till gäldandet av samtliga under året förfallande skatter. 1, Om man sålunda under anståndstiden fram till den 30 juni bringat den skattskyldiges ekonomi i ordning, böra därefter skeende normala löneavdrag förslå till betalning av de förfallande utskylderna, utan att särskilda åtgär— der härför påfördrades.

Emellertid kan önskemålet, att anståndstiden borde utlöpa den 30 juni, icke tillgodoses med mindre än att man låter anståndstidens längd växla i 4 olika fall, beroende på när under året anslutningen till skatteförmedlings- * kassan ägt rum. För att anståndet skulle kunna fullgöra det därmed avsedda t syftet, bleve man i vissa fall tvungen att låta anståndstiden utlöpa först två * år efter anslutningen; den, som ansluter sig till en kassa i slutet av ett år, ! är föga betjänt med ett anstånd till den 1 juli året därpå, utan måste i så , fall ofta få anstånd till den 1 juli andra året efter anslutningen. Härigenom l, bleve man emellertid tvungen att i många fall också bevilja längre anstånd, ' än som erfordrades för utskyldernas rättidiga betalning, något som uppen- 1 barligen icke är önskvärt.

Vid övervägande av dessa olägenheter hava de sakkunniga funnit sig böra | övergiva tanken att anordna anståndstiden så, att densamma alltid utlöpte j per den 30 juni. Att återigen fixera anståndstiden till ett år —— vilken tid- 1 rymd i förevarande fall är den naturliga —— och låta densamma löpa från olika data i olika fall alltefter tidpunkten för den skattskyldiges anslutning till kassan, skulle vålla såväl kassorna som utmätningsmännen betydande svårigheter, när det gällde att hålla reda på de olika anståndstiderna och da- garna när dessa utlöpte. Med hänsyn härtill blir i vart fall nödvändigt att på ett eller annat sätt sammanföra de olika anståndsperioderna, så att desamma utlöpa å något så när regelbundna tider.

Utgångspunkten för anståndstiden synes tämligen given; anståndet bör rimligtvis räknas från dagen för den skattskyldiges anslutning till kassan. Anståndets utlöpande synes lämpligen kunna fastställas till högst ett år ef- ter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kas- 4 1 t

• Sida 65
•  Original

san. Genom en sådan bestämmelse vinnes, att anståndsperioderna alltid ut- löpa å endera av fyra bestämda tidsperioder under året.

Särskilt anstånd med restförda utskylders erläggande. Skall man effektivt främja skatteförmedlingskassornas verksamhet och söka ernå en förbätt- rad skattebetalning och en minskning av restposternas antal genom skatte- förmedlingskassornas försorg, kan man icke stanna vid det nu framlagda förslaget. Sådana åtgärder måste även träffas, att skatteförmedlingskas- sorna erhålla möjlighet att hjälpa redan restförda skattskyldiga, så att dessa åtminstone så småningom kunna i vanlig ordning fullgöra sin skattebetal- ning. Önskemålet måste här vara, att skatteförmedlingskassorna kunna i första hand inrikta sig på att fullgöra skattebetalningen under kommande upp- bördsstämmor, medan de i andra hand få tillse, att redan förfallna skatte- belopp varda guldna; givetvis måste alltid så ordnas, att även dessa tidigare förfallna skatter verkligen bliva betalda utan att preskription mellankom- mer, där ej sådana förhållanden föreligga att avkortning av utskylder kan äga rum.

Härvidlag synes i anslutning till det förut anförda kunna bestämmas, att om en person, som redan häftar för ogulden skatt, ansluter sig till skatte- förmedlingskassa, må han av kassan beviljas anstånd även med den redan förfallna skatten högst intill ett år efter utgången av det kvartal, varunder den , skattskyldige anslutit sig till kassan. Han skall givetvis icke befrias från den

indrivningsavgift, som dåmera åligger honom att gälda, men alla indrivnings— åtgärder skola inställas, begärd införsel återkallas o. s. v.

Gemensamma förutsättningar för beviljande av anstånd. Vissa gemen- samma förutsättningar måste emellertid uppställas för att anstånd skall kun- na på nu angivet sätt meddelas. Syftet med anståndet är ju, att den skatt- skyldige därunder skall ej blott å uppbördsstämma inbetala förfallande ut- skylder, varmed anstånd icke ätnjutes, utan även så småningom inbetala hela det utskyldsbelopp, anståndet avser. Med avseende härå bör krävas, att skatteförmedlingskassan anpassar inbetalningsplanen med hänsyn härtill, samt att den skattskyldige även utfäster sig att fullgöra inbetalningarna enligt denna plan. Härutöver måste alltjämt krävas, att anståndet också prövas nöd- vändigt för planens genomförande.

Vidare synas åtgärder erforderliga för förhindrande av att de nu berörda möjligheterna till anstånd missbrukas. Rätt till anstånd är i de angivna fal- len anknuten till själva anslutningen till kassan; därefter står icke nu av- sedda anståndsrätt till förfogande. Anståndet är nämligen framför allt erfor- derligt just då vederbörande skattskyldige skall börja täcka utskyldsbetal- ningarna genom regelmässiga avsättningar. Därefter borde under normala förhållanden ytterligare anstånd icke vara erforderligt, enär kassan hör av- passa inbetalningarna så, att efter anståndstidens slut kommande utskylder kunna gäldas.

Därför föreslås, att den som åtnjutit anstånd enligt 2 eller 3 & icke ånyo må åtnjuta sådant anstånd även om han lämnar en kassa och sedan åter in- träder i samma eller annan kassa. Däremot bör intet hinder möta att övergå till annan kassa och där fullfölja förutvarande inbetalningsplan.

• Sida 66
•  Original

Ytterligare anstånd i vissa fall. Det hittills anförda har endast haft avse- ende å sådana åtgärder, som krävdes för att möjliggöra en tillfredsställande sanering av skatteskulden för nytillträdande medlemmar av en skatteför- medlingskassa. Motsvarande svårigheter kunna dock tydligtvis inträda jäm- väl för dem, som redan äro anslutna till en skatteförmedlingskassa. Genom arbetslöshet, sjukdom eller dylikt kan givetvis även en medlem av en skatte- förmedlingskassa försättas i den situationen, att han icke kan gälda när- mast förfallande utskyldsbelopp. Det vore icke rimligt, att i dylika fall icke lämna någon möjlighet till vinnande av anstånd, särskilt vid jämförelse med de förmåner, som föreslagits vid första anslutningen till en skattefömied- ? lingskassa. ]

Härutöver kommer säkerligen att stundom visa sig, att de anstånd vid i nytillträde, som vederbörande kassa äger rätt medgiva, icke äro tillräckliga * för att möjliggöra en fullständig inbetalning under avsedd tidrymd av samt- 1 liga ifrågakommande utskyldsbelopp. Även här bör då möjlighet öppnas för i den förlängning av anståndstiden, som i varje särskilt fall är påkallad.

De sakkunniga föreslå jämväl att en ytterligare rätt till anstånd i dylika fall skall medgivas, men anse att prövningen av behovet härav då bör läggas å ! vederbörande utmätningsman. Det är ju här fråga om särskilt långt gående _ befogenheter och lika ofta fråga om en prövning av den skattskyldiges eko- ? nomiska förhållanden, vilken prövning ej gärna synes böra läggas å skatte- förmedlingskassorna.

Preskriptionstidens längd. Förmånsrätten. En svårighet vid genomförandet * av nu berörda förslag möter däri, att preskriptionstiden för kronoutskyl— der är begränsad till tre år från utgången av det kalenderår, varunder utskyl- derna förföllo. Denna korta preskriptionstid kan i åtskilliga fall omöjliggöra ett riktigt genomförande av tanken på anstånd med förfallna skatter. Till för- hindrande härav synes erforderligt, att denna preskriptionstid förlänges till fem år. Förslag härom hava ju vid upprepade tidigare tillfällen framlagts och så vitt de sakkunniga hava sig bekant icke mött någon allvarligare gensa- ga. I samband därmed synes lämpligt att, som jämväl tidigare föreslagits, be— stämma preskriptionstiden för kommunalutskylder till densamma som för kronoutskylder. Motsvarande ändring bör i samband härmed ske i 21 g 2) in- i försellagen, så att införsel må beviljas intill dess fem år förflutitfrån ut- gången av det år, under vilket utskylderna förfallit till betalning.

En nödvändig konsekvens av den föreslagna ändringen i fråga om pre— skriptionstidens längd lärer vara, att krono- och kommunalutskylder erhålla samma förmånsrätt; för närvarande utgå ju kronoutskylderna med bätt- re rätt än kommunalutskylderna. Denna sämre förmånsrätt för kommunal- utskylder har i viss mån kompenserats genom att restindrivningen av kom- munalutskylder kunnat pågå i tio år, medan indrivningen av kronoutskylder endast kunnat fortgå i tre år. När nu preskriptionstiderna föreslås skola bli- va lika, bortfaller tydligtvis denna kompensation, och behovet av ensartade bestämmelser beträffande förmånsrätten blir aktuellt på ett helt annat sätt än hittillls varit fallet.1 !

• Sida 67
•  Original

Indrivningsavgiftens storlek. De sakkunniga hava i detta sammanhang haft att beakta den olikhet i indrivningsavgiftens storlek, som gäller, då fråga är om kronoskatt och om kommunalskatt. Vid olika tillfällen har före- slagits, att denna olikhet, som synes sakna varje berättigande, skulle undan- röjas. 1936 års uppbördskommitté föreslog att indrivningsavgiften beträf- fande kronoutskylderna skulle nedsättas till samma belopp som vid kom- munalutskylderna eller 3 procent, dock minst 25 öre. T. f. underståthållare Sandström föreslog i 1941 års betänkande att avgiften i båda fallen skulle be- stämmas till 5 procent, dock lägst 25 öre. I borgmästare Laurins promemoria föreslogs att indrivningsavgiften vid kommunalutskylder skulle utgå efter samma grund som vid kronoutskylder och sålunda praktiskt taget höjas från 3 procent till 6 procent; samtidigt skulle minimibeloppet beträffande båda slagen av utskylder höjas från 25 till 30 öre. Sistberörda förslag motivera- des med att de nuvarande bestämmelserna vållade vissa svårigheter vid för- delning av indrivningsavgift mellan utmätningsman och exekutionsbiträde.

Tidigare har framhållits betydelsen av att försumliga skattskyldiga drab- bades av en påföljd av sådant art, att densamma var ägnad att väcka deras intresse av att för framtiden bättre sköta sin skattebetalning. I sådant hän- seende är säkerligen indrivningsavgiften av stor betydelse. Någon anledning att låta nu berörda effekt vara mindre starkt verkande beträffande kommu- nalutskylder än beträffande kronoutskylder synes emellertid icke rimligen kunna angivas.

De sakkunniga, som från sina utgångspunkter sakna anledning föreslå någon sänkning av indrivningsavgiftens storlek beträffande kronoutskylder- na, föreslå i stället att denna avgift beträffande kommunalutskylderna fast- ställes att utgå efter enahanda grund som vid kronoutskylderna. I samband härmed synes, till undvikande av onödig omgång vid avgiftens beräknande, kunna bestämmas, att densamma skall utgå med 6 procent, oberoende av ut- skyldsbeloppets storlek, dock minst med 25 öre.

'I detta sammanhang må erinras om, att varje åtgärd, som leder till en förbättrad upphörd, också leder till försämrade inkomster för indrivnings- förrättarna; Skulle nu framlagda förslag leda till att en väsentligt förbätt- rad utskyldsbetalning inträder vid uppbördsstämmorna, aktualiseras ånyo indrivningsförrättarnas avlöningsfråga. Emellertid vill det synas de sak- kunniga, som om något ställningstagande till denna fråga icke för när- varande vore påkallat. Till en början lära Väl verkningarna av förslagets eventuella genomförande allenast så småningom göra sig gällande i form av förbättrad upphörd. Än vidare torde den föreslagna höjningen av indriv- ningsavgiften beträffande kommunalutskylder komma att någon tid neutra- lisera minskningen i antalet skatteposter, varå indrivningsavgift uttages. Först efter en icke alltför kort tids förlopp synes därför vara möjligt att avgöra, huruvida förevarande förslags genomförande nödvändiggör en eko- nomisk kompensation åt indrivningsförrättarna.

Dispositionsrå'tten till inbetalade medel. Frågan om dispositionsrätten till medel, som inbetalats till skatteförmedlingskassa i och för utskyldsbetalning

• Sida 68
•  Original

genom dess försorg, påkallar tydligtvis särskild uppmärksamhet. Spörsmålet uppkommer ej blott, då ansluten skattskyldig vill disponera inbetalda medel för annat ändamål än utskyldsbetalning, utan även, då ansluten medlem lämnar kassan eller avlider.

I förstnämnda fall vore tydligtvis ur synpunkten av det allmännas ekono- miska intresse mest tilltalande, därest man bestämde, att av ifrågavarande belopp aldrig finge utbetalas eller eljest disponeras mera, än som eventuellt översköte vad som vid varje särskild tidpunkt skulle enligt den fastställda planen vara inbetalt. Emellertid måste med fog befaras, att en dylik före- skrift skulle avskräcka åtskilliga eljest intresserade personer från att ansluta sig till skatteförmedlingskassorna. De sakkunniga hava förty icke ansett sig kunna framlägga förslag i dylik riktning.

Däremot synes till en början uppenbart, att så länge en skattskyldig åt- njuter anstånd med utskylder, så böra aldrig de inbetalade medlen få nytt- jas till annat ändamål än utskyldsbetalning. Uppställde man icke en sådan regel, bleve ju hela avsikten med anståndsförfarandet förfelad. Detsamma bör tydligen gälla, om den, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskas- sa, lämnar kassan eller avlid'er och han därvid häftar för oguldna utskylder; han bör då icke utfå mera än som överstiger summan av de oguldna utskyl- derna jämte därå belöpande indrivningsavgift. '

De sakkunniga hava vidare övervägt om viss ytterligare spärrning av inbe- talda medel borde kunna äga rum utan att man därigenom avskräckte från anslutning till skatteförmedlingskassor. Det är ju även ur den enskildes syn- punkt av vikt, att honom påförda utskylder varda i rätt tid guldna, och en spärregel i syfte att i någon mån medverka härtill synes därför icke obefogad.

Ehuruväl de sakkunniga funnit starka skäl tala för en bestämmelse av sist angiven art, hava emellertid de sakkunniga ansett sig böra avstå från att framlägga författningsförslag härom, enär de trott sig finna, att även en så begränsad föreskrift skulle motverka anslutningen till skatteförmedlingskas- sorna. De olika kassorna hava däremot möjlighet att i reglementet meddela dylika bestämmelser, en möjlighet som synes böra utnyttjas.

Erkännande av skatteförmedlingskassor. För att en skatteförmedlingskassa skall äga åtnjuta ovan angivna befogenheter av olika slag, måste tydligen uppställas krav å en viss stadga i dess organisation samt säkerhet för att dess verksamhet skall rätt bedrivas. Stadgar för skatteförmedlingskassans verksamhet måste givetvis vara upprättade, förvaltningsformerna vara be- stämda, erforderliga föreskrifter rörande kontroll över inflytande medel och revision finnas meddelade o. s. v. Ofta synes böra krävas, att säkerhet stäl— les för sådana å medlemmarna belöpande skattebelopp, som restförts. Än vidare erfordras bestämmelser, som reglera förfarandet, när den, som är an- sluten till viss kassa, övergår till annan sådan, t. ex. vid ombyte av arbets- plats. Härvid bör tydligen tillses, att inbetalningsplanen utan vidare fullföljes i den nya kassan, till vilken jämväl eventuellt innestående medel i den förra kassan böra överflyttas. Den närmare utformningen av dessa fordringar å

• Sida 69
•  Original

ifrågavarande skatteförmedlingskassor synes emellertid böra uppdragas åt konungen.

De skatteförmedlingskassor, som önska få åtnjuta nu angivna befogenheter, böra anmälas till vederbörande länsstyrelse för att antagas till erkända skatte— förmedlingskassor. Länsstyrelserna böra föra förteckning över skatteför- medlingskassorna och dessa å sin sida årligen till länsstyrelserna ingiva re- dogörelse för den under gångna året bedrivna verksamheten. Erkännandet bör, närhelst anledning därtill förekommer, kunna av länsstyrelsen återkallas.

Härjämte måste för nu ifrågavarande skatteförmedlingskassor stadgas en skyldighet att så snart en medlem, som åtnjuter anstånd med skattebetal— ning, utträder ur skatteförmedlingskassan eller eljest underlåter att fullgöra inbetalningar enligt planen, därom göra anmälan till vederbörande utmät- ningsman för vidtagande av sedvanliga indrivningsåtgärder. Likaledes bör anmälas, då medlem avlider, och sådana förhållanden icke föreligga, att dödsboet eller annan i den avlidnes ställe åtager sig att fullgöra erforderliga avsättningar.

Konkurrens med förordningen den 17 november 1939 (nr 810). De sak- kunniga hava icke funnit erforderligt att närmare reglera de fall, då anstånd kan ifrågakomma såväl enligt nu föreslagna regler som enligt angivna för- ordning, vilken avser vissa till tjänstgöring vid krigsmakten inkallade (jfr sid. 32). De anståndsregler, som äro fördelaktigast, böra kunna av kassan utnyttjas, och stundom lära de båda formerna av avstånd kunna anknytas till varandra.

Ökad överdragningsrätt för statens intressekontor. Beträffande statens in- tressekontor synes möjlighet förefinnas att på annan väg nå det ovan an- givna syftet. Hinder torde icke förefinnas för att medgiva intressekontoret en utvidgad överdragningsrätt, så att intressekontoret får disponera medel för gäldande av nytillträdande medlemmars närmast förfallande två ut- skyldsbelopp, och detta medgivande synes kunna utsträckas jämväl till så- dana medlemmar, som icke äro statliga befattningshavare eller pensionerade f. d. statliga befattningshavare eller därmed jämställda. Häremot skulle då svara en skyldighet för uppbördsmyndigheterna att då ett på detta sätt för- skotterat belopp icke i föreskriven ordning till statens intressekontor gäldas, på anmälan av intressekontoret uppdebitera bristen i och för restindrivning samt restituera beloppet i fråga till statens intressekontor.

Samarbete mellan statens intressekontor och de enskilda skatteförmedlings- kassorna. Med en sådan ordning skulle måhända även kunna vinnas ytter- ligare en möjlighet att underlätta även de enskilda skatteförmedlingskassornas verksamhet. Även med de särskilda befogenheter, som de sakkunniga för des- sas vidkommande föreslagit, 1ära nämligen fall kunna uppkomma, som av dem icke kunna bemästras. Särskilt torde detta kunna inträffa i fråga om skattskyldiga i vissa sådana skattetyngda kommuner, vilka åtnjuta utjäm— ningsbidrag av statsmedel. Det vill synas, som om möjlighet borde beredas för de enskilda skatteförmedlingskassorna att till statens intressekontor hänskjuta

• Sida 70
•  Original

fall av nyss angiven, besvärligare art. Härigenom skulle då möjlighet uppstå att, där anledning därtill prövades föreligga, med utnyttjande av en eventuellt utvidgad överdragningsrätt för statens intressekontor kunna mera effektivt bi- träda den skattskyldige. Även i övrigt torde ett samarbete mellan de en- skilda skatteförmedlingskassorna och statens intressekontor kunna vara till gagn för de förstnämnda och därför böra befordras.

& 3. Åtgärder 1 syfte att främja bildandet av skatteförmedlings— kassor och att vinna utvidgad anslutning till desamma.

De åtgärder, som i det föregående föreslagits i syfte att underlätta utskylds- betalningen för till skatteförmedlingskassor anslutna personer, böra enligt de sakkunnigas mening i och för sig medföra en ökad anslutning till dylika kas- sor. Därjämte böra dessa åtgärder stimulera intresset för bildande av nya skatteförmedlingskassor, där sådana icke förut funnits.

Emellertid synes härutöver önskvärt, att statsmakterna även på andra vä- gar inskrida i syfte att främja bildandet av skatteförmedlingskassor och att vinna utvidgad anslutning till dylika kassor.

Härvidlag hör till en början beaktas, att vissa kostnader äro ofrånkom- ligen förenade med administrationen av en skatteförmedlingskassa. Dessa kostnader bestridas för närvarande på olika sätt: stundom bäras desamma av arbetsgivaren, stundom [uppbäres en viss avgift av de till kassan anslutna, stundom gottgör sig kassan räntan å till kassan inbetalda medel. Intetdera av dessa sätt för bestridande av förvaltningskostnaderna är emellertid tillfreds- ställande. Ä arbetsgivaren böra, även om man är beredd att i förevarande sammanhang pålägga honom vissa skyldigheter, icke övervältras direkta kostnader för åtgärder av detta slag. Upptagandet av särskild avgift av de till skatteförmedlingskassorna anslutna kan, även om avgiften är låg, an- tagas medföra att vissa skattskyldiga draga sig för en anslutning — detta icke så mycket av hänsyn till själva den obetydliga kostnaden som av det skäl, att man finner det stötande, att en avgift skall erläggas för att man på visst sätt fullgör sin utskyldsbetalning; erinras må i detta samman- hang om den ovilja, som alltjämt ofta uppväckes genom debiteringen av debetsedelslösen, ehuru denna avgift endast utgår med högst 50 öre per per- son och år. Att skatteförmedlingskassorna skulle tillgodogöra sig räntan å inbetalda medel är visserligen mindre stötande och kan kanske även i fort- sättningen i viss utsträckning bliva erforderligt; emellertid motverkar man härigenom sparsträvandet, vilket ju i stället borde på allt sätt uppmuntras.

Statsbidrag till skatteförmedlingskassor. Ett undvikande av nu angivna olägenheter synes endast kunna på ett sätt ernås, nämligen genom att staten lämnar visst bidrag till skatteförmedlingskassornas verksamhet.

I detta avseende må erinras om att inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga, vilka är 1940 avgivit betänkande med utredning av frågan om förtidsinbetalning av skatt till det allmänna, därvid föreslogo, att en särskild ersättning skulle utgå till skattekassor i form av förvaltningsbidrag. 1940

• Sida 71
•  Original

års sakkunniga funno en dylik gottgörelse så mycket mera motiverad, som verksamheten vid skattekassorna helt naturligt droge kostnader både för arbete och materialier m. m.

Behovet av dylikt förvaltningsbidrag växer tydligen i styrka, om man följer här framlagda förslag, enligt vilket skatteförmedlingskassorna skulle vara skyldiga att i viss utsträckning ställa säkerhet för medlemmarnas ut- skyldsbelopp samt därjämte iakttaga vissa fastställda former i fråga om bok- föring, avgivandet av berättelser till länsstyrelserna m. m. I 1940 års nyss berörda betänkande föreslogs, att den årliga gottgörelsen per skattebetalare skulle bliva 1 krona 50 öre, men man ansåg lämpligast att anknyta denna gott- görelse till antalet förmedlade skattelikvider. En efter dessa grunder beräk- nad ersättning skulle då, om man räknade med sex skattelikvider, utgå med 25 öre för varje förmedlad skattelikvid.

De sakkunniga ansluta sig för sin del till detta förslag, vilket synes inne- bära en väl avvägd ersättningsberäkning.

Ersättningsbeloppen böra tydligtvis utbetalas årsvis för föregående år och utanordnas genom länsstyrelsernas försorg på framställning av skatteförmed- lingskassorna. Emellertid synes möjlighet böra hållas öppen för skatteför- medlingskassorna att utfå förskott å ersättningsbeloppet i syfte att därmed underlätta bestridandet av löpande administrationskostnader.

Att söka beräkna de kostnader för statsverket, som det föreslagna bidraget skulle medföra, möter stora svårigheter. Enligt nyligen gjorda beräkningar torde emellertid bortåt 2 miljoner av de i riket skattskyldiga hava inkomst av tjänst eller arbetsanställning. Skulle en mera allmän anslutning bland dessa till skatteförmedlingskassor kunna tänkas, skulle med sex utskylds- , betalningar per år den årliga kostnaden för statsbidraget närma sig 3 000 000

!

i kronor, vilket sålunda representerar den maximala belastningen av stats-

kassan. Huru långt under nu angivna siffra den verkliga kostnaden kommer att ligga, undandrager sig helt de sakkunnigas bedömande. Om man anta- ; ger, att under de närmaste åren bortåt hälften av löntagarna ansluta sig i till skatteförmedlingskassor, bliver kostnaden för statsbidraget tydligtvis när- i

. mare 1 500 000 kronor per år.

Utvidgad inlåningsrätt i postsparbanken. Den förut påtalade olägenheten för skatteförmedlingskassor 'i mindre orter att icke därstädes äga tillgång till bankinrättning för medlens insättande synes icke vara av alltför stor betydelse. Ett anlitande av postgirorörelsen för medlens överförande till bank- inrättning borde ju vara en fullt tillfredsställande lösning i dylika fall. Vill man emellertid bereda möjlighet för kassa, som önskar anlita statens spar- bank, till direkt insättning i postsparbanken i dessa fall, synes detta enklast kunna ske genom att skatteförmedlingskassorna medgivas rätt att å motbok med postsparbanken insätta även belopp, som överstiga 5 000 kronor. En dy- lik ändring synes i och för sig väl motiverad å den grund, att de klumpbe- lopp, som insättas, i verkligheten äro hänförliga till ett flertal olika personer, vilka var för Sig skulle kunna verkställa insättningar av beloppen i fråga utan att därför det stadgade maximibeloppet överskredes. Till undvikande av f ör-

• Sida 72
•  Original

växling synes lämpligen böra stadgas, att motbok med skatteförmedlingskassa skall utmärkas på sådant sätt, att densamma tydligt skiljes från andra mot- böcker.

Skyldighet för arbetsgivare att verkställa löneavdrag. I den föregående framställningen har påpekats, att många arbetsgivare ådagalagt stort intresse för skatteförmedlingsrörelsen och sökt på olika sätt stödja densamma. Men det har jämväl framhållits, att fall även förekommit, då arbetsgivare visat sig obenägna att medverka i och för skatteavdragens verkställande. Det sy- nes därför böra övervägas, huruvida en allmän skyldighet skall stadgas för arbetsgivare att på begäran av erkänd skatteförmedlingskassa verkställa av- drag å anställdas avlöning. Givetvis kunna vissa principiella betänklighe- 3 ter resas häremot. En dylik föreskrift kunde synas innebära, att statsmak- | terna ensidigt ingripa i rättsförhållandet mellan två avtalsslutande parter och — reglera detta till den enes förmän. Emellertid bör här uppmärksammas, att i i verkligheten icke är fråga om ett inskridande för att bereda den arbetsan- ; ställde en särskild förmån på arbetsgivarens bekostnad. Åtgärden syftar i ; stället till att gagna det allmänna genom en förbättrad skatteuppbörd och har i det avseendet enahanda innebörd som införselförfarandet. Sistnämnda för- farande, vilket sedan år 1919 tillämpas jämväl beträffande utskylder och allmänna avgifter, torde för övrigt kunna sägas innebära en för arbetsgivare mera betungande uppgift genom det hänsynstagande till fastställt minimibe- ! lopp, som där måste ske. Skulle skatteförmedlingsrörelsen så kunna vinna i * omfattning, att införselbesluten mera avsevärt nedginge i antal, skulle detta säkerligen för många arbetsgivare innebära en viss lättnad. Det arbete som medföres av löneavdrag för medlemmar av skatteförmedlingskassor är såsom nyss erinrats i jämförelse härmed betydligt mindre, även om fallen, där av- drag skall göras, bliva väsentligt flera. Att här göra någon exakt jämförelse är naturligtvis omöjligt. Emellertid låter sig säkerligen sägas, att om skatte- förmedlingskassor icke redan funnes inrättade på flera arbetsplatser, skulle många av de till dessa kassor anslutna i stället få gälda sina utskylder genom införsel. De sakkunniga hava i vart fall för sin del funnit sig böra föreslå, att skyldighet skall stadgas för arbetsgivare att på begäran verkställa avdrag å lön för sådana arbetsanställda, som tillhöra skatteförmedlingskassa.

Skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. Ovan hava när— mare berörts de brister, som för närvarande vidlåda restindrivningen av ut- skyldsbelopp. Framför allt är därvid att anmärka, att indrivningsmyndighe- terna hava stora svårigheter att snabbt vinna kunskap om den restfördes arbetsanställning.

Nu berörda förhållanden, i och för sig otillfredsställande, bliva det enligt de sakkunnigas mening i än mera markerad grad, då man vill främja skatte- förmedlingsverksamheten å olika arbetsplatser. Ett riktigt och effektivt full- följande av denna strävan kräver enligt de sakkunnigas mening såsom ett nödvändigt korollarium, att indrivningsförfarandet mot försumliga skattebe- talare göres vida snabbare verksamt än vad nu är fallet. Åtgärder i syfte att positivt främja skatt-eförmedlingskassornas verksamhet utan att därmed för- å

• Sida 73
•  Original

knippades ökade möjligheter att ingripa mot skatteskolkarna, skulle närmast innebära en halvmesyr, varigenom man i huvudsak nådde ett helt annat klientel, än det, som man i verkligheten eftersträvar att nå.

Ett undanröjande av nu berörda olägenhet synes emellertid endast kun- na ske på ett sätt, nämligen genom att arbetsgivarna åläggas skyldighet att i viss utsträckning anmäla arbetsanställning. Förslag i sådan riktning hava även tidigare framkommit, bl. a. framlades sådant förslag av 1936 års uppbördskommitté. Det är givet, att en dylik föreskrift skulle för arbets- givarna, framför allt de större, innebära åtskilligt besvär. Emellertid framstår för de sakkunniga såsom en ofrånkomlig förutsättning för vinnande av en bättre ordning i fråga om uppbörden, att en ändring ernås i nu berörda av- seende. Såsom förut påpekats skulle det båta föga att söka utveckla skatte- förmedlingsrörelsen, om man icke samtidigt skärpte kontrollen å de notoriska skatteskolkarna. Anmärkas må ock, att den nu förevarande utredningen av- ser att söka vinna en sådan förbättring av uppbörden, att frågan om upp— bördens verkställande vid inkomstkällan därmed åtminstone tillsvidare kan få anstå. Ett genomförande av förslaget om upphörd vid inkomstkällan kan enligt vad som allmänt erkännes icke äga rum, med mindre arbetsgivarna i betydande utsträckning tagas i anspråk för ändamålet. Kan man undgå en dylik mera långt gående reform genom nu ifrågasatta åtgärder, vill det synas, som om det ökade besvär för arbetsgivarna, som anmälningsskyldig- hetens fullgörande innebär, dock skulle vara acceptabelt, då man därigenom undgår nyssberörda väsentligt mera omfattande arbetsuppgifter.

Anmärkas må i detta sammanhang att ett dylikt anmälningsförfarande sedan tio år tillbaka på frivillighetens väg genomförts i Stockholms stad beträffande arbetsgivare inom byggnadsindustrien. För närvarande finnas registrerade omkring ettusen arbetsgivare, som regelbundet lämna anställ— ningsuppgifter till överståthållarämbetets uppbördsavdelning och jämväl an- mäla, när anställning upphör. Anmälan fullgöres genom att arbetsgivaren å särskild blankett lämnar uppgift om vederbörandes fullständiga namn, födelsedatum och bostadsadress. Under år 1939 inkommo på detta sätt an- mälningar rörande omkring 28 000 nyanställda och omkring 7 000, som slutat sin anställning. Nu berörda anmälningsförfarande framkallade till en bör- jan stor tvekan hos därav berörda arbetsgivare, som befarade att detsam- ma skulle förorsaka betungande omgång. Systemet har emellertid, såsom nyss framhållits, fungerat i tio års tid och några klagomål från arbetsgivarnas sida hava icke försports. Visserligen ske nu berörda anmälningar icke å sär- skilda kort utan genom ifyllande av listor med uppgifter om de anställda, men det vill dock synas, som om man av erfarenheterna från Stockholm skulle våga sluta till att det obestridliga besvär, som är förenat med anmäl— ningsskyldighetens fullgörande, icke är av alltför stor omfattning.

Med sin förut angivna principiella ståndpunkt till förevarande spörsmål kunna de sakkunniga i vart fall icke underlåta att för sin del föreslå, att skyldighet skall stadgas för arbetsgivare att verkställa anmälan om anställ- ning.

• Sida 74
•  Original

Föreskrifterna ifråga synas kunna avfattas i viss anslutning till uppbörds- kommitténs nyss berörda förslag. Anmälan bör sålunda göras senast fem dagar efter det att anställning skett och verkställas å särskild blankett, an- ställningskort, i två exemplar, som bör avgiftsfritt befordras med posten. Skyldighet att göra anställningsanmälan skall emellertid icke föreligga, om det med hänsyn till omständigheterna är uppenbart, att anställningen ej kom- mer att vara längre tid än fyra veckor. — Vissa undantag från anmälnings- plikten lära dock bliva erforderliga.

Anställningsregister hos länsstyrelserna. Anställningskorten böra sändas till vederbörande utmätningsman och ett exemplar genom dennes försorg översändas till länsstyrelsen i det län, där vederbörande är mantalsskriven. Hos länsstyrelsen böra korten alfabetiskt ordnas och därvid tydligtvis kort rörande en och samma person sammanföras.

I anslutning härtill må anmärkas, att en väsentlig lättnad vid detta kort- registers förande säkerligen skulle ernås, därest i anslutning till de s. k. per- sonkortens utfärdande ett samlat kortregister upplades länsvis över hela den där mantalsskrivna befolkningen. Detta register skulle utan nämnvärt besvär kunna erhållas genom att en kopia av anteckningarna å personkorten ut- skreves samtidigt med dessa. Vissa länsstyrelser hava redan upprättat dy- lika register, och enligt vad de sakkunniga inhämtat hava desamma visat sig ur olika synpunkter synnerligen värdefulla.

Propagandaverksamhet. De sakkunniga hava tidigare uttalat, att de icke anse lämpligt att statsmakterna positivt ingripa för skatteförmedlingsrörel- sens utveckling genom upprättande av skatteförmedlingskassor i större eller mindre omfattning. Å andra sidan är tydligt, att _ även om ovan angivna åtgärder till främjande av intresset för ifrågavarande verksamhet vidtagas —— härutöver kräves en i möjligaste mån effektiv propaganda för skatteför- medlingsrörelsens utbredning. Om behovet och betydelsen av en dylik propa- ganda hysa de sakkunniga ingen tvekan.

Det ligger emellertid av naturliga skäl synnerlig vikt uppå, att en dylik propaganda väl anpassas efter de olika förhållanden, varunder skatteför- medlingskassorna nu arbeta å skilda håll. Redan av detta skäl kunna de sak- kunniga icke förorda, att statsmakterna i någon större utsträckning direkt engagera sig häri; häremot talar dessutom, att ett dylikt statligt engagement också måste medföra ett visst ansvar för statsmakterna i förhållande till skatteförmedlingskassorna, ett ansvar som kunde befaras minska ansvars- kännandet hos de på detta område arbetande enskilda krafterna.

Uppmärksammas måste också den fara, som ligger i ett på mer eller mindre konstlad väg framskapat plötsligt intresse för en viss företeelse, nämligen faran för att intresset lika plötsligt försvinner. Intet skulle säker- ligen vara mera till skada för den sunda skatteförmedlingsrörelsen, än om man på angivet sätt inom en kort tidrymd finge till stånd en mängd nyska- pade skatteförmedlingskassor med talrik anslutning, vilka skatteförmedlings- kassor sedan alltmera avmattades i sin verksamhet för att slutligen helt eller delvis upphöra.

• Sida 75
•  Original

För att ett verkligt och bärande intresse för en verksamhet av här ifråga- satt art skall kunna uppkomma och vidmakthållas fordras givetvis, att verk- samheten för de enskilda skattebetalarna klart framstår såsom för dem vär- defull och gagnelig. Det har därför synts de sakkunniga såsom viktigast och angelägnast, att statsmakterna vidtaga sådana åtgärder, som erfordras för att i större utsträckning, än nu är händelsen, vinna detta syfte. Förslag i så- dan riktning hava ovan framlagts. Om dessa följas, torde därmed förlit— sättningarna ock hava skapats för vinnande av ökad utbredning av skatteför- medlingsrörelsen och därmed även en stark utgångspunkt för erforderlig pro- pagandaverksamhet. Denna propaganda bör emellertid då, såsom de sak- kunniga redan antytt, överlämnas åt inom rörelsen verksamma krafter.

Samverkan med olika representationer. En dylik ståndpunkt utesluter gi- vetvis icke ett statligt initiativ i fråga om propagandaverksamheten. Tvärtom är ett sådant initiativ synnerligen önskvärt. I detta hänseende vill synas som om i första hand borde eftersträvas ett samarbete med olika fackliga sam- manslutningar, särskilt med svenska arbetsgivareföreningen och landsorgani- sationen i Sverige i syfte att genom dessas förmedling skapa ökad kunskap hos arbetsgivare och arbetsanställda rörande betydelsen av skatteförmed- lingskassornas verksamhet och fördelarna därav. Än vidare bör samverkan sökas med sparbankerna i riket, vilka ju redan ägnat mycket arbete åt den privata skatteförmedlingsrörelsens utbredande. Även postsparbankens verk- samhet i de s. k. sparklubbarna bör här kunna bliva till värdefull hjälp. Jäm— väl affärsbankerna äro, enligt vad de sakkunniga inhämtat, intresserade av att medverka.

Slutligen böra åtgärder vidtagas för att i allt mera vidgad omfattning er- hålla kommunernas stöd åt skatteförmedlingsverksamheten; härvidlag kan tänkas upprättandet av kommunala skatteförmedlingskassor, kommunalt bidrag åt enskilda kassor m. m.

I enlighet med departementschefens direktiv hava de sakkunniga även undersökt, huruvida medverkan skulle kunna vinnas av jordbrukets kredit- kassor. Det har emellertid visat sig, att dessa kassors organisation och struk- tur icke lämpa sig för en dylik medverkan. Desamma omfatta ju endast självständiga företagare, icke hos dessa företagare anställda personer, men det är ju främst dessa sistnämnda som man önskar nå. Med avseende å befolkningen å landsbygden, särskilt de arbetsanställda, synas emellertid sparbankerna kunna lämna en värdefull hjälp i förevarande avseende.

Dessutom är att märka, att statens intressekontor står öppet för alla och synes med särskild fördel kunna anlitas i de fall, då skattskyldiga icke hava tillgång till andra, mera lokalt betonade organ.

• Sida 76
•  Original

Kap. 5. Specialmotivering till författningsförslagen.

Förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor.

De sakkunniga hava redan i sin skrivelse till departementschefen fram— hållit, att de organ, vilka förmedla inbetalning av utskylder för skattskyldiga, framträda i olika former och under skiftande benämningar. Stundom kan vederbörande organ hava till uteslutande uppgift att fullgöra utskyldsför- medling, men som regel tillkomma härutöver även andra uppgifter. I stor ut- sträckning är sålunda verksamheten inriktad på att, i förening med skatte- förmedlingen, främja det enskilda sparandet över huvud taget. Verksamhe- ten har emellertid i åtskilliga fall ytterligare utvidgats att avse betalnings- uppdrag av allehanda art; man är då framme vid den egentliga intressekon- torstypen. Att under nu berörda förhållanden såsom en gemensam beteck— ning på samtliga ifrågakommande organ använda någon benämning, som hittills varit uteslutande avsedd för den ena eller andra formen av betalnings- förmedling, har icke synts lämpligt. De sakkunniga hava för den skull stan- nat vid att såsom en gemensam beteckning å samtliga ifrågakommande or- gan använda uttrycket »skatteförmedlingskassa».

Ifråga om skatteförmedlingskassornas juridiska karaktär lärer för närva- rande gälla, att åtskilliga av dessa äro juridiska personer, medan återigen andra icke kunna anses hänförliga till denna kategori. De sakkunniga hava icke funnit anledning att föreslå sådana bestämmelser, att i fortsättningen samtliga erkända skatteförmedlingskassor skulle utgöra juridiska personer. Att här söka binda det frivilliga initiativet i den ena eller andra ordningen har icke synts lämpligt och därjämte ej heller önskvärt, enär i så fall en be- gränsning av skatteförmedlingsverksamheten möjligen kunde befaras. Det ur de sakkunnigas synpunkt avgörande har allenast varit, att kassan ifråga fullgör den skatteförmedlingsuppgift, varom ovan varit tal. En viss kontroll å skatteförmedlingskassa organisation och verksamhet kommer ändock att inträda, därest de sakkunnigas härutinnan framlagda förslag följes.

Med de sakkunnigas sålunda intagna ståndpunkt till frågan om skatteför- medlingskassornas juridiska karaktär lärer utan vidare följa, att det för de sakkunniga varit utan betydelse, huruvida den, vars utskyldsbetalning genom kassan förmedlas, är att anse såsom medlem av kassan eller icke. Det ute- slutande avgörande har ansetts vara, [huruvida betalningsuppdrag, avseende utskylders gäldande, blivit av honom lämnat. Ehuruväl uttrycket »medlem av intressekontor» eller »medlem av skattekassa» torde vara gängse språk— bruk, hava de sakkunniga därför i förslagen till författningstexter ansett detta uttryck böra undvikas. i I i

• Sida 77
•  Original

Denna paragraf innehåller definition å begreppet skatteförmedlingskassa. Definitionen har avfattats på sådant sätt, att därunder böra inbegripas så- väl sådana kassor, vilka endast förmedla utskyldsbetalning, som ock sådana, vilka därutöver förmedla andra betalningsuppdrag. Givet är å andra sidan, att kassa, för att över huvud taget kunna hänföras till det nu angivna begrep- pet, alltid måste förmedla skattebetalning åt därtill anslutna personer. Detta är det primära och nödvändiga rekvisitet för att en skatteförmedlingskassa skall anses föreligga.

Skatteförmedlingen kan tydligtvis äga rum i olika former. Det regelmässi-

[ ga lärer väl vara, att erforderliga medel inflyta till kassan genom avdrag å

uppdragsgivarens avlöning eller pension eller dylikt; med sistnämnda uttryck åsyftas exempelvis sådana fall, då avdrag äger rum å utgående livräntebelopp eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar. Emellertid böra hinder icke möta för att medlen inbetalas direkt från uppdragsgivaren, detta exempelvis i sådana fall, då fråga är om rörelseidkare, jordbrukare m. fl.

En nödvändig förutsättning för ett riktigt bedrivande av en skatteförmed— lingskassas verksamhet är, att en plan fastställes angående inbetalningarnas fullgörande. Denna fråga behandlas närmare i följande författning, men de * sakkunniga hava ansett nu berörda förhållande böra komma till uttryck re-

dan i definitionen av begreppet skatteförmedlingskassa.

2 &.

Av vad de sakkunniga ovan anfört framgår, att de icke ansett erforderligt kräva, att skatteförmedlingskassa alltid skulle utgöra en juridisk person. Där- emot är givetvis nödvändigt, att för kassans erkännande uppställa vissa ofrån- komliga krav. I sådant hänseende har i denna paragraf endast föreskrivits, att skatteförmedlingskassa, för att kunna antagas till erkänd sådan, skall hava reglemente, som av länsstyrelsen godkännes.

De sakkunniga hava emellertid förutsatt, att Kungl. Maj:t skall i admi- nistrativ ordning meddela närmare bestämmelser om vad dylikt reglemente bör innehålla. Däri måste tydligtvis finnas föreskrifter om de former, vari kassans förvaltning skall bedrivas, vem som skall äga uppbära inflytande me- del, huru dessa skola placeras samt huru revision skall verkställas. Än vida- * re måste bestämmelse finnas angående dispositionen av utgående statsbidrag.

I angiven ordning lärer också böra bestämmas det minsta antal personer, som , skola vara anslutna till kassan. I reglementet böra vidare regleras formerna f för vinnande av anslutning till skatteförmedlingskassan och för utträde ur

densamma. Likaså böra däri lämnas bestämmelser för sådana fall, då den, » som' är ansluten till en kassa, övergår till en annan sådan. Härvid måste till-

ses, att den en gång fastställda inbetalningsplanen tillställes den nya kassan samt att till denna kassa överföras inbetalade utskyldsmedel.

Om sålunda för antagande till erkänd skatteförmedlingskassa måste ford- ras en viss stadga i kassans organisation samt säkerhet för verksamhetens rät-

• Sida 78
•  Original

ta bedrivande, få å andra sidan kraven ej ställas så högt, att rörelsens fria ut- veckling hämmas. Skattekassor, som redan visat sig kunna på tillfredsstäl— lande sätt fylla sina uppgifter, torde därför böra godkännas, så snart vissa minimikrav uppfyllas.

Hinder föreligger givetvis icke att på lämpligt sätt begränsa kassans verk- samhet till visst område eller vissa grupper av personer. Det måste dock till- ses, att begränsningen icke sker på olämpligt sätt, vare sig genom reglementet eller eljest. Erkänd skatteförmedlingskassa bör sålunda icke äga rätt att vägra någon anslutning å den grund, att han innehar allenast tillfällig anställ- ning, och ej heller på annat sätt utesluta sådana personer, som hava särskilt behov av bistånd vid skattebetalningen.

En annan fråga, som åtminstone i framtiden kan tänkas kräva beaktande, gäller behovet av åtgärder till förebyggande av olämplig konkurrens mellan olika former av skatteförmedlingskassor. De sakkunniga hava emellertid av naturliga skäl icke funnit detta spörsmål för närvarande kräva särskild upp- märksamhet, men förutsätta att länsstyrelserna i mån av behov beakta även denna synpunkt.

De sakkunniga hava vidare övervägt att föreslå en bestämmelse av inne- håll, att erkänd skatteförmedlingskassas firma alltid skulle innehålla orden »erkänd skatteförmedlingskassa». Emellertid skulle en dylik föreskrift, som i och för sig är väl motiverad till utmärkande av kassans särskilda karak- tär, ofta vålla olägenhet. t. ex. då en sparbank själv driver skatteförmed- lingsverksamheten i egen regi. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga icke framlagt något förslag i antydd riktning.

3 %.

På sätt av tidigare lämnad redogörelse framgår, torde flertalet nuvarande skatteförmedlingskassor ombesörja utskyldsbetalning utan att därför upp— bära särskild avgift av uppdragsgivarna. Dock torde i icke ringa utsträck- ning skatteförmedlingskassoma i stället tillgodogöra sig räntan å inbetalda medel, vilken ränta sålunda icke gottskrivs uppdragsgivarna. Vissa skatte- förmedlingskassor hava emellertid därutöver, till bestridande av erforder- liga omkostnader, nödsakats upptaga viss avgift av till kassan anslutna personer. Denna avgift har i regel utgått med 1 a 2 kronor per år.

Det synes de sakkunniga, på sätt i den allmänna motiveringen utveck- lats, vara i hög grad Önskvärt, att för skatteförmedling icke av de skatt- skyldiga uttages någon särskild avgift, vilken, hur lågt densamma än sättes, kan tänkas verka hindrande å anslutningen till vederbörande kassa; ut- trycklig bestämmelse med förbud häremot föreslås i 3 g. De sakkunniga hava så mycket mindre kunnat hysa någon tvekan på denna punkt, som i 5 % lämnas föreskrift om statsbidrag enligt vissa där närmare angivna grunder till erkända skatteförmedlingskassor.

Då de sakkunniga i denna paragraf använda uttrycket »särskild avgift», har detta skett för att söka utmärka, att enligt de sakkunnigas mening hinder däremot icke bör möta för kassorna att tillgodogöra sig räntan å in-

• Sida 79
•  Original

flytande medel. Emellertid förutsätta de sakkunniga, att dylikt tillgodogö— rande av räntebelopp endast skall äga rum, där detta erfordras för bestri- dande av sådana förvaltningskostnader, som icke täckas av statsbidrag.

4 %.

Åtskilliga skatteförmedlingskassor torde redan från början hava en eko- nomiskt så tryggad ställning, att några särskilda åtgärder till vinnande av säkerhet för inbetalda medel icke behöva krävas. Så torde utan vidare vara fallet med skatteförmedlingskassor, vilka anordnats eller anordnas genom sparbankernas försorg. Beträffande vissa andra skatteförmedlings- kassor torde dåremot ett krav i sådant avseende stundom böra uppställas.

För att icke härigenom lägga någon hämsko å skatteförmedlingsverksam- heten bör naturligtvis dylik säkerhet endast utkrävas i den omfattning, som är absolut erforderlig. Därvidlag torde ur det allmännas synpunkt vara till- räckligt, att säkerhet ställes för sådana inbetalda medel, vilka äro avsedda till täckande av restförda belopp, dessa må sedan hava restförts redan före anslutningen till kassan eller på grund av sedermera meddelat anstånd med utskyldsbetalning kommit att uppföras i restlängd.

Det skall tydligtvis ankomma å länsstyrelse att pröva, om säkerheten är tillfredsställande. I fråga om säkerhetens art hava de sakkunniga icke funnit anledning att närmare uttala sig; denna torde måhända i regel kom- ma att utgöras av garantiförsäkring, men såsom säkerhet torde även böra godtagas vederhäftig borgensförbindelse, deposition eller dylikt.

5 &.

I den allmänna motiveringen har redan angivits, att till erkänd skatteför- medlingskassa bör utgå statsbidrag, och i sådant avseende har föreslagits ett belopp av 25 öre för varje skatteförmedling. Hinder synes icke böra möta mot att statsbidrag utgår även till av kommun anordnad kassa.

Då fråga är om bidrag på grund av å uppbördsstämma inbetalda ut- skylder, medför bestämmelsens tillämpning inga svårigheter. Annorlunda kan förhållandet komma att ställa sig i fråga om restförda utskylder, ehuru— väl statsbidraget även i detta fall bör utgå enligt enahanda beräkningsgrund. Till förebyggande av missförstånd torde därför böra bestämmas, att i sistnämnda fall bidrag utgår först då hela det restförda utskyldsbeloppet jämte i förekommande fall dårå belöpande indrivningsavgift guldits. Det lärer nämligen som regel bliva fallet att — medan å uppbördsstämma för- fallande belopp i sin helhet gäldas —— de restförda utskylderna avbetalas under en längre tid, kanske i ett flertal småposter. Bidrag skall då uppen- barligen icke utgå för varje sådan delpost, utan först då hela det ifråga- kommande beloppet gäldats.

6 &. Här lämnas närmare föreskrifter rörande sättet för sökande av stats- bidrag samt om de handlingar, vilka därvid skola företes. Närmare före-

• Sida 80
•  Original

skrifter om de erforderliga handlingarnas beskaffenhet torde lämpligen böra meddelas av Konungen. Tillika bör därvid föreskrivas den form, vari uppgifterna skola bestyrkas, exempelvis genom intyg av revisorerna.

Länsstyrelsen har att kontrollera de lämnade uppgifterna, innan beslut meddelas om utbetalning av statsbidrag.

Enligt sista stycket må länsstyrelsen bevilja kassa förskott å blivande statsbidrag, givetvis under förutsättning att detta är av behovet påkallat. Har så skett skola naturligen vid det slutliga utbetalandet av statsbidraget för året sålunda tidigare utbetalade 'belopp avdragas.

75.

De sakkunniga hava haft under övervägande att föreslå ett åläggande för erkända skatteförmedlingskassor att fullgöra bokföring av enahanda art, som i bokföringslagen angives. Till stöd för en sådan ståndpunkt skulle måhända kunna åberopas, att dylik skyldighet är stadgad för de erkända sjukkassorna.

Då emellertid de sakkunniga, såsom förut ofta uttalats, icke velat binda skatteförmedlingskassorna inom allt för snäva former och då ett dylikt bokföringstvång skulle särskilt för mindre sådana kassor bliva synner- ligen betungande, föreslås i stället, att Konungen skall meddela närmare föreskrifter angående de räkenskaper, kassorna skola föra. Dessa räken— skaper måste tydligtvis alltid utvisa vilka personer, som äro anslutna till kassorna, vilka belopp, som för var och en inbetalas samt när detta sker, vilka utskyldsbetalningar, som för dem verkställas, samt, vid räkenskaps- årets utgång, de olika uppdragsgivarnas tillgodohavanden. Det synes näp- peligen erforderligt kräva, att bokföringen skall fullgöras i bundna böc— ker, enär för här ifrågavarande ändamål bokföring å kort ofta torde vara mera lämplig.

8—11 gg.

Dessa paragrafer innehålla föreskrifter rörande länsstyrelses allmänna övervakning av erkända skatteförmedlingskassor samt i samband därmed stående bestämmelser.

8 % innehåller huvudstadgandet angående övervakningsskyldigheten. Att lämna närmare föreskrifter om sättet för dennas fullgörande lärer icke kunna här ifrågakomma, bland annat med hänsyn till de skild'a kassornas olika struk— tur och organisation. Som allmän regel torde emellertid kunna sägas, att ut- mätningsmännen å olika orter böra bliva i tillfälle att i stor utsträckning biträ- da länsstyrelserna vid fullgörandet av nu berörda uppgift. De föreskrifter, som föreslås rörande kassornas befogenhet att meddela anstånd med utskylds- betalning i vissa fall, förutsätta ju en intim kommunikation mellan kassorna och utmätningsmännen och skapa därmed också för dessa sistnämnda en möjlighet att rätt snart bilda sig en uppfattning om kassornas sätt att full- göra sina åligganden.

• Sida 81
•  Original

9 & stadgar härutöver skyldighet för skatteförmedlingskassa att bereda länsstyrelsen tillfälle att när som helst granska kassans räkenskaper och övriga handlingar. Denna granskningsuppgift förutsättes emellertid även kunna anförtros ombud för länsstyrelsen och såsom dess ombud lärer ofta vara lämpligt att anlita utmätningsmannen å orten.

Enligt 10 % äger länsstyrelsen, då anledning till anmärkning föreligger mot kassans verksamhet, meddela erforderliga anvisningar för vinnande av rät- telse. Om dessa anvisningar icke följas, äger länsstyrelsen återkalla antagan- det såsom erkänd skatteförmedlingskassa. Ett dylikt återkalland'e av erkän- nandet medför tydligtvis, att därefter intet statsbidrag utgår samt att de be- fogenheter av olika slag, som föreslås skola tillkomma erkänd skatteförmed- lingskassa, icke längre må utövas av kassan i fråga. Redan beviljade anstånd , med utskyldsbetalning böra emellertid fortfarande gälla, och kassan bör i . denna del kunna fullgöra sin ifrågavarande verksamhet; tänkbart är ock att överflytta denna del av verksamheten å annan, erkänd skatteförmed- lingskassa. De närmare föreskrifter härom, som kunna finnas erforderliga, torde böra ankomma å Konungen att utfärda.

De anmärkningar, som väl närmast kunna tänkas förekomma, torde avse * kassornas ekonomiska förvaltning, deras handhavande av sin rätt att med-

giva anstånd och än vidare försumlighet i fråga om utbetalning av uppburna, . för utskyldsbetalning avsedda medel.

I 11 & stadgas skyldighet för länsstyrelsen att föra förteckning över erkända skatteförmedlingskassor. Förandet av en dylik förteckning är en given för— utsättning för att erforderlig kontroll skall kunna av länsstyrelsen utövas. Dessa förteckningar torde emellertid därutöver komma att vara av betydande värde för bedömandet av skatteförmedlingsrörelsens utveckling. Närmare be— stämmelser angående förteckningarnas förande torde böra ankomma å Ko- nungen att meddela.

12 5.

I enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförts, anse de sakkun- ' niga erforderligt stadga skyldighet för arbetsgivare att verkställa avdrag å : lön eller pension beträffande den, som är ansluten till erkänd skatteförmed— l lingskassa. För att arbetsgivaren rimligen skall kunna fullgöra denna skyl- dighet, mäste dock bestämmelser meddelas angående de uppgifter rörande '_ löneavdragen, som skola tillställas honom av kassan och den tidrymd före utbetalningen, inom vilken detta skall ske. Dylika bestämmelser meddelas i i andra stycket. Med avseende å den däri omförmälda förteckningen må fram- ; hållas, att avsikten icke är, att ny förteckning skall behöva tillställas arbets- l givaren före varje avlöningstillfälle. Tvärtom lärer väl regeln bliva, att för- l teckning, som tillställes arbetsgivaren, i allmänhet är avsedd att tillämpas 1 under ett år eller i vart fall under så lång tid framåt, som vederbörande ar— * betstagare kvarbliver i sin anställning under det år, varom fråga är. Förteckningen skall bl. a. angiva det belopp, som för varje särskild arbets- tagare skall avdragas.

6—427574.

• Sida 82
•  Original

I arbetsgivarens intresse måste vidare stadgas, att han icke skall vara skyl- dig verkställa avdrag på begäran av snart sagt hur många kassor som helst. En gräns synes härvid lämpligen kunna dragas så, att om vid företaget finnes en erkänd skatteförmedlingskassa, till vilken alla där anställda inom samma arbetstagaregrupp äga ansluta sig, behöver arbetsgivaren icke göra löneav— drag annat än till denna kassa beträffande arbetstagare inom sådan grupp. Från denna regel lärer dock undantag böra göras i fråga om statens intresse- kontor.

Arbetsgivarens skyldighet är enligt vad ovan sagts begränsad till verkstäl- landet av själva löneavdragen. Emellertid torde det ofta framstå såsom önsk— värt, att arbetsgivaren därutöver tillställer kassan gjorda löneavdrag jämte eventuell avdragsförteckning. Om så sker, bör arbetsgivaren tydligtvis icke härför vidkännas särskilda kostnader. Med avseende härå har synts enklast stadga, att i dylikt fall avdragsbeloppen och förteckningarna skola befordras avgiftsfritt med posten. Så tillämpas redan nu i fråga om insändandet av genom införsel innehållna medel samt handlingar rörande införselbeslut.

De sakkunniga hava icke inlåtit sig å frågan att söka definiera begreppen arbetsgivare och arbetstagare. Erinras må, att dessa uttryck redan nu före— komma i åtskilliga betydelsefulla författningar utan att någon begreppsdefi- nition där lämnats. De sakkunniga hava för sin del utgått ifrån, att i praxis numera tämligen väl klarlagts vem som skall inbegripas under det ena och det andra uttrycket; man har därvid att följa rent avtalsrättsliga regler.

Emellertid har funnits erforderligt att, liksom i införsellagen är fallet, med— dela särskild föreskrift om att beträffande skattskyldig, som är anställd hos staten eller kommun, skall vad om arbetsgivare i denna förordning är sagt tillämpas beträffande den, som har att utbetala avlöningen.

Förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående utskyldsbe- talning genom erkända skatteförmedlingskassor.

lå.

De sakkunniga hava vid den allmänna motiveringen framhållit, att etl främjande av skatteförmedlingskassornas verksamhet i främsta rummet måste taga sikte å att i görlig mån undanröja de svårigheter, som följa av nuvarande bestämmelser rörande uppbördsstämmor och uppbördsterminer. Till vinnande av detta syfte har ansetts nödvändigt, att kassorna under vissa förutsättningar erhålla befogenhet att meddela anstånd under viss tid med betalning av vissa utskylder. En allmän förutsättning för denna befogen- het måste dock vara, att skatteförmedlingskassorna genomgående uppgöra en plan för de skattskyldigas inbetalningar (inbetalningsplan) och detta på sådant sätt, att inbetalningarna förslå till gäldande av den skattskyldiges utskylder. Härigenom skapas den erforderliga överblicken av den skattskyl- diges ekonomiska ställning och möjliggöres ett bedömande av, huruvida

• Sida 83
•  Original

planen är utan vidare genomförbar eller om anstånd med viss eller vissa utskyldsbetalningar erfordras. Föreskrift om upprättande av dylik inbetal- ningsplan föreslås i 1 &.

2 5.

I denna paragraf behandlas det första anståndsfallet, som föreligger, då den som ansluter sig till skatteförmedlingskassa, icke till närmaste upp- bördsstämma eller närmaste uppbördsstämmor hinner fullgöra så stora in- betalningar, att på stämmorna förfallande utskyldsbelopp kunna till fullo gäldas.

I detta fall är stadgad rätt för kassan att medgiva anstånd, vilket må om- fatta högst de utskylder, som förfalla till betalning vid de två uppbördståm- mor, som utlöpa närmast efter anslutningen. Anstånd må aldrig beviljas längre än ett år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Anslutningen synes böra räknas från och med den dag, då den skattskyldige fullgjort sin första inbetalning enligt planen. Med avseende å anledningen till anståndstidens bestämmande på nu angivet sätt, må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Uppenbart lärer vara, att om en kassa meddelat anstånd under kortare tid, än som enligt den föreslagna bestämmelsen är möjligt, så äger kassan i mån av behov utan särskilt medgivande förlänga anståndet intill den i be- stämmelsen stadgade tidsgränsen.

I paragrafens andra stycke definieras vad som skall förstås med uttryc— ket utskylder på enahanda sätt som i 1 % av kungl. förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga.

Till undvikande av onödiga upprepningar stadgas slutligen i sista styc- ket, att med uppbördsstämma i denna förordning förstås jämväl uppbörds- termin.

3 5.

Denna paragraf behandlar det fall, då skattskyldig, som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa, redan häftar för restförda utskylder. Här äger kassan medgiva anstånd med betalningen av jämväl dessa utskylder intill utgången av den i l ä angivna tid. Såsom en. särskild förutsättning för » dylikt anstån'ds meddelande har emellertid måst uppställas, att icke därige— , nom preskription inträder beträffande restfört utskyldsbelopp.

I vissa fall lärer kunna tänkas, att avkortning kan ske beträffande ett

1 eller annat äldre utskyldsbelopp. I den mån så är fallet, behöver givetvis ! icke hänsyn till detta utskyldsbelopp tagas vid anståndets bestämmande.

4å.

1 mom. I 1 mom. av denna paragraf finnas närmare angivna de allmänna förutsättningarna för att anstånd enligt föregående paragrafer skall få be— viljas. V

• Sida 84
•  Original

Avsikten med den föreslagna rätten till anstånd är ju icke att allenast bereda den skattskyldige ett tillfälligt andrum, efter vars utgång han ånyo skulle befinna sig i samma svårigheter beträffande utskyldsbetalningen som därförut. I sådan händelse vore anståndet till föga gagn och kanske snarare till skada, sett ur synpunkten av samhällets intresse av en rätt fullgjord ut- skyldsbetalning.

Avsikten är i stället, såsom i den allmänna motiveringen närmare utveck- lats, att under anståndstiden den skattskyldiges förfallande skatter, varmed anstånd icke meddelats, skola å vederbörande uppbördsstämmor erläggas samt att vid anståndstidens utgång därutöver de utskyldsbelopp, varmed an- stånd åtnjutits, skola vara till fullo guldna. En nödvändig och ofrånkomlig förutsättning för detta syftes vinnande är, att en i överensstämmelse härmed uppgjord plan föreligger samt att den skattskyldige således medgivit, att en- ligt planen erforderliga löneavdrag eller direkta inbetalningar må äga rum. Bestämmelse härom föreslås i detta moment.

Redan förut är anmärkt såsom en ytterligare förutsättning för anstånds beviljande, att kassan, givetvis efter ingående och noggrann prövning, finner sådant anstånd erforderligt för den nyss berörda planens tillämpning. Häri ligger tydligtvis även, såsom nyss erinrats, att anstånd icke skall beviljas för större del av den medgivna anståndstiden än som för vinnande av det angiv- na syftet är erforderligt. Dock böra inbetalningarna enligt planen så av- passas, att vid anståndstidens slut kommande utskylder kunna gäldas.

2 mom. Här meddelade föreskrift avser att förebygga, att rätten till an- stånd missbrukas av de skattskyldiga. Så kunde nämligen bliva fallet, om en skattskyldig hade möjlighet att, när han åtnjutit anstånd i en skatteförmed- lingskassa, genom att lämna kassan och sedan inträda i samma eller annan kassa ånyo erhålla anstånd; särskilt påfallande blir detta om anståndet under den första anslutningen förfallit genom den skattskyldiges slarv eller försummelse. Visserligen bör möjlighet förefinnas att även i dylika fall kunna hjälpa vederbörande med utskyldsbetalningen, men dessa fall böra regleras i den i 7 ?; angivna ordning, icke genom en så enkel åtgärd, som ovan angivits. Det vore tillika föga tilltalande, att på detta sätt anknyta en särskild förmån just till den förutsättningen, att vederbörande lämnar den kassa, till vilken han varit ansluten. Såsom förut uttalats, bör däremot intet hinder möta att övergå till annan kassa och där fullfölja förutvarande inbetalningsplan.

Den för tillämpningen av förbudet erforderliga kontrollen torde icke på- kalla särskilda åtgärder. Är fråga om en och samma skatteförmedlingskassa, lärer detta utan vidare vara uppenbart. Om däremot, vilket väl iregel bleve fallet, den skattskyldige ansluter sig till en ny skatteförmedlingskassa, har utmätningsmannen möjlighet ingripa, då han erhåller anmälan om där be- viljat anstånd; av restlängden skall ju framgå de meddelade anstånden. Vis- serligen lärer förbudets verkan bliva illusorisk, då längre tid förflutit från det första anståndets åtnjutande, men det avsedda syftet torde då i huvud- sak vara ernått. Att i stadgandet införa någon tidsbegränsning har icke an- setts lämpligt.

• Sida 85
•  Original

|

Om anståndsbeslut, som skatteförmedlingskassa meddelar, måste givetvis underrättelse lämnas till alla berörda myndigheter, d. v. s. till den eller de utmätningsmän, vilka handhava eller skola komma att handhava indrivning- en av ifrågavarande utskyldsbelopp; det är in. a. 0. här fråga om utmätnings- mannen i det distrikt, där de restförda utskylderna påförts, eller, om den skattskyldige häftat för oguldna utskylder inom flera distrikt, utmätnings- männen i samtliga dessa distrikt. I fråga om anstånd enligt 2 % kunde vis- serligen tänkas, att meddelande i stället lämna-des till uppbördsmyndigheten, d. v. s. länsstyrelsen eller magistraten eller vederbörande kommunala myn- dighet, som ju upprättar restlängden och som kunde däri göra vederbörlig anteckning innan restlängden expedierades till utmätningsmannen. Emellertid har även i dessa fall synts lämpligast att låta meddelandet lämnas till veder- börande utmätningsman, som i sinom tid skall erhålla restlängden sig till- ställd.

I fråga om anstånd enligt 3 & skall meddelande ofördröjligen lämnas. I fråga om anstånd enligt 2 & har stadgats en sista tidpunkt av 14 dagar efter uppbördsstämmans avslutande.

6 &.

I uppbördsreglementet är föreskrivet, att, då å första kronouppbördsstäm- man förfallet belopp icke gäldats, skall jämväl den del av kronoutskylderna vara till omedelbar betalning förfallen, som eljest skolat gäldas först vid andra kronouppbördsstämman. Åtskilliga kommuner hava jämväl beslutat motsvarande bestämmelser i fråga om kommunalutskylderna.

I förevarande paragraf stadgas nu, att i dylika fall skall, om anstånd åt- njutits med å första uppbördsstämman förfallande belopp, anstånd även åt- njutas med belopp, som eljest skola förfalla å följande stämmor, och detta anstånd varar till de för dessa senare utskylders betalning bestämda upp- bördsstämmorna.

7 &. På sätt i den allmänna motiveringen framhållits bör möjlighet finnas att även för den, som redan är ansluten till en skatteförmedlingskassa, medgiva anstånd, när behov därav föreligger. Likaså kan vara erforderligt att vid , en skattskyldigs anslutning till en kassa bevilja anstånd under längre tid, än

kassan enligt 2 och 3 åå är befogad göra; särskilt lärer detta bliva händel- sen, då den skattskyldige vid anslutningen redan häftar för oguldna utskyl- der.

Föreskrift om rätt att meddela sådant anstånd har meddelats i denna pa- ragraf. Med hänsyn till anståndets särskilda karaktär och då någon begräns- ning av tiden för anståndet här icke lämpligen kan ske, har rätten att med- dela sådant anstånd förbehållits utmätningsmannen. Givetvis måste härvid iakttagas, att preskription av restförda belopp undvikes.

• Sida 86
•  Original

8 &.

Liksom skatteförmedlingskassa skall vara skyldig att på sätt i 5 % stadgas anmäla beslut om anstånd, måste också anmälan äga rum, då den för an- ståndstiden gällande inbetalningsplanen icke fullgöres ehuru oguldna utskyl- der finnas. Detta kan bero på, att uppdragsgivaren lämnar kassan eller att han utan att göra detta försummar att fullgöra sitt inbetalningsåtagande eller ock att han avlider. I sistnämnda fall synes dock anmälan icke behöva ske, för så vitt dödsboet eller annan åtagit sig att genom kassans förmedling full— . göra den avlidnes utskyldsbetalning.

Tydligt lärer vara, att en tillfällig underlåtenhet att verkställa föreskriven inbetalning icke bör föranleda anmälan av nu angivet slag. Först om däri- genom inbetalningsplanens fullföljd äventyras, bör rimligtvis anmälan göras.

9 %.

1 mom. I 1 mom. regleras den exekutivrättsliga verkan av anståndsanmä- .lan enligt 5 %. Då sådan anmälan inkommit till utmätningsmannen, får in- drivning icke äga rum av utskylder, för vilka anståndet gäller, och redan vid- tagen indrivningsåtgärd, exempelvis meddelat införselbeslut, skall återgå.

Vad sålunda sagts skall dock icke gälla, då anstånd meddelats i strid mot bestämmelserna i denna förordning. I sistnämnda fall är sålunda anstånds— anmälan från början utan verkan. Avgörandet härav kommer tydligen att i första hand åvila utmätningsmannen.

2 mom. I 2 mom. regleras de fall, då anståndsbeslut med giltig verkan meddelats, men denna verkan sedermera upphört. I dessa fall få sålunda indrivningsåtgärder åter vidtagas. De avsedda fallen äro två. Det första är. om anståndstiden gått till ända och ytterligare anstånd icke medgivits. Häftar den skattskyldige då fortfarande för oguldna utskylder, är intet hinder för indrivningsåtgärders vidtagande. Det andra fallet är, då sådant meddelande lämnas som i 8 % sägs; i detta fall är ju förutsättningen för meddelandets läm- nande, att oguldna utskylder finnas, och dessa skola då i vanlig ordning in- drivas. Dock skall nu sagda verkan icke inträda, då inbetalningarna fullgöras enligt fastställd plan genom annan erkänd skatteförmedlingskassa; vid om- byte av arbetsplats eller av annat giltigt skäl kan ju övergång till ny kassa bliva nödvändig.

10 5.

I enlighet med vad som uttalats i den allmänna motiveringen, skall indriv- ningsavgift icke uttagas å sådana utskylder, vilka förfalla till betalning under tid, då anstånd med utskylderna ätnjutits. Att däremot sådan avgift skall uttagas i 3 paragrafens fall, framgår redan av senast nämnda paragrafs av- fattning.

Har beträffande den, som åtnjutit anstånd enligt 2 eller 7 &, sådant fall inträffat, som avses i 9 % 2 mom., skall emellertid av den skattskyldige utta- gas indrivningsavgift å alltjämt oguldna utskyldsbelopp; härmed åsyftas så- lunda att indrivningsavgift skall uttagas allenast å den del av utskyldsbelop- pen som, då indrivningsåtgärd får verkställas, alltjämt äro oguldna.

• Sida 87
•  Original

11 %.

Av särskild betydelse är uppenbarligen frågan, huruvida och i vad mån fri dispositionsrätt skall förefinnas över till skatteförmedlingskassa för utskyl- der inbetalda medel. Man torde här böra skilja mellan två olika fall. Det ena avser den, som fortfarande är ansluten till kassan, det andra sådan skattskyl- dig, som lämnar densamma eller avlider. Förstnämnda fall behandlas i 1 mom. och sistnämnda fall i 2 mom.

I fråga om den, som fortfarande är ansluten till skatteförmedlingskassa, lärer någon tvekan icke kunna råda därom, att av honom för utskylder inbe- talda medel icke få användas för annat ändamål än utskyldsbetalning, så länge uppdragsgivaren åtnjuter anstånd eller eljest häftar för oguldna utskyl- der. I detta fall har han ju tillerkänts en särskild förmån under viss i 4 eller 7 & angiven förutsättning. Han häftar i skuld för utskylder, som skolat tidigare gäldas, och av honom gjorda inbetalningar kunna icke, så länge detta för- hållande råder, få fritt disponeras, utan måste vara bundna för det angivna ändamålet. Ett frångående av denna regel skulle, såsom i den allmänna moti- veringen framhållits, göra hela syftet med anståndsförfarandet illusoriskt.

Motsvarande bör gälla, då den som häftar för oguldna utskylder, lämnar kassan eller avlider. I detta fall bör således av inbetalda medel innehållas så mycket som svarar mot de oguldna utskyldernas belopp jämte därå enligt 10 % belöpande indrivningsavgift.

Utöver vad sålunda angivits hava de sakkunniga, av skäl som angivits i den allmänna motiveringen, icke ansett sig böra föreslå någon begränsning av dis— positionsrätten till inbetalda medel.

12 %.

I likhet med vad som stadgas i införsellagen för där avsedda fall, synes frihet från utmätning höra i viss utsträckning stadgas för medel, som inbeta- las till skatteförmedlingskassa. Härvidlag torde emellertid denna utmätnings- frihet icke kunna sträckas längre än till sådana medel, vilka jämlikt 12 % ej få disponeras för annat ändamål än utskyldsbetalning. Att stadga utmätnings- frihet beträffande andra medel, varöver den skattskyldige ägde fri disposi- tionsrätt, vore otänkbart. Den sålunda begränsade utmätningsfriheten skall dock icke gälla gentemot krav å fullgörande av lagstadgad underhållsskyl- dighet, varom förmäles i 1 % införsellagen; även denna föreskrift överens- stämmer med vad som enligt införsellagen gäller.

13 s.

I fråga om anståndstidens längd lärer en begränsning böra ske beträffande utskylder, som utgå av fast egendom och sålunda äga förmånsrätt enligt 17 kap. 6 % handelsbalken. Här bör icke anstå med indrivning under längre tid" ' än denna förmånsrätt kan göras gällande. Förslaget överensstämmer i denna del med 2 & 2 mom. i förordningen den 17 november 1939 med särskilda be- i stämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga.

• Sida 88
•  Original

14 %. Någon bestämd tid, inom vilken klagan över utmätningsmans beslut skall föras, har icke föreslagits. De sakkunniga hava därvidlag anslutit sig till vad i som för närvarande gäller beträffande klagan över utmätningsmans beslut, bl. a. i fråga om införsel. Givet är, att om klagan anföres efter det sådan tid förflutit, att något praktiskt resultat icke kan vinnas genom bifall till besvä- ren, komma desamma icke att föranleda någon åtgärd.

Över länsstyrelsens beslut har klagan ansetts icke böra medgivas.

Förslag till förordning om preskription av utskylder och allmänna avgifter.

I enlighet med vad som uttalats i den allmänna motiveringen föreslås här sådan ändring av preskriptionstiden, att denna fastställes till fem år. efter utgången av det år, under vilket utskylderna eller avgifterna förfallit. Preskrip- tionsbestämmelserna hava emellertid begränsats till att avse utskylder och av- gifter till stat och kommun, och samma preskriptionstid föreslås för krono- utskylder och kommunalutskylder. Detta innebär en förlängning av preskrip- tionstiden beträffande kronoutskylder och en förkortning av tiden, då fråga är om kommunalutskylder.

Förordningen synes icke böra givas retroaktiv verkan utan endast tilläm- pas å utskylder och allmänna avgifter, som förfalla till betalning efter ikraftträdandet. Föreskrift härom har meddelats i särskild övergångsbestäm- melse.

De sakkunniga hava i detta sammanhang även övervägt huruvida ändring borde ske av den i 5 29 i uppbördsreglementet meddelade bestämmelsen, en- ligt vilken efterkrav av kronoutskylder skola delgivas den skattskyldige inom tre år efter slutet av det år, under vilket utskylderna skolat erläggas. I lik- het med 1936 års uppbördskommitté1 hava emellertid de sakkunniga icke funnit anledning härtill.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 21 g 2) lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta.

För närvarande finnes i 21 ä 2) införsellagen föreskrivet, att. sedan tre år förflutit efter det utskylder eller allmänna avgifter förfallit till betalning, må införsel ej beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning. Den sålunda givna tidsbegränsningen överensstämmer i huvudsak med nu gäl- lande preskriptionstid i fråga om kronoutskylder. Såvitt dylika utskylder gäller, kunde stadgandet förty anses överflödigt, men kan dock till en början förklaras därav, att föreskrifterna om preskription av kronoutskylder grunda sig på olika brev och författningar från 1700-talets början och att det där- för varit behövligt att i införsellagen få en klar regel i förevarande fall. Be-

1 SOU 1938: 46, sid. 211.

• Sida 89
•  Original

träffande kommunalutskylder har bestämmelsen i införsellagen sin givna självständiga betydelse. Ehuru preskriptionstiden för kommunalutskylder är tio år, har en begränsning skett ifråga om möjligheten att genom inför- sel uttaga sådana utskylder.

Emellertid bör härutöver observeras, att bestämmelserna om införsel till gäldande av utskylder eller allmänna avgifter ej återfinnas i en självständig författning, utan anknutits till förut gällande regler om införsel till gäldande av underhållsbidrag. Enligt 21 % införsellagen skola sålunda bestämmelserna om införsel för underhållsbidrag »i tillämpliga delar» lända till efterrättelse i nu förevarande fall. Jämlikt 6 % samma lag må införsel ej beviljas till gäldande av underhållsbidrag, som förfallit till betalning tidigare än ett år, innan beslutet meddelas. Därest man nu icke hade den särskilda tidsfristen i 21 g 2), torde kunna befaras, att vederbörande myndigheter skulle i stället följa stadgandet i 6 g »i tillämpliga delar», (1. v. s. endast medgiva införsel för utskylder, som förfallit under ett år före beslutets meddelande.

De sakkunniga anse för sin del, att den tid, under vilken införsel för ut— tagande av utskylder och avgifter må äga rum, bör vara av samma längd som preskriptionstiden. Då denna föreslagits till fem år efter utgången av det år, varunder utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning, bör även verkställighet av införsel kunna ske intill dess denna tid förflutit. På nyss anförda skäl synes erforderligt att härom meddela särskild föreskrift i in- försellagen 21 ä 2). Därest man nämligen inskränkte sig till ett upphävande av sistnämnda stadgande, inträdde ju risken för att i stället tidsbestämmel- sen i 6 % komme att tillämpas.

De sakkunniga förbise icke, att i och för sig olika tider kunna gälla i fråga om preskription och i fråga om verkställighet genom införsel. Emellertid innebär ju de sakkunnigas förslag om anstånd med utskyldsbetahiing bl. a., att i förekommande fall införselbeslut skulle upphävas och de restförda ut— skylderna under en längre tidsperiod gäldas. För att kunna utsträcka denna period till fem år, måste preskriptionstiden för kronoutskylder ändras på förut angivet sätt. Om man emellertid samtidigt bibehölle treårsgränsen i fråga om införsels verkställighet, skulle man i det övervägande antalet fall fortfarande motverka det syfte, man velat vinna genom preskriptions- tidens förlängning. Man kunde då icke gärna beträffande en arbetstagare upplägga en femårsplan för restförda utskylders gäldande, då efter tre år möjlighet icke funnes att genom införsel uttaga beloppet. Vederbörande kun- de ju då efter treårstidens utgång återkalla sitt betalningsuppdrag och sedan icke behöva befara någon införsel i lönen.

De sakkunniga föreslå alltså ändrad lydelse av 21 ä 2) införsellagen i en- lighet med vad ovan sagts. Emellertid skall givetvis nu gällande bestäm- melse fortfarande äga tillämpning å utskylder och allmänna avgifter, som förfallit till betalning före lagens ikraftträdande.

• Sida 90
•  Original

Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 % handelsbalken.

Av skäl, som i den allmänna motiveringen anförts, bör en sådan ändring av preskriptionstiden för utskylder, som ovan föreslagits, även medföra, att de olika utskylderna erhålla samma förmånsrätt. 1936 års uppbördskom- mitté framlade på sin tid förslag till mera genomgripande ändringar & fråga om handelsbalkens 17 kap. 12 å. De sakkunniga hava för sin del icke fun- nit anledning föreslå andra ändringar, än som direkt betingats av det angiv- na syftet. Då kommunernas ansvar för vissa pensionsavgifter numera blivit upphävt, torde dock bestämmelsen om förmånsrätt för vad kommun i så- dant hänseende utgivit böra utgå.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 76 & lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 71 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 58 5 lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av % 17 mom. 1 i uppbörds- reglementet den 14 december 1917 (nr 838).

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 11 i uppbördsreglementet för Stockholm den 17 april 1936 (nr 130).

De sakkunniga föreslå, att indrivningsavgiften skall utgå efter samma be- räkningsgrund vid alla slag av utskylder, både statliga och kommunala. Vid fastställandet av denna beräkningsgrund hava de sakkunniga följt huvud- regeln i å 17 mom. 1 i uppbördsreglementet, så att avgiften alltid bestämmes till 6 öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma. Där- emot hava de sakkunniga icke funnit anledning bibehålla den nuvarande särbestämmelsen för det fall, då sagda slutsumma ej överstiger 25 kronor; för närvarande utgår ju i detta fall endast 3 öre för varje full krona. Denna bestämmelse vållar redan nu en del besvär vid indrivningsavgiftens beräk- nande ifråga om kronoutskylder, och anledning synes icke föreligga att till- skapa enahanda besvärligheter beträffande indrivningsavgiften för kommu- nalutskylder. Men om så icke sker, lärer konsekvensen fordra, att även sär- bestämmelsen i å 17 uppbördsreglementet måste upphävas; eljest vinnes ju icke den avsedda likheten ifråga om indrivningsavgiftens storlek vid olika slag av utskylder. Någon ekonomisk betydelse för den enskilde skattskyl- dige kan det föreslagna borttagandet av nu ifrågavarande särbestämmelse icke rimligtvis äga. Motsvarande bestämmelse i 5 11 i uppbördsreglementet för Stockholm måste jämväl upphävas.

• Sida 91
•  Original

Härav föranledas ändringar i samtliga ovan angivna författningar. Även ifråga om dessa ändringar gäller, att desamma icke skola äga till- lämpning beträffande utskylder, som förfallit före författningarnas ikraft— trädande.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av % 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Ä skäl, som angivits i den allmänna motiveringen, föreslås här sådan änd- I ring, att erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande hos postsparban- | ken må överstiga 5 000 kronor.

Förslag till förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

1 %.

På sätt de sakkunniga uttalat i motiveringen till 12 % av den föreslagna förordningen om erkända skatteförmedlingskassor, hava de sakkunniga icke funnit anledning att närmare söka bestämma begreppen arbetsgivare och arbetstagare.

Enligt förslaget skall anmälningsskyldighet inträda så snart arbetstagare anställts, dock med den begränsning att skyldigheten icke inträder, om det med hänsyn till omständigheterna vid anställandet är uppenbart, att an— ställningen ej kommer att vara längre tid än fyra veckor. De sakkunniga hava sålunda icke följt den avfattning, som föreslogs av 1936 års uppbörds- kommitté. Denna kommitté stadgade anmälningsskyldighet i två fall, näm- ligen dels då person, som anställts för en tid av minst fyra veckor i följd, börjat sin anställning, och dels då person, utan att avtal om anställning för en tid av minst fyra veckor i följd träffats, under två på varandra följande | månader innehaft anställning under en sammanlagd tid av minst trettio da- ) gar. Uppbördskommittén skilde sålunda mellan fast anställning samt an- ställning tillsvidare, i vilket sistnämnda fall man skulle beräkna samman- ; lagda antalet arbetsdagar under en tidsperiod av två månader. De sakkun- i niga hava för sin del ansett mest önskvärt att erhålla en gemensam regel för båda fallen och hava därjämte funnit uppbördskommitténs förslag, när ; det gällde anställning tillsvidare, vara förenat med åtskilliga olägenheter, bl. a. i så måtto, att det för arbetsgivaren skulle falla sig beSVärligt att all— tid hålla reda på, under hur lång tid tillsvidare anställda arbetare verkligen varit i tjänst.

Visserligen kunna fall inträffa, då arbetsgivaren vid anställandet anser uppenbart, att anställningen ej kommer att vara längre tid än fyra veckor, men där ändock demia tid sedan överskrides. I dylika fall synes rimligt att anmälan då göres vid denna senare tidpunkt. Något straff för försummel- sen inträder ej med hänsyn till avfattningen av straffbestämmelsen i 5 %.

• Sida 92
•  Original

De sakkunniga föreslå vidare, att anmälan skall göras till utmätnings- mannen i orten. Detta synes för vederbörande arbetsgivare medföra minsta omgång. Ofta torde väl även hända, att denne utmätningsman även är den som har att indriva den anställdes utskylder; stundom lärer väl ock inträffa att han från annan utmätningsman erhållit begäran om sådan indrivning gent emot den anställde. I dessa fall vinner man, att utmätningsmannen ome- delbart får besked om, var vederbörande finnes anställd, och att sålunda den tidsförlust undvikes, som skulle inträda, om anmälan gjordes till läns- styrelsen i och för vidarebefordran till utmätningsmannen.

Förslaget överensstämmer i denna del med vad 1936 års uppbördskom— mitté i sitt betänkande föreslog.

25.

Den i 1 % givna allmänna regeln tarvar emellertid en begränsning. I vissa fall, särskilt lärer detta vara händelsen inom skogsindustrien, anställer den egentlige arbetsgivaren en eller flera personer, vilka i sin tur själva i arbetet intaga för deras hjälp erforderlig arbetskraft. Så, som anställningsförfarandet reglerats, räder emellertid tveksamhet om vem som skall anses såsom arbets- givare i förhållande till de i andra hand intagna arbetstagarna. Enligt de sakkunnigas mening bör i fall av denna art anmälningsskyldighet åvila den av en arbetsgivare anställde, som sedan i sin tur anlitar erforderlig arbets- kraft. Till klargörande härav har första stycket i 2 & erhållit sin föreslagna avfattning.

Än vidare synes viss begränsning av anmälningsplikten kunna ifrågasät- tas beträffande hos staten och kommunerna anställda. Å Konungen synes lämpligen böra ankomma att meddela närmare föreskrifter härom.

3 5.

Den tid, inom vilken anmälan skall göras, föreslås begränsad till fem dagar, även detta i överensstämmelse med uppbördskommitténs förslag. An- mälan förutsättes skola göras å särskilda blanketter, anställningskort, som skola utskrivas i två exemplar. Blanketterna skola tillhandahållas av post- verket och befordras avgiftsfritt med posten. Formulär till anställningskort förutsättes skola fastställas av Konungen. Förslag till dylikt formulär har emellertid såsom Bilaga D fogats vid detta betänkande.

4 5.

Enligt de sakkunnigas mening böra anställningskorten utnyttjas för två register, av vilket det ena skall föras hos vederbörande utmätningsman och det andra av länsstyrelsen. Det hos länsstyrelsen förda registret har närmast till uppgift att lämna länsstyrelsen tillfälle att på förfrågan lämna olika myndigheter upplysning, huruvida en viss person är anställd inom länet eller ej, och var han i förstnämnda fall är anställd.

De sakkunniga hava även övervägt, huruvida icke, i stället för de hos

• Sida 93
•  Original

länsstyrelserna förda registren, kunde anordnas ett centralt register för hela riket. Obestridligen skulle därigenom betydande fördelar vinnas. Emellertid skulle härigenom uppkomma helt andra behov av lokalutrymmen och per- sonal, än vad som bliver fallet, därest registren föras hos länsstyrelserna. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå någon centralisering a-v registren i samband med anmälningsskyldighetens införan- de. Skulle man, sedan systemet en tid fungerat, vilja genomföra en centra- lisering, torde inga hinder härför möta.

5 5.

1936 års uppbördskommitté föreslog, att den, som ej behörigen fullgjort nu förevarande anmälningsplikt, skulle böta högst 300 kronor. Denna straff- sanktion var följaktligen synnerligen omfattande, enär straff inträdde ej blott vid försummelse att fullgöra anmälan utan även, om anmälan gjorts men densamma av någon anledning blivit felaktig eller ofullständig.

De sakkunniga hava för sin del icke funnit lämpligt med en straffbestäm- melse i dylik utsträckning. Vid fullgörandet av en anmälningsskyldighet av nu förevarande, synnerligen betydande omfattning måste givetvis tid efter annan misstag eller försummelser förekomma, utan att man därför med nödvändighet kan lasta arbetsgivaren eller den, som i hans ställe har att fullgöra anmälningsskyldigheten. Skulle varje misstag eller försummelse vara straffbelagd, bleve säkerligen resultatet, att straffbestämmelsen ändock icke skulle komma till tillämpning i det övervägande antalet fall eller ock, att domstolarna bleve överhopade med bagatellmål. Visserligen kunde tän- kas, ehuru detta skulle strida mot hittills tillämpad praxis, att länsstyrel- serna finge utdöma böter, som, på sätt uppbördskommittén föreslagit, icke vore i författning till beloppet fixerade, men i så fall vunnes endast att läns- styrelserna, om bestämmelsen verkligen skulle tillämpas, i sin tur bleve över- hopade med en mångfald bagatellmål. Erfarenheten av motsvarande bötes- bestämmelse i 142 & taxeringsförordningen utvisar för övrigt, att denna be- stämmelse, som årligen skulle kunna tillämpas i tusentals fall vid snart sagt varje länsstyrelse, i praktiken nästan aldrig kommer till användning.

Enligt de sakkunnigas mening bör man vid genomförandet av en anmäl- ningsplikt i första hand lita till arbetsgivarnas goda vilja och icke betrakta en tillfällig försummelse som något, vilket påkallar tillgripande av straff. De sakkunniga hava därför begränsat straffbestämmelsens tillämpning till sådana fall, då arbetsgivare eller annan visat uppenbar tredska att fullgöra anmälningsplikt, och hava i detta fall ansett ett fixt bötesbelopp om 10 kro- nor vara tillfyllest.

6 g.

1 mom. Då bötesbeloppet fixerats på sätt i 5 % skett, möter icke hinder att låta länsstyrelse utdöma böterna. Besvär mä anföras till kammarrätten, men de sakkunniga hava icke funnit lämpligt att i dylika mål medgiva full— följd till Kungl. Maj:t.

• Sida 94
•  Original

2 mom. Detta moment innehåller sedvanliga föreskrifter om att böter skola tillfalla kronan samt, om tillgång till deras gäldande saknas, förvand- las i vanlig ordning.

Övergångsbestämmelser.

För att de avsedda anställningsregistren snarast möjligt skola komma till stånd, synes erforderligt kräva att arbetsgivarna före utgången av juli må- nad 1942 anmäla alla hos dem den 1 juli anställda personer, beträffande vilka anmälningsskyldighet förelegat, därest de anställts nämnda dag. Dessa anmälningar föreslås skola ingivas till länsstyrelsen, som förutsättes bättre kunna bemästra mångfalden av då inkommande anmälningar än vederbö- rande utmätningsmän. Givetvis skola utmätningsmännen sedan från läns- styrelserna erhålla ett exemplar av anställningskorten.

Bilaga D.

Förslag till formulär till anställningskort.

_______________________________________________________________________________________ , enligt uppgift född ; den ........ år ........ och mantalsskriven å fastigheten ......................... I ......................................................... i kommun, ; .................................................................................. län, är från och med "

a

den ............................................... ar .......... anställd hos undertecknad !

som ................................................................................................................... (Anställningens art) ............................................... den .. . ... i """""" ( 'Äiiiéis'g'iväréii's'åååh)""WWW" ! Adress: ............................................................ Tel.-nr ................... 5

En var arbetsgivare är pliktig att göra anmälan om anställande av arbetstagare. Sådan skyldighet föreligger dock ej, om det med hänsyn till omständigheterna vid anställandet är uppenbart, att anställningen ej kommer att vara längre tid än fyra veckor. Anmälan skall å detta kort i två exemplar göras till utmätnings— mannen i orten eller i Stockholm till överståthållarämbetet. Då annan än arbets- . givaren eller dennes ställföreträdare i arbete intager arbetstagare, skall anmäl— | ningsskyldigheten åvila den som verkställer intagandet. Anmälan skall göras senast fem dagar eller anställningens början.

• Sida 95
•  Original

Innehållstörteckning.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

Författningsförslag.

Förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor .................... Förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående utskyldsbetal- ning genom erkända skatteförmedlingskassor .................................. Förslag till förordning om preskription av utskylder och allmänna avgifter .. Förslag till lag om ändrad lydelse av 21 5 2) lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta ...................................... Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 & handelsbalken .............. Förslag till lag om ändrad lydelse av 76 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet .................................................... Förslag till lag om ändrad lydelse av 71 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad ........................................................ Förslag till lag om ändrad lydelse av 58 5 lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm .................................................. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 3 17 mom. 1 i uppbördsregle- mentet den 14 december 1917 (nr 838) ............................................ Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 11 i uppbördsreglementet för Stockholm den 17 april 1936 (nr 130) ............................................ Förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken .................................. Förslag till förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbets- anställning ........................................................................

Motiv. Kap. 1. Historik .................................................................... Kap. 2. Redogörelse för den nuvarande skatteförmedlingsrörelsens omfattning och verksamhetsformer ................................................ 5 1. Skatteförmedlingskassor för personal vid särskilda företag .............. Norrköpings skattekassor och dessas centralorganisation, sid. 35. — Asea— personalens intresseförening i Västerås, sid. 37. — Skattekassan vid Kockums mekaniska verkstads aktiebolag, sid. 39. 5 2. Skatteförmedlingskassor, vilka drivas av kommuner .................... Örebro kommunala intressekontor, sid. 40. ä 3. Skatteförmedlingskassor, vilka drivas av sparbanker (inklusive postspar- banken) ............................................................ Eskilstuna sparbanks ekonomitjänst, sid. 43. —- Posisparbankens skalle/ör— medlingsverksamhel, sid. 45. ä 4. Statens intressekontor ................................................ Kap. 3. För närvarande bestående hinder för skatteförmedlingskassornas verk- samhet och utveckling .................................................. å 1. Interna uppbördstekniska frågor ........................................ 5 2. Organisatoriska m. fl. frågor ..........................................

Sid.

1)

7 10

11 11

12

12

13

13

14

14

17

34

40

41

45

51 51 56

• Sida 96
•  Original

Kap. 4. De sakkunnigas förslag ...................................... . ...........

& 1. Inledning ............................................................ 60 5 2. Åtgärder i syfte att underlätta utskyldsbetalningen för personer, anslutna till skatteförmedlingskassor .......................................... 62 Anständ med vissa utskylders erläggande vid inträde i skatteförmedlings—

kassa, sid. 63. — Anståndstidens längd, sid. 64. — Särskilt anstånd med restförda utskylders erläggande, sid. 65. — Gemensamma förutsättningar för beviljande av anstånd, sid. 65. — Ytterligare anstånd i vissa fall, sid. 66. —— Preskriptionstidens längd. Förmånsrätten, sid. 66. _ Indrivnings- * avgiftens storlek, sid. 67. — Dispositionsrätten till inbetalade medel, sid. 67. — Erkännande av skatteförmedlingskassor, sid. 68. — Konkurrens med förordningen den 17 november 1939 (nr 810), sid. 69. —- Ökad överdrag- ningsrätt för statens intressekontor, sid. 69. —— Samarbete mellan statens intressekontor och de enskilda skatteförmedlingskassorna, sid. 69.

5 3. Åtgärder i syfte att främja bildandet av skatteförmedlingskassor och att vinna utvidgad anslutning till desamma ............................. 70 Statsbidrag till skatteförmedlingskassor, sid. 70. — Utvidgad inlåningsrätt i

postsparbanken, sid. 71. — Skyldighet för arbetsgivare att verkställa löne- avdrag, sid. 72. — Skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställ- ning, sid. 72. — Amtällningsregisler hos länsstyrelserna, sid. 74. — Pra— pagandaverksamhel, sid. 74. —— Samverkan med olika representationer, sid. 75. Kap. 5. Specialmotlvering till författningsförslagen .............................. 76 Förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor .. ................ 76 Förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor . . ...... . . . . . ....................... 82 Förslag till förordning om preskription av utskylder och allmänna avgifter .. 88 Förslag till lag om ändrad lydelse av 21 5 2) lagen den 14 juni 1917 (nr 380) *

om införsel i avlöning, pension eller livränta ............................. 88 Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. ]2 5 handelsbalken ............ 90 Förslag till lag om ändrad lydelse av 76 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om , kommunalstyrelse på landet .............................................. 90 5 Förslag till lag om ändrad lydelse av 71 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om ' kommunalstyrelse i stad .................................................. 90 ' Förslag till lag om ändrad lydelse av 58 5 lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm ............................................ 90 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 17 mom. 1 i uppbördsregle- mentet den 14 december 1917 (nr 838) ............... . .................... 90 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 11 i uppbördsreglementet för Stockholm den 17 april 1936 (nr 130) ............ . ....................... 90 Förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken ............................ 91 Förslag till förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsan— ställning ................................................................ 91 Bilagor. Bilaga A. Karta, utvisande fördelningen av Sveriges sparbanker över landet i mars månad 1942 ............................................. .. ..................... 42 Bilaga B. Tablå, utvisande för åren 1937—1941 omfattningen av den av statens intresse- kontor bedrivna Verksamheten ........... . .............................. 49 Bilaga C. Diagram, utvisande relationen mellan löneavdrag och förfallande utskylds— belopp i visst fall . . . . . . . . . ............................................. 53 Bilaga D. Förslag till formulär till anställningskort .................................... 94

• Sida 97
•  Original