SOU 1942:36
Betänkande med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion
N 4-0 (;(
nå (—
- CU m
&( 4. ICT?
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1942:36 ECKLESIASTIKDEPABTEMENTET '
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
RÖRANDE STATLIGT STÖD ÅT
SVEN SK FILM PRODUKTION
AVGIVET AV
' inom Ecklesiaslikdepartementet tillkallade
sakkunniga
!
STOCKHOLM 1942
9. 10. 11. 12.
13.
14. '
15.
16.
17.
Betänkande med förslag till plan för organisations- arbetet inom försvarsväsendet. Beckman. 733 s. Fö. (Till betänkandet höra dels en bilaga innehållande personalförteckningar m. m.. avsedd endast för tjänstebruk, dels ack ett hemligt bihang i tre delar.) Betänkande med förslag till lag med särskilda be- stämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. Marcus. 22 s. Fl. Promemoria rörande bostadsförsörjningen. Av A. Johansson. Beckman. 77 5. S._ De yngre sjukhusläkarnas aviönings-, arbets- och bostadsförha-lisnden. Beckman. 106 s. S. Promemoria med förslag till utvidgad vanhävds- lagstiftning. Marcus. 55 s. Jo. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk- ningens -ordnande. 1. Allmänna uppgifter angående den tekniskt-vetenskapliga forskningsverksamhe- tens nuvarande läge m. m. — Allmänna synpunkter rörande den tekniskt—vetenskapliga forskningen. — Erforderliga. åtgärder för den tekniskt-vetenskap- liga forskningens främjande och statens medverkan därvid. Haeggstrom. 195 s. H". Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk- ningens ordnande. 2. Förslag-tili åtgärder för fråm- jande av den telmiskt-vetenskapliga forskningen på. byggnadsomradet. Baggström. 76 s. 11. 1938 hrs pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till tilinste- och famlllepensionsregieinenten för arbetare i statens tjänst. Marcus. 135 s. Fi. 1941 års iårarlön'esakk'unn'iga. Betänkande med för- slag till folkskolans avlöningsreglemente m. m.
Marcus. 191 s._ Fi. _
Betänkande med förslag till branding och brand— stadga m. m. Norstedt. 161 s. K. Betänkande med utredning och förslag angående bctygssättningen i folkskolan. Ilseggström. 330 s. E. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk- ningens ordnande. 3. Förslag till åtgärder för
åläggspråduktforskningens ordnande. Baggström. s. .
Betänkande och förslag angående förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid sta- tens Järnvägar. Del 4. Järnvägsstyrelsen. Becka man. 88 s. K.
åromegmria angående hyresreglering. Norstedt. s. a.
Betänkande med förslag till lag om vapenfrla värn- pliktiga. Beckman. 108 s. Fö. Betänkande med förslag rörande den centrala förvaltningsvorksamheten inom försvarsväsondet. Baggström. 360 s. Fö. Betänkande med utredning och förslag angående barnmorskeväsendet. Idun. 101 s. 1 karta. S.
Kronologisk
Statens offentliga. utredningar-1942 förteckning
18. 19.
20. 21.
28. 29. 30. 31. 32.
33.
34. 35.
36."
Beskattnlngsorganlsationssakkunnigas betänkande med förslag till ändrad organisation av kammar- rätten. Marcus. 128 s. l-'i. Betänkande med utredning och förslag angående semester för husmödrar. Norstedt. 96' s. S. Utredning angående värmckostnaden i hyreshus. Idun. 187 5. S. Betänkande med förslag till främjande av ut,- skyidsbetalnlng genom erkända skatteförmedlings- kassor. Marcus. 96 s. FI. Förslag till ny lag om behörighet att utöva läkar- konsten, 111. in. Norstedt. 251 s. S. Promemoria med förslag angående registreringen av landets företagare m. m. Marcus. 60 s. li. Betänkande angående bilregistrering m. m. Hiss-.,— ström. 103 s. 12 bil. K. statsmakterna och foikhnshallningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdde. krisen. Del 2. Tiden juli 19-10—juni 1941. Idun. 504 s. Fo. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande ,med förslag till avlönlngsregiemente för de högre kom- munala skolorna. Marcus. 96 s. Fi. Stadsplaneutredningen 1942. 1. Förslag till fit- gärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. Norstedt. 94 s.
ll.
Strafflagberednlngens promemoria med förslag till Iiag om eftergift av atal mot minderåriga m. m. Marcus. 56 s. Ju. Socialvardskommitténs betänkande. 4. Förslag till ändrad bldragstörskottslag m. m. Beckman. 82 s. S. Betänkande angående revision av tjänsteförteek- ningen i vad avser allmänna civilförvaltningen. Del 2. Byråehefs- och radstjänster m. m. Nor- stedt. 184 s. Fi. Betänkande med förslag till skärpt bestratfning av falskdeklaration m.m. Marcus. 99 s. Fi. Betänkande med förslag angående hushållnings- säuskapens organisation och verksamhet m. m. Marcus. 477 s. Jo. Betänkande med förslag rörande ändring av giil- lande bestämmelser i fråga. om prästutbildningen. Av Y. Brilioth. Heeggström. 177 s. 11. Kommunalskattcberedningen. Betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskatt- ningen m. m. Del 1. Den kommunala beskatt- ningen. Marcus. 654 s. Fi. Kommunalskatteberedningen. Betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskatt- ningen m. m. Del 2. Inkomstbeskattningen av skogsbruk. Marcus. 252 s. Fl. _ Betänkande ,med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion. Norstedt. 99 8. E.
Anm. Om särskild tryckort ej angina—år tryckorten Stockholm. Bokstäverna. med fetstil utgöra begynnelse- bokstiiverna till det departement under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = lo'rdbruksdeparteme'nwt. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningen yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1942: 36 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
RÖRANDE STATLIGT STÖD ÅT
SVENSK FILMPRODUKTION
AVGIVET AV
inom Ecklesiastikdepartementet tillkallade
sakkunniga
STOCKHOLM 1942 susen. sonmrcmmr. ». A. nossrnnr & som 422487
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. ecklesiastilcdepartementet.
i Genom beslut den 20 juni 1941 har Kungl. Maj:t bemyndigat Herr Stats— rådet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartemen- tet biträda med utredning och avgiva förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion, med uppdrag tillika för en av de sakkunniga att såsom ord- förande leda utredningsarbetet, ävensom att tillkalla sekreterare åt de sak- kunniga samt särskilda experter för att stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd.
I enlighet härmed har Herr Statsrådet den 30 i samma månad såsom sak- kunniga för nämnda ändamål tillkallat verkställande direktören i aktiebola- . get Radiotjänst Carl Anders Dymling, ledamoten av riksdagens andra kam- mare chefredaktören Erik Hagberg, expeditionschefen Carl Romberg, leda- moten av riksdagens första kammare redaktören John Sandén och regissören Victor Sjöström ävensom uppdragit åt Romberg att såsom ordförande led-a de sakkunnigas arbete. Såsom sekreterare åt de sakkunniga har enligt veder- börligt förordnande tjänstgjort sekreteraren i statens informationsstyrelse Jan-Gunnar Lindström.
! Vid utredningen har direktören Sven Nygren såsom expert biträtt de sak- ? kunniga. Byråchefen i Kungl. finansdep-artementet Hjalmar Nordfelt har ut- arbetat en promemoria rörande nöjesskatt å hiografföreställningar. Tillika ha regissören Arne Bornebusch, redaktören Gösta Ericsson och filosofie kan- didaten Kurt Linder anlitats för vissa specialundersökningar. De sakkunniga ha den 14 april 1942 till Herr Statsrådet avgivit förslag till provisoriska stödåtgärder för viss kortfilmsproduktion. Efter fullgjort uppdrag få de sakkunniga vördsamt överlämna bifogade be- tänkande med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion.
Stockholm den 31 augusti 1942.
CARL ROMBERG CARL ANDERS DYMLING ERIK HAGBERG JOHN SANDEN VICTOR SJÖSTRÖM
J.-G. Lindström.
Inledning.
Filmkameran och projektionsapparaten som utexperimenterade tekniska uppfinningar datera sig till 1890-talet. Förtjänsten av att ha praktiskt löst problemet att upptaga och förevisa rörliga bilder tillkommer i främsta rum- met Thomas A. Edison, vilken med sin upptagningsapparat redan år 1893 kunde börja en blygsam produktion av kortare filmer, som förevisades i s. k. kinetoscopes för en person i sänder. År 1895 visades första gången »levande» bilder på en vit duk för ett större antal personer samtidigt, dels av W. Latham i New York, dels även av bröderna Lumiere i Paris, varför detta år brukar angivas som filmens födelseår. Den kommersiella exploateringen av uppfin- ningen tog härefter vid såväl i Amerika som i Europa genom inspelning av filmer samt försäljning eller uthyrning av apparater och filmprogram till —— oftast ambulerande —- förevisare, vilka rullade sina filmer i nöjeshallar och tillfälligt förhyrda, primitiva samlingslokaler.
Filmen stod vid detta första framträdande i klass med enklare tivolinöjen och syntes till en början ha svårt att vinna den stora allmänhetens bevågen- het. Filmerna voro av ringa längd och utgjordes i regel av naturbilder, repor- tage, skämtsamma scener och dylikt. Det första egentliga filmdramat med in- emot tio minuters visningstid inspelades år 1902 i Amerika, och några år se- nare blevo de dramatiska enaktsfilmerna med ungefär en kvarts timmes vis- ningstid allmänt gängse. Den stora publikens intresse för filmen som för- ströelsefaktor var därmed väckt, och vid denna tidpunkt upplevde särskilt de historiska filmerna och de 5. k. vildavästernfilmerna sin första blomstring. Som en följd av filmernas tilltagande längd — denna ökades under 1900- talets första decennium till inemot 1 000 meter för att så småningom mer än fördubblas — samt den stegrade publikanslutningen tillkomma speciellt för filmen inredda biografteatrar. Den första fasta amerikanska biografen öpp- nades år 1905; året därpå uppgick antalet biografer i Förenta staterna till omkring 1 000 och fyra år senare till 8 000 21 10 000.
Redan från begynnelsen blev filmen en internationell handelsvara, icke minst emedan innehållet i stumfilmerna efter vederbörlig textredigering var lättillgängligt för de olika kulturländernas befolkning oberoende av språk- gränserna. Under stumfilmstiden fram till slutet av 1920-talet uppstod även i ett flertal länder en egen produktion, som, ofta under tydligt avgränsa- de perioder, kom att bli såväl kvantitativt som kvalitativt betydande och som verksamt bidrog till filmväsendets utveckling. Framhållas må särskilt filmproduktionen i Frankrike, Italien, Danmark, Sverige, Tyskland och
Sovjetunionen samt Förenta staterna. Den amerikanska, från Hollywood utgående produktionen kom efter hand att bli av allt större betydelse för filmväsendet, icke minst efter det första världskriget, då de amerikanska filmintressena utnyttjade konjunkturerna på den europeiska filmmarknaden och tillförsäkrade Amerika en dominerande ställning som filmleverantör till hela världen.
Denna ställning har i stort sett icke uppgivits efter ljudfilmens framträ- dande år 1927. Efter den revolution i filmväsendet, som den talande filmen framkallade detta och närmast följande år, ha förhållandena på filmmark— naden numera stabiliserats. Det internationella film- och biografväsendets oerhörda omfattning framgår därav att antalet årligen producerade spelfil— mer före det andra världskriget uppgick till över 2 000 och antalet biografer till över 70 000 med inemot 40 miljoner åskådarplatser. Enbart i den ameri- kanska filmindustrien anses över 2 miljarder dollars vara investerade och omkring 300 miljoner dollars årligen nedläggas i produktionen. De mera be- tydande amerikanska filmerna draga även stora inspelningskostnader, vilka icke sällan för en film uppgå till mellan 1 och 3 miljoner dollars.
I Sverige torde filmbilder i vedertagen bemärkelse första gången ha visats år 1896 i Malmö i samband med en industri- och slöjdutställning. I vårt land liksom annorstädes läg fihnen till en början i händerna på ambulerande före- visare. År 1902 fick huvudstaden sin första fasta biograf, och filmvisningens egentliga genombrott i landet i dess helhet kan hänföras till perioden 1905—— 1910. De förevisade filmerna utgjordes även i Sverige av kortare reportage och komiska scener, vilka i regel ställdes samman till entimmes-föreställning- ar. Småningom gjorde sig också här efterfrågan på längre dramatiska filmer gällande, och bland annat för att tillfredsställa behovet härav stiftades år 1907 i Kristianstad aktiebolaget Svenska Biografteatern med uppgift att jäm- väl bedriva filminspelning. Produktionsåret 1909/ 10 inspelades i Kristian- stad 25 kortare filmer, och jämsides härmed begynte även inspelningen av längre dramatiska filmer. I januari 1910 annonserades urpremiären på den första svenska spelfilmen, »Värmlänningarna», med en visningstid av ungefär tjugu minuter. Härefter följde »Fänrik Ståls sägner», »Bröllopet på Ulvåsa», »Regina v. Emmeritz» m. fl. filmatiseringar av litterära verk. Även i Stock- holm hade under tiden en filmproduktion inletts; denna övertogs dock snart av det nyssnämnda bolaget, som flyttade sin inspelningsverksamhet till en på Lidingön nyinredd inspelningsateljé. Bolagets ledning, som strävade att hålla filmerna på en god konstnärlig nivå, engagerade flera framstående skådespe- lare och överlämnade inom kort ledningen av inspelningsarbetet till regis- sörerna Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Den i Svenska Biografteaterns repertoar ingående filmen »Ingeborg Holm», som hade sin premiär år 1913, räknas såsom den första konstnärligt betydande filmskildringen i vårt land. Även andra företag uppträdde som filmproducenter, exempelvis Hasselblads fotografiska aktiebolag i Göteborg samt Pathé Freres i Stockholm.
Den svenska filmens s. k. storhetstid anses taga sin början år 1916 i och
med tillkomsten av filmen »Terje Vigen» och sträcka sig ungefär sju år fram- åt. Under denna tidrymd tillkom en serie oftast på litterärt underlag byggan— de filmer, vilka inom kort vunno avsättning och ryktbarhet över hela värl- den. Filmer som »Ingmarssönerna», »Sången om den eldröda blomman», »Herr Arnes pengar», »Dunungen» och »Körkarlen», för att nämna några exempel, ha av filmhistorikerna ansetts tillföra filmkonsten värdefulla mänsk- liga och artistiska impulser, icke minst i fråga om människoteckningens och naturskildringens äkthet. Till regissörernas förfogande stod en rad bemärkta skådespelare, av vilka flera genom filmen nådde världsrykte.
Depressionen under 1920-talets första år medförde svåra följdverkningar även för den svenska filmens vidkommande. Samtidigt som filmernas fram- ställningskostnader stigit hade produktionens ekonomiska underlag påtagligt försämrats genom minskad publikfrekvens. Ett flertal av våra mest bety- dande filmkonstnärer förlade sin verksamhet till Hollywood, och de svenska filmföretagen — bland vilka dåmera i främsta rummet märktes aktiebo- laget Svensk Filmindustri, vari Svenska Biografteatern år 1919 uppgått —- sökte utan större framgång anknytning till olika internationella intressen för att göra produktionen bärkraftig. Bortsett från ett fåtal filmer som »Karl XII» och »Fänrik Ståls sägner», utmärktes den inhemska produk- tionen vid denna tid av en viss internationellt lättillgänglig utformning, som alltmera avlägsnade den svenska filmen från dess tidigare följda produktions- linje. I detta läge inträffade ljudfilmens genombrott, vilket för Sveriges vid- t kommande kan hänföras till åren 1929—1930. Härmed hade förutsättningar- ] na för filmväsendet i allmänhet och filmproduktionen i synnerhet i väsent- liga stycken förändrats och en ny fas i den svenska filmens utveckling in- ! letts. Talfilmen gav till en början den inhemska filmen vind i seglen enbart |
genom sitt nyhetsvärde, och då den utländska ljudfilmens möjligheter att i fortsättningen hävda sig i den svenska repertoaren syntes osäkra, engagerade sig en del här representerade utländska filmintressen för en tid i den svenska produktionen. Denna kom emellertid att så småningom präglas av en viss labilitet, bland annat till följd därav att producenterna icke längre kunde räkna med ekonomisk framgång för en film endast av den anledningen att den var av svenskt ursprung. Sedan mitten av 1930-talet ha även i vårt land förhållandena på området stadgats.
För den svenska film- och biografbranschens nuvarande struktur skall en redogörelse lämnas i nästa avdelning.
Film- och biografverksamheten i Sverige.
Biografväsendet.
Antalet biografer i riket uppgick den 1 januari 1942 enligt av Elmägar- nas kontrollförening lämnade uppgifter till 2 117. Då emellertid i denna sum- ma jämväl medräknats antalet ambulerande biografer, tältbiografer och öv- riga icke permanenta biografanläggningar, torde siffran få betraktas som nå- got missvisande för landets biografbestånd i egentlig mening. En klarare bild av förhållandena erhålles, om biograferna uppdelas i vissa grupper efter antalet föreställningar, som givas per vecka. Det visar sig härvid, att endast 395 biografer under biografsäsongen eller det s. k. spelåret — vanligen om- fattande tiden 15 augusti—15 maj nästföljande år —— regelbundet giva minst 14 föreställningar per vecka, d. v. 5. två föreställningar varje kväll. Av dessa biografer äro närmare 40 procent belägna i rikets tre största städer, nämligen 109, 32 och 16 i respektive Stockholm, Göteborg och Malmö. I sin helhet fördela sig biograferna efter antalet föreställningar på sätt som framgår av nedanstående uppställning.
Antal biografer Antal föreställningar
1/1 1939 1/1 1942 Minst 14 per vecka ................................ 356 395 13—8 » r ................................ 98 130 7—4 » » ................................ 208 276 3—1 » » ................................ . 1 071 1 038 2—1 » månad ................................ 264 237 Enstaka (vid helger o.s.v.) ......................... 52 41 Summa 2 049 2 117
Icke mindre än omkring 50 procent av antalet biografer i landet giva enligt ovanstående uppgifter endast 3—1 föreställningar per vecka-, vilka huvudsak- ligen torde vara förlagda till lördagar och söndagar. Av det sammanlagda an- talet biografer äro omkring 1 400 försedda med stationära ljudfilmsanlägg- ningar, under det att i över 700 lokaler filmerna visas förmedelst ambuleran- de apparater.
Till belysande av biografernas visningskapacitet må även nämnas, att det totala antalet åskådarplatser på landets biografer den 1 januari 1940 uppgick
till 529 974. Beräknas de därefter tillkomna biograferna rymma omkring 20 000 platser, torde man för närvarande ha anledning att räkna med inemot 550 000 platser. Av dessa hänföra sig omkring 49 000, 16 000 och 8 400 till respektive Stockholm, Göteborg och Malmö. Fördelas nyssnämnda totalantal på rikets städer och övriga kommuner, komma ungefär 225 000 på först- nämnda och 325 000 på sistnämnda kategori.
Biograferna fördelade sig den 1 januari 1942 på 746 biografägare, av vilka i enlighet med nedanstående uppställning över 55 procent utgjordes av en- skilda (fysiska) personer och resten av aktiebolag, ekonomiska föreningar och andra sammanslutningar. I tabellen upptagas jämväl motsvarande siffror för den 1 januari 1939.
Antal biografägare Kategori biografägare
1/1 1939 1/1 1942 Enskilda personer .................................. 423 ( 60'1 %) 412 ( 55 %) Aktiebolag ........................................ 66 ( 9-4 %) 87 ( 11 %) Folkets-husföreningar .............................. 112 ( 15'9 %) 133 ( 18 %) Nykterhetsföreningar ................................ 65 ( 9'3 %) 65 ( 9 %) Övriga föreningar .................................. 37 ( 5'3 %) 49 ( 7 %) Summa 703 (1000 %) 746 (100 %)
Även om flertalet biografägare som ovan framhållits utgöres av enskilda personer, äges eller kontrolleras dock majoriteten biografer, som giva minst 8 föreställningar i veckan, av de i tabellen redovisade aktiebolagen. Utveck- lingen inom den svenska biografbranschen visar en stegrad tendens till sam- manslagning av smärre biografföretag till större, enhetligt ledda biograf- kedjor. Denna utveckling, som i viss mån belyses av de i tabellen återgivna siffrorna, torde ha sin grund däri att de svenska filmproducenterna genom att förvärva kontrollen över flera biografer dels velat tillförsäkra sig ett visst minimiantal visningsmöjligheter för de framställda filmerna för att därige- nom i möjligaste mån nedbringa de ekonomiska risker som äro förbundna med produktionen, dels ock sökt genom intäkter från biografrörelsen — som är en säker inkomstkälla — stärka den ekonomiska grundvalen för produk- tionen. Till följd härav har man att räkna med tvenne kategorier biograf- ägare, å ena sidan sådana som äga tillgång till egen filmproduktion, å andra sidan sådana som sakna tillgång därtill, s. k. fria biografägare. Bland pro- duktionsföret-ag, vilka direkt eller indirekt äga eller kontrollera biografer, märkes i främsta rummet aktiebolaget Svensk Filmindustri, som självt eller genom dotterföretag kontrollerar inemot 100 biografer. Aktiebolagen Europa Film och Svea Film äga genom Svenska Förenade Biografaktiebolaget intressen i ett 60-tal biografer, aktiebolaget Sandrew-Bauman Film i 26 och aktiebolaget Wivefilm i 4 biografer. I produktionsföretaget Filmaktieholaget Lux utgöras aktieägarna av 22 biografägare, representerande sammanlagt 156 biografer; inkomsterna i samband med biogra—fd-riften ingå dock icke-i den av produk-
tionsföretaget bedrivna rörelsen. En särställning bland landets biografsam- manslutningar intaga i viss mån folkets-husbiograferna, vilkas ledning nu- mera centraliserats till Sveriges folkbiografer, aktiebolag.
Biograferna förhyra sina filmer från de i landet verksamma filmdistribu- törerna, för vilkas verksamhet skall redogöras i nästföljande avsnitt. Förhyr- ningen tillgår i regel så, att biografägarna med filmleverantörerna teckna le- veranskontrakt, i vilka de förstnämnda förbinda sig att från viss distributör uttaga ett angivet minimiantal filmprogram, som den senare offererat eller kommer att offerera under spelåret. Denna förhyrningsform benämnes med en engelsk term »blind-booking». Med filmprogram avses i detta samman- hang en långfilm jämte, när så erfordras, kort- eller journalfilmer till en sammanlagd längd av minst 2 700 meter. För att säkerställa säsongbehovet och skapa omväxling i repertoaren brukar en och samme biografägare oftast ingå dylika leveransavtal med flera filmdistributörer.
För de förhyrda filmprogrammen betala biografägarna en filmhyra, vilken varierar från lägst 25 till högst 50 procent av de influtna biljettintäkterna.1 För svenska filmer utgår hyressumman med i medeltal 40—45 procent av intäkterna. Därjämte ha biografägarna att till filmdistributörerna erlägga en viss del av censur- och försäkringsavgifterna för filmkopian jämte kostna- derna för rekvirerat reklammaterial.
Understundom kunna högre filmhyror än de ovan angivna förekomma för svenska filmer, beroende på att biografägarna vid vissa tillfällen äro nödsa- kade att på förhand garantera filmproducenten en viss minimihyra för en svensk film, som denne avser att framställa. Då metoderna för en dylik fi- nansieringshjälp tillämpas i stor omfattning, lämnas här en närmare redo- ? görelse därför: ]
Ett produktions- och distributionsföretag erbjuder vissa biografägare rätten att förevisa den film producenten—distributören har för avsikt att inspela. Varje biograf- ägare, som önskar begagna sig av erbjudandet i fråga, har att till producenten- distributören överlämna en av biografägaren accepterad tratta, vars belopp skall gälla såsom minimifilmhyra enligt specificerade bestämmelser i det kontrakt som växlas mellan parterna såsom bekräftelse å det ingångna avtalet. Denna affärsform medför tydligen påtagliga ekonomiska risker för acceptanten, vilken med ledning endast av summariska uppgifter om den planerade filmens innehåll, rollbesättning o. s. v. måste bilda sig en uppfattning om dess publikvärde i färdigt skick. Erfaren- heten torde även ha visat, att sådana risker kommit att hårt drabba biografägare. vilka överlämnat garantiväxlar till insolventa företagare. Systemet torde finna sin förklaring däri att de »fria» biografägarna endast därigenom kunna erhålla svenska filmprogram i konkurrens med de biografföretag som automatiskt äga tillgång till sin egen eller sina intressenters filmproduktion.
Det övervägande flertalet mera betydande biografägare tillhör en är 1915 bildad intresseorganisation, Sveriges biografägareförbund, vilket från sin
1 I samband med förevisningen av den amerikanska filmen »Borta med vinden» har under år 1941 ett nytt exploateringssystem kommit till användning, vilket innebär, att distributören hyr hiograflokalen och därigenom i verkligheten tillförsäkrar sig en väsentligt högre filmhyra än den sedvanliga.
centrala expedition i Stockholm utgiver medlemspublikationen Biograf- ägaren.
Bland de principfrågor av mera vidsträckt räckvidd för biografnäringen och film— branschen i dess helhet, som under senaste är behandlats av förbundet och som re- sultera-t i utfärdandet av vissa bestämmelser, märkas spörsmålen rörande nedkopie- ' ring av biograffilm till smalfilmsforma-t samt uppförande av nya biografer. | De bestämmelser som år 1939 fastställdes angående nedkopiering av vanlig 35 ' millimeter bred biograffilm (normalfilm) till det internationell-t fastställda smalfilms- ' formatet av 16 millimeter innebära i korthet, att företag, som framställa filmer för biografbruk, i regel icke få medgiva nedkopiering av desamma till smalfilmsformat. För utländska filmer kan nedkopiering tillåtas 5 år efter premiären. Avtalet avser icke skol- och bildningsfilmer, kulturella kortfilmer eller andra filmer av betydelse i undervisnings- och propagandahänseende.
År 1941 träffade förbundet och filmproducenterna ett avtal av innebörd, att ingen ny biograf, som för sin repertoar önskar disponera svensk film, må nyetableras utan tillstyrkande från en av nyssnämnda parter tillsatt prövningsnämnd. Som nyetablering räknas härvid a) öppnande av ny biograf, b) flyttning av biograf från en ort till en annan, c) ökning av antalet platser i biograflokal med mer än 100 procent samt d) återupptagande av biografrörelse, som varit nedlagd under minst två på varandra följande år.
I detta sammanhang må erinras om vissa statliga intressen i samband med biografdriften, vilka tagit sig uttryck bland annat i beskattning av biograf- föreställningar samt i granskning av filmernas lämplighet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts förordning den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt utgår en obligatorisk, kombinerat statlig och kommunal nöjesskatt vid offent-
, liga biografföreställningar med 15 procent av biljettens bruttopris upp till 1 krona samt 30 procent av överskjutande belopp. Skattebeloppet erlägges av biografägaren varje vecka till den kommunala uppbördsmyndigheten, vilken har att till statsverket inleverera hälften därav. En närmare redogörelse för skattens konstruktion, utgörande o. s. v. lämnas i bifogade promemoria an- gående nöjesskatt å biografföreställningar (bilaga A).
Den statliga nöjesskatten uppgick budgetåren 1940/41 och 1941/42 till 10-75 re— spektive 125 milj. kronor och har för budgetåret 1942/43 beräknats till 12 milj. kronor. Några uppgifter rörande storleken av den på biografföreställningarna be- löpande delen av nöjesskatten för dessa är föreligga ej. Åren 1938 och 1939, då nö- jesskatten utgick efter andra beräkningsgrunder än nu och såsom en uteslutande kommunal, icke obligatorisk skatt, bidrogo biograferna med respektive 61-5 och 644 procent av skatten. Storleken av den på städernas biografer belöpande nöjesskatten under femårsperioden 1935—1939 framgår av nedanstående tabell.
1935 .................................... kr. 3 495 717 1936 .................................... » 3 895 360 1937 .................................... » 4 212 258 1938 .................................... » 4 757 895 1939 .................................... » 5 112 120
Siffrorna avse som ovan framhållits endast städernas nöjesskatt. Rörande lands— bygdens nöjesskatt föreligga inga specificerade uppgifter. Skatteintäkterna å lands— bygden understiga dock i sin helhet väsentligt siffran för städerna. År 1939 upp- gick sålunda den på landsbygden belöpande nöjesskatten till omkring en fjärdedel av städernas nöjesskatt.
Granskningsverksamheten skall jämlikt Kungl. Maj:ts förordning den 22 juni 1911 (nr 71) angående biografföreställningar ankomma på statens bio- grafbyrå. Byrån har att mot vissa avgifter granska all för offentlig förevis- ning i riket avsedd film, vilken därvid antingen godkännes eller ock helt eller delvis förbjudes. Granskningen företages, förutom av utrikespolitiska och mi- litära skäl, i syfte att förhindra spridning av filmer eller avsnitt av filmer, som verka förråande eller upphetsande eller vilkas innehåll strider mot goda seder. Byrån åligger även att pröva de godkända filmernas lämplighet för barn under 15 år och i anslutning härtill utfärda erforderliga bestämmelser. Det förtjänar anmärkas, att den svenska filmcensuren var den första i värl— den i sitt slag.
Till belysande av verksamhetens omfattning må anföras, att byrån år 1941 grans- kat 1 604 kortare eller längre filmer jämte kopior av dessa. Storleken av de samma år influtna granskningsavgifterna uppgick till sammanlagt 203 238 kro- nor. Statsverkets kostnader för byråns administration m. m. uppgingo budgetåret 1941/42 till 67 206 kronor.
Slutligen torde i korthet böra omnämnas den från och med årsskiftet 1939 ——1940 bedrivna militära fältfilmverksamheten, vilken utgår från förströelse- detaljen inom försvarsstabens upplysnings- och pressavdelning. Inom ramen för denna verksamhet ha underhållningsfilmer hittills visats för inemot 36 miljoner åskådare. I repertoaren, som till ungefär lika delar består av svensk och utländsk film, äro i medeltal omkring 40 kopior i cirkulation varje vecka. Kostnaderna för verksamheten torde hittills ha belöpt sig till inemot 8/4. miljon kronor.
Distributionsväsendet.
Som redan av det föregående framgått utgör distributionsverksamheten en viktig etapp på filmens vandring från producenten till konsumenten, d. v. s. biografpubliken. Icke utan fog synas de filmuthyrningsföretagen tillkomman- de uppgifterna kunna jämföras med grosshandelns uppgifter inom annan mer- kantil företagsamhet. Filmuthyrningen är helt förlagd till Stockholm och be- drives dels från självständiga distributionsbyråer, filmbyråer, vilka i främsta rummet uthyra filmer av utländskt ursprung, dels från särskilda uthyrnings- avdelningar vid företag, som själva framställa långfilmer inom landet. De un- der spelåret 1941/42 förevisade 291 långfilmerna uthyrdes från sammanlagt 26 olika företag, av vilka 10 samtidigt kunna hänföras till kategorien pro- ducenter. 10 filmbyråer distribuerade uteslutande vissa utländska bolags pro- duktion. Inom den sistnämnda gruppen återfinnas sålunda samtliga 8 svenska representanter för de stora amerikanska filmbolagen jämte det företag som här företräder det största tyska filmbolaget. 6 företag slutligen bedrevo ut- hyrningsverksamhet utan samband med något speciellt inhemskt eller ut- ländskt produktionsföretag. Med några undantag äro de ifrågavarande före- tagen anslutna till Sveriges filmuthyrareförening, vilken har sitt säte i Stock- holm.
Distributionsföretagem verksamhet omfattar, bland annat, ackvisition och uthyrning, ofta med tillhjälp av särskilda filmresande, textning av utländska filmer, distribution av uthyrda filmer, publicitet och annonsering. Ett distri- butionsföretags andel i den av biografägarna inlevererade filmhyran, vilken från distributören successivt inbetalas till filmägaren (producenten), låter sig icke exakt angiva. Såsom ersättning för distribution av svensk film tillgodo- räkna sig distributionsföretagen 12 a 25 procent år filmhyrorna, medan mot- svarande siffror för utländsk film synas ligga väsentligt högre och ej sällan uppgå till eller överskrida 40 procent. Därvid bör emellertid hållas i minnet, att i de fall då producenten själv är distributör eller äger intressen i distri- butionsföretaget det i ej ringa mån kommer att vara en fråga av bokförings- teknisk natur, huru stor del av filmhyran som skall gottgöras den ena eller den andra verksamhetsgrenen. I detta sammanhang må anföras, att intäk- terna å varje film (filmprogram) till omkring 80 procent inflyta under det första året efter premiären. Efter två år anses en film i regel slutspelad. Un- dantag härifrån utgöra vissa barntillåtna filmer och filmer av utpräglad repriskaraktär.
Förhållandet mellan den svenska och den utländska filmens förekomst i repertoaren är i förevarande sammanhang av speciellt intresse. Nedanstående tabell utvisar antalet förevisade svenska och utländska filmer under perioden 1931—1941, (1. v. s. i stort sett tiden från ljudfilmens genombrott i Sverige, jämte de svenska filmernas procentuella andel i totalantalet visade filmer.
i Antal filmer Svenskafil- j Å r mer i % av Svenska Utländska Summa totalantalet
1931 .................................. 20 290 310 62
1932 .................................. 22 280 302 72
1933 .................................. 27 251 278 100
1934 .................................. 22 260 282 7'8
1935 ............................. . . . . . 20 277 297 67
1936 .................................. 28 299 327 85
1937 .................................. 22 309 331 615
1938 .................................. 28 294 322 87
1939 .................................. 30 312 342 88
1940 .................................. 36 267 303 11'9
; 1941 .................................. 34 265 299 114
De under femårsperioden 1937—1941 förevisade filmerna fördelade sig
i efter sin nationalitet på sätt som framgår av nedanstående uppställning. Sär- skilt må här — utom den amerikanska filmens kvantitativt sett domineran- de ställning — beaktas den franska filmens tillbakagång på den svenska filmmarknaden under år 1941, varigenom Frankrike detta år kom i fjärde
rummet som filmlevererande nation efter att under de tidigare år som ta- bellen omfattar ha intagit andra platsen efter Amerikas förenta stater.
A n t a 1 f i l m e r L ä n d e r 1937 1938 1939 1940 1941 Medeltal Amerikas förenta stater . 181 (54'7 %) 191 (593 %) 208 (60'8 %) 171 (56'4 %) 186 (623 %) 187 (587 %) Frankrike .............. 41 (124 %) 42 (13 %) 56 (18.3 %) 34 (11'2 %) 8( 27 %) 36 (11'3 %) Sverige ................. 22 ( 6'6 %) 28 ( 8'7 %) 30( 8.8 %) 36 (11-9 %) 34 (11-4 %) 30( 9-4 %) Tyskland1 .............. 32 ( 9'7 %) 27 ( 8'4 %) 17 ( 5 %) 24 ( 7'9 %) 37 (124 %) 27 ( 8'6 %) Storbritannien .......... 32 ( 9.7 %) 16 ( 5 %) 19( 5.5 %) 21 ( 6'9 %) 14( 47 %) 20( 64 %) Sovjetunionen .......... 4 ( 1'2 %) 5 ( 1'6 %) 5( 1'5 %) — 3 ( 1 %) 3( 11 %) Finland ................ 2 ( 0'6 %) 5 ( 1'6 %) 2( 013 %) 3( 1 %) 4( 1'3 %) 3( 1 %) Italien. . ............... . — 2 ( 0'6 %) — 5( 1"? %) 4 ( 1.3 %) 2( 07 %) Tjeckoslovakien . . . . . . . . . 2 ( 0'6 %) 3 ( 0'9 %) 5 ( 1.5 %) 1 ( 0'3 %) — 2 ( 0'7 %) Österrike ............ 10 ( 3 %) — — — —— 2 ( 0'6 %) Danmark .............. — 1 ( 0'3 %) — 4 ( 1'3 %) 3 ( 1 %) 1 ( 0'4 %) Norge .............. — 2 ( 06%) — 2( 07%) 1 ( 03%) l(0'3%) Schweiz ................. 4 ( 1'2 %) — — — 1 ( 0'3 %) 1 ( 0'3 %) Ungern ................ — — — 2 ( 0'7 %) 3 ( 1 %) 1 ( 0'3 %) Japan .............. — — — — 1 ( 03%) 2 ( 01%) Palestina .............. 1 ( 0'3 %) —- — — — * ( 0'1 %) 1 Fr. o. m. 1938 inberäknat jämväl filmer från Österrike. —— ” Mindre än ].
De svenska filmernas procentuella andel i totalantalet visade filmer kan synas tyda på att biografägarnas intresse för svenska filmprogram skulle vara ringa. En närmare undersökning av de faktorer som äro av betydelse för bedömandet av denna fråga visar emellertid, att en dylik slutsats är obe- rättigad. Till belysande av förhållandet mellan de inhemska och de utländska filmprogrammen ur skilda synpunkter har i samverkan med Sveriges film- uthyrareförening och vederbörande filmföretag en specialutredning företa- gits, vars resultat sammanfattningsvis återgives här nedan.
Relationerna mellan svensk och utländsk film skulle otvivelaktigt klarast belysas av siffror, som angåve antalet åskådare för varje film, men dylika uppgifter sam- manställas i regel icke av filmbolagen och torde i varje fall betraktas som en affärs- hemlighet. Detsamma gäller även summan av de filmhyror som upphurits för en viss film. På anmodan ha dock 26 filmdistribuerande företag1 till notarius publicus insänt uppgifter avseende hyresintäkterna under femårsperioden 1937—1941. Med ledning av dessa uppgifter har den procentuella andel, de för svensk film uppburna filmhyrorna utgjort av totalbeloppet filmhyror, kunnat uträknas. Samtidigt ha de
' Albin Anderssons Filmbyrå, A. B. Artistfilm, Columbia Film A. B., 'A.B. Europa Film, Film A.B. Victoria, A.B. Fribergs Filmbyrå, Film A.B. Lux, Metro-Goldwyn-Mayer A.B., Svenska A.B. Nordisk Tonefilm, Film A.B. Paramount, A.B. Rifilm, R. K.O. Radio Films A.B., O. Rosenbergs Filmbyrå, A.B. Sandrew-Bauman Film, Film A.B. Skandinavien, A.B. Svea Film, A.B. Svensk Filmindustri, Svensk Talfilms Distributionsbyrå A.B., A.B. Terrafilm, Tobis Film A.B., A.B. Fox Film, A.B. Ufafilm, United Artists A.B., Universal Film A.B., Warner Bros.-FirSt National Film A.B. samt A.B. Wivefilm.
sakkunniga erhållit uppgifter rörande antalet kopior av de svenska och utländska filmer som vederbörande företag under respektive år distribuerat.
De uppgiftslämnande företagen ha utsänt — och följaktligen kunnat redovisa för —— ungefär 95 procent av de filmer som under sagda tid haft premiär i vårt land. I nedanstående tabell, som sammanfattningsvis återgiver de erhållna sifferuppgif- terna, ha vid angivandet av de på svenska filmer belöpande filmhyrornas procentu- ella andel i totalbeloppet filmhyror jämväl de ej redovisade filmerna medtagi-ts och därvid tillerkänts samma medelvärden som framkommit av de lämnade sifferupp- gifterna.
1937 1938 1939 1940 1941 Medeltal
Antal svenska filmer ................ 22 28 30 36 34 30 Antal utländska filmer .............. 309 294 312 267 265 289 Filmhyror på svenska filmer i % av
totalbeloppet filmhyror ............ 44'0 37'4 372 429 434 minst 41 Antal kopior av svenska filmer ...... 450 602 498 767 598 583 Antal kopior i medeltal av varje svensk
film. . . . . . . . . . . . . . . . ..... . ........ 266 231 184 21'3 18.1 2097 Antal kopior av utländska filmer . . . . 930 917 991 854 986 935'6 Antal kopior i medeltal av varje ut-
ländsk film ....................... S'? 3"?! 3'3 3'4 3'9 3'42
Ifrågavarande företag ha vidare uppgivit, i vilket antal kopior de utländska fil- merna distribuerats under år 1939. Av uppgifterna framgår, att 62 filmer utgingo i minst 5 kopior var; tillhopa utgingo dei 431 kopior, motsvarande i medeltal 7 kopior för varje. Flertalet av dessa filmer utgjordes av särskilt publikdragande elitprogram, vilka fortsättningsvis här benämnas »större» filmer. Dessa 62 filmer representerade med sina 431 kopior över 43 procent av det totala antalet kopior av utländska filmer samma år. Dessa senare svarade, såsom av tabellen framgår, tillsammans för 628 procent av det totala beloppet filmhyror. De 62 filmerna inbringade följ- aktligen minst 27 procent av totalbeloppet filmhyror. Troligen ha de givit ännu högre avkastning och svarat för 35 51 40 procent av samtliga influtna filmhyror. På dessa 62 utländska filmer jämte årets 30 svenska filmer, vilk-a inbringade 372 procent av det totala filmhyrebeloppet, skulle alltså komma minst 75 procent av det totala beloppet uppburna filmhyror.
Av det sagda framgår att 92 filmer, eller mindre än tredjedelen av det totala antalet förevisade nya filmer, inbringade minst tre fjärdedelar av de totala filmintäkterna under år 1939, medan de övriga 250 utländska filmerna var för sig spelade en oväsentlig roll. Under de två senare år, som omfattas av tabellen, har antalet filmer något minskats, så att man torde få räkna med 60 »större» och något över 200 »mindre» utländska filmer; minskningen har nämligen huvudsakligen gått ut över de »mindre» filmerna, varigenom medelnivån höjts. Att en så stor del av filmhyrorna belöper på ett förhål- landevis så ringa antal filmer tyder på att hyresintäkterna äro i icke ringa grad beroende av de »större» filmernas publikdragande egenskaper, och att en stegring av dessa filmers antal jämväl skulle kunna medföra en ökning av filmhyrornas totalbelopp. Man bör å andra sidan icke underskatta de »mindre» filmernas betydelse. Tillsammans svara de för en icke föraktlig del av de svenska biografernas intäkter, och de äro nödvändiga för biogra- fernas kontinuerliga drift, som kräver ett förhållandevis stort antal pro-
gram. Ett antal »mindre» filmer skulle i detta avseende icke kunna ersät- tas av en »större» film, som ensam spelade in ett lika stort belopp som de »mindre» filmerna tillsammantagna.
Av tabellens uppgifter framgår även, att under perioden 1937—1941 i medeltal 30 svenska och 289 utländska filmer årligen hade premiär. Då de svenska filmerna svarade för 41 procent av samtliga uppburna filmhyror, skulle alltså en svensk film inbringa i medeltal 67 gånger större intäkter än en utländsk.
Utgår man från att en svensk film i genomsnitt in—spelar ungefär 275 000 kronor till det företag som producerat och distribuerat densamma — ett antagande som stö- des av uppgifter från fackmann-ahåll — skulle på den genomsnittliga årsproduktio- nen av 30 svenska filmer komma ett belopp av 825 milj. kronor. Enär enligt det ovan anförda detta belopp beräknas utgöra 41 procent av filmhyrorna, synes det totala filmhyrebeloppet kunna beräknas till 201 milj. kronor. F'ilmhyroma uppskattas ofta till i medeltal 40 procent av biografernas nettointäkter, sedan nöjesskatten från- dragits, varför nettointäkterna i detta fall skulle utgöra 50'25 milj. kronor. Härtill kommer nöjesskatten, vilken vid ifrågavarande tid ansågs utgöra ungefär 15 procent av inträdesavgifternas bruttohelopp. Detta sistnämnda skulle alltså kunna beräk- nas till 591 milj. kronor. Den svenska allmänheten skulle således utbetala inalles drygt 1 milj. kronor i veckan på biografbesök, motsvarande ungefär 9 besök per in- divid och år.
Då en svensk film beräknats giva ett 67 gånger bättre ekonomiskt resultat än en utländsk, skulle — under förutsättning att en svensk film i medeltal inbringar pro- duktions- och distributionsföretaget 275 000 kronor -— distributörens inkomst på en utländsk film kunna uppskattas till omkring 41 000 kronor.
Uppskattas de 60 »större» utländska filmernas andel i biografernas netto- intäkter till 35 a 40 procent, skulle —- om man räknar med 5026 miljoner kronor som ungefärligt medeltal för biografernas årliga nettointäkter -— en »större» utländsk film genomsnittligen inbringa till distributören 117 000 år 134 000 kronor. Givetvis fördela sig de olika utländska filmerna över en vid skala, vad inspelningsresultaten beträffar _— enstaka utländska succéfilmer kunna exempelvis uppnå bättre inspelningsresultat än svenska filmer i allmän- het ——- men i regel nå även goda utländska filmer icke upp till samma inspel- ningsresultat som de bättre svenska filmerna, och det stora flertalet stannar vida längre ned på skalan. —— Distributörens inkomster på en av de 200 »mindre» utländska filmerna kunna —— därest man utgår ifrån att de till- sammans spela in 20 a 25 procent av biografernas nettointäkter _— beräknas till i genomsnitt 20 100 år 25 100 kronor och inskränka sig ej sällan till be- lopp under 10 OOO-kronorsstrecket.
Det må till slut erinras om att alla här nämnda belopp äro beroende av antagan- det att en svensk film spelar in ungefär 275 000 kronor. De ha anförts för att giva en åskådligare bild av de olika filmemas andel i repertoaren och en uppfattning om storleksordningen av deras inspelningsresultat. De strida icke heller mot erfarenheter som samlats av ett antal personer med mångårig verksamhet inom branschen, vilka beretts tillfälle att taga del av förevarande specialutredning.
Produktionsväsendet.
Beträffande de senaste årens svenska filmproduktion hänvisas till bilaga B, som utgör en förteckning över de svenska långfilmer som ingått i biografer— nas repertoar under spelåren 1937/38—1941/42.
Av förteckningen framgår, att de under denna tid förevisade 156 svenska filmerna framställts av 32 olika producenter. Av dessa ha emellertid endast fyra bedrivit en på samtliga fem säsonger fördelad verksamhet, under det att icke mindre än 16 producenter under sagda tidrymd framställt blott en film. Uppdelas producenterna till de filmer som ingingo i repertoaren under spelåret 1941/42 på olika kategorier alltefter verksamhetens omfattning, mär- kes i främsta rummet en — redan i samband med biografväsendet omnämnd _ grupp av bolag, vilka jämsides med produktionen bedrevo filmuthyrning och antingen ägde egna biografer eller vara anknutna till fristående biograf- företag, nämligen
A.B. Europa Film, A.B. Fribergs Filmbyrå, A.B. Sandrew-Bauman Film, A.B. Svea Film, A.B. Svensk Filmindustri, A.B. Wivefilm, Film A.B. Lux.
Till en andra grupp kunna hänföras producenter, som bedrevo filmuthyr- ning men såvitt känt är icke ägde egna biografer eller direkta intressen i dy— lika,:
A.B. Sonora, A.B. Terrafilm.
En tredje kategori bildas av följande bolag och personer, som icke bedrevo egen uthyrningsverksamhet utan därför anlitade vissa filmdistributörer:
A.B. Centrumfilm, A.B. Films,
A.B. Gloria Film, A.B. Odol,
Bauman, S., Sandrew, A.
För inspelning av filmer stå för närvarande till förfogande fyra ateljé— anlåggningar inom eller i närheten av huvudstaden. Dessa äro i regel nära anknutna till vissa produktionsföretag. Vid aktiebolaget Centrumateljéern'a inspelas sålunda Centrumfilms, Gloria Films, Lux” och Svea Films filmer, hos aktiebolaget Europa Studio filmer tillhörande Europa Films produktion, i Svensk Filmindustris ateljéer i Filmstaden, Råsunda, detta bolags filmer samt hos aktiebolaget Sandrew-Ateljéerna filmer för S. Bauman, A. Sandrew, Sandrew-Bauman Film samt Terrafilm. Dessutom kunna ateljéerna hyras av
andra produktionsföretag, som sakna ateljéanläggningar. Ateljéerna beräknas sysselsätta, förutom skådespelare och statister, inemot 500 personer.
Antalet förevisade svenska filmer under de fem spelsäsongerna 1937/38— 1941/42 framgår av nedanstående översikt, som jämväl utvisar filmernas för— delning på olika producenter.
A n t a 1 f i l m e r P r o (! u c e n t 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 Summa
A. B. Aja Film ........................... 1 —— —— —— — 1 A. B. Alba Film .......................... — 1 — —- —— 1 Anglo Film A. B .......................... 1 — _- — — 1 A. B. Artistfilm .......................... — —— .l l — 2 Bauman, S ................................ — —— — — 2 2 Centraltilm .............................. — — 1 —— —— 1 A. B. Centrumfilm .. . ..................... — — — —— 1 1 A. B. Cityfilm ............................ _ 1 — _ _ 1 Englind, S. S. ............................ 1 — — _— _ 1 A. B. Europa Film ........................ 5 5 6 5 5 26 Film A. B. Imago ........................ 1 -— 1 —- —— 2 Film A. B. Lux .......................... —— — — —— 3 3 Film A. B. Panorama ............... — — 1 — _— 1 Film A. B. Paramount .. ........... . ...... »— — 1 — —— 1 A. B. Films ............... ......... .. —— — — —— 1 1 A. B. Fribergs Filmbyrå ................ .. — 1 — -— 3 4 A. B. Gloria Film ........................ —— '— — — 2 2 A. B. Irefilm ................ .. ........ 4 1 1 -—- — 6 A. B. Odol ........... . ............ — -— -— —- 1 1 Produktion S. Bauman A. B ........... -— 1 1 —- — 2 Sandrew, A. .......................... . . . . — — -— —— 1 1 A. B. Sandrew-Bauman Film . . ......... . .. -— ——- 2 3 1 6 Skandinavisk Biografservice. . . ............. -— 1 — —— —-- 1 A. B. Sonora ....... .. ..................... — —— — —— 1 1 A. B. Svea Film .................... . ..... 2 2 2 2 2 10 A. B. Svensk Filmindustri . .............. . 5 7 8 8 4 32 A. B. Svensk Talfilm. . . . . . ................ 2 3 3 6 — 14 Svenska A. B. Nordisk Tonefilm ......... . 2 — 2 1 — 5 A. B. Sveriges Biogratägares Distributionsbyrå 1 — — — — 1 A.B. Terrafilm...... ..... . ............ -—— 2 2 3 3 10 Wesslén, S.. ....... . ................ . ..... . — — — 1 —— 1 A. B. Wivefilm ....... . ...... . ........... 2 2 2 2 6 14 Samtliga producenter 27 27 34 32 36 156
Antal producenter 12 12 lå 10 15 —
Siffrorna utvisa, att filmproduktionen under senare år varit stadd i ökning; .intrycket härav förstärkes av det förhållandet att produktionen under 1930- talets första hälft omfattade genomsnittligen 22 filmer per år mot i medeltal 30 filmer under femårsperioden 1937—1941. Anmärkningsvärt är vidare, att de rådande krisförhållandena långt ifrån att verka hämmande på produk- tionen fastmera synas främja denna.
rörande filmernas innehåll eller ämneskrets samt om utfärdade censurbe- stämmelser upptagitsi bilaga B. Med ledning av filmernas fördelning på olika kategorier, såsom farser, lustspel, skådespel o. s. v., kan nedanstående sta- tistiska sammanfattning göras. Av naturliga skäl måste en dylik kategoriin- delning företagas efter i viss mån subjektiva bedömningsgrunder; uppgif— ' tema, som sammanställts av en inom filmbranschen verksam person, avse [ också endast att tjäna till en viss orientering rörande den svenska filmreper— toarens sammansättning.
| Till belysande av produktionens kvalitativa egenskaper ha vissa uppgifter |
A n t a 1 f i l m e r K a t e g 0 r i 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 Summa
| Lustspel ............................ 9 9 4 14 11 47 Folklustspel ........................ 5 4 7 4 7 27 Komedier .......................... 3 7 5 6 2 23 Skådespel .......................... 4 2 6 2 5 19
? Dramer ............................ 1 3 3 3 5 15 Farser .............................. 4 2 3 2 4 15 ÄVentyrst'ilmer ...................... — — 1 —— 2 3 Dokumentärfilmer .................. ——- —— 2 1 — 3 Krönikespel ........................ 1 —- 1 — — 2 Operetttilmer ........................ -—— — 2 — -— 2 Samtliga kategorier 27 27 84 32 36 156
Såsom framgår av sammanställningen dominera kategorierna lustspel, folk— lustspel och komedier, under det att antalet mera allvarliga filmer uppgår till endast 25 procent av den totala produktionen; någon slutsats rörande pro- duktionens värde eller kvalitet kan givetvis icke härav dragas. I förevarande sammanhang må även anföras, att i medeltal ungefär 18 procent av de varje spelår visade filmerna byggde på verk av nordiska författare. Därtill kom- mer, att för vissa filmer författare anlitats för utarbetande av synopsis och
, manuskript. Antalet filmer efter originalmanuskript av svenska författare , har däremot varit ringa.
I detta sammanhang må slutligen proportionerna mellan antalet bamtill- låtna och barnförbjudna svenska filmer under sagda period redovisas:
A n t a l i i 1 m e r S p e l ä r Barntillåtna Barnförbjudna Summa 1937/38 .............................. 18 9 27 1938/39 .............................. 12 15 27 1939/40 .............................. 24 10 34 1940/41 .............................. 17 15 32 1941/42 .............................. 22 14 36 Hela perioden 93 63 156
Inspelningskostnaderna för en svensk långfilm variera betydligt. Från att, enligt uppgift från fackhåll, vid tiden närmast före krigsutbrottet ha belöpt sig till 150 000 a 250 000 kronor synas de numera böra beräknas till 200 000 å 300000 kronor. Av siffermaterial, som ett av de större produktionsföreta- gen ställt till förfogande, framgår att genomsnittskostnaderna, utgifterna för kopior ej medräknade, för utvalda sex filmer under produktionsåret 1939/40 utgjorde 212 000 kronor, för utvalda sex filmer under produktionsåret 1940/41 251 000 kronor samt för utvalda sex filmer under produktionsåret 1941/42 273 000 kronor.
Enär det synts vara av värde att erhålla närmare kännedom om antalet och storleken av de olika kostnadselement, med vilka de svenska filmprodu- centerna ha att räkna, ha från ett antal mera betydande producenter, vilkas produktion varit förlagd till tre olika ateljéanläggningar, införskaffats spe- cificerade kostnadsöversikter för vissa inspelade filmer. Med ledning av sju kostnadsspecifikationer har vidstående tabell sammanställts, utvisande dels kostnadernas procentuella fördelning på olika element, dels ock de på grund- val härav uträknade olika utgiftsposterna i kronor för två fingerade filmer, vilkas sammanlagda inspelningskostnader förutsättas uppgå till 200000 re- spektive 250 000 kronor.
Utöver ovan angivna utgifter för framställningen av en films första kopia tillkomma sedermera i samband med distributionen kostnader för uthyrnings— kopior och reklam samt i regel även för fyllnadsfilm. I allmänhet torde dessa kostnader kunna uppskattas till sammanlagt 25 000 år 45 000 kronor, därav på kopieframställnjng belöpa 15 000 a 25 000 kronor.
Även om den framlagda statistiken bygger på uppgifter från olika produk- tionsföretag och avser framställningen av skilda slags filmer, kan den dock knappast sägas förmedla några fullt allmängiltiga nyckelsiffror för den to- tala produktionen inom landet. Produktionsförhållandenas ojämnhet och förekomsten av ovissa och svårbedömbara faktorer tillåta icke heller någon vare sig för längre tid eller för den samfällda produktionen giltig fixering av utgiftsposternas storlek och fördelning. För de huvudfaktorer som i detta sammanhang äro av betydelse vid inspelningen av en långfilm lämnas en summarisk redogörelse i bilaga C, vilken även belyser produktionsprocessens olika skeden.
Kostnadselement
Procentuell fördelning av produktionskostnaderna
I kr. vid in- speln.—kostn.
å
kr.
II III V VI VII
Medeltal
200 000 250 000
Filmrätt, synopsis o. scenario Regissör o. medhjälpare (i förekommande fall jäm— väl produktionsledare).........................
Fotografer...................................... Inspicient . Skådespelare o. statister Maskering (personal o. material) Musik 0. muslklicenser
Ateljéhyra (i förekommande fall jämväl viss teknisk personal)......................................
Arbetslöner (arkitekt, tekniker, hantverkare, elek— triker m. fl.)
Material, rekvisita o. garderob Bilar 0. transporter Råiilm o. laboratoriekostnader.................... Upptagningsllcens
Diverse utgifter såsom dagtraktamenten, representa- tion, resor, försäkringar o. dyl. . . . . . . . . . . . . . . . .
Summa
4'63 9'95 6-43 3-52 087 26-74 1-29 196
21'08
6'80 3'55 1'72 14'86 1'42 1'81 100-00
6'35
12 700 14 020 4 540 1 260 58 000 2 240 4 800 32 960
18120 13 100 3 220 24 580 2 140
8 320 200 000
15 875 17 525 5 675 1 575 72 500 2 800 6 000
41200
22 650 16 375 4 025 30 725 2 675
10400 250000
Söker man bilda sig en uppfattning om det i produktionen investerade ka- pitalets fördelning på olika företag samt produktionsverksamhetens ekono- miska resultat för år räknat, är man, då närmare kännedom saknas om re- spektive filmers framställningskostnader och inspelningssummor, i främsta rummet hänvisad till de offentliga sifferuppgifter som återfinnas i vederbö- rande produktionsföretags till Kungl. patent- och registreringsverket ingivna handlingar. Med ledning av dessa har nedanstående tabell sammanställts, vil— ken, om ej annat angives, redovisar den ekonomiska ställningen enligt bok- slut per den 30 juni 1941 för flertalet av de produktionsföretag som framställt de under spelåret 1941/ 42 visade svenska filmerna.
Aktie— In- o. utgående Vinst Utdel- Produktionsföretag1 kapital balans kr ning kr. kr. ' % A.B. Europa Film .................. 100 000 1 357 614: 62 36 381: 38 10 A.B. Films2 ........................ 240 000 255 282: 58 20 091: 65 — A.B. Fribergs Filmbyrå .............. 150000 213 111: 42 15 912: 17 10 A.B. Sandrew-Bauman Film .......... 45 000 64 491: 82 3 148: 53 — A.B. Sonora3 ....................... 125 000 422 356: 33 6 116: 04 —- A.B. Svea Film .................... 50000 389 147: 89 980: 06 —- A.B. Svensk Filmindustri ............ 8000000 30 661 960: 39 673 718: 46 7, 94 A.B. Terrafilm ...................... 10 000 173 310: 43 39: 05 — A.B. Wivefilm ...................... 50 000 590 883: 34 17 483: 57 10 1 Uppgifter rörande de nystartade företagen A.B. Centrum film, Film A.B. Lux, A.B. Gloria Film samt A.B. Odol saknas. * Företaget bedriver huvudsakligen biografrörelse. ” Uppgifterna avse ställningen per den 31 december 1941; företaget bedriver huvudsakli- gen annan rörelse än filmverksamhet. 4' Stam- resp. preferensaktier.
Av de sålunda tillgängliga uppgifterna framgår emellertid tydligen icke, i vad mån produktionsverksamheteni och för sig är ekonomiskt lönande, efter- s'Om de av vederbörande företag lämnade uppgifterna jämväl avse resultatet av en samtidigt bedriven distributions- samt, i vissa fall, biografrörelse. Även om inkomst- och utgiftssiffror kunde erhållas, vilka avsåge enbart produktio- nen, torde dessa dock vara av begränsat värde, enär, enligt vad förut fram- hållits, för sådana företags vidkommande, som jämsides med produktionen bedriva annan verksamhet, det inspelade beloppets redovisning på skilda in- komstkonton i mycket synes vara att betr-akta som en bokföringsteknisk frå- ga. Det torde sålunda i vissa dylika fall förhålla sig så att en film, som bok— föringsmässigt är förlustbringande, dock kan tillföra vederbörande företag betydande inkomster i samband med såväl distributionen som förevisningen å biograferna.
Till belysande av produktionens andel i inkomsterna i samband med en långfilms uthyrning åberopas följande schematiska beräkning, vilken samti—
digt utvisar, huru stora bruttointäkter som erfordras för täckande i stort sett av en films framställningskostnader för det fall att dessa, inklusive utgifter för uthyrningskopior, reklam och fyllnadsfilm, belöpa sig till 250 000 kronor respektive 275 000 kronor; de för sistnämnda fall gällande siffrorna äro an- givna inom parentes. Beräkningarna grunda sig på ett medelpris för inträ- desbiljettema av 1 krona 30 öre. Den av biografägarna erlagda filmhyran har uppskattats till 42 procent av influtna hiljettmedel, sedan nöjesskatten bort- räknats. Distributionskostnaderna slutligen ha förutsatts uppgå till 15 procent av de av biografägarna inlevererade filmhyrorna.
Bruttointäkter vid försålda 660 000 (730000) biljetter a kr. 1:30 ......... kr. 858000 (949000) Avgår för nöjesskatt 15 % å kr. 1: — ............... kr. 99000 (109500)
) ) » 30 » > » 0:30 ............... , 59400 ( 65 700) » 158400 (175200) Återstår .............................................................. kr. 699 600 (773800) Avgår till biografägama 58 % härå .................................... » 405 768 (448 804) Återstår .............................................................. kr. 293 832 (324 996) Avgår för distributionen 15 % härå .................................... » 44074 ( 48749) Återstår för producenten ............................................. . kr. 249 758 (276 247)
Under förutsättning att .— såsom från vissa håll hävdats —— medelpriset för inträdesbiljetterna uppgår till 1 krona 50 öre, skulle enligt ovanstående schema bruttointäkterna för att täcka respektive filmers framställningskost- nader behöva uppgå till 885 000 (960 000) kronor härrörande från 590 000 (640 000) försålda biljetter. Av de anförda exemplen framgår, att producen- terna av svenska filmer i dessa ofta förekommande kostnadslägen ha att räkna med en andel i bruttointäkterna, som understiger 30 procent.
Utöver de intäkter som hänföra sig till uppburna biljettavgifter kunna pro- ducenterna under normala förhållanden vanligen påräkna vissa inkomster i samband med filmernas utförsel till utlandet, även om dessa efter ljudfil- mens genombrott vid 1930-talets början väsentligt beskurits. Enligt en pro- duktionsstatistik, avseende 30 namngivna filmer under åren närmast före krigsutbrottet, fördelade sig inkomsterna av förevisningen i Sverige och i utlandet på följande sätt:
"»!
Inkomsternas I kr. vid
L ä n d e r procentuella 300000 kns
fördelning totalinkomst Sverige .......................................... 9113 273 390 Danmark, Finland och Norge ...................... 7'33 21 990 Andra länder .................................... 1'54 4 620 10000 300000
Under nu rådande förhållanden har filmförsäljningen på utlandet ytter- ligare begränsats, icke minst till följd av vissa länders för de svenska film-
intressena mindre gynnsamma importpolitik. Alltjämt förefinnes dock i de nordiska länderna — under senaste åren i synnerhet i Danmark — en god marknad för svensk film. För att bland annat bevaka de svenska intressena i samband med filmexporten ha de större producenterna år 1941 samman- slutit sig i föreningen Sveriges filmproducenter. De ovissa utsikterna till ett ekonomiskt utbyte vid utförsel till utlandet ha medfört, att producenterna vanligen kalkylera inspelningarna så att kostnaderna helt skola täckas av de inom landet inspelade medlen.
I det offentliga meningsutbytet rörande filmrepertoarens sammansättning och inre halt har vid skilda tillfällen framförts åsikten, att produktionen av ambitiösa filmer icke skulle vara ekonomiskt lönande eller att inkomsterna från dessa i varje fall skulle stå tillbaka för det ekonomiska resultatet av enklare filmer. Några siffror, ägnade att belysa detta spörsmål för hela den svenska filmproduktionens vidkommande, ha icke stått till buds; icke utan intresse äro emellertid de uppgifter som varit tillgängliga rörande det ekono- miska resultatet av ett visst filmbolags produktionsverksamhet under fem år. Gör man en närmare jämförelse mellan intäkterna från de konstnärligt och allmänt kulturellt tyngre vägande, såväl allvarliga som mera underhållnings- betonade filmerna, å ena sidan, samt intäkterna från övriga i produktionen ingående filmer, å den andra, visar det sig, att de vinstgivande och de för— lustbringande filmerna procentuellt sett varit i det närmaste lika talrikt före- trädda i var och en av de båda sålunda avgränsade grupperna. Det genom- snittliga vinstresultatet av de vinstgivande filmerna har även visat sig vara ungefär detsamma för båda kategorierna, medan de genomsnittliga förlust- siffrorna voro cirka 30 procent högre för de mera ambitiösa filmerna.
Av nämnda produktionsuppgifter synes även den slutsatsen kunna dragas, att något direkt samband icke föreligger mellan å ena sidan produktionens olika grader av lönsamhet och å andra sidan de allmänna konjunkturerna sådana de avspegla sig i allmänhetens köpkraft o. s. v. Även s. k. goda år ha sålunda haft att uppvisa förhållandevis stora förlustsiffror.
Fyllnadsfilmen m. m.
Jämte produktionen av spelfilmer eller långfilmer har man att inom film- och biograffacket beakta framställningen av kortare filmer.
Begreppet kortfilm har knappast en fullt entydig innebörd. Ibland avses därmed varje slags kortare film utan hänsyn till dess karaktär och använd- ning; oftast är dock benämningen förbehållen sådana mestadels dokumen- tära filmskildringar av natur, folkliv, kultur och företagsamhet eller ock tecknade fantasifilmer, som plåga föregå långfilmen i ett biografprogram. I sistnämnda betydelse begagnas begreppet här. Vid sidan av den egentliga
i i r
kortfilmen märkes journalfilmen, vilken, även den av kortfilmens längd (300 —500 meter) och placerad före långfilmen i programmet, utgöres av en sam- manställning av bildserier från aktuella tilldragelser av allmänt intresse. För både biografkortfilmen och journalfilmen brukas den gemensamma benäm- ningen fyllnadsfilm.
Kortfilmen.
Till de sakkunnigas förfogande har ställts en av Folkfilm, svenskt film- aktiebolag, verkställd undersökning rörande kortfilmernas fördelning på svenska och utländska företag under år 1940. Denna giver vid handen, att 227 procent av det totala antalet kortfilmer nämnda år visades under svenska firmabeteckningar. Härvid är dock att märka, att bildmaterialet i flera av dessa i Sverige redigerade filmer torde vara av utländskt ursprung. Närmare uppgifter rörande filmernas fördelning framgå av följande uppställning.
Antalkortfilmer År 1940 Svenska Utländska Summa l:a halvåret .............................. 31 (17'5 %) 146 (825 %) 177 2:21 halvåret .............................. 57 (27'1 %) 153 (729 %) 210 Hela året 88 (22'7 %) 299 (77'3 %) 387
Beträffande de svenska kortfilmernas huvudsakliga karaktär hänvisas till bilaga D, som utgör en förteckning över de under år 1941 granskade biograf- kortfilmerna av inhemskt ursprung. Det visar sig, att av de sammanlagt 70 kortfilmerna detta år 29 procent behandlade den militära beredskapen ur skilda synpunkter; 21 procent uppehöllo sig vid olika sidor av folkförsörj- ningen och arbetslivet under kristiden, under det att ungefär 13 procent mera direkt syftade till samhällsandans och folkberedskapens stärkande. Svenska orter och landskap samt kända personer skildrades i 11 procent av det to- tala antalet filmer, 7 procent av repertoaren utgjordes av idrotts-filmer, och samma siffra uppvisade var för sig dels reportagen från främmande länder och dels de rent underhållningsbetonade kortfilmerna. 5 procent slutligen ägnades åt vissa fackämnen m. 111. Över 80 procent av filmerna synas kunna
betecknas såsom ur allmänna synpunkter — och särskilt under nu rådande förhållanden — värdefulla.
De svenska kortfilmernas fördelning på olika produktionsföretag under år 1941 framgår av följand-e tabell.
Producent enligt granskningskortet l:a halvåret 23 ålääåru Heågåret
A.B. Svensk Filmindustri .................... 91 12 211 Försvarsstabens filmdetalj ................... 7” 7 149 A.B. Europa Film .......................... 3 4 7 A.B. Kinocentralen .......................... 4 2 6 Folkfilm, Svenskt Film A.B .................. 1 3 4 Föreningen Armé— Marin- och Flygfilm ...... 2 1 3 A.B. Terrafilm .............................. 2 1 3 Filmo, Folkrörelsernas Filmorganisation ...... — 2 2 A.B. Kinematografiska Anstalten ..... ' ...... 1 1 2 Rangfilm ................................... 1 1 2 A.B. Svensk Talfilm ........................ 1 1 2 A.B. Sandrew-Bauman Film ................. — 1 1 A.B. Sonora ................................ — 1 l A.B. Stockholm Film ........................ 1 -- 1 A.B. Svea Film ............................. — 1 1 Summa 32 38 70
* Därtill 3 filmer i samarbete med försvarsstabens filmdetalj. * Därav 3 filmer i samarbete med A.B. Svensk Filmindustri.
Beträffande den svenska kortfilmsproduktionens ekonomiska förutsätt- ningar må inledningsvis framhållas, att kortfilmens egenskap av enbart fyll- nadsprogram till en huvudfilm medför att i fråga om kortfilmer någon ut- hyrning i vanlig bemärkelse icke äger rum från distributionsföretagen, vilka som tidigare framhållits tillhandahålla biografägarna kompletta helaftons- program. Intäkterna vid rörelsen bokföras på långfilmerna, under det att kostnaderna för en fyllnadsfilm föras som en engångsutgift på omkostnads- kontot, vilken icke brukar balanseras av någon inkomstpost.
Produktionskostnaderna för en svensk kortfilm av 300—500 meters längd variera, beroende på antalet inspelningsdagar, statister, resor m. m., i allmän- het mellan 5000 och 15 000 kronor, vartill komma kostnaderna för erfor- derliga kopior. Då en distributionsfirma, vilken icke är i tillfälle att själv producera en fyllnadsfilm till den långfilm som skall uthyras, i regel icke anser sig kunna anslå mera än 1 000 ä 5 000 kronor för inköp därav samt för framställning av kopior, äro möjligheterna för ett företag att med utsikt till ekonomiskt utbyte ägna sig uteslutande åt produktion av kulturella och andra ur allmänna synpunkter värdefulla kortfilmer tydligen icke stora. Un- der sådana förhållanden och med hänsyn till att utländska fyllnadsbilder kunna förvärvas till låga priser och vid vissa tillfällen till och med kostnads- fritt, torde den trots allt ganska livliga svenska produktionen av kortfilmer i ej ringa mån få betraktas såsom uttryck för en viss branschambition. Dock bör man icke bortse från betydelsen av den inbördes konkurrensen film- företagen emellan; ett filmprograms attraktionsvärde för biografpubliken
kan otvivelaktigt höjas genom ett svenskt förspel. Därtill kommer, att vissa inkomster numera kunna förekomma i samband med förevisning av kort- filmer vid speciella kortfilmsföreställningar, uthyrning eller försäljning av kortfilmer i smalfilmsformat samt export. Framför allt förklaras dock kort— filmsproduktionens omfattning därav att den numera i stor utsträckning fi— nansieras av och ställes i tjänst hos propaganda- och reklamintressen av skilda slag. Inemot 60 procent av den i ovanstående tabell återgivna årspro- duktionen torde sålunda helt eller delvis ha finansierats på detta sätt.
Kortfilmsproduktionen bedrevs tidigare utan nämnvärt ekonomiskt eller annat stöd från det allmännas sida.1 Efter krigsutbrottet ha emellertid förhål- landena ändrats därhän, att olika statliga organ satts i tillfälle att i sam- verkan med enskilda filmföretag framställa sådana kortfilmer som ur skilda synpunkter framstått såsom önskvärda. '
Vid försvarsstaben inrättades sålunda våren 1940 inom upplysnings- och pressavdelningen en speciell filmdetalj med uppgift, bland annat, att fram- ställa för visning på offentliga biografer avsedda kortfilmer, behandlande verksamheten inom olika försvarsgrenar.
Syftet med dessa filmer — av vilka 1941 års produktion återfinnes i bilaga D —— var i främsta rummet att de, genom att bereda allmänheten upplysning om vårt försvarsvåsende och dess arbetssätt samt genom att skapa kontakt mellan de till militärtjänstgöring inkallade och deras anhöriga i hemorten, skulle bidraga till den civila försvarsberedskapens stärkande. Den 7 juni 1940 ställde »Kungl. Maj:t för bestridande av kostnaderna för filmverksamhet, avseende framställning av instruk- tionsfilmer rörande den förstärkta försvarsberedskapen, till försvarsstabens förfo— gande 91 000 kronor från anslag å förskott—sstaten för försvarsväsendet, och genom särskilda beslut den 28 mars samt den 14 november 1941 anvisades likaledes från anslag å förskottsstaten ytterligare medel till den ifrågavarande verksamheten, så att under åren 1940 och 1941 för ändamålet disponerats sammanlagt 275 750 kronor. Av kostnaderna hänföra sig 208 450 kronor till själva filmframställningen.
Delvis i samarbete med civila filmproducenter och filmdistributörer har filmdetaljen intill juli 1942 framställt ett 60-tal kortfilmer och kortare ak- tuella filmer, vilka erhållit en vidsträckt publicitet inom landet.
En motsvarighet härtill på det civila området utgör den av statens informa- tionsstyrelse sedan hösten 1940 bedrivna filmverksamheten.
Inom ramen för denna framställas dels filmer som på ett sakligt och samtidigt intresseväckande och populärt sätt redogöra för krisförhållandena och till publi- ken förmedla vissa upplysningar och uppmaningar i anslutning till pågående propa- gandakampanjer, dels ock sådana kortfilmer som, utan att äga ett dagsaktuellt innehåll, genom att för biografpubliken åskådlig- och levandegöra olika nationella värden äro ägnade att bidraga till vidmakthållandet och stärkandet av en god samhällsanda. Det förstnämnda slaget av filmer inspelas utan kostnad för stats- verket genom samarbete mellan styrelsen och producenterna »av journalfilm. För att sätta informationsstyrelsen i tillfälle att producera jämväl den andra kategorien
1 Erinras må om ett under VIII huvudtiteln tidigare uppfört anslag till befrämjande av vissa i samband med bicgrafväsendet stående ändamål, från vilket utgingo bl. a. bidrag till framställning av vissa kulturella kortfilmer samt undervisnings— och instruktionsfilmer. Anslaget utgick sista gången budgetåret 1939/40 med 25000 kronor.
kortfilmer har Kungl. Maj:t den 9 augusti 1940 på därom gjord framställning beviljat styrelsen 50 000 kronor, för vilka medel inalles 14 å 15 kortfilmer beräk- nas komma till stånd.
En fortsättning av denna verksamhet har möjliggjorts i och med att Kungl. Maj:t, i anledning av framställning från de sakkunniga, genom beslut den 7 augusti 1942 an— visat ytterligare 25 000 kronor för enahanda ändamål.
Intill juli 1942 har ett tiotal filmer inspelats, vilka av informationsstyrelsen beställts hos olika kortfilmsproducenter. Till belysande av filmernas karak- tär må några av filmtitlarna uppräknas: Händiga medborgare, Cyklister på Eriksgata, Vår fredliga front, Arbetsblocket Sverige, Vikingaled, Johanssons i Vrena, I Engelbrekts spår, Staten, skatterna och vi 0. s. v. (jfr bilaga D).
Vidare har riksgäldslcontoret i anslutning till de olika försvarslånen låtit inspela ett antal kortfilmer, vilka antingen mera direkt uppmanat allmänhe- ten att deltagai låneteckningen eller velat giva en föreställning om de svenska värden, till vilkas värnande försvarslånemedlen skola nyttjas. I detta sam- manhang må slutligen erinras om den filmframställning i reklamsyfte, som utgår från vissa statens affärsdrivande verk, särskilt statens järnvägar och postSparbanlcen.
J ournalfilmen.
Filmreportaget från aktuella tilldragelser har gamla anor i Sverige, där många av de tidigast upptagna filmbilderna i själva verket skulle kunna rubri— ceras som journalbilder. När förhållandena inom filmindustrien stabilisera- des, kom även det då ledande företaget inom branschen, aktiebolaget Svenska Biografteatern, att systematiskt bedriva journalfilmsverksamhet. Denna har sedermera fortsatts av aktiebolaget Svensk Filmindustri, i vilket förstnämnda bolag uppgått. Dess produkt, S. F-journalen, som med biografsäsongen 1941] 42 räknat sin tjugunionde årgång, är fortfarande den, enda fullständiga un- der svenskt firmamärke visade veckorevyn. Enligt bolagets uppgift visas varje journalfilm under loppet av 6 veckor i 10—15 kopior på 500—600 platser lan- det runt inför en publik, som beräknas uppgå till sammanlagt 16 miljon per- soner. Sedan år 1940 har tillkommit den av uteslutande svenskt tidsaktuellt bildmaterial sammanställda Junexjournalen, vilken på bekostnad av Visst industriföretag produceras av Folkfilm och utsläppts mera oregelbundet med 6 filmer per säsong. I likhet med kortfilmerna men till skillnad från de tra- ditionella journalfilmerna distribueras denna vanligen som förspel till en och samma långfilm. Till svenska journalfilmer plåga slutligen räknas jämväl sådana reportage från viktigare händelser, högtidlighålland—en, sportevenemang m. in., .som till följd av sin utförlighet och längd icke rymmas inom ramen för de ordinarie bildrevyerna, utan utsläppas separat och under en själv- ständig filmtitel.
Kostnaderna för dessa svenska journalfilmer variera betydligt men torde i stort sett motsvara kostnaderna för ordinära kortfilmer av samma längd. Den svenska journalfilmsproduktionen bedrives helt på enskilt initiativ och åt- njuter icke bidrag eller understöd från det allmänna.
Vid sidan av de nu nämnda journalfilmema av inhemskt ursprung före- komma för närvarande även tre utländska veckorevyer, Fox-, Paramount- och Ufajournalerna, vilka äro försedda med svenska talkommentarer, den sist- nämnda även med i Sverige upptagna bildinslag. Denna inom landet verk- ställda redigering till ljudfilmer med svenskt tal har föranletts därav att genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 31 augusti 1940 (nr 785) förbjudits in- förandet till riket av journalbilder, försedda med talkommentarer.
Antalet under år 1940 granskade journalbilder framgår även av den tidi- gare omnämnda, av Folkfilm föranstaltade utredningen, vilken på följande sätt redovisat filmernas fördelning på svenska och utländska företag.
Antaljournalfilmer År 1940 Svenska Utländska Summa l:a halvåret .............................. 33 (N'!) %) 151 (82'1 %) 184 21a halvåret .............................. 25 ("28'7 %) 62 (71'3 %) 87 Hela året 58 (21'4 %) 213 (781; %) 271
Uppgifter med avseende på biografsäsongen 1941/42, vilka på begäran ställts till de sakkunnigas förfogande av vederbörande produktionsföretag. giva en bild av innehållet i de svenska journalfilmerna.
i Under nämnda tidrymd utsläpptes sammanlagt 31 SF.—revyer, av vilka var och i en hade en längd av 300—400 meter. Dessa revyer voro sammanställda av tillhopa | 338 kortare avsnitt. Varje veckas journalfilm bestod alltså av i medeltal ungefär 10 . kortare avsnitt av i genomsnitt 30—40 meters längd. Av ifrågavarande 338 kortare , bildserier voro 164 eller icke fullt hälften av svenskt ursprung. 174 serier hade ge- nom byte eller köp förvärvats från utlandet. Av det svenska materialet behandlades aktuella tilldragelser av allmänt intresse, såsom högtidssammankomster, utställ- ningar, sportevenemang o. s. v., i 128 bildavsnitt, under det att 36 avsnitt hade av- seende på den civila och militära beredskapen; dessa hade delvis tillkommit i ovan omförmälda samarbete med statens informationsstyrelse. Av de 174 utländska serierna, som härrörde från båda de krigförande parterna, utgjordes det övervägande flertalet eller icke mindre än 103 av bilder från fronterna eller krigföringen över- huvud, under det att 71 serier skildrade andra aktuella händelser.
'De hittills producerade 12 Junexjournalerna ha utgjorts av sammanlagt 86 av- snitt; varje journal har alltså bestått av i medeltal ungefär 7 avsnitt. Som ovan nämnts har bildmaterialet uteslutande varit av svenskt ursprung. Av de 86 bild- serierna ha över 30 behandlat landets militära eller civila beredskap; vissa av dessa ha tillkommit i samarbete med statens inform-ationsstyrelse. Övriga avsnitt ha innehållit reportage från olika områden av kulturlivet, den merkantila företag- samheten och idrotten.
Andra slag av kortare filmer.
För fullständighetens skull må här i korthet omnämnas förekomsten av jämväl vissa andra kategorier kortare filmer, vilka emellertid icke äro av någon större betydelse för biografdriften i egentlig mening. Till dessa katego- rier höra bland annat sådana reklamfilmer, som vissa affärsföretag låta in-
spela och förevisa på de offentliga biograferna före eller vid sidan om de egentliga föreställningarna. Produktionen och uthyrningen av skol- och in- struktionsfilmer förtjänar även omnämnas. Endast den av vederbörande mi- litära myndighet bedrivna framställningen av militärpedagogiska filmer be- strides av allmänna medel,1 under det att den på de civila läroanstalterna in- riktade skolfilmsverksamheten utgår från enskilda företag, i främsta rummet aktiebolaget Svensk Filmindustri och aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner. Det förstnämnda bolaget är enligt uppgift i besittning av världens största skolfilmsarkiv, omfattande över 3000 olika nummer. Viss produktion av instruktionsfilmer bedrives även av Sveriges lantbruksförbunds avdelning för lantbruks- och skogsbruksfilm.
I detta sammanhang må även erinras om förekomsten av vissa filmföretag, som uteslutande eller huvudsakligen bedriva produktion och uthyrning av smalfilmer. Till följd av det tidigare omförmälda, av vissa filmbranschens intresseorganisationer beslutade förbudet mot nedkopiering av underhåll- ningsfilmer till smalfilmsformat har verksamheten i främsta rummet inriktats på kortare dokumentära filmer av slag, som ovan behandlats. Bland ifråga— varande företag kunna främst nämnas Filmo, folkrörelsernas filmorganisa- tion, förening u. p. a., Svensk kulturtjänst, förening 11. p. a., samt Svensk smalfilm.
Filmo, i vilket företag Arbetarnas bildningsförbund, Kooperativa förbundet, Lands- organisationen, Socialdemokratiska partiet och Socialdemokratiska ungdomsförbun- det äro intressenter, förfogar över ett ljudfilmsarkiv på 150 filmer. Säsongen 1941/ 42 uthyrdes smal- och normalfilmer till 2 428 filmvisningar inom nyssnämnda organi- sationers lokalavdelningar. Varje föreställning bevistades av i medeltal 161 perso- ner, varför det totala antalet åskådare torde kunna uppskattas till omkring 390 000. ' År 1941 framställde Filmo ett tiotal ljudsmalfilmer.
Svensk kulturtjänsts filmarkiv omfattar 183 smalfilmer, övervägande stumfilmer. | År 1941 visades företagets filmer för sammanlagt ungefär 20000 åskådare. Svensk smalfilms filmarkiv upptager 137 nummer, även dessa huvudsakligen stumfilmer. |
Andra institutioner, som bedriva uthyrning av smalfilmer, äro diakonisty- relsens filmavdelning, föreningen Armé- marin- och flygfilm, Hasselblads fotografiska aktiebolag, statens järnvägars reklamavdelning m. fl., vilka dock icke kunna hänföras till gruppen smalfilmsföretag i egentlig mening.
Exporten av kortare filmer.
'En icke oväsentlig del av de svenska kortfilmerna brukar under normala förhållanden på kommersiell väg finna avsättning i utlandet, även om det ekonomiska utbytet av denna export torde vara ringa. Därutöver förtjänar omnämnas, att vissa kvalitativt högtstående kortfilmer, vilka ansetts förmedla en saklig och tilltalande bild av Sverige och svensk företagsamhet, tagits i anspråk för den av olika institutioner bedrivna utlandspropagandan. Sedan några år ha sålunda kopior av ett antal dylika filmer successivt deponerats vid vissa beskickningar, statliga resebyråer o. s. v. för att förevisas vid sär-
1 Jfr noten å sid. 27.
skilt anordnade föreställningar eller i samband med föredrag rörande svenska förhållanden, sverigeaftnar o. dyl. Under nu rådande förhållanden ha sär- skilda åtgärder vidtagits för kortfilmens utnyttjande vid den svenska upplys- ningsverksamheten i utlandet, företrädesvis i Amerikas förenta stater.
Vad journalfilmen beträffar, offereras de svenska veckorevyerna regelbun- det genom en sedan många är utbyggd kontaktorganisation till ett flertal kul- turländer, vilka under fredstid i icke ringa utsträckning begagnat sig av ifrågavarande bildmaterial.
Jämväl instruktions- och skolfilmer, vissa propaganda- och reklamfilmer m. fl. finna vägen över landets gränser, även om utförseln härav är av för- hållandevis ringa omfattning och betydelse.
Statliga stödåtgärder.
Tidigare förslag.
Frågan om beredande av statligt ekonomiskt stöd åt den svenska filmpro- duktionen har tidigare varit föremål för övervägande i samband med förslag om revision av bestämmelserna angående nöjesskatt (jfr bilaga A).
I anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1939 års urtima riksdag med förslag till förordning om statlig nöjesskatt väcktes motioner i ämnet i första kammaren av herrar J. Sandén och R. Wagnsson (I: 42) och i andra kam- maren av herrar J. A. Persson och O. Nilsson (II: 57). Under hänvisning till de speciella förhållanden som gällde för svensk filmproduktion och svensk biografnäring föreslogo motionärerna en differentiering av skattesatserna be- träffande å ena sidan film, producerad inom landet, och å andra sidan ut- ländsk film. Statlig nöjesskatt skulle sålunda utgå efter 15 procent (i stället för eljest 10 procent) för biografföreställning, vid vilken till övervägande del visades utländsk film, medan andra biografföreställningar skulle vara helt befriade från sådan skat . visades, hemställde i sitt utlåtande (nr 73) om bifall till propositionen och av— slag å motionerna men föreslog samtidigt utredning rörande bland annat de i dessa framställda önskemålen. Detta blev också riksdagens beslut.
I skrivelse den 22 december 1939 till chefen för finansdepartementet fram- lade Sveriges biografägareförbund förslag om införande av en differentierad beskattningå biografföreställningar. Såsom skäl härför anförde förbundet bland annat:
»Det torde numera icke bestridas, att en inhemsk filmproduktion ur allmänna synpunkter är av väsentlig betydelse för ett land. För svensk biografnäring är en jämn tillgång på svenska filmer utan tvekan ett livsvillkor. Naturligtvis är den svenska biografägaren i mycket hög grad beroende av utländsk film över huvud taget, men en nedgång i produktionen av svensk film skulle med säkerhet eliminera biografföreställningarna såsom en dominerande nöjesfaktor för den stora allmän- heten. Varje biografägare vet, att en av de viktigaste förutsättningarna för att bibe- hålla allmänhetens intresse för filmen är, att han under varje spelsäsong kan fram- föra svenska filmer. Publiken fordrar, att den icke blott bjudes utländsk film med utländskt tal, som den ofta icke förstår, utan även film, där det egna språket talas. Samtidigt utgör svensk film en nödvändig motvikt mot den för svensk egenart främmande mentalitet, som kommer till uttryck i utländsk film Förutsättningarna för en ekonomiskt lönande svensk filmproduktion äro emeller-
tid, att åtgärder icke vidtagas, som kunna medföra, att den nuvarande publikfre- kvensen å landets biografer minskas. Vi erinra om, att svensk filmproduktion för närvarande icke åtnjuter något skydd utan är utlämnad till fri konkurrens med utländsk film. Om man därjämte betänker, att svensk film för sin avsättning är praktiskt taget hänvisad till vårt eget land, inses lätt, att möjligheten att hävda sig i denna konkurrens är synnerligen ringa. Om därför en ny skatt pålägges biograf- näringen, måste detta ske i sådan form, att på ett eller annat sätt ett stöd lämnas svensk filmproduktion.
Godtagas dessa synpunkter, bör alltså vid införandet av en statlig nöjesskatt en differentiering ske mellan svensk och utländsk film, för såvitt detta kan ske utan förfång för statens fiskaliska intressen. .
För att i detta avseende få en något så när säker ledning är det nödvändigt att äga kännedom om den svenska filmproduktionens andel i den årliga omsättningen på biograferna. Vår erfarenhet ——- Sveriges Biografägareförbund bildades år 1915 — och tillgänglig statistik visar, att inkomsterna å svensk film belöpa sig till cirka 35 % av den totala biljettintäkten. Den utländska filmens andel är alltså cirka 65 %. Detta innebär under förutsättning att den totala inkomsten från biograf- föreställningar beräknas till 45 miljoner kronor om året ——- enligt vår uppfattning torde siffran snarare ligga över än under 50 miljoner om året —— att inkomsten från utländsk film utgör cirka 35 miljoner kronor om året. Om en statlig nöjes- skatt beräknats tillföra staten ett belopp av cirka 45 miljoner kronor, bör, om skatten icke skall drabba svensk film, densamma uttagas med 15 %. Praktiskt skulle detta innebära, att samma biljettpriser tillämpades, vare sig svensk eller utländsk film förevisades. Det merpris, som erhölles å biljetter till svensk film, skulle kom— ma såväl den svenske producenten som biografägaren till godo.»
Den av 1939 års urtima riksdag begärda utredningen verkställdes inom fi- nansdepartementet av borgmästaren J. Laurin såsom tillkallad sakkunnig. I en av denne upprättad, den 29 februari 1940 avlämnad promemoria betecknad »P. M. angående nöjesskatt» (bilaga till prop. nr 271/1940) anförde utred- ningsmannen, att yrkandena om en differentiering av beskattningen utan tvivel förtjänade beaktande men att frågan undandroge sig utredningsman- nens mera bestämda bedömande, enär den vore beroende av de åtgärder som statsmakterna möjligen på annat sätt önskade och kunde genomföra i syfte att begränsa den för landet dyrbara importen av utländsk film. Av dessa skäl hade utredningsmannen i sitt förslag upptagit en enhetlig skatt. Beträffande frågan, efter vilka grunder en differentiering av beskattningen eventuellt bor- de ske, anfördes i promemorian:
»Därest en differentiering av ifrågasatt slag anses böra ske, torde denna — enär svensk film icke gärna synes kunna beskattas lindrigare än svensk teater — knap- past kunna genomföras på annat sätt än att hiografföreställning, vid vilken huvud- sakligen visas svensk film, hänföres till taxa I, samt annan biografföreställning till taxa III, ev. någon lindrigare variation av denna. Med hänsyn till proportionerna mellan inkomsterna av svensk, resp. utländsk film (cirka 1/3 svensk) skulle en sådan beskattning —- utan nämnda lindring i taxa III — innebära en sammanlagt högre beskattning å biografbiljetterna än den i det föregående upptagna enhetliga skatten innebär.
En sådan differentiering kräver vidare ett bestämmande av vad som skall avses med svensk film. Lämpligast torde därvidlag vara, att Statens biografbyrå i sam— band med filmens granskning och med ledning av erhållna uppgifter åsätter filmen beteckningen svensk, därest den uppfyller vissa i nöjeskatteförordningen angivna
3—422487
förutsättningar. Såsom sådana förutsättningar torde förslagsvis kunna gälla, att filmens interiörer skola vara inspelade i Sverige, att manuskriptförfattaren och re- gissören skola vara svenska medborgare, att filmproducenten skall vara ett svenskt företag, att minst viss andel, t. ex. 75 %, av utbetalda löner till i filmen medver- kande konstnärlig och teknisk personal skall tillfalla svenska medborgare samt att, om i filmen ingå i utlandet tagna exteriörer, dessa icke få uppgå till mera än 1/3 av filmen.»
Över utredningsmannens promemoria inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter och sammanslutningar. I några av dessa yttranden berördes frå- gan om lindrigare beskattning av biografföreställningar, därvid från myn- digheternas sida delade meningar yppades angående lämpligheten av den ifrågasatta differentieringen. Från kommunalt håll framhölls dels att, då un- derstödsfrågan på intet vis vore en kommunal angelägenhet, en eventuell dif- ferentiering icke rimligen borde beröra den kommunala delen av nöjesskatten, dels ock att därest den inhemska filmproduktionen borde stödjas —— något som icke kunde anses utrett — andra möjligheter än en differentiering av beskatt- % ningen torde stå till buds. Sveriges biografägareförbund vidhöll sin tidigare ' framförda, ovan återgivna uppfattning i ämnet. Denna rönte gensaga från Sveriges filmuthyrareförening, som förklarade, att den sålunda ifrågasatta åtgärden och en därmed följande åtstramning av filmimporten kunde befaras locka till framställning av ett flertal billiga och kvalitativt mindre goda fil— mer, men att föreningen intet hade att erinra mot att staten på annat sätt ! subventionerade svensk film, t. ex. genom återbäring av nöjesskatt. Till när- i mare utveckling av sin mening anförde föreningen bland annat: 1
Allt talade för att det antal svenska filmer som under senare år inspelats —— 20 21 30 per år — ungefärligen motsvara—de det verkliga behovet. Åtskilliga biografägare hade, i likhet med de svenska producenterna, gjort den erfarenheten, att ett över- mått av svensk film icke konsumerades av publiken, som i stor utsträckning ford- rade att få se även god utländsk film. En väsentlig ökning av antalet svenska fil- ; mer per år skulle sannolikt leda till en även för de svenska producenterna icke önskvärd överbelastning av marknaden. De svenska producenterna strävade helt naturligt efter att placera sina filmer hos de större och vanligen ekonomiskt bär- kraftigare kedjebiograferna, vilka därigenom erhölle huvudparten av svensk film, medan många enskilda biografägare hänvisades till utländsk film. Gång efter annan hade mindre samvetsgranna personer eller företag velat utnyttja detta förhållande och för de enskilda biografägarnas räkning — mot garantier och förskottsinbetal- ningar men utan att själva kunna prestera erforderligt ekonomiskt underlag _— inspe- lat svenska filmer, vilka nästan utan undantag medfört ekonomiskt synnerligen kännbara bakslag. Det vore att befara, att en utan betryggande kontroll given stats- suhvention av svensk film i allmänhet skulle ytterligare uppmuntra till företag av detta slag. |
Biografägareförbundet hade uppgivit, att inkomsterna av svensk film belöpte sig i till omkring 35 procent av den totala biljettintäkten. I förbundets senaste årsberät- ' telse, avseende arbetsåret 1938/39, hade emellertid — till belysande av den svenska filmens dragningskraft å biografpubliken — meddelats, att landets biografer å svensk film inspelat drygt 50 procent av biografnäringens totalinspelning.
En eventuell skattedifferentiering till förmån för svensk film skulle blott ytter- ligare försvåra framförandet i vårt land av den importerade film, som varken publik eller biografägare ville undvara.
Svenska teaterförbundet förmenade, att ett stöd åt svensk film i den form som utredningsmannen antytt förmodligen i ringa omfattning komme att till- föras den svenska filmproduktionen, enär större delen därav på grund av filmdistributionsapparatens konstruktion måste hamna dels hos biografägar— na — som vore förslagsställare — och dels hos uthyrningsfirmorna. Såväl i statens som i de inom svensk filmproduktion anställdas intresse krävdes en allsidigare utredning av frågan.
Det förslag till förordning om nöjesskatt m. m., som sedermera genom proposition (nr 271) framlades för 1940 års riksdag, anslöt sigi förevarande avseende till utredningsmannens förslag, och föredragande departements- chefen statsrådet Wigforss förklarade, att han för det dåvarande icke funne sig böra förorda någon differentiering av nöjesskatten vid förevisning av svensk respektive utländsk film. Departementschefen fortsatte:
»Visserligen äro även enligt min mening de skäl, som kunna andragas för att stats— makterna i någon form borde lämna stöd åt inuhemsk filmproduktion, värda beak- tande och jag vill heller icke bestrida, att ett dylikt stöd skulle kunna tänkas i form av en differentiering av nöjesskatten. Därest icke den internationella situationen på sista tiden så väsentligt omkastats, skulle jag därför icke ha varit obenägen att överväga en nedsättning av nöjesskatten vid förevisning av svensk film. En mycket väsentlig del av importen till vårt land av utländsk film torde emellertid ha blivit omöjliggjord och när denna import skall kunna återupptagas undandrager sig varje bedömande.»
Då konkurrensen med utländsk film sålunda för tillfället syntes sakna större betydelse för de inhemska filmproducenterna, fann departementsche- fen frågan om stöd åt svensk film genom lättnad i nöjesbeskattningen böra ställas på framtiden.
I en i anledning av propositionen i första kammaren väckt motion (I: 227) yrkade herrar J. Sandén och R. Wagnsson, bland annat, att viss del av den statliga nöjesskatten, i den mån denna inspelades på svenskt filmprogram, skulle restitueras genom statsverkets försorg till vederbörande filmproducent. Motionärerna erinrade om att den svenska filmproduktionen uppnått en så- dan utveckling, att intet annat land av motsvarande storleksgrad kunde upp- visa något liknande, samt fortsatte:
»Det lär knappast behöva påvisas, att efter ljudfilmens genombrott för cirka tio år sedan ett litet land med ett starkt begränsat språkområde är så gott som helt avskuret från export i fråga om s. k. spelfilm. Lika klart är också, att en på in— hemsk produktion baserad repertoar representerar en särskild dragningskraft inom det egna landet. När Sverige konsumerar enligt sist tillgängliga siffror 312 importe- rade helprogram mot 30 inhemskt producerade, så innebär icke detta, att den svenska filmens förekomst i biografrepertoaren i förhållande till den utländska skulle mot- svara siffrorna 30 till 312. Förhållandet justeras på ett iögonenfallande sätt, om man har sig bekant, att en utländsk film importeras i tre, endast undantagsvis ett något högre antal kopior, medan en svensk film framställes i 20 a 25. Räknar man i repertoarveckor, lär man, enligt uppgifter, som vi sökt och funnit fackligt bekräf- tade, komma fram till, att den svenska filmens frekvens på de svenska biograferna utgör omkring 35 % och den utländska filmens alltså ungefär 65 %. Häremot sva- rar en liknande proportion i biografkassorna. Det är därför redan ett anmärknings—
värt stort inslag i den svenska biografrepertoren, då man kommit upp till 30 svenska filmprogram, vittnande om att de svenska filmproducenterna på ett ambitiöst sätt spänt sina krafter. Mycket härutöver torde man icke f. n. kunna komma, men väl mindre, om filminförseln utifrån skulle varaktigt nedgä eller utebli.»
Antagandet att den utländska filmimporten helt enkelt kunde, i den mån den minskades eller upphörde, i behövlig grad suppleras med ökad svensk filmproduktion ansågo motionärerna icke vara hållbart. Med hänsyn till repertoarens beroende av omväxling kunde enligt deras mening ett svenskt inslag utöver det uppnådda trettiotalet program om året knappast påräknas, därest en givande biografdrift skulle kunna fortsättas. —- Angående bety- delsen för landet av att äga tillgång till en god inhemsk produktion av såväl spel- som kortfilm anförde motionärerna vidare:
»Det är efter vår mening både önskligt och nödvändigt, att så vitt möjligt den svenska filmproduktionen kan upprätthållas, och likaså att dess standard icke måtte sänkas, vilket vore att befara, därest produktionen glede över till rent spekulativa, hasarderande företagare i stället för att som nu i huvudsak ligga i händerna på stabila företag, utrustade med erforderliga produktionsanstalter och vad därtill hör, däribland stadigvarande specialkunnig personal, samt baserade på med biografrö- relse kombinerad drift, vari även ingår nödig kvantitet av utländsk repertoarfilm. Det har tidigare i många sammanhang och även inför riksdagen framhållits, huru viktigt det är att för ett kulturformande medel som filmen icke fältet lämnas fritt för en invasion av blott produkter av främmande mentalitet. Betydelsen härav fram- står icke endast vid hetraktande av huvudnumren 1 filmrepertoaren, utan även i fråga om den kulturella kortfilmen, ofta ett viktigt meddelelsemedel till allmänhe— ten, samt journaler och andra fyllnadsbilder. I tider som de innevarande utgöra des- sa biprogram en påpassligt utnyttjad väg till främmande påverkan, som man från olika håll icke drager sig för att påträngande begagna. Till den andliga beredskapen i vårt land räkna vi, kort sagt, möjligheten att hos oss själva framställa film, som ta- lar i mer än ett hänseende vårt eget språk till vårt eget folk, samt det kontinuerliga upprätthållandet av möjligheterna till sådan framställning av verkligt hög kvalitet.»
I motionen erinrades slutligen därom att, utom vad som framginge av vårt lands och vårt språkområdes ringa befolkningstal och utsträckning, produk- tionen av spelfilm vore i sig själv kostsam samt långt ifrån alltid gåve sina kostnader tillbaka, och att därför ett statsstöd i någon form tedde sig som en viktig angelägenhet. Det förklarliga önskemålet att ingen skillnad skulle göras i biljettpriserna till biograf, som spelade importfilm, och en, som spe- lade svensk film, syntes vara lätt vunnet på det sätt att nöjesskatten i båda fallen uttoges efter enhetliga grunder, men att en viss del av skatten komme den svenska filmproduktionen tillgodo genom återbäring.
Sedan bevillningsutskottet i sitt utlåtande (nr 38) utan särskild motivering hemställt om avslag å motionen och, såvitt nu är i fråga, om bifall till pro— positionen, beslöt riksdagen -— i första kammaren efter debatt (jfr prot. nr 34 s. 7 ff.) — i enlighet med utskottets hemställan.
I en till de sakkunniga ingiven, den 14 mars 1942 dagtecknad skrift har Folkfilm, svenskt filmaktiebolag, framhållit särskilt den kulturella kortfil—
mens samhälleliga betydelse och hemställt om positivt förslag till åtgärder för avhjälpande av kortfilmsproduktionens nuvarande ogynnsamma belägen- het. Bolaget erinrar inledningsvis om att filmen blivit en av vår tids effek- tivaste propagandamedel och att den stora publik, vilken träffas av filmen, samtidigt utgör ett påverkbart material för skilda strävanden. I skriften an- föres vidare:
»Att film med nationell och försvarsbefrämjande tendens är ett maktmedel, har även för Sveriges vidkommande under de sista åren tydligt ådagalagts. Som mot- vikt mot utländsk film — antingen i form av spelfilm eller journalfilm —— ha behöri- ga parter i vårt land blivit medvetna om att en nationell film måste sättas. _ —— —— Den effektiva filmpropagandan kan och bör framför allt sätta in på den kulturella linjen för att så nära som möjligt ansluta sig till de stora folkrörelsernas och bild- ningsrörelsernas uppbyggnadssträvanden. I de större spelfilmerna finns här tillfällen att ge liv åt stora nationella gestalter och ämnen. I de kulturella kortfilmerna kan på ett hittills oöverträffat sätt landet och folket, arbetet och livsformerna, kulturen och det svenska arvet bli tillgängligt för alla. Svensk kulturell kortfilm kan icke blott förläna ett filmprogram gedigenhet och balans utan även verksamt bidraga till kulturens allmänna framsteg i vårt land. Kortfilmsproduktionen är dessutom ett utomordentligt arbetsfält för de ungdomar, vilka senare skola ägna sig åt spelfilms— verksamhet, dit de på grund av de stora ekonomiska riskerna icke omedelbart kun- na få tillträde. Att dessa ungdomar genom kortfilmsarbetet kommer i intim kon- takt med kulturell filmproduktion kan vara dem till stor fördel i deras kommande verksamhet, och sålunda på längre sikt även tjäna filmproduktionens allmänna kultivering. Vården om den kulturella kortfilmen som uppfostrings- och upplysnings- faktor är i högsta grad en samhällelig angelägenhet. Då emellertid kortfilmen vare sig distribueras eller ekonomiseras i likhet med spelfilmen är dess existensvillkor väsentligt annorlunda beskaffade.»
I en vid skriften fogad promemoria har bolaget framlagt dels resultatet av en undersökning rörande de på landets biografer under år 1940 förevisade kortfilmernas och journalfilmernvas fördelning på svenska och. utländska producenter, dels vissa uppgifter angående proportionerna mellan svenska och utländska spelfilmer under de senaste åren. Det väsentliga av detta ma— terial har återgivits i det föregående. — Efter erinran om att i Sverige, i motsats till vad fallet vore i ett flertal länder, icke existerade något ekono- miskt system till förmån för den kulturella kortfilmen eller något skydd för denna, har i promemorian framhållits, hurusom hos oss förefunnes en långt driven tendens att för de till utfyllnad av biografprogrammen behövliga kort— filmerna betala lägsta möjliga pris. Rörande konsekvenserna härav anföres:
»Detta verkar i hög grad hämmande på utvecklingen av en konstnärlig och kul- turell kortfilmsproduktion. Derma får därför ofta lägga sin verksamhet som s. k. in- dustrifilm och reklamfilm, d. v. s. bli produkter understödda av intressenter för vissa ändamål. Då kortfilmsproduktionen till största delen icke har egen livskraft utan måste ekonomiseras genom olika former av bidrag eller understöd, förefinns också naturliga hinder för utvecklingen av en självständigt växande, kulturellt in- ställd filmproduktion, om vars uppgift icke några tvivel torde råda.
Utvecklingen och tidsläget har lett till ett ökat behov av och krav på att rimliga proportioner bör förefinnas mellan svenska långfilmers inspelningskostnader och in— täkter samt utländska spelfilmers vinstbelopp å ena sidan och den svenska kortfil- mens ekonomiska trygghet och sunda utvecklingsmöjligheter å den andra.»
Såsom olika medel att bereda verksamt stöd åt svensk kortfilmsproduk- tion har i promemorian angivits dels skapandet av understödsfonder, dels meddelandet av särskilda bestämmelser i syfte, bland annat, att säkerställa avsättningen av inhemsk kortfilm.
Vad angår sättet för anskaffande av medel till understödsfonder avvisas till en början tanken att lägga förhöjda tullavgifter å utländsk film eller att tillgripa direkt extrabeskattning av utländsk, eventuellt även svensk, film efter vikt eller längd. Däremot angivas såsom lämpliga inkomstkällor för fondbildning dels en mindre ökning av censuravgifterna för all film, från vilken extra pålaga befrielse skulle i speciella fall kunna medgivas svensk spelfilm med visst kulturellt eller eljest värdefullt syfte ävensom värdefull utländsk spelfilm, om denna i stället åtföljdes av svensk kortfilm, dels ock avsättning av nöjesskattemedel. Medlen ur de på detta sätt bildade fonderna skulle kunna utdelas antingen efter filmbolagens direkta ansökningar för en allmän kulturell filmverksamhet eller för produktionen av en viss film, eller också kunde de utgå i form av premiering för redan presterat arbete, an- tingen för cn allmänt kulturellt inställd ärsproduktion eller för en viss kort- film med värdefull syftning.
Då emellertid detta tillvägagångssätt fortfarande endast innebure olika for- mer av understöd, som kunde tänkas ha med tillfällig smak- och värdebe- dömning att skaffa, skulle understödsfonderna i sin tur kunna kompletteras av andra åtgärder för kortfilmsverksamhetens uppläggning och finansiering. Härom föreslås i promemorian:
a) I varje program med svensk spelfilm under 2 900 meter skulle obligatoriskt ingå svensk kortfilm på minst 200 meter.
b) Överenskommelse om minimipriser per meter för sådan kortfilm skulle motverka den nu framtvingade tendensen att sådana filmer säljas till underpri-s och även motverka inflytandet av en genom sin smidigare service förhållandevis billigare utländsk fyllnadsfilm.
c) Varje bolag, vilket distribuerar utländsk spelfilm, skulle av med dessa samman- hörande fyllnadsfilmer visa förslagsvis minst 70 % svensk kortfilm mot 30 % utländsk, vilket ungefär vore omvänt mot vad som nu sker. Dessa 30 % utländsk fyllnadsfilm skulle väl kunna tillgodose behovet av den värdefullaste och in- tressantaste journalfilmen, de bästa tecknade filmerna, sportserierna och naturbil- derna.
d) Om i ett filmprogram svensk kortfilm inginge, skulle intäkterna för denna beräk-
nas till 1—3 % av filmhyrorna, att utgå på i branschen sedvanligt sätt, eller också kunde spelfilmsdistributören förvärva kortfilmen för en engångssumma, vilken utgått enligt överenskomna minimipriser per meter.
Med sådana eller liknande bestämmelser skulle, enligt vad slutligen ut— talas, de grunder kunna skapas, ur vilka kortfilmsproduktionen självständigt och livskraftigt kunde växa för att inom en ej alltför avlägsen framtid vara bärande genom sitt eget ekonomiska system.
Utredningsdirektiven.
I yttrande till statsrådsprotokollet den 20 juni 1941 erinrade chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, inledningsvis därom att frågan om beredande av statligt stöd åt svensk filmproduktion under de senare åren vid flera tillfällen varit å tal. Departementschefen gav i anslutning därtill en sammanfattande redogörelse för de olika skäl som anförts till förmån för de i ämnet framlagda förslagen samt anförde vidare:
»Vissa av de framställda förslagen ha utgått från _att det genom vidgad använd- ning av censurinstitutet är möjligt att kvalitativt höja filmproduktionens allmänna standard. Dessa förslag, som möjligen endast indirekt skulle vara ägnade att stärka den inhemska filmproduktionen, ha syftat till att vidga befogenheterna för den stat- liga filmcensuren eller till att vid sidan av eller knutet till censuren ställa ett auktori- tativt organ med ändamål att tillvarataga sådana kulturintressen, som icke ligga inom censurens uppgiftsområde.
I andra fall har man velat genom importpolitiska avgöranden bereda stöd åt den svenska filmindustrien. Den bland annat i England praktiserade formen för under- stöd åt inhemsk filmproduktion genom kontingentering — importen av utländska filmer regleras i proportion till förekomsten av inom landet framställd film — har i vissa fall rekommenderats. Även har ifrågasatts, huruvida icke den nuvarande importtullen för filmer, vilken icke till sin verkan motsvarar värdetullen för exempel- vis industriprodukter, bör ersättas med en efter andra principer utgående pålaga, ledande till en begränsning eller i varje fall till ett försvårande av filmimporten. Tanken på en ytterligare beskattning av inkomsterna vid uthyrning av utländska filmer har någon gång framförts.
En revision av de nu gällande bestämmelserna om nöjesskatt till förmån för den svenska filmen har haft många förespråkare. Vid flera tillfällen har förordats en differentiering av nöjesskatten så, att svensk film beskattas lindrigare än utländsk. Fullständig befrielse från nöjesskatt för svensk film eller restitution av sådan skatt har även ifrågasatts.
Slutligen ha även framförts förslag om anvisande av statsanslag för inspelning av särskilt värdefull svensk film.»
Departementschefen uttalade, att de förhållanden som ansetts tala mot en differentiering av nöjesskatten till förmån för svensk filmproduktion i stort sett alltjämt förelåge, men att det i dagens situation funnes ett mycket starkt skäl för att frågan om understödjande av sådan produktion borde utan dröjs- mål upptagas till ingående prövning, nämligen önskvärdheten att främja framställandet av filmer, som under rådande förhållanden vore av sär- skilt värde för vårt land och som det därför vore ett intresse att frambringa. Vad departementschefen härvid åsyftade vore filmer, som framhölle natio- nella värden och verksamt främjade landets intressen och vilkas framställ— ningssätt samtidigt vore präglat av kultur och konstnärlighet. Från statens sida hade visserligen på sistone vidtagits anstalter för att stimulera produk- tionen av sådan film, men departementschefen fann det kunna ifrågasättas, om dessa åtgärder vore tillräckliga och om det icke vore ur det allmännas synpunkt välbetänkt att på längre sikt och i mer ordnade former verka för framställandet av sådan film.
Beträffande frågan om vilka medel som härvid borde komma till använd- ning framhöll departementschefen, att fördelar i de angivna hänseendena självfallet icke kunde vinnas genom skärpning av filmcensuren och ej heller gärna genom importpolitiska restriktioner. Däremot vore det troligt, att staten genom ekonomiskt stöd i en eller annan form ät värdefull filmproduk- tion kunde verksamt bidraga till att länka denna in på banor, som icke blott vore önskvärda i vårt lands nuvarande läge utan även så småningom kun— de leda till en förbättring av den svenska filmproduktionens allmänna stan- dard. Av dessa skäl syntes det departementschefen, att frågan nu borde underkastas utredning.
Till ledning för utredningsarbetet anförde departementschefen närmare:
»Vid utredningen bör med stöd bland annat av de omfattande erfarenheterna från andra länder ingående övervägas i vad mån fördelar ur de nyss anförda synpunkter- na kunna vinnas genom statliga stödåtgärder. Finnas sannolika skäl tala för att till- fredsställande resultat kunna uppnås genom sådana åtgärder, bör dryftas vilken eller vilka stödformer, som i vårt land kunna vara de lämpligaste. Närmast torde valet komma att stå mellan antingen ianspråktagande restitutionsvägen av den stat- liga nöjesskatten för svenska filmer, som uppfylla vissa bestämda krav, eller också direkt statligt stöd åt sådan filmproduktion genom särskild-a anslag eller ur sär- skilt inrättad fond. Då en förutsättning måste vara, att endast sådan produktion främjas, som det ligger i det allmännas intresse att stödja, måste vid utredningen särskild uppmärksamhet ägnas frågan om formerna för bedömning av filmuppslag eller filmer.
Kan det avsedda syftet uppnås på andra vägar, bör det givetvis vara utredningen obetaget att framlägga de förslag i sådan riktning, som finnas möjliga att realisera.»
'I enlighet med departementschefens hemställan blev förevarande utred- ning härefter av Kungl. Maj:t beslutad.
Utländska stödformer.
I flertalet europeiska länder har filmens växande betydelse föranlett stats- makterna att uppmärksamt följa utvecklingen på detta område och även att, där så befunnits påkallat, vidtaga åtgärder i syfte att stödja den nationella filmindustrin. Detta har skett antingen —— positivt —— genom ekonomiskt stöd i en eller annan form åt den inhemska produktionen eller — negativt ——- genom restriktiva bestämmelser i fråga om importen av utländsk film. I länder med totalitär regim, där statens maktbefogenheter äro störst, finner man en kombination av positiva och negativa åtgärder. I Sovjetunionen är hela filmväsendet nationaliserat, och i Tyskland och Italien ha myndigheter- na förbehållit sig sådan bestämmanderätt över verksamheten, att denna i stort sett måste anses fungera efter rent statliga direktiv. Däremot har man i länder med demokratiskt styrelsesätt ställt sig mera tveksam till vittgående statliga ingripanden och sökt finna utvägar att stödja den egna filmproduk- tionen med bevarande i det väsentliga av den fria företagsamheten.
Vid en överblick ur principiell synpunkt av de stödåtgärder som vidtagits i skilda länder synes man kunna sammanföra dessa i fyra grupper. Till den
, i i . i l l l
första gruppen hänföras olika former av direkt ekonomiskt stöd. I Frank- rike, Italien, Sovjetunionen och Tyskland, där staten uppträder såsom film- producent, stå genom särskilda bankföretag eller på annat sätt krediter till förfogande för framställning av film, som uppfyller bestämda villkor. En annan form av statligt stöd förekommer i Danmark, där ett statens filmråd disponerar över inkomsterna av en filmfond, åstadkommen genom konces- sions- och censuravgifter. Dessa medel ha dock i regel använts till skol- och upplysningsfilmer, däremot ej till främjande av spelfilmsproduktionen. Kort- films- och journalfilmsproduktionen har i Schweiz varit föremål för statlig omvårdnad; betydande belopp — för produktionsåret 1941/42 375 000 francs —- ha anslagits till framställning av en veckofilmrevy, och dessutom ha där liksom hos oss de militära myndigheterna producerat ett större antal kort- filmer i upplysningssyfte.
Indirekt ekonomiskt stöd lämnas filmproduktionen i några länder genom en i förhållande till utländsk film gynnad ställning i skattehänseende. Så är fallet exempelvis i Finland, där den egna såväl spel- som kortfilmen upp- muntras genom att föreställningar, där sådan film uteslutande eller delvis in- går i programmet, bli lägre beskattade än föreställningar med enbart utländsk film. Även i Danmark ha myndigheterna möjlighet att efterskänka eller ned- sätta nöjesskatten för såvitt det gäller visning av filmer, som främja upplys- ningen. Denna bestämmelse har emellertid tillämpats så strängt att sedan 1938 endast en enda spelfilm, och denna av rent dokumentarisk karaktär, kommit i åtnjutande av sådan skattebefrielse. I Tyskland kan på liknande sätt nöjesavgiften nedsättas, om i programmet ingår film, som av censuren ansetts värdefull ur konstnärlig, pedagogisk eller statspolitisk synpunkt. Den— na möjlighet har haft en stimulerande inverkan på kortfilmsproduktionen. I Norge utgår lyx-skatten för den inhemska filmen endast med hälften av det belopp som uttages för den utländska.
Bland stödåtgärder av ekonomisk art lägger man slutligen märke till det i Italien tillämpade systemet med penningbelöningar. Varje producent av in- hemsk spelfilm om minst 1 500 meters längd erhåller genom propagandami- nisteriet en premie, som beräknas i procent av intäkterna av den premierade filmen och i vissa fall kan uppgå till avsevärda belopp. Dessutom äger pro- pagandaministeriet rätt att tillerkänna extrapremier åt särskilt framgångsrika italienska filmer samt att därutöver med speciella premier belöna filmer, som ur nationella, etiska och konstnärliga synpunkter betraktas såsom synnerli- gen förtjänstfulla. '
För att upprätthålla och befrämja den nationella filmproduktionen har man i vissa länder, såsom i det föregående antytts, icke stannat vid positiva stödåtgärder utan därutöver utfärdat bestämmelser, avsedda att begränsa im- porten av utländsk film. Antalet utländska filmer, som få visas, ställas där- vid i relation till antalet visande inhemska. Detta är i korthet innebörden av vad man i England kallar kvotsystemet och i Tyskland kontingenterings- systemet. I Italien tillämpas en något liknande metod. Det är där belagt med särskild avgift att visa utländsk film, och särskilt framgångsrik sådan film
blir föremål för extra beskattning. För varje inhemsk film, som producerats, har dock vederbörande bolag rätt att skattefritt visa två importerade filmer, synkroniserade inom Italien till italienska språket. Även Frankrike har träf— fat anstalter för att hejda införseln av utländsk film; antalet eftersynkroni- serade spelfilmer som få importeras är maximerat till 94 per halvår.
En mera utförlig framställning av filmförhållandena i vissa främmande länder återfinnes i bilaga E.
De sakkunnigas yttrande.
Inledning.
Vid sidan av pressen och rundrad'ion är filmen vår tids viktigaste och ef- fektivaste instrument för masspåverkan. Dess utveckling har varit mycket snabb. Som teknisk uppfinning är filmen ännu icke femtio år, och det var först för omkring trettio år sedan som dess betydelse såsom opinionsbildande faktor började framträda starkare. Sedan dess har dess inflytande nästan oavbrutet vuxit. Man beräknar att endast i vårt land antalet biografbesökare varje vecka uppgår till närmare en miljon. Det är sannolikt att varje vecka mer än hundra miljoner människor se film.
Denna filmens våldsamma expansion sammanhänger med ekonomiska, psykologiska och tekniska faktorer, som det skulle föra för långt att här gå närmare in på. Så mycket är utan vidare klart, att den enorma publikanslut- ningen och det vidsträckta inflytande som därmed följer ha gjort filmen till ett betydelsefullt samhälls- och kulturproblem, och ända från början har fil- men iakttagits med kritisk uppmärksamhet av sociologer och moralister. Den har varit föremål för de mest skiftande omdömen och har länge utgjort ob— jekt för offentliga debatter. Ofta har man därvid ställt filmens andliga inne- håll i relation till filmpublikens oerhörda omfattning; många ha gjort den iakttagelsen att en films värde icke står i rimligt förhållande till storleken av den publik, för vilken den är avsedd. Ej sällan har granskningen av fil- mens roll i det moderna samhället tagit sig uttryck i skarp kritik och hårda omdömen.
Att filmen är en företeelse på gott och ont lär väl ingen heller vilja för- neka. Detta faktum måste ses mot bakgrunden av filmproduktionens kom— mersiella karaktär och filmens alltmer dominerande ställning inom nöjes- väsendet. Det ligger delvis i sakens natur, att produktionsfirmorna söka göra sina filmer så publikdragande som möjligt. Denna strävan i förening med den hårda konkurrensen. har gjort, att man icke alltid varit nogräknad i fråga om medlen. Man har icke endast tagit hänsyn till publikens smak —— vilket är naturligt, om man ej underskattar denna —— utan också i åtskil- liga fall direkt vädjat till den sämre smaken. De konstnärliga kraven ha ofta medvetet skjutits åt sidan till förmån för kommersiella synpunkter. Lika- fullt har man rätt att konstatera, att en fortskridande allmän förbättring av filmens kvalitet ägt rum. Samtidigt som filmen blivit alltmer medveten om sina artistiska resurser har den prövat nya vägar och icke ryggat till-
baka för allvarliga ämnen och krävande uppgifter. Det förefaller som om publikens smak, om också långsamt, förmått anpassa sig efter den höjda standarden. [
Detta hindrar icke, att frågan om filmens inflytande alltjämt utgör ett problem av betydande räckvidd. Man kan visserligen ha delade meningar om hur pass djupgående detta inflytande i själva verket är. Man har framhållit att särskilt ungdom i de mottagliga åldrarna är utsatt för en påverkan, som kan lämna ogynnsamma spår efter sig. Som stöd härför har man ofta hän- visat till att ungdomen i sitt yttre uppträdande, i moder och dylikt tagit starka intryck av framför allt amerikansk film. Viktigare men också mera svåråt- komlig synes den påverkan vara, som kan äga rum från vissa typer av fil- mer, exempelvis den s. k. gangsterfilmen eller societetskomedien med dess yt— liga lyxliv och falska lyckomoral. Filmens ansvar härvidlag är emellertid knappast större än den sämre veckopressens. Det kan måhända ifrågasättas, om icke i båda fallen den största faran ligger i själva den mentalitet som behärskar de enklare underhållningsfilmerna och den billiga magasinsno- vellistiken, en mentalitet som avsiktligt förenklar och förfalskar verklighets- bilden och liksom utslätar alla livskonflikter i ett vagt förtonande roman- tiskt skimmer. Det är icke utan skäl som Hollywood blivit kallat »den stora drömfabriken » .
Den svenska filmen kan i här berörda avseende knappast göra anspråk på någon särställning. Den har naturligt nog följt den allmänna utvecklingen och varit underkastad dess förändringar. Filmtyper, som gjort internationell succé, ha förr eller senare lockat även svenska producenter. En av de an- märkningar som kunnat riktas mot svensk film har gått ut på att tonen och andan särskilt i de enklare komedierna och lustspelen understundom känts främmande och osvensk. Gentemot en dylik alltför noggrann efterföljelse av utländska förebilder kontrasteras ofta nog det skede — till tiden sam- manfallande med förra världskriget och åren närmast efter detta — då svensk film skapade en egen ton och stil och gjorde en självständig insats i filmens konstnärliga utveckling. I fråga om oförskräckt pionjäranda, initia- tivkraft och levande konstnärlig ambition är denna epok väl förtjänt av epitetet den svenska filmens storhetstid. Man bör emellertid vara försik- tig med att därav draga slutsatser om de möjligheter som i dag föreligga för svensk film att åstadkomma en likvärdig eller ens jämförlig insats. Efter ljudfilmens genombrott omkring år 1930 har läget inom filmproduktionen radikalt förändrats. Denna förändring är framför allt av ekonomisk natur. Under stumfilmens dagar kunde man räkna med att en god film vann av- sättning över praktiskt taget hela världen. Med ljudfilmens tillkomst blev denna möjlighet hårt beskuren, och i synnerhet i länder med litet språkom- råde fick produktionen vidkännas en stark begränsning av sina ekonomiska resurser. För Sveriges vidkommande blev konsekvensen den, att produktio- nen i fortsättningen måste inriktas huvudsakligen på hemmamarknaden och i någon män. på de nordiska grannländerna.
Under dessa omständigheter är det måhända förklarligt, om hänsynen till
kommersiella synpunkter gjort sig mycket starkt gällande såväl i fråga om de allmänna riktlinjerna för den svenska filmproduktionen som med avse- ende på de enskilda filmernas karaktär. I denna omsorg om produktionens ekonomiska bärkraft har man troligen att se en av orsakerna till att den svenska repertoaren under 1930-talet i så stor utsträckning som skett givit utrymme åt mindervärd'ig eller likgiltig förströelsefilm. De erkännansvärda ansatser som då och då förekommit att tillföra repertoaren filmer av hög konstnärlig halt ha präglats av en viss försiktighet.
Antalet i Sverige visade svenska filmer kan förefalla obetydligt i förhållan- de till antalet visade utländska (jfr sid. 13). Det oaktat bör man icke under- skatta den svenska produktionens roll, då man söker bilda sig en föreställ- ning om vad filmen betyder i vårt land såsom social faktor. Enligt tidigare återgivna uppgifter är det nämligen de svenska filmerna som relativt sett locka det största antalet biografbesökare. Inflytandet från den utländska, enkannerligen den amerikanska filmen är således ej så dominerande som man vore frestad att tro med ledning av biografrepertoarens utseende. Detta faktum, i och för sig glädjande, ger ökat intresse och större vikt åt frågan om svensk filmproduktions konstnärliga och kulturella standard.
Statsmakterna och filmen.
Med den ställning filmen så småningom fått i samhället och det vidsträckta inflytande som den därigenom måste tillmätas, kan deti och för sig icke råda någon tvekan om att det allmänna på detta område har viktiga intressen att bevaka. Emellertid ha statsmakterna i vårt land i stort sett uppmärksammat filmen endast i två avseenden: såsom skatteobjekt och såsom föremål för censur. Det allmänna har alltså gentemot filmen intagit en övervägande ne- gativ hållning. De förslag till mera positiva åtgärder som framkommit ha icke lett till något resultat, om man bortser från den begränsade produk- tion av kortfilmer i anslutning till den militära och kulturella beredskapen, som möjliggjorts de två senaste åren genom särskilda anslag av statsmedel och som motiverats av tidsläget.
Om man studerar förhållandet mellan stat och film sådant detta framgår av översikten å sid. 40 f., faller det i ögonen, att intresset för stödåtgärder åt den inhemska filmproduktionen är störst i länder som Italien, Tyskland och Sovjetunionen. Detta sammanhänger uppenbarligen med den i dessa länder rådande principiella uppfattningen om statsmaktens uppgifter och förplik- telser. Det har där framstått som en naturhg sak att främja den nationella produktionen av film ej blott genom direkt eller indirekt ekonomiskt under- stöd utan även och icke minst genom bestämmelser, som avse att hindra eller starkt begränsa importen av utländsk film.
Utan att ingå på den principiella frågan vilja de sakkunniga uttala som sin mening, att en statlig reglering av filmbranschen efter dessa mönster var- ken synes önskvärd eller av förhållandena påkallad. Det torde bättre över- ensstämma med i vårt land hävdvunna begrepp, att inom områden, som ha
med konstnärlig verksamhet att göra, största möjliga frihet lämnas åt det enskilda initiativet, detta i känslan av att långtgående ingrepp från myndig- heternas sida kunna verka mera hämmande än främjande på företagsamhe- ten och hejda den naturliga utvecklingen.
Därtill kommer, att även ur rent praktiska synpunkter en statskontroll över filmbranschen icke för vårt lands vidkommande torde medföra några väsent— liga fördelar. Ett litet land som Sverige saknar förutsättningar att på samma sätt som stormakterna driva fram en egen produktion av filmer, vilken på ett effektivt sätt kan ersätta den genom tullar eller andra restriktioner mins— kade importen av utländsk film. Den svenska filmbranschen, som på grund av den hos oss höga förbrukningen av film är i icke ringa grad beroende av filmimporten, har veterligen heller aldrig framställt några direkta förslag i denna riktning.
Det hör slutligen framhållas, att det aktuella läget inom branschen näppe— ligen talar för ett statsingripande av här antydd art. Dels har på grund av kriget och dess följdverkningar importen av utländsk film försvårats, dels har —— i viss mån som en konsekvens härav — den svenska filmproduktionen kommit in i en period av stark utveckling. Antalet i Sverige förevisade spel— filmer (långfilmer) var 1938 28, 1939 30, 1940 36 och 1941 34, och av offent- liggjorda uppgifter att döma torde för är 1942 ett fyrtiotal filmer vara fär- digställda eller planerade. Jämsides med denna kvantitativa ökning har ock- så en icke obetydlig kvalitativ förbättring av produktionen ägt rum. Huru- vida denna kan tänkas bli bestående eller är av mera tillfällig natur, undan- drager sig de sakkunnigas bedömande.
Under dessa förhållanden ha de sakkunniga ansett sig sakna anledning att taga i övervägande sådana statliga stödformer som i första rummet avse att skydda den svenska filmproduktionen gentemot utländsk konkurrens eller begränsa verkningarna av en sådan konkurrens. Åtgärder som exempelvis det i England m. fl. länder tillämpade systemet med kontingentering —— varige— nom importen av utländsk film regleras i proportion till omfattningen av den inhemska produktionen — eller olika slag av beskattning av utländsk film, t. ex. genom skärpt tull, särskild förevisningsavgift för sådan film eller spe— ciella pålagor på inkomsten av i Sverige visad utländsk film, anse de sakkun- niga åtminstone för närvarande icke vara av behovet påkallade.
Ej heller finna de sakkunniga motiverat att nu upptaga till prövning de olika möjligheter som kunna erbjuda sig att uppmuntra tillkomsten av svensk film överhuvud, t. ex. genom att befria all svensk film från nöjesskatt, genom restitution av nöjesskatten för all svensk film eller genom en sådan differen- tiering av nöjesskatten, att all svensk film komme att beskattas lägre än den utländska.
Åtgärder som de här antydda äro för övrigt enligt de sakkunnigas mening förenade med den bestämda olägenheten, att de drabba utländsk film respek- tive gynna svensk film utan hänsyn till kvaliteten. Det finns nämligen anledning befara, att en på ett eller annat sätt åvägabragt inskränk- ning av importen av utländsk film till en viss grad skulle gå ut över sådana
(
filmer av högre konstnärlig valör, som kunna väntas bli mindre inkomst- bringande än filmer av utpräglad underhållningskaraktär. Utvägen att helt eller delvis befria all svensk film från nöjesskatt eller att restituera denna skatt skulle komma att medföra en privilegierad ställning även för de filmer som ur allmänna kulturvårdande synpunkter måste betraktas som umbär- liga eller mindre önskvärda; måhända kunde den rent av tänkas uppmuntra. produktionen av sådana filmer.
De sakkunniga vilja dock i detta sammanhang framhålla, att enligt deras uppfattning förhållanden framdeles kunna tänkas uppkomma, vilka så vä- sentligt försvåra den inhemska filmproduktionen eller missgynna den svenska filmbranschen, att de nödvändiggöra statliga motåtgärder av ett eller annat slag. Det förtjänar understrykas, att den nuvarande högkonjunkturen för svensk film åtminstone delvis synes bygga på tillfälliga gynnsamma omstän- digheter. Läget kan på denna punkt snabbt förändras. De sakkunniga anse det icke uteslutet, att efter en återgång till normala fredliga förhållanden konkurrensen från den importerade filmen kan bli så betydande att stats- makterna se sig nödsakade att ingripa reglerande på detta område. Även hänsynen till storleken av de belopp som inflyta till de utländska producen- terna genom deras uthyrningsverksamhet i Sverige kan under vissa omstän- digheter motivera ett sådant ingripande.
Av skäl som tidigare framhållits finna de sakkunniga alltså ingen anled- ning föreligga att för närvarande överväga sådana förslag till åtgärder, som skulle taga sikte på att gynna produktionen över huvud taget av svensk film, vare sig direkt, genom ekonomiskt stöd i någon form, eller indirekt, genom åtgärder avsedda att skydda denna produktion för utländsk konkurrens.
Däremot ha de sakkunniga ansett sig böra undersöka möjligheterna att främja tillkomsten av sådana svenska filmer, som uppfylla vissa bestämda krav. Det har nämligen synts synnerligen angeläget, att de strävanden som på sina håll förefinnas att höja den svenska filmens allmänna standard vin- na beaktande och stöd. Filmproduktionen är i lika hög grad som andra företeelser inom kulturlivet, press, litteratur, teater, konst o. s. v., beroende av ekonomiska faktorer, och det är därför förklarligt, om producenterna frestas att lägga större vikt vid filmernas publikdragande egenskaper än vid deras kulturella och konstnärliga halt. Rätt utnyttjad kan emellertid filmen bli en kulturfaktor av stor betydelse, och ej minst ur folkbildningssynpunkt ligger det Vikt på att den svenska produktionen icke blott motsvarar de mini- mikrav som gälla för att film skall få offentligt förevisas, utan därutöver kan skänka mängden av biografbesökare en ur mänskliga och konstnärliga syn— punkter god behållning. Det är ett allmänt intresse, att den svenska film- produktionen kan hållas på en tillfredsställande nivå och uthärda jämförelse med den standard som uppnåtts inom andra grenar av vårt kulturella liv. Detta gäller i första rummet spelfilmerna men även kortfilmer och jour- nalfilmer; till dessa båda senare kategorier skola de sakkunniga återkomma i annat sammanhang.
Det föreligger enligt de sakkunnigas mening särskilda skäl för statsmak- terna att nu ägna uppmärksamhet åt filmen. Det vill nämligen synas, som om tidsomständigheterna i viss mån gjort publikopinionen benägen att på ett annat sätt än tidigare acceptera den allvarligt syftande, konstnärligt vär— defulla filmen. I denna situation vore det utan tvivel av stor betydelse för de ambitiösa producenterna, om dessa icke blott finge känslan av statsmak- ternas stöd i sina strävanden utan därutöver kunde få utsikter till direkt eko- nomisk hjälp i särskilda fall. Om den nuvarande gynnsamma konjunkturen utnyttjas för att vänja publiken vid filmer av konstnärlig halt, år det icke uteslutet att publiksmaken därigenom kan påverkas i positiv riktning. Kan- ske kan man därigenom på längre sikt skapa en opinion för en bestående höjning av den svenska filmens genomsnittliga standard. Skulle statsmakter- na finna anledning att genom direkta åtgärder främja tillkomsten av värde- full svensk film, borde detta också kunna tjäna som en sporre för dem av våra författare, som ha intresse för film och vilja medverka med uppslag och manuskript men vilka för närvarande — med den tämligen ovissa ut- sikten att få konstnärligt högtstående manuskript antagna och inspelade — icke anse det lönt att offra tid och arbete på att skriva för filmen. Men om en utveckling som den här antydda skall komma till stånd, torde det vara nödvändigt att statsmakterna visa sitt intresse genom att i lämplig form ekonomiskt bidraga till framställningen av sådana ur konstnärliga och andra synpunkter särskilt värdefulla filmer, för vilka de enskilda produktionsföre— tagen icke ensamma våga ikläda sig det ekonomiska ansvaret.
Det är här fråga om två slag av filmer, dels sådana som väntas draga så höga inspelningskostnader att dessa icke täckas av de efter ordinär publik- frekvens kalkylerade inkomsterna, dels sådana som till innehåll eller form —— t. ex. i fråga om ämnesval, miljö eller framställningssätt —— representera något nytt, ovant och därför åtminstone till en början för massan av bio- grafbesökare svårtillgängligt och som av detta skäl, även med förhållande- vis låga inspelningskostnader, icke kunna beräknas bli ekonomiskt bärkraf-
tiga.
Villkoren för statligt stöd.
De sakkunniga äro väl medvetna om svårigheten att närmare karakterisera den kategori av filmer, som bör kunna ifrågakomma till ekonomiskt stöd från det allmännas sida. Ser man bort från vissa självklara formella krav på att filmen skall vara av svenskt ursprung, uppställer sig som ett bestämt villkor att en film, som förtjänar stöd, skall —— så långt detta kan bedömas av föreliggande manuskript och andra uppgifter — äga ett ovanligt konstnärligt värde. Den skall vidare i uppfattningen av människor och förhållanden vara präglad av kultur och humanitet. Den skall till syft— ningen vara så allmänmänsklig att den har förutsättningar att fängsla även en publik, som icke har film som specialintresse. Den kan ha karaktären av drama likaväl som av komedi och behöver icke vara bunden till någon
|
!
bestämd ämneskrets eller någon viss åskådning. Den skall vara fri från politiskt partitagande. Några anvisningar utöver dessa allmänna riktlinjer för bedömandet anse de sakkunniga icke erforderliga. Det synes tvärtom angeläget att härvidlag icke draga alltför snäva och preciserade gränser, detta med hänsyn till smakens föränderlighet och det vanskliga i att förutse filmens allmänna utveckling.
Icke desto mindre finna de sakkunniga motiverat, med tanke på vårt lands nuvarande läge, att till åtanke för statligt stöd förorda en särskild typ av filmer eller filmer tillhörande ett särskilt ämnesområde. I den upplysnings- verksamhet rörande nationella värden, som är en angelägen upp- gift just nu och som även delvis bedrivits med statligt stöd, har filmen otvi- velaktigt förutsättningar att göra en insats. Den har möjligheter att konst- närligt levandegöra vad vår sammanhållning kring svenskheten innebär ge— nom att presentera personligheter, episoder och stoff, hämtade ur historien eller nuet och belysande vårt folkstyre och vår rättsordning, vårt arbetsliv i gången och modern tid, vår frihetskärlek. Filmbranschen själv har endast i ringa utsträckning tillvaratagit de möjligheter som här erbjuda sig; säker- ligen har hänsynen till de ekonomiska konsekvenserna lagt hinder i vägen för en produktion efter dessa linjer. Erfarenheten ger nämligen vid handen att filmer, som kräva tidstrogen miljöskildring och ett större uppbåd av med- verkande, i regel äro synnerligen kostsamma. Möjligheten att få de ekono— miska riskerna avsevärt reducerade skulle sannolikt stimulera producenterna till nya initiativ på detta föga odlade fält.
För att undvika missförstånd önska de sakkunniga uttala, att de icke ge- nom att förorda tillkomsten av filmer av den typ som här antytts avse att framdriva propaganda i ordets sämre mening. Värdet av nationellt betonade filmer, vilka hos allmänheten i lätt tillgänglig form åskådliggöra sambandet mellan det förflutna och det närvarande och inskärpa den förpliktande be- tydelsen av våra historiska traditioner, är enligt de sakkunnigas mening i hög grad beroende av att de historiska fakta icke onödigtvis färgas eller till- rättaläggas — även om detta sker i vällovligt syfte —— och att samman- hang och förhållanden icke bli föremål för någon uppenbart tendentiös tolk- ning.
Ä andra sidan anse de sakkunniga icke, att dessa filmer böra ha en ute- slutande eller ens övervägande dokumentarisk karaktär. Lika litet som histo- riska romaner behöva i allt bygga på verkligen timade händelser, lika litet behöver historisk film vara beroende av en närsynt respekt för historiska fakta. Den konstnärliga behandlingen av ett historiskt stoff förutsätter en viss frihet. Man bör ej heller förbise betydelsen för publikreaktionen av att en film är fängslande och underhållande. Sådana egenskaper underlätta för filmen att vinna gehör och skapa intresse för genren som sådan. Under- strykas må även, att enligt de sakkunnigas mening produktionen av filmer med nationell syftning icke är till den grad önskvärd att man därför kan eller bör eftersätta kraven på konstnärlig kvalitet. Detta skulle endast ha till följd att denna typ av film förr eller senare råkade i vanrykte, och där- 4—422487
med skulle betydelsen av statsmakternas insats på fifmens område helt även- tyras.
Olika stödformer.
Önskvärdheten att uppmuntra produktionen av god svensk film i allmän- het och produktionen av nationellt värdefulla filmer i synnerhet kan alltså enligt de sakkunnigas uppfattning göra direkta stödåtgärder från det all- männas sida motiverade. Av de utvägar som därvid stå till buds ha de sak- kunniga stannat inför tre: befrielse helt eller delvis från statlig nöjesskatt för önskvärda filmer, restitution av denna skatt och direkt ekonomiskt stöd åt producent för framställning av dylika filmer.
Vad då först angår frågan om befrielse från eller lindring av nöjesskatten framgår av den såsom bilaga A härvid fogade promemorian angående nöjes— skatt å biografföreställningar, att en differentiering av skatten vid olika slag av sådana föreställningar tidigare övervägts. Det var därvid endast fråga om att särskilja å ena sidan utländsk och å andra sidan svensk film; beträffande den sistnämnda ifrågasattes sådan lindrigare nöjesbeskattning som stadgats för teaterföreställningar. Förslaget byggde på den tanken, att enhetliga bil- jettpriser skulle gälla vid båda slagen av biografföreställningar och att bio- grafägaren sålunda skulle erhålla större nettointäkt vid de lindrigare beskat- tade föreställningarna. Biografägaren skulle i sin tur avstå denna merin— komst genom att erlägga högre hyra för svensk film. i Redan gentemot denna uppdelning kunde invändningar resas, och man ! uttalade farhågor för att en dylik understödsform huvudsakligen skulle kom- ' ma biografägarna och uthyrningsfirmorna till godo. Det synes i varje fall ] klart, att en sådan indirekt metod för understödsverksamheten skulle inne- fatta ett betydande ovisshetsmoment. Otvivelaktigt skulle också tekniska svå- righeter i samband med nöjesskatteuppbörden och kontrollen över skattens behöriga utgörande uppkomma vid en dylik skattedifferentiering. Härtill kommer, att sedan numera nöjesskatten uppdelats mellan stat och kommun, fråga icke längre är om en skattelindring, som skulle drabba nöjesskattein- komsten över huvud taget, utan endast en, som gällde statens andel av den- na. I promemorian har detta förhållande betecknats som ett avgörande skäl mot förevarande alternativ. Det torde också ligga i öppen dag, att nyss an- tydda skattetekniska svårigheter skulle ökas, därest skattedifferentieringen endast skulle taga sikte på den staten tillkommande delen av nöjesskatten.
Även om berörda svårigheter skulle kunna bemåstras, anse de sakkunniga likväl icke, att denna linje erbjuder en framkomlig väg. Det kan knappast förväntas, att den ovissa utsikten att i en mer eller mindre avlägsen framtid i någon form utfå Skattebeloppet för en viss film kommer att få någon som helst stimulerande betydelse för producenten.
Det framgår också av promemorian, att åtskilliga svårigheter skulle upp- stå, om man inom ramen av den nuvarande nöjesskatteförordningen tillgrepe alternativet med ett restitutionsför/arande. Om man därvid tänkte sig att
länsstyrelserna restituerade Skattebeloppet till biografägaren, borde denne på något sätt gottgöra producenten, t. ex. genom att erlägga högre filmhyra för den subventionerade filmen, en anordning som skulle erbjuda ett lika stort moment av osäkerhet som förfarandet med skattebefrielse. En restitution från länsstyrelserna direkt till filmproducenterna synes innebära en alltför kompli- cerad lösning. Förfarandet torde bland annat förutsätta, att skatteintäkten av varje för subvention godkänd film redovisades för sig såväl av biograf- ägaren som av uppbördsmyndigheten vid den senares redovisning till läns- styrelsen av statens andel i skatten.
Även en indelning av biografföreställningarna i olika kategorier, nödvän— diggjord genom att såväl premierade som icke premierade filmer torde kom- ma att visas vid en och samma föreställning, skulle innefatta vissa svårig- heter. Skedde härvid en generalisering genom tillämpning av en »huvudsak— lighetsprincip», så att exempelvis en utländsk journalfilm före en subven— tionsberättigad svensk spelfilm icke skulle förändra föreställningens subven- tionskaraktär, gjordes redan härigenom ett visst avsteg från den principiella utgångspunkten.
Man kan sätta i fråga — och detta gäller även det förstnämnda alterna— tivet —— om det över huvud taget är önskvärt och lämpligt, att subventions— beloppet ställes i direkt relation till nöjesskatteinkomsten av ifrågavarande filmer. Storleken av det belopp som kan tänkas bli restituerat skulle därmed göras beroende av allmänhetens intresse för filmen. Med andra ord: en film, som lämnade ett gott ekonomiskt resultat, skulle erhålla högre subventions- belopp än en, som visade sig mindre publikdragande och därför bättre be- hövde ett understöd.
Slutligen kan anmärkas, att det restituerade Skattebeloppet för en enstaka film knappast är av den storleksordning att det kunde spela någon avgörande roll för producenten.
Frågan om statligt stöd åt filmproduktionen bör därför enligt de sakkunå nigas mening lösgöras från spörsmålet om nöjesskatteförordningens utform- ning.
Det förefaller de sakkunniga som om det tredje alterativet, direkt ekono- miskt stöd åt producenten, skulle erbjuda större möjligheter att effektivt främja en önskvärd produktion. I den mån man över huvud taget kan upp— nå något resultat med ekonomisk hjälp synes man höra utgå ifrån att det gäller att övervinna producentens naturliga motvilja mot att inlåta sig på inspelningsföretag, som innebära mer än normal affärsrisk. En producent kan måhända genom utsikten till ekonomiskt stöd lockas att intaga en mera positiv hållning till ett filmuppslag, som han eljest skulle avvisat eller ställt sig tveksam till. Sålunda har för de sakkunniga framhållits, att en ambitiös producent icke anser att varje film, som spelas in, ovillkorligen måste ge vinst; däremot önskar han, om det gäller en särskilt dyrbar film eller en film, som icke kan anses omedelbart publikdragande, ha säkerhet för att den åtminstone icke åsamkar honom någon större förlust.
Då man icke kan räkna med att en producent börjar inspela en film i den osäkra förhoppningen att filmen sedermera skall befinnas så förtjänstfull att den bör komma i åtanke för statligt stöd, lär man icke kunna undvika någon form av f ö r h a n d 5 h e d 6 m nin g av filmuppslaget. Producenten måste redan innan arbetet igångsättes ha grundad anledning tro, att han är inne på rätta vägar, annars kommer han i de flesta fall att avstå från före- taget. En förhandsbedömning måste därför komma till stånd. Denna bör innebära en granskning av manuskriptet och filmens övriga förutsättningar, regissör, skådespelare, fotograf, samt naturligtvis av den ekonomiska pla- nen. Om prövningen av dessa faktorer lämnar utsikt till en färdig film av den önskvärda typen, bör en på förhand lämnad garanti kunna tjäna som god uppmuntran åt producenten. Skulle det sedermera visa sig, att inkoms- terna av filmen täcka utgifterna eller att filmen till och med lämnar vinst, bör givetvis uppburet stödbelopp återbetalas.
Mot denna form av statligt stöd åt filmproduktionen och den förhandsbe- dömning som därvid förutsättes kunna helt visst olika invändningar riktas.
Först och främst kan det ur principiell synpunkt väcka betänkligheter, att staten på här antytt sätt åtager sig direkta engagemang i filmproduktionen. Man kan på det hela taget ställa sig tveksam till om man på den vägen skall lyckas uppnå de syften som äro avsedda. Statliga ingrepp i den fria före- tagsamheten på konstnärliga verksam-hetsområden ha icke alltid givit för- månliga resultat. Det ligger nära till hands att förmoda, att den instans som får att bedöma, vilka filmer som böra subventioneras, kan komma att göra sitt inflytande gällande på ett sätt, som kan tolkas såsom ett försök från statsmakternas sida att dirigera filmproduktionen. Därtill kommer, att en direkt su'bvention av detta slag måste för att få någon betydelse antagas utgå med avsevärda belopp och att det alltid kommer att bli svårt att bilda sig en mening om huruvida det uppnådda resultatet står i rimlig proportion till kapitalinsatsen.
Även andra argument kunna anföras mot en understödsform av denna karaktär. Det är givetvis förenat med betydande svårigheter att med ledning endast av ett manuskript — även om detta skulle vara i detalj utarbetat — bedöma, vilket konstnärligt värde filmen kommer att äga i färdigt skick. Man måste här räkna med möjligheten, att den färdigställda filmen av olika orsaker ganska ofullständigt eller åtminstone icke helt motsvarar de förvänt- ningar, som manuskriptet givit anledning till.
Man måste också taga i betraktande, att manuskriptet till en film ofta kan bli föremål för ändringar under inspelningens gång. Sådana ändringar äro väl i regel mindre väsentliga, men det är icke helt uteslutet att de någon gång kunna bli så genomgripande, att de rubba själva förutsättningarna för förhandsbedömningens resultat. Även har man velat göra gällande, att en svårighet kunde visa sig ligga däri att allmänheten och filmkritiken kom- me att ställa särskilt höga krav på filmer, som tillkommit med stöd av stats- medel.
De sakkunniga äro klart medvetna om att dessa och kanske ytterligare in—
! i l l l !
vändningar kunna göras, men de ha efter noggrann prövning icke kunnat fin- na någon lösning, som lovar bättre möjligheter att främja produktionen av önskvärda filmer. Om man skall vinna syftet med föreliggande utredning, synes detta icke kunna ske på ett effektivt sätt med mindre staten ekonomiskt engagerar. sig i vissa filminspelningar och, liksom varje producent, ikläder sig bestämda risker. Det skulle uppenbarligen i alla avseenden minska ris- kerna, om man kunde tänka sig att den granskning som måste äga rum, in- nan ett subventionsbelopp ställes till förfogande, skedde först då filmen vore färdigställd men ännu ej utsläppts i marknaden. Man kan emellertid med sä— kerhet förutse, att ingen producent skall vara villig att börja inspelningen av en film, vars ekonomiska resultat han bedömer som skäligen ovisst eller di- rekt förlustbringande, i förtröstan på att den färdiga filmen skall befinnas värdig ett stödbelopp av den storlek att detta uppväger riskerna.
För att stimulera framställningen av en film eller ett visst slag av filmer räcker det alltså icke att ställa i utsikt statligt stöd under inspelningens gång eller då en film är fullbordad. Detta måste kunna ske redan på ett för- beredande stadium. En producent skall ha möjlighet att få ett filmuppslag, en synopsis eller ett utkast till manuskript, som han anser vara av värde u—r här berörda synpunkter, underkastat en granskning. Om denna ger vid handen att förutsättningar finnas för att det färdiga manuskriptet skall kun— na läggas till grund för en ur det allmännas synpunkt önskvärd film, kan producenten låta utarbeta ett slutgiltigt manuskript — vilket för övrigt krä— ver arbete och kostnader — och med ledning av detta manuskript jämte andra tillgängliga uppgifter skall sedan beslut fattas om och i vad mån stöd av stats- medel kan ifrågakomma.
Möjligheten till en förhandsbedömning bör alltså förefinnas. Lika nöd- vändigt är att subventionssummans storlek blir rätt avvägd. Detta är givet- vis en mycket svår och ömtålig uppgift. Den innebär skyldigheten för bedöm— ningsinstansen att på grundval av den kostnadskalkyl som producenten framlägger bilda sig en uppfattning om vad som kan anses vara ett skäligt belopp i varje särskilt fall och med hänsyn till föreliggande omständigheter. Kostnaderna för framställning av film äro beroende av en mångfald olika faktorer. Man torde böra utgå från att det av staten garanterade beloppet. som ställes till producentens förfogande för framställning av en viss film, icke får överskrida en tredjedel av de beräknade kostnaderna för filmen. Då -— enligt uppgifter som ställts till utredningens förfogande av några ledande svenska produktionsföretag — en film i genomsnitt drager en kostnad av 200 000 51 300 000 kronor, skulle alltså det statliga bidraget i genomsnitt upp- gå till omkring 67 000 51 100 000 kronor. Emellertid måste man räkna med att de filmer, på vilka särskild omsorg nedlägges och där man icke vill pruta av på den konstnärliga ambitionen, ofta bli väsentligt dyrare att framställa. Särskilt gäller detta om filmer, som behandla historiska ämnen och vilka följaktligen kräva exceptionellt kostsamma och vidlyftiga dekorationsbyggen, stor uppsättning dyrbara kostymer och tidstrogen rekvisita. I sådana fall kan totalkostnaden ökas med ända upp till 50 procent. Den statliga insatsen
skulle då bli 150 000 kronor, vilket belopp enligt de sakkunnigas mening bör vara det högsta som kan ifrågakomma för en film.
Kostnaderna för framställning av film bero emellertid som nämnts av en mängd olika faktorer. Några av dessa kunna i förväg fastställas, men oförutsedda omständigheter, t. ex. sjukdomsfall och otjänliga värderleksför- hållanden, kunna kullkasta alla beräkningar. De sakkunniga finna det där- för skäligt, att om dylika oförutsedda omständigheter under inspelningens gång avsevärt fördyra en film, producenten bör ha möjlighet att få garanti— summan höjd i proportion till de ökade kostnaderna, dock så att denna icke uppgår till mer än en tredjedel av totalkostnaden eller högst 150 000 kronor.
På grund av den osäkerhet som vidlåder förhandskalkyler vid inspelning av film anse de sakkunniga den möjligheten böra hållas öppen, att en pro- ducent skall kunna erhålla statligt stöd i här föreslagen form även på ett senare stadium av en films tillblivelse. Sådana fall kunna väl tänkas in- träffa, där vederbörande producent igångsatt inspelningen av en konstnärligt värdefull film i förhoppning om att den skall bära sina egna kostnader, men där en rad ogynnsamma faktorer under inspelningen, vilka icke kunnat för- utses, väsentligt rubbat kostnadsberäkningarna. Under förutsättning att filmen i fråga motsvarar höga konstnärliga krav — efter manuskript och annat tillgängligt material att döma —— och att inspelningen från början varit baserad på sunda ekonomiska kalkyler, bör filmens pro- ducent erhålla ekonomiskt stöd i samma utsträckning och enligt sam- ma -villkor som förut nämnts. Den omständigheten att en planerad film icke i vanlig ordning varit föremål för bedömningsinstansens prövning, anse de sakkunniga alltså icke behöva utgöra hinder för att producenten kan komma i åtnjutande av statligt stöd. Även en färdigställd film bör kunna komma i fråga härför, dock under förutsättning att filmen före premiären understäl- les bedömningsinstansen för granskning. Garanti bör icke beviljas producen- ten, sedan en film väl är utsläppt i marknaden.
Man kan, såsom av det föregående framgår, icke undgå att räkna med be- tydande belopp, då det gäller ekonomiskt stöd åt svensk filmproduktion en- ligt de riktlinjer de sakkunniga föreslagit. Dock önska de sakkunniga fram- hålla, dels att kostnaderna för filminspelning i och för sig äro höga och att stödbeloppen för att äga någon stimulerande effekt måste avvägas i pro- portion därtill, dels att det med all sannolikhet blir fråga om ett jämförelse- vis ringa antal filmuppslag, som över huvud taget kan komma i åtanke för erhållande av subvention. Vad antalet beträffar blir detta självfallet bero- ende såväl av bedömningsinstansen och dess arbetssätt som framför allt av hur stort belopp som denna får till sitt förfogande. De sakkunniga återkom- ma i annat sammanhang till denna fråga. Här skall dock ånyo betonas, att det av producenten disponerade beloppet endast bör ha karaktären av en garanti och alltså skall återbetalas i händelse filmen lämnar vinst.
De grunder och metoder för subventionering av filmproduktionen, vilka här angivits, äro de enligt de sakkunnigas uppfattning mest praktiska och i
längden mest effektiva. trots att de samtidigt äro förenade med vissa olägen- heter. I avsikt att även utan att tillgripa direkt ekonomiskt stöd kunna uppmuntra produktionen av god svensk film, ha de sakkunniga övervägt möjligheten att genom offentligt erkännande i en eller annan form utmär- ka filmer, som utan att motsvara kraven på statligt stöd eller ha varit ifråga- satta till sådant dock äga betydande kulturella och konstnärliga förtjänster. De sakkunniga ha emellertid ansett det lämpligen böra överlämnas till den bedömningsinstans som skall handlägga subventionsfrågorna att på grundval av vunna erfarenheter närmare pröva och utforma detta uppslag.
Fyllnadsfilmen.
De förslag som här framlagts ha haft avseende uteslutande på spelfilmen. I fråga om kortfilmen och journalfilmen ligga förhållandena väsentligt an- norlunda till. Här må endast erinras om att den svenska kortfilmsproduk- tionen nästan genomgående varit av hög kvalitet. De ledande svenska pro- ducenterna ha uppenbarligen betraktat det som en ambitionssak att tillhan- dahålla den biografbesökande allmänheten ett omväxlande program och där- för sett till, att spelfilmen, kvällens huvudnummer, kompletterats med en god kortfilm, ofta även med en journal.
Den inhemska produktionen av kortfilm har berört en mångfald olika om- råden, givit värdefulla inblickar i svensk företagsamhet, skildrat svenskt folkhv och svensk natur samt verksamt bidragit att öka kännedomen om vårt land både bland oss själva och i utlandet, där åtskilliga av dessa fil— mer funnit avsättning. Ej minst i nuvarande läge är det av betydelse att en sådan produktion finnes att tillgå. Med hänsyn härtill och med tanke på fil- mens allmänna propagandavärde ha också olika statliga organ fått möjlig- het att i samarbete med enskilda filmföretag framställa kortfilmer, som ur skilda synpunkter kunnat betraktas såsom önskvärda. Sålunda har försvars- stabens filmdetalj med hjälp av särskilda anslag kunnat framställa ett sex- tiotal kortfilmer, som skänkt en åskådlig bild av hur vårt fö—rsvarsväsen ar- betar och verkar. Riksgäldskontoret har anlitat kortfilmen i propagandan för försvarslånen. Slutligen har statens informationsstyrelse igån—gsatt en för- söksproduktion av kortfilmer, Vilka haft till ändamål att antingen mera all- mänt stärka känslan för svenska traditioner och nationell sammanhållning eller direkt anknyta till företeelser, som aktualiserats av vårt försörjnings- läge.
De sakkunniga ha i annat sammanhang variti tillfälle att uttala sin upp- fattning om värdet av denna senare upplysnings- och propagandaverksamhet och sin önskan att den måtte fullföljas. Emellertid synes det i hög grad an- geläget, att en svensk kortfilmsproduktion kan upprätthållas och utvecklas även under normala förhållanden. Enär denna produktion i och för sig icke torde vara inkomstbringande eller ens betala sina egna kostnader, är det ovisst, om eller hur länge filmföretagen skola vara beredda att fortsätta den efter nuvarande riktlinjer. I varje fall har aktiebolaget Svensk filmindustri
sedan något år tillbaka ansett sig böra väsentligt inskränka sin produktion av detta slags filmer. Det är också känt, att till fyllnadsprogram erforderlig kort- film kan erhållas från utlandet för betydligt lägre kostnad än den en motsva- rande inhemsk kort-film betingar. De sakkunniga ha därför funnit nödvändigt att överväga åtgärder, som kunna vara ägnade att vidmakthålla producen- ternas intresse för sådan film med bevarande av dess nuvarande goda stan- dard.
Olika förslag ha framkommit i detta syfte. Bland annat har man varit in- ne på tanken att genom särskild författning stadga, att tillsammans med var- je svensk spelfilm skulle obligatoriskt visas en svensk kortfilm och att i ett program, där svensk kortfilm ingår, denna skulle betalas antingen med en engångssumma, beräknad efter en minimitariff per meter, eller med en viss procent av hyresbeloppet för i programmet ingående spelfilm.
De sakkunniga anse ingendera utvägen tillrådlig. Bortsett från de princi- piella betänkligheter mot ett statsingripande på detta område, vilka tidi- gare anförts, synes förslaget om obligatorisk visning av svensk kortfilm icke innebära någon garanti för att kvaliteten av den film som sålunda i ökad utsträckning kommer till kan hållas på en tillfredsställande nivå. Tvärtom förefaller det som om erfarenheterna från exempelvis Finland, där detta system tillämpats, närmast ge vid handen att man uppnår en kvantitativ ökning på kvalitetens bekostnad. Samma invändning torde vara tillämplig beträffande den föreslagna bestämmelsen om fixerad ersättning för förhyrd eller försåld kortfilm.
Man har också varit inne på tanken, att distributörerna av utländsk spel- film skulle åläggas att i viss omfattning tillhandahålla svensk kortfilm så- som fyllnadsprogram. Även denna utväg synes mindre tilltalande.
De sakkunniga vilja i stället förorda, att produktionen av inhemsk kort- film främjas på så sätt, att den bedömningsinstans som skall handlägga sub- ventionsfrågor för spelfilmer också får till uppgift att bereda ekonomiskt stöd i lämplig utsträckning åt producenter av sådana kortfilmer, som ur allmänt kulturella synpunkter kunna betecknas såsom värdefulla och även konstnär- ligt sett motsvara höga krav. Detta torde lämpligen kunna ske genom att nämnda instans dels själv tager initiativet till önskvärda kortfilmer och träf- far överenskommelse om framställning av sådana med olika producenter, dels också står till förfogande för granskning av uppslag till kortfilmer och i fall, då uppslagen förefalla lovande, utfäster sig att bidraga till kostnaden för inspelningen.
En kortfilm drager i regel en kostnad av mellan 5 000 och 15 000 kronor. De sakkunniga anse det synnerligen önskvärt, att medel i erforderlig ut- sträckning ställas till förfogande för framställning av minst ett tiotal kort- filmer per år. Dessa filmer skola, vare sig de tillkomma helt eller delvis med statligt stöd, äga ett allmänintressant innehåll och vara av hög konstnärlig valör. Det bör givetvis betraktas som en förtjänst, om motiven väljas så att de ha förutsättningar att fängsla även utländsk publik och följaktligen kun- na användas i upplysningstjänsten rörande Sverige. Däremot ha de sakkun—
nia icke avsett att i den kategori filmer, varom här är fråga, skola ingå rena undervisnings— eller propagandafilmer. Behovet av sådana filmer är visser- ligen för närvarande betydande och kommer troligen att göra sig gällande även framdeles, men det bör enligt de sakkunnigas mening ankomma på ve- derbörande myndigheter att själva ombesörja framställningen av filmer med dylika begränsade syften. Sålunda bör exempelvis produktionen av kortfil- mer, som belysa vårt försvarsväsen, fortfarande omhänderhavas av militär myndighet.
De sakkunniga vilja även i vad det gäller kortfilmsp'roduktionen ifråga- sätta, om icke offentliga utmärkelser —— av ekonomisk eller annan art — åt årets bästa kortfilmer eller eventuellt åt en producent, som ägnat särskild om- sorg åt sådan produktion överhuvud, skulle stimulera filmföretagens intresse för denna gren av verksamheten.
Även journalfilmen erbjuder enligt de sakkunnigas uppfattning ett ej ringa intresse ur allmänna synpunkter. Journalfilmen fyller i biografprogrammet en med kortfilmen jämförlig uppgift. Liksom oftast kortfilmerna stå även jour- nalbilderna i regel till biogra-fägarens disposition utan extra kostnad; de ingå i erforderlig utsträckning i det av filmuthyraren levererade tvåtimmarspro- grammet.
I Sverige har journalfilm under många år uteslutande framställts av en enda officin, aktiebolaget Svensk filmindustri, vilken troligen lagt ned avse— värda belopp på denna produktion. Sedan ett par år tillbaka distribueras yt- terligare en journal av svenskt ursprung, den s. k. Junexjoumalen. Icke desto mindre kommer alltjämt det långt övervägande antalet av de journalbilder som visas på svenska biografer från utländska filmföretag. Under normala förhål- landen kan detta faktum i och för sig knappast ge anledning till större betänkligheter. Annorlunda ställer sig däremot saken i nuvarande utrikes- politiska läge. Det är nämligen uppenbart, att de journaler som härröra från producenter i de krigförande länderna i regel ha en mer eller mindre påtaglig propagandakaraktär, även om de ibland innehålla aktuella bilder också från vårt land. Detta gäller ej minst om sådana journaler, till vilka den utländska producenten låtit utredigera en kommenterande text med svenskt tal.
Det synes de sakkunniga önskvärt att den utländska filmpropagandan i möjligaste mån begränsas, och då uppenbarligen den svenska produktionen av journalbilder just nu fyller en mycket viktig uppgift, ha de sakkunniga ve- lat fästa uppmärksamheten även på detta område av svensk filmproduktion. De sakkunniga, som icke äro beredda att nu föreslå några åtgärder, anse lämpligt, att den bedömningsinstans som är avsedd att handlägga subven— tionsfrågorna jämväl får till uppgift att följa utvecklingen beträffande jour- nalfilmen och framlägga de förslag som i denna del kunna visa sig erfor- derliga.
Organisationsfrågor.
De sakkunniga ha alltså kommit till den uppfattningen, att med sannolik- het förutsättningar finnas att effektivt främja tillkomsten av önskvärda svenska filmer genom att ekonomisk garanti i viss omfattning och på vissa villkor ställes till förfogande för producent, som planerar inspelning av sådan film. Detta gäller i första hand spelfilmen. I fråga om kortfilmen förorda de sakkuniga dels statligt initiativ till produktion av önskvärd kort— film, dels ekonomiskt stöd åt producent, som planerar inspelning av sådan film, genom bidrag av statsmedel till framställningskostnaden.
Kostnaderna för stödverksamheten torde lämpligen böra bestridas från en för ändamålet inrättad fond, filmfonden, till vilken medel skola anvisas såsom avsättningsanslag på driftbudgeten. Fonden bör stå under statskontorets förvaltning. Reglemente för filmfonden torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t. Här nedan skola angivas de huvudsakliga grunderna för fondmedlens disponerande, såsom de sakkunniga tänkt sig dem. Synnerligen önskvärt vore att bestämmelsen om anslagets disponerande kunde så avfattas att det för ett visst budgetår anvisade beloppet, till den del det icke förbru- kades under budgetåret, kunde stå till förfogande även i fortsättningen.
Den ifrågasatta garantin bör som regel få formen av räntefria [än (film- lån), som från filmfonden beviljas till framställning av svenska spelfilmer, vilka äga synnerligt värde ur konstnärliga och kulturella synpunkter, och särskilt sådana med nationell syftning. Beträffande principerna för denna låneverksamhet hänvisas till den föregående framställningen. Erinras mä emellertid, att enligt de sakkunnigas mening filmlån skall få beviljas med belopp, motsvarande högst en tredjedel av den för ifrågavarande film skäli- gen beräknade produktionskostnaden, dock icke i något fall över 150000 kronor, samt att framställning om erhållande av filmlån skall kunna göras intill den tidpunkt då filmen utsläppts i marknaden, (1. v. s. förevisats offent- ligt. Någon säkerhet bör i betraktande av låneverksamhetens syfte ej krävas. Utbetalningen av beviljat lån synes som regel böra ske successiv-t allt efter- som inspelningen fortgår. Filmlån bör återbetalas inom två år från den första offentliga förevisningen. Befrielse helt eller delvis från återbetalningsskyldig- het skall kunna medgivas i den mån producentens inkomst av filmen _— d. v. 5. vad som återstår för producenten, sedan från bruttointäkterna av- dragits nöjesskatten samt biografrörelsens och distributionens andelar av dessa — visas understiga kostnaden för framställning av filmen till och med den första kopian. Den beslutande myndigheten förutsättes därvid skola noggrant pröva riktigheten och skäligheten av samtliga de element som ingå i de åberopade räkenskaperna.
Om alltså den normala stödformen, vad angår spelfilmer, skall vara lån från filmfonden, kunna dock fall tänkas förekomma, då stödbeloppet ej be— höver omedelbart ställas till producentens förfogande; detta gäller då frå- gan om subvention väckts först sedan filmen helt eller i det närmaste färdig— ställts. I dylika fal-l bör den myndighet som handhar stödverksamheten kun— na bevilja producenten garanti i form av ett villkorligt bidrag från filmfon-
1 | i t
den intill visst belopp, bestämt enligt samma grunder som skola gälla i fråga om filmlånen. Detta bidrag skall producenten äga lyfta endast under för- utsättning att och i den mån filmen enligt vad ovan angivits visar under- skott. Framställning härom torde av anslagstekniska skäl böra göras inom två år från filmens första offentliga förevisning.
Från filmfonden skola, som nämnts, vidare bestridas kostnader för fram- ställning av kortfilmer. Några närmare föreskrifter synas i denna det icke påkallade, utan det bör ankomma på den instans som skall handhava verk— samheten att efter gottfinnande på lämpligt sätt använda de fondmedel som ställas till förfogande för ändamålet.
För att en film över huvud taget skall konnna i fråga för län eller bidrag från filmfonden bör som regel krävas, att producenten är ett svenskt företag, att filmmanuskriptcts författare eller bcarbetare är svensk med- borgare, att filmens interiörer äro inspelade i Sverige samt att minst 75 procent av sammanlagda lönebeloppen till i filmen medverkande konst- närlig och teknisk personal tillfalla svenska medborgare.
Givetvis är det icke möjligt att med någon högre grad av säkerhet på förhand bedöma, i vilken omfattning de sålunda erbjudna möjligheterna till ekonomiskt stöd åt filmproduktionen kunna komma att tagas i anspråk. [ avvaktan på att erfarenheter härom skola vinnas vilja de sakkunniga före- slå, att det årliga anslaget till fonden bestämmes till 500 000 kronor. Härav torde 400000 kronor böra beräknas för spelfilmsproduktionen och 75 000 kronor för framställningen av kortfilmer eller andra filmer, till vilka det framdeles kan befinnas påkallat att lämna bidrag av statsmedel. Äter- stoden skulle användas till bestridande av förvaltningskostnaderna för det statliga organ, som enligt vad nedan närmare utvecklas föreslås skola hand- hava förevarande arbetsuppgifter, samt till oförutsedda ändamål.
De föreslagna beloppen äro ansenliga. Såsom förut framhållits måste man emellertid räkna med stora siffror, om den statliga insatsen överhuvud skall få någon effekt. Det bör också kunna förutsättas, att de i form av lån utgivna beloppen i ej ringa omfattning skola komma att återbetalas. De sak- kunniga vilja i detta sammanhang erinra om att det allmänna årligen offrar stora summor för andra kulturella ändamål av jämförlig art. Under år 1941 anvisades av 'lotterimedel sammanlagt närmare 24 miljoner kronor som bidrag till teaterväsendet och över 500000 kronor till stöd för konsert- verksamheten. Det nu föreslagna anslagsbeloppet, 500000 kronor, motsva- rar endast 4 procent av den under budgetåret 1941/42 influtna statliga nöjes- skatten och sannolikt mindre än 6 procent av den del därav, som härrörde från biograferna.
Vad angår frågan om vilken instans som skall ombesörja de nya arbets— uppgifter som här framställa sig, vilja de sakkunniga förorda att ett särskilt organ inrättas, förslagsvis benämnt s t a t e n 3 f i l m 11 åt m n d, för att under Kungl Maj:t handhava ledningen av den statliga stödverksamheten på film- produktionens område. Såsom en central uppgift härvidlag framstår ålig-
gandet att bereda och avgöra frågor rörande användningen av de medel som från filmfonden ställas till nämndens förfogande för stödjande av den in- hemska filmproduktionen. På nämnden skall sålunda ankomma att pröva framställningar från filmproducenter om erhållande av filmlån eller bidrag till framställning av spelfilmer samt om befrielse från återbetalningsskyldig- het. Nämnden skall vidare på sätt förut angivits dels själv taga initiativ till produktion av kortfilmer, dels pröva framställningar från producenthåll om bidrag till inspelning av dylika filmer. I den mån en medverkan från statens sida genom bidrag från filmfonden till produktion av andra slag av filmer än spel- och kortfilmer framdeles kan befinnas påkallad —— man synes här närmast ha anledning tänka på journalfilmerna — bör befattningen med dit- hörande frågor även ankomma på filmnämnden.
De uppgifter, vilka skola åvila filmnämnden såsom organ för det allmän- nas positiva intresse i fråga om filmväsendet, böra emellertid enligt de sak- kunnigas mening icke begränsas till denna rent ekonomiska stödverksamhet, utan nämnden skall överhuvud verka för det svenska filmväsendets utveck- ling i konstnärligt och kulturellt hänseende. För att kunna fylla denna upp- gift måste nämnden med uppmärksamhet följa förhållandena inom film- väsendet i Sverige och utlandet. Den bör sålunda stå i nära kontakt med de olika statliga organ och enskilda sammanslutningar här i landet, som syssel- sätta sig med filmfrågor, samt söka knyta förbindelser med motsvarande ut- ländska institutioner för utbyte av informationer.
En betydelsefull uppgift bör nämnden ha att fylla som remissinstans i ämnen, vilka röra filmväsendet. Det torde få förutsättas, att Kungl. Maj:t och vederbörande myndigheter komma att utnyttja nämndens sakkunskap genom att inhämta dess utlåtande så snart fråga uppkommer om att anvisa medel till filmproduktion, så att nämnden blir satt i tillfälle att deltaga i planläggningen även av sådan produktion som den ej själv har att taga ome- delbar befattning med, såsom framställningen av militär kortfilm och annan film för propaganda- eller undervisningsändamål. Givetvis bör det ankom- ma på filmnämnden att, då den därtill finner anledning, opämint hos Kungl. Maj:t och myndigheterna göra framställningar i frågor, som falla inom dess verksamhetsområde. Den bör även, om så påkallas, stå de enskilda företa— gen inom film- och biografbranschen till tjänst med upplysningar och råd i dylika frågor.
De vittgående såväl ekonomiska som kulturella uppgifter, vilka skola åvi- la filmnämnden, komma att ställa stora krav på dennas omdömesgillhet och kapacitet. Det är därför av vikt, att nämnden får en ur skilda synpunk- ter lämplig organisation och sammansättning.
För att nämnden skall kunna arbeta med tillräcklig effektivitet och smi- dighet torde antalet medlemmar böra vara relativt litet. Någon fackrepresen- tation, som med nödvändighet måste bli månghövdad, synes redan av denna anledning icke böra förekomma inom nämnden; härtill kommer att nämn- den, för att uppbäras av allmänt förtroende, bör stå fri gentemot de en- skilda företagarintressen som beröras av dess verksamhet. Behovet av fack- kunskap kan med fördel tillgodoses genom att nämnden bemyndigas anlita
särskilda experter för överläggningar och samråd rörande förekommande spörsmål.
De sakkunniga vilja för sin del förorda, att filmnämnden skall bestå av fem för olika grenar av svenskt kulturliv representativa personer, vilka hy— sa intresse för filmen och äro förtrogna med allmänna angelägenheter. Le- damöterna böra för tre år i sänder förordnas av Kungl. Maj:t, som tillika utser en av dem till ordförande i nämnden. Av ledamöterna bör en vara ' insatt i finansiella och rättsliga frågor.
Filmnämndens sekreterare bör förordnas av Kungl. Maj:t, som därtill kan utse någon av nämndens ledamöter. Bland de arbetsuppgifter som skola åvila sekreteraren märkes den att under redogöraransvar förvalta de me- del som ställas till nämndens förfogande ävensom skyldigheten att, där ej nämnden för visst fall annorlunda bestämmer, bereda och föredraga ären- dena samt företaga av nämnden beslutade utredningar. Med hänsyn till den viktiga ställning sekreteraren måste komma att intaga synes det lämpligt att han skall äga deltaga i nämndens överläggningar, även om han icke är ledamot.
Då ordförandeposten torde komma att taga mycken tid i anspråk, synes det skäligt att den förenas med ett arvode, vilket av de sakkunniga före- slås till 2 400 kronor om året. Till ledamöterna bör dagarvode utgå enligt , bestämmelserna i kommittékungörelsen. Befattningen som sekreterare blir ! utan tvivel krävande. Huruvida göromålens omfattning kommer att fordra ' att befattningen uppföres som helavlönad, torde erfarenheten få utvisa; de sakkunniga anse sig för närvarande kunna utgå från att sekreteraren skall inneha även annan anställning. Med hänsyn till angelägenheten av att till sekreterarposten förvärvas en dugande och högt kvalificerad kraft, vilja de sakkunniga dock förorda att sekreterarens arvode icke bestämmes till lägre belopp än 6000 kronor om året; skulle till befattningen utses en av filmnämndens ledamöter, bortfaller givetvis rätten till dagarvode. Till nämn-' dens förfogande böra vidare ställas medel till arvoden åt experter, till kon- torskostnader (renskrivning och expenser) samt till reseersättningar. Att på förhand, innan någon erfarenhet vunnits rörande filmnämndens arbete, med någon högre grad av tillförlitlighet uppskatta medelsbehovet till dessa än- damål, ställer sig självfallet mycket svårt. Nedanstående statförslag utgör endast ett försök från de sakkunnigas sida att approximativt beräkna de årliga kostnaderna för nämnden:
Arvode till ordföranden .................................. kr. 2 400 Dagarvoden till ledamöterna .............................. » 2000 Sekreterararvode ........................................ » 6 000 Expertarvoden ............................................ » 3 500 Skrivhjälp och expen'ser .................................. » 3500 Reseersättningar .......................................... » 600
Summa kr. 18000.
Instruktion för filmnämnden torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t. För— slag till instruktion bifogas (bilaga F).
Bilaga A.
P. M. angående nöjesskatt å biografföreställningar.
Upprättad av BYRÅCHEFEN HJALMAR NORDFELT.
1. Tidigare författningar om nöjesbeskattning.
1919 års förordning. Beskattning av offentliga nöjestillställningar infördes i vårt land genom förordning den 30 maj 1919, nr 256.
I propositionen i ämnet till 1919 års riksdag uttalade föredragande departements- chefen (statsrådet Thorsson), att den ständigt fortgående stegringen av statens och kommunernas utgifter nödvändiggjorde en skärpning av redan utgående skatter och uppsökande av nya skattekällor. Nära till hands syntes då ligga, att i större ut- sträckning än dittills varit fallet taga i anspråk den skatteförmåga, som yttrade sig i utgifter för lyx eller nöjen.
Vid övervägandet av en skatt på inträdesavgifterna vid offentliga nöjestillställ- ningar hade man först att taga ställning till frågan, om denna beskattning borde givas karaktären av en statlig eller en kommunal skatt. I anslutning till den stånd- punkt, som intagits av kammarrätten i avgivet remissyttrande, förordade departe- mentschefen det senare alternativet. Då emellertid behovet av ökade inkomster na- turligen icke gjorde sig lika starkt gällande i alla kommuner, ansågs det lämpligt att lägga i varje särskild kommuns hand att själv avgöra, huruvida inom densamma nöjesskatt skulle upptagas eller icke. I enlighet härmed föreslogs i propositionen, att nöjesskatten skulle bli en rent kommunal, icke obligatorisk skatt, vilket även blev riksdagens beslut.
Vad angår principerna i övrigt för nöjesbeskattningen uttalades i 1919 års propo- sition, att nöjestillställningarnas egen beskaffenhet i första hand syntes böra vara avgörande för frågan, om skatt vid dem skulle uttagas eller ej, liksom vid själva av— vägandet av skatten. I konsekvens härmed syntes nöjesskatten böra omfatta alla tillställningar, i vilka nöjes— eller förströelscmomentet vore det enda eller huvud- sakliga. Där förutom nämnda moment ett annat och högre syfte inginge i tillställ- ningiarna, borde skatten göras i motsvarande mån lindrigare. Vid skattesatsernas be- stämmande syntes därjämte i görligaste mån hänsyn böra tagas till nöjenas större eller mindre kulturella värde.
I syfte att tillgodose dessa synpunkter stadgades, att nöjesskatten skulle utgå enligt tre skilda taxor för olika i förordningen angivna slag av nöjestillställningar. Därvid hänfördes till
taxa I konsert, opera— och annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans,
taxa II biografföreställning, samt taxa III alla övriga under förordningen hörande nöjestillställningar, såsom cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, uppvisning i professionell idrott, danstillställning, kapplöpning m. m.
Till nöjestillställning hänfördes enligt förordningen icke tillställning, som tjänade vetenskapligt ändamål eller anordnats i undervisnings- eller uppfostringssyfte.
I regel skulle skatten upptagas i form av en avgift på biljett eller annat bevis, som berättigade till deltagande i tillställningen.
Enligt taxa I utgick skatten med 5 öre för varje påbörjad 50-öring av biljett- priset, således 10 procent av biljettens nettopris vid alla jämna 50-ta1 ören och en något högre procent vid priser däremellan.
I taxa II var skatten också 5 öre för den första och ytterligare 5 öre för den andra påbörjade 50-öringen av biljettpriset men sedan ytterligare 10 öre för varje påbör- jad 50-öring. Vid t. ex. ett biljettpris av 2 kronor blev sålunda skatten 30 öre eller 15 procent av nettopriset.
I tara III differentierades skatten för ett flertal olika prislägen å inträdesbiljet- terna på sätt som innebar, att skatten alltid blev minst 20 procent av nettopriset samt vid biljettpris från och med 1 krona alltid minst 10 öre högre än enligt taxa II och alltid jämnt dubbelt så stor som enligt taxa I.
I en särskild tillämpningskungörelse (S.F.S. 1919: 529) stadgades bland annat, att, där kommun ej annorlunda bestämde, den myndighet, som hade att verkställa upp- hörd av kommunalutskylder, hade att i enlighet med gällande grunder fastställa be- loppet av samt uppbära nöjesskatten.
1939 års förordning. Efter år 1919 ha motionsvis väckta förslag om nöjesskattens ombildning till statsskatt vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning
( men alltid avvisats. Vid 1939 års urtima riksdag framlades emellertid proposition med förslag till förordning om statlig nöjesskatt. Däri anförde föredragande departe- mentschefen (statsrådet Wigforss) bland annat följande:
I nu rådande statsfinansiella läge har jag ansett det nödvändigt att, vid sidan av ny eller skärpt beskattning på andra områden, taga i anspråk även den möjlighet till ökade statsinkomster, som kan beredas genom införande av en statlig nöjesskatt. Tidigare vid flera tillfällen inom riksdagen motionsvis framställda förslag om nöjesskattens ombildning till statsskatt ha visserligen blivi-t avvisade. Som skäl härför har huvudsakligen åberopats,
! att nöjesskatten för ett stort antal kommuner hade en avsevärd finansiell betydelse även- som att, om nöjesskatten ombildades till statsskatt, svårigheter och oskäliga kostnader kunde antagas uppstå för statsmyndigheterna vid skattens handhavande. Dessa invänd— ningar förlora emellertid i styrka, därest några inskränkningar i den kommunala be- skattningsrätten på förevarande område icke göras utan en statlig nöjesskatt .införes vid sidan av den kommunala och uppbäres i samband med denna genom de kommunala myn- digheternas försorg. Även i andra avseenden synes en statlig nöjesskatt lämpligen kunna anknytas till vad som gäller i fråga om den kommunala nöjesskatten.
Sålunda torde den statliga nöjesskatten böra omfatta samma slag av nöjestillställningar som i 1919 års förordning angivas såsom skattepliktiga. Av praktiska skäl — framför allt önskemålet att göra uppbördsförfarandet så enkelt som möjligt — lärer det också vara motiverat att låta statlig nöjesskatt utgå allenast i kommun, där skatt enligt nyss- nämnda förordning uttages. Ur statsfinansiell synpunkt får en dylik begränsning av be- skattningen antagas vara av underordnad betydelse, alldenstund beskattningsbara nöjestill- ställningar endast i jämförelsevis ringa utsträckning torde förekomma i kommuner, som för närvarande ej uttaga nöjesskatt.
Här kan anmärkas, att under är 1938 nöjesskatt uttogs i alla städer utom Tors- hälla, Huskvarna och Höganäs, i 837 procent av antalet köpingar, 67 procent av antalet municipalsamhällen och i 47'3 procent av antalet landskommuner.
Den statliga nöjesskatten — som alltså skulle utgå för de nöjestillställningar, som avsågos i 1919 års förordning, men endast i kommun, där avgift enligt denna för- ordning uttogs — skulle för alla slag av tillställningar utgå med samma belopp som den kommunala nöjesskatten enligt taxa I, således med 5 öre för varje påbörjad 50-
öring av biljettpriset. Skatten skulle uppbäras av de kommunala myndigheterna och månadsvis redovisas till länsstyrelserna.
Förslaget bifölls av riksdagen och förordningen trädde i kraft den 1 januari 1940. Vederbörande utskott framhöll emellertid, bland annat, att utskottet av principiella skäl ansåge den statliga nöjesskatten böra omfatta samtliga kommuner. Utskottet påyrkade därför fortsatt utredning i ämnet, vilken utredning jämväl borde omfatta frågan om en revision av 1919 års förordning, som i flera hänseenden visat sig vara föråldrad.
Sedan utredning verkställts av särskilt tillkallad sakkunnig, borgmästaren J. Laurin, framlades ny proposition i ämnet vid 1940 års lagtima riksdag. Propositio- nen antogs i huvudsak av riksdagen, varefter den 14 juni 1940 utfärdades förord- ning om nöjesskatt (S.F.S. nr 478). Denna förordning trädde i kraft den 1 juli 1940, därvid 1919 och 1939 års förordningar upphörde att gälla.
2. Nu gällande bestämmelser om nöjesskatt.
Vid utarbetandet av 1940 års förordning utgick m-an från, att kommunernas möj- ligheter till skatteinkomster av nöjestillställningar icke borde väsentligen rubbas och att statsverket samtidigt skulle uttaga en skatt dårå av ungefärligen samma omfatt- ning som enligt 1939 års förordning.
Genom den nya förordningen infördes nu en enhetlig, obligatorisk nöjesskatt. Skatten uppbäres liksom förut av kommunerna, vilka emellertid ha att inleverera hälften av det influtna Skattebeloppet till statsverket.
Nöjestillställningarna indelas fortfarande i tre grupper, av vilka mellangruppen utgöres av biografföreställningarna. Beträffande vissa mindre förskjutningar, som i övrigt vidtagits med avseende å nöjestillställningar—nas indelning, torde någon re- dogörelse här icke behöva lämnas.
Vad angår skattetaxornas allmänna konstruktion hade utredningsmannen upp- visat de stora praktiska olägenheter, som de äldre förordningarnas »hoppande» skatteskalor medförde. Ett praktiskt exempel vore, att man varken kunde taga 1:25, 1: 30 eller 1:35 kr. för en biografbiljett. Vid ett netto ä 1 kr. blev skatten 20 öre och bruttopriset således 1: 20 kr., medan vid ett netto av 1:01. kr. skatten blev 35 öre och bruttopriset således 1: 36 kr. — bruttopriser från 1: 21 till 1: 35 kr. kunde ej förekomma. En sådan anordning vore givetvis, framhöll utredningsmannen, en stor olägenhet, då ändrade omkostnader eller ett ändrat prisläge nödvändiggjorde förskjutningar i nettopriset. En procentuell skatt, beräknad å bruttobiljettpriset, vore att föredraga. Detta system behövde icke innebära, att skatteprocenten sattes lika för billigare och dyrare biljetter. En enkel skiktskala kunde lätt konstrueras på det sätt att skatten sattes till viss procent upp till ett visst belopp och till en högre procent å överskjutande belopp.
Under taxa I (teaterföreställningar, konserter m. in.) har emellertid — i enlighet med utredningsmannens förslag — icke upptagits någon progressiv skala, detta med hänsyn till att de höga biljettpriserna för teatrarna i motsats till biograferna ha en dominerande betydelse. Skattesatsen är 15 procent av biljettens bruttopris.
Enligt taxa II (biografföreställningar) utgår skatten med 15 procent av biljetter- nas bruttopris upp till 1 krona samt 30 procent av överskjutande belopp.
I taxa III är skatten 20 procent av bruttopriset till 50 öre samt 30 procent av över- skjutande belopp.
Liksom fallet var i 1919 års förordning stadgas, att till nöjestillställning icke hän- föres tillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål eller anordnas i undervis- nings- eller uppfostringssyfte.
Äger nöjestillställning rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ånda- mål, må länsstyrelsen, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse från nöjes-
l !
skatten eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande till- ställningen anordnats. Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller är fråga om nöjestillställning av annat slag, må kommunen, när skäl därtill äro, medgiva, att den kommunen tillkommande andelen av skatten restitueras.
För nöjesskattens in'betalande svarar den, som anordnar nöjestillställningen. Före- skrifter om inbetalningen m. m. ha meddelats i en särskild tillämpningskungörelse till den nya förordningen (S.F.S. 1940:481). Enligt denna kungörelse skall skatten inbetalas, för tillställningar vid fasta nöjeseta'blissement för varje vecka inom näst- påföljande veckas utgång, för andra tillställningar, som givas under minst åtta da- gar i följd, för varje vecka senast å första söckendagen i nästpåföljande vecka och för övriga tillställningar å första söckendagen efter det desamma ägt rum.
Anordnare av nöjestillställning har att å blankett enligt av riksräkenskapsverket fastställt formulär i två exemplar till uppbördsmyndigheten överlämna på heder och samvete avgiven uppgift, vilken dag för dag skall upptaga dels för olika prislägen antalet utlämnade biljetter, dels ock, där den uppgiftspliktige anser skatt för vissa utlämnade fribiljetter icke böra utgå, vilken grund för skattefrihet enligt förordning- en han som skäl härför åberopar.
Vid meddelandet av kvitto å erlagd nöjesskatt skall uppbördsmyndigheten, där vid skattens fastställande avvikelse skett från lämnad uppgift eller uppgift saknats, an- giva efter vilka grunder skatt-en fastställts. Besvär över uppbördsmyndighetens be- slut får anföras hos länsstyrelsen. I länsstyrelsens utslag får ändring sökas hos Konungen, d. v. s. regeringsrätten.
Inom åtta dagar efter varje månads utgång skall uppbördsmyndigheten till läns- styrelsen avgiva redovisning för under månaden debiterad skatt. Den statsverket till— kommande andelen av influten skatt skall samtidigt insättas å länsstyrelsens post— girokonto eller å statsverkets checkräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning.
I fråga om upphörd och redovisning rn. ni. av nöjesskatt skall, i den mån nöjes- skatteförordningen eller tillämpningskungörelsen icke därom innehåller särskilda bestämmelser, vad i gällande författningar rörande upphörd av kronoutskylder i sådant avseende föreskrivits i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
3. Vissa statistiska uppgifter m. m.
I motiveringen till sitt förslag rörande skattetaxornas belopp och de skatteplik- tiga nöjenas fördelning å taxorna i den nya förordningen framhöll utredningsman- nen biografföreställningarnas dominerande betydelse för nöjesskattens avkastning. Enligt uppgifter, lämnade i Svenska stadsförbundets tidskrift (1940 häfte I s. 43), belöpte på dessa föreställningar 644 procent av den under år 1939 *i städerna upp- burna nöjesskatten. För riket i övrigt kunde fördelningen antagas icke alltför myc- ket avvika frän fördelningen för städerna. Med hänsyn härtill utgick utredningsman- nen vid upprättandet av sitt förslag från den enligt de äldre författningarna för bio- graferna gällande skattesatsen. En jämförelse med denna skattesats samt den ut- gångspunkten, att skalan i stort sett borde ansluta sig till den dittillsvarande ska- lans nivå, gav utredningsmannen anledning framlägga det av statsmakterna antagna förslag på denna punkt, för vilket nyss redogjorts.
Beloppet av influten nöjesskatt för åren 1938 och 1939 —— enligt Statistisk årsbok 1941 — framgår av följande uppställning:
Influtet belopp från Summa städer landsbygden 1938 ............. . 769 milj. kr. 1-91 milj. kr. 9-60 milj. kr. 1939 . ............. 7—96 ) » 2-00 » » 9-96 » »
Såsom förut nämnts trädde den nya nöjesskatteförordningen i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag hälften av nöjesskatten skall tillfalla staten.
Under budgetåret 1940/41 inflöt nöjesskatt till statsverket med 1075 milj. kronor. I riksstaten för budgetåret 1941/42 har statens inkomst av nöjesskatt beräknats till 10 milj. kronor. Under de första fyra månaderna av löpande budgetår (1/7 —31/10 1941) har till statsverket influtit nöjesskatt med 337 milj. kronor mot 326 milj. kro- nor under samma tid föregående budgetår. Under tiden 1 november 1940—31 okto- ber 1941 har uppbörden å denna inkomsttitel utgjort 11'36 milj. kronor. I anslutning härtill har rik-sräkenskapsverket beräknat statens inkomst av nöjesskatt under bud- getåret 1942/43 till 12 milj. kronor.
Enligt uppgifter i Svenska stadsförbundets tidskrift fördelade sig den under åren 1938—1940 i städerna uppburna nöjesskatten på följande sätt:
1938 1939 1940 Taxa I.... .................... 11-9 % 11.3 v/, 11-3 7; Taxa II ...................... 61-3 % 64-4 % 68-0 cy. Taxa III ...................... 26-3 % 24-3 % 20-7 % 100»o 100-o 100—o
Såsom siffrorna giva vid handen, har den på biografföreställningarna belöpande andelen av nöjesskatten under ifrågavarande är ständigt ökat.
4. Frågan om differentiering av beskattningen a biografföreställningar.
Under förarbetena till 1940 års nöjesskatteförordning berördes frågan om en sådan differentiering av beskattningen å biografföreställningar att all svensk film bleve mindre beskattad än utländsk, detta i syfte att stödja den inhemska filmpro- duktionen. I en framställning härom till chefen för finansdepartementet från Sveri- ges biografägareförbund, vilken framställning närmast föranletts av förslaget om en statlig nöjesskatt men inkom först sedan propositionen därom beslutats, anfördes såsom skäl 'för en dylik differentiering bl. &. följande:
Det torde numera icke bestridas, att en inhemsk filmproduktion ur allmänna synpunkter är av väsentlig betydelse för ett land. 'För svensk biografnäring är en jämn tillgång på svenska filmer utan tvekan ett livsvillkor. Naturligtvis är den svenska biografägaren i myc- ket hög grad beroende av utländsk film över huvud taget, men en nedgång i produktionen av svensk film skulle med säkerhet eliminera biografföreställningarna såsom en domine- rande nöjesfak-tor för den stora allmänheten. Varje biografägare vet, att en av de vikti- gaste förutsättningarna för att bibehålla allmänhetens intresse för filmen är, att han under varje spelsäsong kan framföra svensk-a filmer. Publiken fordrar, att den icke blott bjudes utländsk film med utländskt tal, som den ofta icke förstår, utan även film, där det egna språket talas. Samtidigt utgör svensk film en nödvändig motvikt mot den för svensk egenart främmande mentalitet, som kommer till uttryck i utländsk film.
Förutsättningarna för en ekonomiskt lönande svensk filmproduktion äro emellertid, att åtgärder icke vidtagas, som kunna medföra, att den nuvarande publikfrekvensen å landets biografer minskas. Vi erinra om, att svensk filmproduktion för närvarande icke åtnjuter något skydd utan är utlämnad till fri konkurrens med utländsk film. Om man därjämte betänker, att svensk film för sin avsättning är praktiskt taget hänvisad till vårt eget land, inses lätt, att möjligheten att hävda sig i denna konkurrens är synnerligen ringa. Om där- för en ny skatt pålägges biografnäringen, måste detta ske i sådan form, att på ett eller annat sätt ett stöd lämnas svensk filmproduktion.
Godtaga's dessa synpunkter, bör alltså vid införandet av en statlig nöjesskatt en diffe- rentiering ske mellan svensk och utländsk film, för såvitt detta kan ske utan förfång för statens fiskaliska intressen.
För att i detta avseende få en något så när säker ledning är det nödvändigt att äga kän-
nedom om den svenska filmproduktionens andel i den årliga omsättningen på biograferna. Vår erfarenhet _ Sveriges Biografägareförbund bildades år 1915 ———- och tillgänglig sta- tistik visar, att inkomsterna å svensk film belöpa sig till cirka 35 % av den totala biljett- intäkten. Den utländska filmens andel är alltså cirka 65 %. Detta innebär, under förutsätt- ning att den totala inkomsten från biografföreställningar beräknas till 45 miljoner kronor om året -— enligt vår uppfattning torde siffran snarare ligga över än under 50 miljoner kronor om året —— att inkomsten från utländsk film utgör cirka 35 miljoner kronor om året. Om en statlig nöjesskatt beräknats tillföra staten ett belopp av cirka 4-5 miljoner kro- nor, bör, om skatten icke skall drabba svensk film, densamma uttagas med 15 %. Prak- tiskt skulle detta innebära, att samma biljettpriser tillämpades, vare sig svensk eller ut- ; ländsk film förevisades. Det merpris, som erhölles å biljetter till svensk film, skulle komma såväl den svenske producenten som biografägaren till godo.
I skriften anmärkites slutligen beträffande andra länders behandling av denna fråga, att Finland hade en nöjesskatt av 15 resp. 30 % på olika kategorier av ut- ländsk film, medan den finska filmen vore fri, att i Norge utginge en statsskatt av 10 % på utländsk och 5 % på norsk film samt att i flera andra länder inhemsk filmproduktion skyddades genom statliga åtgärder.
I anledning av propositionen om statlig nöjesskatt väcktes inom riksdagen en motion (I: 42), med i huvudsak samma motivering som nu berörda framställning, i vilken yrkades, att statlig nöjesskatt skulle utgå efter 15 % — i stället för eljest 10 % — vid biografföreställning, vid vilken till övervägande del visades utländsk film, medan andra hiografföreställningar skulle vara helt befriade från sådan skatt.
Såsom den föregående redogörelsen utvisar, vann förslaget ej bifall. I utredningsmannens promemoria meddelades, att enligt erhållna uppgifter under åren 1935—39 till Sverige importerats cirka 300 utländska filmer varje år, medan här producerats resp. 20, 28, 23, 28 och 30 svenska filmer. Utredningsmannen er— inrade därvid om uppgiften att biljettintäkten av de svenska filmerna skulle uppgå till omkring en tredjedel av samtliga biljettintäkter.
För egen del anförde utredningsmannen följande: Förevarande yrkanden förtjäna utan tvivel beaktande. Frågan undandrager sig emel- lertid utredningsmannens mera bestämda bedömande enär den är beroende av de åtgärder, som statsmakterna möjligen på annat sätt önska och kunna genomföra i syfte att be- gränsa den för landet dyrbara importen av utländsk film. Av dessa skäl har i det förslag, som fogats vid denna P. M., upptagits en enhetlig skatt.
Därest en differentiering av ifrågasatt slag anses böra ske, torde denna — enär svensk film icke gärna synes kunna beskattas lindrigare än svensk teater — knappast kunna ge- nomföras på annat sätt än att biografföreställning, vid vilken huvudsakligen visas svensk film, hänföres till taxa 1, samt annan biografföreställning till taxa III, ev. någon lindrigare variation av denna. Med hänsyn till proportionerna mellan inkomsterna av svensk, resp. ; utländsk film (cirka 1ls svensk) skulle en sådan beskattning — utan nämnda lindring i ' taxa III — innebära en sammanlagt högre beskattning å biografbiljetter-na än den i det föregående upptagna enhetliga skatten innebär.
En sådan differentiering kräver vidare ett bestämmande av vad som skall avses med svensk film. Lämpligast torde därvidlag cvara, att Statens biografbyrå i samband med fil- mens granskning och med ledning av erhållna uppgifter åsätter filmen beteckningen svensk, därest den uppfyller vissa i nöjesskatteförordningen angivna förutsättningar. Så- som sådana förutsättningar torde förslagsvis kunna gälla, att filmens interiörer skola vara inspelade i Sverige, att manuskriptförfattaren och regissören skola vara svenska med- borgare, att filmproducenten skall vara ett svenskt företag, att minst viss andel, t. ex. 75 %, av utbetalda löner till i filmen medverkande konstnärlig och teknisk personal skall tillfalla svenska medborgare samt att, om i filmen ingå i utlandet tagna exteriörer, dessa icke få uppgå till mera än 113 av filmen.
I avgivet remissyttrande över utredningsmannens promemoria vidhöll Sveriges biografägare/örbund sitt yrkande om lindrigare beskattning av svensk film och an-
förde till stöd härför i huvudsak enahanda synpunkter som i förbundets förutnämn- da framställning till chefen för finansdepartementet.
Förbundets uppfattning rönte emellertid gensaga i yttrande från Sveriges filmut- hyrareförening 11. p. a., som bland annat anförde:
Allt talade för att det antal svenska filmer, som under senare år inspelats — 20—30 per år — ungefärligen motsvarade det verkliga behovet. Åtskilliga biografägare hade, i likhet med de svenska producenterna, gjort den erfarenheten, att ett övermått av svensk film icke konsumerades av publiken, som i stor utsträckning fordrade att få se även god ut- ländsk film. En väsentlig ökning av antalet svenska filmer per år skulle sannolikt leda till en även för de svenska producenterna icke önskvärd överbelastning av marknaden. De svenska producenterna strävade helt naturligt efter att placera sina filmer hos de större och vanligen ekonomiskt bärkraftigare kedjebiograferna, vilka därigenom erhölle huvud— parten av svensk film, medan många enskilda biografägare hänvisades till utländsk film. Gång efter annan hade mindre samvetsgranna personer eller företag velat utnyttja detta förhållande och för de enskilda biografägarnas räkning — mot garantier och förskotts— inbetalningar men utan att själva kunna prestera erforderligt ekonomiskt underlag —— in- spelat svenska filmer, vilka nästan utan undantag medfört ekonomiskt synnerligen känn- bara baloslag. Det vore att befara, att en utan betryggande kontroll given statssubvention av svensk film i allmänhet skulle ytterligare uppmuntra till företag av detta slag.
Biografägaroförbundet hade uppgivit, att inkomsterna av svensk film belöpte sig till omkring 35 procent av den totala biljettintäkten. l förbundets senaste årsberättelse, av- seende arbetsåret 1938—39, hade emellertid — till belysande av den svenska filmens drag- ningskraft å biografpubliken — meddelats, att landets biografer å svensk film inspelat drygt 50 procent av biografnäringens totalinspelning.
En eventuell skattedifferentiering till förmån för svensk film skulle blott ytterligare för- svåra framförandet i vårt land av den importerade film, som varken publik eller biograf- ägare ville undvara. Det vore nämligen att befara, att en sådan åtgärd och en därmed föl- jande åtstramning av importen skulle locka till framställning av ett flertal billiga och kvaa litativt mindre goda filmer av det slag, varom förut talats.
Ville staten på annat sätt, t. ex. genom återbäring av nöjesskatt, subventionera svensk produktion, hade föreningen intet att erinra däremot.
Slutligen gjorde Svenska teaterförbundet gällande, att ett stöd åt svensk film i den form, som utredningsmannen antytt, förmodligen i ringa omfattning komme att till- föras produktionen av svensk film, enär större delen på grund av filmdistributions— apparaten—s konstruktion måste hamna dels hos biografägarna —— som vore förslags- ställare _ dels hos uthyrningsfirmorna. Såväl i statens som i de inom svensk film.- produktion anställdas intresse krävdes en allsidigare utredning i frågan.
Chefen för finansdepartementet uttalade: Även enligt min mening äro de skäl, som kunna andragas för att statsmakterna i någon form borde lämna stöd åt inhemsk filmproduktion, värda beaktande och jag vill heller icke bestrida, att ett dylikt stöd skulle kunna tänkas i form av en diffe— rentiering av nöjesskatten. Därest icke den internationella situationen på sista tiden så väsentligt omkastats, skulle jag därför icke ha varit obenägen att överväga en ned- sättning av nöjesskatten vid förevisning av svensk film. En mycket väsentlig del av importen till vårt land av utländsk film torde emellertid ha blivit omöjliggjord och när denna import skall kunna återupptagas undandrager sig varje bedömande. Kon- kurrensen med utländsk film torde sålunda för närvarande sakna större betydelse för de inhemska filmproducenterna. Under sådana förhållanden finner jag frågan om stöd åt svensk film genom lättnad i nöjesbeskattningen böra ställas på framtiden.
I motionen I: 227 i anledning av propositionen i ämnet yrkades bland annat, att riksdagen måtte besluta att viss del av den statliga nöjesskatten, i den mån den inspe- lades pä svenskt program, måtte restitueras genom statsverkets försorg till veder- börande filmproducent.
%
l ?
Bevillningsutskottet hemställde om avslag å motionen, vilken hemställan riksdagen biföll.
Med anledning av vad Sveriges biografägareförhund anfört rörande lagstiftningen i övriga nordiska länder må här anmärkas, att från och med den 25 januari 1941 nya bestämmelser gälla i Finland rörande beskattningen av biografföreställningar. Enligt de nya bestämmelserna utgår skatt vid biografföreställningar, där icke förevisas andra än i Finland framställda »konstfilmer», med 10 procent samt vid föreställningar, vid vilka förevisas enbart andra i Finland framställda filmer, med 15 procent. Vid öv- riga hiografföreställningar utgör skatten 35 procent eller, där vid desamma före- visas enbart »konstfilmprogram», 20 procent.
Såsom den förestående redogörelsen utvisar har biografföreställningarnas domine- rande betydelse för inkomsten av nöjesskatt efter tillkomsten av 1941 års nöjesskatte- förordning ytterligare accentuerats. Med ledning av nu tillgängliga statistiska upp- gifter kan den totala intäkten av nöjesskatt för dessa föreställningar uppskattas till 15 år 16 milj. kronor årligen. Av detta belopp skulle, med utgångspunkt från biograf- ägareförbundets uppgifter, på svensk film belöpa 5 år 55 milj. kronor. Enligt vad filmuthyrarföreningen gjort gällande skulle siffran bli väsentligt högre eller 7 ä 8 milj. kronor. Halva beloppet eller lägst 25 milj. kronor utgör statens andel.
I motsats till vad vid nöjesskatteförordningens tillkomst antogs bliva möjligt, sy- nes importen av utländsk film under åren 1940 och 1941 'ha ägt stor omfattning. Detta oaktat synas emellertid de ogynnsamma verkningar för svensk film och svensk bio- grafnäring av de nya skattebestämmelserna, som biografägareförbundet befarat, på intet sätt ha givit sig tillkänna. Efter de senaste krigshändelserna synes för övrigt icke uteslutet, att nya svårigheter för importen av utländsk film komma att yppa sig. Ur rent ekonomisk synpunkt torde i varje fall såsom även i direktiven till film- utredningen uttalats —— fortsatt uppskov med frågans bedömande kunna anses mo- tiverat.
Om sålunda undersökningen skall begränsas till möjligheten att genom statliga åt- gärder stödja inspelningen allenast av sådana svenska filmer, som framhålla natio- nella värden, verksamt främja landets intressen och samtidigt utgöra vad i finsk lagstiftning betecknats såsom »konstfilmer», blir uppenbarligen åtgärdens statsfi- nansiella betydelse väsentligt reducerad. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om problemet i denna begränsade form överhuvud taget 'bör anknytas till spörsmålet om nöjesskatteförordningens utformning.
Det förslag till stödåtgärder inom nöjesskatteförordningens ram, som tidigare väckts, förutsatte en uppdelning på olika taxor av biografföreställningar, vid vilka svensk respektive utländsk film förevisades, därvid enhetliga biljettpriser skulle till- lämpas och biografägaren sålunda få högre nettointäkt vid förevisningen av svensk än vid förevisningen av utländsk film.
Då fråga nu allenast är om statligt stöd åt svensk filmproduktion och det tidigare väckta förslaget förutsätter, att skattelindringen lika drabbar statens och kommuner- nas nöjesskatteinkomst, torde detta förslag icke vidare kunna ifrågakomma. I direk- tiven till filmutredningen har också pekats på möjligheten att restituera statens andel i nöjesskatten för biografföreställning, vid vilken visats svensk film, som uppfyller vissa bestämda krav.
Såsom den föregående redogörelsen för nöjesskatteförordningens viktigare stad- ganden utvisat, må länsstyrelsen i fråga om nöjestillställning, som äger rum ute- slutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål, när kommunen det tillstyrkt, medgiva, att nöjesskatten användes för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats. Därest förevarande spörsmål överhuvud taget skall lösas inom nöjesskatte- förordningens ram, torde endast kunna ifrågakomma, att anknyta till nu berörda stadgande. Vid tillämpningen av stadgandet förfares så, att den kommunala upp—
bördsmyndigheten i vanlig ordning inlevererar statens andel i den för tillställningen i fråga influtna nöjesskatten, varefter länsstyrelsen beslutar om restitution av skatte- beloppet. I länsstyrelsens allmänna redovisning till riksräkenskapsverket rör-ande länsstyrelsens medelsförvaltning upptages därefter Skattebeloppet bland inkomsterna och det restituerade beloppet bland utgifterna.
Skulle man nu tänka sig, att länsstyrelsen erhölle befogenhet att medgiva restitution av nöjesskatt, som influtit vid biografföreställning vid vilken visats för restitution godkänd film, visar det sig emellertid, att åtskilliga svårigheter uppstå. Till en början måste fastställas, till vem beloppet skulle återbetalas. Klart synes vara, att beloppet icke skall komma biografägaren utan filmproducenten till del. Valdes den utvägen, att skatten restituerades till biografägaren, skulle alltså denne ha att vidarebefordra beloppet till filmproducenten. Detta kunde tänkas ske på det sätt, att filmhyran sat- tes bögre för sådana filmer, för vilka biografägaren ägde rätt till restitution av den statliga nöjesskatteandelen, än för andra filmer. Uppenbarligen skulle en dylik an- ordning innefatta ett föga tilltalande moment av osäkerhet, huruvida verkligen det belopp, staten avstått, komme producenten tillgodo. Någon mot denna olägenhet sva- rande fördel av systemet i jämförelse med ett direkt statsanslag till filmproducenten, synes icke vara för handen.
Även en restitution av nöjesskatt från länsstyrelserna direkt till filmproducenten synes vid närmare övervägande framstå såsom en onödigt komplicerad lösning. F ör- farandet lärer förutsätta, att i den uppgift, biografägaren har att avlämna till den kommunala uppbördsmyndigheten, åtskillnad icke blott göres mellan intäkten av svensk film av det slag, varom här är fråga, och annan film, utan att skatteintäkten av varje särskild för subvention godkänd film redovisas för sig. Uppbördsmyndig— heten skulle ha att på motsvarande sätt uppdela nöjesskatten vid redovisningen till länsstyrelsen av statens andel i skatten. En sådan uppdelning skulle otvivelaktigt vålla såväl biografägaren som uppbördsmyndigheten stora olägenheter. Redan en uppdel- ning av olika kategorier av biografföreställningar skulle innefatta vissa svårigheter, då väl regelmässigt filmer av olika beskaffenhet komme att visas vid samma föreställ- ning. Skulle därvid en generalisering ske genom tillämpning av en »huvudsaklighets- princip», så att t. ex. en utländsk journal före en svensk »konstfilm» icke skulle för- ändra föreställningens karaktär, skulle redan härigenom ett avsteg göras från den principiella utgångspunkten. Gränsfall, där bedömandet bleve än vanskligare, skulle säkerligen uppkomma. Betydande svårigheter och kostnader skulle vidare utan tvivel bliva förenade med en någorlunda effektiv kontroll över uppdelningens riktighet. Man synes även här kunna ifrågasätta, om några mot dessa olägenheter svarande för- delar skulle vinnas genom en anknytning till nöjesskatten.
Slutligen kan frågas, om det överhuvud taget är önskvärt och lämpligt att subven- tionsbeloppet ställes i direkt relation till nöjesskatteinkomsten av ifrågavarande fil- mer. Syftet med statsunderstödet skulle väl vara att stimulera allmänhetens intresse för kulturellt och konstnärligt värdefull svensk film. Vid en anknytning till nöjes- skatteinkomsten bleve då subventionen lägst vid början av understödsverksamheten, då understödet lbäst behövdes, och skulle öka i den mån allmänhetens intresse för ifrågavarande filmer tilläventyrs genom de statliga stödåtgärderna stimulerades, d. v. s. i den mån understödskravet förlorade i styrka.
Med hänsyn till vad här anförts synes fog finnas för den ståndpunkten, att frågan om statsunderstöd åt svensk filmproduktion i sådan omfattning, som i direktiven till utredningen angivits, bör helt lösgöras från spörsmålet om nöjesskatteförordningens utformning. Härmed är självfallet icke uteslutet, att vid ett eventuellt anslag av stats- medel till ifrågavarande ändamål, hänsyn kunde tagas till storleken av den inkomst statsverket vid tidpunkten för anslagets beviljande beräknades erhålla genom nöjes— beskattningen.
Stockholm den 15 december 1941.
Förteckning
över svenska långfilmer i tilmrepertoaren spelaren 1937/38—1941/42.
Efes- Pre- %5 En; Filmens titel miär— p. g. ;; E'; Producent Karakteristik dag 2 == A? aid Speläret 1987/38. Odygdens belöning :***/7 T A.B. Svea Film Fars Sara lär sig folkvett %, F A.B. Svensk Film— Lustspel industri Lyckliga Vestköping 20/3 A.B. Irefilm Lustspel i karikerad småstadsmiljö 0, en så'n natt 30/8 F Film A.B. Imago Fars-lustspel Än leva de gamla gu- 11/, T A.B. Europa Film Folklustspel dar Familjen Andersson 11/10 T A.B. Svensk Talfilm Folklustspel Bergslagsfolk 25/10 T A.B. Europa Film Skådespel efter original- manuskript av Walde- mar Hammenhög o. a. Mamma gifter sig "/10 F A.B. Sveriges Bio- Lustspel grafägares Distri- butionsbyrå Vi går landsvägen 1/11 T A.B. Wivefilm Folklustspel med spex— inslag Häxnatten 2/1, F A.B. Irefilm Komedi i skol- och tu- risthotellsmiljö En sjöman går iland 15/11 F A.B. Irefilm Lustspel Laila 22/11 T Svenska A.B. Nor- Drama från finnmarken disk Tonefilm John Ericsson — seg- 13/12 T A.B. Svensk Film- Skådespel raren vid-Hampton industri Roads Pappas pojke 2%, F S. S. Englind Lustspel Skicka hem nr 7 2'l/m T A.B. Europa Film Lustspel efter bok av Lisa Eurén-Berner Sol över Sverige 8/1 T A.B. Europa Film Lustspel med foster- ländsk syftning Två år i varje klass M/1 T A.B. Svensk Taltilm Lustspel efter bok av Erik Zetterström Svensson ordnar allt 31/1 T AB. Svea Film Folklustspel på temat
mannen av börd och kvinnan av folket.
(a) uapntqlgr
-u.req Jono (1) tmstm
mma
Producent Karakteristik
Filmens titel miär- Kamrater i vapenroc- 31/1 ken Fram för framgång 7/2 Vi som går scenvägen 1% Adolf klarar skivan 29/2 Den stora kärleken 7/3 Blixt och dunder 21/3 Storm över skären 21/3 Milly, Maria och jag 23/5 Med folket för foster- 154/5 landet Julia jubilerar 13/& Bara en trumpetare 2% Dollar 5/" Sigge Nilsson och jag "V, I nöd och lust 13/9 Styrman Karlssons 1% flammor Baldevins bröllop 24/9 Vingar kring fyren 10/10 Karriär 11/10 Kloka gubben 31/1o En kvinnas ansikte 31/lo Kustens glada kaval- 5/11 jerer På kryss med Albertina M/11 Goda vänner och trog- 26/12 na grannar Du gamla, du fria 5***/l,,
amnesi—Hae
Spe
#31th
H
51
en & mann &
%
A.B. Irefilm industri A.B. Aja Film A.B. Wivefilm
industri
industri
låret 1938/39.
A.B. Wivefilm
industri
industri
A.B. Terrafilm A.B. Irefilm
industri A.B. Svensk Film- Anglo Film A.B. A.B. Svensk Film- A.B. Europa Film Svenska A.B. Nor—
disk Tonefilm A.B. Svensk Film-
A.B. Svea Film
A.B. Svensk Film- A.B. Svensk Talfilm
A.B. Europa Film
A.B. Svensk Film—
A.B. Europa Film
A.B. Svea Film A.B. Svensk Film-
A.B. Europa Film
AB. Svensk Talfilm A.B. Fribergs Film- byrå A.B. Europa Film
Militärfars Komedi med farsinslag
Folklustspel Lustspel Skådespel med lustspels- inslag Fars
Skådespel från skärgår— den Komedi
Krönikespel från Gustaf V:s regeringstid efter synopsis av Erik Lind- orm
Folklustspel
Militärfars med spexin— slag
Komedi efter komedi av Hjalmar Bergman Lustspel efter bok av Erik Zetterström
Skådespel i nordlands- miljö med etnografis— ka inslag Lustspel efter roman av Sigge Strömberg Folklustspel i bohus- ländsk miljö
Triangeldrama
Komedi i teatermiljö
Lustspél Kriminalskådespel
Militärlustsp el
Lustspel
Folklustspel i småbor- gerlig miljö
Komedi om en svensk- amerikan på besök i hemlandet
Filmens titel miär dag
(5) uapniqlgi
Producent
-u.req Jana (.L) Hamm -u.reg
Karakteristik
Eli Sjursdotter
Gubben kommer Herr Husassistenten Efterlyst
Pengar från skyn Adolf i eld och lågor
Skanör—Falsterbo En enda natt
Panik
Vi två
Ombyte förnöjer
Rena rama sanningen
Gläd dig i din ungdom
Spöke till salu I dag börjar livet
Cirkus
Frun tillhanda Landstormens lilla lotta Hennes lilla majestät
Folket på Högbrogår- den
Rosor varje kväll
Sjöcharmörer
25/12
16/1 16/1 18/2 ***/. 20/2
16/3 13/3
15/3
1.6/3
22/3
22/5
14/8 16/8 14/8 d/a
25/9 2/m
6/10
”ha
13/10
”ha
F Skandinavisk Bio- grafservice (—A/S Merkur Film) F A.B. Svensk Film- industri T A.B. Wivefilm F Produktion S. Bau—
man A.B.
T A.B. Alba Film T A.B. Svensk Talfilm
T A.B. Europa Film F A.B. Svensk Film- industri F A.B. City Film
F A.B. Terrafilm
F A.B. Svensk Film- industri F A.B. Svensk Film- industri
Spelåret 1939/40.
F A.B. Svensk Film- industri
A.B. Europa Film A.B. Sandrew- Bauman Film Svenska A.B. Nor— disk Tonefilm A.B. Europa Film A.B. Svensk Film- industri A.B. Terrafilm
HH'TJ'TJ'TJH
*11 Svenska A.B. Nor- disk Tonefilm
T Film A.B. Para- mount T Film A.B. Panorama
Historiskt drama efter roman av Johan Falk— berget Komedi efter roman av Gösta Gustaf-Jansson
Lustspel Komedi efter original- manuskript av Elin Wägner o. a. Lustspel Lustspel i brandkårs— miljö Folklustspel
Komedi efter roman av Harald Tandrup Drama inspirerat Ivar Kreugers liv Komedi kring ett ungt äktenskap efter roman av Hilding Östlund Lustspel
av
Fars
Drama i bondemiljö ef— ter roman av Vilhelm Moberg Fars
Lustspel i bohémemiljö
Skådespel i cirkusmiljö
Folklustspel Militärfars
Komedi efter pjäs av
Karl Gerhard Folklivsskildring i bon- demiljö efter bok av Jeppe Aakjazr Operettfilm
Folklustspel efter origi- nalmanuskript av Erik
Asklund o. a.
åar-="- Pre- ...g ”"US Filmens titel miår- gg ä' 5 Producent Karakteristik .... 33?
Ah, en sån grabb z%., F A.B. Wivefilm Lustspel på temat kvin- nan av börd och man- nen av folket Kalle på Spången 3/" T A.B. Europa Film Folklustspel kring en skånsk gästgivargard Mot nya tider '/u T A.B. Svensk Talfilm Krönikespel om den so- ciala och politiska ut- vecklingen i Sverige 1873—1905 Valfångare Vu A.B. Svensk Film- Äventyrsfilm
industri Melodin från Gamla a/u A.B. Svensk Talfilm Folklustspel från Staden Sta'n mellan broarna Midnattssolens son . ”**/11 T A.B. Irefilm Dokumentärfilm från lappmarken med dra- matisk handling Kadettkamrater %, T A.B. Svensk Film- Skådespel fr. officersut—
industri bildningen vid flottan
Emilie Högqvist 35/1, T A.B. Svensk Film— Skådespel
industri
Vi på Solgläntan ml/u T A.B. Europa Film Folklustspel i kolonistu- gemiljö Oss baroner emellan 15/1 T A.B. Sandrew- Lustspel med farsinslag
Bauman Film Kronans käcka gossar ”"/1 T A.B. Svensk Talfilm Folklustspel-militärfars Man och kvinna (En 8/1 T A.B. Svensk Film- Dokumentärfilm från handfull ris) industri Bortre Indien med dramatisk handling Med livet som insats m/1 T A.B. Artistfilm Drama efter bok av Ru— nar Schildt Familjen Björck ”/1 T A.B. Terrafilm Komedi kring svenskt
. familjeliv
Vildmarkens säng % T A.B. Svea Film Vildmarksdrama med etnografiska inslag Frestelse ”/, F A.B. Svea Film Komedi Hjältarigult och blått "I, T Produktion S. Bau- Militärlustspel
man A.B.
Stål "7, T A.B. Svensk Film- Skådespel i bruksmiljö
industri
Mannen som alla ville. % F Centralfilm Kriminalkomedi efter
mörda pjäs av Axel Kielland Lillebror och jag u/a T A.B. Wivefilm Fars
.. som en tjuv om 13/3 T A.B. Europa Film Komedi natten Juninatten % F A.B. Svensk Film- Skådespel efter roman
industri av Tora Nordström- Bonnier
Filmens titel miär- dag
(:l) mentala:
-u.mq .lau'a (.L) naima mag
Producent Karakteristik
Blyge Anton Kyss henne
Västkustens hj ältar
Stora famnen
Snurriga familjen Ett brott _
Karl för sin hatt
Å, en sån advokat Hennes melodi Karusellen går Vi masthuggspojkar Vi tre
Den blomstertid . . .
En men ett lejon
Hanna i societén Alle man på post
Med dej i mina armar Gentleman att hyra Romans
Swing it, magistern
En sjöman till häst
I Lappländsbjörnens rike Hans nåds testamente
Springpojkar är vi allt- hopa Beredskapspoj kar
Söderpojkar
'/s
11/5
ll/a 13/ &
ID/s li/a
w.
11/. 31/1
HH
A.B. Europa Film Film A.B. Imago
Spelåret 1940/41.
F
v—ll—l "11 "11 'TJH'Tlt-E'TJ l—l "551 ”7.1
esse
'Tlr—lHHF—ll—l
Svenska A.B. Nor- disk Tonefilm A.B. Svensk Film—
industri A.B. Wivefilm A.B. Terrafilm
A.B. Sandrew—
Bauman Film
A.B. A.B. A.B.
Svensk Talfilm Europa Film Svensk Talfilm
AB. Svea Film A.B. Sandrew—
Bauman Film A.B.
A.B.
Artistfilm
Svensk Film-
industri A.B. A.B.
Europa Film Svensk Talfilm
. Terra Film
. Wivefilm
. Europa Film . Sandrew- Bauman Film
A.B. Europa Film
Stig Wesslén
A.B. Svensk Film-
industri A.B. Svensk Film-
industri A.B. A.B.
Svensk Talfilm Svea Film
Folklustspel Operettfilm med revy- nummer
Drama i västkustmiljö
Komedi efter roman av Gösta Gustaf-Jansson
Lustspel med farsinslag Drama efter pjäs av Sig— frid Siwertz Lustspel kring temat kvinnan av börd och mannen av folket Folklustspel Lustspel Folklustspel i tivolimiljö Lustspel Komedi kring ett ungt äktenskap Skådespel i skärgårds— miljö
Fars
Folklustspel
Skådespel från en bered— skapstörläggning
Lustspel Lustspel
Komedi Lustspel i skolmiljö med farsinslag Folklustspel i skånsk miljö Dokumentärfilm från
svenska fjällvärlden Komedi efter pjäs av Hjalmar Bergman Lustspel i stockholms— miljö Militärfars Lustspel i stockholms- miljö efter roman av
Erik Asklund
Filmens titel miär-
(:l) Hapniqmi
-u.mq Jalla
(.I.) uelelm anlag
Producent Karakteristik
Gentlemannagang- 1/2 ste'rn Den ljusnande framtid 1'3/2
Nygifta 20/2
Livet går vidare 2('i/z
Uppåt igen 21/;
Landstormens lilla i***/_, argbigga Så tuktas en äkta man 12/4 I natt eller aldrig
Fröken Kyrkråtta | ***/., Soliga Solberg % Spökreportern 9/& Bara en kvinna lli/, Fransson den för- 32/9 skräcklige Göranssons pojke ”% Första divisionen 24/9 Ung dam med tur 29/9 Det sägs på stan 13/10 Lärarinna på vift 13/10 I Paradis . . . 13/10 Striden går vidare 20/10 En kvinna ombord 29/10 En man för mycket 10/11 Tåget går kl. 9 15/11 Magistrarna på som- ”A, marlov
5/6
%'TJ'TJH'TJ
r—Z
%'Tl
mmme—a—aeeeme—l—a
elem
A.B. Svensk Film- Kriminallustspelistock-
industri holmsmiljö A.B. Svensk Film- Komedi i småstads- och
industri
läroverksmiljö
A.B. Svensk Talfilm Lustspel kring ett ungt
A.B. Terrafilm
äktenskap Drama efter roman av Dagmar Edqvist
A.B. Svensk Talfilm Komedi A.B. Svensk Film- Lustspel i beredskaps-
industri A.B. Europa Film
miljö Lustspel
A.B. Svensk Film- Lustspel med farsinslag
industri
låret 1941/42.
A.B. Wivefilm A.B. Europa Flm A.B. Sandrew—
Bauman Film A.B. Wivefilm A.B. Gloria Film
Komedi Folklustspel Lustspel med farsinslag
Skådespel Folklustspel efter radio- pjäser av Ove Ekelund
A.B. Fribergs Film- Folklustspel
byrå A.B. Terrafilm
A.B. Europa Film
A.B. Odol
A.B. Svensk Film-
industri Film A.B. Lux
Skädespel från svenska flygofficerares liv och verksamhet
Lustspel efter roman av Sigrid Boo Drama efter bok av Ester Grenen
Lustspel
Lustspel med farsinslag i skärgårdsmiljö
A.B. Svensk Film- Skådespel i sjukhusmiljö
industri A.B. Terrafilm
A.B. Films A.B. Sonora S. Bauman
Skådespel kring en last— ångares resa i krigstid efter idé av Dagmar Edqvist Lustspel med farsinslag Kriminalfars Lustspel i
| miljö
skärgårds-
Filmens titel miår- dag
(5) uapntq-lsu
-umq Jana
(J.) Hamm
une—a
Producent Karakteristik
Lasse-Maja Tänk, om jag gifter mig med prästen Fröken Vildkatt Hem från Babylon Dunungen
En fattig miljonär Stackars Ferdinand
Snapphanar
Hemtrevnad i kasern
Farliga vägar
Vårat gäng
Tre glada tokar En sjöman i frack
Lågor i dunklet Fallet Ingegerd Brem- sen En trallande jänta Morgondagens melodi
Vi hemslavinnor
Flickan i fönstret mitt emot
Sexlingar
28/11 12/12
15/12 28/12
as/12
28lla se/12
5/1
12/L
26/1
%
w. 28/2
2/3 11/3
***/. 23/3
'/r
22/5
8la
m me & mm me
'Tl'ildlr-l—l
'å'—l
A.B. Europa Film Film A.B. Lux
A.B. Wivefilm A.B. Wivefilm
A.B. Svensk Film- industri A.B. Svea Film A.B. Fribergs Film- byrå A.B. Europa Film
A.B. Svea Film
A.B. Centrum Film
S. Bauman
A.B. Gloria Film A. Sandrew
A.B. Terrafilm A.B. Europa Film
A.B. Wivefilm Film A.B. Lux
A.B. Wivefilm
A.B. Svensk Film- industri
A.B. Fribergs Film—
Äventyrsfilm
Skådespel efter roman av Ester Lindin Fars Drama efter roman av Sigfrid Siwertz Komedi efter novell av Selma Lagerlöf
Folklustspel
Fars
Historisk äventyrsfilm efter originalmanu- skript av Karl Ragnar Gierow Folklustspel i militär- miljö med revyinslag Drama om flyktingar i Sverige efter original- manuskript av Ragnar Josephson Lustspel i stockholms- miljö Fars Lustspel med äventyrs-
inslag
Drama i internatskole- miljö Drama efter roman av Dagmar Edqvist
Lustspel Lustspel i varullusmiljö
på temat kvinnan av börd och mannen av folket Folklustspel etfer pjäs
av A. Firsche och C.
Boge Folklustspel på temat
kvinnan av börd och mannen av folket
Lustspel med farsinslag
byrå
ARNE BORNEBUSCH.
Bilaga C.
P. M.
angående vissa produktionsfaktorer m. 111. av betydelse för inspelningen av en långfilm.
Ett filmbolags principbeslut om inspelningen av en långfilm fattas i regel sedan produktionslcdningen funnit ämnet i en viss roman, novell, pjäs eller originalidé särskilt lämpat för filmatisering. Sedan företaget tillförsäkrat sig filmrätten, upp- drages vanligen åt en eller flera manuskriptförfattare att, ofta i samarbete med författaren till vederbörande litterära verk, på grundval av en kortfattad novellis- tisk sammanfattning av innehållet i den planerade filmen, en s. k. synopsis, ut- arbeta ett manuskript och slutligen ett scenario eller slutgiltigt manuskript, vilket med sina 500—600 i detalj beskrivna scener (kamerainställningar) kan ligga till grund för inspelningen. I vissa fall torde även produktionsledningen erbjudas inköp av redan utarbetade manuskript. Oavsett huru förberedelserna tillgått har pro- ducenten här att räkna med kostnader för filmrätten — i synnerhet när filmens underlag utgöres av en roman, pjäs el. dyl. —, för synopsis samt för scenariot.
Producenten torde, när scenariot föreligger färdigt, redan ha engagerat en regis- sör, vilken i många fall redan på ett tidigt stadium antingen själv deltagit i utar- betandet av manuskriptet eller tjänstgjort såsom konsulterande rådgivare åt ma- nuskriptbearbetama. Denna medverkan i manuskriptets tillblivelse motiveras icke minst av lämpligheten att vid utformningen av roller och scener taga hänsyn till de skådespelare som regissören eller producenten redan bundit eller har för avsikt att engagera för uppgiften. Regissören, som år konstnärligt ansvarig icke endast för instruktionen av skådespelarna utan för upptagningarna överhuvud, är den centrala gestalten vid inspelningen och har såsom sådan en betungande arbetsbörda sig ålagd. Till hans förfogande stå vanligtvis såväl en regiassistent som en s. k. script-girl. På den förstnämnde kan regissören under inspelningens gång avlasta olika uppgifter av mindre väsentlig betydelse; den senare åligger att under upptagningen noggrant beakta ianredningsdetaljer, skådespelarnas klädsel, rörelser o. s. v. för att förebygga bristande kongruens mellan följdscener, som upptagits med någon tids mellanrum.
Icke sällan tillsätter producenten numera en produktionsledare, vilken har 'att svara för inspelningens fullföljande på mest rationella och ekonomiska sätt; ofta åvilar emellertid denna uppgift producenten själv. När scenariot föreligger färdigt skall produktionsledaren (producenten) — eller i många fall ateljéchefen — tillsam- mans med arkitekten och i samråd med regissören utarbeta inspelningsplanen med särskilt beaktande av nödvändigheten att på lämpligt sätt fördela och till enhetliga inspelningskomplex sammanföra förekommande interiör- och exteriörscener. Arki- tekten uppgör sedermera förslag och ritningar till erforderliga uppbyggnader för att slutligen efter dessas godkännande leda och övervaka byggnads- och inrednings- arbetet. Det färdiga scenariot har även före inspelningen tillställts inspicienten, vil- ken har att för de s. k. uppställningarna anskaffa möbler och annan rekvisita, se- dermera ombesörja kallandet av skådespelare, engagera statister o. dyl.
När de första uppställningama äro färdiga och förberedelserna i övrigt slutförts, skola alla större och mera betydande roller vara besatta. Skådespelarna kontrakts- engageras i regel mot ett visst gage för det antal dagar som beräknas för utförandet av resp. roller och erhålla viss ersättning för varje arbetsdag därutöver. Vissa av de större produktionsföretagen förfoga över en fast skådespelarstab, såtillvida som för produktionen mera betydande skådespelare genom årsengagemang bundit sig för medverkan i ett fixerat antal filmer per år. Kostnaderna för skådespelare och statister utgöra i regel den största utgiftsposten vid en filminspelning, vilket synes förklarligt med hänsyn till rollbesättningens ofta utslagsgivande betydelse för en films ekonomiska framgång. Därtill kommer att annonserandet av en god skåde- spelarensemble i en planerad film underlättar den förhandsuthyrning till landets biografägare, som i många fall delvis brukar finansiera inspelningen.
Några s. k. stjärngager kunna knappast sägas vara vanliga i vårt land. Vid något enstaka tillfälle torde en bärande filmroll ha betalats med över 50000 kronor, men med undantag för de exceptionellt höga gagerna till ett fåtal särskilt publik- dragande artister ligga de genomsnittliga gagerna för innehavare av filmens huvud- roller väsentligt lägre. Något fullt representativt exempel pä kostnadernas fördelning på olika rollinnehavare kan naturligen icke anföras med hänsyn till de varierande betingelserna för rollbesättningen i varje enskild film. Förutsättas emellertid de sammanlagda kostnaderna för en films skådespelare och statister uppgå till 60 000 kronor, kan denna summa väl tänkas fördelad på de medverkande så, att fram- ställarna av två bärande huvudroller erhålla vardera 10000 kronor, fyra skåde- spelare med större roller 5000 kronor var, tio innehavare av mindre roller 1000 kronor var samt slutligen mindre betydande rollinnehavare samt statister samman- lagt 10000 kronor. =
Under inspelningen äro vanligen två fotografer verksamma, en s. k. A-fotograf, som bär huvudansvaret för kamerainställningama och den fotografiska upptag- ningen överhuvud taget, samt en assistent till denne, den s. k. B-fotografen, vilken har att svara för, bland annat, tagningarna av vanliga fotografier, »set—kort» eller »stillbilder», som sedermera begagnas i reklam- och skyltningssyfte i samband med spelfilmens exploatering. B-fotograferna plåga dessutom ofta anlitas som kamera- män vid journalfilms- och kortfilmsupptagningar. Vid inspelningen förekommande kamerafly'ttningar ombesörjas av ett antal passare, vilka jämväl i övrigt biträda med omflyttningar av möbler, annan rekvisita m. m. Jämsides med bildfotograferna ar- beta tvååtre ljudfotografer eller ljudingenjörer, vilka svara för ljudupptagningen. Verksamma under inspelningen äro vidare perukmakare (maskörer, sminkörer) och påklädare till tjänst för skådespelarna samt ett flertal fackuthildade arbetare, så- som belysningsmästare, elektriker, målare, snickare, tapetserare m. fl., i och för erforderligt byggnads- och inredningsarbete, uppställningarnas belysning, skötseln av lampparken och elektriska anläggningar m. m. För tillkomsten av beledsagande musik till filmerna eller direkta musikinslag i desamma ansvara kompositörer, arrangörer, kapellmästare, musiker, sångare m. fl., vilkas insatser ofta kunna vara av väsentlig betydelse, framförallt vid sång- och musikfilmer; i detta sammanhang förtjänar nämnas den licenskostnad som producenten får vidkännas för varje me- ter musikupptagning, som kommer till användning i den färdiga filmen.
Även om produktionsföretaget har tillgång till egen ateljé, får det utom amorte- ringarna på anläggningen och apparaturen beräkna vissa kostnader för värme, vat- ten, elektrisk ström m.m. Är producenten hänvisad till förhyrning av en ateljéan- läggning, utgår en daglig hyressumma härför, vilken jämväl innefattar hyra av viss teknisk personal och apparatur (ljud- och bildkameror, ljud- och belysnings- bilar, lampor och strålkastare 111. m.). Trots att interiörtagningar av naturliga skäl ställa sig kostsamma, torde dock filmproducenterna i allmänhet helst se att så
många som möjligt av en films inspelningsscener äro förlagda till ateljén, icke minst emedan inspelningsarbetet härstädes är oberoende av väderleksförhållandena, vilka under ogynnsamma betingelser kunna avsevärt förlänga och fördyra inspel- ningen. I dett-a sammanhang kan anföras, att en ordinär svensk spelfilm genom- s'ni'ttligen torde innehålla 75 procent interiörscencr samt att den egentliga inspel- ningstiden vanligen torde omfatta 4 a 6 veckor, vartill komma 3 a 4 veckor för erforderliga efterarbeten; från denna regel gives naturligen ett flertal undantag.
Under inspelningens lopp har den upptagna filmen framkallats och kopierats i ett laboratorium och dag för dag kunnat förevisas för produktionsledningen, vilken sålunda är i tillfälle att successivt följa inspelningens gång. Inom laboratoriet sam- manfogas sedermera, antingen av regissören själv eller av en klippare, mångfalden av enskilda scener till en slutgiltig sammanhängande filmskildring, som i Sverige vanligen gives en längd av 2 600—2 800 meter med en visningstid av 95—100 minu- ter. Till jämförelse må anmärkas, att hela det ursprungligen upptagna filmmate- rialet vid en långfilmsinspelning brukar omfatta omkring 10000 meter.
Slutligen återstår att nämna, att producenten vid kalkylering av en inspelning även måste räkna med utgiftsposter som kläder, transporter, resor, försäkringar, representation, publicitet, upptagningslicens m. m. Intet av dessa kostnadselement torde dock vara av sådan beskaffenhet att det i detta sammanhang påkallar någon närmare redogörelse.
GÖSTA ERICSSON.
Förteckning
Bilaga D.
över svenska biografkorttilmer, granskade :i statens biografbyrå år 1941.
Filmens titel
Producent (enligt granskningskortet)
Innehåll
Sofiaflickorna i Vålå- dalen För fred och framtid
Fj ällämmeln Cyklister på Eriksgata
Två besök på Landsort Ett ögonblick redak- töm
Din tillvaros land
Våra visthusbodar
Idrottens teknik Fältposten
Sanningen om cellull I Svenska Röda Kor- sets tjänst Från träd till brasa
I barmhärtighetens tjänst En beta att minnas
Familj en Warg
Vår fredliga front
Havsfästet Krigarliv i havsbandet
l:a halvåret. A.B. Kinocentralen
Försvarsstabens filmdetalj
AB. Svensk Filmindustri A.B. Europa Film
A.B. Svensk Filmindustri A.B. Svensk Filmindustri
Folkfilm, Svenskt Film A.B.
A.B. Svensk Filmindustri
A.B. Stockholm Film Försvarsstabens filmdetalj
A.B. Svensk Talfilm A.B. Svensk Filmindustri
Föreningen Armé- Marin- och Flygfilm A.B. Terrafilm
Föreningen Armé- Marin—
och Flygfilm A.B. Svensk Filmindustri
A.B. Kinocentralen
Försvarsstabens filmdetalj A.B. Svensk Filmindustri
Gymnastiska övningar
Civil och militär försvars— beredskap
Djurbilder
Från en cykelfärd längs den historiska Eriksgatan
Reportage
Reportage från en nöjestill— ställning till hjälp för de inkallades familjer
Svenska landskapsscenerier (till ett anförande för and- ra försvarslånet) Svensk livsmedelsförsörj- ning Idrottsövningar Transport och utdelning av fältpost m. m. Cellulltillverkning
Svensk ambulans i Finland
Vedavverkning och -trans- port Svenska Röda Korset och dess verksamhet Svensk sockerbetsodling
Svensk järn— och trävaru— industri (propaganda för andra försvarslånet)
Föredömlig enskild företag- samhet inom jordbruket, fåraveln m. m. Kustartillerianläggning Beredskapsförläggning
6—422487
Filmens titel
Producent (enligt granskningskortet)
Innehåll
Vi som lära för livet Man ur huse
Låtom oss paddla Arbetsblocket Sverige
Finland bygger upp
När det gäller
Skogen vår räddare i i nöden Pansar och is
Thalia drar i fält
Tegel
Störtbombare över fjällen
Västerhavsbygd
Sommarens Jämtland
I bärmarkerna Västkust i sol
Skogens arbetare Skogen kallar
Att segla är nödvän- digt Eskaderövningar 1941 En svensk skogskarl på Borneo Sjung och le
Eskaderövningarna 1941, nr 2
Hennes majestät ma- skinskriverskan Från lya till salong
Eskaderövningarna
1941, nr 3
A.B. Kinocentralen A.B. Svensk Filmindustri
A.B. A.B.
Europa Film Europa Film
A.B. Terrafilm
A.B. Svensk Filmindustri och Försvarsstabens film- detalj
Rangfilm
Försvarsstabens filmdetalj
A.B. Svensk Filmindustri och Försvarsstabens film- detalj A.B. Svensk Filmindustri
A.B. Svensk Filmindustri och Försvarsstabens film- detalj A.B. Kinematografiska An- stalten A.B. Kinocentralen
2:a halvåret.
A.B. Svensk Filmindustri Föreningen Armé- Marin- och Flygfilm A.B. Kinocentralen A.B. Kinocentralen A.B. Svensk Filmindustri
Försvarsstabens filmdetalj A.B. Svensk Filmindustri
A.B. Europa Film Försvarsstabens filmdetalj
A.B. Svensk Filmindustri
A.B. Svensk Talfilm Försvarsstabens filmdetalj
Reportage från Stockholms stads yrkesskolor Hemvärnstrupp under ma- növer Idrottsövningar Svensk folkförsörjning un- der krisen Finskt återuppbyggnadsar- bete Kustartilleriförsvar
Tillverkning aggregat Övningar med pansarfartyg
vintertid Underhållning för de inkal- lade
av gengas-
Tillverkning och använd— ning av tegel Störtbombplan i aktion
Reportage från Bohuslän
Scenerier från Jämtland
Plockning och konservering av skogsbär Scenerier från västkusten
Skogsarbete vintertid Utbildning i skogsarbete Reportage från en resa till Ostindien Flygvapnets övningar Reportage från Borneo
Underhållningsnummer Flygstridsövningar
Reklamfilm för svensk skrivmaskinstillverkning Silverrävsfarm m. m. Samoperationer mellan flot- ta och flyg
Filmens titel
Producent (enligt granskningskortet)
Innehåll
Cartagena — »Västin- diens drottning» Den stora urskogsön Hur är det med ung-
domen? Hemvärnets män Den stora trappan
Hedra flaggan
Vetenskapens vikingar
Skånska klenoder
Med Kungen på se- mester Hunden i vintertjänst
Med örlogsvakt På böljan blå Gatans serenad
Sveriges största by
Rida-Lasse debuterar Havet
Rytm i sommarsol
En liten vit kanin I ditt anletes svett
Havets flygande bri- gad Tomten
Järnväg i ofredstid
Ekhult heter gården
Östgötagården
Vikingaled
Albert Engström och hans rospiggar
A.B. Svensk Filmindustri
A.B. Svensk Filmindustri A.B. Svea Film
Försvarsstabens filmdetalj A.B. Svensk Filmindustri
Försvarsstabens filmdetalj A.B. Terrafilm
A.B. Svensk Filmindustri A.B. Svensk Filmindustri Försvarsstabens filmdetalj
Försvarsstabens filmdetalj A.B. Europa Film A.B. Sonora
Rangfilm A.B. Europa Film Filmo, Folkrörelsernas Filmorganisation A.B. Sandrew—Bauman Film A.B. Europa Film Filmo, Folkrörelsernas Filmorganisation A.B. Svensk Filmindustri
A.B. Svensk Filmindustri
A.B. Kinematografiska An- stalten A.B. Svensk Filmindustri
Folkfilm, Svenskt Film A.B.
Folkfilm, Svenskt Film A.B.
Folkfilm, Svenskt Film A.B.
Reportage från Columbia
Reportage från Borneo Reportage från ett korre- spondensinstitut
Hemvärnsövningar
Reportage från arbetet i en storstadsförsamling Reportage från ett örlogs- fartyg
Svenska forskningsfärder och vetenskapsmän m. m. Reportage från sydöstra Skåne
Reportage från Särö m. m.
Drag— och rapporthundar i arméns tjänst Eskort av handelsfartyg Reportage från en regatta Musik-, sång— och dansnum— mer Reportage från Edsbyn Dramatisk parodi Reportage från havsfisket, lots— och fyrväsendet m.m. Gymnastiska övningar
Sångnummer
Svensk folkförsörjning un— der krisen
Övningar med motortorped- båtar
Illustrationer till dikt av Viktor Rydberg
Beredskapsreportage
Reportage från en små- ländsk bondgård Reportage från en gammal gård i Östergötland
Strövtåg i vikingarnas spår i Uppland Albert Engströms hem och
familj m. m.
Bilaga E.
P. M.
angående filmväsendet i vissa främmande länder.
Nedanstående redogörelse avser att giva en översiktlig bild av filmväsendet i några främmande länder särskilt ur synpunkten av dess ställning i förhållande till det all- männa. Den grundar sig i första hand på uppgifter, vilka huvudsakligen genom ut- rikesdepartementet-s försorg införskaffats från utlandet under hösten 1941 och se- dermera i möjligaste mån kompletterats, men även till någon del på äldre källor. Den i nuvarande utrikespolitiska läge på åtskilliga håll mötande svårigheten att er— hålla fullt autentiska upplysningar har vållat, att framställningen på flera punkter icke blivit så fullständig som önskvärt varit och ej heller alltid kunnat följa ut- vecklingen intill senaste tid.
Danmark.
Det danska biografväsendet regleras genom en lag av den 13 april 1938 om Bio- grafteatervaesenets Ordning, vilken innehåller bestämmelser rörande biografverk- samhet, filmuthyrning, censur samt statliga åtgärder till stöd för filmverksamheten.
För rätt att driva biografrörelse kräves särskild koncession (Bevilling), som med- delas av justitieministern eller vederbörande amtman. Koncession kan som regel förvärvas allenast av kommun eller av enskild person, men i särskilda fall, då det anses vara av intresse att stödja produktionen av dansk film, kan ett inhemskt filmproduktionsbolag få koncession under förutsättning att det upprätthåller en närmare angiven produktion av kulturellt och konstnärligt värdefulla filmer. Antalet biografer i Danmark torde uppgå till omkring 350 (1940 357). Av dessa giva om- kring 100 i genomsnitt minst 14 föreställningar per vecka.
Konsumtionen av spelfilmer inom landet, vilken torde uppgå till sammanlagt om- kring 300 om året, bestämmes av de 5. k. premiärteatrarnas behov. Dylika funnos är 1942 till ett antal av 11, samtliga belägna i Köpenhamn.
Filmuthyrningen är en fri näring, dock att vissa allmänna villkor äro stadgade för rätt att utöva sådan verksamhet. Uthyrningsföretagen —— år 1942 till antalet 25 — kunna uppdelas i två kategorier, nämligen dels danska filialer till de stora amerikanska filmproducenterna, dels ett antal andra företag av växlande konstruk- tion och kapacitet; dessa senare arbeta huvudsakligen med europeisk film.
Filmhyran utgör i allmänhet 30 procent av 'biljettintäkterna efter avdrag av nöjes- skatten.
Antalet i Danmark framställda spelfilmer var under femårsperioden 1937—1941 följande: 1937 13, 1938 8, 1939 10, 1940 11 och 1941 17; dessa fördelade sig år- ligen på resp. 3 producentföretag. Av de totala biljettintäkterna beräknas över en fjärdedel belöpa på dansk film.
Enligt 1938 års biografteaterlag har inrättats en särskild fond, den s. k. film- fonden, till vilken läggas koncessions- och censuravgifter m. m. Grundkapitalet skall
vara 1 miljon kronor. Av fondens inkomster må årligen högst 150 000 kronor eller, sedan grundkapitalet efter avsättningar nått föreskriven storlek, högst 225 000 kro- nor användas till att främja filmens utnyttjande i undervisningsmässigt, kulturellt och konstnärligt hänseende. Såsom specifika ändamål härvidlag angivas (förutom vissa centrala administrationskostnader): bidrag till framställning eller anskaffning av skolfilmer eller till andra anordningar till främjande av filmens användning i undervisningens tjänst; bidrag till framställning eller anskaffning av filmer, som tjäna till upplysningens främjande eller till allmän propaganda för Danmark eller danskt näringsliv; bidrag till stöd för framställning av dansk film av konstnärligt och kulturellt värdefull karaktär; stipendier till utbildning av yngre filminstruktörer, filmförfattare m. m. samt pensioner till änkor och barn efter biografkoncessions- innehavare. I övrigt skola fondens inkomster användas till varjehanda utom film- väsendet liggande syften, bland vilka nämnes beredandet av stöd för allmännyttiga ändamål, särskilt dansk teater och idrott, ävensom und-erstödjandet av konstnärer och vetenskapsmän samt främjandet av konstnärliga och vetenskapliga ändamål.
Filmfonden förvaltas av en särskild institution, kallad filmrådet, som huvud- sakligen har till uppgift att följa filmens utveckling samt främja filmens utnytt- jande i kulturellt hänseende inom landet. Rådet består av 9 av justitieministern ut- sedda ledamöter, av vilka två äro representanter för undervisningsministeriet och lärarorganisationer, två för arbetarnas bildningsrörelse och folkhögskolan, två för biografkoncessionsinnehavarna samt en för skådespelar- och dramatikerorganisa- tioner. Utom att förvalta filmfonden åligger det filmrådet bland annat att följa ut- vecklingen av filmförhållandena i utlandet med särskilt aktgivande på den kulturellt och konstnärligt värdefulla filmen, verka för höjande av den danska filmens konst- närliga och kulturella kvalitet samt överhuvud tjäna som rådgivare åt myndigheterna och filmnäringen—s olika grenar.
Vad särskilt beträffar arbetet med att anskaffa och uthyra skol- och upplysnings- filmer, så har i Danmark denna uppgift tidigare ombesörjts av en privat institution, kallad Dansk Kulturfilm, till vars förfogande erforderliga medel ställts av staten. För att säkerställa ett mera effektivt utnyttjande av filmen på dessa områden har genom 1938 års lagstiftning inrättats en statlig filmcentral, som övertagit ifrågava- rande verksamhet och därjämte skall främja den inhemska filmförevisningeHS',i1t- veckling genom inköp och uthyrning av kulturellt och konstnärligt värdefulla filmer.
Efterskänkande eller nedsättning av nöjeskatten vid biografföreställningar må en- ligt lag av den 1 april 1922 medgivas av vederbörande lokala myndighet, ifall fil- mens förevisning är ägnad att främja upplysningen. På grund av denna bestämmelse kan efterskänkande eller nedsättning ske ej blott då det gäller rent upplysande (un- dervisande) film utan också i fråga om uppfostrande film (kulturfilm) men däremot icke med avseende å film av huvudsakligen underhållande karaktär, även om den kan anses ha ett betydande konstnärligt värde. Önskemål om lagändring i syfte att möjliggöra en tillämpning av bestämmelsen även å sistnämnda fall framställdes av den sakkunnigkommitté som utarbetat 1938 års biografteaterlag men torde hittills icke ha vunnit bifall. — I ärenden rörande efterskänkande eller nedsättning av nöjes— skatten för filmer skall filmrådet höras.
Anmärkas må slutligen, att enligt stadgande i biografteaterlagen justitieministern äger föreskriva, att en del av förevisningstiden på biograferna skall användas till förevisning av dansk film eller utländsk film, som är ägnad att främja upplysningen. Med dansk film förstå-s i detta sammanhang film, som inspelas med övervägande dansk konstnärlig och teknisk personal för i Danmark hemmahörande personers eller bolags räkning.
Finland.
För den finska filmproduktionen betecknade åren 1936 och 1937 ett betydande uppsving. Under år 1936 framställdes 10 spelfilmer och 128 kortfilmer, under år 1937 12 spel- 'och 155 kortfilmer.
Vid början av år 1938 funnos i landet inalles 276 biografer med sammanlagt om- kring 80 000 platser. Sedan dess har särskilt under år 1938 och början av år 1939 ytterligare ett antal tillkommit, varför sammanlagda antalet nu torde uppgå till om- kring 300 med omkring 90000 platser. Samtliga biografer 'ha apparater för ljud- film,
Inrikesministeriets bestämmelser rörande biograferna äro i stort sett utformade som bestämmelserna i Sverige. Anmärkningsvärt är, att den på Finska biografför- bundets initiativ grundade film-tekniska rådgivningsbyrån senare ombildats till en statlig institution, kallad Filmtekniska nämnden. De flesta av landets biografer äro anslutna till en privat organisation, som bär namnet Finlands filmkammare och fungerar såsom ett sammanhållande organ inom hela filmbranschen. Vid sidan här- av finns sedan år 1938 en mindre sammanslutning, benämnd Finska biografägar- nas förbund.
I Finland har sedan ganska lång tid tillbaka den inhemska filmindustrien främ— jats genom förmåner i beskattningshänseende.
Endast statlig nöjesskatt existerar. Enligt lagen om stämpelskatt av år 1932 utgick skatten för biografföreställningar, vid vilka programmet upptog endast utländska konstfilmer, med 15 procent och för andra föreställningar av utländsk film med 30 procent av det på inträdesbiljetten angivna biljettpriset. De inhemska filmerna åter voro fram till år 1941 helt skattefria, vilket alltså innebar ett statligt under- stöd åt den inhemska filmen. Ett sådant utgjorde också intill samma tidpunkt be— stämmelsen att, därest vid biografföreställning med utländsk film såsom fyllnadsbild visades i Finland producerad film av minst 200 meters längd, vilken kunde anses vara vetenskaps-, undervisnings- eller konstfilm eller som åskådliggjorde landets näringsliv, skatten nedsattes till 10 procent för (utländska) konstfilmer och till 25 procent för andra (utländska) filmer.
Eftersom nästan alla inhemska kortfilmer kunna förklaras åskådliggöra landets näringsliv, blevo praktiskt taget samtliga godkända som skattenedsättningsfilmer. Som en följd av detta indirekta understöd har den inhemska kortfilm-sproduktionen varit synnerligen riklig men också ganska ojämn till sin kvalitet. Särskilt har pu-bli- ken ofta varit missnöjd över att en del småbiografer för att få s-kattenedsättning förevisat gamla och undermåliga kortfilmer, som de kommit över för vrakpris. Dessa kortfilmer rutgjorde för publiken så att säga ett nödvändigt ont. En kom- mitté, som fått i uppdrag att granska stämpelskattelagen, föreslog därför, att skatte- nedsättning skulle beviljas endast för sådana i Finland producerade och som fyll- nadsfilmer avsedda kortfilmer, som hade ett tillräckligt konstnärligt värde, och en- dast då dessa visades i samband med en namngiven utländsk film. Förslaget åsyf- tade att bromsa produktionen av underhaltig kortfilm och att höja filmernas konst- närliga nivå samt att komma ifrån det missförhållandet, att samma kortfilm visades på samma teater i olika repriser vecka efter vecka i samband med olika spelfilmer.
De utgifter som kriget och återuppbyggnadsarbetet förorsakat finska staten ha tvingat denna att söka nya inkomstkällor. Därvid har det bland annat befunnits nödvändigt att höja nöjesskatten, och enligt lag av den 17 januari 1941 ha även de inhemska filmerna belagts med nöjesskatt. Dock åtnjuter den inhemska filmen även i fortsättningen en undantagsställning i form av lägre skatt än den utländska. Önske- målet om åtgärder för höjande av den inhemska kortfilmen har även tillgodosetts i lagen. De nya bestämmelserna innehålla bland annat att, medan för biografföre-
ställningar med utländsk film stämpelskatt som regel skall erläggas med 35 procent eller, om vid desamma visas enbart konstfilmprogram, 20 procent av den å bil- jetten angivna inträdesavgiften, så utgår stämpels-katten för biogra'fföreställningar, vid vilka icke visas andra än i Finland framställda konstfilmer, med 10 procent och för föreställningar, vid vilka visas enbart andra i Finland framställda filmer, med 15 procent. Beträffande biografföreställningar med utländsk film gäller emel- lertid därjämte, att om vid sådan föreställning visas i Finland framställd ljud- film av minst 200 meters längd, vilken bör anses vara vetenskaplig eller under- visningsfilm eller åskådliggör landets näringsliv, skatten nedsättes med 5 procent av inträdesavgiften; dock må skatten icke nedsättas, om filmen med avseende å sin kvalitet icke fyller skäliga krav. Biografföreställning, vid vilken enbart program av vetenskaplig film eller undervisningsfilm visas, är helt fri från ifrågavarande stäm- pelskatt. — Frågan huruvida en film är att anse som konstfilm, vetenskaplig film eller undervisningsfilm prövas av statens filmgranskningsbyrå.
För närvarande torde inga planer föreligga på ökat statligt understöd i någon form åt den inhemska filmproduktionen, vilken för övrigt under innevarande krigs- tid i stor utsträckning tagits i anspråk för framställning av löpande krigsjournaler.
Frankrike.
Före kriget ägnade statsmakterna i Frankrike ringa intresse åt filmväsendet och förekommo från det allmännas sida — frånsett vissa restriktioner i fråga om im- port och visning -av utländsk film, vil-ka alltjämt bestå -— inga anstalter för att främ- ja produktionen. Under Vichyregeringen ha förhållandena härutinnan ändrats, och ett energiskt arbete nedlågges för närvarande på att få till stånd en pånyttfödelse av den inhemska filmindustrien, vilken efter krigshändelserna under år 1940 blivit så gott som ödelagd. Enligt en lag av den 11 april 1942 skall inom den stat- liga informations- och propagandatjänstens centrala administration finnas en sär- skild byrå för biograf— och filmtjänst, vars uppgift är att uppmuntra, samordna, orientera och kontrollera produktionen av fransk film och dess spridning. På denna byrå ankommer att utarbeta bestämmelser om reglering och organisation av film- industrien samt att övervaka deras tillämpning.
Statens förhållande till filmväsendet i Frankrike är reglerat dels genom en lag av den 26 oktober 1940, dels genom ett dekret utfärdat den 2 december samma år. En- ligt dessa bestämmelser äro filmindustriens samtliga grenar nnderlagda statlig kon- troll, vilken utövas genom en av informationsministeriet utsedd organisationskom- mitté. Denna omfattar en ansvarig direktör samt en rådgivande kommission, be- stående av 25 medlemmar och uppdelad på fem särskilda underkommissioner, en för var och en av följande verksamhetsgrenar, nämligen tekniska industrier, film- produktion och -export, personalförhållanden, filmdistribution och biografväsende. Ingen form av filmverksamhet får utövas utan tillstånd av informationsministeriet. Sådant tillstånd med-delas efter prövning av organisationskommittén, som likale- des efter prövning utställer särskilda »yrkesidentitetskort» för alla kvalificerade medarbetare i hithörande företag. Genom denna ordning har man velat eliminera vissa icke önskvärda element inom branschen.
En kredit på 50 miljoner francs ställes årligen till filmproducenternas förfogande. Statens bidrag lämnas förskottsvis i form av lån, som kunna uppgå till 65 procent av det beräknade totalbeloppet för framställning av en viss film och höra återbetalas inom en maximaltermin på tre år.
Angående den franska filmproduktionens omfattning ha inga exakta uppgifter erhållits för de senaste åren. Enligt en i oktober 1941 lämnad auktoriserad redo- görelse för den statliga organisationskommitténs dittillsvarande verksam-het räk— nade man vid nämnda tidpunkt med att under är 1941 skulle färdigställas minst 75
filmer, därav minst 50 vid ateljéerna i Paris och omkring 25 i de icke—ockuperade delarna av landet. Antalet uppgives motsvara ungefär två tredjedelar av den totala årliga produktionen före kriget.
Filmuthyrning och programkomposition äro genom ovannämnda författningar reglerade i så måtto, att producenterna tillförsäkras skälig anpart av uppkomna recetter vid exploateringen. För kultur- och propagandafilm beredas kommersiella exploateringsmöjligheter.
För import och visning av utländsk film gälla liksom tidigare vissa inskränk- ningar. Sålunda må ej mer än 94 eftersynkroniserade filmer av över 900 meters längd införas per halvår. Även antalet biografer, där utländsk film på originalspråket får visas, är begränsat.
Italien.
Det italienska filmväsendet är i likhet med landets övriga näringsgrenar inordnat i fasciststatens korporativa system. Statens kontroll över filmväsendet är lagfäst och garanterad genom ett flertal författningar, och dess uppskattning av filmen såsom »ett verksamt medel till folkmassornas uppfostran och höjande» har tagit sig ut— tryck i en mängd åtgärder till främjande av den inhemska filmproduktionens ut— veckling i såväl kvantitativt som kvalitativt avseende.
Den italienska filmindustrien kan sägas ha tagit sin början ,med ingången av 1930-talet. Under detta årtionde skapades dess alltjämt giltiga organisation och stif- tades de lagar som fortfarande reglera det italienska filmväsendet i skilda hänseen- den, bl. a. i dess förhållande till staten.
Filmindustriens utveckling under 1930-talet fram till krigsutbrottet återspeglas i en fortgående stegring av antalet producerade spelfilmer. Medan detta antal under in- spelningsåret 1930/3-1 utgjorde endast 12, hade det redan året 1933/34 stigit till 30 och uppgick under ett vart av de följande fem inspelningsåren t. o. m. 1938/39 till resp. 31, 38, 37, 44 och 85. Under kalenderåret 1940 torde produktionen ha om- fattat 84 filmer.
Sista fredsåret funnos i landet 2 700 privata biografer mot 2 100 år 1928; här— till kommo drygt 1 400 biografer, tillhörande statliga fritidsorganisationer m. fl.
Bland de olika åtgärder som vidtagits till främjande av Italiens filmväsende må till en början nämnas inrättandet av en särskild kreditgivande sektion inom Banca Nazionale del Lavoro. vDenna inskränkte sig ursprungligen till att medelst krediter på gynnsamma villkor understödja själva filmproduktionen men söker numera på samma sätt främja även övriga grenar inom filmväsendet. Omfattningen av sek- tionens verksamhet framgår av det förhållandet, att den under år 1938 beviljade krediter till ett sammanlagt belopp av 74 miljoner lire, för-delat på 184 olika an- sökningar.
För varje »nationell» film av minst 1500 meters längd utbetalar propaganda- ministeriet en premie, motsvarande 12 procent av bruttointäkterna å filmen under tre år efter dess första framförande. Detta premieringssystems giltighetstid omfattar tiden 1 juli 1938—30 juni 1943. Till särskilt framgångsrika inhemska filmer utgå extrapremier, motsvarande i stigande skala 15—25 procent är intäkter från 25 till 6 miljoner lire. Därutöver har propagandaministeriet möjlighet att genom särskilda premier utmärka och understödja filmer, som från nationella, etiska och konst- närliga synpunkter anses speciellt värdefulla. —— I detta sammanhang må nämnas, att begreppet nationell film bestämts sålunda, att filmmanuskriptet måste vara av italiensk författare eller åtminstone ha bearbetats av sådan, att majoriteten av skådespelarna och övrig med framställningen sysselsatt peronal måste vara italiensk, samt att såväl ateljé- som utomhusscenerna måste övervägande ha upptagits .i Italien.
Premiesystemet har utsträckts till att gälla jämväl exporten av italienska filmer. Sålunda erhåller ett företag, som till utlandet uthyr eller försäljer en italiensk film, oberoende av de ovan nämnda understöden en premie, uppgående till 10 procent av motvärdet i lire av de belopp som influtit till landet såsom resultat av uthyr- ningen eller försäljningen.
Även genom att vid beskattningen ställa importen av utländska filmer i direkt relation till omfattningen av den inhemska filmproduktionen vill man främja den- nas utveckling. I Italien är det förbjudet att å biograf förevisa icke-nationell talrfilm, vars språkliga anpassning till italienska språket skett utomlands, och för varje utländsk film av minst 500 meters längd, som i Italien synkroniserats till italienska språket samt godkänts av vederbörande myndighet, betalas en särskild avgift; på mera framgångsrika utländska filmer av sistnämnda slag utgår därjämte ett slags progressiv inkomstskatt. För varje inhemsk film, som förevisats i Italien, erhåller emellertid vederbörande bolag befrielse från ovannämnda skatter för två importera- de, inom landet synkroniserade filmer.
Högsta myndighet för varje form av filmverksamhet i Italien är generaldirek- tionen för filmväsendet, som utgör en avdelning av ministeriet för folkkultur (pro- pagandaministeriet) och skapades genom ett kungligt dekret av den 18 september 1934. Generaldirektionens kontrollerande befogenhet-er omfatta alla grenar av film— väsendet: produktionen, censuren, exporten och importen, biograferna o. s. v. —— Vad särskilt beträffar exporten av italiensk film har den centralistiska tendens, som överhuvud utmärker filmväsendet i Italien, tagit sig uttryck i bildandet av en särskild, propagandaministeriet underställd organisation med uppgift att omhänder- ha exporten samt att koordinera och rationalisera därmed sammanhängande kom- mersiella och tekniska problem. Till denna organisation äro de flesta italienska filmbolag anslutna.
Inom korporationsministeriet finnes en korporation för offentlig underhållning, vilken utgör topporganisation för de nationella syndikat, i vilka alla inom film- väsendet sysselsatta personer äro organiserade. Vid nämnda korporations sida står ett råd med 36 medlemmar, vilka representera fascistpartiet, den statliga fritids- organisationen (Dopolavoro), författarnas och förläggarnas riksförbund, institutio- nen LUCE (jfr nedan), filmindustriens arbetsgivare och arbetare, teater- och bio- grafägare m. fl.
Fascistregimens intresse för den inhemska filmproduktionen "har även visat sig i grundandet av ett slags under propagandaministeriet lydande filmens högskola (Centro Sperimentale di Cinematografia) för utbildning av filmproducenter, regis- sörer, filmskådespelare o. s. v.
En särställning inom italienskt filmväsen intages av institutionen LUCE. Denna grundades år 1923 som ett privat företag men erhöll två år senare halvstatlig karak- tär och ställdes under regeringschefens omedelbara och personliga kontroll. I sam- manhang med ombildningen vidgades LUCE:s verksamhetsområde till att omfatta politisk propaganda. LUCE utger bl. a. varje vecka fyra journalfilmer, vilka obligatoriskt visas på samtliga biografer i Italien, samt ett betydande antal kort- filmer av vetenskaplig, konstnärlig eller annan kulturell karaktär. I samarbete med undervisningsministeriet upptar och utger LUCE dess-utom speciella filmer för skolornas bruk och behov.
Norge.
Direkt statsunderstöd gives icke till norska filmföretag eller till inspelning av en- staka filmer, liksom det icke heller finnes några särskilda föreskrifter, som reglera relationerna mellan norska och utländska filmer i repertoaren. Norsk filmproduk-
tion stödes dock indirekt av att lägre lyxskatt uttages för dessa filmer (5 procent mot eljest 10 procent).
Angående import av film finnas inga särskilda bestämmelser. Den norska filmproduktionen har kvantitativt icke varit särdeles betydande. Un- der 20-årsperioden 1920—1939 utgjorde antalet inspelade norska filmer enligt upp- gift 53, därav på ett vart av åren 1937—1939 kommo resp. 3, 4 och 3 filmer.
Ett karakteristiskt drag för filmväsendet i Norge är den dominerande ställning som den kommunala verksamheten på detta område intager. Den kommunala film- uthyrningsbyrån, kallad kommunernas filmcentral (Kommunenes Filmcentral A/S), vilken skall närmare beröras i det följande, har även dels tidigare själv inspelat film, dels vid flera tillfällen finansierat eller varit ekonomiskt delaktig i filmproduk- tionen. Det kommunala biografiförbundet, Kommunale Kinematografers Landsfor- bund, gav för ett tiotal år sedan sitt stöd till bildande av ett bolag för uppförande och drift av en modern filmateljé, och i mars 1932 startades Norsk Film A/S med aktiekapital tecknat av norska kommuner. En ljudfilmateljé har sedermera byggts utanför 0510. I denna kan vilket företag som helst inspela film. Det visad-e sig emellertid, att kommunerna också måste taga sig an själva filmproduktionen. De kommunala filminspelningarna började år 1937.
Då de första kommunala biograferna började, bekämpades dessa av de privata biograferna och filmuthyrningsbyråerna. Med anledning härav beslöt det i maj 1917 stiftade Kommunale Kinematografers Landsforbund att upprätta en kommunal filmbyrå, och trots igångsatt bojkott konstituerades i maj 1919 den ovannämnda kommunernas filmcentral, vilken skulle ha till uppgift att säkerställa de kommu- nala biografernas behov av film samt att hålla filmhyrorna vid rimlig nivå. Film- centralen bildades som ett aktiebolag med rätt för alla norska kommuner, som bedriva biografverksamhet, att bliva aktieägare. Efter någon tid nödgades de privata filmbyråerna erkänna filmcentralen och de kommunala biograferna. Kommunale Kinematografers Landsforbund omfattar numera praktiskt taget samtliga kom- munala biografer.
Antalet biografer utgör allt som allt 320, därav 116 kommunala och 204 privata. Av biograf-erna finns det antagligen ett 80- å 90-tal som ger föreställning endast 1 a 2 gånger i veckan. De kommunala biograferna äro i regel stora, moderna före- tag, medan de privata äro små och gammalmodiga. År 1939 inspelade de kommu- nala biograferna omkring 175 miljoner kronor och de privata omkring 37 miljoner kronor. År 1940 voro motsvarande siffror resp. omkring 153 och 3'6 miljoner kronor. I Oslo, där samtliga biografer äro kommunalt drivna, uppgingo biljettintäkterna år 1939 till 72 miljoner kronor och år 1940 till 56 miljoner kronor.
I fråga om filmuthymingsverksamheten gäller numera enligt en förordning av den 30 april 1941, att yrkesmässig uthyrning av film må äga rum endast efter till- stånd av kultur- och folkupplysningsdepartementet. Med hänsyn till den för när- varande starkt begränsade filmimporten har antalet statligt auktoriserade rfilm- byråer tills vidare inskränkts till sju. Av dessa torde kommunernas filmcentral vara den största; dess omsättning utgjorde under åren 1939 och 1940 resp. omkring 07 och 113 miljoner kronor, och antalet av filmcentralen uthyrda filmer var under samma år resp. 44 och 45. Liksom biografdriften synes filmuthyrningen numera stå under nästan fullständig kommunal kontroll. Filmhyror och avgifter äro enhetliga för samtliga kommunala biografer, oberoende av'om dessa äro stora eller små och om de äro belägna i Oslo eller annorstädes. Det s. k. blocksystemet vid filmuthyr- ning, som finns i ett flertal andra länder, saknas i Norge. Biograferna hyra en film åt gången och giva varken garanti eller förskott på filmhyran. De bestämma själva, huru läng-e de önska använda filmen. För norsk film ha biograferna alltid betalat högre filmhyra än för utländsk film. I samband med att en lägre lyxskatt med-
gavs för norsk film genomdrevs även, att biograferna höjde filmhyran för norsk film från 35 till 40 procent, efter avdrag av 5 procent lyxskatt.
Kommunale Kinematografers Landsforbund har strävat efter att få biograferna att så mycket som möjligt använda kulturfilm i sina program. Såvitt bekant iaktta— ger man i hela landet, att den kommunala verksamheten också har kulturella för- pliktelser. Landsförbundet har emellertid alltid protesterat mot att, såsom före- slagits, biograferna skulle genom lag tvingas att spela minst 5 procent kulturfilm. Det har visat sig, att flertalet biografer likväl visar mer än sagda procent filmer av kulturell, upplysande eller uppfostrande karaktär.
Schweiz.
Några åtgärder från det allmännas sida för att direkt främja den inhemska pro- duktionen av film ha icke vidtagits i Schweiz utom vad angår vissa journal- och militärfilmer, vilka skola närmare beröras i det följande. Ej heller ha särskilda be- stämmelser meddelats angående import och uthyrning av film.
Den schweiziska filmproduktionen har intill de allra senaste åren varit obetydlig och huvudsakligen avsett framställning av dokumentär- och kulturfilm i propa- gandasyfte. Denna produktion uppgives ha gått tillbaka sedan "krigsutbrottet. I stället synes framställningen av spelfilm vara stadd i utveckling. Medan under år 1938 endast 3 och under år 1939 4 långfilmer producerades inom land-et, var motsvarande antal under år 1940 11. Under år 1941 hade intill början av oktober månad 7 inhemska långfilmer förts ut i marknaden, medan ytterligare 11 voro under arbete vid samma tidpunkt. Kostnaderna för en dylik film uppskattas till i genomsnitt 120000 francs. Med hänsyn till den minskade importen av utländsk spelfilm väntas den inhemska produktionen komma att visa fortsatt uppsving.
På grund av ett förbundsrådsbeslut den 16 april 1940 erhöll Schweiz en egen veckofilmrevy. Denna har en längd av i medeltal 200 meter per vecka och fram- ställes i 37 kopior, av vilka 21 utgivas på tyska, 14 på franska och 2 på italienska språket. För det andra produktionsåret har förbundet ställt till förfogande en subvention å 375 000 francs. I samband med veckorevyn skall även framställningen av kulturfilm utbyggas.
Sedan krigsutbrottet har vidare under ledning av arméstaben inrättats en armé- filmtjänst, vilken dels anordnar regelbunda filmföreställningar för truppförbanden i underhållnings- och undervisningssyfte, dels också framställer militära filmer med uppgift huvudsakligen att bereda allmänheten upplysning röran-de den schweiziska krigsmaktens prestationer. Ett avsevärt antal filmer av detta slag har åstadkom- mits.
Antalet importerade spelfilmer under femårsperioden 1936—1940 var följande: 1936 666, 1937 650, 1938 709, 1939 502 och 1940 352. Den ojämförligt största andelen kom på Amerikas förenta stater med resp. 441, 469, 494, 503 och 509 pro- cent av antalet under nämnda år importerade filmer. Det förhållandevis mycket betydande behov av spelfilmer, varom siffrorna vittna, sammanhänger utan tvivel med det förhållandet att marknaden omfattar tre olika språkområden med skiftande smak och önskemål.
Fihnuthyrningsföretagen äro till antalet 38, av vilka dock många äro av ringa be- tydelse. Över hälften eller omkring 58 procent av uthyrningsverksamheten gick under år 1940 genom agenturer för utländska filmtruster.
Schweiz har 354 biografer, av vilka 6 äro ambulerande. Förhållandena på om- rådet äro mycket konstanta, beroende därpå att mellan biografägareförbunden å ena sidan och filmuthyrareförbundet å den andra träffats vissa intresseöverens-
kommelser, som göra det omöjligt att öppna en biograf utan medlemskap i något av dessa förbund. Biograferna uppges sedan åtskilliga år tillbaka arbeta under vansk- liga ekonomiska betingelser och stå i starkt beroende av utländska filmtruster, ett förhållande som ytterligare skärpts genom vidsträckt användning av s. k. blind— och blocksystem vid uthyrningen.
För att söka åstadkomma en förbättring av förhållandena tillsattes år 1936 en studiekommission, som fick i uppdrag att [underkasta hela filmfrägan en ingående undersökning. Kommissionens betänkande utmynnade i att ett ingripande från statsmakternas sida vore starkt påkallat. Först och främst borde anstalter träffas för att upparbeta en inhemsk filmproduktion. Vidare underströks kravet på bestäm- melser till skydd mot den internationella filmens storindustri. Den omständigheten att i ett antal länder, som äro storproducenter av film, denna tagits i den kultur- politiska propagandans tjänst hade, enligt vad kommissionen uttalade, gjort film- problemet till ett nationellt spörsmål, som för sin lösning krävde skapandet av ett centralt organ, vari de offentliga, kulturella och ekonomiska intressena vore före- trädda.
I överensstämmelse härmed inrätta-des på grund av ett förbundsbeslut av den 28 april 1938 en schweizisk filmkammare med uppgift att samordna och befrämja åt- gärder i syfte att reglera det schweiziska filmväsendet och utveckla dess nationella karaktär. Till stöd för landets religiösa, intellektuella, politiska och ekonomiska intressen skall filmkammaren söka verka för ett planmässigt samarbete mellan de krafter som intressera sig för filmväsendet. Den skall även tjäna som rådgi- vande organ åt vederbörande myndigheter och framlägga förslag för dessa. Be- stämmelser om filmkammarens organisation och närmare arbetsuppgifter ha fast— ställts av förbundsrådet. Det nu gällande organisationsreglementet daterar sig från den 5 maj 1942; det innefattar vissa förändringar i förhållande till den ursprung- liga organisationen. Vilken varit föremål för en ganska skarp kritik, som bland annat gått ut på att kammaren, till följd av att däri funnits alltför talrika represen- tanter för olika samhällsintressen, icke arbetat nog smidigt och praktiskt samt att organisationen hindrat filmproduktionens representanter att tillräckligt hävda de fackmässiga synpunkterna. Till förstärkning av fackmannaelementet har bestämts, att kammarens medlemmar genom sin ställning, sitt yrke eller sin verksamhet i övrigt på något sätt skola stå i förbindelse eller ha beröring med filmen. Kammaren skall bestå av — förutom ordföranden — 12 företrädare för offentliga och kultu- rella intressen samt 12 representanter för filmen.
Sovjetunionen.
Genom ett dekret den 27 augusti 1919 socialiserades och överfördes till folkkom- missariatet för undervisning i Ryska Socialistiska Federativa Sovjetrepubliken den dåvarande ryska filmindustrien. Dekretet innebar en nationalisering av förefintliga produktions- och uthyrningsföretag, import- och exportfirmor, samtliga filmatelje'er, biografteatrar och teknisk materiel.
Filmindustrien i Sovjetunionen regleras av en rad förordningar, utfärdade den 23 mars 1938 av folkkommissariernas råd. Högsta ledningen av filmindustrien anför- troddes åt en kommitté, direkt ansluten till folkkommissariernas råd. Kommitténs huvuduppgift äro planläggning, ekonomisk kontroll och upprättande av tematiska planer för produktionsåren.
Centralorgan för produktionen av spelfilm är den s. k. huvudförvaltningen för produktionen av konstnärlig film (GUPHF). Under denna huvudförvaltning lyder ett flertal ateljéföretag och fabriker, klubbar för anställda inom filmindustrien, hu- vudkontoret för filmuthyrning och ett kontor för biografdriften i vissa större städer.
Under huvudförvaltningen sorterar även Allunionella statliga institutet för kinemato- grafi (VGIK), Institutet för filming—enjörer (LIKJ), två skolor för utbildning av film- skådespelare m. m.
Direkt under den till folkkommissariernas råd anslutna kommittén sorterar kon- toret för export och import av film, flera truster för råfabrikat och centrallager.
Antalet biografer i Sovjetunionen var enligt uppgift den 1 januari 1939 24 898. Av dessa voro 14 427 ljudfilms- och 10 471 stumfilmsbiografer. I städerna funnos 8150 och på landsbygden 6 277 ljudfilmsinstallationer, medan antalet stumfilmslokaler var resp. 1 576 och 8 895. Vidare funnos vid nämnda tidpunkt sammanlagt 2 642 biogra- fer av internationell kommersiell typ samt 8 084 s. k. klubbiografer; de allra flesta av dem voro försedda med ljudfilmsinstallation. På landsbygden funnos därjämte 10 709 ambulerande biografer, därav 2 700 för ljudfilm och 8 009 för stumfilm. — Med hän— syn till biljettpriserna äro biograferna indelade i sex klasser med olika prislägen.
Nöjesskatt utgår med 15—38 % å biljettpriset men erlägges ej vid biografer av- sedda för barn eller militär.
Vid förhyrning av film erlägga biograferna en procentuell filmhyra. Denna ut- gör i städer med över 15 000 invånare vid förhyrning av ljudfilm 40 % och vid för- hyrning av stumfilm 30 % av nettointäkten (efter avdrag av nöjesskatt), på andra platser resp. 30 % och 25 %. Vid förhyrning till klubbar m. fl. är viss minimi- hyra föreskriven.
Produktionen omfattade 1938 43 spelfilmer, 27 stumma varianter av dessa och 28 vetenskapligt-tekniska filmer, avsedda för de större biograferna. I 16 fall färdig- ställdes versioner på andra språk, avsedda för de olika republikerna inom unionen. Under samma år utsläpptes 108 journalfilmer i fem olika serier. Av vetenskapliga och tekniska filmer, avsedda för undervisningsändamål, färdigställdes under sam- ma år över 200 olika filmer. Produktionslistan upptog vidare 103 dokumentära fil- mer, 32 treminuters propagandafilmer för sovjetvalen, 31 reklamfilmer och 24 korta musikfilmer med populär musik.
Efter filmindustriens reorganisation beslöt folkkommissariernas råd den 4 septem- ber 1938 en genomgripande förbättring av de förefintliga läroanstalterna för film. En i september 1919 grundad statlig skola för filmkonst, som till en början endast utbildade filmskådespelare, utvidgades under de följande åren avsevärt. Inom VGIK finnas särskilda fakulteter — med professorer och docenter —— för scenarioförfat- tare, för regissörer, för dekoratörer, kostymtecknare, maskörer och trickfilmsteck- nare samt för fotografer. Tillträde till och, efter antagandet, avgiftsfri undervisning i dessa fakulteter ha alla sovjetmedborgare mellan 17 och 35 år, som med avgångs- betyg genomgått kommunal mellanskola. Flertalet studenter får statliga stipendier.
Storbritannien.
Med anledning av den brittiska filmproduktionens starka tillbakagång under åren närmast efter förra världskriget tillkom är 1927 i Storbritannien en lagstiftning an- gående åtgärder till stöd för den nationella filmindustrien. Den ersattes år 1938 av en ny lag om biograffilm, vilken alltjämt gäller.
Enligt 1938 års lag får som regel ingen film offentligt visas i Storbritannien utan att först ha registrerats i handelsministeriet (board of trade), som jämväl utfärdar årliga licenser till uthyrare och förevisare av film. Antalet registrerade brittiska långfilmer (jfr nedan) utgjorde under ett vart av de fem spelåren 1936/37—1940/41 resp. 225, 228, 103, 108 och 65. Motsvarande siffror för registrerade utländska lång- filmer voro resp. 521, 614, 535, 399 och 400. Den markerade nedgången i antalet inhemska filmer fr. o. m. spelåret 1938/39 sammanfaller till tidpunkten med ikraft- trädandet av den nya lagstiftningen. Ett av syftena med denna lärer just ha varit
att hejda en av utländska bolag finansierad produktion av billiga brittiska filmer av låg kvalitet, vilken fått stor omfattning under åren dessförinnan.
I detta sammanhang må nämnas, att även antalet biografer inom landet starkt minskats efter den nya lagens tillkomst. Sålunda uppgick antalet är 1938 till 5 459, i juni 1941 till 4600. Likväl torde Storbritannien fortfarande ha flera biografer, per invånare räknat, än något annat land i världen.
1938 års lag söker på två skilda vägar stödja den brittiska filmindustrien, näm- ligen dels genom förbud m-ot »hlind booking» och bestämmande av en bestämd tidsgräns för »forward booking», så att biograferna ej längre skola kunna tvingas att hyra film, som ej uppvisats eller vars förevisning skall börja längre tid framåt än 6 månader, dels genom införande av ett skärpt kvotsystem till förmån för inhemsk film.
Kvotsystemet innebär att var och en, som uthyr eller förevisar film, måste till- handahålla resp. förevisa en viss angiven »kvot» av brittisk film, räknat i procent av hela antalet filmer som han förvärvar för distribution inom landet resp. före- visar. Dylika kvoter ha fastställts för en period av 10 år, varunder enligt bestämmel- serna i lagen kvoterna skola successivt stegras, uthyrarnas kvoter från 15 procent för såväl lång- som kortfilm under spelåret 1938/39 till 30 procent för långfilm och 25 procent för kortfilm under de två sista spelåren under perioden, förevisarnas kvoter från 121/2 procent för båda kategorierna av film under spelåret 1938/39 till 25 procent för långfilm och 221/2 procent för kortfilm under de två sista åren. I dessa kvoter äger dock handelsministeriet rätt att vidtaga ändringar; detta be- myndigande har också kommit till användning, i det att ministeriet med anledning av krigsförhållandena nödgats provisoriskt sänka såväl uthyrarnas som förevisar- nas kvot-er.
För att en film skall anses som brittisk kräves, att dess producent är brittisk undersåte eller ett brittiskt bolag, att ateljéupptagningar äro gjorda inom det brit- tiska imperiet, samt att en viss del av de i samband med filmupptagningen förenade arbetskostnaderna tillfallit brittiska undersåtar eller personer boende inom imperiet. En film, som uppfyller dessa fordringar, hänföres till brittisk film under före- visarnas kvot. För att den skall kunna klassificeras som brittisk under uthyrarnas kvot, måste ytterligare villkor uppfyllas, vilka väsentligen avse att säkerställa, att verksamheten bedrives inom Storbritannien och att arbetskostnadema till ej alltför obetydlig det stanna inom landet. Ett visst minimibelopp för de totala arbetskost- naderna har även fastställts. Från kostnadsklausulen kan handelsministeriet dock medgiva undantag i fråga om film, som har särskilt värde ur underhållnings-synpunkt. Å andra sidan har ministeriet möjlighet att av parlamentet begära bemyndigande att —— med retroaktiv verkan — vägra registrering av filmer med otillräckligt under- hållningsvärde. För kortfilm gäller som regel ingen kostnadsklausul.
Lagen är icke tillämplig på film, som uteslutande eller huvudsakligen innehåller nyhetsmaterial eller reklam, eller på film, som huvudsakligen är avsedd för under- visning, icke heller på industrifilm eller vetenskaplig film.
I Storbritannien finns sedan år 1933 en central organisation på filmväsendets om- råde, kallad Brittiska filminstitutet (British Film Institute). Institutet har bildats som en »association» utan aktiekapital, och dess styrelse är sammansatt efter prin- cipen, att inom densamma representanterna för producenter, uthyrare och före- visare av film skola uppgå till ett lika stort antal som företrädarna för uppfost- rande och kulturella intressen. Institutet skall fungera som en allmän informations— byrå röran-de film, brittisk och utländsk, särskilt sådan som rör uppfostran och allmänna kulturella förhållanden, tillhandagå undervisningsanstalter och andra med råd och upplysningar i fråga om anskaffande av filmer och filmapparater samt åvägabringa kontakt mellan filmindustrien och landets kulturella kretsar. Institutet
skall vidare insamla och arkivera film, företaga undersökningar beträffande använd— ningen av film, avgiva utlåtanden till ministerierna i filmfrågor m. in. Det utgivet även olika publikationer.
Sedan krigets början märkes i Storbritannien en tendens till allt större aktivitet från statsmakternas sida på filmväsendets område. Redan tidigt togo de statliga myndigheterna filmen i ökat anspråk för propaganda- och upplysningsändamål, mer eller mindre direkt sammanhängande med krigföringen. Under informationsministe- riets ledning har producerats ett stort antal kortfilmer, vilka främst avse att giva allmänheten en föreställning om hur kriget bedrives och organiseras på olika om- råden, samt att instruera allmänheten, hur den bäst kan bidraga till och underlätta myndigheternas verksamhet. Publiken lär i stort sett uppskatta informationsministe- riets kortfilmer för deras underhållningsvärde. Det med filminstitutet samverkande Centrala film'biblioteket (Central Film Library) innehåller bl. a. ett urval av dessa filmer; i oktober 1941 funnos där över 140 sådana kortfilmer, och antalet ökas snabbt. Filmerna utlånas gratis till omkring 4000 regelbundna låntagare; 5000 a 6 000 kopior expedieras per månad. Något tvång att visa dem föreligger icke, och i enlighet med hävdvunnen officiell brittisk uppfattning har man sökt undvika att beträda denna väg.
Med journalfilmsproducenterna står informationsministeriet i nära förbindelse. En särskild kommitté arbetar för att genom myndigheterna förse vederbörande produ- center med material samt organisera produktion genom bolagens försorg av lämp- lig journalfilm för olika utländska marknader. I denna kommitté äro även de mili- tära myndigheterna representerade.
Under år 1941 har tillsatts en kommitté, bestående av representanter för de kom- mersiella producenterna, filmlaboratorierna, informations-, handels- och arbets- ministerierna, med uppgift att dryfta den nationella filmproduktionsfrågan i hela dess vidd.
Tyskland.
Genom lag av den 22 september 1933 har en riksfilmkammare inrättats med uppgift att främja »filmnäringen, att tillvarataga dess olika yrk-esgruppers intressen så- väl inbördes som i förhållande till det allmänna samt att åstadkomma en rättvis ut- jämning mellan dem som äro sysselsatta i filmn'äringen. Var och en som arbetar inom branschen skall vara medlem av riksfilmkammaren. Däremot äro de allmänna kulturella intressena icke direkt representerade i riksfilmkammaren; dessa uppgif- ter falla under rikskulturkammaren och riksregeringen.
Genom lag av den 16 februari 1934 har en nyordning ägt rum med hänsyn till filmverksamheten. I kommentarerna till denna lag fram'hålles, att det är en upp- gift för statsmakten att tillförsäkra sig om filmen som kultur- och propaganda- in-strument, varför statens kontroll icke kan undvaras. Uppgiften kan lösas endast om staten har uppmärksamheten fästad på alla områden av filmens tillblivelse. En huvuduppgift är att förhindra att sådan film visas, som strider mot tidens anda.
Den tyska filmproduktionen står i sin helhet under statlig kontroll, såtillvida att ingen inspelning får påbörjas utan att dessförinnan manuskript och scenario genom- gåtts och godkänts av riksministeriet för folkupplysning och propaganda. All film- framställning sker numera genom av staten ägda och kontrollerade företag och har därmed undandragits det privata initiativet.
I fråga om filmproduktionens storlek har inhämtats, att under nedan angivna inspelningsår framställts följande antal filmer, nämligen 1934/35 94 filmer av 41 bolag, 1935/36 42 filmer av 27 bolag och 1936/37 106 filmer av 40 bolag. Under ka- lenderåren 1939 och 1940 omfattade produktionen resp. 111 och 85 långfilmer.
Under kontroll av riksregeringen och riksfilmkammaren upprättades 1933 en filmkreditbank till stöd för den nationella filmproduktionen. Denna bank har bragt filmnäringen in på en helt ny grundval.
Dessutom har inom det nationalsocialistiska partiets rikspropagandastyrelse bildats en särskild filmavdelning, som förser partiorganisationema med film och apparater. Mellan staten och partiets organisationer äger ett nära samarbete rum.
Produktion och visning av kulturfilmer har fått stöd genom nedsättning av nöjes- avgiften vid visning av film-er, som av censuren godkänts som värdefulla, t. ex. genom att filmen betecknas som konstnärlig, konstnärligt värdefull, lärorik eller kultur- eller stat-spolitiskt värdefull. Denna ordning har medfört, att kulturfilmer regelbundet visas i biografernas förspel.
Importen av utländsk film ledes av ett statligt monopolbolag, som övervakar att de utländska filmerna fördelas mellan de tyska uthyrningsföretagen proportionellt och till fastställda priser.
Uthyrningsföretag, som drivas eller understödjas av staten, kommuner eller bio- grafägarsammanslutningar, finnas icke i Tyskland.
Angående visning av utländsk film _— vilka frågor handläggas under propaganda- ministem —— ha bestämmelser meddelats genom en förordning av den 28 juni 1933, vilken upprätthåller det förut gällande kontingentsystemet. Ingen utländsk film av underhållningskaraktär får visas utan särskilt tillstånd. Av tillstånden fördelas fyra sjundedelar mellan uthyrarna av tyska filmer i förhållande till antalet nya tyska ljudfilmer, som de uthyrt närmast föregående år. Två sjundedelar fördelas mellan tyska bolag eller personer, som ha sålt tyska filmer till utlandet och fått dem visade där; fördelningen sker på grundval av den från utlandet influtna betalningen. Den sista sjundedelen av tillstånden lämnas efter avgörande från fall till fall för att utjämna eventuella orättvisor, som uppkommit vid den allmänna fördelningen.
För att en film skall betraktas som tysk kräves, att filmen framställts av tyskar eller av ett bolag, som enligt tysk lag har säte i Tyskland, att ateljéinspelningama och så vitt möjligt även övriga inspelningar ha ägt rum i Tyskland, att manuskriptet och, när fråga är om musikfilm, musiken författats resp. komponerats av tyskar eller, om det rör sig om tidigare tillkomna verk, att bearbetningen gjorts av tyskar, samt att produktionsledarna, regissörerna och alla medverkande äro tyskar.
Stockholm i maj 1942.
Bilaga F.
Förslag till instruktion för statens filmnämnd.
51.
Statens filmnämnd skall under Kungl. Maj:t handhava ledningen av den statliga stödverksamheten på filmproduktionens område och verka för det svenska film- väsendets utveckling i konstnärligt och kulturellt hänseende.
Till fullgörande härav åligger det särskilt nämnden att
a) med uppmärksamhet följa förhållandena inom filmväsendet i Sverige och utlandet;
b) pröva frågor om beviljande av filmlån eller bidrag till framställning av lång- filmer, så ock om befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å filmlån;
c) pröva frågor om användningen av medel, som ställas till nämndens förfogande för att främja framställningen av andra filmer än långfilmer;
(1) till Kungl. Maj:t avgiva yttranden i ärenden, som remitteras till nämnden, även- som i erforderliga fall opåmint hos Kungl. Maj:t göra framställningar i frågor, som falla inom nämn-dens verksamhetsområde; samt
e) tillhandagå myndigheter och enskilda med upplysningar och råd i frågor, som falla inom nämndens verksamhetsområde.
52.
Filmnämnden, som förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av tre år, består av fem ledamöter.
Bland ledamöterna utser Kungl. Maj:t en att vara nämndens ordförande.
& 3.
Filmnämndens expedition förestås av en sekreterare, som Kungl. Maj:t inom eller utom nämnden förordnar för en tid av tre år.
Sekreteraren åligger bland annat att ansvara för diarieföringen av inkommande ärenden och expedierandet av nämndens beslut, att föra protokoll vid nämndens sam- manträden, att under redogöraransvar omhänderhava de medel som ställas till nämn- dens förfogande och över sin förvaltning avgiva redovisning till riksräkenskapsverket ävensom att, där ej nämnden annorlunda bestämmer, bereda och föredraga ären— dena inför nämnden samt företaga av nämnden beslutade utredningar.
Är sekreteraren ej ledamot, äger han likväl deltaga i nämndens överläggningar men ej i dess beslut.
54.
Filmnämnden äger, i mån av behov, anlita särskilda experter, vilka skola till- handagå nämnden i dess verksamhet.
% 5. Filmnämnden äger, i den mån medel för ändamålet stå till förfogande, själv före- taga eller ock åt någon sin ledamot, sekreteraren eller av nämnden anlitad .expert uppdraga att företaga resa, som nämnden finner för sin verksamhet erforderhg.
7—422487
5 6. Filmnämnden sammanträder på kallelse av ordföranden, så ofta ärendena därtill föranleda. & 7. Filmnämnden är beslutmässig, då ordföranden och minst två ledamöter äro till— städes. . Beslut fattas genom enkel röstövervikt. Vid lika röstetal äger ordföranden ut- slagsröst. !
Vid förfall för den »av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden inträder den äldste av nämndens övriga ledamöter i hans ställe.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Skrivelse till chefen för Kungl. ecklesiastikdepartementet ........................ Inledning. .
..........................................................................
Film- och biografverksamheten i Sverige. Biografväsendet .................................................................. Distributionsväsendet ............................................................ Produktionsväsendet ............................................................. Fyllnadsfilmen m. m .............................................................
Kortfilmen s. 25. —— Journalfilmen s. 28. — Andra slag av kortare filmer s. 29. — Exporten av kortare filmer s. 30.
Statliga stödåtgärder. Tidigare förslag .................................................................. Utredningsdirektiven ............................................................. Utländska stödformer ...........................................................
De sakkunnigas yttrande ..........................................................
Inledning 5. 43. — Statsmaktema och filmen 5. 45. — Villkoren för statligt stöd s. 48. —- Olika stödformer s. 50. — Fyllnadsfilmen s. 55. — Organisationsfrågor s. 58.
Bilaga A. » B. » C. » D. , E. ” F.
Bilagor.
P. M. angående nöjesskatt å biografföreställningar .................. Förteckning över svenska långfilmer i filmrepertoaren spelåren 1937/ 38—1941/42 ......................................................... P. M. angående vissa produktionsfaktorer m. ni. av betydelse för inspelningen av en långfilm ......................................... Förteckning över svenska biografkortfilmer, granskade å statens biografbyrå år 1941 ................................................. P. M. angående filmväsendet i vissa främmande länder ............ Förslag till instruktion för statens filmnämnd.. ......................
Sid.
8 12 17 24
32 39 40
43
62 71 78 81
84 97
