SOU 1945:35
1944 års skattesakkunniga
N +” (;(
a; (— - CDL"
&( 4. IGT?!
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
'iÄs'TATENs OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:35 FINANSDEPARTEMENTET
1944. ÅRS SKATTESAKKUNNIGA
I
'BETÄNKANDE
MED. FÖRSLAG ANGÅENDE
VISSA SPÖRSMÄLPÄ DEN , ALLMÄNNA KOMMUNALBESKATT-
NINGENS OMRÅDE
STOCKHOLM 1945
Kronologisk
. Betänkande med förslag till ntlånningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. Norstedt. 169 s. Ju-
2. Betänkande med förslag till organisation av en luft- fartsstyrelse m. m. Norstedt. 68 s. .
9. Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord. Marcus. 56 s. 0. 10 Betänkande och förslag iörande ellektivisering av
Tiden juli 1943—juni 1944. ldun. 454 s. Fo.
förteckning
18.
19.
Normalbrandordning för städer, köpingar och muni- cipalsamhällen. Norstedt. 21 s. - Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 1. För kommuner med bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret samordnade. Norstedt. 21 5. K.
laga nr 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsorganisation. Av Hj. Cederström. Idun. xx 296 s. 4 pl. S. *
slag angående vissa spörsmål på den allmänna kom- munalbeskattningens område. V. Petterson. 232 5. P(.
3. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid åter- 20. Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ _förandet till civil verksamhet av till beredskalps- * 2. För kommuner, i vilka skogsbrandförsvaret ord- tjänstgöring inkallad personal. Haggström. 74 s. "- nats för sig. Norstedt. 22 s. K- 4. Betänkande angående den husliga utbildningen. 21. Betänkande och förslag rörande npplysningsverk- Beckman. 167 s. & samhet om och inom försvaret. Katalog- 0. Tid- 5. Betänkande med utredning och förslag angående SkrlflStrYCk' ”2 5- Fo' yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt &. Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvärdskommitténs åtgärder till höjande av sjötolkets allmänna och betänkande del 3. Häggström. 372 s. Ju. " medborgerliga bildning. Idun. 370 5- E._ 23. Socialvärdskommittens betänkande. 10. Statistisk nn— 6. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk— dersökning angående folkpensionårernas bostadsför- ningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livs- hållanden m. m. Beckman. 108 5. S- medelsforskmngens ordnande. Haggstrom. 150 S' H' 24. Betänkande angående grundpenningväsendet. Marcus 7. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. 61 s . | _Del 1- Allmänna synpunkter. Idun. 109 5- ' 225. Betänkande och förslag angående statsbidrag till | 8. Betänkande_rörande Sveriges smalspåriga järnvägar byggnader för folkskoleväsendet. Häggström. 83 5. E. l De] 2- Blektngenåtets Jarnvagar. ldun.124 5-1 pl. K' 26. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bi- ; !
skyddshemselevernas eftervård m. m. Marcus. 158 27. 1914 års uppbördsbcrednings betänkande med förslag s. 5. till omläggning av uppbärdsförfarandet. MarcusI 11. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane- 589 S' ' ;
ring. 8. Framställningar och utlåtanden [rån 28. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ] kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. ändringar av stralllagen för krigsmakten i vad den ;
2. Betänkande med förslag till vissa åtgärder i berör brott mot staten och allmänheten. Norstedt. l syfte att under depression stimulera avsättningen 86 5. Jul- . ' av varaktiga konsumtionsvaror m. m. Marcus. 29. Strallråttskommitténs betänkande med förslag till 153 s. Fi. ändrad lagstiftning om ämbetsbrott 'av präst. Nor- 12. lnvesteringsutredningens betänkande med _ förslag stedt. 26 s. Ju. - Ull 'investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av 30. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. statliga. kommunala ochmstatsunderstodda auläaa- 9. Framställningar och utlåtanden iran kommissio- ningsarbeten. Marcus. VHJ- 350 5- Fl. nen för ekonomisk efterkrigsplanering. 3. Betän- 13. Bilagor till— investeringsntredningens betänkande kande angående den svenska handelspolitiken efter ,med förslag till investeringsreserv för budgetåret kriget m. m. Marcus. 124 s. Fi. _ 1945/46 av statliga. komun-mala OCh statsunder— 31. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane- Slödda anläggmngsarbeten. Marcus. 33 5- "' ring. 10. Sysselsättningsundersökningar. Marcus. l—l. Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Av C. 224 s. Fi. Welinder. Beckman. "3 5- S' 32. Betänkande angående dyrortsgrnpperingen. Haag,,- 15. Stadsplaneutredningen 1912. 3. Förslag till bygg- ström. 400 s. Fi. nadslag m. m. Petterson. 646 5. "- 33. Betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland. 16. Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrko— Sv. Tryckeri AB. 304 s. JO- musikerbefattningarna m. '” Del 1- Haeggstrom. 134. Betänkande med [örslag angående kommissionärs- 8 S. - väsendet vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. 17." Statsmakterna och folkhushällningen under den till V. Petterson. 160 5. S. följd av stormaktskriget 1939 inträdde krisen. Del 5. 35. 1944 ars skattesakkunniga. 1. Betänkande med för-
i u ?.
FINANSDEPARTEMENTET
1944 ÅRS SKATTESAKKUNNIGA
[
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG ANGÅENDE
VISSA SPÖRSMÅL PÅ DEN ALLMÄNNA KOMMUNALBESKATT— NINGENS OMRÅDE
VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG STOCKHOLM 1945
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.
Genom beslut den 23 december 1943 har Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet förordnat, att kommunalskatteberedningens verksamhet skulle upphöra med utgången av år 1943 samt att två av bered— ningens ledamöter, nämligen ledamoten av riksdagens första kammare A. J. Bärg och landskamreraren C. J. Bergstedt, skulle såsom sakkunniga inom finansdepartementet biträda med utredningen av vissa återstående kommunalskattefrågor. De sakkunniga hava antagit benämningen 1944 års skattesakkunniga.
Genom Herr Statsrådets beslut den 21 januari 1944 har statistikern, numera taxeringsrevisorn O. Östman förordnats att biträda de sakkunniga.
Efter verkställd utredning få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna ett första betänkande angående vissa spörsmål på den allmänna kommunal- beskattningens område. Övriga till de sakkunniga hänskjutna frågor komma | att behandlas i ett senare betänkande.
Vid utarbetandet av detta betänkande har såsom sekreterare tjänstgjort ledamoten Bergstedt. Det statistiska materialet har sammanställts och redi- jgerats av taxeringsrevisorn Östman, vilken jämväl tagit del i utarbetandet ' av de sakkunnigas förslag.
& Stockholm den 31 maj 1945.
A. .l. BÄRG CARL BERGSTEDT
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att anvisningarna till 51 % kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola upphöra att gälla, att 5 5 1 mom., 13 5 2 mom., 22 % 1 mom., 25 % 1 mom., 29 5 1 mom., 46 % 3 mom., 48 g 2 och 3 mom., 50 5 2 och 3 mom., 51, 52 och 54 åå samt anvisningarna till 5, 20, 22 och 70 %% nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse, att i 46 % sagda lag skall införas ett fjärde moment samt att till 52 & samma lag1 skola fogas anvis- ningar, allt på sätt nedan angives:
5 5.
1 mom. Från skatteplikt — — —— avsedda byggnader.
Tillhör sådan allmän plats, begravningsplats eller byggnad, varom i b) eller (1) sägs, kommun, församling, skoldistrikt eller fattigvårdssamhälle och är densamma belägen utanför området för kommun, varmed den menighet, som äger fastigheten, sammanfaller eller vari den helt eller delvis ingår, skall dock dylik fastighet vara underkastad skatteplikt.
Därest under —— — — fastighetens värde. 13 ä.
2 mom. 1 ägares ställe skattskyldig är:
a) den, som — — — ärftlig besittningsrätt;
b) innehavare av — —— — menighet; samt
c) innehavare av publikt boställe, prästgård, biskopsgård eller på lön an- slagen jord. . ; Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses [den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastig- i heten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande löneboställe och präst-
1 Senaste lydelse av 52 5 1 mom. se SFS 1930:190, av 50 5 2 mom. se SFS 1932: 291, av 13 5 2 mom. se SFS 1932: 411, av 25 5 1 mom., 29 g 1 mom., 48 % 2 mom. och anvisningarna till 20 och 22 55 se SFS 1938: 368 samt av 5 5 1 mom. se SFS 1942; 274.
gård, vilka avses i ecklesiastik boställsordning, är vederbörande pastorat att anse såsom innehavare samt beträffande biskopsgård och biskopshemman
kyrkofonden. Skall avkastning — — —— fastighetens skogsvärde. Där beträffande — _— — å skogsvärde. 22 5. 1 mom. Från bruttointäkten —'— — — av fastigheten;
ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital, dock, såvitt angår av staten ägd eller nyttjad fastighet, med högst två procent av det bokförda värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna;
speciella skatter — — — det allmänna. Har skog — — —— tidigare medgivits. Har växande — -— — gällande ingångsvärde. Hemmavarande barn — — _— tillhöra arbetspersonalen.
25 å. ] mom. Från bruttointäkten —— — _— till fastigheten; ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital, dock, såvitt angår av staten ägd eller nyttjad fastighet, med högst två procent av det bokförda värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna.
Medlem av —— — _ som icke äro att anse såsom kapitaltillskott. Har bostadsförening —— — — såsom kapitaltillskott.
29 %. 1 mom. Från bruttointäkten.— —— — deras tillgodogörande; ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock ä gäld, som den skatt— skyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen, dock, såvitt angår av staten utövad rörelse, med högst två procent av det bokförda värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna;
kostnad för —— —- —— till kapitalförlust.
46 'g'.
3 mom. Kunna avdrag, som i 1 och 2 mom. medgivas, helt eller delvis ej utnyttjas å den i kommunen skattepliktiga inkomsten, må bristen, avrundad nedåt till jämna tiotal kronor, avräknas å skattepliktig inkomst, som den skattskyldige åtnjutit i annan kommun. Finnes skattepliktig inkomst, varå avräkning kan ske, i flera andra kommuner, fördelas bristen i jämna tiotal kronor å kommunerna i förhållande till den skattepliktiga inkomst, som i varje kommun återstår efter avdrag enligt 1, 2 och 4 mom.
Avräkning, varom i detta mom. stadgas, må ej ske beträffande staten, landsting, kommuner, andra menigheter eller hushållningssällskap.
4 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om,och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
48 5.
2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, äger att å taxerad inkomst åtnjuta kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) på sätt nedan sägs.
Grundavdraget utgör — —— — 500 kronor.
Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors behållen inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familje-
avdrag. Familjeavdraget utgör _ —— —— 200 kronor. Skattskyldig, som — — —— för hustru. För barn — — — tjugutal kronor.
3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast under en del av beskattningsåret, äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag, ut- görande för varje kalendermånad eller del därav, varunder han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmelserna i 2 mom. medgivna avdrag. Det avdragsbelopp———tjugutal kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
50 5. 2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, skall i hemortskommunen den taxerade in- komsten minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag,
om den sammanlagda taxerade inkomsten i såväl hemortskommunen som )annan kommun uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, )med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och, i om nyssnämnda inkomst ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa, med hälften av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget.
Återstår efter avräknande av belopp, varom i föregående stycke sägs, för skattskyldig, vilkens hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, av den sammanlagda taxerade inkomsten i såväl hemortskommunen som annan kommun högst 500 kronor, skall inkomsten i hemortskommunen ytterligare minskas med 20 kronor.
Finnes skattskyldigs — —— —— 700 kronor.
Vad härefter återstår avrundas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som nu nämnts, i hemortskommunen beskattningsbar inkomst.
3 mom. Kunna avdrag, som i 48 å och 50 ä 2 mom. medgivas, helt eller; delvis ej utnyttjas i hemortskommunen, må bristen, avrundad nedåt till jämna tiotal kronor, avräknas å den skattskyldiges taxerade inkomst i annan kom- mun. Finnes taxerad inkomst i flera andra kommuner, fördelas bristen i jämna tiotal kronor å kommunerna i förhållande till den taxerade inkomsten i varje kommun. Vad efter dylik avräkning återstår utgör för den skatt— skyldige beskattningsbar inkomst i kommunen.
För skattskyldig som i 2 mom. avses, såvitt angår kommun där ortsavdrag eller i nämnda mom. omförmält avdrag ej åtnjutes, så ock för annan skatt— skyldig, utgör den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.
51 &. Skattskyldig, vilkens beräknade beskattningsbara inkomst i hemortskom- munen och annan kommun sammanlagt ej uppgår till 100 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst.
52 5.
1 mom. Äkta makar — —— — samma kommun. Kan avdrag ej härigenom och ej heller genom avräkning å den närmast berättigade makens inkomst i annan kommun helt utnyttjas, avräknas bristen å den andra makens inkomst i annan kommun.
Skatteplikt enligt 51 % bedömes med hänsyn till båda makarnas samman-W lagda inkomst. Ortsavdrag och avdrag enligt 50 % 2 mom. beräknas förl makarna gemensamt och avräknas i första hand å summan av makarnas taxerade inkomster i hemortskommunen och, i den mån dessa icke förslå, å makarnas taxerade inkomster i andra kommuner. För makar gemensamtf fastställd beskattningsbar inkomst i hemortskommunen fördelas i jämna tio-; tal kronor å makarna efter förhållandet mellan deras i kommunen taxerade. inkomster. Skola ortsavdrag och avdrag enligt 50 % 2 mom. delvis eller helt; avräknas å makars inkomster i andra kommuner än hemortskommunen; fördelas hela det sammanlagda beloppet av dylika avdrag i jämna tiotal kronor å makarna i förhållande till summan av varje makes taxerade in— komster i såväl hemortskommunen som andra kommuner. Överstiger den därvid å make belöpande avdragsandelen hans taxerade inkomst i hemorts- kommunen, avräknas det överskjutande avdragsbeloppet, i den mån det ej utnyttjats å andra makens inkomst i hemortskommunen, å hans taxerade inkomster i övriga kommuner efter förhållandet mellan dessa inkomster.
2 mom. Äkta makar — _— — oberoende skattskyldiga.
(Se vidare anvisningarna.)
&
54 &. Från skattskyldighet frikallas:
a) svenska aktiebolag — — —— ekonomiska föreningar;
b) medlem av — —- —— av kapital;
c) utlänning eller — — _ förordning åtnjutits;
(1) ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 % 1 mom. första och andra stycket:
för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda stycken avsedda ändamål; e) i riket — _ —— kommunal inkomstskatt. Att personer — — —— samma paragraf. (Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 5 %. 1. Med allmänna — — allmänna platser. 2. Stadgandet om —— — — elektrisk kraft. 3. Till byggnader — — — statens förvaltningsbyggnader. 4. För att —— — —— och bekvämlighet. 5. För att — — — någon förvaltningslokal. Dock kan —— — — av lasaretts— anläggningen.
Prästgård ävensom biskopsgård är underkastad skatteplikt, så ock bygg- nad, som är anvisad till tjänstebostäder åt folkskolans lärare.
Föreskriften att — — _— av lokalen.
6. För att — —— — underkastat skatteplikt.
7. Såsom tomtområde — —— — mindre planteringar. 8. Huruvida fastighet —- — — omkring årsskiftet.
9. Med kommun, varom i 1 mom. första och andra stycket sägs, förstås landskommun, köping med egen kommunalförvaltning och stad. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 1 mom. andra stycket anföres följande exempel: En kommun omfattar två församlingar, A och B. Församlingen A äger en begravningsplats, som är belägen i en annan kommun. Denna begravnings- plats är underkastad skatteplikt, då den icke är belägen inom området för den kommun, vari menigheten (A) i sin helhet ingår. Är begravningsplatsen däremot belägen inom församlingen B:s område, åtnjuter församlingen A frihet från fastighetsskatt för densamma, eftersom A och B ingå i samma kommun.
till 20 ä.
1. Till skattskyldigs — —— —— 46 5 2 mom.
2. Hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som deltagit i den skattskyldiges förvärvsverksamhet, anses ej tillhöra arbetspersonalen, med mindre barnet haft minst 600 kronors behållen inkomst.
Frågan om _— — — 65 å). _ 3. Såsom allmänna — — — heller skogsvårdsavgift. 4. Angående vad — — — andra förvärvskällor. till 22 å. , 1. Såsom driftkostnad — — — räkna som driftkostnad. 2. Avdrag medgives — — —— nödig bostadsbyggnad. 3. Såsom speciella — — — 20 ä). 4. Har skog — — — det ursprungliga. 5. Har växande — —— — skogens försäljning. 6. Hemmavarande barn — —— — anses tillhöra arbetspersonalen. Därest
barnet ej fyllt 18 år, gäller detta dock allenast under förutsättning att barnet haft minst 600 kronors behållen inkomst. Hemmavarande barn —— — — punkt 2.)
Barn, som —— _ _ 48 5).
7. Till avdragsgill — _ — försumpning m. m.
till 52 5.
Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 52 å ] mom. anföres följande exempel:
Två makar äro bosatta i kommunen A, tillhörande ortsgrupp III. Mannen har i denna kommun haft en till kommunal inkomstskatt skattepliktig in- komst av 620 kronor och är där berättigad till avdrag för pensionsavgift samt sjuk- och kapitalförsäkringspremier med 220 kronor. Hustrun har i kom- munen A drivit rörelse, som lämnat ett underskott å 580 kronor, och äger i denna kommun åtnjuta avdrag för pensionsavgift med 20 kronor. I kom- munen B har mannen haft inkomst av rörelse ä 3 900 kronor och hustrun inkomst av fastighet år 1500 kronor. Hustrun har dessutom åtnjutit en in- komst åt 500 kronor av fastighet i kommunen C.
A mannens inkomst i kommunen A avräknas hans eget avdrag å 220 kronor och 400 kronor av hustruns allmänna avdrag i kommunen. Mannen får så- lunda icke någon taxerad inkomst i kommunen A, och hans taxerade inkomst i kommunen B blir 3 900 kronor. Hustruns outnyttjade allmänna avdrag i kommunen A fördelas å kommunerna B och C i förhållande till hennes
1,500 X 200 (W =) 150 kronor 50 kronor å kommunen C. Hustruns
skattepliktiga inkomster i dessa kommuner med 500 x 200 2,000 = ) taxerade inkomst utgör i kommunen B 1 350 och i kommunen C 450 kronor. Makarnas ortsavdrag uppgår till 600 kronor. Då makarnas sammanlagda taxerade inkomst överstiger dubbla ortsavdraget, äro de enligt bestämmel— serna i 50 5 2 mom. berättigade till ett ytterligare avdrag åt 300 kronor, (1. v. s. sammanlagt till ett avdrag å 900 kronor. Detta belopp fördelar sig å makarna
å kommunen B och (
efter förhållandet mellan deras sammanlagda taxerade inkomster (3 900 och 1 800 kronor) med 620 kronor å mannen och 280 kronor å hustrun. Mannens andel avdrages från hans taxerade inkomst i kommunen B, och hustruns andel avräknas efter fördelning i förhållande till hennes taxerade inkomster med 210 kronor i kommunen B och 70 kronor i kommunen C. Den beskatt- ningsbara inkomsten uppgår sålunda i kommunen B till 3280 kronor för mannen och 1 140 kronor för hustrun samt i kommunen C till 380 kronor för hustrun.
Äro i stället mannens skattepliktiga inkomster å sammanlagt 4 520 kronor så fördelade, att på kommunen A belöper 1 520 kronor och på kommunen B 3000 kronor, skola hustruns allmänna avdrag helt avräknas å mannens inkomst i kommunen A. Den taxerade inkomsten blir då för mannen 700 kronor i denna kommun och 3 000 kronor i kommunen B samt för hustrun 1500 kronor i kommunen B och 500 kronor i kommunen C. Det makarna tillkommande ortsavdraget jämte avdrag enligt 50 g 2 mom. år 900 kronor fördelar sig å makarna efter förhållandet mellan deras sammanlagda taxerade inkomster (3 700 och 2 000 kronor) med 580 kronor å mannen och 320 kronor å hustrun. Mannens andel i avdraget, som sålunda understiger hans taxerade inkomst i kommunen A med 120 kronor, avräknas helt å denna inkomst. Vidare avräknas från samma inkomst 120 kronor av hustruns andel i av— draget, varefter i kommunen A icke återstår beskattningsbar inkomst för någondera maken. Det för hustrun återstående avdraget å 200 kronor för— delas å kommunerna B och C i förhållande till hustruns taxerade inkomster i dessa kommuner med 150 kronor å kommunen B och 50 kronor å kom— munen C. Den beskattningsbara inkomsten uppgår sålunda i kommunen B till 3000 kronor för mannen och 1350 kronor för hustrun samt i kom- munen C till 450 kronor för hustrun.
till 70 5.
Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga de om allmänna avdrag i 46 ä 2 och 4 mom. meddelade bestämmelserna och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 5) eller de i 50 5 för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbar inkomst. De i — —— —— i är fråga.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.
, Beträffande eftertaxering till kommunal inkomstskatt, som skolat utgöras * enligt kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fort- farande äga tillämpning.
F ö r sl a g till förordning angående ändringi vissa delar av förordningen den 28 sep- tember 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 7 och 16 åå förordningen den 28 september 1928 om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse samt att till 16 & samma förordning1 skola fogas anvisningar, allt på sätt nedan angives:
7 &. Från skattskyldighet frikallas: a) medlem av _ — _ av kapital; b) utlänning eller _ — — förordning åtnjutits; c) staten: _ _ — all inkomst; d) landsting, kommuner—__ all inkomst; e) akademier, allmänna — _ _ all inkomst;
f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar— _av rörelse;
g) här ovan ej upptagen ägare av sådan fastighet, som omförmäles i 5 % 1 mom. första och andra stycket kommunalskattelagen:
för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda stycken avsedda ändamål;
h) svenska aktiebolag _ _ _ ekonomiska föreningar;
i) här i_ — — och förmögenhetsskatt.
Att personer _ — _ samma Paragraf.
16 ä.
1 mom. Skattskyldig fysisk _ _ _ mom. kommunalskattelagen.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors behållen inkomst, är berättigad till såväl grundavdrag som familjeavdrag. Grundavdraget för — — _ för hustru.
För annan _ _ _ icke ortsavdrag. För barn _ _ _ delvis underhålles.
2 mom. Skattskyldig fysisk—__tjugutal kronor. 3 mom. Bestämmelserna i—__ och förmögenhetsskatt.
(Se vidare anvisningarna.)
1Senaste lydelse av 16 å se SFS 1938: 369 och av 7 % se SFS 1942:275.
Anvisningar till 16 5.
Med barns behållna inkomst, varom i 16 ä 1 mom. andra stycket sägs, förstås den enligt bestämmelserna i 5 & beräknade taxerade inkomsten för barnet. Härvid avses samma behållna inkomst som i 48 % 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947.
Förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 26 & 1 mom., 78 €, 84 ä 2 mom. och 93 å taxeringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
26 g. 1 mom. Nedannämnda skattskyldiga _ _ _ (självdeklaration), näm- , ligen: 1) verk eller _ _ — för förmögenhet; 2) fysisk person, därest han a) nästföregående år_—_å förmögenhet; eller
b) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyl- dighet därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt, eller vid samma års utgång ägt förmögenhet, för vilken han är skattskyldig enligt nämnda förordning, och i sådant fall tillika antingen hans enligt kommunalskattelagen beräknade taxerade inkomst i någon kommun uppgått, i fråga om sådan person som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, till minst 600 kronor och, i fråga om annan person, till minst 100 kronor, eller ock hans enligt förord- ningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt beräknade taxerade in- komst jämte en etthundradedel av förmögenheten uppgått, i fråga om sådan person som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattnings- året,-till minst 600 kronor och, i fråga om annan person, till minst 100 kronor; eller
lSenaste lydelse av 26 ä 1 mom. och 84 Q 2 mom. se SFS 1938:374 samt av 78 och 93 åå se SFS 1943:855.
c ) vid beskattningsårets _ _ _ å förmögenhet. Vid bedömandet _ _ _ taxeras därför. Vid tillämpning _ — _ riket bosatta. Avlider skattskyldig _ _ _ den avlidne. 78 %. Taxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen: a) att tillhandahålla _ _ _ dess fullgörande; b) att, då _ _ — uppgiftslämnarens underskrift; e) att på _ _ — om avlämnandet; (1) att ordna _ _ _ av kronoombudet;
e) att, då inkommen deklaration eller annan uppgift avser skattskyldig, som ej skall taxeras inom distriktet, avsända uppgiften till vederbörande taxeringsnämnds ordförande ävensom att, då deklaration eller annan uppgift för skattskyldig, som skall för inkomst eller förmögenhet taxeras inom distriktet, utvisar, att skattskyldig utom distriktet ägt, innehaft eller brukat fastighet eller företagit icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller drivit rörelse eller bör taxeras till kommunal inkomstskatt för gemensamt kom— munalt ändamål, lämna vederbörande taxeringsnämnds ordförande med- delande om förhållandet;
f) att, därest — — _ vederbörande taxeringsnämndsordförande; 9) att när _ _ _ om förhållandet; 11) att även — — _ underrättelse därom; i) att kalla _ _ — inom taxeringsdistriktet; j) att leda — — _ föra ordet; k) att ombesörja _ _ _ längder; samt I) att, därest — _ — vinnande behövligt. Det åligger _ _ _ kunna lämnas. 84 5. 2 mom. Varje år _ _ _ honom åsättas.
Så snart ske kan skall nämnden beträffande sådana inom taxerings— distriktet skattskyldiga, som skola taxeras till statlig inkomst- och för- mögenhetsskatt av annan taxeringsnämnd, verkställa förberedande uppskatt- ning av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten eller i förekommande fall underskottet för envar av den skattskyldiges förvärvs- källor inom distriktet. För varje sådan skattskyldig skall underrättelse härom, med uppgift jämväl om uppskattad nettointäkt för förvärvskälla vari skatte- pliktig fastighet ingår, ofördröjligen avlåtas till den taxeringsnämnd som skall taxera den skattskyldige till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Sådan nämnd skall därefter skyndsamt fatta beslut angående den skatt— skyldiges taxering till kommunal inkomstskatt inom nämndens distrikt samt,
därest enligt nämndens mening skatteplikt enligt 51 & kommunalskattelagen ej föreligger eller avdrag må på grund av bestämmelserna i 46 5 3 mom., 50 % 3 mom. och 52 5 1 mom. samma lag av annan taxeringsnämnd avräknas å den skattskyldiges till kommunal inkomstskatt skattepliktiga eller taxerade inkomst, lämna vederbörande nämnd underrättelse härom med uppgift till- lika. huru taxeringen utfallit.
Bestämmelserna i föregående stycke skola hava avseende jämväl å sådana skattskyldiga juridiska personer som ej må taxeras till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt, med undantag dock av staten, landsting, kommuner och andra menigheter samt hushållningssällskap. Vad som är föreskrivet beträf- fande taxeringsnämnd, som skall taxera skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall därvid äga motsvarande tillämpning å den taxerings- nämnd, inom vars distrikt den juridiska personens styrelse eller förvaltning vid taxeringsårets ingång haft sitt säte eller ock syssloman eller ombud vid nämnda tid varit bosatt.
Har taxeringsnänmd _ _ _ omförmälda taxeringsnämnd.
93 &. Taxeringsintendenten har _ _ _ mom. kommunalskattelagen. Finner taxeringsintendenten för _ _ _ mom. sägs. Jämväl i _ _ _ föranstalta därom. Finner taxeringsintendenten _ _ _ taxeringsnämndens ordförande. Landskamreraren har _ _ _ erforderlig utredning. I fråga om sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt eller kommunal inkomstskatt inom visst prövnings- distrikt och därjämte till kommunal inkomstskatt inom annat prövnings- distrikt, utan att dock sådant fall föreligger, som i 96 & 2 mom. avses, böra taxeringsintendenterna i de olika distrikten samråda för åvägabringande av likformig taxering. Motsvarande skall gälla i fall, som avses i 96 g 2 mom., därest jämväl annan prövningsnämnd än den mellankommunala skall taga befattning med skattskyldigs taxering.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947, dock att i fråga om eftertaxering för tidigare år äldre bestämmelser skola äga tillämpning.
Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 28
september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet. Härigenom förordnas, att 20 % 4 mom. kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet skall erhålla följande
ändrade lydelse samt att i 21 % samma kungörelse1 skall införas ett tredje moment av innehåll, som nedan angives:
20 ä. 4 mom. Inkomstlängd skall _ _ — av skattskyldiga. Av särskild _ _ — för sig. Tillhör kommun — _ — avser, tillhör. Vid införandet _ _ _ i Sverige. Skall vid beräkning av ortsavdrags förl höjning enligt 50 5 2 mom. kommunalskattelagen hänsyn tagas till taxerad inkomst i annan kommun än hemortskommunen, antecknas i samma kolumn den sammanlagda taxerade inkomst, som skall ligga till grund för beräk- ningen. I anteckningskolumnen skall vidare, då fråga är om taxering till kommunal inkomstskatt i annan kommun än hemortskommunen, angivas vid taxeringen medgivet belopp av ortsavdrag och avdrag enligt 50 ä 2 mom.
kommunalskattelagen. I vederbörlig _ _ _ annan bilaga. Har skattskyldig _ — _ göras i anteckningskolumnen. Har taxeringsnämnden — _ — i anteckningskolumnen. Vid eftertaxering — _ _ upplagd avdelning. 21 5.
3 mom. Det åligger taxeringsnämndens ordförande att för varje i taxerings- distriktet ingående kommun låta upprätta en särskild förteckning enligt fast- ställt formulär å de skattskyldiga, beträffande vilka ifrågakommer tillämp- ning av bestämmelserna i 46 5 3 mom., 50 ä 3 mom. och 52 5 1 mom. kom- munalskattelagen om överflyttning av avdrag från en kommun till annan. Ordföranden i särskild taxeringsnämnd, vars distrikt omfattar flera kom- muner, skall dock låta upprätta dylik förteckning för nämndens distrikt i dess helhet, därvid för varje kommun upplägges en särskild avdelning. 'Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen, i länen samtidigt med insändandet jämlikt 91 ä 1 mom. taxeringsförordningen av taxeringsnämndens övriga handlingar och i Stockholm senast den 15 juni.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1947.
' Senaste lydelse av 20 5 4 mom. se SFS 1943: 905.
Formulär nr 18.
Uppgift till taxeringsnämnden i det taxeringsdistrikt, där skattskyldig skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, om uppskattning av inkomst eller underskott å förvärvskälla inom annat distrikt.
(Är den skattskyldige sådan juridisk person som ej kan taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall uppgiften lämnas till taxeringsnämnden i det distrikt, där vederbörande styrelse eller förvaltning vid taxeringsårets ingång haft sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid varit bosatt.)
Till taxeringsnämnden i .......................................................................................................................... ............... tuxeringsdiStfikt
inkomstskatt av
Jämlikt 84 g 2 mom. taxeringsförordningen får jag i egenskap av taxerings- nämndens ordförande i taxeringsdistrikt meddela, att taxeringsnämnden för taxering till kommunal
bostadsadress) verkställt en förberedande uppskattning beträffande den skattskyldiges för- värvskällor inom distriktet och därvid kommit till följande resultat:
—- -- Nettointäkt av Uppskattad Underskott a
) Kommun ”533333?” förvärvskällan inkomstikr. (efter förvärvskällan | ” 1 kr. procentavdrag) 1 kr. i ............................................................................................................................................................. l l 1 ................................................................................................................................................................................ l ( ............................................................................................................................................................................... Tait,-värde å den skattskyldiges fastighet (.er): ............................................................................
................................................................................. den 19
Underrättelse från taxeringsnämnden i det taxeringsdistrikt, där skatt- , skyldig skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till ? taxeringsnämnden i annat distrikt, där den skattskyldige skall taxe- , ras till kommunal inkomstskatt, om överflyttning av avdrag till kom- mun inom sistnämnda distrikt samt om frihet från skatteplikt för den skattskyldiges inkomst.
(Anses skatteplikt enligt 51 5 kommunalskattelagen föreligga, skall underrättelse enligt denna blankett lämnas endast i de fall då överflyttning av avdrag enligt 46 5 3 mom., 50 5 3 mom. och 52 5 1 mom. nämnda lag till kommun inom annat distrikt ifrågakommer.
Är den skattskyldige sådan juridisk person som ej kan taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall underrättelse lämnas av taxeringsnämnden i det distrikt, där vederbörande styrelse eller förvaltning vid taxeringsärets ingång haft sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid varit bosatt.)
Till taxeringsnämnden i ___________________________________________________________________________________ taxeringsdistrikt
I egenskap av taxeringsnämndens ordförande i _______________________________________________________________ taxeringsdistrikt får jag jämlikt 84 & 2 mom. taxeringsförordningen härmed meddela följande beträffande
bostadsadress)
Taxeringsnämnden har vid taxering till kommunal inkomstskatt av den skattskyldige (och hans make ........................................................................... ) i ...................................
(fullständigt namn) kommun, vilken är hans hemortskommun, ansett den skattskyldige (jämte make) vara berättigad till:
ortsavdrag (obankat) med ............................ kr. förhöjning av ortsavdraget genom bankning (beräknad å en sammanlagd taxerad inkomst av _____________________ kr.) med ........ »
extra avdrag (20 kr.) i landskommun, tillhörande ortsgrupp I
eller II ................................................ » avdrag för ömmande omständigheter med ................ »
Summa kr.
Taxeringsnämnden har vid samma taxering ansett den skattskyldige (och hans make) böra taxeras till "kommunal inkomstskatt i hemortskommunen samt övriga kommuner, där sådan taxering ifrågakommer, på följande sätt:
. . nen avräk— nen avräk- Avdrag för ÖW'ga' nade all- ( nade orts—
q underskott. allmänna Taxerad .,amman- å. törvärvs- avdrag
männa &V-x avdrag och 138813”?—
( Taxerad .. . dr " somi . avdrag enl. ningsbar Kommun person ilåååågt killer 1 (ikhemorts- öezitlyt- 1 inkomst. 50 5 2 inom. inkomst om— 1 ommu- tets från kommu- munen nen) annan ( nalskatte- kommun : lagen
( 2 ( 3 | 4 ) 5 l 6 ( 7 8 9 Den skatt- skyldige
Taxeringsnämnden har sålunda ansett skatteplikt enligt 51 % kommunal- skattelagen icke forellgga. forellgga.
Särskilda upplysningar.
(Här lämnas beträffande kommun, där underskott (i förvärvskällor uppkommit, uppgift för varje förvärvskälla om dess beskaffenhet och beteckning samt om under- skottets storlek och meddelas andra upplysningar, som kunna vara av intresse för den taxeringsnämnd, till vilken underrättelsen ställes.)
' Här och i fortsättningen bortses från underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom eller å deltagande i lotteri, vilka ej få avdragas i någon kommun.
KAPITEL I.
De sakkunnigas uppdrag.
Uti skrivelse den 9 december 1943 anmälde kommunalskatteberedningen hos chefen för tinansdepartementet, att beredningen icke varit i tillfälle att slutföra behandlingen av vissa beskattningsfrågor, av vilka de flesta dock ej ingått i dess ursprungliga uppdrag utan särskilt hänskjutits till beredningen. Beträffande dessa frågor anförde beredningen i skrivelsen bl. a. följande:
»Enligt det beredningen meddelade uppdraget har beredningen bl. a. haft att taga under omprövning spörsmålen om
1) utnyttjande av ortsavdrag i annan kommun än hemortskommunen; samt 2) utnyttjande av avdrag för underskott å förvärvskälla i annan kommun än den, där inkomst av förvärvskällan skall beskattas.
För att tagas i övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade uppdraget har Kungl. Maj:t till beredningen bl. a. överlämnat:
1) ett av särskilda, inom iinansdepartementet tillkallade sakkunniga den 16 oktober 1931 avgivet betänkande med förslag i fråga om avdrag för gäldränta vid statens taxering till kommunal inkomstskatt;
2) en den 8 april 1937 till finansdepartementet från Kristianstads läns småbrukare- förbund inkommen skrift med hemställan att förslag måtte föreläggas riksdagen om ändring av grunderna för den kommunala beskattningen av vissa småbruk;
3) en den 25 maj 1939 till chefen för finansdepartementet inkommen framställning från Svenska Missionsförbundet, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Sällskapet Svenska Baptistmissionen angående vissa ideella föreningars ställning i beskattnings- hänseende; samt
4) 1941 års kyrkomötes skrivelse nr 15 med anhållan om åtgärder för att få till stånd sådan ändring i kommunalskattelagen att prästgård och därmed jämförlig byggnad undantagas från skatteplikt till fastighetsskatt.
Beredningen har vidare den 18 april 1941 av Kungl. Maj:t anbefallts att inkomma med i riksdagens skrivelse den 11 juni 1932 (nr 361) begärd utredning, hur prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgårdar, som upplåtas åt dem.
Under hänvisning till kommunalskatteberedningens utredningsarbete har bevill— ningsutskottet i ett flertal fall avstyrkt väckta motioner, nämligen
1) 1936 års riksdags bevillningsutskott (betänkande nr 35) motioner om skatte— frihet för sådana avgifter, som influtit till idrottsförening vid vissa tävlingar och uppvisningar;
2) 1937 års riksdags bevillningsutskott (betänkande nr 30) en motion om skatte- frihet för icke erkända arbetslöshetskassor och andra sociala hjälpfonder;
3) 1938 års riksdags bevillningsutskott (betänkanden nr 6 och 29) en motion om kommuners skattskyldighet enligt kommunalskattelagen för dem tillhöriga, inom andra kommuner belägna fastigheter och en motion om skattefrihet för alla slags stipendier och utbildningsunderstöd; samt
4) 1939 års riksdags bevillningsutskott (betänkande nr 30) motioner om rätt att i deklaration av inkomst av fastighet avdraga viss nybyggnadskostnad samt om änd- ring av kommunalskattelagens avdrags- och avskrivningsbestämmelser med avseende å jordbruket.
Till beredningen hava slutligen inkommit vissa framställningar om ändring i den kommunala beskattningen, nämligen
1) en skrift den 8 september 1936 från kommunalnämnden i Solna socken angå- ende beskattning av begravningsplatser;
2) en skrift den 15 juni 1937 från Svenska Järnvägsmannaförbundets styrelse an- gående skattefrihet för sjukavlöning vid olycksfall i arbete;
3) en skrift den 20 februari 1941 från direktionen för Prästerskapets Änke- och Pupillkassa med begäran om ändring i reglerna för beskattning av prästgård; samt
4) en skrift den 30 juni 1942 från Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas Riksförbund angående beskattning av idrottsorganisationer.
Med anmälan om att beredningen icke slutgiltigt tagit ställning till ovan berörda frågor får beredningen såsom sin mening framhålla, att de flesta av dessa spörsmål synas vara av den beskaffenhet att de böra bliva föremål för fortsatt utredning och snarast möjligt bringas till en lösning.»
Med föranledande av berörda skrivelse uppdrog chefen för finansdeparte- mentet den 23 december 1943 åt de sakkunniga att inom finansdepartementet biträda med utredningen av vissa återstående kommunalskattefrågor.
För att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag hava sedermera från finansdepartementet till de sakkunniga överlämnats:
1) riksdagens skrivelse den 29 mars 1944 (nr 145) i anledning av väckt motion om avdrag vid taxering av inkomst för flyttningskostnader vid till- trädande av annan anställning;
2) överståthållarämbetets underdåniga skrivelse den 31 juli 1944 angående en framställning från Stockholms stad om sådan ändring av kommunalskatte- lagen att 32 ä 2 mom. punkt a) samma lag bleve tillämplig jämväl å pupill— pensioncr från Stockholms stad; samt
3) en underdånig framställning den 30 juni 1944 från Folkpartiets ung—
* domsförbund om sådana ändringar av skatteförfattningarna att föreningar för friluftsliv, idrott och gymnastik samt ideella, religiösa och politiska ung— domsföreningar befriades dels från inkomstskatt för all sin verksamhet och dels från nöjesskatt för uppvisningar och tävlingar i icke-professionell idrott samt för tillställningar i övrigt av fostrande eller i god mening underhållande karaktär.
De frågor, som sålunda hänskjutits till de sakkunniga för utredning, äro av två slag, nämligen sådana som enbart röra den kommunala beskattningen och sådana som angå både den kommunala och statliga beskattningen. Till den förra gruppen höra i främsta rummet det allmänna spörsmålet om utnytt—
jande vid den kommunala inkomstbeskattningen av allmänna avdrag och ortsavdrag utan begränsning till viss kommun samt vidare vissa speciella frågor rörande beskattningen av publika fastigheter och statens beskattning till kommunal inkomstskatt. I den senare gruppen ingå främst frågor rörande juridiska personers beskattning, bl. a. spörsmålet om religiösa samfunds och ; föreningars ställning i skattesystemet. De sakkunnigas utredning beträffande ' sistnämnda spörsmål har uppskjutits, enär de sakkunniga velat avvakta den samtidigt med de sakkunniga arbetande dissenterlagskommitténs stånd- punktstagande i fråga om de religiösa sammanslutningarnas rättsliga status samt angående den lämpliga formen för behandling av frågor rörande dylika sammanslutningars beskattning. De sakkunniga hava med hänsyn härtill fun- nit det ändamålsenligt att redovisa resultaten av sitt arbete med de rent kom- munala skattefrågorna i ett första betänkande och därefter slutföra utred- ningen angående de frågor, vilka beröra såväl den kommunala som den stat- liga beskattningen.
KAPITEL 11.
Allmänna avdrags och ortsavdrags utnyttjande vid den
kommunala inkomstbeskattningen.
Gällande ordning.
För huvudinnehållet i gällande bestämmelser på den kommunala inkomst- beskattningens område och vissa därmed sammanhängande förhållanden skall här lämnas en redogörelse, vilken är avsedd att tjäna som utgångspunkt för den följande framställningen av de sakkunnigas överväganden och förslag rörande den kommunala inkomstbeskattningen.
Kommunal inkomstskatt utgår för sex huvudslag av inkomst (inkomst— arter), nämligen inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital. Inom varje inkomstart hän- föres den skattepliktiga inkomsten till en viss konkret förvärvskälla. Såsom särskild förvärvskälla för skattskyldig anses: varje förvaltningsenhet av jord- bruksfastighet inom en kommun; varje förvaltningsenhet av annan fastighet; varje förvärvsverksamhet, som är att anse såsom självständig rörelse, med däri ingående, rörelseidkaren tillhörig annan fastighet; all till tjänst hänför- lig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat, tillika med alla honom till- kommande, till tjänst hänförliga inkomstgivande rättigheter; all sådan till- fällig förvärvsverksamhet som består i icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom samt deltagande i lotteri och varav inkomsten skall be— skattas i en och samma kommun; all övrig tillfällig förvärvsverksamhet; all skattskyldig tillhörig egendom, varav intäkten skall hänföras till intäkt av _ kapital, dock med undantag av fastighet och rörelse i utlandet; samt slutligen all den skattskyldiges fastighet och rörelse i utlandet.
Varje förvärvskälla hänföres enligt särskilda bestämmelser om beskatt- ningsort till en viss kommun, och skatt för inkomsten av förvärvskällan ut- ) göres till denna kommun. Av de olika slagen förvärvskällor hava några an— setts vara lokalt anknutna till bestämda kommuner, som tillagts rätt att be- skatta inkomsten av desamma utan hänsyn till vilka personer som innehava förvärvskällorna. Skatt för inkomst av jordbruksfastighet och av annan fastig- het skall sålunda utgöras till kommun, där fastigheten är belägen. Inkomst genom icke yrkesmässig avyttring av fastighet beskattas också alltid i den
kommun som den avyttrade fastigheten tillhör. Inkomst av rörelse, som ut- övats från fast driftställe, tages till beskattning i kommun, där sådant drift- ställe begagnats. De förvärvskällor, som icke anses lokaliserade till någon viss kommun, nämligen de som höra till tjänst och kapital samt — bortsett från icke yrkesmässig avyttring av fastighet — tillfällig förvärvsverksamhet, bliva föremål för inkomstbeskattning i inkomsttagarens hemortskommun. Vissa slag av förvärvskällor kunna enligt reglerna om beskattningsort sträcka sig till och beskattas i ett flertal kommuner. Oaktat en viss förvärvsverksamhet har lokal anknytning till flera kommuner, anses, med hänsyn till sambandet mellan verksamheten i de olika kommunerna, endast en förvärvskälla före- ligga. Fastighet av annan fastighets natur, så ock rörelse, kan sålunda bilda förvärvskällor, som sträcka sig till flera kommuner och vilkas inkomst för— delas till beskattning mellan kommunerna.
Eftersom inkomster, vilka skattskyldig förvärvar genom icke yrkesmässig avyttring av fastighet i den skattskyldiges hemortskommun och av annan egendom än fastighet här i riket samt genom deltagande i lotteri, skola be— skattas i en och samma kommun, nämligen hemortskommunen, utgöra dessa slag av tillfällig förvärvsverksamhet en särskild förvärvskälla för varje skatt- skyldig. Icke yrkesmässig avyttring av en eller flera fastigheter i annan kom- mun än hemortskommunen bildar däremot en särskild förvärvskälla för varje sådan kommun.
Vid beräkning av inkomsten från förvärvskälla, vari skattepliktig fastighet ingår, skall avdrag ske för det inkomstbelopp, som anses beskattat genom den kommunala fastighetsskatten, s. k. procentavdrag. Den del av inkomsten, som bortfaller genom sådant avdrag, omfattas icke av den kommunala in- komstbeskattningen. Den behållna nettointäkten av förvärvskälla vari fastig- het ingår, minskad med procentavdrag, utgör den till kommunal inkomst- skatt skattepliktiga inkomsten av förvärvskällan. Procentavdrag förekommer vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet och annan fastighet samt rörelse, vari fastighet ingår, men icke beträffande andra slag av förvärvs- källor.
Från det sammanlagda beloppet av de i en kommun skattepliktiga inkom- sterna från skattskyldigs till kommunen hänförliga förvärvskällor må av- räknas s. k. allmänna avdrag. Dessa avdrag äro av två slag, nämligen dels avdrag för underskott å särskilda förvärvskällor, vilka avdrag kunna till- komma skattskyldig i varje kommun, där han är underkastad inkomstbeskatt— ning för någon förvärvskälla, och dels vissa allmänna avdrag av personlig art, vilka äro anknutna till den skattskyldiges hemortskommun.
Underskott å särskild förvärvskälla, hörande till viss kommun, må avräk- nas å sådan den skattskyldiges inkomst som skall tagas till beskattning i samma kommun. Avdrag är dock icke medgivet för underskott å icke yrkes— mässig avyttring av fast eller lös egendom och deltagande i lotteri eller för
underskott å fastighet och rörelse i utlandet och ej heller för underskott, som uppstått därigenom att procentavdrag överstigit nettointäkten av förvärvs- källa. Förlust å icke yrkesmässig avyttring av fastighet i hemortskommunen eller av annan egendom än fastighet här i riket eller å deltagande i lotteri må avdragas endast från vinster, som uppkommit i samma förvärvskälla. Motsvarande gäller beträffande förlust å icke yrkesmässig avyttring av fas- tighet i annan kommun än hemortskommunen, vilken verksamhet som nämnt utgör särskild förvärvskälla för varje sådan kommun.
I hemortskommunen äger skattskyldig. som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, åtnjuta avdrag från den i kommunen skattepliktiga inkomsten för vissa utgifter av personlig art. Har skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här bosatt, skall sådant avdrag åtnjutas alle- nast i den mån det belöper ä nämnda tid. Skattskyldig får i hemortskom— munen avdraga periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk ut- betalning, som icke må avräknas från inkomst av särskild förvärvskälla, dock att avdrag icke får ske för vad som utgått till person, tillhörande giva— rens hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran. Vidare må i hemortskom- munen avdragas avgift till allmänna pensionsförsäkringen och övrig pensions— försäkring, som icke har samband med anställning, därest avgiften erlagts för den skattskyldige själv eller, i förekommande fall, för hans make eller omyn- diga barn, dock med undantag av avgift till ränte- och kapitalförsäkrings— anstalt eller till försäkring mot engångspremie. Avdrag är slutligen medgivet envar skattskyldig från inkomsten i hemortskommunen för premier och andra avgifter, som den skattskyldige för sig och i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn betalt för sjuk- och arbets]öshetsförsäkring, kapital— och olycksfallsförsäkring samt viss livränteförsäkring. Avdrag för sistnämnda premier och avgifter må ej för skattskyldig eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna under året haft försäk- ringar, för dem båda tillsammans åtnjutas till högre belopp än 200 kronor.
Till de allmänna avdragen i hemortskommunen av personlig natur hör även det särskilda avdraget för gift kvinna. Har gift kvinna, som levt tillsam— mans med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200 kronor. Detta avdrag kan icke medgivas för en del av beskattningsåret med ett därå belöpande reducerat belopp. Där avdraget över- huvud taget utgår, må det åtnjutas med hela beloppet. Avdraget må icke till- godogöras i annan kommun än hemortskommunen och tillkommer sålunda ej hustru, som bedrivit rörelse utanför hemortskommunen.
Vad som återstår av skattskyldigs i en kommun skattepliktiga inkomst efter avräknande av allmänna avdrag utgör den skattskyldiges i kommunen taxe-
rade inkomst. Denna inkomst skall angivas i jämna tiotal kronor, så att över- skjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.
Den till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten, som är ett uttryck för den skattskyldiges samlade inkomst, kan erhållas genom att från summan av den skattskyldiges till kommunal inkomstskatt skatteplik- tiga inkomster från olika förvärvskällor, i förekommande fall ökad med ut— nyttjade procentavdrag och till den skattskyldige restituerade, vid tidigare års taxeringar avdragna allmänna skatter, avräkna de vid den statliga be- skattningen medgivna allmänna avdragen. Härvid må avräknas under be— skattningsåret erlagda allmänna skatter med undantag av kronoutskylder samt de vid den kommunala inkomstbeskattningen tillåtna allmänna avdra- gen utom avdrag för gift kvinna, som ej är medgivet vid den statliga beskatt— ningen. Underskott, som framkommit vid beräkning av skattskyldigs in- komst från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, må ock avdragas, oavsett till vilken kommun den förvärvskälla, vari underskottet uppkommit, är att hänföra enligt kommunalbeskattningens regler om be- skattningsort. Underskott å förvärvskälla, som utgöres av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom eller deltagande i lotteri, må dock en- dast avdragas om och i den mån den skattskyldiges inkomst från annan sådan förvärvskälla därtill förslår.
Från den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten äger skattskyl- dig åtnjuta vissa s. k. speciella avdrag. Dessa äro dels kommunalt ortsavdrag och dels vissa i 50 5 2 mom. kommunalskattelagen angivna avdrag, nämligen genom 5. k. bankning medgiven förhöjning av ortsavdraget, extra avdrag å 20 kronor samt avdrag för ömmande omständigheter. Samtliga dessa avdrag må endast utnyttjas å den skattskyldiges taxerade inkomst i hemortskommunen.
Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under beskattnings- året, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kom- munalt ortsavdrag ( grundavdmg och familjeavdrag ), vars storlek bestämmes med hänsyn till dels levnadskostnadernas höjd i hemortskommunen, dels ock den skattskyldige åvilande försörjningsbörda.
Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de lägsta och orts— grupp V orter med de högsta levnadskostnaderna. Grundavdraget vid den kom— munala beskattningen utgör för helt år räknat i ortsgrupp I 340 kronor, i ortsgrupp II 380 kronor, i ortsgrupp III 420 kronor, i ortsgrupp IV 460 kro— nor och i ortsgrupp V 500 kronor.
Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag. För år räknat utgör familjeavdraget, med lika belopp för hustru och varje barn,
i ortsgrupperna I och II 160 kronor, i ortsgrupperna III och IV 180 kronor samt i ortsgrupp V 200 kronor. För barn, vars föräldrar icke varit under be— skattningsåret gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åt- skilda, skall, därest båda föräldrarna enligt vad nyss sagts skulle vara berätti- gade till avdrag för barnet, envar av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Därvid avrundas avdragsbeloppet i förekommande fall nedåt till jämna tjugutal kronor. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husförestån— darinna hos sig anställd, må, därest han varit ogift (varmed jämställes änk- ling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad erhålla avdrag, åtnjuta samma familjeavdrag som tillkommer skattskyldig för hustru. Sådant s. k. husföreståndarinneavdrag räknas följ- aktligen också till ortsavdragen.
De här angivna ortsavdragsbeloppen avräknas å den taxerade inkomsten i hemortskommunen, i den mån denna inkomst därtill förslår. Beloppen ökas emellertid genom s. k. bankning med högst hälften, beroende på den taxerade inkomstens storlek. Förutom med ortsavdraget skall nämligen den taxerade inkomsten i hemortskommunen minskas, om denna inkomst uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och, om den taxerade inkomsten ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa, med hälften av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget. Därest efter det sålunda förhöjda ortsavdragets avräknande av den taxerade inkomsten återstår högst 500 kronor för skattskyldig, vilkens hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, skall avdrag åt- njutas med ytterligare 20 kronor (20-kronorsavdrag). Slutligen må, om den skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt till följd av lång- varig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig om- ständighet, den skattskyldiges inkomst efter vederbörande beskattnings- nämnds beprövande minskas med ytterligare ett belopp av högst 700 kronor (avdrag för ömmande omständigheter). Vad som härefter återstår utgör efter avrundning nedåt till jämna tiotal kronor den skattskyldiges i hemortskom- munen beskattningsb'ara inkomst.
Vid taxering av i riket bosatt fysisk person i annan kommun än hemorts- kommunen, så ock vid taxering av annan skattskyldig än sådan fysisk person, utgör den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst. I dylika fall förekomma således icke några speciella avdrag.
Beträffande skattepliktens inträdande för fysisk person gälla vid den kom— munala inkomstbeskattningen olika regler för beskattningen i hemortskom— munen och i annan kommun. Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen beräknade taxerade inkomst ej uppgår till 600 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst. I övrigt inträder skatteplikt i fråga om kom—
munal inkomstskatt för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, i hemortskommunen, då den beräknade beskattningsbara inkomsten där uppgår till minst 10 kronor, och i annan kommun, då den beräknade taxerade inkomsten där uppgår till minst 100 kro— nor. För annan skattskyldig än fysisk person, som varit i riket bosatt, in- träder skatteplikt, då den beräknade taxerade inkomsten i kommunen upp- går till minst 100 kronor.
Skattepliktsgränsen för fysisk person i hemortskommunen vid 600 kronors taxerad inkomst har tillagts en särskild betydelse beträffande beskattning av föräldrar och sådana barn, som äro sysselsatta i föräldrarnas jordbruk eller rörelse. Hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som del— tagit i föräldrarnas förvärvsverksamhet, anses tillhöra arbetspersonalen, blott om barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor att den föranleder skatte- plikt till kommunal inkomstskatt för barnet. Hemmavarande barn under 16 år anses i intet fall tillhöra arbetspersonalen, medan sådant barn över 18 år, vilket deltagit i arbetet, alltid räknas till arbetspersonalen. Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen, taxeras självt för den inkomst det kan hava haft i avlöning och naturaförmåner från föräldrarna eller eljest, och föräld- rarna få göra avdrag för barnet såsom för annan arbetshjälp. För barn, som icke anses tillhöra arbetspersonalen, får intet dylikt avdrag göras, även om barnet deltagit i arbetet. Lön och underhåll åt barnet skall då ej heller upp— tagas såsom inkomst för barnet.
Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras till kom- munal inkomstskatt envar för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Allmänna avdrag, som därvid helt eller delvis ej kunna utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens skattepliktiga in- komst, må avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Skatte- plikten bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst. Orts— avdrag ävensom beskattningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt. Den beskattningsbara inkomsten fördelas i jämna tiotal kronor å makarna efter förhållandet mellan deras i kommunen taxerade inkomster.
På grund av de skiljaktiga principerna för den kommunala inkomstskatten och den statliga inkomst— och förmögenhetsskatten råda betydande olikheter beträffande taxeringen för dessa båda skatteformer. Då inkomsterna av de skattskyldigas särskilda förvärvskällor vid kommunalbeskattningen hänföras till olika kommuner i enlighet med reglerna om beskattningsort, kan den skattskyldige bliva taxerad till kommunal inkomstskatt i ett flertal kommuner och sålunda bliva föremål för taxering av olika taxeringsnämnder. Taxe- ringen till inkomst- och förmögenhetsskatt, som omfattar den skattskyldiges samtliga förvärvskällor, oavsett till vilka kommuner dessa äro anknutna, sker däremot alltid i hemortskommunen och verkställes av en enda taxerings- nämnd. Då skattskyldig har förvärvskälla utanför det taxeringsdistrikt, vars
taxeringsnämnd skall taxera honom till inkomst- och förmögenhetsskatt, fastställer denna nämnd förvärvskällans inkomst, såvitt angår den statliga beskattningen, och annan taxeringsnämnd fattar beslut angående samma in— komst för åsättande av taxering till kommunal inkomstskatt. Taxeringsnämn— derna kunna härvid komma att stanna i olika beslut rörande inkomstens storlek, i vilket fall de kommunala och statliga taxeringarna bliva stridande mot varandra. För att i sådana fall främja en riktig och likformig taxering hava taxeringsnämnderna ålagts att träda i förbindelse med varandra.
Då deklaration eller annan uppgift beträffande skattskyldig, som skall taxe- ras för inkomst eller förmögenhet inom ett taxeringsdistrikt, utvisar, att den skattskyldige utom distriktet ägt, innehaft eller brukat fastighet eller drivit rörelse, åligger det taxeringsnämndens ordförande att lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande utom distriktet meddelande om förhållandet. Be— träffande sådana inom ett taxeringsdistrikt till kommunal inkomstskatt skatt- skyldiga, som skola taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av annan taxeringsnämnd än distriktets, skall taxeringsnämnden i distriktet före- taga taxering till kommunal inkomstskatt så snart ske kan. För envar, som därvid taxerats, skall underrättelse, huru taxeringen utfallit, med uppgift jäm— väl om nettointäkt och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla, ofördröj- ligen avlåtas till den andra taxeringsnämnden. Komma den skattskyldiges kommunala och statliga taxeringar ändock icke att stå i överensstämmelse med varandra, skall den lokala prövningsnämnd, som har att pröva båda taxering- arna, på yrkande av vederbörande taxeringsintendent vidtaga erforderliga åt- gärder för att åstadkomma enhetlighet. Tillhör den kommun, där den kommu— nala taxeringen åsättes, annat prövningsdistrikt än den kommun, där den skattskyldige skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, kunna emeller— tid prövningsnämnderna stanna i olika beslut och taxeringarna bliva olikfor— miga. För att i möjligaste mån förebygga detta har föreskrivits, att samråd i fråga om sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomst— och för— mögenhetsskatt inom visst prövningsdistrikt och därjämte till kommunal in- komstskatt inom annat prövningsdistrikt, skall äga rum mellan taxerings— intendenterna i de olika distrikten för åvägabringande av likformig taxering. Detta gäller dock ej, då skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt de vid kommunalbeskattningen gällande reglerna om beskattningsort är att hän— föra till flera prövningsdistrikt. För sådana fall finnas särskilda anordningar med syfte att säkerställa likformighet vid taxeringarna.
Vissa slag av förvärvskällor, nämligen de som äro hänförliga till annan fastighet och rörelse, kunna, såsom ovan berörts, sträcka sig över flera kom- muner. Inkomsten av sådana förvärvskällor skall tagas till beskattning i alla de olika kommunerna. Vid taxeringen, som då ofta verkställes av olika taxe— ringsnämnder, skall en uppdelning mellan kommunerna ske av hela inkom- sten från varje dylik förvärvskälla. Om taxeringsnämnderna trots fullgöran—
det av föreskriven skriftväxling därvid stanna i olika meningar rörande den totala inkomsten av förvärvskällan eller beträffande de andelar däri, som böra tagas till beskattning i respektive kommuner, uppstå olikformigheter i taxeringen. Även sådana ojämnheter kunna undanröjas av vederbörande länsprövningsnämnd, om samtliga berörda kommuner tillhöra samma pröv- ningsdistrikt. Är däremot förvärvskällan att hänföra till kommuner inom skilda prövningsdistrikt, skall den för hela riket gemensamma mellankom- munala prövningsnämnden taga befattning med den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner, till vilka dylik förvärvskälla är att hänföra, samt, om han i annan kommun är skattskyldig till statlig in- komst- och förmögenhetsskatt, jämväl med hans taxering i denna kommun. Skall den skattskyldige samtaxeras med make, behandlar denna prövnings- nämnd även makens taxering i samma kommuner. Genom den mellankom- munala prövningsnämndens prövning av taxeringarna vinnes enhetlighet i desamma. Därest skattskyldig förutom en eller flera till skilda prövnings- distrikt hänförliga förvärvskällor har en förvärvskälla, som icke sträcker sig till mer än ett prövningsdistrikt, skall dock taxering till kommunal inkomst- skatt, som avser inkomsten av sistnämnda förvärvskälla och ej äger rum i den kommun, där den skattskyldige skall taxeras till inkomst- och förmögenhets- skatt, icke prövas av den mellankommunala prövningsnämnden utan av ve- derbörande länsprövningsnämnd. Denna uppdelning av den skattskyldiges taxeringar å flera prövningsnämnder inrymmer en viss om ock mycket be— gränsad möjlighet till ojämn taxering av den skattskyldige.
Allmän historik rörande avdragens utnyttjande.
Syftet med de allmänna avdragen och ortsavdragen har varit att an— passa inkomstskatten efter den personliga skatteförmågan. I den äldre be- villningsbeskattningen, vilken jämväl låg till grund för den kommunala be— skattningen, förekommo icke några dylika avdrag. Denna beskattning avsåg nämligen att träffa avkastningen av de olika förvärvskällorna. Förlust, som särskild förvärvskälla utvisat, fick sålunda ej avdragas från den skattskyl- diges inkomst av annan förvärvskälla. Ett visst hänsynstagande till den svaga skatteförmågan hos de minsta inkomsttagarna skedde dock genom befrielse från bevillning och lindring i bevillningen genom 5. k. bevillningsfria avdrag. Bevillning för inkomst skulle icke utgöras i hemortskommunen, om den skattskyldiges sammanlagda inkomst i såväl hemortskommunen som andra kommuner understeg visst belopp, och därest sistnämnda inkomst ej över- steg vissa något högre belopp, skulle fasta bevillningsfria avdrag från inkom- sten erhållas. Sådan befrielse från eller lindring i bevillningen fick enligt ut- tryckligt stadgande i bevillningsförordningen ej åtnjutas i annan kommun än den där den skattskyldige var mantalsskriven.
Genom I 883 års bevillningsförordning utvecklades bevillningsbeskattningen i riktning mot en beskattning av nettoinkomsten, avvägd med hänsyn till skatteförmågan. Rätt till avdrag för gäldränta infördes såtillvida att från in- komst av rörelse eller yrke fick avdragas ränta å lånt rörelsekapital (ej an- läggningskapital) samt från inkomst av kapital ränta hänförlig till denna förvärvskälla. Bevillning för inkomst av kapital och arbete skulle icke ut— göras i hemortskommunen, därest den sammanräknade inkomsten under— steg 500 kronor. I den sammanräknade inkomsten, d.v.s. såväl den i hem- ortskommunen som i annan kommun, skulle inräknas den genom fastighets- bevillning beskattade avkastningen av fastighet. Vid en sammanräknad in- komst understigande 1200 kronor skulle i hemortskommunen åtnjutas ett bevillningsfritt avdrag av 450 kronor från inkomst av kapital och arbete samt vid en sammanräknad inkomst understigande 1 800 men ej 1 200 kronor ett dylikt avdrag av 300 kronor. Såväl gränsen för skattefrihet som de bevill- ningsfria avdragen kunde vid taxeringen höjas med högst 200 kronor ä ort, där kostnaderna för bostad vore synnerligen höga, ävensom undantagsvis då särdeles ömmande omständigheter förelåge. För inkomst, som beskattades i annan kommun än den där den skattskyldige mantalsskrivits, kunde be— frielse från eller lindring i bevillningen icke i någon mån erhållas.
1894 års bevillningskommitté föreslog i sitt betänkande, att vid den bevill- ningspliktiga inkomstens beräknande avdrag för förlust å handel eller nä— ring skulle få äga rum från inkomst av annan av den skattskyldige idkad handel eller näring, såvida den senare antingen vore av samma slag eller be- drivits inom samma kommun. I de fall verksamheten vid den skattskyldiges olika handels- eller näringsföretag vore av samma slag, såsom då en person dreve en affär medelst filialer utom den ort, där han själv vore bosatt, och själv övervakade huvudaffären, kunde det enligt kommitténs mening icke vara billigt att vid beskattning bortse från att det i själva verket förelåge endast ett affärsföretag. Billigheten krävde även, att all den affärsverksamhet, som den skattskyldige idkade inom en och samma kommun och sålunda kunde på ett mera omedelbart sätt själv leda och övervaka, ansåges äga sådant inbördes sammanhang att skatten borde drabba endast det slutliga vinstresultatet. Affärsföretag av olika slag, drivna inom olika kommuner, * kunde däremot icke skäligen anses äga sådant samband sinsemellan att förlust å ett företag borde få avdragas från vinsten av ett annat.
Enligt bevillningskommitténs förslag skulle frihet från bevillning äga rum, då den skattskyldiges å en eller flera orter (kommuner) uppskattade ärsinkomster sammanlagt icke överstege ett visst minimibelopp. Inkomst i annan kommun än hemortskommunen skulle således kunna fritagas från bevillning. Bevillningsfria avdrag däremot skulle visserligen fastställas till
» beloppet med hänsyn till den skattskyldiges sammanlagda inkomster i samt- ' liga kommuner men finge endast utnyttjas i mantalsskrivningskommunen.
Kommittén framhöll, att enligt då gällande bevillningsförordning kunde för inkomst, som beskattades inom annan kommun än den där den skattskyldige vore mantalsskriven, varken befrielse eller lindring i bevillningen äga rum. Anledningen till denna undantagsbestämmelse hade endast varit svårigheter för taxeringsmyndighet å annan ort än den där den skattskyldige vore man- talsskriven att beräkna hans sammanlagda inkomster. Denna svårighet skulle emellertid enligt kommitténs förslag i väsentlig mån undanröjas genom in- förande av självdeklaration och kommunikation taxeringsmyndigheterna emellan. Vid sådant förhållande syntes ifrågavarande stadgande, i vad det innebure inskränkning i rätten till skattefrihet för existensminimum, icke böra kvarstå. För så vitt stadgandet avsåge att inskränka rätten till lind— ring i bevillningen, kunde det däremot enligt kommitténs mening icke heller framdeles undvaras, enär en uppdelning av det bevillningsfria avdraget på ' de inom olika kommuner taxerade inkomstbeloppen skulle möta alltför , stora svårigheter. 1897 års kommunalskattekommitté, som i sitt år 1900 avgivna betänkande föreslog den kommunala beskattningens frigörande från den statliga bevill- ( ningen, ville i princip medgiva obegränsade avdrag för gäldränta och för förlust å särskild förvärvskälla. Vid kommunalbeskattningen ansåg sig kom- mittén dock icke kunna helt taga konsekvenserna av denna princip. Under- skott å viss förvärvskälla skulle enligt kommitténs förslag endast få av- dragas från inkomst, tillhörande samma s. k. huvudart av inkomst och här- flytande från verksamhet inom samma kommun. Härom anförde kommittén följande (sid. 131):
»I den allmänna motiveringen är framhållet, huru som det kommunala inkomst- begreppet i kommitténs förslag icke vilar på den allmänna inkomstskattens grund, utan även reellt framträder uppdelat i fyra från varandra strängt åtskilda huvud- arter av inkomst. Klarast framträder denna sönderdelning i bestämmelserna om rätt till avdrag för förluster. Endast i ett fall, nämligen då ett enligt de båda nästföljande paragraferna1 gemensamt företag föreligger till taxering inom flera kommuner, har, vad för övrigt ligger i sakens natur, den ena kommunen ansetts böra vidkännas för— lust, som drabbat företaget i den eller de andra kommunerna. I övrigt bildar varje kommun för sig ett slutet helt och gör sitt skattekrav gällande oberoende av den skattskyldiges förhållande till andra kommuner.
Har den skattskyldige inkomster av så olika slag, att de böra hänföras till olika huvudarter, således om han t. ex. är jordbrukare och handlande eller tjänsteman hör han enligt kommitténs mening icke ens inom samma kommun från t. ex. sin lön få avdraga förlust å jordbruket eller handeln. En motsatt anordning skulle näm— ligen utsätta kommunens budget för skadliga rubbningar och innebära en ständig fara för förskjutningar i skattebördan inom kommunen.»
Kommunalskattekommitténs förslag ledde icke till några lagstiftnings— åtgärder.
1 Dessa paragrafer behandla de fall, då verksamhet, som utövas från fast driftställe i flera kommuner, är av beskaffenhet att höra anses såsom ett företag.
1 1910 års bevillningsförordning infördes ett stadgande om att till skatte— pliktig inkomst skulle räknas även vinster å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp eller byte och varit i säl- jarens ägo under mindre än tio är, såvitt det gällde fast egendom, och eljest under mindre än fem år. Från dylika vinster, vilka beskattades i den kom- 1 man där den skattskyldige blivit eller bort bliva mantalsskriven, skulle * avdragas möjligen lidna förluster å andra likartade affärer under året. Så- dana förluster fingo icke avdragas från inkomster av annat slag.
Eiserman och von Wolcker framlade i sitt 1917 avgivna sakkunnigbetän- kande bl. a. förslag om en kommunal avkastningsskatt. Från skattskyldigs i mantalsskrivningskommunen taxerade avkastningsbelopp skulle enligt för- slaget medgivas ett skattefritt avdrag å 500 kronor oavsett avkastnings- beloppets storlek. De sakkunniga ville härigenom taga hänsyn till ett för alla nödvändigt minimum av underhållsmedel. Då emellertid samma skattskyldig kunde hava avkastning av beskaffenhet att höra taxeras inom mer än en kommun men det å andra sidan enligt de sakkunnigas mening icke kunde ifrågakomma att låta honom få avdrag för mer än ett skattefritt minimi— belopp och icke heller att göra en uppdelning av avdraget på taxerade av— kastningsbelopp i de skilda kommunerna, intog förslaget i huvudsak samma ståndpunkt som den då gällande bevillningsförordningen genom att i regel medgiva skattefritt avdrag allenast å det i den skattskyldiges mantalsskriv- ningskommun taxerade avkastningsbeloppet. De sakkunniga medgåvo, att skattskyldig, som åtnjutit avkastning exempelvis av rörelse eller yrke inom annan kommun än mantalsskrivningskommunen, i ett eller annat fall kunde gå miste 0111 skattefritt avdrag, men då avkastning av rörelse eller yrke, som bedreves av i riket bosatt person, skulle beskattas inom annan kommun än bostadskommunen blott i händelse fast driftställe begagnats och den skatt- skyldige väl i allmänhet vore mantalsskriven i någon av de kommuner, där sådan rörelse bedrivits, eller eljest åtminstone i regel hade åtnjutit avkast— ning av något slag, som skulle taxeras i mantalsskrivningskommunen, an- sågo sig de sakkunniga icke behöva räkna med de säkerligen sällsynta fall, då en i riket mantalsskriven person skulle gå miste om skattefrihet för minimibeloppet.
De sakkunniga föreslogo även en kommunal inkomst- och förmögenhets- skatt, vilken skulle utgå i förhållande till den skattskyldiges samfällda in- komst och förmögenhet samt utgöras till mantalsskrivningskommunen. Skyl— dighet att erlägga sådan skatt skulle inträda för den som ej hade mer än ett barn att försörja vid ett sammanlagt taxerat belopp av 800 kronor, för den som hade två barn att försörja vid ett taxerat belopp av 900 kronor 0. s. v. För den som hade fem barn eller flera att försörja skulle Skattepliktsgränsen vara 1 200 kronors taxerat belopp.
I det av Landén år 1917 avgivna sakkunnigbetänkandet föreslogs i anslut-
ning till den då gällande bevillningsförordningen, att underskott, som fram- gått vid uppskattning av inkomsten från viss förvärvskälla, i regel icke skulle vid den kommunala inkomstbeskattningen få avräknas vare sig från inkomsten av annan särskild förvärvskälla eller från summan av den skatt— skyldiges i kommunen taxerade inkomster. Ett avdrag för dylika underskott syntes föra alltför långt från den grundprincip, varå den kommunala in— komstskatten enligt förslaget vore byggd, nämligen att avkastningen av de ; särskilda inkomstkällorna i första hand utgjorde den kommunala inkomst- ' skattens föremål.
Landén föreslog viss skattefrihet och skattelindring vid den kommunala ' inkomstbeskattningen beträffande inkomst i mantalsskrivningskommunen. För denna kommun var Skattepliktsgränsen i förslaget bestämd till 400 kro- nors behållen inkomst för ensamstående skattskyldig och 500 kronors in- komst för familjeförsörjare. Dessa skattepliktsgränser skulle dock endast gälla för dem som hade ett mindre till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp än 800 kronor, medan för dem som hade högre taxerat belopp skatte- plikt skulle inträda redan då den behållna inkomsten inom mantalsskriv- ningskommunen uppginge till 100 kronor. Sistnämnda skattepliktsgräns före- slogs ocksä beträffande fysisk persons inkomst i annan kommun än mantals— skrivningskommunen samt beträffande juridisk persons inkomst i varje ( kommun. Att taxera de minsta inkomstbeloppen skulle enligt den sakkunni— , ges förmenande vara ett finansiellt föga givande men för taxeringsmyndig- ' heterna nog så tryckande arbete, vilket borde undvikas.
Uti 1920 års proposition med förslag till kommunalslcattelag (nr 191) före- slogs, att vid beräkning av inkomsten från varje särskild förvärvskälla avdrag skulle få ske för ränta å lånt anläggnings— och rörelsekapital. Övriga gäldräntor skulle få avdragas i hemortskommunen. Vidare skulle vissa all- männa avdrag införas vid kommunalbeskattningen. I hemortskommunen skulle vid beräkning av den behållna inkomsten avdrag få ske för förlust å särskild förvärvskälla (fast egendom eller verksamhet), för periodiska under- stöd och intill visst belopp för försäkringspremier. Avdrag för förlust å sär— skild förvärvskälla (fast egendom eller näring) i annan kommun än hemorts- kommunen skulle medgivas från inkomst av andra förvärvskällor i samma kommun. Därest den skattskyldiges förvärvskällor i en annan kommun än hemortskommunen samfällt visade underskott, finge detta i första hand av- dragas från inkomsten i hemortskommunen. I de fall allmänna avdrag i hem- ortskommunen, d. v. 5. för ränta å gäld, förlust å särskild förvärvskälla i hem— ortskommunen, underskott å förvärvskällor i annan kommun, periodiskt understöd och försäkringspremier, understege inkomsten i hemortskommun, skulle underskottet enligt förslaget slås ut på den skattskyldiges inkomster i övriga kommuner i förhållande till den uppskattade inkomsten i varje sådan kommun. Denna ordning motiverades med praktiska hänsyn, vilka ansågos
kräva, att såvitt möjligt en invecklad avdragsprocedur undvekes och en pro- portionell fördelning endast i undantagsfall ägde rum.
Beträffande avdrag för realisationsförluster skulle enligt propositionen sär— skilda regler gälla. Avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom skulle, i likhet med vad förut gällde, ej få ske med högre belopp än som motsvarade den skattskyldiges inkomst av dylik avyttring. Inkomst genom icke yrkesmässig avyttring av fast egendom skulle taxeras i den kommun, där egendomen vore belägen, och vinst å sådan avyttring av annan egendom i den skattskyldiges hemortskommun. Förlust å icke yrkes— mässig avyttring av fast egendom skulle i första hand avdragas å inom samma kommun beskattningsbar inkomst av motsvarande art. Härvid överskjutande förlust ävensom förlust å icke yrkesmässig avyttring av lös egendom skulle gå i avräkning å inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egen- dom, som vore av beskaffenhet att höra taxeras i hemortskommunen. Därest skattskyldig vid tillämpning av dessa regler icke kunde helt avdraga sin för— lust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, skulle återstoden avdragas från inkomster av icke yrkesmässig avyttring av fast egendom i andra kommuner än hemortskommunen efter förhållandet mellan dessa in- komsters storlek i varje kommun.
De skattefria orts- och familjeavdrag, som föreslogos i propositionen, skulle med hänsyn till storleken av den taxerade inkomsten i hemortskommunen kunna förhöjas med intill hälften genom 5. k. bänkning. I fråga om dessa av- drag uttalade departementschefen, att han icke ansett sig böra frångå den grundsats, som gällde enligt den dåvarande bevillningsförordningen, nämligen att avdrag medgåves endast i mantalsskrivningskommunen.
I riket mantalsskriven svensk medborgare skulle enligt propositionen icke beskattas för i hemortskommunen taxerad inkomst, som ej överstege 600 kro- nor, såvida icke denna inkomst tillsammans med hans i andra kommuner taxerade inkomster överskjutit nämnda belopp. Beträffande taxering i annan kommun än hemortskommunen skulle för skattskyldig, som nyss sagts, skatteplikt inträda, när den taxerade inkomsten uppginge till 100 kronor. Det- samma skulle gälla i alla kommuner för annan skattskyldig än i riket man- talsskriven svensk medborgare.
Riksdagen godtog och införde i bevillningsförordningen propositionens ovan berörda förslag ehuru med vissa ändringar. Underskott vid utnyttjande av allmänna avdrag i hemortskommunen fick ej avdragas i annan kommun. Riksdagen upptog icke heller den i propositionen föreslagna bestämmelsen om att vid beräkning av skattskyldigs behållna inkomst inom annan kommun än hemortskommunen avdrag skulle ske för underskott å fast egendom eller näring inom kommunen. De i propositionen föreslagna bestämmelserna om ordningen för avräknande av förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast och lös egendom i olika kommuner uteslötos också av riksdagen, då denna intog
den ståndpunkten att vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom allt— jämt skulle beskattas i den skattskyldiges hemortskommun.
Det av riksdagen antagna stadgandet att vid beräkning av skattskyldigs behållna inkomst i hemortskommunen avdrag skulle få göras för förlust å fast egendom eller verksamhet tillämpades sedermera på det sätt att avdrag för förlust å förvärvskälla i annan kommun än hemortskommunen verk- ställdes från inkomsten i hemortskommnnen, även om taxerad inkomst av andra förvärvskällor funnes i den kommun, där förlusten uppstått.
1921 års kommunulskattekommitté föreslog i sitt år 1924 avgivna betän- kande (SOU 1924:53), att underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla i en kommun, endast skulle få avräknas från hans inkomst av förvärvskällor i samma kommun. Kom- mittén hävdade den principen att varje kommun borde utgöra ett slutet beskattningsområde. Sin ståndpunkt beträffande den interkommunala be— skattningen utvecklade kommittén på följande sätt (sid. 252 ff):
»Som en angelägenhet av synnerlig vikt för en väl ordnad kommunalbeskattning måste betecknas, att, så långt möjligt är, åt varje kommun bevaras de beskattnings- föremål, som kunna anses naturligen tillhöra densamma, så att en kommun för sina skatteintäkter ej röner inflytande av förhållandena inom en annan kommun.
Kommittén har ej kunnat undgå att finna såväl provisoriets som 1920 års Kungl. förslags bestämmelser angående den interkommunala beskattningen otillfreds- ställande. För att nå ett bättre resultat måste ett annat sätt för problemets lösning sö- kas. Om man därvid fortfarande skall utgå därifrån, att till grund för den kommunala inkomstbeskattningen skall läggas den skattskyldiges samlade inkomst, så renodlad som för statsbeskattningen är föreskrivet, drives man — för det fall, att den skattskyl- dige har flera till olika kommuner lokaliserade förvärvskällor — till att för honom anordna en samlad inkomstberäkning och därefter uppställa regler för den samlade inkomstens fördelning till beskattning å de olika intresserade kommunerna. En sådan anordning vore onekligen tilltalande, då såväl den skattskyldiges som kommunernas rätt därigenom komme att likformigt tillgodoses, och kommittén har även varit inne på att bygga den interkommunala beskattningen på denna princip samt en gång ut- arbetat författningsbestämmelser i sådan riktning. Det har emellertid därvid visat sig, att en dylik anordning skulle, praktiskt genomförd, medföra så stora taxerings- tekniska svårigheter, att kommittén redan av denna anledning funnit sig ej kunna fullfölja uppslaget. Men vidare har det synts kommittén, att den skattskyldiges in- tresse skäligen kan och bör åtminstone så tillvida underordnas kommunens beskatt— ningsintresse, att kommunen ej går miste om sin beskattningsrätt till skattskyldigs inom kommunen befintliga beskattningsföremål av den anledning, att förvärvskälla inom annan kommun, som råkat vara i samma skattskyldigs hand, lämnat negativt resultat. Kommittén har därför i stället stannat vid att såsom princip uppställa, att varje kommun skall utgöra ett självständigt, slutet beskattningsområde. Detta innebär, att inkomstberäkningen för den skattskyldige skall verkställas särskilt för varje kom mun och avse hans inom kommunen förefintliga förvärvskällor utan hänsyn till så- dana förvärvskällor, som han kan hava haft inom annan kommun. Härifrån undan- tages dock den kommunala progressivskatten, som ju är en utbyggnad på den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och alltså grundar sig på inkomstberäkningen för
denna skatt, Till följd härav kan det inträffa, att summan av den skattskyldiges inom flera olika kommuner kommunalt skattepliktiga inkomst varder annan och högre än hans till statsskatt skattepliktiga inkomst. Men även med en sådan anordning är till följd av bestämmelserna om samlad inkomstberäkning inom kommunen åt den skatt- skyldige beredd en avsevärt bättre ställning, än den han enligt äldre lagstiftning in— tagit; och anser kommittén under alla förhållanden vad sålunda föreslagits vara att föredraga framför anordningar, liknande de nu gällande eller i 1920 års Kungl. pro- position föreslagna, vilka alltid måste till sist utmynna i ett missgynnande av den kommun, som är att räkna såsom den skattskyldiges hemortskommun.
Att kommunen sålunda göres till ett självständigt slutet beskattningsområde ute- sluter givetvis icke, att en och samma förvärvsverksamhet kan vara skattepliktig inom olika kommuner. Där en förvärvsverksamhet drives å olika orter, måste naturligtvis resultatet av densamma i dess helhet läggas till grund för beskattningen, men detta resultat skall då uppdelas på de olika kommunerna enligt de grunder, som för en sådan uppdelning anvisas.
Även enligt kommitténs förslag kommer emellertid hemortskommunen att intaga en särställning i den interkommunala beskattningen därutinnan, att vissa allmänna avdrag ävensom ortsavdrag äro helt och odelat förlagda till den skattskyldiges hem- ortskommun. En fördelning av dessa avdrag på hans inkomster i olika kommuner har kommittén icke velat ifrågasätta, då därigenom skulle vållas betydande taxeringstek- niska svårigheter. För övrigt torde mer än tillräcklig kompensation beredas hemorts- kommunen därigenom, att den får ensam beskatta förvärvskällorna tjänst eller an- ställning, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital, ehuru dessa understundom kunna innefatta intäkter, som i verkligheten flutit inom annan kommun.»
Med sin principiella inställning till berörda spörsmål ansåg kommittén självklart, att ortsavdrag blott kunde ifrågakomma i hemortskommunen.
Beträffande skatteplikten föreslog kommittén, att fysisk persons i hemorts- kommunen taxerade inkomst, som ej uppginge till 500 kronor, icke skulle upptagas till beskattning. Kommittén ville ej bibehålla kombinationen av den skattskyldiges i hemortskommunen taxerade inkomst och hans i andra kom- muner taxerade inkomster, enär ett konstaterande av sistnämnda inkomster ofta mötte svårighet för taxeringsnämnden i hemortskommunen. Vidare skulle skatteplikt enligt kommitténs förslag inträda för juridisk person, då den taxerade (och beskattningsbara) inkomsten i kommunen uppginge till minst 100 kronor. Detsamma skulle gälla beträffande fysisk persons inkomst i annan kommun än hemortskommunen.
I 1927 års proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 102) uttalade departementschefen i fråga om avdrag för underskott å särskild för- värvskälla, att den karaktär av personlig inkomstskatt, som den kommunala inkomstbeskattningen dåmera hade, enligt hans mening rätteligen borde med- föra, att den skattskyldige icke skulle utgöra skatt för mer än sin nettoinkomst och att han alltså, om någon hans förvärvskälla utvisade underskott, borde få avdraga detta underskott från inkomsten av övriga förvärvskällor. Hade den skattskyldige förvärvskällor, som vore lokaliserade inom olika kom- muner, kunde frågan lösas på flera sätt. Man kunde, såsom föreslagits i 1920 års proposition, låta förlusten i första hand avräknas a inkomst inom
samma kommun, därefter å inkomsten i hemortskommunen och slutligen å inkomsten i övriga kommuner. Eller ock kunde man anordna en gemensam inkomstberäkning för samtliga kommuner. Sedan från inkomsten av alla förvärvskällor frånräknats förlustavdrag och övriga allmänna avdrag samt ortsavdrag, skulle den därefter återstående inkomsten fördelas till beskatt- ning i de olika kommunerna. Båda dessa förslag skulle emellertid medföra mycket stora taxeringstekniska svårigheter, varför icke något av dem kunde förordas. Vid sådant förhållande syntes det ligga närmast till hands att bibe- hålla de gällande bestämmelserna med avdragsrätt i hemortskommunen för alla underskott å den skattskyldiges olika förvärvskällor. Hemortskommunen hade enligt departementschefens mening icke erhållit någon missgynnad ställ— ning genom dessa bestämmelser. Dess beskattningsintresse syntes hava väl tillgodosetts, då denna kommun berättigats att alltid beskatta — förutom inkomst av fastighet och rörelse, som vore i kommunen lokaliserade — jämväl inkomst av de tre förvärvskällorna tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital.
För att undanröja en obillighet mot hemortskommunen i de gällande be- stämmelserna föreslogs dock i propositionen, att underskott, som särskild för— värvskälla utvisade, skulle i första hand avräknas å inkomst, som den skatt- skyldige haft i samma kommun, och i andra hand, i den mån nämnda in- komst icke försloge, å den skattskyldiges inkomst i hemortskommunen. Någon avdragsrätt därutöver skulle icke förekomma. Vad som föreslagits angående rätt till avdrag för underskott ä särskild förvärvskälla skulle i anslutning till de gällande bestämmelserna ej avse underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom och deltagande i lotteri eller å fastighet och rörelse i utlandet. För dylika underskott skulle avdrag icke få ske från inkomst av andra förvärvskällor.
Övriga allmänna avdrag samt ortsavdrag skulle enligt propositionen endast få åtnjutas å den i hemortskommunen taxerade inkomsten.
Beträffande skattepliktens inträdande i hemortskommunen föreslogs ej i propositionen någon kombination av den skattskyldiges där taxerade inkomst med hans i andra kommuner taxerade inkomster. Att konstatera sistnämnda inkomster ansågs nämligen möta svårigheter för taxeringsnämnden i hem_ ortskommunen. Fysisk person, som varit i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen taxerade in- komst ej uppginge till 600 kronor, skulle icke upptagas till beskattning för dylik inkomst. I övrigt skulle skatteplikt för sådan skattskyldig inträda i hemortskommunen, då den beskattningsbara inkomsten därstädes uppginge till minst 10 kronor, och i annan kommun, då den taxerade (och beskattnings- bara) inkomsten där uppginge till minst 100 kronor. För annan skattskyldig skulle skatteplikt föreligga, då den taxerade (och beskattningsbara) inkomsten i kommunen uppginge till minst 100 kronor.
Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag (kommunalskatteutskottet) delade icke den av departementschefen uttalade meningen angående avdrag för underskott å särskild förvärvskälla inom annan kommun än hemorts- kommunen utan intog samma ståndpunkt i denna fråga som 1921 års kom- munalskattekommitté. Spörsmålet erhöll dock icke någon lösning, då hela kommunalskattefrågan förföll vid riksdagen.
I 1928 års proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 213) föreslogs i överensstämmelse med 1927 års kommunalskatteutskotts stånd— punkt, att underskott å en förvärvskälla skulle få avdragas endast från den skattskyldiges i samma kommun skattepliktiga inkomst. Departementschefen förklarade sig hava, ehuru med tvekan, låtit ifrågavarande bestämmelse av- fattas i enlighet med vad utskottet föreslagit. Beträffande utnyttjande av övriga allmänna avdrag och av ortsavdrag samt beträffande gränserna för skatteplikten överensstämde propositionen med vad som föreslagits i 1927 års proposition.
1928 års riksdag godkände i huvudsak de i propositionen framlagda för— slagen. Härvid gjordes dock den ändringen att vinst å icke yrkesmässig av- yttring av fast egendom skulle beskattas i den kommun, där egendomen vore belägen, i stället för, såsom tidigare skett, i den skattskyldiges hemortskom- mun. Sådan avyttring skulle utgöra en särskild förvärvskälla för varje annan kommun än hemortskommunen, och underskott därå skulle icke få avdragas från inkomst av annan förvärvskälla. Genom 1928 års skattelagstiftning till— kommo sålunda de för den kommunala inkomstbeskattningen alltjämt gäl— lande bestämmelserna rörande utnyttjande av allmänna avdrag och orts- avdrag samt om skatteplikts inträdande.
K ommunalskatteberedningen har i sitt betänkande med förslag till omlägg— ning av den kommunala beskattningen m. m. (SOU 1942: 34) behandlat frågan om ortsavdrags utnyttjande i annan kommun än hemortskommunen och i detta sammanhang anfört bl. a. följande (sid. 169 ff):
»Beredningen anser nu gällande ordning å detta område, varigenom intressekon- flikten mellan den skattskyldige och de skatteberättigade kommunerna i huvudsak lösts till den skattskyldiges nackdel, icke vara tillfredsställande. Principen om kom— munen såsom ett slutet beskattningsområde synes beredningen icke kunna tillmätas oinskränkt giltighet i ett beskattningssystem, vilket såsom vårt bygger på skatteför- mågeprincipen. .Skatteförmågan hos en skattskyldig, som har förvärvskällor inom flera kommuner, kan icke bedömas med hänsyn till förhållandena inom varje kom- mun för sig. Först genom ett sammanställande av den skattskyldiges samtliga för— värvskällor i de olika kommunerna kan en samlad och riktig bild av hans skatte- förmåga erhållas. Av dessa skäl anser beredningen det bäst stå i överensstämmelse med grunderna för vårt skattesystem, att den skattskyldige beredes möjligheter att från sina inkomster avdraga underskott å förvärvskälla, oavsett i vilken kommun sådant underskott uppkommit, samt att ortsavdragens storlek bestämmes under hän— synstagande till den skattskyldiges samtliga taxerade inkomster.
Beredningen har även ägnat uppmärksamhet åt frågan, huru en bättre anslutning av beskattningen till de skattskyldigas förmåga i förevarande avseende skall kunna tekniskt genomföras. Därvid har beredningen trott sig filma, att, ehuru betydande svårigheter i vissa fall kunna uppstå, några avgörande taxeringstekniska hinder icke skulle möta för sakens genomförande. De undersökningar, som erfordras för att taga bestämd ställning till denna fråga och för att klarlägga verkningarna med av- seende å kommunernas skatteunderlag, skulle emellertid bliva så omfattande att be- redningen måst avstå från deras fullföljande i nuvarande skede av beredningens ar— bete. Beredningen har för avsikt att i ett senare sammanhang upptaga dessa frågor till fortsatt behandling.
Beredningen har i detta sammanhang icke förbisett den ovan berörda särskilda olägenhet, som med den nuvarande ordningen för bestämmande av ortsavdragens storlek uppkommer, därest beredningens förslag om särskild avdragslinje för ensam- stående genomföres. Denna olägenhet har emellertid befunnits vara av mycket be- gränsad betydelse i avseende å såväl antalet fall, då avdraget kan bliva oriktigt av— vägt med hänsyn till skatteförmågan, som de skattebelopp, varom kan bliva fråga. Beredningen har undersökt möjligheterna att avhjälpa denna olägenhet utan att ändra den nuvarande ordningen i övrigt och har jämväl låtit utarbeta ett förslag i detta syfte. Detta har emellertid visat sig medföra taxeringstekniska olägenheter, vilka icke kunnat anses uppvägas av de mindre betydande fördelar, som skulle vinnas genom förslaget. I avvaktan å frågans upptagande i hela dess vidd har beredningen låtit här- vid bero.»
Den kommunala inkomstbeskattningen i övriga nordiska länder.
Vid bedömandet av vår kommunala inkomstskatt och möjligheterna att för- bättra densamma synes det vara av värde att kunna anställa jämförelser med : förhållandena i våra nordiska grannländer, vilkas kommunala skattesystem ( i stora drag överensstämma med vårt. De sakkunniga skola därför lämna en j redogörelse för den kommunala beskattningen i dessa länder med tyngd- 1 punkten förlagd till sådana spörsmål som behandlas i detta kapitel av be— tänkandet.
( l (
Danmark.
Primärkommunerna i Danmark utgöras av landskommuner (Sognekom- muner) och stadskommuner (Kobstaeder). Kommuner av högre ordning äro amtskommunerna. Landet är i administrativt hänseende indelat i amt. Sogne— kommunerna i varje amt bilda en amtskommun. Den följande framställningen tager endast sikte på förhållandena i primärkommunerna, vilka erbjuda det i största intresset ur beskattningssynpunkt.
De viktigaste primärkommunala skatterna äro fastighetsskatt (kommunale Ejendomsskatter), jordvärdestegringsskatt (Grundstigningsskyld) samt per- sonlig skatt till kommunen.
1 Framställningen i detta avsnitt avser förhållandena före krigsutbrottet 1939.
Fastighets-skatt till kommunen utgår dels såsom »Grundskyld» och dels såsom »Ejendomsskyld». Grundskylden bestämmes till viss promille av fastig- hetens markvärde. Ejendomsskylden utgår med Viss promille av byggnads— värdet. vilket dock nedsättes enligt vissa normer. Ejendomsskyldeu skall utgå med en skattesats, som utgör 3/4 av grundskyldens promille. Skattesatserna bestämmas av vederbörande kommuner, varvid vissa regler till skydd för fastighetsägarna skola iakttagas.
Jorduärdestegringsskutt utgår med två procent per år av den enligt vissa invecklade regler beräknade ökningen av fastighets markvärde. Skatten till- faller i regel staten och vederbörande kommun med hälften vardera.
Den personliga skatten till kommunen utgöres av hemortskommunsskatt (Skat till Opholdskommunen), förvärvskommunsskatt (Skat till Erhvervs- kommunen m. m.) och bolagsskatt (Skat af aktieselskaber m. fl.). Dessa skatter kunna tillsammans sägas motsvara den kommunala inkomstskatten i Sverige. Bolagsskatten är en särbeskattning av aktiebolag och vissa andra juridiska personer. vilka icke träffas av hemortskommunsskatt eller förvärvskommuns— skatt.
Till grund för skattepåföringen skall beträffande alla de tre personliga kommunalskatterna läggas den till statsskatt skattepliktiga (ansatte) in- komsten. En redogörelse för de bestämmelser angående den statliga inkomst— skatten, vilka reglera storleken av nämnda inkomst, skall därför först lämnas, varefter med utgångspunkt härifrån de personliga kommunala skatterna skola behandlas var för sig.
Skyldighet att erlägga inkomstskatt till staten åligger fysiska personer, dödsbon, aktiebolag och andra bolag, vilkas delägare icke alla ansvara soli- dariskt och utan begränsning för bolagets förbindelser, samt föreningar, stif- telser, korporationer och självägande institutioner, för såvitt de driva för— värvsverksamhet. Till skattepliktig inkomst räknas den skattskyldiges samlade årsintäkter i penningar eller penningars värde. De viktigaste inkomstkällorna, vilkas inkomst är skattepliktig, hänföras till följande sex grupper:
1) åkerbruk, skogsbruk, industri, handel, hantverk, fabriksdrift, fiske m. m.;
2) utarrendering eller uthyrning av fast och lös egendom; 3) tjänst eller anställning; 4) tionden; 5) räntor eller annan avkastning av obligationer, aktier, fordringar och annat kapital; samt
6) deltagande i lotteri och annat spel samt vadhållning. Till inkomst räknas däremot icke förmögenhetsökning, som uppstår genom att tillgångar stiga i värde, medan å andra sidan avdrag från inkomsten icke medgives för inträdd värdeminskning å tillgångar. Inkomst av handel, hant- verk, fabriksdrift o. dyl. bestämmes dock i regel efter bokföringsmässiga grun-
der, så att ändringar i lagrets värde påverka inkomstberäkningen. Intäkter genom försäljning av skattskyldigs egendom skola hänföras till skattepliktig inkomst endast såvida försäljningen ingått i den skattskyldiges förvärvs- verksamhet eller skett i spekulationssyfte, i vilka fall även uppkomna förluster få avdragas från inkomsten.
Vid beräkningen av den skattepliktiga inkomsten skola i huvudsak av- dragas driftkostnader, d. v. s. omkostnader för inkomstens förvärvande och ordinära avskrivningar, ävensom ränteutgifter, utgifter intill ett samman- lagt belopp av 400 kronor per år för pensionering, livförsäkring samt olycks- falls-, sjuk-, invaliditets-, ålderdoms- och arbetslöshetsförsäkring och utgifter för personliga skatter samt skatter och avgifter å fast egendom och näring till stat, kommun och kyrka m. fl.
Den enligt dessa bestämmelser beräknade inkomsten avrundas nedåt till jämna femtiotal kronor och utgör därefter den skattskyldiges till statsskatt skattepliktiga (ansatte) inkomst.
Äkta makar äro underkastade sambeskattning i den formen att gift man är skattskyldig icke blott för sin egen inkomst utan även för inkomst, som åtnjutits av hustru, med vilken han sammanlevt. Hemmavarande barn, som uppnått 18 års ålder eller som har fast inkomst av arbete utom hemmet, taxeras självt till statsskatt för hela sin inkomst. I andra fall medräknas hem- mavarande barns inkomst vid taxeringen av familjens huvudperson till stats- skatt.
Den enligt ovan återgivna regler beräknade, till statsskatt skattepliktiga inkomsten bildar utgångspunkt för påföringen av de personliga kommunala skatterna. Beträffande kommunalt skattskyldiga, som icke taxeras till statlig inkomstskatt, sker en särskild kommunal taxering av den skattskyldiges mot— svarande inkomst.
Hemortskommunsskatten är den grundläggande kommunala skatten för fysiska personer. Skattskyldig till hemortskommunen är envar som har stadigt hemvist (fast Ophold) inom landet. Flyttar en person under Skatteåret, över— går rätten att beskatta honom till inflyttningskommunen från och med det följande kalenderkvartalet. Om en person har stadigt hemvist i mer än en kommun samtidigt, sker en fördelning av beskattningsrätten mellan de ifråga- varande kommunerna.
Hemortskommunsskatten utgår _ utom i kommunerna Köpenhamn, F re- deriksberg och Gentofte, där särskilda bestämmelser gälla — efter »Formue og Lejlighed». Detta innebär, att varje skattskyldigs andel i skattebördan bestämmes skönsmässigt av taxeringsmyndigheten efter ett allmänt bedö- mande av hans skatteförmåga, varvid den till statsskatt skattepliktiga in- komsten tjänar såsom utgångspunkt för bedömandet men underkastas jämk- ningar i olika avseenden. I praktiken har emellertid taxeringsmyndigheternas
fria skön vid prövningen av skatteförmågan blivit alltmera kringskuret, så att principen om skatt efter »Formue og Lejlighed» kan förverkligas blott i de mindre kommunerna. För varje kommun utom Köpenhamn och Frederiks- berg utfärdas vissa beskattningsföreskrifter (en Skattevedtaegt), som kom- munen har att följa vid taxeringen efter »Formue og Lejlighed». Sådana föreskrifter fastställas särskilt för städer och vissa andra kommuner av in- ' rikesministern och gemensamt för landskommunerna i varje amt av amts— rådet, allt efter förslag av kommunerna. För landskommuner, där säregna förhållanden råda, kan undantag göras från de allmänna föreskrifterna.
I dylika beskattningsföreskrifter kan bestämmas, att inkomsten av vissa förvärvskällor må höjas, nämligen inkomst av kapital — däri inräknat ränta å eget kapital, som är nedlagt i fastighet, rörelse eller annan verksamhet — med högst 50 procent, inkomst av fastighet, efter avräknande av ränta å i fas- tigheten insatt eget kapital, med högst 35 procent, livränta med högst 25 pro- cent samt pension och med pensionsrätt förenad inkomst av tjänst med högst 15 procent. Tillägg skall ske med samma procent för alla inkomster av samma slag i kommunen. Denna s. k. Kildeartsbeskatning förekommer numera icke i städerna eller i landskommuner med stadsliknande bebyggelse men däremot i rena landsbygdskommuner.
Sedan förhöjning av inkomsten efter inkomstkällornas art i förekommande fall ägt rum, skall avdrag ske för underhåll av barn. Detta avdrag är normalt 200 kronor per barn men kan efter de kommunala myndigheternas bestäm- mande nedsättas i landsbygdskommuner till lägst 100 kronor samt höjas i städer och stadsliknande samhällen till högst 300 kronor. Avdrag åtnjutes för varje barn under 15 år, som icke har medel att bekosta sitt uppehälle.
I »Skattevedtaegten» kan slutligen bestämmas, att den efter barnavdrag återstående inkomsten må inom vissa gränser höjas eller nedsättas efter »Lejlighed». I kommuner, där föreskrift finnes om inkomstens förhöjning efter inkomstkällornas art, kan förhöjning efter »Lejlighed» tillåtas med högst 40 procent och i andra kommuner med högst 50 procent. Nedsättning efter »Lejlighed» kan medgivas med högst 70 procent. Beträffande inkomster under 1900 kronor i städerna och under 1 500 kronor i landskommunerna kunna emellertid större nedsättningar få ske, dock icke så att fullständig be— frielse vinnes. Omständigheter, som kunna föranleda förhöjning efter »Lejlig- hed», äro exempelvis relativt stora inkomster, liten familj, särskilt stor vinst sista året och särskilt gynnsamma verksamhetsförhållanden, medan till om- ständigheter, som kunna leda till nedsättning, räknas förhållandevis små in- komster, stor barnaskara, ålderdom, sjukdom och stora förluster under sista året. Ett riktigt utövande av denna rätt att efter skön bedöma varje persons skatteförmåga förutsätter en ingående kännedom hos den taxerande myndig— heten om de skattskyldigas förhållanden, men denna förutsättning torde nu— mera knappast föreligga i de större kommunerna. Taxeringsmyndigheten äger
också använda av de kommunala myndigheterna fastställda regler (Lignings- skala) för höjning och nedsättning efter »Lejlighed». Förhöjning eller nedsätt- ning skall vara densamma för skattskyldiga med likvärdiga inkomster, dock att avvikelser kunna ske, då särskilda förhållanden giva anledning därtill. Sedan de till hemortskommunsskatt beskattningsbara (skattepliktige) inkom— sterna i kommunen bestämts, uträknas utdebiteringsprocenten (Ligningspro- centen) direkt på grundval av det belopp, som kommunen beslutat uttaxera i hemortskommunsskatt, och verkställes debitering. I samband härmed skall även såsom ett särskilt mått för skattetrycket bestämmas den s. k. skattepro- centen, vilken uttrycker förhållandet mellan den debiterade hemortskommuns— skatten och hela den till statsskatt skattepliktiga inkomsten i en kommun.
I kommunerna Köpenhamn, Frederiksberg och Gentofte, där beskattning efter » Formue og Lejlighed» ej förekommer, uträknas med utgångspunkt från den till statsskatt skattepliktiga inkomsten, i förekommande fall minskad med barnavdrag, det grundbelopp, varå hemortskommunsskatt utgår, en- ligt en i lag bestämd skala. Grundbeloppet kan av kommunen höjas eller sänkas med samma procenttal för alla skattskyldiga.
I de fall skattskyldig har att erlägga skatt (förvärvskommunsskatt) till annan kommun än hemortskommunen för inkomst, som förvärvats i kom- munen, nedsättes den debiterade hemortskommunsskatten med visst däremot svarande belopp.
F örvärvskommunsskatten träffar två olika kategorier skattskyldiga. Bland dem som äro skyldiga att utgöra sådan skatt märkes en grupp, som har stadigt hemvist i någon kommun i landet och alltså har att där erlägga hem- ortskommunsskatt, och en grupp, som omfattar personer utan stadigt hemvist i landet samt vissa stiftelser och dödsbon och som icke påföres hemorts- kommunsskatt. Förvärvskommunsskatten brukar i förra fallet betecknas så— som egentlig och i det senare såsom oegentlig förvärvskommunsskatt. Sist— nämnda skatt är i detta sammanhang av mindre betydelse, varför den lämnas åsido. Enär avdrag för den egentliga förvärvskommunsskatten sker å skatten i hemortskommunen, kan denna förvärvskommunsskatt icke i princip anses såsom en självständig skatt utan närmast såsom ett medel att åstadkomma en fördelning av den personliga skatten mellan den kommun, där inkomsten förvärvas, och den kommun, där den skattskyldige är bosatt.
Skattskyldig till egentlig förvärvskommunsskatt är den som har stadigt hemvist i någon kommun i landet och samtidigt i en annan kommun (för- värvskommunen) driver rörelse, brukar, äger eller uppbär avgift från fastig— het eller utövar tjänst eller uppdrag av viss beskaffenhet. Såsom förutsättning för skattskyldigheten gäller dock, att vederbörande i förvärvskommunen haft en inkomst av minst 1 000 kronor och i hemortskommunen är taxerad till statlig inkomstskatt för ett belopp av minst 3000 kronor (om förvärvskom- munen är Köpenhamn, Frederiksberg eller Gentofte 4 000 kronor).
För att en rörelse skall föranleda skattskyldighet till en förvärvskommun fordras att den genom driftslokal, fast arbetsplats eller på annat liknande sätt är knuten till kommunen. För inkomst av fastighet erlägges förvärvs- kommunsskatt till den kommun, där fastigheten är belägen. Skaltskyldighet till förvärvskommun för inkomst av tjänst åligger dels i statens eller förvärvs- kommunens tjänst anställd, som har sin arbetsplats i denna kommun, dels den som har fast anställning. d. v. s. anställning med minst 14 dagars upp- sägningstid, eller har stadigvarande sysselsättning vid någon i förvärvskom- munen bedriven förvärvs- eller annan privat verksamhet och har sin arbets- plats i denna kommun, dels ock den som är medlem av styrelse, representant- skap eller dylikt för en i förvärvskommunen bedriven verksamhet.
Skatten lill förvärvskommunen utgår i förhållande till den i denna kommun förvärvade inkomsten. Sträcker sig rörelse till flera kommuner eller har skatt- skyldig fast anställning vid en i flera kommuner bedriven verksamhet, sker fördelning av inkomsten mellan förvärvskommunerna efter överenskommelse mellan dessa. Kan sådan överenskommelse ej träffas. bestämmes fördelningen av en för hela landet gemensam nämnd, såvitt möjligt under beaktande av regler, som gälla beträffande fördelning av bolagsskatten.
Beräkningen av förvärvskommunsskatten är tämligen invecklad. I stora drag förfares därvid på följande sätt. Först beräknas det skattebelopp, som den skattskyldige skulle hava att erlägga till förvärvskommunen för hela sin till statsskatt skattepliktiga inkomst, därest han haft stadigt hemvist i för— värvskommunen och hela inkomsten förvärvats i denna kommun. Härvid måste räknas med den förhöjning av vissa inkomstkällors inkomst, sänkning av inkomsten genom barnavdrag samt höjning eller sänkning av inkomsten efter »Formue og Lejlighed», som brukar äga rum vid taxering av inom för— värvskommunen bosatta personer. Därefter tages så stor del av det beräknade skattebeloppet som inkomsten i förvärvskommunen utgör av den skattskyl- diges hela till statsskatt skattepliktiga inkomst. Båda inkomstbeloppen skola ingå i denna kalkyl utan avdrag för personliga skatter eller försäkrings- utgifter, varjämte intäkter i förvärvskommunen, som åtjnutits av personer i statens tjänst, skola medräknas i respektive inkomstbelopp endast med hälf- ten. Har underskott uppstått vid beräkning av den särskilda inkomsten i annan förvärvskommun eller i hemortskommunen, bortses från sådant under- skott. Det sålunda fastställda, å förvärvskommunen belöpande skattebeloppet nedsättes slutligen, om den till statsskatt skattepliktiga inkomsten utgör 3 0001— 4 950 kronor, med 100 %,
5 000 — 6 950 » , >> 70 %, 7 000 — 8 950 » , » 60 %, 9 000 —10 950 » , » 50 % samt
11 000 kronor och därutöver med 40 %. ' För Köpenhamn, Frederiksberg och Gentofte 4 000.
av den del av den för hela inkomsten debiterade skatten i hemortskommunen, som motsvarar inkomsten i förvärvskommunen. Det efter sådan nedsättning återstående beloppet utgår i förvärvskommunsskatt.
Från den i hemortskommunen debiterade skatten medgives avdrag med så stor del av dess belopp som svarar mot inkomsten i förvärvskommunen, ned- satt med ovannämnda procenttal. Dock må avdrag ej ske med större belopp | än den förvärvskommunsskatt som utgår. Den princip, som ligger bakom ; denna ordning, är att den skattskyldige alltid skall för sin till förvärvskom— % munsskatt skattepliktiga inkomst erlägga så stor skatt som om han hade både ; sitt hemvist och sin förvärvsskattepliktiga verksamhet i den kommun, där , han skulle få utgöra den högsta hemortskommunsskatten.
Den egentliga förvärvskommunsskatten åstadkommer en från förhållandena i Sverige avvikande fördelning av beskattningsrätten mellan den kommun, där inkomsten förvårvas, och den kommun, där den skattskyldige är bosatt. Be- skattningen av inkomst av tjänst är i Sverige helt förbehållen hemortskom- munen, medan inkomst av rörelse och inkomst av fastighet helt beskattas i ' förvärvskommunen. I Danmark däremot har förvärvskommunen beskatt- . ningsrätt beträffande Viss del av samtliga nämnda slag av inkomster. Storle- ' ken av denna del är beroende av den skattskyldiges sammanlagda till statsskatt ' skattepliktiga inkomst. Uppgår denna inkomst till 11 000 kronor eller mer, utgör delen 60 procent. Understiger den sammanlagda inkomsten 5 000 kronor, ; erhåller förvärvskommunen icke skatt för någon del av den skattskyldiges in- * komst. Härvid bortses från den beskattningsrätt, som kan tillkomma förvärvs- ! kommunen av den anledningen att den för hela inkomsten beräknade skatten
l l l £ Nedsättningen må dock icke överstiga respektive 100, 70, 60, 50 och 40 procent till denna kommun är större än den debiterade hemortskommunsskatten.
Bolagsskatten åvilar aktiebolag, föreningar och vissa andra juridiska per- soner, vilka äro fritagna från hemortskommunsskatt och förvärvskommuns— skatt. Påföringen av bolagsskatt skall ske i den skattskyldiges hemortskom— mun. Skatten beräknas på grundval av den till statsskatt skattepliktiga inkom- sten och utgår med kommunens skatteprocent, dock med minst 4 och högst 5 procent. Om ett bolag eller en förening driver verksamhet eller uppbär in— komst i flera kommuner, skall debitering i regel ske efter den högsta gällande skatteprocenten i dessa kommuner, dock icke efter högre procent än 5. Den debiterade skatten fördelas i regel mellan kommunerna efter det förhållande, vari inkomsten kan anses hava uppkommit (veere faldet) i dessa.
Norge.
Primärkommunerna i Norge utgöras av herreder (landskommuner) och städer. Inom herrederna förekommer dock en delning av den kommunala ' förvaltningen; Varje her-red består nämligen—av ett— eller flera. sogn,.som hand— - hava de kyrkliga angelägenheterna och åt vilka kunna anförtros även andra
l | i | | | i | i l
uppgifter. Sognet har egen beskattningsrätt, men dess utgifter och inkomster ingå i herredets budget. Kommuner av högre ordning äro fylkena. Fylkena omfatta icke städerna utan endast landsbygden.
De kommunala skatteformerna äro fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, in- komstskatt och skatt på hanktillgodohavanden. Av dessa skatter äga fylkena utnyttja fastighetsskatten, vilken dock täcker blott en mindre del av fylkenas utgifter. Till återstoden fylles deras behov av inkomster genom en repartitions- skatt å herredskommunerna.
Fastighetsskatten (eiendomsskatt) utgår i städerna med viss promille av fastighets taxeringsvärde. På landet utgår skatten efter den »skyldmark », som åsatts fastighet (jfr mantalet i Sverige). Jordbruksfastigheternas »skyld» är angiven i en jordebok (matrikkelen), vilken upplagts under 1800-talets senare del. Annan fastighet åsättes i landskommunerna skyldmark i förhållande till taxeringsvärdet efter sådana grunder att annan fastighet blir ungefär lika hårt belastad som jordbruksfastighet.
Förmögenhetsskatten utgår med viss promille av nettoförmögenheten i kommunen vid beskattningsårets utgång. I förmögenheten inräknas icke banktillgodohavanden. Har skattskyldig förmögenhet i flera kommuner, för- delas hans gäld i regel mellan dessa efter värdet av tillgångarna (brutto- förmögenheten) i varje kommun. Rätten till avdrag för gäld är i vissa av- seenden begränsad. I landskommun får sålunda aktiebolag och utom kom- munen bosatt person från värdet av jordbruksegendom eller skogsfastighet avräkna gäld motsvarande högst 1/4 av egendomens värde.
Inkomstskatten, som är helt fristående i förhållande till förmögenhets— skatten, utgår i princip å nettoinkomsten. Skattskyldiga äro fysiska personer, som äro bosatta eller stadigvarande vistas i landet, samt aktiebolag, för- eningar, döds- och konkursbon och andra självständiga bolag och inrätt- ningar. Man och hustru taxeras gemensamt för bådas sammanlagda inkomst. Inkomst, som barn under 15 år åtnjuter, taxeras tillsammans med familje- överhuvudets inkomst. Barn taxeras dock för sig, då det helt försörjer sig självt och ej förvärvar sin inkomst i hemmet eller i familjeöverhuvudets förvärvsverksamhet.
För inkomst erlägges skatt till den kommun, inom vilken den skattskyldige är bosatt, såvida icke inkomsten enligt särskilda bestämmelser skall beskattas i annan kommun. Inkomst av fast egendom och fasta anläggningar samt inkomst av näringsverksamhet, som är anknuten till sådan egendom eller anläggning, beskattas, oavsett var den skattskyldige är bosatt, i den kommun, där egendomen eller anläggningarna äro belägna. Även skattepliktig inkomst genom avyttring av fast egendom eller näring skall beskattas av dylik för- , värvskommun, till vilken den avyttrade egendomen eller näringen är lokalt anknuten. Fördelning av inkomst från näringsverksamhet, som sträcker sig till flera kommuner, mellan kommunerna verkställes enligt särskilda regler.
Till inkomst hänföras räntor av kapital, livräntor, pensioner samt alla för- måner av egendom, kapital, arbete eller annan verksamhet. Avkastning av aktier medräknas dock icke vid aktieägarnas kommunala inkomstbeskattning, såvida vederbörande aktiebolags inkomster bliva föremål för beskattning inom landet. Vid den kommunala beskattningen skola icke heller räntor å banktillgodohavanden upptagas såsom inkomst för räntetagarna.
Till inkomst räknas också lotterivinsler och vinster genom avyttring av fast egendom och andra värdeföremål —. med undantag dock av värdepapper och personligt lösöre — såvida egendomen i fråga är förvärvad inom fem år före avyttringen på annat sätt än genom arv. Försäljningsvinster hänföras alltid till inkomst, därest den egendom, som den skattskyldige avhänt sig, kan antagas vara av honom förvärvad i syfte att avyttras med vinst eller i och för hans näring eller affärsverksamhet. Förmögenhetsökning eller förmögenhets— minskning, som uppkommer genom att egendom stiger eller sjunker i värde, inverkar som regel icke på inkomstberäkningen, så länge förhållandet ej kon— staterats genom avyttring. Inkomst av bandet och andra hokföringspliktiga näringar beräknas dock enligt bokföringsmässiga grunder, så att hänsyn tages till ändringar i värdet å lager 111. 111.
Från inkomstens bruttobelopp må avdragas. förutom gäldränlor, alla ut— gifter för inkomstens förvärvande, säkerställande och vidmakthållande. Av- drag får sålunda ske bl. a. för driftkostnader (däri inbegripna avlöningar), utgifter för underhåll och försäkring av byggnader och annan för driften använd egendom, ordinära avskrivningar, förluster å utestående fordringar och andra förluster i näring eller affärsverksamhet, hyres— och arrende— avgifter, periodiska understöd, som den skattskyldige är pliktig att utgiva, skatter och avgifter å fast egendom samt särskilda slag av förvärvsverksamhet och förvärv, utgifter för tillträdande och uppehållande av ämbete och tjänste- anställning ävensom obligatoriska tillskott till pensionskassor m. fl. samt till olycksfalls-, sjuk—, invalid- och ålderdomsförsäkring för den skattskyldige och hans familj. Skattskyldig, som frivilligt tagit livförsäkring, har dessutom rätt till avdrag för erlagda livförsäkringspremier med intill 400 kronor per år. Motsvarande gäller beträffande premier för frivillig sjukförsäkring.
Underskott, som uppkommer i en näring eller annan verksamhet, samt förlust å sådan avhändelse av egendom, varå vinst skulle vara skattepliktig, må avdragas från inkomsten av den skattskyldiges övriga näringar och andra inkomstkällor. Sådant avdrag får endast ske från inkomst, som skall be— skattas i samma kommun (distrikt) som den, till vilken underskottet eller förlusten hänför sig. Då en och samma förvärvsverksamhet sträcker sig över flera kommuner, gäller denna begränsning dock icke inom själva verksam- heten. I sådant fall beräknas inkomsten för hela verksamheten i ett samman- hang och fördelas till beskattning mellan kommunerna.
Är någon skattskyldig till flera kommuner (distrikt), skola avdrag för gäld-
räntor och andra utgifter, som icke kunna hänföras till någon viss inkomst- källa, fördelas mellan kommunerna i förhållande till nettoinkomstens storlek i varje kommun. Sådana utgifter äro t. ex. livförsäkringspremier, sjukför- säkringspremier och periodiska understöd. Tillhör jordbruksegendom eller skogsfastighet i landskommun aktiebolag eller utanför kommunen (distriktet) bosatt person, är vid beräkning av den i kommunen skattepliktiga inkomsten ej tillåtet att göra avdrag för större gäldränta än som belöper å skuld, mot- svarande 1/i av egendomens värde. Är gäldränta, som vid proportionell för- delning av den skattskyldiges samtliga gäldräntor belöper å kommunen (egen— domen), större, må de överskjutande gäldräntebeloppet ej avdragas i denna kommun och ej heller i annan kommun.
Av den taxerade (antatte) inkomsten i hemortskommunen skall för in— ländska fysiska personer en viss del vara skattefri (skattefritt belop). Den återstående delen utgör den beskattningsbara (skattbare) inkomsten. Stor— leken av det skattefria beloppet, vilket motsvarar ortsavdraget vid den svenska kommunalbeskattningen, beror på försörjningsbördans och inkomstens stor- lek. Till ledning för beloppets bestämmande är fastställd en normaltabell för landskommunerna och en normaltabell för städerna. Dessa tabeller upptaga åtta olika klasser skattskyldiga. Till klass 1 höra ensamstående, till klass 2 skattskyldiga med 1 person att försörja, till klass 3 skattskyldiga med 2 per- soner att försörja o. s. v. Vilka slag av personer som skola räknas såsom försörjda, bestämmes av varje kommun för sig. Dock skola till sådana per- soner alltid räknas den skattskyldiges arbetsoförmögna föräldrar samt barn, som äro under 15 år eller oförmögna till arbete, där de verkligen försörjas av den skattskyldige eller taxeras gemensamt med denne. Då man och hustru taxeras gemensamt, anses den ena maken såsom försörjd.
Normaltabellen för landsbygden har för de två första klasserna följande innehåll:
Inkomstskikt Inkomstskikt Skattefritt belopp i klass 1 i klass 2 Hela skiktet .............................. 0— 200 0— 350 5/0 av » .............................. 200— 360 350— 570 4/6 » » .............................. 360— 520 570— 790 3/6 » » .............................. 520— 680 790—1 010 2/6 >> » .............................. 680— 840 1 010—1 230 1/6 » >, .............................. 840—1 000 1 230—1 450
Den del av inkomsten, som överstiger 1 000 kronor i klass 1 och 1 450 kronor i klass 2, tages sålunda helt till beskattning. Det skattefria beloppet uppgår till högst 600 kronor i klass 1 och 900 kronor i klass 2. De följande intervallerna mellan klasserna äro desamma som mellan klasserna 1 och 2. Någon differentiering av de skattefria beloppen i kommunerna efter dyr-
ortsförhållanden finnes icke i annan mån än att den för städerna fastställda normaltabellen upptager avsevärt högre avdragsbelopp än den för landet. Kommunerna kunna emellertid besluta om avvikelse från normaltabellen, så att dess tal höjas eller sänkas med viss för alla klasser enhetlig procentsats. Som regel gäller att sådan ändring icke får överstiga 50 procent. Under vissa förutsättningar kunna även andra avvikelser från normaltabellen ske. Vid fast— ställandet av s. k. reduktionstabeller för de särskilda kommunerna skall efter- strävas en sådan avvägning av de skattefria beloppen att för kommunens skattskyldiga de beskattningsbara inkomsternas summa icke blir mindre än 40 och icke mer än 70 procent av de taxerade inkomsternas summa.
Skattefritt avdrag åtnjutes såsom nämnt i hemortskommunen. Skattskyldig kan dock efter ansökning erhålla sådant avdrag i annan kommun i stället för i hemortskommunen.
Med myndighets tillstånd kan kommun besluta, att taxerade inkomster understigande vissa belopp icke skola föranleda skattskyldighet. Dessa belopp äro maximerade så att de i landskommuner icke få överstiga 600 kronor för skattskyldig i klass 1, 800 kronor för skattskyldig i klass 2, 1000 kronor för skattskyldig i klass 3 o. s. v. För städerna gäller som maximum 1 000 kronor i klass 1 med 200 kronors intervaller mellan klasserna. För att undvika att vid tillämpning av dylika skattepliktsgränser en inkomst, som med ett ringa belopp överskjuter gränsen, föranleder en skatt, som är större än det överskjutande beloppet, är föreskrivet, att skattebeloppet till kommunen icke får sättas högre än att det såsom skattepliktsgräns bestämda inkomstbeloppet blir obeskuret av skatten.
Inkomstskatten utgår med viss procent av den beskattningsbara inkomsten. Utdebiteringsprocenten (skatteprocenten) skall normalt ej överstiga 12. Kom- muner med en utdebitering av inkomstskatt å minst 10 procent äga möjlighet att uttaga en kommunal tilläggsskatt hos skattskyldiga med en till kommunen beskattningsbar inkomst över 12 000 kronor. Denna skatt, som är progressiv, utgår på det sätt att den beskattningsbara inkomsten i de högre skikten ökas med stigande procenttal i enlighet med en fastställd tabell och inkomstskatt påföres den sålunda tillagda inkomsten efter den för kommunen gällande skatteprocenten.
Skatten på banktillgodohavanden utgår med 25 procent av ränteavkast- ningen å i bank insatta medel, dock med minst 3 promille av tillgodohavandet vid beskattningsårets utgång. Skatten, som åvilar insättarna men betalas för deras räkning av banken, uppbäres av staten och tillföres en skattefördelnings- fond. Banktillgodohavanden och ränta därå äro såsom nämnts icke föremål för kommunal förmögenhets- eller inkomstbeskattning. Den som påförts skatt å banktillgodohavande kan av hemortskommunen erhålla gottgörelse för den- samma, därest han även med inberäknande av bankräntan skulle hava saknat till inkomstskatt beskattningsbar inkomst i kommunen.
Finland.
Primärkommunerna i Finland äro landskommuner, köpingar och städer. Kommuner av högre ordning finnas icke utom landskapet Åland, vars lands- ting har särskild beskattningsrätt för täckande av landskapets utgiftsbehov.
För anskaffande av medel till primärkommunernas utgifter står huvud- sakligen en skatteform till förfogande, nämligen den allmänna kommunal- skatten, vilken är en proportionell inkomstskatt.
Skattskyldiga till allmän kommunalskatt inom en kommun äro fysiska personer, som hava sitt bo och hemvist inom kommunen eller vilka, vare sig de äro där bosatta eller ej, äga eller bruka fastighet eller idka rörelse, näring eller yrke inom kommunen. Enahanda skattskyldighet åligger menighet, sam- manslutning, anstalt och stiftelse för inkomst, som åtnjutits inom kommunen från fastighet, näring, rörelse eller annan inkomstkälla. Ideella sammanslut- ningar, anstalter och stiftelser äro dock endast skattskyldiga för inkomst av fastighet, näring och rörelse.
Hustru beskattas särskilt för den inkomst, varöver hon enligt lag äger råda. I övrigt beskattas mannen jämväl för hustruns inkomst. För värdet av andra familjemedlemmars arbete till förmån för det gemensamma hushållet skall familjens huvudperson utgöra kommunalskatt, såvida icke sådan medlem skall särskilt beskattas.
Beträffande beskattningsorten gäller i huvudsaklig överensstämmelse med de svenska reglerna att inkomst av fastighet beskattas i den kommun, där fastigheten är belägen, inkomst av rörelse, näring eller yrke i den kommun, där verksamheten bedrives, och andra inkomster i den skattskyldiges hem— ortskommun. Då en rörelse eller näring drives i mer än en kommun, lärer enligt praxis inkomsten fördelas till beskattning mellan de kommuner, inom vilka verksamhet utövas på ett självständigt sätt.
Föremålet för den allmänna kommunalskatten är inkomsten från olika inkomstkällor. De viktigaste av dessa äro jordbruksfastighet (lantbruks- fastighet), annan fastighet, näring, rörelse, yrke, tjänst, arbete och kapital. Bestämmandet av den skattepliktiga (skattbara) inkomsten sker enligt olika metoder, då fråga är å ena sidan om inkomst av jordbruksfastighet och å andra sidan om annan inkomst.
Såsom inkomst av jordbruksfastighet, d. v. s. fastighet, där lanthushållning eller skogsbruk bedrives, skall anses det belopp, vartill genomsnittsavkast- ningen från lika beskaffade fastigheter inom kommunen beräknas hava upp— gått under beskattningsåret med hänsyn till å orten gängse drifts- och under- hållskostnader, arbetslöner och skälig värdeminskning. Taxeringsnämnden har att fatta beslut dels om de belopp, till vilka nettoavkastningen per hektar av odlad mark och naturlig äng inom kommunen skall uppskattas efter in— delning med hänsyn till jordens beskaffenhet och ägornas läge samt, därest
så befinnes nödvändigt, med hänsyn till läget i förhållande till trafik- och konsumtionsorter, dels ock om de belopp, till vilka olikartade och i skilda delar av kommunen belägna skogsmarkers nettoavkastning per hektar bör uppskattas. Sedan dessa beslut vunnit laga kraft, åligger det taxeringsnämnden att enligt de fastställda grunderna uppskatta varje jordbruksfastighets netto— avkastning. Denna ordning för beskattningen brukar kallas arealbeskattning. Såsom inkomst av jordbruksfastighet skall härutöver räknas den från träd- gård, fiskevatten, betes- och jaktmarker samt övriga därmed jämförliga för- måner faktiskt erhållna nettoinkomsten ävensom värdet av den skattskyldiges inom lanthushållningen utförda arbete (husbondelönen), vilket uppskattas till det belopp, som för detta arbete bort erläggas åt en avlönad person Såsom inkomst för ägare eller arrendator av jordbruksfastighet upptages den förman denne åtnjuter i form av fri bostad för sig och sin familj. Vid uppskattning . av arrendators inkomst må avdrag ske för erlagt arrende till jordägare *
(utom staten).
Till annan inkomst än inkomst av jordbruksfastighet hänföres den behåll- ; ning, som uppstår, då från den i penningar uppskattade avkastningen av den — skattskyldiges fasta och rörliga kapital, tjänst, rörelse, arbete, pension m. m. ] avdragas nödvändiga underhålls- och driftkostnader, arbetslöner och skälig värdeminskning. Skattskyldigs förmån av fri bostad för sig och sin familj , räknas jämväl till inkomst. Likaså skall såsom inkomst anses av den skatt- , skyldige uppburen utdelning å aktier ävensom vinster av tillfällig natur, däri inbegripet vinst å icke yrkesmässig avyttring av sådan fast eller lös egendom som säljaren förvärvat genom köp eller byte och haft i sin ägo under kortare tid än tio år, Såvitt angår fast egendom, och fem är, såvitt angår lös egendom. 'Från sådan vinst må dock avdragas liden förlust å andra likartade över- låtelser.
Har den skattskyldige inkomst endast från en inkomstkälla, må från den enligt angivna grunder uppskattade inkomsten därav avdragas dels räntor å ointecknade skulder utan begränsning och dels räntor å intecknade skulder med högst 1 500 mark, där sistnämnda räntors belopp understiger 3 000 mark. och i annat fall med hälften, dock med högst 15 000 mark.1 Avdrag är vidare medgivet för den skattskyldiges till kommun och kyrka utgående utskylder.
Har skattskyldig inkomst från flera inkomstkällor, skall från den av varje. särskild fastighet, rörelse, näring eller yrke erhållna inkomsten avdragas 1 inkomstkällan belöpande avdragsgilla omkostnader, arbetslöner, jordlego- avgifter, värdeminskning, räntor och skatter. Underskott, som härvid upp- kommer å en inkomstkälla, får icke avdragas från inkomst av annan inkomst- fkälla, vare sig denna senare skall beskattas i samma eller i annan kommun.?
-1 I de åländska kommunerna är avdrag medgivet för gäldräntor utan någon begränsning. _ 2Detta gäller icke de åländska kommunerna, där sådant underskott må avdragas från inkomst av annan inkomstk: "illa.
i l l i ! | 1 | |
Genom icke yrkesmässig avyttring av egendom uppkommen förlust må dock som nämnts avräknas från vinst, som erhållits genom dylik avyttring.
De allmänna avdrag, som icke hänföra sig till någon särskild inkomstkälla, t. ex. ränta å ointecknad gäld och allmänna skatter till kommun och kyrka, skola avräknas från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster ; i den kommun. där han är bosatt.
Från inkomsten i hemortskommunen äger fysisk person åtnjuta grund- avdrag och barnavdrag. Å landet utgör grundavdraget, då den skattskyldiges sammanlagda inkomst i såväl hemortskommunen som andra kommuner icke överstiger 6 000 mark, minst 1 500 och högst 2 500 mark i enlighet med vad kommunen för varje år beslutar. Vid stigande inkomst minskas det beslutade grundavdraget med viss kvotdel så att det, då inkomsten överstiger 6 000 men icke 8 000 mark, är reducerat till 9/10, då inkomsten överstiger 8 000 men icke 10 000 mark, till 8/10 o. s. v. Vid inkomster överstigande 18 000 mark bortfal— ler avdraget helt. Barnavdraget bestämmes likaledes inom viSSa gränser av kommunen och skall på landet vara lägst 500 och högst 1 200 mark för varje barn under 15 år, som den skattskyldige på grund av försörjningsplikt under— hållit. Detta avdrag utgår oberoende av den skattskyldiges inkomst. I stad gälla motsvarande regler, ehuru grundavdrag och inkomstgränser där äro högre.
För varje 100 mark av den efter vederbörliga avdrag återstående beskatt- ningsbara inkomsten påföres skattskyldig ett skattöre. Brutet skattöretal bort- faller, varigenom beskattningsbara inkomster under 100 mark fritagas från beskattning. Uttaxering av den allmänna kommunalskatten sker proportionellt med visst belopp per skattöre.
Av framställningen här ovan rörande förhållandena i Danmark framgår, att kommunerna där icke såsom i Sverige bilda några slutna beskattnings- områden vid den kommunala beskattningen av inkomst. Denna beskattning har i Danmark till utgångspunkt den skattepliktiga nettoinkomst, som vid statsbeskattningen fastställts för de skattskyldiga. Vid beräkningen av denna inkomst får avdrag ske såväl för underskott, vilka uppkommit i den skatt- , skyldiges förvärvsverksamhet, som för försåkringspremier, skatter och dylika personliga utgifter. Dessa avdrag, som motsvara de allmänna avdragen i Sverige, få sålunda utnyttjas mot all den inkomst, som den skattskyldige har i olika kommuner. Detsamma gäller beträffande barnavdrag, som äro med- givna vid den kommunala inkomstbeskattningen. Påföringen av såväl hem- ortskommunsskatt som förvärvskommunsskatt sker nämligen på grundval av den skattepliktiga inkomst, som återstår, sedan barnavdragen avräknats. 'Vid kommunalskattens fördelning mellan hemortskommuner och förvärvs- jkommuner belastas icke någotdera slaget av kommuner i första hand med avdrag för underskott, försäkringspremier, skatter och dylikt eller med barn-
avdrag, utan kommunerna få i princip vidkännas avdragen i proportion till sina andelar i den skattskyldiges utan dylika avdrag fastställda totala inkomst. I Norge utgöra kommunerna slutna beskattningsområden endast i det av- seendet att underskott, som uppkommit i näring eller annan förvärvsverk- samhet, blott får avdragas från den skattskyldiges inkomst i samma kommun. Gäldränta, försäkringspremier och andra dylika utgifter må däremot av- räknas från den skattskyldiges inkomster i samtliga ifrågakommande kom- ; muner, och de skattefria avdragen, som motsvara de svenska ortsavdragen, ? kunna efter ansökan få utnyttjas i annan kommun än hemortskommunen. ' Vid kommunalbeskattningen i Finland åter fastställes inkomsten i en kommun utan hänsyn till förhållandena i andra kommuner med det undan- taget att grundavdragets storlek i hemortskommunen bestämmes med beak- tande av den skattskyldiges sammanlagda inkomst i såväl hemortskommunen som andra kommuner. Det torde sålunda kunna sägas, att man i Danmark genomfört en renodlad personlig skatt på den behållna, bärkraftiga inkomsten och i Norge kommit fram till en inkomstbeskattning, som avsevärt bättre än den svenska träffar den personliga nettoinkomsten. Däremot kan man konsta- tera, att inkomstskatten i Finland, vilken till stor del är byggd på den tidigare svenska bevillningslagstiftningen, företer starka drag av en avkastningsskatt och avgränsar icke blott kommunerna utan även de särskilda inkomstkällorna från varandra såsom slutna beskattningsområden. En förklaring härtill är emellertid i viss mån det förhållandet att någon kommunal objektbeskattning av fastighet icke finnes i Finland såsom i de övriga nordiska länderna.
De sakkunnigas ståndpunkt och förslag.
Allmän motivering.
Den kommunala inkomstskatten är i princip avsedd att träffa den person- liga inkomsten på samma sätt som den direkta statsskatten. Den skattskyl- diges samlade nettoinkomst har, i den mån den med hänsyn till försörjnings- * börda och liknande omständigheter äger bärkraft, ansetts vara en riktig norm 1 för den kommunala inkomstskatten. Denna renodlade inkomst synes vid? kommunalbeskattningen kunna betraktas såsom ett i stort sett godtagbartw mått på skatteförmågan. En efter en sådan norm anordnad allmän inkomst- skatt skulle giva en jämlik fördelning av bördorna mellan de kommunalt skattskyldiga och torde vara den skatteform, som eftersträvats under del senaste skedet av kommunalbeskattningens utveckling i vårt land. En sådan skatteform har emellertid icke införts, då den icke kunnat förenas med den för den kommunala skattelagstiftningen uppställda principen att varje kom- mun skall utgöra ett självständigt, slutet beskattningsområde. Det har ansetts föreligga en konflikt mellan å ena sidan kommunens intresse att utan iii-,
1 t 4 ; |
skränkningar få utnyttja till densamma anknutna beskattningsföremål och å andra sidan den skattskyldiges intresse att bliva beskattad efter sin förmåga, och i denna konflikt har kommunens intresse givits företräde. En samlad inkomstberäkning har endast genomförts för varje kommun men icke för flera kommuner, där beskattning av en och samma skattskyldig skall äga rum. Den gällande kommunala inkomstbeskattningen innebär därför avsteg från skatteförmågeprincipen i ett flertal betydelsefulla avseenden. En skatt- skyldig, som har god skatteförmåga, erhåller sålunda icke alltid större skatte- underlag än den som har en sämre skatteförmåga. Två skattskyldiga, som hava samma nettoinkomst och likartade personliga förhållanden, kunna bliva be- skattade för olika stora inkomstbelopp, oaktat de hava samma skatteförmåga.
Har skattskyldig två förvärvskällor förlagda till olika kommuner, varav den ena givit inkomst och den andra visat förlust, får han ej avräkna för- lusten å inkomsten utan blir beskattad på samma sätt som en skattskyldig, vilken haft en lika stor inkomst men ej någon förlust. Endast då en och samma förvärvsverksamhet bedrives inom flera kommuner, kan en utjäm- ning av vinster och förluster mellan kommunerna ske inom förvärvskällan (rörelse eller annan fastighet). Vid den statliga beskattningen däremot få — bortsett från sådan tillfällig f'örvärvsverksamhet som icke yrkesmässig avyttring av fast och lös egendom samt deltagande i lotteri, för vilka för- värvskällor särskilda regler gälla — inkomster och underskott utan begräns- ning avräknas mot varandra. En skattskyldigs efter utnyttjande av under— skottsavdrag återstående, till inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga inkomst kan därför bliva lägre än summan av hans till kommunal inkomst- skatt skattepliktiga inkomster i de olika kommuner, till vilka han är skyldig att utgöra sådan skatt.
Principen om det kommunala beskattningsområdets slutenhet har även lett till att övriga allmänna avdrag, såsom avdrag för periodiska understöd och avgifter till pensions- och annan försäkring samt avdrag för gift kvinna, endast få utnyttjas mot inkomster i hemortskommunen. Har den skattskyl- dige åtnjulit inkomst blott i annan kommun än hemortskommunen, får han ej någon lättnad genom dylika avdrag, oaktat dessa otvivelaktigt grunda sig på omständigheter, som nedsätta hans skatteförmåga.
Likartat är förhållandet beträffande ortsavdragen, vilka ej må avräknas å inkomst i annan kommun än hemortskommunen. Det är dock ej så sällsynt, att en skattskyldig icke har andra förvärvskällor än rörelse eller fastighet utanför hemortskommunen. Han kan då gå miste om såväl grundavdrag som ett flertal familjeavdrag och bliva föremål för en ytterst obillig beskattning. En oegentlighet vid ortsavdragens utmätande är också att vid den s. k. bank— ningen hänsyn tages allenast till inkomster i hemortskommunen. Den degres- sivitet i beskattningen, som bankningen är avsedd att åstadkomma, blir här- igenom ej fullt genomförd. Om en person, som är berättigad till ett obankat
kommunalt ortsavdrag ä 1 500 kronor, har en sammanlagd taxerad inkomst av 3 000 kronor, varav 2 200 kronor i hemortskommunen och 800 kronor i annan kommun, får han erlägga kommunalskatt för en sammanlagd beskatt— ningsbar inkomst av 1 150 kronor, (1. v. 5. för lika stor inkomst som en person med samma ortsavdrag och 3 400 kronors taxerad inkomst i hemortskom- munen. Detta förhållande är likaså en följd av den stränga åtskillnad, som gjorts mellan beskattningen i olika kommuner.
Skattepliktens bestämmande för varje särskild kommun utan hänsyn till den skattskyldiges samlade, till kommunal inkomstskatt taxerade inkomst är också ett avsteg från förmågeprincipen. Detta verkar såväl till nackdel som till fördel för de skattskyldiga. Genom att avdrag i en kommun ej få utnyttjas i en annan kommun kunna skattskyldiga, vilkas inkomst vid en samlad in- komstberäkning skulle ligga under Skattepliktsgränsen, bliva beskattade. Å andra sidan kan en skattskyldig, som åtnjutit betydande inkomster i en kom- mun, i en annan kommun hava en inkomst, som ligger något under skatte— pliktsgränsen, och sålunda undgå beskattning för denna inkomst, oaktat hans samlade nettoinkomst är hög.
Det verkar även förryckande på själva den kommunala inkomstskattens avvägning, att den taxerade inkomst, i förhållande till vilken skatteplikten och ortsavdragens förhöjning bestämmas, icke innefattar sådan från fastig- het härflytande inkomst, som täckes av procentavdrag. En skattskyldig kan från en förvärvskälla, vari fastighet ingår, hava en mycket hög inkomst, varav dock endast en mindre del överskjuter procentavdraget, och fritagas från inkomstbeskattning för denna del, då den faller under skattepliktsgrän- sen. Resultatet blir egendomligt, när den skattskyldiges ortsavdrag under- stiger skattepliktsgränsen i hemortskommunen, d. v. s. 600 kronor. Detta gäller bl. a. ensamstående i alla ortsgrupper samt äkta makar i ortsgrupperna I och II. En fastighetsägare, vars taxerade inkomst på grund av procent- avdrag ligger under Skattepliktsgränsen, t. ex. vid 590 kronor, taxeras i an- givna fall ej till kommunal inkomstskatt för denna inkomst, medan en icke- fastighetsägare med lika stor nettoinkomst kan påföras ett visst efter orts- avdrag återstående inkomstskatteunderlag för motsvarande 590 kronor. Skatteplikten bedömes för den senare med hänsyn till hela den faktiska in— komsten men ej för den förre. En annan sak är att fastighetsägarna ej alltid kunna effektivt utnyttja sina procentavdrag samt allmänna avdrag och orts- avdrag och därigenom drabbas av objektskatt, men detta är resultat av ett medvetet åsidosättande av skatteförmågeprincipen, vilket ligger i garanti- beskattningens natur.
De sakkunniga hava, såsom av det föregående framgår, funnit den gäl- lande ordningen för den kommunala inkomstbeskattningen vara otillfreds- ställande. Det har för de sakkunniga framstått såsom särskilt angeläget att i görligaste mån avpassa den kommunala inkomstskatten efter skatteför—
mågan, då denna skatt i vårt skattesystem kombinerats med en objektskatt å fastighet, vilken i garantiskattens form är ägnad att belasta fastighets- ägarna i omvänd proportion mot deras skatteförmåga. Dä beskattningens allmänna tyngd ökats, har det också synts alltmer önskvärt att på varje punkt avväga skattebördan efter de skattskyldigas verkliga bärkraft. De vittgående avvikelserna från skatteförmågeprincipen vid den kommunala inkomst- beskattningen kunna enligt de sakkunnigas mening icke försvaras med nöd- vändigheten av att avgränsa kommunerna från varandra såsom slutna be- skattningsområden. Något oavvisligt behov av en sådan ordning synes icke föreligga. Den tidigare framförda argumenteringen, vilken utgått från kom- munens berättigade intresse att utan inskränkning få beskatta alla inom dess område befintliga skattekällor, kunna de sakkunniga ej finna hållbar. Några tvingande skäl för att de skattskyldigas intresse att icke bliva hårdare beskattade än efter förmågan bör underordnas ett »kommunens beskattnings- intresse» synas ej kunna förebringas, när det gäller den kommunala inkomst- skatten. De sakkunniga kunna överhuvud taget icke godkänna den veder— tagna problemställningen på området. Det synes icke vara riktigt att uppfatta kommunen såsom ett subjekt med intressen, vilka stå i motsats till kommun- medlemmarnas. Kommunen är en för ombesörjande av vissa gemensamma angelägenheter tvångsvis åstadkommen sammanslutning av kommunmed- lemmarna. Det kan icke vara något gemensamt intresse för kommunmed— lemmarna att vissa av dem skola belastas hårdare med kommunal inkomst— skatt än som motsvarar deras förmåga för att bereda de övriga medlemmarna lättnader. Detta kan måhända sägas vara ett intresse för de kommunmed- lemmar. som komma i åtnjutande av dylika lättnader, men ett sådant intresse förtjänar icke att tillgodoses genom skattelagstiftningen.
Kommunerna kunna icke heller hava några i sakens natur grundade an- språk på att få förfoga över alla de inom deras områden befintliga skatte- källorna. Staten har ålagt kommunerna vissa samhällsuppgifter och för att bereda dem de för uppgifternas fullgörande erforderliga ekonomiska förut— sättningarna tillerkänt dem viss beskattningsrätt. Denna beskattningsrätt kan av staten givas den omfattning och utformning, som med hänsyn till sam- hällsutvecklingen befinnes lämplig. Några principiella hinder för att genom- föra en bättre ordning med avseende å den kommunala inkomstskattens avvägning synas därför icke föreligga.
För att vinna en bättre anpassning av den kommunala inkomstskatten efter skatteförmågan ligger det nära till hands att införa en samlad inkomst- beräkning i anslutning till vad nu gäller vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt. Taxering till kommunal inkomstskatt skulle kunna ske på sådant sätt som om alla den skattskyldiges förvärvskällor skulle beskattas i hans hemortskommun. Detta skulle innebära, att allmänna avdrag och orts- avdrag finge utnyttjas mot alla den skattskyldiges inkomster och att skatte-
plikten bestämdes med hänsyn till hans samlade inkomst. Den återstående beskattningsbara inkomsten finge fördelas mellan de olika kommunerna i proportion till den sammanräknade, till kommunal inkomstskatt skatteplik- tiga inkomsten i varje kommun. Alla kommuner skulle sålunda få vidkännas en proportionellt lika andel i avdrag för underskott å förvärvskällor och öv— riga allmänna avdrag samt ortsavdrag. Avdragen skulle vid en dylik enhetlig kommunal taxering icke vara knutna till någon viss kommun.
Den här antydda ordningen skulle emellertid medföra starka rubbningar i den gällande fördelningen av det kommunala inkomstskatteunderlaget mellan kommunerna. Ortsavdragen och de allmänna avdrag, som skola av- räknas i hemortskommunen, hava av tungt vägande skäl helt förlagts till denna kommun. Då hemortskommunen fått rätt att ensam beskatta inkomst av tjänst och kapital samt _ med viss inskränkning — av tillfällig förvärvs- verksamhet, har denna kommun skäligen ansetts böra vidkännas en minsk- ning av skatteunderlaget genom de ifrågavarande allmänna avdragens och ortsavdragens anknytande till densamma. Denna avvägning synes de sak- kunniga icke böra ändras i sådan riktning att hemortskommunen skulle få en förmånligare ställning beträffande avdragen. Det skulle enligt de sakkun- nigas mening icke heller vara tilltalande att underskott å förvärvskälla i en kommun delvis kunde komma att avdragas från inkomst i annan kommun, även då möjlighet till full avräkning från inkomst i samma kommun funnes. De sakkunniga hava nämligen funnit det naturligt och skäligt att underskott i en kommun i första hand avräknas å inkomst av den skattskyldiges förvärvs— källor i samma kommun.
De sakkunniga hava ur sina synpunkter icke funnit skäl att förorda någon sådan omfördelning av det kommunala skatteunderlaget som införandet av en fullt enhetlig kommunal inkomstbeskattning skulle åvägabringa. De sak- kunniga hava endast syftat till att nå en bättre anpassning av de enskilda skattskyldigas bördor efter deras skatteförmåga. Ett sådant alternativ som att genom en enhetlig taxering proportionellt fördela vederbörande avdrag mel— lan samtliga berörda kommuner hava de sakkunniga därför icke ansett böra läggas till grund för något förslag.
Det förevarande spörsmålet bör enligt de sakkunnigas åsikt lösas efter andra linjer. Taxering till kommunal inkomstskatt bör såsom för närvarande ske i varje kommun för sig, men de allmänna avdrag och ortsavdrag, som en skattskyldig icke kan tillgodogöra sig i en kommun, skola så långt möjligt få utnyttjas mot hans inkomster i andra kommuner i proportion till dessa inkomsters storlek. Förhöjningen genom bankning av ortsavdragen, vilka liksom nu i första hand böra avräknas i hemortskommunen, skall därvid ske i förhållande till den skattskyldiges sammanlagda taxerade inkomst i såväl hemortskommunen som andra kommuner. De skattskyldiga bliva då icke påförda större sammanlagt inkomstskatteunderlag än vid en enhetlig in—
komstberäkning, och mera genomgripande förändringar beträffande de olika kommunernas tillgång på skatteunderlag undvikas. Den skattskyldiges sam- lade skattekraftiga nettoinkomst, vilken renodlats genom obegränsat utnytt- jande av de olika avdragen, blir sålunda normen för den kommunala inkomst— skatten, vilken med avseende å skatteunderlagets storlek kommer att uppfylla kravet på jämlikhet mellan de skattskyldiga. Full likställighet åstadkommes mellan kommunerna med avseende å skyldigheten att vidkännas avdrag, som ej kunnat utnyttjas i annan kommun. De sakkunniga vilja i princip föreslå en omläggning av den kommunala inkomstbeskattningen efter dessa riktlinjer.
Med det sålunda framlagda förslaget avse de sakkunniga icke att införa någon vidgad avdragsrätt för realisationsförluster och förluster å deltagande i lotteri i förhållande till inkomster av andra förvärvskällor. Vinster och för- luster av detta speciella slag hava sedan gammalt intagit en särställning inom inkomstbeskattningen. De hava rönt en ogynnsammare behandling än inkom- ster och underskott å förvärvskällor av mera normal karaktär, bl. a. av den anledningen att de ansetts i stor omfattning härröra från rena spekulations- affärer. De sakkunniga hava icke anledning att söka rubba den sålunda upp— dragna gränsen mellan olika grupper av förvärvskällor. Det ingår icke heller i de sakkunnigas uppdrag att taga ställning till det invecklade och vanskliga spörsmålet om realisationsvinstbeskattningens lämpliga anordnande. Även om man sålunda fasthåller vid den nuvarande uppdelningen av förvärvskäl- lorna i två med avseende å förlustavdrags utnyttjande åtskilda grupper, kan det emellertid med de ovan angivna utgångspunkterna för den kommunala inkomstbeskattningens utformning ifrågasättas, huruvida icke förvärvskällan icke yrkesmässig avyttring nu lös egendom och av fast egendom i hemorts- kommunen samt deltagande i lotteri borde samordnas med förvärvskällan icke yrkesmässig avyttring av fast egendom i annan kommun än hemorts- kommunen på sådant sätt att förluster inom den ena förvärvskällan finge av- räknas mot vinster inom den andra. Detta skulle innebära en bättre anslut- ning till skatteförmågan inom ifrågavarande grupp av tillfälliga förvärvs- källor. Om man jämför två personer, som båda haft en lika stor förlust å realisation av lös egendom och en lika stor vinst å realisation av fastighet, den ene av fastighet i hemortskommunen och den andre av fastighet i annan kommun än hemortskommunen, finner man, att den senare med nuvarande ordning blir hårdare beskattad, oaktat de haft samma utbyte av försälj- ningarna. De sakkunniga hava övervägt att i dylika fall införa rätt till av- räkning mellan de olika kommunerna men funnit detta knappast vara av behovet påkallat. I fråga om dylika mestadels spekulativa förvärv, vilka in- taga en särställning inom inkomstbeskattningen, har en sträng tillämpning av förmågeprincipen ej ansetts erforderlig. De fall, då en utsträckt avdrags- rätt skulle vara av någon betydelse, torde för övrigt vara ganska sällsynta. Lagtexten skulle ock bliva onödigt invecklad utan att några ur materiell
synpunkt betydelsefulla resultat torde vinnas. De sakkunniga hava med hän- syn härtill begränsat sitt förslag om vidgad avdragsrätt beträffande under— skott vid den kommunala inkomstbeskattningen till att omfatta de normala och yrkesmässiga förvärvskällorna. Det har icke heller ansetts påkallat att ändra de gällande bestämmelserna rörande avdrag för underskott å fastighet och rörelse i utlandet, enligt vilka sådant avdrag icke må ske från inkomst av annan förvärvskälla.
Även om det ej kan anses möta några oöverstigliga hinder att medgiva samtliga skattskyldiga rätt att utan begränsning till viss kommun utnyttja allmänna avdrag och ortsavdrag, har det dock förefallit de sakkunniga tvek- samt, huruvida den förordade utvidgningen av avdragsrätten bör omfatta alla kategorier skattskyldiga. Beträffande staten, kommunerna och liknande skattskyldiga av offentlig natur, vilka icke komma i åtnjutande av orts- avdrag eller andra allmänna avdrag än för underskott å förvärvskällor, kan man icke tala om en förmågebeskattning i samma mening som när det är fråga om fysiska personer och till dessa hörande juridiska personer, såsom bolag och föreningar. Kommunalbeskattningen har beträffande nämnda grupp skattskyldiga av offentlig natur i viss mån karaktär av en intresse- beskattning, varvid rättvise- och jämlikhetssynpunkter icke göra sig gäl— lande med samma styrka som beträffande fysiska personer. Ifrågavarande grupp skattskyldiga driver visserligen förvärvsverksamhet av närmast privat- ekonomisk natur, men verksamheten utövas icke alltid efter rent affärsmäs- siga principer. Driftsresultatet vid exempelvis statliga eller kommunala affärs- drivande verk blir ofta beroende av taxepolitik och andra allmänna hänsyn. På sådana omständigheter beroende underskott i en kommun skulle, om kvitt- ningsrätt mellan olika kommuner medgåves, kunna fritaga vederbörande skattskyldigas inkomster även av rent affärsmässigt bedriven förvärvsverk- samhet i andra kommuner från beskattning. Det är vidare att märka att staten och vissa större kommuner hava förvärvskällor i ett mycket stort antal kommuner, varför beträffande dessa skattskyldiga en omfattande avräk- ning mellan kommuner i alla delar av landet skulle behöva ske. Ökningen av taxeringsarbetet skulle härvid bliva betydande. Då sålunda flera skäl kunna anföras mot ett upphävande av det kommunala beskattningsområdets slu- tenhet beträffande staten och liknande samhällsbildningar, hava de sakkun— niga kommit till det resultatet att dessa skattskyldiga böra behålla sin nuva- rande ställning inom den kommunala inkomstbeskattningen och alltjämt vara hänvisade till att utnyttja avdrag för underskott i den kommun, där detta uppkommit.
De sakkunniga hava även övervägt att i sitt förslag om ökat utrymme för förmågeprincipen på den kommunala inkomstbeskattningens område be- gränsa sig till att låta ortsavdrag, som ej kunna utnyttjas i hemortskom— munen, avräknas i annan kommun. Ett närliggande alternativ, nämligen att
tillåta sådan avräkning jämväl beträffande andra allmänna avdrag än för underskott å förvärvskälla, har också tagits under omprövning. Genom dylika anordningar skulle ändringarna i gällande bestämmelser inskränkas till att avse fysiska personer och dödsbon. En möjlighet till ytterligare begränsning av förslaget, som erbjudit sig, har varit att bestämma storleken av de genom bankning förhöjda ortsavdragen med hänsyn till den skattskyldiges taxerade inkomster i samtliga kommuner men endast tillåta utnyttjande av de sålunda bestämda avdragen mot inkomst i hemortskommunen. Om underskotts— avdragen lämnades åsido, skulle emellertid materiellt sett icke vinnas tillräck- liga förbättringar av beskattningen, och skulle icke ens ortsavdragen få ut- nyttjas utanför hemortskommunen, bleve vinsten minimal. Vissa taxerings- tekniska svårigheter skulle å andra sidan icke kunna undvikas. De sak— kunniga hava för sin del icke velat förorda några dylika lösningar, genom vilka man knappast skulle komma halvvägs till målet men ändock finge vid- kännas vissa praktiska olägenheter.
De sakkunniga hava vidare granskat det föreliggande problemet ur den synpunkten att de skattskyldigas inkomster skulle, i stället för de outnytt- jade avdragen, kunna i beskattningshänseende överföras från en kommun till annan. Särskilt har efter förebild av förhållandena i Danmark övervägts den möjligheten att den skattskyldiges till kommunal inkomstskatt skatte- pliktiga inkomster skulle intill ett visst belopp i första hand tagas till beskatt- ning i hemortskommunen. Därest den skattskyldiges inkomst i hemortskom- munen icke uppginge till dylikt belopp, skulle denna kommun till utfyllande av bristen äga beskatta den skattskyldiges inkomst i andra kommuner, innan dessa kommuner finge taga sådan inkomst till beskattning. Om nämnda be- lopp sattes tillräckligt högt, skulle utrymme härigenom beredas för ortsav- dragen, i den mån den skattskyldiges sammanlagda inkomst därtill försloge. Såsom ett skäl för en sådan anordning skulle kunna anföras, att hemorts- kommunen, som har utgifter för den skattskyldige personligen och för hans familj, borde tillförsäkras en viss beskattningsrätt framför andra kommuner. Ändringar av den kommunala inkomstbeskattningen i här antydd riktning skulle emellertid leda till en sådan omfördelning av beskattningsföremålen mellan kommunerna, som i och för sig icke är önskvärd och överhuvud taget icke åsyftas av de sakkunniga, och det vore ändock icke möjligt att på denna väg nå fram till en fullständig lösning av spörsmålet om de allmänna av- dragens och ortsavdragens utnyttjande. Det synes också vara uppenbart, att olägenheterna ur taxeringssynpunkt skulle bliva större än de som äro för- knippade med de sakkunnigas förslag. Tanken på att komma fram till något resultat efter dylika linjer har fördenskull måst övergivas.
Förslag om särskilda ortsavdrag för ensamstående vid den kommunala in- komstbeskattningen, varierande med hänsyn till den taxerade inkomstens storlek, har framlagts av kommunalskatteberedningen i dess betänkande med
förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. (SOU 1942: 34 sid. 153 ff). Dessa avdrag äro liksom motsvarande avdrag vid den gällande direkta statsbeskattningen avsedda att så nära som möjligt ansluta sig till den personliga skatteförmågan. Om detta förslag genomföres, blir det än mer an— geläget att ortsavdragen bestämmas med hänsyn till den skattskyldiges in- komster i alla de kommuner, där han skall beskattas. Dylika avdrag för ensamstående, satta i relation till endast den taxerade inkomsten i hemorts- kommunen, skulle förfela sitt syfte.
För att skatteplikten och ortsavdragens förhöjning genom bankningen skulle bliva fullt riktigt bestämda vid ett sådant system för fastighetsbeskatt- ningen som den gällande garantibeskattningen, borde jämväl beaktas den inkomst av förvärvskällor vari fastighet ingår, vilken bortfaller genom pro— centavdragets utnyttjande. Denna inkomst utgör även den ett tillskott för den skattskyldige, som inverkar på hans skatteförmåga. Ett sådant beaktande skulle emellertid rubba det gällande garantiskattesystemets verkningar med avseende å objektbeskattningen av fastighet på ett svåröverskådligt sätt och torde ur denna synpunkt knappast kunna genomföras. Kommunalskatte- beredningen har emellertid i sitt nyssnämnda betänkande framlagt förslag om garantiskattens ersättande med en fristående objektskatt å fastighet. Skulle detta förslag vinna bifall, bleve det ifrågavarande spörsmålet löst, efter— som all inkomst då inginge i inkomstbeskattningen. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga icke ansett sig böra taga ståndpunkt till denna fråga eller söka avhjälpa de anmärkta felaktigheterna beträffande fastighetsägarnas skatte- plikt och ortsavdrag.
Vid ett genomförande av den ordning för den kommunala inkomstbeskatt- ningen, åt vilken de sakkunniga i princip givit sin anslutning genom sitt för- slag, kunna hinder ur olika synpunkter befaras möta. Genom införandet av en obegränsad avdragsrätt mellan kommunerna, bl. a. för underskott å förvärvs- källor, skulle väsentliga minskningar av vissa kommuners skatteunderlag kunna inträda. För att bilda sig en uppfattning om storleken av dylika minsk— ningar hava de sakkunniga låtit verkställa en undersökning för landet i dess helhet av förhållandena beträffande beskattningsåret 1943 (taxeringsåret 1944). En närmare redogörelse härför lämnas i bilaga A.
Av den företagna undersökningen framgår, att ett utsträckande av avdrags— rätten på föreslaget sätt för alla skattskyldiga utom staten och kommunala samhällsbildningar skulle för taxeringsåret 1944 hava åstadkommit en minsk- ning av kommunernas skatteunderlag med omkring 74 000 skattekronor, varav ungefär 77 procent belöpt på de allmänna avdragen och ungefär 23 pro- cent på ortsavdragen. De allmänna avdrag, som vid en tillämpning av de sak- kunnigas förslag ytterligare skulle kunnat utnyttjas, hade fördelat sig med ungefär samma belopp på fysiska som på juridiska personer. Den ökning av allmänna avdrag och ortsavdrag, som kommit fysiska personer till godo, hade
till omkring 80 procent berört städer och till omkring 20 procent landskom- muner, medan det ytterligare utnyttjandet av de allmänna avdragen för juri- diska personer nästan uteslutande hänfört sig till landskommuner. Samman- lagt hade landskommuner och städer fått vidkännas ungefär lika stor skatte- underlagsminskning. Bland de allmänna avdrag för fysiska personer, som ytterligare hade fått avräknas, utgöra underskotten å jordbruksfastighet den största gruppen med drygt 20 procents andel i den totala skatteunderlagsminsk- ningen, medan för juridiska personer underskotten å rörelse intaga den främ- sta platsen med inemot 30 procents andel i totalminskningen. Det må beträf— fande sistnämnda skattskyldiga framhållas, att den alldeles övervägande delen av deras underskott hänfört sig till ett antal trämasseindustriföretag i Norr- land, varför den av dessa underskotts utnyttjande föranledda skatteunderlags- minskningen huvudsakligen hade gjort sig gällande i norrländska kommuner.
För taxeringsåret 1944 skulle enligt undersökningen 99 städer och 805 landskommuner hava berörts av avdragsrättens utsträckande i enlighet med de sakkunnigas förslag. Av städerna hade 97 fått sitt skatteunderlag sänkt med högst 0,1 procent och de två övriga med respektive 0,2 och 0,3 procent. Utdebiteringsökningen hade icke för någon stad överstigit 3 öre per skatte- krona. I 611 av landskommunerna hade skatteunderlaget minskats med högst 0,1 procent och i ytterligare 125 med högst 0,5 procent. Sammanlagt 41 lands- kommuner hade fått vidkännas en minskning överstigande 1 procent. För 5 av dessa hade minskningen uppgått till mer än 5 procent. Utdebiterings— ökningen hade för 765 av de ifrågavarande landskommunerna inskränkt sig till högst 10 öre per skattekrona och överstigit 10 öre per skattekrona för 40 kommuner, varav 5 hade fått vidkännas större ökning än 50 öre per skatte- krona.
En skatteunderlagsminskning överstigande 5 procent skulle hava inträtt i fem kommuner på sätt följande sammanställning utvisar:
Utdebite- Antal Procentuell ringsprocent Ökning av Kommuner skattekronor minskning i primärkom- utdebi- enligt 1944 av skatte- munen enligt terings— års taxering underlaget beslut är 1944 procenten Morkarla, Uppsala län ........ 6 681 9,7 6,00 0,05 Sånga, Västernorrlands län . .. 4659 9,0 14,07 1,49 Ängersjö, Jämtlands län ...... 4 435 8,7 9,00 0,85 Ed, Västernorrlands län ...... 11 169 7,0 10,00 0,83 Överlännäs, Väster- norrlands län ............. 8 149 5,1 12,00 0,64
Den för dessa fem kommuner redovisade skatteunderlagsminskningen skulle praktiskt taget helt hava belöpt å juridiska personer, nämligen vissa trämasseindustriföretag. Då förhållandet varit detsamma beträffande ej
mindre än 17 av de 18 övriga landskommuner, som skulle hava fått vidkän- nas en skatteunderlagsminskning å mer än 2 procent, skola här något beröras de speciella omständigheter, som i detta sammanhang inverkat. Trämassefabrikationen gick under år 1943 på grund av de rådande export- svårigheterna med betydande förluster. Samtidigt hade emellertid vederbö- rande företag till följd av de speciella konjunkturerna på skogsbrukets om— råde avsevärt större överskott å sina skogsfastigheter än normalt. Vid ett till- lämpande av de sakkunnigas förslag om en obegränsad avdragsrätt mellan kommunerna beträffande nämnda beskattningsår hade företagen följaktligen i en utsträckning, som man eljest endast undantagsvis torde behöva räkna : med, kunnat utnyttja sina avdrag för underskott å trämassefabrikationen. Då
dylika säregna förhållanden knappast torde kunna inträffa beträffande andra skattskyldiga under någon konjunktur, synes det kunna antagas, att be- träffande normala är de högsta procentuella minskningarna av skatteunder— laget i kommunerna skola vara mindre än de som erhållits vid den företagna undersökningen. Vidare är att märka, att de flesta av de kommuner, som för ifrågavarande år skulle hava fått vidkännas en mera framträdande utdebite- ringsökning, hava ett känsligt skatteunderlag såtillvida att även en absolut taget ganska ringa beskärning av skatteunderlaget innebär, att en icke ovä— sentlig kvotdel av detsamma bortfaller. De ovan redovisade högsta utdebite— ringsökningarna hava därför icke synts de sakkunniga böra betraktas som ett riktigt uttryck för de normala verkningarna av de sakkunnigas förslag.
Man torde för de allra flesta är kunna räkna med avsevärt lägre maximala ,
utdebiteringsökningar.
De redovisade resultaten av undersökningen synas med hänsyn till de an- förda omständigheterna icke giva anledning till allvarligare farhågor för kom— munernas skatteunderlag. Liksom en kommun i sin hushållning måste räkna med att en del av dess medlemmar helt sakna inkomst, bör den få vara beredd på och söka bemästra likartade svårigheter på grund av att vissa skattskyl— diga, som åtnjutit skattepliktiga inkomster inom kommunen, helt eller delvis fritagas från beskattning för dessa genom avdrag, vilka ej kunnat tillgodo- göras i andra kommuner. Skulle i enstaka mindre bärkraftiga kommuner en mera betydande nedskärning av skatteunderlaget ske, kunna verkning— ; arna härav mildras genom ökade statliga skatteutjämningsbidrag och spe- . ciella statsbidrag. Hänsynen till kommunernas skatteunderlag och hushåll- * ning synes därför icke resa några avgörande hinder för genomförandet av den av de sakkunniga föreslagna ombildningen i förevarande avseende av den kommunala inkomstskatten.
Beträffande taxeringsförfarandet framträda vissa svårigheter i samband med ett förverkligande av de principer, varåt de sakkunniga ovan givit uttryck. Ett flertal taxeringstekniska spörsmål uppkomma, vilka måste lösas. För att den föreslagna ordningen för avdragens tillgodogörande skall kunna ,
fungera, kräves ett i viss utsträckning ökat taxeringsarbete och en vidgad samverkan mellan taxeringsmyndigheterna. Med den utveckling, som taxe- ringsväsendet numera och särskilt efter den senaste taxeringsreformen nått, synes man dock icke behöva befara, att förslagets genomförande skulle med- föra någon större belastning av taxeringsorganen. Av det i bilaga A redovisade statistiska materialet framgår, att antalet fall, då överflyttning av avdrag mel— , lan kommuner skulle behöva ske, är relativt litet. Det tidigare anförda skälet * för den nuvarande ordningen, nämligen att de taxeringstekniska svårigheterna omöjliggöra ett samordnande av beskattningen i flera kommuner, synes icke längre äga giltighet. Man torde sålunda varken av ekonomiska eller tekniska skäl behöva avstå från att genomföra de sakkunnigas förslag, om detta skulle befinnas önskvärt. De med de sakkunnigas förslag sammanhängande taxe— ringstekniska spörsmålen skola nedan närmare behandlas.
Det förslag, som de sakkunniga härovan framlagt, syftar till att avskaffa en av de mest i ögonen fallande orättvisorna i vår direkta beskattning. Det har alltid varit omöjligt för de skattskyldiga att förstå, varför exempelvis en småhandlande eller en hantverkare, som bedriver rörelse utanför hemorts- kommunen, skall bliva kommunalt beskattad även för den del av sin inkomst, som motsvarar ortsavdraget, medan andra skattskyldiga komma i åtnjutande av dylikt avdrag. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle undan- röja de skattskyldigas anledning till missnöje i detta avseende och utgöra ett betydelsefullt led i den ursprungliga kommunala avkastningsbeskattningens utveckling till en inkomstbeskattning. Ett tillrättaläggande av beskattningen på denna punkt måste emellertid medföra rubbningar i en del kommuners skatteunderlag och kräva en viss ökning av taxeringsarbetet. Det är därför nödvändigt att väga de fördelar, som skulle vinnas vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag, mot de olägenheter, som därav skulle föranledas. Därest fördelarna befinnas väga tyngst, torde förslaget innebära en framkom- lig väg till det eftersträvade målet. De sakkunniga hava för sin del ansett den nuvarande ordningen vara så otillfredsställande, att man bör underkasta sig de ifrågavarande olägenheterna för att i föreliggande hänseende uppfylla kravet på rättvisa och skälighet i beskattningen. De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om att man i Danmark beträffande de fall, då skattskyl- dig åtnjutit inkomst, för vilken skatt skall utgå till annan kommun än hem— ortskommunen, påtagit sig ett mycket omständligt taxeringsförfarande för att vinna en enhetlig och rättvis kommunal inkomstbeskattning. Det må även framhållas, att i Norge beretts möjlighet att utnyttja ortsavdrag utanför hem— » ortskommunen. Har en sådan ordning varit möjlig att genomföra i dessa 3 länder, torde det icke vara någon övermäktig uppgift för vår nyligen för- stärkta taxeringsorganisation att bereda de skattskyldiga motsvarande. av— dragsrätt.
Äkta makars beskattning.
Vid en omläggning av den kommunala inkomstskatten enligt ovan angivna riktlinjer uppkomma beträffande äkta makars beskattning särskilda frågor, som kräva sin lösning. Dessa gälla den makarna gemensamt påförda skattens fördelning mellan dem. För att underlätta bedömandet av dessa frågor skall här lämnas en redogörelse för den tidigare utvecklingen på området.
Inom vår skattelagstiftning har beträffande äkta makars beskattning den s. k. sambeskattningsprincipen varit rådande. Skatten har utmätts med hän- syn till makars sammanräknade inkomst och förmögenhet på samma sätt som om makarna utgjort en skattskyldig person. Allmänna avdrag, som till- * kommit en make men ej kunnat utnyttjas å dennes inkomst, hava fått av- räknas å andra makens inkomst. Ortsavdrag har åtnjutits av makarna ge- mensamt och skatteplikten bedömts med hänsyn till deras sammanlagda inkomst och förmögenhet. Sedan den sammanlagda skatten för makar enligt angivna principer bestämts, har densamma påförts makarna efter särskilda regler, vilka växlat under olika tider.
Före 1908 funnos ej några uttryckliga stadganden om beskattningen av gift kvinnas inkomst. I bevillningsförordningen var endast föreskrivet, att vid bedömande, huruvida bevillning för inkomst skulle utgå och bevillningsfria avdrag medgivas, hänsyn borde tagas till den skattskyldiges sammanlagda årsinkomster, däri inbegripna även hustruns. Enligt stadgad praxis var emel— lertid gift kvinna icke deklarationsskyldig eller skattskyldig för sin inkomst . utan skulle mannen taxeras för all hennes inkomst utan avseende å dennas beskaffenhet och utan hänsyn till om hustrun enligt lag ägde ensam råda däröver eller icke.
Vid 1908 års riksdag infördes i bevillningsförordningen och förordningen om inkomstskatt stadganden av den innebörd att gift man skulle taxeras för all makarnas inkomst, i den mån inkomsten icke varit av beskaffenhet att hustrun enligt lag ägt ensam råda över densamma, samt att hustrun skulle taxeras för inkomst av sistnämnda beskaffenhet. I de fall makar blivit sär- skilt taxerade, skulle skatten beräknas efter den samfällda inkomsten och påföras makarna efter förhållandet mellan denna inkomst och varderas taxe- rade inkomst. Detta innebar givetvis icke något avsteg från den dittills gäl- ' lande grundsatsen att äkta makar skulle beskattas såsom en enhet. I proposi- tionen till 1908 års riksdag (nr 34) anförde vederbörande departementschef härom följande (sid. 48):
»Även om makarna sålunda höra i förekommande fall vardera för sig taxeras för inkomst, måste de enligt min mening dock med vårt beskattningsväsendes nuvarande anordning betraktas såsom en enhet, såvitt angår det beskattningsbara inkomstbelop- pet. Detta innebär, att frihet från bevillning bör i allmänhet äga rum endast om deras sammanräknade inkomst understigit 500 kronor samt lindring i bevillningen medgivas
allenast med avseende på summan av bådas inkomst. Likaledes bör degression eller progression i fråga om inkomstskatten beräknas i förhållande till makarnas samman- lagda inkomst. Det belopp, som efter den sammanlagda inkomsten skall utgöras i bevillning eller inkomstskatt, bör därefter fördelas på makarna och påföras vardera av dem efter förhållandet mellan hela inkomstsumman och varderas särskilda in- komst.»
Vid 1919 års riksdag infördes i förordningen om inkomst- och förmögen- hetsskatt en bestämmelse om att orts— och familjeavdrag endast finge åtnjutas av makar gemensamt. Detta skedde närmast i syfte att förebygga en sådan tolkning av bestämmelserna att makar skulle få åtnjuta helt orts- och familje- avdrag var för sig men innebar samtidigt ett framhävande av makars ställ- ning såsom en enhet vid ifrågavarande avdrags tillgodogörande. Ett liknande stadgande infördes sedermera i bevillningsf'örordningen.
Vid 1920 års riksdag omformulerades bestämmelserna i bevillningsförord- ningen om äkta makars beskattning i anledning av det av riksdagen antagna förslaget till ny giftermålsbalk. Det stadgades, att äkta makar skulle envar taxeras för sin inkomst, dock att i fall, där ena maken haft inkomst, varöver förvaltningen rättsligen tillkomme den andra maken, den senare skulle taxe- ras härför. Sedan orts- och familjeavdrag gemensamt åtnjutits, skulle av den återstående beskattningsbara inkomsten så mycket påföras vardera maken som svarade mot dennes behållna inkomst i förhållande till summan av båda makarnas behållna inkomster. Motsvarande ändringar vidtogos i förord- ningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Beträffande de allmänna avdrag, som infördes vid bevillningsbeskattningen, stadgades att, därest dylika avdrag, vartill ena maken vore berättigad, över- stege hans inkomst, det överskjutande beloppet finge avräknas från den andra makens behållna inkomst.
1921 års kominunalslcattekommitté föreslog i sitt år 1924 avgivna betän- kande (SOU 1924: 53), att äkta makar skulle taxeras envar för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Kommittén framhöll, att frågan om vem som rättsligen ägde förvalta makes egendom saknade be- tydelse i beskattningshänseende.
Enligt kommitténs förslag skulle den beskattningsbara inkomsten, endast därest någondera maken så påfordrade, fördelas mellan makarna efter för— hållandet mellan deras i kommunen taxerade inkomster. Beträffande den be- skattningsbara inkomstens uppdelning anförde kommittén följande (sid. 440) :
»Dylik uppdelning av den beskattningsbara inkomsten å vardera maken utgör, särskilt i mera folkrika taxeringsdistrikt, ett rätt så tidsödande arbete och kan an- tagas vara i flertalet fall utan särskilt intresse för makarna. För underlättande av ( taxeringsarbetet har kommittén därför föreslagit, att för äkta makar, som leva till- sammans, uppdelning å vardera maken av den beskattningsbara inkomsten, beräk- nad för makarna gemensamt, skall ske allenast i det fall, att någondera maken så påfordrar. Påfordras ej uppdelning, bliva således enligt förslaget sammanlevande
äkta makar gemensamt skattskyldiga för den gemensamt beräknade beskattnings- bara inkomsten. ———»
I 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102) föreslogs, att underskott, som särskild förvärvskälla utvisade, i första hand skulle avräknas å inkomst, för vilken den skattskyldige skulle taxeras i samma kommun, men att, om denna inkomst icke därtill försloge, det återstående underskottet finge av- dragas från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga inkomst. I samband härmed uppstod ett särskilt spörsmål beträffande utformningen av reglerna för äkta makars taxering. Angående möjligheterna i detta av- seende anförde departementschefen följande (sid. 455):
»—————-Därvid finnas olika möjligheter att ordna nu ifrågavarande speciella av- dragsrätt, såsom framgår av följande exempel. Två äkta makar hava sin hemort i kommunen A och åtnjuta båda i nämnda kommun skattepliktig inkomst. Därjämte har envar av makarna en till kommunen B lokaliserad förvärvskälla. I kommunen B har mannens förvärvskälla lämnat underskott och hustruns överskott. Mannens avdragsrätt för underskottet i B kan då ordnas på olika sätt. Man kan föreskriva, att underskottet i B i första hand skall avräknas å mannens inkomst i hemortskommu- nen (A), därefter, i den mån nämnda inkomst ej därtill förslår, å hustruns inkomst i den kommun, där den förlustgivande förvärvskällan är lokaliserad, d. v. s. å hustruns inkomst i kommunen B, samt i sista band från hustruns inkomst i hemortskom- munen (A). Eller man kan stadga, att underskottet i B i första hand skall avräknas a hustruns inkomst i samma kommun (B), därefter å mannens inkomst i hemortskom- munen (A), samt i sista hand å hustruns inkomst i hemortskommunen (A). Slutligen kan man ordna avdragsrätten så, att underskottet i B i första hand avräknas å man- nens inkomst i hemortskommunen (A) och därefter å hustruns inkomst i hemorts- kommunen (A). Då de två första alternativen säkerligen skulle medföra stora besvär- ligheter vid taxeringsarbetet, finner jag nämnda två alternativ icke böra ifrågakomma. Jag har således i förevarande paragraf intagit stadgande därom, att, om avdrag, som i 46 & 1 och 2 mom. medgives,1 helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill när- mast berättigade makens skattepliktiga inkomst, bristen må avräknas å den andra makens inkomst i hemortskommunen. Jag anser ock, att alla berättigade krav på av- drag i förevarande avseende härigenom bliva tillräckligt tillgodosedda.»
Propositionens förslag innebar alltså, att ett allmänt avdrag endast finge utnyttjas i den kommun, där vederbörande utgift eller förlust förekommit. dock med det undantag att underskott å förvärvskälla i annan kommun än hemortskommunen kunde avräknas från den skattskyldiges eller hans makes skattepliktiga inkomst i hemortskommunen.
Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag (kommunalskatteutskottet) intog den ståndpunkten att avdrag för underskott å förvärvskälla i en kom— mun endast borde få avräknas från den skattskyldiges eller hans makes in- komst i samma kommun.
Sedan kommunalskattefrågan fallit vid 1927 års riksdag och ånyo upptagits vid 1928 års riksdag, tillkommo i anslutning till 1927 års kommunalskatte- utskotts ståndpunkt de nuvarande bestämmelserna om rätten att utnyttja all—
1I dessa mom. medgivna avdrag äro de allmänna avdragen utom avdrag för gift kvinna.
männa avdrag. Därvid infördes också i överensstämmelse med kommunal- skattekommitténs förslag en föreskrift om att äkta makars beskattningsbara inkomst, endast därest någondera maken så påfordrade, skulle fördelas mellan makarna.
Vid 1930 års riksdag ändrades bestämmelserna om äkta makars beskatt- ning på sådant sätt att uppdelning av äkta makars beskattningsbara inkomst alltid skulle ske, oavsett om yrkande därom gjorts. Det ansågs ur olika synpunkter vara av intresse för makar att få skatten uppdelad, och de taxe- ringstekniska svårigheterna betraktades såsom överkomliga.
Mot bakgrunden av denna utveckling böra ses de med de sakkunnigas förslag sammanhängande problem rörande äkta makars beskattning, vilka här skola närmare beröras.
Allmänna avdrag och ortsavdrag, som äkta make ej kan tillgodogöra sig, må enligt nuvarande bestämmelser avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Skulle nu, såsom de sakkunniga föreslå, dylika avdrag, vilka ej kunna av den skattskyldige utnyttjas i en kommun, få tillgodogöras i annan kommun, uppkommer frågan, huruvida makes outnyttjade avdrag i en kommun i första hand skall avräknas å hans inkomst i annan kommun eller å den andra makens inkomst i samma kommun. För den förra lösningen, vilken innebär, att avdragen så långt möjligt komma den närmast berättigade maken till godo, tala vissa skäl av familjerättslig art. Enligt den nu gällande förmögenhetsordningen för äkta makar framstå makarna såsom två från varandra ekonomiskt skilda rättssubjekt. Genom den nya giftermålsbalkens införande har den äldre egendomsgemenskapen mellan äkta makar avskaf- fats, och vardera maken förblir i normala fall ägare till den egendom han vid äktenskapets ingående äger eller därefter förvärvar. Med hänsyn härtill är det icke utan betydelse, vilkendera maken som vid taxeringen får utnyttja ett visst avdrag och härigenom undgår att erlägga ett motsvarande skatte- belopp, vilket i stället påföres andra maken. Beloppet kommer att minska den för detsamma debiterade makens förmögenhet och kan i nyare äktenskap ej uttagas ur den andra makens egendom. Beträffande äldre äktenskap, där makars egendom i regel är samfälld och häftar för den makarnas gemen- ) samma skatt, som belöper å den samfällda egendomen och vilken påföres mannen, är frågan däremot av mindre vikt.
För den senare ståndpunkten beträffande utnyttjandet av makars avdrag, nämligen att i första hand verkställa avräkning av makes outnyttjade avdrag ' i en kommun å den andra makens inkomst i samma kommun, kunna åbero- 1 pas skäl från beskattningsområdet. I den utskiftning av de kommunala be— ) skattningsföremålen mellan kommunerna, som verkställts i skattelagstift- ningen, har såsom ett viktigt led ingått, att hemortskommunerna, vilka givits företräde att beskatta inkomst av kapital, tjänst och — med visst undantag —
tillfällig förvärvsverksamhet, skola vidkännas ortsavdragen och de till dessa kommuner anknutna allmänna avdragen. Det skulle stå i strid med denna fördelning, att andra kommuner än hemortskommunerna finge sitt skatte- underlag minskat genom avdrag, som make icke kunde utnyttja mot egen inkomst i hemortskommunen men väl mot andra makens inkomst i denna kommun. Att ena makens avdrag i en kommun i första hand skulle avräknas å hans inkomst i annan kommun i stället för å andra makens inkomst i samma kommun, torde också framstå såsom egendomligt med hänsyn till skattelagarnas starka framhävande av makar såsom en enhet i beskattnings- hänseende. Att icke blott en och samma skattskyldigs utan även äkta makars respektive inkomster och avdrag i en kommun skola gå i avräkning mot varandra, synes endast vara en naturlig följd av den beträffande äkta makar gällande sambeskattningsprincipen.
Tekniskt sett erbjuda sig med berörda utgångspunkter ett flertal möjlig- heter att ordna äkta makars avdragsrätt i föreliggande fall. Det är tänkbart att behandla makarna såsom helt fristående från varandra och låta vardera maken utnyttja sina allmänna avdrag och sin proportionella andel i det ge— mensamma ortsavdraget, vari här inberäknas genom bankning tillkommen förhöjning, i samtliga kommuner, där maken har inkomst, innan någon av- räkning av sådana avdrag får ske å andra makens inkomst (alternativ 1). En fördelning av ortsavdrag och avdrag enligt 50 ä 2 mom. kommunalskattelagen * mellan makarna i förhållande till vardera makens sammanlagda taxerade ? inkomst finge i sådant fall ske för att fastställa varje makes andel i dessa av- drag. Att införa en sådan individuell behandling av makar i detta speciella avseende har dock synts vara att gå alltför långt i betraktande av skattelag- stiftningens starka framhävande av ortsavdragens karaktär av en för ma- karna gemensam lättnad vid beskattningen i hemortskommunen. De sak- kunniga hava därför ansett sig böra lämna denna möjlighet helt åsido.
En annan utväg är att låta de allmänna avdragen, vilka hänföra sig till bestämda utgifter för varje make, i första hand avgå å den närmast berätti- gade makens inkomster i samtliga kommuner men avräkna ortsavdraget å båda makarnas inkomster i hemortskommunen och först därefter i annan kommun (alternativ II).
Ännu en möjlighet är att i första hand avräkna de allmänna avdrag och den andel i det gemensamma ortsavdraget, vilka make icke kan utnyttja i en kommun, å andra makens inkomst i samma kommun och först därefter i annan kommun (alternativ III).
Utnyttjandet av makars ortsavdrag i annan kommun än hemortskommu— ; nen kan i såväl alternativ II som III ske på olika sätt. Avräkning kan verkstäl— j las i förhållande till varje makes taxerade inkomst i kommunen, oavsett om i någondera maken i hemortskommunen utnyttjat mer än sin andel i det ge- " mensamma ortsavdraget eller en större del av sin andel än den andra maken '
(fallet a). Eller ock är det möjligt att utesluta make, som i hemortskommunen tillgodogjort sig hela sin andel i ortsavdraget, från avräkningen inom annan kommun och att eljest låta make i annan kommun avräkna endast vad som återstår av hans andel efter avräkningen av densamma å hans inkomst i hem- ortskonnnunen (fallet b). I anslutning härtill erbjuder sig i alternativet III den möjligheten att jämväl bereda make, vars allmänna avdrag i hemorts- kommunen gått i avräkning mot andra makens inkomst, gottgörelse härför genom en i motsvarande grad ökad andel i ortsavdraget vid avräkning i annan kommun än hemortskonnnunen. En sådan anordning har dock synts vara alltför invecklad för att tagas i närmare övervägande.
För att åskådliggöra de olika berörda alternativen, vilka kombinerade med varandra kunna betecknas I, 11 a, II b, III a och Ill 1), hava de sakkunniga utarbetat vissa schematiska framställningar och lagtextutkast, vilka äro in- tagna i bilagorna B och C.
Vid valet mellan de behandlade huvudalternativen hava de sakkunniga huvudsakligen låtit sig leda av beskattningssynpunkter och stannat för alter- nativet III. Detta står enligt de sakkunnigas mening bäst i överensstämmelse med gällande grunder för beskattningsföremålens fördelning mellan kom- munerna. Några hinder av principiell art torde icke möta för dess genom- förande. Det förhållandet att ett visst skatteunderlag kan genom överförande av avdrag mellan makar komma att påföras den ena maken i stället för rätte- ligen den andra synes icke behöva väcka några allvarligare betänkligheter. ' Med hänsyn till den giftorättsgemenskap, som förekommer i de nyare äkten- skapen, är det icke heller i dessa av så stor materiell betydelse, vilkendera makens egendom skatten drabbar. Då en ny avdragsrätt införes, synes det också försvarligt att i vissa fall låta denna förmån komma annan make till godo än den som kan synas närmast berättigad därtill. Make kommer icke i något fall att bliva sämre ställd än vid den nu gällande ordningen.
Beträffande ortsavdragens avräkning i annan kommun än hemortskom- munen har det synts de sakkunniga riktigast att låta vardera maken så långt möjligt tillgodogöra sig sin andel i det gemensamma ortsavdraget. Make, som i proportion till hela sin andel tillgodogjort sig större avdrag i hemortskom- munen än andra maken, bör i motsvarande grad få sitt avdrag i annan kom- ' mun begränsat. Har make i hemortskommunen åtnjutit högre avdrag än som motsvaras av hans sammanlagda taxerade inkomst, hör han icke från sin inkomst i annan kommun få avräkna något av det återstående ortsavdraget, vilket helt bör tillkomma andra maken.
De sakkunniga hava sålunda anslutit sig till alternativet 111 b, vilket ock i ifrågavarande hänseende ligger till grund för de ovan intagna författningsför- slagen.
En speciell fråga rörande äkta makars beskattning är, huruvida avdrag för gift kvinna skall få avräknas mot inkomst av rörelse, som av sådan kvinna
bedrivits i annan kommun än hemortskommunen. En föl jdriktig tillämpning av den princip, som de sakkunniga ovan hävdat, synes kräva, att så finge ske. De fall, då en sådan avdragsrätt skulle vara till båtnad för de skattskyldiga, torde emellertid vara ytterst fåtaliga. Sedan avdraget år 1938 avskaffats vid statsbeskattningen, har kommunalskatteberedningen i sitt ovannämnda be- : tänkande föreslagit dess borttagande även vid kommunalbeskattningen. Då det sålunda torde kunna förväntas, att avdraget inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att försvinna, hava de sakkunniga icke funnit erforderligt att utarbeta något förslag rörande dess utnyttjande i annan kommun än hemortskommunen.
Skattepliktsgränsen.
Skattepliktsgränsens uppgift i den äldre bevillningsbeskattningen var att från beskattning undantaga de inkomster, som icke nådde över existensmini- mum. I detta skattesystem funnos icke några ortsavdrag, som kunde fritaga en viss minimiinkomst hos alla skattskyldiga utan blott s. k. bevillningsfria avdrag, vilka utgingo i inkomstskikten från skattepliktsgränsen vid 500 kro- nor upp till 1 800 kronor. Sedermera infördes vid såväl stats- som kommunal- beskattningen ortsavdrag, vilka tillkommo fysiska personer oavsett stor- , leken av deras inkomster. Dessa avdrag motiverades till en början teoretiskt med att de motsvarade ett efter dyrortsgrupperingen avpassat existens- minimum. En sådan motivering ansågs emellertid icke kunna upprätthållas beträffande kommunalbeskattningen, vars ortsavdrag uppenbarligen under- stego existensminimum.
De kommunala ortsavdragen, vilka differentierats efter familjestorlek och dyrortsförhållanden, hava kommit att i viss utsträckning övertaga skatte- pliktsgränsens funktion att undantaga de minst bärkraftiga inkomsterna i hemortskommunen från beskattning. Detta gäller sådana taxerade inkomster i hemortskommunen, som nå upp till eller överstiga 600 kronor och vilka helt täckas av ortsavdraget. Den kommunala skattepliktsgränsen i hemortskom- munen för i riket bosatt fysisk person har betydelse endast för beskattningen av vissa kategorier skattskyldiga. Den kan sålunda hava inflytande på beskattningen, såvitt angår ensamstående skattskyldig ävensom i ortsgrup- perna I—IV skattskyldig med ett halvt barnavdrag samt i ortsgrupperna I och II äkta makar och skattskyldig med ett barnavdrag. I ortsgrupp I kunna äkta makar med ett halvt barnavdrag, skattskyldig med husföreståndarinna och ett halvt barnavdrag samt skattskyldig med ett och ett halvt barnavdrag bliva fria från skatt för taxerade inkomster under 600 kronor på grund av såväl skattepliktsgränsen som ortsavdraget, vilket genom bankningen fritager även taxerade inkomster å 590 kronor. För de fysiska personer, vilkas oban- kade ortsavdrag uppgå till 600 kronor eller mer, inverkar skattepliktsgränsen
i hemortskommunen ej på beskattningen. I de fall 20-kronorsavdrag åtnju- tes, göra sig skattepliktsgränsens verkningar gällande inom ett ännu mindre område.
Skattepliktsgränsen i hemortskommunen för fysisk person vid 600 kronors taxerad inkomst (600-kronorsgränsen) kan enligt de sakkunnigas mening icke anses lämplig i sin nuvarande utformning. Den är lika hög för ensam- stående som för familjeförsörjare med växlande försörjningsbörda samt lika för alla ortsgrupper. Behovet av skattefrihet måste dock ställa sig mycket olika i alla dessa fall. Förhållandet har också tidigare uppmärksammats, och förslag har framförts om olika skattepliktsgräns för ensamstående och fa- miljeförsörjare. I bevillningsförordningen hava även funnits bestämmelser om höjning efter särskild prövning av skattepliktsgränsen för skattskyldiga å orter med synnerligen höga bostadskostnader. Den nuvarande helt odiffe- rentierade gränsen måste otvivelaktigt verka schablonmässigt och ojämnt.
I de fall den ifrågavarande skattepliktsgränsen har någon självständig in- verkan utöver ortsavdragens effekt rubbar den i viss mån ortsavdragssyste- met. Den jämna och långsamma stegring av beskattningens tyngd, som orts- avdragen äro avsedda att åstadkomma inom bankningsområdet, motverkas av skattepliktsbegränsningen. De fysiska personer, vilkas obankade ortsavdrag understiger 600 kronor, erhålla vid den taxerade inkomstens ökning från 590 till 600 kronor med ens en i vissa fall icke alldeles obetydlig beskattning. En sådan person med 340 kronors ortsavdrag, som före höjningen icke haft någon inkomstskatt, kan på grund av densamma påföras 130 kronors be- skattningsbar inkomst. Då motsvarande kommunala skattebelopp samman- lagt kunna beräknas uppgå till högst 10 a 20 kronor, synes dock under nuva- rande förhållanden denna brist på kontinuitet i beskattningen praktiskt taget icke innebära någon olägenhet. Vill man överhuvud taget hava en skatte- pliktsgräns av icke alltför ringa höjd, kan en viss ojämnhet vid beskattningens inträdande icke undvikas. Genom 600-kronorsgränsens inverkan blir över- gången från skattefrihet till beskattning mera markerad för de ensamstående än för familjeförsörjarna, vilkas obankade ortsavdrag i regel uppgå till 600 kronor eller mer och för vilka beskattningen då börjar med 10 kronors be- skattningsbar inkomst.
Ett förhållande beträffande skattepliktsgränsen för den i hemortskom- munen taxerade inkomsten, vilket även förtjänar uppmärksammas, är att denna gräns är lika hög vare sig den skattskyldige varit bosatt i riket under hela beskattningsåret eller endast en del därav. Den ej här i riket skatteplik- tiga inkomst, som den skattskyldige kan hava åtnjutit under den tid han varit bosatt utomlands, lämnas därigenom obeaktad. Skattskyldiga, som under en del av året varit bosatta utomlands, hava i detta avseende erhållit ' en gynnad ställning, som icke förefaller motiverad.
De sakkunniga hava ur här anförda synpunkter kommit till det resultatet
att 600—kronorsgränsen icke längre fyller något egentligt ändamål och att den i vissa avseenden har mindre önskvärda verkningar. I enlighet med denna uppfattning föreslå de sakkunniga, att denna gräns avskaffas.
I händelse av 600-kronorsgränsens borttagande skulle i hemortskommunen beträffande fysisk person endast finnas kvar den begränsning av skatteplik- ten, som bestämmelsen om skatteplikts inträdande vid en beskattningsbar in- komst av minst 10 kronor innebär. Ensamstående och familjeförsörjare skulle då bliva likställda beträffande skattepliktens omfattning, under förutsättning att ortsavdragen äro riktigt avvägda. Beskattningen skulle å andra sidan med en sådan ordning komma att för ensamstående sträcka sig till avsevärt lägre in- komster än för närvarande. De sakkunniga hava emellertid ur olika syn- punkter ansett det kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara skäligt och ra- tionellt att låta beskattningsbara inkomster ned till 10 kronor vara underkas— tade kommunal beskattning.
De nuvarande kommunala ortsavdragen voro, redan då de år 1928 fast- ställdes, mycket låga, betydligt lägre än den inkomst vederbörande skattskyl- diga kunde anses vara i behov av för sin existens. Av hänsyn till kommuner- nas knappa tillgång på skatteunderlag ansågs det nämligen nödvändigt att hålla dessa avdrag inom mycket snäva gränser. Genom den sedermera in- trädda penningvärdeförsämringen hava avdragen i realiteten sänkts. I syn— nerhet familjeförsörjarna, för vilkas skattebörda avdragens storlek är av sär- skild vikt, drabbas därför tungt av den kommunala inkomstbeskattningen. Överhuvud taget belastar denna beskattning de minsta beskattningsbara in- komsterna hårt. Detta framgår bl. a. därav att de skattskyldiga i betydande utsträckning underlåta att erlägga kommunalutskylderna för dessa inkom— ster och att dessa icke heller kunna indrivas. De sakkunniga, som funnit den nuvarande kommunala skattepliktsgränsen för fysisk person i hem— ortskommunen vid 10 kronors beskattningsbar inkomst vara alltför låg. föreslå, att en skattepliktsgräns för fysisk person fastställes vid 100 kronors beskattningsbar inkomst, vilken gräns i överensstämmelse med de ovan i den allmänna motiveringen framlagda principerna bör anknytas till den skattskyldiges sammanlagda beskattningsbara inkomst i hemortskommu- nen och andra kommuner. De minst bärkraftiga bland de kommunalt skatt— skyldiga familjeförsörjarna skulle därigenom beredas en välbehövlig lättnad. Den skärpning av den kommunala inkomstbeskattningen för ensamstående genom dess utsträckande till lägre inkomstskikt, vilken bleve en direkt följd av 600-kronorsgränsens försvinnande, skulle även mildras i hög grad genom en sådan åtgärd. De ensamstående skulle alltjämt praktiskt taget komma att vara undantagna från skatteplikt för taxerade inkomster under 600 kro— nor. Endast för ensamstående i städer tillhörande ortsgrupp I skulle någon nämnvärd skärpning inträda, i det att den kommunala inkomstbeskattningen för dessa skulle börja redan vid 540 kronors taxerad inkomst. För ensam-
stående i landskommuner tillhörande ortsgrupp I och städer tillhörande orts- grupp II bleve detta fallet vid 580 kronors taxerad inkomst.
De sakkunnigas förslag om skattepliktsgränsens höjning för fysisk person från 10 till 100 kronors beskattningsbar inkomst innebär detsamma som en ökning av de kommunala ortsavdragen med 180 kronor för alla skatt- skyldiga, vilkas inkomst genom skattepliktsgränsens höjning undantages från skatteplikt. För skattskyldiga, som endast under en del av beskattnings- året varit bosatta här i riket, kan dock den föreslagna höjningen vara lik- tydig med en mindre ökning av ortsavdraget än med 180 kronor. Denna för- bättring av ortsavdragen försvinner emellertid, så snart den beskattnings- bara inkomsten stigit till 100 kronor. För familjeförsörjare skulle visserligen övergången från skattefrihet till beskattning enligt förslaget bliva mer mar- kerad än för närvarande, men de skattebelopp, med vilka den kommunala inkomstbeskattningen skulle taga sin början, torde i allmänhet uppgå till högst 10 51 15 kronor. Detta synes under nuvarande förhållanden kunna tole- reras, även om en något mjukare övergång vore önskvärd. För att tillgodose sistnämnda önskemål skulle emellertid krävas en allmän höjning av den nuva- rande låga nivån för de kommunala ortsavdragen, vilket de sakkunniga med sitt begränsade uppdrag ej kunnat föreslå. Ur beskattningssynpunkt är det en så betydande fördel att erhålla en allmän, för alla fysiska personer lika hög skattepliktsgräns, anknuten till den beskattningsbara inkomsten, att man får bortse från berörda olägenhet beträffande övergången till beskattning.
Ur uppbördssynpunkt skulle det givetvis vara en betydande vinst att bliva befriad från en mängd mindre kommunala skattebelopp, vilka till stor det måste bliva föremål för indrivning och ofta icke kunna uttagas hos de skatt- skyldiga. Skattepliktsgränsen i hemortskommunen vid 10 kronors beskatt— ningsbar inkomst, som gäller för det ojämförligt största antalet skattskyldiga, är ur praktiska synpunkter anmärkningsvärt låg. Med en sådan gräns erford- ras taxering, debitering och uppbörd samt ofta även restindrivning för att tillföra kommunen skattebelopp understigande en krona. Skattebeloppen täcka i många fall icke de kostnader, som äro erforderliga för att kommu- nerna skola tillföras desamma.
Den skattepliktsgräns vid 100 kronors taxerad (beskattningsbar) inkomst, som nu gäller vid den kommunala inkomstbeskattningen för fysiska personer i annan kommun än hemortskommunen och för juridiska personer, har till- kommit av praktiska skäl. Det har ansetts vara förenat med för mycket be- svär och arbete att anordna taxering och uppbörd för mindre inkomster. De begränsade skattebelopp, som skulle utgå för dylika inkomster, hava icke ansetts uppväga det besvär och arbete, som taxering och uppbörd förorsaka. I hemortskommunen har man dock, såsom ovan berörts, beträffande fysiska personer sträckt skattepåföringen ned till 10 kronors beskattningsbar in- komst. '
Om i samband med ett genomförande av de sakkunnigas förslag 600-kro- norsgränsen för fysisk person i hemortskommunen avskaffas, blir det knap- past möjligt att bibehålla den gällande skattepliktsgränsen å 100 kronors taxerad inkomst för sådan person i annan kommun än hemortskommunen. Anknytes en dylik gräns i enlighet med de av de sakkunniga förordade prin- ciperna till den skattskyldiges taxerade inkomst i såväl hemortskommunen som annan kommun, blir gränsen utan betydelse, enär den icke får någon verkan utöver vad ortsavdraget redan åstadkommer. Att hava en 100-kronors- gräns för fysisk persons taxerade inkomst i annan kommun än hemortskom- munen oberoende av inkomsten i andra kommuner skulle å andra sidan inne- bära ett avsteg från en samlad inkomstbeskattning och te sig egendomligt så— tillvida att skatteplikt skulle kunna inträda vid en högre beskattningsbar inkomst i de kommuner, där gränsen gällde, än i hemortskommunen. Att fastställa en sådan gräns för varje kommun, såväl hemortskommun som annan kommun, vid sidan av en skattepliktsgräns för envar skattskyldig vid 100 kronors sammanlagd beskattningsbar inkomst vore icke heller någon enkel och tilltalande anordning. De sakkunniga hava fördenskull stannat vid att föreslå, att den nuvarande gränsen vid 100 kronors taxerad inkomst icke längre skall gälla för fysiska personer. Även beträffande juridiska personer hava de sakkunniga kommit till det resultatet att den nuvarande skatteplikts- gränsen för varje kommun vid 100 kronors taxerad inkomst bör avskaffas och ersättas med en gräns för varje skattskyldig vid 100 kronors sammanlagd beskattningsbar (taxerad) inkomst. Det vore visserligen tänkbart att hava kvar den nuvarande gränsen för varje kommun såsom enda skatteplikts— gräns för juridiska personer, men det har icke synts de sakkunniga lämpligt att i vissa fall låta beskattningen börja vid högre beskattningsbara inkomster för dessa personer än för fysiska personer.
Skulle den ifrågavarande skattepliktsgränsen för varje kommun vid 100 kronors taxerad inkomst ersättas med en begränsning av skatteplikten till 100 kronors sammanlagd beskattningsbar inkomst, bleve fysiska personers inkomster i annan kommun än hemortskommunen samt juridiska personers inkomster beskattade även i de fall den beskattningsbara inkomsten i kom- munen understege 100 kronor men tillsammans med beskattningsbara in- komster i övriga kommuner uppginge till minst detta belopp. Vissa mindre inkomster, som nu äro fritagna från beskattning, skulle då bliva beskattade, men detta torde inträffa endast i ett mycket begränsat antal fall.
De sakkunniga hava av ovan angivna skäl intagit den ståndpunkten att 100 kronors sammanlagd beskattningsbar inkomst skall vara den enda skatte- pliktsgränsen för varje skattskyldig, såväl fysisk som juridisk person. För att bedöma verkningarna av detta förslag, vilket innefattar 600—kronorsgränsens bortfallande, hava de sakkunniga för taxeringsåren 1936 och 1944 verkställt vissa beräkningar beträffande den föreslagna åtgärdens inverkan på antalet
beskattade samt beträffande de minskningar av kommunernas skatteunder- lag och skatteintäkter, som förslagets genomförande skulle hava åstad- kommit. Därest de sakkunnigas förslag hade varit i tillämpning vid nämnda års taxeringar, hade å ena sidan en mängd därvid påförda beskattningsbara inkomster å 10—90 kronor fritagits från beskattning, men å andra sidan skulle genom den kommunala inkomstbeskattningens inträdande i ortsgrup- perna I och II vid lägre inkomster än enligt gällande regler ett antal beskatt- , ningsbara inkomster hava tillkommit. För de verkställda undersökningarna . redogöres närmare i bilaga D.
De berörda undersökningarna hava givit vid handen, att nettominskningen av antalet kommunalt inkomstbeskattade fysiska personer skulle för lan- det i dess helhet hava utgjort omkring 60 000 beträffande 1936 års taxering och omkring 35 000 beträffande 1944 års taxering. Minskningen i skatteunder- lag hade för det förra året uppgått till omkring 30 000 och för det senare till omkring 17 000 skattekronor. Antalet skattskyldiga, som taxerats till kom— munal inkomstskatt, skulle hava nedgått med ungefär 3 respektive 1 procent, och det kommunala skatteunderlaget hade ej för något av åren minskats med ens 1 promille. Vid en antagen genomsnittlig utdebitering för kommunala ändamål av 10 kronor per skattekrona hade de debiterade kommunala skat— terna för ifrågavarande år blivit omkring 300 000 respektive 170 000 kronor mindre. Då det sammanlagda på grund av 1936 års taxering för primär- kommunernas och landstingens behov debiterade kommunala skattebeloppet utgjorde omkring 453 miljoner kronor och motsvarande belopp beträffande 1944 års taxering torde hava uppgått till ungefär det dubbla, äro de beräk— nade skatteminskningarna relativt sett ytterst obetydliga. Även om man be- träffande undersökningarnas resultat räknar med en avsevärd felmarginal för vissa vid beräkningarna gjorda antaganden, synes det vara tydligt, att de sakkunnigas förslag icke kan vara av någon egentlig betydelse för kom- munernas tillgång på erforderligt skatteunderlag.
De sakkunnigas förslag om ändring av skattepliktsgränsen vid den kom- munala inkomstbeskattningen gör det nödvändigt att upptaga motsvarande spörsmål beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten till pröv- ning. Den därvidlag gållande gränsen för i riket bosatt fysisk person, 600 'kronors taxerat belopp, har beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten endast betydelse för fysisk person, som varit bosatt i riket under en del av beskattningsåret. En sådan person kan under någon eller några månaders bosättning i riket hava haft en inkomst av inemot 600 kronor. Då det taxerade i beloppet i sådant fall ej fullt uppgår till 600 kronor, fritages inkomsten från
beskattning, fastän ett icke obetydligt beskattningsbart belopp kan föreligga och den sammanlagda årsinkomsten för den skattskyldige kanske uppgått till många gånger skattepliktsgränsens belopp. För skattskyldiga, som varit bo— satta i riket under hela beskattningsåret, inverkar skattepliktsgränsen icke
alls på inkomst— och förmögenhetsskatten, enär ortsavdragen alltid äro högre, och för skattskyldiga, som varit här bosatta under en del av året, har denna gräns, såsom nyss berörts, mindre rationella verkningar.
Ur dessa synpunkter skulle det ligga nära till hands att avskaffa skatte— pliktsgränsen vid 600 kronor även för den statliga inkomst- och förmögenhets- beskattningens vidkommande. Denna gräns är emellertid av viss betydelse för uttagandet av folkpensionsavgifter och värnskatt. Enligt lagen om folk— pensionering skall avgiftspliktig årligen erlägga en avgift, som utgör 6 kronor, ' eller, om den avgiftspliktige enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för året har ett taxerat belopp överstigande 600 kronor, en procent av det taxerade beloppet, dock högst 20 kronor. I den gällande värnskatteförordningen är stadgat, att fysisk person, för vilken till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp icke fastställes, skall erlägga värnskatt, såframt för honom beräknas ett taxerat belopp å minst 1 000 kronor och han är skyldig att erlägga folkpensionsavgift. Med hänsyn till dessa bestämmelser synes det vara nödvändigt att för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten hava en skattepliktsgräns för fysisk person och en motsvarande gräns för deklarationspliktens inträdande vid 600 kronors tax- erat belopp. Vid taxeringen bör nämligen fastställas det till 600 kronor eller mer uppgående taxerade belopp, å vilket påföringen av pensionsavgifter och i förekommande fall uttagandet av värnskatt skall grundas, även om någon taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt på grund av ortsavdragens in- verkan ej skall ske. De sakkunniga hava därför icke ansett sig böra ifråga- sätta någon ändring av förevarande statliga skattepliktsgräns.
De sakkunnigas förslag giver även anledning att överväga en höjning av den gällande statliga skattepliktsgränsen vid 10 kronors beskattningsbart belopp för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret. Därigenom skulle ett stort antal mindre skattebelopp bortfalla samt taxerings- och uppbördsarbetet i viss mån förenklas. Vinsten för uppbördsarbetets del bleve dock begränsad, då de skattskyldiga, som skulle befrias från utgörande av inkomst- och förmögenhetssskatt, i regel alltjämt hade att erlägga folkpensionsavgift. Ur beskattningssynpunkt synes en sådan höjning icke heller lika angelägen som vid den kommunala beskatt- ningen. De beskattningsbara belopp, varom här är fråga, hava en betyd- ligt större bärkraft än de lägsta kommunalt beskattningsbara inkomsterna, eftersom de statliga ortsavdragen äro så avsevärt högre än de kommunala. Inkomst- och förmögenhetsskattens belastning av dessa lägre beskattnings- bara belopp är vidare mindre än det kommunala skattetrycket å motsvarande beskattningsbara inkomster. Då de sakkunniga likväl ansett starka praktiska skäl tala för att skattepliktsgränsen för fysisk person höjes från 10 till 100 kronors beskattningsbart belopp, hava undersökningar motsvarande dem som skett beträffande kommunalbeskattningen verkställts för att utröna verk-
ningarna av en dylik ändring (se bilaga D). Det har därvid framgått, att med en skattepliktsgräns vid 100 i stället för 10 kronors beskattningsbart belopp skulle antalet fysiska personer, som påförts inkomst— och förmögenhetsskatt, hava varit ungefär 350 000 mindre vid 1936 års taxering och ungefär 200 000 mindre vid 1944 års taxering än med den faktiskt tillämpade ordningen. Minskningen av det sammanlagda beskattningsbara beloppet för hela landet hade för respektive taxeringsår utgjort omkring 16 och 10 miljoner kronor. Motsvarande skattebelopp skulle, räknat efter nuvarande skattesatser, hava uppgått till omkring 1 miljon och 2/3 miljon kronor. De skattskyldiga, som skulle hava befriats från utgörande av inkomst- och förmögenhetsskatt, mot- svara för ifrågavarande år omkring 20 respektive 8 procent av hela det antal fysiska personer, som påförts sådan skatt, medan minskningen i beskattnings- bart belopp endast rör sig om 0,5 respektive 0,2 procent samt minskningen av den debiterade skatten om ännu mindre kvotdelar.
De för de undersökta taxeringsåren anförda siffrorna visa med tillräcklig tydlighet, att den övervägda höjningen av skattepliktsgränsen för inkomst— och förmögenhetsskatten icke skulle möta några avgörande hinder ur stats- finansiell synpunkt men att betydande grupper medborgare, som nu beröras av den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, skulle ställas helt utan- för densamma. Sistnämnda förhållande har synts innebära en så betydelse- full ändring i inkomst— och förmögenhetsskattens allmänna struktur att de sakkunniga, som ej haft något uttryckligt uppdrag att upptaga frågan om den direkta statsbeskattningens allmänna utformning, icke ansett sig böra fram- lägga något förslag om ändring av skatteplikten till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. De sakkunniga hava därför inskränkt sig till att fästa uppmärksamheten på de skäl, som kunna anföras för en höjning av gränsen för denna skatteplikt. Frågan härom torde förtjäna att tagas i övervägande vid en framtida översyn av den statliga beskattningen.
Bambeskattningen.
Avskaffas den nuvarande 600—kronorsgränsen för skatteplikten vid kom- munalbeskattningen, uppkommer fråga, huruvida detta bör inverka på den , gällande bestämmelsen att familjeavdrag må åtnjutas för barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst. Dessa båda gränsbelopp hava vid , den år 1938 beslutade höjningen av sistnämnda inkomst från 450 till 600 kronor ansetts hava ett visst samband med varandra. Ett borttagande av 600-kronorsgränsen för skatteplikten till kommunal inkomstskatt giver även anledning till omprövning av frågan om rätt för föräldrar att såsom om- kostnad avdraga avlöningsförmåner till barn, som uppnått 16 men ej 18 års ålder och deltagit i arbete å föräldrarnas jordbruksfastighet eller i deras
rörelse. Bestämmelserna om åtnjutande av familjeavdrag för barn och om avdrag för avlöning åt barn, som deltaga i föräldrarnas verksamhet, äro resultatet av en starkt skiftande utveckling på barnbeskattningens område. För att underlätta ett ståndpunktstagande i förevarande spörsmål skall här redogöras för denna utveckling.
Före 1920 gällde vid den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, att familjeavdrag skulle åtnjutas för barn under 15 år med visst belopp, dock för barn med egen inkomst allenast såvida och i den mån barnets inkomst understege avdragsbeloppet. Sådant avdrag tillkom endast skattskyldig, vars till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp ej översteg 6 000 kronor. Vid beräkning av inkomst av fastighet, rörelse eller yrke fingo såsom om— kostnad avdragas avlöning, kost och övriga utgifter för i den skattskyldiges verksamhet använda, hemmavarande barn, som själva taxerades till inkomst- och förmögenhetsskatt eller som eljest vore över 15 år, dock i sistnämnda fall ej med högre belopp än 200 kronor för varje barn. Vid bevillningsbeskatt- ningen förekommo endast provisoriskt reglerade barnavdrag. Denna ord— ning avlöstes av den s. k. familjebeskattningen, vars införande beslöts år 1919 beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten och år 1920 beträffande bevillningen. Det stadgades sålunda, att skattskyldig skulle taxeras såväl till inkomst- och förmögenhetsskatt som till bevillning för hemmavarande eller av honom underhållna barns inkomst, därest icke sådant barn uppnått 21 års ålder eller självt borde taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Avdrag för lön och underhåll åt hemmavarande, i föräldrarnas verksamhet syssel- satta barn medgavs endast beträffande barn, som uppnått 21 års ålder eller själva skulle taxeras till inkomst— och förmögenhetsskatt. Fullt familjeavdrag skulle åtnjutas för hemmavarande eller av den skattskyldige underhållet barn, som icke uppnått 21 års ålder eller skolat självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, även om barnet haft viss egen inkomst.
Denna familjebeskattning blev på grund av vissa med densamma för- knippade olägenheter upphävd år 1922, och infördes därvid bestämmelser av den innebörd att barn skulle taxeras för sig och att föräldrarna vid såväl taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt som bevillningstaxeringen skulle åtnjuta familjeavdrag för barn, som icke haft en behållen inkomst av minst 450 kronor. Avdrag för avlöningsförmåner åt hemmavarande, i för- äldrarnas verksamhet sysselsatta barn skulle dock endast få ske, därest sådant barn uppnått 18 års ålder eller skolat särskilt taxeras till inkomst- och för- mögenhetsskatt. I en av särskilda sakkunniga år 1922 avgiven promemoria (se prop. 1922: 209) , vilken låg till grund för dessa bestämmelser, hade under- strukits, att den gräns för barns inkomst, vid vilken barnavdraget skulle upphöra, av praktiska skäl måste bestämmas lika för båda taxeringarna, samt uttalats, att det ur alla synpunkter syntes lämpligast att låta rätten till barnavdrag vara beroende av att barnets inkomst icke uppginge till minst
barnavdragets belopp. Familjeavdraget för barn var då vid den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten provisoriskt förhöjt från 200 till 300 kro- nor. Då barnavdraget vid bankning kunde reducera det taxerade beloppet med högst 450 kronor, ansågo de sakkunniga rätten till barnavdrag normalt böra upphöra, när barnets inkomst nått upp till detta belopp. Denna inkomst— gräns, som fastställdes att gälla för såväl inkomst- och förmögenhetsskatten som bevillningsbeskattningen, bibehölls oförändrad fram till år 1938, oaktat barnavdragen under tiden differentierades efter dyrortsgrupper och under- kastades andra ändringar.
1921 års kommunalskattekommitté föreslog i sitt betänkande (SOU 1924: 53. sid. 431), att föräldrar skulle åtnjuta ortsavdrag för barn under 16 år, som ej haft så stor inkomst att barnet självt vore skattskyldigt därför. Lön och under- håll åt hemmavarande barn under 16 är, vilka sysselsattes i föräldramas för- värvsverksamhet, skulle icke i något fall få avdragas såsom omkostnad, icke ens om barnet självt bleve föremål för taxering. Endast för sådant barn över 16 år finge arbetslön avdragas. Enligt kommitténs förslag skulle hemma- varande barn under 16 år, om det självt vore skattskyldigt, erhålla blott halvt ortsavdrag. Detsamma skulle gälla hemmavarande barn över 16 år, som icke för sin utkomst vore väsentligen beroende av arbetsförtjänst utom hemmet. Avsikten härmed var att motverka det förhållandet att skatteplikten för familjen i dess helhet i alltför hög grad minskades, så snart barnens av- löningsförmåner avdroges vid föräldrarnas inkomstberäkning, varigenom de senare frestades till en övervärdering av dessa förmåner. Kommittén fann det med de föreslagna ändringarna onödigt att bibehålla ett villkor för åtnjutande av barnavdrag om att barnet icke haft en viss behållen inkomst, ett för- hållande, vars konstaterande för övrigt syntes kommittén erbjuda ej ringa svårighet.
I 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102) upptog förslaget till kom- munalskattelag ett stadgande om att skattskyldig under vissa förutsättningar skulle äga åtnjuta familjeavdrag för barn under 16 år, vilket icke haft minst 450 kronors inkomst. Någon förklaring till att det i tidigare stadganden förekommande uttrycket behållen inkomst utbytts mot ordet inkomst gavs ej i propositionen.
I anslutning till det föreslagna stadgandet framhöll föredragande departe- mentschefen, att man vid bestämmandet år 1922 av ifrågavarande gräns utgått från att det högsta belopp, vartill ett barns inkomst finge uppgå utan att rätten till barnavdrag förlorades, borde vara lika med det belopp, vartill barnavdraget kunde högst uppgå, enär eljest den omständigheten att barnet hade en inkomst skulle kunna för familjen medföra en sämre ställning än om barnet icke alls haft någon inkomst. Departementschefen kunde icke ansluta sig till kommunalskattekommitténs förslag att låta rätten till avdrag för barn vara beroende därav att barnet icke skulle självt taxeras. De skäl,
som föranlett, att man år 1922 med frångående av nämnda villkor stadgade, att avdrag skulle medgivas, när barnets inkomst icke uppgått till en fix summa, syntes fortfarande äga giltighet. Då enligt de vid riksdagen fram- lagda förslagen det högsta barnavdrag, som kunde ifrågakomma, d. v. 5. vid ' statsbeskattningen i ortsgrupp V, vore 450 kronor, borde avdrag för barn få åtnjutas allenast om barnets inkomst icke uppginge till detta belopp. Ej heller kunde departementschefen biträda kommunalskattekommitténs för- slag att vissa skattskyldiga skulle erhålla blott halvt ortsavdrag. Däremot upptogs i propositionen kommitténs förslag om att vid beräkning av inkomst från jordbruksfastighet eller rörelse avdrag icke skulle få ske för värdet av hemmavarande barns arbete, därest barnet vore under 16 år.
I särskild proposition till 1927 års riksdag med förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (nr 103) intogs jämväl en bestäm- melse om att familjeavdrag vid den statliga beskattningen allenast finge åt- njutas för barn, vilket icke haft minst 450 kronors inkomst. Beträffande denna ändring hänvisades till vad som anförts i kommunalskatteproposi- tionen.
De i 1927 års propositioner föreslagna stadgandena angående inkomst- gränsen för barn, beträffande vilka familjeavdrag finge åtnjutas, antogos oförändrade vid 1928 års riksdag utan annan motivering än hänvisningar till vad som förekommit vid 1927 års riksdag.
Befolkningskommissionen framlade i sitt betänkande angående familje- beskattningen (SOU 1936: 13) förslag om höjning av åldersgränsen för barn- avdrag från 16 till 18 år men ansåg icke nödvändigt att höja den åldersgräns, över vilken avdrag för hemmavarande, i föräldrarnas verksamhet deltagande barns avlöningsförmåner finge ske, från 16 till 18 år. Kommissionen fann det svårt att angiva någon betydelsefull reell grund för sambandet mellan den åldersgräns, som gällde för erhållande av barnavdrag, och den gräns, från vilken hemmavarande barn, vilka sysselsattes i en skattskyldigs jordbruk eller rörelse, skulle räknas till arbetspersonalen. Att i ett fall ett hemma- varande barn ansåges göra den nytta för sig att det finge räknas till arbets- personalen, utgjorde enligt kommissionens mening intet skäl för att i ett annat fall föräldrarna, där de underhölle barnet utan att det ekonomiskt sett gjorde rätt för sig, skulle gå miste om avdrag. Mot bestämmelsen att hemma- varande barn, som fyllt 16 år och som utförde arbete i den skattskyldiges jordbruk eller rörelse, skulle få räknas till arbetspersonalen syntes i och för sig intet vara att erinra. Vid 16 års ålder vore för de flesta barn skolgången avslutad och gjorde barnen vanligen, om de arbetade i föräldrarnas förvärvs— verksamhet, så stor nytta att de borde kunna likställas med lejd arbets- personal. Vid avvägningen av familjeförsörjarnas beskattning ansåg kommis- sionen den gräns för barns inkomst, intill vilken familjeavdrag för barnet finge åtnjutas, skäligen böra höjas från 450 till 600 kronor och fann en moti-
vering till sitt förslag härom i den omständigheten att sistnämnda belopp även betecknade den inkomstgräns, från vilken taxeringen skulle företagas.
1936 års skattekommitté uttalade i sitt betänkande med förslag till om— läggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (SOU 1937: 42), att intet syntes principiellt vara att erinra mot att hemmavarande barn över 16 år räknades till arbetspersonalen i föräldrarnas jordbruk eller rörelse och att deras avlöningsförmåner finge avdragas såsom omkostnad för verksamheten, men kommittén kunde ej ansluta sig till befolkningskommissionens stånd- punkt i frågan, enär enligt kommitténs mening en till och med »tredubbel skattebefrielse» då skulle kunna uppkomma för inkomster, som åtnjötes av hemmavarande, i föräldrarnas jordbruk eller rörelse sysselsatta barn i åldern 16 till 18 år. Kommittén föreslog beträffande barn i denna ålder, att vid en höjning av åldersgränsen för barnavdrag till 18 år föräldrar skulle få avdraga hemmavarande, i föräldrarnas verksamhet sysselsatta barns avlöningsför- måner såsom omkostnader, så snart barnets inkomst av arbete eller eljest nådde upp till skattepliktsgränsen för den kommunala inkomstskatten, d. v. s. 600 kronors taxerad inkomst. Beträffande storleken av det belopp, vartill barns inkomst högst finge uppgå för att familjeavdrag skulle kunna erhållas för barnet, föreslog kommittén ett oförändrat belopp av 450 kronor, då det syntes kommittén betänkligt att ytterligare utsträcka skattefriheten för barns inkomster.
I proposition till 1938 års riksdag med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (nr 258) upptogos skattekommitténs förslag om höjning av åldersgränsen för barnavdrag från 16 till 18 år och om avdrag för avlöning åt hemmavarande, i föräldrarnas verksamhet sysselsatta barn i åldern 16—18 är, vilka förslag vunno statsmakternas godkännande. I pro- positionen föreslogs även med avvikelse från skattekommitténs förslag en höjning av det gränsbelopp för barns inkomst, vid vilket föräldrarnas rätt till familjeavdrag skulle upphöra, från 450 till 600 kronor. I propositionen framhölls, att denna ändring ur taxeringssynpunkt innebure en stor förenk- ling, enär familjeavdrag för barn komme att lämnas i alla de fall, där ej deklarations- och skatteplikt för barnets inkomst förelåge. Då tidigare vid bestämmande av förevarande belopp familjeavdraget för barn, förhöjt genom bankning, fått vara utgångspunkten, syntes den i propositionen föreslagna höjningen av barnavdragen vid statsbeskattningen väl motivera någon höj- ning av beloppet. Även på denna punkt bifölls propositionens förslag.
Till den utveckling, som sålunda ägt rum på barnbeskattningens område, måste hänsyn tagas, när det är fråga om att överblicka och reglera verk- ningarna på detta område av de sakkunnigas förslag rörande den kom— munala skattepliktsgränsen. Skall 600-kronorsgränsen för skatteplikten i hemortskommunen vid den kommunala inkomstbeskattningen bortfalla och
ersättas med en allmän skattepliktsgräns vid 100 kronors beskattningsbar inkomst, måste övervägas, huruvida det kan anses lämpligt, att familjeavdrag alltjämt kan få åtnjutas för barn med intill 600 kronors inkomst. Ur renl formell synpunkt skulle kunna invändas häremot, att både barnet och för- äldrarna få åtnjuta ortsavdrag för barnet i de fall barnets inkomst under- stiger 600 kronor men är så stor att den blir föremål för taxering till kom— munal inkomstskatt, vilket kan inträffa inom ortsgrupp I och i städer, till- hörande ortsgrupp II. För kommunalbeskattningens vidkommande borde ur denna synpunkt gränsbeloppet för barnets inkomst sänkas och bestämmas på sådant sätt att barnavdrag ej finge åtnjutas, så snart barnet taxerades till kommunal inkomstskatt. Härmed skulle dock materiellt sett icke vinnas något bättre resultat utan tvärtom erhållas en mindre önskvärd biverkan av de sakkunnigas förslag. Samtidigt som barnets kommunala inkomstbeskattning till följd av den nuvarande skattepliktsgränsens borttagande komme att i vissa ortsgrupper börja vid mindre inkomster än för närvarande, skulle föräld— rarna gå miste om barnavdraget redan i ett lägre inkomstläge för barnet. En förskjutning till nackdel för familjeförsörjare i båda dessa avseenden skulle. under nuvarande förhållanden icke vara tilltalande. Man måste också hålla i minnet, att gränsen å 600 kronor för barns inkomst vid barnavdrags åtnju— tande tillkommit efter en skälighetsprövning med hänsyn till familjeförsörjar- nas sammanlagda skattebörda och att den gällande siffran är en schablonmäs- sigt bestämd genomsnittssiff ra, som är avsedd att motsvara det bankade barn— avdraget vid såväl stats- som kommunalbeskattningen i olika ortsgrupper. Att rubba denna siffra, därför att den gällande skattepliktsgränsen vid kommu- nalbeskattningen ersättes med en mera följdriktigt utformad sådan gräns, synes varken nödvändigt eller välbetänkt. Det anmärkta förhållandet att för— äldrarna skola kunna tillgodogöra sig familjeavdrag för barn samtidigt som barnet åtnjuter eget grundavdrag, om gränsen för barns inkomst vid 600 kro- nor genomgående får vara oförändrad, föreligger för övrigt i realiteten redan med nuvarande bestämmelser. I inkomstskikten närmast under 600 kronor fri— tages barnets inkomst från beskattning genom skattepliktsgränsen, vilken fungerar såsom ett slags obankat (fast) grundavdrag för barnet, samtidigt som föräldrarna få åtnjuta familjeavdrag för barnet. Att åstadkomma en fullt riktig beskattning på denna punkt är förenat med stora tekniska svårigheter och ligger för övrigt vid sidan av de sakkunnigas uppdrag. Den nuvarande skattefr-iheten för barns inkomst i vissa lägen blir i varje fall något inskränkt genom skattepliktsgränsens utformning i enlighet med de sakkunnigas för— slag. De sakkunniga hava ur här anförda synpunkter kommit till det resul— tatet att någon ändring av ifrågavarande inkomstgråns för barnavdrags åt- njutande icke bör företagas, även om den nuvarande skattepliktsgränsen för fysisk person i hemortskommunen vid 600 kronors taxerad inkomst avskaffas.
Med utgångspunkt från de sakkunnigas förslag skulle även kunna ifråga-
sättas, huruvida icke rätten till avdrag för arbetslön till barn mellan 16 och 18 år, som arbeta i föräldrarnas jordbruk eller rörelse, borde i vissa fall börja vid en lägre taxerad inkomst för barnet än 600 kronor, eftersom barn med annan sysselsättning enligt de sakkunnigas förslag skola kunna beskattas vid lägre inkomster än 600 kronor. Bibehåller man emellertid, såsom ovan föresla- gits, en inkomstgräns å 600 kronor för åtnjutande av familjeavdrag för barn, synes det lämpligt att låta föräldrarna skatta för ifrågavarande barns inkomst upp till motsvarande gräns. Man torde sålunda med bibehållande av den I nuvarande familjebeskattningen för jordbrukare och rörelseidkare böra låta föräldrarna få avdraga barnets lön såsom omkostnad först då barnets inkomst nått upp till 600 kronor, vid vilken gräns familjeavdraget för barnet jämväl bortfaller. De sakkunniga hava för sin del icke funnit anledning att söka rubba omfattningen av den nu gällande familjebeskattningen beträffande barn inom ifrågavarande åldersgrupp, vilka utföra arbete å föräldrars jord- bruksfastighet eller i deras rörelse. Med denna ståndpunkt skulle det icke på grund av de sakkunnigas förslag vara nödvändigt att vidtaga någon materiell ändring i de nuvarande stadgandena om föräldrars rätt att såsom omkostnad avdraga värdet av hemmavarande barns arbete.
Skulle den gällande ordningen för beskattning av föräldrar och barn om- formas på sådant sätt att den bleve principiellt riktig, vore genomgripande förändringar i skattesystemet erforderliga. Den skattefrihet borde då för-. svinna, som » bortsett från i föräldrars jordbruk eller rörelse sysselsatta barn — nu finnes för barns inkomster upp till 600 kronor såtillvida att helt familjeavdrag för barnet åtnjutes jämsides med skattefrihet för barnets egen inkomst. Det bankade familjeavdraget skulle endast få tillgodogöras av för- äldrarna i den mån det överstege barnets inkomst, d. v. s. familjebeskattning borde förekomma beträffande alla barn, vilkas inkomster understiga en viss gräns, icke allenast beträffande sådana barn som utföra arbete å föräldrars jordbruksfastighet eller i deras rörelse. På detla sätt skulle man undvika en sådan språngartad ökning av beskattningen, som nu kan uppstå, då barnets inkomst stiger från 590 till 600 kronor. Till följd av en inkomstökning för barnet å t. ex. 10 kronor kunna föräldrar mista såväl ett kommunalt familje— avdrag som det statliga f'amiljeavdrag, som erhållits för ett tredje eller senare barn, och barnet kan dessutom bliva taxerat till kommunal inkomstskatt." Familjen kan i sådant fall få vidkännas en ökning av sin skatt, som är många gånger större än inkomstökningen för barnet å 10 kronor. Vidare borde fa- miljeavdraget för barnet och det grundavdrag, varav barnet kommer i åt- njutande, då det genom inkomstens stegring frigöres från familjebeskatt- ningen och självt taxeras, göras lika stora. Barnets övergång till egen be— skattning finge slutligen icke ske, förrän dess inkomst stigit så högt att även barnet kunde å sin inkomst i samma utsträckning som föräldrarna avräkna det grundavdrag, som det därvid erhölle i stället för föräldrarnasbortfallande
familjeavdrag, d. v. s. merendels icke förrän barnets inkomst bleve lika stor som dubbla familjeavdraget. Denna ordning skulle kräva, att den gräns för ' barnets inkomst, vid vilken föräldrarna skulle mista barnavdraget och barnet taxeras för sig, varierade vid den kommunala och den statliga beskattningen och för varje ortsgrupp vid båda dessa taxeringar. Föräldrar skulle exempel- vis vid den statliga beskattningen kunna åtnjuta familjeavdrag för ett visst barn men ej vid den kommunala. För att nå ett teoretiskt någorlunda riktigt resultat — bortsett från verkningarna av progressionen vid den statliga be- skattningen, vilka här lämnas åsido —— skulle man sålunda behöva omlägga, de nuvarande ortsavdragen, utvidga familjebeskattningen till andra barn än dem som arbeta i föräldrars jordbruk eller rörelse samt införa mycket in- Vecklade regler för barnbeskattningen. Det är därför förståeligt, att de sak- kunniga i förevarande sammanhang måste lämna den gällande ordningen i stort sett orubbad och endast kunna föreslå sådana smärre ändringar i den- samma, som hava samband med 600-kronorsgränsens avskaffande såsom skattepliktsgräns för den kommunala inkomstskatten och införandet av en dylik gräns vid 100 kronors sammanlagd beskattningsbar inkomst.
Vid övervägandet av ändringar i de gällande bestämmelserna angående barnbeskattningen hava de sakkunniga funnit det önskvärt att söka vinna klarhet angående innebörden av dessa bestämmelser i ett särskilt avseende. Stadgandena i kommunalskattelagen och statsskatteförordningen om att fa- miljeavdrag endast må åtnjutas för barn, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst, hava synts giva anledning till tvekan om vilken barnets inkomst fråga är. I skattelagarna talas om skattepliktig inkomst, inkomst av olika för— värvskällor, taxerad inkomst och beskattningsbar inkomst.
Det bör då till en början framhållas, att det enligt de sakkunnigas mening är samma inkomst som avses i den kommunala och den statliga skatteför— fattningen. I förarbetena till det år 1922 införda stadgandet i förevarande ämne är utsagt, att avdrag för ett och samma barn bör få åtnjutas antingen både vid statsbeskattningen och vid kommunalbeskattningen eller ock vid ingendera av dessa. Det synes också vara tydligt, att det är en vid den statliga taxeringen relevant inkomst, som skall vara avgörande för avdragens åtnju— tande. Ända fram till år 1928 var ifrågavarande stadgande beträffande bevill- ningen anslutet till den statliga författningen, i det att familjeavdrag för barn skulle medgivas vid bevillningstaxeringen, därest den skattskyldige ägde åt- njuta avdrag för barnet vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt. Ändringen år 1928 i samband med införande av ett självständigt stadgande för kommunalbeskattningens vidkommande, varvid ordet behållen uteslöts. synes endast hava varit av redaktionell art. Någon ändring i sak åsyftades icke, såvitt av motiven framgår. Det ligger också i sakens natur, att någon inkomst, som fastställes vid den kommunala inkomstbeskattningen, icke kan komma i fråga. Den efter procentavdrag återstående inkomst. som därvid
ligger till grund för beskattningen, är icke något riktigt uttryck för barnets förmåga att försörja sig självt.
Det torde vidare få antagas att man i förevarande sammanhang bör utgå från den vid statsbeskattningen skattepliktiga inkomsten. Inkomster, som ej omfattas av skatteplikt, böra icke inberäknas i barnets ifrågavarande inkomst (jfr R. 1939 ref. 35 och 1943 Fi. 109). Visserligen kunna ett barns icke skatte- pliktiga inkomster utgöra ett bidrag till barnets försörjning, men då läget är sådant att en inkomst enligt skattelagarnas bestämmelser icke skall anses öka barnets skatteförmåga, synes det följdriktigt och lämpligt att icke heller låta den inverka på föräldrarnas beskattning. Om man sålunda utgår från summan av barnets till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga inkomster, återstår frågan, huruvida denna summa skall minskas med sådana allmänna avdrag, som äro medgivna vid den statliga taxeringen, för att erhålla den inkomst, som avses i bestämmelserna om inkomstgränsen beträffande barn, för vilka familjeavdrag må åtnjutas. Enligt de sakkunnigas mening böra dylika avdrag avgå från barnets inkomster, ty i detta sammanhang bör be- tydelse endast tillmätas den renodlade nettoinkomst, som är tillgänglig för har- nets försörjning och därigenom kan lätta försörjningsbördan för föräldrarna.
De sakkunniga hava sålunda kommit till det resultatet att ifrågavarande. bestämmelser om villkoren för åtnjutande av familjeavdrag för barn böra anses åsyfta den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkom- sten. En sådan tolkning som att förmögenhetsdelen skulle inräknas i barnets inkomst hava de sakkunniga ansett vara utesluten. Att icke heller barns be- skattningsbara belopp eller beskattningsbara inkomst kan vara avsedd, har synts uppenbart.
Det har enligt vad de sakkunniga inhämtat yppats olika meningar bland taxeringsmyndigheterna angående de omhandlade bestämmelsernas tolkning. De sakkunniga föreslå därför i förtydligande syfte en omformulering av dessa bestämmelser, varav otvetydigt framgår, att hänsyn skall tagas till barnets vid statsbeskattningen taxerade inkomst. I såväl den kommunala som den statliga skatteförfattningen skall enligt de sakkunnigas förslag för angivande av ifrågavarande gräns införas uttrycket behållen inkomst, vilken inkomst i båda fallen sammanfaller med barnets vid den statliga taxeringen beräknade taxerade inkomst.
Av det ovan sagda torde framgå, att den inkomst å 600 kronor, varvid fa- miljeavdraget för barn upphör, icke alltid sammanfaller med den nuvarande kommunala skattepliktsgränsen i hemortskommunen, 600 kronors taxerad inkomst, och följaktligen icke heller med den inkomst för barn i åldern 16— 18 år, vid vilken enligt gällande ordning rätten för föräldrar att såsom om- kostnad avdraga avlöningsförmåner åt hemmavarande, i föräldrarnas jord- bruk eller rörelse sysselsatta barn skall börja. Föräldrar med ett hemma- varande barn i nämnda ålder, vilket vid den statliga taxeringen åtnjuter av-
för barnet som avdraga dess arbetslön såsom omkostnad i förvärvsverksam- het. Å andra sidan kunna föräldrar med ett dylikt hemmavarande barn, vilket äger fastighet, gå miste om familjeavdrag för barnet och samtidigt vara för- hindrade att avdraga avlöning för detsamma såsom omkostnad. Dylika skilj- aktigheter beträffande de olika inkomsterna torde emellertid icke vara van- liga. I de flesta fall hava hemmavarande barn endast inkomst av tjänst, och deras avdrag för allmänna skatter äro i regel så obetydliga att de icke hava någon inverkan i berörda hänseende. De angivna felaktigheterna kunna där- för sägas vara av ringa omfattning i jämförelse med de oregelbundenheter, som eljest förekomma på barnbeskattningens område. Med hänsyn härtill skulle måhända en särskild reglering av dylika undantagsfall beträffande barn i åldern 16—18 år utan större olägenheter kunna undvaras. Det måste dock enligt de sakkunnigas mening anses omotiverat, att gränsen för barn- avdragets bortfallande skall vara anknuten till den statliga taxeringen men gränsen för föräldrars avdragsrätt beträffande värdet av vissa hemmavarande barns arbete till den kommunala taxeringen. Det vill ock synas, som om detta förhållande vid införandet år 1938 av de gällande bestämmelserna icke till- rä'ckligt uppmärksammats. Att anknyta båda gränserna till den statliga taxe- ringen skull'e otvivelaktigt leda till riktigare beskattningsresultat och torde vara ägnat att underlätta taxeringsarbetet. De sakkunniga anse sig ur dessa synpunkter icke kunna underlåta att framlägga förslag i sådan riktning, även-'om" de materiella verkningarna av en dylik ändring icke skulle vara så omfattande. Enligt de sakkunnigas förslag skola föräldrar äga såsom omkost- nad avdraga avlöningsförmåner åt hemmavarande, i deras jordbruk eller rö- reISe sysselsatta barn i åldern 16—18 är, för så vitt barnets behållna inkomst. d. v. 5. den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknade taxerade" inkomsten, ej understiger 600 kronor.
drag för allmänna skatter, kunna äga såväl tillgodogöra sig familjeavdrag I !
Taxeringsfrågor.
Ett samordnande i enlighet ined'de sakkunnigas förslag av den skattskyl- diges taxeringar i flera olika kommuner på sådant sätt att allmänna avdrag" och Ortsavdrag kunna utnyttjas utan begränsning till en kommun giver upp- hov till vissa principiella och praktiska problem. Det blir sålunda nödvändigt att avgöra, inom vilka taxeringsorgans kompetens de nya taxeringsuppgif-. lerna skola falla och huru dessa uppgifter lämpligen skola handläggas.
Enär ett avdrag, som hänför sig till en kommun, skall, i den mån det icke kan utnyttjas i denna kommun, åtnjutas i en annan kommun, blir taxeringen i den senare kommunen beroende av huruvtaxeringen i den förra anses böra ske. Inkomster och avdrag i den förra kommunen bliva utslagsgivande fak-
lorcr för avdrag'ets bestämmande i den senare ”kommunen. Enahanda'kan förhållandet vara i fråga om bedömandet av skatteplikten vid taxeringen i någondera kommu-nen. ,Taxeringarna i båda kommunerna måste sålunda i berörda fall grunda sig på ett bedömande av samma faktiska förhållanden. Resultaten kunna härvid bliva olika och taxeringarna komma att stå i strid med varandra. Genom dylika taxeringar kunna de skattskyldiga bliva miss- gynnade eller obehörigen gynnade. Det är därför angeläget att säkerställa en viss enhetlighet i taxeringarna i de fall ett och samma avdrag skall uppdelas på flera kommuner eller skatteplikten bedömas med hänsyn till förhållan- dena i flera kommuner.
Fullständig enhetlighet vid taxeringarna skulle vinnas, om taxeringen av de skattskyldiga, för vilka åtnjutande av ett visst avdrag kan ifrågakomma i flera kommuner eller skatteplikten kan vara beroende av förhållandena i flera kommuner, i första hand anförtroddes åt vederbörande prövningsnämn— der. Förekomme därvid taxering av en skattskyldig inom kommuner till- hörande olika prövningsdistrikt, finge mellankommunala prövningsnämn- den inträda såsom primärt taxeringsorgan. Det skulle emellertid icke vara tilltalande att på detta sätt rubba den nuvarande instansordningen inom taxe- ringsförfarandet. Det får anses vara av värde för beskattningsväsen'det att taxeringsnämnderna med sitt inslag av kommunala representanter utan vä- sentliga inskränkningar få i första hand taga befattning med taxeringen av de skattskyldiga. Det skulle icke heller vara lämpligt "att utöka prövnings- nämndernas arbetsuppgifter med ifrågavarande göromål. Den mellankom- munala prövningsnämnden torde därigenom erhålla en större arbetsbörda än den för vilken dess nuvarande organisation är avsedd. Det skulle givetvis också kunna tänkas, att respektive taxeringsnämnder finge uppgöra erfor- derliga förslag till taxering för sina distrikt, vilka intoges i nämndernas pro- tokoll, och att prövningsnänmderna med ledning härav verkställde taxering. Även detta skulle emellertid innebära en inskränkning i taxeringsnämn- dernas'befogenheter, vilken icke synes tilltalande och ej heller är nödvändig. De sakkunniga hava för sin del icke velat förorda någon anordning av-här antytt slag. ' '
4 En'hetlighet i taxeringarna bör enligt de sakkunnigas mening kunna vinnas ' utan att taxeringsnämndernas befogenheter såsom primära taxeringsorgan beskäras. Det synes ändock vara möjligt att skapa vissa garantier för att lik- formighet skall åvägabringas mellan den skattskyldiges"taxeringar i'olika , taxeringsdistrikt. En utväg är att låta en av vederbörande taxeringsnämnder bestämma, vilka avdrag som skola utnyttjas i såväl det egna distriktet som den eller de andra nämndernas distrikt och i vilka fall skatteplikt skall anses föreligga. Närmast till hands skulle väl ligga att låta den taxeringsnämnd, som skall taxera den skattskyldige till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt. hava beslutanderätten. Denna nämnd skall vid den statliga taxeringen pröva
den skattskyldiges inkomster och avdrag i samtliga kommuner och får där- igenom en överblick av den skattskyldiges ställning i beskattningshänseende, som möjliggör kontantberäkningar, omfördelningar av gäldräntor samt andra kontrollåtgärder och rättelser beträffande taxeringarna. Den har också genom sin kännedom om den skattskyldiges personliga förhållanden goda möjlig— 5 heter att bedöma frågor om ortsavdrag och avdrag för ömmande omständig- ' heter. Den eller de nämnder, av vilka den skattskyldige endast skall taxeras till kommunal inkomstskatt, kunna å andra sidan på grund av sin lokalkän- nedom antagas äga bättre förutsättningar att rätt uppskatta inkomster och underskott i de kommuner, som tillhöra deras distrikt. För dessa nämnder kan det även synas såsom ett omotiverat intrång i deras befogenheter att den främmande nämnden exempelvis bestämmer, i vad mån inom deras di- strikt skola godkännas underskott, som uppkommit i kommuner utanför di-_ striktet. Den nämnd, som skall taxera den skattskyldige till inkomst— och, förmögenhetsskatt, har icke heller något kommunalt intresse av att sorgfälligt pröva de underskott, som skola åtnjutas i en till ett annat distrikt hörande kommun. Att giva vardera nämnden befogenhet att besluta om vilka inom dess distrikt outnyttjade avdrag, som skola godtagas inom annat distrikt, skulle åter innebära ett besvärande intrångi båda nämndernas kompetens. Det har synts de sakkunniga vara den bästa lösningen att låta varje nämnd obunden bestämma över taxeringen inom dess distrikt och fritt bedöma de förhållanden inom andra distrikt, som kunna vara av betydelse för taxe- ringen inom det egna distriktet. Detta torde bäst överensstämma med de gäl- lande principerna för taxeringsförfarandet.
Beträffande juridiska personer (utom dödsbon och familjestiftelser), vilka taxeras av särskilda nämnder för hela länen, torde det med en sådan ordning blott förhållandevis sällan inträffa, att taxeringarna bliva stridande mot var— andra. I viss utsträckning måste dock taxeringarna, särskilt för fysiska per— soner, bliva olikformiga i första instans, och det bör då tillkomma prövnings- nämnderna att i dylika fall verkställa rättelse. Inom varje prövningsdistrikt får det ankomma å taxeringsintendenten att granska till distriktet hörande taxeringar av ifrågavarande slag och föranstalta om erforderliga åtgärder, då det brister i enhetlighet. Bliva kommunala taxeringar inom olika prövnings- distrikt i förevarande hänseende beroende av varandra, finnes det emellertid icke någon gemensam prövningsnämnd som kan samordna dem. Att i sådana fall draga taxeringarna under den mellankommunala prövningsnämnden, fastän det icke är fråga om en och samma förvärvskälla som sträcker sig till olika prövningsdistrikt, skulle innebära en betydande belastning av denna prövningsnämnd, som icke vore önskvärd. Det torde icke heller vara nödvän- digt att vidtaga en sådan åtgärd, då en tillfredsställande ordning synes kunna åvägabringas på annat sätt.
Med nuvarande ordning kan olikformighet uppstå mellan den statliga taxe—
ringen i skattskyldigs hemortskommun och den skattskyldiges taxering till kommunal inkomstskatt inom annat prövningsdistrikt, liksom mellan skatt- skyldigs kommunala taxeringar i olika prövningsdistrikt. Taxeringsnämn- dema å ömse håll kunna hava skiljaktiga meningar beträffande inkomster och avdrag inom en kommun i det ena distriktet eller beträffande för— hållanden i båda distrikten, t. ex. med avseende å fördelning av gäldräntor mellan olika förvärvskällor eller debitering och kreditering mellan olika för— värvskällor. Även prövningsnämnderna kunna beträffande dylika frågor stanna i olika beslut. För att i möjligaste mån undvika olikformigheter be- träffande skattskyldigs statliga och kommunala taxeringar har i 93 & sista stycket taxeringsförordningen stadgats, att taxeringsintendenterna i de olika prövningsdistrikten böra samråda för åvägabringande av likformig taxering. Genom en liknande bestämmelse synes det vara möjligt att i stort sett åstad— komma enhetlighet i f'all, då skattskyldigs kommunala taxeringar i olika prövningsdistrikt kunna komma att strida mot varandra vid tillämpning av den här förordade ordningen för medgivande av avdrag i annan kommun än den, där avräkning i första hand skall ske, samt för bestämmande av skatteplikten.
Den ökning av taxeringsarbetet, som erfordras vid tillämpning av de sak- kunnigas förslag, kan antagas bliva av relativt begränsad omfattning. Taxe— ringsnämnden i taxeringsdistrikt, där skattskyldig skall taxeras till kommunal inkomstskatt men ej till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall liksom för närvarande uppskatta inkomsten av den skattskyldiges förvärvskällor inom distriktet, och underrättelse härom skall avsändas till den nämnd, som har att verkställa taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt. Härutöver skall nämnden enligt förslaget uppskatta storleken av förekommande under- , skott å förvärvskällorna, varom underrättelse jämväl skall lämnas. Uppskatt- ning av sådant underskott torde enligt gällande bestämmelser ej behöva verkställas av nämnden, såvida icke underskottet skall avräknas mot inkomst i samma kommun. Den nämnd, som skall företaga taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, har enligt de sakkunnigas förslag att, i de fall avdrag vid den kommunala taxeringen må utnyttjas i annan kommun än den till ; vilken avdraget i första hand hänför sig, avlåta underrättelse härom till taxe- . ringsnämnd, inom vars distrikt dylikt utnyttjande må förekomma, med an- , givande tillika, huruvida skatteplikt anses föreligga. Detta skall ske i enlighet med särskilt formulär, innehållande vissa uppgifter rörande den skattskyldi- ges inkomster och taxering, vilka äro erforderliga för att denna nämnd skall kunna bedöma befogenheten av avdrag, som underrättelsen avser. Denna se— nare nämnd skall därefter i likhet med vad nu sker fastställa taxeringen till kommunal inkomstskatt. Det huvudsakliga merarbetet till följd av den före- slagna omläggningen av den kommunala inkomstskatten torde bestå i taxe- ringsnämndcrnas prövning av dylika avdrag och ombesörjandet av nämnda
underrättelser. Någon gång kan beträffande skattskyldig erfordras» under- rättelse enbart om att skatteplikt ej föreligger. Vissa anteckningar i in— komsttaxeringslängdens anteckningskolumn rörande inkomster och avdrag, vilka hänföra sig till annan kommun, skulle också bliva nödvändiga. De fall, då sådant merarbete skulle behöva förekomma, kunna med stöd av den ; undersökning, för vilken ovan redogjorts, uppskattas till 5 000 år 6 000 per år ' (se bilaga A). Om man räknar med en särskild ersättning till taxeringsnämnds- ordförandena av förslagsvis 50 öre per underrättelse, vari även inbegripes gottgörelse för det ökade arbetet med själva taxeringen, blir den årliga kost- naden för merarbetet högst 3 000 kronor. Arbets- och kostnadsökningen för det allmänna synes följaktligen icke lägga några avgörande hinder i vägen för en omläggning av den kommunala inkomstbeskattningen i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit. För de skattskyldigas del skulle ökad uppgifts- cller utredningsskyldighet icke behöva förekomma.
Det kan måhända i vissa fall bliva vanskligt för taxeringsnämnderna att med den knappa tid, som står till buds, medhinna granskning och skrift- växling samt därav föranledda taxeringsåtgärder i enlighet med de sakkun- nigas förslag. Med hänsyn till den förstärkning av den lokala taxeringsorga— nisationen, som nyligen skett, torde dock dessa svårigheter i allmänhet kunna övervinnas. Vid behov kan taxeringsnämnd för ifrågavarande göromål påkalla biträde av taxeringskonsulent. Enligt 80 a & taxeringsförordningen åligger det taxeringskonsulent att granska de deklarationer och uppgifter av mera inveck- lad beskaffenhet, vilkataxeringsnämnd överlämnar till honom för granskning. De sakkunniga hava utgått frånatt denna möjlighet till en början kan komma att utnyttjas i avsevärd utsträckning. Därest i enstaka fall något blir eftersatt i första instans, får rättelse ske genom prövningsnämnden. Taxeringsintenden- ten skall enligt de sakkunnigas förslag för detta ändamål erhålla en förteck— ning från varje taxeringsnämnd över de skattskyldiga inom nämndens di- strikt, beträffande vilka ifrågakommit utnyttjande av ett avdrag i mer än en kommun.
Det må beträffande verkningarna på taxeringsområdet av de sakkunnigas förslag även framhållas, att detta förslag innebär ett steg i riktning mot för- enklingar av taxeringsarbetet. Har en skattskyldig förvärvskällor i en koni— mun, vilka uppenbarligen lämna underskott, och förvärvskällor i en annan kommun, vilka lika tydligt giva ett betydande överskott, blir med den av de sakkunniga föreslagna ordningen uppdelningen av den skattskyldiges ränte— intäkter samt ränteutgifter och andra allmänna omkostnader mellan de olika förvärvskällorna av mindre vikt och behöver icke ske med så stor omsorg. såvida icke uppdelningen kan inverka på den skattskyldiges möjligheter att utnyttja procentavdrag. Bleve den nuvarande garantibeskattningen utbytt mot en fristående objektskatt å fastighet, skulle en viss lättnad i taxeringsarbetet alltid vinnas i sådana fall.
De sakkunnigas förslag kan måhända synas utgöra en anledning att taga under övervägande frågan om en allmän effektivisering av kommunikations- förfarandet mellan taxeringsnämnderna. Det förhåller sig nämligen otvivel- aktigt så att detta led i taxeringsorganens verksamhet icke överallt fungerar på ett tillfredsställande sätt. Orsakerna härtill synas vara flera. Uppgifterna i såväl allmänna som särskilda självdeklarationer äro ofta ofullständiga. I de förra är detta fallet i fråga om förvärvskällor utom hemortskommunen och i de senare beträffande den skattskyldiges adress och hemortskommun. Taxeringsnämndsordförandena hava, i synnerhet beträffande rörelseidkare, många gånger icke möjlighet att avsluta taxeringen så snart att underrät— telse hinner avsändas i tillräckligt god tid. Det möter ibland även svårig- heter att veta, till vem en underrättelse skall ställas. Det torde vara obe- stridligt, att taxeringsnämndsordförandena i viss utsträckning underlåta att lämna vederbörliga underrättelser, vare sig det beror på att de icke hava möjlighet därtill eller att saken synes dem vara av mindre betydelse.
De sakkunnigas förslag berör emellertid endast en begränsad del av taxe— ringsområdet, nämligen i huvudsak de fall där ett och samma avdrag skall bliva föremål för behandling av flera taxeringsnämnder. De sakkunniga hava för dessa fall, vilkas riktiga handläggning är av betydelse särskilt för de skattskyldiga, sökt genom vissa anordningar säkerställa ett effektivt kom- munikationsförfarande. Det allmänna behovet av en förbättrad samverkan mellan taxeringsnämnderna blir icke mera framträdande vid ett genomfö- rande av de sakkunnigas förslag. Detta förslag har ej avseende å det stora , flertalet kommunikationsfall, där det framför allt är av fiskalisk betydelse,
att icke något brister. Den mera omfattande frågan rörande dessa falls be- handling tillkommer det icke de sakkunniga att ingå på, och med densammas upptagande torde för övrigt lämpligen kunna anstå, till dess erfarenheter vunnits om verkningarna av den utbyggnad, som taxeringsorganisationen för kort tid sedan undergått.
En viss förbättring av förhållandena på ifrågavarande område skulle möj- ligen kunna vinnas utan större omgång genom att införa en föreskrift om att de särskilda självdeklarationerna skola ordnas och numreras för sig samt vid redovisningen i inkomstlängdernas respektive avdelningar sammanföras på ett ställe oberoende av ordningsföljden i mantalslängden. Detta skulle : underlätta en förtursbehandling av dessa deklarationer. Frågan härom torde , lämpligen kunna beaktas i samband med genomförandet av de förslag, som : folkbokföringskommittén framlagt rörande mantalslängdernas förande (jfr
SOU 1944: 52, sid. 195 ff).
KAPITEL 111.
Statens rätt till avdrag för gäldränta vid den kommunala inkomstbeskattningen.
Gällande ordning.
Staten är skyldig att erlägga kommunal inkomstskatt för inkomst av jord- bruksdomäner och skogar ävensom av uthyrda eller med tomträtt eller vatten— fallsrätt upplåtna fastigheter. Detta gäller dock endast inkomst av sådana uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter som normalt disponeras på dylikt sätt men icke inkomst, som inflyter av för annat ändamål avsedda, staten tillhöriga fastigheter, som tillfälligtvis upp— låtas. Staten är vidare skattskyldig för inkomst av rörelse ehuru med vissa undantag. Sålunda är staten frikallad från skattskyldighet för inkomst av bank- och försäkringsrörelse. Detsamma är förhållandet beträffande statens inkomst av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anlägg- ningar, av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov, samt av leverans av elektrisk kraft till dylik industriell verksamhet och till statens kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar. Statens skattskyldighet till kommunal inkomstskatt hänför sig sålunda till inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet och inkomst av rörelse. Beträffande övriga slag av inkomst är staten helt frikallad från skattskyldighet.
Allmänt gäller vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild för- värvskälla, att från bruttointäkten skall avräknas ränta å gäld, som är hän- förlig till förvärvskällan. Beträffande jordbruksfastighet må avdragas ränta ä lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital, beträffande annan fastighet ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt beträffande rörelse ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen. Från intäkt av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet må likaså ränta å till respektive slag av förvärvsverksamhet hänförlig gäld avräknas. Gäldränta, som icke skall hänföras till någon förvärvskälla av här angivet slag, avdrages från intäkt av kapital. Avdrag för ett visst räntebelopp får allenast ske vid inkomst-
beräkning för det beskattningsår, varunder räntan utbetalts, dock att i rörelse, varöver i vederbörlig ordning förts handelsböcker, ränteavdraget må göras efter bokföringsmässiga grunder.
Vid prövning av frågan, huruvida ett upplånat kapital hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan, skall det i regel anses vara av underordnad betydelse, att tillgångar tillhörande den ena eller andra förvärvskällan läm- nats såsom säkerhet för lånet. Vad som skall utrönas är, i vad mån det upplånade kapitalet kan anses hava använts i eller disponerats för de olika förvärvskällorna.
Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta ä upplånat kapital och kan utredning ej vinnas, huru stor del av kapitalet som hänför sig till olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarna. Vid tillämpningen av denna supplementära fördelningsregel bör i fråga om skattskyldig, som haft ordnad bokföring, det upplånade kapitalet fördelas i förhållande till det bokförda värdet av tillgångarna i de olika förvärvskällorna, såvida utredningen ej föranleder till annat. Endast om tillgångarna i viss förvärvskälla i den skatt-
skyldiges bokföring värdesatts orimligt lågt eller orimligt högt i jämförelse
med tillgångarna i annan förvärvskälla, skall bortses från de bokförda vär- dena och tillgångarnas värde i stället beräknas till saluvärdet eller, därest därigenom ett lägre värde erhålles, den faktiska anskaffningskostnaden. Så- som fast egendoms saluvärde skall anses taxeringsvärdet. För skattskyldig, som icke haft ordnad bokföring, får i regel fördelningen av upplånat kapital ske i förhållande till saluvärdet av tillgångarna i de olika förvärvskällorna. Äro tillgångarna i en förvärvskälla i stort sett desamma år från år, under det att storleken av tillgångarna i en annan förvärvskälla är underkastad väx- lingar, kan det ofta vara berättigat att antaga, att till den förra förvärvskällan bör hänföras ett oförändrat gäldbelopp för de olika åren.
I enlighet med de här ovan berörda reglerna är staten på samma sätt som andra skattskyldiga berättigad till avdrag för gäldränta i de fall skattskyldig— het till kommunal inkomstskatt föreligger för staten, d. v. s. beträffande inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse.
Staten är ägare till en avsevärd del av landets skogar, och dess innehav av fastigheter med jordbruk är rätt betydande. Domänverket och andra statliga 1 myndigheter förvalta sålunda ett stort antal skogs- och jordbruksfastigheter, & och beträffande inkomsten av dessa är staten skattskyldig till kommunal ' inkomstskatt. Skattskyldighet föreligger även i betydande utsträckning för
staten beträffande inkomst av densamma tillhörig annan fastighet. Detta gäller huvudsakligen inkomst av bostadsfastigheter, vilka äro upplåtna till tjänstebostäder åt statliga befattningshavare eller uthyrda. Genom vägväsen- dets förstatligande har staten'nyligen blivit ägare till en grupp fastigheter av
annan fastighets natur, med avseende å vilka staten fått övertaga vägdistrik— ;.tens tidigare skyldighet att erlägga kommunal inkomstskatt. På grund av procentavdraget är det dock icke så vanligt att staten taxeras till kommunal inkomstskatt för inkomst av annan fastighet. ' )
Beträffande förvärvskällan rörelse förekommer kommunal beskattning ay! statens inkomst endast i ett relativt begränsat antal fall. Så är förhållandet be—i träffande vissa slag av industriell verksamhet, av vilka statens kraftverk—s- rörelse är den ojämförligt viktigaste. Andra exempel på statlig rörelse, varav inkomsten underkastats beskattning, äro statens skifferoljetillverkning samt lagerhus— och fryshusrörelse. Staten har även taxerats till kommunal inkomst- skatt för inkomst av royalty såsom för inkomst av rörelse.
Staten är-i berörda fall av skattskyldighet berättigad till avdrag vid taxe- ringen till kommunal inkomstskatt för ränta å kapital, som nedlagts i veder- börande förvärvskällor eller använts för deras drift. Denna rätt har emellertid staten icke kunnat begagna sig av i någon mera allmän omfattning, då dess förvärvskällor i de flesta fall icke ansetts vara belastade med gäld. Statens fastigheter häfta praktiskt taget icke för intecknad gäld. Då staten förvärvar fastigheter, som äro intecknade, pläga lånen snarast möjligt inlösas genom vederbörande myndigheters försorg. Denna praxis synes i viss mån hava tillkommit under intrycket av bestämmelserna i 76 % regeringsformen om att Konungen icke utan riksdagens samtycke kan upptaga län eller belasta riket med ny gäld. Enligt uppgifter från domänstyrelsen och de flesta andra centrala myndigheter äro de fastigheter, som förvaltas av dessa myndigheter eller av dem underställda organ, icke belastade med gäld, och vid avgivande av deklaration för inkomst av dylika fastigheter har avdrag för gäldränta förty icke yrkats. Ett undantag i detta avseende utgör dock vattenfallsstyrel- sen, 'som i sina deklarationer rörande statens kraftverksrörelse samt av sty- relsen förvaltade fastigheter verkställt avdrag för ränta å lånat kapital, som ansetts vara nedlagt i respektive förvärvskällor.
Vattenfallsstyrelsen förvaltar statens kraftverk och kanalverk samt vissa staten tillhöriga fastigheter, av vilka den allra största delen är av annan fastig- hets natur. Jordbruksfastigheter hava i vissa fall övertagits av styrelsen i samband med förvärv av utmål till vattenfall. Kraftverken redovisas i vatten— fallsstyrelsens deklarationer såsom en förvärvskälla, alltsedan de olika kraft- verken år 1938 förenats genom en s. k. stamlinje. De av vattenfallsstyrelsen förvaltade fastigheter, som äro att hänföra till annan fastighet, anses likaså utgöra en förvaltningsenhet och upptagas i styrelsens deklarationer såsom en förvärvskälla, medan jordbruksfastigheterna redovisas såsom en förvärvs- källa för varje kommun. Kanalverken äro såsom statens kommunikationsverk fritagna från kommunal inkomstbeskattning. I vattenfallsstyrelsens balans- räkning upptagas såsom skuld de medel, som genom styrelsens försorg in- vesterats i verken och fastigheterna, uppgående vid 1943 års utgång till
omkring 590 miljoner kronor. Denna bokförda skuld motsvarar anskaffnings- kostnaden för den egendom styrelsen förvärvat för de olika förvaltnings- grenarna. För vissa till omkring 20 miljoner kronor bokförda naturtillgångar (vattenfall och fastigheter), vilka sedan längre tid tillbaka tillhört staten och som överlämnats till vattenfallsstyrelsen, bokföres däremot icke någon skuld. I vinst- och förlusträkningarna för respektive verksamhetsgrenar debiteras icke ränta å den bokförda skulden. Överskott å den av vattenfallsstyrelsen bedrivna verksamheten skola inlevereras till staten, och i räkenskaperna gott- skrivas dessa statsverket. I de fall överskottet för ett år överstiger den för året beräknade räntan å den bokförda skulden, nedskrives icke denna skuld med skillnaden. Amortering å skulden förekommer sålunda icke i räken- skaperna. I vattenfallsstyrelsens deklarationer har utredning förebragts om huru skulden fördelat sig å de olika där redovisade förvärvskällorna samt avdrag gjorts för beräknad ränta å den till varje skattepliktig förvärvskälla hörande skulden. Räntan har upptagits efter den effektiva medelräntefoten å den fonderade statsskulden för beskattningsåret. Gäldränteavdrag efter dessa grunder hava i princip godkänts vid taxeringarna (jfr R. 1928 Fi. 290). En utförligare redogörelse för beskattningen av den under vattenfallsstyrel- sens ledning bedrivna verksamheten lämnas i bilaga E.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som övertagit förvaltningen av vissa till det allmänna vägväsendet hörande skattepliktiga fastigheter, har beträffande den kommunala beskattningen av inkomst från dylika fastigheter förordat en ordning liknande den som tillämpats vid taxeringen av inkomst från vattenfallsstyrelsens olika verksamhetsgrenar. Ifrågavarande från vägdistrik- ten övertagna fastigheter äro i regel avsedda att invärderas å väg- och vatten— byggnadsväsendets förrådsfond, vartill anslag anvisas å kapitalbudgeten. Då i dessa fastigheter investerade medel enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening äro att anse såsom lånemedel, har styrelsen i cirkulärskrivelse till vägförvaltningarna lämnat dessa direktiv om att i 1945 års självdeklarationer rörande fastigheterna yrka avdrag för gäldränta med fyra procent å det värde, som av förvaltningarna åsättes fastigheterna vid avgivande av förslag till invärdering av desamma å förrådsfonden. Styrelsen har också föreslagit riks- dagen, att ränta med fyra procent å investerade medel skall belasta förråds- fonden från den 1 juli 1945.
Den tidigare utvecklingen.
Först år 1920 infördes skyldighet för staten att utgöra inkomstbevillning, varigenom staten även blev skattskyldig till kommunen för inkomst. Dess- förinnan åtnjöt staten frihet från inkomstbevillning och kommunal inkomst- beskattning.
Landén föreslog i sitt år 1917 avgivna sakkunnigbetänkande, att staten skulle erlägga kommunal inkomstskatt för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastig- heter ävensom för annan inkomst av rörelse än sådan som härrörde av bankrörelse eller av statens kommunikationsverk eller av anläggningar för ; tillhandahållande av elektrisk energi till statens verk och inrättningar. I be- ' tänkandet framhölls, att 'i många fall, då staten-s inkomst av det ena eller andra företaget skulle beräknas, svårigheter komme att uppstå av vida större slag än vid inkomstberäkningen för enskilda företag. Särskilt syntes rätten till avdrag för sådana driftkostnader som t. ex. avlöning till förvaltnings- personal eller ränta å gäld med svårighet kunna på ett riktigt sätt tillämpas utan medverkan av vederbörande statsmyndigheter. Den sakkunnige fann det därför rättvist och ägnat att förebygga tvister att låta vederbörande stats- myndigheters uppgifter om inkomstberäkningen hava ovillkorligt vitsord, då de stödde sig på räkenskaper upprättade i enlighet med av Kungl. Maj:t ut- färdade föreskrifter.
I 1920 års proposition med förslag till kommunalskattelag (nr 191) intogos bestämmelser om skattskyldighet till kommunal inkomstskatt för staten i den utsträckning som Landén föreslagit. Föredragande departementschefen fram- höll, att sådan skyldighet syntes böra åläggas staten endast i de fall, där staten uppträdde såsom privat företagare. De av Landén föreslagna bestämmelserna om inskränkning i beskattningsmyndigheternas prövningsrätt beträffande beräknandet av statens skattepliktiga inkomster upptogos däremot icke i propositionen.
Departementschefen påpekade beträffande statens rätt till avdrag för gäld- ränta, att i den mån det genom ändrad statsbokföring eller på annat sätt kunde fastslås, huru statsskulden skäligen borde fördelas å statens olika verksamhetsgrenar, hinder icke syntes böra möta att låta jämväl staten komma i åtnjutande av gäldränteavdrag.
De i propositionen intagna bestämmelserna rörande den föreslagna kom- munala inkomstskatten inneburo en utvidgning av de skattskyldigas rätt till avdrag för gäldränta i förhållande till vad dittills gällt beträffande inkomst- bevillningen. Vid beräkning av inkomst av fast egendom samt inkomst av arbete (rörelse m. ni.) skulle avdrag få ske icke blott såsom förut för ränta å lånat rörelsekapital utan även för ränta ä lånat anläggningskapital. Andra gäldräntor skulle få avdragas i hemortskommunen såsom ett allmänt avdrag. Därest tillförlitlig utredning icke kunde vinnas, i vad mån ränteutgifter borde hänföras till skattskyldigs olika fastigheter eller olika slag av rörelse, skulle dessa utgifter fördelas till avdrag å inkomstkällorna efter förhållandet mellan bruttoinkomsternas inbördes storlek.
Genom den provisoriska lagstiftning, som 1920 års riksdag antog i stället för propositionens förslag, infördes med avseende ä inkomstbevillningen de
ovanberörda i proposnionen intagna bestämmelserna angående statens skatt- skyldighet för inkomst samt rätten till avdrag för gäldränta. ' 1921 års kommunalskattekommitté (SOU 1924: 53) föreslog en utvidgning av statens skattefrihet vid den kommunala inkomstbeskattningen. Staten skulle enligt kommitténs förslag vara frikallad jämväl från skattskyldighet för inkomst av försäkringsrörelse och av industriell verksamhet, som huvud- sakligen avsåge att tillgodose statens egna behov. ! Beträffande uppdelning av skattskyldigs ränteutgifter å hans skilda för- ? värvskällor föreslog kommittén, att, därest skattskyldig vore berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital, som hänförde sig till särskilda förvärvs- källor, och utredning ej kunde vinnas om huru stor del av samma kapital som hänförde sig till varje särskild förvärvskälla, räntan skulle upptagas till avdrag under de särskilda förvärvskällorna efter ty prövades skäligt. Till motivering härav anförde kommittén, att den gällande fördelningsgrunden icke under alla förhållanden vore lämplig utan understundom kunde leda till ganska oriktigt resultat, varför kommittén ansett det hellre böra lämnas taxeringsmyndigheterna frihet att efter eget skön verkställa skälig fördelning. Enligt kommitténs förslag skulle ränteavdrag kunna ske från intäkterna i vilken förvärvskälla som helst, vari lånat kapital nedlagts eller disponerats, vadan uppdelningen icke såsom dittills skulle vara inskränkt till förvärvs- källor hänförliga till fastighet eller rörelse. Gäldräntor, som ej hänförde sig till någon särskild förvärvskälla, skulle icke ingå bland de allmänna avdragen utan avdragas under förvärvskällan kapital.
1924 års skatteberedning föreslog i sitt betänkande angående beskattning av inlåndska juridiska personers inkomst och förmögenhet (SOU 1926: 18), att, därest utredning ej kunde vinnas angående upplånat kapitals fördelning å skattskyldigs olika förvärvskällor, det upplånade kapitalet och motsvarande ränteutgifter skulle hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarna. Beträffande skatt- skyldig, som enligt lag vore pliktig att föra handelsböcker, borde, då utred- ningen ej föranledde till annat, det upplånade kapitalet i regel fördelas i för- hållande till det bokförda värdet av tillgångarna i de olika förvärvskällorna. I fråga om annan skattskyldig skulle i regel fördelningen av upplånat kapital
* ske i förhållande till saluvärdet av tillgångarna i de olika förvärvskällorna. Skatteberedningen anförde i detta sammanhang bl. a. följande (sid. 57 ff):
»Någon alltid giltig regel för fördelning av gäldränta på olika förvärvskällor torde icke kunna uppställas. I vissa avseenden torde utredning kunna förebringas rörande den förvärvskälla, till vilken en ränteutgift är att hänföra, så t. ex. om på ränte- konto förts diskonton, kassarabatter m.m., vilka väl i allmänhet äro att hänföra till viss rörelse. Likaså torde det vara möjligt att förebringa utredning därom, att ett kortfristigt lån upptagits för ett visst ändamål. I en mängd fall torde det dock visa sig omöjligt att avgöra, huruvida en ränta rent objektivt är att hänföra till den ena
eller andra förvärvskällan; för dessa fall behöves en fördelningsregel, som får användas i brist på bättre. Att, såsom i vissa fall skett, låta det avgörande vara den säkerhet, som lämnats för lånet, torde ofta leda till felaktiga resultat. Det torde näm- ligen ofta inträffa, att man såsom säkerhet lämnar en helt annan tillgång än den. för vilkens förvärvande lånet upptagits. Så t. ex. om ett skogs- och sågverksbolag upptager ett lån för att skaffa rörelsekapital, torde detta lån hellre upptagas mot inteckningar i bolagets skogsegendomar, om dessa icke redan äro belånade, än mot säkerhet av förlagsinteckning, vilken lärer draga högre ränta; man kan icke därför med fog göra gällande, att räntan på lånet skall anses i sin helhet belöpa på skogsegendomarna. Man torde för de tvivelaktiga fallen få utgå från att en skatt- skyldigs hela gäld besvärar alla hans tillgångar eller åtminstone alla hans intäkts— givande tillgångar. Man synes nämligen böra lämna ur räkningen sådana tillgångar. vilka äro av den natur, att de icke lämna intäkt, t. ex. personligt lösöre o. d.
Två fördelningsregler synas möjliga, antingen att fördela gäldränta med hänsyn till storleken av intäkterna från de olika förvärvskällorna eller ock att verkställa för- delningen med hänsyn till storleken av de tillgångar, som äro nedlagda i de olika förvärvskällorna.
Den förra regeln är den, som nu gäller. Mot densamma har anmärkts, att den i vissa fall lett till ganska orimliga resultat. Detta torde stundom hava berott därpå, att den använts i fall, då den icke bort tillämpas, d. v. 5. då det av utredningen framgått, att annan fördelningsgrund varit rättvisare. Erkännas måste dock, att denna fördelningsgrund i likhet med varje annan konventionell regel kan giva orik- tiga resultat. En anledning härtill kan antagas hava varit, att fördelningen skolat ske efter bruttoinkomsternas storlek. I de fall, då det i en förvärvskälla knappast funnits annan omkostnad än ränta men det i en annan förvärvskälla funnits en mängd andra omkostnader, kan den nuvarande fördelningsregeln lätt giva ett oriktigt resultat. Det torde därför kunna ifrågasättas, att räntan i stället borde fördelas efter vad som återstår av intäkterna i de olika förvärvskällorna efter avdrag av alla andra omkost— nader än ränta och övriga gemensamma omkostnader, som skola fördelas på de olika förvärvskällorna. En dylik fördelningsregel skulle medföra, att den skatt- skyldige finge avdraga all sin ränteutgift, i den mån hans intäkter (skattepliktiga eller skattefria) försloge därtill. Detta skulle vara fördelaktigt för den skattskyldige. i det att han icke behövde befara, att på grund av ränteavdrag skulle på en rörelse uppstå ett underskott, vilket icke finge avdragas från intäkten av hans i en annan kommun bedrivna rörelse. Denna fördelningsregel liksom ock i vissa fall den nu- varande skulle dock komma i strid med den av kommunalskattekommittén uppställda principen, att 'varje kommun skall utgöra ett självständigt, slutet beskattningsom— råde'. Då intäkterna från särskilda förvärvskällor i regel variera år från år, skulle fördelningsregelns strikta tillämpning också medföra, att räntans fördelning på olika förvärvskällor skulle bli olika för olika är, även om ingen förändring skett i skul— dernas storlek och placering.
Den andra ifrågasatta regeln eller att fördela räntan med hänsyn till storleken av de i varje särskild förvärvskälla nedlagda tillgångarna synes vara den naturligaste. Har en person ett antal tillgångar, som äro av natur att kunna lämna avkastning, synes det ligga närmast till hands att fördela hans skulder på dessa tillgångar i förhållande till deras värde. Det torde nämligen i regel vara omöjligt att säga, att den eller den skulden häftar vid den eller den tillgången, utan den sammanlagda skuldsumman får anses lika häfta vid alla tillgångar. Härvid är det likgiltigt, huru- vida en viss tillgång för ögonblicket lämnar avkastning, men däremot måste man. på sätt redan påpekats, lämna ur räkningen sådana tillgångar, vilka icke kunna
lämna en avkastning, vartill man har att taga hänsyn i beskattningsavseende. En dylik fördelningsregel synes även bäst överensstämma med principen om varje kommun såsom ett självständigt beskattningsområde. Om intäkterna i en given för- värvskälla icke förslå till täckande av räntan på den gäld, som belöper på de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna, uppstår ett underskott, vilket endast under de för sådant fall fastställda förutsättningarna får avdragas från intäkt av annan för— värvskälla. Fördelningsregeln skulle medföra svårigheter, då därför erfordras ett fastställande av de olika tillgångarnas värde; men dessa svårigheter äro dock icke oövervinnliga. Först gäller att avgöra det värde, med vilket man vill räkna. Närmast ; ligger kanske att räkna med tillgångarnas saluvärde, men att fastställa detta skulle , ofta vara mycket svårt, så t. ex. då det gäller inventarier och varulager i en rörelse.
När det gäller ett aktiebolag eller annan skattskyldig, som är pliktig föra handels— böcker, torde det lämpligaste vara att tillåta en fördelning av gälden efter tillgångar— nas bokförda värden, så att man kan verkställa fördelningen direkt efter de olika posterna i balansräkningen. Det måste dock finnas möjlighet att frångå de bokförda värdena, när dessa skulle giva alltför oriktiga resultat. Särskilt bör detta gälla i fråga om värdesättningen av aktier, enär ett aktiebolag eljest skulle hava möjlighet att genom nedskrivning av aktier borteliminera den föreslagna bestämmelsen, att gäldränta, som belöper å aktier, icke får avdragas i den mån den täckes av utdel- ningen. Värdet synes dock aldrig böra få höjas över inköpspriset eller över salu- värdet, om detta är lägre. I fråga om skattskyldiga, vilka icke äro pliktiga att föra handelsböcker, synes det icke finnas annan möjlighet än att gå efter tillgångarnas saluvärde utom beträffande fastighet, där taxeringsvärdet bör vara det avgörande. Därest det föreskrives, att gäldränta skall i tveksamma fall fördelas med hänsyn till värdet av de i varje särskild förvärvskälla nedlagda tillgångarna, får detta icke givas den tolkning, att räntan skall varje särskilt år fördelas exakt i förhållande till tillgångarnas värde. Varierar förhållandet mellan tillgångar och skulder icke allt för mycket från det ena året till det andra, torde det tvärtom vara lämpligt att utgå från att å en viss tillgång belöper ett konstant gäldbelopp och en konstant ränta. Om ' t. ex. en näringsidkare förutom sin rörelse äger aktier och en hyresfastighet, torde
det vara rättast att antaga, att aktierna och fastigheten skola svara för vissa kon- stanta gäldbelopp, under det variationerna i gälden anses hänföra sig till rörelsen med dess mera växlande kapitalbehov.»
I 1927 års proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 102) upptogs kommunalskattekommitténs förslag om inskränkning av statens skattskyldighet till konnnunal inkomstskatt samt om avdrag för gäldränta be— träffande alla slag av förvärvskällor. I propositionen föreslogs vidare i över- ensstämmelse med skatteberedningens ståndpunkt att, därest utredning ej kunde vinnas, huru stor del av upplånat kapital hänfört sig till olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, kapitalet skulle i och för räntans ; fördelning hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av 3 de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarna. I anvisningarna utvecklades
denna regel i anslutning till skatteberedningens förslag på följande sätt (sid. 76):
»I. Den i 44 % meddelade särskilda regel för fördelning av gäldränta skall an— vändas, i den mån utredning ej kan vinnas, att gäldränta hänför sig till viss förvärvs- källa. Vid prövningen av frågan, huruvida ett upplånat kapital i verkligheten hänför
sig till den ena eller andra förvärvskällan, är det i regel av underordnad betydelse, att tillgångar tillhörande den ena eller andra förvärvskällan lämnats såsom säkerhet för lånet. Vad utredningen skall avse att visa är, att det upplånade kapitalet kan anses hava använts i eller disponerats för viss förvärvskälla.
2. I fråga om skattskyldig, som haft ordnad bokföring, bör, då utredningen ej föranleder till annat, det upplånade kapitalet i regel fördelas i förhållande till det bokförda värdet av tillgångarna i de olika förvärvskällorna. Endast om tillgångarna i viss förvärvskälla i den skattskyldiges bokföring värdesatts orimligt lågt eller orimligt högt i jämförelse med tillgångarna i annan förvärvskälla, skola de bokförda värdena frångås och tillgångarnas värde i stället beräknas till saluvärdet eller, därest därigenom ett lägre värde erhålles, den faktiska anskaffningskostnaden. Så— som fast egendoms saluvärde skall anses taxeringsvärdet. För skattskyldig, som icke haft ordnad bokföring, får i regel fördelningen av upp- lånat kapital ske i förhållande till saluvärdet av tillgångarna i de olika förvärvs- källorna.»
l anslutning härtill gjorde departementschefen följande uttalande (sid. 423) :
>>Frågan om gäldräntans fördelning är ett spörsmål av stor betydelse, särskilt för den interkommunala beskattningen. —— — —— Vid ett övervägande av frågan, vilken supplementär regel för gäldräntans fördelning, som bör givas, finner jag skatte- beredningens förslag böra tillerkännas företräde framför nu gällande bestämmelse. Skatteberedningens förslag synes mig nämligen bättre än den nuvarande regeln svara mot vad som från sund ekonomisk synpunkt torde vara det naturligaste be— traktelsesättet. Om en skattskyldig har flera förvärvskällor, är det icke alls givet, att den mest vinstgivande förvärvskällan är den mest skuldbelastade. Tvärtom kan den dåliga förvärvskällan ofta hava krävt jämförelsevis större kapitalinvestering än den goda. Rimligare och naturligare synes mig då det resonemanget, att den skatt- skyldige i envar av sina förvärvskällor anses hava procentuellt lika stor andel av sina tillgångar belånade. Skatteberedningen har föreslagit, att vid räntefördelningen hänsyn skall tagas till det bokförda värdet av olika tillgångar, när fråga är om skatt- skyldig, som varit pliktig föra handelsböcker. Hänsyn till det bokförda värdet synes böra tagas endast under den förutsättningen, att den skattskyldige verkligen haft ordnad bokföring. Men under denna förutsättning torde den av Skatteberedningen föreslagna regeln böra gälla även i fråga om skattskyldig, som icke varit pliktig föra böcker.»
Sedan kommunalskattefrågan fallit vid 1927 års riksdag, framlades i 1928 års proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 213) samma förslag beträffande statens skattskyldighet till kommunal inkomstskatt samt fördelningen av gäldränta som vid föregående års riksdag.
I två likalydande motioner vid 1928 års riksdag (I: 322 0. II:—183) yrka- des bl. a., att i särskilda anvisningar till kommunalskattelagen måtte fast— ställas, att föreskrifterna om fördelning av gäldränta å olika förvärvskällor ägde den betydelsen beträffande av staten bedriven verksamhet att beloppet av det i varje förvärvskälla nedlagda upplånade kapitalet skulle stå i samma förhållande till den totala statsskulden som värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna till sammanlagda värdet av alla statens tillgångar. Till-
gångarna i förvärvskällan skulle m. a. 0. anses belånade i procentuellt samma utsträckning som totalmassan av tillgångar.
Motionärerna framhöllo, att det i själva verket icke torde kunna med be- stämdhet avgöras, huru stort lånat kapital, som vid olika tider vore nedlagt i statens vattenfallsverk och driften vid dessa. Väl kunde det sägas, att en gång ett visst kapital upplånats för verken, men det kunde däremot icke påstås, att just detta samma kapital fortfarande innestode. Visserligen hade någon avbetalning å de lån, vilka placerats i kraftverksdriften, icke ägt rum, men detta hade icke berott på att just dessa grenar av statens verksamhet ansetts böra drivas med uteslutande lånat kapital. Huruvida avbetalning å lånen skett eller skedde, bestämdes av länens natur av amorteringslån eller fasta län. Under den tid kapitalet varit placerat i vattenfallsverken hade amortering verkställts å den samlade statsskulden i icke ringa utsträckning. Det syntes motionärerna orättvist, om ej denna nedgång i skuldbeloppet bleve utslagen på samtliga de grenar av statens verksamhet, vari lånat kapital funnes placerat. Lika litet som övriga skattesubjekt kunde staten påstå eller avgöra, huru mycket av det samlade lånekapitalet som vore nedlagt i de olika verksamhetsgrenarna, och liksom dessa skattesubjekt hade även staten »egna» medel att placera, nämligen vad som erhölles genom skatter, tullar etc. Enligt motionärernas mening borde följaktligen tillses, att någon skillnad för statens vidkommande i förhållande till andra skattskyldiga ej förelåge. Jämlikt de i kommunalskattepropositionen föreslagna bestämmelserna skulle, för den hän- delse utredning icke kunde vinnas, huru stor del av det upplånade kapitalet som hänförde sig till olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, kapitalet i och för räntans fördelning hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarna. Tillämpat på staten borde detta enligt motionärernas mening innefatta, att statsskulden fördelades å statens olika företag, givetvis även de improduktiva, alltefter tillgångarnas värde i företagen, vilket för kraftverksdriftens del vorc liktydigt med att de bokförda tillgångarna i denna vid varje tidpunkt ansåges belånade i samma utsträckning som statens tillgångar Överhuvud taget. För att förebygga en annan tolkning av de föreslagna bestämmelserna borde en särskild anvisning av i motionerna angivet innehåll utfärdas.
I två andra, likalydande motioner vid 1928 års riksdag (I: 327 o. II: 488) yrkades i anslutning till 1921 års kommunalskattekommittés förslag att, där skattskyldig vore berättigad till avdrag för gäldränta å upplånat kapital och utredning ej kunde vinnas, huru stor del av samma kapital hänförde sig till olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, räntan skulle upptagas till avdrag under de särskilda förvärvskällorna efter ty prövades skäligt.
Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag (utlåtande nr 1) anförde i anledning av förstnämnda motioner följande (sid. 68 ff):
»Med den omfattning, i vilken staten numera bedriver företagarverksamhet, finner utskottet den redan gällande regeln, att staten blir skattskyldig för inkomst, princi— piellt riktig. Det befogade i denna uppfattning torde framstå desto klarare vid det förhållande, att, om i stället vederbörande företag innehades av enskilda företagare, respektive kommuner skulle i desamma hava ofta mycket betydande beskattnings- föremål. Det synes ej blott med hänsyn till kommunernas beskattningsrätt utan även för att erhålla en riktig uppfattning om företagens räntabilitet vara lämpligt, att staten i sådana fall, där staten uppträder såsom konkurrent med enskilda företag, får vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig likhet med de enskilda företagarna. Nu intager emellertid staten såtillvida en undantagsställning, att framför allt de företag, som falla under vattenfallsstyrelsens förvaltning, i huvudsak drivas på skuld, medan ett enskilt företag i liknande fall skulle i regel drivas även med eget kapital, vars avkastning komme att beskattas såsom inkomst i vederbörande kommuner. Det synes därför utskottet synnerligen rimligt, att det så anses, som om staten nedlagt visst eget kapital även i sådana fall, där detta ej varit händelsen. Såvitt utskottet kan finna, bör följaktligen någon regel givas för huru stor del av statsskulden som i beskattningsavseende skall, med beaktande av att staten antages i varje företag hava nedlagt även visst eget kapital, anses belasta olika grenar av statens förvärvs- verksamhet och tillika nägon norm bestämmas för i vad mån vederbörande verk— samhetsgren anses amortera den gäld, som vilar å densamma. Utskottet är emel— lertid icke berett att nu taga ställning till denna frågas detaljer, som torde erfordra en mångsidig och ingående prövning, utan stannar vid att föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning av berörda spörsmål och förslag i ämnet till riksdagen. Det är önskvärt, att detta förslag framlägges så snart som möjligt.
Vid dylikt förhållande saknar utskottet anledning att närmare ingå på det förslag till fördelning av gäldräntor beträffande statens företag, som i motionerna framlagts. Utskottet vill dock ifrågasätta, huruvida frågans lösning efter nämnda linjer skulle innebära en följdriktig utveckling av huvudregeln rörande gäldräntors fördelning enligt 44 &. Rörande statens företag lärer nämligen åtminstone i viss utsträckning utredning kunna förebringas beträffande vilken gäld, som upptagits för olika verk— samhetsgrenar. Enligt huvudregeln i 44 % bör en dylik utredning hava vitsord. Det i motionen framförda förslaget synes, bland annat, få den konsekvensen, att avse- värd gäld komme att anses belasta företag, som i verkligheten äro i huvudsak gäld- fria eller i mindre grad gäldbelastade. Härpå kunde vissa kommuner bliva lidande. Ett dylikt resultat överensstämmer ej med den tankegång, åt vilken utskottet här ovan givit uttryck.»
De senare motionerna, enligt vilka taxeringsmyndigheterna skulle kunna efter eget skön verkställa en skälig fördelning av skattskyldigs gäldräntor å olika förvärvskällor, ansåg utskottet icke böra föranleda någon åtgärd. Ut- skottet framhöll bl. a., att en bestämmelse av föreslagen innebörd skulle bliva av ringa betydelse och troligen resultera i många tvistigheter mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.
I enlighet med utskottets hemställan biföll 1928 års riksdag de ovanberörda i propositionen framlagda förslagen samt anhöll i skrivelse (nr 344), att Kungl. Maj:t, med beaktande av vad utskottet anfört, måtte föranstalta om utredning rörande frågan, i vad mån avdrag för gäldränta skulle äga rum vid statens taxering till kommunal inkomstskatt.
Med anledning av riksdagens skrivelse tillkallades särskilda sakkunniga år 1929 för att verkställa den begärda utredningen om avdrag för gäldränta vid statens taxering till kommunal inkomstskatt. De sakkunniga avgåvo den 16 oktober 1931 yttrande och förslag i ämnet av i huvudsak följande innehåll.
De sakkunniga funno det spörsmål, de erhållit i uppdrag att utreda, äga ett nära samband med vissa andra betydelsefulla frågor å beskattningens område, framför allt frågorna om inkomstkällornas differentiering och principerna överhuvud för avdrag av gäldränta. De sakkunniga ansågo sig emellertid sakna befogenhet att närmare ingå i behandling av dessa spörsmål. I fråga om avgränsningen av inkomstkällorna framhöllo dock de sakkunniga, att det icke syntes föreligga skäl för att i sådant avseende ifrågasätta andra regler för statlig verksamhet än dem som härutinnan vore eller bleve gällande för enskilda företagare. Vid fullgörande av sitt uppdrag funno sig emellertid de sakkunniga ej kunna undgå att överväga och, om än ej slutgiltigt, åtminstone i viss mån fatta ställning till de grunder för fördelning av gäldränta å olika förvärvskällor. vilka inrymdes i då gällande kommunalskattelag.
Avgörande för bedömandet av frågan, till vilken förvärvskälla viss gäld borde hänföras, finge enligt de gällande bestämmelserna anses vara sättet för gäldens uppkomst och dispositionen av det upplånade kapitalet. För be- räknande av avdrag för gäldränta krävdes därför av den skattskyldige före- bringande av utredning i angivna hänseenden. Innehade skattskyldig flera förvärvskällor och kunde sådan utredning ej vinnas, skulle enligt 44 % kom- munalskattelagen i och för räntans fördelning det lånade kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvs- källa nedlagda tillgångarna. Härav måste enligt de sakkunnigas mening följa, att jämväl gäldräntan skulle fördelas i samma proportion som det lånade kapitalet. Sistnämnda regel intoge en supplementär ställning till den först omnämnda regeln för gäldräntans hänförande till viss förvärvskälla, varför de bägge reglerna lämpligen kunde benämnas huvudregeln och supplementär- regeln.
Huvudregeln syntes hava sin största användning beträffande verksamhet av mindre omfattning eller eljest, då av vederbörande skattskyldig vidtagna tånetransaktioner och kapitalinvesteringar vore lätt överskådliga. Supplemen- tärregeln däremot syntes merendels behöva tillgripas vid lösande av spörs- målet om gäldräntans fördelning, när fråga vore om företagare med stora och mångskiftande förvärvskällor. Sistnämnda regel vunne jämväl tillämpning i fall, då det historiska sammanhanget mellan gäldens uppkomst och tillgångar- nas förvärvande blivit försvagat eller helt utplånat. Ett typiskt fall, då det historiska sammanhang, som varit avgörande vid fördelningen av gäld i ett företag omfattande flera förvärvskällor, vore brutet, förelåge vid företagets övergång från en ägare till annan. Vid den fördelning å olika förvärvskällor av gäld. hänförlig till företaget, som i anledning av köpet kunde uppkomma,
saknades annan hållpunkt i detta avseende än värdet av de olika förvärvs— källornas tillgångar. Det kunde sålunda antagas, att supplementärregeln komme till användning i en mycket betydande omfattning.
Vad anginge av staten bedriven verksamhet syntes i stort sett utredning kunna förebringas beträffande gälds uppkomst och upplånat kapitals disposi- tion. Ledning för bedömandet kunde hämtas från i riksstaterna intagna upp- gifter angående de ändamål, till vilkas bestridande av riksdagen anvisats anslag att utgå av lånemedel, och av vederbörande ämbetsverk i anslutning härtill upprättad redovisning av samma medel. Förutsättning för huvud- regelns tillämpning vore således härutinnan för handen.
Den uppfattning, som vunnit uttryck i huvudregeln för gälds hänförande till viss förvärvskälla, skulle, om man bortsåge från det inflytande äldre lagstiftning härutinnan kunde hava utövat, enligt de sakkunnigas mening vara att det lånade kapitalet förmenades hava så starkt samband med det ändamål, för vilket detsamma en gång upptagits, att sättet för gäldens upp- komst ansåges böra motivera ett differentierande av gälden för framtiden på den ena eller andra förvärvskällan. Detta innebure således bl. a., att en vid viss tidpunkt, ofta långt före beskattningsåret, företagen åtgärd med ett bestämt syfte tillmättes avgörande betydelse i fråga om inkomstberäkning och förvärvskällas skattebelastning. Såvitt de sakkunniga kunde finna, vore det dock tvivelaktigt, om sättet för gälds uppkomst konstituerade ett sådant inre samband mellan viss tillgång respektive förvärvskälla och viss gäld.
Vid bedrivandet av ekonomisk verksamhet disponerade företagaren — utom sin egen arbetskraft _ vissa tillgångar samt vore i regel belastad med viss gäld. Vid bedömandet av företagarens skuldbelastning spelade enligt de sak— kunnigas uppfattning förvisso ej sättet för tillgångarnas förvärvande och upp- komsten av den åsamkade gälden någon roll. Av avgörande betydelse vore däremot storleken av företagarens samtliga tillgångar i förhållande till stor- leken av hans samtliga skulder. Ekonomiskt svarade ju en företagares till- gångar i deras helhet mot sammanlagda beloppet av hans skulder. Den i skattelagstiftningen uppställda huvudregeln för gälds fördelning å olika för- värvskällor syntes de sakkunniga icke kunna för sitt berättigande åberopa de grunder, på vilka ekonomisk verksamhet vore fotad. Om det således finge anses uppenbart, att vid bedömandet ur ekonomisk synpunkt av förevarande spörsmål den genom huvudregeln uttryckta grundsatsen vore av ringa eller ingen betydelse, kunde det väl också ifrågasättas, huruvida principiellt sett denna grundsats i beskattningsavseende bort tillmätas så stor vikt som enligt gällande bestämmelser i skatteförfattningarna åt densamma förlänats.
Den avgränsning av begreppet förvärvskälla, som, i och för tillgodoseende av en kommuns intresse av skatt å varje särskild inom dess område helt eller delvis lokaliserad förvärvskälla, kommit till uttryck i lagstiftningen, syntes icke rubba riktigheten av vad de sakkunniga sålunda uttalat. Det kunde
nämligen enligt de sakkunnigas mening svårligen göras gällande, att en kom- muns omförmälda intresse, hur berättigat det ur vissa synpunkter än månde vara, kunde under alla förhållanden motivera en uppdelning å olika förvärvs- källor av en företagares gäld efter andra linjer än som enligt de sakkunnigas angivna uppfattning stode i överensstämmelse med grunderna för ekonomisk verksamhet.
Om med det betraktelsesätt, som de sakkunniga anlagt, det måste synas tveksamt, huruvida den omförmälda huvudregeln borde i främsta rummet uppställas såsom regel för gälds fördelning å olika förvärvskällor, funno de sakkunniga å andra sidan den angivna supplementärregeln bättre ansluta sig till den principiella ståndpunkt i förevarande avseende, som de sakkunniga ansett sig slutligen böra intaga. Sistnämnda regel syntes innebära, att gäld- räntan skulle fördelas med hänsyn till storleken av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarna, varvid dock bland dessa finge medräknas allenast så- dana som lämnade avkastning, vartill hänsyn skulle tagas i beskattnings- avseende. Detta ville In. a. o. säga, att en skattskyldigs gäld skulle fördelas å hans intäktsgivande tillgångar. Vissa materiella tillgångar, t. ex. personligt lösöre o. dyl., borde icke få medräknas men däremot vissa immateriella till- gångar, såsom patenträttigheter m. m.
Med utgångspunkt från de framlagda allmänna synpunkterna upptogo de sakkunniga till behandling frågan om statens avdrag för gäldränta och stannade vid att förorda en lösning av frågan i anslutning till riktlinjer, vilka i vissa avseenden avveko från vad särskilda utskottet vid 1928 års riks- dag åsyftat. I fråga om statens verksamhet syntes det de sakkunniga ej vara riktigt att låta beskattningen av statens affärsverksamhet vara beroende av de former, under vilka staten finansierade olika grenar av sin verksamhet. Till utveckling härav anförde de sakkunniga följande:
»Statens affärsverksamhet ingår såsom en gren i statens allmänna verksamhet. vilken med hänsyn till sina centrala uppgifter är av annan natur än den först- nämnda. Statens egentliga verksamhet är nämligen i motsats till såväl statlig som enskild affärsverksamhet icke organiserad i syfte att uppnå direkt ekonomisk vinst. Genom sin beskattningsmakt har också staten särskilda möjligheter att för olika ändamål anskaffa de för verksamhetens behöriga bedrivande erforderliga medlen. I angivna hänseenden skiljer sig staten grundväsentligt från enskilda företagare. Statens särställning medför vidare, att staten vid organiserandet av sin vid sidan av den egentliga statsverksamheten bedrivna affärsverksamhet icke på samma sätt som en enskild företagare är bunden vid de gängse formerna för låneanskaffning och .kapitaldisposition. Sålunda kan staten finansiera sin affärsverksamhet enbart med lånemedel; och sker i verkligheten också för statens del finansiering av dylik verk- samhet med lånemedel i väsentligt större utsträckning än vad som är förhållandet i enskild verksamhet. Huruvida det ena eller andra av statens företag tillförts låne- medel eller ej, är beroende av den fördelning mellan lånemedel och statsverkets övriga inkomster, som i riksstaten anses böra äga rum.
De sakkunniga förmena, att huvudregeln icke är av beskaffenhet att höra läggas till grund för fördelning av statens gäldränta a olika förvärvskällor. Däremot synes supplementärregeln utgöra en bättre grundval för frågans lösning. Uppenbart är emellertid, att ett tillämpande av supplementärregeln icke bör ske med beaktande av enbart de tillgångar och skulder, som hänföra sig till de statens företag. som äro underkastade beskattning, utan att — på sätt nu är gällande vid exempelvis beräknandet av lånat kapital, som skall hänföras till ett svenskt aktiebolags innehav av aktier i ett annat bolag, eller när utländskt bolag drivit rörelse här i riket, därvid ju avseende skall fästas även vid förvärvskälla, som ej giver skattepliktig intäkt — jämväl de statens företag, vilkas inkomst icke är skattepliktig, måste tagas med i räkningen. Och vidare torde i överensstämmelse med vad de sakkunniga ovan framhållit härvid böra komma i fråga jämväl andra statens tillgångar, i den mån de äga allmänt affärsvärde. De sakkunniga hava ej heller ansett det möjligt att av- skilja tillgångar och skulder, som hänföra sig till statens rent administrativa verk- samhet.»
Ett stöd för sin uppfattning ansågo sig de sakkunniga hava funnit även i särskilda utskottets uttalande därom att någon regel borde givas för hur stor del av statsskulden i beskattningsavseende skulle, med beaktande av att staten antoges i varje företag hava nedlagt även visst eget kapital, anses belasta olika grenar av statens verksamhet. Detta uttalande finge enligt de sakkunnigas mening anses hänföra sig till den riktiga uppfattningen att spörsmålet om ett företags skuldbelastning i sådana fall, då företaget utgjorde del av en om- fattande verksamhet, icke kunde bedömas med hänsyn allenast till det sätt, varpå skulderna uppstått eller enligt bokföringen belastade den ena eller andra delen av rörelsen, utan att beaktande därvid måste ske av alla de till— gångar och skulder, som hänförde sig till verksamheten i dess helhet. Vad staten anginge skulle således i förevarande avseende statens hela egendom ställas emot statens sammanlagda skuldbörda. Tillämpligheten av supple— mentärregeln ä statens företag innebure, att statens samtliga skulder vid beskattningens avvägande fördelades på samtliga tillgångar i förhållande till de sistnämndas värde. Följden bleve alltså att de statens verksamhetsgrenar, som vore underkastade beskattning, beräknades vara belastade med å dem proportionaliter belöpande andel av den totala statsskulden.
En begränsning av tillämpningen av supplementärregeln, på sätt utskottet i senare delen av sitt utlåtande ifrågasatt, funno de sakkunniga däremot föga rationell och kunde de därför icke förorda.
Beträffande amorteringen av lånat kapital erinrade de sakkunniga om sär- skilda utskottets uttalande, att någon norm borde bestämmas för i vad mån vederbörande verksamhetsgren skulle anses amortera den gäld som vilade å densamma. Den lösning av frågan, som syntes hava föresvävat utskottet, an— sågo de sakkunniga innebära, att sedan gälden en gång i enlighet med därför givna bestämmelser fördelats å de olika verksamhetsgrenarna, densamma skulle årligen minskas med belopp, motsvarande beräknad amortering. Ett dylikt förfaringssätt syntes de sakkunniga leda till att fördelningen av statens
..,; ,,,-_ . .
gäld skedde efter annan norm än huvudregeln, medan däremot den årliga minskningen av den å de olika förvärvsgrenarna fördelade gälden ägde rum efter grunder, vilka i princip vunnit uttryck i huvudregeln. En så beskaffad sammankoppling av olika regler funno de sakkunniga mindre tilltalande. För övrigt skulle, såvitt de sakkunniga kunde finna, utskottets förslag här- utinnan svårligen låta sig genomföra med hänsyn till de tid efter annan i och för utvidgningar eller av annan orsak föranledda tillskotten av nytt kapital i respektive företag ävensom till kapitalinvesteringar i nybildade företag. .lämväl för omförmälda nya kapital måste nämligen i och för beräkning av den till olika förvärvskällor hänförliga gäldens storlek en uppdelning i eget och främmande kapital vidtagas.
Det syfte, som utskottet finge antagas hava velat uppnå med sitt ifråga- varande förslag, nämligen en variation av den i olika förvärvsgrenar förefint- liga gäldens storlek allt efter beräknad gäldavlastning, skulle enligt den lös- ning av förevarande spörsmål, som de sakkunniga tänkt sig, vinnas därigenom att för statens företag — i likhet med vad som vore förhållandet beträffande vissa enskilda företagare med verksamhet av större omfattning — supple- mentärregeln genomgående och utan inskränkning tillämpades. De sakkun- niga ville emellertid påpeka, att detta icke finge så förstås, att med utgångs- punkt från de sakkunnigas ställningstagande hänsynen till gäldavbetalningen skulle i praktiken leda till samma resultat som det av utskottet förutsatta amorteringsförfarandet. Enligt de sakkunnigas mening borde en minskning liksom en ökning av statens gäld icke betraktas såsom hänförlig till en be- stämd verksamhetsgren. Såsom de sakkunniga hävdat, måste statens totala gäld anses belasta statens tillgångar i deras helhet. Vid sådant förhållande borde en förändring i gäldens storlek i överensstämmelse med innebörden i supplementärregeln likformigt fördelas å statens samtliga tillgångar. De sak- kunniga hölle emellertid före, att vad utskottet åsyftat genom sitt förslag om amortering av statens gäld i vissa företag bleve tillbörligen beaktat vid ge- nomförandet av de principer för gälds betalning, som de sakkunniga ut- vecklat.
Efter att hava erinrat om att till viss förvärvskälla hänförlig gäldränta skulle vid tillämpning av supplementärregeln motsvara en förräntning av samma förvärvskälla belastande gäld efter en för det upplånade kapitalet i dess helhet beräknad genomsnittlig räntefot, framhöllo de sakkunniga beträffande de statens företag, som vore underkastade beskattning, att fastställandet av den räntefot, enligt vilken den å nämnda företag belöpande gäldräntan skulle beräknas, borde äga rum med ledning av den räntefot, enligt vilken i genom- snitt ränta utgjordes å statens samtliga skulder. De sakkunniga sammanfat- tade i anslutning härtill sin ståndpunkt beträffande det till dem hänskjutna spörsmålet på följande sätt:
»För lösning av frågan i vad mån avdrag för gäldränta bör äga rum vid statens taxering till kommunal inkomstskatt förorda de sakkunniga sålunda, dels att för beräknande av den å de statens verksamhetsgrenar, som äro underkastade beskatt- ning, belöpande gälden statens samtliga skulder fördelas på statens samtliga till- gångar i förhållande till de sistnämndas värde, i enlighet varmed till nämnda verk- samhetsgrenar hänföres så stor andel av statens upplånade kapital, som motsvarar värdet av tillgångarna i berörda verksamhet, dels ock att gäldränteavdraget beräknas med ledning av den för statens samtliga skulder gällande genomsnittliga räntefoten.»
Vid bedömandet av verkningarna av en sådan ordning utgingo de sakkun— niga från förhållandena vid utgången av budgetåret 1927/ 28 och räknade med en skuldbelastning å statens tillgångar av 55,9 procent, svarande mot skulder ä 2 703 miljoner kronor och beräknade bruttotillgångar ä 4 837 miljoner kro- nor, samt med en effektiv medelräntefot å statsskulden av 4,5 procent. Genom en kombination av angivna två procenttal kommo de sakkunniga till det re- sultatet att statens gäldräntor motsvarade 2,52 procent av värdet å tillgångarna. Sistnämnda procenttal avrundades av praktiska skäl till 2,5.
Beträffande frågan, huruvida det för gäldräntans beräknande avgörande procenttalet borde fastställas för ett år i sänder eller för en period av år eller tills vidare, funno de sakkunniga övervägande skäl tala för det sistberörda alternativet. Förhållandet mellan statens tillgångar och skulder syntes näm— ligen icke nämnvärt förskjutas för kortare perioder, och ur praktisk taxe- ringssynpunkt vore det givetvis till fördel, att ändring i grunderna för gäld- ränteavdragets beräknande icke alltför ofta vidtoges. Några särskilda be- stämmelser angående uppskattningen av värdet å de statens tillgångar, varom kunde bliva fråga, syntes de sakkunniga ej erfordras, men de sakkunniga ville anmärka, att värdet av fast egendom givetvis borde upptagas efter taxerings- värdet.
I överensstämmelse med de resultat, vartill de sakkunniga sålunda kommit, utarbetade de ett författningsutkast av det innehåll att i fråga om av staten bedriven skattepliktig verksamhet skulle vid intäktens beräkning såsom ränta å lånat kapital, oavsett huruvida eller till vilket belopp sådan ränta utgått, avdragas ett belopp motsvarande 2,5 procent av de i verksamheten använda tillgångarnas värde.
Med hänsyn till resultatet av vissa undersökningar beträffande verkning- arna av de sakkunnigas förslag å de statens verksamhetsgrenar, som huvud— sakligen kunde röna inflytande av förslaget, nämligen vattenfallsstyrelsens och domänstyrelsens förvaltningsområden, tillkännagåvo emellertid de sak- kunniga en viss tvekan beträffande lämpligheten av förslagets omedelbara genomförande. Det hade nämligen vid nämnda undersökningar visat sig, att en tillämpning av förslaget under de rådande förhållandena beträffande de kommuner, inom vilka vattenfallsstyrelsen bedrev verksamhet, icke skulle hava tillfört kommunerna ökat skatteunderlag. För de kommuner, inom vilka under domänstyrelsens förvaltning stående fastigheter voro belägna, skulle
.,.p.
däremot en lagstiftning i föreslagen riktning i vissa fall hava medfört en omedelbar minskning av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga in- komsten. Icke ens ett till 2,0 sänkt procenttal för statens gäldränteavdrag, skulle, enligt vad undersökningarna utvisat, hava givit nämnvärt gynnsam- mare resultat för kommunerna än det av de sakkunniga föreslagna talet.
Med hänsyn till de angivna undersökningsresultaten och med beaktande av att riksdagen, enligt vad särskilda utskottets utlåtande gåve vid handen, finge antagas hava åsyftat icke att beröva någon kommun skatteintäkter utan att tillföra vissa kommuner, särskilt de av vattenfallsstyrelsens verksamhet be- rörda, ökade dylika intäkter, ifrågasatte de sakkunniga, huruvida icke med införande av en särlagstiftning i enlighet med det av de sakkunniga utarbe- tade förslaget tills vidare borde anstå.
1929 års sakkunnigas yttrande och förslag överlämnades sedermera till kommunalskatteberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.
De sakkunnigas ståndpunkt och förslag.
Före behandlingen av statens avdrag för gäldränta skall här beröras det allmänna spörsmålet om fördelning av gäldränta å skattskyldigs olika för- värvskällor. Det förutsättes härvid, att förvärvskällornas omfattning skall vara densamma som enligt gällande ordning.
Vid den skattepliktiga inkomstens beräkning må räntan å all den skattskyl- diges gäld avdragas, såväl gäld, vilken tillkommit för att möjliggöra och be- främja den skattskyldiges förvärvsverksamhet, som ock den skattskyldiges s. k. personliga gäld.1 Till denna senare äro exempelvis att hänföra lån, som upptagits för förvärvande av personliga lösören, bestridande av levnadskost- nader och infriande av personliga borgensförbindelser. Enligt den gällande huvudregeln skall från bruttointäkten av en förvärvskälla avräknas ränta å lånat kapital, som nedlagts i förvärvskällan eller använts för dess drift. Re- geln utgår från att ett samband finnes mellan å ena sidan förvärvskällan och den intäkt densamma lämnar samt å andra sidan en viss del av den skatt- skyldiges gäld. Denna del av den skattskyldiges lån anses hava upptagits i och för innehavet och driften av förvärvskällan. De räntebelopp, som faktiskt erlagts för sådana till förvärvskällan hänförliga lån, skola vid inkomstberäk— ningen avdragas såsom en omkostnad för förvärvskällan. Ränta å gäld, som ej kan hänföras till någon viss förvärvskälla utan endast har samband med tillgodoseendet av den skattskyldiges personliga behov, skall enligt huvud- regeln avdragas från intäkt av kapital. Sker amortering å de lån, som anses
lHär bortses från det speciella undantaget i 39 % 1 mom. kommunalskattelagen beträf— fande aktiebolags och ekonomiska föreningars ränta a gäld, som belöper a aktier och andelar i andra bolag eller föreningar. _
äga samband med en viss förvärvskälla, kommer detta enbart denna förvärvs- källa till godo. Dess ränteavdrag nedgår genom den faktiskt inträdande ränteminskningen beträffande de till förvärvskällan hänförliga lånen.
Enligt supplementärregeln sker en fördelning av den skattskyldiges gäld- räntor å olika förvärvskällor i förhållande till de i förvärvskällorna nedlagda tillgångarnas bokförda värden eller saluvärden (undantagsvis anskaffnings- värden). Vid regelns tillämpning skall enligt förarbetena till nuvarande be- stämmelser fördelning endast ske å sådana tillgångar, vilka äro avsedda att lämna avkastning. Med den gällande lagsiftningens ståndpunkt att räntan å all den skattskyldiges gäld må avdragas vid inkomstberäkningen skulle det icke heller överensstämma, att en del av gälden hänfördes till improduktiva tillgångar, t. ex. personliga lösören o. dyl., som icke lämna några intäkter, mot vilka gäldränteavdrag skulle kunna utnyttjas. Enligt supplementärregeln får sålunda förvärvskällan kapital icke ensam bära räntan å den gäld, som här- rör från förvärv av improduktiv egendom och andra kapitaldispositioner av personlig art, utan fördelning av denna ränta sker å alla slag av förvärvs— källor, vari tillgångar finnas nedlagda. Förvärvskällan tjänst, för vilken i regel icke erfordras några tillgångar i skatteförfattningarnas mening, hålles härvidlag praktiskt taget utanför fördelningen. Detta kan ibland vara till fördel för hemortskommunen, i det att räntor å t. ex. studieskulder kunna komma att helt avdragas från intäkt av förvärvskällor i annan kommun, ifall utredning om skulderna ej kan förebringas. Då enligt supplementärregeln den skattskyldiges sammanlagda ränteutgifter anses belöpa å de olika för— värvskällorna i proportion till tillgångarnas värde, kommer ränta att påföras de olika förvärvskällorna likformigt efter den genomsnittliga räntesatsen för den skattskyldiges lån. Amorteringar å ett visst lån bidraga följaktligen till att nedbringa ränteutgifterna för alla förvärvskällor i samma grad, nämligen i proportion till tillgångarnas värde.
Gällande bestämmelser innehålla icke någon uttrycklig anvisning, huruvida huvudregeln och supplementärregeln må tillämpas samtidigt. Det vill dock synas, som om det skulle vara tillåtet att i första hand hänföra vissa gäld- belopp till de förvärvskällor, vari de enligt förebragt utredning kunna anses nedlagda, samt därefter fördela den återstående gälden å övriga förvärvs- källor i förhållande till de däri nedlagda tillgångarna. Då lagstiftaren ansett huvudregeln giva den riktigaste fördelningen, synes det mest följdriktigt att alltid söka komma så nära denna fördelning som möjligt. Vid en samtidig tillämpning av de båda reglerna synes ränta å gäld, som utretts vara av per- sonlig art, i sin helhet böra avdragas från intäkt av kapital och ej fördelas mellan de förvärvskällor, beträffande vilka det däri nedlagda, lånade kapi— talet ej kunnat utredas, efter tillgångarnas värde. Att huvudregeln kan komma till användning beträffande vissa förvärvskällor, för vilka härför erforderlig utredning kan förebringas, fastän denna regel icke kan tillämpas å den skatt-
skyldiges samtliga förvärvskällor, är av särskild betydelse, då det är fråga om att bestämma den del av aktiebolags eller ekonomisk förenings gäld, som skall anses belöpa å aktier eller andelar, som lämnat utdelning. Enär räntan å sådan del av gälden endast må avdragas, i den mån den överstiger utdelningen, inverkar sättet för räntefördelningen härvidlag direkt på den absoluta storleken av den skattskyldiges sammanlagda skattepliktiga in— komst.
De gällande reglerna för gäldräntas fördelning innebära, att gäldräntor skola hänföras till de förvärvskällor, med vilka de objektivt sett äga samband, oavsett huruvida den skattskyldige därigenom kommer i tillfälle att utnyttja sitt ränteavdrag eller huru fördelningen till beskattning av den skattskyldiges inkomst mellan flera kommuner utfaller. En individualisering av de olika förvärvskällorna skall ske, så att dessa framträda klart avgränsade från var— andra med avseende å ränteutgifter liksom beträffande rena driftkostnader. Gäldräntans fördelning äger sålunda betydelse för den skattskyldige i flera avseenden. Om en del av den skattskyldiges gäldräntor hänföres till förvärvs- källa, som på grund härav kommer att visa underskott, och den skattskyldige ej i samma kommun har förvärvskällor med minst lika stort överskott, kan den skattskyldige gå förlustig gäldränteavdrag, enär underskottet icke må av- räknas från inkomst i någon annan kommun. Har den skattskyldige för- värvskälla, vari fastighet ingår, och hänföres till denna förvärvskälla viss gäld- ränta, kan den skattskyldige likaledes gå miste om gäldränteavdrag, i den mån nettointäkt av förvärvskällan ändock skulle bortfalla på grund av pro- centavdrag. Även där gäldräntans fördelning icke inverkar på den skattskyl- diges sammanlagda skatteunderlag, i det att han oavsett fördelningen kan ut- nyttja alla sina avdrag, kan fördelningen vara av betydelse, nämligen för upp- delningen av hans inkomstbeskattning å olika kommuner.
Huvudregeln vilar på den tankegången att, där en del av den skattskyldiges upplånade kapital disponerats för innehavet och driften av en viss förvärvs- källa, ränteutgiften för motsvarande lån bör anses som en omkostnad för förvärvande av den inkomst, som förvärvskällan lämnar, i likhet med t. ex. löneutgifter och andra driftkostnader. Mellan förvärvskällan och vissa av den skattskyldiges skulder anses ett samband föreligga, vilket torde få uppfattas så att ett kausalsammanhang finnes mellan förvärvsverksamheten och dess resultat å ena sidan och en viss del av den skattskyldiges skuldsättning å andra sidan. Ur denna synpunkt skall avgöras, »huruvida ett upplånat kapital i verkligheten hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan» (jfr anvis- ningarna till 44 % kommunalskattelagen punkt 1). Huvudregeln tager emel— lertid sikte på det rent yttre sammanhanget mellan förvärvskällan och den skuldsättning, som sker vid en investering av tillgångar i densamma. Detta synes vara ett formellt betraktelsesätt, som icke beaktar de djupare liggande orsakerna till skuldsättningen. Behovet av kapitaltillskott till en förvärvs-
källa kan visserligen giva den närmaste och omedelbara impulsen till en viss skuldsättning, men någon absolut kausalitet mellan dessa båda företeelser behöver fördenskull icke föreligga. Huruvida den skattskyldige skuldsätter sig, kan bero på hans eget skön. Han kan vid tillfället i fråga hava egna till- gångar disponibla för vederbörande investering men föredraga att finansiera densamma genom lån, då han icke vill fastlåsa sina egna tillgångar i för- värvskällan. Det kan också tänkas, att han måste upptaga lån för ändamålet, emedan han tidigare nedlagt alla sina tillgångar i andra förvärvskällor eller förbrukat dessa för sina personliga behov. Han kan sålunda vara bunden av tidigare dispositioner och därför nödgas upplåna medel just vid vederbörande investering. Det förhållandet att i samband med insättande av kapital i en förvärvskälla upplåning sker av ett visst belopp, synes dock icke böra för- anleda, att förvärvskällans kapitalbehov antages vara den enda orsaken till upplåningen. Om exempelvis en skattskyldig, som använt nästan alla sina egna tillgångar för att utvidga sin affärsrörelse, i samband med förvärvandet av en egnahemsfastighet måste skuldsätta sig för betydande belopp, kan det icke med fog göras gällande, att det uteslutande är fastighetsförvärvet som förorsakar eller nödvändiggör skuldsättningen. Ett kausalsammanhang finnes mellan den skattskyldiges samtliga kapitalinvesteringar och hans samman- lagda skuld. De olika investeringar, som den skattskyldige gjort, kunna sägas hava bidragit till skuldens uppkomst i proportion till varje investerings stor- lek. Varje tidigare investering av tillgångar i en förvärvskälla eller för per- sonliga behov har medverkat till uppkomsten av det läge, som framkallar upptagandet av ett visst län. Den tankegång, som ligger till grund för huvud- regeln, skulle därför komma till uttryck på ett mera följdriktigt sätt, om samtliga gäldräntor kunde fördelas å de olika förvärvskällorna i förhållande till storleken av de kapitaltillskott, som dessa krävt. Utformandet och till- lämpningen av en i sådan riktning modifierad huvudregel skulle emellertid möta utomordentligt stora svårigheter. Den skattskyldiges personliga gäld finge då hänföras till samtliga förvärvskällor, enär det vore ogörligt att utreda. vilka investeringar som den skattskyldige gjort för sina personliga behov, och då förvärvskällan kapital, som enligt den gällande huvudregeln skulle påföras dylika investeringar, eljest komme att erhålla en oproportionerligt stor andel i den skattskyldiges gäldräntor. En annan betydande svårighet vore att utreda icke blott alla tillskott av kapital till de olika förvärvskällorna utan även alla uttag av kapital ur desamma, vilket vore nödvändigt för att för varje beskattningsår bestämma det i respektive förvärvskällor investerade kapitalet. Den närmare utformningen av en dylik ordning skulle bliva mycket vansklig, och huru man än ställde sig till olika härvid uppkommande spörs— mål, torde man icke kunna komma till ett ur principiell synpunkt helt till- fredsställande resultat. Det torde sålunda kunna sägas, att den gällande hu- vudregeln med hänsyn till gäldens fördelning mellan förvärvskällorna är be-
häl'tad med påtagliga brister men att möjligheterna att avhjälpa dessa äro ganska små. Dessa brister framträda även beträffande den räntefot, efter vilken gäldränta påföres de olika förvärvskällorna, samt beträffande verk- ningarna av amorteringar å den skattskyldiges lån.
Storleken av den räntefot, efter vilken en förvärvskälla påföres ränta å den till densamma hänförliga gälden. blir genom huvudregeln beroende av vill— koren för de lån, som anses anknutna till förvärvskällan. Räntans storlek vid ett lån beror bl. a. på arten av den säkerhet, som ställes för lånet, ränteläget vid den tidpunkt, då lånet upptages, och andra förhållanden, som icke behöva hava närmare samband med den förvärvskälla, till vilken lånet hänförts, och dess speciella behov än med övriga förvärvskällor. Ränteutgifternas för- delning mellan förvärvskällorna kan till följd härav förskjutas på ett i princip oriktigt sätt.
Huvudregeln har även den innebörden att amorteringar å ett visst lån minska ränteavdraget för den förvärvskälla, till vilken lånet hänförts, oavsett om det i förvärvskällan investerade kapitalet undergått någon förändring. Det behöver icke finnas något samband mellan en amortering och den för- värvskälla, å vars gäld amorteringen sker. Det beror oftast av den skattskyl- diges eget val, vilka skulder som amorteras i första hand och vilka tillgångar som tagas i anspråk härför. Om ett lika stort kapital som den till en viss förvärvskälla hänförda gälden uttages ur förvärvskällan utan att gälden betalas, anses räntan å denna gäld alltjämt belasta förvärvskällan. Huvud- regeln kan med hänsyn härtill giva mindre tillfredsställande resultat, då det är fråga om att fastställa den skuld, som »i verkligheten» hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan.
Den gällande supplementärregeln har karaktären av en schablon att falla till- baka på, då utredning enligt huvudregeln om orsakerna till gäldens uppkomst ej kan förebringas. Supplementärregeln kan alltid tillämpas,även om det ibland kan vara vanskligt att fastställa fullt jämförbara värden för den skattskyldiges olika tillgångar. Vid utformningen av supplementärregeln har det direkta sam- bandet mellan förvärvskällan och den gäld, som hänföres till densamma, skju- tits åt sidan. Hänsyn tages endast till kapitalinvesteringar, som lett till förvärv av bokföringsmässigt redovisade eller eljest realiserbara tillgångar i förvärvs- källan. Kapital kan emellertid investeras i en förvärvskälla utan att dispone- ras för förvärv av sådana tillgångar, som framträda i bokföringen eller anses hava saluvärde. Investerat kapital kan exempelvis användas till upparbetande av good will o. dyl. utan att några på gäldräntefördelningen inverkande till- gångar därvid tillföras förvärvskällan. Om man såsom norm för gäldränte- fördelningen uppställer kausalsammanhanget mellan förvärvskällan och den gäld, som skall hänföras till densamma, kunna därför supplementärregelns resultat te sig såsom avvikande från den principiellt önskvärda fördelningen.
Supplementärregeln har motiverats med att den förefaller naturlig och
mest överensstämmande med ekonomiska principer. Det har framhållits, att den skattskyldiges gäld bör anses i samma mån belasta alla hans tillgångar., Tillgångarnas olika ansvarighet för den skattskyldiges län har däremot ej ansetts hava med gäldräntefördelningen att skaffa. Det synes ock ur beskatt— ningssynpunkt vara utan betydelse, i vilken ordning den skattskyldiges till- gångar av det ena eller andra slaget häfta för hans olika förpliktelser. Detta torde närmast vara ett privaträttsligt spörsmål, som huvudsakligen är av betydelse för den skattskyldiges borgenärer.
Vid Övervägande av frågan om gäldräntans fördelning bör man enligt de sakkunnigas mening i första hand söka klargöra, vilket resultat av fördel- ningen som ur beskattningssynpunkt synes riktigt och rättvist och följakt- ligen bör eftersträvas. Olika hänsyn och synpunkter göra sig härvid gällande. Den skattskyldige har ett visst intresse av att kunna utnyttja sina gäldränte- avdrag och procentavdrag på fördelaktigaste sätt, så att han icke blir be- skattad för mer än sin samlade nettoinkomst. Principen om det kommunala beskattningsområdets slutenhet kräver däremot, att gäldräntor avdragas vid de förvärvskällor, till vilka de på objektiva grunder anses höra, oavsett om den skattskyldiges avdrag därigenom kunna utnyttjas. Garantibeskattningen syftar å sin sida till att ålägga fastighetsägarna såsom grupp en viss mer— belastning genom uttagande av objektskatt, oavsett huruvida och i vad mån den ene eller andre fastighetsägaren drabbas därav. Då garantibeskattningens belastning av fastighetsägaren röner inflytande av nettointäkten från den för- värvskälla, vari fastigheten ingår, är det av betydelse för denna beskattning att gäldräntorna hänföras till de förvärvskällor, med vilka de kunna anses äga samband. Ett kommunalpolitiskt krav, som framträtt med allt större styrka, är slutligen att gäldräntorna skola fördelas å de olika förvärvskällorna på så— dant sätt att kommunernas andelar i beskattningen av den skattskyldiges samlade inkomst bliva riktigt avvägda. De gällande räntefördelningsreglerna hava emellertid icke utformats med tanke på att främja någon viss såsom önskvärd betraktad uppdelning av den skattskyldiges sammanlagda inkomst mellan flera kommuner.
Med de gällande principerna om det kommunala beskattningsområdets slutenhet och fastighetsägarnas merbelastning genom garantibeskattning sy— nes det bäst överensstämma att hava en räntefördelning med hänsyn till det logiska samband, som kan anses föreligga mellan förvärvet av den inkomst, som en förvärvskälla lämnar, och den skattskyldiges gäldbelastning. En viss del av hela skulden betraktas då såsom en förutsättning för förvärvskällans bestånd och drift, och den av skuldsättningen betingade ränteutgiften behand- las såsom en direkt omkostnad för förvärvskällan. Med denna utgångspunkt har det synts de sakkunniga vara ett principiellt önskemål att omforma huvud- regeln i sådan riktning, att fördelning kunde ske i proportion till hela de kapitaltillskott, som de olika förvärvskällorna krävt, i stället för med hänsyn
__”. e..—_om_
till de upplånade kapitalbelopp, som tekniskt sett ansluta sig till de olika för- värvskällorna med avseende å omständigheterna vid lånens upptagande. De sakkunniga hava emellertid, såsom ovan berörts, funnit en sådan ändring knappast vara genomf'örbar. Då det på grund av utredningssvårigheter ofta icke är möjligt att tillämpa huvudregeln, skulle måhända en ändring av den- samma icke heller få så genomgripande verkningar.
Om de sakkunnigas i kapitel II framlagda förslag angående utnyttjande av underskottsavdrag utan begränsning till viss kommun genomföres, blir ord— ningen för gäldräntans fördelning av mindre betydelse för de skattskyldiga. Skulle därjämte garantibeskattningen i en framtid bliva avskaffad, bleve för— delningen huvudsakligen ett spörsmål om kommunernas inbördes delaktig- het i de skattskyldigas inkomstskatteunderlag. För den skattskyldige vore det blott en fråga om de skattesatser, efter vilka han skulle hava att erlägga kommunalskatt för sin sammanlagda nettoinkomst. Man kunde då inrikta sig på att anordna gäldränteavdragen så att de befrämjade en önskvärd och skälig uppdelning av den skattskyldiges samlade inkomst mellan flera kom- muner. Så länge den nuvarande principen att den skattskyldiges inkomst skall anses härflyta från olika förvärvskällor bibehålles, måste givetvis en särskild norm för gäldräntornas fördelning finnas.
Betraktar man gäldräntefördelningen enbart såsom ett spörsmål om in- komstskatteunderlagets uppdelning mellan kommunerna, Synes det vara möj— ligt att hava ett enklare system än det nuvarande, helst med endast en regel, som icke erbjuder större svårigheter i tillämpningen. Gäldräntefördelningen be- höver då enbart syfta till att förverkliga de allmänna grundsatser för beskatt- ningsföremålens fördelning mellan kommunerna, som anses riktiga. Den nu- varande huvudregeln skulle under sådana omständigheter knappast hava nå— gon uppgift att fylla. Att fördela gäldräntorna efter värdet å förvärvskällornas tillgångar, såsom nu sker enligt supplementärregeln, vore givetvis tänkbart men skulle måhända icke vara tillfredsställande ur alla synpunkter. Detta kunde nämligen i vissa fall vara ägnat att skärpa ojämnheterna mellan kom- munerna vid fördelningen av den skattskyldiges inkomstskatteunderlag. För att motverka ojämnheter i denna fördelning kunde det i stället övervägas att differentiera gäldräntorna efter storleken av förvärvskällornas nettoavkast- ning. Såsom ett uttryck för avkastningen skulle i detta sammanhang netto- intäkten utan gäldränteavdrag kunna godtagas. Det torde icke innebära någon större olägenhet att avkastningen i så fall även innefattade värdet av den skattskyldiges egen arbetsinsats. En förvärvskällas avkastning, som åtmin- stone på längre sikt är ett uttryck för de i förvärvskällan nedlagda tillgång- arnas värde. torde ur den interkommunala beskattningens synpunkt kunna ifrågakomma såsom en lämplig fördelningsgrund, vilken bättre än tillgång- arnas värde skulle ansluta sig till fluktuationerna under olika är i förvärvs- källans produktionskapacitet och lönsamhet. De förvärvskällor, som lämnat
en i förhållande till de däri nedlagda tillgångarnas värde god avkastning, skulle då få bära en relativt större del av gäldräntan, och de förvärvskällor, vilkas avkastning varit förhållandevis ringa, skulle belastas lindrigare med ränteutgifter. En utjämning skulle på detta sätt kunna komma till stånd i viss utsträckning och en skäligare fördelning mellan kommunerna i stort sett erhållas. Sedan principen om det kommunala beskattningsområdets slutenhet en gång brutits beträffande underskottsavdrag, skulle några principiella be- tänkligheter ej behöva hysas beträffande ett dylikt alternativ.
En annan utväg i ett sådant läge som här förutsatts, nämligen då utnytt- jande av underskottsavdrag medgivits utan begränsning till viss kommun och garantiskatten borttagits, skulle vara att, i anknytning till vad 1921 års kom— munalskattekommitté föreslagit såsom ett sekundärt alternativ, alltid låta taxeringsmyndigheterna verkställa fördelning av den skattskyldiges gäld- räntor å olika förvärvskällor efter skälighet. Härigenom skulle kunna und— vikas eller i varje fall motverkas uppenbart obilliga resultat beträffande kom- munernas inbördes delaktighet i beskattningen av en persons inkomst till följd av förvärvskällornas olika avkastningsförmåga. Mot en sådan lösning kunde å andra sidan invändas, att den vore ägnad att leda till tvistigheter och att framkalla en allmän osäkerhet hos de skattskyldiga beträffande vilka beskattningsresultat de hade att räkna med. De sakkunniga hava emellertid icke haft anledning att taga bestämd ståndpunkt till frågan om gäldräntornas fördelning under de här diskuterade, för de sakkunnigas del icke aktuella förutsättningarna. Detta spörsmål måste även bedömas med hänsyn till den allmänna beskaffenheten av ett framtida, reformerat kommunalt skattesystem.
Så länge man icke frångår principen om det kommunala beskattningsom— rådets slutenhet beträffande utnyttjandet av underskottsavdrag och bibehåller garantibeskattningens merbelastning beträffande förvärvskällor, vari fastig— het ingår, är man hänvisad till att upprätthålla individualiseringen av för- värvskällorna med avseende å den skattskyldiges gäldbelastning. Om man därvid fasthåller vid en gäldräntefördelning med hänsyn till kausalsamman- hanget mellan förvärvskällorna och den skattskyldiges olika skulder, torde den gällande huvudregeln knappast kunna undvaras, även om viss kritik kan riktas mot densamma. Ett avskaffande eller en omläggning av huvudregeln skulle för övrigt åstadkomma vissa rubbningar i de nuvarande beskattnings— förhållandena. Sådana rubbningar synas emellertid icke lämpligen böra kom- ma i fråga, förrän det är möjligt att definitivt taga ställning till spörsmålet om gäldräntornas fördelning. Först sedan en sådan ordning för underskotts- avdragens utnyttjande som de sakkunniga föreslagit blivit genomförd och garantibeskattningen avskaffats, torde tiden vara mogen för en allmän revi- sion av reglerna om gäldräntas fördelning. Det skulle vara olämpligt att nu på kort sikt vidtaga ändringar i de gällande räntefördelningsreglerna, då det med hänsyn till den kommande utvecklingen är ovisst, huruvida reglerna
behöva vara av så komplicerad art som under nuvarande förhållanden eller om något behov av fördelningsregler ens kommer att finnas.
Bibehålles den gällande huvudregeln tills vidare oförändrad, synes det ock lämpligt och nödvändigt att hava kvar supplementärregeln. Det finnes många fall, då man icke kan härleda gäld, för vilken den skattskyldige häftar, från någon viss förvärvskälla, och supplementärregeln fyller då ett behov genom att giva erforderlig stadga åt fördelningsförfarandet. De sakkunniga hava för- denskull icke funnit anledning att framlägga förslag om ändringar av de all- männa reglerna angående fördelning av skattskyldigs gäldränta a olika för- värvskällor.
Statens rätt till avdrag för gäldränta skall härefter behandlas med utgångs- punkt från det resultat, vartill de sakkunniga kommit beträffande de all- männa reglerna för fördelning av gäldränta, nämligen att de nuvarande reg- lerna böra bliva oförändrade i avvaktan å mera genomgripande reformer på den allmänna kommunalskattens område.
Staten skiljer sig såsom offentligt rättssubjekt från enskilda skattskyldiga i flera avseenden. I beskattningshänseende är att märka att staten i motsats till . privatpersoner icke är skattskyldig för inkomst av kapital eller av tillfällig för- . värvsverksamhet samt ej heller för all inkomst av rörelse. Ur ekonomisk syn- L punkt intager staten en särställning dels såtillvida att den för sina offentliga uppgifter innehar improduktiv egendom i utomordentligt stor omfattning och dels därutinnan att den tack vare sin beskattningsmakt och övriga hög- hetsrättigheter har obegränsad kredit och därför kan finansiera sina förvärv av tillgångar praktiskt taget helt genom lån. Sistnämnda förhållande innebär, att staten kan driva näringsföretag utan insats av eget kapital. Staten kan upplåna allt kapital, som behöver investeras i en viss förvärvskälla, och i bud- geten rubricera de medel, som tillföras förvärvskällan, såsom lånemedel.
Grundtanken vid införandet av kommunal skattskyldighet för staten beträf- fande dess inkomst från vissa slag av förvärvsverksamhet var, såsom 1928 års riksdags särskilda utskott uttryckte saken, att staten, i de fall den uppträdde såsom konkurrent till enskilda företag, skulle få vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig likhet med de enskilda företagarna. Det har emellertid visat sig, att staten kunnat utöva förvärvsverksamhet med ett mycket obetydligt till- skott av eget kapital, medan privata företagare regelmässigt måst göra procen- tuellt räknat ganska betydande insatser av eget kapital för att kunna driva sina företag. Den olikhet mellan staten och enskilda beträffande den kom- munala inkomstbeskattningens tyngd, som härigenom uppstått, har tidigare påtalats. De sakkunniga hava även för sin det kommit till det resultatet att kommunerna icke böra komma i ett sämre läge, om en förvärvskälla är i statens hand än om den är i enskild ägo. Olika vägar att i förevarande aVse— ende jämställa staten med enskilda företagare kunna tänkas.
De är 1929 tillkallade sakkunniga föreslogo, att endast supplementärregeln skulle tillämpas beträffande staten. Statens samtliga skulder skulle fördelas å dess samtliga tillgångar i förhållande till tillgångarnas värde. Skulderna skulle därvid fördelas icke blott å tillgångarna i statens skattepliktiga förvärvskällor utan även å tillgångarna i de för staten icke skattepliktiga förvärvskällorna (kapital m. m.) samt å statens improduktiva egendom. De statens verksam— hetsgrenar, som vore underkastade kommunal inkomstbeskattning, skulle alltså anses vara belastade med å dem proportionellt belöpande andelar i den totala statsskulden. Denna belastning beräknades med utgångspunkt från förhållandena vid utgången av budgetåret 1927/28 till ungefär 56 procent av tillgångarnas värde. För den skuld, som med en sådan proportionering belöpte å tillgångarna i statens skattepliktiga förvärvskällor, skulle gäldränta enligt de sakkunnigas förslag avdragas efter en för staten genomsnittligt beräknad räntefot. Tekniskt sett utformades förslaget på sådant sätt att avdrag för gäldränta skulle beträffande varje förvärvskälla ske med 2,5 procent av till— gångarnas värde, oavsett huruvida eller till vilket belopp ränta utgått för de olika förvärvskällorna.
Sedan ifrågavarande förslag framlades, har statens ekonomiska ställning undergått en radikal förändring. Den totala statsskulden vid utgången av budgetåret 1942/43 uppgick till omkring 8320 miljoner kronor, och vår- det av statens tillgångar vid nämnda tidpunkt uppskattades till omkring 6 245 miljoner kronor.1 Tillgångarna understego sålunda skulderna och mot— svarade icke mer än 75 procent av dessa. Denna proportion har därefter genom ökad skuldsättning förskjutits i ofördelaktig riktning. Det är tydligt, att i nuvarande läge en tillämpning å staten av supplementärregeln utan några modifikationer skulle praktiskt taget vara liktydig med statens frikallande från kommunal inkomstskatt. Räntan å den gäld, som skulle hänföras till de skattepliktiga förvärvskällorna, bleve så belydande att någon nettointäkt å dessa förvärvskällor i regel icke skulle uppkomma. Förhållandet skulle i stort sett bliva detsamma, även om statsskulden på sätt 1929 års sakkunniga före- slogo fördelades jämväl å statens mycket betydande improduktiva tillgångar, vilka kunna sägas motsvara enskilda skattskyldigas personliga lösören o. dyl. Den föreslagna metoden för fördelning av statens gäldräntor kan därför icke numera utgöra något bidrag till lösning av den föreliggande frågan om statens likställande med enskilda beträffande avdrag för gäldränta. En tillämpning av supplementärregeln å staten med här antydda konsekvenser synes med gäl— lande ordning icke kunna komma i fråga, eftersom utredning om den gäld, som i skattelagarnas mening nedlagts i statens förvärvskällor, alltid kan och bör förebringas vid taxeringarna samt föranleda tillämpning av huvudregeln.
Den eftersträvade jämlikheten mellan staten och enskilda kan enligt de sakkunnigas förmenande icke åstadkommas genom att enbart tillämpa supp— Tgifterna äro hämtade ur Riksgäldskontorets årsbok för budgetåret 1943/44, tabell 22.
lementärregeln å staten. Man synes i stället böra utgå från den skuldsättning, som i allmänhet förekommer beträffande privat förvärvsverksamhet, och söka avväga statens gäldränteavdrag med hänsyn till en dylik inom det en- skilda näringslivet normal gäldbelastning. För att staten skall bliva beskattad på samma sätt som de enskilda synes det nödvändigt, att staten icke får åt- njuta gäldränteavdrag i större utsträckning än som motsvarar den inom pri- vata företag vanligen förekommande skuldsättningen.
Såsom mått för skuldsättningen kan lämpligen användas den till en för- värvskälla hänförliga skuldens storlek i förhållande till de i densamma ned- lagda tillgångarnas värde. Med utgångspunkt från tillgångarnas värde synes en riktig jämförelse mellan staten och de enskilda skattskyldiga kunna an— ställas. Den genomsnittliga skuldsättningen för enskilda företag, räknad i pro- cent av tillgångarnas värde, kan lämpligen tjäna till ledning för utformandet av statens gäldränteavdrag. Vid anpassningen av detta avdrag efter de privata företagens allmänna skuldnivå synas två möjligheter föreligga. Antingen kan ränteavdrag obligatoriskt utgå i förhållande till en skuldsumma, som bestäm— mes efter en fast procent av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarnas värde, oavsett huru stor den till förvärvskällan hänförliga skulden är enligt den gällande huvudregeln, eller ock är det möjligt att endast fastställa en övre gräns i förhållande till tillgångarnas värde för den skuldsättning, varå ränta må avdragas. De sakkunniga hava ansett det senare alternativet vara att före— draga. Genom att den gällande huvudregeln i detta fall kan tillämpas intill den fastställda maximigränsen bliva de synpunkter, som ligga till grund för riks- dagens begäran om utredning av spörsmålet angående statens gäldränte— avdrag, bäst tillgodosedda. På detta sätt skulle ock staten beträffande sin kanske mest betydelsefulla förvärvskälla, kraftverksrörelsen, bliva ställd i samma läge som de privata företagen, vilka få avdraga räntan å det lånade, i förvärvskällorna faktiskt nedlagda kapitalet och som i allmänhet icke driva sin verksamhet med lånat kapital i större omfattning än som motsvarar den maximigräns, vilken skulle gälla för staten.
Om maximigränsen för statens gäldränteavdrag, såsom de sakkunniga för- orda, skall beträffande varje förvärvskälla anknytas till en skuldsättning, motsvarande viss kvotdel av tillgångarnas värde, är det nödvändigt att även bestämma, huru den högsta avdragsgilla, å denna skuld belöpande räntan skall beräknas. Det torde vara försvarligt och lämpligt att härvid taga hänsyn till statens ränteutgifter och helt bortse från räntesatserna för de pri— vata företagens lån. Detta synes icke vara ägnat att i nämnvärd grad mot- verka den åsyftade likformigheten i beskattningen av staten och enskilda, enär räntesatserna för privata lån och statslån i stort sett ansluta sig till varandra. Frågan blir då, vilken statlig räntefot som skall tillmätas av- görande betydelse vid fastställandet av det högsta tillåtna gäldränteavdraget för statens förvärvskällor. Man kan härvidlag tänka sig att tillämpa den ränte-
fot, efter vilken ränta i genomsnitt erlagts för de till vederbörande förvärvs— källa hänförliga lånen, eller också erbjuder sig den utvägen att välja en en— hetlig, fast räntefot, som får vara utslagsgivande för gäldräntans maximering beträffande alla statens förvärvskällor. Att fastställa en övre gräns för gäld- ränteavdraget genom att anbringa den verkliga räntesatsen för de till en viss statlig förvärvskälla hänförliga lånen å det högsta medgivna skuldbeloppet synes emellertid vara allt för omständligt, då det gäller att åstadkomma en lämplig schablon för statens taxering. Det bör vara tillfyllest att grunda maxi- meringen på en genomsnittlig räntesats för statsskulden under en längre tid- rymd. Denna utväg är enligt de sakkunnigas mening avgjort att föredraga. För detta fall bör begränsningen av statens avdrag för gäldränta av praktiska skäl utformas så att det högsta medgivna ränteavdraget bestämmes direkt så- som en viss kvotdel av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarnas värde, vilken erhålles genom att kombinera maximiprocenten för skuldsättningen i förhållande till tillgångarnas värde med den valda genomsnittliga räntesatsen för statsskulden. I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att staten såsom hittills skall åtnjuta gäldränteavdrag enligt den gällande huvudregeln, ehuru med den begränsningen att avdraget för varje förvärvskälla icke må överstiga viss procent av samtliga de i förvärvskällan nedlagda tillgångarnas värde ( avdragsprocenten ).
Beträffande den här föreslagna inskränkningen av statens rätt till avdrag för gäldränta synas några betänkligheter av principiell art icke behöva möta. Den kommunala inkomstbeskattningen av staten har icke karaktär av för— mågebeskattning, utan dess uppgift är närmast att tillförsäkra kommunerna vissa skäliga skattebidrag såsom vederlag för kommunernas anordningar till förmån för bl. a. den av staten bedrivna f'örvärvsverksamheten. För en sådan beskattning synes det vara en riktig norm att skattebidraget bestämmes på samma sätt som om den statliga verksamheten varit i privat hand och be- drivits under normala förutsättningar. Att det beträffande staten ej är fråga om skatt efter förmåga ligger i sakens natur och framgår även därav att staten icke är skattskyldig för inkomst av kapital eller tillfällig förvärvs- verksamhet och ej heller för inkomst av vissa slags rörelse.
Därest statens affärsdrivande verk på föreslaget sätt i beskattningshän— seende likställas med enskilda företag, framträder det affärsmässiga resul— tatet av den statliga verksamheten bättre. Detta resultat kommer icke omedel- bart till synes, om statens förvärvsverksamhet åtnjuter skatteprivilegier i för- hållande till de enskilda företagen. Får staten åtnjuta särskilda förmåner vid kommunalbeskattningen, innebär detta, att en del kommuners skattskyldiga lämna speciella bidrag efter proportionell grund till den statliga förvärvs- verksamheten inom kommunerna. De redovisade resultaten av driften här— röra då delvis från dessa bidrag och äro icke ett rättvisande uttryck för ut- fallet av verksamheten.
... ;*-_mmm.._l.,,w_, _,,,.,._ ., .. .
De sakkunnigas förslag innefattar icke någon sådan regel om beräknade amorteringar å den i statens förvärvskällor nedlagda gälden som 1928 års riksdags särskilda utskott efterlyste. Utskottet önskade en norm för i vad mån vederbörande statliga verksamhetsgren skulle anses amortera den gäld som vilade på densamma. Det har emellertid icke synts de sakkunniga tilltalande att införa en särskild schablon för staten av den innebörd att dess enligt hu- vudregeln till en särskild förvärvskälla hänförliga lån skulle anses amorte- rade i viss takt för beskattningens vidkommande. Staten skulle därigenom principiellt sett komma i ett sämre läge än de enskilda skattskyldiga, vilka hava full frihet att amortera sina olika lån och få sina dispositioner i detta avseende godkända ur beskattningssynpunkt. Visserligen kan i detta sain- manhang framhållas, att staten har möjlighet att underlåta amorteringar å de till dess skattepliktiga förvärvskällor anknutna lånen och att använda för detta ändamål tillgängliga medel till att avbetala andra, för den kommunala inkomstbeskattningen ovidkommande län eller till att öka sitt kapital, beträf— fande vilket skattskyldighet till kommunal inkomstskatt ej föreligger. Det torde dock icke få förutsättas, att staten avsiktligt förfar på detta sätt för att undandraga kommunerna ur statens synpunkt relativt obetydliga skatte- belopp. Den av de sakkunniga föreslagna begränsningen kan för övrigt sägas i princip innebära en antagen amortering av statens till de olika förvärvskäl- lorna hänförliga lån ned till en viss kvotdel av tillgångarnas värde. Att här- utöver införa särskilda regler för amortering av statens gäld i beskattnings- hänseende såsom ett komplement till den nuvarande huvudregeln har icke synts vara erforderligt för att i stort sett likställa staten med de enskilda skatt- skyldiga och skulle för övrigt göra deklarations- och taxeringsförfarandet ganska invecklat.
I syfte att erhålla en uppfattning om proportionen mellan eget och främ- mande kapital inom den privata förvärsverksamheten samt med ledning där- av kunna föreslå en maximisiffra för statens gäldränteavdrag hava de sak- kunniga verkställt vissa undersökningar beträffande ett antal privata företag. Närmare redogörelse för dessa undersökningar lämnas i bilaga E. Av den- samma framgår, att det främmande kapitalet inom de privata elektricitets- och kraftverksföretagen åren 1942 och 1943 i genomsnitt uppgick till ungefär 52 procent av tillgångarnas värde samt att det främmande kapital, varå ränta utgått, utgjorde ungefär 38 procent av nämnda värde. För ett 40-tal trämasse- och andra skogsindustriföretag voro enligt vad de verkställda undersökningarna givit vid handen motsvarande procenttal 48 och 36 för 1942 samt 45 och 32 för 1943. Till jämförelse har utretts den skuld- sättning, varå gäldränta beräknats för statens vattenfallsverk. Det i räken- skaperna redovisade främmande kapitalet uppgick i detta fall, såsom av bi- laga E framgår, för nämnda år till mer än 90 procent av tillgångarnas värde. Det har synts de sakkunniga vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig
skuldsättning inom den enskilda förvärvsverksamheten å 40 till 50 procent av tillgångarnas värde och anpassa begränsningen av statens gäldränteavdrag efter en sådan nivå. Vid valet av den genomsnittliga räntefot för statens lån, efter vilken räntan å det enligt sådana grunder begränsade lånekapitalet i statens förvärvskällor skall beräknas för erhållande av det högsta medgivna ränteavdraget, hava de sakkunniga utgått från den effektiva medelräntefoten för den fonderade statsskulden under åren 1935—1944. Räknar man med medeltalet för dessa år, vilket är 3,80 procent, kommer man vid en begränsning av skuldsättningen till 40 procent av tillgångarna till en avdragsprocent å 1,52 och vid en begränsning till 50 procent av tillgångarna till en avdragsprocent å 1,90. Med räntefoten för 1944 å 3,47 procent, vilken är den lägsta för tioårs— perioden, och med en begränsning av skuldsättningen till 40 procent erhålles en avdragsprocent å 1,39. Med räntefoten för 1935 år 4,10 procent, vilken är den högsta under perioden, och 50 procents begränsning av skuldsättningen blir avdragsprocenten 2,10. Då av praktiska skäl endast avjämnade tal synts kunna komma i fråga, hava de sakkunniga varit hänvisade till att överväga procent- talen 1,5 och 2,0.
Verkningarna av de båda procenttal, som sålunda kommit i fråga, hava undersökts på det område, där den föreslagna maximeringen skulle få sin huvudsakliga betydelse, nämligen vattenfallsstyrelsens olika verksamhets— grenar. Det har därvid visat sig, att beträffande de av vattenfallsstyrelsen för- valtade fastigheterna endast obetydliga ändringar skulle inträda, medan för statens kraftverksrörelse en påtaglig Ökning av skatteunderlaget skulle upp- komma. Denna ökning har för taxeringsåren 1943 och 1944 beräknats till omkring 58 000 respektive 79 000 skattekronor vid en avdragsprocent å 1,5 och till omkring 34 000 respektive 53 000 skattekronor vid en avdragsprocent å 2,0. Ökningen är för båda åren mindre än den minskning av gäldränte— avdraget, som maximcringen skulle hava åstadkommit, beroende på att procentavdragen icke kunnat till f'ullo utnyttjas. Om i stället för den nu- varande garantibeskattningen hade funnits en fristående objektskatt ä fastig- het, skulle verkningarna av begränsningen givetvis hava varit större och ök- ningen av skatteunderlaget till fullo motsvarat gäldränteavdragets minskning.
De av statens vattenfallsverks taxeringar berörda kommunerna skulle genom en gäldräntebegränsning av angivet slag för taxeringsåren 1943 och 1944 hava erhållit tillskott till skatteunderlaget av varierande storlek. De mest framträdande ökningarna hava kunnat konstateras för kommuner i Älvsborgs län och några skattetyngda kommuner i Norrland. Ehuru i vissa fall icke obetydliga sänkningar av de kommunala utdebiteringarna hade åstadkommits, skulle verkningarna ej hava haft någon egentlig betydelse ur skatteutjämningssynpunkt.
Resultaten av de verkställda undersökningarna beträffande såväl de pri- vata företagens skuldsättning åren 1942 och 1943 som räntefoten för stats—
skulden synas mer hänvisa till en avdragsprocent å 1,5 än 2,0. Detta intryck förstärkes av statslåneräntans oavbrutna nedgång under senare tid och den framträdande tendensen att hålla denna ränta vid en låg nivå. Mot bakgrun— den av förhållandena under åren 1942 och 1943 förefaller det lägre procent- talet synnerligen väl ansluta sig till gäldränteavdragen inom det enskilda näringslivet.
Valet av procentsats måste emellertid i viss mån bliva avhängigt av den tid, för vilken densamma skall gälla. En sådan procentsats som den här ifråga— varande kan fastställas för ett år i sänder eller för en period av år eller ock intagas i skattelagarna för att gälla tills vidare. Huru man skall förfara i detta avseende, är beroende av huruvida några större förändringar kunna för- väntas i de förhållanden, vartill hänsyn tages vid procentsatsens bestäm- mande. Större förskjutningar beträffande den privata förvärvsverksamhetens gäldbundenhet torde, såvitt nu kan bedömas, knappast komma att inträda inom den närmaste framtiden. Med hänsyn till det rådande ekonomiska läget synas några mera betydande förändringar i den allmänna räntenivån icke heller vara att vänta. De sakkunniga hava därför icke ansett det behöva väcka några betänkligheter, om avdragsprocenten fastställes för en längre period framåt i tiden genom ett särskilt stadgande i kommunalskattelagen. Vid detta förhållande har det emellertid synts önskvärt att med avseende å avdrags— procentens storlek erhålla en viss marginal, som borgar för att staten icke heller kommer i en sämre ställning än de enskilda skattskyldiga. De sakkun- niga hava med hänsyn härtill stannat vid att föreslå en avdragsprocent av 2,0. Detta procenttal torde vara av den storlek att det icke ens vid en höjning av den nuvarande räntenivån med någon procent skulle framstå såsom an- märkningsvärt lågt. Det föreslagna procenttalet är avsett att gälla icke blott rörelse, på vilken förvärvskälla närmast tagits sikte vid talets bestämmande, utan även jordbruksfastighet och annan fastighet. Beträffande de båda sist- nämnda slagen av förvärvskällor torde en dylik begränsning av statens gäld- ränteavdrag vara av mycket liten betydelse. Procenttalet 2,0 synes emellertid vara tillräckligt högt även för de relativt få fall, då begränsningen skulle inverka på beskattningen av statens fastighetsinkomster.
Den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av statens gäldränteavdrag är anordnad såsom en maximering i förhållande till värdet av de i statens förvärvskällor nedlagda tillgångarna. Vid sådant förhållande är det nödvän- digt att taga ställning till vissa frågor rörande sättet för bestämmande av detta värde. Enligt de gällande föreskrifterna för supplementärregelns till- lämpning skall i fråga om skattskyldig, som haft ordnad bokföring, fördel- ning i regel ske i förhållande till det bokförda värdet av tillgångarna. Endast om tillgångar värdesatts orimligt lågt eller högt, kan deras värde under vissa förutsättningari stället beräknas till saluvärdet eller anskaffningsvärdet. När det är fråga om staten, är det enligt de sakkunnigas mening tillräckligt att an-
knyta maximeringen enbart till det bokförda värdet. Staten har en fullstän- dig och väl ordnad bokföring för sina förvärvskällor. De vid bokföringen av tillgångarna i statens förvärvsverksamhet tillämpade grunderna torde i all- mänhet icke skilja sig i någon väsentlig män från vad som gäller inom den enskilda förvärvsverksamheten. Det får även anses uteslutet, att staten skulle hålla sina bokförda värden på en otillbörligt hög nivå, t. ex. genom för små avskrivningar, för att därigenom kunna bättre utnyttja sina gäldränteavdrag vid den kommunala inkomstbeskattningen. De sakkunniga hava fördenskull ansett sig oförhindrade att föreslå en övre gräns för statens gäldränte— avdrag beträffande varje förvärvskälla vid det belopp, som utgör två procent av tillgångarnas bokförda värde. Då den föreslagna avdragsprocenten be— stämts med hänsyn till de bokförda värdena i privata företag, har det synts riktigt att jämväl tillämpa denna procent å det bokförda värdet för statens tillgångar.
Att vid taxeringarna fastställa de bokförda värdena å statens tillgångar torde icke erbjuda några svårigheter. Tillämpas den indirekta avskrivnings- metoden, bör för erhållande av tillgångarnas bokförda värde förnyelse- och liknande fonder avdragas från de bokförda anskaffningsvärden, till vilka tillgångarna upptagits.
& ,, .
us.»:
KAPITEL IV.
Den kommunala fastighetsbeskattningens omfattning beträffande statens samt kommuners och andra menigheters fastigheter.
Gällande ordning.
lnom riket belägna fastigheter äro med vissa undantag skattepliktiga till kommunal fastighetsskatt. De viktigaste undantagen utgöras av staten samt kommuner och andra menigheter tillhöriga fastigheter.
Staten åtnjuter skattefrihet för dels nationalparker och såsom naturminnes- märken fridlysta områden, dels allmänna platser och begravningsplatser, dels för försvarsändamål avsedda fastigheter, dels byggnader för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, dels post— och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader dels oclc vissa för allmän trafik upplåtna kommunikationsanstalter, nämligen kanal, järnväg, spårväg och annan farväg samt allmän farled och flottled, jämte därtill hörande för driftens omedelbara behov avsedda byggnader, an- läggningar och markområden. Är byggnad helt eller delvis undantagen från skatteplikt, gäller detsamma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.
Beträffande statens skattefrihet för de berörda slagen av fastigheter gälla dock vissa begränsningar. För försvarsändamål avsedda fastigheter äro fri— tagna från skatteplikt endast i den mån de utnyttjas för sådant ändamål. Är dylik fastighet att anse såsom en fristående industriell anläggning, föreligger skatteplikt för densamma. Därest sådan statens fastighet, som utnyttjas för allmän styrelse eller förvaltning eller därmed likställt ändamål, jämväl an- vändes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, är däremot svarande del av fastighetens värde underkastad skatteplikt. Detsamma gäller post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda fastigheter.
Beträffande staten tillhöriga fastigheter, där tjänstebostäder för statliga befattningshavare äro inrymda, gäller som allmän regel att de äro under- kastade skatteplikt. Vissa undantag härifrån finnas dock på olika områ- den. Kasernbyggnader och vaktstugor anses vara avsedda för försvarsända- mål även i den män i dem äro inrymda bostadslägenheter för andra än
manskap. Andra militära byggnader, som i huvudsak nyttjas lill tjänstebo— städer och uthyrningsbostäder, anses däremot ej vara avsedda för försvars- ändamål. Därest annan byggnad än kasernbyggnad eller vaktstuga i huvud— sak nyttjas för försvarsändamål men i densamma tillika är inrymd en mera betydande tjänstebostad, är byggnaden underkastad fastighetsskatt för så stor del av sitt värde, som kan anses skäligen belöpa på den till tjänstebostad nyttjade delen av fastigheten.
För att skattefrihet helt eller delvis skall åtnjutas för byggnader, avsedda för allmän styrelse eller förvaltning eller därmed likställt ändamål, kräves, att de skola i väsentlig utsträckning nyttjas för ändamål, som föranleder skatte- frihet. Byggnad, som i huvudsak tjänar bostadsändamål, är därför i sin helhet underkastad fastighetsskatt, även om i densamma finnes inrymd någon för- valtningslokal. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse som sådan oskiljaktig del av en anläggning att den frihet från fastighetsskatt, som åtnjutes för an- läggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Föreskriften om att för ovan— nämnda allmänna ändamål nyttjad fastighet skall, därest den jämväl an- vändes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, vara skattepliktig för däremot svarande del av fastighetens värde, avser närmast det fall att dylik fastighet delvis utarrenderas eller uthyres. Skatteplikt för viss del av fastighets värde inträder endast om den användning, som är av beskaffenhet att föranleda skatteplikt, ej är av alltför obetydlig omfattning. Den omständigheten, att i förvaltnings- fastighet är inrymd bostad om ett eller annat rum för någon till vederbörande förvaltning hörande befattningshavare, medför sålunda ej skatteplikt för någon del av fastigheten. Länsresidens äro frikallade från fastighetsskatt även i den mån de tjäna bostadsändamål.
För att till kommunikationsanstalt hörande byggnad eller annan anlägg— ning skall vara skattefri, erfordras, att den skall vara avsedd för driftens omedelbara behov, d. v. s. tjäna den löpande driften. Under denna bestäm- melse falla stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin, lokomotivstallar, banvaktstugor och andra vaktstugor, spårvagnshallar m. m. dyl. Däremot äro särskilda för stations- eller trafikpersonalen avsedda bostadshus, som ej äro att hänföra till vaktstugor, underkastade beskattning, vare sig de ligga» inom eller utom det för driften i anspråk tagna området.
Staten tillhöriga fastigheter av annat slag än de ovan omnämnda äro skatte- pliktiga. Detta gäller den stora grupp fastigheter, som utnyttjas i statenspri- vatekonomiska verksamhet. Till skattefria förvaltningsbyggnader räknas icke sådana byggnader som äro avsedda för statens affärsdrivande verk, t. ex. vattenfallsverken, domänverket och riksbanken.
Kommuner och andra menigheter äro liksom staten och enskilda frikallade från kommunal fastighetsskatt för områden, vilka äro fridlysta såsom natur- minnesmärken, samt för ovannämnda för allmän trafik upplåtna kommuni—
kationsanstalter med tillhörande byggnader, anläggningar och markområden. Kommunala samfälligheter tillhörande allmänna platser, så ock begravnings- platser, äro även undantagna från skatteplikt. Skattefrihet åtnjutes slutligen jämväl för kommuners och andra menigheters byggnader jämte tomtområden till dessa, därest byggnaderna användas för allmän styrelse eller förvaltning eller för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård. barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning. Även beträffande dessa bygg- nader med tomtområden gäller, att, därest de jämväl användas för indu- striellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtas åt annan till begagnande, skatteplikt föreligger för däremot svarande del av värdet. För att kommun eller annan menighet helt eller delvis skall åtnjuta skattefrihet för byggnad av ifrågavarande slag kräves, liksom beträffande staten, att byggnaden skall i väsentlig utsträckning nyttjas för ändamål, som för- anleder skattefrihet. En byggnad, som i huvudsak tjänar bostadsändamål, är därför i sin helhet underkastad fastighetsskatt, även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. Prästgård på landet är skattepliktig. Det- samma gäller enligt praxis beträffande bl. a. tjänstebostäder för provinsial- läkare, distriktssköterskor och barnmorskor. Kommun eller annan menighet tillhörande bostadsbyggnad kan dock, liksom statens byggnader av samma art, vara att anse såsom sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från fastighetsskatt, som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostads- byggnaden. En inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad är exempelvis att anse såsom en del av lasarettsanläggningen och är sålunda skattefri. I rättspraxis hava också skoldistriktens tjänstebostäder för folk— och små- skollärare undantagits från skatteplikt.
Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger ägaren av skattepliktig fastig- het. I ägarens ställe är dock innehavaren av fastighet i vissa fall skatt- skyldig. Detta gäller bl. a. innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord. Såsom innehavare av dylik fastighet skall anses den tjänst— innehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik boställsordning avsett löneboställe är sålunda vederbörande pastorat att anse såsom innehavare och beträffande prästgård vederbörande tjänstinnehavare.
Ägare av fastighet, för vilken frihet från kommunal fastighetsskatt åtnjutes, är även frikallad från skattskyldighet till kommunal inkomstskatt för in- komst av sådan fastighet genom dess begagnande för ändamål, som för- anleder frihet från fastighetsskatt. Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av fastighet likställas den som i egenskap av innehavare av fastigheten är skyldig att i ägarens ställe erlägga kommunal fastighetsskatt för densamma. Innehavaren skall sålunda påföras intäkterna av fastigheten och åtnjuta vederbörliga avdrag för densamma, däribland procentavdrag. Har tjänstinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet, för vilken han såsom
innehavare är skyldig att i ägarens ställe erlägga kommunal fastighetsskatt, skall intäkt, som tjänstinnehavaren åtnjutit från fastigheten, räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller av annan fastighet.
Den tidigare utvecklingen.
Enligt 1883 års bevillningsförordning skulle fastighetsbevillning ej erläg- gas av staten och ej heller av städer och andra menigheter för dem tillhöriga allmänna platser, tomter och byggnader. Skattebefrielsen för städer och andra menigheter var dock betingad av att vederbörande fastigheter icke lämnade ägaren någon inkomst. Bestämmelserna tolkades så att kommun, som ägde allmän plats, tomt eller byggnad inom annan kommuns område, skulle vara befriad från fastighetsbevillning för sådan fastighet.1 Innehavare av jordegendom eller annan fastighet, som blivit till boställe eller eljest på lön anslagen, skulle enligt förordningen erlägga fastighetsbevillning i stället för ägaren, såvida denne vore fri från dylik bevillning och hela fastig- heten upplåtits endast åt en person. Detta stadgande ansågs tillämpligt å bl. a. prästboställen, till vilka staten synes hava betraktats såsom ägare. Inkomstbevillning skulle av löntagare erläggas för förmån av fri bostad. såvida icke av denne utgjordes fastighetsbevillning därför.
Berörda bestämmelser i bevillningsförordningen, vilka voro normerande för den kommunala skatteplikten, gällde med mindre ändringar fram till år 1920.
Bevillningsutskottet vid 1897 års riksdag föreslog i sitt betänkande (nr 19) angående Kungl. Maj:ts förslag till ny bevillningsförordning en sådan in- skränkning i den kommuner och andra menigheter tillkommande friheten från fastighetsbevillning att denna frihet skulle gälla allenast för sådana allmänna platser, tomter och byggnader, vilka vore belägna inom veder— hörande kommuns eller menighets eget område. Gällande bestämmelser hade enligt upplysningar, som utskottet införskaffat, tolkats så att stad befriats från erläggande av bevillning för byggnader inom annan kommuns område, av vilka staden ej åtnjutit inkomst. Det förekomme emellertid ofta att så- dana byggnader utgjordes av industriella anläggningar, av vilka staden väl icke hämtade direkt inkomst men likväl droge fördel. Rättvis grund saknades enligt utskottets mening för att beträffande sådana anläggningar stadga befrielse från erläggande av skattebidrag till den kommun, inom vilken anläggning vore belägen.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag, och i 1897 års bevill- ningsförordning infördes den bestämmelsen att kommuner och andra me— nigheter skulle vara befriade från fastighetsbevillning för dem tillhöriga. inom deras eget område belägna allmänna platser, tomter och byggnader.
* Se D. Davidson, Kommentar till bevillningsförordningen, Uppsala 1889, sid. 58.
1897 års kommunalskattekommitté förordade i sitt år 1900 avgivna be- tänkande, att befrielse från skattskyldighet för fastighet skulle tillkomma dels kommuner beträffande dem tillhöriga, inom deras område belägna all- männa platser och tomter samt allmänna byggnader, dels landsting och städer utanför landsting beträffande dem tillhöriga sjukvårds- och undervis- ningsanstalter, dels ock härad eller tingslag beträffande tingshus och härads- häkten. För boställe skulle enligt kommitténs förslag skattskyldigheten åligga boställshavaren. Kommittén ansåg, att skattefriheten icke i något fall borde göras beroende av att fastigheten ej lämnade ägaren någon inkomst.
Eiserman och von Wolcker föreslogo i sitt år 1917 avgivna sakkunnig- betänkande med förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyl— dighet, att från kommunal f'astighetsbeskattning skulle bl. a. undantagas dels staten tillhörig annan fastighet utom den som nyttjades i industriellt eller därmed jämförligt företag, vilket icke innefattade kommunikationsverk- samhet eller avsåge försvarsändamål, dels kommun eller annan menighet till— hörig byggnad, som huvudsakligen användes för allmän förvaltning eller så- som tjänstebostad eller boställe eller såsom anstalt för rättsvård eller ordning och säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, dels ock kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser. Mark, som , utgjorde tomt till eller eljest nyttjades i samband med kommun eller annan i menighet tillhörig dylik byggnad, skulle även vara fri från skatt, dock endast så framt marken vore belägen inom det egna förvaltningsområdet.
De sakkunniga intogo i stort sett den ståndpunkten att all jordbruksfastig- het borde vara underkastad skatteplikt, medan annan fastighet, som vore avsedd att tjäna allmännyttiga ändamål, skulle frikallas från fastighetsskatt. För annan fastighet, vars huvuduppgift vore att tillföra ägaren inkomst, finge däremot skattefrihet ej åtnjutas. Huruvida statens, kommuners och andra menigheters fastigheter lämnade någon inkomst, borde dock enligt de sak- kunnigas mening icke vara avgörande för frågan om skattefrihet. Hänsyn borde i stället tagas till huruvida fastighet i huvudsak tjänade sådant publikt ändamål som skäligen påkallade skattefrihet.
De sakkunniga ansågo icke tillräcklig anledning föreligga att, där i något fall kommun eller annan menighet utanför eget förvaltningsområde ägde en anstalt av det slag, som förslaget frikallade från skatteplikt, påkalla skatte— plikt för annat än själva det markområde, som till anstalten nyttjades. Till sådan anstalt hörande byggnader skulle sålunda icke vara underkastade skatteplikt.
De sakkunniga höllo vidare före, att all den fasta egendom av annan fastig- hets natur, som i egenskap av boställe eller eljest anvisats innehavare av stats- tjänst eller därmed jämförlig tjänst såsom bostad, borde vara kommunalt skattefri, oavsett om bostadsförmånen tillkomme befattningshavare utöver den kontanta lönen eller i avräkning å denna. Detsamma syntes böra gälla
.. *wmxåt—v-m— * -
tjänstebostad för kommuns eller annan menighets i dess allmänna förvaltning anställd personal, även då sådan bostad uthyrdes i avräkning å lönen. Tjänste- bostadsbyggnader hade enligt de sakkunnigas mening alltid till ändamål att tjäna den statliga respektive kommunala förvaltningen. Prästgårdar på landet och prästboställen i städerna skulle jämlikt de föreslagna bestämmelserna vara skattefria. Publika jordbruksboställen och på lön anslagen jord borde däremot enligt de sakkunnigas mening vara underkastade skatteplikt och skattskyldigheten åligga innehavaren. Det för denna skattskyldighet gällande villkoret, att bostället skulle vara upplåtet åt endast en person, ansågo de sakkunniga icke böra bibehållas.
Landén föreslog i sitt år 1917 avgivna sakkunnigbetänkande om all- männa grunder för den kommunala skattereformen införandet av en kom- munal egendomsskatt å bl. a. fast egendom. Enligt förslaget skulle staten i stort sett vara skyldig att erlägga egendomsskatt endast för jordbruksfastighet, annan fastighet, som uthyrts för statens räkning eller använts för industriell verksamhet eller för kraftanlä" Ugning för tillhandahållande av elektrisk energi åt allmänheten, riksbankens fastigheter samt vissa till statens järnvägar hö— rande byggnader ävensom för mark till byggnad, som icke vore underkastad egendomsskatt. Den sakkunnige ansåg, att egendom, som tillhörde staten eller eljest användes för allmänna ändamål, i vissa fall beredde kommunen så stora fördelar att kommunens skattskyldiga borde åläggas ökade bördor för att lätta skattebördan för staten, d. v. 5. för samtliga skattskyldiga i riket. Å andra sidan kvarstode emellertid enligt den sakkunniges mening en prin- cipiell rätt för kommunen att beskatta sådan egendom. Med hänsyn härtill hade föreslagits skattefrihet för de byggnader, vilka staten icke använde på ett direkt inkomstbringande sätt, men icke för den till dessa byggnader hörande marken.
I förslaget upptogos icke några bestämmelser om frihet från egendomsskatt för kommuner och andra menigheter. Där stadgades endast, att kommun icke i något fall skulle påföras skatt till sig själv. Till följd härav skulle kommun alltid erlägga egendomsskatt för densamma tillhörig fastighet inom annan kommuns område. I betänkandet framhölls, att några bärande skäl ej kunde förebringas för att de skattskyldiga i en kommun, inom vars område en främmande kommun ägde en fastighet, skulle på grund av skattefrihet för sistnämnda kommun belastas med den skatt för fastigheten, som eljest finge bäras av den främmande kommunens skattskyldiga.
Beträffande skattskyldigheten för åt innehavare av allmän tjänst anslaget boställe eller på lön anslagen jord föreslog Landén i anknytning till bestäm- melserna i den gällande bevillningsförordningen, att egendomsskatt för sådan fastighet skulle utgöras av tjänstinnehavaren, såvida hela fastigheten vore upplåten åt endast en person.
Enligt 1920 års proposition med förslag till kommunalskattelag (nr 191)
rum;—"mr.. . -.-..
skulle fastighetsskatt i princip utgå för all fastighet i kommunen. Härifrån gjordes dock vissa undantag. Skattefrihet skulle bl. a. åtnjutas för statens för försvarsändamål avsedda och utnyttjade fastigheter, staten och kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser, samt statens och kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning eller kultur- och rättsvård, ordning eller säkerhet, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning. Därest byggnad av angivet slag jämväl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplätes till begagnande, skulle dock byggnaden vara under- kastad fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde. Då byggnad helt eller delvis vore undantagen från beskattning, skulle detsamma gälla beträffande till byggnaden hörande tomtområde.
Byggnad, som enbart eller i huvudsak tjänade bostadsändamål, t. ex. präst- gård på landet, undantogs däremot i propositionen ej från beskattning. Bo- stadsbyggnad skulle dock kunna vara att anse såsom sådan oskiljaktig del av en anläggning att den skattefrihet, som åtnjötes för anläggningen, även borde gälla bostadsbyggnaden. Skyldighet att i ägarens ställe erlägga fastig- hetsskatt skulle åligga innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord. Såsom innehavare av sådant boställe eller jord skulle anses den tjänst— innehavare eller annan, som författningsenligt ägde nyttja egendomen eller tillgodonjuta dess avkastning. Innehavarens inkomst i form av hyresfri bostad eller arrende eller hyra skulle enligt propositionens förslag om' kommunal inkomstskatt beskattas såsom inkomst av fast egendom.
I propositionen uttalade departementschefen, att fastighetsskatten vore en intressebeskattning, vilken hade sin grund i den större intressegemenskap med kommunen, som fast egendom ansetts hava, men att fall förekomme, där en fastighets intresse av kommunens verksamhet uppenbarligen vore utan all betydelse antingen i och för sig eller i jämförelse med de förmåner, som genom egendomen bereddes den bygd, där densamma vore belägen. När det gällde att avskilja dessa grupper av fast egendom, vore man i viss män i behov av yttre kännemärken och måste fördenskull på en del punkter låta avskil- jandet följa gränser, som måhända icke alltid betecknade någon så synner- ligen principiell åtskillnad. I alla de fall, där uttryckligt undantag ej ansåges böra ur angivna synpunkter göras, borde skatteplikt vara för handen.
Kammarrätten hade i sitt yttrande över Eisermans och von VVolckers be- tänkande föreslagit, att då kommun eller annan menighet tillhörig byggnad, för vilken skattefrihet åtnjötes, vore belägen utom det egna förvaltnings- området, även den till densamma hörande marken skulle vara undantagen från fastighetsbeskattning. Detta förslag upptogs i propositionen. Vidare hade kammarrätten förordat ett uttryckligt stadgande om att kommun tillhörig kyrkogård, som vore belägen inom annan kommuns område. vore att hänföra till allmän plats och sålunda skattefri. Med föranledande härav
intogs i propositionen en särskild bestämmelse om att begravningsplatser skulle vara undantagna från fastighetsskatt.
Beträffande publika boställen uttalade departementschefen, att innehavaren borde vara skattskyldig för dessa. Innehavaren syntes oftast vara den verkliga representanten för bostället, medan det i många fall ställde sig svårt eller rent av omöjligt att säga, vem som vore ägare. Detta gällde dock endast fastigheter av verklig boställsnatur. För en vanlig tjänstebostad borde ägaren vara skatt- skyldig. I likhet med Eiserman och von IVolcker ansåg departementschefen, att man ej borde upprätthålla det villkoret för innehavarens skattskyldighet att bostället skulle innehavas av allenast en person.
Riksdagen godkände icke det framlagda förslaget till kommunalskattelag men införde i den gällande bevillningsförordningen bestämmelser motsva- rande dem som i propositionen föreslagits beträffande skatteplikt för statens och kommunernas fastigheter samt angående beskattning av tjänstinnehava- res förmåner av boställe m. m. såsom inkomst av fastighet. Däremot upptog riksdagen icke propositionens förslag om ändrade bestämmelser angående skattskyldighet för innehavare av boställe och eljest på lön anslagen jord.
1921 års kommunalskattekommitté föreslog i sitt betänkande angående den kommunala beskattningen (SOU 1924: 53), att från den kommunala reparti- tionsbeskattningen skulle bl. a. undantagas statens för försvarsändamål avsedda fastigheter och staten, kommun eller annan menighet tillhöriga all- männa platser, så ock begravningsplatser, ävensom staten, landsting, kom- mun eller annan menighet tillhöriga byggnader, avsedda för allmän styrelse eller förvaltning, kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning. Där från skatteplikt undan- tagen byggnad eller byggnad å allmän plats eller annan dylik icke skatteplik- tig fastighet helt eller delvis anvisats till tjänstebostad för befattningshavare, anställd för vård av fastigheten eller eljest i den verksamhet, för vilken fastig- heten eller byggnaden vore avsedd, skulle också sådan byggnad eller del därav vara fri från skatt. I de fall från skatteplikt undantagen fastighet eller byggnad till någon del använts för industriell eller därmed jämförlig verksamhet, som ej avsåge försvarsändamål, eller mot vederlag upplåtits till begagnande för annat än de ovan särskilt angivna ändamålen, skulle dock fastighetsskatt utgöras för däremot svarande del av fastighetens eller byggnadens värde. Denna bestämmelse skulle dock icke vara tillämplig å byggnad, som delvis anvisats till tjänstebostad för vederbörande befattnings- havare, även om denne hade att för bostaden utgiva hyra eller annat vederlag. Då byggnad helt eller delvis vore undantagen från beskattning, skulle det- samma gälla beträffande det till byggnaden hörande tomtområdet.
Skyldighet att erlägga skatt för publikt jordbruksboställe eller på lön anslagen jord skulle enligt kommitténs förslag åligga innehavaren, varemot skatt för boställe, vilket vore av beskaffenhet att böra taxeras såsom annan
fastighet, skulle utgöras av ägaren, i den mån skatteplikt förelåge för sådant boställe. Såsom innehavare av jordbruksboställe eller på lön anslagen jord skulle anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt ägde nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Tjänstinnehavare, som innehaft jordbruksfastighet såsom löneförmån eller uppburit arrende för sådan fastighet eller åtnjutit annan förmån därav, skulle vid repartitions- . beskattningen av inkomst taxeras för dylik intäkt såsom för intäkt av fastig- . het. Tjänstinnehavares intäkt av annan fastighet, vilken innehades såsom å avlöningsförmån, skulle däremot räknas till intäkt av tjänst.
I kommitténs förslag till anvisningar framhölls bl. a., att exempelvis prästgård å landet, som ej vore att hänföra till jordbruksfastighet, försam- lingshus i stad, läkarbostad vid lasarett o. dyl. vore fria från skatt, i den mån de anvisats till tjänstebostad för vederbörande befattningshavare. Huruvida befattningshavaren utgåve ersättning för tjänstebostaden, vore härvid utan betydelse. Denna skattefrihet, som vore grundad på arten av vederbörande verksamhet, finge givetvis icke utsträckas till byggnad, som helt eller delvis vore anvisad till tjänstebostad för befattningshavare i annan verksamhet.
Till utveckling av sin ståndpunkt beträffande skatteplikten för tjänste- bostäder anförde kommittén följande (sid. 366):
»Det förekommer ej sällan, att i byggnad, som användes för ändamål, som i 1 mom.1 avses, och för vilken på sådan grund frihet från fastighetsskatt ansetts böra medgivas, inrymmes bostad för befattningshavare i den verksamhet, som där utövas. Ilnderstundom är ock i sammanhang med de egentliga för verksamheten avsedda byggnaderna anordnad särskild för sådan befattningshavare avsedd bostads- byggnad. I fråga om dylika bostadslägenheter saknas för närvarande enhetlig före— skrift (se anvisningarna till bevillningsförordningens 5 & andra stycket). Än äro de fria från fastighetsbevillning, än skola de därmed beläggas. Detta måste emellertid _ anses mindre tillfredsställande. Enligt kommitténs förmenande bör den skattefrihet. , som gäller för byggnader och utrymmen, vilka äro avsedda för i detta mom. om- förmäld verksamhet, gälla även beträffande bostadslägenhet för befattningshavare 4 i sådan verksamhet, och detta evad bostaden är fristående eller inrymd i ett för ' verksamheten i fråga avsett hus. Ett församlingshus i stad, där församlingens präster hava tjänstebostad, och den bostadslägenhet på landet, som upplåtes til! församlingens präst, böra alltså vara fria från fastighetsskatt lika väl som kyrkan. Kommittén har i förevarande paragraf infört en uttrycklig bestämmelse härom, och bör det, såsom ock i anvisningarna framhålles, vara utan betydelse, om tjänst- !. innehavaren har att för bostaden erlägga viss avgift, exempelvis genom avdrag å den nominella lönen, eller icke. Under nyssnämnda bestämmelse faller emellertid icke på lön anslagen eller eljest såsom avlöning till tjänstinnehavare anvisad jordbruks— fastighet.»
I 1927 års proposition med förslag till kommunalskattelag m.m. (nr 102) föreslogs, att från skatteplikt till "kommunal fastighetsskatt skulle bl. a. undantagas staten och kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna
1I 5 5 1 mom. av kommitténs förslag till kommunalskattelag äro uppräknade de staten, kommunen m. fl. tillhöriga fastigheter, för vilka skatt icke skall utgöras.
platser, så ock begravningsplatser, statens för försvarsändamål avsedda och utnyttjade fastigheter —— utom fristående industriella anläggningar —— samt statens eller kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning. Där dylik byggnad jämväl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes till begagnande för annat ändamål än de angivna, skulle dock byggnaden vara underkastad fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde. I de fall byggnad helt eller delvis vore undantagen från be— skattning, skulle detsamma gälla beträffande det till byggnaden hörande tomtområdet.
För att skattefrihet för byggnad helt eller delvis skulle åtnjutas, krävdes enligt de föreslagna anvisningarna till kommunalskattelagen, att byggnaden i väsentlig utsträckning nyttjades för ändamål, som föranledde skattefrihet. Sålunda skulle exempelvis en byggnad, som i huvudsak tjänade bostads— ändamål, i sin helhet vara underkastad fastighetsskatt, även om i densamma funnes inrymd någon förvaltningslokal. För prästgård på landet skulle så- lunda fastighetsskatt utgöras. Dock kunde bostadsbyggnad vara att anse som sådan oskiljaktig del av en anläggning att den frihet från fastighetsskatt, som åtnjötes för anläggningen, även borde gälla bostadsbyggnaden. En inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad vore exempelvis att anse såsom en del av lasarettsanläggningen.
Innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skulle enligt pro- positionen vara skyldig att erlägga fastighetsskatt för sådan fastighet i ägarens ställe. Såsom innehavare skulle anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt ägde nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Vid taxering till kommunal inkomstskatt skulle med ägare av fastighet lik- ställas skattskyldig innehavare av densamma. Där tjänstinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt att han varit skattskyldig för fastigheten, skulle intäkten därav räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller annan fastighet.
Departementschefen anslöt sig i propositionen helt till den princip, som finge anses ligga till grund för de då gällande bestämmelserna, nämligen att skatteplikt skulle vara regel och undantag medgivas endast i inskränkt om- fattning. I samband härmed framhöll departementschefen, att kommunal— skattekommittén väl i stort sett ställt sig på samma ståndpunkt men dock föreslagit vissa utvidgningar av skattefriheten. Mest betydelsefullt syntes i dylikt avseende vara förslaget om skattefrihet för tjänstebostäder. Enligt vad som framginge av avgivna yttranden skulle emellertid denna skattefrihet i vissa fall medföra betydande olägenheter för kommunerna. Departements- chefen fann därför ej skäl biträda detta ändringsförslag.
Vidkommande skattskyldigheten för löneboställe ansåg departementschefen
anledning ej finnas att, på sätt kommunalskattekommittén föreslagit, göra skillnad mellan boställe av jordbruksfastighets och av annan fastighets natur. Tjänstinnehavaren syntes i båda fallen böra vara skattskyldig och hans för- måner från dylik fastighet räknas såsom fastighetsintäkt.
I en motion vid 1927 års riksdag (II: 356) yrkades, att fastighetsskatt skulle utgöras för sådana begravningsplatser, vilka vore belägna utanför det terri— toriella området för den kommun eller församling, som ägde begravnings— platsen. I motionen hänvisades till det förhållandet att Stockholms stads norra begravningsplats upptoge ett stort, mycket värdefullt område av Solna kom- mun utan att någon skatt därför utgjordes till kommunen.
Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag (utlåtande nr 1) hade icke något att erinra mot de i propositionen föreslagna bestämmelserna om fastig- hetsbeskattningens omfattning samt skattskyldigheten för publika boställen och på lön anslagen jord. Beträffande den ovannämnda motionen hemställde utskottet, att densamma icke måtte föranleda någon åtgärd, vilket ock blev riksdagens beslut. I den av motionären upptagna frågan gjorde utskottet följande uttalande (sid. 53):
»Utskottet vill för sin del vitsorda, att det måste anses innebära ett missförhål— lande, när en större del av en kommuns område utgöres av skattefria fastigheter, men vill å andra sidan uttala, att hänvisningen till det berörda fallet icke synes utgöra tillräcklig motivering att frångå den enligt utskottets förmenande i och för sig rik- tiga principen, att begravningsplatser ej äro underkastade skatteplikt. Enligt motio- nens utformning skulle skatt träffa allenast sådana begravningsplatser, som äro be- lägna inom främmande kommuns territorium. Den omständigheten, att en kommun har anordningar av annat slag, exempelvis sjukvårdsinrättningar, för vilka skatte- frihet åtnjutes, belägna i en annan kommun, inverkar emellertid ej på frågan om dessas skattefrihet. Om vare sig en begravningsplats eller en sjukvårdsinrättning gjordes skattskyldig till den andra kommunen, skulle densamma komma att upp- föras i fastighetslängden för skattepliktiga fastigheter och bliva underkastad skatt till vägdistrikt, landsting m. 111. Ett dylikt resultat, som ej utan ett invecklat förfa- ringssätt kan förekommas, är icke tilltalande. Utskottet kan fördenskull icke till- styrka bifall till motionen i fråga. Det må erinras, att om på en begravningsplats skulle finnas byggnader, som ej användas för begravningsplatsens behov, dessa torde utgöra egna taxeringsenheter, varför skattefriheten ej avser även sådana byggnader.»
Sedan kommunalskattefrågan fallit vid 1927 års riksdag, framlades i 1928 års proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 213) förslag till bestämmelser angående här ovan berörda delar av fastighetsbeskattningen av i stort sett samma innehåll som i 1927 års proposition. Föreskriften i sist- nämnda proposition om att fastighet, som jämväl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes till begagnande för annat ändamål än de såsom skattefria angivna, skulle vara underkastad fastighetsskatt för motsvarande det av värdet, var dock i 1928 års proposition ändrad på sådant sätt att vid upplåtelse mot vederlag till annan än fastig— hetens ägare skatteplikt skulle föreligga, oavsett till vilket ändamål den upp—
låtna egendomen användes. Förslagen godkändes av riksdagen. varigenom de alltjämt gällande bestämmelserna på området tillkommo.
1927 års prästlöneregleringssakkunniga, vilka i sitt år 1929 avgivna betän— kande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning m. m. (SOU 1929: 39) behandlade frågan om förvaltning av prästgård, funno det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att pastoratet övertoge ansvaret för all skatt och annan allmän tunga, som utginge för prästgårds- fastigheten och som enligt då gällande ordning ålåge tjänstinnehavare.
1931 års präst!öneregleringssakkunniga föreslogo i sitt år 1931 avgivna be- tänkande med förslag till prästlönelag m. m. (SOU 1931: 25), att, där skyldig- het att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgård funnes. denna skyldig- het skulle överflyttas från prästen till pastoratet. De sakkunniga framhöllo, att detta vore en konsekvens av att prästen enligt deras förslag icke längre komme att vara boställshavare. För prästen skulle ändringen enligt de sakkunnigas mening i regel icke medföra någon ekonomisk förmån, då hans kommunala inkomstskatt torde komma att stiga med motsvarande belopp. De sakkunniga ifrågasatte även, huruvida icke, därest deras förslag antoges, prästgårdarna borde i skattehänseende jämställas med folkskollärarnas bostäder.
Vid framläggande av proposition till 1932 års riksdag med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m. (nr 187) intog föredragande departements- chefen den ståndpunkten att församlingsprästerna icke längre borde betraktas såsom boställshavare med avseende å de åt dem upplåtna prästgårdarna. I överensstämmelse härmed föreslogs i propositionen ett tillägg till bestäm- melserna i 13 5 2 mom. kommunalskattelagen av det innehåll att beträffande prästgård vederbörande pastorat skulle anses såsom innehavare och sålunda vara skattskyldigt för sådan fastighet. Det framhölls särskilt i propositionen, att denna ändring vore föranledd av de nya bestämmelserna i förslaget till ecklesiastik boställsordning, vilka innebure, att pastoraten såsom förvaltare av såväl prästgårdar som löneboställen skulle anses såsom innehavare av dessa eller, för att använda en äldre terminologi, såsom boställshavare.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag (ut- låtande nr 8) kunde icke biträda propositionens förslag om ändring av 13 & kommunalskattelagen utan föreslog en sådan lydelse av paragrafen att veder- börande tjänstinnehavare skulle anses såsom skattskyldig innehavare av prästgård. Utskottet föreslog vidare, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag, hur prästerna skulle befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgårdar, som upplåtes till dem. Utskottet gjorde i samband härmed följande uttalande i den före— liggande frågan (sid. 59 ff):
»För närvarande åligger det tjänstinnehavaren att gälda kommunal fastighetsskatt för prästgård. I propositionen föreslås, att skattskyldigheten skall överföras å pastoratet.
» Mam—.a” — _— _ —-4—1—_-—.M:A'r-—.=H=
I många fall inträffar det, att fastighetsskatten för prästgård är betydligt högre än den skatt, som skulle utgå, därest tjänstinnehavaren blott taxerades till kom- munal inkomstskatt för förmånen av fri bostad i prästgården. Detta beror därpå, att värdet av sistnämnda förmån i sådana fall icke uppgår till fem procent av taxe- ringsvärdet å prästgården. Nu angivna förhållande medför ofta en oskälig skatte- börda för tjänstinnehavaren. Utskottet anser det därför önskvärt, att tjänstinne— havaren befrias från skyldigheten att gälda fastighetsskatt. Ett ytterligare skäl för en sådan reform ligger däri, att tjänstinnehavaren enligt propositionen och utskottets förslag icke längre kommer att intaga ställning som boställshavare utan jämställas med andra befattningshavare, som åtnjuta fri bostad.
Vissa betänkligheter möta dock mot den i propositionen föreslagna åtgärden att ålägga pastoratet skattskyldighet för prästgård. En följd härav bleve nämligen, att prästen finge betala kommunal inkomstskatt för förmånen av prästgård (= fri bostad) och pastoratet fastighetsskatt för prästgården utan möjlighet att från någon taxerad inkomst göra avdrag i anledning av den erlagda fastighetsskatten. Den så- lunda uppkommande dubbelbeskattningen är visserligen icke betänklig i de fall, då pastoratet sammanfaller med en församling och en borgerlig kommun, men är olämplig, då pastoratet består av flera församlingar eller kommuner. I sådant fall skulle nämligen fastighetsskatten betalas av hela pastoratet men endast komma den kommun och församling till godo, där prästgården är belägen.
Utskottet har övervägt, huruvida icke nu antydda olägenhet skulle kunna undgås genom att prästgårdarna helt befriades från skyldigheten att deltaga i kommunal fastighetsskatt. Ehuru starka skäl tala för en sådan åtgärd, har utskottet dock icke velat framlägga förslag härom, särskilt som utredning om reform av kommunal- beskattningen för närvarande pågår. —— —— —»
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag och anhöll i skrivelse till Konungen den 11 juni 1932 (nr 361) om utredning av frågan angående prästerskapets befriande från skattskyldighet för prästgård. Genom nådig remiss den 18 april 1941 överlämnades nämnda skrivelse till kommunal- skatteberedningen med anmodan att inkomma med den av riksdagen begärda utredningen.
I en motion vid 1932 års riksdag (II: 123) hemställdes, att riksdagen måtte anhålla om skyndsam utredning angående lämpligheten av att fastighetsskatt skulle utgöras för sådana begravningsplatser, som vore belägna utanför det territoriella området för den ägande kommunen eller församlingen, samt om framläggande av förslag i ärendet för riksdagen. Motionärerna åberopade särskilt, att Stockholms stads norra begravningsplats vore belägen inom Solna socken och gjorde gällande, att begravningsplatsen årligen lämnade Stock— holms stad en betydande inkomst. Skattefriheten för detta område innebar enligt motionärernas mening ett gynnande av en stor, ekonomiskt bärkraftig kommun på en svagares bekostnad och överensstämde icke med rättvisa och billighet.
Bevillningsutskottet vid 1932 års riksdag (betänkande nr 21) framhöll, att det ur principiell synpunkt finge anses riktigt att begravningsplatser ej vore underkastade skatteplikt, och kunde ej finna, att denna ordning haft några menliga följder. Utskottet anförde härom följande:
»———Motionärerna hava emellertid förmenat, att denna skattefrihet missbru— kats, samt uppgivit, att i ett särskilt fall en stad skulle berett sig betydande överskott & en staden tillhörig, inom annan kommun belägen begravningsplats. Enligt vad ut— skottet inhämtat hava dock i åsyftade fall de verkliga överskotten betydligt under- stigit de av motionärerna uppgivna. Då vidare nämnda plats endast täcker en del av stadens behov av begravningsplatser samt staden årligen tillskjuter avsevärda be— lopp för dessa, är det uppenbart, att något förvärvssyfte icke förelegat, även om ifrågakomna begravningsplats hittills synes hava lämnat överskott. Vad motionä- rerna anfört bör därför enligt utskottets mening icke föranleda ändring av gällande bestämmelser i ämnet.»
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd, vilket ock blev riksdagens beslut.
I skrivelse den 8 september 1936 hemställde Solna sockens kommunal— nämnd hos kommunalSkatteberedningen, att beredningen måtte föreslå en sådan ändring av kommunalskattelagen att kommuners fastigheter inom andra kommuners områden och i varje fall anläggningar, som ådroge de senare kommunernas invånare kostnader och obehag, bleve hänförliga till skatte- pliktiga fastigheter. Kommunalnämnden hänvisade till det enligt dess mening orimliga förhållandet att Solna sockens invånare skulle bekosta vägar och avlopp för Stockholms stads inom socknen belägna norra begravningsplats utan att staden behövde deltaga i utgifter för sådana anläggningar genom erläggande av allmän kommunalskatt. Vidare framhöll kommunalnämnden, att Stockholms stad genom begravningsplatsens förläggande till Solna socken blivit i stånd att upplåta en motsvarande areal inom sitt eget område på sådant sätt att fastigheterna därstädes bleve skattepliktiga, varigenom staden indirekt beskattade fastigheter i Solna socken.
I proposition till 1936 års riksdag angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m. (nr 242) föreslogs, att biskops ställning såsom boställshavare med avseende å fastighet, som vore anslagen till biskoparnas avlönande, skulle upphöra samt att tjänstebostad skulle beredas biskop å för ändamålet anvisad publik fastighet (biskopsgård). Föredragande departe- mentschefen framhöll, att biskoparna allt fortfarande borde i princip —— i likhet med vad som gällde för både landshövdingar och ordinarie församlings- präster — förbehållas rätt till hyresfri bostad såsom en förmån utöver den kontanta lönen. Departementschefen fann därjämte givet, att den boställsrätt till själva bostadsfastigheten, varmed sådan förmån dittills för biskoparna varit förbunden, skulle definitivt avvecklas med det nya lönesystemet. Dä såsom en konsekvens av de föreslagna stadgandena biskoparna skulle bliva befriade från skattskyldighet för tjänstebostadsfastigheten, finge det antagas. att spörsmålet om biskopsgårdarnas undantagande från den kommunala fas— tighetsskatteplikten komme under övervägande i samband med den pågående revisionen av kommunalskattelagstiftningen. Det syntes departementschefen kunna förutsättas, att en lagändring i sådan riktning endast vore en tidsfråga.
am.—r.” :va—m
4 . _.w—y_-__.__._ 1,_._,_
Riksdagen godkände propositionens förslag om upphävande av biskoparnas ställning såsom boställshavare beträffande dem på lön anvisade fastigheter, och bestämmelser härom trädde i kraft den 1 maj 1937.
I en motion vid 1938 års riksdag (II: 266) hemställdes, att riksdagen måtte fatta beslut om att kommuner skulle vara underkastade » kommunal inkomst— skatt» för alla slag av fastighetsinnehav inom främmande kommuner. I motionen, som enligt vad av dess motivering framgick allenast avsåg frågan om skatteplikt till fastighetsskatt för kommuners fastigheter, framhölls, att skattefrihet för kommunala fastigheter, avseende såväl byggnader som mark nyttjad till parker, hade sin stora betydelse, då fastigheterna vore belägna inom andra kommuner än dem som ägde och nyttjade fastigheterna. För kommuner belägna i omedelbar närhet av städer eller stadsliknande sain- hällen med rikligt skatteunderlag kunde undantagsbestämmelserna i 5 & kommunalskattelagen enligt motionärens mening leda till mycket betänkliga förhållanden. En sådan kommun av samhällskaraktär kunde i grannkom- munerna förvärva fastigheter och dit förlägga kommunala institutioner, par- ker och dylikt. Genom sådana fastighetsförvärv reducerades emellertid skatte- underlaget i den kommun, som råkade ut för att få expansionen förlagd till sina områden. Då staten i stor utsträckning betalade skatt för sina fastigheter i kommunerna, vore det enligt motionärens uppfattning rimligt, att främ- mande kommuner hade samma skyldighet.
Bevillningsutskottet vid 1938 års riksdag (betänkande nr 6) hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, och hänvisade därvid till att det i motionen berörda spörsmålet enligt vad utskottet inhämtat komme att bliva föremål för närmare övervägande av kommunalskatteberedningen. Utskottet ansåg sig i frågans dåvarande läge icke böra taga ställning till den i motionen berörda principfrågan. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets hemställan.
Direktionen för Prästerskapets änke- och pupillkassa hemställde i skrivelse till kommunalskatteberedningen den 20 februari 1941, att beredningen måtte upptaga frågan om skattskyldighet för prästgård till behandling och avgiva förslag om sådan ändring av gällande bestämmelser att präst bleve befriad från utgörande av fastighetsskatt för prästgård.
I en motion vid 1941 års allmänna kyrkomöte (nr 27) hemställdes, att kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning om sådan ändring av kommunalskattelagen att prästgård och därmed jämförlig byggnad undan- toges från skatteplikt till fastighetsskatt. Till stöd härför åberopades i mo— tionen, att bestämmelserna i 5 g 1 mom. (1) kommunalskattelagen om undan- tagande från skatteplikt av statens och kommunens eller annan menighets byggnader för bl. a. religionsvård och undervisning hade tillämpats på sådant sätt att byggnader för såväl undervisningslokaler som lärarbostäder fritagits från skatteplikt. Det syntes emellertid motionären obestridligt, att
byggnader för prästgård eller predikantbostad vore att hänföra till byggnader för religionsvård i ingalunda mindre grad än byggnader för lärarbostad till byggnader för undervisning.
Kyrkomötets tillfälliga utskott (betänkande nr 5) tillstyrkte bifall till mo— tionen. Utskottet ställde sig avvisande till tanken på att pastoratet, vilket när— mast finge anses såsom ägare till prästgård, skulle erlägga fastighetsskatt. Detta syntes utskottet innebära en dubbelbeskattning, då å ena sidan tjänst- innehavaren direkt skulle skatta för bostadsförmånen såsom inkomst och å andra sidan pastoratet indirekt skulle beskattas för samma förmån genom fastighetsskatt. Beträffande den i motionen gjorda jämförelsen mellan be- skattningen av prästgård och av lärarbostad anförde utskottet följande:
».Som i motionen påpekats, äro byggnader för bland annat religionsvård och undervisning fritagna från fastighetsskatt. Då denna bestämmelse på undervisnings- väsendets område tillämpas ej blott å byggnader för undervisningslokaler utan också å byggnader för lärares tjänstebostäder, synas i analogi härmed på religionsvårdens område tjänstebostäderna för präster, d. v. s. prästgårdarna, och de frikyrkliga sain- fundens predikantbostäder böra undantagas från skatteplikt till fastighetsskatt. Att denna skatteplikt för sådana till religionsvården obestridligt hörande byggnader fort— farande finnes kvar, medan den är borttagen för motsvarande till undervisningen hörande byggnader, synes icke vara överensstämmande med rättvisa och likställighet. Utskottet anser sig särskilt böra framhålla, att, då skatteplikten för bostadsförmånen fortfarande består, ett överförande av prästgård till den s. k. skattefria längden varken innebär någon skattelindring för prästerskapet eller någon skatteminskning för det allmänna.»
Kyrkomötet anhöll i skrivelse den 18 november 1941 (nr 15) hos Kungl. Maj:t, att åtgärder måtte vidtagas för att få till stånd en sådan ändring i kommunalskattelagen att prästgård och därmed jämförlig byggnad undan- toges från skatteplikt till fastighetsskatt. Nämnda skrivelse överlämnades genom nådig remiss den 5 december 1941 till kommunalSkatteberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av beredningens uppdrag.
De sakkunnigas ståndpunkt och förslag.
Såsom den väsentliga grunden för den nuvarande skattefriheten för vissa staten tillhöriga fastigheter har anförts, att kommunernas utgifter för dessa fastigheter uppvägas av den särskilda nytta kommunerna hava av den i an- knytning till fastigheterna bedrivna statliga verksamheten. Denna nytta har ansetts bestå dels däri att den statliga verksamheten i och för sig är till speciell båtnad för vederbörande kommuns medlemmar och dels däri att den tillför kommunen ökat skatteunderlag, framför allt genom den i verksamheten anställda personalens löneinkomster men även genom ökad omsättning och rörelse inom kommunen. Liknande synpunkter torde hava föranlett lands-
tingens befrielse från primärkommunal fastighetsskatt beträffande deras fas- tigheter för hälso- och sjukvård m. m. Denna motivering för skattefrihet har dock endast tillämpats beträffande fastigheter, som utnyttjats i allmännyttiga syften, medan fastigheter, vilkas innehav huvudsakligen avsett att möjliggöra inkomstförvärv, underkastats skatteplikt. Till den verksamhet i anknytning till statens eller landstingens fastigheter, som är av allmänt intresse, hava kommunerna ansetts böra bidraga genom avstående av fastighetsskatten men ej till den som i likhet med driften vid privata företag är inriktad på inkomst- förvärv. Ett visst stöd för skattebefrielsen beträffande staten och landstingen torde också hava hämtats från ett sådant betraktelsesätt som att staten, landsting, kommuner och andra offentliga institutioner bilda en enhet, sam- hället, och att det då icke kan vara rationellt att låta olika delar av denna ekonomiska enhet beskatta varandra.
De förmåner, som kommunernas medlemmar åtnjuta genom statens eller landstingens verksamhet, skola emellertid i princip komma invånarna i samt— liga kommuner inom landet eller landstingsområdet tillgodo i lika grad. Så är givetvis icke alltid fallet, men utvecklingen synes gå i riktning mot en allt jämnare fördelning mellan landets olika delar av de fördelar den av staten och landstingen uppburna samhällsverksamheten erbjuder. Det kraf- tiga utbyggandet av denna verksamhet och kommunikationsväsendets snabba utveckling hava framför allt bidragit härtill. Invånarna i avsides belägna kommuner kunna tack vare bättre och billigare kommunikationer i allt större omfattning draga fördel av de allmänna anordningar, som finnas i andra mer centralt belägna kommuner. De kommuner, där staten eller landstingen tillhöriga fastigheter i särskilt stor utsträckning finnas, kunna därför numera icke i samma grad som tidigare sägas bliva bättre tillgodosedda genom statens eller landstingens verksamhet än övriga kommuner.
Det är icke heller givet, att den verksamhet, som bedrives å statens eller landstingets fastigheter, tillför kommunen ett större skatteunderlag än det som skulle tillkomma, om dessa fastigheter utgjorde underlag för privat verk- samhet. Det är möjligt att, om en fastighet icke förvärvats av staten, en bär- kraftig fabriksrörelse eller annan enskild verksamhet skulle hava uppstått å densamma och tillfört kommunen ett lika stort eller större inkomstskatte- underlag samt dessutom fastighetsskatteunderlag. Om exempelvis ett militärt övningsfält eller flygfält förlägges till en kommun, medför icke verksamheten såsom sådan någon direkt fördel för just den kommunens invånare, och i regel erhåller kommunen därigenom icke något nämnvärt tillskott i skatte- underlag. Kommunens skatteunderlag skulle sannolikt oftast vara större, om jordbruk eller annan privat verksamhet förekomme å de fastigheter, som ingå i övnings- eller flygfältet. Ur kommunens synpunkt torde ett privat företag i många fall medföra i stort sett samma fördelar som en statlig inrättning. Det har även i visst sammanhang gjorts gällande, att de fördelar, som komma
en kommun tillgodo genom statens till dess fastigheter i kommunen anknutna verksamhet, i intet avseende skulle skilja sig från dem av alldeles enahanda art, som skulle tillkomma kommunen, därest fastigheten och driften befunne sig i enskild ägo.1 Ungefär samma motivering som den för statens skattefrihet åberopade skulle i varje fall kunna anföras för att befria exempelvis en stor, bärkraftig industri eller ett lönande trafikföretag, som etablerar sig inom en kommun, från kommunal fastighetsskatt.
Även om man godtager den uppfattningen att staten i motsats till andra skattskyldiga skall åtnjuta särskild gottgörelse för att kommunerna genom den bedrivna verksamheten beredas vissa fördelar, måste man konstatera, att resultatet av statens nuvarande skattefrihet knappast kan bliva tillfreds- ställande. Därest det förhållandet att staten för allmänna ändamål disponerar en fastighet i en kommun icke indirekt genom anställdas inkomster o. dyl. föranleder en lika stor ökning av kommunens skatteunderlag som det skatte- underlag, vilket bortfaller på grund av statens skattefrihet för fastigheten, uttages ett visst skattebelopp hos kommunens medlemmar efter kommunal- skattens proportionella norm i stället för hos de skattskyldiga i hela landet efter den statliga beskattningens grunder. Förorsakar statens fastighetsinne- hav en större ökning av kommunens skatteunderlag, blir förhållandet det motsatta.- I förra fallet få kommunens medlemmar lämna ett särskilt bidrag i kommunalskattens form till den statliga verksamheten utöver vad som åligger dem i egenskap av statsmedlemmar. De kommunalt skattskyldiga kunna emellertid, särskilt på landsbygden, vara mer skattetyngda än de till staten skattskyldiga i allmänhet äro. Det är således icke utan betydelse ur beskattningssynpunkt, om de belopp, som motsvara kommunalskatt för statens fastigheter, belasta staten eller kommunen.
På grund av den varierande storleken av statens fastighetsinnehav inom kommunerna kunna verkningarna å kommunernas ekonomi av statens skatte- frihet bliva mycket olikartade. Det må i detta sammanhang framhållas, huru olika resultatet blir för en kommun, om staten för sin från skatteplikt fri- kallade verksamhet därstädes förhyr lokaler eller anskaffar egna fastigheter. I förra fallet erhåller kommunen icke blott fastighetsskatt utan även inkomst- skatt, i den mån nettointäkten av fastigheterna överstiger procentavdraget, men i det senare fallet utgår överhuvud taget icke någon skatt för fastig- heterna. Statens nuvarande skattefrihet vid den kommunala fastighetsbeskatt— ningen är därför i viss mån ägnad att åstadkomma ojämnheter i kommuner- nas tillgång på skatteunderlag. Olägenheter kunna särskilt uppstå i de fall denna skattefrihet föranleder väsentliga minskningar i mindre bärkraftiga kommuners skatteunderlag.
I fråga om juridiska personers ställning i skattesystemet har under senare
1 Se Eisermans och von XVolckers förslag till lag angående kommunal taxering och skatt- skyldighet m. m. (sid. 484) samt kammarrättens yttrande över förslaget.
tid framträtt en viss tendens att begränsa omfattningen av tidigare medgiven skattefrihet för dylika rättssubjekt med allmännyttiga syften. I 1936 års skattekommittés betänkande med förslag rörande beskattning av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer m. m. (SOU 1939: 47), vilket låg till grund för de år 1942 beslutade ändringarna i kommunalskattelagen beträffande juridiska personers skattskyldighet, underkändes ur principiell synpunkt den tidigare hävdade uppfattningen att en verksamhet, som främ- jade statsändamål, borde under vissa angivna förutsättningar vara berättigad till skattefrihet. Kommittén framhöll härvid, att icke ens stat och kommun vore principiellt befriade från skattskyldighet vid kommunalbeskattningen samt att skattebefrielsen till statsskatt givetvis berodde därpå att en stats- beskattning av stat och kommun vore meningslös.
De sakkunniga anse för sin del, att stor varsamhet bör iakttagas vid be- stännnande av gränserna för skattefrihet på kommunalbeskattningens om- råde. Varje frikallelse från kommunalskatt innebär, att de återstående skatt- skyldiga inom kommunen direkt få på sig överflyttad de frikallades andel i skattebördan. Samhällsverksamhetens starka utökning har gjort verkningarna av den nu gällande skattefriheten allt kännbarare, i det att statens, landsting— ens och kommunernas fastighetsinnehav blivit allt större och det kommunala skattetrycket samtidigt stigit. Även för framtiden kan en fortsatt utveckling i denna riktning förutses.
Ehuru de sakkunniga funnit statens nuvarande skattefrihet vid den kom- munala fastighetsbeskattningen kunna bliva föremål för invändningar ur principiell synpunkt och med hänsyn till sin omfattning giva anledning till en förnyad prövning, hava de sakkunniga icke ansett sig böra upptaga frågan om statens kommunala skattskyldighet för fastighet till behandling. Delta faller utom ramen för de sakkunnigas uppdrag och skulle även kräva en allmän omprövning av statens skattskyldighet till kommunal inkomstskatt, som det heller icke tillkommer de sakkunniga att verkställa. De sakkunniga lämna därför frågan om skatteplikt till kommunal fastighetsskatt för statens fastigheter åsido och inskränka sig till att överväga motsvarande spörsmål beträffande kommuners och andra menigheters fastigheter. Härvid bör emel— lertid viss hänsyn tagas till den för staten gällande ordningen och därmed sammanhängande förhållanden.
Den nuvarande skattefriheten för kommuners och andra primärkommunala menigheters fastigheter av publik natur härleder sig ur tankegångar liknande dem som ovan berörts med avseende å staten och landstingen. Det har så- lunda bl. a. framhävts, att kommunernas fastigheter i regel tjäna allmänna ändamål. Ett särskilt skäl för undantagande av primärkommuncrnas för all— männa ändamål utnyttjade fastigheter från skatteplikt har varit, att det framstått såsom meningslöst att kommunerna skulle erlägga skatt till sig själva. Ett dylikt resonemang utgår emellertid från att de kommunala sam- m
fälligheterna endast förvärva fastigheter inom sina egna områden. Är en kommuns fastighet belägen utanför dess område, äger det anförda skälet icke giltighet. Den främmande kommunen har i regel icke några särskilda fördelar av ett dylikt fastighetsinnehav, vilka kunna uppväga förlusten av kommunal— skatten för fastigheten. Att exempelvis en kommun placerar en arrestlokal eller en församling en begravningsplats inom en annan kommuns respektive församlings område, kan knappast vara till något nämnvärt gagn för den senare kommunen. Den berörda synpunkten borde å andra sidan leda till att en kommuns samtliga inom dess område belägna fastigheter befriades från fastighetsskatt till kommunen, icke endast de fastigheter som användas för allmänna ändamål. För alla dylika fastigheter skulle i så fall fastighets— skatt endast utgöras till landstinget. Av praktiska skäl har emellertid icke någon skillnad gjorts mellan skatteplikt till primärkommunen och till lands— tinget. Fastigheterna äro antingen skattepliktiga i båda dessa avseenden eller också helt skattefria.
Undantagandet av kommuners och andra menigheters fastigheter från kommunal skatteplikt är givetvis en fullt rationell anordning såtillvida att en kommun icke bör erlägga skatt till sig själv. Mot den nuvarande ordningen på detta område har emellertid, såsom av det föregående framgår, riktats den anmärkningen att skattefriheten även omfattar en kommuns fastigheter utan- för dess område. Det synes icke heller kunna bestridas, att detta förhållande kan giva upphov till betydande orättvisor. Den främmande kommunen har samma utgifter för sådana fastigheter, t. ex. beträffande väg- och gatuhållning samt avlopp, som för övriga fastigheter i kommunen utan att erhålla något skattebidrag för fastigheterna till dessa utgifter och som regel utan att hava något gagn av den å fastigheterna bedrivna verksamheten. Den kommun, som förlägger sitt skattefria fastighetsinnehav till annan kommun, kan å andra sidan lämna utrymme å en motsvarande del av sitt eget område för skattepliktig verksamhet och därigenom undgå att vidkännas den inskränk— ning i de kommunala beskattningsföremålen, som kommunens verksamhet av offentlig natur eljest skulle nödvändiggöra.
För att åstadkomma följdriktighet på här ifrågavarande område skulle erfordras genomgripande ändringar av gällande bestämmelser. Skatteplikt borde sålunda åläggas alla fastigheter tillhöriga kommuner eller andra nie- nigheter med det undantag att skatt ej skulle utgå till den menighet, som ägde fastigheten. De primärkommunala enheterna finge då utgöra fastighetsskatt till landstinget för sina fastigheter men icke fastighetsskatt till sig själva. Landstingens fastigheter skulle alltid vara underkastade fastighetsskatt till primärkommunerna men icke till landstingen själva. Även tingslagen borde strängt taget infogas i ett sådant system såsom ett led mellan primärkom- munerna och landstinget. Vissa fördelar ur materiell synpunkt skulle åtmins- tone teoretiskt sett härigenom vinnas. Införandet av skyldighet för primär-
kommunerna att erlägga fastighetsskatt till landstinget för deras nu från skatteplikt frikallade fastigheter skulle otvivelaktigt leda till en riktigare skattefördelning mellan de skattskyldiga i olika kommuner. En sådan ordning skulle emellertid vara förknippad med stora besvärligheter och göra författ- ningsföreskrifterna rörande fastighetsbeskattningen invecklade, särskilt med hänsyn till förekommande oregelbundenheter i den primärkommunala indel- ningen. De sakkunniga hava därför inskränkt sig till att undersöka möjlig— heterna att införa skatteplikt för kommuners och andra menigheters fastig- heter belägna utanför deras respektive områden.
Det är då till en början tänkbart att låta landstingen utgöra fastighetsskatt för sådana dem tillhöriga fastigheter som äro belägna utanför landstings— området, varigenom beskattningen i viss mån skulle bliva riktigare avvägd. Det är emellertid mycket ovanligt att landstingen äga fastigheter utanför sitt område. De sakkunniga hava därför icke ansett sig böra framlägga förslag av sådan innebörd. Det kan vidare ifrågasättas att införa skatteplikt för tingslags fastighet inom annat tingslag eller inom magistratsstad. Det gäller emellertid även här en mycket liten grupp fastigheter. Skulle skatteplikt i detta avseende införas och staten därefter enligt föreliggande förslag övertaga |ingshusbyggnadsskyldigheten, bleve ifrågavarande fastigheter på grund av de gällande bestämmelserna om statens skattskyldighet åter skattefria. De sakkunniga hava med hänsyn härtill icke funnit erforderligt eller lämpligt att föreslå ändringar i den nuvarande skattefriheten för tingslagens fastigheter.
Det kan slutligen ifrågasättas, huruvida icke primärkommunala samfällig- heter alltid böra vara underkastade beskattning beträffande sina fastigheter inom andra dylika samfälligheters områden. Då dessa samfälligheters fastig- hetsinnehav ej så sällan sträcker sig utanför de egna gränserna, hava de sakkunniga ansett åtgärder böra vidtagas för att uppnå en bättre avvägning mellan de olika samfälligheternas beskattningsintressen. De sakkunniga före- slå i detta syfte, att borgerliga primärkommuner, församlingar, skoldistrikt och fattigvårdssamhällen skola utgöra fastighetsskatt för alla sina fastigheter utanför det egna området, även för de fastigheter, som utnyttjas för allmän— nyttiga ändamål. Med hänsyn till det samband, som förefinnes mellan menig- heter, vilka helt eller delvis ingå i samma borgerliga kommun, skola dock dylika menigheter enligt de sakkunnigas förslag kunna besitta fastigheter inom varandras områden utan att skatteplikt för fastigheterna inträder. Några motsvarande bestämmelser beträffande skatteplikt för municipalsamhällens för allmänna ändamål disponerade fastigheter hava de sakkunniga icke funnit erforderliga. Dessa fastigheter ligga merendels inom samhällenas områden och äro för övrigt av mindre betydelse.
De sakkunnigas förslag innebär i princip även en viss inskränkning i skattefriheten för sådana kommunala bildningar som kommunalförbund och polisdistrikt. Dessa skola enligt förslaget vara befriade från skyldighet att
erlägga fastighetsskatt för sina för allmänna ändamål utnyttjade fastigheter endast för såvitt fastigheterna ligga inom vederbörande sammanslutnings område eller inom området för kommun, som sammanslutningen delvis om- fattar. Vad i kommunalskattelagen är stadgat beträffande kommuner och andra menigheter, som kunna ingå i dylika förbund, får även anses gälla beträffande själva förbunden, då dessa såsom självständiga rättssubjekt äga fastigheter. Det torde dock vara sällsynt att kommunalförbunds eller polis— distrikts fastigheter ligga utanför det egna området. Dylika fastigheter bliva därför i praktiken skattefria enligt förslaget liksom för närvarande. Kyrkliga samfälligheter, vilka alltid utgöra egna menigheter, skola beträffande sina fastigheter vara underkastade samma regler som församlingar.
Pastoraten torde endast kunna innehava sådana fastigheter, vilka enligt såväl den gällande ordningen som de sakkunnigas förslag skola vara under— kastade skatteplikt. De sakkunniga hava därför icke haft anledning att göra någon åtskillnad i beskattningshänseende mellan pastoratens fastigheter inom och utom deras områden.
Skulle i enlighet med de sakkunnigas förslag skatteplikt införas för kom- muners och andra menigheters för allmänna ändamål utnyttjade fastigheter utanför det egna kommunområdet, bleve även inkomsten av fastigheterna underkastad kommunal inkomstbeskattning. Frikallelsen från dylik beskatt- ning i 54 5 d) kommunalskattelagen gäller endast ägare av skattefri fastighet. Mot en beskattning av inkomsten från dessa fastigheter synes ur principiell synpunkt intet vara att invända, men det torde därvid endast i ett fåtal fall komma att efter procentavdrag återstå någon fastighetsinkomst att beskatta. En inkomstbeskattning i förevarande fall skulle nödvändiggöra deklarations— och taxeringsförfarande utan att någon nämnvärd beskattning komme till stånd. De sakkunniga hava därför funnit det vara ur praktiska synpunkter motiverat att icke låta Skattepliktens utsträckande tilt fastigheter av ifråga- varande slag föranleda skyldighet för ägaren att utgöra skatt för fastighets— inkomsten samt hava utformat sitt förslag i anslutning härtill. Om den gäl- lande garantibeskattningen ersattes med en fristående objektskatt å fastighet. skulle denna fråga givetvis komma i ett annat läge.
Den till de sakkunniga hänskjutna frågan om skattskyldighet för prästgård skall härefter upptagas till behandling. Med prästgård förstås enligt bestäm— melserna i ecklesiastik boställsordning boställe, som anvisats till bostad åt prästerlig befattningshavare i territoriellt pastorat. Prästgård anordnas efter beslut av Kungl. Maj:t och insynas därvid i föreskriven ordning. Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek och vara bebyggd med vissa s. k. laga hus ävensom vara försedd med trädgårdsanläggning, där hinder ej möter. Skola löneförmånerna vid den prästerliga tjänst, varmed prästgård är för- enad, frånträdas på grund av tjänstinnehavarens dödsfall, äga dödsbodel-
-_-,__ .a v
...... ..::—4 -..—e. A.
ägarna kvarsitta till den fardag för till— och avträdande av förhyrd lägenhet, som infaller näst efter tre månader från dödsfallet. Under vakans å tjänsten disponeras prästgården av pastoratet.
Prästgårdar finnas i de flesta såväl landsbygds- som stadspastorat. I de större städerna saknas dock ofta prästgårdar. De 5. k. boställsvåningar, som i vissa fall upplåtas åt prästerskapet i stadsförsamlingarna, äro icke av präst- gårds natur. Prästgårdarna uppgingo vid 1928 års allmänna fastighetstaxering till 1883 och hade ett sammanlagt taxeringsvärde av 32 320800 kronor.1 Uppgifter för en senare tidpunkt hava icke varit tillgängliga, men de anförda siffrorna torde giva en nöjaktig föreställning om vilka värden ifrågavarande publika fastigheter representera.
Att skattskyldigheten för prästgård ålagts tjänstinnehavaren, har, på sätt av redogörelsen för frågans tidigare behandling framgår, givit upphov till betydande olägenheter. Såsom 1932 års riksdags sammansatta andra lag- och jordbruksutskott framhållit, kan det inträffa att fastighetsskatten för prästgård är betydligt högre än den skatt, som skulle utgå, därest tjänst- innehavaren blott taxerades till kommunal inkomstskatt för förmånen av fri bostad i prästgården. Prästgårdarna äro i många fall avsevärt större än vad som erfordras för att tillgodose tjänstinnehavarens bostadsbehov. Vid t'astighetstaxeringen skall emellertid hänsyn icke tagas därtill, utan hela taxeringsenheten upptages till sitt värde efter ortens pris. Tjänstinnehava- ren drabbas då av skatt utöver vad han skulle hava att erlägga vid beskatt— ning av bostadsförmånen såsom inkomst. I likhet med utskottet hava de sakkunniga funnit detta vara otillfredsställande.
Då tjänstinnehavares dödsbodelägare kvarsitta å prästgård till fardag, äro de skyldiga att upplåta erforderligt utrymme å prästgården åt den som i egenskap av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma. Värdet av dödsbodelägarnas bostadsförmån motsvarar under sådana förhållanden icke alls den avkastning av prästgården, varå fastig- hetsskatten är grundad.
De prästerskapet tillkommande bostadsförmånerna sammanfalla icke alltid till sin varaktighet med kalenderåret, för vilket fastighetsskatten påföres och utgår. Ny innehavare tillträder enligt gällande bestämmelser oftast prästgård under året, vilket då kan ske den 1 april eller den 1 oktober men även förekommer vid annan tidpunkt. Om sålunda flera personer efter varandra äro innehavare av en prästgård under ett och samma kalenderår, uppstå oregelbundenheter i beskattningshänseende, enär en av dem påföres fastig- hetsskatt för hela året. Det framträder här ett tydligt behov av en smidigare skatteform än fastighetsskatten, och en sådan är inkomstskatten.
Den gällande ordningen beträffande prästgårds beskattning härrör från en epok, då församlingsprästerskapet såsom innehavare av jordbruksboställen
1Se SOU 1929:39 sid. 101.
hade en ställning, vilken i viss mån motsvarade ägarens. Sedan prästerskapets ställning såsom boställshavare helt avvecklats, kan den prästerlige tjänst— innehavaren med avseende å rättigheter och skyldigheter närmast jämföras med en hyresgäst, bortsett från de speciella förhållandena beträffande veder- laget för den upplåtna bostaden, och han bör då i beskattningshänseende icke behandlas såsom fastighetsägare utan såsom lägenhetsinnehavare.
Med hänsyn till de berörda olägenheterna föreslå de sakkunniga, att tjänst- innehavaren befrias från skyldighet att erlägga fastighetsskatt för prästgård. Genom en sådan åtgärd skulle församlingsprästerskapet likställas med andra befattningshavare i allmän tjänst, som innehava tjänstebostad.
Därest prästerskapet i enlighet med de sakkunnigas f'örslag skall befrias från skattskyldighet för prästgårdar, inställer sig den frågan, huruvida präst- gård överhuvud taget skall fritagas från skatteplikt eller skattskyldigheten överflyttas på någon annan än tjänstinnehavaren, närmast pastoratet såsom legal ställföreträdare och huvudman för prästgården. Enligt föreskrifterna i ecklesiastik boställsordning skola de skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligga fastighets ägare, beträffande prästgård fullgöras av pasto- ratet. För det förra alternativet, d. v. s. skattefrihet, uttalade sig sammansatta andra lag— och jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag. Såsom skäl mot att ålägga pastoraten skattskyldighet anförde utskottet, att dubbelbeskattning därigenom skulle komma att ske. De sakkunniga kunna emellertid icke finna. att en dubbelbeskattning skulle föreligga i så måtto att ett och samma be- skattningsföremål toges till beskattning två gånger, d. v. 5. hos två olika skatt— skyldiga. Ett moment i beskattningen skulle bliva att prästgårdens avkastning beskattades genom en kombinerad fastighets- och inkomstskatt i garanti- beskattningens form hos pastoratet, som tillgodogjort sig fastighetens avkast- ning genom att med densamma fullgöra viss betalningsskyldighet och sålunda minska sina kontanta utgifter. Ett annat moment vore att tjänstinnehavaren underkastades inkomstbeskattning för sin förmån av fri bostad, vilken ut- gjorde inkomst av tjänst för honom. Pastoratets förmån av prästgården synes motsvara vad som enligt gängse föreställningssätt räknas till inkomst. Om t. ex. en villaägare i viss utsträckning avlönar en sköterska eller annan per— sonlig tjänare genom att åt henne upplåta fri bostad i sin fastighet, blir han beskattad för den fastighetsinkomst, som sålunda härrör från bostaden, och den anställdas förmån av fri bostad blir föremål för inkomstbeskattning hos henne. Detta beskattningsresultat torde emellertid icke framstå såsom någon dubbelbeskattning. Då det anses naturligt, att pastoratets inkomst av ett ecklesiastikt löneboställe, vilken användes till den kontanta prästlönen, skall bliva föremål för kommunal beskattning, synes det ock endast vara i sin ord- ning, att även pastoratets inkomst av prästgård, vilken blott i annan form disponeras för församlingsprästens avlönande, underkastas beskattning. Då staten såsom löneförmån utan vederlag upplåter tjänstebostad av skattepliktig
natur åt en befattningshavare, blir denne beskattad för förmånen såsom in- komst av tjänst. Att staten enligt gällande bestämmelser samtidigt är skatt- skyldig till kommunal inkomstskatt för den uppskattade hyresavkastningen av bostaden och att den inkomst, som därav återstår efter omkostnadsavdrag och procentavdrag, blir föremål för kommunal beskattning, har icke uppfattats såsom en dubbelbeskattning.
Det torde också vara ostridigt att fastighetsinkomst i skattelagarnas mening uppkommer för fastighetsägaren genom tjänstinnehavarens nyttjande av en på lön upplåten tjänstebostad. Till intäkt av annan fastighet skall hänföras allt som av sådan fastighet kommit ägaren tillgodo, således även vad som vid upplåtelse av bostad åt annan räknas ägaren tillgodo i hans ekonomiska mellanhavanden med den andre. Med det inkomstbegrepp, varå vår skatte— lagstiftning bygger, blir allt nyttjande av bostad, vilket kan bokföringsmässigt redovisas såsom ingående i fastighets nettovinst, inkomst för fastighetsägaren. Det sagda gäller i princip även den förmån, som pastorat tillgodogör sig genom att upplåta prästgård åt tjänstinnehavare i stället för att utgiva hyres- ersättning till denne, men den särskilda bestämmelsen i 64 ä 1 mom. kom- munalskattelagen om att den, som i fråga om skyldighet att erlägga fastighets- skatt är att anse såsom innehavare av fastighet, skall vid taxering till kom— munal inkomstskatt likställas med ägaren torde hava den innebörden att tjänstinnehavaren i pastoratets ställe är skattskyldig till kommunal inkomst- skatt för den fastighetsinkomst, som uppstår genom prästgårds utnyttjande såsom bostad åt tjänstinnehavare. I den mån skattskyldig innehavare av prästgård ej finnes, bör däremot pastoratet vara underkastat kommunal inkomstbeskattning för inkomsten av sådan fastighet. Ett visst stöd för den här hävdade uppfattningen kan ock erhållas från ett rättsfall, där skatt- skyldighet för prästgård, tillhörande ett aktiebolag, ålagts icke innehavaren utan ägaren (se R. 1922 Fi. 80).
Inkomst av prästgård är icke heller genom något särskilt stadgande fritagen från kommunal inkomstbeskattning. Enligt föreskrift i 54 % d) kommunal- skattelagen äro ägarna av vissa staten, kommuner m. fl. tillhöriga fastigheter, vilka äro undantagna från skatteplikt till kommunal fastighetsskatt, frikal- lade från skattskyldighet för inkomst av sådana fastigheter genom deras begagnande för de allmänna ändamål, som föranlett befrielsen från fastighets- skatt. Prästgård är emellertid icke undantagen från skatteplikt, varför all inkomst, som härflyter av densamma såsom förvärvskälla, i princip bör föranleda skattskyldighet till kommunal inkomstskatt. Det torde icke heller kunna göras gällande, att fastighetsinkomsten av prästgård skulle vara skatte- fri, därför att den skulle kunna anses bliva av pastoratet disponerad för ett allmännyttigt ändamål, religionsvård (jfr R. 1942 Fi. 144). Genom före- skriften i 64 % 1 mom. kommunalskattelagen får skattskyldigheten för fastig- hetsinkomsten anses hava överflyttats från pastoratet såsom fastighetsägare
till tjänstinnehavaren. Denne är skattskyldig för fastighetsinkomsten i pasto— ratets ställe men behöver i gengäld icke utgöra skatt för den tjänsteinkomst han åtnjuter genom att vederlagsfritt disponera prästgård. Sistnämnda för- män kan därför tekniskt sett sägas bliva obeskattad.
Enligt den uppfattning, som ovan utvecklats, utgör med nuvarande ordning avkastningen av prästgård, då denna ej disponeras av tjänstinnehavare, till kommunal inkomstskatt skattepliktig intäkt för pastoratet, och detsamma skulle alltid bliva förhållandet, om skattskyldigheten för prästgård enligt de sakkunnigas förslag överflyttades från tjänstinnehavaren till pastoratet. Skulle däremot prästgård fritagas från skatteplikt till kommunal fastighetsskatt, bleve även inkomsten av sådan fastighet skattefri.
Inkomsten av fastigheter. som utnyttjas för offentliga ändamål, har vid utformningen av vårt skattesystem icke ansetts a priori vara skattefri. Ett uttryckligt undantagande av sådan inkomst från kommunal inkomstbeskatt— ning har ansetts erforderligt. Skatteplikt har eljest ansetts i princip föreligga för densamma. Sålunda frikallades genom en särskild bestämmelse i 1920 års kommunalskatteproposition, vilken motsvarade det nuvarande stadgandet i 54 & d) kommunalskattelagen, landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap från kommunal inkomstskatt för sådan in- komst av fast egendom, som bestode i förmånen att för förvaltning även- som för kultur— eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård. sundhets- vård, religionsvård eller undervisning nyttja egen fastighet. Till de för reli— gionsvård utnyttjade fastigheterna hänförde propositionen, såsom i det före- gående omnämnts, icke prästgård. Den nuvarande bestämmelsen är, såvitt av förarbeten och övriga motiv framgår, av samma innebörd som det i 1920 års proposition föreslagna stadgandet.
Av vad ovan anförts torde framgå, att med hänsyn till gällande beskatt- ningsprinciper hinder ej möter att överflytta skattskyldigheten för prästgård å pastoraten, under alla förhållanden icke ur den synpunkten att någon prin- cipiellt oriktig dubbelbeskattning skulle införas. Däremot synes ett fritagande av prästgårdarna från fastighetsskatt innebära ett betydelsefullt avsteg från en grundläggande regel på den kommunala fastighetsbeskattningens område. Vid gränsdragningen mellan statens, kommuners och andra menigheters skattefria och skattepliktiga fastigheter har följts den huvudprincipen att tjänstebostäder skola vara underkastade fastighetsskatt, varav även följer, att fastighetsägaren blir skattskyldig till kommunal inkomstskatt för den inkomst han åtnjuter av dylika bostäder. Tillhandahållandet av bostäder har vid skattelagstiftningens utformning icke betraktats såsom en samhällsuppgift utan såsom en privat förvärvsverksamhet, vilken i princip bör vara under- kastad kommunal beskattning. Det enda undantaget härifrån är att byggnad, inrymmande tjänstebostäder, i vissa fall skall anses såsom sådan oskiljaktig del av en anläggning att den frihet från beskattning, som åtnjutes för anlägg-
ningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Prästgård kan emellertid uppen- barligen icke anses falla under denna undantagsregel. Skattebefrielse för prästgårdarnas vidkommande skulle sålunda innebära ett åsidosättande av den gällande principen för tjänstebostäders beskattning beträffande en mycket betydelsefull grupp bostadsfastigheter.
Den nuvarande ordningen kan knappast anses stå i god överensstämmelse med den för tjänstebostäder i allmänhet gällande huvudregeln att sådana bostäder skola vara underkastade kommunal beskattning. Denna ordning synes nämligen i realiteten innebära, att prästen skattar för sin tjänsteinkomst av fri bostad i garantibeskattningens form och att någon skatt för själva fastigheten eller fastighetsinkomsten ej utgår. Förhållandet har emellertid sin förklaring däri att tjänstinnehavarens skattskyldighet för prästgård är en kvarleva från äldre tider, då kommunal beskattning av de offentliga rätts- subjekten för dem tillhöriga fastigheter icke förekom.
Prästgårdarnas undantagande från kommunal fastighets- och inkomst- beskattning föranleder en fördelning mellan de skattskyldiga av skatten till kommun och till landsting, vilken ur strängt teoretisk synpunkt måste be- tecknas såsom oriktig. Består ett pastorat av flera församlingar eller kom- muner, bör rätteligen den församling eller kommun, där prästgård är belägen, äga beskatta sådan fastighet, på samma sätt som de övriga församlingarna ! eller kommunerna få taga till beskattning inom deras områden förefintliga bostadsfastigheter. I annat fall överskjutes en viss skattebörda från pastoratets skattskyldiga till de skattskyldiga i den kommun eller församling, som har prästgården inom sina gränser. På liknande sätt överflyttas till landstingets skatteunderlag uttaxeringsbelopp, motsvarande ]andstingsskatten för präst— gårdar, oaktat bekostandet av prästgårdar är en primärkommunal uppgift. Berörda förskjutningar i skattebördorna äro dock givetvis ofta mycket obe- tydliga. Saken kan därför måhända anses sakna nämnvärd praktisk betydelse men bör icke helt förbises i förevarande sammanhang.
De sakkunniga hava för sin del funnit övervägande skäl tala för att den kommunala skatteplikten för prästgård bibehålles. Skulle densamma av- ” skaffas, bleve det nödvändigt att jämväl taga ställning till frågan, huruvida l” andra grupper av tjänstebostäder under sådana förhållanden borde vara * underkastade kommunal beskattning. Det torde därvid knappast kunna underlåtas att genomföra betydande utvidgningar av skattefriheten med avseende å såväl staten som kommuner och andra menigheter tillhöriga tjänstebostäder. Det synes icke vara försvarligt att giva prästgårdarna, som finnas över hela landsbygden och i ett stort antal stadspastorat samt repre- sentera ett betydande värde, en undantagsställning i detta avseende. En generell utvidgning av skattefriheten för de offentliga rättssubjektens fas- tigheter är emellertid ägnad att väcka starka betänkligheter, bl. a. med hänsyn till ovan berörda förhållanden beträffande statens fastighetsinnehav
,,, .-- v.m—
. ,_._.__V..
och skattefrihet. Vid ett bibehållande av skatteplikten för prästgårdar synas, därest tjänstinnehavaren skall befrias från skattskyldighet, delade meningar icke kunna råda därom att skattskyldigheten bör åläggas pastoraten, vilka intaga en ägares ställning beträffande prästgård. I enlighet härmed framlägga de sakkunniga förslag om att vederbörande pastorat skall såsom innehavare av prästgård vara skyldigt att erlägga kommunal fastighetsskatt för den— samma samt skattskyldigt till kommunal inkomstskatt för inkomsten därav. Med den sålunda föreslagna ordningen kommer pastoratet i åtnjutande av procentavdrag från den nettointäkt, som återstår av prästgårdens hyres- avkastning, sedan därifrån avgått beloppet av omkostnader, räntor, värde- minskning m. 111. Med hänsyn till de merendels rätt betydande utgifterna för underhåll och räntor torde det icke så ofta kunna inträffa, att kommunal inkomstskatt utgår för prästgård. Uppkommer å andra sidan vid inkomst- beräkningen verkligt underskott å prästgård såsom förvärvskälla, d. v. s. bortsett från att procentavdraget ej kan utnyttjas, får sådant underskott på vanligt sätt avdragas från inkomst av pastoratets övriga förvärvskällor.
Frågan om beskattning av biskopsgård lämnades vid behandlingen av biskopslönefrågan å 1936 års riksdag olöst under hänvisning till den pågående revisionen av kommunalskattelagstiftningen. De sakkunniga hava därför funnit påkallat att taga denna fråga under omprövning.
Enligt de alltsedan år 1937 gällande bestämmelserna om förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheterna förstås med biskopsgård sådan för biskoparnas avlönande anslagen fastighet eller del av dylik fastig- het, som anvisats till tjänstebostad åt biskop. Där särskilt utrymme kan beredas domkapitlet eller domkyrkan å samma fastighet, må efter Kungl. Maj:ts bestämmande sådant utrymme anses tillhöra biskopsgård.
Före den omläggning av lönesystemet för biskoparna, som trädde i kraft den 1 maj 1937, var biskop i enlighet med kommunalskattelagens bestäm- melser att anse såsom skattskyldig innehavare av den eller de fastigheter av boställsnatur, varå fri bostad upplåtits åt honom. Flertalet biskopar hade sålunda att erlägga fastighetsskatt för biskopsgård i stad eller biskopssäte på landet. I de fall tjänstebostadsfastigheten icke hade karaktär av boställe, d. v. s. ej var anslagen till biskoparnas avlönande, t. ex. i Göteborg och Luleå. voro biskoparna f'ritagna från kommunal fastighetsskatt men fingo utgöra kommunal inkomstskatt för bostadsförmånen. I och med det nya löne— systemets ikraftträdande upphävdes biskoparnas ställning såsom boställs- havare, varav följde, att de icke längre kunde anses vara skattskyldiga inne- havare av åt dem upplåtna bostadsfastigheter. På grund härav hava bisko- parna efter hand vid taxeringarna befriats från skattskyldighet för dylika fastigheter. I enstaka fall förekommer dock alltjämt, att biskop uppföres såsom skattskyldig, men utskylderna erläggas då av kyrkofonden. I biskopar-
? i ; l i : i &
nas ställe har i regel såsom skattskyldig uppförts vederbörande stiftsnämnd, d. v. s. i realiteten kyrkofonden, i några fall kyrkofonden direkt eller biskops— löneregleringsfonden.
Biskopen i Visby stift åtnjuter tjänstebostad såsom kyrkoherde i Visby prebendepastorat och disponerar sålunda prästgård i stället för biskopsgård. Denne befattningshavare har därför såväl före som efter ikraftträdandet av det gällande lönesystemet för biskoparna varit skyldig att erlägga fastighets- skatt för den tjänstebostad, som varit upplåten åt honom. I Stockholms stift, där biskopen åtnjuter hyresersättning, finnes icke biskopsgård.
Frågan om biskopsgårdarnas beskattning har ett nära samband med spörs— målet om församlingsprästernas skattskyldighet för prästgård. Biskopsgårdar och prästgårdar intaga samma ställning inom det prästerliga lönesystemet, och de synpunkter, som ovan anförts beträffande prästgårdarna, gälla i stort sett även de publika fastigheter, som anvisas till tjänstebostad åt biskop. Härvid bör även beaktas det anmärkta förhållandet att en av biskoparna åtnjuter tjänstebostad såsom kyrkoherde. Att hava olika beskattningsregler för prästgårdar och biskopsgårdar synes därför knappast böra komma i fråga. Det förefaller vara en egendomlig ordning, att biskopen i Visby stift nu ensam bland biskoparna skall utgöra fastighetsskatt för sin tjänstebostad av den anledningen att han anvisats densamma i egenskap av kyrkoherde.
Samma skäl som de, vilka kunna anföras för bibehållande av skatteplikt för prästgård, tala för att biskopsgård skall vara underkastad kommunal fastighetsbeskattning. Såsom ett särskilt argument för biskopsgårdarnas fri- kallande från skatteplikt har åberopats, att länsresidensen enligt bestäm- melserna i punkt 3 av anvisningarna till 5 % kommunalskattelagen äro undan- tagna från kommunal fastighetsbeskattning även i den mån de tjäna bostads— ändamål. Vid införandet av denna skattefrihet synes emellertid hava förut- satts, att landshövdingarnas till länsresidens förlagda tjänstebostäder normalt skulle utgöra blott en del av en i huvudsak för förvaltningsändamål utnyttjad byggnad. Beträffande biskopsgårdarna är förhållandet ett annat. Enligt gäl- lande föreskrifter angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheterna må endast, där Kungl. Maj:t i förekommande fall finner så utan olägenhet kunna ske, särskilt utrymme beredas domkapitel eller domkyrka å fastighet, till vilken tjänstebostad för biskop skall vara förlagd. Biskopsgård skall sålunda alltid i huvudsak tjäna bostadsändamål, varför den där inrymda biskopsbostaden knappast kan komma att utgöra en mindre del av en i övrigt skattefri förvaltningsbyggnad och såsom sådan jämväl omfattas av skattefriheten. Visserligen förhåller det sig för när- varande så att ett flertal länsresidens uteslutande användas för bostads- ändamål, men vid de gällande bestämmelsernas tillkomst torde man icke hava tagit sikte på sådana fall. Oavsett huruvida den nuvarande skatte- friheten för länsresidens kan anses stå i god överensstämmelse med de att-
männa principerna för tjänstebostäders beskattning, vilken fråga de sak— kunniga icke kunnat upptaga till närmare behandling, kan för övrigt den gällande ordningen beträffande länsresidensen icke tillmätas någon avgörande betydelse vid ett ställningstagande beträffande biskopsgårdarnas beskattning.
I överensstämmelse med den ståndpunkt, som de sakkunniga intagit be- träffande prästgårdarnas beskattning, föreslå de sakkunniga, att jämväl biskopsgård skall vara underkastad skatteplikt. Vid detta förhållande upp- kommer spörsmålet om vem skattskyldigheten för sådan fastighet skall åvila. Då biskoparna icke längre äro boställshavare beträffande åt dem upplåtna bostadsfastigheter, kan skattskyldighet för dessa icke anses åligga dem. Äro biskopsgårdarna, vilka nu icke längre kunna vara av boställsnatur. att hän— föra till fastigheter, som äro å lön anslagen jord, skall skattskyldigheten enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen åligga innehavaren. Enär biskops— gård jämlikt nu gällande föreskrifter skall förläggas till publik fastighet, som är anslagen till biskoparnas avlönande, får biskopsgård enligt de sakkunnigas förmenande anses vara »på lön anslagen jord» i kommunalskattelagens me- ning. Detta uttryck synes liksom »publikt boställe» vara tillämpligt på både jordbruksfastighet och annan fastighet och omfatta såväl av allmän tjänst- innehavare disponerad fastighet som fastighet, vars avkastning är avsedd att användas för avlönande av sådan tjänstinnehavare.
Såsom innehavare av biskopsgård, vilken skattskyldigheten skall åvila, sy- nes kyrkofonden under nuvarande förhållanden vara att anse. Kyrkofonden har genom de år 1936 antagna, ändrade bestämmelserna om biskoparnas avlö- nande blivit det centrala organet på detta område med dispositionsrätt över samtliga avlöningstillgångar och har ålagts att svara för utskylder och avgifter för de till tjänstebostäder åt biskoparna anvisade publika fastigheterna. För att undanröja varje tvekan om att kyrkofonden skall anses såsom innehavare av biskopsgård föreslå de sakkunniga ett särskilt stadgande om kyrkofondens ställning i detta hänseende. Att med tillämpning av den gällande huvudregeln för fastighetsskattens utgörande låta ägaren vara skattskyldig för dylik fastig- het skulle kunna vålla åtskilliga besvärligheter, då äganderättsförhållandena icke alltid äro fullt utredda. Den föreslagna skattskyldigheten för kyrkofon- den lägger givetvis icke hinder i vägen för fonden att hos domkapitel och domkyrka uttaga viss ersättning för erlagd skatt, därest författningsenlig skyldighet föreligger för dessa att deltaga i kostnad för biskopsgård. Kyrko— fonden blir endast gentemot kommun och landsting i första hand ansvarig för utskyldernas vederbörliga utgörande.
Ett ställningstagande i beskattningshänseende beträffande biskopshemma- nen synes även vara erforderligt i anslutning till de år 1936 beslutade änd— ringarna i ordningen för biskoparnas avlönande. Med biskopshemman förstås dels för biskoparnas avlönande anslagen fastighet, varå biskopsgård ej skall vara förlagd, och dels fastighet, som är anslagen för nämnda ändamål och
varå biskopsgård skall vara förlagd, till den del fastigheten ej ingår i biskops- gården. Då biskopshemman otvivelaktigt är att hänföra till å lön anslagen jord, skall enligt gällande bestämmelser innehavaren därav vara skattskyldig. Det synes av skäl, som ovan anförts angående biskopsgård, vara lämpligt att kyrkofonden förklaras vara innehavare av sådant hemman. De sakkunniga föreslå därför ett uttryckligt stadgande om kyrkofondens skattskyldighet för biskopshemman, vilket torde vara ägnat att bringa klarhet i förhållandena på detta område. Oavsett vilken lösning frågan om biskopsgårdarnas beskatt- ning erhåller, finnes skäl för att införa ett sådant stadgande. Det kan nämligen icke råda någon tvekan om att biskopshemmanen böra vara underkastade skatteplikt i likhet med de ecklesiastika löneboställena.
Förutom prästgårdarna finnes i kommunerna en större grupp bostäder för befattningshavare i allmän tjänst, nämligen tjänstebostäder för folk- och små- skollärare. Dessa bostäder synas ur beskattningssynpunkt böra behandlas i sammanhang med prästgårdarna.
I folkskolans avlöningsreglemente (SFS 1942:619) är stadgat, att lärare, därest åt honom anvisats tjänstebostad av tjänlig beskaffenhet, är skyldig att mottaga densamma. För tjänstebostad jämte bränsle skall lärare lämna er- sättning, genom avdrag å avlöningen eller genom kontant inbetalning, med fastställt belopp, varierande efter bostadens storlek och för olika dyrortsgrup— per. Enligt boställsordning för lärare vid folk- och småskolor (SFS 1937: 998) skall tjänstebostad vara förlagd till särskilt hus i skolans närhet, där ej särskilda omständigheter annat föranleda. Såsom ett villkor för erhållande av statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor gäller, att skol- distrikt skall tillhandahålla tjänstebostad åt lärare i de fall, då bostadsför- hållandena på orten icke möjliggöra för läraren att i skolans närhet hyra annan tjänlig bostad än sådan som tidigare varit upplåten såsom tjänste- bostad (SFS 1941: 463).
Enligt huvudregeln i punkt 5 av anvisningarna till 5 % kommunalskatte- lagen beträffande omfattningen av publika fastigheters skatteplikt kräves för att skattefrihet helt eller delvis skall åtnjutas för byggnad, att denna i väsent- lig utsträckning nyttjas för ändamål, som föranleder skattefrihet. I anslut- ning härtill framhålles i anvisningarna, att byggnad, som i huvudsak tjä— nar bostadsändamål, är i sin helhet underkastad fastighetsskatt, även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. Dock kan bostadsbygg- nad vara att anse som sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från fastighetsskatt, som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostads- byggnaden. Därest huvudregeln tillämpades på folk- och småskollärarnas tjänstebostäder, skulle byggnad, däri enbart eller i huvudsak sådana tjänste— bostäder vore inrymda, bliva skattepliktig. I rättspraxis har emellertid utveck- lingen gått i den riktningen att byggnader, inrymmande bostäder av ifråga—
varande slag, icke under—kastats skatteplikt (se R. 1932 ref. 45, 1933 Fi. 791 och 1940 ref. 59 samt Fi. 858 och 859). Även i det fall en byggnad, som endast innehållit lärarbostäder, varit belägen på en annan fastighet än själva skol- anläggningen, har skattefrihet ansetts böra åtnjutas (se R. 1940 Fi. 861).
Denna praxis torde hava inneburit en tillämpning av undantagsbestäm- melscn om att bostadsbyggnad, som kan anses utgöra en oskiljaktig del av en skattefri anläggning, jämväl skall vara undantagen från fastighetsbeskatt- ning. En sådan tillämpning har haft stöd i tidigare bestämmelser angående folk— och småskollärarnas tjänstebostadsförhållanden. I 1918 års kungörelse angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor etc. (SFS 1918: 760) fanns en bestämmelse om att ordinarie lärare skulle åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning efter ortens pris. Här framstod sålunda tillhandahållandet av tjänstebostad såsom en normal företeelse, ehuru några normer för skoldistriktens skyldigheter i detta avseende ej fastställdes. 1918 års boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor (SFS 1918: 792) innehöll i likhet med den nu gällande boställsordningen ett stad- gande av det innehåll att tjänstebostad skulle vara förlagd till särskilt hus i skolans närhet. I motiven till detta stadgande hade åberopats ett uttalande av folkundervisningskommittén, vari framhållits, att lärarpersonalens bostä- der borde ligga i omedelbar närhet av skolhuset, så att övervakandet av har- nen under frukost— och middagsrasterna icke omöjliggjordes. Med en sådan ordning synes uppfattningen om lärarbostaden såsom en oskiljaktig del av vederbörande skolanläggning stå i god överensstämmelse.
Berörda praxis beträffande lårarbostädernas behandling vid fastighets- beskattningen torde även hava tillkommit under intrycket av rent praktiska synpunkter. Då lärarbostäder ofta varit inrymda i själva skolbyggnaderna, hade det, om dylika bostäder gjorts skattepliktiga, i många fall blivit nöd- vändigt att uppdela byggnadernas värde i en skattepliktig och en skattefri del, vilket givetvis varit förenat med visst besvär.
Genom de senaste ändringarna av bestämmelserna angående lärarbostäder har emellertid tjänstebostadsfrågan för folk- och småskollärare kommit i ett annat läge. Dessa bostäder hava förlorat sin tidigare karaktär av sådana till en skolanläggning hörande anordningar som anses nödvändiga för under— visningsverksamheten. Varken i det år 1937 antagna avlöningsreglementet för lärare vid folk- och småskolor eller i det gällande avlöningsreglementet för folkskolans lärare omtalas tjänstebostad för lärare såsom en normalt före— kommande anordning utan föreskrives endast, att, därest sådan bostad finnes, lärare, som anvisas bostaden, är skyldig att mottaga densamma. Det för stats- bidrags erhållande år 1941 fastställda villkoret om tillhandahållande i vissa fall av tjänstebostad är därjämte uttryck för en långt gående begränsning av skoldistriktens skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder. I praxis har utvecklingen redan tidigare gått i sådan riktning. Tjänstebostäder för lärare
kunna därför numera icke betraktas såsom någon oskiljaktig del av en skol- anläggning, i synnerhet som i många skoldistri'kt sådana bostäder överhuvud taget icke finnas. Att det icke längre anses nödvändigt att lärare bebor tjänste— bostad i närheten av skolan, framgår också av motiven till nyssberörda stad— gande i avlöningsreglementet för folkskolans lärare. I 1941 års lärarlöne- sakkunnigas betänkande med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. (SOU 1942: 9) har beträffande samma stadgande anförts följande (sid. 126):
>>I 41 & civila avlöningsreglementet stadgas skyldighet för tjänsteman att bebo tjänstebostad. Härvid avses med tjänstebostad lägenhet, vars upplåtande åt viss tjänsteman finnes påkallat ur tjänstesynpunkt. Tjänstebostadsbegreppet inom folk- skoleväsendet är emellertid av annan innebörd. Ur tjänstesynpunkt är det knappast l påkallat, att lärare bebor just tjänstebostaden, men för skoldistrikten är det av vikt, ! att de erhålla ersättning för de tjänstebostäder, de uppfört för lärarnas räkning. I 13 & gällande reglemente ålägges också lärare endast skyldighet att mottaga men icke att bebo anvisad tjänstebostad. En liknande bestämmelse finnes i civila avlö- ningsreglementet 63 ä 8 mom. beträffande tjänstebostad för rektorer.»
De förhållanden, som ur beskattningssynpunkt äga relevans beträffande 1,- tjänstebostäder för folkskolans lärare, äro i stort sett desamma som i fråga ! om prästgård. Såsom framgår av redogörelsen för den tidigare utvecklingen, ' kan det för det allmänna föreställningssättet te sig egendomligt, att olika reg— ler gälla för beskattning av å ena sidan prästgårdar och å den andra folkskol- lärarbostäder. De sakkunniga hava också för sin det kommit till den uppfatt- ningen att de båda slagen av tjänstebostäder böra bliva föremål för en likfor— mig behandling vid den kommunala fastighetsbeskattningen.
De resonemang, som ovan förts rörande skatteplikt för prästgårdar och den skattepliktiga fastighetsinkomsten därav, synas vara helt tillämpliga å ifråga- varande lärarbostäder. Beträffande de senare är dock den offentliga karak- tären svagare, alldenstund lärarnas bostadsbehov lika väl kan tillgodoses på privat väg, såsom ock sker i många skoldistrikt.
Att tjänstebostäder för folkskolans lärare äro fritagna från fastighetsskatt, giver upphov till vissa mindre förskjutningar i skattebördan mellan de skatt- skyldiga i olika skoldistrikt. Är kommun delad i två skoldistrikt, varav det ena har tjänstebostäder för lärare men icke det andra, gynnas de skattskyl- diga i det förra distriktet, enär detta distrikts utdebitering sänkes mer genom skattefriheten än kommunens utdebitering ökas. Omfattar skoldistrikt två kommuner och äro lärarbostäder förlagda till den ena kommunen men ej till den andra, beredes på motsvarande sätt de skattskyldiga i den senare kommu- nen en förmån på bekostnad av den förra kommunens skattskyldiga. Beträf- fande landstingsskatten blir förhållandet detsamma som ovan antytts i fråga om skattefrihet för prästgårdar. De här förda resonemangen äro väl framför allt av teoretiskt intresse, då förskjutningarna i fråga om utdebiteringen
oftast äro ytterst obetydliga, men de berörda förhållandena torde icke helt sakna betydelse vid bedömande av frågan om skattefrihet.
Sedan tjänstebostadsväsendet för folkskolans lärare ställts på avskrivning, kunna, såsom ovan utvecklats, lärarnas tjänstebostäder icke längre anses ut- göra en oskiljaktig del av vederbörande skolanläggningar. Det synes då na- turligt att i enlighet med huvudregeln för den kommunala beskattningen av tjänstebostäder låta lärar-bostäderna vara underkastade fastighetsbeskatt- ning. Detta överensstämmer också med de sakkunnigas ovan intagna stånd— punkt beträffande prästgårdarna. De sakkunniga föreslå därför, att i kommu- nalskattelagen införes ett uttryckligt stadgande om att skatteplikt skall före- ligga för byggnad, som anvisats till tjänstebostad åt folkskolans lärare. Sådan byggnad ”kommer därigenom att behandlas enligt huvudregeln i punkt 5 av anvisningarna till 5 % kommunalskattelagen. I vad mån byggnad, vilken in- rymmer såväl lärarbostäder som skollokaler, skall uppdelas i en skattepliktig och en skattefri del, får då bedömas med hänsyn till huruvida byggnaden i väsentlig utsträckning nyttjas för ändamål, som föranleder skattefrihet, eller om den i huvudsak tjänar bostadsändamål, på samma Sätt som i all- mänhet sker beträffande byggnader, vilka nyttjas för skilda ändamål. Någon uppdelning av dylik byggnad torde i praxis icke behöva ske, då lärarbostä- derna utgöra en mera oväsentlig del av byggnaden. Besväret med lärar- bostädernas taxering torde därför icke behöva bliva särskilt betungande, och uppdelningsfallen skulle komma att minskas, allteftersom dessa bostäder avvecklades.
Sådana tjänstebostäder, som enligt lagen den 9 december 1938 angående särskilda grunder för klockar— och organistlöns bestämmande etc. (SFS 1938: 732) anvisas klockare eller organisler, stå tjänstebostäderna för folk— skolans lärare mycket nära och höra enligt de sakkunnigas mening likaså vara underkastade skatteplikt. Såframt den av de sakkunniga föreslagna bestäm- melsen om skatteplikt för lärarbostäderna antages, torde även klocka'r- och organistbostäder i praxis komma att hänföras till skattepliktiga fastigheter. De sakkunniga hava icke ansett nödvändigt att föreslå ett uttryckligt stad- gande härom.
Av vad ovan sagts framgår, att de sakkunniga funnit det föreligga mycket vägande skäl att låta prästgårdar, biskopsgårdar och tjänstebostäder för folk- skolans lärare vara underkastade skatteplikt till kommunal fastighetsskatt. De sakkunniga hava emellertid icke förbisett, att praktiska hänsyn kunna i någon mån tala för att dessa fastigheter undantagas från skatteplikt. Genom en sådan åtgärd skulle vissa mindre lättnader i taxerings- och uppbördsarbetet vinnas. Är man beredd att bryta den gällande grundprincipen för tjänste- bostäders beskattning och taga de förut berörda konsekvenserna därav med avseende å dylika bostäder överhuvud taget, kan därför givetvis övervägas
en sådan möjlighet som att stadga skattefrihet för tjänstebostäder av här ifrågavarande slag. De sakkunniga hava med hänsyn till det intresse, som särskilt för prästgårdarnas vidkommande tidigare visats för ett sådant alter- nativ, även utarbetat ett författningsutkast, som belyser den närmare utform- ningen därav (bilaga F). För detta fall har det synts lämpligt att den praxis beträffande lärarbostädernas skattefrihet, som utvecklat sig, lagfästes genom en uttrycklig föreskrift i anvisningarnatill kommunalskattelagen.
K A P 1 T E L V. Speciell motivering.
Förslaget till ändringar i kommunalskattelagen.
5 5.
1 mom. Enligt bestämmelserna i det föreslagna nya stycket skall för bor- gerlig kommuns och fattigvårdssamhälles fastigheter belägna utanför respek- tive menigheters gränser skatteplikt utan undantag föreligga. Fattigvärds- samhälle kan icke ingå såsom en del i en borgerlig kommun utan omfattar alltid en eller flera sådana kommuner i deras helhet. Från den principen att menighets fastigheter utanför dess område skola vara skattepliktiga har gjorts ett undantag. Därest församling eller skoldistrikt omfattar del av borgerlig kommun och äger fastighet av allmän karaktär inom kommunens återstående del, skall skatteplikt icke föreligga för sådan fastighet. Härigenom kunna vis- serligen de skattskyldiga inom sistnämnda kommundel åtminstone teoretiskt sett erhålla en viss merbelastning och församlingens eller skoldistriktets skatt— skyldiga en motsvarande lättnad, men då detta kunnat antagas komma att inträffa mera sällan och vara av ringa praktisk betydelse, hava de sakkunniga ansett det försvarligt att icke utsträcka skatteplikten till sådana f'all av fastig- hetsinnehav.
Vad som i det föreslagna nya stycket är föreskrivet angående borgerlig kommun, skoldistrikt och fattigvårdssamhälle skall även vara tillämpligt å kommunalförbund, som dessa slag av menigheter bilda. En dylik tillämpning synes även vara förutsatt i den nuvarande lagtexten [1 mom. första stycket b) och d)]. Där undantagas menigheter från skatteplikt för sina i vissa syften använda fastigheter, vilket torde böra så förstås, att jämväl kommunalför- bund, vartill olika menigheter sammansluta sig, skola åtnjuta samma skatte— frihet, oaktat sådana förbund icke utgöra särskilda menigheter. Ingår skol- distrikt, som utgör del av borgerlig kommun, i kommunalförbund med annat skoldistrikt utanför kommunen, blir förbundet tillhörig fastighet inom kom— munens återstående del skattefri enligt förslaget. BeträfTande polisdistrikt, som består av flera kommuner, bör gälla detsamma som om kommunal- förbund.
Föreskrifterna rörande församling skola även äga tillämpning å kyrkliga
samfälligheter, vilka hava menighets karaktär och i lagen om församlings- styrelse jämställas med församlingar.
Municipalsamhällen torde endast i rena undantagsfall äga fastigheter utanför den borgerliga kommun, vari de ingå. De sakkunniga hava därför funnit den nuvarande obegränsade skattefriheten beträffande municipalsam- hällenas för offentliga uppgifter utnyttjade fastigheter utan olägenhet kunna bibehållas.
Fastigheter tillhörande kommunalförbund mellan landsting och stad utan— för landsting synas böra bliva skattefria, även om de äro belägna utanför förbundets område.
Vid åsättande av taxeringsvärden för kommuners och andra menigheters för allmänna ändamål utnyttjade byggnader belägna utanför det egna om- » rådet torde det emellanåt kunna bliva svårt att direkt beräkna en normal ? hyresavkastning. Värdet får då i enlighet med föreskrifterna i anvisningarna ' till 9 & fastställas med utgångspunkt från den faktiska eller uppskattade
anskaffningskostnaden och med beaktande av byggnadernas ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid, penningvärdets förändringar m. m. Vid värde- ring av markområden, som disponeras för publika syften, bör hänsyn tagas bl. a. till läget, markens naturliga beskaffenhet och fastighetens användning. Jämförelse torde därvid lämpligen kunna ske med likvärdig tomtmark, odlad '; mark eller råmark i privat ägo.
13 %.
2 mom. Biskopsgård torde liksom prästgård kunna i skattelagarnas me- ning anses utgöra på [ön anslagen jord. Jämför den vidsträcktare formule- ringen i bevillningsförordningen » jordegendom eller annan fastighet, som är till boställe eller eljest på lön anslagen» samt den definition å biskopsgård, som finnes i förordningen angående förvaltningen av de för biskoparnas av- lönande anslagna fastigheter (SFS 1936:579) och vilken är av följande lydelse: »Sådan för biskoparnas avlönande anslagen fastighet eller del av dylik fastighet, som jämlikt vad därom är särskilt stadgat anvisats för tjänste- bostad åt biskop, utgör biskopsgård.» Det har dock ansetts lämpligt att i första stycket c) särskilt omnämna såväl prästgård som biskopsgård i anslut- ning till den nuvarande lydelsen, i synnerhet som det befunnits nödvändigt att i andra stycket särskilt angiva skattskyldig innehavare av sådana fastig- heter. Att biskopshemman faller under begreppet på [ön anslagen jord har synts vara fullt tydligt utan särskilt stadgande därom. Biskopshemman har därför icke särskilt upptagits bland de fastigheter, beträffande vilka direkt utsagts, att innehavaren är skattskyldig. Allmänna kyrkohemman räknas enligt bestämmelserna i 1 & ecklesiastik boställsordning till boställen, men det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke sådana hemman enligt kommunal- skattelagens terminologi närmast böra hänföras till på lön anslagen jord. Det har emellertid icke synts nödvändigt att särskilt omnämna de allmänna kyrko-
hemmanen i förevarande sammanhang, då det icke torde råda någon tvekan om att kyrkofonden skall anses såsom skattskyldig innehavare av desamma.
Det har med hänsyn till bestämmelserna i klockarboställslagen (SFS 1938: 732) också synts utan vidare stå klart, att klockarhemmanen äro att räkna till på län anslagen jord i egenskap av sådana såsom avlöningstillgångar till klockar- och organisttjänster anvisade fastigheter vilka skola bibehållas så- som publika arrendegårdar. Då klockarhemman skola förvaltas och dispo- neras av kyrkofonden på samma sätt som allmänna kyrkohemman, torde det icke erfordras något särskilt stadgande om att kyrkofonden skall betraktas såsom skattskyldig innehavare av klockarhemmanen, utan detta torde följa direkt av bestämmelserna i 13 g 2 mom. första och andra stycket kommunal- skattelagen.
Biskopsgård kan till en del utnyttjas för religionsvård, nämligen i de fall utrymme därå beredes domkapitel eller domkyrka. Sådan del blir skattefri, om den är av någorlunda väsentlig omfattning. Kyrkofonden skall enligt föreslaget stadgande i förevarande mom. vara skattskyldig för biskopsgård såsom innehavare av densamma men givetvis endast i den utsträckning skat- teplikt för sådan fastighet överhuvud taget föreligger. I 13 & avhandlas. i vilka fall innehavare skall få på sig överflyttad den skyldighet att erlägga fastighetsskatt, som i regel åvilar ägaren, medan omfattningen av denna skattskyldighet regleras av bestämmelserna i 4 5 och 5 & jämte anvisningar, där det angives, huruvida och i vad mån fastigheter äro underkastade skatte- plikt. lnnehavarens skattskyldighet kan icke sträcka sig längre än som följer av bestämmelserna angående skatteplikt i sistnämnda lagrum.
På grund av de föreslagna ändringarna blir vederbörande pastorat inne- havare av prästgård och följaktligen jämlikt bestämmelserna i 64 % 1 mom. skattskyldigt till kommunal inkomstskatt för inkomst av sådan fastighet. Enär prästgård förvaltas av pastoratet, ankommer det då på pastoratskyrko- råd eller boställsstyrelse att fullgöra deklarationsskyldigheten.
22, 25 och 29 gg.
Frågan om vilka tillgångar som skola anses vara nedlagda i statens olika förvärvskällor får bedömas på samma sätt som vid fördelning av skattskyldigs gäldränta enligt supplementärregeln i 44 &. Hänsyn bör därvid endast tagas till statens egna tillgångar men ej till arrenderad eller förhyrd egendom.
Det har ansetts tillfyllest att vid bestämmande av gäldräntans maximi- belopp för statens förvärvskällor utgå från tillgångarnas bokförda värde. Det rör sig visserligen här om beskattningens absoluta storlek och ej blott om fördelning av en viss beskattningsrätt mellan flera kommuner, men de bokförda värdena å statens tillgångar torde i regel ansluta sig till anskaff- ningsvärdena med skälig avskrivning dårå och ej i nämnvärd grad avvika från de värderingsprinciper, som ligga till grund för de bokförda värdena i privata
företag. Då den indirekta avskrivningsmetoden tillämpas, böra för erhållande av tillgångarnas bokförda värde förnyelsefonder och andra fonder för kor- rigering av tillgångskonton avdragas från de bokförda anskaffningsvärdena. Man skulle eljest kunna komma till olika resultat, beroende på om direkt eller indirekt avskrivning skett (jfr R. 1940 Fi. 373).
46 5.
3 mom. Av praktiska skäl har föreslagits en avrundning nedåt av bristen till jämna tiotal kronor. Att överföra mindre avdragsbelopp än 10 kronor till annan kommun har synts onödigt.
På grund av taxeringsnämndernas självständiga prövningsrätt kan det in- träffa, att två taxeringsnämnder, vilka båda i viss utsträckning medgiva av- räkning beträffande en och samma skattskyldig av avdrag enligt 46 5 1 och 2 mom. _ liksom av avdrag enligt 48 å och 50 5 2 mom. —— komma till olika resultat beträffande den totala storleken av sådant avdrag. Undanröjande av dylika olikformigheter bör ske genom vederbörande prövningsnämnd eller prövningsnämnder.
De skattskyldiga, som icke skola komma i åtnjutande av den utvidgade ', avdragsrätten enligt 46 g 3 mom., äro, förutom staten, desamma som i 53 ä 1 mom c) upptagits såsom en särskild grupp med avseende å skattskyldighetens omfattning.
Exempel till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 46 % 3 mom. ] lämnas i anvisningarna till 52 å. , 4 mom. Till detta nya mom. hava flyttats bestämmelserna om avdrag för i gift kvinna, vilka nu hava sin plats i 3 mom. De sakkunniga hava i likhet : med komnlunalskatteberedningen ansett önskvärt, att detta avdrag avskaffas, men då så ännu ej skett, hava bestämmelserna om avdraget bibehållits i författningstexten och införts i ett fjärde mom.
48 å.
. 2 mom. Tredje stycket har ändrats på sådant sätt att familjeavdrag kan åtnjutas för barn, vilket icke haft minst 600 kronors behållen inkomst. Här- med avses, att barnets till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomst skall hava understigit nämnda belopp. Motsvarande ändring har gjorts i 16 ä 1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, och i föreslagna anvisningar till sistnämnda paragraf har utsagts, att barns behållna inkomst är densamma som den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten. Detta har skett i överensstäm- melse med den i den allmänna motiveringen hävdade uppfattningen att barnets till statsskatt taxerade inkomst bör vara avgörande för rätten till familjeavdrag för barnet.
Då i kommunalskattelagen hänvisningar icke böra ske till förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, synes det ej vara möjligt att i nämnda
lag fixera innebörden av uttrycket behållen inkomst genom att direkt an- knyta detsamma till den statligt taxerade inkomsten. För att där giva en uttömmande definition av den behållna inkomsten i överensstämmelse med de sakkunnigas ståndpunkt skulle det vara nödvändigt att i anvisningarna till 48 % intaga en med kommunalskattelagens terminologi genomförd be- skrivning av den inkomst, som enligt statsskattef'örordningen utgör den taxe- rade inkomsten, och därvid förklara, att med den behållna inkomsten förstås denna inkomst. Ett sådant avsnitt i anvisningarna skulle hava ungefär föl- jande innehåll:
Barns behållna inkomst beräknas med utgångspunkt från summan av barnets skattepliktiga inkomster av förvärvskällor i såväl hemortskommunen som annan kom- mun, dock att, där inkomsten av förvärvskälla understiger nettointäkten av den- samma, den senare i stället skall medräknas i denna summa. I förekommande fall tillägges vad som under beskattningsåret tillflutit barnet genom restitution av all- männa skatter, för vilka avdrag åtnjutits vid tidigare års taxeringar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, samt avdragas allmänna skatter, som ej äro krono- utskylder och vilka av barnet under beskattningsåret här i riket erlagts. Härefter verkställas avdrag, varom i 46 % 1 och 2 mom. förmäles, oavsett till vilken kommun sådant avdrag hänför sig. Har underskott uppstått å förvärvskälla, som utgöres av icke yrkesmässig avyttring av en eller flera fastigheter i hemortskommunen och av annan egendom än fastighet här i riket ävensom deltagande i lotteri eller av icke yrkesmässig avyttring av en eller flera fastigheter i annan kommun än hemorts- kommunen, skall jämväl sådant underskott, i den mån det motsvaras av vinst å annan dylik förvärvskälla, avdragas för erhållande av den behållna inkomsten. (Angående vad som skall räknas till allmänna skatter, som ej äro kronoutskylder, hänvisas till punkt 3 av anvisningarna till 20 5.)
Ett dylikt stadgande, vilket måste bliva tämligen invecklat, har dock icke ansetts behövligt, då det kunnat antagas ändock vara tydligt, att enligt för— slaget den behållna inkomst, varom förmäles i 48 % kommunalskattelagen liksom i anvisningarna till 20 och 22 åå samma lag, är densamma som den behållna inkomsten enligt 16 ä 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. ] de föreslagna anvisningarna till sistnämnda paragraf har gjorts ett uttalande härom, vilket givetvis icke kan hava någon direkt inverkan på innehållet i kommunalskattelagen men likväl är ett uttryck för den princip, på vilken de föreslagna stadgandena i förevarande ämne bygga, nämligen att det kommunala och statliga familjeavdraget för barn skall upp- höra vid en och samma inkomst. Det har sålunda icke ansetts erforderligt att närmare utveckla innebörden av uttrycket behållen inkomst i kommunal- skattelagen. Där står nu ordet inkomst i förevarande sammanhang utan några förklarande anvisningar, och detta ord har bibehållits i förslaget med till— lågget behållen.
50 g. 2 mom. Taxerad inkomst kan med tillämpning av de föreslagna bestäm- melserna överhuvud taget icke uppstå i någon kommun, förrän den skatt-
skyldige fått avräkna underskottsavdrag i samtliga kommuner och övriga allmänna avdrag — bortsett från avdrag för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom och deltagande i lotteri. Summan av den skattskyldiges taxerade inkomster utgör därför alltid hans samlade netto- inkomst, i den mån procentavdrag ej utnyttjats. Finnes taxerad inkomst, innebär detta, att den skattskyldiges allmänna avdrag kunnat helt utnyttjas.
Kommnnalskatteberedningen har framlagt förslag om avskaffande av den nuvarande tekniska anordningen med ett extra avdrag å 20 kronor för lands- kommuner i ortsgrupperna I och II. De sakkunniga hava för sin del funnit denna anordning vara föga rationell samt ägnad att vålla onödiga komplika- tioner vid genomförandet av deras förslag. Då det emellertid legat utom ramen för de sakkunnigas uppdrag att föreslå ändringar beträffande detta avdrag, har det måst medtagas i författningsförslaget och anpassas efter de nya principer, som ligga till grund för förslaget. Avdraget har sålunda för konsekvensens skull anknutits till den skattskyldiges sammanlagda inkomst i såväl hemortskommunen som annan kommun. Denna inkomst är otvivel- aktigt bäst lämpad att vara utslagsgivande i fråga om avdragets åtnjutande. Den visar på ett tillförlitligare sätt den skattskyldiges behov av extra avdrag än hans inkomst enbart i hemortskommunen.
3 mom. Såväl 20-kronorsavdrag som avdrag för ömmande omständigheter skola enligt förslaget få utnyttjas i annan kommun än hemortskommunen. Skattskyldig kan nämligen vara i behov av särskild lättnad i beskattningen, även då hans huvudsakliga inkomst skall tagas till beskattning utanför hem- ortskommunen.
Det sammanlagda beloppet av skattskyldigs ortsavdrag och avdrag enligt 50 5 2 mom., däri inbegripet 20-kronorsavdrag och avdrag för ömmande omständigheter, får i första hand uträknas, varefter avräkning av beloppet sker i hemortskommunen så långt det är möjligt och därefter i övriga kom- muner.
Brist, som enligt 50 ä 3 mom. må utnyttjas i annan kommun än hemorts— kommunen, måste avrundas nedåt till jämna tiotal kronor. Bristen kan näm- ligen uppgå till femtal kronor, då endast en del av ortsavdraget kan bänkas. En åtminstone teoretisk möjlighet är också att avdrag för ömmande om- ständigheter beviljas med belopp, som ej slutar på jämnt tiotal kronor.
Se vidare exempel i anvisningarna till 52 5.
51 5.
Vid den kommunala inkomstbeskattningen i annan kommun än hemorts- kommunen tager sig sambeskattningsprincipen beträffande äkta makar för närvarande uttryck dels däri att avdrag för underskott å särskild förvärvs— källa, vilket helt eller delvis ej kan utnyttjas å den därtill närmast be- rättigade makens inkomst, må avräknas å den andra makens inkomst i
samma kommun, dels ock däri att skatteplikten bedömes med hänsyn till makarnas sammanlagda taxerade inkomst i kommunen. Enligt förslaget kommer sistnämnda förhållande ej att hänföra sig till den taxerade in- komsten i kommunen utan till makarnas sammanlagda beskattningsbara inkomst i samtliga kommuner. Å andra sidan bliva verkningarna av sam- beskattningsprincipen märkbara utanför hemortskommunen i ett nytt avse- ende. Ortsavdragen och avdragen jämlikt 50 5 2 mom., vilka för äkta makar bestämmas efter denna princip, skola enligt förslaget kunna avräknas även i annan kommun än hemortskommunen.
De nuvarande anvisningarna till 51 % hava uteslutits, då skattepliktsgränsen enligt de sakkunnigas förslag bestämts till 100 kronors sammanlagd beskatt- ningsbar inkomst för envar skattskyldig och sålunda icke såsom för när- varande är anknuten till den taxerade inkomsten i viss kommun. Det synes vid sådant förhållande utan vidare vara klart, att skatteplikten icke kan vara beroende av den tid den skattskyldige varit här i riket bosatt under be-
skattningsåret.
52 %.
1 mom. Att överflyttning av allmänna avdrag från en kommun till andra kommuner skall kunna förekomma beträffande äkta makar och avräkning ske i de andra kommunerna i förhållande till den skattepliktiga inkomst, som i varje kommun återstår för make efter avdrag enligt 46 ä 1, 2 och 4 mom., framgår redan av föreskrifterna i 46 ä 3 mom. Av bestämmelserna i 48 5 samt 50 5 2 och 3 mom. följer också, att makars ortsavdrag och avdrag enligt 50 ä 2 mom. i första hand skola utnyttjas i hemortskommunen och, i den mån så ej kan ske, må avräknas i andra kommuner. I 52 % 1 mom. regleras dessa förhållanden närmare med avseende å sambeskattningen av äkta makar, och exempel lämnas i anvisningarna till 52 %.
I enlighet med föreskrifterna i 46 % 3 mom. skall den del av makes all- männa avdrag i en kommun, som ej kan där utnyttjas, före avräknandet i an— nan kommun avrundas nedåt till jämna tiotal kronor samt fördelning av out- nyttjat avdragsbelopp mellan flera andra kommuner ske i jämna tiotal kronor.
Vid bestämmande av ortsavdragets förhöjning enligt 50 ä 2 mom. skall hän- syn tagas till förhållandena i alla de kommuner, där makarna eller en av dem haft förvärvskällor. I likhet med vad nu är fallet behandlas makar, vilka icke hava förvärvskällor utanför hemortskommunen, som om de vore en skattskyldig, dock att fördelning av den beskattningsbara inkomsten mellan makarna sker.
Vid avräkning av ortsavdrag och avdrag enligt 50 5 2 mom. för äkta makar" i andra kommuner än hemortskommunen blir det nödvändigt att fastställa, huru stor del av makarnas gemensamma avdrag av sådant slag som belöper å vardera maken vid proportionering i förhållande till vardera makens sam--
manlagda taxerade inkomst. Så måste givetvis ske, då makarnas avdrag delvis skola avräknas i andra kommuner än hemortskommunen. Har ena maken i hemortskommunen fått avräkna proportionsvis mer än den andra, skall detta i möjligaste mån utjämnas vid avräkningen i andra kommuner. Har make i hemortskommunen fått utnyttja hela sin andel i makarnas sammanlagda avdrag eller mer, skall avräkning i andra kommuner ske uteslutande å den andra makens inkomster. Det kan måhända synas onödigt att särskilt be- stämma makarnas andelar i avdragen, då avdragen skola helt avräknas i andra kommuner än hemortskommunen. Avräknas emellertid avdragen direkt å makarnas olika taxerade inkomster inom respektive kommuner i proportion till dessa inkomsters storlek utan föregående fördelning å makarna, kan genom avjämningen till jämna tiotal kronor uppkomma en oriktig fördelning av avdragen mellan makarna. Då makes andel skall avräknas å hans taxerade inkomster i flera icke—hemortskommuner, skall, i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna i 50 & 3 mom. rörande de skattskyldiga i gemen, fördelning ske i jämna tiotal kronor.
54 &.
Liksom staten i vissa fall är frikallad från skattskyldighet till kommunal inkomstskatt för inkomst, som härrör från fastighet för vilken fastighetsskatt erlägges, t. ex. inkomst av riksbankens rörelse i egna fastigheter och inkomst av viss industriell verksamhet vid statens järnvägars verkstäder, skall enligt förslaget inkomst av kommuners och vissa andra menigheters i angivna all- männa syften utnyttjade fastigheter vara undantagen från kommunal inkomst- beskattning, oaktat fastigheterna på grund av sin belägenhet utanför det egna kommunala området äro skattepliktiga. Denna frikallelse gäller givetvis en- dast den inkomst, som uppkommer genom fastigheternas utnyttjande för de i 5 5 1 mom. b) och d) avsedda allmänna ändamålen.
Anvisningarna till 5 %.
Punkt 5. Ordet prästgård i det här tillagda nya stycket syftar närmast på prästgård, som avses i ecklesiastik boställsordning. Där församlingspräst be- redes tjänstebostad å annan fastighet än i nämnda förordning avsedd präst- gård, är emellertid även sådan fastighet eller en mot bostaden svarande del därav skattepliktig. I den mån sådan bostadsfastighet eller del därav kan be- tecknas såsom prästgård, omfattas jämväl den av ifrågavarande stadgande, ehuru det även eljest är tydligt, att skatteplikt för densamma föreligger. Det nuvarande uttrycket prästgård på landet har icke bibehållits, bl. a. av den an- ledningen att prästgårdar i ecklesiastika boställsordningens mening finnas i de flesta mindre och medelstora städer samt även undantagsvis i större stä- der, t. ex. där inkorporering av kringliggande landsbygd skett.
Upplåtes fastighet eller del därav till tjänstebostad åt biskop men är den
upplåtna fastigheten icke av publik natur, föreligger givetvis skatteplikt även för sådan fastighet eller del därav, vilken icke utgör biskopsgård. Skattskyl- digheten åligger i sådant fall ej kyrkofonden, som icke är innehavare av fastigheten, utan vederbörande ägare i enlighet med den gällande huvud- regeln i 13 & 1 mom. första stycket.
Enligt bestämmelserna i första stycket av förevarande punkt är det prin- cipiellt sett möjligt, att prästgård eller biskopsgård uppdelas i en skattepliktig och en skattefri del. Fall torde kunna förekomma, då biskopsgård icke är i sin helhet skattepliktig. Utrymme, som därå upplåtes åt domkapitel eller dom- kyrka, får anses vara utnyttjat för religionsvård, och motsvarande del av fastigheten blir i princip skattefri. Upptager detta utrymme en icke oväsent- lig del av fastigheten, bör motsvarande det av fastighetens värde undantagas från skatteplikt. Prästgård däremot synes enligt förslaget i praktiken bliva i sin helhet underkastad skatteplikt liksom för närvarande. Däri inrymda, i ecklesiastik boställsordning föreskrivna förvaltningslokaler äro av för ringa omfattning i förhållande till den återstående delen av prästgården för att skattefrihet för dem skall kunna åtnjutas enligt de allmänna reglerna om uppdelning av byggnad.
Med folkskolans lärare avses de olika slag av lärare, varå folkskolans av- löningsreglemente är tillämpligt och vilka kunna anvisas tjänstebostad.
Är byggnad delvis anvisad till tjänstebostäder åt folkskolans lärare och del- vis upplåten till annat, skattefritt ändamål, t. ex. undervisning, kan en upp- delning av byggnaden i en skattepliktig och en skattefri del bliva nödvändig eller också kan byggnadens användning till lärarbostäder vara av så obetyd- lig omfattning att hela byggnaden bör bliva skattefri. Är å andra sidan upp— låtelsen för det skattefria ändamålet av oväsentlig omfattning, kan byggnaden i sin helhet bliva underkastad fastighetsskatt.
Den i förevarande punkt införda regeln angående lärarbostäders beskatt- ning hänför sig endast till folkskolans särskilda förhållanden och utesluter givetvis icke, att lärarbostäder vid andra slag av skolor kunna anses utgöra en oskiljaktig del av själva skolanläggningen och på grund därav bliva skatte- fria, t. ex. vissa lärarbostäder vid internatskolor. De sakkunniga hava icke funnit det lämpligt eller möjligt att i anvisningarna till 5 % särskilt reglera beskattningen av lärarbostäder vid de många övriga slagen av statliga och kommunala skolor. Detta har ansetts böra liksom hittills överlämnas åt praxis.
Punkt 9. Med kommun avses i det föreslagna andra stycket av 5 % 1 mom. liksom på andra ställen i kommunalskattelagen den borgerliga primärkommu- nen på landet och i stad. I anslutning härtill och med användande av termino- login i lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning hava i den nya nionde punkten av anvisningarna under begreppet kommun hänförts landskommun, köping med egen kommu- nalförvaltning och stad.
Anvisningarna till 20 och 22 åå. Enligt ordalagen i de nuvarande anvisningarna till 20 och 22 åå skall hem- mavarande, i föräldrarnas förvärvsverksamhet sysselsatt barn i åldern 16 till 18 år anses tillhöra arbetspersonalen, då skatteplikt för barnet föreligger enligt 51 &, d. v. s. även då barnet icke har inkomst i hemortskommunen, som skall l upptagas till beskattning, men i annan kommun än hemortskommunen har !, en taxerad inkomst, som uppgår till minst 100 kronor. Denna konsekvens av ; stadgandet torde emellertid icke hava varit åsyftad enligt vad förarbetena till i detsamma giva vid handen (jfr SOU 1937: 42 sid. 122). Endast skatteplikten ( i barnets hemortskommun torde hava avsetts. De sakkunniga hava emellertid ansett riktigast, att rätten till avdrag för arbetslön till barnet inträder sam— l tidigt med att föräldrarna gå förlustiga familjeavdraget för barnet. Det senare l får, enligt vad de sakkunniga i den allmänna motiveringen utvecklat, vid såväl i den kommunala som den statliga beskattningen anses inträffa, då barnets till ,” statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomst stigit till 600 kronor. För att starkare framhäva detta förhållande hava de sakkunniga i 48 % 2 inom. tredje stycket av förslaget infört uttrycket behållen inkomst för den inkomst, som skall understiga 600 kronor för att familjeavdrag för barnet * skall kunna åtnjutas. I anslutning till denna formulering har föreslagits den ' ändringen i punkt 2 av anvisningarna till 20 å och punkt 6 av anvisningarna till 22 & att barn i åldern 16 till 18 är icke skall anses tillhöra arbetspersonalen, såvida ej barnet haft minst 600 kronors behållen inkomst. Härigenom ändras på motsvarande sätt även innehållet i punkten 11 av anvisningarna till 29 %, vilken beträffande avdrag av avlöning åt hemmavarande, i föräldrarnas rö- relse sysselsatta barn hänvisar till punkt 6 av anvisningarna till 22 %.
I motsats till vad nu gäller kunna enligt de sakkunnigas förslag barn i vissa fall påföras beskattningsbar inkomst i hemortskommunen även vid lägre taxerade inkomster än 600 kronor. Det kan därvid förekomma, att barn, som haft annan inkomst än av arbete i föräldrarnas verksamhet, taxeras och då åtnjuter grundavdrag samtidigt som föräldrarna tillgodogöra sig familje- avdrag för barnet men att föräldrarna ej äga avdraga till barnet utgiven av— löning såsom omkostnad.
Övergångsbestämmelserna.
De föreslagna bestämmelserna äro samtliga avsedda att träda i kraft ome— delbart med ingången av nytt taxeringsår. Det har icke synts erforderligt att låta anstå med ändringarna i fastighetsbeskattningen, till dess allmän fastig- hetstaxering nästa gång verkställes. Ett antal nytaxeringar av fastigheter skulle under det första året efter ikraftträdandet visserligen föranledas därav att fastigheter, som förut varit skattefria, på grund av de nya bestämmelserna underkastades skatteplikt, men dessa taxeringar torde icke bliva av större omfattning än att de skulle kunna medhinnas vid den särskilda fastighets— taxeringen under nämnda är.
Förslaget till ändringar i taxeringsförordningen.
26 5.
1 mom. Då enligt de sakkunnigas förslag 100 kronors sammanlagd be- skattningsbar inkomst skall vara den enda skattepliktsgränsen för den kom— munala inkomstskatten, borde i anslutning härtill deklarationsplikten egent- ligen för varje skattskyldig anknytas till en dylik beskattningsbar inkomst. Det skulle emellertid i en mängd fall ställa sig vanskligt för de skattskyldiga, särskilt för dem som hade inkomst i flera kommuner, att förvissa sig om huru- vida deklarationsplikt förelåge, då de för detta ändamål måste beräkna sin sammanlagda beskattningsbara inkomst. Det är då betydligt enklare att såsom för närvarande endast behöva taga hänsyn till den taxerade inkomsten i varje kommun för sig. Deklarationsplikten ansluter sig för övrigt enligt gällande bestämmelser icke genomgående till skatteplikten vid den kommunala in- komstbeskattningen. I riket bosatt fysisk person, som icke varit taxerad näst- föregående år, är fritagen från deklarationsplikt, då hans till kommunal inkomstskatt taxerade inkomst ej i någon kommun uppgår till 600 kronor, oaktat skatteplikt inträder för sådan person i annan kommun än hemorts- kommunen redan vid en taxerad inkomst av 100 kronor. Någon nämnvärd olägenhet härav har dock icke ansetts föreligga (jfr prop. 19271210 sid. 212 ff).
De sakkunniga hava med hänsyn till berörda förhållanden icke ansett nöd- vändigt att låta deklarationsplikten följa den av de sakkunniga föreslagna skattepliktsgränsen utan funnit det lämpligt att vid införandet av en enhetlig skattepliktsgräns å 100 kronors beskattningsbar inkomst'i stort sett bibe- hålla de nuvarande gränserna för deklarationsplikten, nämligen 600 kronors taxerad inkomst för fysisk person och 100 kronors taxerad inkomst för juri- disk person i någon kommun. De praktiska skälen hava härvid synts höra till- mätas avgörande betydelse. Även med denna ståndpunkt kan emellertid ifrå- gasättas en viss jämkning beträffande deklarationsgränsen för fysiska per- soner. Enär enligt de sakkunnigas förslag beskattning i vissa fall skall inträda för fysisk person vid taxerade inkomster under 600 kronor, nämligen i städer tillhörande ortsgrupp I redan vid 540 kronors taxerad inkomst samt i lands— kommuner tillhörande ortsgrupp I och städer tillhörande ortsgrupp II vid 580 kronors taxerad inkomst, borde gränsen för deklarationsplikten beträf- fande i dylika kommuner bosatta skattskyldiga strängt taget sänkas till mot- svarande nivå. En sådan gräns, som finge anknytas till beskattningen av en— samstående, skulle då i dessa kommuner komma att med olika belopp un— derstiga den allmänna deklarationsgränsen vid 600 kronors taxerad inkomst. De sakkunniga hava dock ansett det onödigt att på detta sätt göra bestäm- melserna om deklarationsplikt mera invecklade än för närvarande. De jäm- förelsevis få fall, då skatteplikt för en skattskyldigs inkomst kunde föreligga
utan att den skattskyldige vore deklarationspliktig, skulle i regel uppmärk- sammas av taxeringsnämnden på grund av uppgifter från arbetsgivare eller av annan anledning och deklaration kunna genom anmaning införskaffas. Den nuvarande deklarationsgränsen för fysisk person vid 600 kronors taxe- rad inkomst har därför lämnats oförändrad i förslaget.
I motsats till vad nu gäller om beskattningen i hemortskommunen skall enligt förslaget fysisk person, som varit här i riket bosatt endast under en del av beskattningsåret, kunna beskattas för taxerad inkomst under 600 kronor, nämligen om den beskattningsbara inkomsten uppgår till 100 kronor. Grän- sen för deklarationsplikt har därför beträffande sådan skattskyldig föreslagits till 100 kronors taxerad inkomst i någon kommun. Det kan då inträffa, att skattskyldig, som icke skall påföras någon beskattningsbar inkomst, blir de- klarationsskyldig. Förhållandet är emellertid likartat beträffande familjeför— sörjare, som varit här i riket bosatta under hela beskattningsåret, och har för dessas vidkommande icke ansetts innebära någon större olägenhet. Att undan- taga dylika skattskyldiga från deklarationsplikt skulle dessutom vara förenat med vissa svårigheter.
Förslag har ej framlagts om motsvarande ändring beträffande skatteplikten till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för skattskyldig, som varit bosatt i riket under en del av beskattningsåret. Skatteplikten vid den statliga beskatt- ningen hava de sakkunniga ansett sig böra lämna helt orubbad.
78 %.
Det under e) i denna paragraf föreslagna tillägget beträffande särskild upp- gift om icke yrkesmässig avyttring av fastighet avser att vinna ett full- ständigare kommunikationsförfarande mellan taxeringsnämnderna. Tillägget har icke något direkt samband med den av de sakkunniga föreslagna utvidg- ningen av rätten att utnyttja allmänna avdrag och ortsavdrag.
Motsvarande ändring bör vidtagas i det nuvarande formuläret till uppgift från taxeringsnämndens ordförande i det taxeringsdistrikt, där skattskyldig skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (nr 16).
84 Q. 2 mom. Den taxeringsnämnd, som skall taxera skattskyldig till kommunal inkomstskatt men ej till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, behöver en- ligt gällande bestämmelser vid den kommunala taxeringen icke taga stånd- punkt till underskott å förvärvskälla i en kommun, vilket ej kan avräknas mot inkomst i samma kommun. Enligt förslaget skall sådant underskott bliva föremål för en förberedande uppskattning av taxeringsnämnden, som dock ej fastställer det uppskattade underskottet. Uppskattningen skall icke lända till efterrättelse beträffande den skattskyldiges taxering utan blott tjäna till led- ning för annan taxeringsnämnd, som åsätter den skattskyldige kommunal eller statlig taxering.
Beträffande skattskyldiga, som taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt i en kommun och till kommunal inkomstskatt i flera andra kommuner, kan det inträffa, att avdrag i en av de senare kommunerna kan utnyttjas endast mot inkomst i en annan av dem. Det blir i sådana fall taxeringsnämnden för förstnämnda kommun (hemortskommunen) som skall taga initiativet till av- dragets överflyttning mellan de andra kommunerna genom att avlåta under- rättelse till den taxeringsnämnd som skall medgiva utnyttjande av det ifråga- varande avdraget. Så skall förfaras, oaktat den initiativtagande nämnden icke själv beröres av åtgärden.
För det fall sådana juridiska personer, som ej kunna taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skola taxeras till kommunal inkomstskatt i ett flertal kommuner av skilda taxeringsnämnder och utnyttjande av avdrag, som uppkommit i en kommun, skall ske i andra kommuner, måste någon av taxeringsnämnderna för de ifrågavarande kommunerna utgöra medelpunkt för skriftväxlingen i stället för den nämnd, som för vanliga skattskyldiga verkställer taxering till statsskatt. Det har synts de sakkunniga naturligt och lämpligt att härvid välja den taxeringsnämnd, inom vars distrikt den juridiska personen har sitt hemvist och säte. Stadgandet härom har formulerats i an- slutning till ordalagen i 66 % sista stycket kommunalskattelagen. Där sådan taxeringsnämnd erhåller uppgift om underskott å förvärvskälla inom annat distrikt eller eljest anledning finnes till antagande, att inom eget eller annat distrikt underskott bör avräknas i kommun, till vilken underskottet ej hänför sig, eller att skatteplikt ej föreligger, bör ordföranden från den skattskyldige införskaffa erforderliga upplysningar om hans förvärvskällor utom distriktet. Med iakttagande av taxeringsnämndens därefter fattade beslut har ordföranden att fullgöra i 84 % 2 mom. stadgad uppgiftsskyldighet. Juridiska personer, som härvid kunna komma i fråga, äro exempelvis akademier, kyrkor, sjuk- vårds- och barmhärtighetsinrättningar samt stiftelser med vissa allmännyt— tiga ändamål.
I anslutning till den ändrade lydelsen av 84 ä 2 mom. böra vissa ändringar göras i det gällande formuläret till uppgift till taxeringsnämnden i det taxe- ringsdistrikt, där skattskyldig skall taxeras till statlig inkomst- och förmögen- hetsskatt, om taxering i annat distrikt (nr 18). Förslag till erforderliga änd- ringar i detta formulär återfinnes å sid. 17 ovan. Vidare måste fastställas ett nytt formulär (nr 19), avseende underrättelse från taxeringsnämnden i det taxeringsdistrikt, där skattskyldig skall taxeras till statlig inkomst— och för- mögenhetsskatt, till taxeringsnämnden i annat distrikt, där den skattskyldige skall taxeras till kommunal inkomstskatt, om överflyttning av avdrag till kommun inom sistnämnda distrikt samt om frihet från skatteplikt för skatt- skyldigs inkomst. Sådant formulär, vartill förslag finnes intaget å sid. 18 här- ovan, bör omfatta vissa ganska utförliga uppgifter om taxeringen i hemorts- kommunen eller annan kommun, där avdrag ej kunnat utnyttjas, för att den
taxeringsnämnd, som har att medgiva från annan kommun härrörande av- drag, skall erhålla material för sin prövning av avdraget. Taxeringsnämndens ordförande har givetvis också möjlighet att med stöd av bestämmelserna i 32 Q 2 mom. taxeringsförordningen införskaffa uppgifter direkt från den skatt- skyldige. Erhåller taxeringsnämnd, som endast skall taxera skattskyldig till kommunal inkomstskatt, ej någon underrättelse enligt nämnda formulär inom skälig tid, får nämnden utgå från att skatteplikt föreligger och att av- drag från annan kommun ej skall avräknas vid taxeringen samt avsluta den— samma under dessa förutsättningar.
I formuläret till allmän självdeklaration bör lämpligen beredas plats för yrkande om avräkning av avdrag i annan kommun än den, till vilken avdraget i första hand hänför sig. Sådan avräkning skall givetvis ske, i den mån så är befogat, även om särskilt yrkande ej framställes. I formuläret till särskild självdeklaration torde också erfordras en ändring, varigenom plats beredes för införande av allmänna avdrag från annan kommun, vilka ej kunnat där utnyttjas.
93 5.
0111 i fall, som i 96 5 2 mom. avses, skattskyldigs taxeringar skola prövas dels av den mellankommunala prövningsnämnden och dels med avseende å inkomst av förvärvskälla i kommun, där till flera prövningsdistrikt hänförlig förvärvskälla ej finnes, av en länsprövningsnämnd, bör likformighet mellan taxeringarna å ömse håll säkerställas genom samråd mellan allmänna om- budet hos den mellankommunala prövningsnämnden och vederbörande taxe- ringsintendent. Den föreslagna lydelsen av 93 % syftar härtill. I taxeringsför— ordningen förstås enligt föreskrifterna i 2 % 3 mom. med taxeringsintendent jämväl allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden.
Förslaget till ändringar i kungörelsen angående taxeringsförfarandet.
20 g.
4 mom. I de fall det genom bankning förhöjda ortsavdragets storlek blir beroende av taxerad inkomst i annan kommun än hemortskommunen, kan detta avdrag icke bestämmas genom en rent teknisk räkneoperation på grund- val av uppgifter om den skattskyldiges familjeförhållanden och i hemorts- kommunen taxerade inkomst. Hemortskommunens taxeringsnämnd måste då verkställa en materiell prövning av avdragets storlek med bedömande av för- hållandena i annan kommun. För att i dylika fall möjliggöra uträknandet av den beskattningsbara inkomsten, vilket i fögderierna åligger vederbörande häradsskrivare, och för att underlätta kontroll av taxeringarna skall enligt de sakkunnigas förslag ordföranden i den taxeringsnämnd, som medgiver
176 genom bankning förhöjt ortsavdrag enligt 50 & 2 mom. kommunalskattelagen under beaktande av taxerad inkomst i annan kommun än hemortskommunen, i inkomstlängden angiva summan av den skattskyldiges taxerade inkomster i samtliga ifrågavarande kommuner. I liknande syfte skall ordföranden i taxeringsnämnd, som jämlikt bestämmelserna i 50 S 3 mom. kommunalskatte- lagen medgiver ortsavdrag och avdrag enligt 50 5 2 mom. samma lag, vilka ej kunnat avräknas å inkomst i den skattskyldiges hemortskommun, verk- ställa anteckning i längden om storleken av medgivna dylika avdrag.
Enligt den ordning, som gällde före de år 1943 beslutade ändringarna i taxeringsförordningen och taxeringskungörelsen, skulle till kommunal in- komstskatt taxerad inkomst införas i inkomstlängden för hemortskommunen blott om jämväl beskattningsbar inkomst skulle där utsättas. Föreskriften i förutvarande andra (numera tredje) stycket av 86 % taxeringsförordningen om att de »beslutade» taxeringarna skulle införas i längden tolkades så, att den skulle hava avseende blott å de fall, då beskattningsbar inkomst förelåge. Någon taxering ansågs nämligen icke hava beslutats, såvida ej beskattnings- bar inkomst påförts. Efter 1943 års ändringar torde åtminstone beträffande fögderierna gälla, att taxeringsnämndens ordförande skall i hemortskom- munens inkomstlängd införa varje taxerad inkomst, som uppgår till minst 600 kronor, oavsett om densamma helt konsumeras av ortsavdrag och avdrag enligt 50 ä 2 mom. kommunalskattelagen. Då taxeringsnämndens ordförande i fögderierna ej skall införa ortsavdraget i längden, kan det knappast vara meningen att han skall behöva uträkna detta avdrag för att vid införandet i längden kunna undantaga de taxerade inkomster, vilka helt täckas av orts"- avdrag och avdrag enligt 50 ä 2 mom. kommunalskattelagen. Med den av de sakkunniga föreslagna ordningen borde i fögderierna taxeringsnämndsord- förandena i hemortskommunens inkomstlängd lämpligen införa taxerade in- komster ej understigande det obankade ortsavdraget för ensamstående ökat med 200 kronor eller beträffande landskommuner tillhörande ortsgrupp I eller II med 240 kronor. Beträffande skattskyldiga, som varit bosatta i riket endast under en del av beskattningsåret, måste dock i vissa fall även mindre taxerade inkomster medtagas.
BILAGOR
Redogörelse för vissa statistiska undersökningar rörande de vid 1944 års kommunala taxering outnyttjade allmänna avdragen och ortsavdragen.
I j För den kommunala beskattningen gäller såsom en huvudregel, att varje kommun utgör ett slutet beskattningsområde. Denna princip tar sig i gällande skattelagstiftning bl. a. uttryck däri, att underskott å förvärvskälla i en kommun ej får avdragas från inkomst i annan kommun samt att ortsavdrag liksom andra allmänna avdrag än för underskott å förvärvskälla endast få avräknas från inkomst i hemortskommunen. ? Hänsyn tages i detta avseende sålunda ej till skatteförmågeprincipen, enligt vilken ( skattskyldig borde äga rätt att tillgodogöra sig avdrag från all sin inkomst, oavsett _ var inkomsten tages till beskattning. , Möjligheterna att beträffande ortsavdrag och allmänna avdrag ge skatteförmåge- . principen större utrymme vid den kommunala inkomstbeskattningen ha tagits under omprövning av 1944 års skattesakkunniga. För att kunna bilda sig en uppfattning om de praktiska verkningarna av en reform i antydd riktning ha de sakkunniga måst göra omfattande statistiska undersökningar. Att bedöma det föreliggande spörsmålet på grundval av stickprovsundersökningar har ej ansetts tillräckligt, eftersom förhållandena i berörda avseende kunna vara mycket växlande på olika håll. Det har dock ej kunnat komma i fråga att inom de sakkunnigas kansli genomgå samtliga i riket för ett visst är avgivna deklarationer för att utsortera dem som i förevarande avseende haft betydelse. Vid sådant förhållande har det lämpligaste sättet för inför- skaffande av nödigt primärmaterial synts vara att anlita taxeringsnämnderna, vilka vid sitt granskningsarbete ha tillfälle att utan särskild omgång utskilja ifrågakom- mande deklarationer. Vederbörligt förordnande härom har utverkats beträffande 1944 års taxering, och de av taxeringsnämndsordförandena utsorterade deklara- tionerna ha av överståthållarämbetet och länsstyrelserna ställts till de sakkunnigas förfogande.
De skattskyldiga, vilkas deklarationer härigenom blivit föremål för undersökning hos de sakkunniga, ha varit följande.
a) Skattskyldig, som i hemortskommunen ej taxerats till kommunal inkomstskatt eller där haft lägre taxerad inkomst än dubbla ortsavdraget och som samtidigt taxe- rats till kommunal inkomstskatt i annan kommun än hemortskommunen.
b) Skattskyldig, som i annan kommun än hemortskommunen deklarerat underskott, för vilket han ej kunnat åtnjuta avdrag, och som samtidigt i hemortskommunen eller eljest i annan kommun än där underskottet uppstått taxerats till kommunal inkomst- skatt.
Undersökningen har omfattat såväl fysiska som juridiska personer. Äkta makar ha behandlats såsom en skattskyldig.
Den inom de sakkunnigas kansli företagna undersökningen av det insamlade mate— rialet har i stort sett skett efter följande linjer.
1. Skattskyldig tillkommande allmänna avdrag, som enligt gällande bestämmelser
skolattillgodogöras i hemortskommunen men ej kunnat där utnyttjas, ha fördelats på övriga kommuner, där den skattskyldige haft taxerad inkomst, i förhållande till storleken av dessa inkomster.
2. Avdrag för underskott å förvärvskälla utom hemortskommunen ha på enahanda sätt fördelats på andra kommuner (inklusive hemortskommunen) än där under- skottet uppkommit.
3. Storleken av skattskyldig tillkommande ortsavdrag1 har bestämts med hänsyn till den skattskyldiges sammanlagda taxerade inkomst i olika kommuner. Där den taxerade inkomsten i hemortskommunen överstigit det obankade ortsavdraget men ej dubbla beloppet därav, har sådant hänsynstagande i första hand kunnat innebära en ökad avdragsrätt i hemortskommunen. I den mån ortsavdrag, under beaktande härav, ej kunnat helt tillgodoföras den skattskyldige i hemortskommunen, har fördel- ning skett på övriga kommuner, där den skattskyldige haft taxerad inkomst, i för— hållande till resp. inkomsters storlek.
Resultatet av undersökningarna belyses i de härnedan intagna tabellerna 1—5. I tabell 1 visas de belopp varmed allmänna avdrag och ortsavdrag hade kunnat merutnyttjas av de skattskyldiga vid 1944 års taxeringar, därest avdragen fått till- godogöras mot all skattskyldigs inkomst, ävensom den härigenom uppkomna minsk- ningen i kommunernas skatteunderlag. Uppgifterna lämnas länsvis med uppdelning i fysiska och juridiska personer. Vid fördelningen å län av de olika avdragen ha av- dragsbeloppen hänförts till de kommuner, som genom avdragsrättens utsträckande hade gått miste om skatteunderlag.
I sammanställningen å sid. 181 redovisas uppgifterna i tab. 1 landsdelsvis. Av sammanställningen framgår, att ett utsträckande av avdragsrätten på antytt sätt för taxeringsåret 1944 skulle ha inneburit en skatteunderlagsminskning å tillsammans omkring 74 000 skattekronor, varav ungefär 57 000 eller 77 % belöpt på de allmänna avdragen och 17 000 eller 23 0lo på ortsavdragen. Avdrag på grund av underskott å olika förvärvskällor ha med ungefär 52 000 skattekronor eller 70 0/o av det hela den största andelen i minskningen. Inom nämnda grupp ha underskotten å rörelse den största betydelsen och därnäst underskotten å jordbruksfastighet, som äro något mindre.
Sammanställningen visar också, att den största delen av minskningen, drygt 46 000 skattekronor eller 62,5 0/o, kommer på fysiska personer. Den huvudsakliga skillnaden i sammanställningen mellan de fysiska och juridiska personerna beror som synes emellertid på att endast de förra ägt åtnjuta ortsavdrag. I fråga om de sammanlagda allmänna avdragen ligga de båda grupperna ungefär lika. För fysiska personer do- minerar gruppen underskott å jordbruksfastighet med drygt 20 0/o andel i total- minskningen, medan för juridiska personer underskott å rörelse med inemot 30 % av det hela spelar samma roll. Det må beträffande de juridiska personerna anmär- kas, att den alldeles övervägande delen av de här redovisade underskotten hänfört sig till skogsindustrier.
Går man över till att betrakta skiljaktigheterna mellan de olika landsdelarna, finner man till en början, att Svealand företer en nästan lika stor skattennderlagsminskning som Götaland och Norrland tillsammans. Håller man sig enbart till fysiska personer, blir skillnaden mellan Svealand och vardera av de båda övriga landsdelarna ännu mera framträdande. Norrland beröres som synes vida mindre än de båda övriga landsdelarna av de fysiska personernas avdrag och är f. ö. den enda landsdel, för vil- ken ortsavdragen ligga högre än de fysiska personernas allmänna avdrag. Total-
lMed ortsavdrag avses här liksom i fortsättningen bankat avdrag ävensom i förekom- *mande fall s.k. 20-kronorsavdrag.
Minskning i antalet skattekronor genom merutnyttjande av
Landsdelar avdra för underskott å . Grupper av skattskyldiga , g övriga _samt- (Fp : fysiska personer Jord- annan allman- liga all— orts— samt- Jp = juridiska personer) bruks— fastig. rörelse na av- manna avdrag liga tastlg- drag avdrag avdrag het het 1 | 2 3 4 5 6 7 8
Absoluta tal.
Svealand ............. Fp 10 201 4 939 1 129 2 861 19 130 8905 28 035 .)p 3 472 18 5 198 — 8 688 — _ 8 688 S:a 13 673 4 957 6 327 2 861 27 818 8 905 36 723 .
Götaland ............. Fp 4 756 1 824 1 015 1 297 8 892 6 365 15 257 Jp 65 47 202 »— 314 — 314 S:a 4 821 1871 1217 1297 9 206 6 365 15 571
Norrland ............. Fp 226 136 583 251 1 196 1 896 3 092 Jp 1 978 296 15 887 663 18 824 —— 18 824 523 2 204 432 16 470 914 20 020 1896 21916
H ela riket ............ Fp 15 183 6 899 2 727 4 409 29 218 17 166 46 384 Jp 5 515 361 21 287 663 27 826 — 27 826 S:a 20 698 7 260 24 014 5 072 57 044 17 166 74 210
Procentuella tal.
Svealand ............. Fp 13,7 6,7 1,5 3,9 25,8 12,0 37,8 Jp 4,7 0,0 7,0 _ 11,7 _— 11,7 S:a 18,4 6,7 8,5 3,9 37,5 12,0 49,5 Götaland ............. Fp 6,4 2,4 1,4 1,7 11,9 8,6 20,5 Jp 0,1 0,1 0,3 — 0,5 —- 0,5 S:a 6,5 2,5 1,7 1,7 12,4 8,6 21,0 Norrland ............. Fp 0,4 0,2 0,8 0,3 1,7 2,5 4,2 Jp 2,6 0,4 21,4 0,9 25,3 —— 25,3 S:a 3,0 0,6 22,2 1,2 27,0 2,5 29,5 llela riket ............. Fp 20,5 9,3 3,7 5,9 39,4 23,1 62,5 Jp 7,4 0,5 28,7 0,9 37,5 — 37,5 S:a 27,9 9,8 32,4 6,8 76,9 23,1 100,0
siti'ran för Norrland påverkas i mycket hög grad av förhållandena för de ovanbe- rörda skogsindustrierna.
Det ligger i sakens natur, att i vad gäller ortsavdragen en utsträckt avdragsrätt i första hand skulle komma att gå ut över städernas skatteunderlag. Framför allt är det vanligt, att mindre rörelseidkare i de större städerna äro bosatta i s. k. förorts- kommuner. Efterföljande tablå, som endast tar sikte på de fysiska personernas av- drag, har upprättats för att belysa bl. a. detta förhållande. I tablån upptages för .sig var och en av de tre största städerna.
Minskning i antalet skattekronor genom merutnyttjande av avdrag för underskott å . ovriga samt-
Landsdelar jord- annan allmän- liga all- orts- samt- bruks- fasti _ rörelse na av- männa avdrag liga fastig- n g drag avdrag avdrag et het 1 2 3 | 4 5 6 7 8
Svealand.
Stockholm ............... 9 294 4 453 721 2 049 16 517 5 353 21 870 Övriga städer ........... 492 373 313 539 1 717 1 407 3 124 Landskommuner ......... 415 113 95 273 896 2 145 3 04] Götaland.
Göteborg ................ 721 1 046 141 580 2 488 2 629 5 117 Malmö .................. 1 509 144 190 19 1 862 166 2 028
Övriga städer ........... 1 137 364 324 177 2 002 1 093 3 095 Landskommuner ......... 1 389 270 360 521 2 540 2 477 5 017 Norrland.
Städer .................. 164 102 427 154 847 1 171 2 018
Landskommuner ......... 62 34 156 97 349 725 1 074 Hela riket.
Städer .................. 13 317 6 482 2 116 3 518 25 433 11 819 37 252 Landskommuner ......... 1 866 417 611 891 3 785 5 347 9 132
Av tablån framgår (kol. 7), att städerna hade fått vidkännas mer än dubbelt så stor minskning som landskommunerna till följd av ortsavdragens merutnyttjande. Stockholms stad har ensam en lika hög siffra som landskommunerna. Man bör i detta sammanhang även beakta ”övriga allmänna avdrag" (kol. 5), vilka i likhet med orts- avdragen för närvarande endast få tillgodogöras i hemortskommunen. Skillnaden mellan stad och land är här ännu tydligare framträdande.
Den förevarande tablån visar emellertid ännu större skiljaktigheter i fråga om av- drag för underskott å de särskilda förvärvskällorna. Framför allt må uppmärksam— mas de relativt betydande belopp, varmed i Stockholms stad skulle ha kunnat mer- utnyttjas avdrag för underskott å jordbruksfastighet och å annan fastighet. Det är här praktiskt taget uteslutande fråga om skattskyldiga med Stockholm såsom hemorts- kommun, vilka ägt fastighet i annan kommun. Underskotten sammanhänga i det övervägande antalet fall med att å fastigheterna företagits omfattande reparationer. Vederbörande taxeringsnämnder i Stockholm ha sålunda, utan att äga erforderlig lokalkännedom, ställts inför det även eljest i allmänhet mycket komplicerade pro- blemet att uppdela vissa kostnader å grundförbättringar och underhåll. Det är med hänsyn härtill ej osannolikt,. att vissa underskottsavdrag blivit för höga. Under- skotten å annan fastighet hänföra sig för Stockholms del huvudsakligast till s. k. sommarstugor. Vad" som här sagts om Stockholm gäller i viss utsträckning även övriga städer, särskilt Göteborg och Malmö.
Granskar man efter denna allmänna överblick förhållandena i de olika länen enligt tab. 1, får man ytterligare bekräftelse på att avdragsrättens utsträckande i vad avser fysiska personer är av betydelse framför allt för de större städerna. Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län ligga betydligt högre än de övriga länen, av vilka Stock- holms län redovisar de' högsta sitTrorna. Det kan här även nämnas, att en viss reci- procitet kunnat konstateras mellan Stockholms stad och Stockholms län. De ”övriga
l : l . z ,.
l l [
allmänna avdrag” samt ortsavdrag, vilka skulle ha merutnyttjats i staden, hade nästan uteslutande kommit skattskyldiga i länet till godo. Å andra sidan hade mer än 80 % av dylika i länet merutnyttjade avdrag kunnat tillgodogöras av skattskyldiga i staden.
De juridiska personer, som skulle ha berörts av en utsträckt avdragsrätt, äro som nämnt huvudsakligen skogsindustriföretag. Den av dessa företag bedrivna rörelsen har under beskattningsåret 1943 i allmänhet gått med betydande förluster, medan de av företagen ägda skogsfastigheterna i stället lämnat rätt avsevärda överskott. Ett utnyttjande av underskotten i rörelsekommunerna mot de i skogskommunerna upp- komna överskotten skulle i ett stort antal fall helt ha eliminerat dessa överskott. Ifrågavarande skogskommuner äro nästan uteslutande landskommuner, och någon uppdelning för de juridiska personernas del i städer och landsbygd har därför ej an- setts vara av något intresse.
De län, där skatteunderlaget mest skulle ha nedgått på grund av de juridiska per- sonernas underskott, äro som tab. 1 visar Västernorrlands och Gävleborgs län. På dessa belöper tillsammans mer än hälften av den för samtliga juridiska personer i riket redovisade skatteunderlagsminskningen. Av norrlandslänen är det endast Norr- bottens län, som ej skulle ha fått någon mer betydande dylik minskning. Av länen utanför Norrland har Kopparbergs län den största minskningen.
I tabell 2 redovisas länsvis de olika avdragens procentuella andelar i den konsta- terade skatteunderlagsminskningen. Denna tabell visar, att förhållandena varit myc- ket växlande i länen med avseende ä resp. avdrags betydelse. Sålunda är den å fysiska personer belöpande skatteunderlagsminskningen i exempelvis Gotlands län endast till ungefär 15 "/o att tillskriva merutnyttjande av ortsavdragen, medan Västernorrlands län har ett motsvarande procenttal av inemot 92. I 16 av länen skulle ortsavdragen haft en större andel i minskningen för fysiska personer än de allmänna avdragen, ehuru för hela riket 63 0/0 därav belöper på allmänna avdrag och endast 37 0/0 på ortsavdrag. Ser man till den totala skatteunderlagsminskningen för såväl fysiska som juridiska personer, förhåller det sig annorlunda. Västernorrlands län kommer exem- pelvis ned till så låg andel för ortsavdragen som 7,1 0/0. Ännu lägre är nämnda andel i Gävleborgs län, nämligen 6,7 0/0. Antalet län, för vilka ortsavdragen skulle i högre grad än de sammanlagda allmänna avdragen ha bidragit till skatteunderlagsminsk- ningen, uppgår till 8.
De olika avdragens procentuella andelar i skatteunderlagsminskningen, räknat landsdelsvis, framgår av den överst å sid. 184 intagna sammanställningen. Denna sammanställning bestyrker ytterligare för Norrlands del de juridiska personernas dominerande inflytande på skatteunderlagsminskningen. Ehuru de fysiska personer- nas minskning där till mer än 610/0 förorsakats av ortsavdragen, skulle nämligen dessa avdrag för hela minskningen i Norrland ha betytt mindre än 90/0.
1 tabell 3 redovisas antalet avdrag, som hade kunnat merutnyttjas. Tabellen inne- håller även en kolumn (kol. 9), vari anges, hur många meddelanden mellan taxe- ringsnämnderna i hemortskommun och annan kommun som ytterligare skulle ha be- hövt förekomma till följd av avdragsrättens utvidgning. Vid beräknandet av sist- nämnda antal har hänsyn ej tagits till att deklarationer från flera kommuner i en del fall kunna behandlas av samma taxeringsnämnd, varför antalet måhända skulle ha varit något lägre än här beräknats. Att antalet kommuniceringsfall är lägre än det totala antalet avdragsfall (kol. 8), sammanhänger givetvis med att ett meddelande från en taxeringsnämnd till annan rörande viss skattskyldig kan innehålla uppgifter om flera avdrag.
Av tabellen framgår, att Stockholms stad med sina 3 037 avdrag och 2 364 kommu- niceringsfall även vad antalet beträffar ligger långt före länen. Nämnda tal uppgå
Avdrag för underskott å
Landsdelar övriga samt- , Grupper av skattskyldiga jord- annan allmän- liga all- orts- samt- ' (Fp = fysiska personer bruks- . rörelse na av— männa avdrag liga | J . . . . fast1g- , p = juridiska personer) fastig- het drag avdrag av drag het l 2 3 4 5 6 7 8 l Svealand .............. Fp 36,4 17,6 4,0 10,2 68,2 31,8 100 1 .Ip 40,0 0,2 59,8 — 100,0 _- 100 ! S:a 37,3 13,5 17.2 7,8 75,8 24,2 100 : Götaland ............. Fp 31,2 12,0 6,6 8,5 58,3 41,7 100 Jp 20,7 15,0 64,3 —- 100,0 — 100 S:a 31,0 12,0 7,8 8,3 59,1 40,9 100 Norrland ............. Fp 7,3 4,4 18,9 8,1 38,7 61,3 100 Jp 10,5 1,6 84,4 3,5 100,0 — 100 S:a 10,0 2,0 75,1 4,2 91,3 8,7 100 1 1 Hela riket ............. Fp 32,8 14,9 5,8 9,5 63,0 37,0 100 Jp 19,8 1,3 76,5 2,4 100,0 _ 100 S:a 27,9 9,8 32,4 6,8 76,9 23,1 100
till drygt 40 ''/o av de för hela riket erhållna talen. För Göteborgs och Bohus län, som kommer därnäst, äro motsvarande antal resp. 910 och 580. De lägsta talen ha er- hållits för Hallands län med resp. 37 och 26 samt Gotlands län med resp. 43 och 34.
Sammanfattad landsdelsvis får tab. 3 följande utseende.
Antal Landsdelar
Grupper av skatt- avdrag för underskott å övriga samt- tal] av skyldiga jord- annan allmän- liga all- orts- samt- kom-
(FP = fYS- pers. bruks- fasti _ na av- männa avdrag liga muni- JP = jur. pers.) fastig- hetg rörelse drag avdrag avdrag cering
het l 2 3 4 5 6 7 8 9
Svealand" ..... Fp 311 1 660 78 984 3 033 1 166 4 199 3 103 Jp 46 31 39 — 116 _ 116 83 5:11 357 1691 117 984 3149 1 166 4 315 3186
Götaland ..... Fp 213 357 56 764 1 390 993 2 383 1 589 Jp 14 4 11 _ 29 — 29 21 S:a 227 361 67 764 1419 993 2 412 1610
Norrland ..... Fp 30 36 12 162 240 282 522 364 Jp 128 68 99 8 303 — 303 237 S :a 158 104 111 170 543 282 825 601
Hela riket . . . . Fp 554 2 053 146 1 910 4 663 2 441 7 104 5 056 .] p 188 103 149 8 448 — 448 341 S:a
; 1 1 l %
Det totala antalet kommuniceringsfall utgör som synes 5397, varav för fysiska personer 5 056 och för juridiska personer 341. På de senare belöpa tydligen i genom- snitt avsevärt större avdragsbelopp. Ehuru beträffande en och samma skattskyldig kunnat erfordras kommunicering om utnyttjande av avdrag mellan mer än två taxe— ringsnämnder, har detta dock för fysiska personer varit sällsynt och flertalet fall där- för varit att hänföra endast till hemortskommun jämte en annan kommun. Antalet skattskyldiga fysiska personer, som för taxeringsåret 1944 skulle ha berörts av en ut- sträckt avdragsrätt, uppgår till omkring 5 000. För juridiska personer råder ett annat förhållande. Endast 38 sådana skattskyldiga äro representerade i den föreliggande statistiken. På 7 aktiebolag, domicilierade i Gävleborgs och Västernorrlands län, be- löpa 241 avdrags- och 222 kommuniceringsfall, motsvarande en skatteunderlags- minskning å 24 384 skattekronor eller nära 43 0/o av hela den av merutnyttjade all- männa avdrag förorsakade minskningen.
Den för Stockholms stad uppkommande skatteunderlagsminskningen hade, ehuru absolut räknat vida större än i övriga kommuner, ej inneburit större nedgång av stadens underlag än med omkring 0,1 ('/o och hade sålunda knappast påverkat stadens utdebitering. Ej heller för övriga städer skulle den ifrågasatta reformen ha medfört några avsevärda förskjutningar. För landskommunerna skulle verkningarna i många fall ha blivit mer framträdande. Detta åskådliggöres bl. a. i tabell 4, som för varje län anger antalet av en utsträckt avdragsrätt berörda kommuner med fördelning efter skatteunderlagsminskningens relativa och utdebiteringsökningens absoluta stor- lek. Vid beräkningen av utdebiteringsökningen har räknats med ett oförändrat ut- taxeringsbehov.
Enligt det föreliggande materialet skulle 99 städer och 805 landskommuner ha be- rörts av avdragsrättens utsträckande. Av städerna skulle 97 ha fått sitt skatteunder- lag sänkt med högst 0.1 |1/0, medan de två återstående, nämligen Ljungby och Bollnäs, kommit upp till resp. 0,2 och 0,3 % minskning. Utdebiteringsökningen skulle icke för någon av städerna ha överstigit 3 öre per skattekrona.
Av landskommunerna hade 611 fått vidkännas en skatteunderlagsminskning å högst 0,1 .3/0 och ytterligare 125 en minskning, som ej överstigit 0,5 0/0. Ungefär 5 0/o av de be- rörda landskommunerna eller närmare bestämt 41 stycken skulle ha fått en minskning överstigande 1 0/0. För 5 av dem hade minskningen uppgått till mer än 5 %. Utdebi- teringsökningen hade för 765 av de ifrågavarande landskommunerna inskränkt sig till högst 10 öre per skattekrona. För 25 hade ökningen legat mellan 10 och 30 öre, för 10 mellan 30 och 50 öre och för 5 över 50 öre per skattekrona.
Fördelningen av kommunerna landsdelsvis å olika skikt av skatteunderlagsminsk- ningen framgår av följande sammanställning.
Antal kommuner med en procentuell skatteunder- Summa lagsminskning av berörda högst 0.2— högst 0,2— 0,6— 1,1— 2,1— över . Landsdelar 0,1 0.5 0,1 0,5 1,0 2,0 5,0 5,0 . lands- stä- kom- Städer Landskommuner der mu- ner 1 2 3 4 5 | 6 | 7 8 | 9 10 11
34 l — 51 431 14
99
Svealand ......... 34 Götaland ......... 50 1 344 75 Norrland ......... 13
97
(oa:
Summa
Sammanställningen visar, att 25 av de berörda landskommunerna i Norrland eller inemot 20 0/o hade fått större skatteunderlagsminskning än 1 0/0. Motsvarande antal äro för [Svealand 13 eller omkring 5 [1/0 och för Götaland 3 eller ej fullt 1 0/0.
Fördelningen av kommunerna å olika skikt av utdebiteringsökningen framgår av följande tablå.
Antal kommuner med en utdebiteringsökning 1 Summa ören per skattekrona av berörda Landsdelar högst högst 11— 21f 31— 41— 51— 76— över 10 10 20 30 40 50 75 100 100 stä- lands- Stä- der kom" Landskommuner muner der 1 2 3 4 5 ] 6 7 8 9 | 10 11 12 Svealand ........... 34 230 5 1 2 2 1 _ —— 34 241 Götaland ........... 51 428 3 —— — — — — — 51 431 Norrland ........... 14 107 11 5 3 3 1 1 14 133 Summa 99 765 19 6 5 5 2 2 1 99 805
Denna tablå återspeglar tydligt resultaten i den nästföregående sammanställningen. Antalet landskommuner med mer än 10 öres utdebiteringsökning är 11 för Svealand, 3 för Götaland och 26 för Norrland, d. v. s. praktiskt taget samma antal som beträf- fande landskommuner med mer än 1 0/o skatteunderlagsminskning.
I tabell 5 finnas upptagna de landskommuner, som skulle ha fått en skatteunder— lagsminskning å mer än 0,5 0/0. Antalet dylika kommuner är 69. I tabellen anges den procentuella skatteunderlagsminskningen med fördelning å de olika avdragen ävensom den erforderliga utdebiteringsökningen. Där merutnyttjandet av visst av- drag föranlett mindre minskning än som motsvarat 0,1 ()/0, har vederbörande kolumn lämnats blank.
En skatteunderlagsminskning överstigande 5 0/0 skulle ha inträtt i följande fem kommuner.
Antal skatte- Procentuell Uigååitteämgis: Öknin av ut- Kommuner kronor enligt minskning av p .. 1 p (1 b'tg . 1944 års skatteunder- mar (ommu- e 1er1ngs- taxerin la et nen en11gt be- procenten g g slut är 1944 Morkarla, Uppsala län ..... 6681 9,7 6,00 0,65 Sånga, Västernorrlands län . . 4 659 9,6 14,07 1,49 Ängersjö, Jämtlands län ..... 4 435 8,7 9,00 0,85 Ed, Västernorrlands län ..... 11 169 7,6 10,00 0,83 Överlännäs, Västernorrlands län ..................... 8149 5,1 12,00 0,64
Den för nämnda kommuner redovisade skatteunderlagsminskningen skulle så gott som uteslutande ha belöpt på juridiska personer. Samma är förhållandet beträffande 47 andra i tab. 5 upptagna kommuner, medan inom de återstående 17 kommunerna enbart fysiska personer skulle ha dragit nytta av avdragsrättens utsträckande. De
högsta siffrorna för sistnämnda skattskyldiga företer Näsum i Kristianstads län med 2,4 0/0 skatteunderlagsminskning och 20 öres utdebiteringsökning.
Minskningen i Ängersjö är helt att hänföra till underskott å rörelse. Inom de 4 övriga särskilt redovisade kommunerna skulle avdrag ha merutnyttjats för såväl underskott å jordbruksfastighet som underskott å rörelse, nämligen i Morkarla mot- svarande resp. 4,1 och 5,6 '3/0 av skatteunderlaget, i Sånga 1,8 och 7,8 0/0, i Ed 1,5 och 6,1 0/0 samt i Överlännäs 1,0 och 4,0 0/0. (I sistnämnda kommun hade den återstående minskningen, motsvarande 0,1 0/0 av skatteunderlaget, belöpt å merutnyttjade orts- avdragJ
Underskotten å annan fastighet skulle ha haft sin största relativa betydelse för Skölvene i Älvsborgs län med en därav föranledd minskning av skatteunderlaget å 1,3 0/0. För övriga i tab. 5 redovisade kommuner är minskningen på grund av dylika underskott högst 0,3 %. Beträffande andra allmänna avdrag än för underskott å jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse redovisas de högsta procenttalen för förenämnda Näsum i Kristianstads län med 2,0 och Giresta i Uppsala län med 1,3. Vad slutligen angår de merutnyttjade ortsavdragen skulle dessa ingenstädes ha föranlett större skatteunderlagsminskning än med 0,8 0/0, vartill minskningen uppgår för Väs- tergarn i Gotlands län och Ottravad i Skaraborgs län.
Den ovan redovisade undersökningen grundar sig som nämnts på deklarationsma- terial, som uttagits med ledning av uppgifter från taxeringsnämndsordförandena. Undersökningsresultatens värde såsom ett uttryck för förhållandena taxeringsåret 1944 är därför beroende av att ordförandena lämnat fullständiga uppgifter. Det har ej ansetts föreligga anledning anta annat än att tillbörlig noggrannhet och omsorg härutinnan iakttagits.
Det återstår då att bedöma, i vad mån det år, som undersökningen avsett, kan anses representativt. Beträffande detta spörsmål må följande framhållas.
Taxeringarna år 1944 grunda sig på inkomsterna under 1943. Detta år kan natur- ligtvis ej betraktas som något genomsnittsår. Till följd av den under året rådande högkonjunkturen få underskotten å olika förvärvskällor antagas ha varit mindre van— liga under detta år än under år av mer genomsnittlig karaktär och framför allt än under år, då lågkonjunktur råder. Därav kan man emellertid ej dra en sådan slutsats som att de avdrag för underskott, vilka vid 1944 års taxeringar hade kunnat mer- utnyttjas, skulle vara mindre eller med hänsyn till sina verkningar å kommunernas skatteunderlag mindre ingripande än som i framtiden kan vara att vänta. Såsom förut framhållits ha de juridiska personer, som redovisat underskott, visserligen va- rit fåtaliga men deras underskott till beloppet betydande. Det har i huvudsak varit fråga om skogsindustrier, närmare bestämt sådana som bedrivit trämassefabrikation och som ha sin huvudsakliga marknad utanför Sverige. Då denna marknad till följd av kriget i stort sett varit stängd, kan för ifrågavarande slag av rörelse snarast sägas ha rätt en utpräglad lågkonjunktur. Förlusterna å massafabrikationen ha som följd härav ofta varit avsevärda. Samtidigt ha emellertid ved- och timmerpriserna varit betydligt högre än under normala förhållanden. Vederbörande företag ha där- för i ett stort antal kommuner redovisat relativt sett betydande överskott å sina jord- bruksfastigheter. Här har sålunda förelegat en situation, som i allmänhet ej torde äga någon motsvarighet under normala är eller ens under krisår. Det är nämligen icke i och för sig förekomsten av underskott å en förvärvskälla, som vid avdragsrättens ut- sträckande kan inverka menligt på kommunernas skatteunderlag, utan avdraget får i förevarande avseende betydelse först i den mån vederbörande skattskyldig å annan sin förvärvskälla har inkomst, mot vilken underskottet kan avräknas.
Vad angår de kommuner, som vid 1944 års taxering skulle ha fått sina skatte- underlag beskurna i någon större utsträckning, ha dessa huvudsakligen varit skogs- kommuner, d. v. 5. kommuner som i allmänhet ha ett känsligt skatteunderlag och som normalt ej skulle beröras av en utsträckt avdragsrätt. De speciella förhållanden, som varit rådande under kriget, ha sålunda även i detta avseende verkat förryckande på undersökningens resultat.
De här anförda omständigheterna synas ge vid handen, att undersökningsåret ej kan anses vara helt representativt. Beskattningsåret 1943 är i vissa avseenden otvi- velaktigt att betrakta som ett extremt år. Det förefaller sannolikt, att man vid be- dömandet av den ifrågasatta reformen kan räkna med mindre utpräglade verkningar än som framgått av undersökningen, i varje fall i vad gäller skattskyldiga juridiska personer. Särskilt synas starka skäl tala för att kommuner med känsligt skatteunder- lag endast undantagsvis skulle behöva genom avdragsrättens utsträckande drabbas av så höga utdebiteringsökningar som ovan redovisats.
Enligt de sakkunnigas förslag skall avräkning av underskott å förvärvskälla i en kommun från inkomst i annan kommun ej ske beträffande staten, landsting, kom- muner, andra menigheter eller hushållningssällskap. Den ovan redovisade undersök- ningen har därför icke omfattat dylika skattskyldiga. Dock har det befunnits lämp- ligt att beträffande den betydande grupp statliga fastigheter, som förvaltas av domän- styrelsen, något belysa de ifrågavarande förhållandena, helst som erforderliga upp- gifter kunnat erhållas centralt och sammanställas utan synnerlig omgång.
En i berörda syfte företagen undersökning har visat, att domänstyrelsen år 1944 avgivit deklarationer i omkring 900 kommuner. I ungefär 200 av dessa kommuner ha redovisats underskott, sammanlagt uppgående till ungefär 540 000 kronor år jord- bruksfastighet och 140 000 kronor å annan fastighet. Det största underskottet har förelegat i Råneå kommun i Norrbottens län med inemot 220 000 kronor. Därest en utsträckt avdragsrätt på sätt ovan ifrågasatts hade tillämpats för domänstyrelsens de] vid 1944 års taxering, skulle det skatteunderlag, varå styrelsen haft att erlägga kom- munalskatt, ha varit omkring 6 800 skattekronor mindre än enligt den gällande ord- ningen.
Stockholm i mars 1945.
Oscar Östman
Tabell 1, utvisande länsvis beloppet av allmänna avdrag och ortsavdrag, som vid 1944 års taxe- ring hade kunnat merutnyttjas, därest dylika avdrag fått tillgodogöras mot all skattskyldigs inkomst i olika kommuner, ävensom den härigenom uppkommande minskningen i kommu- nernas skatteunderlag.
Avdrag för underskott å _. _ Övriga Summa Antal Lan Jord- anna,, allmän- allmän- Orts- b Grupper av skattskyldiga bruks- fasti _ rörelse na av- na av- avdrag ort- (Fp = fysiska personer fastig- hetg drag drag fallande Jp = juridiska personer) het skatte- >———— ,- kronor i 100—tal kronor 1 2 3 4 | 5 6 7 8 Stockholms Stad ....... Fp 9 294 4 453 721 2 049 16 517 5 353 21 870 Jp 56 — 473 _— 529 — 529 S:a 9 350 4 453 1 194 2 049 17 046 5 353 22 399 Stockholms län ........ Fp 28 41 12 450 531 1 278 1 809 Jp 657 0 977 — 1 634 -—— 1 634 S:a 685 41 989 450 2 165 1 278 3 443 Uppsala län .......... Fp _ 22 — 79 101 390 491 Jp 688 8 940 — 1 636 — 1 636 S:a 688 30 940 79 1 737 390 2 127 Södermanlands län Fp 183 100 182 55 520 274 794 J p _ —— —- _ — —— _ S :a 183 100 182 55 520 274 794 Östergötlands län ...... Fp 134 45 116 38 333 409 742 Jp — — —— — —— — — S:a 134 45 116 38 333 409 742 Jönköpings län ........ Fp 305 70 14 56 445 509 954 Jp _ _ _ _ _ _ _ S :a 305 70 14 56 445 509 954 Kronobergs län ....... Fp 218 82 78 26 404 186 590 J |) 52 47 _ — 99 — 99 S :a 270 129 78 26 503 186 689 Kalmar län ........... Fp 236 33 70 8 347 212 559 Jp 1 _ _ _ 1 _ 1 S:a 237 33 70 8 348 212 560 Gotlands län .......... Fp 274 55 30 9 368 64 432 Jp _ _ — _ _ _ _ S:a 274 55 30 9 368 64 432
Tabell 1 (forts.)
Avdrag för underskott å . _ Övriga Summa Ant 1 Län . JOPd- annan allmän- allmån— Orts- mf Grupper av_ skattskyldiga bruks- fastig- rörelse na av- na av- avdrag r ur 11 (Fp = fys1ska personer fastig- d,. (1 3 3" e . . . het ag rag k tl, _ Jp = jur1d1ska personer) het 5 a e _ kronor 1 100-tal kronor 1 2 3 4 5 6 7 8 Blekinge län .......... Fp 84 24 25 22 155 174 329 J p — _ _ — _ _ _ S:a 84 24 25 22 155 174 329 Kristianstads län ...... Fp 603 111 165 351 1 230 261 1 491 Jp 2 _ 157 _ 159 _ 159 S:a 605 111 322 351 1 389 261 1 650 Malmöhus län ......... Fp 2 013 203 251 56 2 523 572 3 095 .] p _ _ 45 _ 45 — 45 S:a 2 013 203 296 56 2 568 572 3 140 Hallands län .......... Fp 10 2 1 10 23 140 163 Jp — — _ — _ _ _ S:a 10 2 1 10 23 140 163 Göteborgs och Bohus län Fp 721 1 121 179 612 2 633 2 971 5 604 Jp _ _ _ _ _ —— __ 5:11 721 1 121 179 612 2633 2971 5604 Älvsborgs län ......... Fp 91 56 11 92 250 550 800 J p _ _ _ _ _- _ _ S:a 91 56 11 92 250 550 800 Skaraborgs län ........ Fp 67 22 75 17 181 317 498 .] p 10 _ _ _ 10 _ 10 8:91 77 22 75 17 191 317 508 Värmlands län ........ Fp 301 60 52 82 495 580 1 075 J p 9 _ _ _ 9 _ 9 S:a 310 60 52 82 504 ' 580 1 084 Örebro län ............ Fp 292 168 75 62 597 382 979 J p _ _ _ _ _ _ _ S:a 292 168 75 62 597 382 979 Västmanlands län ..... Fp _ 33 52 46 131 252 383 Jp 163 _ 222 _ 385 _ 385 S:a
Tabell 1 (forts.)
Avdrag för underskott å
_ _ Övriga Summa A t 1 Län jord- annan allmän- allmän- Orts- n a Grupper av skattskyldiga bruks- fasti _ rörelse na av- na av- avdrag bort- (Fp = fysiska personer fastig— hetg drag drag fallande Jp = juridiska personer) het skatte- kronor i 100-tal kronor ( 4 | 5 | 6 7 s Kopparbergs län ...... Fp 103 62 35 38 238 396 634 Jp 1 899 10 2 586 _ 4 495 _- 4 495 S:a 2 002 72 2 621 38 4 733 396 5 129 Gävleborgs län ........ Fp 70 93 181 107 451 513 964 Jp 271 177 5 579 663 6 690 _ 6 690 S:a 341 270 5 760 770 7141 513 i 7 654 Västernorrlands län . . . . Fp 4 6 — 44 54 602 656 Jp ] 300 98 6 368 — 7 766 — 7 766 S:a 1 304 104 6 368 44 7 820 602 8 422 Jämtlands län ........ Fp 27 28 18 69 142 305 447 Jp 218 14 1659 _ 1891 _ 1891 S:a 245 42 1 677 69 2 033 305 I 2 338 Västerbottens län ..... Fp 5 — 22 25 52 310 362 Jp 176 2 2203 — 2381 _ 2381 S:a 181 2 2 225 25 2 433 310 2 743 Norrbottens län ....... Fp 120 9 362 6 497 166 663 Jp 13 5 78 _ 96 _ 96 819 133 14 440 6 593 166 759 Samtliga .............. Fp 15 183 6 899 2 727 4 409 29 218 17 166 46 384 Jp 5 515 361 21 287 663 27 826 _ 27 826 S:a
Tabell 2, utvisande länsvis de olika avdragens procentuella andel i den skatteunderlagsminsk- ning, som hade uppkommit vid 1944 års taxering, därest allmänna avdrag och ortsavdrag fått tillgodogöras mot all skattskyldigs inkomst i olika kommuner.
Län Avdrag för underskott 9 Övriga Samt- Samt- Grupper av skattskyldiga jord- annan allmän- liga all- Orts- l' a (Fp = fysiska personer bruks- fastig- rörelse na av- männa avdrag avllga Jp = juridiska personer) fastig- het drag avdrag r g het ] 2 3 4 5 6 | 7 | 8 Stockholms stad ....... Fp 42,5 20,4 3,3 9,3 75,5 24,5 100 Jp 10,6 — 89,4 _ 100,0 — 100 S:a 41,7 19,9 5,3 9,2 76,1 23,9 100 Stockholms län ........ Fp 1,5 2,3 0,7 24,9 29,4 70,6 100 Jp 40,2 0,0 59,8 _ 100,0 _ 100 S:a 19,9 1,2 28,7 13,1 62,9 37,1 100 Uppsala län .......... Fp _ 4,5 _ 16,1 20,6 79,4 100 Jp 42,1 0,4 57,5 _ 100,0 _ 100 S:a 32,4 1,4 44,2 3,7 81,7 18,3 100 Södermanlands län Fp 23,1 12,6 22,9 6,9 65,5 34,5 100 Jp — _ _ — _ _ _ S:a 23,1 12,6 22,9 6,9 65,5 34,5 100 Östergötlands län ...... Fp 18,1 6,1 15,6 5,1 44,9 55,1 100 Jp _ — _ _ _ _ _ S:a 18,1 6,1 15,6 5,1 44,9 55,1 100 Jönköpings län ........ Fp 32,0 7,3 1,4 5,9 46,6 53,4 100 Jp — _ _ _ _ _ _ S:a 32,0 7,3 1,4 5,9 46,6 53,4 100 Kronobergs län ....... Fp 37,0 13,9 13,2 4,4 68,5 31,5 100 Jp 52,5 47,5 _ _ 100,0 — 100 S:a 39,2 18,7 11,3 3,8 73,0 27,0 100 Kalmar län ........... Fp 42,2 5,9 12,5 1,5 62,1 37,9 100 Jp 100,0 _ _ _ 100,0 _ 100 S:a 42,2 5,9 12,5 1,5 62,1 37,9 100 Gotlands län .......... Fp 63,4 12,7 7,0 2,1 85,2 14,8 100 Jp _ _ _ _ _ _ _ S:a 63,4 12,7 7,0 2,1 85,2 14,8 100 Blekinge län .......... Fp 25,5 7,3 7,6 6,7 47,1 52,9 100 Jp _ _ _ _ _ _ _ S:a
Tabell 2 (forts.)
Avdrag för underskott å
Län Övriga Samt- Grupper av skattskyldiga jord- allmän- liga all- Orts- Samt- . annan .. ., . (Fp = fys1ska personer bruks- fasti _ rorelse na av- manna avdrag liga Jp = juridiska personer) fastig- hetg drag avdrag avdrag het
1 2 3 4 5 6 7 8
Kristianstads län ...... Fp 40,4 7,5 11,1 23,5 82,5 17,5 100 Jp 1,3 _ 98,7 _ 100,0 _ 100 S:a 36,7 6,7 19,5 21,3 84,2 15,8 100
Malmöhus län ......... Fp 65,0 6,6 8,1 1,8 81,5 18.5 100 Jp _ _ [00,0 - 100,0 — 100 S:a 64,1 6,-' 9,4 1,8 81,8 18,2 100
Hallands län .......... Fp 6,2 1,2 0,6 6,1 14,1 85,9 100 J p __ _ -_ _ — _ - - S:a 6,2 1,2 0,6 6,1 14,1 85,9 100
Göteborgs och Bohus län Fp 12,9 20,0 3,2 10,9 47,0 53,0 100 Jp _ _ _ _ -— _ » - S:a 12,9 20,0 3,2 10,9 47,0 53,0 100
Älvsborgs län ......... Fp 11,3 7,0 1,4 11,5 31,2 68,8 ' 100 Jp _ —— _ —— _ — — S:a 11,3 7,0 1,4 11,5 31,2 68,8 100
Skaraborgs län ........ Fp 13,4 4,4 15,1 3,4 36,3 63,7 100 Jp 100,0 — _ _ 100,0 _ 100 S:a 15,2 4,3 14,8 3,3 37,6 62,4 100
Värmlands län ..... Fp 28,0 5,6 4,8 7,6 46,0 54,0 100 Jp 100,0 —— — _ 100,0 — 100 S:a 28,6 5,5 4,8 7,6 46,5 53,5 100
Örebro län ............ Fp 29,8 17,2 7,7 6,3 61,0 39,0 100 Jp — _ _ _ — _ — _ 813 29,8 17,2 7,7 6,3 61,0 39,0 100
Västmanlands län Fp _ 8,6 13,6 12,0 34,2 65,8 100 Jp 42,3 _ 57,7 _ 100,0 — 100 S:a 21,2 4,3 35,7 6,0 67,2 32,8 100
Kopparbergs län ...... Fp 16,2 9,8 5,5 6,0 37,5 62,5 100 Jp 42,3 0,2 57,5 _ 100,0 _ 100 S:a 39,0 1,4 r1,1 0,8 92,3 7,7 100
Avdrag för underskott å
Län övriga samt- Grupper av skattskyldiga jord- annan allmän- liga a11-- orts- samt- (Fp = fysiska personer bruks- f . rörelse na av- männa avdrag liga _ . . . . _ astig- D Jp _ Juridiska personer) fastig het drag avdrag avdrag het 1 2 3 4 5 6 7 8
Gävleborgs län ........ Fp 7,3 9,6 18,8 11,1 46,8 53,2 100 Jp 4,1 2,6 83,4 9,9 100,0 _ 100 S:a 4,5 3,5 75,2 10,1 93,3 6,7 100
Västernorrlands län . . . . Fp 0,6 0,9 _ 6,7 8,2 91,8 100 Jp 16,7 1,3 82,0 _ 100,0 _ 100
S:a 15,5 1,3 75,6 0,5 92,9 7,1 100
Jämtlands län ........ Fp 6,1 6,3 4,0 15,4 31,8 68,2 100 Jp 11,5 0,8 87,7 _ 100,0 _ 100 S:a 10,5 1,8 71,7 3,0 87,0 13,0 100
Västerbottens län ..... Fp 1,4 _ 6,1 6,9 14,4 85,6 100 Jp 7,4 0,1 92,5 _ 100,0 _ 100 S:a 6,6 0,1 81,1 0,9 88,7 11,3 100
Norrbottens län ....... Fp 18,1 1,4 54,6 0,9 75,0 25,0 100 Jp 13,5 5,2 81,3 _ 100,0 _ 100 S:a 17,5 1,8 58,0 0,8 78,1 21,9 100
Samtliga .............. Fp 32,8 14,9 5,8 9,5 63,0 37,0 , 100 Jp 19,8 1,3 76,5 2,4 100,0 _ 100 S:a 27,9 9,8 32,4 6,8 76,9 23,1 100
Tabell 3, utvisande länsvis antalet allmänna avdrag och ortsavdrag, som vid 1944 års taxering kunnat merutnyttjas, därest dylika avdrag fått tillgodogöras mot all skattskyldigs inkomsti olika kommuner, ävensom antalet fall, då på grund härav erfordrats kommunicering mellan taxeringsnämnder i hemortskommun och annan kommun.
Antal Län avdrag för under- övriga samt— fall Grupper av skattskyldiga Sko” å all- liga samt- av (Fp = fysiska personer jord- annan män- all- orts- liga kom- Jp = juridiska personer) bruks- fas- rörel- na männa 3V- av- mu- fastig— tig- se av— av drag drag nice- het het drag drag ring 1 2 | 3 | 4 | 5 | 6 7 8 9 Stockholms stad .......... Fp 242 1 596 49 552 2 439 595 3 034 2 361 Jp 1 — 2 — 3 _ 3 3 S:a 243 1 596 51 552 2 442 595 3 037 2 364 Stockholms län ........... Fp 4 8 3 166 181 178 359 196 Jp 6 4 9 = 19 _ 19 13 S:a 10 12 12 166 200 178 378 209 Uppsala län .............. Fp _ 6 — 40 46 52 98 59 Jp 8 7 8 _— 23 —. 23 20 5:61 8 13 8 40 69 52 121 79 Södermanlands län ........ Fp 9 12 2 38 61 55 116 79 Jp _ _ _ _ —- _ _ _ S:a 9 12 2 38 61 55 116 79 Östergötlands län ......... Fp 9 4 1 60 74 65 139 77 Jp — _ _ — _ _ _ _ S:a 9 4 1 60 74 65 139 77 Jönköpings län ........... Fp 33 14 2 69 118 81 199 131 Jp _ _ _ _ _ _ _ — S:a 33 14 2 69 118 81 199 131 Kronobergs län ........... Fp 15 8 7 31 61 31 92 56 Jp 9 4 _ _ 13 _ 13 9 S:a 24 12 7 31 74 31 105 65 Kalmar län .............. Fp 18 16 6 51 91 59 150 102 S:a 18 16 7 51 92 59 151 103 Gotlands län ............. Fp 9 2 3 12 26 17 43 34 Jp _ — _ _ _ — _ _ S:a Blekinge län .............. Fp 2 11 3 26 42 39 81 56 Jp _ _ — _ _ _ _ _ S:a
Antal
Län avdrag för under- övriga samt- fall Grupper av skattskyldiga skott å all- liga samt- av (Fp = fysiska personer jord- annan män- all- 0115" liga kom- Jp = juridiska personer) bruks- fas- rörel- na männa av- av- mu- fastig- tig- se av- av- drag drag nice- het het drag drag ring 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Kristianstads län ......... Fp 31 26 11 41 109 57 166 125 .1p 4 _ 6 _ 10 _ 10 6 5:21 35 26 17 41 119 57 176 131 Malmöhus län ............ Fp 53 37 11 90 191 116 307 212 Jp _ _ 4 _ 4 _ 4 4 S:a 53 37 15 90 195 116 311 216 Hallands län ............. Fp 2 1 1 12 16 21 37 26 Jp _ _ — _ _ _ _ _ 522 2 l 1 12 16 21 37 26 Göteborgs och Bohus län .. Fp 27 225 7 291 550 360 910 580 Jp _ — _ _ _ _ — _ S :a 27 225 7 291 550 360 910 580 Älvsborgs län ............. Fp 7 6 1 50 64 81 145 100 Jp — _ — — _ — _ _ S:a 7 6 I 50 64 81 145 100 Skaraborgs län ........... Fp 7 7 3 31 48 66 114 90 .1p 1 _ _ — 1 _ 1 1 S:a 8 7 3 31 49 66 . 115 91 Värmlands 11111 ............ Fp 36 10 7 80 133 117 250 170 .1p 2 _ _ _ 2 _ 2 2 8:11 38 10 7 80 135 117 252 172 Örebro län ............... Fp 11 9 9 45 74 68 142 100 Jp _ _ _ _ _ _ _ _ 5:11 11 9 9 45 74 68 142 100 Västmanlands län ......... Fp _ 4 3 19 26 36 62 40 i Jp 2 1 2 _ 5 _ 5 2 8:11 2 5 5 19 31 36 67 42 Kopparbergs län ..........
Tabell 3 (forts.)
Antal
Län avdrag för pnder- övrigai samt- fall Grupper av skattskyldiga skott ” all- liga 591111" av (Fp = fysiska personer jord— annan män- all- "”S" l1ga kom- Jp = juridiska personer) bruks- fas- rörel- na männa av- =”” mu- l'astig- tig- se av- av drag drag nice- het het drag drag ring l 2 | 3 | 4 | 5 6 7 | 8 9 Gävleborgs län ........... Fp 19 19 5 70 113 77 190 125 Jp 28 18 17 8 71 _ 71 48 S:a 47 37 22 78 184 77 261 173 Västernorrlands län ....... Fp 2 5 _ 39 46 89 135 99 Jp 65 33 55 _ 153 _ 153 114 S:a 67 38 55 39 199 89 288 213 Jämtlands län ............ Fp 3 7 2 22 34 48 82 61 Jp 24 12 15 _ 51 _ 51 49 S:a 27 19 17 22 85 48 133 110 Västerbottens län ......... Fp ! _ 1 17 19 36 55 36 Jp 10 4 11 _ 25 _ 25 "20 5:21 11 4 12 17 44 36 80 56 Norrbottens län ........... Fp 5 5 4 14 28 32 60 43 Jp 1 1 1 _ 3 _ 3 6 5:61 6 6 5 14 31 32 63 49 Samtliga ................. Fp 554 2 053 146 1 910 4 663 2 441 7 104 ' 5 056 Jp 188 103 149 8 448 _ 448 341 S:a 742 2156 295 1 918 5 111 2 441 7552- 5 397 ;
Tabell 4, utvisunde länsvis antalet kommuner, som vid 1944 års taxering skulle ha fått vid- kännas skatteunderlagsminskning och till följd härav utdebiteringsökning, därest allmänna av- drag och ortsavdrag fått tillgodogöras mot all skattskyldigs inkomst i olika kommuner.
A. Skatteunderlagsminskning.
Antal kommuner med en procentuell skatteunder- Summa lagsmlnskning av berörda
högst 0,2— högst 0,2_ 0,6_ 1,1_ 2,1— över 4
Län 0,1 0,5 0,1 0,5 1,0 2,0 5,0 5,0 land”
Stä_ kom—
Städer Landskommuner der mu- ner ] 2 3 4 5 6 | 7 | 8 9 10 | 11 Stockholms stad .. 1 _ _ _ _ _ _ _ 1 _ Stockholms län . . . 6 _ 30 4 1 l 4 — 6 40 Uppsala län ...... 2 _ 13 7 3 1 1 l 2 26 Södermanlands län 6 _ 28 3 3 1 _ _ 6 35 Östergötlands län .. 5 _ 29 8 1 1 _ _ 5 . 39 Jönköpings län . . . 6 _ 34 11 1 _ —- _ 6 46 Kronobergs län 1 1 29 5 _ _ _ _ 2 34 Kalmar län ...... 4 _ 39 3 _ _ _ _ 4 42 Gotlands län ..... l _ 10 7 1 _ _ _ 1 18 Blekinge län 3 _ 9 _ _ _ _ _ 3 9 Kristianstads län .. 4 _ 48 9 2 _ l _ 4 60 Malmöhus län 8 _ 54 9 1 _ _ _ 8 64 Hallands län ..... 4 _ 12 _ _ _ _ _ 4 12
Göteborgs och Bo-
hus län ........ 4 _ 18 4 _ _ _ _ 4 22 Älvsborgs län 5 _ 27 8 _ l _ _ 5 36 Skaraborgs län . .. 5 _ 35 11 3 _ _ _ 5' 49 Värmlands län . . . . 4 _ 51 3 _ _ _ _ 4 54 Örebro län ....... 5 _ 25 8 _ _ _ _ 5 33 Västmanlands län . 4 _ 12 2 2 1 _ _ 4 17 Kopparbergs län .. 6 _ 25 6 2 2 1 _ 6 36 Gävleborgs län . . . 3 1 20 3 3 6 1 _ 4 33 Västernorrlands län 4 _ 17 8 3 3 7 3 4 41 Jämtlands län . . . . 1 — 20 4 1 1 2 l 1 29 Västerbottens län . 2 _ 13 1 1 _ 1 _ 2 16 Norrbottens län 3 _ 13 l _ _ _ _ 3 14 Summa 97 2 611 125 28 18 18 5 99 805
B. Utdebiteringsökning.
Antal kommuner med en utdebiteringsökning i Summa ören per skattekrona av berörda
högst högst 11_ 21_ 31_ 41_ 51_ 76— över
10 10 20 30 40 50 75 100 100 lands— kom- Stä- Landskommuner der
]
.... .—
Stockholms stad Stockholms län Uppsala län ....... Södermanlandslän .. Östergötlands län Jönköpings län ..... Kronobergs län .... Kalmar län ........ Gotlands län ....... Blekinge län ....... Kristianstads län Malmöhus län ...... Hallands län ....... Göteborgs och Bohus
åwäw—ÅNQWQNQ— autoca—
awhw—uwmw
på
Älvsborgs län ...... Skaraborgs län ..... Värmlands län ..... Örebro län Västmanlands län .. Kopparbergs län . . . Gävleborgs län ..... Västernorrlands län . Jämtlands län Västerbottens län .. Norrbottens län . . . .
ww—VBAQAUÅUU'Q ww—Ahmhmw—mw
Summa 0 0 O 0
debiteringen av allmiin kommunalskatt.
Tabell 5, utvisande för ett antal utvalda landskommuner dels den procentuella minskningen i skatteunderlaget enligt 1944 års taxering, därest allmänna avdrag och ortsavdrag fått tillgodo- göras mot all skattskyldigs inkomst i olika kommuner, dels ock därav föranledd ökning i ut-
i Procentuell skatteunderlags- Utde- I minskning 1111 följd av merut- Pite- ? Kommuner nyttjande av r1ngs- pro- Ut- Län avdrasgkåå: ämder- öv- Så::- cgnit i digi- r1 a . .. . & ”21.33: ,,gksgfgiggweidie in..- ...-å" oggs- "::."; El.... "31%? ; Jp : juridiska personer) här &" rleiljs—e ,,,, drag ålagt mus . tig— tlg— av- beslut ) het het drag 1944 1 l 2 3 4 5 6 7 8 9 Vätö, Stockholms län . Jp 1,6 2,3 3,9 8,00 0,33 Hökhuvud, » » » 2,1 2,9 5,0 7,70 0,41 Harg, . . . 0,3 0,3 0,6 9,90 0,06 Faringe, » » » 0,5 0,6 1,1 7,25 0,08 Knutby, » » » 1,4 2,0 3,4 8,70 0,30 Ununge, » » » 1,4 2,0 3,4 11,70 0,42 Giresta, Uppsala län ..... Fp 1,3 0,3 1,6 7,70 0,13 Tensta, » » ..... Jp 0,4 0,6 1,0 7,90 0,08 Ekeby, . . ..... . 2,1 2,9 5,0 7,30 0,39 Alunda, » » ..... » 0,4 0,5 0,9 7,30 0,06 Morkarla, » » ..... » 4,1 5,6 9,7 6,00 0,65 Hällnäs, . . ..... . 0,3 0,5 0,8 8,00 0,07 Ludgo, Södermanlands län Fp 0,9 0,9 6,80 0,06 Torsåker, » » » 0,6 0,6 7,50 0,05 Årdala, » » » 1,2 1,2 10,00 0,12 Råby-Rekarne, » » » 0,6 0,6 8,70 0,05 V. Tollstad, Östergötlands län » 0,3 0,3 0,6 8,00 0,05 Appuna, » » » 1,1 0,3 1,4 11,00 0,16 Ökna, Jönköpings län ..... . 0,5 0,2 0,7 6,50 0,04 Våstergarn, Gotlands län Fp 0,2 0,8 1,0 12,73 0,14 Everöd, Kristianstads län .. Fp 0,2 0,2 Jp 0,4 0,4 S:a 0,2 0,4 0,6 7,40 0,05 Näsum, » » . Fp 0,3 2,0 0,1 2,4 8,00 0,20 Perstorp, » » . » 0,6 0,6 6,10 0,04 Norra Rörum, Malmöhus län . » 0,6 0,6 5,80 0,03 Skölvene, Älvsborgs län » 1,3 1,3 5,30 0,07 Tranum, Skaraborgs län » 0,6 0,4 1,0 4,60 0,05 Strö, » » » 0,2 0,4 0,6 10,00 0,06 Ottravad, » » . . » 0,8 0,8 6,20 0,05 Skerike, Västmanlands län » 0,1 0,7 0,8 8,40 0,07 Möklinta, » » Fp 0,1 0,1 Jp 0,2 0,3 0,5 5211 10,00
Tabell 5 (forts.)
Procentuell skatteunderlags- Utde— minskning till följd av merut- bite- Kommuner nyttjande av rings- pro- Ut- Län avdrag för under- _ Snm- centi debi— skott å ql" ma pri- te- Grupper av skattskyldiga riga orts- minsk- mär- rings- (Fp = fysiska personer jord- an- 3.1.1' av- ning kom- ök- Jp = juridiska personer) bruks- nan "Ö' man- drag mun ning fas- las- relse na enligt tig- tig- ”' beslut het het drag 1944 1 | 2 3 4 5 6 7 8 9 Nora, . Västmanlands län Jp 0,5 0,6 1,1 9,60 0,10 Malung, Kopparbergs län . » 0,8 1,1 1,9 8,95 0,18 Ore, » » » 0,3 0,4 0,7 8,00 0,05 Älvdalen, » » » 0,3 0,3 0,6 7,40 0,04 'Särna, » » » 1,1 1,6 2,7 7,00 0,19 'ldre, » » . » 0,7 1,0 1,7 7,55 0,13 Österfärnebo, Gävleborgs län » 0,5 0,8 1,3 8,00 0,11 Alfta, ' ,. -» Fp ' 0,2 0,2 Jp 0,1 0,6 0,3 1,0 S:a 0,1 0,8 0,3 1,2 8,20 0,10 Ovanåker, » » Jp 0,5 0,2 0,7 8,30 0,06 Arbrå, » » Fp 0,1 0,1 Jp 0,7 0,3 1,0 S:a 0,7 0,4 1,1 9,50 0,11 Undersvik, » » Jp 0,1 1,1 0,5 1,7 10,25 0,17 Järvsö, » » » 1,5 0,1 1,6 11,00 0,18 Ljusdals lk., » » . 1,9 1,9 10,00 0,19 Ramsjö, » » Fp 0,1 0,1 Jp 0,9 0,9 S:a 0,9 0,1 1,0 10,00 0,10 Färila-Kårböle, » » .Jp 3,7 0,1 3,8 12,09 0,49 Los, » » » 0,7 0,2 0,9 10,50 0,09 Ljustorp, Västernorrlands län » 0,4 1,7 2,1 16,50 0,36 Holm, » » » 0,2 0,5 0,7 12,27 0,08 Boteå, » » » 0,6 2,4 3,0 15,00 0,46 Överlännäs, » » Fp 0,1 0,1 Jp 1,0 4,0 5,0 S:a 1,0 4,0 0,1 5,1 12,00 0,64 Sånga, » » Jp 1,8 7,8 9,6 14,07 1,49 Dal, » » » 0,8 0,8 17,50 0,14 Ed, » » » 1,5 6,1 7,6 10,00 0,83 Helgum, » » » 0,3 2,4 2,7 8,73 0,25 Edsele, » » » 0,2 1,7 1,9 12,20 0,24 Ramsele, » » » 0,1 1,0 1,1 14,05 0,16 Resele, » » » 0,2 2,0 2,2 10,00 0,23 Ådalsliden,
Tabell 5 (forts.) Procentuell skatteunderlags- Utde- minskning till följd av merut- bite-
Kommuner nyttjande av rings- pro- Ut- Län avdrag för under- (.."/_ Sum- centi debi- skott å— ri & ma pri- te- Grupper av skattskyldiga _ ai orts- minsk- mär- rings- (Fp = fysiska personer Jord- an- män— av- ning - kom- ' ök— Jp = juridiska personer) bmks' nan rö- na drag 4 mun ning
fås" 3151 relse av- enligt tlg- tlg- beslut het het drag | 1944
1 2 | 3 ) 4 | 5 6 7 8 9
Junsele, Västernorrlands län Jp 0,5 0,1 3,2 3,8 9,80 0,39 Fjällsjö, » . » 0,2 1,0 1,2 13,00 0,10 Bodum, » » » 0,5 3,3 3,8 11,35 0,45 Tåsjö, » i. . 0,8 0,8 15,10 0,12 Borgvattnet, Jämtlands län . » 0,3 2,2 2,5 10,00 0,26 Nyhem, » » . » 0,6 0,6 8,00 0,05 Näs, » » . . 0,2 0,9 0,1 1,2 12,00 0,15 Ytterhogdal, » » . » 0,1 3,7 3,8 9,00 0,36 Ängersjö, » » . . 8,7 8,7 9,00 0,85 Burträsk, Västerbottens län » 0,7 0,7 10,80 0,07 Åsele, . . » 0,2 2,0 2,2 8,50 0,19
Bilaga B.
Schematisk framställning av vissa alternativ för utnyttjande av äkta makars avdrag.
Outnyttjad andel i ortsavdrag
Oulnyttjade allmänna avdrag. och avdrag enligt 50 5 2 mom. ' kommunalskattelagen. '
Hemorts- Annan Hemorts- Annan kommun kommun kommun kommun
Alternativ 1.
Andra maken Z Alternativ II 0.
Andra maken , ] O_(Z Alternativ 11 b.
Ena maken
Andra maken Z V Alternativ Ill (1.
Ena maken T/, Andra maken ' : ()(: Alternativ Ill 1).
Ena maken T/J/ V Andra maken .
Bilaga (1.
Utkast till ändringar i kommunalskattelagen, belysande vissa alter- nativ för utnyttjande av äkta makars avdrag.1
Härigenom förordnas, att 46 % 3 mom., 50 & 3 mom. och 52 % kommunalskatte- lagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse samt att till 52 % samma lag skola fogas anvisningar, allt på sätt nedan angives:2
Alternativ 1.
46 5.
3 mom. Kunna avdrag, som i 1 och 2 mom. medgivas, helt eller delvis ej utnyttjas å den i kommunen skattepliktiga inkomsten, må bristen, avrundad nedåt till jämna tiotal kronor, avräknas å skattepliktig inkomst, som den skattskyldige åtnjutit i an- nan kommun. Finnes skattepliktig inkomst, varå avräkning kan ske, i flera andra kommuner, fördelas bristen i jämna tiotal kronor å kommunerna i förhållande till den skattepliktiga inkomst, som i varje kommun återstår efter avdrag enligt 1, 2 och 4 mom.
Avräkning, varom i detta mom. stadgas, må ej ske beträffande staten, landsting, kommuner, andra menigheter eller hushållningssällskap.
50 &.
3 mom. Kunna avdrag, som i 48 å och 50 % 2 mom. medgivas, helt eller delvis ej utnyttjas i hemortskommunen, må bristen, avrundad nedåt till jämna tiotal kronor, avräknas å den skattskyldiges taxerade inkomst i annan kommun. Finnes taxerad inkomst i flera andra kommuner, fördelas bristen i jämna tiotal kronor å kommu- nerna i förhållande till den taxerade inkomsten i varje kommun. Vad efter dylik avräkning återstår utgör för den skattskyldige beskattningsbar inkomst i kommunen.
För skattskyldig som i 2 mom. avses, såvitt angår kommun där ortsavdrag eller i nämnda mom. omförmält avdrag ej åtnjutes, så ock för annan skattskyldig, utgör den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst. '
52 %
1 mom. Äkta makar — — —— gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 5 1 och 2 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens inkomst i kommunen och ej heller å hans inkomst i annan kommun, må bristen avräknas i första hand å den andra makens inkomst i den kommun, vartill avdraget enligt nyssnämnda mom. hänför sig, och därefter å dennes inkomst i annan kommun.
11 bilagan har ej införts något utkast för alternativet 111 b, då detta belyses av de sak- kunnigas i början av betänkandet intagna författningsförslag.
2 De övriga ändringar i kommunalskattelagen, som äro betingade av de sakkunnigas för- slag om avdragens utnyttjande utan begränsning till viss kommun, hava här utelämnats, då de icke äro nödvändiga för sammanhanget.
Skatteplikt enligt 51 & bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda in— komst. Ortsavdrag och avdrag enligt 50 ä 2 mom. beräknas för makarna gemensamt. Det sammanlagda beloppet av dylika avdrag fördelas i jämna tiotal kronor å ma— karna i förhållande till summan av varje makes taxerade inkomster i såväl hemorts- kommunen som andra kommuner, och den å make belöpande avdragsandelen avräk- nas i första hand å makens taxerade inkomst i hemortskommunen samt, i den mån denna icke förslår, å makens taxerade inkomster i övriga kommuner efter förhål— landet mellan sistnämnda inkomster. 2 mom. Äkta makar———oberoende skattskyldiga. (Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 52 &.
Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 52 5 1 mom. anföres följande exempel:
Två makar äro bosatta i kommunen A, tillhörande ortsgrupp III. Mannen har i denna kommun haft en till kommunal. inkomstskatt skattepliktig inkomst av 620 kro- nor och är där berättigad till avdrag för. pensionsavgift samt sjuk- och kapitalförsäk— ringspremier med 220 kronor. Hustrun har i kommunen A drivit rörelse, som lämnat ett underskott ä 580 kronor, och äger i denna kommun åtnjuta avdrag för pensions- avgift med 20 kronor. I kommunen B har mannen haft inkomst av rörelse ä 3 900 kronor och hustrun inkomst av fastighet ä 1 500 kronor. Hustrun har dessutom ät— njutit en inkomst å 500 kronor av fastighet i kommunen C.
Mannens taxerade inkomst blir i kommunen" A 400 kronor och i kommunen B 3 900 kronor. Hustruns outnyttjade allmänna avdrag i kommunen A fördelas å kom- munerna B och C i förhållande till hennes skattepliktiga inkomster i dessa kommuner med (new :) 450 kronor å kommunen B och (% =) 150 kronor å kommunen C. Hustruns taxerade inkomst utgör i kommunen B 1050 och i kom- munen C 350 kronor.
Makarnas ortsavdrag uppgår till' 600 kronor. Då makarnas sammanlagda taxerade inkomst överstiger dubbla ortsavdraget, äro de enligt bestämmelserna i 50 Q 2 mom. berättigade till ett ytterligare avdrag å 300 kronor, d. v. s. sammanlagt till ett avdrag ä 900 kronor. Detta belopp fördelar sig å makarna efter förhållandet mellan deras sammanlagda taxerade inkomster (4 300 och 1400 kronor) med 680 kronor å man- nen och 220 kronor å hustrun. Av mannens andel i avdraget avräknas 400 kronor i kommunen A och återstoden i kommunen B. Mannens beskattningsbara inkomst i kommunen B blir sålunda 3 620 kronor. Den å hustrun belöpande andelen i avdra- get fördelas mellan komunerna B och C i förhållande till hennes taxerade inkomster i dessa kommuner med 170 kronor å kommunen B och 50 kronor å kommunen C. Hustruns beskattningsbara inkomst blir 880 och 300 kronor i respektive kommuner.
Äro i stället mannens taxerade inkomster å sammanlagt 4 300 kronor så fördelade, att på kommunen A belöper 900 och på kommunen B 3 400 kronor, avräknas man- nens andel i ortsavdrag och avdrag enligt 50 5 2 mom. helt i kommunen A, varefter idenna kommun för mannen återstår en beskattningsbar inkomst av 220 kronor. Hustruns andel i nyssnämnda avdrag avräknas även i detta fall helt å hennes taxe- rade inkomster i kommunerna B och C.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.
46 5. 3 mom. Lika med alternativ 1. 50 ä. 3 mom. Lika med alternativ 1. 52 å. . 1 mom. Äkta makar—___ gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering av- drag, som i 46 5 1 och 2 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas a den därtill närmast berättigade makens inkomst i kommunen och ej heller å hans inkomst i annan kommun, må bristen'avräknas i första hand å den andra makens inkomst i den kommun, vartill avdraget enligt nyssnämnda mom. hänför sig, och därefter å dennes inkomst i annan kommun.
Skatteplikt enligt 51 % bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda in- komst. Ortsavdrag beräknas för makarna gemensamt. Beskattningsbar inkomst be- stämmes för makarna i varje kommun såsom för en skattskyldig och fördelas i jämna tiotal kronor å makarna efter förhållandet mellan deras i kommunen taxerade in- komster.
2 mom. Äkta makar———oberoende skattskyldiga.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 52 %.
Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 52 g 1 mom. anföres följande exempel: '
Två makar äro bosatta i kommunen A, tillhörande ortsgrupp III. Mannen har i denna kommun haft en till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst av 620 kro- nor och är där berättigad till avdrag för pensionsavgift samt sjuk- och kapi- talförsäkringspremier med 220 kronor. .Hustrun har i kommunen A drivit rö- relse, som lämnat ett. underskott å 580 kronor, och äger i denna kommun åtnjuta avdrag för pensionsavgift med 20 kronor. I kommunen B har mannen haft inkomst av rörelse ä 3 900 kronor och hustrun inkomst av fastighet ä 1 500 kronor. Hustrun har dessutom åtnjutit en inkomst å 500 kronor av fastighet i kommunen C.
Mannens taxerade inkomst blir i kommunen A 400 kronor och i kommunen B 3 900 kronor. Hustruns outnyttjade allmänna avdrag i kommunen A fördelas å kommunerna B och C i förhållande till hennes skattepliktiga inkomster i dessa kommuner med
1500 x 600 _) , (500 x 600 _) ., ( 2000 _ 450 kronor a kommunen B och 2 000 _ 150 kronor a kom-
munen C. Hustruns taxerade inkomst utgör i kommunen B 1050 och i kommunen C 350 kronor.
Makarnas ortsavdrag uppgår till 600 kronor. Då makarnas sammanlagda taxerade inkomst överstiger dubbla ortsavdraget, äro de enligt bestämmelserna i 50 & 2 mom. berättigade till ett ytterligare avdrag å 300 kronor, (1. v. s. sammanlagt till ett avdrag å 900 kronor. Detta belopp avräknas i första hand å mannens taxerade inkomst i hemortskommunen. Återstående 500 kronor av avdraget fördelas å kommunerna B och C i förhållande till makarnas sammanlagda taxerade inkomster i dessa kommu- ner, d.v.s. med 470 kronor å kommunen B och 30 kronor ä kommunen C. Den beskattningsbara inkomsten i kommunen B blir 4 480 kronor, som fördelas efter för-
hållandet mellan makarnas taxerade inkomster i kommunen med 3530 kronor å mannen och 950 kronor 1 hustrun. Hustruns beskattningsbara inkomst i kommunen () blir 320 kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.
Alternativ II b. 46 %.
3 mom. Lika med alternativ I.
drag, som i 46 å 1 och 2 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens inkomst i kommunen och ej heller å hans inkomst i annan kommun, må bristen avräknas i första hand å den andra makens inkomst i den kommun, vartill avdraget enligt nyssnämnda mom. hänför sig, och där- ; efter å dennes inkomst i annan kommun. : Skatteplikt enligt 51 % bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda ) inkomst. Ortsavdrag och avdrag enligt 50 ä 2 mom. beräknas för makarna gemen— samt och avräknas i första hand ä summan av makarnas taxerade inkomster i hem- ortskommunen och, i den mån dessa icke förslå, å makarnas taxerade inkomster i andra kommuner. För makar gemensamt fastställd beskattningsbar inkomst i hem- ortskommunen fördelas i jämna tiotal kronor å makarna efter förhållandet mellan deras i kommunen taxerade inkomster. Skola ortsavdrag och avdrag enligt 50 & 2 mom. delvis eller helt avräknas å makars inkomster i andra kommuner än hem- ortskommunen, fördelas hela det sammanlagda beloppet av dylika avdrag i jämna _ tiotal kronor å makarna i förhållande till summan av varje makes taxerade inkom- % ster i såväl hemortskommunen som andra kommuner. Överstiger den därvid ä make belöpande avdragsandelen hans taxerade inkomst i hemortskommunen, avräknas det 1 överskjutande avdragsbeloppet, i den mån det ej utnyttjats å andra makens inkomst ' i hemortskommunen, å hans taxerade inkomster i övriga kommuner efter förhållan- J det mellan dessa inkomster. ' 2 mom. Äkta makar———oberoende skattskyldiga.
(Se vidare anvisningarna.)
I i 50 5. 3 mom. Lika med alternativ I. 52 &. 1 mom. Äkta makar———gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering av-
Anvisningar till 52 %.
Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 52 g 1 mom. anföres följande exempel:
Tvä makar äro bosatta i kommunen A, tillhörande ortsgrupp III. Mannen har i denna kommun haft en till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst av 620 kro- nor och är där berättigad till avdrag för pensionsavgift samt sjuk- och kapitalförsäk- ringspremier med 220 kronor. Hustrun har i kommunen A drivit rörelse, som lämnat ett underskott å 580 kronor, och äger i denna kommun åtnjuta avdrag för pensions- avgift med 20 kronor. I kommunen B har mannen haft inkomst av rörelse ä 3 900 kronor och hustrun inkomst av fastighet ä 1 500 kronor. Hustrun har dessutom åt- njutit en inkomst ä 500 kronor av fastighet i kommunen C.
Mannens taxerade inkomst blir i kommunen A 400 kronor och i kommunen B' 3 900 kronor. Hustruns outnyttjade allmänna avdrag i kommunen A fördelas å kom- munerna B och C i förhållande till hennes skattepliktiga inkomster i dessa kom- 1500 x 600__ 500 x 600_
muner med ( W”) 450 kronor a kommunen B och (W_ ) 150
kronor å kommunen C. Hustruns taxerade inkomst utgör i kommunen B 1 050 och i kommunen C 350 kronor.
Makarnas ortsavdrag uppgår till 600 kronor. Då makarnas sammanlagda taxerade inkomst överstiger dubbla ortsavdraget, äro de enligt bestämmelserna i 50 % 2 mom. berättigade till ett ytterligare avdrag å 300 kronor, d.v.s. sammanlagt till ett avdrag å 900 kronor. Detta belopp fördelar sig å makarna efter förhållandet mellan deras sammanlagda taxerade inkomster (4 300 och 1400 kronor) med 680 kronor å man- nen och 220 kronor å hustrun. Av mannens andel i avdraget avräknas 400 kronor i kommunen A och återstoden i kommunen B. Mannens beskattningsbara inkomst i kommunen B blir sålunda 3 620 kronor. Den å hustrun belöpande andelen i avdraget fördelas mellan kommunerna B och C i förhållande till hennes taxerade inkomster i dessa kommuner med 170 kronor å kommunen B och 50 kronor å kommunen C. Hustruns beskattningsbara inkomst blir 880 och 300 kronor i respektive kommuner.
Äro i stället mannens taxerade inkomster å sammanlagt 4 300 kronor så fördelade, att på kommunen A belöper 750 och på kommunen B 3 550 kronor, i vilket fall mannens taxerade inkomst i kommunen A sålunda överstiger den honom tillkom- mande andelen i ortsavdrag och avdrag enligt 50 5 2 mom. med 70 kronor, får hust— runs andel i avdraget tagas i anspråk i kommunen A med 70 kronor. Mannen äger därefter icke att åtnjuta något avdrag i kommunen B, och hustruns avdrag i kom- munerna B och C blir 150 kronor, som fördelas mellan kommunerna i förhållande till hustruns taxerade inkomster i dessa kommuner med 110 kronor å kommunen B och 40 kronor å kommunen C. Den beskattningsbara inkomsten blir då i kommunen B 3 550 kronor för mannen och 940 kronor för hustrun samt i kommunen C 310 kronor för hustrun.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.
Alternativ III 11.
46 ä. 3 mom. Lika med alternativ I. 50 g. 3 mom. Lika med alternativ I. 525. 1 mom. Äkta makar———samma kommun. Kan avdrag ej härigenom och ej heller genom avräkning å den närmast berättigade makens inkomst i annan kom— mun helt utnyttjas, avräknas bristen å den andra makens inkomst i annan kommun. Skatteplikt enligt 51 % bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst. Ortsavdrag beräknas för makarna gemensamt. Beskattningsbar inkomst be— stämmes för makarna i varje kommun såsom fören skattskyldig och fördelas i jämna tiotal kronor å makarna efter förhållandet mellan-deras i kommunen taxerade inkomster. ' 2 mom. Äkta makar—————-oberoende skattskyldiga. (Se vidare anvisningarna.) '
Anvisningar till 52 %.
Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 52 ä 1 mom. anföres följande exempel:
Två makar äro bosatta i kommunen A, tillhörande ortsgrupp III. Mannen har i denna kommun haft en till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst av 620 kro- nor och är där berättigad till avdrag för pensionsavgift samt sjuk- och kapitalför- säkringspremier med 220 kronor. Hustrun har i kommunen A drivit rörelse, som läm- nat ett underskott å 580 kronor, och äger i denna kommun åtnjuta avdrag för pen- sionsavgift med 20 kronor. I kommunen B har mannen haft inkomst av rörelse å 3900 kronor och hustrun inkomst av fastighet å 1500 kronor. Hustrun har dess- utom åtnjutit en inkomst å 500 kronor av fastighet i kommunen C.
Å mannens inkomst i kommunen A avräknas hans eget avdrag å 220 kronor och 400 kronor av hustruns allmänna avdrag i kommunen. Mannen får sålunda icke någon taxerad inkomst i kommunen A, och hans taxerade inkomst i kommunen B blir 3 900 kronor. Hustruns outnyttjade allmänna avdrag i kommunen A fördelas å kommunerna B och C i förhållande till hennes skattepliktiga inkomster i dessa kom- 1 BefoäffO—O = ) 150 kronor å kommunen B och (såå—ägg? = ) 50 kro- nor ä kommunen C. Hustruns taxerade inkomst utgör i kommunen B 1350 och i kommunen C 450 kronor.
Makarnas ortsavdrag uppgår till 600 kronor. Då makarnas sammanlagda taxerade inkomst överstiger dubbla ortsavdraget, äro de enligt bestämmelserna i 50 5 2 mom. berättigade till ett ytterligare avdrag å 300 kronor, d. v. s. sammanlagt till ett avdrag år 900 kronor. Detta belopp fördelas å kommunerna B och C i förhållande till ma- karnas sammanlagda taxerade inkomster i dessa kommuner, d. v. 5. med 830 kronor å kommunen B och 70 kronor ä kommunen C. Den beskattningsbara inkomsten i kommunen B blir 4 420 kronor, som fördelas efter förhållandet mellan makarnas taxerade inkomster i kommunen med 3 280 kronor å mannen och 1 140 kronor å hustrun. Hustruns beskattningsbara inkomst i kommunen C blir 380 kronor.
Äro i stället mannens skattepliktiga inkomster å sammanlagt 4 520 kronor så för- delade, att på kommunen A belöper 1 120 kronor och på kommunen B 3 400 kronor, avräknas hustruns allmänna avdrag helt å mannens inkomst i kommunen A. Den taxerade inkomsten blir då för mannen 300 kronor i denna kommun och 3 400 kronor i kommunen B samt för hustrun 1 500 kronor i kommunen B och 500 kronor i kommunen C. Det makarna tillkommande ortsavdraget jämte avdrag enligt 50 ä 2 mom. skall i första hand avräknas å mannens taxerade inkomst i hemortskommu- nen, varefter det återstående avdraget 51 600 kronor fördelas mellan kommunerna B och C i förhållande till makarnas sammanlagda taxerade inkomster i dessa kom- muner, d. v. 5. med 540 kronor å kommunen B och 60 kronor å kommunen C. Den beskattningsbara inkomsten i kommunen B blir 4 360 kronor, som fördelas efter för- hållandet mellan makarnas taxerade inkomster i kommunen med 3 030 kronor å mannen och 1330 kronor å hustrun. Hustruns beskattningsbara inkomst i kom- munen C blir 440 kronor.
muner med (
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.
P. M.
rörande vissa verkningar av ändrade skattepliktsgränser för den kommunala inkomstskatten och den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
Enligt gällande ordning föreligger för här i riket bosatt fysisk person skatteplikt i fråga om kommunal inkomstskatt i hemortskommunen, då den beräknade taxerade inkomsten uppgår till lägst 600 kronor. Motsvarande gräns för Skattepliktens inträ- dande beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utgör 600 kronors taxerat belopp. Nämnda skattepliktsbegränsning kan endast påverka beskattningen i de fall, då ortsavdraget understiger 600 kronor, och har därför ej någon praktisk betydelse för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, vars ortsavdrag alltid överstiga detta belopp.l De vid den kommunala inkomstbeskattningen gällande orts- avdragen äro däremot för vissa skattskyldiga lägre än 600 kronor, och genom den ifrågavarande skattepliktsgränsen kunna därför inkomster, som överstiga det kom- munala ortsavdraget, undantagas från kommunal inkomstbeskattning. De skattskyl- diga, för vilka sistberörda gräns kan vara av betydelse, äro ensamstående skattskyl- diga i samtliga ortsgrupper, skattskyldiga med ett halvt familjeavdrag i ortsgrup- perna I—IV samt skattskyldiga med ett helt familjeavdrag i ortsgrupp I och, be- träffande stad, ortsgrupp II. De högsta beskattningsbara inkomster, som den gå]- lande skattepliktsgränsen undantar från beskattning, äro 120 kronor för ensam- stående skattskyldig i stad tillhörande ortsgrupp I samt 100 kronor för ensamstå- ende i landskommun tillhörande ortsgrupp I och stad tillhörande ortsgrupp II. De berörda skiljaktigheterna beträffande skattepliktsgränsens verkningar mellan lands- kommuner och städer sammanhänga med det i landskommuner tillhörande orts- grupp I och II i vissa fall utgående s. k. 20-kronorsavdraget.
1944 års skattesakkunniga ha till prövning upptagit frågan om en ändring av ovanberörda bestämmelser i sådan riktning, att skatteplikten skulle bestämmas med hänsyn till den beskattningsbara inkomsten resp. det beskattningsbara beloppet. Med en sådan ordning skulle skattepliktsgränsen få betydelse för alla kategorier skattskyl— diga fysiska personer och ej, såsom nu är fallet, för endast vissa av dessa. Såsom gräns har ifrågasatts en beskattningsbar inkomst resp. ett beskattningsbart belopp av 100 kronor.
Om på sätt här antytts beskattningsbara inkomster i hemortskommunen liksom beskattningsbara belopp bleve undantagna från skatteplikt, i den mån de under- stege 100 kronor, skulle detta innebära en höjning av skattepliktsgränsen för alla skattskyldiga fysiska personer beträffande den statliga beskattningen liksom för fler— talet dylika skattskyldiga beträffande den kommunala beskattningen. Endast för vissa ensamstående skulle taxering till kommunal inkomstskatt komma i fråga vid lägre taxerad inkomst än för närvarande, nämligen i stad tillhörande ortsgrupp I vid 540 kronor samt i landskommun tillhörande ortsgrupp I och stad tillhörande ortsgrupp II vid 580 kronor.
1Här liksom i fortsättningen bortses från sådana skattskyldiga, som ej varit bosatta i riket under hela beskattningsåret.
| 1 i
Rörande verkningarna å det kommunala skatteunderlaget liksom å underlaget för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten av de ifrågasatta ändringarna ha vissa beräkningar gjorts, avseende taxeringsåren 1936 och 1944. För det förra året grunda sig dessa å material, som insamlats i samband med den särskilda folkräkningen 1935/36 och som därefter inom finansdepartementets skatteberedning blivit samman- ställt med fördelning efter ortsgrupp, försörjningsbörda samt det taxerade beloppets storlek. Detta material har omfattat 1/5 av landets invånare. För beräkningarna be- träffande 1944 års taxering ha de sakkunniga haft tillgång till en inom statistiska centralbyrån för inkomståret 1943 sammanställd inkomststatistik. Denna statistik, som avser fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser samt grundar sig på uppgifter ur taxeringslängderna, anger för hela riket antalet skattskyldiga inom olika skikt av den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga inkomst, som återstår efter avdrag för underskott å olika förvärvskällor. Från centralbyrån ha vidare erhållits uppgifter för berörda skattskyldiga om dels det sammanlagda belop- pet av andra allmänna avdrag än för underskott å förvärvskälla, dels det samman- lagda beloppet av behållen förmögenhet och dels det sammanlagda beskattningsbara beloppet. Med utgångspunkt från dessa uppgifter har det sammanlagda taxerade be- loppets storlek för olika skikt konstruerats, under antagande att de sistberörda all- männa avdragen fördelat sig å de olika inkomstskikten i förhållande till inkomsternas storlek samt att den behållna förmögenheten fördelat sig å nämnda skikt i samma proportion som vid 1935 års utgång (jfr »Särskilda folkräkningen 1935/36» VIII tab. 21). I och för fördelning av det taxerade beloppet efter ortsgrupp och försörj- ningsbörda har därefter det antagandet gjorts, att proportionerna inom varje skikt varit desamma som för inkomståret 1935. Efter upprättandet av sammanställningar på här angivet sätt har materialet förelegat i samma skick för 1944 som för 1936.
Vid 1936 års taxeringar till kommunal inkomstskatt skulle, enligt de gjorda be- räkningarna, en ändring av skattepliktsgränsen på sätt ovan antytts ha medfört befrielse från sådan skatt för drygt 80 000 fysiska personer och därmed en minskning av det kommunala skatteunderlaget med ej fullt 50 000 skattekronor. Å andra sidan skulle ett antal personer, som nämnda år ej taxerats till kommunal inkomstskatt, ha blivit påförda sådan skatt. Om man antar, att antalet ensamstående skattskyldiga i ortsgrupp I var ungefär lika stort i skiktet 580—590 kronors taxerad inkomst som i skiktet 600—610 kronor, samt vidare bortser från att ett mindre antal av dessa skatt- skyldiga ej tillhörde landskommuner, kommer man till det resultatet, att drygt 20 000 personer skulle ha påförts vardera 1 skattekrona. Den uppkomna nettominsk- ningen i det totala antalet kommunalt inkomstbeskattade fysiska personer hade för hela landet utgjort omkring 60 000, motsvarande ungefär 3 0/o. Nettominskningen i skatteunderlag hade för landet i dess helhet kommit att utgöra mindre än 30000 skattekronor. Då det totala antalet skattekronor i landet för taxeringsåret 1936 var inemot 48 miljoner, skulle denna minskning ej ha motsvarat ens 0,1 0/0.
Enligt de för taxeringsåret 1944 gjorda beräkningarna skulle den övervägda änd- ringen av skattepliktsgränsen ha medfört en minskning av antalet nämnda år kom- munalt inkomstbeskattade fysiska personer med omkring 35 000. Det kommunala skatteunderlaget hade nedgått med endast ungefär 17 000 skattekronor. Då antalet skattekronor för detta år var ungefär 96 miljoner, motsvarar nedgången i skatte- underlag en ännu obetydligare kvotdel för 1944 än för 1936.
Enligt 1936 års taxeringar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hade inom hela landet ungefär 350000 fysiska personer ett lägre beskattningsbart belopp än 100 kronor. Det sammanlagda beskattningsbara belopp, som påförts dessa och som skulle ha bortfallit, därest skattepliktsgränsen satts till 100 kronors beskattningsbart
belopp, uppgår till ungefär 16 miljoner kronor. Det beskattningsbara beloppet för hela riket utgjorde mer än 2 900 miljoner kronor, varför den angivna minskningen motsvarar ungeför 0,5 %. Då statsskatten emellertid är progressiv, hade den bort- fallande skatten utgjort en betydligt mindre kvotdel. Med nuvarande skattesatser skulle de ifrågavarande lägsta inkomsttagarnas skatt ha uppgått till något över 1 miljon kronor. Antalet från statlig inkomst- och f.örmögenhetsskatt befriade fy- siska personer hade utgjort inemot 20 %.
För taxeringsåret 1944 visa motsvarande beräkningar en nedgång med ungefär 200000 i antalet beskattade fysiska personer och med inemot 10 miljoner kronor i det sammanlagda beskattningsbara beloppet. Införandet av den ifrågasatta skatte- pliktsgränsen för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten skulle sålunda — liksom i fråga om den kommunala inkomstskatten —— haft ännu mindre betydelse. 1944 än 1936. Detta framgår med än större tydlighet, om man beaktar, att det sam- manlagda beskattningsbara beloppet för taxeringsåret 1944 uppgick till inemot 6400 miljoner kronor, d. v. s. till mer än dubbelt så mycket som för taxeringsåret 1936. Antalet från statlig inkomst- och förmögenhetsskatt befriade fysiska personer skulle 1944 ha motsvarat ungefär 8 0/o.
Rörande tillförlitligheten hos de gjorda beräkningarna må anföras följande. Det har med utgångspunkt från det föreliggande materialet varit möjligt att, i varje fall beträffande taxeringsåret 1936, med erforderlig noggrannhet göra beräk- ningar rörande de beskattningsbara belopp, som ej uppgått till 100 kronor. Då materialet endast innehållit uppgifter om taxerat belopp och ej om den till kommunal inkomstskatt i hemortskommunen taxerade inkomsten, kan däremot ej med samma grad av säkerhet sägas, att beräkningarna rörande beskattningsbara inkomster under— stigande 100 kronor äro riktiga. Emellertid torde de erhållna resultaten kunna be- tecknas såsom i huvudsak tillförlitliga. Det är här fråga om så låga inkomster, att man synes kunna bortse från de faktorer, varpå skillnaden mellan taxerad inkomst och taxerat belopp beror. Förmögenhetsdel liksom avdrag för kommunalutskylder äro i dylika inkomstlägen i de allra flesta fall mycket obetydliga. Det förhållandet att procentavdrag endast förekommer vid taxering till kommunal inkomstskatt och att vid sådan taxering i hemortskommunen hänsyn ej såsom vid den statliga taxeringen tages till inkomster utanför denna kommun kan å ena sidan föranleda, att relativt höga taxerade belopp i verkligheten motsvaras av sådana i hemortskommunen be- skattningsbara inkomster, som skulle bortfalla till följd av den ifrågasatta höjningen av skattepliktsgränsen. Berörda omständigheter kunna å andra sidan medföra, att låga taxerade belopp icke alls motsvaras av någon beskattningsbar inkomst,- varför en utjämning äger rum. För taxeringsåret 1944 kunna resultaten självfallet ej i samma grad som för 1936 göra anspråk på att avspegla de verkliga förhållandena. men de få dock antagas ge en i stort sett riktig bild därav. Det ursprungliga under- sökningsmaterialet för 1944 omfattade såsom förut nämnts även uppgifter rörande vissa juridiska personer. Dessa ha icke kunnat särskiljas från övriga skattskyldiga. I de inkomstskikt, som i förevarande avseende varit av betydelse, torde antalet dylika skattskyldiga dock vara så obetydligt, att berörda förhållande ej nämnvärt kunnat påverka undersökningens resultat.
Slutresultatet av den företagna utredningen torde kunna sägas vara, att en ändring av skattepliktsgränserna på sätt ovan ifrågasatts endast skulle leda till relativt sett ytterst obetydliga förskjutningar i de kommunala och statliga skatteunderlagen. Detta omdöme gäller, även om man räknar med en avsevärd felmarginal för de vid beräk- ningarna gjorda antagandena och förenklingarna.
Stockholm i januari 1945. Oscar Östmun
! I ; f i %
Bilaga E.
P. M.
rörande vissa undersökningar med avseende å statens avdrag för gäldränta vid taxering till kommunal inkomstskatt.
1944 års skattesakkunniga ha till prövning upptagit frågan om en begränsning av statens rätt till avdrag för gäldränta vid taxering till kommunal inkomstskatt. För detta ändamål ha de sakkunniga sökt inhämta uppgifter om i vilken utsträckning sådana avdrag förekommit. Såvitt kunnat utrönas, äro dylika avdrag mycket säll- synta. Sålunda ha följande myndigheter uppgivit, att de eller dem underställda myndigheter i sina deklarationer ej verkställa avdrag för gäldränta, nämligen:
Arméförvaltningen, Domånstyrelsen, Egnahemsstyrelsen, Flygförvaltningen, Fångvårdsstyrelsen, Generalpoststyrelsen, Generaltullstyrelsen, Järnvägsstyrelsen, Lotsstyrelsen, Marinförvaltningen, Medicinalstyrelsen, Statens lagerhus- och fryshusstyrelse. Riksbanken,
Telegrafstyrelsen samt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har dock uppgivit, att den för innevarande års taxering lämnat vägförvaltningarna direktiv om att i deklarationerna yrka avdrag för gäldränta å fastigheter, som användas för hyresändamål. Såsom motivering härför har anförts, att fastigheterna i regel vore avsedda att invärderas på väg- och vatten- byggnadsväsendets förrådsfond, vartill anslag anvisades å kapitalbudgeten, samt att i dessa fastigheter investerade medel därför vore att anse som lånemedel.
Den enda statliga myndighet, som i sina deklarationer regelbundet yrkat avdrag för gäldränta, synes vara vattenfallsstyrelsen. Detta har varit förhållandet alltsedan taxeringsåret 1921, då styrelsen första gången hade att avge självdeklaration. Därvid är att märka, att vattenfallsstyrelsen såsom sådan ej varit gäldbelastad och ej heller i sina räkenskaper upptagit någon gäldränta. Styrelsen har emellertid betraktat de medel, som över statens kapitalbudget tillförts styrelsen för olika investeringar, såsom lånemedel och ansett sig berättigad att vid taxeringen åtnjuta avdrag för den gäld- ränta, som staten haft att erlägga å de av staten för ändamålet upplånade medlen. Gäldränteavdraget har därvid beräknats med utgångspunkt från den effektiva medel- räntefoten under vederbörande beskattningsår för den fonderade statsskulden. Utöver de här berörda lånemedlen har staten till styrelsens förfogande ställt vissa naturtill- gångar, å vilka någon gäld ej ansetts vila.
Styrelsens rätt till gäldränteavdrag sattes år 1921 i fråga av bl. a. Älvkarleby kommun, vars taxeringsnämnd helt vägrade det i kommunen yrkade gäldränteav-
draget. Genom utslag år 1928 (R. Fi. 290) synes regeringsrätten, som ej fann skäl göra ändring i kammarrättens beslut att undanröja ifrågavarande taxering, dock i princip ha fastslagit styrelsens rätt till sådant avdrag. Detta utsäges visserligen icke i utslaget, vari endast beröres frågan om styrelsen skolat deklarera sin verksamhet såsom en eller flera förvärvskällor, men torde framgå av det förhållandet att beskatt— ningsbar inkomst i motsatt fall skolat uppkomma.
Statens och framför allt vattenfallsstyrelsens rätt till avdrag för gäldränta vid den kommunala taxeringen har även efter tiden för det ovan berörda regeringsrättsut- slaget mött gensagor. Det har framhållits, att staten genom gällande ordning vore försatt i ett gynnsammare läge än privata företag. Dylika uttalanden ha bl. a. moti- verats med att den andel i det totala investerade kapitalet, för vilken exempelvis vattenfallsstyrelsen ägde åtnjuta gäldränteavdrag, vore betydligt större än som van- ligen vore fallet beträffande privat verksamhet. I detta sammanhang har även fram- hållits, att statens investeringar i dess vattenfall och kraftföretag av lånat kapital icke minskades med vad vattenfallsstyrelsen såsom överskott inlevererade till statsverket.
Då riktigheten av sistnämnda uppgift kunnat konstateras och man sålunda för statens kraftverk har att räkna med en fortgående ökning av lånemedlen utan någon motsvarande ökning av det egna kapitalet, ha de sakkunniga funnit det vara påkallat att göra en undersökning i avseende å det investerade kapitalets fördelning å »eget» och »främmande» för å ena sidan statens kraftverk och å andra sidan ett antal enskilda företag.
Vid undersökningen rörande vattenfallsstyrelsens förhållanden i förevarande av- seende ha uppgifter hämtats ur den av styrelsen årligen utgivna officiella statistiska publikationen »Statens vattenfallsverk». I denna redovisas förutom kraftv erksrörelsen även fastighetsförvaltning samt kanalverksrörelse. Sistnämnda rörelse är emellertid i egenskap av staten tillhörigt kommunikationsverk enligt 53 ä 1 mom. b) kommunal- skattelagen fritagen från skatteplikt och skall därför i fortsättningen icke beröras. För kraftverken redovisas ett överskott å 31,1 miljoner kronor för år 1942 och 33,1 miljoner kronor för år 1943. Fastighetsförvaltningen har för nämnda år lämnat ett överskott å resp. 0,3 och 0,4 miljoner kronor. Balansräkningarna avseende utgången av åren 1942 och 1943 ha för kraftverkens del i sammandrag och med avrundade belopp följande utseende.
1942 | 1943 Miljontal kronor Tillgångar. * Fast egendom, inventarier och förråd ...................... 5.18,1 * 6091) Aktier ................................................... 6,2 6 3 Län till riksgäldskontoret ................................. .54, 0 [ e.,o Diverse fordringar, bank och kassa ........................ 34. 9 ' 34 ,0 Summa 653, 2 1 71222 Skulder. Länemedel ............................................... 501, 6 553, 5 Andra statsmedel ......................................... 20, 0 20, 0 Ej inlevererade överskottsmedel ............................ 21,1 16,1 Diverse skulder .......................................... 5, 9 1, 6 Förnyelsefonder och värdeminskningskonton ................. 104, 6 121 ,0 Summa 653,2 712,21.
| i !
De belopp, som i ovanstående sammanställning upptagits under rubriken »Låne— medel», motsvara de av staten genom vattenfallsstyrelsens försorg företagna investe- ringarna, och det är å dessa belopp, som gäldränta beräknas i styrelsens deklara— tioner. Såsom framgår av sammanställningen, har styrelsen emellertid även haft fordran å statsverket. Enligt vad som inhämtats hos styrelsen, har rörelsen i räken- skaperna tillgodogjorts ränta härå efter samma räntefot som legat till grund för gäldränteavdraget i deklarationerna. På grund härav bör här lämpligen ske en avräk- ning mellan nämnda fordringar och skulder. En sådan reglering har, enligt vad de sak- kunniga erfarit, kommit till stånd i styrelsens räkenskaper för 1944. I samband därmed har även en annan styrelsens fordran å statsverket, som nämnda år upp- gick till 9 miljoner kronor och som i räkenskaperna hänförts till styrelsens pensions- fonder, blivit reglerad, varvid till kraftverken hänförts 8,3 miljoner kronor, som avräknats mot kraftverkens lånemedel. Motsvarande fordran uppgick i balansräk- ningarna för 1942 och 1943 till resp. 8,35 och 9,0 miljoner kronor, varav resp. 7,7 och 8,3 miljoner kronor kunna hänföras till kraftverken. Avräknar man från kraft- verkens lånemedel för resp. är såväl de nyssnämnda till kraftverken hänförda be- loppen som de belopp, Vilka enligt ovanstående balansräkningar utgöra lån till riks- gäldskontoret, bli de återstående lånemedlen för 1942 och 1943 resp. (501,6—54,o— 7,1 =) 439,41 och (553,5—62,o—-8,a =) 483,2 miljoner kronor.
I balansräkningarna redovisas »Andra statsmedel» med lika belopp för de båda åren eller 20 miljoner kronor. Mot denna rubrik svara sådana tillgångar (huvudsak- ligen vattenfall) som sedan långt tillbaka varit i statens ägo och som övertagits av vattenfallsstyrelsen utan att styrelsen härför behövt anlita några statsanslag. Nämnda medel torde närmast vara att jämställa med det egna kapitalet hos enskilda företag. Vattenfallsstyrelsen har tidigare, då förevarande fråga varit på tal, senast i skrivelse år 1936 till kommunalskatteberedningen, meddelat, att styrelsen under byggnadstid lidit ränteförluster, vilka ej täckts genom statsanslag och vilka enligt styrelsens för- menande därför borde betraktas som i olika anläggningar nedlagt eget kapital. Me— ningen härmed synes vara, att anläggningskostnaderna reellt sett varit större än som motsvarar de faktiska statsanslagen, nämligen så mycket större som räntan å de anslagna beloppen skulle ha varit under byggnadstiden, därest sådan debiterats styrelsen. Eftersom anläggningarna blivit bokförda till de nominella anskaffnings- kostnaderna, skulle sålunda ha uppkommit en dold fond, som kunde anses motsvara eget kapital. Det förda resonemanget synes hållbart endast under den förutsättningen att de ifrågavarande räntorna icke varit avsedda att inbetalas till staten. I annat fall skulle nämligen mot den i balansräkningen dolda tillgången svarat en likaledes dold skuld. Enligt upplysningar, som de sakkunniga inhämtat från vattenfallsstyrel- sen, ha emellertid under senare år de på kraftverksrörelsen uppkomna överskotten varit större än som behövts för att dels lämna normal förräntning å det i rörelsen investerade kapitalet och dels täcka de tidigare ränteförlusterna. Överskotten ha i sin helhet inlevererats till statsverket. Detta kan bl. a. sägas innebära, att den nyss- berörda fingerade skulden blivit gäldad och att på grund härav den dolda fonden i verkligheten är att anse såsom egen. Å andra sidan är ett skapande av dolda fonder, antingen genom att från början sätta för låga vården å tillgångarna eller genom att nedskriva dessa mer än som motiveras av den faktiska värdeminskningen, att be- trakta som en normal företeelse inom affärsverksamheten. Någon anledning att ta hänsyn till dylika fonder vid den jämförelse mellan eget och främmande kapital, varom här är fråga, synes därför ej föreligga.
De sammanlagda överskotten å kraftverken under 1942 och 1943 utgjorde såsom ovan nämnts resp. 31,1 och 33,1 miljoner kronor. Häri kan ränteinkomst å de till
riksgäldskontoret utlånade medlen beräknas ingå med i runt tal resp. 2,2 och 2,5 mil- joner kronor. I deklarationerna för de båda beskattningsåren ha upptagits gäldränte- avdrag med resp. 17,1 och 18,5 miljoner kronor. Minskar man såväl överskotten som de beräknade räntekostnaderna med nyssnämnda ränteinkomster, bli de återstående överskotten 28,9 resp. 30,0 miljoner kronor och de återstående ränteutgifterna 14,9 resp. 16,0 miljoner kronor. Räntebeloppen utgöra sålunda föga mer än hälften av överskottsbeloppen, Skulle den tankegång, som ligger bakom gäldränteavdraget i deklarationerna, ha genomförts konsekvent, borde överskotten, till den del de över- skjutit de beräknade räntekostnaderna (jämte för tidigare är kvarvarande ränte- förluster), ha ansetts utgöra kraftverkens egna kapital. Ett faktiskt inlevererande till statsverket av berörda »meröverskott» borde i så fall ha minskat de bokförda låne- medlen, medan å andra sidan ett tillgodogörande av desamma för kraftverkens de] icke skulle ha ökat lånemedlen. Resultatet av en dylik ordning i jämförelse med den nu tillämpade hade uppenbarligen blivit en förskjutning från »Lånemedel» till »Andra statsmedel», vilket i sin tur skulle ha lett till en minskning av gäldränte— avdraget.
I balansräkningarna redovisade »Ej inlevererade överskottsmedel» synas med hän- syn till styrelsens förfarande i berörda hänseende knappast kunna rubriceras som eget utan snarare som främmande kapital. Vilket betraktelsesätt man här anlägger är dock icke av någon större betydelse, eftersom nämnda medel endast i mindre grad kunna påverka slutsift'rorna. Även om man hänför dylika medel till eget kapital, kommer man för statens kraftverk ej upp till högre belopp för det egna kapitalet än 41,1 miljoner kronor 1942 och 36,1 miljoner kronor 1943 mot ett främmande kapital å resp. 439,9 och 483,2 miljoner kronor. Sistnämnda kapital är sålunda med en andel av drygt 90 0/o av det sammanlagda kapitalet av absolut dominerande be- tydelse.
Vid de här gjorda beräkningarna har som synes ej tagits någon hänsyn till de i detta sammanhang föga betydande posterna »Diverse skulder». För 1942 utgjorde f. 6. den största delen härav skulder inom verket. De sakkunniga ha självfallet ej heller kunnat ingå på ett bedömande av regleringskontona för värdeminskning och förnyelse.
För undersökning av motsvarande förhållanden för de enskilda företagen har material hämtats ur »Aktieägarens uppslagsbok» för åren 1943/44 och 1944/45. Denna publikation grundar sig på uppgifter, som av bolagen meddelats till patent— och registreringsverket. Undersökningen har omfattat dels elektricitets- och kraft- verksbolag, dels skogsindustribolag. Av de förra företagen ha medtagits 87 stycken eller samtliga företag i branschen utom sådana som utgöra dotterbolag till företag av nämnda slag. Bland skogsindustribolagen ha medtagits 45 av de större före- tagen. Även här ha dotterbolagen förbigåtts, dock att i ett fall, där uppslagsboken företett koncernbalans, hela koncernen medräknats som ett företag. Anledningen till att i övrigt endast huvudföretag resp. fristående företag fått ingå i undersökningen har varit, att uppslagsboken ej innehållit uppgifter, som möjliggjort upprättande av koncernbalanser. Det har bl. a. ej varit möjligt att få fram storleken av främmande intressen i dotterföretagen. Den enda möjligheten-, om man velat medräkna dotter- företagen, hade vid sådant förhållande varit att betrakta dem som fristående. I sammanställningar, som upprättats efter sådana grunder, skulle då ett huvudföretags innehav av aktier i ett dotterföretag ha fått en tvåfaldig inverkan på det egna kapitalet, varvid felets storlek blivit beroende av aktievärderingen. Vidare skulle ett dotterföretags skuld till moderbolaget ha kommit att öka det främmande kapitalet,
? I !
utan att någon motsvarande koncernskuld förelegat. De båda felkällorna skulle visser- ligen ha motverkat varandra, men förskjutningar hade givetvis inträtt. Å andra sidan är att märka, att vid en hopslagning av de olika företagen såsom om de varit fristående vissa dolda fonder i huvudföretagen skulle framträda, nämligen de som sammanhänga med att ett huvudföretag värderat sitt innehav av aktier i dotter- företag för lågt. De sakkunniga ha emellertid ansett resultatet bli mer tillförlitligt vid ett uteslutande av dotterföretagen.
Nedan visas en sammanställning av de berörda elektricitets- och kraftverksföre— tagens balansräkningar för 1942 och 1943 med beloppen utförda i miljontal kronor.
1942 1943 Tillgångar. Fastigheter, anläggningar, inventarier och förråd ............ 344,9 362,0 Värdepapper ............................................. 44,4 43,4 Diverse debitorer, bank och kassa ......................... 74,3 81,3 Summa 463,6 486,7 Skulder. Eget kapital. Aktiekapital ........................................... 141,4 145,9 Reservfonder ........................................... 16,1 16,6 Dispositionsfonder ...................................... 5,5 5,9 Kostnadsutjämningsfonder ............................... 1,2 1,2 investerings-, nybyggnads-, reservkraft-, maskinskade-, risk- och stipendiefonder ................................... 1,0 1,2 Vinstsaldo ./. förlustsaldo ............................... 3,1 2,1 Årets vinst ./. årets förlust .............................. 12,2 180,5 13,7 186,6 Främmande kapital. Lånemedel ............................................. 141,7 145,1 Pensionsstiftelser ....................................... 1,8 2,1 Diverse kreditorer ...................................... 53,0 196,5 58,2 205,4 Regleringsposler. Förnyelse-, avskrivnings- och delcrederefonder ............. 78,0 84,9 Skattefonder ........................................... 8,6 86,6 9,8 94,7 Summa 463,6 486,7
Av sammanställningen framgår, hur de berörda elektricitets- och kraftverkens kapital fördelat sig. Det har vid sammanställandet av uppgifterna i balansräkningarna rått tvekan om den verkliga karaktären av vissa fonder. Det har sålunda icke alltid framgått, huruvida en fond vore att betrakta som dispositionsfond (verklig fond) eller fond för korrigering av tillgångskonto. I tveksamma fall ha fonderna hänförts till den senare kategorin. De belopp, som i sammanställningen upptagits såsom låne- medel, äro sådana vilka kunnat antagas ha varit räntebelastade, medan under rubri- ken »Diverse kreditorer» förts de skulder, som antagits ej ha varit av sådan natur. I en del fall har framgått, att i balansräkningen under rubriken »Diverse kreditorer» upptaget belopp avsett även fasta län. Hela beloppet har då upptagits som låne- medel. På samma sätt har förfarits, då balansräkningen ej innehållit uppgift om några fasta lån och posten diverse kreditorer varit mera betydande. Det synes dock sannolikt, att gruppen diverse kreditorer i sammanställningen även efter dessa för- siktighetsåtgärder innefattar vissa belopp, som varit räntebärande. Bland lånemedlen
ingå även poster å sammanlagt ungefär 0,4 miljoner kronor, vilka i balansräkningarna betecknats såsom kraftledningslånefond resp. vattenkraftlånefond. Det har antagits, att härmed åsyftas lån ur statens fonder med samma namn. Kraftbolagens pensions- fonder synas i allmänhet krediteras ränta och ha därför jämställts med lånemedlen. Vad angår skattefonderna motsvaras dessa givetvis av skatteskulder, och dessa fonder skulle därför kunna jämställas med posterna diverse kreditorer. Emellertid mot- svara fonderna ej blott debiterade utan även beräknade skatter. Anställer man en jämförelse mellan två helt likställda företag, av vilka dock det ena gjort avsättningar till en skattefond för såväl debiterade som beräknade skatter, medan det andra som skuld upptagit endast de debiterade skatterna, finner man, att mot viss del av skatte- fonden hos det förra företaget svarar eget kapital hos det senare. Denna dubbla egenskap hos skattefonderna kan måhända endast sägas vara formell, eftersom de beräknade skatterna hänföra sig till faktiskt influtna inkomster. Å andra sidan utgör en dylik latent skuld blott en negativ, icke alltför betydande motsvarighet till de hos praktiskt taget varje företag förekommande dolda fonderna. Frågan om skatte— fondernas karaktär har därför synts få den lämpligaste lösningen genom att fon— derna förts samman med regleringsposterna.
Såsom den gjorda sammanställningen visar, uppgingo vid utgången av åren 1942 och 1943 de sammanlagda kapitalinvesteringarna, sådana de här beräknats, till resp. (180,5 + 196,5 =) 377,11 och (186,11 + 205,4 =) 392,0 miljoner kronor. Det främ— mande kapitalet utgjorde resp. 52,1 och 52,4 0/0 av det sammanlagda kapitalet. Emel- lertid har undersökningen ytterst avsett att utröna, i vad mån räntekrävande främ- mande kapital använts i företagen. Går man ut från att det för diverse kreditorer upptagna beloppet icke är till någon del räntebelastat —— eller rättare sagt icke till större del än som motsvarar de bland lånemedel upptagna icke räntekrävande skul- derna —— kommer man för de båda åren fram till ett räntekrävande främmande kapital å resp. 38,1 och 37,3 0/0. Även om, såsom ovan antytts, det gjorda antagandet måste anses i viss mån osäkert, synes det sannolikt, att man med dessa siffror kom— mer närmare det exakta resultatet än om man helt medräknar posten diverse kredi- torer såsom räntekrävande.
Beträffande de undersökta skogsindustriföretagen ha följts samma riktlinjer som de ovan angivna. Här skola därför endast återges vissa slutsiffror ur de samman- slagna balansräkningarna. Beloppet av eget och främmande kapital i miljontal kro- nor framgår av följande sammanställning.
| 1942 1943 Eget kapital. Aktiekapital och diverse egna fonder ....................... 486,1 495,5 Vinstsaldo ./. förlustsaldo ................................. 18,3 19,7 Årets vinst ./. årets förlust ................................ 25,6 530,0 20,3 535,5 Främmande kapital. _ _ Lånemedel och pensionsfonder ............................. 370,4 310,3 Diverse kreditorer ........................................ 129,5 499,9 133,0 443,3 Summa 1 029,9 | 978,8
Länemedlen jämte pensionsfonderna uppgingo åren 1942 och 1943 för de här berörda företagen till resp. 36,0 och 31,7 0/0 av det sammanlagda kapitalet, medan motsvarande procenttal för hela det främmande kapitalet voro resp. 48,5 och 45,5. Som synes ha de undersökta skogsindustriföretagen haft relativt mindre främ-
mande kapital än elektricitets- och kraftverksföretagen. För båda grupperna avviker relationen mellan det egna och det främmande kapitalet i mycket betydande grad från vad undersökningen visat beträffande statens kraftverk.
Därest med hänsyn till de här anförda omständigheterna en begränsning av statens rätt till gäldränteavdrag anses motiverad, bör man söka finna en metod, som i till- lämpningen ej är alltför komplicerad. Såsom torde framgå av den föregående redo- görelsen beträffande de under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående förvärvs- källorna, föreligga betydande svårigheter att på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt bestämma vad som för vederbörande förvärvskälla skall betraktas som fråm- mande kapital. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas att helt bortse från den upp- delning av det i vederbörande förvärvskälla investerade kapitalet i eget kapital och lånemedel, som den skattskyldige anser böra läggas till grund för beskattningen, och i stället schablonmässigt grunda beräkningarna av gäldränteavdraget å det totala investerade kapitalet. Med en sådan ordning skulle gäldränteavdragets storlek icke, såsom nu är fallet, bli beroende av det formella tillvägagångssättet vid de särskilda kapitalinvesteringarna. Ett sätt för begränsningen är att ej medge avdrag för ränta å högre kapitalbelopp än som motsvarar viss, på förhand fastställd kvotdel av hela det investerade kapitalet. En annan möjlighet är att vid begränsningen utgå från det totala kapitalet men därvid tillämpa en avdragsprocent, som motsvarar viss kvotdel av den verkliga räntefoten. De båda nämnda tillvägagångssätten äro i princip av helt samma innebörd och skilja sig från varandra endast i tekniskt avseende. Man kan på vartdera sättet komma till exakt samma resultat.
Det har ovan beräknats, att det främmande kapitalet för elektricitets- och kraft- verksbolagen uppgick till 52,10/0 av det totala investerade kapitalet år 1942 och 52,4 0/o är 1943 samt att det räntekrävande främmande kapitalet i förhållande till hela kapitalet utgjorde resp. 38,1 och 37,6 ll/o. För de undersökta skogsindustriföreta- gen ha erhållits motsvarande procenttal å 48,5 och 45,3 samt 36,0 och 31,7. Såsom ovan framhållits, kunna siffrorna för det räntekrävande kapitalet antagas vara något 1 för låga. Den begränsning av gäldränteavdraget, som kan komma i fråga, bör avvägas med beaktande härav. Nödig försiktighet torde iakttagas, om man räknar med en be- gränsning av det kapital, å vilket gäldränteavdrag må beräknas, till 40 å 50 0/0 av vederbörande statliga förvärvskällas bokförda kapitaltillgångar. Därest de sakkunniga hålla sig inom en dylik marginal, torde staten i varje fall icke bli försatt i ett sämre läge i fråga om gäldränteavdraget än som genomsnittligt råder för enskilda företag. 1 t 5 Vill man i stället, på sätt ovan antytts, begränsa avdragsprocenten, synes det ligga närmast till hands att utgå från en fast, för varje är lika hög sådan procent. Vid avvägningen av denna bör hänsyn givetvis tagas till förhållandena under ett flertal 1 år. Till ledning för avvägningen kunna tjäna följande ur riksgäldskontorets årsbok ! för budgetåret 1943/44 hämtade uppgifter om den effektiva medelräntefoten för den i fonderade statsskulden beträffande åren 1935—44 (för sistnämnda år enligt uppgift
direkt från riksgäldskontoret).
År Räntefot År Räntetot År Räntefot 1935 .......... 4,10 1939 .......... 3,75 1943 .......... 3,53 1936 .......... 4,11 1940 .......... 3,71 1944 .......... 3,47
.......... 3,34
Medeltalet för dessa 10 år blir 3,30. Kombinerar man detta medeltal med de nyss angivna procenttalen för begränsningen av det avdragsberättigande kapitalet (40 a 50), kommer man till en avdragsprocent av 1,52 ä 1,00. De lägsta av procenttalen resp. räntesatserna ge en avdragsprocent å 1,30, medan man med motsvarande högsta procenttal och räntesats kommer till 2,10. De tal, som kunna komma i fråga, höra av praktiska skäl avjämnas, varför man torde böra räkna med antingen 1,5 eller 2,0. Därest icke en genomgripande förändring av det nuvarande ränteläget kommer till stånd, torde dessa procenttal i längden leda till högre gäldränteavdrag än en be- gränsning av det avdragsberättigande kapitalet till 40 resp. 50 0/0 med avdrag efter den verkliga räntefoten.
Rörande de ekonomiska verkningarna av den ifrågasatta gäldräntebegränsningen ha vissa undersökningar vidtagits på grundval av deklarationsmaterial, som av vattenfallsstyrelsen ställts till de sakkunnigas förfogande. Av deklarationerna fram— går, att kraftverksrörelsen anses utgöra en enda förvärvskälla. Enligt vad de sak- kunniga inhämtat, har detta varit fallet alltsedan taxeringsåret 1939. Fastighetsför- valtningen betraktas såsom en förvärvskälla i vad avser annan fastighet, medan jordbruksfastighet givetvis deklareras som en förvärvskälla i varje kommun.
Det har vid undersökningarna befunnits. att en begränsning av vattenfallsstyrel- sens rätt till gäldränteavdrag skulle beröra inemot 600 av landets kommuner. Under- sökningarna ha inskränkte till att avse den metod, enligt vilken gäldränteavdraget begränsas efter en fast avdragsprocent. För fullständighetens skull har därvid räknats med ytterligare två procentsatser utöver de tidigare ifrågasatta, varigenom beräkningarna kommit att omfatta procenttalen 1,0, 1,5, 2,0 och 2,5. Med dessa procenttal kommer man till samma resultat som om man anbringar den för veder- hörande år vid beskattningen tillämpade räntefoten å ett kapital motsvarande för år 1942 resp. 27,0, 41,4, 55,2 och 69,1 0/0 samt för år 1943 resp. 28,3, 42,5, 56,7 och 70,3 0/0 av det totala kapitalet.
De sammanlagda verkningarna för vattenfallsstyrelsens del av en gäldräntebe- gränsning sådan som ovan ifrågasatts framgår av följande sammanställning.
Antal tillkommande skattekronor vid en Förvärvskällor avdragsprocent av
1,0 1,5 2,0 2,5
Tazeringsdr 1 943
Jordbruksfastighet ............... 10 —5 —27 —'43 Annan fastighet ................. — — —234 ——479 Rörelse ......................... 82 090 58 058 34 022 9 988
Summa 82 100 58 053 33 761 9 466
Tazeringsär 1944
Jordbruksfastighet ............... 55 44 26 9 Annan fastighet ................. —— _ —— _ Rörelse ......................... 105 022 79 073 53 132 27 182
105 077
i l ! 1 i i
i ! ; 1
Såsom av sammanställningen framgår, skulle en gäldräntebegränsning ej ha blivit av nämnvärd betydelse annat än för kraftverksrörelsen. Deklarationerna för fastig- het visa i en del fall underskott, vilka hittills dock ej kunnat utnyttjas. Förhållandet skulle för taxeringsåren 1943 och 1944 ha varit ett annat, därest gäldräntan beräknats på sätt ovan ifrågasatts. Å ena sidan skulle vissa av underskotten ha förbytts i överskott, å andra sidan skulle en del underskott kunnat utnyttjas mot de till vederbörande kommuner hänförliga överskotten å kraftverksrörelsen. Sistnämnda underskott redovisas i sammanställningen med negativa belopp, vilket ur syste- matisk synpunkt ansetts vara det lämpligaste.
Den i sammanställningen redovisade ökningen av vattenfallsstyrelsens beskatt- ningsunderlag bör ses mot bakgrunden av att procentavdragen ej helt kunnat ut- nyttjas vid de enligt gällande ordning åsatta taxeringarna. En del av ökningen av nettointäkterna har därför ej motsvarats av till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst. Det må här framhållas, att de ej utnyttjade procentavdragen för kraftverks- rörelsens fastigheter motsvarade ett skatteunderlag av ungefär 18900 skattekronor år 1943 och 3 750 skattekronor år 1944. Det för det senare året redovisade resultatet torde närmare ansluta sig till de framtida förhållandena, eftersom nettointäkten av rörelsen, enligt vad som inhämtats hos styrelsen, synes tendera att överstiga procent- avdraget. Den ökning av skatteunderlaget, som en gäldräntebegränsning skulle med— föra, bleve sannolikt större i framtiden, eftersom vattenfallsstyrelsens kapitalinveste- ringar torde komma att öka. I den mån den under en följd av år fortgående sänk- ningen av den effektiva räntefoten å den fonderade statsskulden icke komme att upphöra, skulle å andra sidan en sådan utveckling motverkas.
För de kommuner, där vattenfallsstyrelsen utövar sin verksamhet, skulle en be- gränsning av styrelsens rätt till gäldränteavdrag ha medfört en ökning av skatte- underlaget för taxeringsåren 1943 och 1944, vilken belyses av de härvid fogade ta- bellerna 1—3.
Tabell 1 visar länsvis ökningen av antalet skattekronor vid olika alternativ för be- gränsningen. Älvsborgs län skulle ha fått tillgodogöra sig den största andelen av ökningen, nämligen ungefär 25 0/0 1943 och 20 0/0 1944. Även relativt sett skulle nämnda län ha legat bäst till. I gynnsammaste fall — ur kommunernas synpunkt sett —— nämligen med gäldränteavdrag efter 1 0/0, skulle ökningen av det sammanlagda skatteunderlaget i länets kommuner dock ej ha uppgått till mer än ungefär 0,0 0/0, vilket för vederbörande landsting hade motsvarat en utdebiteringsminskning å 1 a 2 öre per skattekrona. För övriga län skulle ökningen av skatteunderlaget icke i något fall ha uppgått till mer än 0,3 0/0.
Tabell 2 visar för 54 landskommuner och 1 stad den procentuella ökningen av skatteunderlaget. I tabellen äro medtagna de kommuner, för vilka en begränsning av gäldränteavdraget till 1 0/0 av det i vattenfallsstyrelsens förvärvskällor nedlagda kapitalet för någotdera av de undersökta åren skulle ha inneburit antingen en ökning av skatteunderlaget med minst 1,0 0/0 eller också, oavsett att ökningen varit mindre, en utdebiteringsminskning ä minst 10 öre per skattekrona. Av tabellen fram- går, att Älvsborgs län hade det största antalet kommuner, som fylla ettdera eller båda dessa villkor, nämligen 11 landskommuner och dessutom staden Trollhättan Ur tab. 2 ha extraherats siffrorna för de kommuner, som vid en avdragsprocent å 1,0 hade fått mer än 5 0/0 ökning av skatteunderlaget, samt för 2 kommuner i Norr— bottens län, för vilka en mer betydande utdebiteringsminskning hade kommit till stånd. Dessa siffror redovisas i följande sammanställning.
Procentuell ökning av skatteunderlaget Kommuner Taxe- vid en avdragsprocent av rmgsår 1,0 1,5 2,0 2,5 Ljung, Östergötlands län ........ 1943 6,6 4,6 2,7 0,8 i 1044 0,3 4,7 3,2 1,6 ; Vinnerstad, » » ........ 1943 7,0 4,9 2,9 0,9 i 1944 8,9 6,7 4,5 2,3 i Västra Tunhem, Älvsborgs län ....... 1943 7,2 5,1 3,0 0,9 , 1944 5,1 3,9 2,6 1,3 : Ale-Skövde, » » ....... 1943 5,4 3,8 2,2 0,7 " 1944 5,3 4,0 2,7 1,4 Fors, Jämtlands län ................ 1943 5,7 4,0 2,4 0,7 i 1944 5,4 4,0 2,7 1,4 Jokkmokk, Norrbottens län ......... 1943 1,7 1,2 0,7 0,2 ; 1944 2,0 1,5 1,0 0,5 ? Hietaniemi, » » ......... 1943 0,9 0,6 0,4 0,1 1944 1,9 1,5 1,0 0,5 För Trollhättan skulle skatteunderlagets ökning 1943 ha uppgått till resp. 2,3, 1,0,
0,0 och 0,2 0/0 samt 1944 till resp. 2,4, 1,8, 1,2 och 0,0 0/0.
I tabell 3 illustreras, hur ökningen av skatteunderlaget skulle ha påverkat utdebi- teringen av allmän kommunalskatt. Tabellen omfattar samma kommuner som tab. 2. Av tabellen framgår, att med undantag av ett fåtal kommuner i Norrland icke några särskilt skattetyngda kommuner skulle ha dragit nämnvärd nytta av en gäldränte-
Utdebi— tering År för av all— Utdebiteringsminskning i ören per utdebi- män skattekrona vid en avdragsprocent av Kommuner teringens kommu- beslu- nalskatt tande 1 kr. per skatte- 1,0 1,5 2,0 2,5 krona Ljung ................... 1943 6,25 38 28 17 6 1944 6,55 39 30 20 11 Vinnerstad ............... 1943 6,20 40 29 18 7 1944 5,—— 41 32 22 13 . Västra Tunhem .......... 1943 7,— 47 34 21 8 > 1944 6,—- 29 22 15 8 ? Ale-Skövde ............... 1943 8,30 43 30 17 4 i 1944 7,— 35 26 16 7 ' Fors ..................... 1943 5,50 30 21 13 5 i 1944 5,50 28 21 15 s 1 Jokkmokk ............... 1943 20,25 34 24 14 4 * 1944 19,10 37 28 19 10 & Hietaniemi ............... l
begränsning. Förevarande problem har därför icke betydelse ur speciell skatteut- jämningssynpunkt. Ur tabellen återges nederst å sid. 222 siffror rörande utdebite- ringsändringarna för samma kommuner som i nästföregående sammanställning.
Trollhättan hade en utdebitering av 9 kronor 15 öre per skattekrona enligt 1943 års beslut och av 9 kronor enligt 1944 års beslut. Beträffande den förra utdebite- ringen skulle ha inträtt en minskning med resp. 21, 15, 8 och 2 öre och beträffande den senare med resp. 21, 16, 11 och 6 öre per skattekrona.
Stockholm i april 1945. Oscar Östman
Tabell 1, utvisande länsvis ökningen av skatteunderlaget vid begränsning enligt olika alternativ av vattenfallsstyrelsens rätt till gäldränteavdrag.
Län
Antal tillkommande skattekronor vid _en avdragsprocent av
1,0 | 1,5 | 2,0 | 2,5 1,0 | 1,5 ] 2,0 | 2,5
Taxeringsår 1943 Taxeringsår 1944
Stockholms stad ............... Stockholms län ................ Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län .............. Jönköpings län ................ Kalmar län ................... Hallands län .................. Göteborgs och Bohus län ...... Älvsborgs län ................. Skaraborgs län ................ Värmlands län Örebro län .................... Västmanlands län Kopparbergs län .............. Gävleborgs län ................ Västernorrlands län ............ Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län ...............
Summa
8 209 7 763 4 181 4 047 5 949 1 384 218 11
6 687 20 955 2 403 831
1 173 4 943 1 102 984 2 478 1 902 1 832 5 048
82 100
5 806 5 490 2 957 2 862 4 207 980 154
9
4 730 14 819 1 699 588 828 3 496 780 696
1 750 1 345 1 289 3 568
58 053
3 337 3 198 1 732 1 677 2 465 574 90
7 2 764 8 538 996 344 485 2 050 456 408
1 022 788 747 2 083
33 761
907 509 492 723 168
27
799
2 246
292 101 142 603 133 120 296 232 204 601
9 466
10 502 10 763 5 293 5 435 7 643 1 616 307
11
8 765 22 828 3 389 959
1 894 6 086 1 455 1 241 4 971 2 032 2 467 7 420
105 077
7 907 8 104 3 985 4 092 5 755 1 217
231
9
6 600 17 189 2 552 722
1 427
4 583
1 096
934
3 743
1 530
1 854
5 587
5 313 5 445 2 678 2 749 3 866 818 155
7
4 434 11 551 1 714 485 960 3 080 737 628 2 515 1 028 1 240 3 755
79 117 53 158
2 786 1 370 1 407 I 978
418
79
5
2 268 5 911 877 248 491 1 576 378 321 1 287 526 625 1 922
27 191
Tabell 2, utvisande för ett antal kommuner den procentuella ökningen av skatteunderlaget vid begränsning enligt olika alternativ av vattenfallsstyrelsens rätt till gäldränteavdrag.
Antal skattekronor Procentuell ökning av Kommuner enligt taxeringarna skatteunderlaget Vld en år avdragsprocent av , Län 1,0|1,5|2,0|2,5 1,o|1,5|2,0|2,5 ' 1943 1944 1943 1944 , Landskommuner. i Häverö, Stockholms län ............. 59 297 67 999 2,5 1,8 1,0 0,3 3,1 2,3 1,6 0,8 ! Löt, Uppsala län ............. 3063 3292 0,8 0,5 0,3 0,1 1,0 0,7 0,5 0,2 Teda, » » ............. 2490 2571 1,0 0,7 0,4 0,1 1,4 1,1 0,7 0,4 Långtora, » » ............. 3271 3787 1,0 0,7 0,4 0,1 1,0 0,8 0,5 0,3 Bondkyrka, » » ............. 70 886 79 037 1,4 1,0 0,6 0,2 1,8 1,4 0,9 0,5 Älvkarleby, » » ............. 121 628 117 708 1,1 0,8 0,5 0,1 1,2 0,9 0,6 0,3 Nykyrka, Södermanlands län ...... 3112 3254 0,9 0,6 0,4 0,1 1,1 0,8 0,6 0,3 ! Bogsta, » » ...... 3316 3300 0,7 0,5 0,3 0,1 1,0 0,8 0,5 0,3 1 Stora Malm, » » ...... 19 797 22618 1,3 0,9 0,5 0,2 1,6 1,2 0,8 0,4 i Furingstad, Östergötlands län ..... 2 745 3207 1,2 0,8 0,5 0,1 1,3 1,0 0,7 0,3 Dagsberg, » » ..... 9 733 10002 0,7 0,5 0,3 0,1 1,0 0,7 0,5 0,2 Drothem, » » ..... 8527 9203 2,3 1,6 1,0 0,3 3,6 2,7 1,8 0,9 Vreta Kloster, » » ..... 40 244 41 238 1,2 0,9 0,5 0,1 0,7 0,5 0,4 0,2 , Ljung, » » ..... 13428 14915 6,6 4,6 2,7 0,8 6,3 4,7 3,2 1,6 Vinnerstad, » » ..... 15 859 15 839 7,0 4,9 2,9 0,9 8,9 6,7 4,5 2,3 1, Björlanda, Göteborgs och Bohus län 7 338 8020 2,0 1,4 0,8 0,2 2,6 2,0 1,3 0,7 ! Hålta, » » » » 3244 3771 1,3 0,9 0,5 0,2 1,4 1,1 0,7 0,4 Hjärtum, » » » » 17294 18 057 1,6 1,1 0,6 0,1 1,8 1,3 0,9 0,4 Långelanda, » » » » 4412 5609 2,3 1,6 1,0 0,3 2,9 2.2 1,5 0,7 Fröskog, Älvsborgs län ......... 12 433 13185 1,3 0,9 0,5 0,2 1,4 1,0 0,7 0,4 Ilolm, » » ......... 11153 12 481 4,0 2,8 1,7 0,5 4,0 3,1 2,1 1,1 Västra Tunhem, » » ......... 53105 60 757 7,2 5,1 3,0 0,9 5,1 3,9 2,6 1,3 Åsbräcka, » » ......... 1 107 1524 1,4 1,0 0,5 0,2 1,4 1,0 0,7 0,3 Fuxcrna, » » ......... 38 497 38 886 4,1 2,9 1,7 0,5 4,5 3,4 2,3 1,2 ' Ale—Skövde, » » ......... 6523 7610 5,4 3,8 2,2 0,7 5,3 4,0 2,7 1,4 # Nödinge, » » ......... 65 908 64 983 1,7 1,2 0,7 0,2 2,5 1,8 1,2 0,6 ,__ Horla, » » ......... 1138 1433 1,2 0,9 0,5 0,2 1,2 0,9 0,6 0,3 ; Vesene, » » ......... 1321 1594 3,0 2,1 1,2 0,4 3,5 2,6 1,8 0,9 ? Kinnarumma, » » ......... 31869 36 658 1,1 0,8 0,4 0,1 0,4 0,3 0,2 0,1 ! Dalstorp, » » ......... 4 728 5834 0,8 0,6 0,4 0,1 1,1 0,8 0,5 0,3 ( Hallum, Skaraborgs län .......... 1597 2114 2,5 1,8 1,0 0,3 2,0 1,5 1,0 0,5 Jäla, » » .......... 2625 3297 1,4 1,0 0,6 0,2 1,7 1,3 0,9 0,5 Hångsdala, » » .......... 1422 1806 0,9 0,6 0,4 0,1 1,0 0,7 0,5 0,3 Mularp, » » .......... 932 1 146 2,7 1,9 1,1 0,3 3,1 2,3 1,6 0,8 Korsberga, » » .......... 5358 6304 1,2 0,9 0,5 0,1 1,3 1,0 0,7 0,3 Rådene, » » .......... 821 1379 2,4 1,7 1,0 0,2 2,0 1,5 1,0 0,5 Broddetorp, » » .......... 948 1 133 1,9 1,3 0,7 0,2 2,1 1,6 1,1 0,5 Våmb, » » .......... 36 927 26 847 1,0 0,7 0,4 0,1 1,9 1,5 1,0 0,5 Svanskog, Värmlands län ............ 13 799 15 090 1,2 0,8 0,5 0,1 1,5 1,1 0,7 0,4 Axberg, Örebro län ................. 13 367 15 536 1,0 0,7 0,4 0,1 0,7 0,5 0,3 0,2 Ekeby, » » ................. 17 756 23 865 1,3 0,9 0,5 0,2 2,9 2,2 1,5 0,8
Tabell 2 (forts.)
Kommuner
Län
Antal skattekronor enligt taxeringarna
år
Procentuell ökning av skatteunderlaget vid en avdragsprocent av
1,0|1,5|2,0|2,5 1,0| 1,5| 2,0| 2,5
1943 1944 1943
1944
Sura, Västmanlands län ............. Garpenberg, Kopparbergs län ... ..... Torp, Västernorrlands län Liden, » Ytterlännäs, » Själevad, » Fors, Jämtlands län ................. Umeå lk., Västerbottens län ......... Jokkmokk, Norrbottens län ........ Töre,
Karl Gustav, Hietaniemi, Tärendö,
Stad. Trollhättan .........................
75 424 20 880 116 914 15 835 49 925 126 690 33 148 111 397 82 989 28 172 13 198 11 647
8 752
370 891
85 947 22 902 132 284 17 875 55 280 140 112 37 689 131 791 90 484 31 392 15 174 12 433 11 171
410 574
1,2 1,3 0,0 1,8 0,9 0,9 5,7 1,1 1,7 0,4 0,5 0,9 0,6
2,3
0,8 0,9 0,0 1,3 0,6 0,6 4,0 0,7 1,2 0,3 0,4 0,6 0,4
1,6
0,5 0,5 0,0 0,7 0,4 0,4 2,4 0,4 0,7 0,2 0,2 0,4 0,3
0,9
0,1 0,2 0,2 0,1 0,1 0,7 0,1 0,2 0,1 0,1 0,1 0,1
0,2
1,2 1,6 1,2 1,7 0,9 1,4 5,4 1,1 2,0 0,6 0,5 1,9 0,7
2,4
0,9 1,2 0,9 1,3 0,6 1,0 4,0 0,8 1,5 0,4 0,4 1,5 0,5
1,8
0,6 0,8 0,6 0,9 0,4 0,7 2,7 0,5 1,0 0,3 0,3 1,0 0,4
1,2
0,3 0,4 0,3 0,4 0,2 0,4 1,4 0,3 0,5 0,1 0,1 0,5 0,2
0,6
Tabell 3, utvisande för ett antal kommuner minskningen av utdebiteringen vid begränsning en- ligt olika alternativ av vattenfallsstyrelsens rätt till gäldränteavdrag.
Utdebitering av allmän kommunal- Kommuner skatt i kr. per _ skattekrona enligt Län beslut är 1,o| 1,5|2,0| 2,5| 1,01 1,5|2,o| 2,5 1943 | 1944 1943 1944
Utdebiteringsminskning i ören per skattekrona vid en avdragsprocent av
Landskommuner. Häverö, Stockholms län ............. 7,85 7,50 Löt, Uppsala län ............. 9,— Teda, 8,50 Långtora, 8,— Bondkyrka, 6,75 Älvkarleby, 8,25 Nykyrka, 9,30 Bogsta, 7,90 Stora Malm, 6,80 Furingstad, 7,70 Dagsberg, 5,40 Drothem, 8,50 Vreta Kloster, 6,30 Ljung, 6,25 Vinnerstad, 6,20 Björlanda, Göteborgs och Bohus län 8,20 Hålta, » » » » 9,— Hjärtum, » » » » 8,50 Långelanda, » » » » 10,— Fröskog, Älvsborgs län ......... 6,10 Holm, Västra Tunhem,
Åsbräcka, Fuxerna, Ale-Skövde, Nödinge, Horla, Vesene, Kinnarumma, Dalstorp, Hällum,
Jäla, Hångsdala, Mularp,
Korsberga, Rådene, Broddetorp, Våmb,
Svanskog, Värmlands län ............ Axberg, Örebro län ................. Ekeby, »
.. as ... &
WQOIÄOIODNIGIQUT »mqoocaqoocoasooxlq (.OÅU'PU'O'Am-BUIHA
»— ph
wqwawwhåawwwm NJ w »— U'
01
CD (0 v—Hoozowwwwmwww—a»
& &) ... g 00 O (O O »—
»— ww »— »—->—- »»sz :BÄGDN'INIOIQEO commooo—w H—l »— »— »—
quam (OWOUlUlle
N) '— &— t—w
CDT—'I mao—whw
__»..- »_- _- _»o
mqa (O»ÅÅNIGONJ
».. MHHQwåwamQNQÄwUWw
IO »— »—
cato-naar»
».»
wwquoowwwaus N?
... O o.» .a (o »— v—lt—>—Oow—wo—wu—n—w——A»kwm»h—w—wwqao—w»—»—»—o»—»—HHo—w (O N) _.- Ul
wwquwhwwhmwn—pq
m—wwhmwa—w
Tabell 3 (forts.)
Utdebitering av allmän kommunal- Kommuner skatt i kr. per skattekrona enligt Län beslut är 1,0|1,5|2,0|2,5 1,0] 1,5]2,0|2,5 1943 1944 1943 1944
Utdebiteringsminskning i Ören per skattekrona vid en avdragsprocent av
Sura, Västmanlands län ............. 7,50 8,— 4 l 7 5 Garpenberg, Kopparbergs län ........ 10,— 9,45 5 5 11 8 Torp, Västernorrlands län 8,80 8,80 0 8 5 Liden, » 16,60 15,— 19 Ytterlännäs, » 13,70 14,30 9 Själevad, » 8,10 8,— 8 Fors, Jämtlands län ................. 5,50 5,50 21 Umeå lk., Västerbottens län ......... 9,— 8,60 7 Jokkmokk, Norrbottens län ........ 20,25 19,10 28 Töre, 24,— 21,85 9 Karl Gustav, 31,12 28,20 10 Hietaniemi, 22,05 23,21 33 Tärendö, 21,85 22,57 12
—-w.> wmwwqwa—w
www—p—m ... __ toa—ooo
.:;
Stad. Trollhättan ......................... 9,15 9,—
Bilaga F.
Utkast till ändringar i kommunalskattelagen, avseende skattefrihet för vissa publika fastigheter.
. Härigenom förordnas, att 13 % 2 mom. samt anvisningarna till 5 % kommunal- i skattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
13 %. 2 mom. I ägares ställe skattskyldig är: a) den, som ——— ärftlig besittningsrätt; b) innehavare av ——— menighet; samt
) ! I ! c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.
Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses den i tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten eller ; tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik boställsordning avsett löne- 5 boställe är vederbörande pastorat att anse såsom innehavare samt beträffande
biskopshemman kyrkofonden.
Skall avkastning ——— fastighetens skogsvärde. Där beträffande — —— å skogsvärde. Anvisningar
till 5 5. 1. Med allmänna ——— allmänna platser. 2. Stadgandet om —— —— elektrisk kraft. 3. Till byggnader ———— statens förvaltningsbyggnader. 4. För att ————— och bekvämlighet.
ningen.
Prästgård, som avses i ecklesiastik boställsordning, samt biskopsgård äro undan- : tagna från skatteplikt, så ock byggnad, som är anvisad till tjänstebostäder åt folk- i i i ! i i 5. För att ——— någon förvaltningslokal. Dock kan — —— av lasarettsanlägg- ! I : skolans lärare.
Föreskriften att — — — av lokalen.
6. För att ———— underkastat skatteplikt.
7. Såsom tomtområde ——— mindre planteringar. 8. Huruvida fastighet _ —— omkring årsskiftet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.
Innehållsförteckning.
Sid.
Skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet .................... 3 Författningsförslag.
Förslag till ändringar ! kommunalskattelagen ................................. 5
Förslag till ändringar i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt 12 Förslag till ändringar i taxeringsförordningen ................................. 13
Förslag till ändringar i kungörelsen angående taxeringsförfarandet ............ 16
Förslag till formulär.
Förslag till formulär nr 18 .................................................... 17 Förslag till formulär nr 19 .................................................... 18 Motiv.
Kapitel 1. De sakkunnigas uppdrag ............................................ 20
Kapitel 11. Allmänna avdrags och ortsavdrags utnyttjande vid den kommunala inkomstbeskattningen ........................................................ 23 Gällande ordning ............................................................. 23 Allmän historik rörande avdragens utnyttjande ................................... 30 Den kommunala inkomstbeskattningen i övriga nordiska länder .................... 40 Danmark ................................................................. 40 Norge .................................................................... 46 Finland ................................................................... 51 De sakkunnigas ståndpunkt och förslag ......................................... 54 Allmän motivering ......................................................... 54
Äkta makars beskattning ................................................... 66 ; Skattepliktsgränsen ........................................................ 72 Barnbeskattningen ......................................................... 79 Taxeringsfrågor ............................................................ 88
Kapitel 111. Statens rätt till avdrag för gäldränta vid den kommunala inkomst- beskattningen ................................................................ 94 Gällande ordning ............................................................. 94 Den tidigare utvecklingen ..................................................... 97 De sakkunnigas ståndpunkt och förslag ......................................... 111
Kapitel IV. Den kommunala fastighetsbeskattningens omfattning beträffande statens samt kommuners och andra menigheters fastigheter ............... 127 Gällande ordning ............................................................. 127 Den tidigare utvecklingen ..................................................... 130
'De sakkunnigas ståndpunkt och förslag ......................................... 142
Sid. Kapitel V. Speciell motivering ................................................. 162 Förslaget till ändringar i kommunalskattelagen ................................... 162 Förslaget till ändringar i taxeringsförordningen .................................. 172 Förslaget till ändringar i kungörelsen angående tazeringsförfarandet ................ 175 Bila or. ? g Bilaga A. Redogörelse för vissa statistiska undersökningar rörande de vid 1944 års kommunala taxering outnyttjade allmänna avdragen och ortsavdragen .. 179 Tabell 1, utvisande länsvis beloppet av allmänna avdrag och ortsavdrag, som vid 1944 års taxering hade kunnat merulnyttjas, därest dylika avdrag fått tillgodogöras mot all skatt- skyldigs inkomst i olika kommuner, ävensom den härigenom uppkommande minskningen i kommunernas skatteunderlag ............................................... 189 Tabell 2, utvisande länsvis de olika avdragens procentuella andel i den skatteunderlags- minskning, som hade uppkommit vid 1944 års taxering, därest allmänna avdrag och ortsavdrag fått tillgodogöras mot all skattskyldigs inkomst i olika kommuner ....... 192 Tabell 3, utvisande länsvis antalet allmänna avdrag och ortsavdrag, som vid 1944 års taxering kunnat merutnyttjas, därest dylika avdrag fått tillgodogöras mot all skattskyldigs ? inkomst i olika kommuner, ävensom antalet fall, då på grund härav erfordrals kommu- ! nicering mellan taxeringsnämnder i hemortskommun och annan kommun .......... 195 _l Tabell 4, utvisande länsvis antalet kommuner, som vid 1944 års taxering skulle ha fått vidkännas skatteunderlagsminskning och till följd härav utdebiteringsökning, därest allmänna avdrag och ortsavdrag fått tillgodogöras mot all skattskyldigs inkomst i olika ," kommuner ................................................................. 198 Tabell 5, utvisande för ett antal utvalda landskommuner dels den procentuella minskningen [ skatteunderlaget enligt 1944 års taxering, därest allmänna avdrag och ortsavdrag fått tillgodogöras mot all skattskyldigs inkomst i olika kommuner, dels ock därav föranledd ökning i utdebiteringen av allmän kommunalskatt .............................. 200 Bilaga B. Schematisk framställning av vissa alternativ för utnyttjande av äkta l makars avdrag .............................................................. 203 l Bilaga C. Utkast till ändringar i kommunalskattelagen, belysande vissa alternativ för utnyttjande av äkta makars avdrag ...................................... 204 Bilaga D. P.M. rörande vissa verkningar av ändrade skattepliktsgränser för den kommunala inkomstskatten och den statliga inkomst- och förmögenhets- | skatten ...................................................................... 210 |Bilaga E. P.M. rörande vissa undersökningar med avseende å statens avdrag för gäldränta vid taxering till kommunal inkomstskatt ...................... 213 Tabell ], ulvisande länsvis ökningen av skatteunderlaget vid begränsning enligt olika i alternativ av vattenfallsstyrelsens rätt till gäldränteavdrag ........................ 224 Tabell 2, ulvisande för ett antal kommuner den procentuella ökningen av skatteunder- laget vid begränsning enligt olika alternativ av vattenfallsstyrelsens rätt till gäldränte- avdrag .................................................................... 225 Tabell 3, utvisande för ett antal kommuner minskningen av utdebiteringen vid be- gränsning enligt olika alternativ av vattenfallsstyrelsens rätt till gäldränteavdrag . . . . 227
Bilaga F. Utkast till ändringar i kommunalskattelagen, avseende skattefrihet för vissa publika fastigheter ................................................. "09
