SOU 1945:43
1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar
N +” (;(
oå (— _ CDL"
&( 4. IOTQ'
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1945:4-3 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
1940. ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR
BILAGA V
SKOLUNGDOMENS VÄGLEDNING TILL UTBILDNING OCH YRKE
AV
EJNAR NEYMARK
Chef för statens arbetsmarknadskommissions sek- tion för ungdomsförmedling och yrkesvägledning.
_ STOCKHOLM 1945
. Betänkande
. Promemoria med
Statens offentliga utredningar-1945
Kronologisk förteckning
. Betänkande med lörslag till utläiniiugslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller törläggnnig. Norstedt. 169 s. .Iu. . Betänkande med lörslag till organisation av en lull- lartsstyrelse m. m. Norstedt. 68 5. K. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid åter- iörandet till civil verksamhet av till beredskaps- ' tjänstgöring inkallad personal. llzeggström. 74 s. Fo. angående den kusliga utbildningen. Beckman. 167 s. &. 'Be'tänkande med utredning och förslag angående yr- kesutbildning av sjölolk av manskapsgrad samt at- gärder __till höjande av sjöfolkcts allmänna och med- borgerliga bildning. ldun. 370 5. E . Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk- ningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livs— medelslorskningens ordnande. Häggström. 150 5. H. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. ldnn. 100 s. K. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 2. Blekingenätets järnvägar. ldun. 124 s. 1 pl. K. förslag till arrendebcstämmclser lör kommunal jord. Marcus. 56 5. Jo. Betänkande och förslag rörande el'i'ektivisering av . skyddshemselevernas eltervård m.m. Marcus. 1585. S.
12.
14. 15. 16.
17.
18:- 19.
20.
21.
22. 23.
24.
bokstäverna till det departement. under vilket utredningen avgivits, t. ex. iordbrnksdepartementet. ning.(nr 98) utgivas utredningarna i omslag me
»Normalbrandordning Utredningar angående ekonomisk elterkrigsplancring.
_8. Framställningar och utlåtanden från kommissm— nen för ekonomisk el'terkrigsplanering. 2. Betänkan- _de med förslag till vissa åtgärder i syfte att under ' depression stimulera avsättningen av varaktiga kon- sumtionsvaror m. m. Marcus. 153 s. Fi. lnvcsteringsutredningens betänkande med förslag till in'vesteringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarhcten. Marcus viii. 350 s. Fi. Bilagor till investcrmgsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv [ör budgetåret 1945/4'0 av statliga, kommunala och statsunderstödda an- lägg'ningsarb'eten. Marcus. 83 s '. Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Av C. We- linder. Beckman. 113 3. S. StadSplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnads- lag m. m. V. Petterson. 646 s. . u. Betänkande med förslag till nyorganisatio'n av kyr- komusikerbefattningarna in. in. Del 1. l-Izeggström. 208 5. E. Statsmakterna och folkbushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Dclö. Tiden juli 1943—juni 1944. Idun. 484 s." Fo.
för städer, köpingar och muni- cipalsamhällen. Norstedt. 21 5. K. Normalbrandordning lör landskommuner. Alterna- tiv 1. För kommuner med bygdebrandförsvaret och skogsbrandtörsrarct samordnade. Norstedt. 21 5. K Normalbrandordning för landskommuner. Alterna- tiv 2. För kommuner, i vilka skogsbrandlörsvaret ordnats för sig. Norstedt. 22 5. K. Betänkande och förslag rörande upplysningsverksam- het om och inom försvaret. Katalog- o. Tidskrifts- tryck. 142 s. Fö. Ungdomen och nöjeslivet. betänkande del 3. Haeggström. 371 s. .Iu. Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk un- dersökning angående tolkpensionärernas bostadsför- hållanden m. m. Beckman. 108 5. S.
Betänkande angående grundpenningväsendet. Marcus. 64 s. .
Ungdomsvårdskommitténs
25.
26.
27 .
37. 38.
39.
40.
41.
42.
43.
. Stral'lrättskommitténs
. Betänkande
. Betänkande
. 1944 års skattesakkunniga
Betänkande och förslag angående statsbidrag till byggnader för lolkskoleväsendet. Häggström. 83 5. E. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga nr 1. Riktlinjer lör skapande av socialvä- sendets lorskningsorganisation. Av Hj. Cederström. ldun. xx. 2961 s. 4 pl. '. _ 19-14 års uppbördsbercdnings betänkande med för- slag till omläggning av twpbördstörfarandet. Marcus. 589 s. Fi. " '
betänkande med förslag till ändringar av strafflagen lör krigsmakten i vad den berör brott mot staten och allmänheten. Norstedt.
s. u. . Strallrättskommitténs betänkande med förslag till
ändrad lagstiftning om åmbctsbrott av präst. Nor— stedt. 26 s. Ju. . Utredningar angående ekonomisk clterkrigsplancring.
9. Framställningar och utlåtanden från kommissio— nen lör ekonomisk elterkrigsplanering. 3. Betänkande angående den svenska handelspolitikcn efter kriget m. m. Marcus. 124 s. Fi. . Utredningar angående ekenomisk efterkrigsplanering. 10. Sysselsöttningsundcrsökningar. Marcus. 224 5. H. angående dyrortsgrupperingen. Haegg- i. ström. 400 s. . Betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland. Sv. Tryckeri AB. 304 s. 10.
med förslag angående kommissionärs- väsendct vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. V. Petterson. 160 5. S.
1. Betänkande med för- den allmänna kom—
slag angående vissa spörsmål på Petterson. 231 s. Fi. munalbcskattningens område. V. . Utredningar angående ekonomisk cftcrkrigsplanerin'g.
11. Framställningar och utlåtanden från kommissio- nen för ekonomisk cfterkrigsplanering. 4. Betänkan- de angående vissa arbetsmarknadslrågor m. m. Mar— rus. 91 s. Fi. Betänkande angående revision av kommunala tond- bildningslagen m. m. Hzeggström. 80 s. Fi. Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets'in— gälinings i borgerliga primärkommnner. Haeggström. ' s. . . Kommunindelningskommittén. 3. Bilagor till kom- munindelningskommitténs betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i bor- gerliga primärkommuner. lizeggström. 124 s. S. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk- ningens ordnande. 8. Slutbetänkande med utredning om silikatkemisk forskning och lädertorskning m. m. Ilteggström. 04 5." H. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 3. Utredning om reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reuma- tiska sjukdomarnas bekämpande. ldun. 194 s. S. Utredningar angående ekonomisk elterkrigsplane- ring. 12. Framställningar och utlåtanden från kom- missionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 5. Be— tänkande angående övervakning av konkurrensbe- gränsande företeelser inom näringslivet. Marcus. 175 s. Fi. 1940 års skolutrednings betänkanden och utrednin— gar. Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utbild- ning och yrkc. Av E. Neymark. ldun. 277 5. E.
Anm. Om särskild tryckort ej angtvcs. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse-
Enligt kungörelsen den
3 febr. 1922 ang. d enhetlig färg för varje departement.
E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. =- stutens offentliga utredningars yttre anord-
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR1945z43 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR
BILAGA V
SKOLUNGDOMENS VÄGLEDNING TILL UTBILDNING OCH YRKE
AV
EJNAR NEYMARK
Chef för statens arbetsmarknadskommissions sek- tion för nngdomsförmedling och yrkesvägledning.
STOCKHOLM 1945
IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB 516994
INNEHÅLL
Sid.
A. Yrkesvägledningens utvecklingshistoria ............................ 5 B. Den av statens arbetsmarknadskommission organiserade yrkesvägledningen 20 I. Synpunkter, som varit riktningsgivande för organisationsarbetet . . . . 20 11. Organisationen i dess nuvarande form .......................... 26
a. Den centrala ledningen .................................... 26 b. Fältorganisationen ...................................... 29
III. Hur den yrkesvägledande fältverksamheten hittills bedrivits ...... 31
a. Verksamheten i folk- och fortsättningsskolan .................. 31 b. Verksamheten i högre skolor .............................. 33 c. Verksamheten inom ungdomsförmedlingen .................... 35
C. Hur den yrkesvägledande fältverksamheten i framtiden bör organiseras . . 42 I. Yrkesvägledningens allmänna program och uppgiftställning ........ 43 II. Utvecklingspsykologiska synpunkter på programmet .............. 49 III. Yrkesvägledningsuppgifterna i folkskolan ...................... 58
a. I den 7- eller 6-åriga folkskolan ............................ 59 b. I fortsättningsskolan .................................... 68 c. I 8:e klass .............................................. 70 (1- Vid övergången till högre skolor ............................ 73
IV. Yrkesvägledningsuppgifterna i de högre skolorna ................ 84
&. Vid valet av linje och ämneskombination på mellanstadiet ...... 85 b. Vid valet av ämneskombination i gymnasiet .................. 88 c. Vid övergången till gymnasiet och valet av gymnasielinje ...... 88 d. IaVslutningsklasserna .................................... 92 e. Ämnen och kursmoment att anknyta till .................... 95
V. Arbetsfördelningen mellan skola och ungdomsförmedling .......... 105
a. Beträffande folkskolungdomens yrkesvägledning .............. 105 b. Beträffande läroverksungdomens yrkesvägledning .............. 110 c. Radion i yrkesvägledningens tjänst .......................... 119 d. Föräldraaftnar o. dyl. .................................... 121
D. Yrkesvägledningens metodik .................................... 123 I. Anlagsorienterande metoder och moment ...................... 123
&. Självprövning och självbedömning .......................... 124 b. Anlagsbedömning genom lärare ............................ 133 c. Anlagsbedömning genom läkare ............................ 140 d. Psykotekniska undersökningsmetoder ........................ 147
ll. Yrkesorienterande metoder och moment ........................ 162
a.
b.
Yrkesorienterande sj älvverksamhet .......................... 163 Yrkesorienterande undervisning ............................ 169
III. Vägbanande metoder ........................................ 182
3. b. c. d. e.
Förhandlingar med målsmännen ............................ 183 Förmedling och ackvisition av utbildningsplatser .............. 184 Provisoriska placeringsåtgärder Ekonomiska stödåtgärder .................................. 200 Sociala stödåtgärder ...................................... 204
IV. Efterkontroll och eftervård .................................. 207 E. Yrkesvägledarnas utbildning ...................................... 213 F. Den centrala ledningen .......................................... 225 I. Den yttre organisationen .................................... 225 11. Den inre organisationen G. Sammanfattning
A. Yrkesvägledm'ngens utvecklingshistoria.
Som idé är yrkesvägledningen av gammalt datum. I den internationella yrkesvägledningslitteraturen åberopas gärna Platon, Montaigne, Pascal, Fredrik den store, Holberg o. a., när det gäller att påvisa idéns förankring i tidigare århundraden. För en svensk bör det i detta sammanhang även vara av intresse att ta del av vad t. ex. 1700-talspedagogen Ruder har att an- föra i samband med reflexionerna om snilleprov o. dyl. Som exempel på tidi- gare yrkesvägledningsprogram citeras stundom även en svensk skolordning av år 1773 (»Instruction och Scholaeordning för Hosjö Bergslags Capells församlings tillkommande Scholae-mästare»), där läraren tillrådes att då och då ta eleverna med ut på en »spatsergång» för att ge dem tillfälle att bekanta sig med ortens arbetsliv och »uppväcka hos dem håg, lust och eftertanke till utrönande och urskiljande av piltarnas böjelse och skick- lighet».
I vilken utsträckning idéer av detta slag lett till några praktiska åtgärder, är svårt att säga. Ett är i varje fall säkert: i alla tider har det funnits per- soner, som i en eller annan form uppträtt som yrkesvägledare. Man be- höver endast tänka på alla de lärare, som under gångna tider tjänstgjort som rådgivare och platsförmedlare åt elever, som vid skolans slut eller övergången till andra skolformer stått rådvilla eller oförmögna att på egen hand lösa framtidsproblemen.
Som exempel på en tidig ansats till en ordnad yrkesvägledning kan även nämnas det »yrkeslexikon», som redan år 1842 utgavs i Frankrike (»Guide pour le choix d'un état») och som kan sägas utgöra en serie yrkesbeskriv- ningar med upplysningar inte bara om arbetsmarknaden o. dyl. utan också om vad man måste kunna och ha för egenskaper i det ena eller det andra yrket.
Som mera metodiskt organiserad verksamhet träder yrkesvägledningen dock inte fram förrän i början av 1900-talet.
Vid det laget hade behovet av en dylik verksamhet börjat göra sig gäl— lande på ett mera markant sätt än tidigare.
En följd av rationaliseringen och den tekniska och ekonomiska utveck- lingen var, att yrkesvärlden blev alltmera differentierad, komplicerad och svåröverblickbar. Gamla yrkesformer höllo på att spaltas upp i en mång- fald specialyrken, och helt nya yrkesformer uppstodo. Samtidigt hade de
gamla formerna för själva yrkesutbildningen delvis börjat upplösas. Där man förr bara hade att räkna med en enkel utbildning via lärlingsplatser o. dyl., där fick man nu kanske även utbildningsformer av mera skol- mässigt slag, stundom som ersättning för eller alternativ till, stundom som komplement till de gamla formerna. Den bild, som mötte den unge vid tröskeln till yrkeslivet, var med andra ord ganska förvirrande. Man kunde helt enkelt inte begära, att han på egen hand skulle kunna orientera sig tillrätta i denna komplexa värld. Det blev nödvändigt att ordna med en rationell yrkesorientering.
Rationaliseringen på olika yrkesområden hade även medfört skärpta krav på en sortering av arbetskraften efter anlagspsykologiska synpunkter. Bl. a. hade Taylor och i ännu högre grad Miinsterberg påyrkat en rationalisering även i detta avseende. Det gällde att minska riskerna för olycksfall i ar- bete, öka den enskildes arbetseffektivitet etc. Därför måste man på ett rationellt sätt försöka gallra och sortera den arbetskraft, som i varje sär- skilt fall stod företagarna till buds. Men samma syfte skulle måhända kunna uppnås, om man finge tillfälle att ingripa redan vid ungdomens yrkesval och tillse, att detta i varje särskilt fall blev så förnuftigt som möj- ligt och speciellt ur anlagspsykologiska synpunkter.
Av ungdomen själv kunde man därvidlag numera vänta ännu mindre än tidigare. I och med att skolan i allt större utsträckning kommit att lägga beslag på den unges liv under uppväxtåren och i och med att den omedelbara kontakten mellan hem och arbetsliv blev allt svagare — faderns och ofta även moderns arbete hade mer och mer kommit att förläggas till arbetsplatser utanför hemmet —- i och med denna utveckling hade den unges möjligheter att på relativt tidigt stadium pröva sina krafter på yrkes- mässiga arbetsuppgifter avsevärt beskurits. Det blev mer och mer så, att ungdomen inte hade några egentliga arbetserfarenheter att bygga på, när det vid skolans slut blev fråga om att avgöra, vad man hade särskild håg och fallenhet för. Och om det redan tidigare med hänsyn till ungdomens bristande mognad, erfarenhet och självkännedom visat sig önskvärt med särskild anlagsorientering i en eller annan form, så kom detta nu helt enkelt att framstå som en nödvändighet.
Förhållandena hade även ändrats i så måtto, att man nu med större rätt än förr kunde tala om yrkesvalet som ett val. För det stora flertalet ung- domar var det förr i världen knappast fråga om något val. Det var så mycket, som begränsade yrkesvalsfriheten och hand den unge vid en viss * yrkesfåra (tradition, de olika familjemedlemmarnas beroende av varandra, sociala skrankor och fördomar, bristande kontakt med andra orter och verksamhetsgrenar, den ekonomiska situationen etc.). Dessa band hade efterhand lossats. Ungdomen hade mer och mer fått yrkesvalsperspektivet . vidgat, större frihet vid yrkesvalet och ökade möjligheter att realisera sina yrkesönskningar och planer i den eftersträvade riktningen. Mycket åter-
stod visserligen (och återstår fortfarande) att göra i detta avseende, men tendensen var i alla fall klar.
Kort sagt: förhållandena voro nu i många avseenden sådana, att kravet på en metodiskt ordnad yrkesvägledning, omspännande såväl yrkesoriente- ring som anlagsorientering, tedde sig ofrånkomligt.
Något, som även bidrog till att öka intresset för hithörande spörsmål och som därjämte i viss mån kom att bli den vetenskapliga grundvalen för diskussionen, var det undersökningsarbete, som mot slutet av 1800-talet kommit i gång på den experimentella psykologiens område. Man fick nu : bevittna, hur den experimentella psykologien delvis vände sin uppmärk-
samhet bort från allmänpsykologiska och allmänfysiologiska frågeställ- ningar och i stället började undersöka fenomen och faktorer av mera dif- ferentialpsykologisk och samtidigt mera direkt praktisk betydelse. Bl. a. koncentrerades forskningen just på frågan om olikheten i intelligens och begåvning och möjligheten att med tests och andra psykotekniska metoder bestämma individens anlag och intressen. Det banbrytande arbete, som därvid utfördes av sådana forskare som Cattell i Amerika, Binet i Frank- rike, Kraepelin och Stern i Tyskland, Claparede i Schweiz, Spearman i England, Rossolimo i Ryssland och deras efterföljare, torde på mer än ett sätt ha påskyndat utvecklingen på yrkesvägledningens område.
På en internationell kongress i Bryssel år 1903 framlade den polske läkaren Ioteyko ett förslag om läkarundersökning av ungdomen före yrkes— valet.
Som yrkesvägledningens egentliga födelseår brukar man eljest räkna är 1902. Då öppnade nämligen arbetsförmedlingen i Miinchen ett slags yrkes- orienterande informationstjänst, som snart nog följdes av liknande försök i ett flertal andra tyska städer. På sina håll var det till en början de statis-- tiska kontoren, som svarade för informationsverksamheten.
Ungefär samtidigt uppträdde professorn ooh filantropen Frank Parsons som yrkesvägledare i Boston, och denna hans verksamhet fick fastare form i och med öppnandet av en särskild yrkesvägledningsbyrå i Boston år 1908. Vid det laget hade liknande byråer hunnit starta även i Basel och i ett fler- tal städer i Holland. Även i Frankrike, Belgien och England kunde man under första decenniet av 1900-talet notera de första organisationsförsöken på detta område.
England var det första land, som fick lagliga bestämmelser om yrkesväg- ledning, nämligen i den lag, som reglerade den offentliga arbetsförmed- lingens verksamhet, »the Labour Exchanges Act» av år 1909.
Världskriget 1914—18 raserade åtskilligt, som byggts upp på yrkesvägled- ningens område. Men samtidigt gjordes under detta krig vissa erfarenheter.
som kommo att bli av betydelse för den kommande utvecklingen. Så [. ex. kunde testpsykologien och psykotekniken notera uppenbara framgångar i samband med den militära rekryteringen och när det blev fråga om att o-mskola krigsinvalider för nya civila uppgifter. På ansvarigt håll insåg man även, att det gällde att göra det bästa möjliga av den unga genera— tionen, om man skulle kunna ersätta, 'ad som gått förlorat under kriget.
Allt detta gav yrkesvägledningen ny vind i seglen. Redan under kriget och sedan under åren närmast därefter vidtogos i olika länder diverse organisatoriska åtgärder, samtidigt som forskningen arbetade vidare på sin front. Under 20- och 30-talen fortskred denna utveckling, trots att det en tid såg ganska kritiskt ut.1 Olika system och metoder prövades, direktiv och lagbestämmelser utarbetades, och vid det andra världskrigets utbrott hade yrkesvägledningen fått fast fot i de flesta europeiska länder och i ett flertal utomeuropeiska. Även i Sydamerika, Sydafrika, Australien, Japan och Kina bedrevs sålunda yrkesvägledning i viss omfattning. I de flesta länder var verksamheten dock varken konsekvent utformad eller av någon större räckvidd. Mest utbyggd var verksamheten i Tyskland, U. S. S. R., Belgien, Schweiz, Frankrike, England och U. S. A.
Även i Sverige började man redan under 1900-talets första decennium att på allvar intressera sig för hithörande problem.
Redan när riksdagen för första gången behandlade frågan om anslag åt den offentliga arbetsförmedlingen, d. v. s. är 1906, var frågan om särskilda »åtgärder till befrämjande av de ungas yrkesval och arbetsanvisning» före- mål för statsmakternas uppmärksamhet.
I Stockholm hade dessförinnan styrelserna för stadens arbetsförmedling och stadens folkskolor tillsatt en särskild kommitté, som i sitt år 1907 av— givna betänkande tillstyrkte anordnandet av >>kommunal arbetsförmedling för folkskolebarn i Stockholm». Enligt förslaget skulle för detta ändamål samarbete organiseras mellan skola och arbetsförmedling. De avgående eleverna skulle, i den mån de önskade anlita arbetsförmedlingen, ifylla an- sökningsformulär, vilka skulle hopsamlas och granskas av klassläraren och sedan överlämnas åt den lärare, som skulle tjänstgöra som arbetsförmed- lingens ombud vid respektive skola. Sedan de unga undersökts av skolans läkare, som därvid speciellt skulle aktge på vars och ens lämplighet för det yrke, som vederbörande förklarat sig ämna välja, skulle ombudet upprätta en förteckning över ifrågavarande elever och översända densamma till ar- betsförmedlingen, där de unga sedan personligen skulle infinna sig.
I Norrköping och Göteborg kommo liknande förslag till genomförande redan år 1907. I Stockholm åter dröjde det till år 1908, innan den plane—
1 På sina håll hade entusiasmen för de nya möjligheter, som psykotekniken öppnade, lett till en övertro på dessa möjligheter och till ett okritiskt anammande av metoder, som inte voro vetenskapligt Säkerställda, och de tråkiga erfarenheterna härav kommo folk att misstro inte bara psykolekniken utan även yrkesvägledningen som sådan.
rade »skolbarnsförmedlingen>> försöksmässigt kom till stånd. Samma år vidtogos liknande åtgärder i Hälsingborg och Sundsvall, och exemplet följ— des i Kristianstad och Gävle år 1909, i Malmö är 1910 samt i Örebro och Uddevalla år 1912.
Dessa skolbarnsförmedlingar kommo till följd av olika samverkande om- ständigheter icke att motsvara de förväntningar, man ställt på dem. Nya effektiviseringsåtgärder planerades (bl. a. samarbete med hantverksför- eningar och lärlingsnämnder), men alla dylika planer skötos åt sidan under världskriget 1914—1918, då en mångfald krävande uppgifter av annat slag kommo att åvila arbetsförmedlingen och då knappheten på arbetskraft kom många att anse det mindre nödvändigt med specialåtgärder för att för- medla arbete åt ungdomen.
Efter fredsslutet blev frågan åter aktuell. Skolväsendets utbyggnad med praktiska ungdomsskolor och fortsättningsskolor i förening med yrkes- världens nu allt mer starkt märkbara differentiering skärpte kravet på yrkesorientering åt ungdomen vid valet mellan olika skolformer eller vid utträdet i det praktiska arbetslivet. Även i författningsväg hade man nu sökt tillgodose detta krav. Fortsättningsskolestadgan av år 1918 (kap. 2, 5 10) föreskriver sålunda, att »i samband med arbetet i fortsättningsskolan bör åt lärjungarna givas behövlig ledning för val av yrke, varjämte lämp- liga åtgärder böra vidtagas för att skolan i samförstånd med den offentliga arbetsförmedlingens organ må kunna medverka till lärjungarnas anstäl- lande inom de arbetsområden, för Vilka de kunna antagas äga de bästa förutsättningarna». Erinras må även om att skolöverstyrelsen år 1922 upp- fordrade folkskoleseminariernas rektorer att tillse, att de blivande lärarna bibringades förståelse för de yrkesorienterande uppgifterna.1
Då ungdomsarbetslösheten under åren 1926 och 1927 började tilldraga sig allmännare uppmärksamhet, hade man emellertid i allmänhet ännu icke hunnit vidtaga några mera direkta åtgärder för att bygga ut arbetsförmed- lingen för ungdom efter enhetliga och fasta linjer. Från och med år 1923 beviljade Stockholms stadsfullmäktige (i folkskoledirektionens stat och för ett år 1 sänder) ett anslag på 5 000 kr. till »Försöksåtgärder med yrkesvals- rådgivning». För dessa medel anordnades bl. a. föredrag om ungdomens yrkesval och fortbildning vid möten för målsmän till avslutningsklassernas elever. Vidare utgåvos yrkesorienterande broschyrer, som gratis utdelades till nämnda elever, liksom också till fortsättningsskoleelever. Vid arbets- förmedlingen i Stockholm hade man från och med år 1924 upprättat en särskild avdelning för minderårig arbetskraft. Denna avdelning, som kan betecknas som landets första >>ungdomsförmedling», bedrev sin verksamhet i samarbete med skolmyndigheterna och delvis efter tidigare angivna rikt- linjer. På våren 1924 gjorde man i Stockholm även försök med en särskild
* Kungl. Skotöverstyrelsens cirkulär den 29 december 1922.
:yrkesvalsbyrå», som i nära samarbete med ungdomsförmedlingen sköttes av en folkskollärare och en tjänsteman från socialstyrelsen. Byrån kom emellertid inte att existera mer än c:a 6 veckor. Sedan överläts det åt ungdomsförmedlingen att ensam klara uppgifterna i fråga.
1 en motion i Stockholms stadsfullmäktige år 1929 (av hr O. P. Månsson m. fl.) hemställdes om utredning angående »åtgärder för en god och all- sidig yrkesorientering i skolornas avslutningsklasser». Motionen kan i detta sammanhang vara av intresse inte minst i så måtto, att den klart fram- häver yrkesvägledningens betydelse på den förebyggande socialpolitikens område.
»För att få en bättre balans mellan kvalificerad och okvalificerad arbetskraft i näringslivet måste således åtgärder vidtagas, dels för att sprida en bättre förståelse för arbetsmarknadens läge och krav än som nu förefinnes, dels bereda hjälp från det allmännas sida, där ekonomiska och andra svårigheter lägga hinder i vägen för en ändamålsenlig yrkesutbildning och lärlingsanställning.»
De hittills vidtagna åtgärderna voro i och för sig lovvärda men otillräck- liga, menade motionärerna.
nDe åtgärder, som hittills vidtagits för att fästa ungdomarnas och målsmännens uppmärksamhet på önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten av att skaffa sig utbildning av ett eller annat slag bör göras mera effektiva. Med speciella yrkes- valslektioner och föräldramöten i förening med demonstration av lämpliga filmer och lärlingsarbeten samt besök till verkstads-, lärlings- och yrkesskolor jämte in- struktiva arbetsplatser under sakkunnig ledning torde ett gott resultat kunna upp— nås. Även torde ett bättre utnyttjande av lärarkårens kännedom om barnens lägg- ning, karaktär, temperament och dylikt vara av betydelse för yrkesval och eventuell lärlingsförmedling samt till gagn för både ungdom och näringsliv.
Även torde nu den experimentella psykotekniken hava hunnit så långt, att man icke längre kan påstå, att den är utan värde. Med relativt små kostnader torde an- ordningar kunna vidtagas vid våra verkstads-, lärlings- och yrkesskolor, så att mo- derna psykotekniska anlagsprov där kunna verkställas, innan de unga välja ett yrke definitivt. Sådana anlagsprövningar torde bliva särskilt värdefulla, då sökande- klientelet till dessa skolor är betydligt större än antalet tillgängliga platser.
Vidare torde åtgärder lämpligen kunna vidtagas för att genom särskilda ungdoms- byråer nå ett intimare och effektivare samarbete mellan berörda parter i fråga om yrkesvalsarbete, yrkesutbildning, platsanskaffning och eftervård.»
Motionen ledde inte till några direkta åtgärder, vad yrkesvägledningen beträffar. I sitt utlåtande nr 98 år 1933 hänvisade stadskollegiet till de åt- gärder, som redan vidtagits och som omnämnts ovan (se sid. 9). Genom dessa åtgärder, menade man, borde de i motionen framställda önskemålen kunna anses tillgodosedda.
På vissa andra orter hade man även gjort ansatser till liknande special- anordningar och samarbetsformer, utan att man dock — delvis av brist på direktiv från de centrala myndigheterna —— hade kunnat nå fram till någon mera fast organisationsform. Även från skolornas sida företogos på flera orter åtgärder för att bättre planlägga ungdomens val av yrke-och under-
lätta dess inplacering i arbetslivet, men några enhetliga organisationslinjer kunde ännu inte skönjas.
Inte ens fortsättningsskolestadgans ovan citerade föreskrift hade tydligen lett till några nämnvärda resultat. I ett år 1927 avgivet gemensamt »ut- låtande i lärlingsfrågan m. m.» ansågo sig i varje fall kommerskollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen böra konstatera, att »inga organisa- toriska åtgärder vidtagits i syfte att efter enhetliga linjer omsätta denna föreskrift i praktisk verksamhet, varför den också på de flesta håll stannat på papperet». Ämbetsverken i fråga krävde en effektivisering av den verk- samhet, som åsyftade att »åt de unga förmedla arbetsanställningar, som samtidigt med att de i möjligaste mån bereda dem omedelbar inkomst, också erbjuda tillfälle till verklig utbildning». Denna verksamhet borde baseras på ett ordnat samarbete mellan skolan och den offentliga arbetsförmedlingen, men tyngdpunkten borde därvid läggas på arbetsför- medlingen. »Erfarenheten synes emellertid utvisa, att huvudansvaret för uppgifternas handhavande bör, efter enhetligt genomförd arbetslinje, läg- gas på ett enda organ och i så fall den offentliga arbetsförmedlingen.» Skolans uppgift i sammanhanget borde först och främst bli att tillse, »att dess iakttagelser rörande den unge bli utnyttjade vid den praktiska väg- ledningen, så att den unge så vitt möjligt inkopplas på områden, där han passar, och undviker sådana, för vilka han kan ha visat sig sakna de nödiga förutsättningarna». Arbetsförmedlingen borde få »vägledande individual- uppgifter från skolan» och »tillfälle till närmare muntliga överläggningar med lärarpersonalen». Skolan borde emellertid också medverka vid själva yrkesorienteringen genom »att hos eleverna inskärpa den stora betydelsen för den enskilde att lära ett yrke i grunden» och genom att »göra det prak- tiskt möjligt för honom att verkligen själv inse och bedöma vikten av ett gott yrkesval». I det sammanhanget rekommenderas såväl studiebesök å olika arbetsplatser som en allmänt yrkesorienterande undervisning »under senare delen av skoltiden».
I en kungl. proposition till 1928 års riksdag föreslogs bl. a., att det i staten för den offentliga arbetsförmedlingen skulle upptagas ett anslag på 10 000 kronor för en utvidgning av arbetsförmedlingens ungdomsverksam- het i den riktning, som ovannämnda ämbetsverk angivit. Förslaget bifölls, men en viss ovillighet att centralisera verksamheten till arbetsförmedlingen kom till uttryck i riksdagsskrivelsen, i det att man uttalade sin uppskatt- ning av skolans och lärarnas arbete på denna front och sade sig förvänta, att skolan även i fortsättningen skulle få tillfälle att utöva en dylik för- tjänstfull verksamhet. I enlighet med riksdagsbeslutet intogs i kungörelsen av den 8 juni 19281 en föreskrift om att understöd med högst 10 000 kronor
1 Rörande ändrad lydelse av 5 2 i kungörelsen av den 30 juni 1916 ang. understöd av statsmedel till befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket.
för budgetår1 kunde erhållas »till bestridande av kostnaderna för särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ung- dom».
Frågan om vilka anordningar som borde vidtagas för att förverkliga de sålunda framställda önskemålen behandlades vid överläggningar mellan socialstyrelsen och skolöverstyrelsen, och är 1929 utsände dessa båda äm— betsverk en gemensam cirkulärskrivelse till skolmyndigheter och arbets- förmedlingsanstalter med en allmän uppfordran till samarbete beträffande yrkesvägledningsuppgifterna. Till denna skrivelse voro fogade två prome- morior, den ena avsedd för lokala skolmyndigheter och undertecknad av skolöverstyrelsen, den andra avsedd för offentliga arbetsförmedlingsanstal- ter och undertecknad av socialstyrelsen. Dessa båda promemorior kunna tillsammans sägas ange några av de väsentligare uppgiftsmomenten i den yrkesvägledande verksamhet, Som är erforderlig för folkskoleungdomens räkning, och belysa på ett utmärkt sätt den uppfattning beträffande yrkes- vägledningens mål och metoder, som under 20- och 30-talen kännetecknade strävandena på detta område. De skola därför här återges in extenso.
P. M. för lokala skolmyndigheter.
Beträffande skolornas medverkan vid skolungdomens yrkesval och arbetsanvis- ning kunna i allmänhet följande åtgärder komma i fråga.
1) Vid större skolor sammanträder lämpligen lärarpersonalen i folkskolans av- gångsklasser i god tid före årsavslutningen för att för sin egen orientering gemen- samt dryfta de allmänna och aktuella frågor, som beröra ungdomens yrkesval och till buds stående olika utbildningsvägar av såväl praktisk som teoretisk karaktär. Lämpligt kan vara, att någon särskild lärare eller lärarinna med intresse för upp- giften på förhand söker sätta sig in i dessa frågor för att vid dylik sammankomst stå sina kolleger till tjänst med närmare upplysningar.
2) Uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheten att på alla skolstadier lämna en aII- män orientering åt ungdomen i hithörande frågor samt att anknyta samtal och dis- kussioner till sådana moment av undervisningen i olika ämnen, som lämpa sig till utgångspunkt därför. Dessutom torde det vara lämpligt att samla de olika paral- lellavdelningarna av de klasser, från vilka avgång i större utsträckning äger rum. till föredrag eller samkväm, vid vilket någon lärare eller annan person med sär- skild erfarenhet kan anmodas medverka.
I fortsättningsslcolan, som enligt fortsättningsskolstadgans bestämmelser har att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande spörsmål, igångsättes yrkesoriente- ringen omedelbart efter skolarbetets påbörjande under hänsynstagande till elever- nas eventuella yrkesval eller sökande av arbete redan under kursens fortgång.
I ungdomsskolor med övervägande teoretisk utbildning beaktas vid yrkesoriente- ringen jämväl de utkomstmöjligheter, som praktiska levnadsbanor erbjuda.
I större skoldistrikt torde genom särskilda broschyrer kunna underlättas och främ- jas den allmänna överblicken över de där förefintliga utbildningsvägarna av teore- tisk och praktisk art samt de utkomstmöjligheter, till vilka de avse att förbereda.
* Denna anslagsbegränsning, som närmast hade motiverats med att anordningarna skulle ha karaktär av försöksverksamhet, kvarstod till år 1931.
3) Vid sidan av den gemensamma allmänna orienteringen bör varje lärjunge hava tillfälle att enskilt rådgöra med läraren, varvid denne söker närmare klargöra de utkomstmöjligheter, som erbjuda sig inom olika yrkesgrenar, samt elevens even- tuellt ådagalagda förutsättningar för eller bristande fallenhet för visst eller vissa yrken.
4) Tillfälle bör beredas föräldrar och målsmän att erhålla såväl allmän oriente- ring om arbetsmarknadens olika yrken och där sig yppande utkomstmöjligheter som ock enskilt meddelande om elevens individuella i skolarbetet röjda egenskaper av betydelse för hans yrkesval. Särskilt är därvid att rekommendera anordnandet av >>föräldraaftnar» eller samkväm, varvid lärare och representanter för ungdomsför- medlingen böra närvara. Sådana samkväm kunna lämpligen anordnas i samband med de i mom. 2 nämnda samkvämen, i det att också föräldrar och målsmän in- bjudas deltaga i desamma. Den väsentliga betydelsen av hemmets medverkan till ett gott yrkesval bör framhållas liksom också vikten för de unga att förskaffa sig verklig yrkesutbildning, även om detta under lärotiden medför en mindre inkomst än eljest.
5) De anordningar till främjande av platsförmedling, som vidtagits inom skolan samt genom upprättandet av den offentliga arbetsförmedlingen, klarläggas för ung- domen samt för föräldrar och målsmän.
Där skolungdom anlitar arbetsförmedlingen, böra lärarna tillhandagä med sådana upplysningar, som kunna tjäna till vägledning vid strävandet att åt den unge anvisa den för honom bäst passande anställningen. I skolor med stort elevantal torde viss lärare med intresse för uppgiften lämpligen kunna tjäna som förbindelseled mellan arbetsförmedlingen å ena sidan samt skolan och dess olika lärare å den andra. I mån av behov kan vid denna informationsverksamhet lämpligen användas jämväl skriftligt förfarande med blankettsystem.
Stockholm i april 1929.
Kungl. Skolöverstyrelsen.
P. M. för offentliga arbetsförmedlingsanstalter.
Vid förmedling av anställning åt minderårig arbetskraft eftersträvas städse att anvisa sådant arbete, vilket bereder icke blott arbetsinkomst utan så vitt möjligt jämväl tillfälle till en yrkesutbildning, som kan vara till gagn för de ungas fram- tida utkomstmöjligheter. Betydelsen av ett väl genomtänkt yrkesval framhålles kraftigt.
I mån av behov sökes förbindelse med den unges närmaste anhöriga för dryftande av hithörande spörsmål.
I fråga om den platssökande ungdom, som ännu äger kontakt med skolan, sökes samarbete med denna. Vid sådant samarbete liksom vid ungdomsförmedlingen i övrigt böra följande önskemål beaktas.
1) Arbetsförmedlingsstyrelsen söker förbindelse med de lokala skolmyndigheterna för gemensamt dryftande av de lämpliga formerna för samarbete. Å en hel del orter torde det vara önskvärt att bilda en särskild samarbetskommitté för ifrågavarande ändamål. Där så är fallet, bör arbetsförmedlingens styrelse inbjuda Skolmyndig— heterna i orten att utse ledamöter i kommittén samt för egen del vidtaga motsva rande åtgärd. Det bör givetvis från båda hållen tillses, att kommittén erhåller sådan sammansättning, att den kan anses skickad representera de båda institutionernas synpunkter. Även utomstående personer, som kunna utgöra ett krafttillskott för samarbetet, exempelvis representanter för hantverket, torde kunna inbjudas att ingå
såsom ledamöter. I allmänhet torde det vara lämpligt, att ordföranden i styrelsen för arbetsförmedlingen ingår i kommittén och fungerar såsom dess ordförande.
Kommittén planlägger det organisatoriska samarbetet mellan skolmyndigheter och arbetsförmedling och gör för sådant ändamål de framställningar, vartill förhållan- dena föranleda. Kommittéledamöterna böra göra sig personligen förtrogna med an- ordningarna för ungdomsförmedling. Framhållas må, att kommittén enligt sakens natur ej har att fatta några för dess respektive uppdragsgivare bindande beslut. Beträffande sökandet av statsbidrag för här ifrågavarande verksamhet hänvisas till kungörelsen den 8 juni 1928 (Sv. förf.-saml. nr 193).
När arbetsförmedlingens styrelse för sin del har att behandla frågor om åtgärder för yrkesval och arbetsanvisning åt ungdom, beredes tillfälle även för samarbets- kommitténs utanför styrelsen stående ledamöter att genom deltagande i överlägg= ningarna (ej i besluten) framföra sin mening.
2) Vid arbetsförmedling åt ungdom är huvudvillkoret för gott resultat att den, som närmast har sig denna uppgift anförtrodd, ej blott besitter de härför erforder- liga allmänna förutsättningarna utan också ägnar ett levande, personligt intresse åt uppgiften. I vissa fall torde någon intresserad lärare eller lärarinna kunna av ar- betsförmedlingen anlitas att i mån av behov medverka vid platsförmedling åt de unga.
Vid platsförmedling gäller som allmän regel, att ungdomar ej böra behandlas samtidigt med äldre. För förverkligande av detta önskemål kunna olika anordningar vidtagas.
I stora städer upprättas vid arbetsförmedlingen särskild avdelning för minder- årig arbetskraft (»ungdomsförmedling»), utrustad med en egen personal och så vitt möjligt egna lokaler, på lämpligt sätt skilda från de övriga lokalerna.
I andra städer torde ett särhållande från varandra av platsförmedling åt vuxna och åt yngre kunna åstadkommas genom enklare medel, närmast genom att för ungdomen reservera särskild expeditionstid eller särskilda väntrum. Dylika special- åtgärder torde efter omständigheterna kunna begränsas till vissa tider av året.
Där särskild expeditionstid för ungdom anordnas, kan den förläggas till eftermid- dagen, förslagsvis kl. 4—6. Under dagens lopp inkommande rekvisitioner av yngre arbetskraft kunna på eftermiddagen behandlas i särskild ordning. Härigenom vinnes bland annat, att föräldrar och målsmän bliva i tillfälle att efter dagsarbetets slut åtfölja de unga till arbetsförmedlingen, utan att dock, trots tidens framflyttning, den erforderliga förbindelsen med arbetsgivarna behöver eftersättas.
3) I fråga om blankettmaterial, där särskilt sådant erfordras, iakttages följande.
a) Skolungdom, som vill anlita arbetsförmedlingen under vederbörande lärares medverkan, kan hos denne anhålla om a r b e t s s ö k a n d e b 1 a n k e t t. Denna ifylles i hemmet och överlämnas därefter genom lärarens försorg till arbetsförmed- lingen.
b) Å orter, där så befinnes önskvärt, kompletteras arbetssökandeblanketten med en av läraren ifylld r e k 0 m m e n (1 a ti o n s b l a n k e t t, vilken samtidigt över— lämnas till arbetsförmedlingen för att vara densamma till ledning, då den unge där inställer sig för att efterhöra den förefintliga arbetstillgången och rådgöra om fram— tidsutsikter på olika banor. I andra fall, exempelvis där den unge utan att anliti skolans medverkan vänder sig direkt till arbetsförmedlingen med sin arbetsansökan, bör arbetsförmedlingen söka att från vederbörande lärare erhålla erforderliga väg- ledande upplysningar.
4) Efter skedd förmedling söker arbetsförmedlingen uppehålla kontakten med de unga för att efterhöra resultatet av yrkes- och platsvalet samt erbjuder sina fort- satta tjänster, därest så påkallas.
"__ _— ..u—m- .- .. —.
5) Arbetsförmedlingen söker bland arbetsgivarorganisationer och enskilda arbets- givare inom olika näringsgrenar sprida kännedomen om den med skolans medverkan upprättade ungdomsförmedlingen.
6) Beträffande den speciella rapportering rörande arbetsförmedling för ungdom i åldern under 18 år, som kan komma att påfordras, kommer socialstyrelsen att lämna vidare anvisningar.
Stockholm i april 1929. Kungl. Socialstyrelsen.
De i sistnämnda P. M. rekommenderade samarbetskommittéerna kommo efterhand till stånd på ett tiotal orter, där man under trycket av ungdoms- arbetslösheten började vidtaga särskilda lokala förstärkningar av arbetsför- medlingen för att tillgodose den yngre arbetskraftens behov. Därvid sökte man också i görligaste mån följa de allmänna riktlinjer för verksamheten, som lämnats i de båda promemorioma. Under månaderna närmast kring skolavslutningama anslogos särskilda tider för ungdomsförmedling, varvid en lärare stundom direkt utnyttjades som rådgivare och varvid man även försökte tillgodogöra sig de »rekommendationer», som olika klasslärare av- givit om elever, vilka i skolan ifyllt en till ungdomsförmedlingen ställd an- sökan med uppgift om bl. a. tilltänkt levnadsbana. Ävenledes organiserades på sina håll yrkesorienterande föredrag och lektioner i avgångsklasserna, mer eller mindre lokalt präglade upplysningsbroschyrer utdelades etc.
Något konsekvent genomförande av det program, som socialstyrelsen och skolöverstyrelsen skisserat, inneburo emellertid inte dessa organisationsför- sök, och i allmänhet nöjde man sig med vida mindre —— eller med att be- trakta programmet som fromma önskemål. Vill man söka efter förklaringen till att det gick så trögt att realisera dessa önskemål, måste man nog peka på flera olika faktorer. För det första befann man sig under slutet av 20— talet och början av 30-talet i en period av svår ungdomsarbetslöshet, som gjorde, att själva arbetsanskaffningsproblemet till en tid kom att överskugga yrkesvägledningsproblemet —— för många ungdomar fanns det helt enkelt inte mycket att välja på, och att under sådana förhållanden tala om bety- delsen av att göra ett förnuftigt yrkesval föreföll just då ganska verklighets— främmande. För det andra saknade man till en början det fulla ekonomiska stöd, som ett konsekvent fullföljande av programmet måste kräva. För det tredje hade det av socialstyrelsen och skolöverstyrelsen skisserade program- met närmast bara karaktär av allmänna rekommendationer _ vad som ock- så skulle ha behövts, det var upplysnings— och arbetsmaterial och någon, som kunde utforma närmare direktiv och metodanvisningar, instruera och kon- trollera. För det fjärde kom det planerade samarbetet mellan skola och ar- betsförmedling på åtskilliga håll att försvåras av diverse fördomar och pre- stigesynpunkter, och på sätt och vis var det ganska förklarligt, om man på skolhåll hade svärt att tänka sig, att arbetsförmedlingen skulle kunna göra någon verklig insats på detta område —- arbetsförmedlingen hade ju även
till uppgift att kontrollera, att de, som gjorde anspråk på arbetslöshetsunder- stöd, verkligen inte hade eller kunde beredas arbete, och denna uppgift kom under depressionen i början av Jill-talet att skjutas i förgrunden på ett sätt, som gav folk en snedvriden uppfattning om arbetsförmedlingens mål. medel och möjligheter.
Både i det ena och det andra avseendet har emellertid utvecklingen under det senaste decenniet medfört avsevärt ändrade förutsättningar.
De svåra förhållandena under depressionen och sviterna av denna hade haft det goda med sig, att de banade väg för en klarare uppfattning om be- tydelsen av en mera förebyggande och mera positiv arbetsmarknadspolitik. Ett viktigt krav i detta sammanhang gällde arbetsförmedlingens effektivise- ring. Vad den ungdomliga arbetskraften beträffar, hade man under krisen haft rika tillfällen att konstatera behovet av en mera effektiv och planmäs- sig förebyggande ungdomsverksamhet från de arbetsförmedlande och utbild- ningsberedande organens sida. För ungdomens vidkommande betydde ar- betslöshet inte bara svårighet att försörja sig. Själva sysslolösheten är något, som allra minst passar unga människor, och det fanns vid denna tid många exempel på dess demoraliserande effekt just bland ungdomen. Men framför allt gingo alltför många ungdomar miste om en ordentlig arbetsuppfostran och yrkesutbildning, vilket var så mycket mera tragiskt, som man samtidigt kunde konstatera, att arbetslösheten blev mest långvarig bland de icke-yrkes- utbildade. När produktionen åter kom i full gång och det från alla håll blev stor efterfrågan på yrkeskunnigt folk, fanns det fortfarande ganska stora skaror arbetslösa och bland dem just relativt många ungdomar i 18—25 års- åldern _ ungdomar, som alltså till följd av krisen inte fått den yrkesvana och utbildning, som behövdes. Från samhällets sida gjordes visserligen stora ansträngningar för att genom särskilda kurser o. dyl. ge dessa ungdomar tillfälle att reparera, vad som brast därvidlag, men alltför många hamnade i den som regel alltför stora gruppen diverse- och tillfällighetsarbetare.
De inom ecklesiastikdepartementet tillkallade ungdomsarbetslöshetssak— kunniga förordade beträffande ungdomsförmedlingsverksamheten i sin år 1933 avgivna promemoria, att de på vissa orter redan vidtagna anordnin- garna med särskilda rådgivande samarbetskommittéer borde utbyggas och effektiviseras. De förde även fram tanken på anställande av en ungdoms— konsulent inom socialstyrelsen för handläggning av de vidgade uppgifter, som en mera systematisk utbyggnad av ungdomsförmedlingsve-rksamheten skulle medföra. _
I arbetsförmedlingspropositionen till 1934 års riksdag konstaterades, att det vid genomförandet av den av statsrådet förordade omorganisationen av den offentliga arbetsförmedlingen förelåg förutsättningar för att anordna en effektivare arbetsförmedling även för de unga. 1934 års arbetsförmedlings- lag visade sig också öppna nya dylika utvecklingsmöjligheter, såväl för ar- betsförmedlingen i dess helhet som för ungdomsförmedlingarna. Med stöd
av rikligarc statsbidrag vidtogos på ett antal orter en rad åtgärder för att effektivisera ungdomsförmedlingsverksamheten och utbygga den i yrkesväg- ledande riktning i enlighet med de tidigare givna och nu kompletterade anvisningarna.
Även på skolhåll kunde man mot mitten och slutet av 30-talet konsta- tera ett starkare intresse för hithörande frågor. En av de ivrigaste föresprå- karna för en metodiskt ordnad yrkesorientering inom skolans ram var folk— skolinspektören Yngve Norinder, som därvid även kunde stödja sig på egna omfattande undersökningar rörande folk- och fortsättningsskoleungdomens yrkesval och arbetsanpassning.
Av vägbanande betydelse var också den uppmärksamhet, som olika in- tresseföreningar under 30-talet ägnade yrkesväglednings- och yrkesutbild- ningsfrågorna. Fredrika-Bremer—förbundet, som sedan gammalt bedrivit yrkesorienterande upplysningsverksamhet bland kvinnlig ungdom, inrättade ett flertal rådfrågningsbyråer, som ännu äga bestånd, och sökte tillsammans med vissa andra kvinnoföreningar tid efter annan fästa myndigheternas och allmänhetens uppmärksamhet på ifrågavarande behov. Centralförbundet för socialt arbete anordnade 1937 en stor konferens i Stockholm, där olika frå— gor rörande ungdomens yrkesvägledning och yrkesutbildning diskuterades. I samma riktning verkade de konferenser i dessa frågor, som socialdemokra- tiska ungdomsförbundet under åren 1938—39 anordnade i olika distrikt.
I detta sammanhang må även nämnas 1934 och 1938 års »studentriks— dagar» i Stockholm resp. Lund, där man i samband med diskussionen om tillströmningen till de intellektuella banorna även fick anledning att efter- lysa en yrkesorienterande upplysningsverksamhet för den studerande ung- domens räkning. Den år 1936 framlagda utredningen angående tillströmnin- gen till de intellektuella yrkena utmynnade bl. a. också i ett förslag om en rationellt ordnad upplysningsverksamhet av detta slag. Ävenledes påyrkades speciella arbetsförmedlingsanordningar för den studerande ungdomens räk- ning.
Efter en motion vid 1938 års riksdag fick socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med skolöverstyrelsen verkställa utredning rörande »lämpligaste formen för en centraliserad upplysningsverksamhet till tjänst för ungdomens yrkesvägledning». Som resultat av denna utredning framlades år 1939 ett förslag om ett centralt »yrkesvägledningsregister». Detta skulle bestå av c:a 800 kort med närmare upplysningar om olika yrken och yrkesspecialiteter, skulle redigeras från socialstyrelsen och utplaceras i samtliga skolor, biblio- tek, arbetsförmedlingar och eventuellt även annorstädes, till tjänst åt yrkes- vägledare, lärare, föräldrar och den yrkesväljande ungdomen själv.
I ovannämnda motion (av herrar Bergström och Myrdal i första och frö- ken Kerstin Hesselgren i andra kammaren) erinrades även om ungdoms- arbetslöshetssakkunnigas förslag, att man till socialstyrelsen skulle knyta en särskild ungdomskonsulent. Denne borde, menade motionärerna, kunna få 2—516'994
»ett ganska stort arbetsområde». »Han skulle ansvara för det centrala yrkes- registret samt för införskaffandet av nödigt material rörande arbetsförhål- landen och utbildningsmöjligheter på olika områden. Genom sin utbildning borde han äga förtrogenhet med skolväsendet och i erforderlig män sam- arbeta med skolöverstyrelsen, så att skolans, arbetsförmedlingens och andra institutioners åtgöranden i dessa angelägenheter bringades i samverkan.»
Vid 1938 års riksdag framlades även ett par andra motioner, som kunna vara av intresse i detta sammanhang. Herr Sam Larsson m. fl. förordade sålunda (i en motion om en allmän översyn av vårt folkundervisningsväsen) en förberedande yrkesorientering i folkskolans sjunde klass, och herr Bertil Ohlin underströk (i en motion om utredning ang. reglering av arbetstiden för ungdom i åldern 14—18 är) behovet av en organiserad yrkesvägledning: »För värt lands vidkommande synes tiden vara inne att göra en ingående undersökning rörande utlandets erfarenheter och deras utnyttjande hos oss. Därvid böra naturligtvis även andra möjligheter till yrkesrådgivning än de, som grundas på psykotekniska experiment, beaktas, framförallt i samband med folkskolans högsta klass men även i samband med yrkesundervisnin- gen.» Sistnämnda båda motioner vunno dock inte riksdagens bifall.
Slutligen må även nämnas det betänkande, som en av Stockholms stad tillsatt sakkunnigkommitté år 1939 framlade angående »yrkesorientering m. m.» och vari man bl. a. föreslog, att man för Stockholms vidkommande skulle inrätta en särskild »yrkesorienteringsbyrå», som skulle stå under led- ning av en rådgivande nämnd och som framförallt skulle anförtros »själva förberedelsen av yrkes— och linjevalet på utbildningsväsendets olika stadier», medan ungdomsförmedlingen mera odelat skulle få ägna sig åt »sin huvud- uppgift att utplacera och efteråt uppehålla förbindelsen med den minder- åriga arbetskraften».1
På vissa håll i landet arbetade man mot slutet av 1930-talet även på att försöka få till stånd institut för psykotekniska prov i samband med yrkes- vägledning. Ett första institut av detta slag blev det av Dr Phil. W. Jacob- sen och fil. mag. Maria Ruthqvist grundade »Institut för praktisk psyko- logi och yrkesvalsfrågor», som år 1940 började sin verksamhet i Stockholm och som sedan år 1943 åtnjutit ett årligt kommunalt anslag på 2 000 kronor.
Mot slutet av 1930-talet kunde man alltså konstatera, att intresset för yrkesvägledningsfrågan var större än någonsin och att man också på sina håll börjat vidtaga anstalter för en mera metodiskt ordnad verksamhet. Bl. a. hade man i vissa större städer icke endast börjat specialutrusta arbets- förmedlingen för de ungdomsförmedlande uppgifterna utan även sökt etablera samarbete mellan arbetsförmedling och skola i syfte att redan i skolan ge ungdomen vissa yrkesorienterande upplysningar. I Malmö hade
1 Stockholms stads statistik X nr 19 (1939).
man t. 0. m. gått så långt, att man (våren 1939) öppnat en särskild yrkes- vägledningsbyrå i anslutning till ungdomsförmedlingen.
Men så kom krigsutbrottet år 1939. Man fick då på de flesta håll så myo- ket annat att tänka på, och en tid såg det ut, som om alla planer på en ra- tionellt ordnad yrkesvägledning i större skala skulle behöva skrinläggas tillsvidare.
Statens arbetsmarknadskommission (SAK), under vilken den offentliga arbetsförmedlingen (och därmed också ungdomsförmedlingen) från och med maj 1940 kom att sortera, insåg emellertid betydelsen av att ungdomsför- medlings— och yrkesvägledningsfrågorna snarast möjligt bragtes till en ra- tionell lösning. En konsulent för dessa frågor knöts till kommissionen, och sedan de förberedande undersökningarna visat, vilka förutsättningar man hade att räkna med på olika håll och vilka linjer man framför allt hade att följa, igångsatte kommissionen våren 1941 ett omfattande organisations- arbete på ungdomsförmedlingens och yrkesvägledningens område.
En redogörelse för detta arbete kommer att lämnas i närmast följande avSnitt.
B. Den av statens arbetsmarknadskommission organi- serade yrkesvägledningen.
I. Synpunkter, som varit riktningsgivande för organisationsarbetet.
Det stod från början klart för kommissionen, att det gällde att finna en organisationsform, som passade för svenska förhållanden.
De organisationsformer, som olika länder hade att uppvisa, voro i och för sig nog så intressanta att studera och gåvo otvivelaktigt många fingervis— ningar även åt de svenska organisatörerna. Ur denna synpunkt kunde det rentav sägas ha varit en vinst för Sverige, att man här dröjt så pass länge med att mera definitivt ta itu med saken. Tack vare detta hade man i själva verket fått decenniers utländska erfarenheter att bygga på, bättre möjlighet att bedöma olika metoder och organisationsformer och en klarare uppfatt- ning om betydelsen av olika uppgiftsmoment.
Å andra sidan gåvo de jämförande undersökningarna rörande yrkesväg— ledningen i olika länder snart nog även vid handen, att det uppenbarligen inte fanns något generalrecept för hur en dylik verksamhet borde organi— seras. I varje fall tedde det sig fullt naturligt, att olika länder sökt sig olika organisationsformer. Den form, som visat sig ändamålsenlig i det ena lan- det, passade ofta inte alls ihop med förhållandena i det andra landet, även om det kanske var fråga om grannländer.
Ju mer man fördjupar sig i olika länders yrkesvägledningssystem, desto mer inser man i själva verket, att skiljaktigheterna ofta sammanhänga med djupgripande olikheter i fråga om t. ex. folkkynne, sociala, ekonomiska och politiska förhållanden, näringslivets allmänna struktur, arbetsmarknadsför- hållanden, utvecklingen på yrkesutbildningens område, det allmänna skol- väsendets organisation och arbetssätt, de arbetsförmedlande organens ställ- ning i samhället, förhållandet mellan statlig ooh kommunal förvaltning etc.
Ett enda exempel må vara nog för att belysa detta. Här i landet har man på sistone ofta framhållit den amerikanska yrkes- vägledningens organisation som mönster — tidigare var det gärna Tyskland, som åberopades. Men vad man därvid i allmänhet glömt att framhålla, det är, att det amerikanska systemet inte torde kunna efterbildas i Sverige, med mindre man samtidigt även efterbildar den amerikanska skolan, som till så-
väl organisation som arbetssätt i mångt och mycket ter sig högst olika den svenska skolan. Man glömmer i allmänhet även att tala om, att yrkesväg- ledningen i Amerika organiserades vid en tidpunkt, då det inte fanns någon bärkraftig arbetsförmedlingsorganisation att bygga på, och att Amerika i det avseendet fortfarande är vida sämre rustat än Sverige, som numera, efter de senaste årens reform— och utbyggnadsarbete, kan sägas vara på väg att få en relativt välorganiserad offentlig arbetsförmedling.
Det kan vara så mycket större skäl att påpeka detta, som det här i lan- det tidigare just har varit mycken diskussion om var organisationen i första hand borde förankras — om skolan eller arbetsförmedlingen eller kanske någon självständig institution borde bli den organisatoriska grundvalen för den nya verksamheten. Visserligen framkom relativt tidigt tanken på att man kanske kunde lösa frågan genom att få till stånd ett organiserat sam- arbete mellan skola och arbetsförmedling. Den tanken kom ju till uttryck redan vid startandet av de s. k. skolbarnsförmedlingarna, återfanns även i fortsättningsskolestadgan av år 1918 och fick en klar utformning i cirku- lärskrivelsen av år 1929. Men de tidigare försöken att realisera denna tanke hade inte slagit så väl ut. Det planerade samarbetet försvårades, som redan antytts, bl. a. av vissa fördomar och prestigesynpunkter. På skolhåll ansåg man, att yrkesvägledning var en pedagogisk uppgift, för vilken arbetsför- medlingen näppeligen kunde anses skickad, och att den dessutom förutsatte en mera ingående kännedom om eleverna, än den, som arbetsförmedlingen på indirekt väg kunde skaffa sig. På arbetsförmedlingshåll menade man, att det var nödvändigt, att yrkesorienteringen omhänderhades av personer, som hade mera omedelbar och fortlöpande kontakt med arbetsmarknaden och yrkesvärlden, än vad lärarna i allmänhet kunde sägas ha.
Mot själva samarbetsplanen som sådan kunde man emellertid framförallt rikta den invändningen, att verksamheten på det sättet inte skulle komma att få någon fast organisation. Vem skulle ha ansvaret för det hela? Hur skulle man kunna veta, vad som gjordes på den ena och den andra fronten? Hur skulle man kunna åstadkomma enhetlighet i arbetsprinciper och -anvis- ningar? Visserligen tänkte man sig ju lokala samarbetskommittéer som pla- nerande organ, och sådana kommo ju under 30-talet även till stånd på några orter. Men av olika anledningar kommo de aldrig att få den betydelse, som man från början tillämnat dem. I varje fall utgjorde de en alltför tungrodd apparat för att kunna verka reglerande på den praktiska verksamheten.
Under sådana förhållanden var det inte underligt, att man på sina håll ifrågasatte, om det inte vore lämpligast att inrätta särskilda organ för den yrkesvägledande verksamheten. Man tänkte sig lokala institut eller byråer, som alltså i organisatoriskt avseende skulle bli självständiga i förhållande till både skola och arbetsförmedling men som skulle samarbeta med båda dessa instanser, organisera yrkesorienteringen i skolan och tillse, att arbets- placeringen skedde i enlighet med yrkesvägledningens direktiv. Det mest
konsekventa förslaget i denna riktning framlades år 1939 av de sakkunniga, som tillkallats för att för Stockholms räkning utreda frågan. (Se sid. 18.)
Det kan i detta sammanhang vara av intresse att konstatera, att även i andra länder meningarna varit synnerligen delade, när det gällt att besvara frågan, om skolan, arbetsförmedlingen eller någon tredje instans skulle bli i organisationsgrundval för den yrkesvägledande verksamheten. Ännu intres- santare är det givetvis att se, hur man på olika håll sökt lö s a problemet. Med hänsyn till vad som ovan sagts om de olikartade organisationsbetin- gelserna i olika länder, bör det inte förvåna, att problemet lösts på olika sätt i olika länder.
I U. S. A. och Australien t. ex. har verksamheten huvudsakligen kommit att bedrivas i skolans regi, även om det i U. S. A. ingalunda saknas exempel på organiserad yrkesvägledning inom arbetsförmedlingens ram.
I Tyskland, yrkesvägledningslandet par préférence, har det redan från början varit arbetsförmedlingen, som haft huvudansvaret för verksamheten, även om det under vissa utvecklingsperioder ingalunda saknats tendenser att ge yrkesvägledningsorganen en mera självständig ställning.
I vissa andra länder har verksamheten huvudsakligen organiserats av kommunala eller privata institut och byråer, som inte varit inordnade i vare sig skolväsendet eller arbetsförmedlingen, och ofta har man därvidlag inte heller kunnat skönja något enhetligt nationellt system i det hela. Så har t. ex. fallet varit i Frankrike (där dock skolan spelat en stor roll), Schweiz, Holland och i viss mån även Italien.
En mera utpräglad kompromisslinje representeras av t. ex. England och Japan. Där har man sökt utnyttja både skolan och arbetsförmedlingen som organisationsgrundval. I England har dock på sistone en viss förskjutning skett beträffande den centrala ledningen. Denna låg förr delvis hos the Board of Education. Nu ligger den helt hos the Ministry of Labour och alltså även beträffande de organ, som upprättats av lokala Skolmyndig- heter.
Ett mera unikt system möter man i U. S. S. R. Där ligger ansvaret för de flesta yrkesvägledningsbyråerna hos VTzSPS (fackföreningarnas centrala råd), men även de lokala »hälsokommissariaten» hålla liknande tyråer i gång. '
I Danmark inrättades redan år 1917 vid den offentliga arbetsförmedlin- gen i Köpenhamn en särskild ungdomsavdelning. Till denna "Zentral- arbejdsanvisningskontorets Afdeling for Laerlingeanvisning og Erhvervsvej- ledning» knöts år 1924 en avdelning för psykotekniska undersökningar. År 1929 hade verksamheten vid sistnämnda avdelning fått sådant omfång, att i man fami det lämpligast att göra den till en självständig institution, >Psyko- ' teknisk Institut». Detta institut och Centralarbejdsanvisningskontoret ha 5 givetvis samarbetat på olika sätt i fråga om de yrkesvägledande uppgif-
w
4.4 ”__—_m— ,,.
: ,...-n.-
terna, men först helt nyligen (1945) har samarbetet därvidlag ordnats i en- lighet med en bestämd arbetsfördelningsplan. Enligt denna blir det psyko- tekniska institutets verksamhet i stort sett begränsad till anlagsproven, medan Centralarbejdsanvisningskontoret får svara för den individuella yrkesvägledningen i övrigt. Upplysningsverksamheten i skolorna skall be— drivas av båda institutionerna i samarbete. Därjämte finns emellertid i Köpenhamn även en privat organiserad yrkesvägledning, nämligen vid »Engageringskontoret for Handel og Industri», som framför allt tar hand om de ungdomar, vilka söka utbildning inom affärs- och kontorsyrkena. Vad den danska landsorten beträffar, kan noteras, att kommunala psyko- tekniska institut under senare år även inrättats i Odense och Randers, var- ifrån man även i viss utsträckning bedriver ambulerande yrkesväglednings- verksamhet, att särskilda yrkesvägledare knutits till arbetsförmedlingskon— toren i Aarhus och Odense samt att man från statsmakternas sida f. n. håller på att undersöka möjligheterna att med arbetsförmedlingen som grundval organisera en rationell yrkesvägledningsverksamhet för hela landet.
Vid den tidpunkt, då SAK tog upp frågan till behandling, var det många skäl, som talade för att man skulle utnyttja den offentliga arbetsförmed- lingen som organisationsgrundval.
För det första framstod det som ett viktigt krav, att verksamheten även fick en praktiskt vägbanande karaktär. Det räckte inte med enbart yrkes- och anlagsorienterande upplysningsverksamhet. I de flesta fall var det minst lika viktigt, att man genom praktiskt vägbanande åtgärder av olika slag fick möjlighet att även mera direkt hjälpa de unga till en placering och en ut- bildning i linje med de vid anlags— och yrkesorienteringen utstakade pla— nerna. Man hade här i landet erfarenheterna från den stora ungdomsarbets- lösheten i slutet av 20- och början av 30-talet i alltför färskt minne. Man var även alltför väl medveten om hur oreglerade utbildningsförhållandena voro på många yrkesområden, hur begränsade utbildningsmöjligheterna voro för ungdomen i vissa distrikt, hur ensidig eller konjunkturkänslig ar- betsmarknaden var på vissa håll, hur svår konkurrens man måste räkna med vid inträdet på vissa yrkes- och studievägar, hur svårt det var för speciellt vissa kategorier ungdomar (partiellt arbetsföra, abnorma, missanpassade, ekonomiskt och socialt vanlottade etc.) att på egen hand skaffa sig en lämp- lig placering eller utbildning, hur lätt det var för många att dröja sig kvar för länge på platser med goda inkomst- men minimala utbildnings- och framtidsmöjligheter och hur det trots all anlags- och yrkesorientering i många fall blev rena tillfälligheter, som bestämde kursen, ifall man inte hade tillfälle att bana väg på ett mera direkt och praktiskt sätt.
För det andra låg det givetvis nära till hands för SAK att även ta sikte på yrkesvägledningens möjligheter att tjäna arbetsmarknadsreglerande syf— ten, och utifrån denna synpunkt framstod det som en tämligen självfallen
sak, att yrkesvägledningen skulle stå i så direkt och naturlig kontakt med de arbetsmarknadsreglerande organen som möjligt. Från vissa håll invän- des, att yrkesvägledningen därigenom skulle komma att ta för stora hän- syn till aktuella arbetsmarknadsbehov och till det allmännas intressen —— till förfång för individens mer eller mindre speciella intressen och behov. Men denna invändning ansågs föga bärande. Visst gällde det att i första hand försöka tillgodose individens speciella behov och intressen, och visst borde man vid placering och utbildning i första hand ta hänsyn till vars och ens håg och fallenhet. Men detta behövde ingalunda utesluta, att man samtidigt också försökte tillvarataga det allmännas intressen genom att t. ex. tillse, att den ungdomliga arbetskraften blev fördelad på ett sätt, som bäst motsvarade det framtida behovet av folk på olika yrkesområden. Människan är sällan eller aldrig — och allra minst i unga dagar — så ensidigt funtad eller inriktad, att hon bara kan tänka sig finna trivsel och framgång på en viss speciell yrkesväg. Som regel har hon av naturen möjligheter att anpassa sig i olika riktningar, och skulle det t. ex. visa sig, att tillströmningen är stor på den yrkes- eller utbildningsväg, som den unge i första hand fun- derat på, är det kanske, anlagspsykologiskt sett, ingenting som hindrar, att man försöker leda den unge in på en väg, som det ur arbetsmarknadspoli- tiska synpunker kan vara skäl att rekommendera. För övrigt är det endast mera sällan, som det på denna punkt behöver bli någon kontraställning mel- lan det allmännas och individens intressen. Även individen är som regel bäst betjänt av att man riktar hans uppmärksamhet på sådana yrkesvägar, som visa efterfrågan på arbetskraft — naturligtvis under förutsättning, att indi- viden passar för yrket ifråga, att förhållandena även i övrigt te sig gynn- samma och att man inte bara rättar sig efter det tillfälliga arbetsmarknads- läget utan verkligen försöker bedöma möjligheterna på längre sikt.
För det tredje var det uppenbart, att en omedelbar och naturlig anknyt— ning till de arbetsförmedlande och arbetsmarknadsreglerande organen skulle vara av stor betydelse, när det för yrkesvägledningen gällde att skaffa sig erforderlig kunskap om olika yrkes- och utbildningsuägar och hålla sigr ä jour med utvecklingen på olika områden.
För det fjärde hade den offentliga arbetsförmedlingen —— i och med att staten år 1940 övertagit ledningen av densamma och börjat göra den rustad för diverse krisreglerande uppgifter — fått en helt annan organisatorisk bärkraft än tidigare och helt nya möjligheter att utveckla sig till ett enhet- ligt fungerande, rikt förgrenat, riksomspännande system. I SAK hade man fått en central ledning, som tack vare sin egenskap av kriskommission hade relativt stora maktbefogenheter och ekonomiska resurser. De gamla lokala arbetsförmedlingsstyrelserna hade ersatts med mera snabbfungerande läns- arbetsnämnder med länsarbetsdirektörer som verkställande myndighet, och den allmänna upprustning och utbyggnad av arbetsförmedlingen, som bör- jat mot slutet av 30-talet, kunde nu fullföljas med större kraft och konse-
..._...-.i ”=
4 ...—u.:- | '_'-a-
kvens. Det fanns med andra ord goda förutsättningar för att man i arbets- förmedlingssystemet skulle kunna få en bärkraftig grundval, även när det gällde att bygga upp en riksomspännande yrkesvägledningsorganisation. För det femte hade det redan visat sig, att en yrkesvägledning, organise— rad inom den offentliga arbetsförmedlingens ram, kunde bli nog så effektiv och att det inte innebar några större svårigheter att utifrån en dylik in- stans organisera ett fruktbärande samarbete med lärare, läkare, socialvårds- ( funktionärer och andra intresserade parter. Man behövde därvid inte bara 3 åberopa erfarenheterna från Tyskland. Även inom landet hade systemet prö— vats. Framförallt ansåg man sig kunna bygga på de erfarenheter, som gjorts i Malmö. Till ungdomsavdelningen vid arbetsförmedlingen i Malmö hade i början av år 1939 knutits en särskild yrkesvägledningskonsulent, och trots att det för denne varit nödvändigt att pröva sig fram steg för steg, trots de i många avseenden primitiva förhållanden, varunder han fått arbeta, och trots de rubbningar, som utbrottet av det andra världskriget kommit att med- I'öra, hade verksamheten utvecklats relativt snabbt och på ett sätt, som lovade gott för framtiden. Man ansåg, att det fanns all anledning att gå vidare på den inslagna vägen och att pröva systemet i större skala.
Detta, att man beslöt sig för att göra arbetsförmedlingssystemet till orga- nisationsbasis för den nya verksamheten, innebar emellertid ingalunda, att man avstod från tanken på skolans medverkan. Tvärtom hade just erfaren- heterna i Malmö bestyrkt, att skolan måste bringas att medverka, om verk— samheten skulle kunna bedrivas på ett rationellt och effektivt sätt och om den skulle kunna nå den omfattning, som är önskvärd. En medverkan i den formen, att arbetsförmedlingens yrkesvägledare bereddes tillfälle att i skolan hålla yrkesorienterande föredrag o. dyl., hade visat sig otillräckligt. Det krävdes en mera aktiv insats från skolans och speciellt folkskolans sida. Skolan måste helt enkelt hjälpa till med och delvis ta ansvaret för vis s a av de uppgifter, som yrkesvägledningen har på sitt program. Man måste tydligen efterhand försöka få till stånd en viss arbetsfördelning.
Redan från början insåg man också, att samarbete även efterhand borde etableras med andra instanser, som hade med ungdomens fostran att göra. , Några allmänna riktlinjer för detta samarbete kunde dock näppeligen på för- hand utstakas.
I enlighet med dessa grundläggande resonemang vidtog SAK våren 1941 de första organisatoriska åtgärderna på yrkesvägledningens område, och det omfattande uppbyggnads— och effektiviseringsarbete, som därefter följde, är , ännu långt ifrån avslutat.
I följande avsnitt skall lämnas en allmän redogörelse för organisationen i dess nuvarande skick, för den pågående utbyggnaden av systemet och för den hittills bedrivna verksamhetens karaktär och omfattning.
26 II. Organisationen i dess nuvarande form.
a. Den centrala ledningen.
Inom SAK:s kansli har upprättats en särskild sektion för frågor i samband med ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Denna sektion har till upp- gift
att planlägga verksamheten med avseende på såväl organisatoriska frågor som frågor rörande arbetsprinciper och arbetsmetoder, utfärda direktiv här- om till länsarbetsnämnderna och förbereda alla ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningsärenden, varom SAK har att fatta beslut (bl. a. rörande tjänster o. dyl.);
att konferera med andra centrala organ och instanser, som ha med ung- domens arbetsmarknads- och utbildningsfrågor eller med ungdomens sociala vård och fostran att skaffa och genom föredrag, artiklar i dags- och fack- press o. dyl. informera vissa intressegrupper eller folk i allmänhet om yrkes- vägledningens syften, organisation och arbetssätt;
att kontrollera verksamhetens utveckling genom inspektionsresor, inhäm- tande av rapporter o. dyl.;
att anordna kurser och konferenser för ungdomsförmedlings- och yrkes- vägledningstjänstemän och även på annat sätt sörja för dessa tjänstemäns utbildning;
att utrusta de lokala organen med ändamålsenligt upplysnings- och ar- betsmaterial (yrkesorienterande litteratur, broschyrer, prospekt och över- sikter rörande olika utbildningsanstalter, specialuppgifter rörande aktuella frågor, blanketter, formulär etc.) utarbeta nytt sådant material och tillse, att detta hålles ä jour med utvecklingen;
att verkställa vissa specialutredningar av intresse för den yrkesvägledande verksamheten;
att, då så påfordras, även biträda de lokala organen i själva yrkesvägled- ningsarbetet genom att låta någon tjänsteman från kommissionen omhän- derha yrkesvägledningen i vissa högre skolor och genom att direkt från kom- missionen besvara förfrågningar, som inkommit från ungdomar ute i landet.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har sektionen en relativt självständig ställning. Viktigare frågor föredragas dock givetvis för kom- missionens chef (i vissa fall även för kommissionen in pleno) eller för chefen för den avdelning av kommissionens kansli, till vilken sektionen hör.
Till sektionen äro två rådgivande delegationer knutna. I den ena sitta re- presentanter för de högre skolornas olika rektors- och lärarföreningar, i den andra representanter för motsvarande intresseföreningar inom folk- och fort- :" sättningsskolans ram. Dessa båda delegationer fungera som rådgivande or- gan, när det gäller att planera verksamheten i skolorna och behandla spe- ciella frågor i samband därmed.
Som sektionens specialister, i vad det gäller verksamheten i skolorna, fun-
-..-mm
gera även två konsulenter, av vilka den ene har läroverkslärar-, den andre folkskollärarutbildning. Den förre, som även biträder vid yrkesvägledningen i läroverken inom vissa län, har under dessa resor tillfälle att konferera med rektorer och lärare i olika delar av landet. Den andre konsulenten har bl. a. medverkat vid de konferenser och instruktionsmöten, som i samarbete med folkskolinspektörerna anordnats för folk- och fortsättningsskolans lärare på olika orter i landet. Sedan år 1943 ha sammanlagt 7 000 lärare bevistat dy- lika konferenser. Även vid folkskoleseminarierna har denne konsulent hål— lit instruktionstimmar om yrkesvägledning och skolans uppgifter därvidlag.
För speciella frågor i samband med flickornas yrkesvägledning och yrkes- utbildning finns en kvinnlig konsulent, som även biträder i yrkesväglednings- arbetet »ute på fältet», då så påfordras.
En fjärde konsulent representerar den medicinska sakkunskapen. Läkaren har ju en viktig funktion att fylla vid yrkesvägledningen, och bl. a. gäller det att få skolläkarna att medverka på ett effektivt sätt. Nya möjligheter härtill ha på sistone öppnats i och med beslutet om skolhälsovårdens effek- tivisering, men många frågor återstå att lösa i detta sammanhang.1 Lika- ledes kan det vara nyttigt med medicinsk sakkunskap, när det gäller att undersöka, vilka krav olika arbetsformer och arbetsmiljöer ställa på utöva- ren och hur individen bör vara utrustad för att kunna möta olika yrkes- risker och yrkessjukdomar.
För att underlätta skolläkarnas arbete vid den s. k. medicinska yrkesråd- givningen i skolorna har skolöverläkaren i samråd med sektionen utarbetat tabellariska översikter, som exemplifiera, vad olika yrken kräva och vilka yrken, som man bör avråda från vid fall av den ena eller den andra sjuk— domskategorien. Dessa översikter äro dock endast att betrakta som provi— soriska och kräva ytterligare genomarbetning.
Sistnämnda undersökningar ingå som ett led i det omfattande utrednings- arbete, som för närvarande sysselsätter ett flertal tjänstemän inom sektionen och som åsyftar att få fram ett vederhäftigt upplysningsmaterial rörande olika yrkes- och utbildningsvägar. Bl. a. är det meningen att åstadkomma ett s. k. yrkeskartotek, ett uppslagsverk, som skall innehålla de viktigaste av de uppgifter om olika yrken, som en yrkesvägledare behöver för att kunna lämna vederhäftiga svar på varjehanda förfrågningar. Som redan nämnts framlade socialstyrelsen redan år 1939 med anledning av en riksdagsskri- velse i ärendet förslag om ett dylikt yrkeskartotek. Det kartotek, som SAK håller på att utarbeta, innebär i princip ett förverkligande av nämnda för- slag. Yrke efter yrke kommer att »kartläggas» på lösa kartoteksblad med ett blad för varje yrke eller specialyrke och med uppgifterna uppställda på lik- , artat sätt. Det blir uppgifter om arbetets art, anställningsförhållandena, an- ! talet yrkesutövare, proportionerna mellan manliga och kvinnliga, företagens storlek, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, yrkeskraven i fysiskt och
1 Se kap. ch.
psykiskt avseende, yrkessjukdomar och -risker, utbildningsvägarna, utbild- ningens ekonomi, befordringsmöjligheter, inkomstmöjligheter, framtidsutsik- ter, litteratur om yrket ifråga etc. För att göra det hela överskådligare och för att klargöra de olika yrkenas sammanhang i produktionen, utarbetas även översiktsblad för varje större yrkesområde. Mera utförliga redogörelser, statistiska tablåer, utbildningsöversikter o. dyl. komma eventuellt att ingå som en andra del av kartoteket.1
Det säger sig självt, att varje dylik yrkesbeskrivning måste föregås av ett omfattande undersökningsarbete, och om man därtill tänker på att det hela beräknas kräva minst 6—700 kartoteksblad, förstår man, att det kommer att dröja, innan verket föreligger färdigt. Färdigt blir det f. ö. aldrig -—— yrkes- och utbildningsförhållandena kunna snart nog ändras, och det gäller att hålla uppgifterna å jour med utvecklingen.
Ett komplement till kartoteket och en metod att hålla detta ä jour med ut- vecklingen utgör den serie meddelanden, som under rubriken »Aktuellt för yrkesvägledningen» även redigeras inom sektionen och utsändas till de lokala organen. I denna serie lämnas även vissa uppgifter av annat slag.
För yrkesvägledningen är det naturligtvis av stor betydelse att veta, vilka möjligheter det finns att reducera utbildningskostnaderna genom erhållande av stipendier, friplatser o. dyl. En klar översikt över dessa möjligheter har hittills saknats, men material för en dylik håller för närvarande på att in- samlas.2
En annan form av översikter, som även håller på att utarbetas, avser att ge en överblick över vilka yrkesutbildningsanstalter som stå ungdomarna i olika delar av landet till buds, vilken utbildning som där kan fås, vilka in- trädesfordringar som gälla, vad utbildningen kostar etc. Dessa uppgifter ha sammanställts distriktsvis till en serie broschyrer, som för närvarande hålla på att tryckas och som framför allt böra kunna komma till användning vid yrkesvägledningen i skolorna.3
I detta sammanhang må även nämnas en utredning av vilka kompe- tenskrav som formellt och i praktiken äro uppställda för olika statliga be- fattningar. Denna utredning är i det närmaste slutförd och kommer med det snaraste att publiceras.
Till tjänst åt yrkesvägledningen i skolorna har SAK även utarbetat och ut- givit broschyrerna »Att välja yrke», »Gymnasisternas ämnesval» och »Från skola till yrke». Dessa broschyrer vända sig mera till ungdomen direkt. »Att välja yrke» vänder sig närmast till folkskolungdomen. Den har sedan är 1941 gratis utdelats i folkskolans avgångsklasser landet runt, har ofta an- vänts som läsehok i skolan och har på många håll kommit att utgöra den enda yrkesvägledning, som vederbörande fått. »Gymnasistemas ämnesval»
1 Beträffande yrkeskartotckets utnyttjande se kap. D 11. ? jfr kap. DIIId. 3 Jfr kap. DII.
.. in..; ---
har likaledes gratis sedan år 1943 utdelats till samtliga gymnasister i »val- ringarna» I3 och H*. Den tredje broschyren, »Från skola till yrke», som före- trädesvis riktar sig till elever på mellanstadiet (realskolor, mellanskolor och flickskolor), föreligger än så länge endast i stencilerad provupplaga.1 ) Slutligen må även nämnas de åtgärder, som vidtagits för att även ställa filmen i yrkesvägledningens tjänst. Samtliga skol- och kortfilmer, som kunna tänkas vara av yrkesorienterande värde, ha granskats, och en »katalog» med
i närmare uppgifter om de filmer, som kunna anses mest lämpliga, har ut- arbetats och tillställts de lokala organen. SAK och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har även tillsammans utarbetat en kortfilm, som klargör, vilka olika yrkes- och utbildningsmöjligheter det moderna hantver- ket har att erbjuda. SAK har även sökt intressera vissa skolfilmsbolag för en produktion av yrkesorienterande filmer.]L
Därmed torde det väsentligaste vara sagt om sektionen och dess verksam- het. Återstår att redogöra för »fältorganisationen» och hur den fungerar.
h. Fältorganisationen.
I varje län har upprättats en länscentral för ungdomsförmedling och yrkes— vägledning. Den är organiserad som en specialavdelning av arbetsförmed- lingens huvudkontor i länet2 och är avsedd att fungera inte bara som ung- domsförmedlande och yrkesvägledande organ på stationeringsorten utan även som organisationscentral för länet i dess helhet. Föreståndaren för läns- centralen har sålunda till uppgift att även svara för ungdomsverksamheten vid Övriga arbetsförmedlingskontor i länet (avdelningskontoren) och hjälpa till att organisera yrkesvägledningen på ifrågavarande orter och i kringlig- gande distrikt.
Från länscentralen skall även i möjligaste omfattning ambulerande yrkes- vägledning bedrivas. Verksamheten på stationeringsorten torde på de flesta håll efterhand bli tillräckligt omfattande för att ge den nuvarande personalen vid länscentralerna full sysselsättning, men en viss del av tiden och arbets- kraften måste dock reserveras för yrkesvägledning även på andra orter i länet och då speciellt i vad det gäller yrkesvägledningen i de högre skolorna.
Verksamheten ute i länet skall i övrigt ombesörjas från avdelningskonto- ren. Tillsammans finns det f. n. 214 dylika i landet. och antalet kommer att stiga ytterligare, allteftersom utvecklingen fortskrider. Vid vissa av dessa ar- betsförmedlingar komma särskilda ungdomsavdelningar att inrättas — som
1 Jfr kap. DlIb. 2 Huvudkontoren äro som regel belägna i residensstäderna, men i Skaraborgs län ligger arbetsförmedlingens huvudkontor i Skövde, i Älvsborgs län i Borås och i Söder- manlands län i Eskilstuna. Ungdomsförmedlingen i Stockholms stad fungerar även som central för Stockholms län.
ett slags filialer till länscentralerna. Dylika filialer finnas redan1 inrättade i Borlänge, Haparanda, Hälsingborg, Karlshamn, Karlskoga, Kiruna, Lund, Motala, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Södertälje och Ängelholm. Inom den närmaste framtiden komma liknande filialer att inrättas även i Arvika, Bollnäs, Finspång, Hudiksvall, Hässleholm, Katrineholm, Kramfors, Kristine- hamn, Landskrona, Lidköping, Nyköping, Sandviken, Söderhamn, Trollhät- tan, Uddevalla, Västervik, Ystad och eventuellt på ytterligare några orter.
Vid de övriga avdelningskontoren kommer verksamheten att handhas av dels ambulerande assistenter, knutna till länscentralerna eller till vissa av ovannämnda filialer, dels arvodes- och deltidsanställda s. k. kontaktmän, knutna till avdelningskontor, som inte på annat sätt specialutrustats för dessa uppgifter. Kontaktmännen, som förmodligen i stor utsträckning komma att rekryteras inom lärarkåren (det (SO-tal, som hittills1 utsetts, är i samtliga fall lärare), anställas av arbetsförmedlingen mot ett visst arvode per timme och med en tjänstgöringstid, som får anpassas efter ortens behov och arbetsupp- gifternas omfattning. Större delen av året komma kontaktmännen i allmän- het att tjänstgöra ett par, tre timmar i veckan. Mot slutet av vårterminen, då yrkesvägledningens högsäsong börjar, blir det något fler timmar, och under den närmaste tiden efter skolavslutningen kan tjänstgöringstiden ut- ökas ytterligare. Uppgiften blir att biträda arbetsförmedlingen, när det gäl- ler att organisera den yrke-svägledande verksamheten i ortens skolor, att ta hand om vissa arbets- och rådsökande ungdomar, att införskaffa upp- lysningar om dem och att förmedla kontakten mellan dem och yrkesvägled- ningscentralen i de fall, där så kan anses erforderligt.
Vid flertalet länscentraler utgöres personalen av föreståndaren plus en assistent. I Stockholm räknar planen med 13, i Göteborg med 7 och i Malmö med 4 tjänstemän vid centralerna. Vid filialerna får man i allmänhet nöja sig med en tjänsteman. I Hälsingborg, Norrköping och Sundsvall blir det dock två.
För närvarande (juni 1945) sysselsätter yrkesväglednings- och ungdoms- förmedlingsverksamheten (personalen inom kommissionens kansli icke med- räknad) ett 80-tal heltidsanställda tjänstemän. När den planerade utbygg- naden av organisationen genomförts, kommer antalet tjänstemän att stiga till inemot 100-talet. Därtill komma de 5. k. kontaktmännen, vilkas antal beräknats komma att uppgå till c:a 170.
Vid rekryteringen har särskild vikt fästs vid de rent personliga egenska- perna. Praktisk organisationsförmåga, psykologisk blick, lugn och säkerhet i uppträdandet, lätthet att komma i kontakt med olika människor och spe- ciellt ungdomar, intresse för ungdom och ungdomsproblem, muntlig uttrycks- förmåga, klarhet och redighet i framställningssättet dessa och liknande egenskaper ha tillmätts avgörande betydelse. Praktik från ett eller annat ar- betsområde har ansetts värdefull. Helst bör vederbörande ha dokumenterat sitt intresse för ungdomsfrågor och sin förmåga att handskas med ungdom
genom tidigare verksamhet som ungdomsledare eller lärare av något slag. Högre skolutbildning i en eller annan form har även ansetts önskvärd, bl. a. med hänsyn till att man ju också får med studerande ungdom att skaffa och med hänsyn till att det gäller att tillgodogöra sig åtskillig facklitte- ratur o. dyl. Men några krav på en bestämd examen har man inte ansett sig böra ställa. De personer, som engagerats, uppvisa också de mest skilda »utbildningsetiketter». Flertalet har akademisk utbildning, jämte praktik från något arbetsfält, somliga ha genomgått socialinstitutet eller KFUM:s sekreterareinstitut, ett par ha folkskollärarkompetens, några ha merkantil eller teknisk utbildning etc.
För dessa tjänstemäns specialutbildning för de yrkesvägledande uppgif- terna har man sökt sörja genom att ordna med auskultanttjänstgöring hos mera »erfarna» yrkesvägledare, genom att ställa lämpligt studiematerial till förfogande eller lämna anvisning på dylikt material, genom instruktioner på ort och ställe i samband med kommissionskonsulenternas inspektionsresor samt genom centralt anordnade konferenser och kurser. I detta sammanhang må särskilt nämnas den psykologiskt-pedagogiska utbildningskurs, som hös- ten 1944 anordnades i Stockholm i samarbete med folkskoleseminariet där- städes. Främst på programmet står nu en grundlig fortbildningskurs i prak- tisk psykologi.1
III. Hur den yrkesvägledande verksamheten hittills bedrivits.
Verksamheten har bedrivits dels i skolorna, dels i samband med de ungas och deras målsmäns besök på ungdomsförmedlingen, dels vid sammankom- ster i Olika föreningar, större företag o. dyl.
Till en början var verksamheten huvudsakligen inriktad på ungdomen i folk- och fortsättningsskolan, men snart nog ansåg man sig kunna sätta igång med en mera metodiskt ordnad försöksverksamhet även i högre skolor.
a. Verksamheten i folk- och fortsättningsskolan.
Inom folk- och fortsättningsskolan har man efterhand kunnat konstatera ett stigande intresse för yrkesvägledning. Inom åtskilliga distrikt ha folk- skolinspektören och föreståndaren för ungdomsförmedlingens länscentral i samråd utarbetat och till lärarna utsänt en P. M. angående yrkesvägled- ningens uppläggning för läsåret ifråga och speciellt angående lärarnas med- xerkan. Programmet har även dryftats vid konferenser och läranmöten (se sid. 27).
Lärarnas medverkan har främst inneburit, att lärarna i folkskolans av- gångsklasser och på vissa håll även i fortsättningsskolan.
1. riktat elevernas uppmärksamhet på det förestående yrkesvalet och på betydelsen av en ordentlig yrkesutbildning, bl. a. genom att låta eleverna skriva en uppsats om t. ex. »Min framtid» eller fylla i det av SAK utarbetade och tillhandahållna formuläret »Frågor inför yrkesvalet» och diskutera detta,
2. låtit eleverna läsa och diskutera den av SAK utarbetade och tillhanda- hållna broschyren »Att välja yrke» och i anslutning därtill gett dem en nöd- torftig yrkesorientering, speciellt beträffande yrkes- och utbildningsmöjlig- heterna i hembygden,
3. tagit upp ett och annat speciellt yrkesvalsproblem (t. ex. frågan om anlag och intressen) till diskussion och resonerat med en och annan, som stått särskilt frågande eller vars situation erbjudit särskilda problem,
4. avgivit skriftliga utlåtanden till ungdomsförmedlingen angående de olika eleverna, varvid i allmänhet de av SAK utarbetade och tillhandahållna formulären kommit till användning,
5. uppmanat eleverna att för vidare råd och upplysningar och för erhål- lande av hjälp med platsanskaffning o. dyl. vända sig till ungdomsförmed- lingen; på flera håll ha lärarna tagit sina klasser med sig och avlagt besök på ungdomsförmedlingen, där det då blivit tillfälle till vidare diskussion och information.
På somliga orter har skolan ordnat med studiebesök på olika arbetsplat- ser under lärarens ledning. Ofta har ungdomsförmedlingen hjälpt till att arrangera dessa studiebesök. Så t. ex. anordnade ungdomsförmedlingarna i Stockholm och Malmö under läsåret 1943—44 32, resp. 18 sådana studie- besök.
I detta sammanhang bör även erinras om den serie skolradioprogram, som under rubriken »Anders väljer yrke» gavs vårterminen 1943 och som utarbetats av SAK och Radiotjänst i samarbete. Enligt ingångna rapporter väckte programmet livligt intresse såväl bland elever som lärare. Stort in- tresse väckte även den pristävlan, som SAK och Radiotjänst anordnade i an- slutning till radioserien ifråga. Det gällde att författa en uppsats över äm— net »Min framtid» och att därvid taga ställning till ett flertal olika frågor av betydelse för yrkesvalet. Sammanlagt inkommo inte mindre än 20 073 tävlingsuppsatser, huvudsakligen från elever i folkskolans avslutningsklas- ser. Avfattandet av dessa uppsatser torde ha gett eleverna ifråga en utom- ordentlig tankeställare. Innehållet verkade i många fall också synnerligen väl genomtänkt och varslade om ett grundligt förberedelsearbete.
Tjänstemännen vid ungdomsförmedlingarna ha i så stor utsträckning, som tiden medgivit, besökt folkskolans avgångsklasser och hållit yrkesoriente- rande s. k. lektionsföredrag. Under läsåret 1943—44 höllo tjänstemän från ungdomsförmedlingen dylika lektionsföredrag på sammanlagt ca 350 orter och i 900 avgångsklasser med i runt tal 18 500 elever. Därtill kommo lek- tionsföredragen i fortsättningsskolan, vilka höllos för ca 3400 elever. I
e....-hgnm ___-__Aw-q.(_- .
? län medhanns endast ett lektionsföredrag per klass, i övriga hade man åtminstone hunnit hålla två per klass. Endast i enstaka fall hade det blivit tid till mera. Där två eller flera lektionsföredrag höllos, brukade yr- kesvägledaren under det första dela ut formuläret »Frågor inför yrkesvalet» och meddela allmän yrkesorientering för att sedan vid följande besök sam- tala med eleverna med utgångspunkt från formulären, som vid det laget hunnit bli ifyllda av eleverna och granskade av ungdomsförmedlingen.
Vad beträffar skolläkarnas medverkan vid yrkesvägledningen i folk- och fortsättningsskolan, så har det tidigare på många håll av olika anledningar varit svårt att få en effektiv dylik till stånd. Exempel på motsatsen saknas emellertid inte. I Malmö och Lund t. ex. ha skolläkarna varje år fr. o. m. är 1940 tillställt ungdomsförmedlingen utlåtande (enl. SAK:s formulär) ang. samtliga de elever, som enligt skolläkarens mening varit värda speciell upp- märksamhet vid yrkesvägledningen med hänsyn till vad som konstaterats vid läkarundersökningarna i skolan. Även på vissa andra orter kunde man redan från början räkna med en intresserad medverkan från skolläkarnas sida. Men på de flesta håll har det som nämnts under de förhållanden, som tidigare rått, varit svårt att få ett mera metodiskt samarbete till stånd, och man avvaktar därför med intresse, vad de nya bestämmelserna angående den s. k. medicinska yrkesrådgivningen skola medföra i praktiken.1
b. Verksamheten i högre skolor.
Som ovan nämnts, kom yrkesvägledningen senare i gång i de högre sko- lorna än i folk- och fortsättningsskolan. Före läsåret 1942—43 var det bara i ett fåtal högre skolor, som yrkesvägledning bedrivits genom arbetsförmed- lingens försorg, och i ifrågavarande fall hade yrkesvägledningen närmast haft karaktär av försöksverksamhet? Denna försöksverksamhet organisera— des i Större skala läsåret 1942—43, och på grundval av de därunder gjorda erfarenheterna har verksamheten sedan successivt utbyggts och förlänats mera fasta former.
Enligt föreliggande rapporter var under läsåret 1943—44 yrkesvägledning anordnad i 69 gymnasier med in summa över 4 200 elever i de av arbetet berörda »valringarna» I3 och H*. I 19 gymnasier (därav 6 statliga, 10 pri- vata och 3 aftonskolor) med tillsammans ca 800 elever i de berörda ringarna kom av olika anledning inte någon yrkesvägledning till stånd, bortsett ifrån
1 Sedan ovanstående skrevs, ha rapporter börjat inkomma beträffande den yrkesväg- ledande verksamheten i folkskolorna under läsåret 1944—45. Dessa rapporter ge vid handen, att lärarna i än större utsträckning än tidigare ägnat tid och intresse åt de anlags- och yrkesorienterande uppgifterna och att även ungdomsförmedlingstjänstemän- nens föredragsverksamhet i skolorna utökats. Däremot tycks det på många håll fort— farande ba gått trögt, när det gällt att få skolläkarna vederbörligen engagerade i yrkes- vägledningsverksamheten. ” Erinras må särskilt om den verksamhet, som våren 1942 på initiativ av rektor G. lverus kom till stånd vid högre allmänna läroverket i Bromma. Härom se läroverkets verksamhetsberättelse för läsåret 1941—42.
att broschyren »Gymnasisternas ämnesval» utdelades till eleverna ifråga. Av landets ca 5 000 gymnasister i valringarna fingo således nära 85 % en mera regelrätt yrkesvägledning, medan de övriga fingo nöja sig med de upplys- ningar, som de på egen hand kunde tillgodogöra sig ur broschyren »Gym- nasisternas ämnesval».
Vidare var under detta läsår yrkesvägledning anordnad i 46 kommunala och enskilda flickskolor, 57 realskolor vid h. a. läroverk, 72 fristående real- skolor, 13 kommunala mellanskolor, 8 praktiska mellanskolor och 6 högre folkskolor. Verksamheten beräknas ha omfattat ca 10 000 ungdomar. I flick- skolorna var yrkesvägledningen huvudsakligen koncentrerad till klasserna 57 (46) och 77 (66), i realskolorna vid h. a. läroverk till näst sista klassen samt i fristående realskolor och mellanskolor till sista klassen.
Under läsåret 1944—45 har verksamheten ytterligare utvidgats och torde detta år ha omfattat samtliga högre skolor (eventuellt med undantag för vissa privata).
I de högre skolorna har man i avsevärt mindre utsträckning än i folk- och fortsättningsskolorna kunnat räkna med lärarnas medverkan. Skolans egen insats har huvudsakligen bestått i att rektor hjälpt till med att planera verksamheten, ordnat schema- och lokalfrågan och informerat lärare och ? elever om syftemålet med det hela samt att rektor, klassföreståndare och . vissa andra lärare vid förfrågan muntligen delgivit yrkesvägledama sin upp- fattning om olika elever. I övrigt har verksamheten i allmänhet helt omhän- derhafts av tjänstemän från ungdomsförmedlingen eller från SAK. I Stock- holms stad och län, i Göteborgs och Bohus län samt i Malmöhus län ha även tjänstemän vid resp. studentförmedlingar1 medverkat.
I allmänhet har man arbetat efter följande program:
1. Utdelning av broschyrer (i ringarna I3 och H4 »Gymnasisternas ämnes- val», i flick-, real— och mellanskolomas avslutningsklasser i Stockholm och Stockholms län den för detta distrikt utarbetade »Översikt över yrkesutbild- ningsanstalter»). Utdelning av formuläret »Frågor inför yrkesvalet» (en sär- skild formulärtyp för gymnasiet och en särskild för flick-, real- och mellan- skolor), som eleverna fått ifylla under någon lektionstimme.
2. Allmänt yrkesorienterande lektionsföredrag i samtliga berörda klasser (i samklasser ha ofta flickor och pojkar tagits i skilda grupper). Oriente- ringen har särskilt tagit sikte på den för klassen i varje särskilt fall aktuella valsituationen (valet mellan lägre examen eller övergång till gymnasiet, valet av linje och av ämneskombination, valet mellan olika yrkes- och ut- bildningsvägar efter examen) men har även försökt meddela vissa upplys- ningar av mera allmänt yrkesvägledande betydelse. Ifall eleverna vid det laget varit färdiga med besvarandet av »Frågor inför yrkesvalet», ha dessa yrkesvalsdeklarationer delvis kunnat läggas till grund för framställningen, och denna har då ännu bättre kunnat anpassas efter klassens behov.
1 Studentförmedlingens verksamhet har numera övertagits av den s. k. tjänstemanna- .
3. Enskild överläggning med varje elev. Sedan yrkesvägledaren i förväg genomgått de inlämnade yrkesvalsdeklarationerna och inhämtat rektors och lärares uppgifter om i varje fall vissa elever, har yrkesvägledaren haft mot— tagning på skolan, och eleverna ha i allmänhet en och en i sänder fått gå ifrån lektionerna och på tu man hand resonera med yrkesvägledaren. Den tid, som därvid kunnat ägnas varje elev, har givetvis i många fall varit alltför knapp (ofta har det gällt att hinna med 2—3 i timmen). Men vid dessa enskilda överläggningar har man dock fått tillfälle att lämna svar på åtskilliga frågor, reda upp åtskilliga oklara begrepp och på olika sätt hjälpa den unge med yrkes— och anlagsorienteringen.
4. Föredrag om yrkesvalsfrågor vid föräldraaftnar o. dyl., varvid det i allmänhet blivit tillfälle till såväl offentlig diskussion som enskilda samtal efter föredraget. Därjämte har det på många håll ordnats med kvällsmat- tagningar för målsmän. Dessa föräldraaftnar och -m0ttagningar ha på sina håll mötts med stort intresse. På andra håll däremot ha målsmännen visat sig skäligen likgiltiga. Tilläggas bör, att man på ett par håll i landet (i Stockholm och i Skåne) samlat de högre skolornas rektorer till konferens om yrkesväglednings- frågorna. I Stockholm har samarbete inletts mellan läroverken, ungdomsförmed- lingen och det till Stockholms högskola knutna Psykotekniska institutet för att undersöka, i vad mån det är möjligt att genom tests, applicerade i större skala, underlätta anlagsorienteringen beträffande de elever i högre skolor, som stå i begrepp att välja linje och ämneskombination. I samtliga gymnasier ha under innevarande läsår grupprov ägt rum, och eleverna ha därjämte fått möjlighet till enskild anlagsprövning på institutet. Därvid utvunna prövningsresultat ha ställts till yrkesvägledningens förfogande och ha utnyttjats vid anlagsorienteringen i samband med de enskilda över- läggningarna. Även beträffande elever i flick-, real- och mellanskolor har i olika fall ett dylikt samarbete ägt rum i syfte att undersöka de psyko- tekniska Pl'OVens betydelse vid anlagsorienteringen och befordra forsk- ningen på detta område.
c. Verksamheten inOm ungdomsförmedlingen.
Av ovanstående redogörelse framgår, att det vid yrkesvägledningen i de högre skolorna inte har kunnat bli någon grundligare behandling av varje särskilt fall. Med den begränsade tid och arbetskraft, som hittills stått till buds, har man tyvärr ofta fått lämna åtskilliga frågor ouppklarade. I många fall har man emellertid då kunnat ge eleven och föräldrarna i fråga tillfälle till besök på ungdomsförmedlingen, där man kunnat fullfölja över- läggningen. Eller också har man, i fall det inte funnits någon ungdomsför- medling på platsen eller i närheten, kanske kunnat komplettera yrkesväg- ledningen per korrespondens.
Vad l'olk— och fortsättningsskoleungdomarna beträffar, så har det för deras vidkommande varit ännu lnera angeläget att komplettera yrkesväg- ledningen i skolan med mera grundliga yrkesvalssamtal vid besök hos ung- domsförmedlingen, om inte förr så när den unge kommit för att söka an- ställning.
Därtill komma alla de fall, som under skoltiden av en eller annan anled- ning inte fått någon som helst yrkesvägledning men som efter skolans slut — och kanske först, sedan de varit ute på arbetsmarknaden en tid — sökt sig till arbetsförmedlingen för att få råd och upplysningar eller hjälp med platsanskaffningen. Många av de arbetssökande, som ungdomsför- medlingen haft hand om, ha givetvis haft sin yrkesinriktning klar och kanske redan en viss yrkesutbildning. Men även bland dem, som enbart kommit för att söka anställning, ha många vid närmare bekantskap visat sig vara i starkt behov av yrkesvägledning.
Tilläggas bör, att även många äldre (d. v. 5. över 18 år) sökt sig till ung- domsförmedlingarna för att få råd och upplysningar om olika yrkes- och utbildningsvägar, uppgifter på någon skola eller kurs av speciellt slag, hjälp med anlagsorienteringen etc. De allra flesta studenter äro ju vid sin examen över 18 år, likaledes många av dem, som efter genomgången flick- skola ställas inför valet av yrkes- och utbildningsväg, och även bland de nyligen realexaminerade ha somliga hunnit passera 18-årsstrecket. Därtill kommer, att den manliga ungdomen i många fall väntar med det definitiva yrkesvalet tills efter exercisen. Någon bestämd åldersgräns kan med andra ord inte sättas för ungdomsförmedlingens yrkesvägledande verksamhet. För många kommer denna inte att kunna sätta in på allvar förrän kanske långt efter skolans slut, och då kommer yrkesvägledningen alltså att äga rum vid den unges besök på ungdomsförmedlingen.
Det är svårt att ange något generellt schema för hur yrkesvägledningen på ungdomsförmedlingen bedrivits i de olika förekommande fallen. Den har givetvis fått anpassas efter yrkesvalssituationen i varje särskilt fall. Uppgiften har t. ex. kommit att te sig avsevärt olika till omfattning och karaktär i följande olika kategorier av yrkesvägledningsfall:
1 a. Den unge vet precis, vad han vill bli, men begär vissa speciella upp- lysningar eller praktiska råd. Själva yrkesvalet är undanstökat, och det finns ingen anledning att ytterligare diskutera den saken. Det gäller kan- ske t. ex. bara att lämna upplysningar om en viss skola eller kurs. Eller om de olika utbildningsvägar man har att välja på, ifall man vill bli det och det. Eller om bästa sättet att skaffa sig praktik eller en läroplats av ett visst slag. Eller om bästa sättet att ordna den ekonomiska sidan av saken. '
1 b. Kanske gäller det också att hjälpa till med att undanröja vissa hinder på den unges väg, att förmedla kontakten med en viss arbetsgivare, utbildningsanstalt eller ekonomisk instans, 'att fungera som arbetsförmed- lare, arbetsberedare och förespråkare eller liknande.
2. Den unge vet på ett ungefär, vad han har för speciella anlag och in- tressen, men känner för litet till yrkesvärlden för att kunna bedöma, vilka , yrkes- och utbildningsvägar, som bäst motsvara dessa anlag och intressen. Det blir att utifrån denna anlagspsykologiska synvinkel (och sedan man förvissat sig om att den unges uppfattning är välgrundad) sortera upp olika tänkbara möjligheter, lämna närmare upplysningar om de yrkes- och ut- ? bildningsvägar, som ligga mest i linje med de deklarerade anlagen och in- ) tressena, undersöka, hur den unge har det ställt i vissa andra avseenden, och peka på ett och annat, som det kan vara skäl för den unge att upp- märksamma i fråga om de diskuterade möjligheterna.
3. Den unge har egentligen (trots att han kanske från början deklare- rat sitt »intresse» för en viss yrkesbana) alltför ringa självkännedom och alltför dunkla begrepp om yrkesvärlden för att kunna ha någon bestämd yrkesinriktning. Här måste man tydligen börja från början och först och främst sätta in med en grundligare anlagsorientering. Man måste begagna den explorativa psykologiska tekniken i dess olika former. Man måste under timslånga samtal med den unge forska i den unges förflutna för att få hållpunkter för bedömningen av vad som är äkta och oäkta i fråga om anlag och intressen. Man måste sätta sig i kontakt med personer, som ha haft med den unge att göra i olika sammanhang och som därför kunna tänkas ha haft tillfälle att bilda sig en viss uppfattning om honom — för- äldrar, lärare, läkare, tidigare arbetsgivare, ungdomsledare, socialvårdande instanser och liknande. Därvid komma de skriftliga lärar- och läkarut- låtanden, som tillställts ungdomsförmedlingen redan innan den unge slutat skolan, väl till pass men behöva ofta kompletteras och måste samman- ställas med vad som kan inhämtas från annat håll och av den unge direkt. Småningom klarnar bilden, och fallet blir mera att hänföra till kategorierna 2 och 1.
4. Den unge har bestämt sig för ett visst yrke, men vid närmare påseende visar det sig, att valet ter sig mindre förnuftigt ur vissa synpunkter (med hänsyn t. ex. till vissa svaga punkter i den personliga utrustningen, svårig- heten att inom rimlig tid uppbringa lämpliga utbildningsmöjligheter, kon- kurrensförhållandena på vederbörande yrkesbana, framtidsutsikterna eller liknande). Det gäller då att i varje fall fästa uppmärksamheten på ifråga- varande fakta och ange, vilka yrkes- och utbildningsvägar som kunna sägas vara lämpligare. Om den unge framhärdar i sin föresats, är det väl inte mycket annat att göra än att låta honom få försöka sin lycka och göra det bästa möjliga av saken. Men oftast inser han väl småningom det förnuftiga i yrkesvägledarens resonemang, och fallet blir väl sedan närmast att hän- föra till kategorierna 3 eller 2. Vilket arbete som på detta sätt nedlagts på varje särskilt fall och vilket resultat man därvid kommit till, har självfallet delvis berott på kapaciteten hos det yrkesvägledande organet i fråga. Somliga ungdomsförmedlingar ha
onekligen haft alltför mycket att göra1 för att kunna ägna tillräcklig tid åt den individuella behandlingen av vissa svårare fall. Det skall heller inte förnekas, att många tjänstemän till en början varit ganska oerfarna be- träffande teknik och metoder — de flesta ha f. ö. ännu mycket att lära därvidlag.2
Vad beträffar den platsförmedlande sidan av verksamheten, så har denna fått en alltmera ökad omfattning, efter hand som organisationen utbyggts och efterhand som ungdomsförmedlingen tillvunnit sig ökat förtroende hos såväl ungdomen som arbetsgivarna. Tab. 1 belyser utvecklingen.
Tab.1. Ungdomsiörmedllngsverksamheten 1930/34, 1935/39 samt 1942—44.
Ansökn. om arbete Lediga platser Tillsatta platser Å r % % % % % % Antal 1930—341935—39 Antal 1930—341935——39 Antal 1930—34 1935—39 = 100 = 100 = 100 = 100 = 100 = 100
Medeltal för 1930/34 .. 74 856 100-0 111-4 37 529 100-0 726 29151 100-0 848 Medeltal för 1935/39 .. 67 211 89-8 100-0 51719 1378 100-0 34 378 117-9 100—0
................ 94 982 1269 141-13 75 483 20101 1459 52 429 1799 1525 ................ 87 009 116-2 129-5 78 312 2087 1514 51 651 177-2 150-2 ................ 91 897 1228 136-7 84 227 2243 1628 55 705 1911 1621
Av tablån framgår, att ungdomsförmedlingen under år 1944 tillsatt 55 705 platser, vilket innebär en ökning med inte mindre än 62 % jämfört med genomsnittssiffran för femårsperioden närmast före kriget, d. v. s. innan ungdomsförmedlingens utbyggnad påbörjades. Antalet arbetsansökningar har även ökats men inte så starkt (c:a 37 %). Detta torde delvis samman- hänga med att man år 1944 hade att göra med betydligt mindre årskullar än på 30-talet.
Åldersfördelningen på de arbetssökande framgår av tab. 2.
Tabf 2. De arbetssökandes ålder år 1944.
Icke fyllda 15 år 15—16 år Fyllda 17 år Summa Flickor ........................ 9 240 14 338 8 903 32 481 Pojkar .......................... 7 386 13 019 7 756 28161 Summa 16 626 27 357 16 659 60 642 (%) (27-4) (45-1) (27-5) (100—0)
1 Erinras bör i detta sammanhang om att flertalet ungdomsförmedlingar ända tills helt nyligen haft personal- och lokalunion med avdelningarna för lärar- och kontorsförmed- ling. Genom inrättandet av den s. k. tjänstemannaförmedlingen, till vilken sistnämnda förmedlingsgrenar hänförts, ha ungdomsförmedlingstjänstemännen fått möjlighet att mera odelat ägna sig åt sina speciella uppgifter. 2 Jfr vad som i avsnitt E. säges om »yrkesvägledarnas utbildning».
Tab. 3. Ungdomsiörmediingsverksamheten under år 1944.
Avd. för pojkar Avd. för flickor Tillsammans Yrkesområden An- An- AP An- sökn. Lediga Tills. sökn. Lediga Tills. betssö- sökn. Lediga Tills. om ar- platser platser om ar- platser platser kande om ar- platser platser bete bete pers. bete Jordbruk o. skogsbruk Jordbruk .............. 3 163 3 674 2 625 368 992 723 2 388 3 531 4 666 3 348 Fiske ................. 65 8 6 — 9 9 38 65 17 15 Skogsbruk ............. 359 629 626 15 26 26 294 374 655 652 Industri o. hantverk Malmbr. o. metallind. . . 4 187 6 128 4 693 292 641 283 2 744 4 479 6 769 4 976 Jord- o. stenind. ...... 601 1 660 1 427 164 607 554 590 765 2 267 1 981 Träindustri ............ 779 942 686 31 100 58 541 810 1 042 744 Pappers- o. graf. ind. . . 318 786 472 421 1 407 654 462 739 2 193 1 126 Livsmedelsindustri ...... 465 522 387 359 948 564 519 824 1 470 951 Textil- o. bekl.ind. . . . . 201 515 264 918 2 477 957 767 1 119 2 992 1 221 Läder- o. gummiind. 312 627 412 261 834 386 301 573 1 461 798 Kemisk—teknisk ind. . . . 116 174 99 99 272 145 117 215 446 244 Byggnadsverksamhet. . . 562 671 583 — 2 — 352 562 673 583 Kraft- o. vattenverk. . . 3 17 15 — — — 3 3 17 15 * Sam/årdsel .............. ' Landtransport ......... 377 770 552 156 163 113 339 533 933 665 Sjöfart ................ 2 552 690 681 2 4 4 935 2 554 694 685 Handel Affärs— o. lagerarb. . . . . 876 1 319 999 2 605 4 702 3 218 2 228 3 481 6 021 4 217 Hotell- 0. rest.rörelse . . 218 328 246 1 406 2 356 1 639 1 075 1 624 2 684 1 885 Förvaltn. o. fria yrken Förvaltning ............ 66 325 325 3 47 47 48 69 372 372 Tekn- ledning .......... 48 234 209 13 22 15 45 61 236 224 Kontorsarbete ......... 503 888 650 2 122 3 401 2 523 1 609 2 625 4 289 3 173 UnderVIsn. samt veten- skapl., litterär o. konstn. verksamhet ........... 27 50 42 12 85 75 27 39 135 117 Hälso- 0. sjukvård ....... 65 103 51 367 1 186 808 297 432 1 289 859 Husligl arbete ........... 14 12 12 7 533 14 127 7 805 5 028 7 547 14 139 7 817 Annat arbete Bud .................. 8 088 18 263 11 144 1 991 5 976 3 478 5 861 10 079 24 239 14 622 Övriga genomgyrken. . . 74 112 82 7 16 13 66 81 128 95 Diversearbete ......... 372 558 511 146 56 49 306 518 614 . 560 Skolungdom ........... 14 135 — — 12 760 — — 19 909 26 895 _— —— Annan ungdom utan sär- skild yrkesutbildning. . . 10 309 — — 8 990 — — 11 819 19 299 — — Friviil. luitbevakn. . . . . 1 394 2 665 2 660 607 1 101 1 100 1 873 2 001 3 766 3 760 Summa 50 249 42 670 30 459 41 648 41 557 25 246 60 581 91 897 84 227 55 705 Frivill. arbetshjålp (utom luftbevakn.) .......... 18 507 20 117 19 646 16 272 18 836 18 350 25 166 34 779 38 953 37 996
Man skulle måhända väntat sig relativt många 13—14-åringar och ett successivt minskat antal arbetssökande i de äldre åldersgrupperna. Emel- lertid är det ungefär lika många 17-åringar som 14-åringar inregistrerade, och de båda mellanårgångarna ha tydligen kommit till arbetsförmedlingen i nästan lika stor utsträckning som den yngsta. Detta sammanhänger inte bara med förhållandet, att många till en början få sysselsättning i hemmet (lantbrukarungdom, många flickor) utan också med den utomordentligt stora efterfrågan på springpojkar och springflickor. Det är så lätt för de avgående folkskolungdomarna att på egen hand uppdriva dylika platser. (Därom vore i och för sig ingenting att säga — arbetsförmedlingen efter- strävar ju inte något monopol! — om det inte varit så, att även valet av springpojksplats kan vara betydelsefullt nog för den kommande yrkesin- riktningen. Därtill kommer, att det kan vara fördelaktigt att ha dessa ung- domar inregistrerade på ungdomsförmedlingen. Då kan yrkesvägledningen hålla kontakt med dem och tillse, att de inte för länge dröja sig kvar på platser, som inte erbjuda något för framtiden.)
De relativt höga siffrorna för de äldre årgångarna böra även ses mot bakgrunden av det förhållandet, att de slutliga avgörandena ofta inte träf- fas förrän ett par tre år efter skolans slut. På många yrkes- och utbild— ningsvägar vinner man inte inträde förrän i 15—16-årsåldern, och de flesta torde inte heller bli mogna för några framtidsavgörande beslut förrän tidigast i denna ålder.
Av de arbetssökande hade 2673 (4'4 %) en skolbildning motsvarande realexamen eller däröver.
Det kan även vara av intresse att se, hur de arbetssökande, de lediga platserna och de tillsatta platserna fördela sig på olika yrkesområden. Detta framgår av tab. 3.
Som synes har man vid den platsförmedlande verksamheten haft rela- tivt litet att göra med vissa yrkesområden. Detta sammanhänger delvis med ungdomsförmedlingens än så länge begränsade möjligheter att nå ut i vissa distrikt men delvis också med det sätt, på vilket rekryteringen i allmänhet sker inom vissa yrkesområden (man tar kanske bara i relativt liten utsträckning in ungdomar under 18 år, ungdomen glider kanske osökt in i fädrens spår, företagen i fråga äro kanske i allmänhet belägna på mindre orter, där alla känna alla och där det alltså inte direkt behövs någon arbetsförmedling för att arbetsgivare och arbetssökande skola komma i kontakt med varandra).
Med hänsyn till vad som tidigare sagts om verksamhetens olika utveck- ling på olika håll i landet bör det slutligen vara av intresse att jämföra de i tab. 4 återgivna ungdomsförmedlingssiffrorna för olika län.
Det, som mest frapperar i denna tabell, är måhända de förhållandevis låga siffrorna för Stockholms vidkommande. Förklaringen torde bl. a. ligga däri, att det under de senaste åren varit synnerligen lätt för ungdomen i
Tab. 4. Ungdomsiormcdlingsverksamheten i olika lån under år 1944.
Avd. för pojkar Avd. för flickor Tillsammans I. ä n An— An- Ar- An- sökn. Lediga Tills. sökn. Lediga Tills. betssö- sökn. Lediga Tills. om ar- platser platser om ar- platser platser kande om ar- platser platser bete bete pers. hete
Sthlms stad ............. 3 396 5 468 2 399 3 702 6 104 2 523 5 428 7 098 11 572 4 922 Sthlms 1 ................ 885 720 530 585 452 294 1 076 1 470 1 172 824 Uppsala 1. .............. 941 723 492 717 607 329 1 237 1 658 1 330 821 Södermanlands ] ........ 1 568 1 327 941 1 342 1 547 801 1 875 2 910 2 874 1 742 Östergötlands ] .......... 3 527 2 801 2 174 2 648 2 518 1 581 3 902 6 175 5 319 3 755 Jönköpings ]. ........... 1 505 1 354 1 109 1 313 1 295 1 003 1 881 2 818 2 649 2 112 Kronobergs ] ............ 1 458 1 277 1 096 967 922 702 1 779 2 425 2 199 1 798 Kalmar 1. .............. 1 375 1 020 733 1 083 1 033 613 1 501 2 458 2 053 1 346 Gotlands l. ............. 234 239 146 259 266 171 410 493 505 317 Blekinge 1. ............. 1 756 923 844 1 388 773 749 1 829 3 144 1 696 1 593 Kristianstads l. ......... 2 656 1 845 1 313 2 293 2 198 1 234 3 046 4 949 4 043 2 547 Malmöhus ]. ............ 6 366 5 739 4 133 4 633 5 177 2 973 7 031 10 999 10 916 7 106 Hallands 1. ............. 1 064 897 712 1 040 989 704 1 396 2 104 1 866 1 416 Göteborgs stad .......... 5 519 5 954 4 366 2 976 4 418 2 505 5 457 8 495 0 372 6 841 Gbgs 0. Bohus ]. ....... 821 647 487 856 737 458 1 155 1 677 1 384 945 Älvsborgs 1. ............ 1 629 1 529 1 050 1 159 1 241 714 1 957 2 788 2 770 1 764 Skaraborgs ]. ........... 1 266 1 250 794 1 335 1 067 760 1 724 2 601 2 317 1 554 Värmlands l. ........... 1 354 896 617 1 496 1 162 700 2 004 2 852 2 058 1 317 Örebro 1 ............... 1 732 1 674 1 263 1 821 2 523 1 352 2 219 3 553 4 197 2 615 Västmanlands l. ........ 1 395 1 180 876 1 323 970 659 1 916 2 718 2 150 1 535 Kopparbergs l ........... 1 122 856 694 1 266 995 801 1 533 2 388 1 851 1 495 Gävleborgs l. ........... 2 018 1 402 1 186 2 106 1 464 1 117 2 748 4 124 2 866 2 303 Västernorrlands ] ........ 2 696 1 166 990 1 834 1 144 787 2 208 4 530 2 310 1 777 Jämtlands ] ............. 993 337 319 776 296 287 1 182 1 769 633 606 Västerbottens ] .......... 1 467 709 629 1 515 924 785 2 301 2 982 1 633 1 414 Norrbottens ]. .......... 1 506 737 596 1 215 735 644 1 786 2 721 1 472 1 240 Summa 50 249 42 670 30 459 41 648 41 557 25 246 60 581 91 897 84 227 55 705
Stockholm att skaffa sig plats på egen hand. Man bör även erinra om att relatin många gå i högre skolor eller yrkesskolor, att det är relativt svårt för ungdomsförmedlingen att få kontakt med ungdomen i mera perifera stadsdelar och att det först är på sista tiden, som organisationen i Stock- holm blivit mera rationellt utbyggd.
C. Hur den yrkesvägledande fältverksamheten i fram-
tiden bör organiseras.
Den yrkesvägledande verksamhet, som under de gångna åren bedrivits i olika skolor efter de av statens arbetsmarknadskommission utstakade rikt- linjerna och för vilken redogjorts i det föregående, har närmast haft karak- tären av försöksverksamhet. Låt vara att yrkesvägledningen på vissa håll och i vissa avseenden numera kan sägas ha fått ganska stabiliserade former, är det mycket, som återstår att diskutera, utforma, utbygga och effektivi- sera, innan yrkesvägledningen i skolan kan sägas ha fått en mera definitiv form. Detta gäller såväl folk— och fortsättningsskolan som högre skolor.
De erfarenheter, som gjorts under de gångna årens försöksverksamhet, äro givetvis på vissa punkter ännu otillräckliga för att man skall kunna uttala sig mera bestämt om hur det bör ordnas i dessa speciella avseenden-. Mycket blir ju även beroende av hur den ena och den andra skolformen i framtiden kommer att gestalta sig. Emellertid torde de hittills gjorda er- farenheterna i stort sett vara tillräckliga, för att man på grundval av dem skall kunna peka på de mest framträdande bristerna i det nuvarande syste- met och även framlägga vissa allmänna synpunkter och önskemål beträf- fande skolans framtida insats på detta område och samarbetet mellan skola och ungdomsförmedling.
För att få det rätta perspektivet på hithörande frågor bör det vara ange- läget att först taga del av vad den utvecklingspsykologiska forskningen och den samlade yrkesvägledningserfarenheten ha att säga om själva yrkesvals— & mognaden och de psykologiska förutsättningarna för yrkesval och yrkes- _' vägledning på olika åldersstadier.
Det kan sedan vara lämpligt att först diskutera yrkesvägledningen för folk- och fortsättningsskoleungdomen för att sedan ägna uppmärksamheten åt de mera speciella problem, som äro förknippade med yrkesvägledningen för den »studerande» ungdomen.
Det kan vidare vara skäl i att till en början koncentrera denna diskussion kring de organisatoriska huvudfrågorna och behandla detaljfrågorna rö- rande anlags- och yrkesorienterande metoder och moment i ett par sär- & skilda avsnitt, liksom också frågorna rörande yrkesvägledarnas utbildning.
'.
43 I. Yrkesvägledningens allmänna program och uppgiftsställning.
Termerna »yrkesvägledning», »yrkesrådgivning» och »yrkesorientering» ha tidigare ofta använts utan klarare åtskillnad som beteckning för åtgärder, som åsyfta att hjälpa de unga till rätta vid valet av yrke och utbildningsväg. Efterhand som utvecklingen på detta område fortskridit, har emellertid en klarare terminologi utkristalliserats. Termen »yrkesrådgivning», som ur vissa synpunkter ansetts som mindre lämplig, användes numera inte så ofta. Som gemensam beteckning för alla åtgärder av hithörande slag använder man termen yrkesvägledning, som alltså avser att täcka hela verksam- heten. Samtidigt har yrkesorientering kommit att få en mera speciell bety- delse. I varje fall synes det lämpligt att låta denna beteckning endast avse de moment av yrkesvägledningen, som avse att meddela kunskap om olika yrkes- och utbildningsvägar. I analogi härmed kan man lämpligen använda begreppet anlagsorientering som beteckning för de moment av yrkesvägled- ningen, som närmast avse att hjälpa den unge att klargöra, var han har sin styrka och svaghet i fråga om anlag och intressen och vad man på grundval därav kan säga om hans lämplighet för olika studie- och yrkes- vågar.
När det gäller att bestämma, vilka olika uppgifter som tillkomma yrkes- vägledningen och var tyngdpunkten skall läggas, göra sig olika meningar gällande.
Somliga anse, att det bör räcka med mera allmänt meddelade upplys- ningar om förhållandena på olika yrkes- och utbildningsvägar, arbetsmark- naden o. dyl. Typiskt är, att man på detta håll framförallt rekommenderar yrkesorienterande broschyrer, läseböcker och uppslagsverk, föredrag o. dyl.
Andra gå ett steg längre och yrka på att denna upplysningsverksamhet bör kompletteras med en mera individualiserad form av yrkesorientering, i varje fall i så måtto, att det blir tillfälle att besvara de speciella frågor, som kunna vara aktuella i varje särskilt fall.
De, som på detta sätt hävda, att yrkesvägledningen först och sist skall ha karaktär av yrkesorientering, äro ofta (men behöva inte nödvändigtvis vara) kritiskt inställda till allt, som har med anlagsorientering att göra. Kanske är det bara så, att de anse den yrkesorienterande sidan av verk- samheten viktigast. Kanske överskatta de ungdomens förmåga att på egen hand bedöma situationen och omsätta erhållna upplysningar i förnuftiga beslut. I vilket fall som helst måste deras perspektiv betecknas som alltför ensidigt. För att de unga skola kunna göra ett förnuftigt yrkesval, måste , de inte bara lära känna yrkesvärlden utan också sig själva, d. v. 5. de egna
anlagen och intressena. Yrkesorienteringen måste med andra ord kompletteras med en så grundlig
anlagsorientering som möjligt. Med olika till buds stående medel måste den unge bringas att studera sig själv, att pröva sin förmåga på olika uppgifter, att jämföra sina prestationer och sitt beteende i olika situationer med jämn- årigas prestationer och beteende för att småningom bli på det klara med sin håg och fallenhet för olika slags arbetsuppgifter. I den mån självbe- dömningsförmågan är otillräcklig — och det torde den i allmänhet vara i den ålder, varom här är fråga — måste den unge även få mera direkt hjälp med bedömningen.
Vilka metoder som härvid skola användas och vilket värde som i det sammanhanget t. ex. bör tillmätas psykotekniska prov o. dyl., äro frågor, som vållat åtskillig splittring även bland yrkesvägledarna inbördes. Men betydel- sen av anlagsorienteringen som sådan har man numera ganska allmänt kom- mit till insikt om. På vissa håll framstår anlagsorienteringen t. o. ni. som det allena saliggörande. Under devisen »rätt man på rätt plats» kräver man, att anlagspsykologiska synpunkter skola vara de enda riktningsgivande vid yrkesvalet och att yrkesvägledaren framförallt skall vara anlagsdiagnostiker.
Detta sammanhänger med en alltför enkel aspekt på yrkesvalsproblemet och med en alltför enkel psykologi. Varje människa, menar man, är sär- präglad i fråga om anlag och intressen. Denna särprägel gör individen pre— destinerad till framgång och lycka på en viss begåvningsadekvat yrkes- och utbildningsväg men till fiasko, olycka eller vantrivsel på de flesta andra vägar. Skall det bli någon rätsida på det hela, måste därför anlagsdiagnosti- ken placeras i högsätet. För varje individ, som står i begrepp att välja yrkes- eller utbildningsväg, mås-te den särpräglade begåvningsprofilen fastställas. Sedan gäller det bara att anvisa vederbörande ett yrke, vars »profil» så mycket som möjligt motsvarar begåvningsprofilen i fråga.
Det är symptomatiskt, att denna pretentiöst psykologiserande grundsyn på problemen endast mera sällan möter hos yrkesvägledare eller psykologer av facket. Dessa senare äro i regeln alltför väl medvetna om den mänskliga personlighetens komplicerade och dynamiska natur, om de anlagsdiagnos- tiska metodernas begränsning och om de speciella svårigheter, som möta, när det gäller att bedöma den labila, diffusa anlagsstrukturen hos en indi- vid, som befinner sig i de tidiga ungdomsåren och kanske har en lång ut- veckling framför sig. Ha de därtill även kännedom om förhållandena på olika yrkes- och utbildningsvägar och om vad det vill säga att i praktiken försöka placera »rätt man på rätt plats», äro de antagligen ännu mindre benägna för psykologiserande överdrifter.
Anlagsorienteringens uppgifter och betydelse få icke underskattas. De krav, olika yrkes- och utbildningsvägar ställa i det ena eller andra avseen- det, kunna vara högst olika, och när det därtill även förhåller sig så, att olika individer kunna vara högst olika utrustade i vederbörande avseenden, är det givetvis bara sunt förnuft, om man i görligaste män och på ett så
tidigt stadium som möjligt försöker sortera individerna efter vars och ens möjligheter att uppfylla ifrågavarande krav. Det måste ligga i såväl indi- videns som i samhällets och näringslivets intresse, att så sker. I varje fall bör man göra, vad man kan för att förebygga, att individen hamnar på yrkes- och utbildningsvägar, där hans speciella svagheter eller egendomlig- heter kunna bli ett onödigt handikap i konkurrensen eller till förtret för honom själv eller andra. Många olycksfall i arbete, många fall av vantrivsel och överansträngning, många år av missriktad studie- och arbetsmöda, många svårigheter i samband med anställning, inkomst och befordran skulle säkerligen kunna undvikas, om yrkesvägledningen finge tillfälle att säga ungdomar och föräldrar ett auktoritativt ord om vad olika yrkes- och ut- bildningsvägar kräva och om vederbörande ungdomars utsikter att begåv- ningsmässigt uppfylla ifrågavarande krav. Kan man sedan också få till- fälle att för ungdomar med relativt utpräglade specialanlag och intressen klar- göra, Var dessa bäst böra komma till sin rätt — ja, då har yrkesvägled- ningen med denna sin anlagsorientering otvivelaktigt gjort en god insats.
Men det värdefulla däri får inte förleda oss att tro, att yrkesvägledningens uppgifter kunna begränsas till detta och att det alltså bara gäller att be- svara frågan: Hurudan ter sig »begåvningsprofilem i förhållande till olika »yrkesprofiler»? Även om man vid bedömningen av begåvningsprofilen tar all nödig hänsyn också till sådana faktorer som Ikaraktärs- och tempera- mentstyp, energi, ambition, målsättning och livsattityd — faktorer, som givetvis äro betydligt mera svårbedömbara än de intellektuella funktionerna, i synnerhet på de relativt tidiga åldersstadier, varom här är fråga — så måste en dylik begränsning av uppgiftsställningen betecknas som verklighetsfräm- mande och skäligen naiv.
För det första måste man i detta sammanhang erinra om att det är rela- tivt sällan man möter begåvningsprofiler, som äro så särpräglade, att man kan direkt utpeka en viss yrkes- eller utbildningsväg som begåvningsadekvat. I synnerhet under de tidigare ungdomsåren, innan personligheten hunnit stabiliseras och anlagsstrukturen blivit mera pregnant, är det oftast ganska svårt att på grundval av begåvningsprofilen ge anvisning på en viss yrkes- eller utbildningsväg. Som regel måste man räkna med en mångfald olika anpassningsmöjligheter och överlåta åt den fortsatta mognads- och anpass- ningsprocessen att småningom klara sikten ytterligare. Även vid mogen ålder ha ju de flesta människor, begåvningspsykologiskt sett, möjligheter till an- passning i ett flertal olika riktningar, och den mera bestämda prägel, som anlagsstrukturen vid det laget i allmänhet fått, torde i många fall mera vara att anse som en följd av den mångåriga specialiseringen på vissa är- betsuppgifter, av fostran och trimning i en viss riktning än som ett symptom på en specialbegåvning av från början mera utpräglat slag.
Möjligheterna till anpassning bli så mycket större, som inte heller »yrkes-
profilen» alltid är så särpräglad. Det kan i själva verket många gånger vara ganska svårt att i en enkel »yrkesprofil» fånga, vad ett visst yrke kräver och inte kräver. Det är visserligen sant, att de senaste decenniernas tekniska och ekonomiska utveckling medfört en allt starkare specialisering på de flesta arbetsområden, och ju mer specialiserat ett yrke är, desto mer precist och entydigt kan man naturligtvis ange ifrågavarande arbetsuppgifter och deras krav. Men allt fortfarande finns det en mångfald yrkesformer, inte b-ara s. k. intellektuella utan också åtskilliga av mera manuellt eller maski- nellt slag, som erbjuda en hel serie av möjligheter till anpassning inom yrket. De krav, som yrket ställer, kunna t. ex. i vissa fall vara ganska olika inom olika företag, på olika arbetsplatser, på olika håll i landet och i olika länder. I andra fall har yrkesarbetet som sådant fortfarande en ganska mång- sidig och plastisk karaktär med en mångfald skiftande arbetsuppgifter. Ett sådant yrke bör givetvis kunna få användning för personer med ganska divergerande begåvning och intressen. Den ene kan lägga tyngd- punkten på vissa sidor av verksamheten, den andre på vissa andra sidor, och den tredje ger kanske yrket en delvis ny karaktär genom att införa nya arbetsmetoder eller inrikta verksamheten på nya uppgifter. Ibland kan det för övrigt vara till fördel för utvecklingen, om man bereder rum även för särpräglade moment och typer.
Över huvudtaget gäller det för yrkesvägledningen att inte behandla yrkes- krav och yrkesanlag som något statiskt och absolut. De individuella utveck- lings- och anpassningsmöjligheterna få inte underskattas, lika litet som man får hemfalla åt ett alltför statiskt och schematiserande betraktelsesätt, när det gäller att bedöma, vad olika yrkes- och utbildningsvägar kräva i fysiskt och psykiskt avseende.
Även ur andra synpunkter måste man ställa sig kritisk till uppfattningen, att det vid yrkesvägledningen enbart gäller att svara på frågan: Hur ter sig individens »begåvningsprofil» i förhållande till olika »yrkesprofiler»? Yrkesvalet och yrkesvägledningen kan och får inte reduceras till blott och bart en psykologisk fråga av detta slag.
Otillräckligheten i varje ensidigt psykologiserande resonemang inses redan av följande tankeexperiment. Låt oss tänka oss, att testpsykologien och an- lagsdiagnostiken utvecklas dithän, att man verkligen kan bestämma, vad var och en passar bäst till, rent begåvningsmässigt! Låt oss vidare tänka oss, att man sedan med ledning härav sorterar upp en årskull ungdomar på olika studie- och yrkesvägari Hur kommer denna fördelning att te sig? Är det så alldeles säkert, att den fördelningen kommer att motsvara den för- delning (antal individer på olika yrkes— och utbildningsvägar), som möter i realiteten? Eller med den fördelning, som man får, om man undersöker behovet av yrkesmän på olika områden?
Det finns intet, som säger, att det & priori måste finnas en dylik överens- stämmelse. Tvärtom ge åtskilliga erfarenheter vid handen, att det blir uppen-
bara diskrepanser på många punkter. Utvecklingen inom yrkesvärlden och på arbetsmarknaden dikteras ingalunda i första hand av hänsyn till olika individers behov av begåvningsadekvat sysselsättning och utbildning utan av helt andra faktorer och behov.
En analys av en serie alldagliga yrkesvägledningsfall och de problem och situationer, som känneteckna dessa fall, visar också, att man i de flesta fall inte kommer långt med enbart psykologisk bedömning av situationen. Det gäller att bedöma situationen som helhet och ta nödig hänsyn även till vissa behov och intressen, som dikteras av diverse yttre faktorer, t. ex. den unges sociala och ekonomiska situation, konkurrensen och fordringarna vid inträdet på olika yrkes- och utbildningsvägar, anställnings-, utbildnings- och bet'ordringsmöjligheterna, de allmänna utvecklingstendenserna på arbets- marknaden, det framtida behovet av arbetskraft på skilda områden etc.
Låt oss ta ett konkret exempel! En lantbrukarpojke visar sig besitta en ganska utpräglad håg och fallenhet för mekaniskt-tekniskt arbete. Företagna anlagsprov bestyrka detta. Han är själv också starkt betänkt på att bli in- genjör. Men så börjar yrkesvägledaren närmare undersöka hans situation och resonerar med honom själv och med hans föräldrar och lärare. Då visar det sig, att det trots allt finns åtskilliga skäl, som tala för att han i varje fall bör tänka sig för både en och två gånger, innan han överger lantbruket. Det är inte bara det, att man därhemma behöver hans arbetskraft. Även med hänsyn till hans egna framtidsintressen kan lantbruket sägas vara något att tänka på för honom. Han har t. ex. möjlighet att en gång få övertaga fädernegården på mycket gynnsamma villkor, och fädernegården representerar för honom vissa traditionsvärden, som han själv ingalunda är blind för. Föräldrarna förklara sig även villiga att låta honom bevista kurser vid folkhögskola och lantbruksskola men äro inte lika villiga att bekosta den i hans fall betydligt dyrare tekniska utbildningen. Skall han skaffa sig teknisk utbildning och anställning, måste han även överge hem- bygden, som inte har dylika möjligheter att erbjuda, och tanken därpå är honOIn plågsam. Vid närmare eftertanke finner han också, att han egent- ligen trivs ganska bra även med lantbruksarhetet, och när yrkesvägledaren påpekar, att han även inom lantbruket kan få rikliga tillfällen att odla och dra nytta av sina tekniska anlag och intressen, inser han riktigheten härav och tänker på hur mycket som skulle kunna förbättras på den gamla fä- dernegården genom diverse mekaniskt—tekniska anordningar. När man på detta sätt vid ett par olika samtal vägt fördelar mot nackdelar, kommer man till slut överens om att lantbruket i alla fall blir det bästa för honom.
Det, som kan te sig förnuftigast med hänsyn till den eller den begåv- ningsfaktorn, visar sig på detta sätt ofta mindre förnuftigt ur andra syn- punkter. Det gäller med andra ord att bedöma situationen som helhet, att väga olika synpunkter, behov och intressen mot varandra och småningom resonera sig fram till vad som ter sig förnuftigast, totaliter sett.
Sedan den unge fattat sitt beslut. blir det i många fall även fråga om att hjälpa till med den närmare utformningen av planerna, utstaka den lämpligaste utbildningsvägen och lämna diverse andra praktiska råd och upplysningar.
I många fall gäller det även att mera direkt bana väg för den unge och tillse, att det hela inte stannar vid förslag och beslut utan att vederbörande också får en reell möjlighet att förverkliga sina planer, tillfälle att pröva och visa sin förmåga och bästa möjliga startposition. Kanske gäller det att uppdriva en lämplig begynnelse-, praktik— eller läroplats, att förmedla kon- takten med någon yrkesskola, att utverka understöd i någon form, att föra den unges talan inför oförstående föräldrar etc. Speciellt i vissa fall är det helt enkelt nödvändigt att förläna den yrkesvägledande verksamheten denna praktiskt vägbanande karaktär. Eljest riskerar man, att det åter blir fritt spelrum för slumpens kastvindar.
För att man skall kunna bilda sig en riktig uppfattning om verksamhetens effektivitet men också för att man vid behov skall kunna ingripa med korri- gerande åtgärder av ett eller annat slag, fordras även en Viss »efterkontroll» och »eftervård» (»follow-up» och »aftercare»). Man måste helt enkelt följa den unge ett stycke på väg och upprätthålla kontakten med vederbörande, tills man förvissat sig om att utvecklingen går i rätt riktning.
Av vad som ovan sagts torde framgå, att en rationell yrkesvägledning måste inriktas på ett flertal olika uppgifter. Programmet bör lämpligen kunna sammanfattas i följande uppgiftsschema.
1. Det gäller att redan på ett tidigt stadium väcka den unge till insikt om yrkesvalets och yrkesutbildningens betydelse och bibringa vederbörande en sund, ansvarsmedveten inställning till framtiden och arbetet.
2. Det gäller att genom en rationell yrkesorientering klargöra, vad det finns för olika yrkes- och utbildningsvägar att välja på och vad som fordras och vad det finns för utsikter på den ena och andra vägen.
3. Det gäller att genom en rationell anlagsorientering hjälpa den unge att klargöra de egna anlagen, intressena och behoven samt även i övrigt klarlägga yrkesvalssituationen i varje särskilt fall.
4. I de fall, där den unges beslut ter sig direkt oförnuftigt med hänsyn till vissa faktorer av avgörande betydelse, gäller det att avråda från ett dylikt yrkesval och i stället peka på andra möjligheter. Även i vissa andra fall torde situationen motivera liknande ingripanden i den unges beslut, men endast i undantagsfall kan det bli fråga om att dirigera i en viss bestämd riktning.
5. Sedan beslutet är fattat, gäller det i många fall också att hjälpa till med den närmare utformningen av framtidsplanerna, utstaka den lämpligaste utbildningsvägen och lämna diverse andra praktiska råd och upplys- ningar.
fn.-'
1 *:...
6. Förr eller senare blir det i flertalet fall fråga om att även mera direkt bana väg för den unge genom att uppdriva en lämplig begynnelse-, praktik- eller läroplats, förmedla kontakt med någon yrkesskola, utverka understöd i en eller annan form, föra den unges talan, när så behövs, etc.
7. Slutligen kan det i åtskilliga fall vara motiverat att även i fortsättningen upprätthålla kontakten med den unge och kontrollera utvecklingen, tills man ser, att denna går i rätt riktning.
Detta uppgiftsschema gäller givetvis endast för den yrkesvägledande verk- samheten i stort. Som redan torde ha framgått av det ovan sagda, behöver programmet i dess helhet icke tillämpas i samtliga fall. Ibland äro vissa uppgifter mest aktuella, ibland andra — allt efter individens mognad, kun- skaps- och skolnivå, självbedömningsförmåga, företagsamhet, ekonomiska och sociala situation etc. Verksamhetsprogrammet måste även komma att te sig något olika vid olika tidpunkter och inom olika distrikt — alltefter de organisatoriska resurserna, näringslivets allmänna struktur, utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden etc.
11. Utvecklingspsykologiska synpunkter på programmet.
Enligt de resultat, som utvunnits vid jämförande undersökningar av yrkes- önskningarna på Olika åldersstadierl, synes man vara berättigad att särhålla tre olika utvecklingsstadier:
1. Lekstadiet. Typiskt i 4—5-årsåldern. Kännetecknar ofta även barn i småskolan och en eller ett par klasser därefter. Det, som under detta stadium framförallt kommer till uttryck, är en funktionslust i en eller annan riktning — riktningen bestämmes av vad man ser och hör i den närmaste omvärlden (man leker chaufför, handlande, präst etc.).
2. Äventyrs— och fantasistadiet. Särskilt märkbart från och med 10-års- åldern. Man har tagit intryck av diverse fantasieggande kunskapsstoff, som man fått sig till livs i skolan och annorstädes. Man har i geografien fått läsa om främmande länder och folk, i historien om hjältar och spän- nande händelser. Man har upplevt tävlingsmoment i idrott, spännande lekar o. dyl. Man har börjat se film etc. Man fantiserar nu om sådana yrken som detektiv, flygare, sjökapten, officer, upptäcktsresande, upp-
! ' Se t. ex. P. Bahnsen, »Ungdommens Fremtidsplaner og Erhvervsonsker, Bidrag til * Erhvervsvalgets Psykologi», Kobenhavn 1939, och P. F. Lazarsfeld m. fl., »Jugend und Beruf, Kritik und Material», Jena 1931.
50 finnare, missionär, boxare, jockey, travkusk, utrikeskorrespondent, diplo- mat, konstnär, skådespelare, filmstjärna, dansös, musiker, sångare o. likn. 3. Det mera realistiska stadiet. Börjar i allmänhet göra sig gällande från och med 14-årsåldern. Anlag och intressen ha i och med pubertetens inträdande b örj a t framträda mera differentierat och markant, man har fått större erfarenhet beträffande förhållandena i omvärlden och man söker sig fram efter mera realistiska synpunkter. Man har lärt sig inse, att yrkesarbete innebär arbete för egen och andras existens och en serie vardagsplikter, som är något annat än lek och äventyr. Man börjar ta hänsyn även till ekonomiska och sociala synpunkter, och yrkesfunde- ringarna hålla sig nu i allmänhet till yrken, som man själv kommit i kontakt med eller som man blivit intresserad för genom släktingar, fa- miljebekanta, kamrater, lärare el. andra.
Några typiska prov på yrkesönskningar, som närmast äro att hänföra till stadium nr 2, må anföras. Det första härrör från en 11-årig folkskolepojke, de övriga från pojkar och flickor i folkskolans avslutningsklasser (13—14 är).
»Jag skulle helst vilja bli romanförfattare. För jag har en sådan lust för författning. Och det skulle jag helst vilja bli. — Jag är ganska duktig i att stava. Och så har jag en mycket vild fantasi. Att jag skulle kunna trivas vid det arbetet det tror jag. —— Det är många inom världen som söker sig till detta yrke. Sverige har haft många författare, och har många bl. a. Bernard Nord och Albert Viksten m. fl. _— Man skriver och tänker. Man behöver skrivmaskin, pennor av flera slag och radergum—mier. Det är ett bra yrke om man verkligen lyckas. —— Man måste vara mycket duktig i att stava och uttrycka sig skriftligen. Efter slutad folkskola tänker jag försöka att få författa romaner till någon tidning. Men jag kunde ju författa andra böcker och noveller. —— Jag har tänkt författa ett magasin som skulle heta ”Vild— marksmagasinet”. —— För att skaffa pengar har jag tänkt arbeta i timmer- skogen några vintrar.»
»Jag har tänkt bli forskningsresande. Jag känner det som om det vore min uppgift här i livet. —— Att liksom Sven Hedin och Nordenskiöldarna få resa till okända trakter och leva sig in i andra människors liv, att få göra något för mitt land, att få göra något så att jag hedrar mina föräldrar och lärare. Det är min högsta önskan. Allas och min uppgift är, att bli något här i livet. Det är därför som jag vill bli något nyttigt, uträtta någ-ot stort.»
»Min framtid är en fantasi som svävar i det blå vilket för min inre syn tar sig gestalt som sjuksköterska.»
»Jag vill bli sjuksköterska för att jag tror, att det är spännande med alla operationerna.»
»En natt drömde jag, att jag var lärarinna. Jag satt där uppe på kate- dern och såg ut över harnskaran. När jag vaknade på morgonen, kände jag lust att sitta kvar där fortfarande.»
»Jag har kom-mit att tänka på det yrket (servitris på en stor båt) för att jag vill se mig om i världen och dessutom får man vara med på mycket spännande.»
»Jag skulle helst vilja bli flygare. Det skulle vara roligt att flyga i höjden. Jag är intresserad av maskiner och jag känner de flesta märken på flyg- ) maskiner. Och det skulle vara roligt att bomdera land och hoppa ned med ' fallskärm.»
En övergång till ett mera realistiskt stadium visa följande deklarationer, härrörande från elever i fortsättningsskolan.
»Det finns två saker, som jag gärna skulle vilja bli: lantbrukare och upp- täcktsresande. Inte precis upptäcktsresande, men jag skulle vilja se andra länder och människor. Eftersom det inte gärna går att kombinera de här båda yrkena, skall jag försöka bli lantbrukare. Sedan kan jag läsa reseskild- ringar för resten.»
»Man har [börjat reflektera litet med förnuftet också, inte bara med käns- lorna. Drömmar om yrken, som ser tjusiga och intressanta ut på avstånd, har väl alla barn, utan att det därmed är sagt, att de passa .på området ifråga. För min del har dessa fantasier till största delen gått över. Det står inte längre något ärans skimmer kring en grann militärun-iform, och flygar- livet har framstått i mitt medvetande mera för vad det verkligen är, än för vad jag förr i min fantasi trott det vara. — På sista tiden har jag i stället börjat förstå, vil-ken ofantlig fördel det varit för mig, att jag är född och uppvuxen vid en lantgård, och mina förut svävande planer på att bli jord- brukare ha mer och mer förstärkts.»
»En .sjuksköterskas arbete kan många gånger vara tungt och krävande. Hon behöver därför vara stark både till själ och kropp. Det räcker alltså inte för en sjuksköterska att ha medlidande med andra människor om hon inte är stark och spänstig.»
Slutligen må även anföras några deklarationer, som tyda på ett mera ut- präglat realistiskt stadium.
7>FÖI'St och främst vill jag ju tjäna bra med pengar på mitt arbete. Så är det ordnad arbetstid och semester blir det väl också på min plats. Det är inte ett så tröttsamt yrke med spring i trappor o. s. v. utan det är mera stillasittande.» (Yrkesönskan: kassörska.)
»Nu har jag dock valt ett yrke, som jag inte haft en tanke åt förut, näm- ligen optiker. Jag har hjärtfel och ledgängsreumatis—m, därför måste jag ha ett lätt arbete. Jag tror också, att jag har förutsättningar att bli en bra olptiker. Det fordrar ju, att man är rätt stadig på handen för att kunna föra filen jämnt och hålla i glaset ordentligt vid slipstenen, så att inte kanten blir ojämn eller man slipar för hårt här och där.»
»De flesta landsbygdsungdomar söka sig nu för tiden in till städer och större samhällen för att de tro, att de där skola få det bättre. T. ex. om en pojke skulle flytta till staden för att där söka arbete. Han måste då hyra
ett rum. Detta kostar honom kanske tjugo kronor. Han måste ha mat för att han skall kunna arbeta, denna kostar säkert fyrtio kronor. Kläderna äro dyra, men om det ej är något snuskigt arbete kan en overall vara i en månad, kanske längre. Men när denna är uppsliten går en ny på en cirka femton kronor. Även andra små och stora utgifter kommer säkerligen under månadens lopp. Om vi beräknar att pojken har åttio kronor i månaden, och de utgifter han är tvungen att betala uppgår till sjuttioåtta kronor, åter- står endast två kronor att sätta in på banken, om pojken är förståndig. Om han nu flyttat till en lantbrukare hade han kanske fått en sjuttio kronor, men hade maten och logiet gratis. Han har sedan hela lönen att göra med, som han vill.»
Någon skarpare åldersgräns mellan de tre stadierna är det naturligtvis inte fråga om. Stadierna 1 och 2 kunna i en hel del fall sträcka sig ganska långt fram i tiden. Man spårar mer eller mindre tydliga reminiscenser av såväl lek- som fantasi- och äventyrsstadiet inte bara hos många 14-åringar (flera av de som exempel på stadium 2 anförda deklarationerna härröra sig från 14-åringar) utan också hos en hel del lö—lö-åringar och ibland t. o. m. hos ännu äldre. Så t. ex. kan lekstadiet mycket väl representeras av den 14-årsf1icka, som vill bli sömmerska under motiveringen »Jag tycker det är roligt att sy leksaker åt dockorna och så förtjänar man bra», och av den flicka (i samma ålder), som vill bli servitris under motiveringen »På en skolfest fick jag vara med och servera och det var ruskigt roligt». Och nog kan man sägas dröja kvar på fantasi- och äventyrsstadiet, om man i likhet med en gymnasist i andra ringen deklarerar, att man vill bli officer, därför att man »tycker om härdande friluftsliv, är road av att leda och vill likna Karl XII, Rommel och Montgomery».
Omvänt kan man också i en del fall konstatera en brådmoget realistisk inställning. En dylik anar man t. ex. hos den pojke, vars resonemang om vilka utgifter han skulle bli tvungen att räkna med, om han tog plats i staden, återgavs som exempel på ett mera realistiskt stadium. Det vill synas, som om landsbygdsungdomen oftare än stadsungdomen och folkskoleung- domen oftare än läroverksungdomen präglas av en dylik brådmogenhet. Men framförallt gör sig denna gällande hos de i socialt och ekonomiskt avseende sämre lottade. De inre krafterna komma här inte till fri utveck- ling. Fantasier och drömmar få inte samma spelrum som hos de bättre situerade. Man har ju också för denna kategoris vidkommande ansett sig böra tala om en förkortad eller förtryckt pubertet.
I stort sett kan man emellertid säga, att ungdomen från och med 14—ärs- åldern börjar visa prov på en mera verklighetspräglad hållning vis-å-vis framtiden en hållning, som kan sägas vara första förutsättningen för att man på allvar och på ett mera personligt sätt skall kunna taga upp yrkesvalsproblemet till behandling. Det är ingenting som hindrar, att man även tidigare försöker orientera den unge en smula i yrkesvärlden och upp-
'» Jun—5”:
v- ***—:me;- * _-
lyser honom om ett och annat, som kan vara av betydelse vid det framtida yrkesvalet. Tvärtom är det t. ex. både möjligt och önskvärt, att man redan på ett relativt tidigt stadium och i olika sammanhang klasserna igenom berikar undervisningen med arbetsuppfostrande moment. Det kan t. ex. ofta bli anledning att beröra arbetets etiska sida — vars och ens plikt att ut- föra ett arbete, som gagnar inte bara en själv utan även andra, de värden, som äro förbundna med en dylik pliktuppfyllelse och med känslan av att utföra ett rejält arbete, betydelsen av att kunna samarbeta med andra och medverka till en god kamratanda på arbetsplatsen, betydelsen av sådana arbetsegenskaper som ärlighet, samvetsgrannhet, punktlighet, ordentlighet, renlighet, självbehärskning, lojalitet, artighet, vänlighet etc. Man kan också i olika sammanhang få tillfälle att fostra eleverna till ansvarskänsla och självständigt handlande samt öva dem till större självkritik eller, då så be- hövs, till större frejdighet inför arbetsuppgifterna. Man kan säkerligen också i många fall genom åskådliggörande exempel, berättelser, bilder, studiebesök på olika arbetsplatser o. dyl. få de unga att inse, att olika arbetsuppgifter ställa olika krav på individen och att olika individer äro olika utrustade i fråga om anlag och intressen. Därtill kommer den förberedande yrkes- orienteringen. Det kan vara nyttigt att så successivt bygga upp den all- männa kunskapsgrundvalen beträffande speciellt hembygdens yrkesvärld genom yrkesorienterande undervisningsmoment, som äro avpassade efter elevernas intellektuella mognad och efter intressehållningen på olika ålders- stadier. Men den arbetsuppfostran och den yrkesorientering, det här kan bli fråga om, blir närmast ett kunskapsmeddelande av samma slag som t. ex. hembygdsundervisningen. Den kan inte ta upp några personliga yrkesvals- problem till behandling. Innan det kan ske, måste de unga först och främst få en mera realistisk inställning till framtiden, och en dylik inställning bör- jar som sagt i allmänhet inte bli mera allmän förrän i 14-årsåldern.
Men därmed är inte sagt, att ungdomen i 14-årsåldern är mogen för mera grundliga, direkta och definitiva resonemang i yrkesvalsfrågan. Den realis- tiska hållningen är än så länge bara i vardande och kan ofta nog förryckas av pubertetsbetingade drömmar och fantasier. Än så länge saknas dess- utom ofta det rätta intresset för saken som sådan, och utan det intresset är det naturligtvis inte så lätt för yrkesvägledningen att arbeta även om den själv givetvis kan bidraga till att intresset vaknar. I 14-årsåldern äro många fortfarande ännu för unga för att mera allvarligt begrunda och dis- kutera det egna yrkesvalsproblemet. Det uppfattas för övrigt knappast som ett allvarligt problem ännu. Redan ett eller ett par år senare är man som regeln mycket mera villig att lyssna, mycket mer mottaglig för sakskäl och liksom mer i stånd att koncentrera sig på framtidsfrågan. Det är därvidlag t. ex. en påtaglig skillnad mellan dem, som komma från 7 :e, och dem, som komma från 8:e klass — även om det inte förekommit någon yrkesvägled- ning i 8:e klass.
Därtill kommer, att det tar sin tid, innan individens speciella begåvnings- tendenser och intressen mera klart komma till synes, och ännu längre tid, innan individen själv blir mera klart medveten därom.
Visst finns det många exempel på tidigt framträdande specialbegåv- ningar. Stora musiker och kompositörer, form-färg-skapande konstnärer. uppfinnare, matematiker och schackspelare ha ofta röjt sina speciella an- lag redan i barndomen. Men för det första skall man komma ihåg, att det här rör sig om supernormala fall, relativt sällsynta extremvarianter. För det andra är det inte alltid, som specialbegåvningen kommer tidigt till synes ens i sådana supernormala fall. För det tredje finns det också exem— pel på hur en tidigt framträdande specialbegåvning kan bli mindre mar— kant, efter hand som den inre utvecklingen fortskrider. För det fjärde år det närmast bara vissa former av specialbegåvning (framför allt musik- hegåvning, formgestaltande begåvning, matematisk begåvning, lingvistisk begåvning, systematiserande begåvning, vissa former av »händighet»), som bruka framträda på ett mera differentierande sätt på tidigare åldersstadier, och den tidiga utvecklingen gäller ofta kanske bara vissa komponenter i vederbörande specialbegåvning.
I varje fall kan och får man inte draga några slutsatser för framtiden av det förhållandet, att den och den 12—13-åringen inte visar någon på- taglig läggning för den och den sortens arbetsuppgifter.1 Alldeles bortsett från eventuella utvecklingshämningar i det ena eller andra avseendet måste man i flertalet av de fall, då man har att göra med ungdomar, som ännu inte hunnit in i pubertetsåldern, lämna frågan om begåvningsbildens sär- drag öppen och tills vidare nöja sig med en mera allmän nivåbedömning.
Förpuberteten medför ofta en tids uppbromsning av utvecklingen beträf- fande de mera allmänna begåvningsfunktionerna men befordrar i gengäld —— och ofta på ett påtagligt sätt —— de di'fferentieringsprocesser, som efter hand komma att förläna begåvningsbilden mera differentierade drag och eventuellt en mera bestämd >»profil». Dessa differentieringsprocesser ta emellertid sin tid, och det hela försiggår ofta så successivt under förpuber- teten och åren närmast därefter.
Vad som är i görningen, kommer i många fall på ett karakteristiskt sätt till synes i de intresseskiftningar, som äro så utmärkande för den unge under denna övergångstid. Lärarna och yrkesvägledarna i de högre sko- lorna ha rikliga tillfällen att konstatera detta. Samme elev, som det ena året, den ena terminen visat ett glädjande intresse för ett visst ämne, tycks nästa är, nästa termin totalt ha förlorat detta intresse och i stället blivit intresserad för gebit, som han tidigare inte brytt sig så mycket om. Efter ytterligare någon tid är det kanske ett tredje ämnesintresse eller något in- tresse av mindre skolmässigt slag, som dominerar.
1 Det är tillåtet endast i de fall, då det rör sig om uppenbara, av speciella och ofrån- komliga faktorer betingade defekter och svagheter.
.a. |—lv_-Ez:'w.'v('.»VAZ—w'hl'iw'tejlrllr *
I själva verket komma ofta samtliga tonår att tagas i anspråk för denna utveckling, och i vissa fall hinner den unge bli både 20 år och mer, innan hans begåvning fått sin naturliga »profil». Bl. a. måste man t. ex. räkna med att de speciella vetenskapliga anlagen vanligen inte framträda på ett mera markant sätt förrän relativt sent (matematikbegåvningen undantagen).
Det säger sig självt, att det i flertalet fall inte går att vänta med yrkesval och yrkesvägledning, tills hela denna utveckling kan tänkas vara slutförd. d. v. s. tills den unge kommer upp i 20-årsåldern. Frågan om vetenskapliga anlag o. dyl. blir ju heller inte aktuell för andra fall än dem, som beträf- fande allmänintelligensen höjer sig avsevärt över medelnivån. Men ett är i varje fall säkert: det är i allmänhet inte mycket, som kan sägas om— en ung människas speciella begåvnings (II' t, så länge vederbörande ännu har puberteten framför sig.
I detta sammanhang bör man kanske även påminna om att man för den nordiska ungdomens och speciellt landsbygdsungdomens vidkommande ofta måste räkna med en jämförelsevis långsam pubertetsutveckling. Vidare inträder som bekant puberteten i allmänhet senare hos pojkar än hos flic- kor. De ålderssiffror, som C. Schiötz och Alette Schreiner ange som resul- tat av sina undersökningar bland mellanskolelever i Oslo,1 avse visserligen närmast pubertetsutvecklingen sådan denna ter sig från den fysiska sidan men kunna dock i viss mån tjäna som ledning även för utvecklingspsyko- logien. De visa i varje fall tydligt, hur sen pubertetsutvecklingen kan vara för en relativt stor kategori ungdomar.
I 121/2-årsdldern voro bland pojkarna ännu 92 % och bland flickorna ännu 39 % att räkna som »barn» i avseende på könsmognaden. I för-puber- teten befunno sig 8 % av pojkarna och 57 % av flickorna, i puberteten 4 % av flickorna.
I 131/2-årsåldem voro 74 % av pojkarna och 14 % av flickorna ännu »barn». 24 % av pojkarna och 62 % av flickorna hade glidit in i förpubertets- och 2, resp. 24 % ipwbertetsstadiet.
I 141/2-årsdldern voro 43 % av pojkarna ännu »barn», medan 38 % be— funno sig i förpubertets-, och 19 % i pubertetsstadiet. För flickorna note- rades på detta åldersstadium 6 % »barn», 52 % i förpuberteten och 42 % i puberteten.
I 151/2-årsäldem voro 81 % av flickorna i pubertet och 14 % i förpubertet (6 % »barn»). Av pojkarna hade 55 % hunnit till *förpubertets— och 31 % till pubertetsstadiet, medan 14 % ännu voro >>barn».
I 161/g-årsåldem kunde pubertet konstateras för nästan samtliga flickor (98 %). 2 % voro ännu i förpuberteten. Av pojkarna däremot voro 9 %
1 C. Schiötz, »Skolealderen», Oslo 1927. Siffrorna efter ett diagram, som även återfinnes i U. Hjärne, »Hygieniska förutsättningar för skolarbetet», 1940 års skolutrednings betän— kanden och utredningar, Bil. I (8.0. U. 1943: 7).
ännu att räkna som »barn», medan 31 % glidit in i förpubertets- och 60 % i pubertetsstadiet.
Ännu i 171/2-drsdldern hade 12 % av pojkarna inte lämnat förpubertets- stadiet (88 % i pubertet).
Med sådana fakta för ögonen och med kännedom om att den psykiska utvecklingen försiggår i ett visst sammanhang med den fysiska tvingas man ovillkorligen att ställa sig mycket skeptisk mot dem, som anse sig kunna bestämma begåvningens egenart hos 12—13—14-åringar och med ledning av dylika anlagsdiagnoser träffa avgöranden beträffande vederbörandes val av studielinje, yrkesutbildningsväg eller kanske rentav yrke. De särdrag i begåvningsbilden, som det därvid gäller att beakta, börja i allmänhet inte präglas, förrän förpubertetens (och pubertetens) differentieringsprocesser hunnit verka. Men förpuberteten är ju för många pojkar inte ett faktum förrän i 14—15-årsåldern, och i åtskilliga fall dröjer det tydligen ännu längre. För övrigt måste man också räkna med att det tar sin tid både för differentieringsprocesserna att verka och för individen att bli medveten om den prägel, begåvningen efter hand får. Helst ville man därför se, att ung- domen i allmänhet slapp träffa några yrkesvalsviktiga avgöranden — det må gälla ett mera direkt val av yrke eller val av studielinje eller yrkes- utbildningsväg — förrän tidigast i 14—15-årsdldern, ifall det är fråga om flickor, och tidigast :" (15—)16-årsåldern, ifall det är fråga om pojkar.
Ur vissa andra synpunkter kan det — åtminstone i många fall —- vara skäl i att dröja ytterligare ett eller ett par år med mera viktiga avgöranden. Så t. ex. är ju den unges värde- och intressehållning inte mycket att bygga på, förrän de mest kritiska pubertetsåren äro överståndna och känslo- och viljelivet på väg att stabiliseras.
Frågan, i vilken utsträckning man kan räkna med att skolungdomens yrkesönskningar äro bestående, har gjorts till föremål för ett flertal under- sökningar. Siffrorna variera något, men man överdriver nog inte, om man konstaterar, att mer än hälften av 14-åringarna hinna ändra sin yrkesin- riktning inom loppet av ett år och att många hinna ändra sig flera gånger om under denna tid.1 Det kan naturligtvis i många fall vara till följd av tvingande yttre omständigheter. Man får inte, vad man vill, och då anpassar man sig och vill, det man får. Det kan också vara så, att man får tillfälle att stifta när-mare bekantskap med det önskade yrket och att man då finner yrket mindre tilldragande, än man tidigare föreställt sig. Men lika
1 Y. Norinder har från sina undersökningar bl. a. anfört följande siffror, som visa, hur vanligt det är, att man ändrar sig, även om man fortsätter sin skolgång och det alltså inte behöver bli fråga om att omsätta yrkesönskningama i praktiken: Bland 711 pojkar, som från 7:e klassen fortsatt sin dagliga skolgång i 8:e klassen, var det bara 337 eller 47 %, som önskade sig samma yrke som 1 år tidigare. Bland de 359 pojkar, som efter att ha genomgått 7:e klass kommit ut i förvärvsarbete (med iortsättningsskola en dag i veckan). var siffran ännu mindre. Bara 31 % (112 st.) hade samma yrkesönskan som 1 år tidigare (d.v.s. i 7:e klass).
i i
. .H—*_: a.m.—lrmmmm—A *
ofta och kanske oftare sammanhänga intresseskiftningarna helt enkelt med den pubertetsbetingade allmänna inre labiliteten.
Det är troligt, att en rationell yrkes- och anlagsorientering enbart genom att bibringa den unge ökade kunskaper om både sig själv och om olika yrkesvägar skulle kunna möjliggöra, att det bleve större stabilitet över in- tressen och yrkesönskningar redan från början, d. v. s. redan i t. ex. 14-års- åldern. Emellertid är detta endast möjligt i den mån intresselabiliteten sam- manhänger med den bristande erfarenheten. I den mån intresselabiliteten sammanhänger med en mera allmän, pubertetsbetingad vilje- och känslo- labilitet är det inte mycket annat att göra än att avvakta utvecklingen. Detta i synnerhet, som man därtill måste räkna med att den unge i allmänhet knappast är i stånd att bedöma sig själv, sina anlag och intressen på ett nyktert och rättvist sätt, förrän den värsta pubertetskrisen övervunnits och den unga människans hållning gentemot sig själv och gentemot omvärlden blivit mera balanserad. Det är visserligen sant, att det i många fall är just i och med pubertetens fulla genombrott, som den unge på allvar börjar reflektera över sig själv och jämföra sig själv med andra människor. Men ofta är det därvidlag fråga om en självkritik, som är allt annat än nykter och rättvis -— man är ofta alltför negativ men stundom också benägen för överdrifter i motsatt riktning. I allmänhet är det nog först i och med den egentliga pubertetskrisens avtagande, d. v. s. i 15—16—17-ärså1dern, som den unge börjar visa en mera balanserad hållning därvidlag.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att den unge visserligen ofta redan i 13—14-årsåldern börjar bli tillräckligt realistisk i sin inställning till framtiden för att i det avseendet kunna anses mogen för en yrkesorientering av mera personligt slag,
men att det i allmänhet inte förrän tidigast i 14—15-årsåldern är möjligt att få den unge att på allvar intressera sig för en grundligare behandling av de egna yrkesvalsproblemen,
att den individuella begåvningsbilden i allmänhet inte börjar få mera differentierade drag förrän i och med pubertetens inträdande, att denna differentieringsprocess tar sin tid och att det därför i allmänhet inte blir mycket för anlagsorienteringen att bygga på förrän tidigast i 14—15-års- åldern, om det gäller flickor, och i 15—16-ärsåldern, om det gäller pojkar,
att man av samma skäl inte heller annat än i undantagsfall bör träffa några viktigare avgöranden beträffande den unges val av yrkesutbildnings- linje o. dyl. förrän tidigast i 14—15-årsåldern, om det gäller flickor, och i iö—lö-årsäldern, om det gäller pojkar,
samt att man inte kan vänta sig någon mera stabil värde- och intresse- hållning och någon större förmåga att bedöma sig själv på ett nyktert och rättvist sätt, förrän den unga personligheten börjat lugna sig och resa sig efter pubertetsbrytningarna, och att man därför i allmänhet inte heller kan
anse den unge mogen för mera avgörande yrkesvalsresonemang och -beslut förrän tidigast i 15—16-årså1dern och ofta inte förrän efter ytterligare ett eller ett par år.
Som redan påpekats är det mycket väl tänkbart, att en successivt insät- tande och rationellt bedriven anlags- och yrkesorientering på vissa punkter skall kunna påskynda utvecklingen och bringa vissa ungdomar till en något tidigare yrkesvalsmognad, i och med att man ger dem en säkrare och bre- dare kunskapsgrundval vid yrkesvalet. Men detta får i så fall endast upp- fattas som en bieffekt. Huvudsaken för yrkesvägledningen måste ju vara att försöka åstadkomma, att ungdomen gör ett förnuftigt yrkesval _ inte att genom någon slags drivhuskultur åstadkomma en slags brådmognad i detta avseende.
Yrkesvägledningen kan för övrigt inte påräkna att få önskad effekt med mindre den tar nödig hänsyn till de psykologiska betingelserna på olika åldersstadier. Det utvecklingspsykologiska tidsschema, som i det föregå- ende utkristalliserats, måste bli av avgörande betydelse, när det i det föl- jande gäller att undersöka, hur den yrkesvägledande verksamheten i olika skolformer och i olika klasser bör planeras.
Schemat i fråga får emellertid inte uppfattas som direktiv för verksam- heten i varje enskilt fall. De individuella avvikelserna från vad som kan betecknas som den normala utvecklingsgången, äro många och ibland högst markanta. Även vissa grupper av ungdomar kunna framträda med en något avvikande utvecklingsgång. Tidigt deltagande i förvärvsarbete eller i arbetet hemma, en uppväxt under bekymmersamma yttre omständigheter o'. likn. kan ofta medföra en viss brådmogenhet, medan å andra sidan en långt utdragen skolgång och en uppväxt under förhållanden, som befriat den unge från bekymmer och ansvar, ofta verka försenande på vissa av de utvecklings- processer, som betinga yrkesvalsmognaden.
III. Yrkesväglcdningsuppgifterna i folkskolan.
Det förhållandet, att ungdomen i allmänhet inte kan anses mogen för mera definitiva stållningstaganden och yrkesvalsresonemang förrän tidigast i 15—16—årsåldern och ofta inte förrän ett eller ett par år senare, gör, att man inte kan tänka sig, att yrkesvägledningen för folkskolungdomens vid- kommande skall kunna s ] u t f ö r a 5 under skoltiden.
Inte ens med ett åttonde skolår blir detta möjligt. Ansvaret för yrkes- vägledningens och yrkesvalets slutmoment måste i flertalet fall överlåtas åt ungdomsförmedlingen, målsmännen och de unga själva. Vid de senares besök på ungdomsförmedlingen får man försöka att mera grundligt och direkt resonera igenom saken och småningom försöka komma till ett för-
..... mm.—m.... ... i ..... .
F 17.443. mm.-s...:
nuftigt beslut, som ungdomsförmedlingen sedan får hjälpa den unge att realisera.
Däremot torde man inom folkskolans ram kunna göra åtskilligt på den förberedande anlags- och yrkesorienteringens område.
Mycket beror därvid på om skoltiden kommer att utsträckas till att om- fatta även ett åttonde skolår och om detta planeras på ett sätt, som mot- svarar yrkesvägledningens krav och syften.
a. I den 7- eller 6-åriga folkskolan.
Därmed inte sagt, att man bör avvakta det åttonde skolårets genomfö- rande, innan man vidtar några åtgärder för att utvidga och effektivisera yrkesvägledningsverksamheten i skolan. Som redan antytts (se sid. 53), bör man kunna sticka in arbetsuppfostrande och yrkesorienterande undervis- ningsmoment på ett relativt tidigt stadium, blott man inte därmed åsyftar en behandling av de mera personliga yrkesvalsproblemen.
Följande utdrag ur Undervisningsplan för rikets folkskolor antyda, i vilka olika sammanhang dylika moment lämpligen kunna stickas in.
Modersmålet. Första klassen. Tal- och läsövningar. Samtal med innehåll hämtat från skolan och hemmet.
Andra klassen.
Talövningar.
Samtal och redogörelser med innehåll hämtat från områden, som ligga barnen nära, företrädesvis hemmet och hembygden. ————————————
Tredje klassen.
Talövningar.
Samtal och redogörelser med innehåll hämtat från områden. som ligga barnen nära, företrädesvis hemmet och hembygden. ———————————
Fjärde klassen.
Talövningar.
Samtal och redogörelser med innehåll, i allmänhet utgörande urval ur kursen i naturkunnighet, geografi och historia. ————————————
Läsning. Läsning av stycken med klart och enkelt språk och av litterärt värde samt med innehåll huvudsakligen behandlande skilda svenska bygders natur och människoliv samt händelser och företeelser ur vår äldre historia. —————————
Femte klassen.
Läsning. Läsning av stycken med innehåll hämtat huvudsakligen från händelser och före- teelser ur vår medeltids och vår nyare tids historia. —— — —
Skrivning.
—— — — inövningar av uttryck och ordformer genom dels avskrivning av några goda mönster för enkla skrivelser tillhörande det praktiska livet. —— —— —
Sjätte klassen.
Talövningar.
Återgivande av förut lästa berättelser och skildringar. — — — Läsning. _ Läsning av stycken med klart och enkelt språk och av litterärt värde samt med
innehåll hämtat huvudsakligen från vårt lands natur och arbetsliv samt vår nyare tids historia — — —
Skrivning. -—- — -— efterbildning efter förut avskrivna mönster av enkla praktiska skrivel-
ser, särskilt brev, kvitton, annonser jämte svar, arbetsbetyg, fullmakter; avskrivning av några få valda kortare stycken ur Sveriges rikes lag och Sveriges grundlagar.
Sjunde klassen. Läsning. Läsning av stycken med klart och enkelt språk och av litterärt värde med inne- håll hämtat huvudsakligen från vårt folks diktning och andliga odling i övrigt samt från vårt lands natur och arbetsliv.
Skrivning.
— —-— — efterbildning efter förut avskrivna mönster av enkla praktiska skrivelser, såsom brev, arbetsbetyg, intyg, ansökningar, skuldsedlar, kontrakt, köpehandlingar, protokoll och protokollsutdrag; avskrivning av några få valda kortare stycken ur Sveriges rikes lag och Sveriges grundlagar samt av någon kortare skrivelse till offentlig myndighet jämte myndighetens svar därå.
Uppsatsövningar: enkla beskrivningar, redogörelser och berättelser med ämnen hämtade bland annat från hembygdens arbetsliv och med stöd av en innehållsöver- sikt uppsatt av lärjungarna och granskad av läraren. — — —-—
10. ————————————————————————
Under de åt modersmålet anslagna timmarna höra i allmänhet endast läsas styc- ken med innehåll hämtat från vårt eget land och folk. — — —
I skolorna inom en viss bygd böra användas smärre samlingar av för barn läm- pade läsestycken med innehåll hämtat från bygdens natur, saga, historia och ar— betsliv. — — —
». mrimn ru _.1
' -'>'T'-l-un
Under de sista skolåren böra barnen vänjas att, då tillfälle därtill erbjuder sig, i tillgängliga böcker taga reda på sakförhållanden, händelser, namn, årtal, sifferupp— gifter och dylikt, som kunna vara erforderliga för att utreda och belysa något, som förekommit vid undervisningen eller står i nära samband därmed. För detta ända- mål böra, då förhållandena sådant medgiva, uppslagsböcker och utförligare läro- böcker vara för lärjungarna lätt tillgängliga.
Skrivning.
20. För de skriftliga övningarna är en bestämd plan särskilt behövlig med hän- syn därtill, att de olika skrivövningarna måste ställas i nära förbindelse dels med varandra, dels med talövningar och läsning samt jämväl med skolans övriga under- visning och med de förhållanden i det praktiska livet, vilka skrivundervisningen på olika sätt har att taga hänsyn till.
22. Vad som av barnen skrives bör av dem efteråt låsas. Därigenom vinnes, dels att barnen lättare upptäcka felskrivning, dels att de vänja sig vid att skrivning lik- som läsning sker för innehållets skull.
Räkning och geometri.
Mål.
Undervisningen i räkning och geometri i folkskolan har till uppgift att bibringa barnen en efter deras ålder och utveckling avpassad insikt och färdighet i räkning med särskild hänsyn till vad som erfordras i det dagliga livet ——- — —
Kursfördelning. Sjätte klassen.
Fortsatt övning i de fyra räknesätten med hela tal; något fullständigare behand- ling av decimalbråk och allmänna bråk, dock med den begränsningen, att i fråga om allmänna bråk upptagas blott uppgifter, innehållande bråk med liten nämnare och med användning i det praktiska livet.
Sjunde klassen.
Procent- Och ränteuppgifter med användning, där så finnes ändamålsenligt, jäm- väl av enkla ekvationer; användning av tabeller med tillämpning exempelvis på försäkringar och sammansatt ränta; utrikes mynt; växlar; andra räkneuppgifter, valda med särskild hänsyn till det praktiska livets fordringar, i främsta rummet sådana, som ansluta sig till näringslivet i hembygden.
11. Räkneuppgifternas sakinnehdll bör hämtas huvudsakligen från förhållandena i hemmet och i skolan, från arbets- och affärslivet samt från de kunskapsområden, vilka samtidigt behandlas vid undervisningen i övriga ämnen. Den antagna räkneboken bör icke få bliva helt bestämmande i fråga om valet av råkneuppgifter. —— -— ——
Hembygdsundervisning. M (1 I.
Hembygdsundervisningen i folkskolan har till syfte att genom planmässiga, av barnen i deras omgivning gjorda iakttagelser och genom till dessa knutna enkla be- skrivningar och berättelser samt lämpliga arbetsövningar för barnen förmedla över- gången från hemmet till skolan, utveckla deras iakttagelseförmåga, ordna och vidga deras föreställningskrets och giva dem tillfälle till övning i att på olika sätt giva uttryck åt sina föreställningar samt på samma gång främja deras kännedom om hembygden, framför allt dess natur och arbetsliv.
Handelsboden. —. __ __
Andra klassen. Vår föda. Våra kläder. Våra bostäder; deras uppvärmning och belysning. Våra möbler och vårt husgeråd. Klockan. Olika sätt att färdas. —— — ——
Tredje klassen. För hembygden kännetecknande —— _— —— arbetsliv och samfärdsel.
___—__________—___________._.__.._.________
2. Vid hembygdsundervisningen, som måste komma att beröra så många olika områden, gäller det särskilt att iakttaga begränsning och undvika faran av att har- nen överhopas med för stor mängd kunskapsinnehåll. Vid urvalet av föremål och företeelser, som skola komma till behandling, bör fördenskull fullständighet icke eftersträvas, utan undervisningen bör samlas kring sådant, som verkligen är av in- tresse och betydelse för barnen på ifrågavarande åldersstadium och för vars till- ägnande de äga tillräckliga förutsättningar. Det bör ock ihågkommas, att mycket av det, som upptages i hembygdsundervisningen, skall i andra ämnen återkomma på ett senare stadium, och det är därför av vikt, att de följande klassernas under- visning icke föregripes. Emellertid bör hembygdsundervisningen liksom annan undervisning gå ut på att åt barnen förmedla verklig kunskap. — -— —
3. Undervisningen bör ej helt och hållet begränsas till hembygden i inskränktaste mening utan bör, särskilt på folkskolestadiet, utsträckas till att från vissa synpunk- ter upptaga även hembygdens närmaste omgivningar. Särskilt böra därvid sådana platser, med vilka hembygdens invånare stå i livligare förbindelse, bliva uppmärk- sammade. I landsbygdsskolor kommer sålunda ofta den närmaste staden i betrak- tande. —— — —
6. I så stor utsträckning som möjligt bör undervisningen grundas på barnens egna iakttagelser av verkligheten, och vid dessa böra, i den mån lämpligen ske kan, olika sinnen tagas i anspråk. För att iakttagelserna skola bliva så fullständiga och mång- sidiga som möjligt, bör undervisningen icke förläggas endast till skolrummet, utan barnen böra under lärarens ledning få göra iakttagelser även utanför skolan, t. ex.
i trädgården, på åkern, i skogen och på ängen, i lantgården, i verkstaden och på andra arbetsplatser.
En i sådant syfte företagen undervisningsutflykt bör vara på förhand planlagd. Läraren bör först och främst göra klart för sig själv, vad som skall vara huvud- uppgiften för iakttagelserna. I någon mån måste även barnen förberedas, i det lära- ren, innan utflykten företages, i korthet angiver, vad som under densamma skall särskilt iakttagas. Om alltså för varje undervisningsutflykt någon bestämd uppgift bör föreligga, kan dock tillfället begagnas även för andra iakttagelser, blott helhet och sammanhang ej därigenom störas. Iakttagelserna komma sålunda i regel att göras av alla lärjungarna gemensamt, men detta bör ej hindra, att enskilda barn eller grupper av barn i vissa fall kunna få sina särskilda uppgifter. Liksom under- visningsutflykten förberetts på lärorummet, bör den också där få sin avslutning, i det att vad som inhämtats genom iakttagelser och samtal under utflykten göres till föremål för en förnyad, fullständigande undervisning på lärorummet. Närmare undersökning av föremål, som lika lätt kunna iakttagas inomhus som utomhus, förläggas helst till skolrummet.
8. Det material, som genom iakttagelserna vunnits, bör under lärarens ledning sammanställas och ordnas, och barnen böra själva få redogöra för vad de inhämtat. Härvid böra de få begagna sitt eget barnsliga sätt att uttrycka sig och, så ofta lämp— ligen ske kan, använda berättande form.
12. —————————————————————————
Undervisningen bör vidare hava stöd i samlingar av olika slag. Bland föremål, som böra ingå i dylika samlingar, må nämnas: råämnen för industri, t. ex. ull, lin och bomull, olika träslag, metaller; industrialster, t. ex. garn (helst i olika färger), tyg, läder. Vid åstadkommande av skolans samlingar böra barnen få medverka i den utsträckning detta är möjligt och lämpligt.
14. De arbetsövningar, som lämpligen förbindas med hembygdsundervisningen. böra vara ägnade såväl att fullständiga och skärpa barnens iakttagelser som att be- reda dem tillfälle att med händerna utföra något, varmed de kunna giva yttre ut- tryck åt sin uppfattning av det, som genom iakttagelserna inhämtats. På samma gång skola dessa övningar tillmötesgå barnens behov av praktisk verksamhet och av omväxling samt uppöva deras händighet.
Geografi och natur-kunnighet. M ä 1. Geografi.
Undervisningen i geografi i folkskolan har till uppgift att — —— —— dock med huvuduppgift att lära dem känna fäderneslandets natur och därav betingade be- folknings- och näringsförhållanden.
Kursfördelning. Geografi. Första, andra och tredje klassen.
Geografiundervisningen förberedes i dessa klasser genom hembygdsundervisningen. vilken särskilt i tredje klassen, genom att göra barnen bekanta med hembygdens
yt- och vattenförhållanden, dess väderleksförhållanden, jordmån och arbetsliv, är ägnad att lägga grund för en följande undervisning om geografiska områden utan- för hembygden.
Fjärde klassen.
Sverige: flertalet av de svenska landskapen, deras yt- och vattenförhållanden, naturtillgångar, klimat, växt- och djurvärld, arbetsliv och samfärdsel samt viktigare orter. Femte klassen.
Sverige: förut icke behandlade svenska landskap, deras yt- och vattenförhållan- den, naturtillgångar, klimat, växt- och djurvärld, arbetsliv och samfärdsel samt vik- tigare orter.
Sjunde klassen.
Sammanfattande framställning av fäderneslandets geografi med hänsyn till natur, klimat, naturtillgångar och näringar, samfärdsel, befolkningsförhållanden, indelning och viktigare orter samt i samband därmed dels avslutande undervisning om hem- bygden och dels anknytningar till förut behandlade främmande länder, med vilka vårt land står i livligare förbindelse, med huvudvikt lagd på sådant, som kan belysa olika sidor av fäderneslandets och särskilt hembygdens näringsliv.
Naturkunnighet.
Sjunde klassen.
Hälsolära, upptagande det viktigaste om renlighet i allmänhet, hudens och mun- hålans vård, kläder, ljus, frisk luft, föda, kroppsrörelse, arbete, vila och sömn, om bostadens lämpliga beskaffenhet, utrymme och vård, om smitta med särskild hän- syn till tuberkulosen och andra vanliga smittsamma sjukdomar jämte skyddsåtgär- der mot smitta, om njutningsmedlens faror för hälsan samt om den första hjälpen vid olycksfall.
Några förut icke behandlade kemiska och biologiska företeelser, vilka äro ägnade att belysa undervisningen i hälsolära eller äro av särskild betydelse för vårt lands och i främsta rummet hembygdens näringsliv, såsom ämnesomsättningen hos de levande varelserna, de vanligaste berg- och jordarterna och deras användning samt de viktigaste råvarorna och deras bearbetning, allt i den utsträckning, förhållandena medgiva, grundat på av lärjungarna utförda försök.
Anvisningar.
Båda ämnena.
5. Även vid undervisningen i geografi och naturkunnighet bör, så långt lämpligen ske kan, hänsyn tagas till hembygdens förhållanden. I geografiundervisningen böra förhållandena i hembygden få tjäna till utgångspunkt och användas för jämförelser, och vid skildringen av främmande länder bör framhållas, i vad mån dessa länder stå i förbindelse med den egna bygden och det egna landet och hava betydelse för dessa. Den avslutande kursen i fäderneslandets geografi bör även, såsom i kurs-
? » i !
fördelningen angives, så nära som möjligt anknytas till hembygdens natur och ar- betsliv. —- _— —
6. Vid undervisningen 1 geografi och naturkunnighet ägnas särskild uppmärksam— het åt jordbruket samt åt skogen och dess vård. —- —— -—
Geografi.
10. ——————————————————————————
Av stor betydelse för geografiundervisningen äro vidare teckningar å krittavlan, jämförande tabeller och grafiska framställningar, typiska geografiska bilder, skiop- tikonbilder och andra avbildningar ävensom samlingar av mineral, råämnen, in— (lustrialster m. m.
15. Vid den sammanfattande framställningen av Sveriges geografi betraktas lan— det mera som en helhet, och undervisningen utgår från vissa allmänna synpunkter, såsom natur, klimat, naturtillgångar, näringsliv 0. s. v. Härvid bör dock på samma gång särskild hänsyn tagas till hembygdens förhållanden, varigenom denna fram- ställning även kommer att innefatta en avslutande hembygdsundervisning. Därför kan även denna del av kursen lämpligen förbindas med undervisningsutflykter, vid vilka förnyade iakttagelser i fråga om hembygdens natur och arbetsliv göras. — —— Största uppmärksamhet bör emellertid vid denna sammanfattande framställning av Sveriges geografi ägnas åt fäderneslandets naturtillgångar och de näringar, för vilka dessa bilda grundval.
25. —————————————————————————
I de mera utvecklade skolformerna bör dessutom förekomma en mera självständig fysisk och kemisk kurs. Även denna undervisning bör emellertid så inriktas, att de fysiska och kemiska företeelserna framför allt ses från synpunkten av deras betydelse för det praktiska livet. Särskilt böra de få tjäna till belysning av under- visningen i hälsolära och om vårt lands näringsliv. Sålunda kunna exempelvis ur sistnämnda synpunkt av kemiska företeelser upptagas sådana, som angå järnets framställning, beredningen av gödselämnen, av beklädnadsämnen, av belysnings- ämnen, av papper, av glas och porslin o. s. v.
Historia.
M (i I.
Historieundervisningen i folkskolan har till uppgift att giva barnen en efter deras ålder och utveckling avpassad framställning av vårt folks historia, att därvid sär— skilt göra dem förtrogna med betydelsefulla personligheter, händelser och tidsföre- teelser, som bidragit till kulturens höjande eller äro av större betydelse för för— stående av vår egen tids samfundsliv och sociala förhållanden, samt såmedelst hos barnen lägga grund för sund fosterlandskänsla och god samfundsanda.
Sjunde klassen.
Några bilder från vårt nuvarande samhällsliv, vilka äro ägnade att belysa kom- munens och statens styrelse och förvaltning samt några av vår tids viktigare före— teelser på samhällslivets område.
Anvisningar.
1. Historieundervisningen bör så planläggas och bedrivas, att dess ledande tråd blir den fredliga odlingens och samhällsordningens utveckling genom tiderna. — — —— Barnen böra få en stark känsla av att det finnes hjältar också i fredens värv och att även dessa lagt i dagen mod och självuppoffring samt bidragit att föra sitt folk framåt och därför äro förtjänta av dess tacksamhet och beundran.
2. Historieundervisningen i folkskolan bör samlas kring betydelsefulla personlig- heter samt viktiga händelser och företeelser, i främsta rummet dem, som tjänat framåtskridandet och kulturen. —— — ——
Teckning.
Anvisningar.
1. Vid teckningsundervisningen i folkskolan bör huvudvikten läggas på teck- ningens användning som uttrycksmedel. Teckningsundervisnigen bör därför så nära som möjligt ansluta sig till undervisningen i övriga ämnen.
Gymnastik med lek och idrott.
Mål.
Undervisningen i gymnastik med lek och idrott i folkskolan har till uppgift att — _ —— vänja lärjungarna vid god kroppshållning och ett för det praktiska livets arbetsuppgifter ändamålsenligt rörelse- och vilosätt. — — ——
Trädgårdsskötsel. M & I.
Undervisningen i trädgårdsskötsel i folkskolan har till uppgift att genom träd- gårdsarbete och i anslutning därtill meddelade insikter bibringa barnen en grund- läggande kännedom om skötseln av en mindre hushållsträdgård samt därigenom hos dem väcka intresse och håg för arbetet i jorden samt kärlek till naturen.
Slöjd för gossar.
Mål.
Undervisningen i slöjd för gossar i folkskolan har till uppgift att, på samma gång den bibringar lärjungarna förmåga att självständigt förfärdiga enkla föremål av
olika material, hos dem utbilda god smak, praktiskt omdöme och allmän händighet samt därmed hos dem väcka aktning och håg för kroppsligt arbete.
4. ————————————————————————
För tillgodoseende av lärjungarnas särskilda anlag samt främjande av deras före- tagsamhet och uppfinningsförmåga må lärjunge kunna efter lärarens beprövande få utesluta vissa föremål i modellserien ävensom tillhörande parallellnummer och i stället förfärdiga andra föremål efter fritt val. — —— ——
Slöjd för flickor.
Mål.
Undervisningen i slöjd för flickor i folkskolan har till uppgift att bibringa lär- jungarna förmåga att förfärdiga enkla, för dem nyttiga föremål, att hos dem utbilda god smak, praktiskt omdöme och allmän håndighet samt därmed hos dem väcka aktning och håg för husligt arbete.
6. För att slöjdundervisningen skall kunna motsvara sin allmänt uppfostrande uppgift och icke blott uppöva fingerfärdigheten, måste lärjungarna vänjas att tänka över vad de ha för händer. Lärarinnan bör fördenskull dels samtala med dem om arbetsföremålets användning och form, materialets beskaffenhet, egenskaper, kost- nad o. s. v., dels hos dem, i den grad så är möjligt, utveckla självständighet i fråga om arbetets anordning och utförande. — — —
Hushållsgöromål.
Mål.
Undervisningen i hushållsgöromål i folkskolan har till uppgift att — —— —— vänja dem vid ordning, renlighet och sparsamhet och såmedelst utveckla deras praktiska begåvning samt hos dem väcka aktning och håg för husligt arbete.
Kursfördelning. Sjunde klassen.
I anslutning härtill — —— — det husliga arbetets betydelse och den unga flickans val av yrke.
13. Såsom en slutlig sammanfattning av det, som eleverna under arbetets gång praktiskt inhämtat, bör komma en enkel muntlig framställning om det husliga ar- betets betydelse. Härvid torde särskilt beaktas sådana synpunkter som hemmets ekonomi, hemmets trevnad och familjemedlemmarnas hälsa. Likaledes böra några
jämförelser anställas mellan husligt arbete såsom förvärvsarbete och annat för- värvsarbete. som i allmänhet brukar väljas av folkskolans kvinnliga lärjungar. Vid dessa jämförelser kunna exempelvis följande synpunkter komma i betraktande: det inflytande olika slag av arbeten utöva på den arbetandes hälsa, deras ekonomiska värde samt betydelsen av grundlig utbildning såsom en viktig förutsättning även för en bättre ekonomisk uppskattning av det husliga arbetet.
Som synes erbjuder redan den nu gällande undervisningsplanen åtskil- liga naturliga anknytningspunkter för en allmänt yrkesorienterande under- visning och olika arbetsfostrande moment.
För läraren gäller det dessutom att redan på tidigare stadier börja iakt- taga de olika eleverna och notera sina iakttagelser (vis s a särdrag och per- sonlighetstendenser kunna mycket väl komma till synes långt före puberte- ten). På flertalet håll är ju skolan för övrigt numera 7-årig och ungdomarna alltså i ltt-årsåldern, innan de sluta skolan. Det innebär, att man i sista klas- sen kan b 6 r j a ge yrkesorienteringen en något mera personlig inriktning. Enligt ovan angivna tidsschema böra åtminstone en del ungdomar i sjunde klass vara mogna för en första orientering av detta slag. Även med ett åttonde skolår kan det vara lämpligt att låta den mera personliga anlags- och yrkesorienteringen börja i sjunde klass, och i avsaknad av ett åttonde skolår får man försöka göra det bästa möjliga av det sjunde.
Där folkskolan bara är G-årig, går det måhända att taga upp vissa per- sonliga yrkesvalsproblem till diskussion i sjätte klass, men att detta egent- ligen är alldeles för tidigt, säger sig självt, och någon större effekt kan man naturligtvis inte påräkna.
b. I fortsättningsskolan.
Dessutom skulle man nog i större utsträckning än hittills kunna utnyttja fortsättningsskolan för de anlags- och yrkesorienterande uppgifterna. Där " är ju ungdomen i varje fall något äldre än i folkskolan, och fortsättnings- . skolestadgan föreskriver ju, att man skall bedriva yrkesvägledning. I varje * fall böra vissa fortsättningsskoleformer lämpa sig relativt väl för åtmin- stone en mera blygsam form av anlags- och yrkesorientering.
Sämst lämpade äro nog de 5. k. yrkesbestämda formerna av fortsättnings- skola samt de former, vilkas elever kunna vara yrkesengagerade samtidigt med skolgången. Genom att bereda eleven tillfälle att bekanta sig med en viss arbetsform eller ett visst yrkesområde äro även dessa skolformer av värde ur yrkesvägledningssynpunkt. Men detta värde reduceras eller upp— , väges av bl. a. det absurda förhållandet, att dessa skolformer sortera upp eleverna på olika yrkes- och utbildningslinjer, innan de äro mogna härför och innan de fått en mer bred anlags- och yrkesorientering. Ofta bestäm- mes sorteringen för övrigt mera av hänsyn till de skolorganisatoriska möj- .
ligheterna än av hänsyn till vars och ens speciella håg och fallenhet. I de fall, då eleverna ha yrkesarbete parallellt med skolgången, möter man ofta också det barocka förhållandet, att ifrågavarande arbete inte alls lig- ger i linje med den »utbildning» och »praktiska yrkesorientering», som vederbörande samtidigt erhåller i fortsättningsskolan. En mekanikerlär— ling kan t. ex. i fortsättningsskolan återfinnas på handels- eller hushålls- linjen och en kontorselev eller en smörgåsnisse på den maskintekniska linjen!
Följande utdrag ur fortsättningsskolestadgans bestämmelser angående fortsättningsskolans läroämnen må anföras i detta sammanhang.
___.._._______________________.___.____________
% 12.
1. Undervisningen i arbetskunskap skall i anslutning till lärjungarnas praktiska verksamhet eller till ortens arbetsliv anknytas till och samlas kring ett visst yrke eller viss grupp av yrken. Den bör i lämplig utsträckning och i mån av förhanden- varande förhållanden sysselsätta sig med grunderna för yrkets teknik, med råvarorna och deras ursprung, med arbetsprodukterna och deras spridning i marknaden, med de delar av naturkunnigheten, som ha största betydelsen för yrket, med räkning, bokföring och fackritning i deras tillämpning på yrket, med yrkets hygien, med nödiga delar av närings- och arbetslagstiftningen samt med yrkets historia, varjämte jämväl de nationalekonomiska synpunkterna böra beaktas vid undervisningen.
3. —— — — undervisningen i arbetskunskap jämväl hava till syfte att främja lär- jungarnas karaktärsutveckling — -— — strävar att väcka och skärpa deras efter- tanke och ansvarskänsla, liva deras intresse för arbetet och höja deras aktning för detsamma samt genom det samarbete mellan lärjungarna, som den kan bereda, vänja dem vid en social uppfattning av arbetets natur. — —— —
% 14. Undervisningen i modersmålet skall hava till syfte att — — — öka deras färdig- het att muntligen och framför allt skriftligen använda modersmålet, särskilt med avseende på det, som är av omedelbar betydelse för det praktiska livet.
% 15.
För att såvitt möjligt inom den allmänna fortsättningsskolan åstadkomma en mot- svarighet till ämnet arbetskunskap bör i denna skola vid undervisningen i med- borgarkunskap och modersmålet en större uppmärksamhet ägnas de delar av sagda ämnen, som erbjuda anknytningspunkter till ett närmare ingående på ortens arbets- liv och näringsförhållanden och som i allmänhet kunna vara ägnade att giva lär- jungarna vägledning för underlättande av deras val av levnadsbana.
% 16.
Vid undervisningen i naturkunnighet bör innehållet lämpas efter ortens arbetsliv, så att å en ort, där huvudsakligen hantverk eller industri drives, innehållet före- trädesvis kommer att hämtas från fysikens och kemiens områden, och å en ort, där jordbruket är förhärskande, företrädesvis från biologiens och geologiens.
13. I 8:e klass.
Emellertid skulle ett åttonde skolår komma att innebära avsevärt vidgade möjligheter i fråga om skolans medverkan vid anlags- och yrkesoriente- ringen. Inte bara därigenom, att det då blir mera tid för dylika uppgifter, utan också och framför allt på grund av de i kap. C I skisserade utvecklings- psykologiska förhållandena. I själva verket torde de psykologiska förutsätt- ningarna för en mera personligt inriktad yrkesvägledning i allmänhet inte vara för handen förrän tidigast i 14—15—årsåldern, om det gäller flickor och [ 15—16-årsäldern, om det gäller pojkar, d. v. s. tidigast under det åttonde skolåret. Först då kan man vänta sig ett mera äkta intresse för de egna yrkes- valsproblemen, och först då ha de individuella begåvningssärdragen börjat framträda tillräckligt tydligt, för att anlagsorienteringen skall få något egentligt att bygga på.
Ett åttonde skolår skulle för övrigt vara av betydelse redan i och med detta, att den för det slutliga yrkesvalet så viktiga frågan om begynnelse- anställning och yrkesutbildning blir uppskjuten ytterligare ett år. I (13-)14-årsåldern kan det vara ganska svårt att veta, vilken anställning och yrkesutbildningslinje (den första anställningen blir ju ofta upptakten till en utbildning av ett visst slag) som kan anses förnuftigast med hänsyn till den unges personliga förutsättningar. Den individuella begåvningsbilden är ju ännu så oklar och intressehållningen ännu så labil.
För att det åttonde skolåret skall få denna sistnämnda effekt, fordras naturligtvis, att man vid planerandet av undervisningen i åttonde klass tar nödig hänsyn till de nämnda psykologiska förhållandena. Det vore t. ex. inte lyckligt, om den unge redan vid inträdet i denna klass skulle bli tvungen att välja mellan ett flertal olika yrkesutbildningslinjer, som sedan mer eller mindre konsekvent måste följas året ut. Det vore att föregripa den kommande yrkes- och anlagsorienteringen i åttonde klassen och att redan i (13-)14-årsåldern framtvinga vissa avgöranden, som åtminstone borde uppskjutas till (14-)15-årså1dern, då begåvningens särdrag fram- träda n å g 0 t klarare.
Det är visserligen sant, att det i en del fall redan vid inträdet i åttonde klassen kan vara möjligt att urskilja speciella begåvningsdrag, som moti- vera en försöksplacering på en viss yrkesutbildningslinje. En dylik pla- cering kommer givetvis också att för vederbörande innebära en nyttig prövotid med möjligheter till en mera direkt och praktisk yrkes- och an— lagsorientering. Men dylika mera utpräglade begåvningssärdrag möter man som sagt inte så ofta i den ålder, som det här gäller. I de flesta fall är man därför säkerligen mera betjänt av ett åttonde skolår, som erbjuder möjlig- heter till bredare anlags— och yrkesorientering. Den unge borde åtminstone till en början få se och studera olika arbetsuppgifter och arbetsformer och helst också själv pröva på några typiska sådana samt i anslutning därtill
få ytterligare informationer om vad slags arbete det blir fråga om på den ena eller den andra yrkes- och utbildningsvägen. Det är tänkbart, att en viss differentiering på oli-ka linjer skulle kunna ske senare under året.
För den händelse att kravet på en yrkesbestämd differentiering av under— visningen i åttonde klass är ofrånkomligt, måste man i varje fall tillse,- att det trots denna differentiering lämnas ett tillbörligt utrymme även åt en bredare anlags- och yrkesorientering.
Vidare bör man tillse, att uppsorteringen på olika linjer inte betraktas som definitiv, förrän det under en viss prövotid har visat sig, om den unge verkligen har hamnat på en för honom gagnelig linje. Helst borde det för- stås även finnas en allmän linje för dem, som i fråga om anlag och in- tressen tillhöra en mera obestämbar kategori eller en kategori av annat slag än dem, som de speciella linjerna närmast avse att betjäna.
För yrkesvägledningen i åttonde klass skulle man vilja uppställa följande program.
a. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts i allmänt arbetsuppfostrande syfte (se sid. 53 samt sid. 59) bör i 8:e klass få ytter- ligare betoning och belysning. Nu är tiden också inne för att mera direkt klargöra betydelsen av att man skaffar sig en ordentlig yrkesutbildning och en fast förankring i något yrke av vad slag det vara månde. Men sam- tidigt gäller det också att klargöra betydelsen av att man väljer en lämplig utbildningsväg — en väg, som leder till ett yrke, som ur olika synpunkter kan anses lämpligt. Vilka olika synpunkter som det därvid gäller att ta hänsyn till (begåvnings- och intressesynpunkter, ekonomiska synpunkter, arbetsmarknadssynpunkter etc.), måste åskådliggöras på olika sätt. Över- huvud taget gäller det att grundligt förklara, hur man ska resonera och bära sig åt för att komma fram till ett förnuftigt yrkesval och vilka möjlig- heter till hjälp och vägledning man därvid har. I det sammanhanget bör det även lämnas allehanda praktiska anvisningar (om tillvägagångssättet, när man söker plats o. dyl.). Arbetsförmedlingen och speciellt ungdoms- förmedlingen måste presenteras (helst genom besök på ort och ställe).
b. Sådana begrepp som arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, kort- tidsarbete, skiftarbete, övertidsarbete, ackordsarbete etc. måste förklaras och konkretiseras. Likaså måste ungdomen få klart för sig betydelsen av sådana begrepp som kollektivavtal, lärlingskontrakt och andra bestäm- melser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, bransch- och fackorganisationer o. dyl. Arhetshygien och arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor o. dyl. måste även beröras, liksom också frågorna om fritidens rätta användande, om sparande o. dyl.
c. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts om olika arbetsformer, yrken och utbildningsvägar och speciellt med anknytning till hembygdens näringsliv (se sid. 53 och sid. 59—68), måste i 8:e klassen friskas upp, kompletteras och ges en mera översiktlig form. Man kan
eventuellt presentera yrkesområde för yrkesområde och redogöra för de olika yrkena inom varje område för sig, d. v. s. framförallt de yrken, som kunna sägas ligga bäst till för ifrågavarande ungdom. Men ännu hellre bör man försöka presentera dessa yrken utifrån anlags- och intressepsyko- logiska synpunkter. Det gäller med andra ord att klargöra, vilka yrken man bör fundera på, ifall man t. ex. har håg och fallenhet för mekaniskt- tekniska uppgifter, vilka yrken som man bör fundera på om man har håg och fallenhet för att vårda och betjäna andra, etc. Samtidigt gäller det att på olika sätt (genom studiebesök på olika arbetsplatser, läsning av konkreta yrkesskildringar, filmförevisningar etc.) åskådliggöra, vad själva arbetet innebär i det ena och det andra yrket, vilken yrkesutbildningsväg som leder dit, vad som fordras för inträde och avancemang, vad man får göra i början, hurudana framtidsutsikterna te sig etc.
(1. Det säger sig självt, att en yrkesorientering av ovannämnda slag även kommer att innebära åtskilliga anlagsorienterande moment. En mera di- rekt anlagsorientering bör emellertid även kunna komma till stånd. Eleverna i 8:e klass böra få tillfälle att diskutera sina anlag och intressen utifrån de frågeställningar, som yrkesvalet och presentationen av olika arbets- former aktualisera. Lärarna böra intensifiera sina eleviakttagelser utifrån samma frågeställningar, och dessa iakttagelser liksom skolläkarens under- sökningsresultat böra inte bara ställas till ungdomsförmedlingens för- fogande utan även på lämpligt sätt delgivas de unga själva och deras måls- män. En förutsättning för att denna anlagsorientering skall bli något mera än vaga antaganden och allmänna resonemang är emellertid, att man på ett eller annat sätt ger den unge tillfälle att pröva på en serie arbetsupp- gifter, ägnade att för honom själv och andra ådagalägga, vad sorts arbets— uppgifter och arbetsformer som passa bra och mindre bra för honom.
Av det sagda1 framgår, att yrkesvägledningen i 8:e klass måste kräva relativt stort utrymme, om den skall kunna motsvara sitt syfte — syftet att förbereda folkskoleungdomen för utträdet i förvärvslivet och för ett första ställningstagande till valet av yrke och utbildningsväg.
Åtskilliga moment i ovan angivna anlags- och yrkesorienteringsprogram för åttonde klassen leda ovillkorligen tankarna till ämnet medborgarkun- skap. De återfinnas för övrigt redan i viss utsträckning inom undervis- ningsramen för detta ämne. Det natur-ligaste synes därför vara, att man i första hand försöker bereda yrkesvägledningen vederbörligt utrymme inom ramen för ämnet medborgarkunskap. Speciellt den allmänna yrkesoriente- ringen men även de former av anlagsorientering, som avse att mera allmänt klargöra begreppen yrkeslämplighet, anlag, intressen o. dyl. och hur man skall tänka och göra för att komma underfund med vad man passar och inte passar för, böra lämpligen inordnas inom denna ämnesram.
1 Jfr även vad som i kap. DI och D II säges om anlags— och yrkesorienterande metoder och moment.
*.
_ -.-.m1rr-m- Inr— - n-
. n.- __hum _
.- .._an
Så har också skett på vissa håll, där man redan inrättat eller håller på att inrätta en åttonde klass. I Stockholm, där åttonde klassen tidigare en- dast räknade med 2 veckotimmar för ämnet medborgarkunskap, har man numera (sedan åttonde klassen blev obligatorisk) fått ytterligare en timme, som reserverats för yrkes- och anlagsorienterande kursmoment. För den planerade åttonde klassen i Göteborg har man anslagit 2 timmar per vecka åt vad man kallat »medborgarkunskap med yrkesorientering».1
Det i Stockholm tillämpade systemet bör anses förebildligt. Det får den mera ordinära undervisningen i medborgarkunskap beräknade utrymmet på timplanen bör utökas med ytterligare 1 timme per vecka, och denna extra timme bör reserveras för yrkes- och anlagsorienterande kursmoment. Det är därför inte nödvändigt, att yrkesvägledning bedrives en viss timme varje vecka. Tvärtom kan det vara lämpligt att sätta in mera sparsamt under höstterminen och desto oftare under vårterminen, då yrkesvalsfrågorna bli mest aktuella och ungdomen är mera mogen för den yrkesvägledande under- visningen. För den händelse att eleverna på ett tidigt stadium av läsåret skola tvingas att välja mellan olika yrkesbetonade linjer, bör dock tillses, att det anslås ett vederbörligt antal timmar åt anlags- och yrkesoriente- ringen även i början av höstterminen.
För att markera yrkesvägledningens betydelse i sammanhanget bör äm- nesbeteckningen förslagsvis bli »Medborgarkunskap2 och yrkesorientering» eller eventuellt »Medborgarkunskap2 och yrkesvägledning».
För studiebesök o. dyl., som knappast torde kunna medhinnas under en- bart de nämnda timmarna, måste nog i viss utsträckning även annan tid tagas i anspråk.
Likaså måste den s. k. praktiska anlagsorienteringen i huvudsak ske i andra ämnessammanhang och då speciellt i anknytning till de olika prak- tiska arbetsmoment, som undervisningen i åttonde klass kan tänkas komma att omspänna.
d. Vid övergången till högre skolor.
För åtskilliga folkskolungdomar uppstår en viss valsituation även tidi- gare under skoltiden, nämligen när det blir fråga om ifall man skall gå över till någon högre skolform eller inte.
Även denna valsituation kan bli av betydelse för yrkesvalet och yrkes- vägledningen.
Visserligen behöver en övergång från folkskolans 4:e (5:e) eller 6:e klass till en realskola eller flickskola och från folkskolans 6:e klass till en kom- munal mellanskola eller högre folkskola3 inte i och för sig innebära ett
_ 1 Att märka är, att någon undervisning i historia inte bedrives i detta sammanhang. Amnet historia delar här i stället plats med ämnet geografi.
2 Eller »samhällslåra».
” En särställning härvidlag inta de praktiska mellanskolorna och de yrkesbestämda högre folkskolorna.
yrkesval. Den unge behöver inte därmed ha gjort ett val, som blir bin- dande vid det slutliga yrkesvalet. Tvärtom måste yrkesvägledningen bl. a. just sätta som sin uppgift att klargöra för eleverna i de nämnda högre skolorna, att det är lyckligast för alla parter, om de välja yrke efter håg och fallenhet och inte bara med tanke på vad ifrågavarande examen spe- ciellt meriterar för.
Men i realiteten blir det ofta så, att tanken på högre skolstudier dikteras av eller förknippas med tanken på vissa yrkes- och utbildningsvägar, till vilka dessa studier äro den normala vägen. I varje fall tänka målsmännen sig inte gärna, att den unge efter examen skall välja ett yrke, för vilket det egentligen räcker med folkskola. Att t. ex. bli hantverkare eller industri- arbetare, om man t. ex. har tagit realexamen — det anses nog av det stora flertalet målsmän (och ungdomar med för den delen) som inte ».fint» nog eller som dålig ränta på nedlagt kapital.
Här gäller, som redan antytts, för yrkesvägledningen att vid föräldra- möten o. dyl. i de högre skolorna ordentligt klargöra förhållandena och på olika sätt medverka till att de högre skolornas elever få tillbörligt intresse även för andra yrkes- och utbildningsvägar än dem, som kräva högre skol- studier. Framförallt bör denna upplysningsverksamhet sätta in bland de högre skolornas elever och deras målsmän, men det är tänkbart, att måls- männen i en del fall skulle kunna nås redan innan beslutet om övergång är fattat. Det sistnämnda bör bli en uppgift för den avlämnande folkskolans lärare, det förstnämnda en uppgift för den av ungdomsförmedlingen orga- niserade yrkesvägledningen i de högre skolorna.
Särskilt stark prägel av ett första yrkesval fär övergången till högre skola i de fall, då man besluter sig för en praktisk realexamen, och speciellt, då man ifrån folkskolans 6:e klass går över till någon av den praktiska mellan- skolans linjer.
Visserligen behöver inte heller denna övergång innebära någon definitiv begränsning av yrkesvalsperspektivet. I och med sin praktiska realexamen har man ju inte bara fått en första grundläggande skolning för arbetsupp- gifter på tekniska, merkantila, resp. husliga yrkesområden. Man har också fått en skolning av mera allmänt slag, och denna plus specialutbildningen innebär en kompetens, som, när det gäller inträde på mera praktiska utbild- ningsvägar, oftast värderas lika högt, ibland t. o. m. högre än vanlig real- examen. Det senare är framförallt fallet, när det gäller vissa anställningar på affärskontor, verkstadskontor o. dyl. —— begynnelseanställningar, som man alltså kan få utan att dessförinnan ha skaffat sig någon direkt yrkes- utbildning. Vad sedan de mera teoretiska studievägarna beträffar, så finns ju alltid möjligheten att komplettera.
Men praktiken har visat, att den specialinriktning, man fått i och med utbildningen på en viss praktisk linje, i allmänhet även blir bestämmande för yrkesvalet efter avlagd praktisk realexamen. Detta gäller framförallt
-.. _ ”n.—-... kr!—o) ”:...... ..,..- - .
den tekniska, men även i påfallande grad den handelstekniska linjen (den hushållstekniska är ju ett kapitel för sig!). Likaledes har praktiken visat, att ungdomar med praktisk realexamen relativt sällan bry sig om att komplettera för att söka inträde på mera teoretiska utbildningsvägar.
Detta förhållande ger otvivelaktigt en ökad betydelse åt valsituationen i folkskolan, då det alltså gäller att inte bara välja, om man skall övergå till en högre skola eller inte, utan också, om man, ifall man övergår, skall sikta mot praktisk realexamen (ev. studier i yrkesbestämd högre folkskola) eller mot vanlig realexamen eller mot normalskolekompetens och i förstnämnda fallet, vilken linje man skall välja. På sätt och vis blir det här fråga om ett första ställningstagande till yrkesvalet, och för yrkesvägledningen gäller det att (genom folkskolans lärare) orientera målsmännen om detta faktum och hjälpa dem att bedöma den unges förutsättningar för den ena och den andra vägen. Bl. a. måste man därvid ur den allmänna föreställningsvärlden försöka bortarbeta den uppfattningen, att de praktiska linjerna äro en sorts räddningsplanka för de mindre studiebegåvade. Man måste (utan att skrämma) klargöra, att praktisk realexamen — i varje fall sådan undervis- ningen nu är upplagd — på sätt och vis kan sägas ställa större krav på elevernas studieambition och arbetsförmåga. Vad själva begåvningen be- träffar, så gäller det att få de unga och deras målsmän att förstå, att man inte skall välja en praktisk linje bara därför, att man befunnits eller fruktat att befinnas för obegåvad för en högre skola av vanligt slag. Man bör under- stryka, att det snarare är en fråga om begåvningens speciella art och in- riktning än om dess grad och allmänna kapacitet.
Därmed ställes man emellertid inför den tidigare påtalade svårigheten att uttala sig om den unges speciella begåvningsart på ett åldersstadium, då begåvningen i många fall ännu inte hunnit differentieras något nämn- värt. Det är också tvivelaktigt, om folkskolans lärare ha någon större möj- lighet att bedöma t. ex. elevernas tekniska begåvning. Eleverna ha väl nästan aldrig fått tillfälle att i skolan demonstrera sin förmåga att handskas med och sitt intresse för uppgifter av mera tekniskt slag, och det duger inte att enbart bygga på vad den unge själv deklarerar beträffande tekniska in- tressen o. dyl. — undersökningar ha visat, att man inte kan räkna med någon större korrelation mellan tekniska intressen och tekniska anlag på detta åldersstadium. Det är tänkbart, att vissa tests här skulle kunna vara till nytta. Men inte heller medelst testning kan man komma till en säker upp- fattning om de speciella begåvningstendenserna, när det som här är fråga om ungdom före eller i början av puberteten, och ur yrkesvägledningssyn- punkt måste man därför ställa sig ytterst skeptisk mot hela detta system med olika praktiska utbildningslinjer efter övergång från folkskolans 6:e klass.
Ur yrkesvägledningssynpunkt finns det givetvis intet att invända emot själva detta, att eleverna i högre skolor få tillfälle att även syssla med ar- betsuppgifter, som äro ägnade att göra dem en smula orienterade åt »prak- tiskt» håll. Men detta bör helst inte ske på sådant sätt, att den unge på ett alltför tidigt stadium länkas in i en viss speciell yrkesutbildningsfåra.
Och om det nödvändigt skall ske en uppspaltning på olika praktiska linjer i den högre skolan, så bör man ordna så, att det inte behöver bli fråga om någon differentiering förrän i näst sista klassen.
Det är tänkbart, att det kan bli svårt att pressa in allt det, som f. 11. finns upptaget på exempelvis den tekniska linjens undervisningsplan, i två års- kurser. Men i så fall bör man antingen förlänga studietiden på denna linje med ytterligare ett år eller —— vilket ur elevernas synpunkt kanske är rim- ligare —— pruta av på yrkesutbildningsanspråken till förmån för den unge-s fria utveckling. Någon verklig yrkesutbildning blir det ju ändå inte — även om ifrågavarande ungdomar själva tyvärr alltför ofta ha bibringats den uppfattningen.1
Ett beslut att övergå till högre skola kan alltså i många fall och speciellt, när det är fråga om en praktisk mellanskola eller en yrkesbestämd högre folkskola, sägas vara av betydelse för det slutliga yrkesvalet.
Ett minst lika viktigt — och ur vissa synpunkter ännu viktigare av- görande innebär det emellertid, om man beslutar sig för att inte övergå utan i stället fortsätta folkskolan ut. Därmed har man åtminstone tills vidare begränsat sitt yrkesvalsperspektiv högst avsevärt. Man har avstått från den ginaste vägen till den högre skolbildning och de examensmeriter, som kom- mit att bli ett villkor för inträde eller avancemang på allt flera yrkesbanor — inte bara yrkesbanor av mera s. k. intellektuellt slag utan även åtskil- liga andra.
Visserligen finns alltid möjlighet att på ett senare stadium tillägna sig det erforderliga kunskapsmåttet och examensbeviset. Man kan börja i den högre skolan efter folkskolans slut (och ev. tentera in i någon högre klass där), man kan efter några års förvärvsarbete eller yrkesutbildning genom folk- högskolekurser, korrespondensstudier eller på annat sätt komplettera, vad som brister. Att på detta sätt vänta med de högre studierna kan för övrigt många gånger vara fördelaktigt ur mer än en synpunkt. I synnerhet om man hör till den typen, som först vid mognare ålder får klart för sig, vad man egentligen vill och kan. Några är ute i förvärvslivet kan underlätta denna mognadsprocess, och när man sedan fattar sitt beslut, kan man arbeta så mycket mera klokt och målmedvetet.
Men för många väcks tanken kanske först på ett alltför sent stadium, för
* Till ungdomsförmedlingen komma t. ex. allt som Oftast ungdomar, som under hänvis- ning till en nyss avlagd handelsteknisk realexamen göra anspråk på att få relativt väl- avlönade kontorsbefattningar och som se mycket oförstående ut, när man upplyser dem om att dessa kräva en grundligare utbildning än deras.
andra kan det vara svårt nog att få tid och tillfälle till dylika studier, och det skall onekligen en verkligt god portion ambition till för att genom t. ex. korrespondensstudier arbeta sig fram till högre skolexamen.
Därmed är också en av yrkesvägledningens viktigaste uppgifter i detta sammanhang angiven: det gäller att tillse, att de, som visat sig besitta tydlig häg och fallenhet för högre skolstudier, också bli uppmärksamgjorda på betydelsen av dylika studier och på de olika skolmöjligheter, som därvid stå till buds. I de flesta fall blir det väl framförallt målsmännen, man där- vid måste söka komma till tals med.
Med nuvarande skolorganisations dubbla anknytningsmöjligheter är det självfallet, att denna orientering, som givetvis blir av högst individuell ka- raktär, bör sätta in såväl i 4:e som 6:e klassen. Finns det bara 5-årig real- skola på orten, blir det särskilt angeläget i 4:e klassen, finns det bara 4-årig real- eller mellanskola, blir det självfallet mest aktuellt i 6:e klassen.
När det gäller ungdomar av denna kategori (med tydligt ådagalagd håg och fallenhet för skolstudier) kan det i många fall (med hänsyn till att just dessa ungdomar ofta ha en lång studieväg framför sig) vara önskvärt att ordna övergångsfrågan så, att studietiden i görligaste mån förkortas. Hur detta lämpligen bör ske _ om man kan tänka sig, att det inom den högre skolans ram ordnas med en »snabblinje» för utpräglade studiebegåvningar eller om man även i fortsättningen bör tänka sig en möjlighet att övergå redan från 4:e eller 5:e klass eller om man skall tänka sig att det för dessa särskilt studiebegåvades räkning inom folkskolans ram ordnas med en sär- skild undervisning, som sätter dem i stånd att från 6:e klassen övergå till exempelvis 2:a eller 3:e klassen i den högre skolan — är närmast en fråga av skoltekniskt slag, som det inte är möjligt att diskutera i detta samman- hang. För yrkesvägledningen blir denna fråga av betydelse i de fall, då man — av hänsyn till exempelvis den unges fysiska utveckling, hälsotill- stånd, ekonomiska och sociala förhållanden eller avståndet till närmaste högre läroanstalt av ifrågavarande slag — skulle önska, att den unge finge stanna kvar i folkskolan ytterligare ett eller ett par år. Sådana fall äro som bekant alls inte sällsynta.
Ur begåvningsbedömningens synpunkt är det eljest (d. v. s. i fråga om denna kategori) tämligen likgiltigt, när beslutet beträffande övergångsfrågan träffas. Ungdomarna själva äro såväl i 4:e som 6:e klassen alltför omogna för att kunna fatta, vad valet egentligen gäller, och bedöma situationen. Och vad beträffar möjligheten att bedöma den unges studielämplighet, så bör det ihågkommas, att det här gäller ungdomar, som läraren fäst sig vid som särskilt studie- (eller allmän-) begåvade. I sådana fall är det ur ren anlags— orienteringssynpunkt tämligen likgiltigt, om avgörande beträffande över- gång till högre skola träffas i 4:e eller 6:e klassen. En allmänbegåvning av detta slag gör sig som regel gällande på alla åldersstadier, och riskerna för
misstag vid bedömningen äro inte stora -— nota bene, om läraren vinnlägger sig om att studera sina elever på ett objektivt sätt.
Den kategori av mera utpräglat studiebegåvade, varom vi nyss talat, är givetvis inte så stor. Dit hör väl i första hand de ungdomar, som vid in- telligenstestning skulle visa en I. Q. på låt oss säga över 125. Enligt Terman bör det vara c:a 3 % av samtliga ungdomar i t. ex. en årskull, som när så pass högt i fråga om intellektuell kapacitet. En c:a 3 gånger så stor skara (9 %) torde (fortfarande enligt Terman) uppvisa en I. Q. på 116—125. Även ungdomar på denna nivå torde i allmänhet (med undantag för vissa fall av utvecklingshämning, av social missanpassning o. dyl.) relativt tidigt göra sig gällande som mer studiebegåvade än de många medelmåttorna (med en I. Q. på 90—110). Frånräknar man ett par procent för ovannämnda undan- tag, skulle man alltså kunna säga, att kategorien »mera påtagligt studie- begåvade» knappast torde vara större än c:a 10 % av totalantalet ung- domar och kanske inte ens så stor.
Å andra sidan finns det tydligen även i den relativt stora skara (c:a 23 % enligt Terman), vars I. Q. kan taxeras till 106—115, ett ganska stort antal individer, som — under förutsättning att de äro väl utrustade med avseende på vissa andra egenskaper, som äro av betydelse vid studiearbetet i högre skolor (intresse och ambition, koncentrationsförmåga, förmåga att anpassa sig till skolmiljön och skolarbetsformerna, fysisk uthållighet, tillbörlig ka- pacitet beträffande vissa sinnesfunktioner o. likn.) — mycket väl kunna tänkas klara åtminstone en realexamen eller motsvarande. Ja, erfarenheten har ju visat, att även mera »utpräglade medelmåttor» (I. Q: 105—96, enligt Terman 33'9 %) och t. o. m. »svaga medelmåttor» under ovannämnda och vissa andra förutsättningar kunna kämpa sig till examen i någon högre skola — låt vara att det kanske tar sin tid och låt vara att examensbetygen antagligen bli allt annat än lysande.
I varje fall är det många tillhörande medelmåttornas stora grupp eller gränsgrupper närmast däröver, som för närvarande söka sig till den ena eller den andra högre skolan,1 och beträffande dem kan det många gånger vara svårt att på förhand säga, om vederbörande kommer att klara sig fram till examen eller inte. I många av dessa fall kommer också frågan om den lämpligaste övergångsklassen att få en särskild betydelse.
Det har tidigare framhållits, att den, som väljer att fortsätta folkskolan ut i stället för att övergå till någon högre skola, därmed också har avstått från den ginaste vägen till den högre skolbildning och de examensmeriter, som blivit ett villkor för inträde eller avancemang på allt fler yrkesbanor
* Och c:a 27 % av samtliga ungdomar tillhörande årskullen 1933 voro h.t. 1944 inskrivna i första klassen av någon högre skola! Det skulle i detta sammanhang också vara intres- sant att veta. hur många av de »påtagligt studiebegåvade» (med en I. Q. över 115), som kunnat beredas tillfälle att gå i högre skolor. Inte är det samtliga 10 % inte.
och även sådana, som inte direkt kunna kallas »intellektuella». Detta för- hållande gör i sin tur, att många föräldrar hellre ta risken, att barnen skola misslyckas i den högre skolan, än låta dem gå folkskolan ut — även om barnen i fråga vid tidpunkten för avgörandet ännu inte röjt någon särskild håg eller fallenhet för högre skolstudier. Man tänker inte på att det ofta inte räcker med att ha examen — det måste vara en kvalificerad examen med så och så många betyg i de och de ämnena.
Är man mer än vanligt tveksam, föredrar man kanske att inte avgöra saken redan i 4:e klass. Man låter kanske den unge gå ytterligare ett år i folkskolan och sedan söka in i t. ex. den 5-åriga realskolans första klass. Eller också tar man sikte på den 4-åriga realskolan och dröjer med avgö- randet till 6:e eller ev. 7:e klassen.
Det ger oss anledning att fråga: vad vinner man i dessa fall med ett dylikt dröjsmål?
Att ofta åtskilligt kan vinnas även ur t. ex. pedagogiska, ekonomiska eller allmänt praktiska synpunkter, är en sak för sig. I detta sammanhang gäller det närmast att bedöma frågan ur yrkesvalspsykologiska synpunkter.
Först bör man kanske då konstatera, att det i den valsituation och de fall, som det här är fråga om, inte bara gäller att bedöma, om individen har till- räcklig allmänbegåvning för att klara studierna i den högre skolan. Hade det bara gällt detta, skulle man helt enkelt kunna besvara frågan, genom att säga, att man inte blir mera allmänbegåvad genom att man avancerar i fråga om ålder och skolklass. Man mognar intellektuellt, blir erfarnare och utvecklas på olika sätt, men har man inte i t. ex. 4:e klassen visat någon särskild fallenhet för studier, så lär man i allmänhet inte heller visa det i 6:e. (De fall, då utvecklingen plötsligt avslöjar dittills oanade intellektuella möjligheter hos den unge, äro undantagsfall och ha ofta sin förklaring däri, att utvecklingen tidigare varit hämmad av något, som sedermera upp- hört att verka. Minst lika ofta torde man för övrigt möta exempel på mot- satsen.)
Fullt så enkel är emellertid inte frågan. För det första är framgången i en högre skola inte bara avhängig av gra- den av allmänbegåvning. Utrustningen i fråga om vissa speciella begåv- ningsfaktorer kan ibland — om allmänbegåvningen är mera medelmåttig eller klen — också vara av avgörande betydelse (den språkliga uttrycks- förmågan t. ex.). Likaså måste man tydligen (att döma av bl. a. Alexan- ders undersökningsresultat) räkna med förmågan att anpassa sig till skol- miljön som en relativt viktig faktor i detta sammanhang. Därtill komma sådana faktorer som koncentrationsförmåga, energi och ambition och lik- ' nande. Huruvida de individuella egendomligheterna beträffande dessa fak- * torer äro lättare skönjbara i 6:e än i 4:e klass, är en fråga, som återstår att undersöka. Det förefaller ganska troligt, att det förhåller sig så åtminstone
beträffande vissa speciella begåvningsfaktorer och beträffande de ungdomar, som redan i 12-årsåldern glidit in i förpuberteten (se kap. C 11).
På tal om speciella begåvningsfaktorer bör man också för det andra än en gång framhålla, att man vid avgöranden beträffande den fortsatta skol— gången ofta har vissa speciella yrkesbanor i sikte för den unges räkning. Valet av skolform dikteras alltså i vissa fall av det redan gjorda yrkesvalet. Ett yrkesval redan i 4:e klass mäste givetvis ur utvecklingspsykologisk syn- punkt betecknas som något absurt. I varje fall är det endast i undantags— fall, som begåvningen vid det laget differentierats så pass, att man med ledning därav kan utpeka en viss yrkesbana som särskilt lämplig. Men hur ställer det sig med dessa möjligheter i exempelvis 6:e klass? Otvivelaktigt något gynnsammare och i synnerhet i de fall, där puberteten sätter in rela- tivt tidigt (somliga flickor t. ex.). Som tidigare framhållits, har bedöm- ningen av de mera speciella begåvningstendenserna inte mycket att bygga på ens i 7:e klassen, och i 6:e klassen har man dessutom att räkna med en viss labilitet (till följd av den begynnande puberteten). Men i och med pubertetens inträdande börjar dock begåvningsbildens särdrag att komma mera till synes, och i de fall, där puberteten satt in relativt tidigt (hos som- liga flickor t. ex.), bör ett och annat kunna sägas om de speciella begåv- ningstendenserna, även om det ännu är för tidigt att säga något mera be- stämt och direkt om yrkeslämpligheten.
I den mån anlagsbedömningen skall vila på lärarens iakttagelser och man har att räkna med att 4:e klassens lärare får följa den unge även i de högre klasserna, bör man också för det tredje ha rätt att antaga, att man i 6:e klassen skall kunna säga något mer om den unge, än man kunde i 4:e. Ett par år till betyder dock ytterligare en mängd tillfällen till dylika iakttagelser.
Man bör alltså sammanfattningsvis kunna konstatera, att valsituationen för de ungdomar, vars allmänbegåvning inte är så framträdande, att man enbart på denna grund bör tillråda övergång till högre skola, i allmänhet ter sig gynnsammare i 6:e än i 14:e klass. Skillnaden är i somliga fall kanske inte så stor. I andra däremot bör det förhållandet, att läraren har större erfarenhet av de unga i 6:e än i 4:e, möjliggöra en säkrare bedömning. Där- till kommer, att vissa speciella begåvningsdrag ibland komma klarare till synes i 6:e än i 4:e klass och särskilt i fall, där puberteten satt in på ett relativt tidigt stadium. Särskilt för flickornas vidkommande bör detta vara att observera. Å andra sidan måste man emellertid då också ta med i be- räkningen, att puberteten ofta medför en allmän labilitet och en tillfällig stagnation beträffande utvecklingen av de allmänna intelligensfunktionerna, vilket kan fördunkla helhetsbilden — trots att de speciella begåvningsten- denserna kanske framträda något klarare än tidigare.
För yrkesvägledningen blir det i detta sammanhang också nödvändigt att mera principiellt ta ställning till frågan, om det överhuvud taget kan anses
& 1 i l 3
rimligt, att yrkesvägledningen medverkar till att ungdomar utan mera fram- . trädande allmänbegåvning engageras i högre skolstudier. Vore det ur yrkes- vägledningssynpunkt inte bättre att redan från början avleda deras upp- märksamhet från dylika studier och i stället inrikta dem på de yrkes- och utbildningsvägar, för vilka folkskolan kan sägas ge tillräcklig kompetens?
Beträffande en viss kategori av dessa ungdomar bör det inte råda någon tvekan om svaret: i de fall, då det finns berättigade skäl att antaga, att den unge får direkt sv årt att klara de högre skolstudierna och speciellt då de ämnen, som äro av särskild betydelse vid flyttning från klass till klass och i examen, i dessa fall bör yrkesvägledningen utan tvekan avråda från övergång till högre skola — även om vederbörande till äventyrs skulle klara inträdesproven. Ett dylikt avrådande bör vara motiverat inte bara av hän— syn till undervisningen i den högre skolan utan även av hänsyn till indivi— den. Högre skolstudier under sådana premisser kunna näppeligen bli till någon glädje för den unge. Det blir att ständigt pressas av tankar på prov, underbetyg och kuggning. Det blir att försöka hänga med några år utan att kunna fullfölja, och fullföljer man och lyckas klara t. ex. realexamen, blir det antagligen ett ganska skralt examensbetyg man får — alltför skralt för att kunna duga som passersedel, när det sedan blir fråga om att söka in vid någon yrkesutbildningsanstalt eller skaffa sig en bra begynnelse- anställning. Kort sagt: de högre skolstudierna leda i dessa fall oftast inte alls till vad man åsyftar. Genom att stanna kvar i folkskolan och fortsätta denna ut vinner man visserligen inte mera i fråga om skolkunskaper, men man vinner tid och kan under skoltiden få utvecklas i lugn och ro till fördel för den framtida yrkesutbildningen och yrkesinsatsen.
Så långt bör saken alltså vara tämligen klar. Värre blir det att besvara ovannämnda fråga, när det gäller ungdomar, som visserligen inte tillhöra nyssnämnda mera klent utrustade kategori men som å andra sidan inte heller kunna sägas vara särskilt studiebegåvade.
För undervisningen i de högre skolorna skulle det otvivelaktigt varit till fördel, om även flertalet av sistnämnda kategori stannade kvar i folkskolan. Därigenom skulle det bli möjligt att rationalisera undervisningen på ett sätt, som mera gagnade de direkt skolbegåvade och deras intressen.
Saken är emellertid inte fullt så enkel. Bl. a. kompliceras den av det tidi- gare berörda förhållandet, att begreppet skolbegåvning ingalunda är lik- tydligt med allmänbegåvning eller allmänintelligens.1 Begreppet skolbegåv- ning är inte ens liktydigt med studiebegåvning. Man kan ha en viss fallenhet , för studier, bedrivna under mera fria former (t. ex. universitetsstudier, till vilka ju de högre skolorna utgöra den ginaste och vanliga passagen) utan att därför med nödvändighet passa för mera skolmässiga studier. Man mär-
* Är allmänintelligensen hög och vederbörande blott tillräckligt intresserad för skolans arbetsuppgifter, bli dock andra faktorer, som även bestämma skolframgången, av mindre betydelse.
ker eller bedömer inte en 10—12-årings förutsättningar för studier av sist- nämnt slag lika enkelt, som man kan bedöma hans allmänbegåvning eller allmänintelligens. Allmänintelligensen är förvisso en mycket viktig kom- ponent i vad som brukar kallas skolbegåvning, men, som tidigare framhål- lits, ingå i denna även flera andra komponenter, som kunna vara av av— görande betydelse för beteendet och prestationerna i de högre skolorna men som ofta äro svåra att bedöma i den ålder, som det här är fråga om. Bl. a. får man inte förbise möjligheten av att det på ett senare stadium i vissa fall kan framträda speciella begåvningsdrag, som, om de bli rätt tillvaratagna och befordrade, i viss mån kunna kompensera, vad som eventuellt brister i fråga om allmän skolbegåvning.
Mycket beror givetvis på hur pass nyanserat förfaringssätt man kommer att använda vid gallringen av de inträdessökande till de högre skolorna. Vetenskapligt utarbetade och standardiserade intelligens- och kunskapsprov skulle säkerligen avsevärt kunna bidraga till att säkerställa bedömningen av den rena studiebegåvningen. Finge man därtill differentierade lärar- utlåtanden att stödja bedömningen på, skulle man antagligen kunna yttra sig med ännu större säkerhet om individens förutsättningar att klara stu- dierna i högre skolor. Men icke ens ett dylikt rationellt kombinations- ? system av bedönmingsmetoder skulle helt kunna utesluta möjligheterna till misstag,1 och i varje fall skulle det alltfortfarande bli svårt att förutsäga ut- vecklingen beträffande mera speciella begåvningsfaktorer (i synnerhet i 4:e, men även i 6:e klass).
Under sådana förhållanden och framför allt så länge bedömningsmeto- derna inte kompletterats och rationaliserats på ovan angivet sätt, är det knappast försvarligt att sätta inträdeskraven så högt, att endast ungdomar med mera utpräglad studiebegåvning beviljas tillträde till den högre skol- undervisningen. Därav följer i sin tur, att inte heller yrkesvägledningen —— i varje fall inte under nuvarande förhållanden — utan vidare bör söka av— . hålla alla individer, som inte ådagalagt utpräglad studiebegåvning, från högre skolstudier. (Avhållas böra däremot alla, som av allt att döma komma att få direkt svårt att klara dylika studier.)
Detta blir ännu mera tydligt, om man även tar i betraktande, vad som tidigare sagts om de högre skolstudiernas betydelse för det slutliga yrkes- valet. De högre skolorna på mellanstadiet -—— gymnasiet skall inte diskuteras i detta sammanhang _— ha i själva verket mer och mer kommit att få be- tydelse som kvalificeringsanstalter i tjänst åt allehanda yrkesutbildnings— *; anstalter. Den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen med allt vad ' därtill hör av rationalisering och specialisering har efter hand skärpt kravet _ på yrkesutbildning. På snart sagt alla yrkesområden deklarerar man nu- mera, att det behövs kvalificerat, yrkeskunnigt folk, att yrkesutbildningen har blivit ett livsproblem för verksamheten. Och den yrkesutbildning, som
1 D. v. s. i de fall av mindre utpräglad allmänbegåvning, varom här är fråga.
krävs, är som regel inte bara praktisk utan också i högre eller mindre grad teoretisk. Detta i sin tur (i förening med vissa andra ändrade förhållanden) har dels gjort det nödvändigt att upprätta en mångfald olika yrkesutbild- ningsanstalter, dels trissat upp kraven även i vad det gäller den allmänna skolunderbyggnaden. Det uppstår ständigt nya yrkesutbildningsanstalter, och för att man skall slippa att belasta undervisningen med kunskapsmo- ment, som kanske visserligen äro nödvändiga i sammanhanget men som mera höra till den högre allmänbildningens område, förutsätter man gärna eller fastslår helt enkelt som inträdesvillkor vissa förkunskaper i de och de ämnena eller en högre skolexamen av det och det slaget. Därigenom får man ju också en enkel och behändig bedömningsprincip, om det blir fråga '_ om att gallra de inträdessökande, vilket det vanligtvis blir.1 Är tillström- ningen stor, bruka gärna kraven beträffande skolunderbyggnaden trissas upp, och det ena med det andra har gjort, att realexamen, normalskole- kompetens eller däremot svarande kunskaper stå som villkor för inträde vid en mångfald yrkesutbildningsanstalter och -vägar.
Beträffande somliga av dessa skolor skulle det säkerligen vara motiverat att närmare undersöka, om det verkligen är berättigat med så pass höga och bestämda inträdesfordringar. Men som förhållandena nu gestalta sig därvidlag, kunna de högre skolorna på mellanstadiet rimligtvis inte be- gränsa sitt elevurval till enbart dem, som ådagalagt särskild studiebegåv— ning. Vad flertalet av ovannämnda yrkesutbildningsanstalter och därifrån ledande yrkesbanor behöva, är inte i första hand studiebegåvningar utan begåvningar av mera speciell art — låt vara att det naturligtvis är bättre om allmänintelligensen är i överkant än i underkant och låt vara att studie- begåvning ingalunda är oförenlig med speciella begåvningstendenser. Vis— serligen är det svårt att redan i folkskolans 6:e klass och ännu svårare att redan i 4:e klass bedöma, vad som finns att bygga på i fråga om speciella begåvningstendenser, men såväl för dem, som ha ansvaret för intagningen till de högre skolorna, som för yrkesvägledningen gäller det att ha upp- märksamheten riktad på utvecklingsmöjligheterna därvidlag och inte en- bart tänka på den allmänna studie- och skolbegåvningen. Beträffande den sistnämnda blir väl uppgiften närmast den, som tidigare angivits _ att tillse, att de ungdomar, som efter allt att döma torde få direkt svårt att klara studier och examen i en högre skola, avhållas från dylika studier.
Mycket beror emellertid också på hur folkskolan i framtiden kommer att utbyggas. Blir folkskolan utbyggd med högre klasser och undervisningen i dessa klasser av sådant slag, att ungdomen även på den vägen får möjlighet , att skaffa sig högre skolkunskaper, som kunna meritera för inträde vid åtminstone somliga av ovannämnda yrkesutbildningsanstalter,1 blir gallrings-
1 Att denna gallringsmetod är enkel och behändig, behöver emellertid inte innebära, att den är den mest ändamålsenliga — framgång i allmänna skolstudier garanterar ju t. ex. ingalunda, att vederbörande passar för ifrågavarande yrkesutbildningsväg.
.: ivag—P ” 4
och vägledningsproblemet i samband med frågan om övergång till högre skolform avsevärt förenklat. Då kunna de högre skolorna ställa högre krav på studiebegåvningen och yrkesvägledningen i större utsträckning avråda ungdomar med mindre utpräglad studiebegåvning från att övergå till en högre skola.
I detta sammanhang bör man också framhålla betydelsen av alla åtgär- der, som åsyfta att underlätta studiearbetet för dem, som av en eller annan anledning inte kunnat begagna sig av de högre skolornas bildningsväg men som på ett senare åldersstadium — och kanske först efter några års för- värvsarbete — vilja bättra på sin skolunderbyggnad. Det är ett mycket stort antal folkskolungdomar, som »på äldre dagar» ägna sig åt självstudier, studiecirkelarbete, aftonkurser, feriekurser, korrespondenskurser o. dyl. Många bland dem lyckas ju också efter hand på detta sätt komplettera, vad som brister i fråga om skolbildningen, och i åtskilliga fall leda dessa strä- vanden fram till en officiell examen av ett eller annat slag. Men, som redan påpekats, är detta en mycket mödosam studieväg, som kräver vida större ambition och energi, än om man studerar vid en högre skola. Den är också tidskrävande, och om studierna draga för långt ut på tiden, riskerar man att bli för gammal för att kunna utnyttja sina kunskaper och sin examen på samma sätt som de från högre skolor examinerade.
Det bör därför vara angeläget att på olika sätt försöka underlätta arbetet för ifrågavarande kategori och öppna nya studiemöjligheter av ifråga- varande slag. Det skulle inte bara bidraga till att utjämna vissa sociala orättvisor — om man går över till en högre skola eller fortsätter i folksko- lan, är ju ofta beroende av sociala och ekonomiska förhållanden — utan också göra valsituationen i folkskolans övergångsklasser mindre viktig ur yrkesvals- och yrkesvägledningssynpunkt.
IV. Yrkesvägledningsuppgiftema i högre skolor.
Ungdomen i de högre skolorna har det på sätt och vis gynnsammare ställt i fråga om yrkesvalet än folkskolungdomen. Framför allt i så måtto, att det i allmänhet inte behöver bli fråga om några viktigare avgöranden, förrän den unge kommit upp i 15—16—17-årsåldern. För många blir det för öv-
? ? z [
rigt inte heller då fråga om ett mera definitivt yrkesval. Man behöver kanske :. tills vidare bara bestämma sig för en viss bredare studie- eller yrkesutbild- ;
1 Om folkskolan utbygges med en 8:e klass och undervisningen i denna klass organiseras på sådant sätt, att intresserade ungdomar få tillfälle att där inhämta vissa av de kunska- per, som real- och flickskolorna meddela, böra somliga yrkesutbildningsanstalter taga sina inträdesvillkor under omprövning och undersöka, om inte 8-klassig folkskola, genom- gången med goda vitsord, kan anses som tillräckliga förkunskaper.
ningslinje och har möjlighet att vänta ytterligare en tid med det definitiva yrkesvalet, den slutliga specialiseringen på ett visst yrke. Ja, för somliga ! (t. ex. för många av dem, som komma att fortsätta sina studier vid filoso- fisk eller juridisk fakultet, vid handelshögskola och liknande) kan man kanske inte räkna med ett mera definitivt yrkesval förrän i 25—30-års- åldern!
a. Vid valet av linje och ämneskombination på mellanstadiet.
Tidigare har (med hänsyn till den individuella mognadsprocessen) fram- hållits, hur betydelsefullt det är, att den unge får vänta med mera framtids- avgörande beslut, tills hani varje fall uppnått 15—16-årsåldern. I detta avseende kunna alltså eleverna i de högre skolorna i allmänhet sägas ha det väl ställt och speciellt i förhållande till folkskolungdomen. Även om själva övergången från folkskolan i en del fall dikterats av vissa mer eller mindre bestämda yrkesplaner, behöver man som sagt inte taga definitiv ställning till dessa planer förrän på ett senare stadium.
Det är egentligen bara, när det för elever i vissa realskolor och kommu- nala mellanskolor blir fråga om en eventuell övergång till en s. k. inbyggd praktisk linje och när det för elever i flickskolans 5:e klass (4:e i 6-åriga) blir fråga om att välja ämneskombination, som man kan säga, att den unge slälles i en valsituation, för vilken han eller hon ännu är alldeles för ung.
Nu har det visserligen i praktiken blivit så, att de inbyggda praktiska linjerna företrädesvis väljas av dem, som visat sig ha relativt svårt att klara vissa av de utslagsgivande ämnena på den allmänna linjen. D. v. 5. en mindre—, grad av allmän studiebegåvning har ansetts som ett avgörande skäl för en övergång till en praktisk linje. Och under förutsättning, att denna rekryteringsprincip vore riktig, skulle ifrågavarande valsituation inte be— höva innebära något större problem vare sig ur skol- eller yrkesväglednings- synpunkt. Efter 3 år i den högre skolan bör åtskilligt kunna sägas om ele- vens utsikter att kunna klara av vanlig realexamen. Men principen i fråga kan näppeligen godtagas. Den överensstämmer varken med de praktiska linjernas egentliga syfte eller med de krav, som dessa linjer ställa på sina elever. Att allmänbegåvningen är otillräcklig för en vanlig realexamen, får inte anses som tillräcklig motivering för en övergång till praktisk linje. Vad det framför allt bör komma an på, det är, om den unge ådagalagt några speciella intressen och begåvningsdrag, som kunna sägas komma bättre till sin rätt på en praktisk linje.
Men — och det är det viktiga i detta sammanhang —— i den ålder, som det här är fråga om, är det endast mera sällan, som man finner de speciella intressena och begåvningsdragen så pass markant utvecklade, att man har rätt till mera bestämda uttalanden därom. Det går kanske an för eleverna
i 24 — de äro ju dock 14—15 år — men för eleverna i 35 är det i flertalet fall alldeles för tidigt.1
I stort sett är detta förhållande kanske inte så mycket att bekymra sig om. Det är ju än så länge inte så stort antal elever, det här gäller.
Då är det ett betydligt större antal elever, som försättas i den kinkiga val- ' situationen i flickskolans 5:e (4:e) klass, då det alltså (för dem, som valt att fortsätta i flickskolan) gäller att välja ämneskombination. Till de fasta ämnena skall man på den teoretiska linjen välja tre s. k. tillvalsämnen (bland ämnena tyska, engelska, franska, geografi, matematik, biologi, fysik- kemi och psykologi) och på den praktiska linjen två (bland ämnena söm- nad, vävning, hushållsgöromål, barnavård och trädgårdsskötsel). Därtill kommer eventuellt också valet av ett s. k. tilläggsämne.
Det kan tyckas, som om detta val närmast bara vore av betydelse för själva skolarbetet och för elevens allmänna kunskapsinriktning —— inte för yrkesvalet och yrkesutbildningen. Men det är med detta val som med ämnesdifferentieringen i gymnasiet: det innebär en specialisering, som i viss mån kommer att begränsa examensmeriterna. Samtidigt blir det mer och mer vanligt, att olika verk och yrkesutbildningsanstalter uppställa spe- ciella krav beträffande den examen, som (formellt eller i praktiken) fordras för inträde. Det räcker inte, att man har dylik examen. Man måste kanske också ha betyg i de och de ämnena och så och så höga betyg. Har man inte det men ändå framhärdar i sin föresats att söka in på ifrågavarande utbildnings- eller yrkesväg, måste man komplettera. Men komplettering kräver ju alltid extra möda, tid och kostnader. Bättre vore naturligtvis, om man i tid, d. v. s. redan i skolan vid valet av ämneskombination, tänkt på specialiseringens konsekvenser och valt sina ämnen i enlighet med de even- tuella yrkesplanerna.
För flickskoleleverna i 57 och 46 bör det med andra ord vara angeläget att inte välja ämneskombination, förrän de gjort klart för sig, vilka yrkes- och utbildningsvägar de olika specialkombinationerna äro kvalificerande för.
Det har (inte minst från lärarhåll) invänts, att valet av ämneskombination i första hand bör göras till en anlags- och intressefråga _ inte till en fråga om vad som är meriterande i den ena eller andra vågen.
Invändningen är på sätt och vis befogad. Det är givetvis av väsentlig be- tydelse, att man i skolan får tillfälle att ägna sig åt de ämnen, som man har mest håg och fallenhet för. I synnerhet är det av betydelse för dem, som tillhöra de mera medelmåttigt studiebegåvade. Men för det första är indi- videns intresse för olika skolämnen som bekant i hög grad beroende av diverse yttre faktorer (t. ex. av familjens önskemål, kamratrelationer och
1 Jfr även vad som tidigare sagts om övergången från folkskolans 6:e klass tillpraktiska mellanskolan och dess olika linjer —— en valsituation, som är ännu ofördelaktigare med hänsyn till att det här är fråga om elever, som äro ännu yngre.
olika ämneslärares förmåga att entusiasmera). För det andra är det av ännu större betydelse, att individen sedermera i livet, då oändligt mycket större värden stå på spel, får ägna sig åt arbetsuppgifter och arbetsformer, som han verkligen har förutsättningar för och som kunna föra honom när- mare det som för honom är målet i livet. För det tredje bör man kanske , också erinra om vad som tidigare sagts beträffande nödvändigheten att vid : yrkesvägledningen väga olika synpunkter mot varandra: det, som kan anses mest lämpligt med hänsyn till ett visst specialintresse, är kanske mindre lämpligt ur vissa andra synpunkter (t. ex. med hänsyn till framtidsutsikterna ' på vissa banor, den ekonomiska situationen, vederbörandes personliga yrkes- förutsättningar i övrigt etc.).
Visst bör man vid valet av ämneskombination ta all nödig hänsyn till anlag och intressen. Men dessa skola framför allt bedömas i relation till vad arbetsuppgifterna på olika yrkes- och utbildningsvägar innebära och kräva _— inte bara i relation till den och den skolkursens arbetsuppgifter. Man måste försöka tänka på längre sikt.
Man måste också försöka bedöma sina anlag och intressen i stort —— inte bara med hänsyn till sina tillfälliga skolintressen.
Slutligen måste man också försöka bedöma sin valsituation utifrån andra synpunkter än de rent begåvningspsykologiska. Det kan vara skäl att för- höra sig om konkurrensförhållandena på de olika banor, som en viss ämnes- kombination meriterar för, om framtidsutsikterna, om utbildningskost— nader m. rn.
Frågan blir då: kunna de elever, som det här gäller, verkligen anses mogna för dylika överväganden?
Det är omöjligt att besvara denna fråga generellt. Somliga ungdomar kunna redan i 15—16-årsåldern röja en förvånansvärd mognad och en för- måga att på ett synnerligen klokt sätt tillgodogöra sig erhållna upplys- ningar och bedöma situationen utifrån olika synpunkter. Andra däremot verka i detta avseende skäligen omogna t. o. m. i gymnasiet. Men i stort sett kan man väl säga, att en del av eleverna i ringarna II4 och 13 visa sig tillräckligt mogna för rationella yrkesvalsöverväganden (Obs.! inte -beslut) i samband med ämneskombinationsvalet — nota bene, om de få tillgång till en rationell yrkesvägledning. Flickskoleleverna i 57 däremot kunna i allmänhet inte sägas vara mogna härför. De äro visserligen 15—16 år —— en ålder, som, enligt vad som tidigare konstaterats, i allmänhet bör garantera en viss yrkesvalsmognad. Men det vill synas, som om det i 57 ännu vore för långt kvar av skolgången, för att man skall kunna mobilisera det rätta intresset för yrkesvalet och den rätta ansvarskänslan inför fram— tiden. Mähända sammanhänger det också i en del fall med speciella miljö- faktorer.
I varje fall är det den allmänna uppfattningen bland dem, som bedrivit yrkesvägledning i 57, att flickskoleleverna på detta åldersstadium inte kunna
anses mogna för några verkliga yrkesvalsresonemang och ännu mindre för några framtidsavgörande beslut. Åtskilliga rektorer och lärare ha uttalat sig i samma riktning. Ur yrkesvägledningssynpunki vore det därför önsk- ' värt, om ämnesdifferentieringssystemet i flickskolorna organiserades på ett enklare, (] v. 3. mindre specialiserande sätt eller kanske ännu hellre av- skaffades.
b. Vid valet av ämneskombination i gymnasiet.
Samma önskemål kan för övrigt ur yrkesvägledningssynpunkt också framställas beträffande ämnesdifferentieringen 1' gymnasierna. Visserligen kan, som redan antytts, valsituationen (psykologiskt sett) här betecknas som gynnsammare än i flickskolan. Men alltför många gymnasister äro ännu för omogna för de erforderliga yrkesvalsövervägandena, och vad beträffar valsituationens betydelse för yrkesvalet, behöver man endast peka på de speciella betygskrav, som spärra flertalet av de utbildningsvägar, till vilka studenterna med förkärlek söka sig. Därtill kommer, att det knappast kan anses rationellt, att yrkesvägledningen ägnar så mycken tid och arbetskraft åt att förebygga diverse tråkiga konsekvenser av ett skolorganisatoriskt system, som även ur åtskilliga andra synpunkter ter sig otillfredsställande. Den tiden och den arbetskraften kommer så väl att behövas för andra mera »normala» och ofrånkomliga yrkesvägledningsuppgifter i de högre skolorna.
Sistnämnda uppgifter kunna sammanfattas under två rubriker: 1. Yrkesvägledning i samband med frågan om övergång till gymnasium och om linjevalet där. 2. Yrkesvägledning i samband med skolgångens avslutande.
c. Vid övergången till gymnasiet och valet av gymnasielinje.
Såväl ur kvantitativ som kvalitativ synpunkt har man anledning att känna sig betänksam beträffande gymnasierekryteringen under senare år.
För det första kan man ifrågasätta, om arbetsmarknaden skall kunna på ett för studenterna själva gynnsamt sätt absorbera det år från år ökade antal studenter, som produceras. Det är måhända tänkbart under förut- sättning, att studenterna inte som hittills ensidigt inrikta sig på universitet, högskolor, fackhögskolor, seminarier och de statliga verkens utbildnings- anstalter utan i stället mera försöka anpassa sig i riktning mot t. ex. sådana tjänstemannabefattningar inom det privata näringslivet, som visserligen kunna ge studenten tillfälle att använda sina skolkunskaper men som även äro tillgängliga för andra än studenter. Det får bli yrkesvägledningens och tjänstemannaförmedlingens sak att göra gymnasieungdomen uppmärksam
på dessa andra möjligheter och därigenom och genom vägbanande åtgärder i den nämnda riktningen motverka konsekvenserna av den ökade student— produktionen. Emellertid är det ur vissa synpunkter ganska förklarligt, om studenterna gärna söka sig till de banor, för vilka studentexamen stipu- leras, och i den mån dessa banor inte äro spärrade, kan arbetsmarknads- situationen för vissa kategorier även i fortsättningen bli onödigt svår (för vissa universitetsutbildade t. ex.).
Utifrån denna synpunkt kan det på sätt och vis sägas vara väl, att inte alla, som gå över till gymnasiet, fullfölja sina studier där. I själva verket är det ganska många, som avbryta gymnasiestudierna utan examen. Redan detta ger vid handen, att förhållandevis många av dem, som övergå till gymnasiet, äro föga lämpade för studier av ifrågavarande slag. Även bland dem, som småningom absolvera sin examen, finnas åtskilliga, som egent- ligen aldrig borde ha ägnat sig åt gymnasiestudier. De ha kanske studie- tiden igenom utgjort en hämmande belastning för undervisningen. De ha själva fått anstränga sig mer än som varit hälsosamt, och det studentbetyg, som de efter så mycken möda lyckats förvärva, är kanske inte mycket att komma med i den konkurrens, som väntar efter examen. Konkurrensen vid inträdet till de utbildningsanstalter, för vilka studentexamen fordras, har som sagt trissat upp kraven beträffande studentexamensbetygen högst avse- värt. Huruvida detta alltid kan anses i överensstämmelse med de krav, som arbetsuppgifterna på vederbörande utbildnings- och yrkesvägar realiter ställa, och om man inte snarare i vissa fall borde tänka sig en annan prin- cip för gallringen än principen att gallra efter enbart studentbetygen, är en fråga, som tarvar särskilda undersökningar. I detta sammanhang är det huvudsaken att konstatera, att betygskraven just nu äro så höga och att de —— med hänsyn till den ökade studentproduktionen — snarare torde komma att ökas än minskas.
Det är därför som sagt inte mycket bevänt med ett svagt eller slätstruket studentbetyg, och metoden »att komplettera», som kan vara försvarlig, när det är fråga om enstaka ämnen, är allt annat än tilltalande, när det gäller ett flertal ämnen och betygsenheter. Det är ju för övrigt inte heller alla, som ha råd med en dylik förlängning av studietiden.
I vilket fall som helst bör det därför vara angeläget att tillse, att endast elever med relativt goda studieförutsättningar ägna sig åt studier i det »teoretiska» gymnasiet.
Det är tänkbart, att en allmän höjning av studentbetygsstandarden även skulle kunna uppnås genom ytterligare rationaliseringsåtgärder beträffande gymnasieundervisningen. Men en första förutsättning för att man skall kunna genomföra en rationalisering, som gagnar gymnasieeleverna i all- mänhet, torde vara att befria undervisningen från ungdomar, som redan på mellanstadiet visa, att de egentligen sakna förutsättningar för skolstudier av mera teoretiskt slag.
Ur yrkesvägledningssynpunkt kan man därför anse det önskvärt med en mera effektiv form av inträdesspärr framför gymnasiet — en spärr, som gallrar bort de inträdessökande, som under sin tidigare studiebana och vid eventuellt företagna särskilda prövningar visat sig sakna de intellektuella förutsättningarna för skolstudier av mera allmänt-teoretiskt slag. Hur denna spärr lämpligen bör utformas, är en fråga, som kräver särskild ut- redning. Väsentligt är, att den inte bara tillåtes bygga på senast uppnådda betyg. Utvecklingskurvan beträffande betygen i olika klasser kan säga mycket i somliga fall. Eftersom betygen i vissa ämnen torde ha större signi- fikativ betydelse än andra och vissa ämnen dessutom ha mera central ställ- ning på gymnasiets undervisningsprogram, bör man därjämte kanske tänka sig en form av »vägd» indexberäkning. Likaledes höra i tveksamma fall lärarna få tillfälle att avge ett mera nyanserat utlåtande beträffande ifråga- varande elever. I tveksamma fall — och som »tveksamma fall» måste an- tagligen ganska många inträdessökande stämplas —— skulle även en direkt psykoteknisk begåvningsundersökning vara motiverad. Denna, som till stor del bör kunna arrangeras som grupprov, bör dock i allmänhet inte ges for- men av en renodlad intelligenstestning utan bör utnyttja prov, som även låta mera särpräglade begåvningstyper komma till sin rätt. Någon test- serie, direkt lämplig för detta ändamål och för svenska förhållanden, finns ännu inte tillgänglig, men utarbetandet av en dylik bör kunna bli en upp- gift för Psykologisk-pedagogiska institutet och de psykologiska institutionerna vid universitet och högskolor. Måhända kan man därvid bl. a. bygga på er- farenheterna från den försöksverksamhet, som Psykotekniska institutet vid Stockholms högskola läsåret 1944—45 bedrivit i Stockholms samtliga gym- nasier under överinseende av tjänstemän från skolöverstyrelsen och SAK och i samarbete med ungdomsförmedlingen i Stockholm.
Eventuellt skulle man —— i synnerhet om minimikraven sättas relativt lågt — kunna tänka sig ytterligare en »barriär» efter exempelvis första ringen, som i så fall skulle kunna betraktas som ett försöksår. I det sammanhanget kan man från yrkesvägledningshåll inte underlåta att framhålla önskvärd- heten av att man på ett eller annat sätt ger dem, som föredraga att avbryta gymnasiestudierna efter exempelvis första eller andra ringen, möjlighet att göra detta på ett mera »hedervärt» sätt. Det skulle otvivelaktigt bidraga till att från gymnasiets högre studier och från t. ex. de akademiska studie- banorna (som ju i relativt stor utsträckning få ta emot individer med skrala studentbetyg) avleda ungdomar med klena studieförutsättningar. Många av dessa ungdomar komma ju från 45, 34, 57, 67, 46 eller 56, kunna alltså inte visa på någon slags examen, om de av en eller annan anledning inte full- följa gymnasiestudierna, och tvinga sig ofta fram genom gymnasiet bara för att få en examen.
Även när det efter skolgångens avbrytande gäller att skaffa sig anställ- ning eller vinna inträde vid någon yrkesutbildningsanstalt, är det av en viss betydelse, om man kan visa på en examen i stället för blott och bart en av- bruten studiebana. Det är ett faktum, som yrkesvägledningen för övrigt inte bör försumma att framhålla för de unga och deras målsmän. Många föräldrar resonera gärna som så, att man ju alltid kan låta den unge för- söka i gymnasiet. Skulle det sedan inte visa sig gå, ja, då kan han ju i alla fall visa på ett eller ett par års gymnasiestudier, och det bör väl alltid vara en merit —— lika värdefull som t. ex. en realexamen. Hela detta resonemang motsäges emellertid av ovannämnda erfarenhet — ur meritsynpunkt är det nästan alltid bättre med t. ex. en realexamen (även om denna är Slätstruken) än med t. ex. ett svagt terminsbetyg från andra eller tredje ringen.
Under förutsättning, att en spärr av ovan antytt slag kommer till stånd framför gymnasiet, blir yrkesvägledningens uppgift i de realskole-, mellan- skole- och flickskoleklasser, varifrån övergången i allmänhet sker, avsevärt förenklad. Man behöver då inte ägna så mycken möda åt att i varje särskilt fall undersöka, om eleven har de för gymnasiestudier erforderliga förut- sättningarna, och det blir inte så stort ansvar förknippat med yrkesvägled- ningens uttalanden därvidlag. I varje fall inte, om uttalandena kunna tolkas som ett tillrådande av dylika studier. Yrkesvägledningen kan och bör i stället så mycket mer inrikta sig på en objektivt yrkesorienterande upplys- ningsverksamhet och speciellt då på en redogörelse för vad olika yrkesvägar kräva i fråga om skolkompetens, yrkesutbildning, anlag och intressen. Detta kan i huvudsak ske i form av broschyrstudier, allmänna lektionsföredrag och frågetimmar i de berörda klasserna samt vid föräldraaftnar 0. dyl. Men i en del fall torde det även bli nödvändigt med enskilda överläggningar. Det kan vara personliga problem av ekonomisk eller social karaktär, som behöva klarläggas. Det kan vara speciella skolsvårigheter, som göra veder- börande tveksam. Det kan vara yrkesplaner, som inte precis följa allfar- vägarna Och som därför inte heller ägnats tillräcklig uppmärksamhet vid den allmänna orienteringen. Men först och främst kan det uppstå många detaljfrågor i samband med valet av gymnasielinje och ett behov att i det sammanhanget diskutera anlag och intressen på ett mera personligt sätt.
I åtskilliga fall —— och speciellt då i 45 och 57 —— kan man näppeligen be— gära, att den unge på egen hand skall kunna avgöra, vilken gymnasielinje som blir bäst för hans vidkommande med hänsyn till hans speciella begåv- ningsart och till de fordringar, som olika utbildnings- och yrkesvägar ställa. Vid det laget är man visserligen i allmänhet hunnen till en ålder, då de mera speciella begåvningsdragen börjat framträda tydligare och då man också kan räkna med en viss förmåga att bedöma sig själv på ett mera objektivt sätt. Men utvecklingen därvidlag är ännu långt ifrån slutförd, och intressehållningen är ännu i många fall ganska labil och prisgiven åt
tillfälliga stämningar och känslovärderingar. I varje fall blir det ofta svårt för vederbörande att bedöma sina begåvningsdrag och intressen i stort. Flertalet representera ju också en mera allmän, vag begåvningstyp utan alltför markanta särdrag. Det är tänkbart, att begåvningstests av det slag, som ovan efterlysts, även i detta sammanhang skulle kunna vara till hjälp. Men även om man har tillgång till dylika hjälpmedel, måste undersöknings- resultaten tolkas för vederbörande, och det blir nödvändigt att på tu man hand med den unge och med målsmännen genomdiskutera, vad som talar för den ena och den andra linjen.
I fristående realskolor, kommunala mellanskolor och 4-åriga allmänna högre folkskolor, liksom också i realskolorna vid de läroverk, som endast ha 3-årigt gymnasium, är det mycket ovanligt med övergång från näst sista klassen. Det är tänkbart, att man i dessa skolor skulle kunna koncentrera yrkesvägledningen till avslutningsklassen och i näst sista klassen nöja sig med att bereda de elever, som planera en tidigare övergång, tillfälle till en- skild överläggning och tillfälle'att närvara vid den allmänna yrkesoriente- ring, som lämnas i avslutningsklassen.
I realskolorna vid högre allmänna läroverk (där det alltså är vida van- ligare med en övergång från näst sista klassen) kan man däremot inte på motsvarande sätt vänta med den allmänna yrkesvägledningen till näst sista klass. Detta är inte heller möjligt i flickskolorna. Här får det bli ett både — och. Mycket av det, som behöver sägas dem, vilka ämna avlägga realexa- men eller förvärva normalskolekompetens, bör helst inte sägas förrän i sista klassen. Då först är yrkesvalet på allvar aktuellt för dessa ungdomar, och då först kan man räkna på verkligt intresse och gehör.
(1. I avslutningsklasserna.
För realskolornas, de kommunala mellanskolomas och de 4-äriga allmänna högre folkskolornas avslutningsklasser måste yrkesvägledningsprogrammet i själva verket läggas upp i hela sin vidd. Detsamma gäller för avslutnings— klasserna i flickskolan.
Man måste försöka få de unga att grundligt analysera sig själva utifrån de anlags- och intressepsykologiska frågeställningar, som yrkesvalet aktua- liserar och som yrkesvägledningen i olika sammanhang bör få tillfälle att ange för dem (såväl mera allmänt som vid personliga överläggningar). Lä- rarna måste intresseras för uppgiften att medverka härvidlag, och deras skriftligen avgivna utlåtanden om varje elev jämte skolläkarnas undersök- ningsresultat, elevernas skriftliga och muntliga deklarationer, målsmännens uttalanden samt de iakttagelser, yrkesvägledarna äro i tillfälle att göra under de enskilda överläggningarna, böra kunna ge goda hållpunkter för anlagsorienteringen i varje särskilt fall. I den mån den praktiskt-psykolo- giska forskningen lyckas utarbeta och standardisera effektiva grupptest-
-.m_'
_ .- hmmm...—a... -:;
serier, ägnade att klarlägga mera väsentliga drag i begåvningsbilden och intressehållningen, böra dessa serier i görligaste mån även komma till an- vändning -— inte som huvudmetod men som kompletterande hjälpmedel vid bedömningen och orienteringen.1
Vad yrkesorienteringen beträffar, måste denna läggas upp ganska brett. I varje fall vid lektionsföredrag, i broschyrer o. dyl. Som redan antytts, be- höva eleverna i dessa skolor få sitt yrkesvalsperspektiv avsevärt vidgat. Siffrorna från läsåret 1943—44 beträffande realskol-, mellanskol- och flick- skolungdomens yrkesönskningar tala sitt tydliga språk.2 Av c:a 6 800 elever, som deklarerat mera preciserade yrkesönskningar3, är det endast ett 180-tal (2 %), som förklara sig ämna välja ett mera hantverksbetonat yrke. I mer än hälften av dessa fall är det tydligen mekaniskt-tekniska intressen, som kommit vederbörande att söka sig åt hantverkshållet (25 flygmekaniker, 80 mekaniskt-tekniskt arbete av annat slag). I övrigt är det alltså endast ett 75-tal, som reflekterar på mera hantverksbetonade yrkesvägar (däribland 15 damfrisörer, 14 sömmerskor och 14 fotografer). Vidare ha endast ett 40-tal flickor (1 % av flickorna) förklarat, att de ämna ägna sig åt husligt arbete i en eller annan form (inkl. ekonomiföreståndarinna, husmor o. dyl.). Så mycket mera locka lärarbanorna (c:a 1330 eller 17'5 %), hälso- och sjukvård (c:a 1 200 eller nära 16 %, därav över hälften, som aspirerar på sjuksköterskebanan), ingenjörsbanorna (c:a 860, därav ett 15-tal flickor), kontorsarbete (c:a 700, därav c:a 450 flickor), post, telegraf, järnväg och tull (c:a 350) samt de militära banorna (330 pojkar, därav 280, som vilja bli officerare). Belysande är också, att inte mindre än ett 150-tal vill bli journalister, ett 150-tal mode- och reklamtecknare, ett 50-tal heminrednings— experter och ett 50-tal kartritarel
Vad som här behövs, är tydligen en yrkesorientering, som vidgar perspek- tivet och bibringar de unga en riktigare uppfattning om diverse yrken och arbetsformer, som äro alltför svagt representerade i deras yrkesplaner men som många gånger kunna erbjuda utomordentliga möjligheter — bättre möjligheter än många av »pappersyrkenar. Man måste få dem att förstå, att det i första hand bör vara anlag och intressen, som måste bestämma kursen — inte förutfattade meningar om vad som är »fint», »modernt) eller »passande» för ungdom med högre skolexamen.
Vidare måste man göra klart för dem, att studentexamen, realexamen eller normalskolkompetens i och för sig inte är tillräckligt utan att det också fordras en gedigen yrkesutbildning, om man vill komma någon vart ute i det moderna yrkeslivet. Olika vägar och möjligheter, som därvid stå till
1 Beträffande anlagsorienteringens metodik se kap. DI. ' Siffrorna ifråga ha utvunnits vid en sammanställning av de uppgifter, som eleverna i avslutningsklasserna Och vissa övergångsklasser lämnat som svar på »Frågor inför yrkes- valet» (se sid. 34). 3 Här äro alltså inte medtagna de c:a 800 deklaranter, som förklarade, att de inte visste, vilket yrke de skulle välja, eller uttryckte sin yrkesönskan på ett vagt och mångtydigt sått.
buds, måste presenteras på ett överskådligt sätt (i broschyrer, vid klassföre- drag o. dyl.), och när sikten klarnat beträffande intressen och begåvnings- tendenser, gäller det att (under frågetimmar och enskilda överläggningar) lämna mera detaljerade upplysningar om de yrkes- och utbildningsvägar, som av allt att döma ligga mest i linje med vars och ens begåvning och intressen.
En form av praktisk anlags- och yrkesorientering, som kan vara nyttig i mer än ett avseende, erbjuda vissa praktikplatser och liknande. Här har ungdomsförmedlingen en viktig uppgift. Att ägna en del av ferierna åt praktikarbete inom något av de verksamhetsområden, som man hyser visst intresse för, kan många gånger vara det bästa sättet att pröva sina förut- sättningar för ifrågavarande verksamhet och samtidigt skaffa sig närmare kunskap om yrkesförhållandena, kraven och möjligheterna. Vad ett dylikt feriearbete kan betyda i den vägen, visas bl. a. av en mångfald erfarenheter från de »praktikläger», som SAK somrarna 1944—45 organiserat på olika håll i landet för att bereda ungdomar av hithörande skolkategorier tillfälle att mera direkt pröva sin håg och fallenhet för skogvårds-, lantbruks- och lanthushållsarbete och samtidigt erhålla en förberedande praktisk och teo- retisk utbildning samt yrkesorientering i anslutning därtill. I samma rikt- ning peka åtskilliga uttalanden av elever, som deltagit i s. k. ungdomsbe- redskapsarbete under krigssomrarna. Att dock c:a 400 realskol-, mellan- skol- och flickskolelever (c:a 6 % av totalantalet deklaranter) nu deklarera sin avsikt att ägna sig åt något lantbruks-, lanthushålls- eller skogsvårds- yrke, kan säkerligen delvis sägas vara ungdomsberedskapens förtjänst.1
Hittills har yrkesvägledning endast i ringa utsträckning förekommit i gymnasiets avslutningsklasser. Många abiturienter och nyblivna studenter ha själva sökt kontakt med yrkesvägledningen för att erhålla råd och upp- lysningar, deras målsmän ha vid föräldramöten o. dyl. fått vissa allmänna informationer och eventuellt tillfälle att fråga om ett och annat, men meto- disk yrkesvägledning i stil med vad som anordnats i andra klasser har inte förekommit. Den tid och den arbetskraft, som stått till buds, ha helt enkelt inte räckt till för även denna uppgift. Valringarna ha krävt för mycket arbete.
Eljest har man varit väl medveten om behovet av yrkesvägledning även i studentklasserna. Då är gymnasisten på allvar intresserad av vad som skall följa efter skolans slut, då är han ofta mogen för mera bestämda ställ- ningstaganden, och då behöver han svar på en mängd mera speciella frågor (om kraven, möjligheterna och förhållandena på den ena eller andra yrkes- och utbildningsvägen). Åtskilligt av vad som härvidlag behöver sägas, kan otvivelaktigt sägas skriftligen, d. v. 5. genom broschyrer, kalendrar, studie— handböcker o. dyl. Likaledes måste även i fortsättningen rektorerna,
1 Beträffande den yrkesorienterande metodiken se kap. D II.
-H.—m __
'
kanslierna och studieråden vid olika yrkesutbildningsanstalter vara beredda på att stå till tjänst med diverse upplysningar som svar på studenternas eller abiturienternas direkta hänvändelser. Men mest rationellt vore det onek- ligen, om yrkesvägledningsspecialisterna ställdes till varje studentklass för- fogande, eventuellt under några allmänna frågetimmar men helst under sär- skilda mottagningstimmar. Det förutsättes, att lärarnas samlade erfaren- heter beträffande eleverna då tillhandahållas yrkesvägledaren. Någon yrkes— orientering i samband med själva undervisningen i studentklasserna kan det väl under nuvarande förhållanden knappast bli tal om — därtill äro väl studiekurserna i dessa klasser alltför hårt belastade.
För den händelse ämnesdifferentieringen i gymnasiet skulle upphävas eller reduceras till mera rimliga proportioner, bleve det inte längre samma behov av yrkesvägledning i de tidigare ringarna. Å andra sidan är det knappast rådligt att begränsa yrkesvägledningen i gymnasiet till enbart sista ringen. Detta är endast möjligt under förutsättning, att yrkesvägledningen i sista ringen får en vida grundligare uppläggning, än vad som ovan an- givits —— något som torde bli svårt att genomföra med hänsyn till det for- cerade studiearbetet i denna ring. Mera ändamålsenligt vore säkerligen att sätta in med en allmänt hållen yrkesvägledning (yrkesorientering i samband med undervisningen i vissa ämnen, lektionsföredrag, frågetimmar, föräldra- aftnar o. dyl.) i någon av de tidigare ringarna. Det skulle inte bara hålla de ungas yrkesvalstankar levande och lägga en allmän kunskapsgrund för de slutliga överläggningarna i sista ringen. Det skulle säkerligen också bi- draga till att ge skolarbetet mera mening och sporra till bättre studie- prestationer.
e. Ämnen och kursmoment att anknyta till.
Återstår frågan, i vad mån det är möjligt att —— i likhet med vad som diskuterats beträffande folk- och fortsättningsskolan — inympa anlags- och yrkesorienterande moment i den ordinarie undervisningen.
Redan den nuvarande undervisningsplanen lämnar otvivelaktigt vissa möjligheter härtill, och dessa möjligheter skulle säkerligen — under vissa förutsättningar — kunna tillvaratagas på ett för såväl yrkesvägledningen som undervisningen i ifrågavarande ämnen gagnerikt sätt.
Som exempel på dylika redan nu befintliga anknytningspunkter inom den ordinarie undervisningens ram må följande utdrag ur »Undervisnings- plan för rikets allmänna läroverk» anföras:1
* Samtliga kursiveringar inne i texten äro gjorda av författaren för att markera särskilt beaktansvärda anknytningsmöjligheter.
Historia med samhällslära.
A. REALSKOLAN.
1. Mål.
Undervisningen i historia med samhällslära i realskolan har till uppgift att — —- — bibringa lärjungarna en mera sammanhängande kännedom om vårt folks historia, företrädesvis under nya tiden — — —— under beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, ävensom att på grundval av denna undervisning meddela dem en elementär kännedom om det nu- tida samhällets byggnad och verksamhet samt om medborgarnas skyldigheter och rättigheter.
2. Kursfördelning.
a. Femårig realskola.
Klass 5 —— —— —— Samhällslära: elementär kännedom om samhällets ekonomiska—och sociala byggnad samt viktigare sociala rörelser; grunddragen av Sveriges statsför- fattning, förvaltning och rättsväsen.
B. GYMNASIET. 1. Mål.
Undervisningen i historia med samhällslära a gymnasiet har till uppgift att —— ——- —— ävensom att på grundval av denna undervisning meddela dem vidgad känne- dom om det nutida samhällets byggnad och verksamhet och för dem klargöra inne- börden av vår tids viktigaste sociala och ekonomiska problem.
2. Kursfördelning.
a. Fyraårigt gymnasium.
Ring IV — —— —— Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; social lag- stiftning; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; Sveriges statsförfatt- ning, förvaltning och rättsväsen; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser.
Geografi.
A. REALSKOLAN.
2. Kursfördelning.
a. Femårig realskola. Klass 5 — — — Grunddragen av den allmänna geografien med särskild hänsyn till Sverige. Översikt av Sveriges geografi med huvudvikten lagd på naturtillgångar, befolkningsförhållanden och näringsliv. — — —
&
:,
B. GYMNASIET. 2. Kursfördelning. Ring l — — — :klass 5”.
Ring III _ _— — En översiktlig framställning av Europa som helhet betraktat; de naturliga grundvalarna för dess kulturgeografi; Europas näringsgeografi, befolk- ning, bebyggelse och politiska geografi. — — — Ring IV -— _ — Världsproduktion Eoch världssamfärdsel. Befolkning och bebyggelse. —— — — Sveriges ekonomiska geografi, särskilt i samband med den övriga världen.
Teckning.
1. Mål.
Undervisningen i teckning har till uppgift att — —— —— bibringa lärjungarna för- djupade kunskaper och ökade färdigheter i frihandsteckning, målning och geo- metrisk ritning, ävensom att utveckla deras form-, färg- och skönhetssinne samt väcka deras intresse och förståelse för konst och konsthantverk.
Manlig slöjd. (Slöjd för gossar.)
REALSKOLAN
]. Mål.
Undervisningen i slöjd för gossar har till uppgift att —— — —— bibringa lärjungarna förmåga att självständigt förfärdiga enklare föremål av olika material, ävensom att i samband därmed hos dem utbilda händighet, praktiskt omdöme och god smak samt väcka aktning och håg för kroppsligt arbete.
Kvinnlig slöjd. (Slöjd för flickor.) REALSKOLAN.
1. Mål.
Undervisningen i slöjd för flickor har till uppgift att — —— — bibringa lärjungarna förmåga att förfärdiga och underhålla föremål, som höra till den enkla klädedräk— ten eller i övrigt äga betydelse för hemmet, ävensom att i samband därmed utveckla , smaken samt väcka aktning och håg för praktiskt arbete.
Hushållsgöromål.
REALSKOLAN.
1. Mål. Undervisningen i hushållsgöromål har till uppgift att bibringa lärjungarna grund— läggande kunskaper och någon färdighet i de inom ett hem vanligen förekommande
hushållsgöromålen, att därvid, genom uppövandc av deras ordningssinne, händighet, raskhet och rådighet i arbetet, utveckla deras praktiska begåvning samt väcka akt- ning och häg för husligt arbete.
Även i skolöverstyrelsens »Metodiska anvisningar» till ifrågavarande un- dervisningsplan lämnas åtskilliga direktiv, som äro ägnade att ytterligare belysa, vilka anknytningsmöjligheter undervisningsplanen f. n. har att er- bjuda yrkesvägledningen i läroverken. Följande utdrag må anföras:1
I. Karaktärsfostran.
För samarbetet mellan skola och hem ger läroverksstadgan vissa allmänna före- skrifter. Skolans och lärarnas självklara plikt är att göra allt, vad på dem ankom- mer, för att ett gott förhållande må råda mellan skola och hem. Om på lämpligt sätt en personlig kontakt mellan lärare och föräldrar ästadkommes, kan ofta mänget missförstånd skingras. De anbefallda »ähörardagarna» och »föräldramötena» äro särskilt lämpade till personliga samtal mellan föräldrar och lärare. Önskvärt är, att föräldramötena en eller annan gång anordnas i anslutning till t. ex. ett föredrag över något aktuellt pedagogiskt ämne, en musikunderhållning, en uppläsning eller dramatisk framställning från lärjungarnas sida. Dä lärjungarna vid övergången till gymnasium skola bestämma sig för linje eller vid övergången till det differentierade gymnasiet skola välja ämnen, är det lämpligt, att rektor eller klassföreständarna i vederbörande avdelningar inbjuda lärjungarnas föräldrar till samtal om ifrågava- rande betydelsefulla angelägenheter.
k. Friluftsverksamheten.
1. Syftet med den i läroverksstadgan % 20 föreskrivna friluftsverksamheten under 10—12 dagar är dels att bereda lärjungarna rekreation och omväxling i det dagliga arbetet genom idrottslig verksamhet, studieutflykter o. d., dels att erbjuda dem lämpliga tillfällen att komma i närmare kontakt med livet utanför skolan och lära känna natur, folk, arbetsliv rn. m. samt vänja dem vid ett vårdat uppträdande och i Övrigt påverka deras personlighetsfostran.
2. Friluftsverksamheten bör således omfatta dels olika slag av idrottsövningar och friluftslekar, dels praktiskt friluftsarbete (iordningställande av idrottsbanor eller idrotts- och lekplatser, trädgårds-, jordbruks- och skogsvårdsarbeten m. m.) dels ock exkursioner och studiebesök. — —— ——- Det är önskvärt, att lärjungarna under sin skoltid erhålla tillfälle att taga kännedom om hembygdens mera betydelse- fulla byggnader, institutioner och minnesmärken av historisk eller kulturhistorisk art, om dess näringsliv med därtill hörande viktigare anläggningar samt om natur- områden av mera framträdande historiskt eller naturvetenskapligt intresse.
1 Samtliga kursiveringar inne i texten äro gjorda av oss för att markera särskilt beak- tansvärda anknytningsmöjligheter.
Modersmålet.
f. Redogörelser, reproduktioner och föredrag. . föredrag. _ _ _ Såväl i realskolan som på gymnasiet kunna de ligga inom området för lärjungarnas personliga upplevelser och erfarenheter, men även mera objektiva ämnen, litterära eller fackliga, kunna ifrågakomma.
g. Diskussioner.
_ _ — kan man redan i realskolans lägre klasser anordna diskussionsövningar över ämnen, som intressera lärjungarna (något som rör skolan, de lokala förhål- landena o. s. v.) På det högre stadiet böra diskussionerna under denna förutsätt— ning kunna bli givande, särskilt om ett ämne delas upp på flera lärjungar, vilka få i uppdrag att ur olika synpunkter belysa detsamma. Även här hämtas ämnena i första band från lärjungarnas egen erfarenhetskrets, men också andra lämpliga ämnen, någon gång kanske sammanhängande med det enskilda arbetet, kunna ifråga- komma.
f. Skrivelser av praktisk art.
I samband med övningarna i skriftlig framställning böra lärjungarna någon gång få tillfälle att författa enklare skrivelser av praktisk art samt ifylla blanketter och formulär. I realskolans avslutningsklass och i ring 11" sker en sammanfattning och komplettering av dessa övningar, så att lärjungarna vid avgången från nämnda klass (ring) fått åtminstone någon färdighet i att uppsätta sådana enklare skrivelser av praktisk art, som mest förekomma i det allmänna livet, särskilt ansökningar, full- makter, intyg. protokoll över sammanträden, promemorior, annonser, kvitton och mottagningsbcvis. _ _ —
IV. Samhällslära.
1. Att väcka de ungas samhällskänsla, att lära dem känna och förstå det sam— hälle de tillhöra är en av historieundervisningens allra betydelsefullaste uppgifter. Det är av stor vikt, att lärjungarna vid historieundervisningen efter hand få för sig klargjorda vanliga politiska, sociala och ekonomiska begrepp _ — — Medan denna kurs i realskolan givetvis måste bli elementär, kan den i gymnasiet och lyceet föras upp på ett något högre plan. I båda fallen måste en stark begränsning inom det Wrika materialet iakttagas. En rätt stor frihet bör också lämnas de olika lärarna ' med hänsyn till deras speciella intressen och studier inom den ena eller andra gre- nen av ämnet.
2. Ämnet omfattar i huvudsak: dels sociala rörelser och organisationsformer samt social lagstiftning, dels Sveriges statsförfattning, svensk stats— och kommunalförvalt—
ning samt svenskt rättsväsen, dels —_ på det högre stadiet _- några viktigare eko- nomiska företeelser.
Bland de sociala rörelserna bör främst arbetarrörelsen, dess förutsättningar, upp- komst och framträdande i det nutida samhällslivet behandlas. Statens ställning till viktigare sociala frågor måste desslikes beröras. En framställning av fackförenings- ,” rörelsen, arbetsgivarsammanslutningar, socialförsäkringens huvudformer, medling i ' arbetstvister m. m. bör i detta sammanhang givas.
Huvuddragen av Sveriges nu gällande författning och förvaltning skola ordentligt inläras.
I nationalekonomien bör lämnas en sammanfattning av de viktigaste ekonomiska åskådningarna (merkantilismen, fysiokratien, liberalismen, protektionismen och so- cialismen) samt en orientering rörande prisbildningen och penningväsendet. En orientering bör även ges i vissa statistiska förhållanden, särskilt rörande befolkning, näringar och yrken samt förmögenhetsförhållanden.
3. I fråga om undervisningen i samhällslära måste kravet på saklighet och objek- tivitet med särskild styrka betonas. Torr detaljkunskap är till ringa nytta, än mindre allmänna talesätt. Undervisningen bör så mycket som möjligt anknyta till konkreta, aktuella, gärna lokala företeelser. Ämnet lämpar sig utmärkt för individuella arbets- uppgifter, t. ex. iakttagelser rörande en viss riksdagsfrågas behandling, ett riksdags- mannaval, förhållandena på arbetsmarknaden under viss tid, växlingarna i handels- balansen, i levnadskostnaderna, i riksstaten eller i kommunalskatten. I samband härmed ges rikliga tillfällen att vägleda lärjungarna i användandet av handböcker (grundlagarna, Svensk författningssamling), statistiskt tryck, tidningar, tidskrifter, ', o. s. v. Finnes möjlighet att besöka ett riksdags- eller stadsfullmäktigesammanträde, ,; allmänna institutioner o. d., så bör tillfället icke försummas.
Geografi.
Sin uppgift som etisk och medborgerlig bildningsfaktor fyller geografien genom att frammana vördnad för naturen och arbetet, en sund känsla för det egna landets värde och utvecklingsmöjligheter samt en vidsynt uppskattning av andra folk.
visning. Särskilt bör hembygdens natur och arbetsliv på detta sätt belysas. — _ _
Filosofi.
Geografiska samlingar äro av stort värde för möjliggörande av en åskådlig under- I
II. Allmänna synpunkter.
1. Undervisningen i filosofi bör, så långt ske kan, följa ett induktivt förfarings- ' sätt. Genom att därvid företeelser icke blott från det dagliga livet inom och utom ' skolan utan även från det allmänna kultur- och samhällslivet göras till föremål för iakttagelse och analys, böra lärjungarna lära sig att på de olika företeelser, som under växlande språkligt uttryck möta dem, tillämpa den vetenskapligt bestämda '. terminologien och därigenom erhålla ett medel att bringa enhet och sammanhang ”i i sina kunskaper och erfarenheter.
a. Psykologi.
2. Studiet av psykologien bör föregås av en orientering rörande innebörden av termen filosofi i antiken och i senare tid samt av en redogörelse för filosofiens ställning till övriga vetenskaper i våra dagar och för dess hjälpvetenskaper samt för psykologiens och logikens plats inom filosofien och dessa båda filosofiska discipliners inbördes förhållande. Inledningsvis bör sedan den centrala psyko- logiens föremål (»vuxna friska människors ÅSjälsliv») fixeras, den moderna psyko- logiens empiriska karaktär framhållas och den psykiska aktens allmänna beskaf- fenhet klargöras.
Den psykologiska undervisningen bör koncente1eras kring det högre själslivels psykologi och följaktligen behandla utom de mera elementära funktionerna av själs- livet även mera komplicerade och från praktisk synpunkt viktigare, ävensom de på erfarenhetens väg funna lagarna för det psykiska livet.
c) Genomarbetande av egen erfarenhet från skolstudiet eller eljest, med eller utan stöd av lärobokens framställning. 'Ett utmärkt sätt att förmå lärjungarna att tillgodogöra sig lärobokens framställning och lärarens undervisning är att låta dem med utgångspunkt' 1 dessa genomtänka bestämda frågor, exempelvis: Hur går du till- väga för att lära dig en läxa (i ett bestämt ämne eller i allmänhet) grundligt och så, att du minns den? (Därvid torde särskilt olika metoder att befästa associationer- . na i skilda ämnen böra beaktas.) Vidare t. ex.: Varav härleder sig den sympati
(antipati), du känner för en viss person, ort e. (1. ? Hur har ditt intresse för ett visst skolåmne, en viss personlighet, diktare, förströelse e. d. uppkommit? Fantasiens betydelse på olika arbetsområden och i det dagliga livet. Reklamens psykologi. Psykologiska synpunkter på den politiska agitationen. Olika undervisningsmetoder. Skillnader mellan manligt och kvinnligt själsliv. Olika gymnasisttyper. Vad kan jag göra för att utveckla min smak? — Åskådandet av en idrottstävling erbjuder tillfällen att studera själslivet från olika sidor: uppmärksamheten, känslornas in- flytande på tänkandet, de felslut, som ha sin grund i bristande balans, i känslan eller i alltför ensidiga känslor, massans psykologi o.s.v. '
Andra arbetsuppgifter kunna med fördel anslutas till historien. Exempel. Histo- riska händelser, som belysa massans psykologi. Exempel på inåt- och utåtvända människor. —— -— —
Arbetsuppgifterna kunna med fördel formuleras så, att de syfta till larjungens självuppfostran. — Exempel: Vad gör skolan för att uppfostra sina lärjungar? Vad kan lärjungen själv göra? Vilka hinder ställa sig i vägen? — Även rent individuella metoder att framkalla en viljeakt böra upptagas till behandling. — — ——
2. Undervisningen bör koncentrera sig kring sådana partier, som äro av bety- delse för kunskapen om det nutida tänkandet, såväl det dagliga livets som den moderna vetenskapens med dess forskningsmetoder och noggranna kontroll av vunna resultat. Särskild vikt bör därför läggas på läran om logisk begreppsbild- ning samt på dispositionsprinciper ävensom på de olika forskningsmetoderna, och därvid bör uppmärksamhet fästas ej blott på metode1 nas användning i vetenskaplig
forskning utan ock på motsvarande företeelser inom det dagliga livet. _ — _ Logiken bör därför på varje punkt anknytas till livet. Då behörig utredning elle1 inövning av logikens regler icke kan ske utan användning av konkreta exempel ligger vikt på att dessa väljas med omsorg och urskillning. De valda exemplen böra varken vara för triviala eller för formalistiska och artificiella utan så vitt möjligt ägnade att visa, att den ifrågavarande regelns iakttagande är till verkligt gagn liksom också dess förbiseende till skada. Exemplen böra hämtas från lärjungarnas egen praktiska erfarenhet, från de ämnen, med vilka de sysselsätta sig i skolan, och icke minst från modern teknik och forskning, i den mån lärjungarna kunna tänkas ha någon kännedom om dessa. Man bör emellertid ge akt på att man i vanliga fall ej direkt från dessa vetenskaper kan hämta färdiga bevis utan måste anknyta till det tänkande, vartill lärjungarna genom undervisningen i de olika ämnena uppfordrats.
Då det gäller slutledning, bevis och forskningsmetoder, äro exempel av stor be- tydelse som arbetsuppgifter. De kunna hämtas från den dagliga erfarenheten eller från något av de skolämnen lärjungarna läsa, i det senare fallet eventuellt efter samråd med läraren i ämnet. — — -— Lärjungarnas uppmärksamhet måste fästas både på den logiska gången i beviset, frånvaron av hopp i tanken och det bindande i bevisföringen. Det är nämligen av stor betydelse att gentemot det ungdomliga tänkandet, som skyndar mot förhastade slutledningar och generaliserande formule- ringar, bestämt påvisa, l1ur långt och i vad mån premisserna tillåta en slutsats. Det torde även vara av vikt att framhålla, där det är möjligt med exempel, hur känslan och viljan kunna förleda till falska slutsatser. Genom att på detta sätt i arbets- uppgifter undersöka en väl vald samling exempel lära sig lärjungarna förstå ej blott tankens lagar utan även forskningens olika metoder, frågeställning och bevisnings— sätt.
VII. Enskilt arbete. 1. Man bör kunna förutsätta, att de lärjungar, som välja ämnet matematik för sitt enskilda arbete, göra detta antingen därför, att de äga särskilt intresse och sär- ' skilda förutsättningar för ämnet, eller därför, att de behöva kunskaper utöver gym- nasiekursen för sin blivande levnadsbana, eller möjligen av båda dessa anledningar. Uppgifterna för det enskilda arbetet böra därför, i den mån så kan ske, lämnas med hänsyn härtill.
II. Allmänna synpunkter.
l. Undervisningen i biologi med hälsolära bör bedrivas med aktgivande på att ämnet avser att göra lärjungarna förtrogna med den omgivande naturen och dess olika varelser, deras byggnad och liv, med människokroppens byggnad och livs- yttringar samt med hälsolärans ur individens och. samhällets synpunkt betydelse- fullare kapitel. — —— —
Ett tacksamt område för i metodiskt avseende jämförelsevis enkla försök före- ligger inom sinnesorganens fysiologi, t. ex. hudsinnet och färgsinnet hos människan. _ _ _ Slutligen mä erinras, att kampen mot socialt betydelsefulla sjukdomar och andra problem, som beröra folkhälsan, väl lämpa sig för studieuppgifter av den allmänna inriktning, som här avses.
, Som synes finns det redan nu tillfälle att i olika undervisningssamman-
hang komma in på ämnen och frågeställningar, som kunna vara av bety- delse även för yrkesvalet. Naturliga anknytningspunkter för anlags— och yrkesorienterande m-oment erbjuda ämnena modersmålet, historia med sam— hällslära, geografi, biologi med hälsolära, matematik samt filosofi. Därtill komma övningsämnena slöjd och hushållsgöromål samt vissa av de dagar, som äro anslagna åt bl. a. praktiskt arbete och studiebesök i samband med den s. k. friluftsverksamheten.
Största möjligheter böra måhända därvid tillmätas ämnena historia med samhällslära, geografi och filosofi.
Åtskilliga av de allmänt yrkesorienterande upplysningar, som, enligt vad som tidigare framhållits, böra meddelas i realexamensklassen, kunna lämp— ligen inordnas inom ramen för undervisningen i samhällslära och ekono- misk geografi och modersmålet. Ur yrkesvägledningssynpunkt skulle det vara önskvärt, om vissa timmar i ämnet historia med samhällslära under höstterminen i denna klass kunde ägnas åt frågor, som beröra yrkesorien- tering och -utbildning. (Härvid vore det givetvis nödvändigt, att fördel- ningen av timmarna i ämnet historia över realskolans klasser bleve något annorlunda än nu.) Ett par av dessa timmar kunde lämpligen disponeras för de yrkesvägledningslektioner, som, enligt vad på annat ställe i denna utredning säges, böra ordnas under medverkan av ungdomsförmedlingen.
När man överväger möjligheterna att inom ramen för den ordinarie undervisningen få in moment, som röra yrkesorienteringen, får man också tänka på fördelningen av undervisningsämnena på lärarkrafterna. Det är kanske samme lärare, som har både modersmål, historia och geografi i klassen. Eller kan en lärare ha modersmål och historia, en annan geografi och biologi, eventuellt också kemi. En tredje tänkbar möjlighet är, att geo- grafiläraren också undervisar i fysik och matematik. En och samme lärare disponerar då ett givet timantal för två, eventuellt tre ämnen och kan innan- för denna gräns många gånger röra sig tämligen fritt. Han kan samman- föra moment från olika ämnen till gemensam systematisk behandling eller också vid utförligare behandling av ett kursmoment i ett ämne i sin under- visning ta med detaljer, som egentligen redovisas under en annan ämnes- rubrik. En behandling av bygdens näringsliv t. ex. kan ge anledning till att man kommer in på frågor om vilka yrken som äro representerade, om utbildningsvägar och -möjligheter, om fördelningen av arbetskraft och
arbetsuppgifter, om fackföreningsrörelse och kollektivavtal, om jordbrukets föreningsrörelse, om kooperationen, om arbetsledning och förvaltning, om självständiga företagare och anställda i statens, kommunens och enskild _ tjänst, om fysiska och psykiska krav för olika yrken, om arbetshygien m. 111. Och diskussionen under lektionstimmarna kan kompletteras med studie- besök (vartill även friluftsdagar enligt »Metodiska anvisningar» skola an— vändas), eleverna kunna till omväxling med andra ämnen få behandla hit- hörande frågor i uppsatser och föredrag o. s. v.1
Eventuellt bör man även i studentklassen kunna bereda rum för vissa allmänt yrkesorienterande moment inom undervisningsramen för dessa ämnen.
Om förslaget att införa ekonomilära som särskilt ämne i de högre skolorna på mellanstadiet realiseras, bör yrkesorienteringen delvis också kunna an- knytas till undervisningen i detta ämne.
Man måste beklaga, att ämnet filosofi (i gymnasiet) inte är obligatoriskt. Eljest borde, tycker man, den gren av detta ämne, som avser undervisning i psykologi, utgöra en naturlig ram även för en grundläggande anlagsorien— tering. Här borde man till behandling kunna upptaga olika anlagspsyko- logiska problem i samband med yrkesvalet, klargöra, varför olika individer passa olika bra för den och den sortens arbetsuppgifter, ge eleverna impul- ser och tillfälle till att pröva sig själva utifrån de anlagspsykologiska fråge- ställningar, som valet av studie- och yrkesväg aktualiserar, klargöra skill- naden mellan bestående och tillfälliga intressen, framhålla betydelsen av sådana faktorer som energi, ambition och ansvarskänsla, lämna vissa arbets— hygieniska anvisningar av mera psykologiskt slag etc.
En psykologiundervisning, som beredde tillräckligt utrymme åt dylika moment, skulle säkert kunna bli en nyttig förberedelse för de slutliga yrkes- valsövervägandena. Det torde heller inte råda något tvivel om att en dylik anlagsorientering i samband med psykologiundervisningen skulle ge denna en konkret och betydelsefull innebörd och på ett levande sätt förankra den- samma i elevernas intressesfär.
Av samma skäl måste man givetvis även beklaga, att ämnet psykologi i flickskolans två sista klasser bara är tillvalsämne (och därtill endast på den teoretiska linjen).
Ur yrkesvägledningssynpunkt skulle det i varje fall vara synnerligen önskvärt, om undervisningen i ämnet psykologi gjordes obligatorisk i gym- nasiets två sista ringar, liksom också i flickskolans två sista klasser, och om undervisningen i detta ämne planerades på sådant sätt, att tillräckligt utrymme bereddes åt anlagsorienterande moment av ovannämnt slag.
I flickskolan böra ämnena ekonomi (sista klassen) och hälsolära (näst sista klassen) även kunna ifrågakomma, när det gäller att finna en lämplig ämnesram för den yrkes- och anlagsorienterande undervisningen.
1 Jfr kap. DII.
&
Beträffande flickskolans praktiska linje liksom beträffande praktiska mellanskolor, yrkesbestämda högre folkskolor och inbyggda praktiska linjer, torde man på åtskilliga punkter kunna räkna med samma inordningsmöj- ligheter som beträffande de allmänna skolformerna, men därtill komma vissa mera speciella möjligheter i samband med den praktiska under- visningen.
V. Arbetsfördelningen mellan skola och ungdomsförmedling.
a. Beträffande folkskolungdomens yrkesvägledning.
Av vad som tidigare sagts beträffande programmet för den anlags- och yrkesorienterande verksamheten i folkskolan framgår, att skolan själv, d. v. s. lärare och skolläkare, här ha en stor uppgift.
I själva verket kan man säga, att den förberedande anlags- och yrkes- orienteringen i huvudsak bör betraktas som en skolans angelägenhet och som ett viktigt led i skolans ordinarie uppfostrings- och undervisnings- verksamhet.
Om skolan på ett effektivt sätt skall kunna fullgöra denna sin del av det allmänna yrkesvägledningsprogrammet, fordras bl. a., att lämpligt upplys- nings- och arbetsmaterial ställes till lärarnas förfogande. Bl. a. måste kompletterande partier införas i läroböckerna i vissa ämnen och särskilda ]äse- och arbetsböcker tillkomma. Likaledes måste klara anvisningar rö- rande anlags- och yrkesorienteringens teknik och metoder lämnas. Utarbe- tandet av detta material och dessa metodanvisningar får i stort sett bli en uppgift för yrkesvägledningens centrala organ-(SAK och skolöverstyrelsen i samarbete).1 Vissa allmänna synpunkter och erfarenheter beträffande material- och metodfrågorna komma att framläggas i ett senare avsnitt.2
En annan förutsättning för ett gott resultat är givetvis, att folkskolans lärare bli vederbörligen intresserade och utbildade för hithörande uppgifter. Ovannämnda metodanvisningar äro i och för sig inte nog. Den allmänna orientering i hithörande spörsmål, som genom SAK:s försorg i viss utsträck- ning redan lämnas i folkskoleseminarierna, måste läggas upp betydligt grundligare. Speciellt i sambandmed undervisningen i psykologi böra an- lags- och yrkesorienteringens metoder, och frågeställningar kunna behand— las. Vidare böra speciella fortbildningskurser anordnas.3 - .
En annan fråga är, i vilken utsträckning man behöver tänka sig special- lärare för de anlags- och yrkesorienterande uppgifterna.
Av vad som tidigare sagts framgår, att i folkskolans tidigare klasser kunna anlags- och yrkesorienterande moment lämpligen inordnas i olika ämnessammanhang. Ansvaret för denna första förberedande verksamhet
* Se avsnitt F. — ' Se kap. DI—II. — ” Se avsnitt E.
bör som regel kunna anförtros åt vederbörande klasslärare eller i förekom- mande fall åt vederbörande ämnes- eller övningslärare. Det bör väl närmast också bli klassläraren, som får ta ansvaret för orienteringen och överlägg- ningarna i de fall, då det blir fråga om en eventuell övergång till högre skolform.
Något annorlunda ligger det onekligen till beträffande det mera krävande yrkesvägledande arbetet i avslutningsklasserna. Här skulle det säkerligen i många fall kunna vara till fördel, om klasslärare (och ämnes- och övnings- lärare) kunde få impulser och viss hjälp av någon, som mera specialiserat sig på hithörande frågor. Ungdomsförmedlingens specialister torde, som nedan påpekas, inte komma att kunna ställas till förfogande annat än i be- gränsad omfattning, och även för ungdomsförmedlingen skulle det för övrigt ur många synpunkter vara fördelaktigt, om man inom skolan hade någon, som mera speciellt ägnade sig åt yrkesvägledningsuppgifterna och som man i viss utsträckning kunde utnyttja som »kontaktman». Det skulle givetvis närmast bli någon för uppgiften särskilt lämpad lärare, som på detta sätt utsågs till en viss skolas eller ett visst skoldistrikts speciella representant i alla frågor, som gälla yrkesvägledningen i folk- och fortsättningsskolan. Eventuellt skulle man därvid —— åtminstone på vissa orter — kunna tänka sig, att vederbörande frigjordes från en viss del av sin undervisningsskyl- dighet för att i stället ägna motsvarande antal timmar åt yrkesvägledningen.
I den mån åttonde skolåret genomföres och undervisningen där blir ord- nad på det sätt, som förutsatts i föregående resonemang, kommer läraren i »medborgarkunskap och yrkesorientering» på ett naturligt sätt att framstå som skolans eller eventuellt skoldistriktets specialist på detta område, och det bör därför anses önskvärt, att man tar nödig hänsyn härtill, när det gäller att fastställa kompetenskraven för befattningen »lärare i medborgar- kunskap och yrkesorientering».
Även om den förberedande anlags- och yrkesorienteringen i folkskolan på detta sätt i huvudsak göres till en skolans angelägenhet, är därmed inte sagt, att ungdomsförmedlingen helt och hållet bör frigöras från denna del av verksamheten.
Det kan ur många synpunkter vara önskvärt, att ungdomsförmedlingens representanter redan i skolan komma i kontakt med den ungdom, som står i begrepp att lämna skolan och träda ut i förvärvslivet. Ungdomarna i : fråga komma säkerligen, om de på detta sätt redan i skolan personligen få
se och höra ungdomsförmedlingstjänstemännen, att efter skolans slut an- * lita ungdomsförmedlingen och dess yrkesvägledande och platsförmedlande '.
möjligheter i större utsträckning, än om dessa möjligheter presenteras för dem på ett mera indirekt och opersonligt sätt.
Därtill kommer, att ungdomsförmedlingstjänstemännen besitta en fond av erfarenheter, som på ett effektivt sätt böra kunna komplettera och accen—
tuera, vad lärarna haft att säga i olika sammanhang. Åtskilliga av dessa erfarenheter kunna visserligen skriftligen eller genom lärarens förmedling delgivas eleverna och resp. målsmän, men mest önskvärt vore givetvis, om ungdomsförmedlingstjänstemännen finge tillfälle att besöka skolan och per- sonligen (under ett och annat lektionsföredrag och vid föräldramöten o. dyl.) . framlägga sina erfarenheter.
En dylik medverkan från ungdomsförmedlingen även i den förberedande anlags- och yrkesorienteringen i skolan blir så mycket naturligare, som ung- domsförmedlingen redan nu i ganska stor utsträckning medverkar på detta sätt. Som tidigare konstaterats, voro sålunda ungdomsförmedlingstjänste- män under läsåret 1943—44 i tillfälle att hålla lektionsföredrag på c:a 350 orter för c:a 900 avslutningsklasser med i runt tal 18500 elever. Därtill kommo besöken i fortsättningsskolor med lektionsföredrag för c:a 3400 elever.
Emellertid får man akta sig för att tillmåta dessa siffror för stor betydelse. För det första bör man betänka, att antalet elever i de besökta folkskole- klasserna endast utgjorde c:a 28 % av totalantalet avgående elever. För det andra bör man också komma ihåg, att det vid dessa besök, som ungdoms— förmedlingstjänstemännen gjort i folkskolans avgångsklasser (liksom även vid besöken i fortsättningsskolan), i allmänhet endast varit fråga om ett, eventuellt två 5. k. lektionsföredrag och att det därvid givetvis inte har blivit möjligt att ge mer än vissa allmänna, kortfattade upplysningar. Man har kanske helt allmänt framhållit yrkesvalets och yrkesutbildningens betydelse, belyst detta med några konkreta exempel, gett en hastig överblick över de olika yrkesområdena, pekat på några typiska yrken inom vart och ett av dessa, förklarat, vad som menas med säsongarhete, skiftarbete, korttids- arbete 0. dyl., antytt ett och annat om det aktuella arbetsmarknadsläget, framhållit ett och annat yrke med särskilt gynnsamma framtidsutsikter och bett ungdomarna vara välkomna till ungdomsförmedlingen i och för vidare vägledning och hjälp med platsanskaffningen. Mer har det i varje fall knappast kunnat bli och ofta antagligen mindre än så. Hur mycket eleverna kunnat tillgodogöra sig av den koncentrerade framställningen, är svårt att avgöra, men det är nog skäl i att inte vara alltför optimistisk därvidlag. Sin största betydelse ha dessa lektionsföredrag antagligen haft däri, att ungdo- men fått en allmän tankeställare och tillfälle att redan i skolan bekanta sig med ungdomsförmedlingens tjänstemän, varjämte även lärarna i många fall kanske fått en impuls till att diskutera yrkesvalsfrägan med eleverna.
Frågan blir då: Vilka möjligheter har ungdomsförmedlingen att utvidga och intensifiera denna sin verksamheti folk- och fortsättningsskolan?
Utan tvivel kommer den nu pågående utbyggnaden, för vilken redogörelse lämnats i det föregående, att möjliggöra en viss utökning av ifrågavarande verksamhet. Dels böra lektionsföredrag kunna hållas på ytterligare ett antal
orter ute i länen, dels bör man kanske kunna ägna åtminstone ett par tim- mar åt varje klass, som besökes.
Emellertid torde verksamhetsrayonen allt fortfarande bli relativt begrän- sad — begränsad till de orter, där ungdomsförmedlingen är representerad, och närliggande orter. Det stora flertalet landsbygdsskolor komma med andra ord att ställas utanför. Även om man nöjer sig med ett så pass blyg- samt program som ett eller ett par lektionsföredrag i varje klass, blir det svårt för ungdomsförmedlingen att hinna med att besöka de skolor, som ligga på större avstånd från ungdomsförmedlingens stationeringsort. Det är i varje fall inte möjligt utan en avsevärd utökning av personalen. Detta bl. a. därför, att man bara har" 3—4 månader till sitt förfogande för dessa lektionsföredrag. Helst böra de nämligen koncentreras till slutet av vår- terminen, om de skola vara till Verklig nytta. Under höstterminen och bör- jan av vårterminen blir det för övrigt fullt upp att göra i de högre skolorna. Därtill kommer arbetet på ungdomsförmedlingen, som icke får försummas.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att det visserligen skulle vara synnerligen önskvärt, om ungdomsförmedlingens yrkesvägledare kunde medverka i den anlags- och yrkesorienterande verksamheten i folkskolans avslutningsklasser (med ett och annat lektionsföredrag, föredrag vid för- äldramöten o. dyl.) och att ungdomsförmedlingen givetvis bör lämna denna medverkan i den mån tiden och arbetskraften räcker till härför men att verksamhetsrayonen därvidlag torde bli begränsad till de orter, där ung- domsförmedlingen är representerad, och vissa orter i närheten därav.
Så mycket mera bör ungdomsförmedlingen i gengäld ägna sig åt de upp- gifter, som kunna karakteriseras som .anlags- och yrkesorienteringens slut- moment — det mera definitiva ställningstagandet i- varje särskilt fall och de speciella informationer och praktiska överväganden, som äro erforder- liga härför. Därtill kommer uppgiften att hjälpa den unge att utstaka en lämplig yrkesutbildningsväg, att uppträda som den unges förespråkare, när det gäller att få honom placerad i någon lämplig yrkesutbildningsanstalt , eller på någon lämplig praktikant-, elev- eller lärlingsplats, att hjälpa honom att erhålla socialt och ekonomiskt stöd, om så erfordras, samt att även i fortsättningen försöka upprätthålla kontakten med honom, tills man kan konstatera, att utvecklingen går i rätt riktning.1
.; anMiu
Det har från vissa håll ifrågasatts, om det inte vore mest rationellt att ' låta skolan övertaga ansvaret även för sistnämnda uppgifter. Man hänvisar därvid bl. a. till det förhållandet, att skolan och lärarna på sina håll sedan gammalt äro vana vid att även uppträda som platsförmedlare och vana att vid elevernas avgång från skolan hjälpa dem och målsmännen att träffa ' mera definitiva avgöranden beträffande valet av yrke och utbildningsväg, Gentemot detta må det räcka med att hänvisa till vad som tidigare på '1 Jfr kap.— cr och 131—111.
i | i )
grundval av den utvecklingspsykologiska erfarenheten konstaterats beträf- fande ungdomens yrkesvalsmognad. Före 15—16-ärsåldem kan den unge i allmänhet inte anses mogen för mera definitiva ställningstaganden beträf- fande valet av yrke och utbildningsväg. Och vid det laget har folkskolan i allmänhet inte längre kontakt med sina elever eller några egentliga möj- ligheter att arbeta med dem.
Men detta i sin tur ställer oss inför en fråga, som även framkastats i dis- kussionen från vissa håll: Skulle man inte kunna tänka sig, att man läte skolan ta hand om hela yrkesvägledningen (alltså även anlags- och yrkes- . orienteringens slutmoment samt de vägbanande, arbetsförmedlande och
eftervårdande uppgifterna) genom att man helt enkelt inordnade hela ung- domsförmedlingsapparaten med yrkesvägledning och allt inom folkskole- organisationen?
De, som ivra för denna lösning av problemet, bruka med förkärlek hän- visa till förhållandena i U. S. A., där skolan mycket riktigt till stor del kan sägas ha hand om såväl den förberedande anlags- och yrkesorienteringen som den platsförmedlande, vägbanande och efterkontrollerande verk- samheten.
Gentemot detta kan hänvisas till vad som tidigare sagts om att skolan i U. S. A. arbetar efter delvis andra principer, med en annan organisations- form och under helt andra yttre betingelser än den svenska. Men även om dessa olikheter elimineras — vilket antagligen aldrig helt kan ske — måste man bestämt avråda från förslaget att låta skolan övertaga ansvaret för ungdomsförmedlingen. Snarare skulle man vilja framhålla önskvärdheten av att de skolor och lärare, som bedriva en mera systematisk platsförmed- lingsverksamhet, åläggas att principiellt överlåta denna på den offentliga arbetsförmedlingen, i varje fall på de orter, där arbetsförmedlingen är repre- senterad. (Så har för övrigt också i stor utsträckning skett under de senaste åren, efterhand som den offentliga arbetsförmedlingen utvecklats.) Under de gångna årens försöksverksamhet har man haft ständiga tillfällen att konstatera, vilken styrka det är för ett yrkesvägledande och ungdomsförmed- lande organ att stå i omedelbar och naturlig kontakt med de arbetsförmed- lande och arbetsmarknadsreglerande organen i övrigt.
För det första kan man inte dra någon bestämd gräns mellan ungdoms- förmedlingens och den övriga arbetsförmedlingens verksamhetsfält. Många äldre (d. v. s. över 18 år) äro alltfort bäst betjänta av att bli omhänder- tagna av ungdomsförmedlingen. Man behöver bara tänka på den ungdom, som är 18 år eller däröver vid avgången från skolan, eller alla dem, som först några år efter skolans slut äro färdiga för ett mera definitivt yrkesval. Många platser, som anmälas lediga, äro för övrigt även av den art, att de lämpa sig för såväl äldre som yngre, och det är därför mest rationellt att låta ungdomsförmedlingen arbeta i nära kontakt med arbetsförmedlingen för äldre och speciellt med vissa avdelningar inom denna.
För det andra är det till uppenbar fördel för ungdomsförmedlingen att ha omedelbar tillgång till den samlade erfarenhet om olika företag, yrken och arbetsmarknadsförhållanden och de möjligheter till kontakt åt olika håll, som arbetsförmedlingen i stort och speciellt vissa avdelningar besitta. Såväl när det gäller att framskaffa vissa yrkesorienterande upplysningar som när det gäller att för den unges räkning sondera marknaden och uppdriva en lämplig läroplats, är denna tillgång av stort värde.
För det tredje blir ungdomsförmedlingens effektivitet i vad det gäller den platsförmedlande och utbildningsberedande verksamheten i viss grad be- roende av möjligheterna till interlokalt samarbete. lnordningen i det riks- omspännande, enhetligt organiserade arbetsförmedlingsnätet ger ungdoms- förmedlingen dylika möjligheter. Förmedlingsorganen i en viss del av lan— det stå i samarbetskontakt med organen på andra håll i landet, underrättas om platsmöjligheterna och kunna påräkna hjälp, när det gäller att på annat håll i landet bereda anställning och utbildning åt en person, som inte å hem- orten kan erhålla dylik. Det skulle säkerligen bli svårt att åstadkomma något motsvarande, om ungdomsförmedlingen organiserades inom sko- lans ram.
För det fjärde skulle en ungdomsförmedling, anordnad inom folk- eller fortsättningsskolans ram, få svårt att fungera som arbetsförmedlande och yrkesvägledande organ åt ungdomar från andra skolformer. Följden skulle bli, att de högre skolorna funne sig nödsakade att skaffa sig egna liknande organ.
Många skäl tala alltså för att det nuvarande systemet med ungdomsför- medlingens anknytning till den offentliga arbetsförmedlingen bör bibehållas. Därav följer emellertid även — i enlighet med vad som tidigare sagts -— att det måste ske en viss boskillnad i fråga om de yrkesvägledande uppgifterna. Det får bli en rationell arbetsfördelning mellan skola och ungdomsförmed- ling och ett intimt samarbete säväl lokalt som centralt mellan resp. organi- sationssystem. Mycket beror därvid på ifall man kan lösa problemet be- träffande den centrala organisationen på ett rationellt sätt. Till detta problem blir det anledning att återkomma i ett senare sammanhang.1
b. Beträffande läroverksungdomens yrkesvägledning.
Beträffande yrkesvägledningen i de högre skolorna te sig förhållandena i många avseenden annorlunda.
Det starkt utpräglade ämneslärarsystemet i de högre skolorna gör, att lärarna här inte ha samma möjligheter som folkskolans lärare att med- verka i yrkesvägledningsarbetet. I kraft av sin specialutbildning äro de själva i första hand inriktade på att meddela kunskap inom ett visst be- gränsat ämnesområde. Genom att de bara ha eleverna vissa timmar och i vissa ämnen, få de inte heller samma möjligheter som folkskolläraren-
) klassläraren att se och bedöma eleverna i olika situationer och inför olika ? uppgifter. Om yrkesvägledningen skall överlåtas åt en stab av ämneslärare, blir det även svårare att lägga upp arbetet efter enhetliga riktlinjer. Den ene läraren kommer inte att veta, hur mycket den andre har sagt och gjort, den ene kan säga ett, den andre ett annat, och det blir inte något fast grepp om det hela. i Det har föreslagits, att man med hänsyn till ovannämnda svårigheter - skulle kunna överlåta uppgiften åt klassföreståndaren. Denne skulle, menar , man, ha största möjlighet att sammansmälta, vad olika lärare ha att säga ; om elevernas beteende och prestanda i olika ämnen, och även största anled- ning att befatta sig med elevernas allmänna framtidsproblem. Detta är otvivelaktigt riktigt och talar onekligen för att man på ett eller annat sätt bör engagera klassföreståndare i den yrkesvägledande verksamheten. Men även klassföreståndarna äro i första hand ämneslärare, och det är väl i första hand de organisatoriska, expeditionella och disciplinära uppgifterna, som de i sin egenskap av klassföreståndare hinna ägna tid och uppmärk- samhet åt. I varje fall torde deras möjligheter att medverka i yrkesvägled- ningsarbetet i allmänhet vara ganska begränsade och framför allt till upp- giften att inhämta och till ett allmänt lärarutlåtande sammansmälta, vad olika ämnes- och övningslärare ha att säga om olika elever.
Det har även föreslagits, att det skulle åläggas lärarna i vissa ämnen att i samband med undervisningen i dessa ämnen bedriva yrkesvägledning. Av vad som tidigare sagts om möjligheterna att inom undervisningsramen för vissa ämnen (speciellt då historia med samhällslära, geografi och psykologi samt —— i flickskolan — ekonomi och hälsolära) bereda plats även för vissa anlags- och yrkesorienterande moment framgår, att även vissa ämneslärare böra få en uppgift i sammanhanget. Kunde man blott få ifrågavarande lärare intresserade och i viss mån utbildade för uppgiften och läroböckerna kompletterade med kunskapsstoff av detta slag, skulle säkerligen åtskilligt kunna vinnas på denna väg.1 Men denna insats kommer bara att lösa en del av problemet.
Slutligen har även framhållits, att rektorerna ur många synpunkter böra vara särskilt väl skickade att omhänderha i varje fall vissa uppgifter i sam- band med yrkesvägledningen. Det skall villigt erkännas, att många rektorer och kanske speciellt rektorerna i de mindre landsortsläroverken äro i stånd att göra och redan ha gjort en god insats på yrkesvägledningens område. ? De ha ofta en klar uppfattning om varje elev, känna ofta väl till veder- ' börandes sociala och ekonomiska förhållanden och ha ofta även kunnat . skaffa sig en viss erfarenhet beträffande olika yrkes- och utbildningsvägar. Men dels är denna erfarenhet trots allt avsevärt begränsad, dels ha rekto- rerna i de större skolorna och i storstäderna inte samma möjligheter som
1 Se sid. 103—105.
rektorerna i mindre skolor och på mindre orter att lära känna varje elev, dels ha rektorerna i gemen alltför många andra uppgifter att klara för att kunna ägna yrkesvägledningen den tid och möda, som erfordras. Endast under förutsättning, att de avlastas diverse av de uppgifter, som höra till det dagliga kansliarbetet på rektorsexpeditionen, kan man väga påräkna större medverkan från deras sida i yrkesvägledningsarbetet. Deras uppgift i samband med yrkesvägledningen bör i varje fall tills vidare huvudsakligen begränsas till vissa allmänna organisatoriska frågor.
Skall skolan kunna göra en mera effektiv insats på detta område, fordras otvivelaktigt, att det huvudsakliga ansvaret för de yrkesvägledande uppgif- terna anförtros åt någon, som mera direkt är inriktad på dessa uppgifter.
Det är måhända tänkbart, att någon lärare med de rätta personliga förut- sättningarna för uppgifter av detta slag skulle kunna frigöras från en viss del av sin undervisningsskyldighet för att i stället ägna motsvarande antal timmar åt yrkesvägledningen.
Den bästa lösningen vore säkerligen dock, om de högre skolorna efter- hand utrustades med sociala kuratorer och om dessa bl. a. också finge till uppgift att hjälpa till med diverse yrkesvägledningsuppgifter och fungera som en slags kontaktmän mellan ungdomen och skolan å ena sidan och ung- domsförmedlingen och dess yrkesvägledning å andra sidan.
Det råder intet tvivel om att det inom skolans värld finns behov av en social kuratorsverksaimhet. Inte minst i de högre skolorna är detta behov starkt kännbart. Det är en kritisk övergångsålder, som de högre skolornas elever befinna sig i, och många ungdomar ha i denna ålder att kämpa med anpassningssvårigheter av olika slag. Introversiva tendenser och dagdröm- merier omväxla med starka behov av social kontakt och social aktivitet. Intressena skifta och vända sig ofta bort från skolarbetet till verksamhets— former, som ge större möjlighet till utlösning för de inre drifter och be- hov, som tränga på — delvis i samband med utvecklingen på könslivets och det djupare känslolivets område men delvis också i samband med framträdandet av nya drag i begåvningsbilden. En viss oppositionell inställ- ning är ingalunda sällsynt och kan stundom — och i synnerhet om den förknippas med inbundenhet och enstörighet — leda till missförstånd och tråkigheter. Sexuella och erotiska problem. kunna även i somliga fall verka komplexbildande eller intresseabsorberande på ett sätt, som är allt annat än gynnsamt för skolarbetet och för den sociala anpassningen.
Därtill komma i åtskilliga fall sådana svårigheter, som betingas av ogynn- samma yttre faktorer — besvär med ekonomin, tråkiga hemförhållanden och liknande.
Det säger sig självt, att det vore av betydelse inte bara för skolarbetet utan även för den unges hela utveckling och framtida sociala anpassning, om det inom skolans värld funnes någon, som särskilt hade till uppgift att intressera sig för elevernas sociala fostran och anpassning och som
; kunde ställa sin sakkunskap, sin initialivln'al'l och sina kontaktmöjligheter till förfogande, när det gällde att klara upp diverse praktiska problem.
Naturligtvis måste det i första hand bli föräldrarnas och lärarnas sak att i samarbete försöka undanröja svårigheterna och missanpassningsorsaker- na, och så sker förvisso också i många fall. Men lika säkert är, att det ofta nog kan vara svårt för föräldrar och lärare att på egen hand klara denna uppgift. Själva deras auktoritet kan faktiskt många gånger stå hindrande i vägen, och därtill kommer, att de ju stundom också äro att betrakta som »part i målet». I varje fall ställer det sig ofta lättare för den unge med anpassningssvårigheter att anförtro sig åt en person, som han eller hon inte står i dagligt beroende—förhållande till och som uppfattas som en neutral part. Därtill kommer, att åtskilliga frågor äro av den art, att den, som skall lösa eller besvara dem, måste besitta speciell sakkunskap eller i varje fall stå i kontakt med personer och organ, som ha speciella möjlig- heter i den vägen.
Från olika håll (rektorer, lärare, föräldraföreningar, elevföreningar) har man också på sistone framhållit behovet av särskilda sociala kuratorer i de högre skolorna. Tanken, att någon lärare skulle anförtros hithörande uppgifter, har man i allmänhet inte accepterat. Man har i stället önskat få någon ungdomsledare med specialutbildning för sociala och psykolo- giska uppgifter.
Det är att hoppas, att dessa krav efterhand komma att mera allmänt tillgodoses. Erfarenheterna från de stockholmsläroverk, där en kurators- verksamhet av detta slag igångsatts, bestyrka till fullo, vad som ovan sagts om betydelsen av en dylik verksamhet. De ge också vid handen, att kura- torn på ett naturligt sätt kommer att kopplas in även på diverse uppgifter, som falla inom yrkesvägledningens område. Detta framgår t. ex. av redo- görelsen för kuratorsverksamheten vid Norra latinläroverket (en verksam- het, som numera är organiserad och finansierad av SAK1 och utsträckt till att omfatta även 11. a. läroverket på Kungsholmen). Vid h. a_. läroverket i Bromma, där verksamheten fortfarande är organiserad av skolans för- äldraförening, har man gjort liknande erfarenheter.
Det kan måhända i detta sammanhang vara av intresse att ta del av den organisationsplan, som uppgjorts för verksamheten i Norra latinläroverket och h. a. läroverket på Kungsholmen. Den skall därför här återges in extenso.
1 Att SAK och arbetsnämnden i Stockholms stad ansågo sig böra tills vidare ta hand om denna verksamhet, berodde bl. a. just därpå, att uppgifterna i mångt och mycket lågo i linje med den verksamhet, som ungdomsförmedlingen bedriver. I detta sammanhang bör , kanske också erinras om att ungd—omsfö'rmwedtlare och yrkesvägledare ofta även få upp- träda som en slags »sociala kuratorer». Yrkesval's- och arbetsanpas-sningsproblemet visar sig i en hel del fall inte kunna lösas på ett rationellt sätt, om man inte samtidigt [eller först) hjälper den unge att t. ex. få ekonomiskt stöd] i: en eller annan form, att få en sundare hem- eller kamratmiljö el. dyl. Jfr vad som i kap. D III d—e säges härom.
»Kuratorns uppgifter skola omfatta ärenden rörande 1) yrkesvägledning 2) förmedling av extra lektioner 3) förmedling av annat arbete 4) ungdomsberedskap 5) värnpliktsfrågor 6) fritidssysselsättningar i anknytning till yrkesvägledningen 7) studielån, stipendier och dylikt samt
8) sociala frågor i övrigt.
Frågor rörande arbetsförmedling och yrkesvägledning skola av kuratorn hand- läggas i samråd med de olika avdelningarna inom Stockholms stads arbetsförmed- ling.
Kuratorn skall anställas hos arbetsnämnden i Stockholms stad och närmast kny- tas till ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningsbyrån. Anordningen skall ha ka- raktär av försöksverksamhet för att skapa möjligheter att bedöma behovet av en mera varaktig och mera fast organiserad kuratorsinstitution vid de högre läroverken och därmed jämställda läroanstalter.
Kuratorn skall tjänstgöra varannan dag vid varje läroverk, och verksamheten skall bedrivas om möjligt parallellt med skolsköterskans. Därcst arbetsuppgifterna inom läroverken ej taga kuratorns arbetskraft helt i anspråk, exempelvis vid ferier, kan den av arbetsnämnden disponeras för andra uppgifter, i första hand inom ung-
domsförmedlingen.
Vid kuratorns sida skall vid varje läroverk finnas ett socialt utskott bestående av rektor (ordförande), en av kollegiet vald lärare, skolläkaren, två av föräldraorga- * nisationerna valda representanter (en manlig och en kvinnlig), två av elevernas för- troenderåd valda representanter (vid Kungsholmens läroverk en manlig och en kvinnlig elev), en av arbetsnämnden utsedd representant samt kuratorn. Utskottets uppgift skall vara att stödja kuratorn i hans verksamhet genom att avgiva yttran- den över av kuratorn hänskjutna ärenden av speciell natur. Ärenden av administra— tiv art avgöras av arbetsnämnden, varvid nämnden dock har att höra utskottet, som i detta fall fungerar som en delegation åt nämnden.
Läroverken skola till kuratorns förfogande ställa lämpligt tjänsterum, nödigt möblerat och försett med telefon, medan arbetsnämnden tillhandahåller erforderligt blankett- och skrivmaterial.»
Tilläggas bör, att under punkt 8 angivna »sociala frågor i övrigt» om-r spänna de kuratorsuppgifter, som ur skolans synpunkt te sig som de mest -
centrala, d. v. s. behandlingen av olika fall av missanpassning o. dyl.
Vidare kan nämnas, att under tiden april 1943—december 1944 (d. v. s. från tidpunkten för verksamhetens startande till den tidpunkt, då Arbets- nämnden övertog densamma) hade kuratorns arbetsuppgifter vid Norra latinläroverket fördelat sig på följande sätt:
Yrkesvägledning . .............................. 402 fall Förmedling av extra lektioner . .................. 122 » Annan arbetsförmedling ........................ 199 » Frågor ang. fritidssysselsättningar m. m. .......... 105 » Frågor ang. studielån, stipendier o. dyl. .......... 36 » Värnpliktsfrågor . ................... . .......... 48 » Socialhjälp .................................... 36 » Uppfostringsfrågor . ............................ 72 »
Därtill kommo diverse andra uppgifter i samband med sommarhemsverksam- heten, ferieresor, utflykter, skolfester, sammankomster o. dyl. Verksamheten i Bromma har varit av mindre format, framförallt bero-
ende på att den anslagna tiden1 varit alltför knapp. De rena »uppfostrings- fallen» ha även i större utsträckning, än vad som skett vid Norra latin- läroverket, överlåtits åt lärarna (speciellt klassföreståndarna).2 Enligt den plan, som föräldraföreningens styrelse uppgjort för verksamheten, skall denna framförallt vara inriktad på följande arbetsuppgifter:
1. Yrkesvägledning a) Privatkonsultationer för elever och föräldrar b) Utlåning av yrkesvalslitteratur c) Distribution av broschyrer 2. Arbetsförmedling a) Anvisning på privatlärare (lektionsgivande gymnasister, studenter, exami- nerade lärare) b) Anvisning på ferie- och eftermiddagsarbeten Rådgivnings- och upplysningsverksamhet ang. studielån, stipendier o. dyl. Värnpliktsfrågor Socialhjälp (anskaffande av kläder, ekonomisk hjälp åt behövande m. m.) Organiserande av klassbesök vid olika institutioner och företag.
En???”
Tilläggas bör, att det för läsåret 1944—45 rapporteras inte mindre än 248 enskilda konsultationer i yrkesvalsfrågor. Därnäst synas arbetsförmed— lingsverksamheten och rådgivningsverksamheten angående studielån, sti- pendier o. dyl. ha varit mest omfattande.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att flertalet av de arbets- uppgifter, som vid försöksverksamheten på detta område kommit att bli naturliga för läroverkens kuratorer, ligga mer eller mindre direkt i linje med den yrkesvägledande och vägbanande verksamhet, som ungdomsför- medlingen bedriver.
Under sådana förhållanden blir det onekligen naturligast att tänka sig, att skolkuratorerna även mera formellt inordnas i yrkesvägledningssyste— met —— som en slags »kontaktmän». Den ur ekonomisk och administrativ synpunkt mest rationella och ur funktionssynpunkt mest smidiga och prak- tiska organisationsformen vore dock att ta steget fullt ut och organisera hela skolknratorsverksamheten som en utlöpare, en specialform av den ung- domsförmedlande och yrkesvägledande verksamheten. Skolkuratorerna
1 Från början var det bestämt, att kuratorn skulle träffas'på skolan en kvällstimme i veckan, men i allmänhet har det blivit ett par timmar varje gång och därtill ett 15-tal extra mottagningar (under läsåret 1944——45). ” Principiellt måste det betecknas som.—den riktiga-ste vägen, att man i görligaste lnån låter klassföreståndarn—a ta hand om de rena »uppfostringsfallen» och de fall, då en uppenbar missanpassning till skolarbetet och skolmiljön föreligger. Kuratorns uppgift i sammanhanget bör väl närmast bli att hjälpa till att upptäcka och klarlägga dylika fall. .lu mer man kan få de högre skolornas klassföreståndare och lärare att intressera sig även för n p p f o s t r i n g 5 syn-punkterna och för de speciella anpassningssvårigheter, som vissa ungdomar ha att brottas med, desto bättre. Effekten av kuratorsinstitutionens inrät- tande får inte bli den, att klassföreståndare och lärare känna sig fritagna från ansvar i nämnda avseenden.
skulle med andra ord bli en slags y-rkesvägledningstjånstemän, i tjänst hos samma verksamhetssystem som övriga yrkesvägledare men specialise- rade på yrkesväglednings- och kuratorsuppgifter i skolorna.
Att detta även skulle vara till fördel för skolkuratorsinstitutionen, har vitsordats av dem, som direkt haft med försöksverksamheten på detta om- råde att göra. Därigenom skulle skolkuratorsinstitutionen icke blott få en fast, enhetlig organisationsgrundval,1 kontakten med ungdomsförmed- lingen och dess yrkesvägledning tryggad och större möjligheter att lösa vissa praktiska uppgifter utan också en (vis-å-vis skola och målsmän) neutral plattform för sin verksamhet bland de unga.
Givetvis kan man inte räkna med en särskild heltidsanställd kurator vid varje skola. En och samme person bör emellertid mycket väl, om han är heltidsanställd, kunna svara för kuratorsskapet vid 3-—4 olika läroverk (2 större och 1—2 mindre). I t. ex. en stad som Malmö bör behovet kunna nödtorftigt tillgodoses med 2 heltidsanställda kuratorer, en manlig och en kvinnlig. På orter med bara ett eller annat läroverk bör saken kunna ordnas antingen på det sättet, att läroverken dela kurator med folksko- lorna, eller genom deltidsanställning av någon lämplig kraft. På vissa orter bör någon ungdomsförmedlingstjänsteman kunna åtaga sig kurators- skapet. Där skolhem finnes i anslutning till läroverk, bör kuratorn vid detta även kunna fungera som skolhemsföreståndare. Kuratorsskapet bland kvinnliga elever bör helst överlåtas åt någon kvinnlig kraft.
Skolkuratorn skulle alltså även få till uppgift att biträda i yrkesvägled- ningsarbetet. Han skulle kunna tjänstgöra som skolans representant och ungdomsförmedlingens kontaktman i olika frågor, som gälla yrkesvägled- ningen inom resp. skola. Han skulle kunna hjälpa till att distribuera for- mulär och upplysningsmaterial till olika klasser och elever, samla in lärar- nas (klasskonferensernas) utlåtanden och elevernas självdeklarationer och tillse, att dessa komma ungdomsförmedlingen tillhanda i lämplig tid. Han skulle kunna biträda, när det gäller att organisera föräldraaftnar o. dyl. och eventuellt också själv medverka vid dessa tillfällen. Han skulle kunna lämna lärare och klass-er vissa allmänna informationer, biträda vid ungdoms- förmedlingstjänstemännens mottagningar på skolan, under egna mottag- ningar ta emot och besvara diverse förfrågningar, hjälpa till med att under— söka vissa mera svåråtkomliga fall och liknande.
I övrigt måste emellertid ansvaret beträffande yrkesvägledningen i de högre skolorna även i fortsättningen huvudsakligen anförtros åt ungdoms- förmedlingen.
Frågan blir då: Vilka möjligheter har ungdomsförmedlingen att medverka härvidlag?
1 Om varje skola eller målsmannaförening för sig skall fungera som skolkuratorernas arbetsgivare, torde det bli ganska svårt att lösa skolkuratorsinstitutionens organisations- ocxh administrationsproblem på ett rationellt sätt.
Utan tvivel äro möjligheterna avsevärt större än beträffande folkskolorna. För det första äro de högre skolorna nästan utan undantag belägna å orter, som ha särskilda ungdomsförmedlingar eller som relativt lätt kunna nås av ungdomsförmedlingens representanter. För det andra är det ett relativt be- gränsat antal skolor, klasser och elever, som det här är fråga om —— bara tiondedelen så många klasser som i folkskolorna. För det tredje har det i praktiken redan visat sig, att ungdomsförmedlingen bör kunna bli i stånd att på ett tillfredsställande sätt ombesörja den yrkesvägledande verksam- heten i de högre skolorna. Under läsåret 1943—44 kunde ungdomsförmed- lingen, som tidigare omtalats, bedriva yrkesvägledning i 69 gymnasier för in summa c:a 4200 elever (endast 6 statliga gymnasier, 10 privata och 3 aftonskolor blevo utan) samt i 46 kommunala och enskilda flickskolor, 57 realskolor vid högre allmänna läroverk, 72 fristående realskolor, 13 kom- munala mellanskolor, 8 praktiska mellanskolor och 6 högre folkskolor för in summa c:a 10000 elever. Och väl att märka: vid det laget var man huvudsakligen hänvisad till arbetskraft från ungdomsförmedlingens läns- ; centraler eller från SAK. Sedan dess har organisationen förstärkts och ut- i byggts, och ytterligare förstärkning och utbyggnad är att vänta. Läsåret 1944—45 torde verksamheten för övrigt ha omspänt samtliga högre skolor. Det är visserligen sant, att det arbete, som nedlagts på varje skola och klass, varit otillräckligt för att man skall ha rätt att tala om en grundligare » yrkesvägledning. Särskilt i vad det gäller anlagsorienteringen men även i fråga om yrkesorienteringen måste man i framtiden gå mera grundligt till- väga. Man måste även i större utsträckning, än vad som hittills skett, för- söka komma till tals med målsmännen. Men under förutsättning, att man i större utsträckning än hittills kan påräkna skolans medverkan, i vad det gäller anlagsorienteringen,1 och i viss mån även i fråga om yrkesoriente- ringen,2 samt under förutsättning, att varje skola kan ställa någon represen— tant till förfogande, när det gäller att organisera verksamheten på ett ratio- nellt sätt och utföra vissa förberedelsearbeten, bör ungdomsförmedlingen kunna påtaga sig ansvaret för yrkesvägledningen i de högre skolorna även efter ett dylikt grundligare program.
I fristående realskolor, kommunala mellanskolor och 4-åriga allmänna högre folkskolor, liksom också i realskolorna vid de läroverk, som endast ha 3-årigt gymnasium — i vilka skolor yrkesvägledningen i stort sett kan koncentreras till avslutningsklassen — bör man lämpligen tänka sig, att ung- . domsförmedlingens tjänstemän besöka avslutningsklassen två gånger under ' läsåret, en gång på hösten och en mot mitten eller slutet av vårterminen i och för lektionsföredrag (en dubbeltimme varje gång). Vid besöket på hösten, då det mera blir fråga om att ge en allmänt orienterande översikt över olika yrkes- och utbildningsvägar och då framställningen mera får föredragsform,
* Jfr kap. DI. '" Jfr kap. I) II.
kunna eventuellt samtliga klassavdelningar sammanföras till en stor åhörar- grupp. Före julferierna utdelas (genom »kontaktmannens» i resp. skola för- sorg) de frågeformulär, å vilka eleverna skola deklarera sina yrkesvalsfunde- ringar och framtidsplaner. Efter julferierna och sedan de unga haft god tid på sig att fundera på formulärets frågor, få de i skolan under en eller annan lektionstimme, som är anslagen åt ämnet samhällslära, och under resp. äm- neslärares ledning skriftligen besvara frågorna. Deklarationerna översändas till ungdomsförmedlingen, där den yrkesvägledare, som har ifrågavarande skola på sin lott, grundligt går igenom varje deklaration och gör sina an- teckningar rörande de olika fallen. På grundval av detta material och med den individualisering, som detta möjliggör, hålles sedan dubbellektion nr 2. Vid detta tillfälle måste olika klassavdelningar tagas var för sig. Detta andra klassbesök bör lämpligen i de skolor, som ligga på större avstånd från yrkes- vägledarnas stationeringsort, ske i samband med att yrkesvägledaren kan ställa sig till förfogande för enskilda överläggningar med varje elev i avslut- ningsklassen. Lektionerna bli närmast att anse som en allmän förberedelse härför — genom dem kunna vissa allmänna frågor avklaras på ett behän- digare sätt, än om de skola tagas upp fall för fall. Till ledning för de en- skilda överläggningarna föreligga vid detta lag inte bara ovannämnda de- klarationer utan även lärarutlåtanden, läkarutlåtanden (i vissa fall) samt eventuellt också resultaten från företagna testningar.
I realskolorna vid högre allmänna läroverk liksom också i flickskolorna måste yrkesvägledningen sätta in icke endast i avslutningsklassen utan även i övergångsklassen. På ungdomsförmedlingens lott bör komma att hålla minst ett par lektionsföredrag (eventuellt en dubbeltimme) i övergångsklas— sen, varjämte tillfälle bör beredas även de elever i denna klass, som fundera på att gå över till gymnasiet eller äro tveksamma därvidlag, att få ett en- skilt samtal med yrkesvägledaren för att rådgöra beträffande övergångsfrå- gan och frågan om vilken linje man skall väl ja, ifall man beslutar sig för att gå över. Man bör väl också tänka sig, att skolans >>kontaktmän» kunna medverka vid dessa enskilda överläggningar och efter hand kanske också åtaga sig de allmänt orienterande lektionerna i valklasserna. — I sista klas- sen blir programmet för ungdomsförmedlingens vidkommande i stort sett detsamma som i de fristående realskolornas avslutningsklasser, blott med den skillnaden, att man eventuellt kan låta bli att hålla något lektionsföre- drag på höstterminen.
Om det nuvarande systemet med långt driven ämnesdifferentiering i gym- nasiet slopas, behöver det inte längre bli fråga om någon koncentrerad yrkes- vägledning i de tidigare ringarna. Man bör kunna nöja sig med en mera all- mänt hållen dylik, och för ungdomsförmedlingens vidkommande blir det väl närmast fråga om att i samband med besöken i realskolans val- och avslut— ningsklasser hålla ett eller annat lektionsföredrag i exempelvis 2:a eller 3:e ringen. l abiturientklassen, där den allmänna yrkesorienteringen i stor ut—
sträckning kan ske genom broschyrer, studentkalendem, uppslagsverk, stu- diehandböcker o. dyl. och alltså huvudsakligen bygga på elevernas själv— verksamhet, bör ungdomsförmedlingstjänstemännens insats inskränkas till enskilda överläggningar med varje elev, som anser sig i behov därav. Dessa enskilda överläggningar böra dock föregås av allmänna yrkesvalsdeklara- tioner i stil med vad som nu förekommer i valringarna, och såväl lärarnas som läkarnas erfarenheter av de unga höra i samband därmed inhämtas.1
c. Radion i yrkesvägledningens tjänst.
När man diskuterar ungdomsförmedlingens möjligheter att genom lek- tionsföredrag o. dyl. medverka i skolans yrkesorienterande verksamhet, får man emellertid inte glömma de speciella möjligheter, som radion (och då inte bara skolradion) i en framtid kan erbjuda därvidlag.
Hittills har radion endast i begränsad omfattning tagits i bruk för bit- hörande uppgifter. Varje lördagseftermiddag har SAK — i samband med tillkännagivandet av diverse hos arbetsförmedlingen lediganmälda platser —— tillfälle att under 5—6 minuter behandla aktuella arbetsmarknads- och ar- betsförmedlingsfrågor. C:a var fjärde vecka ägnas dessa minuter åt frågor i samband med ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Det är naturligt- vis inte mycket, som därvid hinner sägas, och man kan nog knappast räkna med att skolungdomen i någon större utsträckning lyssnar till denna pro- grampunkt. Då är det nog fler skolungdomar, som lyssna på den program- punkt, som benämnes »Vi öppna ett fönster» och direkt har karaktär av ung- domsprogram. Detta är redigerat som en »radiotidning» med bl. a. också en »frågespalt», ägnad åt yrkesvalsfrågor, vilka besvaras av en tjänsteman i SAK.
Vad speciellt skolradion beträffar, så ägnade denna är 1944 tre program- timmar åt yrkesvägledningen. Under 2 programtimmar i början av vårter- minen sändes en radiopjäs »Anders väl jer yrke», som utarbetats i samarbete med SAK och som speciellt var avsedd för landsbygdens folkskoleungdom. I anslutning till detta program var, som redan omtalats, anordnad en upp- satspristävling över ämnet »Min framtid». Över 20000 folk- och fortsätt- ningsskoleelever inkommo med bidrag till denna tävling, och även själva skolradioprogrammen väckte, enligt inkomna lärarrapporter, stort intresse. Mot slutet av vårterminen ägnades en skolradiosändning åt att tillkänna— giva tävlingsresultatet med uppläsande av de främsta pristagarnas uppsatser. I början av höstterminen anordnades ytterligare en yrkesorienterande skol- radioutsändning, varvid man dels utnyttjade ovannämnda uppsatsmaterial, dels intervjuade sakkunniga rörande olika yrkes- och utbildningsvägar.
Från SAK:s sida ha försök gjorts att få skolradion att även taga upp vissa för läroverksungdomens yrkesorientering viktiga frågor till behandling, men
1 Jfr kap. DI b—c.
denna önskan har skolradion ännu inte ansett sig kunna tillmötesgå. Under hand har SAK förhört sig om möjligheterna att också på annat sätt ut- bygga den yrkesorienterande upplysningsverksamheten per radio, och från Radiotjänsts sida har man ställt sig positiv till tanken som sådan.
I framtiden bör man i varje fall tänka sig en avsevärd utbyggnad av radio— verksamheten på yrkesorienteringens område. Radion bör i själva verket —— jämte broschyrer, yrkeskartotek o. dyl. — bli det viktigaste hjälpmedlet, när det gäller att övervinna de svårigheter, som landsbygdsungdomens yrkes- orientering erbjuder. Tack vare radion bör det kunna bli möjligt för yrkes- vägledningsspecialisterna inom SAK och ungdomsförmedlingen att meddela sin sakkunskap även åt avlägset boende ungdomar och på ett mera person- ligt och tvingande sätt, än vad som är möjligt vid skriftlig framställning.
För det första fordras en allmän »frågelåda», som exempelvis bör få en radiokvart på en bestämd kväll varannan vecka och som bör ge tillfälle till att besvara allehanda förfrågningar från avlägset boende ungdomar, som inte längre gå i skolan, och från målsmän och äldre rådsökande. Det skulle närmast alltså bli en radiokvart i stil med den, som f. n. ägnas den »sociala brevlådan » .
För det andra bör man varje läsår under skoltid anordna allmänt yrkes- orienterande radioprogram i tre serier, en för gymnasister, en för elever på mellanstadiet samt en för folkskolungdomen. Varje dylik serie bör omspänna: ]. Ett par allmänt orienterande föredrag, ägnade att ge en mera samlad bild av de olika yrkes- och utbildningsvägar, som närmast kunna ifråga- komma för vederbörande kategorier ungdomar. Gärna bör man därvid sortera upp de olika vägarna på sådant sätt, att de anlagspsykologiska synpunkterna träda i förgrunden.1
2. Speciell orientering beträffande vissa arbetsområden, som av en eller an- nan anledning äro värda särskild uppmärksamhet. Dessa program höra i stor utsträckning bygga på intervjuer med vederhäftiga yrkesrepresen- tanter, reportage från besök på olika arbetsplatser o. dyl.
3. Besvarande av frågor, som inkommit från skolungdomar till den cen- trala >>frågeläda», som även bör öppnas i samband med dessa serier. Den speciella orientering, som står upptagen som punkt 2, bör i viss utsträck- ning kunna arrangeras som svar på dylika frågor, men åtskilliga frågor kunna besvaras på ett kortare och mera direkt sätt. Varje serie måste sålunda komma att omspänna ett flertal radiotimmar. och det är att hoppas, att detta behov skall kunna tillgodoses. Ett förverk- ligande av detta program skulle i flera avseenden underlätta arbetet för så- väl ungdomsförmedlingen som lärarna, i synnerhet i vad det gäller verk-
1 I viss utsträckning böra dessa allmänt orienterande radioföredrag kunna ersätta de föredrag av liknande slag, som ungdomst'örmedlingstjänstemännen enligt det tidigare sagda böra hålla på höstterminen i real- och flickskolornas avslutningsklasser, och likaledes föredragen i gymnasiet.
samheten i landsbygdens skolor men även för många stadsskolors vid- kommande.1
Eventuellt skulle denna yrkesorientering per radio kunna anordnas inom ramen för den nuvarande skolradioverksamheten. Men i betraktande av yr- kesorienteringens speciella karaktär och med hänsyn till de många andra ämnesintressen, som konkurrera om skolradion, vore det säkerligen fördel- aktigast, om yrkesorienteringen (inkl. »frågelådorna») organiserades som en mera fristående verksamhet, bedriven av de till ungdomsförmedlingens och yrkesvägledningens centrala instans knutna specialisterna och bekostad av medel, som anslås åt verksamheten inom denna centrala instans.
Ett särskilt problem blir givetvis, hur man på ett smidigt sätt skall kunna anpassa skolschemat för olika klasser och klassavdelningar i de högre sko- lorna efter radioprogrammets fordringar och så, att de klasser, som yrkes— orienteringen i främsta rummet riktar sig till, bli i tillfälle att åhöra den- samma utan att därigenom undervisningen i andra ämnen blir lidande. Det blir närmast en organisationsfråga, som rektor får försöka lösa på bästa sätt vid skolschemats uppgörande. En absolut förutsättning är dock, att terminsprogrannnet för de yrkesorienterande radiosändningarna i god tid delgives resp. skolledare.
d. Föräldraaftnar 0. dyl.
Radion bör i viss utsträckning även kunna hjälpa till, när det gäller att komma till tals med föräldrar och målsmän.
Det har stundom sagts, att det egentligen inte är till ungdomarna utan till deras målsmän, som yrkesvägledningen bör vända sig med sin upplys- ningsverksamhet. Detta innebär naturligtvis en stor överdrift. Det är själv- fallet i första hand den unge själv, som skall bibringas de kunskaper, som äro erforderliga för ett förnuftigt yrkesval. Men faktum är, att det i många fall är minst lika viktigt, ja, ibland rentav viktigare att komma till tals med den unges föräldrar och målsmän. Det är dock dessa, som oftast ha avgö- randet i sin hand i och med att framtids- och utbildningsfrågan även måste ses som en ekonomisk fråga och som en familjeangelägenhet. Föräldrarnas ord väga ofta tungt, och i den mån föräldrarna därvid ledas av säker kun- skap om och hänsyn till vad som är bäst för den unge, är allt gott och väl. Emellertid kan man inte begära, att alla föräldrar skola vara tillräckligt informerade om kraven och möjligheterna på olika yrkes- och utbildnings- vägar, och många känna tyvärr inte heller sina barn tillräckligt för att kunna avgöra, åt vilket håll vederbörandes anlag och intressen peka. Därtill kom— mer, att vissa föräldrar medvetet eller omedvetet låta sitt ställningstagande dikteras eller i varje fall influeras av ovidkommande hänsyn och önsknin- gar, som ibland t. o. ni. kunna vara av ganska egoistiskt slag.
1 Beträffande metodiken se sid. 181.
Under alla förhållanden är det både rimligt och i många fall nödvändigt, att yrkesvägledningen även kommer till tals med föräldrarna. Detta bör framförallt ske i samband med de enskilda yrkesvalsöverläggningama i sko- lan och på ungdomsförmedlingen. Men med hänsyn till att föräldrarna ty- värr alltför sällan begagna sig av dessa tillfällen och med hänsyn till att åt- skilligt kan sägas mera allmänt, bör man även försöka samla föräldrarna till yrkesorienterande upplysnings- och diskussionsaftnar i skolan.
De föräldraföreningar, som numera finnas vid många skolor, böra in- tresseras för denna uppgift. Den lärare, som fungerar som skolans specielle kontaktman, skolkuratom eller någon yrkesvägledare från ungdomsförmed- lingen kan hålla ett yrkesorienterande föredrag, en yrkesorienterande film kan visas, och tillfälle kan beredas föräldrarna att framställa frågor. Filmen är en viktig punkt på programmet inte minst därigenom, att den har en säregen förmåga att locka folk tillstädes. För att göra programmet mera lockande kan man inledningsvis även låta skolans egna elever svara för en stunds musik eller annan underhållning.
Detta, om man vill försöka komma till tals med så många av föräldrarna som möjligt. Mera givande ur pedagogisk synpunkt blir en dylik samman- komst, om den arrangeras med en trängre krets. Man kan t. ex. låta föräld- rarna till eleverna i en viss klass eller klassavdelning samlas till ett enkelt samkväm, där skolans kontaktman, kuratorn eller eventuellt någon yrkesväg- ledare från ungdomsförmedlingen lämnar vissa allmänna informationer och besvarar de frågor, som föräldrarna ha att komma med. I en sådan trängre krets blir det mycket lättare att få föräldrarna att framlägga sina problem och synpunkter och även tillfälle för yrkesorienteraren att fråga föräldrarna om vissa saker, som behöva klarläggas, innan man kan ge mera individuellt anpassade besked och råd.
Ett intressant experiment, som vårterminen 1945 företagits vid h. a. läro- verket för flickor på Norrmalm i Stockholm, förtjänar att nämnas i detta sammanhang. Där har man nämligen tagit steget fullt ut och ordnat en studiecirkel, som under ett par månaders tid och under ledning av en ung- domsförmedlingsrepresentant sammanträtt en kväll varannan vecka och därvid diskuterat allehanda yrkesvalsfrågor. Intresset har varit stort, och det hela har säkerligen blivit mycket givande, men systemet går nog knappast att tillämpa mera allmänt. Det kommer i alltför hög grad att lägga beslag på yrkesvägledarnas tid och arbetskraft.
Tilläggas bör, att sammankomsterna med föräldrarna helst böra anord— nas, innan yrkesvägledningen på allvar sätter in i vederbörande klass, eller samtidigt därmed. Detta bl. a. för att informera föräldrarna om de åtgärder, som skolan och ungdomsförmedlingen vidtaga för elevernas yrkesvägledning, men även för att yrkesvägledarna skola få tillfälle att redan på ett tidigt sta— dium konferera med föräldrarna.
D. Yrkesvägledningens metodik.
I. Anlagsorienterande metoder och moment.
När det gäller att göra den unge bättre orienterad beträffande de egna anlagen, behoven och intressena och hjälpa honom att klargöra, var han har sin styrka och sin svaghet och vad sorts arbetsuppgifter han passar och inte passar för, finns det två huvudvägar att gå. Man kan ge den unge till- , fälle att själv göra sina erfarenheter och iakttagelser, att pröva sin för- ( måga och odla sina intressen i fråga om olika slags arbetsuppgifter och att : göra vissa jämförelser —— jämförelser både beträffande de olika arbetsupp- gifterna inbördes och beträffande de egna prestationerna och intressena i förhållande till andras. Man kan emellertid också låta någon eller några omdömesgilla personer, ev. med utnyttjande av direkta arbetsprov och ex- perimentella undersökningsmetoder, fungera som bedömare av den unges prestationer och beteende i olika arbetssituationer och med ledning av dessa personers utlåtanden klargöra för den unge, vad som kan sägas om hans personliga förutsättningar. I förstnämnda fallet är det alltså närmast fråga om självprövning och självbedömning, i andra fallet bygger anlagsoriente- ringen mera på andras undersökningsresultat och iakttagelser.
Det säger sig självt, att de båda vägarna i praktiken ofta komma att sam- manfalla. En individs uppfattning om sig själv influeras på olika sätt — och ofta utan att han själv är medveten därom —— av vad andra ha att säga om honom, och omvänt tar en bedömare ofta ofrivilligt intryck av vad objektet har att säga om sig själv. Vidare kunna metoder, som avse att ge den unge tillfälle till självprövning och självbedömning, ofta även ge en be- dömare utmärkta tillfällen att studera den unges förmåga och beteende och vice versa. Det är emellertid av en viss betydelse, att yrkesvägledningen gör klart för sig, att det här är fråga om tvenne i princip skilda vägar och att metoder, som kunna vara av värde i ena avseendet, inte nödvändigtvis be- höva vara det i det andra avseendet. Det gäller f. ö. också att redan från början söka klargöra, vad som kan nås på den ena och den andra vägen i de olika sammanhang, som det blir fråga om på olika åldersstadier, i olika skolformer och inför olika valsituationer.
Tyvärr har diskussionen kring yrkesvägledningens mål och metoder i all- mänhet inte tillräckligt beaktat nödvändigheten av en dylik särhållande
granskning. Detta bör nog delvis ses mot bakgrunden av det förhållandet, att man vid diskussionen och metodbedömningen oftast varit mest intresse- rad av de metoder, som avse att underlätta och säkerställa omdömena om den unge. Självprövnings— och självbedömningsvägen har nog i allmänhet blivit ganska styvmoderligt behandlad, såväl när det gäller att diskutera yrkesväg]edningsprogrammet i stort som när det varit fråga om att anvisa lämpliga metoder för anlagsorienteringen.
I det följande skola vi därför i görligaste mån granska de båda metodlin- jerna var för sig och först ta självprövnings- och självbedömningsmetoderna i närmare beaktande.
a. Självprövning och självbedömning.
Det är en allmän erfarenhet, att självbedömningsförmågan som regeln är ganska ringa. Detta har också kunnat påvisas av den experimentella forsk- ningen på detta område.1 I varje fall kan man i allmänhet inte påräkna nå- gon direkt överensstämmelse mellan å ena sidan individens taxering av sig själv med avseende på olika egenskaper och å andra sidan de omdömen om individen ifråga, som personer, vilka »känna» honom, kunna avge. Diskre— penserna bli tvärtom ofta mycket stora. Vid experimentella anlagsundersök- ningar, arbetsprov o. dyl. får man likaledes ofta tillfälle att konstatera, att undersökningsresultaten peka i en helt annan riktning än försökspersonens självanalytiska deklarationer. I somliga fall torde dessa diskrepenser sam- manhänga med bristande erfarenhet eller bedömningsförmåga hos dem, som uttala sig om individen, och ofullkomliga eller felaktigt applicerade under- sökningsmetoder vid anlagsprövningen. Men av allt att döma är det vida vanligare, att individen felbedömer sig själv, än att andra, som »lärt känna honom närmare», felbedöma honom.
I vissa fall innebär felbedömningen en mera genomgående överskattning av sig själv. Man tror sig om allt, är inte medveten om någon svag punkt, känner inga hämningar. I andra fall är man lika benägen till överdrift åt motsatt häll — man underskattar sig själv på alla punkter, känner sig un- derlägsen andra i så gott som alla avseenden och anser sig egentligen inte vara framstående i något. Det vanligaste är emellertid, att man överskattar sig i vissa avseenden och underskattar sig i andra. Mycket beror därvid på vad man har för ideal och målsättning. För den ene hör kroppslig styrka och spänst samman med idealet, för den andre ter sig kanske konstnärliga talanger, intellektuell kapacitet eller en strong karaktär som något väsent- ligare. Den förre kommer då gärna att bedöma sin kroppsliga styrka och spänst en smula i överkant, medan han inte fäster så stort avseende vid t. ex. sina eventuella konstnärliga talanger, sin intellektuella kapacitet eller
1 Se bl. a. H. L. Hollingworth. »Vocational Psychology and Character Analysis», New York o: London 1931.
sina karaktärsegenskaper, vilket däremot den andre gör. På samma sätt övervärdera flickor gärna t. ex. sin förmåga att uppträda som skådespelare. sitt »sinne för vad som är vackert och smakfullt» o. likn., medan pojkar som regeln inte ha någon ambition i dessa avseenden. Gäller det sådana egenska- per, som i det allmänna medvetandet fått en moralisk värdeaccent eller en särskilt sympatisk klang, taxerar man sig som regeln ganska högt. I varje fall är det mycket sällan, man är böjd att uttala sig negativt om sig själv i dylika avseenden?
Av vissa undersökningsresultat att döma vill det även synas, som om in- dividen har särskilt svårt att bedöma sina svaga punkter på ett objektivt sätt. Den, som är relativt svagt utrustad i ett visst avseende, har svårare att bedöma både sig själv och andra i vederbörande avseende än den, som är väl utrustad beträffande egenskapen ifråga.
Dessa och liknande brister i självbedömningsförmågan göra sig gällande även i de åldrar, då man har att räkna med att förmågan att bedöma sig själv skall vara relativt välutvecklad. Av en individ i de tidigare ungdoms- åren bör det följaktligen inte vara så mycket att vänta i fråga om objektiv ! självbedömning. Inte ens i 16—17-årsåldern, då anlagsstrukturen blivit mera utpräglad, intresse- och värdehållningen mera stabiliserad och förmå- gan av introspektion en smula uppodlad, förmår en yngling eller flicka av genomsnittstyp på egen hand göra de objektiva jämförelser och dra de psy- kologiska slutsatser, som det måste bli fråga om, ifall självbedömningen skall bli något att bygga på vid yrkesvalet. En klar uppfattning om den egna kapa- citeten och intresseriktningen utkristalliseras väl närmast bara i de (icke allt- för vanliga) fall, då vederbörande är särskilt begåvad i ett visst avseende eller svårt handikapad av någon viss defekt. Men i dessa fall är det inte fråga om någon genomgående självkännedom — det är närmast bara i fråga om det speciella positiva anlaget eller den speciella defekten, som man har denna klara uppfattning.
Av det sagda får man emellertid inte dra den slutsatsen, att man vid an- lagsorienteringen bör avstå ifrån alla försök att låta den unge pröva och be— döma sig själv. Att människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet ha svårt att på egen hand nå fram till en vederhäftig uppfattning av de egna anlagen och intressena, innebär ingalunda, att de äro absolut oförmögna därtill. Det säger oss heller ingenting om vad som kan uppnås på Självpröv- ningens och självbedömningens väg under andra förutsättningar än dem, varunder bedömningen i vanliga fall sker (och varunder den skedde vid de ovan omnämnda undersökningarna).
I själva verket beror den bristande självbedömningsförmågan delvis på bristande erfarenhet och jämförelsematerial. Man har inte haft tillfälle att
1 Jfr även de undersökningsresultat, som framlagts av F. B. Knight och R. H. Fran- zen i »Pitfalls in Rating Schemes», Journal of Educational Psychology, 1922.
mera systematiskt pröva, vad man förmår och hur man trivs med olika ar- betsuppgifter, och har inte heller fått lära sig att på ett objektivt sätt jäm- föra sina prestationer och erfarenheter med andras. Tillfällen till självpröv— ning ha nog i viss utsträckning erbjudits, men man har inte förstått att be- gagna dem på rätt sätt. En första förutsättning för ett rätt utnyttjande av självprövningstillfällena är, att man blir uppmärksamgjord på deras bety- delse och på vad det gäller att pröva. Därtill kommer, att man — i varje ( fall i början — måste få tillfälle att diskutera sina erfarenheter inte bara ( med personer, som haft tillfälle att pröva på samma arbetsuppgifter, utan ; också med någon, som är tillräckligt mycket psykolog för att kunna hjälpa ( till med att klara upp begreppen en smula och förklara, att olikheterna i ( prestationer och arbetssätt bero på olikheter i anlag och intressen. Blir det ( inte tillfälle härtill, komma erfarenheterna från självprövningstillfällena i ( många fall att bara efterlämna allmänna diffusa intryck av föga värde för ( självbedömningen. (
Forskningen har tyvärr hittills i alltför ringa grad behandlat frågan, i vad mån en självprövning och självbedömning under dessa förutsättningar kan leda till en klarare och säkrare uppfattning om de egna anlagen och intressena. Åtskilliga erfarenheter (från t. ex. yrkesskolor, praktikplatser, arbetsläger, fritidsarbete i ungdomsgårdar o. likn.) ge emellertid vid han— den, att mycket kan vinnas på självprövningens och självbedömningens väg, om man bara
1. på ett systematiskt sätt låter den unge pröva sin förmåga och sitt intresse på olika arbetsuppgifter,
2. låter honom få tillfälle att jämföra sina prestationer och erfarenheter med andras,
3. ger honom tillfälle till mera grundlig självprövning beträffande den sor- tens arbetsuppgifter, som han lyckats och trivts särskilt väl med,
4. klargör för honom, att skillnaderna i arbetssätt och -resultat beträffande olika uppgifter och individer kunna bero på olikheter i fråga om anlag och intressen och att arbetserfarenheter av detta slag kunna tjäna som led- ning vid självbedömningen,
5. ger honom tillfälle att diskutera sina erfarenheter med någon, som har förmåga att genom mer eller mindre systematiskt ställda frågor sortera bort oväsentligheter och få honom att klarare uppmärksamma mera grundläggande tendenser och karakteristika.
Gentemot ett dylikt program invändes måhända, att det är svårt att inom skolans ram arrangera den serie av olikartade arbetssituationer, som det här är fråga om. Den svenska skolan har ju rykte om sig att först och sist vara en anstalt för meddelande av bokliga kunskaper, och även om kommande skolreformer skulle medföra ökat utrymme åt praktiskt fostrande moment, torde, menar man, utrymmet för arbetssituationer av ovannämnt slag inte
kunna utökas så mycket. Skolans uppgift skall och bör dock även i fram- tiden först och främst vara att meddela kunskaper av allmänt grundläg- gande slag.
Må så vara, men när man bör detta resonemang, tvingas man genast att fråga: Bör inte kunskapen om sig själv, om de egna personliga förutsätt- ningarna, räknas till »kunskaper av allmänt grundläggande slag»? Är månne inte den kunskapen, när allt kommer omkring, en grundförutsättning för att övriga förvärvade kunskaper skola kunna användas på rätt sätt —- ja, i många fall kanske rentav en förutsättning för att vissa andra kunskaper skola kunna förvärvats?
Om denna fråga besvaras med ja — och det vill synas, som om det vore det enda riktiga svaret — måste man även tillse, att de allmänt grundläg- gande skolorna bereda ett rimligt utrymme åt sådana arbetsmoment, son.— ge eleverna tillfälle till verklig självprövning och utveckla deras självbedöm- ningsförmåga.
Det bör vara så mycket lättare att tillmötesgå detta krav, som det härvid— lag inte behöver bli fråga om att lägga beslag på stora delar av skolschemat för en serie n y a arbetsmoment. Det är klart, att vissa kursmoment i vissa ämnen måste sovras bort till förmån för de moment, varom här är fråga. Men man får inte glömma, att även skolan i dess nuvarande form erbjuder en mångfald arbetsmoment och situationer, som med fördel skulle kunna utnyttjas som underlag för elevernas självprövning och självbedömning. Ja, på sätt och vis kan man säga, att varje arbetsprestation i skolan inte bara i övningsämnen utan också i vanliga läs- och skrivämnen kan bringas att tjäna de syften, varom här är fråga. Eleven kan i vanliga läs- och skriv- ämnen få ständiga tillfällen att pröva sin allmänna tankeförmåga, sin kon- centrationsförmåga, sitt minne för siffror och tal, namn, ord och ordsam— manhang, sin språkliga uttrycksförmåga (muntligen och skriftligen, i fråga om modersmålet och ev. även i fråga om främmande språk), sin matematiska och aritmetiska förmåga, sin fantasi och ev. också sitt sinne för vetenskap- liga problem, sitt sinne för mer eller mindre metodiskt detaljarbete, sitt ord— ningssinne o. likn. I övningsämnena kan det därtill bli möjlighet att pröva sina musikaliska och artistiska talanger, sitt sinne för form och färg, sin konstruktionsförmåga, sin händighet och fingerfärdighet beträffande ett fler- tal olika arbetsuppgifter, sin fysiska styrka, spänst och rörlighet m. 111. Allt detta är ju egenskaper och färdigheter, som kunna vara av utslagsgivande be- tydelse för den framtida yrkesanpassningen och som betingas av anlagsmäs- siga faktorer, vilka göra sig gällande i olika sammanhang och ofta äro av högst genomgripande betydelse. Därtill komma de situationer, som det dag- liga skol- och kamratlivet erbjuder och som bl. a. ge den unge tillfälle att pröva sin ambition och förmåga, när det gäller att t. ex. leda och handleda andra, att organisera, att hjälpa, betjäna och vårda, att sätta sig in i andras
tankar, känslor och behov, att bedöma folk på ett psykologiskt sätt etc. För att inte tala om hur själva anpassningen till skolarbetet och kamratlivet kan ge den unge åtskilliga tillfällen att erfara, om han på något sätt skiljer sig från sina kamrater ifråga om vissa grundläggande karaktärs- och tempera- mentsdispositioner, som äro av betydelse även för den framtida yrkesanpass- ningen —— t. ex. beträffande det psykiska tempot och accelerationsförmågan, graden av »fluency», förmågan att uthärda tålamodsprövande detaljarbete eller monotont arbete eller stillasittande arbete, förmågan av koncentrerad. oavlåtlig uppmärksamhet, förmågan att fördela uppmärksamheten på olika objekt samtidigt, förmågan att hastigt koppla om från en uppgift till en annan o. likn.
Kort sagt: även skolarbetet och skollivet i den form, som präglar den ( svenska skolan av i dag, erbjuder en mångfald moment och situationer, som kunna ge tillfälle till självprövning och självbedömning utifrån yrkes- valspsykologiska synpunkter. Det stora felet är bara, att skolan själv hit- tills inte i tillräcklig grad varit inställd på uppgiften att ställa dessa moment och situationer i anlagsorienteringens tjänst. Man har i stort sett nöjt sig med att på ett mera summariskt sätt betygsätta prestationerna i vissa ämnen utan att säga något om de anlagspsykologiska karakteristika, som eventuellt kommit till synes vid prestationerna i fråga, och utan att ge eleverna några egentliga impulser till själviakttagelser beträffande ifrågavarande punkter. Dessa ha därför i allmänhet fått gå obeaktade förbi, och betygen som så dana ha, som vi sedan skola få se, intet s t 6 r r e värde för den differentierande anlagsbedömningen, vare sig det är fråga om självbedömning eller bedömning genom andra.
Det första villkoret för att vissa arbetsmoment och -situationer i det van- liga skolarbetet skola bli av värde för elevernas självprövning och självbe- dömning (liksom också för lärarens bedömning av eleverna) utifrån yrkes- valspsykologisk synvinkel, är, att man gör eleverna uppmärksamma på att ifrågavarande moment och situationer verkligen kunna ha en dylik bety- . delse, att man gör vad man kan för att renodla och framhäva dessa mo- ( ments och situationers karaktär av belysande arbetsprov samt att man klar- gör, vad som ur anlagspsykologisk synpunkt kan vara intressant och väsent- ( ligt att iakttaga i det ena och det andra sammanhanget. (
Det andra villkoret är, att man hjälper den unge att få en viss bakgrund ( för bedömningen genom att (efter provets avslutande) antyda, på vad sätt ( och med vilka resultat andra personer (t. ex. klassen i övrigt) löst ifråga— varande uppgifter. Därvid kan man naturligtvis inte undvika allmänna värdeomdömen, betygssättning o. dyl. Omdömen av detta slag kunna f. ö. ha sin betydelse. Men huvudsaken ur yrkesvalspsykologisk synpunkt är, att man ger var och en tillfälle att se, vad som är särskilt utmärkande för den egna prestationen och det egna arbetssättet i förhållande till andras arbeten. Framförallt bör man därvid framhäva de positiva dragen och ten-
denserna, så att den unge känner sig uppfordrad till att ytterligare pröva och utveckla sina intressen och anlag i ifrågavarande riktning. Det kan dock även vara av vikt, att den unge får klart för sig, var han har sina svaga punkter _ dels för att han skall kunna bota, vad som går att bota, dels för att han småningom skall förstå, att han gör klokast i att undvika vissa yrkesvägar, där ifrågavarande svaga punkter kunna bli ett besvärande handikap eller till förtret för honom själv och andra.
Ett tredje villkor är, att man lär den unge att sortera sina erfarenheter från dylika prövningssituationer på ett sätt, som i princip överensstämmer med det bedönmingsschema, som yrkesvägledningen i vanliga fall arbetar efter och som är uppställt efter mera psykologiska principer än t. ex. skol- ( betygen. På folk- och realskolstadiet är det naturligtvis inte möjligt att lära ele- verna använda de vanliga psykologiska termerna och rubrikerna. Det är väl endast möjligt på de högsta skolstadierna och här endast under förut— sättning, att en mera metodisk psykologiundervisning, behandlande anlags- psykologiska frågeställningar, förekommer. I övrigt kan det närmast bara bli tal om att låta eleverna bedöma sig själva efter mera konkret angivna frågeställningar, låt vara att dessa äro uppställda på ett systematiskt sätt och så, att de rikta uppmärksamheten på ungefär samma punkter, som be- lysas av t. ex. lärar- och läkarutlåtanden och vissa delar av yrkesvägleda- rens intervjuprotokoll.
Ett flertal forskare och praktiskt arbetande psykologer ha försökt ut- kristallisera frågeformulär för en självanalys av detta slag eller för liknande syften.1 I allmänhet synes man dock ha överskattat de ungas abstraktions- förmåga2 och ofta äro dessa formulär så omständliga, att man knappast kan begära, att ungdomar i allmänhet skola kunna orka igenom frågorna med bibehållet intresse. Dessutom bör observeras, att man alltför ofta använder dylika frågeformulär och bedömningsschemata utan att ha givit den unge tillfälle till förberedande självprövning och utan att tidigare ha hjälpt honom att uppmärksamma, vad som behöver uppmärksammas i detta sam- manhang. Syftet med ett frågeschema av detta slag bör i främsta rummet
1 Se t. ex. Yerkes & La Rue, »Outline of a Study of the Self», Cambridge, Mass. 1914, H. W. Hepner, »Manual for Vocational Success», Syracuse 1923, D. Fryer, »Vocational Self Guidance», Philadelphia 1925, E. Stern, »Die Feststellung der psychischen Berufseignung und die Schule», Bh. Zang. Ps. 26, 1921, H. Bogen, »Psychologische Grundlegung der praktischen Berufsberatung», Langensalza 1927, J. B. Miner, »An Aid to the Analysis of Vocational Interests», J. of Ed. Research 5 (4), 1923, m. fl. Jfr även de frågeformulär, som utnyttjas vid olika psykotekniska institut. 2 Se t. ex. det frågeschema, som lanserats av Institutet för praktisk psykologi och yrkesvalsfrågor i Stockholm och som bl. a. frågar: »Hur tycker Ni om...
Efterbildande gestaltnings— (formgivnings-)arbeten med skönhetssynpunkt... Arbete, där den tekniska fantasin, sinnet för konstruktion och för maskinernas funk- tion eller för stabilitetsproblem gör sig gällande...»
Man bör onekligen vara tacksam för att förf. tillfogat anmärkningen: »Grubbla inte för länge på en enda fråga, utan gå gärna förbi de frågor, som Ni ev. tycker är för svåra att besvara!»
vara att hjälpa den unge att sortera sina erfarenheter från olika prövnings- situationer på ett sätt, som i princip överensstämmer med det bedömnings- schema, som yrkesvägledningen arbetar efter —— inte att pressa den unge till en momentan analys och värdesättning av de egna anlagen och intres- sena. Detta senare är oftast skäligen värdelöst ur anlagsorienteringssyn- punkt. Det får bli yrkesvägledarens sak att —— under de enskilda överlägg- ningarna med den unge och med stöd av vad man på andra vägar inhämtat om vederbörande — slutföra uppgiften genom att efter en viss plan och med frågor, anpassade efter det enskilda fallet, hjälpa den unge att värdesätta sina resurser i det ena och det andra avseendet och nå fram till en mera klar och säker uppfattning om sig själv. Å andra sidan är det självfallet, att denna yrkesvägledarens uppgift skulle bli avsevärt underlättad, om den unge redan före yrkesvalssamtalet fått sin uppmärksamhet inriktad på de '
[
ur yrkesvalspsykologisk synpunkt viktiga punkterna och erfarenheterna från olika prövningssituationer sorterade efter de anlagspsykologiska fråge- ställningar, som yrkesvägledaren företrädesvis kommer att hålla sig till under det anlagsorienterande samtalet med den unge.
Det får bli en uppgift för yrkesvägledningens centrala ledning att i sam- arbete med den psykologiskt-pedagogiska forskningen försöka utarbeta för olika skol- och åldersstadier avpassade frågeschemata av en typ, som kan tjäna här ifrågavarande syfte — syftet att förbereda de slutliga anlags— psykologiska resonemangen och hjälpa den unge att sortera erfarenheterna från olika prövningssituationer.
Eventuellt skulle man kunna tänka sig, att detta frågeschema inginge som ett avslutande kapitel i den arbetsbok, som i varje fall på folkskolestadiet och då närmast i 8:e klass bör komma till användning vid den förberedande anlags- och yrkesorienteringen.1 Arbetsboken bör bl. a. uppfordra den unge till systematiska redogörelser för vad han kunnat iakttaga beträffande sig själv i olika arbets— och prövningssituationer, och genom det avslutande frågeschemat skulle han sedan liksom få tillfälle att samla sina erfaren- heter och sortera dem på sådant sätt, att de kunna tjäna som grundval för de följande anlagspsykologiska resonemangen.
Hur pass effektiv denna förberedande självprövning och självbedömning blir, beror i hög grad på läraren. Som ovan antytts, måste den unge på olika sätt få impulser till dylika självstudier och läras att bedöma de egna prestationerna och det egna beteendet mot bakgrunden av andras prestatio- ner och sätt att bete sig. Han måste också få åskådliggjort för sig, vad som är väsentligt i det ena och det andra sammanhanget och en smula vägled-
1 Ett par försök till dylika arbetsböcker för folkskolan ha redan gjorts, nämligen av Y. Norinder (»Vi och vårt arbete», Gävle 1939 — utgången fr. förlaget) och M. Eurenius (»Min yrkesbok», Svenska Bokförlaget, Stockholm 1945).
ning, så att det, som är beaktansvärt, verkligen blir beaktat. I en del fall kan det också bli fråga om att tillse, att de negativa intrycken inte bli de dominerande utan att den unge verkligen också får tillfälle att pröva på uppgifter, där hans kanske något särpräglade förutsättningar komma till sin rätt. ,
Det säger sig självt att allt detta ställer relativt stora krav på lärarens psykologiska omdöme och intresse — krav, som man bl. a. måste söka tillgodose genom klara metodiska anvisningar och genom ett starkare in- slag av modern praktisk psykologi i lärarnas utbildning.
Ovan klargjordes, att även skolan i dess nuvarande form erbjuder en mångfald arbetsmoment och -situationer, som äro ägnade att på ovan an- tytt sätt tjäna elevernas självprövning och självbedömning. Emellertid skulle det inte skada, om man kunde bereda rum för flera och mera renodlade prövningssituationer av detta slag. Det är att hoppas, att man vid plan- läggningen av det 8:e skolåret beaktar detta och tillser, att man där verk- ligen får möjlighet låta den unge pröva sin håg och fallenhet i samband med bl. a. olika praktiska arbetsuppgifter. För folkskolungdomens vid— kommande blir det annars ganska svårt att få till stånd en mera systema- tisk självprövning och självbedömning. Visserligen behöva folkskolele- verna ingalunda sakna tillfällen därtill. Det är bara det, att en självpröv- ning och självbedömning av här ifrågavarande slag förutsätter en mognad, som i allmänhet inte nås förrän tidigast i 15-årsåldern och ofta inte förrän betydligt senare. Före 8:e klass är, som förut påpekats, begåvningsbilden ännu alltför odifferentierad och intressehållningen alltför labil för att er- bjuda några säkrare hållpunkter för bedömningen, och även om vissa indi- viduella olikheter framträda relativt tidigt (t. ex. gradskillnader i fråga om allmänintelligens, motorik, vissa grundläggande temperamentsdispositioner) får lnan inte ens beträffande dessa karakteristika vänta sig någon klarare självuppfattning. Själva förmågan att liksom rikta blicken mot sig själv och mera »objektivt» bedöma sina egna tendenser och resurser utvecklas inte förrän relativt sent. Även 8:e klass är f. ö. i tidigaste laget, och man får inte begära, att alla på detta stadium skola ha nått så långt i utveck- lingen. Men om man överhuvud taget skall kunna bringa folkskoleleverna till anlagsorienterande självverksamhet, så skall det ske i 8:e klass, och där- för är det av vikt, att man bereder rum för så många och så allsidigt orien- terande praktiska arbetsmoment och prövningssituationer som möjligt.
Detta behöver inte innebära, att man organiserar yrkesarbete av alla möjliga slag inom skolans ram. Med relativt små medel bör man kunna inom ramen för undervisningen i vissa övningsämnen skapa arbetsmoment och -situationer, som tillsammans erbjuda en provkarta på några av de mest typiska och grundläggande arbetsformerna (obs. inte yrkesformerna!) och som på ett renodlat sätt låta olika elevers olika begåvningsanlag och
attityder komma till synes. Det får bli en uppgift för den praktiska psyko— logien att tillsammans med den pedagogiska (inkl. den yrkespedagogiska) sakkunskapen och yrkesvägledningens centrala ledning undersöka, vilka möjligheter som härvidlag stå till buds, och utarbeta ett förslag till en dylik serie anlagsorienterande arbetsmoment och -situationer. Det säger sig självt, att detta system skulle få betydelse inte bara för de ungas självpröv— ning och självbedömning utan även för dem, som skola iakttaga och avge omdömen om de unga.
Som komplement härtill skulle man även på vissa orter kunna tänka sig ett samarbete med yrkesskoleväsendet och med lämpliga företag. Detta sam- arbete skulle framför allt åsyfta att — efter den förberedande självpröv- ningen och anlagsorienteringen och sedan en klarare uppfattning om den unges håg och fallenhet börjat utkristalliseras —— ge den unge tillfälle att ytterligare bekanta sig med vissa av de arbetsuppgifter, som av allt att döma ligga väl till för vederbörande. Ett dylikt samarbete har redan i viss ut- sträckning kommit till stånd på vissa håll. Så få t. ex. elever ur folkskolans 8:e (och 7:e) klass i Stockholm tillfälle att på eftermiddagarna gästspela i lärlings- och yrkesskolorna och under en följd av veckor och under yrkes- lärarens sakkunniga ledning bilda sig en uppfattning om vad det blir fråga om för slags arbetsuppgifter på olika yrkesavdelningar och hur det känns att arbeta med ifrågavarande arbetsuppgifter. Under läsåret 1944—45 har man även samarbetat med Stockholms stads tekniska aftonskolor på så sätt, att folkskolelever 6 timmar i veckan fått deltaga i såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen där. Detta försök har slagit mycket väl ut. Eleverna ha varit trägna och intresserade, och till ett annat år räknar man med att kunna utvidga verksamheten. —— 1 Örebro har fortsättnings- skolan och ungdomsförmedlingen i samarbete organiserat ett praktikant- system, som ger fortsättningsskoleeleverna tillfälle att en dag i veckan prak- tisera i de yrken, som de förklarat sig vara intresserade för —— hos före- tagare, som åtagit sig att fungera som orienterare beträffande ifrågava- rande yrke.
Av betydelse för den anlagsorienterande självprövningen är också, att skolan på olika sätt uppmuntrar den ungdomsverksamhet, som åsyftar att lära de unga att använda fritiden på ett sätt, som kan vara både nyttigt och nöjsamt. Bl. a. böra skollokalerna och speciellt övningssalarna i större utsträckning, än vad som hittills skett, upplåtas åt dylika verksamhetsfor- mer och lärarna inriktas på att taga aktiv del även i detta ungdomsarbete.
För de högre skolornas elever är det antagligen av skoltekniska skäl svå— rare att inom den vanliga undervisningens ram bereda ökat utrymme åt arbetsmoment och -situationer, som mera direkt åsyfta en praktisk anlags— orientering av detta slag. Emellertid bör även här åtskilligt kunna vinnas, om lärarna i olika ämnen bibringas den rätta förståelsen för anlagsoriente-
ringsuppgifterna. I detta sammanhang må även erinras om vad som tidi- gare påpekats beträffande möjligheterna att anknyta anlagsorienteringen till psykologiundervisningen. Finge man en obligatorisk psykologiundervis- ning i gymnasiet och eventuellt också i realskolans och flickskolans avslut- ningsklasser, skulle denna kunna göras synnerligen givande och intressant för eleverna genom införande av diverse anlagsorienterande moment av det nämnda slaget.
Vad som ovan sagts om skolans uppgift att på olika sätt uppmuntra den i I I l l
ungdomsverksamhet, som åsyftar att lära de unga att använda fritiden på ett nyttigt och nöjsamt sätt, gäller även i fråga om de högre skolorna. Lika- ledes gäller det att från skolans sida göra vad som göras kan för att intres- sera ungdomen för anlagsorienterande sysselsättningar under ferierna. Att förmedla lämpliga praktikplatser får väl i allmänhet bli ungdomsförmed— lingens sak, men skolan kan säkerligen göra mycket för att väcka de ungas intresse för saken.
Bland de högre skolornas elever bör man också kunna nå en viss effekt genom att låta dem läsa och diskutera en kortfattad framställning om hur man lär känna sig själv och vilka olika punkter det framför allt gäller att . ge akt på vid självprövningen inför yrkesvalet. Belysande är, att den av ' SAK utgivna och för folk- och fortsättningsskoleungdomen speciellt av- ; sedda broschyren »Att välja yrke», som även innehåller åtskilliga anlags-
psykologiska resonemang, med förtjusning accepterats av åtskilliga skolor på mellanstadiet. Kanske skulle en speciell upplaga av denna broschyr här ha en uppgift att fylla.1 Att de läroböcker, som komma till användning vid undervisningen i psykologi, böra omarbetas så, att de anlagsorienterande momenten komma till sin rätt, är självfallet.
b. Anlagsbedömning genom lärare.
De arbetsmoment och -situationer i skolan, som ge eleverna tillfälle att pröva sig själva, ge även läraren goda tillfällen att iakttaga och bedöma eleverna utifrån anlagspsykologiska frågeställningar. Ju mer man lyckas ge dessa moment och situationer karaktär av anlags- och intressebelysande arbetsprov, desto större blir möjligheten för läraren att bilda sig en något så när tillförlitlig uppfattning om den unges personliga förutsättningar för olika arbetsformer.
En förutsättning är emellertid, att läraren har verklig förståelse för upp- giften och det rätta sinnet för psykologiska iakttagelser. Enligt somliga forskare skulle förmågan att uppfatta och tänka psykologiskt vara betingad av en särskild begävningsfaktor, som gör sig gällande i olika grad hos olika
1 Den skulle i så fall även kompletteras på sådant sätt, att den för mellanstadiet avsedda broschyren »Från skola till yrke», som för närvarande föreligger i stencilerad provupplaga och som behöver omarbetas på åtskilliga punkter, blir överflödig.
individer i likhet med t. ex. den matematiska eller den mekanisk-tekniska förmågan. Om så är fallet, får man hoppas, att man vid rekryteringen av lärarkåren tar tillbörlig hänsyn till detta förhållande och tillser, att man som lärare får personer, som ha ett tillbörligt mått av psykologisk begåv- ning. Mycket skulle emellertid också vara vunnet, om man även vid lärar- ] utbildningen i tillbörlig grad beaktade här ifrågavarande uppgifter. Klara metodiska anvisningar och en handledning i anlagsbedömning och anlags- orientering böra utarbetas.
Det är också tänkbart, att det för somliga lärare skulle vara till hjälp, om man läte utarbeta en slags mall för observationerna. I utlandet har man på sina håll utnyttjat dylika iakttagelseschemata, men meningarna äro delade om deras användbarhet. Det vill synas, som om somliga lärare skulle behöva det stöd och den uppfordran till systematiska iakttagelser, som ett sådant schema kan utgöra. Andra däremot känna sig alltför bundna, om de tvingas arbeta efter ett sådant schema, och föredraga att göra sina iakt- tagelser och anteckningar mera »på fri hand». '
Därmed må nu vara hur som helst —— för läraren gäller det att anteckna sina iakttagelser, efter hand som han gör dem, och att redan från början försöka ta sikte på de frågor, som han kommer att ställas inför, när han skall avge sitt utlåtande till ungdomsförmedlingens yrkesvägledare. Utan dylika anteckningar blir det ganska svårt att för en hel klass eller kanske flera klasser besvara utlåtandeformulärets frågor, och bedömningen blir alltför prisgiven åt vaga minnesbilder och de senast gjorda erfarenheterna.
Vad själva utlåtandet beträffar, så finns det åtskilligt att diskutera.
Att lärarnas erfarenheter av den unge böra ställas till yrkesvägledningens förfogande, kan anses vara en rimlig fordran. Redan i skolöverstyrelsens P. M. av år 1929 rekommenderas detta tillvägagångssätt för folkskolans vid- kommande. Vad man emellertid skulle önska, det vore bestämda föreskrif- ter om, att lärarutlåtande s k all avges till ungdomsförmedlingen beträffande samtliga de fall, där ungdomsförmedlingen finner ett dylikt utlåtande vara behövligt.
Ett dylikt system har sedan länge praktiserats i ett flertal yrkesvägled- ningsländer, låt vara efter delvis olika principer i olika länder. Här i Sverige har man också (i det officiella yrkesvägledningsprogrammet) tidigt varit inne på tanken att låta arbetsförmedlingen infordra lärarutlåtande beträffande de folkskoleungdomar, som arbetsförmedlingen skulle hjälpa till en lämplig placering. Den av SAK organiserade yrkesvägledningen har även i relativt stor skala sökt utnyttja denna möjlighet och därvid i stort sett mötts av förståelse från skolans sida. På en mångfald orter, där ungdomsförmed- lingen är representerad, avges sålunda lärarutlåtanden efter av SAK ut- arbetat formulär beträffande samtliga avgående folkskoleelever, och i många
fall ha lärarna därvid visat prov på utomordentlig samvetsgrannhet och ett positivt intresse för uppgiften. Ibland har man inte nöjt sig med att fylla i formuläret på vanligt sätt utan tillfogat diverse extra upplysningar.
Emellertid har det inte saknats invändningar från lärarhåll. Somliga ha reagerat mot att belastas med en extra arbetsuppgift, som inte stadgeenligt ingår i lärarens åligganden. Andra ha varit obenägna att utlämna skolans erfarenheter åt personer utanför skolan. Andra återigen ha ansett det vara en alltför svår och känslig uppgift, detta att avge ett utlåtande om indivi- der, som man närmast bara kunnat bedöma utifrån skolarbetets begränsade synvinkel och som i andra sammanhang och senare i livet kunna tänkas bete sig avsevärt annorlunda.
De båda första invändningarna bemötas bäst genom att det helt enkelt föreskrives, att det skall ingå i lärarens åliggande att vid anfordran avge utlåtanden efter vissa principer. Den tredje invändningen däremot förtjänar närmare granskning.
Det erkännes, att det är en ganska känslig och grannlaga uppgift, som läraren här har sig förelagd, och att det f. Ö. endast är till fördel för yrkes- vägledningen, om läraren fattar uppgiften på detta sätt. Emellertid får detta inte överdrivas. För det första bör man ihågkomma, att lärarens ut- låtande inte kommer att bli det ensamt riktningsgivande vid yrkesvägled- ningen. De, som skola ha hand om denna, äro väl medvetna om att lära- rens bedömningsperspektiv som regel är begränsat till vad som kan iakt- tagas i skolarbetet, att den unge ofta kan visa helt andra sidor och tenden- ser i andra sammanhang och att lärarens erfarenheter därför måste kompletteras med de upplysningar om den unge, som kunna inhämtas från andra håll —— från föräldrar, ungdomsledare, den medicinska och psyko- logiska sakkunskapen, arbetsgivare m. fl. — och med de upplysningar, som framkomma under yrkesvägledarens enskilda överläggningar med den unge. För det andra äro ungdomsförmedlingens yrkesvägledare väl med- vetna om att man vid bedömningen av en ung människas anlag och intres- sen alltid måste lämna en bred marginal öppen för vad den inre utveck— lingen och anpassningen till ändrade yttre förhållanden kan medföra. Någon större risk för att man på detta håll skall överdriva den signifikativa bety- delsen av den unges prestationer och beteende under skolåldern föreligger därför inte. För det tredje är det skäligen kortsynt att tro, att man hjälper den unge genom att undanhålla yrkesvägledningen, vad man vet om den unges brister och svagheter. Genom ett dylikt undanhållande kommer man kanske i stället att medverka till att den unge hamnar på en bana, där ifrågavarande svaga punkter kunna bli ett svårt handikap och till förtret för både honom själv och andra. Hade yrkesvägledningen i tid fått veta, vad läraren vet härom, skulle den unge i stället ha kunnat hjälpas in på en bana, där han hade haft större utsikter att komma till sin rätt.
Ett är i varje fall säkert: de vanliga skolbetygen äro av mera begränsat värde vid yrkesvägledningen. Detta gäller i synnerhet för folkskoleungdo- mens vidkommande. Det kan visserligen vara av ett visst värde att veta, att eleven uppfyllt de och de kunskapsfordringarna och utfört de och de övningsprestationerna, men det är så mycket annat, man skulle vilja veta i det sammanhanget. Betygen säga ju t. ex. ingenting om förhållandet mel- lan flit och förmåga och i vilken grad hämmande faktorer spelat in. Inte heller får man veta något om själva arbetssättet. Överhuvud taget in- skränka sig Skolbetygen vanligen till en allmän värdesättning av vissa kun- skaps- och övningsprestationer och säga t. ex. ingenting om vissa arbets- egenskaper, som äro av minst lika stor betydelse, när det gäller att bedöma individens förutsättningar för olika studie- och yrkesvägar. Kort sagt: skol- betygen säga vanligen bara en bråkdel av vad en omdömesgill och psyko- logiskt intresserad lärare kan säga om sina elever, och det som säges, är ingalunda entydigt.
Det går därför heller inte att, som man ibland varit benägen att göra, avvisa tanken på särskilda lärarutlåtanden under motiveringen, att »det finns ju betyg — både terminsbetyg och avgångsbetyg».
Mycket beror givetvis på vilka krav man ställer på lärarens utlåtande och vilken form detta stöpes i.
Man skall, som ovan antytts, inte begära, att läraren skall yttra sig om sådant, som i allmänhet faller utanför skolans och vederbörande lärares egentliga perspektiv. En folkskollärare i ett mindre samhälle har i all- mänhet tillfälle att iakttaga sina elever i olika sammanhang även utanför skolans värld och är ofta väl förtrogen med hem- och familjeförhållanden o. dyl. Men man kan inte förutsätta, att så är fallet, och för det stora fler- talet folkskollärare i större samhällen blir givetvis bedömningsperspektivet i vida mera begränsat. Vad sedan läroverkslärarna beträffar, blir perspek- ! tivet i allmänhet ännu mera begränsat, bl. a. beroende på ämneslärarsyste- i met, och ett lärarutlåtande måste här baseras på ett flertal lärares ut- talanden.
Ett viktigt krav (som delvis sammanhänger med nyssnämnda förhållan- den), är vidare, att man inte tvingar läraren att abstrahera på ett genera- liserande sätt. Vad läraren i gemen kan yttra sig om, det är elevernas be— teende i vissa konkreta skolsituationer. Åtskilliga lärare äro säkerligen i stånd att gå ett steg längre och lägga sina iakttagelser till grund för gene- raliserande slutsatser beträffande de begåvningsdrag och dispositioner, som be- tinga ifrågavarande beteende och som kunna antagas göra sig gällande även i andra sammanhang. Men för många lärare ställer detta sig säker- ligen svårt. Det torde också dröja länge, innan lärarna i gemen fått den psykologiska skolning och inställning, som är erforderlig härför. I varje fall är det säkrast att inte kräva generaliserande slutsatser av detta slag
utan nöja sig med frågor, som låta läraren redogöra för vad han kunnat iakttaga beträffande elevens beteende i vissa konkreta situationer av det slag, som elev och lärare ofta möta i skolarbetet. Genom ett dylikt förfa- ringssätt slipper man också ifrån de svårigheter, som användandet av en mera abstrakt psykologisk terminologi kan medföra. Den psykologiska ter- minologien — även den vetenskapliga men framför allt den populärveten- skapliga _ är som bekant på många punkter svävande och mångtydig. I ett och samma begrepp kunna olika personer inlägga olika betydelse, och det finns stora risker för missuppfattning, om man utan närmare defini- tion använder vissa (eljest kanske ganska vanliga) abstrakta termer och begrepp.
Ett tredje krav är, att utlåtandeformuläret får sådan utformning, att det blir så litet arbete som möjligt för läraren, när han skall ifylla detsamma. Denna princip tillgodoses redan därigenom, att man undviker att belasta formuläret med frågor, som falla utom lärarens egentliga bedömnings- perspektiv, och frågor, som äro av mera perifert intresse för yrkesvägled- ningen. Vad sedan själva tekniken beträffar, är det otvivelaktigt så, att ett mera abstrakt bedömningsschema vid första påseende förefaller mera be- kvämt och lätthanterligt än ett formulär av den typ, som ovan rekommen- derades och som alltså låter läraren redogöra för elevens beteende i en serie konkreta situationer. Sistnämnda formulärtyp måste med nödvän- dighet bli mera omfattande _- med flera frågor och med frågor. som äro mera utförligt formulerade. Vid närmare eftertanke skall man emellertid finna, att sistnämnda förhållande inte medför ökat arbete för läraren utan i stället underlättar arbetet. Att försöka sammanställa sina skilda intryck och därur abstrahera ett generaliserande omdöme i ett visst avseende är i själva verket vida mera arbetsamt och kräver vida grundligare förberedel- ser än uppgiften att som svar på en serie koncist formulerade frågor redo— göra för individens beteende i konkreta situationer av det slaget och det slaget. Det kan bli fler frågor att svara på i senare fallet, och formulären verka vidlyftigare, men det blir ur flera olika synpunkter lättare att be- svara sådana frågor, och detta uppväger mer än väl ovannämnda nackdel. En förutsättning härför är dock, att man formulerar frågorna så, att de kunna besvaras med enstaka ord, understrykningar av vissa ord eller i varje fall utan långa skriverier.
Den stora fördelen med mera abstrakta bedömningsschemata är, att de ge en mera överskådlig och lättgripbar bild av individen. »Begåvningspro- filen» och individens starka och svaga punkter framträda mera omedelbart, och yrkesvägledaren får det i så_ måtto bekvämare, än om han skall labo- rera med utlåtandeformulär av det andra slaget —— utlåtanden, som han alltså tvingas att studera punkt för punkt, innan han kan bilda sig en hel- hetsuppfattning om vad läraren har att förmäla. Emellertid är det inte enbart till fördel med ett lättöverskådligt schematiserande framställnings-
sätt. Man frestas så lätt till förhastade slutsatser, man fångas för starkt. av vissa positiva eller negativa spetsar i >>begåvningsprofilen», man tillmäter dessa plus och minus en betydelse, som de kanske inte ha, och man förbi— ser, att de olika egenskaperna kanske inte alls äro graderade efter samma skala — det. är t. ex. mycket lättare för läraren att sätta minus på vissa punkter än på andra. Vill man avtvinga läraren en mera helhetsbetonad bild av den unges tendenser och resurser, sådana dessa framträtt i skol— arbetet, kan man göra det på bättre väg än genom att pressa fram ett sche- matiserande diagram. Man kan helt enkelt komplettera detaljfrågorna med en eller annan fråga, som låter läraren ange, vad han anser vara individens starkaste och svagaste punkter och vad han anser som särskilt »typiskt» för individen.
För det fjärde måste man beträffande utlåtandeformuläret också upp- ställa det kravet, att det ger utrymme och impulser till kompletterande upp- lysningar i de fall, då läraren finner, att sådana äro motiverade. Det kan vara vissa fakta och förhållanden, som inte beröras av formulärfrågorna men som läraren finner vara värda beaktande vid anlagsbedömningen.
Om man utifrån dessa krav granskar de många olika formulär för lära- rens utlåtande, som hittills frambragts och använts på olika håll i världen, skall man finna, att det övervägande flertalet inte alls eller endast delvis tillgodoser ifrågavarande krav.1
Inte heller de formulär, som utnyttjats vid den av SAK organiserade yrkesvägledningen kunna sägas motsvara nämnda krav.
De äro mönstergilla i det avseendet, att läraren slipper skriva så mycket. Vidare måste man säga, att båda formulärtyperna ta sikte på för anlags- orienteringen väsentliga bedömningspunkter och sådana, som lärarna i gemen2 ha möjlighet att ta ställning till, samt att de var på sitt sätt kunna förmedla en överskådlig och lättgripbar elevkarakteristik.
Emellertid brister det åtskilligt i andra avseenden. De tvinga läraren i alltför hög grad till generaliserande abstraktioner, som man egentligen (jfr ovan) inte har rätt att begära, som ofta komma läraren att säga mer, än han egentligen kan stå för och som komma de mera försiktiga att tveka inför uppgiften. Vidare är själva markeringstekniken (som är fördelaktig ur den synpunkten, att den befordrar överskådligheten och reducerar lära- rens skrivarbete till ett minimum) inte enbart av godo. I den formulärtyp, som mest kommit till användning, skall läraren sätta + eller + + för de
* Utifrån liknande eller delvis andra synpunkter ha vissa vanliga formulärtyper även kritiserats av sådana forskare på området som H. Bogen (»Psychologische Grundlegung der praktischen Berufsberatung», Langensalza 1927), W. Peters (»Personelle Beurteilung nach der praktischen Lebenseignung», i »Die Biologi der Person. Ein Handbuch der allgemeinen und der speziellen Konstitutionslehre», Band IV, Berlin & Wien 1929), R. Meili (»Psychologische Diagnostik», Miinchen 1937) m. fl.
2 D. v. s. folkskollärarna — vid yrkesvägledningen i de högre skolorna ha de i allmän- het inte kommit till användning.
punkter, beträffande vilka »den unge utmärkt sig positivt, resp. synner- ligen positivt i förhållande till det för ifrågavarande ålders- och skolstadium mest normala», och — eller — — för de punkter, beträffande vilka han ut- märkt sig negativt, resp. synnerligen negativt. Omdömet »varken positivt eller negativt» markeras med +—. Denna markeringsteknik är som sagt bekväm och gör det hela överskådligt. Emellertid innebär den för många inte bara markering och gradering utan också en värdesättning utifrån andra synpunkter än de rent kvantitativa. Minus ger lätt en föreställning om mindervärdighet, och det vill synas, som om många lärare därför äro alltför sparsamma med minusmarkeringarna. Erfarenheter av detta slag ledde till att SAK beslöt pröva den andra formulärtypen, som graderar med siffror (11/2 betecknar »det normala», 2, 21/2, 3 positiva grader och 1, 1/2, O negativa grader). Detta har otvivelaktigt inneburit en förbättring. Mindre lyckligt var däremot, att man även gick med på att tillämpa ett diagram- matiskt framställningssätt, som på sätt och vis gör anspråk på att teckna »begåvningsprofilen». I stället för att nöja sig med en isolerande bedöm- ning efter ovannämnda graderingsprincip får läraren sätta X i ett rutsystem och förbinda kryssen med en linje, som alltså skall ange »begåvningspro- filen». Det är mycket väl tänkbart, att just detta profiltecknande kommer att göra lärarna intresserade för uppgiften, men eljest måste man (av skäl, som ovan antytts) ställa sig kritisk mot denna form av karakteristik.
Allt som allt återstår det tydligen åtskilligt experimentarbete, innan for— muläret för lärarens elevkarakteristik får en ändamålsenlig utformning. De formulärtyper, som för närvarande användas, få endast betraktas som led i detta experimentarbete —— inte som en lösning av problemet. Med det sna- raste kommer SAK att taga upp problemet till särskild behandling och med utgångspunkt från de gjorda erfarenheterna igångsätta en grundlig statis- tisk-psykologisk utredning av hithörande frågor. Tills denna är slutförd, bör man lämpligen använda de nuvarande formulären, som i varje fall äro bättre än de flesta andra.
Det är tänkbart, att man måste arbeta med skilda formulärtyper för folk- skolan och för högre skolor. Eventuellt blir det även nödvändigt med ett särskilt formulär för gymnasiet.
För de högre skolornas vidkommande måste man vidare räkna med att lärarutlåtandet skall byggas på ett flertal lärares samlade erfarenheter. Därmed är dock inte sagt, att de olika lärarna tillsammans skola diskutera varje elev punkt för punkt och man på detta sätt diskussionsledes skall för- söka nå fram till en karakteristik, som alla kunna godtaga. Ett dylikt för- faringssätt skulle bli alltför tidsödande och därtill knappast leda till önskat resultat. Erfarenheten har visat, att kompromissutlåtanden av detta slag bli föga givande och föga mer tillförlitliga än utlåtanden, avgivna av goda en- skilda bedömare. I stället bör det åvila klassföreståndaren eller den »kon- taktman», som, enligt vad som tidigare framhållits, bör finnas vid varje
läroverk, att från resp. lärare inhämta deras svar på utlåtandeformulärets frågor och sammanställa dessa svar till ett utlåtande, som i speciella problemfall eventuellt även kan föreläggas klasskonferensen i och för god- kännande.
Att den medicinska sakkunskapen skall få tillfälle säga sin mening om den unges förutsättningar för olika arbetsformer, är ett krav, som numera inte torde behöva någon särskild motivering. Nästan överallt, där yrkes— vägledning i mera metodisk form bedrives, har man sökt försäkra sig om läkarnas medverkan. På sina håll har man till och med ansett, att läkaren har en viktigare funktion än någon annan och att det åtminstone i fler- talet fall borde kunna räcka med »medicinsk yrkesrådgivning». Detta inne- bär givetvis en alltför ensidig aspekt på yrkesvägledningsproblemen, men att läkarundersökningar i samband med yrkesvalet och yrkesvägledningen äro av utomordentligt stor betydelse, finns det en mångfald belägg för. Det må räcka med att anföra några statistiska uppgifter från Psykoteknisk ln- stitut i Köpenhamn.1
Vid institutet läkarundersöktes året augusti 1938—juli 1939 summa 1 994 ungdomar. Av dessa var det bara 983, som vid läkarundersökningen visade sig vara fullkomligt friska och med normala funktioner och som alltså kunde sägas passa för vilket yrke som helst, d. v. s. ur medicinsk synpunkt. De övriga 1011 (51 %) hade olika defekter eller svagheter, som gjorde dem mindre lämpade eller direkt olämpliga för vissa yrken och arbetsformer och som de alltså måste ta hänsyn till vid yrkesvalet. Ett relativt stort antal av dem (180 eller 9 %) hade för övrigt redan valt ett yrke, som de efter läkarundersökningen måste avrådas ifrån, för att inte ifrågavarande defekt eller svaghet skulle bli till ett alltför besvärande handikap för dem eller till förtret för dem själva eller för andra. Det blev sedan yrkesvägledarnas sak , att hjälpa dem att finna på något bättre. )
Tablån å sid. 141 visar, vad det var för olika slags defekter och svag— heter, som på detta sätt i 51 % av samtliga undersökta fall kunde fastställas ' vid den »medicinska yrkesrådgivningen». )
I detta sammanhang må även erinras om det relativt stora antal fel- ? placerade, som här i landet årligen upptäckas vid den läkarbesiktning, som ] enligt lagen om arbetarskydd skall äga rum med minderåriga industri- 5 arbetare, dels vid anställningens början, dels en gång varje kalenderår. År 1941 måste man vid dessa undersökningar föreskriva ändrad sysselsättning eller annan arbetsplats eller speciella försiktighetsmått för 2 301 fall. En 5 del av dessa ungdomar hade uppenbarligen ådragit sig sina krämpor efter ;
c. Anlagsbedömning genom läkare.
' Uppgifterna äro hämtade från N. E. VVilbelmsen, »Moderne Erhvervsvejledning», ' Kobenhavn 1940. *
Antal fall, då vederbö- rande måste
Defekt eller svaghet Antal fall avrådes från
redan valt yrke Synfel (framför allt nedsatt synskärpa) .................... 438 51 Handsvett .............................................. 429 35 Deformiteter (plattfot, snedrygg, sviter av olycksfall) ........ 292 15 Färgblindhet (röd—grön-blindhet) .......................... 156 37 Disposition för tuberkulos ................................ 122 12 Njurlidanden (framförallt ortostatisk albuminuri) ............ 94 11 chn kroppsbyggnad (sviter av engelska sjukan) ............ 57 —— Hjärtfel .................................................. 45 3 Hörseldefekter (lomhördhet, öroninflammationer) ............ 36 2 Lungsjukdomar (exkl. tuberkulos), bronchitis, astma ........ 28 3 Nervsjukdomar (nervositet, stämning, förlamning) .......... 24 2 Svindel .................................................. 14 2 Hudsjukdomar (eksem, överkänslighet.) ...................... 11 4 Heshet efter halsoperation ................................ 1 — Gomdefekter .............................................. 5 — Sviter av operationer .................................... 3 — Sockersjuka .............................................. 4 —— Vanprydande ärr .......................................... 1 1 Benmärgsinflammation .................................... 6 ,_ Svulst .................................................. 2 1 Åderbråck ................................................ 2 1 Ömtålighct för Värme eller köld .......................... 4 — 1 774 1 180
det att de anställts och delvis till följd av arbetet, men även i många av dessa fall skulle säkert det onda ha kunnat undvikas, om läkarundersök- ningen vid anställanldet varit tillräckligt grundlig2 och speciellt om en dylik undersökning kunnat ske i samband med yrkesvägledningen.
Här i landet har man också relativt tidigt börjat inse betydelsen av läkar- nas medverkan vid yrkesvägledningen. Framför allt har man därvid tänkt på skolläkarnas möjligheter att medverka.
Det första försöket att på ett mera systematiskt sätt och i större skala engagera skolläkarna i yrkesvägledningsuppgiften och ställa deras under- sökningsresultat till ungdomsförmedlingens förfogande gjordes i Malmö och Lund är 1940.3 De i folkskolan-s avgångsklasser verkställda läkarunder- sökningarna voro speciellt upplagda med tanke på elevernas förestående
1 Jfr siffran 1 011 personer _ en och samma person hade stundom ett par eller flera defekter och svagheter. 2 På vissa håll tycks läkarbesiktningen. av minderåriga industriarbetare mera upp- fattas som en formalitet än som ett led i en rationell bedömning av vars och ens yrkes- lämplighet. Därtill kommer, att det tydligen bara är inom industrien, som man behöver bekymra sig om de minderårigas fysiska förutsättningar! 3 Redan dessförinnan hade man vid folkskolorna i Stockholm vidtagit åtgärder i samma riktning, men de läkarutlåtanden, som därvid utvunnos, kommo endast i ett fåtal fall att ställas till ungdomsförmedlingens förfogande.
yrkesval, och efter åtskilliga förhandlingar lyckades man också träffa en överenskommelse om att skolläkarna med ledning av ifrågavarande under- sökningsresultat och tidigare journalanteckningar skulle avge ett utlåtande till ungdomsförmedlingen beträffande samtliga de fall, som enligt läkarens uppfattning och med hänsyn till vissa konstaterade defekter och svagheter borde ägnas särskild uppmärksamhet vid yrkesvalet och arbetsinordningen. Utlåtandet skulle avges på ett särskilt formulär, som ungdomsförmedlingen tillhandahöll och som utarbetats efter utländska förebilder. För läkaren gällde det att för ifrågavarande fall i korthet ange defektens eller sjukdo- mens karaktär och sedan genom understrykning av tillgängliga textrader markera, vad sorts arbete som det för vederbörande framför allt gällde att undvika.
Experimentet var inte minst intressant så tillvida, som det visade sig, att läkarutlåtanden inkommo från samtliga skolor utom en. Som man kunde vänta sig, togo emellertid inte alla lika grundligt på uppgiften. Detta visade sig inte bara i det sätt, på vilket formulären ifyllts, utan också i antalet av- givna utlåtanden. Somliga hade tydligen nöjt sig med att avge utlåtanden bara beträffande de allra »svåraste» fallen, andra hade däremot varit ange- lägna om att fästa uppmärksamheten även på mindre defekter och svag- heter. Antalet avgivna utlåtanden pr Skolläkare varierade sålunda mellan 27 %1 och 3 % (av antalet avgående elever i berörda skolor). Delvis torde detta ha berott på vissa olikheter i elevmaterialet, men i främsta rummet får det nog tillskrivas olikheter beträffande skolläkarens sätt att se på upp- giften. Allt som allt avgåvos i Malmö är 1940 läkarutlåtande beträffande 11 % av samtliga avgående folkskolelever.2
Ett system i stil med det i Malmö och Lund tillämpade försökte SAK sedan få genomfört på alla ungdomsförmedlingsorter. På sina håll gick det utan större svårigheter, men på andra håll hade skolläkarna åtskilliga invändningar att komma med. Det hände, att skolläkarna reste vissa (i och för sig nog så rimliga) ekonomiska anspråk i sammanhanget och att dessa " anspråk förorsakade vissa praktiska svårigheter. Det hände också, att man hade invändningar att göra mot själva formulärtypen, och för att undan- röja detta hinder försökte SAK i samarbete med svenska skolläkarför- eningen konstruera ett nytt formulär, som bättre skulle kunna tillgodose skolläkarnas synpunkter.3 En tredje invändning var av mera principiell natur och hänvisade till läkarnas tystlåtenhetsplikt — det innebure ett brott mot denna, om skolläkaren meddelade ungdomsförmedlingen sina under— sökningsresultat. Även denna fråga diskuterades med svenska skolläkar- föreningen, och goda krafter voro i rörelse för att få den löst på ett ratio- nellt sätt.
1 För hälsoklasserna 56 %. ' Sedan har siffran sjunkit till i genomsnitt 6 % för åren 1941—44. * Bl. a. förelåg ett av docenten R. Huss i Malmö utarbetat förslag.
Det hela kom i ett delvis nytt läge, i och med att den nytillsatte skolöver- läkaren förklarade sig beredd att taga upp de med den »medicinska yrkes- rådgivningen» förknippade frågorna till behandling i det förslag, som han höll på att utarbeta beträffande skolhälsovårdens reformering och utbygg- z nad. Så skedde också, och sedan representanter för SAK framfört ung- , domsförmedlingens önskemål och synpunkter, utarbetades och stadfästes de organisatoriska och metodiska riktlinjer för en »medicinsk yrkesrådgiv- ; ning» genom skolläkarnas försorg, som enligt kungörelsen av den 15 juli 1944 och skolöverstyrelsens i anslutning därtill utfärdade anvisningar skola gälla i alla skolor, där statlig eller statsunderstödd skolhygienisk verksam- ; het bedrives.1
Bestämmelserna och direktiven innehålla i stort sett följande. Skolläkaren bör i god tid genom vederbörande rektor eller lärare under- rättas om vilka elever som ifrågavarande läsår skola avgå från skolan. Med biträde av skolsköterskan, där sådan finnes, genomgår skolläkaren därefter hälsokorten för dessa elever och undersöker, i vilka fall »medicinsk yrkes- rådgivning» kan anses önskvärd. Dessa senare erhålla ett till målsmännen ställt meddelande om den avsedda rådgivningen, till vilken målsmännen in- bjudes. Rådgivningen skall dock äga rum, även om inte målsman är när- varande. »Rådgivningens resultat» delges målsman genom bl. a. ett skrift- ligt meddelande enligt ett särskilt formulär, och därvid får målsmännen (och i »lämpliga fall» eleven själv) även veta den diagnostiska motiveringen för läkarens råd. En anteckning om de givna råden och det sjukdomstill- stånd, som motiverat rådgivningen, göres även på hälsokortet. Därjämte skall i vederbörande fall å ett särskilt formulär länmas ett »meddelande f rån skolläkare till ungdomsförmedling», varvid dock endast »rådgivningens resultat» och inte den diagnostiska motiveringen för de givna råden skall meddelas.
För att underlätta skolläkarens arbete har skolöverläkaren till tabella- riska översikter sammanställt vissa från SAK erhållna uppgifter angående de speciella krav, som vissa yrken normaliter ställa i medicinskt avseende. Dessa tabellariska översikter, som bifogats skolöverstyrelsens cirkulärskri- velse, kunna sägas lämna exempel på yrken, som i det eller det avseendet bruka ställa särskilda krav på hälsa, konstitution eller särskilda funktioner. Tabellerna kompletteras med en översikt över vissa vanligare sjukdomar och de yrken, för vilka var och en av dessa sjukdomar kunna anses dis- kvalificerande, samt med ett alfabetiskt yrkesregister, där de medicinska yrkeskraven äro angivna för varje yrke genom sifferhänvisningar till ut- låtandeformuläret och till de olika tabellerna.
Vad själva läkarundersökningen beträffar, så har man räknat med att det _ när skolhälsovården blir fullt utbyggd —— som regel inte skulle behövas någon särskild undersökning i samband med rådgivningen. De erforderliga
1 Se även kungörelsen av den 29 juni 1945 ang. ändring i vissa delar av förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk.
uppgifterna komma som regel att kunna hämtas från hälsokortet och alltså baseras på resultaten från tidigare undersökningar.
Det är ännu för tidigt att yttra sig om hur detta system, som måhända förefaller något invecklat och som onekligen lägger ett stort ansvar på skol- läkarna, kommer att fungera. Det kommer förmodligen också att dröja, innan själva skolhälsovårdsorganisationen är så utbyggd, att man kan tänka sig att behovet av »medicinsk yrkesrådgivning» genom skolläkarnas försorg blir tillgodosett på alla håll.
I åtskilliga avseenden innebär det föreskrivna systemet otvivelaktigt en radikal lösning av ett kinkigt problem. På många punkter förefaller lös- ningen också rationell nog. Emellertid har den i andra avseenden närmast haft karaktären av en kompromisslösning, och på vissa punkter måste man uttala den reservationen, att ifrågavarande anordningar endast få betraktas som provisoriska och att erfarenheten och särskilda undersökningar efter hand få utkristallisera mera Säkerställda arbetsformer och hjälpmedel.
Sistnämnda reservationer gälla inte minst beträffande utlåtandeformuläret och de tabeller och översikter, som avse att vara en handledning för skol- läkaren. Efter hand som SAK:s undersökningar (bl. a. i samband med ut— arbetandet av det 5. k. yrkeskartoteket) beträffande olika yrkens krav och förhållanden fortskrida, måste t. ex. uppgifterna i ovannämnda tabeller och översikter antagligen modifieras och kompletteras på åtskilliga punkter. Forskningen beträffande yrkesrisker och -sjukdomar, liksom också den arbetsberedande verksamhet, som SAK för närvarande är i färd med att organisera för s. k. partiellt arbetsföra, kommer säkerligen också efter hand och kanske snart nog att skänka erfarenheter, som kunna nödvändiggöra en grundlig revidering.
Vad systemets karaktär av kompromiss beträffar, så framträder den ; framförallt i fråga om formerna för samarbetet mellan Skolläkare och ung- domsförmedlingen, och det bör icke fördöljas, att den härvidlag tillämpade principen att undanhålla ungdomsförmedlingen alla upplysningar om den diagnostiska motiveringen för skolläkarens råd är allt annat än tillfreds- ställande ur allmän yrkesvägledningssynpunkt. Det må vara, att yrkesväg- ledaren i somliga fall av rådets karaktär kan gissa sig till vad det är fråga om för sjukdom eller defekt och att han ibland på omvägar — genom att fråga den unge själv, föräldrar eller syskon, lärare eller någon annan initie- rad —— kan få ett ungefärligt begrepp om vad skolläkaren har sagt. Men det är principiellt felaktigt och ur många synpunkter riskabelt att arbeta på så lösa grunder, och denna yrkesvägledarens situation blir så mycket mera otillfredsställande, som man aldrig på de nämnda kunskapsvägarna kan få veta något om sjukdomens eller defektens svårighetsgrad. Som tidigare på-
| i
pekats (se avsnittet C 1, »Yrkesvägledningens allmänna program och upp- giftsställning») får man vid yrkesvägledningen akta sig för all schematise- %
)
ring, när det gäller att bedöma, vad det ena och det andra yrket kräver och i vad mån individen kan uppfylla ifrågavarande krav. De krav, som yrket ställer, kunna t. ex. i vissa fall vara ganska olika inom olika företag, på olika arbetsplatser och på olika håll i landet. I andra fall har yrkesarbetet kanske alltfortfarande en ganska plastisk och mångsidig karaktär med en mångfald skiftande arbetsuppgifter och med många möjligheter till an- passning inom yrket. Under sådana förhållanden kan man inte utan vidare säga, att den och den sjukdomen eller defekten är absolut diskvalificerande för det och det yrket. Kanske kan individen i fråga under vissa förutsätt- ningar mycket väl finna sig tillrätta och göra sig gällande inom ett yrke, som vid första påseende och med hänsyn till den defekt eller sjukdom, som individen är behäftad med, ter sig direkt olämpligt för vederbörande. Men för att avgöra den frågan måste yrkesvägledningen bl. a. ha noggrannare besked om sjukdomens eller defektens art och svårighetsgrad och hur den medicinska sakkunskapen ser på utvecklingsmöjligheterna. Ifall skolläkaren besutte större förtrogenhet med olika yrkes- och utbildningsvägars krav, möjligheter och förhållanden och samtidigt hade tid och möjlighet att dis- kutera fallet även utifrån andra synpunkter än de rent medicinska, skulle han otvivelaktigt varit rätta personen att avgöra dylika frågor och ge en mera differentierad vägledning. Men vem vågar begära något dylikt av en skolläkare eller av en läkare överhuvud taget?
Det mest rationella vore givetvis, att skolläkaren genom ett utlåtande i stil med det, som lämnas målsmännen (och som f. ö. i tekniskt avseende föga skiljer sig från det utlåtandeformulär, som tidigare användes vid den av SAK organiserade verksamheten), meddelade ungdomsförmedlingens yrkesvägledare, vad hälsokorten ha att förtälja beträffande arten och svå- righetsgraden av den konstaterade sjukdomen eller defekten och vad den medicinska sakkunskapen med hänsyn därtill har att säga beträffande be- gränsningen av individens förmåga att tåla och anpassa sig till olika slags arbete och arbetsmiljöer. Sedan finge det komma på yrkesvägledarens an- svar att använda dessa informationer på ett sätt, som kan anses bäst gagna den unge, och med all den diskretion och finkänslighet, som den yrkesväg- ledande behandlingen av dylika fall kan anses kräva.
Det har sagts, att läkarnas tystlåtenhetsplikt skulle lägga hinder i vägen för en dylik anordning, och detta var otvivelaktigt också anledningen till att man vid systemets tillkomst inte kunde tillmötesgå SAK:s önskemål på denna punkt. Å andra sidan framstod det som önskvärt att snabbt få genom- drivet förslaget beträffande skolhälsovårdens utbyggnad och reformering. Situationen framtvingade, menade man, en kompromisslösning.
Men med hänsyn till vad som ovan sagts får man hoppas, att denna lös- ning inte betraktas som något slutgiltigt. Nästa steg måste bli att få till stånd en sådan tolkning av bestämmelserna beträffande läkarnas tystlåten-
hetsplikt eller en sådan ändring i bestämmelserna rörande skolläkarnas be- fogenheter och skyldigheter, att skolläkarna med lugnt samvete kunna avge utlåtande till ungdomsförmedlingen på ovan angivet sätt, varom i så fall även nya direktiv måste utfärdas.
Allmän läkarinstruktion den 19 december 1930 5 60 stadgar beträffande läkarens tystlåtenhetsplikt följande: »Ej må läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i oträngt mål uppen— bara vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst; dock att denna läkarens plikt icke medför någon inskränkning i hans skyldighet att verkställa förrättning och avgiva utlåtande eller intyg samt därvid förfara enligt gällande författningar och instruktioner.»
Det vill synas, som om det författningsenligt inte är något, som hindrar, att skolläkaren i ett utlåtande av ovan nämnt slag meddelar ungdomsför— medlingen, vad han funnit vid sina undersökningar av skolans elever, under förutsättning, att det i skolläkarinstruktionerna föreskrives. att det är hans skyldighet att avgiva dylika utlåtanden. Den allmänna tystlåtenhetsplikten lägger tydligen inte hinder i vägen — under nämnda förutsättning.
Det som erfordras är tydligen inte någon som helst författningsändring utan närmast bara en ändring eller en kompletterande föreskrift i instruk- tionerna för skolläkarna eller eventuellt en annan tolkning av bestämmel- serna i dessa instruktioner.
För den händelse, att en reform i denna riktning icke kan genomföras, måste ungdomsförmedlingens yrkesvägledare på annat sätt beredas möj— lighet att till särskild läkarundersökning, bekostad med statliga medel, re— mittera diverse fall, som redan i skolan varit föremål för »medicinsk yrkes- rådgivning». Att ett dylikt system i flertalet fall måste komma att innebära ett onödigt dubbelarbete och onödiga kostnader för statsverket, säger sig självt, och det är att hoppas, att saken ordnas på det förstnämnda, mera rationella sättet. Särskilt vore det ju absurt, om ungdomsförmedlingens yrkesvägledare under sin verksamhet i skolan skulle bli tvungna att låta en av arbetsförmedlingen engagerad läkare undersöka diverse fall, som kanske samtidigt gjordes till föremål för skolläkarens »medicinska rådgivning»!
En annan sak är. att det dessutom skulle vara önskvärt med medicinsk sakkunskap direkt knuten till ungdomsförmedlingen. Skolläkarnas uppgifter hinna i många fall bli föråldrade, innan den unge blir färdig att uppsöka ungdomsförmedlingen för att få yrkesvägledning eller hjälp med platsan- skaffningen. Detta gäller inte minst folkskoleungdomen. I åtskilliga av dessa fall måste det med andra ord bli nödvändigt med förnyad läkarunder- sökning. Mycket kan ju ha förändrats under mellantiden — i både positiv och negativ riktning. Dessutom måste man tänka på alla de fall, då ung- domsförmedlingen får att göra med ungdomar från avlägset liggande orter eller på orter, där ungdomsförmedlingen inte är representerad. I sådana
fall kan det bli svårt att inom rimlig tid erhålla utlåtande från resp. skol- läkare.
Det är tänkbart, att detta problem kommer att kunna lösas i ett större sammanhang. Även inom arbetsförmedlingen i övrigt får man då och då att göra med fall, där det skulle vara önskvärt med läkarundersökning före placeringsåtgärdernas vidtagande. Speciellt gör sig givetvis detta behov gäl- lande inom de avdelningar, som handha arbetsberedningen för s. k. par- tiellt arbetsföra. På ledande håll har man också uppmärksammat detta behov, och man håller för närvarande som bäst på med att undersöka möjligheterna att på ett eller annat sätt få läkare knutna till verksamheten. I Malmö har man för övrigt redan vidtagit försöksåtgärder i denna rikt- ; ning, i och med att länsarbetsnämnden därstädes (från och med den 1 april
1945 och mot ett visst arvode per månad) knutit en särskild läkare till arbetsförmedlingsverksamheten. Det är förste provinsialläkaren i Malmö, Sven Larsson, som skall biträda vid handläggandet av olika frågor och stå till förfogande, när det vid bedömandet av vissa enskilda fall kan vara spe- ciellt önskvärt att även utnyttja medicinsk sakkunskap. Denna förmån år även avsedd att komma ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen till godo.
d. Psykotekniska undersökningsmetoder.
De arbetsmoment och prövningssituationer, för vilka man, enligt vad som ovan sagts, i högre grad än hittills borde bereda plats inom den vanliga skol- undervisningens ram eller i samarbete med yrkesskolor och arbetsgivare, kunna på sätt och vis sägas vara ett slags anlagsorienterande prov. I den mån läraren verkligen förstår, att på ett psykologiskt sätt arrangera dessa prov och utnyttja dem vid sin bedömning av eleverna, blir steget inte långt mellan dessa prov och vissa av de metoder, som utnyttjas vid psykotekniska institut o. dyl.
De psykotekniska instituten ha mer och mer modifierat sina anspråk på att medelst objektivt och mekaniskt registrerande metoder siffermässigt mäta individens prestationsförmåga i det ena och det andra speciella avseendet för att sedan diagrammatiskt »summera» undersökningsresultaten i en »begåv- ningsprofil». I varje fall har man lärt sig inse, att ett dylikt tillvägagångs- sätt måste kompletteras och fördjupas genom metoder, som möjliggöra en bedömning utifrån mera kvalitativa (och därmed ofta också förklarande) synpunkter, samtidigt som de kanske också förmedla en mera helhetspråg— ; lad bild av individens beteende i olika prövningssituationer. Man nöjer sig ' sålunda inte bara med att bestämma, hur mycket individen kan prestera i
fråga om en viss speciell uppgift under t. ex. en viss tid eller hur lång tid det tar för att klara en viss speciell uppgift, för att sedan kanske därav sluta sig till att vederbörande besitter så och så stora anlag i ett visst avseende.
Man försöker också iakttaga, hur individen beter sig inför uppgiften och under arbetets gång, hur han disponerar arbetet, vilka arbetsmetoder han väljer, om det är något särskilt karakteristiskt i hans sätt att arbeta och i vad mån man därur kan utläsa något beträffande själva »arbetstypen» och vissa grundläggande arbetsegenskaper. Man vill gärna också komplettera den kvantitativa bedömningen av själva arbetsresultatet med en diagnostisk analys, som tar sikte på sådana karakteristika, som erfarenheten visat ha ett visst symtomvärde och som kanske rentav kunna sägas vara »typiska» för personer med en utpräglad läggning åt ett visst håll. Ja, på somliga håll _ och speciellt där man är influerad av Jungs, Kretschmers, Jaenschs, Pfahlers och andra typologers strävanden — tror man sig till och med om att på dy- lika vägar kunna nå ett grepp om den totala personlighetstypen eller i varje fall något ditåt.
Här är icke platsen att diskutera, i vad mån dylika mera >>tolkande» och subjektiva bedömningsmetoder äro lika bärkraftiga som de mera objektivt registrerande och vilket utrymme som måste tillmätas den ena och den andra sortens metoder (gränsen mellan subjektivt och objektivt år som bekant fly— tande, när det gäller psykologisk bedömning, och det ena behöver ju aldrig utesluta det andra). I detta sammanhang gäller det närmast bara att kon— statera, att de anlagsorienterande arbetsmoment och prövningssituationer, som man, enligt det tidigare sagda, bör bereda nödigt utrymme åt i fram- tidens skola, kunna anses som en slags anlagsdiagnostiska prov —— låt vara att de inte arrangeras och bedömas av psykologiska och psykotekniska spe- cialister utan av vanliga lärare, yrkeslärare, arbetsgivare, ungdomsförmed- lare och i viss mån av de unga själva. Att bedömningen vid dessa prov i all- mänhet endast blir av mera subjektivt slag, är i och för sig inte något skäl för att anlagsdiagnostikerna av facket skola ringakta dem. De praktisk- psykologiska eller psykotekniska instituten arbeta ju delvis med lika sub- jektiva metoder, låt vara att de ha större förutsättningar att använda dem på ett effektivt sätt.
Lika litet finns det ur denna synpunkt skäl att ringakta de undersöknings— metoder, varmed ungdomsförmedlingens yrkesvägledare söka bilda sig en uppfattning om den unges anlag och intressen. Grundläggande för denna uppfattning bli
1. de erfarenheter, som (skriftligen och muntligen) kunna inhämtas från omdömesgilla personer (tidigare arbetsgivare, läkare, lärare, målsmän, ungdomsledare, barna- och ungdomsvårdsfunktionärer), som en längre tid haft med den unge att göra,
2. de direkta upplysningar. som den unge mera spontant är i stånd att lämna om sig själv, om sma anlag, intressen och förhållanden,
3. de iakttagelser, som yrkesvägledaren är i tillfälle att göra under de en-
skilda överläggningarna med den unge, och allt det, som kan utläsas ur
den unges svar på yrkesvägledarens mer eller mindre metodiskt (skrift- liga eller muntliga) frågor, %. erfarenheterna från den form av direkt anlagsprövning, som en till arbets- förmedlingen knuten yrkesvägledning har möjlighet att på ett naturligt sätt anordna och som helt enkelt innebär, att den unge -— efter en förbe- redande anlagsorientering — beredes tillfälle att försöka sig på en eller annan arbetsform ute i yrkeslivet hos någon arbetsgivare eller arbets- ledare, som är villig att medverka som prövningsinstans.
Dessa undersökningsmetoder, som alltså först och sist (direkt eller in- direkt) bygga på en explorativ teknik, äro givetvis mer eller mindre, direkt eller indirekt, beroende av subjektiva bedömningsfaktorer. Men icke förty ha de visat sig användbara nog —— under vissa förutsättningar. De äro för övrigt i princip desamma, som vunnit vetenskaplig sanktion på andra håll (jfr t. ex. de explorativa metoder, som psykiatrikerna i stor utsträckning ar- beta med), och vad de psykotekniskt arbetande instituten och rekryterings- organen beträffar, så utnyttja de i relativt stor utsträckning just även så- dana explorativa metoder.
Kort sagt: gränsen mellan de arbetsprov och undersökningsmetoder, som skolan och ungdomsförmedlingen, enligt vad som tidigare sagts, företrädes- vis böra utnyttja vid sin anlagsorientering, och åtskilliga av de arbetsprov och undersökningsmetoder, som fackpsykologerna och de praktisk-psyko- logiska instituten utnyttja, är högst flytande. I princip föreligger ingen egent- lig skillnad.
Emellertid blir det ändå delvis en annan sak, om bedömningen företages av fackpsykologerna vid ett praktisk—psykologiskt institut.
För det första skall man komma ihåg, att de mera »subjektiva» metoder— nas effektivitet är i hög grad beroende av personen, som handhar dem —— av vederbörandes psykologiska iakttagelse- och inlevelseförmåga och hur pass uppövad och skolad denna är. En anlagsdiagnostiker och psykotekni— ker av facket har antagligen i allmänhet större förutsättningar att applicera och utnyttja dessa metoder på ett rationellt sätt än den, som inte är specialist på dylika psykologiska frågor.
För det andra är det onekligen möjligt att till en viss grad »objektivera» även sådana metoder, som vi ovan karakteriserat som »mera subjektiva». Det förutsätter, att man renodlar försöksbetingelserna så mycket som möj- ligt, skaffar sig ett brett jämförelsematerial och ordnar detta på sådant sätt, att man erhåller vissa allmänna riktlinjer för bedömningen eller en grade- rande eller typiserande serie av exempel på hur olika försökspersoner kla- rat uppgiften ifråga. Det säger sig självt, att ett praktisk-psykologiskt in- stitut och psykologer, som specialiserat sig på detta område, ha större möj-
ligheter än lärare och yrkesvägledare att på detta sätt »objektivera» bedöm- ningen.
Därtill kommer, att det ur vetenskaplig synpunkt — liksom även ur vissa praktiska synpunkter — fortfarande måste anses som en rimlig fordran, att man vid analysen av en individs prestationsförmåga i det ena eller andra av- seendet i görligaste mån även försöker grunda bedömningen på undersök- ningsresultat, som utvunnits medelst fullt objektiva metoder och som kunna presenteras och behandlas på ett siffermässigt sätt. Beträffande vissa av dessa senare metoder är det naturligtvis ingenting, som hindrar, att de hand- havas även av andra än fackpsykologerna och de praktisk-psykologiska in- stituten —— just deras »objektivitet» gör dem på sätt och vis mera oberoende av personen, som handhar dem! Men vid åtskilliga av de prov, varom här är fråga —— liksom även vid vissa av de prov, som bedömas på ett mera sub- jektivt sätt — utnyttjas en teknisk utrustning av ett slag, som mera hör hemma i ett psykotekniskt laboratorium än i exempelvis en skolsal.
Allt som allt kan man således konstatera, att fackpsykologerna och ratio- nellt utrustade praktisk-psykologiska institut i åtskilliga avseenden kunna sägas ha större förutsättningar att verkställa mera grundliga anlagsdiagnos- tiska analyser än vanliga lärare och yrkesvägledare.
Det är visserligen sant, att mycket forskningsarbete återstår, innan den psykologiska vetenskapen och speciellt den gren därav, som brukar beteck- nas som »praktisk psykologi» (= en för praktiska ändamål arbetande psyko- logi), kan tillhandahålla en komplett serie undersökningsmetoder, som på ett effektivt sätt förmå klarlägga en individs alla olika »Rästungs- und Rich- tungsdispositionen» (H. Bogen). Inte minst här i Sverige, där den psykolo- giska vetenskapen först på senare år börjat visa ett mera allmänt intresse för dessa problem, kräves åtskilligt forskningsarbete, innan man kan väga tillgodogöra sig dessa metoder i stör re skala. Mycket av det forskningsar— bete, som bedrivits i utlandet, kan tvivelsutan komma även de svenska anlags— diagnostikerna tillgodo — och så har ju även skett i viss utsträckning och vissa tests, som visat sig effektiva nog i utlandet, kunna förvisso utan vidare eller med relativt små modifieringar utnyttjas även här i Sverige. Men beträffande åtskilliga andra utländska tests ställer det sig svårare. Antingen föreligger det beträffande dessa metoder intet material, som till fullo kan anses bestyrka deras effektivitet det finns tyvärr mycken kvasi- vetenskap på detta område — eller också äro de i vissa avseenden (t. ex. språkligt) lokalt bundna, med påföljd, att deras anpassning till svenskt språk och svenska förhållanden ofta måste kräva ett ganska omständligt experiment- och standardiseringsarbete. Och tests, som helt och hållet ut- experimenterats här i Sverige, äro som bekant än så länge ganska fåtaliga.
Det är också uppenbart, att det inte bara gäller att få fram ändamåls- enliga psykologiska metoder —— man måste även få fram psykologer, som ha den rätta fallenheten och specialutbildningen för ifrågavarande uppgif-
ter. Därvidlag har Sverige än så länge inte heller mycket att komma med. Psykologien har ju ännu inte hunnit bli ett självständigt ämne vid våra uni— versitet och högskolor, och de psykologiska studier, som där i allmänhet be- drivits, ha ju mera meriterat för pedagogiska eller filosofiska uppgifter än för psykotekniska. På senare tid har visserligen en viss frontförändring till förmån för den mera praktiskt inriktade psykologin kunnat förmärkas, och vid de psykologiska laboratorieinstitutioner, som avse att ge den teoretiska undervisningen en experimentalpsykologisk förankring, har man under se- nare år förvisso även fått en viss inblick i hithörande problem.1 Men någon verklig specialutbildning för här ifrågavarande uppgifter är ju näppeligen möjlig, förrän man skaffat sig ett visst allmänt teoretiskt underlag, d. v. s. sedan man t. ex. tagit ett eller annat betyg i ämnet pedagogik. De psykologi» examinerade ha emellertid som regel sökt sig åt annat håll (t. ex. folkskole- väsendet). De ha haft så mycket mera anledning därtill, som framtidsutsik— terna på de fackpsykologiska banorna tidigare tett sig skäligen osäkra.
Allt som allt kan man således konstatera, att det ännu återstår mycket forskningsarbete, innan den praktisk-psykologiska vetenskapen kan till— handahålla kompletta serier av effektiva anlagsdiagnostiska metoder, och att man knappast skall vänta, att det skall finnas något större antal special- kunniga anlagsdiagnostiker, så länge den praktiska psykologien har en så osjälvständig ställning vid våra universitet och högskolor.
Detta hindrar emellertid inte, att det för närvarande är åtskilligt i gör- ningen på denna front och att den senaste tidens landvinningar ge oss anled- ning att för framtiden även räkna med fackpsykologernas och de praktisk- psykologiska institutens medverkan i yrkesvägledningsarbetet.
Denna medverkan bör dock redan från början begränsas till de rent an- lagsdiagilostiska uppgifterna.
På vissa håll i utlandet ha, som tidigare antytts (se avsnitt A), de praktisk- psykologiska instituten även till uppgift att meddela yrkesvägledning i vi- dare bemärkelse. Man nöjer sig alltså inte med att verkställa de särskilda anlagsdiagnostiska undersökningar, som i en del fall kunna anses erforder- liga som komplement till vad yrkesvägledningen i övrigt kan åstadkomma med sin anlagsorientering. Man tar även ansvaret för denna allmänna anlags- orientering, ja, även för yrkesorienteringen och för yrkesvägledningen över- huvudtaget. Man samlar in uppgifter rörande olika yrkes- och utbildnings- vägar, man sprider yrkesorienterande upplysning genom broschyrer, före— drag i skolorna och som svar på enskilda förfrågningar. Man försöker
1 I detta sammanhang må även erinras om de tvenne praktikantkurser, som under åren 1943 och 1944 anordnats vid det till Stockholms högskola knutna Psykotekniska institutet. Kurserna ha tillsammans haft 32 deltagare, av vilka flertalet tidigare exami- nerats i ämnet pedagogik. Samtliga ha sedermera inriktat sig på praktiskt—psykologiskt arbete av något slag (framför allt uppgifter i samband med yrkesvägledning och persu- nalrekrytering).
hjälpa de rådsökande att komma till klarhet beträffande inte bara anlag och intressen utan också yrkesvalssituationen som helhet, diskuterar olika yrkesutbildningsmöjligheter, arbetsmarknadsläget och framtidsutsikterna på olika yrkesbanor, ventilerar vederbörandes ekonomiska och sociala förhål- landen etc.
Så pass brett arbeta de praktisk-psykologiska instituten dock inte i all- mänhet och allra minst i de länder, där skolan eller arbetsförmedlingen eller båda i samarbete fått igång en ordnad yrkesvägledning. Här har det i all- mänhet kommit till stånd en rationell arbetsfördelning, som låter instituten — i den mån nu sådana finnas —— specialisera sig på de mera grundliga an- lagsdiagnostiska undersökningarna, medan yrkesvägledningen i övrigt sva- rar för den allmänna anlags- och yrkesorienteringen och slutför arbetet ge— nom att i varje särskilt fall summera undersökningsresultaten, diskutera yrkesvalssituationen utifrån olika synpunkter och vidtaga de planerande, vägbanande och kontrollerande åtgärder, som i många fall äro erforderliga för att det hela skall leda till åsyftat resultat (se kap. CI, »Yrkesvägled— ningens allmänna program och uppgiftställning»). Ofta blir det därvid de all- mänt yrkesvägledande organens sak att avgöra, vilka fall som böra under- kastas en grundligare psykologisk undersökning. Dessa fall remitteras till närmaste psykotekniska institut —— kanske är detta rentav organiserat i omedelbar anslutning till den allmänna yrkesvägledningsinstitutionen (som en särskild avdelning inom denna eller som en systerinstitution).1 Sedan in— stitutet verkställt sina undersökningar och summerat resultaten härav, avges i någon form ett utlåtande, som tillställes yrkesvägledningen och som kanske beriktigar, kanske korrigerar men i varje fall berikar den uppfattning om den unge, som yrkesvägledaren på andra vägar bildat sig. Varefter yrkes- vägledningen kan slutföras på vanligt sätt.
En dylik arbetsfördelning med ty åtföljande begränsning av de praktisk— psykologiska institutens och fackspykologernas uppgifter i samband med yrkesvägledningen är ur många synpunkter att rekommendera. Den är inte bara rationell ur den synpunkten, att man då undviker diverse dubbelarbete. Utan också ur den synpunkten, att instituten slippa befatta sig med diverse uppgifter, som den av skolan och ungdomsförmedlingen organiserade yrkes- vägledningen har större förutsättningar att klara. För fackpsykologerna blir det mer än nog att göra på deras egentliga arbetsområde, vilket bl. a. även måste omspänna forskning och metodologiskt experimentarbete.
1 Oftast föredrar man dock att låta de praktisk-psykologiska instituten operera som självständiga organ. Detta bl. a. med hänsyn till att de merendels även skola tjäna andra uppgifter än den egentliga yrkesvägledningens — forskningsuppgifter, anordnandet av utbildningskurser av olika slag, upplysningsverksamhet, diagnoser i samband med under- sökningar av rättsfall, abnormfall o. dyl., personalrekryteringen vid olika verk och företag, gallringen av de sökande till vissa utbildningsanstalter, experimentella uppgifter i samband med rationaliseringen av arbetet inom vissa företag, bestämning av den psy— kologiska effekten av olika reklammetoder o. dyl.
Det gäller också att redan från början göra klart för sig, att fackpsyko- logernas och de psykotekniska institutens medverkan inte kommer att kunna påräknas mer än i ett begränsat antal fall.
En psykoteknisk undersökning, som skall tjäna mera brett anlagsoriente- rande syften1 är en ganska omständlig och arbetskrävande uppgift, som där- till ställer speciella krav ifråga om testteknisk utrustning, lokaler och funk- tionärernas kvalifikationer. Det är visserligen sant, att man kan spara åt- skillig tid och arbetskraft och delvis lösa lokalfrågan genom att organisera somliga prov som grupprov, och det är också tänkbart, att vissa av dessa prov kunna verkställas i skolan genom lärarnas försorg. Vidare skall det villigt erkännas, att erfarenheten efterhand visat, att det inte behövs så många märkvärdiga apparater o. dyl. utan att man delvis kan reda sig med enklare och billigare teknisk utrustning. Men inte ens med ett dylikt mera rationellt organiserat undersökningssystem kommer det att bli möjligt att genomföra de psykotekniska undersökningarna i sådan skala, att samtliga eller flertalet ungdomar i landet kunna bli föremål därför. Det skulle förut- sätta hundratals institut, flera hundra specialutbildade psykologer och hundratusentals uppsättningar av vissa testserier. Kostnaderna härför plus diverse andra kostnader, förknippade med realiserandet av ett dylikt allt och alla omspännande program (t. ex. kostnaderna för resor o. dyl. för de ung- domar, som bo på något avstånd från resp. prövningsplats, och för den am- bulerande verksamhet, som man även i viss utsträckning finge tänka sig organiserad av ifrågavarande institut) skulle bli allför stora. I varje fall är det orimligt att tänka sig något dylikt, så länge man av ekonomiska skäl måste ge yrkesvägledningsverksamheten i övrigt, som dock är av mera all män betydelse, en avsevärt blygsammare organisation.2
Anspråken beträffande fackpsykologerna och de praktisk-psykologiska institutens medverkan måste med andra ord reduceras till mera rimliga pro- portioner. Framförallt gäller det att inte onödigtvis belasta instituten med undersökningsuppgifter, som helt eller delvis kunna klaras på annat sätt —— så mycket lnera som det även måste bli en huvuduppgift för dessa institut att ' bedriva forskning och metodologiskt experimentarbete.
Så t. ex. är det, som ovan antyddes, tänkbart, att skolan och lärarna skulle kunna åtaga sig vissa uppgifter även i detta sammanhang. Vissa tests äro så
1 Gäller det att bara undersöka, om individen fyller måttet i vissa speciella avseenden (som då det t. ex. blir fråga om att pröva en individs förutsättningar för ett visst yrke eller att bland en skara sökande till en viss sorts arbete eller en viss utbildningsanstalt gallra bort de minst kvalificerade) blir uppgiften givetvis betydligt enklare. ? Man bör i detta sammanhang även erinra om att de psykotekniska eller praktisk- psykologiska instituten också få diverse andra uppgifter. Jfr noten å sid. 152. Och vad anlagsorienteringen beträffar, så måste de psykotekniska undersökningsmöjligheterna inte bara komma ungdomen utan även somliga äldre råd- och arbetssökande till godo — individer, som trots all yrkesvägledning inte lyckats anpassa sig på ett tillfredsställande sätt eller som till följd av sjukdom, olycksfall o. dyl. blivit »partiellt arbetsföra» och i behov av omplacering eller som till följd av ändrade yrkesförhållanden måste omskolas för andra uppgifter.
pass enkla till sin konstruktion och fungera så pass automatiskt, att det inte behövs någon större fackkunskap för att applicera dem och värdera pröv— ningsresultaten —— så långt nu detta är möjligt vid isolerade prov av här ifrågavarande slag.1 Det får bli de praktisk-psykologiska institutens sak att utarbeta dylika lämpliga tests och testserier och instruera lärarna om det tekniska förfaringssättet. För läraren gäller det kanske bara att dela ut en serie frågeformulär, lämna vissa allmänna anvisningar (vilka f. ö. som re- gel stå att läsa på formulären), övervaka, att försökspersonerna arbeta självständigt och rejält, besvara vissa frågor rörande mera formella ting. passa och notera tiden för arbetet och eventuellt ransonera tiden på föreskri— vet sätt, samla in det färdiga materialet, efter en given mall markera, vilka uppgifter som äro lösta på ett riktigt sätt och vilka som äro felaktigt eller ofullständigt lösta, summera de »poäng» eller »plus», som vederbörande er— hållit vid olika uppgifter, jämföra den uppnådda totalpoängen med de nor- mer, som utkristalliserats vid testens standardisering och som kanske åter— finnas i en enkel tablå, samt på grundval därav slutligen konstatera, hur individen i vederbörande avseende klarat sig i förhållande till vad som fast- ' ställts vara det normala. Ett flertal tests (bl. a. t. ex. vissa allmänna intelli- , genstests) äro i själva verket av denna enklare och mera objektivt funge- . rande typ, kunna ofta appliceras på en större grupp (t. ex. en hel klass eller ett par sammanslagna klasser) samtidigt, taga kanske bara en eller annan timme i anspråk och höra följaktligen utan större svårighet kunna omhän- derhas av skola och lärare, i synnerhet om det i lärarnas utbildning i fram- tiden kommer att ingå en elementär kurs i testning.2 Man skulle t. ex. mycket väl kunna tänka sig en prövning medelst dylika tests organiserad av skolan själv i samband lned övergången till högre skolformer eller valet av linje. Men även i avslutningsklasserna skulle det ur många synpunkter vara mo- tiverat med på detta sätt anordnade grupprövningar. Undersökningsresulta— ten skulle i så fall inte blott kunna komma anlagsorienteringen i skolorna (och den vanliga undervisningen) till godo utan även delges ungdomsför- medlingens yrkesvägledare som en kompletterande uppgift till det vanliga lärarutlåtandet. Om yrkesvägledaren sedan finner, att den unge behöver re— mitteras till ett psykotekniskt institut i och för speciell, grundligare under- sökning, bör det åligga yrkesvägledaren att vidarebefordra de från skolan
1 Om det som här gäller att värdera prövningsresultat, som erhållits med ett eller annat test eller en eller annan enkel testserie (och därtill grupprov) måste man givetvis kring- gärda bedömningen med diverse reservationer. Karaktären av grupprov gör, att det blir svårt att i varje särskilt fall bedöma individens beteende vid lösandet av de olika upp— gifterna, och vad själva testresultaten beträffar, bör man komma ihåg, att varje dylikt resultat helst bör bedömas mot bakgrunden av prestationerna och beteendet vid andra prov och det samlade undersökningsresultatet. Vid en testserie kan man visserligen genom en jämförande analys av resultaten vid de enskilda proven få fram helhetsbely- sande synpunkter, men några säkrare hållpunkter för bedömningen blir det givetvis endast vid en grundligare undersökning (med en mångfald olika tests). ? Jfr den kurs i testning, som psykologisk-pedagogiska institutet år 1945 anordnat för lärare. Flera dylika fortbildningskurser erfordras.
erhållna undersökningsresultaten. Dessa böra för fackpsykologerna inte minst vara av betydelse därigenom, att de erbjuda möjligheter till vissa jäm- f örelser, som kunna vara av intresse, när det gäller att bedöma utvecklingen.
Vidare måste man göra klart för sig, att man med vanliga anlagsoriente- rande metoder kan komma ett gott stycke på väg i de allra flesta fall och att de i ett stort antal fall äro tillräckliga för att hjälpa den unge till ett ur anlagssynpunkt förnuftigt beslut. De undersökningsmöjligheter, som fack- psykologerna och de praktisk-psykologiska instituten erbjuda, kunna därför utan större risk undvaras i dylika fall. De böra i stället företrädesvis reser- veras för de kategorier, som ur anlagsdiagnostisk synpunkt erbjuda speciella svårigheter eller beträffande vilka det av ett eller annat skäl är nödvändigt med en särskilt grundlig undersökning —— totaliter eller i ett visst avseende. Det får bli den allmänna yrkesvägledningens sak att avgöra, vilka fall som böra remitteras till de praktisk-psykologiska instituten. Men frågan om dy- lik remittering torde bl. a. bli aktuell i de fall, då den unge söker sig till ett yrke, som ställer särskilt stora krav i vissa avseenden. Likaledes t. ex. i de fall, då det är fråga om ungdomar (och äldre), vilka närmast äro att hän— föra till kategorien »partiellt arbetsföra» och vilkas möjligheter att anpassa sig till det ena eller andra yrket noga måste fastställas, för att man skall kunna göra det bästa möjliga av situationen. För att inte tala om vissa av de ungdomar, som vare sig i skolan, hemmet eller andra kända samman- hang lagt i dagen några särskilda intressen eller begåvningskarakteristika och som själva stå fullständigt rådvilla inför yrkesvalet — kanske kan i dylika fall en grundligare psykoteknisk undersökning ge några ledtrådar för de fortsatta funderingarna och överläggningarna.
Det är givetvis svårt att säga, var gränsen skall dragas och hur många det blir, som på detta sätt måste remitteras till de praktisk-psykologiska in- stituten. En viss ledning kan man dock få genom att studera förhållandena i de länder, där man sedan länge arbetar med psykotekniska prov i sam- band med yrkesvägledning och där yrkesvägledningen överhuvudtaget är väl utbyggd.1
Längst i psykoteknisk riktning har man tydligen gått i U. S. S. R. Redan vid mitten av 30-talet kunde man därifrån rapportera, att man i de större städerna lät samtliga ungdomar genomgå psykologiska undersökningar, som organiserades och bedömdes under ledning av ett centralt laboratorium. Undersökningen i varje särskilt fall omspände minst ett grupp-intelligens- test, en grupptestning beträffande den »konstruktiva» eller tekniska intelli— gensen och ett mindre antal individuella tests, som avsågo att mäta de ma- nuella färdigheterna. Därtill kommo i en del fall även andra tests. I mindre städer och på landsbygden hade man inte mycket i den vägen att uppvisa
1 Jfr International Labour Office. Studies and Reports Series J. (Education) No. 4. Geneve 1935, och F. J. Keller & M. S. Viteles. »Vocational Guidance throughout the tVo'rld», London 1937.
men planerade att småningom i viss utsträckning få till stånd liknande möj- ligheter även där.
I U. S. A. äro förhållandena ytterst varierande, och det är svårt att bilda sig en klar uppfattning om de psykotekniska metodernas betydelse i sam- manhanget. De skildringar, som vissa svenska amerikaresenärer lämnat, äro (medvetet eller omedvetet) ägnade att ge den svenska allmänheten det in- trycket, att man i U. S. A. nästan aldrig bedriver yrkesvägledning utan att samtidigt också låta vederbörande bli psykotekniskt undersökt. Antagligen ha dessa resenärer råkat hämta sina erfarenheter från just de större städer och de skolor, där systemet i fråga är som mest utbyggt, låt vara att det inte heller där är fråga om någon 100-procentig testning. Förhållandena äro mycket olika i olika stater och i olika städer, ja, i olika skolor i samma stad. I varje fall konstatera amerikanarna det själva i sina redogörelser.
Enligt dessa fanns i det i U. S. A. före kriget många skolor och andra yrkesvägledningscentraler, som inte på något sätt använde sig av psykolo— giska tests o. dyl. Å andra sidan fanns det också »a handful of selected agencies which invariably employ a battery of tests along with the interview. the home visit, the school report, and the like, in the practice of guidance».1 " Det typiska förhållandet representerar förmodligen storstaden och lands- ; bygdens » junior high schools» och »secondary schools». Där använder man , i ganska stor utsträckning allmänna intelligenstests och kompletterar dessa i speciella problemfall med mera noggrann och ingående testning (verk- ställd antingen i skolan eller genom något med skolan lierat institut).
Tyskland var före kriget det land, där yrkesvägledningen var mest syste- _ matiskt utbyggd och samtidigt också landet med de många praktisk-psyko- logiska instituten, som yrkesvägledningen kunde remittera sina »klienter» till, när den fann detta behövligt. Men för de flesta fall nöjde man sig vid an- lagsbedömningen med vad som kunde inhämtas från lärare, läkare, föräld- ( rar och den unge själv eller genom yrkesvägledarens egna iakttagelser. I | Berlin var det t. ex. inte mer än 10—20 % av samtliga råd- och arbetssökan— ( de ungdomar, som remitterades till särskild psykologisk undersökning, och
|
därtill kommer, att det bara var 50—60 % av de unga berlinarna, som in— registrerades som »råd- och arbetssökande» ungdomar. Dessutom skall man komma ihåg, att det vid de psykologiska undersökningarna i relativt många fall inte var fråga om någon total anlagsundersökning utan endast om en prövning med hänsyn till vissa speciella yrkeskrav. Den unge hade planer på att t. ex. bli frisör, och det gällde att få klarlagt, om han hade de för detta yrke erforderliga förutsättningarna. Om så visade sig vara fallet, hade , psykologen, ansåg man, som regel ingen anledning att vidare befatta sig med fallet.
Mot bakgrunden av dessa erfarenheter och under förutsättning, att man 1 på ovan antytt sätt skruvar ned anspråken beträffande omfattningen av :
* Keller & Viteles, op. cit.
fackpsykologernas och de praktisk-psykologiska institutens medverkanvid an- lagsorienteringen, ter det sig inte omöjligt, att man småningom kan få yrkes- vägledningssystemet kompletterat även på denna punkt.
Det har gjorts gällande, att man från SAK:s sida ställt sig avvisande till tanken på en dylik komplettering av yrkesvägledningssystemet. Det kan därför vara på sin plats att här klart säga ifrån, att så ingalunda varit fallet.
Som stöd för ovannämnda påstående hänvisar man gärna till det remiss- yttrande, som SAK i mars 1943 avgav över en av fru Ronnebäck m. fl. av- given riksdagsmotion angående »vidtagande av åtgärder för en effektiviserad yrkesvägledning för ungdom» (motion nr 219 i andra kammaren, år 1943). Men den som utan förutfattade meningar läser detta remissyttrande och den därtill fogade promemorian »angående yrkesvägledning och anlagsoriente- ring» bör inse, att de däri framförda kritiska synpunkterna inte på något sätt innebära ett avståndstagande från tanken på att utnyttja psykotekniska prov i samband med yrkesvägledningen.
I själva verket konstaterar SAK i sitt remissyttrande —- efter att ha fram- hållit, att anlagsorientering även i stor utsträckning skett och kan ske med utnyttjande av andra psykologiska kunskapsvägar än de rent psykotekniska1 _ »att även den form av anlagsundersökning, som bygger på experimental- psykologisk teknik i inskränkt mening2 och vilken motionärerna särskilt för- orda, i åtskilliga fall skulle kunnat vara till gagn för bedömningen». Emel- lertid ansåg sig kommissionen samtidigt böra varna för all övertro på dessa metoder, som »endast förmå klarlägga vissa sidor av den anlagsmässiga ut- rustningen men däremot icke sådana betydelsefulla faktorer som den på lång sikt verkande energien och ambitionen, den sociala anpassningsförmågan och liknande — faktorer, som dock många gånger i praktiken bli av utslags- givande betydelse». Det betonades vidare, att metoderna ifråga »icke kunna ersätta utan endast i vissa avseenden komplettera de övriga metoder, som stå yrkesvägledningen till buds vid anlagsorienteringen och som för övrigt äro de grundläggande även i de länder, där man har experimentalpsykolo- ', giskt arbetande institut till sitt förfogande». Gentemot förslaget att låta den
avgående skolungdomen överlag bli föremål för psykotekniska anlags- undersökningar påpekades, vilka organisatoriska, tekniska och ekonomiska svårigheter detta skulle medföra, och hänvisades i stället till förhållandena i andra yrkesvägledningsländer, där de psykotekniska metoderna av bl. a. praktiska skäl tillmätts ett mera begränsat verksamhetsområde (jfr ovan). Kommissionen medgav, att man ännu inte (våren 1943) vidtagit några åt-
1 I remissyttrandet användes termen »experimentalpsykologiska metoder» för att skar- pare särhålla ifrågavarande metoder från de av yrkesvägledningen använda, vilka senare ju även delvis äro av psykoteknisk men däremot hittills icke av »experimentalpsykolo- gisk» karaktär. ? »Experimentalpsykologi» har ju även blivit ett samlingsbegrepp för psykologiska laboratorieundersökningar överhuvudtaget, inkl. mera allmänt och teoretiskt inriktade.
gärder för att möjliggöra psykotekniska undersökningar i de fall, där sådana kunde anses motiverade, men kunde samtidigt peka på vilket omfattande or- ganisationsarbete som i övrigt bedrivits för att tillgodose mera allmänna yrkesvägledningsbehov. I detta sammanhang framhölls också, att resurserna beträffande för svenska förhållanden anpassade anlagsorienterande tests ännu (våren 1943) voro högst begränsade och att varje försök att organisa- toriskt genomföra motionärernas önskemål om psykotekniska anlagsprov i större skala måste föregås av »ett omfattande praktiskt-psykologiskt forsk- ningsarbete i samråd med dem, som ha ansvaret för den egentliga yrkes- vägledningen». Med hänsyn härtill och med hänsyn till önskemålet att först skapa en bärkraftig organisation för det hela, d. v. s. för den yrkesvägled- ning, som måste bli av betydelse för ungdomen överlag, innan man vidtog kompletterande organisationsåtgärder för att tillgodose mera speciella behov, ansåg sig kommissionen själv »för närvarade inte kunna åvägabringa» »de'tta komplement till den yrkesvägledande verksamheten». Samtidigt underströks dock än en gång, att kommissionen tillfullo insåg betydelsen av ett dylikt komplement.
Till yttermera visso heter det i den bifogade promemoria, till vilken re- missyttrandet hänvisar: »I synnerhet i vissa svåråtkomliga fall eller sådana fall, då vederbörande söker sig till ett yrke, som ställer stora krav i ett all- deles speciellt avseende, eller i sådana fall, som måste räknas till de s. k. partiellt arbetsföra, skulle det otvivelaktigt många gånger vara av värde, om de normala undersökningsmetoderna kunde kompletteras med experimental- psykologiska prov av vederhäftigt slag.»
Av det sagda bör med all önskvärd tydlighet framgå, att de av SAK fram- förda kritiska synpunkterna närmast rikta sig mot övertron på psykotekni- kens möjligheter i samband med anlagsorienteringen och mot allt kvacksal- veri på detta område men inte mot själva tanken att organisera psykotek- niska anlagsundersökningar som komplement till yrkesvägledningens all- männa undersökningsmetoder. Tvärtom har kommissionen klart och tydligt sagt ifrån, att ett dylikt komplement vore av värde, speciellt för vissa problemfalls vidkommande.
Sedan är det en annan sak, att kommissionen varit väl medveten om att det behövs åtskilligt praktiskt-psykologiskt experimenterings- och forsk- ningsarbete beträffande metoder o. dyl., innan det kan bli fråga om att sätta de psykotekniska anlagsundersökningarna i ett större system, att dessa un- dersökningar av praktiska skäl i huvudsak böra begränsas till de verkliga problemfallen och att det även med denna begränsning av uppgifterna kan bli svårt nog att lösa de organisatoriska problemen.
Tilläggas bör, att 1943 års riksdag i sin skrivelse med anledning av ovan- nämnda motion hemställde om utredning rörande »åtgärders vidtagande för en effektiviserad yrkesvägledning för ungdom i enlighet med de i motio-
nerna i första kammaren nr 96 och i andra kammaren nr 219 framförda synpunkter».
Vissa institutioner, föreningar och enskilda personer ha sedermera fått yttra sig om saken, men i någon annan form har denna utredning ännu inte kommit till stånd.
Men utvecklingen på detta område har därför inte stått stilla. Särskilt inom det militära har man under denna tid hunnit få igång ett omfattande _ låt vara helt militärt inriktat _ system för psykotekniska anlagsunder- sökningar. Men även den civila verksamheten på detta område har under dessa båda senaste är hunnit komma igång på allvar.1 Den vid universitetet och högskolor även tidigare i viss utsträckning bedrivna metodologiska forsk- ningen har intensifierats, och i Stockholm har man numera tvenne prak- tisk-psykologiska institut, som stå till tjänst med psykotekniska anlagsprov :i samband med yrkesval och yrkesvägledning. Det ena är det av Dr Phil.
W. Jacobson och fil. mag. Maria Ruthquist grundade och numera kommu- nalt understödda »Institut för praktisk psykologi och yrkesvalsfrågor», det andra det till Stockholms högskola knutna psykotekniska institutet (före- ståndare fil. lic. W. Fellenius). Det förra, som är av relativt litet format (med ' endast ett par funktionärer), åtager sig även allmänt yrkesvägledande uppgif- , ter. Det senare, som är det yngre av de två men som visat stor expansions- kraft, håller sig i fråga om yrkesvägledningen strängt till själva anlagspröv- ningsuppgifterna, överlåtande resten åt ungdomsförmedlingen och skolan, med vilka ett för alla parter givande samarbete kommit till stånd. Ungdoms- förmedlingen remitterar speciella problemfall till institutet och får ett an- lagsdiagnostiskt utlåtande därifrån. I de fall, då rådsökande vända sig direkt till institutet, låter detta förundersöka dem hos ungdomsförmedlingen, som sedan även får till uppgift att med ledning av bl. a. undersökningsresultatet fullborda yrkesvägledningen. Dessutom har, som tidigare antytts (se kap. 13 III b), en omfattande försöksverksamhet under läsåret 1944—45 bedrivits i gymnasiernas »valringar», varvid de utvunna undersökningsresultaten fått (tjäna som ledning vid yrkesvägledarens enskilda överläggningar med ung- jdomarna ifråga.
Det förhållandet, att undersökningarna vid institutet (liksom vid det andra institutet) äro belagda med en viss taxa, har gjort det svårt att remittera mindre bemedlade ungdomar till dylik undersökning. Denna fråga har dock (numera lösts på ett ur social synpunkt mera rättvist sätt, i och med att arbets- )nämnden i Stockholm fått tillstånd att svara för ifrågavarande kostnader.
Ännu har detta samarbete, liksom institutets eget arbete på detta område, karaktär av försöksverksamhet. Men i stort sett kunna erfarenheterna sägas
) l l ) 1 Tidigare hade forskningen på detta område framför allt varit inriktad på att utkristal- lisera anlagsprov, som kunde komma till användning vid gallringen av sökande till det och det yrket eller specialyrke! (s. k. urvalsprov). I detta sammanhang må särskilt erinras
om de urvalsprov, som utarbetats vid Arbetsledarinstitutet under ledning av professor R. Anderberg och fil. kand. G. Westerlund.
160 vara mycket gynnsamma, och det vill synas, som om man bör fortsätta på den inslagna vägen och ytterligare vidga och säkerställa verksamheten på denna punkt. Mycket beror därvid på institutet självt, d. v. s. på i vad mån det kan ytterligare vidga och effektivisera sin verksamhet och utnyttja de gjorda erfarenheterna på sådant sätt, att metoderna bli vederbörligen kom- pletterade och Säkerställda. Det forskningsarbete, som detta erfordrar och som bör kunna komma varje form av dylik verksamhet till godo, förtjänar statligt ekonomiskt stöd, liksom all forskning på detta område.
I Göteborg har professor J. Elmgren visat stort intresse för saken och har redan för länge sedan framlagt ett förslag om samarbete mellan ungdoms- förmedlingen, skolan och den till högskolan knutna psykologiska institutio- nen. Förslaget behandlar även de metodologiska spörsmålen. Sedan det fram- lades, har visserligen åtskilligt hänt på denna front, men det erbjuder fort- farande många synpunkter, som böra beaktas, när det gäller att taga ställ- ning till organisationsproblemet för Göteborgs vidkommande.
Även professor R. Anderberg i Uppsala har visat sig intresserad av att samarbete kommer till stånd mellan ungdomsförmedlingen och universitetets psykologiska institut. Han har ju också själv sedan många år tillbaka ägnat de metodologiska problemen en grundlig forskning, låt vara att det därvid i relativt stor utsträckning varit fråga om att utkristallisera psykologiska ur- valsprov till tjänst åt olika rekryteringsorgan.
Vad den psykologiska institutionen i Lund beträffar, så har den som be— kant i stor utsträckning de senaste åren tagits i anspråk, när det gällt att utexperimentera anlagsorienterande prov åt de militära rekryterings- och personalfördelningsorganen, och kan väl därigenom antagas ha fått sitt forskningsintresse inriktat på diverse metodologiska problem i samband med psykotekniska anlagsundersökningar.
Kort sagt: de psykologiska institutionerna vid universiteten i Uppsala och Lund och vid högskolan i Göteborg äro i viss utsträckning redan inriktade på här ifrågavarande uppgifter, och det vore därför en naturlig utvecklinf', om man i anknytning till dem finge till stånd praktisk-psykologiska institut av samma slag som det i Stockholm. Efter samma principer som i Stock- holm skulle då samarbete kunna etableras mellan varje sådant institut och den av skola och ungdomsförmedlingen inom resp. distrikt bedrivna yrkes- ”' vägledningen. .
Samtliga fyra institut skulle givetvis inte bara ägna sig åt den med de in-
framförallt beträffande de metodologiska problemen. Samtidigt skulle de ( även kunna fungera som utbildningsanstalterna par preference för den er- i forderliga staben av kvalificerade psykotekniker, liksom också för vissa | andra kategorier av »praktiska psykologer». )
Vad som emellertid också skulle behövas — och speciellt i början —— det vore ett centralt organ, en statlig nämnd eller kommitté, som skulle kunna åvägabringa en rationell arbetsfördelning beträffande de metodologiska forskningsuppgifterna, taga initiativ till nya åtgärder, sovra och samman— jämka de olika erfarenheterna och överhuvudtaget utgöra ett sakkunnigt forum för diskussionen kring allehanda praktiska och teoretiska frågor i samband med den psykotekniska verksamheten. Denna centrala, samordnan— de och kontrollerande »Psykotekniska nänmd» kan eventuellt tänkas upp- delad på tvenne sektioner, den ena för frågor i samband med de psykotek- niska prov, som avse att gagna skolans och arbetsförmedlingens yrkesväg- ledande verksamhet, den andra för frågor i samband med de prov, som avse att rationalisera gallringen av sökande till olika företag och yrkesutbild— ningsanstalter. Den förstnämnda sektionen, vilken är av mest intresse i detta sammanhang, bör lämpligen vara sammansatt av representanter för den till universitet och högskolor knutna praktisk-psykologiska forskningen och verksamheten, för psykologisk-pedagogiska institutet samt för yrkes- vägledningens centrala ledning (SAK och skolöverstyrelsen).
Upprättandet av ovannämnda statliga eller statsunderstödda praktisk-psy- kologiska institut vid samtliga universitets och högskolors psykologiska in- stitutioner och inrättandet av en central »Psykoteknisk nämnd» av ovan skisserat slag skulle lämpligen kunna bli första etappen i organisationsarbe- tet på detta område. Förrän denna etapp är avklarad, torde man svårligen kunna nå längre i utvecklingen — detta inte minst med hänsyn till att det under denna första etapp (som kan ta flera år att avklara) måste bli fråga om att lägga en stabil grund för den fortsatta utvecklingen genom att ut- experimentera och säkerställa olika metoder och samarbetsformer samt ut- välja och utbilda de personer, som skola ansvara för den nya verksamheten.
Hur man sedan skall tänka sig den fortsatta utvecklingen på detta område, är svårt att närmare ange. Kanske skulle man kunna tänka sig smärre psykotekniska avdelningar inrättade vid samtliga de länscentraler för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, som inte genom nyssnämnda fyra institut blivit tillgodosedda med psykoteknisk sakkunskap. Ifrågava— rande avdelningar, som i flertalet fall kanske skulle kunna skötas av en eller ett par dugliga psykotekniker, skulle uteslutande syssla med anlags- diagnostiska prov och inte som de självständiga instituten ha diverse andra uppgifter. De skulle närmast betraktas som en särskild avdelning av resp. ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningscentral och förvaltningstekniskt vara helt fristående från de praktisk—psykologiska instituten. Från dessa se- nare skulle de däremot kunna få de tekniska råd och anvisningar, eventuellt också det arbetsmaterial och den tekniska utrustning, som de behöva för sin verksamhet. Därvid bör givetvis dock den till yrkesvägledningens centrala instans knutna psykologiska expertisen (se kap. C VI) få säga sitt ord.
Inte ens med dylika filialavdelningar kommer organisationen emellertid att kunna övervinna de stora avstånd, som man har att räkna med i ett fler- tal län. I den mån skolan kan åtaga sig att applicera vissa tests (jfr sid. 153), kommer detta givetvis att i viss mån vidga verksamhetsområdet. I viss ut- sträckning kan man måhända även tänka sig anordna ambulerande verk- samhet i stil med t. ex. den verksamhet, som bedrives av institutet i Randers på Jylland.1 Dessutom får man väl förutsätta, att det allmänna hjälper till att betala resekostnaderna m. m. för sådana avlägset boende ungdomar, som enligt yrkesvägledarnas uppfattning i hög grad behöva undersökas psyko- tekniskt men som sakna ekonomiska resurser.
II. Yrkesorienterande metoder och moment.
Den mångfald olika metoder, som stå till buds, när det gäller att göra den unge orienterad beträffande olika yrkens och utbildningsvägars krav, möj- ligheter och förhållanden, kunna för överskådlighetens skull lämpligen sor- teras efter följande rubriker:
a. Yrkesorienterande självverksamhet genom 1. studiebesök på olika arbetsplatser, i yrkesskolor o. dyl., 2. praktik på ett eller annat arbetsområde, 3. läsning av yrkesorienterande litteratur.
b. Yrkesorienterande undervisning genom 1. film o. dyl., 2. en serie yrkesredogörelser, direkt lämnade av representanter för olika yrken, 3. av lärare eller yrkesvägledare hållna lektioner och föredrag, 4. individuellt lämnade upplysningar.
Det är uppenbart och det har för övrigt redan påpekats, att man inte kan och bör draga någon skarpare gräns mellan dessa metoder och moment och . dem, som diskuterades i föregående avsnitt och som avse att göra den unge ' bättre anlagsorienterad. Om en pojke t. ex. beredes möjlighet att praktisera på ett visst arbetsområde, får han inte bara tillfälle att pröva, om han be- sitter de för ifrågavarande arbetsuppgifter erforderliga personliga förutsätt- . ningarna, utan också tillfälle att ta reda på åtskilligt om yrkesförhållandena, arbetsvillkoren, framtidsutsikterna etc. på arbetsområdet ifråga. Likaså
1 Jfr även den ambulerande undersökningsverksamhet, som det till Stockholms hög- skola knutna psykotekniska institutet bedrivit, när det gällt att anlagsdiagnosticera offi- cersaspiranter för att kunna åstadkomma en ur anlagssynpunkt rationell fördelning på olika vapen.
komma givetvis anlagsorienterande moment av olika slag att jämt och stän- digt bäddas in i den yrkesorienterande upplysningsverksamheten.
I praktiken komma naturligtvis även gränserna mellan de metoder och moment, som närmast avse att befordra den yrkesorienterande självverk- samheten, och dem, som mera ha prägel av undervisning genom andra, att i viss mån utsuddas. I varje fall gäller det vid den yrkesorienterande under- ! visningen — liksom vid all annan undervisning — att så mycket som möj- : ligt bygga på självverksamhet från elevernas sida. För överskådlighetens ; skull kan det dock vara lämpligt att i det följande göra ovannämnda distink- tioner.
a. Yrkesorienterande självverksamhet.
Ju mer man kan få de unga att själva uppleva och utforska yrkesvärl- den och speciellt de arbetsområden och utbildningsvägar, som — efter vad som framkommit vid anlagsorienteringen —— ligga närmast i linje med ve- derbörandes intressen och anlag, desto bättre.
Man skulle kunna tycka, att de unga ha relativt goda tillfällen att se och iakttaga, hur olika yrkesmän arbeta. Men undersöker man saken närmare, skall man finna, att detta närmast gäller endast om vissa yrken och vissa ungdomar. Somliga ungdomar (lantbrukar-, skogsarbetar- och fiskarung- domen t. ex.) ha otvivelaktigt genom att de vuxit upp i en viss yrkesmiljö fått en rik fond av konkreta erfarenheter beträffande ifrågavarande arbets- område. Vissa yrken äro ju också av sådan karaktär, att ungdomar i allmän- het få tillfälle att se åtminstone vissa sidor av yrkesutövningen. Så är t. ex. fallet med yrkena husmor, folkskollärare, präst, polis, läkare, affärsbiträde, brevbärare, postexpeditör, konduktör, snickare, målare, murare, sotare, glas- mästare o. likn. Men som regel är det som sagt bara vissa sidor av yrkes- utövningen, man därvid får se, och den bild, man därvid gör sig av yrket, blir ofta både ensidig och missvisande. Och flertalet andra yrken har man haft ännu mindre tillfälle att studera. Inte ens faderns yrke har man alltid några klarare föreställningar om —— fadern arbetar ofta på en arbetsplats, dit barnen inte ha tillträde. Därtill kommer, att de tillfällen till yrkesstudier, som på ett mera naturligt sätt erbjuda sig, inte tillvaratagas på rätt sätt, om man inte ger de unga vissa anvisningar om vad det framförallt är, som de skola ge akt på i det ena och det andra fallet. Ja, på olika sätt måste de också intresseras för dylika självstudier. Föräldrarna borde här kunna göra en insats, och vid föräldramöten o. dyl. får man inte försumma att påpeka detta. Men först och sist får det bli lärarens sak att ge de unga impulser till dylik självverksamhet och lämna de härför erforderliga anvisningarna. Detta kan ske redan på relativt tidiga skolstadier och närhelst det vid un- dervisningen i det ena eller andra ämnet (se kap. C Ill) blir anledning att tala om samhälls- och näringslivet och speciellt hembygdens samhälls- och nå-
ringsliv. Impulser till dylika självstudier kan den unge givetvis även få ge- nom kontakt med olika yrkesrepresentanter (i t. ex. familjens bekantskaps- krets), genom läsning av yrkesorienterande litteratur samt genom de frå- gor, som finnas upptagna i den arbetsbok och de frågeformulär, som utnytt- jas i samband med förberedelserna för den mera koncentrerade yrkesväg- ledningen i avslutningsklasserna.
Emellertid gäller det även vid yrkesvägledningen att skapa tillfällen till yrkesorienterande självstudier åt eleverna.
Bl. a. måste man ordna med studiebesök på olika arbetsplatser och ev. också i vissa yrkesskolor. Det säger sig självt, att man därvidlag nästan all- tid måste hålla sig till vad hemorten eller grannorterna ha att erbjuda, men vid längre skol- eller klassresor kan det kanske även bli tillfälle att studera företag på andra håll.
Dylika studiebesök anordnas stundom även i andra undervisningssyften än de yrkesorienterande. Man vill t. ex. studera vissa tekniska anordningar eller hur det går till att av en viss råvara få de och de färdiga produkterna. Ingenting hindrar, att man samtidigt också passar på att iakttaga, hur olika yrkesmän arbeta, och att taga reda på ett och annat om de yrken, som fin- nas representerade i företaget. Men det har sina risker att vid dylika studie- besök försöka blanda ihop för många olika synpunkter, och om ciceronen ' på allvar börjar beskriva det tekniska, är det fara värt, att de-t inte blir myc- ket sagt om och sett av de olika yrkesmännen. Det kan därför vara skäl att i görligaste mån också anordna studiebesök i enbart yrkesorienterande syfte, och detta gäller inte minst i avgångsklasserna.
Dessa studiebesök måste vara väl förberedda, om de skola ge, vad de åsyfta. Om arbetsförmedlingen finns representerad på orten, är det all an- ledning att låta någon intresserad tjänsteman där hjälpa till att planera det hela. Med sin större erfarenhet beträffande olika företag och yrkesformer och med sin ständiga kontakt med arbetsgivare av olika slag böra dessa tjänstemän ha lättare att välja ut lämpliga företag för studiebesöken och träffa de erforderliga överenskommelserna. Av betydelse är därvid även, att man får lämpliga ciceroner. Det händer tyvärr inte alltför sällan vid studie- besök av här ifrågavarande slag, att man till ciceron får en person, som vis- serligen är både välvillig och initierad men som till den grad är angelägen om att demonstrera alla tekniska eller organisatoriska finesser, att besöket blir allt annat än givande ur yrkesorienteringssynpunkt.
Det är vidare att rekommendera, att läraren i förväg gör sig närmare un- derrättad o-m arbetsplatsen ifråga och att han klargör för såväl sig själv som eleverna, vad det är, man egentligen vill ta reda på vid besöket. Det skadar t. ex. inte, om man i förväg preciserar en rad frågor, som kunna stäl- las till ciceronen och som äro ägnade att koncentrera demonstrationen till de ur yrkesorienteringssynpunkt viktigaste punkterna. Är företaget stort och 5
eleverna många, kan det vara skäl att försöka få ett par tre ciceroner och dela upp eleverna i smärre grupper. Den ena gruppen får då bese en del av företaget, en annan grupp en annan del, och sedan blir därigenom extra anledning att i skolan redogöra för vad man sett och hört och samman- jämka intryck och erfarenheter.
Detta sistnämnda efterarbete i skolan är inte det minst viktiga. Somliga av eleverna ha kanske inte uppfattat så mycket eller ha kanske missförstått ett och annat, och i varje fall blir det nödvändigt att under lärarens ledning sovra, sortera och befästa intrycken. Detta kan ske genom muntliga och skriftliga redogörelser, anteckningar i arbetsböckerna, diskussioner, frågor : och svar och läsning av lämplig litteratur, som behandlar de ifrågavarande ! yrkesformerna eller några andra liknande. Därom mera i det följande.
På tal om litteratur så kunna givetvis allmänt yrkesorienterande broschy- l rer och läseböcker även utnyttjas mera självständigt. Folkskoleeleverna torde ] antagligen i allmänhet vara alltför omogna för att på egen hand kunna till- * godogöra sig litteratur av detta slag. Men under förutsättning, att framställ- j ningen är enkel och åskådlig, bör en och annan i folkskolans avslutnings- ; klasser och speciellt i 8:e klass i varje fall kunna tillgodogöra sig de par- ! tier, som närmast intressera vederbörande, och om litteraturen i fråga genom- gås under lärarens ledning och i lämpliga portioner, bör åtskillig yrkesorien- terande kunskap kunna inympas på denna väg. Dock blir det väl främst på högre skolstadier, som litteraturen blir av mera allmän betydelse vid elever- nas självverksamhet.1
Som tidigare omtalats (se kap. B II a) har SAK utarbetat särskilda broschyrer till tjänst åt yrkesorienteringen på olika skolstadier. De vända sig till ung- domen direkt och ha kostnadsfritt ställts till skolans och elevernas förfo- gande. De äro:
»Att välja yrke.» Denna broschyr har sedan 1941 utdelats i folkskolans avgångsklasser landet runt, har ofta använts som läsebok men har säkerli- gen också i relativt stor utsträckning studerats i hemmen av såväl föräldrar som ungdomar. Den ger inte några närmare yrkesbeskrivningar utan försö- ker i stället få de unga att förstå, hur man skall resonera och inte resonera vid yrkesvalet, och ger en rad exempel på vilka yrken som man kan fundera på, ifall man har de eller de intressena och anlagen, samt vilka man bör undvika, om man har de eller de svaga punkterna.
Som ett tillägg till denna broschyr har även utarbetats en översikt över de yrkesutbildningsanstalter, som ligga närmast inom räckhåll för ungdo- men i Stockholms stad och län och på Gotland (utbildningsanstalter, som kräva ( studentexamen, äro dock inte medtagna). Liknande översikter föreligga även för distrikten Bohuslän—Halland—Västergötland, Småland och Värmland—
1 Vid undervisningen däremot böra broschyrer och läseböcker kunna bli av mera allmän betydelse även i folkskolan.
Närke Västmanland—Uppland—Dalarne—Gästrikland—Hälsingland samt hålla på att utarbetas för distrikten Skåne—Blekinge, Östergötland—Söder- manland och Norrland (utom Gästrikland—Hälsingland).
Dessa översikter äro inte avsedda för mera allmän utdelning bland ele- verna i folkskolan men komma att finnas tillgängliga i varje folkskola i och för utlåning och som uppslagsverk vid undervisningen. I de högre folksko- lornas, realskolornas, mellanskolomas och flickskolornas avgångsklasser kommer däremot varje elev att få ett exemplar av översikten för resp. distrikt.
Från vissa håll har man önskat en särskild broschyr av typen »Att välja yrke» för folkskolorna på landsbygden. Men från andra håll har lika ener- giskt hävdats, att landsbygdens ungdom skall få tillfälle att orientera sig även beträffande yrken och arbetsområden, som mera höra städerna till. Kanske man kan nå en godtagbar kompromisslösning på så sätt, att man verkligen låter utarbeta en broschyr, som huvudsakligen tar sikte på mera landsbygdsbetonade arbetsområden, utdelar denna broschyr allmänt i lands- bygdsskolans avgångsklasser men samtidigt förser skolorna ifråga med några exemplar av den mera stadsbetonade upplagan — i och för utlåning till intresserade. I så fall bör man dock även tänka på att på motsvarande sätt utrusta stadsskolorna med exemplar av landsbygdsupplagan — det är minst lika betydelsefullt, att stadsungdomen får lära känna något om lands- bygdens yrkesformer, som det är att informera landsbygdsungdom om yr- keslivet i städerna. För övrigt kan påpekas, att broschyren »Att välja yrke» behandlar både stads- och landsbygdsyrken — de senare till och med nå- got utförligare!
»Från skola till yrke.» Denna broschyr föreligger än så länge endast i stencilerad provupplaga och har läsåret 1944—45 i detta skick tillställts ung- domsförmedlingarna samt rektorerna vid samtliga realskolor, mellanskolor och flickskolor, för vilkas ungdom den närmast är avsedd. För den händelse den skall tryckas, kommer den att underkastas en ganska grundlig omarbet- ning. Bl. a. måste den förkortas och befrias från en mängd detaljupplysnin- gar. Emellertid är det också tänkbart, att man i stället utarbetar en särskild upplaga av »Att välja yrke» —— en upplaga, som alltså skulle kunna upp- taga en del av stoffet i »Från skola till yrke» men bevara uppställningen i den förra broschyren, som visat sig av värde inte minst vid anlagsoriente- ringen (se sid. 133) och den yrkesorienterande självverksamheten. Fördelen med en dylik anordning blir bl. a., att man får tillfälle att rikta real- och flickskolelevernas uppmärksamhet även på yrken, som inte kräva högre skolunderbyggnad men icke förty kunna vara något att fundera på för ifråga- varande elever.
»Gymnasisternas ämnesval.» Denna broschyr har sedan läsåret 1942—43 utdelats till samtliga gymnasister i ringarna 13 och II4 och avser att lämna de för valet av ämneskombination erforderliga uppgifterna om vilka ämnen
man bör läsa och hur pass höga betyg man måste ha i studentexamen för att kunna räkna med inträde vid den ena och den andra utbildningsanstalten. Samtidigt ger den även en exposé över olika utbildningsvägar och de yrken, till vilka dessa vägar leda. I huvudsak har det överlåtits åt gymnasisterna själva (och deras målsmän) att genomgå broschyren, även om yrkesvägleda- ren vid sina lektionsföredrag och vid de enskilda överläggningarna fått tillfälle att anknyta till densamma. Det är omöjligt att bedöma, i vad mån man verkligen studerat densamma och om man mera allmänt fått någon större behållning av dessa yrkesorienterande självstudier. Men åtskilliga misstag torde dock ha förebyggts, och för somliga har av allt att döma fram- tidssikten klamat betydligt tack vare broschyrstudiet.
Om det komplicerade systemet med den långt drivna ämnesdifferentierin- gen i gymnasiet förenklas, förenklas även yrkesorienteringsproblemet i gym- nasiets valringar, och broschyren »Gymnasisternas ämnesval» blir i sin nu- varande form obehövlig. Vissa av de upplysningar, den lämnar, kunna då lämpligen beredas plats i den broschyr, som, enligt vad som nyss antyddes, är under utarbetande för real- och flickskolelevernas räkning. Vissa andra upplysningar skulle vidare kunna inarbetas i en ny broschyr, avsedd för gymnasister i allmänhet och speciellt för abiturientema. En dylik broschyr har de båda senaste läsåren utgivits och utdelats (i abiturientklasserna) av försäkringskoncernen Skandia-Freja.1 Den är visserligen något väl kortfat- tad (och därför ofullständig), men något i den stilen skulle man kunna tänka sig.
De upplysningar, som broschyrer av ovan nämnt slag kunna ge, måste med nödvändighet bli relativt knapphändiga och allmänna. För dem, som vilja inhämta närmare uppgifter om eller göra sig en mera åskådlig bild av ett visst yrke eller arbetsområde, kräves litteratur av annat slag _ läse- böcker och uppslagsverk.
I de läseböcker, som för närvarande användas i folkskolan, ingå även åt- skilliga skildringar av arbetsliv och arbetsmiljöer inom olika företag, bran- scher och distrikt. De kunna eventuellt kompletteras med mera direkt yrkes- orienterande uppgifter. Emellertid behövas också speciella läseböcker för yrkesorienteringen. För närvarande föreligger det första försöket till en dy- lik (E. Neymark, »Ungdomens yrkesbok»).2 Den är avsedd att läsas av bl. a. elever i folk- och fortsättningsskolor, högre folkskolor samt real-, mellan- och flickskolor och försöker på ett åskådligt sätt (genom att ta läsaren med sig ut på upptäcktsfärd till representativa arbetsplatser och yrkesmiljöer
' M. Vestin, »Studenternas yrkesval», Halmstad 1945. ' Ingår i den av Gebers förlag utgivna serien »Vetandets värld» och kommer att om— fatta tre smärre volymer. Volym I utkom 1944, volym II beräknas utkomma inom kort. Jfr även B. Beckman m. fl., »Hur det är i mitt yrken. Sthlm 1944, som låter represen- tanter för tolv s. k. intellektuella yrken skildra »vardagen» i resp. yrken.
och på ort och ställe intervjua olika yrkesmän), skildra olika yrken och arbetsformer.
Vad uppslagsverken beträffar, föreligger ett flertal sådana. Det mest om- fattande är den av olika kvinnoföreningar i samarbete utgivna handboken »Våra yrken» (Sthlm 1941—43). Mera speciell betydelse ha sådana arbeten som den årligen utkommande »Svensk studentkalender», S. Hesselman, »I samhällets tjänst» (Sthlm 1944), den under redaktion av S. Örjangård, H. Röstin och A.-L. Lyberg utgivna handledningen »Lantungdomen väljer yrke» (Sthlm 1944) m. fl.
Det av SAK utarbetade yrkeskartoteket är egentligen närmast avsett att utgöra ett uppslagsverk för yrkesvägledare, arbetsförmedlare och lärare, men i den mån det kommer att finnas tillgängligt i skolorna, böra måhända de mera försigkomna bland eleverna även själva kunna hämta vissa uppgifter därur, speciellt på högre skolstadier.
När den unge — efter vederbörlig anlags- och yrkesorientering — ko-m- mit dithän, att sikten börjar klarna och tydligare intresse för ett visst arbets- område (eller en viss sorts arbetsuppgifter) kommer till synes, kan det även ur yrkesorienteringssynpunkt (jfr sid. 132) vara av betydelse, att han får tillfälle till en tids praktik på ifrågavarande arbetsområde. Därigenom får han, som redan nämnts, inte bara möjlighet att pröva, om han besitter de för ifrågavarande arbetsuppgifter erforderliga personliga förutsättningarna, utan även tillfälle att ta reda på åtskilligt om yrkesförhållandena, arbetsvill- koren, framtidsutsikterna etc. på arbetsområdet ifråga. Närmast blir det väl sommarferierna, som (delvis) få tagas i bruk för denna praktik. Men för folkskolungdomens vidkommande blir det kanske även möjligt att i fort- sättningsskolan och 8:e klass bereda somliga elever tillfälle att en kortare tid praktisera på ett eller annat yrkesområde, för vilket de visat särskilt in- tresse. I detta sammanhang må bl. a. erinras om de å sid. 132 anförda ex- emplen från Stockholm och Örebro. Likaledes må erinras om de praktik- läger (se sid. 94), som SAK organiserat för att bl. a. bereda stadsungdomar tillfälle till »praktisk» yrkesorientering beträffande vissa arbetsområden (skogsvård, lantbruk, lanthushåll). Dessa läger borde bli en varje sommar återkommande institution. och verksamheten bör i görligaste mån utvidgas.
Det får väl närmast bli ungdomsförmedlingens sak att efter förslag från lärarna eller på eget initiativ bereda de unga dylika praktikmöjligheter. Se- dan skolgången avslutats, kan det givetvis bli fråga om mera grundlig prak- tik, och vad man inom ungdomsförmedlingen brukar kalla »att placera på försök» är i princip samma sak (jfr kap. D III b—c och D IV).
b. Yrkesorienterande undervisning.
Även om den unge under sin yrkesorienterande självverksamhet inte hinner se och lära så mycket och även om det kanske mest blir spridda intryck och upplevelser, så böra dessa dock tillsammans efterlämna en fond av konkreta föreställningar, som på olika sätt bli av värde, när det gäller att på en mera undervisningsmässig väg meddela yrkesorienterande kunskaper och för- ankra dessa i elevernas egen föreställnings- och kunskapsvärld. Det blir gi- _ vetvis mycket lättare att få eleverna att bilda sig en klar uppfattning om i de yrkesförhållanden, som orienteringen berör, om man på åtskilliga punk- : ter kan vädja till erfarenheter, som eleverna själva gjort. Och omvänt får mycket av det, som sagts vid den yrkesorienterande undervisningen, en tyd- [' ligare innebörd och säkrare minnesförankring, om eleverna sedan få tillfälle
att själva göra vissa iakttagelser, som bestyrka, vad de fått höra vid den
yrkesorienterande undervisningen.
Tyvärr blir det säkerligen inte möjligt att anordna studiebesök i den ut- | sträckning, som egentligen skulle behövas. För det första är ett studiebesök ' en ganska omständlig och tidskrävande historia, och den tid, som kan ' komma att anslås för yrkesvägledningen, tillåter inte alltför många studie- f besök. Speciellt i de högre skolorna blir det knappt med tiden. För det andra
kan det i vissa större städer, där skolorna och klasserna äro många och stora, bli ganska besvärligt att organisera så många studiebesök, som skulle erfordras för att ge varje klass, vad den behöver i den vägen. Man måste ju också tänka på att det för vissa företag på dessa orter måste komma att bli ganska påfrestande med dessa ideliga studiebesök. För det tredje har näringslivet på många orter en alltför ensidig struktur, för att det ska bli möjligt att genom studiebesök tillgodose behovet av en mera allsidig yrkes- orientering. Det är visserligen sant, att man vid yrkesorienteringen i görli- gaste mån bör taga sikte på hembygdens yrkes- och utbildningsmöjligheter. Men detta utesluter inte, att man även bör försöka ge de unga en föreställ- , ning om kraven, möjligheterna och förhållandena på vissa andra arbets- g områden. Detta kan för övrigt ofta även vara motiverat ur allmän arbets- ? marknadssynpunkt — att det är tillbörligt med hänsyn till kravet på yrkes- ' valets frihet och till kravet »rätt man på rätt plats», behöver inte påpekas.
Under sådana förhållanden blir det nödvändigt att skapa en ersättning för studiebesöken. Rikt illustrerade och åskådligt berättande läseböcker kunna i , många fall utgöra en dylik ersättning. Speciellt på högre skolstadier men i * viss mån även i folkskolan. Men med hänsyn till den stora roll, som själva sinnesintrycken spela för föreställningslivet på lägre ålders- och skolstadier (och för övrigt ofta även på högre stadier), och med hänsyn till att själva rörelsemomentet är något så väsentligt i en arbetsbild, måste filmen tillmä-
tas en alldeles särskild betydelse i detta sammanhang. I vissa avseenden kan den visserligen inte alls tillmätas samma värde eller ge detsamma som ett lyckat studiebesök. Bl. a. kan det, som den yrkesorienterande filmen ger, aldrig få denna karaktär av någonting självupplevt, som är så viktig för inlärningseffekten och som just är det stora värdet med studiebesök. Men som surrogat kan filmen vara nog så värdefull. Ja, ur vissa synpunkter kan den stundom — nota bene om den är upplagd på ett i pedagogiskt avseende tillfredsställande sätt rentav vara att föredraga framför ett studiebesök. Den kan läggas upp så, att just det, som man vill ha uppmärksammat, blir vederbörligen framhävt. Den kan på en kort stund presentera en serie av typiska arbetsbilder, som det kanske annars skulle behövts flera olika stu- diebesök för att få fram. Den kan också sättas in i undervisningen, närhelst så kan anses lämpligt, och även en andra eller tredje gång, om så skulle vara av behovet påkallat.
Tyvärr finns det för närvarande här i Sverige endast ett fåtal filmer, som kunna sägas vara mera direkt tillkomna i yrkesorienterande syfte. En är den av SAK och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation i samarbete inspelade film, som tidigare omtalats (se kap. B II a) och som avser att lämna en kortfattad orientering beträffande de olika yrkes- och utbildningsmöjlighe- ter, som det moderna hantverket har att bjuda. En annan, »Vi som lära för livet», är inspelad i Stockholms lärlings- och yrkesskolor och avser att orien- tera om de olika utbildningsmöjligheter, som dessa skolor erbjuda. Den är således ganska lokalt betonad. Lokalt betonade filmer ha också åstadkom- mits och utnyttjats på vissa andra håll (Göteborg, Karlstad, Örebro).
Sedan finns det förstås ett ganska stort antal filmer, som tillkommit för andra upplysnings- och undervisningsändamål men som tack vare att de skildra verksamheten i ett visst företag, en viss produktion eller en viss bygd kunna utnyttjas i samband med yrkesorienteringen och då speciellt på vissa orter eller i speciella sammanhang. SAK har inventerat beståndet av dylika filmer och uppgjort en förteckning över de mera användbara. Förteckningen upptager 29 st. sådana kortfilmer, därav 2 st. i normalbredd och 27 st. i smal- filmsupplaga. Inventeringen är emellertid ännu inte avslutad. En rundfråga har riktats till landets samtliga större industriföretag i avsikt att undersöka, vilka av dessa företag som kunna ställa yrkesorienterande film till förfogande.
Det är tydligt, att det fortfarande föreligger ett påtagligt behov av mera direkt yrkesorienterande filmer. Det gäller att dels försöka få fram några mera brett yrkesorienterande filmer, dels komplettera beståndet av mera speciellt inriktade.
Vad den förra kategorien beträffar, så behövs det t. ex. en film, som låter alla möjliga yrken passera revy men på sådant sätt, att somliga framträda som exempel på yrken, där man ställer de och de kraven ifråga om anlag och intressen, medan andra exemplifiera andra krav i den vägen. Eventuellt
| i i i
borde man tänka sig denna film i tre olika upplagor, den ena mera avsedd för gymnasiet, den andra för real- och flickskolor, den tredje för folkskolan.1
Till de mera brett orienterande filmerna bör väl även räknas de, som avse att orientera beträffande en viss större grupp av yrken. Helst borde man naturligtvis vid denna gruppsortering tillgodose även ovannämnda anlags- psykologiska synpunkter. Man kan ju t. ex. tänka sig, att en film får skildra de olika yrken, som kännetecknas av »vårdande» arbetsuppgifter, en annan film de yrken, där man får syssla med mekaniskt-tekniskt arbete, en tredje typiska »expeditionsyrken», en fjärde manuellt tempoarbete i olika former ; etc. Men förmodligen blir det ganska kostsamt att inspela en "filmserie efter . denna sorteringsprincip. I varje fall blir det säkerligen enklare att gå den
gamla kända vägen och låta en film behandla yrkena inom ett visst arbets- område (t. ex. jordbruket), en annan yrkena inom ett annat område av ar- 1' betslivet (t. ex. den kemisk-tekniska industrien).
Vad sedan de mera speciellt (d. v. s. på ett visst yrke eller företag) inrik- tade filmerna beträffar, så bör som sagt beståndet av dylika kompletteras. Emellertid är behovet av de brett orienterande mera trängande. Dels finns det ju redan ett ganska stort antal specialfilmer, dels ha dessa en mera be- gränsad betydelse för undervisningen eller äro närmast av betydelse för vissa distrikt. För övrigt måste de användas med en viss försiktighet. Man kan ju av praktiska skäl knappast räkna med att visa hela serier av dylika filmer, och visar man bara en och annan, riskerar man att i alltför hög grad rikta uppmärksamheten på ifrågavarande yrke. Man kan lätt få en reklamerande effekt, som man kanske inte åsyftar.2
Men vare sig man nu anordnat studiebesök eller nöjt sig med att visa en film, ägnad att belysa ungefär samma yrke och förhållanden som studiebesö- ket, är det av stor betydelse, att läraren verkligen också förstår att utnyttja den fond av konkreta föreställningar, som eleverna därigenom fått.
Vad speciellt studiebesöken beträffar, blir det måhända stundom möjligt att under besöken på olika arbetsplatser inte blott göra eleverna uppmärk-
samma på ett och annat, som de särskilt böra iakttaga, utan även — i ome-
) | | i
delbar anknytning till vad man ser och hör —— redogöra för ett och annat, som kan vara av intresse i sammanhanget. I allmänhet blir det väl dock inte så stora möjligheter för läraren att uppträda som undervisare under själva besöken på arbetsplatserna. Vanligen blir det väl någon av företagets egna, som får fungera som ciceron, och lärarens roll blir väl närmast att genom lämpligt avpassade frågor ordna så, att demonstrationen hålles på de ungas
1 Folkskolefilmen bör naturligtvis även med fördel kunna visas i real- och flickskolor. ' Risken är så mycket större, som åtskilliga av dessa filmer helt eller delvis tillkommit i syfte att presentera yrket eller företaget ifråga på sådant sätt. att intrycket blir så fördelaktigt som möjligt. För att inte tala om de filmer, som tillkommit i rent reklam- syftet
nivå och till de punkter, som ur yrkesorienteringssynpunkt äro de väsent- ligaste.
Efter studiebesöket och medan intrycken ännu äro i färskt minne, bör lä- raren däremot få tillfälle att sätta in med sin undervisning. Det gäller att inte blott låta eleverna skriftligen och muntligen redogöra för vad de sett och hört utan också taga ifrågavarande erfarenheter till utgångspunkt för undervisningsmässiga resonemang beträffande de berörda yrkena och ar- betsformerna. Därvid bör man inte försumma att hänvisa till de kapitel i broschyrer och läseböcker, där ifrågavarande yrken eller yrkesförhållanden behandlas. Helst böra förstås lärare och elever tillsammans genomgå dessa kapitel (vilket för övrigt även kan ske före studiebesöket som en förberedelse till detta). Att läraren på detta sätt hjälper eleverna att genomgå den yrkes- orienterande litteraturen, är särskilt av behovet påkallat i folkskolan, där åtskilliga elever äro alltför omogna för att på egen hand kunna tillgodogöra sig densamma (jfr sid. 165).
Ibland — och speciellt, ifall de kompletterande upplysningarna skola häm- tas ur mera svårtillgänglig litteratur, uppslagsverk, kartotek o. dyl. — måste den kompletterande undervisningen i relativt stor utsträckning få den karak- tären, att läraren svarar på elevernas frågor och eventuellt också lämnar en mera samlad och överskådlig redogörelse för förhållandena. Det säger sig självt, att detta måste kräva ett ganska grundligt förberedelsearbete från lärarens sida.
Överhuvudtaget måste den yrkesorienterande undervisningen komma att ställa ganska stora krav på läraren.
Detta inte minst med hänsyn till att undervisningen i detta »ämne»1 inte i någon större utsträckning kan bygga på läxor och förhör. Dylikt kan det väl knappast bli tal om annat än när det blir fråga om att inpränta vissa allmänna begrepp och regler, t. ex. beträffande kollektivavtal, lärlingskon- trakt och andra bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgi- vare och arbetstagare, organisationsväsendet på arbetsmarknaden, arbets- marknads- och arbetslöshetsproblem, arbetshygien och arbetarskydd, arbets- löshetsförsäkring, sjukkassor o. dyl. _— undervisningsmoment, som för öv-
1 Det har diskuterats, om man bör betrakta yrkesorienteringen som ett särskilt ämne (med sina olika grenar och moment uppdelade på ett flertal av de ämnen, som ha en mera fast plats på skolschemat) eller mera som arbetsprincip i stil med t. ex. hembygds- principen. I den mån yrkesorienteringen kommer att beredas särskilt utrymme på skol— schemat (låt vara inom ramen för ett sådant ämne som t. ex. medborgarkunskap eller samhällslära), blir den givetvis mera att betrakta som »ämne». För övrigt kan det ur vissa synpunkter vara önskvärt, att så sker — bl. a. ur den synpunkten, att man då får större garantier för att yrkesorienteringen verkligen ägnas vederbörlig uppmärksamhet. Pedagogiska arbetsprinciper i all ära, men de få dock inte samma tvingande karaktär som det, som på skolschemat eller i kursplanerna anges som särskilda ämnen eller delar av ämnen. Å andra sidan är det onekligen en smula oegentligt att använda beteckningen »åmne» för en undervisning, som skall ske i flera olika sammanhang -— inom ramen för flera olika ämnen. Det riktigaste är måhända därför att nöja sig med beteckningen kursmoment — yrkes-, resp. anlagsorienterande kursmoment.
rigt lika mycket höra hemma i ämnet medborgarkunskap eller samhällslära somi »ämnet» yrkesorientering.
Som tidigare framhållits (se sid. 105), böra läroböckerna i somliga ämnen kompletteras med vissa uppgifter, som ge anledning till yrkesorienterande resonemang o. dyl., men några redogörelser av direkt yrkesbeskrivande art kan det naturligtvis därvid inte bli fråga om, och någon speciell lärobok i ämnet är inte att rekommendera1 — det må räcka med läseböcker och bro- schyrer, och vid läsningen av dessa kan det naturligtvis inte bli tal om några ) läxor. Det är ju inte meningen, att den unge skall belasta sitt minne med [ en mängd detaljvetande om olika yrken och utbildningsvägar (av vilka de ? flesta komma att falla utanför hans yrkesvalsperspektiv). Syftet med den : yrkesorienterande undervisningen bör endast vara att ge var och en en all- ' män föreställning om vilka problem och förhållanden som bruka möta på : arbetsmarknaden och i yrkeslivet, en klar insikt om yrkesvalets och yrkes-
utbildningens betydelse, en serie typiska, åskådliggörande exempel på hur olika yrkes- och utbildningsvägar ställa olika krav och erbjuda olika möj- ligheter, samt impulser till och vägledning vid den självverksamhet, som _ måste bli A och 0 på detta område och som efterhand bör kunna leda till I en grundligare orientering beträffande de yrken eller det yrke, som den unge . i första hand intresserar sig för. ' I detta sammanhang må än en gång framhållas betydelsen av att de utbild- , ningsanstalter och kurser, som ombesörja lärarnas utbildning, även beakta lärarnas uppgifter i samband med yrkesvägledningen.
Man kan och får inte begära, att lärarna skola bli något slags levande uppslagsverk, redo att besvara alla frågor och i stånd att lämna utförliga redogörelser för det ena och det andra yrkesområdet. Detta kommer inte ens ungdomsförmedlingens specialister att kunna. Man kan begära, att de lärare, som mera speciellt komma att få hand om den yrkesorienterande undervis- ningen (d. v. s., enligt vad som tidigare sagts, framförallt lärarna i med- borgarkunskap och samhällslära samt de »kontaktmän», som böra utses i varje skola eller skoldistrikt enligt det i kap. G V framlagda förslaget,2 göra sig förtrogna med vad som mera allmänt kan sägas om yrkesvärlden, yrkes- valet, yrkesutbildningen och de krav och regler, som gälla i fråga om yrkes- arbete överhuvudtaget. Vidare kan man begära, att de göra sig så pass orien- terade beträffande hemortens närings- och samhällsliv, de för hembygden mest typiska yrkesformerna och de lokala yrkesutbildningsmöjligheterna, att de inte bara kunna organisera studiebesök o. dyl. på ett förnuftigt sätt utan
1 En annan sak är, att det erfordras en handbok för lärare med klara metodiska an- visningar om hur yrkesorienteringen bör bedrivas. Jfr sid. 105 och 213. 2 Innan det 8:e skolåret blir allmänt genomfört, blir det framför allt klasslärarna i 7:e (6:e) klass, som få ta ansvaret för yrkesorienteringen i folkskolan, och av dem måste man följaktligen kräva ungefär detsamma som av nämnda speciallärare. Dock bör erinras om att yrkesorienteringen i 7:e klass aldrig kan få samma omfattande och grundliga uppläggning som i 8:e — bl. a. med hänsyn till att eleverna på det stadiet äro för omogna för att på rätt sätt kunna tillgodogöra sig en dylik (se kap. C 11).
också ge eleverna en överskådlig bild av vad hembygden har att bjuda i fråga om yrkes- och utbildningsmöjligheter.1 Dessutom kan man begära, att nämnda lärare genom besök på arbetsplatser, intervjuer med yrkesrepre- sentanter, läsning av åskådliggörande yrkesskildringar o. dyl. småningom skaffa sig en fond av konkreta föreställningar om vad själva arbetet inne- bär i vissa vanliga yrken och i vissa yrken, som ställa speciella krav i fråga om anlag och intressen och som yrkesvalsbroschyrerna därför gärna fram- hålla som typexempel i ett eller annat avseende.
Inhämtandet av denna kunskap tar sin tid men behöver inte bli särskilt betungande för läraren. Åtskilliga lärare, som på allvar börjat ägna sig åt dylika studier för att göra sig bättre rustade för yrkesorienteringsuppgif— terna, ha deklarerat, att »de aldrig kunnat drömma om att det skulle vara så roligt och intressant». De ha också framhållit, att studier av detta slag kunna innebära ett utmärkt medel att liksom vidga skolans horisont och bringa skolan i kontakt med det levande livet.
Något mödosamt inlärande av allehanda detaljer rörande olika yrken och . utbildningsvägar behöver det alltså inte bli fråga om för lärarnas vidkom- i mande. I den mån det vid undervisningen gäller att lämna närmare upp- lysningar om ett visst yrke eller en viss utbildningsväg, bör läraren kunna , gå till eller hänvisa till uppslagsverk och läseböcker eller eventuellt inför- j skaffa eller låta eleverna själva införskaffa uppgifterna ifråga från närmaste ' arbetsförmedling eller direkt från någon representant för yrket eller sko— lan ifråga.
Beträffande de uppslagsverk, som böra stå till lärarens och elevernas för- fogande vid den yrkesorienterande undervisningen, ha vi tidigare, på tal om elevernas självverksamhet, varit i tillfälle att antyda, vad som för närvaran- de finns i den vägen eller håller på att utarbetas.2 Vad speciellt yrkeskarto- teket beträffar, så är det uppenbart, att det i någon form även bör ställas till skolornas förfogande. Det är visserligen sant, att det kommer att få sin största betydelse för arbetsförmedlare och yrkesvägledare, som ha att —- efter skolans förberedande anlags- och yrkesorientering och i samband med de mera definitiva yrkesvalsresonemangen — lämna mera speciella upplysnin- gar om den ena eller den andra yrkes- och utbildningsvägen och hjälpa till ; att närmare utstaka framtidsplanerna. Emellertid når ju arbetsförmedlin-i gens yrkesvägledning inte ut till alla orter, och speciellt för landsbygdsung- domens vidkommande bör det därför bli av betydelse, att vederbörande sko- ( lor äro utrustade med ett uppslagsverk, som kan svara på åtskilliga frågor, som det kan vara svårt för en lärare att svara på och som broschyrer, ut- 5
t 1 Så pass stora anspråk kan man dock knappast ställa på lärarna i en storstad. Därj
äro förhållandena alltför komplicerade, och ansvaret för den allmänna, d. v. s. översikts- : skapande yrkesorienteringen får där i relativt stor utsträckning överlåtas åt ungdoms- »
förmedlingens specialister.
2 Se sid. 168. Beträffande yrkeskartoteket se även sid. 27.
bildningsöversikter och läseböcker lämna obesvarade. Vissa praktiska syn- punkter tala för att man inte bör ställa hela kartoteket (6—700 kartoteks- blad) till varje skolas förfogande. Vissa yrken och yrkesgrupper äro t. ex. kanske helt eller huvudsakligen bundna till ett begränsat geografiskt om- råde och ingenting för ungdomar i andra landsdelar att reflektera på —- åt- minstone inte i vanliga fall. Även ur ekonomisk synpunkt kan det vara skäl att ransonera. Men å andra sidan bör man vid urvalet av de kartoteksblad, som skola ställas till skolornas förfogande, inte vara alltför sparsam. Det bör överlåtas åt föreståndaren för ungdomsförmedlingsverksamheten i varje län att i samråd med representanter för olika skolformer försöka göra ett lämpligt urval.
En kinkig fråga i sammanhanget blir distributionen av detta kartotek.
' Det är ju här inte fråga om en engångsdistribution — som tidigare påpekats
&
måste uppgifterna i kartoteket hållas a jour med utvecklingen, ändringar och tillägg måste göras, och alltsomoftast måste det ena och det andra kar- toteksbladet ersättas med ett nytt. Det lämpligaste torde vara, att länscentra- lerna för ungdomsförmedling och yrkesvägledning få ansvara för denna distribution av kartoteksblad och meddelanden om tillägg och ändringar. , Den centrala kartoteksredaktionen (inom SAK) bör endast sända materialet . till länscentralerna, och alla rekvisitioner från skolorna böra riktas till och ' expedieras av dessa centraler.
Detsamma gäller distributionen av annat material, som skolorna behöva för sin yrkesorienterande verksamhet och som SAK kan ställa till förfogande —— broschyrer, utbildningsöversikter, vissa prospekt, statistiskt material, vissa undersökningsresultat av arbetsmarknadsprognostiskt slag o. likn.
Speciellt det sistnämnda slaget av upplysningsmaterial, d. v. s. arbetsmark- nadsprognoser, har man ivrigt efterlyst från olika håll, och som vi senare (i kap. FII) skola se, är man på centralt håll beredd att sätta igång olika undersökningar för att möjliggöra vissa arbetsmarknadsprognostiska uttalanden. ' Betonas bör dock, att arbetsmarknadsprognostiska uttalanden helst inte » böra göras inför exempelvis en klass — de böra sparas till de enskilda över- läggningarna. Man får nämligen inte glömma, att ungdomen är mycket lätt påverkbar av dylika uttalanden. Om en auktoritativ person inför en klass : talar om, att framtidsutsikerna äro särskilt gynnsamma i ett visst yrke, kan man få en stor del av klassen att plötsligt vända sin håg till det yrket — ; oavsett om vederbörande passa för yrket ifråga eller inte. Omvänt kan ett ; generellt uttalande, som är ämnat att avråda de mindre konkurrenskraftiga , från ett visst yrke, avråda även dem, som tack vare speciella förutsättningar % kanske borde ha kunnat skapa sig en god framtid på ifrågavarande arbets- område.
Med tillgång till det upplysningsmaterial och de uppslagsverk och över- sikter, som på detta sätt kunna ställas till skolornas förfogande, och under förutsättning, att ifrågavarande lärare göra sig så pass orienterade i detta material, att de veta, var de skola söka för att få tag i de önskade uppgif- terna, bör det inte möta några större svårigheter för vederbörande att fun- gera som förmedlare av diverse yrkesorienterande kunskaper, som eleverna inte på egen hand förmå skaffa sig.
Emellertid är det av betydelse, att man även vid denna kompletterande undervisning i skolan i så stor utsträckning som möjligt försöker få ele- verna aktivt engagerade i orienteringsarbetet.
Tidigare har framhållits, att man särskilt måste utnyttja och anknyta till vad eleverna upplevt under studiebesök o. dyl., vad de sett och eventuellt hört vid visning av yrkesorienterande film, vad de fått veta under läsningen av broschyrer och läseböcker etc. Det kan bli lämpliga utgångs- och anknyt- ningspunkter för allehanda yrkesorienterande resonemang, för muntliga och skriftliga redogörelser (uppsatser, anteckningar i arbetsböcker, små föredrag i 0. dyl.) samt för kompletterande anvisningar och en sammanfattande fram- ställning från lärarens sida. Undervisningen får då närmast karaktär av studiecirkelarbete.
Men även utan direkt samband med tidigare studiebesök o. dyl. eller som förberedelse till dylika besök, kan klassen engageras i ett sådant »studiecir- kelarbete». Läraren tar upp vissa ur yrkes- (eller anlagsorienterings-) syn- punkt viktiga frågor till diskussion och behandling, och klassen får träda i aktion — antingen in corpore eller uppdelad i olika grupper, som då få var sin uppgift att behandla. I vissa fall kan det vara lämpligt att ge den eller den eleven en särskild arbetsuppgift. Det kan ju t. ex. vara någon, som har särskilt god kontakt med en viss yrkesrepresentant, eller någon, som är sär- skilt intresserad av ett speciellt arbetsområde eller en viss utbildningsväg;
Det vill synas, som om man framförallt borde rekommendera grupparbeteå i detta sammanhang (liksom också vid vissa uppgifter i samband med an] lagsorienteringen). Klassen organiserar sig i grupper med 4—5 elever i varje grupp, arbetsuppgifterna fördelas på ett sätt, som i görligaste mån motsva- rar de olika gruppernas intressen och förutsättningar, varje grupp diskute- rar inbördes och tillsammans med läraren planerna för arbetet, och under lärarens ledning griper man sig an med arbetsuppgifterna. Det kan t. ex. gälla att göra upp en förteckning över vilka olika yrken som finnas repre-l senterade på orten och eventuellt med en uppsortering av yrkena på olika arbetsområden och branscher (på mindre orter kan man även ange, till vilka företag och arbetsplatser de olika yrkena hänföra sig). Eller också kan en grupp få till uppgift att göra upp en »karta» över vilka olika yrkesutbild-i ningsanstalter och andra skolor som hemorten eller hembygden har att er-I bjuda, var dessa anstalter äro belägna, vilka olika yrkesvägar som utbild. ! ningen i den ena och den andra skolan öppnar tillträde till, o. likn. På;
'. samma sätt kunna vissa större yrkesområden, branscher och produktions- ? fält kartläggas på ett åskådligt sätt med angivande av de olika yrkes- och utbildningsvägar, som äro representerade i de olika sammanhangen. Ja, man kan kanske till och med till slut våga sig på uppgiften att göra en karta, som ; visar hela yrkesvärlden i fågelperspektiv — med skolan i mitten och en , mängd vägar som stråla ut åt alla håll till olika huvudgrupper av yrken.1 & Yrkena kunna därvid antingen sorteras upp efter vanliga yrkesgrupperings— & principer eller eventuellt också sammanföras efter mera anlagspsykologiska 5 synpunkter, så att t. ex. en grupp omspänner yrken, som fordra spänst och irörlighet, en annan yrken, som fordra teknisk begåvning, en tredje yrken, ;som fordra konstnärliga anlag, etc.2 Man kan också mycket väl tänka sig vissa viktigare detaljfrågor (t. ex. inträdesåldern på olika yrkes- och utbild- ningsvägar, utbildningstidens längd, förhållandet mellan antalet lärlingar och antalet springpojkar i vissa branscher etc.) på samma sätt behandlade genom grupparbete.
Tilläggas bör, att denna karaktär av studiecirkels- och grupparbete inte bara bör eftersträvas i folkskolan (och där framförallt i 7:e och 8:e klass) utan också i de högre skolorna (framförallt i real- och flickskolornas avslut— ningsklasser). I själva verket äro ju de psykologiska betingelserna gynnsam- mare för en dylik undervisningsmetodik i real- och flickskolornas avslut— ningsklasser än i folkskolans. Sedan är det en annan sak, att tiden för yrkes- orienteringen antagligen blir relativt knappt tillmätt i de högre skolorna och att det av denna anledning kan bli svårt att organisera t. ex. grupparbeten i större skala —— det är ju fråga om en arbetsprincip, som kräver tid (lik- som för övrigt all undervisning efter aktivitetspedagogiska principer). I gör- ligaste mån bör man emellertid tillämpa denna princip även i de högre sko- lorna, och i varje fall bör den yrkesorienterande undervisningen där få ka- raktär av studiecirkelarbete.
Lärarens roll i sammanhanget — och detta gäller såväl i högre skolor som i folkskolan _ bör alltså närmast jämföras med studiecirkelledarens. Hans uppgift blir i första hand att planera arbetet, att välja ut lämpliga studie- och diskussionsuppgifter, att fördela dessa uppgifter på olika elever och grupper, att lämna allmänna anvisningar om hur man bör förfara för 'att ta reda på, vad man behöver veta, att (framförallt på lägre skolstadier) ;tillsammans med eleverna genomgå broschyrer och läseböcker, att fungera !(som ordförande, när eleverna få redogöra för resultaten av sina efterforsk- (ningar, att med hjälp av tillgängliga uppslagsverk försöka besvara vissa Vik- itigare frågor, som eleverna inte på egen hand kunna klarlägga, att vidare- ,befordra vissa frågor till specialister på området (bl. a. ungdomsförmedlin-
) (___
1 En sådan karta kan för övrigt komma till användning vid olika tillfällen i samband med den yrkesorienterande undervisningen och kan göras till en trevlig väggdekoration — med färgglada markeringar och åskådliggörande teckningar och tidningsurklipp. 2 Jfr sid. 170, där samma grupperingsprincip diskuterades för den yrkesorienterade filmens vidkommande.
gens yrkesvägledare) samt att sammanfatta, vad som säges, och betona, vad som särskilt behöver betonas.
I många fall komma givetvis de allmänna resonemangen vid den yrkes- orienterande undervisningen — och speciellt om denna är upplagd efter ovannämnda principer — att utmynna i en än mera individualiserande upp- lysningsverksamhet, och elev och lärare få säkert ofta också anledning och tillfälle till mera enskilda överläggningar om den unges framtidsplaner och yrkesvalsfunderingar. Det är naturligtvis bara tacknämligt, om detta kan ske i så stor utsträckning som möjligt. Det är så mycket, som inte kan och bör sägas i hela klassens eller gruppens närvaro, och det är så mycket, som den unge skulle vilja resonera med någon förstående person om, innan han på allvar kan ta itu med planerandet för framtiden. Det kan vara speciella sakliga upplysningar, som han mera diskret vill be om, men det kan också vara angelägenheter av högst personligt slag, som han vill diskutera och rådgöra om. Det är tillfällen, som läraren bör göra allt för att tillvarataga på rätt sätt. Läraren kan då få möjlighet att lära känna den unge från) kanske helt nya sidor och säga honom ett och annat, som inte bara kan ' vara av betydelse för hans yrkesval utan även verka befordrande på hans % skolarbete och hans personliga utveckling överhuvudtaget.
Naturligtvis kan det ställa sig svårt i en klass med stort elevantal att på detta och andra sätt försöka komma till tals med var och en särskilt, med intresse ta del av vars och ens framtidsplaner och -problem och försöka be- svara de frågor, som i varje särskilt fall bli aktuella. Emellertid bör det vara väl värt besväret — och ofta mera värt än flera timmars klassundervisning. Det är också i själva verket det bästa sättet att få eleverna att förstå bety- delsen av den yrkesorienterande undervisningen och bästa sättet att sporra dem till fortsatt yrkesorienterande självverksamhet.
För omväxlings skull och för att ge ytterligare relief åt ett och annat, som kan vara särskilt betydelsefullt, kan det ibland vara skäl att även utnyttja", andra personer än resp. klass-- eller ämneslärare som undervisare. Det får' bli vederbörande lärares egen sak att i samråd med skolans ledning avgöra i vilken utsträckning detta bör ske. 5
Det har tidigare, vad folkskolorna bet1äffar, f1 amhalhts som önskvärt, att det5 vid varje större skola och eljest inom varje skoldistrikt utses någon lämp-5 lig lärare, som kan fungera som kontaktman åt ungdomsförmedlingen ochi resp. skolas eller skoldistrikts specielle representant i alla frågor, som gällai ungdomens yrkesvägledning. När planerna beträffande 8. e klass bli ge-5 nomfölda och om yrkesorienteringen därvid beredes plats inom ramen för5 ämnet medborgarkunskap på det sätt, som tidigare föreslagits,1 blir det an- 5 _— 1 1 Se kap. CIII c. 1
tagligen i de flesta fall naturligast, om läraren i detta ämne också blir ut- sedd till representant och kontaktman av ovannämnt slag. Kanske blir det då även tillfälle för honom att hjälpa klasslärarna i 7:e klassen med den allmänna yrkesorientering, som det eventuellt i viss utsträckning kan bli fråga om redan på detta stadium.
I de högre skolorna bör skolans specielle yrkesvägledningsrepresentant och kontaktman1 likaledes i viss utsträckning kunna hjälpa ämneslärarna i samhällslära med den yrkesorientering, som enligt vårt förslag skulle inrym— mas i nämnda ämne. Bl. a. vid planerandet av studiebesök, när det gäller att lämna vissa sammanfattande översikter o. dyl., bör hans sakkunskap kunna tagas i anspråk. För den händelse, att ifrågavarande ämneslärare inte läm- par sig för eller inte intresserar sig för de yrkesorienterande uppgifterna, kan man kanske i somliga fall ordna så, att specialister överta ifrågavarande timmar och den andre läraren i gengäld motsvarande antal timmar i något annat sammanhang.
På somliga håll har man även praktiserat systemet att låta en och annan yrkesman direkt inför en större grupp redogöra för förhållandena på det ; arbetsområde eller den speciella yrkesbana, som han representerar. Det är
visserligen sant, att man på den vägen ofta kan få fram mycket klargörande ; yrkesskildringar och många värdefulla »inside information». Men det kan ha
sina risker att på detta sätt föra fram ett visst yrke i rampljuset och därtill kanske i ett ljus, som är ganska personligt färgat. Vid arbetet med insam- lande av uppgifter till yrkeskartoteket har man alltsomoftast haft tillfälle att konstatera, hur olika personer, som äro engagerade i samma yrke, kunna bedöma förhållandena inom detta yrke på helt olika sätt. Delvis kan det bero på att yrkesförhållandena onekligen kunna vara något olika på olika arbets- platser, och även andra yttre faktorer kunna spela in. Men delvis samman- hänger det med vederbörandes allmänna anspråk på livet och hans hållning till arbetet. Den ene är benägen för att skönmåla, den andre för att svart- måla. Den ene finner värden, där den andre kanske bara ser tråkigheter. Den ene är försiktig och rädd för konkurrens, den andre bekymrar sig inte ; så mycket om den saken. Kommer därtill skillnader i själva framställnings- sättet, när det gäller att inför en grupp ungdomar framlägga sina erfaren- , heter. Förefaller yrkesmannen själv en smula tråkig, få kanske de unga åhö- 3 rarna i viss mån också ett tråkigt intryck av själva yrket, förefaller han 5 entusiasmerande eller intressant, verkar yrket, han representerar, lockande. * Skall man utnyttja yrkesmän som undervisare, måste man i varje fall välja representanterna med stor urskillning och i förväg skaffa sig vissa garantier ( för att det blir en så objektiv skildring som möjligt. Givetvis bör skildringen också hålla sig på åhörarnas nivå, vara pedagogiskt upplagd och t. ex. inte förlora sig i tekniska finesser. För säkerhets skull kan man i förväg tillställa
1 Enligt det i kap. CVb framförda förslaget skulle det framför allt bli skolkuratom, som skulle komma att fungera som dylik kontaktman.
vederbörande en lista med de frågor, som man framförallt vill ha svar på. Gärna bör man också använda metoden att inför klassen intervjua den inbjudne yrkesmannen och dessutom låta denne svara på de frågor, som eleverna själva eventuellt kunna komma med. Det skapar alltid intresse och tvingar yrkesman- nen ifråga att hålla sig till det, som man framförallt vill ha reda på.
I samband med frågan om arbetsfördelningen mellan skola och arbetsför- medling (se kap. G V) har även diskuterats, vilka möjligheter ungdomsför- medlingens representanter ha att medverka vid den yrkesvägledande verksam- heten i skolan. En dylik medverkan kan anses önskvärd ur mer än en syn- punkt. Det bästa sättet att presentera de möjligheter till fortsatt yrkesväg- ledning, som ungdomsförmedlingen erbjuder, är otvivelaktigt detta, att låta ungdomsförmedlingens representanter komma till tals med de unga, redan innan dessa lämna skolan. Därtill kommer, att ungdomsförmedlingstjänste- männen besitta en fond av erfarenheter, som på ett effektivt sätt böra kunna komplettera och accentuera, vad lärarna haft att säga i olika sammanhang.
Denna medverkan blir så mycket naturligare, som ungdomsförmedlingen redan nu i stor utsträckning medverkar på detta sätt (se verksamhetsberättel- sen i avsnitt B).
Det kan emellertid vara ganska svårt att få arbetskraften inom ungdoms- förmedlingen att räcka till för alla de olika uppgifter, som trängas på pro- grammet under den tid på året, då även yrkesvägledningsarbetet i skolorna har sin högsäsong. Avstånden till åtskilliga landsbygdsskolor bli ju också så stora. Man kan därför inte räkna med att ungdomsförmedlingens repre— sentanter skola kunna besöka alla skolor och klasser.
För folkskolornas vidkommande torde ungdomsförmedlingens verksam- hetsrayon i detta aVSeende huvudsakligen bli begränsad till de orter, där ungdomsförmedlingen är representerad, och vissa orter däromkring. Skulle någon skola på annan ort önska komma i kontakt med ungdomsförmedlin- gen för att t. ex. erhålla vissa upplysningar, som inte kunna erhållas ur de till buds stående kunskapskällorna, bör denna kontakt kunna etableras per korrespondens eller telefon.
Betydligt lättare bör det bli att tillgodose de högre skolornas behov av medverkan från ungdomsförmedlingens sida, såväl när det gäller yrkesorien- terande lektionsföredrag o. dyl. som när det blir fråga om enskilda yrkes- valssamtal med olika elever.
Det system, som småningom utkristalliserats för denna medverkan, kan i stort sett rekommenderas även i fortsättningen, låt vara att man måste räkna ; med något ökat utrymme för vissa punkter på programmet. Härom se kap. B IIIb och C Vb.
I kap. G V (: (liksom också 1 kap. F Il) diskuteras även möjligheterna att vidga och stabilisera yrkesorienteringsverksamheten genom att i större ut- , sträckning och på ett mera metodiskt sätt än hittills utnyttja även radion i .
yrkesvägledningens tjänst. Det bör i detta sammanhang än en gång under- strykas, vilken betydelse en rationellt bedriven upplysningsverksamhet genom radio skulle kunna få, inte minst för lärare och ungdomar, som ha långt till närmaste ungdomsförmedling och som kanske även ha svårt att på hemorten ordna med studiebesök, intervjuer med olika yrkesrepresentanter o. dyl.
En förutsättning för att yrkesorienteringen per radio skall få denna betydelse, är emellertid, att den lägges upp på ett personligt, intresseväckande och åskåd— liggörande sätt.
Genom att i viss utsträckning använda »frågelåde»-formen bör man på ett naturligt sätt kunna anknyta orienteringen till de problem, som äro aktuella för ungdomar av olika kategorier och inom olika distrikt. Det ger också en : personlig touche åt det hela. ' Föredragsformen bör endast användas, när det gäller att ge en mera samlad bild av de olika yrkes- och utbildningsvägar, som närmast kunna ifrågakomma för ungdomar med den eller den skolunderbyggnaden. Inte heller då behöver det f. ö. bli fråga om föredrag i egentlig mening. Man kan t. ex. göra fram- ställningen mera levande genom att ge den en naturlig dialogform, genom att låta olika röster representera olika yrkesområden o. dyl.
Gäller det att lämna en närmare orientering beträffande vissa arbetsområden, som av en eller annan anledning äro värda speciell uppmärksamhet, bör fram- ställningen huvudsakligen bygga på intervjuer, reportage o. dyl.
Ett sätt att befordra intresset är att organisera studiecirkelarbete i anslut- ning till vissa radioprogram.
Som i kap. G V c och F framhålles, bör man helst tänka sig dessa radiopro- gram anordnade i olika serier för olika skolkategorier, vilket naturligtvis inte hindrar, att vissa program kunna åhöras även av andra än dem, som de när- mast avsetts för.
Hela denna yrkesorientering per radio skulle enligt förslaget bedrivas direkt från yrkesvägledningens centralorgan. En förutsättning för att projektet skall kunna förverkligas, är, att Radiotjänst kan ställa nödigt antal radiotimmar till förfogande, vare sig det nu skall ske inom eller utom ramen för skolradions verksamhet. En annan förutsättning är, att olika skolor på ett smidigt sätt förmå anpassa sitt arbetsschema efter radioprogrammets fordringar, vilket i sin tur bl. a. förutsätter, att resp. skolledare i mycket god tid få meddelande
5 om radions yrkesorienteringsschema.
) Radion bör likaledes i viss utsträckning kunna utnyttjas, när det gäller att ; komma till tals med föräldrar och målsmän. Bl. a. bör även i det samman- ihanget öppnas en »frågelåda» med exempelvis en radiokvart en kväll var- i annan eller var tredje vecka. * Därjämte måste man emellertid också tänka sig föräldraaftnar, studiecirk- lar, enskilda konsultationer o. dyl. Hur man därvidlag lämpligen kan förfara. har antytts i kap. G V (1. I detta sammanhang skall endast än en gång betonas
vikten av ett metodiskt upplysningsarbete även på denna front. Det är dock målsmännen, som i de flesta fall ha avgörandet i sin hand — bl. a. i och med detta, att framtids- och utbildningsfrågan som regel också blir en fråga om de ekonomiska möjligheterna — och även bortsett därifrån är det inte bara nödvändigt utan också sundast, att yrkesvägledningen redan på ett tidigt stadium försöker komma till tals med resp. målsmän.
IH. Vägbanande metoder.
Låt oss antaga, att den unge i skolan blivit föremål för en anlags- och yrkes- orientering enligt det program, som skisserats i det föregående, och att han därigenom fått en smula klarare begrepp såväl om sina egna personliga förut— sättningar för olika slags arbete som om de olika yrkes- och utbildningsvägar, som den moderna yrkesvärlden erbjuder! Låt oss vidare antaga, att sikten klar- nat ytterligare, sedan yrkesvägledaren fått tillfälle att hjälpa honom att dra ut kontentan av vad olika bedömare (d. v. s. förutom han själv lärare, läkare, psykologer, föräldrar, ungdomsledare och eventuellt även andra) ha att säga " om hans yrkesanlag och intressen, och tillfälle att närmare informera honom om de yrkes- och utbildningsvägar, som tydligen ligga mest i linje med hans begåvnings- och intressetyp och som även ur arbetsmarknadsprognostisk syn- punkt äro att rekommendera! Låt oss slutligen också antaga, att yrkesvals- funderingar och -resonemang småningom leda till beslut — den unge bestäm— mer sig för en viss yrkes- eller i varje fall yrkesutbildningsväg, och anlags- och yrkesorienteringskapitlet kan anses avslutat.
Men endast det kapitlet. Inte yrkesvägledningsproceduren som helhet. I alla händelser återstår det i flertalet fall åtskilligt att göra för yrkesvägledningen, innan fallet kan anses slutbehandlat. Det återstår att hjälpa den unge att reali- sera det fattade beslutet och på bästa möjliga sätt.
I somliga fall innebär beslutets realiserande kanske inte något större problem. Den unges sociala och ekonomiska situation är kanske sådan, att utbildningskostnader o. dyl. inte behöva vålla några direkta bekymmer. I hem— orten finnas kanske utbildningsmöjligheter just av det slag, som åsyftas, och det behöver därför inte bli tal om att lämna föräldrahemmet under utbild- ningstiden. Kanske har man någon släkting eller bekant, som har en lämplig plats att erbjuda eller >>vissa försänkningar» eller »en del att säga till om» i den och den firman eller utbildningsanstalten. Kanske är man själv av den typen, som vet att ta vara på alla chanser och målmedvetet bana sig väg i den riktning, man utstakat åt sig.
I dessa och liknande fall behöver yrkesvägledningen inte bekymra sig så mycket om den unge, sedan anlags- och yrkesorienteringen slutförts och de
enskilda yrkesvalsresonemangen utmynnat i ett beslut, som ter sig förnuf- tigt med hänsyn till vad som kan sägas om den unges anlag och intressen och situationen i övrigt. Yrkesvägledningen skall inte ingripa i onödan, inte göra det hela märkvärdigare, än det är, och inte styra och ställa på sådant sätt, att det verkar avtrubbande på de ungas (och deras familjers) initiativkraft, ambition och ansvarskänsla. Vad ungdomen och hemmen kunna göra på egen hand, det böra de också uppmuntras till att göra —- nota bene sedan yrkes- vägledningen konstaterat, att vederbörande kan klara sig dess hjälp förutan. Det hela får inte urarta till ett osunt daltande med ungdomen och till ett all- mänt underskattande av ungdomens förmåga att klara sig själv. _ Men å andra sidan skall yrkesvägledningen också vara beredd att om möj— i ligt ingripa med vägbanande åtgärder i alla de fall, där den unge och hans ' familj inte på egen hand förmå lösa de praktiska problem, som möta, när det gäller att realisera framtidsplanerna och bryta sig en väg i den önskade riktningen. Problemen kunna vara av mångahanda slag. Familjen har andra planer för den unges räkning. Det kan vara svårt att på egen hand uppdriva en lämplig praktikant-, elev- eller lärlingsplats eller skaffa sig inträde vid en yrkesut- bildningsanstalt av adekvat slag. Den unges hälsotillstånd eller allmänna ut— veckling motiverar särskilda åtgärder. Den unges självkänsla och självtilltro ' behöver stärkas. Det dröjer, innan den unge uppnår den för inträde på den åsyftade yrkes- eller utbildningsvägen stipulerade minimiåldern, och det gäller att utnyttja väntetiden på bästa möjliga sätt. Den ekonomiska situationen verkar hindrande. Den unges personliga »typ» eller sociala situation är sådan, att det erfordras speciella åtgärder för att underlätta anpassningen även rent socialt. Förhållanden kunna inträffa under utbildningstiden, som rubba de ursprungliga planerna.
Vi skola nu ta dessa olika problemkategorier i skärskådande och undersöka, vilka vägbanande åtgärder som därvidlag påfordras.
a. Förhandlingar med målsmännen.
Det har på sina håll med skärpa sagts ifrån, att yrkesvalet skall vara fritt, d. v. 5. den unge skall få lov att välja yrkes- och utbildningsväg i enlighet med , anlag och intressen och utan att känna sig bunden av andras råd och viljeytt- * ringar.
» Detta är naturligtvis riktigt -— i princip och under förutsättning, att man genom en rationellt bedriven anlags— och yrkesorientering kunnat bibringa den unge tillräcklig kunskap om sig själv och om yrkesvärlden för att han skall kunna fatta ett ur olika synpunkter förnuftigt beslut.1 Yrkesvägled- * ningen har också dagligen och stundligen tillfälle att förfäkta den principen.
1 Och naturligtvis även under förutsättning, att den unge verkligen är i stånd att fatta förnuftiga beslut. Det finns ju ungdomar, som inte äro i stånd till detta trots all vägledning.
Bl. a. måste denna i åtskilliga fall förfäktas gentemot målsmän, som vilja, ' att den unge skall gå en annan yrkes- och utbildningsväg än den, som han visat sig ha mest lust och anlag för och som yrkesvägledningen ansett sig kunna tillråda.
Det händer i själva verket inte så sällan, att yrkesvägledaren på detta sätt måste uppträda som den unges förespråkare vis-å-vis omedgörliga målsmän. Det kan naturligtvis vara så, att målsmännen ifråga tro sig känna den unge bättre, än han känner sig själv, och bättre, än yrkesvägledaren känner honom, men dylika fall bruka inte vara de besvärligaste — där har man ju trots allt att räkna med en respekt för de anlagspsykologiska synpunkterna, som gör det möjligt för yrkesvägledaren och målsmännen att diskutera den unges yrkesvalsfråga utifrån en gemensam plattform. Värre ställer det sig i de fall, då målsmännens framtidsplaner för den unges räkning dikteras av t. ex. hän— syn till familjetraditioner, sociala fördomar, alltför ensidigt materialistiska synpunkter (ofta med övervärdering av de fördelar, som statlig eller kommu- nal tjänst erbjuder) o. likn. För att inte tala om de tyvärr även förekommande fall, då målsmännens hållning dikteras av mer eller mindre egoistiska syn- punkter — då man t. ex. vill genom barnen förverkliga eller vinna, vad man inte själv förmått förverkliga eller vinna, då man spekulerar i att få sin ålder- dom tryggad genom barnens försorg, då man i valet mellan en plats, som ger liten lön med god yrkesutbildning eller goda framtidsmöjligheter, och en plats, ' som ger relativt god inkomst men ingenting för framtiden, tvingar den unge att välja den sistnämnda, endast för att han därigenom skall kunna hjälpa till att höja familjens levnadsstandard, o. s. v.
Vad som här behövs, är icke blott en allmän upplysningsverksamhet vid för- äldraaftnar och genom broschyrer, tidningsartiklar och radioföredrag o. dyl. (se kap. G V c—vd) utan även personliga resonemang med vederbörande måls- män, varvid yrkesvägledaren i viss mån får uppträda som den unges före- ' språkare. Det gäller att i varje särskilt sådant fall försöka få målsmännen att inse, vad som är huvudsak och bisak och vad som kan anses bäst med hänsyn till den unges behov och intressen.
b. Förmedling och ackvisition av utbildningsplatser.
Under det senaste decenniet har arbetsmarknaden i stort sett varit mycket gynnsam för ungdomen. Krigsåren 1939—45 kommo visserligen att begränsa möjligheterna till anställning och utbildning i vissa branscher (export- och importfirmor, resebyråer, sjöfarten o. likn.), men efterfrågan på ungdomlig arbetskraft har under dessa år varit desto större på flertalet andra omåden. På många håll ha man ju kunnat räkna med en utpräglad högkonjunktur, samtidigt som arbetskrafttillgången minskat till följd av inkallelser o. dyl. och — i vad det gäller ungdomen — till följd av en allt mera kännbar minsk- ning av årskullarnas storlek.
Även för den allra närmaste framtiden torde man kunna räkna med en i stort sett gynnsam arbetsmarknad för ungdomens vidkommande, och den kris, som befaras komma om ett par tre är, blir antagligen inte så kännbar på ungdomens arbetsmarknad som på de äldres. De årskullar, som under de närmaste åren träda ut på arbetsmarknaden, bli mindre och mindre. Efter hand som folkskolan byggs ut med 7:e och 8:e klass, kommer det att bli allt färre 14—15-åringar på arbetsmarknaden, och därtill kommer, att en allt större procent fortsätter i högre skolor eller i yrkesskolor av ett eller annat slag.
Men även om man alltså för den närmaste framtiden kan räkna med att det, totaliter sett, kommer att bli relativt god efterfrågan på den yngsta arbets- kraften, så är därmed inte sagt, att det för alla och envar kommer att bli lätt att uppdriva en plats av det slag, man behöver för sin utbildning.
För det första äro många av de platser, som stå ungdomen till buds, näppe- ligen att rekommendera ur utbildningssynpunkt. Inom så gott som alla
. branscher finns det arbetsuppgifter, som kunna klaras av minderåriga utan i någon yrkesutbildning (budskickning och lättare transportarbete, handräck- ? ningsuppgifter, enklare tempoarbete, okvalificerat hantverksarbete, sorterings-, : inpacknings— och andra enklare expeditions-, lager- och kontorsgöromål m. m.), 1 och det säger sig självt, att arbetsgivarna av ekonomiska skäl gärna utnyttja - minderårig arbetskraft för sådana uppgifter. Ur ungdomens synpunkt ha dylika platser också sin stora betydelse inte blott som »interimsplatser» för dem, som på ett senare åldersstadium ämna påbörja en yrkesutbildning av något slagl, utan även som begynnelseplatser för dem, som ämna bli diverse- och hjälparbetare, tempoarbetare eller något dylikt och som alltså inte behöva skaffa sig någon yrkesutbildning i egentlig mening.2 Men för den utbildnings- strävande ungdomen gäller det att vara försiktig med dylika platser och att inte >>gro fast» i sådant arbete. Riskerna äro så mycket större, som arbetet ifråga oftast betalas bättre än det arbete, som gör anspråk på att vara yrkesutbil- dande. Skillnaden i lön mellan å ena sidan t. ex. vissa slags tempoarbeten eller ' springpojksplatser och å andra sidan elev- och lärlingsplatserna inom diverse yrken är avsevärd, och det är ju bara mänskligt, om man låter sig lockas och , bindas av tanken på den högre förtjänsten — i all synnerhet, om man har smått om det hemma. Tanken på utbildningen och framtiden skjuter man åt » sidan, i varje fall tills vidare. Det är tids nog, tänker man. Och det är det kanske också. Det är bara det tråkiga, att man ofta dröjer sig kvar för länge ! på sådana platser och att det blir dubbelt så svårt att skruva ner pretentiö-
1 Jfr vad som under c. säges härom. * Vi få inte glömma, att det alltid kommer att behövas en ganska stor stab sådana arbetare, och yrkesvägledningens försök att påvisa yrkesutbildningens betydelse få icke leda till att man bland ungdomen börjar ringakta de icke-yrkesutbildades arbete. Den ena kategoriens arbete är lika nödvändigt som den andras, och f. ö. äro gränserna många gånger flytande härvidlag.
nerna till elev- och lärlingsplatsernas lönenivå, sedan man några år varit van vid relativt goda inkomster. Har man hunnit bli 17—18 år, kan det bli svårt nog att börja från början på en elev- och lärlingsplats, och på många håll äro arbetsgivarna för övrigt inte alls benägna att ta sig än så gamla ungdomar — allra minst, om den högre åldern skall motivera högre löneanspråk.
Även beträffande platser, som locka med yrkesutbildning av ett eller annat slag, gäller det att vara kritisk och försiktig. Många arbetsgivare eller arbets- ledare äro själva intresserade av utbildningsfrågan och angelägna att bereda de som praktikanter, elever eller lärlingar antagna ungdomarna möjligheter till rationell trimning och utbildning. I andra fall kan den unge få en viss garanti i och med detta, att gällande avtal eller kontrakt innehålla mer eller mindre noggranna föreskrifter om hur lärlingsutbildningen skall ske. Men tyvärr finns det ännu fler arbetsplatser, där man tar alltför lätt på utbildningsuppgifterna. Man anser sig inte ha tid eller råd att ordna med någon systematisk undervis- ning. Det får bli >>lärlingarnas» egen sak att tillse, att de lära någonting. Kanske finns det på arbetsplatsen någon äldre arbetare, som är hygglig nog att ta sig an den unge en smula, men den högt uppdrivna arbetstakten tillåter inte så mycket i den vägen. >>Lärlingarna» utnyttjas ofta i alltför stor utsträckning för rena springpojks- och passoppuppgifter eller placeras vid något tempo- arbete eller annat okvalificerat specialarbete och få aldrig den allsidigare insikt i olika göromål, som erfordras, för att man skall kunna tala om yrkesutbild- ning i egentlig mening.
Under senare år har man från olika håll och i olika sammanhang betonat nödvändigheten av »att det göres någonting» för att råda bot på dessa miss- förhållanden. Olika förslag till åtgärder för att åstadkomma en bättre tingens ordning ha också framlagts. Erinras må bl. a. om de distriktskonferenser, som Socialdemokratiska ungdomsförbundet under 1930-talet anordnade på olika håll i landet, de framställningar i ärendet, som under senare år gjorts från fackföreningshåll, det upplysningsarbete, som på denna front bedrivits av Industriförbundet, Hantverksorganisationen, Köpmannaförbundet och andra branschorganisationer, de riktlinjer för lärlingsutbildningen, som utfärdats av Verkstadsföreningen och Hantverksorganisationen, de försök, som vid olika tidpunkter gjorts för att få lärlingsfrågan reglerad genom en »lärlingslag» och genom lärlingskontrakt, de försök, som på samma sätt gjorts för att få utbild- ningen reglerad genom särskilda bestämmelser i kollektivavtal o. dyl., de utta- landen, som gjorts i samband med utredningar angående yrkesskoleväsendets utbyggnad och effektivisering, den särskilda nämnd, »Centrala yrkesnämnden», som Hantverksorganisationen tillsatt för handläggning av hantverkets och små- industriens utbildningsfrågor, den särskilda delegation för yrkesutbildnings- frågor, som tillsatts av Handelskamrarnas nämnd, samt nu senast det organi- sationsförslag, som framlagts av L. 015 och Arbetsgivareföreningens gemen- samma yrkesutbildningskommitté och som hittills bl. a. resulterat i att man tillsatt ett »Arbetsmarknadens yrkesråd», vilket bl. a. är tänkt som central-
organ för de »lärlingsnämnder», som tänkas tillsatta inom olika branscher. och de »yrkesombud», som tänkas tillsatta på varje arbetsplats, där lärling är anställd. Det är att hoppas, att dessa strävanden efter hand skola få den effekt, att kontrollen blir bättre, i vad det gäller den yrkesutbildning. som skall ske direkt på arbetsplatsen. Emellertid kommer det sannolikt att ta sin tid, innan denna effekt mera allmänt kommer att visa sig, och alltid kommer det förmodligen. trots alla reglerande åtgärder från centralt håll, att finnas arbetsplatser, som , lämpa sig mindre bra för dem, som eftersträva en ordentlig yrkesutbildning ! av det ena eller andra slaget. I detta sammanhang bör även erinras om att det också finns all anledning att vara försiktig beträffande vissa yrkesskolor. De yrkesutbildningsanstalter, som i ekonomiskt avseende äro oberoende av stat och kommun, kunna tydli- gen. med nu gällande lagar och förordningar. ordna sin undervisning efter gottfinnande —— blott de inte göra sig skyldiga till uppenbart bedrägeri! Någon kontroll eller några reglerande ingripanden från det allmännas sida behöva de tydligen inte frukta — om de blott formulera sina utfästelser i prospekt . o. dyl. på ett sätt. som skyddar dem. ifall besvikna elever skulle vara företag- samma nog att anklaga dem för bedrägeri. En smula försiktighet beträffande reklamen utesluter inte. att denna kan göras utomordentligt effektiv ändå. och , genom att kurserna utannonseras som särskilt korta (i jämförelse med dem, som stat och kommun kontrollerar) och genom att inte komma med några speciella inträdesfordringar. har man nästan alltid lätt att få elever _— trots de oftast oblvga kursavgifterna. Detta får inte tolkas så. som om alla privata yrkesutbildningsanstalter skulle bete sig på detta sätt. Det finns privata skolor, som meddela en utom- ordentlig undervisning och som verkligen bemöda sig om att ge. vad de lova i sin reklam. Somliga av dessa skolor äro f. ö. inte ens tillkomna i affärssvfte utan för att tillgodose vissa föreningsintressen. yrkesintressen o. dyl. Men tyvärr finns det endast alltför många av den andra. mera »skumma» sorten. som alltså närmast kunna stämplas som rent geschäftsmakeri. Ur yrkesväglednings- » svnnunkt framstår det därför som ett trängande önskemål. att man får till , stånd en lagstiftning på detta område. som gör det möiligt för det allmänna
att kontrollera och reglera den undervisninnsverksamhet. som de privata yrkes- utbildninosanstalferna bedriva. Som förhållandena för närvarande gestalta 1 sig. kommer ansvaret att i alltför hög grad åvila yrkesvägledningen. och det behöver inte påpekas. att uppgiften att avråda från studier vid vissa skolor i många fall kan vara allt annat än behaglig.
Allt som allt kan således konstateras, att själva utstakandet av en lämplig yrkesutbildningsväg och utväljandet av den arbetsplats eller den yrkesskola, som i varje särskilt fall bör utnyttjas för yrkesutbildningen, ofta kan vara
kinkigt nog och att man inte skall begära, att alla ungdomar skola kunna klara den saken på egen hand. Här måste yrkesvägledningen i samarbete med dem, som inom olika organisationer och på olika arbetsplatser ha till uppgift att övervaka lärlingsutbildningen, lämna sin medverkan.
Yrkesvägledningens omedelbara kontakt med ungdomsförmedlingen och med arbetsförmedlingen i övrigt blir här av betydelse. De lokala arbetsförmed- lingsorganen få efter hand en ganska god kännedom om förhållandena på olika arbetsplatser. Det gäller emellertid att hålla denna kunskap å jour med utvecklingen och att ständigt sträva att fördjupa och befästa densamma. l syn- nerhet för ungdomsförmedlingstjänstemännens vidkommande måste man tillse, att det blir rika tillfällen till studiebesök på olika arbetsplatser och till kon- ferenser med dem, som på resp. arbetsplatser ha till uppgift att leda eller över- vaka utbildningen. » "
Viktigt är i detta sammanhang, att man inte litar enbart på sitt minne utan att man gör noggranna anteckningar beträffande vad man ser och hör. På varje ungdomsförmedling bör finnas ett kortregister över olika företag på orten och i kringliggande orter — inte bara dem, som br u k a vända sig till ung- domsförmedlingen för att få arbetskraft, utan även övriga, som äro av bety- delse i detta sammanhang. På varje kort bör det finnas uppgifter om vilka yrken som äro representerade inom resp. företag. hur många yrkesmän det finns av varje kategori (d. v. s. normalt), i vilken utsträckning företaget brukar utbilda lärlingar inom resp. yrken, hur utbildningen är ordnad, etc. Efter hand som kompletterande eller korrigerande uppgifter inkomma beträffande ifråga- varande företag, noteras de på kortet. Registret bör vara ordnat alfabetiskt efter företagens namn men bör kompletteras med ett yrkesregister, där man snabbt kan se, vilka olika företag som meddela utbildning1 för det ena och det andra yrket.
På samma sätt bör varje ungdomsförmedling åläggas att föra korireqister över de yrkesutbildningsanstalter, som närmast äro att tänka på för ungdomen inom vederbörande ungdomsförmedlings verksamhetsområde. I den mån man har tillgång till aktuella och klarläggande prospekt och kursplaner —— sådana böra givetvis alltid infordras, och gäller det skolor av mera riksgiltig betydelse. tillhandahållas sådana av yrkesvägledningens centralorgan — kan man å resp. kort nöja sig med en hänvisning till dem. Men mycket av det, man behöver veta, står inte alltid i prospekt, prospekten hållas inte alltid 51 jour med utveck- lingen, och gäller det skolor av tvivelaktigt slag. är det dubbelt angeläget att komplettera prospektens uppgifter med diverse anteckningar.
För att kunna framskaffa de erforderliga uppgifterna erfordras — förutom de fortlöpande studierna, konferenserna och anteckningarna — med vissa mel-
* Med »utbildning» menas här inte endast elev- och lärlingsutbildning i egentlig mening utan även den mera orienterande, förberedande form av utbildning. som det blir fråga om, när det gäller att taga sig an »praktikanter», >auskultanter» o. dyl. Även härvidlag har ungdomsförmedlingen ett stort — och svårplöjt — arbetsfält.
lanrum företagna melodiska inventeringsutredningar, som givetvis böra orga- niseras i samarbete med dem, som inom olika bransch- och fackföreningar ha till uppgift att speciellt intressera sig för yrkesutbildningsfrågorna.
Ofta kan det naturligtvis också bli fråga om att införskaffa uppgifter om en arbetsplats, belägen inom en annan ungdomsförmedlings verksamhetsom- råde. Det får då bli sistnämnda ungdomsförmedlings sak att undersöka förhål- landena och tillhandahålla ifrågavarande upplysningar. Det måste bli ett intimt samarbete även på denna punkt mellan olika lokala ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningsorgan.
Den inventering av olika företags möjligheter att bereda ungdomen en ända- målsenlig yrkesutbildning, som ovan framhållits som önskvärd, blir även av betydelse, när det gäller att för den unges räkning ackvirera en lämplig utbild- ningsplats.
Om en arbetsgivare har plats ledig för arbetskraft av vanligt slag, brukar han förr eller senare ge detta tillkänna på ett eller annat sätt. Det är ett arbets- kraftbehov, som måste tillgodoses. Men antag, att han funderar på att anställa en elev eller lärling. Det kan hända, att han behöver en lärling som handräck— ning eller för att fylla en lucka, som kan väntas inträda om några år, och i så fall har man rätt att även här tala om ett visst arbetskraftbeh 0 v. Men ännu oftare känner han det inte precis som något mera tvingande behov. Han tänker ibland, att »kanske borde jag försöka få en lärling nu igen», men låter saken bero tills vidare —— tills det eventuellt dyker upp någon lämplig aspirant. Ja, i många fall tyckas arbetsgivarna faktiskt glömma bort, att de egentligen ha plats för en lärling. Någon annan måste påpeka det för dem — och even- tuellt också bemöta de invändningar, som de anse sig böra komma med.
Ty det bör man även erinra om i detta sammanhang: åtskilliga företagare äro inte alls hågade att anställa lärlingar, fast de ha möjligheter att göra det och fast de kanske tidigare brukat ha lärlingar. De mena som så, att det kostar mer, än det smakar. En lärling hinner förstöra så mycket — material, verktyg, ma- skiner — innan han blir kapabel att göra skäl för sin lön. Och när han blir det, försvinner han kanske till ett annat företag, som lockar med större möjligheter. , Eller också finner man det svårt att ordna utbildningen på ett effektivt sätt. Det arbetas på ackord, arbetarna ha inte tid och lust att fungera som handle- , dare, och arbetsledaren eller arbetsgivaren själv har så mycket annat att bestyra.
Det ena med det andra gör, att åtskilliga företagare i varje fall inte själv- mant deklarera sina möjligheter att ta sig an praktikanter, lärlingar och elever f och att det i många fall fordras ett direkt ackvisitionsarbete för att uppdriva ' det erforderliga antalet utbildningsplatser. Det är möjligt, att den upplysnings- * verksamhet, som arbetsgivarorganisationerna bedriva bland sina medlemmar, småningom skall göra dessa mera allmänt villiga att medverka vid lärlings— utbildningen, men det vill synas, som om det inte vore så "lätt att från centralt håll ändra denna passiva eller negativa hållning.
Inte minst gäller detta på hantverkets område. Från Hantverksorganisatio— nens sida har framhållits, att lärlingsbeståndet inom hantverket måste kraftigt ökas, om återväxten skall kunna tryggas. Olika åtgärder ha vidtagits för att bland ungdomen väcka intresse för hantverksyrkena och för att ta hantverks- mästarna att ta sig an lärlingar. Yrkesvägledningen har på olika sätt med- verkat i detta upplysningsarbete. Resultatet har inte heller uteblivit _ i vad det gäller ungdomen. Från olika håll i landet rapporteras, att antalet ung- domar, som förklarat sig ämna välja något hantverksyrke, ganska påtagligt ökat under det senaste året. Men samtidigt har man också rapporterat, att man haft svårt att placera dessa ungdomar _ därför att hantverksmastarna tydli- gen inte alls i samma utsträckning påverkats av den allmänna propagandan. Att man ändå i så stor utsträckning, som verkligen skett, småningom lyckats placera ifrågavarande ungdomar, beror just på ett energiskt ackVisitionsarbete från resp. ungdomsförmedlares sida. Man har fall för fall förhört sig hos lämpliga företagare om vederbörandes möjligheter att ta sig an den och den pojken eller flickan och på det sättet kunnat inregistrera åtskilliga »lediga platser», som kanske aldrig annars skulle ha ställts till ungdomens förfogande.
Det är tydligen den vägen, man i viss utsträckning måste gå även i fortsätt- ningen, och det är klart, att detta ackvisitionsarbete avsevärt underlättas, om de lokala ungdomsförmedlingsorganen ha god kontakt med resp. branschorga- nisation och tillgång till ett företagsregister av ovannämnt slag.
I varje fall duger det inte att sitta och vänta, tills en utbildningsplats av det önskade slaget händelsevis lediganmäles. Tålamod är ju inte precis utmär- kande för ungdomen, och alla goda föresatser och mycket av det arbete, som yrkesvägledningen nedlagt för att utstaka en lämplig utbildningsväg för den unge, blir ofta till ingen nytta, om den unge får vänta för länge på sin chans. Hellre slår han då in på en annan väg, som verkar att vara lättare framkomlig —— åtminstone i början. Sådana psykologiska realiteter måste yrkesvägledningen nämligen också räkna med.
Om yrkesvägledningen skall kuima fungera effektivt, när det gäller att bereda vissa ungdomar ändamålsenlig utbildning, måste den också försöka få till stånd ett gott samarbete med olika yrkesutbildningsanstalter av mera skol- mässigt slag. På vissa orter har det också blivit en naturlig sak för ungdoms- förmedling och yrkesskolor att söka kontakt med varandra i alla frågor av . gemensamt intresse, och bl. a. ha vissa verkstadsskolor tacksamt tagit veder- börande ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningscentral till hjälp, inte bara när det gällt att skaffa elever till vissa kurser, som varit svåra att fylla, utan också när det gällt att gallra de inträdessökande och fördela dem på olika avdelningar alltefter håg och fallenhet.1
1 Det äldsta exemplet på ett dylikt metodiskt samarbete erbjuda de anordningar, som flygvapnets lärlingsskola (= verkstadsskola) vidtagit för att rationalisera rekryteringen. Ungdomsförmedlingar på olika håll i landet ombesörja annonseringen, ta emot ansök— ,
Emellertid skall det villigt erkännas, att det på de flesta håll ännu är si och , så med samarbetet. Rekryteringen till vederbörande yrkesutbildningsanstalter sker utan att yrkesvägledningen får tillfälle att ställa sin erfarenhet av sökan- dena ifråga till skolans förfogande annat än i de fall, då yrkesvägledaren upp- träder som förespråkare för någon, som den anser särskilt värd en elevplats vid skolan.
Det är att hoppas, att det efter hand skall gå att få till stånd en bättre tingens ! ordning även härvidlag. Det säger sig självt, att det både ur undervisningens ' och yrkesvägledningens synpunkt skulle vara mycket att vinna på ett organi- ? serat samarbete mellan ungdomsförmedlingen å ena sidan och olika utbild- : ningsanstalter å andra sidan. Åtminstone bör man kunna begära, att rekryte- ringen till alla statliga och statsunderstödda yrkesutbildningsanstalter sker i samråd med den statligt organiserade yrkesvägledningen.
Behovet av vägbanande åtgärder av det slag, som ovan antytts, är särskilt kännbart för ungdomen i vissa distrikt och för ungdomar av vissa kategorier.
I vissa distrikt äro utbildningsmöjligheterna skäligen tunnsådda eller närings- livet så ensidigt präglat, att det kan bli svårt nog för de ungdomar, som inte kunna eller vilja anpassa sig till de för distriktet typiska yrkes- och utbildnings- vägarna. Här blir det ännu mer än eljest nödvändigt för yrkesvägledningen att noggrant bevaka alla utbildningsmöjligheter för ungdomens räkning och tillse, att de bli utnyttjade på ett rationellt sätt. Yrkesvägledningen får inte heller vara främmande för uppgiften att, om så befinnes lämpligt, försöka intressera de maktägande för sådana åtgärder, som kunna tänkas bryta nya vägar för produktiOnen och öppna nya arbets- och utbildningsmöjligheter för det upp- växande släktet. Inte minst bör det bli yrkesvägledningens uppgift att fästa myndigheternas och olika intresseföreningars uppmärksamhet på eventuella behov av nya yrkesutbildningsanstalter eller på redan förefintliga anstalters eventuella utvidgningsbehov. Möjligheterna att bereda ungdomen den erforderliga utbildningen i hembyg- den komma dock, trots alla strävanden av ovannämnt slag, inom vissa distrikt , att bli starkt begränsade. Enda utvägen blir säkert i många fall att ordna med
utbildning på annat håll — på lämpliga arbetsplatser eller i lämpliga yrkes- 1 skolor på annat håll i landet. Så sker också redan i ganska stor utsträckning på sina håll. Ungdomar, vilkas utbildningsbehov inte kunna tillgodoses på hem- orten, beredas genom ungdomsförmedlingens försorg arbets- och utbildnings- möjligheter på annat håll inom länet eller — tack vare samarbetet mellan umg- * domsförmedlingarna i olika län —— på annat håll i landet. I vissa län (framför- allt de fyra nordligaste länen och bland dem speciellt Västernorrlands län), där
ningar, grovgallra de sökande och hjälpa sedan till att ordna med lokaler o. dyl., när det galler att medelst psykotekniska prov, verkställda av lärlingsskolans representanter, välja ut de mest lämpliga aspirantema.
det är särskilt knappt med utbildningsmöjligheterna, måste ungdomsförmed- lingen för den arbets- och utbildningssträvande ungdomens räkning ständigt och jämt söka kontakt med arbetsplatser och yrkesskolor i andra landsdelar.
Denna metod, d. v. s. att »exportera» ungdom för utbildning på annat håll, är ur vissa synpunkter kanske inte så tilltalande. För somliga individer inne- bär det onekligen vissa risker att på detta sätt placeras i en främmande miljö vid en tidpunkt i ens utveckling, då man kanske allra bäst behöver hemmets lugna stöd. Men sistnämnda risker få inte överdrivas. I många fall har det f. ö. säkerligen varit nyttigt för den unge att komma hemifrån, och, som vi sedan skola se, gäller det ju för ungdomsförmedlingen att även uppmärksamma de sociala anpassningsproblem, som kunna uppstå vid sådana omplanteringar. Det kan t. ex. bli nödvändigt att även hjälpa den unge att ordna inkvarterings- frågan på ett tillfredsställande sätt, att bringa honom i kontakt med någon lämplig ungdomsförening o. dyl.
Det är väl inte heller precis dessa olägenheter för individen, som man haft i tankarna, när man på sina håll skarpt reagerat mot att ungdomsförmedlingen hjälper vissa ungdomar att lämna sin hembygd och skaffa sig utkomst och utbildning på annat håll. Man har väl snarare sett det hela ur det exporterande samhällets synpunkt, och det skall villigt erkännas, att om man ser frågan ur denna synpunkt, ter sig systemet mindre tilltalande. Det blir ju ofta de mest ambitiösa och konkurrenskraftiga, som det blir fråga om att hjälpa till an- ställning och utbildning på annat håll, och det är naturligtvis inte så roligt för ett samhälle att se dessa ungdomar försvinna — flertalet kommer förmod— ligen aldrig att återvända. Ur vederbörande samhälles synpunkt måste denna »exportering» av de bästa ungdomarna förefalla orättvis, och man har på sina håll menat, att ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen inte skall lämna sin medverkan därtill.
Gentemot detta kan framhållas, att ifrågavarande omflyttningar äro att anse som nödvändiga, om yrkesvägledningen skall kuima fylla sin uppgift att tillse, att »rätt man» kommer på »rätt plats», och det vore orättvist mot ifråga— varande ungdomar, om man av befolkningspolitiska skäl förvägrade dem en utbildning i linje med de personliga förutsättningarna. Därtill kommer, att det även ur allmänna arbetsmarknadssynpunkter ofta kan anses önskvärt med dylika omflyttningar. Det kan t. ex. näppeligen anses rationellt att låta ung- domar i Västernorrland eller Tornedalen gå sysslolösa eller engagerade i arbete, som de ha svårt att finna sig till rätta med, om det samtidigt på andra håll i landet råder brist på arbetskraft inom just de yrken, som nämnda ungdomar skulle passa för.
Många av de mera ambitiösa ungdomarna komma för övrigt ändå att förr eller senare söka sin lycka på annat håll — även utan ungdomsförmedlingens medverkan. Skillnaden blir bara, att det utan denna medverkan blir svårare för dem att komma till sin rätt och mindre garanti för att deras arbetskraft tillvaratages på ett rationellt sätt.
I själva verket finns det nog bara ett sätt att motverka dylika omflyttningar: genom att göra, vad som göras kan, för att skapa nya arbets— och utbildnings- möjligheter av olika slag i de distrikt, där näringslivet för närvarande är alltför ensidigt och där utbildningsväsendet är alltför litet utvecklat. Men det är ju en fråga, som yrkesvägledningen inte kan göra mycket åt. Det enda, yrkes- vägledningen kan göra i sammanhanget, är väl att påpeka behovet och even- tuellt framkasta vissa förslag.
Behovet av vägbanande åtgärder gör sig också speciellt kännbart för den kvinnliga ungdomens vidkommande. D. v. 5. inte i de fall, då flickorna vilja ägna sig åt yrken, som sedan gammalt räknas som typiskt kvinnliga (t. ex. yrken inom hemvård, barnavård, sjukvård, textilindustrin o. likn.) eller åt yrken, som bruka sysselsätta både män och kvinnor (t. ex. yrken inom under- visningsväsendet, hotell— och restaurangbranschen, kontor och affär, kemisk- teknisk industri, livsmedelsindustri etc.). Då blir vägbaningsproblemet mera av vanligt slag. Men annat blir det i de fall, då flickorna vilja skapa sig en framtid på yrkes— och utbildningsvägar, som sedan gammalt räknas som ty- piskt manliga. Då mötas de vanligen av en mur av fördomar och vanetänkan- de, som kanske är alltför svårforcerbar för att ens ge dem tillfälle att visa, vad de duga till i fri konkurrens med pojkarna.
Här har yrkesvägledningen skyldighet att — sedan den fördomsfritt under- sökt de personliga premisserna och förvissat sig om att flickorna ifråga verk- ligen ha förutsättningar att göra sig gällande i de tilltänkta yrkena —— uppträda som deras förespråkare och försöka uppdriva lämpliga utbildningsplatser åt var och en.
Uppgiften att fungera som förespråkare blir också aktuell, när man har att göra med ungdomar, som ha »utseendet emot sig» eller som äro behäftade med något lyte eller någon annan defekt, som arbetsgivare i vanliga fall helst inte vilja se hos sin personal — även om defekten ifråga inte alls behöver innebära något hinder i själva det arbete, det gäller. Hur svårt är det t. ex. inte för en pojke eller flicka, som lider av talfel, att göra sig gällande i kon- kurrensen om en viss plats — även om det arbete, som det är fråga om, är sådant, att man kan klara det utan att säga ett enda ordl
I detta sammanhang bör även erinras om de fördomar och det vanetän- kande, som ofta försvåra försöken att placera s. k. partiellt arbetsföra på för dem lämpliga yrkesbanor.
Vissa defekter och svagheter äro givetvis av den art och svårighetsgrad, att vederbörande få svårt att arbeta under normala arbetsbetingelser (man orkar , t. ex. bara arbeta ett par timmar om dagen, måste då och då göra avbrott för speciell behandling o. dyl.). Likaledes finns det ju defekter och svagheter, som gälla så pass centrala funktioner, att det kan bli svårt nog att finna yrkesfor- mer, som :ligga i linje med vederbörandes personliga förutsättningar». Så
t. ex., om det är fråga om svårare fall av intellektuell undermålighet, karak- tärsdefekter, psykopatiska rubbningar o. dyl. Men bortsett från dessa och lik- nande fall bör en s. k. partiellt arbetsför kunna räknas som fullgod arbetskraft under förutsättning, att han placeras i något yrke, som inte ställer några siir- skilda krav på de punkter, där han har sin speciella svaghet eller defekt, och imder förutsättning, att han blir vederbörligen utbildad för yrket ifråga (jfr nedan).
Emellertid har insikten härom ännu inte hunnit bli allmän bland arbetsgi- vare och yrkesskolledare, och det gäller därför för yrkesvägledningen att fun- gera som förespråkare och i varje särskilt fall bemöta invändningar och fel- aktiga slutsatser genom att noga klarlägga den unges förutsättningar och an- passningsmöjligheter.
Ett särskilt kapitel i detta sammanhang utgör också de ungdomar, som på ett eller annat sätt tidigare varit i dela med rättvisan. Den specialuppfostran, som de sedan varit föremål för, har visst inte alltid haft åsyftad effekt, men ett är i varje fall säkert: om de överhuvud taget skola kunna anpassas till ett normalt socialt liv, så måste de inordnas i arbetslivet på ett sätt, som möjlig- gör trivsel och trygghet. Ett stort ansvar därvidlag åvilar givetvis dem, som ha att ordna med deras yrkesutbildning under den tid, de äro föremål för special- uppfostran, och det är att hoppas, att de reformsträvanden, som för närva- rande göra sig gällande på denna front, skola medföra avsevärt ökade möj- ligheter, när det gäller att ge var och en av dessa ungdomar den yrkesutbild- ning, som bäst överensstämmer med vederbörandes yrkesanlag och -intressen. Men när det sedan gäller att fullfölja denna utbildning och ge den unge till— fälle att i det normala arbetslivet visa, vad han kan och vill, bör ungdoms— förmedlingen, tack vare sin förtrogenhet och kontakt med olika arbetsplatser, kunna bli till värdequ hjälp. Det gäller att välja arbetsplatserna med stor ur— skillning och att hos, resp. arbetsgivare och arbetsledare skapa förståelse för saken.
Det har ifrågasatts, om inte uppgifterna i samband med placeringen av ung— domar, som varit i delo med rättvisan, och av s. k. partiellt arbetsföra helst böra överlåtas åt de avdelningar för »arbetsberedning», som för närvarande hålla på att inrättas vid arbetsförmedlingens huvudkontor och som just skola arbeta med likartade uppgifter.
Sistnämnda avdelningar komma onekligen efter hand att bli väl förtrogna med de problem, som möta personer av hithörande kategorier och med olika företags och utbildning'sanstalters möjligheter att ta sig an sådana problemfall. Emellertid få de av allt att döma fullt upp att göra med det äldre klientelet. och redan av den anledningen kan det vara skäl att inte i onödan belasta dem med fall, som ungdomsförmedingen själv kan klara lika bra.
Därtill kommer, att rådgivnings-, placerings- och utbildningsprobleinen i all-
mänhet te sig åtskilligt annorlunda för de yngre än för de äldre. Bl. a. i så måtto, att anpassningsmöjligheterna nästan alltid äro flera och större på yngre åldersstadier.
Dessutom komma gränserna att bli flytande mellan mera vanliga yrkesväg— ledningsfall och de problemfall, varom här är fråga. Även de flesta »vanliga» yrkesvägledningsfall ha ju sina svaga punkter, som begränsa anpassningsför- mågan och göra vederbörande mindre lämpliga för vissa yrken och arbets— uppgifter. Skillnaden mellan att vara på detta sätt »mindre lämplig för vissa yrken och arbetsuppgifter» och att vara »partiellt arbetsför» i den bemärkelse, vari man vanligen tar denna (i och för sig olyckligt valda) term, är närmast bara en gra dskillnad. Det är en fråga om i vilken grad den svaga punkten verkar begränsande på arbetsförmågan och anpassningsmöjligheterna. I ena fallet har man t. ex. en person, som har nedsatt hörsel i en grad, som moti- verar, att man betecknar vederbörande som »något lomhörd på ena örat». I andra fallet är det fråga om en döv eller nästan döv person. Däremellan finns plats för fall, som representera olika dövhetsgrader, och frågan är, vilka av dessa fall som skola hänföras till kategorien »partiellt arbetsföra» och vilka som inte skola hänföras dit. Var skall gränsen dragas? Eller, för att ta ett annat exempel: I ena fallet har man att göra med en individ, som är i under—
%
kant av det normala i fråga om allmänintelligens men utan att därför kunna betecknas som mera påtagligt undermålig. I andra fallet kan man utan vidare konstatera »svårt debil, på gränsen till det imbecilla» och därför »partiellt arbetsför». Men det finns många fall däremellan, representerande olika grader av undermålighet, och frågan blir även här, var gränsen skall dragas. Frågan kompliceras ytterligare därav, att en med en lägre intelligensgrad stundom kan kompensera detta minus med ett plus beträffande någon speciell begåvnings- faktor (t. ex. mekanisk-teknisk förmåga, fysisk styrka el. dyl.), varigenom han i själva verket kanske kan bli mycket lättare att anpassa på arbetsmarknaden 'än en, som visserligen har något högre intelligens men inte något särskilt
»plus» att visa på beträffande vare sig den ena eller andra speciella begåv- ningsfaktorn.
Under sådana förhållanden blir det naturligast, om ungdomsförmedlingen i allmänhet själv får ta hand även om »partiellt arbetsföra» och andra svår-
' placerade ungdomar med undantag för vissa kategorier, som ha mera spe- ciella problem och vilkas utbildning och arbetsanpassning måste ske på ett ;speciellt sätt (t. ex. blinda, dövstumma, vissa vanföra). Sedan är det en annan
) l ),
sak, att ungdomsförmedlingen i görligaste mån måste försöka utnyttja arbets- beredningstjänstemännens erfarenheter, kontakter och kanaler, när det gäller att bana väg för den unge i den av yrkesvägledningen utstakade riktningen. Samarbetet mellan ifrågavarande avdelningar måste med andra ord ordnas på ett rationellt sätt.
e. Provisoriska placeringsåtgärder.
De i det föregående påtalade svårigheterna att få tag i en lämplig utbild- ningsplats (det må gälla utbildning direkt på en arbetsplats eller utbildning i en yrkesskola av ett eller annat slag) kunna i många fall göra det nödvändigt , att ordna med en provisorisk sysselsättning åt den unge —— en anställning, som den unge kan ha, tills en utbildningsmöjlighet av det önskade slaget yppar sig. Inte minst gäller detta i de ganska vanliga fall, då den unge efter att för- gäves ha sökt in på en viss utbildningskurs, beslutat sig för att försöka på nytt nästa termin eller nästa år. Helst bör naturligtvis det arbete, som det blir fråga om på den provisoriska platsen, vara sådant, att det ger erfarenheter, som kunna bli av värde vid den kommande utbildningen, men det får duga även med annat. Huvudsaken är, att den unge slipper gå utan sysselsättning och inkomst i onödan.
Även av ekonomiska skäl kan det i åtskilliga fall vara lämpligt att ordna med en provisorisk placering. Den unges ekonomiska situation är för tillfället inte sådan, att han kan klara sig på den låga lärlingslön, som bjuds honom på den tilltänkta yrkesbanan, och ännu mindre sådan, att han kan väga tänka på att gå i en yrkesskola. Kanske kan yrkesvägledningen finna på något sätt att skaffa honom ekonomiskt stöd (jfr nedan under (1). Men ofta nog får utbild- ningsfrågan ställas på framtiden och den unge tillsvidare slå sig till ro med någon sysselsättning av annat slag. Huvudsaken blir då ofta att försöka få tag i en så lönande sysselsättning som möjligt så att det blir möjligt att spara ihop en slant till de kommande utbildningsåren. Ibland går det att lösa problemet genom att ordna med en inte alltför betungande sysselsättning på dagarna, som ger tillräckligt stor inkomst och tillräcklig fritid för att det skall bli möjligt att bedriva vissa studier vid sidan om.
Provisoriska placeringsåtgärder måste det emellertid bli fråga om även i? många andra fall. I själva verket måste sådana ständigt tillgripas, när det; gäller den avgående folkskolungdomen. Kanske är fortsättningsskolan på orten så organiserad, att man relativt snart efter det att man slutat i folkskolans 6:e eller 7:e klass kan uppträda som arbetssökande på allvar. Men vid det laget är man i de allra flesta fall ännu för ung (13—14 år) för att kunna räkna med att omedelbart få komma i lära. Minimiäldern brukar vara 15—16 år för det flesta hantverks- och industriyrkens vidkommande, och blir det fråga om tyngre arbete (t. ex. vid byggen) eller arbete, som kräver en viss allmän mog- nad (t. ex. sjukvård), vill man helst, att ungdomarna skola vara något äldre, när de börja. På samma sätt ha även flertalet utbildningsanstalter bestämda krav på att deras elever vid inträdet skola ha uppnått en viss ålder, och denna undre åldersgräns är sällan lägre än 15—16 år men ofta högre.
Ur individens synpunkt kan man inte vara annat än tacksam för denna tingens ordning och framförallt med hänsyn till vad som tidigare (se kap. C II)
' sagts om den personliga utvecklingen under de första tonåren och om bety- delsen av att den unge får vänta med det slutliga valet av yrke och utbild— ningsväg, tills begåvningsbilden klarnat och intressehållningen stabiliserats. Många 13—14—åringar behöva ju också så väl —— med hänsyn till sin fysiska utveckling — vänta ett eller ett par år, innan de på allvar sätta i gång med arbetet och utbildningen för framtiden.
När det 8:e skolåret blir mera allmänt genomfört, bortfaller i viss mån ovannämnda problem, men även många av dem, som genomgått 8:e klass, äro för unga för att kunna räkna med omedelbar placering på lärlingsplatser o. dyl. De ha ju i en hel del fall ännu inte fyllt 15 år, och för många yrkes- och utbild- ningsvägar är, som sagt, minimiåldern för inträde 15 eller 16 år eller kanske ännu högre.
Någon större svårighet att skaffa dessa 13—14—15-åringar provisoriska sys- selsättningar behöver det i allmänhet inte bli. Många gånger löses frågan på det enkla sättet, att pojken eller flickan till en början under ett eller ett par år får hjälpa till hemma. Det får ju t. ex. ofta lantbrukarungdom göra, och i städerna är det ganska vanligt för flickornas del. Under förutsättning, att det verkligen blir fråga om metodiskt arbete och att ungdomarna inte bara få gå hemma och göra, vad de vilja, kan systemet med ett eller annat »hemmaår» vara nog så bra. Eljest bör det, som sagt, under normala tider på de flesta håll vara relativt lätt att bereda pojkar och flickor i denna ålder lämpliga anställningar ! av provisoriskt slag. För flickorna finns bl. a. alltid anställningsmöjligheter på
hem- och barnavårdens område —- någon tids praktik på detta område kan alltid vara nyttig, vad man sedan än skall ägna sig åt. Men även affärslivet t. ex. har åtskilliga passoppsysslor att erbjuda flickor i denna ålder. För poj- karnas del blir det givetvis framförallt springpojksplatser av olika slag, som kunna komma i fråga.
Därmed ha vi kommit in på ett mycket omdiskuterat kapitel — spring- pojksplatserna.
På vissa håll tycks man närmast vara böjd att fördöma allt, vad spring- pojksplatser heter. Man har sett alltför många exempel på hur ungdomen allt- för länge hakat sig fast vid springpojksplatser, som ge bra betalt men ingen l yrkesutbildning. Man har sett, hur den ena firman bjudit över den andra, när det gällt att få tag i en bra springpojke, hur springpojkslönerna trissats i höjden i synnerhet i storstäderna och hur dessa löner i många fall verkat förryckande på ungdomens yrkesvalsperspektiv och framtidsinriktning. De unga ha blivit en smula bortskämda med avseende på inkomstmöjligheter. Det frestar på att släppa en relativt välbetald springpojksplats för att ta en kanske inte hälften så bra betald lärlingsplats eller för att kanske rentav gå som oavlönad eller betalande elev. Man dröjer i det längsta, det ena året går efter det andra, och snart har man hunnit att bli för gammal — för gammal för att kunna fort— sätta som springpojke och för gammal för att kunna tänka på att börja som
lärling eller elev i något av de yrken, som man från början tänkt sig och som man kanske skulle passa utmärkt för. Tidigare har antytts, hur det i de flesta yrken och yrkesutbildningsanstalter fordras, att den unge skall ha uppnått en viss minimiålder för att få börja som lärling eller elev. Det finns emellertid också — i varje fall i praktiken och ofta även formellt —— en öv r e ålders- gräns. Denna ligger i vissa fack relativt högt _— somliga utbildningsanstalter ta emot elever ända upp i 25—30-årsåldern. Men i de flesta »praktiska» yrken — är 17—(18) år maximum, och på vissa yrkesbanor ser man helst, att ungdo— marna inte äro mer än 16 år, när de börja.
(15)——16——17 år måste därför för de flesta folkskolungdomars vidkommande betecknas som mycket betydelsefulla år. Har man inte under de åren passat på att skaffa sig fast fot på en viss yrkes- eller utbildningsväg, ha ens möjlig— heter att erhålla erforderlig yrkesutbildning avsevärt begränsats.1 Och därför är det onekligen vissa risker förbundna med de relativt välavlönade spring— pojksplatserna.
Men därför skall man inte, som somliga äro benägna att göra, fördöma allt. vad springpojksplatser heter.
För det första skall man komma ihåg, att vägen in i yrket i många yrken just går via springpojksplatser. Innan man kan bli lärling, elev, biträde, hjäl— pare eller vad man nu kommer att kallas som nybörjare i yrket, får man först arbeta ett eller ett par år som springpojke eller springflicka. Detta inte bara därför, att arbetsgivaren ifråga behöver springpojkar och springflickor, utan också för att han skall få tillfälle att se, vad den unge går för. Det är med andra ord en slags första prövotid. Och i viss mån kanske även förberedelse- tid: redan som springpojke får man kanske börja hjälpa till så smått i verk- staden eller affären, på lagret eller kontoret.
Den, som tänker ägna sig åt ett yrke, för vilket ovanstående gäller, kommer alltså inte att försumma något genom att börja som springpojke i yrket. Tvärt- , om blir det ofta den naturliga och nödvändiga vägen att gå. Det gäller bara att välja sin springpojksplats med urskillning, och det får bli yrkesvägled— ' ningens sak att hjälpa till därmed. Skall man bli t. ex. elektriker, skall man naturligtvis inte ödsla år på en springpojksplats i en manufakturaffär eller en specerihandel utan bör i stället så fort som möjligt försöka bli springpojke i en elektrisk installationsaffär eller något dylikt. Specerihandelsbudplatsen bör i första hand reserveras för den, som tänker sig en framtid som specerihandlare.
Det gäller vidare att i t i (1 höra sig för om framtidsutsikterna och, om dessa visa sig små, i tid söka sig till en annan firma, där framkomst- och utbild- ningsmöjligheterna äro bättre.
1 Det är därför också, som ungdomsa'rbetslöshetsperioder kunna bli så ödesdigra (nota bene, om man inte ordnar med särskilda utbildningskurser o. dyl.). Under den svåra krisen mot slutet av 20- och i början av 30-talet var det många ungdomar, som saknade arbete — och därmed möjlighet till utbildning. När sedan högkonjunkturen satte in och det på olika håll inom näringslivet blev stor efterfrågan på yrkesutbixldad arbetskraft, voro dessa ungdomar allvarligt handikapade och hade hunnit att bli för gamla för att kunna börja som lärlingar.
Men även i de fall, då springpojksplatserna inte ha denna karaktär av kar- riäröppnande och utbildningsförberedande begynnelseanställningar utan då det bara är fråga om rena budplatser,1 kunna de vara att: rekommendera åt ung- domar i 14—15( 16)—årsåldern. För det första därför, att dessa ungdomar. som ovan framhållits, ha ett eller annat år på sig, innan de kunna börja sin yrkesutbildning. Väntetiden måste utfyllas på något sätt, och varför då inte med springpojksarbete? Det är ju i allmänhet inte alltför krävande och har bl. a. den fördelen, att det är rörligt och omväxlande — efter de många skol- årens stillasittande kan det vara hälsosamt med en tids rörligt springpojks- eller springflicksarbete. Den relativt goda lön, man får, kan ju också komma väl till pass — både när det gäller att hjälpa till med att klara hemmets eko- nomi och när det gäller att finansiera den kommande yrkesutbildningen. Man skall f. ö. inte underskatta de lärdomar, som kunna inhämtas på en spring— pojksplats. Man kan som springpojke, om man är vaken och läraktig, t. ex. få tillfälle att lära sig umgås med människor av olika slag och tillfälle att bekanta sig med olika företag och arbetsplatser. Man kan få lära sig handskas med pengar och pengars värde, få tillfälle att pröva sig själv etc.
Emellertid måste yrkesvägledningen samtidigt också ha klart för sig och i varje särskilt fall göra klart för de unga, att det här är fråga om platser, som man endast skall betrakta som övergångs- och interimsplatser. Vederbörande ungdomar måste uppfordras att återkomma efter så och så lång tid, då tiden kan anses mogen för mera definitiva yrkesvalsresonemang och placeringsåtgär- der. Emellertid duger det inte för yrkesvägledningen att slå sig till ro därmed och lita på att ungdomarna själva skola passa tiden. Tiden går så fort, och de relativt goda arbets- och inkomstmöjligheter, man har som springpojke eller tillfällighetsarbetare av annat slag, verka som sagt ofta förryckande på fram- tidsperspektivet. Det blir helt enkelt nödvändigt, att yrkesvägledningen har alla dessa ungdomar registrerade på sådant sätt, att man lätt kan se, när det i varje särskilt fall blir tid att tänka på omplaceringsåtgärder. När denna tid- punkt kommer och den unge inte hörts av, gäller det för yrkesvägledningen att sätta sig i förbindelse med vederbörande (muntligen eller skriftligen) och undersöka, hur han eller hon tänkt sig fortsättningen. Skulle det då visa sig, att det med hänsyn till den unges framtidsplaner är bäst att med det snaraste vidtaga vissa omplaceringsåtgärder, bör ungdomsförmedlingen och dess yrkes- vägledning också planera, tillråda och vidtaga dylika.
Det säger sig självt, att den arbetsgivare, hos vilken den unge för tillfället är anställd, inte gärna ser, att ungdomsförmedlingen på detta sätt frånhänder honom springpojkar eller -flickor, som han så Väl behöver. Men det kan inte
1 T. ex. i de fall, då en firma måste hålla sig med ett flertal varu- eller notisbud men bara en och annan av dessa kunna beredas elev- eller lärlingsplats -—— de övriga måste då i sinom tid söka sig åt annat håll. Eller i de fall, då en affär med enbart kvinnliga biträden håller sig med sprin-gpojkar —— dessa ha naturligtvis inte stora framtids- . utsikter i den firman. Inte heller ha t. ex. springpojkar med enbart folkskola mycket att hämta i företag och verk, som fordra högre skolexamen av sina tjänstemän.
undvikas. Den unges framtidsintressen måste i detta fall komma i främsta rummet. Ungdomsförmedlingen får försöka klargöra detta för vederbörande arbetsgivare och samtidigt göra, vad som göras kan, för att fylla luckan på springpojksplatsen ifråga. Av en viss betydelse är också, att arbetsgivaren i tid varskos om vad som planeras, så att han hinner vidtaga nödiga dispositioner.
Om detta system med provisoriska placeringar skall kunna fungera smidigt och effektivt, måste för det första registreringen av ungdomen ifråga ske på ett rationellt sätt, (1. v. 5. så, att ungdomsförmedlingen och dess yrkesvägledare alltid få en klar överblick över vilka fall som äro att betrakta som provisoriskt placerade och när det ena och det andra fallet blir aktuellt för förnyad be- handling. Det registreringssystem, som f. n. användes, fyller inte riktigt måttet härvidlag, och för den centrala ledningen gäller det att försöka komma fram till en bättre lösning av detta tekniska detaljproblem.
En annan förutsättning är, att ungdomsförmedlingen lyckas få till stånd förtroendefullt samarbete med resp. arbetsgivare. På mindre orter bör det inte vara svårt att åstadkomma detta, men värre ställer det sig i städer med tusen- tals arbetsgivare. Det kommer att ta sin tid, innan ungdomsförmedlingen hin- ner att bli riktigt inarbetad, men av hittills gjorda erfarenheter att döma bör det dock efter hand kunna gå att skapa det erforderliga förtroendet för ungdoms- förmedlingen och dess yrkesvägledning även hos arbetsgivarna.
I detta sammanhang må även erinras om betydelsen av att de tjänstemän, som få hand om verksamheten på den ena och den andra orten, beredas sådana anställningsvillkor, att de kunna stanna på resp. tjänstgöringsorter en längre tid. Hela frågan om samarbetskontakten mellan arbetsförmedling och yrkes- vägledning å ena sidan och arbetsgivarna å den andra är först och sist en p e r s 0 nl i g fråga — en fråga om personkännedom och personligt knutna förbindelser.
d. Ekonomiska stödåtgärder.
Yrkesutbildning fås sällan eller aldrig gratis, och ofta måste den köpas ganska dyrt. Dyr blir den naturligtvis i synnerhet, om den t. ex. för det första förutsätter real- eller studentexamen (som man kanske inte kan av- lägga på hemorten), för det andra fordrar fleråriga studier vid någon yrkes- utbildningsanstalt, som har relativt höga kursavgifter och som kanske dess— utom är belägen på annan ort. Och även om kursavgiften är låg eller ingen och även om en del av kostnaderna kanske kan täckas genom stipendier o. dyl., blir en utbildning av detta slag ändå så pass dyr, att det för många ungdomar blir omöjligt eller åtminstone mycket svårt att realisera sina planer i den önskade riktningen. Fattiga ungdomar ha ju ofta även svårt att få lån -— deras släktingar och familjebekanta äro ju ofta i liknande ekonomisk situation och följaktligen inga bärkraftiga borgensnamn.
I detta sammanhang kan citeras, vad en rektor vid ett landsortsläroverk
anför i sitt svar på en rundskrivelse, som SAK utsänt för att höra läro- verksrektorernas mening om den av ungdomsförmedlingen i skolorna be- drivna yrkesvägledningsverksamheten:
»När sedan en lärjunge fått den vägledning han varit i behov av, så återstår i de allra flesta fall för ungdomarna från landsbygden det svåraste hindret, som reduce- rar vägledningens värde till intet: det ekonomiska hindret.»
En annan rektor uttalar sig ännu bittrare: »I åtskilliga skolor, belägna på sådana orter, där yrkesutbildning icke kan erhål- las, måste dock yrkesvägledningen bli ett slag i luften. Ekonomiska faktorer hindra nämligen flertalet elever att söka sig till den yrkesutbildning, som de önska och visa sig lämpliga för. Så länge de ekonomiska frågorna icke kunna ordnas för dessa elever, inskränker sig yrkesvägledningen för dessa till upplysning om kostnader och utbildningsvägar, d. v. s. fönstret öppnas mot ett Schlaraffenland, som nämnda elever icke kunna nå. Även om yrkesvägledaren kan visa dem en annan lämplig bana, måste ju yrkesvägledningen för dessa elever bli högst otillfredsställande, så länge icke samtliga medborgare kunna tillförsäkras samma möjligheter till yrkes- utbildning. Detta är dock främst ett ekonomiskt problem, som det ej är yrkesväg- ledarnas uppgift att lösa.»
Nej, naturligtvis är det inte yrkesvägledningens uppgift att lösa detta ekonomiska problem. Men yrkesvägledningen kan åtminstone göra så myc- ket, att den för den unges räkning undersöker, vilka möjligheter det finns att erhålla understöd i en eller annan form och om det överhuvud taget är möjligt att erhålla den eftersträvade utbildningen till överkomligt pris.
I detta sammanhang kan f. ö. erinras om att, sedan ovan citerade ut- ? talanden gjordes, har genom de statliga myndigheternas försorg nya möj- ligheter öppnats till ekonomiskt understöd åt just somliga av de ungdomar, som ovannämnda rektorer åsyfta. Efter beslut av 1945 års riksdag och en- ligt kungörelse av den 29 juni kan statsstipendium (som bidrag till kost- nader för inackordering och resor) utgå till elev vid allmänt läroverk, kom- munalt gymnasium, kommunal mellanskola, kommunal flickskola, prak- tisk mellanskola, högre folkskola, tekniskt läroverk, konstfackskolan med undantag av konstindustriella aftonskolan och teckningslärarinstitutet, bergsskolan i Filipstad, textilinstitutet i Borås med undantag av kursen för textil- och konfektionsingenjörer, Lennings textiltekniska institut i Norr- köping, grafiska institutet, statsunderstött handelsgymnasium samt sådan enskild under skolöverstyrelsens eller överstyrelsens för yrkesutbildning in- seende ställd läroanstalt, var-s bildningsmål är jämförligt med ovannämnda läroanstalters. Detta under förutsättning, »att lärjungen är i behov av ekonomisk hjälp för sina studier, att önskad skolutbildning icke kan er- hållas å hemorten eller i dess närhet, samt att lärjungen ingiver grundade förhoppningar om framgång i sina studier».
Enligt samma kungörelse kan statsstipendium vidare — under vissa förut— sättningar —— utgå till den, som genomgått minst folkskolans sjätte klass eller inhämtat motsvarande kunskaper och som enligt korrespondensmeto—
den bedriver enskilda studier med real- eller studentexamen som mål eller som bedriver studier med realexamen som mål vid enskild realskola med förenad korrespondens- och muntlig undervisning på ort, där tillgång till undervisning vid statlig eller kommunal läroanstalt, ledande till realexa- , men, icke finnes. I detta sammanhang må även erinras om beslutet att höja den övre
1 l )
gränsen för de statsstipendiebelopp, som utgå ät behövande elever vid stats- : understödda skolor för »lägre» yrkesundervisning — numera kan medellös elev (förutom »flitpengar» 0. dyl.) erhålla upp till 75 kr. per månad i stats— stipendium.
Som ett led i samma strävan att »demokratisera» utbildningen och göra denna tillgänglig även för mindre välsituerade landsbygdsungdomar bör väl också räknas riksdagsbeslutet (med ty åtföljande kungörelse av den 29 juni 1945) om statsbidrag till skolhem för elever vid allmänt läroverk, kom- munalt gymnasium, kommunal mellanskola, kommunal flickskola, prak- tisk mellanskola, högre folkskola, tekniskt läroverk, statsunderstött han- delsgymnasium eller enskild läroanstalt under inseende av skolöverstyrel— sen eller överstyrelsen för yrkesutbildning samt till avlöning av förestån- dare vid dylika skolhem. De möjligheter till billig inackordering på skol— orten (ev. genom särskilda elevhem), som beredas elever vid centrala verk- stadsskolor, böra likaledes omnämnas i detta sammanhang.
Även andra stipendie- och understödsmöjligheter ha på senaste tid till- kommit, och fler blir det väl, vad det lider.
Det kan alltså i somliga fall tänkas, att det ekonomiska problemet, när allt kommer omkring, inte är så olösligt, som det till en början verkar. Kanske finns det något stipendium att få. Kanske går det att ordna med nedsättning av eller befrielse från kursavgiften, billig inackordering o. dyl. ; Kanske kan man i särskilt behjärtansvärda fall få någon förening eller— stiftelse, något företag eller någon enskild person att uppträda som mece- nat och helt eller delvis åtaga sig kostnaderna för den unges utbildning. För att inte tala om de fall, då det kan vara skäl att appellera till social- hjälpsorgan av ett eller annat slag.
En första förutsättning för att yrkesvägledningen skall kunna uträtta' något i detta avseende är, att den förstår att skapa samarbetskontakt med ' olika instanser och personer, som kunna vara av betydelse i detta samman- hang. Vidare gäller det att skaffa sig noggrann kunskap om alla de olika möjligheter till ekonomiskt understöd, som std utbildningssträvande unc— domar av olika kategorier till buds. Bl. a. måste man hålla noga reda på vad det finns för stipendier o. dyl. SAK har nyligen igångsatt en omfat- tande undersökning för att få fram exakta uppgifter om vad man har att räkna med för olika stipendiemöjligheter inom olika distrikt. vid olika utbildningsanstalter och inom olika yrkesområden samt vilka villkor och bestämmelser som gälla för den ena och den andra stipendieformen. Säker-
ligen kommer denna inventering att bringa i dagen diverse delvis förbi- sedda möjligheter, och de översikter, som det är meningen att sam-man- ställa på grundval av utredningsmaterialet, böra kunna bli till god hjälp för alla, som ha med praktisk yrkesvägledning att göra.
Men av allt att döma kommer utredningen även att visa, hur begränsade och otillräckliga stipendiemöjligheterna i själva verket äro på många yrkes— utbildningsvägar och inom många distrikt. Även därigenom bör utred- ningen kunna bli till nytta, och för yrkesvägledningen _ för dess lokala organ såväl som för dess centrala ledning — gäller det att fästa uppmärk- samheten på de konstaterade luckorna och behoven och försöka intressera dem, det vederbör, för åtgärder, som avse att skapa nya stipendie— och andra understödsmöjligheter.
Ett önskemål, som man från yrkesvägledningens håll redan nu skulle vilja starkt understryka, är, att det bör finnas möjlighet att av statliga me- del bevilja stipendier även åt de obemedlade eller mindre bemedlade ung— domar, för vilkas räkning yrkesvägledningen skulle vilja ordna med en yrkes— utbildning direkt pä någon lämplig arbetsplats (och alltså inte vid någon egentlig yrkesskola).
Man kan invända, att sådana ungdomar ju i allmänhet kunna påräkna lön under utbildningstiden. Ja, visserligen, men denna lön är ofta i början så låg, att den inte på långa håll räcker till för att täcka kostnaderna för den unges uppehälle. Det går väl an, om den unge kan bo och äta hemma. Då behöver det inte bli så betungande för familjen. Men så snart det blir fråga om en praktikant-, elev- eller lärlingsplats på en ort, som är belägen på avstånd från hemorten, får kostnadsfrågan vida större proportioner
_ och kan under sådana förhållanden bli svår nog att lösa för familjer, som
ha smått om det.
Som tidigare påpekats (se under b.) blir detta problem särskilt aktuellt för ungdomen inom vissa distrikt, där utbildningsmöjligheterna äro tunn- sådda (utom kanske beträffande vissa speciella yrkesområden). För ett av dessa distrikt, nämligen Västernorrlands län (där inte blott utbildnings- utan även sysselsättningsmöjligheterna ofta äro otillräckliga) har länsar- betsnämnden haft tillstånd att av statliga medel efter vederbörlig behovs- prövning utbetala bidrag (högst 40 kr. per person och månad under 5 må— nader framåt) åt sådana ynglingar i åldern 15—18 år, som genom arbets- förmedlingens försorg erhållit anställning utanför länet —— en anställning av »yrkesutbildande karaktär» och »av längre varaktighet».1
Man skulle önska, att ungdomsförmedlingen hade möjligheter att bevilja liknande bidrag (helst i form av statsstipendier, avpassade efter behovet i varje särskilt fall) även åt behövande ungdomar hemmahörande i andra
* Medel för detta ändamål hade tidigare beviljats av landstinget. Sedan staten övertagit arbetsförmedlingen, ansågo sig de statliga myndigheterna — för att inte förstatligandet skulle medföra en försämring av möjligheterna -— förpliktade att fortsätta på den inslagna vägen och bevilja medel för samma ändamål.
län och speciellt åt sådana, som ej kunna få sin yrkesutbildning i hemorten eller vid statsunderstödda yrkesutbildningsanstalter på annat håll utan måste beredas lärlings- eller elevanställning utanför hemorten.
Något, som även skulle kunna bidraga till att minska kostnaderna för dem, som måste lämna föräldrahemmet och hemorten för att få den efter- traktade lärlings- och elevplatsen, vore att inrätta särskilda lärlings- och elevhem på en del större platser i landet. Sådana finnas ju redan på vissa håll (organiserade och helt eller delvis finansierade av kommunen, något större industriföretag eller av någon förening), men ännu fler behövas.1
e. Sociala stödåtgärder.
De ovannämnda lärlingshemmen (liksom de »skolhem» och »elevhem», som inrättas i anslutning till skolor och yrkesutbildningsanstalter) skulle även kunna få stor betydelse ur social synpunkt. Omplantering i en främ- mande miljö medför ofta anpassningssvårigheter och i synnerhet, när det som här är fråga om ungdomar i en kritisk övergångsålder och ungdomar, som tidigare kanske inte varit vana att klara sig på egen hand. Det måste innebära en stor omvälvning att plötsligt ryckas loss ur hemmiljön, där man varit förtrogen med allt och alla, där man varit bunden av familjens principer och levnadsvanor, där det väl alltid funnits någon att rådgöra med, få hjälp av och anförtro sig åt. Kanske tillhör man den typ, som har lätt för att anpassa sig och knyta nya kontakter, och kanske hamnar man i en miljö, som erbjuder naturliga kontaktmöjligheter av det slag, man behöver. Men för många ungdomar kan den sociala anpassningen onekligen bli ett problem — även i de fall, då man egentligen finner sig väl tillrätta med själva arbetet och utbildningen.
Det sägs ofta, att bara man trivs med sitt arbete, så trivs man också med sin omgivning och med sig själv. Det ligger en god portion sanning i det påståendet, men den sanningen får inte göra yrkesvägledningen blind för de andra faktorer, som den sociala anpassningen är beroende av —— åt- minstone i många fall och speciellt då det är fråga om unga människor. Och — vad som är det viktig-aste i detta sammanhang — yrkesvägledningen får inte heller förbise, att det ofta blir si och så med arbetsanpassningen och arbetstrivseln, om individen är missanpassad rent socialt.
Yrkesvägledningen kan ha gjort sitt bästa för att få rätt man på rätt plats. Den unge har letts in på en »begåvningsadekvat» bana och placerats i ett arbete, som erbjuder goda utbildningsmöjligheter och framtidsutsikter i linje med vederbörandes håg och fallenhet. Till en början verkar kanske allt också att gå efter beräkningarna. Alla parter verka nöjda. Men efter
1 Jfr de inackorderingsmöjligheter, som beredas elever vid centrala verkstadsskolor, och de skolhem, som avses i den tidigare nämnda kungörelsen» och som efterhand torde komm att inrättas.
en tid låter det något annorlunda. Den unges överordnade och arbetskam- rater konstatera en viss förändring till det sämre i nykomlingens beteende. Han verkar inte alls så intresserad längre, slarvar och kan inte koncentrera sig riktigt, visar diverse lynnesegendomligheter o. s. v. Till slut medger den unge kanske öppet, att han inte längre trivs riktigt, och börjar kanske också tala om att söka sig något annat arbete. Men varför? Jo, det kry- per kanske fram småningom, när yrkesvägledaren får tillfälle att riktigt tala ut med den unge. Då visar det sig kanske, att missanpassningen i ar- betet ytterst bottnar i missanpassning rent socialt.
Orsakerna till den sociala missanpassningen kunna vara mångahanda. Det kan vara fråga om känsliga omplanteringsfall av det slag, som vi in- ledningsvis berörde. Den unge har ryckts loss ur en hemmiljö, som han i hemlighet längtar tillbaka till. Han känner sig som en främling i sin nya omgivning, har inte lätt att vänja sig vid de nya förhållandena, har inte lyckats skaffa sig några vänner, som han kan roa sig med på fritiden, han går och känner sig ensam och övergiven och har ingen, som han kan an- förtro sig åt.
I andra fall är det inte precis brist på sällskap, som rubbat den person- liga balansen. Felet är kanske bara, att det sällskap, den unge har på sin fritid, verkar allt annat än stabiliserande på den unga personligheten. Han har helt enkelt av sitt behov att vara tillsammans med jämnåriga drivits in i något gäng, som är av det mera demoraliserande slaget eller som i varje fall drar hans intresse bort från arbetet och utbildningen.
Med »dåligt sällskap» följer ofta ett osunt nöjesliv —— med övermått i den ena eller andra riktningen och med tråkiga konsekvenser för ekono- mien och livsföringen. Det finns f. ö. också många exempel på hur ung- domar utan förmedling av något »dåligt sällskap» och enbart till följd av stark ensamhetskänsla kommit att hänge sig åt ett osunt nöjesliv med över- drifter i den ena eller andra riktningen -— biobesök var och varannan kväll, mycket kondissittande, spelpassion i en eller annan form, ett övermått av veckotidningsläsande, en magnetisk dragning till ortens danslokaler, ero- tiska utsvävningar eller vad det nu kan vara.
Risken för dylik missanpassning är naturligtvis störst för ungdomar, som äro lämnade åt sig själva i en främmande miljö. Men även bland hemmaboende ungdomar möter man missanpassningsexempel av liknande slag.
Hemmen äro ju inte heller alltid sådana, att de verka befordrande på den unges sociala anpassning. Tvärtom kunna de stundom vara den di— rekta eller indirekta orsaken till missanpassning av ett eller annat slag. Osunda levnadsvanor, trångboddhet och armod, osämja föräldrarna emel- lan, en oförstående hållning till den yngre generationens behov och tänke- sätt — både det ena och det andra kan stundom komma den unge att
känna vantrivsel i hemmet och en social rotlöshet, som kan verka för— svårande även vid arbetsanpassningen.
Ett speciellt kapitel i detta sammanhang utgöra de ungdomar, som tidi— gare varit i delo med rättvisan eller på annat sätt under tidigare år ådaga- lagt asociala eller kanske rentav antisociala tendenser. För deras vidkom- mande måste yrkesvägledningen i ännu högre grad än eljest vara beredd att parallellt med de arbets- och utbildningsberedande åtgärderna sätta in även med åtgärder, som avse att underlätta den s 0 e i a l a anpassningen.
Vad kan då yrkesvägledningen göra för att hjälpa den unge att komma tillrätta även med de sociala anpassningsproblemen?
På egen hand förmår yrkesvägledningen naturligtvis inte så mycket. I en del fall kan yrkesvägledaren göra en direkt insats genom att resonera igenom problemen med den unge och fungera som en slags »biktfader» och social rådgivare åt vederbörande. Likaledes bör yrkesvägledaren i en del fall, då anpassningssvårigheterna av allt att döma sammanhänga med bristande förståelse från föräldrarnas sida, försöka ställa det hela tillrätta genom att resonera igenom problemet med föräldrarna och få dem att bättre förstå den unges situation. (Ofta kan det därvid vara lämpligt att yrkesvägledaren besöker hemmet vid någon tidpunkt, då den unge inte är hemma, så att man kan få tillfälle att tala fritt och obehindrat. Att be föräldrarna komma till yrkesvägledningen ger ofta sämre utbyte. Det kan vara svårt att skriftligen eller telefonledes förklara, vad saken rör sig om. De inbjudna känna sig besvärade och bry sig kanske inte alls om att komma.)
I övrigt förmår yrkesvägledningen som sagt inte mycket på egen hand. Vad som skall göras, måste i huvudsak göras av andra personer och instan- ser, och yrkesvägledningens uppgift i sammanhanget blir närmast att fästa dessa personers och instansers uppmärksamhet på ifrågavarande fall och att med dem diskutera, vad som bör göras.
Bl. a. blir det därvid fråga om samarbete med lärare (jfr vad som i kap. CV säges om skolkuratorsverksamheten) och yrkeslärare, förestån- darna för skolhem, lärlingshem, ungdomsgårdar o. dyl., personalchefer, personalkonsulenter och arbetsledare, vidare med socialvårdstjänstemän av olika slag samt sist men inte minst med ungdomsledarna inom olika för- eningar.
Ungdomsföreningar av olika slag ha en stor uppgift att fylla i detta sam- manhang. Det finns många exempel på hur missanpassade ungdomar kunnat bringas i harmoni med sig själva och omvärlden, tack vare detta, att de i tid blivit omhändertagna av någon ansvarskännande ungdomsförening och ungdomsledare, som låtit dem erfara glädjen av verklig social gemen-
skap och som förstått att engagera dem i fritidssysselsättningar och nöjen av personlighetsutvecklande slag.
Det bör bli en naturlig sak för ungdomsförmedlingens yrkesvägledare (som f. ö. själva i de flesta fall fungerat eller alltjämt fungera som ung- domsledare i någon förening) att även på denna punkt1 samarbeta med olika ungdomsföreningar. Har man att göra med en pojke eller flicka, som är främling på orten eller som man vet har tråkiga hemförhållanden eller som verkar att ha svårt att knyta personliga kontakter eller som till följd av speciella arbetsförhållanden kommer att leva ganska isolerad (åt- skilliga hembiträden t. ex.) eller som tidigare visat asociala eller antisociala tendenser — har man att göra med någon sådan pojke eller flicka, kan det vara skäl att undersöka, om det inte skulle vara lämpligt att — sam- tidigt med att man ordnar med anställning och utbildning —— låta någon ungdomsförening ta sig an vederbörande.
Någon ensidig inställning får man därvidlag givetvis inte göra sig skyldig till. I ena fallet passar det kanske bäst med en scoutförening, i det andra med en idrottsförening eller fotbollsklubb, i det tredje med någon kyrklig eller frireligiös förening, i det fjärde med en nykterhetsförening, i det femte med en politisk förening, i det sjätte med en sång- eller musikförening, i det sjunde med en hembiträdesklubb o. s. v.
i Hela denna sociala sida av yrkesväglednings- och ungdoms-förmedlings— verksamheten kan bli nog så krävande och uppgiftsrik, och frågan är, hur arbetskraften skall kunna räcka till. Man får nog tänka sig, att man vid de centraler, som äro belägna i större städer, förstärker personalen med en särskild tjänsteman för sociala kuratorsuppg'ifter i samband med ungdoms- förmedling och yrkesvägledning. På andra håll kan det tänkas, att skol- ? kuratorema (se kap. G V och F I), som ju delvis bli inriktade på likartade guppgifter i samband med verksamheten i skolorna, skulle kunna fungera (som ungdomsförmedlingens sociala kuratorer i ovan antydd bemärkelse.
IV. Efterkontroll och eftervård.
Av vad som tidigare sagts i olika sammanhang bör ha framgått, att det i åtskilliga fall kan vara skäl för yrkesvägledningen att inte släppa den unge ur sikte, förrän man fått vissa garantier för att utvecklingen går i rätt riktning.
För det första har man alla de fall, då valet av yrke och utbildningsväg
1 Som tidigare påpekats, ha ungdomsföreningarna även möjligheter att på olika sätt medverka vid anlags- och yrkesorienteringen.
måste ske utan att man har tillräckligt säkra hållpunkter vid anlagsbedöm- ningen. De arbets- och utbildningsberedande åtgärder, som eventuellt vid- tagas, ha mera försöksmässig karaktär, och man måste överlåta åt fram- tiden och den praktiska erfarenheten att visa, om den unge träffat rätt i sitt val. I detta sammanhang må även erinras om de fall, då man visser- ligen kanske kan säga en hel del om individens yrkeslämplighet, sådan den ter sig vid yrkesvägledningstillfället, men då man i alla fall måste lämna en bred osäkerhetsmarginal öppen med hänsyn till att individen ifråga vid nämnda tidpunkt av allt att döma befinner sig mitt uppe i en kritisk ut- vecklingsperiod eller med hänsyn till att det enligt den medicinska sak- kunskapen finns vissa risker för att hälsotillståndet eller kapaciteten i vissa avseenden skall kunna försämras.
För det andra finns det, som nyss konstaterats, en hel del yrkesvägled— ningsfall, som äro problematiska i andra avseenden än beträffande själva yrkeslämpligheten. Det är kanske med hänsyn till den unges ekonomiska möjligheter osäkert, om han skall kunna fullfölja sina utbildningsplaner. Eller kanske har man att räkna med vissa sociala anpassningssvårigheter, som, ifall det vill sig illa, kunna snedvrida utvecklingen även i vad det gäl- ler arbetsanpassningen och yrkesutbildningen.
För det tredje bör det vara angeläget att även särskilt uppmärksamma de fall, då den unge är djärv nog att försöka sin lycka på en yrkes- och ut- bildningsväg, som är att räkna till de mera nya och oprövade eller som inte brukar väljas av ifrågavarande kön eller skolkategori och där veder- börandes anpassningsförmåga och ambition följaktligen kan komma att ställas på särskilt svåra prov.
För det fjärde blir det i åtskilliga fall också anledning att sätta ett fråge- tecken för själva det arbete eller den utbildningsanstalt, som den unge placeras i. Det har ovan (se under b.) framhållits, att somliga arbetsplatser och utbildningsanstalter inte alltid ge den utbildning och de framkomst- och utkomstmöjligheter, som utlovas, och om yrkesvägledningen inte är ; säker på hur det i detta avseende förhåller sig med en viss plats eller ut- bildningsanstalt men i alla fall medverkar till att den unge placeras där, 1 så är det också yrkesvägledningens skyldighet att efter en tid undersöka, om den unge verkligen fått, vad som utlovats.
Vad som i alla dessa olika fall erfordras, är tydligen en metodiskt genom- förd efterkontroll. Det gäller
att för de ungdomar, som ur någon av ovannämnda eller liknande syn- punkter äro att betrakta som problematiska, markera registerblanketterna på särskilt sätt och så, att man omedelbart och när som helst kan se i vilka fall det är nödvändigt med efterkontroll,
att vid lämpligt tillfälle återknyta kontakten med ifrågavarande ung- domar och därvid efterhöra, hur de trivas och klara sig, om de ämna fort- sätta på den inslagna vägen och vilka planer de i annat fall ha,
att även efterhöra, vad den unges arbetsgivare eller handledare har att säga om vederbörandes yrkeslämplighet och framtidsutsikter,
att noggrant notera undersökningsresultatet å vederbörande register- blankett, '_
att för den händelse allt visat sig tillfredsställande, hänföra fallet i fråga till kategorien »icke-aktuella», men
att för den händelse den unge själv eller resp. handledare ställt sig tvek- samma beträffande den framtida utvecklingen, taga upp fallet till förnyad prövning och vidtaga de åtgärder, som kunna anses motiverade,
att i senare fallet även fortsätta med kontrollen, tills mera tillfredsstäl- lande rapporter inkomma —— om sådana överhuvud taget någon gång äro att förvänta.
När det gäller att återknyta kontakten med de ungdomar, som man i registret markerat som kontrollkrävande fall, finns det olika vägar att gå. i Ett sätt är att redan, när de första avgörandena träffas, bestämma, att ' den unge efter en viss tid skall meddela yrkesvägledningen, om planerna kunnat realiseras, hur det gått att finna sig tillrätta och om platsen eller skolan motsvarat förväntningarna. Naturligtvis komma de flesta av ung— domarna att glömma bort eller strunta i denna överenskommelse, men 11 å g 0 n effekt bör den väl alltid kunna få. I varje fall kan den vara bra att hänvisa till, när man sedan söker kontakt med den unge igen.
Under förutsättning, att yrkesvägledaren lyckats tillvinna sig de ungas förtroende, kan man vidare räkna med att somliga av dem, som inte kun- nat realisera sina planer eller som ha svårt att finna sig tillrätta på den inslagna vägen eller som ha anledning att beklaga sig över det ena eller det andra, självmant söka upp yrkesvägledningen och ungdomsförmedlingen på nytt för att resonera om andra möjligheter. Men somliga känna sig en smula generade över att ha misslyckats och vilja fördenskull helst hålla sig undan. Andra fundera nog alltsomoftast på att sätta sig i förbindelse med yrkesvägledningen igen men bli aldrig färdiga till det eller komma först, när de dyrbaraste ungdomsåren runnit bort. ; Yrkesvägledningen får därför vara beredd att i de flesta kontrollkrävande » fallen själv taga initiativ till kontaktens återknytande.
' På sina håll i utlandet brukar man göra detta skriftligen —— genom att & tillställa den unge en skrivelse, vari han ombedes att lämna skriftliga svar på vissa frågor eller att själv uppsöka yrkesvägledningen. Även här i lan- det har man på ett par håll gjort liknande försök men med ganska negativt resultat. Svarsprocenten har blivit mycket låg — trots att det bara gällt att kort och gott svara på några enkla frågor och trots att svaret inte be- hövt kosta vederbörande vare sig papper, kuvert eller porto! Emellertid bör man inte enbart på grundval av dessa erfarenheter fördöma metoden som sådan. Experimenten ha som sagt bara utförts på ett par orter, och försöksgrupperna ha varit relativt små. Tillfälligheter kunna ha inverkat
menligt på resultaten. Skrivelserna ha f. ö. i allmänhet endast riktat sig till folkskolungdom i 15—16-årsåldern. Det återstår alltså även att se, hur äldre ungdomar och läroverksungdomar reagera.
Bättre erfarenheter har man hittills haft av metoden att söka veder- börande per telefon, där så kunnat ske. Ofta har man därvid kommit i kontakt med föräldrarna, som dels kunnat delge yrkesvägledaren sin upp- fattning om de ungas utveckling och yrkesanpassning, dels kunnat få ung- domarna i fråga att fylla i de frågeformulär, som tillställts dem, eller att personligen sätta sig i kontakt med yrkesvägledningen i och för vidare upplysningar.
Många hem ha emellertid inte telefon, och att telefonledes söka den unge på hans arbetsplats är ur vissa synpunkter i allmänhet inte att till- råda. Det blir i många fall ingen annan råd än att yrkesvägledaren eller någon för dylika uppgifter tillfälligt engagerad person (t. ex. praktikanter o. dyl.)1 får bekväma sig till att besöka resp. hem (nota bene, om man kan komma dit utan att behöva fara långa vägar) och personligen förhöra sig om hur det gått för den unge och hur han tänker sig framtiden. Dylika hembesök kräva tid, men om kontrollfrågan inte går att ordna på annat sätt, m åste tid anslås därför och då lämpligen under de månader, då besöksfrekvensen på ungdomsförmedlingen är som minst och då det inte är så mycket att göra med yrkesvägledningen i skolorna (september, decem- ber—januari) .
Mera avlägset boende får man försöka komma i kontakt med på skrift- lig väg, och skulle detta inte gå, finns det måhända någon omdömesgill person i trakten (t. ex. någon lärare eller ungdomsledare), som kan ut- nyttjas som kunskapare.
Om yrkesvägledningen vet, att den unge tillhör en viss förening, eller kanske rentav hjälpt honom få inträde i en sådan, kan man lämpligen vända sig till resp. ungdomsledare och på den vägen inhämta de erforder- liga upplysningarna.
Slutligen bör man inte heller försumma att ta reda på vad den unges arbetsgivare eller handledare vid yrkesutbildningen har att förmäla. Det kan i somliga fall bli nödvändigt att ta reda på detta, även om man av den unge själv fått vissa upplysningar. Och speciellt nödvändigt blir det självfallet, om de upplysningar, som den unge eller hans föräldrar lämnat, tyda på att allt inte är riktigt, som det bör vara. Emellertid skadar det inte, om man efterhör resp. arbetsgivares och handledares erfarenheter av den unge även i andra fall. Tvärtom uppfattas detta som ett bevis på verkligt intresse från ungdomsförmedlingens sida och skapar good-will för verksamheten.
Förfrågningarna hos arbetsgivare och handledare göras enklast och be-
* Bäst är naturligtvis, om den, som i huvudsak haft hand om yrkesvägledningen och placeringen av vederbörande, även får sköta efterkontrollen.
211 händigast genom telefon. Är det fråga om ett flertal ungdomar, placerade på samma ställe, kan det emellertid vara skäl för yrkesvägledaren att per- sonligen besöka vederbörande arbetsplats eller utbildningsanstalt och på ort och ställe förhöra sig om var och en. Kanske kan det då även bli till- fälle att språka med ungdomarna själva. Likaledes bör man vid studie- besök på arbetsplatser och i yrkesskolor passa på att förhöra sig om de ungdomar, som eventuellt placerats där. Ofta kommer efterkontakten med arbetsgivarna att etableras på ett naturligt sätt, när vederbörande ringer för att rekvirera ny arbetskraft. Då bör man ge sig tid att plocka fram ifrågavarande arbetsgivarblankett och se efter, om man placerat någon pojke eller flicka hos arbetsgivaren i fråga och, om detta är fallet, passa på att efterhöra, om den unge finns kvar och-hur det går för honom eller henne. ”
Med hänsyn till att det i allmänhet inte behöver möta några större svå- righeter att komma i kontakt med arbetsgivare och handledare, skulle man kanske hellre tänka sig att i första hand utnyttja den vägen, när det gäller att undersöka, hur det går för den unge. Men för det första är det inte säkert, att den unge är kvar i det företag eller den skola, där man fått honom eller henne placerad. För det andra är det många gånger viktigt att även höra den unges egen uppfattning om situationen.
Skulle det visa sig, att allt inte är, som det bör vara, gäller det att noga klarlägga orsakerna till missanpassningen, misslyckandet, missnöjet, miss— räkningen. Kanske är det någon speciell historia, som kan klaras upp ge- nom resonemang med den unge och resp. arbetsgivare och handledare eller genom några rationella men i och för sig nog så enkla åtgärder. Men kan- ske blir det ingen annan råd än att på grundval av de gjorda erfarenheterna taga itu med yrkesvägledningen pånytt och försöka placera om vederbö- rande —— på en yrkes- och utbildningsväg, som, efter allt att döma, bättre bör kunna motsvara den unges personliga förutsättningar och behov. Efter- kontrnllen (»follow-up») kommer med andra ord att i somliga fall klar- lägga behovet av vad man brukar kalla eftervård (»aftercare»). I princip innebär denna »eftervård» dock intet annat än en fortsatt eller återupp- tagen yrkesvägledning.
Efterkontrollerande åtgärder av ovannämnt slag ha emellertid sin stora betydelse även ur en annan synpunkt. Genom att på detta sätt undersöka, hur det gått för individer, som varit föremål för yrkesvägledning, bör man utvinna en mängd erfarenheter, som kunna bli av betydelse, när det gäller att bedöma yrkesvägledningens gränser och möjligheter och olika metoders effektivitet.
Emellertid kan och får effektivitetsbedömningen inte bygga enbart på det erfarenhetsmaterial, som kan utvinnas vid kontrollundersökningar av
ovannämnt slag. De fall, som dessa undersökningar gälla, representera ju ett särpräglat urval —— ett urval av de i ett eller annat avseende mest pro- blematiska och svårbehandlade fallen. Materialet i fråga kommer följakt- ligen inte alls att göra yrkesvägledningen rättvisa.
För att man skall få en rättvis bild av vad yrkesvägledningen förmår och en säkrare uppfattning om olika metoders effektivitet, måste kontroll- undersökningarna läggas upp på ett delvis annorlunda sätt —— mera brett, grundligt och systematiskt och med utnyttjande av försöksgrupper, som tillsammans representera ett tvärsnitt av yrkesvägledningens totala klientel och var för sig olika ålders-, köns- och skolkategorier.
Någon undersökning av detta slag har ännu inte verkställts här -i Sverige, delvis beroende på att den svenska yrkesvägledningen ännu befinner sig på ett så pass outvecklat stadium, att det vore skäligen meningslöst att redan nu börja undersöka dess effektivitet. Detta så mycket mera, som dylika undersökningar äro oerhört tidskrävande och svårgenomförbara. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av redogörelserna för de under— sökningar av detta slag, som verkställts i England och U. S. A?
De forskningsresultat, som utvunnits vid de anglosachsiska undersök— ningarna, ha åtskilligt att säga även svenska yrkesvägledare och ha f. ö. också beaktats vid utarbetandet av de metodologiska kapitlen i denna ut- redning. Men förr eller senare blir det förvisso nödvändigt att organisera vissa sådana kontrollundersökningar även för den svenska yrkesvägled— ningens räkning. Allt, vad som kan göras för att säkerställa och rationali- sera metoderna och ge yrkesvägledningen tillfälle till kritisk självbesinning. det bör förvisso göras —— och helst innan verksamheten hinner stelna i rutinmässiga former.
* C. Burt m. fl., »A Study in Vocational Guidance», London 1926. F. M. Earle m. fl., »Methods of Choosing a Career», London 1931. E. Patricia Allen & P. Smith, »The Value of Vocational Tests as Aids to Choice of Employment», Birmingham 1932. E. L. Thorndike, »Prediction of Vocational Success», New York 1934. International Labour Office, »Problems of Vocational Guidance», Geneve 1935. E. Patricia Hunt (f. Allen) & P. Smith, »Scientific Vocational Guidance and its Value to the Choice of Employment Work of a Local Education Authority», Birmingham 1944.
E. Yrkesvägledarnas utbildning.
Av vad som i det föregående sagts om yrkesvägledningens uppgifter och metoder, förstår man, att den, som skall fungera som yrkesvägledare, måste få en viss specialutbildning. Såväl lärare och Skolläkare som ungdomsför- medlingstjänstemännen och »kontaktmännen» (ev. inkl. skolkuratorerna) måste på olika sätt instrueras och utbildas för sina uppgifter.
Detta kan i viss utsträckning ske genom omsorgsfullt utarbetade skriftliga »instruktioner», »metodanvisningar», direktiv i form av cirkulär och pro- memorior och liknande, och efter hand böra givetvis de bestämmelser och anvisningar, som på denna väg meddelats, sammanställas till mera över— siktliga handböcker, vilka även böra meddela vissa kunskaper om de teore- tiska och praktiska erfarenheter, som motiverat ifrågavarande bestämmel- ser och anvisningar. Man bör sålunda kunna tänka sig 3—4 dylika hand— böcker, en för ungdomsförmedlingstjänstemän (ev. en speciell för skol- kuratorer), en för lärare och en för Skolläkare.1
De läroböcker, som utnyttjas vid utbildningen av olika slags lärare, t. ex. läroböckerna i pedagogik och psykologi, böra också kompletteras med vissa anvisningar angående lärarnas anlags- och yrkesorienterande uppgifter.
F ramskapandet av dessa skriftliga metodanvisningar kommer att innebära en serie arbetsuppgifter för den centrala ledningen. Emellertid räcker det inte med detta. Det fordras även ett omfattande och grundligt instruktionsarbete av mera personligt slag.
Vad lärarna beträffar, ha som redan omtalats, konferenser rörande yrkes- vägledningen i folkskolan hållits inom en mångfald inspektionsområden i landet. Sammanlagt ha c:a 7 000 lärare deltagit i dessa konferenser. Lika- ledes ha läroverksrektorerna i Skåne och i Stockholm samlats till informa- tionskonferenser. I detta sammanhang böra även nämnas de föreläsningar om lärarnas yrkesvägledningsuppgifter, som hållits i seminarierna.
Emellertid torde det pedagogiska utbytet av dessa konferenser och före- läsningar inte ha varit så stort. Sin huvudsakliga betydelse ha de väl haft däri, att de fäst lärarnas uppmärksamhet vid yrkesvägledningsfrågan och skapat en viss good-will för ungdomsförmedlingens strävanden. Större peda- gogiskt värde bör då tillmätas de båda Specialkurser, som anordnades som-
1 Därjämte erfordras det givetvis en speciell handbok för dem, som skola biträda yrkes— vägledningen med psykotekniska anlagsundersökningar.
rarna 1942 och 1944 av Fortsättningsskollärarnas riksförbund, resp. SAF i samarbete med SAK. Flera sommarkurser av detta slag (dock helst något längre och mindre »laddade») erfordras, och det bör bli en uppgift för skol- överstyrelsen att i samarbete med SAK:s byrå för yrkesvägledning varje sommar anordna dylika kurser. Början kan f. ö. lämpligen göras med en kurs för seminarielärare. Det är ju utomordentligt viktigt, att yrkesvägled- ningen och dess metodik blir vederbörligen behandlad i seminarierna. Vid undervisningen i seminarierna böra även SAK:s konsulenter och vissa ung- domsförmedlingstjänstemän i viss utsträckning kunna medverka.
Lärare av olika slag böra även i görligaste mån beredas tillfälle att under sommarferierna praktisera vid ungdomsförmedlingar.
Även skolläkarna och blivande skolläkare skulle behöva få tillfälle att under sakkunnig ledning diskutera igenom olika frågor i samband med den s. k. medicinska yrkesrådgivningen. Detta bör dock hellre ske vid lokala (ev. distrikts-)konferenser än vid centralt organiserade utbildningskurser. I samband med undervisningen i hygien böra även de blivande läkarna grund- ligare, än vad som för närvarande sker, instrueras om yrkesvägledningens medicinska frågeställningar, om de krav, olika arbetsformer och arbetsmil- jöer ställa, och om läkarnas och då speciellt skolläkarnas möjligheter att medverka vid anlagsbedömningen. Det är av betydelse även för dem, som skola fungera som verksläkare och liknande. Eventuellt bör den »konsulent för medicinska frågor i samband med yrkesvägledningen», som även i fort- sättningen bör finnas knuten till den centrala ledningen (jfr avsnitt F.), kunna medverka vid vissa instruktionstimmar.
Vad beträffar de fackpsykologer, som, enligt vad som konstaterats i kap. DId, efterhand måste ställas till yrkesvägledningens förfogande, så utgör deras utbildning i stort sett ett kapitel för sig —- ett kapitel, som det framför allt tillkommer universitet och högskolor att klara. Speciell betydelse därvidlag skulle givetvis de föreslagna, till universitet och högskola knutna, praktisk- psykologiska instituten kunna få. Men säkerligen skulle det också vara nyt- tigt, om det för dessa fackpsykologer även stipulerades en tids vanlig ung- domsförmedlings- och yrkesvägledningspraktik jämte läsning av litteratur, ägnad att orientera om yrkesvägledningens allmänna uppgifter och metoder.
Vad slutligen ungdomsförmedlingstjänstemännens yrkesvägledarutbild- ning beträffar, skall villigt erkännas, att mycket återstår att göra även där- vidlag. Hittills har utbildningen i stort sett tillgått så, att lämpliga aspiranter fått praktisera en tid vid någon ungdomsförmedling, där verksamheten varit jämförelsevis väl upparbetad och där man haft en viss vana att handleda praktikanter. Även praktik på andra avdelningar inom arbetsförmedlingen har ansetts värdefull. Om vederbörande under denna praktiktid visat sig lämplig för fortsatt utbildning, har han eller hon beretts tillfälle att tjänst- göra som wextra» eller som vikarie på någon lägre (och alltså mindre själv-
ständig) befattning, tills det blivit möjligt för vederbörande att söka och få någon lägre e. o. befattning. Till en början har det naturligtvis mest blivit fråga om att biträda i själva expeditionsarbetet, vid utrednings- och sta— tistikarbeten, vid ordnande av blankettmaterial o. (1. Under tiden har det emellertid även blivit tillfälle att se och lära en del beträffande yrkesväg- ledningens mäl, problem och metoder —— bl. a. finns det på varje ungdoms— förmedlingscentral åtskillig litteratur att studera -— och småningom har man fått börja hjälpa till även på yrkesvägledningsfronten. Man har fått följa med ut i skolorna och se, hur arbetet bedrives där, man har kanske fått hålla en och annan lektion, man har mer eller mindre självständigt fått ta sig an vissa yrkesvägledningsfall etc. På det sättet har man småningom vuxit in i arbetet och har eventuellt kunnat gå vidare mot mera kvalifice- rade uppgifter och tjänster. Som ett komplement till denna praktiska ut- bildning ha även konferenser och kortare kurser anordnats. Kurserna ha ordnats centralt, konferenserna läns- eller distriktsvis men under ledning av någon konsulent från SAK. SAK:s konsulenter ha givetvis även under sina resor till olika ungdomsförmedlingar varit i tillfälle att med resp. tjänstemän diskutera olika frågor, påpeka brister och förtjänster och lämna diverse råd och anvisningar.
Detta sistnämnda instruktionsarbete på ort och ställe har visat sig syimer— ligen värdefullt och bör i framtiden intensifieras. Det erbjuder den fördelen framför allmänna kurser och konferenser, att man därvid har tillgång till aktuellt demonstrationsmaterial och möjlighet att anpassa instruktionsarbe— tet efter vars och ens speciella behov och förutsättningar.
Detta krav på indiviclualisering är f. ö. särskilt värt att beakta,_när det. gäller ungdomsförmedlingstjänstemännens utbildning för de yrkesväg— ledande uppgifterna. Och detta inte bara därför, att olika orter och distrikt kunna erbjuda ganska olikartade arbetsbetingelser och problem för yrke:—'.- vägledaren. Utan också och framförallt därför, att den svenska yrkesväg- ledarkåren — till följd av de i Sverige tillämpade rekryteringsprinciperna —- måste bli ganska heterogen lned avseende på förutbildningen.
God skolunderbyggnad har ansetts vara av värde, men några krav på en viss examen har man inte ansett sig böra ställa. Man har menat det vara viktigare, att vederbörande hunnit skaffa sig erfarenhet från praktiskt arbete på ett och annat yrkesområde och därtill erfarenhet från ungdoms- verksamhet i en eller annan form. Men mest avseende har fästs vid den rent personliga lämpligheten. Det har gällt att få personer med intresse för ungdom och ungdomsproblem, förmåga att komma i kontakt med olika människor och speciellt ungdomar, förmåga att vinna deras förtroende, psykologisk blick, god allmän omdömesförmåga, lugn och säkerhet i upp- trädandet, ett sakligt och redigt framställningssätt och praktisk organisa— tionsfirmåga. Med sådana rekryteringsprinciper är det ganska naturligt. att de personer, som engagerats i den yrkesvägledande verksamheten, kom—
mit att uppvisa de mest skilda »utbildningsetiketter». Flertalet har akade— misk utbildning (men högst olikartad sådan), somliga ha genomgått social- institutet eller KFUM:s och KFUK:s sekreterarinstitut, ett par ha folkskol- lärarkompetens, några ha merkantil eller teknisk utbildning etc. Även med avseende på tidigare praktisk verksamhet måste de engagerade karakterise— ras med högst olika rubriker.
Under sådana förhållanden klarar man näppeligen utbildningsfrågan ge- ) nom att t. ex. —— som föreslagits från något håll —— organisera en ettårig ) central utbildningskurs för yrkesvägledare efter ett för alla gemensamt program.
Visst kan man allmänt ange, vilka huvudpunkter utbildningen av yrkes— vägledarkåren framförallt bör ta sikte på. Det har också gjorts1 och bl. a. på följande sätt:
1. Fortlöpande studier beträffande olika yrkens och arbetsformers krav, möjligheter och förhållanden.
2. Fortlöpande studier beträffande yrkesutbildningen och dess olika former och problem, ävensom beträffande det allmänna skolväsendet och allmänna skolfrågor.
3. Fortlöpande studier beträffande arbetsmarknaden och den näringspolitiska ut- vecklingen. &. Allmän orientering beträffande arbetsförmedlingens olika verksamhetsgrenar och arbetet inom olika avdelningar. &. Förvärvande av allt grundligare förtrogenhet med den speciella form av arbetsför- medling, som ungdomsförmedlingen utgör. (Hit hör alltså även frågor angående expeditions- och registreringsteknik, rapportering, ackvisition, kundtjänst, »efter— vård» och liknande.) Allmän orientering beträffande de sociala hjälpmöjligheterna och de lokala social— vårdande organ, varmed samarbete kan och bör etableras.
7. Fortlöpande studier beträffande allmänna ungdoms- och ungdomsvårdsproblem. bl. a. genom aktivt deltagande i t. ex. den verksamhet, som ortens ungdomsråd eller ungdomsföreningar bedriva.
8. Grundläggande studier i psykologi och speciellt i de discipliner, som behandla ung— domspsykologi, intelligens- och begåvnings—, karaktärs— och temperamentsforskning. abnormpsykologi, socialpsykologi, pedagogisk psykologi och liknande.
9. Förvärvande av nödig pedagogisk vana och insikt i de pedagogiska grundreglerna. C:
Men genom att på detta sätt ange, vilka huvudpunkter utbildningen av yrkesvägledare framförallt bör ta sikte på, har man naturligtvis inte sagt. att detta utbildningsprogram i sin helhet är aktuellt i varje särskilt fall. ] realiteten kommer det att förhålla sig så, att den ene tack vare sin tidigare utbildning och verksamhet är relativt väl orienterad beträffande vissa av de kunskapsfält, som punkterna 1—9 avse, men relativt obevandrad i fråga om vissa av de övriga, medan den andre har en relativt rik erfarenhet just be- träffande de sistnämnda men uppenbara luckor i sitt vetande, när det gäller vissa av de övriga kunskapsfälten. En f. d. lärare behöver t. ex. inte be—
1 Se t. ex. artikeln »Yrkesvägledarnas utbildning» av E. Neymark i »Arbetsförmedlingew (organ för Arhetsfömnedlin—gstjänstemännens riksförbund), nr 3, 1945.
? ) ; i l »
kymra sig så mycket om punkt 9, och även när det gäller punkt 2, har han antagligen en hel del undangjort och speciellt i vad det gäller kunskaperna om det allmänna skolväsendet och vissa allmänna skolproblem. Kanske har han också en rik erfarenhet att bygga på i fråga om punkt 7. I gengäld har han så mycket mer att lära i fråga om t. ex. punkterna 1, 3, 4, 5 och kanske även beträffande de övriga. Helt annorlunda måste utbildningssituationen bli för t. ex. dem, som hämtats ur arbetsförmedlingstjänstemännens egna led. Var de ha sina svaga punkter, är en fråga, som inte kan besvaras gene- rellt. Arbetsförmedlarkåren är ytterst heterogen med avseende på tidigare utbildning och yrkespraktik. Men de, som varit engagerade som arbetsför- medlare en längre tid, behöva i varje fall inte bekymra sig så mycket om punkt 4, och även beträffande punkterna 1, 3 och 5 ha de undangjort en hel del. Vill man ha ytterligare en kategori att jämföra med, kan man t. ex. peka på de akademiker, som framförallt studerat psykologi och som därför ha åtskilligt undangjort beträffande punkt 8 men som i fråga om de flesta övriga punkterna kanske måste börja nästan från början.
Dessa exempel må vara nog för att visa, vilka olikartade förutsättningar man haft att räkna med, när det gällt att lösa yrkesvägledningens egna yrkes— utbildningsproblem. Med de rekryteringsprinciper, som hittills tillämpats, har det varit och måste det även i fortsättningen bli ganska svårt att generalisera utbildningskraven och -prineiperna. Ännu ha de i verksamheten engagerade mycket att lära, och från centralt håll måste rationella åtgärder vidtagas för att bättra på vad som brister i vissa avseenden, men det blir nödvändigt att i görligaste mån individualisera såväl programmet som formerna för denna fort- bildning.
Det säger sig självt, att fortbildningen i ganska stor utsträckning måste baseras på självstudier. Det får delvis bli ungdomsförmedlingstjänstemän- nens egen sak att tillse, att deras kunskaper efter hand kompletteras och utbyggas i enlighet med det allmänna program, som angavs å sid. 216. Sär- skild uppmärksamhet och utbildningsmöda hör därvid självfallet ägnas åt de punkter, inför vilka man känner sig särskilt främmande eller tafatt. Inte ens den, som varit med i arbetet ett flertal år, får slå sig till ro med vad han kan och vet. Man måste ju alltid räkna med att förhållandena på olika områden kunna ändras snart nog och ibland på ett ganska genomgripande sätt. Det gäller därför —— och inte minst beträffande de kunskapsområden, som punkterna 1—3 avse —— att ständigt hålla sig å jour med utvecklingen och sinnet öppet för nya lärdomar och erfarenheter.
Så t. ex. bör den enskilde tjänstemannen ständigt arbeta på att vidga och fördjupa och konkretisera sitt vetande beträffande olika yrkes- och utbild- ningsvägars krav, möjligheter och förhållanden. Detta kunskapsfält är oänd- ligt, och det gäller inte bara att göra sig väl förtrogen med det kunskaps- material, som från centralt håll kan ställas till förfogande i detta avseende
(yrkeskartotek, utbildningsöversikter, prospekt, broschyrer, aktuella med— delanden o. dyl.), utan också att komplettera detta material med lokala upp- gifter och att konkretisera det hela genom studiebesök på olika arbetsplatser och utbildningsanstalter, genom konferenser med olika arbetsgivare och läromästare och genom att lägga på minnet, vad olika yrkesmän och elever ha att förtälja om sina erfarenheter från den ena och den andra yrkes— och utbildningsvägen.
Det antyddes, att självstudierna, i vad de avse att berika kunskaperna om olika yrkes- och utbildningsvägar, delvis måste bygga på material, som den centrala ledningen kan ställa till förfogande. Detsamma gäller beträf- fande andra punkter på utbildningsprogrammet. Cirkulär, promemorior och handböcker, innehållande direktiv och metodanvisningar, måste varje fält- arbetare grundligt studera och tillgodogöra sig, och bland den facklitteratur, som efter hand publiceras i ämnen, vilka utbildningsprogrammets 9 punkter omspänna, bör det finnas vissa arbeten, som förtjäna att studeras av var och en, som har med yrkesvägledning att skaffa. Det får bli den centrala ledningens sak att lämna anvisningar på lämplig litteratur och, när så anses tillbörligt, även ställa dylik litteratur till förfogande.
Ett mera direkt instruktionsarbete från centralt håll bör emellertid även organiseras. De till den centrala ledningen knutna inspektörerna och konsu- lenterna böra alltsomoftast besöka de olika lokala organen ute i landet och på ort och ställe se, hur verksamheten bedrives, kontrollera, att de givna direktiven följas, diskutera igenom allehanda förekommande problem och lämna de förtydligande och kompletterande råd och anvisningar, som be- finnas erforderliga i det ena och det andra fallet. Att på detta sätt få in- struera på ort och ställe kan vara fördelaktigt ur mer än en synpunkt. Då kan man smida, medan järnet är varmt, då kan man anknyta till aktuella frågor, då har man det erforderliga demonstrationsmaterialet omedelbart till hands, och då har man alla möjligheter att anpassa sina instruktioner efter vars och ens speciella behov och förutsättningar.
En förutsättning för att det skall bli ett gott resultat av dylika instruk- tionsbesök och lokala konferenser, är emellertid, att instruktören ger sig god tid på varje plats. Hittills har det tyvärr ofta blivit si och så med den saken. Arbetskraften på centralt håll har inte räckt till för mer än kortare besök på olika platser. Under en organisationsperiod blir det ju även centralt fullt upp att göra på alla händer. I framtiden måste emellertid mera arbetskraft satsas på ifrågavarande uppgift — att det måste vara kvalificerad arbets- kraft, säger sig självt.
Att rekommendera är också ett system, som i viss utsträckning redan praktiserats och som innebär, att man låter även mera avancerade »fält- arbetare» i tur och ordning avhämtas upp» till en tids tjänstgöring på centralt
håll.1 Detta system betyder inte bara ett hälsosamt stärkande av kontakten mellan »fältet» och den centrala ledningen och ett sätt att tillföra den senare personer med färska erfarenheter från praktiskt yrkesvägledningsarbete. Det har också sin stora betydelse ur utbildningssynpunkt: vederbörande fält- arbetare få under sin tjänstgöring på centralt håll tillfälle att se verksam- heten i stort, att bättre sätta sig in i de tankegångar, som ligga bakom diverse direktiv och åtgärder från centralt håll, att bekanta sig med de problem, som äro förknippade med det centrala utredningsarbetet, och att diskutera diverse frågor och erfarenheter av betydelse för fältverksamheten.
Slutligen blir det även nödvändigt att komplettera det ovannämnda ut- bildningssystemet med speciella kurser, centralt organiserade och avsedda att meddela kompletterande eller grundläggande kunskaper på vissa om- råden, som helt eller delvis falla utom ramen för den ovannämnda prak- tiska utbildningen, som äro svåra att behandla i allmänna skriftliga direktiv och metodanvisningar och som inte annat än i vissa sammanhang beröras vid instruktionsarbetet på fältet. Om man närmare granskar det å sid. 216 återgivna utbildningsprogrammet, skall man finna, att det på ett flertal punkter torde bli nödvändigt med dylika specialkurser.
Hösten 1944 anordnade SAK i samarbete med folkskoleseminariet i Stock- holm en tvåveckors pedagogisk specialkurs för yrkesvägledare. Den gav deltagarna tillfälle att under sakkunnig ledning hålla övningslektioner kring olika yrkesorienteringstemata, och i anslutning till dessa övningar diskute- rades de tillämpade metoderna. Föreläsningar om »de pedagogiska grund- reglerna i psykologisk belysning» och om »övergångsålderns psykologi» kompletterade programmet.
Det, som nu närmast behövs, är tydligen en specialkurs i praktisk psyko- logi, anpassad efter yrkesvägledningens särskilda frågeställningar (jfr punkt 9). Inom SAK håller man f. 11. på att planera en förberedande sådan kurs. Den är avsedd att läggas upp med korrespondensundervisning i an— slutning till en särskilt utarbetad lärobok och kommer ute på fältet att för- knippas med studiecirkelarbete o. (1. Just tack vare korrespondensmetoden bör det ovannämnda kravet på individualisering kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Detta i all synnerhet, som det är en relativt liten elevgrupp, det här är fråga om.
På samma sätt kan man tänka sig Specialkurser anordnade även i fråga om vissa andra kunskapsområden. Så t. ex. bör yrkesutbildningen och dess olika former och problem kunna behandlas både grundligt och översiktligt i en särskild korrespondenskurs (med utnyttjande av det informationsmate- rial av olika slag, som står till förfogande beträffande detta kunskapsom- råde och med möjlighet att i viss mån anpassa undervisningen och kun- skapsinhämtandet efter resp. landsdelars speciella förhållanden). m.. 1».
Även andra specialkurser av detta slag kunna tänkas (t. ex. när det gäller att meddela grundläggande kunskaper beträffande olika medicinska frågor i samband med yrkesval och yrkesvägledning).
För de 5. k. kontaktmännen bör en mera allmänt orienterande kurs vara motiverad. En sådan håller för närvarande också på att planeras.
Deltagarna i sådana kurser (de böra givetvis vara obligatoriska för samt- liga ungdomsförmedlingstjänstemän och kontaktmän) böra därjämte få till- fälle att någon gång under eller strax efter varje kurs samlas till konferenser med kursledningen, som helst också bör försöka att då och då göra en av— stickare ut på fältet för att där t. ex. deltaga i det studiecirkelarbete, som åtminstone på vissa håll bör kunna organiseras i anslutning till dessa kurser.
Emellertid kan och bör man i detta sammanhang också fråga sig, om det inte vore skäl att för framtiden tänka sig en något annorlunda utbildningsväg — en utbildningsväg, som tvingar vederbörande att klara av vissa väsentliga utbildningsmoment på ett relativt tidigt stadium, som gör det hela mer till en fråga om fö r utbildning än till (som det hittills varit) en fråga om fo rt— bildning och som därigenom också skulle kunna utstakas på ett mera kon- sekvent och allmängiltigt sätt.
Det har redan framhållits, vilka svårigheter man haft att räkna med, när det för yrkesvägledningens centrala ledning gällt att organisera ungdomsför— medlingstjänstemännens utbildning på ett rationellt sätt, och hur dessa svårig- heter delvis sammanhängt med det förhållandet, att tjänstemannaskaran kom- mit att bli ytterst heterogen med avseende på förutbildning o. dyl. —— ett för- hållande, som i sin tur sammanhänger med själva de principer. efter vilka re- kryteringen framför allt skett.
Huvudtanken bakom de hittills tillämpade rekryteringsprinciperna behöver knappast diskuteras. Det gäller först och främst att se till, att man till yrkes- & vägledare får personer med de rätta personliga förutsättningarna. Om inte ; dessa förefimias. hjälper det föga, om yrkesvägledaren ifråga har aldrig så höga akademiska examina. )
Därav får man emellertid i e k e. draga den slutsatsen, att det är betydelselöst. vad man har för slags förutbildning. Det vore inte bara ologiskt utan också oriktigt med hänsyn till de kunskapskrav, som själva yrkesvägledningsarbetet och specialutbildningen för detta ställa.
En yrkesvägledare måste kunna röra sig på olika bildningsnivåer, resonera med olika slags människor och snabbt kunna sätta sig in i olika situationer och frågeställningar. Redan detta fordrar en relativt god allmänbildning. Denna kan naturligtvis nås på många olika vägar, men med hänsyn till att yrkes- vägledningen mer och mer kommit att bli engagerad även i de högre skolorna, kan det ifrågasättas, om man inte för framtiden bör sätta kraven beträffande yrkesvägledarnas egen skolunderbyggnad högre, än vad som tidigare gjorts. Därtill komma de krav på teoretiska förkunskaper. som det kan vara skäl
att ställa med hänsyn till att det eljest kan bli ganska svårt för yrkesvägledar- aspiranten att på rätt sätt tillgodogöra sig den teoretiska och praktiska special- utbildning, som det sedan i vilket fall som helst måste bli fråga om. Slutligen måste man också framhålla önskvärdheten av att yrkesväglednings- organisationen så mycket som möjligt slipper bekymra sig om de moment av yrkesvägledarnas specialutbildning, för vilka det finns lämpliga kurser an- ordnade på annat håll. Det säger sig ju också självt, att dessa utbildningsmoment helst böra avklaras på ett relativt tidigt stadium och att man alltså även på ifrågavarande punkter måste ställa vissa krav på f örutbildningen.
Efter överväganden och erfarenheter av detta slag är man närmast böjd atl för framtiden tänka sig kraven skärpta, i vad det gäller yrkesvägledarnas skol— underbyggnad och förutbildning —— utan att därför åsidosätta de krav, som ovan betecknas som de viktigaste och som avse de rent personliga förutsättningarna. Åtminstone skulle man vilja fastställa vissa sådana skärpta kompetenskrav beträffande varje föreständarbefattning och varje befattning, som innebär ett mera självständigt yrlresvägledningsarbete. Eventuellt skulle man kunna tänka sig utbildningskraven fixerade på ungefär följande sätt:
1. Skolunderbyggnad motsvarande den, som fordras för inträde vid social— instituten.
2. Grundläggande teoretiska kunskaper på psykologiskt och pedagogiskt om— råde i nivå med vad som kräves för betyget med berömd godkänd i fil. kand.- examen. Helst även någon tids praktik vid psykotekniskt institut el. likn.
3. Social praktik av det slag, som fordras för inträde och examen vid social- institutens sociala linje.
4. Socialinstitutstudier i åtminstone vissa ämnen (ia'tionalekonomi, social- politik, sociallagstiftning, socialhygien), såvida man inte kan styrka, att man inhämtat motsvarande kunskaper i dessa ämnen på annat sätt. .). Välmeriterad ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningspraktik och i sam- band därmed erhållen undervisning.
6. Nöjaktigt genomgångna specialkurser av det slag, som internt kommer att organiseras för ungdomsförmedlingstjänstemän (se ovan).
Den praktiska specialutbildning, som punkt 5 avser, bör delvis kunna erhållas på ett relativt tidigt stadium, d. v. s. före eller i samband med inhämtandet av de teoretiska kunskaper, som avses i punkterna 2 och 4. Man kan få ett helt annat utbyte av ifrågavarande undervisning, om man —— genom praktiskt del- tagande i olika slags ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningsarbete — skaffat sig en fond av praktiska erfarenheter och konkreta exempel att an- knyta till.
Även i övrigt måste punkt 5 tillmätas stor betydelse i sammanhanget. Åt— skilliga av de kunskaper, som fordras av en yrkesvägledare och ungdomsför- medlare, äro av sådan art, att de huvudsakligen måste inhämtas under och
genom praktiskt sysslande med de dagliga arbetsuppgifterna på en ungdoms- förmedling och deltagande i yrkesvägledningsarbetet i skolorna.
Det skall villigt erkännas, att man på vissa håll tagit alltför lätt på frågan om praktikantutbildningen. Det ligger ju nära till hands att utnyttja prak- tikanterna för vissa specialarbeten (t. ex. statistik och uppgiftssammanställ- ningar av ett eller annat slag, renskrivning och ordnande av blanketter och liknande), och ingenting hindrar, att man gör det — om det bara inte sker på bekostnad av den allmänna orienteringen, vilket tyvärr skett på sina håll. På andra håll ha praktikanterna i alltför hög grad lämnats åt sig själva — resp. föreståndare och assistenter ha haft för mycket annat att göra för att hinna med att handleda nykomlingarna på ett metodiskt sätt.
Om en praktiktjänstgöring1 skall ge, vad den bör kunna ge _ d. v. 5. en allmän grundläggande orientering beträffande yrkesvägledningens uppgifter, problem och metoder, tillfälle för praktikanten att bedöma, hur han kom- mer att trivas med ifrågavarande arbete, och tillfälle för den lokala led- ningen att bedöma vederbörandes lämplighet för ungdomsförmedlar— och yrkesvägledarbanan — måste den för det första vara tillräckligt lång (minst 5—6 månader och helst ännu längre). För det andra måste den vara för- lagd till sådan tid på året, att vederbörande även får vara med om arbetet i skolorna. Av olika skäl har det inom arbetsförmedlingen blivit vanligast, att man praktiserar på sommaren. Men med hänsyn till ovannämnda syn- punkt (och även med hänsyn till att semestrar, sommartid o. dyl. i viss mån åstadkomma rubbningar i fråga om arbetsledningen och arbetsschemat) bör man för ungdomsförmedlingens del hellre försöka få aspiranterna att prak- tisera under vintermånaderna eller, om detta inte är möjligt, även ett par vintermånader.
För det tredje böra praktikanterna givetvis i första hand placeras vid ungdomsförmedlingscentraler, där verksamheten är föredömligt organiserad och bedriven och —- vilket är det inte minst viktiga — där föreståndaren visat sig besitta det rätta intresset och de rätta personliga förutsättningarna för de pedagogiska uppgifter, som handledandet av praktikanter innebär. Man kan vara en nog så skicklig yrkesvägledare utan att därför med nöd- vändighet passa som handledare åt praktikanter.
För det fjärde är det också nödvändigt, att man från centralt håll fast- ställer en viss allmän utbildningsplan som normgivande för den grundläg— gande praktikantutbildningen. Denna plan bör ange, vilka arbetsmoment som i första hand böra ifrågakomma, när det gäller sysselsättningen av praktikanter, vilken litteratur som framförallt bör utnyttjas som studie- material, och liknande.
Slutligen böra länsarbetsnämnderna och ungdomsförmedlingsförestån—
* Här avses givetvis inte de praktikanter, som sikta mot andra yrkesbanor än ungdoms- förmedlingstjånstemannens men som äro i behov av en viss orientering beträffande ung- domsförmedlings- och yrkesvägledningsverksamheten.
darna göras uppmärksamma på att systemet med praktiktjänstgöring även kan få sin betydelse, när det gäller att bedöma yrkesvägledaraspiran- ternas lämplighet för ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningsarbete, men att det endast under vissa förutsättningar kan få denna betydelse. En första förutsättning är den ovannämnda, att praktikanten verkligen får till- fälle att pröva och visa sin förmåga beträffande olika arbetsmoment, som äro utmärkande för en ungdomsförmedlares och yrkesvägledares dagliga verksamhet. För det andra gäller det för handledaren att lägga sig vinn om att verkligen försöka komma underfund med vad vederbörande har för förutsättningar i det ena och det andra avseendet. Slutligen måste de olika intrycken och erfarenheterna samlas till ett differentierat helhetsomdöme och ett utlåtande avgivas — både till praktikanten själv och till dem, som sedan, d. v. 5. när praktikanten i fråga ev. uppträder som sökande till den ena eller andra befattningen, skola avgöra, om vederbörande skall engageras eller inte. Tyvärr synes bedömningen på sina håll ha skett på ett alltför ytligt, onyanserat och slentrianmässigt sätt, och när man avger sina utlå- tanden, sker det ofta på ett sätt, som antyder, att man helst vill slippa uttala sig. Såvida man inte rentav —— vilket tyvärr också händer — låter sin med- känsla med praktikanten diktera ett alltför välvilligt utlåtande. Med hänsyn till dylika missförhållanden blir det tydligen nödvändigt att dels informera resp. handledare om hans eller hennes skyldigheter härvidlag, dels utkristal— lisera ett utlåtandeformulär, som tvingar bedömaren och betygsskrivaren att punkt för punkt precisera sina erfarenheter.
Med hänsyn till önskvärdheten av att praktiktjänstgöringen bör utsträckas över minst 5—6 och helst fler månader, och för att göra vägen till yrkes- vägledarbanan framkomlig även för personer med små ekonomiska resur— ser blir det nödvändigt att — i likhet med vad som redan sker i åtskilliga fall —— låta ett visst tjänstgöringsarvode utgå till praktikanter-na.
Även på centralt håll har man i viss utsträckning kunnat medverka vid den direkta handledningen av praktikanter. Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning har helt enkelt tagit sig an personer, som genom praktik- tjänstgöring velat skaffa sig insikt i yrkesvägledningsarbetet och dokumentera sin lämplighet för dylikt arbete. Praktikanterna ha — mot ett visst arvode — fått tjänstgöra hos SAK och ha där fått studera instruktiv litteratur av olika slag och syssla med olika uppgifter, ägnade att efter hand göra dem orienterade beträffande yrkesvägledningens allmänna program, problem och verksamhets- principer. Samtidigt ha de emellertid också fått praktisera vid ungdomsförmed- lingen i Stockholm, ha där fått hjälpa till med allehanda enklare praktiska arbetsuppgifter, ha fått följa med vid yrkesvägledarnas besök i skolor av olika slag och ha efter hand fått rycka in som tillfällig förstärkning eller som vikarier vid nämnda eller någon annan ungdomsförmedling.
Detta system har visat sig vara rationellt ur olika synpunkter, och det finns all anledning att gå vidare på denna väg. Under förutsättning, att
man finge den centrala byrån och ungdomsförmedlingen i Stockholm in- rymda i angränsande lokaler —— ett arrangemang, som även ur andra syn- punkter är att rekommendera1 — skulle nämnda praktikantutbildningssystem kunna organiseras på ett effektivt sätt och i större skala än för närvarande. På den vägen borde man i själva verket kunna få till stånd en slags central utbildningsanstalt för ungdomsförmedlare och yrkesvägledare.
Denna »utbildningsanstalt» skulle även kunna bli av betydelse, i vad det gäller yrkesvägledarnas fortbildning. Så t. ex. när det gäller att organisera fortbildningskurser av olika slag. Den centrala ledningen skulle då — tack vare lokalsamhörigheten med landets största ungdomsförmedlings- och yrkesväg]cdningscentral — ha omedelbar tillgång till färskt demonstrations- material och möjligheter att på olika sätt anknyta undervisningen till den praktiska verksamheten.
1 Det centrala organet skulle ständigt kunna stå i omedelbar kontakt med den praktiska verksamheten vid landets största ungdomsförmedling, och denna skulle på ett lika omedel— bart sätt kunna tillgodogöra sig den sakkunskap, som finns representerad hos det centrala organet. Vid vissa tider på året, då yrkesvägledningen har högsäsong, har det också visat sig nödvändigt att förstärka ungdomsförmedlingen i Stockholm med tjänstemän från SAK —— tjänstemän, som därigenom få en välbehövlig extra praktik. Med denna samordning i lokalhänseende och denna arbetsgemenskap på vissa punkter skulle det givetvis dock icke vara meningen att från centralt håll göra några ingrepp i de styrande funktioner, som tillkomma arbetsnämnden och länsarbetsnämnden i Stockholms stad, resp. län.
F. Den centrala ledningen.
En absolut förutsättning för att det samarbetssystem, som den yrkes- vägledande verksamheten, i enlighet med vad som konstaterats i föregående avsnitt, måste bygga på, skall kunna fungera smidigt och effektivt, är, att den centrala ledningen organiseras på ett rationellt sätt.
I. Den yttre organisationen.
Följande fem olika förslag ha framkastats i diskussionen kring denna punkt:
1. Med hänsyn till att de, som »på fältet» skola ha hand om verksam- heten, d. v. s. å ena sidan ungdomsförmedlingstjänstemännen och å andra sidan skolans befattningshavare, tillhöra olika förvaltningssystem, kom- mer en centralisering till ett enda centralorgan att medföra vissa förvalt- ningstekniska svårigheter, och det bör därför anses lämpligare att fördela den centrala ledningen på tvenne instanser, d. v. s. å ena sidan skolöver- styrelsen och å andra sidan SAK (eller det ämbetsverk, som i framtiden kommer att övertaga SAK:s arbetsmarknadsreglerande och arbetsförmed- lingsstyrande funktioner).
2. Med hänsyn till den betydelsefulla roll, som i fråga om yrkesvägled- ningen bör tillmätas ungdomsförmedlingen, och med hänsyn till att yrkes- vägledningen behöver ha omedelbar tillgång till SAK:s och arbetsförmed- lingens erfarenheter beträffande olika yrkes- och arbetsmarknadsförhål- landen, bör man fortsätta på den inslagna vägen och låta yrkesvägled- ningens centralorgan arbeta som en särskild byrå inom SAK (eller mot- svarande organ) men i samarbete med framförallt skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning.
3. Med hänsyn till den stora roll, som bör tillmätas skolan, (1. v. s. lä- rarna och skolläkarna, i fråga om yrkesvägledningen, bör den centrala ledningen av verksamheten ligga hos skolöverstyrelsen (som eventuellt bör utrustas med en ny särskild rotel för dessa uppgifter), varvid dock sam- arbete bör upprätthållas med andra centrala myndigheter, som i speciella sammanhang få med verksamheten att göra.
4. Med hänsyn till att yrkesvägledning och yrkesutbildning syfta mot samma mål och delvis arbeta med samma problem och med hänsyn till betydelsen av att yrkesvägledningen har tillgång till säkra uppgifter be- träffande de olika utbildningsmöjligheter, som stå till buds, bör någon byrå inom överstyrelsen för yrkesutbildning fungera som yrkesvägledningens centralorgan.
5. Med hänsyn till att en förankring av den centrala ledningen hos en- dera av ovannämnda trenne myndigheter'kan medföra, att vissa sidor av verksamheten skjutas i förgrunden på bekostnad av andra minst lika vik- tiga, och för att den nya verksamheten skall kunna tillförsäkras fria ut- vecklingsmöjligheter, bör yrkesvägledningens centrala organ få en fullt självständig ställning, d. v. s. som ett särskilt ämbetsverk, låt vara i ständig samarbetskontakt med SAK, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkes- utbildning. Som synes kan man för vart och ett av dessa fem olika organisations— förslag åberopa nog så väsentliga synpunkter. Så t. ex. måste man nog ge förespråkarna för förslag nr 5 rätt i att det k a n medföra en viss risk för isolering och ensidighet, om den centrala ledningen förankras hos e n— d e r a av de tre nämnda myndigheterna (SAK, skolöverstyrelsen eller över- styrelsen för yrkesutbildning). Emellertid bör denna risk i stort sett kunna elimineras, om man ordnar med ett system av konsulenter, som äro spe- cialiserade på var sitt gebit och som bl. a. få till uppgift att trygga kon- takten med de centrala instanser, vilkas medverkan är nödvändig för pro— grammets lyckliga genomförande. Och vad förslaget nr 5 beträffar, så är det svårt att tänka sig, hur det skall kunna genomföras, om den yrkes- vägledande verksamheten >>på fältet» skall organiseras på tidigare angivet sätt. I varje fall skulle dess realiserande medföra uppenbara svårigheter i administrativt avseende. Länsarbetsnämnderna skulle komma att sortera under tvenne centrala myndigheter, såvida man inte tar steget fullt ut och gör ungdomsförmedlingen till ett självständigt system, skilt från arbets- förmedlingen i övrigt —— en åtgärd, som emellertid utan vidare kan avvisas med hänsyn till vad som tidigare (i kap. B I och G V) sagts om de fördelar, som det innebär att ha ungdomsförmedlingen (och dess yrkesvägledning) samorganiserad med arbetsförmedlingen i övrigt. Vad förslag nr 4 beträffar,1 är det förvisso så, att organen för yrkes- utbildning och organen för yrkesvägledning ha många intressen gemen- samma och att den sakkunskap, som förefinnes hos överstyrelsen för yrkesutbildning beträffande olika yrkesutbildningsmöjligheter, i olika sam- manhang mäste ställas till yrkesvägledningens förfogande. Likaledes böra yrkesvägledningens erfarenheter och undersökningsresultat beträffande för- hållandena på olika yrkesområden ställas till överstyrelsens för yrkesut-
1 Det bör kanske framhållas, att detta förslag icke emanerar från överstyrelsen för yrkesutbildning.
bildning förfogande. Ett samarbete i dessa avseenden har f. ö. redan i viss mån kommit till stånd. Men för det första är överstyrelsen för yrkes- utbildning inte det enda centralorganet på yrkesutbildningens område. Gäller det utbildning för yrken i samband med lantbruk, trädgårdsskötsel, mejerihantering och fiske eller utbildning för yrken i samband med social- vården, fångvården, polisväsendet, brandväsendet, försvaret eller sjöfarten eller den interna utbildningen inom statens affärsdrivande verk eller den högre ut- bildning, som universitet, högskolor och fackhögskolor meddela, måste ett samarbete på liknande sätt komma till stånd med de olika centralorgan, som ha ansvaret för resp. utbildningsområden. För det andra är behovet av ömsesidigt sakkunskapsutbyte i och för sig inte tillräckligt som skäl för en inordning av det ena organet i det andra — i varje fall inte, om det ur förvaltningsteknisk synpunkt kan anses som ändamålsenligare med en organisation av annat slag. .
Ser man frågan ur förvaltningsteknisk synpunkt, måste man konstatera, att förslag nr 1—3 te sig som naturligare lösningar av organisationsproble- met. Den yrkesvägledande verksamheten kommer i första hand att skötas av tjänstemän inom arbetsförmedlingens och tjänstemän inom det all- männa skolväsendets ram. Om den centrala ledningen av verksamheten skall kunna fungera på ett effektivt sätt, måste den uppenbarligen förank- ras antingen hos ettdera av de båda eller hos båda de centralorgan, som i yttersta hand ha ansvaret för ifrågavarande båda kategorier av tjänste- män och deras arbete, d. v. s. å ena sidan SAK (eller det organ, som i fram- tiden kommer att övertaga SAK:s arbetsförmedlingsstyrande funktioner) och å andra sidan skolöverstyrelsen.
Frågan är emellertid, om man därvid bör tänka sig en enkel arbetsför- delning i så måtto, att den centrala ledningen av ungdomsförmedlings- tjänstemännens yrkesvägledande verksamhet bör förankras hos SAK, me- dan skolöverstyrelsen får övertaga ansvaret för lärarnas insatser på om- rådet (förslag nr 1). Eller bör man hellre tänka sig, att hela ansvaret överlåtes åt den ena av de båda nämnda myndigheterna, och i så fall åt vilkendera? (Förslag nr 2 eller nr 3?)
Åtskilliga skäl tala för att den centrala ledningen i görligaste mån bör samlas hos en och samma centrala instans, och detta torde också vara den allmänna uppfattningen bland dem, som närmare sysslat med hithörande problem.
Den högra handen måste veta, vad den vänstra gör. Onödigt dubbel- arbete måste undvikas. Enhetliga riktlinjer måste utarbetas beträffande såväl organisationen som metodiken, materialet o. dyl., och de direktiv, som utfärdas, måste på ett följdriktigt sätt ansluta sig till varandra och till planläggningen i stort. Uppgiften att kontrollera utvecklingen, att tillse, att de utfärdade direktiven efterföljas på rätt sätt, att bistå med råd och impulser, där så erfordras, att uppmärksamma eventuellt uppkommande
nya behov samt att tillvarataga de förslag, som eventuellt kunna komma från »fältarbetarna», och de praktiska erfarenheter, som dessa efter hand komma att göra vid försöken att realisera verksamhetsprogrammet på olika punkter denna uppgift måste fullgöras av inspektörer och kon- sulenter, som stå i direkt kontakt med dem, som ha ansvaret för plane— rings-, organisations— och administrationsarbetet. Det är likaledes av stor betydelse, att de, som lokalt ha ansvaret för verksamheten, ha ett bestämt centralorgan att vända sig till i alla frågor, som gälla denna verksamhet och som kräva medverkan från centralt håll.
Emellertid torde det bli svårt för att inte säga omöjligt att genomföra en fullständig centralisering, framförallt med hänsyn till att de, som )på fältet» skola ha hand om verksamheten, (1. v. s. å ena sidan ung- domsförmedlingstjänstemännen och å andra sidan skolans tjänstemän, till- höra tvenne helt skilda förvaltningssystem.
Det gäller tydligen att finna en kompromisslösning, som visserligen låter den ena av de båda nämnda centrala instanserna ta huvudansvaret för verksamheten men som samtidigt tillförsäkrar den andra instansen rätt och möjlighet att göra sin sakkunskap eller administrativa myndighet gäl- lande i frågor, vilka falla inom dess verksamhetsområde.
När det gäller att bedöma, vilken av de båda nämnda myndigheterna som i främsta rummet bör få ansvara för den yrkesvägledande verksamheten, bör man först och främst taga hänsyn till vad som tidigare sagts om det totala verksamhetsprogrammet (se kap. C 1) och om arbetsfördelningen mellan skola och arbetsförmedling (se kap. G V). Av utredningen härvidlag framgår,
att verksamheten i folkskolan i stort sett måste begränsas till uppgifter i samband med den allmänt förberedande anlags- och yrkesorienteringen.
att denna del av verksamheten i huvudsak får bli en angelägenhet för lärarna i samband med undervisningen i olika ämnen (speciellt ämnet med- borgarkunskap i 8:e klass) och för skolläkarna, i den mån deras verksam- het blir ordnad efter de principer, som gälla för den statsunderstödda skol- hälsovården,
att den mera speciella och individuella yrkesvägledningen (de mera grundliga och definitiva yrkesvalsresonemangen i varje särskilt fall på grundval av vad som från olika håll kan inhämtas om den unge, planeran- det av en speciell utbildningsväg och de erforderliga vägbanande och kon- trollerande åtgärderna) får anstå till efter folkskolans slut och då bli en angelägenhet för ungdomsförmedlingen och dess yrkesvägledare, inkl. de 5. k. kontaktmännen (lärarnas och skolläkarnas uppgift i detta samman— hang blir närmast att ställa sin erfarenhet beträffande olika elever till ungdomsförmedlingens förfogande), att ungdomsförmedlingens representanter i viss mån även höra med-
verka vid det förberedande orienteringsarbetet i folkskolorna, ] varje fall på vissa orter,
att det vid yrkesvägledningen i de högre skolorna (till följd av bl. a. det starkt utpräglade ämneslärarsystemet) endast i mindre utsträckning kan bli fråga om en medverkan från lärarnas sida _— även den allmänt för-' beredande anlags- och yrkesorienteringen måste här i huvudsak anförtros ät dels ungdomsförmedlingens representanter, dels de föreslagna skolkura- torerna (eller några liknande »kontaktmän») — och att, vad den individuella och mera speciella vägledningen beträffar, lärarnas och skolläkarnas med- verkan även i de högre skolorna i huvudsak blir begränsad till uppgiften att till ungdomsförmedlingen avge utlåtanden beträffande olika elever.
Sammanfattningsvis kan man i själva verket konstatera, att lärarnas funktioner i samband med yrkesvägledningen närmast kunna betecknas som en slags anlags— och yrkesorienterande undervisningsverksamhet av 'allmänt förberedande slag (d. v. s. bortsett från uppgiften att avge elev- karakteriserande utlåtanden). Det bör vidare ihågkommas, att denna un- dervisningsverksamhet är avsedd att bedrivas i samband med undervis- ningen i vissa ämnen och i enlighet med de kursplaner och metod- anvisningar, som komma att fastställas beträffande ifrågavarande ämnen. Något speciellt organisationssystem med särskilda befattningar o. dyl. blir det alltså egentligen inte fråga om i detta sammanhang —— och därför inte heller fråga om några extra administrativa uppgifter för den centrala ledningen. Sedan nämnda kursplaner och metodanvisningar blivit gäl- lande, blir den centrala ledningens uppgift närmast att tillse, att de givna föreskrifterna följas och att lärarna ifråga bli vederbörligen utbildade och rustade för de föreskrivna undervisningsuppgifterna.
Detsamma gäller beträffande lärarnas uppgift att komplettera de elev- omdömen, som de vanliga Skolbetygen utgöra, med särskilda utlåtanden, som bättre tillgodose yrkesvägledningens behov.
Inte heller skolläkarnas insatser på yrkesvägledningens område behöva medföra några extra administrativa uppgifter (utöver dem, som skolhälso- vårdsorganisationen som sådan erbjuder). Den 3. k. medicinska yrkesråd- givningen blir ju bara ett moment i skolläkarnas hälsovårdande verksam- het, och uppgifterna på centralt håll i samband med detta verksamhets- moment bli närmast att utarbeta metodiska råd och anvisningar och att tillse, att dessa följas.
Betydligt mera komplicerade förvaltningstekniska uppgifter erbjuder or- ganisationen av den yrkesvägledning, som enligt arbetsfördelningsplanen bör komma på arbetsförmedlingens lott. Det blir härvidlag fråga om ett för yrkesvägledande uppgifter speciellt avsett organisationssystem1 med
* Även då ungdomsförmedlingen arbetar med att förmedla platser, måste de yrkesväg- ledande målen hållas klart i sikte, och egentligen är platsförmedlingen för ungdom bara ett led i hela den yrkesvägledande verksam-heten. .
ett riksomspännande men länsindelat nät av lokala specialorgan och med hundratals befattningshavare på olika tjänstenivåer ——- ett system. som samtidigt är organisatoriskt förbundet med hela arbetsförmedlingssystemet.
Enbart detta förhållande bör motivera, att den centrala ledningen av den yrkesvägledande verksamheten i främsta rummet förankras hos den centrala myndighet, som fungerar som chefsmyndighet för arbetsförmed- lingen och därmed också för ungdomsförmedlingen och dess yrkesväg- ledande verksamhet.
Även ur andra synpunkter måste detta betecknas som mest ändamåls- enligt. Bl. a. med hänsyn till vad som tidigare sagts om att yrkesvägled- ningen även har vissa arbetsmarknadsreglerande uppgifter1 — uppgifter, som den får större naturliga möjligheter att klara, om den står i omedel- bar kontakt med den arbetsmarknadsreglerande myndigheten. Likaledes får den då på ett naturligt sätt tillgång till diverse erfarenheter och under- sökningsmaterial av värde, när det gäller att utreda förhållandena på' olika yrkesbanor och arbetsområden. Utredningar av detta slag måste yrkesvägledningen, som tidigare påpekats,2 i huvudsak få verkställda på centralt håll och i samråd med dem, som ha ansvaret för den centrala ledningen av verksamheten »på fältet». Erfarenheten har visat, att det mångskiftande utredningsarbete, som erfordras för att framskapa det upp- lysnings- och arbetsmaterial och de metodanvisningar, som den yrkesväg- ledande verksamheten behöver, helst bör planläggas och organiseras av samma centrala instans, som har hand om den centrala ledningen av fält- verksamheten. Denna instans har störst möjligheter att bedöma, vilka ut— redningsuppgifter som äro mest trängande med hänsyn till den praktiska verksamhetens behov, vilka huvudsynpunkter som utredningen i varje sär- skilt fall bör beakta, för att resultaten skola tillgodose sitt praktiska syfte. och i vilken form dessa undersökningsresultat skola stöpas för att komma till bäst nytta vid arbetet »på fältet».
Slutsatsen av allt detta blir, att den centrala ledningen av den yrkes- vägledande verksamheten i främsta rummet bör förankras hos SAK eller den centrala myndighet, som i framtiden kommer att övertaga SAK:s arbetsmarknadsreglerande och arbetsförmedlingsstyrande funktioner. Inom SAK (och motsvarande organ) bör upprättas en särskild byrå för uppgifter i samband med den centrala ledningen av ungdomsförmedlings- och yrkes- vägledningsverksamheten.
Härvidlag bör märkas, att begreppet »den centrala ledningen» inte bara avser administrativa uppgifter i samband med ungdomsförmedlingssyste- met och dess yrkesvägledande verksamhet. Därmed avses också uppgifter i samband med framskapandet av allt det upplysnings- och arbetsmaterial och de metodanvisningar och tekniska hjälpmedel, som både lärarna och
1 Se kap. 13. I och c 1. " Se kap. B Ha och D Ilb.
ungdomsförmedlingstjänstemännen behöva för sin yrkesvägledande verk- samhet. Vidare bör »den centrala ledningen» även omspänna uppgifter i samband med utbildningen av dem, som skola deltaga i yrkesväglednings- arbetet —— både ungdomsförmedlingstjänstemän, »kontaktmän» (ev. inkl. skol- kuratorer), lärare och skolläkare.
Å andra sidan måste även skolöverstyrelsen tillförsäkras rätt och möjlig- het att göra sin sakkunskap och administrativa myndighet gällande i frågor, som avse skolans, d. v. s. framförallt lärarnas och skolläkarnas medverkan. Visserligen kommer lärarnas medverkan, som redan påpekats, knappast att medföra några e x t r a löpande uppgifter av administrativt slag. Men kursplaner och metodanvisningar behöva efter hand justeras och kom- pletteras, arbetsmaterial och läroböcker måste utarbetas på ett ur peda- gogisk synpunkt tillfredsställande sätt, och lärarna böra göras vederbör- ligen intresserade och utbildade för ifrågavarande undervisningsuppgifter, liksom också för uppgiften att medverka vid anlagsbedömningen av elever- na o. likn. Vidare måste formerna för skolläkarnas medverkan på anlags- bedömningens område effektiviseras. Det blir åtskilliga frågor av dessa och liknande slag, som alltsomoftast bli aktuella och som skolöverstyrelsen måste vara med om att lösa. Omvänt måste den till SAK (eller motsvarande organ) knutna ledningen hålla sig år jour med utvecklingen på skolans om— råde och informeras om vissa skolorganisatoriska åtgärder eller planer av betydelse för den yrkesvägledande verksamheten.
Samarbetet i dylika sammanhang bör kanske enklast kunna tryggas ge- nom ett par konsulenter, en för frågor i samband med yrkesvägledningen i folkskolan och en för frågor i samband med verksamheten i högre skolor. Dessa två befattningshavare böra administrativt vara knutna till SAK men funktionsmässigt —— såväl formaliter som realiter —-— vara konsulenter hos b åde SAK (eller motsvarande centrala myndighet) och skolöverstyrelsen och höra med hänsyn härtill förordnas av Kungl. Maj:t. En särskild instruktion bör klart ange deras tjänsteåligganden och befogenheter, såväl i vad det gäller tjänstgöringen hos SAK som i vad det gäller tjänstgöringen hos skolöverstyrelsen. Vad konsulentskapet hos skolöverstyrelsen beträffar. bör det framförallt ingå i deras åligganden och befogenheter
utt vara föredragande i de ärenden röran—de yrkesvägledningen i sko- lorna, som fordra skolöverstyrelsens beslut,
att hålla skolöverstyrelsen underrättad om vilka åtgärder som SAK:s byrå för ungdomsförmedling och yrkesvägledning planerar, i vad det gäl— ler den yrkesvägledande verksamheten i skolorna,
att avge rapport angående de intryck och erfarenheter, som gjorts under de för såväl SAK:s som skolöverstyrelsens räkning företagna inspektions- och konferensresorna, och — för den händelse dessa erfarenheter äro av negativ art —— diskutera, vilka effektiviseringsåtgärder som böra vidtagas. För att ytterligare tillförsäkra yrkesvägledning-ens centralorgan veder-
börlig sakkunskap och vederbörligt stöd, i vad det gäller frågor i samband med skolans medverkan på yrkesvägledningsfronten, bör det nuvarande systemet med tvenne rådgivande skolmannadelegationer1 bibehålles även i fortsättningen. I den ena delegationen sitta f. n. representanter för Läro- verkslärarnas riksförbund, Statsläroverkens rektorsförening, Sveriges flick- och samskolors lärarinneförbund, Kommunala mellanskolomas rektors- förening, Kommunala mellanskolomas lärarförening, Praktiska mellansko- lornas och högre folkskolornas lärarförening samt Sveriges förenade stu- dentkårer. I den andra äro följande föreningar representerade: Statens folkskolinspektörers förbund, Städernas folkskolinspektörsförbund, Sveri- ges överlärarförbund, Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sveriges folk- skollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförhund, Sveriges småskollära- rinneförbund, Föreningen Sveriges mindre folkskolor, Slöjd- och Yrkes- lårarnas riksförbund, Sveriges slöjdlärarinneförening, Svenska skolköks- lärarinnornas förening, Fortsättningsskolans lärarförbund samt Svenska seminarielärarföreningen. Vardera delegationen bör lämpligen utökas med en representant för målsmännen. De båda ovannämnda konsulenterna böra fungera som sekreterare i var sin delegation, >>1äroverkskonsulenten» i den förstnämnda, »folkskolkonsulenten» i den sistnämnda, och därigenom blir även skolöverstyrelsen vederbörligen representerad också i dessa sammanhang.
Det bör tilläggas, att även skolöverstyrelsen för sin del synes vara av den uppfattningen, att den centrala ledningen av den yrkesvägledande verksamheten i främsta rummet bör förankras hos SAK. Detta framgår bl. a. av det yttrande, som skolöverstyrelsen avgav över tvenne år 1943 väckta riksdagsmotioner, den ena angående »åstadkommande av bättre vägledning för den studerande ungdomen vid dess val av levnadsbana», den andra angående »Vidtagande av åtgärder för en effektiviserad yrkes- vägledning för ungdom». Efter att summariskt ha redogjort för tidigare i åtgärder på yrkesvägledningens område och efter att ha påtalat dessa åt- , gärders otillräcklighet konstaterar skolöverstyrelsen följande:
»Emellertid har hela frågan om yrkesvägledning genom kristidsförhållandenas tryck kommit i ett helt annat läge i och med tillkomsten av Statens arbetsmark- nadskommission. Denna institution har till uppgift att reglera arbetskraftens an- vändning och 'verka för en planmässig fördelning av tillgänglig arbetskraft för olika uppgifter'. Enligt sin instruktion av den 7 maj 1940 skall arbetsmarknadskom- missionen för detta måls vinnande bl. a. 'skaffa sig fullständigast möjliga känne- dom om tillgången på arbetskraft av olika slag och dennas beskaffenhet samt om behovet av arbetskraft för olika ändamål'. I viktiga avseenden har kommissionen alltså arbetsuppgifter, som på det närmaste sammanhöra med förutsättningarna för en effektiv yrkesvägledning. Kommissionen har också, såsom i motionen nr 219 av fru Ronnebäck m. fl. omnämnas, genom arbetsförmedlingarnas ungdomsavdelningar i viss utsträckning tagit upp frågan om yrkesvägledning och anställt särskilda per- soner för direkt yrkesrådgivning åt de unga.» '
* Jfr kap. B lT'a.
I det följande pekar skolöverstyrelsen på olika åtgärder, som SAK vid- tagit i yrkesvägledande syfte, och konstaterar sammanfattningsvis:
»Av de olika programpunkter, som i motionerna framhållas såsom väsentliga för den önskade yrkesvägledningen, synes då i huvudsak kvarstå dels utbildning av en speciell yrkesvägledarkår och anordnande av kurser för lärare och läkare, dels åt- gärder för anlagsundersökningar och läkarundersökningar. Vad den förra punkten angår, torde den i viss mån redan, om än i mera summarisk form, i praktiken vara i tillämpning inom kommissionen och kan efter hand med ledning av gjorda er- farenheter utbyggas.
Däremot vore utan tvivel, åtminstone för en del mera svårbedömbara fall, en anlags- och fallenhetsprövning en värdefull tillgång, i den mån en sådan på olika orter låter sig förverkligas. Önskvärt skulle det därför vara, om övriga nu nämnda åtgärder för yrkesvägledning kunde kompletteras med dylika psykologiska anlags- undersökningar. Intet torde emellertid hindra, att även dessa organiseras av Statens arbetsmarknadskommission.
Visserligen kunde mot fastlåsandet av hela yrkesvägledningssystemet vid arbets- marknadskommissionen anföras, att denna är tillskapad av 'rådande utomordent- liga förhållanden”, såsom det också heter i 1 % av dess instruktion. Men hur stor nedskärning av arbetsmarknadskommissionens uppgifter, som än kan visa sig möjlig eller lämplig, när normala förhållanden åter inträda, så ligger i varje fall just i denna omfattande angelägenhet, att reglera arbetsmarknaden med allt vad därtill hörer, en så betydelsefull uppgift, att denna ändock borde handhavas av en per- manent, lämpligen till socialdepartementet hörande institution. Och det måste då vara av största betydelse, att de rön och erfarenheter, som blivit gjorda inom ar- betsmarknadskommissionen, tillvaratagas. Av detta skäl synes det naturligast, att kommissionen även under normala tider får fortsätta och, i stort sett i nu före- liggande motioners anda, ytterligare utveckla denna sin verksamhet som organ för den offentliga yrkesvägledningen. Givetvis spelar det härvid i sak ingen roll, om arbetsmarknadSkommissionen under ändrade förhållanden får annan benämning, som må befinnas lämpligare. Av stor vikt är däremot, att institutionen erhåller till— l'äckliga personella och pekuniära resurser för ett rationellt handhavande av den viktiga samhällsuppgiften.»
Ett särskilt problem ur organisatorisk synpunkt erbjuda de skolkura- torer, som enligt det tidigare sagda äro att förorda som yrkesväglednings- medhjälpare i de högre skolorna.
Att döma av erfarenheterna från den försöksverksamhet, som bedrivits på detta område (i Norra latinläroverket, Kungsholmens h. a. läroverk och Bromma h. a. läroverk —— se redogörelsen i kap. C Vb), vill det synas, som om flertalet av skolkuratorns arbetsuppgifter ligger mer eller mindre di- rekt i linje med den yrkesvägledande verksamheten. Under sådana för- hållanden blir det ganska naturligt att tänka sig, att skolkuratorerna även mera formellt inordnas i yrkesvägledningssystemet —— som en slags »kon- taktmän». Av olika skäl kan det emellertid anses motiverat att ta steget fullt ut och skapa en fast organisationsgrundval för hela skolkurators— institutionen och samtidigt säkra kc'mtakt'en med yrkesvägledningen genom att helt enkelt organisera den förra verksamheten som en utlöpare av den senare. Skolkuratorer-na skul-le-med-andra-ord »in en slags-yrkesvägled-
ningstjänstemän, i tjänst hos samma verksamhetssystem som övriga yrkes— vägledare men specialiserade på yrkesväglednings- och kuratorsuppgifter i skolorna.
För den händelse detta förslag vinner beaktande, kommer yrkesvägled- ningens centralorgan att på ett direkt och naturligt sätt kunna medverka vid organisationen av skolkuratorsinstitutionen och handhava administra- tionen av densamma. I annat fall kan det bli svårt nog att lösa organisa- tions- och administrationsproblemet på denna punkt och i synnerhet, om varje skola eller föräldraförening för sig skall fungera som skolkuratorer- nas arbetsgivare.
Vid första påseendet kan det måhända förefalla en smula oegentligt att på det sätt, som ovan föreslagits, förankra skolkuratorsverksamhetens cen- trala ledning hos de arbetsmarknadsreglerande och arbetsförmedlande or— ganens centrala myndighet. Men verksamhetsområdet för skolkuratorerna och verksamhetsområdet för yrkesvägledarna komma, som synes, att gripa in i varandra så pass djupt och på sådant sätt, att man helst vill tänka sig en samorganisering av dessa båda verksamhetsformer och inte bara lokalt utan även centralt.
Sammanfattningsvis förordas alltså, att skolkuratorsverksamheten och yrkesvägledningen (inkl. ungdomsförmedlingen) samorganiseras inte bara lokalt utan även centralt och att den gemensamma centrala ledningen au- förtros åt en särskild byrå inom SAK (eller inom den centrala myndighet. som i framtiden kommer att handhava SAK:s arbetsmarknadsreglerande. och arbetsförmedlingsstyrande funktioner).
II. Den inre organisationen.
Det är ännu för tidigt att i detalj utforma den inre organisationen av den byrå, som enligt det ovan sagda skulle få till uppgift att inom SAK:s eller motsvarande centrala myndighets organisatoriska ram fungera som yr- kesvägledningens centralorgan. Det är ju en fråga, som bl. a. sammanhänger med frågan om vilken omfattning fältverksamheten efter hand kommer att få och som därför måste ställas på framtiden. Det kan ju även tänkas, att ännu icke uppmärksammade utredningsuppgifter och liknande behov snart nog kunna anmäla sig.
Den verksamhet, som hittills bedrivits på centralt håll, har dock på ett na- turligt sätt utkristalliserat vissa verksamhetslinjer, som av allt att döma böra kunna bli riktningsgivande för organisationen, även om de önskemål, som framkommit i vissa sammanhang, och de projekt beträffande fältverksam- hetens effektivisering, som framläggas i denna utredning, näppeligen kunna
realiseras med mindre en viss utbyggnad sker även av den centrala orga- nisationen.
Av hittills gjorda erfarenheter att döma bör arbetet inom den byrå, som enligt det sagda skulle få hand om den centrala verksamheten, lämpligen organiseras på 5 huvudlinjer:
Organisatoriska och administrativa uppgifter. Instruktionsuppgifter. Utrednings- och yrkeskartläggningsuppgifter. Redaktionella uppgifter. Distributiva uppgifter.
???—”.”:—
Därtill komma kontorsmässiga arbetsuppgifter i samband med ovanstå- ende.
Vilken omfattning de organisatoriska och administrativa uppgifterna kom- ma att få, beror delvis på SAK:s (eller motsvarande centrala myndighets) framtida inre organisation. Ärenden angående länsarbetsnämndernas och ar- ' betsförmedlingarnas (och därmed också ungdomsförmedlingarnas) personal, lokaler, inventarier och arbetsmaterial samt hithörande organisatoriska och ekonomiska förhållanden handläggas f. 11. av en särskild sektion inom SAK (sektionen för länsarbetsnämnderna). Detta innebär emellertid inte, att denna sektion e n s a 111 behandlar ifrågavarande ärenden. I den mån dessa t. ex. gälla ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen, tillkommer det även sek- tionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning att yttra sig över dem, och beträffande vissa frågor (framförallt personalärenden och frågor röran- de arbetsmaterial o. dyl.) sker behandlingen huvudsakligen inom sistnämnda sektion, vars chef även är föredragande i de fall, då det är kommissionens ordförande, vederbörande avdelningschef eller kommissionen in pleno, som skall fatta beslut i ärenden av detta slag.
Vissa av de organisatoriska uppgifterna (t. ex. beträffande lokaler och in- ventarier) äro så intimt förknippade med administrationen av det totala ar- betsförmedlingssystemet, att det blir naturligast, om de även i framtiden handläggas av dem, som ha ansvaret för sistnämnda administration. Detta bör dock ske i samråd med den byrå, som enligt det tidigare sagda bör an- förtros den centrala ledningen av den yrkesvägledande verksamheten. Vad personalärenden beträffar, måste man tillse, att de erfarenheter beträffande de olika lokala organens behov och de olika tjänstemännens sätt att sköta , sina uppgifter, som byrån för ungdomsförmedling och yrkesvägledning be- , sitter, på ett naturligt och omedelbart sätt få bli vägledande vid behand- lingen av ifrågavarande ärenden. Dessa höra med andra ord i s a k behand- las och föredragas av sistnämnda byrå, även om det ur vissa synpunkter kan anses praktiskt, att den formella handläggningen sker genom dem, som ha ansvaret för administrationen av arbetsförmedlingssystemet i övrigt.
rial o. dvl.
Till de organisatoriska uppgifterna hör även utfärdandet av vissa allmänna direktiv, som avse att planlägga verksamheten i stort, organiserandet och upprätthållandet av ett smidigt rapportsystem, inspektionsresor o. dyl. I olika sammanhang blir det även fråga om konferenser och korrespondens med olika myndigheter, föreningar och personer, som på ett eller annat sätt få med verksamheten att göra och som bäst kunna nås från centralt håll.
Somliga av dessa organisatoriska uppgifter äro givetvis av mera vanlig förvaltningsteknisk art. Så t. ex. när det blir fråga om att inrätta, tillsätta eller indraga tjänster. Men det säger sig självt, att de, som skola ha ansva- ret för dylika uppgifter och t. ex. bedöma personalbehovet eller kompetensen hos sökande till den ena eller andra befattningen, måste vara väl förtrogna inte bara med yrkesväg]edningsprogrammet utan även med de praktiska problem, som möta vid realiserandet av detta program. Och denna speciella sakkunskap är i ännu högre grad erforderlig beträffande vissa andra av de ovannämnda arbetsuppgifterna. Ju mer de tjänstemän, som skola ha de or— ganisatoriska uppgifterna om hand, genom t. ex. praktik ute på fältet gjort sig förtrogna med yrkesvägledningens uppgifter, arbetssätt och arbetsförhål- landen, desto bättre.
I viss utsträckning bör lämplig arbetskraft för hithörande uppgifter kunna erhållas på så sätt, att man i tur och ordning »inkallar» olika »fältarbetare» till en tids tjänstgöring inom den centrala ledningen. Det systemet har redan i viss utsträckning tillämpats och har visat sig värdefullt även ur utbild- ningssynpunkt.
Emellertid måste byrån för dessa uppgifter också ha mera fast personal. Bl. a. måste det finnas minst ett par kvalificerade tjänstemän, som mera o d elat kunna ägna sig åt de organisatoriska uppgifterna och av vilka den ene så mycket som möjligt bör fungera som resande inspektör.
Vissa av de nämnda organisatoriska uppgifterna (det allmänna planlägg— ningsarbetet, kontrollen av fältverksamheten, uppmärksammandet av fält— organisationens behov, tillvaratagandet av de organisatoriska förslag och er- farenheter, som fältarbetarna under hand framlägga, samt konferenserna och korrespondensen med olika centrala instanser) kräva även medverkan av de olika specialkonsulenter, som det också med hänsyn till övriga verk- samhetslinjer blir nödvändigt att knyta till byrån. Inte mindre än 6 dylika specialkonsulenter erfordras, nämligen:
1. en konsulent för psykologiska frågor i samband med yrkesvägledningen.
2. en konsulent för medicinska frågor i samband med yrkesvägledningen,
3. en konsulent för speciella frågor i samband med yrkesvägledningen och . skolkuratorsverksamheten i högre skolor,
4. en konsulent för speciella frågor i samband med yrkesvägledningen i folk- . skolan, '
Detsamma gäller —— och i än högre grad * ärenden rörande arbetsmate- ! t 1 1 l
5. en konsulent för yrkesutbildningsfrågor samt 6. en konsulent för speciella frågor i samband med den kvinnliga ungdomens yrkesvägledning och yrkesutbildning.
Som framgår av den i kap. B 11 lämnade redogörelsen för den nuvarande organisationen, äro f. n. 4 specialkonsulenter av typerna 2—4 och G knutna till SAK:s sektion för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Ovannämnda förslag skulle alltså innebära en förstärkning med en konsulent för psyko- logiska frågor och en för yrkesutbildningsfrågor.
Någon särskild konsulent för psykologiska frågor har hittills inte ansetts erforderlig med hänsyn till att sektionschefen representerar ifrågavarande forskningsdisciplin. Arbetsuppgifterna på det psykologiska området komma emellertid i framtiden sannolikt att bli både många och tidskrävande (jfr vad som i kap. DI säges om anlagsorienterande metoder samt vad som ne- dan och i avsnitt E säges om instruktionsarbetet på denna punkt), varför en förstärkning med en kvalificerad fackman på detta område synes erforderlig.
Likaledes blir det nödvändigt att ha någon, som kan fungera som spe- cialist på yrlcesutbildningsfrägor. Dennes uppgift skulle bli att upprätthålla kontakten med överstyrelsen för yrkesutbildning och de övriga myndigheter, som centralt svara för yrkesutbildningsanstalterna på olika områden, att på liknande sätt stå i kontakt med Arbetsmarknadens yrkesråd, S. H. S. Ozs centrala yrkesnämnd och vissa liknande instanser inom organisationsväsen— det, att medverka vid besvarandet av remisskrivelser o. dyl. angående yrkes- utbildningsfrågor av ett eller annat slag, att fungera som arbetsledare för det utredningsarbete, som åsyftar att framskaffa ett vederhäftigt upplysnings- material beträffande olika yrkesutbildningsmöjligheter, och för det redak— tionsarbete, som åsyftar att omstöpa detta material till översikter, redogörel— ser och aktuella meddelanden av olika slag, samt att slutligen också fungera som instruktör för tjänstemännen på fältet, i vad det gäller kunskaperna på yrkesutbildningens område.
Den kvinnliga ungdomen skall givetvis i görligaste män yrkesvägledas efter samma principer, som gälla för den manliga ungdomen, och gränserna mellan typiskt manliga och typiskt kvinnliga arbets- och utbildningsområ- den hålla ju på att mer och mer utsuddas. Men allt framgent komma sanno- likt dock vissa yrken och yrkesutbildningsvägar att erbjuda speciella möj- ligheter för kvinnlig arbetskraft, och för frågor i samband härmed, liksom för frågor i samband med den kvinnliga ungdomens anpassning till arbets- fält, som tidigare huvudsakligen använt manlig arbetskraft, behöver yrkes- vägledningens centrala ledning ha tillgång till kvinnlig sakkunskap. Även i samband med handläggandet av kvinnliga personalärenden, instruktionsarbe- tet bland kvinnliga befattningshavare o. dyl. har det visat sig värdefullt med en kvinnlig konsulent. För den händelse, att skolkuratorsverksamheten orga- niseras på det sätt, som ovan föreslagits, bör det även i samband härmed
bli åtskilligt för den kvinnliga konsulenten att göra. Som biträde och ersät- tare kan man lämpligen utnyttja kvinnliga tjänstemän från fältet.
De tre nu nämnda specialkonsulenterna böra bli heltidsknutna till byrån. Beträffande konsulenterna av typerna 2, 3 och 4 kan det däremot vara skäl att gå fram på den väg, som antyddes på tal om samarbetet med skolöver- styrelsen.
Som framgår av den i kap. B Il a lämnade redogörelsen för den nuvarande organisationen och de i kap. D I c framförda synpunkterna beträffande lä- , karnas medverkan vid anlagsbedömningen, är det åtskilliga arbetsuppgifter för en medicinsk expert i samband med den centrala ledningen av yrkesväg- ledningen. Det blir givetvis närmast den till skolöverstyrelsen knutna skol- överläkaren, som får svara för skolläkarna och deras arbete i samband med yrkesvägledningen, men ännu återstå tydligen vissa organisatoriska frågor att lösa (speciellt rörande formerna för samarbetet mellan skolläkare och yr- ! kesvägledare), och därtill gäller det att säkerställa de metodiska grundvalar- . na för den anlagsorienterande rådgivningsverksamhet, som skolläkarna och andra läkare själva i viss utsträckning bedriva. De metodanvisningar, som lämnats, äro endast att betrakta som högst provisoriska och måste efter hand kompletteras och punkt för punkt säkerställas genom ett omsorgsfullt under- sökningsarbete —— ett arbete, som kräver medverkan av sådan medicinsk ex- pertis, som är specialinriktad på bl. a. yrkeshygieniska och arbetsfysiologiska spörsmål. Mest rationellt vore måhända, att handläggningen av dessa arbets- uppgifter skedde i samarbete med Institutets för folkhälsan avdelning för yrkeshygien, som otvivelaktigt bör ha all anledning att befatta sig med hit- hörande frågor, som redan i viss utsträckning bedrivit forskningsarbete av detta slag och som f. ö. även förklarat sig intresserad av ett organiserat sam- arbete. För att trygga detta och underlätta planläggningen av det under- sökningsarhete, som det här måste bli fråga om, och på ett rationellt sätt tillvarataga de erfarenheter, som kunna utvinnas på det ena eller andra hål— let, bör man eventuellt ordna med en gemensam konsulentbefattning: den konsulent, som knytes till SAK:s yrkesvägledningsbyrå som medicinsk ex— pert bör även fungera som konsulent inom Institutets för folkhälsan avdel- ning för yrkeshygien.1 Allt i enlighet med en särskild instruktion, som i hu- vuddrag anger hans tjänsteåligganden och befogenheter i det ena och det andra sammanhanget. Till hans tjänsteåligganden som SAK:s konsulent bör bl. a. även höra uppgiften att på olika sätt upprätthålla samarbetskontakten med skolöverstyrelsen och skolöverläkaren i frågor rörande skolläkarnas medverkan i yrkesvägledningsarbetet samt att medverka i instruktionsarbe- tet bland skolläkare, lärare och ungdomsförmedlingstjänstemän.
På liknande sätt böra, som redan framhållits, konsulenterna av typerna 3 och 4, »Iäroverkskonsulenlen» och »folkskolkonsulenten», vara gemensamma för SAK:s yrkesvägledningsbyrå och skolöverstyrelsens läroverks-, resp. folk-
1 Och bör följaktligen förondnas av Kungl. Maj:t.
l !
skolavdelning. Deras åligganden och befogenheter inom skolöverstyrelsen ha redan förslagsvis angivits (se sid. 231). Inom SAK:s yrkesvägledningsbyrå blir deras uppgift att föredraga ärenden, som skola behandlas gemensamt av SAK (eller motsvarande organ) och skolöverstyrelsen (dock inte ärenden rörande skolläkarnas medverkan), att genom inspektions- och konferens- resor eller på annat sätt öva tillsyn över den yrkesvägledande verksamheten i skolorna, att framlägga rapporter över denna verksamhet, att biträda i in- struktionsarbetet bland lärare och ungdomsförmedlingstjänstemän (inkl. skolkuratorer), att biträda vid utarbetandet av kursplaner, metodanvisningar, läroböcker, broschyrer o. dyl., att konferera och korrespondera med de olika centrala instanser förutom skolöverstyrelsen, som på ett eller annat sätt be- röras av skolverksamheten, att fungera som sekreterare i de tvenne till SAK:s yrkesvägledningsbyrå knutna skoldelegationerna samt att bland all— mänheten (genom radio- och andra föredrag, artiklar i dags- och fackpress o. dyl.) sprida upplysning om den i skolorna bedrivna verksamheten.
Av vad som sagts i avsnitt D om metodiken och i avsnitt E om »yrkesväg— ledarnas utbildning», framgår med all önskvärd tydlighet, att yrkesvägled— ningen, om den skall bli effektiv och programeulig, förutsätter ett grundligt och omfattande instruktionsarbete. Såväl lärare och skolläkare som ungdoms- förmedlingstjänstemännen och »kontaktmännen» (ev. inkl. skolkuratorerna) måste på olika sätt instrueras och utbildas för sina uppgifter.
Ansvaret härför måste i huvudsak komma att åvila den centrala ledningen, och av vad som i avsnitt E sagts om hur utbildningen bör ordnas, framgår, att det för den centrala ledningen bl. a. gäller,
att utstaka de allmänna riktlinjerna för den praktiska utbildning, som bli- vande ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningstjänstemän först och främst behöva få,
att även mera direkt medverka vid utbildningen och prövningen av dylika aspiranter genom att bereda dem instruktiv sysselsättning och tillfällen till allmänt orienterande studier vid den centrala byrån, samtidigt som de få del- taga i det praktiska yrkesvägledningsarbetet vid ungdomsförmedlingen i Stock- holm,1
att skriftligen lämna diverse instruktioner och metodanvisningar (i form av handböcker, cirkulär, promemorior o. dyl.), anvisa lämplig litteratur och delvis också ställa nödigt kunskapsmaterial till förfogande — allt för att möjliggöra självstudier på området,
att organisera instruktionsresor och lokala konferenser, som ge ovannämnda inspektörer och konsulenter tillfälle att på ort och ställe diskutera igenom alle- handa problem och lämna förtydligande råd och anvisningar i anslutning till aktuella fall och konkreta erfarenheter,
* Jfr vad som i avsnitt E säges om önskvärdheten av att den centrala byrån och ung- domsförmedlingen i Stockholm bli inrymda i angränsande lokaler.
att organisera speciella kurser (delvis per korrespondens) i vissa ämnen, som falla inom ungdomsförmedlingstjänstemännens kunskapsområde, liksom också speciella kurser för lärare och för kontaktmän, samt
att även medverka i instruktionsarbetet bland blivande lärare och blivande (skol) läkare.
Allt som allt blir det ett omfattande instruktions- och utbildningsarbete. som måste bedrivas från centralt håll under de närmaste åren, och frågan är, hur man skall få den kvalificerade arbetskraften att räcka till. Frågan är så mycket svårare att lösa, som även arbetet med utrednings-, redaktions- och distributionsuppgifterna synes komma att kräva personalförstärkning på de bärande punkterna.
Det har redan betonats, att det utredningsarbete, som erfordras för att ge yrkesorienteringen en säker kunskapsgrundval och för att utkristallisera Säkerställda metoder och hjälpmedel, måste bli mycket omfattande och mångskiftande. Särskilt gäller detta naturligtvis under den grundläggande organisationsperioden (som torde komma att omspänna flera år framåt), men även i framtiden blir det ständigt en mångfald utredningsuppgifter av skiftande slag.
I avsnitt D ha olika metodologiska problem diskuterats, men på många punkter har det varit omöjligt att lämna definitivt svar på frågan, vilken metod som är att föredraga eller hur det och det hjälpmedlet i detalj skall utformas. Frågan måste först grundligt utredas genom empiriska undersök- ningar av olika slag, och det säger sig självt, att detta forskningsarbete måste bedrivas av yrkesvägledningens centralorgan eller i intimt samarbete med detta. Det får väl delvis bli ovannämnda specialkonsulenters uppgift att taga initiativ till och medverka vid planläggningen av dylika undersökningar, men därutöver fordras tillgång till statistiskt skolad personal och någon, som kan organisera och svara för själva utredningsarbetet.
Även andra undersökningar av statistiskt slag blir det frågan om. Så t. ex.. när det gäller att bilda sig en uppfattning om verksamhetens utveckling och bedöma, hur långt man har kommit inom olika distrikt och beträffande olika punkter av verksamhetsprogrammet.
I samband med utarbetandet av yrkeskartoteket och när det gällt att be- svara allehanda förfrågningar, har man inom SAK:s sektion för ungdoms- förmedling och yrkesvägledning på olika vägar sökt inhämta uppgifter, äg- nade att belysa utvecklingen på det ena eller andra yrkesområdet, och har även i vissa fall på basis härav vågat göra vissa arbetsmarknadsprognostiska uttalanden i yrkesvägledande syfte, Emellertid har detta varit i blygsam- maste laget för att kunna bli av verklig betydelse vid yrkesvägledningen, och både ungdomar och föräldrar (som ofta just äro mest intresserade av att få veta, hur framtidsutsikterna te sig på den ena och den andra yrkes- och ut- bildningsvägen!) ha säkerligen i många fall tyckt, att yrkesvägledningens
uttalanden, i vad de gällt lran1tidsutsikterna ur arbetsmarknadssynpunkt. varit alltför svävande eller alltför kringgärdade med reservationer för att ge den ledning, man hade hoppats få. Och yrkesvägledarna själva ha onekligen känt detta som en irriterande brist — i all synnerhet, som de samtidigt fått bevittna, hur representanter för vissa yrken och intressen utan skrupler kom- mit med synnerligen bestämda arbetsmarknadsprognostiska uttalanden i av- sikt att locka eller skrämma.
Under sådana förhållanden kan det vara skäl att på centralt håll göra, vad som göras kan, för att ge yrkesvägledningen en säkrare grundval för bedöm- ningen av framtidsutsikterna på den ena och den andra vågen. Man bör i varje fall försöka att mera metodiskt insamla och sammanställa de uppgifter av prognostisk betydelse, som stå att uppdriva hos olika myndigheter, ut- bildningsanstalter och intresseföreningar. Beträffande vissa yrkesområden kan det vara skäl att försöka gå ett steg längre och företaga direkta och mera omfattande och grundliga statistiska undersökningar i arbetsmarknads- prognostiskt syfte.
Förslag i denna riktning ha också framförts från skilda håll. Erinras må bl. a. om den motion, som vid 1943 års riksdag avgavs av rektor Sefve angående »åstadkommande av bättre Vägledning för den studerande ung- domen vid dess val av levnadsbana» och som bl. a. framhåller önskvärd- heten av att sakliga upplysningar av arbetsmarknadsprognostiskt slag sam- manställas av någon central myndighet och meddelas eleverna i de högre läroanstalterna och deras föräldrar. (Riksdagen beslöt tillstyrka åtgärder i den av motionen anbefallda riktningen, och riksdagsskrivelsen i ärendet överlämnades till SAK i och för beaktande vid det fortsatta uppbyggnads- arbetet på yrkesvägledningens område.) Erinras må vidare om en till Kungl. Maj:t av Sveriges förenade studentkårer samma år ingiven framställning, vari bl. a. förordas inrättande av »ett mera permanent organ för prognos- tiska undersökningar av den intellektuella arbetsmarknaden» i anslutning till yrkesvägledningen. (Denna framställning har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd?) Nyligen har också kommissionen för ekonomisk efter- krigsplanering i sitt betänkande angående vissa arbetsmarknadsfrågor2 kom- mit in på kapitlet »yrkesvägledning och arbetsmarknadsprognoser» och där- vid framhållit följande:
1 Emellertid är det tänkbart, att den nyligen tillsatta sakkunnigkommittén för utredning av »universitetsorganisationen och därmed sammanhängande frågor» även kommer in på prognoskapitlet. I varje fall synes frågan om den s. k. universitetsstatistikens effektivise- ring komma att behandlas, och när det gäller att klarlägga behovet av en dylik effektivi- sering hänvisas just till SFS:s framställning: »Under de gångna åren har behov av en utbyggnad och förbättring av statistiken visat sig föreligga särskilt för följande ändamål, nämligen för uppgörande av rationella studieordningar, för arbetsmarknadsprognoser för de akademiska yrkena och för genomförandet av studentsociala undersökningar. De sak- kunniga böra — i enlighet med de önskemål, som framförts från vederbörande student- organisationer —— uppmärksamma denna fråga och avgiva förslag till dess lösning.» (Ur statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 22 juni 1945.) 2 Under tryckning. Cit. efter korrekturet.
»Yrkesvägledningen kan icke endast utgå från individens särskilda förutsättningar och arbetsmarknadens aktuella behov. Den måste även ta hänsyn till utvecklings- tendenserna på arbetsmarknaden och systematiskt utnyttja de _— låt vara begrän- sade — möjligheter till uppskattning av dessa utvecklingstendenser som föreligga. I många fall är det ju de kontakter med arbetslivet vederbörande får under ung- domsåren, som bestämma inom vilket område han kommer att få sin plats under hela sin framtid. Det är under ungdomsåren, som den grundläggande praktiska och teoretiska yrkesutbildningen bör inhämtas. En statligt organiserad yrkesvägledning, som övar inflytande över individens yrkesval, kan icke gärna ta ansvaret att med- verka till en sådan fördelning av den yngre arbetskraften på olika arbetsområden, att vissa områden få en större andel av denna yngre arbetskraft än vad som svarar mot deras mera långsiktiga behov av arbetare, med påföljd att eventuellt senare, delvis genom yrkesvägledningens egna åtgöranden, framträda svåra överförings- och omskolningsproblem. Denna fråga ter sig alldeles särskilt viktig i betraktande av att i framtiden komma att erfordras väsentligt ökade enskilda och offentliga in- satser för ungdomens yrkesutbildning. Denna ökade investering för yrkesutbild- ningen måste, så långt detta låter sig göra, planläggas på grundval av en metodisk uppskattning av de framtida behoven av utbildad arbetskraft på olika områden. När det exempelvis gäller yrken, som kunna förväntas expandera, är det betydelse- fullt att man såväl i yrkesvägledningen som i yrkesutbildningsorganisationen söker ta hänsyn till detta förhållande och icke —— kanske delvis förledd av olika skrå— intressen —— rättar sig uteslutande efter de aktuella behoven.
Man kan icke komma ifrån saken genom att säga, att det är svårt att veta något om framtiden. I verkligheten gör man ju i alla fall ett slags framtidsuppskattning genom att låta yrkesvägledningen ge ungdomen de råd den ger och genom att bygga ut — eller underlåta att bygga ut —— yrkesutbildningsorganisationen i de riktningar och på det sätt som faktiskt förekommer. Det gäller här att söka ta hänsyn till allmänna ekonomiska och tekniska utvecklingstendenser, den ekonomiska politiken. älderssammansättningen inom olika yrkesgrupper och det därav betingade nyrekry— teringsbehovet jämte andra liknande faktorer. I många fall kan det även med den bästa analys vara svårt att göra någon användbar framtidsuppskattning. Men i andra fall föreligga åtminstone vissa möjligheter, även om man nästan aldrig kan komma till fullt säkra resultat.»
SAK:s inställning till hithörande problem belyses bäst av följande citat ur det remissyttrande, som avgavs över framställningen från SFS.
»Genom att sammanställa från olika håll insamlade uppgifter och taga initiativet till prognostiska specialundersökningar i de fall, då detta kan anses vara av behovet på- kallat och möjligt att genomföra, bör man otvivelaktigt kunna bidraga till en bättre överblick över vilka arbetskraftsbehov och konkurrensförhållanden man under de närmaste åren har att räkna med på olika intellektuella arbetsområden.
Förvisso bör man varna för den föreställningen, att man genom att skapa ett dylikt prognosorgan skulle få möjlighet att klart och bestämt förutsäga, hur arbetsmarknads- utsikterna på olika banor komma att te sig flera år framåt i tiden. Varje framtids— pejling av detta slag erbjuder utomordentliga svårigheter, och även om man har ett rikhaltigt undersökningsmaterial att stödja sig på, måste man vara ytterst försiktig, när det gäller att komma med arbetsmarknadsprognostiska uttalanden, som skola kunna tjäna som vägledning för den studerande ungdomen och redan på det tidiga stadium, då de första viktiga avgörandena skola träffas. Den unge, som till exempel står i be- grepp att välja linje eller ämneskombination i gymnasiet, har i flertalet fall 8—10 år
av studier framför sig, innan han blir färdig att träda ut på arbetsmarknaden, och under denna tid kunna förhållandena på arbetsmarknaden hinna att ändra sig totalt.
För yrkesvägledningen kan och far det icke heller bli frågan om att på grundval av föreliggande arbetsmarknadsprognostiska uppgifter dirigera ett visst antal studerande at det ena hållet och ett Visst antal at det andra. Det vore att ta ett alltför stort ansvar. Yrkesvagiedningen kan förvisso få en tillströmningsregterande effekt, men denna blir av ett mera indirekt slag. Där ingen yrkesvägledning meddelas, komma åtskilliga ung- domar, sum icke äro medvetna om en speciell yrkesnag och fallenhet, av pur tanklös- het, okunnighet eller Villradighet att vid studie- och yrkesvalet 'följa med strömmen' in pa banor, som tack vare denna starka tillströmning bli ytterst svarframkomliga och kravande. Genom att i tid konfrontera dessa indiVider med de verkliga förhallandena pli olika banor, d. v. s. klargöra för dem, hur stor konkurrensen är, hur inkomst- och befordringsmöjligheterna te Sig, hur lang studietid och vilka studiekostnader man i allmänhet maste räkna med, vnka krav studie- och yrkesarbetet ställer rent personligt, etc., bör man otvivelaktigt kunna få åtskilliga att välja mera rationellt och på ett in— direkt satt rikta deras uppmärksamhet på de banor, där konkurrensen är mindre och där de ha större förutsattningar att göra sig gällande.
Med dessa reservationer är kommisSionen för sin del beredd att medverka till ska— pandet av ett 'permanent prognosorgan' för här ifrågavarande syfte och anser, i likhet . med SFS, att dessa organ bör samordnas med den yrkesvägledande verksamhetens
centrala instans och därVid bland annat också tillförsäkras de möjligheter, som en för- bättrad 'uiiiversitetsstatistik' otvtvelaktigt skulle innebära.
Beträffande den närmare utformningen av detta organ och dess uppgifter har SFS för sin del betonat, att det härvidlag icke behöver bli fråga om några större, dyrbara arrangemang. Uppgiften blir icke 'att utföra kostsamma statistiska primärundersök- ningar utan att verka samordnande och sammanställande'. Det gäller närmast bara ”att utnyttja och vid behov komplettera' det rikhaltiga siffermaterial, som finns på olika han, framför allt hos ,de olika intellektuella fackorganisationerna'.
Komnussionen är i stort sett av samma uppfattning. Akademiska och liknande fack- organisationer liksom ocksä olika utbildningsanstalter och institutioner utföra för när- varande berakningar och utredningar, som i och för sig äro ytterst värdefulla men som blott komma till begränsad kännedom och användning. Det skulle säkerligen vara till stort gagn för den yrkesvägledande verksamheten, om man till yrkesvägledningens centrala instans hade knutit nagon, som kunde stå i ständig kontakt med berörda in- tressen, fortlöpande insamla och sammanställa ifrågavarande uppgifter samt vid be- hov taga initiativ till vissa specialundersökningar av arbetsmarknadsprognostiskt slag. Vissa av dessa senare undersökningar torde lämpligen utföras av nagon neutral part, exempelvis arbetsmarknadskommisswnen i samarbete med berörda intresseorganisation. I detta sammanhang kan för Övrigt erinras om att kommissionen redan i viss utsträck- ning atagit sig dylika uppgifter. sa till exempel pågår för närvarande i samarbete med vederbörande fackorganisationer en omfattande utredning beträffande det nuvarande och framtida behovet av olika slags skogsv'lirdstjänstemän.1
För att prognosundersökningar av detta slag skola ge, vad de avse, måste de komplet-
* teras med undersökningar av tillströmningen till studie- och yrkesbanorna i fråga. Även
uppgifter av detta slag har kommissionen tidigare åtagit sig. Erinras mä i detta sam- manhang om den år 1943 slutförda utredningen beträffande ,tillströmningen till de fria fakulteterna och arbetsförhallandena närmast efter avlagd examen' (SOU 1943: 17) .»
* Resultaten av denna utredning ha sedermera framlagts i »Behovet av skogligt utbildad personal. Statistisk undersökning, utförd av Statens arbetsmarknadskommissmn». Sthlm 1944.
Vad som här sagts om svårigheterna och möjligheterna att ställa arbets- marknadsprognoser beträffande de 5. k. intellektuella yrkesbanorna, gäller även i stort sett beträffande andra områden av arbetsmarknaden. Det ford- ras i vissa fall omfattande statistiska undersökningar, det gäller vid bedöm— ningen att ta hänsyn till en mångfald olika faktorer, och de resultat, som därvid erhållas, måste, i den mån de vilja förutsäga utvecklingen ett flertal år framåt i tiden, kringgärdas med en mångfald reservationer. Detta hindrar emellertid inte, att man bör göra, vad som göras kan i detta avseende.
Från SAK:s sida planeras f. n. arbetsmarknadsprognostiska undersök— ningar för tre olika yrkesområden, för vilkas vidkommande det visat sig sär- skilt angeläget med en grundlig framtidspejling. Den ena av dessa undersök- ningar, som är av relativt litet format, kommer att verkställas av sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning och har även till syfte att lämna material för bedömningen av frågan om prognosundersökningarnas metodik. Den är alltså i viss mån avsedd att bli en »modellprognos».
Det är ett oändligt forsknings- och arbetsfält, som här erbjuder sig, och det säger sig självt, att yrkesvägledningens centralorgan inte kan åtaga sig,[ allt det vidlyftiga statistikarbete, som är förbundet med sådana undersök— ningar. Detta arbete får i stort sett överlåtas ät SAK:s statistikavdelning eller något annat organ, som har den erforderliga personella och maskinella spe- cialutrustningen. Men varje sådan undersökning bör planeras i samråd med byrån för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, och den sistnämnda bör även själv taga initiativ till sådana undersökningar och i vissa fall, då det gäller smärre uppgifter av detta slag, ev. själv också genomföra sådana. 1 övrigt gäller det för nämnda byrå att hålla sig 51 jour med det undersök— ningsarbete, som på denna front bedrives av andra instanser (se ovan!), och att insamla och sammanställa därvid erhållna uppgifter till belysning av ut- vecklingen på olika områden.
För uppgifter av detta slag fordras specialkvalificei'ad (bl. a. statistiskt skolad) arbetskraft. Detsamma gäller, när det blir fråga om att verkställa undersök- ningar, åsyftande att klarlägga ungdomens yrkesvalstendenser och tillström- ningen till olika yrkes- och utbildningsvägar.
Byrån kommer emelleer också att få en mängd utredningsuppgifter, för vilka det behövs sakkunskap av helt annat slag. Dit hör framförallt uppgif— ten att yrke för yrke, utbildningsgren för utbildningsgren »kartlägga» yrkes- världen med avseende på vad arbetet inom olika yrken innebär och vad det kräver i fråga om personliga förutsättningar, vilka utbildningsvägar som ledain i yrket och vilken väg, som är att rekommendera, hur utbildningsvägen ter sig ur ekonomisk synpunkt och vilka anställningsmöjligheter och löneförhållan- den man sedan kan räkna med. Det är, som man förstår, ett oändligt forsk- ningsfält, även detta, och oändligt även ur den synpunkten, att det aldrig kan betraktas so-m avslutat. Som redan påpekats, måste man alltid räkna
med att förhållandena kunna ändras både i det ena och det andra avseen- det, allteftersom utvecklingen fortskrider, och det gäller att hålla materialet fi jour med denna utveckling.
Det är klart, att det är det första, grundläggande kartläggningsarbetet, som är det mest personalkrävande. Sedan (när t. ex. första upplagan av yrkes- kartoteket föreligger färdig och allehanda översikter — över yrkesutbild- ningsanstalter inom olika distrikt och branscher, stipendier o. dyl. — äro utarbetade), blir det på denna front mest fråga om att kontrollera, korrigera och komplettera. Men detta kan vara ett nog så mödosamt och ansvarsfullt | arbete — inte minst med hänsyn till att det är så mycket, som är i görnin- gen på olika yrkesområden beträffande yrkesutbildning, rationalisering o. dyl. —— och fordrar en fast stab av kunnigt, rutinerat och pålitligt folk. Den tidigare (se sid. 237) nämnda konsulenten för yrkesutbildningsfrågor bör få en viktig uppgift i detta sammanhang.
I samband med yrkeskartoteket och yrkesutbildningsöversikterna, liksom också när det gäller att utsända meddelanden i serien »Aktuellt för yrkes— l vägledningen» (se sid. 28) o. dyl., blir det också fråga om uppgifter av redaktionellt slag. Sådana uppgifter blir det emellertid fråga om även i andra sammanhang.
Det gäller t. ex. att hålla blanketter och formulär å jour med utveck- lingen och tillse, att de bli tryckta i rätt tid. Eller att redigera handböcker och korrespondenskurser. Eller att redigera nya och kanske delvis omarbe- tade upplagor av de yrkesorienterande broschyrerna eller kanske rentav utarbeta helt nya sådana. Eller att författa reklambroschyrer. artiklar i dags- och fackpress, filmmanus o. likn.
I detta sammanhang bör även erinras om vad som i kap. G V c. sades om radion i yrkesvägledningens tjänst. På önskeprogrammet därvidlag står för det första en allmän »frågelåda» under någon kvällskvart varannan vecka. för det andra under skoltid anordnade radioprogram i tre serier, en för gymnasister, en för elever på mellanstadiet och en för folkskolungdomen. Varje serie skulle omspänna ett flertal radiotimmar, och hela denna radio- verksamhet skulle, enligt förslaget, bedrivas direkt från yrkesvägledningens centrala instans.
I alla händelser torde det bli åtskilliga redaktionella uppgifter även i samband med den yrkesorienterande verksamheten i radio, och det ena plus det andra gör det nödvändigt att byrån har tillgång även till tjänstemän, som bl. 3. ha god stilistisk förmåga och vana vid redaktionellt arbete av olika slag.
Ett särskilt kapitel utgör frågan om distributionen av det material, som på centralt håll framskapas eller införskaffas för ungdomsförmedlingens eller skolans räkning. Redan nu är denna distributionsapparat ganska omfattan-
de, och ännu större kommer den att bli, efter hand som organisationen ut- bygges och efter hand so-m skolan på olika håll engagerar sig för de anlags- och yrkesorienterande uppgifterna.
Uppgiften är också mera kvalificerad, än man kanske skulle tro. Det är inte enbart fråga om rutinmässig effektuering av den eller den rekvisitio- nen utan ofta också om att kritiskt bedöma, vad som i varje särskilt fall kan behövas, och att tillse, att det blir en rättvis och ändamålsenlig för- delning av det till buds stående materialet.
I alla händelser måste det inom byrån finnas någon särskild tjänsteman avdelad för uppgiften att planera och övervaka denna distribution. Därtill kommer den personal, som erfordras för de mera kontorsmässiga uppgifterna.
I ledningen för samtliga ovannämnda verksamhetsgrenar och befattnings- havare bör —— förutom byråchefen —- finnas en sekreterare.
Som synes kommer den centrala byråns arbetsområde att bli mycket hete- rogent och omfattande, och frågan är, om inte det hela kommer att bli för stort för att kunna sammanhållas inom en vanlig byrås organisatoriska ram. Det hör ju inte precis till det vanliga inom statsförvaltningen, att en byråchef jämte organisatoriska, administrativa och pedagogiska uppgifter även har att svara för ett mångskiftande forsknings- och utredningsarbete samt en relativt omfattande skriftlig produktion. Skall han kunna svara för detta forsknings- arbete och denna produktion, måste han icke blott vara med om planläggningen därav utan även granska det mesta, som produceras, och att detta blir en mycket tidskrävande uppgift, säger sig självt.
Det kan därför diskuteras, om man inte redan nu borde bryta ut nämnda forsknings- och utredningsuppgifter och skapa ett sidoordnat forsknings- och utredningsinstitut, som i viss utsträckning även skulle kunna fungera som central utbildningsanstalt och till vilket bl. a. också konsulenterna för psyko- logiska och för medicinska frågor (eventuellt också den i kap. D Id före- slagna »Psykotekniska nämnden») borde knytas.
Med hänsyn till att det under grundläggningstiden kan vara fördelaktigt, att forsknings- och utredningsarbetet planlägges under ledning av dem. som handha ledningen av fältverksamheten, och med hänsyn även till svårigheten att redan nu fastställa, vilka proportioner ifrågavarande forsknings- och utred— ningsarbeten komma att få, kan det dock vara skäl att ställa frågan om ett dylikt särskilt institut på framtiden'och tills vidare nöja sig med en byrå— organisation av ovan skisserat slag, eventuellt förstärkt med en särskild sekre- terare för utrednings- och kartoteksredigeringsuppgifterna. -
G. Sammanfattning.
Den yrkesvägledning, som under de senaste åren bedrivits i olika skolor efter de av statens arbetsmarknadskommission utstakade riktlinjerna och för vilken en redogörelse lämnats i avsnitt 13 av denna utredning, har närmast haft karaktären av försöksverksamhet.
Erfarenheterna äro givetvis på somliga punkter ännu otillräckliga för att man skall kunna uttala sig mera bestämt om hur det i framtiden bör ordnas i dessa speciella avseenden. Mycket blir ju även beroende av hur den ena och den andra skolformen i framtiden kommer att gestalta sig. Emellertid torde de hittills gjorda erfarenheterna i förening med diverse från utlandet rappor— terade erfarenheter i stort sett vara tillräckliga för att man på grundval av dem skall kunna peka på de mest framträdande bristerna i det nuvarande systemet och ange de riktlinjer, som den framtida utvecklingen bör följa, om verksam— heten skall bli effektiv.
Yrkesvägledningens allmänna program och uppgiftställning.
1. Det gäller att redan på ett tidigt stadium väcka den unge till insikt om yrkes- valets och yrkesutbildningens betydelse och bibringa vederbörande en sund, ansvarsmedveten inställning till framtiden och arbetet. -. Det gäller att genom en rationell yrkesorientering klargöra, vad det finns för olika yrkes- och utbildningsvägar att välja på och vad som fordras och vad det finns för utsikter på den ena och andra vägen.
3. Det gäller att genom en rationell anlagsorientering hjälpa den unge att klar— göra de egna anlagen, intressena och behoven samt även i övrigt klarlägga yrkesvalssituationen i varje särskilt fall.
4. I de fall, där den unges beslut ter sig direkt oförnuftigt med hänsyn till vissa faktorer av avgörande betydelse, gäller det att avråda från ett dylikt . yrkesval och i stället peka på andra möjligheter. Även i vissa andra fall torde situationen motivera liknande ingripanden i den unges beslut, men endast i undantagsfall kan det bli fråga om att dirigera i en viss bestämd riktning. '
. Sedan beslutet är fattat, gäller det i många fall också att hjälpa till med den närmare utformningen av framtidsplanerna, utstaka den lämpligaste utbildningsvägen och lämna diverse andra praktiska råd och upplysningar.
6. Förr eller senare blir det i flertalet fall fråga om att även mera direkt bana väg för den unge genom att uppdriva en lämplig begynnelse-, praktik- eller läroplats, förmedla kontakt med någon yrkesskola, utverka understöd i en eller annan form, föra den unges talan när så behövs, vidtaga vissa åtgärder i syfte att underlätta den sociala anpassningen etc.
7. Slutligen kan det i åtskilliga fall vara motiverat att även i fortsättningen upprätthålla kontakten med den unge och kontrollera utvecklingen, tills man ser, att denna går i rätt riktning.
Detta program behöver dock inte tillämpas i sin helhet i samtliga fall. Ibland äro vissa uppgifter mest aktuella, ibland andra — allt efter individens mognad. kunskaps- och skolnivå, självbedömningsförmåga, företagsamhet, ekonomiska och sociala situation etc. Verksamhetsprogrammet måste även komma att te sig något olika vid olika tidpunkter och inom olika distrikt _ alltefter de orga- nisatoriska resurserna, näringslivets allmänna struktur, utbildnings- och arbets- marknadsförhållanden etc.
Utvecklingspsykologiska synpunkter på programmet.
Redan i 13—14-årsåldern börjar den unge ofta bli tillräckligt realistisk i sin inställning till framtiden för att i det avseendet kunna anses mogen för en yrkesorientering av mera personligt slag.
Men för det första är det i allmänhet inte förrän tidigast i 14—-—15-årsåldern möjligt att få den unge att på allvar intressera sig för en grundligare behand- ling av de egna yrkesvalsproblemen.
För det andra börjar den individuella begåvningsbilden i allmänhet inte få mera differentierade drag förrän i och med pubertetens inträdande. och efter- som denna differentieringsprocess tar sin tid, blir det därför i allmänhet inte mycket för anlagsorienteringen att bygga på förrän tidigast i 14—15-årsåldern. om det gäller flickor, och i 15—16-årsåldern, om det gäller pojkar. Av samma skäl bör man inte heller annat än i undantagsfall träffa några viktigare av- göranden beträffande den unges val av yrkesutbildningslinje o. dyl., förrän tidigast i 14—15-årsåldern, om det gäller flickor, och i 15—16-årsåldern, om det gäller pojkar.
För det tredje kan man inte vänta sig någon mera stabil värde- och intresse- l'iållning och någon större förmåga att bedöma sig själv på ett nyktert och rätt- vist sätt, förrän den unga personligheten börjat lugna sig och resa sig efter pubertetsbrytningarna. Därför kan man i allmänhet inte heller anse den unge mogen för mera avgörande yrkesvalsresonemang och -beslut förrän tidigast i tö—lö-årsåldem och ofta inte förrän efter ytterligare ett eller ett par år.
Yrkesvägledningsuppgtflerna i folkskolan.
Det förhållandet, att den unge i allmänhet inte kan anses mogen för mera definitiva yrkesvalsresonemang och -beslut förrän tidigast i 15—16-årsåldern. gör, att folkskolans insats på yrkesvägledningens område i stort sett måste bc- gränsas till vad man skulle kunna kalla allmän anlags- och yrkesorientering av mera förberedande slag.
Allmänt arbetsuppfostrande och yrkesorienterande moment kunna redan på ett relativt tidigt stadium och framför allt i de sista klasserna stickas in i den ordinarie undervisningen i olika ämnen. Även den nu gällande undervisnings— planen erbjuder åtskilliga naturliga anknytningspunkter för dylika moment (framför allt i ämnena modersmål, hembygdsundervisning, geografi och natur- kunnighet, historia samt teckning, slöjd och hushållsgöromål). Fortsättnings- skolans undervisning i arbetskunskap, medborgarkunskap, modersmål och naturkunnighet bör även kunna erbjuda naturliga anknytningspunkter för nämnda moment. Därtill kommer lärarnas uppgift att klasserna igenom studera sina elever och notera sina iakttagelser beträffande inte bara de allmänna skol— ) prestationerna och den allmänna intelligensutvecklingen utan också de sär- ' dragi begåvnings- och personlighetsbilden, som kunna komma till synes redan under skoltiden —— en elevkännedom, som sedan bör vidarebefordras till img- domsförmedlingen och dess yrkesvägledare. En viktig punkt på programmet blir dessutom upplysningsverksamheten bland föräldrar och målsmän.
Emellertid skulle det åttonde skolåret komma att innebära avsevärt vidgade möjligheter i fråga om folkskolans medverkan vid den förberedande anlags— och yrkesorienteringen. Under det åttonde skolåret torde man hos eleverna kunna räkna med ett mera äkta intresse för de egna yrkesvalsproblemen, och vid det laget torde också hos åtskilliga elever de individuella begåvnings- särdragen ha börjat framträda något klarare. Dessutom skulle ett åttonde skolår bli av betydelse redan i och med detta, att den för det slutliga yrkes- valet så viktiga frågan om begynnelseanställning och yrkesutbildning blir ' uppskjuten ytterligare ett år.
För den händelse att man anser sig föranlåten att genomföra en yrkesbestämd differentiering av undervisningen i 8:e klass, måste man tillse, att det trots denna differentiering lämnas ett tillbörligt utrymme även åt en bredare anlags- och yrkesorientering, att det även ordnas med en allmän linje för dem, som med hänsyn till anlag och intressen inte utan vidare kunna placeras på någon av de speciella linjerna, samt att det även beredes möjligheter till övergång från en linje till en annan.
För den förberedande anlags- och yrkesorienteringen i 8:e klass skulle man vilja uppställa följande program:
[O
1. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts i allmänt arbetsupp— fostrande syfte, bör i 8:e klass få ytterligare betoning och belysning. Nu är tiden också inne för att mera direkt klargöra betydelsen av att man skaffar sig en ordentlig yrkesutbildning och en fast förankring i något yrke av vad slag det vara månde samt att man väljer en lämplig yrkes- och utbildningsväg. Vilka olika synpunkter som det därvid gäller att ta hänsyn till (begåvnings- och in— tressesynpunkter, ekonomiska synpunkter, arbetsmarknadssynpunkter etc.), måste åskådliggöras på olika sätt. Det bör även klargöras, vilka möjligheter till hjälp och vägledning som stå till buds. Bl. a. hör ungdomsförmedlingen och dess yrkesvägledning presenteras genom att någon tjänsteman därifrån besöker klassen eller genom att denne besöker ungdomsförmedlingen. Dessutom böra vissa allmänna praktiska anvisningar lämnas. Sådana begrepp som arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, korttidsarbete. skiftarbete, övertidsarbete, ackordsarbete etc. måste förklaras och konkretiseras. Likaså sådana begrepp som kollektivavtal, lärlingskontrakt och andra bestäm- melser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, bransch— och fackorganisationer o. dyl. Arhetshygien och arbetarskydd, arbetslöshetsför— säkring, sjukkassor o. dyl. måste även beröras, liksom också frågorna om fri- . tidens rätta användande, om sparande o. dyl. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts om olika arbetsformer, yrken och utbildningsvägar och speciellt med anknytning till hembygdens nä— ringsliv, måste i 8:e klassen friskas upp, kompletteras och ges en mera översikt- lig form. Helst bör man därvid försöka presentera olika yrken utifrån anlags- och intressepsykologiska synpunkter. Genom studiebesök på olika arbetsplatser, läsning av konkreta yrkesskildringar, filmförevisningar etc. bör man försöka åskådliggöra, vad själva arbetet innebär i det ena och det andra yrket, vilken yrkesutbildningsväg som leder dit, vad som fordras för inträde och avancemang. vad man får göra i början, hurudana framtidsutsikterna te sig etc. Eleverna i 8:e klass böra även få tillfälle att diskutera sina anlag och intressen utifrån de frågeställningar, som yrkesvalet och presentationen av olika arbets— former aktualisera. Lärarna böra intensifiera sina eleviakttagelser utifrån samma frågeställningar, och dessa iakttagelser, liksom skolläkarens undersökningsresul— tat böra inte bara ställas till ungdomsförmedlingens förfogande utan även på lämpligt sätt delgivas de unga själva och deras målsmän. På ett eller annat sätt bör den unge även beredas tillfälle att pröva på en serie anlagsorienterande ar- betsuppgifter.
Det synes vara naturligast, att man i första hand försöker bereda yrkesväg— ledningen vederbörligt utrymme (1 timme per vecka) inom ramen för ämnet medborgarkunskap (samhällslära). Anlagsorienteringen bör dock i huvudsak ske i anknytning till de olika praktiska arbetsmoment, som undervisningen i 8:e klass kan tänkas komma att omspänna.
Av betydelse för yrkesvalet och yrkesvägledningen bli även de valsituationer. som uppstå för åtskilliga folkskolungdomar, när det blir fråga om övergång till någon högre skolform.
Särskilt stark prägelav ett första yrkesval får övergången till högre skola i de fall, då man från folkskolans 6:e klass går över till någon av den prak— tiska mellanskolans linjer. För yrkesvägledningen gäller det i detta samman—
hang att (genom folkskolans lärare) orientera målsmännen om att man inte skall välja en praktisk linje bara därför, att man befunnits eller fruktat att befinnas för obegåvad för en högre skola av vanligt slag. För det första ställa studierna till praktisk realexamen (d. v. 5. med nuvarande kunskapsfordringar och undervisningsplan) relativt stora krav även på allmän studiebegåvning. För det andra måste det också bli en fråga om begåvningens art och inriktning.
Den sistnämnda frågan kan emellertid bli svår att besvara på ifrågavarande åldersstadium, och med hänsyn härtill måste man ställa sig kritisk mot sys- temet med olika praktiska utbildningslinjer efter övergång från folkskolans 6:e klass.
Att eleverna i högre skolor få tillfälle att även syssla med arbetsuppgifter, som äro ägnade att göra dem en smula orienterade åt »praktiskt» håll, är na- turligtvis i och för sig endast gott och väl. Men detta bör helst ske på annat sätt än genom en yrkesbestämd differentiering av undervisningen på ett alltför tidigt stadium. Om det nödvändigt skall ske en uppspaltning på olika praktiska linjer, så bör denna differentiering i varje fall icke ske förrän i den praktiska mellanskolans näst sista klass.
Ett för framtiden viktigt avgörande kan det också innebära, om man be- slutar sig för att icke övergå utan i stället fortsätta folkskolan ut. Övergångs- vägen är dock den ginaste vägen till den högre skolbildning och de examens- meriter, som kommit att bli ett villkor för inträde eller avancemang på allt flera yrkesbanor (inte bara yrkesbanor av mera s. k. intellektuellt slag utan även åtskilliga andra). För yrkesvägledningen (folkskolans lärare) gäller det därför att tillse, att målsmännen till de ungdomar, som visat sig besitta tydlig _ håg och fallenhet för högre skolstudier, också bli uppmärksamgjorda på be-
tydelsen av dylika studier och på de olika möjligheter, som därvid stå till buds (även möjligheterna att reducera kostnaderna).
Med nuvarande skolorganisations dubbla anknytningsmöjligheter bör denna orientering, som givetvis blir av högst individuell karaktär, sätta in i såväl 4:e som 6:e klassen. Finns det bara 5-ärig realskola på orten, blir det särskilt angeläget i 4:e klassen. Finns det bara 4-årig real- eller mellanskola, blir det självfallet mest aktuellt i 6:e klassen.
Bör yrkesvägledningen tillråda övergång från 4:e eller från 6:e klass? Det är en fråga. som inte kan besvaras generellt.
Gäller det ungdomar med tydligt ådagalagd håg och fallenhet för skol- studier, kan det i många fall (med hänsyn till att just dessa ungdomar ofta ha en lång studieväg framför sig) vara önskvärt att ordna övergångsfrågan så, att studietiden i görligaste mån förkortas. För dessa ungdomar kan det därför vara lämpligt med en övergång från 4:e (5:e) klass. Av hänsyn till exempelvis den unges fysiska utveckling, hälsotillstånd, ekonomiska och sociala förhål- landen eller avståndet till närmaste högre läroanstalt av ifrågavarande slag
kan det dock stundom vara lämpligare att låta även sådana utpräglat studie- begåvade stanna kvar i folkskolan ytterligare ett eller ett par år. Detta dock endast under förutsättning, att man på annat sätt kan ordna så, att studietiden blir så kort som möjligt.
Ungdomarna själva äro såväl i 4:e som 6:e klass alltför omogna för att kunna fatta, vad valet egentligen gäller, och bedöma situationen. Och beträf- fande denna kategori av ungdomar (särskilt studie- eller allmänbegåvade) är det ur ren anlagsorienteringssynpunkt tämligen likgiltigt, om avgörande be— träffande övergång till högre skola träffas i 4:e eller 6:e klassen. En allmän- begåvning av detta slag gör sig som regel gällande på alla åldersstadier.
För de ungdomar däremot, vilkas allmänbegåvning icke är så framträdande. att man enbart på denna grund bör tillråda övergång till högre skola, ter sig valsituationen i allmänhet gynnsammare i 6:e än i 4:e klass. Skillnaden är i somliga fall kanske inte så stor, och man måste ju också ta med i beräkningen, att puberteten ofta medför en allmän labilitet och en tillfällig stagnation bc- träffande utvecklingen av de allmänna intelligensfunktionerna, vilket kan för— dunkla helhetsbilden. I andra fall däremot bör det förhållandet, att läraren har större erfarenhet av de unga i 6:e än i 4:e klass, möjliggöra en säkrare bedömning. Därtill kommer, att vissa speciella begåvningsdrag ibland konnna klarare till synes i 6:e än i 4:e klass och särskilt i fall, där puberteten satt in på ett relativt tidigt stadium.
1 de fall, då det finns berättigade skäl att antaga, att den unge får direkt svårt att klara de högre skolstudierna, bör yrkesvägledningen utan tvekan avråda från övergång till högre skola, och inträdeskraven höra i varje fall sättas så högt, att vägen in i högre skolor blir spärrad för denna kategori. Det är emellertid knappast försvarligt att sätta inträdeskraven så högt, att endast ungdomar med mera utpräglad studiebegåvning beviljas tillträde till den högre skolundervisningen. Yrkesvägledningen bör inte heller utan vidare söka avhålla alla ungdomar, som inte ådagalagt utpräglad studiebegåvning, från högre skolstudier. Om allmänintelligensen är av mera medelmåttigt slag, kunna nämligen sådana faktorer som energi och ambition, förmåga att anpassa sig till lärare och skolmiljö, specialbegåvning och Specialintressen o. dyl. spela en mera avgörande roll. Och på det ålderstadium, varom här är fråga, kan det bli svårt nog att med någon större säkerhet yttra sig om individens förutsätt. ningar i sistnämnda avseenden — låt vara att större säkerhet skulle kunna vinnas vid bedömningen, om man finge basera denna på vetenskapligt ut— arbetade och standardiserade intelligens- och kunskapsprov samt differentierade lärarutlåtanden.
Man måste i detta sammanhang även ta i betraktande, att de högre skolorna i själva verket mer och mer kommit att få betydelse som kvalificeringsanstalter i tjänst åt allehanda yrkesutbildningsanstalter. Studentexamen. realexamen.
i l l )
normalskolekompetens eller däremot svarande kunskaper stå som villkor för inträde vid en mångfald yrkesutbildningsanstalter och -vägar.
Om folkskolan utbygges med en 8:e (och ev. 9ze) klass och undervisningen i denna klass organiseras på sådant sätt, att intresserade ungdomar få tillfälle att där inhämta vissa av de kunskaper, som real- och flickskolorna meddela, böra somliga yrkesutbildningsanslatter ha all anledning att taga sina inträdes- villkor under omprövning och undersöka, om inte 8- (eller ev. 9-)klassig folk— skola, genomgången med goda vitsord, kan anses som tillräckliga förkunskaper. Men som förhållandena nu gestalta sig, kunna de högre skolorna på mellan- stadiet rimligtvis inte begränsa sitt elevantal till enbart dem, som ådagalagt särskild studiebegåvning. Vad flertalet av nämnda yrkesutbildningsanstalter och därifrån ledande yrkesbanor behöva, är inte i första hand studiebegåvning-ar utan begåvningar av mera speciell art.
I detta sammanhang bör man emellertid också framhålla betydelsen av att folkskolan utbygges med högre klasser, liksom också betydelsen av alla åt- gärder, som åsyfta att underlätta studiearbetet för dem, som av en eller annan anledning icke kuimat begagna sig av de högre skolornas bildningsväg men som på ett senare åldersstadium — och kanske först efter några års förvärvs- arbete -— vilja bättra på sin skolunderbyggnad. Det skulle inte bara bidraga till att utjämna vissa sociala orättvisor utan också göra valsituationen i folk- skolans övergångsklasser mindre viktig ur yrkesvals- och yrkesväglednings- synpunkt.
Yrkesvägledningsuppgifter-na i de högre skolorna.
Ungdomen i de högre skolorna har det på sätt och vis gynnsammare ställt i fråga om yrkesvalet än folkskolungdomen. Det behöver i allmänhet inte bli fråga om några viktigare avgöranden, förrän den unge kommit upp i 15—16—- 17-årsåldern. För många blir det för övrigt inte heller då fråga 0111 ett mera definitivt yrkesval. Man behöver kanske tills vidare bara bestämma sig för en viss bredare studie- eller yrkesutbildningslinje och har möjlighet att vänta ytterligare en tid med den slutliga specialiseringen på ett visst yrke.
Även de högre skolornas elever kunna dock ibland, med nuvarande skol- organisation, ställas i valsituationer, som de äro alldeles för unga för, så t. ex. framför allt, när det för elever i vissa realskolor och kommunala mellanskolor blir fråga om en eventuell övergång till en s. k. inbyggd praktisk linje och när det för elever i flickskolans 5:e klass (4:e i (i-åriga) blir fråga om att välja ämneskombination.
Vad det framför allt bör komma an på, när det blir fråga om övergång till en s. Ir. inbyggd praktisk linje, det är, om den unge ådagalagt några speciella intressen och begåvningsdrag, som kunna sägas komma bättre till sin rätt på en praktisk linje. Men i den ålder, som det här är fråga om, är det endast mera sällan. som man finner de speciella intressena och begåvningsdragen så pass
markant utvecklade, att man har rätt till mera bestämda uttalanden därom. Framför allt för eleverna i 35 är det i flertalet fall alldeles för tidigt.
Flickskoleleverna i 57 äro visserligen 15—16 år, men det vill synas, som om det i 57 ännu vore för långt kvar av skolgången och eleverna i allmänhet för omogna, för att det skall kunna bli tal om yrkesval och yrkesvägledning på detta stadium. Ur yrkesvägledningssynpunkt vore det därför önskvärt om ämnesdifferentieringssystemet i flickskolorna organiserades på ett mindre spe- cialiserande sätt eller kanske ännu hellre avskaffades.
Samma önskemål kan ur yrkesvägledningssynpunkt framställas beträffande ämnesdifferentieringen i gymnasterna. Visserligen kan valsituationen (psyko- logiskt sett) här betecknas som gynnsammare än i flickskolan. Men alltför många gymnasister äro ännu för omogna för de erforderliga yrkesvalsöver- vägandena, och vad valsituationens betydelse för yrkesvalet beträffar, behöver man endast peka på de speciella betygskrav, som spärra flertalet av de utbild- ningsvägar, till vilka studenterna med förkärlek söka sig. Därtill kommer, att det knappast kan anses rationellt, att yrkesvägledningen ägnar så mycken tid och arbetskraft åt att förebygga diverse tråkiga konsekvenser av ett skolorga- nisatoriskt system, som även ur åtskilliga andra synpunkter ter sig otillfreds- ställande.
Så mycket mera tid bör ägnas åt yrkesvägledningen i studentklasserna, där de psykologiska betingelserna äro gynnsammare. Atskilligt av vad som be- höver sägas kan otvivelaktigt sägas skriftligen, d. v. 5. genom broschyrer och kalendrar, studiehandböcker o. dyl. Men därjämte böra yrkesvägledningsspe- cialister ställas till varje studentklass förfogande, eventuellt under några all- männa frågetimmar men helst under särskilda mottagningstimmar, och då böra även lärarnas och skolläkarnas samlade erfarenheter beträffande eleverna (jämte resultaten av ev. företagna anlagsprov) tillhandahållas yrkesvägledaren.
Eventuellt skulle man därjämte kunna tänka sig en allmänt hållen yrkes- orientering i någon av de tidigare ringarna. Undervisningen i ämnet psykologi (filosofi) bör bli obligatorisk i gymnasiets två sista ringar, och undervisningen i detta ämne bör planeras på sådant sätt, att tillräckligt utrymme beredes åt anlagsorienterande moment av olika slag.
I skolorna på mellanstadiet blir det aktuellt med yrkesvägledning dels i sam- band med frågan om övergång till gymnasiet och om linjevalet där, dels i sam- band med skolgångens avslutande.
Ur yrkesvägledningssynpunkt kan det anses önskvärt med en mera effektiv form av inträdesspärr framför gymnasiet. Hur denna spärr lämpligen bör ut— formas, är en fråga, som kräver särskild utredning. Väsentligt är, att den inte bara tillåtes bygga på senast uppnådda betyg. Utvecklingskurvan beträffande betygen i olika klasser kan säga mycket i somliga fall. Därjämte bör man kanske tänka sig en form av »vägd» indexberäkning. Likaledes höra i tvek-
samma fall lärarna få tillfälle att avge ett mera nyanserat utlåtande beträf— fande ifrågavarande elever. l tveksamma fall skulle även en direkt psykoteknisk begävningsundersökning vara motiverad. Denna, som till stor det bör kunna arrangeras som grupprov, bör utnyttja test, som även låta mera särpräglade begåvningstyper komma till sin rätt. Det bör bli en uppgift för psykologisk- pedagogiska institutet och de psykologiska institutionerna vid universitet och högskolor att utarbeta lämpliga testserier.
Med en dylik, mera rationell form av spärr framför gymnasiet skulle yrkes- vägledningen i övergångsklasserna inte behöva bekymra sig så mycket om be- gåvningsbedömningen utan skulle i stället kunna inrikta sig på yrkes- orienteringen i samband med övergångs— och linjevalsfrågan. Denna orientering kan i huvudsak ske i mera allmän form (broschyrstudier, lektionsföredrag , och frågetimmar, föräldraaftnar o. dyl.). Men i en del fall torde det även bli
) t
. nödvändigt med enskilda överläggningar för att kunna dryfta vissa personliga , problem av ekonomisk eller social karaktär, särpräglade yrkesplaner eller de
frågor om anlag och intressen, som valet av gymnasielin j e aktualiserar. I fristående realskolor, kommunala mellanskolor och 4-åriga allmänna högre (' folkskolor, liksom också i realskolorna vid de läroverk, som endast ha 3-årigt
gymnasium, är det mycket ovanligt med övergång från näst sista klassen. Det är tänkbart, att man i dessa skolor skulle kunna koncentrera yrkesvägledningen till avslutningsklassen och i näst sista klassen nöja sig med att bereda de elever, som planera en tidigare övergång, tillfälle till enskild överläggning och tillfälle att närvara vid den allmänna yrkesorientering, som lämnas i avslutnings- klassen.
I realskolorna vid högre allmänna läroverk (där det alltså är vida vanligare med en övergång från näst sista klassen) liksom också i flickskolorna måste man däremot tänka sig yrkesvägledning i b å d e avslutnings- 0 0. h övergångs- klassen.
Även i sistnämnda skolor måste yrkesvägledningen dock ägna mest tid och möda åt avslutningsklasserna och efter följande program: |. Anlagsoricntering. Man måste försöka få de avgående eleverna att grundligt analysera sig själva utifrån de anlags- och intressepsykologiska frågeställningar, som yrkesvalet aktualiserar och som yrkesvägledningen i olika sammanhang bör få tillfälle att ange för dem (såväl mera allmänt som vid personliga överlägg- ningar). Lärarna måste intresseras för uppgiften att medverka härvidlag, och deras skriftligen avgivna utlåtanden om varje elev jämte skolläkarnas under- sökningsresultat, elevernas skriftliga och muntliga deklarationer, målsmännens uttalanden samt de iakttagelser, yrkesvägledarna äro i tillfälle att göra under de enskilda överläggningarna, böra kunna ge goda hållpunkter för anlagsoriente- ringen i varje särskilt fall. I den mån den praktisk-psykologiska forskningen lyckas utarbeta och standardisera effektiva grupptestserier, ägnade att klarlägga mera väsentliga drag i begåvningsbilden och intressehållningen, böra dessa serier i görligaste mån även komma till användning — inte som huvudmetod men som kompletterande hjälpmedel vid bedömningen och orienteringen.
'). Yrkesorienteringen måste bl. a. inriktas på att vidga elevernas yrkesvalsperspck' tiv och bibringa dem en riktigare uppfattning om diverse yrkes- och arbets- former, som äro alltför svagt representerade i deras yrkesplaner men som många gånger kunna erbjuda goda möjligheter —— många gånger bättre än de »pappers- yrken», som real- och flickskolelever helst tänka sig.
Vidare måste man göra klart för dem, att studentexamen, realexamen eller normalskolekompetens i och för sig inte är tillräckligt utan att det också fordras en gedigen yrkesutbildning. Olika vägar och möjligheter, som därvid stå till buds, måste presenteras på ett överskådligt sätt, och under frågetimmar och enskilda överläggningar böra mera detaljerade upplysningar lämnas om de yrkes- och utbildningsvägar, som av allt att döma ligga mest i linje med vars och ens begåvning och intressen.
Naturliga anknytningspunkter för anlags- och yrkesorienterande moment av detta slag erbjuda (enligt nu gällande undervisningsplaner) ämnena modersmål. historia med samhällslära, geografi, biologi med hälsolära, matematik samt i flickskolan även ämnena ekonomi och psykologi. Därtill komma övnings- ämnena slöjd och hushällsgöromål samt vissa av de dagar, som äro anslagna åt bl. a. praktiskt arbete och studiebesök i samband med den s. k. frilufts— verksamheten.
Största möjligheter böra därvid tillmätas ämnena historia med samhällslära och geografi. Om förslaget att införa ekonomilära som särskilt ämne i de högre skolorna på mellanstadiet realiseras, bör yrkesorienteringen delvis också kunna anknytas till undervisningen i detta ämne. Undervisningen i ämnet psykologi i flickskolans två sista klasser bör göras obligatorisk och undervisningen i detta ämne planeras på liknande sätt, som ovan föreslagits beträffande gymnasiet.
Först och sist måste man emellertid också försöka komma till tals med för— äldrar och målsmän —# genom föräldraaftnar, studiecirklar, enskilda kon— sultationer o. dyl.
Arbetsfördelningen mellan skola och ungdomsförmedling.
Om folkskolans lärare bli vederbörligen intresserade och instruerade för hil- hörande uppgifter och om lämpligt material ställes till deras förfogande, bör ansvaret för den allmänt förberedande anlags- och yrkesorienteringen i follc— ' skolan i större utsträckning än hittills kunna anförtros åt vederbörande klass— lärare och övningslärare. Det vore dock önskvärt, om någon för uppgiften sär— skilt lämpad lärare utsåges till en viss skolas eller ett visst skoldistrikts »kon— taktman» och specielle representant i alla frågor, som gälla yrkesvägledningen i folk- och fortsättningsskolan. Eventuellt skulle man därvid —— åtminstone för vissa orter —— kunna tänka sig, att vederbörande frigjordes från en viss del av sin undervisningsskyldighet för att i stället ägna motsvarande antal timmar ät yrkesvägledningen.
I den mån åttonde skolåret genomföres och undervisningen där blir ordnad på det sätt, som här förutsatts, kommer läraren i »medborgarkunskap och
yrkesorientering» eller » samhällslära och yrkesorientering» på ett naturligt sätt att framstå som skolans eller eventuellt skoldistriktets specialist på detta om- råde, och det bör därför anses önskvärt, att man tar nödig hänsyn härtill, när det gäller att fastställa kompetenskraven för ifrågavarande lärarbefattningar.
Det kan vidare ur många synpunkter vara önskvärt, att ungdomsförmed- lingens representanter redan i skolan komma i kontakt med den ungdom, som står i begrepp att lämna skolan och träda ut i förvärvslivet. Dessutom besitta ju ungdomsförmedlingstjänstemännen en fond av erfarenheter, som på ett effektivt sätt böra kunna komplettera och accentuera, vad lärarna haft att säga i olika sammanhang. En dylik medverkan från ungdomsförmedlingens sida även i den förberedande anlags- och yrkesorienteringen i skolan blir så mycket naturligare, som ungdomsförmedlingen redan nu i ganska stor utsträckning medverkar på detta sätt.
Utan tvivel kommer den nu pågående utbyggnaden av ungdomsförmedlingen att möjliggöra en viss utvidgning av denna verksamhet. Dels böra lektions- föredrag kunna hållas av ungdomsförmedlingens representanter på ytterligare ett antal orter ute i länen, dels bör man kanske kunna ägna åtminstone ett par timmar åt varje klass, som besökes.
Emellertid torde ungdomsförmedlingens verksamhetsrayon i detta avseende allt fortfarande i huvudsak bli begränsad till de orter, där ungdomsförmedlingen är representerad, och närliggande orter.
Så mycket mera bör ungdomsförmedlingen (för folkskolungdomens vid- kommande) i gengäld ägna sig åt anlags- och yrkesorienteringens slutmoment — det mera definitiva ställningstagandet i varje särskilt fall och de speciella informationer och praktiska överväganden, som äro erforderliga härför. Därtill komma de vägbanande och kontrollerande åtgärder, som erfordras i många fall.
Det från vissa håll framförda förslaget om att folkskolan skulle åtaga sig även sistnämnda uppgifter, skulle, för att kunna realiseras på ett effektivt sätt, förutsätta, att även ungdomsförmedlingen inordnas inom folkskolans organisatoriska ram. Många skäl tala emellertid för att det nuvarande systemet med ungdomsförmedlingens anknytning till den offentliga arbetsförmedlingen hör bibehållas. Därav följer emellertid även, att ovannämnda boskillnad måste göras i fråga om de yrkesvägledande uppgifterna.
Till följd av bl. a. det starkt utpräglade ämneslärarsystemet ha lärarna i de högre skolorna inte samma möjligheter som folkskolans lärare att medverka i yrkesvägledningsarbetet. Visserligen böra även vissa ämneslärare (speciellt då lärarna i historia med samhällslära, psykologi och ekonomilära) få en upp- gift i sammanhanget. Men det huvudsakliga ansvaret för de yrkesvägledande uppgifterna bör anförtros åt någon, som mera direkt är inriktad på dessa uppgifter.
Den bästa lösningen vore säkerligen, om de högre skolorna efter hand ut- rustades med s. k. skolkuratorer och om dessa bl. a. också finge till uppgift
att hjälpa till med diverse yrkesvägledningsuppgifter och fungera som en slags kontaktmän mellan ungdomen och skolan å ena sidan och ungdomsförmed- lingen och dess yrkesvägledning å andra sidan. Erfarenheterna från de stock— holmsläroverk, där en kuratorsverksamhet av detta slag igångsatts, bestyrka till fullo betydelsen av en dylik verksamhet. De ge också vid handen, att kuratorn på ett naturligt sätt kommer att kopplas in även på en del upp- gifter, som falla inom yrkesvägledningens område.
En och samma person bör, om han är heltidsanställd, kumia svara för kura- torskapet vid 3—4 olika läroverk (2 större och 1—2 mindre). På orter med bara ett eller annat läroverk bör saken ordnas antingen på det sättet, att läro- verket delar kurator med folkskolorna, eller genom deltidsanställning av någon lämplig kraft. Kuratorskapet bland kvinnliga elever bör helst överlåtas åt någon kvinnlig kraft.
Helst bör skolkuratorsinstitutionen organiseras som en utlöpare av ungdoms- förmedlingen och dess yrkesvägledning. I varje fall böra skolkuratorerna bl. a. få till uppgift att fungera som kontaktmän och medhjälpare åt ungdomsför- medlingens yrkesvägledare.
De sistnämnda måste —— även där skolkurator finnes och i än högre grad där sådan icke finnes — ägna relativt mycken tid och arbetskraft åt yrkes- vägledningen i de högre skolorna.
Särskilt i vad det gäller anlagsorienteringen men även i fråga om yrkes- orienteringen måste man i framtiden gå mera grundligt tillväga. Man måste även i större utsträckning, än vad som hittills skett, försöka komma till tals med målsmännen. Men under förutsättning, att man i större utsträckning än hittills kan påräkna lärares, skolläkares och psykologers medverkan i vad det gäller anlagsorienteringen, att målsmannaföreningarna hjälpa till att organisera upplysningsverksamheten bland föräldrar och målsmän samt att varje skola på antytt sätt kan ställa någon representant (helst då en kurator av ovannämnt slag) till förfogande, när det gäller att organisera verksamheten och utföra vissa förberedelsearbeten, bör ungdomsförmedlingen kunna påtaga sig ansvaret för yrkesvägledningen i de högre skolorna även efter ett dylikt grundligare program.
Radion i yrkesvägledningens tjänst.
Hittills har radion endast i begränsad omfattning tagits i bruk för de yrkes- orienterande uppgifterna. Det är emellertid att hoppas, att man i framtiden skall få större möjligheter därvidlag.-
Radion bör i själva verket bli ett av de viktigaste hjälpmedlen, när det gäller att övervinna de svårigheter, som landsbygdsungdomens yrkesorien- tering erbjuder. Radion bör ävenledes kunna utnyttjas, när det gäller att komma till tals med föräldrar och målsmän.
Förutom en allmän »frågelåda» en radiokvart varannan eller var tredje
vecka skulle det behövas yrkesorienterande radioprogram under skoltid, anord- nade i tre serier, en för gymnasister, en för elever på mellanstadiet och en för folkskolungdomen. Varje serie borde omspänna dels ett par allmänt oriente- rande föredrag, dels intervjuer, reportage, brevbesvarande o. dyl. för närmare orientering beträffande vissa yrken.
Denna yrkesorientering per radio bör helst organiseras vid sidan om den ordinarie skolradioverksamheten, och ansvaret för densamma bör anförtros åt yrkesvägledningens centralorgan och de till detta knutna specialisterna.
Anlagsorienterande metoder.
Vid anlagsorienteringen gäller det först och sist att försöka få de unga att på självprövningens och självbedömningens väg komma till en klarare upp- fattning om de egna anlagen och intressena. Mycket kan vinnas på denna väg, om de unga 1. få pröva sin förmåga och sitt intresse på en serie olika, var på sitt sätt
typiska arbetsuppgifter,
. få tillfälle att jämföra sina prestationer och erfarenheter med andras,
3. få tillfälle till mera grundlig självprövning beträffande den sortens arbets- uppgifter, som de lyckats och trivts särskilt väl med,
4. få klargjort för sig, att skillnaderna i arbetssätt och -resultat beträffande
olika uppgifter och individer k u n n a bero på olikheter i anlag och intres- sen och att arbetserfarenheter av detta slag kunna tjäna som ledning vid
självbedömningen,
få tillfälle att diskutera sina erfarenheter med någon, som har förmåga att genom mer eller mindre systematiskt ställda frågor sortera bort oväsent- ligheter och rikta uppmärksamheten på mera grundläggande tendenser och karakteristika. [0 U!
Även skolan i dess nuvarande form erbjuder en mångfald arbetsmoment och situationer, som kunna ge tillfälle till en dylik anlagsorienterande självpröv- W ning och självbedömning. Det gäller endast att tillvarataga dem på rätt sätt,
och detta förutsätter bl. a., att lärarna — genom klara metodiska anvisningar, * särskilt anordnade fortbildningskurser och ett starkare inslag av modern prak-
& ;
tisk psykologi i den grundläggande lärarutbildningen _— efterhand bli veder- börligen inriktade på och utbildade för uppgiften ifråga.
När det gäller att hjälpa de unga att samla och sortera intrycken från olika prövningstillfällen och rikta deras uppmärksamhet på vissa anlagspsykologiska frågeställningar, kan man ha en viss nytta av arbetsböcker och formulär med frågor, som uppfordra till metodisk självanalys. Det får bli en uppgift för yrkes- vägledningens centrala ledning att i samarbete med den psykologisk-peda- gogiska forskningen utarbeta dylika för olika skol- och åldersstadier avpas- sade arbetsböcker och frågeschemata.
De psykologiska förutsättningarna för en dylik anlagsorienterande självverk— samhet äro i allmänhet inte förhanden förrän tidigast i 8:e klass (eller vissa former av den nuvarande fortsättningsskolan), och det är därför av vikt, att man vid planerandet av undervisningen under det 8:e skolåret försöker bereda rum för så många och så allsidigt orienterande praktiska arbetsmoment och prövningssituationer som möjligt. Inom ramen för vissa övningsämnen bör man med relativt enkla medel kunna skapa undervisningsmoment och -situa- tioner, som tillsammans erbjuda en provkarta på några typiska och grund— läggande arbetsformer (obs. inte yrkesformer). Det får bli en uppgift för den praktiska psykologien att tillsammans med den pedagogiska (inkl. yrkesv pedagogiska) sakkunskapen och yrkesvägledningens centrala ledning under— söka, vilka möjligheter som härvidlag stå till buds.
Som komplement härtill skulle man på vissa orter även kunna tänka sig ett samarbete med yrkesskolväsendet och med lämpliga företag i stil med vad som redan praktiserats på vissa håll. De unga böra få tillfälle att redan under skoltiden i en yrkesskola eller på någon lämplig arbetsplats närmare bekanta sig med vissa arbetsuppgifter och -f0rmer, som av allt att döma ligga väl till för vederbörande.
Ävenledes bör skolan aktivt intressera sig för den ungdomsverksamhet, som åsyftar att bereda de unga nöjsam och anlagsorienterande fritidssysselsättning.
I de högre skolorna bör anlagsorienteringen bl. a. kunna anknytas till psy— kologiundervisningen, som bör göras obligatorisk i gymnasiet och i flicksko— lans avslutningsklass. Genom förmedling av lämpliga praktikplatser, organi- serande av praktikläger av olika slag o. dyl. bör man i görligaste mån också försöka bereda de högre skolornas elever anlagsorienterande sysselsättning under ferierna.
De arbetsmoment och —siluationer, som ge eleverna tillfälle att i skolan pröva sig själva, kunna även bli av betydelse för anlagsbedömningen genom lärarna. Ju mer man kan ge dessa moment och situationer karaktär av anlags- och intressebelysande »arbetsprov», desto större möjligheter får läraren att bilda sig en något så när tillförlitlig uppfattning om den unges personliga förutsätt- ningar i vederbörande avseenden. Även härvidlag blir det emellertid först och sist en fråga om lärarnas praktisk—psykologiska utbildning.
Det bör finnas bestämda föreskrifter om att läraren skall avge skriftliga ut- låtanden till ungdomsförmedlingen beträffande samtliga de fall, där ungdoms— förmedlingen finner ett dylikt utlåtande vara behövligt. Detta är av betydelse inte minst med hänsyn till att de vanliga Skolbetygen äro av högst begränsat värde vid yrkesvägledningen.
Man kan och får emellertid inte begära, att lärarna skola yttra sig om sådana punkter, som i allmänhet falla utanför skolans och vederbörande lärares egent- liga synfält. Inte heller böra lärarna känna sig tvingade att avge generalise— rande omdömen. Man bör nöja sig med att låta läraren redogöra för sina iakt-
tagelser beträffande elevens beteende i vissa konkreta, ofta förekommande skolsituationer. Utlåtandeformuläret bör dessutom utformas på sådant sätt, att dess ifyllande bereder läraren så litet arbete som möjligt.
De formulärtyper, som hittills utnyttjats vid den av SAK organiserade yrkes- vägledningen, äro i vissa av ovannämnda avseenden allt annat än tillfredsstäl- lande. Detta tekniska problem bör göras till föremål för en särskild utredning, och inom SAK håller man för närvarande också på att planera en dylik. An- tagligen bör man tänka sig två skilda formulärtyper, en för folkskolan och en för högre skolor (eventuellt en särskild för gymnasiet).
Det är av stor betydelse, att även den medicinska sakkunskapen får tillfälle att medverka vid anlagsorienteringen. I första hand gäller det därvid att på ett rationellt sätt försäkra sig ofn skolläkarnas medverkan.
Numera är också stadgat, att »medicinsk yrkesrådgivning» genom skollä— karnas försorg skall äga rum i alla skolor, där statlig eller statsunderstödd skol- hygienisk verksamhet bedrives. Särskilda metodanvisningar ha utfärdats av skolöverstyrelsen angående denna rådgivning, och i samarbete med SAK ha även utarbetats vissa tabeller och översikter, avsedda att underlätta skolläka- rens rådgivande arbete. Sistnämnda tabeller och översikter äro endast att be- trakta som provisoriska och måste, efterhand som det centrala utrednings- och _vrkeskartläggningsarbetet fortskrider, kompletteras och revideras.
Hur systemet i stort kommer att fungera, är det ännu för tidigt att yttra sig om. På en punkt måste man emellertid redan nu kräva en ändring. Enligt det nuvarande systemet får ungdomsförmedlingen inte upplysning om vilken diagnostisk motivering, som i varje särskilt fall ligger till grund för de givna räden. Detta måste ur flera olika synpunkter betecknas som högst otillfreds— ställande. Yrkesvägledaren måste, för att kunna fullfölja anlagsoriente- ringen och hjälpa vederbörande in på en lämplig yrkes- och utbildningsväg. ha närmare uppgift om sjukdomens eller defektens art och svårighetsgrad. Det går inte att schematisera härvidlag, och skolläkarna själva känna alltför litet till kraven, möjligheterna och förhållandena på olika yrkes- och utbild- ningsvägar och även alltför litet till individens yrkesvalssituation i övrigt för att kunna ge någon mera differentierad vägledning. Det mest rationella vore, att skolläkaren direkt meddelade yrkesvägledningen, vad han vet om den konsta- '. terade defektens art och svårighetsgrad, vad han tror om utvecklingen och ; vilka allmänna försiktighetsmått han vill tillråda. Sedan bör det bli yrkesväg- ledningens sak att med ledning härav fullfölja anlagsorienteringen.
Man har menat, att läkarnas »tystlåtenhetsplikt» skulle lägga hinder i vägen för en dylik anordning, men under förutsättning, att det i skolläkarinstruk- tionen föreskrives, att det är skolläkarens skyldighet att avgiva ett dylikt utlå- tande till ungdomsförmedlingen, synes det författningsenligt icke vara något. som hindrar. Vad som erfordras, är tydligen endast en komplettering av skol— läkarinstruktionen på denna punkt.
Om denna förbättring av systemet icke genomföres, måste ungdomsförmed- lingen beredas möjlighet att remittera åtskilliga av de fall, som skolläkarna fäst uppmärksamheten på, till särskild läkarundersökning, bekostad av stats- medel —— ett onödigt dubbelarbete och onödiga kostnader.
Emellertid hinna skolläkarnas uppgifter i många fall att bli föråldrade, innan den unge blir färdig att uppsöka ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen. Dylika uppgifter komma ju inte heller att kunna erhållas från alla skolor. Det blir därför nödvändigt att även på annat sätt skaffa ungdomsförmedlingen till- gång till medicinsk sakkunskap. Det är tänkbart, att denna fråga kan lösas i ett större sammanhang —- även arbetsförmedlingen i övrigt behöver stundom
tillgång till medicinsk sakkunskap.
Anlagsbedömningen genom ungdomsförmedlingens yrkesvägledare (när
det gäller att i samband med de slutliga yrkesvalsresonemangen fullfölja an— ' lagsorienteringen) hör först och sist bygga på explorativ teknik eller när- ' mare bestämt på
1. de erfarenheter, som (skriftligen eller muntligen) kunna inhämtas från tidi- gare arbetsgivare, läkare, lärare, mälsmän, ungdomsledare, barna- och ung— domsvårdsfunktionärer o. a., som en längre tid haft med den unge att göra, de direkta upplysningar, som den unge mera spontant är i stånd att lämna om sig själv, om sina anlag, intressen och förhållanden,
3. de iakttagelser, som yrkesvägledaren är i tillfälle att göra under de enskilda överläggningarna med den unge, och det, som kan utläsas ur vederbörandes svar på yrkesvägledarens mer eller mindre metodiskt ställda frågor,
4. erfarenheterna från den form av direkt anlagsprövning, som en till ung-
domsförmedlingen knuten yrkesvägledning har möjlighet att på ett natur- ligt sätt anordna och som innebär, att den unge efter en förberedande an- EQ
lagsorientering beredes tillfälle att försöka sig på en eller annan arbetsform ,
hos någon arbetsgivare eller arbetsledare, som är villig medverka som pröv- ningsinstans.
Denna metodik har, trots beroendet av subjektiva bedömningsfaktorer, visat sig effektiv nog och bör bli den grundläggande även i fortsättningen. Den stäl- ler emellertid mycket stora krav på yrkesvägledaren. Själva frågetekniken är , något, som fordrar övning och erfarenhet, stor omsorg måste nedläggas på registreringen av gjorda iakttagelser och inhämtade uppgifter, men först och främst kommer det än på förmågan att psykologiskt iakttaga, analysera, sammanställa, jämföra och abstrahera. Denna förmåga torde förutsätta en sär- skild begåvning, men övning och erfarenhet betyda mycket, och det gäller att tillse, att yrkesvägledarkåren får en ändamålsenlig psykologisk utbildning.
Som ett komplement till ovan nämnda bedömningsmetoder höra i framtiden även psykotekniska metoder kunna komma till användning vid anlagsoriente-
ringen. Det återstår visserligen ännu mycket forskningsarbete, innan den prak- tisk-psykologiska vetenskapen kan tillhandahålla kompletta serier av effektiva, lätthanterliga och vederbörligen Säkerställda anlagsorienterande test, och ännu är tillgången på specialkunniga anlagsdiagnostiker alltför begränsad. Men för närvarande är åtskilligt i görningen på denna front, och det vill synas, som om vissa åtgärder redan nu skulle kunna vidtagas för att lägga grunden till ett system, som gör det möjligt att i viss utsträckning även utnyttja psykotekniska undersökningsmetoder vid yrkesvägledningen.
Först och främst gäller det att på olika sätt, bl. a. genom statligt ekonomiskt stöd, befordra forskningen på detta område. Allt kvacksalveri måste motarbe— tas genom ett grundligt metodologiskt forskningsarbete, och endast de metoder böra godtagas, som sanktionerats av den samlade praktisk-psykologiska erfa- renheten och vetenskapen. Vid Stockholms högskola finns numera ett särskilt praktisk-psykologiskt eller psykotekniskt institut, som inte bara verkställt anlagsdiagnostiska undersökningar i olika sammanhang utan även fungerat som metodologiskt forskningsinstitut. Även de psykologiska institutionerna vid universiteten i Uppsala och Lund och vid högskolan i Göteborg äro delvis redan inriktade på här ifrågavarande uppgifter, och det vore därför en naturlig ut- veckling, om man i anknytning till dem finge till stånd praktisk-psykologiska institut av samma slag som det i Stockholm. Dessa institut skulle
1. bedriva praktisk-psykologisk forskning och framförallt beträffande de
metodologiska problemen,
fungera som utbildningsanstalterna par préférence för den erforderliga sta— ben av kvalificerade psykotekniker liksom också för andra kategorier av >> praktiska psykologer »,
3. i samarbete med den av skola och ungdomsförmedling inom resp. distrikt bedrivna yrkesvägledningen verkställa individuella anlagsundersökningar i erforderlig utsträckning,
4. verkställa undersökningar av rättsfall, abnormfall o. dyl., företaga ur— valsprov i samband med personalrekryteringen vid olika verk och före- tag, biträda vid gallringen av de sökande till vissa utbildningsanstalter, Vid rationaliseringen av vissa arbetsmetoder, vid bestämningen av den psykologiska effekten av olika reklammetoder o. dyl. _lQ
Med hänsyn till sistnämnda uppgifter blir det mest ändamålsenligt att låta de praktisk—psykologiska instituten operera som självständiga organ, med vilka yrkesvägledningen får samarbeta.
Ett dylikt samarbete har redan kommit till stånd mellan det psykotekniska institutet vid Stockholms högskola och ungdomsförmedlingen i Stockholm. Detta samarbete, liksom institutets eget arbete på detta område, har ännu ka— raktär av försöksverksamhet, men i stort sett ha erfarenheterna varit tillräck- ligt gynnsamma för att man skall kunna rekommendera en successiv utvidg- ning av verksamheten och samarbetet.
Det kan också vara skäl att skapa ett centralt organ, en statlig nämnd eller kommitté, som under uppbyggnadsperioden skulle kunna åvägabringa en rationell arbetsfördelning beträffande de metodologiska forskningsuppgifterna, ta initiativ till nya åtgärder, sovra och sammanjämka de olika erfarenheterna och överhuvudtaget utgöra ett sakkunnigt forum för diskussioner kring alle— handa praktiska och teoretiska frågor i samband med den psykotekniska verk- samheten. Yrkesvägledningens centrala ledning bör vara representerad i denna nämnd.
Sedan nämnda institut och nämnd lagt en stabil grund för den fortsatta utvecklingen genom utexperimenterande och säkerställande av olika metoder och samarbetsformer samt utväljande och utbildning av de personer, som skola ansvara för den nya verksamheten, böra eventuellt smärre psykotekniska av- delningar kunna inrättas vid samtliga de länscentraler för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, som icke genom nyssnämnda fyra institut blivit tillgodo- sedda med psykoteknisk sakkunskap. Varje sådan avdelning skulle närmast betraktas som en avdelning av resp. ungdomsförmedlings yrkesväglednings- central och förvaltningstekniskt vara helt fristående från de praktisk-psyko- logiska instituten men arbeta efter samma principer och med samma metoder som de senare.
Inte ens med dylika filialavdelningar kommer emellertid organisationen att kunna övervimia de stora avstånd, som man har att räkna med i detta sam- manhang. I viss utsträckning kan det måhända ordnas med ambulerande verk- samhet. Dessutom bör man pröva systemet att låta lärare, som fått special- utbildning för dessa uppgifter, åtaga sig att redan i skolan applicera vissa test. Det får bli de praktisk-psykologiska institutens sak att utarbeta härför läm- pade testserier och instruera lärarna om det tekniska förfaringssättet.
De vid testning i skolan utvunna resultaten böra icke blott komma anlags— orienteringen i skolorna och den vanliga undervisningen till godo utan även delgivas ungdomsförmedlingens yrkesvägledare som en kompletterande upp- gift till det vanliga lärarutlåtandet. Dessa undersökningsresultat böra i många fall, i förening med övriga till buds stående uppgifter om den unge, kunna ge yrkesvägledarna tillräckliga hållpunkter för anlagsbedömningen. De under- sökningsmöjiigheter, som de praktisk-psykologiska instituten erbjuda, måste ransoneras och företrädesvis reserveras för de kategorier, som ur anlagsdia— gnostisk synpunkt erbjuda speciella svårigheter eller beträffande vilka det av ett eller annat skäl anses nödvändigt med en särskilt grundlig undersökning _ totaliter eller i ett visst avseende.
Det bör i stort sett bli de allmänt yrkesvägledande organens sak att avgöra, vilka fall som böra underkastas en grundligare psykologisk undersökning och alltså remitteras till vederbörande psykotekniska instans. Denna bör sedan i någon form avge ett utlåtande till yrkesvägledningen. Uppgifterna i detta utlåtande höra av yrkesvägledningen sammanställas med vad man på andra vägar kunnat inhämta om den unge, och sedan gäller det att på grundval
i ; l
härav försöka bilda sig en helhetsuppfattning om vederbörandes personliga förutsättningar, varefter yrkesvägledningen kan slutföras på vanligt sätt.
En dylik begränsning av de praktisk-psykologiska institutens uppgifter i samband med yrkesvägledningen har visat sig nödvändig även i de länder, där man hunnit längst på det psykotekniska området.
Yrkesorienterande metoder-.
Det kan i praktiken inte dragas någon skarp gräns mellan anlagsoriente- ringen och yrkesorienteringen. Många metoder, som användas, när det gäller att orientera den unge om hans anlag och intressen, äro också av betydelse. för yrkesorienteringen, och vice versa.
Ju mer man kan få de unga att 5 j älv a uppleva och utforska yrkesvärlden och speciellt de arbetsområden och utbildningsvägar, som _ efter vad som framkommit vid anlagsorienteringen — ligga närmast i linje med vederböran- des intressen och begåvning, desto bättre. Det gäller därför att på olika sätt stimulera och befordra den yrkesorienterande självverksamheten. Detta kan ske bl. a. genom att man anordnar studiebesök på olika arbetsplatser, vid yrkes- skolor o. dyl. Dessa studiebesök måste, om de skola ge, vad de åsyfta, vara väl förberedda, böra organiseras av skola och ungdomsförmedling i samarbete och böra följas av pedagogiskt efterarbete i skolan (muntliga och skriftliga redo- görelser, anteckningar i arbetsböckerna, diskussioner, förhör och läsning av lämplig litteratur).
Yrkesorienterande litteratur får på folkskolstadiet främst användning som ett hjälpmedel vid undervisningen. På högre stadier bör dylik litteratur få mera allmän betydelse även vid den yrkesorienterande självverksamheten, och det får bli en uppgift för yrkesvägledningens centrala ledning att tillse, att erfor- derlig litteratur, avpassad för olika skolkategorier, ställes till vederbörande skolors och elevers förfogande. Förutom allmänt yrkesorienterande broschyrer erfordras läseböcker och uppslagsverk till tjänst åt dem, som vilja inhämta närmare uppgifter om eller göra sig en mera åskådlig bild av ett visst yrkes- eller arbetsområde.
Det yrkeskartotek, som för närvarande håller på att utarbetas inom SAK, bör även kunna få en viss betydelse i detta sammanhang, även om det mera är avsett att tjäna som uppslagsverk ät yrkesvägledarna själva.
De åtgärder, som, enligt vad som tidigare sagts på tal om anlagsoriente— ringen, böra vidtagas för att bereda skolungdomar tillfälle till en tids praktik på arbetsområden, som de särskilt intressera sig för, bli givetvis även av bety- delse ur yrkesorienteringssynpunkt. Bl. a. böra de praktikläger, som SAK under somrarna organiserat för att bereda stadsungdomar tillfälle till »prak- tisk yrkesorientering» i sådana yrken, som de i allmänhet inte känna närmare till, bli en fast institution, och hela verksamheten bör i görligaste mån utvidgas.
Den yrkesorienterande undervisningen måste på olika sätt komplettera och befästa de kunskaper, som de unga på egen hand skaffat sig.
Ett utmärkt hjälpmedel vid denna undervisning utgör filmen. Det finns emellertid för närvarande endast ett fåtal filmer, som tillkommit i direkt yrkes- orienterande undervisningssyfte. Det gäller att dels framskaffa några brett yrkesorienterande filmer, dels komplettera beståndet av filmer, som mera avse att orientera beträffande vissa enstaka yrken eller arbetsområden.
För att underlätta lärarnas arbete torde det vidare vara lämpligt att komplet- tera innehållet i läroböckerna i en del ämnen med yrkesorienterande stoff samt även ordna med speciella arbetsböcker och läseböcker. Lärarna böra även ha tillgång till yrkeskartoteket.
Även vid själva undervisningen gäller det att så mycket som möjligt försöka få eleverna aktivt engagerade. Läxor och förhör kan det i allmänhet inte bli fråga om. Vad eleverna upplevat under studiebesök o. dyl., vad de sett och hört vid visningen av yrkesorienterande film, vad de fått veta under läsningen av broschyrer och läseböcker, bör tagas till utgångs- och anknytningspunkter för allehanda yrkesorienterande resonemang, för muntliga och skriftliga redo- görelser samt för kompletterande anvisningar och eventuellt en sammanfattande framställning från lärarens sida. Undervisningen bör närmast få karaktär av studiecirkelarbete, och det vill synas, som om grupparbete vore en lämplig princip i detta sammanhang. I många fall kommer undervisningen att utmynna i enskilda överläggningar om den unges framtidsplaner och yrkesvalsfun— deringar.
Det kan stundom vara av värde att inbjuda olika yrkesrepresentanter till skolan och låta dem redogöra för förhållandena inom resp. yrken. Men i så fall bör man skaffa garantier för att skildringen blir objektiv och upplagd på ett ur pedagogisk synpunkt tillfredsställande sätt.
Likaledes kan det, som redan nämnts, vara skäl att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja ungdomsförmedlingstjänstemän som lektionshållare. Detta gäller inte minst i de högre skolorna.
Den yrkesorienterande upplysningsverksamheten genom radio, som, enligt vad som tidigare konstaterats, i framtiden bör bedrivas i större utsträckning än hittills och som bör kunna få stor betydelse inte minst för landsbygdens ungdom, bör, om den skall få åsyftad effekt, läggas upp på ett personligt, intres- seväckande och åskådliggörande sätt. I viss utsträckning bör t. ex. »frågelåde»- formen kunna användas. Föredrag i egentlig mening bör det i allmänhet inte bli fråga om. Vid mera översiktlig framställning bör man i stället använda en naturlig dialogform eller liknande. I övrigt bör man i stor utsträckning vid orienteringen genom radio bygga på intervjuer, reportage o. dyl.
Vägbanande metoder.
I de fall, där den unge och hans familj icke på egen hand förmå lösa de praktiska problem, som möta, när det för den unge gäller att realisera fram- tidsplanerna och bryta sig en väg i den önskade riktningen, måste yrkesväg— ledningen vara beredd att om möjligt gripa in med vägbanande åtgärder.
Icke alltför sällan är det den unges egen familj, som på ett eller annat sätt reser hinder i den unges väg. Kanske är det bara fråga om att målsmännen ha en annan uppfattning om den unges förutsättningar än yrkesvägledaren. Men det kan också hända, att deras hindrande inställning dikteras av hänsyn till familjetraditioner, sociala fördomar, alltför ensidigt materialistiska synpunk- ter eller kanske till och med vissa egoistiska önskemål. I vilket fall som helst blir det för yrkesvägledningen då fråga om att förhandla med målsmännen och försöka få dem att inse, vad som är bäst med hänsyn till den unges behov och intressen.
Själva anskaffandet av en lämplig utbildningsplats kan också i många fall erbjuda vissa svårigheter. Svårigheter av det slaget måste man räkna med även i tider som de nuvarande, då arbetsmarknadsläget ter sig gynnsamt nog ur ungdomens synpunkt. Många av de anställningar, som erbjudas ungdomar, äro icke mycket värda ur utbildningssynpunkt —- även om de utannonseras som utbildningsplatser. På många arbetsplatser tar man tyvärr alltför lätt på ut- bildningsuppgifterna och handskas alltför kortsynt och egoistiskt med den ungdomliga arbetskraften. Det är att hoppas, att de åtgärder, som under senare år vidtagits eller föreslagits i avsikt att försöka åstadkomma reglering och bättre kontroll av den yrkesutbildning, som skall meddelas i samband med praktiskt arbete, efter hand skola få åsyftad verkan. Detta torde emellertid dröja, och alltid måste nog yrkesvägledningen få en stor uppgift att fylla i detta sammanhang. Det gäller att hjälpa den unge att icke bara välja yrke utan även att välja läroplats samt att, i den mån lämpliga utbildningsplatser icke omedelbart stå till förfogande, försöka att ackvirera sådana.
Även i de fall, då den unge avser att skaffa sig sin utbildning vid någon yrkesskcla, kan han ofta ställas inför svårigheter av liknande slag, dels i så måtto, att han kan få svårt att på egen hand skaffa sig inträde vid den yrkes- skola, scrn yrkesvägledningen helst skulle vilja rekommendera. dels i så måtto, att det finns alltför många privata yrkesskolor, som icke ge den utbildning, de utlovt. Ur yrkesvägledningssynpunkt framstår det i detta sammanhang som ett trängande önskemål, att man icke blott får det statliga och'statsunderstödda yrkesskclväsendet utbyggt utan även en lagstiftning på detta område, som gör det möjligt för det allmänna att kontrollera och reglera den undervisningsverk- samhet, som de privata undervisningsanstalterna bedriva. Som förhållandena nu gestalta sig, får det delvis bli yrkesvägledningens sak att varna för vissa
yrkesskolor och tillse, att den unge om möjligt beredes plats i någon yrkesskola av bättre slag.
Om yrkesvägledningen skall kunna klara dessa uppgifter på ett effektivt sätt, fordras
1. samarbete med dem, som inom olika organisationer och på olika arbets— platser ha till uppgift att övervaka lärlingsutbildningen,
2. en god kontakt med olika företagare och arbetsledare samt en god känne- dom om utbildningsförhållandena och -möjligheterna på olika arbets— platser,1
3. ett bättre samarbete (än vad som hittills kommit till stånd) med olika yrkes— utbildningsanstalter i alla frågor, som gälla rekryteringen till dessa. samt ständigt aktualiserad kunskap om de möjligheter, som ifrågavarande ut— l.)ildningsanstalter erbjuda.2
Behovet av vägbanande åtgärder av det slag, som här antytts, är särskilt kännbart för ungdomen i vissa distrikt, där utbildningsmöjligheterna äro skä- ligen tunnsådda eller näringslivet mera ensidigt präglat. I dessa distrikt får yrkesvägledningen icke vara främmande för uppgiften att, om så befinnes lämpligt, försöka intressera de maktägande för sådana åtgärder, som kunna tänkas öppna nya arbets- och utbildningsmöjligheter för det uppväxande släk- tet. Enda utvägen blir emellertid säkert i många fall att ordna med utbildning på annat häll —— på lämpliga arbetsplatser eller i lämpliga yrkesskolor på annat håll i landet.
Behovet av vägbanande åtgärder gör sig också speciellt kännbart för den kvinnliga ungdomens vidkommande och speciellt i de fall, då flickorna vilja skapa sig en framtid på yrken och utbildningsvägar, som sedan gammalt räk- nats som typiskt manliga. Här har yrkesvägledningen skyldighet att —— sedan den förvissat sig om att flickorna ifråga ha förutsättningar att göra sig gäl— lande i vederbörande yrken — uppträda som deras förespråkare och försöka uppdriva lämpliga utbildningsplatser åt var och en.
Uppgiften att fungera som förespråkare blir också särskilt aktuell, när det gäller att försöka placera s. k. partiellt arbetsföra på för dem lämpliga yrkes— banor, och detsamma gäller i fråga om de ungdomar, som på ett eller annat sätt tidigare varit i delo med rättvisan. Det har ifrågasatts, om icke uppgifterna i samband med placeringen av ungdomar, tillhörande dessa och andra svår- placcrade kategorier, helst borde överlåtas åt de avdelningar för »arbetsbered— ning», som för närvarande hålla på att inrättas vid arbetsförmedlingens huvud—
* På varje ungdomsförmedling bör finnas ett kortregister över olika företag med alle- handa uppgifter, som äro ägnade att klargöra uthildningsförhållandena och -möjligheterna inom resp. företag. Dessa uppgifter böra dels fortlöpande inhämtas genom studiebesök, intervjuer o. dyl., dels framskaffas genom med vissa mellanrum företagna metodiska in- venteringsutredningar.
' Förrutom prospekt, kursplaner, utbildningsöversikter o. dyl. bör varje ungdomsförmed- ling ha tillgång till ett kortregister över de yrkesutbildningsanstalter, som närmast äro att tänka på för ungdomen inom vederbörande ungdomsförmedlings verksamhetsområde.
kontor och som just skola arbeta med likartade arbetsuppgifter. Det synes emellertid naturligast, att ungdomsförmedlingen i allmänhet själv får ta hand även om »partiellt arbetsföra» och andra svårplacerade ungdomar med undan— tag för vissa kategorier, som ha mera speciella problem och vilkas utbildning och arbetsanpassning måste ske på ett speciellt sätt ( t. ex. blinda, dövstumma, vissa vanföra). Ungdomsförmedlingen måste dock i görligaste mån försöka utnyttja arbetsberedningstjänstemännens erfarenheter, kontakter och kanaler, och samarbetet mellan ifrågavarande avdelningar måste ordnas på ett ratio— nellt sätt.
Svårigheterna att få tag i en lämplig utbildningsplats eller att vid en viss tidpunkt vinna inträde vid en viss yrkesutbildningsanstalt, den unges ekono- miska situation och sådana förhållanden som att den unge ännu är för ung eller alltför outvecklad i fysiskt eller psykiskt avseende kunna i många fall även göra det nödvändigt att vidtaga provisoriska placeringsåtgärder.
Någon större svårighet att uppdriva provisoriska sysselsättningar (i form av t. ex. springpojks- och springflicksplatser, tempoarbete eller annat enklare arbete inom industrien, >>passopp»-sysslor inom affärslivet, enklare arbeten på lantbrukets eller hem- och barnavårdens område) behöver det i allmänhet inte bli. Emellertid måste yrkesvägledningen ha klart för sig och i varje särskilt fall göra klart för de unga, att det här är fråga om platser, som man endast kan betrakta som övergångs- och interimsplatser. Yrkesvägledningen bör ha alla dessa ungdomar registrerade på sådant sätt, att man lätt kan se, när det i varje särskilt fall är tid att tänka på omplaceringsåtgärder. Det registrerings- system, som för närvarande användes, fyller icke riktigt måttet härvidlag, och för den centrala ledningen gäller det att försöka komma fram till en bättre lösning av detta tekniska detaljproblem. När den för omplacering lämpliga tidpunkten kommer, bör yrkesvägledningen sätta sig i förbindelse med den unge och undersöka, hur det lämpligen bör ordnas i fortsättningen.
För många blir framtidsproblemet först och sist av ekonomiskt slag. Tyvärr äro möjligheterna än så länge alltför begränsade, när det gäller att genom ekonomiska stödåtgärder hjälpa den unge att bryta sig en väg i den önskade och lämpliga riktningen. Det är att hoppas, att man såväl från det allmännas sida som från olika intresseföreningars sida efter hand öppnar nya möjlig- heter därvidlag. Gäller det en utbildning av mera skolmässigt slag och speciellt en utbildning vid någon statlig eller statsunderstödd skola, ha behövande ung- domar dock numera ganska stora möjligheter att erhålla ekonomiskt stöd i en eller annan form, och kanske blir det ekonomiska problemet, när allt kom- mer omkring, inte så olösligt, som det till en början verkar. Kanske finns det, något stipendium att få. Kanske går det att ordna med nedsättning av eller befrielse från kursavgift, billigare inackordering o. dyl. Kanske kan man i särskilt behjärtansvärda fall få någon förening eller stiftelse, något företag eller
någon enskild person att uppträda som mecenat och helt eller delvis åtaga sig kostnaderna för den unges utbildning. Eller kanske kan det vara skäl att 'appellera till socialhjälpsorgan av ett eller annat slag.
En första förutsättning för att yrkesvägledningen skall kunna uträtta något i detta avseende är, att den förstår att skapa samarbetskontakt med olika instanser och personer, som kunna vara av betydelse i detta sammanhang. Vidare gäller det att skaffa sig noggrann kunskap om alla de olika möjlig— heter till ekonomiskt understöd, som stå utbildningssträvande ungdomar av olika kategorier till buds.
I åtskilliga fall torde det emellertid bli ganska svårt att komma till rätta med de ekonomiska problemen. Så t. ex. när det gäller att för obemedlade och mindre bemedlade ungdomars räkning ordna med en yrkesutbildning direkt på någon arbetsplats, som visserligen erbjuder goda utbildningsmöjlig- heter men där man icke kan räkna med någon nämnvärd lön under utbild- ningstiden. Man skulle önska, att det funnes någon form av stipendier för sådana fall. Framför allt skulle man emellertid önska, att ungdomsförmed- lingen hade möjligheter att bevilja någon form av statsstipendier åt behövande ungdomar, som ej kunna få sin yrkesutbildning i hemorten eller vid stats- understödda yrkesutbildningsanstalter på annat håll utan som måste beredas lärlings- eller elevanställning utanför hemorten. Något, som även skulle kunna bidraga till att minska kostnaderna för sådana ungdomar, vore att inrätta flera lärlings- och elevhem.
Yrkesvägledningen måste slutligen även vara beredd att medverka, när det gäller att genom sociala stödåtgärder i en eller annan form försöka underlätta vissa ungdomars sociala anpassning. Anpassningsproblemen kunna vara av mångahanda slag. Det kan vara fråga om känsliga omplanteringsfall, oförmåga att skaffa sig lämpligt sällskap, oförmåga att ordna fritiden på ett tillfredsstäl- lande sätt, osunda eller olyckliga hemförhållanden, asociala, kanske rent av antisociala tendenser o. s. v.
I somliga fall kan yrkesvägledaren göra en direkt insats genom att resonera igenom problemet med den unge eller med målsmännen och fungera som ett slags social rådgivare åt vederbörande. I övrigt förmår yrkesvägledningen emel- lertid icke mycket på egen hand. Vad som skall göras, måste i huvudsak göras av andra personer och instanser, och yrkesvägledningens uppgift i samman- hanget blir närmast att fästa dessa personers och instansers uppmärksamhet på ifrågavarande fall och att med dem diskutera, vad som bör göras. Bl. a. blir det därvid fråga om samarbete med lärare och yrkeslärare, skolkuratorer, föreståndare för skolhem, lärlingshem, ungdomsgårdar o. dyl., personalchefer, personalkonsulenter och arbetsledare, vidare med socialvårdstjänstemän av olika slag samt sist men icke minst med ungdomsledarna inom olika föreningar. Speciellt de sistnämnda ha en stor uppgift att fylla i detta sammanhang. Hela den sociala sidan av yrkesväglednings- och ungdomsförmedlingsverk-
samheten kan på vissa platser bli nog så krävande och uppgiftsrik. Vid de centraler, som äro belägna i större städer, kan det vara skäl att förstärka per- sonalen med en särskild tjänsteman för sociala kuratorsuppgifter i samband med ungdomsförmedling och yrkesvägledning. På andra håll kan det tänkas, att skolkuratorerna, som ju delvis bli inriktade på likartade uppgifter i sam- band med verksamheten i skolorna, skulle kunna fungera som ungdomsför- medlingens sociala kuratorer i ovan antydd bemärkelse.
Efterkontroll och eftervård.
l åtskilliga fall kan det vara skäl för yrkesvägledningen att icke släppa den unge ur sikte, förrän man får vissa garantier för att utvecklingen går i rätt riktning. Så t. ex. i de fall, då valet av yrke och utbildningsväg måste ske utan att man har tillräckligt säkra hållpunkter vid anlagsbedömningen. Eller då det med hänsyn till den unges ekonomiska möjligheter eller vissa sociala anpass— ningssvårigheter är osäkert, om vederbörande kan fullfölja sina utbildnings- planer. Eller då den unge valt en yrkes- och utbildningsväg, som är att räkna till de mera nya och oprövade. Eller då man av en eller annan anledning ansett sig böra sätta ett frågetecken för ifrågavarande läroplats eller utbild- ningsanstalt.
I dessa och liknande fall erfordras en metodiskt genomförd efterkontroll. Det gäller
att beträffande de ungdomar, som det här är fråga om, markera registerblan— ketterna på ett särskilt sätt och så, att man omedelbart kan se, i vilka fall det är nödvändigt med efterkontroll, att vid lämpligt tillfälle återknyta kontakten med såväl ifrågavarande ung- domar som med den unges arbetsgivare och handledare och efterhöra, hur förhållandena gestaltat sig för den unge, att noggrant notera undersökningsresultaten samt att (för den händelse den unge själv eller resp. handledare ställt sig tveksam beträffande den framtida utvecklingen) taga upp fallet till förnyad pröv- ning och vidtaga de åtgärder, som kunna anses motiverade, samt fortsätta med kontrollen, tills mera tillfredsställande rapporter inkomma.
Den efterkontrollerande och eftervårdande verksamheten kommer förvisso att bli ganska tidskrävande men måste betraktas som nödvändig, och det gäller . för ungdomsförmedlingstjänstemännen att reservera lämplig tid för dessa upp— gifter (t. ex. vissa veckor, då det icke blir fråga om någon verksamhet i skolorna).
Genom att på detta sätt undersöka, hur det gått för individer, som varit föremål för yrkesvägledning, bör man utvinna en mängd erfarenheter, som kunna bli av betydelse, även när det gäller att bedöma yrkesvägledningens
gränser och möjligheter "och olika metoders effektivitet. Emellertid måste man därjämte också organisera kontrollundersökningar, som äro mera direkt in- riktade på sistnämnda uppgift och som äro mera brett, grundligt och syste- matiskt upplagda. Allt vad som kan göras för att säkerställa och rationalisera metoderna och ge yrkesvägledningen tillfälle till kritisk självbesinning, bör förvisso göras —— och helst innan verksamheten hinner stelna i rutinmässiga former.
Yrkesvägledarnas utbildninö.
Utbildningen av dem, som på ett eller annat sätt skola ombesörja yrkesväg— ledningen, kan i viss utsträckning ske genom skriftliga »instruktioner» och »metodanvisningar» av olika slag, vilka lämpligen kunna sammanfattas i över— siktliga handböcker. Det fordras emellertid också ett omfattande instruktions- arbete av mer personlig art.
För lärarna böra genom skolöverstyrelsens och SAK:s försorg varje sommar ordnas specialkurser. Den specialkurs i testning, som psykologisk-pedagogiska institutet sommaren 1945 anordnat för lärare, bör följas av flera liknande. Blivande lärare böra redan under studietiden orienteras beträffande anlags- och yrkesorienteringsuppgifterna. Under sommarferierna böra lärarna även i görligaste mån beredas tillfälle att praktisera vid ungdomsförmedlingar.
För skolläkarna är det önskvärt med lokala konferenser, där frågor, som beröra den medicinska yrkesrådgivningen, diskuteras. Vid undervisningen i hygien böra de blivande (skollläkarna även få en allmän orientering i hithö— rande frågor.
I utbildningsprogrammet för de till yrkesvägledningen i framtiden eventuellt knutna fackpsykologerna bör även ingå en tids vanlig ungdomsförmedlings praktik samt en litteraturkurs, ägnad att orientera vederbörande om yrkesväg— ledningens allmänna uppgifter och metoder. I övrigt får det bli universitetens och högskolornas och speciellt de till dessa knutna praktisk-psykologiska in— stitutens sak att organisera utbildningen av dessa specialister.
1 vad det gäller fortbildningen av de ungdomsförmedlingstjänstemän, som redan äro engagerade i verksamheten, blir det nödvändigt att individualisera utbildningen så mycket som möjligt med tanke på att tjänstemaimakåren ifråga är ganska heterogen med avseende på f ö rutbildningen. Någon allmänt grund- läggande, centralt organiserad »patentkurs» är inte att tillråda. I stället hör fortbildningen bygga på följande uthildningssystem: självstudier, instruktionsresor från centralt håll, tjänstgöring på centralt håll, centralt organiserade specialkurser.
.*?-9050:—
Åtskilligt av det, som en yrkesvägledare behöver veta, måste inhämtas genom självstudier. Med hänsyn till de ständiga förändringarna på arbetsmarknaden och inom yrkesvärlden, är det nödvändigt för ungdomsförmedlingstjänstemän- nen att ständigt förnya sina kunskaper. Därvid kunna de delvis bygga på det material, som den centrala ledningen ställer till förfogande. Relativt riklig tid bör emellertid även anslås åt studiebesök på olika arbetsplatser och i yrkes- skolor av skilda slag, intervjuer med olika yrkesrepresentanter etc.
De inspektörer och konsulenter, som äro knutna till den centrala ledningen, måste få tillfälle att ofta besöka de lokala organen för att kontrollera verk- samheten och på ort och ställe ge erforderliga råd och anvisningar. Denna verksamhet behöver utökas och intensifieras ganska betydligt.
Det redan i viss utsträckning tillämpade systemet att låta »fältarbetare» tjänstgöra en tid på centralt håll bör tillämpas även i forsättningen. Genom denna tjänstgöring få vederbörande tillfälle att se verksamheten i stort, att bättre sätta sig in i de tankegångar, som ligga bakom diverse direktiv och åtgärder från centralt håll, att bekanta sig med vissa av de problem, som äro förbundna med det centrala utredningsarbetet, och att diskutera diverse frågor och erfarenheter av betydelse för fältverksamheten.
Specialkurserna böra organiseras centralt och ge kompletterande eller grund- läggande kunskaper på sådana områden, som falla utom ramen för den prak— tiska utbildningen. Delvis kunna de ordnas som korrespondenskurser men höra i så fall gärna kompletteras med konferenser och studiecirkelarbete. När- mast på programmet står en relativt grundlig kurs i praktisk psykologi, som bör bli obligatorisk för alla ungdomsförmedlingstjänstemän, samt en mera allmän kurs för »kontaktmän».
Vad som här sagts om ungdomsförmedlingstjänstemännens utbildning, avser framför allt fortbildningen av dem, som för närvarande äro engagerade i verksamheten och som —— till följd av de hittills tillämpade rekryteringsprin- ciperna —— skilja sig högst avsevärt från varandra med avseende på f ör- utbildningen.
Emellertid vore det ur olika synpunkter önskvärt, om man för framtiden kunde tänka sig kraven skärpta, i vad det gäller ungdomsförmedlingstjånste- männens skolunderbyggnad och förutbildning —— utan att därför åsidosätta de krav, som avse de rent personliga förutsättningarna. Åtminstone skulle man beträffande varje föreståndarbefattning och varje befattning, som avser mera självständigt yrkesvägledningsarbete, vilja tänka sig utbildningskraven fixe- rade på ungefär följande sätt:
1. Skolunderbyggnad motsvarande den, som fordras för inträde vid socialin- stituten.
2. Grundläggande teoretiska kunskaper på psykologiskt och pedagogiskt om- råde i nivå med vad som kräves för betyget med beröm godkänd i fil. kand.- examen. Helst även någon tids praktik vid psykotekniskt institut el. likn.
3. Social praktik av det slag, som fordras för inträde och examen vid social- institutens sociala linje.
4. Socialinstitutstudier i åtminstone vissa ämnen (nationalekonomi, socialpoli- tik, sociallagstiftning, socialhygien), såvida man inte kan styrka, att man inhämtat motsvarande klmskaper i dessa ämnen på annat sätt.
. Välmeriterad tmgdomsförmedlings- och yrkesvägledningspraktik och i sam- band därmed erhållen undervisning.
ö. Nöjaktigt genomgångna Specialkurser av det slag, som internt kommer att !
organiseras för ungdomsförmedlingstjänstemän (se ovan). i l l
Q'!
Den praktiska specialutbildning, som punkt & avser, måste även i fortsätt- ningen tillmätas stor betydelse. Den grundläggande praktiktjänstgöringen bör räcka minst 5—6 månader och bör läggas så, att praktikanten får vara med om såväl ungdomsförmedlings- och amiat arbetsförmedlingsarbete som yrkes— vägledningen i skolorna. Det är viktigt, att praktikanterna komma till ung— domsförmedlingscentraler, där verksamheten bedrives på ett förebildligt sitt och där föreståndaren har goda personliga förutsättningar för pedagogiska upp— l gifter. En allmän plan, centralt utarbetad, bör ligga till grund för praktikant- utbildningen. Ett visst t jänstgöringsarvode bör utgå till praktikanterna.
Blivande ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningstjänstemän böra även i viss utsträckning (samtidigt med att de få deltaga i arbetet vid ungdomsför- medlingen i Stockholm) beredas instruktiv sysselsättning och tillfälle till all- mänt orienterande studier vid den centrala byrån. Detta system har redan för— sökts med gott resultat. Om den centrala byrån och ungdomsförmedlingen i Stockholm inrymdes i angränsande lokaler, skulle detta praktikantutbildnings- system kunna organiseras i större skala och på ett nog så effektivt sätt. (Denna >>centrala utbildningsanstalt» skulle också kunna få stor betydelse för fort- bildningskurser o. dyl.)
Den centrala ledningen.
Den centrala ledningen bör i görligaste mån samlas hos en och samma centrala instans. Emellertid torde det bli svårt att genomföra en fullständig centralisering, framförallt med hänsyn till att de, som »på fältet» skola ha hand om verksamheten, tillhöra två helt skilda förvaltningssystem under två olika centrala myndigheter (SAK och skolöverstyrelsen). Man får därför tänka sig en kompromisslösning.
Med hänsyn till att man för skolans egen insats på yrkesvägledningens 0111- råde inte behöver räkna med något särskilt organisationssystem, vilket där— emot blir nödvändigt för de verksamhetsmoment, som komma på arbetsför— medlingens lott, och med hänsyn även till att yrkesvägledningens centrala in— stans och den centrala arbetsmarknadsmyndigheten böra ha många intressen gemensamma, synes det vara mest rationellt, att den centrala ledningen av den
yrkesvägledande verksamheten i främsta rummet förankras hos sistnämnda myndighet.
Inom SAK (liksom också sedan inom det centrala organ, som kommer att övertaga SAK:s arbetsmarknadsreglerande och arbetsförmedlingsstyrande funk- tioner) bör upprättas en särskild byrå för uppgifter i samband med den centrala ledningen av ungdomsförmedlings och yrkesvägledningsverksamheten (even- tuellt också skolkuratorsverksamheten). ) Å andra sidan måste även skolöverstyrelsen tillförsäkras rätt och möjlighet " att göra sin sakkunskap och administrativa myndighet gällande i frågor, SOltt avse skolans, d. v. s. framför allt lärarnas och skolläkarnas medverkan. Sam- arbetet bör enklast kunna tryggas genom ett par konsulenter, en för frågor i samband med yrkesvägledningen i folkskolan och en för frågor i samband med verksamheten i högre skolor. Dessa befattningshavare böra administrativt knytas till SAK (eller motsvarande organ) men funktionsmässigt, formaliter och realiter, vara konsulenter hos både. SAK (eller motsvarande organ) och ' skolöverstyrelsen och böra med hänsyn härtill förordnas av Kungl. Maj:t. En ] särskild instruktion bör klart ange deras tjänsteåligganden och befogenheter i hos resp. myndigheter.
För att ytterligare tillförsäkra yrkesvägledningens centralorgan sakkunskap och stöd från skolans håll, bör det nuvarande systemet med två rådgivande skolmannadelegationer bibehållas även i fortsättningen. Vardera delegationen bör utökas med en representant för målsmännen. De båda ovannämnda kon- sulenterna böra fungera som sekreterare i var sin delegation.
För den händelse skolkuratorsverksamheten på föreslaget sätt organiseras som en" utlöpare, en specialform av den yrkesvägledande verksamheten, är det även lämpligt, att centralorganet för den senare blir centralorgan även för den förra.
Av hittills gjorda erfarenheter att döma bör arbetet in 0 m den byrå, som enligt det sagda skulle få hand om den centrala ledningen av verksamheten. lämpligen organiseras på 5 huvudlinjer:
]. Organisatoriska och administrativa uppgifter. 2. Instruktionsuppgifter. El. Utrednings— och yrkeskartläggningsuppgifter. 4. Redaktionella uppgifter.
5. Distributiva uppgifter. Därtill komma kontorsmässiga arbetsuppgifter i samband med ovanstående.
Vissa av de organisatoriska och administrativa uppgifterna (t. ex. beträffan- de lokaler och inventarier) äro så intimt förknippade med administrationen av det totala arbetsförmedlingssystemet, att det blir naturligast, om de även i fort- sättningen handläggas av dem, som ha ansvaret för sistnämnda administra-
tion. Detta bör dock ske i samråd med byrån för ungdomsförmedling och yrkes- vägledning. Vad personalärendena beträffar, så böra de i sak behandlas och föredragas av byrån för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, även om det ur vissa synpunkter kan anses praktiskt, att den formella handläggningen sker genom dem, som ha ansvaret för administrationen av arbetsförmedlings— systemet i övrigt. Detsamma gäller — och i än högre grad —— ärenden rörande arbetsmaterial o. dyl.
Till byråns organisatoriska uppgifter bör även höra utfärdandet av vissa all- männa direktiv, organiserandet och upprätthållandet av ett smidigt rapport— system, inspektionsresor samt konferenser och korrespondens med olika myn— digheter, föreningar och personer, som på ett eller annat sätt få med verksam- heten att göra och som bäst kunna nås från centralt håll.
I viss utsträckning bör lämplig. arbetskraft för dessa uppgifter kunna erhål- las på så sätt, att man låter olika tjänstemän från »fältet» få tjänstgöra en tid inom den centrala ledningen. Emellertid fordras även mera fast kvalificerat] personal. Förutom byråchefen och byråsekreteraren bör finnas en resande instruktör-inspektör och olika specialkonsulenter, nämligen förutom de båda ovannämnda konsulenterna en för psykologiska och en för medicinska frå- gor, en för yrkesutbildningsfrågor och en för speciella frågor i samband med den kvinnliga ungdomens yrkesvägledning och yrkesutbildning. Konsulenten för medicinska frågor bör byrån eventuellt ha gemensam med institutets för folkhälsan yrkeshygienavdelning.
Dessa konsulenter skulle icke endast kunna medverka vid planläggandet och genomförandet av olika organisatoriska och administrativa åtgärder utan även. var och en på sitt specialområde, biträda vid utarbetandet av metodanvisningar och korrespondenskurser, vid centralt och lokalt anordnade kurser och kon- ferenser, vid handledningen av centralt placerade praktikanter och överhuvud- taget vid det omfattande instruktionsarbete, som från centralt håll måste be- drivas bland lärare och skolläkare, ungdomsförmedlingstjänstemän och »kon- taktmän» (ev. inkl. skolkuratorer), om yrkesvägledningen skall bli effektiv och programenlig.
Likaledes böra nämnda specialister på olika sätt kunna medverka vid det omfattande och mångskiftande utredningsarbete, som erfordras för att fram- bringa ett vederhäftigt och givande kunskapsmaterial åt yrkesorienteringen och säkerställa olika metoder och hjälpmedel. De uppgifter, som det härvidlag bli fråga om, kunna i stort sett sorteras in under följande rubriker:
1. Metodologiska utredningar av olika slag, kontrollundersökningar o. dyl.
2. Sammanställning av rapporter o. dyl. i avsikt att belysa verksamhetens ut— veckling i olika avseenden och olika distrikt.
3. Sammanställning av uppgifter rörande tillströmningen till olika yrkes- och utbildningsvägar samt undersökningar rörande ungdomens yrkesvalsten- denser. . Arbetsmarknadsprognostiska utredningar och sammanställningar.
5. Kartläggning av olika yrken och utbildningsvägar, stipendiemöjligheter o. dyl.
Det utrednings- och kartläggningsarbete, som för närvarande är i gång inom SAK:s sektion för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, är organiserat efter samtliga dessa fem huvudlinjer, men (som framgår av den i kap. B II a lämnade redogörelsen) är det egentligen endast beträffande linje nr 5, som man kan sägas ha hunnit över förberedelsestadiet. Om utredningsprogrammet skall kunna genomföras även i övrigt, fordras en utökning av personalen och bl. a. med statistiskt skolad arbetskraft av ganska kvalificerat slag. Beträffande linje 4 (och i viss mån även 2 och 3) bör det statistiska arbete, som erfordras, i största möjliga utsträckning överlåtas åt SAK:s statistikavdelning. Men varje undersökning av här ifrågavarande slag bör planeras av eller i samråd med byrån för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, och den sistnämnda bör även själv taga initiativet till dylika undersökningar och i vissa fall själv också genomföra sådana. Därtill kommer uppgiften att hålla sig in jour med det nu- dersökningsarbete, som på denna front bedrives av andra instanser, och att insamla och sammanställa allehanda siffror och fakta till belysning av utveck- lingen på olika arbetsområden. För att inte tala om det metodologiska forsk- nings- och utredningsarbetet, som delvis också blir av statistiskt slag och som helst bör utföras under ledning av dem, som svarar för ledningen av den prak- tiska yrkesvägledningsverksamheten.
I samband med utrednings- och yrkeskartläggningsarhetet men även i andra sammanhang blir det åtskilliga redaktionella uppgifter, (kartotek, översikter, broschyrer, aktuella meddelanden, metodanvisningar, handböcker, korrespon- denskurser, artiklar i dags- och fackpress, filmmanus, yrkesorienterande radio- program o. dyl.).
Därtill komma de mera kontorsmässiga arbetsuppgifterna samt uppgifter i samband med rekvisition av skolprospekt o. dyl., ordnandet och distributionen av litteratur, broschyrer, prospekt, kartoteksblad, film o. dyl. Distributions- apparaten är redan nu ganska omfattande, och större blir den, efterhand som organisationen utbygges och skolan på olika håll mer och mer engagerar sig för de yrkesorienterande uppgifterna.
Den centrala byråns arbetsområde kommer tydligen att bli mycket hetero- gent och omfattande, och fråga är, om det hela kommer att kunna samman- hållas inom en vanlig byrås organisatoriska ram. Kanske blir det efterhand nödvändigt att bryta ut forsknings- och utredningsuppgifterna och skapa ett sidoordnat särskilt institut för dessa och vissa andra uppgifter (t. ex. vissa utbildningsuppgifter). Emellertid är detta en fråga, som bör ställas på framtiden,
[Statens offentliga utredningar 1945 Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer | den kronologiska förteckningen.)
Allmän luntlftnlnu. Rättsskipnlnu. Fångvård. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag anga- ende omhändertagande av utlänning i anstalt eller för- läggning. [1] . Straffrättskommitténs betänkande med förslag till 'En- dringar av strafflagen för krigsmakten i vad den be- rör. brott mot staten och allmänheten. [28] , Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. [29
Stn'llförfatlnln'g. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. dyrortsgrupperingen. [32] Betänkande med förslag ang.
statens förvaltningsm—yndigheter m. m.
Komniunnllörvultning. Stadsplanentredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag —, m. m. [15] _
Kommunindelningskommit—ten. 2. Betänkande med för- slag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. [38] 3. Bilagor till kom- munindelningskommitténs betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borger- liga primärkom—muner. [3]
Statens ooh kommunernas finansvk'aen.
1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet. [27] 19.44 års skattesakkunniga. 1. Betänkande med förslag ang. vissa spörsmål på den allmänna kommunalbcskatt- ningens område. [35] Betänkande ang. revision av lagen m. m. 37],
kommunala fondbildnings—
Politl. Normalbrandordning för städer, köpingar och munici— palsamhällen; [18] Normalbrandor'dning för landskommuner. Alternativ 1. [19] Alternativ 2. [20]
Nationalekonomi och loelalpolillk.
Betänkande ens. den husliga utbildningen. [4] Betänkande och” förslag rörande effektivisering skyddshemselevernas eftervård m. m. [10] Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 8. [11] 9. [30] 10. [31] 11. [36] 12. [42] . lnvesteringsutredningens betänkande med förslag till in- vesteringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsnrbeten.
[12] Bilagor. [13] .
Socialpolitikens ekonomiska verkningar. [14]
Statsmnkterna och folkliushållningen under den till följd av stormaktskriiget 1939 inträdde krisen. Del 5. Tiden juli 1943—juni 1944. [17] Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk under- sökning ang. folkpensionärernas bostadsförhållanden rn. m. 3 Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga nr 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets forsk- nin'gsorganisation. [26]
av
Hälm- och sjukvård.
1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 3. Utredning om reumatikcrvårdens utbyggande och vitt- tagartde i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjuk- domarnas bekämpande. [41]
Allmänl näringsväsen.
kommissionärsväsendet vid
Fult egendom. Jordbruk med *hlniringar.
Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord. [9]
Vutienväsen. Skogsbruk. Bergobruk.
Industri.
Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsknin- gens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedels- forskningens ordnande. [6]
Handel och sjöfart. Betänkande ang. grundpenningväscudct. [24]
Kom'munlkationsväuen.
Betänkande med förslag till organisation av en luftfarts-
styrelse m. m.
Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. [7] Del 2. Blekingenätets järnvägar. [8] -
Bank-. kredll- och penuln'gviisen.
Försäkringsväsen.
Kyrkovösen. Undervisningsväsen. Andlig odling I övrill. Betänkande med utredning och förslag ang. yrkesut- bildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborger— liga bildning. [5] , Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomu- sikerbefattningarna m. m. Del 1. Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommitténs be- tänkande del 3. 122] Betänkande och förslag ang. statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. [25] ' Betänkande ang. yrkesutbildningen i Norrland. [33] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Billaga [ä.]SIiolungdomens vägledning till utbildning och yr 'e. 3
Förlvorsvisen. Betänkanderörande särskilda åtgärder vid återförandet
till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring in- kallad personal. [3] Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet
om och inom försvaret. [21]
Utrikes ärenden. internationell rätt.