nikationsdepartementet

Inom ramen för elkraftutredningens uppdrag att undersöka möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft faller även frågan om åstadkommandet av en reglering av priserna på elkraft inom lan- dets olika delar. I enlighet med direktiven för utredningen pågår för när- varande en undersökning av de villkor, på vilka kraften tillhandahålles kon- sumenterna hos landets omkring 3 700 distributionsföretag. Dessa tillämpa sammanlagt inemot 11 000 tariffer med synnerligen varierande uppbyggnad och prisläge. I direktiven förutsättes också att det utredes, i vad mån en stan- dardisering av tariffernas utformning lämpligen är genomförbar. Lösningen av denna fråga utgör ett viktigt steg mot förenhetligande av priset på elekt- risk kraft i landet. Då därjämte frågan om standardtariffer för detaljdistribu- tionen av elkraft befunnits kunna lösas snabbare än och oberoende av utred- ningsarbetet i dess helhet har elkraftutredningen upptagit denna fråga till separat behandling. Resultatet av undersökningen i denna del av utredning— ens uppdrag framlägges härmed i form av betänkande med förslag till stan- dardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft.

Elkraftutredningens förslag bygger i allt väsentligt på det av en kommitté inom Svenska elektricitetsverksföreningen utarbetade förslag, vilket är inta- get såsom huvudbilaga till betänkandet.

Den föreslagna normaltariffen är klar och enkel i sin uppbyggnad, den är tillämplig på all normal borgerlig förbrukning i hela landet, den är utveck- lingsbefrämjande och den möjliggör ett bedömande av prisnivån genom en enkel jämförelse mellan de grundavgifter, som de olika företagen tillämpa. För speciella fall föreslås vissa jämväl standardiserade komplement- och specialtariffer. .

Elkraftutredningen räknar med att en övergång till standardtarifferna i mycket stor utsträckning skall kunna komma till stånd på frivillighetens väg. Den innebär nämligen en rationalisering, som ligger i såväl distributörer—

• Sida 6
•  Original

nas som förbrukarnas intresse. Ett införande av standardtarifferna torde i många fall kunna åvägbringas genom tillämpning av gällande bestämmelser om prisreglering beträffande elektrisk ström.

En viktig förutsättning för en utbredd tillämpning av standardtarifferna är, att dessa komma till allmän kännedom. Elkraftutredningen har för avsikt att tillställa samtliga distributionsföretag i landet en kort beskrivning av stan- dardtarifferna med hänvisning till föreliggande betänkande för dem, som önska taga närmare kännedom av motivering och kommentarer.

Elkraftutredningen håller för möjligt, att en övergång till standardtarif— ferna i särskilda fall kan möta sådana svårigheter, att statens medverkan erfordras för deras övervinnande. Dessa förhållanden äro föremål för upp- märksamhet och komma att avhandlas i utredningens slutliga betänkande rörande det allmänna spörsmålet om statens medverkan för en mera plan- mässigt ordnad elkraftförsörjning i landet. Stockholm den 2 januari 1947.

ERIK LINDEBERG

NILS MALM P H YNGVE PERSSON J F DANIEL SVENSSON EINAR SYLWAN ERIK UPMARK GUSTAF ZICKERMAN / Åke Rusch

Birger Carle

• Sida 7
•  Original

I. Tariffstandardiseringsfrågans utgångsläge

Utvecklingen i fråga Om tariffernas utformning

Utvecklingen på kraftförsörjningens område har i stor utsträckning fått ske fritt och utan starkare ingrepp från statens sida. De företag — statliga, kommunala eller enskilda —— som ombesörja produktion och distribution av elektrisk kraft, bedriva i princip sin verksamhet efter rent affärsmässiga lin- jer och eftersom alla dessa företag av mycket skiftande struktur tillkommit och utvecklats under högst olika naturliga, tekniska och ekonomiska beting- elser ha företagens självkostnader, som måste utgöra grundvalen för försälj— ningsprisets storlek, blivit synnerligen skiftande.

Inom detaljdistributionen, som avser elkraft för s. k. borgerliga behov (be— lysning samt kraft till hushåll, lantbruk, hantverk och småindustri), har en mycket rik flora av tariffer utvecklats under de årtionden, som förflutit sedan den elektriska kraftförsörjningens genombrott. Där i äldre tarifformer ström— avgifterna icke utgingo efter ackordsprincipen, dvs. med visst pris per år och lampa resp. hästkraft, beräknades avgifterna merendels enbart efter den av mätare utvisade energiförbrukningen, mätt i kWh (kilowattimmar). Priset per kWh måste vid denna tarifform —— enkel energitariff — sättas så högt, att det täcker även kapitalkostnader och andra fasta, av förbrukningen obe— roende kostnader. Denna tarifform medför visserligen en låg årlig totalkost- nad för sådana konsumenter, som i endast obetydlig utsträckning kunna ut- nyttja den elektriska energien, men leder lätt hos andra konsumenter till en begränsning av den elektriska energiens användning till sådana ändamål, som kunna bära ett förhållandevis högt pris per kWh. Sådana ändamål äro elekt— risk belysning och vissa slag av drivkraft, men icke exempelvis matlagning och vattenuppvärmning. Den enkla energitariffen möjliggör alltså icke ett rationellt utnyttjande av de många fördelar, tillgången på elektrisk energi bör innebära. Det är detta förhållande som gjort, att man vid borgerlig distri— bution allt mera allmänt övergått till tariffer, som äro uppbyggda dels av fasta av förbrukningen oberoende avgifter (grundavgift och abonnentavgift), dels av en rörlig förbrukningsavgift per kWh. Denna form av tariff (grund- avgiftstariff) måste anses betydligt överlägsen de äldre tarifferna med enbart rörlig avgift. Genom att den rörliga avgiften, på grund av förekomsten av även en fast avgift, kan sättas jämförelsevis låg, verkar tariffen främjande på energiens utnyttjande. En betydande svårighet uppstår emellertid då det

• Sida 8
•  Original

gäller att på ett objektivt och under alla förhållanden rättvist sätt bestämma den i grundavgiftstariffen ingående fasta avgiftens storlek. I princip bör denna vara beroende av vederbörande abonnents konsumtionsförmåga eller, med ett annat ord, hans elektrifieringsbehov, vilket kan uppskattas på en mängd olika sätt, t. ex. i förhållande till antalet rum eller golvyta i bostaden, till area- len odlad jord eller till antalet installerade motorhästkrafter och dessas an- vändningstid, för att nu nämna de vanligaste av de i praktiken mycket skif- tande beräkningsgrunderna. Enheten för det på dylika grunder framkomna storhetstalet brukar benämnas tariffenhet. Inom statens vattenfallsverks dist- ributionsomräden ävensom i vissa i allmänhet angränsande områden tilläm— pas numera i stort sett endast två normer för tariffenhetsberäkningen, nämli— gen CB-enheten (centralblocksenheten) och NB—enheten (nordblocksenheten). I övriga delar av landet tillämpa däremot distributionsföretagen andra beräk- ningsmetoder. Även om på många håll företagsledningarna, särskilt inom de större företagen, befrämjat utvecklingen genom att med stöd av tidigare er- farenhet utarbeta nya och förbättrade tariffsystem, så ha dock de vitt skilda metoderna för tariffenhetsberäkningen verkat splittrande och gjort det allt svårare att verkställa jämförelser mellan de olika företagens tariffer. Inom en mängd distributionsföretag på skilda håll i landet har någon reformverksam- het på detta område ej alls bedrivits. Utvecklingen har sålunda lett fram icke blott till en skiftande samling tarifformer utan även till en mångfald skilda tariffenhetssystem. Den av elkraftutredningen verkställda tariffinventeringen utvisar, att Sveriges omkring 3 700 distributörer tillsammans ha ungefär 11 000 tariffer.1 Många av dessa äro visserligen lika. eller likartade, men fler— talet skilja sig dock från varandra i åtminstone något avseende. Det är därför ofta mycket svårt att bedöma de olikartade tariffernas innebörd och skälighet och detta förhållande har icke sällan givit anledning till missförstånd.

I fråga om råkrafttariffer och andra tariffer för högspänningsabonnenter, särskilt industrier, är splittringen icke lika framträdande. Härvidlag äro vat— tenfallsstyrelsens normaltariffer normerande även inom områden, där vatten— fallsstyrelsen icke ombesörjer råkraftleveranserna. Nyligen har vattenfallssty— relsen fastställt nya normaltariffer för sådana leveranser med giltighet från och med år 1947, i vilka _ förutom den normala. industritaxan — ingår en ny tariff, den s. k. subtraktionstaxan, vilken är speciellt avpassad för mindre och medelstora kraftförbrukare av ifrågavarande kategori. På åtskilliga håll, sär- skilt hos vissa mindre råkraftleverantörer, förekomma emellertid fortfarande råkrafttariffer med en utformning, som försvårar eller gör det omöjligt för det råkraftköpande distributionsföretaget att införa rationella detaljtariffer. Dessa missförhållanden äro föremål för elkraftutredningens undersökning och komma att avhandlas i annat sammanhang.

1 En närmare redogörelse för nu förekommande tarifftyper har lämnats i elkraftutredningens redogörelse nr 1 (SOU 1940: 3).

• Sida 9
•  Original

Tidigare statliga undersökningar i fråga om prisreglering och tariffstandardisering

Frågan om standardisering av detaljdistributionstarifferna har vid flera olika tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet i samband med det närliggande spörsmålet om statliga åtgärder för reglering av priserna på elektrisk kraft.

Sistnämnda spörsmål framfördes redan i en skrivelse från 1907 års riksdag, vilken föranledde tillsättandet av kraftkommittén år 1911 med uppdrag bl.a. att utreda, huruvida och på vad sätt priset på elektrisk kraft, som distribu— eras till allmänheten, kunde av offentlig myndighet regleras. I motioner till 1909 och 1910 års riksdagar förordades framställningar till Kungl. Maj:t om särskilda utredningar i samma avseende. Motionerna föranledde dock ingen åtgärd från riksdagens sida. Vid behandlingen av den senare motionen erinrade lagutskottet i sitt utlåtande, nr 47, att Kungl. Maj:t sedan år 1907 i konces- sioner enligt lagen den 27 juni 1902 innefattande Vissa bestämmelser om elektriska anläggningar intagit förbehåll om att innehavare av anläggningarna. skulle vara skyldiga att iakttaga de allmänna föreskrifter i fråga om leverans av elektrisk kraft, som framdeles kunde bliva utfärdade. Utskottet framhöll vidare, att i de utlåtanden, som till Kungl. Maj:t avgivits över förenämnda riksdagsskrivelse, enstämmigt betonats, att reglerande av kraftpriserna genom ingripande från det allmännas sida vore en synnerligen ömtålig fråga, samt att stora tekniska och praktiska svårigheter därvid mötte. Den allmänna me- ningen syntes vara, att sådana missförhållanden i fråga om kraftpriserna icke yppat sig, att statens ingripande kunde vara av behovet påkallat. Fastmera hade det enligt utskottets uppfattning visat sig förenat med svårighet att förränta och amortera de dryga kostnaderna för vattenkraftanläggningarna. Vid anförda förhållanden och med hänsyn till nämnda förbehåll i koncessio— nerna hölle utskottet före, att med åtgärder från statens sida för kraftprisernas reglerande lämpligen borde anstå i avbidan på att meningarna hunnit mera stadga sig angående lämpligheten och möjligheten av en dylik reglering.

Kraftkommitténs år 1914 avgivna betänkande utmynnade i ett avstyr- kande av statlig prisreglering. Reservanter inom kommittén hade emellertid motsatt åsikt och då kommitténs huvudförslag efter överarbetning av Kungl. Maj:t förelades 1920 års riksdag framhöll dåvarande chefen för justitiede- partementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet såsom angeläget, att staten bereddes möjlighet till full kontroll över elektriska anläggningar och från de- samma distribuerad kraft. De av departementschefen framförda synpunk- terna i fråga om reglering av kraftpriserna blevo emellertid ej fullföljda.

Vad särskilt angår vattenfallsstyrelsens landsbygdstariffer ha dessa under årens lopp vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling och även föranlett utredningar. I de betänkanden, som avgivits av 1924 års taxe-

• Sida 10
•  Original

sakkunniga och 1930 års elkrafttaxesakkunniga (SOU 1925: 18 resp. 1933: 8), beröras dock huvudsakligen endast råkrafttarifferna. I fråga om de s. k. inre taxorna, dvs. tarifferna hos de till vattenfallsstyrelsen anslutna distributions- föreningarna, framhöllo sistnämnda sakkunniga, att det vore av stor betydelse för en rationell utveckling av distributionsföreningarnas kraftförsörjning och ekonomiska förhållanden, att de vid debitering på medlemmarna av sina kost- nader för den till dem levererade elektriska kraften tillämpade taxor, som till sin byggnad vore väl avvägda och i möjligaste mån överensstämde med den av kraftleverantören gentemot föreningen tillämpade taxan. De sakkun- niga ansågo, att de flesta distributionsföreningarna inom vattenfallsstyrelsens område tillämpade inre taxor med lämplig utformning, dvs. med en betryg- gande fast avgift per tariffenhet och möjligast låg förbrukningsavgift, samt att detta medfört avsevärda fördelar både för föreningarna och för kraftav— nämarna inom deras resp. områden.

Vid tillkallandet år 1933 av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet berördes icke frågan om prisreglering. Nämnda sakkunniga upptogo emel- lertid i samband med behandlingen av behovsprövningen vid koncessionering enligt 1902 års lag spörsmålet till övervägande och kommo till den slutsatsen, att tillräckliga skäl för ett statligt ingripande i varje fall ännu saknades. Jäm- väl generaldirektören A. Granholm, som år 1936 tillkallades såsom sakkunnig för utredning av frågan om rationellt utformande av rikets elektriska stam— linjenät, berörde prisregleringsfrågan i sitt år 1937 avgivna betänkande. Däri framhölls, att ett rationellt system för kraftförsörjningen kunde medföra, att landet uppdelades i flera kraftdistrikt med en enda eller ett fåtal kraftleveran— törer för varje område. Den sakkunnige ansåge, att under sådana förhållan- den behov kunde komma att uppstå av statlig reglering av kraftpriserna, då icke längre någon på prissättningen inverkande konkurrens förelåge mellan kraftleverantörerna.

Över den av generaldirektören Granholm verkställda utredningen av- gavs yttrande av bland andra kommerskollegium, vilket ämbetsverk efter anmodan jämväl avgav förslag till lagbestämmelser rörande statlig reglering av kraftpriserna. Kommerskollegium anför därvid inledningsvis följande:

»Vid en dylik reglering av kraftprisen kunna tydligen olika utvägar komma under diskussion.

I de fall då på andra. områden, exempelvis inom kommunikationsväsendet, en statlig reglering ifrågakommit av priset för de tjänster, som tillhandahållas allmänheten av företag, vilkas inrättande enligt gällande lagstiftning kräver tillstånd från, offentlig myn- dighet, torde detta i regel hava skett genom fastställande av generella taxor. Ett dylikt förfarande skulle emellertid enligt kollegii uppfattning möta betydande svårigheter på energiförsörjningens område. Den högst olikartade strukturen av landets distributions— företag, mångfalden av skilda förbrukarekategorier etc. medverka till att prissättningen på elektrisk energi påverkas av så många efter förhållandena skiftande faktorer, att det torde vara mycket svårt att fastställa några för hela landet eller större områden gäl—

• Sida 11
•  Original

lande generella taxor, som skulle kunna anses skäliga och lämpliga. Ej heller torde det, utan att koncessionsförfarandet onödigt kompliceras, kunna ifrågasättas, att vid kon— cessionens beviljande föreskrift lämnas i varje enskilt fall angående taxornas storlek.

Kollegium är därför av den uppfattningen, att, därest ett statligt ingripande på detta område nu anses böra ske, statens åtgärder böra inskränkas till åvägabringandet av möj- ligheter för en individuell prövning av eventuella klagomål mot för höga energipriser. Även en på så sätt begränsad taxereglering blir en svår och ömtålig uppgift, som för sitt genomförande kräver tillskapandet av ett auktoritativt organ med förutsättningar för en saklig och opartisk behandling av dylika frågor.»

Kommerskollegium berör därefter frågorna om bestämmelsernas tillämp— lighetsområde och om ordningen för prisregleringsfrågornas prövning. I kom- mentarerna till det förslag till lagbestämmelser i ämnet, avsedda att införas som ett nytt mom. i det av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet fram— lagda förslaget till ändringar i 2 % av 1902 års lag, framhåller kommerskolle— gium bl. a., att den föreslagna prisregleringsnämndens prövnings- och beslutanderätt bör inskränkas till rena taxefrågor och att nämnden sålunda skall hava att pröva kraftprisen med hänsyn till de faktiska förhållanden, under vilka kraften tillhandahålles. I fråga om bestämmelsernas genomfö- rande anför kommerskollegium följande:

»Då grunden för en statlig reglering av kraftprisen måste förutsättas vara själva kon— cessionssystemet, synes det kollegium ligga i sakens natur, att bestämmelserna om pris- reglering böra begränsas till att avse allenast koncessionspliktiga anläggningar.

För att betämmelserna rörande prisreglering inom överskådlig tid skola erhålla avsedd betydelse är det nödvändigt, att de få giltighet även beträffande anläggningar, till vilka tillstånd beviljats redan vid tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande. Några betänkligheter synas ej heller behöva hysas mot att låta taxereglerande bestämmelser få verkan beträffande sådana vid nämnda tidpunkt befintliga anläggningar, som äro underkastade det förut omnämnda villkoret om skyldighet att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft, som framdeles kunna bliva i laga ordning fastställda; med få undantag är detta fallet med alla anläggningar, koncessio- nerade enligt 2 % av 1902 års lag. Ur praktisk synpunkt torde det vara. skäligen bety- delselöst, om det fåtal enligt nyssnämnda lagrum koncessionerade anläggningar, för vilka ifrågavarande villkor icke är tillämpligt, bliva undantagna. Beträffande åter an— läggningar, för vilka tillstånd meddelats enligt 2 % av 1902 års stadga, erinras om att dessa tillstånd endast gälla tillsvidare. Om så skulle visa sig av behovet påkallat före— ligger möjlighet att återkalla dylika tillstånd och i samband med nykoncessionering utsträcka skyldigheten att underkasta sig prisreglering till de nu enligt stadgan kon— cessionerade anläggningarna.»

Jämlikt den ändrade lydelse 2 % 6 mom. av 1902 års lag erhöll genom lagen den 30 juni 1938, som trätt i kraft den 1 juli 1939, skall innehavare av elektrisk starkströmsanläggning, till vilken Konungen — enligt lag den 17 maj 1946 jämväl den Konungen därtill bemyndigar — meddelat tillstånd, vara skyldig att, på framställning av den som utnyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande därav, för åstadkommande av

• Sida 12
•  Original

skälig prissättning underkasta sig reglering av priset för strömmens tillhanda- hållande. Undantagna från dylik reglering äro statens taxor ävensom pris, som av kommunal myndighet fastställts för tillhandahållandet av elektrisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, kallad statens prisregle- ringsnämnd för elektrisk ström, bestående av fem av Konungen för viss tid förordnade ledamöter. Framställning om prisreglering göres hos kommers— kollegium, som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad, över- lämnar den till prisregleringsnämndens prövning. Det åligger nämnden i första hand att söka åstadkomma frivillig uppgörelse mellan parterna och i sådant syfte hänvisa parterna att underställa tvistefrågan Svenska elektricitetsverks— föreningens tariffkommission. Kommer förlikning icke härvid till stånd och kan tvisten ej heller i annan ordning förlikningsvis biläggas verkställer nämn— den reglering av priset för strömmens tillhandahållande. Under de sju år, som förflutit sedan nämnden tillsattes, ha endast tretton ärenden hänskjutits till nämnden. Tre av dessa äro under behandling, i sju fall har förlikning åstadkommits genom tariffkommissionen och endast i tre fall har prisregle— ringsnämndens avgörande erfordrats.

Ehuru erfarenheten sålunda visat, att prisregleringsinstitutet kommit till mycket liten användning, har kravet på enhetligare och lägre taxor icke desto mindre kvarstått och tagit sig uttryck i olika riksdagsmotioner. I den 12 mars 1941 avgivet yttrande till statsutskottet i anledning av en dylik motion anförde kommerskollegium bl. a. följande:

»Till kollegii kännedom komma visserligen icke sällan klagomål över tillämpade taxor. Dessa klagomål gälla icke blott enskilda företags taxor utan även vattenfallsstyrelsens. Merendels bero numera dylika klagomål på missuppfattning av taxornas innebörd och på svårigheterna att för lekmannen jämföra till formen olikartade taxor. Ur sistnämnda synpunkt sett är det i motionen uttalade önskemålet om mera enhetliga taxor värt

beaktande , »

Även i de till 1942 års riksdag avgivna motioner, som föranledde tillsättan— det av elkraftutredningen, upptogs som särskilt yrkande, att frågan om en— hetligare taxor för elektrisk energi samt lägre pris härå för landsbygdens folk bleve föremål för utredning och förslag.

I sitt yttrande över nämnda motioner anförde vattenfallsstyrelsen bl. a. följande:

»Även om ett stort antal taxeformer förekomma, böra olägenheterna därav icke över— drivas. Varje särskild förbrukare har dock att taga befattning med endast en enda eller ett fåtal taxor.

Skillnaden i de reella kraftprisen beror i stor omfattning på olika kostnader för kraften. Skillnaderna uppkomma. genom olika överföringslängd och dylikt för de olika konsu- menterna samt genom mer eller mindre jämn uttagning av kraften. Att frångå kraft- prisens anslutning till självkostnaderna är vanskligt. Kraftdistributionens ekonomi är

• Sida 13
•  Original

mycket känslig. En prisutjämning utan skälig hänsyn till självkostnaderna kan medföra större skada än nytta.

Missförhållanden förekomma dock i fråga om kraftprisen. Vattenfallsstyrelsen anförde förra året, att redan förekomsten av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström torde inverka reglerande, men framhöll tillika som ett önskemål, att uppgifter rörande de enskilda kraft- och distributionsföretagen insamlades och publicerades i lämplig form. Enligt vad styrelsen erfarit, har kommerskollegium igångsatt en sådan uppgiftsinsam- ling, och det förefaller lämpligt att avvakta resultatet därav, innan ytterligare åtgärder vidtagas, eftersom behovet av sådana då mycket bättre kan överskådas. Det är natur- ligtvis önskvärt, att utredningen genomföres snabbt.» '

Statsutskottet framhöll också, att fog kunde finnas för en växande sam— hällelig kontroll över tillämpade krafttaxor. Två reservanter inom statsut— skottet, vilka liksom utskottsmajoriteten tillstyrkte utredning rörande möjlig- heterna att trygga landets elkraftförsörjning men uteslöto förutsättningen att detta skulle ske genom statens medverkan, förordade en annan lydelse av ut- skottets utlåtande och anförde däri bl. a.:

»Särskilt på taxeväsendets område föreligger såsom antytts behov av starkare över- vakning till skydd för konsumenternas intressen. Fördelarna av standardtaxor -— efter förebild från järnvägsdriften -— måste också vara betydande. Härigenom underlättas den elektriska kraftens vidare utbredning. Klart är att denna standardisering icke kan drivas så långt att samma taxor överallt tillämpas vid likartad konsumtion, oavsett skillna- derna i kostnaden för råkraften eller utgifter för kraftens överföring till förbrukarna. Fördelarna av åtgärder i prisutjämnande syfte ha dock i långt tidigare sammanhang med rätta av vattenfallsstyrelsen hävdats, varvid bland annat framhållits hurusom man exempelvis i de fall då kostnaderna för en ortsdistribution växla mellan 5 och 10 öre per kilowattimme kan sätta distributionspriset till 8 år 9 öre. Nytillströmningen av nya abonnenter och uppkomsten av nya kraftbehov underlättas, vilket i längden fördel- aktigt återverkar även för de äldre abonnenternas del.»

I två inom riksdagen likaledes år 1942 väckta, till jordbruksutskottet hän— visade motioner hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande bl. a. en standardisering av taxornas form och andra vägar till en effektivisering av kontrollen över kraftpriserna och över distributionsföretagens sätt att fullgöra sina uppgifter. Några omedelbara åtgärder i anslutning till motionerna ansåg riksdagen icke erforderliga, enär det förutsattes, att de däri berörda frågorna innefattades i elkraftutredningens uppdrag.

• Sida 14
•  Original

II. Förberedande behandling av tariff- standardiseringsfrågan

Redan från början stod det för elkraftutredningen klart, att genomföran— det av i största möjliga mån enhetligt utformade tariffer för detaljdistribu— tionen på landsbygden borde ske snarast möjligt och att utredningen härom kunde ske jämsides med den i flera avseenden grundläggande undersökning av kraftpriserna och av orsakerna till dessas varierande höjd inom olika dis— tributionsområden, som elkraftutredningen enligt direktiven i första hand hade att utföra. Enhetlighet i fråga om tariffernas utformande är önskvärd både med tanke på genomförandet av en möjligast enhetlig prisnivå och för underlättande av jämförelser mellan kraftpriserna på olika orter liksom för snart sagt allt utredningsarbete i frågor angående kraftdistribution för borger— liga behov.

Inom Svenska elektricitetsverksföreningen hade sedan år 1932 en kom— mitté varit verksam i ändamål att studera tariffspörsmålet och att överväga möjligheterna att ernå enhetliga tariffer för detaljdistributionen inom tät— orterna. Som resultat av denna kommittés arbete framlades successivt sam— manställningar och beskrivningar av lämpliga tariffer (se bl. a. Svenska Elektricitetsverksföreningens Handlingar 1938, Nr 3), vilka kommo att spela en stor roll för samhällstariffernas utveckling. Kommittén framlade vidare i en år 1944 publicerad handling (Svenska Elektricitetsverksföreningens Hand- lingar 1944, Nr 13) ett slutbetänkande med allmänna riktlinjer för utformning av lågspänningstariffer för distribution av elektrisk energi inom samhällen. På grund av den sakkunskap och erfarenhet i tariffrågor, som fanns företrädd inom Svenska elektricitetsverksföreningen, fann elkraftutredningen det önsk— värt, att samarbete i dessa frågor upptogs med föreningen. Denna hade även dessförinnan beslutat upptaga en utredning om landsbygd-starifferna. Efter samråd med elkraftutredningen åtog sig föreningen sålunda att förbereda frå- gan om standardisering jämväl av landsbygdstariffernas utformning och i mars 1943 tillsattes en kommitté med uppgift att undersöka möjligheterna att förenhetliga tarifferna för distribution av lågspänd elektrisk energi på landsbygden samt att i anslutning därtill utarbeta förslag till normaltarif- fer. Kommittén hade följande sammansättning: överingenjören vid AB Skandinaviska elektricitetsverk Torsten Staaf, ordförande, samt ingenjören vid Yngeredsfors kraftaktiebolag Nils Billgren, ingenjören vid Mellersta

• Sida 15
•  Original

och norra Sveriges ångpanneförening Helmer Brodin, distriktsingenjören vid Älvkarleby kraftverk Gustav Hörsta, ingenjören hos Örebro läns elek— triska förening Artur lVIoberg, direktörsassistenten vid Övre Norrlands kraft- verk John E Molin, civilingenjören vid Svenska cellulosa AB Helmer Nylén och civilingenjören vid Sydsvenska kraftaktiebolaget Arne Svensson. Koin- mitténs sekreterare ha varit civilingenjörerna vid Svenska elverksföreningen Hugo Månsson och Yngve Hedin.

Elkraftutredningens kansli har hela tiden varit representerat vid kommit— téns arbete. Detta slutfördes i maj 1946, då kommittén framlade förslag till tariffer för detaljdistribution av elektrisk energi på landsbygden. För- slaget, som jämte motivering och kommentarer därtill utgivits såsom Svenska Elektricitetsverksföreningens Handlingar 1946, Nr 5, överlämnades sedermera tillsammans med ett omfattande utredningsmaterial till elkraft- utredningen. Förslaget med tillhörande motivering och kommentarer fogas - som huvudbilaga till detta betänkande.

• Sida 16
•  Original

III. Elkraftutredningens synpunkter på det av Svenska elektricitetsverksföreningens

kommitté framlagda förslaget till standardtariifer

Förslagets allmänna innebörd och tillämplighetsområde

Det såsom huvudbilaga intagna av Svenska elektricitetsverksföreningens kommitté utarbetade förslaget innebär i första hand, att en tarifform tillska— pats, som kan tillämpas i hela landet vid all vanlig distribution för borgerliga behov, vare sig det gäller bostads-, jordbruks- eller 5. k. yrkesabonnenter. Förslaget är uppgjort med särskild tanke på detaljdistributionen på lands- bygden och i landsbygdssamhällen. I städer och stadsliknande samhällen ha tarifferna moderniserats i större utsträckning än på landsbygden, även om också här på många håll moderna tariffer införts redan på ett tidigt stadium. Att utvecklingen på tariffområdet gått snabbare framåt för stadssamhälle- nas del kan i första hand tillskrivas de insatser, som gjorts bl. a. från Svenska. elektricitetsverksföreningens sida. Sedan mer än tio år tillbaka har föreningen tillhandahållit sina medlemmar, dvs. så gott som samtliga el- verk i städer och liknande samhällen, en systematisk sammanställning av där förekommande tariffer i den s.k. Tariffboken. För närvarande redovisas där tariffer för 245 samhällen. Vidare har såsom ovan nämnts lågspänningstarif— ferna för distributionen inom dessa samhällsformer sedan år 1932 varit före- mål för studium och successiv bearbetning genom en inom föreningen ver- kande kommitté, vars slutbetänkande avgavs år 1944.

Det nu framlagda förslaget till standardtariffer för landsbygden bygger på samma principer, som det tidigare betänkandet angående tariffer för tättbe- byggda samhällen, och utgör i stort sett ett utsträckande i fråga om tillämp— ningsområdet av de däri uppdragna riktlinjerna. Hänsynen till att landsbygds- företagen ofta måste arbeta närmare självkostnadsgränsen än stadsföretagen har härvid visserligen medfört en delvis speciell utbyggnad av landsbygdens normaltariff genom införandet av bestämmelser om engångsavgift samt sär- skild tariffenhetsberäkning för jordbruksabonnenter osv. Detta betyder emellertid icke, att de föreslagna standardtarifferna för landsbygden prin- cipiellt avvika från de moderna tarifftyper, som redan ha vunnit hävd inom

• Sida 17
•  Original

flertalet städer och liknande samhällen. Tvärtom torde man kunna säga, att genom tillkomsten av förslaget till landsbygdstariffer ett ur principiell syn— punkt enhetligt system av standardtariffer skapats, som kan tillämpas för all detaljdistribution såväl i städerna som på landsbygden. Vissa avvikelser kunna givetvis uppstå vid systemets användning inom olika områden, såsom nedan närmare utvecklas i samband med frågan om standardtariffernas införande.

N ormaltariffens uppbyggnad

Den föreslagna normaltariffen har formen av en grundavgiftstariff, baserad på tariffenheter, vilkas antal fastställas i förhållande till förbrukarnas elek— trifieringsbehov med hänsyn i huvudsak till rumsantal, areal odlad jord och i vissa fall även installerad motoreffekt. Det är uppenbarligen förknippat med stora svårigheter att trots de olikheter, som råda bland förbrukarna med av- seende på näringsutövning, byggnadssätt, jordvärde, brukningsförhållanden etc. få till stånd ett för hela landet användbart mätetal på förbrukarnas elekt- rifieringsbehov. Detta problem synes ha blivit löst på bästa tänkbara sätt genom det i förslaget framlagda tariffenhetssystemet, som anknyter till olika nu förekommande och mera allmänt använda system och samtidigt utgör en förenklad och mera följdriktigt genomförd tillämpning av principerna för dessa system.

N ormaltariffen är såsom av huvudbilagan framgår sammansatt — förutom av en engångsavgift, som avväges i förhållande till anläggningskostnaden — av tre årligen återkommande avgifter, i huvudbilagan sammanfattade under benämningen strömavgifter, nämligen en abonnentavgift per mätpunkt, en grundavgift per tariffenhet och en energiavgift per kWh. Förslaget innebär ej blott att tariffens form utan även en del av de i tariffen ingående avgifterna standardiseras. Genom att sålunda två av strömavgifterna för normala fall kunnat fixeras, nämligen abonnentavgiften till 5 kronor per år vid enfas- och 10 kronor per år vid trefasanslutning och energiavgiften till 6 öre per kWh, blir grundavgiften den enda variabla strömavgiften i tariffen.

Engångsavgift

Engångsavgiftens syfte är att helt eller delvis utgöra. täckning för anlägg— ningskostnaderna. I städer och liknande samhällen, där ett gemensamt distri- butionsnät kan utbyggas i takt med samhällets utveckling enligt stads— och » byggnadsplaner, blir anläggningskostnaden per förbrukare ganska enhetlig i och jämförelsevis låg. Anläggningskapitalet anskaffas där vanligen genom distributören. Engångsavgift förekommer därför i regel icke i tätorterna.

• Sida 18
•  Original

Engångsavgiften är påkallad av de för landsbygden säregna förhållandena med långa avstånd mellan de olika förbrukarna och därmed följande högre anläggningskostnad per förbrukare. De företag, som ombesörja distributionen på landsbygden, representera flera olika organisationsformer med än rent lokalbetonad, än flera län omfattande distributionsverksamhet. Flertalet små— företag på landsbygden utgöras av ekonomiska föreningar. Typiskt för dessa kooperativa sammanslutningar är, att anläggningskapitalet anskaffas genom medlemmarnas insatser eller inträdesavgifter, avvägda efter omfattningen av vars och ens elektrifiering. Dessa engångsavgifter växla hos olika företag med anläggningskostnaderna och utgå med belopp, som i regel hålla sig mellan 5 och 100 kronor per ljuspunkt, hästkraft, hektar odlad jord eller annan enhet (rum, lägenhet, tusental kronor av fastighetens taxeringsvärde etc.). Utveck— lingen har nu nått så långt, att omkring 85 procent av alla hushåll på lands- bygden äro elektrifierade. Den intensivaste föreningsbildningen ägde rum re- dan under åren 1917—1920 och även inom de föreningar, där medlemmarna erhållit uppskov med inbetalningen av en del av sitt insatsbelopp, äro en— gångsavgifterna och därmed anläggningskostnaderna numera i allmänhet slut— betalade. För de kooperativa företagens del medför detta i stort sett, att en- gångsavgifterna förlorat i aktualitet och att man vid bedömandet av en för— brukares nuvarande kostnader för elkraften i viss män kan bortse från det en gång för alla erlagda tillskottet. Engångsavgiften har för dessa företag sin egentliga betydelse vid elektrifiering av nya områden. Det förhållandet, att anläggningskostnaderna helt eller till stor del betalats genom engångsavgif- ter, bör emellertid såsom längre fram framhålles medföra en proportionsvis lägre grundavgift än vid företag, där engångsavgiften varit låg eller ingen.

Vid sidan av de ekonomiska föreningarna förekomma en del på annat sätt organiserade landsbygdsföretag med mer eller mindre lokalt begränsad distri- butionsverksamhet, såsom mindre aktiebolag, industriföretag och enskilda personer. I motsats till de kooperativa föreningarna äro dessa företag i princip affärsdrivande och förbrukarnas medverkan är icke nödvändig för startkapi- talets anskaffande. Detta hindrar icke att engångsavgifter även i dessa fall uttagas av abonnenterna i samband med anslutningen, men syftet med en— gångsavgiften är här endast att täcka en del av anläggningskapitalet. Anslut- ningsavgiften sättes ofta i proportion till hela anläggningskostnaden eller den del därav, som avser servisledning till vederbörande abonnent, men utgår stundom med ett fast belopp eller beräknas enligt andra grunder från fall till fall. Ibland utgår ingen som helst anslutningsavgift. Ifrågavarande företag till— lämpa sålunda mycket skiftande metoder för beräkning av engångsavgift, där sådan överhuvud förekommer. En med de affärsdrivande småföretagen på landsbygden i Viss mån likartad ställning intaga de kooperativa företag, som anskaffat större delen av startkapitalet genom upptagande av lån och där medlemmarnas insatser sålunda endast till en mindre del finansierat anlägg-

• Sida 19
•  Original

ningskostnaderna. Gemensamt för alla dessa företag är nämligen, att ränta och amortering å kvarstående kapitalkostnader skola täckas av inkomsterna av strömavgifterna, som därför bli högre än hos kooperativa företag med jämförliga driftsförhållanden i övrigt, där engångsavgifterna och därmed anläggningskostnaderna slutbetalats.

En betydande del av detaljdistributionen på landsbygden ombesörjes av ? statens vattenfallsverk och de stora kraftbolagen direkt till konsumenterna. Dessa storföretag med vidsträckta distributionsområden äro icke på samma sätt som de lokala distributionsföretagen beroende av anläggningskostnaderna i varje särskilt fall och tillämpa därför ofta mera standardiserade engångsav- gifter. Vattenfallsstyrelsen räknar sålunda vid detaljdistribution med en en- gångsavgift av 25 kronor per CB—enhet så länge anläggningskostnaderna hålla sig under 180 kronor per CB-enhet i genomsnitt för det område, som elektri— fieras, medan eventuellt överskjutande kostnad gäldas av abonnenten. In- förandet av de föreslagna standardtarifferna innebär för vattenfallsstyrelsens egen detaljdistribution, att vid nyelektrifiering engångsavgiften kommer att utgå med 30 kronor per normaltariffenhet så länge anläggningskostnaderna hålla sig under 225 kronor per normaltariffenhet. Sydsvenska kraftaktiebola— get har indelat sitt distributionsområde i olika anslutningsavgiftsområden. Inom varje sådant anslutningsområde utgår engångsavgiften med ett enhet- ligt belopp per tariffenhet, varvid beloppet fastställts med hänsyn till bebyg— gelsetäthet och nätens räntabilitet. I vissa köpingar och större samhällen utgår ingen engångsavgift. I stationssamhällen med någorlunda tät bebyggelse utgår anslutningsavgift normalt med 10 kronor per tariffenhet. För normal landsbygd tillämpas 20, 30 eller 40 kronor per tariffenhet beroende på bebyg— gelsetätheten. Anslutningsavgifterna 50, 60 och 70 kronor per tariffenhet förekomma mera undantagsvis. Den högsta. anslutningsavgiften, 80 kronor per tariffenhet, tillämpas slutligen vid nyelektrifieringar av glesbygd, även om anläggningskostnaden överstiger 180 kronor per CB—enhet, i den mån bolaget medger elektrifiering. Liknande beräkningsmetoder torde förekomma även hos en del andra stora distributionsföretag. Det är önskvärt, att ett system med en relativt måttlig och för hela distributionsområdet standardiserad engångs- , avgift tillämpas.

Normaltariffens införande medför ett förenhetligande såtillvida, att en- gångsavgiften beräknas per normaltariffenhet och redan detta utgör ett stort framsteg, även om för många små ännu ej konsoliderade företag en utjämning av engångsavgiftens belopp måste anstå. Genom den sedan år 1940 förekom- , mande statliga. subventioneringen till befrämjande av landsbygdens elektri- , fiering kommer engångsavgiften vid nyelektrifiering i allmänhet ej att över- stiga 90 kronor per CB-enhet, vilket torde motsvara cirka 110 kronor per normaltariffenhet. Enligt hittills tillämpade regler utgår nämligen bidrag till zmläggningskostnaderna i den mån desamma överstiga 90 kronor per CB-

• Sida 20
•  Original

enhet. Bidraget har i regel varit maximerat till 90 kronor per CB-enhet. Här- igenom har endast i undantagsfall elektrifiering av sådana glesbygder, där an— läggningskostnaderna överstigit 180 kronor per enhet, kunnat komma till stånd.

Årligen återkommande avgifter

Av de årligen återkommande avgifterna avser abonnentavgiften att täcka distributörens kostnader för mätare, avläsning, debitering, bokföring, uppbörd m. m. Dessa kostnader äro fasta och fördelas ungefär lika på varje abonnent, oavsett förbrukningens storlek. Kostnaderna bli dock högre för abonnent med flera mätare. En lämplig anpassning till de verkliga självkostnaderna har vun— nits genom att abonnentavgiften enligt den föreslagna normaltariffen bestämts per mätpunkt, vid enfasanslutning till 5 kronor och vid trefasanslutning till 10 kronor.

Enligt det framlagda förslaget har energipriset i normaltariffen fixerats till 6 öre per kWh, dvs. väsentligt lägre belopp än det som på många håll nu tillämpas. Detta är ägnat att verka i hög grad utvecklingsbefrämjande. F örsla— get har som nämnts i första hand tagit sikte på detaljdistributionen på lands— bygden. I städer och liknande samhällen, som övergå till normaltariffen, kunna de låga distributionskostnaderna stundom medgiva ett ännu lägre energipris än det i normaltariffen föreslagna. Detta gäller särskilt samhällen där hushållen i allt större utsträckning använda elspisar för matlagning. Å andra sidan kan i städer med gasverk en relativt låg förbrukning av elektrisk energi förekomma. Detta kan göra det nödvändigt att i större utsträckning bibehålla anknytningen till äldre tariffer genom att tillämpa den nedan om- nämnda mellantariffen.

Grundavgiften, som utgår med visst belopp per tariffenhet och år, skall enligt förslaget avvägas så, att de sammanlagda abonnent—, energi- och grund- avgifterna enligt normaltariffen tillsammans med intäkter från övriga tariffer (t. ex. småindustritariff och eventuellt förefintliga äldre tariffer i den mån de måste bibehållas) täcka företagets totala årskostnader. Att grundavgiften så- lunda måste göras variabel sammanhänger uppenbarligen därmed, att den- samma måste anpassas efter de olika distributionsföretagens varierande själv- kostnader. En standardisering även av grundavgiftens belopp, dvs. exakt , samma strömavgifter för hela landet, skulle kunna åstadkommas endast om grundavgiften fixerades med hänsyn till det företag, som har de högsta självkostnaderna. Detta skulle medföra höga strömpriser även hos de eko- nomiskt mest lönande företagen och därmed större inkomster för dem. En fixerad, relativt låg grundavgift skulle å andra sidan innebära ett avsteg från vad självkostnaden kräver och kunde bli ruinerande för många företag. Som följd av att energiomsättningen stiger eller att möjligheterna till rationali— sering av distributionsverksamheten bättre utnyttjas kunna åtskilliga före—'

• Sida 21
•  Original

tag successivt införa lägre årliga avgifter för konsumenterna. Redan tilläm- pandet av de utvecklingsbefrämjande standardtarifferna bör på många håll utgöra ett betydelsefullt steg i denna riktning. Man kan därför vänta, att en viss utjämning i grundavgifterna småningom skall inträda, en utveckling, som givetvis kan påskyndas genom statens medverkan på olika sätt. Genomföran— det av ett absolut enhetligt och tillika relativt lågt detaljdistributionspris för— utsätter emellertid statliga åtgärder av mera vittgående natur, t. ex. genom stöd åt eller övertagande av företag, som icke kunna hålla föreskrivna priser, eller genom ett allmänt förstatligande av kraftförsörjningen. Till dessa spörs— mål har elkraftutredningen ännu icke fattat ståndpunkt. Det praktiska genomförandet av dylika åtgärder måste i varje fall med hänsyn till det stora antalet distributionsföretag och de ofta komplicerade ekonomiska förhållan- dena komma att taga mycket lång tid i anspråk. Ett införande snarast möj- ligt av de föreslagna standardtarifferna synes sålunda under alla omständig— heter Vara en angelägenhet av stor vikt.

Genom att av normaltariffens årliga avgifter blott en enda (grundavgiften) är variabel, blir det icke blott möjligt utan även mycket enkelt att direkt jäm- föra de olika distributionsföretagens kraftprisen Det kan förutsättas, att redan denna möjlighet skall verka i riktning mot ett förenhetligande av grundavgifterna och därmed av strömpriserna över hela landet. Vidare under- lättas därigenom i väsentlig grad den skälighetsbedömning av detaljdistribu- tionspriset, som det ankommer på kommerskollegium och statens prisregle— ringsnämnd för elektrisk ström att verkställa.

För att giva en uppfattning om storleken av de grundavgifter, som vid tillämpning av den föreslagna normaltariffen kunna antagas bli uttagna, kan nämnas, att inom Sydsvenska kraftaktiebolagets distributionsområde, där nor- maltariffen preliminärt redan blivit införd, grundavgiften har bestämts till 8 kronor per normaltariffenhet. För vattenfallsstyrelsens egen detaljdistribution, som visserligen ej är så omfattande, men som har viss normgivande betydelse för andra distributionsföretag, kommer en grundavgift av 7 kronor 50 öre per normaltariffenhet att tillämpas. Vid företag med särskilt höga distributions- kostnader kunna högre grundavgifter behöva tillämpas. Å andra sidan torde , vid företag, där anläggningskapitalet helt eller till största delen inbetalats i

form av engångsavgifter, grundavgiften kunna sättas lägre.

Komplement- och specialtariffer

Det framlagda förslaget förutsätter, att Vissa kraftuttag, som ske med ! lång uttagningstid eller endast under icke högbelastningstid, t. ex. för varm- * vattenberedning eller annan elvärme, kunna påkalla ett lägre pris än vad normaltariffen medgiver. För sådana specialfall innehåller förslaget särskilda komplement till normaltariffen.

• Sida 22
•  Original

Vidare omfattar förslaget specialtariffer för dels småindustri, dels kvarnar- och sågar, dels ock gatubelysningsanläggningar.

För rent tillfälliga abonnemang (under pågående byggnadsarbete, för cir— kustält osv.) kan givetvis specialdebitering komma ifråga.

Standardtariffernas innebörd för olika abonnentgrupper

Normaltariffen kommer att få sin väsentligaste betydelse för bostads- och jordbruksabonnenter, som utgöra det ojämförligt största antalet förbrukare. Såsom diagrammen i förslaget (huvudbilagan, sid. 122—125) utvisa skulle det föreslagna tariffenhetssystemet i jämförelse med de vanligaste nu gällande systemen medföra endast små förskjutningar i avgiftsfördelningen mellan olika abonnentgrupper, även om avgiftsändringarna för de enskilda abonnen— terna skulle bli större än vad diagrammen utvisa. Det är givetvis en styrka hos det föreslagna för hela. landet avsedda tariffenhetssystemet, att det så väl anknyter till tariffenhetssystem, som redan nu sedan länge användas inom vidsträckta områden. Sin största betydelse såsom utvecklingsbefrämjande faktor kommer den nya normaltariffen att få inom alla de distributionsom— råden, där någon rationell tariff f. n. icke förekommer.

N ormaltariffen är i princip avsedd att användas som enda förekommande tariff för all vanlig detaljdistribution till hushåll och jordbruk. Ett tariff- system bestående av flera alternativa tariffer är i normala fall obehövligt eller olämpligt. Möjligen kunna vissa skäl tala för att vid sidan av normaltariffen bibehålles en tariff utan grundavgift men med ett energipris av 30—40 öre per kWh. För abonnenter med förhållandevis mycket låg förbrukning kan nämligen en sådan enkel energitariff bli förmånligare. Detta förhållande bör dock ej tillmätas avgörande betydelse. Från distributörens synpunkt sett är den enkla energitariffen olämplig, i det att den vid låg förbrukning trots högt energipris icke täcker hans självkostnader. Därjämte föranleder den ofta abonnenten till en sparsamhet, som går över hövan genom att han drar sig för att använda elektriciteten för ändamål, som skulle förbättra hans livs- betingelser. Förmånerna av god belysning och andra hjälpmedel som ersätt-- ning för den mänskliga. arbetskraften i hushåll och lantbruk kunna tack vare elkraften erhållas för så relativt ringa kostnad, att denna i regel kan bäras även vid en för svenska förhållanden låg levnadsstandard. Ur social och nationalekonomisk synpunkt är det angeläget, att användningen av elektrisk energi uppmuntras. Förefintligheten av en enkel energitariff vid sidan av normaltariffen kan lätt få en psykologisk verkan i utvecklingshämmande rikt- ning. Endast då det påkallas av särskilda sociala skäl bör därför — såsom längre fram närmare utvecklas — undantag göras från regeln att normal— tariffen skall utgöra enda tillgängliga tariff för bostads- och jordbruksabon- nenternas normala behov av elkraft.

• Sida 23
•  Original

Reglerna. för tariffenhetsberäkningen för bostäder och jordbruk finnas upptagna i huvudbilagan, sid. 45—47. Elkraftutredningen har funnit sig kunna tillstyrka kommittéförslaget med blott ett mindre tillägg i fråga. om tariffenhetsberäkningen för bostäder i hyreshus. Enligt anmärkning 4. till be- skrivningen av tariffenhetsnormen för bostäder (huvudbilagan, sid 46) skola ej särskilda tariffenheter räknas för förbrukning i allmänna utrymmen, såsom trappor, Vindskontor, källare och tvättstuga, endast avsedda för hyresgäster— nas bekvämlighet i hyreshus. Möjlighet bör emellertid finnas att pålägga hyresvärden lämpligt antal tariffenheter för dessa utrymmen. Om så sker, bör den grundenhet för varje bostadslägenhet, som enligt huvudregeln skulle påföras varje hyresgäst, bortfalla, Härigenom vinnes anknytning till den tariffenhetsberäkning för bostadslägenheter, som nu i allmänhet användes i städerna. Elkraftutredningen föreslår sålunda följande tillägg till nämnda anmärkning 4:

»Om dock särskild tariffenhetsberäkning göres för nämnda allmänna utrymmen — genom 1 te per lägenhet eller på annat sätt — skall i hyresgästernas tariffenhetstal icke inräknas i normen angivna 1 te per lägenhet.»

Normaltariffen är som tidigare antytts avsedd att tillämpas även för abonnenter, som bedriva hantverk eller småindustri. För större yrkesabon- nenter med en omfattande uppsättning av motorer o. d. finnes tillgång till den speciella småindustritariffen. Denna har fått formen av effekttariff, inne— hållande en fast avgift (100 kronor per år), en effektavgift (45 kronor per kW och år) och en energiavgift av utnyttjningstyp (6 öre per kWh för första 1 000 kWh per kW och 3 öre per kWh för förbrukning därutöver). För till— lämpning av småindustritariffen erfordras sålunda ingen tariffenhetsberäk— ning; förbrukningsavgifterna äro baserade på uppmätta elektriska enheter (kW och kWh). Den här angivna prissättningen avser, som av kommenta— rerna i huvudbilagan (sid. 110—112) framgår, normala fall och kan stundom behöva jämkas.

Småföretagsutredningen har i sitt betänkande angående hantverkets och småindustriens befrämjande (SOU 1946: 40, sid. 36) framhållit olägenheten av att de olika kraftleverantörerna tillämpa helt olika, ofta med varandra ej direkt jämförbara system och tariffer. Småföretagsutredningen anför bl. a.:

»I de flesta taxor är dock en tydlig gräns dragen mellan hantverkstaxa och industri— taxa. Gränsen drages vid en viss energiförbrukning per år, och för industritaxan tillämpas ett betydligt lägre energipris per kWh än för hantverkstaxan. Detta innebär, att smäindustrier med en energiförbrukning per år, som något understiger den för indu- stritaxan fastställda, få vidkännas en betydligt högre kostnad än sådana företag, som köpa ström efter industritaxa.

Det finns också i stor utsträckning taxor, där kVVh—priset minskar efter en viss skala vid ökande förbrukning. Ett önskemål synes vara, att denna prissättning med avta- gande kWh—pris blir mera allmänt genomförd och att tillräckligt antal prisintervaller

• Sida 24
•  Original

erhållas. Särskilt för småindustrier skulle en speciell småindustritaxa vara av stor bety- delse. För närvarande pågår inom elkraftutredningen av 1943 en undersökning om lämp- liga normaltariffer för yrkesabonnenter, och det är att hoppas, att man genom densamma skall finna en lämplig väg att lösa denna för småföretagsamheten så betydelsefulla fråga.»

Den av småföretagsutredningen påpekade olägenhet, som ligger i upp- delningen i hantverks— och industritaxa, synes bliva undanröjd liksom utred- ningens önskemål om tariffens progressivitet tillgodosetts genom det fram- lagda förslaget. Standardtariffernas införande innebär, att en yrkesabonnent, som till en början abonnerat på kraft enligt normaltariffen, kan efter fritt val övergå till den speciella småindustritariffen då hans kraftförbrukning ökat så, att den ställer sig billigare än normaltariffen.

Alternativt förslag till tariffenhetssystem för yrkesabonnenter, grundat på enbart golvyteberäkning

För yrkesabonnenter enligt normaltariffen upptar förslaget särskilda tariff— enhetsnormer dels för belysning, dels för motorer och andra förbruknings- apparater. För belysning räknas tariffenheter efter yrkeslokalens golvyta, för motorer däremot efter ansluten märkeffekt. I kommentarerna till förslaget (sid. 98—99) har emellertid omnämnts ett alternativt förslag till tariffen- hetssystem för yrkesabonnenter, grundat på enbart golvyteberäkning. Detta. system bygger sålunda på samma princip som tariffenhetssystemen för bostadsabonnenter (med rumsberäkning) och jordbruksabonnenter (med rums— och arealberäkning), och man har därmed undgått att göra tariff— enhetsberäkningen effektberoende, dvs. beroende på storleken av i varje särskilt fall verkligen installerade motorer och apparater. Utom att denna beräkningsmetod blir enklare i tillämpningen har den fördelen av att vara utvecklingsbefrämjande; en utökning av den elektriska apparaturen i yrkes- lokalen kan ske utan ökning av antalet tariffenheter.

Den på sid. 98—99 antydda metoden för tariffenhetsberäkning enligt golvytesystemet innebär, att yrkeslokalerna, på samma sätt som huvudför- slaget (sid. 48) anger, skola vara indelade i fyra klasser efter deras specifika belysningsbehov. För exempelvis en lokal tillhörande klass II beräknas så- lunda en tariffenhet för varje 10-tal m2 golvyta etc., varvid man erhåller antalet tariffenheter för belysning beträffande yrkeslokalen ifråga. Detta ta-riffenhetstal inbegriper även installerad motoreffekt intill 0,5 hk. Om emel- lertid den installerade motoreffekten i denna lokal överstiger 0,5 hk fastställes antalet tariffenheter — avseende såväl belysning som motorkraft — genom att nyssnämnda antal tariffenheter för belysning 3-faldigas. Såsom av kom- mentarerna till förslaget framgår, ha undersökningar av denna metods till- förlitlighet visat, att en ganska god överensstämmelse erhålles mellan tariff-

• Sida 25
•  Original

enhetstalen enligt denna metod och CB-systemets. Elverksföreningens kom— mitté har icke ansett sig böra upptaga denna tariffenhetsnorm i sitt huvud— förslag, enär den är oprövad och dess verkningssätt ej ansetts kunna till— räckligt noggrant bedömas. Kommittén anser dock, att det skulle vara av intresse att försöksvis pröva framkomligheten av ett dylikt beräkningssätt för tariffenheterna.

De obestridliga fördelar, som rent principiellt synas vara förenade med ett system för tariffenhetsberäkning efter golvyta ifråga om yrkeslokaler, näm— ligen att det nära överensstämmer med motsvarande system för bostäder och jordbruk och liksom dessa verkar utvecklingsbefrämjande samt att det är enkelt i tillämpningen, synas göra det angeläget, att ett sådant system kom- mer till användning. Elkraftutredningen anser därför, att ett sådant system bör upptagas som ett alternativ att försöksvis prövas vid sidan av det i huvudförslaget framlagda. Enligt vad utredningen erfarit, har intresse för in- förandet av ett golvytesystem visats från flera större företag, bland dem vat- tenfallsstyrelsen, som beslutat införa detta.

Det synes troligt, att utvecklingen kommer att gå mot ett allt allmännare användande av ett sådant system. Mot den på sid. 98—99 i kommitténs förslag angivna metoden att beräkna tariffenheter för yrkeslokaler enligt golv- yta har anmärkts, att det icke är riktigt att använda samma klassificering av yrkeslokalerna då det gäller motorer som då det gäller belysning. Tre- dubblingen av tariffenhetstalet för belysning skulle sålunda i vissa fall icke leda till korrekt resultat. Även om detta endast behöver befaras i särskilda fall, synes det dock motiverat att något modifiera. det angivna förslaget och utredningen har därvid kommit till följande förslag.

Liksom ifråga om belysningsbehovet uppdelas yrkeslokalerna med hänsyn till kraftbehovet i olika klasser. Det synes möjligt att inskränka antalet klas- ser till två. Till den första, klass A, hänföras sådana lokaler, där kraften i någon form användes för direkt produktion av varor eller artiklar eller därmed likartade ändamål, och till den andra, klass B, hänföras övriga lokaler. Hit höra alltså sådana lokaler, där normalt endast elektriska hjälpmaskiner före— komma, exempelvis affärer med kylskåp, Skärmaskiner, köttkvarnar o. (1. samt lagerlokaler med transportanordningar.

För klass A bör räknas med en tariffenhet per 10 m2 golvyta och för klass B med en tariffenhet per 40 m2 golvyta.

Jämfört med det på sid. 98—99 i kommitténs betänkande angivna för- slaget till tariffenhetsberäkning kan detta system sägas innebära ett 1,5—fal— digande av tariffenheterna för belysning i klass I, ett 2—faldigande i klass II och ett 3-faldigande i klass III. Modifikationen, som enligt företagna beräk— ningar i praktiken icke kommer att innebära någon större avvikelse från kommitténs nyssnämnda förslag, torde få anses riktigare och dessutom enklare i tillämpningen än detta.

• Sida 26
•  Original

Elkraftutredningen förordar sålunda att de i förslaget till tariffenhetsnorm för andra yrken än jordbruk på sid. 49—50 upptagna bestämmelserna för motorer och andra förbrukningsapparater betecknas såsom alternativ I samt att det ovan sist beskrivna systemet upptages såsom ett andra alternativ. Varje distributionsföretag bör använda endast ettdera av de båda alterna— tiven.

Till kommitténs förslag bör sålunda under rubriken »För motorer och andra förbrukningsapparater» fogas följande tillägg (sid. 50):

Alternativ I I Inomhus

För lokaler med endast smärre motorer eller andra förbrukningsapparater för lokalens eget behov, t. ex. dammsugare, ventilationsfläktar, kokappara— ter och värmekaminer eller med endast handverktyg, mindre kontorsma- skiner eller liknande smärre flyttbara förbrukningsapparater räknas inga tariffenheter. Samma gäller för elvärmeapparater för matlagning, bakning och vattenvärmning, försåvitt leveransens fullgörande ej vållar strömleve— rantören särskilt stora kostnader.1

Om abonnenten innehar andra motorer eller förbrukningsapparater, räknas tariffenheter enligt nedan angivna grunder.

Tariffenhetstalet bestämmes av yrkeslokalernas art och storlek, varvid in- delning sker i två klasser, allt efter motorernas och förbrukningsapparaternas användning i rörelsen. Det sålunda beräknade tariffenhetstalet berättigar abonnenten att ansluta för rörelsen erforderliga motorer och förbruknings- apparater.

Tariffenheterna beräknas enligt följande:

För lokaler tillhörande

klass A ....................... 1 te för varje 10—tal m2 klass B ....................... 1 te för varje 40-tal 1112

Till klass A hänföras lokaler jämte biutrymmen för sådana yrkesabonnen- ter, som inneha motorer eller andra förbrukningsapparater, avsedda för direkt produktion eller för därmed likartade ändamål. Till klass B hänföras lokaler jämte biutrymmen för sådana yrkesabonnenter, som inneha motorer eller andra förbrukningsapparater, avsedda som hjälpmedel för transport, för— varing och fördelning av varor eller för därmed likartade ändamål.

Anm. 1. Vid tariffenhetsberäkningen skola samtliga lokaler jämte biutrymmen med- tagas med undantag för större särskilda lagerlokaler och magasin av upplagskaraktär,

1 Elkraftutredningen förordar, att bestämmelsen i Alternativ I under rubriken »Elvärmeappara— ter», andra stycket (huvudbilagan, sid. 50) i överensstämmelse härmed får följande lydelse: »För elvärmeapparater för matlagning, bakning och vattenvärmning räknas ej tariffenheter,» etc.

• Sida 27
•  Original

som mera sällan besökas och i vilka icke andra motorer och förbrukningsapparater före- komma än sådana, för vilka enligt ovan tariffenheter ej skola räknas.

För större särskilda lagerlokaler och magasin av upplagskaraktär skola, även om övriga lokaler hänföras till klass A, tariffenheter räknas enligt klass B, om förutnämnda lokaler genom förekomsten av motorer eller andra förbrukningsapparater äro att hän- föra till klass B.

Anm. 2. Om abonnen-tens lokaler äro uppdelade på olika rörelsegrenar (t. ex. verkstad och butik) bestämmes tariffenhetstalet som summan av de för varje rörelsegren för sig beräknade tariffenheterna.

Anm. 3. Som inomhusföremål räknas sådana transportabla bruksföremål, som huvud- sakligen utnyttjas inomhus, ävensom sådana motorer och apparater, som av särskild anledning placeras utomhus, men som utnyttjas för arbete inomhus.

Anm. 4. Erfordras vid installation av svetstransformator, större motor med inter- mittent drift eller dylikt förstärkning av distributionsanläggningen med hänsyn till spän- ningsreglering och störningsrisk, kan extra engångsavgift (eventuellt omräknad till årlig avgift genom en ökning av antalet tariffenheter) bli behövlig.

Fördelningen på de båda klasserna enligt den angivna principen framgår av följande exempel. För lokaler ej nämnda bland exemplen får inplacering ske genom en jämförelse med dessa.

Klass A: 1 ta för varje 10-fal mil

Hantverks— och industrilokaler, reparationsverkstäder, bryggerier, mejerier, stryk- och mangelinrättningar, frisérsalonger, biografer, operations- och rönt- genavdelningar på sjukhus, tandläkaremottagningar och kylanläggningar för produktion av varor.

Anm. Garage med mindre verkstadsavdelning utrustad med motorer för enbart den dagliga översynen av bilarna hänföres till klass B.

Klass B: 'I te för varie 40-tul rn|

Butiker, lagerhus utan tillverkning samt kylanläggningar för förvaring av varor.

Utomhus

För utomhus placerade motorer och andra. förbrukningsapparater räknas tariffenheter enligt följande:

Motorer ................. 2 te per hk märkeffekt Roterande svetsomformare . 2 » » >> » Svetstransformatorer ...... 3 >> » kVA primär märkeffekt Laddningsaggregat ........ 2 >> >> » » »

hos transformatorn Elvärmeapparater ........ 1 » >> kW märkeffekt

Tekniska ljusapparater 2 >> >> >> »

• Sida 28
•  Original

Anm. 1. Som utomhusföremål räknas sådana transportabla bruksföremål, som huvud- sakligen utnyttjas utomhus. Se även Anm. 3 för inomhusapparater.

Anm. 2. För roterande svetsomformare och för svetstransformatorer, som endast äro stämplade med effekt vid 70, 50 eller 25 procent intermittensfaktor, sänkes te-talet med respektive 10, 20 och 35 procent.

Är effekten hos svetstransformator endast angiven genom sekundärströmmen, räknas 2 te per 10A vid 30 V svetsspänning och kontinuerlig svetsning. Äro värdena angivna vid viss intermittensfaktor, företages ovan angiven sänkning.

Se även Anm. 4 för inomhusapparater. Anm. 3. Om för laddningsaggregat primäreffekten ej är påstämplad eller på annat sätt angiven, beräknas effekten som produkten av högsta märkström och högsta märkspän- ning på likströmssidan.

Anm. 4. Till tekniska ljusapparater hänföres icke sådan utomhusbelysning, som finnes upptagen under punkt 1.

• Sida 29
•  Original

lV. Standardtariifernas införande

Det framstår som en synnerligen viktig angelägenhet, att de föreslagna standardtarifferna komma i bruk så snart och så allmänt som möjligt. För att åstadkomma detta stå olika Vägar öppna.

Enligt 1902 års lag äger Konungen meddela de närmare föreskrifter, vilka, utöver vad lagen innehåller, erfordras med avseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel. Sedan år 1907 har Kungl. Maj:t i koncessioner enligt 1902 års lag i regel intagit förbehåll om att innehavare av anläggningarna skulle vara skyldiga att iakttaga de allmänna föreskrifter i fråga om leve— rans av elektrisk kraft, som framdeles kunde bliva i laga ordning meddelade. Detta koncessionsvillkor upptogs i kungl. kungörelsen den 19 maj 1916 med vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. och överfördes i samband med upphävandet av nämnda kungörelse i 25 & av nu gällande Kungl. Maj:ts stadga den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1902 års lag omfattade koncessions— plikten i huvudsak endast anläggningar med högre effektiv spänning än 250 volt (högspänningsledningar) med vissa undantag. Vid skilda tillfällen har därefter koncessionsskyldighetens omfattning ändrats. Genom lagändring år 1938 har den sålunda utsträckts bl. a. till för allmän distribution av- sedda lågspänningsledningar, dock ej sådana, som redan utförts vid lagens ikraftträdande den 1 juli 1939. Av förefintliga koncessionerade anläggningar, som f. n. jämte — numera enligt 1939 års stadga — anmälningspliktiga anläggningar uppgå till i runt tal 4 700, bedriva många ej detaljdistribution, medan å andra sidan vissa av landets omkring 3 700 distributionsföretag icke äro koncessionspliktiga eller i varje fall sakna koncession.

Beträffande de företag, som äro koncessionspliktiga föreligger möjlighet för Kungl. Maj:t att på administrativ väg stadga skyldighet att införa de före— slagna standardtarifferna. För dylika företag — dock ej statliga samt kommu- nala inom eget jurisdiktionsområde — kunna emellertid dessa tariffer bliva föreskrivna utan att särskilt stadgande därom behöver utfärdas av Kungl. Maj:t, nämligen på grund av den skyldighet, som gäller för vissa innehavare av koncessionerade anläggningar, att på framställning av förbrukare under- kasta sig prisreglering. Det kan nämligen förutsättas, att statens prisreglerings— nämnd för elektrisk ström vid sina beslut i prisregleringsfrågor kommer att

• Sida 30
•  Original

föreskriva införande av standardtarifferna. På denna väg få sålunda abonnen— terna en möjlighet erhålla dessa tariffer.

Även beträffande företag, som åtnjuta lån från statens vattenkrafts- och kraftledningslånefonder eller som inneha lån, för vilka kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd tecknat borgen, förefinnes möjlighet att åstadkomma stan— dardtariffernas införande. Enligt de allmänna villkor, som genomgående föreskrivas vid beviljandet av ifrågavarande län, är låntagaren nämligen skyldig underkasta sig de föreskrifter beträffande anläggningarnas skötsel i tekniskt och ekonomiskt avseende, som vederbörande myndigheter finna anledning lämna. Detsamma gäller företag, som erhållit statsbidrag till elek— trifieringskostnaderna.

De här angivna. utvägarna att med anlitande av redan nu förefintliga stad— ganden genom myndigheternas medverkan genomföra standardtariffer äro, som av det ovan sagda framgår, i huvudsak begränsade till koncessionsplik- tiga företag. I fråga om andra distributionsföretag kunna. dessa utvägar ej användas. Sistnämnda företag utgöras emellertid i stort sett endast av sådana., vilkas anläggningar utförts före den 1 juli 1939 och vilkas ledningsnät ej be— röra landsväg eller annan trafikled. Dessa anläggningar äro därför fåtaliga och ha obetydlig omfattning. Å andra sidan må framhållas, att just vid dessa småföretag omoderna tarifformer icke sällan förekomma.

Elkraftutredningen hyser den uppfattningen, att det på frivillighetens väg är möjligt åstadkomma ett genomförande av standardtarifferna för en väsent- lig del av detaljdistributionen i landet och att ytterligare författningsmässiga föreskrifter åtminstone för närvarande icke behöva förekomma. Tvångsåtgär— der böra tillgripas först i andra hand. Under sitt arbete har elkraftutredningen funnit, att intresset för standardtarifferna är mycket stort och att en över— gång till dessa på flera håll avses skola ske så snart utredningens förslag fram- lagts. Sydsvenska kraftaktiebolaget har redan infört den föreslagna normal- tariffen med ett par mindre avvikelser, som bolaget förklarat sig ha för av— sikt att rätta till så att tariffen bringas i överensstämmelse med elkraftutred—- ningens förslag så snart detta föreligger i slutgiltigt skick. Vattenfallsstyrel- sen har beslutat införa standardtarifferna i sin detaljdistribution på lands— bygden fr. o. m. 1947".

Slutmålet är, att normaltariffen skall utgöra den enda förekommande tarif- fen för all vanlig s. k. borgerlig förbrukning åtminstone på landsbygden. En omedelbar övergång till de föreslagna standardtarifferna kan emellertid under— stundom stöta på svårigheter av skilda slag.

Från distributörens synpunkt sett kunna dessa. svårigheter exempelvis be- stå däri, att distributionsnätet är för klent utbyggt för att möta den ökade kraftuttagning, som standardtarifferna kunna medföra. Det är i dessa fall angeläget, att vederbörande företag har sin uppmärksamhet riktad härpå och

• Sida 31
•  Original

snarast söka förbättra sina distributionsnät. Vidare förutsättes för standard- tariffernas tillämpning att distributionsföretagets kraftanskaffning sker enligt normala råkrafttariffer. Innan en övergång till standardtarifferna sker kunna därför krävas förhandlingar med vederbörande råkraftleverantör om infö- rande av en rationell råkrafttariff. Härvid kan vattenfallsstyrelsens normal— tariff tjäna som mönster. Ifrågavarande förhållanden, som i undantagsfall kunna utgöra oöverstigliga hinder för övergång till standardtarifferna, äro föremål för elkraftutredningens uppmärksamhet.

Även ur vissa. förbrukares synpunkt kan en direkt övergång till enbart nor— maltariff ibland få ogynnsamma verkningar. Liksom varje annan tariff med fast avgift förutsätter nämligen normaltariffen för att att ställa sig gynnsam en viss minimiförbrukning. Av figur 4 i huvudbilagan (sid. 72) framgår huru stor denna minimiförbrukning skall vara för att normaltariffens gynnsamma verkningar skola inträda. I stort sett kan sägas, att så snart elkraftens an- vändning utsträckes utöver endast sparsam belysning, normaltariffen blir för— månligare än enkel energitariff med ett energipris av omkring 30 öre per kWh. En övergång till enbart normaltariffen kan hos företag, som tillämpa tariffer utan fast årlig avgift, komma att verka prisförhöjande för en del abon- nenter med mycket låg förbrukning. Erfarenheten från tidigare tariffomlägg- ningar visar, att även de flesta av dessa abonnenter mycket snart frivilligt övergå till en grundavgiftstariff av normaltariffens natur, alldenstund dess låga energipris uppmuntrar till en vidgad användning av elkraft icke blott för belysning utan även för strykjärn, dammsugare, matlagning och hushålls- maskiner, för motorer till vattenpumpar, mjölkningsmaskiner och tröskning ävensom för flera andra hushålls—, jordbruks- och yrkesändamål. Även om, såsom ovan antytts, starka skäl tala för att också de företag, som nu tillämpa enkel energitariff, övergå direkt och enbart till normaltariffen, kan dock hän- synen till nämnda lågförbrukare påkalla att andra tillvägagångssätt använ— das.

I kommittéförslaget har ett par utvägar för smidigare övergång till normal- tariffen anvisats. Där framlägges (huvudbilagan, sid. 57) en övergångstariff till normaltariffen, benämnd mellantariff, som är uppbyggd på samma sätt som normaltariffen men med en energiavgift av 12 öre per kWh och en lägre grundavgift än i normaltariffen. Denna är avsedd att användas jämte normal- tariffen och eventuellt företagets övriga tariffer i sådana fall, då en direkt övergång till enbart normaltariff beräknas medföra relativt stora avgiftshöj— ningar för ett väsentligt antal enskilda abonnenter. Eftersom mellantariffen har lägre grundavgift än normaltariffen är den särskilt användbar i orter med genomsnittligt låg förbrukning, där någon grundavgiftstariff ej förut finnes. I sådana städer, där användningen av elkraft i hushållen i viss mån begränsas genom tillgången till gas, kan mellantariffen ofta vara mera motiverad än på andra håll. '

• Sida 32
•  Original

Såsom en annan utväg anvisar kommittéförslaget att införa normaltariffen som ett alternativ till de befintliga tarifferna och att tills vidare behålla dessa senare vid sidan av den nya normaltariffen. Detta bereder möjlighet för låg- förbrukarna att kvarbliva vid de äldre tarifferna, om de skulle finna detta förmånligare. När en sänkning av avgifterna hos ett företag, som tillämpar omoderna tariffer vid sidan av normaltariffen, framdeles blir möjlig, bör denna sänkning endast avse normaltariffen. Härigenom gynnas övergången till denna tariff, varvid de äldre omoderna tarifferna fortare komma ur bruk.

De ovan anvisade utvägarna för att åstadkomma en smidigare övergång till normaltariffen genom att vid sidan av denna tillämpa alternativa tariffer innebära åtskilliga nackdelar. Såsom i kommittéförslagets kommentarer (sid. 116—117) påvisas, medför ett dylikt system med alternativa tariffer att nor— maltariffens grundavgift måste bli högre än om enbart normaltariff tillämpas. Fördelen av direkt jämförbara tariffer hos olika företag kan under nämnda förhållanden ej heller helt vinnas. En övergång till enbart normaltariff med tillhörande komplement- och specialtariffer måste därför förordas i alla de fall, där förhållandena så medgiva.

Genomförandet av normaltariffen är i stort sett endast en fråga om anpass- ning. För såväl distributörer som förbrukare torde merendels en direkt över- gång till enbart normaltariff tack vare dennas utvecklingsbefrämjande natur vara förmånlig. Det ovan nämnda systemet med bibehållande av äldre tarif— fer Vid sidan av normaltariffen i de fall då denna för en del lågförbrukare skulle leda till högre energipris än förut gällande, torde ofta —— särskilt i om— råden med relativt få lågförbrukare — kunna undvikas genom att distribu— tören medger sådana jämkningar inom normaltariffens ram, att lågförbrukar— nas intressen icke förnärmas. J ämkningar, som av förut angivna orsaker (sid. 22) endast böra medgivas av särskilda sociala skäl, kunna ske genom en be- stämmelse, att debitering för ifrågavarande lågförbrukare skall ske enligt nor- maltariffen, dock högst med 30 öre per förbrukad kWh, vilket utgör ett nor— malt kWh-pris enligt befintliga enkla energitariffer, (eventuellt med det högre pris per kWh, som utgår enligt förut gällande enkla energitariff). Hos sådana företag, där mellantariffen införes, torde några jämkningsfall praktiskt taget ej behöva förekomma. Erfarenheten från tidigare tariffomläggningar av lik- nande slag visar, att antalet lågförbrukare, som kunna bli föremål för jämk- ningsbestämmelser, hastigt reduceras efter införandet av en rationell tariff.

Samtidigt som lågförbrukarnas levnadsstandard höjes finner elektriciteten användning för allt flera ändamål inom hushåll, jordbruk, hantverk 0. d. Ut— vecklingen går sålunda mot allt gynnsammare förutsättningar för en direkt övergång till normaltariffen. Med hänsyn härtill kan såsom ytterligare metod förordas, att normaltariffen införes obligatoriskt för alla abonnenter men att samtidigt de abonnenter, som skulle erhållit lägre avgifter enligt den äldre

• Sida 33
•  Original

tariffen, beviljas viss övergångsrabatt gällande under exempelvis fem år. Sta— tens prisregleringsnämnd för elektrisk ström har nyligen avdömt en taxetvist i denna riktning.

Av det ovan sagda framgår, att metoderna för införande av standardtarif- ferna kunna växla och att det lämpligaste sättet för övergång måste bestäm- mas från fall till fall med hänsynstagande i första hand till vederbörande före— tags nu gällande tariffer och den elektrifieringsnivå, som uppnåtts inom distri— butionsområdet. Under hänvisning till vad förut sagts kunna sammanfatt— ningsvis följande huvudregler uppställas.

lzo) Vid all nyelektrifiering bör endast normaltariffen jämte till denna an- knutna komplement— och specialtariffer förekomma. Under senare tid har vid elektrifiering av helt nya områden i ett övervägande antal fall den praxis tillämpats, att den enda tillgängliga allmänna tariffen utgöres av en grund— avgiftstariff med låg energiavgift. Denna tariffsättning har Visat sig lämplig och några svårigheter vid tillämpningen ha ej förmärkts.

För nya abonnemang inom äldre företag torde på liknande sätt en ovillkor- lig tillämpning av de nya standardtarifferna i regel kunna förordas. Många äldre företag ha med gott resultat tillämpat det systemet beträffande nytill— trädande konsumenter, att abonnemang tillåtits endast efter en grundavgifts- tariff med lågt energipris.

2:o) Distributionsföretag, vilka såsom enda allmänna tariff redan nu till— lämpa grundavgiftstcm'ff med lågt energipris, kunna utan större olägenheter övergå till normaltariffen. I dessa fall är å andra sidan en reform ej så bråds— kande. En övergång till normaltariffen med dess tariffenhetssystem och grundavgiftsberäkning kan lämpligen ske i samband med genomförande av prissänkning, när en dylik blir aktuell.

3:o) Vid övriga företag, där exempelvis enbart någon omodern tariff före- kommer eller där en uppsättning av flera tariffer tillämpas, bör till en början beräknas i vilka fall normaltariffen medför högre pris än tidigare under förut- sättning att normaltariffens grundavgift bestämmes så, att de totala inkoms— terna bli oförändrade. Om antalet genom övergången missgynnade abonnen— ¹ ter därvid befinnes stort, kan det visa sig nödvändigt att förmedla övergången till normaltariffen genom att jämsides med denna införa mellantariffen. I den mån antalet missgynnade abonnenter befinnes måttligt, eller deras antal kan reduceras genom en sänkning av normaltariffens grundavgift, kan det visa sig möjligt att direkt införa enbart normaltariffen, även om härigenom ett mindre antal förbrukare skulle få vidkännas en viss prishöjning. Där särskilda ; sociala skäl därtill föranleda böra vissa lågförbrukare kunna bli föremål för ? jämkningsbestämmelser inom normaltariffens (i undantagsfall mellantarif— fens) ram enligt tidigare angivna grunder.

3 464382

• Sida 34
•  Original

Som förut nämnts kan en övergång till normaltariffen åstadkommas genom att denna införes vid sidan av någon eller några av de befintliga tarifferna. I sådant fall bör emellertid grundavgiftens storlek i normaltariffen bestämmas utan hänsynstagande till att de äldre tarifferna bibehållas, emedan annars detta kan medföra förhöjning av normaltariffens grundavgift. Detta kan innebära, att vederbörande distributionsföretag under en övergångsperiod få påtaga sig en viss uppoffring.

Inom flertalet distributionsföretag torde en övergång till normaltariffen utan komplettering med mellantariffen vara det lämpligaste. I speciella fall kan emellertid mellantariffen beräknas få en mera varaktig tillämpning, exem— pelvis inom städer där användningsmöjligheterna för kraften äro begränsade genom tillgången till gas.

Fråga kan uppkomma, om en övergång till normaltariffen kan komma i konflikt med nu gällande prisstoppbestämmelser. Härvid kan erinras om, att en del företag efter hånvändelse till Statens priskontrollnämnd fått tillstånd att ersätta befintliga tariffer med grundavgiftstariff med lågt energipris även om detta skulle medföra avgiftshöjning för vissa abonnenter. En förutsättning har härvid varit, att införandet av den nya tariffen ej medfört någon prishöj- ning i genomsnitt för abonnenterna.

Vid tariffomläggning måste givetvis vederbörlig hänsyn tagas till gällande skriftliga eller muntliga avtal med abonnenterna eller till villkor, som måste anses ha varit underförstådda eller generellt gällande vid abonnenternas an- slutning till nätet.

Inom flertalet kooperativa distributionsföretag, där förbrukarna huvudsak- ligen utgöras av föreningsmedlemmar, bestämmes tariffernas utformning enligt gällande praxis av föreningens styrelse. I dessa fall kan alltså normal- tariffens införande obligatoriskt för alla konsumenter åstadkommas genom beslut av styrelsen. *

I vissa fall ha de kooperativa företagen överenskommelser med råkraftleve- rantören om detaljtariffernas form och måste då taga hänsyn härtill. Ifråga— varande kontraktsbestämmelser torde så gott som undantagslöst under- stödja en sådan rationalisering, som normaltariffens införande innebär.

Beträffande andelsberäkningen i de kooperativa företagen kunna olika me— toder användas. I nya företag bör antalet andelar räknas efter antalet nor— maltariffenheter. Inom äldre företag torde den äldre andelsberäkningen av praktiska skäl böra bibehållas för redan inbetalade andelar. För nya medlem- mar böra andelar räknas efter antalet normaltariffenheter. Huru man i detalj skall förfara vid andelsberäkningen torde få avgöras från fall till fall. Ifråga- varande andelsberäkning avser endast det antal andelar, varmed medlem in-

• Sida 35
•  Original

går i föreningen, däremot icke antalet tariffenheter, enligt vilka grundavgiften debiteras. Dessa senare böra givetvis för samtliga konsumenter beräknas enligt den nya tariffenhetsnormen.

För att på frivillighetens väg åstadkomma en i möjligaste mån allmän över- gång till standardtarifferna erfordras, att såväl'förbrukare som distributörer f få kännedom om standardtariffernas uppbyggnad och verkningar. Elkraft— ! utredningen kommer att till samtliga— distributörer i landet översända en kort beskrivning av standardtarifferna. Genom facktidskrifter, dagspress etc. torde även upplysningsverksamhet komma att bedrivas. Det kan vidare förväntas, att råkraftleverantörer, konsulenter och andra speciellt fackkunniga skola understödja införandet av standardtarifferna och vid behov bistå speciellt de mindre distributionsföretagen med sakkunniga råd och anvisningar i sam- band med övergången till standardtarifferna.

• Sida 36
•  Original

V. Sammanfattning

Elkraftutredningen förordar de av Svenska elektricitetsverksföreningens kommitté föreslagna standardtarifferna med det tillägg, avseende alternativt tariffenhetssystem för yrkesabonnenter, grundat på enbart golvyteberäkning, och de smärre avvikelser i övrigt, för vilka redogjorts på sid. 23 samt 26—28.

I sina kommentarer till förslaget redogör kommittén för de grundläggande synpunkterna på tariffstandardiseringsfrågan och för de skäl, som föranlett den föreslagna utformningen av standardtariffer och tariffenhetsnormer. Denna framställning kompletteras av elkraftutredningen med en redogörelse för tidigare statliga undersökningar i fråga om prisreglering och tariffstandar— disering ävensom med vissa ytterligare allmänna synpunkter på förslaget till standardtariffer och på sättet för dessa tariffers införande. Elkraftutredningen framhåller härvid särskilt, att standardtariffernas användningsområde icke bör inskränkas till rena landsbygden och förordar, att övergången till stan- dardtarifferna i första hand åstadkommes på frivillighetens väg och att tvingande författningsmässiga föreskrifter böra ställas på framtiden i av- vaktan på resultatet av det frivilliga genomförandet av dessa tariffer.

) a'; nm.-_ u—h,s_._—___——______________.________-_.__n

• Sida 37
•  Original

SVENSKA ELEKTRIGITETSVERKSFÖRENINGENS HANDLINGAR 1946 Nr 5

TARIFFER FÖR DETALJDISTRIBUTION AV ELEKTRISK ENERGI

PÅ LANDSBYGDEN

Förslag jämte motivering utarbetat av Svenska Elektricitetsverksföreningens kommitté för landsbygdstariffer Ersätter preliminärt förslag enligt Handling 12/1945

• Sida 38
•  Original

• Sida 39
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid. Förord ...................................................... 41 Förslag till tariffer för detaljdistribution av elektrisk energi på landsbygden Inledning .................................................... 43 I. Normaltariff A. Allmänt .............................................. 44 B. Engångsavgift ........................................ 44 C. Strömavgifter ........................................ 45 D. Tariffenhetsnorm ..................................... 45 11. Komplement till normaltariffen A. Allmänt .............................................. . 51 B. Effektgränskomplement ............................... gr C. Tidspärrkomplement .................................. 52 111 . Specialtariffer A. Småindustritariff ..................................... 54 B. Tariff för kvarnar och sågar .......................... 54 C. Gatu- och vägbelysningstariff .......................... 55 IV. Mellantariff (Övergångstariff till normaltariffen) .......... 57 Motivering och kommentarer [. Utgångsläget för en normering av landsbygdstarifferna A. Tarifferna i städer och större samhällen .................. 59 B. Nuvarande tariffer på landsbygden ...................... 62 2. Allmänna synpunkter på tariffnormeringen A. Självkostnader .......................................... 65 B. Kraftvärde vid olika användning .......................... 67 C. Praktiska synpunkter och slutsatser ...................... 68 3. Normaltariffen A. Normaltariffens form ................................... 70 B. Normaltariffens element ................................. 73 a. Engångsavgiften ...................................... 73 b. Abonnentavgiften ..................................... 75

• Sida 40
•  Original

40 Sid, c. Grundavgiften ........................................ 76 d. Energiavgiften ....................................... 77 C. Tariffenhetsnormen ..................................... 79 a. Grundavgift per tariffenhet eller elektrifieringsenhet? . . . . 80 b. Tariffenhetsundersökningens allmänna uppläggning ..... 81 c. Tariffenhetsberäkning för bostäder .................... 83 d. Tariffenhetsberäkning för jordbruk .................... 87 e. Tariffenhetsberäkning för andra yrkesabonnenter än jord- bruk ................................................. 94 4. Komplement till normaltariffen A. Normaltariff med effektgränskomplement ................ 108 B. Normaltariff med tidspärrkomplement .................... 108 5. Specialtariffer A. Småindustritariff ....................................... 110 B. Tariff för kvarnar och sågar ............................ 113 C. Gatu— och vägbelysningstariff ........................... 113 6. Mellantariff (Övergångstariff till normaltariffen) ............ 116

Bilaga 1. Jämförelse mellan kommitténs förslag till tariffenhets- norm och vissa f. n. tillämpade normer .............. x19

• Sida 41
•  Original

FÖRORD

Svenska Elektricitetsverksföreningens styrelse tillsatte i mars 1943 i samförstånd med den statliga Elkraftutredningen en kom- mitté med uppgift att undersöka möjligheterna att förenhetliga tarifferna för distribution av lågspänd elektrisk energi på. lands— bygden samt att i anslutning härtill utarbeta förslag till normal- tariffer.

Vid Elverksföreningens årsmöte i maj 1945. framlade kommit— tén för diskussion ett preliminärt betänkande. Pä basis av detta samt i anslutning till vid årsmötet framkomna synpunkter och senare utförda kompletterande utredningar framlägger kommittén härmed sitt slutliga förslag till tariffer för landsbygden.

Förslaget inledes med en systematisk redogörelse för de olika rekommenderade tarifferna. I ett andra avsnitt anges den moti— vering och de olika synpunkter, som legat till grund för tariffer- nas utformning. '

Förslaget till tariffer innehåller såsom stomme en normaltariff avsedd att kunna generellt tillämpas för den allmänna landsbygds- distributionen inom hela landet. Till denna normaltariff anknyter sig ett antal tariffer för särskilda ändamål eller för abonnenter av speciell art.

I stort sett kan man säga att den föreslagna normaltariffen och dess tariffenhetsnorm är uppbyggd på principer, som hämtats ur olika på landsbygden redan tillämpade system. Vid ett eventuellt införande av kommitténs tarifförslag kommer därför för företag, som följt med den allmänna utvecklingen på tariffområdet, i all— mänhet inga större ändringar att uppstå i avgiftsfördelningen emellan olika konsumentgrupper. Detta påvisas i en särskild ut— redning, som återges i bilaga I. I de fall, då mera betydande änd— ringar i avgifte-rna skulle uppstå, beräknas dock avgifterna enligt förslaget komma att belasta de olika abonnenterna på ett med hänsyn till självkostnader och elkraftens värde för olika ända- mål mera rättvist sätt.

Vidare må nämnas att de föreslagna tarifferna i första hand äro avsedda att tillämpas vid nya elektrifieringsföretag och att tjänstgöra som förebild vid tariffändringar i områden med f. n. omoderna tariffer. I andra hand äro de avsedda för företag, vil-

• Sida 42
•  Original

kas tariffer redan äro relativt tillfredsställande men som ändå önska ansluta sig till eller utveckla sina tariffer mot en enhetlig riksnorm.

Kommitténs arbete har följts av följande representanter för Elkraftutredningen och 1944 års Norrlandskommitté:

Kraftverksdirektör Åke Rusck (för Elkraftutredningen från september 1944). Civilingenjör Matts O Westerberg (för Elkraftutredningen mars 1943—september 1944, för Norrlandskommittén från sep- tember 1944).

Stockholm i maj 1946

Torsten Staaf

Överingenj ör AB Skandinaviska Elektricitetsverk

Nils Billgren Helmer Brodin Ingenjör Ingenjör Yngeredsfors Kraft AB Mellersta och Norra Sveriges Ångpanneförening Gustav Hörsta ' Artur Moberg Distriktsingenjör Ingenjör Statens Vattenfallsverk ' Örebro Läns Elektriéka Älvkarleby Kraftverk Förening John E M olin Helmer Nylén Direktörsassistent Civilingenjör Statens Vattenfallsverk Svenska Cellulosa AB

Övre Norrlands Kraftverk

Arne Svensson Civilingenjör Sydsvenska Kraft AB

H ugo Månsson Yngve Hedin

• Sida 43
•  Original

Förslag till tarefer för detaljdistribution av elektrisk energi på landsbygden.

De i det följande föreslagna tarifferna äro avsedda att kunna tillämpas för all detaljdistribution på landsbygden och i lands- bygdssamhällen.

Tarifferna gälla för vanliga leveranser vid lågspänning. För tillfälliga leveranser, säsongleveranser och andra leveranser under särskilda betingelser får genom självkostnadskalkyl i varje sär- skilt fall undersökas vilka avgifter som äro lämpliga.

Leverans av den elektriska energien sker, enligt strömleveran— törens bedömande, med enfas- eller trefasanslutning vid fastig- hetens husvägg eller annan lämplig plats (t. ex. stolpe med mätarskåp). Normalt fullgöres leveransen till en fastighet genom endast en servis. Vid flera leveranspunkter träffas särskild över- enskommelse.

Mätning av den levererade elektriska energien göres för varje abonnent för sig. Fastighetsägaren framdrager erforderliga ledningar från leveranspunkten till mätningspunkten och anord— nar på av leverantören godkänd plats mätartavla eller mätarskäp. Erforderlig mätare bekostas och underhålles av strömleveran- tören.

Vissa av de i förslaget upptagna tarifferna innehålla bestäm- melser om indextillägg. I de tariffer för vilka bestämmelser om sådant tillägg icke finnas, motsvara de angivna priserna de rå- kraftkostnader och distributionskostnader, som normalt varit rå- dande under senare år. I den mån dessa kostnader undergå större förändringar kan en annan prissättning än den i förslaget an— givna bli erforderlig.

I tarifförslaget numeriskt angivna priser och avgifter förutsätta råkraftabonnemang enligt Vattenfallsstyrelsens normaltaxor eller därmed jämförliga råkraftkostnader samt normala distributions- kostnader i övrigt.

Vad som i förslaget säges om abonnenter gäller i tillämpliga delar även för medlemmar i kooperativa distributionsföretag.

• Sida 44
•  Original

I. NORMALTARIFF A. Allmänt

Normaltariffen är avsedd för det övervägande antalet abon— nenter, dvs. bostadsabonnenter, jordbruksabonnenter och s. k. yrkesabonnenter. Tariffen medger att abonnentens installation kan utföras med gemensam uppmätning av all för normala ända— mål förbrukad energi. För större eller speciella behov av elek- trisk energi, för långtidsförbrukning, nattförbrukning o. d. kan normaltariffen utrustas med komplement av effektgräns— eller tid- spärrtyp. Dessa komplement beskrivas i kapitel II.

Normaltariffen sammansättes av engångsavgift samt återkom- mande avgifter, här nedan kallade strömavgifter, bestående av en abonnentavgift per mätpunkt, en grundavgift per tariffenhet (te) och en energiavgift per kilowattimme (kWh).

B. Engångsavgift

Såsom bidrag till eller för täckande av kostnaderna för distri- butionsanläggningen, inklusive normal servisledning, erlägger abonnenten en engångsavgift. Engångsavgiften utgår med visst belopp per tariffenhet. Antalet tariffenheter beräknas enligt de under punkt D angivna normerna. Engångsavgift erlägges såväl i samband med nyanslutning till distributionsnätet av en fastig— het eller anläggning som vid utvidgning av sådana delar av fastig— het eller anläggning, som ligga till grund för tariffenhetsberäk— ningen. Enbart ombyte av ägare eller innehavare av en fastighet eller anläggning skall däremot ej föranleda ny engångsavgift.

I kooperativa distributionsföretag utgår engångsavgiften an— tingen som insats per andel eller som inträdesavgift per andel eller som bådadera, varvid antalet andelar beräknas enligt tariff- enhetsnormen punkt D. I icke-kooperativa distributionsföretag ut- går engångsavgiften i form av anslutningsavgift. Betalningen bör

ske kontant eller genom naturaprestationer eller som en kombina— ' tion av dessa betalningsformer.

Storleken av engångsavgiften bestämmes principiellt av de verk- liga genomsnittliga kostnaderna för utbyggnad av distributionsan- läggningen. Vid beräkning av den genomsnittliga anläggnings- kostnaden bör så stort område som möjligt medräknas. Vid spe- ciella förhållanden, t. ex. om en abonnent önskar kabels-ervis i nät, där friledningsservis är normalt, eller om anläggningskost—

• Sida 45
•  Original

naden är särskilt hög, må skälig förhöjning av den eljest normala engångsavgiften göras.

För nytillkommande abonnent inom äldre distributionsområde utgår samma engångsavgift per tariffenhet, som tidigare erlagts av de ursprungligen anslutna abonnenterna, dock med sådan modifiering, som kan anses skälig med hänsyn tagen till väsent— ligt ändrad prisnivå eller på annat sätt ändrade kostnadsförhål— landen.

Inom kooperativa företag böra samtliga konsumenter vara be— rättigade och skyldiga att vara medlemmar. Dock må, om sär— skilda skäl därtill finnas, konsument anslutas utan att vara med- lem i företaget. Om dylik konsument, som vanligen kallas abon— nent, erlägger lägre engångsavgift än medlem, bör i motsvarande grad förhöjd årlig grundavgift utgå.

C. Strömovgifter Abonnentavgift per mätpunkt:

enfasanslutning ......................... 5 kr/år

trefasanslutning ......................... IO kr/år Grundavgift .............................. g_ kr/te/år Energiavgift .............................. 6 öre/kWh

Antalet tariffenheter (te) beräknas enligt bestämmelserna i punkt D.

Anm. Grundavgiften g” avväges så, att de sammanlagda abon- nent-, energi— och grundavgifterna enligt normaltariffen tillsam- mans med intäkter från övriga tariffer täcka företagets totala årskostnader.

D. Toriffenhetsnorm

Antalet tariffenheter beräknas av strömleverantören. För varje slag av utrymme eller anslutningsobjekt anges tariffenhetstalet vid behov med en decimal. Det summerade antalet tariffenheter för hela abonnemanget avjämnas därefter till närmast liggande hela tal. Halv enhet jämnas uppåt.

u. Bostäder

För varje bostadslägenhet ....................... I te För varje bostadsrum ............................ I te

• Sida 46
•  Original

Denna tariffenhetsberäkning medger anslutning av belysning, radio, mindre motorer, värmeapparater och andra förbruknings— apparater för vanliga hushållsbehov samt ytterlampa vid för- stuga och belysning på gårds-plan.

Anm. I. Om ett abonnemang omfattar flera bostadslägenheter, räknas I te för varje lägenhet jämte I te för varje rum.

Anm. 2. Såsom rum räknas kök eller kokvrå samt varje normalt bostadsrum i lägenheten, oavsett om det är försett med elektrisk installation eller ej. Möblerbar hall räknas som rum. Förstuga, garderob, skafferi, trappuppgång, vind, källare, garage för pri- vatbil räknas ej som rum.

För sommarrum, som icke äro uppvärmningsbara med fast uppvärmningsanordning och som därför icke kunna användas under den kalla årstiden, räknas 0,5 te per rum.

Anm. 3. Bostadsrum som jämväl användes för yrkesutövning räknas som yrkeslokal, varvid te beräknas enligt punkt c.

Anm. 4. För förbrukning i allmänna utrymmen, såsom trappor, vindskontor, källare och tvättstuga, endast avsedda för hyres— gästernas bekvämlighet i hyreshus, i vilka hyresgästerna äro anslutna enligt normaltariffen, räknas ej särskilda te.*

b. Jordbruk

För bostäder vid jordbruket räknas tariffenheter enligt punkt a. För jordbruksrörelsen räknas:

för de 2 första hektaren odlad jord ............ o te/har för överskjutande areal ..................... 0,5 te/har

Den angivna tariffenhetsberäkningen för den odlade jorden medger anslutning av belysning i gårdens ekonomibyggnader, ytterbelysning på gården samt motorer och värmeapparater, an- vända i normal utsträckning för gårdens behov.

Anm. I. I arealen odlad jord skall även inräknas trädgård, gårds- plan, bebyggda tomter samt åkervägar och diken inom den odla— de arealen. All odlad jord medräknas, oavsett brukningssätt och användning, således oberoende av om den odlade jorden är be- sådd, ligger i träda, vall eller betesvall.

Anm. 2. I områden, där det av olika skäl är behövligt att före- bygga installation av onödigt stora motorer, kan en maximering

* Tillägg, förordat av elkraftutredningen, se föreliggande betänkan— de sid. 23.

• Sida 47
•  Original

av effekten hos den största motorn ifrågakomma i någon form, t. ex. på följande sätt:

Märkeffekten hos den största anslutna motorn får uppgå till 5 hk + 0,5 hk/har, dock högst 50 hk. För överskjutande hk—tal räknas 0,5 te/hk. För gårdar med gemensam tröskmotor räk- nas det fria hästkrafttalet för varje gård för sig, men för det överskjutande hästkrafttalet tillägges för varje gård endast 0,25 te/hk.

Bestämmelsen rörande största anslutna motorn förutsätter att inga andra tyngre motorer samtidigt hållas i drift. Vid t. ex. tröskning skall den största tillåtna anslutna motoreffekten be— stämmas som det sammanlagda hästkrafttalet för tröskverket och eventuellt samtidigt arbetande halmpress eller halmfläkt, boss- fläkt o. d.

Anm. 3. Den angivna tariffenhetsberäkningen är baserad på den förutsättningen att motorer ej användas så att de störa belys- ningen.

Anm. 4. För till gården hörande lokaler, motorer m. m., avsedda för annan yrkesutövning än jordbruk, räknas tariffenheter en- ligt punkt c.

:. Andra yrken än jordbruk

För bostäder i anslutning till yrkeslokal räknas tariffenheter enligt punkt a.

För belysning, motorer och andra förbrukningsapparater i s. k. yrkeslokaler vartill räknas hantverks— och verkstadslokaler, bu- tiker, serveringslokaler, expeditionslokaler, samlingslokaler, sko- lor, sjukhus och liknande beräknas tariffenheter enligt nedan angivna grunder.

!. .För belysning Normala yrkeslokaler

För yrkeslokalers belysning räknas tariffenheter efter lokaler- nas art och storlek. Yrkeslokalerna indelas härvid i fyra klasser, allt efter deras normala specifika belysningsbehov. För varje lokal beräknas härefter te-talet efter golvytans storlek, tillhörande bi- utrymmen inberäknade.

Det sålunda beräknade tariffenhetstalet berättigar abonnenten att jämte erforderlig innerbelysning av lokalen ansluta smärre motorer och värmeapparater för lokalens eget behov t. ex. damm— sugare, ventilationsfläktar, kokapparater och värmekaminer, vilka ej utnyttjas i rörelsen. (Beträffande andra motorer och apparater se punkt 2.)

• Sida 48
•  Original

48 Tariffenheterna beräknas enligt följande: För lokaler tillhörande

klass I .......................... I te för varje 5-tal m2 klass II .......................... I te för varje Io-tal rn2 klass III ........................ I te för varje 20—tal rn2 klass IV ........................ I te för varje 4o-tal in2

Till klass III hänföras lokaler, som ha ungefär samma speci— fika belysningsbehov som vanliga bostäder. Till klass II och I hänföras lokaler med större specifikt belysningsbehov och till klass IV lokaler med mindre specifikt belysningsbehov än bo— städer.

För yrkeslokal med från bostaden skilt abonnemang räknas ett minsta tariffenhetstal av 3 te för belysning.

Fördelningen på olika klasser enligt den angivna principen framgår av följande exempel. För lokaler ej nämnda bland exem- plen få tariffenhetstalen bestämmas genom jämförelse med dessa.

Klass I: 1 te för varje 5-tul m'

Högklassiga butiker och frisersalonger; butikskiosker; ritrum; laboratorier ; operationsrum, tandläkares behandlingsrum samt andra lokaler med särskilt högt specifikt belysningsbehov.

Klass II: '! ta för varje lO-tal l'nn

Vanliga butiker och frisersalonger; kommersiella serveringslo- kaler med tillhörande kök; expeditionslokaler och kontor; mot- tagningsrum och behandlingsrum hos läkare ; väntrum hos läkare och tandläkare ; biografer med normal drifttid.

Hantverks- och verkstadslokaler med högt specifikt belysnings— behov, såsom för sömnad, textilarbeten, finmekanik, urmakeri, bokbinderi ; fotoateljéer; strykinrättningar; mejerier; bagerier och charkuterier; tryckerier.

Anm. För belysningsapparater i fotoateljé, projektionsapparat i biograf o. cl. beräknas särskilda tariffenheter enligt punkt 2. Biografer, vilka begagnas högst 2 a 3 dagar i veckan, samt verk- stadslokaler med lägre specifikt belysningsbehov än de ovan angivna hänföras till klass III.

Klass Ill: ] ta för varje 20-tul m'

Hantverks- och verkstadslokaler med undantag av de under klass II nämnda och därmed jämförliga; gjuterier; hönserier ; skolor; samlingslokaler; biografer med begränsad drifttid; sjuk- huslokaler och värdanstalter ; bostadsutrymmen i hotell och pen—

• Sida 49
•  Original

sionat; väntsalar; förråds— och lagerlokaler, vilka ofta besökas under normal arbetstid.

Anm. Biografer med normal drifttid hänföras till klass II. La- gerlokaler, som endast tillfälligt besökas, skolor i glesbygd, som ej användas i större utsträckning under eftermiddagstid, samt samlingslokaler, som användas mera tillfälligtvis, hänföras till klass IV.

Klass IV: I to för varje 40-tal m!

Lagerlokaler och magasin av upplagskaraktär, som mera sällan besökas och belysas; skollokaler i glesbygd; samlingslokaler, som användas mera tillfälligtvis; garage endast använda för förva— ring av bilar men ej som servicelokal eller verkstad; stallar vid åkerier och andra liknande lokaler.

Anm. Lagerlokaler som ofta besökas hänföras till klass III.

Speciella yrkeslokaler

För belysning av speciella lokaler, vilka av olika skäl ej lämp— ligen genom jämförelse av belysningsförhållandena kunna hän- föras till någon av de ovan angivna klasserna, räknas I te per 100 W ansluten belysningseffekt.

Utomhusbelysning och ljusrkylt

För utomhusbelysning och ljusskyltar räknas I te per 100 W (för neonskylt I te per 100 VA) ansluten effekt.

För fristående ljusskylt (ej ansluten till yrkeslokal) utgår dock minst 3 te.

2. För motorer och andra förbrukningsapparater” För smärre motorer och värmeapparater, som användas endast för lokalernas eget behov och som ej utnyttjas i den kommer— siella rörelsen räknas ej tariffenheter (se punkt 1). För övriga motorer och förbrukningsapparater räknas tariff-

enheter enllgt följande: Motorer

För motorer räknas oberoende av användningstidens längd 2 te per hk för den märkeffekt som motsvarar kontinuerlig drift.

Om motorn är stämplad med avgiven effekt i kW räknas 1 kW : 1,36 hk.

* I kommentarerna har omnämnts ett alternativt förslag till tariff— enhetssystem för yrkesabonnenter grundat på enbart golvyteberäkning samt vidare ett annat alternativt förslag till särskild grundavgifts- och kraftenhetsberäkning för motorer, svetsapparater, värmeapparater m. m. i hantverk och småindustri. Se sidorna 98 respektive 105.

* Alternativt förslag, framlagt av elkraftutredningen, se föreliggande betänkande sid. 26—28.

• Sida 50
•  Original

Rotera-nde svetsomformare

För roterande svetsomformare räknas oberoende av använd- ningstidens längd 2 te per hk märkeffekt.

Anm. För motor, som endast är stämplad med effekt vid 70, 50 eller 25 % intermittensfaktor, sänkes te-talet med respektive 10, 20 och 35 %.

Svetstransformatorer

För svetstransformatorer räknas oberoende av användnings— tidens längd 3 te per kVA primär märkeffekt. Anm. För transformator, som endast är stämplad med effekt vid 70, 50 eller 25 % intermittensfaktor, sänkes te-talet med respektive 10, 20 och 35 %.

Är effekten endast angiven genom sekundärströmmen, räknas 2 te per 10 A. vid 30 V svetsspänning och kontinuerlig svets- ning. Äro värdena angivna vid viss intermittensfaktor, företas ovan angiven sänkning.

Erfordras med hänsyn till spänningsreglering och störnings- risk extra förstärkning av distributionsanläggningen, kan för- höjd engångsavgift bliva behövlig.

Laddningsanordningar

För laddningsanordningar räknas 2 te per kVA ansluten pri- mär märkeffekt hos transformatorn.

Anm. Om primäreffekten ej är påstämplad eller på annat sätt angiven, beräknas effekten som produkten av högsta märkström och högsta märkspänning på likströmssidan. '

E l'värm ea [> parat er

För elvärmeapparater räknas I te per kW ansluten märk- effekt.

För elvärmeapparater för matlagning och bakning räknas dock ej tariffenheter, försåvitt leveransens fullgörande ej vållar ström- leverantören särskilt stora kostnader?

Anm. För större elvärmebehov, särskilt i form av ackumulerande apparater, hänvisas till komplementtarifferna eller till uppgörelse i varje särskilt fall.

Ljus- och bestrål— ningsapparater m. m.

För belysningsapparater i fotoateljé, tekniska bestrålningsap— parater, röntgenapparater, biografmaskineri o. d. räknas 2 be per kW ansluten märkeffekt.

* Ändrad lydelse, förordad av elkraftutredningen, se föreliggande be— tänkande sid 26, noten.

• Sida 51
•  Original

51 ||. KOMPLEMENT TILL NORMALTARIFFEN '

A. Allmänt

För att möjliggöra långtidsuttagning eller uttagning under icke högbelastningstid av elektrisk energi för elvärme eller annat spe- ciellt ändamål till ett lägre pris än vad normaltariffen medgiver kan denna förses med särskilda komplement av effektgräns— eller tidspärrtyp.

N ormaltarifjen med "effektgränskomplement lämpar sig i de fall då den speciella förbrukningen uttages med jämn belastning under stor del av dygnet t. ex. genom ständigt inkopplade värme- apparater och kylanläggningar. En effeldgränsmätare ersätter den normala mätaren och uppmäter såväl den speciella som den nor— mala förbrukningen. '

Normaltariffen med tidspärrkomplement medgiver antingen långtidsuttagning under hela dygnet eller uttagning under viss begränsad tillåten del av dygnet. I de fall då uttagning endast är tillåten viss del av dygnet spärras förbrukningen under öVrig tid (högbelastningstid) av en tidströmbrytare. Tidspärrkomple— mentet erfordrar särskild mätare (enkel kWh—mätare) för den särskilda förbrukningen.

Avvägningen av dessa komplement till normaltariffen är be- roende av råkrafttariffens form och pris.

B. Effektgrönskomplement

Normaltariffen med effektgränskomplement innebär, att av— giften för energi, uttagen under en viss effektgrän—s, samman- sättes av en effektavgift per kW för gränseffekten och en låg energiavgift per kWh. I övrigt gäller normaltariffen oförändrad.

Uppmätning av energiförbrukningen sker med en effektgräns- mätare (subtraktionsmätare eller vanlig mätare jämte spetsmä— tare), vars mätverk registrerar dels totalförbrukningen, dels för- brukningen över effektgränsen. Effektgränsen inställes i allmän— het på ett värde lika med eller nära lika med effekten hos'den eller de långtidsanslutna apparaterna (botteneffekten).

N ormal-tariffen med effektgränskomplement sammansättes av följande avgifter:

Abonnentavgift :

enfasanslutning ................... ' ..... 15 kr/år * trefasanslutning ................. ' ....... 20 kr/är'

• Sida 52
•  Original

Grundavgift enligt normaltariffen .......... g” kr/te/år Effektavgift för bottenkraft ............... 80 kr/kW/år Energiavgift: över effektgränsen ..................... 6 öre/kWh under effektgränsen ..................... 3 öre/kWh

Anm. !. Tillåtna abonnemangsteg kan normalt vara 300, 400, 500, 600, 800, I 000, I 200, I 500 W och därutöver i steg om 500 W. Minsta tillåtna abonnemang begränsas dock av den er- forderliga mätarstorleken. Höjning av abonnemangsteg må ske i samband med varje mätaravläsning men sänkning endast vid den avläsning som infaller vid eller närmast ett årsskifte.

Anm. 2. Vid annan energiavgift i normaltariffen än 6 öre/kWh bör effektavgiften för bottenkraften och energiavgifterna juste- ras i anslutning härtill.

C. Tidspörrkomplement

Normaltariffen med tidspärrkomplement innebär, att energiut— tag för vissa förbrukningsapparater debiteras med en grundavgift per kW för apparaternas märkeffekt och en låg energiavgift. Grundavgiften är lägre ju kortare del av dygnet den tillåtna ut- tagningsperioden omfattar. I övrigt gäller normaltariffen oför— ändrad.

Uppmätning av energiförbrukningen sker dels med huvud— mätare för uttagningen enligt normaltariffen, dels med särskild mätare för tidspärrabonnemanget. Denna senare mätare kan an- tingen kopplas som sidornätare parallellt med huvudmätaren eller såsom undermätare efter denna. I det senare fallet erhålles den energimängd, som skall debiteras efter normaltariffen som skill— naden mellan de av de båda mätarna angivna energimängderna. Om förbrukningen är spärrad viss del av dygnet tillkommer ett omkopplingsur, som bekostas av strömleverantören.

Tiderna för in— och urkoppling av apparaterna bestämmas och inställas av strömleverantören.

Normaltariffen med tidspärrkomplement sammansättes av föl— jande avgifter:

Abonnentavgift : enfasanslutning ........................ 15 kr/år trefasanslutning ......................... 20 kr/år Grundavgift enligt normaltariffen .......... &. kr/te/är

Grundavgift för tidspärrkomplementet: energin tillgänglig 24 timmar/dygn ...... 70 kr/kW/år

• Sida 53
•  Original

energin tillgänglig 16 timmar/dygn 25 kr/kW/år '. energin tillgänglig 8 timmar/dygn ....... o kr/kW/år Energiavgift: ' ' enligt normaltariffen .................... 6 öre/kWh för tidspärrkomplementet ................ 3 öre/kWh -

, Anm. I. Grundavgiften för tidspärrkomplementet utgår efter to— tala märkeffekten hos de anslutna apparaterna. För dessa appa- rater räknas ej tariffenheter.

Anm. 2. Abonnemang enligt denna tariff får ske endast'efter strömleverantörens medgivande i varje särskilt fall.

Anm. 3. Erfordras mellanrelä eller kontakter för o-mkopplingen bekostas dessa av abonnenten.

• Sida 54
•  Original

A. Smöindustritariff

Tariffen är avsedd för småindustri. Skriftligt avtal bör träffas om storleken av den abonnerade effekten.

T ariffen förutsätter att abonnenten vid nyanslutning och vid större utvidgningar lämnar skäligt bidrag till kostnaderna för den komplettering eller förstärkning av nätet, som erfordras för leve- ransens fullgörande. Mindre utvidgningar av abonnentens in— stallation föranleda ej'ny engångsavgift. '

» Småindustritariffen. sammansättes av följande avgifter:

Fast avgift ...................... . .100 kr/år Effektavgift ............................ 45 kr/kW/år Energiavgift : för de första I 000 kWh/kW/år ........ 6 öre/kWh för övrig förbrukning ................. 3 öre/kWh

Effektavgift utgår för medelvärdet av de fyra högsta månads— avläsningarna på kvartstimmes maximimätare, dock för minst 80 % av abonnerad effekt.

På samtliga avgifter utgå indextillägg enligt Vattenfallssty- relsens normer.

Anm. I. Reaktiv effekt får ej överskrida 75 0In av den aktiva effekten. För uttag av aktiv effekt utöver abonnerad effekt och reaktiv effekt utöver 75 % av debiterad aktiv effekt kan extra avgift ifrågakomma.

Anm. 2. Kontraktstiden förutsättes normalt vara minst 5 år.

Anm. 3. Tariffen kan även skrivas som två alternativa effekt- tariffer enligt följande:

100 kr/år + 45 kr/kW/år + 6 öre/kWh 100 kr/år + 75 kr/kW/år + 3 öre/kWh.

Den förstnämnda är lämplig när energiuttaget beräknas bli mindre än I 000 kWh/kW/år, den senare när uttagningen blir

större.

Anm. 4. Enligt Vattenfallsstyrelsens normer för indextillägg ut— går ett tillägg av 0,3 % för varje hel enhet, varmed Socialsty- relsens levnadskostnadsindex med 1914 som basår överstiger 180. (På grund av gällande prisstopp räknas f. n. med ett högsta in- dex av 239, så länge levnadskostnadsindex icke överstiger 249.)

• Sida 55
•  Original

Tariffen är endast tillgänglig för enkla bygdekvarnar och byg— desägar, som utgöra komplement till traktens jordbruk och som ha en installeradeffekt mindre än 50 hk vid transmissionsdrift och mindre än 75 hk vid enkeldrift.

Tariffen förutsätter att abonnenten erlägger engångsavgift som bidrag till strömleverantörens kostnader för anslutningen.

Tariffen sammansättes av följande avgifter:

Fast avgift ............................ 300 kr/år Grundavgift ........................... IO kr/hk/år Energiavgift: för de första 20 000 kWh/år ............ 6 öre/kWh för övrig förbrukning .................. 4 öre/kWh

Grundavgiften utgår efter sammanlagda märkeffekten hos in- stallerade motorer.

På avgifterna utgår indextillägg enligt Vattenfallsstyrelsens normer.

Anm. I. Tariffen överensstämmer i huvudsak med Vattenfallssty— relsens kvarntariff för högspänning, dock med ett tillägg av 10 kr/hk/år med hänsyn till att leveransen sker vid lågspänning.

Anm. 2. Beträffande Vattenfallsstyrelsens indextillägg se Anm. 4 punkt III A.

C. Gatu- och vögbelysningstoriff Allmänt

Det förutsättes att strömleverantören eller av denne godkänd installatör ombesörjer gatubelysningsanläggningens byggande, medan abonnenten (samhället, belysningsföreningen) bestrider kostnaderna härför. Eventuella utvidgningar av anläggningen be- kostas likaledes av abonnenten. Strömmen uttages från strömleve— rantörens lågspänningsnät över servislådor, som bekostas av abonnenten. Erforderliga omkopplingsur uppsättas och bekostas av strömleverantören.

Sedan anläggningen tagits i bruk tillhör den strömleverantören,

; såvida ej annat avtal träffats. * Strömleverantören bör såvitt lämpligt utan särskild kostnad upplåta sina stolpar för gatubelysningsanläggningens ledningar

• Sida 56
•  Original

och armaturer och omvänt bör han äga rätt att begagna sig av de för gatubelysningen uppresta stolparna för nya distribu- tionsledningar.

Strömleverantören ombesörjer anläggningens skötsel och un- derhåll och uppbär ersättning härför av abonnenten.

Strömovgifter

Abonnenten erlägger för strömmen årliga avgifter, vilka be- stämmas efter installerad märkeffekt hos lamporna samt efter brinntidens längd. Normalt erfordras ej särskild uppmätning.

Strömavgifterna utgå vid olika brinntider och vid olika lamp- storlvekar med de belopp, som angivas i nedanstående tabell.

Avgifter för underhåll och skötsel

Kostnaderna för lampor, för underhåll och skötsel debiteras abonnenten särskilt i löpande räkning. Eventuellt kan dock även dessa avgifter utgå som årliga ackordsavgifter per lampa av viss storlek, vilka beräknas i varje särskilt fall.

Strömavngter (exklusive underhåll och skötsel m. m.)

Kvälls- och mor- Hel nattbelys—

Lampstorlek civilåäeltiiirtiirrifr gonbelyls-ning ning. ca ! 900 timmar ca. 3700 timmar per är per år per år i watt kr/år kr/år kr/år 60 10 11 14 75 12 13 ]7 100 16 17 22 I 50 22 24 32 200 29 32 42

300 43 46 62

• Sida 57
•  Original

IV. MELLANTARIFF (Övergångstoriff till normaltariffen)

I särskilda fall kan det vara lämpligt att vid sidan av normal— tariffen och som övergångstariff till denna tillämpa en mellan- tariff. Denna tariff utformas på. samma sätt som normaltariffen men med högre energiavgift och lägre grundavgift.

Tillämpandet av en mellantariff kan t. ex. vara motiverat, då man ej tvångsvis kan slopa befintliga tariffer men dock snarast önskar få dessa ur bruk, emedan de äro olämpligt utformade. En förutsättning är då att mellantariffen i genomsnitt ställer sig gynnsammare än de befintliga tarifferna. Grundavgiften i nor— maltariffen måste emellertid, för att samma kostnadstäckning skall erhållas, sättas högre om mellantariff tillämpas än om en— dast normaltariff finns.

Vid nyelektrifiering bör mellantariffen undvikas. Vid abonnemang enligt mellantariff utgår engångsavgift enligt samma regler som vid abonnemang enligt normaltariffen.

Mellantariffen sammansättes av följande avgifter: Abonnentavgift per mätpunkt:

enfasanslutning ....................... 5 kr/år trefasanslutning ....................... IO kr/år Grundavgift ........................... gm kr/te/år Energiavgift ........................... 12 öre/kWh

Antalet tariffenheter (te) beräknas enligt samma norm som för normaltariffen.

Anm. Vid avvägning av grundavgiftens, gm, storlek tillämpas samma förfaringssätt som vid normaltariffen. Mellantariffen bör vid en specifik förbrukning överstigande ca 20 kWh/te ställa sig gynnsammare än befintlig enkel energitariff för belysning.

• Sida 58
•  Original

• Sida 59
•  Original

.Malz'verz'ng ock kommenlarer

]. Utgångsläget för en normering av landsbygdstarifferna

För att belysa behovet av och möjligheterna för ett förenhet- ligande av landsbygdstarifferna lämnas i det följande en kort re— dogörelse för den historiska utvecklingen på tariffomrädet och för de lösningar av tariffproblemet, som hittills uppnåtts, dels i städer och andra större samhällen, dels på landsbygden.

A. Tarifferno i städer och andra större samhällen

I städerna och andra större samhällen har under de senaste 15 år 20 åren en mycket livlig utveckling försiggätt på tariffom- rädet. Man har numera nått så långt att tarifferna, särskilt bo— stadstarifferna, kunna anses vara i stort sett normaliserade.

Ursprungligen användes i samhällen för såväl bostads— som yrkesabonnenter ackordstariffer eller enkla energitariffer. För bostädernas del blev därvid snart den enkla energitariffen för belysning med ett energipris av 25 å 40 öre/kWh den domine- rande tariffen. Så småningom uppstod emellertid allt större krav på att kunna använda elektriska strykjärn, dammsugare, mindre kokapparater samt kylskåp och slutligen även kokplattor och spisar utan att strömkostnaderna överstego rimliga belopp. För dessa ändamål var belysningstariffens prisläge otillfredsställan— de. Elverken började därför införa specialtariffer med lägre energipris, varvid särskilda mätare och särskilda ledningar för den speciella förbrukningen blevo erforderliga. Detta sätt att lösa tariffproblemet befanns emellertid snart vara mindre lämpligt, och det uppstod ett trängande behov av en tariff, som kunde använ- das för all slags förbrukning och som endast erfordrade en'mätare och ett ledningssystem.

Problemet att skapa en dylik tariff för bostadstabonnenter och få den tillämpad kan nu, som nämnts, anses löst för samhällenas del, sedan man ersatt eller kompletterat de äldre tarifferna med tarif- fer eller tariffsystem uppbyggda enligt den s. k. polygonpr-incipen.

• Sida 60
•  Original

Det grundläggande för denna princip är, att tariffen resulterar i ett med den specifika förbrukningens storlek fallande genomsnitts- pris per kilowattimme. För att få ett mått på den specifika för— brukningen har man infört det 5. k. tariffenhetsbegreppet. För varje abonnent bestämmes antalet tariffenheter (te) efter bosta- dens normala genomsnittliga behov av högvärdig elektrisk kraft, vilket i regel innebär 'att man räknar en tariffenhet för varje rum i lägenheten.

På basis av de tariffenhetstal, som mstämts på detta sätt, har sedan polygontariffen uppbyggts, varvid i praktiken två olika ut- formningssätt kommit till användning, nämligen polygontarifj med blackdebitering och polygontariff med grundavgiftsdebite- n'ng. I fig. I A och I B äskådliggöres tariffernas principiella upp- byggnad, och i tabell I lämnas exempel på deras praktiska ut— formning i tre olika prislägen.

kr/te/år kr/te/år

& !: leh/te/år & *) kWh/talar bLllD-block 2-cL—hlock ; bl lli-black 2+—block ) Fig. | A. Principdiaqram för Fig. 1 B. Principdiagrarn för polygontariff med block- polygontaritf med grundavgift:- debitering. debitering (alternativa

grundavgiftstariffor)

Tabell 1. Exempel på polygontarijfer för städer Alt. I. Med blockdebitering

Abonnentavgift : Prisläge & b C enfasanslutning .................. 6 5 4 kr/år trefasanslutning .................. 12 IO 8 kr/år

Energiavgift:

Block 1: första 30 kWh/te/år ...... 35 30 25 öre/kWh Block 2: följande 90 kWh/te/år 15 12 10 öre/kWh Block 3: övrig förbrukning ......... 6 6 5 öre/kWh

• Sida 61
•  Original

Alt. 2. Med grundavgiftsdebitering (alternativa grundavgiftSF tariffer)

Abonnentavgift : Prisläge & b c enfasanslutning .................. 6 5 4 kr/år trefasanslutning .................. I2 IO 8 kr/år

Avsnitt I: Energiavgift ............ 35 30 25 öre/kWh Avsnitt 2: Grundavgift ............ 6 5 4 kr/te/år

Energiavgift ............ 15 12 10 öre/kWh

Avsnitt 3: Grundavgift ............ 15 12 10 kr/te/år

Energiavgift ............ 6 6 5 öre/kWh

Polygontariffen med blockdebitering kännetecknas därav att av energiförbrukningen per tariffenhet en första del eller ett första block debiteras efter ett pris av 25—35 öre/kWh, ett följande block efter 10—15 öre/kWh och överskjutande förbrukning efter ett ännu lägre pris, 5—7 öre/kWh.

Polygontariffen med blockdebitering skiljer sig från den s. k. enkla blocktariffen därigenom, att blockningen sker i beroende av abonnentens specifika förbrukning, dvs. förbrukning per ta— riffenhet, medan vid den enkla blocktariffen blockningen sker en- dast efter abonnentens totala energiförbrukning. Den enkla block- tariffen gynnar de stora abonnenterna medan polygontarifferna med blockdebitering och med grundavgiftsdebitering i huvudsak äro lika gynnsamma för alla abonnenter.

Polygontariffen med grundavgiftsdebitering torde vara den form, som vunnit mest spridning. Tariffen består vanligen av tre valfria tariffer, nämligen en enkel energitariff med ett energipris av 25—35 öre/kWh samt två grundavgiftstariffer, innehållande en viss ärlig grundavgift per tariffenhet och en kilowattimmeav- gift. I den ena av dessa grundavgiftstariffer är grundavgiften re- lativt låg och energiavgiften av storleksordningen 10—15 öre/ kWh, medan i den andra grundavgiften är högre men energiav- giften i stället låg, vanligen 5—7 öre/kWh.

Polygonprincipen tillämpas numera allmänt för bostäder i prak— tiskt taget alla städer och större samhällen. I ungefär hälften av fallen tillämpas dock endast två led i systemet i det att blocket eller avsnittet med energipriset 10—15 öre/kWh utelämnats.

För de 5. k. yrkesabonnenterna i samhällena har modernise- ringen av tarifferna ännu ej fortskridit lika långt som för bostä- derna. Detta sammanhänger med dessa abonnenters synnerligen skiftande förbrukningsförhällanden, vilka försvårat normeringen.

• Sida 62
•  Original

För yrkesabonnenterna tillämpas därför alltjämt i stor utsträck- ning enkla energitariffer med t. ex. 25—35 öre/kWh för ljus-, 10—20 öre/kWh för kraft och 6—8 öre/kWh för värme. Dess— utom användas för butiker och för andra yrkesabonnenter en del speciella tariffer.

På senare tid har emellertid polygonprincipen börjat tillämpas även för yrkesabonnenterna. Polygontarifferna äro då i regel upp— byggda på samma sätt, med samma energipris och samma energi— block, resp. grundavgifter per tariffenhet, som i bostadstariffen. Skillnaden ligger i beräkningen av antalet tariffenheter för abon— nenterna. I en del fall bestämmes sålunda antalet tariffenheter för belysning i huvudsak efter golvytan i yrkeslokalerna varvid lokalerna indelas i klasser, så att högre antal tariffenheter räknas för lokaler med högt normalt belysningsbehov. För motorer och apparater etc. räknas särskilda tariffenheter eller särskilda grund- avgifter per hästkraft eller kilowatt. I andra fall däremot be- lastas golvytan med större antal tariffenheter, innefattande så— väl belysning som de i yrkesrörelsen använda motorerna och ap— paraterna. I dessa fall klassas lokalerna ej blott efter det normala belysningsbehovet utan också efter det normala kraftbehovet per ytenhet räknat. Även i de sistnämnda fallen är dock tariffenhets- beräkningen i viss mån beroende av den installerade motoreffek- ten i det att klassningen sprängvis ändras vid överskridande av viss maximalt tillåten motoreffekt per m2 golvyta.

B. Nuvarande tariffer på landsbygden

På landsbygden har tariffutvecklingen i stort sett följt samma vägar som i städerna och delvis, såsom i fråga om användandet av tariffenhetsbegreppet, har landsbygdselektrifieringen t. o. m. på sina håll gått före samhällselektrifieringen. Men i vissa av- seenden ha tarifferna mäst givas en speciell utformning med hänsyn till de för landsbygdselektrifieringen säregna förhållan— dena. Sälunda har man inom distributionsföretagen på landsbyg- den, för att trygga kapitalanskaffningen eller för att kunna till- lämpa enhetliga strömavgifter med ungefär samma prisnivå som i städerna, måst införa en särskild engångsavgift vid anslutning- en. I de fall, då man tillämpar en enkel energitariff eller en ackordstariff per lampa, hästkraft osv., har man dessutom ofta för att trygga tillräcklig driftinkomst mäst införa en minimi— avgift.

Engångsavgift och minimiavgift hänfördes till en början i all— mänhet till anslutningsenheterna lampa av viss storlek, motor-

• Sida 63
•  Original

hästkraft osv. Men då detta beräkningssätt verkade restriktivt på anslutningen övergick man på en del håll till att hänföra dem till antal rum, areal odlad jord, yrkeslokalernas golvyta osv. För motorer inom yrkeslokaler beräknas dock dessa avgifter fort- farande mestadels per hästkraft. Inom de företag, som infört tariffenhetsbegreppet, har beräkningen av engångsavgift och stundom minimiavgift i samband härmed i regel omlagts att ske per tariffenhet, vilket inneburit en taxeteknisk förenkling.

Även inom landsbygdselektrifieringen har polygonprincipen kommit till användning vid utformningen av tarifferna. Härvid har polygontariffen med grund—avgiftsdebitering föredragits fram— för polygontariffen med blockdebitering i ännu högre grad än i städerna. Ofta har man dock tillämpat endast en grundavgifts— tariff med lågt energipris. I Mellansverige och Norrland utgöres sålunda numera, särskilt i mindre och medelstora distributions- företag där Vattenfallsstyrelsen är kraftleverantör, den normala tariffen ofta enbart av en grundavgiftstariff i tredje avsnittets prisläge, dvs. sammansatt av en grundavgift per tariffenhet samt en energiavgift av 6 51 8 öre/kWh. I vissa fall, särskilt inom gles- bygdsområdena i Norrland, har grundavgiftstariffen tillämpats med ett under vinterkvartalen eller vintertertialen till 10 å 15 öre/kWh förhöjt energipris. I andra områden med företrädesvis distribution genom större. privata distributionsföretag har oftast alternativa grundavgiftstariffer i andra och tredje avsnittens pris— lägen tillämpats.

Inom många distributionsföretag, särskilt de smärre och fri— stående, tillämpas dock fortfarande i stor utsträckning endast enkla energitariffer med separat uppmätning av belysning, kraft och värme, i regel i förening med minimiavgift. Jämsides härmed förekommer även ackordstariffer med avgiftsberäkning per an- sluten lampa av viss storlek, ansluten motorhästkraft osv. Sär- skilt dessa sistnämnda tariffer anses dock nuförtiden helt för- åldrade.

Tariffenhetsberäkningen i polygontarifferna har för lands- bygdselektrifieringen varit ett mera komplicerat problem än för städerna och har också lett till ett flertal lösningar och kombina- tioner. För bostäderna har man sålunda i det hittills mest ton- givande tariffenhetssystemet, det 5. k. CB-systemet,1 ansett sig med hänsyn till såväl självkostnadsförhållanden som kraftens värde för olika ändamål böra införa ett grundbelopp av 2 te per lägenhet, vartill lägges I te per rum respektive kök. På andra

1 CB-systemet = det av Vattenfallsstyrelsen i Mellansverige (Cen— tralblocket) tillämpade tariffenhetssystemet.

• Sida 64
•  Original

håll har införts ett med antalet rum fallande tariffenhetstal per rum, kompletterat med ett minimiantal tariffenheter för små lägenheter osv.

På landsbygden utgöres den största abonnentgruppen av jord— bruk, och för dessa har särskild tariffenhetsberäkning måst in- föras. I CB-systemet räknas I te per hektar åker, dock minst tariffenhetstalet för brukarens bostad enligt bostadsnormen, ökat med 0,5 te per hektar. Andra system räkna genomgående tariff- enheter för såväl rumsantal som hektartal, och återigen andra dessutom te per installerad hästkraft, i vissa fall enbart för den största motorn. Särskilt i trakter med genomgående små bruk- ningsdelar har man i stället för att basera tariffenhetstalet på hektar räknat tariffenheter för ekonomibyggnaderna och gårdsbe- lysningen. En stor mängd andra kombinationer förekomma även.

Gruppen andra yrkesabonnenter än jordbruk har på lands— bygden delvis annan och mera skiftande sammansättning än i stå- derna. Anslutningskostnaderna, särskilt för motorer, svetsappa- rater, värmeapparater o. d., ställa sig ofta på grund av lednings- nätets utsträckning högre än i städerna. Särskilt kan detta vara förhållandet i individuella fall. Dessa omständigheter har för— svårat en enhetlig avgiftsberäkning för denna grupp.

Inom landsbygdsföretagen, som arbeta närmare självkostnads- gränsen, beroende på högre specifik distributionskostnad än i städerna, är den inbördes avvägningen av tariffenhetstalen res- pektive grundavgifterna för de olika abonnentgrupperna ett svå— rare och mera ömtåligt problem än i städerna. Mycket olika syn- punkter ha också anlagts på huru denna avvägning skäligen borde ske. Givetvis har det utvecklingsstadium, som olika konsument- grupper inom distributionsföretaget uppnått vid den tidpunkt ta- riffenhetsbegreppet infördes, haft betydelse för denna avvägning. Ofta torde också gruppintressenas representation i företagens styrelser och andra subjektiv-a omständigheter ha blivit avgöran— de för tariffenhetsberäkningen resp. kostnadsfördelningen emel- lan de olika grupperna. På detta sätt har — som är väl känt — en mycket rik flora av tariffer och tariffenhetssystem uppstått.

Det är uppenbart, att denna oenhetlighet ifråga om såväl tariff— formerna som tariffenhetssystemen vållat stor olägenhet och myc- ken irritation. Stora svårigheter ha förelegat, då det gällt att göra jämförelser emellan olika tariffer, och allmänheten har haft svårt att bilda sig en uppfattning om erbjudna tariffers skälig- het. En normering av tarifferna för landsbygdsdistributionen har därför blivit en angelägenhet av största betydelse.

• Sida 65
•  Original

I en är 1944 publicerad handling (Svenska Elektricitetsverks- föreningens Handlingar 1944 Nr 13), berörande tariffer för de— taljdistribution av elektrisk energi inom samhällen, har Svenska Elektricitetsverksföreningens tariffkommitté av år 1932 framlagt sitt slutbetänkande. Kommittén för landsbygdstariffer ansluter sig i det följande i stort sett till de i denna utredning anförda grundläggande synpunkterna.

I vissa avseenden skiljer sig emellertid landsbygdsdistribu- tionen, såsom redan framhållits, avsevärt från distributionen inom samhällen. I ett landsortsnät ställa sig sålunda distributionskost- naderna betydligt högre än i tätbebyggda samhällen. Orsakerna härtill äro dels de långa ledningarna, dels det förhållandet att för lantbrukets behov ganska stora effekter krävas, varför led— ningar och transformatorer måste dimensioneras relativt rikligt i förhållande till den förekommande energikonsumtionen. Även råkraftkostnaden är i allmänhet, åtminstone för de mindre distri- butionsföretagen på landsbygden, något högre än för de större samhällena.

Dessa faktorer medföra att medan distributionen i samhällen — även med för abonnenterna mycket gynnsamma tariffer -— i regel lämnar ett gott ekonomiskt resultat, så arbetar landsbygds- distributionen i allmänhet nära eller invid självkostnadsgränsen. Särskilt gäller detta för företag i s. k. glesbygdsområden.

Kommittén har i anslutning till vad som här anförts funnit, att det vid utformandet av landsbygdstarifferna är nödvändigt att taga särskilt stor hänsyn till å ena sidan självkostnadssyn- punkten, å andra sidan den olikhet i fråga om kraftens värde för olika ändamål, som gör det möjligt att tillämpa en efter själv— kostnaderna anpassad prissättning och därmed ernå en vidsträckt och förmånlig användning av den elektriska energin. Dessa båda huvudfaktorer skola här något närmare beröras.

A. Sjölvkostnader

Utmärkande för självkostnaderna hos ett företag, som detalj- distribuerar elektrisk kraft på landsbygden, äro de höga fasta kostnaderna. Av dessa äro vissa kostnader såsom för lednings- stolpar, isolatorer, frånskiljare, mätare, anläggningarnas skötsel, underhåll och administration samt eventuellt förekommande fast avgift i råkraftkostnaden praktiskt taget oberoende av i vilken grad nätet användes för överföring och fördelning av elektrisk

• Sida 66
•  Original

kraft. Andra kostnader däremot, såsom kostnaderna för trans— formatorer och ledningsmaterial, äro mer eller mindre beroende av denna användningsgrad. Sålunda måste ofta grövre ledning uppläggas eller större transformatorer insättas, då förbrukningen växer. Effekt- och energikostnader för råkraften, slutligen, äro i huvudsak direkt beroende av förbrukningens art och storlek.

kr/te/år

Fig. 2. Årskostnad per tariffenhet för ett distribu- tionsföretag vid stigande förbrukning. Sedan för- brukningen nått ett visst vörda, medför en ytter-

ligare förbrukningsökning endast en relativt 50 100 kWh/te/år liten ökning i årskostnad.

Hur årskostnaden för ett di-stributionsnät normalt stiger vid ökad utnyttjning eller ökad specifik förbrukning exemplifieras i fig. 2. Uträknas kostnaden per förbrukad kWh erhålles en med förbrukningen fallande kurva enligt fig. 3.

bre/kn:

Fig. 3. Genomsnittskostnad per levererad kWh 50 100 kunne/!,- vid stigande förbrukning.

Av diagrammen framgår, att vid stigande specifik förbrukning självkostnaden per levererad kilowattimme sjunker. Därigenom blir det alltså möjligt för företaget att sälja tillkommande för- brukning till ett lägre genomsnittspris. Tarifferna böra då till sin form vara så beskaffade, att de avspegla och utnyttja detta karakteristiska självkostnadsförhållande.

Av självklara orsaker måste ett distributionsföretags tariffer vidare vara så avvägda att de tillföra företaget intäkter, som täcka företagets totala självkostnader. Vid en ökad förbrukning böra därför de ökade intäkterna också täcka de ökade kostnader, som uppstå i samband med förbrukningsökningen och dessutom med- giva en fortgående konsolidering av företaget såväl tekniskt som ekonomiskt.

• Sida 67
•  Original

Dessa båda huvudvillkor uppfyllas enklast och bäst av en grundavgiftstariff eller ett system av grundavgiftstariffer, sam- mansatta av en för varje abonnent bestämd fast avgift, avvägd .efter abonnemangets art och storlek, samt en avgift för förbru- kade kilowattimmar, avpassad så. att den med lämplig marginal täcker självkostnaden för ökad förbrukning.

B. Kraftvörde vid olika användning

En prissättning i anslutning till det angivna förhållandet, att självkostnaderna per kilowattimme sjunka med' stigande förbruik— ning, vore icke praktiskt genomförbar om icke den omständig- heten dessbättre samtidigt förelåg, att konsumenterna vore villiga att betala olika pris, räknat per kilowattimme, allt efter kraftens användning och om de icke härvid i främsta rummet och så gott som undantagslöst hade behov av kraft för de ändamål, som mot- svara högsta kraftvärdet.

Att så verkligen är förhållandet framgår av den historiska ut- veckling, som elektricitetstarifferna genomgått och som tidigare berörts. Till att börja med levererades kraft ofta uteslutande för belysning och för ett rent kilowattimmepris, som av självkost- nadsskäl måste läggas vid 30 51 40 öre per kWh och ibland ännu högre, men som ändå var acceptabelt, när det gällde att täcka minimibehovet av belysning samt behovet för vissa smärre hus- hållsapparater o. d. När det sedan blev fråga om att leverera motorkraft kunde och måste priset sättas lägre eller till 15 21 25 öre per kWh, för att någon avsättning skulle komma till stånd och för att den elektriska kraften skulle kunna konkurrera med andra drivmedel. För mera högvärdiga värmeändamål, såsom elektrisk kokning, har det pris som kunnat accepteras visat sig ligga vid 6 ä 8 öre per kWh, medan det för vattenvärmning o. d. ligger vid 3 ä 5 öre per kWh. Även dessa låga pris ha successivt visat sig'möjliga att ernå ur_självkostnadssynpunkt, för de allra lägsta prisen dock i regel med viss begränsning av den tillåtna uttagningstiden. _

Det varierande kraftvärdet _har den betydelsen,. att sådana av självkostnadsförhållandena betingade grundavgiftstariffer, som skildrats i föregående avsnitt, kunna tillämpas så gott som gene- rellt. Konsumenter med förhållandevis liten förbrukning få visserligen högt genomsnittspris men godtaga detta på grund av att kraften användes för högvärdiga ändamål. Samtliga konsu-

• Sida 68
•  Original

menter ha i regel möjlighet att öka sin förbrukning till ett fortsätt- ningspris, som icke överstiger kraftens värde för ifrågakomman- de ändamål.

C. Praktiska synpunkter och slutsatser

Av det föregående framgår att det dominerande inflytandet på tariffsättningen utövas av självkostnadsförhållandena men att det samtidigt dessbättre föreligger en god överensstämmelse mellan dessa förhållanden och de synpunkter, som kunna anläggas på prissättningsproblemet med hänsyn till kraftens värde för förbru- karna. Det har också framgått, att den tarifform, som bäst mot— svarar dessa båda grundfordringar, är en tariff bestående av en grundavgift avpassad efter arten och omfattningen av varje abon- nents uttagningsförhållanden samt en låg energiavgift.

Hur denna grundavgift skall bestämmas för en viss abonnent eller abonnentgrupp [kan icke entydigt avgöras enbart genom en självkostnadsundersökning. En fördelning efter de individuella självkostnaderna för enskilda abonnenter eller abonnentkategorier är nämligen i allmänhet omöjlig att objektivt genomföra och även om en sådan vore möjlig så erhölles på detta sätt ej den vare sig ur ekonomisk synpunkt, utvecklingssynpunkt eller skälighetssyn- punkt gynnsammaste tariffsättningen.

Det synes här lämpligare att anknyta till de regler, som arbetat sig fram på grundval av praktisk erfarenhet. Grundavgiften mot- svarar i princip den merkostnad och det mervärde utöver energiavgiften, som kan hänföras till de för högvärdiga ända- mål uttagna första energikvantiteterna. Storleken av dessa hög— värdiga energikvantiteter har i praktiken kunnat statistiskt be- dömas för olika abonnenter och abonnentgrupper med ledning av förbrukningssiffrorna vid abonnemang enligt bl. a. enkla energi- tariffer och har kunnat sättas i relation till vissa förhållanden hos abonnterna, såsom rumsantal, areal odlad jord och installerad motoreffekt, vilka sammanfattas i de 5. k. tariffenheterna.

Kommittén har funnit, att en grundavgiftstariff, baserad på dylika tariffenheter, är den tarifform, som bäst motsvarar de krav och önskemål, som ställas på en lämplig tariff för lands— bygdsdistribution, och har baserat sitt arbete på denna uppfatt— nmg.

Ett av de grundläggande momenten i detta arbete har som följd härav blivit att bestämma lämpliga regler för tariffenhets- beräkningen, dvs. bestämma grundavgiftsfördelningen mellan abon—

• Sida 69
•  Original

nenterna. Kommittén har här sökt att ernå en beräkningsmetod, som ur självkostnadssynpunkt är så riktig som möjligt, som tar vederbörlig hänsyn till kraftens värde för olika ändamål och som i genomsnitt så nära som möjligt ansluter sig till de tariffenhets— system av modern typ, som vunnit praktisk användning.

De ytterligare krav som böra ställas vid tariffnormeringen och som kommittén sökt beakta äro följande:

Den normaltariff, som föreslås, bör vara av enkel uppbyggnad, så att abonnenten själv kan bedöma, vilka avgifter han har att betala samt hur avgifterna öka, om han ökar sin förbrukning.

Upp—mätningen bör kunna ske med enkla och tillförlitliga mä- tare, vilket är [särskilt viktigt för de små distributionsföretagen och för de mindre abonnenterna. I annat fall stiga lätt mätar— och debiteringskostnader till för höga värden. Detta gäller särskilt för landsbygden med dess stora avstånd och ofta mindre gynn- samma lokaler för mätarna.

Samma tarifform bör kunna genomgående tillämpas för alla vanliga abonnenter. Härigenom undvikes tidsödande diskussio— ner om vilken tariff, som skall vara tillåten i ett visst fall.

Slutligen är det särskilt på lantgårdar med deras spridda bygg- nadssätt synnerligen önskvärt, att den normaltariff som föreslås skall möjliggöra ett enda ledningssystem med gemensam uppmät— ning för helst all energi eller i varje fall för all den energi, som förbrukas för flertalet normala ändamål.

I kapitel I i förslaget till tariffer har kommittén föreslagit en normaltariff, som tillgodoser de önskemål som anförts. Normal- tariffen är avsedd att kunna tillämpas för det alldeles övervä— gande flertalet konsumenter, dvs. för alla vanliga bostads-, jord- bruks- och s. k. yrkesabonnenter.

Normaltariffens detaljutformning diskuteras ytterligare i efter- följande textavsnitt 3.

För att tillgodose abonnenter med långti-dsförbrukning, natt- förbrukning, speciell förbrukning eller särskilt stor förbrukning, som fordrar lägre kraftkostnad, har kommittén i kapitel II före- slagit särskilda komplement till normaltariffen och i kapitel III särskilda specialtariffer avsedda att tillämpas jämte normalta— riffen. Dessa förslag diskuteras i efterföljande textavsnitt 4 och 5.

Kommittén har i kapitel IV av tarifförslaget angivit 'en över- gångstariff till normaltariffen benämnd mellantariff. Denna disku— teras närmare: i efterföljande textavsnitt 6. '

• Sida 70
•  Original

70 3. Normaltariffen

A. Normaltariffens form

I det föregående har nämnts, att man även på landsbygden har tillämpat polygonprincipen i viss utsträckning, och att härvid po— lygontariffen med grundavgiftsdebitering kommit till större an- vändning än polygontariffen med blockdebitering. Orsaken till det sistnämnda förhållandet torde vara följande.

Vid landsbygdsdistribution måste distributionsföretaget med hänsyn till de stora fasta kostnaderna och för att skydda sin ekonomi ofta fordra någon form av garanti. Den enkla energi— tariffen måste därför vid landsbygdsdistribution i regel vara kom— binerad med en minimigaranti. Samma behov föreligger vid poly— gontariffen med blodkdebitering. Ändamålet med en sådan garanti kan man emellertid under vissa förutsättningar uppnå direkt ge- nom polygontariffen med grundavgiftsdebitering. Uteslutes näm- ligen i en dylik tariff det första avsnittet (den enkla energitarif— fen) erhålles en viss fast inkomst per tariffenhet, oberoende av förbrukningens storlek.

Grundavgiftsdebitering är också att föredraga ur en annan synpunkt. Polygontariffen med blockdebitering ger lätt den spar- samme och icke så spekulatiVe energiförbrukaren det intrycket, att priset för all hans energiförbru'kning är första blocket—s pris, dvs. 30 å 40 öre per kWh-, varvid det faktum undanskymmes, att sedan en viss förbrukning uppnåtts fortsättningspriset är högst andra blockets pris, dvs. 10 å. 15 öre per kVth, för att sedan ytterligare sjunka. Vid tillämpning av grundavgift—sdebitering be- räknas däremot själva energiuttagningen aldrig med högre pris än fortsättningspriset. Polygontariffen med grundavgiftsdebite— ring är därför utan tvivel klarare och mera utvecklingsbefräm— jande än polygontariffen med blockdebitering. Den är dessutom enklare att tillämpa. I polygontariffen med blockdebitering böra nämligen energiblocken med hänSyn till den grundläggande belys- ningsförbruk'ningens olika storlek under debiteringsperioderna vara olika under de olika perioderna för att verka på avsett sätt på förbrukningen, under det att i polygontariffen med grundav- giftsdebitering grundavgiften utan olägenhet kan delas lika per debiteringsperiod.

Kommittén är alltså av den åsikten att, i de fall, då det av sär— skilda skäl är motiverat att tillämpa, ett helt eller delvis utbildat polygonsystem, polygontariffen med grundavgiftsdebitering (al—

• Sida 71
•  Original

ternativa grundavgiftstariffer) bör jöredragas framför polygon- tariffen med blockdebitering.

Kommittén har vidare tagit i övervägande, huruvida alla tre avsnitten i polygontariffen med grundavgiftsdebitering böra ingå i normaltariffen för landsbygden.

I det ovanstående har redan anförts ett vägande skäl, varför man direkt bör gå in på åtminstone polygontariffens andra av- snitt, nämligen behovet på landsbygden av en minimigaranti. Då återstår endast frågan, huruvida både andra och tredje avsnitten böra ingå i normaltariffen, eller om endast tredje avsnittet, med det lägre energipriset, bör rekommenderas som normaltariff.

Flera skäl tala för det senare alternativet. Bl. a. kan nämnas den stora roll som grundkostnaderna spela vid landsbygdsdistri- butionen, särskilt vid starten av ett distributionsföretag. För att en elektrifiering skall kunna genomföras rationellt och ekono- miskt är det nödvändigt, att ledningsnätet redan från början ut— föres och dimensioneras för en mera allsidig användning av elek- triciteten i bostäder och jordbruk m. m. Det är icke lämpligt att först utbygga ledningsnätet för endast det högvärdiga belys- ningsbehovet med avsikt att sedan gradvis förstärka anläggning- en för en mera allsidig förbrukning för belysning, motordrift samt elektrisk matlagning och andra värmeändamål. Dylika suc- cessiva förstärkningar bliva nämligen mycket dyrbara, jämfört med merkostnaden för att på en gång utbygga nätet även för dessa behov. Man riskerar också vid ett dylikt förfaringssätt att nätet blir felaktigt planerat.

Då nätet sålunda från början bör utbyggas för en fullständig elektrifiering, är det en rimlig följd härav, att normaltariffen är utformad dels så att alla konsumenter deltaga med skälig andel i kostnaderna och dels så att var och en _av dem utan hinder av det gällande energipriset i tariffen kan 'använda energin för alla ändamål, oberoende av den för tillfället uppnådda totala specifika förbrukningen. Dessa villkor uppfyllas bäst av en grundavgifts- tariff med låg energiavgift.

Det är också mindre lämpligt att, särskilt vid ett fullt utbyggt nät, låta abonnenterna välja mellan olika tariffer. Inför man så— som alternativ till grundavgiftstariffen med det låga energipriset en enkel energitariff och en annan grundavgiftstariff med lägre grundavgift och högre energiavgift, kommer nämligen en hel del abonnenter att välja dessa båda senare tariffer, varigenom de kunna undandraga sig den andel, de böra bära av grund-kostna-

• Sida 72
•  Original

derna för nätet. Men härigenom minskas också distributionsföre— tagets intäkter i motsvarande grad och vid en sådan valfrihet mel- lan tre tariffer måste grundavgiftstariffen med lågt energipris läggas på en väsentligt högre prisnivå än om densamma tillämpa— des ensam, obligatorisk för alla abonnenter. En alternativt till- gänglig tariff med låg grundavgift och högre energi-avgift kan vis- serligen tänkas underlätta övergången från en enkel kilowattim— metariff till grundavgiftstariffens form men försvårar å andra sidan övergången till grundavgiftstariffen med det låga utveck- lingsfrämjande energipriset. Detta förhållande åskådliggöres av

fig. 4. kr/te/år

20

18

16

12

10

Pam

N

20 ho 60 80 100 120 kum/te/år

Fig. 4. Årsavgifter pr tariffenhet vid olika tariffer och för varierande årsförbrukning.

I diagrammet har med heldragna linjer inlagts en polygontariff med grundavgiftsdebitering, bestående av följande alternativa tariffer:

a. 35 öre/kWh b. 5 kr/te/år + 12 öre/kWh c. IO kr/te/år + 6 öre/kWh.

Av diagrammet framgår, att övergång från tariff a till tariff b ställer sig gynnsam vid en förbrukning överstigande 22 kWh/te, medan övergång till grundavgiftstariffen med det låga energipriset c ställer sig gynnsam först vid 83 kWh/te.

Om man antager, att antalet tariffenheter vore lika fördelat inom förbrukningsområdet 20—120 kWh/te samt att ingen förbrukning fin- nes utanför detta förbrukningsområde, kan man, om mellantariffen b slopas, sänka grundavgiftstariffen med det låga energipriset till ca 9 kr/te/år + 6 öre/kWh (tariff d i diagrammet) utan att företagets in- täkter samtidigt minskas. Härvid blir övergången till grundavgifts— tariffen med det låga energipriset gynnsam redan vid ca 30 kWh/te mot först vid 83 kWh/te, om mellantariff finnes.

• Sida 73
•  Original

De praktiska erfarenheterna från distributionsföretag med en- bart en grundavgiftstariff med lågt energipris har också bekräftat vad som här anförts.

Kommittén har på grund härav kommit till det resultatet, att ett mera omfattande tariffsystem bestående av flera alternativa tariffer i normala fall är obehövligt eller olämpligt och rekom- menderar alltså såsom normaltariff endast e n grundavgiftstariff med energiavgift i prisläget 6 a 7 öre/kWh.

Emellertid kan det för många distributionsföretag vara svårt eller omöjligt att tvångsvis ersätta eventuellt befintliga äldre omoderna tariffer med en normaltariff bestående av enbart en grundavgiftstariff med lågt energipris. I dylika företag måste man ibland införa normaltariffen som ett alternativ till de ur- sprungliga tarifferna och tills vidare behålla dessa senare vid sidan av den nya normaltariffen. I vissa fall kan det dock vara behövligt att snarast sätta de äldre tarifferna ur bruk av den orsaken, att de äro olämpligt utformade. I sådana fall kan den förut nämnda mellantariffen vara lämplig som en övergång till normaltariffen och införas jämsides med denna och till en början eventuellt även vid sidan av de äldre tarifferna. Mellantariffen behandlas i textavsnitt 6.

B. Normaltariffens element

Ifråga om normaltariffens utformning har kommittén funnit det lämpligt att följa den praxis, som hittills utbildat sig inom lands— bygdsdistributionen. '

Kommittén föreslår sålunda att normaltariffen sammansättes av

a) Engångsavgift per tariffenhet () ) A bonnentavgift per Mätpunkt

c ) Grundavgift per tariffenhet d ) Energiavgift per kilowattimme. I det följande diskuteras de synpunkter som kunna anläggas på. utformningen av dessa tariffelement.

a. Engångsavgiften

Såsom tidigare framhållits har vid landsbygdselektrifieringens genomförande systemet med engångsavgifter behövt tillämpas i stor omfattning. Förhållandet torde komma att bli detsamma i fortsättningen, icke minst därför att en väsentlig del av den kvar- varande elektrifieringen gäller glesbygdsområden med höga elek- trifieringskostnader.

• Sida 74
•  Original

Engångsavgiftens största betydelse'är att den, trots de högre och mycket varierande distributionskostnaderna på landsbygden, möjliggör tillämpandet av enhetliga tariffer med i huvudsak sam- ma prisläge som i samhällena. I vissa fall, såsom vid utpräglad glesbygdsdistribution, kan dock ofta ej undvikas att de årliga av- gifterna trots engångsavgift måste bli något högre än normalt.

Vid kooperativa företag utgör numera engångsavgiften, i form av insats eller inträdesavgift, den huvudsakliga formen för kapi— talanskaffningen. Vid distributionsföretag, som icke ägas av kon- sumenterna, täcker däremot engångsavgiften i regel endast en del av kapitalbehovet.

Då engångsavgiften i viss mån är att betrakta som en del av tariffen, bör den liksom grundavgiften utgå per tariffenhet. Någon annan lika lämplig fördelningsgrund står ej till buds. Engångs- avgiften kan utgå kontant, genom avbetalning, i form av natura- prestationer eller som en kombination av dessa betalningsformer.

Vid abonnemang enligt normaltariff bör engångsavgiften per ' tariffenhet i största möjliga utsträckning vara utjämnad och lika för alla abonnenter inom företaget, oberoende av de indi- viduella anslutningskostnaderna. Vid mycket speciella förhållan— den, som t. ex. om en abonnent önskar kabelservis i nät där friledningsservis är det normala, eller om anläggningskostnaden är alldeles särskilt hög, kan en förhöjning av den eljest normala engångsavgiften dock vara motiverad.

För nytillkommande abonnent inom äldre distributionsområde bör samma engångsavgift per tariffenhet utgå som för tidigare anslutna abonnenter, dock med sådan modifiering, som kan anses skälig med hänsyn till väsentligt ändrad prisnivå eller på annat sätt ändrade förhållanden.

I kooperativa företag kunna finnas såväl medlemmar som s. k. abonnenter. Medlemmarna i en förening erlägga i regel full en- gångsavgift, medan icke-medlemmarna (abonnenterna) erlägga reducerad avgift eller ingen alls. I gengäld få icke—medlemmarna i motsvarande grad erlägga högre årliga grundavgifter per tariff- enhet än medlemmarna. Alla konsumenter böra normalt ha rätt och skyldighet att vara medlemmar i företaget men av praktiska orsaker måste ibland avvikelser härifrån göras t. ex. ifråga om tillfälliga abonnenter.

• Sida 75
•  Original

Vid distribution av elektrisk energi uppstår vissa kostnader för avläsning och underhåll av mätare, debitering ooh bokföring av strömavgifter, uppbörd m. m., vilka endast bero av antalet abonnenter men i stort sett äro oberoende av effekt— och energi- uttagningen. I förekommande tariffer täckas dessa kostnader i regel av en särskild avgift, s. k. abonnentavgift, vilken utgår vid sidan av övriga avgifter i tariffen. Grundavgiftstariffen be— står då av abonnentavgift, grundavgift per tariffenhet och energi- avgift per kWh.

I vissa fall har man emellertid avstått från att debitera sär- skild abonnentavgift. En bidragande orsak härtill torde vara att abonnentavgiften tidigare — och ganska oriktigt — benämndes »mätarhyra», ett namn som visade sig medföra missuppfattning och irritation bland abonnenterna. Grundavgiftst—ariffen består då endast av grundavgift per te och energiavgift per kWh, varvid grundavgiften satts något högre än om abonnentavgift utgår. Som skäl för abonnentavgiftens slopande har också anförts att tariffen blir enklare i praktisk tillämpning.

De kostnader, som motivera en abonnentavgift, äro emellertid av helt annat slag och variera på annat sätt än de kostnader, som bestämma grundavgift och energiavgift. Med en särskild abonnentavgift kan man därför anpassa tariffen bättre eftér de" verkliga självkostnaderna än om abonnentkostnaderna ingå i grundavgiften. Oftast anses det sålunda önskvärt att tillämpa olika hög abo-nnentavgift för enfasanslutning och för trefasan— slutning. Likaså är det önskvärt, att om leveransen sker över mer än en mätpunkt eller om specialmätare användas, kunna anpassa abonnentavgiften härefter. Normaltariffen blir sålunda mera kon- sekvent utbildad om abonnentavgiften bibehålles som särskild avgift. Det »bör även framhållas, att de självkostnader per abon- nent, som motivera abonnentavgiften, äro större inom distribu— tionsföretagen på landsbygden än inom stadselverken.

En variation av abonnentavgiften bör icke drivas för'långt. I en del fall i praktiken har man också infört en standardiserad abonnentavgift oberoende av om anslutningen är enfasig eller trefasig. Ett skäl härtill har då varit, att det är ström-leveran— tören och icke abonnenten, som bestämmer om anslutningen skall vara enfasig eller trefasig och att det ur den synpunkten är skä— ligt, att abonnentavgiften är oberoende av anslutningens art. En sådan standardisering innebär också en taxeteknisk förenkling,

• Sida 76
•  Original

som bl. a. medför minskat debiteringsarbete. Härvid bör emeller— tid beaktas, att en enhetlig abonnentavgift oftast blir något högre än den borde vara för de minsta abonnenterna. I flertalet av de tariffer av modern typ, som tillämpas på landsbygden, har också abonnentavgiften differentierats efter anslutningens be- skaffenhet.

Kommittén anser av ovan angivna skäl att normaltariffen bör innehålla en abonnentavgift. Derma bör standardiseras till form och storlek.

Kommittén föreslår att abonnentavgiften bestämmes till 5 kr. per mätpunkt vid enfasanslutning och IO kr. per mittpunkt vid trefasanslutning.

Dessa avgifter beräknas i vanliga fall ej fullt täcka distribu- tionsföretagets abonnentkostnader, men då det angivna prisläget redan fått stor tillämpning i praktiken Lkunna de anses vara lämpliga.

I de fall normaltariffen förses med komplement av effektgräns— eller tidspärrtyp utgår förhöjd abonnentavgift.

I kooperativa företag bör abonnentavgiften utgå lika för abon- nenter. och medlemmar.

c. Grundavgiften

Grundavgiften i normaltariffen är avsedd att täcka den del av företagets årskostnader, som ej täckes av abonnentavgifter och energiavgifter eller av intäkter härrörande från abonnemang en- ligt annan tariff än normaltariffen. Härav följer att grundavgif— tens storlek per tariffenhet måste bliva beroende av dels anlägg— ningskostnaden per tariffenhet (efter avdrag av engångsavgiften), och dels storleken av abonnentavgiften och energiavgiften. Under det att abonnentavgiften och inom vissa gränser även energiav— giften kunna standardiseras, oberoende av den specifika anlägg- ningskostnaden, så måste ej blott den tidigare nämnda engångs- avgiftens utan också i viss mån grundavgiftens storlek per tariff— enhet bliva beroende av den företagen emellan olika specifika anläggningskostnaden och underhållskostnaden per tariffenhet räknat.

I regel torde vid tillämpning av den i punkt (1 föreslagna ener- giavgiften, grundavgiften komma att ligga mellan gränserna 4 kr/te/år och 12 kr/te/år. De lägre värdena torde endast före- komma i kooperativa företag, däranläggningskostnaderna varit

• Sida 77
•  Original

låga och där medlemmarna gjort kapitalinsatser fullt motsvaran- de dessa kostnader.

Även om sålunda grundavgiftens storlek ej kan standardiseras, är det möjligt att standardisera den norm, enligt vilken antalet tariffenheter beräknas för olika konsumentkategorier. De enligt en sådan enhetlig tariffenhetsnorm bestämda engångs— och grund— avgifterna per tariffenhet i ett distributionsföretag bli alltså det slutliga måttet på tariffernas prisläge inom olika distributions— områden. Beträffande denna normering se punkt C. Tariffenhets- normen (sid. 79).

d. Energiavgiften

Energiavgiften i normaltariffen bör, såsom tidigare i textavsnitt 2 påpekats, vara så avpassad, att de ökade kostnader för rå— kraft och energiförluster, vilka svara mot ökad förbrukning, täc— kas av de ökade kraftintäkterna. Därjämte bör det finnas en marginal, som dels täcker de kostnader för förstärkning av nätet, som beräknas efter hand bli nödvändiga vid en växande förbruk— ning, och som dels även medger en skälig teknisk och ekonomisk konsolidering av företaget i den mån förbrukningen växer och medför ökade allmänna krav på anläggningen ifråga om bl. a. spänningsreglering och driftsäkerhet.

För att kunna beräkna kostnaden för ökad råkraft är det nöd— vändigt att veta med vilken utnyttjningstid förbrukningsökningen kommer att deltaga i råkraftens effektökning. En undersökning har utförts över hur den totala utnyttjningstiden och förbruk- ningen har ändrat sig inom ett antal distributionsföretag under ett antal år. Resultatet framgår delvis av fig. 5.

Med ledning av de värden, som erhållits ur denna undersök— ning, torde utnyttjningstiden för effektökningen i råkraftuttaget för distributionsföretag av normal art kunna beräknas till det ungefärliga värdet 3000 kWh/kW/år. Viss hänsyn har härvid tagits till förekomsten av nattförbrukning enligt specialtariff. Om man antager, att ett distributionsföretag abonnerar på råkraft enligt Vattenfallsstyrelsens industritariff inom intervallet 100— 500 kW vid 1,5—10 kV och vidare antager, att energiuttaget överstiger 500000 kWh/år samt att indextillägget är det nuva— rande (I7,7 %) och att förlusterna på ökningen uppgå till 10 % erhålles en ökningsko—stnad för råkraften av 4,3 öre/kWh. An— tages totala energiuttaget vara lägre än 500000 kWh/år, blir ökningskostnaden 5,0 öre/kWh under i övrigt oförändrade för-

• Sida 78
•  Original

booo

5 500

; 000

2500

2000

1 500

1 000

500

1955 56 57 58 59 to ha 1.2 1.5 lrni

Fig. 5. Utnyttiningstiden vid ett antal distributionsföretag under ett antal år

0. 10 städer eller större samhällen utan större industri b. 6 större landsbygdsföretag i övre Norrland c. 12 landsbygdsföretag i Uppland

De låga utnyttiningstiderna för företagen i Uppland bara delvis på de höga tröskeffektarna, delvis på att företagen dra av mindre storlek än elverken i städerna och de företag i Norrland, som här medlagits.

utsättningar. Med hänsyn till att utnyttjningstiden och förluster- na äro svåra att säkert fastställa få dessa siffror betraktas som ungefärliga.

En beräkning för abonnemang enligt Vattenfallsstyrelsens byg- detaxa ger liknande värden på ökningskostnaden för råkraften.

Kostnaderna för förstärkning av nätet äro i själva verket myc— ket svåra att fastställa. De bero ej blott på kostnaderna för ökning av själva koppararean i ledningarna utan också på arbets— kostnaden för utbyte av ledningarna samt kostnaden för succes— siva utbyten av transformatorerna. Vid nyanläggning eller even- tuellt förekommande förstärkning av ledningarna bör lednings- arean därför ej tagas till för snålt. Hur pass höga förstärknings— kostnaderna bli i ett visst fall är slutligen också starkt beroende på hur väl nätet från början är planerat, och det är därför även av denna orsak svårt att angiva några värden.

Av det ovan anförda framgår, att det är svårt att exakt be— räkna det energipris, som bör ingå i normaltariffen. I praktiken har man emellertid funnit, att ett energipris om 6 öre/kWh i företag, som abonnera enligt de nyssnämnda av Vattenfallsstyrel- sen tillämpade råkrafttarifferna, är lämpligt vid normala distri-

• Sida 79
•  Original

butionsförhållanden. Det har icke framkommit några skäl, som tala mot lämpligheten och riktigheten av denna prissättning för normala fall. Det är dock uppenbart att inom företag med gles bebyggelse förstärkningskostnaderna måste bli betydande och kunna föranleda en högre energiavgift.

Vid energiprisets fixering bör också beaktas det faktiska för— hållandet att olika abonnenter ha olika specifika behov av kraft för kvalificerade ändamål. Sättes energipriset mycket lågt kom— mer grundavgiften att bli hög i de företag, där endast normal— tariff förekommer. Abonnenter med litet normalt förbruknings- behov komma då att belastas med olämpligt höga avgifter i rela— tion till sin förbrukning till förmån för dem som verkligen ha större energibehov. Detta förhållande talar för att energiavgiften ej bör sättas alltför lågt.

Inom en hel del distributionsföretag har man tillämpat olika energipris sommar och vinter. En dylik differentiering av energi- priset bör dock endast tillämpas, där särskilda skäl härför före— ligga. Differentieringen medför nämligen vissa praktiska nack— delar, såsom ökade avläsnings— och debiteringskostnader. Om elektrisk matlagning skall vara möjlig hela året, erfordras även under vintern ett pris, som ej borde överstiga 6 ä 7 öre/kWh. Tillämpas ett så lågt vinterpris, bortfaller behovet av differen— tiering.

Hos företag, vilka av olika skäl, exempelvis utpräglat gles be— byggelse och klent utbyggt nät eller ogynnsamt råkraftpris, nödgas hålla ett högre energipris, kan det emellertid vara motiverat att differentiera priset, varvid det under sommarmånaderna bör be— gränsas till 6 öre/kWh och därmed möjliggöra sommarmat— lagning.

Med stöd av vad som ovan anförts, anser kommittén att inom företag, som abonnera enligt Vattenfallsstyrelsens normala rå— krafttariff eller som ha därmed jämförliga råkraftkostnader och som i övrigt ha normala distributionskostnader bör energiavgif- ten i normaltariffen kunna hållas vid 6 öre/ kWh under hela året.

C. Tariffenhetsnormen

Ett av de viktigaste problemen vid normeringen av landsbygds- tarifferna är, som förut framhållits, att fastställa lämplig fördel— ning på olika abonnentgrupper av de grundavgifter, som ett di— stributionsföretag måste utdebitera förutom abonnent— och energi— avgifter för att erhålla erforderliga intäkter.

• Sida 80
•  Original

Den första fråga, som kommittén härvid undersökt, är själva huvudprincipen för grundavgifternas formella beräkning.

Inom vissa distributionsföretag utgår grundavgiften direkt efter de 5. k. elektrifieringsenheterna, dvs. med en viss avgift per rum, en annan avgift per hektar åker, en tredje per motorhästkraft osv. Den sammanlagda grundavgiften för en abonnent erhålles genom att addera dessa olika avgifter.

I de flesta företag utgår dock grundavgiften indirekt med en viss avgift per tariffenhet, varvid antalet tariffenheter beräknas på basis av rumsantal, hektartal, hk—tal osv. Den sammanlagda grundavgiften erhålles här genom att addera de olika tariffenhets— talen och multiplicera summan med grundavgiften per tariffenhet.

Ett system med grundavgifter utgående direkt per elektrifie- ringsenhet skulle innebära att de olika slagen av enheter beläggas med grundavgifter, vilka stå i en viss normerad relation till var— andra. Emellertid skulle, om särskilda skäl därtill föreligga, rela- tionen under en övergångsperiod kunna få avvika något från den normerade relationen. Systemet skulle vara mest användbart i sådana fall då en grundavgiftsfördelning redan användes, vilken icke överensstämmer med den fördelning, som borde vara riks— norm och då man önskar att successivt anpassa sig till denna norm. Det är också tänkbart att nya användningsområden för elektriciteten kunna uppkomma och medföra krav på ändrad rela- tion mellan grundavgifterna för olika elektrifieringsenheter. En dylik ändring skulle vara lättare att genomföra i ett grundav— giftssystem än i ett tariffenhetssystem.

Mot systemet med grundavgift direkt efter elektrifieringsen- heter har emellertid den allvarliga anmärkningen riktats, att möj- ligheten att variera förhållandet mellan grundavgifterna för olika enheter direkt inbjuder till att grundavgiftsfördelningen blir ett tvistefrö mellan olika abonnentgrupper. Det är därför risk för att denna fördelning inom olika företag kommer att följa olika vägar. Systemet kommer därigenom snarare att öka än minska redan nu rådande oreda, och standardiseringen kommer att ute— bli. Vid tariffenhetssystemet har man fullt fixerade och standar- diserade relationer mellan tariffenhetstalen för olika elektrifie— ringsobjekt, och detta system kommer därför att på ett effektivt sätt befrämja den önskvärda normeringen. En höjning eller sänk- ning av grundavgiften per tariffenhet kommer att beröra alla abonnenter proportionsvis lika. Tariffenhetssystemet är dessutom

• Sida 81
•  Original

klarare och enklare och på grund härav i praktiskt bruk bekvä- mare än systemet med grundavgift per elektrifieringsenhet. Kommittén har som följd av dessa överväganden funnit att grundavgiften bör utgå efter systemet med tariffenheter.

b. Tarilfenhefsundersökningens allmänna uppläggning

Sedan det fastställts att grundavgifterna skola utgå med viss avgift per tariffenhet har problemet att fördela avgifterna på abonnentgrupperna överförts till att bestämma det antal tariffen— heter, som skola beräknas för olika slag av elektrifieringsenheter. En mycket väsentlig del av kommitténs utredningsarbete har ägnats denna fråga.

Av vad som tidigane anförts framgår, att avgifterna för olika slag av abonnenter böra i möjligaste mån motsvara strömleve- rantörens självkostnader samt vidare att avvägningen av grund- avgifterna mellan olika abonnentkategorier bör ske med hänsyns— tagande till dessas normala förbrukningsbehov av elkraft för kvalificerade ändamål.

För att få ett underlag för grundavgiftsbestämningen enligt ovannämnda principer har kommittén införskaffat uppgifter be— träffande olika abonnenters förbrukningsförhållanden. Härefter har såväl den mera kvalificerade förbrukningens som den totala förbrukningens variation med antal rum, antal hektar odlad jord, storleken av olika yrkeslokaler, motoranslutningens storlek osv. studerats. Med ledning av de data, som sålunda erhållits, ha de resulterande kraftprisen kunnat jämföras för olika slag av för- brukning och för olika abonnentkategorier. En lämplig avväg— ning av tariffenhetsberäkningen har på detta sätt kunnat under- sökas och prövas.

Jämsides härmed har ett antal gällande tariffenhetssystem un- dersökts. Särskild uppmärksamhet har härvid ägnats de 5. k. CB— och N B-systemen, vilka dels tillämpas inom Vattenfallsstyrel- sens egen detaljdistribution, dels inom de distributionsföreningar, vilka köpa sin råkraft från Vattenfallsstyrelsen. Dessa system för tariffenhetsberäkning eller varianter av dem ha dessutom tilläm— pats även inom vida kretsar utanför Vattenfallsstyrelsens områ- den.

Det kan i samband härmed vara lämpligt påpeka, att CB- och NB-normerna, vilka i det följande på flera ställen beskriv-as, icke äro så olika som de vid första påseendet synas vara. De båda normerna äro nämligen uppbyggda i olika skalor. Om man till— lämpar CB—systemet på ett distributionsområde i Norrland och

• Sida 82
•  Original

härvid avpassar grundavgiften per te i CB-systemet på sådant sätt, att de totala för alla abonnenterna summerade fasta avgif— terna bli lika stora som de som skulle erhållits enligt NB—systemet, så visar det sig, att förskjutningen i avgiftsfördelningen mellan olika abonnenttyper blir relativt oväsentlig. Tillämpas däremot NB-systemet i Mellansverige i områden med medelstora och stora gårdar blir förskjutningen mera märkbar.

En del distributionsföretag, även stora sådana, ha emellertid tillämpat regler för grundavgiftsberäkning för olika abonnentkate- gorier, som helt avvika från CB- och NB-normerna. Även dessa ha studerats och jämförts med CB— och NB—systemen och med olika föreslagna nya normer.

Den för dessa jämförelser tillämpade undersökningsmetoden har i stora drag varit följande. På basis av statistiskt material har ett antal normala distributionsföretag eller som de kallats typföretag definierats, vilka representera olika landsdelar. För ett sådant typföretag har en normaliserad abonnentstock fastställts, dvs. typföretaget har ansetts ha ett Visst antal bo'stadsabonnenter med ett rum och kök, ett visst antal med två rum och kök osv., vidare ett visst antal jordbrukare med 0—5 hektar odlad jord och därtill hörande bostadsutrymmen, ett visst antal med 5—10 hektar jämte bostad osv. Strängt taget skulle typföretaget även innehålla vissa yrkesabonnenter. Beskaffenheten och karaktären av dessa abonnenter är emellertid mera oenhetlig och svårare att definiera i ett typföretag. Det har ej heller varit nödvändigt att taga med dem vid studiet av avgiftsfördelningen mellan höstäder och jord— bruk. Först sedan avvägningen mellan bostäder och jordbruk fast— ställts ha tariffenheterna för yrkesabonnenterna undersökts i för- hållande till de förstnämnda grupperna.

Jämförelsen mellan en föreslagen ny tariffenhetsnorm och en äldre har tillgått så att totala antalet tariffenheter för de i ett typföretag ingående abonnenterna fastställts enligt de bägge ta- riffenhetsnormerna. Nästa steg har varit att med hjälp av en nu inom ifrågavarande dist-rikt tillämpad modern grundavgifts- tariff i tredje avsnittet räkna ut de totala avgifterna för typföre- tagets olika abonnentgrupper. Härefter har den grundavgift, som måste utgå per tariffenhet enligt kommitténs förslag till normal- tariff för att distributionsföretagets totalintäkt skall bli oför— ; ändrad, bestämts. Det är sedan möjligt att för varje abonnent— ' grupp fastställa den totalavgift, som normaltariffen och den nya tariffenhetsnormen medför. Genom att jämföra denna avgift för

• Sida 83
•  Original

en abonnentgrupp med avgiften för samma grupp enligt det äldre tariffenhetssystemet får man direkt angivet i procent den ökning eller minskning i totalavg'iften som uppstår för gruppen ifråga.

Ett mycket stort antal jämförelser av detta slag ha utförts och diskuterats. Likaså ha vissa jämförelser gjorts av äldre och nyare tariffenhetssystem sinsemellan. Hela detta omfattande material är sammanställt i ett särskilt tillägg till denna utredning.1 De viktigaste resultaten äro sammanförda i bilaga 1.

Efter ingående diskussioner på basis av detta material och i anslutning till de synpunkter som anföras i punkterna c—e i det följande har kommittén stannat för ett system, som representerar en medelväg mellan CB— och NB-systemen och väl anknyter även till andra undersökta distributionsföretags moderna tariff- enhetssystem. Samtidigt utgör det en förenklad och mera kon- sekvent tillämpning av grundprinciperna för alla dessa system.

Enligt det föreslagna systemet räknas tariffenheter i huvudsak på följande sätt:

för alla bostäder ........ I te per lägenhet och I te per rum för jordbruk tillkommer . 0,5 te per hektar utom för de båda första hektaren

för yrkeslokaler tillkommer

för belysning ........ I te för varje 5-tal—4o—tal m2 golv- yta beroende på lokalens art för motorer .......... 2 te per hk märkeffekt

för svetsapparater

och andra speciella

objekt .............. olika antal te i relation till effekten för värmeapparater I te per kW med viss begränsning

:. Tariffenhetsberäkning för bostäder

Såsom förut antytts bör tariffenhetsberäkningen för en abon- nent bland annat avvägas efter hans normala behov av högvärdig elektrisk energi. Behovet av sådan energi i en bostad står i all- mänhet i nära relation till bostadens storlek. I städer och större samhällen räknas sålunda i allmänhet för bostäderna en tariff- enhet för varje bostadsrum, varvid köket räknas som rum, eller också räknar man en tariffenhet för varje 20- å 25-tal rn2 av bostadens sammanlagda golvyta. Ofta är denna tariffenhetsberäk— ning kombinerad med bestämmelse om ett minsta antal tariff-

' Ej publicerat i detta tryck.

• Sida 84
•  Original

enheter per lägenhet eller bestämmelse om en minsta årlig avgift. Ibland sker dessutom tariffenhetsberäkningen efter en avtrappad skala, så att för varje rum över ett visst antal tariffenhetstillägget blir mindre än för de första 6 ä 8 rummen.

Tariffenhetsberäkningen per rum tillämpas även i stor utsträck- ning på landsbygden. Så är förhållandet i såväl CB— och NB-sys— temen som i många andra praktiskt tillämpade system. NB-syste— met innehåller såväl bestämmelse om minimitariffenhetstal som avtrappning, medan i CB-systemet, som är det på landsbygden mest använda och utbredda tariffenhetssystemet, tariffenhetsbe— räkningen sker efter till formen något andra linjer. För varje lägenhet räknas här först ett grundbelopp av 2 tariffenheter. Här— till lägges sedan en tariffenhet för köket och en tariffenhet för varje rum inom lägenheten. Däremot finns icke någon bestäm— melse om minimiavgift eller om avtrappad tariffenhetsberäkning vid stora lägenheter.

På grund av de relaterade förhållandena och i anslutning till rådande praxis har kommittén först konstaterat att bostadens storlek och ej de där befintliga apparaterna bör läggas till grund för tariffenhetsberäkningen. De äldre systemen med avgiftsberäk— ning per ljuspunkt eller efter lampeffekt etc. ha i praktiskt bruk visat sig olämpliga och ha därför helt lämnats åt sidan.

Kommittén har vidare diskuterat lämpligheten av att i tariff- enhetsberäkningen för bostäder bibehålla det i CB-normen tilläm- pade grundbeloppet. De motiv, som kunna anföras för ep dylik åtgärd, äro följande:

Vid den spridda bebyggelsen på landsbygden är det i första hand lägenheterna som sådana och mindre det i de enskilda lägenheterna ingående rumsantalet som bestämmer anläggnings- kostnaden. Grundbeloppet medför därför en bättre anpassning till självkostnadsförhållandena inom landsbygdsdistributionen än om tariffenheter räknas enbart efter rummen. Grundbeloppet är vi- dare motiverat med hänsyn till den extra förbrukning utöver den normala, som hos landsbygdsabonnenter i regel förorsakas av be— lysningen i förstuga, källare och vind samt av utomhusbelys- ningen. Det bör observeras att denna förbrukning på landet nor— malt uttagas genom bostadsmätaren medan i ett hyreshus i en stad eller ett samhälle den s. k. fastighetsförbrukningen oftast ut- tages genom särskild mätare och debiteras särskilt. Ytterligare skäl, som anförts för grundbeloppet, är att det största och det mest kvalificerade förbrukningsbehovet är lokaliserat till köket

• Sida 85
•  Original

och det första rummet. Grundbeloppet för bostäderna möjliggör vidare en lämplig och riktig avvägning av grundavgifterna mellan bostadsabonnenter och jordbruksabonnenter. Slutligen bortfaller behovet av olika slags minimibestämmelser ävensom bestämmel- ser om rabattering vid större rumsantal, vilket innebär fördelar vid den praktiska tillämpningen.

Mot införandet av grundbelopp i tariffenhetsberäkningen har anförts, att man i städerna ej tillämpar grundbelopp och att det är önskvärt att få överensstämmelse mellan stad och land ifråga om tariffenhetsberäkningen för bostäder. Detta har betecknats som särskilt viktigt för de distributionsföretag, som arbeta såväl på landsbygden som i tätorter. En tariffenhetsberäkning enbart efter rumsantalet är också enklare och bord-e därför föredragas.

Emot denna argumentering kan invändas, att det ju icke är ovanligt bland städerna, att man tillämpar ett minimiantal te eller en minimiavgift och en gradering av te—talet per rum för större bostäder, vilket i stort sett leder till samma resultat som ett grundbelopp men på ett mindre regelbundet sätt. På lands— bygden är av förut angivna skäl grundbeloppet mera nödvändigt än i städerna.

Det har vidare framhållits, att tariffsättningen blir onödigt kom— plicerad om i tariffen skall ingå dels en abonnentavgift och dels ett grund'belopp 'i tariffenhetsberäkningen. Dessa båda avgifter skulle kunna sammanslås till en förhöjd abonnentavgift eller också skulle en obetydlig höjning av grundavgiften kunna ske. På detta sätt skulle tariffenhetsberäkningen förenklas och formell överensstämmelse vinnas med städerna.

Häremot har invänts att ersättandet av grundbeloppet med en förhöjd abonnentavgift skulle innebära att denna måste höjas till 10 a 20 kr. Utdebiterandet av en så hög abonnentavgift skulle strida mot gängse praxis och vore därför mindre lämpligt.

Kommittén har efter diskussion funnit att de angivna skälen mot grundbeloppet äro mindre vägande än skålen för detsamma och föreslår alltså att metoden med gru-ndbelopp tillämpas.

Det har vidare diskuterats huruvida grundbeloppet bör utgå med en tariffenhet eller med två såsom i CB-systemet. Två grundenheter belastar de minsta bostäderna alltför hårt och är av denna orsak mindre lämpligt. En grundenhet ger också en lämpligare avvägning av tariffenhetstalet mellan bostäder och jordbruk, vilket framgår av punkt d och av bilaga I. Slutligen utgör ett grundbelopp om en tariffenhet en medelväg mellan de

• Sida 86
•  Original

två på landsbygden mest utbredda systemen, nämligen CB- och NB—systemen och är av denna orsak lättare att införa som riks— norm.

Kommittén föreslår alltså att endast en grundenhet beräknas per lägenhet.

Om i ett distributionsföretag ett grundbelopp per lägenhet in- lagts i tariffenhetsberäkningen blir grundavgiften per tariffenhet i detta företag lägre än i ett företag, där grundenhet ej förekom— mer. Som följd härav blir också tariffenhetstalet för stora lägen— heter ej så betungande som annars skulle ha blivit fallet. Någon rabattering i tariffenhetstalet för större lägenheter är därför ej nödvändig, och kommittén har ej föreslagit någon sådan.

Vid beräkningen av tariffenheter för själva bostaden har såsom förut antytts två utvägar tillämpats. I ena fallet har tariffenhets— beräkningen skett per rum, i andra fallet efter bostadens totala golvyta (exklusive källare och vind), 'varvid en tariffenhet räk- nats för varje zo—tal eller 25-tal m=. Om tariffenhetsberäkningen baseras på golvytan skulle detta på landsbygden medföra ett allt— för högt tariffenhetstal för jordbrukslägenheterna och för äldre bostadslägenheter, enär rummen hos dessa ibland äro mycket stora. Å andra sidan skulle matvrä, kokvrå och dylika utrymmen i de moderna bostadslägenheterna gynnas med alltför låga tariff- enhetstal. Golvytemetoden skulle slutligen bli besvärlig att tillämpa.

Kommittén har därför ansett att tariffenhetsberäkningen för bostäder skall ske efter rumsantal och ej efter golvyta.

Rum, som ej äro försedda med fast uppvärmningsanordniug och som därför normalt ej kunna användas under vintern, för- anleda ej samma kvalificerade förbrukning som rum, vilka an- vändas året runt. I CB— och NB—systemen har man för den skull infört den bestämmelsen att för rum, som icke äro försedda med fast uppvärmningsanordning, räknas 0, 5 te. Denna bestämmelse anser kommittén även här införas i normaltariffen.

För sommargäststugor och liknande lägenheter kan eventuellt en sänkt tariffenhetsberäkning tillämpas, om det för strömleve— rantören är ekonomiskt lämpligt att uppmuntra anslutning av dem.

• Sida 87
•  Original

SAMMANFATTNING

Kommittén föreslår alltså att för bostäder på landsbygden ta— riffenhetstalet beräknas med

I tariffenhet per lägenhet + I tariffenhet per rum, varvid kök räknas som rum.

För rum utan fast uppvärmningsanordning, s. k. sommarrum, utgår dock endast 0,5 te per rum.

d. Tariffenhetsberäkning för jordbruk

Leveransen av elektrisk energi till en lantgård sker vanligtvis i form av ett för bostaden och jordbruksdriften gemensamt abon— nemang. Behovet av högvärdig energi är därför väsentligen be— roende, dels av bostadsutrymmenas storlek och dels av jordbruks- rörelsens omfattning, den senare i sin tur i första hand beroende av arealen odlad jord. I de tariffer av grundavgiftstyp, som f. n. tillämpas inom landsbygdsdistributionen, sker också tariffenhets- beräkningen för jordbruk i regel på grundval av dessa bägge storheter, dvs. bostadsrum och hektar odlad jord. I några fall ingår emellertid även den installerade effekten hos de på gården använda motorerna i underlaget för tariffenhetsberäkningen.

Kombinationerna variera dock i stor utsträckning. Inom CB- systemet bestämmes sålunda tariffenhetstalet för lantgårdar nor- malt enbart efter arealen odlad jord i det att antalet tariffenheter sättes lika med antalet hektar. Regeln är emellertid ej konsekvent. Tariffenhetstalet får nämligen ej bli lägre än det, som erhålles om bostadsnormen tillämpas för brukarens bostad (dvs. 2 te + 1 te/rum) med tillägg av 0,5 te per hektar för jordarealen. Inom Sydsvenska Kraftaktiebolagets tariffsystem av år 1939 var grund- avgiften för jordbruk likaledes baserad på jordarealen med viss avgift per hektar, varvid dock avgiften räknades för minst 12 hektar. För mindre jordbruk räknades tariffenheter endast för bostäderna, om motorer ej användes i jordbruksdriften. Använ- des däremot motorer, räknades grundavgift för minst 12 hekt— ar. I N B—systemet räknas oberoende av gårdsstorleken I te/rum + 0,25 te/har, alltså utan grundenhet, varvid dock för varje abonnent räknas minst två tariffenheter och för rum utöver 6 endast 0, 5 te/rum. Yngeredsfors Kraft AB och Smålands Kraft AB beräkna grundavgifterna efter såväl rumsantal som hektar— tal och installerad effekt hos största motorn. De båda företagen ha dock olika koefficienter för de ingående rums-, hektar- och

• Sida 88
•  Original

hästkrafttalen. Även rena ackordssystem per hektar och per gård tillämpas på sina håll.

Emot flera av de beskrivna tariffenhetssystemen kan anmär- kas att de innehålla en diskontinuitet i tariffenhetsberäkningen, vilket innebär en praktisk olägenhet. Redan från början kan det därför fastställas att den tariffenhetsnorm, som bör eftersträvas, bör vara så enkel som möjligt och dessutom kontinuerlig.

Tariffenhetsberäkningen för jordbruk baseras såväl i CB-nor— men för mindre jordbruksfastigheter som i NB—normen på både bostadsutrymmen och hektar odlad jord. Kommittén har behand— lat frågan i vad mån denna kombinerade beräkningsmetod är be— rättigad och lämplig, icke blott för de minsta utan även för de större jordbruksfastigheterna.

Det är uppenbart, att rumsantalet eller bostadsutrymmenas storlek utövar ett stort inflytande på strömförbrukningens stor— lek, särskilt vid mindre gårdar. Finnas på gården flera bostäder, som ofta är fallet även vid mindre gårdar, så blir bostädernas inflytande på strömförbrukningen ännu större. Vid en del går— dar är arbetspersonalen boende inom gården, vid andra ligga arbetarbostäderna skilda från själva gården. Vid den ena gården användas alla där befintliga bostäder för gårdens eget folk, vid den andra hyras en del bostäder ut till andra än vid gården ar— betande. Den ena gården är byggd för enklare förhållanden, den andra för mera anspråksfulla. Den norm som föreslås bör taga hänsyn till dessa förhållanden.

Den omständigheten, att man vid tariffenhetsberäkning för jordbruksfastigheter enligt CB—normen endast tar hänsyn till ut— hyrda bostäder samt i vissa fall brukarens bostad, ger anledning till en del olämpliga förhållanden. Sålunda blir tariffenhetstalet för t. ex. en gård om 12 hektar olika, om ägaren, vars bostad an- tages ha 5 rum och kök, själv brukar gården med hjälp av en man boendei en lägenhet om 3 rum och kök, eller om han utan att flytta från gården arrenderar ut den till samme man.I förra fallet blir antalet tariffenheter 14, i senare fallet 12, för såvitt man icke betraktar den av ägaren själv disponerade bostaden som uthyrd, då tariffenhetstalet blir 20. Det är olämpligt att använda en norm, som kan ge så olika värden för en och samma gård. Om alla bostäder medräknas, oberoende av vem som använder dem, kan sådant ej inträffa.

Kritik har riktats mot tariffenhetsberäkning enbart efter hektar därför att denna beräkning icke tar hänsyn till det varierande förbrukningsbehov, som är en följd av att jorden är av olika be-

• Sida 89
•  Original

skaffenhet och har varierande avkastning. Högklassig jord med- för i regel ökat energibehov för jordbruksdriften, ökat bostads— bestånd och högre bostadsstandard. Om bostäderna medtagas i tariffenhetsberäkningen tager man alltså indirekt hänsyn till jor- dens varierande avkastning.

Det kan också förekomma, att det på en gård kan finnas be- tydande bostadsutrymmen, som äro avsedda för personal syssel— satt inom binäringar, t. ex. skogsbruk. För en dylik gård bör tariffenhetstalet vara större än för en lika stor gård utan anknyt- ning till någon binäring.

Alla dessa omständigheter utgöra enligt kommitténs åsikt motiv för att bostadsutrymmena. böra medtagas vid tariffenhetsberäk- ningen oberoende av den odlade arealens storlek.

Liksom man vid bostäder vill undvika att göra tariffenhets— talet beroende av anslutningen är det önskvärt, att tariffenhets- talet för jordbruksrörelsen göres oberoende av anslutningen. Det är utan vidare uppenbart, att det råder ett visst samband mellan belysningsanslutningen och belysningsbehovet i ekonomibyggna— derna å ena sidan och gårdsstorleken, uttryckt i hektar odlar jord, å andra sidan. När det gäller motordriften är detta samband ej lika påtagligt ifråga om anslutningens storlek men väl ifråga om energiförbrukningens storlek. Samma motor eller samma mo— torer kunna nämligen behövas på gårdar av ganska skilda stor- lekar ; däremot varierar givetvis användningstiden i förhållande till gårdsstorleken. Om tariffenhetsberäkningen för motorerna base— rades på antalet och storleken av de anslutna motorerna, skulle härigenom de mindre gårdarna kunna komma att belastas hår— dare än de större. Erfarenheterna från de håll — särskilt inom Vattenfallsstyrelsens Centralblock —— där arealen men ej anslut- ningen varit bestämmande för tariffenhetsberäkningen, jämförda med erfarenheterna från håll, där i huvudsak motorstorleken varit bestämmande för tariffenhetsberälmingen, tala för att jord- arealen och ej anslutningen bör ingå i tariffenhetsberäkningen. Kommittén har därför anslutit sig till denna uppfattning.

Tanken att vid tariffenhetsberäkning jämväl räkna tariffen— heter för installerad motoreffekt eller effekt hos största motorn, är motiverad endast ur den synpunkten, att anspråken på nätets leverans- och överföringsförmåga av aktiv och reaktiv effekt härigenom kunna hållas inom måttliga gränser. Detta mål kan emellertid också nås genom en speciell tilläggsbestämmelse om begränsning av motoreffekten.

• Sida 90
•  Original

Kommittén föreslår, under hänvisning till vad som här anförts, att tariffenhetsberäkningen för jordbruk baseras på alla de vid gården befintliga bostadsutrymmena och på arealen odlad jord. Denna tariffenhetsberäkning skall medge rätt att ansluta för bo— städerna och jordbruksdriften erforderlig belysning samt erfor— derliga motorer och övriga förbrukningsapparater av normal be- skaffenhet.

I fråga om den detaljerade utformningen av tariffenhetsberäk- ningen vid jordbruk kan följande anföras.

Kommittén har ej funnit anledning att för de till lantgården hörande bostäderna föreslå någon annan tariffenhetsberäkning än den som tillämpas för övriga bostäder på landsbygden. För bostä- derna på gården bör sålunda räknas I tariffenhet per lägenhet + + I tariffenhet per rum, varvid köket räknas som rum.

Beträffande beräkningen av tariffenheterna för jordarealen kunna flera olika tariffenhetstal komma ifråga. De som ligga när— mast till hands äro 0,25 te/har, 0,5 te/har och I te/har, vilka samtliga fått större eller mindre användning i praktiken. Alla dessa alternativ ha undersökts.

Undersökningarna ha visat att lägsta värdet 0,25 te/har skulle ge alltför låga grundavgifter för de stora jordbruken i förhål— lande till vad som nu tillämpas medan värdet I te/har å andra sidan skulle ge alltför höga grundavgifter för såväl de största som de medelstora gårdarna. Värdet 0,5 te per hektar ger där- emot en lämplig avvägning såväl med hänsyn till nu tillämpade grundavgiftsnormer som till skälig avgiftsfördelning på bostäder och jordbruk och synes därför böra föredragas.

Värdet o, 5 te/har kan visserligen synas lågt i jämförelse med CB—systemets 1,0 te/har. Det bör dock observeras, att i det av kommittén föreslagna nya tariffenhetssystemet tariffenheter för alla vid varje gård befintliga bostäder tillkomma och icke blott för brukarens bostad. Dessutom blir grundavgiften per te vid den nya normen något högre än i CB-systemet därför att totala te— talet blir lägre. På grund härav erhålles i genomsnitt ej någon reduktion i grundavgiften för de större jordbruken. Detta fram- går även av bilaga I.

Kommittén har» därför funnit, att tariffenhetsberäkningen för odlad jord bör ske efter skalan 0,5 te per hektar.

I detta sammanhang har även diskuterats det i praktiken på sina håll tillämpade systemet, att vid gårdar, som icke använda motorer inom jordbruksdriften, tariffenheter för jordarealen ej alls räknas eller räknas efter reducerad skala. Häremot kan först

• Sida 91
•  Original

invändas att tariffenheterna för jord ej endast avse motoreffekt utan även belysning och eventuell värmeanvändning i ekonomi— byggnaderna. Av ännu större vikt är emellertid att ett distribu- tionsnät för att kunna byggas ut på det mest ekonomiska sättet från början bör dimensioneras för anslutning av de största motorer, som i normal drift kunna erfordras på varje gård. Emedan ett visst samband mellan gårdsstorlek och kraftbehov finnes, ger tariffenhetsberäkningen efter jordarealen en skälig fördelning av de avgifter, som erfordras för att omedelbart eller senare möj- liggöra motordrift överallt. Tariffenhetsberäkningen för jordarea- len vid ett jordbruk bör därför ske oberoende av om motorer arn- vändas på gården eller ej.

Kommittén har även diskuterat om samma norm för beräkning av tariffenheterna för den odlade jorden skall tillämpas för alla gårdar, oavsett deras storlek. Man har här först att taga hän— syn till, förutom självkostnadssynpunkterna, framför allt den re- lation, som uppstår mellan vad bostadsabonnenter, små jordbruks- abonnenter och större jordbruksabonnenter får betala i genomsnitt för sin förbrukning av energi för kvalificerade ändamål. Dessutom måste avvägningen vara sådan, att bästa anslutning erhålles till existerande tariffenhetssystem med tillfredsställande utformning.

Kommittén har här först övervägt om tariffenhetsberäkningen för den odlade jorden med hänsyn till självkostnadsförhållandena skall något sänkas för större gårdar på så sätt, att för hektar över ett visst antal räknas ett lägre tariffenhetstal. Kommittén har dock funnit att en dylik avtrappning i tariffenhetsberäkningen för den odlade jorden vid större gårdar ej är motiverad. De större gårdar- na ha nämligen möjlighet att använda och använda i regel också elektrisk energi för många fler ändamål än de mindre. Erfaren— heten har också visat att vid jordbruk i Mellan-Sverige där sam- ma tariffenhetsberäkning per hektar tillämpats för stora och små gårdar fönbrukningen per hektar, när bostadens förbrukning och elvärmefönbrukning fråndragits, är märkbart större för en stor gård än för en liten.

För de mindre gårdarna, i storleksordningen 6 hektar och lägre, är å andra sidan förbrukningsbehovet relativt litet, vilket i och för sig skulle motivera en reduktion av tariffenhetstalet per hek- tar för dessa gårdar. Företagets självkostnader för de små jord- bruken äro emellertid relativt sett ganska stora, varför kommittén i ett tidigare för diskussion framlagt preliminärt förslag rekom- menderat att samma beräkningsnorm, dvs. I te/lägenhet +

• Sida 92
•  Original

+ 1 te/rum + 0,5 te/hektar skulle tillämpas för dessa små går- dar likaväl som för de medelstora och större. Från skilda håll har dock anförts att större hänsyn borde tagas till det av kommittén konstaterade förhållandet att det generella införandet av denna norm i stället för nu praktiserade normer skulle resultera i en viss förskjutning av avgifter från bostäder till lantgårdar och bland dessa senare från stora till mindre gårdar. En dylik för- skjutning anses ej lämplig och kommitte'n har därför funnit det befogat att trots de anförda självkostnadssynpunkterna föreslå, att de två första hektaren av den odlade jorden göras fria från tariffenheter. Avdraget innebär, trots att det av praktiska skäl gjorts genomgående för alla gårdsstorlekar, en viss lättnad för smågårdarna. En praktisk följd, vars betydelse ej bör underskat— tas, är att genom avdraget av två hektar många tvister torde und— vikas rörande vad som skall räknas som jordbruk.

Ytterligare en rad spörsmål rörande tariffenhetsberäkningen efter gårdens areal ha framförts och diskuterats. Det har sålunda påpekats att inom ett och samma distributionsföretag olika gårdar på grund av jordens beskaffenhet ofta ha ganska olika avkastning (t. ex. på slättbygd eller i skogsbygd). Man skulle därför kunna tänka sig att vid tariffenhetsberäkningen åkerjorden graderades efter denna varierande beskaffenhet. En dylik gradering skulle emellertid vara svår att objektivt genomföra. Den synes ej heller vara nödvändig, enär inte bara jorden utan även antalet och stor- leken av bostäderna inverka på tariffenhetsberäkningen. Även här gäller det nämligen att med hög avkastning följer högre bostads— standard.

Det har vidare ifrågasatts, om icke olika relation mellan tariff- enhetstalet för ett bostadsrum och för ett hektar odlad jord skulle tillämpas inom olika delar av landet. En minskning av tariffen— hetstalet per hektar skulle sålunda kunna vara motiverad i Norr- land på grund av att jordbrukets avkastning här är lägre än i andra delar av landet. Likaså skulle man i sydligaste Sverige kunna räkna med ett lägre tariffenhetstal per hektar, emedan tröskningen här ofta sker med skördetröska eller drivkraft från en traktormotor och med hänsyn till betodlingen, vilken ej med— för något nämnvärt förbrukningsbehov inom jordbruket.

Mot förslaget har anförts, att skillnaderna emellan avkastningen per hektar i olika landsändar icke är alltför betydande och vidare att metoden att räkna tariffenheter även för bostäderna minskar beho-vet att taga hänsyn till jordens avkastning, vare sig det gäller

• Sida 93
•  Original

olika delar av landet eller olika delar av ett begränsat distribu- tionsomräde.

Slutligen har kommittén ej kunnat konstatera att de olikheter i fråga om tillämpade tariffenhetssystem, som nu förekomma i skilda delar av landet, ha föranletts av några näringsgeografiska förhållanden.

Kommittén anser på grund härav att relationen mellan tariff- enhetsberäkningen för den odlade jorden och tariffenhetsberäk— ningen för bostäderna icke behöver göras beroende vare sig av jordens avkastning eller företagets geografiska belägenhet.

Det har också ifrågasatts huruvida icke en gård med stor tillhö— rande skogsareal bör belastas med extra tariffenheter för skogen. Detta skulle i viss mån kunna motiveras med att i skogsbygd distributionen blir dyrare därigenom att längre ledningar erford— ras för kraftens överföring och fördelning. Å andra sidan föran- leder i normala fall ej skogens avkastning på den enskilda gården ett ökat förbrukningsbehov på samma sätt som grödan vid ett jordbruk. I regel torde nämligen fällt virke säljas för direkt leve- rans utan bearbetning på gården. Ett jordbruk, som omfattar större skogsareal, torde också ha större personal, större bostads behov och ofta högre bostadsstandard än ett jordbruk med sam- ma åkerareal men ingen skogsareal. Skogsarealen kommer därvid att indirekt medföra en viss höjning av tariffenhetstalet. Om en större såg förekommer på någon gård, bör detta betraktas som annan yrkesutövning än jordbruk och behandlas som sådan.

Av dessa skäl anser kommittén att några särskilda tariff- enheter ej skola utgå för skogsmark.

Ett annat slag av mark, för vilken tariffenhetsfrågan diskute- rats, är den naturliga ängen. I hittills praktiserade system har sådan mark ej belagts med tariffenheter.

Kommittén har ej heller funnit skäl föreslå särskilda tariffen- heter för naturlig äng.

Såsom tidigare anförts bör tariffenhetsberäkningen för den od— lade arealen innebära rätt att ansluta motorer av normal typ och storlek för jordbruksdriftens behov. Onormalt stora motorer böra dock i vissa fall belastas med extra te för det hk-tal, som över- skjuter normal effekt. Avsikten med en sådan bestämmelse är att i de distributionsområden, där så anses vara nödvändigt, före— bygga installationer av onödigt stora tröskverk och motorer, vilka

• Sida 94
•  Original

förorsaka distributionsföretaget stora extra kostnader för reaktiv effekt och för förstärkning av nätet.

För att utröna lämplig maximeringsnorm har en särskild under- sökning gjorts rörande normal storlek hos största motorn på en gård. Som resultat av denna undersökning har en viss maxime- ringsnorm föreslagits, vilken har formen 5 hk + 0, 5 hk/har. Nor- men är endast avsedd att användas i de distributionsområden, där den anses vara behövlig. Eventuellt kan i en del fall en rym- ligare norm vara lämpligare, t. ex. 8 hk + 0,4 hk/har. I gles— bygd kan å andra sidan en snävare norm vara berättigad, t. ex. 3 hk + 0,4 hk/har.

SAMMANFATTNING

Kommitténs överläggningar och undersökningar har lett till följande förslag till tariffenhetsnorm för ett jordbruk med till- hörande bostäder:

För bostäder räknas tariffenheter enligt de normala bostads— reglerna (punkt c).

Därutöver räknas för jordbruket

för de första 2 hektaren odlad jord ........... 0 te för varje överskjutande hektar odlad jord 0,5 te

Det bör beaktas, att den föreslagna tariffenhetsnorrnen är base- rad på förutsättningen, att jordbruksmetorerna ej användas, så att de störa belysningen. Det är nämligen i regel ej ekonomiskt möjligt att dimensionera de utbredda ledningsnäten för jordbruks- elektrifiering för sådana krav på spänningsreglering vid tyngre motordrift, som äro berättigade i fråga om den industriella motor- driften, för vilken strängare tariffenhetsnorm tillämpas.

För att få en klar överblick över hur den föreslagna normen för bostäder och jordbruk ansluter sig till olika för närvarande tillämpade normer har, som redan tidigare omtalats, en särskild undersökning utförts, vars resultat framgår av bilaga 1. Under- sökningen visar, att överensstämmelsen särskilt med CB- och NB-normerna är relativt god. Förhållandet mellan de totala tariff- enhetstalen enligt olika system har även angivits i bilagan.

e. Tariffenhetsberäkning för andra yrkesabonnenter än jordbruk

Vid studiet av frågan om tariffenhetsnormer för andra yrkes- abonnenter än jordbruk har kommittén i första hand beaktat för- hållandena hos den stora mängden mindre yrkesabonnenter av det

• Sida 95
•  Original

på landsbygden vanligen förekommande slaget. Till denna grupp hänföras ej blott hantverkare, butiker och andra abonnenter med kommersiell yrkesutövning utan även skolor, samlingslokaler, expeditionslokaler o. (1. För speciella eller större yrkesabonnenter får från fall till fall avgöras huruvida normaltariffen med dess tariffenhetsberäkning kan tillämpas eller om någon speciell tariff eller småindustritariff i stället bör väljas.

Fastställandet av en lämplig tariffenhetsnorm är avsevärt svä-. rare för yrkesabonnenterna än för bostäderna och för jordbru- ken, beroende på att behovet av högvärdig elektrisk energi är betydligt mera skiftande och därför besvärligare att hänföra till vissa bestämda tariffenheter. Hos bostäderna är belysningsbe— hovet tåmligen likartat. Hos yrkesabonnenterna däremot varierar det för olika slag av lokaler mycket starkt beroende på arten av det utförda arbetet. Likaså är motordriften mycket olikartad hos olika abonnenter, och det normala effektbehovet kan ej såsom vid jordbruken från början bedömas. Medan vissa abonnenter sålunda endast ha behov av mycket obetydlig motordrift, utnyttja andra abonnenter motorer i mycket stor utsträckning.

I de tariffenhetssystem, som nu tillämpas för yrkesabonnenter på landsbygden ha dessa olikheter i abonnenternas förbruknings- förhållanden och energibehov tagit sig uttryck i att praktiskt taget alla tillämpade system räkna särskilda tariffenheter för förbruk- ning i bostaden, särskilda tariffenheter för belysning i yrkeslo— kalerna samt även särskilda tariffenheter för motorer m. m. i dessa lokaler. Ifråga om belysning räknas tariff-enheterna i vissa system efter antalet ljuspunkter eller den installerade lampeffekten, i andra efter lokalernas golvyta. Ifråga om motorer och apparater räknas i regel tariffenheter i direkt proportion till den totala in- stallerade effekten. Den förut omnämnda i vissa städer tillämpade metoden att innesluta motorer och apparater i tariffenhetsberäk- ningen för golvytan torde icke hava praktiserats på landsbygden. I vissa system tages vid tariffenhetsberäkningen för motorerna hänsyn till motorernas drifttid och i andra tillämpas en med sti— gande installerad effekt avtrappad tariffenhetsberäkning. Även andra beräkningsmetoder och kombinationer finnas. I CB-normen inlägges ett grundbelopp av två tariffenheter för yrkeslokalerna, även om dessa anslutas tillsammans med bostaden för vilken detta grundbelopp redan beräknats.

Kommittén har vid sina överläggningar kommit till att tariff- enhetsberäkningen för de s. k. yrkesabonnenterna bör baseras

• Sida 96
•  Original

på särskilda tariffenheter för bostaden, särskilda tariffenheter för yrkeslokalernas belysning och särskilda tariffenheter för yrkes- lokalernas motorer och andra förbrukningsapparater.

Tariffenheter för bostäder

För bostad, ansluten till samma abonnemang som yrkeslokal, räknas tariffenheter efter samma grunder som för vanlig bostad, alltså enligt punkt c.

Tariffenheter för yrkeslokalernas belysning Inomhusbelysning

De mycket goda erfarenheter, som gjorts ifråga om utveck- lingen av bostädernas belysning genom övergången från ljus- punkts- eller effektberäkning till rumsberäkning (dvs. golvytebe— räkning) ger anvisning om att en liknande åtgärd vore synner- ligen lämplig även när det gäller yrkeslokalerna. Tariffenheter beräknade efter lokalens storlek äro för det första enklare och lät- tare att kontrollera än tariffenheter beräknade efter antalet ljus— punkter eller installerad lampeffekt. Systemet överensstämmer även bättre med självkostnadsförhållandena och verkar ej heller restriktivt på anslutningen såsom ljuspunktsberäkningen gör.

Kommittén föreslår därför att för yrkeslokalers belysning tariff- enheter beräknas efter lokalens golvyta.

Av de erfarenheter och utredningar, som gjorts vid den under senare år bedrivna moderniseringen av samhällenas yrkestariffer, , framgår att behovet av belysning i en yrkeslokal står i en viss relation till dels lokalens storlek och dels arten av det arbete, som utföres i lokalen. I anslutning härtill har kommittén funnit det nödvändigt och även möjligt att indela landsbygdens yrkeslokaler i klasser med olika tariffenhetsberäkning, varvid för lokaler med högt belysningsbehov räknas ett högre antal tariffenheter per rn2 golvyta än för lokaler med lägre belysningsbehov. Belysningsbe— hovet i en normal bostad skall härvid utgöra jämförelsenorm på så sätt att för yrkeslokaler med samma genomsnittliga belysnings— behov som en bostad skall räknas samma antal tariffenheter som för denna. En skillnad föreligger dock relativt bostadsnormen i det att tariffenhetsberäkningen sker efter golvytan och ej —— vil— ket skulle vara praktiskt ogenomförbart och olämpligt — efter rumsantalet.

Det har även ifrågasatts att man för en yrkeslokal skulle räkna grundbelopp per lägenhet i principiell anslutning till vad som tillämpas i CB—systemet. Grundbeloppet i CB-systemet har emel—

• Sida 97
•  Original

lertid framkallat ganska mycket irritation, särskilt om abonne- manget omfattat såväl bostad som yrkeslokal, varvid alltså grund- belopp utgått för båda lägenheterna. Den motivering, som anförts för ett grundbelopp i bostadsnormen gäller ej heller ifråga om yrkeslokalerna.

Kommittén föreslår därför att någon grundenhet ej skall utgå för yrkeslokaler.

För belysningeni en yrkeslokal som ej har med bostad gemen— samt abonnemang räknas dock minst 3 te.

Efter utförda undersökningar föreslår kommittén att lokalerna uppdelas i fjrm klasser för vilka tariffenheter räknas på följande sätt:

För lokaler i klass I ............ I te för varje 5-tal 1112 För lokaler i klass II ............ I te för varje Io-tal m2 För lokaler i klass III ............ I te för varje 20—ta1 m2 För lokaler i klass IV ............ I te för varje 4o-tal in2

Som grund för klassningen ligger en undersökning av olika lokalers normala belysningsförbrukning och belysningsinstallation.

Till klass III hänföras lokaler, som ha ungefär samma specifika belysningsbehov som vanliga bostäder. Till II och I hänföras lo- kaler med större specifikt belysningsbehov och till klass IV loka- ler med mindre specifikt belysningsbehov än bostäder.

Som exempel på fördelningen, vilken i detalj framgår av tariff- förslaget, kan nämnas, att till klass I föras högklassiga butiker, frisersalonger m. m., till klass II vanliga butiker, kontor och vissa högklassiga hantverkslokaler, till klass III hantverkslokaler med lägre belysningsbehov, m. fl. lokaler och till klass IV magasin, m. fl. lokaler med obetydligt belysningsbehov. Lokaler som ej äro angivna i klassningstabellen kunna genom jämförelse hänföras till lämplig klass.

Vissa mera speciella lokaler kunna ofta ej hänföras till någon särskild klass. I dylika fall räknas tariffenheter efter installerad belysningseffe'kt. Kommittén har här rekommenderat I te per 100 W lampeffekt, vilket delvis överensstämmer med vad som tillämpas i CB— och N B-systemet.

Utomhusbelysning och ljusskyltar För utomhusbelysning och ljusskyltar kan tariffenheter ej

lämpligen räknas efter yta. I CB- och NB-systemen sker därför denna beräkning efter antalet ljuspunkter eller den installerade

• Sida 98
•  Original

effekten, vilken metod lämpligen kan tillämpas även i kommitténs förslag;

Det förekommer dock ibland, särskilt ifråga om ljusskyltar, att anläggningen är fristående och alltså får karaktären av ett sär- skilt abonnemang. Med hänsyn till de högre kostnader, som här- vid uppstå för skyltens anslutning till distributionsnätet, bör ett visst minsta antal tariffenheter utgå för en skylt av detta slag.

Kommittén föreslår därför att för utomhusbelysning och ljus- skyltar i anslutning till yrkeslokal räknas I te per IOO W och för neonskylt I te per 100 VA ansluten effekt samt vidare att för fri- stående ljusskylt utgår minst 3 te.

Tariffenheter för motorer och andra förbrukningsapparater

I praktiskt taget alla hittills på landsbygden tillämpade tariff- enhetssystem har man räknat antalet tariffenheter för i hantverk och liknande rörelse använda motorer efter antalet och storleken av de anslutna motorerna.

Liksom i fråga om bostäder och jordbruk anser emellertid kom- mittén, att det vore önskvärt att det även för yrkesabonnenterna funnes en norm för tariffenhetsberäkningen, som vore oberoende av anslutningenyKommitte'n "har därför diskuterat, huruvida de tariffenhetsnormer för yrkesabonnenter, som under senare år in— förts i vissa av de större städerna, skulle vara användbara även på landsbygden. I dessa normer sker tariffenhetsberäkningen i huvudsak endast efter golvyta. Man har alltså i princip behandlat yrkesabonnenterna på samma sätt som bostadsabonnenterna och landsbygdens jordbruksabonnenter, för vilka tariffenhetstalet hän- föres till rumsberäkning respektive arealberäkning.

Skäl kunna anföras för att ett sådant förfaringssätt borde till— lämpas även för yrkesabonnenterna på landsbygden. Tariffenhets— systemet bleve nämligen härigenom i viss mån enklare i tillämp- ningen därigenom att de lokaler, som läggas till grund för tariff- enhetstalet, ändras mindre ofta än den i desamma installerade motor- och apparatanslutningen. Tariffenhetssystemet skulle inte heller såsom ibland är fallet med tariffenhetsberäkningen per hästkraft utöva någon restriktiv inverkan på anslutningen av nya elektriska hjälpmedel. Denna senare synpunkt är särskilt av betydelse, då fråga är om övergång från transmissionsdrift till enkeldrift av arbetsmaskiner.

' Vid den'i vissa städer och andra större samhällen praktiserade utformningen av detta system har man klassat lokalerna ej blott efter deras specifika belysningsbehov utan också efter de olika

• Sida 99
•  Original

yrkenas specifika behov av motorkraft i lokalerna. Även i detta fall har dock tariffenhetsberäkningen i viss mån varit beroende av den verkliga installerade motoreffekten, i det att klassningen språngvis ändras vid överskridande av viss maximalt tillåten motoreffekt per rn2 golvyta.

Ett ännu enklare system för tariffenhetsberäkningen har även ifrågasatts. Enligt detta skulle man för yrkeslokaler, där den sam— manlagda installerade motoreffekten icke överstiger 0,5 hk, på vanligt sätt beräkna tariffenhetstalet enbart efter belysningen och den klassning av lokalerna i detta hänseende, som före- slagits. Överstiger däremot den installerade motoreffekten det angivna värdet, erhålles tariffenhetstalet för anläggningen genom att multiplicera det nyssnämnda talet med en viss konstant, för- slagsvis 3. Vid denna operation skulle dock undantagas till yrkes- anläggningen hörande magasin och liknande lokaler. För yttre anslutning skulle räknas särskilda tariffenheter. Undersökningar, som verkställts för vissa distributionsföreningar med huvudsak— ligen jordbruks— och relativt liten hantverks— ochindustriell rö— relse, visa, att en ganska god överensstämmelse erhålles mellan de tariffenhetstal, som på detta sätt ernås och det tariffenhetstal, som ernås enligt CB-systemet.

Kommittén har emellertid funnit att statistiskt material i erfor- derlig omfattning ännu ej föreligger för en tillräckligt noggrann bedömning av verkningssättet hos ett golvytesystem av detta slag. Det bör ihågkommas att de yrkestariffer, som hittills baserats på enbart golvyteberäkning, ha införts i relativt stora samhällen, där man har ett betydande antal yrkesabonnenter och samman- lagringen mellan effektuttagen därför är god. Man har likväl icke helt släppt hänsynen till den verkligen installerade motoreffekten. På landsbygden är däremot antalet abonnenter mindre och där— med sammanlagringen betydligt sämre. Då därtill kommer att an— vändningen av elektrisk energi särskilt inom hantverk och små— industri inom vissa trakter befinner sig i mycket snabb utveck— ling, har man ännu icke möjlighet att med säkerhet bedöma, hur energiuttagningen hos yrkesabonnenter kommer att påverka rå- kraftuttaget och dimensioneringen av distributionsnätet samt de kostnader, som därav föranledas. Kommittén har på denna grund icke ansett sig kunna föreslå någon norm för tariffenhetsberäk- ning per m2 golvyta på basis av en klassning av lokalerna med hänsyn till deras specifika kraftbehov. Kommittén anser dock, att det vore av intresse att försöksvis pröva framkomligheten av ett sådant beräkningssätt för tariffenheterna.

• Sida 100
•  Original

lab/hk]! :- 1200

1000

500

600 500

200

0 200 600 600 800 1000 hl:

Fig. 6. Konsekutiv kurva, som anger årlig motarförbrukning par installerad hästkraft för ett antal yrkesabonnenter på landsbygden. Sammanlagda installationen är ca 1000 hk. Genomsnittsförbrukningen blir ca 200 kWh/hk/ar.

Då kommittén således för närvarande icke anser sig kunna finna någon annan framkomlig väg för tariffenhetsberäkningen föreslår kommittén, att tariffenhelterna för motorer m. m. skola beräknas efter ansluten märkeffekt.

För smärre motorer och värmeapparater som användas endast för lokalernas eget behov (t. ex. för dammsugare och ventilations— fläkt) och som ej utnyttjas i den kommersiella rörelsen bör dock lämpligen tariffenheter ej räknas.

Motorer

För närmare fastställande av tariffenhetsnormen för motorer har en undersökning utförts över förbrukningen per installerad hästkraft hos ett antal smärre motorabonnenter (fig. 6). Resul- tatet överensstämmer ungefär med en liknande undersökning för städerna. Kurvan visar, att den årliga energiförbrukningen per installerad motorhästkraft i genomsnitt blir 200 kWh. Vid mera utvecklad industriell drift däremot får man räkna med högre vär— den. Utgär man från den skäliga förutsättningen, att de smärre yrkesabonnenterna för denna genomsnittsförbrukning bör erlägga ett genomsnittspris per kWh, som approximativt överensstämmer med det, som en välelektrifierad mindre lantgård får erlägga för sin motorförbrukning, så erhålles som beräkningsregel att för varje hästkraft av den märkeffekt hos motorn, sam motsvarar kontinuerlig drift, räknas 2 tariffenheter.

Kommittén har i detta sammanhang även diskuterat, huruvida tariffenhetsberäkningen för motorer borde utgå med avtrappning vid stigande motorstorlekar, t. ex. på följande sätt:

• Sida 101
•  Original

234 te/hk för de första 5 hk 2 te/hk för följande 5 hk IVz te/hk för överskjutande hk.

Detta beräkningssätt kunde anses motiverat ur självkostnads— och andra synpunkter. För strömleverantören sjunker nämligen merkostnaden per hästkraft vid växande storlek på motoranslut- ningen. Vid större motorinstallationer är vidare konkurrensen från andra kraftkällor betydligt större än vid små installationer. Gentemot detta förslag har anförts att det blir alltför komplicerat för de mindre distributionsföretagen. De minsta motorinstalla— tionerna medföra ej heller så stora merkostnader, emedan befintlig ledning ofta räcker till för denna belastning, och de böra därför ej belastas högre än de större motorerna. Slutligen framhålles att den rabattering, som kan vara motiverad vid större motoranslut— ning, särskilt vid övergång från transmissionsdrift till enkeldrift, på ett bättre sätt kan vinnas genom den av kommittén föreslagna småindustritariffen.

Kommittén anser därför, att någon avtrappning av tariffenhets— talet efter den installerade effekten ej bör göras.

Det har också ifrågasatts om man såsom i CB— och NB-syste- men skulle låta tariffenhetstalet per hästkraft stiga vid stigande antal drifttimmar per år hos motorerna. Vid de värden på energi— avgiften, som kommittén rekommenderat, har kommittén dock icke funnit detta motiverat av självkostnadsförhållandena. Det skulle också vara svårt att objektivt fastställa drifttiden och det har likaså visat sig, att de använda beräkningsmetoderna på basis av drifttiden lätt medföra irritation.

Det kan invändas, att om drifttiden ej får inverka på tariff- enhetstalet, så kommer minskningen i antalet tariffenheter för motorer hos yrkesabonnenterna gentemot det antal, som erhålles enligt CB-systemet, att bli rätt avsevärt. Emellertid kommer den föreslagna normen för bostäder och jordbruk att också medföra ett lägre sammanlagt antal tariffenheter för dessa abonnentgrup— per än vad CB-normen gör. På grund härav måste grundavgiften per tariffenhet för hela företaget höjas i viss proportion för att tillräckliga intäkter skola erhållas. Minskningen i sammanlagd grundavgift från motorerna kommer på grund härav att bli obetydlig. I områden där NB-systemet användes kommer dock en rätt avsevärd reduktion i avgifterna för yrkesabonnenternas mo— torer att uppstå. Det har dock framhållits att en sänkning här ur olika synpunkter kan vara lämplig.

• Sida 102
•  Original

Kommittén föresldr'i anslutning till vad som ovan anförts att tariffenheter för motorer skall räknas oberoende av användnings— tiden samt med 2 tariffenheter per hästkraft för den märkeffekt, som motsvarar kontinuerlig drift.

Roterande svetsomformare

Roterande svetsomformare äro i drifthänseende ungefär lik- värdiga med vanliga motorer. På grund härav har kommittén ansett, att tariffenhetstalet i normala fall bör vara detsamma som för en vanlig motor.

Är omformaren endast stämplad med effekt vid viss inter- mittensfaktor bör en reducerad tariffenhetsberäkning tillämpas. Märkeffekten för en intermittensfaktor lägre än I ligger näm— ligen högre än märkeffekten för kontinuerlig drift, vilken senare effekt bör vara den egentliga grunden för tariffenhetsberäkningen.

Kommittén föreslår på grund härav att för roterande svets— omformare räknas 2 te per hk märkeffekt med viss sänkning av tariffenhetstalet om effekten är angiven vid viss intermittens- faktor.

Svetstransformatorer

Svetstransformatorer användas för såväl ljusbågssvetsning som för motståndssvetsning. De förorsaka snedbelastning och dess- utom ofta starka störningar både i belysning och i radio, var- igenom de ställa särskilt stora anspråk på ledningsnätet. Tariff- enhetstalet bör därför för dem vara högre än för roterande om— formare. Skulle med hänsyn till spänningsstörningarna extra stora förstärkningar av nätet erfordras, kan också förhöjd en— gångsavgift vara motiverad.

Även hos svetstransformatorer förekommer, att märlkplåtarna äro stämplade med enbart märkeffekt vid viss intermittensfaktor, vilket i så fall bör föranleda en sänkning av tariffenhetstalet. I vissa fall är överhuvudtaget icke någon effekt angiven, varför denna måste beräknas.

Kommittén föreslår på grund härav att för svetstransforma— torer räknas 3 te per kVA primär märkeffekt eller 2 te per IO A vid 30 V svetsspänning och kontinuerlig svetsning. Vid lägre intermittensfaktor sänkes tariffenhetstalet.

Laddningsanordningar

Tariffenhetsberäkningen sker här lämpligen i anslutning till den vanliga motorregeln. Laddningsanordningarnas transforma-

• Sida 103
•  Original

toreffekt anges emellertid ofta i kVA och I kVA kan här anses motsvara I hk. På de minsta laddningsaggregaten är den pri- mära effekten ofta icke angiven. I dessa fall kan den antagas vara lika med produkten av högsta märkström och högsta märk- spänning på likströmssidan. *

Kommittén föreslår i anslutning härtill att för laddningsan— ordningar beräknas 2 te per kV A pästämplad eller beräknad fri— mär effekt hos traanormatorn.

Elvärmeapparater

Såsom tidigare framhållits kan ett distributionsföretag, sedan de fasta grundkostnaderna för distributionen täckts, iregel till- handahålla energi för elvärmeändamål till ett sänkt pris. Tariff- enhetsberäkningen för elvärmeapparater i yrkesbruk bör av denna anledning göras ganska lindrig.

För smärre elvärmeapparater som användes för lokalernas eget behov och som ej utnyttjas i den kommersiella rörelsen räknas så- lunda lämpligen ej tariffen—heter.

Vad beträffar elvärmeförbrukning för matlagning har denna ofta en gynnsam sammanlagring med övrig förbrukning, 'vilket beror på att den i regel delvis uttages under icke högbelastningtid. Beroende på förhållandena kan därför oftast, dock ej alltid vid säsongleverans, tariffenheterna helt slopas för dylik anslutning. '

Kommittén föreslår, att för kommersiellt använda elvärmeappa— rater räknas normalt I te per kW ansluten märkeffekt.

För elvärmeapparater för matlagning och bakning räknas dock ej tariffenheter, försåvitt leveransens fullgörande ej vållar särskilt stora kostnader.

För andra större elvärmebehov särskilt i form av ackurhule- rande apparater hänvisas till komplementtarifferna eller särskild uppgörelse.

Diverse ljus— och bestrålningsapparater

Inom yrkesrörelsen användes ett flertal ljus- och bestrålnings— apparater av olika slag såsom belysningsapparater i fotoateljéer, biografmaskinerier, tekniska bestrålningsapparater inom livsme— delsindustrien, medicinska bestrålningsapparater och' röntgen- apparater.

Kommittén föreslår att för dessa räknas tariffenheter med 2 te per kW ansluten märkeffekt.

• Sida 104
•  Original

5 om resultat av kommitténs överläggningar och undersökningar

föreslås följande tariffenhetsnorm för andra yrkesabonnenter än jordbruk.

För inomhusbelysning i vanliga lokaler:

Lokaler tillhörande klass I . . I te för varje 5—tal m2 golvyta Lokaler tillhörande klass II . . I te för varje Io—tal rn2 golvyta Lokaler tillhörande klass III . I te för varje zo—tal m2 golvyta Lokaler tillhörande klass IV . I te för varje 4o—tal rn2 golvyta

För inomhusbelysning i speciella. yrkeslokaler I te per 100 W ansluten effekt

För utomhusbelysning och ljusskyltar

1 te per 100 W (100 VA) ansluten effekt, dock minst 3 te för fristående ljusskylt

För motorer 2 te per hk märkeffekt

För roterande svetsomformare 2 te per hk märkeffekt

F är svetstransformatorer 3 te per kVA primär märkeffekt

För laddningsanordningar 2 te per kVA primär märkeffekt

För elvärmeapparater I te per kW märkeffekt med vissa undantag

För belysningsapparater i fotoateljé, tekniska bestrålningsappa— rater, röntgenapparater o. d.

2 te per kW märkeffekt

• Sida 105
•  Original

Kommittén har även diskuterat ett förslag, enligt vilket moto- rer, svetsapparater, värmeapparater m. m. i hantverk och indu- striell drift skulle i viss mån utbrytas från den allmänna tariff- enhetsnormen och bli föremål för särskild engångsavgifts— och särskild grundavgiftsberäkning direkt per hästkraft respektive kVA, kW osv. eller kanske hellre särskild grundavgiftsberäkning på basis av en för dessa anslutningsobjekt bestämd särskild ta- riffenhet, s. k. kraftenhet. Härvid skulle för I hästkraft motoreffekt beräknas I kraftenhet, för I kVA svetsomformare I kraftenhet, för I kVA svetstransformator 134 kraftenhet, för I kW värme- apparater o,5 kraftenhet osv. i analogi med den av kommittén föreslagna tariffenhetsberäkningen.

Enligt detta förslag skulle såväl normaltariffen som mellan- tariffen sammansättas av

en engångsavgift dels per tariffenhet och dels per kraftenhet en abonnentavgift av 5 respektive 10 kr. per mätpunkt en grundavgift av gu kr. per tariffenhet en grundavgift av I 5 å 20 kr. per kraftenhet och en energiavgift av 6 öre per kilowattimme.

Motiveringen till detta förslag var följande. Under det att engångsavgiften och grundavgiften per te måste vara beroende av anläggningskostnaden för nätet i dess helhet, borde grundavgiften per hk, kVA och kW för yrkesmotorer och apparater avvägas med övervägande hänsyn till företagets själv- kostnader för råkraften och till abonnentens värdering av kraften oberoende av genomsnittskostnaden per te för nätet. Det vore icke nödvändigt att för anslutning av motorer och värmeappa- rater hos dessa konsumentgrupper, lokaliserade i centralare delar av ett nät, som med hänsyn till spridd bebyggelse i övrigt be— tingat hög kostnad per tariffenhet, begära motsvarande hög en- gångsavgift och grundavgift per hk och kW med resultat att anslutningen och utvecklingen kanske uteblir. Däremot kunde det vid anslutning av motorer, svetsapparater o. d. ofta vara nöd- vändigt att i ett ledningsnät med låga respektive nedamorterade anläggningskostnader per tariffenhet taga större hänsyn till an— slutningens återverkan på råkr-aftköpet och betinga sig ett högre pris för motorkraften än vad som motsvarar den gällande grund- avgiften per te. Dessa synpunkter skulle bättre tillgodoses med en med större hänsyn till återverkan på råkraftkostnaden beräk- nad särskild grundavgift per hk respektive kW.

• Sida 106
•  Original

Som ett annat skäl till särskild grundavgiftsberäkning för dessa ändamål anfördes, att vid tillämpning av såväl mellantariff som normaltariff grundavgiftens relation till energiavgiften i de båda tarifferna ej bör vara densamma för motorer och värmeapparater som för belysning, vilket bäst belyses därav, att grundavgiften för belysning i en mellantariff med 15 öre per kWh bör vara ungefär hälften av grundavgiften i normaltariffen, under det att grundav- giften för motorer i en sådan tariff bör vara : 0 eller mycket låg. För värmeapparater bör grundavgiften vara : o redan vid ett energipris om 10 öre per kWh.

Slutligen anfördes, att man ofta tvingats att tillämpa andra principer för bestämmandet av engångsavgifterna vid nyanslut- ning och ökad anslutning av ifrågavarande anslutningsobjekt än de som gälla för anslutning av nya tariffenheter.

Enär dessa anslutningsobjekt sålunda ofta måste ifråga om såväl engångsavgift som grundavgift behandlas efter andra grun- der än övrig anslutning, för vilken tariffenheter beräknas, ansågs det, att ett särskiljande från tariffenhetsnormen av dessa anslut— ningsobj ekt och särskild avgiftsberäkning för dem skulle ge större stadga och praktisk anpasslighet åt normaltariffen.

Häremot har bl. a. anförts att vid de grundavgifter som normalt förekomma och med hänsyn till att oftast endast normaltariff till- lämpas, vissa av de angivna argumenten ej gälla för det stora flertalet företag. En restriktivt verkande hög engångsavgift kan vidare i distributionsföreningar delvis undvikas om konsumenten anslutes som abonnent och ej som medlem. Det är även enklare och ur debiteringssynpun-kt lättare att räkna med tariffenheter för all anslutning. Slutligen gälla även de skäl för genomgående användning av tariffenheter för alla anslutningsobjekt, som an- givits i textavsnitt 3 Ca, sid. 80.

Kommittén har alltså icke funnit det motiverat att beräkna grundavgifter efter elektrifieringsenheter eller kraftenheter för motorer och apparater hos yrkesabonnenter.

• Sida 107
•  Original

4. Komplement till normaltariffen

, Normaltariffen bör såsom förut nämnts vara så. utformad att : den kan tillämpas för den normala uttagning av elektrisk energi, ; som förekommer hos det övervägande flertalet abonnenter. För elektrisk energi till vattenvärmare och andra ackumulerande eller långtidsanslutna apparater kan däremot med hänsyn till kostna— derna för andra uppvärmningssått eller andra kraftkällor icke de priser betalas som normaltariffen föreskriver utan ett lägre

energipris kräves.

Strömleverantören kan å andra sidan av självkostnadsskäl ej leverera kraft enbart under dagen till annat än normaltariffens pris. Om däremot kraftuttaget sker med lång uttagningstid eller under icke högbelastningstid, medgiver självkostnaderna ett lägre pris.

För att möjliggöra långtidsuttagning av energi eller energi— uttagning under viss begränsad lågbelastningstid till lågt pris kan normaltariffen förses med särskilda kompletteringselement. Här- vid stå i huvudsak två olika alternativ till buds. I ena fallet förses normaltariffen med ett s. k. effektgränskomplement, varvid abon- nentens installation kan utföras med ett ledningssystem och en mätare för all förbrukning. Energiuttagning under en viss effekt- gräns kan ske till lågt genomsnittspris. I det andra fallet förses normaltariffen med ett tidspärrkomplement. Härvid sker uttag— ningen av den lågvärdiga energin genom en särskild mätare och vid begränsad inkopplingstid genom en tidströmbrytare som kan avbryta strömmen under större eller mindre del av dygnet.

En tredje utväg, som också står till buds och skulle kunna an- vändas, är att förse normaltariffen med ett s. k. tidgräns-komple— ment. Normaltariffen skulle då få karaktären av s. k. dubbeltariff med något mer än normalt energipris under den del av dygnet, då belastningen normalt är hög och lågt energipris under övrig tid. Denna utväg är emellertid ej så lämplig enär de kopplingsur som. skola ställa om mätaren vid övergången från ena energipriset till det andra visat sig mindre pålitliga och medföra ett ganska be- tungande kontroll- och omställningsarbete.

Kommittén har därför stannat vid att rekommendera effekt- gränskomplement och tidspärrkomplement. '

• Sida 108
•  Original

Normaltariffen med effektgränskomplement skiljer sig från nor— maltariffen endast därigenom, att förbrukningen under en viss fastställd gränseffekt, den s. k. botteneffekten, debiteras dels med en effektavgift för gränseffekten, dels med ett lågt energipris. I övrigt gäller normaltariffens bestämmelser. Uppmätningen sker med effektgränsmätare (subtraktionsmätare), som på skilda mät- verk registrerar dels den totala förbrukningen, dels förbrukning- en uttagen över effektgränsen. Effektgränsen, som på mätaren är inställbar genom utbyte av kugghjul eller på annat sätt, sättes i allmänhet lika med effekten hos de ackumulerande eller långtids- anslutna apparaterna.

Med hänsyn till ökade kostnader för mätning och debitering måste abonnentavgiften sättas högre än i normaltariffen.

Vid bestämmandet av effektavgiften för gränseffekten bör föl- jande iakttagas. Effektavgiften bör å ena sidan icke sättas så låg, att en abonnent, som icke har någon långtidsförbrukning, erhåller lägre årsavgifter, om han väljer normaltariffen med effektgräns— komplement i stället för den rena normaltariffen. Å andra sidan får den ej sättas så hög, att man ej uppnår vad som eftersträvas med komplementet, nämligen lägre pris för energi uttagen under lång tid eller under lågbelastningstid.

Vid de priser som angivitsi tarifförslaget inträder rabattering av avgiften för bottenenergin då utnyttjningstiden hos den abon— nerade effekten överstiger ca 2 700 timmar. Vid 5 000 tim- mars uttagningstid blir genomsnittspriset vid angivna priser 4,6 öre/kWh.

B. Normaltariff med tidspörrkomplement

Normaltariffen med tidspärrkomplement skiljer sig från nor— maltariffen därigenom att energi för vissa förbrukningsapparater, vilken uttages under hela eller en bestämd del av dygnet, debi- teras med en grundavgift per kW för apparaternas effekt och en låg energiavgift. Avgiften per kW är lägre ju kortare del av dygnet uttagningsperioden omfattar. I övrigt tillämpas normal— tariffens bestämmelser.

Uppmätning av energiförbrukningen sker dels med huvudmä— tare för abonnemanget enligt normaltariffen, dels med särskild mätare för tidspärrabonnemanget. Denna senare mätare kan an— tingen kopplas parallellt med huvudmätaren (sidomätare) eller efter denna (undermätare). I senare fallet erhålles den energi-

• Sida 109
•  Original

mängd, som skall debiteras efter normaltariffen som skillnaden mellan de av de båda mätarna angivna energimängderna. I de fall, då energin enligt tidspärrabonnemanget endast är tillgäng- lig viss del av dygnet, uppsätter strömleverantören tidströmbry- tare, som spärrar förbrukningen under icke tillåten uttagningstid.

Vid bestämmandet av grundavgiften för det komplementabon— nemang, som medger uttagning hela dygnet, måste hänsyn tagas till att i normala fall någon nämnvärd sammanlagring under hög- belastningstid mellan de långtidsanslutna apparaterna och den övriga normala förbrukningen ej kan påräknas. Detta är särskilt fallet då de långtidsanslutna apparaterna utgöras av vattenvär— mare. Effektavgiften får därför ej sättas för låg.

Tariffen ger i de fall då uttagningen sker under begränsad del av dygnet ett lägre genomsnittspris för den speciella förbruk- ningen än vad normaltariffen med effektgränskomplement ger. Å andra sidan medför bortkopplingen under en del av dygnet vissa konsekvenser, vilka föranleda kostnader för abonnenten. Så- lunda måste en vattenvärmare med begränsad inkopplingstid tas till större än om den anslut-es med obegränsad inkopplingstid eller efter effektgränsabonnemang. I det senare fallet kan man ju om också till något ökad kostnad värma upp vatten när som helst om behållaren skulle ha tömts.

• Sida 110
•  Original

5. specialtariffer

Inom varje distributionsföretag förekommer som regel en del energiförsörjningsproblem, som äro av mera speciell be- skaffenhet på grund av abonnemangets art och driftförhållanden och som därför kräva särskild behandling i tariffhänseende. Inom landsbygdsdistributionen är det vissa abonnenter av detta slag som återfinnas inom nästan varje distributionsföretag och för vilka enhetliga bestämmelser därför äro påkallade. Dessa äro små- industrier, kvarnar och sågar samt gatubelysningsanläggningar. Kommittén har ansett det lämpligt att framlägga förslag till en— hetliga tariffer även för dessa speciella förbrukare.

A. Småindustritoriff

Normaltariffen är som förut framhållits i huvudsak så utfor— mad att den, när det gäller yrkesabonnenter, med fördel kan tillämpas i första hand för mindre- abonnenter. För större yrkes- abonnenter med omfattande uppsättning av motorer och andra elektriska hjälpmedel kunna normaltariffens priser bli väl höga. Därtill konuner ett annat förhållande, nämligen att tariffenhets— beräkningen efter lokalernas storlek och efter installerade effekten hos motorer och värmeapparater blir invecklad och besvärande för såväl abonnent som leverantör, när det gäller större och mera komplicerade lokaler och installationer. Tariffenhetsberäkning efter anslutningsvärde hos motorer och apparater verkar dess- utom bromsande på utvidgningen av motor— och apparatbestån- det och därmed på det rationella utnyttjandet av elektriciteten. För de företag, som äro på väg att utvecklas till småindustri- företag, bör därför finnas en tariff, som eliminerar dessa olägen- heter hos normaltariffen.

En tariff, som uppfyller dessa villkor, måste i formellt hän- seende vara rent elektrisk, dvs. avgifterna skola baseras på upp— mätta elektriska enheter i första hand kW och kWh. Den enk- laste och mest använda tariffen av detta slag är den vanliga effekt- tariffen. Denna innehåller en fast årlig avgift, motiverad av unge— fär samma skäl som abonnentavgiften i normaltariffen och den fasta avgiften i gängse råkrafttariffer, vidare en effektavgift för den uttägna maximieffekten, bestämd på visst sätt, samt slut- ligen en energiavgift för de uttagna kilowattimmarna.

• Sida 111
•  Original

Denna tariff medför visserligen ökade kostnader för den dyrare mätmetoden men detta uppväges av de kostnader som sparas för kontroll av installerad effekt m. m.

Kommittén har även diskuterat, huruvida man i stället för att utforma småindustritariffen som en effekttariff borde föredraga en effektgränstariff. Effekttariffen har emellertid den praktiska fördelen, att strömleverantören erhåller ett mätvärde på det maximala effektbehovet, varigenom han bättre kan bedöma trans- formatorernas och ledningarnas dimensionering. Effekttariffen är även enklare i form och enklare och bättre i tillämpning än effekt— gränstariffen.

Kommittén föreslår därför att småindustritariffen ges formen av en effekttariff med fast avgift samt avgifter efter uttagen effekt och energi.

För att tariffen skall vara användbar även för små effekter med deras ofta låga utnyttjningstider och för att möjliggöra långtids- uttagning och uttagning under icke—höglasttid till lägre priser anser kommittén, att energiavgiften i småindustritariffen bör vara av utnyttjningstyp, dvs. lägre energiavgift bör utgå för uttagning över ett visst antal kilowattimmar per uttagen kilowatt.

Prissättningen i en småindustritariff blir givetvis beroende av rådande kostnadsförhållanden och särskilt av råkraftkostnaden. Kommittén anser dock att i flertalet fall tariffen bör kunna få den utformning, som framgår av tarifförslaget dvs.

Fast avgift ....... ' ....................... 100 kr/år Effektavgift ............................ 45 kr/kW/år Energiavgift: första I 000 kWh/kW/år .............. 6 öre/kWh övrig förbrukning ..................... 3 öre/kWh

Tariffens avvägning förutsätter att indextillägg utgår, lämp- ligen enligt Vattenfallsstyrelsens normer härför.

En fast avgift av den i tariffen angivna storleken är nödvän— dig. Därigenom hänvisas abonnenter med alltför små effektbe- lopp, för vilka småindustritariffen ej är så lämplig bl. a. på grund av de högre mät- och debiteringskostnaderna, i stället till normaltariffen.

Vid nyanslutning enligt småindustritariffen bör engångsavgift i form av bidrag till 'strömleverantörens anläggning för abonnen- ten ifråga erläggas. Denna avgift bestämmes efter förhållandena

• Sida 112
•  Original

i varje särskilt fall. För ökad installation av normal art bör där— emot ej nya engångsavgifter tillkomma. För mycket stor nyin- stallation eller nyinstallation av mycket speciell art t. ex. stora svetstransformatorer, måste emellertid i varje särskilt fall under— sökas, om engångsavgift kan vara motiverad.

De ovan angivna priserna i tariffen resultera i de genom- snittspriser per kWh vid olika belastningar och olika utnyttj— ningstider, som framgå av tabell 2. Värden motsvarande normala

Tabell 2. Genomsnittspriser vid leverans enligt den föreslagna

småindustritariffen Egekt: Utnyttjningstider uttag 700 b I 1 000 h [ 1 500 h l 2 000 b kw kWh/år öre'kXVhI kWh/år öre/kWhI kWh/år öre/kWh! kWh/år öre/kWh 5 3500 18,9 5000 14,7 7500 11,0 10000 g,: IO 7000 16,3 10000 13,5 15000 10,: 20000 8,5 20 14 000 15,4 20 000 12,9 30 000 9,8 40 000 8,3 50 35000 15,0 50000 12,6 75000 9,6 100000 8,1

utnyttjningstider ha kursiverats. I avgifterna ha inräknats 17,7 % indextillägg. De erhållna genomsnittsprisen torde vara skäliga och överensstämma ungefärligen med motsvarande priser i stå- derna, där dock anslutningskostnaderna i regel äro väsentligt lägre. Det. effektvärde över vilket småindustritariffen i regel blir billigare än normaltariffen utgör 5 ä 10 kW, om tillräcklig hänsyn tages till att engångsavgiften har satts lägre vid småindu- stritariffen. För abonnenter som önska övergå från gruppdrift till enkeldrift är småindustritariffen i allmänhet fördelaktigare än normaltariffen. Slutligen bör påpekas, att tariffen lämnar ett gynnsamt pris även för de abonnenter, vilka önska uttaga kraft under natten till lågt pris.

Såsom tidigare framhållits avser den av kommittén framlagda småindustritariffen leverans vid lågspänning. För mindre distri- butionsföretag kan det emellertid ibland vara lämpligare att till industriabonnenter leverera högspänd kraft eller att eventuellt överlåta leveransen till råkraftleverantören. I så fall gäller ej den föreslagna tariffen.

• Sida 113
•  Original

B. Toriff för kvarnar och säger

De på landsbygden talrikt förekommande bygde- eller tull- kvarnarna och bygdesågarna drevos, innan landsbygdselektrifie— ringen kom till stånd, rätt ofta med oljemotorer eller ångmaskiner. Ville distributionsföretagen konkurrera med dessa kraftkällor måste de erbjuda ganska låga priser. Råkraftleverantörerna visa— de sig i allmänhet också villiga att medverka till en dylik låg prissättning. Ur distributionsföretagens synpunkt var det enbart till fördel om malning och sågning skedde centralt i stället för vid varje särskild gård och då de enskilda gårdarna kunde driva kvarnar och sågar för husbehov utan att få sina tariffenheter och grundavgifter höjda befanns det lämpligt att leverera energin till kvarn- och sågdriften praktiskt taget efter enbart normal energi- avgift. Grundavgiften ansågs vara täckt genom jordbrukets grund— avgifter.

Flera kvarn- och sågtaxor av detta slag ha sedan länge varit i praktisk tillämpning. Den mest kända är Vattenfallsstyrelsens taxa, vilken fått mycket stor utbredning. Den avser dock endast leverans vid högspänning.

Kommittén föreslår att specialtariffen för kvarnar och sågar får en form som nära ansluter sig till Vattenfallsstyrelsens taxa nämligen

Fast avgift ............................ 300 kr/år Grundavgift ........................... IO kr/hk/år Energiavgift : första 20 000 kWh/år ......... . ........ 6 öre/kWh övrig förbrukning ..................... 4 öre/kWh Det i jämförelse med Vattenfallsstyrelsens tariff gjorda tilläg- get av 10 kr/hk/år avser att täcka merkostnaden för lågspän- ningsleverans. Indextillägg utgår på samtliga avgifter.

Tariffen avser endast bygdekvarnar och bygdesågar och den tillåtna anslutningen har därför begränsats. För små kvarnar" och sågar torde normaltariffen ställa sig fördelaktigare och denna bör också lämpligen användas i dylika fall.

C. Gatu- och vägbelysningstoriff

Kommittén har ansett, att bland de speciella tarifferna för landsbygdselektrifieringen också en tariff för gatu— och vägbelys- ning bör ingå. Då förutsättningarna för själva vägbelysningsan- läggningens utförande äro mycket varierande, har kommittén inskränkt sig till att föreslå en tariff för energileveransen till belysningsanläggningen. '

• Sida 114
•  Original

Tariffen förutsätter alltså, att gatubelysningsanläggningen byg- ges, skötes och underhålles på gatubelysningsabonnentens (sam— hällets, belysningsföreningens osv.) bekostnad. Skötsel och under- håll av anläggningen bör dock av praktiska skäl under alla för- hållanden om-händerhas av strömleverantören, som äger och skö— ter distributionsnätets övriga delar. Strömleverantören debiterar uppstående kostnader på abonnenten.

Den föreslagna gatubelysningstariffen är uppbyggd som en ackordstariff per lampa med olika avgifter för viss lampstorlek beroende på brinntiden. På grund av att den förbrukade energin tillräckligt noggrant kan beräknas är en uppmätning ej nödvän— dig. De i tarifförslaget angivna avgifterna äro beräknade enligt formeln:

2 kr/lam—pa/år + 90 kr/kW/år +.3 öre/kWh. Dessa avgifter beräknas täcka strömleverantörens självkostna- der vid normala råkraftkostnader och distributionsförhållanden.

Vid andra brinntider och effekter få de i tarifförslaget angivna prisen justeras med hänsyn härtill.

I tabell 3 har angivits ett exempel på tändnings— och Släck— ningstabell. Tabellen är beräknad med utgångspunkt från tiden för skymning och gryning i mellersta Sverige. Givetvis är det dock en smaksak, hur tidigt man vill tända på kvällen och hur sent man vill släcka på morgonen.

Vägbelysningsproblemet är organisatoriskt sett besvärligare att lösa på landsbygden än i städerna. På landsbygden utgör näm- ligen vägbelysningen ej på samma sätt som i städerna en nyttig- het, som alla invånare komma i åtnjutande av i samma grad. 1 städerna bekostas gatubelysningen ju i regel av kommunen. På landsbygden omfattar gatubelysningsanläggningen däremot i regel en mindre del av kommunen, och det är ej självfallet, att kom— munen kan eller vill bekosta densamma. Ej heller är det givet, att inom en kooperativ distributionsförening föreningen i dess helhet vill bekosta en lokal gatubelysning. Kostnaderna måste på ett eller annat sätt åläggas de fastigheter respektive abonnenter, som få nytta av densamma. Det torde därför i regel bliva någon fastighetsägareförening eller abonnentförening eller särskild väg— belysningsförening, som åtager sig startandet av gatubelysnings- anläggningen och dess vidmakthållande.

Det blir då det ovannämnda organet, som får bestrida kost- naderna såväl för energileveransen som för anläggningens bygg- nad, skötsel och underhåll.

• Sida 115
•  Original

Tabell 3. Tändtider beräknade för mellersta Sverige.

timmar per år

I 11 111 Tid Kvälls— Morgon- Natt- belysning belysning belysning januari 1—15 16,00—23,00 5,00—8,15 16,00—8,15 16—31 16,30—23,00 5,00—8,00 16,30—8,oo Februari 1—15 17,00—23,oo Sno—7,30 17,00—7,3o 16—28 Ingo—23,00 5,oo——7,oo 17,30—7,oo Mars 1—15 18 pc:—23,00 Emo—6,30 18,00—6,3o 16—31 18,30—23,oo 5,00—6,oo 18,30—6,oo April 1—15 19, 5—23,00 19,15—5,3o 16—30 19,45—23,00 19,45—5,oo Maj 1—15 20,15—23,oo 20,:5—4,oo 16—31 mus—23,00 was—3,30 Augusti 1—15 20, 00— 23,00 20,00—4,00 16—31 19,30—23,00 19,30—4,3o September 1—15 18,45—23,00 18,45—5,00 16—30 18,15—23,00 18,15—5,30 Oktober 1—15 17,30—23,oo 5,00—6,oo 17,30—6,oo 16—31 17,00—23,00 Spa—6,30 17,oo——6,3o November 1—15 16,30—23,oo 5,00—7,00 16,3 o—7,oo 16—30 16,00—23,oo 5100—7130 IÖ,oo—7,3o December 1—15 16 ,00—23,oo 5,00—8,oo löpe-8,00 16—31 [ 16,00—23,oo | Spa—8,15 | löpe—8,15 Summa brinn- | ' ' ca 1 530 ca 400 ca 3 700

I vissa fall har överenskommelse träffats mellan abonnem— na inom ett gatubelysningsområde och strömleverantören, att strömleverantören utför och bekostar hela gatubelysningsanlägg- ningen jämte dess skötsel och underhåll. De beräknade deletioni- enskomna kostnaderna uttaxeras i sådana fall av strömleverantö- ren på abonnenterna i samband med övriga strömavgifter. En skälig fördelningsgrund för kostnaden har härvid visat sig vara de tariffenheter, som beräknas för belysning av bostäder och yrkeslokaler inom det område, som har nytta av gatubelysnings- anläggningen.- Förutsättningen år då, att alla abonnenter accep— tera den debitering per tariffenhet, som överenskommes.

• Sida 116
•  Original

6. Mellantariff

(Övergångstariff till normaltariffen)

För sådana distributionsföretag, vilka f. 11. som enda tillgänglig tariff tillämpa en grundavgiftstariff med lågt energipris (5 ä 8 öre per kWh) möter det i normala fall inga större hinder eller svårigheter att direkt övergå till den av kommittén föreslagna normaltariffen och dess tariffenhetsberäkning. De avgiftsänd- ringar, som olika abonnenter härvid komma att utsättas för, torde nämligen i allmänhet bli av mindre storlek.

I sådana företag däremot, vilka f. n. tillämpa enkla energitarif- fer eller andra från den föreslagna normaltariffen starkt avvikan- de tariffer, kan för de enskilda abonnenterna relativt stora avgifts- ändringar beräknas uppstå, om normaltariffen införes som enda tillgänglig tariff. I ett kooperativt företag torde det dock vara möjligt att trots detta införa normaltariffen som enda tariff, var— vid företagets styrelse måste besluta härom. I de företag där man ej anser sig kunna obligatoriskt införa normaltariffen måste man tills vidare bibehålla de befintliga energitarifferna vid sidan av denna. Om särskilda orsaker föreligga, kan det härvid vara lämp- ligt, att vid sidan av normaltariffen och övriga tariffer under en övergångstid införa, eller, om den'redan finnes, behålla en mel- lantariff, bestående av en grundavgiftstariff med en energiavgift om IO å 12 öre/kWh och med en grundavgift, som ligger lägre än den i normaltariffen. Detta tillvägagångssätt är särskilt på- kallat, då de befintliga tarifferna äro olämpligt utformade, och om man därför snarast vill få dem ur bruk.

_Det bör dock observeras, vilket också tidigare påpekats (se sid. 43), att grundavgift—en i tariffen med energipriset 6 öre/kWh i ett dylikt tariffsystem bestående av flera alternativa tariffer måste ligga högre än vad som tillämpas inom företag, som enbart er— bjuda _leverans. enligt en grundavgiftstariff med energipriset 6 öre/kWh (normaltariffen) om samma kraftintäkter skall erhål- las underi övrigt lika förhållanden. *Ett tariffsystem med flera alternativa tariffer medför nämligen lägre kraftintäkter från abon- nenter med liten specifik'förbru'kning, och för att kostnadstäck- ning-skall erhållas måste grundavgiften i normaltariffen ökas.

Oaktat kommittén sålunda funnit, att mellantariffen i vissa fall kan vara erforderlig, anser kommittén, att tariffen så långt

• Sida 117
•  Original

möjligt bör undvikas och ej tillämpas i större omfattning än som är nödvändigt.

Vid förekommande sänkningar i kraftavgifterna är det lämpligt sänka avgifterna i normaltariffen, medan avgifterna i övriga tarif- fer lämnas oförändrade. Härigenom underlättas abonnenternas inlänkande på den för dem på längre sikt mest gynnsamma tarif- fen, nämligen normaltariffen.

• Sida 118
•  Original

• Sida 119
•  Original

119 Bilaga I

?ämfiire/se mellan kommitténs förslag till tariffen/tets- åeräkm'ngssyslem och vissa för närvarande

tillämpade system

För att få en klar överblick över vilka förändringar i årsavgif- ter, som olika abonnentkategorier komma att utsättas för, om kommitténs förslag till tariffenhetsnorm och normerade abonnent- avgifter införes i vissa distributionsområden, ha en del jämföran- de beräkningar häröver utförts. Undersökningarna ha av prak- tiska skäl uppdelats i dels jämförelser för enbart bostäder och jordbruk, dels jämförelser för yrkesabonnenter.

A. Bostäder och jordbruk

Undersöknin|ons utförande

Undersökningens utförande har i stora drag varit följande. På basis av statistiskt material har ett antal normala distributions- företag eller som de kallats typföretag definierats, vilka represen- tera olika landsdelar eller distrikt. För ett sådant typföretag har en normaliserad abonnentstock fastställts, dvs. typföretaget har tilldelats ett visst antal bostadabonnenter med ett rum och kök, ett visst antal med två rum och kök osv., vidare ett visst antal jordbrukare med 0—5 hektar odlad jord och därtill hörande bo— stadsutrymmen, ett visst antal med 5—10 hektar jämte bostad osv.

Det har vid jämförelsen vidare antagits, att den i ett distrikt befintliga äldre tariffen är av formen grundavgiftstariff i tredje avsnittet. Abonnentavgiften och tariffenhetsnormen för tariffen har antagits vara de, som äro vanliga i distriktet ifråga. Energi- avgiften har förutsatts vara 6 öre/kWh, vilket exakt eller nära överensstämmer med vad som normalt tillämpats.

Den nya normaltariffen tänkes obligatoriskt införd för alla abonnenter inom distriktet. Abonnentavgift, energiavgift och ta— riffenhetsnorm i denna tariff överensstämmer med vad som före- slagits av kommittén. Energiavgiften är 6 öre/kWh.

• Sida 120
•  Original

Energiförbrukningen per abonnent har antagits vara lika för alla abonnenter inom samma grupp samt har fastställts på basis av statistiskt material.

På [grund av att energiavgiften är densamma i den äldre tarif- fen, som i den nya normaltariffen, kommer emellertid jämförelsen endast att påverkas av skillnaderna i tariffenhetsnorm och skill- naderna i abonnentavgifter.

Sedan ovan angivna utgångsdata sålunda bestämts har års- avgifterna uträknats enligt den äldre tariffen för varje abonnent- grupp för sig. Likaledes har den totala avgiften för alla abonnent— grupper enligt denna tariff beräknats. Från denna sistnämnda summa har därefter de för hela abonnentstocken summerade totala abonnentavgifterna och energiavgifterna enligt den nya normal- tariffen subtraherats. Den återstående summan har sedan för- delats lika på det totala för hela abonnentstocken summerade an- talet tariffenheter enligt den nya normen, varvid alltså den grund- avgift per tariffenhet erhållits, som är nödvändig för att samma totala intäkter skola inflyta enligt den nya tariffen som enligt den äldre.

Genom att härefter jämföra de nya avgifter, som skola er- läggas av varje abonnentgrupp, med de förutvarande avgifterna för samma grupp får man direkt fram den procentuella ändring i totalavgift, som övergången från det äldre tariffenhetssystemet och de äldre abonnentavgifterna till det nya systemet och de nya abonnentavgifterna kommer att medföra.

Följande tariffenhetssystem och tariffer ha jämförts.

a. Kommitténs förslag till tariffenhetssystem (N) Tariff: 5 (10) kr/år + g kr/te/år + 6 öre/kWh.

b. (fB-systemet ( CB ) Tariff: 5 (10) kr/år + 6 kr/CB/år + 6 öre/kWh.

För bostäder räknas: 2 te + I te/ rum (kök räknas som rum). För jordbruk räknas: I te/har dock minst 2 te + I te/rum + + 0, 5 te/har. Endast brukarens bostad räknas.

c. NB-systemet (NB) Tariff: 5 (10) kr/år + 8,50 kr/NB/år + 6 öre/kWh.

För bostäder räknas: I te/ rum dock minst 2 te. För rum utöver 6 räknas o, 5 te/rum. ' ' För jordbruk göres ett tillägg av 0,2 5 te/har.

• Sida 121
•  Original

d. Skandinaviska Elektricitetsverks (N. Bohuslän) system ( SE V) Tariff: 8 kr/år + 9 kr/te + 6 öre/kWh.

För bostäder räknas: 1,5 te/ rum för de 4 första rummen, därefter I te/rum.

För jordbruk räknas: I te/rum + 0,5 te/har. (Dessutom före— kommer specialbestämmelser.)

e. Smålands Kraftaktiebolags system (Sm ) Tariff: 6 (10) kr/år + 11 kr/te/år + 6 öre/kWh. För bostäder räknas: I te/rum dock minst 2 te. För smårum och sommarrum räknas 0, 5 te/ rum. För jordbruk räknas: 0,5 te/ rum + 0,25 te/rum för smårum och sommarrum. För odlad jord räknas 0,5 te/har för de första 10 hektaren, dock minst 2 te. För överskjutande areal räknas 0,25 te/har. För största motor räknas 0,5 te/hk med vissa inskränkningar.

f. Y ngeredsfors Kraftaktiebolags system (Y) Tariff: Bostäder 9 kr/år + 9 kr/rum + 6 öre/kWh. Jordbruk 4,40 kr/rum + 4,40 kr/har + 4 kr/hk + + 6 öre/kWh. Grundavgift räknas endast för största motorn. Till mini— mibestämmelse och bestämmelse om rabattering vid större gårdar har hänsyn tagits.

g. Sydsvenska Kraftaktiebolagets system

En jämförelse mellan Sydsvenska Kraftaktiebolagets tariff— system av år 1939 har utförts. Denna visar minskningar för bo— städerna samt höjningar för de större och medelstora jordbru— ken. Då detta system endast har kommit till mera begränsad an- vändning och då bolaget redan valfritt infört kommitténs förslag till normaltariff har denna jämförelse ej medtagits i redogörelsen.

Förutom de ovan nämnda systemjämförelserna har även en undersökning utfört-s för ett antal verkliga distributionsföretag. De befintliga tarifferna utgöras i detta fall av såväl enkla energi— tariffer som grundavgiftstariffer i andra och tredje blocket. I un- dersökningen har den relativa ändring i årsavgift beräknats, som en abonnentgrupp utsättes för, om samtliga befintliga tariffer ersättes med en enda obligatorisk normaltariff, vars grundavgift skall vara av sådan storlek, att de nya totala intäkterna bli av samma storlek som de förutvarande. Denna jämförelses resultat

• Sida 122
•  Original

påverkas ej blott av skillnaderna i den nya och gamla tariffenhets- normen utan även av olikheter i såväl abonnent— som energiav- gifter.

Jämförelsen för de verkliga distributionsområdena omfattar 14 smärre företag med CB-norm eller modifikationer därav, ett större område tillhörande Sydsvenska Kraft AB, ett större om- råde med NB-norm, ett område med Skandinaviska Elektricitets- verks normer och ett område med Smålands Kraft AB:s normer. Antalet abonnenter inom de undersökta områdena uppgår till ca 2 000 bostads- och 2 000 jordbruksabonnenter.

Resultatet av undersökningarna

Undersökningarna utgöra ej några jämförelser mellan prisläget för olika företags tariffer utan endast en ren jämförelse mellan olika tariffenhetsnormer och abonnentavgiften Vidare har endast den genomsnittliga avgiftsändringen för varje abonnentgrupp be- räknats. För de enskilda abonnenterna kunna avgiftsändringarna bli större än vad diagrammen visa.

Inom områden, där f. 11. C B- eller N B-systemen tillämpas, kom- mer ett införande av kommitténs tariffenhetsberäkningssystem att medföra jämförelsevis små förskjutningar i avgiftsfördelningen mellan olika abonnentgrupper under förutsättning av att ej sam— tidigt abonnentavgiften avsevärt ändras eller att även energi— avgiften avsevärt ändras. Detta framgår närmare av fig. 7 och 8.

100

80 60

40

20 —'+0 60 80 100 Förutverande . krarcevgtfter % Bostäder . Jordbruk O — 200 har Abonnentgrupper 2 5 16 6 5 10 50 rum har

Fig. 7. Jämförelse mellan totala kraftavgifter beräknade dels enligt kommitténs tariff- enhetssystem (N) dals enligt CB-systemet. Diagrammet anger ny avgift i relation till förutvarande. Den horisontella axeln angiver de totala för alla abonnenter summerade avgifterna. Antalet tariffenheter enligt N-systemet är 5388 och enligt CB-systemet6832.

• Sida 123
•  Original

oo !öru cv erande krettevglfter $

60 80 Jordbruk o - ho har 2 3 I+ 5 5 10

rum ha :-

Abormontgrupper'

* Fig. 8. Jämförelse mellan totala kraftavgifter beräknade dels enligt kommitténs tariff- enhetssystem (N) dels enligt NB-systemet. Antalet tariffenheter enligt N—systemet är 868 och enligt NB-systemet 670.

Inom områden där Skandinaviska Elektricitetwerks, Smålands Kraftaktiebolags eller Y ngeredsfors tadffenhetssystem tillämpas bli ändringarna i avgiftsfördelningen något större, vilket framgår av fig. 9, 10 och 11.

60 14.0

20

20 "ko 60 80 100 förutvarande

kraftevgifter * Bostäder - Jordbruk 0 - 200 har Abonnentgrupper 25h57 510 50

rum har

Fig. 9. Jämförelse mellan totala kraftavgifter beräknade dels enligt kommitténs tariff- enhetssystem (N) dels enligt Skandinaviska Elektricitetsverks system i Norra Bohuslän (SEV). Antal tariffenheter enligt N-systemet är 5388 och enligt SEV—systemet 5621.

• Sida 124
•  Original

1.0

20

60 Bo Jordbruk o - 200 har

2 5 L), 6 5 10 50 rum har 20 ho

Bostäder-

100 Förutverenda kraftavgifter %

Abonnentgrupper

Fig. lO. Jämförelse mellan totala kraftovgifter beräknade dels enligt kommitténs tariff- enhetssystem (N) dels enligt Smålands Kraftaktiebolags system (Sm). Antalet tariff- enheter enligt N-systemet är 5388 och enligt Sm—systemet 4647.

Av de visade diagrammen framgår vidare, att i olika områden erhålles ofta motsatt verkan vid den nya normens införande. Om i vissa områden en viss abonnentgrupp får höjda avgifter kan i andra områden samma grupp få sänkta avgifter. Genomgående

100 Förutverande | kraftavglfter % Bostäder - Jordbruk 0 - 200 har

314-57 510 50

rum har

Abennentgrupper

Fig. ll. Jämförelse mellan totala kraftavgifter beräknade dels enligt kommitténs tariff- enhetssystem (N) dels enligt Yngeredsfors Kraftaktiebolags system (Y).

• Sida 125
•  Original

20 60 100 Forutvarende

kraftavgtfter ti

i ho 80 Bostäder ' Jordbruk o - 200 har

I 5 U 5 7 *5 10 20 50 100 Abonnentgrupper rum har

Fig. l2. Jämförelse mellan totala kroftavgifter beräknade dels enligt den av kom- mittén föreslagna normaltariffen dels enligt befintliga tariffer i ett antal verkliga distributionsområden. Normaltariffens grundavgift i olika områden har avpassat: så att de totala intäkterna blivit oförändrade. Liksom i föregående diagram har endast medeltalsvärden för olika abonnentgrupper medtagits.

synes dock gruppen 0—5 hektar få sänkta eller oförändrade av- gifter.

Resultatet av jämförelsen för verkliga områden framgår av fig. 12. Även här får gruppen 0—5 har något sänkta avgifter. Den av kommittén föreslagna normaltariffen synes mycket väl ansluta sig till ett genomsnitt av de befintliga tarifferna.

B. Yrkesobonnenter

Då det förelegat svårigheter att införskaffa ett tillräckligt om— fattande och representativt underlag för yrkesabonnenternas för— bruknings- och anslutningsförhållanden har ej en lika ingående undersökning av tariffenhetsnormens inverkan kunnat utföras för dem som för bostäder och jordbruk.

För ett antal (fB-föreningar har dock en undersökning kunnat utföras, varvid som resultat erhållits att den nya tariffenhets- normen för yrkesabonnenterna i genomsnitt ej kommer att rubba på avgiftsfördelningen mellan dessa abonnenter å ena sidan och bostads— och jordbruksabonnenter å den andra sidan. Mellan de olika grupperna inom yrkesabonnentkategorin komma ej heller några större ändringar i genomsnitt att uppstå. I de enskilda fallen kunna dock givetvis större ändringar uppträd—a. För motor- förbrukarna uppstår sålunda vissa förskjutningar, vilka förorsakas

• Sida 126
•  Original

av att i CB-normen motorernas drifttid inverkar på tariffenhets- talet, vilket ej är fallet inom kommitténs tariffenhetsnorm. Abon— nenter, vars motorer ha kort drifttid, få därför med ca 20 % höjda grundavgifter, medan grundavgiften för motorer med lång drift- tid kommer att reduceras. Genomsnittligt för alla motorer beräk- nas dock ingen eller endast en obetydlig ändring i avgifterna att uppstå.

För ett par N B—områden har en liknande undersökning genom- förts. I dessa områden får man i regel räkna med vissa reduk- tioner för yrkesabonnenterna och närmast då för motorförbru- karna. Denna reduktion får ses mot bakgrunden av att vid nor- mala prislägen grundavgiften för motorer vid NB-normen ligger ca 40 % över samma grundavgift vid CB-normen. Detta gäller dock endast under förutsättning att NB—normen strikt tillämpas.

I övriga områden uppstår i regel någon reduktion i avgifterna. för motorerna. Det motsatta förhållande har dock även kunnat konstateras.

C. Relationstol mellan tariffenhetstal enligt olika tariffenhetssystem

För bedömning av ungefärliga ändringen i totala antalet tariff- enheter vid övergång från nuvarande tariffenhetsnorm till kom- mitténs norm (N) anges följande värden, vilka endast motsvarar ändringen i tariffenhetstalen för bostads— och jordbruksabonnen- ter. Medtagas även yrkesabonnenter erhållas i CB-föreningar i allmänhet härifrån obetydligt avvikande värden medan i NB- områden värdena bli något lägre (ca 5 å IO %) beroende på hur-u stor del av abonnentstocken, som utgöres av yrkesabon- nenter.

Relationen N/CB .......................... ca 80 % Relationen N/NB ......................... ca 125 %

• Sida 127
•  Original

• Sida 128
•  Original

• Sida 129
•  Original

• Sida 130
•  Original

Statens O_ffentlig'afutg' _ 'S—yetema'tiaki'iört'; _ (summa inom klammer beteckna utredningarna nummer i de;

Allman lagstiftning. Bättesklpning. Famn-d. Vettenvlaen. Skogsbruk. lier-m . : _ . - ' "w

smt-museum. Allman mansnamn. . " ' Viamax.

Eommnnaiförvaitning. ' . Handel, och njöt-rt. Statens och kommunerna iinanevlieen. Kommunikationeväaen. i Ponti. Bank-, kredit-"och pennans-jön. ' —;.— -

Nationalekonomi eeh socialpolitik. För-Winn.

774 Kollektiv tvlitt. Betänkande med förslag att underlätta hus- — .. - ' . ' i ' i i ' ' * hällens tvättarbete. [1] » _ . . . , , . .,

!

nn-o. och agukvn-a. Kyrkovleen. Undervisning-vann. "man"; odling i övrigt. ** Anmlnt näringsvleen. ' Förevuemen. ' " 'L- Elkraitntredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för de- * ' talidistributörerna samt deras rhkraitkostnader och priser _ ' _ , ' .a.

vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [8] Betänkande med förslag till standardtariffer för detalj- distribution av elektrisk kraft. [4]

L

[fast egendom. Jordbruk med blnlirlngar. Utrikee ärenden. Internationell ram '

Betänkande ang. fiskerinäringens eiterkrigsproblem samt ' . . ,'— ' i m den prisreglerunde verksamheten på. iiskets omrlde. [2] ' .