Förslag till Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet. '

Härigenom förordnas, att 25 ä 1, 2, 3 och 4 mom. samt 42 och 80 55 lagen *den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet1 skola erhålla ändrad Ä lydelse på sätt nedan angives.

? 25 5.

1 mom. Kommunalstämma må besluta, att kommunalstämmans ordfö- rande skall åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets be- lopp skall bestämmas för högst ctt år i sänder och må icke överstiga vad | som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Kommunal- ; stämman äger ock för ett år 1 sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för utgifter, som för kommunens räkning påkallas vid upp- dragets fullgörande.

2 mom. Kommunalstämman äger besluta, att ledamot av kommunal- nämnden och utsedd ledamot av annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning ävensom revisor skola för deltagande i sammanträde eller för- rättning inom kommunen i kommunens angelägenhet åtnjuta gottgörelse i form av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för _ sammanträdes- eller förrättningsdag; dock må med avseende å särskilt tids- krävande sammanträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden traktamentet sättas till högre belopp, dock högst sexton kronor.

Enligt kommunalstämmans bestämmande må, där våglängden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättnings- * stället är större än tre kilometer, resekostnadsersättning utgå till ledamoten eller revisorn. I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i tredje klassens

1 Senaste lydelse av 80 å se SFS 1946: 485.

• Sida 8
•  Original

sättningen högst motsvara lägsta avgiften för taxeautomobil.

Där ledamoten eller revisorn är bosatt på så stort avstånd från sam- manträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste före— tagas å särskild dag, må kommunalstämman besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder, som kommunalstämman bestämmer.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i kommunens angelägenhet före- tages utom kommunen av person, som avses i detta moment, må, om kom— * munalstämman så beslutar, utgå efter särskild grund. ,

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutas enligt 2 mom., må efter kom- munalståmmans bestämmande till sådan ledamot av kommunal styrelse, j nämnd eller beredning, som utsetts till ordförande eller eljest efter särskilt : uppdrag utför arbete av betydande omfattning, så ock till revisor utgå dels » arvode för med uppdraget förenat arbete och dels ersättning med visst be- lopp för utgifter, som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Vid bestämmande av arvode och ersättning för utgifter skall iakttagas vad i 1 inom. är föreskrivet för där angivet fall. '

l l 5

8 l vagn å järnväg, plats i omnibus eller salongsplats å fartyg. Eljest må er l

4 mom. När skäl därtill äro, må kommunalstämman bevilja pension åt ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som under en lång följd av år innehaft befattning eller uppdrag som i 3 mom. avses samt däråt ägnat övervägande del av sin arbetstid.

42 &.

Kommunalfullmäktige må besluta, att, där våglängden mellan kommu- nalfullmäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal överstiger tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges samman- träde skall utgå till fullmäktig enligt de grunder, som i 25 5 2 mom. andra stycket äro stadgade för där avsedda fall.

Där komnmnalfullmäktig är bosatt på så stort avstånd från kommunal- fullmäktiges sammanträdeslokal, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må fullmäktige tillika besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige bestämma.

80 å. Länsstyrelsens godkännande — — — inom kommunen; b) avse pension enligt 25 5 4 mom.; eller 0) avse utgifter —— —— _ fem år. Hurusom i »— — _ kommunal fondbildning. Underställt beslut —— _ — därför uppgivas. Över vägrad —— —— —— hos Konungen. | Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

• Sida 9
•  Original

Förslag till Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 29 5 1, 2, 3 och 4 inom. samt 75 5 lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

29 5.

1 mom. Stadsfullmäktige må besluta, att fullmäktiges ordförande skall åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som är skä- ligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Stadsfullmäktige äga ock för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för utgifter, som för stadens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt stadsfullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan stads— fullmäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer, resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges samman- träde utgå till fullmäktig. I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i tredje klassens vagn å järnväg, plats i omnibus eller spårvagn eller sa— longsplats å fartyg. Eljest må ersättningen högst motsvara lägsta avgiften för taxeautomobil.

Där stadsfullmäktig är bosatt på så stort avstånd från stadsfullmäktiges sammanträdeslokal, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må fullmäktige besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige bestämma.

2 mom. Stadsfullmäktige äga besluta, att ledamot av drätselkammaren och utsedd ledamot av annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning ' ävensom revisor skola för deltagande i sammanträde eller förrättning inom staden i stadens angelägenhet åtnjuta gottgörelse i form av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes- eller förrätt- ningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrävande sammanträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden l traktamentet sättas till högre belopp, dock högst sexton kronor. 3 Enligt stadsfullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan leda- motens eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället

1 Senaste lydelse av 75 5 se SFS 1946: 486.

• Sida 10
•  Original

är större än tre kilometer, resekostnadsersättning utgå till ledamoten eller revisorn enligt de grunder, som i 1 mom. andra stycket äro stadgade för där avsedda fall.

Där ledamoten eller revisorn är bosatt på så stort avstånd från samman- trädes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må stadsfullmäktige besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige bestämma.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet företages utom staden av person, som avses i detta moment, må, om stadsfullmäk— tige så besluta, utgå efter särskild grund.

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutas enligt 2 mom., må efter stads- fullmäktiges bestämmande till sådan ledamot av drätselkammaren eller annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som utsetts till ordfö— rande eller eljest efter särskilt uppdrag utför arbete av betydande omfatt- ning, så ock till revisor utgå dels arvode för med uppdraget förenat arbete och dels ersättning med visst belopp för utgifter, som för stadens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Vid bestämmande av arvode och er- sättning för utgifter skall iakttagas vad i 1 mom. första stycket är före- skrivet för där angivet fall.

4 mom. När skäl därtill äro, må stadsfullmäktige bevilja pension åt leda— mot av drätselkammaren eller annan kommunal styrelse, nämnd eller be- redning, som under en lång följd av år innehaft befattning eller uppdrag som i 3 mom. avses samt däråt ägnat övervägande del av sin arbetstid.

75 &. Länsstyrelsens godkännande — —— __ stadens donationsjord; b) avse pension enligt 29 5 4 mom.; eller c) avse utgifter _ _— — fem år. Beslut, som — — _ drätselkammaren insändas. Hurusom i —— —— _ kommunal fondbildning. Underställt beslut — — — därför uppgivas. Över vägrad —— — —— hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

• Sida 11
•  Original

Förslag till L 3 g angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

j Härigenom förordnas, att 22, 39 och 67 55 lagen den 6 juni 1930 om för- ! samlingsstyrelse1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

22 5.

Vad om landskommuns eller stads rätt att besluta om ersättning åt inne- havare av kommunalt uppdrag är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om kyrkostämmas befogenhet att besluta om arvode och ersättning för utgifter åt stämmans ordförande, om dagtraktamente, ersätt- l ning för särskild resdag och resekostnadsersättning åt utsedd ledamot av % kyrkoråd eller Skolråd eller annan för handhavande av församlingens ange- lägenheter tillsatt styrelse, nämnd eller beredning ävensom åt revisor samt |» om arvode och ersättning för, utgifter åt sådan ledamot av rådet, styrelsen, ' nämnden eller beredningen, som utsetts till ordförande eller eljest efter sär-

skilt uppdrag utför arbete av betydande omfattning, så ock åt revisor.

39 5. Vad om landskommuns eller stads rätt att besluta om resekostnadsersätt- , ning och ersättning för särskild resdag åt kommunalfullmäktig eller stads- ; fullmäktig är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om för- ! samlings befogenhet att besluta sådan gottgörelse åt kyrkofullmäktig.

67 å. Hurusom i _ —— _ kommunal fondbildning. Underställt beslut —_ —— _ därför uppgivas. Över vägrad — _ _ hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

1 Senaste lydelse av 67 å se SFS 1936: 285.

• Sida 12
•  Original

Förslag till

Lag l

angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse '

i Stockholm. l

Härigenom förordnas, att 28 S', 42 5 3 inom. och 64 & lagen den 15 juni l 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på j sått nedan stadgas. l

28 5.

1 mom. Stadsfullmäktige må besluta, att fullmäktiges ordförande skall åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som år skä- , ligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Stadsfullmäktige äga ock för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden och vice ordförandena för utgifter, som för stadens räkning påkallas vid * uppdragets fullgörande.

Enligt stadsfullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan stads- fullmäktigs hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre | kilometer, resekostnadsersåttning vid deltagande i fullmäktiges samman- träde utgå till fullmäktig. I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i tredje klassens vagn ä järnväg, plats i omnibus eller spårvagn eller salongsplats å fartyg. Eljest må ersättningen högst motsvara lägsta av— giften för taxeautomobil.

2 mom. Stadsfullmäktige äga besluta, att annan ledamot av stadskol- legiet än kollegiets ordförande ävensom utsedd ledamot av annan kommu- nal nämnd eller beredning än borgarrådsberedningen, så ock revisor skola för deltagande i sammanträde eller förrättning inom staden i stadens ange— lägenhet åtnjuta gottgörelse i form av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrävande sammanträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden traktamentet sättas till högre belopp, dock högst sexton kronor.

Där våglängden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och samman—' trädes— eller förrättningsstället är större än tre kilometer, må efter stads-

!

1 Senaste lydelse av 28 5 2 och 3 mom. samt 42 & 3 mom. se SFS 1940: 153 samt av 64 5 se SFS 1946: 489.

• Sida 13
•  Original

fullmäktiges bestämmande resekostnadsersättning utgå till ledamoten eller revisorn enligt de grunder, som i 1 inom. andra stycket äro stadgade för där avsedda fall.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i stadens angelägenhet företages utom staden av person, som avses i detta moment, må, om stadsfullmäk— tige så besluta, utgå efter särskild grund.

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutas enligt 2 mom., må efter stads- fulhnäktiges bestämmande för med uppdraget förenat arbete utgå arvode till annan ledamot av stadskollegiet än kollegiets ordförande ävensom till ledamot av annan kommunal nämnd eller beredning än borgarrådsbered- ningen, där denne efter särskilt uppdrag utför arbete av betydande omfatt- ning, så ock till revisor. Vid arvodets bestämmande skall iakttagas vad i 1 mom. första stycket är föreskrivet för där angivet fall.

4 mom. När skäl därtill äro, må stadsfullmäktige bevilja pension åt stadskollegiets ordförande eller annan ledamot av kollegiet ävensom åt leda— mot av annan kommunal nämnd eller beredning än borgarrådsberedningen, som under en lång följd av år innehaft uppdrag som i 3 inom. avses samt ldäråt ägnat övervägande del av sin arbetstid. ; 5 mom. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, skall vad så- lunda finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.

42 5.

3 mom. Borgarråd åtnjuter årsarvode samt rätt till pension efter stads- fullmäktiges bestämmande. Med befattningen såsom borgarråd må icke utan stadsfullmäktiges medgivande förenas annan befattning i statens eller 'kommunens tjänst eller annat jämförligt allmänt eller enskilt uppdrag.

» l

64 å. Överståthållarämbetets stadfästelse —— —— —— beslut, vilka: a) avse pension enligt 28 g 4 mom.; b) avse utgifter, — — allmänna grund.

Hurusom i — —— — kommunal fondbildning. Underställt beslut —— — — därför uppgivas. Över vägrad — —— —— hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

• Sida 14
•  Original

Förslag till Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

1 Härigenom förordnas, att 23 och 70 55 lagen den 6 juni 1930 om för- * samlingsstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan 1 angives. * 23 g. ! Vad om stadsfullmäktiges rätt att besluta om ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om kyrkofullmäktiges befogenhet att besluta om arvode och ersätt- ning för utgifter åt kyrkofullmäktiges ordförande, om resekostnadsersätt- ning åt kyrkofullmäktig, om dagtraktamente och resekostnadsersättning åt , utsedd ledamot av kyrkoråd eller Skolråd eller annan för handhavande av församlingens angelägenheter tillsatt styrelse, nämnd eller beredning även- som åt revisor samt om arvode åt sådan ledamot av rådet, styrelsen, nämn- den eller beredningen, som utsetts till ordförande eller eljest efter särskilt uppdrag utför arbete av betydande omfattning, så ock åt revisor.

70 å. Hurusom i _ _ — kommunal fondbildning. Underställt beslut — — —— därför uppgivas. Över vägrad —— ——— _ hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

1 Senaste lydelse av 70 5 se SFS 1936: 288.

• Sida 15
•  Original

Förslag till L 3 g angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 23 5 samt 43 Q 1 och 2 mom. lagen den 20 juni ' 1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

23 &.

Landstingsman, som ej bor å den ort, där landstinget hålles, åtnjuter under landstingets möte samt under resan fram och åter av landstingets medel dagtraktamente med 24 kronor ävensom resekostnadsersättning. I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för plats i andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass icke finnes, i tredje klassens vagn, plats ' i omnibus eller spårvagn eller hyttplats å fartyg eller, när hyttplats ej före- * kommer, salongsplats. Eljest må ersättningen högst motsvara lägsta avgif- 1 [en för taxeautomobil.

Landstingsman, som — — —— 16 kronor. Till den, — —— _ halls ställe.

43 5.

1 mom. Landstinget äger rätt besluta, att ledamot av förvaltningsutskot- tet samt utsedd ledamot av annan landstingets styrelse eller nämnd eller av styrelse för landstingets inrättning eller av särskild beredning mellan landstingets möten ävensom revisor för granskning av landstingets eller sådan inrättnings förvaltning skola för deltagande i sammanträde eller för- rättning inom landstingsområdet i landstingets angelägenhet åtnjuta dag- traktamente och resekostnadsersättning. Ej må dagtraktamente eller rese- kostnadsersättning sättas till högre belopp än som i motsvarande fall skulle till landstingsman utgå enligt de i 23 & angivna grunder.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i landstingets angelägenhet före- tages utom landstingsområdet av person, som avses i detta moment, må, om landstinget så beslutar, utgå efter särskild grund.

2 mom. Jämte gottgörelse, som beslutas enligt 1 mom., må efter lands— tingets bestämmande till sådan ledamot av förvaltningsutskottet eller av annan i 1 mom. omförmäld styrelse, nämnd eller beredning, som utsetts atill ordförande eller eljest efter särskilt uppdrag utför arbete av betydande jomfattning, så ock till revisor, varom i 1 mom. sägs, utgå dels arvode för med uppdraget förenat arbete och dels ersättning med visst belopp för ut-

1 Senaste lydelse av 23 5 se SFS 1949: 89.

• Sida 16
•  Original

gifter, som för landstingets räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Arvodets belopp skall bestämmas för högst ett är i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Ersättning med visst belopp för utgifter må likaledes fastställas för högst ett år i sänder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

Förslag till Förordning

angående ändrad lydelse av 146 5 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 146 5 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 skall erhålla följande ändrade lydelse.

146 5.

1 mom. Av kommun valda ledamöter i beredningsnämnd och fastighets- taxeringsnämnd, av kommun jämlikt 8 g 3 mom. valda ledamöter i lokal taxeringsnämnd samt av stadsfullmäktige utsedda ledamöter i särskild taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas av vederbörande kommun, att av kommunens medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning för särskild res- dag och resekostnadsersättning efter de grunder, som i kommunallagarna stadgas angående sådan gottgörelse till ledamöter i styrelser och nämnder. Ersättning efter enahanda grunder må av kommunens medel utgå jämväl till ordningsman i lappby för inställelse vid sammanträde enligt 83 ä 2 mom.

De av landsting utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnänmd äga för sin inställelse vid nämndens sammanträden och vid sådana sammanträden, som omförmälas i 59 5 1 och 3 mom. samt 66 & 2 mom., åtnjuta dagtrakta- mente och resekostnadsersättning av landstingets medel enligt de för lands- tingsmän stadgade grunder.

Av landstings förvaltningsutskott valda ledamöter i särskild taxerings- nämnd äga att för deltagande i nämndens sammanträden åtnjuta ersätt— ning av landstingets medel efter de i nästföregående stycke angivna grun— derna.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

1 Senaste lydelse se SFS 1945: 49.

• Sida 17
•  Original

F ö r sla g till K u n g ö r e l s e angående ändrad lydelse av 16 & byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

Härigenom förordnas, att 16 ; byggnadsstadgan den 30 juni 1947 skall rhålla följande ändrade lydelse.

16 &.

Frågor rörande befaltningshavares :ivlönande och nämndens övriga ut- ifter avgöras av stadsfullmäktige.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1951.

Förlslag till Lag

lngående ändrad lydelse av 21 kap. 3 5 lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 21 kap. 3 5 lagen den 18 juni 1926 om delning v jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

21 kap.

3 &. Ägodelningsnämndemän utses _ _ _ samma tid. Val äger —_ _— — inför häradsrätten. Valet verkställes —- _ —-— angelägenheter röstberättigad. Vid utseende _ — _ en röst. För kommun _ _ _ överskjutande folkmängd. För varje _ —— — som valmän.

Höra delar _ _ — den tillhör. Kommun må besluta, att valman för inställelse vid val av ägodelnings- ämndeman skall av kommunens medel åtnjuta dagtraktamente, ersätt-

• Sida 18
•  Original

ning för särskild resdag och resekoslnadsersättning efter de grunder, sex i kommunallägarna stadgas angående sådan gottgörelse till ledamöter styrelser och nänmder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

Förslag till Lag

angående ändrad lydelse av 6 5 lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om väg- nämnder och länsvägnämnder.

Härigenom förordnas, att 6 5 lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämnder skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 &.

Beträffande vägnämndsområde, _ _ _ kommunala röstlängden. Inträffar för _ — _ därefter tj änstgöringsskyldige. Valet må _ _ _ äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas _ —— _ av ombuden. j Ombud för -_ _— _ utsedda ombud.

Kommun må besluta, att ombud för kommunen skall för inställelse vid” valförrättningen av kommunens medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning för särskild resdag och resekostnadsersättning efter de grunder, som i kom- munallagarna stadgas angående sådan gottgörelse till ledamöter i styrelser och nämnder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

• Sida 19
•  Original

MOTIV

I. Historik.

A. Den tidigare utvecklingen.

Förtroendeuppdrag i primärkommunerna. Kommunalförordningarna av år 1862 byggde åtminstone i avseende å primärkommunerna helt på prin- cipen att de kommunala förtroendeuppdragen skulle vara oavlönade. Den enda bestämmelse i nämnda författningar, som berörde frågan om ersätt- ning för primärkommunalt uppdrag, var 5 51 i förordningen om kommu- nalstyrelse på landet, som stadgade, att kommunalnämndens ordförande hade att handhava sina i paragrafen angivna uppgifter utan annan ersätt- ning än den gottgörelse för skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och

' räkenskapshjälp, som av kommunalstämman ansloges.

Under de första årtiondena efter kommunalförordningarnas tillkomst upprätthölls den nämnda principen med allenast det undantaget att i den år 1874 utfärdade byggnadsstadgan för rikets städer intogs ett stadgande, enligt vilket arvoden kunde beviljas byggnadsnämndens ledamöter.

Omkring sekelskiftet började emellertid önskemål göra sig gällande, att kommunerna skulle få befogenhet att lämna gottgörelse till sina förtroende— män. De förslag, som i detta avseende framkommo, gällde till en början närmast uppdraget som kommunalnämndens ordförande. Denne förtroende- mans arbetsuppgifter hade blivit allt mer omfattande, vilket föranlett åt- skilliga kommuner att i strid med lagen tillerkänna honom vederlag för hans arbete. Reformsträvandena ledde år 1913 till sådan ändring i 5 51 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, att kommun fick rätt att besluta arvode till kommunalnämndsordföranden. Dylikt beslut skulle för att få gällande kraft godkännas av länsstyrelsen.

Samma år tillkommo även regler om ersättning till ledamöter i taxerings- nämnd och pensionsnämnd. Enligt dessa i 1910 års taxeringsförordning, respektive i 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring införda bestämmel— ser ägde kommun rätt att bevilja ledamöter av angivna nämnder trakta- mentsersättning under såväl sammanträdes- som resdagar med högst fyra kronor om dagen jämte resekostnadsersättning. Påföljande år fick kom- mun dessutom rätt att tillerkänna pensionsnämndens ordförande arvode.

• Sida 20
•  Original

Genom begränsade lagstiftningsåtgärder av detta slag utvidgades efter hand kretsen av kommunala uppdragsinnehavare, till vilka ersättning kunde utgå. I 1915 års hästutskrivningslag intogos sålunda regler om trak- taments- och resekostnadsersättning till ledamöter av hästuttagningsnämnd, vilka regler i huvudsak motsvarade dem, som gällde för taxerings- och pen- sionsnämnds ledamöter. Och i 1918 års fattigvårdslag inflöt ett stadgande om rätt för kommun att besluta om arvode till ordföranden i fattigvårds- styrelsen.

Länskommunala förtroendeuppdrag. Beträffande landstingsmannaupp- draget föreskrevs i 1862 års landstingsförordning, att landstingsman eller suppleant icke ägde beräkna annan ersättning för inställelse vid lands- tingets möte än skjutslega för två hästar till resan fram och åter. I övrigt innehöll landstingsförordningen vid sin tillkomst endast en ersättningsbe- stämmelse, nämligen ett stadgande enligt vilket revisorerna ägde beräkna reseersättning på samma sätt som landstingsman.

Från början av 1870-talet väcktes tid efter annan förslag om rätt till dag- traktamente för landstingsmännen. Dessa strävanden vunno framgång först år 1912, då i landstingsförordningen stadgades, att landstingsman eller suppleant, som ej bodde å den ort där landstinget hölles, skulle förutom ersättning för resekostnad åtnjuta sex kronor i dagtraktamente under lands- tingets möte. Rätten till dagtraktamente utsträcktes år 1917 till på samman— trädesorten boende landstingsmän, och påföljande år höjdes traktaments- ersättningen samtidigt som ersättningen gjordes olika för landstingsman, boende på annan ort än sammanträdesorten, och landstingsman, bosatt å nämnda ort. Traktamentet fastställdes till tolv kronor, respektive nio kronor.

På samma sätt som skedde i fråga om vissa förtroendemän inom primär- kommunerna infördes efter hand i speciella författningar bestämmelser om ersättning åt vissa innehavare av landstingets förtroendeuppdrag. Bland dessa bestämmelser må nämnas ett stadgande i 1921 års förordning om fastighetstaxering år 1922, enligt vilket landstingsvald ledamot av fastig- hetstaxeringsnämnd kunde erhålla dagtraktamente med högst femton kronor.

B. 1923 och 1924 års lagstiftning.

De bestämmelser om ersättning åt förtroendemän inom primärkommu- nerna, för vilka ovan redogjorts, voro _ bortsett från stadgandet om gott- görelse till kommunalnämndens ordförande _ begränsade till vissa i andra författningar än de egentliga kommunallagarna reglerade förtroendeupp- drag. Emellertid framträdde allt starkare behovet av regler, som kunde till- lämpas å kommunala förtroendeuppdrag i allmänhet. Förslag om lagstift- ning i detta syfte, som framställdes vid 1918 års lagtima riksdag, föranledde riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning huruvida och i vad

• Sida 21
•  Original

män, med bibehållande såsom regel av gällande rättsgrundsats, att kom- munala förtroendeuppdrag skulle vara oavlönade, kommun måtte berätti- gas att besluta ersättning till innehavare av dylika uppdrag.

För landstingens del framfördes önskemål om dagtraktamente även under resdag för landstingsman. 1920 års riksdag anhöll hos Kungl. Maj:t om framläggande av förslag till bestämmelse härom.

Såväl denna fråga som den större frågan om ersättning i allmänhet åt kommunala förtroendemän överlämnades för utredning till de år 1919 till— satta kommunalförfattningssakkunniga. Dessa avgåvo den 18 januari 1922 betänkande angående ersättning åt innehavare av kommunala förtroende- uppdrag. Förslaget berörde såväl de egentliga kommunallagarna som så- dana författningar, som reglera vissa speciella förtroendeuppdrag inom kommunerna. De sakkunniga uppställde fyra särskilda ersättningsformer, nämligen dagtraktamente, arvode, reseersättning och kostnadsersättning. I primärkommunerna skulle dagtraktamente och reseersättning enligt kom- munens beslut kunna utgå till ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning och revisor vid deltagande i sammanträde eller förrättning; i landskommunerna skulle därjämte kommunalfullmäktige under vissa för- utsättningar ätnjuta reseersättning. Arvode skulle kunna utgå för med uppdraget förenat besvär till ordförande, sekreterare och innehavare av annan speciell befattning i styrelse, nämnd eller beredning samt till revisor. För att vinna gällande kraft skulle beslut om arvode godkännas av läns- styrelsen. En till visst belopp för år bestämd ersättning för kostnader i och för uppdraget kunde lämnas ordföranden i kommunens beslutande organ. De regler, som föreslogos för landstingen, skilde sig från bestämmelserna för primärkommunerna —— utom beträffande storleken av dagtraktamente och reseersättning —— framför allt därutinnan att landstingsmännen fort- farande skulle ha rätt till ersättning oberoende av landstingets beslut och att dagtraktamente skulle utgå även under resdag.

De sakkunnigas förslag upptogs med endast smärre jämkningar i den proposition vid 1923 års riksdag, varigenom Kungl. Maj:t framlade förslag till nya bestämmelser om ersättning till innehavare av kommunala för- troendeuppdrag. Propositionen bifölls emellertid endast i vad den avsåg ersättning till innehavare av landstingskommunala uppdrag. De bestäm- melser, som i detta hänseende intogos i landstingsförordningen, överfördes sedermera till 1924 års lag om landsting, där de i huvudsak icke undergått annan ändring än i fråga om dagtraktamentets belopp, vilket successivt höjts. Frågan om ersättning till primärkommunernas förtroendemän upp- togs efter motioner på nytt vid 1924 års riksdag, och den bragtes då till lösning i nära anslutning till kommunalförfattningssakkunnigas förslag och propositionen vid 1923 års riksdag. De antagna reglerna bibehöllos utan större sakliga ändringar vid 1930 års kommunallagsrevision och äro i det skick de då fingo alltjämt gällande.

• Sida 22
•  Original

Då gällande rätt sålunda i det väsentliga bygger på kommunalföu'fatt- ningssakkunnigas förslag, synes påkallat att här referera några hiuvud- punkter i de sakkunnigas motivering.

De sakkunniga erinrade till en början om den demokratisering konumu- ' nalförvaltningen genomgått genom att den kommunala rösträtten ggjorts oberoende av inkomst. En i många fall revolutionerande förskjutnimg av den kommunala makten hade ägt rum, vilket i sin ordning medförtt, att det kommunala arbetet — de kommunala förtroendeuppdragen —— i stor omfattning överflyttats till de nya makthavarna. Men flertalet av (dessa vore på ett helt annat sätt än de gamla för sitt uppehälle beroende aw det dagliga förvärvsarbetet. Mottagandet av ett oavlönat kommunalt uppdrag, som krävde avsevärt arbete, bleve ofta förenat med betydande rubbnilngar i deras ekonomi. Genom att även inom de välsituerade samhällsklasserna uppdragen ofta skjutits över på ekonomiskt svagare händer, bleve den pekuniära uppoffringen kännbar för det stora flertalet av dem, som hade sig anförtrott det kommunala arbetet. Härav uppkommande svårigheter hade ytterligare Ökats därigenom att konnnunalförvaltningen blivit mer om- fattande och komplicerad samt fått en mångfald nya uppgifter. .Då det i längden vore otänkbart att finna enskilda samhällsmedlemmar, som vore villiga att på bekostnad av sin egen och sin familjs ekonomiska välfärd syssla med det kommunala arbetet, förelåge en påtaglig fara, att detsamma, i den mån det ankomme på förvaltningens s. k. lekmannaelement, förytligades och till sist förlorade allt värde. De sakkunniga funno det därför nödvändigt, att lagstiftningen beredde kommunerna möjlighet att bestämma om er.-sätt- ning åt innehavare av sådana förtroendeuppdrag, vilkas mottagande och behöriga utförande eljest medförde en avsevärd ekonomisk uppoffring

Sedan de sakkunniga påvisat, att ersättning i rätt betydande omfattning praktiserades i strid med lagen, samt framhållit, att ersättnings utgående icke vore oförenligt med förtroendeuppdragets natur, uppställde de sak- kunniga för sitt förslag till den nya lagstiftningens utformning två huvud— regler: den ena av innebörd, att den enskilde förtroende—mannen icke kunde utkräva gottgörelse utöver vad kommunen funne skäl besluta, och den andra, att för utövandet av beslutanderätt i kommunens representantförsamling icke finge utgå ersättning annat än möjligen för direkta utgifter. Den förra huvudregeln innebure — anförde de sakkunniga att den ifrågasatta nya lagstiftningen så gott som uteslutande borde röra sig om gränserna för kommunens beslutanderätt med avseende ä ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Den andra huvudregeln hade sitt naturliga berättigande huvudsakligen i den högre förtroendevalör, som representant— skapet ägde och som borde göra det i högre grad än andra kommunala upp- drag eftersträvansvärt för förtroendets skull.

Det undantag från båda dessa regler, som redan gällde i fråga om lands- tingsmän — dessa voro såsom det föregående, ger vid handen berättigade till dagtraktamente och reseersättning ansågo de sakkunniga motiverat

• Sida 23
•  Original

i ena hänseendet av de långa resor, som flertalet landstingsmän måste före- taga för deltagande i landstingets möten och av den jämförelsevis stora tids- förlust, som för uppdragets utförande i sammanhängande följd åsamkades landstingsmännen, samt i andra hänseendet därav, att en representantför— samling såvitt möjligt borde befrias från den ömtåliga uppgiften att be- stämma om gottgörelse åt sina egna medlemmar.

Beträffande de olika föreslagna ersättningsformerna anförde de sakkun- niga i huvudsak följande.

Beslut om arvode borde få fattas för högst ett år i sänder bl. a. därför att arvodesbeloppet med hänsyn till växlingar i göromålens omfattning och kommunens ekonomi borde vara i mesta möjliga grad rörligt. Vid ar- vodets fixerande finge enligt de sakkunniga icke gälla samma synpunkt som vid kommunala tjänstemäns avlönande, utan avgörande hänsyn finge tagas till den om också otillräckliga lön för mödan, som folkets förtroende gåve. Arvode borde icke sättas så högt, att det ekonomiska utbytet bleve större än om innehavaren åt sitt yrke eller sin näring ägnat den tid, som det avlönade kommunala arbetet toge i anspråk. Men skulle yrkets eller näringens utövande giva större utbyte än som svarade mot skälig och vanlig ersättning för arbete av den beskaffenhet, som krävdes för det ifrågava- rande kommunala uppdragets fullgörande, finge å andra sidan ersättningen icke med hänsyn därtill höjas.

Av de sakkunnigas motivering för bestämmelserna om dagtraktamente återges här de delar som rörde förtroendeuppdragen i primärkommunerna. Dagtraktamente för sammanträdes- eller förrättningsdag borde enligt de sakkunnigas mening kunna utgå, även om resa för uppdragets fullgörande icke påkallades, och finge då karaktären av ersättning för mistad arbetsför- tjänst, under det att detsamma, när längre resa måste företagas för sam- manträdes bevistande, helt eller delvis antoges bliva förbrukat på utgifter för logi och vivre. Att med hänsyn härtill fastställa ett högre maximum för traktamente i det senare fallet kunde _ yttrade de sakkunniga —— visser- ligen synas befogat. Men då det här gällde icke att avväga vad som under alla förhållanden vore skälig lön för arbete, utan att bereda kommunerna möjlighet att tillgodose ekonomiskt svaga samhällsmedlemmars berättigade intresse att icke tillskyndas kännbar ekonomisk uppoffring, vore en sådan lagfäst gradering eller klassificering _ alltid vansklig att utföra knap- past av förhållandena betingad.

De sakkunniga ansågo, att maximum för traktaments- liksom för rese- ersättning måste såväl av hänsyn till kommunernas ekonomi som enligt sitt syfte, vilket närmast toge sikte på de ekonomiskt svagt situerade för- troendemännen, sättas så lågt, att det blott fyllde mycket blygsamma an- språk på ersättning. De föreslogo, att traktamentets maximum skulle mot- svara hälften av traktamentsersättningen enligt femte klassen i då gällande rcsereglemente eller fem kronor. De sakkunniga framhöllo, att härigenom gränsen kunde tyckas vara alltför snävt dragen. Men innan erfarenhet vun-

• Sida 24
•  Original

nits om verkningarna på kommunernas ekonomi av de nya bestämmelser- nas tillämpning, bjöde försiktigheten, att man ginge fram med varsamhet. Ett dagtraktamente av fem kronor syntes dock kunna beräknas i allmänhet skydda en person med 3000 år 4 000 kronors årlig inkomst mot nämn-'— värd pekuniär förlust i anledning av tidspillan för kommunala samman- träden, därest personen vore bosatt på eller nära den ort, där sammanträ- dena hölles. Ty under antagande, att han vore i sitt yrke upptagen åtta timmar om dygnet, syntes varje sammanträdesdag i genomsnitt taga i an- språk högst hälften av hans arbetstid. Många av de kommunala nämn- derna och styrelserna hade till och med regelmässigt sina sammanträden förlagda helt utanför den ordinarie arbetstiden inom det stora flertalet yrken. De sakkunniga framhöllo, att det kunde ställa sig något annorlunda för personer, vilka för att deltaga i sammanträdena måste färdas långa vägsträckor. Det ansågs dock, att de bestämmelser om reseersättning, som

samtidigt föreslogos, härvidlag erbjöde viss möjlighet till utjämning genom

att kommunen kunde betala full skjutslega såsom gottgörelse för resa, oav- sett huruvida vederbörande fått vidkännas utlägg härför.

Förslaget upptog ingen bestämmelse om traktamentsersättning för res- dag, som måste tagas i anspråk utöver sammanträdes- eller förrättningsdag. Under hänvisning bl. a. till att i synnerhet för landskommunernas del för- siktighet måste iakttagas, då nya möjligheter öppnades på ifrågavarande område, hade med en bestämmelse av nämnda slag ansetts åtminstone kunna anstå, tills behov därav gjort sig kännbart.

De av de sakkunniga föreslagna reglerna om reseersättning till ledamöter av styrelser och nämnder i primärkommunerna skilde sig i vissa avseenden från de sedermera antagna och alltjämt gällande bestämmelserna. Enligt förslaget skulle sålunda ersättningen i vissa fall kunna motsvara hel, icke som enligt nämnda bestämmelser blott halv skjutslega. De föreskrifter, som föreslogos rörande reseersättning till kommunalfullmäktige, avveko från gällande rätt, förutom i nyssnämnda avseenden, även såtillvida, att å ena sidan fullmäktige skulle ha laglig rätt till reseersättning men å andra sidan denna ersättning skulle utgå blott för den del av vägen mellan kommunal- fullmäktigs hemvist och sammanträdeslokalen, som låge längre än en mil från samma lokal. Då riksdagen sedermera beslöt, att ersättning blott skulle kunna utgå med belopp motsvarande halv skjutslega samt att kommunal— fullmäktig icke skulle ha lagstadgad rätt till ersättning, motiverades detta av hänsyn till kommunernas ekonomi och av betänkligheter mot att avvika från den beträffande primärkommunerna eljest tillämpade principen att ersättning till kommunal förtroendeman städse skulle vara beroende på kommunens beslut.

I fråga om ersättning för resor utanför den egna kommunen ansågo de sakkunniga skäligt att uppställa mindre snäva regler än i avseende å resor inom kommunen.

• Sida 25
•  Original

Beträffande kostnadsersättning framhöllo de sakkunniga, att någon be- stämmelse om ersättning åt förtroendeman för utgifter, vilka gjorts för kommunens räkning, icke kunde anses erforderlig, emedan skyldighet för kommunen att ersätta sådana utgifter vore en självklar sak, varom icke behövde i lag stadgas. Utgifter av denna natur vore t. ex. utgifter för sam- manträdens kungörande, anskaffande av protokollsböcker och för proto— kolls förande och besluts expedierande nödiga skrivutensilier samt post- porton etc. Då det emellertid onekligen kunde ställa sig besvärligt för t. ex. en konnnunalstämmoordförande att föra i räkning varje dylik obetydlig utgiftspost, föreslogo de sakkunniga, att kommun skulle få befogenhet att i avrundat belopp anslå en summa att av vederbörande uppdragsinnehavare lyftas för sådana utgifters täckande.

Kommunalförfattningssakkunniga diskuterade A framför allt i avseende å primärkommunerna utförligt frågan om behovet av särskilda bestäm— melser med syfte att förhindra missbruk av rätten att lämna gottgörelse för kommunala uppdrags utförande. I detta hänseende föreslogs dels en allmän föreskrift att sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar icke finge överstiga vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgåve och dels bestämmelser, enligt vilka länsstyrelsens godkännande erfordrades för att giva gällande kraft åt beslut om arvode. Beträffande den förstnämnda bestämmelsen anförde de sakkunniga, att densamma på grund av sitt tänjbara innehåll i och för sig knappast vore tillfredsställande såsom verklig garanti mot missbruk utan finge sin huvudsakliga betydelse såsom en ständig erinran till kommunerna att med försiktighet tillämpa lagens ersättningsbestämmelser.

I fråga 0111 kravet på Konungens befallningshavandes godkännande av arvodesbeslut betonade de sakkunniga, att kommunmedlemmarnas sunda omdöme och ansvarskänsla regelmässigt utgjorde tillfyllestgörande garanti och den bästa garantien mot missbruk. Emellertid framhölls, att en prövning hos länsstyrelsen det oaktat kunde ha sitt värde. Om de skilda kommuner— nas inom länet arvodesbeslut år efter år passerade länsstyrelsen, finge läns- styrelsen möjlighet till jämförelse mellan beslut av olika kommuner och beslut från olika är inom en och samma kommun. Ett exceptionellt högt arvodesbelopp kunde under sådana förhållanden icke undgå att väcka läns- styrelsens uppmärksamhet. Klagomål över ett dylikt beslut vore visserligen effektivare såsom medel till vinnande av rättelse. Men det kunde befaras, att icke alltid samhällsmedlemmar funnes med det initiativ och den okäns- lighet för personligt obehag, som fordrades för anförande av besvär över beslut av den ömtåliga beskaffenhet, varom här vore fråga. En bestäm- melse om beslutets godkännande av länsstyrelsen hade emellertid sin vä— sentliga betydelse såsom en ständig erinran, att särskild försiktighet måste iakttagas vid anslags beviljande för ifrågakomna ändamål.

• Sida 26
•  Original

II. Gällande bestämmelser.

I historiken ha skildrats huvuddragen av den utveckling som lett fram till de nuvarande bestämmelserna om ersättning till kommunala förtro- endemän. Åtskilliga detaljer ha därvid förbigåtts, bl. a. vissa särregler i kommunalförfattningarna för Stockholm, utvecklingen av speciallagstift- ningens ersättningsbestämmelser m. 111. Då den hittills lämnade framställ- ningen sålunda icke till fullo åskådliggör innehållet i nu gällande lagstift- ning, redogöres här i ett sammanhang för nuvarande bestämmelser såväl i kommunallagarna som i andra författningar.

Förtroendeuppdrag i primärkommunerna.

Ersättningsbestämmelserna i k 0 111 m u n a l 1 a g a r n a återfinnas i 25 och 42 55 lagen om kommunalstyrelse på landet, 29 5 lagen om kommunal- styrelse i stad, 22 och 39 åå lagen om församlingsstyrelse, 28, 39 och 42 55 lagen om kommunalstyrelse i Stockholm och 23 5 lagen om församlings- styrelse i Stockholm.

Vad angår landskommunerna stadgas i lagen om kommunalstyrelse på landet, att kommunalstämman (kommunalfullmäktige) äger, där det fin— nes av behovet påkallat, besluta, att ledamot av kommunalnämnden och vald ledamot av annan kommunal styrelse, nämnd eller beredning även- som revisor skola för deltagande i sammanträde eller förrättning inom kom- munen i kommunens angelägenhet åtnjuta gottgörelse av kommunens me- del i form av dagtraktamente med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.

Kommunen kan vidare besluta, att reseersättning skall utgå till inne— havare av sådant uppdrag som nyss nämnts. Förutsättning härför är, att kommunikationsförhållandena anses kräva det och att våglängden mellan ledamotens eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättnings- stället är större än fem kilometer. Reseersättningen är på det sätt maxime- rad, att den icke får överstiga hälften av belopp, beräknat efter lägsta av- gift för automobil eller hästskjuts, där icke järnväg eller omnibus finnes att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, ej heller överstiga avgiften för tredje klass biljett på järnväg eller plats i onmibus, om något av dessa fortskaffningsmedel finnes, eller för salongsplats på fartyg, om resan sker med sådant.

I fråga om resa utanför kommunen är kommunen berättigad att be- stämma andra grunder för reseersättningen än de sålunda angivna.

Reseersättning kan vidare utgå till kommunalfullmäktig vid deltagande i fullmäktiges sammanträde. För sådan ersättning gälla samma grunder som för reseersättning till ledamöter av styrelser och nämnder; dock skall

• Sida 27
•  Original

för att ersättning må utgå våglängden mellan fullmäktigs hemvist och sammanträdeslokalen överstiga tio kilometer.

'För med uppdraget förenat besvär kan arvode lämnas till sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som utses till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller verkstäl- lande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning inom styrelsen, nämnden eller beredningen, samt till revisor. Arvodesbeloppet skall bestämmas för högst ett år i sänder och får ej överstiga vad som på grund av göromålens omfattning och art kan anses skäligt. Ej heller får det bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare går förlustig genom dess fullgörande.

För att bliva gällande skall arvodesbeslut, som ej endast innebär förny- ande av för nästföregående är fattat, lagligen gällande beslut, godkännas av länsstyrelsen. För detta ändamål skola samtliga av kommunen för ett och samma kalenderår fattade beslut, därå fastställelse erfordras, samtidigt och senast under det år besluten avse underställas länsstyrelsens prövning, vid äventyr att beslut, såvida ej särskilda omständigheter anses böra för— anleda undantag, icke vinner godkännande. Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall tillgång beredas länsstyrelsen till tablå över kommu- nens ekonomiska ställning det år besluten avse.

Innehavare av vissa förtroendeuppdrag kunna erhålla till visst belopp för ett år i sänder bestämd kostnadsersättning, d. v. 5. ett avrundat belopp att användas för utgifter, som för kommunens räkning påkallas vid upp- dragets fullgörande. Dessa uppdragsinnehavare äro dels sådana ledamöter av styrelser, nämnder eller beredningar, som enligt ovan kunna åtnjuta arvode, ävensom revisorer och dels kommunalstämmas och kommunal- fullmäktiges ordförande. I fråga om den förstnämnda gruppen förtroende- män kan gottgörelsen avse kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, beträffande stämmo- och fullmäktigeordförande därjämte kostnad för skrivhjälp. '

Till ersättningsbestämmelserna ansluter sig ett allmänt stadgande att sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar, som ej avse kostnader för skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, icke må överstiga vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet med- giver. Vidare stadgas, att där eljest i lag eller författning föreskrift medde- las om arvode eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, sådan särskild föreskrift skall lända till efterrättelse.

De bestämmelser, för vilka nu redogjorts, äga på grund av stadgandet i 88 5 lagen om kommunalstyrelse på landet tillämpning jämväl å ersättning till förtroendemän i municipalsamhällena.

För städerna gälla motsvarande regler som för landskommunerna utom i det hänseendet att reseersättning ej kan utgå till stadsfullmäktig. Ersättningsbestämmelserna i lagen om församlingsstyrelse äro givna i

• Sida 28
•  Original

form av föreskrift om motsvarande tillämpning av de regler som gälla för landskommun och stad.

De regler om ersättning, som gälla för förtroendemännen i Stockholms borgerliga kommun, avvika i några hänseenden från de allmänna bestäm- melserna. Dessa avvikelser äro väsentligen betingade av den särskilda kom— munala organisationen därstädes. Sålunda föreskrives, att stadskollegiets ordförande och borgarråden åtnjuta årsarvoden, som bestämmas av stads- fullmäktige. För fastställande av dessa arvoden gälla icke de eljest van— liga grunderna, och de omfattas icke heller av bestämmelserna om under- ställning. Vad åter angår det typiska kommunala arvodet kan sådant utgå till annan ledamot av stadskollegiet än kollegiets ordförande ävensom till ledamot av drätselnämnden eller annan stadens nämnd eller av annan beredning än borgarrådsberedningen, där han efter särskilt uppdrag utför arbete av väsentligt större omfattning än övriga ledamöter, samt till revi- sor. Beträffande sådant arvode gälla de allmänna grunderna rörande ar- vode, liksom kravet på myndighets, d. v. s. överståthållarämbetets godkän- nande. Dagtraktamente för deltagande i sammanträde eller förrättning inom staden kan icke utgå till stadskollegiets ordförande och borgarråden. Be- stämmelserna om reseersättning upptaga bland trafikmedlen även spårväg. Det enda stadgande, som avser kostnadsersättning, hänför sig till stadsfull- mäktiges ordförande och vice ordförande och" medgiver stadsfullmäktige att för ett år i sänder besluta visst belopp i ersättning till innehavarna av dessa förtroendeuppdrag för sådana kostnader, som förorsakas av repre- sentationsuppgifter. Beslut om sådan ersättning kräver överståthållarämbe- tets godkännande.

De ersättningsregler, som avse huvudstadens församlingar, överens- stämma i sak nära med de för primärkommuner i allmänhet gällande be- stämmelserna.

De ersättningsbestämmelser, som finnas i a n (1 r a fö r f a t t n i n g a r än kom munallagarna, ha formen antingen av hänvisningar till kommunallagarnas regler eller av självständiga stadganden.

Till den förstnämnda gruppen av bestämmelser höra föreskrifterna i 18 5 lagen den 14 juni 1918 om fattigvården och 12 5 lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd, varest stadgas, att fattig- vårdssamhälle, respektive kommun äger rätt att besluta om ersättning åt fattigvårdsstyrelsens, respektive barnavårdsnämndens ordförande och övriga ledamöter och att kommunallagarnas regler därvid skola i tillämpliga de- lar lända till efterrättelse. Lagen den 12 juni 1931 om behandling av alko- holister hänvisar i sin tur till 18 å fattigvårdslagen. Till berörda kategori av bestämmelser höra vidare dels stadgandena i 6 & brandlagen den 15 juli 1944 och 31 5 lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, enligt vilka brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde och vice brandfogde — i de fall de ha ställningen av kommunala förtroendemän —— respektive ordföran-

• Sida 29
•  Original

den i pensionsnämnden och hans suppleant med avseende & rätt till gott— görelse i anledning av sina uppdrag skola vara likställda med vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande, och dels 9 & folkbokfö- ringsförordningen den 28 juni 1946, som stadgar, att roteombud med av- seende å rätt till arvode och ersättning för kostnader i anledning av upp- draget är likställd med ledamot av drätselkannnare eller kommunalnämnd, som utsetts till ordförande.

Av de ersättningsregler, som äro självständiga i förhållande till kommu- nallagarna, må först nämnas de som avse gottgörelse till ledamöter av vissa taxeringsorgan. Enligt 146 & taxeringsförordningen den 28 september 1928 äga av kommun valda ledamöter i beredningsnämnd och fastighetstaxe- ringsnämnd ävensom av kommun jämlikt 8 5 3 mom. valda ledamöter i lokal taxeringsnämnd, därest sådant beslutas av vederbörande kommun, att av kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning under säväl sam- manträdes- som resdagar med högst femton kronor om dagen, dels ock, då de icke äro bosatta å förrättningsorten, övrig resekostnadsersättning med högst vad som på grund av allmänna resereglementet utgår till nämn- deman. Likställandet med nämndeman i fråga om reseersättning innebär, att de kommunalvalda ledamöterna av taxeringsorganen kunna, i motsats till primärkommunernas förtroendemän i allmänhet, åtnjuta reseersätt- ning, motsvarande avgift för plats i andra klass å järnväg och hyttplats å fartyg samt hela avgiften för taxeautomohil. Ersättning efter nyssnämnda grunder kan också utgå till ordningsman i lappby för inställelse vid sam- manträde för taxering av inkomst av renskötsel.

Enligt samma paragraf i taxeringsförordningen äga av stadsfullmäktige valda ledamöter i särskild taxeringsnämnd att för deltagande i nämndens sammanträden åtnjuta ersättning enligt de i 145 5 8 inom. av förordningen angivna grunderna, d. v. s. dels resekostnadsersättning enligt reseklass II i allmänna resereglementet (alltså motsvarande avgiften för andra klass biljett å järnväg, hyttplats å fartyg etc.) och dels arvode med belopp, som för dygn, varunder sammanträde ägt rum, utgör femton kronor, om de äro bosatta å sammanträdesorten, och nitton kronor, om de ej äro bosatta å sammanträdesorten, samt för dygn, varunder sammanträde ej ägt rum, motsvarar traktamentsersättning enligt traktamentsklass D i allmänna rese- reglementet (tio kronor för dag och sju kronor för natt). Dessa ersättningar skola utgå oberoende av stadsfullmäktiges beslut.

Den i historiken omnämnda särskilda regeln om ersättning till ledamot av byggnadsnämnd återfinnes numera i 16 & byggnadsstadgan den 30 juni 1947, som bl. a. föreskriver, att frågor huruvida ledamot av byggnadsnämn- den må åtnjuta arvode samt om arvodets storlek avgöras av stadsfullmäk- tige. Till följd av hänvisning i 106 & byggnadsstadgan gäller motsvarande regel för byggnadsnämnd i landskommun.

Till de i förhållande till kommunallagarna självständiga ersättningsbe—

• Sida 30
•  Original

stämmelserna höra slutligen de regler, som avse gottgörelse till ledamöter av vissa organ, vilkas uppgifter ha samband med de nuvarande krisartade förhållandena på det ekonomiska området. Enligt 10 & kungörelsen den 8 september 1939 om kristidsnämnder åligger det kommun att avlöna k;ris- tidsnämnds ordförande med skäligt belopp samt, där ledamot av kristzids- nämnd betungas med arbete av sådan omfattning, att ersättning därför bör utgå, bestämma skäligt arvode till denne. I 16 5 lagen den 19 juni 1942 0111 hyresreglering m. m. stadgas, att ordförande och ledamöter i hyresnännnd skola åtnjuta skäliga arvoden av kommunen. Vissa bestämmelser äro inled- delade för att garantera att kommunerna uppfylla sina förpliktelser emligt de nämnda författningarna; bl. a. kan länsstyrelsen ge vitesföreläggande och fälla till vite.

Länskommunala förtroendeuppdrag.

Reglerna om ersättning till landstingsmän och innehavare av landstingets förtroendeuppdrag ges i 23 och 43 55 lagen om landsting.

Landstingsman, som ej bor å den ort, där landstinget hålles, åtnjuter under landstingets möte samt under resan fram och åter dagtraktamente med tjugufyra kronor. Vidare utgår till honom resekostnadsersättning, be- räknad efter avgiften i andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagns- klass icke finnes, i tredje klassens vagn, för en hyttplats eller, när hytt- plats ej förekommer, en salongsplats å fartyg samt, i den mån resan icke kan företagas med järnväg eller fartyg, ersättning per tillryggalagd kilo- meter, beräknad efter lägsta inom landstingsområdet för taxeautomobil fastställda taxa. Till landstingsman, som är bosatt på den ort, där lands- tinget hålles, utgår dagtraktamente med sexton kronor.

Landstinget äger besluta, att ledamot av förvaltningsutskottet samt ut- sedd ledamot av annan landstingets styrelse eller nämnd eller av sty- relse för landstingets inrättning eller av särskild beredning mellan lands- tingets möten samt revisor skall för deltagande i sammanträde el- ler förrättning i landstingets angelägenhet inom landstingsområdet åt- njuta dagtraktamente och reseersättning av landstingets medel. Dagtrakta- mente och reseersättning få icke bestämmas till högre belopp än som i mot- svarande fall skulle utgå till landstingsman enligt de ovan angivna grun— derna. Beträffande resa utom landstingsområdet gäller dock ingen dylik begränsning.

Vidare kan landstinget besluta arvode för det med uppdraget förenade besväret till sådan ledamot av förvaltningsutskottet eller av styrelse, nämnd eller beredning, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till inneha- vare av annan motsvarande befattning inom utskottet, styrelsen, nämnden eller beredningen samt till revisor. För sådant arvode gälla kommunalla- garnas vanliga arvodesgrunder.

• Sida 31
•  Original

Liksom för primärkommunerna gäller, att där annan författning inne- håller föreskrift om ersättning till innehavare av uppdrag, denna föreskrift-, skall lända till efterrättelse. Sådana särskilda föreskrifter finnas i taxe- ringsförordningen. Enligt 146 5 av förordningen äga de av landsting ut- sedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd för sin inställelse vid nämn- dens sammanträden och vissa andra sammanträden i samband med taxe- ringsarbetet åtnjuta ersättning av landstingets medel efter samma grunder som gälla för ledamöter i lokala taxeringsnämnder, d. v. s. traktamente med högst femton kronor om dagen under såväl sammanträdes- som res- dagar samt resekostnadsersättning i likhet med nämndeman. Vidare åtnjuta av landstings förvaltningsutskott valda ledamöter i särskild taxerings- nämnd av landstingets medel motsvarande ersättning, som enligt ovan till- kommer av stadsfullmäktige valda ledamöter i sådan nämnd.

III. Ao riksdagen gjorda uttalanden om ändring i gällande lagstiftning.

Vid 1945 års riksdag blev frågan om ändring i gällande bestämmelser om ersättning till kommunala förtroendemän föremål för två motioner.

I den ena motionen (II: 6), framförd av herrar Åkerström och Nilsson i Varuträsk, yrkades, att riksdagen måtte anhålla om utredning med förslag till sådan ändring av kommunallagarna, att kommun finge rätt att bevilja sina förtroendemän dagtraktamente eller gottgörelse till större belopp än som för närvarande vore stadgat och att denna rätt utvidgades till att om- fatta även fullmäktigledamöter.

Motionärerna framhöllo, att gällande bestämmelser icke respekterades i ett Stort antal kommuner. Såsom exempel härpå nämndes, att högre dag— traktamenten än fem kronor ofta förekomme och att fullmäktigledamöter ätnjöte dagtraktamente. Det påpekades, att det i kommuner, där man hade större respekt för bestämmelserna, ofta inträffade, att personer av ekono- miska skäl måste avböja kandidatur eller lämna sina uppdrag. Motionärerna ansågo, att gottgörelse skulle kunna beviljas uppdragshavare dels för genom uppdragets fullgörande utebliven arbetsinkomst och dels för den merkost-_ nad som kunde vara förenad med uppdraget. Enligt motionärerna borde” kommun ha rätt att i ersättning till ordföranden i beslutande organ inne- sluta gottgörelse även för arbete och besvär vid uppdragets fullgörande. I motionen uttalades slutligen, att i detta sammanhang ocksåkundeöver— vägas lämpligheten av att personer, som under många är helt ägnat sin tid åt kommunala arbetsuppgifter i förtroendeställning, kunde av kommunens medel erhålla en sjuk- och ålderdomspension.

I den andra av de båda nämnda motionerna (11:81) föreslogo herrar

• Sida 32
•  Original

XVallentheim och Eriksson i Sandby, att riksdagen skulle begära utredniing om i vad mån de nuvarande bestämmelserna om gottgörelse till vissa letda- möter av kommunala nämnder och styrelser vore i behov av en allmän omarbetning i syfte att söka undanröja ekonomiska hinder för förtroende- mannaskapets fullgörande.

Av dessa motionärer underströks, att den i lagen tillmätta högsta ersäitt- ningen icke kunde anses tillräcklig i de fall en person under en längre tid av dagen nödgades taga ledigt från sitt arbete och avstå från sina avlö— ningsförmåner. Gällande bestämmelser gåve enligt motionärernas meniing icke lika möjligheter åt alla medborgare att mottaga och fullgöra kommu— nala uppdrag. Urvalet till de kommunala förtroendeposterna begränsades härigenom på ett olyckligt sätt. Motionärerna framhöllo, att samtidigt som man borde sträva efter att komma fram till sådana bestämmelser, som gåve alla medborgare lika möjligheter, borde det vara angeläget att bevara de kommunala uppdragens karaktär av förtroendeposter.

I samband med sin behandling av motionerna inhämtade konstitutions- utskottet yttrande från Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhöll i sitt ytt- rande, att principen att det kommunala uppdraget som regel borde vara oavlönat bildade ett värdefullt ideellt inslag i vår kommunala självsty- relse. Ett allmänt övergivande av denna princip till förmån för exempelvis en ersättningsregel, grundad på att mistad arbetsförtjänst skulle ersättas, kunde styrelsen icke förorda. Å andra sidan kunde de möjligheter, som för närvarande stode kommunerna till buds för gottgörelse av förtroende- männens ekonomiska uppoffringar, icke i allo anses tillfyllest. Om anled- ningarna härtill påpekade styrelsen, att under senare är området för den kommunala verksamheten utvidgats och att arbetsuppgifterna i följd härav blivit mera betungande. Vidare hänvisades till att penningvärdet fallit sedan gällande bestämmelser om dagtraktamenten antogos. Styrelsen omnämnde, att det i praktiken icke vore ovanligt, att kommunerna lämnade högre trak- tamentsersättningar till nämndledamöter och revisorer än lagen medgåve, liksom att de i strid med lagen kompenserade sina fullmäktig- respektive stämmoordförande för deras besvär med årsarvoden, som vida överstege de direkta förvaltningskostnaderna. Enligt styrelsens mening borde därför de i lagen uppdragna gränserna för traktamentsersättningar höjas. Styrelsen fann det också önskvärt, att särskilda högre traktamentsersättningar kunde utgå i sådana — i de stora norrlandskonnnunerna ej sällan förekommande — fall, då förtroendemännen på grund av de långa avstånden till hemorten nödgades övernatta på sammanträdesorten. Vidare ansåg styrelsen ökade möjligheter böra beredas kommun att kompensera ordförande i kommunal- fullmäktige respektive stämma för kostnader och besvär för uppdragets fullgörande, så att praxis bleve i överensstämmelse med gällande lag. Där-

• Sida 33
•  Original

emot borde enligt styrelsens mening traktamenten icke utgå för bevistande av fullmäktigsammanträden. Den kontroll från vederbörande länsstyrelses sida, som vissa bestämmelser i 25 5 lagen om kommunalstyrelse på landet i förening med stadgandet i 80 5 samma lag om underställning av arvodes- beslut möjliggjorde, fann styrelsen alltjämt vara välmotiverad.

Styrelsen för stadsförbundet uttalade, att ehuru för städernas del något mera allmänt behov av ändring i gällande bestämmelser icke kommit till uttryck, det dock enligt styrelsens uppfattning förelåge anledning att över- väga en ändring i fråga om den nu stadgade begränsningen av traktaments- ersättningen till högst fem kronor per dag. Emellertid framhölls, att även ett sålunda förhöjt traktamentsbelopp i vissa särskilda fall kunde framstå såsom otillräckligt. Som exempel härå erinrade styrelsen om de ofta myc- ket långvariga sammanträden, som kunde påkallas i löneavtals— och tjänste- frågor. Liknande förhållanden kunde givetvis uppkomma bl. a. i vidsträckta landskommuner, där deltagandet i ett nämndsammanträde kunde kräva tidsödande resor från och tillbaka till hemorten och på grund av kommu- nikationsförhållandcna dessutom uppehåll på sammanträdesorten utöver själva sammanträdestiderna. Styrelsen fann en sådan jämkning i ersätt- ningsbestämmelserna befogad, att skälig gottgörelse i dylika speciella fall kunde lämnas. Förslagsvis kunde detta tillgodoses genom införande i lagen av stadgande att traktamentsersättning i de fall, där sammanträde eller förrättning räckte utöver en viss tid, finge höjas till det dubbla annars medgivna beloppet. Däremot vände sig styrelsen mot det i den ena motionen framställda förslaget om dagtraktamenten för deltagande i fullmäktigsam- manträden. Styrelsen ansåg ej heller, att till fullmäktiges ordförande borde kunna utgå gottgörelse även för hans arbete och besvär vid uppdragets fullgörande. Slutligen ansåg styrelsen ej lämpligt att införa bestämmelser om rätt för kommun att tillerkänna förtroendeman pension.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 16) i anledning av motionerna, att principen att de kommunala förtroendeuppdragen skulle vara oavlönade utgjorde ett värdefullt och naturligt moment i den kommu- nala självstyrelsen. De nuvarande ersättningsbestämmelserna kunde detta oaktat av skilda anledningar icke längre anses tillfyllest. Utskottet erinrade i detta sammanhang, att förtroendemännens arbetsbörda ökat i hög grad utan att kommunerna erhållit motsvarande möjligheter att kompensera dem härför. Tvärtom hade den gottgörelse, som kommunerna kunnat be— reda vissa förtroendemän i form av dagtraktamenten, genom penningvär- dets fall förlorat en del av sitt värde. Den utveckling, enligt vilken vissa kommuner beviljade sina förtroendemän ersättning i strid med gällande bestämmelser, fann utskottet icke tillfredsställandc. Utskottet ansåg redan därför en allmän översyn av bestämmelserna erforderlig. Vid den utred- ning, som utskottet sålunda förordade, borde bl. a. beaktas, att kommu- nerna måtte beredas ökade möjligheter att kompensera ordförande i kom-

• Sida 34
•  Original

munalfullmäktige och kommunalstämma för kostnader och besvär för upp- dragets fullgörande. Utskottet ansåg vidare i likhet med de kommunala förbunden, att de i lag stadgade maximigränserna för dagtraktamenten till kommunala förtroendemän borde höjas. Utskottet fann det också kunna l ifrågasättas, om icke särskilt dagtraktamente borde utgå enligt vissa grun— der till sådana förtroendemän, ledamöter av såväl fullmäktige som nämn- der o. d., som bodde på så stort avstånd från sammanträdesorten, att de måste övernatta där. Även bestämmelserna om reseersättningens storlek borde så regleras, att denna komme att motsvara resekostnaderna till deras hela belopp. Utskottet fann sålunda av behovet påkallat, att en allsidig ut- redning av spörsmålet komme till stånd. Vid utredningen borde de bestäm- melser angående ersättningar till kommunala förtroendemän, som åter— funnes i andra författningar än kommunallagarna, också tagas under om- prövning.

Utskottets utlåtande utmynnade i hemställan dels att riksdagen i anled- ning av motionen II: 81 i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om skynd- sam utredning av frågan angående ändring av gällande bestämmelser i kommunallagarna om ersättning till kommunala förtroendemän samt om framläggande för riksdagen av förslag i ämnet, dels ock att motionen II: 6 måtte härigenom anses besvarad.

Utskottets utlåtande godkändes i båda kamrarna. I samband med utlå- tandets behandling i andra kammaren uttalades av en ledamot i utskottet, att utskottet ej kunnat engagera sig för det i motionen II: 6 framförda för- slaget om gottgörelse för utebliven arbetsinkomst. Riksdagens skrivelse i ämnet (nr 278) har av Kungl. Maj:t överlämnats till kommunallagskom- mittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.

Frågan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst berördes ånyo vid 1947 års riksdag i samband med den då vidtagna höjningen av dagtrakta- mentet till landstingsmän och innehavare av landstingets förtroendeupp- drag. I den motion (I: 174 av herrar Hage och Anderberg), som ledde till nämnda höjning, framhölls, att hela frågan om ersättning för kommunal förtroendemans inkomstbortfall borde inom rimlig tid upptagas till över- vägande. Motionärerna inskränkte emellertid sitt förslag till att avse de till landstingsmän utgående ersättningarna. I detta hänseende förordades dels en höjning av dagtraktamentet och dels ersättning för inkomstbortfall. Mo- tionärerna betonade, att sistnämnda ersättning helst endast borde till- komma dem, som kunde påvisa, att de i verkligheten förlorat någon in- komst genom uppdragets fullgörande. Men då det kunde befaras, att er- sättningsbestämmelserna i så fall skulle bliva alltför invecklade, förordade motionärerna generella regler, varvid de underströko, att det ej kunde bliva fråga om att bestämma en så hög ersättning för inkomstbortfallet, att även högt betalda inkomsttagare erhölle full ersättning. Med utgångspunkt här- ifrån föreslogs, att till landstingsman skulle utgå —— förutom dagtrakta-

• Sida 35
•  Original

åtta kronor per dag såsom ersättning i förevarande hänseende.

I sitt utlåtande (nr 1) i anledning av motionen påpekade konstitutions- utskottet, att motionärernas förslag åsyftade införandet av ändrade grun- der för ersättningen till landstingsman, i det att utöver dagtraktamentet en generell ersättning skulle lämnas för förluster orsakade av utebliven löne- inkomst. Utskottet framhöll, att i samband med den översyn av reglerna om ersättning till kommunala förtroendemän, som uppdragits åt kommu- nallagskommittén, även förevarande principfråga syntes komma att prövas. Utskottet ansåg det icke lämpligt att nu vidtaga en ändring av grunderna för de bestämmelser i ämnet, som avsåge landstingen, varigenom en enhet- lig lösning av spörsmålet kunde försvåras. Däremot fann utskottet, att en dylik olägenhet ej uppkomme genom höjning av dagtraktamentena. Ut- skottet förordade därför en sådan höjning, och riksdagen beslöt i enlighet härmed.

IV. Praxis och önskemål i kommunerna.

Det är ett allmänt känt förhållande, att bestämmelserna om ersättning för förtroendeuppdrag i primärkommunerna i betydande omfattning från- gås i det praktiska livet. För att vinna närmare kännedom om denna praxis vid sidan av lagen har kommittén samarbetat med Svenska landskommu- nernas förbund och Svenska stadsförbundet. Genom förstnämnda förbunds försorg ha i oktober 1947 inhämtats vissa uppgifter om ersättningspraxis i något över 300 landskommuner, varav ett 40-tal köpingar. Stadsförbundet har till kommittén överlämnat en i samma månad upprättad redogörelse för samtliga av förbundet kända generella beslut i städerna rörande sam- manträdesersättning åt styrelse— och nämndledamöter m. m. Redogörelsen upptager sådana beslut i 62 städer. Därjämte har genom respektive för- bunds försorg från nyssnämnda landskommuner och ett 100-tal städer in- förskaffats svar på följande frågor, nämligen om svårigheter förekommit att besätta kommunala förtroendeposter till följd av att ersättning icke utgått eller utgått med för lågt belopp, om det förekommit att kommunal förtroendeman avsagt sig uppdrag med hänvisning till att ersättningsfrågan enligt hans mening icke varit tillfredsställande ordnad samt om de nuva- rande ersättningsbestämmelserna anses ur kommunens synpunkt tillfreds- ställande, respektive vari de mest påtagliga bristerna i bestämmelserna be- stå. I det följande lämnas en kort redogörelse för bearbetningen av under- sökningsmaterialet, i vad detta innefattar upplysning om avvikelser från gällande bestämmelser, ävensom för svaren på de nyss angivna frågorna.

I många kommuner torde den ersättning till fullmäktiges ( kommunal- stämmans) ordförande, som utgår med visst belopp för år, avses icke blott

• Sida 36
•  Original

såsom gottgörelse för utgifter, som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, utan även — i strid med lagen — såsom vederlag för besvär. Ersättningen synes med andra ord i realiteten ofta utgöra ar- vode. Särskilt torde detta vara fallet i de kommuner, där sådana göromål som förande avfullmäktiges protokoll, expediering av beslut 0. s. v. utföras av tjänstemän, d. v. s. i allmänhet i landskommuner, där medelsförvalt- ningen centraliserats till kommunalkontor, samt i städerna.

Årsersättning utgick år 1947 till kommunalfullmäktiges ordförande i cirka 79 procent av de 174 av ifrågavarande landskommuner, som hade kommunalkontor. Beloppen varierade från lägst 50 till högst 700 kronor. De vanligaste ersättningarna voro 100, 150, 200 och 300 kronor. I några fall uppgives uttryckligen, att ersättningen utgör arvode. Sålunda säges i en uppgift, att ordföranden ehuru olagligt har arvode med 100 kronor per år för besvär med sammanträden m. m., samt i en annan uppgift, att kom- munen svarar för kostnader för skrivhjälp m. m. och att årsersättningen i verkligheten alltså är ett arvode. I några andra fall förklaras, att allt skrivarbete utföres å kommunalkontoret, vadan årsersättningen icke gärna kan avse skrivexpenser.

De uppgifter, som utredningsmaterialet innehåller angående ersättning till ordförande i stadsfullmäktige, hänföra sig till städer med ned till cirka 6 000 invånare och avse förhållandena i december 1945—januari 1946. Av de hithörande städerna lämnade omkring 37 procent ersättning till fullmäkti— ges ordförande. Storleken av ersättningen samt i förekommande fall rubri- ceringen av vederbörande anslag i de fem största och de fem minsta av de. ifrågavarande städerna framgå av följande: Stockholm 5 000 kronor (>>H- sättning till stadsfullmäktiges ordförande för kostnader i samband med sta— dens representativa uppgifter»), Göteborg 6500 kronor (>>gottgörelse till stadsfullmäktiges ordförande för representationskostnader och förlorad ar- betsförtjänst»), Malmö 15 000 kronor (>>utövande av värdskap å stadens vägnar att av stadsfullmäktiges ordförande disponeras»), Hälsingborg 3 000 kronor, Örebro 2 000 (»till stadsfullmäktiges presidium för representation») och 500 kronor (»stadsfullmäktiges ordförandes expensmedel»), Ludvika 500 kronor, Åmål 200 kronor (»expeditionslösen»), Kumla 200 kronor (»er- sättning för'expenskostnader»), Mjölby 300 kronor och Avesta 400 kronor (»utan redovisningsskyldighet»). Vad angår ersättning för representation mä i detta sammanhang erinras om att för Stockholms stads vidkommande rätten att anslå medel till ordföranden för detta ändamål uttryckligen är fastslagen i själva lagen (se ovan sid. 28). En motsvarande rätt torde i viss utsträckning tillkomma även andra kommuner trots avsaknaden av direkt lagstöd (jmfr RÅ 1937: 43).

Utredningsmaterialet visar, att bestämmelserna om dagtraktamente åsi- dosättas mycket ofta och i skilda hänseenden. Det förekommer sålunda,

• Sida 37
•  Original

_ att traktamente för deltagande i sammanträde utgår med högre belopp än vad som medges i lagen, att ersättning lämnas för förlorad arbetsförtjänst och att en speciell gottgörelse utgår vid övernattning. I de flesta av de kommuner, som varit föremål för undersökningen, åtnjutes ett förhöjt dag- traktamente för särskilt tidskrävande förrättningar. I några landskommu- ner lämnas dagtraktamente även till ledamöter av kommunalfullmäktige.

Högre ersättning än 5 kronor för deltagande i styrelse- eller nämndsam— manträde förekommer i cirka 23 procent av de landskommuner som om- fattas av undersökningen.l Beloppen variera vanligen från 6 till 12 kronor, men även högre ersättningar, upp till 20 kronor, förekomma. Stundom gäl- ler den förhöjda ersättningen samtliga styrelser och nämnder, stundom en- dast vissa angivna. Pensionsnämndernas ledamöter synas härvidlag intaga en särställning, i det de inom åtskilliga kommuner äro ensamma om för- månen av förhöjt traktamente. Ej ovanligt är, att åtnjutandet av förhöjt traktamente göres beroende av sammanträdes längd, dess hållande å vanlig arbetstid eller belägenheten av ledamotens bostad i förhållande till sam- manträdesorten. Såsom exempel härå kan nämnas, att i två kommuner, där traktamente vanligen åtnjutes med 4 respektive 3 kronor, utgår er- sättning med 8 respektive 6 kronor, om sammanträdet varar mera än fyra timmar. I en kommun, där kvällssammanträde ersättes med 3 kronor och dagsammanträde är högst tre timmar med 5 kronor, lämnas 12 kronor för sammanträde, som pågår längre än tre timmar. Andra exempel på diffe- j rentiering av ersättningen med hänsyn till sammanträdes längd: 7 kronor

för hel, 4 kronor för halv dag; 15 kronor för sammanträde, som pågår mer än sex timmar, 5 kronor för kortare sammanträde. Hänsyn till bostadens belägenhet i förhållande till platsen för sammanträdet tages i sådana fall som följande: i en kommun utgår traktamente ä 8 kronor och i en annan

, år 10 kronor till den som är bosatt längre bort från förrättningsstället än

fem kilometer; en kommun lämnar 6 kronor i traktamente till nämndleda- mot, som ej är bosatt å sammanträdesorten o. s. v.

Såsom nyss antytts är det synnerligen vanligt, att högre traktamente än det i lagen inedgivna utgår för deltagande i >>förrättning>>, som är av längre varaktighet. I vad angår landskommunerna föreligga uppgifter härom sär- skilt beträffande deltagande i brandsyn och hälsovårdsnämnds besiktningar. Anledningen till denna praxis torde vara, att de kommunala uppdrag, vilkas fullgörande kan hänföras till förrättning, vanligen utföras å vardagar under vanlig arbetstid och ofta taga hela dagen i anspråk samt att deltagande i förrättning mer än närvaro vid ett vanligt sammanträde framstår som ut- förande av ett verkligt arbete. På grund av vissa uppgifters ofullständighet är det icke möjligt att angiva några exakta siffror till belysning av den

1 Här och i det följande bortses från förekomsten av sådana högre sammanträdesersätt- ningar, som utges med stöd av särskild författningsföreskrift, t.ex. traktamente till ledamot av taxeringsnämnd. '

• Sida 38
•  Original

omfattning, i vilken lagstridiga ersättningar utgå för deltagande i förrätt- ningar. Uppenbart är dock, att dylika ersättningar lämnas i mer än två tredjedelar av de ifrågavarande landskommunerna. Högsta uppgivna trak- tamentsbeloppet är 25 kronor per dag; den vanligaste ersättningen är 15 kronor. Det förekommer också, att ersättning lämnas med visst belopp per timme eller avsynad fastighet.

Då det med hänsyn till de speciella förhållandena i de stora kommunerna i övre Norrland synes vara av intresse att närmare taga del av praxis i fråga om traktamentsersättningar därstädes, återges här vad som i berörda hänseende gäller i Arvidsjaurs kommun. Man skiljer här mellan förrättning (sammanträde) å annan ort inom kommunen än bostadsorten samt förrätt- ning å bostadsorten. I förra fallet utgår, då förrättningen pågår minst tre på varandra följande dagar, dagtraktamente med 10 kronor och nattrakta- mente med 3 kronor. Vid kortare förrättning än tre dagar utgår trakta- mente med 10 kronor för de första åtta timmarna eller del därav, räknat från tidpunkten för avresan, samt därutöver 5 kronor för varje påbörjad åttatimmarsperiod till återkomsten. Härvid lämnas ej särskilt nattrakta- mente. Vid förrättning å den egna bostadsorten utgår dagtraktamente med 10 kronor; för dag varav högst sex timmar i följd tagas i anspråk utgår traktamente blott med halva beloppet. Till de angivna ersättningarna kom- mer särskild reseersättning.

Även i städerna förekomma högre dagtraktamenten än 5 kronor, dock knappast i samma utsträckning som i landskommunerna. Av de städer, från vilka uppgifter föreligga i den av stadsförbundet lämnade redogörelsen, lämnar ett tiotal förhöjda dagtraktamenten antingen för uppdrag i all- mänhet eller — vilket är vanligast -—— för uppdrag såsom ledamot av spe- ciella nämnder. Såsom nedan omnämnes utgår emellertid i vissa andra städer i stället för höjt dagtraktamente ersättning för förlorad arbetsför- tjänst. De höjda dagtraktamentena växla mellan 6 och 20 kronor. Särskilt ledamöter av löne- och tjänstenämnder och särskilda delegerade vid avtals- förhandlingar åtnjuta förhöjning. Liksom i landskommunerna göres den höjda ersättningen stundom beroende av att sammanträde hålles på dagen eller pågår viss längre tid.

Uppgifter om ersättning för mistad arbetsförtjänst föreligga från ett tjugutal av de landskommuner som omfattas av undersökningen. Någon närmare upplysning om ersättningens storlek eller under vilka villkor den utgår finnes i allmänhet icke. Att ersättning för förlorad arbetsförtjänst emellertid icke är någon normal ersättningsform ens i nämnda antal kom- muner framgår av att sådan ersättning stundom uppgives ha förekommit blott någon gång, i mindre utsträckning eller efter prövning från fall till fall. Ett exempel på landskommuner, där ersättning för förlorad arbetsin- komst normalt utgår, erbjuder Gällivare kommun. Där kan den som genom fullgörande av kommunalt uppdrag, för vilket han ej åtnjuter särskilt

• Sida 39
•  Original

arvode, förlorar arbetsinkomst, tjänstgöringspengar o. dyl. eller måste be- strida vikariekostnader, uppbära ersättning med högst 25 kronor per dag. I de fall, då den förlorade arbetsförtjänsten på grund av dess art ej kan särskilt styrkas, utgår ersättning med 15 kronor per dag. Utöver denna ersättning utgår dagtraktamente med 5 kronor per sammanträdesdag.

Av de ovannämnda 62 städerna synes ett tiotal lämna ersättning för mis— tad arbetsförtjänst enligt sådana grunder, att det lagstadgade maximibelop- pet för dagtraktamente kan överskridas. I ett par av städerna utgår ersätt- ningen för den verkliga förlusten utan någon maximering. Eljest är van- ligen ett visst maximibelopp fastställt, såsom 10, 15 eller 20 kronor per dag. I två fall lämnas en viss ersättning, i bägge fallen 2 kronor, per tim- me. I några av städerna utgår utöver ersättning för mistad arbetsförtjänst dagtraktamente ä 5 kronor.

I vissa kommuner i övre Norrland åtnjuter förtroendeman, som i sam- band med sammanträde eller förrättning nödgas övernatta å annan ort än bostadsorten, en särskild övernattningsersättning (stundom benämnd natt- traktamente) vid sidan av dagtraktamentet. Ersättningens belopp växlar vanligen mellan 3 och 7 kronor.

Dagtraktamente till kommunalfullmäktig för deltagande i fullmäktiges sammanträden utgår i ett tiotal av de landskommuner som omfattas av undersökningen, de flesta belägna i övre Norrland. Det högsta traktaments- beloppet är 10 kronor och det lägsta 3 kronor. Härtill kommer stundom nattraktamente.

Reseersättning utgår i större eller mindre omfattning i inemot hälften av de av undersökningen berörda landskommunerna. I vilken mån kom— munerna härvid sträcka sig utöver de av lagen medgivna ersättningarna är på det föreliggande materialet vanskligt att bedöma. Detta beror delvis på att man i många kommuner lämnar en fix ersättning per kilometer väg- sträcka, »kilometerpenning», och detta till synes oavsett om sådana fort- skaffningsmedel som järnväg eller omnibus stå till buds. För att kunna bedöma om den i kilometerpenning utgående ersättningen överskrider av- giften för järnvägs- eller omnibusresa skulle fordras en ingående under- sökning i varje särskilt fall av kommunikationsförhållandena och gällande trafiktaxor, en undersökning som icke kunnat företagas i detta samman— hang.

Vissa uppenbara avvikelser från lagens regler kunna dock iakttagas här och var. Så utgår reseersättning i åtskilliga fall redan då vägsträckan mellan bostaden och sammanträdesstället överstiger 2, 3 eller 4 kilometer. Ofta gör man härvid ingen skillnad mellan nämndledamöter och fullmäktige. Vidare lämnas i några kommuner full ersättning för resa med taxeautomobil. V an- ligen torde rätten till sådan ersättning vara förbunden med villkor att möj- ligheterna till samåkning skola på bästa sätt tillvaratagas.

• Sida 40
•  Original

Av de svar, som lämnats från landskommunerna på frågorna om svårig- heter förekommit att besätta kommunala förtroendeposter till följd av att ersättning icke utgått eller utgått med för lågt belopp samt om det inträffat, att förtroendeman avsagt sig uppdrag med hänvisning till att ersättnings— frägan icke varit tillfredsställande ordnad, äro cirka 80 procent nekande. För städernas del är procenttalet för nekande svar något högre. I flera av de jakande svaren tillägges, att svårigheter eller avsägelser av berörda slag blott förekommit i enstaka fall eller blott hänfört sig till vissa spe- ciella uppdrag.

Det allmänna intrycket av de svar som lämnats i de nämnda avseendena är, att de svårigheter att besätta kommunala förtroendeuppdrag, som sam- manhänga med ersättningsfrågan, och de avsägelser, som gjorts under hän— visning till att denna fråga icke varit tillfredsställande ordnad, väsentligen hänföra sig till sådana uppdrag, vilkas innehavare åtnjuta arvode, d. v. s. framför allt ordförandebefattningarna i nämnder och styrelser.

I åtskilliga landskommuners svar på frågan huruvida de nuvarande er- sättningsbestämmelserna ur kommunens synpunkt anses tillfredsställande har man mindre tagit ståndpunkt till gällande lags bestämmelser än till de ersättningsgrunder, som tillämpas i vederbörande kommun. Bortses från svar av detta slag är för landskommunernas del ungefär hälften av svaren på nämnda fråga jakande och hälften nekande. Av svaren från städerna äro omkring 40 procent jakande och cirka 60 procent nekande.

Vid besvarandet av frågan, vari de mest påtagliga bristerna i bestämmel- serna bestå, har man framför allt anmärkt mot lagens maximering av dagtraktamentet för deltagande i sammanträde eller förrättning till 5 kro— nor. I ett stort antal svar påyrkas höjning av detta belopp. Som motiv här- för anför man penningvärdets fall, ökningen av de kommunala arbetsupp— gifterna, de stora avstånden inom vissa kommuner m. m. I några svar framhålles, att höjda ersättningar skulle ge möjlighet att hålla samman- trädena på dagen i stället för på kvällen, som nu vanligen sker. En upp- giftslämnare betonar i detta sammanhang såsom olämpligt, att samman- trädena hållas efter en i allmänhet lång och tröttsam arbetsdag i förvärvs- arbete. I många svar framföres önskemålet, att kommunerna skola få rätt att lämna ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Man påpekar, att den ekonomiska uppoffringen för personer, som måste avstå från arbetsför- tjänst för att deltaga i kommunalpolitiken, kan bliva så kännbar, att de icke gärna ställa sig till förfogande. Härigenom kunna uppstå svårigheter att få den ur kommunens synpunkt mest lämplige att åtaga sig uppdrag. Detta förhållande har, erinras från ett håll, särskild betydelse i en industri— ort, där arbetet pågår i skift dygnet runt. Det förhållandet att mistad nr- betsförtjänst ej kan ersättas föranleder enligt ett svar ofta en strävan att

• Sida 41
•  Original

så mycket som möjligt förkorta sammanträdena, varvid ärendena stundom icke få den grundliga behandling som är önskvärd.

I de svar, där en höjning av dagtraktamentet föreslås, går man i allmän- het icke in på frågan var gränsen bör sättas. Några belopp ha dock nämnts, nämligen 7 kronor 50 öre, 10 kronor och 12 kronor; i ett svar säges 15 a 20 kronor vara skälig ersättning. Från ett håll framhålles att kommunerna i varje fall böra ha rätt att bevilja högre ersättning än 5 kronor, när det gäller deltagande i mera krävande utredningar eller förrättningar.

De specificerade anmärkningar, som riktas mot de nuvarande ersätt- ningsreglerna i övrigt, äro ganska sällsynta. I några få svar framföras önskemål att traktamente eller ersättning för mistad arbetsförtjänst skall kunna tillerkännas ledamöter av kommunal-(kyrko-)fullmäktige, att full— mäktiges ordförande bör kunna erhålla arvode och att fastställelsepröv- ningen av kommunernas arvodesbeslut slopas. Beträffande reseersättning framhålles i något svar, att den bör kunna bestämmas så, att förtroendeman icke själv får vidkännas utgift för resa samt att fullmäktige böra ha samma rätt till ersättning som nämndledamöter. I ett svar uttalas önskemålet, att pension skall kunna tillerkännas förtroendeman, som i många år innehaft uppdrag och varit nästan helt upptagen därav. Slutligen har från några håll kritik riktats mot att kommunallagarna å ena sidan och vissa specialför- fattningar å den andra innehålla olika bestämmelser om ersättning.

V. Kommitténs förslag.

A. Allmänna synpunkter.

Den ursprungliga principen att vederlag icke skulle utgå till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag har undan för undan uppmjukats genom de bestämmelser om rätt för kommun att utge ersättningar av olika slag, som efter hand införts i kommunallagarna och i en rad författningar, vilka reglera speciella förtroendeuppdrag. Principen står emellertid såtillvida kvar, som kommunerna icke äro berättigade att lämna gottgörelse i andra fall eller i vidare omfattning än författningarna medgiva. Ifrågavarande grundsats kommer vidare alltjämt till uttryck däri, att ersättningsbestäm- melserna såsom av det anförda framgår i regel icke tillförsäkra förtroende- männen någon rätt till ersättning. Det enda undantaget härifrån som kom- munallagarna innehålla avser gottgörelsen till landstingsmän, vilken utgår oberoende av landstingets beslut. Dessutom finnas några undantag i spe- ciallagstiftningen.

Enligt kommitténs mening tala starka skäl för bibehållande av huvud- principen om de kommunala förtroendeuppdragen såsom oavlönade i dess sålunda modifierade skick. Lagstiftningen bör med andra ord i allmänhet

• Sida 42
•  Original

inskränka sig till att draga upp vissa gränser för den kommunala beslutande- rätten i fråga om ersättningars utgivande. Endast då det finnes påkallat av särskilt starka skäl, böra kommunerna åläggas några skyldigheter i före- varande hänseende. Sådana skäl synas föreligga beträffande ersättning till landstingsman och beträffande flertalet av de antydda, i speciallagstift- ningen reglerade uppdragen, och kommittén saknar därför i allmänhet anledning att föreslå någon ändring i hithörande stadganden.

Syftet med ersättningsreglerna är att underlätta för medborgarna att del- taga i den kommunala självstyrelsen. Detta deltagande kan inkräkta på den enskildes arbetstid och därigenom minska hans inkomster. Det kan vidare åsamka honom direkta kostnader, såsom för resor, vivre m. m. Ofta ställer det krav på arbetsprestationer från hans sida. Icke alla medborgare kunna utan vederlag göra uppoffringar av nu nämnda slag i samhällets tjänst. Det är emellertid angeläget, att ingen av ekonomiska skäl hindras från att deltaga i det kommunala livet. Delvis är det ett allmänt demokra- tiskt intresse, som här gör sig gällande och som kräver, att alla medborgare, oavsett sina ekonomiska villkor, böra ha möjligheter att göra en insats i samhällsarbetet. Men det kan också sägas vara ett speciellt kommunalt in- tresse, att personer, som åtnjuta kommunmedlemmarnas förtroende och som kanske äro särskilt lämpade för kommunala uppdrag, icke av hänsyn till sin ekonomi hindras att åtaga sig dylika uppdrag.

Den närmare utformningen av ersättningsreglerna beror givetvis på om och i vad mån olika slags uppoffringar från förtroendemännen anses böra kompenseras. Gällande bestämmelser äro avfattade med beaktande härav. Reseersättning avses sålunda som gottgörelse för anlitande av vissa all- männa samfärdsmedel i samband med deltagande i sammanträde eller för- rättning. Genom arvode ersättes förtroendemannen för utfört arbete. Dag- traktamentet är till sitt ändamål av mer sammansatt natur. Utåt framträ- der det blott och bart såsom ersättning för tidspillan. Dess faktiska funk— tion beror i viss män på förhållandena i det särskilda fallet. Där förtroende- man genom bevistande av sammanträde eller förrättning går miste om arbetsförtjänst, får dagtraktamentet företrädesvis karaktären av ersätt- ning härför. Om förtroendemannen bor så långt från sammanträdesorten, att han måste vidkännas kostnader för uppehälle där, kan dagtraktamentet kanske närmast betraktas såsom ersättning för dessa utgifter. Vid sidan härav kan dagtraktamentet i viss mån sägas ha ytterligare ett ändamål, nämligen att i likhet med arvodet tjäna såsom ersättning för utfört arbete. Detta framträder särskilt tydligt i sådana fall där en förtroendeman mot gottgörelse i form av traktamente utför ett uppdrag, som också kunnat lämnas en kommunal tjänsteman, t. ex. verkställande av bostadsinspektion eller brandsyn.

Kritiken mot de nuvarande ersättningsreglerna grundas framför allt

• Sida 43
•  Original

därpå, att de icke i tillräcklig mån fylla sitt ändamål att ge möjligheter för alla medborgare att fullgöra kommunala uppdrag. Särskilt betonar man, att kommunerna icke i erforderlig utsträckning kunna gottgöra förtroen- demännen för den arbetsinkomst som förloras genom deltagande i det kom— munala arbetet. Reformkraven avse därför i första rummet bestämmel- serna om dagtraktamente för deltagande i sammanträde eller förrättning.

Kommittén har funnit de anmärkningar, som från angivna utgångs- punkter riktas mot gällande lagstiftning, i stort sett berättigade. Att de i kommunallagarna uppdragna gränserna för kommuns rätt att tillerkänna sina förtroendemän ersättning numera äro för snäva synes bekräftat av det förhållandet, att kommunerna i mycket stor utsträckning utge ersättning i strid med lagens regler. Vid sin undersökning på vad sätt bristerna i nuvarande lagstiftning skola botas har kommittén kommit till slutsatsen, att man i huvudsak kan bygga på gällande lags grunder och nöja sig med att vidga de möjligheter kommunerna för närvarande ha att i vissa bestämda former utge ersättning. Detta utsträckande av den kommunala beslutanderätten måste emellertid bliva ganska omfattande för att ända- målet med ersättningsreglerna skall kunna nås. I två avseenden har kom- mittén funnit skäl föreligga att lämna kommun vidgad rätt att utge ersätt— ning. Förtroendeman, som är bosatt på så stort avstånd från sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, synes utöver dagtraktamente för sammanträdes- eller förrättnings- dagen böra kunna erhålla särskild ersättning för resdag. Kommittén anser vidare, att det i starkt begränsad omfattning bör beredas möjlighet för kom- mun att bevilja pension åt förtroendeman, som under en lång följd av år mot arvode utfört arbete för kommunens räkning.

Kommittén kommer att i följande avsnitt behandla de olika ersättnings- formel', som enligt kommitténs förslag skulle föreligga, och att motivera de ändringar i gällande lag, som kommittén funnit erforderliga.

Det ovanstående torde ge vid handen, att kommittén icke funnit tillräck- lig anledning att tillmötesgå de från några håll framförda önskemålen om rätt för kommun att tillerkänna förtroendeman ersättning i andra former än nu sagts. Kommittén har sålunda ej ansett sig böra ge sin anslutning till de förslag som väckts rörande befogenhet att utge gottgörelse för mistad arbetsförtjänst i annan form än dagtraktamente. En redogörelse för kom- mitténs synpunkt på detta Spörsmål torde här vara på sin plats.

Den ovan lämnade översikten över ersättningspraxis visar, att i flera kommuner utbildats en särskild ersättningsform för att gottgöra förtroende— männen för inkomstbortfall. Stundom utges gottgörelse för mistad arbets- inkomst utan maximering, stundom utgår ersättning intill ett visst högsta belopp. I vissa fall åtnjutes dagtraktamente, vanligen å fem kronor, vid si- dan av ersättningen för förlorad arbetsförtjänst.

• Sida 44
•  Original

Kommittén vill först framhålla, att det knappast låter sig göra att lag— fästa en regel, enligt vilken ersättning för deltagande i sammanträde eller förrättning endast kan utgå till den, som förlorar arbetsförtjänst. Såsom ovan nämnts tjänar det nuvarande dagtraktamentet såsom ersättning icke blott för förlorad arbetsförtjänst utan även för vissa utgifter i samband med bevistande av sammanträde. Stundom kan det därjämte ha karaktären av gottgörelse för utfört arbete. I dessa hänseenden skulle icke erhållas någon kompensation, därest ersättning blott utginge för mistad arbetsin- komst. Visserligen skulle ett ersättande av förlorad arbetsförtjänst för många förtroendemän innebära en så väsentlig förbättring i jämförelse med nu utgående traktamenten, att frågan om gottgörelse exempelvis för måltider utom hemmet i samband med sammanträde för dem komme att te sig mindre betydelsefull. Men för sådana förtroendemän som icke träf- fas av inkomstbortfall genom bevistande av sammanträde skulle ett stad- gande, som toge sikte blott på ersättande av utebliven inkomst, medföra, att de ginge miste om den gottgörelse för utgifter, respektive för utfört ar— bete, som dagtraktamentet kan innefatta. Ett stadgande av antydd innebörd skulle med andra ord försätta dessa förtroendemän tillbaka i den ställning de hade i ersättningshänseende, innan bestämmelserna om dagtraktamente infördes.

Man skulle under sådana omständigheter kunna tänka sig ett ersättnings- system, som innefattade såväl gottgörelse för verklig inkomstförlust som fast ersättning i form av traktamente. Ersättning för inkomstbortfall skulle kunna utgå, där det nöjaktigt styrktes; i övriga fall skulle vederbörande för- troendeman åtnjuta traktamente. Eller skulle traktamente kunna utgå till alla och därutöver ersättning för förlust av inkomst till dem, som visade sig ha lidit sådan.

Emellertid anmäla sig starka betänkligheter mot varje ersättningssystem, som inbegriper en särskild regel om gottgörelse för inkomstbortfall. Ett sådant system skulle medföra betydande svårigheter i tillämpningen. Man ställes inför problemen, hur ersättningsrätten skall kunna på rimligt sätt begränsas och hur förlusten av inkomst bör styrkas. Beträffande de för- troendemän, som åtnjuta timpenning i sitt arbete, lösa sig visserligen dessa spörsmål jämförelsevis lätt. De kunna erhålla gottgörelse med just det löne- belopp som de förhindrats intjäna genom att bevista sammanträde eller förrättning. Storleken av timpenningen liksom tiden för frånvaron från arbetet kan möjligen styrkas genom företeende av arbetsgivares intyg. Likaledes möter det ej några svårigheter att bestämma ersättningen till personer, som visserligen icke behöva vidkännas avdrag å lön men som . måste anskaffa och avlöna vikarie för sig under frånvaro från arbetet.

Däremot blir det vanskligare att beräkna ersättningen åt sådana van- ligen månadsavlönade personer, för vilka frånvaro från anställningen ej medför löneavdrag men ej heller någon minskning i kravet på viss arbets-

• Sida 45
•  Original

prestation, med påföljd att det arbete, som eftersättes för deltagande i sammanträde, måste utföras å annan tid. I fråga om andra kategorier än de egentliga löntagarna bliva svårigheterna ännu större. Detta gäller sär- skilt lantbrukare, företagare av skilda slag, läkare, advokater m. fl. Att med större säkerhet beräkna inkomstbortfallet för förtroendemän tillhö- rande dessa yrkesgrupper torde i allmänhet vara ogörligt. Och där detta undantagsvis är möjligt, kan det befaras, att ersättningsbeloppen stundom bliva av den storleksgrad, att de med hänsyn till såväl kommunernas eko- nomi som andra omständigheter icke skäligen höra i sin helhet ersättas av kommunala medel.

Berörda svårigheter skulle givetvis bortfalla, om man, såsom det föreslogs i den motion vid 1947 års riksdag, som ledde till en höjning av landstings- männens traktamenten, fastställde en generell ersättning för mistad arbets- inkomst att utgå till varje förtroendeman utan hänsyn till om han fått vidkännas någon inkomstförlust och, där så vore fallet, utan avseende å dess storlek. En så utformad ersättning kan emellertid i realiteten icke skiljas från vanligt dagtraktamente, och det förefaller därför naturligare, att man låter den ingå i ett förhöjt traktamente. Det kunde synas rikti- gare att låta den generella ersättningen utgå blott till dem, som visade sig ha lidit inkomstförlust eller kunde antagas ha haft sådan. Därvid möta emellertid liknande svårigheter som ovan nämnts. De hänföra sig visser- ligen icke till beräknandet av inkomstförlusten utan till avgränsningen av de ersättningsberättigades krets men äro knappast lättare att bemästra.

Till det sagda kommer, att den olikhet i förmåner jämte den mer eller mindre ingående undersökning av den enskildes ekonomiska förhållanden, som en särskild regel om ersättning för mistad arbetsförtjänst skulle med- föra, är föga tilltalande ur allmänt demokratiska synpunkter och att syste- met med intyg eller annan bevisning till styrkande av inkomstförlusten skulle vålla både arbetsgivare och anställda olägenheter och i viss mån även tynga det kommunala förvaltningsarhetet.

Det nu förda resonemanget torde leda till ett avvisande av tanken på att införa ersättning för förlorad arbetsförtjänst såsom en särskild ersättnings- form. Enligt kommitténs mening böra ökade möjligheter för kommunerna att ersätta sina förtroendemän för inkomstbortfall beredas genom en om- reglering av de nuvarande bestämmelserna om dagtraktamente. På vad sätt denna omreglering bör ske undersökes i följande avsnitt.

B. De olika ersättningsformerna.

i

Såsom tidigare nämnts har kommittén funnit det möjligt att vid revi- sionen av ersättningsreglerna bygga på huvudgrunderna i gällande lag. De nuvarande ersättningsformerna dagtraktamente, arvode, reseersättning och kostnadsersättning ha sålunda ansetts kunna bibehållas men ha utökats

• Sida 46
•  Original

med ytterligare två former: ersättning för särskild resdag och pension. I samband härmed har beteckningen reseersättning utbytts mot resekost— nadsersättning, en term som brukas i allmänna resereglementet och som bättre synes ange vilka utgifter denna ersättningsform avser att lämna gott- görelse för. Då resekostnadsersättning omnämnes tillsammans med ersätt— ningsformen kostnadsersättning, torde sistnämnda ersättningsform böra betecknas såsom »annan kostnadsersättning» för att åtskillnaden mellan dessa båda ersättningsformer skall framträda tydligt.

De förslag kommittén framlägger i syfte att utvidga kommunernas möj- ligheter att gottgöra sina förtroendemän hänföra sig väsentligen till för- troendeuppdragen i primärkonnnunerna. Landstingslagens ersättningsbe— stämmelser ha i stort sett befunnits ändamålsenliga och ändringar däri föreslås i huvudsak allenast, där det erfordras för att i fråga om de nuva- rande ersättningsformerna vinna formell överensstämmelse med övriga kommunallagar.

1. Dagtraktamente.

Det är uppenbart, att man vid en revision av bestämmelserna om dag- traktamente har att beakta de olika ändamål traktamentet är avsett att fylla eller faktiskt fyller. Lagstiftaren torde närmast ha tänkt sig trakta- mentet såsom en kompensation för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i samband med sammanträde eller förrättning. Såsom ovan nämnts framstår dagtraktamentet även, åtminstone ur viss synpunkt, såsom ersätt- ning för utfört arbete. Funktionen såsom gottgörelse för förlorad arbets- förtjänst är utan gensägelse den praktiskt viktigaste, men även de övriga ändamålen påkalla uppmärksamhet i förevarande sammanhang.

Vad angår dagtraktamentets uppgift som ersättning för förlorad arbets- förtjänst bör till en början erinras därom att maximeringen av dagtrakta- mentet för uppdrag i primärkommunerna till fem kronor motiverades med att detta belopp i allmänhet kunde beräknas skydda en person med åtta timmars arbetstid och 3000 ä 4000 kronors årsinkomst mot nämnvärd ekonomisk förlust i anledning av tidspillan för kommunala sammanträden, som toge i anspråk högst hälften av hans arbetstid. Man utgick från att detta skydd skulle vara tillräckligt för den stora massan inkomsttagare. Denna premiss har numera på ett avgörande sätt rubbats genom den höj- ning, som den allmänna inkomstnivån undergått under den tid som för- flutit sedan bestämmelser om dagtraktamente infördes i kommunallagarna. Det är här fråga delvis om en blott nominell höjning, betingad av penning- värdets fall, men delvis också om en reell inkomststegring. I vilken mån olika faktorer inverkat på inkomsthöjningen är dock i förevarande sam- manhang likgiltigt. Tillräckligt är att konstatera, att det stora flertalet in- komsttagares inkomster i penningar stigit avsevärt och att det skydd mot

! l

• Sida 47
•  Original

!

inkomstbortfall på grund av deltagande i kommunala sammanträden och förrättningar, som dagtraktamentet skall utgöra, i motsvarande mån min- skats. Med nu utgående arbetslöner kan sålunda en löntagare redan genom frånvaro från arbetet under ett par timmar få vidkännas ett löneavdrag, som icke täckes av den nuvarande högsta traktamentsersättningen. Berörda förhållanden motivera i och för sig en höjning av dagtraktamentets maximi—

belopp. Men även om man bortser från stegringen i den allmänna inkomstnivån, framstår — om man alltjämt betraktar dagtraktamentet speciellt med hän-

syn till dess ändamål att tjäna som vederlag för mistad arbetsförtjänst _— en höjning av maximibeloppet såsom befogad. Som nyss nämnts beräkna- des ett traktamente å fem kronor motsvara en halv dagsinkomst för en person tillhörande de närmast avsedda inkomsttagargrupperna. Man ut- gick sålunda från att varje sammanträde i genomsnitt toge i anspråk en halv arbetsdag. Möjligt är, att denna uppskattning i det stora hela allt- jämt håller streck. Det är emellertid tydligt, att en dylik beräkningsgrund ofta visar sig stämma mindre väl överens med förhållandena i de enskilda fallen. I kommuner med stora avstånd och mindre goda kommunikationer kan kanske snart sagt varje sammanträde för flertalet deltagande medföra frånvaro från deras arbete under en hel arbetsdag. Vidare kunna vissa nämnders sammanträden och förrättningar på grund av ärendenas art och omfattning regelmässigt taga en hel arbetsdag eller större delen av en sådan dag i anspråk. Såsom exempel härpå kunna nämnas förhandlingar i löne- och tjänstefrågor, brandsynenämndernas förrättningar 111. m. Beaktas bör också, att den fortgående kompliceringen av kommunalförvaltningen ökar de administrativa organens arbetsbörda och därmed sammanträdestiderna. Nämnda förhållanden påkalla enligt kommitténs mening en sådan regle— ring av traktamentsbestämmelserna, att i dagtraktamentet må kunna in- rymmas större ersättning för förlorad arbetsförtjänst än vad som motsva- rar en halv dagsinkomst.

När kommittén i det föregående framhållit behovet av en höjning av dagtraktamentet ur synpunkten av dess funktion såsom ersättning för för— lorad arbetsförtjänst, har kommittén givetvis haft klart för sig, att icke alla och sannolikt icke ens flertalet kommunala sammanträden hållas å tider, då förtroendemännen äro upptagna av sitt yrkesarbete. Ofta äga samman- trädena rum å kvällarna efter den vanliga arbetstidens slut eller på sön- dagar, och deltagande i sammanträde föranleder i dylika fall vanligen intet inkomstbortfall. Men i åtskilliga fall kunna nämndernas sammanträden icke lämpligen förläggas till annan tid än dagtimmarna. Vad angår exem- pelvis pensionsnämnderna föreligger ofta svårighet för pensionsstyrelsens ombud, som i regel är förordnat för flera pensionsdistrikt, att närvara vid kvällssammanträden i de olika kommunerna. På många håll äro kommu- nikationsförhållandena sådana, att sammanträdena måste hållas på dagen,

• Sida 48
•  Original

för att de ledamöter, som äro bosatta utom sammanträdesorten, skola hinna återvända till sina hemorter samma dag. Sådana förrättningar som brandsyn och hälsovårdsnämnds besiktning måste på grund av sin natur i regel äga rum under den vanliga arbetstiden. Likaså måste dagtid tagas i anspråk för de vanligen tidsödande förhandlingarna i löne- och tjänste- frågor. Enligt kommitténs åsikt böra bestämmelserna om dagtraktamente utformas så, att de icke såsom för närvarande utgöra ett hinder för sam— manträdes förläggande till vanlig arbetstid, där detta av det ena eller andra skälet är erforderligt. Därmed är icke sagt, att kommunerna icke såsom hittills höra sträva efter att hålla sina nämndsammanträden utom den ordinarie arbetstiden, där detta utan olägenhet låter sig göra.

Fäster man därefter uppmärksamheten vid dagtraktamentets ändamål att bereda kompensation för direkta utgifter, vinna skälen för en höjning av det nuvarande maximibeloppet ytterligare i styrka. De kostnader i sam- band med uppehåll å sammanträdesorten, som avlägset boende nämnd— ledamöter kunna få vidkännas vid deltagande i sammanträde, ha nämli— gen kraftigt ökats, sedan nämnda belopp fastställdes. Dessa ledamöter voro för övrigt redan från början missgynnade därigenom, att traktamentet för deras del beräknades i huvudsak åtgä för dylika utgifter, medan de å sam— manträdesorten bosatta genom traktamentet tillförsäkrades en viss ersätt- ning för förlorad arbetsförtjänst. Detta alltjämt rådande missförhållande är desto mer iögonfallande, som de avlägset boende få vidkännas den största förlusten av arbetsinkomst. Även med hänsyn härtill böra kommu— nerna få möjlighet att utge högre dagtraktamenten än vad gällande lag medger. De avlägset boendes ställning bör dessutom, såsom förut framhål- lits, ytterligare förbättras genom att kommunerna berättigas tillerkänna dem ersättning för särskild resdag.

Anlägges slutligen synpunkten på dagtraktamentet såsom ersättning för utfört arbete, är det uppenbart, att en gottgörelse av fem kronor ofta ter sig för låg. Det är sålunda knappast rimligt, att dagtraktamente exempel- vis till en ledamot av brandsynenämnd, som är sysselsatt hela dagen, icke lagligen kan utgå med högre belopp.

Efter denna redovisning av de huvudsakliga skälen för en nyreglering av bestämmelserna om dagtraktamente övergår kommittén till frågan på vad sätt denna reglering bör ske.

Det viktigaste spörsmålet härvidlag är var gränsen skall sättas för (1 a g— t r a k t a 111 e n t e t s h e 1 o p p. Det nuvarande maximum å fem kronor torde redan vid den tid, då bestämmelsen därom tillkom, ha betraktats så— som blygsamt. Genom penningvärdets fall är dagtraktamentet nu i reali- teten betydligt lägre än vid berörda tid. Såsom belysande härför kan näm- nas, att socialstyrelsens levnadskostnadsindex utan skatter med juli månad 1914 som basperiod utgjorde i genomsnitt 174 år 1924 och 256 vid ut-

• Sida 49
•  Original

gången a ' är 1948, vilket motsvarar en höjning i levnadskostnaderna under ifrågava'ande tid med omkring 50 procent. Beaktar man, att dagtrakta— mentet bl. a. är avsett att kompensera förlorad arbetsförtjänst, måste hän- syn även tagas till den ökning realinkomsterna i allmänhet undergått. En höjning av det nuvarande maximibeloppet till omkring det dubbla synes redan på grund av det nu sagda motiverad. Ett traktamente av ungefär denna storlek torde med hänsyn till den allmänna inkomsthöjningen mot- svara en halv dagsförtjänst för de inkomsttagargrupper, som år 1924 an- sågos kompenserade för förlusten av en sådan förtjänst med fem kronor.

Ett dagtraktamente av den antydda storleken, således å cirka tio kronor, är emellertid för litet, om man i likhet med kommittén anser, att dagtrakta- mentet bör kunna inrymma åtminstone större delen av en ordinär dags- förtjänst för den stora massan inkomsttagare. Utgår man från det nuva- rande inkomstläget för dessa inkomsttagare, torde ett dagtraktamente å femton ä tjugu kronor för en i sin helhet använd dag icke vara för högt. Om man emellertid utan några reservationer fastställer ett belopp av fem- ton kronor eller mera såsom maximigräns för dagtraktamentet, föreligger obestridligen en viss fara för att normalersättningen för sammanträden kommer att hålla sig invid denna gräns. Uppenbarligen kräver dock bevis— tandet av ett nämndsammanträde i de flesta fall icke så lång tid, att ett dagtraktamente av angivna storlek bör utgå.

De olägenheter, som sålunda äro förenade med en sådan höjning av maximitraktamentet, som nyss antytts, synas enligt kommitténs mening kunna undvikas, om lagen uttryckligen reserverar maximiersättningen för de särskilda fall där den är påkallad och tillika fastställer en högsta gräns för de normala fallen. Man erhåller på detta sätt två latituder för dagtrakta- mentet: en avsedd för det stora flertalet sammanträden eller förrättningar, som icke vållar deltagarna större tidsförlust än låt säga tre ä fyra timmar, och en för de jämförelsevis få sammanträden eller förrättningar, som kräva längre tid.

Maximum för dagtraktamentet i normalfallen anser kommittén böra sät- tas till tio kronor, vilket belopp, om man beaktar såväl penningvärdets fall som stegringen i realinkomsterna, icke överstiger det vederlag, som det nu- varande maximitraktamentet innefattade vid den tid bestämmelserna därom tillkommo.

Den högsta ersättningen för mer långvariga sammanträden eller förrätt— ningar är svårare att bestämma. När kommittén för sin del förordar be- loppet sexton kronor, är det närmast därför, att det knappast finnes anled— ning att sätta maximum för traktamentet i primärkommunerna — vilket icke bör differentieras med hänsyn till bostadsorten och sålunda bör gälla även avlägset boende — till lägre belopp än som utgår till av landsting ut- sedd förtroendeman för sammanträde å den egna bostadsorten. Kommit- tén är väl medveten om att ett dagtraktamente å sexton kronor långt ifrån

• Sida 50
•  Original

alltid utgör full gottgörelse för det inkomstbortfall och de kostnader, som deltagande i nämndsammanträde eller förrättning under en hel dag föran- leder. Enligt kommitténs åsikt böra emellertid kommunallagarnas ersätt- ningsregler icke bestämmas av principen, att full kompensation under alla förhållanden skall kunna lämnas för kommunalmännens uppoffringar. En viss återhållsamhet är motiverad av förtroendeuppdragets natur. Maximi- traktamentets höjning från fem till sexton kronor innebär dock en så be- tydande förbättring av kommunernas möjligheter att underlätta medbor- garnas deltagande i det kommunala arbetet, att man för närvarande skäli— gen bör stanna härvid.

Möjlighet att bestämma dagtraktamentet inom den högre latituden bör enligt förslaget till lagtext finnas med avseende å särskilt tidskrävande sammanträde eller förrättning. Såsom särskilt tidskrävande synes, såsom redan förut antytts, sammanträde eller förrättning kunna betraktas, som tager deltagarnas tid i anspråk mer än tre å fyra timmar. Hit kunna Sålunda hänföras långvariga förhandlingar i löne- och tjänstefrågor, brandsyneför— rättningar m. m. I en del kommuner torde vissa nämnders sammanträden, t. ex. fattigvårdsstyrelsens, normalt taga lång tid i anspråk och dagtrakta- mentet därför komma att bestämmas inom den högre latituden, medan det å andra sidan finnes nämnder, vars sammanträden regelbundet endast kräva obetydlig tid och för vars ledamöter allenast dagtraktamenten inom den lägre latituden komma i fråga. Ett förhöjt dagtraktamente kan någon gång vara motiverat även av andra förhållanden än att sammanträde eller förrättning vållar avsevärd tidspillan, t. ex. därav att förberedelser för sam- manträde eller förrättning i form av genomgång av handlingar m. m. kräva särskilt lång tid. För att möjliggöra förhöjning i dylika fall har i författ- ningsförslaget angivits, att högre traktamente än tio kronor Också må utgå, där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden.

Enligt kommitténs förslag sker sålunda en differentiering av ersätt- ningen för deltagande i sammanträde eller förrättning redan i själva lagen. Denna differentiering är emellertid jämförelsevis grov, och det kan ofta finnas anledning att genomföra en mer ingående reglering inom de sär- skilda kommunerna. I lagen anges blott de högsta tillåtna ersättningsbe— loppen, och det synes ligga i kommunernas intresse att icke schablonmäs- sigt bestämma traktamentena till dessa belopp utan att göra ersättningens storlek beroende av närmare angivna förutsättningar, varvid givetvis hän- syn i första rummet bör tagas till den tidsförlust deltagande i sammanträde eller förrättning medför. Det kan exempelvis befinnas påkallat att för mer kortvariga sammanträden fastställa ett traktamente, som är lägre än det för normalsammanträden föreslagna maximibeloppet. Sammanträdes sär- skilda kortvarighet behöver dock icke alltid motivera ett lågt traktamente. Såsom förut framhållits kan sålunda ett något högre traktamente stundom befinnas skäligt exempelvis med hänsyn till att förberedelser för samman- trädet kräva ieke alltför obetydlig tid.

• Sida 51
•  Original

Vid bestämmande av dagtraktamente för deltagande i sammanträde eller förrättning bör hänsyn även tagas till den tid, som åtgår för färd till och från sammanträdes- eller förrättningsstället. Detta kan i en kommun med stora avstånd leda till'att högre traktamente tillerkännes personer, som bo långt från sammanträdesorten, än dem som ha sin bostad på eller i när- heten av nämnda ort. Avlägset boende nödgas stundom sätta till en hel dag även för deltagande i ett relativt kort sammanträde. I dylikt fall är sammanträdet att anse såsom särskilt tidskrävande för vederbörande, och dagtraktamentet för honom kan sålunda bestämmas inom den vidare latituden.

De förtroendemän, som enligt nu gällande kommunallagar kunna åt- njuta dagtraktamente, äro ledamöterna av kommunala styrelser, nämnder och beredningar samt kommunens revisorer. Från några håll ha röster höjts för att även ledamöterna i kommunens representativa organ skola kunna erhålla traktamente. Emellertid anser kommittén med hänsyn såväl till fullmäktiguppdragets särskilda karaktär som också till den i jämfö— relse med ledamotskap av styrelser och nämnder mindre omfattning, vari uppdraget tager sin innehavares tid i anspråk, att dagtraktamente ej bör kunna tillerkännas fullmäktig. Därest fullmäktig är bosatt på så stort av- stånd från fullmäktiges sammanträdeslokal, att fullmäktig vid deltagande i sammanträde nödgas övernatta utom sitt hemvist, synes det dock böra finnas möjlighet att bevilja denne ersättning för särskild resdag. Härtill återkommer kommittén i det följande.

2. Ersättning för särskild resdag. j Redan genom att kommunerna berättigas utge högre dagtraktamenten än för närvarande är tillåtet erbjudes möjlighet att bättre tillgodose så- dana förtroendemän, som äro bosatta långt från sammanträdesorten. Så- som ovan nämnts bör emellertid ytterligare ett steg tagas till förbättring av deras möjlighet att erhålla gottgörelse genom att kommunerna få rätt att lämna ersättning för särskild resdag.

I synnerhet i de vidsträckta kommunerna i norra delen av landet med deras ofta otillfredsställande kommunikationer är det icke sällsynt, att en eller kanske till och med flera resdagar åtgå för bevistande av samman- träde. Såsom exempel härpå mä anföras att i Pajala kommun, som har en utsträckning av 17 mil, många förtroendemän, vilka äro sysselsatta i skogs- arbeten, först måste färdas lång väg från sin arbetsplats till hemmet och se- dan för att nå sammanträdesorten ha att färdas en vägsträcka av ända till 12 mil. Om icke särskild ersättning får utgå till förtroendeman, som för att bevista ett sammanträde måste sätta till en eller flera resdagar, torde det i längden bliva svårt att i kommunens organ få representanter för avlägset belägna delar av kommunen. Redan av denna anledning synes det ur all-

• Sida 52
•  Original

män synpunkt vara i hög grad angeläget, att kommunerna beredas möjlig- het att tillerkänna avlägset boende förtroendemän särskild ersättning för resdag. Men också skälighetssynpunkter tala för att dessa förtroendemän böra kompenseras så att de i stort sett ej komma i sämre ställning än de, som bo närmare sammanträdesorten.

Med hänsyn härtill synes den ersättning, som må utges för särskild res— dag, böra ha till funktion att utgöra kompensation för såväl mistad arbets- förtjänst som direkta utgifter för kost och logi under den tid som resan varar utöver själva sammanträdes- eller förrättningsdagen. Då dagtrakta— mentet fyller i huvudsak samma ändamål såvitt angår sistnämnda dag, skulle det kunna ifrågasättas att låta dagtraktamente utgå också för res- dag. Den snävare reglering som föreslagits för dagtraktamente synes emel- lertid icke vara erforderlig för nu ifrågavarande ersättning, som blott skulle komma att utgå i ett fåtal kommuner. Då härtill kommer, att ledamöter i kommuns representativa organ skulle kunna tillerkännas sådan ersättning men ej dagtraktamente, torde det också ur begreppsmässig synpunkt vara lämpligast att låta denna gottgörelse framstå såsom en särskild ersätt— ningsform. Så har skett i finsk rätt: enligt den nya finska kommunallagen äga fullmäktige pröva huruvida och till vilket belopp fullmäktig skall er- hålla ersättning för resdag. Det må här också erinras om, att nu ifråga- varande ersättningsform icke heller i svensk rätt är någon egentlig nyhet. För resa utom kommunen har nämligen kommunens beslutande organ re- dan enligt gällande kommunallagar rätt att fritt bestämma om ersättning bl. a. för särskild resdag.

Av vad som redan anförts torde framgå, att kommittén anser, att lag— texten icke bör tyngas vare sig med detaljerade bestämmelser om de vill- kor, under vilka ersättning för resdag må utgå, exempelvis efter mönster av bestämmelserna i allmänna resereglementet, eller med föreskrifter om en högsta gräns för de belopp, som må tillerkännas förtroendeman. Det torde i stället höra överlåtas åt det fåtal kommuner, i vilka nu ifrågava- rande ersättningsform kan komma att tillämpas, att bestämma de grunder, efter vilka ersättning bör utgå. Härvid synas de principer för bestämmande av dagtraktamentets storlek, som ovan omnämnts, böra vara vägledande också för bestämmande av nu förevarande gottgörelse. Ersättningsbelop— pens storlek torde lämpligen böra differentieras efter ungefärligen samma riktlinjer som angivits i fråga om dagtraktamentenas storlek. Sålunda torde t. ex. särskilda belopp böra bestämmas för nattuppehälle, för hel dag och för halv dag. Enligt vad kommittén inhämtat äro kommunförbunden för närvarande sysselsatta med att upprätta förslag till normalreglementen för resor såväl inom som utom kommunen. Det torde vara lämpligt, att i de kommuner, där ersättning för särskild resdag inom kommunen kan komma i fråga, bestämmelser härom införas i de resereglementen, som i enlighet med kommunförbundens förslag torde komma att antagas i dessa kommuner.

• Sida 53
•  Original

Såsom redan framhållits synes kommun böra ha möjlighet att tiller- känna även ledamöter av kommuns representativa organ ersättning för särskild resdag. Samma skäl som tala för att ledamöter i kommunala sty- relser, nämnder eller beredningar böra ha möjlighet att erhålla sådan er- sättning kunna nämligen anföras för att denna förmån bör beredas leda- möterna i de representativa organen. Genom att tillerkänna dem sådan gottgörelse gör man visserligen i någon mån avsteg från grundsatsen att till ledamöter i kommuns representativa organ ej bör utgå någon form av traktamente. Avsikten med att medgiva att dylik ersättning må utgå är dock, såsom förut påpekats, endast att möjliggöra för avlägset boende per- soner att utan avsevärd ekonomisk uppoffring kunna åtaga sig förtroende— uppdrag samt att de uti nu ifrågavarande hänseende skola komma i unge- l får samma ställning som de, vilka bo närmare sammanträdesorten.

3. Arvode.

I samband med den undersökning av ersättningspraxis i landskommu- nerna, för vilken redogjorts i det föregående, har kunnat konstateras, att förtroendemännen på många håll givit uttryck åt den uppfattningen att kommunerna bestämma alltför låga arvoden åt innehavare av särskilt ar- betstyngda uppdrag i styrelser och nämnder. Kommittén har funnit, att den kritik, som sålunda framkommit, icke sällan är befogad. Särskilt torde i åt- skilliga kommuner arvodena till nämndernas ordförande vara för lågt ut- mätta med hänsyn till den ofta betydande arbetsbörda, som åvilar inneha- varna av dessa förtroendeposter. Detta gäller i viss mån även kommuner, där de expeditionella göromålen i stor utsträckning överflyttats från för- troendemännen till anställda tjänstemän. I en sådan kommun kan en allt- j för återhållsam arvodessättning medföra, att vederbörande ordförande icke anse sig i stånd att ägna det kommunala arbetet den tid *och det intresse det i kräver med påföljd att inflytandet på de kommunala angelägenheterna mer i än tillbörligt flyttas över på tjänstemännen. En skälig arvodessättning är emellertid givetvis främst av vikt i de kommuner, där hela arbetet vilar på de förtroendevalda kommunalmännen. I detta sammanhang vill kommit- tén understryka, att en sådan centralisering av medelsförvaltningen utan anställande av tjänstemän, som kommittén föreslagit i sin P. M. den 10 januari 1948, för att kunna med framgång genomföras i praktiken förut- sätter, att kommunerna ge vederbörande kassaförvaltare skäligt arvode.

Kommunallagarnas bestämmelser om arvode till ifrågavarande förtroen- demän synas ej lägga hinder i vägen för fastställande av sådana ersätt- ningar, som motsvara skälig gottgörelse för nedlagt arbete. Kommittén föreslår därför inga mer betydande ändringar i de grundläggande reglerna i ämnet. Beträffande vissa smärre jämkningar återkommer kommittén i den speciella motiveringen.

Emellertid vill kommittén förorda, att möjligheten att utge arvode ut—

• Sida 54
•  Original

sträckes att även avse ordföranden i kommunernas beslutande organ. För närvarande innehåller lagen ett direkt förbud mot att bevilja arvode åt ordförande å stämma och i fullmäktige. Däremot kan till honom liksom till ordförande, sekreterare och med dessa i arvodeshänseende likställda leda- möter av nämnder och styrelser utgå ett visst belopp per år såsom ersättning för vissa närmare angivna utgifter i och för uppdraget, s. k. kostnadsersätt- ning. Nämnda förbud har motiverats med att beträffande posten såsom kommunens främste förtroendeman borde undvikas varje sken av att den besättes under hänsynstagande till därmed förbundna förmåner. Denna synpunkt må ha sitt värde. Väsentligare för bedömandet av berörda er- sättningsfråga torde emellertid vara, att ordförandesysslan regelmässigt ger sin innehavare en större eller mindre arbetsbörda utöver deltagande i och ledandet av stämmans eller fullmäktiges sammanträden. Dessa ordfö— randens speciella uppgifter skifta givetvis högst betydligt i olika kommuner. I flertalet landskommuner torde ordföranden själv ombesörja kallelser till sammanträdena, protokollsuppsättning och expediering av beslut. Särskilt i de större städerna vila betydande representativa uppgifter på fullmäktiges ordförande. På många håll ställas vidare anspråk på en initiativtagande och ledande verksamhet från ordförandens sida på skilda områden av det kom- munala och samhälleliga livet.

Hur än ordförandens arbete varierar på olika håll, föreligger överens- stämmelse i det avseendet, att ordföranden för att rätt kunna leda förhand- lingarna måste grundligare än övriga ledamöter sätta sig in i förekommande ärenden. Detta förarbete inskränker sig icke till en genomläsning av tryck och annat material. Ordföranden kan därutöver behöva inhämta komplette- rande upplysningar från nämnder och tjänstemän, studera författ- ningar m. m.

Med hänsyn till den arbetsbörda, som sålunda åvilar ordföranden i det beslutande organet, synes det skäligt, att arvode kan beredas honom. För sådant arvode böra gälla samma grunder som för arvode till innehavare av särskilda uppdrag i nämnder och styrelser.

I detta sammanhang förtjäna även reglerna om u n d e r st ä 1 1 n i n g av arvodesbeslut uppmärksamhet. Redan vid tillkomsten av hithörande be— stämmelser uttalades från olika håll tvekan, huruvida denna form av upp- sikt över kommunernas arvodessättning komme att få någon praktisk be- tydelse. Erfarenheten från den relativt långa tid, som därefter förflutit, torde bestyrka, att denna tvekan varit välgrundad. På många håll urakt- låter liian att insända besluten till länsstyrelsen, som sålunda icke blir i tillfälle att underkasta dem den lagstadgade prövningen. Och där besluten i behörig ordning underställas, förekommer det endast i sällsynta undan- tagsfall, att fastställelse vägras. Antalet av länsstyrelserna vägrade fast—

! !

• Sida 55
•  Original

ställelser är visserligen icke känt, men då det torde kunna antagas, att fast— ställelsevägran vanligen föranlett kommunerna att anföra besvär, kunna vissa slutsatser dragas därav att sådana besvär förekommit hos Kungl. Maj:t blott ett tiotal gånger under de senaste 25 åren.

Enligt kommitténs förmenande kan det knappast antagas, att blotta till- varon av underställningsplikten varit i så hög grad bestämmande för kom- munernas arvodessättning, att man häri har att söka grunden till det ringa antalet vägrade fastställelser. Tvärtom torde det förhållandet, att arvodes- besluten år efter är lämnats utan erinran, närmast bibragt kommunerna uppfattningen att fastställelseprövningen uteslutande är en formalitet.

Även om man bortser från den ringa praktiska betydelse underställnings- regeln visat sig ha och i stället fäster uppmärksamheten vid behovet i och för sig av särskild kontroll över att de kommunala arvodena icke sättas för högt _ d. v. s. en kontroll utöver den vartill kommunmedlems rätt att an- föra besvär ger möjlighet _ synes man komma till slutsatsen, att under- ställningsplikten kan undvaras. Kommunernas eget omdöme och deras na- turliga intresse av att de kommunala utgifterna hållas inom rimliga grän- ser torde nämligen utgöra bästa garantien mot en alltför frikostig arvodes- sättning. Och om någon gång en kommunalrepresentation skulle göra sig skyldig till uppenbart missbruk av sin rätt att reglera arvodena, torde den allmänna opinionen konnna att reagera så kraftigt häremot, att ett upp- repande förefaller osannolikt.

Underställningspliktens upphörande synes motiverad även ur andra syn- punkter än de anförda. Det förhållandet att med arvodesbeslutens under- ställning kan anstå fram till utgången av det år besluten avse föranleder, att tillämpning av beslut, som ännu icke vunnit gällande kraft, ofta före— kommer. Stundom hinner t. o. m. ansvarsfrihet beviljas, innan beslutens laglighet prövats. De härmed förenade olägenheterna skulle försvinna ge— nom underställningens avskaffande. Man skulle därigenom vidare ernå någon förenkling av expeditionsarbetet i kommunerna och en lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda, som skulle stå i god samklang med de pågå- ende strävandena till rationalisering av förvaltningsförfarandet.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden har kommittén i sitt förslag , icke upptagit någon bestämmelse om underställning av arvodesbeslut.

4. Pension.

Frågan om rätt för kommun att tillerkänna innehavare av kommunalt förtroendeuppdrag pension har icke dryftats i de utredningar angående er- sättning till kommunala förtroendemän som tidigare verkställts. Denna fråga har emellertid varit föremål för bedömande i några rättsfall. Sålunda har regeringsrätten år 1913 (RÅ 1913 ref. 77) upphävt en kommunalstäm-

• Sida 56
•  Original

mas beslut att bevilja kommunalnämndens förutvarande ordförande en är- lig pension av 1 000 kronor under hans återstående livstid. Rättsfallet här— rör från den tid, då till konnnunalnämndens ordförande blott kunde utgå ersättning för utgifter. Länsstyrelsen hade också i sitt av regeringsrätten fastställda utslag förklarat, att ersättning för berörda uppdrag icke finge utgå i vidare mån än för de med uppdragets utförande förenade särskilda utgifterna, samt att kommunen följaktligen måste anses ha överskridit sin befogenhet.

Den senare införda rätten att utge arvode till innehavare av vissa kom— munala förtroendeuppdrag har, enligt vad två rättsfall från 1948 utvisa, icke ansetts innebära någon förändring i fråga om kommuns möjlighet att bevilja pension till förtroendeman. Av det i RÅ 1948 not. 140 an- givna rättsfallet'framgår, att en kommun år 1946 beslutat bevilja pen- sion åt en person, som avgått såsom ordförande i arbetslöshetsnämnden och därmed också lämnat den befattning han innehaft »såsom samverkande tjänsteman för samordnande av den genom olika kommunala organ förval- tade beredskapsarbetsverksamheten». I besvär över kommunalfullmäktiges beslut hade anförts, att den med sistnämnda befattning förenade lönen under alla år i stat och budgetredovisning för kommunen upptagits såsom arvode, och att befattningshavaren därför rätteligen vore att anse såsom kommunal förtroendeman. Regeringsrätten har upphävt kommunalfull- mäktiges beslut och därvid i huvudsak anfört: Ifrågavarande person hade i högst omkring 7 år innehaft nämnda tjänst. Han hade under samma tid och åtskilliga år dessförinnan varit ordförande i arbetslöshetskommittén eller arbetslöshetsnämnden. Lönen å tjänsten hade hela tiden utgått med ungefär samma belopp som den beviljade pensionen, vilken måste anses ha bestämts med hänsyn även till hans ordförandeuppdrag. Beslutet hade därför till väsentlig del innefattat pensionering av honom såsom ordfö- rande i arbetslöshetskommittén och arbetslöshetsnämnden. Kommunalfull- mäktige hade icke lagligen ägt besluta 0111 sådan pensionering.

Samma ståndpunkt har intagits i det i RÅ 1948 not. 1340 angivna rätts- fallet. En kommun hade år 1947 beslutat bevilja årliga pensioner dels med 2800 kronor åt en person, som varit kommunalnämndens ordfö- rande i 24 år och fattigvårdsstyrelsens ordförande i 18 är, dels med 1 000 kronor åt en person, som varit ordförande i arbetslöshetskommittén under 4 år och i Skolstyrelsen under 5 är, dels ock med 1 000 kronor åt en person, som varit ordförande i barnavårdsnämnden under 15 år och i familjebidragsnämnden under 8 år. Beslutet hade motiverats bl. a. därmed, att i uppdragen ingått kassaförvaltning, och kommunalfullmäk- tige hade bestämt, att pensionerna skulle utgå ur en befintlig pensionsfond. Regeringsrätten upphävde kommunalfullmäktiges beslut, enär den kassa- förvaltning, som av nämnda personer ombesörjts, allenast utgjort led i ut- övning av dem utav kommunen meddelade uppdrag såsom ledamöter i

• Sida 57
•  Original

kommunala styrelser eller nämnder, samt fullmäktige lagligen icke ägt be- sluta om pensionering av innehavare utav sådana uppdrag.1

Rättsfallen utvisa, att kommunallagarna i sin tidigare lydelse icke med- givit kommun rätt att bevilja pension åt innehavare av kommunala för- troendeuppdrag. De ändringar i fråga om kommuns kompetens, som på kommitténs förslag vidtogos år 1948, ha givetvis icke varit avsedda att åstadkomma någon ändring hårutinnan.

Vid sin prövning av frågan om kommunerna böra erhålla rätt att till- erkänna innehavare av kommunala förtroendeuppdrag pension har kom- mittén icke bortsett från att vissa skäl tala mot en sådan befogenhet. En dylik rätt kan vara ägnad att utsudda gränsen mellan förtroendemän och tjänstemän, en gräns som av olika skäl i görligaste mån bör hållas klar. Man kan icke heller helt bortse från faran för att kommunerna komma att missbruka rätten att pensionera förtroendemän såvida icke denna rätt om- gärdas med särskilda garantibestämmelser. Mot en befogenhet för kom- munerna att bevilja pension åt förtroendemän kan också anföras, att i stadskommunerna icke torde ha framträtt något mera allmänt behov av möjlighet till pensionering.

Gentemot vad nu sagts må emellertid framhållas, att starka skäl stundom kunna föreligga för att kommun bör ha rätt att bevilja innehavare av kom- munalt förtroendeuppdrag pension. Omständigheterna kunna nämligen vara sådana, att det för den allmänna opinionen framstår såsom uppen- bart obilligt, att en förtroendeman icke i likhet med en tjänsteman skall äga åtnjuta pension. Så är förhållandet, då innehavaren av ett eller flera kommunala förtroendeuppdrag under en lång följd av år för kommunens räkning utfört ett arbete, som tagit nästan hela hans arbetstid i anspråk och som i andra kommuner utföres av tjänstemän. Särskilt otillfredsstäl- lande måste det anses vara, om en sådan person på grund av att han ägnat sig åt kommunala värv blivit urståndsatt att sörja för sin ålderdom och till följd härav kommer i brydsanmla ekonomiska omständigheter vid av- gången från sina kommunala befattningar.

Behov av att kunna pensionera förtroendemän torde hitintills framför allt ha förekommit i medelstora landskommuner, där kommunala tjänste— män saknas och alla förvaltningsbestyr ävila förtroendemännen. En del av dessa kommuner skola vid kommunindelningsreformens genomförande sammanslås till större enheter, i vilka det av förtroendemännen utförda ar- betet är avsett att överflyttas å tjänstemän. Det nu åsyftade behovet av att kunna pensionera förtroendemän torde därför komma att minskas. Man måste dock räkna med att även efter kommunindelningsreformens

1 I detta sammanhang må ock nämnas rättsfallet RÅ 1936 not. S. 244, varav framgår, att Stockholms stad ansågs sakna befogenhet att bevilja pension åt änkan efter stadsfull- mäktiges ordförande. Stadsfullmäktige hade i förklaring över besvären framhållit, att syftet mec beslutet var en hedersbetygelse åt minnet av den avlidne ordföranden.

• Sida 58
•  Original

genomförande kan komma att föreligga behov av att pensionera en inne- havare av ett kommunalt förtroendeuppdrag. Genom den på kommitténs förslag verkställda ändringen av 44 5 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet har möjlighet öppnats för kommunerna att, där så befinnes lämp- ligt, åvägabringa en centralisering av kassaväsen och räkenskapsföring utan anställande av tjänstemän därigenom, att den centraliserade medels- förvaltningen förlägges till kommunalnämnden. I en del av de kommuner, varest man använder sig utav denna typ av centraliserad medelsförvalt- ning, torde ordföranden eller innehavare av annan befattning inom kom- munalnämnden få ägna hela eller större delen av sin arbetstid åt kommu- nala göromål. Det lärer därvid stundom kunna uppkomma fall, då det måste anses skäligt, att kommunerna kunna tillerkänna pension åt en så- dan förtroendeman, som under en lång följd av år innehaft sin befattning.

Det må slutligen framhållas, att det efter kommunindelningsreformens genomförande även i en del kommuner, där det på grund av förvaltnings- bestyrens omfattning är lämpligast att anställa kommunala tjänstemän, torde bliva nödvändigt att åtminstone tills vidare anlita förtroendemän för den kommunala förvaltningen. Om nämligen alla större kommuner, som bildats genom sammanslagning av småkommuner, för sina förvaltningsupp- gifter omedelbart skulle söka anställa tjänstemän, bleve det uppenbarligen omöjligt för dem att erhålla kompetenta personer. I åtskilliga kommuner, där användning av tjänstemän skulle te sig mera rationellt, torde därför förvaltningsuppgifterna ett antal år framåt komma att ombesörjas av för- troendemän. I vissa fall torde kommunerna också för dessa förtroende- män få behov av att kunna bevilja pension.

Att det redan nu föreligger ett verkligt behov av att kunna pensionera kommunala förtroendemän framgår i viss mån därav, att det särskilt under senare år finnas exempel på att kommuner beslutat om pensionering. I några kommuner ha fullmäktige direkt i strid med lagen tillerkänt inne- havare av kommunala förtroendeuppdrag pension. I andra kommuner — det torde gälla flertalet fall —— har man i stället på olika omvägar kringgått det förbud mot pensionering, som kommunallagarna nu måste anses inne- hålla. Vanligen har förtroendemännen därvid anställts såsom tjänsteman, kanske blott under något år. När han slutat denna tjänst, har han tiller- känts pension, vars storlek i huvudsak beräknats med hänsyn till det för- troendeuppdrag han tidigare innehaft. Det har också förekommit, att kom- munen för att kunna utge en mot pension svarande ersättning till förtro- endemannen inrättat någon slags skenbefattning åt denne.

Kommittén finner med hänsyn till vad ovan sagts övervägande skäl tala för att det bör beredas möjlighet för kommunerna att i begränsad utsträck- ning bevilja pension åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. När det, såsom av det anförda framgår, otvivelaktigt föreligger ett behov av att kunna pensionera förtroendemän och så torde bliva förhållandet även i framtiden, synes det kommittén lämpligt och riktigt, att kommunallagarna

! 1

• Sida 59
•  Original

lämna möjlighet härtill. Det måste nämligen anses otillfredsställande, att kommunerna för att pensionera förtroendemän skola tvingas att gå om- vägar, som ofta måste bliva olämpliga och mera kostsamma. Det må slut- ligen också framhållas, att den omständigheten, att fullmäktige i vissa fall, trots att pensionering nu icke är tillåten, enhälligt beslutat om pension åt förtroendemän och att beslut härom ej överklagats, synes utvisa, att dylika beslut icke stå i strid med allmänna rättsmedvetandet eller ansetts oför- enliga med den nutida uppfattningen om vissa kommunala förtroendeupp- drags innebörd.

Kommittén övergår härefter till frågan om i vilka fall kommun bör ha möjlighet att bevilja pension åt innehavare av kommunalt förtroendeupp- drag. Att helt överlåta åt kommunerna att bestämma till vem och under vilka villkor pension må beviljas synes vara vanskligt och ej heller stå i överensstämmelse med vad som gäller beträffande övriga former för er- sättning till förtroendemän. Då enligt sakens natur förhållandena i de fall, där fråga om pension kan uppkomma, kunna vara mycket olikartade, synes det å andra sidan ej lämpligt att alltför snävt reglera de förutsättningar, under vilka pension skall få beviljas. Vid bedömandet av huruvida pension må utgå och, därest pension beviljas, storleken av denna böra beaktas samtliga de omständigheter, som kunna vara av betydelse för att man skall vara i stånd att träffa ett med hänsyn till billigheten riktigt avgörande. Vissa allmänna förutsättningar för att pension må utgå torde böra anges i lagen men den närmare regleringen av nu ifrågavarande ersättningsform synes böra överlåtas åt praxis att utforma med ledning av de synpunkter, som angivas i motiveringen till lagtexten.

Vad först angår arten av de uppdrag, vilkas innehavare skola kunna be- viljas pension, må till en början erinras, att en begränsning av de uppdrag, som kunna komma i fråga, föreligger redan därigenom, att pension givetvis ej bör beredas annan än den, som för sitt arbete för kommunens räkning uppburit arvode, och att arvode enligt kommitténs förslag endast kan utgå till ordförande i kommuns beslutande organ, till sådan ledamot av kom— munal styrelse, nämnd eller beredning, som utses till ordförande eller eljest efter särskilt uppdrag utför arbete av betydande omfattning, samt till revi— sor. Kommittén anser emellertid, att ytterligare begränsningar böra vidta— gas. Såsom en huvudprincip torde härvid böra gälla, att pension må ifrågakomma endast för innehavare av uppdrag, som utför ett arbete, vil- ket med hänsyn till sin art är jämförbart med vad en tjänsteman har att utföra och vilket också är av sådan omfattning, att en tjänsteman skulle ha behövt anställas, om arbetsuppgifterna icke anförtrotts åt uppdragsinne- havaren.

I länskommunerna utföres det mera omfattande förvaltningsarbetet nu- mera av landstingens tjänstemän. Med hänsyn härtill torde det ej finnas anledning att bereda möjlighet till pensionering av innehavare utav läns-

• Sida 60
•  Original

kommunala uppdrag. Något önskemål om att landstingen skulle erhålla en sådan befogenhet synes hitintills icke heller ha framkommit.

Innehavare av förtroendeuppdrag i de kyrkliga kommunerna torde icke ha så stor arbetsbörda, att det kan komma i fråga att bevilja dem pension. Kommittén finner därför icke skäl att bereda de kyrkliga kommunerna möjlighet att bevilja pension åt sina förtroendemän.

Den arbetsbörda, som åvilar ordföranden i borgerlig kommuns beslu- tande organ, torde i allmänhet icke vara så stor, att det finns skäl att be- vilja honom pension. Endast i de största städerna lära de uppgifter, som där åligga honom, taga hans tid i anspråk i mera betydande omfattning. Då emellertid dessa uppgifter icke äro av den art, att'de äro jämförbara med vad en tjänsteman i regel har att utföra, synas övervägande skäl tala mot en befogenhet för kommunerna att i detta fall bevilja pension.

I fråga om ledamöter i borgerlig kommuns administrativa organ, vilka enligt kommitténs förslag skola kunna åtnjuta arvode, anser kommittén, att det i princip bör finnas möjlighet att bevilja pension. Med hänsyn till att även övriga förutsättningar för att pension må utgå måste vara upp- fyllda kommer det emellertid i själva verket att bliva endast i undantags— fall som pensionering kan komma i fråga. De kommunala förtroendemän, som kommittén närmast haft i åtanke, då kommittén bestämt sig för att föreslå att ge kommunerna möjlighet till pensionering, äro ordförande, kassaförvaltare och verkställande ledamot i vissa nämnder och styrelser. —— I fråga om revisorer torde icke föreligga något behov av pensionering.

Sedan kommittén sålunda redogjort för arten av de uppdrag, vilkas inne- havare enligt kommitténs mening skulle kunna beviljas pension, vill kom- mittén närmare angiva de övriga förutsättningar, som böra gälla för beslut om pensionering. Till att börja med må då framhållas, att det arbete som innehavaren av det kommunala förtroendeuppdraget haft att utföra bör, såsom redan förut påpekats, vara jämförbart med en tjänstemans. Det skall alltså vara fråga om uppgifter, som, därest dessa icke anförtrotts uppdrags- innehavaren, skulle ha lagts på en tjänsteman. Det kommunala uppdraget skall vidare ha tagit en övervägande del av förtroendemannens tid i an- språk. Den som endast innehaft en bisyssla brukar som bekant icke bere- das pension. Vid bedömandet av huruvida en övervägande del av förtro- endemannens arbetstid tagits i anspråk skall hänsyn tagas till samtliga de uppdrag, för vilka han åtnjutit arvode och vilka därjämte äro av den art, att han enligt vad förut sagts må kunna beredas pension.

En annan förutsättning för att kommun skall äga rätt att bevilja för— troendeman pension bör enligt kommitténs mening vara, att han under en lång följd av år innehaft den befattning, för vilken pension skall utgå. Om han innehaft befattningen i flera omgångar, bör tiden sammanräknas. Att i lagen närmare ange den minimitid som erfordras synes ej vara lämpligt. Förhållandena i de särskilda fallen kunna nämligen vara så olikartade.”

• Sida 61
•  Original

Den minsta tid en kommunal förtroendeman bör ha innehaft sitt uppdrag för att pension skall kunna komma i fråga synes kommittén vara tolv år. Hänsyn bör tagas endast till tid som infaller före fyllda 65 år.

Storleken av den pension, som må kunna beviljas, skall som regel stå i relation dels till det arvode som utgått för ifrågavarande uppdrag, dels ock till den tid som förtroendemannen innehaft uppdraget. Vid bestäm— mandet av storleken torde —— liksom även vid fastställande av övriga vill— kor för pension — en viss ledning kunna erhållas från vad som gäller för tjänstemän i allmän tjänst. Därest ett i förhållande till det utförda arbetet särskilt lågt arvode utgått synes dock en högre pension än vad som i för- hållande til] arvodets belopp sedvanligen brukar utbetalas kunna bestäm- mas. Liksom för tjänstemän bör pension normalt utgå först efter fyllda 65 år. Den som skall åtnjuta pension bör å andra sidan i regel inneha den befattning varom fråga är till dess han uppnått pensionsåldern. Om en förtroendeman kvarstår i sin befattning även efter nämnda tid, skall pen- sion självfallet utgå först vid den tidpunkt, då han frånträder sin be- fattning.

Vid tillämpningen av de utav kommittén nu angivna reglerna måste, en- ligt vad som ligger i sakens natur, finnas utrymme för en viss skälighets— prövning. Då man, såsom kommittén föreslagit, gör jämförelser med vad som gäller om pension för tjänstemän, får man givetvis beakta att de för- hållanden, under vilka en förtroendeman tillsättes och arbetar, i flera av- seenden äro olikartade motsvarande förhållanden för en tjänsteman. Så- lunda bör man t. ex. ej i fråga om en kommunalnämndsordförande ställa krav på att han, i likhet med flertalet kommunaltjänstemän, skall ha inne- haft sitt uppdrag i 30 år för att erhålla >>hel pension». Pension bör i undan- tagsfall kunna utgå även till den som ej innehar sin befattning ända till dess han fyller 65 år. Om innehavaren av ett kommunalt uppdrag på grund av sjukdom tvingas avsäga sig sitt uppdrag, innan han uppnått nämnda ålder, torde nämligen, därest särskilda skäl därtill äro, pension kunna utgå även före nämnda åldersgräns.

Kommittén vill slutligen också till behandling upptaga spörsmålet om behövligheten och lämpligheten av särskilda bestämmelser i syfte att för- hindra missbruk av en kommunerna tillerkänd rätt att bevilja förtroende- man pension. Enligt kommitténs förmenande måste de kommunala orga- nens sunda omdöme och ansvarskänsla, såsom kommittén i andra sam- manhang framhållit, regelmässigt anses utgöra den bästa garantien mot missbruk. Det må även framhållas, att den allmänna opinionen säkerligen skulle reagera, om det trots allt undantagsvis skulle inträffa, att fullmäk- tige beslutade tillerkänna en kommunal förtroendeman en pension, vilken icke borde utgå eller i varje fall till sitt belopp överskred vad som med hän— syn till föreliggande omständigheter måste anses rimligt och skäligt. Om

• Sida 62
•  Original

en kommunalrepresentation gjort sig skyldig till missbruk av sin rätt att bevilja pension, står det för övrigt varje konnnunmedlem öppet att genom besvär söka vinna rättelse. Det kan därför ifrågasättas, om man icke i fråga om beslut angående pensionering, liksom enligt kommitténs förslag när det gäller de kommunala arvodena, kan undvara särskild kontroll.

Då det emellertid här gäller införandet av en helt ny ersättningsform, som därjämte på grund av förut anförda skäl icke lämpligen genom lag- bestämmelser bör regleras i detalj, torde dock övervägande skäl tala för att kommunernas beslut om pensionering av förtroendemän åtminstone till att börja med ställas under viss kontroll. Om man vill förhindra missbruk och tillika söka uppnå en viss likformighet i dylika beslut, lärer det näm- ligen icke vara tillräckligt att lita på att tvivelaktiga beslut besvärsvägen komma att prövas av myndigheterna. Kommittén anser sig därför, om också med viss tvekan, böra föreslå, att beslut om pensionering för att vinna bindande kraft skola underställas länsstyrelsens prövning efter mönster av vad som för närvarande gäller beträffande beslut om arvode.

5. Resekostnadsersättning.

De nuvarande reglerna om resekostnadsersättning åt förtroendemän i primärkommunerna synas särskilt i två hänseenden ge rum för anmärk- ningar. Dels stadga de, att resekostnadsersättning får utgå med högst hälften av avgiften för automobil eller hästskjuts, där icke järnväg eller omnibus är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas, och dels göra de skill- nad mellan nämndledamöter och fullmäktige med avseende å den minsta våglängd, vid vilken resekostnadsersättning kan utgå.

Enligt kommitténs mening är det icke mer än rimligt, att den förtroende- man, som icke kan anlita billigare färdsätt, erhåller ersättning för hela sitt utlägg för trafikbil. Kommittén föreslår därför, att där icke järnväg, omni- bus, fartygslägenhet eller, såvitt städerna angår, spårväg kan begagnas, resekostnadsersättning må utgå högst med lägsta avgiften för taxeautomo- bil. Inom den gräns som härigenom uppdrages tillkommer det givetvis kommunerna att fritt bestämma ersättningens storlek. Det är sålunda möj- ligt att fastställa en lägre ersättning för det fall, att färden sker med egen bil, cykel etc. Vidare kan såsom villkor för att kommunen erlägger avgif- ten för taxeautomobil föreskrivas, att samåkning i största möjliga utsträck- ning skall ske. Över huvud har varje kommun möjlighet att inom den an- givna ramen bestämma de ersättningsgrunder den finner lämpliga och för- enliga med sin ekonomi.

Likaledes förefaller det naturligt och rimligt, att fullmäktig kan erhålla resekostnadsersättning under samma förutsättning som andra förtroende- män, och kommittén föreslår därför, att det minsta avstånd, vid vilket rese- kostnadsersättning kan utgå, sättes lika för nämndledamöter och full- mäktige.

• Sida 63
•  Original

Detta avstånd skall enligt gällande bestämmelser överstiga fem kilometer för nämndledamot och tio kilometer för fullmäktig. Enligt kommitténs för- menande är även det lägre av dessa båda avstånd satt väl högt; det synes skäligt, att förtroendeman redan då vägsträckan överstiger tre kilometer kan få gottgörelse av kommunen. Erinras må, att resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet utgår redan då färden överstiger en kilo— meter.

Lagen om kommunalstyrelse i stad innehåller ingen bestämmelse om resekostnadsersättning åt stadsfullmäktig. Detta sammanhänger med att det i fråga om kommunalfullmäktig stadgade minimiavståndet för åtnju- tande av resekostnadsersättning tidigare endast undantagsvis förekommit i städerna. Med tillkomsten på senare tid av flera till ytvidden mycket stora städer har emellertid frågan om beredande av möjlighet att ersätta stads- fullmäktig för resekostnader kommit i ett annat läge. Såsom ett exempel på de olägenheter, som den nuvarande bristande överensstämmelsen mel- lan föreskrifterna för land och stad i förevarande hänseende kan medföra, må erinras, att fullmäktige i Jukkasjärvi kommun före dess stadsblivande kunde åtnjuta resekostnadsersättning — vilket med hänsyn till de mycket stora avstånden var synnerligen befogat _ men efter stadsblivandet för- lorat den lagliga möjligheten härtill. Om, såsom kommittén anser, resekost- nadsersättning skall kunna utgå redan då avståndet mellan förtroendeman— nens hemvist och sammanträdes— eller förrättningsstället överstiger tre kilometer, finnes ännu mindre anledning än tidigare att göra någon åtskill- nad mellan stads- och kommunalfullmäktige. Kommittén föreslår alltså, att resekostnadsersättning må kunna beredas stadsfullmäktig enligt samma grunder som föreslagits för övriga förtroendemän i primärkommunerna.

6. Annan kostnadsersättning.

Att kommunal förtroendeman har rätt till ersättning för utgifter, som han gjort för kommunens räkning, är en självklar sak. De bestämmelser, som kommunallagarna innehålla om kostnadsersättning, avse ej heller så mycket att bekräfta detta som att ge kommunerna rätt att tillerkänna förtro- endeman ett avrundat belopp per år såsom ersättning för dylika utgifter.

! Såsom framgår av översikten över gällande lagstiftning, äro reglerna om kostnadsersättning något olika, såvitt angår å ena sidan fullmäktig- och stämmoordförande och å den andra ordförande, sekreterare och andra arvodesberättigade ledamöter av kommunala nämnder och styrelser, i det

i att årsersättning i det förra men ej i det senare fallet kan inbegripa bl. a. kostnader för skrivhjälp.

Enligt kommitténs förmenande saknas anledning att upprätthålla den berörda skillnaden mellan kostnadsersättning till ordförande å stämma och i fullmäktige samt sådan ersättning till de andra omnämnda förtroendemän— nen. Men kommittén anser härutöver, att de olika slagen av utgifter icke

• Sida 64
•  Original

behöva exemplifieras i lagen utan att det är tillräckligt att angiva, att kost— nadsersättningen kan avse utgifter över huvud laget, som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Den nuvarande avfattningen i kommunallagarna för land och stad synes något snäv. Vad angår lands- kommuner med centraliserad medelsförvaltning och städer ha många av de här avsedda förtroendemännen knappast några utgifter för skrivhjälp, skrivmaterialer och dylikt, enär skrivarbetet utföres av tjänstemän och uppkommande kostnader betalas direkt från kommunens kassa. Å andra sidan kunna förekomma utgifter för kommunens räkning, som icke äro direkt jämförliga med de nyssnämnda. Särskilt fullmäktiges ordförande kan ha vissa kostnader bl. a. i samband med representation för kommu- nens räkning. Det synes därför befogat att använda en sådan mer generell avfattning som ovan förordats.

C. Ersättningsbestämmelser i andra författningar än de egentliga kommunallagarna.

Det är uppenbarligen av intresse, att de regler rörande ersättning till kommunala förtroendemän, som finnas i andra författningar än de egent- liga kommunallagarna, icke mer än nödvändigt avvika från kommunal- lagarnas motsvarande bestämmelser. Erfarenheten visar, att tillämpningen av sinsemellan skiljaktiga bestämmelser angående exempelvis storleken av dagtraktamente kan vålla en viss irritation i sådana fall, där man ej kan finna, att skillnaden i ersättning motsvaras av någon olikhet i tidspillan och besvär. Bortsett härifrån är det givet, att det kommunala förvaltnings- arbetet i detta som i andra hänseenden underlättas genom enhetliga regler. Kommittén vill i det följande undersöka möjligheterna att åstadkomma överensstämmelse mellan speciallagstiftningens ersättningsregler och kom- munallagarnas föreskrifter i ämnet.

I detta avsnitt behandlas dessutom frågan i vad mån kommunallagstift- ningens stadganden om ersättning böra göras tillämpliga å vissa förtroende- män, till vilka ersättning för närvarande icke lagligen synes kunna utgå.

Vad först angår de stadganden i den speciella lagstiftningen, som blott innefatta hänvisning till kommunallagarnas ersättningsregler, föreligger ur den här aktuella synpunkten självfallet ingen anledning till ändring i desamma. Stadganden av denna typ äro motiverade, i den mån de i de särskilda författningarna reglerade kommunala uppdragen icke kunna an- ses omfattade av de allmänna ersättningsbestämmelserna. Eftersom för- troendevalda funktionärer vid brandväsendet ävensom roteombud icke in- begripas av dessa bestämmelser, erfordras alltså en sådan hänvisning från brandlagen, respektive folkbokföringsförordningen till kommunallagarna, som dessa specialförfattningar innehålla. Däremot kunna kommunallagar-

• Sida 65
•  Original

nas ersättningsregler förefalla vara tillämpliga å ordföranden i pensions- nämnden, respektive ordförandens suppleant, samt å ordförande och leda- möter i fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd även utan de nu före— kommande hänvisningarna i folkpensioneringslagen samt fattigvårds- och barnavårdslagarna. Då ett borttagande av hänvisningarna möjligen skulle kunna uppfattas såsom innebärande en ändring i sak, synas desamma dock böra kvarstå.

Av de i förhållande till kommunallagarna fristående ersättningsbestäm- melserna behandlar kommittén först dem som avse kommunalvalda leda- möter av vissa taxeringsorgan. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för dessa bestämmelser åtnjuta de av kommunerna valda leda- möterna i beredningsnänmd, fastighetstaxeringsnämnd och lokal taxe— ringsnämnd ävensom de av stadsfullmäktige valda ledamöterna i särskild taxeringsnämnd i ersättningshänseende en förmånligare ställning än vad som tillkommer flertalet övriga förtroendemän i primärkommunerna. De kunna erhålla högre dagtraktamente, upp till femton kronor, dagtrakta- mente även för resdag samt resekostnadsersättning enligt allmänna rese- reglementets liberalare regler. Av stadsfullmäktige utsedda ledamöter i sär- skild taxeringsnämnd äro såtillvida ytterligare gynnade, som de äro till- försäkrade ersättning oberoende av stadens beslut.

Genom de ändringar i kommunallagarnas ersättningsregler, som kom- mittén här ovan föreslagit, skulle de nuvarande olikheterna mellan dessa regler och taxeringsförordningens ersättningsbestämmelser i stor utsträck- ning utjämnas. Enligt kommitténs förslag kan dagtraktamente nämligen bestämmas till högst sexton kronor, och ersättning kan utgå även för res- dag. Ett så högt dagtraktamente kan visserligen enligt förslaget beviljas blott för särskilt tidskrävande sammanträde, men detta torde icke ha någon större betydelse i förevarande sammanhang, eftersom taxeringsorganens sammanträden i regel torde taga lång tid i anspråk. Vidare äro de av kom- mittén föreslagna reglerna angående resekostnadsersättning avsevärt för— månligare för förtroendemännen än de nuvarande bestämmelserna i kom- munallagarna, även om de icke äro likvärdiga med allmänna resereglemen- tets regler. Å andra sidan stadgar icke förslaget på någon punkt en ovill- korlig rätt till ersättning såsom taxeringsförordningen gör i fråga om gott— görelse till av stadsfullmäktige vald ledamot i särskild taxeringsnämnd. Förmånen av en dylik rätt liksom den något högre resekostnadsersätt- ningen torde emellertid icke spela så stor roll för vederbörande uppdrags- innehavare, att man av hänsyn härtill bör avstå från att göra de föreslagna ersättningsbestämmelserna i kommunallagarna i sin helhet tillämpliga å de kommunalvalda ledamöterna i taxeringsorganen. Kommittén föreslår där- för, att i taxeringsförordningen stadgas, att dessa ledamöter skola, därest vederbörande kommun så beslutar, åtnjuta ersättning efter samma grunder

5—916507

• Sida 66
•  Original

som enligt kommunallagarna gälla för ledamöter av kommunala styrelser och nämnder.

De av landsting utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd och de av landstings förvaltningsutskott valda ledamöterna i särskild taxerings- nämnd åtnjuta enligt taxeringsförordningen samma ersättning som de av primärkommunerna valda ledamöterna i dessa organ. Enligt vad kommit- tén nyss föreslagit likställas sistnämnda ledamöter i ersättningshänseende med innehavare av andra förtroendeuppdrag i primärkommunerna. Det synes därför mest konsekvent, att landstingens representanter i taxerings- organen i sin tur jämställas med innehavare av landstingskommunala för- troendeuppdrag i allmänhet. I fråga om dagtraktamentets storlek innebär detta, att traktamentet kommer att utgå med sexton kronor till den som är bosatt å sammanträdesorten och med tjugufyra kronor till annan ledamot. Särskilt för dem, som äro bosatta å annan ort än sammanträdesorten, med— för denna förändring en betydande förbättring. Att härigenom i ett och samma taxeringsorgan landstingets representanter stundom komma att få högre ersättning än representanterna för primärkommunen, ehuru ledamö— terna i lika mån tagas i anspråk för sina uppdrag, torde icke ha större be— tydelse.

Frågan huruvida den i det föregående berörda, särskilda regeln 0111 er- sättning till ledamot av byggnadsnämnd vore motiverad, behandlades av kommunalförfattningssakkunniga. De sakkunniga ansågo, att ifrågava- rande uppdrag närmast vore jämförligt med de kommunala uppdrag, för vilkas utförande i allmänhet endast dagtraktamente och resekostnadser- sättning borde få beslutas. Då emellertid uppdraget möjligen kunde anses kräva en viss grad av specialkunskap och då dessutom svårigheter kunde uppstå, därest dittills tillåtliga ersättningsbelopp måste utbytas mot en mera begränsad form av gottgörelse, ansågo de sakkunniga, att bestäm— melsen borde kvarstå oförändrad.

Enligt kommitténs mening föreligger knappast behov av en dylik sär— bestämmelse beträffande byggnadsnämndens ledamöter. Ersättnings ut— givande i form av arvode synes böra vara beroende icke av att ledamot be- sitter specialkunskap utan därav, att han efter särskilt uppdrag utför arbete av betydande omfattning såsom fallet kan vara med ordförande, sekreterare eller föredragande inom nämnden eller med den, som fått i uppdrag att verkställa utredning om visst ärende eller utsetts till delegerad för viss mera arbetskrävande uppgift. Rätten att bevilja ledamot av byggnadsnämnden arvode utan hänsyn till om han innehar dylikt speciellt uppdrag torde för övrigt endast undantagsvis ha utnyttjats av kommunerna. Ett sådant un- dantag föreligger beträffande Stockholms stad, därbyggnadsnäm'ndens leda- möter åtnjuta icke obetydliga arvodesbelopp. De olägenheter som kunna uppkomma i samband med arvodets ersättande med traktamente äro av övergående natur och minskas dessutom, om kommunerna få rätt att, Så-

• Sida 67
•  Original

som kommittén föreslagit, bestämma högre traktamenten än vad kommu- nallagarna för närvarande medge. Med hänsyn till vad som sålunda anförts anser kommittén, att ifrågavarande specialstadgande bör utgå ur byggnads- stadgan. Då efter utmönstring av detta stadgande kommunallagarnas ersätt- ningsregler få anses omedelbart tillämpliga å ordförande och ledamöter i byggnadsnämnd, synes en hänvisning i byggnadsstadgan till dessa regler överflödig.

De bestämmelser, som finnas meddelade om ersättning till ordförande och ledamöter av kristidsnämnd och hyresnämnd avvika från kommunal- lagarnas regler såväl i det hänseendet att de stadga skyldighet för kommu- nerna att utge ersättning som därutinnan att ersättningsformerna äro friare. Nämnda bestämmelser torde ha tillkommit som en garanti för att lämpliga personer ställa sig till förfogande för hithörande, ofta särskilt an- strängande och tidsödande uppdrag, och behov av en sådan garanti torde föreligga, så länge de berörda organen bibehållas i förvaltningsorganisatio— nen. Hur önskvärt det i och för sig än är att ernå enhetliga ersättnings— föreskrifter, vill kommittén därför ej föreslå någon ändring i bestämmel- serna för dessa organ.

Beträffande några grupper av kommunala förtroendemän, vilkas upp- drag närmare regleras i speciella författningar, saknas bestämmelser om ersättning i dessa författningar, och ej heller synas kommunallagarnas er— sättningsregler tillämpliga å dem. Hit höra av kommunerna utsedda val- män för val av ägodelnings- och vattenrättsnämndemän samt kommunal- valda ombud för val av vägnämnd. Angående nämnda ombud uttalades visserligen under förarbetena till gällande lagstiftning om allmänna vägar, att ersättning till dem borde utgå av kommunala medel, men så länge något uttryckligt stadgande härom saknas, torde kommunerna ej vara berätti- gade att tillerkänna ombuden ersättning. Då ifrågavarande valmän och ombud synas böra ha samma möjligheter till gottgörelse som ledamöter av kommunala nämnder och styrelser, har kommittén uppgjort förslag till ändringar i lagen om delning av jord å landet och lagen om vägnämnder och länsvägnämnder, varigenom kommunallagarnas regler om dagtrakta- mente, ersättning för särskild resdag och resekostnadsersättning göras till- lämpliga å dem. Då vattenlagens bestämmelser om val av vattenrätts— nämndeman redan nu hänvisa till föreskrifterna om val av ägodelnings- nämndeman i jorddelningslagen, erfordras för ifrågavarande ändamål ingen ändring i vattenlagen.

D. Förslaget och kommunernas ekonomi.

Att närmare beräkna de utgiftsökningar, som ett genomförande av kom- mitténs förslag angående ersättning till kommunala förtroendemän kan medföra för kommunerna, låter sig icke göra. Förslaget stadgar ju icke

5*—916507

• Sida 68
•  Original

några förpliktelser för kommunerna i förevarande hänseende utan ger dem blott vissa vidgade befogenheter, som de kunna utnyttja eller underlåta att utnyttja efter eget skön. Varje kommun får själv bedöma i vad mån höjda ersättningar till förtroendemännen äro förenliga med kommunens ekono— miska resurser.

Emellertid torde kommunernas ekonomi i allmänhet vara sådan, att de utan svårighet kunna bära en rimlig höjning av utgifterna för ifrågava- rande ändamål. Av betydelse är härvid, att de många, ofta ekonomiskt svaga småkommunerna försvinna vid den förestående nyindelningen av kommunerna och uppgå i större enheter med större ekonomiska resurser. Kommunindelningsreformen skapar även såtillvida gynnsammare betingel- ser för en höjning av ersättningarna, som sammanlagda antalet förtroende- män i landets landskommuner kommer att icke obetydligt nedgå såsom en följd av minskningen i antalet kommunala enheter.

E. Specialmotivering till författningsförslagen.

I lagen om kommunalstyrelse på landet finnas bestämmelserna om ersätt- ning till kommunala förtroendemän i 25 och 42 55. Härtill kommer den i 41 & lämnade hänvisningen till 25 5 med avseende å kommunalfullmäkti— ges ordförande samt stadgandet om underställning av arvodesbeslut i 80 5.

I 25 g 1 mom. finnas bestämmelser om kostnadsersättning åt kommunal— stämmäns ordförande, i 2 mom. stadganden om dagtraktamente och rese— kostnadsersättning åt ledamöter i kommunalnämnden samt annan kommu— nal styrelse, nämnd eller beredning ävensom åt revisorer och i 3 mom. be— stämmelser om arvode och kostnadsersättning åt vissa av de i 2 mom. om- nämnda personerna. Uti 4 mom. av samma paragraf meddelas föreskrift om att beslutade ersättningar icke må överstiga vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgiver och 5 mom. upptager bestämmel- sen, att där i speciell författning finnes särskild föreskrift om ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag, denna föreskrift skall lända till efter- rättelse. 42 5 innehåller stadganden om resekostnadsersättning åt kommu- nalfullmäktig.

Den nuvarande lagtexten har i stort sett fått tjäna såsom stomme för kommitténs författningsutkast.

Då enligt kommitténs förslag till kommunalstämmans ordförande skall kunna utgå såväl arvode som kostnadsersättning, ha de närmare bestäm- melserna om dessa ersättningsformer intagits i 25 5 1 mom., till vilket 3 mom. i sin tur hänvisar. Därvid har gällande föreskrift att arvode ej må bestämmas »med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går förlustig» såsom sak— nande egentlig praktisk betydelse uteslutits. Villkoret att arvode ej må över- stiga vad som kan anses skäligt på grund av göromålens art och omfattning

• Sida 69
•  Original

har bibehållits, då det innefattar en grund för anförande av besvär, vilken kan få ökad betydelse, därest underställningen av arvodesbeslut slopas. Mot- svarande bestämmelse med avseende å kostnadsersättning har däremot an- setts kunna utgå. I samband med arvodesreglernas omarbetning har det nu- varande uttrycket »besvär» ersatts med »arbete». De av kommittén före— slagna reglerna angående arvode och kostnadsersättning utgöra, lika litet som de nuvarande bestämmelserna i ämnet, något hinder för kommun att innesluta båda slagen av gottgörelse i ett och samma belopp. Genom hänvis- ningen i 41 & bliva reglerna om arvode och kostnadsersättning tillämpliga även för ordförande i kommunalfullmäktige.

I 25 5 2 mom. har det nuvarande uttrycket »vald» ledamot av kommunal styrelse etc. utbytts mot »utsedd» ledamot. Därmed återfår bestämmelsen den lydelse den i detta hänseende hade före 1930 års kommunallagsrevision och som åsyftade att inbegripa även av offentlig myndighet förordnad leda- mot bland dem, som kunde erhålla ersättning. Införandet av uttrycket >>vald>> ledamot i 1930 års kommunallagar torde dock icke ha varit avsett såsom en ändring i sak av den äldre bestämmelsen. Från nämnda lagar har uttrycket överförts till 6 5 brandlagen och 31 5 lagen om folkpensionering. Dess ändring i dessa författningar synes kunna anstå tills i samband med mer omfattande ändringar i författningarna.

Beträffande avfattningen av de ändrade bestämmelserna om dagtrakta- mente hänvisas i huvudsak till den allmänna motiveringen. Då det utan sär- skilt stadgande härom givetvis gäller, att kommunalstämma bör besluta om dagtraktamente endast därest behov därav föreligger, synes den i den nu- varande lagtexten intagna föreskriften om att kommunalstämma äger be— sluta om dagtraktamente »där det finnes av behovet påkallat» kunna utgå. Gällande lags hänförande av dagtraktamentet till »sammanträdes- eller för- rättningsdag» har bibehållits. Liksom den nuvarande bestämmelsen icke tillåter utgivande av högre ersättning för dag än fem kronor, även om en uppdragshavare samma dag bevistar flera sammanträden, utgör den högsta ersättning, som enligt förslaget kan utgå per dag, sexton kronor oavsett antalet sammanträden. Det blir sålunda exempelvis icke tillåtet att utge traktamente å tio kronor för vart och ett av två under samma dag bevistade sammanträden men väl att, om sammanträdestiden så motiverar, utge ett traktamente om sexton kronor för båda sammanträdena.

Förutsättning för beslut om ersättning för särskild resdag har angivits vara, att ledamoten eller revisorn är bosatt på så stort avstånd från sam- manträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste före- tagas å särskild resdag. Vid bedömande om denna förutsättning föreligger får givetvis hänsyn tagas icke blott till vägsträckans längd utan även till tillgången på lämpliga kommunikationslägenheter.

Bestämmelserna om resekostnadsersättning i 2 mom. innebära i jämfö- relse med nuvarande regler, förutom de betydande sakliga ändringar för

• Sida 70
•  Original

vilka tidigare redogjorts, vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur. Gällande stadgande, att resekostnadsersättning må beslutas »där kommunikationsförhållandena anses sådant kräva» torde ej ha någon reell betydelse och har därför ej medtagits i den föreslagna lydelsen. Anledning har ej ansetts föreligga att vid resekostnadsersättningens beräkning bibe- hålla den skillnad mellan järnväg och omnibus å ena sidan och fartyg å den andra, som de nuvarande bestämmelserna göra. Genom den föreslagna avfattningen framgår klarare än av nuvarande lydelse, huru ersättnings- reglerna äro att tillämpa vid kombinerade färdsätt.

Stadgandet angående ersättning för resa utom kommunen har undergått en mindre jämkning av redaktionell art. Liksom enligt gällande rätt innebär bestämmelsen, att kommunen är oförhindrad att besluta såväl efter vilka normer ersättningen för själva resekostnaden skall beräknas som grunderna för dagtraktamente under resan. Ävenledes i enlighet med nuvarande lag är rätten att utge ersättning i förslaget begränsad till ledamöter av styrel- ser, nämnder och beredningar samt revisorer. Fullmäktig kan sålunda icke i denna egenskap åtnjuta ersättning för resa utom kommunen. Det lärer emellertid blott undantagsvis förekomma, att fullmäktig endast i så- dan egenskap företager resa utom den egna kommunens gränser. Ett dylikt fall inträffar, då en eller flera fullmäktigledamöter företräda kommunen på annan ort. För en sådan resa torde dock kommunen kunna lämna ersätt- ning utan hinder av kommunallagarnas bestämmelser. Ett uppdrag av dylik art torde nämligen tillhöra de kommunala uppdrag, vilka — såsom kommu— nalförfattningssakkunniga uttryckte det (Betänkande om ersättning till in- nehavare av kommunala förtroendeuppdrag sid. 108) —— sträcka sig utanför den egentliga förvaltningsverksamheten inom kommunen och därför icke äro underkastade kommunallagarnas ersättningsregler.

I 3 mom. av 25 g har den nuvarande uppräkningen av de ledamöter av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som kunna erhålla arvode och kostnadsersättning —— ordförande, sekreterare, räkenskapsförare m. fl. _ borttagits och istället angivits, att arvode och kostnadsersättning må utgå till sådan ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som utses till ordförande eller eljest efter särskilt uppdrag utför arbete av betydande omfattning. Avsikten härmed är dels att erhålla en förkortad avfattning dels också att utvidga kretsen av dem, som kunna erhålla dylik gottgörelse. Den sakliga ändringen innebär, att arvode även kan lämnas ledamot, som utan att inneha någon »befattning» inom organet efter särskilt uppdrag utför arbete av betydande omfattning. Bestämmelsen har i denna del sin förebild i lagen 'om kommunalstyrelse i Stockholm, enligt vilken arvode kan utgå till den som efter särskilt uppdrag utför arbete av väsentligt större omfattning än övriga ledamöter. Sagda lag innehåller i sin tur icke någon motsvarande uppräkning av de olika befattningshavare, som kunna åtnjuta arvode. An- ' ledningen härtill är, vad angår ordförandeuppdragen, att dessa vanligen in-

• Sida 71
•  Original

nehavas av borgarråden, vilkas ersättning är särskilt reglerad, och vad gäl- ler övriga uppdrag, att de därmed förenade göromålen ombesörjas av tjän— stemän. Regeln i kommunallagen för Stockholm om arvode åt den som efter uppdrag utför arbete av större omfattning har tillkommit för att möjliggöra gottgörelse åt nämndledamot, som fått i uppdrag att verkställa utredning av visst ärende eller utsetts till delegerad för viss mer arbetskrävande upp- gift. Då behov av motsvarande möjlighet kan yppa sig även i andra kom- muner, har en bestämmelse härom intagits i övriga kommunallagar. Be- stämmelsen har givits en avfattning, som anger, att intet hindrar, att alla ledamöter i en styrelse, nämnd eller beredning erhålla arvode, blott de för arvodes åtnjutande uppställda förutsättningarna föreligga beträffande en- var av dem.

Då den i nuvarande 4 mom. av 25 å intagna allmänna föreskriften om, att beslutade ersättningar icke få överstiga vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet medgiver, numera torde salma praktisk bety- delse, har den icke medtagits i kommitténs författningsutkast.

Bestämmelserna om befogenhet för kommun att bevilja innehavare av kommunala förtroendeuppdrag pension ha beretts plats i 25 ä 4 mom. När kommittén i förslaget till författningstext såsom villkor för att pension må beviljas dels anger vissa allmänna förutsättningar dels ock använder ut- trycket »när skäl därtill äro», avser kommittén, att pension endast bör be— viljas, då tungt vägande skäl därtill föreligga, och att lagens bestämmelser om denna nya ersättningsform sålunda skola tillämpas med försiktighet. Utöver de i lagtexten omnämnda allmänna förutsättningarna skola föreligga skäl av den art som i den allmänna motiveringen anförts i fråga om beskaf- fenheten av det utav förtroendemannen utförda arbetet, förtroendemannens levnadsålder m. m.

I 42 å ha införts de nya reglerna om resekostnadsersättning åt kommu- nalfullmäktig, varvid liksom i gällande lagtext hänvisats till motsvarande bestämmelser i 25 5 2 mom. I ett nytt andra stycke till 42 å ha upptagits bestämmelserna om ersättning åt kommunalfullmäktig för särskild resdag.

De i 80 å intagna bestämmelserna om underställning av arvodesbeslut ha uteslutits och i stället har införts ett stadgande om underställningsskyl- dighet för beslut angående pension enligt 25 5 4 mom.

De nya lagbestämmelserna ha, utom såvitt angår ändringen i byggnads- stadgan, föreslagits skola träda i kraft den 1 juli 1950. Tidpunkten har valts med hänsyn till att de nya bestämmelserna synas böra tillämpas, då den kommunala organisationen skall byggas upp i de genom kommunindel- ningsreformen nybildade eller vidgade kommunerna. Enligt ett vid 1949 års riksdag antaget lagförslag skola i dessa kommuner fullmäktigval i all- mänhet äga rum i september 1950 och därefter torde de styrelser och nämn- der, som erfordras för förvaltnings- eller verkställighetsbestyr, komma att tillsättas. I fråga om byggnadsstadgan föreslår kommittén, att ändringen skall träda i kraft först den 1 januari 1951.

• Sida 72
•  Original

Ändringarna i lagen om kommunalstyrelse i stad motsvara dem i den landskommunala lagen.

Såsom en följd av ändringarna i nämnda lagar har hänvisningen till dem i lagen om församlingsstyrelsc undergått vissa kompletteringar.

Lagen om kommunalstyrelse i Stockholm har ändrats i överensstämmelse med de övriga kommunallagarna, varvid dock av naturliga skäl reglerna om ersättning för särskild resdag kunnat utelämnas. — Uti gällande lag finnes icke något stadgande om att borgarråd kunna beviljas pension. Med hänsyn till den ställning de intaga har det emellertid ansetts klart, att pension bör kunna beviljas dem, och stadsfullmäktige ha numera också fastställt sär— skilda pensionsbestämmelser för borgarråd. Då kommittén genom sitt lag- förslag avser att uttömmande ange alla olika slag av förtroendemän, som kunna erhålla pension, har i 42 g 3 inom. införts en bestämmelse om att borgarråd åtnjuter rätt till pension efter stadsfullmäktiges bestämmande.

Hänvisningsstadgandet i lagen om församlingsstyrelse i Stockholm har jämkats i anslutning till ändringarna i lagen om kommunalstyrelse i Stock— holm.

I lagen om landsting ha reglerna om resekostnadsersättning ändrats för att dessa skola motsvara de bestämmelser, som gälla för förtroendemän i primärkommunerna; dock har ej vidtagits någon ändring uti vad om rese- klass finnes angivet. Vidare ha arvodesreglerna omarbetats till överens- stämmelse med de föreslagna bestämmelserna för primärkommunerna, var- jämte där intagits bestämmelse om avrundad kostnadsersättning efter mönster från de primärkommunala lagarna.

Ändringarna i taxeringsförordningen samt i byggnadsstadgan, jorddel- ningslagen och lagen om vägnämnder och länsvägnämnder torde ej tarva någon motivering utöver den som lämnats i tidigare sammanhang.

F. Sammanfattning.

Kommittén har vid sin översyn av bestämmelserna om ersättning åt inne- havare av kommunala förtroendeuppdrag funnit det möjligt att bygga på huvudgrunderna i gällande lag. De förslag som framläggas innebära i hu- vudsak att kommunernas möjligheter att i vissa bestämda former utge er- sättning vidgas. Lagstiftningen bör enligt kommitténs mening liksom hit— intills i allmänhet inskränka sig till att draga upp vissa gränser för den kommunala beslutanderätten i fråga om ersättningars utgivande, och be- stämmelserna böra icke i andra fall än gällande lag anger tillförsäkra för- troendemännen någon rätt till ersättning. Principen om att ledamöterna i primärkommunernas representativa organ icke skola åtnjuta någon form av traktamente synes böra bibehållas endast med det undantaget att ersätt- ning kan utgå för särskild resdag.

• Sida 73
•  Original

De nuvarande ersättningsformerna dagtraktamente, arvode, reseersätt— ning och kostnadsersättning ha bibehållits men ha utökats med ytterligare två former: ersättning för särskild resdag och pension. I samband härmed har beteckningen reseersättning utbytts mot resekostnadsersättning.

Kommitténs förslag i fråga om de särskilda ersättningsformerna inne— bär i huvudsak följande nyheter i förhållande till gällande lag.

Maximibeloppet för dagtraktamente höjes såvitt angår sammanträden och förrättningar i allmänhet till tio kronor. För särskilt tidskrävande sam- manträde eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden må emellertid dagtraktamentet sättas till högre belopp, dock högst sexton kronor. _

Ersättning för särskild resdag kan utgå till förtroendeman, som är bo- satt på så stort avstånd från sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å annan dag än sammanträdes— eller förrättningsdagen. Kommunen äger fritt besluta om de grunder, efter vilka ersättning må utgå.

Kretsen av dem, som kunna erhålla arvode, har vidgats något. Arvode mä nämligen utgå till ordförande å stämma eller i fullmäktige, till sådan leda— mot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som utsetts till ordfö- rande eller eljest efter särskilt uppdrag utför arbete av betydande omfatt- ning, samt till revisor. Beslut om arvode skall icke vidare underställas läns- styrelsens prövning.

För att tillgodose det behov av att pensionera kommunala förtroendemän, som undantagsvis kan förekomma i de borgerliga primärkommunerna, före- slår kommittén, att sådan kommun, när skäl därtill äro, skall kunna be- vilja pension åt ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som under en lång följd av år innehaft uppdrag, för vilket han åtnjutit arvode, samt däråt ägnat övervägande del av sin arbetstid. Beslut om pension skall underställas länsstyrelsens prövning.

Reglerna om resekostnadsersättning ha ändrats i vissa hänseenden. Er- sättning kan utgå så snart våglängden mellan förtroendemannens hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället överstiger tre kilometer. Om trafikbil måste anlitas, må ersättning utbetalas för hela utlägget för denna. Resekostnadsersättning kan utgå även till stadsfullmäktig.

Enär annan kostnadsersättning till förtroendeman bör avse alla slag av utgifter, som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, ha bestämmelserna om denna ersättningsform i kommunallagarna för land och stad givits en mera generell avfattning. I lagarna om församlingssty- relse och landsting ha införts bestämmelser om att avrundad kostnadsersätt- ning må utgå till alla förtroendemän, som kunna erhålla arvode.

Kommunallagarnas ersättningsbestämmelser föreslås bliva tillämpliga även för de kommunalvalda ledamöterna i vissa taxeringsorgan samt för ordförande och ledamöter i byggnadsnämnd. Därest kommun så beslutar,

• Sida 74
•  Original

äga också av kommunerna utsedda valmän för val av ägodelnings- och vat— tenrättsnämndemän samt kommunalvalda ombud för val av vägnämnd be— komma gottgörelse enligt kommunallagarnas ersättningsregler.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1950 utom såvitt an- går ändringen i byggnadsstadgan, vilken ändring bör träda i kraft först den 1 januari 1951.

• Sida 75
•  Original

SÄRSKILDA YTTRANDEN

A. SÄRSKILT YTTRANDE AV LEDAMOTEN HOLMBERG.

Det har visat sig vara praktiskt omöjligt att hålla fast vid grundsatsen att kommunala förtroendeuppdrag icke skola vara avlönade. Den kommu- nala verksamheten har för länge sedan blivit av sådan omfattning och art, att ersättning i en eller annan form måste utges till en stor del av de för- troendemän, som handha denna verksamhet.

Kommunerna ha efter hand också fått viss rätt att utge sådan ersätt- ning, men deras rörelsefrihet är därvidlag starkt beskuren. Bestämmelserna ha till och med tett sig så orimliga, att ett mycket stort antal kommuner sett sig nödsakade att vidtaga uppenbart lagstridiga åtgärder för att kunna ge rimlig ersättning för arbete och tidspillan i kommunens tjänst.

I vissa fall komma de olägenheter som framkallat kritiken mot nuvarande bestämmelser att undanröjas om lagarna ändras i överensstämmelse med kommitténs förslag. Men även efter sådana lagändringar kvarstå enligt min mening så avsevärda hinder för en rimlig och tidsenlig ordning på detta område, att många kommuner säkerligen redan vid de nya bestämmelser- nas ikraftträdande måste bryta mot desamma för att kunna. fullgöra sina uppgifter.

Med kommitténs majoritet är jag ense därom, att de nya bestämmelserna icke böra innebära ett åläggande för kommunerna att utge ersättning i andra fall än då sådant stadgas i lagen om landsting och vissa specialför- fattningar. I motsats till kommitténs majoritet anser jag däremot, att kom- munallagarna icke skola draga upp några gränser för kommunernas rätt att utge ersättning i andra avseenden än i fråga om arvode och pension; be- träffande dessa båda ersättningsformer har jag intet att erinra mot de be- stämmelser som kommittén föreslagit. Det bör i övrigt ankomma på kom- munerna att bestämma om ersättning skall utgå, under vilka former detta i så fall skall ske och hur stor ersättning som kan anses skälig för det ena eller andra slaget av kommunala uppdrag.

Såsom kommittén också framhållit äro förhållandena i kommunerna mycket olika i avseende på behovet av ersättning för kommunala uppdrag. De uppgifter kommittén inhämtat om kommunernas praxis på detta område visa, att många kommuner redan nu ansett sig böra ge ersättning med

• Sida 76
•  Original

större belopp och i andra former än vad kommittén föreslår. Som regel ha kommunernas beslut om dessa ersättningsregler skett under medverkan av alla partier och utan någon överklagning. Man bör därför kunna förutsätta, att besluten äro uttryck för ett verkligt behov och ha stöd hos alla, som känna de lokala förhållandena. I många fall skulle sådana behov icke kunna tillgodoses inom ramen av de ersättningsregler, som kommittén föreslår. Inom denna ram ges inte heller tillräckligt utrymme för kommunerna att anpassa ersättningarna till eventuell ytterligare försämring av penningvär— det och till kommunala behov som icke nu kunna förutses.

Jag instämmer i kommitténs uppfattning, att vederlag för förlorad arbets- förtjänst är en ersättningsform som icke bör tillrådas. Varje slag av kom- munal verksamhet bör i princip betraktas såsom ett arbete, vilket skall kunna ersättas allt efter sin egen art och omfattning. Ersättningen bör där- för göras helt oberoende av annan verksamhet som uppdragets innehavare har och följaktligen också oberoende av om de kommunala förtroendemän- nen måste avstå inkomst från sådan annan verksamhet.

Från utgångspunkten att reglerna skola vara så utformade att de ge möj- lighet till ersättning för alla slag av kommunalt arbete, har kommittén en— ligt min mening förordat en tillfredsställande anordning i fråga om årsarvo- den men inte när det gäller traktamenten. I förstnämnda hänseende före- slås nämligen att kommunerna skola ges rätt att själva för ett år i sänder bestämma om arvode åt innehavare av särskilt betungande uppdrag — däribland också åt fullmäktiges ordförande — utan annan begränsning än att ersättningen skall »motsvara skälig gottgörelse för utfört arbete». I fråga om årsarvodena få alltså kommunerna den möjlighet till anpassning som jag vill förorda för bestämmande av ersättningar över huvud taget. Genom att kommunerna enligt kommittéförslaget nu också skulle få laglig rätt att ge arvode åt fullmäktiges ordförande och ersättning för särskild resdag åt fullmäktigeledamöter, brytes den enligt min mening ohållbara principen att ersättning icke får utgå till ledamöter av kommunernas beslutande organ.

I fråga om traktamenten föreslår kommittén att vissa gränser skola upp- dragas för kommunernas beslutanderätt. För kortare sammanträden, de 5. k. normalfallen, föreslås ett traktamente på högst 10 kronor och för mera tidskrävande sammanträden ett högsta belopp på 16 kronor. Kommittén anser emellertid att ersättning under och över de 5. k. normalfallens gräns kan anses motiverad av särskilda förhållanden. Samma skäl kan enligt min mening anföras för överskridande i vissa fall även av 16-kronorsgrän— sen. Med andra ord: det finns starka skäl för att över huvud taget inte draga upp några gränser för kommunernas befogenheter i detta hänseende. Den högsta ersättning som kommittén föreslår för en hel dags arbete i kommu— nens tjänst är redan nu otillräcklig. Den ger inte kommunerna laglig rätt att i alla förekommande fall ge skälig ersättning.

Det uppstår sannolikt inga vådor av att man ger kommunerna större rö-

• Sida 77
•  Original

& l

relsefrihet även i fråga om bestämmande av traktamenten. Man bör därvid- lag — liksom kommittén tydligen gör i fråga om arvodena — utgå ifrån att kommunerna komma att begagna sådana vidgade möjligheter i känslan av det ansvar som åvilar dem. Dessutom är den offentliga kontroll, som an- ses vara en tillräcklig garanti mot missbruk i fråga om kommunala förvalt— ningsitgärder av betydligt större räckvidd, med säkerhet minst lika effek- tiv når det gäller kommunernas beslut om traktamenten.

B. SÄRSKILT YTTRANDE AV LEDAMOTEN BERGH.

l. Beträffande arvode åt ordförande i kommuns beslutande organ.

Kommittén har enligt min uppfattning icke förebragt övertygande skäl för en sådan ändring i lagarna om kommunalstyrelse och församlingssty- relse, att kommun erhåller rätt att tillerkänna ordförande å stämma eller i fullmäktige arvode utöver ersättning för utgifter som påkallats av uppdra- gets fullgörande.

Som förnämsta skäl för sitt förslag i denna del har kommittén åberopat, att ordförandesysslan regelmässigt ger sin innehavare en större eller mindre arbetsbörda utöver deltagandet i och ledandet av stämmans eller fullmäk- tiges sammanträden, och har kommittén därvid bl. a. framhållit, att i fler- talet landskommuner ordföranden själv ombesörjer utfärdandet av kallelser och uppsättandet av protokoll samt att på många håll av ordföranden krä- ves en initiativtagande och ledande verksamhet inom skilda områden av det kommunala och samhälleliga livet.

Jag tillåter mig att till en början framhålla beträffande utfärdandet av kallelser och utskrivandet av protokoll o. d., att redan gällande bestämmel- ser medge kommun rätt att utge ersättning för skrivhjälp åt ordföranden, varför dylika bestyr icke i förevarande sammanhang torde böra inräknas i ordförandens arbetsbörda.

Huruvida övriga arbetsåligganden böra ersättas med särskilt arvode, sy- nes mig böra bedömas mot bakgrunden av den ståndpunkt kommittén in- tagit i fråga om ersättningar till fullmäktigeledamöter över huvud. Bortsett från de mera sällan förekommande fall, då fullmäktigeledamot på grund av deltagande i sammanträde nödgas använda särskild resdag, har kom- mittén avvisat tanken på särskilt traktamente och åtnöjt sig med att före— slå en vidgad rätt att utge reseersättning. Beträffande fullmäktigeledamöter har kommittén därutinnan på efter min mening goda skäl intagit en annan ståndpunkt ån beträffande övriga kommunala förtroendemän, och kommit- tén har därvid hänvisat till dels fullmäktigeuppdragets skilda karaktär och dels den jämförelsevis ringa tid uppdragets fullgörande kräver. Med dessa särskilda skäl torde åsyftas, dels att fullmäktige utgöra ett av väljarna di- rekt utsett representativt organ, som utövar kommunens beslutanderätt,

• Sida 78
•  Original

dels ock att # såsom förhållandet uttrycktes i förarbetena till nuvarande ersättningsbestämmelser — detta representantskap äger en förtroendevalör, som i högre grad än andra kommunala uppdrag bör göra det eftersträvans- värt för förtroendets skull. Att mot bakgrunden därav tillerkänna kommu- nens främste förtroendeman särskilt arvode förefaller mig vara inkonse— kvent.

Det är visserligen obestridligt, att en ordförande måste grundligare än andra ledamöter sätta sig in i de ärenden, som skola förekomma till behandling, särskilt deras formella sida, och att han sålunda har en dry- gare arbetsbörda än andra. Beträffande ärendenas sakinnehåll är skillnaden mindre. Men utöver vad ovan framhållits är det särskilt beträffande valet av ordförande i kommuns beslutande organ angeläget tillse, att den som så- lunda har att både utåt och inom kommunen företräda densamma som dess främste förtroendeman blir utsedd under sådana förhållanden, att varje hänsynstagande till hans personliga ekonomiska intressen kan anses vara uteslutet. Denna synpunkt synes mig böra tillmätas större vikt efter ett genomförande av kommitténs förslag om en centraliserad medelsförvalt- ning genom anlitande av kommunala förtroendemän. Genom en sådan an- ordning befrämjas otvivelaktigt den särskilt i mindre och medelstora kom- muner redan existerande förekomsten av förtroendemän med kommunala arvoden och traktamenten som huvudsaklig inkomstkälla. Dessa förtroende— män komma sannolikt att anförtros kamerala uppdrag i sådan omfattning, att det kan bli svårt att på grund av deras arbetsuppgifter se, om de äro förtroendemän eller kommunala tjänstemän. Åtminstone beträffande upp- draget att vara ordförande i det beslutande organet synes därför åtskillna- den böra strikt uppehållas.

Av anförda skäl har jag sålunda icke kunnat ansluta mig till kommit- téns förslag om medgivande för kommun att tillerkänna ordförande i kom- munens beslutande organ särskilt arvode.

2. Beträffande pensionering av kommunala förtroendemän.

Utgångsläget för övervägande av åtgärder i förevarande avseende synes mig kunna i huvudsak angivas på följande sätt.

Såväl den planerade ändrade kommunindelningen som den stegrade om- fattningenli och för sig av de kommunala uppgifterna torde komma att med- föra ökat behov av kommunala förvaltningstjänstemän. I samband därmed torde antalet förtroendemän med arbetsuppgifter motsvarande tjänstemäns komma att nedgå. Svårigheten att under de närmaste åren erhålla kompe- tenta förvaltningstjänstemän i tillräckligt antal torde komma att medföra, att förvaltningsuppgifterna ett antal år framåt komma att ombesörjas av förtroendemän även i fall, där införandet av tjänstemannaelement skulle te sig mera rationellt. För lång tid framåt torde komma att finnas kommuner,

• Sida 79
•  Original

där på grund av deras ringa storlek och förvaltningsuppgifternas förhål- landevis ringa omfattning dessa alltfort komma att omhänderhavas av för- troendemän. I åtskilliga kommuner, där förvaltningstjänstemän finnas, torde hädanefter som hittills inträffa, att åt ordförande i kommunalnämnd eller drätselkammare eller åt särskilt utskott anförtros att övervaka och leda den kommunala förvaltningen.

I samband med ändrad kommunindelning eller ändrad organisation av den kommunala förvaltningen "torde sålunda komma att inträffa, att för- troendemän få lämna uppdrag, som de innehaft under många år och som krävt deras tid i sådan omfattning, att de icke tillfredsställande kunnat sörja för sin ålderdom. För denna grupp skulle det kunna antagas vara på— kallat att vidtaga särskilda åtgärder. Läget ter sig annorlunda i de fall, där förvaltningsbestyren även för framtiden helt eller delvis komma att ombe— sörjas av förtroendemän, i det att kommunerna i dessa fall kunna besluta om sådana arvoden, att vederbörande genom pensionsförsäkring eller på annat sätt kan pensionera sig själv. Genom en dylik konstruktion skulle principiell överensstämmelse ernäs med det av särskilda sakkunniga fram- lagda förslaget rörande pensionering av riksdagsmän (SOU 1947: 79), i det att även detta förslag åsyftar en självpensionering.

En analys av utgångsläget synes mig sålunda ge vid handen, att vad som i förevarande avseende skulle kunna befinnas påkallat äro vissa övergångs— anordningar för dem, som under de närmaste åren lämna sina förtroende- uppdrag under ovan antydda omständigheter.

Göres mellan dessa och övriga förtroendemän en sådan åtskillnad som ovan angivits, skulle man för framtiden undgå de olägenheter kommittén själv framhållit: införande av i nu gällande kommunallag okända ersätt— ningsformer, utsuddande av gränserna mellan förtroendemän och tjänste- män samt införande av pensioner på arvoden. Man skulle även minska risken av att vid val av förtroendeman sådan hänsyn tages till vederböran- des behov av inkomst, att sakligt betingade ombyten på förtroendeposterna försvåras, liksom man även skulle vinna, att anställandet av förvaltnings- tjänstemän där så befinnes rationellt icke motverkas av personliga hänsyn.

Den för mig riktiga slutsatsen har fördenskull blivit, att man efter mönstret av vad som på sin tid skedde i samband med vägväsendets för- statligande borde under en tid av förslagsvis 10 år bereda möjlighet för pri- märkommun att under de villkor och de former kommittén i övrigt före- slår tillerkänna gratifikation åt förtroendeman som under denna tid läm- nar sitt uppdrag. Bestämmelser därom synas lämpligen böra införas i sär- skild författning.

• Sida 80
•  Original

C. SÄRSKILT YTTRANDE AV LEDAMOTEN YNGVE LARSSON.

Kommitténs förslag om en allmän rätt för kommunerna att under vissa, generellt angivna förutsättningar bevilja pension åt kommunala förtroende- män kan jag icke biträda. I särskilda undantagsfall kan emellertid ett för- troendeuppdrag vara av den organisatoriska betydelse för förvaltningen att detsamma må kunna förenas ej blott med arvode, utan även, efter avgången, med rätt till pension.

I princip torde tidigare ha ansetts konstitutivt för det kommunala för— troendeuppdraget, att dess innehavare icke uppbar någon ersättning. Det förtroende, varpå ett sådant uppdrag vilar, ansågs i och för sig innebära en sådan hedersbetygelse och för den valde vara av sådant allmänt med- borgerligt värde, att uppdraget icke väl läte sig förena med någon form av ersättning. Om också det kommunala förtroendeuppdraget är förenat med ämbetsansvar, så är förtroendemannens ansvar av annan och vidsträcktare art än det, som åvilar innehavare av en kommunal tjänst, och som grundar sig på ett civilrättsligt avtal om de rättigheter och skyldigheter vilka tillhöra tjänstens innehavare.

Alltjämt torde denna uppfattning av det kommunala förtroendeuppdra— gets natur utgöra en av grundvalarna för den kommunala självstyrelsen. Det offentliga förtroendeuppdraget vilar på en särskild medborgerlig full- makt och är också förenat med ett politiskt ansvar, vid sidan av det juri- diska. Den valde kan endast under särskilt angivna förutsättningar undan— draga sig uppdraget.

Ej heller torde det kunna göras gällande, att värderingen av de offentliga uppdragen förminskats därför att den valde i olika former hålles skades- lös för de ekonomiska uppoffringar uppdraget medför. Sådan ersättning, i form av dagtraktamente, ersättning för särskild resdag, resekostnads- ersättning eller arvode, har visat sig nödvändig för att möjliggöra den fulla demokratiseringen av vårt offentliga liv. Även då — såsom i fråga om riksdagsmannauppdraget —— arvodet kompletterats med pension har upp- dragets karaktär av allmänt medborgerligt förtroendeuppdrag förblivit den- samma. Den principiella gränsen mellan förtroendeuppdrag och tjänst har ej utsuddats.

Inom det kommunala livet torde i enstaka fall ha förekommit, att inne— havare av kommunalt förtroendeuppdrag pensionerats, även om ett sådant beslut för närvarande icke kan anses lagligt. Något behov av en allmän be- fogenhet för kommunerna att pensionera förtroendemän har dock icke vi— sats föreligga. Det torde ej heller kunna bestridas, att en så generell full— makt som den av kommittén föreslagna kan komma att missbrukas.

I enstaka fall kunna emellertid kommunala pensionsbestämmelser te sig motiverade och önskvärda. Förvaltningen kan genom reglementet för kom- munalnämnden eller drätselkammaren hava så ordnats, att ett visst kom-

• Sida 81
•  Original

munalt förtroendeuppdrag genom arten och omfattningen av därmed för- enade uppgifter äger en grundläggande organisatorisk betydelse för förvalt— ningen i dess helhet. Dess innehavare måste städse förutsättas ägna sin hu— vudsakliga tid åt uppdraget och följaktligen tillerkännas ett häremot sva— rande arvode. Rättslig möjlighet synes i sådant fall böra beredas kommu- nen att i reglementet jämväl intaga bestämmelser om rätt för innehavaren av uppdraget att efter avgången, under angivna förutsättningar, åtnjuta pension i förhållande till tjänstetidens längd, arvodets storlek och liknande omständigheter. Om det kommunala pensionsbeslutet knytes till sålunda antydda organisatoriska förutsättningar torde det även vara möjligt att —— sås; m i fråga om riksdagspensionerna skett —-- i förväg utforma dess objek- tiva villkor och innehåll. Därmed undvikas de ömtåliga hänsyn av person- lig eller politisk art som eljest lätt nog kunna göra sig gällande.

I)? iörvaltningstyper jag här åsyftar äro i huvudsak följande. Åtskilliga landskommuner torde även efter den nya kommunindelningens genmförande komma att ordna sin ekonomiska förvaltning i sådan form, att hithörande göromål samlas hos kommunalnämnden, dock utan att kom— munaliranlrertjänst inrättas. I stället uppdragas göromålen i fråga inom nämnden åt ordföranden eller eventuellt åt någon annan av nämndens leda- mötra'. Härvid torde få förutsättas, att vederbörande förtroendeman till- erl—z 'ånncs ett arvode av sådan storlek att han kan ägna sin huvudsakliga tid

' åt uppdraget. Genom av kommittén föreslagen ändring av kommunallagen

för landet har införandet av en sådan ordning för den centraliserade me- delsförvaltningen underlättats. Den i förhållande till efterfrågan sannolikt länge betydande bristen på formellt meriterade sökande torde göra det an- lrr 51 åt att man i många fall föredrar denna väg framför tillsättandet av kommunalkamrer. Pension åt en person, som under lång tid innehaft upp- dra; varom här är fråga, torde ofta komma att te sig som en naturlig och önskvärd komplettering av arvodet.

] flera städer har man sedan länge ordnat förvaltningen på sådant sätt att ät drätselkammarens ordförande eller någon särskilt utsedd, verkstäl- lande ledamot uppdrages att övervaka och leda stadens centrala förvaltning. I andra överväges införandet av en liknande ordning, med politiskt befull— mäktigade chefer för det kommunala arbetet. Kommunalförvaltningen i Stockholm synes ofta ha utgjort utgångspunkten för organisationsförslag i denna riktning, antingen den kommunala regeringen anförtros åt drätsel- kammaren eller åt ett särskilt utskott (stadskollegium). Det är rimligt, att förtroendeuppdrag av denna karaktär, vilka måste taga vederbörandes fulla arbetskraft i anspråk, förenas med relativt betydande arvode. Pensionering av sådana förtroendeuppdrag kan i särskilda fall utgöra en naturlig utfyll— nad av arvodet.

Om kommunen finner sig böra ordna förvaltningen i här antydda rikt- ningar anser jag att kommunen jämväl bör vara oförhindrad att besluta ej

• Sida 82
•  Original

blott om arvode utan även om pension åt förtroendemän med sådan ställ- ning och sådana uppgifter som här angivits. Bestämmelser om den tjänste— tid, som må utgöra förutsättningen för rätt till pension, om pensionens be- lopp i förhållande till antalet tjänsteår, arvodets storlek 0. s. v. höra i så fall införas i reglementet för kommunalnämnden, respektive drätselkam- maren. Pensionen kommer härmed att knytas till vissa i förväg angivna objektiva betingelser. Man undviker sålunda särskilda personliga pensions— beslut, vid vilka det givetvis är svårt att undvika ovidkommande personliga eller politiska hänsyn. Pensionsbestämmelserna komma, liksom reglementet i övrigt, att underställas konungens befallningshavandes prövning.

Det har inom kommittén gjorts gällande, att kommunindelningsreformen skulle medföra att åtskilliga förtroendemän nödgas lämna uppdrag, som de under lång tid innehaft och vilka varit av den omfattning att det synes bil- ligt att de vid avgången tillerkännas någon pension. Om sådana fall i någon nämnvärd omfattning förekomma undandrager sig mitt bedömande; hur som helst synes det behov varom här är fråga vara av övergående natur och sålunda lämpligen böra tillgodoses med en lagstiftning av begränsad giltig- hetstid.

Om, såsom jag här förordar, bestämmelser om pension åt kommunala förtroendemän göras beroende av särskilda föreskrifter i reglementet för kommunalnämnden respektive drätselkammaren, så torde erforderliga lag- ändringar höra införas i de delar av kommunallagstiftningen som reglera kommunalnämndens och drätselkammarens organisation och uppgifter. Dessa delar av kommunallagstiftningen har kommittén ännu icke hunnit definitivt behandla. För städernas del torde emellertid vara klart, att av- skaffandet av magistratens kommunala uppgifter —— varom kommittén ien- lighet med sitt uppdrag kommer att framlägga förslag _ kan komma att inverka å innehållet av lagbestämmelserna om städernas centrala förvalt- * ning, alltså i främsta rummet stadgandena om drätselkammaren och stadens l drätsel. Frågan om den närmare utformningen av bestämmelserna om kom- munernas rätt att besluta pension åt kommunala förtroendemän torde följ- aktligen böra anstå, till dess kommittén är i tillfälle att avgiva förslag i här angivna delar av kominunallagstiftningen.

• Sida 83
•  Original

• Sida 84
•  Original

• Sida 85
•  Original

l l lrllpllylitIquJanltlmiviiy .*nnm.mmulny ätit. nu