SOU 1952:43

Nordiskt patentsamarbete

4. De nordiska patentmyndigheternas hibliotek och nyhetsgransknings- material . 19'

Bilaga III. Beräkning av antalet patentansökningar och patent i de nordiska länderna efter införandet av nordiska patent . 20' Dubblettansökningar och dubblettpatent . . 20' Antalet nordiska patentansökningar och patent . . 21'

Patentmyndigheternas arbete med patentansökningsärendena efter införandet av nordiska patent .

Bilaga IV. Tabeller . . . Patentansökningar 1 Danmark, Norge och Sverige . . Patent i Danmark, Norge och Sverige . . . . . Antalet patentansökningar och patent per 100.000 invånare . . Patentavgifter. . . . . Patentmyndigheternas inkomster . . Patenmyndigheternas utgifter . . Personal vid patentmyndigheterna . . Patent åt inhemska patentinnehavare

. Patent åt patenthavare bosatt i 1101 (tiskt grannland. . Patent åt utomnordiska patenthavare .

. Patent åt fysiska personer .

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 13 januari 1950 givna bemyndigande utsåg chefen för handelsdepartementet nämnda dag undertecknade, gene- raldirektören i patent— och registreringsverket N. T. Löwbeer, verkstäl— lande direktören i Sveriges industriförbund G. G. A. Settergren samt byrå- chefcn i patent- och registreringsverket Å. C. von Zweigbergk såsom dele— gerade för Sverige i en kommitté för förberedande utredning av möjlig- heterna titl nordisk patentgemenskap. Jämväl i Danmark och Norge ha enligt bemyndigande av vederbörande regeringar utsetts delegerade i ifrågavarande kommitté, nämligen i Danmark afdelingschefen i ministe- riet for handel, industri og sofart P. Villadsen, direktoren i direktoratet for patent- og varemaerkevaesenet F. Neergaard—Petersen och overingenio- ren där N. A. Holm samt i Norge direktoren i styret for det industrielle rettsvern E. Ramsli, overingenioren där H. J. Borchgrevink och kontor— sjefen där R. Reed.

Ordförande har varit, för de svenska delegerade Löwbeer, för de dan- ska delegeradc Villadsen och för de norska delegerade Ramsli.

Till sekreterare åt de svenska delegerade förordnades den 31 januari 1950 byrådirektören i patent— och registreringsverket L. A. G. Reiland. Sekreterare åt de danska delegerade har varit ekspeditionssekretaer i direktoratet for patent- og varemerkevaesenet fru D. Simonsen och åt de norska delegerade ovannämnde Reed.

Kommittén har hållit plenarsammanträden i Oslo den 12 och 13 juni 1950, i Stockholm den 4—8 juni 1951 och i Köpenhamn den 8—11 januari 1952. I övrigt har utredningsarbetet bedrivits inom ett arbets- utskott och inom de särskilda delegationerna.

I skrivelse i juli 1951 till Herr Statsrådet har kommittén framhållit önskvärdheten av att befattningshavare vid patentmyndigheterna i Dan- mark, Norge och Sverige beredas tillfälle att studera arbetsmetoder vid de andra nordiska patentmyndigheterna m. m. samt hemställt om åtgärder för att möjliggöra detta.

Sedan kommittén slutfört sitt uppdrag, få de svenska delegerade här- med vördsamt överlämna den svenska versionen av ett betänkande med förberedande utredning och förslag rörande nordiskt patentsamarbete, varom kommittén enats. Motsvarande danska och norska versioner över- lämnas samtidigt till vederbörande myndigheter i Danmark och Norge av delegerade för dessa länder.

Stockholm i november 1952.

Nils Löwbeer Gustaf Settergren Åke v. Zweigbergk

/ G. Reiland

Sammanfattning av kommitténs förslag

Kommittén har haft i uppdrag att verkställa förberedande utredning av möjligheterna till nordisk patentgemenskap. Särskilda direktiv, ägnade att inrikta arbetet på visst sätt eller eljest begränsa detsamma, ha icke lämnats. I den skrivelse den 24 maj 1949 från det gemensamma utskottet för nordiskt ekonomiskt samarbete, som närmast föranledde kommitténs tillsättande, pekas emellertid särskilt på nu förekommande dubbelarbete genom att de nordiska patentverken vart för sig behandla patentansökningar, som avse samma uppfinning. I skrivelsen anges den förordade kommittéutredningen höra gå ut på en undersökning, om man icke genom ett närmare samarbete mellan de nordiska länderna skulle kunna uppnå fördelar i organisations- mässigt och ekonomiskt hänseende.

Kommittén har, i viss anslutning till vad sålunda förekommit, i sin utredning lagt huvudvikten vid att undersöka möjligheterna till nordisk patentgemenskap på det administrativa området. Den tidigare i andra sam- manhang behandlade frågan om likformighet i patentlagstiftningen har kommittén icke givit sig in på i annan mån än såsom ett led i undersök- ningarna om administrativ gemenskap. Att ett nordiskt patentsamarbete kan få en viss allmän ekonomisk betydelse för näringslivet i de berörda länderna påpekas i det följande (s. 16—22).

Den verkställda utredningen har upptagits från rent praktiska utgångs- punkter. Efter en förberedande inventering av olika samarbetsalternativ har man begränsat sig till sådana som synts vara över huvud taget fram- komliga med hänsyn till det rådande utgångsläget. Gemensamt för de så- lunda utvalda samarbetsalternativen är, att de skulle kunna i större eller mindre utsträckning onödiggöra det merarbete, som nu äger rum genom att uppfinningar, som patentsökts i två eller flera av de nordiska länderna, självständigt granskas i vart och ett av dessa länders patentverk. Utförda beräkningar ha givit vid handen, att under senare år vid de danska, norska och svenska patentverken tillsammans sådant merarbete förekommit beträf- fande omkring 4.500 patentansökningar årligen eller nära 25 % av hela antalet patentansökningar vid nämnda patentverk. Dessa ansökningar kal— las i det följande dubblettansökningar.

De undersökta samarbetsalternativen kunna ur viss synpunkt delas i två huvudgrupper. Den ena karakteriseras av att man i stort sett ej rubbar de nordiska patentverkens nuvarande organisation men på annat sätt söker

mer eller mindre fullständigt undvika merarbetet. Den andra huvudgruppen utmärkes av att man, med omorganisation helt eller delvis av berörda verk, för det nordiska patentväsendet skapar gemensamma institutioner.

Till den första huvudgruppen höra följande undersökta alternativ: 1) Nordiska patent (s. 26—43). Enligt detta alternativ skulle, vid sidan av nationella patent, möjliggöras att genom en ansökning i ett nordiskt patentverk begära patent med giltighet i Danmark, Norge och Sverige (nor- diskt patent). Sådan ansökning skulle på vanligt sätt förprövas i det land. där den ingivits (primärlandet). Om prövningen ger till resultat, att ansök— ningen synes kunna bifallas och alltså skall utläggas för allmänhetens granskning, skulle sökande, som vill fullfölja ansökningen såsom nordisk. ha att inkomma med patentanspråk (däremot ej övriga handlingar) på de båda andra ländernas (sekundärländernas) språk. Sedan i sekundärländer- nas patentverk skett viss granskning, begränsad till den språkliga avfatt- ningen av patentanspråken och i sekundärländerna förekommande kollide- rande ansökningar, skulle ansökningen utläggas i alla tre patentverken. Hela behandlingen av därvid inkomna invändningar skulle ske i primärlan— dets patentverk, som också skulle äga bevilja patent med nordisk giltighet eller avslå ansökningen härom. Nordiskt patent skulle i varje nordiskt land äga samma verkan som nationellt patent. Patentet skulle alltså i ett land kunna ogiltigförklaras eller på grund av underlåten betalning av årsavgift förfalla, medan det kvarstode i övriga länder. Överlåtelse eller licensupp- låtelse blott för visst land skulle också kunna ske.

Alla patentsökande, även sådana som ej äro hemmahörande i de nordiska länderna, skulle få begära nordiskt patent. Verkställda undersökningar ha visat, att det stora flertalet av dubblettansökningarna torde härröra från utomnordiska patentsökande. Varje sökande skulle vidare få fritt bestäm- ma, i vilket land han vill inlämna ansökning om nordiskt patent.

Meningen är, att den som blott har intresse av skydd i ett nordiskt land skulle kunna nöja sig med ansökning härom. Den skulle behandlas på hit- tills vanligt sätt, med utläggning blott i ansökningslandet. Det nya institutet nordiskt patent torde därför väsentligen komma att anlitas i sådana fall, där dubblettansökning nu förekommer. Om så sker, skulle man enligt kom- mitténs beräkningar, som dock äro i flera avseenden osäkra, kunna på lång sikt räkna med en reduktion av ungefär 10 % av de sammanlagda kostna- derna för patentmyndigheterna i Danmark, Norge och Sverige. I den mån införandet av nordiska patent kan föranleda reducering av det allmännas kostnader för patentväsendet i de nordiska länderna, anses detta böra komma patentsökandena och patenthavarna tillgodo vid bestämmandet av patentavgifterna. Den som eljest skulle inlämnat dubblettansökning kan dock komma att göra en mer väsentlig besparing genom reducering av ut- gifterna för patentombud.

Ett införande av nordiska patent synes kräva förenhetligande av den nor- diska patentlagstiftningen i vissa begränsade hänseenden, främst de all- männa patenterbarhetsreglerna, stadgandena om undantag från patenter- barhet och föreskrifterna-om nyhetshinder. Att på dessa punkter komma till enighet torde knappas-t möta större svårigheter. Man kan ha viss ledning av det arbete härutinnan, som 1938—1941 utförts av en tidigare utredning. De administrativa bestämmelserna på patentområdet skulle i stort sett ej behöva rubbas, om än enhetlighet i vissa detaljer, särskilt vid behandling av invändningar, kan vara önskvärd.

Införas nordiska patent, blir det angeläget, att de nordiska patentverken i sin praxis hålla nära kontakt med varandra. Detta är emellertid redan under nuvarande förhållanden ett önskemål, varför kommittén 1951 i sär— skild ordning gjort hemställan om anordningar i detta syfte.

Kommittén har kommit till det resultatet, att alternativet med nordiska patent är det som i första hand kan förordas till närmare utredning. Det kan genomföras utan egentlig rubbning i de bestående patentverkens orga- nisation och alltså utan engångskostnad för det allmänna, och endast en begränsad enhetlighet i lagstiftningen erfordras. Trots detta kan man på ett effektivt sätt komma ifrån det nuvarande merarbetet med dubblettansök— ningarna. Genom språk- och kollisionsgranskning samt utläggning i de andra länderna tillgodoses rättssäkerheten, men samtidigt förlägges hela beslutanderätten till ett patentverk, vilket är en fördel både med hänsyn till enhetlig bedömning och ur andra synpunkter. Särskilt må nämnas, att sökande, som höra hemma i ett nordiskt land, genom att i det egna landet söka nordiskt patent alltid kunna få hela prövningen förlagd till sitt hem- land. De sammanlagda kostnaderna för patentväsendet, både för det all- männa och för patentsökandena, synas bli lägre enligt alternativet med nordiska patent än enligt något av de andra undersökta alternativen.

För att systemet med nordiska patent skall kunna fungera väl är en förutsättning, att alla de nordiska patentverken ha en lika omfattande och efter likartade bedömningsgrunder upplagd förprövning. Kommittén har den uppfattningen, att denna förutsättning redan i det väsentliga är upp— fylld och att föreliggande skiljaktigheter kunna utjämnas genom ett fritt administrativt samarbete rörande principerna för granskningsarbetet.

Olägenheter skulle kunna uppkomma, om antalet patentansökningar efter införandet av nordiska patent skulle komma att fördela sig mellan de olika patentverken på ett sätt, som avsevärt skiljer sig från de nuvarande propor- tionerna. Kommittén tror icke, att denna fara är närliggande,'och anser möjligt att, om tendenser i denna riktning skulle uppstå, möta dem genom lämpliga åtgärder.

2) Provisoriska patentansökningar (s. 43—49). Enligt detta alternativ kan den patentsökande, som önskar skydd i mer än ett nordiskt land, sam- tidigt som han inger sin ansökning till patentverket i ett land (primärlan-

det), till detta patentverk även inlämna för de övriga nordiska länderna (sekundärländerna) eller ett av dem avsedda provisoriska ansökningar. Sistnämnda ansökningar, som skulle innehålla kopior av ansökningshand- lingarna i primärlandet, skulle översändas till patentverken i sekundärlän- derna och där diarieföras. Behandlingen i sekundärländerna får emellertid anstå i avvaktan på meddelande från primärlandets patentverk, vilket läm- nas sedan ansökningen där antingen godkänts för kungörande eller avgjorts utan att leda till patent. Sedan meddelandet ingått och de provisoriska ansökningarna kompletterats av sökanden, skulle behandlingen upptagas i sekundärländerna, varvid ytterligare nyhetsgranskning i regel icke skulle ske annat än då sådan påkallas av invändning eller då ansökningen bort- fallit i primärlandet och fullföljes i sekundärlandet. De i ett nordiskt land beviljade patenten sträcka emellertid enligt detta alternativ aldrig sina verkningar till annat nordiskt land; patent skall alltid beviljas av patent- verket i det egna landet.

Genom alternativet med provisoriska patentansökningar bevaras i stort sett de nationella patentverkens nuvarande kompetens, och systemet kan införas utan några ändringar i patentlagstiftningen, om än ett förenhetli- gande i samma utsträckning som vid alternativet med nordiska patent synes önskvärt. Anses sistnämnda alternativ alltför vittgående, bör enligt kom- mitténs mening systemet med provisoriska patentansökningar i andra hand komma i fråga till närmare utredning. Genom det kan man nämligen i viss utsträckning undvika merarbetet vid dubblettansökningar, särskilt i sådana fall då patentansökningen i primärlandet befunnits icke kunna bifallas. Alternativet erbjuder därför det allmänna och de patentsökande fördelar, som synas överväga olägenheterna, men fördelarna äro icke lika stora som vid nordiska patent.

3) Resultatet av nyhetsgranskning meddelas annat lands patentmyndig- het (s. 49—52). Kommittén har övervägt olika möjligheter att — utan in- förande av nordiska patent eller provisoriska patentansökningar — söka undvika merarbetet vid dubblettansökningar genom att resultatet av nyhets- granskningen i ett nordiskt land meddelas de övriga nordiska patentverken och för dem kan vara till viss ledning vid behandlingen. Man har dock kom- mit till den uppfattningen, att det icke går att på denna väg nå mer än begränsade fördelar, medan en besvärlig och kostsam administrativ apparat kommer att erfordras. Kommittén har därför icke ansett sig kunna förorda detta alternativ till närmare utredning.

Den andra huvudgruppen alternativ, som kommittén undersökt, innebär inrättande av vissa gemensamma nordiska organ. Hit höra följande under- sökta alternativ:

4) Ett nordiskt patentverk (s. 52—62). Enligt detta alternativ skulle de nuvarande danska, norska och svenska patentverken ersättas med ett gemen-

samt nordiskt patentverk med befogenhet att utfärda patent, giltiga för samtliga tre länder såsom ett odelbart giltighetsområde. Nationella patent skulle icke vidare förekomma. Det nordiska verket skulle i de båda länder, dit huvudinstitutionen ej förlagts, ha lokalavdelningar, huvudsakligen ut- görande inlämningsställen och bibliotek.

Patentansökning vid det nordiska patentverket skulle kunna göras och proceduren genomföras på vilket som helst av språken danska, norska och svenska. Om ansökningen bleve godkänd för utläggning, skulle sökanden dock ha att komplettera handlingarna med patentanspråk på de båda andra språken. Utläggning skulle ske såväl vid huvudinstitutionen som vid de båda lokalavdelningarna.

Kommittén har uppgjort en skiss till organisation av ett nordiskt patent- verk. Detta har ansetts böra organiseras i stora drag med ledning av de norska och svenska patentverken, d.v.s. med heltidsanställd gransknings- personal och en inom verket inbyggd andra instans (besvärsavdelning). Besvärsavdelningen skulle, såsom i Norge, bli sista instans för den admi- nistrativa prövningen.

I spetsen för verket skulle stå en styrelse, vars medlemmar skulle till lika antal utses av regeringarna i de nordiska länderna. Styrelsen skulle utse verkets chef och högre befattningshavare; de övriga skulle utses av verket. Verket har ansetts böra organiseras för ett årligt ansökningsantal av 15.000, vilket ungefär svarar mot nuvarande antal med avdrag för dubblettansök- ningarna. Erforderlig personal och dess löner har i stort sett beräknats med utgångspunkt från vad som för närvarande gäller för svenska patentverket. Resultatet har blivit, att för det nordiska patentverket med dess lokalavdel- ningar skulle erfordras nära 20 % mer än nuvarande sammanlagda kost- nad för de tre nordiska patentverken. Personalantalet vid huvudinstitu- tionen har beräknats till omkring 360 befattningshavare, som förutsatts skola rekryteras från de olika länderna, lämpligen i ungefärlig proportion till nuvarande patentansökningsantal i dessa.

Det nordiska patentverket fördyras särskilt av två omständigheter. För hela verket måste räknas åtminstone med nu utgående svenska löner, vilka ligga i stort sett högre än lönerna i grannländerna. Vidare måste man för alla ansökningar, till skillnad från enligt alternativet med nordiska patent, räkna med att utläggning skall ske på tre håll och viss språkgranskning företagas. — Till de årliga utgifterna kommer anläggningskostnaden, som måste bli rätt betydande, även om man förlägger verket till ett av de nu— varande nationella verken.

Införes ett nordiskt patentverk, anses gemensam nordisk patentlagstift- ning erforderlig. Lämpligen bör även en gemensam nordisk patentdomstol inrättas.

Genom ett nordiskt patentverk skulle ernås större fasthet i den nordiska patentgemenskapen och bättre garantier för likformig bedömning i praxis.

Det större verket skulle vidare kunna uppnå en något högre grad av spe- cialisering beträffande den tekniska personalen.

Kommittén har dock icke funnit anledning antaga, att prövningen vid ett nordiskt patentverk skulle bli avsevärt effektivare än vid de nuvarande nationella verken. För patentsökande från andra nordiska länder än det, dit huvudinstitutionen komme att förläggas, skulle den personliga kommu— nikationen med patentverket komma att avsevärt försvåras. Det skulle över huvud taget för näringslivet i dessa länder vara en olägenhet att ej inom landets gränser ha ett nyhetsgranskande patentverk. De sammanlagda kost- naderna för patentväsendet skulle bli högre än för närvarande, vilket torde nödvändiggöra en höjning av patentavgifterna. För patentsökande, som ha intresse av skydd i mer än ett av de nordiska länderna, torde visserligen slutresultatet bli en vinst, men för övriga patentsökande skulle det bli en betydande kostnadsstegring. Det förenhetligande av lagstiftning och dom— stolsväsende, som vid detta alternativ är påkallat, torde också möta svårig— heter.

Kommittén har ansett, att alternativet med gemensamt nordiskt patent- verk ej för närvarande kan förordas till närmare utredning, då den enklare och billigare vägen med nordiska patent under bibehållande av de nationella verken synes erbjuda en bättre lösning. Härvid har även beaktats de be- tydande svårigheterna att återuppbygga ett nedlagt förprövande verk, därest detta i en ändrad situation skulle bli nödvändigt.

5) Ett nordiskt nyhetsgranskningsinstitut (s. 62—64). Kommittén har övervägt olika möjligheter att komma till rätta med merarbetet vid dub- blettansökningar på det sättet, att de nationella patentverken skulle bestå men ett gemensamt nordiskt nybetsgranskningsinstitut inrättas. Det har ansetts, att man i så fall av praktiska skäl finge tänka sig, att nyhetsgransk- ningsinstitutet förlades till ett av de nuvarande patentverken. Med detta alternativ följer emellertid, hur man än fördelar kompetensområdet mellan nyhetsgranskningsinstitutet och de nationella verken, stora olägenheter genom å ena sidan dubbelarbete, å andra sidan risk för förbiseenden. Det torde vara både sakligt olämpligt och ockonomiskt att på detta sätt skilja nyhetsgranskningen i inskränkt mening från bedömningen i övrigt. Kom- mittén har därför icke kunnat förorda, att detta alternativ underkastas närmare utredning.

6) En gemensam nordisk besvärsinstans (s. 65). Detta alternativ inne— fattar en utbyggnad av det under 1) ovan behandlade alternativet med nordiska patent. Man tänker sig, att ansökningar om nordiskt patent skulle ske i första instans vid de nationella verken på sätt i det föregående an- givits. Talan mot därvid fattat beslut skulle emellertid av sökande eller in— vändare få föras vid en gemensam nordisk besvärsinstans. Denna skulle alltså ersätta de nationella besvärsinstanserna, såvitt gäller ansökningar om nordiska patent. Den gemensamma besvärsmyndigheten skulle utgöra

sista instans i den administrativa prövningen. Möjligen kunde åt den även anförtros prövningen av giltigheten av beviljade nordiska patent, vilken uppgift alltså i så fall skulle undandragas nationella domstolar eller andra myndigheter. En gemensam nordisk besvärsinstans förutsätter förenhetli- gande av lagstiftningen i betydande utsträckning.

En gemensam besvärsinstans skulle möjliggöra större likformighet i praxis de nordiska länderna emellan. Till en viss grad skulle man därigenom kunna på ett enklare och billigare sätt och med mindre rubbning i bestå- ende förhållanden nå de fördelar, som särskilt åberopats till förmån för ett gemensamt nordiskt patentverk. Alternativet med nordiska patent utan på- byggnad av en gemensam besvärsinstans torde dock kunna förverkligas med mindre ingrepp i vad som nu gäller, och kommittén anser därför, att man åtminstone för närvarande bör nöja sig därmed.

Komittén har vid sina överväganden endast tagit hänsyn till en nordisk gemenskap, innefattande länderna Danmark, Norge och Sverige. Till de sär- skilda problem, bl. a. av språklig art, som skulle uppkomma vid en utvidg- ning av samarbetet till Finland och Island, har kommittén sålunda icke tagit ställning.

Kommittén har ansett det vara med sitt uppdrag bäst förenligt att vid behandlingen av de förordade alternativen icke sträva efter en utformning av uppkommande detaljfrågor. I överensstämmelse härmed behandlas lag— stiftningsfrågorna endast översiktligt i det följande (5. 66—74). Det har förutsatts att, därest regeringarna i de nordiska länderna finna något alter- nativ förtjänt av genomförande, en ny utredning kommer att anordnas, som efter givna direktiv får undersöka problemen närmare och framlägga de förslag av lagstii'tningsmässig, administrativ och ekonomisk natur, som be- finnas påkallade. Hur en nordisk patentgemenskap än ordnas, torde en sär- skild konvention i ämnet komma att erfordras.

Till betänkandet äro ett antal bilagor fogade. I bil. I lämnas en redogörelse för internationellt patentsamarbete under 1800—talet och den förflutna delen av 1900—talet.

I bil. II behandlas nuvarande nordiska patentmyndigheters organisation och arbetsuppgifter.

Ett försök har gjorts att beräkna antalet patentansökningar och patent i de nordiska länderna efter införandet av nordiska patent enligt förslaget härom, se bil. III. Vissa statistiska uppgifter berörande patentväsendet läm- nas i ett antal tabeller, som äro sammanförda i bil. IV.

Det nordiska patentsamarbetets betydelse för näringslivet

Uppfinningarnas karaktär och industriföretagens ställning till patent— skyddet. De uppfinningar, som göras till föremål för patentskydd, kunna vara av helt olika karaktär och betydelse. Man har sålunda skilt mellan grunduppfinningar, utvecklingsuppfinningar, variations- och förbättrings— uppfinningar samt nyttighetsuppfinningar. Genom grunduppfinningar öpp- nas nya tekniska områden. En utvecklingsuppfinning bildar utgångspunkt för en utveckling med nya möjligheter inom ett sådant område. Variations- och förbättringsuppfinningarnas betydelse framgår av benämningen. Nyt- tighetsuppfinningarna ha till föremål främst alster, som äro verktyg eller bruksföremål inom förvärvs- eller privatlivet. Dessa uppfinningar bilda ej som uppfinningar av annat slag led i ett tekniskt utvecklingsförlopp och äro från industrisynpunkt närmast att betrakta som separata tillverknings- initiativ.

Ett industriföretags ställning till patentskyddet bestämmes av om före- taget är att hänföra till den ena eller andra av följande grupper:

I. Industrier, som idka teknisk forskningsverksamhet och ha härför an- ställd personal.

2. Industrier, som tillkommit för att exploatera en uppfinning eller som för exploatering övertaga uppfinningar gjorda av fria uppfinnare (således uppfinnare, vilka icke gjort sina uppfinningar i egenskap av arbetstagare).

3. Industrier, som i stort sett ej utnyttja patentskydd för sin tillverkning. Gränserna mellan dessa grupper äro givetvis i flera avseenden flytande. Företag tillhörande grupp 1 torde i sin patentportfölj väsentligen ha patent å utvecklings-, variations- och förbättringsuppfinningar. Företag tillhörande grupp 2 torde närmast få sättas i förbindelse med grund- och utvecklings- uppfinningar samt — detta gäller främst småindustri — med nyttighets- uppfinningar. Vissa företag, som numera få räknas till grupp 1 och inom denna höra till de mera dominerande, ha startat inom grupp 2. De enskilda uppfinnarna kunna ha gjort sina uppfinningar såsom arbets- tagare och på grund härav haft vissa förpliktelser att överlåta uppfinning- arna till sina arbetsgivare. Andra uppfinnare kunna vara 5. k. fria uppfin- nare. Vissa av dessa, som skapat eller kunna skapa en egen rörelse och där exploatera gjorda uppfinningar, ha ställningen av företagare. Övriga fria uppfinnare äro ofta beroende av förlagsmän och hänvisade att efter försälj-

ning eller licensgivning låta någon person eller något företag exploatera uppfinningen, om detta låter sig göra.

Patenteringsverksamheten i de nordiska länderna. Man kan våga påstå- endet, att karaktären av ett lands näringsliv och den nationella och inter- nationella betydelsen av landets industri avspeglas i patenteringsverksam- heten i landet. Av betydelse är härvid antalet patentansökningar och patent i förhållande till invånarantalet samt dessas fördelning på inhemska och utländska patenthavare och på olika typer av patentsökande och patent- havare (storföretag, småföretag, enskilda) samt på olika slag av uppfin- ningar och slutligen på olika industriområden.

I de nordiska länderna söktes och beviljades under en femårsperiod före sista världskriget och under åren 1950—51 per 100.000 invånare årligen i medeltal följande antal patentansökningar och patent:

Årliga antalet patentansökningar och patent per 100.000 invånare

1935—39 1950—51 ansökningar patent ansökningar patent Danmark ................ 80 39 94 37 Norge ................... 86 49 100 53 Sverige .................. 100 49 158 53

Beträffande det totala antalet patentansökningar och patent hänvisas till bil. IV, tab. 1 och 2.

En speciell undersökning har gjorts beträffande de 1949 beviljade paten- ten. Dessa voro fördelade mellan patenthavare bosatta i olika länder på ett sätt, som framgår av följande tabell.

Patent 1.949 fördelade efter palenlhavarens hemort

Patent åt patenthavare Danmark Norge Sverige bosatta i % % % Det egna landet ............... 32 33 48 Annat nordiskt land ........... 14 22 6 Utomnordiskt land ............. 54 45 46 100 100 100

Att ett betydande utomnordiskt intresse finnes för patentering i Norden framgår av tabellen. Antalet patent åt patenthavare bosatta i nordiskt grannland är däremot betydligt mindre.

Av betydelse i detta sammanhang är, vilken andel i patenteringsverksam- heten de företag ha, som med betydande resurser” förena en aktiv patent-

politik. Åt patenthavare, var och en med minst 10 st. 1949 uttagna patent, meddelades detta år i Danmark 20 %, i Norge 11 % och i Sverige 17 % av samtliga patentl. I Danmark och Norge befinna sig bland dessa stora patent- uttagare inga inländska företag samt i Danmark två och i Norge ett svenskt företag.

Av bil. IV, tab. 8—10, framgår, hur patent inom skilda industriområden äro fördelade mellan patenthavare från olika länder. Inhemska patentsö- kande förekomma, som framgår av tabellerna, talrikast inom områden, där nyttighetsuppfinningar spela stor roll. Områden, inom vilka den storindu- striella produktionen dominerar, t. ex. elektrisk och kemisk industri, karak- teriseras av höga siffror för utomnordiskt patentinnehav.

Tab. 11, bil. IV, visar, hur stor andelen är av de patent som meddelats fysisk person. Dessa patent äro i stor utsträckning att finna inom om- råden, där de inhemska patenthavarna dominera. Områdena äro väsentligen sådana, där man kan vänta ett stort antal nyttighetsuppfinningar.

De inhemska patenthavarna utgöras till en väsentlig del av enskilda per- soner. Sådana återfinnas däremot endast i ringa utsträckning bland patent- havare med hemort i utomnordiskt land. Det kan nämnas, att av patent, meddelade 1949 i Sverige åt svensk patenthavare, 52 % beviljades enskilda personer. Endast 2 % av patenten åt utomnordiska patenthavare beviljades enskilda personer. Av patenten i Sverige åt patenthavare bosatta i Danmark beviljades 77 % enskilda personer och åt patenthavare bosatta i Norge lika- ledes 77 % enskilda personer.

Det nu anförda har gällt patenteringsverksamheten 1949. Då undersök- ningen avsett ett enda är, få de funna resultaten ej utan vidare generalise- ras. Särskilt är detta fallet med vad som befunnits gälla för industriområ— den, inom vilka endast ett ringa antal patent årligen meddelats.

Enligt undersökningen skulle bland de utomnordiska patenthavarna in-

1 Patenthauare med minst 10 st. 1949 uttagna patent. (Efter patenthavarens namn upp- gives antalet patent.) I Danmark: N. V. Philips' Gloeilampenfabrieken. 102; I. G. Farben- industrie A-G., 85; A. G. G. Lorenz, 64; The General Electric Comp. Ltd., 23; Fides Ges. fiir die Verwaltung von gew. Schutzrechten m. h. h., 19; F. Hoffman-La Roche & C0, 16; Standard Electric Aktieselskab (Standard Electric Ltd), 16; Troponwerke Dinklage & Co., 15; Licentia Patent-Verwaltungs G. 111. b. H., 15; Böhme Fettchemie-Gcsellschaft m. b. H., 14; Schering A.G., 14; Hermes Patentvcrwertungs-G. m. b. H., 11; Allmänna Svenska Elek- triska AB., 10; Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson, 10. I Norge: Philips' Glocilampen- fabriekcn N. V., 65; Standard Electric A/S, 20; The General Electric Comp. Ltd., 16; Im- perial Chemical Industries Ltd., 14; Allmänna Svenska Elektriska AB, 13; Ciba S. A., 13; The Atlantic Coast Fisheries Comp., 12; Western Electric Comp. Inc., 10. I Sverige: N. V. Philips Glocilampenfabrieken, 100; Allmänna Svenska Elektriska AB., 72; Elektriska AB. AEG, 37; Imperial Chemical Industries Ltd., 35; Ciba S. A., 33; Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson, 32; AB. Brown, Boveri & Cie, 29; American Cyanamid Co., 21; Westinghouse Electric Comp., 20; Lumalampan AB., 18; Patentverwertungs G. m. b. H. ”Hermes", 16; AB Separator 16; AB Elektrolux, 15; N. V. De Bataafsche Petroleum Maatschappij, 14; Landis & Gyr A. G., 14; AB Standard Radiofabrik, 14; Ford Motor Co., Ltd., 13; The Gen- eral Electric Co. Ltd., 12; International General Electric Co., Inc., 12; Skoda Works Na- tional Corp., 12; J. R. Geigy A-G., 11; United Shoe Machinery Corp., 11; Westinghouse Electric & Manufacturing Co., 11; Brevets Aéro-Mécaniques, 10; Husqvarna Vapenfabriks A.B., 10.

dustriföretagen och icke minst storindustrien spela en betydande roll. De nordiska patenthavarna synas inom sina led rymma ett betydande antal fria uppfinnare, och de åt dessa meddelade patenten skulle i ej oväsentlig omfattning avse nyttighetsuppfinningar. Understrykas bör, att antalet pa- tent meddelade åt patenthavare, bosatta i de nordiska grannländerna, är jämförelsevis litet.

Hur bedömes patentväsendet och vilken betydelse kan införandet av nor— diska patent få? Inställningen till patentväsendet och det nordiska patent- samarbetet bestämmes väsentligen av de svar man ger på tre frågor. Den första av dessa är, huruvida det moderna patentväsendet är av positiv nytta för näringslivet i stort i de nordiska länderna. Ett jakande svar på denna fråga är givetvis ej självklart. De övriga frågorna gälla mera direkt patent— samarbetet. Man frågor sig sålunda, huruvida ett eventuellt samarbete kan tänkas på något speciellt sätt åstadkomma en intensifiering av forsknings- och patenteringsverksamheten i de nordiska länderna. De utländska före- tagens intresse av patentering i Norden föranleder slutligen frågan, om ett införande av nordiska patent kan förbättra eller försämra de nordiska före— tagens läge i den internationella konkurrensen.

Svaren på dessa frågor kunna icke ges var för sig och icke enbart bygga på förhållanden, om vilkas fakticitet intet tvivel råder. I mycket få svaren bero på näringspolitiskt bedömande. Detta gör, att definitiva svar på frå- gorna ej kunna lämnas i det följande, utan vad som där anföres får närmast betraktas som en precisering av frågeställningen.

Ett industriföretags inställning till patentväsendet beror givetvis i hög grad av till vilken av de i början av denna framställning nämnda grupperna företaget är att hänföra. Företag, som tillkommit för att exploatera uppfin- ningar eller som idka teknisk forskningsverksamhet, föra i regel en aktiv patentpolitik och äro positivt inställda till patentväsendet. Genom att före- tagens produkter vid patentskydd kunna åsättas högre priser än utan detta skydd, ökas dessa företags möjligheter att finansiera forsknings- och upp- finnarverksamhet och även att nå bättre vinstresultat.

En negativ eller likgiltig inställning till patentskyddet kan däremot för- väntas hos de företag, som ej utnyttja patentskyddet för sin tillverkning. Företag, som tillhöra denna grupp, torde i regel arbeta med tillverkning av varor, vid vilka inga eller endast smärre förändringar företagas. Som exem- pel kunna nämnas vissa företag inom sågverksindustrien. Måhända kan det i vissa fall ligga i tillverkningens natur, att inom en bransch utvecklings- arbetet avstannat. I regel torde emellertid avsaknaden av sådant innebära ett svaghetstecken. Uppstå inom branschen företag, som äro villiga att riskera kapital på uppfinnar- och forskningsverksamhet, eller tillkommer utländsk konkurrens, kunna de förutvarande företagen inom branschen få svårt att hävda sig i konkurrensen. En patentfientlig propaganda kan då väntas från dessa företag.

Genom de samarbetsalternativ, som kommittén ansett vara värda när- mare utredning, ernås besparingar för myndigheterna och för de patent— sökande. Komma hittills tillämpade principer för avgiftssättningen även i fortsättningen att upprätthållas, skulle myndigheternas minskade utgifter komma de patentsökande tillgodo i form av lägre patentavgifter. Värdet av de härigenom erhållna minskningarna av patentomkostnaderna få dock ej överdrivas. Patentväsendets betydelse i modernt näringsliv mätes icke med dessa kostnader. Tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete blir lönsamt för industrien tack vare patentskyddet. Industriföretags ställning på hem- mamarknaden eller på exportmarknaden kan vara beroende av att sådant skydd åtnjutes för företagens produkter. Inom många industriområden är säkerligen läget för närvarande ett annat än det skulle varit, om ej patent- skyddet utnyttjats på det sätt som skett.

De firmor med betydande resurser, som föra en aktiv patentpolitik, torde ej i stort sett låta en eventuell ökning eller minskning i patentutgifterna bestämma patenteringsverksamhetens karaktär och omfattning, då dessa utgifter spela en underordnad roll i förhållande till övrigt, som har med bearbetningen av de nordiska marknaderna att skaffa. Man synes icke kunna vänta, att dessa firmor skulle utvidga exploateringen av uppfin- ningar i firmornas ägo enbart på grund av att patenteringen av dessa upp- finningar förbilligas. Ej heller synes man kunna vänta, att firmorna i större utsträckning än vad som nu är fallet skulle uttaga patent i de nordiska länderna i syfte att utnyttja dessa patent som spärrpatent. Dock kan det hända, att uppfinningar, för vilka firmorna under förhållanden liknande de nu rådande endast skulle söka patent i ett enda land, vid nordiskt patent- samarbete regelmässigt skulle göras till föremål för patentskydd även i övriga nordiska länder. Detta skulle kunna bero på, att utgifterna och be- sväret vid sökande av nordiskt patent ej skulle bli avsevärt större än då endast nationellt patent sökes. Äro de förut uttalade synpunkterna riktiga, skulle detta skydd åtminstone ej omedelbart utnyttjas. Man kan emellertid tänka sig, att skyddet sedermera skulle kunna få ett värde för patenthava- ren i en situation, som ej förutsetts vid den tidpunkt, då ansökningen gjordes.

För de fria uppfinnarna, som själva bekosta patenteringen och använda en stor del av sina inkomster för experimentarbete och patentering, kan en minskning av patenteringskostnaden betyda en ekonomisk lättnad och däri- genom väsentligt befrämja dessa personers verksamhet. Det värde detta kan ha för näringslivet låter sig ej bedöma. Att man i stort sett i de nor— diska länderna skulle göra flera och mera betydande uppfinningar därför att patenteringskostnaderna minskade med ett eller ett par tiotal procent, synes dock icke vara sannolikt.

Man frågar sig, om nordiska patent skulle kunna underlätta utomnordiska intressens penetrering av de nordiska marknaderna. Farhågor härför synas

kunna bedömas med det nu sagda som bakgrund. De utomnordiska intres- sen, det här kan vara fråga om, utgöras väsentligen av företag med stora resurser, som föra en aktiv patentpolitik. Att sådana firmor skulle låta ex- ploateringen av uppfinningar och utnyttjandet av patentskyddet i någon av— sevärd utsträckning bestämmas av patenteringskostnaden och smärre för- ändringar av denna, har bedömts vara osannolikt. Detta gäller även vissa nordiska firmor, vilka utnyttja grannländerna som marknad.

Annorlunda ställer det sig beträffande fria uppfinnare och mindre före- tag, vilka förnämligast arbeta med nyttighetsuppfinningar. Dessa kategorier äro som förut nämnts talrikt representerade bland inhemska nordiska pa- tentsökande. Det synes ej osannolikt, att dessa kategorier i ännu större ut- sträckning än vad som nu är fallet komma att patentera sina uppfinningar ej endast i hemlandet utan även i grannländerna, om patenteringsförfaran— det blir mindre kostsamt. Då det är fråga om rena nyttighetsuppfinningar, kan en sålunda ökad patenteringsverksamhet ej i större utsträckning minska industriens rörelsefrihet. För att en tillverkning av en artikel av det slag, som är föremål för nyttighetsuppfinningar, skall komma till stånd, kräves ofta patentskydd. Avsaknaden av sådant och det därpå beroende hotet av kopiering och överproduktion gör nämligen, att en tillverkning kan framstå som förenad med stor risk för förluster. En ökad patentering av nyttighets- uppfinningar skulle sålunda kunna komma att tillföra det land, där skyddet åtnjutes, för detta lands näringsliv nyttiga tillverkningsinitiativ.

Det kan i detta sammanhang erinras om, att tidigare en fientlig inställ- ning till utlänningars patentinnehav gjort sig gällande. Sålunda kunde exempelvis enligt svenska patentförordningen 1834 visserligen i utlandet bosatta personer erhålla patent, men för att ett sådant i fortsättningen skulle äga bestånd, måste innehavaren inom ett år efter patentets utfär- dande antingen ha inflyttat till riket eller överlåtit sin rätt åt svensk under- såte. En sådan nationalistisk inställning är numera övergiven eller i varje fall mindre framträdande. Den inom modernt patentväsende regelmässiga likställigheten mellan in- och utländska intressen är en fördel, då den ger möjlighet till internationell konkurrens med i princip lika utgångsläge för alla. Sådan likställighet är numera föreskriven i den internationella Paris— konventionenl, och ett land som utträder ur Parisunionen kan riskera, att dess medborgare ej få patentskydd i andra länder.

Skulle utomnordiska personer och företag som en följd av nordisk patent- samverkan intensifiera sin patenteringsverksamhet i Norden samt nordiska uppfinnare och sådanas rättsinnehavare i större utsträckning än vad som nu är fallet åtnjuta patentskydd i grannländerna, kan detta komma att med— föra, att nordiska företag, som nu föra en passiv patentpolitik eller över huvud ej behöva intressera sig för patentskyddet, ställas inför den situa- tionen, att de för att hävda sig i konkurrensen måste övergå till egen forsk—

1 Se bil. I.

ningsverksamhet och till en aktiv patentpolitik. Den ökade patenterings- verksamheten skulle med andra ord bli ett incitament till ökad uppfinnar- och forskningsverksamhet inom områden, där sådan tidigare ej eller endast i ringa utsträckning förekommit.

Tydligt är att former av patentgemenskap, som underlätta och stimulera patentering i de nordiska grannländerna, först få värde, om uppfinningarna ej blott patenteras utan även exploateras där. Patenteringsmöjligheterna torde betyda mindre härför än exempelvis skapandet av en gemensam nor- disk marknad. En patentgemenskap kan vara av Värde och motiverad där- igenom, att den kan förbereda och underlätta en övergång till ett ännu mera intimt samhällsekonomiskt samarbete mellan de nordiska länderna än det som nu äger rum.

Hur kan ett nordiskt patentsamarbete åstadkommas

1. Likhet i fråga om patenteringsproceduren underlättar nordiskt patentsamarbete

Samtliga nordiska patentmyndigheter tillämpa ett förprövningssystem kompletterat med ett uppbudssysteml. Detta möjliggör principiellt sett, att rimliga krav på en tillförlitlig prövning av patentansökningarna kunna till— fredsställas. De skiljaktigheter i kvalitetsavseende mellan resultaten av för- prövningen i de olika myndigheterna, som kunna förefinnas, torde bero på hur systemet tillämpas och på olikheter i fråga om respektive myndigheters resurser. Understrykas bör, att generella slutsatser om det ena eller det andra verkets företräden ej kunna dragas med utgångspunkt från enstaka fall eller från erfarenheter om prövningen av patentansökningar fallande inom visst eller vissa områden. Prövningsarbetets kvalitet beror i ej ringa utsträckning på vederbörande granskares personliga egenskaper, på hans noggrannhet, tekniska kunskaper och erfarenheter från arbetet inom myn— digheten. Det torde därför vara uppenbart, att inom en och samma myndig- het relativt stora variationer måste förekomma i fråga om kvaliteten av det utförda arbetet. Det må emellertid framhållas, att de ingenjörer, som vid de olika patentmyndigheterna äro sysselsatta med prövningsarbete, ha i stort sett likvärdig utbildning.

Patentmyndigheterna i Danmark, Norge och Sverige utnyttja i stort sett samma granskningsmaterial. Härigenom är en viktig förutsättning för ett samarbete uppfylld. Vid ett sådant kan, om detta visar sig erforderligt, kompletteringar ske, så att ännu fullständigare överensstämmelse än den nu rådande erhålles.

Vissa skiljaktigheter föreligga i fråga om sättet att fatta beslut i ansök- ningsårenden. Den befogenhet, en svensk teknisk ledamot i flertalet fall har att efter att ha verkställt förprövningen själv godkänna en ansökning till kungörande, saknar motsvarighet i Danmark och Norge. I Danmark verk- ställes förprövningen av en förprövare, varefter teknisk eftersyn verkställes av en av direktoratets äldre, fast anställda tekniker. Därefter beslutas om godkännande av patentkommissionen genom vederbörande förste medlem. I Norge fattas sådant beslut av ett utskott, i vilket ingår första avdelningens

1 En redogörelse för de danska, norska och svenska patentmyndigheternas organisation och arbetsuppgifter lämnas i bil. II.

ordförande och ytterligare en teknisk ledamot förutom den ledamot, som verkställt förprövningen.

I samtliga länder har sökanden möjlighet att få besvär över första instan- sens beslut prövade i överinstans, nämligen i Danmark i särskild kommis- sion, i Norge i patentmyndighetens andra avdelning och i Sverige i patent- verkets besvärsavdelning. I Sverige kan besvär Över besvärsavdelningens be- slut anföras hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. En motsvarande besvärs- möjlighet finnes icke i övriga länder.

Föreskrifterna om de grunder, på vilka invändning kan stödjas, äro ej desamma i samtliga länder, men detta torde sakna nämnvärd praktisk be- tydelse. Däremot kunna skiljaktigheter i fråga om allmänhetens rätt att taga del av handlingar i patentärenden vid och efter kungörandet vara värda att uppmärksamma. I Danmark är endast den kungjorda ansökningen och därtill hörande handlingar, såsom beskrivning, patentanspråk, ritningar och prioritetsdokument, men ej övriga handlingar tillgängliga för allmänheten. I Norge äro bestämmelserna i allt väsentligt överensstämmande med de danska. Sedan en ansökning kungjorts är och förblir i Sverige hela ansök- ningsakten i regel tillgänglig.

Skiljaktigheterna i fråga om tillgängligt granskningsmaterial och föreskri- ven handläggningsprocedur torde ej vara av den natur, att en patentsökande kan anses vara ställd i ett bättre läge i det ena än i det andra av de nor- diska länderna. Detta gäller även i stort sett den del av allmänheten, som i ett visst fall har intresse av att patent icke beviljas, således i första hand invändarna. De skiljaktiga bestämmelserna om patenthandlingarnas hem— lighållande medföra dock, att invändaren står i en något gynnsammare ställning i Sverige än i Danmark och Norge. Den praktiska betydelsen härav bör emellertid ej överdrivas. '

Av det sagda har framgått, att i det stora hela en betydande likhet före— ligger i fråga om patenteringsproceduren i de nordiska länderna. Från den— na synpunkt synes således goda betingelser föreligga för ett patentsam- arbete. Vid ett patentsamarbete mellan de nordiska länderna, som förut- sätter likartat utgångsläge för sökande och även för invändare, torde nu förefintliga skiljaktigheter i fråga om detaljer i den föreskrivna patente- ringsproceduren betyda mindre än eventuella skiljaktigheter i fråga om praxis vid prövning och bedömning av patenterbarheten. Överensstämmelse i fråga om praxis torde vara möjlig att ernå och vidmakthålla i rimlig ut- sträckning. Det bästa sättet att nå sådan enhetlighet måste anses vara, att befattningshavare vid myndigheterna beredas tillfälle att regelbundet sam- manträffa, studera arbetsmetoder vid de andra patentverken, utbyta er— farenheter och diskutera sådana patenträttsliga och patenttekniska spörs- mål, där olikhet i praxis visat sig föreligga.

Kommittén har ansett det vara i hög grad önskvärt, att ett praktiskt samarbete av detta slag kommer till stånd utan tidsutdräkt. Detta har av

kommittén framhållits i skrivelser i juli 1951 till vederbörande myndigheter i Danmark, Norge och Sverige, varvid samtidigt anhållits om åtgärder för att möjliggöra sådant samarbete.

2. Olika samarbetsmöjligheter En patentgemenskap eller ett patentsamarbete mellan ett antal stater kan ha avseende på den administrativa handläggningen av patentärenden. Mest långtgående är gemenskapen, då staterna ha en gemensam patentmyndighet. Enligt en annan möjlighet kan det finnas ett gemensamt administrativt organ, t. ex. ett nyhetsgranskningsinstitut, eller flera sådana organ, under det att patentmyndigheterna i övrigt äro självständiga i förhållande till var- andra. Ett administrativt samarbete kan även förekomma utan gemensam myndighet eller gemensamma organ. Sålunda kan exempelvis behandlingen av en patentansökning vid ett lands myndighet vara bestämmande eller väg- ledande för ett annat lands myndighet, då en motsvarande ansökning (dub— blettansökning) behandlas där. Även samarbete av mindre omfattande eller tillfällig natur, t. ex. berörande nyhetsgranskningsmaterialet, kan före- komma. Ett annat slag av patentgemenskap mellan stater har den innebörden, att åt ett beviljat patent gives giltighet inom samtliga stater. Sådan giltighet kan föreligga under hela patenttiden. Det är också möjligt, att ett patent beviljas såsom giltigt inom samtliga stater, men att i fortsättningen paten- tets giltighet i en av staterna är oberoende av om patentet förblir giltigt i övriga stater. De olika slagen av giltighetsgemenskap förutsätta i regel ej ett administrativt samarbete av ett bestämt slag. Skilda samarbetsalternativ av administrativ natur kunna vara kombinerade med en mer eller mindre långtgående giltighetsgemenskap. Ett stort antal gemenskapsalternativ äro därför möjliga. En del av dessa alternativ, som ej endast äro teoretiskt utan även praktiskt tänkbara, ha i olika sammanhang föreslagits i den inter- nationella diskussionen. Rent schematiskt synas de alternativ, som därvid ansetts i första hand böra prövas, kunna inordnas under följande rubriker: 1) En för de samarbetande staterna gemensam patentmyndighet inrättas, som beviljar patent, giltiga i samtliga stater. 2) Staternas patentmyndigheter bibehållas och samarbeta administrativt samt få behörighet att var och en för sig bevilja patent, giltiga i samtliga stater.

3) Ett nyhetsgranskningsinstitut inrättas med uppgift att åt patentmyn- digheterna i staterna verkställa nyhetsgranskning. Myndigheterna bevilja endast i det egna landet giltiga patent.

4) Har i ett av länderna patent beviljats, beviljas ett motsvarande patent i annat land efter begränsad prövning, t. ex. utan nyhetsprövning.

5) Myndigheterna lämna varandra meddelanden om nyhetsgransknings— resultat e. d.

I det följande komma att närmare behandlas de alternativ, enligt Vilka en nordisk patentgemenskap eller ett patentsamarbete synes kunna över- vägas. Det alternativ, som anses i första hand böra förordas för närmare utredning, behandlas härvid under rubriken nordiska patent. Detta alterna- tiv motsvarar det andra av de här ovan nämnda alternativen. Under rubri- ken provisoriska patentansökningar behandlas det alternativ, som ansetts i andra hand vara värt en närmare utredning. Slutligen kommer ytterligare ett antal alternativ att omnämnas under rubriken övriga samarbetsalter- nativ. Intet av dessa alternativ har ansetts böra förordas till närmare ut- redning.

3. Nordiska patent1 Huvuddrag. De nuvarande patentmyndigheterna skola bibehållas och en sökande kan efter eget val vid vilket som helst av patentverken i Danmark, Norge och Sverige begära ett patent med giltighet i samtliga dessa länder. Denna ansökning om nordiskt patent skall väsentligen endast handläggas vid primärlandets patentverk, således vid patentverket i det land, där den ingivits. Alla skola ha möjlighet att söka sådant patent, således ej endast sökande med hemort i något nordiskt land. Antalet ansökningar i varje land från sökande bosatta i nordiskt grannland är ringa, och de nordiska patenten skulle därför få mycket begränsad betydelse, om möjligheten att erhålla sådana vore inskränkt till sökande med hemort i något nordiskt land. Det kan nämnas att i genomsnitt endast omkring 8 % av samtliga till de nor- diska patentverken ingivna ansökningar under de senaste åren inkommit från sökande med hemort i något nordiskt grannland-'. Tvivelaktigt är ock- så, huruvida en sådan inskränkning vore möjlig med hänsyn till gällande bestämmelser i art. 2 och 3 av Pariskonventionen. Även om så vore fallet, framstår det som mindre lämpligt att inskränka möjligheten till nordiska sökande av det skälet, att något hinder för utländska företag att söka patent genom filialföretag i nordiskt land ändå icke skulle finnas. Ett icke önsk- värt bulvansystem skulle också kunna bli en följd av inskränkningen. Det patentsamarbete, som föreslås, har väsentligen endast avseende på sådant som faller inom området för den administrativa handläggningen av patentärenden. Ett nordiskt patent antages få samma verkan som ett na- tionellt patent. Ett nordiskt patent kan förbli giltigt i ett land, även om det av någon anledning förlorat sin giltighet i annat. Patentet kan för visst

1 Benämningen nordiskt patent användes ej för att beteckna ett patent, som i rättsligt avseende är en enhet med de tre nordiska länderna som odelat giltighetsområde under den tid, patentet är gällande. Måhända kunde benämningen medföra den missuppfattningen. att så skulle vara fallet. Trots detta har benämningen föreslagits, då den är kort och det av densamma framgår, att ett nordiskt patent är resultatet av ett nordiskt samarbete. Av det följande torde tydligt framgå den innebörd, som i detta sammanhang bör inläggas i begreppet nordiskt patent. 2 Antalet patentansökningar och patent. ingivna till de nordiska patentmyndigheterna, framgår av bil. IV, tab. 1 och 2.

land överlåtas till annan, oberoende av vad som händer med patentet i grannländerna. Handläggningen av patentmål vid domstol sker i varje land helt oberoende av vad som i annat land kan ha företagits med ifrågakom— mande nordiska patent.

För nordiska patent skola årsavgifter erläggas till samtliga nordiska pa- tentmyndigheter, dock får utebliven inbetalning av sådana endast till följd. att patentet förfaller i det eller de länder, där avgift ej erlagts.

Sedan nordiska patent införts, skall fortfarande nationellt giltigt patent, således patent av den nu förekommande typen, kunna erhållas.

En ansökning om nordiskt patent handlägges vid primärlandets patent- verk väsentligen enligt samma regler, som gälla för behandlingen där av ansökningar om nationella patent. Dock skall en ansökning om nordiskt patent kungöras vid samtliga nordiska patentmyndigheter.

Sedan en ansökning om nordiskt patent varit kungjord vid samtliga pa- tentverk, fullföljes och avslutas behandlingen vid primärlandets patentverk. Föreligger ej skäl att avvisa ansökningen, beviljas nordiskt patent.

Föreligger vid ansökning om nordiskt patent hinder för att meddela patent, kan ansökningen avslås av primärlandets patentmyndighet. Samma regler, som gälla för myndigheten vid avslag å ansökning om nationellt patent, tillämpas härvid.

Ansökning, som avslagits, kan genom besvär bringas under prövning vid överinstans i primärlandet. Detsamma gäller invändningsärende i den mån sådant prövas av överinstansen. Härvid tillämpas det som i landet är stad- gat om motsvarande behandling av ansökningar om nationella patent.

Vid ansökningar om nordiska patent komma kollisionsfallen, d.v.s. de fall då flera ansökningar avse skydd för en och samma uppfinning, att er— bjuda svårigheter, vilka komma att behandlas i det följande. Språkfrågor, omvandling av en ansökning från att ha avsett ett nordiskt till att avse ett nationellt patent och omvänt, avgiftsfrågor samt ytterligare ett antal detalj- frågor komma likaledes att behandlas.

En patentgemenskap av här behandlat slag kommer att kräva vissa kom- pletteringar och ändringar i nu gällande patentlagar. Likaledes torde vissa mindre förändringar av organisatorisk natur bli påkallade.

Nordiska och nationella patent vid sidan av varandra. De patentsökande böra ej i framtiden bli hänvisade uteslutande till patent med nordisk giltig- het. Möjligheten att liksom nu söka patent med giltighet i blott ett eller två av de nordiska länderna bör kvarstå. En sådan valfrihet är önskvärd, då vissa sökande ej torde ha intresse av skydd annat än i det egna landet och därför ej äro benägna att underkasta sig den ökade kostnad, som ett nordiskt pa- tent kommer att medföra. Att ett icke obetydligt antal sådana sökande kunna komma att finnas, framgår av att antalet ansökningar från sökande med hemvist i nordiskt grannland är ringa i förhållande till antalet hem-

landsansökningar (se bil. IV, tab. 1). Valfriheten är önskvärd också ur allmän synpunkt. Verkställda undersökningar ha givit vid handen, att om endast nordiska patent skulle förekomma och därigenom alla till utläggning godkända ansökningar skulle kungöras och i viss mån granskas vid alla de nordiska patentverken, man knappast kan räkna med någon arbetsbespa- ring vid patentmyndigheterna. Den lättnad, som ernås genom att den grund- läggande nyhetsgranskningen icke behöver ske mer än i ett patentverk mot för närvarande i många fall i två eller tre verk, komme nämligen i så fall att motvägas av det merarbete, som bleve följden av att samtliga till utlägg- ning godkända ansökningar i de nordiska länderna måste utläggas och i viss mån granskas vid tre patentverk.

Sökanden skall alltså ha frihet att välja mellan nationellt patent och pa- tent med nordisk giltighet. Det kunde ifrågasättas att lämna honom även ett tredje alternativ, nämligen att söka patent med giltighet i två av de nordiska länderna. Det kan emellertid knappast förmodas, att de sökande i någon större utsträckning skola å ena sidan önska skydd i mer än ett av de nordiska länderna men å andra sidan ej ha intresse för skydd i samtliga dessa. Det har därför icke synts vara anledning att komplicera förfarandet genom att inrätta det med tanke även på detta alternativ. Ett nordiskt patent, från början gällande i endast två länder, skall alltså enligt förslaget icke kunna meddelas.

Med det antagna systemet att sökanden skall ha valfrihet mellan na- tionellt patent och nordiskt patent följer, att han i viss mån bör få möj— lighet att omvandla en ansökning om patent av det ena slaget till att avse ett patent av det andra slaget. Detta behandlas närmare i ett följande avsnitt.

Det är ej önskvärt att skydd för en och samma uppfinning begäres paral- lellt genom ansökning om nordiskt patent i ett land och nationellt patent i detta eller annat nordiskt land. Måhända kan detta ej förbjudas. Under alla förhållanden blir det svårt att övervaka, att ett förbud härom följes. Möj- ligheterna att erhålla patent böra därför vara sådana, att en sökande ej får intresse av att parallellt söka nordiskt och nationellt patent. Bland annat är det av vikt, att ej endast formellt samma pantenterbarhetskrav stadgas i de nordiska länderna utan även att dessa i praxis tillämpas på ett lik- artat sätt.

Det torde få förutsättas, att patentsökande med hemort i visst nordiskt land i regel inlämna sina ansökningar till detta lands patentverk. I fråga om ansökningar från utomnordiska sökande kan det tänkas inträffa. att dessa ansökningar komma att mer eller mindre ensidigt söka sig till ett av patentverken. En eventuell sådan tendens kan motverkas av att detta verk får stor arbetsbalans och att därför behandlingstiden där blir längre än vid övriga patentverk. Sannolikt torde dock en oproportionerligt stor belastning av ettdera av patentverken ej behöva befaras, om likformiga

patenterbarhetskrav upprätthållas. Givetvis kan det icke vara förenat med ett enskilt verks intresse, att ansökningsströmmen ensidigt söker sig dit, lika litet som ett verk kan ha det motsatta intresset, således att ansöknings- strömmen skall söka sig till annat nordiskt patentverk. Skulle emellertid mot förmodan ett av patentverken bli oproportionerligt starkt belastat, få särskilda åtgärder till bot härför övervägas, t. ex. en överföring av ansök- ningar från ett verk till ett annat.

Språkfrågor. Av ej ringa praktisk betydelse är, hur man skall lösa språk- frågorna beträffande nordiska patent. Det kan göras gällande, att den som fullständigt behärskar ett av språken danska, norska eller svenska utan större svårighet kan läsa och hjälpligt förstå en framställning på något av de båda övriga språken. Från denna utgångspunkt kunde hävdas, att endast språket i ansökningslandet skulle behöva användas såväl i ansökningsför- farandet som i de tryckta patentskrifterna.

Å andra sidan kan anföras, att språkliga nyanser ej sällan ha betydelse, då det gäller att bestämma och avgränsa patentskyddet, och att en så djup- gående kunskap om grannländernas språk, som ur denna synpunkt erford- ras, ej är allmänt förekommande. Med hänsyn härtill kunde förfäktas, att full trespråkighet, i varje fall i patentskrifterna, borde genomföras. Detta skulle dock föranleda åtskilligt besvär, vålla sökanden kostnad och fördyra de nordiska patenskrifterna.

En lämplig kompromiss synes vara, att beskrivning endast behöver före- ligga på ansökningslandets språk, medan patentanspråk och benämning böra, såväl vid utläggning som i de tryckta patentskrifterna, förefinnas parallellt på alla tre språken. På detta sätt bör vinnas tillräcklig tydlighet med minsta möjliga kostnader och besvär för de sökande. Det viktigaste är att anspråken, som i första hand äro grundläggande för skyddet, i varje nordiskt land kunna studeras på detta lands språk. Genom anspråken — och med hjälp av ritningarna, där sådana finnas — torde beskrivningen i regel bli begriplig även för den som icke så väl behärskar grannländernas språk.

Det bör ankomma på sökanden att ombesörja de översättningar av patent- anspråk och benämning,_ som enligt det föregående erfordras. Sådana över- sättningar behöva emellertid ej avkrävas honom, förrän ansökningen blivit godkänd till kungörande. Förfarandet därvidlag skildras närmare i det föl- jande, liksom också att patentmyndigheterna i de andra länderna ha att fullgöra viss språkgranskning.

Det hittills sagda har gällt beskrivning, patentanspråk och benämning. Vad beträffar andra till patentmyndigheterna ingivna handlingar, som ju ej äro avsedda att tryckas, böra såväl sökande som invändare få använda danska, norska eller svenska språket. En dansk, som söker patent i Sverige, bör sålunda få inlämna svarsskrifter på danska språket, om han föredrager

detta, blott förekommande förslag till beskrivning och patentanspråk inläm- nas på svenska.

Ansöknings behandling före kungörandet. En ansökning om nordiskt pa- tent skall i respektive patentverk i stort sett behandlas enligt vanliga regler för patentansökningars handläggning. En likartad organisation av patent- verken och införandet av samma arbetsmetoder skulle givetvis kunna vara till fördel med hänsyn till önskvärdheten av en likformig behandling. Ett sådant förenhetligande är emellertid icke en förutsättning för det patent- samarbete, det här är fråga om. Detta synes också lättare kunna komma till stånd, om ej mera genomgripande organisatoriska förändringar krävas. Visar det sig sedermera, att sådana förändringar äro önskvärda, kunna erfarenheterna från samarbetet säkerligen vara av värde, då förändringarna skola i detalj planläggas.

Ansökning om nordiskt patent skall alltså granskas och behandlas på samma sätt som en ansökning om nationellt patent. Skillnaden i behand- lingen framträder i stort sett först, då kungörande med utläggning ifråga- sättes.

Ansöknings kungörande. Om ansöknings kungörande finnas för närva- rande skiljaktiga stadganden i de nordiska ländernas lagstiftning. Olika bestämmelser gälla således om vilka handlingar allmänheten får ta del av vid och efter kungörandet. Ett upprepat kungörande är möjligt i Danmark och Sverige, men ej i Norge. Ett förenhetligande bör eftersträvas, därest nordiska patent komma att meddelas, men är ej en nödvändig förutsättning för sådana patent.

En ansökning om nordiskt patent skall vid kungörandet utläggas för all- mänheten i vart och ett av patentverken i Danmark, Norge och Sverige.

Förfarandet vid kungörandet synes lämpligen böra vara följande: Sedan patentverket i primärlandet beslutat godkänna ansökningen för kungörande, infordras från sökanden uppgift om uppfinningens benäm- ning på övriga nordiska länders språk samt exemplar av patentanspråken med parallell text på dessa länders språk, därest sådana exemplar ej tidigare ingivits. Exemplar av beskrivning och patentanspråk samt ritningar, om sådana finnas, sändas till övriga patentverk för att sedermera utläggas där. I dessa verk företages emellertid dessförinnan granskning av text på lan- dets språk samt undersökes, huruvida kollision föreligger med ansökning, som där är under behandling. (Beträffande kollision vid ansökningar om nordiska patent, se även s. 33 ff.) Resultatet av denna undersökning — språk- och kollisionsgranskning —— meddelas primärlandets patentverk. Har den, som företagit undersökningen, kännedom om nyhetshinder eller om annat, som kan vara av betydelse, lämnas meddelande om detta. Någon nyhetsgranskning företages dock ej i samband med denna undersökning.

Granskningen vid patentverken kan ge vid handen, att ytterligare föreläg- gande, t. ex. med anmärkning om kollision eller om språkliga fel, bör givas sökanden, och utläggningen kan därför komma att uppskjutas. Ett sådant föreläggande utfärdas av primärlandets patentverk. Först sedan meddelande från båda de övriga verken ingått och därav föranledd ytterligare behand- ling slutförts, utsättes av primärlandets verk definitiv dag för utläggningen. Denna bör ske samtidigt vid samtliga tre patentverk.

Sedan ansökningen kungjorts, kan invändning1 inlämnas vid vilket som helst av patentverken. Invändningen prövas dock vid primärlandets patent- verk, och prövningen skall ske i enlighet med där gällande bestämmelser. Efter invändningstidens slut övertar detta patentverk helt behandlingen av ansökningen, vare sig invändning inkommit eller ej. Ytterligare skrifter från en invändare sändas alltså dit. Invändaren får i sin korrespondens använda danska, norska eller svenska språket.

Göres ej invändning, meddelas nordiskt patent. Vid invändning fullföljes och avslutas behandlingen enligt de regler, som i motsvarande fall tillämpas vid behandlingen av ansökningar om nationellt patent. Denna behandling kan sålunda resultera i avslag eller i att nordiskt patent meddelas.

Patentskrifter och patentregister. Vid nordiska patent hör av patentskrif- ten framgå Vilket patentverk, som meddelat patentet. Uppfinningens be- nämning angives parallellt på de tre nordiska språken, och patentanspråken återgivas på samma sätt. Själva beskrivningen återgives däremot endast på ett av språken. I övrigt innehåller patentskriften uppgifter motsvarande dem som vanligen förekomma i patentskrifter.

Meddelande om nummer å beviljade patent kunna med nuvarande kom- munikationsmöjligheter snabbt utbytas mellan verken, varför det torde vara möjligt att publicera nordiska patent, oberoende av var de meddelats, i en serie med löpande nummer inom serien. Detta tillvägagångssätt synes böra övervägas, då därigenom förväxlingar undvikas, vilka lätt skulle kunna inträffa, om parallella serier av nordiska patentskrifter, ett för varje land, komme att utgivas.

Särskilda register över beviljade nordiska patent böra föras vid samtliga patentverk. Det kan ifrågasättas, om ej anmälningar till ett av verken borde av detta delgivas övriga verk att införas i där förda register, så att samtliga register över nordiska patent komma att överensstämma.

I registren införas bl. a. uppgifter om överlåtelse av patent till nya inne- havare. Dessa behöva ej vara desamma i samtliga länder, ett nordiskt patent

1 Antalet invändningar var 1950—51

1950 1951 i Danmark 134 125 i Norge 93 55 i Sverige 208 248

annan person 0. S. V.

Omvandling av ansökningar om nordiskt patent till ansökningar om na- tionellt patent och omvänt. En ansökning om nordiskt patent bör kunna omvandlas till att endast avse giltighet i primärlandet eller annat nordiskt land. Exempelvis kollisioner i visst land kunna göra en sådan omvandling nödvändig. De ansökningar om nationella patent, som erhållas vid omvand- lingen, böra få giltighet från samma dag som den ursprungliga ansökningen. Möjligheten att företaga omvandling bör finnas så länge ansökningen ej varit föremål för slutligt beslut i första instans.

Begäres omvandling under invändningstiden, bör ansökningen trots detta vara utlagd för allmänheten i samtliga patentverk intill invändningstidens slut.

Av den ansökning om nationellt patent, som blir ett resultat av omvand— lingen, bör hela dittillsvarande behandlingen av ansökningen om nordiskt patent framgå. Vid primärlandets patentverk får ansökningen fullföljas som ansökning om nationellt patent efter vederbörlig anteckning om omvand- lingen. Övriga patentverk, där anmälan göres om ansökningens fullföljande som ansökning om nationellt patent, måste få till sitt förfogande kopior av ansökningsdokumentet och övriga ursprungshandlingar, tidigare föreläggan- den, svaromål, ändrade patentanspråk, invändningsskrifter o. dyl. Dessa kopior skulle kunna hämtas ur den ursprungliga ansökningsakten, därest i denna tillräckligt antal exemplar härav ingivits.

En ur en ansökning om nordiskt patent utbruten ansökning bör kunna omvandlas till att avse ett nationellt patent, endast om den ursprungliga ansökningen vid tiden för utbrytningen kunnat omvandlas till ansökning om nationellt patent och i övrigt ej hinder för omvandlingen föreligger.

Genom att omvandlingsmöjlighet finnes kan en sökande, även om han vid ansökningstillfället ej tror sig få intresse av annat än ett nationellt pa- tent, ändå från början söka nordiskt patent. Möjligheten att erhålla nor- diskt patent skulle då stå öppen, om ett sådant senare komme att visa sig eftersträvansvärt. Blir ej detta fallet under tiden intill kungörandet, kan sökanden omedelbart före kungörandet begära, att ansökningen omvandlas till att avse ett nationellt patent. Ansökningen och dess behandling kommer då ej att i något väsentligt avseende skilja sig från vad som gäller för en ansökning, som från början avsett ett nationellt patent. Patentanspråk på samtliga nordiska länders språk behöva ej inges och ej heller erläggas vissa i det följande nämnda avgifter, som skulle utgå vid kungörande av ansök- ning om nordiskt patent.

Ett intresse av att omvandla en ansökning från att ha avsett nationellt till att avse nordiskt patent _ således en omvandling i motsatt riktning mot den här ovan behandlade -— synes även kunna föreligga, ehuru mera

sällan. Det måste krävas, att omvandlingen begäres före kungörandet och inom ett år från den ursprungliga ansökningen i nordiskt land eller —— om prioritet begäres från tidigare ansökning i utomnordiskt land — inom ett år från den prioritetsgrundande utomnordiska ansökningen.

Kollisioner. Kollision mellan två ansökningar föreligger, när ansökning— arna helt eller delvis avse samma uppfinning. Kollision föreligger således icke, om ansökningarna exempelvis avse skydd för olika förbättringar vid en och samma i och för sig förut kända anordning.

Ansökningarna i ett kollisionsförhållande kunna ha ingivits av samma eller olika sökande. Som kollisionsärende räknas även ansökningar i till— läggsförhållande samt ansökningar, vid vilka i ena ansökningen hänvisas till den andra ansökningen.

Antalet kollisionsfall vid de nordiska patentverken kan för närvarande uppskattas till 3 å 5 % av totala antalet ansökningar. Av dessa kollisionsfall är endast en del, kanske omkring en femtedel, kollision mellan ansökningar ingivna av olika sökande.

Regel vid de nordiska patentverken är, att av ansökningarna i ett kolli- sionsförhållande ansökningen med äldre rätt, den tidigare ansökningen, skall vara slutbehandlad innan den senare ansökningen utlägges för allmän- heten i samband med kungörande. Detta kan föranleda, att behandlingen av en senare ansökning i ett kollisionsförhållande måste uppskjutas i av- vaktan på att en tidigare ansökning slutbehandlas. Innehavaren av den senare ansökningen anses vid kollision mellan ansökningar ingivna av olika sökande ha ett berättigat intresse av att så sker. Kungöres nämligen den senare ansökningen vid en tidpunkt, då den tidigare ansökningen fort- farande är under behandling, kan innehavaren av denna tidigare ansökning företaga vissa omformuleringar av patentanspråken, varvid hänsyn tages till innehållet i den senare ansökningen. Det skydd, som skulle kunna er- hållas genom denna senare ansökning, bleve måhända härigenom mera kringskuret än det skydd, som kunnat erhållas, därest den tidigare ansök- ningen slutbehandlats, innan innehållet i den senare ansökningen blivit bekantgjort. Vid andra fall av kollision, således vid kollision mellan ansök- ningar, ingivna av samma sökande, vid tilläggsförhållande och vid hänvis- ning till annan ansökning, kan även uppskov förekomma och är vid de två sistnämnda fallen ofta nödvändigt. Härvid kunna kollisionerna lätt konsta- teras. Det är fallen med kollision mellan ansökningar ingivna av olika sö- kande, som erbjuda svårigheter och som särskilt måste beaktas vid ansök- ningar om nordiska patent. Skall man kunna på ett tidigt stadium upptäcka sådana kollisioner, måste samtliga patentverk ha möjlighet att ta del av alla patentansökningar kort tid efter det de ingivits. Detta synes dock kompli- cera handläggningen alltför mycket.

Frångår man kravet på att kollisionerna upptäckas på ett tidigt stadium,

kan prövningen av kollisioner uppskjutas, till dess en ansökning skall kun— göras. Det har i det föregående förutsatts, att så kommer att ske beträf- fande sekundärländerna. Annorlunda blir förhållandet i primärlandet. Har sålunda detta lands myndighet kännedom om äldre rätt, grundande sig på en ansökning om nordiskt patent, bör kollisionshänvisning ges så snart som möjligt och den senare ansökningens behandling eventuellt uppskjutas i avvaktan på att den tidigare ansökningen slutbehandlas. Grundar sig den äldre rätten på en ansökning om nationellt patent, bör ävenledes kollisions- hänvisning givas. Sökanden bör i så fall kunna omvandla ansökningen om nordiskt patent till ansökningar om nationella patent i de länder, där äldre rätt ej föreligger.

För nordiska patentansökningar skulle således äldre rätt i vilket som helst av de nordiska länderna kunna anföras som avslagsgrund.

Vid det förordade tillvägagångssättet kan det komma att inträffa, att nationellt patent å viss uppfinning meddelas i ett nordiskt land under den tid, en tidigare ansökning avseende nordiskt patent å samma uppfinning fortfarande är under behandling i annat nordiskt land. Det nationella pa- tentet kan i ett sådant fall ej utgöra hinder för att det nordiska patentet meddelas, varför dubbelpatentering kan bli oundviklig. En sådan torde dock bli relativt sällsynt. De tvister, vartill den kan ge anledning, få avgöras av domstol, därest uppgörelse ej på annat sätt kan träffas. Det kan nämnas, att en liknande dubbelpatentering är möjlig även för närvarande, då olika ansökningar, avseende skydd för samma uppfinning, inlämnats, varvid i en av dessa konventionsprioritet åberopats och den andra beviljats under prioritetsåret.

Man kan naturligtvis göra gällande, att det ej föreligger tillräckligt skäl för att kungörandet av den senare ansökningen i ett kollisionsförhållande uppskjutes. Härvid kan hänvisas till det relativt ringa antalet kollisioner mellan ansökningar ingivna av olika sökande. Kollisionsgranskningen skulle, om denna ståndpunkt godtoges, kunna ske samtidigt med att an- sökningen är utlagd. Detta skulle visserligen medföra tidsbesparing och administrativ förenkling men också vissa nackdelar för den patentsökande.

Det är även tänkbart att helt slopa den egentliga kollisionsgranskningen. Detta kan ske genom att man icke vid den administrativa behandlingen verkställer någon prövning med hänsyn till bestämmelsen, att då flera anhålla om patent å samma eller väsentligen lika uppfinning den har före- träde, som först ansökt härom. Dubbelpatentering skulle med andra ord kunna vara möjlig. Kunde vid sådan patenthavarna icke träffa överenskom- melse, finge en tvist i sista hand avgöras vid domstol. Detta har i vissa sam- manhang ifrågasatts. I tidigare diskussioner har kostnadsfrågan och frå- gorna om det arbete och besvär, som myndigheterna ha på grund av kolli- sionerna, ej spelat någon egentlig roll, utan saken har behandlats uteslu— tande som en rättsfråga. Man synes härvid i regel ha ansett, att nuvarande

tillvägagångssätt bör bibehållas, även om vissa skäl för en motsatt uppfatt- ning ha framförts. I detta sammanhang skall endast framhållas, att arbetet med ansökningar om patent med nordisk giltighet skulle förenklas, om man ändrar praxis och således ej företar kollisionsgransking.

Tilläggspatent.1 Nordiska tilläggspatent böra kunna meddelas. För närvarande gäller, att tilläggspatent ej kan beviljas annan än inne- havaren av huvudpatentet. Detta anses böra gälla även för nordiska patent. Finnas för nordiskt patent skilda patenthavare i olika länder, eller har pa- tentet i visst nordiskt land förfallit, exempelvis genom att årsavgift ej in— betalats, skulle därför ingen ha möjlighet att få nordiskt tilläggspatent be- viljat åt sig. För att möjliggöra tilläggspatent även i sådana fall, kan det ; medgivas, att nationella patent meddelas som tillägg till nordiska patent.

Patentombud. Enligt i samtliga nordiska länder nu gällande bestämmel- ser skall sökande och patenthavare, som ej är bosatt inom ansökningslandet, företrädas av där bosatt ombud. Vid patentgemenskap av här behandlat slag skulle den som söker nordiskt patent ej behöva under ansökningsför- farandet företrädas av mer än ett ombud, nämligen i ansökningslandet. Är sökanden själv bosatt där, är det ej nödvändigt, att ombud anlitas.

% De nordiska länderna skulle, även sedan nordiska patent införts, kunna ' tillämpa olika bestämmelser angående auktorisation av ombud, därest så- dana bestämmelser anses erforderliga.

Även om således en ändring av bestämmelserna om patentombud ej är oundgängligen nödvändig, kanen sådan ändring vara önskvärd. Skäl synas tala för att i stället för vad som nu gäller möjlighet införes för ombud, bo- satta i något av de nordiska länderna, att företräda sökande vid ett nordiskt grannlands patentverk. En sökande bosatt i något nordiskt land skulle även utan anlitande av ombud kunna söka nordiskt patent hos ett grannlands patentverk. De nu gällande stadgandena skulle således ersättas av den be- stämmelsen, att sökande som ej är bosatt i något nordiskt rike måste före- trädas av där _ således i vilket som helst av de nordiska rikena —— bosatt befullmäktigat ombud. Denna förändring måste dock vara inskränkt till att gälla ansökningsstadiet. '

I och med att patent meddelas, skulle patenthavare, som icke är inlän- ning, alltid företrädas av inom riket bosatt ombud. Något annat synes ej vara möjligt med hänsyn till i respektive länder gällande processrättsliga bestämmelser och praxis.

1 Antalet tilläggspatent under åren 1950—51 var

1950 1951 i Danmark 29 29 i Norge 42 44 i Sverige 85 92

Avgifterna till patentmyndigheterna. De officiella avgifter, som för när- varande erläggas i patentärenden, äro främst ansökningsavgift, utfärdnings- avgift och årsavgifter. Till dessa komma Vissa andra avgifter, nämligen be- svärsavgift, påkallningsavgift i Sverige, återupplivningsavgift i Norge och Sverige samt återupprättningsavgift i Danmark och Norge. De nuvarande avgifternas storlek framgå av bil. IV, tab. 4. Man har avsett, att patent- myndigheterna genom avgifterna skola erhålla inkomster, som med viss marginal täcka deras utgifter. Utfärdningsavgifterna äro i första hand avsedda att täcka kostnaderna för tryckning och publicering av patent— skrifterna.

Vid nordiska patent och ansökningar härom kommer ej endast det patent- verk, som från början behandlat en ansökning, primärlandets patentverk, utan även de övriga nordiska patentverken att utföra ett visst arbete i ären- det. Till detta bör hänsyn tagas vid bestämningen av de avgifter, som skola utgå.

Av avgifterna på ansökningsstadiet märkes i första hand ansökningsav- giften. Lämpligt synes vara, att för ansökning om nordiskt patent sådan avgift erlägges endast till det patentverk, där ansökningen om nordiskt patent inlämnas, vilket patentverk ensamt har att behandla ansökningen intill kungörandet.

Utfärdningsavgift bör ävenledes erläggas endast till primärlandets patent- verk. Dessutom bör vid kungörandet erläggas en särskild avgift, kungöran- deavgift, avsedd att utgöra ersättning till de båda övriga patentverken för språk- och kollisionsgranskningen och övrigt arbete, som står i samband med kungörandet. Kungörandeavgiften bör lämpligen erläggas vid primär— landets patentverk för att sedermera tillföras sekundärländernas patentverk genom clearingförfarande.

Såväl kungörande- som utfärdningsavgifterna böra erläggas under viss tidsfrist efter det meddelande lämnats sökanden, att ansökning är godkänd för kungörande.

Årsavgifter böra vid nordiskt patent erläggas till samtliga patentverk. Dessa avgifter synas lämpligast böra inbetalas direkt till respektive patent- verk. En annan möjlighet vore, att sådana avgifter till samtliga patentverk skulle kunna inbetalas till vilket som helst av patentverken. Det patent- verk, som för annat patentverks räkning mottagit avgift, skulle då tillställa detta verk motsvarande penningmedel, varvid ett clearingförfarande kunde komma till användning.

Erläggas ej årsavgifter i visst nordiskt land, förfaller patentet i detta land. Däremot kan samma patent upprätthållas i annat nordiskt land genom att vederbörliga avgifter erläggas där.

Andra avgifter än de ovan nämnda erbjuda inga särskilda problem i detta sammanhang.

Avgifterna skulle enligt vad ovan sagts sättas så, att de täcka myndig-

heternas utgifter. Denna regel får emellertid endast betraktas som det all- männa rättesnöre, efter vilket avgifternas storlek bestämmes.

De olika avgifterna böra avpassas på sådant sätt, att desamma bli så litet betungande som möjligt för den patentsökande allmänheten. Samtidigt bör man genom avgiftssatserna söka främja vissa intressen, som patentmyndig- heterna eller näringslivet i stort kan ha. Det kan sålunda ej vara till nytta för ett lands näringsliv, att patent upprätthållas å uppfinningar, som ej utnyttjas. Detta motverkas åtminstone i viss mån av årsavgifterna. Av be- tydelse är härvid, att årsavgifterna successivt växa under patenttiden.

Det synes önskvärt, att avgifterna på ansökningsstadiet, främst ansök- ningsavgiften samt kungörande- och utfärdningsavgifterna, äro lika stora i samtliga nordiska länder. Hänsyn tages härvid till kursen, varför avgifterna räknade i danska, norska och svenska kronor bliva olika. Ändringar av avgifterna på grund av kursvariationer böra dock helst ej ske alltför ofta. Olikheter mellan länderna i fråga om avgifter på ansökningsstadiet skulle kunna göra det ekonomiskt fördelaktigare för sökanden att inlämna sina patentansökningar i visst patentverk, vilket bör undvikas. Bortsett från kungörandeavgifterna böra avgifterna på ansökningsstadiet vara desamma för nordiska som för nationella patent.

I fråga om årsavgifterna behöver icke likhet råda mellan de belopp, som skola inbetalas tillpatentverken i de olika länderna. Årsavgifterna böra för '. respektive patentverk avpassas så, att erlagda avgifter av samtliga slag & täcka verkens utgifter för patentärenden.

Årsavgifterna för samtliga nordiska patent böra vid Visst patentverk utgå med samma belopp. Dessas storlek bestämmes således ej av om landets patentverk eller annat nordiskt lands patentverk behandlat ansökningen från början.

Tänkbart är naturligtvis, att årsavgifterna vid nordiskt patent sättas lägre än motsvarande avgifter för nationella patent. Enklast synes emellertid vara, att årsavgifterna för nordiskt patent i varje land utgå med samma belopp som avgifterna för nationella patent. För detta talar även, att ett flertal nationella patent komma att avse uppfinningar av betydelse endast för den inhemska marknaden. Innehavare av sådana patent, vilka i regel äro bosatta i landet, böra ej få bära större utgifter än innehavare av nor— diska patent.

Därest avgifterna komma att bestämmas på sätt som här angivits, inne- bär det ur kostnadssynpunkt ingen olägenhet att nordiskt patent sökes vid respektive patentverk även i de fall, då vid ansökningstillfället endast na- tionellt patent framstår som önskvärt.

Ett nordiskt patent kommer att ge samma skyddsverkan som tre natio- nella patent, nämligen ett i Danmark, ett i Norge och ett i Sverige. För att erhålla och vidmakthålla ett nordiskt patent kräves erläggande av en an- sökningsavgift, en kungörandeavgift och en utfärdningsavgift samt årsav-

gifter i tre länder. För tre nationella patent utgå tre ansökningsavgifter, tre utfärdningsavgifter samt liksom vid nordiskt patent årsavgifter i samtliga tre länder. Då skydd kan erhållas genom nordiskt patent, skulle man så— ledes spara två ansökningsavgifter och två utfärdningsavgifter. Däremot tillkommer kungörandeavgiften. Denna avgift kan vara av ungefär samma storlek som ansökningsavgiften. Det förutsättes, att ansökningsavgiften vid ansökning om nordiskt patent skall vara lika stor som motsvarande avgift vid ansökning om nationellt patent. Genom att i stället för tre nationella patent uttaga ett nordiskt patent skulle en patentsökande således spara en summa motsvarande en ansökningsavgift och två utfärdningsavgifter.

Det sagda skall tydliggöras med ett exempel. Vore för en ansökning om nordiskt patent ansökningsavgiften 50 kronor, skulle avgiften för kungö— randet också kunna vara 50 kronor. Av sistnämnda summa skulle sekun- därländernas patentverk vartdera erhålla 25 kronor. Utfärdningsavgiften antages vara 75 kronor. Avgifterna på ansökningsstadiet bleve därför till- sammans 175 kronor, om det ej behövde räknas med annat än ansöknings- samt kungörande- och utfärdningsavgifter.

För en ansökning om nationellt patent skulle vid motsvarande avgifts- storlek utgå ansökningsavgift och utfärdningsavgift med ett sammanlagt belopp av 125 kronor. För tre nationella patent, ett i vart och ett av de nordiska länderna, skulle sammanlagda avgifterna belöpa sig till 375 kro- nor. Vid nordiska patent skulle enligt vad nyss sagts avgifterna på ansök- ningsstadiet endast belöpa sig till 175 kronor. En besparing för varje ansök- ning i fråga om avgifter på ansökningsstadiet om 200 kronor skulle således göras, därest nordiska patent infördes.

Här ovan nämndes, att man genom lämplig avpassning av avgifterna kan söka främja vissa intressen, som myndigheterna kunna ha. Ett sådant intresse är, att ansökning om nordiskt patent kungöres, endast då sökan- den avser att upprätthålla patentet i två eller samtliga nordiska länder. Den som från början sökt nordiskt patent men som ej önskar skydd i mer än ett land, bör således ha intresse av att före kungörandet omvandla sin ansökning till att avse nationellt patent. Då en ansökning om nordiskt patent omvandlas till en ansökning om nationellt patent i det land, vars patentverk från början behandlat ansökningen, bör därför ingen ny ansök- ingsavgift krävas för ansökningen om nationellt patent. Erhålles däremot som följd av omvandlingen en ansökning om nationellt patent i annat nordiskt land, så måste för denna ansökning erläggas vanlig ansöknings- avgift. Att kungörande- och utfärdningsavgifterna tillsammans äro större än utfärdningsavgiften för nationellt patent kan ge sökanden ett visst intresse av att inskränka ansökningen till att avse ett nationellt patent, om endast skydd i ett land önskas. Av större betydelse härvidlag torde emellertid de utgifter och det ökade arbete vara, som äro betingade av att patentanspråken vid kungörandet måste föreligga på tre språk.

Antalet patentansökningar, omfattningen av patentmyndigheternas ar- bete samt myndigheternas och den patentsökande allmänhetens utgifter efter införandet av nordiska patent. I vissa fall söker en person eller ett företag för närvarande patent å samma uppfinning i alla de nordiska länderna eller åtminstone i två av dessa. Särskilda ansökningar i varje land erfordras i så fall. Hade nordiska patent kunnat erhållas i stället för endast nationella patent, skulle sammanlagda antalet ansökningar kunnat vara mindre än vad som eljest varit fallet. Ett försök har gjorts att beräkna (se bil. III), hur mycket minskningen skulle kunnat bli. Statis— tiska uppgifter för åren 1950—51 ha legat till grund för beräkningarna,

' vilka således skulle visa, hur mycket mindre antalet ansökningar, ingivna till patentmyndigheterna vid denna tid, skulle varit, därest då såväl nor- diska som nationella patent beviljats. Vid beräkningarna har bortsetts från att möjligheter att erhålla nordiska patent skulle kunnat medföra en intensifierad patenteringsverksamhet.

Det kan ej med ledning av tillgängliga uppgifter exakt fastställas, huru stort antalet är av de ansökningar i visst nordiskt land, som motsvaras av ansökningar i annat nordiskt land om skydd för samma uppfinning. Beräkningarna i bil. III bygga därför på vissa antaganden, som innebära approximationer. En del av de siffervärden, som anföras i det följande, äro därför ej annat än approximativt riktiga.

Som framgår av tab. 1 i bil. IV ingåvos 1950—51 årligen i medeltal 18.530 ansökningar till de nordiska patentverken, av vilka 4.040 inläm- nades till danska, 3.280 till norska och 11.210 till svenska patentverket. Av 1.000 (100 %) ansökningar inlämnades således 220 (22 %) till danska, 180 (18 %) till norska och 600 (60 %) till svenska patentverket.

Av de inlämnade 18.530 ansökningarna kan man räkna med (se bil. 111) att 4.440 ansökningar —— här kallade dubblettansökningar — avsågo skydd för uppfinningar, för vilka patent även begärts genom ansökning, som ingår i återstående (18.530—4.440 =) 14.090 ansökningar. Av 1.000 åren 1950-—51 inlämnade ansökningar skulle därför i medeltal 240 (= 24 %) ansökningar vara dubblettansökningar. Därest ej endast nationella patent utan även nordiska patent kunnat erhållas, skulle dessa ansökningar ej behövt ingivas. Antalet ansökningar skulle således, under de här givna förutsättningarna, då ha varit 24 % mindre än det verkligen var.

Åren 1950—51 beviljades årligen i medeltal 7.060 patent, av vilka 2.400 kunna beräknas vara dubblettpatent (se bil. III). Av 1.000 beviljade patent kan i överensstämmelse härmed beräknas, att i medeltal 340 (34 %) äro dubblettpatent. Antalet patent skulle således, om nordiska patent beviljats, ha varit ungefär 34 % mindre än det verkligen var.

Fördelningen vid de nordiska patentverken av ansökningar och patent mellan sökande och patenthavare från olika länder har med ledning av

uppgifterna från 1950—51 beräknats bliva följande efter införandet av nordiska patent:

Fördelningen av 1000 ansökningar efler sökandens hemland

.. Ansökningar om Ansökningar om Samtliga Sokandens hemland nordiskt patent nationellt patent ansökningar

Danmark ................... 20 110 130 Norge .............. 20 90 110 Sverige ............... . .. 45 370 415 Övriga länder ............... 165 180 345

Summa 250 750 1.000

Fördelningen av 1000 patent efter palenlhauarens hemland Patenthavarens hemland Nordiska patent Nationella patent Samtliga patent

Danmark .................. 30 85 115 Norge ..................... 25 100 125 Sverige .................... 85 270 355 Övriga länder .............. 255 150 405

Summa 395 605 1.000

Enligt dessa sammanställningar skulle av 1.000 patentansökningar 250 ansökningar — således en fjärdedel —- avse nordiska patent. Häri inräknas endast ansökningar, vilka ha slutbehandlats som ansökningar om nordiska patent, och således ej ansökningar, vilka omvandlas till att avse natio- nella patent. Av 1.000 patent beräknas 395 — således nära två femtedelar —— vara nordiska patent.

Sammanställningarna visa, att främst utomnordiska sökande kunna väntas komma att begagna sig av möjligheterna att uttaga nordiska patent.

Det är möjligt, att relativa antalet nordiska patentansökningar och patent blir större än vad som framgår av sammanställningarna. Patent, som nu sökes endast i ett land, torde nämligen, då nordiska patent kunna erhållas, i vissa fall komma att sökas för hela Norden.

Den ovan angivna minskningen av antalet patentansökningar och patent (24 % resp. 34 %), som man skulle kunna räkna med, då nordiska patent beviljas, kan ej motsvaras av ett procentuellt lika mycket mindre arbete för patentmyndigheterna. På grund av att en ansökning om nordiskt patent, förutom granskningen vid det verk, som från början behandlat ansökningen, måste underkastas viss granskning (språk— och kollisions- granskning) vid ytterligare två patentverk, blir arbetet med en sådan ansökning större än arbetet med en ansökning om nationellt patent. Att myndigheternas sammanlagda arbete med granskningen av patentansök- ningar blir mindre, då såväl nordiska som nationella patent beviljas,

framstår dock som sannolikt. Beräkningar, se bil. III, ha också givit vid handen, att så bör bli fallet. Enligt beräkningarna skulle arbetet, då nor— diska patent kunna erhållas, vara omkring 15 % mindre än om endast nationella patent kunnat erhållas. En förutsättning härvid är, att patente- ringsverksamheten ej intensifierats på grund av att nordiska patent införts utan att man verkligen kan räkna med det här ovan angivna mindre antalet ansökningar och att fördelningen mellan nordiska och nationella patent blir den angivna.

För nordiska patentansökningar tillkommer emellertid arbete med kor- respondensen mellan de nordiska patentverken och annat arbete med administrationen, till vilket ej hänsyn tagits vid de nyss nämnda beräk- ningarna. Det vid dessa funna värdet å arbetsminskningen gäller endast arbetet med granskning av patentansökningarna. Minskningen av patent- myndigheternas utgifter för patentärenden kan därför ej uppgå till 15 % utan sannolikt till omkring 10 % av de nuvarande utgifterna. Dessa framgå av bil. IV, tab. 6. Utgår man från de för budgetåret 1952—53 beräknade utgifterna, skulle besparingarna kunna uppskattas till för den danska myn- digheten 158.000 danska kronor,för den norska myndigheten 164.000 norska kronor och för den svenska myndigheten 494.000 svenska kronor. En sådan besparing med 10 % kan man dock endast vinna i det långa loppet och ej omedelbart, vilket beror på att behandlingen av en och samma ansökning i allmänhet är utsträckt över ett flertal år.

Patentansökningarna under behandling vid en patentmyndighet utgöra myndighetens arbetsbalans. Ansökningarna, som ingå i denna balans, total- balansen, ha inlämnats till myndigheten vid tidpunkter, som falla inom ett intervall av ett flertal år. Införas nordiska patent, har varje nordisk myndighet därefter att arbeta med en totalbalans, i vilken under åtskilliga år ansökningar komma att ingå, vilka ingivits under tiden före införandet av nordiska patent. Reduceringar av myndighetens personal och därmed av utgifterna, om införandet av nordiska patent gör sådana möjliga, kunna därför komma till stånd först efter ett flertal år. Den arbets- och personal— minskning, som ett införande av nordiska patent kan väntas medföra, kommer på grund av det successivt ökade antalet ansökningar måhända aldrig att yttra sig som en verklig minskning. Myndighetens personal- och lokalbehov m. In. kommer endast att växa i mindre snabb takt än vad som skulle varit fallet, därest möjlighet att erhålla nordiskt patent ej förelegat.

Det här ovan sagda har endast avseende på utgifterna för administra- tionen. Den patentsökande allmänhetens utgifter komma givetvis även att påverkas av att nordiska patent införas.

I det föregående har räknats med att ett mindre antal patentansökningar årligen skulle ha ingivits till de nordiska patentmyndigheterna 1950—51, därest då möjlighet att erhålla nordiska patent förelegat. För varje sådan ansökning, som då ej behövt ingivas, antages sökanden spara 400 dkr.,

vilket beräknas motsvara 420 nkr. eller 300 skr. (häri ej inräknat avgifter till myndigheterna). Detta antagande stöder sig dock blott på ett fåtal uppgifter och på vissa uppskattningar, varför ett säkert underlag för anta- gandet saknas.

Kostnaden för ett nordiskt patent torde bli något större än kostnaden för ett nationellt patent. I den följande beräkningen av den minskning i de patentsökandes utgifter, som kan bli en följd av att nordiska patent införas, har dock ej hänsyn tagits härtill. I stället har ett så lågt värde som 400 dkr. valts för den summa, som den sökande enligt det ovan sagda kan beräknas spara. Måhända kan det göras gällande, att summan 400 dkr. är för låg och att det sannolikt kan komma att bli en något större besparing än vad här nedan kommer att angivas. Dock torde storleksordningen av bespa- ringarna liksom dessas uppdelning på olika grupper av sökande ej vara behäftad med större fel än att den kan bilda utgångspunkt för ett bedö- mande av läget.

Därest nordiska patent hade meddelats 1950—51 skulle under de här givna förutsättningarna ett minskat antal ansökningar behövt ingivas och en besparing erhållits, som framgår av följande tabell.

Besparingar för de patentsökande vid nordiska patent

Minskning Sökande i antalet Motsvarande besparing ansökningar Danska .......... 350 140.000 dkr : 150.000 nkr : 110.000 skr Norska .......... 350 140.000 ,, : 150.000 ,. : 110.000 ,, Svenska ......... 800 320.000 ,, : 340.000 .. : 240.000 ,. Övriga ........... 2.940 1.180.000 ,, : 1.230.000 ,. : 880.000 ,, 4.440 1.780.000 dkr : 1.870.000 nkr : 1.340.000 skr

Fördelar med nordiska patent. Med nordiska patent undvikes det dubbel- arbete, som för närvarande verkställes, då patentansökningar avseende skydd för samma uppfinning behandlas parallellt av de nordiska ländernas patentverk. För införandet av sådana patent erfordras icke några mera djupgående ingrepp i de nuvarande patentverkens organisation. Inga nya institutioner behöva skapas. Att de nuvarande nationella verken bibehållas medför, att kommunikationen mellan nordiska patentsökande och patent- myndigheter ej kommer att försvåras vid det samarbetsalternativ, varom det här är fråga. Vid alternativ, som förutsätta inrättandet av en gemen- sam nordisk patentinstitution, skulle däremot kommunikationen försvåras för patentsökande bosatta i annat land än det, inom vars gränser den gemensamma institutionen kommer att förläggas. Att de nationella verken bibehållas kan även vara av vikt med hänsyn till nuvarande internatio- nella läge.

Vid införandet av nordiska patent kräves ej ett fullständigt förenhetli— gande av patentlagstiftningen i de olika länderna. Domstolarnas handlägg- ning av patentärenden kan ske som förut. över huvud taget komma för- ändringar ej att erfordras i fråga om sådant, som har med ett patents rättsverkan att skaffa. Detta, och att inga nya patentinstitutioner behövas, medför att nordiska patent kunna införas utan den tidsutdräkt, som är oundviklig, därest mera djupgående ingrepp i och förändringar av befint- liga institutioner måste företagas.

Införandet av nordiska patent synes icke behöva försvåra pågående internationellt patentsamarbete.

Att ett patent täckande hela det nordiska området kan erhållas, medför besparingar för den patentsökande allmänheten. I det långa loppet komma även de statliga organens utgifter att vara mindre, än om endast nationella patent kunnat erhållas.

Med hänsyn till de fördelar nordiska patent kunna väntas medföra, har kommittén, som förut nämnts, ansett detta förslag i första hand böra göras till föremål för närmare utredning.

4. Provisoriska patentansökningar

Förslaget om provisoriska ansökningar, vilket anses i andra hand böra komma i fråga för närmare utredning, ger en möjlighet att undvika en del av det dubbelarbete, som är en följd av att ansökningar om skydd för samma uppfinning behandlas parallellt vid de nordiska patentverken. Enligt förslaget skulle ett administrativt samarbete komma till stånd, vilket icke sträcker sig längre än att de nuvarande patentlagarna i stort sett kunna bibehållas, och endast vissa tillägg till dessa bliva erforderliga. Någon giltighetsgemenskap förekommer icke. Förslaget skiljer sig således på denna punkt från förslaget om nordiska patent. I stort sett kan sam— arbetet enligt förslaget om provisoriska ansökningar betraktas som en utbyggnad av ett samarbete av förut ofta föreslagen typ, enligt vilket ett patentverk meddelar annat verk resultatet av sin nyhetsgranskning. Det säregna vid det föreliggande förslaget är, att vid begäran om skydd för en och samma uppfinning i två eller samtliga av länderna Danmark, Norge och Sverige ansökningen härom först behandlas i ett av länderna, primär- landet, intill beslut att kungöra ansökningen eller intill dess ansökningen avgjorts utan att leda till patent, och att först därefter motsvarande ansök- ning tages upp till behandling i annat land, sekundärlandet. För behand- lingen i sekundärlandet kan då behandlingen i primärlandet vara vägle- dande och i vissa avseenden bestämmande.

Vid tidigare förslag, enligt vilka myndigheterna skulle direkt utbyta meddelanden om nyhetsgranskningsresultat, har man ej angivit någon tillfredsställande metod att konstatera, när vid olika patentverk ansök- ningar, dubblettansökningar, avseende skydd för samma uppfinning, före-

ligga. Detta sker enligt det föreliggande förslaget därigenom, att samtliga dubblettansökningar inlämnas till ett lands — primärlandets _ patent- myndighet. Av dessa ansökningar är den ena en ansökning av vanligt slag, ställd till denna myndighet och avseende skydd i primärlandet. De övriga ansökningarna, vilka betecknas som provisoriska, äro ställda till myn- digheterna i de ytterligare länder, sekundärländerna, där skydd önskas. Någon föreskrift om i vilket land en ansökning åtföljd av provisoriska ansökningar skall inlämnas —— t. ex. att nordiska sökande skola inlämna dessa i sina hemland _ bör ej finnas. Efter viss kontroll översänder pri- märlandets myndighet de provisoriska ansökningarna till sekundärlän- dernas myndigheter, där som ingivningsdag för en sådan ansökning får räknas den dag, då ansökningen ingavs till primärlandets myndighet. Sekundärlandets myndighet tar emellertid ej omedelbart upp den provi- soriska ansökningen till behandling, utan denna får, såsom skall framgå av det följande, anstå i avvaktan på ytterligare meddelande från primär- landets myndighet.

Den provisoriska ansökningens handläggning och betydelse. Den som önskar patentskydd för en uppfinning i Danmark, Norge och Sverige och härvid utnyttjar möjligheten att ingiva provisoriska patentansökningar har, såsom framgått av det föregående, att till en av dessa länders patent- myndigheter —— primärlandets patentmyndighet — inlämna tre patent- ansökningar. Den ena ansökningen skulle vara av vanlig typ och ställd till primärlandets patentmyndighet. Denna ansökning kallas i det följande grundansökningen. De båda övriga ansökningarna, de provisoriska ansök- ningarna, skulle ställas till resp. övriga patentverk men i övrigt vara exakta kopior av grundansökningen. De skulle sålunda vara avfattade på primär— landets språk.

Enligt det ovan sagda skulle de provisoriska ansökningarna inlämnas samtidigt med grundansökningen. Man kan också tänka sig medgiva, att detta får ske under en viss kort tidsfrist, t. ex. två månader, efter inläm— ningsdagen för den ansökning, som skall utgöra grundansökning. Detta skulle emellertid medföra vissa olägenheter, som skall framgå av det föl- jande. Det förutsättes därför, därest intet annat säges, att grundansökning och provisoriska ansökningar inlämnas samtidigt.

Primärlandets patentmyndighet har att så snart som möjligt efter ingi- vandet kontrollera, att överensstämmelse råder mellan grundansökningen och den eller de provisoriska ansökningarna. Överensstämmelse vitsordas genom anteckning å den provisoriska ansökningen, där även tidpunkten för ingivandet antecknas. Vidare göres anteckning om den provisoriska ansökningen i grundansökningen samt i en i primärlandet befintlig ansök- ningsjournal e. dyl. Den provisoriska ansökningen åsättes samma klass— beteckning som grundansökningen. Därefter översändes den provisoriska ansökningen till sekundärlandets patentmyndighet.

Sekundärlandets patentmyndighet har att godtaga den provisoriska an- sökningen som ingiven vid den tidpunkt, då den ingavs till primärlandets myndighet, varom anteckning finnes i ärendet. Efter den antecknade tid- punkten kan nyhetshinder ej uppstå. Från denna tidpunkt beräknas patent- tiden och förfallodagen för årsavgifterna.

lin provisorisk patentansökning skall i fråga om villkorligt skydd mot intrång vara jämställd med en vanlig ansökning.

I primärlandet behandlas en grundansökning på samma sätt som vanliga ansökningar intill beslut att kungöra ansökningen eller att vägra patent. När sådant beslut fattats eller sökanden tagit tillbaka sin ansökning eller denna (i Norge och Sverige) definitivt avförts på grund av att sökanden ej besvarat skrivelse från patentmyndighet, lämnas av primärlandets myn- dighet meddelande härom till sekundärlandets myndighet. Har grundansök- ningen godkänts för kungörande, skall till meddelandet fogas kopior av beskrivning och patentanspråk, därest dessa ej överensstämma med de ursprungligen ingivna. Extra kopior härför skola alltid ingivas samtidigt med de exemplar, som skola tillhöra grundärendet. Har grundansökningen däremot avgjorts genom annat beslut, skall kopia av detta bifogas med- delandet. Till meddelandet skall, oberoende av vilket beslut som föranlett detta, även fogas en lista över nyhetshänvisningar, om sådana givits i ären- det. I sekundärlandet företages, före det meddelandet erhållits, intet med den provisoriska ansökningen, dock bör sekundärlandets myndighet ta del av de provisoriska ansökningarna för att företaga granskning med hänsyn till eventuella kollisioner. För att underlätta denna kunna provi- soriska ansökningar, tillhörande viss enhet enligt klassförteckningen, för- varas samlade. Detta innebär inga svårigheter, då den provisoriska ansök- ningen redan i primärlandet åsatts klassbeteckning.

Den provisoriska ansökningens komplettering och behandlingen därefter. Sedan primärlandets patentmyndighet lämnat sekundärlandets myndighet ovannämnda meddelande om grundansökningen, skall sistnämnda myn- dighet taga upp den provisoriska ansökningen till behandling. Den patent- sökande har då att komplettera ansökningen genom att inlämna ansök— ningshandlingar på sekundärlandets språk och att även i övrigt bringa ärendet i ett i formellt avseende godtagbart skick, såvida detta ej tidigare skett. Lämpligen kan för undvikande av tidsspillan sökanden i skrift från primärlandets myndighet uppmanas härtill, vilken skrift kan översändas samtidigt med att sökanden delgives beslut att godkänna grundansökningen för kungörande eller beslut, varigenom denna ansökning avgöres utan att leda till patent.

Sekundärlandets behandling av den kompletterade provisoriska ansök— ningen bestämmes av innehållet i meddelandet från primärlandets myn- dighet och av ansökningshandlingarnas beskaffenhet. Ett antal olika möj- ligheter kunna härvid föreligga.

Har grundansökningen godkänts för kungörande, kommer behandlingen av den kompletterade ansökningen att bli olika, beroende på om ansök- ningshandlingarna i denna ansökning överensstämma med handlingarna i grundansökningen eller om överensstämmelse saknas och sökanden ej önskar åvägabringa sådan.

Att den kompletterade ansökningens handlingar överensstämma med handlingarna i grundärendet kan, därest ny beskrivning eller nya patent- anspråk ingivits i detta, konstateras med tillhjälp av de kopior, som bifo- gats meddelandet från primärlandets myndighet. Det förutsättes, att sådan överensstämmelse råder. Föreskrivna formella villkor för ansökning om patent i sekundärlandet (t. ex. att utländsk sökande skall företrädas av inom riket bosatt ombud) befinnas även uppfyllda. I sekundärlandet före- tages då ingen fullständig förprövning. Den kompletterade ansökningen godkännes för kungörande, därest det ej vid undersökning befunnits, att

1) äldre rätt föreligger i sekundärlandet, 2) för sekundärlandet speciella undantag från patenterbarhet utgöra hin- der för patent.

Vid förefintliga brister skall sökanden lämnas skriftligt meddelande här- om och givas tillfälle att avhjälpa bristerna.

Från och med kungörandet behandlas den kompletterade ansökningen som vanliga ansökningar. Detta gäller även vid eventuella invändningar.

På liknande sätt som vid full överensstämmelse mellan handlingarna i grundärendet och motsvarande handlingar i en kompletterad ansökning behandlas denna, om skillnader finnas, som äro beroende på att vissa speciella patenterbarhetsvillkor gälla i primärlandet men ej i sekundär- landet eller på äldre rätt i primärlandet utan motsvarighet i sekundär- landet. I ett sådant fall måste dock särskilt undersökas i sekundärlandet, om den bristande motsvarigheten har sammanhang med något som utgör hinder för patent. En kompletterande nyhetsgranskning i sekundärlandet kan även bli erforderlig.

Kunna i de nu behandlade fallen anmärkta brister ej undanröjas, eller önskar sökanden ej undanröja dessa _ häri även inbegripet att sökanden ej bringat beskrivning och patentanspråk i överensstämmelse med motsva- rande handlingar i grundärendet —— kan den kompletterade ansökningen icke behandlas som en kompletterad provisorisk ansökning. Härom lämnas sökanden besked. Sökanden får dock möjlighet att omvandla ansökningen till en självständig ansökning. Denna behandlas som en vanlig ansökning, dock får densamma giltighet från den provisoriska ansökningens ingiv- ningsdag i primärlandet. Fullständig nyhetsgranskning företages således.

Slutbehandlas grundärendet — då beslut om kungörande ej fattats — i primärlandet utan att leda till patent, bör det finnas möjlighet för sökan— den att inom viss tid — exempelvis två månader — efter det beslut fattats i grundärendet få den provisoriska ansökningen upptagen till behandling

i sekundärlandet, utan att den behöver omvandlas till en självständig an- sökning. Ansökningen måste då kompletteras och underkastas i fortsätt- ningen av sekundärlandets patentmyndighet prövning, varvid behandlingen av grundansökningen ej får vara bindande men väl kan vara upplysande för myndigheten.

Har grundansökningen icke kunnat leda till patent i primärlandet på grund av där påvisat nyhetshinder, kan sekundärlandets myndighet in- skränka sig till att i första hand värdesätta nyhetshindret. Kommer myn- digheten härvid till annat resultat än primärlandets myndighet, således anser att hinder för patent ej visats föreligga, måste dock fullständig ny- hetsgranskning företagas, innan ansökningen kungöres. Detsamma gäller, om beslutet i primärlandet grundat sig på att äldre rätt förelegat där (kollision) eller på något speciellt, i primärlandet men ej i sekundärlandet gällande undantag från patenterbarhet. Fullständig nyhetsgranskning i sekundärlandet skall också företagas, då ansökningens bortfall i primär- landet beror på att denna varit behäftad med formella brister, som ej undanröjts, eller på att sökanden där frångått ansökningen.

Behöver till skillnad från vad här ovan förutsatts den eller de proviso- riska ansökningarna ej ingivas samtidigt med grundansökningen utan kan detta ske under en viss tidsfrist efter dennas inlämnande, måste sekundär- landets myndighet före kungörandet av den provisoriska ansökningen, trots att grundansökningen godkänts för kungörande, företaga en under- sökning av att ej nyhetshinder uppkommit under fristen. Styrkt konven- tionsprioritet kan dock göra detta obehövligt.

Avgifter till patentmyndigheterna. Då grundansökning och provisoriska ansökningar ingivas, erläggas vissa avgifter. För grundansökningen ut- går således ansökningsavgift av samma storlek som den som vanligen erlägges. För den eller de provisoriska ansökningarna betalas registre— ringsavgifter. Dessa utgå med ett mindre belopp än ansökningsavgiften och fördelas mellan primärlandets och vederbörande sekundärlands myn- digheter. Själva inbetalningen sker till primärlandets myndighet, och den för sekundärlandet avsedda summan tillställes patentmyndigheten där genom ett clearingförfarande. Till de nämnda avgifterna komma eventuellt sedermera för såväl grundansökningar som kompletterade provisoriska ansökningar utfärdningsavgifter på liknande sätt som för vanliga ansök- ningar. Utöver de nu nämnda registreringsavgifterna och utfärdningsav- gifterna skulle på ansökningsstadiet ej några ytterligare utgifter tillkomma för provisoriska ansökningar, som ej omvandlats till självständiga ansök- ningar. För till självständiga ansökningar omvandlade provisoriska ansök— ningar anses vanlig ansökningsavgift böra erläggas vid omvandlingen.

Att ansökningsavgift bör utgå vid omvandling är motiverat bland annat av det arbete, myndigheten måste nedlägga på en omvandlad ansökning. Det kan ifrågasättas, om ej sådan avgift alltid borde erläggas, då den

provisoriska ansökningen efter komplettering måste underkastas fullstän- dig prövning i sekundärlandet, således då grundansökningen slutbehand- lats i primärlandet utan att leda till patent. Att i detta fall ansöknings- avgift ej ansetts böra erläggas beror på att avgiftsbeläggningen skulle inne- bära en komplikation och icke kan beräknas tillföra myndigheten några avsevärda summor.

Bedömning av alternativet provisoriska patentansökningar. Som här ovan inledningsvis angivits, skulle införandet av provisoriska ansökningar enligt det behandlade förslaget medföra, att en del av det dubbelarbete skulle bortfalla, som de nordiska ländernas patentmyndigheter nu måste nedlägga vid behandling av ansökningar, avseende skydd för samma upp- finning. I detta fall gäller det emellertid endast arbete, som myndigheternas första instanser nedlägga, och ej ens detta arbete helt och hållet. Då grund- ansökningen slutbehandlats utan att leda till patent, måste nämligen första instanserna underkasta de kompletterade provisoriska ansökningarna för- prövning.

Då den provisoriska patentansökningen kompletterats, måste kontrolle- ras, att beskrivning och patentanspråk på sekundärlandets språk överens- stämma med motsvarande handlingar ingivna till primärlandets myndighet och avfattade på detta lands språk. Detta samt kommunikationen i ansök- ningsärendet mellan primär- och sekundärlandets myndigheter kräver ett icke obetydligt arbete. I de fall, då ansökningarna behandlas fram till det myndigheterna fatta beslut i ärendet, torde därför visserligen en viss arbets- besparing hos myndigheterna kunna ernås, men denna blir av begränsad omfattning. Annorlunda ställer det sig i ärenden, där sökanden i grund- ärendet på ett tidigt stadium erhåller sådana upplysningar (t. ex. nyhets- hänvisningar), att ansökningen ej vidhålles och därför bortfaller. I dessa fall blir arbetsbesparingen betydande.

Det är svårt att kvantitativt uppskatta den arbetsbesparing för patent- myndigheterna, som skulle kunna bli en följd av att provisoriska ansök- ningar medgivas. Att den blir avsevärt mindre än den som skulle erhållas, därest nordiska patent infördes, torde vara uppenbart.

En liknande slutsats kan dragas beträffande de patentsökandes utgifter och arbete med ansökningsårendena. Även här gäller, att besparingarna bli störst i fråga om sådana ansökningar, som ej fullföljas fram till myn- digheternas beslut utan bortfalla på ett tidigt stadium. Av värde för den patentsökande är även, att avgifterna på ansökningsstadiet bli mindre för provisoriska ansökningar än för vanliga ansökningar. Ombud i sekundär- länderna behöver ej anlitas, förrän en provisorisk ansökning skall kom- pletteras, vilket innebär mindre ombudskostnader eller inga sådana i sekun- därländerna. Det senare blir fallet för ansökningar, som ej fullföljas fram till kompletteringen. Från viss synpunkt kan tydligen tillvägagångssättet med provisoriska ansökningar anses vara en utväg för sökande i nordiskt

land att mot en mindre kostnad (registreringsavgifterna) säkerställa en prioritet i grannländerna utöver den ettåriga konventionsprioritetstiden. Detta kan vara en vinst ej minst vid nuvarande långa behandlingstider för ansökningsårendena.

Skulle det i det föregående 1 första hand framförda förslaget om nordiska patent av någon anledning ej kunna förverkligas men väl det här fram- lagda förslaget, är ändå i och med detta ett steg taget på vägen mot nordisk patentgemenskap. Inom ramen för det härigenom åstadkomna samarbetet kan ett arbete för att förenhetliga lagstiftning och praxis försiggå och där— med ytterligare steg förberedas. Som förut nämnts kräves ej för proviso- riska patentansökningar ett sådant förenhetligande. Detta medför att för- slaget lätt kan genomföras.

Mot förslaget talar främst, att dess genomförande skulle ge begränsade fördelar. En viss försening av behandlingen av patentansökningarna i sekundärlandet torde ej kunna undvikas, men denna synes vara av under- ordnad betydelse. En sökande, som önskar snabb behandling, har givetvis möjlighet att, som nu kan ske, parallellt inlämna ansökningar i de olika nordiska länderna om skydd å en och samma uppfinning.

Med hänsyn till de begränsade fördelar, införandet av provisoriska ansök— ningar medför, har förslaget härom ansetts endast i andra hand böra kom- ma i fråga för närmare utredning.

5. Övriga samarbetsalternativ

Som framgått av det föregående finnas även andra alternativ till patent- gemenskap eller patentsamarbete än de, som särskilt behandlats här ovan. Dessa sistnämnda kunna även modifieras eller kompletteras på olika sätt. Inga av de ytterligare samarbetsalternativ, som sålunda förefinnas, anses för närvarande böra göras till föremål för närmare utredning. Skälen här— för framgå av det följande beträffande fyra sådana alternativ, vilka under— sökts av kommittén.

Resultat av nyhetsgranskning meddelas annat lands patentmyndighet

Parallell granskning av en viss uppfinnings nyhet i flera nyhetsgrans- kande patentverk skulle enligt tidigare ofta framförda förslag kunna und- vikas genom att sådana verk regelmässigt lämna varandra meddelanden om nyhetsgranskningsresultatet eller att sökandena åläggas lämna sådana meddelanden. De försök, som gjorts, att omsätta dylika tillvägagångssätt i praktiken torde dock ej ha givit väntade resultat.

Vid utbyte av meddelanden om nyhetsgranskningsresultat mellan patent- verken måste kunna konstateras, när i två eller flera patentverk överens- stämmande ansökningar föreligga. Vidare måste vid viss tidpunkt resultatet av nyhetsgranskning i ett av verken meddelas det eller de övriga verken. Slutligen måste en ordningsföljd mellan behandlingen i de olika verken

fastställas, så att de verk, som ej själva ha att utföra nyhetsgranskning i visst ärende, kunna låta behandlingen anstå till dess meddelande om gransk- ningen erhållits. De åtgärder, som behöva vidtagas härför, kunna ske inom verken med eller utan sökandens medverkan. Olika tillvägagångssätt äro härvid möjliga.

Skola meddelanden om nyhetsgranskningsresultat utbytas mellan de nor- diska patentverken, synes det enklaste vara, att sökandena åläggas att sj älva uppgiva, när ansökningar om patentskydd för samma uppfinning inlämnas i mer än ett av de nordiska länderna. Sådana upplysningar böra lämnas även då ansökningarna icke helt överensstämma, dock måste skydd för samma uppfinning avses. Skillnader mellan ansökningarna kunna exem- pelvis bero på att ej samma patenterbarhetsvillkor gälla i samtliga länder.

Sökanden kan i vissa fall ha intresse av att ansökningar i olika länder betraktas som dubblettansökningar. Härigenom skulle exempelvis uppskov med behandlingen i visst eller vissa länder kunna erhållas, vilket i en del fall kan framstå som önskvärt för sökanden. I andra fall, t. ex. då sökanden önskar erhålla patent i två eller tre länder utan tidsspillan, kan sökanden ha intresse av att behandlingen sker samtidigt och därför vara obenägen att ge upplysningar om att patent sökas parallellt. Myndigheten måste därför kunna vara förvissad om att i ett av sökanden uppgivet fall en ansökning verkligen är en dubblettansökning. Likaledes bör det icke vara möjligt för sökanden att underlåta att lämna uppgift om att i visst fall en ansökning är en dubblettansökning. Detta syfte kan vinnas antingen genom att myn— digheten utövar viss kontroll eller genom att det för sökanden blir en känn- bar påföljd, t. ex. att en ansökning förfaller, om uppgifter ej lämnas på föreskrivet sätt.

Ett alternativt tillvägagångssätt är att sökandena ej åläggas någon upp- giftsskyldighet utan att myndigheterna själva undersöka i vilka fall dubb- lettansökningar föreligga. Vid kontroll, då uppgiftsskyldighet föreligger, eller sådan självständig undersökning, som nyss nämnts, får förutsättas, att meddelanden om samtliga ansökningar i ett land lämnas övriga länder. Det räcker härvid ej, att sökandens namn och uppfinningens titel meddelas, utan mera komplicerade åtgärder måste vidtagas, t. ex. extra kopior av patentanspråken inlämnas av sökanden, vilka kopior av den myndighet, som mottagit desamma, sändas till övriga myndigheter. Även prioritets- dokumenten kunna utnyttjas för kontrollen, men det måste då föreskrivas, att rätten till konventionsprioritet, för att den skall kunna gälla, måste åberopas, då ansökningen inlämnas eller under en kort tidsfrist därefter, samt att prioritetsdokument alltid inlämnas. Kontrollen eller undersökning- arna måste utföras av härför kvalificerad personal och torde kräva ett ej ringa arbete.

Frågan om vilket land, som i första hand skall företaga nyhetsgransk- ning, kan avgöras på olika sätt. Det kan sålunda bestämmas, att denna

! i

granskning alltid skall företagas i det land, där ansökning först inlämnats. En annan möjlighet är att myndigheterna i varje särskilt fall överenskomma om i vilket land granskningen skall företagas, eller att detta bestämmes enligt en viss regel. Sålunda skulle varje patentverk kunna tilldelas ansök- ningar fallande inom Vissa tekniska områden. Man kan även tänka sig att sökanden själv får utpeka det land, där ansökningen först skall nyhets— granskas.

Under tiden för nyhetsgranskningen i ett av länderna måste behandlingen i övriga länder anstå, om det nu beskrivna tillvägagångssättet skall medföra någon arbetsbesparing. Det kan diskuteras, om behandlingen bör upptagas, då en första nyhetsgranskning utförts — således vid första föreläggandet till sökanden —— eller då ansökningen i det nyhetsgranskande landet god— känts för kungörande eller avgjorts utan att leda till patent. Skäl för och emot båda dessa alternativ kunna andragas.

Då tidpunkten för upptagandet av behandlingen är inne, har det nyhets- granskande verket att lämna uppgift härom samt meddela, vilka nyhetshin- der som påträffats. Att överlåta åt sökanden att lämna sådant meddelande synes mindre lämpligt, då sökanden i en del fall kan ha intresse av att med- delandet tillrättalägges på visst sätt eller av ett fortsatt uppskov med be- handlingen.

Då behandlingen av ansökningarna upptages i de land, som ej utfört den ursprungliga nyhetsgranskningen, har vederbörande patentverk att bedöma, vilken användning man kan ha av eventuellt anförda nyhetshänvisningar. Äro dessa av den beskaffenheten, att ansökningen kan avslås, kan ansök- ningen slutbehandlas utan ytterligare nyhetsgranskning. I flera fall torde då endast anmärkning om att den patensökta uppfinningen är förut känd och nyhetshänvisning behöva meddelas sökanden, varefter denne har möj- lighet att frånfalla ansökningen eller kan vänta ett avslagsbeslut.

Ha ej nyhetshinder påträffats i det nyhetsgranskande landet eller kunna där påträffade hinder endast medföra, att det begärda patentskyddets om- fattning måste inskränkas, kan man i de övriga länderna gå tillväga på olika sätt. Man kan behandla ansökningen summariskt, om motsvarande ansökning godkänts i det ursprungligen nyhetsgranskande landet, men måste då ha kännedom om de godkända patentanspråkens innehåll. Ansök- ningen behandlas i detta fall i stort sett som provisoriska ansökningar enligt förslaget härom. Det andra sättet är, att granskningsresultatet i det land, som först behandlat ansökningen, endast får vara vägledande, och att full- ständig granskning utföres. Det synes svårligen kunna föreskrivas, att någon av dessa vägar eller en medelväg dem emellan städse skall väljas. Åt veder- börande verk får lämnas frihet att bestämma tillvägagångssätt.

Av det ovan anförda har framgått, att ett avsevärt arbete måste nedläggas vid kommunikationen mellan patentverken och vid kontroll. Det är därför tvivelaktigt, huruvida några besparingar kunna ernås. Om så emellertid

skulle bli fallet, borde dessa rättvisligen komma de sökande till godo, som i mer än ett land inlämna ansökningar om skydd för samma uppfinning. Man skulle således ha rätt att räkna med mindre avgifter för sådana ansök— ningar. Olika avgiftssatser komplicera emellertid den administrativa proce— duren och äro därför mindre önskvärda.

En jämförelse mellan tillvägagångssättet med provisoriska ansökningar och den nu behandlade metoden att lämna meddelanden om nyhetsgransk— ningsresultatet synes utfalla till det förstnämnda tillvägagångssättets fördel. Vid detta kommer mindre tvekan om hur ansökningarna skola handläggas att råda, och kommunikationen mellan verken och vederbörlig kontroll skulle komma att ske enligt ett enkelt schema. Vid båda sätten måste man räkna med vissa förlängningar av behandlingstiderna, men vid provisoriska ansökningar har sökanden att själv avgöra, huruvida han vill begagna sig av möjligheten att ingiva provisoriska ansökningar, trots att behandlingen därigenom fördröjes. I stort sett kan dock tillvägagångssättet med provi— soriska ansökningar betraktas som en utbyggnad av metoden att lämna meddelande om nyhetsgranskningsresultat, och de båda sätten ha i vissa avseenden fördelar och nackdelar gemensamma. De särskilda fördelar, de provisoriska ansökningarna medföra, talar för att ett införande av sådana bör föredragas framför enbart meddelanden om nyhetsgranskningsresultat.

Ett nordiskt patentverk

En fullständig nordisk gemenskap förutsätter inrättandet av ett för de nordiska länderna gemensamt patentverk. Ett sådant skulle kunna organi— seras antingen med det danska verket eller med de norska och svenska ver- ken som förebild.

Den danska patentmyndigheten är organiserad på ett egenartat sätt. Or- ganisationen kan vara lämpad för ett verk av det danska verkets nuvarande storlek och även för danska förhållanden i övrigt men är mindre lämplig för ett verk av den storleksordning, varom det här blir fråga. De norska och svenska verken äro i stort sett organiserade på samma sätt som utom- nordiska prövande myndigheter, och på liknande sätt torde ett eventuellt nordiskt patentverk böra vara organiseratl.

Vid handläggningen av ärenden torde i stort sett proceduren kunna vara densamma som i nuvarande norska och svenska patentverk. Det förutsättes, att åt de tekniska ledamöterna gives befogenhet att själva godkänna ansök- ning till kungörande. Det nordiska patentverket bör få en besvärsavdelning. som har att i sista instans pröva besvär över beslut fattade av verkets an— mälningsavdelning.

Enklast för den patentsökande vore, om vilket som helst av danska, norska och svenska språken finge användas i patenthandlingar och vid

1 För de nordiska patentmyndigheternas organisation och arbetsuppgifter redogöres i bil. II.

korrespondensen med myndigheten. Hänsyn till tredje man medför dock, att patentanspråk och uppfinningens benämning vid utläggningen och i patentskriften bör föreligga på alla tre språken. Likhet råder i detta avse- ende med vad som ansetts böra gälla vid nordiska patent enligt förslaget härom.

Kungörandet av en patentansökning med utläggning bör ske i samtliga länder, således dels i det gemensamma patentverket och dels i de lokalavdel- ningar, som böra finnas i länder, där detta verk ej är beläget.

Det nordiska patentverket anses böra uteslutande meddela patent, giltiga inom samtliga nordiska länder. Ett patent skall icke kunna förbli giltigt i något av länderna, om det bortfaller i ett av dessa. Inrättas ett nordiskt patentverk, skulle det således ej bli möjligt att erhålla patent enbart giltiga i något av länderna Danmark, Norge eller Sverige (nationella patent).

En organisationsplan för ett nordiskt patentverk. För att en konkret upp- fattning skall kunna erhållas om hur ett nordiskt patentverk kan vara orga- niserat, har en organisationsplan för ett sådant verk uppgjorts.

Under åren 1950—51 ingåvos enligt gjorda beräkningar (se bil. III) år- ligen i medeltal tillsammans 14.090 ansökningar, dubblettansökningar ej inräknade, till de nordiska patentverken. Detta antal patentansökningar, avrundat uppåt till 15.000 ansökningar årligen, har det nordiska patent- verket beräknats komma att behandla.

Verket förutsättes komma att rekrytera sin personal från alla de tre skan- dinaviska länderna. För att få en lämplig proportion mellan de olika na- tionaliteterna synes man kunna utgå från nuvarande ansökningsantal (Sve- rige 11.200, Danmark 4.000 och Norge 3.300), vilket skulle innebära 60 % svenskar, 22 % danskar och 18 % norrmän. Detta skulle dock blott vara en riktpunkt vid rekryteringen. Vid denna bör nämligen tagas hänsyn även till de sökandes meriter, oavsett nationalitet.

Oberoende av i vilket land det nordiska patentverket förlägges, bör man räkna med löner, som ej understiga motsvarande löner i något av länderna. Då de svenska lönerna torde vara de högsta, ha dessa lagts till grund, och man har utgått från de vid vårriksdagen 1952 beslutade lönerna. Dessa löner tänkas alltså här komma att utgå till de anställda, oavsett nationalitet.

I spetsen för verket bör stå en styrelse, bestående av ledamöter, som utses av de danska, norska och svenska regeringarna. Styrelsen skulle ha att ut— öva en allmän översyn samt att utse verkets ledning (chef, souschefer och byråchefer) .

Styrelsen kan förslagsvis bestå av två personer från varje land. Verkets chef bör dessutom i denna sin egenskap tillhöra styrelsen. Styrelsen bör inom sig utse ordförande och vice ordförande.

Ledning. Den omedelbara ledningen av verket utövas av dess chef. An— talet byråchefer har i den personal- och lönestat för det nordiska patent- verket, som finnes återgiven i det följande, beräknats till 20, av Vilka 3

skulle såsom souschefer närmast under chefen svara för de tre huvudavdel- ningarna. Chefen och nu nämnda befattningshavare skulle utgöra verkets plenum. På grund av det stora antal byråchefer, som beräknas bli erforder- ligt, torde fulltaligt plenum blott böra sammankallas, när det gäller ären- den av särskild vikt. I stort sett böra personal-, ekonomiska och allmänt administrativa ärenden, som skola avgöras av chefen, kunna beslutas i närvaro av en eller flera souschefer, eventuellt på föredragning av annan byråchef. En av souscheferna bör vara chefens ställföreträdare.

Hittills ej nämnda tjänstemän böra utses av verket. Utnämningar böra kunna överklagas hos styrelsen.

Besvärsavdelning. Verket förutsättes ha en besvärsavdelning med heltids- anställda ledamöter. Man har beräknat att sex tekniska byråchefer och en rättskunnig byråchef bli erforderliga.

Verkschefen förutsättes i denna sin egenskap vara ordförande i besvärs- avdelningen. Med hänsyn till den arbetsbörda, som den administrativa led- ningen av det nya stora verket med dess lokalavdelningar i de båda andra länderna kommer att medföra, torde det dock ej kunna antagas att chefen annat än i viktigare fall skall kunna deltaga i besvärsavdelningens arbete. En vice ordförande beräknas bli erforderlig. En av besvärsavdelningens ledamöter förutsättes böra fungera såsom souschef och vice ordförande mot visst ti'lläggsarvode till byråchefslönen eller med särskild tjänsteställning.

Anmälningsavdelning. Organisationen tänkes uppbyggd på ett stort antal tekniska ledamöter, av vilka var och en förestår sin rotel och har ett av- sevärt mått av självständig beslutanderätt. Antalet tekniska ledamöter har beräknats med utgångspunkt från att varje ledamot i genomsnitt skall kunna avgöra 100 ärenden årligen. Detta betyder, att det erfordras 150 ledamöter.

Man tänker sig, att anmälningsavdelningens ledamöter skulle fördelas på ett antal byråer, var och en under ledning av en byråchef. För att en byråchef skall kunna övervaka ledamöternas arbete på ett effektivt sätt, har för det nya verket beräknats ett relativt stort antal byråer, nämligen 12 sådana.

Med det stora antalet byråer i det nya verket torde komma att erfordras en souschef för anmälningsavdelningen, med särskild uppgift att samordna byråernas arbete. Detta bör uppdragas åt en av byråcheferna mot tilläggs— arvode eller med särskild tjänsteställning. Dennes egen byrå bör då göras mindre än kollegernas.

I det nya patentverket torde erfordras tre rättskunniga ledamöter, en av varje nationalitet. Dessa torde samtidigt kunna fylla vissa andra administra- tiva funktioner.

På anmälningsbyråerna böra vidare tjänstgöra ingenjörer såsom tekniska assistenter till ledamöterna. Dessa assistenter, från Vilka ledamöterna skola rekryteras, beräknas till sammanlagt 42, dvs. 3—4 på varje byrå.

Administrativ avdelning. Chefen för den administrativa avdelningen, som tillika bör vara personalchef, bör få ställning som en av de tre souscheferna i verket. Han bör vara byråchef med tilläggsarvode eller ha annan särskild tjänsteställning. Närmast under sig hör han ha tre befattningshavare i högre tjänsteställning såsom medhjälpare. Alla de tre nationaliteterna böra lämp- ligen bli representerade i administrativa avdelningens ledning. Den administrativa avdelningen bör uppdelas i en kanslibyrå och en kameral byrå. På kanslibyrån förutsättas tjänstgöra de tre i det föregående nämnda ) befattningshavare, som skulle vara rättskunniga ledamöter på patentanmäl- ningsavdelningen. Vidare skulle här tjänstgöra biträdande juristpersonal samt kontorspersonal. Vid beräkningen av erforderlig personalstyrka har man utgått från nuvarande personal och fördelningen på lönegrader i svenska patentverket samt gjort en ökning med i genomsnitt 40 %. Av det föregående har framgått, att patentansökningarnas antal beräknas öka med ungefär 1/3, i jämförelse med nuvarande ansökningsantal vid svenska patent- verket, och vidare tillkommer i det nya verket visst arbete med Språkfrågor samt skriftväxling med de lokala avdelningarna i de båda andra länderna.

Den kamerala byrån förutsättes komma att få ungefär samma omfattning som kassa-, registrators- och löneuträkningskontoren i det nuvarande svens- ka patentverket. Det blir nämligen å ena sidan en ökning genom de till- kommande nordiska ärendena men å andra sidan en avlastning genom att det nordiska patentverket ej kommer att handlägga annat än patentärenden. Sammanlagt torde det dock bli viss arbetsökning, varför man räknat med en personalökning av i genomsnitt 10 %.

Biblioteket och dit anknuten verksamhet (uppdelning av patentskrifter, korrekturläsning, bokbindning m.m.) skulle kunna organiseras ungefär som i det nuvarande svenska patentverket. En personalökning med c:a 20 % har dock ansetts bli behövlig.

Biblioteket bör administrativt sortera under administrativa avdelningen. l'aktpersonal m. m. Man har utgått från personalantal i det svenska pa— tentverket och gjort en ökning med i genomsnitt 40 %. Hit räknas, utom den egentliga vaktpersonalen på de olika avdelningarna, maskinist (port- vakt), personal vid förrådet av patentskrifter och andra publikationer, re- produktionspersonal m. m. Hithörande personal bör lyda under administra— tiva avdelningen.

Tillfällig personal m.m. Här är fråga om arvodespersonal, Vikariats- och övertidsersättning, souschefsarvoden samt andra i det föregående ej angivna personalutgifter. Man har tagit till utgångspunkt motsvarande utgifter i det svenska patentverket och gjort ett tillägg med 40 %.

Pensionskostnaderna ha upptagits till 9 % av de sammanlagda lönekost— naderna, vilket motsvarar de nuvarande kostnaderna vid svenska patent- verket.

Omkostnader. Man har utgått från de olika omkostnadsposterna för svenska patentverket (publikationstryck, expenser, sjukvård, reseersätt- ningar, reproduktionsverksamheten, transportkostnader), såvitt de avse patentväsendet, och vid beräkningen i det följande av kostnaden för en nor- disk patentmyndighet gjort ett tillägg med 50 % till de faktiska svenska kostnaderna. Särskilt vad gäller publikationstryck, som är den största pos- ten, kommer kostnadsökningen förmodligen att bli betydande, icke minst med hänsyn till att alla de tre nordiska språken skola användas och att patentanspråken i varje patentskrift skola tryckas på alla de tre språken.

Fastigheten. Även om man tänker sig någon förefintlig byggnad använd för det nordiska patentverket, kommer en avsevärd om- och eventuellt till- byggnad att bli erforderlig i samband med det nya verkets inrättande. Kost- naden härför liksom kostnaden för utnyttjande av hittillsvarande byggnad bör kanske på ett eller annat sätt belasta det nya verket, t. ex. i form av en årlig hyra, men detta problem lämnas här åsido. Underhållskostnader för fastigheten ha däremot upptagits.

Lokalavdelningar i länder, där det gemensamma patentverket ej är be- läget. I dessa länder böra biblioteken bibehållas ungefär oförändrade. Vidare bör i varje land finnas ett registrators- och kassakontor för inlämning av ansökningar och handlingar samt erläggande av avgifter.

För den kvarstående institutionen i varje land bör finnas en särskild chef, t. ex. en befattningshavare i byråchefs ställning.

De lokala institutionerna synas böra stå under ledning av styrelsen för det nordiska verket och dess chef samt i administrativt hänseende närmast sortera under administrativa avdelningen vid det nordiska verket.

Personalen vid de lokala institutionerna beräknas helt komma att bli av inhemsk nationalitet.

Det har ej synts möjligt att på detta stadium uppgöra personalstat och kostnadsplan för dessa lokalavdelningar. Det synes emellertid kunna an- tagas, att kostnaden för båda tillsammans ej kommer att överstiga 500.000 svenska kronor.

Gemensam nordisk patentdomstol. Inrättas ett nordiskt patentverk, bör man också söka åstadkomma en nordisk patentdomstol. Denna skulle då ha att avgöra patents giltighet, kanske också —— åtminstone i viss utsträck- ning — andra patentmål, såsom intrångs-, fastställelse- och tvångslicensmål.

I domstolen torde böra ingå både jurister och tekniker såsom ledamöter. Olika organisationsformer kunna tänkas, såsom att ledamöterna äro hel— tidsanställda, att de ha annan huvudsysselsättning och ledamotskap i patentdomstolen som bisyssla eller att man i detta avseende tillämpar ett blandat system med dels fasta ledamöter och dels andra, särskilt tekniker, som endast tjänstgöra i vissa mål.

För patentdomstolen torde komma att erfordras särskilda föredragande samt ett kansli.

Vid jämförelse med nuvarande förhållanden torde hänsyn knappast böra tagas till kostnaden för den nordiska patentdomstolen. Inrättas en sådan, besparas nämligen vissa nu utgående domstolskostnader i de olika nordiska länderna, och dessa anses vara svåra att uppskatta. I följande beräkningar har därför intet belopp upptagits för patentdomstolen.

Personal- och lönestat för det egentliga nordiska patentverket Alla belopp äro upptagna i svenska kronor

Befattning Antal Totalt lönebelopp Styrelse och chef Styrelseledamöter ........................... 6 30.000 Chef ........................................ 1 7 36.700 66.700 Besvärsavdelning Tekniska byråchefer ........................ & 169.200 Rättskunnig byråchef ....................... 1 7 28.200 197.400 Anmälningsavdelning _ Byråchefer .................................. 12 338.400 Tekniska ledamöter ......................... 150 3.410.700 Övrig ingenjörspersonal ..................... 42 204 651.900 4.401.000 Administrativ avdelning _ Byråchef ................................... 1 28.200 Jurist- och kameral personal i övrigt ........ 14 15 259.600 287.800 Biträdespersonal på hittills nämnda avdelningar .. _5—1' 51 437.900 437.900 Biblioteket: biblioteks- och biträdespersonal _5_0 50 490.700 490.700 Vaktpersonal m.m. ............................ 3 33 289.400 289.400 Tillfällig personal m.m. _ % Arvodespersonal, vikariats- och övertidsersätt- ning, souschefsarvoden m.m. ................ — _ — 175.000 6.345.900 Pensioner 570.000 Totala personalkostnaden 6.915.900

Beräkning av totalkostnaden för nordisk patentmyndighet (skr):

Det egentliga patentverket Avlöningar och pensioner upptagas avrundat till ............ 6.900.000 Omkostnader (inbegripet underhåll av fastigheten men ej hyra) 1.250.000

Hela kostnaden för det egentliga patentverket .............. 8.150.000

Lokalavdelningarna i de båda andra länderna Beräknas till .......................................... 500.000

Beräknad totalkostnad 8.650.000

Jämförelse mellan kostnaden för ett nordiskt patentverk och nuvarande kostnad för de tre nationella patentverken. Kostnaden för de tre nordiska patentverken uppgår för närvarande till omkring 7.300.000 kronor. En ut- giftsökning med ungefär 1.350.000 kronor skulle alltså enligt beräkningen inträda.

Det nordiska patentverket har beräknats komma att mottaga 15.000 patentansökningar årligen. Genomsnittliga kostnaden för en patentansök- ning skulle alltså bli omkring 575 kronor årligen. Motsvarande kostnad vid de nuvarande patentverken har beräknats till omkring 400 kronor. Detta innebär, att genomsnittliga kostnaden per ärende kan beräknas stiga med ungefär 45 %. Skall man vidhålla grundsatsen, att utgifterna för patent— väsendet böra täckas med patentavgifter, pekar detta i den riktningen, att nuvarande patentavgifter skulle behöva ökas i samma proportion. Detta betyder alltså avsevärd höjning av de officiella avgifterna för den som nu blott söker patentskydd i ett av de nordiska länderna. För den som söker patent i alla de nordiska länderna eller åtminstone två av dessa blir det däremot självfallet kostnadsminskning.

Vid jämförelse med nu rådande förhållanden bör beaktas, att det nordiska patentverket beräknats med en organisation, som i olika avseenden är star— kare i relation till antalet ärenden än vad fallet är vid något av de nuvarande verken.

Alternativet med nordiska patent ställer sig ekonomiskt gynnsammare än alternativet med nordiskt patentverk. Detta beror på att för ett nordiskt patentverk lönestandard etc. bestämmes av förhållandena i det land, där den högsta standarden råder. Vidare komma alla patentansökningar vid ett sådant patentverk — således även från sökande, som ej önska skydd i mer än ett land — att avse ett patent giltigt inom hela det nordiska området. Ett sådant patent blir på grund av utläggningen på tre olika platser och språkförhållanden dyrare än ett nationellt patent.

Trots detta kan det framstå som egendomligt, att icke kostnaden räknad per ansökningsårende blir mindre vid det stora nordiska patentverket än vid de nuvarande verken. Kan icke möjligheten att rationalisera arbetet vid det större verket medföra, att varje ledamot där årligen skulle kunna avgöra mera än 100 ärenden, varmed räknats och vilket överensstämmer med vad som för närvarande anses normalt?

Vid en diskussion om arbetskapaciteten torde man lämpligen böra utgå från antalet avgjorda ärenden per ingenjör sysselsatt med prövningsarbete (granskare) och ej från antalet ärenden per ledamot. Organisationsplanen förutsätter 80 avgjorda ärenden per granskare. (Antalet ärenden är 15.000 och antalet granskare 192. Med byråcheferna räknas ej i detta samman- hand.) Detta överensstämmer i stort sett med vad som för närvarande anses normalt vid norska och svenska patentverken. Den danska patentmyndig- hetens säregna organisation medför, att en motsvarande uppgift ej kan lämnas för Danmark.

Vid den omorganisation, som 1951 föreslagits för schweiziska patentver- ket i samband med övergång till fullständig förprövning, har man vid be- dömningen av personalbehovet utgått från i Nederländerna och Tyskland gjorda erfarenheter, enligt vilka varje granskare borde i medeltal kunna

slutbehandla 75—80 ansökningar per år. Då i Schweiz ansökningshandling- arna få avfattas på något av de tre officiella språken i landet, och varje granskare enligt uppgift icke kan korrespondera på mer än ett av dessa språk, beräknas ett 15—20 % större antal granskare bli erforderligt än det som skulle krävas, därest var och en kunde slutbehandla det nyss nämnda antalet ansökningar per år. I Schweiz räknas således med att varje grans— kare per år skulle kunna slutbehandla omkring 65 ansökningar. Antalet ansökningar i Schweiz 1950 var 11.331, således ungefär samma antal som i svenska patentverket.

I Amerikas förenta stater avgör patentverket årligen omkring 75 ansök- ningar per granskare, och i det brittiska patentverket avgöres omkring 100 ansökningar. Att märka är härvid, att i det sistnämnda verket såsom regel endast brittiska patentskrifter, som utkommit under de senaste 50 åren, utnyttjas som granskningsmaterial.

Av det anförda framstår som sannolikt, att ett nordiskt patentverk ej kommer att avgöra mera än omkring 80 ansökningar per år och granskare, om prövningen vid de nordiska verken skall bibehålla nuvarande omfatt— ning och grundlighet.

Effektivitet och tillförlitlighet i fråga om utfört arbete. De anförda upp- gifterna om antalet avgjorda ansökningar per år och granskare vid patent- verk av olika storlek kunna måhända anses tyda på, att vid de nuvarande större verken möjligheterna till rationalisering av prövningsarbetet ej ut- nyttjats. Frågan om Vilka möjligheter att utföra ett billigt och pålitligt pröv— ningsarbete, som ett stort men ej ett mindre eller medelstort patentverk kan ha, skall därför behandlas från allmänna utgångspunkter.

Förhållanden till fördel för de större verken ha vid diskussioner beröran- de 1'ationaliseringsproblemet angivits vara följande:

1) Vid det större verket får varje granskare behandla ansökningar fal— lande inom ett mindre område av tekniken och blir därigenom mera spe- cialiserad och lättare förtrogen med granskningsmaterialet än en granskare i ett mindre verk. Detta material blir i regel för varje granskare mindre omfattande vid det större verket.

2) Inom varje område förekomma vid det större verket ett större antal ansökningar om skydd för likartade uppfinningar, vilka kunna granskas samtidigt (s. k. gruppgranskning) .

3) Det större verket kan nedlägga mera arbete och bära större utgifter för anskaffning och ordnande av nyhetsgranskningsmaterial än ett mindre verk. Det större verket påstås kunna utnyttja maskinell granskning.

Den större specialiseringen enligt punkt 1 är givetvis till fördel intill en viss gräns. Drives den långt, mister specialisten överblicken av tekniska områden, som ligga nära det egna området. En uppfinning kan knappast förstås och ej heller dess uppfinningskaraktär bedömas utan en sådan över-

blick. Detta beror bl.a. på att det ej annat än i särskilda fall kan anses ut- göra en patenterbar uppfinning att inom ett område tillämpa vad som är förut känt inom ett närliggande område. En specialisering är således icke eftersträvansvärd, om den sträcker sig så långt, att specialisten endast kom— mer att behärska något eller några av ett antal intimt sammanhängande om- råden. Det synes således ej berättigat med ett generellt antagande, att ju större en patentgranskande institution är, desto bättre blir arbetsresultatet. Däremot synes det framstå som sannolikt, att en förprövande institution bör ligga inom ett visst storleksintervall för att största möjliga och säkraste arbetsresultat lättast skall kunna ernås. Gränserna för ett sådant storleks— intervall kunna givetvis ej exakt bestämmas.

Under tredje punkten här ovan beröres frågan om granskningsmaterialet. Problemet beträffande detta är och har alltid varit synnerligen aktuellt vid samtliga nyhetsgranskande patentverk. Först på senare tid har det motsva- randet problemet, problemet om hur den tekniska dokumentationen bör ordnas, fått en tillnärmelsevis lika stor aktualitet för institutioner och före- tag, som idka teknisk-vetenskaplig forskning. Här gäller givetvis, att ju större resurser en institution har, desto större blir den samling tekniskt dokumentationsmaterial (häri inbegripet patentskriftsmaterial), som kan ej endast samlas utan också systematiskt ordnas på sådant sätt, att det blir överskådligt och lättillgängligt.

De av olika länders patentverk utgivna patentskrifterna äro som tidigare nämnts åsatta klassbeteckningar enligt ett visst klassificeringssystem. En uppdelning enligt något av de förprövande verkens system är i regel lämp- lig för granskningsändamål. Däremot är en uppdelning enligt de icke för- prövande ländernas system med dessas mera omfattande indelningsenheter icke tillfredsställande. På grund härav och även på grund av en obenägen- het att parallellt använda olika klassificeringssystem har en omfattande om- klassning av utländskt material fått företagas i de enskilda patentverken. Europarådets patentkommitté har emellertid tagit upp klassificeringsfrå- gorna på sitt arbetsprogram, och en rationalisering ifråga om patentklassi- ficeringen inom en framtid är icke utesluten (se bil. I).

Någon maskinell granskning (t. ex. enligt hålkortssystem) av patent- ansökningsärenden har såvitt bekant ej kommit till stånd i större utsträck- ning. Försök lära ha gjorts i Amerika, och från det brittiska patentverket har försports ett intresse härför. Att en maskinell granskning inom vissa områden (t. ex. i fråga om uppfinningar av legeringar) kan innebära för- delar, torde vara obestridligt. Svårigheten är att erhålla arbetsmaterial — t. ex. hålkort — för granskningen. Enklast torde detta ske, om det patent- verk, som beviljat ett patent, även iordningställer material för ett hålkort, och kopior av detta tillställas övriga patentverk samtidigt med motsva- rande patentskrift. Härför kräves en internationell samverkan. Att i ett patentverk undan för undan åstadkomma hålkort, motsvarande någon

större del av de från utlandet erhållna patentskrifterna, synes däremot knap- past vara möjligt ens för patentverk med mycket stora resurser. Det kan nämnas, att inom många områden en maskinell granskning sannolikt ej vore möjlig oavsett resursernas storlek.

Ej heller granskningsmaterialet synes sålunda medföra, att ett större patentverk för närvarande är ställt i en avsevärt gynnsammare situation än verk av en med hänsyn till andra förhållanden lämplig storlek. Det synes vidare, bland annat tack vare pågående arbete med patentklassificeringen, ej kunna befaras, att läget härutinnan i en nära framtid skall försämras, eller att granskningsuppgiften på grund av materialets ökade omfattning blir omöjlig att genomföra vid ett patentverk av de nordiska verkens stor— leksordning.

Bör för närvarande inrättandet av ett nordiskt patentverk göras till före- mål för närmare utredning? Av det föregående torde ha framgått, att inrät- tandet av ett nordiskt patentverk ej kan vara motiverat av att det större nordiska verket skulle bli billigare i drift eller ens av att det skulle kunna utföra en mera tillförlitlig förprövning än de nuvarande verken. Den frågan tillkommer därför, om andra skäl tala för inrättandet av ett sådant verk.

Det har förut antytts, att det för den patentsökande allmänheten kan innebära en fördel, om patent kan erhållas för ett större område genom ansökning hos en för flera länder gemensam patentmyndighet. Patent gil- tiga för hela det nordiska området skulle visserligen kunna erhållas utan ett gemensamt patentverk, men en eftersträvansvärd likformighet i patenter- barhetsbedömningen ernås bättre vid ett enda patentverk än då tre olika patentverk ha behörighet att utfärda nordiska patent.

Det måste emellertid framhållas såsom en betydande nackdel med ett enda nordiskt patentverk, att kommunikationen mellan allmänheten och patentverket avsevärt försvåras för de länder, som komma att bli utan eget patentverk. Den personliga kontakt mellan verket och allmänheten, som nu spelar en viktig roll i patenteringsproceduren och i hög grad befrämjar denna, komme att för dessa länder möta stora hinder eller tvinga till ej oväsentliga uppoffringar av tid och pengar. Det torde vidare kunna antagas bli avsevärt svårare att åstadkomma en nordisk gemenskap, innebärande fullständig sammanslagning av Danmarks, Norges och Sveriges patentväsen, än ett samarbete enligt förslaget om nordiska patent. Bland annat torde svårigheter av judiciell natur komma att i varje fall avsevärt fördröja sam- arbetet. Med hänsyn härtill och till de förutnämnda fördelar, som införan- det av nordiska patent skulle medföra, anses ett förslag att inrätta ett för Danmark, Norge och Sverige gemensamt patentverk ej för närvarande böra göras till föremål för närmare utredning. Det kan tillrådas att i nuvarande internationella läge i varje fall först pröva den form av gemenskap, som förslaget om nordiska patent innebär.

En centralisering av den nyhetsgranskning de nordiska patentverken ha att företaga, med bibehållande av de särskilda verkens rätt att pröva och avgöra ansökningarna, kan ske på olika sätt. Sålunda kan inrättas ett ge— mensamt nordiskt nyhetsgranskningsinstitut. En annan möjlighet är att olika institut inrättas, exempelvis ett i vartdera landet, samt att vart och ett av instituten får att granska ansökningar fallande inom vissa, respek— tive institut tilldelade specialområden. Sådana institut skulle kunna helt nyinrättas eller inrättas vid något eller några av de bestående patentverken, varvid bibliotek och en del av personalen få bilda stommen till ett nyhets— granskningsinstitut.

Av dessa alternativ framstå de, som förutsätta nyinrättandet av gransk- ningsinstitut, omedelbart som mindre lämpliga, då nyanskaffningen av granskningsmaterial blir kostsam och svår att genomföra. En förläggning av nyhetsgranskningsinstitutet till olika platser synes även vara mindre välbetänkt. Det är nämligen svårt att på förhand avgöra, inom vilket om- råde en ansökning hör hemma, och det är ofta nödvändigt att i ett ärende företaga nyhetsgranskning inom olika områden. Skulle på en av platserna endast granskning inom vissa områden företagas, kunde nyhetsgransk- ningen i samma ärende få utföras på olika platser och av olika personer, vilket är olämpligt. Endast alternativet att inrätta ett nyhetsgransknings- institut vid ett av de nuvarande patentverken synes således kunna över— vägas.

För att klargöra verkan av att nyhetsgranskningen skiljes från själva nyhetsprövningen i övrigt skall i korthet erinras om hur nyhetsgranskning och nyhetsprövning för närvarande i regel företagas vid förprövande pa- tentverk. Härvid må först framhållas, att en patentansökning i största an- talet fall undergår icke oväsentliga förändringar under behandlingen i verket. I de ursprungliga ansökningshandlingarna angivas alster eller meto- der, beträffande vilka ett antal uppgifter om mer eller mindre säregna förhållanden och detaljer finnas anförda. Patentföremålet karakteriseras genom patentanspråk med vidsträckt omfattning. Det första patentansprå- ket, huvudanspråket, innehåller således få och allmänna uppgifter. Vid nyhetsundersökningen kunna publikationer anträffas, vilka visa, att en del av det sökanden förutsatt vara nytt är förut känt. Sökanden kan då in- komma med nya patentanspråk, vilka ej omfatta det förut kända. Detta kan ha ernåtts genom att ytterligare uppgifter införts i huvudanspråket, varigenom detta fått en snävare omfattning. Även en fullständig omlägg- ning av patentanspråken kan ha företagits. Det som är upptaget i patent- anspråken måste givetvis ha motsvarighet i de ursprungliga ansöknings— handlingarna men behöver ej där ha framhållits som något för uppfin- ningen väsentligt och ej ha varit upptaget i de tidigare patentanspråken. Sådana nya patentanspråk föranleda i ett stort antal fall en andra nyhets-

granskning. Eventuellt kunna ytterligare inskränkningar av det begärda patentskyddet och en kompletterande nyhetsgranskning följa o.s.v. Den prövande tjänstemannen har i samtliga fall ej endast att konstatera, huru- vida identitet föreligger mellan patentföremålet enligt patentanspråken och det som visats vara förut känt. För att en uppfinning skall vara paten- terbar, måste den nämligen ej endast skilja sig från det som är förut känt, utan skillnaden måste också ha avseende på något väsentligt. Tjänsteman- nen har att avgöra, om så kan vara fallet, och bygger härvid dels på sin kännedom om praxis vid patenterbarhetsbedömning och dels på sin kun- skap om det aktuella läget inom det tekniska område, till vilket uppfin- ningen är att hänföra. Denna sistnämnda kunskap inhämtar och vidmakt- håller han bland annat genom sitt arbete med själva nyhetsgranskningen, då han har att gå igenom patentskriftslitteratur och annan teknisk litte- ratur. Inom vissa speciella områden torde måhända rent av ett studium av patentlitteraturen vara den enda möjligheten till orientering.

Vid det nu behandlade alternativet till samarbete skulle nyhetsgransk- ningen företagas vid det nordiska nyhetsgranskningsinstitutet och pröv- ningen i övrigt av de nationella patentverken. Beskrivning och patentan- språk måste genomgås i åtminstone två institutioner, vilket medför ett visst dubbelarbete. Särskilt vid omläggning av patentanspråken komma ytter- ligare nackdelar att framträda. Patentverket har då att bedöma, huruvida förut påvisade hinder för patent, oftast nyhetshinder, även gälla ansök- ningsföremålet enligt de nya patentanspråken. Detta kräver god orientering inom ifrågavarande tekniska område. Det kan vid prövningen av de nya patentanspråken visa sig, att en kompletterande nyhetsgranskning måste utföras. Skall denna utföras av nyhetsgranskningsinstitutet, måste patent- verket avbryta prövningen och, först sedan utlåtande inkommit från insti- tutet, återupptaga denna. Dubbelarbete och tidsutdräkt bli följden.

Skild nyhetsgranskning och prövning i övrigt har tidigare försökts i Danmark. Resultatet blev härvid, att efter slutbehandlingen ärendet måste föreläggas den som verkställt nyhetsgranskningen för att få konstaterat, att det som slutligen blivit upptaget som patentföremål varit föremål för nyhetsgranskning. Vid många tillfällen visade det sig härvid, att patent- föremålet kommit att mera överensstämma med det förut kända än vad som ursprungligen varit fallet. Att så kunde ske framstår som särskilt an- märkningsvärt av den anledningen, att den som utfört den ursprungliga nyhetsgranskningen och den som verkställt prövningen i övrigt utan svå— righet kunnat sammanträffa för att konferera.

Det torde ha framgått av det här sagda, att det vid den arbetsmetod, som framvuxit och kommit att i stort sett tillämpas vid de förprövande patent- verken, i många avseenden är olämpligt, att nyhetsgranskningen och pröv- ningen i övrigt företagas av olika tjänstemän.

Som skäl för att ett för flera patentverk gemensamt nyhetsgransknings-

institut skulle inrättas har anförts, att ett institut, som skall betjäna flera länder, kan förses med större bibliotek än de enskilda ländernas patent- verk, och att rationalisering och specialisering kan drivas längre än vid dessa. Sådana skäl kunna även anföras för inrättandet av ett för länderna gemensamt patentverk och ha tidigare behandlats. Som därvid framhållits får man ej utan vidare generellt gå ut ifrån att en större patentinstitution kan utföra en förprövning på ett avsevärt billigare och säkrare sätt än en mindre institution.

Som en modifikation av ett egentligt nyhetsgranskningsinstitut kan man betrakta en institution, som ej endast skulle verkställa själva nyhetsunder- sökningen utan även träffa för patentmyndigheterna bindande beslut i fråga om sådant som har med ansökningshandlingarnas formella beskaf- fenhet och den patentsökta uppfinningens nyhet att skaffa. Från nordisk synpunkt framstår en sådan institution närmast som ett alternativ till ett gemensamt nordiskt patentverk utan att ge de fördelar men väl medförande samma eller ytterligare nackdelar utöver de, vilka äro förknippade med inrättandet av ett sådant patentverk.

Det är uppenbart, att en del av det dubbelarbete, som har sin orsak i att patent för samma uppfinning sökes i flera länder, kan undvikas genom inrättandet av ett för länderna gemensamt nyhetsgranskningsinstitut. Sam- ' ma fördel ernås emellertid exempelvis vid de samarbetsalternativ, som enligt det föregående ansetts böra göras till föremål för fortsatt utredning. Av anförda skäl anses alternativet att inrätta ett nordiskt nyhetsgransk— ningsinstitut icke böra bli föremål för närmare utredning.

Som ett alternativ till inrättandet av ett särskilt nordiskt nyhetsgransk- ningsinstitut framstår anslutningen till det internationella patentinstitutet i Haag (se bil. I). Då inrättandet av ett nordiskt nyhetsgransknings- institut ej kan rekommenderas, måste detta i ännu mindre grad vara fallet med ett överförande av de nordiska myndigheternas nyhetsgranskning till institutet i Haag.

Gemensam nordisk besvärsinstans

Enligt förslaget om nordiska patent skulle ansökningar härom handläg- gas på sådant sätt, att de nuvarande patentmyndigheterna i stort sett komme att bibehålla sin organisation. Förslaget skiljer sig härigenom från projekt, enligt vilka en för Norden gemensam patentmyndighet skulle skapas. Ett mera långtgående samarbete, vilket kan betraktas som en me- delväg mellan nämnda förslag och sådana projekt, är även tänkbart. Vid ett sådant mera långtgående patentsamarbete skulle de nuvarande patentmyn- digheterna kunna fungera som första instanser samt en för de nordiska länderna gemensam överinstans skapas. En i väsentliga delar gemensam patentlagstiftning torde erfordras vid detta samarbetsalternativ.

Den nordiska överinstansen skulle ha administrativ karaktär och ej vara en domstol i egentlig mening. Den skulle ha att pröva besvär över avslags- beslut, meddelade av de särskilda ländernas patentmyndigheter, och att pröva invändningsärenden, som gått invändaren emot. Den patentmyndig- het, som fattat beslut att kungöra en ansökning, skulle dock först pröva invändningen och kunna besluta, antingen att ansökningen skall avslås eller att den skall godkännas trots den gjorda invändningen. Avslås ansök- ningen, kan hos den nordiska överinstansen besvär häröver anföras liksom då avslagsbeslut meddelats utan att invändning gjorts. Godkännes ansök- ningen, kan invändaren påkalla prövning av fallet hos samma överinstans.

Möjligen kunde för ernående av gemensamhet i fråga om sådant, som är praxisbildande, förutom de nämnda även andra ärenden handläggas vid den nordiska överinstansen. Här avses bl. a. utlåtanden till domstolar i patent- processer och utlåtanden till myndigheterna angående lagförslag.

Tänkbart vore att även tillägga den nordiska överinstansen kompetens att pröva ett beviljat patents giltighet efter talan härom och således ge den liknande behörighet som Die Nichtigkeitssenate vid tyska patentverket.

Beslut fattade i överinstansen böra vara definitiva. Överinstansens ar— betsformer böra därför vara sådana, att särskild omsorg ägnas tvek- samma fall. :

En nordisk besvärsinstans kan införas först sedan åtskilliga härmed för- knippade problem av legislativ och administrativ natur blivit lösta. Dessa problem äro delvis av komplicerad natur. Kommittén har därför ansett sig böra förorda alternativet med nordiska patent utan påbyggnad av en ge- mensam besvärsinstans.

Erforderliga ändringar i patentlagstiftningen vid olika alternativ

1. Inledning

I det föregående har vid skildringen av de olika samarbetsalternativen på sina ställen antytts det behov av enhetlig lagstiftning, som i skilda fall föreligger. Detta behov varierar självfallet, beroende på vilket samarbets- alternativ det är fråga om.

Då kommitténs uppdrag huvudsakligen avser det administrativa sam- arbetet, har den icke ansett sig höra i detalj behandla de lagändringar, som skulle bli erforderliga för genomförande av de olika samarbetsalternativen. Än mindre har kommittén ansett sig böra utforma något förslag till lagtext. För att kunna taga ställning till de framlagda alternativen torde det emel- lertid vara nästan nödvändigt att ha åtminstone en allmän överblick av de vid olika alternativ erforderliga lagändringarna. Det är en sådan överblick som i det följande skall lämnas. Framställningen göres mer utförlig be— träffande det till närmare utredning i första hand förordade alternativet nordiska patent, medan de vid övriga alternativ uppkommande lagstift- ningsfrågorna behandlas helt summariskt.

Utgångspunkt, när det gäller att bedöma behovet av lagändringar, är helt naturligt nu gällande patentlagar. Dessa äro:

i Danmark patentlov av 1894/1936 (förkortas dpl), i Norge lov om patenter av 1910 (förkortas npl), i Sverige 1884 års förordning angående patent (förkortas spf). Alla lagarna ha ändrats vid olika tillfällen, i allmänhet dock blott i fråga om detaljer. Den svenska patentförordningen, som ju är äldre än grann- ländernas patentlagar, underkastades emellertid en genomgripande revision genom lagstiftning 1944.

Strävanden att förenhetliga patentlagstiftningen i de nordiska länderna ha tidigare gjort sig gällande (se bil. I). Särskilt är att märka de överlägg- ningar i detta syfte, som pågingo 1938—1941 och som resulterade i att ländernas delegerade nådde fram till helt eller i huvudsak överensstäm- mande utkast till lagtext i fråga om åtskilliga lagstiftningsfrågor. De vid överläggningarna uppnådda arbetsresultaten torde kunna vara till nytta i nu föreliggande sammanhang.

2. Lagändringar vid alternativet nordiska patent

Genomföres alternativet nordiska patent, kommer det helt naturligt att erfordras regler, som just ge uttryck åt det beslutade samarbetet. Det blir erforderligt med bestämmelser exempelvis om att en patentsökande skall kunna begära patent med nordisk giltighet, att i sådana ansökningar före kungörandet skall föreligga patentanspråk på de båda sekundärländernas språk, att före kungörandet en språk- och kollisionsgranskning skall äga rum i sekundärländerna, att utläggning skall ske ej blott i primärlandet utan även i sekundärländerna, att i sekundärländerna inkomna invänd- ningar skola behandlas och avgöras av primärlandets patentverk och att ett i primärlandet beviljat nordiskt patent skall i sekundärländerna äga samma giltighet som där beviljade nationella patent. Även åtskilliga andra med samarbetsalternativet sammanhängande regler torde behöva fixeras i lag- text. Det har emellertid icke synts vara anledning att på detta stadium när— mare ingå på hithörande detaljer.

Det har vid behandlingen av alternativet med nordiska patent starkt un- derstrukits, att vad som torde underlätta genomförandet av detta sam— arbetsalternativ icke minst är, att nu förefintliga olikheter i patentverkens organisation och i förfarandet hos dem i stort sett utan större olägenheter kunna bestå. Att en viss utjämning av olikheterna kan vara önskvärd må dock framhållas. Särskilt kan man i detta sammanhang tänka exempelvis på de i det föregående berörda olikheterna beträffande föreskrifterna om vad som kan utgöra grund för invändning, invändares och allmänhetens rätt att taga del av handlingar i patentansökningsärenden, ansökningens giltighetsdag vid avhjälpande av brister i handlingarna och andra ändringar samt hur konventionsprioritet skall begäras och styrkas. Ej ens på dessa punkter är dock enhetlighet en nödvändig förutsättning för att samarbets- alternativet skall kunna genomföras.

Alternativet med nordiska patent, sådant det förordats i det föregående, innebär även i ett annat avseende blott en begränsad gemenskap. Meningen är, att ett nordiskt patent skall i vart och ett av de nordiska länderna vara att likställa med ett där beviljat nationellt patent. Föreliggande olikheter i lagbestämmelserna om exempelvis patents verkan, inskränkningar i pa- tenträtten genom föranvändarrätt, utövningstvång och expropriation, över- låtelse och licens, patentintrång och rättegångar om patent kunna alltså kvarstå.

Det återstår emellertid vissa lagbestämmelser, där enhetlighet torde vara en helt eller nästan nödvändig förutsättning för att alternativet med nor- diska patent skall kunna fungera på avsett sätt. Detta gäller de grundläg- gande villkor, som skola vara uppfyllda för att patent skall få beviljas. Främst är här fråga om de "allmänna patenterbarhetsreglerna, undantagen från patenterbarheten, stadgandena om nyhets- och kollisionshinder samt

föreskrifterna om vem som ur subjektiv synpunkt äger rätt till patent. Hithörande lagbestämmelser skola i det följande därför något närmare beröras.

De allmänna patenterbarhetsreglerna i de nuvarande patentlagarna äro följande:

enligt dansk lag: ”opfindelser, der kan udnyttes i industrien, eller hvis fremstilling kan gores til genstand for industrielt erhverv” (dpl & 1);

enligt norsk lag: ”nye opfinnelser, som kan tilgodegjores i industrien” (npl & 1);

enligt svensk lag: ”nya uppfinningar, som avse alster eller förfaranden och kunna utnyttjas i industriell verksamhet” (spf 1 5).

Lagreglerna torde vara i sak i stort sett överensstämmande, ehuru orda- lagen avvika, vilket i gränsfall kan ha bidragit till avgöranden i olika rikt- ningar. Särskilt må nämnas, att i den svenska regeln uttalas, att patenter— bara uppfinningar skola avse alster eller förfaranden.

Vid de nordiska överläggningarna 1938—1941 nådde man enighet om att i den allmänna patenterbarhetsregeln skulle utsägas, att patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna utnyttjas (udnyttes, tilgodegjores) i närings- verksamhet. Därigenom skulle även formellt uppnås så gott som fullständig enhetlighet på denna punkt, varjämte man genom att införa ”näringsverk- samhet” i stället för ”industri” skulle markera den utvidgning av det pa— tenterbara området utöver den egentliga industrien, som redan ägt rum i praxis, samt underlätta fortsatt sådan utvidgning, t. ex. beträffande växt- patent.

I alla de nordiska patentlagarna finnas särskilda bestämmelser om un- dantag från patenterbarhet.

Sålunda är föreskrivet, att patent ej må meddelas å uppfinning, vars ut- övning skulle strida mot lag eller goda seder eller — enligt de danska och norska lagarna — allmän ordning (dpl & 1, npl & 1, spf 2 5).

Lagreglerna om detta undantag torde vara i sak överensstämmande. Vid de nordiska överläggningarna 1938—1941 nåddes enighet om att formulera undantagsregeln även formellt likartat, så att där skulle uttalas förbud mot patent å uppfinningar, vilkas utövning skulle strida mot lag, allmän ord- ning eller god sed (gode saeder, gode seder). Detta ansluter sig ju nära till den nuvarande formuleringen.

En annan grupp undantagsregler avser närings-, njutnings- och läke- medel samt kemiska föreningar. De gällande lagbestämmelserna äro:

enligt dansk lag: ”opfindelser af laegemidler, naerings— eller nydelsesmid- ler og af fremgangsmåder ved tilvirkning af naeringsmidler" (dpl ä 1) ;

enligt norsk lag: ”opfinnelser, hvis genstand er et naerings-, nydelses- eller legemiddel eller en kjemisk forbindelse; dog kan patent gis på den szer- skilte fremgangsmåte for fremstillingen” (npl % 1) ;

enligt svensk lag: ”Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk

l l l l l

förening, må patent ej meddelas å själva alstret utan endast å särskilt för- farande för dess framställning” (spf 2 5).

Här ifrågavarande undantagsregler innebära i stort sett förbud mot pa— tent på själva produkten inom vissa områden, nämligen i alla länderna närings— och läkemedel (därvid i praxis undantagsregeln ansetts omfatta även läkemedel för djur men ej fodermedel), i Danmark och Norge men ej i Sverige njutningsmedel samt i Norge och Sverige men ej i Danmark kemiska föreningar. Sistnämnda skiljaktighet har dock i praktiken knappast någon nämnvärd betydelse, enär i Danmark nya kemiska föreningar icke anses kunna patentskyddas generellt utan blott för viss bestämd användning.

Enligt de gällande reglerna äro patent å förfaranden att framställa nyss- nämnda produkter tillåtna, med undantag dock för att enligt dansk rätt patent på sätt att tillverka näringsmedel ej äro medgivna.

De nu behandlade undantagsreglerna äro alltså för närvarande delvis avvikande. Vid de nordiska överläggningarna 1938—1941 enades man om enhetliga lagförslag, enligt vilka undantag från patenterbarheten skulle gälla beträffande närings- och läkemedel för människor samt kemiska för- eningar, dock att patent skulle kunna givas å förfarande att tillverka så- dana alster. Enligt detta förslag skulle alltså läkemedel för djur samt njut— ningsmedel (som ej samtidigt har karaktär av näringsmedel) bli patenter- bara, och likaså sätt att tillverka näringsmedel; i dessa avseenden skulle undantagsregelns räckvidd i alla eller vissa av länderna inskränkas. Å andra sidan skulle även för Danmarks vidkommande fastslås förbudet mot patent å kemiska föreningar.

Under de senaste åren har i den internationella diskussionen ifrågasatts, att undantagsreglerna i fråga om närings— och läkemedel samt kemiska föreningar skulle kunna slopas, under förutsättning att i patentlagarna vid behov infördes stadganden, ägnade att motverka missbruk av patent på dessa områden.

Kravet på uppfinnings nyhet är grundläggande i alla de nordiska län- derna. I intet av dessa länder är nyhetskravet absolut, utan endast vissa närmare angivna omständigheter utgöra nyhetshinder. De gällande huvud- reglerna om nyhetshinder äro följande:

enligt dansk lag: ”Udelukket fra adgang til patent er dog — opfindelser, der paa den tid, da ansogning om patent indleveres, allerede findes således beskrevet i almindelig tilgzengeligt trykt skrift eller her i landet er bragt så åbenlyst i anvendelse, at sagkyndige derigennem er i stand til at udove dem” (dpl 5 1);

enligt norsk lag: ”En opfinnelse regnes ikke for ny, hvis den for patent- kravets inngivelse har vaert således fremstilt eller gjengitt i alment til- gjengelig skrift eller reproduksjon eller her i riket så åpenlyst utavet, ut- stilt eller fremvist, at sakkyndige deretter kan bringe den til utfarelse” (npl & 2);

enligt svensk lag: ”Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan an- sökan om patent därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så 'beskriven i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sak- kunnig person kan med ledning av därigenom vunna upplysningar utöva uppfinningen, eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster eller förfarande, som förut blivit sålunda känt” (spf 3 ä).

Dessa nyhetsbestämmelser överensstämma i huvuddragen men förete vissa avvikelser. Medan enligt norsk lag nyhetshinder föreligger, så snart uppfinningen blivit känd genom allmänt tillgänglig skrift, fordras enligt den danska och svenska lagstiftningen, att det skall vara fråga om tryckt skrift; i praxis har dock med tryckt skrift likställts skrift, som mångfaldi- gats genom ett med tryckning jämförbart förfarande. Medan öppen ut- övning enligt svensk rätt är nyhetshindrande, även om den skett utom- lands, är det enligt dansk och norsk lag —— i likhet med vad fallet är i flertalet andra länder —— blott utövning i det egna landet, som utgör nyhetshinder. Den norska lagen har slutligen uttrycklig bestämmelse om att det innebär nyhetshinder, därest uppfinningen öppet utställts eller före- visats. Direkt motsvarighet härtill saknas i de danska och svenska lagarna, ehuru praxis tenderat att gå i denna riktning.

Vid de nordiska överläggningarna 1938—1941 nådde man enighet om likformiga bestämmelser på denna punkt, varvid den norska lagstiftningen främst lades till grund. Enligt förslaget skulle uppfinning icke anses ny, om den, innan ansökning om patent inkommit, blivit så framställd i all- mänt tillgänglig skrift eller bild (reproduktion) eller inom landet så öppet utövad, utställd eller förevisad eller genom offentligt föredrag så beskriven, att sakkunnig person med stöd av därigenom vunna upplysningar kan ut- öva uppfinningen, eller ock uppfinningen ej väsentligen skiljer sig från vad förut blivit sålunda känt.

Vid lagändringar i samband med genomförande av nordiska patent kan te sig naturligt, att man anser nyhetshinder föreligga, om uppfinningen öppet utövats etc. i Vilket som helst av länderna Danmark, Norge och Sverige.

Därest man, såsom i den norska lagen och i det vid de tidigare nordiska överläggningarna uppnådda förslaget, låter varje allmänt tillgänglig skrift utgöra nyhetshinder, blir resultatet, att utlagda patentansökningshand- lingar i och med utläggningen komma att verka nyhetshindrande. Anses detta ej lämpligt, erfordras alltså särskild lagbestämmelse. Sådan finnes också i den norska lagen, där den lyder:

"Som alment tilgjengelig skrift i denne lovs forstand regnes ikke patent- fremstillinger, som utlegges til almindelig ettersyn her i riket i henhold til denne lovs & 26 eller i fremmed stat i henhold til en tilsvarende lovforskrift.

Under forutsetning av gjensidighet kan Kongen fastsette, at de i en frem- med stat embedsmessig utgitte patentfremstillinger forst etter en viss tid

blir å likestille med alment tilgjengelig skrift i denne lovs forstand” (npl 5 2).

Vid de nordiska överläggningarna enades de danska och svenska delege- rade om ett förslag, som i sak överensstämmer med första stycket i den nyss återgivna norska lagbestämmelsen. En av de norska delegerade ifråga- satte att inskränka undantagsregeln på det sättet, att det blott skulle vara gentemot senare patentansökning från samma uppfinnare eller dennes rätts- innehavare, som utläggning ej skulle verka nyhetshindrande. Enligt detta förslag skulle man alltså skydda uppfinnaren och dennes rättsinnehavare, men ej andra, mot verkan av det genom utläggningen åstadkomna bekant- görandet. Enligt gemensamt förslag av de delegerade vid överläggningarna 1938—1941 skulle man också, på vissa villkor, i andra avseenden skydda uppfinnaren mot verkan av offentliggörande, som ägt rum genom en gent— emot uppfinnaren otillbörlig handling eller av denne sj älv med förbehåll om rätt att erhålla patent. Stadganden härom ingå emellertid för närvarande ej i de danska, norska och svenska patentlagarna, och det har därför ej an- setts vara anledning att i föreliggande sammanhang närmare ingå på för- slaget.

De genomgångna lagbestämmelserna om nyhetshinder avse väsentligen blott att klargöra, vilka omständigheter som över huvud taget skola kunna åberopas såsom nyhetshinder. I alla de nordiska länderna gäller emellertid, att formell nyhet gentemot det förut kända icke är tillräcklig. En uppfin- ning är blott patenterbar, om den innefattar något på visst sätt kvalificerat i förhållande till vad som förut är känt. Danska patentlagen (& 1) inne- håller en särskild bestämmelse, som ger en antydan i denna riktning: ”Udelukked fra adgang til patent er —— opfindelser, der som sådanne må anses for at vaere uden al vaesentlig betydning”. Svenska patentförord- ningen (3 5) ger indirekt uttryck för en liknande tanke genom stadgandet om att nyhetshinder föreligger, därest den patentsökta uppfinningen icke väsentligen skiljer sig från vad som blivit förut känt, vilken formulering upptagits i den förut återgivna, vid de nordiska överläggningarna 1938— 1941 förordade allmänna nyhetsbestämmelsen. De patenterbarhetskriterier det här är fråga om och som kunna betecknas på olika sätt (ofta talas om teknisk effekt och uppfinningshöjd) äro svåra att fastslå i lagtext på ett sätt, som kan tjäna som vägledning i konkreta fall. Praxis blir i detta av- seende det viktigaste. '

Mot en patentsökt uppfinning kan åberopas ej endast nyhetshinder utan även kollisionshinder, d.v.s. att ansökningen ej tillräckligt skiljer sig från föremålet för en tidigare patentansökning. Därest denna leder till patent, utgör den då hinder mot patent å den senare ansökningen. Bestämmel- serna härom i de danska, norska och svenska patentlagarna (dpl & 3, npl & 3 och spf 9 5) äro ganska likartade. Huvudregeln är, att om flera söka patent å samma eller väsentligen samma uppfinning förste sökanden skall

äga företräde. I den svenska lagtexten fastslås, att företrädet tillkommer den som först inkommit med så beskaffade ansökningshandlingar, att an- sökningens föremål därav tydligt framgår. Dansk och norsk rätt står i överensstämmelse härmed, enär enligt dessa länders patentlagar ansökning icke anses ingiven förrän den föreligger i förståelig form.

Vad som på denna punkt föreslogs vid de nordiska överläggningarna 1938—1941 överensstämmer i sak med vad som redan gäller.

I avsnittet om nordiska patent har berörts frågan om hur kollisionspröv- ningen skulle ske vid detta samarbetsalternativ. Enligt vad där i första hand föreslagits skulle någon ändring i sak i vad som nu gäller icke er- fordras.

De nordiska patentlagarna ha samma huvudregel om den till patent be— rättigade, nämligen att rätt att erhålla patent å uppfinning tillkommer uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare (dpl & 3, npl ä 3, spf 1 5). Trots detta är läget i de olika länderna ej helt överensstämmande, beroende på tilläggsbestämmelser och skiljaktig praxis.

I Danmark och Sverige är föreskrivet (dpl & 12, spf 4 5), att patentsö- kande skall lämna uppgift om vem han anser vara uppfinnare samt, om denne är annan än sökanden, förete handling, som Visar att sökanden är uppfinnarens rättsinnehavare. I den norska patentlagen finns däremot en särskild presumtionsregel (& 3), enligt vilken den som först inger patent- ansökning förmodas vara uppfinnare, intill dess annat visas.

I Danmark och Norge anses, att ett aktiebolag eller annan juridisk person kan stå som uppfinnare, medan i Sverige en eller flera fysiska personer alltid måste anges vara uppfinnare. I Sverige godtagas alltså icke s. k. företags- eller etahlissementsuppfinningar, d.v.s. uppfinningar tillkomna inom ett företag under en så obestämd samverkan mellan ett flertal per- soner inom företaget, att man icke kan utpeka någon eller några bestämda uppfinnare.

Nu berörda olikheter torde svårligen kunna kvarstå, om samarbetsalter- nativet med nordiska patent skall genomföras. Vid de nordiska överlägg- ningarna 1938—1941 nåddes ej på alla punkter enighet härutinnan. De svenska delegerade voro då preliminärt beredda att tillråda godtagandet av företagsuppfinningar, men vid den 1949 i Sverige genomförda särskilda lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar lades ej denna upp- fattning till grund för regleringen.

Nyss har nämnts den i Sverige existerande särlagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar. I Danmark föreligger för närvarande om samma ämne ett lagförslag, som på vissa punkter avviker från den svenska lagen. Införandet av nordiska patent kräver ej, att denna lagstiftning sam- ordnas i de nordiska länderna. En detalj i den svenska lagen må i detta sammanhang nämnas. Arbetstagaren äger enligt denna lag alltid, sedan han underrättat arbetsgivaren om sin uppfinning, söka patent på den-

samma i Sverige, medan samma befogenhet ej föreligger beträffande pa- tentansökning i andra länder. Även denna detalj torde kunna kvarstå efter införandet av nordiska patent.

Den svenska rätten innehåller även i annan lagstiftning en föreskrift, som begränsar uppfinnarens rätt att söka patent i annat land än Sverige. Enligt en lag av 1946 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av be- tydelse för försvaret skola vissa sådana uppfinningar granskas av en spe— ciell nämnd, innan de få offentliggöras. Patentansökning i Sverige får dock ske, enär nämnden då kan göra sin granskning på grundval av patentansök- ningshandlingarna före dessas offentliggörande, men patentansökning i ut- landet kräver nämndens tillstånd. Beträffande uppfinningar av här avsett slag kunna under vissa förutsättningar i Sverige meddelas hemliga patent för statsmyndighet. Det är påtagligt, att de försvarshänsyn, som föranlett dessa bestämmelser, komma att kräva, att de bibehållas även efter infö- randet av nordiska patent. Även i Danmark och Norge planeras särskild lagstiftning om uppfinningar av betydelse för försvaret.

En ytterligare detaljfråga må i detta sammanhang beröras. I de danska och norska patentlagarna ingå särskilda bestämmelser (dpl & 10 och npl & 4), som inskränka rätten för patentmyndigheternas befattningshavare att erhålla patent, medan regler härom saknas i den svenska patentlagen . Vid införandet av nordiska patent kan det vara lämpligt att nå enhetlighet i lagstiftningen på denna punkt, men nödvändigt kan det icke sägas vara.

Den överblick, som här utan anspråk på fullständighet givits över före- fintliga olikheter i de nordiska ländernas patentlagstiftning, visar enligt kommitténs mening, att det icke kan antagas komma att vålla stora svårig- heter att ernå enhetlighet i de patenträttsliga huvudfrågor, som äro av vikt vid införandet av det av kommittén förordade samarbetsalternativet med nordiska patent. Begränsar man sig till den enhetlighet, som verkligen kan sägas vara nödvändig för genomförandet av samarbetsalternativet, behöver det icke bli fråga om några lagändringar av större räckvidd. Det bör näm- ligen ihågkommas, att i den här givna överblicken medtagits flera förut väckta förslag, som visserligen kunna sägas äga samband med den nu på- kallade enhetligheten men som icke i och för sig äro oundgängliga för att uppnå denna.

3. Lagändringar vid andra samarbetsalternativ

I det följande skall blott nämnas några ord om de lagändringar, som synas erforderliga eller lämpliga vid genomförande av de övriga av kom- mittén behandlade samarbetsalternativen.

Vid alternativet med provisoriska patentansökningar torde enhetlighet beträffande de allmänna patenterbarhetsreglerna, undantagen från paten- terbarhet och nyhetsreglerna vara, om ej oundgängligen nödvändig, så dock

i hög grad önskvärd, om ett samarbete enligt detta alternativ skall bli till avsedd nytta. Enhetlighet i övriga i föregående avsnitt behandlade avse- enden är måhända mindre angelägen, men dock önskvärd.

Det samarbetsalternativ, som endast består i att resultat av nyhetsgransk- ning i ett nordiskt patentverk skulle meddelas annat nordiskt patentverk, kan igångsättas utan att patentlagstiftningen ens i någon mån förenhetligas. Åtminstone bestämmelserna om nyhetshinder böra dock lämpligen sam- ordnas, och det skulle vara till fördel, om så skedde även beträffande de allmänna patenterbarhetsreglerna och undantagen från patenterbarhet.

Inrättas ett gemensamt nordiskt patentverk, bör i samband härmed in- föras en helt gemensam patentlagstiftning för de nordiska länderna. I varje fall blir detta erforderligt, om man, såsom kommittén för detta fall för- ordat, inrättar även en gemensam nordisk patentdomstol. Olikheter i lag- bestämmelserna kunna då icke få kvarstå annat än beträffande sådant, som även i framtiden skulle komma att handläggas av de nationella dom- stolarna.

I vad mån införande av ett nordiskt nyhetsgranskningsinstitut skulle kräva gemensamhet i patentlagstiftningen bleve beroende av ett sådant instituts kompetensområde. Enhetliga bestämmelser om nyhetshinder finge väl i varje fall anses vara en förutsättning, och lämpligen borde även de allmänna patenterbarhetsreglerna och undantagen från patenterbarhet för— enhetligas.

Alternativet med gemensam nordisk besvärsinstans har av kommittén tänkts såsom en påbyggnad på systemet med nordiska patent. Gemensam- het i de avseenden, som angivits under 2. ovan, skulle alltså under alla förhållanden komma att krävas. Hur långt man därutöver skulle behöva gå i gemensamhet, bleve beroende av den kompetens, som skulle tillkomma besvärsinstansen. Förmodligen skulle. det, om en sådan instans inrättades, komma att te sig påkallat att samordna lagstiftningen i alla väsentliga avseenden.

Internationellt patentsamarbete under 1800-talet och under den förflutna delen av 1900-talet

1. Strömningar under 1800-talet och under 1900-talets första årtionden1

En grund för ett patentväsen var flerstädes lagd före 1800-ta1ets början, och under nämnda sekels första hälft tillkom ett ordnat sådant i ett antal stater av industriell betydelse. Vid seklets mitt och ett par decennier därefter kom emel- lertid en patentfientlig rörelse att göra sig gällande, vilken väl överensstämde med vissa dåtida liberalistiska strömningar. Rörelsen framtvingade undersök- ningar och överväganden. Av stor betydelse för den följande utvecklingen blev härvid den första internationella patentkongressen, som ägde rum i Wien 1873. Från de vid denna kongress antagna resolutionerna kan följande citeras:

I. Skydd för uppfinningar bör i alla civiliserade nationers lagstiftning garan- teras:

a) emedan de civiliserade folkens rättsmedvetande kräver lagligt skydd för det andliga arbetet;

b) emedan detta skydd, under förutsättning att beskrivningarna å uppfinning- arna fullständigt offentliggöras, bildar det enda praktiskt verksamma medlet att utan tidsförlust och på trovärdigt sätt bringa nya tekniska idéer till allmänhetens kännedom;

c) emedan patentskyddet gör uppfinnarens arbete lönande och därigenom driver därtill kallade förmågor att själva ägna tid och medel åt införande av nya och nyttiga tekniska metoder och inrättningar, eller förskaffar uppfinnaren främ- mande kapital, som utan patentskydd skulle söka och finna en tryggare placering;

(i) emedan genom den obligatoriska fullständiga publikationen av den upp- finning, som utgör föremål för patentet, de stora offer av tid och penningar, som dess tekniska utförande i annat fall skulle kosta alla länders industri, i betydlig grad förminskas;

e) emedan patentskyddet berövar fabrikshemlighetssystemet, som år det tek- niska framåtskridandets störste fiende, fotfäste;

f) emedan de länder, som sakna ett rationellt patentväsende, lida stor skada därigenom, att dess talangfulla krafter uppsöka länder, där deras arbete finner lagligt skydd;

g) emedan enligt erfarenhetens vittnesbörd patenthavaren är den, som verk- sammast sörjer för att hans uppfinning vinner snabb utbredning.

1 Se exempelvis Knoph: Åndsretten (Oslo 1936)) och Damm: Opfinderrettens genstand (Kabenhavn 1937). I de anförda arbetena ges anvisningar om annan patenthistorisk litte- ratur. För de nordiska länderna giva de betänkanden, som föregått tillkomst och revision av patentlagar, i vissa fall värdefulla upplysningar om tidigare patentlagar och om det industriella rättsskyddet i olika länder. Av sådana utredningar kan särskilt nämnas Ud- kast til love om den industrielle retsbeskyttelse (Kristiania 1904) och Patentlagstift- ningskommitténs betänkanden VI. Förslag till lag om patent m. in. (Stockholm 1919). De danska och svenska patentmyndigheternas historia behandlas i uppsatser i Dansk patentvaesen gennem halvtreds aar, (Kobenhavn 1944) och Ett ämbetsverk i näringslivets tjänst. Kungl. Patent- och registreringsverket 50 år (Stockholm 1941). Patentväsendets utveckling och den aktuella debatten under senaste tid avspeglas i Arkiv för patent-, mönster- och varumärkesskydd (Stockholm 1919—1925) samt Nordiskt industriellt rättsskydd (Stockholm 1932—1948) och dess fortsättning NIR Nordiskt im- materiellt rättsskydd (Stockholm 1949—).

a) endast uppfinnaren själv eller innehavaren av hans rätt kan erhålla patent;

b) patent får ej vägras utlänning;

e) med hänsyn härtill är en föregående undersökning av nöden; (I) ett uppfinningspatent bör meddelas för en tid av femton år eller kunna intill nämnda gräns utsträckas;

e) med patentets meddelande bör vara förenad en fullständig publikation, som möjliggör uppfinningens tekniska användning;

f) kostnaderna för patentets meddelande bör vara måttliga, dock bör genom en stigande avgiftsskala ligga i uppfinnarens intresse att så snart som möjligt låta ett gagnlöst patent förfalla;

g) genom ett väl organiserat patentämbete bör det göras lätt för en var att få del av beskrivningen å varje patent ävensom att erhålla kännedom om vilka patent som äro i kraft;

h) underlåtenhet att inom ett land utöva en uppfinning skall icke medföra patentets förlust, i händelse den patenterade uppfinningen överhuvud en gång blivit utförd och tillfälle är berett det ifrågavarande landets undersåtar att för- värva och begagna uppfinningen.

Dessutom anbefaller kongressen:

i) att lagliga bestämmelser träffas, efter vilka patenthavaren kan tillhållas att i sådana fall, där det allmännas intresse så fordrar, mot skälig gottgörelse över- låta sin uppfinning till nyttjande av alla, som sådant åstunda och innehava därtill nödiga egenskaper.

Den prövning i olika länder av patentväsendets berättigande, som framtvinga- des av den patentfientliga rörelsen, kom i regel att ge utslag till patentväsendets förmån. Ett bekant undantag gäller för Nederländerna, som 1869 upphävde sin patentlag och under ett femtiotal år framåt kom att sakna sådan.

Det var först under 1800-talets andra hälft som en mera ingående juridisk bearbetning av patenträtten påbörjades. Då uppmärksammades också i hög grad patentväsendets internationella sida, och lämpligheten av en mellanfolklig regle- ring av detta kom att erkännas. Parisunionen, för vilken här nedan skall närmare redogöras, tillkom 1883. Det främsta syftet med denna var att i varje enskilt unionsland ernå likställighet mellan det egna landets medborgare och medbor- gare i övriga unionsland.

Till skillnad från vad som tidigare gällde för näringsprivilegier, kom rätts- skydd i form av patent å en uppfinning endast att kunna åtnjutas för nya upp- finningar. Någon absolut nyhet kom i regel ej att erfordras. Offentliggörande i en för allmänheten tillgänglig publikation samt öppen utövning utgöra numera alltid nyhetshinder, men bestämmelserna härom ha ej identiskt samma innebörd i olika länder.

Man kom tidigt att gå skilda vägar vid prövningen av den patentsökta uppfin- ningens nyhet och patenterbarhet. Enligt förprövningssystemet företar patentmyn- digheten en prövning före patentmeddelandet. Prövningen föregås, då den är fullständig och således även innefattar nyhetsprövning, av en genomgång av litteratur, främst patentskrifter, verkställd av myndigheten. Syftet med denna nyhetsgranskning är att utröna, huruvida den patentsökta uppfinningen är förut känd genom någon publikation.

Enligt anmälningssyslemet är själva patentmeddelandet ett rent registrerings- förfarande, som föregås av en mer eller mindre ingående formell prövning. Pröv- ningen av patenterbarheten verkställes av domstol i samband med talan om patent- intrång. Part, som bestrider patenterbarheten, har då att påvisa nyhetshinder eller annat hinder för patent.

Vid ett tredje system, det s. k. uppbudssyslemet, måste en ansökning utläggas för allmänheten före patentmeddelandet, och åt var och en lämnas möjlighet att hos patentmyndigheten göra invändning mot att patent beviljas. Som stöd

härför har man då att påvisa nyhetshinder eller annat hinder för patent. Myndig- heten prövar invändningen, och denna kan få till följd att ansökningen avslås. Uppbudssystemet ingår numera i regel som en del av ett fullständigt förpröv- ningssystem. Amerikas förenta stater tillämpar dock ett förprövningssystem, utan att allmänheten har invändningsmöjlighet.

Flertalet länder kom under 1800-talet att välja anmälningsförfarandet, och en- dast i ett mindre antal stater verkställdes förprövning. De förprövande staterna spelade emellertid och spela fortfarande en betydande roll industriellt sett. Vi finna här främst Amerikas förenta stater och Tyskland samt Storbritannien, som dock först från 1902 obligatoriskt verkställt nyhetsgranskning inom patentmyn- digheten och därvid endast å brittiska patentskrifter. w Bland europeiska stater, som för närvarande tillämpa förprövningssystem med nyhetsgranskning, märkas Danmark, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland, Ir- land (nyhetsgranskning endast å irländska patentskrifter), Island (nyhetsgransk- ning verkställes av danska patentmyndigheten), Nederländerna, Norge, Stor- britannien (nyhetsgranskning endast å brittiska patentskrifter), Sverige och österrike.

I olika länder, även i de nordiska, ha såväl förprövningssystemet som anmäl— ningssystemet haft anhängare. Till förmån för anmälningssystemet har man an- fört, att en stor del av de patentsökta uppfinningarna ej ha något större ekono- miskt värde eller kunna utgöra ett hinder för rörelsefriheten inom näringslivet. Det vore slöseri att för dessa utföra en fullständig förprövning. För övrigt kunde en nyhetsgranskning ej ge absolut visshet om att en uppfinning vore ny och kunde därför verka vilseledande. Nyhetsprövningen vore tidskrävande och för- dröjde patentets meddelande. Slutligen har man gjort gällande, att gransknings- materialet i en snar framtid kommer att få en sådan omfattning, att en nyhets— granskning, som skall fylla rimliga krav på fullständighet, blir alltför dyrbar för att kunna regelmässigt utföras i alla patentärenden.

Förprövningssystemets anhängare göra gentemot den sistnämnda uppfattningen gällande, att man hyst och givit uttryck för denna uppfattning sedan mycket lång tid tillbaka, utan att det, som man vid varje tidpunkt väntat sig skola inträffa inom en snar framtid, ännu blivit verklighet. Genom lämplig klassificering och tillkomsten av moderna hjälpmedel har granskningen i stället förenklats och un- derlättats. Nyhetsgranskningen kan visserligen ej ge absolut visshet om att ett patent är hållbart, men det är ett fåtal patent i förhållande till totala antalet be— viljade, som upphävas av domstol på grund av nyhetshinder, påträffade efter patentmeddelandet. Det bör vara en stor fördel såväl för patenthavaren som för allmänheten att veta, att ett patent i övervägande antalet fall kan anses hållbart och bör respekteras. En patentmyndighet har också vida större möjligheter att utföra en nyhetsgranskning än en enskild person eller ett företag. I ett land utan förprövning har den, som önskar få nyhetsläget beträffande en patenterad upp- finning klarlagt, att själv verkställa en nyhetsgranskning. Av enskilda utförda nyhetsgranskningar äro dyrbara och detta förhållande samt kostnaderna i sam- band med processerna medföra, att förprövningssystemet endast skenbart är det dyrare systemet.1

Man kom tidigt att ha sin uppmärksamhet riktad på det oekonomiska i att an- sökningar om patent å en och samma uppfinning måste självständigt nyhetsgran- skas i olika länder. Tanken på att undvika detta genom administrativ samverkan (t. ex. genom inrättandet av ett internationellt granskningsinstitut) är gammal.

1 Se Nyhetsgranskningen vid de nordiska patentmyndigheterna. En diskussion vid femte nordiska mötet för industriellt rättsskydd i Stockholm den 27 september 1946. NIH 1947 s. 23 ff.

Sammanfattningsvis kan sägas, att tanken på en internationell samverkan inom patentväsendet väcktes i mitten av 1800-talet. Det var väsentligen två mål man sökte nå genom en sådan samverkan. Det ena var likställighet mellan olika län- ders medborgare. Härför har Parisunionen varit ett medel. Det andra var en ekonomisering till nytta för de enskilda uppfinnarna, för företagarna och för samhället i stort. För att nå detta mål förutsättes en administrativ gemenskap eller åtminstone en administrativ samverkan staterna emellan. Någon sådan har endast kommit till stånd i mycket blygsam omfattning. Men man strävar just nu, såsom skall framgå av det följande, efter att även här nå bestående resultat. Som ett led i en strävan att nå de nu nämnda målen kan ett förenhetligande av de olika ländernas lagstiftning betraktas. Något sådant har ännu ej kommit till stånd, men steg på vägen häremot ha tagits.

l. _ 2. Parisunlonen

År 1883 undertecknades i Paris en konvention angående en union till skydd för den industriella äganderätten, den s. k. Pariskonventionenl. Till denna union, Parisunionen, äro numera anslutna ett fyrtiotal stater. Samtliga europeiska stater med undantag av Albanien, Island och Sovjetunionen tillhöra unionen. Endast ett femtontal utomeuropeiska stater äro anslutna, bl. a. Amerikas förenta stater, Ca- nada, Brasilien, Mexiko, Israel, Japan, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.

Den ursprungliga konventionstexten har reviderats genom beslut vid konfe- renserna i Washington 1911, Haag 1925 och London 1934. Då ej alla unionssta- terna anslutit sig till den i London eller ens till den i Haag antagna texten, äro för närvarande tre texter av aktuell betydelse. Danmark och Norge ha anslutit sig till Londontexten, under det att för Sverige Haag-texten gäller?.

Pariskonventionen har ej endast avseende på rättsreglerna angående patent utan även på annat som faller inom området för det industriella rättsskyddet, således på reglerna om nyttighetsmodeller, mönster, varumärken, firma, ursprungsbeteck- ningar och illojal konkurrens.

Konventionens huvudregel stadgar, att det industriella rättsskydd, som gives det egna landets medborgare, även skall givas åt medborgare i övriga unionslän— der eller åt dem som utan att vara medborgare i ett unionsland äro fast bosatta i sådant eller där driva verkligt industri- eller handelsföretag. Denna regel om likställighet har varit av utomordentligt stor betydelse. Konventionen innehåller även regler för vissa detaljer, t. ex. beträffande påföljd vid utebliven utövning av patenterad uppfinning m. m. Konventionen har härigenom blivit ett led i en strävan att förenhetliga de olika ländernas patentlagstiftning. Syftet härmed är att i konventionens anda nå ej endast formell utan även reell likställighet mellan det egna landets och övriga unionsländers medborgare.

Av väsentlig betydelse har konventionens bestämmelse om prioritetsrätt blivit. Enligt denna har den, som i ett av unionsländerna första gången ansöker om patent å en viss uppfinning, under tolv månader företrädesrätt i övriga unions- länder för en motsvarande ansökan.

Enligt konventionen skall i vart och ett av unionsländerna finnas ett särskilt organ för ärenden rörande det industriella rättsskyddet. Därjämte skall i Bern finnas en internationell byrå till skyddande av denna rätt (Bureau international pour la protection de la propriété industrielle). Om denna byrås verksamhet

1 Se exempelvis v. Zweigbergk: Internationell och nordisk samverkan rörande industri- ellt rättsskydd (Festskrift tillägnad professor Gösta Eberstein, Stockholm 1950 s. 255 ff.) 2 Förslag till lagstiftning för att möjliggöra Sveriges biträdande av London-texten är för närvarande under behandling.

stadgas i konventionen. Den internationella byrån skall i enlighet härmed bl. a. samla alla slag av upplysningar angående det industriella rättsskyddet samt sam- manfatta och offentliggöra dessa. Den skall företaga allmännyttiga undersökningar av intresse för unionen samt med stöd av de dokument, som ställas till dess för- fogande, utgiva en tidskrift på franska språket rörande de frågor, som angå unio- nens föremål. Byrån skall gå medlemmarna i unionen tillhanda med införskaf- fande av sådana särskilda upplysningar beträffande den internationella behand- lingen av frågor rörande industriellt rättsskydd, vilka de kunna behöva.

I den nämnda tidskriften, La Propriété Industrielle, publiceras av den inter- nationella byrån insamlade statistiska uppgifter beträffande patentansökningar och patent i unionsländerna samt lämnas meddelanden om patentlagstiftningen i dessa m. m.

Ett internationellt samarbete, bland annat med liknande syfte som det man förverkligat genom Parisunionen, har vid sidan av denna kommit till stånd mel— lan amerikanska stater. En första konvention avslutades mellan ett flertal sådana stater i Montevideo 1889. Denna har följts av andra konventioner och konven- tionsförslag.

3. Förslag att inrätta en för flera länder gemensam patentmyndighet Patentsamarbetet inom Parisunionen har, som framgått av det föregående, haft ett begränsat syfte. Någon direkt administrativ samverkan mellan patentmyndig- heterna har icke förutsatts i Pariskonventionen. Sådan samverkan har ej heller tidigare kommit till stånd vid sidan av unionen annat än i mycket begränsad omfattning. För det samarbete mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg och Neder- länderna, som nyligen resulterat i inrättandet av ett internationellt patentinstitut i Haag, skall särskilt redogöras i det följande. _Om sålunda samarbete ej i större utsträckning kommit till stånd, ha dock för- slag härom ej saknats.1 De mest långtgående av dessa ha avsett inrättandet av en för ett flertal länder gemensam patentmyndighet med behörighet att utfärda i dessa länder giltiga patent. Man har också föreslagit en sådan myndighet, vilken skulle tilldelas en begränsad kompetens eller som enbart skulle spela rollen av granskningsinstitut. Efter första världskrigets slut föreslogs, att en central institution skulle inrättas i Bryssel för registrering av patentansökningar och för nyhetsgranskning. De na- tionella patentmyndigheterna skulle dock bestå och mottaga ansökningarna samt sända dessa till den föreslagna institutionen. Denna skulle — obligatoriskt för ansökningar från stater med nyhetsprövning, valfritt för övriga — antingen vits- orda att nyhetshinder ej förelåg eller lämna en förteckning över nyhetshänvis- ningar. Förslaget behandlades vid en konferens i Paris i november 1919 och ledde där till en överenskommelse. Denna remitterades till de deltagande tjugofyra sta- terna för ratificering, men endast åtta stater verkställde sådan, varför förslaget fick falla. Efter andra världskriget framkom inom Europarådet ett förslag att inrätta ett liknande verk. Vid rådets session i september 1949 förelåg en plan för inrättandet

1 En redogörelse för strävanden att internationalisera patentväsendet fram till början av 1910—talet lämnas i Hasselrot: Världspatent (Industritidningen Norden 1911 s. 335 ff.). Denna uppsats ingår även i Hasselrot: Patenträttsliga uppsatser (Stockholm 1914). För tiden därefter saknas en motsvarande redogörelse på skandinaviskt språk. I notisavdel- ningen i NIR har fortlöpande lämnats underrrättelser om aktualiteter i fråga om det internationella patentsamarbetet. Sådana underrättelser ha även lämnats i La Propriété Industrielle samt i de i olika länder utgivna patcnttidskrifterna.

av ett europeiskt patentverk och ett utkast till konvention härom. Detta verk skulle enligt huvudalternativct ej endast ha till uppgift att verkställa en förbere- dande prövning av en patentsökt uppfinnings nyhet och ansökningshandlingarnas formella beskaffenhet utan också att träffa för de nationella patentmyndigheterna bindande beslut härom. Förslaget behandlades 1951 av en inom Europarådet verksam kommitté av patentexperter från medlemsstaterna. Kommittén ansåg, att förslaget icke erbjuder en möjlig lösning av problemet att åstadkomma ett patentsamarbete mellan dessa. Man arbetar dock, som skall framgå av det följande, för närvarande inom kommittén vidare i syfte att söka ernå en sådan lösning.

Ett förslag till patentgemenskap inom Brittiska Imperiet, i vissa avseenden lik- artat med de nyss nämnda förslagen, behandlades vid en imperiekonferens 1922 men kom ej att leda till det eftersträvade målet.

Under det senaste världskriget framställdes från tysk sida ett detaljerat förslag om inrättandet av en europeisk patentmyndighet. Detta förslag gav ej några prak- tiska resultat.

Av intresse i detta sammanhang är en konvention mellan amerikanska stater, antagen i Rio de Janeiro 1906, enligt vilken ett panamerikanskt patentskydd skulle kunna erhållas. Konventionen förutsatte upprättandet av en amerikansk myndighet med två byråer, en i Havana och en i Rio de Janeiro. Myndigheten skulle förmedla registreringen i en amerikansk stat av en i annan sådan stat re- gistrerad rättighet. Denna konvention blev emellertid ratificerad endast av ett fåtal stater och fick ej någon praktisk betydelse.

Tanken på inrättandet av ett för de nordiska länderna gemensamt patentverk har framförts vid olika tillfällen av enskilda personer.1

4. Förslag om patentgemenskap mellan olika länder utan en för dessa gemensam administrativ myndighet Förutsättning för en patentgemenskap mellan olika stater är ej nödvändigtvis en gemensam patentmyndighet. Möjligt är exempelvis även att staterna överens- komma att patent, som beviljas av en av staternas patentmyndigheter, skola gälla i den eller de övriga staterna. Härigenom skulle undvikas att ansökning avseende samma uppfinning ingåves i mer än en av dessa stater. En av de första som behandlat frågan om ett sådant samarbete torde det tyska patentombudet du Bois-Reymond ha varit.2 Det skedde 1909. I första hand uppger han Tyskland och österrike som stater, mellan vilka en överenskommelse om ett samarbete av det nu behandlade slaget med hänsyn till likartade patent- och språkförhållanden lätt skulle kunna komma till stånd. Dessutom nämnas stats- grupperna England, Australien, Sydafrika och Indien, vidare Amerikas förenta stater och Canada samt slutligen Frankrike, Belgien och Italien. För de nordiska ländernas vidkommande föreslog 1946 det svenska Uppfinnare- kontorets dåvarande chef, ingenjören C. A. Hult, bildandet av en skandinavisk patentunion. Denna skulle innebära, att patent beviljat i ett av de nordiska län- derna skulle få giltighet i samtliga dessa länder. I anknytning till detta förslag hemställde styrelsen för Svenska uppfinnareföreningen i skrivelse den 19 septem-

1 Se exempelvis Grandjean: De la fusion des administrations scandinaves de la pro- priété industrielles (La Propriété Industrielle 1928 s. 44 ff.), samt Khenuet: Om ett ge- mensamt nordiskt patentverk (Nordiska tankar, Stockholm 1939 s. 54 ff.). 2 Se du Bois-Raymond: Das Weltpatent (Studien zur Förderung des gewerblichen Rechtsschutzes, Josef Kohler als Festgahe zum 60. Geburtstage zugeeignet von deutschen Praktikern, Berlin 1909 s. 465 ff.).

ber 1946 hos chefen för svenska handelsdepartementct om en allsidig utredning av frågan om ett nordiskt patentsamarbete.1

Som modifikationer av nu nämnda samarbetsförslag kunna de förslag räknas, enligt vilka patent, meddelat i ett land, ej utan vidare blir giltigt i annat land utan först efter särskild registrering i detta eller efter ett patentmeddelande före- gånget av viss begränsad prövning.2

Tanken på ett samarbete av detta slag för de skandinaviska ländernas vidkom- mande framfördes 1930 av dåvarande chefen för danska patentmyndigheten, di- rektor N. J. Ehrenreich-Hansen.3 Då en ansökning om patent fullständigt behand- lats och godkänts i ett nordiskt land, skulle för motsvarande ansökning i annat nordiskt land endast prövas, att för landet gällande särskilda patenterbarhetskrav vore uppfyllda samt tillses att äldre rätt ej kränktes. Ansökningen skulle därjämte kungöras och hänsyn tagas till eventuella invändningar. Förslaget kom aldrig att förverkligas.

I Nederländerna och Canada4 har den patentsökande lagstadgad skyldighet att efter anmodan härom till patentmyndigheten lämna upplysning om de nyhets— hinder, som anförts i andra länder, där patent sökts å samma uppfinning. Be- stämmelser härom infördes i Nederländerna 1921. Detta lands patentmyndighet undersökte vid (lenna tidpunkt, huruvida icke upplysningar om nyhetsgransk- ningsresultaten skulle kunna utväxlas direkt mellan patentverken. Såvitt bekant kom någon överenskommelse härom ej till stånd, och de möjligheter, den hol- ländska lagen enligt ovanstående ger myndigheten att få del av nyhetsgransk- ningsresultatet i andra länder, torde endast i mycket begränsad omfattning ha underlättat myndighetens arbete.

5. Internationellt patentsamarbete med syfte att åstadkomma likformighet i patentlagstiftningen i olika länder

Strävandena inom Parisunionen att åstadkomma internationell likformighet beträffande patentlagstiftningen ha tidigare omnämnts. Sådana strävanden utan- för unionen ha berört regionalt begränsade statsgrupper med intima relationer mellan de deltagande staterna eller varit av privat karaktär. Det nu pågående arbetet inom Europarådets patentkommitté syftar även mot ett förenhetligande av patentlagstiftningen.

För de nordiska ländernas vidkommande framfördes tidigt tanken på ett sam- arbete av nu avsett slag.5 Redan vid ett nordiskt juristmöte i Köpenhamn 1881

1 Se C. A. Hult: Skandinavisk patentunion (Industritidningen Norden 1946 s. 13; dis- kussion i samma publikation s. 41 f., 123 f. och 400) samt Svenska patentverket om det nordiska patentsamarbetct (NIR 1950 s. 32 ff.). Se även Hassager i NIR 1950, s. 1 ff. 2 Hit räknas då icke meddelandet av s. k. importpatent utan endast ett på reciprocite- tens grundval vilande samarbete mellan staterna. Vissa länder bevilja enligt ett förenklat förfarande importpatentå en uppfinning, som redan är patenterad i annat land. Vill- koren härför äro olika i olika länder. 3 Se Synpunkter på det industriella rättssky.ddet Några uttalanden av chefer för stat- liga industriella rättsskyddsinstitutioner i Norden (Industritidningen Nordens bilaga Svensk Tidskrift för Industriellt Rättsskydd 1930 s. 330 ff.). 4 Se Hasselrot: Om patentväsendets internationalisering (Arkiv för patent-, mönster och varumärkesskydd 1924 s. 1 ff., jfr även notis ä 5. 4 ff. i samma publikation) samt Kinmanson: Om nyhetsgranskning av patentansökningar (Ett ämbetsverk i näringslivets tjänst, Kungl. Patent- och registreringsverket 50 är, Stockholm 1941 s. 133 ff.). 5 Se Hasselrot: 0111 skandinavisk samverkan på det industriella rättsskyddets område (Arkiv för patent-, mönster- och varumärkesskydd 1919 s. 4 ff och 17 ff.) samt tidigare a. a. av v. Zweigbergk. Jfr även Gemensam nordisk patentlagstiftning. En diskussion vid nordiska handelsmötet 1936 (NIR 1936 s. 155 ff.).

diskuterade man ”förutsättningarna för erhållande av överensstämmande patent- lagar för de nordiska länderna”. De nu i Danmark, Norge och Sverige gällande patentlagarna ha emellertid tillkommit utan att ha föregåtts av sådant samarbete. Däremot har efter Parisunionens tillkomst vid ett flertal tillfällen överläggningar ägt rum mellan de nordiska patentverkscheferna rörande ländernas ställning till unionen och föreslagna ändringar av konventionstexten.

Det var först 1922 som officiella överläggningar kommo till stånd mellan dan- ska, norska och svenska delegerade. Vid dessa visade det sig, att enighet i vissa patenträttsliga huvudfrågor syntes möjlig att nå. Någon ny lagstiftning tillkom dock ej i anslutning till överläggningarna. Nya nordiska överläggningar kommo till stånd 1938 och de följande åren. Vid dessa voro även finska delegerade när- varande. Ändamålet med dessa överläggningar var att söka åstadkomma en enhet- lig patentlagstiftning i de nordiska länderna. Konferenser höllos i Stockholm 1938, i Köpenhamn 1939 och i Helsingfors 1941. Vid den sistnämnda konferensen voro de norska delegerade förhindrade att närvara. Samarbetet avstannade där- efter med anledning av förhållanden, som stodo i samband med det pågående andra världskriget. De uppnådda resultaten utnyttjades dock till avsevärd del i den nya finska patentlagen av 1943 och vid den partiella revisionen av den svenska patentlagstiftningen 1944.

6. Internationella patentinstitutet i Haag

Internationella patentinstitutet i Haag har tillkommit genom en överenskom- melse träffad i Haag 1947 mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederlän- derna. Officiellt grundades institutet den 28 juli 1949, men det befinner sig fort- farande under uppbyggnad. Det har till uppgift att avge utlåtanden beträffande patentsökta eller patenterade uppfinningars nyhet åt patentmyndigheter, institu- tioner och enskilda i stat, som är ansluten till institutet. Det utför även åt dessa samt åt institutioner eller enskilda i annan stat, ansluten till Parisunionen, nyhets— granskning avseende någon bestämd sak för att visa teknikens ståndpunkt. Skrift- växling med institutet kan ske på något av de anslutna ländernas språk eller på engelska språket.

För institutet, som står under holländska regeringens beskydd, finnes en sty- relse, vars medlemmar utses av de anslutna staterna. Styrelsen har att utse direk— tör för institutet samt bestämma om dennes arbetsuppgifter och befogenheter. Styrelsen skall vidare bestämma om institutets finansiella förhållanden och regler för handläggningen av ärenden.

För närvarande äro till institutet anslutna endast de länder, som grundat det- samma, således Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna. Man kan vänta sig, att Grekland, Italien och Turkiet komma att ansluta sig. Av patentverken i de nu nämnda länderna utför endast det holländska verket förprövning av den patentsökta uppfinningens nyhet.

Förutom de skandinaviska länderna och Nederländerna ha i Västeuropa Irland, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och österrike förprövande patent- verk. Intet av dessa sistnämnda länder torde för närvarande överväga en anslut- ning till institutet i Haag. I Schweiz har regeringen framlagt proposition om in- förande av fullständig förprövning vid detta lands patentmyndighet.

För de skandinaviska ländernas vidkommande synes ej föreligga anledning att överväga en anslutning till institutet. Trots detta kan måhända en uppgift om kostnaden för en sådan anslutning vara av intresse.

De anslutna staterna ha att till institutet erlägga avgifter, vilka påföras län- derna i proportion till dessas storlek enligt en regel liknande den, vilken gäller

uttaxeringen till internationella byrån i Bern. Enligt Pariskonventionens regel är varje land tilldelat ett visst antal enheter, och avgifterna beräknas per sådan enhet.1 Till institutet i Haag utgår vid anslutning en engångsavgift av 14.400 holländska floriner per enhet. Därjämte skola årligen avgifter erläggas, vilka 1949 utgått med 16.000 floriner, 1950 med 16.432 floriner och 1951 med 7.741 floriner per enhet. Till detta kommer för varje ärende en viss avgift. Denna har för patentansökningsärenden uppgivits för närvarande belöpa sig till 125 floriner. Med nuvarande kurser2 skulle således, om man räknar med de lägre årsavgifter, som erlagts 1951, för de nordiska länderna vid anslutning utgå följande avgifter i avrundade tal.

Avgift per patent-

? Anslutningsavgift Årsavgift ansökningsårende Danmark . . . . 260.000 dkr 140.000 dkr 225 dkr Norge ........ 270.000 nkr 145.000 nkr 230 nkr Sverige ...... 290.000 skr 160.000 skr 170 skr

För sådan här ovan nämnd nyhetsgranskning, som institutet utför åt enskilda i stater tillhörande Parisunionen, erlägges avgift för varje ärende. Dennas storlek bestämmes av den tid, undersökningen kräver. Avgiften kan variera mellan 25 och några hundra floriner samt belöper sig enligt uppgift i medeltal till 150 floriner.

I maj 1952 voro omkring 25 tekniker (fransmän, quemburgare, belgare, hollän- dare och italienare) anställda vid institutet. Det granskningsarbete, som institutet hittills haft att utföra, har verkställts inom holländska patentverket, som åtagit sig att tillsvidare för institutets räkning utföra sådant arbete. De vid institutet an- ställda teknikerna arbeta för närvarande i holländska patentverket och utbildas där för självständigt granskningsarbete.

, Det är svårt att förutse, vilken omfattning arbetet vid institutet kan få, då », detta blivit fullt utbyggt. Till de redan nu anslutna staternas patentmyndigheter inlämnades 1948—49 omkring 36.000 patentansökningar årligen, varav till den holländska myndigheten omkring 6.000 ansökningar.

Institutet torde icke under den närmaste framtiden komma att verkställa ny- hetsgranskning i alla eller ens flertalet av de ansökningar, som inkomma till de anslutna staternas patentverk. Obligatorisk förprövning är nämligen föreskriven endast för det holländska patentverket. Patentsökande i Belgien, Frankrike och Luxemburg kunna frivilligt och på egen bekostnad få nyhetsgranskning utförd. Uppgifter ha ej lämnats om antalet ärenden, i vilka sådan utförts under den tid institutet haft möjlighet härtill.

7. Det aktuella läget Sedan några år tillbaka har framträtt en viss tendens till ett regionalt begrän- sat samarbete mellan olika stater. Organ för sådant samarbete ha skapats. Två sådana, nämligen Europarådet (vilket är ett organ för samarbete mellan Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Saarområdet, Storbritannien, Sverige och Turkiet) och det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt samarbete (med medlemmar representerande Danmark, Island, Norge och Sverige) ha tagit initiativ syftande mot patentsamarbete mellan vederbörande stater. Om Europarådets patentkommitté och behandlingen av ett inom rådet väckt

1 Danmark och Norge äro vardera tilldelade 10 enheter och Sverige 15 enheter. 2 1 holländsk florin : 1,80 danska kronor : 1,85 norska kronor : 1,35 svenska kronor.— '

förslag att inrätta en europeisk patentmyndighet har tidigare talats, varvid nämn- des, att man ej ansåg förslaget anvisa en möjlig lösning av problemet att inrätta en europeisk patentmyndighet. Patentkommittén skrinlade emellertid icke frågan om en sådan utan ansåg att denna fråga måste utredas förutsättningslöst och grundligt. Det arbetsprogram, om vilket man enats inom kommittén, innehåller följande huvudpunkter:

1) att från alla synpunkter studera organisationen av ett europeiskt patentverk, 2) att söka förenkla och förenhetliga patentformaliteter, 3) att överväga ett enhetligt patentklassificeringssystcm, 4) att söka förenhetliga gällande lagbestämmelser angående nyhet och patenter-

barhet.

Kommittén har hittills kommit till enighet om vissa förslag, och arbetet inom densamma pågår. Genomförandet av kommitténs förslag och kommitténs verk- samhet över huvud taget hindrar ej och hindras ej heller av att nordiska patent införas eller av att ett nordiskt patentsamarbete av annat slag kommer till stånd.

Det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt samarbete anförde i skri- velse den 24 maj 1949 till utrikesministrarna i Danmark, Island, Norge och Sverige följande:

Det felles nordiske utvalg for ökonomisk samarbeid har i et par möter, senest i möte i Oslo 23. mai 1949, dröftet. spörsmålet om det var muligheter for et mer- mere patentsamarbeid mellom de nordiske land. På det nevnte möte i Oslo hadde utvalget leilighet til å dröfte spörsmålet med representanter for patentmyndig- hetene i Danmark, Norge og Sverige.

Som bekjent er stillingen i dag den at hvert land for seg foretar granskning av alle innkomne patentansökninger med det for öyet å undersöke om den oppfin— nelse som det kreves patent på, er patenterbar og ikke tidligere kjent.

pa det i adskillig utstrekning er de samme oppfinnelser det sökes patent på i de forskjellige nordiske land, utföres det på dette område et visst dobbeltarbeid.

Det spörsmål reiser seg om man ikke ved et naermere samarbeid mellom de nordiske land kan oppnå fordeler i organisasjonsmessig og ökonomisk henseende.

Da naervaerende utvalg ikke sitter inne med den nödvendige sakkunnskap til å bedömme mulighetene for et slikt neermere samarbeid, tillater det seg herved å henstille til regjeringene i de respektive land å oppnevne medlemmer til en felles nordisk sakkyndig kommité på inntil 3 medlemmer fra hvert land som gis i oppdrag å utrede spörsmålet og i tilfelle fremkomme med forslag.

Utvalget vil samtidig henlede oppmerksomheten på at Finnland har deltatt i det samarbeid som tidligere har pågått om patentlovgivningen.

Det var närmast i anledning av ifrågavarande hemställan som kommittén för förberedande utredning av möjligheterna till nordisk patentgemenskap kom till stånd.

Utskottet har även i en preliminär rapport den 3 januari 1950 till regeringarna i Danmark, Island. Norge och Sverige behandlat frågan om ett nordiskt patent- samarbete1

1 Se Preliminär rapport till regeringarna i Danmark. Island. Norge och Sverige från det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt samarbete. Stockholm 1950 s. 44 ff.

De nuvarande nordiska patentmyndigheternas organisation och arbetsuppgifter

1. Danmark

I Danmark behandles patentansogninger af direktoratet for patent- og vare- maerkevaesenet (patentdirektoratet), patentkommissionen samt af de saerlige kom- missioner.

Efter den danske patentlov afgares ansogninger om patent af patentkommissio- nen. Denne består for tiden af 12 tekniske og 2 juridiske medlemmer. Direkteren for direktoratet for patent- og varemaerkevzcsenet er det ene af kommissionens juridiske medlemmer. Direkteren fungercr som kommissionens formand og har ansvaret for, at kommissionens beslutninger gennemferes. Medlemmerne i ovrigt er ikke ansat ved patentdirektoratet, de udnaevnes for et tidsrum af indtil 5 år ad gangen af ministeren for handel, industri og sofart.

Direktoralet for palent- og varemwrkevwsenet består af en patentafdeling og en varemaerkeafdeling. Patentafdelingens opgave er at forberede patentansegning- ernes behandling, men ikke at treeffe afgorelser i disse; dette sker i patentkom- missionen. I patentafdelingen er foruden direktoren 14 ingeniorer og 2 jurister beskaeftiget med behandlingen af patentsagerne, hertil kommer kontorpersonalet, der består af 35 personer. Disse 52 personer er fastansat. Til patentafdelingen er desuden knyttet 5 heltids og 40 deltids ansatte teknikere, som lennes på akkord- basis. Disse teknikere -— forbehandlerne _ er beskzeftiget med forundersagelse (nyhedsgranskning etc.) og den forberedende behandling af patentansogningerne. Forbehandlerne er for sterste delen tjenestemaend ansat i offentlige institutioner og har en hejere teknisk uddannelse (civilingeniarer). Også de ved direktoratet fastansatte teknikere kan efter kontortid arbejde med forundersogelse og forbe- handling af patentansegninger.

De yngre fastansatte teknikere er beskaeftiget med udfaerdigelse af skrivelser på grundlag af kommissionsmedlemmernes beteenkninger. De aeldre med at kontrol- lere de yngre teknikeres og forbehandlernes arbejde samt med ledelsen af dette. Af det anferte vil det fremgå, at patentafdelingen ikke i Danmark har karakter af at vaere en ferste instans og patentkommissionen en overinstans på lignende måde som anmeldelsesafdelingen og besvaersafdelingen i den svenske patentmyn- dighed eller 1. og 2. afdcling i den norske myndighed (se nedenfor).

Efter den danske patentlov kan en anseger eller en indsiger indgive begzering til ministeriet for handel, industri og sofart om nedsaettelse af en saerlig kom- mission til at prove en af patentkommissionen truffen afgorelse, som er gået dem imod. Handelsministeren nedsaetter derefter til behandling af sagen en sådan kommission bestående af en formand og indtil 4 andre under hensyn til den pågzeldende sags beskaffenhed udnaevnte medlemmer. Formanden og viceforman- den er medlemmer af samtlige saerlige kommissioner (formanden er for tiden departementschefen i handelsministeriet og viceformanden en tekniker) og mod- tager herfor et fast årligt vederlag; de 'evrige medlemmer får honorar for hver

enkelt sag. De saerlige kommissioner sorterer direkte under handelsministeriet, men udgifterne ved disse betales af patentdirektoratet.

Vedrerende statistiske oplysninger om direktoratet henvises til tabellerne i bil. IV.

En ansogning om patent stiles til patentkommissionen og indleveres til patent- afdelingens ekspeditionskontor, hvor den forsynes med nummer og tidspunkt for indgivelsen, også klokkeslet angives. Ansegningen bliver derefter tilfert journalen. hvorefter den overgives til behandling af en juridisk tjenestemand, som kontrol- lerer, at de foreskrevne formelle krav vedrerende ansogningen er opfyldt. Der- efter klassificeres ansegningen i overensstemmelse med den gaeldende klasse- fortegnelse og påferes den klasse, hvortil den horer. En af de aeldre i patent- afdelingen fastansatte teknikere foretager denne klassificering. Hver klasse (even- tuel underklasse eller mindre enhed) er tildelt en forbehandler samt et 1. og 2. medlem i patentkommissionen. Den, som onsker at fremsaette krav om konven- tionsprioritet, skal fremsaette begaering herom senest 3 måneder efter, at patent- ansegningen er indgivet til patentmyndigheden, dog aldrig på et senere tidspunkt end 2 uger for ansogningens bekendtgarelse (denne sidste bestemmelse har ingen praktisk betydning). Retten til prioritet skal dokumenteres ved indsendelse af prioritetsdokument enten samtidig med fremsaettelse af prioritetspåstanden eller inden en af patentkommissionen fastsat frist.

Efter klassificeringen tilstilles sagen den forbehandler, som behandler sager inden for den pågaeldende klasse, til forundersogelse og forbehandling. Tår denne er foretaget, skal forbehandleren afgive rapport herom. Findes der ikke nyheds- skadeligt materiale eller andre hindringer for patentets meddelelse, sendes sagen til patentkommissionen, der traeffer bestemmelse om ansogningens bekendtgorelse og fremlaeggelse. Fremgangsmåden herved vil fremgå af det folgende. I de fleste tilfaelde finder forbehandleren dog ved forundersogelsen materiale, som vil vaere til hinder for patent eller i det mindste nedvendiggere begraensning i den be- gaerede patentbeskyttelse. Det kan også taenkes, at ansogningen på en eller anden måde må tydeliggores, eller at tekniske fejl har kunnet påvises. I sådanne tilfaelde skal der til forundersagelsesrapporten vaere knyttet et forslag til skrivelse til an- segeren. Rapporten samt konceptet til skrivelsesudkastet overdrages i disse til- faelde til en af de aeldre fastansatte teknikere i direktoratet, som gennemgår konceptet, inden skrivelsen tilsendes ansogeren. Under hensyntagen til de i skri- velsen gjorte anmaerkninger og den måde, på hvilken påpegede mangler afhjzelpes. bestemmer patentkommissionen senere, om ansogningen fortsat kan betragtes som indleveret på den oprindelige indleveringsdag eller forst fra den dag. då den indkom i tilfredsstillende stand.

Ansogerens svar på skrivelsen tilstilles forbehandleren, som fortsaetter behand- lingen af ansegningen. Under den fortsatte behandling kan forbehandleren anse det for fornedent, at en ny skrivelse med bemaerkninger sendes ansegeren, og den foran beskrevne fremgangsmåde gentages da.

Når en ansogning er kommet så langt, at det sandsynligvis kun vil vzere nod- vendigt at tilstille ansegeren en yderligere skrivelse, inden beslutning om frem- laeggelse traeffes, undergives sagen teknisk eftersyn, som foretages af en af de ved direktoratet ansatte teknikere. Herunder kontrolleres, at beskrivelse og teg- ninger stemmer overens med patentkravet og er affattet i overensstemmelse med de gaeldende forskrifter, samt at ansogningen er påfart den rigtige patentklasse. Formålet med det patenttekniske eftersyn er stort set at opnå, at forbehandlerne behandler sagerne ensartet.

Patentloven indeholder i ovrigt de naermere bestemmelser om de tilfaelde, hvor

en ansogning skal afvises (& 14), afslås (% 15) eller fremlaegges (5 16). En an- sagning skal afvises, såfremt de foreskrevne krav vedrerende opfindelsens enhed eller ansegningens tydelighed og formelle beskaffenhed ikke er opfyldt. I andre tilfzelde af nzegtelse af patent skal ansogningen afslås.

I beslutning om at afvise en ansegning skal 1. og 2. medlem samt et juridisk medlem deltage og vaere enige. Er meningerne forskellige, skal sagen behandles ved mode i den samlede kommission. Patentkommissionens beslutning om at af- vise en ansegning er endelig.

En ansegning afslås, hvis den pågaeldende opfindelse ikke fyldestgar de fast- satte patenterbarhedskrav, eller der ikke er angivet rette opfinder. Beslutning om afslag trzeffes af 1. medlem, efter at ansogeren skriftligt er gjort bekendt med de fremdragne anmaerkninger og har haft lejlighed til at ytre sig over disse samt til at afhjaelpe påpegede mangler. Ansegeren kan efter et sådant afslag anmode om at få sagen optaget til fornyet behandling hos patentkommissionen.

I beslutning om at fastholde et afslag skal både 1. og 2. medlem samt et juridisk medlem deltage. Såfremt de pågaeldende ikke er enige, skal sagen behandles ved et mode i den samlede kommission.

Efter beslutning om at fastholde afslaget kan ansegeren i derom til ministeren for handel, industri og safart indgivet andragende begaere nedsat en saerlig kom- mission til prevelse af sagen.

Foreligger der ikke anledning til at afvise eller afslå sagen, sendes den til patentkommissionen, hvor vedkommende 1. medlem traeffer beslutning om anseg- ningens bekendtgorelse. Når ansogningen bekendtgores, fremlaegges ansogningen med bilag til almindeligt eftersyn (dog ikke samtlige akter, således ikke brev- vekslingen mellem ansogeren og patentmyndigheden), og enhver kan derefter i lebet af 8 uger (bekendtgorelsestiden) til patentkommissionen fremkomme med indsigelse mod patentets meddelelse. Indsigelsen skal grundes på, at de alminde— lige betingelser for patentets meddelelse ikke er til stede eller på, at patentets meddelelse vil komme i strid med en indsigeren tilkommende saerlig ret.

Ansogeren skal altid have lejlighed til at udtale sig i anledning af en indsigelse, hvorefter der gives indsigeren lejlighed til at gore sig bekendt med det, ansegeren har anfort, og udtale sig herom. Ansogeren får derefter lejlighed til påny at udtale sig over det af indsigeren fremferte, således at ansegeren altid får det sidste ord. Kommissionen kan også indhente oplysninger fra myndigheder, som er saerlig sagkyndig på det område, som den pågaeldende opfindelse angår. Efter at bekendt- gorelsestiden er udlebet, beslutter patentkommissionen, om ansogniugen skal be- vilges eller afslås. I behandlingen deltager foruden et juridisk medlem altid 2 tekniske medlemmer, men ikke forbehandleren. Ved et afslag, som går ansegeren imod, kan denne på den tidligere angivne måde anmode om at få sagen optaget til fornyet behandling af patentkommissionen. Såvel indsigeren som ansogeren kan, efter at patentkommissionen har faerdigbehandlet ansogningen henholdsvis ved at godkende den eller ved at fastholde en afslagsbeslutning, anmode om, at en-saerlig kommission må blive nedsat for at prove patentkommissionens af- gerelse.

Er der efter bekendtgerelsestidens udlob ingen indsigelse fremkommet, eller er der i sagen trods indsigelse fattet endelig beslutning om, at patent skal med- deles, skal ansogeren betale udstedelsesafgift, hvorefter beskrivelse og patentkrav gennemgås af en korrekturlaeser med henblik på den sproglige udformning. Til slut udfzerdiges patent, og patentbeskrivelsen offentliggores.

Finder en saerlig kommission, at en ansogning med urette er afslået, bliver sagen tilbagevist til patentkommissionen til fortsat behandling, og de to medlem-

mer af kommissionen, som tidligere har behandlet ansogningen, viderebehandler då denne, men uden forbehandlerens bistand.

Er en sag af en indsiger indanket for en saerlig kommission og denne finder, atpatent ikke bor bevilges, bekendtgores ansegningen som afslået.

Den seerlige kommissions afgorelscr kan ikke gores til genstand for appel. Offentlighedens ret til fra og med fremlzeggelsesdagen at gore sig bekendt med den fremlagte ansegning med tilharende bilag er tidligere omtalt. I ovrigt fore- ligger der ingen ret for offentligheden til at gore sig bekendt med ansegningens akter, dette gaelder også ansegninger, som har fort til patent. En domstol har ret til at få udleveret ansogningens akter i en patentsag, der er genstand for dom- stolens prevelse.

Den strenge hemmeligholdelse af akterne af patentsager stemmer overens med. hvad der i almindelighed er gäldende i Danmark forsåvidt angår (le til myndig- hederne indleverede ansegninger.

2. Norge

Patentmyndighet i Norge er Styret for det Industrielle Rettsvern (Patentstyret) som behandler foruten patentsaker også saker vedr. varemerker og monstre. Styret har 2 avdelinger.

Farsta avdeling behandler og avgjer i forste instans ansokninger om patenter, varemerker og monstre. Avdelingen har 22 medlemmer, hvorav ett rettskyndig (byråsjef) og 21 teknisk kyndige (overingeniorer). En av avdelingens teknisk kyndige medlemmer er formann for avdelingen. I forste avdelings behandling av patentansekningene deltar foruten nevnte medlemmer 23 underordnede teknisk kyndige tjenestemenn (11 avdelingsingeniorer og 12 ingeniarer) som assistenter for medlemmene. Med den kontormessige og ekspedisjonsmessige behandling av patentkravene er beskjeftiget 9 kontortjenestemenn. Under ferste avdeling herer dessuten Styrets bibliotek, hvis hovedoppgave det er å tilveiebringe og ordne det nodvendige granskningsmateriale for teknikerne. I biblioteket er beskjeftiget 17 tjenestemenn.

I annen avdeling tas etter begjacring opp til fornyet avgjerelse saker hvori det er truffet beslutning i forste avdeling. For annen avdeling kan dessuten innbringes sporsmål om vilkårene for tvangslisens er til stede, jfr. npl. & 9, og, når partene er enige om det, fastsettelsen av vederlaget for patent som eksproprieres eller som brukes i henhold til tvangslisens, jfr. npl. & 10, samt spersmål om patents gyldighet, jfr. npl. % 16. Annen avdelings medlemmer oppnevnes av Kongen for et tidsrom av i alminnelighet 5 år. I annen avdeling er det 16 medlemmer, nemlig 2 jurister, 10 teknikere, samt 2 merkantilt sakkyndige og 2 håndverks- og industri- sakkyndige. De merkantilt-, håndverks— og industrisakkyndige deltar bare ved behandlingen av varemerke- og menstersaker. I annen” avdeling er Styrets sjef formann.

Forste avdelings medlemmer og personale er ansatt i Styret med fast lenn, mens medlemmene av annen avdeling får en godtgjorelse på 50 kroner for hver sak de behandler, dog får den som i et utvalg forbereder saken (referenten) 70 kroner. Styrets sjef som deltar i behandlingen av alle saker i annen avdeling får ikke saerskilt godtgjarelse for denne sin funksjon innen Styret.

Vedrerende statistiske oppgaver henvises til tabellene i vedlegg IV. Patentansekning inngis til Styrets ekspedisjonskontor, hvor tidspunktet for inn- leveringen (også klokkeslett) påtegnes og ansokningen journalferes. Ansokningen går deretter til forste avdelings formann til klassifisering og fordeling til de resp. medlemmer. Etter granskning og forberedende behandling tilstilles sokeren _

hvis det finnes grunn til det — en skrivelse, hvori det behandlende medlem kom- mer med anmerkninger til ansakningen. Sekeren får en viss frist til å svare samt til å avhjelpe de anmerkede mangler ved ansekningsdokumentene. Kommer her- under eller som folge av endringer som sekeren foretar i annen forbindelse, den inngitte ansokning til å omfatte noe vesentlig annet enn den opprinnelig be— skrevne oppfinnelse anses ansokningen inngitt på den dag då det nye innkom i saken.

Prioritetsforbehold kan hvis det enskes anmerket på patentskriftet, gjores gjel- dende helt til patent bevilges og retten til prioritet må innen samme tidspunkt bevises ved inngivelse av prioritetsdokument.

Når det behandlende medlem, som regel etter skriftveksling med sekeren, fin- ner at ansekningen kan kunngjores, foredras ansokningen i et utvalg med forste avdelings formann og det behandlende medlem samt ytterligere et av avdelingens medlemmer som deltagere. Dette utvalg fatter beslutning om kunngjaring. Har det behandlende medlem funnet at patentansekningen ikke fyller de foreskrevne krav eller at den patentsekte oppfinnelse ikke er ny, eller på annen måte ikke tilfreds- stiller de fastsatte patenterbarhetsvilkår, skal han på liknende måte foredra ansek- ningen i nevnte utvalg for avvisning. Forst skal dog sakeren som ovenfor nevnt ha fått skriftlig meddelelse om de anmerkninger som har kunnet gjores i saken og som ligger til grunn for avvisningen samt hatt anledning til å avhjelpe de an- merkede mangler.

Når en ansakning er kunngjort og dokumentene utlagt har almenheten anled— ning til i lepet av 2 mndr. å gjere seg kjent med de godtatte ansekningsdokumen- ter (men ikke med eventuelle tidligere dokumenter i saken og heller ikke med skriftvekslingen mellom Styret og sokeren), samt å fremkomme med innsigelsc mot at patent bevilges. Innkommer ingen innsigelse, bevilges patent. Beslutning herom treffes av vedkommende 3-manns utvalg på samme måte som ved avvisning av patentansekning eller beslutning om å godkjenne en ansokning til kunngjering.

Innsigelse kan alene stottes på at den patentsokte oppfinnelse ikke fyller de fastsatte patenterbarhetsvilkår (55 1 og 2 i den norske patentlov) eller at sekeren (ifl. ä 3 i den norske patentlov) ikke har rett til patent. Den siste innsigelsesgrunn kan bare anfores av den innsiger som selv mener å ha rett til oppfinnelsen eller vil gjore gjeldende at sokeren uten nevnte innsigers samtykke har hcntet innhol- det i ansekningen fra dennes fremstilling, tegninger eller liknende eller fra en av denne anvendt fremgangsmåte.

Sakeren blir alltid gjort kjent med hva innsigeren anforer samt har anledning til skriftlig å komme med innlegg i saken. Etter avsluttet skriftveksling foredras saken i vedkommende utvalg, jfr. opplysningene ovenfor, for avvisning eller be- vilgning av patent og det fattes beslutning herom.

Når sokeren innen fastsatt frist ikke svarer på skrivelse med anmerkninger fra Styret henlegges ansokningen. Ansokningen behandles da som tilbakekalt, men sakeren kan innen en frist av 4 måneder og mot szerlig avgift få behandlingen gjenopptatt.

Sekeren og innsigernc kan hvis en beslutning går dem imot kreve at saken tas opp til fornyet avgjorelse av Styrets annen avdeling. En patentsak avgjares der av et utvalg bestående av Styrets sjef (formann) samt 4 medlemmer. I utvalget skal det vare 3 teknisk kyndige medlemmer og 2 rettskyndige medlemmer av avdelingen. Saken forberedes av det behandlende medlem (referenten) og prose- dyren er som regel skriftlig. I innsigelsessaker får i alminnelighet hver av partene anledning til to innlegg. Muntlig partsforklaring og vitnemål for domstol som man har bestemmelse om i loven om Styret, finner meget sjelden sted.

Annen avdelings behandling kan medfore enten a) at det utvalg innen annen avdeling som behandler saken tar denne opp til fullstendig behandling og avgjor den, eller

b) at utvalget opphever anmeldelsesavdelingens beslutning og tilbakeviser sa— ken til ny behandling.

I tilfelle a) kan annen avdeling komme til samme resultat som forste av- deling hvis avgjorelse i så fall opprettholdes, eller fatte annen beslutning. Av- gjorelse i samsvar med b) forekommer bare i noen få prosent av de saker som annen avdeling prover. Forutsetningen for en slik avgjnrelse er at det er fremkom- met nye opplysninger av betydning i saken, opplysninger som forste avdeling ikke har hatt anledning til å ta hensyn til. Den avgjorelse forste avdeling i et slikt tilfelle treffer kan foranledige saker eller innsiger til å kreve at saken tas opp til fornyet avgjerelse av Styrets annen avdeling.

Avgjarelse av Styrets annen avdeling hvorved patent nektes, er endelig. Spors- målet om patentets gyldighet kan innbringes for domstolene.

Foran er redegjort for almenhetens rett til å bli kjent med patentdokumenter i utlegningstiden. Forevrig er patentdokumentene hemmelige, men domstol samt den som kan godtgjare å ha en berettiget rettslig interesse i det, kan gis anledning til å bli kjent med dokumentene i en sak som har ledet til patent.

3. Sverige Patent- och registreringsverket i Sverige handlägger patentärenden, ärenden rörande varumärken samt mönster och modeller ävensom registrering av aktie- bolag. Inom ämbetsverket finnas fyra avdelningar, vilka skola såsom första instans handlägga inkomna patentansökningar (anmälningsavdelningar för patentären- den). Ämbetsverket har vidare en besvärsavdelning, som har att pröva besvär över beslut, som meddelats av anmälningsavdelningarna för patentärenden, även- som att på begäran av den, som framställt invändning, pröva patentansökning, som anmälningsavdelning trots invändningen funnit böra leda till patent. Där- jämte har besvärsavdelningen att i patentärenden avgiva utlåtanden till Kungl. Maj:t och domstolarna. Till de nu nämnda kommer en avdelning för administra- tiva ärenden och ärenden rörande varumärken samt mönster och modeller (admi- nistrativa och varumärkesavdelningen) samt en avdelning för aktiebolagsärenden (bolagsavdelningen).

Var och en av anmälningsavdelningarna förestås av en byråchef. Å anmälnings- avdelningarna för patentärenden tjänstgöra som tekniska ledamöter 48 byrådirek- törer och 48 förste byråingenjörer. Av de sistnämnda äro 34 extra ordinarie tjänstemän. Därjämte tjänstgöra omkring 20 heltidsanställda och ett antal deltids- anställda ingenjörer som assistenter åt de tekniska ledamöterna. Som rättskunnig ledamot på anmälningsavdelningarna fungerar verkets administrative byrå- direktör.

Besvärsavdelningen utgöres av ämbetsverkets chef som ordförande, fyra byrå- chefer som tekniska ledamöter samt byråchefen å administrativa och varumärkes- avdelningen som rättskunnig ledamot.

Förutom de nu nämnda äro 6 jurister helt eller delvis sysselsatta med patent- ärenden. Härtill kommer kontors- och vaktpersonal samt bibliotekspersonalen.

Personalen i patentverket är anställd med fast lön och i regel heltidsanställd. Beträffande ytterligare statistiska uppgifter hänvisas till tabellerna i bil IV. Patentansökningar, som inlämnas till ämbetsverket, mottagas i registratorskon- toret, som har att förse dem med nummer och anteckna tidpunkt för ingivandet (även klockslag), varefter de införas i ett register. De sålunda registrerade ansök-

ningarna överlämnas till en särskild klassificeringsnämnd. Denna består av en ledamot från var och en av anmälningsavdelningarna. En av ledamöterna är ut- sedd att vara nämndens ordförande. Är ansökning så fullständig, att klassning är möjlig, vilket i regel är fallet, åsättes densamma klassbeteckning samt, i överens- stämmelse med denna, uppgift om rotel å anmälningsavdelning, där ansökningen sedermera skall behandlas. Klassificeringsnämnden överlämnar ansökningarna till en särskild, verkets organisation ej tillhörande nämnd, som har att undersöka, huruvida en uppfinning av betydelse för rikets försvar kan föreligga, och då så är fallet vidtaga genom särskild lagstiftning föreskrivna åtgärder. Härifrån över- lämnas ansökningarna till ämbetsverkets kanslibyrå, där först en formell gransk- ning företages och eventuellt skrivelse till sökanden, s. k. kort föreläggande, ut- färdas.

Kort föreläggande utfärdas i sådana patentansökningsärenden, där ansöknings- avgift ej erlagts eller beskrivning, patentanspråk eller erforderlig ritning saknas. Utom anmärkningar härom kunna de korta föreläggandena innehålla andra an- märkningar, främst sådana som avse formella brister.

Bcfinnes vid den förberedande granskningen i kanslibyrån en ansökning behäf- tad med formella brister, vilka dock ej äro av sådan natur, att ett särskilt kort föreläggande är erforderligt, sammanföras anmärkningarna å ett särskilt yttrande för att delgivas sökanden samtidigt med eventuella anmärkningar från den tek- niske ledamoten.

Efter behandlingen i kanslibyrån _ eventuellt sedan där anmärkta brister av- hjälpts — överföres ansökningen till den anmälningsavdelning för patentären- den, till vilkens granskningsområde ansökningen enligt verkställd fördelning hör. I varje avdelning ingår ett antal rotlar (f. n. 24 rotlar per avdelning, således till- sammans 96 rotlar å samtliga anmälningsavdelningar). Varje rotel är tilldelad ett område, motsvarande en del av patentklasserna enligt gällande förteckning. Veder- börande tekniske ledamot, vilken tjänstgör som rotelföreståndare, skall verkställa den utredning, som erfordras för ärendets avgörande, samt skriftväxla med sökan- den om de åtgärder, som böra vidtagas med anledning av den företagna gransk- ningen. Konferenser av mera informell natur samt telefonsamtal mellan patent- . sökande eller dennes ombud och ledamoten förekomma även. Den tekniske leda-

moten äger själv godkänna ansökningen till kungörande och, där invändning mot ansökningen icke framställts, meddela patent. Anser den tekniske ledamoten, att patent icke skall meddelas, eller har invändning mot ansökning anförts, skall ärendet av honom föredragas inför avdelningschefen, som det i sådant fall till- kommer att ensam besluta i ärendet. Så skall också ske, om sökande i ärende be- gärt muntlig förhandling, samt ytterligare i en del fall, bl. a. då den tekniske leda- moten ifrågasätter frångående av någon förut fastslagen eller tillämpad princip. Avdelningschefen kan även i övriga fall bestämma, att ärende skall behandlas på detta sätt. Vid föredragning inför avdelningschefen deltager i vissa fall den rätts- kunnige ledamoten i behandlingen.

Den som vill taga rätt till konventionsprioritet i anspråk skall i vederbörande ansökning före dennas kungörande, således före utläggningen för allmänheten, framställa anspråk därå samt uppgiva det främmande land, där den ursprungliga ansökningen blivit inlämnad, ävensom tidpunkt (prioritetsdag) då så skett.

Har mellan prioritetsdagen och en ansöknings ingivningsdag ett förhållande in- trätt, som kunde befaras utgöra nyhetshinder för meddelande av patent, därest prioritet ej kunnat åberopas, påfordrar patentverket, att den begärda konventions- prioriteten styrkes, därest detta ej tidigare är gjort. En annan patentansökning kan även föranleda, att prioriteten måste styrkas medelst prioritetshandling. Fin-

nas ej de nu nämnda eller annan särskild anledning till att prioriteten bör styrkas, behöver prioritetshandling ej inlämnas.

Sökanden får under ansökningens behandling omlägga patentanspråken endast inom ramen för uppfinningstanken, i den mån denna framgår av de ursprungliga ansökningshandlingarna. Möjligheten att införa ändringar eller tillägg, utöver vad som ursprungligen angivits, begränsas härigenom, och en ansökning får aldrig anses inlämnad vid och således räkna giltighet från en senare tidpunkt än den ursprungliga inlämningsdagen.

Underlåter sökande att inom föreskriven tid yttra sig med anledning av patent- verkets föreläggande, skall ansökningen avföras utan materiell prövning, varefter sökanden dock har möjlighet att inom viss frist mot en fastställd avgift återupp- liva densamma.

Fylla ansökningshandlingarna ej vissa fastställda krav, bl. a. att ansökningen endast skall avse skydd för en enda uppfinning, eller ha ej vissa föreskrivna upp- gifter lämnats eller fullmakt för uppgivet ombud ingivits samt har rättelse efter anmärkning härom ej kunnat vinnas, skall anmälningsavdelningen förklara ansök- ningen förfallen. Vid övriga hinder för patent skall, efter meddelande härom till sökanden och då anmärkta brister ej avhjälpts, ansökningen avslås.

Har ej anledning att förvägra patent befunnits föreligga, meddelas sökanden, då granskningen avslutats, att så skett, samt att ansökningen kommer att kungöras för allmänheten.

I och med att ansökning kungöres, bli för framtiden _— med vissa sällsynta undantag — samtliga handlingar i ärendet tillgängliga för allmänheten.

Sedan ansökning kungjorts, står det en var öppet att inom två månader efter kungörandet till patentverket inkomma med skriftlig invändning mot att patent meddelas. Inkommer ej invändning, beviljas patentet. Vid invändning begränsas ej de skäl, som invändaren kan åberopa, genom några särskilda föreskrifter. Sö- kanden beredes alltid tillfälle att ta del av invändningen samt inkomma med för— klaring. I regel får invändaren ta del av denna samt inkomma med påminnelser. Då skäl härför föreligga, kan även ytterligare skriftväxling förekomma. Sökanden gives alltid tillfälle att yttra sig över invändarens påminnelser, innan anmälnings- avdelningen tar ställning till invändningen.

över beslut å anmälningsavdelning, varigenom patentansökning förklarats för- fallen eller avslagits, har sökande möjlighet att inom två månader från beslutets dag anföra besvär hos patentverkets besvärsavdelning.

Har patentansökning genom beslut å anmälningsavdelning bifallits, oaktat in— vändning framställts i behörig ordning, äger den, som gjort invändningen, inom två månader efter bifallet påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen.

I samband med besvärsavdelningens prövning av besvärs- eller invändnings- ärende kan fortsatt skriftväxling med sökande eller invändare äga rum. Muntliga överläggningar förekomma ofta.

över beslut i besvärsavdelningen, som går sökande emot, kan denne anföra be- svär hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Däremot kan invändare ej anföra besvär över besvärsavdelningens beslut.

Besvären inlämnas i handelsdepartementet och föredragas i regeringsrätten av en därtill förordnad tjänsteman, i regel en sådan tillhörande patentverkets tek- niska personal. Besvären delgivas alltid besvärsavdelningen för yttrande. Vid be- hov remitteras ärendet även till teknisk högskola eller annan institution med tek- nisk eller naturvetenskaplig sakkunskap för yttrande. Sedan erforderliga yttran- den inkommit till regeringsrätten, har klaganden möjlighet att inkomma med skriftliga påminnelser, varefter ärendet föredrages och avgöres. Klaganden har ej möjlighet till muntlig förhandling inför regeringsrätten.

gum—Miu...—

4. De nordiska patentmyndigheternas bibliotek och nyhetsgranskningsmaterial Till samtliga nordiska patentverk äro knutna bibliotek med biblioteksutbildade tjänstemän samt kontors- och vaktpersonal. Antalet sådana befattningshavare är i Danmark 16, i Norge 17 och i Sverige 38. Till biblioteken har allmänheten till- träde för att studera där tillgänglig litteratur, däribland patentskrifter och annan teknisk litteratur, som myndigheterna hänvisat till i patentansökningsärenden eller som av annan anledning kan vara av intresse för uppfinnare och patentsö- kande. Biblioteken ha även att betjäna verkets tjänstemän. Den för en förprövande patentmyndighet viktiga uppgiften att anskaffa eller mottaga och vårda nyhets- granskningsmaterialet, bland vilket främst märkes patentskrifter från ett antal länder, tillkommer biblioteket. Biblioteket har även ytterligare en del uppgifter, t. ex. att utgöra utläggningsställe för kungjorda patentansökningar. De skrifter, som genomgås vid nyhetsgranskningen, äro dels patentskrifter, dels handböcker, tidskrifter och annat tryck. Patentskrifter från de nordiska länderna, Tyskland och Förenta staterna samt utdrag av brittiska patentskrifter komma här- vid i första hand. Därjämte utnyttjas regelmässigt vid granskningen patentskrifter från Frankrike, Schweiz, Nederländerna, Österrike och Australien, varvid praxis är något olika i de olika länderna. En så fullständig granskning som möjligt företages från början. Omfattningen av det materiel, som i varje enskilt fall genomgås, bestämmes av att granskningen med rimlig uppoffring av tid och arbete skall ge ett så pålitligt resultat som möj- ligt. En granskning av patentskriftsmaterial, tillhörande andra klasser än den till vilken en ifrågakommande ansökning är hänförd, samt av annan litteratur än patentskrifter förekommer därför regelmässigt inom ett stort antal uppfinnings- områden. Granskningen av brittiska patentskrifter företages i regel å utdrag ur dessa. som publicerats, och som före det de införlivats med granskningsmaterialet upp- klistrats å pappersblad och åsatts klassbeteckning. Omfattningen av nyhetsgranskningen begränsas i vad det gäller patentskrifts- material från en del länder av Språksvårigheter samt även av att ej allt material är uppdelat efter uppfinningsområden (klassat) på sådant sätt, att en systematisk genomgång är möjlig. I det danska patentverket äro de danska, finska, norska, svenska, tyska och österrikiska patentskrifterna uppdelade efter det tyska klassificeringssystemet. De franska patentskrifterna och utdragen ur de brittiska patentskrifterna uppdelas efter det holländska klassificeringssystemet med ledning av listor, som erhållas från det holländska patentverket. Slutligen uppdelas de ame- rikanska, holländska och schweiziska patentskrifterna efter de i ursprungslandet använda klassificeringssystemen. I Norge äro de nämnda patentskrifterna upp- delade på liknande sätt som i Danmark med undantag av att ej holländska men australiska äro tillgängliga i uppdelat skick, i detta fall enligt australiska klassifi- ceringssystemet. I Sverige äro de svenska, finska, norska, danska, tyska, franska, schweiziska och brittiska (utdrag) patentskrifterna uppdelade efter tyska systemet samt amerikanska patentskrifterna uppdelade efter det i ursprungslandet använda klassificeringssystemet. Detta medför, att det svenska verket måste utföra ett sär- skilt omklassningsarbete beträffande de schweiziska och franska patentskrifterna samt de brittiska urklippen.

Det ovan sagda gäller som regel för det patentskriftsmaterial, som är av aktuell betydelse. Visst äldre material föreligger i en del fall uppdelat på annat sätt än vad här angivits.

Beräkning av antalet patentansökningar och patent i de nordiska länderna efter införandet av nordiska patent

Vid det nu i de nordiska länderna tillämpade systemet med endast nationella patent i respektive länder komma i vissa fall två patent, exempelvis ett i Dan- mark och ett i Norge, eller tre patent, ett i vart och ett av de nordiska länderna — i detta fall Danmark, Norge och Sverige _ att avse skydd för en och samma uppfinning. Funnes möjlighet att erhålla patent med giltighet i de nordiska län- derna, skulle ej mer än ett patent, ett nordiskt patent, krävas för skyddet. Därest vid sidan av nationella patent även nordiska patent meddelades, skulle således ett mindre antal patent och därmed ett mindre antal patentansökningar än vad som nu kräves erfordras för visst uppfinningsskydd. I det följande göres ett försök att beräkna hur mycket mindre detta antal patentansökningar och patent skulle bli, därest nordiska patent infördes.

Dubblettansökningar och dubblettpatent. Antalet patentansökningar och patent varierar från år till år. Man kan ej räkna med något standardantal ansökningar eller någon standardsammansättning av ansökningsstocken. Vid beräkningarna får man därför utgå från läget ett visst är eller vissa år i det förflutna. Uppgiften blir att beräkna, hur mycket mindre antalet patentansökningar eller patent under detta eller dessa år skulle ha varit, därest då såväl nordiska som nationella patent kunnat erhållas och ej — såsom varit fallet —— endast nationella patent. Det får härvid räknas med, att vissa ansökningar —— dubblettansökningar — eller patent —— dubblettpatent — fallit bort. Sökes sålunda för närvarande skydd i samtliga nordiska länder för en och samma uppfinning, kräves tre ansökningar om natio- nella patent. Om nordiska patent beviljats, skulle två av dessa ansökningar vara dublettansökningar och endast en ansökning behövt ingivas. Denna ansökning skulle då ha avsett ett nordiskt patent. Problemet reduceras således till en be- räkning av antalet dubblettansökningar och dublettpatent. Det procentuella an- talet sådana ansökningar och patent förutsättes icke variera i någon större ut- sträckning utan anses kunna användas för att åtminstone i stort sett karakteri- sera den effekt, som införandet av nordiska patent kan få. Förutsättningen härför är givetvis, att möjligheterna att erhålla nordiska patent icke i och för sig för- anleda en intensifierad patenteringsverksamhet i de nordiska länderna.

De här ovan nämnda förutsättningarna och även vissa antaganden, som måste göras i det följande på grund av det statistiska materialets ofullständighet, med- föra att beräkningarna endast kunna ge ett approximativt riktigt resultat.

Beräkningarna utgå från det läge, som var rådande 1950—51. Medelvärdet av antalet årligen ingivna ansökningar etc. under dessa år anses således karakterisera det som kan anses vara normalt i det fall, att endast nationella patent beviljas. Att ej antalet ansökningar och patent under 1949 och närmast föregående år med- tagits vid beräkningen av medelvärden beror på, att förhållandena under dessa efterkrigsår voro onormala. Antalet ansökningar och patent 1950—51 framgår av bil. IV, tab. 1 och 2. I det följande räknas med de i tabellen angivna avrundade värdena.

Det antages, att efter det nordiska patent införts, kommer den som önskar patentskydd i mer än ett av Nordens länder att anhålla om nordiskt patent. Detta skulle således ske även (lå skydd önskas i endast två av dessa länder.

En förutsättning för beräkningarna i det följande är att en nordisk sökande, då han anhåller om patentskydd för en uppfinning i ett nordiskt grannland, redan i hemlandet begärt skydd för samma uppfinning. Alla ansökningar, som av exempelvis danska sökande inlämnas i Norge eller Sverige, skulle således vara dubblettansökningar.

För utomnordiska sökande — här benämnda övriga sökande —— antages att de som inlämnat ansökning i Danmark eller Norge om skydd för viss uppfinning också inlämnat en motsvarande ansökning i Sverige. Samtliga ansökningar, som i av utomnordiska sökande inlämnas i Danmark och Norge, skulle således vara dubblettansökningar. Riktigheten av eller det felaktiga i denna förutsättning är svår att statistiskt verifiera. Den officiella statistiken lämnar ingen upplysning om hur det förhåller sig i det nu omnämnda avseendet. Klassningen är icke i praktiken fullständigt överensstämmande i de olika länderna, varför en under- sökning av vissa mindre grupper inom patentskriftsmaterialet ej kan lämna till- fredsställande resultat. Därjämte är det möjligt, att någon viss uppfinning paten- terats i Danmark eller Norge men ej i Sverige, trots att motsvarande ansökning ingivits där. Stickprov ha gjorts med vissa patent, som i Danmark och Norge beviljats åt utomnordiska sökande. Det har undersökts, om motsvarande patent finnes beviljat i Sverige eller, då så ej är fallet, om motsvarande ansökning trots detta varit inlämnad där. Undersökningen har visat, att det ovan gjorda antagan- det väl överensstämmer med verkliga förhållandet. Naturligtvis saknar ett antal ansökningar från utomnordiska sökande i Danmark och Norge motsvarighet i Sverige. Detta antal torde emellertid kunna anses vara så ringa, att dessa ansök- ningar ej behöva medföra en korrigering av de här nedan anförda procenttalen, vilka i fortsättningen ej skola användas annat än som en vägledning vid upp- skattningar.

Det antages, att vad här ovan sagts om patentansökningar även gäller för patent. Samtliga patent i Norge och Sverige med danska patenthavare skulle således vara dubblettpatent och det samma skulle vara fallet med patent i Sverige och Dan- mark med norska och i Danmark och Norge med svenska patenthavare. Samtliga patent i Danmark och Norge med utomnordiska patenthavare skulle likaledes vara dubblettpatent.

Denna förutsättning kan givetvis lika litet som de nyss angivna förutsättning- arna och av samma skäl endast tillnärmelsevis ange verkliga förhållandet. Därtill kommer att en ansökning om patent kan ha lett till patent i visst land under det att en motsvarande ansökning i annat land av någon anledning kan ha avslagits.

Antalet nordiska patentansökningar och patent. Av tab. 1 i bil. IV, framgår, att exempelvis danska sökande 1950—51 i medeltal inlämnade 2.210 ansökningar, av vilka 1.860 inlämnades till danska patentverket, 90 till norska och 260 till svenska patentverket. De sistnämnda ansökningarna, således tillsammans 350 ansökningar, skulle enligt det första antagandet vara dubblettansökningar. En del av de 90 ansökningar, som inlämnades i Norge, få emellertid anses ha motsva- righet bland de i Sverige inlämnade 260 ansökningarna. I det följande skall be— räkningar genomföras dels A) med antagande av att samtliga dessa 90 ansökningar ha sådan motsvarighet och dels B) med antagandet att inga av dessa 90 ansök- ningar ha sådan motsvarighet. Motsvarande antaganden göras beträffande övriga fall, vid vilka tre mot varandra svarande ansökningar eller patent äro möjliga.

Att på detta sätt två olika antaganden göras, medför att beräkningarna ge till resultat två olika serier av värden, av vilka den ena seriens värden kunna antagas vara för stora och värdena i den andra för små. I det följande räknas med medel- talen av dessa värden.

Totala antalet ansökningar per år under åren 1950—51 var enligt tabell 1

i Danmark ........................ 4.040 ,, Norge ............................ 3.280 ,, Sverige .......................... 11.210

Tillsammans 18.530

Med utgångspunkt från de värden, som äro anförda i tab. 1, kan enligt ovan- stående erhållas följande två serier värden å sannolika antalet nordiska resp. nationella patent.

A B Patentansökningar med Patentansökningar med Sökandens nationell nordisk nationell nordisk hemland: giltighet giltighet giltighet giltighet Danmark 1.860— 260 = 1.600 260 1.860— 90— 260 = 1.510 350 Norge 1.530— 250 = 1.280 250 1.530— 100— 250 =" 1.180 350 Sverige 5.850— 430 = 5.420 430 5.850— 370— 430 = 5.050 800 Övriga länder 4.850—1.710 = 3.140 1.710 4.850—1.230—1.710 = 1.910 2.940 Tillsammans 11.440 2.650 9.650 4.440 14.090 14.090

Antalet dubblettansökningar skulle således vara 18.530—14.090 = 4.440. I den händelse nordiska patent kunnat erhållas, skulle dessa fallit bort, och antalet ansökningar skulle härigenom minskats med

4.440 _ . : 2 , 18.530 100 4 %

Det räknas här med medelvärdena av det antal nordiska och nationella ansök- ningar, som erhållas enligt de båda serierna. Således antages antalet ansökningar om nationella patent från sökande bosatta i Danmark vara

932139 : 1.555 ansökningar

Medelvärdesberäkningarna ge de antal ansökningar som framgå av följande sammanställning. Inom parentes anges antalet ansökningar från sökande bosatta i något nordiskt land eller övriga utlandet per 1.000 ansökningar i avrundade tal.

Patentansökningar med

Sökandens hemland: nationell nordisk giltighet

Danmark .................... 1.555 (110) 305 (20) Norge ...................... 1.230 (90) 300 (20) Sverige ...................... 5.235 (370) 615 (45) Övriga utlandet .............. 2.525 (180) 2.325 (165)

Tillsammans 10.545 (750) 3.545 (250)

14.090 (1.000)

Motsvarande beräkningar ha genomförts med utgångspunkt från de i bil. IV, tab. 2, angivna värdena å antalet patent med följande resultat.

Totala antalet patent per år under åren 1950—51 var

i Danmark ..........................

Tillsammans 7.060

Antalet patent med nationell resp. nordisk giltighet framgår av följande sam-

l manställning:

! A B

' Patent med Patent med Sökandens nationell nordisk nationell nordisk hemland: giltighet giltighet giltighet giltighet Danmark 550—110 : 440 110 550— 80—110 = 360 190 Norge ...... 570— 90 = 480 90 570— 60— 90 = 420 150 Sverige ..... 1.670—290 = 1.380 290 1.670—210—290 = 1.170 500 övriga länder 1.870—810 = 1.060 810 1.870—750—810 = 310 1.560

Tillsammans 3.360 1.300 2.260 2.400 4.660 4.660

Antalet dubblettpatent skulle således vara 7.060 — 4.660 = 2.400. I den händelse nordiska patent kunnat erhållas, skulle dessa dublettpatent fallit bort och antalet patent skulle härigenom minskats med

2.400 _ _ I 0/1 _. 100 _ 3 0

Genom medelvärdesberäkningar utgående från värdena enligt A) och B) här ovan erhålles. Patent med Patenthavarens hemland: nationell nordisk giltighet

Danmark .................... 400 (85) 150 (30) Norge ........................ 450 (100) 120 (25) Sverige ...................... 1.275 (270) 395 (85) Övriga utlandet ................ 685 (150) 1.185 (255)

Tillsammans 2.810 (605) 1.850 (395)

4.660 (1.000)

Hade under perioden 1950—51 nordiska patent kunnat meddelas, hade exem- pelvis för danska sökande de ansökningar, som då gjordes i Norge och Sverige, ej fordrats. För danska sökande skulle således antalet ansökningar ha minskats med 90 + 260 = 350 ansökningar. För sökandena från utomnordiska länder skulle antalet ansökningar ha minskats med de i Danmark och Norge ingivna ansök— ningarna, således med 1.710 + 1.230 = 2.940 ansökningar. Motsvarande beräk- ningar kunna utföras beträffande antalet patent.

I följande sammanställning anges, hur många patentansökningar och patent, som skulle ha fallit bort därest nordiska patent beviljats åren 1950—51. Inom

parentes anges minskningen av antalet ansökningar och patent i förhållande till antalet under perioden per år ingivna patentansökningar och erhållna patent.

Sökandens hemland: Antal patentansökningar Danmark ...................... 350 (16 %) Norge .......................... 350 (19 %) Sverige ........................ 800 (12 %)

övriga länder .................. 2.940 (38 %) (24 %)

Tillsammans 4.440

Patenthavarens hemland: Antal patent Danmark ...................... 190 (26 %) Norge .......................... 150 (21 %) Sverige ........................ 500 (23 %)

Övriga länder .................. 1.560 (45 %) (34 %) Tillsammans 2.400

Det är möjligt, att införandet av nordiska patent kan komma att stimulera pa- tenteringsverksamheten i de nordiska länderna. Någon uppskattning av vad detta kan komma att betyda i fråga om antalet patentansökningar och patent har dock ! icke ansetts kunna göras. ' | ! l l

Patentmyndigheternas arbete med patentansökningsärendena efter införandet av nordiska patent. Beräkningar ha visat, att om endast nordiska och ej nationella patent skulle kunnat erhållas, komme införandet av nordiska patent sannolikt ej att medföra någon nämnvärd arbetsminskning för patentmyndigheterna men ej heller någon arbetsökning. Skulle såväl nordiska som nationella patent kunna erhållas, vilket här förutsättes, kan man, som kommer att framgå av det föl- jande, räkna med en viss arbetsminskning.

I det föregående har beräknats, att införandet av nordiska patent kan väntas medföra en minskning av antalet patentansökningar med omkring 24 % och an- talet patent med omkring 34 %. Patentmyndigheternas arbete med ansöknings- ärenden synes ävenledes kunna beräknas komma att minska, dock ej i lika hög grad som antalet ansökningar och patent. En ansökning om nordiskt patent kom- mer nämligen i fråga om granskningen (ingenjörsarbetet) att bli mera arbets- krävande än en motsvarande ansökning om nationellt patent. Detta beror på den språk- och kollisionsgranskning, som måste företagas vid ansökningar om nor- diskt patent i samband med kungörandet vid andra patentverk än det, där an- sökningen från början behandlats.

Som utgångspunkt för en uppskattning av språk- och kollisionsgranskningens relativa betydelse synes kunna antagas, att för denna kräves lika mycket arbete som för utfärdandet av ett andra eller senare föreläggande i ett ansöknings- ärende. Det första föreläggandet antages då kräva dubbelt så mycket arbete som ett andra eller senare föreläggande. Förarbetet vid beslut att godkänna en ansök- ning för kungörande och för patentmeddelandet förutsättes vara lika med arbetet i

| i J 1 i

för ett föreläggande.

Enligt en undersökning utförd 1940 var vid svenska patentverket antalet före- lägganden i ansökningsårenden, som då lett till patent, i genomsnitt obetydligt mera än 2. Denna siffra anses numera för låg. Vi räkna här med 2 å 3 föreläg- ganden. Räknas här första föreläggandet dubbelt och beslut att godkänna ansök—

ning för kungörande likvärdigt med ett föreläggande, skulle arbetet med en an- sökning, som leder till nationellt patent, kunna anses vara likvärdigt med arbetet med 4 a 5 förelägganden. I fråga om ansökningar, som leda till nordiska patent, tillkommer för varje ansökning särskild språk- och kollisionsgranskning i två patentverk, vilken granskning som arbetsprestation antages motsvara två före- lägganden. I stället för 4 ä 5 förelägganden i jämförelsefallet få vi således räkna med ett arbete motsvarande 6 a 7 förelägganden vid ansökningar om nordiska patent. ”Föreläggande” användes här som arbetsenhet. På grund av språk- och kollisionsgranskningen skulle således det erforderliga arbetet med en ansökning, som leder till patent, ökas med 2/4 a 2la, eller, i procent räknat, med 50 a 40 %.

Det förutsättes således, att införandet av nordiska patent kommer att medföra, att patentmyndigheternas arbete med de ansökningar, som kungöras, kommer att öka med 40 a 50 % under det att arbetet med övriga ansökningar är lika stort som det arbete, som nu av resp. patentverk nedlägges å en ansökning om patent med nationell giltighet. För att få en utgångspunkt för beräkningarna antages att 50 % av samtliga ingivna ansökningar kungöras, och att arbetsökningen för de kungjorda ansökningarna belöper sig till det högre värdet 50 %. En kungjord an- sökning om nordiskt patent skulle således som arbetsprestation motsvara 1,5 an- sökning om nationellt patent.

Något direkt statistiskt belägg för att just omkring 50 % av samtliga ingivna ansökningar komma att kungöras finnes icke. Det kan emellertid hänvisas till att under tiden 1885—1939 ingavs i Sverige 188.552 ansökningar, under det att under samma tid 98.230 patent meddelades. Antalet patent var således under perioden 1885—1939 ungefär hälften av antalet ansökningar.

Av 100 ansökningar antagas således 50 komma att kungöras. Dessa 50 ansök- ningar motsvara vid nordiska patent som arbetsprestation 1,5 - 50 = 75 ansök- ningar om nationella patent. Samtliga 100 ansökningar om nordiska patent motsvara således som arbetsprestation 50 + 75 = 125 ansökningar om nationella patent. Tydligen motsvarar 1 ansökning om nordiskt patent 1,25 ansökning om nationellt patent.

Enligt vad här ovan visats, skulle införandet av nordiska patent kunna beräk- nas ha haft till följd, att under åren 1950—51 per år i samtliga nordiska länder ingivits följande antal ansökningar om patent, nämligen antal ansökningar om nationella patent: 10.545

,, ,, ,, nordiska ,, : 3.545

Tillsammans 14.090

Av dessa skulle de 3.545 ansökningarna om nordiska patent som arbetsenheter motsvara 1,25 » 3.545 = 4.431 ansökningar om nationella patent. Myndigheternas arbete, därest nordiska patent kunnat erhållas, skulle således motsvara arbetet med 10.545 + 4.431 = 15.976 ansökningar om nationella patent. Under perioden 1950—51 ingavs i medeltal årligen 18.530 ansökningar. Hade nordiska patent då meddelats, skulle således vid myndigheterna ingenjörsarbetet med patentansök- ningar ha minskats med en kvantitet motsvarande arbetet med 18.530—15.976 = = 2.554 ansökningar om nationella patent. Relativt sett skulle således minsk— ningen ha varit

2.554 m

Liknande beräkningar kunna utföras med antalet patent som utgångspunkt. Då alla ansökningar, som leda till nordiska patent, måste ha underkastats språk- och

-100 = 14 %

kollisionsgranskning, får ett nordiskt patent som arbetsprestation från myndig- heternas sida anses motsvara 1,5 patent med nationell giltighet (jämför vad här ovan sagts om det arbete, som krävs för handläggningen av ansökningar om nationella resp. nordiska patent).

Enligt vad här ovan visats, skulle införandet av nordiska patent kunna beräk- nas ha haft till följd, att under åren 1950—51 per år i samtliga nordiska länder meddelats följande antal patent, nämligen

antal nationella patent: 2.810

,, nordiska ,, : 1.850

Tillsammans 4.660

Av dessa skulle 1.850 nordiska patent som arbetsenheter motsvara 1,5 - 1,850 = 2.775 nationella patent. Myndigheternas arbete skulle således motsvara arbetet med 2.810 + 2.775 = 5.585 nationella patent. Under den behandlade perioden med- delades 7.060 patent. Hade nordiska patent då meddelats, skulle således myndig- heternas arbetsbörda ha minskats med en kvantitet motsvarande arbetet med 7.060—5.585 = 1.475 nationella patent. Relativt sett skulle således minskningen ha varit

1.475 _ mö. 100 —— 21 %

De här anförda relativa talen, 14 % och 21 %, ange den reducering av patent- myndigheternas arbete med patentansökningsärenden, som kan bli en följd av att nordiska patent införas. Förutsättningarna för beräkningarna äro emellertid sådana, att dessa endast kunna förväntas ge ett resultat med stor osäkerhetsmar- ginal. Man synes emellertid vid ett bedömande i stort av konsekvenserna av att nordiska patent införas, kunna utgå ifrån att patentmyndigheternas arbete med patentansökningsärenden kan komma att minska med omkring 15 eller högst 20 %. Det räknas med det lägre värdet 15 %. Detta gäller för arbetsminskningen i fråga om själva ingenjörsarbetet. Till det ökade arbetet med patentregister m. in. har hänsyn ej tagits.

Tabell

Bilaga IV

Tabeller

Patentansökningar i Danmark, Norge och Sverige Patent i Danmark, Norge och Sverige Antalet patentansökningar och patent per 100.000 invånare Patentavgifter Patentmyndigheternas inkomster Patentmyndigheternas utgifter Personal vid patentmyndigheterna Patent åt inhemska patenthavare Patent åt patenthavare bosatt i nordiskt grannland Patent åt utomnordiska patenthavare Patent åt fysiska personer

PATENTANSÖKNINGAR I DANMARK, NORGE OCH SVERIGE 1935—39 OCH 1947—51 INGIVNÅ AV DANSKA (D), NORSKA (N), SVENSKA (S) OCH ÖVRIGA (Ö) SÖKANDE Danmark Norge Sverige

D N S Ö Totalt D N S Ö Totalt D N S () Totalt 1935 . . . . . . . . . . . . 1466 54 171 1056 2747 66 1022 193 971 2252 130 157 2847 2392 5526 1936 . . . . . . . . . . . . 1521 47 182 1210 2960 63 1117 225 1042 2420 138 175 2881 2741 5935 1937 . . . . . . . . . . . . 1611 62 204 1247 3124 74 1084 266 1086 2610 160 197 3052 3034 6443 1938 . . . . . . . . . . . . 1726 53 196 1333 3308 70 1168 276 1198 2712 137 220 3425 3284 7066 1939 . . . . . . . . . . . . 1401 61 208 1226 2896 75 1116 300 1063 2554 149 242 3190 2970 6551

Mede-lta] 1545 55 192 1214 3007 70 1101 252 1087 2510 143 198 3079 2884 6304

1947 . . . . . . . . . . . . 2597 124 430 2039 5190 173 1656 460 1883 4172 382 253 6375 6070 13080 1948 . . . . . . . . . . . . 2186 104 348 1444 4082 149 1426 341 935 2851 314 170 6424 3856 10764 1949 . . . . . . . . . . . . 2448 135 366 1419 4368 143 1615 385 1071 3214 303 224 7169 3834 11530 1950 . . . . . . . . . . . . 2047 100 370 1615 4132 107 1466 390 1130 3093 270 235 6295 4384 11184 1951 . . . . . . . . . . . . 1671 97 378 1795 3941 81 1598 461 1325 3465 253 257 5410 5323 11243

Medeltal 2190 112 378 1662 4343 131 1552 407 1269 3359 304 229 6335 4693 11560

Medeltal för 1950—51 (avrundat) 1860 100 370 1710 4040 90 1530 430 1230 3280 260 250 5850 4850 11210

PATENT I DANMARK, NORGE OCH SVERIGE 1935—39 OCH 1947—51, BEVILJADE ÅT DANSKA (D), NORSKA (N), SVENSKA (S) OCH ÖVRIGA (Ö) SÖKANDE

Danmark Norge Sverige

S Ö Totalt S Ö Totalt D N S Ö Totalt

1935 697 1380 653 1260 71 84 1067 1722 2944 1936 716 1436 753 1406 92 1202 1639 3008 1937 815 1602 705 1340 74 86 1107 1686 2953 1938 774 1526 765 1458 1234 1876 3325 1939 777 1447 893 1608 1164 1892 3237

Medeltal 756 1478 754 1415 1155 1763 3094 1947 1948 1949 1950 1951

Medeltal Medeltal 1950—51 (avrundat)

LÄNDERNA PER 100.000 INVÅNARE

ANTALET PATENTANSÖKNINGAR OCH PATENT I DE NORDISKA

Antal pa—

Medeltal 1950—51

Totala anta- T t 1 t Folkmängd tentansök- Antal pa- ] t t t- 0 a a an a- ' 100.000- nin ar er tent pe? e pa en let patent ! g p 100 000 m- ansökningar tal 100.000 in- _" . » ånare vanare Danmark Medelta11935—39 3.007 1.478 37.7 80 39 1947 5.190 869 41.5 125 21 1948 4.082 2.171 41,9 98 52 1949 4.368 2.110 42,3 104 50 1950 4.132 1.520 42,7 96 36 1951 3.941 1.630 43,1 91 38 Medeltal 1947—51 4.343 1.660 42,3 103 38 Medeltal 1950—51 4.040 1.570 42,9 94 37 Norge Medeltal 1935—39 2.510 1.415 29,0 86 49 1947 4.172 1.491 31,6 132 47 1948 2.851 1.491 32,2 89 46 1949 3.214 1.626 32,3 99 50 1950 3.093 1.754 32,6 95 54 1951 3.465 1.745 33,0 105 53 Medeltal 1947—51 3.359 1.621 32,3 104 50 Medeltal 1950—51 3.280 1.750 32,8 100 53 Sverige Medeltal 1935——39 6.304 3.094 62,8 100 49 1947 13.080 2.809 68,0 192 40 1948 10.764 3.146 68,8 156 46 1949 11.530 3.405 69,7 165 49 1950 11.184 3.586 70,5 158 51 1951 11.243 3.886 71,3 158 55 Medeltal 1947—51 11.560 3.366 69,6 166 48

' Ansökningsavgift

PATENTAVGIFTER

* ['tfärdningsavgift ....................................

u

, tillägg under respittid ..............

* Återupplivningsavgift. första gången ..................

»

Bcsvärsavgift

. följande gånger ................

Avgift för prövning i överinstans av invändning ......

Avgift för särskild kommission .......................

Årsavgift för andra patentårct ........................

Förhöjning vi

Anm.:

tredje fjärde femte sjätte sjunde åttonde nionde tionde elfte tolfte trettonde fjortonde femtonde sextonde

sjuttonde

”

d ärsavgiftsbetalning under respittid:

första tre månaderna . ..................

följande tre månader ...................

Danmark dkr

75 50

200 25 25 25 75 75 75

150

150

150

300

300

300

400

400

400

400

20% 40%

erläggas, betalas sådana enligt förut tillämpade avgiftssatser.

2) Förutom ovan upptagna patentavgifter erläggas i Danmark och Norge särskilda avgifter vid patentskrifter med stort omfång samt vid återupprättande av patent.

3) Frågan om höjning av patentavgifterna är för närvarande aktuell.

Norge nkr

50

100 100 150 150 200 200 275 275 350 350

20 %

1) Ovanstående årsavgifter i Norge erläggas för patent, om vilka ansökts den 1 juli 1948 eller senare, samt för patent, som beviljats efter den 1 juli 1948 och om vilka ansökning ingivits efter den 1 januari 1946, dock ej för patent, för vilka årsavgift beräknas från tidpunkt före den 1 januari 1946. I de fall här nämnda årsavgifter ej

Sverige

skr

50 75 25 25 75 75 75

50

50

75

75 100 100 200 200 300 300 400 400 500 500

20%

40 %, minst 25 kr.

PATENTMYNDIGHETERNAS INKOMSTER I PATENTÄRENDEN

Ansökningsavgifter . . . . . . . . Utfärdningsavgifter . Årsavgifter . . . . . . . Övriga avgifter i patent- ärenden Inkomster vid försäljning av patentskrifter och andra patentpublikationer samt

av reproduktioner . . . . . . .

Anm. Som inkomster för försäljning av patentskrifter m.m. äro nettoinkomsterna (hruttoinkomsterna med avdrag för fotostatavdelningens omkostnader för personal, apparatur, papper m.m.); 1 övrigt äro bruttoinkomsterna upptagna,

1950—51

283.400 134.700 1.417.100

9.400

82.400

Danmark 1951—52 dkr

288.400 135.000 946.000

8.200

83.000

1952—53 (beräknat)

285.000 140.000 1.040.000

9.000

86.000

1950—51

163.000 168.000 842.000

40.000

8.000

Norge 1951—52 nkr

1 72.300 158.100 889.900

34.100

2.900

1952—53 (beräknat)

170.000 152.000 850.000

35.000 23.000

1950—51

508.000 256.000 2.634.000

34.000 79.000

Sverige 1951—52 skr 525.000 317.000 2.099.000

37.000

102.000

1952—53 (beräknat)

520.000 360.000 2.960.000

35.000

120.000

1.927.000 1.460.600 1.560.000

varvid omkostnaderna

1.221.000 1.257.300 1.230.000

äro redovisade i tabell 6.

3.511.000 3.080.000 3.995.000

för 1950—51 och 1951—52 för Norges vidkommande upptagna

PATENTMYNDIGHETERNAS UTGIFTER FÖR PATENTÄRENDEN

1950—51

Avlöningar . . . . . . . . . . . . . . . . 1.015.900 Pensioner . . . . . . . . . . . . 15.600 Tryekningskostnader . 182.500 Övriga omkostnader . . 151.500

Danmark 1951—52 dkr

1.099.700 16.100 210.000 167.200

Norge 1950—51 1951—52 nkr

1.175.600 758.000 847.900 17.700 67.000 68.000 220.000 215.000 231.600 170.000 175.000 200.000

1952—53 (beräknat) 1952—53 (beräknat) 1.068.000 73.000 280.000 219.000 1950—51 2.730.000 238.000 311.000 236.000

Sverige 1951—52 skr

3.207.000 280.000 538.000 239.000 1952—53 (beräknat) 3.812.000 332.000 535.000 266.000

1.365.500 1.493.000 1.583.300 1.215.000 1.347.500 1.640.000 3.515.000 4.264.000 4.945.000

PERSONAL VID PATENTMYNDIGHETERNA I DANMARK, NORGE OCH SVERIGE SYSSELSATT MED BEHANDLING AV PATENTÄRENDEN (DECEMBER 1951)

DANMARK NORGE SVERIGE SAMTLIGA LÄNDER

Pvrsona'kafcgmi Heltids— Deltids- Heltids- Dcltids- lieltids— Dcltids- Heltids- Deltids- anställda anställda anställda anställda

Ingenjörer Jurister 3 1 2 — 6 — 11 1

Andra akademiker ..... Kontorspersonal . .....

Vakt- och annan personal

Tillsammans

Anm. Bibliotekspersonalcn, som är inräknad 1 ovanstående, består i Danmark av 16, i Norge av 17 och i Sverige av 38 heltids- anställda bcfattningshavare. Därtill kommer i Norge 4 deltidsanställda. I Norge tillhöra 3 befattningshavare kategorien andra akade- miker och i Sverige 3 befattningshavare denna kategori, vartill i Sverige tillkommer 3 ingenjörer. 11 befattningshavare vid svenska biblioteket, av vilka 3 äro bokbindare och 3 arkivarbetare, tillhöra kategorien vakt- och annan personal. I övrigt är vid de nordiska patentmyndigheternas bibliotek personalen att hänföra till kategorien kontorspersonal.

RELATIVA ANTALET PATENT INOM OLIKA INDUSTRIOMRÅDEN ÅR 1949 BEVILJADE ÅT INHEMSKA PATENTHAVARE

Danmark

! ek och idrott .......... 65 % ! orta varor, reklam m.m. 62 %

* antbruk .............. 57 % nventaricr i bostäder, restauranter m. m. 55%

hyggnadsteknik ........ 41 %

ӊrme och sanitet m. m. 39 % !' eproduktionsteknik m.m. 39 %

lärings- och njutnings- medel ................ 36 % nstrument ............. 35 %

rä- och metallbearbet- ning m. m. .......... 33 % extil, läder ........... 33 % ransport .............. 32 % las och keramik ...... 24 % Iilitärväsen ........... 21 % laskinteknik .......... 18 % lektroteknik .......... 17 % apper ................ 13 % ergsvetenskap ......... 11 % Kemisk teknik .......... 10 % ör samtliga områden .. 32%

Norge

Lek och idrott ......... 75 % Lantbruk .............. 64 % Korta varor, reklam rn. m. 56 % Militärväsen ............ 53 % Transport .............. 49 % Trä- och metallbearbet-

ning, maskinelement . . 48 % Instrument ............. 47 % Byggnadsteknik ........ 46 % Inventarier i bostäder

m. m. ............... 44 % Närings— och njutnings—

medel ............... 9 % Reproduktionsteknik . . . . 35 % Värme och sanitet m. m. 29 %

Textil, läder ........... 28 % Maskinteknik .......... 27 % Elektroteknik .......... 23 % Glas och keramik ...... 18 % Papper ................. 17 % Kemisk teknik .......... 13 % Bergsvetenskap ......... 11 % För samtliga områden . . 36 %

Sverige Byggnadsteknik ........ 77 % Inventarier i bostäder,

restauranter m. m. . 74 % Lantbruk .............. 67 % Maskinteknik .......... 60 % Korta varor, reklam m. m. 59 % Instrument ............. 57 % Värme och sanitet m. m. 56% Glas och keramik ...... 55% Reproduktionsteknik . . . . 55 % Transport .............. 53 % Papper ................. 52 % Trä— och metallbearhet-

ning, maskinelement .. 52 % Lek och idrott .......... 48 % Militärväsen ............ 48 % Närings- och njutnings-

medel ................ 44 % Elektroteknik .......... 41 % Bergsvetenskap ......... 39 % Textil, läder ........... 29 % Kemisk teknik ......... 21 % För samtliga områden .. 48%

l ' Procenttalen angiva hur stort antalet är av de patent i Danmark. Norge och Sverige, fallande linom angivet industriområde, som år 1949 beviljats åt inhemska patenthavare, i förhållande till lantalet i ifrågakommande land beviljade patent inom industriområdet.

!

l l i

l i !

Patent i Norge och Sverige åt danska patenthavare

Närings- och njutnings-

medel ............... 0 % Lantbruk .............. 8 % Lek och idrott .......... 7 % Inventarier i bostäder

m. m. ................ 7 % Korta varor ............ 6 % Värme och sanitet ..... 6 % Maskinteknik ........... 5 % Reproduktionsteknik . . . . 4 % Transport .............. 4 % Textil, läder ........... 4 % Bergsvetenskap ......... 3 % Byggnadsteknik ........ 3 % Glas och keramik ...... 3% Militärväsen ........... 3 % Trä- och metallbearbet—

ning, maskinelement . . 3 % Instrument ............. 3 % Elektroteknik .......... 2 % Papper ................. 1 % Kemisk teknik .......... 1 % För samtliga områden .. 4 %

RELATIVA ANTALET PATENT INOM OLIKA INDUSTRIOMRÅDEN ÅR 1949 BEVILJADE ÅT PATENTHAVARE BOSATT I NORDISKT GRANNLAND

Patent i Danmark och Sverige ål norska patenthavare

Lek och idrott .......... 12 % Byggnadsteknik ........ 7 % Inventarier i bostäder

m. m. ............... 6 % Bergsvetenskap ......... 5 % Närings- och njutnings-

medel ................ 5 % Korta varor ............ 4 % Värme och sanitet ..... 4 % Glas och keramik ...... 4 % Textil, läder ........... 4 % Trä- och metallbearbet-

ning, maskinelement . . 4 % Papper ................ 3 % Transport .............. 3 % Reproduktionsteknik . . . . 3 % Maskinteknik .......... 3 % Lantbruk ............... 3 % Kemisk teknik ......... 2 % Instrument ............ 2 % Elektroteknik .......... 1 % Militärväsen ........... 1 % För samtliga områden . . 3 %

Patent i Danmark och Norge åt svenska patenthavare

Papper ................. 33 % Byggnadsteknik ......... 24 % Bergsvetenskap ......... 22 % Glas och keramik ...... 20 % Militärväsen ............ 20 % Inventarier i bostäder

m. m. ............... 20 % Maskinteknik ........... 17 % Transport .............. 15 % Värme och sanitet ...... 14 % Instrument ............. 14 % Trä— och metallbearbet—

ning, maskinelement . . 13 % Korta varor ............ 12 % Elektroteknik ........... 11 % Lantbruk .............. 10 % Närings- och njutnings—

medel ................ 10 % Lek och idrott ......... 10 % Reproduktionsteknik . . . . 8 % Kemisk teknik ......... 6 % Textil, läder ........... 6 % För samtliga områden . . 13 %

Procenttalen angiva hur stort antalet är av de patent i två av länderna Danmark, Norge och Sverige, fallande inom angivet industriområde, som år 1949 beviljats åt patenthavare bosatta i det tredje av dessa länder, i förhållande till antalet i de två länderna beviljade patent inom industriområdet.

Danmark >apper ................. 87 % Kemisk teknik ......... 81 % Elektroteknik .......... 73 % lergsvetenskap ......... 69 % [ilitärväsen ............ 67 % fiaskinteknik ........... 65 %

['extil, läder ........... 59 % ilas och keramik ...... 58% Iärings- och njutnings—

54 % nstrument 51 % [eproduktionsteknik och målning

_ ransport

49% 48%

['rä- och metallbearbet- ning, maskinelement . . 48 % Värme och sanitet m. m. 48 % yggnadsteknik ......... 29 % antbruk ............... 28 % Korta varor, reklam m.m. 28 % ek och idrott .......... 21 % nventarier i bostäder,

restauranter m. m. . . . . 16 %

|"ör samtliga områden . . 54%

Norge

Kemisk teknik ......... 77 % Bergsvetenskap ......... 66 % Elektroteknik .......... 59 % Textil, läder ........... 55 % Glas och keramik ...... 54 % Reproduktionsteknik och målning ........ . . . . . 52 % Maskinteknik 45 % Värme och sanitet m. m. 44 % Närings- och njutnings- medel ................ 39 % Papper ................. 37 % Transport .............. 32 % Instrument ............. 29 % Trä- och metallbearbet- ning, maskinelement .. Inventarier i bostäder, restauranter m. m. 24%

Lantbruk ............... 20 % Korta varor, reklam m. m. 19 % Byggnadsteknik ......... 16 % Militärväsen ............ 6 % Lek och idrott .......... 5 %

42% 26%

För samtliga områden ..

RELATIVA ANTALET PATENT INOM OLIKA INDUSTRIOMRÅDEN ÅR 1949 BEVILJADE ÅT UTOMNORDISKA PATENTHAVARE

Sverige

Kemisk teknik .......... 75 % Textil, läder ........... 65 % Elektroteknik .......... 57 % Bergsvetenskap ......... 49 % Militärväsen ............ 48 % Trä— och metallbearbet- n'ing, maskinelement ..

Reproduktionsteknik och målning .............. Instrument Närings- och njutnings- medel ................ 38 % Transport .............. 37 % Glas och keramik ...... 36% Papper ................. 35 % Maskinteknik ........... 33 % Värme och sanitet m. m. 31 % Korta varor, reklam m. m. 29 % Lek och idrott ......... 24% Lantbruk ............... 20 % Inventarier i bostäder, restauranter m. m. 16%

Byggnadsteknik ......... 14 %

42%

40% 39%

För samtliga områden . . 45 %

Procenttalen angiva hur stort antalet är av de patent i Danmark, Norge och Sverge fallande nom angivet industriområde, som år 1949 beviljats åt utomnordiska patenthavare, i förhållande ill antalet i ifrågakommande land beviljade patent inom området.

RELATIVA ANTALET PATENT INOM OLIKA INDUSTRIOMRÅDEN BEVILJAD ÅR 1949 ÅT ENSKILD (FYSISK) PERSON

Danmark Lek och idrott ......... 88 % Korta varor, reklam m. m. 82 % Byggnadsteknik ........ 77 % Inventarier i bostäder, restauranter m.m. . . . . 75 % Lantbruk .............. 66 %

Värme och sanitet m. m. 62 % Reproduktionsteknik och

målning ............. 60 % Trä- och metallbearbet-

ning, maskinelement .. 57 % Transport .............. 55 % Glas och keramik ...... 45 % Instrument ............ 44 % Textil, läder ........... 43 % Närings- och njutnings-

medel ............... 39 % Papper ................ 37 % Militärväsen ............ 36 % Maskinteknik .......... 31 % Bergsvetenskap ......... 25 % Elektroteknik .......... 12 % Kemisk teknik .......... 11 % För samtliga områden . . 43 %

Norge

Lek och idrott .......... 98 % Militärväsen ............ 82 % Byggnadsteknik ........ 80 % Lantbruk .............. 78 % Korta varor ............ 76 % Transport ............. 74 % Inventarier i bostäder,

restauranter m. m. . ... 74 % Trä- och metallbearbet-

ning, maskinelement . . 62 % Värme och sanitet m. m. 59 % Instrument ............. 56 % Reproduktionsteknik och

målning ............. 52 % Närings- och njutnings-

medel ................ 47 % Maskinteknik ........... 47 % Papper ................. 46 % Textil, läder ........... 46 % Glas och keramik ...... 39 % Kemisk teknik .......... 21 % Bergsvetenskap ......... 18 % Elektroteknik .......... 12 % För samtliga områden .. 51 %

Sverige i Lek och idrott .......... 90 %f Korta varor, reklam m. m. 71 % Inventarier i bostäder. restauranter m. m. . . . . 68 % Byggnadsteknik ........ 67 % Lantbruk ............... 61 % Transport .............. 59 % Värme och sanitet . 55 % Reproduktionsteknik . 53 % Glas och keramik ...... 52 % Trä- och metallbearbet- ning, maskinelement .. 48 % Närings- och njutnings- medel ............... 41 % Instrument ............. 40 % Textil, läder ............ 36 % Militärväsen ........... 35 % Maskinteknik ........... 33 % Bergsvetcnskap ......... 29 % Papper ................. 27 % Elektroteknik .......... 15 % Kemisk teknik ......... 10 % För samtliga områden .. 38%

Procenttalen angiva hur stort antalet är av de patent i Danmark. Norge och Sverige, fallandq inom angivet industriområde, som år 1949 beviljats åt enskilda (fysiska) personer. i förhållande till antalet i ifrågakommande land beviljade patent inom industriområdet.