SOU 1953:1

1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande

Sammanfattning

Vid utredningen har bestyrkts att åtskilliga olägenheter äro förenade med den nu gällande, obligatoriskt verkande regeln att kommuner skola vara, indelade i valkretsar för fullmäktigval, så snart deras folkmängd översti— ger 10 000.

Folkomröstnings- och valsättsutredningen föreslår med hänsyn därtill en väsentlig höjning av den gräns, över vilken valkretsindelning ovillkor- ligt skall företagas. Endast för kommuner med mera än 40 000 inv. _ dvs. de större städerna —— skall sålunda enligt förslaget valkretsindelning allt— jämt vara obligatorisk. För kommuner med lägre befolkningstal, som dock överstiger 10 000, förordas att den obligatoriska regeln ersättes av en fakul- tativ bestämmelse, varigenom valkretsindelning i dessa fall kan ske efter lämplighetsprövning av fullmäktige och länsstyrelsen. Beträffande kom- muner med högst 10 000 inv. _ för vilka för närvarande saknas uttryckligt medgivande i lag till valkretsindelning — föreslår utredningen vidare i nära anslutning till praxis ett stadgande att dylik indelning undantagsvis mä äga rum. Såsom förutsättning upptages därvid att i sådan kommun till följd av dess särskilt betydande utsträckning eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligga för indelningen.

Nämnda regler avse valkretsindelningen i de borgerliga kommunerna, således städer samt landskommuner och köpingar. Rådande förbud mot valkretsindelning i municipalsamhällen skall enligt förslaget alltjämt gälla.

Angående församlingar förordas liknande stadganden om valkretsindel- ning som för de borgerliga kommunerna, dock med fullständigt borttagan- de av obligatorisk föreskrift om sådan indelning. Gällande särbestämmelsc angående kyrkliga samfälligheters indelning i valkretsar beröres ej av för- slaget.

Vad beträffar Stockholm, för vilken stad särskilda bestämmelser gälla, bibehållas enligt förslaget den hittillsvarande regeln om obligatorisk indel- ning i valkretsar för stadsfullmäktigval. I fråga om riktlinjerna för val- kretsarnas anordnande vid sådant val föreslås dock _ i syfte att i detta avseende bringa stadgandet i överensstämmelse med vad därom gäller för städerna i allmänhet —— den jämkningen att maximiantalet fullmäktige inom valkrets höjes från 25 till 30. För i Stockholm belägen församling, som nu skall indelas i valkretsar om flera än 30 kyrkofullmäktige finnas i församlingen, föreslår utredningen i anslutning till sitt förslag beträffande församlingarna i övrigt, att nämnda regel göres fakultativ.

De av utredningen förordade bestämmelserna föreslås skola äga tillämp— ning redan vid fullmäktigvalen 1954.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 15 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 15 5 lagen den 6 juni 1930 om kommunalsty- relse i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 5.

För val av stadsfullmäktige skall stad med mera än 40000 invånare indelas i valkretsar. Är folkmängden i stad mindre än nu sagts men över- stiger den 10 000, må valkretsindelning ock företagas, där så befinnes lämpligt. Annan stad må icke indelas i valkretsar utan att till följd av sta- dens särskilt betydande utsträckning eller liknande förhållanden synner- liga skäl föreligga därtill. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning — —— —— särskilda valkretsarna. Om indelning — —- — i tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 34 & lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 34 5 lagen den 6 juni 1930 om kommunalsty- relse på landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

34 5.

För val av kommunalfullmäktige mä kommun med mera än 10 000 in- vånare indelas i valkretsar, där så befinnes lämpligt. Annan kommun må icke indelas i valkretsar utan att till följd av kommunens särskilt bety- dande utsträckning eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligga därtill. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning — — — särskilda valkretsarna. Om indelning — — — i tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse se 1932: 266.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 31 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 31 5 lagen den 6 juni 1930 om församlingssty— relse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

31 5.

För val av kyrkofullmäktige må församling med mera än 10 000 invånare indelas i valkretsar, där så befinnes lämpligt. Annan församling må icke indelas i valkretsar utan att till följd av församlingens särskilt betydande utsträckning eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligga därtill. Vid val av fullmäktige för kyrklig samfällighet skall dock varje i samfällig- heten ingående församling eller del av församling utgöra en valkrets. Val- barhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning — _ — eller stadsfullmäktigval. Om indelning — —— —— i tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 13 & lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 15 juni 1935 om kommunalsty- relse i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 5.

För val — —— — inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kommer att utse minst tio, högst trettio stadsfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmän- het inom varje krets en stadsfullmäktig utses för varje befolkningstal motsvarande en hundradel av stadens folkmängd; att varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; att territoriell för— samling, där så ske kan, lämnas odelad och icke i något fall delas på flera än två kretsar; samt att antalet fullmäktige för hela staden, i den mån det

1 Senaste lydelse se 1936: 77.

utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna. Om indelning —— —— — i tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 10 & lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 10 5 lagen den 6 juni 1930 om församlingssty- relse i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

10 5. För val av kyrkofullmäktige må församling, där mera än trettio full- mäktige skola väljas, indelas i valkretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning — — — särskilda valkretsarna. Om indelning — — — i tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Utredningsuppdraget

1949 års riksdag hemställde i skrivel— se till Kungl. Maj:t (nr 207) om utred— ning av frågan om revision av de i 15 & lagen om kommunalstyrelse i stad med- delade bestämmelserna om stads indel- ning i valkretsar. I det utlåtande av kon- stitutionsutskottet som därvid åberopa- des (nr 19) uttalades bl. a., att om ut- redningen skulle visa att bestämmelser- na i nämnda lag om obligatorisk indel- ning av stad med mera än 10 000 inv. i valkretsar vid stadsfullmäktigval böra upphävas eller modifieras, det torde böra övervägas om motsvarande omreg- lering bör företagas i övriga kommunal- lagar.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 20 januari 1950 anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetter- berg, vid utverkande av bemyndigande att tillkalla folkomröstnings- och val- sättsutredningen i denna del följande.

Den särskilda fråga som innefattas i riksdagens skrivelse nr 207/1949, nämligen om stads indelning i valkretsar vid stads— fullmäktigeval, äger visst samband med det större problemet om en reform av det pro- portionella valsystcmet. Även nyssnämnda specialfråga anser jag höra utredas. Såsom konstitutionsutskottet framhållit bör härvid övervägas, huruvida bestämmelserna om valkretsindelning böra antingen helt upp- hävas eller också ändras på så sätt, att val- kretsindelning blir föreskriven endast för städer med högre invånarantal än enligt gällande bestämmelser. En utväg som ut-

skottet jämväl påpekat är att göra val- kretsindelningen fakultativ. Riksdagens framställning om utredning avser närmast stadgandet i 15 5 lagen om kommunalsty- relse i stad. Finnes detta stadgande böra upphävas eller jämkas, torde det böra över- vägas om motsvarande omreglering bör fö— retagas i vissa andra kommunallagar.

I enlighet med de riktlinjer som så— lunda givits för utredningsarbetet i fö- revarande del har folkomröstnings- och valsättsutredningen i första hand under— sökt behovet och möjligheterna att änd- ra de i lagen om kommunalstyrelse i stad intagna bestämmelserna om indel- ning i valkretsar vid stadsfullmäktig- val. På sätt i direktiven förutsatts, har utredningen i samband därmed även prövat frågan om ändring avmotsvaran- dc bestämmelser för val av kommunal- och kyrkofullmäktige, vilka återfinnas i lagarna om kommunalstyrelse på lan- det och om församlingsstyrelse, liksom av de särskilda stadganden om valkrets- indelning som gälla för kommunalval i Stockholm. Vad angår de borgerliga kommunerna _— landskommuner jämte köpingar samt städer — har det synts desto naturligare att nu i ett samman- hang upptaga valkretsspörsmålet till prövning som numera föreligger ett av kommunallagskommittén utarbetat för— slag till kommunallag, gällande samtliga dessa kommuner (utom Stockholm).

Gällande

Städer. I 7 5 lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad (LKS) gives det allmänna stadgandet att stadskom- muns beslutanderätt utövas av stadsfull- mäktige eller å allmän rådstuga.

Stadsfullmäktige skola enligt 8 & fin- nas i varje stad med mera än 700 inv. och kunna utses även i stad med mindre folkmängd. Då folkmängden i var Och en av rikets städer överstiger nämnda tal, är stadsfullmäktigeinstitutionen i själva verket obligatorisk i dem alla.

Stadsfullmäktiges antal skall enligt 10 & LKS uppgå till lägst 15, högst 60. An- talet bestämmes i förhållande till folk- mängden sålunda att stad med 2000 inv. eller därunder utser 15—30 stads— fullmäktige, stad med 2 001—5 000 inv. 20—35, stad med 5001—20 000 inv. 25 —40, stad med 20 001—40 000 inv. 35 —50 och stad med över 40 000 inv. 45 —60. Det ankommer på allmänna råd- stugan att inom dessa gränser fastställa antalet stadsfullmäktige för staden.

Stadgandet om valkretsar i 15 % LKS har följande lydelse.

För val av stadsfullmäktige skall stad med mera än 10 000 invånare indelas i val— kretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att var- je krets kommer att utse minst tio, högst trettio stadsfullmäktige efter den beräk- ningsgrund, att i allmänhet inom varje krets en stadsfullmäktig utses för varje be- folkningstal motsvarande det som erhålles, då stadens folkmängd delas med antalet fullmäktige för hela staden; att varje val— krets skall kunna omslutas med en sam-

ordning

manhängande gränslinje; samt att antalet fullmäktige för hela staden, i den mån det utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna.

Om indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets äga, efter därom av magistraten eller, där sådan ej finnes, av drätselkammaren uppgjort för- slag, stadsfullmäktige göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående fram- ställning må länsstyrelsen förordna om så- dan indelning, sedan tillfälle beretts stads- fullmäktige att avgiva yttrande i ärendet. Beslut om indelning i valkretsar skall med- delas senast två månader före ingången av det kalenderår, under vilket beslutet skall träda i tillämpning.

Enligt 8 5 lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm är anta- let stadsfullmäktige i denna stad 100. För valkretsindelningen vid stadsfull- mäktigval i Stockholm gäller enligt 13 % samma lag bl. a. att varje krets skall utse minst tio, högst tjugufem stadsfull- mäktige.

I enlighet med de nu återgivna be- stämmelserna voro vid stadsfullmäktig- valet 1950 70 städer indelade i två eller flera valkretsar, medan 63 voro odelade. Av de valkretsindelade städerna omfat- tade 52 två valkretsar, 15 tre kretsar, 2 fyra kretsar samt 1 — Stockholm — sex kretsar. Antalet stadsfullmäktigekretsar utgjorde därför sammanlagt 226.1

Uppdelning i flera valkretsar än två har skett tämligen oberoende av städer;-

1 Sedermera har — i samband med 'in- korporering — antalet kretsar i en stad (Skellefteå) ökats från två till tre.

nas storleksförhållanden. De två städer som vardera indelats i fyra valkretsar äro Kristianstad (ca 24 000 inv.) och Borås (ca 57 000 inv.)1 Bland städerna med tre valkretsar återfinnas å ena si- dan de fyra, näst Stockholm, folkrikas- te städerna (Göteborg, Malmö, Norrkö- ping och Hälsingborg) samt å andra si— dan en stad med endast något över 10 000 inv. (Ängelholm). Fem av de i tre valkretsar delade städerna hade en folkmängd mellan 20 000 och 25 000 (Sundbyberg, Lidingö, Mölndal, Udde- valla, Borlänge), medan de återstående fem hithörande städerna hade mellan 30 000 och något över 60 000 inv. (Sol— na, Uppsala, Jönköping, Karlskrona, Västerås). Till jämförelse må nämnas att tre städer med invånarantal mellan 50 000 och 65 000, oaktat sin storlek, bi- behållit en indelning i endast två val- kretsar (Eskilstuna, Linköping och öre- bro).

Antalet mandat i stadsfullmäktige- kretsarna växlar inom de i lagen an- givna gränserna, lägst 10 och högst 30 eller, i de större av de odelade städerna, 40. Mandatantalet för varje valkrets är, såsom naturligt, i allmänhet mindre i den mån staden uppdelats i flera såda- na kretsar. Medan i flertalet odelade städer väljas 25 eller 30 stadsfullmäkti- ge, utses sålunda i städer med två val- kretsar vanligen omkring 20 fullmäkti- ge inom vardera kretsen, i städer med tre valkretsar i allmänhet 12—20 full- mäktige och i städer med fyra valkret- sar i intet fall flera än 15 fullmäktige per krets. I Stockholm valdes vid 1950 års val i de sex valkretsarna lägst 13, högst 20 fullmäktige. Genomsnittstalen för antalet mandat per valkrets vid samma val i städerna, fördelade efter

1 Befolkningstalen avse valåret 1950.

valkretsindelningen, framgå av följande sammanställning.

Antal mandat per valkrets i genom-

snitt Odelade städer 28 Städer med 2 valkretsar 19 » » 3 >> 16 >> >> 4 » 12 Stockholm 17

Landskommuner jämte köpingar. Liksom för städerna är fullmäktigeinstitutionen obligatorisk för landskommuner och de med dem jämställda köpingarna så snart folkmängden överstiger 700, fa- kultativ vid lägre invånarantal. Stad- gandet härom upptages i 8 5 lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet (LKL). Sedan den 1 januari 1952, då kommunindelningsreformen trädde i kraft, stiger invånarantalet i alla landskommuner utom en över nämnda gräns. Även med avseende å an- talet kommunalfullmäktige gäller enligt 30 & LKL i princip samma reglering som för stadsfullmäktige. Kommunal— fullmäktiges antal är dock f. n. begrän- sat till 40, i det att landskommun med över 5000 inv. äger utse 25—40 full- mäktige. Om antalet fullmäktige beslu- tar i landskommun kommunalstämman.

Beträffande valkretsindelning vid val av kommunalfullmäktige ges i 34 & LKL i väsentliga delar samma bestämmelser som de enligt 15 & LKS för stadsfull- mäktigval stadgade. Även för lands- kommuner och köpingar gäller sålunda att kommun med mera än 10 000 inv. skall indelas i valkretsar för fullmäk- tigval. Inom varje valkrets må dock ej utses flera kommunalfullmäktige än 20. För landskommunerna gäller vidare den speciella bestämmelsen i fråga om utformningen av valkretsarna, att delar av samma by eller hemman ej utan syn-

nerliga skäl må förläggas till olika val- kretsar.

Vid 1950 års kommunalfullmäktig- val, som i princip avsåg val av full- mäktige för de från den 1 januari 1952 bildade storkommunerna, voro endast" 27 av de omkring 900 landskommuner- na (inräknat köpingarna) delade i val- kretsar (i 18 fall två valkretsar, i 9 fall tre valkretsar). Av de sålunda uppdela- de' kommunerna hade 23 mera än 10 000 inv., och valkretsindelning var alltså i dem obligatorisk.1 I 3 av dessa kommu- ner översteg folkmängden 20 000 (Hud- dinge, Skellefteå landskommun och Gäl- livare). Flertalet av de i valkretsar de- lade landskommunerna äro belägna i Norrland. Vissa av dem ha en synnerli- gen betydande ytvidd.

Vad beträffar municipalsamhällen må här nämnas att indelning i valkretsar icke i något fall skall företagas vid val av municipalfullmäktige (88 & LKL).

Kyrkliga kommuner. I församling — med vilken även likställes kyrklig sam— fällighet — skola enligt 4 & lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse (LFS) kyrkofullmäktige finnas, om invånaran- talet överstiger 1 500. I mindre försam— lingar är fullmäktigeinstitutionen fa- kultativ. 1950 valdes kyrkofullmäktige i något mindre än halva antalet territo- riella församlingar.

Kyrkofullmäktiges antal bestämmes enligt 27 5 LFS av kyrkostämman. För- samling med högst 2 000 inv. utser 15— 20 ledamöter, församling med 2001— 5 000 inv. 15—25, församling med 5 001

1 I ytterligare två landskommuner över- steg folkmängden vid tiden för nämnda val 10000, men indelning i valkretsar synes det oakTat i dessa fall icke ha förekommit.

—10 000 inv. 20—30 och församling med mer än 10000 inv. 25—40. För kyrklig samfällighet bestämmes dock antalet fullmäktige av Kungl. Maj:t.

I fråga om valkretsindelning uppta- gas i 31 5 LFS bestämmelser motsvaran- de dem som givits för val av kommunal- fullmäktige. Tillika föreskrives att val- kretsar vid kyrkofullmäktigval såvitt möjligt skola sammanfalla med valkret- sarna vid kommunal— eller stadsfull— mäktigval.

För Stockholm gälla enligt lag den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i den- na stad särskilda bestämmelser. För val av kyrkofullmäktige skall enligt 10 5 i sistnämnda lag församling indelas i val- kretsar därest mera än trettio fullmäk- tige skola väljas. Vid denna indelning skall — liksom vid motsvarande indel— ning enligt de för kyrkofullmäktigval i allmänhet gällande bestämmelserna — iakttagas att varje krets kommer att ut- se minst tio, högst tjugu fullmäktige.

Slutligen anmärkes att beträffande samtliga nu berörda val förutsättes, jämte valkretsindelningen, en indelning i valdistrikt. För att underlätta röstav- givningen kunna sålunda valkretsar in- delas i valdistrikt, vilket emellertid icke påverkar den slutliga sammanräkning- en av rösterna och mandatens fördel- ning inom kretsen. Bestämmelser om valdistrikt äro för såväl kommunal- och stadsfullmäktigval som kyrkofullmäk- tigval sammanförda i 3 5 av kommu- nala vallagen den 6 juni 1930. Om in- delning i valdistrikt förordnar länssty- relsen. För val av kommunal- eller stadsfullmäktige överensstämmer val- distriktsindelningen med den som be- gagnas vid val till andra kammaren och till landsting.

Tillkomsten av nuvarande bestämmelser; tidigare reform-

yrkanden och framställningen av 1949 års riksdag

Städerna. I förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad (5 26) stadgades att stad för val av stads— fullmäktige må kunna indelas i valkret- sar. Det ankom på stadsfullmäktige, där sådana funnos, och eljest på stadens röstberättigade invånare vid allmän rädstuga att efter förslag av magistra- ten bestämma om valkretsindelning. Stadsfullmäktiges antal reglerades i för- hållande till folkmängden sålunda, att stad med högst 2000 inv. skulle utse 20 ledamöter, stad med 2 001—5 000 inv. 21—25, stad med .") 001—10 000 inv. 26—30, stad med 10 001—20 000 inv. 31 —40, stad med 20 001——40 000 inv. 41—— 50 och stad med mer än 40 000 inv. 51 —60 ledamöter. Stadens vid allmän råd- stuga röstberättigade invånare ägde att inom angivna gränser bestämma antalet stadsfullmäktige.

I samband med den proportionella valmetodens införande år 1909 vidtogs den förändringen i bestämmelserna om valkretsindelning att sådan indelning gjordes obligatorisk för stad med mer än 10000 invånare och att varje krets skulle utse minst 10 och högst 25 full— mäktige. Detta innebar att städer, vil- kas folkmängd översteg 40000, måste indelasi minst tre kretsar.

Vid 1918 års lagtima riksdag före- slogs i proposition (nr 261) vissa nya bestämmelser innebärande en minsk- ning av antalet stadsfullmäktige i de mindre städerna samt en viss skärp- ning av reglerna om valkretsindelning,

varigenom det bl. a. skulle blivit nöd- vändigt att indela varje stad med mer än 10000 invånare i tre kretsar. För— slaget i dessa delar stod i samband med ett i samma proposition framlagt för- slag att stadsfullmäktigeförsamlingarna i sin helhet skulle nyväljas vid ett och samma val och icke som dittills förnyas till halva antalet vartannat år.

Ifrågavarandc reformförslag avslogos emellertid av riksdagen i enlighet med hemställan av konstitutionsutskottet (utl. nr 21).

År 1920 begärde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t utredning om avskaf- fande av den successiva förnyelsen av stads-, kommunal- och municipalfull- mäktige. 1919 års kommunalförfatt- ningssakkunniga, som erhöllo i uppdrag att utreda nämnda fråga, förordade i ett år 1921 avlämnat betänkande att fullmäktigekorporationerna i sin helhet skulle förnyas samtidigt. De sakkunni- ga ansägo emellertid icke att denna re— form nödvändiggjorde någon föränd- ring av bestämmelserna om valkretsin— delning eller någon obligatorisk sänk- ning av antalet fullmäktige. Att därige- nom möjlighet bereddes för jämförelse- vis små grupper att erhålla representa— tion betraktades av de sakkunniga icke som en olägenhet, då den graderade röstskalan avskaffats och ett fåtal röst- äga'nde icke längre kunde i fullmäktige insätta ett stort antal representanter för sina speciella intressen. En proposition i huvudsaklig överensstämmelse med de

sakkunnigas förslag framlades vid 1922 års riksdag (nr 120) och godkändes av denna. De sålunda antagna bestämmel- serna, varigenom systemet med succes- siv förnyelse av fullmäktige avskaffa- des, gåvo jämväl den allmänna rådstu- gan vidgad rörelsefrihet vid fastställan— det av fullmäktiges antal. Stad med högst 2 000 inv. skulle utse 15—20 le-, damöter, stad med 2 001—5 000 inv. 15 —25, stad med 5001—10 000 inv. 20— 30, stad med 10 001—20 000 inv. 25— 40, stad med 20 001—40 000 inv. 35—50 och stad med mer än 40000 inv. 45— 60. Nedsättningen av minimiantalet fullmäktige i städer med mer än 40 000 gav möjlighet att indela även dessa stä— der i blott två kretsar.

I samband med 1930 års kommunal- lagsrevision genomfördes sedermera två smärre lagändringar i fråga om val- kretsindelningen. Dels höjdes från 25 till 30 det största antal fullmäktige som får väljas i en valkrets, varigenom nödvän- digheten att indela städer med 51—60 fullmäktige i minst tre kretsar bortföll. Dels överflyttades beslutanderätten i fråga om valkretsindelning från den all- männa rådstugan till länsstyrelsen, som emellertid ålades att före sitt beslut höra stadsfullmäktige. Slutligen höjdes år 1948 maximitalen för fullmäktige med 10 i fråga om städer med upp till 10000 inv., samtidigt som minimianta- let ökadcs med 5 beträffande städer med 2 001 till 10 000 inv. Bestämmelsen fick härigenom sin nuvarande utform- ning.

Vad beträffar Stockholm föreskrevs genom en förordning den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i denna stad att staden för val av stadsfullmäktige skulle indelas i fem valkretsar, vilkas omfatt- ning skulle av magistraten närmare be- stämmas. Ändrade och utförligare be- stämmelser om valkretsindelning—i hu-

vudstaden infördes år 1909. Enligt des- sa skulle varje krets utse minst 15, högst 25 fullmäktige. Antalet kretsar fastställdes däremot icke längre i lagen. Territoriell församling skulle om möj- ligt lämnas odelad men icke i något fall delas på flera än två kretsar. Indelning- en i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets skulle bestämmas av stadsfullmäktige efter därom av magist- raten uppgjort förslag.

De år 1909 införda bestämmelserna för Stockholm ha senare jämkats i två avseenden. Vid antagande av 1935 års nu gällande lag sänktes sålunda mini- miantalet fullmäktige i valkretsarna från 15 till 10 och vidare överflyttades det slutliga avgörandet i fråga om val- kretsindelningen till överståthållaräm- betet.

Vid flera tillfällen ha förslag fram- förts i riksdagen att bestämmelserna om valkretsindelning vid val av stadsfull- mäktige borde upphävas eller göras fa- kultativa för att därigenom en rättvisa- re mandatfördelning skulle ernås. Så- lunda väcktes vid 1930 års riksdag i samband med kommunallagsrevisionen två motioner (1:279 av herr Stendahl och 11:453 av herr Hage), av vilka den förstnämnda avsåg att reglerna om val- kretsindelning skulle avskaffas, den se- nare att de skulle erhålla en fakultativ utformning. Konstitutionsutskottet an- förde härom i sitt utlåtande (nr 30), att utskottet icke funne lämpligt att helt upphäva föreskrifterna om obligatorisk valkretsindelning. Utskottet framhöll att denna innebar en viss garanti för att olika lokala intressen inom kommunen bleve representerade i de valda försam- lingarna. Enligt gällande bestämmelser syntes valkretsarna vara så stora, att ge- nom kre'tsindelningen betydelsen av den proportionella valmetodens tillämp-

ning icke i avsevärd mån försvagades. Utskottet avstyrkte därför motionerna, vilka även avslogos av riksdagen.

En motion om upphävande av be- stämmelserna rörande stads indelning i valkretsar väcktes därefter vid 1935 års riksdag av herr Spångberg m. fl. (II: 175). Motionen avslogs av riksdagen på hemställan av konstitutionsutskottet, som i sitt utlåtande (nr 15) anslöt sig till de synpunkter utskottet anfört i äm- net vid 1930 års riksdag. En vid påföl- jande riksdag väckt motion (II:14 av herr Spångberg m. fl.) om valkretsin- delningens upphävande avstyrktes lika- ledes av konstitutionsutskottet och av- slogs av riksdagen. I motioner vid 1948 års riksdag (1:51 av herr Weiland och II:80 av herr Mosesson) framställdes förslag syftande till att avsevärt höja den för stads indelning i valkretsar stadgade minimigränsen ifråga om an- talet invånare. Motionerna avslogos av riksdagen på hemställan av konstitu- tionsutskottet (utl. nr 1) som hänvisade till vad utskottet tidigare uttalat i frå- gan.

Vid 1949 års riksdag väcktes ånyo motioner (1:52 av herr Weiland m. fl. och lI:53 av herr Swedberg m. fl.) om upphävande av bestämmelserna angå- ende valkretsindelning vid stadsfull- mäktigval. Motionärerna framhöllo att indelningen i valkretsar stundom kun- de förhindra en ur proportionell syn- punkt rättvis fördelning av mandaten. De betonade vidare att städernas indel- ning i valkretsar icke syntes ha skett efter någon enhetlig grund och anförde som exempel att såväl Mölndal med 19 000 inv. som Göteborg med 344 000 inv. indelats i tre valkretsar.

Konstitutionsutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 19) om att reglerna be- träffande stads obligatoriska indelning i valkretsar infördes i samband med

1909 års proportionsvalreform i syfte att underlätta det nya valsystemets an- vändning. Behovet av stads indelning i valkretsar hade emellertid, enligt ut- skottets uppfattning, väsentligen mins— kats genom de sedermera införda reg- lerna om valdistriktsindelning. Det vo- re givetvis angeläget, att om i stad 10- kala intressen funnes, dessa erhölle möjlighet att göra sig gällande vid va- len. Utskottet påpekade emellertid att sådan möjlighet kunde åvägabringas ge- nom begagnande av valsedlar som helt eller delvis upptoge namn på personer från ifrågavarande del av kommunen. Utan att andra väsentliga intressen träddes för nära skulle därför enligt ut- skottets mening syftet att nå större pro- portionell rättvisa kunna vinnas anting- en genom upphävande av valkretsindel- ningen eller genom justering uppåt av det befollmingstal som avgjorde, huru- vida stad skulle indelas i valkretsar, eller därigenom att valkretsindelning gjordes fakultativ. Utskottet hemställde med anledning därav att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan om revision av de i 15 5 lagen om kommunalstyrelse i stad meddelade bestämmelser angående stads indelning i valkretsar. Konstitu- tionsutskottets utlåtande godkändes av riksdagens båda kamrar, varefter riks- dagen i skrivelsen nr 207 hemställde om ifrågavarande utredning.

Landskommunerna. I 1862 års förord- ning om kommunalstyrelse på landet återfinnas inga bestämmelser om val- kretsindelning vid val av kommunalfull- mäktige. Regler härom infördes först år 1913 i samband med övergång till proportionell valmetod. Det stadgades då att kommun med mer än 10 000 in— vånare skulle indelas i valkretsar och att i varje" krets skulle utses minst 6 och

högst 20 fullmäktige. Indelningen i val- kretsar skulle, efter därom av kommu- nalnämnden uppgjort förslag, bestäm- mas av kommunalstämman.

I den förut nämnda propositionen till 1918 års riksdag föreslogs jämväl för landskommunernas del — i samband med avskaffande av den dittills tilläm- pade suceessiva förnyelsen av kommu- nalfullmäktige — en viss utvidgning av reglerna om valkretsindelning ävensom nedsättning av maximiantalet fullmäk- tige per valkrets. Som redan antytts av- slogs emellertid detta förslag. Då den successiva förnyelsen av kommunal- fullmäktige sedermera avskaffades år 1922, vidtogs i reglerna om valkretsin- delningen endast den ändringen, att minimiantalet fullmäktige för varje krets höjdes från 6 till 10. I kommunal- författningssakkunnigas betänkande, som låg till grund för de år 1922 antag- na bestämmelserna, betonades att val- kretsindelning av landskommuner kun- de vara ägnad att till skada för en en- hetlig kommunalpolitik skärpa de rent lokala motsättningarna. Det slutliga av- görandet vid beslut i fråga om valkrets- indelning överfördes år 1930 från kom- munalstämman till länsstyrelsen, samti- digt som motsvarande förändring ge- nomfördes beträffande städerna.

Det totala antalet fullmäktige i lands- kommun bestämmes, som förut nämnts, efter folkmängden på samma sätt som i stad med den begränsningen att anta- let ej kan överstiga 40. Stadgandet här- om erhöll, liksom motsvarande bestäm- melse för städerna, sin gällande lydelse år 1948.

Förslag om upphävande av bestäm- melserna om valkretsindelning vid val av kommunalfullmäktige har framförts i riksdagen blott vid ett tillfälle, år 1930, då motioner härom väcktes av herr

Stendahl (1:279) och herr Hage (11: 453). Motionerna, vilka som förut nämnts åsyftade avskaffande av val- kretsindelningen även vid val av stads- fullmäktige, avslogos av riksdagen på konstitutionsutskottets hemställan. Då konstitutionsutskottet vid 1949 års riks- dag tillstyrkte utredning av frågan om revision av bestämmelserna om stads indelning i valkretsar, uttalade emeller- tid utskottet att därest ifrågavarande utredning skulle visa att nämnda be- stämmelser borde upphävas eller modi- fieras, det borde övervägas om motsva- rande omreglering skulle företagas i öv- riga kommunallagar.

Kyrkliga kommuner. Med undantag för Stockholm infördes representativt sys- tem i församlingarna först år 1930. Därvid antogos de alltjämt gällande be- stämmelserna enligt vilka församling med mera än 10 000 invånare —i Stock- holm församling med mera än 30 full- mäktige — skall indelas i valkretsar. Vid riksdagsbehandlingen hade i de ovannämnda motionerna av herrar Stendahl och Hage yrkats att valkrets- indelning vid val av kyrkofullmäktige ej skulle medges. Motionerna avslogos emellertid även i denna del.

Frågan om en reform av de år 1930 antagna bestämmelserna om försam- lings indelning i valkretsar har seder- mera icke vid något tillfälle motionsle- des framförts i riksdagen. Som i det föregående nämnts förordade emeller- tid konstitutionsutskottet år 1949 i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att därest bestämmelserna om obligatorisk indelning av stad med mera än 10 000 invånare i valkretsar ansågs böra upp- hävas eller modifieras, det borde över- vägas om motsvarande omreglering skulle företagas i övriga kommunalla- gar.

Av kommunallagskommittén framlagt förslag till ny

kommunallag

Innan folkomröstnings- och valsätts- utredningen övergår till att redogöra för den undersökning som verkställts av frågan om ändrade valkretsbestäm- melser för fullmäktigval och utredning- ens ställningstagande i detta avseende, må här erinras om att kommunallags- kommittén nyligen framlagt förslag till ändrad kommunallagstiftning, avsedd att träda i kraft den 1 januari 1955 (kommitténs betänkande III, SOU 1952: 14). Förslaget går ut på att 1930 års lagar om kommunalstyrelse på landet och i stad skola ersättas av en gemen- sam kommunallag. Kommittén förutsät— ter även att lagen om församlingssty- relse ävensom de särskilda för Stock- holm gällande lagarna om kommunal- och församlingsstyrelse upptagas till översyn för åstadkommande av största möjliga likformighet med kommunallag- stiftningen i övrigt.

Enligt kommunallagskommitténs för- slag skall fullmäktigeinstitutionen göras obligatorisk för såväl land som stad och i samband därmed kommunalstämma och allmän rådstuga försvinna.

I 5 % av lagförslaget har från den nuvarande LKS upptagits bestämmelsen att fullmäktiges antal bestämmes i för- hållande till folkmängden sålunda att kommun med 2 000 inv. eller därunder utser 15'—30, kommun med över 2 000 t. o. m. 5 000 inv. 20435, kommun med över 5000 t. o. m. 20000 inv. 25—40,

kommun med över 20 000 t. o. m. 40 000 inv. 35—50 samt kommun med över 40 000 inv. 45—60 fullmäktige. I moti- ven (bet. s. 373) påpekas att de för lands- och stadskommuner nu gällande reglerna beträffande fullmäktiges antal skilja sig från varandra genom en på grund av den större folkmängden läng- re gående gruppindelning av städerna, medförande att maximiantalet för stads- fullmäktige är 60 men endast 40 för kommunalfullmäktige. Kommittén har ansett att de för städerna gällande reg- lerna utan olägenhet kunna göras till- lämpliga även för landet.

I anslutning till förslaget att borttaga kommunalstämma och allmän rådstuga förordas i paragrafen vidare den be- stämmelsen, att fullmäktige själva i all- mänhet skola äga att inom nämnda gränser bestämma antalet fullmäktige för kommunen.

Även i fråga om valkretsindelningen har till kommunallagsförslaget överförts gällande regel härom i huvudsak i den utformning regeln har enligt LKS 2 kap. 15 €. Bestämmelsen har upptagits i för- slagets 9 5, som har följande lydelse:

För val av fullmäktige skall kommun med mera än 10 000 invånare indelas i val- kretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kommer att utse minst tio, högst trettio fullmäktige efter den beräknings- 'grund, att i allmänhet inom varje krets en

fullmäktig utses för varje befolkningstal motsvarande det som erhålles, då kommu- nens folkmängd delas med antalet full— mäktige för hela kommunen; att delar av samma by eller hemman ej utan synnerli- ga. skäl förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; samt att antalet fullmäktige för hela kommunen, i den mån det utan olägenhet kan ske, för- delas lika på de särskilda valkretsarna.

Om indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets äga, efter därom av kommunens styrelse uppgjort förslag, fullmäktige göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående framställ- ning mä länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan tillfälle beretts fullmäk- tige att avgiva yttrande i ärendet. Beslut om indelning i valkretsar skall meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår, under vilket beslutet skall trä- da i tillämpning.

Som synes har enligt förslaget maxi- miantalet fullmäktige i valkrets, i över-

ensstämmelse med vad nu gäller för stad, upptagits till 30. Från LKL (34 5) har övertagits den speciella regeln att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl må förläggas till olika valkretsar.

I motiven till den föreslagna 9 % er- inrar kommunallagskommittén om det till folkomröstnings- och valsättsutred- ningen givna uppdraget att utreda frå- gan om en revision av bestämmelserna i 15 & LKS om stads indelning i valkret- sar och att, om dessa finnas böra upp- hävas eller jämkas, överväga motsvaran— de omreglering i vissa andra kommu- nallagar. Under hänvisning härtill utta- lar kommunallagskommittén (bet. s. 374) att den icke ingått på spörsmålet om lämpligheten av kommuns indel- ning i valkretsar.

Behovet av en reform

En uppdelning av valområdet i särskil- da valkretsar medför vid proportionel- la val alltid — såvida ej ett speciellt ut- jämningsförfarande anordnas — större risk för att mandatfördelningen slump- mässigt avviker från vad som med hän— syn till rösttalen för de olika väljar- grupperna framstår som naturligt. Det ligger därför i sakens natur att de gäl- lande bestämmelserna om obligatorisk valkretsindelning vid fullmäktigval i kommuner med högre invånarantal än 10 000 ofta leda till att valresultaten från proportionell synpunkt bli något mindre rättvisande än vad utan upp- delning skulle blivit fallet. Eftersom den tendens att gynna stora partier, som finnes hos den tillämpade d*Hondtska fördelningsmetoden, framträder särskilt i mindre valkretsar med jämförelsevis få mandat att fördela, torde valkretsin- delningcn framför allt minska de mind- re väljargruppernas möjligheter att gö- ra sig gällande vid valen. Om ett parti t. ex. befinner sig i det läget att det i vardera av två valkretsar har ett ej obe- tydligt rösttal utan att detta dock i nå- gon av kretsarna fullt räcker för att för- värva ett mandat, skulle partiet, därest kretsarna varit sammanslagna, kunnat utnyttja sitt samlade rösttal vid konkur- rensen om platserna och därigenom — måhända med bred marginal — kunnat ta en plats. Även för ett stort parti in- träffar det emellanåt att det missgynnas av uppdelningen i valkretsar. Sedan

partiet erhållit ett antal mandat, åter- står i regel i varje valkrets en större eller mindre mängd reströster vilka ej räcka till för förvärv av ytterligare mandat. Genom att rösterna sammanfö— ras i en gemensam valkrets kunna emel- lertid så många som möjligt av dem vid mandatfördelningen tagas i anspråk för partiets räkning, medan antalet onytti- ga reströster nedbringas. Vad nu sagts beträffande fördelningen mellan parti- erna gäller också, vid mandatfördel- ningen inom dessa, för särskilda frak- tioner och listtyper.

Även om bestämmelserna angående valkretsar vid de kommunala fullmäk- tigvalen sålunda i viss mån försämra utsikterna till en proportionellt sett jämn fördelning av mandaten, torde förhållandena vid dessa val dock delvis vara mera gynnsamma i nämnda hän- seende än t. ex. vid andrakammarval. Av betydelse är härvid att antalet man- dat i varje valkrets vid fullmäktigvalen aldrig kan understiga tio och således i allmänhet är ej oväsentligt större än i andrakammarkretsarna. Valkretsindel- ningens inverkan på mandatens fördel— ning begränsas vidare därav att — även där en sådan uppdelning förekommer — kommunerna vanligen icke äro de- lade i flera än två valkretsar och att antalet, med undantag för Stockholm, i varje fall ej överstiger fyra. Om full- mäktigvalet i varje kommun ses för sig, skiljer sig läget även i detta avseende

från andrakammarvalen, där de slutliga avvikelserna vid fördelningen framgå av en summering från 28 valkretsar.

Storleken av de på valkretsindelning- en beroende förändringarna i fråga om mandatens fördelning vid fullmäktigval kan något närmare belysas genom föl- jande uppgifter avseende 1950 års stads- fullmäktigval. För att påvisa valkrets- indelningens inverkan på resultaten vid nämnda val kan man fördela fullmäk- tigplatserna enligt rösttalen inom varje stad såsom en enhet, dvs. med bortseen- de från valkretsindelningen men eljest enligt de vid tillfället föreliggande för- hållandena. Den på sådant sätt beräkna- de mandatfördelningen jämföres däref- ter med de resultat som i verkligheten erhöllos. Utfallet av en dylik jämförelse beträffande mandatfördelningen mellan partierna redovisas i följande samman- ställning.1

Valkrcisindelningens inverkan på mandat- fördelningen mellan partierna uid 1950 års stadsfullmäktigval.

Antal städer i vilka överflyttats 0 1 2 3 mandat Samtliga uppdelade städer (70 st.) Därav städer över 50000 inv. (11 st.) —— 5 5 under 50000 inv. (59 st). 11 37 11 ——

11 42 16 1

_l

I sammanlagt 59 städer skulle alltså vid ifrågavarande val åtminstone något mandat ha tillfallit ett annat parti, om någon uppdelning i valkretsar av de berörda städerna icke hade fö- rekommit. I flertalet av dessa fall, nämligen 42 städer, gäller ändringen endast ett mandat, medan i 16 städer två mandat skulle ha överflyttats och i

1 Beräkningarna utförda på grundval av den officiella statistiken: Kommunala va- len år 1950, tab. 7.

] stad tre mandat. Vad angår de åter- stående 11 städerna skulle valkretsin- delningens borttagande vid nämnda val icke ha ändrat fördelningen av manda- ten mellan partierna.

Beträffande de största städerna kunna helt naturligt starkare skäl än eljest an— föras för att bibehålla en uppdelning i valkretsar. Anledning finnes därför att i detta sammanhang särskilt uppmärk- samma förhållandena i de något mindre städerna, för vilka det ej — till skillnad från de största städerna — utan vidare framstår som klart att åtminstone en viss uppdelning i valkretsar kan vara önskvärd av praktiska skäl. I samman- ställningen har för detta ändamål skilts mellan städer med större och mindre folkmängd än 50 000. Antalet av de stä- der som delats i valkretsar men ej upp- nått nämnda befolkningstal är, som sammanställningen visar, 59. Bland dessa ingå samtliga de 11 städer, där valkretsindelningen vid 1950 års val icke medförde någon ändring av parti- ernas mandatinnehav. I 48 av städerna med lägre invånarantal än 50 000 påver- kades däremot mandatfördelningen av att den verkställdes valkretsvis; i 37 städer överflyttades av denna orsak ett mandat till annat parti och i 11 städer överflyttades två mandat.

Utöver de förändringar i mandatför- delningen partierna emellan, som nu" påtalats, medförde valkretsindelningen vid 1950 års stadsfullmäktigval även vissa avvikelser vid platsfördelningen mellan fraktionerna inom partierna. Vid de utförda beräkningarna har så- lunda konstaterats att i några fall,där ett parti som sådant ej berörts av valkrets- indelningen, denna dock föranlett att en fraktion inom partiet gynnats fram- för en annan, vanligen så att en jämfö- relsevis liten fraktion gick miste om ett

mandat som i stället tillföll den allmän- na listan. I ett fall hindrades tre skilda fraktioner inom ett parti av valkretsin- delningen att erhålla det mandat, som eljest skulle tillfallit dem, varför man- datinnehavet för den allmänna listan ökades med tre och de nämnda fraktio- nerna blevo orepresenterade. Vidare kan man i ett par fall konstatera att så- väl ett parti som en fraktion därav gyn— nats genom valkretsindelningen i för- hållande till tävlande grupper. Sålunda har, samtidigt med att ett parti fått ett eller två mandat mera än eljest skulle varit fallet, fördelningen inom partiet utfallit så att en fraktion av partiet er- hållit två resp. tre överskjutande man- dat men en annan fraktion inom samma parti ett mandat för litet.

Frågan vilka följder valkretsindel- ningen kan få för valet av kandidater skall — utöver vad av det nu sagda framgår — ytterligare belysas i sam- band med redogörelse för en av utred- ningen företagen särskild undersök- ning, berörande bl. a. denna fråga (s. 27).

I motionerna 1:52 och 11:53 vid 1949 års riksdag, vilka lågo till grund för riksdagens hemställan om förevarande utredning, framhölls att valkretsindel- ningen vid fullmäktigval ibland kan medföra att ett parti, som har högre sammanlagt rösttal än ett annat parti, det oaktat erhåller färre mandat än det sistnämnda partiet. Följande exempel anfördes. I en stad med något över 10 000 invånare, som var uppdelad i två valkretsar, fick gruppen A 588 röster i första valkretsen och 380 röster i andra valkretsen eller tillsammans 968 röster. Gruppen B fick 481 röster i första och 445 i andra kretsen, alltså tillsammans 926 röster. Resultatet blev att 6 mandat — 3 i vardera kretsen — tillföllo B-

gruppen, under det att A-gruppen, som dock hade 42 röster mer i staden i dess helhet, på grund av valkretsindelningen ej fick mer än 5 mandat, nämligen 3 i första och 2 i andra valkretsen.

Det återgivna exemplet är hämtat från 1942 års stadsfullmäktigval (Näs- sjö). Vid samma val inträffade ytterli- gare två fall, där på motsvarande sätt ett parti till följd av valkretsindelning- en erhöll ett mandat mera än ett annat, något större parti (Kristinehamn, Sand— viken). Även från stadsfullmäktigvalen 1946 äro att nämna tre liknande fall (Stockholm, Hälsingborg, Vänersborg).1 Vid 1950 års stadsfullmäktigval föran- ledde valkretsindelningen endast i en stad en dylik omkastning av representa- tionen (Luleå).

För att närmare klargöra verkningar- na — icke endast i proportionellt hän- seende utan även eljest _ av den gäl- lande obligatoriska bestämmelsen om uppdelning i valkretsar av kommuner med större folkmängd än 10000 även- som för att utröna om speciella skäl i vissa fall föreligga att bibehålla skilda valkretsar har folkomröstnings- och valsättsutredningen inhämtat uppgifter i ämnet från samtliga berörda städer med lägre befolkningstal än 50000. En motsvarande undersökning beträffande de jämförelsevis fåtaliga landskommu- ner, där valkretsuppdelning förekom- mer, har ej ansetts påkallad, helst som det till utredningen lämnade uppdraget i första hand gällt städerna. Av skäl

1 I ytterligare tre städer erhöll ett parti vid 1946 års va] ett mandat mera än ett konkurrerande parti med något högre sam- manlagt rösttal. I ett av dessa fall berod- de emellertid utgången på att det mindre partiet deltog i kartell. Beträffande de åter- stående två fallen torde kartellbildning åt- minstone ha bidragit till utgången eller är läget eljest oklart.

som förut antytts har det ej heller be- funnits nödvändigt att härvid medtaga de största städerna.

De ifrågavarande uppgifterna inford— rades i juni 1952 från magistraterna och kommunalborgmästarna i de 59 stä- der som äro uppdelade i valkretsar utan att ha större folkmängd än 50 000. Svar begärdes därvid enligt ett utsänt frågeformulär å åtta särskilda frågor. Innebörden av dessa frågor kommer att framgå av den följande redogörelsen. Enligt formuläret lämnades myndighe- ten även tillfälle att lämna ytterligare upplysningar. Svar ha i samtliga fall in- kommit.

De städer som beröras av den verk- ställda undersökningen fördela sig efter folkmängden på följande sätt.

Folkmängd Antal städer 10 000—20 000 35 20 000—30 000 16 30 000—40 000 6 40 000—50 000 2

Summa 59

Den allmänna tendensen i svaren. I åtskilliga av svaren påtalas större eller mindre olägenheter av bestämmelsen om obligatorisk valkretsindelning i stad med över 10 000 inv. Tämligen allmänt synes också "den uppfattningen vara förhärskande att sådan indelning ej är behövlig, särskilt vad angår de mindre av de ifrågavarande städerna. I en del fall sägs uttryckligen att valkretsindel- ningen bör upphävas. Så t. ex. uttalar borgmästaren i Varberg att en stad av Varbergs storlek (12 500 inv.) bör ut- göra endast en krets och att nämnda uppfattning även delas av samtliga par- tiorganisationer. Såsom ytterligare ett exempel må nämnas utlåtandet från Skövde (nära 20 000 inv.), i vilket t. f. kommunalborgmästaren på liknande sätt konstaterar. att det synes vara ett

allmänt önskemål att valkretsarna sam- manslås till en.

Belysande är även ett uttalande angå- ende den folkrikaste av de .undersökta städerna, Gävle med 47 500 inv. I sitt svar anmärker borgmästaren i denna stad sålunda —— till frågan om vid sam- manräkningen observerats några olä— genheter av valkretsindelningen —— att några direkta sådana olägenheter icke observerats, men ej heller några förde- lar.

Å andra sidan har för tio städer upp- givits att till följd av stadsområdets ut— sträckning eller dylikt ett speciellt skäl funnes att bibehålla särskilda valkret- sar.

I ett utlåtande förekommer dessutom en principiell deklaration till förmån för en uppdelning i valkretsar. Uttalan- det göres av kommunalborgmästaren i Sundbyberg, som bl. a. givit uttryck för den meningen att valkretsindelningen torde vara ägnad att öka intresset för valet. Vidare uttalas att den allmänna uppfattningen i staden vore att valkrets- indelningen bör finnas, samt att några olägenheter eller klagomål beträffande densamma icke försports.

Antalet nuvarande valkretsar och de— ras utsträckning (frågor 1 och 2). Av de städer som beröras av undersökning- en äro 48 indelade i två valkretsar, 10 i tre och 1 i fyra kretsar. Även för de städer, som sålunda uppdelats i flera valkretsar än två, växlar folkmängden betydligt. Sålunda ha 2 av dessa 11 stä- der lägre bcfolkningstal än 20 000, i 6 av dem uppnår folkmängden 20 000 men ej 30 000, 2 ligga mellan 30 000 och 40000 och endast 1 har ett högre be- folkningstal.

Beträffande gränsdragningen mellan valkretsarna är det synnerligen vanligt att stadsområdet delas i en östlig och

en västlig eller en nordlig och en syd- lig del med gräns utefter vissa gator, vägar eller vattendrag genom stadens centrum. I allmänhet synes sålunda varje valkrets omfatta områden av olika typer: centrala delar, mer eller mindre tättbebyggda ytterområden och eventu- ellt till staden hörande landsbygd. En- dast i få fall antydes, när ej flera än två valkretsar finnas, att de centrala delarna av stadsbebyggelsen huvudsak- ligen inneslutas i den ena av kretsarna. Även när valkretsarna äro flera än två är en uppdelning efter väderstreck van- lig, ehuru differentieringen mellan kretsarna, såsom naturligt är, i dylikt fall ibland mera framträder. I några städer följer indelningen i valkretsar mer eller mindre tidigare kommunin- delning (så t. ex. i Solna och Skellef- teå). I den stad som delats i fyra val- kretsar (Kristianstad) äro tre belägna i den tidigare staden, medan en krets omfattar en inkorporerad församling. Har området för kretsarna eller anta- let mandat i dessa ofta måst jämkas? (Fråga 3). Frågan om sådan jämkning mellan valkretsarna ofta måst företagas besvaras övervägande med nej eller med att så skett endast någon enstaka gång. Denna innebörd ha sålunda 35 av de 59 svaren. I 9 fall påpekas att val- kretsindelningen kommit till stånd först nyligen (omkring senaste valet), varför frågan ej kan besvaras. Endast återstå- ende 15 svar bejaka frågan eller ange att jämkning skett mera än en gång. Även i de sistnämnda 15 städerna sy- nes jämkning i allmänhet ha förekom- mit i måttlig omfattning, ofta anges ej flera jämkningar än två. Några svar häntyda dock på att valkretsarna eller antalet mandat i dem jämkats vid flera tillfällen. Sålunda sägs i ett svar (Kri- stinehamn) att jämkning förekommit

två eller tre gånger sedan 1945 och i ett annat svar (Nyköping) att omräkning av antalet mandat för varje valkrets plägat ske före varje val. För några stä- der —— dels sådana där man tidigare jämkat valkretsindelningen eller man- datantalet och dels sådana där detta hit- tills ej skett —— omnämnes att jämkning nu är aktuell.

Vanligt att partier uppställt för två eller flera valkretsar gemensamma lis- tor? (Fråga 4). Av svaren på denna frå— ga framgår att bruket av samma parti- lista i skilda valkretsar på många håll är förhärskande. För 33 städer besva- ras frågan sålunda med ja eller anföres att för valkretsarna gemensam lista all- tid begagnas eller att det sker i ganska stor utsträckning beträffande alla par- tier eller vissa av dem. Endast 13 svar äro helt nekande. De återstående 13 sva- ren äro varken klart jakande eller ne- kande utan synas genom sin formule- ring i allmänhet utvisa att enhetslistor visserligen förekommit men likväl haft ringa omfattning eller betydelse.

Bland de 33 positiva svaren finnas även sådana som innebära att listorna utan undantag äro gemensamma för val- kretsarna. I 5 fall svaras sålunda: ja, alltid. Härtill komma 4 svar, enligt vil- ka samtliga partier vart för sig begag- nade enhetliga listor vid 1950 års val.

Avges i nämnvärd utsträckning val- sedlar från en krets i annan? (Fråga 5). På grund av den ofta förekommande an- vändningen av sådana listtyper, som äro gemensamma för valkretsarna, sak- nas på många håll förutsättning för att avlämna valsedel i annan valkrets än den för vilken den avsetts. I åtskilliga yttranden hänvisas också — i samband med att förevarande fråga lämnas obe- svarad eller besvaras med nej -—— till att som regel gemensamma sedlar begag-

nas. Även där sådan hänvisning saknas, kan man i vissa fall av svaret angående förekomsten av gemensamma valsedlar sluta sig till att särskilda kretssedlar icke förekomma i nämnvärd utsträck- ning. Av nämnda anledning synas åt- minstone 17 städer i detta sammanhang kunna uteslutas.

För ytterligare 23 städer besvaras frågan med nej (blott i ringa grad, i få fall eller liknande).

För 17 städer svaras däremot ja (syn- nerligen ofta, mer eller mindre vid var- je val, i stor utsträckning, o. s. v.).

I några av de jakande svaren har an- märkts att den »felaktiga» röstavgiv— ningen ibland haft sådan omfattning att kandidat invalts i annan valkrets än som avsetts. Exempel härpå, hämtade från 1950 års val, anges för två städer (Varberg, Karlskoga). Enligt uttalande från ännu en stad (Alingsås) ha flera fullmäktige valts på sådan sedel som avgivits i annan krets än den avsedda.

När en kandidat på angivet sätt väl- jes i en annan valkrets än den i vilken han uppställts, torde han i regel sam- tidigt komma på valbar plats även i den valkrets där han sålunda kandide- rat. För en av de sist nämnda städerna (Alingsås) har upplysts att dylikt dub- belval ganska ofta inträffar". Beträffan- de ytterligare 6 städer omnämnes ut- tryckligen eller framgår eljest av sva- ret att det förekommit att samme kan- didat valts i två kretsar, beroende på att valsedel använts även i annan krets än den för vilken den avsetts. Särskilt må nämnas att i en stad (östersund) ej mindre än 11 av stadens 40 fullmäktige kommo på valbar plats i båda kretsar- na vid 1950 års val. Till resultatet torde åtminstone ha bidragit att väljare rös- tat med sedlar avsedda för annan val- krets, vilket förfarande uppges före-

komma i staden i tilltagande omfatt- ning.

Har samma kandidat kommit på val- bar plats i flera valkretsar eller eljest fått betydande rösttal i mera än en krets? (Fråga 6, första delen). Att dub— belval av kandidat i viss utsträckning förekommit beroende på röstning med valsedel från annan valkrets än den av- sedda, har nyss berörts. Dubbelval kan emellertid även föranledas av gemen- samma listor för valkretsarna eller, vid skilda listor, av gemensamma namn.

Enligt de inkomna yttrandena har det i ej mindre än 47 av ifrågavarande 59 städer inträffat att kandidat samtidigt kommit på valbar plats i flera kretsar eller åtminstone fått ett betydande röst- tal i var och en av dem. Endast för de återstående 12 städerna besvaras frågan med nej, i ett fall med tillägg att till- bud förekommit.

Av de 47 mer eller mindre jakande svaren gå 9 ut på att dubbelval före- kommit endast i något enstaka fall eller eljest i obetydlig omfattning. 11 svar innebära å andra sidan att dubbelval skett i ett flertal fall eller rentav är re- gel (gemensamma listor). I de återstå- ende 27 fallen framgår icke bestämt av svaret att frekvensen är särskilt bety- dande eller mycket ringa. I en del svar påpekas att dubbelvalen sammanhänga med bruket av gemensamma listtyper för valkretsarna.

Helt naturligt föranleda dubbelvalen ökat arbete vid röstsammanräkningen. Sålunda påtalas i ett utlåtande (Härnö- sand) att därav orsakats avsevärt be- svär och försening av proceduren.

Av än större betydelse torde vara att, enligt vad svaren utvisa, utgången av personvalet därvid i viss mån kan bli slumpmässigt. Ett särskilt problem upp- kommer därigenom att förfarandet vid

dubbelval ej fixerats i lagen och det även varit i viss mån omstritt hur man i sådant fall skall förfara. Regerings- rätten har i ett avgörande år 1931 (Beg. R:s årsbok, ref. 8) tillämpat den grund- satsen att sedan en person vid samman- räkning inom den ena av två valkret- sar i en stad erhållit plats som stads- fullmäktig, hans namn vid därefter fö- retagen sammanräkning för den andra valkretsen skulle anses såsom obefintligt å de valsedlar, som upptoge detsamma. Avgörandet var emellertid icke enhälligt och i ett rättsfall år 1942 (ref. 61; jfr även not. S. 510 s. å.) fann regeringsrät- ten utan meningsskiljaktighet att det i stället borde ankomma på den dubbelt valde att anmäla, för vilkendera val- kretsen han ville anses vald, varpå ny röstsammanräkning borde verkställas inom den valkrets där han avgått.

Av de inkomna yttrandena framgår nu att än den ena, än den andra av de nämnda principerna vinner tillämp- ning. Sålunda få i en del städer (Lands- krona, Ängelholm, Trollhättan, Karlsko- ga) kandidater, som befinnas valda i två kretsar, avsäga sig i den ena kret— sen, varefter ny sammanräkning företa- ges. Däremot synes på andra håll (Os- karshamn, Varberg, Luleå) vid sam- manräkning i en krets den kandidat anses som obefintlig, vilken redan be- funnits vald i en tidigare räknad krets. I ett fall slutligen (Boden, där listorna alltid äro gemensamma för valkretsar- na) har problemet lösts på det sättet att kommunalhorgmästaren redan i för- väg föranstaltar om avsägelser från ve- derbörande kandidater beträffande en av kretsarna.

I detta sammanhang synes även böra återgivas en uppgift rörande val av kyrkofullmäktige. Borgmästaren i Lidkö- ping anför härom i sitt yttrande. Vid

kyrkofullmäktigvalet 1950 användes i stadens båda kretsar en samlingslista med suppleantnamn. Sedan de i båda kretsarna sålunda valda förklarat sig Vilja anses valda för första kretsen, ut- sågos deras personliga suppleanter som deras ersättare i andra kretsen. Hälften av de kandidater, som avsetts att väljas, ersattes alltså av personer som uppsatts såsom suppleanter.

Andra olägenheter vid sammanräk- ningen till följd av valkretsindelningen. (Fråga 6, senare delen). Denna fråga har i allmänhet icke särskilt besvarats eller också besvarats med nej. I några fall uttalas dock att sammanräkningen blivit mera tidsödande genom uppdel- ningen å skilda valkretsar.

Något speciellt skäl för vederbörande stad att där bibehålla en uppdelning i valkretsar? (Fråga 7). Frågan har, som redan på tal om den allmänna tenden- sen i svaren antytts, övervägande be- svarats med nej. Emellertid har för 10 städer åberopats sådan särskild anled— ning att bibehålla valkretsindelningen. I allmänhet har därvid hänvisats till stadsområdets stora utsträckning eller till att det omfattade från varandra mer eller mindre skilda stadsdelar (Solna, Jönköping, Huskvarna, Värnamo, Tran- ås, Trollhättan, Skellefteå). Liknande skäl åberopas i ett fall för att bibehålla en i senare tid med staden inkorpore- rad församling såsom egen valkrets (Kristianstad). Även beträffande de två återstående av dessa städer ha tydligen motsvarande omständigheter spelat in, det ej uttryckligen anförts (Kramfors, Kiruna).

Å andra sidan har i några yttranden framhållits att stadsområdet vore vid- sträckt eller omfattade olikartade delar utan att detta likväl ansetts utgöra sär- skilt skäl för en uppdelning (Fagersta, ehuru

Söderhamn, Härnösand). Frågan huru- vida sådant skäl för indelning i valkret- sar föreligger har vidare besvarats ne- kande för bl. a. Karlskoga oaktat den- na stads mycket betydande ytvidd. I sitt yttrande har kommunalborgmästa- ren i sistnämnda stad påpekat att ett parti vid ett tillfälle gjort ett försök med listor ur geografiska synpunkter. Därvid hade emellertid upprättats en lista för de centrala delarna och en lis- ta för landsbygden, och listornas intres- seområden hade därför ej följt gränser- na för valkretsarna. Då vid 1950 års val partier upprättat mera än en lista, ha- de listorna i vissa fall använts procen— tuellt sett i ungefär samma omfattning i stadens båda valkretsar.

Finnes för städer som delats i tre

eller fyra valkretsar särskild anledning att bibehålla flera valkretsar än två? (Fråga 8). Beträffande 6 av de 11 städer med mindre folkmängd än 50 000, där för närvarande finnas flera än två val— kretsar, saknas enligt yttrandena sär- skild anledning att alls vidmakthålla någon valkretsindelning. I ett utlåtande förklaras, på sätt förut nämnts, valkrets- indelningen önskvärd av principiella skäl. För de återstående 4 städerna åbe- ropas stadsområdets utsträckning och liknande för bibehållande av skilda val- kretsar åtminstone i viss omfattning. Endast i 2 av de sistnämnda fallen an- ses dock omständigheterna tala för att- bibehålla flera valkretsar än två (Solna, Skellefteå). I båda dessa städer grundas valkretsindelningen på tidigare kommu- nala enheter.

Utredningens förslag

Allmänna synpunkter. Bestämmelser om valkretsindelning vid proportionella allmänna val torde främst grundas på en önskan att olika lokala intressen skola tillbörligt beaktas vid kandidat- nomineringen. Helt naturligt uppställas nämligen såsom kandidater för en val- krets i första hand sådana personer som äga nära anknytning till kretsen och där gjort sig kända. Ännu ett skäl för att indela valområdet i skilda valkret- sar kan föreligga i den mån ett stort an- tal representanter skall utses. Redan av praktiska hänsyn är det icke lämpligt med alltför långa namnlistor vid valen. En sådan ordning är även ägnad att i alltför hög grad undanskjuta det per- sonliga momentet i valakten; väljarna få rösta på ett mycket stort antal kan- didater men kunna i allmänhet äga nå- gon närmare kännedom endast om ett fåtal av dem. Mot att låta även mycket stora och folkrika valområden bilda odelade enheter för mandatfördelning- en kan vidare invändas att den propor- tionella valmetoden i sådant fall kan bereda möjlighet också för obetydliga grupper av mer eller mindre tillfällig karaktär att göra sig gällande vid valen. Vad angår de kommunala valen torde man visserligen — åtminstone så länge den för dessa nu gällande proportions- valmetoden äger tillämpning — knap- past behöva befara att en valkretssam- manslagning skulle kunna främja en alltför långtgående. splittring inom väl-

jarkåren annat än möjligen i de största kommunerna, men synpunkten är be- träffande dessa otvivelaktigt värd ett visst beaktande.

För att valkretsarna skola tjäna sitt syfte, särskilt att låta de lokala intres- sena komma till uttryck, måste förut- sättas att kretsarna utgöra efter ortens förhållanden naturliga enheter. Ofta er- bjuda sig emellertid knappast några möjligheter att inom en kommun an- ordna lämpliga valkretsar, och detta icke minst i städerna och andra tätor- ter med sammanträngd befolkning. In- om det begränsade området för en kom- mun finnas vanligen inga sådana skil- jelinjer att utpräglade särintressen fö- religga för olika delar av området. Sär- skilt i städerna äro stora delar av be- folkningen med hänsyn till bostad och verksamhet ej ensidigt knutna till en bestämd del av samhället. Över huvud taget har den ökade befolkningstäthe- ten, de förbättrade kommunikationerna och befolkningens allt större rörlighet kraftigt bidragit till att bryta isolering- en mellan skilda orter liksom inom dessa, i den mån sådan tidigare före- kommit. Även med beaktande av till- komsten av de nya storkommunerna torde det därför numera ofta icke vara lika naturligt som tidigare att uppdela en kommun i valkretsar. ViSSerligen göra sig i många kommuner — främst de till folkmängden eller ytvidden sär- skilt betydande — olika lokala intres-

sen alltjämt märkbara. Gränsdragning- en mellan kretsarna kan dock endast i särskilda fall närmare anpassas däref- ter. Belysande i detta avseende är att _ på sätt framgår av redogörelsen i kap. V för undersökningen av valkrets- förhållandena i de medelstora och mindre städerna — gällande bestämmel- ser för valkretsindelningen många gånger lett till en mer eller mindre schematisk uppdelning genom kommu- nens bebyggelsecentrum, varvid å ena sidan från befolkningssynpunkt enhet- liga områden kommit att klyvas och å andra sidan områden av sinsemellan olika typer förts till samma valkrets. Det på många håll utbredda bruket att partier, oaktat en kommun delats i val- kretsar, uppställa en enhetlig partilista. liksom den omständigheten att, där skilda kretslistor finnas, väljarna ibland i betydande utsträckning använ- da dessa även utom den avsedda kret- sen, kan också ses som ett uttryck för att andra synpunkter än de rent lokala dominerat vid valen eller i varje fall att valkretsindelningen, sådan den utfor- mats, knappast motsvarat en naturlig uppdelning efter lokal intressegemen- skap.

Det torde med anledning av det an- förda kunna ifrågasättas, om en upp- delning i valkretsar vid fullmäktigva- len kan anses påkallad i andra kommu- ner än dem som ha en särskilt betydan- de folkmängd eller mycket vidsträckt ytvidd eller som omfatta tämligen be- stämt åtskilda delar med i befolknings- avseende olika karaktär. I varje fall finnas redan på grund av nu berörda förhållanden starka skäl för en väsent- lig uppmjukning av den gällande be— stämmelsen om obligatorisk valkretsin— delning i kommuner med en folkmängd överstigande 10 000.

I detta sammanhang må erinras om att valkretsindelning ej är nödvändig för att tillgodose den röstande allmän- hetens berättigade krav på att röstav- givningen skall i praktiskt avseende un- derlättas så mycket som möjligt. För detta ändamål kunna valkretsarna en- ligt gällande ordning, i den mån det er- fordras, delas i särskilda valdistrikt, vart och ett med sin vallokal, utan att den slutliga röstsammanräkningen och mandatfördelningen därigenom påver- kas. Indelning i valdistrikt är också synnerligen vanlig, och åtskilliga kret- sar omfatta ett mycket stort antal di- strikt.

För frågan om något hinder kan an- ses föreligga mot en mer eller mindre långtgående uppmjukning av reglerna om kommunal valkretsindelning är även av vikt att uppmärksamma de möjligheter som finnas att, även utan styckning av valområdet i mindre val- kretsar, vid valen tillbörligt beakta de lokala intressena. Härvid må påpekas, att det är ett naturligt önskemål för samtliga konkurrerande partier att vid uppställande av kandidatlistor för ett val främst upptaga sådana namn som kunna väntas vara bärande på olika håll inom kommunen. Erfarenheten tor- de också visa att där sådana områden finnas, för Vilka vissa särintressen framträda, dessa vanligen blivit väl till- godosedda vid uppgörande av partilis- torna. För den händelse inom en lokalt begränsad grupp av väljarkåren skulle finnas någon betydande opinion för att uppställa en eller flera egna kandida— ter, föreligger naturligtvis ej heller nå- got hinder för att denna grupp framgår vid valet med en särskild lista. Enligt de för kommunalvalen gällande bestäm- melserna kan gruppen därvid, om den finner lämpligt, även använda särskild

fraktionsbeteckning. Då väljarna enligt den i vårt land tillämpade valordning- en icke äro bundna att rösta med på förhand uppställda listor, kan en lokal grupp vidare — även om den i huvud- sak röstar med en allmän partilista — genom strykningar eller genom tillsät- tande av namn på listan göra sina speciella önskemål gällande. Dylika av väljarna företagna ändringar på valsed- larna leda—vid de kommunala valen lät— tare till resultat än vid andrakammar- valen. Sammanfattningsvis torde sålun- da i detta avseende kunna uttalas, att där olika lokala intressen finnas inom området för en kommun, dessa vanli- gen kunna vinna erforderligt beaktan- de vid valen utan stöd av en valkrets- indelning, i den mån de över huvud ta- get äro av sådan beskaffenhet och av sådan styrka, att de kunna komma till uttryck vid valakten. Det sagda gäller av naturliga skäl i all synnerhet de mindre och medelstora kommunerna.

Utredningen har vid sina övervägan- den i ämnet ej heller i övrigt funnit hin- der föreligga mot att uppdelning av kommuner i valkretsar företages i mind— re omfattning än hittills.

En reform beträffande valkretsindel- ningen vid fullmäktigval synes desto mera påkallad som, på sätt närmare framgår av kap. V, åtskilliga olägenhe- ter äro förknippade med den nuvaran- de bestämmelsen om obligatorisk upp— delning av kommunerna så snart deras folkmängd Överstiger 10 000.

De avvikelser från en proportionell fördelning av mandaten, som härleda sig från valkretsindelningen, torde visser- ligen vid fullmäktigvalen vanligen icke vara särskilt betydande i vad gäller för- hållandet partierna emellan. Då det i några fall inträffat att ett parti till följd av valkretsindelningen fått finna sig i

en mindre representation än ett annat parti, oaktat det sistnämnda partiet stannat vid ett lägre rösttal inom kom- munen i dess helhet, måste detta dock framstå som föga tillfredsställnade. En- dast under förutsättning att på grund av kommunens storlek eller andra sär- skilda förhållanden verkligt bärande skäl kunna åberopas till stöd för val- kretsindelningen torde ett sådant resul— tat kunna accepteras.

Vad beträffar personvalet kan val- kretsindelningen medföra att kandida- ter, som vunnit anslutning inom flera kretsar, slås ut av dem som i en krets ha obetydligt högre rösttal, men samman- lagt ha väsentligt färre av kommunens väljare bakom sig än de förstnämnda. Valkretsindelningen kan på detta sätt få den verkan att lokala tvistefrågor över- dimensioneras på bekostnad av en sam- lad kommunalpolitik. Nämnda verkan torde ytterligare förstärkas av att val- kretsindelningen redan genom sin till- varo är i viss mån ägnad att understry- ka förefintliga lokala motsättningar.

Såsom särskilt anmärkningsvärda framstå de följder av valkretsindelning- en med avseende på personvalet, vilka sammanhänga med den framför allt vid stadsfullmäktigvalen utbredda använd— ningen av listor, som äro gemen- samma för olika valkretsar, liksom där- med att väljarna på sina håll i betydan- de utsträckning begagna sådana listor, som avsetts för en bestämd krets, även i andra kretsar. Därest sådana särskilda kretslistor omväxlande användas i flera kretsar, måste det i anslutning till vad nyss anförts ofta bero av slumpen om flera eller färre namn gå in från den ena eller den andra listan. De av nämn- da förhållanden följande dubbelvalen av kandidater medföra vidare — hur frågan om platsbesättningen än löses ——

att även andra omständigheter än de vid valet uppnådda rösttalen bli avgörande för vilka som skola anses valda. Om man tillämpar den princip, som tidigare godkänts i praxis, att anse en redan vald kandidats namn såsom obefintligt vid därefter följande sammanräkning i annan valkrets, utfaller nämligen valet av kandidater med placering efter den valde olika allt eftersom sammanräk- ning först sker inom den ena eller den andra kretsen. Tillåtes det däremot, en- ligt den grundsats som senare vunnit erkännande, den dubbelt valde att själv bestämma i vilken valkrets han skall anses vald, äger han därmed i själva verket också avgöra vilken av de när- mast i tur stående kandidaterna som skall utses på den ledigblivna platsen. Då bruket av för valkretsarna gemen- samma listor liksom användningen av kretslistor utom den krets för vilken de avsetts framför allt torde förekom- ma i sådana fall där det ej ingått i den allmänna uppfattningen, att någon olik- het föreligger mellan valkretsarna, ut- göra de nu påtalade förhållandena yt- terligare ett vägande skäl för att be- gränsa valkretsindelningen till kommu- ner där de naturliga förutsättningarna för en uppdelning föreligga eller den eljest påkallas av särskilda skäl.

Utredningen vill i anslutning till ovan anförda synpunkter för sin del förorda en reform av gällande bestämmelser om valkretsindelning i kommuner vid full- mäktigval.

Förslagets utformning beträffande bor- gerliga kommuner. Mot den nu gällan- de regeln för valkretsindelning-i kom- munetrna kan, som (len föregående framställningen visar, framför allt an- märkats att bestämmelsen kommit att verka alltför stelt. Genom tvånget att uppdela kommun i valkretsar, så snart

dess folkmängd överstiger 10 000, har i många, fall, och detta gäller särskilt stä- derna, en valkretsindelning måst före- tagas även där naturliga förutsättningar för en dylik uppdelning saknats. De därav följande olägenheterna har i det föregående närmare belysts.

Med det sagda har icke bestritts att skäl ibland kunna föreligga till en upp- delning i valkretsar även i kommuner med ett icke särskilt högt befolknings- tal. I själva verket växla förutsättning- arna för en valkretsindelning starkt från en kommun till annan, förutom efter folkmängden, även på grund av rådande olikheter kommunerna emellan i fråga om utsträckning, inbördes för- bindelser mellan skilda bebyggelsecent- ra och befolkningsförhållandena i öv— rigt, liksom antalet fullmäktige. Med anledning av de varierande förhållan- dena har utredningen vid utformningen av sitt förslag utgått från att största möjliga frihet hör beredas kommunerna att vid behov kunna få till stånd en val- kretsindelning utan att de tvingas där- till, när verkligt skäl till en uppdelning saknas.

Vad angår den närmare utformning- en av ny lagstiftning i ämnet uppställer sig till en början frågan i vad mån en tvingande regel om uppdelning av kom- muner i valkretsar alltjämt bör i någon omfattning bibehållas.

Av de nyss nämnda omständigheter- na, vilka inverka på frågan huruvida valkretsindelning lämpligen bör före- komma i en kommun eller ej, torde lik- som hittills endast folkmängden eller eventuellt antalet fullmäktige kunna upptagas såsom skiljelinje vid utform- ningen av en obligatoriskt verkande re- gel om valkretsindelning. Då övriga omständigheter skifta, bör det emeller- tid endast vid ett jämförelsevis högt be-

folkningstal eller avsevärt antal full- mäktige kunna krävas att valkretsindel- ning för varje fall skall företagas. Re— dan av rent praktiska skäl måste å and- ra sidan förutsättas att valkretsindel- ning alltid skall äga rum åtminstone i de större städerna, och det synes där- för —— såvitt angår de borgerliga kom- munerna, om vilka nu närmast är fråga —— icke lämpligt att helt utesluta varje regel om obligatorisk valkretsindelning vid fullmäktigvalen.

Utredningen har vid sina övervägan- den i denna del stannat vid att föreslå den bestämmelsen att valkretsindel- ning obligatoriskt skall företagas i kom- mun med mera än 40 000 inv. Då någon landskommun med så högt befolknings- tal ej finnes, blir bestämmelsen tillämp- lig enbart för städer av nämnda storlek. För närvarande gäller att städer vilka ha över 40000 inv. skola ha minst 45 stadsfullmäktige, och motsvarande regel om antalet fullmäktige skall enligt kom- munallagskommitténs förslag äga fort- satt giltighet även framdeles, för övrigt utan att formellt begränsas till städer- na. Med hänsyn icke endast till folk- mängden utan även till antalet fullmäk- tige synes det därför påkallat att de nu åsyftade större städerna undantagslöst uppdelas i två eller flera valkretsar.

Också för kommuner med lägre be- folkningstal än nu angivits —— dvs. landskommuner och köpingar samt stä- der med högst 40000 inv. — kan ej sällan föreligga grundad anledning att indela kommun i valkretsar. Det torde emellertid icke ens angående de mera folkrika bland dessa kommuner utan vidare stå klart att valkretsindelning i dem alltid utgör den lämpligaste lös- ningen. I fråga om antalet fullmäktige är att märka att för städer med en folk- mängd överstigande 20000 enligt gäl- lande ordning finnes möjlighet att utse

flera än 40 fullmäktige, och denna möjlighet skall om kommunallagskom- mitténs förslag genomföres utsträckas även till landskommuner. Om antalet fullmäktige är så stort som nu nämnts, finnes otvivelaktigt anledning överväga, huruvida i förening med omständighe- terna i övrigt valkretsindelning kan anses påkallad. Även vid befolkningstal under 20 000 kan, som förut antytts, en kommuns utsträckning och befolknings- förhållanden göra en uppdelning i val- kretsar naturlig. Särskilt i landskom— muner, vilka oftare än städerna i för- hållande till sin folkmängd omfatta vid- sträckta områden med skilda bebyg- gelse- och förbindelsecentra, kunna dessa omständigheter framstå som av- görande. Å andra sidan framgår av den förut åberopade undersökningen röran— de valkretsförhållandena i de medelsto- ra och mindre städerna att det även beträffande jämförelsevis folkrika och vidsträckta kommuner ibland måste anses tvivelaktigt, om nuvarande val— kretsuppdelning lämpligen bör bibehål- las. Särskilt för åtskilliga mindre stä- der, vilka enligt nuvarande ordning äro valkretsindelade, torde erfarenheterna vara sådana, att frågan om ändamålsen- ligheten av att staden är uppdelad i olika valkretsar bör upptagas till om- prövning.

I enlighet med den grundtanke åt vilken utredningen förut givit utryck, att frågan om valkretsindelning bör så- vitt möjligt fritt prövas .efter omstän- digheterna i varje särskilt fall, föreslår utredningen för de nu avsedda kommu- nerna en fakultativ regel, enligt vilken det överlämnas åt fullmäktige och läns— styrelsen att efter lämpligheten bedö- ma, när valkretsindelning skall äga rum. Då de nämnda organen redan för närvarande handha den närmare ut— formningen av valkretsindelningen i

kommunerna, innebär den nu förorda- de regeln endast att de vid handhavan- det av denna uppgift komma att intaga en friare ställning än hittills.

Även om också andra faktorer än folkmängden inverka på frågan om lämpligheten av att kommun indelas i valkretsar, föreligger helt naturligt i allmänhet mindre anledning att val- kretsindela kommuner med lågt befolk- ningstal än de mera folkrika. En fakul- tativ regel av den art som nu angivits synes därför höra på lämpligt sätt av- gränsas i förhållande till sådana mind- re kommuner, där på grund av den be- gränsade folkmängden och det därav följande ringa antalet fullmäktige en valkretsuppdelning icke annat än rent undantagsvis kan anses påkallad.

Angående nu gällande valkretsbe- stämmelser må i detta sammanhang på- pekas, att i dessa icke berörts frågan, huruvida en uppdelning i valkretsar kan ske även i kommuner med ett lägre invånarantal än 10 000. Det torde därför vara i viss mån tveksamt om enligt rå- dande ordning valkretsindelning skall anses tillåten i dessa kommuner. I ett par fall äro landskommuner med mind- re än 10 000 inv. för närvarande inde- lade i valkretsar; emellertid har även den meningen gjorts gällande att förbud för sådana fall skulle råda mot att in- rätta särskilda valkretsar.1

Oavsett hur gällande lag i nämnda av- seende bör tolkas, kunna synbarligen endast i enstaka undantagsfall tillräck- liga skäl finnas för att i kommuner, i vilka folkmängden ej ens uppgår till 10000 inv., motivera en valkretsindel- ning. Självfallet kunna olika meningar göras gällande, om den ifrågavarande gränsen bör fastställas till just detta tal eller om den bör dragas något högre

1 Sundberg: Valrätt, s. 33.

eller lägre. Utredningen har emellertid icke funnit anledning att i detta av- seende frångå vad hittills gällt. Beträf- fande frågan i vad mån valkretsindel- ning undantagsvis bör tillåtas i de nu avsedda mindre kommunerna torde icke skäl föreligga att intaga en sträng- are uppfattning än den som redan kom- mit till uttryck i praxis. Möjlighet synes därför höra finnas att, om till följd av kommunens särskilt betydande ut- sträckning eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligga därtill, verk- ställa valkretsindelning oaktat folk- mängden i kommunen ej når över 10 000 inv. Framför allt torde de bety- dande avstånden inom vissa norrlands- kommuner i förening med bristfälliga förbindelser mellan olika bygder ibland kunna föranleda att starka skäl finnas , för en valkretsindelning även om folk- mängden är så begränsad som nu sagts.

Den reglering rörande valkretsindel— ningen i de borgerliga kommunerna, som av utredningen sålunda förordas, synes, på sätt skall i det följande när- mare beröras, böra äga tillämpning re- dan vid 1954 års kommunalval. Då emellertid den för städer och lands- kommuner jämte köpingar gemensam- ma kommunallag, varom förslag torde komma att föreläggas riksdagen, avses skola gälla först fr.o.m. den 1 januari 1955, erfordras för att nämnda önske- mål i fråga om valkretsbestämmelserna skall förverkligas ändring även i de tills vidare gällande kommunallagarna. Utredningen har på grund därav ut- arbetat förslag till ändring av 15 5 la- gen om kommunalstyrelse i stad och 311 5 lagen om kommunalstyrelse på landet.

I enlighet med de överväganden för vilka ovan redogjorts har i förslagen den nuvarande regeln om obligatorisk valkretsindelning i kommuner med me-

ra än 10 000 inv. ersatts av en fakulta- tiv bestämmelse utom såvitt angår stä- der med större folkmängd än 40000, för vilka den obligatoriska regeln före- slås bibehållen. För kommuner med högst 10000 inv. upptages vidare en undantagsbestämmelse av den innebörd som förut angivits. Utredningen förut- sätter att om dess förslag till lagänd- ringar i fråga om valkretsindelningen i de borgerliga kommunerna genomföres, motsvarande ändringar komma att upp- tagas även i 2 kap. 9 5 av den av kom- munallagskommittén föreslagna nya kommunallagen. Stadgandet bör därvid erhålla en för städer samt landskom- muner och köpingar gemensam utform- ning. Detta kan lämpligen ske på det sätt att den lydelse av stadgandet, som .av utredningen föreslagits beträffande städerna, överföres till den nya kom- munallagen med den förändringen att ordet >>stad>> utbytes mot >>kommun>> och ordet >>stadsfullmäktige» mot >>full- mäktige».

De ändrade bestämmelser för val- kretsindelning i kommunerna, som fö- reslås, återfinnas i första stycket av ifrågavarande paragrafer. Någon änd- ring avses däremot icke beträffande de riktlinjer angående valkretsarnas stor- lek och beskaffenhet samt om förfaran- det vid valkretsindelning, varom be- stämmelser givas i andra och tredje styckena av dessa lagrum. Ej heller har utredningen funnit något att erinra mot den samarbetning av nämnda regler till ett för såväl stads- som landskommuner tillämpligt stadgande, vilken kommu- nallagskommittén verkställt och uppta— git i andra och tredje styckena av 9 5 i kommunallagsförslaget.

Kyrkliga kommuner. De övervägan- den beträffande valkretsindelningen, för vilka redogjorts i det föregående,

ha som där nämnts närmast haft av— seende på fullmäktigvalen i de borger- liga kommunerna. De synpunkter som därvid framförts torde emellertid i all- mänhet äga motsvarande tillämpning även när det gäller valkretsindelning för kyrkofullmäktigval i församlingar och därmed jämförliga kyrkliga samfäl- ligheter. Beträffande storleken av för- samlingarna är att märka att, även om vissa av dem äro mycket vidsträckta eller folkrika, särskilt de större städer- na sedan gammalt varit uppdelade på flera församlingar. Genom kommun- indelningsreformen ha även övriga bor- gerliga kommuner i stor utsträckning kommit att omfatta två eller flera för- samlingar. Då således församlingarna i allmänhet utgöra mindre enheter, tor- de behovet av valkretsindelning i dem vanligen vara mindre framträdande än i de borgerliga kommunerna. Om en uppmjukning genomföres av bestäm- melserna om valkretsindelning i bor- gerliga kommuner, synes motsvarande ändring därför med t.o.m. större skäl böra vidtagas också för de kyrkliga kommunerna.

Ytterligare en synpunkt kan anföras till stöd för att vid den av utredningen förordade kommunala valkretsreformen inbegripa även kyrkofullmäktigvalen. Det är av praktiska skäl önskvärt att valkretsar för olika slag av kommunala val, i den mån det kan ske, överens- stämma med varandra. Detta önskemål har också kommit till uttryck i gällande bestämmelser för anordnande av val- kretsindelning vid kyrkofullmäktigval genom föreskrift att sådana valkret- sar såvitt möjligt skola sammanfalla med valkretsarna vid kommunal- eller stadsfullmäktigval.

Vid val av kyrkofullmäktige torde motsättningarna mellan olika väljar- grupper i allmänhet vara mindre ut-

präglade än vid kommunal- och stads- fullmäktigval. Detta tar sig uttryck bl. a. i en mycket betydande användning av samlingslistor vid kyrkofullmäktigva- len. Då vidare endast mycket få för- samlingar — i Stockholm sex och i riket i övrigt tre —- ha mer än 40 000 inv., synas skäl knappast föreligga att för de kyrkliga kommunernas del över huvud taget bibehålla en tvingande re- gel om uppdelning i valkretsar.

På grund av det anförda föreslår ut- redningen motsvarande reglering av valkretsbestämmelserna för kyrkofull- mäktigvalen som i fråga om fullmäktig- val i borgerliga kommuner, dock med den olikheten att valkretsindelning icke skall vara obligatorisk ens där folk- mängden överstiger 40000.

Ytterligare ett skäl att upprätthålla nämnda olikhet ligger däri att antalet kyrkofullmäktige i en församling aldrig kan överstiga'40. I samband med lag- ändring 1948 —- varigenom högre maxi- mital och delvis även högre minimital fastställdes för fullmäktige i borgerliga kommuner med upp till 10 000 inv. — konstaterades för övrigt helt allmänt att medan i de borgerliga kommunerna kunde skönjas en tendens att välja högsta tillåtna antal fullmäktige, ten- densen i församlingarna åtminstone delvis varit motsatt (se prop. 140/1948 5. 120). Nämnda omständighet bidrog till att höjningen av latituderna för an- talet fullmäktige vid tillfället begränsa- des till de borgerliga kommunerna, me- dan bestämmelserna om antalet kyrko- fullmäktige bibehöllos oförändrade. Även i fråga om antalet fullmäktige per valkrets föreligger en viss skillnad mel- lan kyrkliga och borgerliga kommuner. Under det att vid valkretsindelning i församling icke kan utses flera än 20 fullmäktige i någon krets, kan i stad bildas valkretsar med upp till 30 full—

mäktige i varje, och denna regel skall enligt kommunallagskommitténs förslag utsträckas även till landskommuner och köpingar. Då emellertid det samman- lagda antalet fullmäktige i de olika för- samlingarna såsom framgår av det nyss anförda i allmänhet är mera begränsat än i borgerliga kommuner av motsva- rande storlek, torde icke föreligga an- ledning att i detta sammanhang höja maximiantalet kyrkofullmäktige för val- krets.

I anslutning till vad sålunda anförts har utredningen framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 31 5 lagen om för- samlingsstyrelse.

Stockholm. Den särskilda för Stock- holm gällande bestämmelsen om val- kretsindelning för stadsfullmäktigval innebär att sådan indelning där är ob- ligatorisk, utan att dock antalet kretsar fixerats i stadgandet. Med hänsyn till stadens storlek är det också uppenbart att en uppdelning av staden i valkretsar vid nämnda val är nödvändig. Stadgan- det torde även i övrigt lämna erforder- ligt utrymme för anordnande av en efter omständigheterna lämpad val- kretsindelning. Dock föreligger för Stockholm såtillvida en något snävare bestämmelse än för städerna i allmän- het i fråga om valkretsarnas anordnan- de som antalet stadsfullmäktige per val- krets är begränsat till högst 25. För övriga städer är, som förut nämnts, maximiantalet fullmäktige för varje valkrets bestämt till 30, och denna regel skall enligt kommunallagskommitténs förslag utsträckas till kommunerna i allmänhet. Det synes därför lämpligt att i detta sammanhang jämka även den för Stockholm avsedda bestämmel- sen, så att överensstämmelse erhålles med vad eljest i detta avseende gäller. Beträffande regleringen av stadsfull-

mäktigkretsarna i Stockholm föreslår utredningen i anslutning till det anför- da ingen annan förändring än att inom valkrets må kunna utses högst 30 _ i stället för 25 —— stadsfullmäktige.

Vad angår kyrkofullmäktigvalen i Stockholm ha valkretsbestämmelserna anknutits till antalet fullmäktige, så att dylik indelning måste ske när fullmäk- tigantalet i en församling överstiger 30. Nämnda regel lämnar visserligen större frihet vid valkretsindelningen än den som hittills gällt för de kyrkliga kom- munerna i allmänhet. På sätt förut an- förts på tal om de kyrkliga kommuner- na torde det emellertid icke heller i fråga om församlingarna i Stockholm vara nödvändigt bibehålla en tvingande bestämmelse om valkretsindelning. Ut- redningen vill därför förorda att det nuvarande stadgandet härom göres fa- kultativt.

Av utredningen sålunda föreslagna ändringar i fråga om valkretsbestäm-

melserna för huvudstaden upptagas i förslag till lagar om ändrad lydelse av 13 5 lagen om kommunalstyrelse i Stockholm och 10 5 lagen om försam- lingsstyrelse i samma stad.

Ikraftträdande. Med hänsyn till de olägenheter som visat sig i vissa fall vara förbundna med kommunernas uppdelning i valkretsar enligt gällande principer synes det angeläget att de nya bestämmelser, som av utredningen förordats, skola äga tillämpning redan vid fullmäktigvalen 1954. För att be- slut om ändring i valkretsindelningen därvid skola beaktas, måste de förelig- ga före den 1 november 1953. Nu före— slagna lagändringar böra därför träda i kraft så tidigt under detta år att den omprövning av valkretsindelningen i kommunerna, som bör företagas med anledning av den nya lagstiftningen i ämnet, kan medhinnas i god tid före nämnda dag.