SOU 1954:31

Saneringsfrågan

1. BUTIKER

) &

KUNGSÄNGSGATAN

?W/

i?

Kvarteret Hästen, Uppsala. Bottenplan till den nya bebyggelsen med butiker och uppgångar. Ga'rdsuhymmet skall disponeras gemensamt av fastighetsägarna för in- och utlastning och parkering. Garageplatser anordnas i källaren. Ovan parkeringsga'rden skall läggas ett plan med lekplatser och inga'ngar till lägenheterna.

inom kvarteret kan ibland få avgörande ekonomisk betydelse. Kravet på fullgoda grundundersökningar får sålunda icke eftersättas. Den omständigheten, att de tomter där ny bebyggelse skall projek- teras redan är bebyggda, innebär icke någon garanti för att undergrundens stabilitet är betryggande ens för nya byggnader av ungefär samma storlek.

Det kan icke vara ändamålsenligt att bygga i överensstämmelse med en till- tänkt plan, om en utredning ger vid handen, att ett orimligt dyrt grundlägg- ningssätt måste tillgripas. Grundunder- sökningen kan då ge till resultat, att bygg- nadsrätten måste överHyttas till andra kvartersdelar eller kvarter med bättre grundförhållanden.

Innan detaljplanen framlägges bör man också skissmässigt ha undersökt, hur bebyggelsen bäst kan utformas. Avser saneringsföretaget endast en liten sane- ringsenhet kan en sådan undersökning utföras mycket enkelt genom arbete i stadsplaneskalan. Om företaget avser ett mera komplicerat fall eller omfattar hela kvarter kräves emellertid normalt ett skissarbete i skala i :200. I vissa fall kan en modell av bebyggelsen också vara önskvärd.

Det bör klarläggas hur den bebyggelse, som skall ligga kvar kan anslutas till den nya bebyggelsen och till lekplatser och parkeringsplatser eller andra för kvar— teret gemensamma anläggningar. Såvida icke detta skett redan tidigare, bör nu också utredas hur våningsytan bör för- delas mellan bostäder och lokaler för andra ändamål. Skall bostäder inrym- mas i byggnaderna måste kvartersmar- ken ge utrymme för lekplatser och plan- teringar. Skulle så icke vara möjligt, måste man överväga att inom kvarteret förbjuda inredandet av andra bostäder än sådana som eventuellt fordras för tillsyn och bevakning av anläggning inom området.

Viktigt är att trafikfrägorna löses i samband med skissutredningen. Ut- rymme måste beredas icke blott för långtidsparkering och garagering av fordon utan även för in- och utlastning av varor till butiker, hantverkslokaler, lager 111. m.

Även om det icke förutsatts att hela kvarteret skall saneras i ett sammanhang, bör givetvis de här berörda frågorna utredas för hela kvarteret. Eljest tvingas man ofta till opraktiska och oekonomiska lösningar.

I anslutning till utredningarna om

bebyggelsens utformning bör även de juridiska förutsättningarna för gårds- sanering klarläggas liksom även möjlig- heterna att skapa eventuellt erforderliga kvartersallmänningar.

Ansökan om fastställelse av stadsplan

En viktig förutsättning för den efter- strävade nära samordningen i tiden av detaljplaneringen och genomförandet av saneringsföretag är, att planförslaget kan handläggas relativt snabbt av de statliga granskande myndigheterna. En snabb handläggning underlättas givet- vis väsentligt, om en generalplan för saneringsområdet tidigare antagits, och om de kommunala organen under ut— redningsarbetets gång hållit nära kon- takt med berörda statliga myndigheter. Det är emellertid också viktigt, att det till ansökan om fastställelse av stadsplan fogas tillräckligt utredningsmaterial. Nor- malt bör till en ansökan om fastställelse av stadsplan för ett saneringskvarter sålunda, utöver vad som fordras för att styrka att ärendet blivit formellt riktigt handlagt inom kommunen, fogas följande handlingar:

1. stadsplanekarta med tillhörande be- stämmelser och beskrivning av för- slaget samt grundkarta och fastighets- förteckning;

2. sådan översiktskarta med tillhörande beskrivning som erfordras för försla- gets bedömande ur generalplanemäs- siga synpunkter;

3. förslag till saneringsenheter och tomt- indelning;

4. sådana tekniska utredningar angå- ende trafikfrågor, grundförhållanden samt vattenförsörjning och avlopp som erfordras för förslagets prövning;

5. utredningar rörande de ekonomiska förutsättningarna för förslagets ge- nomförande, med uppgifter om beräk- nade kostnader för förvärv och iord- ningsställande av tomtmarken, in- trångsersättningar m. rn. samt preli- minära fastighetsekonomiska kalkyler avseende den nya bebyggelsen och uppgift om huruvida statlig sane- ringssubvention ifrågasättes;

6. utredningar rörande planens prak- tiska genomförande med etapp- och tidsschema för olika arbeten samt

7. i förekommande fall uppgifter om eventuella samfällighetsavtal och an- sökan om expropriation.

Förbud mot nybyggnad

Den metodik för stadsplanearbete i bebyggda stadsområden som vi här före- slagit står helt i överensstämmelse med de tankegångar som legat till grund för 1947 års byggnadslagstiftning och kan tillämpas utan ändringar i denna lag- stiftning. I den mån så erfordras för att förhindra nybyggnadsföretag, som på ett olämpligt sätt föregriper mera omfattan- de sanering, kan kommunen hos läns- styrelsen utverka förbud mot nybyggnad enligt 35 & byggnadslagen. Har general- plan antagits för ett saneringsområde, kan hemställan om sådant nybyggnads- förbud begränsas till att avse de delar av området där nybyggnad enligt gällande planer skulle komma att stå i strid mot generalplanen.

Nybyggnadsförbud enligt 355 bygg- nadslagen kan visserligen till en början endast utverkas för högst ett år, men förbudet kan därefter förlängas. Det förekommer numera i ett stort antal fall, att sådant byggnadsförbud förlänges

flera år utan att resultera i någon fast- ställd stadsplan. Även om ett under en lång följd av år kvarstående byggnads- förbud ibland givetvis kan innebära ett alltför hårt ingrepp i den enskilde fastig- hetsägarens dispositionsrätt över marken och därför bör undvikas, kan det i andra fall vara en oundgänglig förutsättning för rationell planläggning av bebyggel- sen. Ur sistnämnda synpunkt kan det vara väl förenligt icke blott med det allmännas utan även med de enskilda markägar- nas egna intressen. Det är också uppen- bart, att den metodik för stadsplanelägg- ning av saneringsområden som vi i det föregående rekommenderat i många fall kan tillämpas endast om förbud mot nybyggnad inom vissa delar av dessa områden kan utsträckas över en mycket lång följd av år. Det bör därför övervägas om icke den relativt omständliga proce- dur som successiva förlängningar av byggnadsförbud utfärdade för korta tids- perioder innebär, kunde ersättas med ett enklare och smidigare tillvägagångssätt. En tänkbar väg att få till stånd de för planläggningen erforderliga byggnads- förbuden vore måhända att till general- plan som antagits av fullmäktige knyta sådana rättsverkningar, att nybyggnad icke finge företagas på fastighet, där gäl- lande stadsplan strider mot generalpla- Nybyggnadsförbudet skulle då automatiskt komma att gälla intill dess ny stadsplan upprättades, d. v. s. som regel intill dess projektering och genomförande av nybyggnadsföretag vore omedelbart förestående. Ett stadgande av nyss- nämnda innebörd skulle eventuellt kun- na införas i r4å byggnadslagen, som kunde ges följande ändrade lydelse.

nen .

”Hava stadsfullmäktige beslutat göra fram- ställning om fastställelse av generalplan be-

träffande visst område eller ändring av fast- ställd generalplan, må nybyggnad, innan framställningen prövats, ej företagas inom område som avses med denna.

Har beslut fattats om antagande av general- plan, som icke avses att fastställas, eller om an- tagande av ändring av sådan generalplan må ny- byggnad ioke företagas inom område där gällande stadsplan strider mot generalplanen.

Utan hinder av vad i första och andra styckena sägs må länsstyrelsen medgiva undantag, såvitt generalplanens genomförande icke försvåras."

En självklar förutsättning för att rätts- verkningar av antydd art skall kunna knytas till en antagen generalplan är givetvis, att planen före antagandet i en- lighet med stadgandet i 20% byggnads- stadgan i vederbörlig ordning granskats, och att den icke föranlett väsentliga erinringar från planmyndighetens sida. Det kan emellertid också ifrågasättas om icke hänsynen till markägarens intressen motiverar att stadgandet kring- gärdas med ytterligare garantier mot missbruk. Vi finner det angeläget, att den här diskuterade frågan utredes mera ingående, varvid givetvis också andra alternativ för dess lösande än det av oss antydda bör prövas. Utredningen bör syfta till att skapa ett instrument för åvägabringande av erforderliga bygg- nadsförbud som, utan att inkräkta på rättssäkerheten, kan tillämpas på ett enkelt och smidigt sätt.

Det kunde möjligen ifrågasättas, om icke antagandet av en generalplan som automatiskt medför byggnadsför- bud skulle komma att binda stadsplane- ringen alltför hårt. Häremot må fram- hållas, att antagandet av en sådan gene- ralplan för ett saneringsområde ger kommunen friare händer vid stads- planeringen än antagandet och fast- ställandet i ett sammanhang av en stads—

plan för hela området, på sätt som tidi- gare varit praxis.

Skulle en stadsplan, upprättad i an- slutning till en tidigare antagen general- plan, i vissa avseenden komma att avvika från generalplanen, finge fullmäktiges an— tagande av stadsplanen också anses innebära, att generalplanen ändrats. Vid handläggningen av ett sådant stads— planeärende borde givetvis motiven för avvikelse från generalplanen redovisas, och konsekvenserna för den fortsatta planeringen belysas.

Skulle sådana avvikelser från generalplanen, att förutsättningarna för generalplanens genomförande väsentligt rubbades även inom andra delar av saneringsområdet än de fastigheter förslaget avsåg, borde det grundas på en före eller samtidigt med den nya stadsplanen antagen, revi- derad generalplan.

stadsplaneförslaget innebära

Möjligheterna att förhindra vissa icke önskvärda investeringar

Genomförandet av ett saneringspro- gram kan avsevärt försvåras icke blott av punktsaneringar, som föregriper en fort- satt mera omfattande sanering, utan även av reparationer, om— och tillbyggnader och andra investeringar som konserverar äldre byggnader.

Det kan emellertid icke vara rimligt att söka förhindra alla slag av repara- tions- och underhållsarbeten på bygg- nader, som enligt uppgjorda planer skall rivas och lämna plats för ny bebyggelse. Skall byggnaden enligt planerna kvar- stå under en längre följd av år, bör åt- minstone sådant underhållsarbete få ut— föras, som erfordras för att hålla den nödtorftigt i skick intill dess tidpunkten

närmare. Det sagda understryker vikten av att kom- munen söker utforma ett program med ett ungefärligt tidschema för saneringen. Föreligger ett sådant program, bör det också i viss utsträckning vara möjligt för

kommunerna att förmå ägare av sane- ringsfastigheter att frivilligt avstå från att göra alltför långsiktiga investeringar i fastigheterna.

Kan man genom frivilliga uppgörelser med de berörda fastighetsägarna icke förhindra sådana investeringar, ger bygg- nadslagstiftningen emellertid också vissa möjligheter till tvångsingripanden. En- ligt 169 g byggnadsstadgan kan nämligen åtskilliga av de investeringar, varom här kan bli fråga, införas under begreppet nybyggnad och sålunda förhindras ge- nom förbud enligt 355 byggnadslagen.

Huvudregeln om vad som är att hän- föra till nybyggnad återfinnes i 1695 byggnadsstadgan, första stycket, där det heter:

”Till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även väsentlig ändring av befintlig byggnad, så- som till-, på- eller ombyggnad, byggnads in- redande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd, samt andra förändringar i avseende å byggnads yttre eller inre utförande av den genomgripande beskaffenhet att de kunna anses jämförliga med ombyggnad. Ändring av befintlig byggnad, som strider eller genom ändringen skulle komma att strida mot fast- ställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot be- stämmelserna i 96, 97 eller 141 & denna stadga, skall anses som nybyggnad, oavsett vad i första punkten sägs.”

I paragrafens andra stycke har an- givits de särskilda omständigheter som i övrigt skall beaktas vid bedömande av frågan om en ändring är att hänföra

till nybyggnad. Där återfinnes en regel som säger, att vid bedömande av vad som skall anses vara nybyggnad skall beaktas, om kostnaderna för ändringen är av större omfattning i förhållande till byggnadens värde antingen i och för sig eller i förening med kostnaderna för annat arbete av enahanda beskaffenhet, som utförts å byggnad under de närmast föregående åren.

Till denna regel är fogade två punk— ter, som erinrar om nödvändigheten av att taga hänsyn till saneringsbehovet. Vid avgränsning av nybyggnadsbegrep- pet skall nämligen övervägas, om bygg- naden till följd av ålder eller bristande underhåll eller på grund av att den inne- håller fuktiga, kalla eller mörka lägen- heter eller av andra liknande skäl är mindervärdig, samt det därför är önsk- värt, att byggnaden snart avlägsnas, och om inlösen av byggnaden är förestående inom en nära framtid.

Enligt stadsplaneutredningen skulle de ovan refererade bestämmelserna inne- bära, att om saneringsbehovet är stort, är en ändring att hänföra till nybyggnad även om kostnaderna för densamma en- dast uppgår till några få procent av byggnadsvärdet. Är saneringsbehovet däremot litet, bör procentsatsen kunna höjas avsevärt. Medför byggnadens kvar- stående icke några sanitära olägenheter för hyresgästerna eller för närboende samt är inlösen icke förestående för gatu- vidgning eller eljest, synes sålunda ny- byggnad icke behöva anses föreligga, även om ändringskostnaderna skulle uppgå till I 5—20 procent av byggnadens värde.

Varken ändringskostnaderna eller byggnadsvärdet är — fortsätter stads— planeutredningen —— vid avgörandet av

frågan, om nybyggnad föreligger, i regel kända till sina närmare belopp. En uppskattning av dessa belopp måste där- för vidtagas. Det torde härvid icke kunna erfordras, att till grund för uppskatt- ningen lägges någon mera vidlyftig ut- redning. Även om endast ganska unge- färliga belopp är kända, torde frågan kunna bedömas på ett tillfredsställande sätt. De kostnadsbelopp som erhålles vid uppskattningen bör i erforderlig mån justeras med hänsyn till ett even- tuellt förhandenvarande onormalt kon- junkturläge.

Enligt sista punkten i andra stycket skall slutligen beaktas, om ändringen medför förändringar beträffande bjälk- lag, vertikala bärverk eller andra kon- struktiva byggnadsdelar.

Tredje stycket säger att vad i ifråga- varande paragraf stadgas dock icke skall medföra, att såsom nybyggnad anses anordnande av värmeledning eller vat- tenklosett eller andra hygieniska för- bättringar i befintlig byggnad, som, även om sådan anordning ej medgåves, måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

Stadsplaneutredningen framhöll, att i praxis i åtskilliga fall tvist uppkommit huruvida installation av värmeledning och w. c. samt därmed sammanhängande arbeten, såsom uppförande av skorsten och inredande av pannrum m. m., vore att hänföra till nybyggnad. Avgörandet har därvid brukat gå i den riktningen, att nybyggnad icke ansetts föreligga. Enligt stadsplaneutredningens mening är det angeläget, att dylika hygieniska förbättringar icke hindras, även om bebyggelsen är fullt saneringsmogen och det sålunda i och för sig är önskvärt, att byggnaden avlägsnas. En förutsättning

för att sådan förbättring i ett sanerings- moget hus skall kunna anses lämplig syntes dock vara, att anledning finnes till antagande, att byggnaden, även om ändringen icke sker, kommer att kvarstå under längre tid. Utredningen upptog därför i paragrafens tredje stycke före- skrift därom, att under nämnda förut- sättning såsom nybyggnad icke skall anses sådan ändring som består i an- ordnande av värmeledning, w. c. eller dylikt.

Möjligheterna att tillämpa de ovan refererade bestämmelserna i 169 & andra och tredje styckena för att förhindra icke önskvärda investeringar i sanerings- fastigheter synes hittills icke ha tillräck- ligt uppmärksammats. heter ökar givetvis i samma mån man tillfredsställande kan visa, icke blott att behov av sanering föreligger, utan även att saneringen enligt ett konkret ut- arbetat handlingsprogram avses skola genomföras inom viss närmare angiven

Dessa möjlig-

tid. Om kommunen kan upprätta ett sådant program, vari anges viss tidsord- ning för genomförandet av olika sane- ringsföretag, bör bestämmelserna i 169 & byggnadsstadgan sålunda kunna bli ett verksamt stöd för strävandena att under- lätta saneringen.

Vi har även övervägt om icke genom en lagändring möjligheter borde skapas att ytterligare skärpa byggnadsförbudet, så att det kunde inbegripa även smärre reparations- och underhållsarbeten, änd— rad användning av byggnad, etc. En sådan skärpning skulle otvivelaktigt kunna ytterligare förbättra förutsätt- ningarna för rationell sanering. Den skulle emellertid å andra sidan innebära avsevärda olägenheter icke blott för fastighetsägarna utan även för de i

fastigheterna boende och skulle säker- ligen på goda grunder kunna uppfattas som stötande, särskilt om saneringen icke skulle komma till stånd inom avsedd tid. Svårigheterna att kontrollera efterlev- naden av ett på dylikt sätt skärpt bygg- nadsförbud skulle sannolikt också bli mycket stora. Vi vill därför icke yrka på en sådan skärpning.

Samtidig fastställelse av stadsplan och tomtindelning

Innan 1931 års stadsplanelag trädde i kraft, kunde tomtindelning i vissa fall prövas och fastställas i samband med stadsplanens upprättande. Denna ord- ning ansågs då medföra vissa olägen- heter vid ändring av sålunda fastställd tomtindelning och upptogs därför inte i stadsplanelagen och byggnadslagen.

Det vore emellertid nu lämpligt att åter införa denna möjlighet i lag- stiftningen. Eftersom man bör ingå- ende studera saneringsenhetens utform- ning i samband med upprättandet av stadsplanen, skulle en snabb handlägg- ning av stadsplane- och tomtindelnings- ärenden avseende saneringsföretag här- igenom främjas.

Vi föreslår därför, att 335 byggnads- lagen ges följande ändrade lydelse:

”Tomtindelning så ock ändring därav an- tages av byggnadsnämnden men skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Där fråga om stadsplan och tomtindelningfnnes lämpligen böra prövas i ett sammanhang ma' tomt- indelning oeh ändring därav antagas och fastställas av samma myndigheter som prövar fråga om an- tagande och fastställelse av stadsplanen."

En dylik ändring av byggnadslagen förutsätter givetvis också en mindre justering av byggnadsstadgan (41 5 2 mom. och 42 5).

För att alla de synpunkter som måste beaktas vid planläggningen av sanering skall kunna komma till sin rätt, måste uppenbarligen de skilda kommunala organ som har ansvar för stadsbyggandet samarbeta. Detta gäller främst bygg- nadsnämnden och drätselkammaren, res- pektive kommunalnämnden. Formerna för samarbetet kan givetvis växla från kommun till kommun.

Finnes inom kommunen ett särskilt samarbetsorgan för handläggning av generalplanefrågor, bör detta också kunna handlägga saneringsärendena. Det är viktigt, att ett sådant organ är kommu- nalpolitiskt representativt, och icke blott drätselkammaren och byggnadsnämnden utan även hälsovårdsnämnden kan lämp- ligen vara representerad då sanerings- ärendena handlägges.

Vi har redan framhållit betydelsen av att kommunerna, då de planlägger sane- ring, på ett tidigt stadium söker kontakt med berörda statliga myndigheter. Lika viktigt är emellertid att de olika syn- punkter samordnas som dessa myndig- heter kan lägga på stadsplanetekniska, ekonomiska och administrativa frågor. I samma mån som saneringsverksamheten får ökad omfattning, aktualiseras sålunda behovet av ett fastare samarbete mellan de centrala myndigheter, respektive de länsorgan som har intressen att be- vaka i saneringsfrågan. Översikts- och detaljplaner avseende sanering bör regel- mässigt prövas i nära samarbete mellan representanter för bl. a. byggnadsstyrel- sen, bostadsstyrelsen och väg- och vatten- byggnadsstyrelsen och på länsstadiet. bör motsvarande samarbete organiseras mel- lan länsarkitekten, länsbostadsdirektören och vägdirektören.

TRETTONDE KAPITLET

Rådgivning, utredningar och forskning i saneringsfrågor

Statlig rådgivning och service Åtskilliga problem som aktualiseras i samband med saneringsförberedelserna har endast kunnat antydas i det före- gående. Våra förslag och rekommenda- tioner har i första hand syftat till att stimulera sanering inom de stadsområ- den, där problemen lättast kan över- blickas och riskerna att på ett olyckligt sätt föregripa fortsatt sanering är minst. Vi har emellertid också framhållit nöd- vändigheten av att kommunerna snarast möjligt vidtar förberedelser för en mera genomgripande rekonstruktion av äldre stadsområden.

I samma mån som saneringsverksam- heten får ökad omfattning blir plane— ringsproblemen svårare att lösa och anspråken på kommunernas administra— tiva resurser kommer därmed också att växa. Kommunerna torde då få anled- ning att i ökad utsträckning vända sig till de statliga organ vilkas verksamhet på olika sätt har sammanhang med stadsbyggandet och bostadsförsörjningen — närmast byggnadsstyrelsen, bostads- styrelsen och väg- och vattenbyggnads- styrelsen, samt dessa styrelsers läns- organ — för att samråda i olika sane- ringsfrågor.

De statliga organen bör kunna ge kommunerna råd och anvisningar be- träffande uppläggningen av olika för saneringens planläggning erforderliga inventeringar och utredningar. I vissa

fall bör de också kunna medverka till genomförandet av dessa utredningar. Vidare bör de kunna tillställa kommu- nerna centralt tillgängligt utrednings- material, som kan vara av betydelse för den lokala planläggningen av saneringen. Det må i detta sammanhang erinras om att bostadsstyrelsen enligt sin instruktion har att medverka vid kommunernas pla- nering av bostadsförsörjningen. En viss medverkan vid uppläggningen och ge- nomförandet av lokala inventeringar och utredningar som kan bidraga till att klar- lägga med bostadsförsörjningen samman- hängande saneringsproblem faller så- lunda helt naturligt inom styrelsens verk- samhetsområde. I fråga om utredningar, som icke direkt avser bostadsförsörj- ningen, men likväl kan erfordras för att belysa saneringsproblemen sedda i deras sammanhang med den översiktliga och detaljmässiga planeringen enligt bygg- nadslagen, faller det sig lika naturligt, att byggnadsstyrelsen lämnar anvis- ningar.

De statliga organens service till kom- munerna kan emellertid icke begränsas till medverkan vid uppläggningen och eventuellt också genomförandet av lokala inventeringar och utredningar. Kommu- nerna torde också få anledning att i ökad utsträckning hänvända sig till statliga myndigheter för att med dem diskutera icke blott riktlinjerna för den översiktliga och detaljmässiga planeringen av de

äldre stadsområdena och utformningen av ett handlingsprogram i saneringsfrå- gan utan även frågor om fastighetsför- värv och utformningen ur olika synpunk— ter av enskilda saneringsprojekt. De kan få anledning att med byggnadsstyrelsen eller länsarkitekten samråda i frågor om stadplaneteknisk standard, stadsplanens formella utformning, innebörden av stadsplanebestämmelser, förutsättningar- na för expropriation, etc. Bostadsstyrel- sen och dess länsorgan kan få anledning att ge råd i frågor om värdering av saneringsfastigheter, differentieringen av bostadshyrorna i olika områden och den ur tekniska eller fastighetsekonomiska synpunkter lämpliga utformningen av enskilda saneringsprojekt. Väg— och vat- tenbyggnadsstyrelsen bör slutligen kunna medverka med rådgivning i frågor rö- rande exempelvis kapaciteten av gator och trafikplatser, lämplig utformning av gatukors rn. m.

De statliga verkens rådgivande verk- samhet kan givetvis bedrivas i olika for- mer. Sammanträden på respektive orter med diskussioner under medverkan av å ena sidan berörda statliga organ och å andra sidan kommunens förtroendemän och tjänstemän kan ibland komma i fråga, liksom även större konferenser med representanter för flera kommuner. Till väsentlig del kan den statliga råd- givningen ske vid mera informella sam- mankomster.

Saneringsförberedelserna aktualiserar också viss vidareutbildning av statliga och kommunala tjänstemän. De statliga centralorganen får anledning att ägna saneringsfrågorna ökad uppmärksamhet vid de konferenser och informations- möten som anordnas för tjänstemän i länsorganen och också i andra samman-

hang. Särskilda fortbildningskurser kan också visa sig lämpliga. De utbildnings- kurser för expropriationstekniker som under år 1953 anordnades i justitiedepar- tementets regi och parallellt därmed av kommunaltekniska föreningen kan tjäna som exempel. Dessa kurser torde ha haft en icke oväsentlig betydelse för främ- jande av en enhetlig praxis vid värde- ring av fastigheter. I den mån ytter— ligare praktiska erfarenheter och forsk- ningsrön beträffande värderingsspörs— målen kan redovisas, bör denna kurs- verksamhet återupptagas.

Under senare år har vid Tekniska Högskolan anordnats fortbildningskurser i stadsbyggnad för i första hand kommu- naltjänstemän och kommunala förtro- endemän. Vid dessa kurser har tjänste— män från byggnadsstyrelsen och bostads- styrelsen deltagit som föreläsare. En av dessa kurser har behandlat sanerings- problem och en annan de i samband med saneringsfrågan synnerligen bety- delsefulla trafikproblemen. Dessa kurser har haft stort värde både genom att sprida kunskap om nyare utrednings- resultat och genom att ge tillfälle till debatt i aktuella stadsbyggnadsproblem.

Den utvidgning och intensifiering av de statliga organens service åt kommu- nerna som saneringsverksamheten aktua- liserar kommer säkerligen att ställa ökade anspråk på dessa organs personal— resurser. Vi har icke funnit anledning att här närmare ingå på denna fråga, som givetvis kommer att beaktas av vederbörande verk i deras anslags- äskanden.

Utredningar och forskning Vi har vid flera tillfällen framhållit bristen på utredningar och forskning,

vars resultat kan läggas till grund för viktiga ställningstaganden i samband med saneringsförberedelserna. Några av de mera väsentliga frågeställningar som är av betydelse för stadsbyggandet och saneringen, och vilka borde ägnas ytter- ligare utredning och forskning skall här antydas.

Då det gäller att vid den översiktliga planeringen taga ställning till frågor om de centrala stadsområdenas disposition för olika ändamål, måste man bland annat söka bedöma den totala volymen av den bebyggelse som kan komma att erfordras för att tillgodose näringslivets behov av lokaler. Utredningar och forskning, som kan belysa utvecklings- tendenserna inom olika grenar av nä- ringslivet och speciellt inom handeln, skulle här fylla ett angeläget behov. Av särskilt intresse är därvid frågor om den ur olika synpunkter lämpliga lokalise- ringen inom ett stadsområde av olika företagstyper och olika företags anspråk på lokalutrymme.

För ställningstaganden i frågor om be- byggelsens utspridning eller koncentra- tion och differentieringen av bostäder, lokaler för näringslivet, lokaler för all- männa ändamål, etc. skulle ökade kun- skaper om sambandet mellan bebyggel- sens struktur i dessa hänseenden och exempelvis kostnaderna för anläggning och underhåll av gator, ledningar och kommunikationsmedel, kostnaderna för resor, transporter m. m. vara av väsent- lig betydelse.

Trafikproblemen spelar en viktig och ofta avgörande roll för planläggningen av saneringen och utformningen av be- byggelsen i centrala stadsområden. Sam- bandet mellan å ena sidan bebyggelsens differentiering, boendetätheten och ex-

ploateringsgraden och å andra sidan traiikvolymen och behovet av utrymme för parkering bör därför ägnas ingående utredningar.

Den avvägning mellan krav på stads- planeteknisk kvalitet i olika avseenden och kostnaderna för saneringens genom- förande som måste ske vid planläggning och projektering av bebyggelse i äldre stadsområden skulle avsevärt under- lättas, om kostnaderna för tillgodoseende av olika kvalitetskrav kunde bättre be- lysas genom tekniskt-ekonomiska utred- ningar. Viktigt är också, att frågan om saneringsenheternas lämpliga utformning ur tekniska och fastighetsekonomiska synpunkter ytterligare utredes och att de ekonomiska förutsättningarna för om- byggnad ägnas ett systematiskt studium.

Utredningar om hushållens behov och önskemål i fråga om bostadstyper och bo- stadens kvalitet och läge, deras värdering av stadsplaneteknisk standard i olika avseenden, samt deras behov av olika slags kollektiva bostadskomplement kan få betydelse icke blott för utformningen av bostadsbebyggelsen inom äldre stads- områden utan även vid bedömandet av, hur hyrorna bör differentieras med hän- syn till bostädernas läge.

Vi hari fiera sammanhang i det före— gående framhållit den stora betydelsen av en fast praxis vid värdering av fastig- heter. Utbildandet av en rationell sådan praxis förutsätter ingående analyser av prisbildningen på fastighetsmarknaden och av betingelserna för hyresutveck- lingen. Det är bland annat av intresse att få klarlagt hur befmtlig bebyggelses ekonomiska livslängd påverkas icke blott av den fortgående nedslitningen av byggnaderna utan även av förändringar i efterfrågans inriktning.

Den utredningsverksamhet som er- fordras för att närmare belysa här an- tydda och andra ur saneringssynpunkt viktiga frågeställningar kan till en del bedrivas inom de centrala ämbetsverken. Bostadsstyrelsen kan sålunda systema- tiskt sammanställa och analysera erfa- renheter beträffande de fastighetsekono- miska och tekniska betingelserna för saneringsföretag som finansieras med statliga lån, och byggnadsstyrelsen kan på motsvarande sätt analysera erfaren- heter vunna vid prövning av stadsplane- ärenden. Sådan utredningsverksamhet ingår som ett naturligt led i fullföljandet av verkens ordinarie arbetsuppgifter. Inom ämbetsverken kan även andra utredningar göras. Genom sina kon- takter med kommunala organ kan verken få tillgång till åtskilligt inom kommu- nerna insamlat primärmaterial, som med fördel kan bearbetas centralt. Verken kan också stimulera kommunerna att företaga lokala undersökningar och där- vid främja tillämpningen av en enhetlig metodik. Det kan också vara lämpligt att verken tillkallar särskild expertis för ut- redning av speciella problem.

Mera omfattande utredningar och sys- tematisk forskning i frågor av bety- delse för stadsbyggandet, bostadsför- sörjningen och speciellt saneringsverk- samheten måstc emellertid överlämnas åt tekniska och vetenskapliga institu- tioner och åt enskilda forskare. Det är emellertid en viktig uppgift för ämbets- verken att taga initiativ till sådan forsk- ning och stimulera tekniker, företags- ekonomer och företrädare för samhälls- vetenskaperna —— nationalekonomer, so- ciologer, statistiker m. fl. —— att rikta uppmärksamheten på

näringsgeografer,

frågeställningar, som i förevarande sam-

manhang är av intresse. De forsknings— uppgifter varom här kan bli fråga förut- sätter för sitt lösande mycket ofta sam- arbete mellan representanter för olika vetenskapsgrenar. Ämbetsverken bör där- för söka främja lämpliga samarbetsfor- mer och samordning av forskning på olika områden. Därvid bör också be- aktas den centrala ställning kommu- nerna intar. Det är önskvärt, att det kunskapsmaterial som inhämtas inom kommunerna för belysning av aktuella stadsbyggnads- och bostadsförsörjnings- problem ställes till forskarnas förfogande. Forskning inom här ifrågavarande om- råden förutsätter ofta, att primärrnaterial inhämtas inom stadssamhällena och denna materialinsamling kan mången gång med fördel utföras av kommuner- nas tjänstemän. Det ligger i kommu- nernas eget intresse att stödja sådan forskning, vilket de kan göra genom att låta sina tjänstemän ägna någon tid åt lokala undersökningar av betydelse för denna forskning.

Under senare decennier har stads- byggandet kommit att ställas inför allt svårare problem, vilkas rationella lösande kan få stor betydelse för den ekonomiska och sociala utvecklingen i hela landet. Statsmakterna bör därför i ökad utsträck— ning stödja på dessa problem inriktad utrednings- och forskningsverksamhet. Anslag till sådan forskning bör ställas till förfogande genom statens nämnd för byggnadsforskning och statens samhälls— vetenskapliga forskningsråd. Av stor vikt är också, att de institutioner vid universitet och högskolor som ägnar sig åt forskning och undervisning i tekniska, ekonomiska och samhällsvetenskapliga frågor av betydelse för stadsbyggandet får ökade personella resurser.

Huruvida stadssamhällenas rekon- struktionsproblem skall kunna bringas till en fullgod lösning är i väsentlig mån betingat av tillgången på väl kvalifice- rade fackmän på stadsbyggandets om- råde. Det är därför angeläget, att be- hovet av lärarkrafter för undervisning i ämnet stadsbyggnad blir väl tillgodosett. Då det för närvarande endast finnes en

professur i detta ämne — knuten till Tekniska Högskolan —— kan detta nu icke anses vara fallet. I enlighet med det förslag som Chalmers Tekniska Hög- skola framlagt i sina anslagsäskanden bör därför en professur i stadsbyggnad snarast möjligt inrättas jämväl vid sist- nämnda läroanstalt.

Särskilt yttrande av herrar Campanello och Eriksson

I betänkandets sjunde kapitel har framlagts förslag om rätt till tomtexpro- priation för enskild genom vissa änd— ringar i 455 byggnadslagen.1

Då vi anser att dylik ändring är obe— hövlig för att underlätta fastighetsför- nyelse av enskild och tillika finner änd- ringsförslagets utformning olämplig, får vi anföra följande.

Enligt vår mening är det synnerligen angeläget, att enskilda fastighetsägare och yrkesmässiga byggnadsföretagare av alla slag lämnas tillfälle och uppmuntras att genomföra välbehövliga förändringar av de svenska tätorternas fastighetsbe- stånd. Även om det kan visa sig lämpli- gast, att kommunerna i många fall för— bereder planerad omvandling av en viss stadsdel genom systematiska fastighets- förvärv, bör det privata initiativet till sanering av fastighetsenheter i varierande omfattning livligt understödjas.

Innan nya lagbestämmelser tillskapas i sådant syfte, bör emellertid klargöras, om behov därav föreligger. — Ett uppen— bart behov förefinnes för den föreslagna ändringen av 31 & byggnadslagenä var- igenom vidgade möjligheter att ändra tomtindelning skulle uppstå och förut- sättningar skapas för enskilda fastighets- ägare att expropriera jämlikt 46 & bygg- nadslagen. I ett stort antal tätorter fin- nes tomtindelningar, som t. ex. bildat en eller fiera tomter, så små, att de icke kan bli föremål för ekonomisk förnyelse.

Genom den föreslagna ändringen av 31 & byggnadslagen kan bl. a. dylika hinder för enskilda expropriationssträ- vanden undanröjas.

Med denna lagändring genomförd anser vi så många möjligheter föreligga för sanering genom enskild företagsam- het, att ytterligare krav på förändringar av gällande legala regler om expropria- tion icke tillfredsställande kan motiveras.

Efter genomförandet av den föreslagna ändringen av grå byggnadslagen kan enskild skapa saneringsenheter på föl- jande sätt, nämligen genom I. frivilliga fastighetsförvärv,

2. frivilligt bildade saneringssamfällig- heter,

3. lösen enligt 465 byggnadslagen av återstående delar av tomt,

4. ändrad tomtindelning enligt den före- slagna lydelsen i 31 & byggnadslagen, åtföljd av lösen enligt 46 & samma lag.

5. att kommunen exproprierar fastighet och därefter överlåter den åt enskild för exploatering. Det kan heller icke hävdas, att nu gällande lagregler utgjort så verksamma hinder för skapandet av funktionella byggnadsenheter, att detta skulle ha varit en betydelsefull orsak till den hittillsvarande saneringsverksamhetens ringa omfattning. Skälen härför är att söka inom andra områden, något som 1Sid. 74. ff. 'Sid. 71 ff.

även framgår av det här framlagda be- tänkandet.

Expropriation är ett så allvarligt in- gripande i den enskildes handlingsfrihet, att dylikt förfarande endast bör få an- vändas, då verkligt tvingande skäl talar härför.

Tvenne genomgripande förändringar inom expropriationsrätten har företagits under efterkrigsperioden. Med verkan från den I april 1950 infördes dels en ny expropriationsgrund i syfte att under- lätta för kommunerna att föra aktiv markpolitik inom tätbebyggelseområden och dels en mera rationell och tillför- litlig metod att bestämma expropria- tionsersättningar. Den 1 juli 1953 trädde ändrade bestämmelser i kraft, som in- förde en ny expropriationsform, näm- ligen zonexpropriation, avsedd att kom- ma till användning vid stora sanerings- syftande stadsplaneregleringar.

Att ifrågasätta en så radikal utvidg- ning av rätten till expropriation, som nu föreslås, innan vägledande rätts- praxis hunnit utbilda sig efter de ny- ligen genomförda lagändringarna, före- faller därför icke välbetänkt.

Vidkommande därefter ändringsför- slaget i 45å byggnadslagen som sådant vill vi framföra följande synpunkter.

Därest mark, som ingår i byggnads- kvarter, icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och stadsplanens genomförande ej inom skä- lig tid kan förväntas, skulle enligt för- slaget Konungen kunna medgiva vilken som helst som förmådde ådagalägga, att han kunde genomföra stadsplanen, att lösa marken, sedan staden förklarat sig ej ämna påkalla inlösen.

Att utvidga expropriationsrätten till vem som helst, som fyller vissa fordringar,

måste enligt vår mening utgöra ett all- varligt ingrepp i äganderätten och framstå såsom kränkande för fastighets- ägarna. Dylik ordning skulle dessutom skapa allmän osäkerhetskänsla hos dessa, vilket i sin tur skulle menligt återverka på hela fastighets- och hyresmarknaden.

Om flera intressenter förklarar sig vilja expropriera och de uppfyller alla uppställda krav, uppstår den delikata frågan, vem av dem som skall få Ko- nungens tillstånd. Vem är ur allmän synpunkt bäst lämpad att genomföra byggnadsföretaget?

Intresset att använda dylik expropria- tion kommer säkerligen icke att bli stort utan kommer sannolikt att inskränkas till ett antal kapitalstarka storföretagare, vilka alla fyller uppställda fordringar.

Risk föreligger, att valet bland dem ofta blir synnerligen svårt och kommer att medföra diskriminerande ställnings- taganden.

Vi vill kraftigt understryka de i be- tänkandet framförda farhågorna för att den föreslagna utvidgningen av expro- priationsrätten kan verka prisuppskru- vande genom att fiera intressenter, stödda av sina möjligheter till expro- priation, överbjuder varandra på det inledande underhandlingsstadiet. —— Vis- serligen skall expropriationsdomstol vid bedömande av lösenbeloppets storlek icke taga hänsyn till dylika överbud. Svårigheten att framräkna ett värde, som icke påverkas av gjorda fastighets- förvärv, är emellertid allmänt bekant.

För att söka eliminera en del av nämnda olägenheter, har i betänkandet framhållits vikten av att tillstånd till expropriation icke lämnas, förrän Ko- nungen försäkrat sig om att den sökande handlat i samråd med kommunen.

Vid bedömande av användbarheten av detta förslag om enskilds expropria- tionsrätt, som för att över huvud taget kunna godtagas förutsätter nära samråd med kommun, uppstår frågan, vilka för- delar, som ernås därmed i jämförelse med att kommunen själv exproprierar och sedan säljer eller med tomträtt upp- låter den exproprierade fastigheten till enskild företagare. Enligt motiveringen i betänkandet skulle fördelen bestå i att kommunen genom initiativ från bygg- nadsföretagare av olika slag skulle stimu- leras till aktivitet i saneringsfrågan. Det primära skulle således icke vara, att den föreslagna expropriationsmöjligheten ut- nyttjades, utan att kommunens intresse skulle uppammas genom att enskilda företagare i händelse av passivitet från kommunens sida önskade använda sig av det ifrågasatta expropriationsalterna- tivet.

Nu är vi av den meningen, att stads- förnyelse knappast kan lyckligt genom- föras, om icke kommunen helhjärtat engagerar sig i arbetet med såväl för— beredande planering som ledning och

samordning av saneringens genomfö- rande. Allmänt intresse för stadsför- nyelse väckes icke hos en kommun, genom att någon eller några fastighets- ägare eller byggnadsföretagare begär tillstånd att få expropriera viss mark. —— Det intresse, som fordras för denna fråga, måste på ett helt annat och mera övertygande sätt växa fram hos kommunens förtroendemän och tjänste- män. I Hertalet kommuner finnes redan ett latent intresse för förändringar av fastighetsbeståndet. Anledningen till att mer icke hittills åstadkommits i detta avseende är framför allt att söka i skilda slag av hinder och brist på klara rikt- linjer för bedrivandet av härför erforder- ligt arbete.

Vi håller före, att de i betänkandet framlagda, övriga förslagen, till vilka vi helt ansluter oss, i stort sett är tillräck- liga och av verkligt avgörande betydelse för att möjliggöra den förnyelse av fastig- hetsbeståndet i landets tätorter, vilken under de senaste åren blivit brännande aktuell.

Av delegationen framlagda förslag

Kapitel 7 sid. Förslag till ändring av 31 & byggnadslagen ............................ 71 ff Förslag till ändring av 45 & byggnadslagen ............................ 74. ff Kapitel 9 Förslag om ändrade regler för belåning av flerfamiljshus inrymmande lokaler

för andra än bostadsändamål ........................................ 103 ff Förslag om tertiärlån till företag avseende gårdssanering ................. 1 16f

Kapitel 10 Förslag om statliga bidrag till kommunala saneringssubventioner ......... 124 ff Förslag om rätt för kommun att upptaga lån för finansiering av saneringssub- ventioner ......................................................... 1 2 5 f

Kapitel 1 1 Förslag beträffande amorteringsvillkoren för lån som av kommun upptages i syfte att förvärva fastigheter ......................................... 131 ff

Kapitel 12 Förslag till ändring av 33 & byggnadslagen ............................ 153 f

De ekonomiska förutsättningarna för ombyggnad. Några exempel

Inom Kooperativa Förbundets arkitektkontor har utförts en utredning i syfte att belysa möjligheterna att i äldre byggnader genom ändrad lägenhetsindelning och modernisering åstadkomma lägenheter med lämpligare för- delning efter storlek och fullt modern stan- dard. Genom välvilligt tillmötesgående från kontorets sida har en del av detta utrednings- material ställts till saneringsdelegationens för- fogande för närmare studium av de ekono- miska förutsättningarna för dylik ombyggnad och modernisering. I det följande kommer två av de i K. F :s utredning framlagda princip- förslagen att diskuteras ur ekonomiska syn- punkter.

Båda dessa förslag hänför sig till landshöv- dingehus i Göteborg och de erforderliga kost- nadskalkylerna har utförts genom stadens försorg.

Det förslag som hänför sig till fastigheten A avser ombyggnad av ett år 1907 uppfört landshövdingehus innehållande elva lägen- heter om I rum och kök. Efter ombyggnaden skulle huset komma att innehålla sex lägen- heter om 2 rum och kök och två enkelrum. På grund av byggnadens ålder blir de erfor- derliga ombyggnads- och moderniseringsar- betena ganska omfattande. Bland annat er- fordras helt ny ytterbeklädnad av fasaden och fullständigt utbyte av fönster och dörrar samt i stort sett ny plåttäckning av ytter- taket. Samtliga golv måste rivas upp och förstärkas. Centralvärme, varmvatten, kall- vatten och avlopp måste installeras och helt ny elektrisk installation utföras. Trapporna från bottenvåningen till andra våningen mås- te bytas ut och entréplan ordnas i trappan i portgången. Det har förutsatts att sopnedkast skall installeras, men bottenvåningens läge i förhållande till markplanet omöjliggör detta. Köksinredningarna måste helt ersättas med nya. I samband med ombyggnaden måste slutligen ett gårdshus rivas. Till följd av om- byggnadsarbetenas genomgripande karaktär

kan ombyggnadskostnaden beräknas bli hög. Enligt förmedlingsorganets uppskattning skulle ombyggnaden sålunda kosta ungefär 210 000 kronor eller i genomsnitt per kvadrat- meter lägenhetsyta ungefär 525 kronor. Fas- tighetens nuvarande taxeringsvärde (tomt + byggnad) utgör 75 000 kronor. För att efter ombyggnaden förutom ombyggnadskostna- den kunna förränta även detta värde måste hyrorna (inklusive ”fredsbränsle”) beräknas till cirka 45 kronor per kvadratmeter lägen- hetsyta. Det är i detta fall tvivelaktigt om ombyggnad ur ekonomisk synpunkt är att föredraga framför rivning och nybyggnad och det är också diskutabelt om stadsmiljön är av sådan karaktär, att man för att kunna bevara den bör föredraga ombyggnad fram— för rivning och nybyggnad.

På fastigheten B är förutsättningarna för ombyggnad väsentligt bättre. På denna fas- tighet finnes ett år 1923 uppfört landshöv- dingehus, omfattande tre trapphusenheter, vilket innehåller 17 smålägenheter. Byggna- den är belägen i en trevlig miljö och gårdsbe- byggelse saknas. Efter ombyggnad skulle byggnaden komma att innehålla tre lägen- heter om 3 rum och kök, sex lägenheter om 2 rum och kök och två enkelrum.

På grund av byggnadens bättre skick blir de erforderliga ombyggnads- och modernise- ringsarbetena i detta fall väsentligt mindre omfattande än i fråga om fastigheten A. På fasaderna erfordras sålunda endast översyn och utbyte av angripen klädsel till cirka 20 procent. I källaren måste golven huggas upp för nya avlopp, men i våningsplanen erfordras endast viss justering av golven, som skall be- läggas med träfiberplattor och linoleummat— tor. Taktegel och plåtkupor måste utbytas till cirka 20 procent. Trapporna kan bibehållas oförändrade och något hinder för installeran- de av sopnedkast föreligger icke.

I övrigt erfordras bl. a. nya vatten- och av- löppsledningar. Centralvärmeanläggning fin-

Fastighet A. Samma våningsplan efter ombyggnad.

Fastighet B. Vdningsplan i en trapphusenhet före ombyggnad.

nes, men måste liksom den elektriska installa— tionen kompletteras. Kostnaderna för de nämnda installationerna är av ungefär sam- ma storleksordning som för installationerna i fastigheten A.

Den sammanlagda ombyggnadskostnaden har beräknats till cirka 260 000 kronor, eller omkring 430 kronor per kvadratmeter lä- genhetsyta, en kostnad som är lägre än kostnaden för nybyggnad av motsvarande lägenheter. Fastighetens taxeringsvärde före ombyggnaden (tomt + byggnad) är 120 000 kronor. För att kunna förränta ett tomtvärde motsvarande detta taxeringsvärde måste de efter ombyggnad tillkomna lägenheterna kunna upplåtas mot hyror som inklusive kost- naden för "fredsbränsle" motsvarar 4.2 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.

Trots att sålunda ombyggnadskostnaden är relativt låg i förhållande till kostnaden för nybyggnad och att även driftkostnaderna, med hänsyn till att byggnaden omfattar tre trapphusenheter, blir relativt låga, är det icke säkert om ombyggnad ur ekonomiska och stadsplanetekniska synpunkter är att före- draga framför nybyggnad. Föreligger icke lika gynnsamma förutsättningar för ombyggnad på övriga fastigheter inom kvarteret kan det beträffande dessa fastigheter bli motiverat att

10 M |

l | | | 1 I | | I |

Fastighet B. Samma våningsplan Lyfter ombyggnad.

föredraga sanering genom rivning och ny- byggnad. Sådan sanering kan i sin tur förut- sätta omarbetning av stadsplanen. Huruvida byggnaden på fastigheten B efter en sådan omarbetning bör bevaras eller rivas blir bland annat beroende av möjligheterna att inordna denna byggnad i den nya planen på ett ur stadsplanetekniska och fastighetsekonomiska synpunkter tillfredsställande sätt.

I det följande diskuteras två ombyggnads- projekt för vilka tertiärlån sökts. Båda avser fastigheter i Norrköping.

Det ena projektet gäller en hörnfastighet, där all befintlig bebyggelse med undantag av en äldre byggnad belägen utmed tomtens ena gatulinje skall rivas. Utefter den andra gatu- linjen skall uppföras en ny byggnad i fyra våningar. Den äldre byggnaden, som är upp- förd i tre våningar skall ombyggas och mo- derniseras samt påbyggas med en våning och sammanbyggas med den nya byggnaden. Nybyggnaden skall bli 27 meter lång och de däri inrymda lägenheterna skall betjänas av en trappa och hiss. Den byggnad som skall ombyggas är något längre — cirka 30 meter — och har två trapphus, men saknar hiss. Genom ombyggnaden erhålles trivsamma och fullt moderna lägenheter, men eftersom bjälklagen är av trä kan fullgod ljudisolering

knappast påräknas. Byggnaden innehåller nu tio lägenheter om 1 rum och kök och sju enkelrum samt två butiker. Efter om- och påbyggnaden kommer antalet lägenheter att bli 15, varav sju lägenheter om 3 rum och kök, tre lägenheter om 2 rum och kök, fyra lägenheter om 1 rum och kök och en butik.

Ehuru ändringsarbetena är av ganska ge- nomgripande art, bland annat innefattande nedschaktning av källargolv, sänkning av bjälklaget i bottenvåningens affärslokaler, installation av värme och sanitet m. m. tyder preliminära kalkyler på att ombyggnadskost- naden blir lägre än kostnaden för rivning och nybyggnad.

Detta betingas bland annat av att byggnads- stommen är i relativt gott skick och av att grunden kan behållas praktiskt taget oföränd- rad. De bärande konstruktionerna och trapp- husen kan likaså bibehållas i stort sett oför- ändrade och taket kan höjas i befintligt skick.

Det andra projektet avser om- och påbygg- nad av ett fyravåningshus, där befintliga större lägenheter skall uppdelas på mindre och den mot gatan vettande delen av bygg- naden påbyggas med en våning. Gårdsbygg- nadens lägenheter har på grund av den även efter ombyggnad låga standarden icke god- tagits för statlig belåning. Dessa lägenheter —— två vid varje trapplan — innehåller var- dera ett rum och kök med gemensamt w. e. i varje trapplan och ett gemensamt badrum i källaren.

Efter ombyggnad kommer gatuhuset att i bottenplanet inrymma en lägenhet om 3 rum och kök med lägenhetsytan 108,5 kva- dratmeter och i vardera av första till och med tredje våningsplanen, två lägenheter om 2 rum och kök med lägenhetsytorna 70 respek- tive 80 kvadratmeter. I det påbyggda fjärde våningsplanet kommer att inrymmas en lä- genhet om 2 rum och kokvrå och en lägen- het om 3 rum och kök med lägenhetsytorna resp. 53,5 och 129,5 kvadratmeter.

I förhållande till antalet rum kommer lägenheterna sålunda att få mycket stort yt- innehåll, vilket emellertid till väsentlig del upptages av korridorutrymmen. Rumshöjden är 2,8 meter.

Moderniseringsarbetena i gatuhuset om- fattar utrivning av kakelugnar och fönster

samt installation av ny köksinredning med gasspisar och kylskåp, nya kopplade fönster, badrum, centralvärme, hiss, sopnedkast samt maskinellt utrustad tvättstuga.

Den av sökanden uppgivna och av bostads- styrelsen preliminärt godtagna ombyggnads- kostnaden för gatuhuset uppgår till 365 kro- nor per kvadratmeter lägenhetsyta. Byggna- dens värde före ombyggnad har beräknats motsvara 88 kronor per kvadratmeter lägen- hetsyta och styrelsen har godtagit ett tomt- värde motsvarande 47 kronor per kvadrat- meter lägenhetsyta. Tilläggslån motsvarande det kapitaliserade värdet av ett årligt bidrag om 2 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta har beviljats och hyrorna (inklusive freds— bränsle) har beräknats till ungefär 31 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.

Väsentligen till följd av att byggnadsstom- men bibehållits i stort sett oförändrad och några mera genomgripande ändringar av lägenheternas planlösning icke företagits har ombyggnadskostnaderna i detta fall beräk- nats bli jämförelsevis låga. Till följd av att lägenheterna kommit att innehålla onormalt

stora korridorutrymmen blir emellertid hy- rorna -— ehuru måttliga räknade per kva- dratmeter lägenhetsyta — tämligen höga i förhållande till antalet boningsrum. Årshyran för en tvårumslägenhet om 80 kvadrameter skulle sålunda komma att uppgå till närmare 2 500 kronor. En väsentlig brist hos projektet är vidare, att lägenheterna i gårdshuset även efter ombyggnad får för låg standard för att kunna statligt belånas.

Avslutningsvis kommenteras ett ombygg- nadsprojekt avseende en fastighet i Stock- holm.

Projektet, till vilket tertiärlån preliminärt beviljats, avser ett femvåningshus, vari samt- liga lägenheter (nio bostadslägenheter och en butik) skall moderniseras. Därjämte skall två lägenheter om 2 rum och kök inredas på vinden.

Moderniseringsarbetena omfattar installa- tion av centralvärme och varmvatten, sopned- kast och hiss, maskinell tvättstuga i källaren, ny köksinredning med elspisar och kylskåp samt badrum i samtliga lägenheter. Vidare skall linoleummattor och ekparkett inläggas.

Enligt sökandens av förmedlingsorganet godtagna preliminära uppskattning skulle ombyggnadskostnaden uppgå till omkring 300 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, men sökanden har sedermera antytt, att detta belopp kan komma att överskridas. Det belåningsvärde för fastigheten efter om- byggnaden som bostadsstyrelsen prelimi- närt godtagit uppgår, räknat per kvadrat- meter lägenhetsyta, till 595 kronor. De års- hyror per kvadratmeter lägenhetsyta som erfordras för att förränta belåningsvärdet har av bostadsstyrelsen beräknats till ungefär 38 kronor för bostadslägenheterna, 45 kronor för butiken och kr. 37: 50 för en lokal i källaren (i samtliga fall inklusive kostnad för bränsle enligt förkrigspris).

Orsaken till att ombyggnadskostnaderna i detta fall kan beräknas bli tämligen låga är att ombyggnadsarbetena, frånsett inred- ningen av vindslägenheterna, i huvudsak be- gränsas till installation av modern utrustning, medan husstommen och byggnadens kon- struktion bevaras i stort sett oförändrad. Vissa brister ifråga om lägenheternas planlösning, speciellt de onödigt stora kommunikations-

ytorna är emellertid också betingade härav. Härtill kommer, att rumshöjden i våningspla- nen (3,3 meter) väsentligt överskrider den för nybyggda lägenheter normala, vilket bidrar till att uppvärmnings- och underhållskostna- derna blir jämförelsevis höga.

Trots detta ter sig emellertid ombyggnad som det ur ekonomisk synpunkt förmånligaste alternativet.

Om man i detta fall studerat förhållandena i kvarteret som helhet, och det ur stadsplane— synpunkter befunnits försvarligt att inom ra- men för en måttlig ökning av taklisthöjden vid nybyggnad medge ytterligare en våning, är det emellertid — särskilt om ombyggnads— kostnaden här varit för lågt räknad — ovisst om man kommit till samma resultat.

Hade en närmare utredning gett till resul- tat, att här ifrågavarande fastighet — där byggnadens fasadlängd är 16 meter -— med fördel kunnat sammanläggas med en angrän— sande fastighet till en lämpligare sanerings- enhet kunde det sålunda under angivna förut- sättningar tänkas, att rivning och nybyggnad ur ekonomiska synpunkter varit att föredraga framför ombyggnad. Genom nybyggnad hade man då kunnat erhålla lägenheter med en i alla avseenden fullgod planlösning och nor- mala rumshöjder, vilket skulle ha inneburit lägre underhålls- och uppvärmningskostna- der. Därtill kommer att den större sanerings- enheten hade förbättrat betingelserna för ra- tionell fastighetsförvaltning.

Vissa förslag—till gårdssanering

I det följande återges förslag till sanering tecknad skrivelse till chefen för socialdeparte- av gårdsutrymmena i två kvarter i Göteborg mentet från de svenska deltagarna i de nor- och Malmö. Dessa förslag har hämtats ur diska stadsplanechefernas konferens i Göte- bilagan till en den 30 december 1950 dag- borg samma år.

m.—

E—u SOPKÄRL ' EI PISKSIÄLL _l " 1 % CYKLAR

Kvarteret Skillingen, Göteborg. Förslag till gärds- 0 25 M sanering. Beräknad kostnad (1950) : 27 000 kronor. Däremot svarande hyres/röjning (kapitaliseringsfaktar

Kvarteret Skillingen, Göteborg. Före sanering. 6, 5): 1,3 % av årshyran.

o 25M L__1__;.L__J___i

Kvarteret Ansvaret, Malmö. Före sanering.

L |

Förslag till ga'rdrsanering. Beräknad kostnad ( I 950) : 15 000 kronor. Däremot svarande hyres/röjning: 0,6 % av årshyran.

Undersökning av solbelysningsförhållandena vid skilda

latituder för olika typer av stadsplan *

De. undersökningar av solbelysningsförhål- landena för olika typer av stadsplan, vilkas resultat redovisas i det följande, har utförts med ett av framlidne stadsingenjören Wan- heim i Trelleborg ”konstruerat mätningsin- strument, benämnd heliomobil. Denna be- står av en lampa placerad-i änden av en cirka två meter lång stång, som är rörligt anknuten till ett stativ. Heliomobilen kan inställas så, att lampan, betraktad'frånjen centralpunkt på, en stadsplanemodell, kommer att synas i samma väderstreck och på samma höjd över horisontalplanet som solen från en given ort vid angiven tidpunkt.

Mätningarna har utförts på stadsplane- mödeller i skala i : 1000, vilka placerats så, att deras mittpunkt sammanfallit med cen- tralpunkten. Lampan har därefter bringats att beskriva en rörelse motsvarande solens bana vissa dagar över vissa givna orter. I protokoll har antecknats under vilka tider solljuset kan beräknas träffa fönstren i botten- våningarna av de i modell återgivna bygg- naderna.

Mätningarna avser solbelysningen på byggnadernas fasader under tiden mellan kl. 7 och kl. 20. Det bör observeras, att ytter- väggarna genom sin tjocklek hindrar en del av det solljus som träffar fönstren att komma in i rummen. Skillnaden mellan de tider rummen är solbelysta och de i det följande angivna tiderna för solbelysning på fasa- derna kan beräknas till i genomsnitt en halv- timme. Vid undersökningen har förutsatts, att solen icke under någon tid på dagen skymmes av moln. Den osäkerhetsmarginal som vidlåder tidsuppgifterna på grund av eventuella avläsningsfel torde icke överskrida 0,2 timmar.

SolbelysningJär/zällandena vid skilda latituder för schematiska typer av stadsplan

För latituder motsvarande Luleås, Sunds- valls, Stockholms och Malmös har en serie

undersökningar utförts som avser solbelys- ningsförhållandena för vissa schematiska ty- per av stadsplan. Skillnaden mellan Luleås och Sundsvalls latituder är ungefär den- samma som mellan Sundsvalls och Stock- holms och mellan Stockholms och Malmös.

Undersökningarna har omfattat parallella lamellhus med husavståndet lika med hus- höjden (stadsplanetyp A), parallella lamell— hus med husavståndet lika med dubbla hus- höjden (stadsplanetyp B), trevåningshus grupperade i U-form, där avståndet mellan flyglarna är 4,0 meter och flyglarnas inre längd 60 meter (stadsplanetyp C), samt helt slutna kvarter med trevåningshus grupperade kring en gård med innermåtten 40 x 60 meter (stadsplanetyp D).

Beträffande stadsplanetyperna C och D har antagits, att kvarteren är omgivna av tre- våningsbebyggelse, belägen på 20 meters av— stånd från kvarteren och försedd med sådana gatuöppningar som förekommer i ett nor- malt rätvinkligt gatusystem.

I samtliga fall har solbelysningen under- sökts en dag i varje månad (den i 5), var- efter medeltalet soltimmar per dag beräknats för hela året, sommarhalvåret och vinter- halvåret. Solbelysningen vid vårdagjäm- ningen har undersökts särskilt.

Undersökningens resultat för stadsplane- typerna A och B redovisas i diagrammen A och B. Diagrammen visar, att för parallella lamellhus orienterade med längdaxeln i nord-sydlig riktning skiljer sig årsmedeltalen av antalet soltimmar per dag relativt litet mellan de olika orterna.

För stadsplanetyp A i Luleå respektive Malmö gäller sålunda, att skillnaden mel- lan dessa helårsmedeltal endast är cirka 0,4 då husen är orienterade i nord-sydlig rikt-

1 Undersökningen har utförts av stadsplane- chef G. Lindman, Malmö, med ritare G. Wallin som medarbetare.

Forn-lem M Mr Mv y M Mle v M Mr MV v M Mst V Izulmmlr orlenlenng

v.

|||Illl||llllIllllllllllllllIllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll

o

zQÖÖQ%DDD

= medeltal soltimmar per dag under hela året.

Ms = medeltal soltimmar per dag under som- marhalvåret.

Mv = medeltal soltimmar per dag under vin- terhalvåret.

V = antalet soltimmar vid vår- och höstdag- jämning.

Diagram A. Antalet soltimmar per dag på fasader till byggnader uppförda enligt stadsplanetyp A ( paral- lella lamellhus med husavståndet = hus/niiden).

ning. Motsvarande medeltal för sommar- halvåret skiljer sig ännu mindre, eller med cirka 0,2. Skillnaden mellan medeltalen för vinterhalvåret är ungefär densamma som skillnaden mellan helårsmedeltalen, eller cirka 0,5.

För stadsplanetyp B med husen i nord- sydlig riktning gäller, att medelantalet sol- timmar per dag under hela året i Malmö med 0,8 överskrider motsvarande medeltal för Luleå. Medeltalen för sommarhalvåret skiljer sig ungefär lika mycket, medan skill- naden mellan medeltalen för vinterhalvåret uppgår till omkring 1.

För lamellhus grupperade med längdaxeln i öst-västlig riktning varierar solbelysnings- förhållandena starkare med latituden. För stadsplanetyp A med hus orienterade i denna

Lulu Sundlvull Stockholm wlmo Ånlul tunna.... IM ». m v M M. MV v IM m m v|M m M, ,, m.m.,... tunnvalv-g

v-

||||ll||||||mln|llunlnnllu|||||||n||l||||||n||n|||||||luu

M = medeltal soltimmar per dag under hela året. -

Ms = medeltal soltimmar per dag under som- marhalvåret.

Mv = medeltal soltimmar per dag under vin- terhalvåret.

V = antalet soltimmar vid vår- och höstdag- jämning.

Diagram B. Antalet soltimmar per dag på fasader till byggnader uppförda enligt stadsplanetyp B (paral- lella lamellhus med husavstånd = dubbla hushöjden).

riktning gäller sålunda, att medeltalet tim- mar per dag under hela året, då sydfasaden är solbelyst, är 1,6 enheter större i Malmö än i Luleå. Skillnaden mellan motsvarande me— deltal för sommarhalvåret är ungefär den- samma, och medeltalen för vinterhalvåret skiljer sig med cirka 1,7. Det bör observeras, att bottenvåningen under vinterhalvåret överhuvudtaget icke får någon sol i Luleå och Sundsvall, och att det genomsnittliga antal timmar per dag bottenvåningen under detta halvår är solbelyst i Stockholm upp- går till endast 0,2.

Antalet soltimmar på sydfasaden till la- mellhus uppförda enligt stadsplanetyp B och orienterade i öst-västlig riktning är något mindre beroende av latituden. Årsmedeltalet av antalet soltimmar per dag är sålunda en-

dast 0,9 enheter större i Malmö än i Luleå, och motsvarande medeltal för sommarhalv- året är detsamma i båda städerna. Mellan medeltalen för vinterhalvåret är skillnaden 0,6. *

Både för stadsplanetyp A och stadsplane- typ B gäller, att skillnaden i fråga om solbe- lysningsförhållandena är obetydlig mellan Luleå och Sundsvall och tämligen ringa också mellan dessa båda städer å ena sidan och Stockholm å den andra. Skillnaden i nämnda avseende mellan Malmö och de tre övriga städerna är däremot väsentlig.

För stadsplanetyperna C och D är skill- naderna mellan de undersökta orterna i fråga om antalet soltimmar på fasaden i stort sett desamma som för stadsplanetyperna A och B.

Hur antalet soltimmar på fasad ökar, då man låter husavståndet öka till det dubbla, framgår av en jämförelse mellan stadsplane- typerna A och B. En sådan jämförelse ger bl. a. följande resultat.

Det genomsnittliga antalet timmar per dag under vilka en fasad är solbelyst ökar, om husen har nord-sydlig orientering, vid övergång från stadsplanetyp A till stads- planetyp B så som framgår av nedanstående tablå.

Ökning av antalet soltimmar per dag i Luleå Sunds— Stock- Malmö vall holm

Hela året ...... 0,6 0,6 1 ,0 1,0 Sommarhalvåret 1,2 1 ,2 1 ,4 1,5 Vinterhalvåret 0,2 0,2 0,7 0,7

Om byggnaderna är orienterade med längdaxeln i öst-västlig riktning erhålles i stället nedan redovisade tal.

Ökning av antalet soltimmar per dag i Luleå Sunds- Stock- Malmö vall holm

Hela året ...... 1,6 1,5 1,5 0,9 Sommarhalvåret 1 , 7 1 ,3 1,5 0,0 Vinterhalvåret 1 ,7 1 ,7 1 , 5 1,6

Man lägger bl. a. märke till, att då bygg- naderna är orienterade i öst-västlig riktning medför ökningen av husavståndet, vad be- träffar Malmö, icke någon ökning av medel- talet soltimmar per dag under sommarhalv-

året. Detta medeltal når sålunda för öst- västligt orienterade hus i Malmö sitt maxi- mum innan husavståndet överstiger hus- höjden.

Det husavstånd som erfordras för att tillförsäkra lägenheterna fem timmars solbelysning vid vår- och höstdagjämningarna

För att beräkna de husavstånd i förhål- lande till hushöjden som erfordras för att till- försäkra lägenheterna i bottenvåningen fem timmars solbelysning på fasaderna har en särskild undersökning utförts. Denna under- sökning avser parallella lamellhus belägna på samma latituder som de i det föregående studerade husen. Beräkningarna avser dels byggnader med enkelsidiga lägenheter, dels byggnader med genomgående lägenheter.

För enkelsidiga lägenheter ger beräkning- arna följande resultat.

Lägenheten Husavstånd i förhållande till orienterad mot hushöjd i Luleå Sunds- Stock- Malmö

vall holm öst- eller väst-

fasad ....... 9,7 8,4 7,8 7,2 sydost- eller

sydvästfasad . . 2,4 2,0 1,8 1,6 sydfasad ....... 1,7 1,5 1,3 1,1

Lägenheter orienterade mot östfasad er- håller solbelysning under tiden mellan kl. 7 och kl. 12, och lägenheter orienterade mot västfasad under tiden mellan kl. 12 och kl. 17. För lägenheter orienterade mot sydost- eller sydvästfasad gäller, att solbelysningen träffar fasaden ungefär mellan kl. 9.45 och kl. 14.45. (På de enskilda orterna inträffar solbelysningsperioden högst fem minuter före eller efter den här angivna.)

Lägenheter orienterade mot sydfasad er- håller, om husavståndet i förhållande till hushöjden är minst det angivna, solbelysning under hela dagen. Är husavståndet mindre, träffas fasaden framför bottenvåningens lä- genheter överhuvudtaget icke av någon sol- belysning.

Det framgår av beräkningarna, att man för att erhålla fem timmars solbelysning mot fasaden till en endast i öster eller väster

5 10 Sommmqr

Diagram C. Solbeblsningsförhdllandena vid vårdagjämningen enligt stadsplan för kvarteren Arken och quften i Umeå.

orienterad lägenhet måste ha husavstånd motsvarande 7—10 gånger hushöjden. Detta torde som regel praktiskt innebära, att man i centrala stadsområden icke kan uppföra s. k. tjockhus med lägenheter vettande endast mot öster eller väster, vilka uppfyller kravet på fem timmars solbelysning. Vidare framgår, att man för att erhålla fem timmars solbe- lysning på fasaden till enkelsidiga lägenheter belägna mot söder, sydost eller sydväst måste låta husavståndet i förhållande till hushöjden bli större än vad byggnadsstadgan kräver, men knappast större än de husavstånd som vanligen tillämpas i nyare stadsplaner.

För genomgående lägenheter med fasader i norr och söder får man av naturliga skäl vid vår— och höstdagjämningarna samma solbe- lysningsförhållanden som för lägenheter

orienterade enbart mot söder. För genom- gående lägenheter med annan orientering gäller givetvis, att de husavstånd som erford- ras för att tillförsäkra lägenheterna samman- lagt fem timmars solbelysning på fasaderna är lägre än motsvarande husavstånd för en- kelsidiga lägenheter. En undersökning ger vid handen, att följande relationer mellan husavstånd och hushöjd erfordras.

Lägenheterna Husavstånd i förhållande till orienterade mot hushöjd i

Luleå Sunds- Stock- Malmö vall holm

öst- och västfasad 1,5 1,3 1,1 1,0 sydost- och nord-

västfasad eller

sydväst- och

nordostfasad. . 1,5 1,3 1,2 1,1

0 5 10 Solhmmur

Diagram D. Salbelysningjörhållandena vid vårdagjämningen enligt stadsplanför kvarteren Rapphånan och Kungsörnen i Karlskoga.

Lägenheter orienterade mot öst- och väst- fasad erhåller, då husavstånden står i ovan angivet förhållande till hushöjden, solbelys- ning mellan kl. 9.30 och kl. 14.30. Är lägen- heterna orienterade mot sydost- och nord- västfasader träffar solljuset någon av fasa- derna ungefär mellan kl. 1 1.10 och kl. 16.10. Lägenheter orienterade mot sydväst- och nordostfasader, slutligen, erhåller solbelys- ning ungefär mellan kl. 7.50 och kl. 12.50.

Som framgår av tablån ovan, är de erfor- derliga husavstånden överlag tämligen små i jämförelse med dem som i allmänhet till- lämpas i nyare stadsplaner.

Solbebuningqförlzällandena för några under senare år för centralt belägna kvarter fastställda stadsplaner

De resultat som vunnits i de ovan redo— visade undersökningarna av vissa schema- tiska stadsplaner torde som regel icke kunna omedelbart tillämpas i det praktiska stads- planearbetet. I allmänhet blir bebyggelsens utformning — icke minst då det är fråga om centralt belägna kvarter — mera komplice- rad. Det är därför icke möjligt att uppställa några enkla, generella regler om exempelvis det förhållande mellan hushöjd och husav- stånd som säkerställer godtagbara solbelys-

ningsförhållanden. Varje enskild stadsplan måste i detta avseende undersökas särskilt.

Sådana undersökningar har i förevarande sammanhang utförts för nio under senare år fastställda stadsplaner för centralt belägna kvarter i olika städer. För två sådana stads- planer redovisas undersökningarnas resultat på diagrammen C och D. På dessa diagram kan utläsas vilka fasader som erhåller mindre än fem timmars solbelysning och mot vilka enkelsidiga lägenheter icke bör förläggas. I samtliga undersökta kvarter, med undan-

tag av ett i Göteborg beläget, kan man inreda bostadslägenheter i hela bottenvåningen. Sammanfattningsvis kan konstateras, att det av saneringsdelegationen hävdade kra- vet på fem timmars solbelysning vid vår- och höstdagjämningarna på bostadslägenheter- nas fasader icke framtvingar ett mindre in- tensivt markutnyttjande än det numera van- liga. I många fall bör emellertid solbelys- ningsundersökningar utföras innan lägen- hetsplanerna uppritas, så att man får möj- lighet att beakta solbelysningsförhållandena' vid förläggningen av enkelsidiga lägenheter.

Protokoll, hållet inför Kungl. byggnadsstyrelsen den 3 maj 1954

Narvarande: Generaldirektören Wejke, byrå- direktören Snellman, föredragande, bygg- nadsråden Dahl, Quiding, Brunnberg och Lindegren, byggnadschefen Rinman samt byråcheferna Wirseen och Jonsson.

Snellman föredrog ett av saneringsdelega- tionen uppgjort förslag till betänkande i sa— neringsfrågan.

Styrelsen godkände förslaget till betän- kande med däri framförda synpunkter och förslag.

Mot beslutet anmäldes avvikande mening dels av Dahl och Jonsson, vilka ansåg att sty-

relsen i fråga om ändring av 45 & byggnads- lagen bort ansluta sig till den ståndpunkt, som redovisats i det av fastighetscheferna Campanello och Eriksson avgivna särskilda yttrandet, dels av Wirseen, som i ett särskilt yttrande, vilket bifogas, anmält avvikande mening förutom i ovan angivna avseende även i fråga om vissa andra av delegationens förslag.

Vid protokollet

Elsa Krantz

Bestyrkes å tjänstens vägnar: Britta Nenner

Särskilt yttrande av herr Wirseen

Att ett icke obetydligt behov av sanering av vårt lands äldre bostadsbestånd föreligger därom torde delade meningar icke råda. Be- hovet framstår såsom i utredningen uttalas särskilt i de centrala delarna av våra medel- stora och rnindre städer, som ofta har en äldre bebyggelse, inom vilken den medgivna byggnadsrätten endast i begränsad omfatt- ning tagits i anspråk. En med anledning här- av föranledd förskjutning av den erforderliga bostadsproduktionen till samhällets perifera delar kan under vissa förhållanden givetvis innebära olägenheter av olika slag, bl. a. ökade kostnader för det allmänna i form av ökade utgifter för gator, ledningar och dylikt.

Den omständigheten att förnyelseverksam- heten genom bristande initiativ från fastig- hetsägarna för närvarande är ringa har dele- gationen i viss mån tagit till intäkt för att dels framlägga förslag om vidgade expropria- tionsmöjligheter i byggnadslagen, dels ock lämna rekommendationer till kommunerna att på olika sätt aktivera sin markpolitik.

Även om det icke direkt utsågs i utred- ningen kan man vid ett studium av densamma ändock knappast undgå en känsla av att de- legationen lägger skulden till nu rådande stagnation på saneringsområdet i icke ovä— sentlig grad på fastighetsägarna. Att detta blivit fallet kan måhända tillskrivas den all- männa inställning till spörsmål av här ifråga- varande slag som — i viss mån förklarligt —— utmärker dem som stå bakom den nu före- liggande utredningen. Bostadsstyrelsen utgör ett utpräglat bostadspolitiskt organ, och byggnadsstyrelsen har såsom organ för plan- tekniska frågor vid sin tillämpning av bygg- nadslagen och därmed sammanhängande frå- gor som en viktig uppgift att bevaka de all- männa intressena på planområdet. Därtill kommer att delegationen biträtts av kommu- nala planexperter, vilka fått tillfälle att fram- föra kommunernas måhända ensidiga syn- punkter på de i utredningen berörda frå-

gorna. Däremot synes delegationen icke ha ansett det vara av behovet påkallat att under arbetets gång samråda med representanter för dem vilkas intressen på ett avgörande sätt beröras av delegationens förslag, nämligen markägarna.

Det skulle givetvis ur allmän synpunkt vara av värde om fastighetsägarnas intresse för sanering vore större än vad fallet är för när- varande. Att som delegationen velat göra gällande fastighetsägarna i allmänhet saknar såväl intresse som förmåga att genomföra önskvärda saneringar synes emellertid icke klarlagt. Av utredningens egna uppgifter framgår tvärtemot, att under 1930-talet en självsanering påbörjats i en icke oväsentlig omfattning, som successivt ökade fram till 1940 för att därefter sjunka. Att en minskning inträffade 1940 har sin naturliga förklaring av krigsutbrottet, som för byggnadsverksam- heten över huvud medförde ett bakslag. Sa- neringsverksamheten har emellertid sackat efter även efter det att bostadsbyggandet åter kom i gång. Anledningen härtill torde i första hand vara att hänföra till samhällets egna åtgärder. Genom den år 1942 införda och alltjämt gällande hårda regleringen av hy- resmarknaden har sålunda den för all bygg- nadssanering nödvändiga rörligheten på hy- resmarknaden blivit i hög grad försvårad. Vidare har det sätt, varpå. hyresregleringen tillämpats, samt bostadsstyrelsens praxis be- träffande granskning av tomtpriserna bidra- git till att de ekonomiska förutsättningarna för en sanering ofta blivit så ogynnsamma, att en i och för sig önskvärd sanering icke kunnat komma till stånd. Att i ett läge av stor bo- stadsbrist jordmånen för sanering över huvud är mindre gynnsam är vidare uppenbart. Slutligen bör erinras, att statsmakternas in- ställning till sanering hittills varit mera nega- tiv än positiv. I propositionen nr 144 till 1950 års riksdag gavs t. ex. uttryck för den upp- fattningen, att det så länge bristen på bostä-

der vore svår ej kunde bliva tal om att rivning av äldre hus och därmed saneringsverksam- het gåves en större omfattning. Vad som i då- varande läge kunde ifrågasättas vore enligt propositionen endast ny- och ombyggnad av ett starkt begränsat antal undermåliga, cen- tralt belägna bostadshus, där saneringen kunde resultera i ett större antal bostäder.

Genom särskilda sakkunniga utredas för närvarande möjligheterna av en successiv avveckling av hyresregleringen. Därest denna utredning leder till ett positivt resultat, skulle förutsättningarna för en självsaneringsverk- samhet sannolikt bliva gynnsammare än för närvarande.

Under de senaste åren har genom viktiga ändringar i expropriations- och byggnads- lagstiftningen det allmänna fått vidgade långt gående möjligheter att främja en rationell sa- nering. Från och med den 1 april 1950 har sålunda tillkommit en ny expropriations- grund, med stöd av vilken kommunerna skola kunna föra en mera aktiv markpolitik inom tätbebyggelseområdena än vad tidigare varit fallet och från och med den 1 juli 1953 in- fördes i byggnadslagen en ny expropriations- form, nämligen zonexpropriation, för större saneringssyftande stadsplaneregleringar. ' Det kan icke synas välbetänkt att medan utredning pågår om en aweckling av hyres- regleringen och erfarenheterna från lagstift- ningen om de nya expropriationsgrunderna är ringa eller helt saknas framlägga förslag, som medger möjligheter till nya radikala in- grepp i bestående fastighetsförhållanden. Jag kan därför icke dela vad delegationen i dylikt hänseende föreslagit utan anser, att man under en tid framåt bör avvakta utvecklingen och först då förhållandena kunna bättre över- blickas än vad för närvarande är fallet tager ställning till om någon ytterligare komplet- tering av lagstiftningen på området kan anses oundgängligen nödvändig.

Mot delegationens förslag såsom sådana kunna också allvarliga principiella invänd- ningar göras.

Frågan om att genom ändring av 31 & byggnadslagen vidga möjligheterna att mot ägarnas bestridande ändra tomtindelning har tidigare uppmärksammats. Så sent som i sam- band med propositionen nr 131 till 1947 år

riksdag, vari Kungl. Maj :t tog ställning till stadsplaneutredningens förslag om byggnads- lag, uttalade föredragande departements- chefen med anledning av under ärendets remissbehandling framkomna förslag om en dylik ändring i bestämmelserna om tomt— indelning, att det naturligtvis kunde synas irrationellt, att en mindre lämplig tomtindel- ning, som vunnit—fastställelse, skulle för fram- tiden få försvåra möjligheten till ett ända- målsenligt bebyggande, endast därför att kanske en enda tomtägare inom kvarteret satte sig emot en ändring av tomtindelningen. Att utvidga möjligheterna att mot ägares bc- stridande framtvinga en ändrad tomtindel- ning vore enligt departementschefen emel- lertid ägnat att ingiva betänkligheter med hänsyn till det ständiga osäkerhetstillstånd som skulle uppkomma för tomtägarna. Någon erinran mot detta uttalande i propositionen gjordes icke av riksdagen. Under tiden efter detta uttalande har inte tillkommit något nytt, som kan motivera en annan inställning.

Delegationens förslag rörande 45 & bygg- nadslagen om att utvidga expropriations- rätten till vem som helst som fyller vissa ford— ringar, är i än högre grad än den ifrågava- rande ändringen av 31 å'ägnat att åstad- komma ett osäkerhetstillstånd i äganderätten och framstår såsom stötande. Ej ens bostads— sociala utredningen, som var inne på samma tankegång, gick i detta hänseende så långt som delegationen nu gjort. Dess förslag stan- nade vid att om ägare av fastigheter, som tillhopa utgjorde minst 50 % av fastigheter- nas inom saneringsområdet sammanlagda taxeringsvärde, vore överens om att gemen- samt genomföra en sanering borde de av Kungl. Maj:t under vissa förutsättningar kunna tillerkännas rätt att inlösa återstående fastigheter inom området. Såsom delega- tionen erinrat uttalade 1953 års riksdag i an- ledning av väckta motioner i samband med lagförslaget om zonexpropriation, att expro— priationsvapnet av såväl principiella som praktiska skäl endast i rena undantagsfall borde få utnyttjas av annan än samhället. Att låta en majoritet av fastighetsägare inom ett stort saneringsområde få använda detta vapen mot de övriga markägarna inom om- rådet skulle enligt riksdagen te sig stötande

och i praktiken kunna leda till att en mono— polställning skapades för enstaka kapital- starka fastighetsägare. Än mer stötande måste det enligt min mening te sig, därest såsom i den nu föreliggande utredningen expropria- tionsrätt skulle kunna tillerkännas även den som icke är delägare i saneringsområdet. Man kan icke frigöra sig från den tanken att en dylik möjlighet skulle kunna medföra, att vissa kapitalstarka storföretagare inom bygg- nadsbranschen kan komma att systematiskt inrikta sig på att få till stånd expropriation av lämpliga fastigheter, därvid de måhända mindre skulle ledas av de allmänna samhälls- intressena utan fastmer av det privatekono- miska intresset att finna lönande objekt för sin verksamhet. Den omständigheten, att för expropriationsrätt bl. a. skulle erfordras ett tillstyrkande av kommunen torde knappast innebära en tillräcklig garanti för att vid ex- propriationsfrågans avgörande enbart sam- hällsintressena komma att fälla utslaget. Det förhållandet att kommunen själv ej vill enga- gera sig i en expropriation måste i sig utgöra ett indicium på att samhällsintresset av den ifrågasatta saneringen icke är alltför fram- trädande. Ett tillstyrkande från kommunen torde icke böra få tolkas på annat sätt än att ett visst saneringsbehov föreligger, som kom- munen gärna ser blir tillgodosett utan att den behöver själv engagera sig i saken. Såsom riksdagen påpekat kunna vidare praktiska svårigheter uppkomma vid ett medgivande av expropriation för annan än samhället. Bl. a. kunna nämligen Hera anmäla sig som sökande, vilka alla uppfylla förutsättningarna för expropriation. Då uppkommer den svår- lösta frågan vem av sökandena som bör er- hålla kommunens förord. Att ovidkommande förhållanden, såsom personliga relationer, politisk uppfattning och sökandens ställning såsom privat företagare eller s.k. allmän- nyttigt företag, i vissa fall kan komma att påverka ett ställningstagande till denna fråga får icke hållas helt uteslutet.

Delegationen har i vad avser såväl änd- ringarna i 31 och 45 && byggnadslagen som kommunernas allmänna markpolitik förut- satt, att vederbörande organ, som inom kommunen har att handlägga saneringsären- den, skall tillse, att fastighetsägarna får en

känsla av att deras skäliga anspråk på kom- pensation i samband med att de måste avstå från sina fastigheter icke åsidosättas. Detta i och för sig självklara förhållande motsäges emellertid i viss mån av åtskilliga uttalanden, som delegationen gjort och som syftar till att för kommunerna klarlägga förutsättningarna för att genom olika systematiska åtgärder få till stånd en minskning av värdena på fastig— heter, som kunna komma i fråga för sane- ring, och därmed underlätta en sanering. Bland dylika uttalanden må erinras. ”Ett viktigt led i det allmännas strävanden att på lång sikt ekonomiskt underlätta sanering måste därför vara att på olika sätt söka på- verka hyresmarknaden i sådan riktning, att den äldre lågklassiga bebyggelsens avkast- ning sjunker.” — ”Allmänt kan konstateras, att den tidpunkt då den på detta sätt defi- nierade saneringsmognaden inträder är be- roende icke blott av byggnadernas rent fy- siska tillstånd utan även av förändringar i efterfrågan på bostäder och lokaler av olika slag, byggnadsverksamhetens inriktning, änd- ringar i stadsplaner och fastighetsindelning, byggnadskostnaderna etc. Sådana föränd- ringar kan påverka utvecklingen på fastig- hetsmarknaden så att den äldre bebyggelsens saneringsmognad påskyndas, antingen genom att de tomtvärden som kan förräntas av ny bebyggelse ökar eller genom att den befintliga bebyggelsens avkastning sjunker. I närmast följande avsnitt diskuteras det allmännas möj- ligheter att genom olika på kortare eller längre sikt verkande åtgärder stödja en sådan utveckling.” — ”De ekonomiska förutsätt- ningarna för sanering förbättras givetvis också, om avkastningen på den äldre bebyg- gelsen minskar. — — — Om nya lägenheter kan upplåtas mot hyror som är överkomliga för det stora flertalet bostadssökande bör man i samma mån som bostadsbristen avvecklas kunna räkna med en viss press på hyrorna för de lågklassiga bostäderna.” Då delega- tionen såvitt jag förstått utgått från att bo- stadsbyggandet skulle t.v. alltjämt finan- siellt stödjas av det allmänna, innebär det citerade uttalandet, att enligt delegationens mening bostadssubventionerna skulle kunna tjäna även syftet att nedpressa det äldre bo- stadsbeståndets värde så att det närmar sig

eller uppnår saneringsstadiet. —— ”Den an- tydda utvecklingen (nämligen att minska den äldre bebyggelsens värde) kan emellertid yt- terligare påskyndas genom ingripande från hälsovårdsnämndernas sida. — — — En nära kontakt bör hållas mellan hälsovårdsmyndig- heterna och de organ som har ansvar för kommunens byggnads- och markpolitik.” — Delegationens allmänna inställning till fastig- hetsägareintressena belyses slutligen i viss mån även av följande uttalande. ”Vi har även övervägt om icke genom en lagändring möjligheter borde skapas att ytterligare skärpa byggnadsförbudet, så att det kunde inbegripa även smärre reparations- och un- derhållsarbeten, ändrad användning av bygg- nad etc. En sådan skärpning skulle otvivel- aktigt kunna ytterligare förbättra förutsätt- ningarna för rationell sanering. Den skulle emellertid å andra sidan innebära avsevärda olägenheter icke blott för fastighetsägarna utan även för de i fastigheterna boende och skulle säkerligen på goda grunder uppfattas som stötande, särskilt om saneringen icke skulle komma till stånd inom avsedd tid.” Att över huvud ett dylikt förslag kunnat komma under diskussion och till och med tagas på sådant allvar, att det ansetts böra omnämnas i utredningen måste ge anled- ning till en tankeställare. Av formuleringen synes därjämte som om delegationen avstått från att framlägga ett dylikt förslag icke av den anledningen att den själv ansett ett dy- likt förslag stötande utan närmast därför att det av andra skulle ”uppfattas” såsom stötande. Såsom i utredningen framhålles kunna i vissa fall saneringsförluster icke undvikas. I utredningen har föreslagits, att statliga bidrag skulle kunna utgå till kommunala sanerings- subventioner. Enligt min mening är de av delegationen härför förebragta skälen icke så vägande, att de kunna motivera statsbi— drag. Saneringen måste anses såsom en kom- munal angelägenhet, för vilken eventuella kostnader helt böra bäras av vederbörande kommun. Det kan knappast heller synas rätt- vist, att landsbygdens befolkning, från vilken tätorterna i så hög grad —— ofta till landsbyg- dens egen nackdel — rekryterar sin tillväxt, skall skattevägen bidraga till att lösa tät- orternas speciella saneringsproblem.

Vad beträffar de ekonomiska konsekven- serna för statens vidkommande te de sig såsom de framställts i utredningen tämligen måttliga. För en subvention av en tre-års— produktion skulle sålunda statens årsutgift röra sig om cirka en halv miljon kronor. Det är emellertid att märka, att denna utgift nor- malt är avsedd att utgå årligen under 40 år till kommunerna såsom ett bidrag till deras kapitalsubvention för saneringen, därvid ti- den 40 år valts såsom sammanfallande med tertiärlånens löptid. Statens utgift under denna förutsättning uppgår sålunda för en dylik tre-årsproduktion till sammanlagt 20 miljoner kronor. Räknar man t. ex. med 12 års-produktioner skulle den verkliga utgiften uppgå till ej mindre än 80 miljoner kronor.

I kapitlet IV har bl. a. lämnats en redo- görelse för orsakerna till den rådande bo- stadsbristen, därvid dessa angivits vara gif- termålsfrekvensens kraftiga stegring, en om- fattande immigration, en snabbt sjunkande dödlighet och en av ekonomiskt-politiska skäl hämmad bostadsproduktion. Enligt min me- ning är en dylik förklaring till rådande allvar- liga förhållanden på bostadsmarknaden inga- lunda uttömmande. Jag anser att byggnads- styrelsen icke bort ställa sig bakom delega- tionens uttalande i detta hänseende.

Delegationen har i olika sammanhang framhållit, att det för att expropriationsinsti- tutet i vad avsåge saneringsfastigheter skulle kunna fylla sin uppgift vore angeläget, att en ”rationell värderingspraxis” utbildades, som kunde bli normerande för fastighetsprisbild- ningen över huvud. Man kan knappast undgå att ställa sig frågande till innebörden av detta något dunkla uttryck ”rationell värderings- praxis”. Vad ena parten i det ekonomiska spelet om fastigheter och deras värden anser vara en förnuftig värderingspraxis betraktar sannolikt den andra parten såsom icke för- nuftig och tvärtom. Att döma av de sam- manhang, vari ”rationell värderingspraxis” användes i utredningen får man närmast den uppfattningen, att man därmed åsyftat en praxis som för kommunerna ställer sig för- delaktig. Därest detta är fallet rimmar det mindre väl med uttalandet att det är viktigt, att fastighetsägarna böra få en känsla av att deras skäliga anspråk på kompensation vid

deras frånhändande av fastighet icke åsido- sättas.

I expropriationslagen finnes angivet hur löseskillingen för fastighet vid expropriation skall bestämmas, varjämte i syfte att få till stånd en enhetlig praxis vid värderingen av fastigheter genom justitiedepartementets för- sorg kurser anordnats för utbildning av ex- propriationstekniker. Vid dessa förhållanden anser jag att det icke förelegat skäl för att såsom skett i utredningen framföra särskilda synpunkter på värderingsregler och värde-

ringspraxis vid expropriation av sanerings- fastigheter.

Ett särskilt kapitel i utredningen, det IX:e, har ägnats åt synpunkter och förslag be- träffande statlig långivning åt flerfamiljshus över huvud. Då denna verksamhet ligger vid sidan om byggnadsstyrelsens uppgifter och erfarenheter, anser jag, att styrelsen varken direkt eller indirekt bort taga Iställ- ning till utformningen av bestämmelserna för denna verksamhet.

Protokoll hålletvid sammanträde med kungl. bostadsstyrelsen

den 22 april 1954

Närvarande: Generaldirektören Johansson, le- damöterna herrar Bernhard och Johnsson, fru Lewén-Eliasson, herrar Hansson, Persson och Strandberg, byråcheferna Bergman, Grape, Gustavsson och Strokirk samt förste aktuarien Björk, föredragande.

& r.

Förste aktuarien Björk föredrog ett av sa- neringsdelegationen uppgjort förslag till be- tänkande i saneringsfrågan.

Styrelsen godkände förslaget till betän- kande med däri framförda synpunkter och förslag utom däri, att styrelsen i fråga om ändring av 45 & byggnadslagen anslöt sig till den ståndpunkt, som hade redovisats av fas- tighetscheferna Campanello och Eriksson i det av dem avgivna yttrandet.

Mot beslutet anmäldes avvikande mening dels, beträffande den nämnda frågan, (av generaldirektören, ledamöterna Bernhard och Strandberg, byråchefen Bergman samt föredraganden, vilka ansåg, att styrelsen hade bort ansluta sig till delegationens förslag.

dels ack, beträffande bland annat delega- tionens synpunkter på frågan om statens stöd till utredningar och forskning i saneringsfrå- gor, av ledamoten Hansson i ett särskilt ytt- rande, som skulle bifogas detta protokoll.

Vid protokollet Sven Sigurdson

Bestyrkes å tjänstens vägnar: K . Brunell

Särskilt yttrande av herr Hansson

I fråga om en statlig rådgivning och service åt kommunerna samt utredningar och forsk- ning i saneringsfrågor delar jag i princip de synpunkter, som delegationen framfört i ka- pitel XIII. Men i fråga om verksamhetens målsättning och inriktning har jag en från delegationen avvikande mening iföljande av- seenden.

Det bör enligt min mening understrykas att en sådan bebyggelsekoncentration av bo- stadslägenheter, som oftast kännetecknar större stadsoentra, innebär flera olägenheter och av skilda orsaker är mindre önskvärd. En väsentlig del av bostadsbebyggelsen bör där- för vid sanering föras bort från de centrala stadsområdena. Det är också önskvärt att vid sanering av sådana områden industriell före- tagsamhet av beredskapskaraktär beredes möjlighet till förflyttning till andra lämpliga orter utanför överdriven tätbebyggelse. Det bör nämligen framhållas, att en alltför kon- centrerad tätbebyggelse medför stora olägen- heter för samhället, inte minst ur försvars- politisk synpunkt.

Trots de höga markvärden dylika sane- ringsmogna områden torde representera, bör också hänsyn tagas till frågor som är av av- görande betydelse för såväl näringslivets ut- veckling som för befolkningens trivsel och säkerhet. Det bör enligt min mening särskilt understrykas, att vid bostadsbebyggelse i cen- trum av större tätorter, planeringen måste taga sikte på att söka skapa en bebyggelse, som ger människorna en så trivsam miljö som möjligt samtidigt som för kommunikatio- nerna och näringslivet i övrigt tillfredsstäl- lande åtgärder vidtages.

I ställer för alltför koncentrerad bostads- bebyggelse bör därför, oavsett de höga mark- värdena, tillräckliga utrymmen disponeras för parkanläggningar, parkeringsplatser, fri- tidsanläggningar etc.

Jag delar delegationens uppfattning, att in- tensifierad forskning är önskvärd för stads-

byggandets rationella lösning. I detta syfte är det i och för sig önskvärt, att en professur i stadsbyggnad kunde inrättas vid Chalmers Tekniska Högskola. Men då en professur i detta ämne redan finnes, knuten till Tekniska Högskolan, bör det enligt min mening under- strykas, att andra för bebyggelsen angeläg- nare krav först bör tillgodoses, innan ytter- ligare en professur i stadsbyggnad inrättas. Den vetenskapliga forskningen får inte in- riktas på att enbart behandla stadsbebyg- gelsens problem. Landsbygdsbebyggelsen har inte i samma utsträckning som stadsbebyg- gelsen blivit föremål för vetenskaplig forsk- ning. jag anser det därför synnerligen ange- läget, att en professur i landsbygdssociologi inrättas snarast möjligt och att detta bör ske, innan den vetenskapliga forskningen rörande stadsbebyggelsen ytterligare utvidgas t. ex. genom en ny professur i stadsbyggnad. En professur i landsbygdssociologi bör lämpligen knytas till Lantbrukshögskolan i Ultuna.

Det bör understrykas, att det även ur stads— bebyggelsens synpunkt är angeläget, att en professur i landsbygdssociologi snarast möj- ligt inrättas. Stadsbebyggelsens omfattning och utformning måste nämligen till väsentlig del bli beroende av utvecklingen inomlands- bygdsbebyggelsen. Den avfolkning av lands- bygden, som ägt rum och fortfarande pågår, betyder avsevärda förändringar i skilda av- seenden. Det bör vara landsbygdssociologiens uppgift att klargöra orsakssammanhangen kring denna befolkningsrörelse. Härigenom kan förutsättningar skapas för en sådan lands- bygdsbebyggelse, att avflyttningen från lands- bygden avstannar. Då stadsbebyggelsen gi- vetvis måste bli beroende av bebyggelseut- vecklingen på landsbygden, finner jag det vara anledning att i detta sammanhang un- derstryka vikten av att frågan om en pro- fessur i landsbygdssociologi i första hand bringas till sin lösning.