SOU 1954:32
Televisionen i Sverige : Televisionsutredningens betänkande
Kungl. Kommunikationsdepartementet
tionsdepartementet att tillkalla högst sex utredningsmän för att utreda frågan om televisionens införande i Sverige 111. 111.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för kom- inunikationsdeparlementet den 3 februari 1951 såsom utredningsmän leda— moten av riksdagens andra kammare, andre vice talmannen A. Olsson, kanslirådet 0. A. Berger, numera överingenjören hos telestyrelsen E. B. Es- ping, numera verkställande direktören i aktiebolaget Radiotjänst E. H. Mattsson, direktören i Sveriges elektroindustriförening H. G. Nyström och ledamoten av riksdagens andra kammare, chefredaktören 0. A. Sehlstedt. Ät Olsson uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete. '
Den 28 maj 1951 förordnade dåvarande chefen för kommunikationsde- partementet aktualitetschefen hos aktiebolaget Radiotjänst H. Hahr och förste byråsekreteraren hos telestyrelsen T. A. Rosenlund att vara sekreterare åt utredningsmännen.
Vi har antagit benämningen televisionsntredningen.
För en undersökning rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna av televisionens införande i vårt land har vi enligt Herr Statsrådets medgivande anlitat Industriens utredningsinstitut. Resultatet av denna undersökning föreligger i en den 3 maj 1954 dagtecknad rapport Svensk television _ efterfrågan, tillverkning, import, vilken överlämnas till Herr Statsrådet.
| | | | i Kungl. Maj:t bemyndigade den 19 januari 1951 chefen för kommunika- ) l l % |
Med Kungl. Maj:ts medgivande har vi företagit resor till Danmark, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland för att studera televisionsverksamheten därstädes.
Den 29 oktober 1952 framlade vi förslag till en försöksverksamhet på tele- visionsområdet. Förslaget har inte föranlett något Kungl. Maj:ts beslut.
Vi har avgivit yttranden den 21 december 1953 över en av ett konsortium till Kungl. Maj:t ingiven ansökning om koncession för televisionssåndningar i Stockholm och den 23 mars 1954 över en framställning av aktiebolaget Radiotjänst angående utbildnings- och övningsverksamhet för program- produktion i television.
En sammanställning av inkomna skrivelser med synpunkter på program- met i en blivande svensk televisionsverksamhet överlämnas till Herr Stats— rådet.
Sedan utredningsarhetet nu slutförts, får vi härmed vördsamt överlämna vårt betänkande till Herr Statsrådet.
Särskilt yttrande har avgivits av undertecknade Esping och Nyström. Stockholm den 8 november 1954.
A. Olsson 0. A. Berger Erik Esping Erik Mattsson Harry Nyström Ossian Sehlstedt
Henrik Hahr Tage Rosenlund
l l l l l l l l l | | |
Med television förstås elektrisk över- föring av rörliga bilder trådlöst eller per tråd, som regel i förening med över- föring av ljud.1
Televisionen kan tjäna många ända- mål. Av dessa tilldrar sig dess använd- ning som ett med rundradion analogt medel för masskommunikation det stör- sta allmänna intresset. Det är denna form av television som kommer att be— handlas i detta betänkande.
Talrika exempel kan anföras på tele- visionens användning för andra ända- mål än sändningar till allmänheten. Så- lunda kan nämnas kontroll av olika ar- betsoperationer och tekniska förlopp t. ex. vid stark hetta, vid riskmoment eller över långa avstånd; med hjälp av television kan man inspektera byggna- der och andra anläggningar under vat— tenytan; television kan inom bankvä- sendet möjliggöra kontroll från olika expeditioner mot kontokort i ett centralt register; den kan utnyttjas för veten- skaplig forskning samt för undervis- ningsändamål så att man låter åskådare på avstånd följa operationer och demon- strationer, och slutligen kan nämnas att television kommer till användning i många militära sammanhang. De här exemplifierade tillämpningarna av tele- visionstekniken brukar sammanfattas under benämningen specialtelevision.
Televisionen som massmedium har utnyttjats som ett instrument för infor- mation och undervisning och inte minst för förströelse och underhållning. Där— vid har många problem anmält sig, vilka i dag sysselsätter dem som har att
Inledning
svara för programmens produktion och distribution.
Att åtskilliga svårigheter har uppstått och att i flera avseenden en markerad tveksamhet kommit till uttryck i fråga om televisionens rätta användning är inte ägnat att förvåna. Med televisionen har ett helt nytt element kommit in i vårt samhällsliv och rubbat cirklarna för tidigare fast etablerade förhållanden och vanor. Det är vidare fråga om ett medium, vars tekniska och innehålls- mässiga struktur kan komma att under- gå snabba förändringar. Detta gör det svårt att få ett fast grepp om televisio- nen, även om många utländska erfaren- heter av både positiv och negativ art föreligger.
De ekonomiska problemen är först och sist televisionens stora bekymmer. Det är dock viktigt att man ej enbart stannar inför dem utan betraktar tele- visionen som en ny och betydelsefull faktor i den tekniska omvälvning, som snabbt förändrar förutsättningarna för vår tids civilisation.
Den tekniska landvinning det här gäl- ler måste utnyttjas på ett sätt som främ- jar vårt lands andliga och materiella utveckling. .Detta kräver överväganden vilka berör såväl tekniker och ekono— mer som kulturarbetets målsmän.
1 Benämningen television (ordagrant översatt fjärrsyn) har vunnit insteg i svenskt liksom i t. ex. engelskt och franskt språkbruk. Danskan och norskan har fjernsyn, tyskan Fernsehen. Televisions- åskådaren kallas på engelska viewer, på franska téle'spectateur, på danska och nor- ska fjernseer och på tyska Fernsehteil- nehmer.
Grundidéerna till de televisionssystem, som används i dag, utarbetades redan omkring 1911. De kunde emellertid inte omsättas i praktiken, emedan det ännu saknades element som arbetade tillräck- ligt snabbt för att man skulle kunna sända så många bilder per tidsenhet att de gav intryck av rörliga bilder, dvs minst 16 bilder per sekund.
Det var först genom elektronrörstek- nikens starka utveckling under första världskriget som de erforderliga tek- niska förutsättningarna för televisionen skapades. I Frankrike, Storbritannen, Tyskland och USA fick man snart fram användbara televisionssystem och på 1930-talet började man förevisa televi- sion offentligt. År 1936 kunde man i Storbritannien starta den första regul- jära televisionstjänsten i världen med ett system, som används än i dag.
Vid krigsutbrottet 1939 fick emellertid lägga ned verksamheten i de flesta länder. Sedan hände skenbart ingenting på televisionsområdet under några år. .
I själva verket hände det åtskilligt. Det var kanske inte direkt på televisions— området den tekniska utvecklingen gick vidare, men erfarenheterna från tele- visionen kunde under kriget användas inom radartekniken och denna förde i sin tur televisionstekniken vidare. Vid krigets slut hade man i flera länder nya televisionssystem utarbetade.
111311 KAPITEL I
Televisionens tekniska principer och förutsättningar
Televisionsbildeus uppbyggnad
När man skall trycka en bild på pap— per enligt den reproduktionsmetod, som kallas autotypi, gör man en kliché. Bil- den uppdelas därvid i ett stort antal bildpunkter med hjälp av ett raster, dvs en glasplatta med etsade vertikala och horisontala linjer, som placeras framför kliche'plåten, när bilden foto- graferas på denna. Ju detaljrikare man önskar bilden, desto längre måste man driva uppdelningen i bildpunkter och desto finmaskigarc raster måste följ— aktligen användas.
Televisionsbilden byggs upp på ett liknande sätt. Genom televisionskame- rans objektiv projiceras bilden på en liten skärm inne i ett speciellt elektron— rör -— kameraröret. Bilden uppdelas där i ett mycket stort antal punkter — bild- element. En fin clektronsträle, vilken fungerar som ett slags känselspröt, av- söker bilden på skärmen, element för element, radvis från vänster till höger med början i övre vänstra hörnet. För varje element, som avsöks, avges från kameran en elektrisk signal _ en in— formation — som anger elementets läge i bilden samt dess ljusstyrka. Informa— tionerna vidarebefordras, efter att ha passerat diverse apparatur, i form av växelströmmar med varierande sväng- ningstal — frekvenser —— till televisions— lsändaren för att där omvandlas till eter- vågor, som bär dem ut i rymden.
I mottagningsanläggningen uppfångas etervågorna och avger där sina informa- tioner. Mottagaren är försedd med ett stort elektronrör — bildröret _— vars plana ändyta på insidan är belagd med ett tunt fosforskikt —— bildskärmen. Det— ta skikt har egenskapen att avge ljus, om det bombarderas med elektroner. Inne i röret finns en s. k. elektronkanon, som avskjuter en koncentrerad ström av elektroner mot den fosforbelagda skärmen. Träffpunkten lyser upp med en ljusstyrka, som motsvarar styrkan hos den bombarderande elektronstrålen. En del av de från televisionssändaren mottagna informationerna tvingar elek- tronstrålen att bestryka bildskärmen i exakt överensstämmelse med den avsö- kande elektronstrålen i kameraröret. En annan del av informationerna påverkar elektronstrålens styrka så, att bombarde- manget i varje punkt -— bildclement —— ger upphov till en ljusstyrka, som mot- svarar bildelementets i kameraröret.
Från bildens överkant till dess under- kant radas sålunda bildelementen upp på bildskärmen liksom skriften på pap- persarket i en skrivmaskin. Antalet bild- elementrader från överkant till under- kant kallas bildens linjetal. Ju detalj- rikare bild man önskar, desto större måste antalet bildclement vara, dvs desto högre blir bildens linjetal.
Ett flertal olika televisionssystem är i bruk. De skiljer sig från varandra huvudsakligen genom olika linjetal: det brittiska 405—1injersystcmet, det ameri» kanska 525—linjersystemet, ett kontinen- taleuropeiskt 625-linjersystem och det franska 819-linjersystemet jämte ett äld- re franskt system med 450 linjer. Televisionsbilden blir liksom den tryckta bilden dyrare i framställning ju högre bildkvalitet man önskar. Priset för såväl upptagnings- och sändnings- apparaturen som för programövcrfö— ringsförbindelserna stiger med ökat lin-
jetal. Vad som betyder mer är emeller- tid att även mottagarna blir dyrare.
En annan viktig omständighet är att utrymmesbchovet i etern för den tråd- lösa överföringen av bilden stiger myc- ket snabbt med ökat linjetal. En för- dubbling av linjetalet medför att antalet informationer, som skall överföras per tidsenhet, och därmed ntrymmesbeho— vet i etern blir fyrfaldigat. Det för tele- vision upplåtna våglängds-(frekvens—l utrymmet är mycket begränsat, och däri ligger en av televisionens största svårig— heter. Den är kanske huvudorsaken till att debatten om de olika televisions- systemen varit så livlig.
Televisionsbildens kvalitet
En jämförelse med kvaliteten hos tryckta bilder på olika papperssorter kan ge en uppfattning om bildkvaliteten hos olika televisionssystcm. Om man t. ex. trycker en bild om 21 )( 28 cm — en vanlig bildstorlek hos televisions- mottagare i de lägre prisklasserna —— på tidningspapper, använder man i re— gel ett raster med 25 linjer per cm. En sådan bild innehåller ca 250 000 bild- clement. Trycks bilden på gott hok— tryckspapper, använder man ett raster med ca 45 linjer per cm. Bilden inne- håller då ca 800 000 bildelement. Trycks bilden på konsttryckpappcr med ett raster med 60 linjer per cm, kom- mer den att innehålla mer än 1 500 000 element. Televisionsbilden innehåller ungefär 170 000 element enligt 405-1injersystcmet 200 000 » >> 525 >>
350 000 » » 625 » 600 000 » >> 819 »
Teoretiskt skulle antalet element i televisionsbilden bli ungefär 20 % stör- re än vad som nu angivits. Man måste emellertid pruta av något på antalet bildelement och därmed på bildens de-
taljinnehåll för att kunna sända de nöd- vändiga informationerna för växling från en linje till nästa, för växling från en färdigtecknad bild till näst— följande osv.
Televisionsbildens uppdelning i bild- element sker redan i kameran enligt det för systemet gällande linjetalet. Antalet bildelement förblir därför detsamma oberoende av bildstorleken i mottaga— ren.
De bilder som de här nämnda tele- visionssystemen uppvisar kan sålunda vad detaljinnehållet angår inte på långt när mäta sig med konsttryckbilden och ännu mindre med den fotografiska bil- den. Det franska 819-linjersystemet ger en bildkvalitet som möjligen kan jäm- föras med 16 mm biograffilm. De övriga systemen ger alla betydligt mindre de— taljinnehåll. För att få samma detaljin— nehåll som den vanliga biografbildens skulle man behöva ett system med om— kring 1 500 linjer.
Kontrastomfånget i televisionsbilden är f. n. mycket mindre än såväl konst- tryckbildens som den fotografiska bil- dens men torde kunna förbättras åtskil- ligt.
Det franska televisionssystemet kan onekligen ge de bästa bilderna men det är också det dyraste och tekniskt mest krävande av systemen. Det brittiska 405- linjersystemet är det billigaste och tek- niskt enklaste. Det är trots detta mycket bra. Man kommer dock inte ifrån att linjestrukturen syns ganska tydligt i bilden. Engelsmännen hävdar emeller- tid med fog, att om bilden är fotogra— fiskt god och programmet är medryc- kande och intressant, glömmer åskåda— ren att tänka på antalet linjer.
De flesta kontinentaleuropeiska län- derna, däribland Sverige, har såsom en lämplig kompromiss valt 625-linjersyste- met.
Antalet bildväxlingar per sekund är
25 för 405-, 625- och 819-linjersystemen och 30 för 525-linjersystemet. Bildväx- lingstalet har satts i relation till kraft- nätets frekvens, som är 50 p/s (perioder per sekund) i Europa och 60 p/s i USA, emedan man genom att synkronisera bildväxlingsfrekvensen med nätfrekven- sen kan förbilliga apparaturen något. Det har emellertid visat sig medföra vissa nackdelar att synkronisera bild- växlingen med nätfrekvensen, varför man inte längre använder metoden. Bild— växlingstalet har emellertid bibehållits.
Antalet bildelement, som överförs på en sekund, blir ungefär
4 300 000 för 405-linjersystemet 6 000 000 >> 525 >> 8 800 000 >> 625 >> 15 000 000 >> 819 » Färgtelevision
En televisionsbild i färg framställs i princip på samma sätt som ett trefärgs— tryck, dvs tre olikfärgade bilder läggs på varandra. Man sammanställer färg- bilden av en grön, en blå och en röd delbild och får på detta sätt fram bil- den i de rätta färgerna.
En mottagare för färgtelevision —— polykroma bilder — blir betydligt mera komplicerad än en mottagare för svart- vita —— monokroma _— bilder och priset blir också därefter. Det är emellertid inte mottagarpriset utan utrymmesbe- hovet i etern som har varit färgtelevi- sionens största problem. Om man måste sända en fullständig bild i vardera av de tre färgerna, skulle detta betyda, att man för varje färdig färgbild måste sända tre gånger så många bildclement som för en monokrom bild, dvs utrym- met i etern skulle bli tre gånger så stort. Ett system för färgtelevision får emel— lertid inte kräva större eterutrynnne än det som har tilldelats det redan intro- ducerade monokroma systemet.
Columbia Broadcasting System (CBS) i USA presenterade tämligen snart efter den monokroma televisionens införan- de ett färgsystem, som ger goda bilder. Systemet arbetar på så sätt, att man framför kamerans objektiv monterar en glas- eller plastskiva, som uppdelats i gröna, blå och röda sektorer. Om skivan roterar, kommer kameran att växelvis se motivet genom olikfärgade sektorer. Framför mottagarens bildskärm monte- ras en liknande färgskiva, som roterar synkront med skivan framför kameran. Bilden på skärmen är monokrom, men då man ser den genom den roterande skivan, får ögat intrycket av en färg- bild. För att sändningen inte skall upp— ta större eterutrymme än en vanlig mo- nokrom bild har man prutat på bild- växlingstalet för delbilderna och på an- talet element i varje delbild. Resultatet blir trots detta mycket gott.
Systemet har emellertid en del nack- delar, som är så stora, att det inte har lyckats slå igenom, trots att det har blivit godkänt av den koncessionsgivan- de myndigheten, Federal Communica- tions Commission (FCC). Det är ett me— kaniskt system där mottagaren är för- sedd med en färgskiva, som roterar med ett tämligen högt varvtal. Skivans dia- meter måste därför begränsas av håll- fasthetsskäl, vilket i sin tur begränsar bildstorleken. Den största nackdelen är dock att man inte kan använda samma mottagare för mottagning av CBS” färg- sändningar och för vanliga svart-vita sändningar, eftersom bildväxlingstal m. m. inte överensstämmer med det svart-vita systemet. Många millioner mottagare för svart-vita bilder fanns re- dan i bruk, när CBS började med sina sändningar i färg. Då dessa mottagare inte kunde användas för färgbilder, har CBS” färgsystem inte slagit igenom.
Andra företag — i första rummet Radio Corporation of America (RCA)
— har sedan länge arbetat på ett färg- system, som är helt elektroniskt och som gör det möjligt att med befintliga mottagare ta in färgsändningarna i svart— vitt. För mottagning i färg fordras där- emot speciella mottagare. Även detta system arbetar med ett reducerat antal bildelement per delbild för att kunna hålla sig inom samma eterutrymme som det svart—vita, men man har funnit en lösning, som ger utmärkta färgbilder. Systemet godkändes av FCC i december 1953 och man kunde börja reguljära sändningar under 1954.
En mottagare för färgsändningar är betydligt mera komplicerad än en mot- tagare för svart-vitt. Den innehåller flera rör. Bildröret är av ett speciellt utföran- de, som fordrar stor precision vid till— verkningen. Bildrören tillverkas ännu i små serier och ställer sig därför rätt (lyra. Man har angivit priset för en färg- mottagare för detta system till 800— 1 000 dollar. När tillverkningsserierna blir stora, kan man räkna med lägre priser.
Man får nog utgå från att endast en del av televisionsprogrammen kommer att sändas i färg. Kostnaderna för pro- grammen blir säkerligen större vid färg- sändning än vid monokrom sändning. Det kan diskuteras om färgen vid alla tillfällen ger ett tillskott till program- met, som motiverar de ökade svårig- heterna och kostnaderna.
Frågan om en internationell televisionsstandard
När man efter kriget återupptog den avbrutna televisionsverksamheten, an- såg man sig i Storbritannien böra hålla fast vid sitt gamla system på grund av de stora investeringar som gjorts i mot- tagare konstruerade för detta. I Frank- rike, Nederländerna, Tyskland och USA beslöt man däremot att lämna de tidi-
gare systemen och introducera nya. De nya televisionssystemen passade tyvärr inte utan vidare ihop med varandra. Detta ansågs förhindra ett internatio— nellt programutbyte, vilket var ett all- mänt uttalat önskemål.
Systemfrågan blev föremål för myc- ken diskussion. Företrädarc för de olika systemen sökte genom praktiska demon- strationer m. m. övertyga om det egna systemets fördelar. Ekonomiska intres- sen gjorde sig gällandc i sammanhanget: man önskade försäkra sig om markna- der för sin produktion. Dessa strävan- den hade dock ringa framgång. Orsa— ken därtill var att man allmänt önska- de få till stånd en gemensam internatio— nell standard för televisionen. Innan möjligheterna därtill hade närmare stu- derats, ansågs det inte vara rådligt att binda sig för något visst system.
Vid den internationella rådgivande radiokommitténs (CCIR) plenarmöte i Stockholm 1948 bildades en särskild studiegrupp, som skulle försöka stan- dardisera televisionen Över hela värl- den. Det framstod klart, att om man redan i starten kunde få fram ett system som passade alla, så skulle man inte bara vinna möjligheten att utbyta pro- gram, utan man skulle också kunna göra stora besparingar emedan apparaturen _— såväl sändare som kameror men framför allt mottagare _ kunde bli bil- ligare. Televisionens våglängdsproblem skulle dessutom förenklas avsevärt.
Studiegruppen hade sitt första sam- manträde i Ziirich 1949. Det visade sig dock omöjligt att ena de olika intresse- na. Efter omfattande studieresor till USA, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien våren 1950 samlades gruppen i London för att försöka enas om ett enda televisionssystem. Resulta- tet blev tyvärr negativt.
Det visade sig under standardiserings- arbetet att antalet televisionssystem öka-
de i stället för tvärtom. Resultatet har blivit att man nu såsom förut nämnts har ett flertal olika system i använd- ning.
I—ltt exempel på de svårigheter detta har medfört erbjuder Belgien. Av hän- syn till de två språkgrupperna ansåg man sig inte kunna införa samma sys- tem över hela landet. Man måste ha an- knytning i söder till Frankrike och i norr till Nederländerna. Systemen var emellertid olika i dessa länder. Då in— fördes i södra Belgien ett system, som skulle passa ihop med det franska, men det kunde tyvärr inte göras riktigt lika med detta. I norra Belgien infördes ett system, som skulle passa ihop med det holländska, men det var ändå inte rik- tigt detsamma som detta. Man fick allt- så praktiskt taget två nya system i Belgien.
Det är givet att de utdragna diskus- sionerna om systemfrågorna har för— dröjt televisionen i Europa. I ett flertal länder har man inte vågat slutgiltigt be- stämma sig för ett system, förrän man kunde vara säker på att senare inte be- höva lämna det. En ändring av sänd- ningssystem kunde innebära att befint— liga mottagare blev obrukbara och att stora ekonomiska värden spolierades. Det var under sådana förhållanden na- turligt att man ställde sig avvaktande.
När man har diskuterat de olika sys- temens fördelar och nackdelar, har man inte endast bedömt dem efter deras möj- ligheter att ge bilder i svart—vitt, utan frågan om deras lämplighet för en se- nare övergång till färgtelevision har också varit av största betydelse. De två viktigaste faktorerna vid bedömningen av ett televisionssystem är kostnaden för apparaturen _— speciellt mottagar- na, eftersom de representerar den hu- vudsakliga investeringen — och utrym- mesbehovet i etern.
Utvecklingen av färgtelevisionen i
USA har följts med största intresse i Europa. Detta har även varit en orsak till den avvaktande hållning man i många länder iakttagit i fråga om valet av televisionssystem. Skulle CBS” me- kaniska system ha visat sig vara den enda lösningen av färgtelevisionen, hade nog det franska 819-1injersystemet haft stora utsikter att bli det förhärskande i Europa, eftersom det överför den största informationsmängden. När man började känna sig övertygad om att det elektroniska systemet skulle lyckas slå igenom, kunde man i de länder, som experimenterat med 625-linjersystemet, slutgiltigt bestämma sig.
Vid en europeisk radiokonferens i Stockholm 1952 anmälde de olika län- dernas representanter vilka system man avsåg att binda sig för. De viktigaste tekniska förutsättningarna för televi- sionen var därmed fullt klarlagda.
Tekniken bakom televisionsprogrammet
Televisionen måste bjuda på rikhal- tiga och omväxlande program från vitt skilda områden. En ansenlig apparat- utrustning krävs för att programproduk- tionen skall uppnå behövlig flexibilitet.
Den intressantaste och dyrbaraste de- len i televisionsapparaturen är televi- sionskameran. Omsättningen av den ge- nom televisionskamerans objektiv upp— tagna optiska bilden till informationer i form av elektriska växelströmmar är en invecklad process och kräver en om- fattande apparatutrustning. Televisions- kamcran är betydligt mera komplicerad och ställer sig avsevärt dyrare i drift än en vanlig filmkamera. Den innehål- ler bl. a. ett 60-tal radiorör, av vilka kameraröret, som omsätter den optiska bilden i en »elektrisk» bild, är det vik- tigaste.
Tillverkningen av kamerarören sker hantverksmässigt och med minutiös nog-
grannhet och kontroll, varför de beting- ar ett högt inköpspris. Livslängden är dessutom relativt kort. Övriga rör i tele- visionskameran jämte hjälpapparatur re- presenterar tillsammans endast en bråk- del av kamerarörets pris, och livsläng— den är mångdubbel. I en studio av nor- mal storlek används i allmänhet tre kameror samtidigt. Driftkostnaderna för apparaturen domineras helt av kostna- derna för kamerarören. Priset för ett kamerarör är f. n. 5 000—10 000 kr och livslängden 200—500 timmar. Driftkost- naden för de tre kamerarören är således omkring 75 kr per timme. För jäm- förelse kan nämnas, att driftkostnader- na för alla rören i en stor sändaranlägg— ning för television beräknas till 15 kr per timme inklusive elektrisk energi. För att underlätta erforderliga väx— lingar från en bild till en annan är ka- meran utrustad med flera objektiv med olika brännvidder. Den är vanligen mon- terad på en speciell vagn, en s. k. dolly, varigenom den får en stor rörlighet. För upptagningen av ljudet fordras en eller flera mikrofoner. Dessa är i regel upphängda i mikrofonbommar, som kan förlängas, höjas och sänkas, så att mi- krofonen följer de agerande i scenen. Sändningen av »levande» program, dvs program som inte är inspelade i förväg, måste ske kontinuerligt. Intet avbrott får förekomma och ett flertal kameror måste vara i arbete samtidigt. Även om man med tre kameror kan åstadkomma relativt stor omväxling i bilden, är detta inte alltid tillfyllest. För mera omfattande program i studion, t.ex. teaterpjäser och liknande, räcker det inte med att endast växla aspekter inom ett enda sceneri, utan man måste även växla scenerierna. Antalet scen— växlingar kan bli mycket stort. British Broadcasting Corporation (BBC) har t. ex. givit program med upp till ett 70- tal scenväxlingar på en och en halv tim—
me. Ett sådant program kräver ett enormt förberedelse- och repetitions- arbete.
Man använder dessutom metoden att projicera scenerier på en transparent skärm bakom artisterna. Genom att pro- jicera rörliga bilder på skärmen kan man ge illusion av utomhusscener. Det är ofta nödvändigt av produktionstek- niska skäl att infoga filmade scener i programmet, exempelvis för att ge tid till scenväxlingar och kostymbyten.
Till en televisionsstudios apparatut- rustning hör bl. a. projektorer för still- bilder och rörliga bilder samt apparatur för växling mellan studioscener, film— avsnitt, direkta utomhusscener osv.
Sändningen leds och övervakas från ett kontrollrum, där producent, regissör, hild- och ljudtekniker har sina platser. Kameramän, mikrofonmän jämte några andra av den i studion arbetande per- sonalen står i telefonkontakt — per tråd eller trådlöst —— med kontrollrummet och får därigenom behövliga detalj- anvisningar under sändningens gång.
Jämfört med vad fallet är vid filin— inspelning är belysningsproblemen i te- levisionsstudion mycket svåra att lösa på ett tillfredsställande sätt. Vid film- inspelning kan man avväga belysningen för varje scen och man har tid för er- forderliga omgrupperingar av ljuskäl- lorna mellan olika scener. I televisions— studion däremot fordras en ljussättning, som ger rätt belysning för en hel serie av scener och från de olika vinklar, som de skiftande kameraplaceringarna ger.
Värmeavgivningen i studion från ljus- källorna kan bli avsevärd. Ventilations- anordningarna måste ges stora dimen- sioner för att störande buller skall und— vikas.
I fråga om studioutrymmena kan an- ges att en medelstor studio bör ha en golvyta om ca 400 kvadratmeter och en takhöjd av 7 till 9 111. En stor studio
bör ha en golvyta om ca 900 kvadrat— meter och en takhöjd av 12 till 15 m.
Televisionsverksamheten kräver ock- så snickar- och målarverkstäder, rekvi- sitautrymmen osv. Dessa utrymmen blir mycket stora. BBC räknar t. ex. med ett utrymmesbehov, som är 4—5 gånger så stort som de sammanlagda studioutrym- mena.
För direktsändning av program utan- för studion fordras tillgång till mobil sändningsapparatur, lämpligen installe- rad i särskilda bussar. En sådan buss brukar vara utrustad med två eller tre kameror jämte kontroll- och övervak- ningsapparatur samt ev. en radiolänk— utrustning för programmets överföring till närmaste anslutningspunkt i det fas- ta programförbindelsenätet.
Filmupptagningar behövs när pro- grammet skall innehålla reportage från aktuella händelser som inte kan återges i direktutsändningar. Film kan också komma till användning helt eller delvis när det gäller dokumentärprogram, tea- terpjäser, större underhållningsprogram etc. Filmtekninken underlättar variatio— nen i en del program och kan inne- bära en förenkling av vissa arbetsmo- ment i programproduktionen.
Svårigheten att disponera ett tillräck- ligt antal lämpliga artister för televi- sionsprogrammen vid för direktsänd- ningar avsedda tider gör att filmning kan bli nödvändig. Rent tekniskt un- derlättas reprissändningar när program— met är inspelat.
Å andra sidan är arbetssättet vid filmning med dess relativt korta tag— ningar, varierande ljussättningar och efterarbeten av olika slag tidskrävande och innebär ökat arbete för den tek- niska personalen.
Kostnaderna för själva filmmaterialet spelar naturligtvis en stor roll vid be— dömningen av metodens lämplighet för produktion av televisionsprogram. Med
Interiör från en televisionsslmlio under repetition av ett mvg/program. Fyra olika scenerier syns på bilden. För upptagningen (innänds tre kameror. (BBC Lime Grove, London.)
Televisionskameran är alla monterad på en speciell vagn, en s.k. dolly. På denna sitterl'kamera— mannen jämte kameran på en hävarm som kan höjas och sänkas och vridas åt sidorna. Kameran får därigenom stor rörlighet.
Från kontrollrummet har man insyn i studion. På bilden ovan är två kameror i verksamhet. I kontrollbordet ser man tre bilder: en [rån vardera kameran samt den som för tillfället går ut över sändaren.
hänsyn till bildkvaliteten är 16 mm smalfilm tillräcklig, däremot är den inte tillräcklig för ljudkvaliteten. Den van- liga 35 mm biograffilmen ger en fullgod ljudkvalitet men ställer sig ungefär 2,5 gånger dyrare än 16 mm film.
På olika håll har man emellertid ut- fört lovande försök med att förse 16 mm filmens ena kant med ett slags magneto- fonband som kan ge behövlig ljudkvali- tet. Experiment pågår dessutom med nya metoder, genom vilka klippningsar- betet och därmed även filmåtgången kan reduceras. Man kan vänta att film- kostnaden härigenom skall sjunka.
Televisionsprogrammets överföring till Sändarstationerna
För televisionen liksom för rundra- dion fordras ett stort antal sändarsta- tioner för att sprida televisionspro— grammet till allmänheten. Programverk- samheten kräver god tillgång på med— verkande. Man måste räkna med att produktion av televisionsprogram kom- mer att äga rum på endast ett fåtal fasta platser i landet och att samma program kommer att sändas ut över samtliga sändarstationer eller över grupper av stationer. Sändarstationerna måste där- för via ett nät av programförbindelser kunna anslutas till produktionsplat- serna.
För de svenska rundradiostationerna och trådradionäten tillhandahåller tele— verket i sitt telefonkabelnät inalles ca 20 000 km högkvalitativa programför- bindelser, som kan överföra växelström— mar med frekvenser upp till 9—10 000 p/s. Ljudet i televisionsprogrammen kan överföras på sådana programförbindel- ser. För bilderna, som kräver ett fre- kvensband av en helt annan bredd, nämligen upp till 6000 000 pls, kan programförbindelsenätet för rundradio inte användas.
Under de senaste decennierna har te- leteknikerna lagt ned ett intensivt ar- bete på utvecklingen av förbindelser för breda frekvensband, både trådbund- na förbindelser —— koaxialkablar _ och trådlösa förbindelser — radiolänkar.
En koaxialkabels uppbyggnad skiljer sig från en vanlig telefonkabels huvud- sakligen därigenom, att ledarparen be- står av två koncentriska ledare i stål- let för två tvinnade koppartrådar. Ett ledarpar i en koaxialkabel kallas på fackspråk en tub. Tuben består vanligen av ett böjligt kopparrör med en in- nerdiameter av 3/3 tum och en i rörets centrum löpande koppartråd med 2,6 mm diameter. Tråden löper genom ring- formiga isolatorer, som fixerar den till rörets centrumlinje. De båda ledarna får gemensam axel, därav namnet koaxialkabel.
Såväl telefonsamtal och radioprogram som televisionsbilder överförs i form av växelströmmar av varierande frekvens. Växelströmmarna försvagas — dämpas — under sitt lopp genom ledningen och dämpningen är högre ju högre växel- strömmens frekvens ä1.Energiförluster— na kompenseras genom förstärkare, som kopplas in med jämna mellanrum utefter ledningen. Förstärkarna medger passage för växelströmmarna i endast en överföringsriktning. För telefonför— bindelserna fordras sålunda en tub med förstärkare för vardera riktningen. För överföring av ett televisionsprogram fordras endast en tub med förstärkare. Antalet förstärkare på en kabelsträeka ökar med bredden på det frekvensband, som skall överföras, likaså ökar de tek— niska problemens svårighetsgrad .och kostnaderna. .
Den hittills använda bandbredden på koaxialförhindelser har varit 4 Mp/s (megaperioder per sekund), som med— ger överföring 'av närmare 1 000 samti- diga telefonsamtal eller ett televisions—
program. En bandbredd om 4 Mp/s kan dock endast överföra den informations- mängd, som fordras för det brittiska 405—linjersystemet. För att göra full rättvisa åt bilder med högre linjetal fordras större bandbredder.
Ett intensivt arbete pågår i flera län— der på att utveckla förstärkare för högre bandbredder. Den första kabelförbindel- sen för överföring av 625-linjers bilder utan inskränkning i bildkvaliteten torde bli en av svenska telestyrelsen planerad försökssträcka mellan Stockholm och Uppsala. Utvecklingsarbetet inom koaxi- alkabeltekniken siktar emellertid på så stora bandbredder, att ett tubpar sam— tidigt skall kunna överföra antingen 1 800 telefonsamtal eller ett televisions- program i vardera riktningen + 600 te— lefonsamtal. Ett tubpar i en koaxialka— bel har sålunda en mycket stor över- föringskapacitet men ställer sig också rätt dyrbart.
Radiolänkarna är av ett senare datum än koaxialkablarna. En radiolänk be- står av en serie trådlösa sändar- och mottagarstationer. Sändar- och mottagar- antennerna fungerar på ungefär samma sätt som den konkava spegeln i en strål- kastare. Sändarantennen koncentrerar radiocnergien till ett smalt strålknippe, som riktas mot mottagarstationen. Un- der förutsättning av fri sikt kan mot— tagarantennen uppfånga och koncen- trera en del av den utstrålade energien.
Den större delen av energien förloras på vägen, men om avståndet mellan sän- dare och mottagare inte överstiger 50— 60 km, blir den uppfångade delen av energien i allmänhet tillräcklig för att dominera gentemot störningar av olika slag, så att villkoren för fullgod över- föringskvalitet kan uppfyllas. Den upp- fångade energien förstärks och sänds därpå vidare genom en sändarantenn mot nästa station utefter radiolänkens sträckning.
Det genomsnittliga avståndet mellan förstärkarstationerna i en radiolänk brukar vara 40—50 km. Motsvarande avstånd i en koaxialkabelförbindelse brukar vara 5410 km.
Antalet förstärkaranläggningar i en radiolänkförbindelse blir sålunda en— dast en femtedel till en tiondel av an- talet förstärkare i en koaxialkabelför- bindelse. En förstärkarstation i länken blir emellertid betydligt dyrare och mera komplicerad än i kabeln. Länksta- tionerna måste placeras så högt som möjligt __ helst på bergstoppar — för att kostnaderna för antennmasterna skall nedbringas. Förläggningsplatser- na blir ofta svårtillgängliga, vilket kan medföra betydande kostnader för vä- gar, kraft, vatten osv. Vidare måste varje station förses med en reservkraftanlägg- ning. Kraftförsörjningen för förstärkar- na i en koaxialkabelförbindelse sker däremot genom kabeln själv. Antenn- masterna måste utföras mycket stabilt för att inte det smala strålknippe, som utsänds av antennen, på grund av svaj- ningar och vridningar hos masten skall förlora sitt avlägsna mål — mottagar- antennen.
En radiolänkförbindelse innehåller som nämnts ett mycket mindre antal förstärkarstationer än motsvarande koaxialförbindelse. En närliggande slut- sats härav är att en radiolänkförbin— delse bör ställa sig fördelaktigare än motsvarande koaxialförbindelse både ekonomiskt och ur driftssäkerhetssyn- punkt. Även om en sådan slutsats i stort sett är riktig, måste man dock i varje särskilt fall göra en jämförande kalkyl under hänsynstagande till en mängd olika faktorer, som inverkar på projekteringen av en programförbin— delse, såsom terrängförhållanden, kom- binationsmöjligheter med behoven av förbindelser för telefon och telegraf etc.
De tekniska möjligheterna för internationellt programutbyte
Ett av de viktigaste skälen till de in— tensiva ansträngningar som gjorts för att uppnå en internationell teknisk stan- dard för televisionen har, såsom tidi- gare framhållits, varit önskemålet att kunna ordna programutbyte länderna emellan. Även om en gemensam stan- dard inte längre är en nödvändig för- utsättning härför, så skulle det dock un- derlätta programöverföringen, om en så- dan standard fanns. Då kunde nämligen de olika ländernas programnät sain— mankopplas direkt. Nu måste man i stället vid sammankopplingspunkterna installera systemskiftare, som överför bilden från ett system till ett annat.
En sådan systemskiftare består i prin- cip av en televisionsmottagare, som återger bilden enligt det ena systemet, och en televisionskamera, som återfoto- grafcrar den enligt det andra systemet. En systemskiftare för bildöverföring från t. ex. Storbritannien till Frankrike består således av en mottagare för det brittiska 405-linjersystemet och en ka— mera för det franska 819-linjersystemet. För en överföring i motsatt riktning fordras en mottagare för 819-linjersyste- met och en kamera för 405-linjcrsyste- met. Linjestrukturen hos bilden på mot- tagarens skärm måste genom särskilt förfarande suddas ut för att förhindra interferens mellan de båda linjestruk- turerna.
Om ett brittiskt televisionsprogram överförs till Frankrike, blir informa- tionsmängden naturligtvis densamma som i det brittiska 405-linjersystemet. Bilderna i de franska televisionsmotta— garna kan därför inte innehålla flera detaljer än det brittiska systemet med- ger och blir sålunda fattigare på de— taljer än de »hemproducerade» bilder- na. Vid en överföring i motsatt rikt- ning överförs från Frankrike till Stor-
britannien en informationsmängd, som är större än vad det brittiska systemet förmår tillgodogöra sig. Bilderna i de brittiska mottagarna får därför samma detaljinnehåll antingen programmet produceras i Storbritannien eller kom- mer från Frankrike.
Vid överföringen av televisionsbilder från drottning Elizabeths kröning som- maren 1953 till kontinenten sändes det brittiska programmet via radiolänkar till Lille i Frankrike, där det skiftades dels till 819-linjersystemet för sänd- ning i Frankrike och dels till 625-linjer- systemet för sändning i Nederländerna och Tyskland.
I juni—juli 1954 utfördes mera omfat- tande försök med internationellt pro- grambyte mellan Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Västtysk- land, som gick under benämningen eurovision. Försöken gjordes till stor del med provisoriskt anordnade radio- länkar. Det torde dröja ännu några år, innan man kan räkna med ett perma- nent europeiskt överföringsnät för tele— visionsprogram.
Televisionsprogrammets spridning till mottagarna
Spridningen av televisionsprogram- met ut till allmänheten sker huvudsak- ligen trådlöst, dvs medelst elektromagne- tiska vågor, som utsänds i etern. Den utgående vågrörelsen (signalen) är myc- ket komplicerad och är sammansatt av * en mängd delvågor med olika frekven- ser. Man säger att sändningen kräver ett frekvensband av en viss bredd —— frekvensbandbredden. Ju större infor- mationsmängd, som sänds per sekund, desto större blir frekvensbandbredden.
En sändaranläggning för television innehåller förutom en sändare för bil— derna även en sändare för det till—
hörande ljudet. För sändningen av lju- det behövs en frekvensbandbredd av 100 000 p/s. På grund av den breda ström av informationer som bildsän- daren måste förmedla behövs för bild- sändningen en många gånger större fre- kvensbandbredd. För ett televisionssy- stem med 625 linjer krävs för bild och ljud tillsammans ett eterutrymme — en kanalbredd — av 7 000 000 p/s. Till jämförelse kan nämnas, att en vanlig rundradiosändare endast behöver 20 000 p/s. Hela det 5. k. mellanvågsom- rådet för rundradiostationer omfattar ej mer än 1 080 000 p/s och skulle såle- des inte kunna ge plats för en enda tele- visionsstation. För televisionssändning- arna måste man därför välja mycket höga sändningsfrekvenser, ultrakorta vågor.
De ultrakorta radiovågornas utbredningsegenskaper
De ultrakorta radiovågorna har egen- skaper, som i många avseenden liknar ljusvågornas. De har ringa genomträng- ningsförmåga, absorberas lätt av porösa ytor och reflekteras lätt mot hårda. De fortplantas i normala fall rätlinjigt men kan avböjas mer eller mindre i atmo- sfären beroende på fuktighetsförhållan- dena m. m. Sändarens antenn kan jäm— föras med en ljuskälla, som sänder ut ljussignaler i alla riktningar; motta- garens antenn kan liknas vid en kon- kav spegel, som uppfångar och koncen- trerar det infallande ljuset.
Det viktigaste villkoret för stabila mottagningsförhållanden är att syftlin- jen mellan sändarens och mottagarens antenner går fri från alla hinder och att mottagarantennen endast träffas av direkt strålning längs syftlinjen. Om mottagarantennen träffas även av strål- ning, som först har reflekterats mot jordytan, bergväggar, hus, tak m. m., eller om den träffas av endast reflekte-
rad strålning, blir mottagningen osäker. Signalens styrka kan under sådana för- hållanden variera avsevärt och bilder- nas kvalitet kan starkt försämras genom uppkomsten av dubbelbilder, s. k. spök- bilder.
Den mottagna signalens styrka avtar mycket hastigt med ökat avstånd från sändaren. Vid en fördubbling av av- ståndet sjunker exempelvis signalstyr- kan till mindre än en fjärdedel av ut- gångsvärdet.
Televisionssämlurens räckvidd
En televisionsstations räckvidd är mycket begränsad jämfört med en van- lig rundradiostations. Televisionssända- ren når inte långt bortom horisonten, sedd från sändarantennens topp. Räck- vidden kan bli olika i olika riktningar beroende på de topografiska förhållan- dena runt stationen. Denna bör place- ras så högt som möjligt för att räck- vidden skall bli stor. Sändarantennen placeras lämpligen i toppen på en hög mast för att ytterligare öka räckvidden. Av praktiska och ekonomiska skäl måste man vanligen begränsa masthöjden till omkring 200 in. Om antennen placeras 200 m över kringliggande slät mark, blir avståndet till horisonten, sedd från masttoppen, ca 55 km. En fördubbling av höjden ökar avståndet till ca 80 km.
Genom avböjningar i troposfären och genom reflexioner i jonosfären kan emellertid de ultrakorta vågorna ibland fortplanta sig mycket långt bortom ho— risonten. Man har fått in televisions- bilder från t. ex. Italien, Ryssland och Storbritannien på mottagare i Sverige. Om samma sändningskanal används av flera stationer, något som tyvärr är nödvändigt på grund av knappheten på sändningskanaler, föreligger sålunda risk för ömsesidiga störningar mellan stationerna vid vissa tillfällen. Risken blir större ju flera stationer som an-
vänder samma kanal. En televisionssta— tion kan således få en betydande stör- ningsräckvidd även om dess försörj— ningsräckvidd är begränsad. Signalstyrkan kan undergå tämligen betydande variationer även inom sta- tionens försörjningsräckvidd. För att säkerställa att mottagningen inom för- sörjningsräckvidden såvitt möjligt ej blir störd av andra sändarstationer, som använder samma kanal, krävs att den egna stationens signalstyrka inom för- sörjningsräckvidden är minst 100 gäng- er större än de störande stationernas resulterande signalstyrka. Detta medför i sin tur krav på vissa geografiska mi— nimiavstånd mellan de stationer, som använder samma kanal. Dessa minimi- avstånd blir beroende av sändningseffekt m. m.
stationernas
En televisionsstations signalstyrka — fältstyrkan — anges i måttenheten mik- rovolt per meter (yV/m), och på samma sätt kan man ange störningarnas styrka. l tätbebyggelse, särskilt i storstäderna, är störningsnivån hög och där fordras särskilt höga fältstyrkevärden för att undertrycka strörningarna. De huvud— sakliga lokala störningskällorna är mo- torfordon och hushållsmaskiner av olika slag. På landsbygden är störningarna
från lokala störningskällor relativt ringa.
Den tidigare omnämnda studiegrup- pen för television inom CCIR har, efter sammanställning av erfarenheterna från flera länder, uttalat att man för 625- och 819—linjersystemen kan räkna med praktiskt taget störningsfri mottagning på landsbygden, om stationens fältstyr- kevärde inte någonstans inom försörj- ningsområdet understiger 1 000—500 'uV/m för televisionssändning inom fre- kvensband I och 1 000 [uV/m för sänd- ning inoni band III. För 405-linjersyste- met, som på grund av sin mindre fre- kvensbandbredd är mindre känsligt för
störningar kan man nöja sig med lägre fältstyrkevärden.
Fältstyrkevärdet faller mycket snabbt, om avståndet från sändarstationen till mottagningsplatsen ökar. Det påverkas dessutom starkt av de topografiska för- hållandena utefter sammanbindnings- linjen mellan Sändarantennen och mot- tagningsplatsen. Om syftlinjen mellan sändarantennens topp och mottagarens antenn inte är fri, kan man få högst varierande mottagningsförhållanden be- roende på de elektriska egenskaperna hos de hinder, som ligger i vägen för den elektromagnetiska vågrörelsen på dess väg från sändaren till mottagaren.
Vid beräkningen av fältstyrkevärden inom räckvidden för en televisionssta- tion är det inte möjligt att ta hänsyn till annat än de stora dragen i de topogra— fiska förhållandena, varför man endast med en viss grad av sannolikhet kan beräkna fältstyrkevärdet för en enskild mottagningsplats. Man får ofta nöja sig med att fältstyrkevärdet på en enskild plats skall med en sannolikhetsgrad av 50 % uppgå till det för platsen beräk- nade.
Fältstyrkan från en sändarstation på- verkas av bl. a. fuktighetsförhållandena i atmosfären och kan särskilt på större avstånd från sändaren variera avsevärt. Man kan således inte räkna med de angivna minimivärdena för fältstyrkan såsom stabila och mottagningen kan då och då bli utsatt för störningar av olika slag. Om fältstyrkevärdet inte un- derskrider de ovan angivna minimivär- dena längre tid än 10 % av sändnings- tiden, anses dock mottagningsförhål- landena vara acceptabla.
Televisionens frekvensband
Eterutrymmet betraktas av alla till den internationella fjärrförbindelseuni- onen anslutna stater såsom nationer- nas gemensamma egendom. Dispositio-
onen av detta utrymme fastställs vid internationella radiokonferenser, var— vid bestämda frekvensband avdelas för olika trafikslag, såsom fast trafik, sjö- radio, luftfartsradio, rundradio inklu— sive television osv.
En sådan radiokonferens i Atlantic City 1947 anvisade fyra frekvensband inom ultrakortvågsområdet för rundra- dio och television, nämligen band I med frekvenser på 41 68 Mp/s (niot— svarande våglängder på 7,32—4,41 111), band II med frekvenser på 88—100 Mp/s (3,43—3,00 m), band III med fre- kvenser på 174—216 Mp/s (1,70—1,39 m) och band IV med frekvenser på 470 —590 Mp/s (0,64—0,51 111). Av dessa har hand II kommit att användas företrädes— vis för rundradio samt band I och band III företrädesvis för television.
Dessa frekvensband är av olika värde. Den utsända signalen försvagas _ däm- pas — på sin väg från sändaren till mottagaren och dämpningen blir större ju högre frekvensen är. Ju högre fre- kvens stationen arbetar med, desto stör- re sändningseffekt erfordras det därför för att uppehålla ett visst bestämt mini- mivärde på signalstyrkan inom statio— nens försörjningsräckvidd. Om t. ex. den behövliga sändningseffekten för en tele- visionsstation inom band I är 100 kW, så behövs för en sändare inom band III mer än 300 kW och för en sändare inom band IV mer än 1 000 kW för att sänd- ningarna i de tre fallen skall vara lik- värdiga. Stationer, som skall betjäna stora områden, bör tilldelas kanaler inom företrädesvis band I och III. Ris— ken för störningar från avlägsna sta- tioner är störst inom band I.
Band IV, som innefattar de kortaste våglängderna, ansågs länge introducera så stora tekniska svårigheter — det gällde tillverkningen av sändare och sändarrör för höga effekter samt en del problem på mottagarsidan _ att
man ställde sig avvaktande till dess användning för television.
I USA har emellertid efterfrågan på sändningskanaler blivit så stor, att banden I och III inte på långt när räc— ker till. Efter ett tvåårigt uppehåll i koncessionsgivningen på grund av svå- righeter att få till stånd en godtagbar frekvensplan kunde FCC år 1953 ställa kanaler till förfogande inom band IV. Den tekniska utvecklingen hade då kom— mit så längt, att FCC kunde bilda sig en uppfattning om användningsmöjlighe- terna för kanaler inom detta hand. Det visade sig möjligt att framställa sändar- rör för de höga effekter, som var nöd- vändiga, och att ökningen av televi— sionsmottagarnas pris till följd av till» komsten av ännu ett frekvensband kun- de hålla sig inom 10 a 15 %. Befintliga mottagare kan relativt enkelt förses med en tillsatsanordning för mottagning inom band IV för en rimlig kostnad.
I juli 1954 hade man i USA beviljat koncession för 357 televisionsstationer inom banden I och III (varav 269 var i drift) och för 350 stationer inom band IV (varav 122 var i drift). Man har nu- mera även i Europa på allvar börjat räkna med band IV.
Bandet ger plats för så många sänd- ningskanaler, att det troligen i många år blir möjligt att ta kanaler i anspråk där, utan att man behöver riskera stör- ningar mellan stationerna. Det torde därför inte på länge föreligga något be- hov av en frekvensplan för hand IV, varför man kan planera tämligen fritt beträffande sändningseffekter och för— läggningsplatser för stationer inom det— ta hand.
Band IV kräver ett extra frekvens— band hos mottagarna och bör nog så vitt möjligt inte användas för sändar- stationer i ett rikstelevisionsnät för att mottagarkostnaderna inte skall bli olika inom olika stationsområden. För lokala
| | | |
televisionsstationer vid sidan av en rikstelevision lämpar sig däremot ka- naler inom detta band.
Stockholmsplanen
För att söka förebygga att frekvens- situationen i Europa för televisionens del skulle utveckla sig på samma kao- tiska sätt som fallet har blivit för rund- radion inbjöd svenska telestyrelsen sommaren 1952 länderna inom den en- ropeiska rundradioregionen till en kon- ferens i Stockholm med ändamål att ut- arbeta en plan för fördelning av sänd— ningskanaler för televisionsstationer.
Konferensen gjorde till sin uppgift att undersöka behövligt antal sändarsta— tioncr samt deras sändningseffekter och förläggningsplatser för att i första hand bereda goda mottagningsmöjligheter för ett televisionsprograni inom varje lands hela befolkningsområde. För vissa mera betydande befolkningscentra i en del länder anmäldes dessutom behov av ka- naler för distribution av dubbla tele- visionprogram.
Konferensen var inte beredd att ta ställning till användningen av band IV utan begränsade sig till att utarbeta en frekvensplan för television inom ban- den I och III, detta trots den stora in- skränkning av möjligheterna att till- godose alla framställda krav som blev följden därav. Sedan Stockholmskon- ferensen har emellertid, som nyss nämnts, sändar- och mottagartekniken utvecklats vidare även för hand IV.
Det visade sig vid konferensen vara omöjligt att med det fåtal kanaler, som är tillgängliga inom banden I och III, kunna tillgodose alla de anmälda beho- ven. Trots svårigheterna lyckades man dock anvisa kanaler för sammanlagt 700 tclevisionsstationer i Europa och på Afrikas nordkust. Det genomsnittliga antalet stationer per kanal är ca 80. Det dröjer naturligtvis länge, innan man har
700 televisionsstationer inom den euro- peiska rundradioregionen, men fre- kvensplanen får nog ändå anses vara mycket optimistisk.
Stockholmsplanen anvisar inte endast sändningskanaler för televisionsstatio- nerna utan föreskriver också värdena på maximalt tillåten sändningseffekt samt de geografiska positionerna för stationerna med longitud- och latitud- angivelser på en tiondels grad när. Det är inte tillåtet att flytta en station från angiven position mer än 25 km i nå- gon riktning utan tillstånd av därav berörda länder.
För Sveriges del anvisas i planen ka— naler för 50 televisionsstationer. I ta- bell 1 anges dessa stationer jämte upp- gifter om deras frekvenser och tillåtna effekter.
Stationerna bildar tillsammans ett riksnät av televisionsstationer, som ge- nom komplettering med ett antal små relästationer i frekvensbanden I och III beräknas kunna ge goda mottag- ningsmöjligheter för televisionsprogram åt Sveriges hela befolkning.
De svenska stationernas försörjnings- räckvidder
På kartan 5. 24 anges de beräknade räckvidderna för de svenska televisions- stationerna med de placeringsorter, an- tennhöjder och effektivt utstrålade sänd- ningseffekter, som anges i Stockholms- planen. De kring varje station dragna kurvorna betecknar räckviddsgränsen för stationen enligt de i planen angivna minimikraven på fältstyrka. Det har av tekniska och praktiska skäl ej kunnat undvikas, att försörjningsområdena på många ställen överlappar varandra och att på andra ställen oförsörjda områden uppkommer mellan stationerna. För de glesast befolkade delarna av Dalarna och Norrland har det inte varit möjligt att i tillräckligt antal planera starka
|
I,.QI
. l.. 'VÖQQI++ |:
- "&&..qu
sändarstationer med stor räckvidd. Det blir därför nödvändigt att där bygga ett relativt stort'antal relästationer med lokala räckvidder. Sådana anläggningar kan arbeta med så låg effekt, att de inte stör andra stationer.
En beräkning visar att drygt 90 % av Sveriges befolkning bor inom statio- nernas försörjningsområden. Man får emellertid ej härav dra den slutsatsen, att mottagningen kan väntas bli god överallt inom områdena och att planen garanterar god mottagning åt 90 S'? av befolkningen. Av förut angivna skäl måste man räkna med att mottagningen blir mindre god även på många plat— ser, som ligger inom de på kartan an- givna räckviddsgränserna.
Så torde t. ex. bli fallet i Jönköping. Enligt kartan skulle man där kunna vän— ta sig god mottagning från Nässjösta- tionen. Jönköping skärmas emellertid av höga berg i riktning mot Nässjö och man måste därför befara vissa mottag— ningssvårigheter. Liknande svårigheter kommer säkert att uppstå på ett stort antal platser vid utbyggnaden av det planerade stationsnätet. På många håll kan det visa sig att störningsnivån är så hög att man måste bygga en relästa- tion även om platsen ligger inom en större stations försörjningsområde. Där så har varit möjligt har sådana stör- ningsreducerande stationer upptagits i planen, t. ex. Luleå, Härnösand, Linkö- ping, Malmö, Hälsingborg m. fl. platser.
Stockholmsplanen måste bedömas som ett första utkast till en frekvensplan för Europas televisionsstationer. Allt efter— som antalet stationer ökar, kommer er- farenheten att ge anvisning på vilka revisioner som kan bli nödvändiga. Frekvensplanerna för rundradio revi- derades till en början vart femte år. Man torde få räkna med något liknande för televisionen. Tabell 1 över de sven- ska televisionsstationerna och räck-
viddskartan bör därför inte betraktas som definitiva.
Televisionsprogrammets mottagning
Anlenmmläggn ingen
Som förut har framhållits är en förut- sättning för god mottagning att den önskade stationens signalstyrka är minst 100 gånger större än styrkan av det resulterande elektriska fältet från samt- liga störningskällor. Störningar kan komma från andra televisionsstationer vilka använder samma frekvenskanal som den önskade stationen, från elekt- riska fält förorsakade av tändstiften i motorfordon, från elektriska hushålls- apparater osv. I televisionsmottagaren ger sig störningarna tillkänna som knas— ter och sprak i högtalaren samt svarta fläckar och punkter av varierande stor- lek och mönster på bildskärmen.
Hinder av olika slag, som möter ra- diovågorna på vägen från sändaranten- nen till mottagarantennen, kan förorsaka störningar i bilden. En del av vågflödet kanske träffar mottagarantennen direkt utan att ha stött på något hinder. Andra delar kommer fram till mottagaranten- nen på omvägar efter en eller flera re- flexioner mot husväggar, bergknallar o. dyl. De vågor, som går direkt, kom- mer naturligtvis fram till mottagaranten- nen först, under det att de reflekterade vågorna blir försenade. Förseningen kanske inte är större än någon million- dels sekund, men då elektronstrålen i bildröret rusar fram över bildskärmen med en hastighet av 4—5 km per se- kund, betyder detta att de direkta vågor- na och de reflekterade vågorna var för sig kommer att avge sina informationer med någon eller några millimeters för- skjutning utefter linjerna i bilden. Här- igenom upptecknas bilderna med flera parallella konturer och blir mer eller mindre otydliga. Man brukar säga att
reflexionerna ger upphov till spökbil- der.
Till följd av reflexionerna försvagas emellertid de reflekterade vågorna jäm— fört med de direkta vågorna. Om de försvagas tillräckligt —— till ungefär en hundradel av den direkta vågens styrka — uppfattas spökbilderna inte längre av ögat.
Genom lämplig konstruktion och pla- cering av mottagarantennen kan stör- ningarnas inverkan påtagligt reduceras. Antennen kan utföras så, att den på ungefär samma sätt som en akustisk av— lyssningsapparat uppfångar och kon— centrerar de vågor som infaller inom en relativt liten öppningsvinkel, medan den till en viss grad undertrycker de vågor som infaller under andra vinklar.
Om antennen placeras utomhus, mins- kas risken för störningar från elektriska hushållsapparater m. in. Om den dess- utom kan placeras så högt, att man får fri sikt från mottagarantennens topp till Sändarantennen, finns stora utsikter till att man genom lämplig inriktning av antennen kan utestänga de reflekterade vågorna och samtidigt reducera andra störningar, så att styrkeförhållandet mellan den önskade signalen och stör- ningarna blir tillräckligt stort för att mottagningen skall bli fullt störningsfri.
Det är givetvis ofta svårt att utföra antennanläggningen så att den upp- fyller nu nämnda krav. Detta gäller sär- skilt för stora hyreshus. Om man in- stallerar flera antennanläggningar på hustaket, uppkommer lätt reflexioner mellan antennerna med spökbilder som följd. Den bästa lösningen blir i dessa fall en centralantennanläggning för hela huset eller för ett helt kvarter.
En sådan anläggning består av en enda antenn, från vilken går ut ett led- ningssystem till anslutningskontakter för mottagarna. För mindre fastigheter med endast några få mottagningsplatser
blir anläggningen mycket enkel. För större antal mottagningsplatser blir det nödvändigt att mellan ant'ennen och led- ningssystemet inkoppla en förstärkare för att kompensera dämpningen i led- ningssystemet. En televisionsmottagare behöver nämligen alltid en viss mängd tillförd radioenergi för att störningar som alstras i elektronrören och kopp- lingselementen skall undertryckas.
I närheten av en sändarstation kan fältstyrkan vara så stor att det blir möj- ligt att med en inomhusantenn _ ofta inbyggd i mottagaren — uppfånga den
nödvändiga radioenergien. Mottagning— en blir under sådana förhållanden hu- vudsakligen hänvisad till reflekterade vågor. Det kan då bli svårt att placera antennen eller mottagaren så att bilder- na blir fria från spökbilder. Lyckas man finna en placering för antennen eller mottagaren som är tekniskt riktig, är det inte säkert att (len kan accepteras av möbleringsskäl.
Från antennen överförs radiocnergien via en matarledning av speciellt utföran— de till mottagaren. Det är viktigt att led- ningens elektriska egenskaper överens— stämmer med antennens och mottaga- rens, eljest kan antennanläggningen själv ge upphov till spökbilder.
Mottagningsantennens konstruktion och placering är av så avgörande be- tydelse för kvaliteten hos bilderna, att det alltid lönar mödan och kostnader— na att installera en god antenn.
En inomhusantenn kostar ungefär 25 ——30 kr i inköp; den kräver inga in- stallationskostnader. En utomhusantenn av genomsnittstyp för montage på taket eller skorstenen till en villa kostar unge- får 100—125 kr inklusive matarledning och installation. I närheten av en sån— darstation, där fältstyrkevärdet kan upp— gå till 10 000 IuV/m eller mera, kan en sådan antenn mata upp till 5 mottagare utan förstärkare. Vid större anläggning-
ar för 30—40 mottagare måste man ha en förstärkare mellan antennen och led- ningssystemet. Kostnaden blir då unge— fär 30—40 kr per mottagarplats.
Man måste räkna med att matarled— ningen kanske får bytas ut efter några är och att antennen helst bör tillses varje år, så att inte rostbildning och dåliga kontakter kan bli orsak till stör- ningar.
Televisionsmoilagaren
Sändningen av bild och ljud sker på skilda våglängder. Televisionsmottaga— ren måste därför konstrueras som en dubbelmottagare med en del som slutar med ett bildrör för bildåtergivningen och en del som slutar med en högtalare för ljudåtergivningen. Rörantalet blir betydligt större än i en vanlig rund- radiomottagare. Man kan emellertid ned- bringa antalet rör genom att utnyttja | vissa av dem gemensamt i båda mot- ? tagardclarna. Antalet radiorör i en rund-
radiomottagare brukar hålla sig mellan 4 och 8, i en televisionsmottagare mel- lan 16 och 25. Alla rör i televisionsmot- tagaren utom bildröret är vanliga, små rör av samma typer som i en rund- radiomottagare. Bildröret däremot är speciellt både i fråga om storleken och det elektriska utförandet. Bildytan i mottagaren bestäms helt av storleken av bildröret. Bildskärmen kan vara an— tingen cirkulär eller rektangulär. För- hållandet mellan bildens bredd och höjd är 4 : 3 eller detsamma som för biograf- bilden. Bildstorleken hos mottagaren an- ges i allmänhet i engelska tum, där tum— talet avser diametern på en cirkulär bildskärm.
Utvecklingen har under åren gått mot allt större bildformat. Under de första åren i USA och Storbritannien nöjde man sig ofta med 9 tums bildrör, dvs en bild om ca 14 x 18 cm. Numera är de
Vevmänningl. _ _ ydd lör dipolnn'em : 'V-lommlcu
Anlennlöul'dlka'e lo: [MK
D;"
. Avgfuingxdclo
övuwönniugulydd lär iluvonleun
_ 0 . . | rozdeluäugmä'
uno; lö. LMK '
Ulla; lö. tv !
Centralanläggning för televisions- och rundra- diomollagning. De horisontala spröten är tele— uisionsanlennen; den vertikala delen är rund— radioanlenn för lång-, mellan- och kortvåg. Från antenn/örslärkarna kan television och rundra— dio distribueras till lägenheterna över en gemen- sam matarledning.
vanligaste bildrörsdiametrarna 14, 17 och 21 tum, motsvarande bilder om ca 21 x 28, 26 )( 35 och 32 x 43 cm. Bild- rörets längd är ungefär lika med dess diameter. Televisionsapparatens ytter— dimensioner bestäms huvudsakligen av bildrörets storlek. Man uppnår av prak- tiska skäl tämligen snart en gräns för denna storlek. Om den överstiger 30 tum, kan det bli svårt att få in mottagu ren genom dörröppningen till en vanlig bostadslägenhet.
För att åstadkomma större bilder an- vänds projektionsbildrör. Ett sådant rör är uppbyggt på ungefär samma sätt som
ett vanligt bildrör men diametern är en- dast några få tum. Genom att tillföra röret mycket hög spänning, 10000— 50 000 volt, kan man uppnå så stor ljus- intensitet att bilden genom spegelanord- ningar i mottagaren kan förstoras och projiceras på en separat skärm. Man kan med en projektionsmottagare kom- ma upp till samma bildstorlek som på en biograf. Ljusstyrkan kan emellertid inte ännu mäta sig med biografbildens. Projektionsmottagarna ger oftast ljus- svagare bilder än direktbildsmottagar- na, men de ger i gengäld som regel kontrastrikare bilder vid vanlig rums- belysning. Mottagartypen har inte vun— nit någon större marknad, i varje fall inte i USA.
I Storbritannien tillverkar ett 15-tal firmor projektionsmottagare. De är av två principiellt olika typer. Den ena projicerar bilden direkt mot en sepa— rat skärm på samma sätt som en film- projektor. Den vanligaste bildstorleken för denna apparattyp är 90 X 120 cm. I den andra typen projiceras bilden på baksidan av en i apparaten inbyggd genomskinlig skärm. Den vanligaste bildstorleken för dessa mottagare är ca 38 X 50 cm. Mottagarna tillverkas enu dast i golvmodell. Projektionsmottagare av de nu nämnda typerna torde bli lämpliga för skolbruk. Priset på brit- tiska projektionsmottagare är för när- varande ungefär 3000 kr.
Större projektionsmottagare för stora samlingslokaler, biografer och liknande tillverkas av amerikanska och europeis- ka firmor. Bildstorlekarna varierar mel- lan 90 x 120 cm och 5,5 x 7,3 m.
I detta sammanhang kan nämnas, att ett av skälen till det höga antalet linjer —— 819 — i det franska televisionssyste— met är att man i Frankrike räknat med att projektionsmottagare skall bli van— liga. Man anser nämligen att en televi- sionsmottagare ställer sig så dyr i an—
skaffning, att stora delar av befolkning- en inom de lägre inkomstklasserna inte kan köpa sig egna sådana. Om televi- sionen inte skall bli en lyx förbehållen de mera välsituerade är det nödvändigt att underlätta utnyttjandet av projek- tionsmottagare, som kan användas för kollektiv mottagning. En jämförelse med bildkvaliteten hos filmen ligger nära till hands vid storbildsprojektion och tele- visionsbilden bör därför ha ett högt linjetal för att kvalitetsskillnaden inte skall bli alltför markant.
Direktbildsmottagare tillverkas i både bords- och golvmodeller. I USA säljs f. n. ungefär lika mycket av båda mo- dellerna. Utvecklingen går emellertid mot att golvmodellerna blir vanligare trots att de är dyrare.
I Sverige är priset för en mottagare med 17 tums bildrör för närvarande i bordsmodell omkring 1600 kr och i golvmodell omkring 2100 kr. Anskaff— nings- och årskostnaderna för televi— sionsmottagaren behandlas närmare i kap. XIV.
Televisionsmottagaren är naturligtvis betydligt mera komplicerad än rund- radiomottagaren och har många flera inställningsrattar än denna. Lyckligtvis kan de flesta inställningarna fixeras re— dan vid mottagarens installation och behöver i regel sedan mycket sällan änd— Ias. Televisionsmottagaren har liksom rundradiomottagaren en ratt för inställ- ning av våglängden. Då det inte blir fråga om mer än en station, kan denna ratt inställas en gång för alla. Två rattar avsedda för inställning av bredd och höjd hos bilden behöver mycket sällan röras. Detsamma gäller ratten för bild- skärpan. De nu nämnda rattarna pla— ceras ofta på mottagarens baksida. För bildens stabilisering erfordras två juste- ringsrattar, som visserligen inte heller behöver röras så ofta men som dock bör vara relativt lätt åtkomliga. De pla-
! l ! i ;
eeras därför på framsidan. Övriga rat- tar _ för reglering av ljudstyrka, lju- dets klangfärg, ljusstyrka, kontrastinne- häll — samt strömbrytaren är också placerade på framsidan. Dessa rattar används vid den (lagliga inställningen av apparaten.
'l'elevisionsmottagaren fordrar en om— sorgsfullare installation än rundradio- mottagaren. Det är därför i allmänhet bäst att för installation och injustering av antenn och mottagare anlita en fack- man, som dessutom kan lämna värde- fulla råd för mottagarens användning och skötsel.
Kombinationsmotlagare för
television och rundradio
Inom radiohandeln i vårt land har man de senaste åren kunnat konstatera en viss återhållsamhet beträffande in- köp av rundradiomottagare av de medel- stora typerna. Anledningarna härtill kan naturligtvis vara många, men man har velat göra gällande att den mest bety- dande orsaken skulle vara, att allmän- heten har önskat vänta med nyanskaff— ningar, tills televisionen kommer, för att (lå köpa mottagare, som kan använ- (las för både television och rundradio. Det är ganska naturligt att sådana syn- punkter anläggs på nyanskaffningen av mottagare. Industrien har i de flesta länder där televisionen redan är införd eller är aktuell undersökt möjligheten att tillverka kombinationsmottagare till rimliga priser.
Man kan därvid tänka sig två typer av kombinationsapparater. Den ena ut- gör en kombination av en rundradio- mottagare för långvåg och mellanvåg med en televisionsmottagare. Apparaten innehåller då praktiskt taget två kom- pletta mottagare. Endast lådan, högtala- ren och ett fåtal radiorör blir gemen-
samma. Man har i Frankrike försökt lansera en sådan typ av mottagare. För att den inte skulle få för stora dimen— sioner använde man samma låda som till mottagare för enbart television i samma prisklass. Genom att välja ett mindre bildrör erhöll man ändå plats för rundradiomottagaren. Kombinations- apparaten hade emellertid ingen fram- gång, utan allmänheten föredrog den större bildytan hos mottagare för enbart television framför kombinationsmöjlig— heten.
Den andra typen utgör en kombina- tion av en mottagare för ultrakortvågs- rundradio och en televisionsmottagare. Då såväl rundradiodelen som televi- sionsdelen i en sådan mottagare är ut- förda för ultrakortvåg, kan man utnyttja större delar av apparaten gemensamt än i den nyss nämnda kombinations- typen. I de länder där man har infört ultrakortvågsrundradio har man försökt lansera mottagare av denna typ. Inte heller den har haft någon nämnvärd framgång. Skälen härtill har varit flera. Den mest ekonomiska konstruktionen av televisionsmottagare förutsätter för sin funktion samtidig närvaro av både ljudsändarens och bildsändarens bär- vågor. Om en av dem bortfaller, funge- rar varken ljuddelen eller bilddelen. Vid rundradiosändning används endast en bärvåg, varför det blir nödvändigt att förse mottagaren med en lokal oscil- lator som alstrar den felande bärvågen. Frekvensstabiliteten hos en sådan oscil- lator måste vara mycket hög, något som naturligtvis ger sig tillkänna i mottagar- priset. Men betydelsefullare är att man för rundradiomottagningen måste an- vända 4 a 5 gånger så många rör som är nödvändigt för en enkel rundradio- mottagare och att effektförbrukningen är 3 a 4 gånger så stor.
Man har också framfört tanken att ut- nyttja televisionsstationens ljudsändare
för sändning av rundradioprogram un- der den tid televisionssändning inte på- går. Det blir då inte nödvändigt att an- skaffa en kombinationsmottagare för rundradiomottagningen. Eftersom tele- visionsmottagaren kräver två bärvågor för att fungera även för enbart ljud, måste televisionsstationens båda sända- re köras även vid enbart rundradiosänd- ning. De ökade sändarkostnaderna be- tyder kanske inte så mycket. De stora rör- och strömkostnaderna för mottagar- na betyder desto mer.
Ett annat skäl — och kanske det vik- tigaste —— som talar mot kombinations- mottagare är, att även om televisions- sändningarna sannolikt endast kommer att pågå några få timmar per kväll, kom- mer de att äga rum under rundradions bästa lyssnartid. Det blir då säkerligen otillräckligt att ha endast en mottagare, som framtvingar ett antingen—eller. Ut— ländska erfarenheter har visat att all— mänheten föredrar både—och.
Abonnemangstelevision
I USA har sedan några år tillbaka flera företag experimenterat med en metod att sända televisionsprogram trådlöst på ett sådant sätt, att programmet blir till— gängligt endast för dem, som erlägger en viss avgift. Denna form av televi- sionsverksamhet kallas abonnemangs- television.
Med en relativt enkel apparatur på sändarstationen tillför man de utgående signalerna extra informationer enligt ett visst chiffer, som resulterar i att bil— derna i en vanlig mottagare blir insta- bila — de hoppar upp och ned — och att ljudet blir omöjligt att förstå. Mot- tagaren förses med en liten tillsatsappa- rat som kan dechiffrera de extra in- formationerna och låta dem inverka på de inkommande signalerna så, att bil- den åter blir stabil och ljudkvaliteten
återställs. Dechiffreringstillsatsen gör emellertid inte sin tjänst med mindre än att abonnenten erlägger en viss av- gift.
Avgiften kan antingen tas upp direkt genom att tillsatsapparaten innehåller en myntautomat eller så att abonnenten i tillsatsen sticker in ett hålkort med speciell klippning för varje program. Korten kan köpas i tidningskiosker eller liknande försäljningsställen. Ännu ett sätt är att abonnenten erhåller vissa ini- pulser via telefonledningen. Han måste därvid på telefonstationen beställa sänd- ning av impulserna för önskat program. Dechiffreringsimpulscrna kan överföras utan att de stör telefonsamtalen eller vice versa. Metoden förutsätter emeller- tid att abonnenten har telefon och krä- ver omfattande anordningar på telefon— stationen. Debiteringen fordrar dess- utom sin särskilda organisation.
Ett försök med abonnemangstelevision har under tre månaders tid anordnats av ett företag i Chicago med 300 deltagan— de familjer. Programmen bestod av spel- filmer som just hade slutspelats på bio- graferna. Avgiften per filmprogram var en dollar. Resultatet av verksamheten har varit sådant, att företaget har gjort framställning hos FCC om koncession för abonnemangstelevision.
Televisionens tekniska vidareutveckling
Den tekniska utvecklingen på televi- sionsområdet har efter krigets slut gått snabbt framåt.
Den produktionstekniska apparaturen befinner sig endast i början av sin ut- veckling. Stora summor offras på ut- vecklingen av nya kamerarör i syfte att minska deras dimensioner, öka deras ljuskänslighet och livslängd, förbättra kontrastområdet osv. Kamerorna är ännu för stora för att vara tillräckligt lätthan—
! l l l
l v l . ! i | . l i :
terliga, särskilt för utomhustagningar. Goda utsikter finns för att dimensioner- na skall kunna nedbringas avsevärt.
Man kan vänta att radiorören i televi- sionskameror och viss hjälpapparatur kommer att ersättas av transistorer —— den senaste stora nyheten på elektroni— kens område _- varigenom apparaturens dimensioner, strömförbrukning och vår- meutveckling kan minskas och drift- säkerheten ökas.
Televisionens programproduktion måste, som tidigare framhållits, räkna med inspelade program i stor utsträck- ning. Det är därför ett starkt önskemål att finna ett tillvägagångssätt att snabbt och billigt registrera programmet. För- sök pågår med elektrisk registrering av bildinformationerna på magnetofon- band. Sedan programmet avspelats, av- magnetiseras bandet och kan därpå ånyo användas. De tekniska svårigheterna är stora, men man har redan uppnått goda resultat. Även om åtskilligt arbete åter- står, torde det därför inte dröja länge, innan magnetofoninspelning blir en van- lig metod för inspelning av televisions- program. Metoden kan användas för så— väl program i färg som i svart—vitt.
Den distributionstekniska apparatu- ren —— programförbindelser och sända- re — utvecklas alltjämt vidare, även om den företrädesvis bygger på en sedan länge utvecklad och stabiliserad teknik. Hadiolänkapparaturen kan väntas un- dergå den snabbaste utvecklingen.
Utvecklingen inom mottagartekniken kommer väl närmast att beröra bild- rören och alldeles särskilt bildrören för
färgmottagare. Huruvida transistorer kommer att användas i televisionsmot- tagare inom de närmaste åren är svårt att förutse. Det måste dock anses troligt att transistorerna till en början kom— mer att ställa sig för dyra för ändamålet. Strömbesparingen blir ej tillräcklig för att motivera merkostnaden.
För produktion av televisionsprogram i färg fordras andra kamerautrustning- ar, filmavspelningsapparater osv än de som nu används för svart-vita bilder. Introduktionen av färgtelevision kom- mer därför att kräva nyanskaffning av produktionsapparatur i betydande om- fattning.
Färgtelevision ställer större krav på både programförbindelser och sändar- apparatur än den svart-vita televisionen. En del ändringar av apparaturen blir ofrånkomliga när färgtelevisionen en gång införs, men om man vid anlägg- ningen av programförbindelserna och sändarna gör förberedelser för kom- mande sändningar i färg, kan färgtele- visionen införas utan större nyinveste- ringar i distributionsnätet.
En svårighet vid dessa förberedelser ligger dock däri att man ännu inte har diskuterat en internationell standard för färgtelevision. Det i USA introduce- rade elektroniska färgtelevisionssyste- met är inte det enda tänkbara. Andra lösningar har övervägts. Frågan om en internationell standard för färgtelevi- sion kommer att tas upp till behandling av CCIR, och det föreligger stora möj— ligheter till en snar behandling av frågan.
Tabell 1. Svenska televisionsstalioner enligt Stockholmsplanen 1.952
Station Frekvens Mp/s Utstrålad effekt kW Bild Ljud Bild Ljud
Arvidsjaur ...................... 180,75 60 15 Boden .......................... 62,25 67,75 60 15
Bollnäs .......................... 182,25 187,75 60 15 * Borlänge ........................ 210,25 215,75 60 15 , Borås ............................ 182,25 187,75 3 1 ; Bäckefors ........................ 196,25 201,75 60 15
Dorotea ........................ 203,25 208,75 60 15 l Emmaboda ...................... 196,25 201,75 60 15 i Gällivare ........................ 203,25 208,75 60 15 . Gävle ............................ 203,25 208,75 60 15 l Göteborg ........................ 203,25 208,75 60 15 l Halmstad ........................ 189,25 194,75 60 15 , Haparanda ...................... 196,25 201,75 60 15 , Hälsingborg ...................... 203,25 208,75 1 0,3 ,» Härnösand ...................... 210,25 215,75 3 1 Hörby .......................... 48,25 53,75 100 25 1 Kalmar .......................... 62,25 67,75 1 0,3 * Karlskrona ...................... 203,25 208,75 1 0,3 * Karlstad ........................ 175,25 180,75 1 0,3 * Kiruna .......................... 182,25 187,75 60 15 Linköping ........................ 203,25 208,75 1 0,3 Luleå ............................ 210,25 215,75 1 0,3 , Lycksele ........................ 196,25 201,75 3 1 1 Malmö .......................... 210,25 215,75 1 0,3 1 Mora ............................ 196,25 201,75 1 0,3 1 Motala .......................... 189,25 194,75 3 1 1 Norrköping ...................... 175,25 180,75 60 15 | Nässjö .......................... 210,25 215,75 60 15 , Pajala .......................... 189,25 194,75 60 15 ; Skellefteå ........................ 182,25 187,75 10 3 ' Skövde .......................... 55,25 60,75 60 15
Sollefteå ........................ 189,25 194,75 60 15 * Stensele .......................... 210,25 215,75 60 15 1 Stockholm ...................... 62,25 67,75 60 15 * Sundsvall ........................ 175,25 180,75 60 15 l Sunne .......................... 189,25 194,75 60 15 i Sveg ............................ 55,25 60,75 60 15 * Uddevalla ........................ 48,25 53,75 1 0,3 l Uppsala ........................ 182,25 187,75 3 1 Varberg .......................... 210,25 215,75 1 0,3 , Visby ............................ 203,25 208,75 60 15
Vänersborg ...................... 189,25 194,75 1 0,3 Vännäs .......................... 48,25 53,75 60 15 Västervik ........................ 182,25 187,75 60 15 , Västerås ........................ 196,25 201,75 10 3 , Växjö .......................... 175,25 180,75 3 1 , Ånge ............................ 196,25 201,75 3 1 , Örebro .......................... 48,25 53,75 60 15 * Örnsköldsvik .................... 182,25 187,75 3 1 Östersund ........................ 62,25 67,75 60 15
Prov på koaxialkabel. Av lvärsnittet fram- går att kabeln innehåller fyra tuber. Till vänster har två av tubcrna frilagts. Den ena har skurits upp för att visa innerletiaren och de ringformiga isolatorerna.
4 'A-VIÅ _»:ugg-V
[ha
I ':'/Å Åk
'.!—1'
itll M 14/
. f,, 'I ll
Antennanläggningen på en av de sin mel- lanstationerna för radiolänken lManchester _Kirk o*Shotts. Om uppställningsplalsen ligger tillräckligt högt blir antenntornen enkla ovh billiga.
Sändarstation för television. I mastens topp sitter televisionsantennen och omedel- bart under denna en cylinderformad antenn för uItrakartvägs-rundradio. I bakgrunden en reservantennanläggning. (Kirk o'Shotts. Skottland.)
Exempel på svenskbyggda televisions— mottagare som finns i marknaden hösten 1954. I mitten visas en mottagare ut- tagen ur sin låda. Mottagarens dimen— sioner bestäms huvndsakligen av bild- rörets storlek.
1943 års rundradioutredning
I sitt den 9 januari 1946 avgivna be— tänkande angående rundradion i Sve— rige (SOU 1946:1) berörde 1943 års rundradioutredning i korthet frågan om televisionen och framtidsutsikterna för denna. Utredningen påpekade att en te- levisionssändare har en mycket begrän- sad räckvidd, varför problemet att ge svenska folket möjlighet att ta emot te- levision måste bli mera komplicerat än motsvarande problem för rundradions vidkommande. Programkostnaderna för televisionen kunde vidare väntas bli mycket höga. Åtskilliga svårigheter i tekniskt eller programmässigt hänseen— de återstode att övervinna, innan tele— visionen kunde införas i Sverige med dess säregna geografiska och demogra— fiska förhållanden.
Utredningen rekommenderade tele— styrelsen och Radiotjänst att genom stu— dium av den tekniska litteraturen och kontakt med utlandet följa utvecklingen och skaffa sig en klar uppfattning om när den tidpunkt var inne, då frågan om försökssändningar för televisions— ändamål borde upptas. För egen del an— såg utredningen att denna tidpunkt san- nolikt inte komme att infalla under de närmaste åren, då säkerligen mycket komme att hända på televisionsområdet inom de länder, som hade tekniska och ekonomiska resurser att genomföra de dyrbara experimenten med den nya tek- niken.
KAPITEL II
Televisionsfrågans utveckling i vårt land
Nämnden för televisionsforskning
Våren 1947 upptogs kontakter mellan försvarets forskningsanstalt, tekniska högskolan, telestyrelsen, Telefonaktie- bolaget L M Ericsson och statens tek- niska forskningsråd för diskussion av frågan om hur utvecklingsarbetet på te- levisionsområdet —— i första hand ett studium av de rent tekniska problemen —— borde organiseras i vårt land. Ett starkt positivt intresse konstaterades och det beslöts att telestyrelsen hösten 1947 skulle sammankalla till vidare överläggningar i frågan.
Vid det sammanträde, som med anled— ning därav kom till stånd den 25 okto- ber 1947, beslöt de fyra förstnämnda att gemensamt påbörja en forsknings- verksamhet inom televisionsområdet. Arbetet skulle närmast inriktas på att studera hur man med hänsyn till svens- ka förhållanden borde tekniskt ordna television inom en lokal area. Ett sam— arbetsorgan —— Nämnden för televisions- forskning — tillsattes med uppgift att förmedla kontakten mellan intressenter- na och de med forskningsarbetet direkt sysselsatta samt handha löpande frågor. Nämnden skulle även svara för samar- betet med radioindustrien. Telefonaktie- bolaget L M Ericsson förklarade sig vil- ligt att till nämndens förfogande ställa erforderlig utrustning för televisions- forskning intill ett belopp av 250000 kr, varvid materielen, till vilken bolaget förbehöll sig äganderätt, fick disponeras
så länge densamma behövde användas för det avsedda ändamålet eller för av statlig myndighet anordnade reguljära televisionssändningar. De övriga intres- senterna utfäste sig att lämna bidrag, antingen kontant eller, vad tekniska högskolan beträffade, i form av lokaler och andra naturaprestationer.
Våren 1949 kompletterades nämnden med representanter för Radiotjänst och för en till organisationen Sveriges ra- dioleverantörer ansluten grupp radio- fabrikanter, bestående av de fem fir- morna Svenska Aktiebolaget Gasaccu- mulator, Aktiebolaget Gylling & Co., Luxor Radio Aktiebolag, Svenska Ak- tiebolaget Philips samt Svenska Radio- aktiebolaget.
Ett antal ingenjörer och radiotekniker anställdes av nämnden och televisions- apparatur inköptes eller tillverkades i egen regi. Bl. a. tillverkades upptag- ningsapparatur för film och stillbilder, mätutrustning, kontrollmottagare samt två kompletta televisionssändare, upp- ställda på tekniska högskolan i Stock- holm. Den ena sändaren, som var färdig i slutet av 1948, är på 1 kYV utstrålad effekt och arbetar inom band I; den andra sändaren, som var färdig i slutet av 1951, är på 25 kW utstrålad effekt och arbetar inom band III.
En första demonstration av nämndens apparatur för pressen och radioindust- rien ägde rum den 2 juni 1949, då Ra— diotjänst ordnade ett enkelt program avsett att belysa televisionens olika möj- ligheter.
Med nämndens sändare har företagits olika provsändningar för att studera utbrednings- och störningsförhållanden m. m. Till tjänst för utvecklings- och konstruktionsarheten inom radioindust- rien har sedan 1951 ordnats regelbund- na sändningar under 2—5 timmar per vecka, huvudsakligen bestående av prov- bilder och film. Även vissa särskilt ar-
rangerade program har sänts. Som ex- empel kan nämnas ett försöksprogram med skoltelevision, som anordnades av Radiotjänst i samarbete med skolöver- styrelsen den 11 december 1951. En mera omfattande sändningsverksamhet har förekommit under tiden 17—23 maj 1954, då en av Aktiebolaget Sandrew- Ateljéerna i Stockholm producerad se- rie försöksprogram om sammanlagt 25 timmar sändes över nämndens anlägg- ning.
Nämnden har följt den internationella rådgivande radiokommitténs (CCIR) arbete på en internationell standardise- ring inom televisionsområdet. För sina försök har nämnden använt 625-linjer- systemet, som numera har antagits av bl. a. Sverige.
Nämndens apparatur har disponerats för experiment, som har avsett att un- dersöka televisionens användbarhet för olika specialuppgifter, t. ex. medicinska ändamål. Vidare har inom nämnden bedrivits tekniska utredningsarbeten, omfattande bl. a. systemstandard och olika mottagarfrågor. I samarbete med Svenska elektriska materielkontrollan— stalten har utarbetats ett förslag till sä- kerhetsbestämmelser för televisionsmot- tagare (SEMKO 601952), som har god- känts av kommerskollegium den 30 maj 1952.
Nämnden har även utarbetat ett för- slag till svensk terminologi på televi- sionsområdet, vilket har legat till grund för Svenska elektrotekniska normer (SEN R 4203), »Grundläggande begrepp, benämningar och data för telefaksimil och television».
Nämndens arbetsgrupp, vilken när den var som störst omfattade nio man, avvecklades fr. o. m. den 1 januari 1952. Därefter har endast en tekniker varit anställd för drift och underhåll av ma— terielen.
Fram till den 30 juni 1954 hade nämn-
dens verksamhet dragit en kostnad av inalles 795 000 kr, ungefär lika fördelad på industrien och de statliga intressen- terna.
Radiotjänst
Radiotjänst hari överensstämmelse med 1943 års rundradioutrednings re- kommendationer på olika sätt följt ut- vecklingen på televisionsområdet.
Bolagets styrelse tillsatte sålunda år 1948 Radiotjänsts televisionskommitté med uppdrag att hålla sig 51 jour med problemen i samband med televisionens programproduktion samt göra sig för- trogen med de tekniska och program- lnässiga frågor, som där uppställer sig. Kommittén skulle vidare följa de eko- nomiska, administrativa och juridiska spörsmålen, arbeta i kontakt med Nämn- den för televisionsforskning samt svara för försöksverksamheten på televisions- området inom Radiotjänst.
Kommittén har under de gångna åren systematiskt samlat material angående televisionen i utlandet. Konkreta pro- gramplaner för en successivt mera om- fattande försöksdrift har utarbetats och kostnadsberäknats.
Sedan våren 1949 har Radiotjänst va- rit representerat i Nämnden för televi- sionsforskning. De demonstrationspro- gram, som varje vecka har sänts till ra- dioindustriens tjänst, har sedan juni 1953 i stort sett arrangerats av Radio- tjänst.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 november 1949 framhöll Radiotjänsts styrelse, att i de länder, där televisions- sändningar dagligen förekom, aktnings- värda resultat hade uppnåtts och att televisionen var en kulturfaktor att räk- na med. Styrelsen ansåg därför tid- punkten vara inne att till diskussion uppta frågan om televisionens framtida organisation i vårt land. Därvid förut-
satte styrelsen, att Kungl. Maj:t komme att till Radiotjänst, i likhet med vad som tidigare hade skett beträffande rund- radion, upplåta ensamrätten till televi- sionens programtjänst. Då denna pro— gramtjänst i god tid måste förberedas, hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t snarast måtte fatta principbeslut om upplåtelse åt Radiotjänst av televisio- nens programverksamhet.
I yttranden över denna skrivelse till- styrkte försvarsstaben och statskontoret Radiotjänsts hemställan. Telestyrelsen hemställde i utlåtande den 10 februari 1951 att Radiotjänsts framställning jäm- te ett från Nämnden för televisions- forskning infordrat yttrande måtte över- lämnas till de med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 januari 1951 till- kallade sakkunniga för utredning rö- rande televisionen, att av dem tas un- der övervägande vid utredningsuppdra- gets fullgörande. I sitt yttrande fram- höll nämnden bl. a. följande.
Televisionen har, enligt vad erfarenhe— ten visat i andra länder, program- och ar— betsuppgifter vilka i mycket sammanfalla med rundradions. Det förefaller därför naturligt att i framtiden icke skilja rund- radion och televisionen från varandra. Av rent praktiska skäl torde det även ligga nära till hands att när det gäller att bygga upp televisionens programtjänst tillvarata de erfarenheter, Radiotjänst samlat under sin tjugufemåriga rundradioverksamhet, samt att i den utsträckning det är möjligt utnyttja bolagets organisation och perso— nal. Även om mycket sålunda talar för att Radiotjänst bör omhänderhava televisio- nens prog'ramtjänst, synes det dock nämn- den svårt att redan nu göra ett slutgil- tigt uttalande därom. Nämnden räknar .emellertid med Radiotjänsts medverkan i
den fortsatta försöksverksamheten.
Den för de västeuropeiska rundradio- företageu gemensamma europeiska rundradiounionen (Union européenne de radiodiffusion, UER) har sedan 1950 upptagit internationella televisionsfrå- gor till behandling. Programfrågor har
sålunda behandlats inom UER. Där- jämte har såväl juridiska som ekono- miska och tekniska problem av stor räckvidd uppställt sig. I egenskap av medlem i UER har Radiotjänst deltagit i behandlingen av de spörsmål beröran- de televisionen, som har upptagits på organisationens arbetsprogram.
Telestyrelsen
Under åberopande av vad 1943 års rundradioutredning framhållit om önsk- värdheten av att kontakt hölls med tele- visionsutvecklingen utomlands utver- kade telestyrelsen ett bemyndigande av Kungl. Maj:t den 29 mars 1946 att av radiolicensmedel ställa ett belopp om 2000 dollar till Sverige-Amerika Stif- telsens förfogande för två stipendier å vartdera 1000 dollar till stipendiater, som hade för avsikt att i USA idka teletekniska studier, företrädesvis inom televisionsområdet. De båda ingenjörer, som erhöll dessa stipendier, anställdes sedermera som ledare för Nämndens för televisionsforskning arbetsgrupp.
Telestyrelsen har vidare aktivt del- tagit i det standardiseringsarbete på te- levisionsområdet, vilket har bedrivits inom CCIR.
I sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 augusti 1950 angående investerings- anslag för televerket för budgetåret 1951/52 anhöll telestyrelsen, efter sam- råd med Radiotjänst, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att anvisa ett investeringsanslag av 2,2 milj. kr till en försöksanläggning för television i Stockholm.
I motiveringen till förslaget anförde styrelsen att den dittills hade ansett sig böra inta en avvaktande hållning till televisionen bl. a. på grund av den osä- kerhet som hade rått i fråga om det tele- visionssystem, som kunde väntas bli mera allmänt antaget som standard. Ar-
betet inom CCIR kunde visserligen _— enligt vad man redan då kunde ta för avgjort — inte väntas resultera i någon enhetlig standard, men styrelsen ansåg dock att man kunde skönja konturerna till en standardisering, som komme att omfatta en mycket stor del av världen.
Vad våglängdsfrågan beträffade, kun- de några reguljära televisionsnät för länderna på den europeiska kontinen- ten inte slutgiltigt planeras, förrän en särskild konferens hade gjort upp en plan för fördelning av de för televi- sionsändamål tillgängliga våglängderna.
Även om ytterligare överväganden så— lunda återstod, innan alla data för tele- visionssystemet kunde anses vara fast- ställda, hade enligt styrelsens åsikt de tekniska premisserna dock klarnat så, att det syntes som om tidpunkten var inne att påbörja mera ordnade televi- sionsförsök i Sverige. Ändamålet där- med skulle vara att skaffa underlag för ett kommande ställningstagande till frå- gan om hur televisionsverksamheten borde organiseras på längre sikt i vårt land.
Styrelsen var inte beredd att då fram- lägga förslag beträffande finansieringen av driftkostnaderna inklusive kostna- derna för anläggningskapitalets förränt- ning och amortering. Även den viktiga frågan om programverksamheten kräv- de omsorgsfulla överväganden.
I yttrande till Kungl. Maj:t den 7 no- vember 1950 över styrelsens hemstäl- lan anförde Radiotjänst bl. a. att det måste anses vara av yttersta vikt att försök igångsattes. Radiotjänst förkla- . rade sig vara berett att, i överensstäm-
melse med av riksdagen godkända prin- ciper för den nuvarande rundradion, svara för programskapandet i dess hel- het, konstnärligt och tekniskt. Radio- tjänst var även berett att igångsätta pro- gramförsök så snart tekniska och eko- nomiska förutsättningar härför fanns.
i ?
Något investeringsanslag för televi- sionsändamål upptogs inte i statsverks- propositionen till 1951 års riksdag. Che- fen för kommunikationsdepartementet framhöll, att innan ståndpunkt togs till frågan om formen och tiden för tele— visionens införande i Sverige, borde de ekonomiska förutsättningarna härför närmare utredas samt televisionens be— tydelse i olika hänseenden klarläggas. Han avsåg att hemställa om Kungl. Maj:ts bemyndigande att för ändamålet tillkalla särskilda utredningsmän. Om utredningsarbetet skulle kräva, att sär- skild apparatur anskaffades för försök av olika slag, borde utredningsmännen hos Kungl. Maj:t göra framställning härom.
Motion vid 1951 års riksdag
Televisionsfrågan blev vid 1951 års riksdag föremål för en motion i andra kammaren (II: 73), vari hemställdes, att riksdagen måtte anvisa ett anslag av 300000 kr för budgetåret 1951/52 att användas för experimentell program- verksamhet på televisionens område. Motionären anförde bl. a. att vissa cen- trala televisionsproblem torde kunna upptas till granskning och praktisk prövning utan att medföra några mera anmärkningsvärda utgifter. Då de tek- niska faktorerna för televisionens vid— kommande i stort sett torde vara givna, fanns anledning att fästa särskild vikt vid det innehåll och den utformning som själva programverksamheten borde få. Tiden syntes vara inne för en för- söksverksamhet, som, förslagsvis bedri— ven av Radiotjänst, måste anses vara av mycket stor betydelse för den inhemska radio- och televisionsindustrien.
I sitt utlåtande nr 9 erinrade statsut— skottet om att den av departementsche- fen förutskickade utredningen tillsatts. De av motionären berörda spörsmålen
komme att upptas till behandling av ut- redningen, som även förutsatts kunna erhålla särskilda medel för anskaffning av försöksapparatur. Med hänsyn till angivna omständigheter ansåg sig ut- skottet inte böra tillstyrka bifall till mo— tionen.
Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets förslag.
Televisionsutredningens förslag till försöksverksamhet
I skrivelse till chefen för kommuni— kationsdepartementet den 29 oktober 1952 framlade vi ett förslag till en för- söksverksamhet på televisionsområdet.
Efter att inledningsvis ha erinrat om telestyrelsens hemställan den 31 augusti 1950 om ett investeringsanslag till en försöksanläggning för television, an- förde vi, att sedan styrelsens framställ- ning ingavs, hade frågan om val av sändningssystem för television avgjorts för Sveriges del. Vidare hade en våg- längdsplan för televisionsstationer i Europa utarbetats.
Några betänkligheter av teknisk natur mot en televisionstjänst i vårt land be- hövde därför inte föreligga. Däremot fanns det en rad andra faktorer, som var mera svårbedömbara, nämligen fi- nansiella, programmässiga och organi— satoriska problem, till vilka man måste ta hänsyn vid utformningen av en svensk televisionstjänst. Före ett slutligt ställningstagande till dessa spörsmål behövdes vissa praktiska erfarenheter från vårt eget land; inte minst gällde det att få en uppfattning om hur tele- visionen kunde komma att slå igenom och att få fram allmänhetens omdöme på åtskilliga punkter. Sådana erfaren— heter kunde endast samlas genom en på tämligen bred bas upplagd svensk för- söksverksamhet.
I fråga om programverksamheten
framhöll vi att det måste anses vara ute- slutet att börja en televisionstjänst från samma enkla utgångsnivå, programmäs— sigt sett, som var tillräcklig vid rund- radions start. Rundradions snabba ut- veckling under de första åren berodde till en stor del på att allmänhetens in- tresse stimulerades av det tekniska un- derverk den nya företeelsen innebar. Sedan dess hade rundradio och ljud- film ingått i det allmänna medvetandet som alldagliga ting. Televisionen i och för sig torde därför inte bli samma sen- sation som rundradion på sin tid var. Vidare komme såväl televisionsmotta- garen som televisionslicensen att kosta betydligt mera än vad rundradions kristallmottagare och licens gjorde. Slut- ligen krävde televisionen större aktivi- tet av åskådaren än rundradion av lyss- naren. En försöksverksamhet måste sättas igång i tillräckligt stor skala för att appellera till publikens intresse och ge ett kontinuerligt stegrat deltagarean- tal, vilket var nödvändigt, om man skul- le kunna få en ekonomisk grund för en fortsatt verksamhet.
Stockholm borde väljas som plats för försöksverksamheten med hänsyn såväl till rörelsens ekonomi som till den om- ständigheten att man där lättast kunde anskaffa goda program. Man borde dock ha uppmärksamheten riktad på önsk- värdheten av att även andra tätbefolka- de områden så snart som möjligt till- godosågs med television, varvid göte— borgstrakten, Skåne etc. torde komma i fråga.
Mottagarfrågan ansågs inte behöva be— reda några bekymmer, då det kunde be— räknas att man från den svenska radio- industrien och genom import kunde täcka behovet av televisionsmottagare.
Förslaget gick ut på att teknisk appa- ratur för programproduktion skulle an— skaffas i sådan omfattning, att man kun- de göra goda studioprogram och utom-
husupptagningar samt sända film. För Stockholm föreslogs en sändare på 60 kW utstrålad effekt. För att ge tillfälle till försök med reläsändning av televi— sionsprogrammet skulle en mindre sän- dare uppställas i Uppsala.
Försöksverksamheten var avsedd att ledas av televisionsutredningen, medan Radiotjänst och telestyrelsen skulle fun- gera som verkställande organ.
Någon licensavgift för televisionsmot- tagare avsågs inte. Endast en mindre registreringsavgift skulle upptas under försöksperioden.
Försöksverksamheten borde läggas så, att den gav oss möjlighet att besvara den i utredningsdirektiven uppställda frågan, huruvida andra inkomstkällor än licenser borde anlitas för televisio- nens finansiering. Under försökstiden borde även utrönas vilka möjligheter som kunde finnas för ett samarbete med de svenska filmintressena.
Sändningstiden var avsedd att till en början begränsas till några timmar per vecka för att successivt utökas i den om- fattning och den takt, som de tekniska och ekonomiska resurserna medgav.
För försöksverksamheten och utred- ningsarbetet hade uppgjorts följande tidsschema.
Första halvåret 1953: personalutbild- ning och interna försök börjar; 1 juli 1954: sändningar för allmänheten i Stockholm börjar; början av 1955: sänd— ningar för allmänheten i Uppsala bör- jar; 30 september 1955: utredningens betänkande färdigt; 1956: riksdagsbe- handling av televisionsfrågan; 1 juli 1956: reguljär televisionsverksamhet börjar. Investeringarna beräknades till 3 550 000 kr, fördelade med 3 100 000 kr på budgetåret 1953/54 och 450 000 kr på budgetåret 1954/55.
Driftkostnaderna och kapitalkostna- derna (dvs ränta och avskrivning av
anläggningskapitalet) beräknades för budgetåret 1953/54 till 125 000 resp. 465000 kr, för budgetåret 1954/55 till 900000 resp. 565000 kr och för bud— getåret 1955/56 till 1 200000 resp. 565 000 kr. De sammanlagda drift- och kapitalkostnaderna skulle alltså för ett- vart av dessa budgetår uppgå till 590 000 resp. 1 465 000 och 1 765 000 kr.
I förslaget underströks att om man startade en försöksverksamhet, kunde man av hänsyn till investeringarnai mottagningsanläggningar inte utan vi- dare lägga ned verksamheten, utan den- na måste tänkas på ett eller annat sätt övergå i en reguljär televisionstjänst.
Vi ansåg emellertid att det inte be— hövde råda någon tvekan om lönsam- heten av en televisionsverksamhet i Stockholm. Förslaget innebar inte några ekonomiska risker för staten, då en fort- satt reguljär televisionstjänst tämligen snart skulle kunna återbetala de medel, som behövde tillskjutas för televisionens igångsättande.
Skrivelsen utmynnade i hemställan att erforderliga medel skulle utverkas för den föreslagna försöksverksamhe- ten.
Förslaget remitterades av Kungl. Maj:t för yttrande till skolöverstyrelsen, stats- kontoret, telestyrelsen och Radiotjänst.
Skolöverstyrelsen delade vår uppfatt— ning att en försöksverksamhet var er- forderlig och biträdde förslaget rörande försökens utformning.
Statskontoret framhöll att, enär de ekonomiska konsekvenserna av försla- gets genomförande inte kunde bedömas på grundval av de verkställda undersök- ningarna, ämbetsverket inte fann sig kunna tillstyrka att förslaget lades till grund för proposition i ämnet.
Telestyrelsen uttalade att förutsätt- ningen för att televisionen skall bli en positiv faktor i vårt lands kulturella
och sociala liv är att programmet hålls på en hög nivå. Om det skulle visa sig att man antingen för verksamhetens fi- nansiering behövde inkomster från re- klam — en utveckling som styrelsen inte ansåg osannolik _ eller att man av andra skäl ansåg sig böra upplåta tid i televisionen för kommersiella program, måste detta ske under former, som gjorde det möjligt att upprätthålla det allmänna kravet på en hög program— standard.
Målet för den tekniska utbyggnaden borde vara att televisionen skulle kom- ma så många som möjligt av landets invånare till godo. Styrelsen förmodade att om man syftade till ett landsomfat- tande televisionsnät, torde det bli eko- nomiskt fördelaktigast att kombinera televisionsnätet med telegraf, telefon och rundradio. Om de fortsatta övervägan- dena gav vid handen, att en sådan kom— bination var den bästa lösningen av problemet att föra ut televisionen över Sverige, var styrelsen beredd att ställa televerkets resurser till förfogande för ändamålet. Detta gällde även under den föreslagna försöksverksamheten.
Telestyrelsen anslöt sig till vår upp- fattning att en försöksverksamhet var nödvändig, innan mera definitiva rikt— linjer kunde uppdras för televisionen i Sverige. Några betänkligheter av teknisk natur mot att starta en sådan verksam- het fanns inte. Verksamheten borde inte få en alltför blygsam omfattning.
Styrelsen hade intet att erinra mot försöksverksamhetens uppläggning. In- vesteringsanslag för ändamålet borde anvisas utöver den för televerket fast- ställda investeringsramen och borde sålunda inte föranleda att exempelvis arbetet på att förbättra rundradiodistri- butionen i vårt land hämmades. Styrel— sen framhöll slutligen att rundradiorö- relsen inte lämnade något överskott, som skulle kunna användas för televi-
sion i likhet med vad som var fallet i vissa andra länder. Det vore f. ö. prin- cipiellt oriktigt att ta i anspråk radio— licensmedel för television, så länge rundradion hade så många behov, som borde tillgodoses.
Radiotjänst underströk vikten av att man vid försökssändningarna hade till- gång till så utbildad och erfaren per- sonal som möjligt inte minst när det gällde programproduktionen. Utbild- ningen av personal borde därför igång- sättas snarast möjligt. Sändningarna borde redan från början få en sådan omfattning och kvalitet, att ett till- räckligt intresse för televisionen ska- pades hos allmänheten.
Utvecklingen av televisionen i Sve- rige borde ske etappvis, varvid etap- perna borde planläggas så, att man skulle ha möjlighet att tillgodogöra sig gjorda erfarenheter och bedöma i vil- ken takt och på vilket sätt nästa etapp borde genomföras.
Radiotjänst framhöll vidare att, oav- sett om verksamheten komme att delvis finansieras genom betald reklam eller ej, var televisionsrörelsen av sådan be- tydelse, att dess programverksamhet borde ledas av ett enda ansvarigt före- tag. Erfarenheter från främmande län- der gav också vid handen, att såväl rundradions som televisionens intres- sen bäst främjades om bådas program- verksamhet handhades av samma före- tag.
Slutligen utgick Radiotjänst ifrån att planerandet av televisionen i Sverige ej komme att försena realiserandet av (lubbelprogram inom rundradion.
Förslaget om försöksverksamhet för- anledde vissa organisationer att till chefen för kommunikationsdepartemen- tet framföra sina synpunkter på tele- visionsfrågan.
Svenska
tidningsutgivareföreningen
överlämnade sålunda en PM med vissa synpunkter på frågan om reklam i svensk television av den 1 december 1952, där föreningen bl. a. gav uttryck för sina tvivel om värdet av en experi- mentverksamhet i syfte att vinna erfa- renhet av reklam och av reklamintres- senter bekostade program.
Detta gav Svenska annonsörers för- ening anledning att i skrivelse den 5 februari 1953 utveckla sin syn på re- klamfrågan.
Till dessa inlägg i debatten återkom- mer vi i kap. X.
Vidare framförde Svenska radio— industriföreningen i en skrivelse den 31 januari 1953 sina åsikter om försla- get. Föreningen framhöll den stora be- tydelse tillverkningen av televisions— mottagare skulle få för den svenska radioindustrien, vilken, om de rätta förutsättningarna skapades, var beredd att möta dessa krav. En intensiv ut- vecklingsverksamhet på televisionsom- rådet pågick sålunda redan inom den svenska radioindustrien. En svensk te- levisionsproduktion, vilken måste an- ses vara nödvändig av flera skäl, måste baseras på en inhemsk marknad för te- levisionsmottagare. En sådan marknad uppstod inte förrän en fullgod pro— gramverksamhet kom till stånd. För- eningen rekommenderade därför igång— sättande av försöksverksamheten.
Förslaget föranledde inte Kungl. Maj:ts beslut.
något
Förslag om privat televisions- verksamhet i Stockholm
Den 14 oktober 1953 ingavs till Kungl. Maj:t av ett konsortium en an— sökning om koncession för televisions- sändningar i Stockholm. Konsortiet ut- gjordes av fyra företag i radiobran- schen, nämligen Luxor Radio Aktiebo-
lag, Svenska Aktiebolaget Gasaccumu— lator, Svenska Aktiebolaget Philips och Svenska Radioaktiebolaget, samt Ko— operativa förbundet, Sveriges köpman- naförbund och Sveriges lantbruksför- bund.
Konsortiets ansökning gick ut på att ett för ändamålet bildat aktiebolag skulle få tillstånd att driva televisions- verksamhet i Stockholm intill dess att en av statsmakterna beslutad reguljär televisionsverksamhet igångsattes, dock minst intill utgången av år 1957. Verk- samheten skulle bedrivas på kommer- siell basis och huvudsakligen finansie- ras genom försäljning av programtid. Viss del av sändningstiden skulle dock reserveras för icke betalda program av allmän karaktär såsom journaler och reportage, kulturella program och un- dervisningsprogram, underhållning etc. Själva utsändningen skulle i sistnämn— da fall bekostas av medel, som kom från de betalda programmen, men pro- gramproduktionen skulle betalas av t. ex. Radiotjänst, skolöverstyrelsen m. fl., som kunde tänkas vara intresse- rade av att göra sådana program. Några licensavgifter var inte avsedda att uttas.
Programmets planering och övervak- ning skulle skötas av televisionsbola- get, men programproduktionen var tänkt att skötas av utomstående. De be- talda programmen skulle produceras av exempelvis annonsbyråer samt film- och teaterföretag, de avgiftsfria av Ra— diotjänst m. fl. Ett programråd med representanter för olika allmänna in- tressen skulle biträda bolagets direk- tion vid programmens utformning och objektivt ta ställning till viktigare frå— gor, som kunde uppstå gentemot all- mänhet och kunder.
Dagliga sändningar beräknades kun- na börja under andra halvåret 1954. Programtiden skulle i början vara 8— 10 timmar per vecka för att under
1955—1957 ökas till ca 15 timmar per vecka. Bolagets driftkostnader beräk— nades till ca 1,5 milj. kr per år. Priset för uthyrning av programtid beräkna- (les bli 2 500 51 3 000 kr per timme.
Verksamheten skulle läggas upp så, att den gav televisionsutredningen till- fälle att studera sådana problem som hade omnämnts i utredningens förslag till försöksverksamhet.
Televisionsufredningen bereddes till- fälle att yttra sig över konsortiets an- sökning.
Vi erinrade i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 21 december 1953 om vårt tidigare för- slag till försöksverksamhet och bekla— gade att en sådan verksamhet inte hade kommit till stånd.
Ehuru vi med hänsyn till vad som förevarit hade inriktat vårt arbete på att utan stöd av praktisk erfarenhet, vunnen genom en svensk televisions- verksamhet, framlägga vårt förslag till televisionens definitiva utformning, var vi alltjämt av den meningen att en för- söksverksamhet snarast borde igång- sättas. Från den utgångspunkten an- såg vi oss, samtidigt som vi ville ge ut- tryck för vår uppskattning av konsor- tiets initiativ, böra närmare granska konsortiets förslag i förhållande till den försöksverksamhet vi själva hade före- slagit.
Till en början konstaterades att så— väl den av oss föreslagna försöksverk- samheten som den av konsortiet ifråga- satta verksamheten gav möjlighet till sådan utbildning och träning av pro- gramproduktionspersonal, som måste föregå en reguljär televisionsdrift.
Mellan vårt förslag och konsortiets förelåg emellertid en principiell skill- nad i de metoder, som hade valts för verksamhetens finansiering, med därav följande konsekvenser.
Om en försöksverksamhet skulle bli av verkligt värde, måste man av den- samma kunna dra slutsatser om hur televisionen borde ordnas på längre sikt. En av förutsättningarna härför ansåg vi _ utan att därmed ta ställ- ning till frågan om reklam eller ej i framtida svensk television — vara att det under försökstiden rådde en sådan med hänsyn till televisionens allmänna kulturella och sociala betydelse avvägd balans mellan kommersiella och icke kommersiella program, som kunde för- modas bli föremål för övervägande för en kommande reguljär televisions- tjänst, därest man skulle besluta sig för att delvis finansiera denna med reklam. Det föreföll knappast som om den av konsortiet planerade verksamheten skulle komma att uppvisa en sådan ba- lans, och verksamheten skulle därför inte få en så allsidig utformning som vi ansåg önskvärd.
Vad beträffade frågan om ansvaret för programmen och programrådets ställning, kunde vi inte bortse från ris- ken för att det rådgivande organet i praktiken skulle få svårt att hävda sig, därest dess intentioner skulle komma i konflikt med omtanken om bolagets ekonomi.
Slutligen kunde vi inte finna att kon- sortiets förslag gav de garantier man i allmänhetens intresse måste kräva för att verksamheten under alla förhållan- den skulle fortgå kontinuerligt i pla— nerad omfattning, till dess att den kun- de avlösas av en reguljär televisions- tjänst. Ej heller kunde man överblicka konsekvenserna av de ekonomiska en- gagemang för statens de], som önske- målet att pröva program av allmän, icke kommersiell karaktär skulle föra med sig.
Sammanfattningsvis framhöll vi att en jämförelse mellan konsortiets och vårt förslag utföll så, att det sistnämn—
da erbjöd de bättre garantierna för en allsidig försöksverksamhet, samtidigt som det i stor utsträckning innehöll möjligheter att tillmötesgå konsortiets önskemål.
I yttrande den 17 december 1953 över konsortiets ansökning erinrade telestyrelsen om de tidigare förslag om försöksverksamhet på televisionsområ— det, som hade framförts av styrelsen och av televisionsutredningen. Styrel- sen ansåg att det var lyckligast, om en försöksverksamhet i enlighet med ut- redningens förslag snarast kunde kom- ma till stånd. Om så inte kunde bli fal- let, tillstyrkte styrelsen att det plane- rade televisionsbolaget under en be- gränsad tid finge driva televisions- verksamhet i Stockholm. Styrelsen var beredd att till televisionsbolagets för- fogande ställa den televisionsantenn, som skulle uppföras vid Stockholms nya rundradiostation i Nacka.
Med hänsyn till verksamhetens för- sökskaraktär ansåg sig telestyrelsen kunna tillstyrka den av konsortiet före— slagna finansieringsmetoden, dvs med reklaminkomster. För att allmänheten skulle få valuta för de pengar som hade lagts ned i mottagningsanläggningar och för att televisionsutvecklingen på längre sikt inte skulle skadas måste i villkoren för en eventuell koncession ingå garantier för att verksamheten skulle fullföljas i avsedd omfattning och på en god kvalitativ nivå under hela koncessionstiden. Även frågan om ansvarigheten för programverksamhe— ten borde regleras i koncessionsvillko- ren. Styrelsen framhöll slutligen att om den föreslagna televisionsverksam— heten kom till stånd, borde radiolicens- bestämmelserna ändras i den riktning- en, att ett speciellt tillstånd infördes för televisionsmottagarna, vilket kunde vara belagt med endast en mindre av- gift, avsedd att bidra till täckning av
kostnaderna för avstörningsverksamhe- ten samt arbetet med registreringen.
Radiotjänsts styrelse betonade i ytt- rande den 21 december 1953 att rund- radions och televisionens program- tjänst borde handhas av samma före- tag. Radiotjänst anförde vidare, att då televisionen kunde spela en betydelse— full roll som bildningsorgan och opi- nionsbildande faktor, var det nödvän- digt att frågan om televisionens orga- nisatoriska och ekonomiska uppbygg- nad sågs i relation till de övervägan- den av samhällelig och kulturell art, som hade varit vägledande, när stats- makterna hade dragit upp riktlinjerna för Radiotjänsts programverksamhet.
Styrelsen för Radiotjänst uttalade vi— dare att vid bedömandet av frågan om införande av en televisionstjänst borde tas hänsyn till att utvecklingen för rundradion leder mot två samtidiga program. Styrelsen ville understryka den meningen, att televisionen inte fick fördröja arbetet med dubbelpro- grammen. Arbetet syntes styrelsen böra bedrivas på sådant sätt, att utveckling— en mot två rundradioprogram och ett televisionsprogram skedde med en ra- tionell samordning av uppgifterna, dock så att genomförandet av ett andra radioprogram därvid inte eftersattes. Inte minst ur programmets synpunkt men framför allt med hänsyn till all- mänhetens möjligheter att tillgodogöra sig såväl radio- som televisionsprogram borde programorganisationerna ko- ordineras.
Yttrandet utmynnade i ett avstyrkan- de av koncessionen.
Vid riksdagens höstsession 1954 frå— gade herr Christenson i Malmö chefen för kommunikationsdepartementet om något initiativ kunde väntas, så att en ur alla synpunkter ändamålsenlig och vägledande försöksverksamhet på tele—
visionens område snarast möjligt igång— sattes.
I sitt svar den 18 november 1953 framhöll chefen för kommunikations- departementet bl. a. att varje beslut om en mera allvarligt upplagd försöks— verksamhet med nödvändighet måste komma att i olika avseenden föregripa blivande ställningstaganden rörande en svensk televisionsverksamhets definiti— va utformning. Även en som försöks— verksamhet betecknad verksamhet på området måste grundas på en någor- lunda fullständig utredning av hela televisionsfrågan. Det var i avsaknad av en sådan som något förslag i ärendet inte kunnat föreläggas riksdagen.
Genom beslut den 12 februari 1954 lämnade Kungl. Maj:t konsortiets an- sökning utan bifall.
Motioner vid 1954 års riksdag
Vid 1954 års riksdag väcktes vissa motioner i televisionsfrågan.
Sålunda yrkades i likalydande mo- tioner i första kammaren (I:3) och i andra kammaren (II:4) skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan att Kungl. Maj :t måtte medge rätt till utövande av försöksverksamhet på televisionens om— råde tills vidare, till dess definitiva be- slut om reguljär televisionsverksamhet fattats men dock minst till utgången av år 1957, antingen i enlighet med televisionsutredningens förslag, inne- bärande försöksverksamhet under led— ning av nämnda utredning med tele— styrelsen och Radiotjänst som verkstäl— lande organ, eller genom koncession åt privat företag, med rätt för detta att finansiera försöksverksamheten genom försäljning av programtid.
Vidare hemställdes i likalydande mo- tioner i första kammaren (I: 162) och i andra kammaren (II: 360) att riksda- gen måtte uttala att televisionssänd-
ningar, gärna med inslag av kommer- siell natur, snarast borde igångsättas i vårt land.
Motionerna kom inte upp till behand— ling vid riksdagens vårsession.
Sandrew-Ateljéemas provsändningar
I skrivelse till telestyrelsen den 6 februari 1954 anhöll Aktiebolaget Sandrew-Ateljéerna i Stockholm om tillstånd att under våren 1954 under en vecka bedriva reguljära televisions- sändningar över Nämndens för televi- sionsforskning sändare på tekniska högskolan i Stockholm. Avsikten an- gavs vara att man genom mottagare uppställda inom riksdagshuset skulle ge pågående riksdag och andra intres- serade möjlighct att bilda sig en upp- fattning om arten och kvaliteten i fråga om de program, som kunde tänkas att i framtiden visas i svensk television. Företag inom svensk radioindustri hade ställt i utsikt att stå till tjänst med erforderlig teknisk utrustning, och nämnden hade lovat att ställa sin appa- ratur jämte teknisk personal till för- fogande.
Telestyrelsen meddelade det begärda tillståndet den 16 februari 1954.
Redan innan försökssändningarna hade kommit till stånd ingav Sandrew- Ateljéerna den 11 mars 1954 en ny an- sökning till telestyrelsen, vilken gick ut på att bolaget _ under förutsättning att försöksveckan visade att fortsatta televisionssändningar var ekonomiskt och tekniskt möjliga _ önskade bedri- va sändningsverksamhet även under tiden 1 september 1954—30 maj 1955. Sändningarna skulle bli regelbundna och varje veckodag omfatta upp till två timmars sändning. Syftet var att vinna ytterligare erfarenheter beträffande de tekniska problemen och det förefintliga intresset för kommersiella program.
Bolaget ämnade även vidga grundvalen för försöken och genomföra dem i samarbete med övriga ledande svenska filmproducentföretag. Televisionsveckan anordnades under tiden den 17—23 maj 1954. En serie försöksprogram om sammanlagt 25 timmar utsändes då över Nämndens för televisionsforskning båda sändare. Genom radioindustriens och radio- handlarnas försorg hade mottagare uppställts i skyltfönster och på andra platser i staden, där allmänheten kun- de ta del av sändningarna, som uppvi- sade en god teknisk kvalitet. Programmet bestod av upptagningar från studio, på film inspelade inslag samt utomhusupptagning. Vissa pro- grampunkter var av kommersiell natur. Som närmare framgår av den följande redogörelsen avslog Kungl. Maj:t (len 23 juli 1954 Sandrew-Ateljéernas framställ- ning om fortsatt sändningsverksamhct.
Radiotjänsts övningsverksamhet
I skrivelse till chefen för kommuni- kationsdepartementet den 11 mars 1954 hemställde Radiotjänst att Kungl. Maj:t måtte uppdra åt bolaget att snarast möj— ligt igångsätta en utbildnings- och öv- ningsverksamhet för programproduk- tion i television.
Radiotjänst anförde inledningsvis att allt eftersom tidpunkten för en regul- jär svensk televisionstjänst närmade sig aktualiserades en angelägenhet av utomordentlig betydelse, nämligen ut- bildningen och träningen av program- personal. Erfarenheten från andra län- der visade att avsevärd tid måste till- mätas för denna förberedande verksam- het samt att försummelser härutinnan hade menligt inverkat på allmänhetens intresse för television och därmed ock- så på verksamhetens ekonomi.
För att vid televisionens offentliga
start stimulera intresset och därmed apparatanskaffningen måste program- men ha passerat experimentstadiet. Förutsättningen härför var att en öv— ningsverksamhet inriktades på ett me- todiskt och effektivt förberedande pro— gramarhete, varvid inte blott insikter om programmens innehåll, lämplighet och kostnader skulle vinnas utan även en väl sammansvetsad stab av produk- tionstekniker skapas.
Radiotjänst avsåg inte att under bör- jan av övningsperioden distribuera programexperimenten till allmänheten, men verksamheten borde bedrivas så, att programmen snarast möjligt kunde utsändas i Stockholm över Nämndens för televisionsforskning sändare.
Programproduktionen skulle ej loka- liseras endast till Stockholm utan var avsedd att utsträckas till andra delar av landet med hjälp av transportabel produktionsutrustning.
Radiotjänst hade för avsikt att i pro- gramarhetet följa de riktlinjer som f.n. gäller för rundradioprogrammen och som har fastställts i överenskommelse mellan Kungl. Maj:t och bolaget den 14 juni 1947.
Kostnaderna beräknades för budget- året 1954/55 uppgå till 450 000 kr, vil- ket belopp förutsattes ntgå av radio- licensmedel.l
l remissyttrande den 23 mars 1954 tillstyrkte televisionsutredningen Ra- diotjänsts framställning. I ett särskilt yttrande underströk ledamoten Esping nödvändigheten av att en utbildnings- och övningsverksamhet igångsattes. Däremot var han inte av samma upp— fattning som Radiotjänst om hur en så- dan verksamhet borde läggas upp. Han erinrade om Sandrew—Ateljéernas an— sökning om tillstånd för fortsatta prov- sändningar, vilka av företaget hade be- räknats kosta 20 000 kr per sändnings- timme, och konstaterade att den av Ra-
diotjänst planerade verksamheten i jämförelse därmed föreföll att bli av mycket begränsad omfattning. Esping ansåg att övningsverksamheten _ för att ge bästa möjliga utbyte för anvisade medel _ borde i någon form samord- nas med den av filmföretaget föreslag— na verksamheten.
Telestyrelsen erinrade i yttrande den 31 mars 1954 om sin tidigare deklare- rade ståndpunkt att det vore princi- piellt oriktigt att ta i anspråk radio- licensmedel för television, så länge rundradion hade så många behov, som borde tillgodoses. Styrelsen ville dock inte motsätta sig att radiolicensmedel användes för televisionsändamål, om detta skedde i mycket begränsad om- fattning under en kort övergångsperiod och utan att vara prejudicerande för framtiden.
Styrelsen framhöll att redan en be- gränsad programsändning i realiteten betydde televisionens start. Man måste då fråga sig, om man inte riskerade att _ liksom fallet varit i vissa andra län- der _ komma i det läget, att man hos allmänheten hade väckt förväntningar, vilka inte kunde mötas med de otill- räckliga resurser, som stod till förfo- gande. Detta skulle kunna skada tele- visionen på längre sikt och kanske även skapa svårigheter för radio- industrien.
Det syntes ligga nära till hands att överväga, om inte verksamheten skulle kunna byggas ut genom en lämplig kombination av Radiotjänsts övnings- verksamhet med den verksamhet, för vilken Sandrew-Ateljéerna hade begärt tillstånd. En sådan kombination skulle på kort sikt medföra den fördelen, att televisionsverksamheten under övnings-
1 Radiotjänst har fr. o. m. den 1 juli 1954 höjt aktiekapitalet från 180 000 kr till 540 000 kr för att finansiera anskaffningen av apparatur för övningsverksamheten med television.
tiden skulle bli av en helt annan om- fattning än vad som blev fallet enligt enbart Radiotjänsts alternativ. Sett på längre sikt föreföll det _ oberoende av hur en blivande televisionsverksamhet i vårt land kunde komma att organise- ras och finansieras _ vara av stor be- tydelse för både televisionens och filmbranschens framtid att ett sam- arbete mellan dessa verksamheter i nå- gon form kunde komma till stånd. Om så inte blev fallet, var det från teknisk synpunkt möjligt att låta både Radiotjänst och filmföretaget anordna televisionssändningar på skilda tider. ' Telestyrelsen slutade med att dels tillstyrka Radiotjänsts framställning och dels föreslå att Kungl. Maj:t skulle låta undersöka förutsättningarna för en kombination i någon form av Radio- tjänsts övningsverksamhet med den verksamhet, som avsågs med Sandrew- Ateljéernas ansökan, samt att Kungl. Maj:t därefter skulle ta ställning till frågan, huruvida sistnämnda ansökan borde bifallas i en eller annan form.
Genom beslut den 4 juni 1954 upp- drog Kungl. Maj:t åt Radiotjänst att i enlighet med de riktlinjer, som hade angivits i bolagets skrivelse, anordna utbildnings— och övningsverksamhet för programproduktion i television. Kungl. Maj:t fann vad i ärendet i övrigt före- kommit icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Kungl. Maj:t förordnade den 4 juni 1954 att kungörelsen den 5 december 1947 (nr 888) med vissa bestämmelser rörande radioanläggningar skulle ersät— tas med ny samma dag utfärdad kun- görelse, vilken innebar att tillstånd att inneha och nyttja radioanläggning för bl. a. av Sandrew-Ateljéerna avsett än- damål i fortsättningen skulle meddelas av Kungl. Maj:t. Med anledning härav överlämnade telestyrelsen den 17 juni
1954 Sandrew-Ateljéernas ansökning om fortsatt försöksverksamhet till Kungl. Maj:t för avgörande. Genom be- slut den 23 juli 1954 har Kungl. Maj:t inte funnit skäl bifalla ansökningen.
Provsändningar i Sverige 111. 111.
Det kan vara av intresse att avsluta denna översikt med några uppgifter om den televisionsverksamhet, som utöver den av Nämnden för televisionsforsk— ning bedrivna försöksverksamheten hit- tills har förekommit i vårt land.
Första gången den svenska allmän— heten hade tillfälle att göra bekant- skap med television var den 11 de— cember 1935, då Svenska Radioaktiebo- laget inledde en serie televisionsde- monstrationer i Stockholm i samarbete med några av de stora huvudstadstid— ningarna. Sändaren var uppställd i bo— lagets fabrik på Kungsholmen och mot- tagare hade placerats i lokaler ute i staden, dit allmänheten hade tillträde mot en mindre avgift, som gick till väl— görande ändamål. För sändningarna, vilka pågick under omkring en vecka, användes ett system med 180 linjer. Programmet bestod av filmade inslag.
I november 1938 anordnade Svenska Aktiebolaget Philips liknande televi— sionssändningar i Stockholm med en för demonstrationsändamål avsedd transportabel televisionsanläggning.
En uppfattning om televisionstekni— kens framsteg erhöll man när det nya franska televisionssystemet i november 1947 visades för tekniker och andra intresserade på tekniska högskolan i Stockholm av Radiodiffusion et Télé— vision Francaises i Nämndens för tele- visionsforskning regi.
För allmänheten avsedda televisions- demonstrationer i Stockholm med pro- gramsändning från Chinabiografen till mottagare uppställda i Nordiska kom-
paniets lokaler ordnades i oktober 1948 av Elektrofon AB såsom representant för firma Pye Ltd, Cambridge.
Televisionsvisningar i större skala förekom under maj 1950 i Göteborg, där Lisebergs Aktiebolag anordnade överföring av televisionsprogram per kabel från en studio i konserthallen till mottagare uppställda i rotundan i Lise- bergs nöjespark.
I december 1950 förekom televisions- överföring av Nobelfesten i Stockholms konserthus, ordnad av Elektronikbola- get AB såsom representant för Radio Corporation of America. Dessa företag svarade för de tekniska arrangemang- en även vid de televisionsöverföringar från Sabbatsbergs sjukhus till riksdags— huset, som förekom i samband med World Medical Association's kongress i Stockholm i september 1951. Av över— föringarna framgick bl. a. televisionens värde i den medicinska undervisning- ens tjänst.
Television har senare visats i åtskil- liga sammanhang, t. ex. i samband med utställningar o. dyl., varvid man har överfört bilderna från kameran till mottagarna per kabel. Det har sålunda inte varit fråga om egentliga televi- sionsutsändningar.
I och med tillkomsten av en televi— sionsverksamhet i Köpenhamn blev det möjligt att ta emot de danska sänd- ningarna i vissa delar av sydligaste Sverige. Detta har uppväckt ett ganska livligt televisionsintresse på den svens- ka sidan av Öresund. Eftersom det f. n. inte erfordras någon särskild licens för att inneha en televisionsmottagare utan denna inkluderas i den vanliga rund— radiolicensen, kan det exakta antalet televisionsmottagare i denna del av lan- det inte anges. Enligt vissa uppskatt- ningar skulle det emellertid kunna röra sig om 300 få 400 mottagare.
KAPITEL III
Allmänna utgångspunkter för utredningen
I direktiven för vårt utredningsuppdrag anför dåvarande chefen för kommuni- kationsdepartementet i huvudsak föl- jande.
Av de undersökningar, som telegrafsty- relsen, Radiotjänst och Nämnden för tele- visionsforskning verkställt, samt de uppgif- ter, som i olika sammanhang lämnats om televisionens utveckling, framförallt i Eng— land och Förenta staterna, framgår att ståndpunkt inom en nära framtid måste tagas till frågan vid vilken tidpunkt och på vilket sätt televisionen bör införas i Sverige ävensom till de ekonomiska och organisatoriska problem, som samman- hänga därmed. Dessa frägor äro av den omfattning att de böra bedömas mot bak— grunden av det utrymme som ur samhälls- ekonomisk synpunkt kan tänkas stå till förfogande för genomförande av erforder- liga investeringar. I den mån televisionen till en början eller fortlöpande ej skulle bli självfinansierande, måste jämväl stats— finansiella synpunkter anläggas på pro- blemet.
Innan sådana åtgärder vidtagas, som för framtiden binda statsmakternas handlings- frihet, eller större kostnader på ett tidigt stadium nedläggas på tclevisionsändamål bör en utredning verkställas rörande tele- visionsinvesteringarnas omfattning vid olika utbyggnadsalternativ samt möjlighe— terna att med televisionsinkomster betala televisionens kostnader. Ehuru förhands— beräkningar av detta slag äro vanskliga anser jag dock troligt, att en utredning kan ge resultat, värdefulla för bestämmandet av såväl tidpunkten för televisionens igång- sättande som investeringstakten och in— vesteringarnas inriktning.
Jag föreställer mig, att det skall visa sig ekonomiskt nödvändigt att koncentrera
programverksamhetens huvuddel till Stock— holm och att förlägga den första per- manenta sändaren dit. I fråga om den fort— satta utbyggnaden kunna olika alternativ tänkas. Å ena sidan kan en relativt lång- sam utbredning av sändningarna till andra orter leda till ekonomisk fördel genom att nya erfarenheter successivt kunna nyttig- göras vid den fortsatta utbyggnaden. Å andra sidan kan det ur ekonomisk syn- punkt vara angeläget att, därest program— överföringens problem till rimlig kostnad kan lösas, så snart som möjligt anlägga ett antal sändare inom andra folkrika trakter av landet i syfte att fördela pro— gramkostnaderna på största möjliga publik. På längre sikt reser sig frågan, om det kan bli möjligt att till överkomliga kostnader med televisionssändningar täcka även de glesare befolkade trakterna i vårt land.
Den andra sidan av televisonens ekonomi är frågan om finansieringen. Inkomster kunna i första hand erhållas genom för— säljning av licenser liksom inom rundra— dion, men utredningen bör även överväga, huruvida andra inkomstkällor böra anlitas, exempelvis försäljning av programtid för reklamändamål. Det kan även tänkas, att statsanslag för täckande av kostnaderna för undervisningsändamål eller dylikt kun— na vara motiverade. Ehuru målsättningen bör vara att göra televisionen ekonomiskt självbärig, bör övervägas huruvida och i vilken omfattning statlig subvention blir erforderlig i inledningsstadiet.
Metoderna för utgifternas täckande äro av betydelse för televisionstjänstens organi— sation. Denna påverkas även av tekniska förhållanden och personalfrågor. Alterna— tiva lösningar av organisationen, friståen— de eller samordnad med befintliga organ, höra övervägas beträffande såväl den tek- niska tjänsten som programtjänsten.
l l l l l l ! . l l i !
Utredningen bör så långt detta erfordras för belysning i väsentliga delar av kost— nads- och finansieringsfrågorna utreda de tekniska problem, som sammanhänga med televisionens införande. Utredningen bör därvid särskilt uppmärksamma behovet av och de fördelar som kunna vinnas genom standardisering och internationellt samar- bete. Det är vidare av betydelse att klar- lägga, om televisionen bör arbeta med färg eller med svart och vitt eller om even— tuellt en övergång från det ena till det andra systemet vid en senare tidpunkt är lämplig. I fråga om programproduk- tionen bör utredningen söka med ledning av utländska erfarenheter, bilda sig en uppfattning av kostnaderna för olika pro- gramtyper och olika alternativ beträffan- de sändningstidens längd.
Televisionens införande i vårt land kom— mer att kräva betydande investeringar och eventuellt medföra driftsförluster under viss tid. Skäligheten av dessa ekonomiska insatser måste vägas mot andra angelä- na ändamål i samhället. Till stöd för den— na avvägning bör utredningen söka verk— ställa kostnadsjämförelser i fall där så kan ske.
Direktiven tecknar, såsom vi uppfat- tat dem, konturerna av en allmän tele- visionstjänst med i huvudsak ett riks- program, distribuerat över ett lands- omfattande nät av sändarstationer — en rikstelevision.
Vårt uppdrag avser de tekniska, or- ganisatoriska och finansiella problem, som står i samband med att television införs i Sverige. För diskussionen av dessa problem har vi ansett nödvändigt att först i stora drag beröra televisio- nens innehållsmässiga sida och söka placera in den i ett mera allmänt sam- manhang. Vi kommer därvid att uppe- hålla oss vid televisionens uppgifter i
samhället. Vidare skall vi beröra hur televisionen kan tänkas inverka på all- mänhetens attityd gentemot press, film och rundradio för att slutligen ge en översikt över de uppgifter i program— hänseende, med vilka en svensk tele- visionsverksamhet kan komma att be- klädas. Att framställningen inte kan be— traktas som uttömmande är självklart med tanke på svårigheterna att förut- säga den framtida utvecklingen på ett så nytt och föränderligt område som televisionens.
Vid den i kap. I omnämnda konfe— rensen i Stockholm för fördelning av sändningskanaler för televisionsstatio- ner i Europa anmälde Sveriges repre- sentanter, efter samråd med oss, behov av sådana kanaler avsedda att bereda goda mottagningsmöjligheter för ett televisionsprogram över hela landet. Detta behov blev tillgodosett i den av konferensen antagna frekvensplanen.
I enlighet med vår tolkning av utred— ningsdirektiven har vi främst inriktat oss på att mot bakgrunden av televi- sionens uppgifter i samhället och på grundval av de tekniska förutsättning- ar, som föreligger, dra upp riktlinjerna för en svensk rikstelevision.
Av kap. I framgår att man numera i USA introducerat television i färg. Tekniken är emellertid ny och har ännu inte funnit sin slutgiltiga form. För vårt lands vidkommande torde färgtelevision inte kunna bli aktuell på många år. Vi har därför begränsat våra kalkyler till att avse produktion och distribution av program i svart och vitt.
Televisionen som samhällsinstrument
Liksom film och rundradio — jämte pressen vår moderna civilisations hit- tills viktigaste andliga kommunikations- medel _ når televisionen rent distribu- tionstekniskt mycket långt. Allt fler medborgare kommer genom rundradio, film och television att kunna höra och se ett större antal människor ur olika yrkes- och befolkningskategorier än som tidigare varit möjligt.
Kontaktfrågan i denna och vidare be- märkelse är ett samhällsproblem, som dessa kommunikationsmedel kan bidra till att lösa. Att bryta ner isolerings- känslor, att skapa utgångspunkter och möjligheter för ett aktivt deltagande i samhällsarbetet på bred bas, att under- lätta idéutbytet människor emellan samt att sammanföra individer från skilda miljöer och yrkesgrupper framstår som angelägna uppgifter. Härvidlag synes televisionen ha än bättre möjligheter att göra en insats än t. ex. rundradion och filmen. Utrymmet för ensidiga in- tresseinriktningar blir allt mindre i te- levisionens tidevarv. Samhällets många problem och den ständiga debatt om samhällets struktur och funktioner, som är demokratiens livsluft, kan genom te- levisionen bäras ut till medborgarna på ett nytt och mera givande sätt. Kultur- och upplysningsarbetet samt den reli- giösa eller profana uppbyggelsen lika- väl som den goda förströelsen kan ta televisionen i sin tjänst.
KAPITEL IV
Televisionen och samhället
Ur samhällets synpunkt kan således televisionen komma att tilldelas en rad viktiga uppgifter. Häri ligger en eggelse till att söka göra televisionen med dess möjligheter till en samhällsspcglande Och kulturfrämjande faktor. Men detta mål förfelas, om televisionsproducenten faller undan för den lägre publiksma- ken. För att televisionen skall på ett rätt sätt kunna fylla sin samhällsfunk- tion måste utgångspunkten för program- skapandet vara, att televisionen ges ett stimulerande syfte för så många som möjligt men samtidigt inriktas på kul- turella och folkuppfostrande uppgifter.
Televisionen måste samordnas med övriga här nämnda massmedier. Även om varje medium bör och måste ha rätt att utvecklas efter sin art och sina möj- ligheter, har samhällets företrädare här ett ansvar i stort. Att organiskt inordna televisionen inom det nuvarande sam- hällets ram samt att på ett berikande sätt utnyttja televisionens tekniska möj- ligheter utan att därmed på väsentliga punkter skada en redan existerande verksamhet inom de andliga kommuni- kationernas område blir en framtids- uppgift av krävande slag. Dess rätta handhavande förutsätter att de som blir ansvariga för svensk televisions— tjänst med uppmärksamhet följer ut- vecklingen.
De ansenliga belopp, som måste in- vesteras i televisionen, gör det vidare angeläget att det allmänna vakar över
att televisionen som nytt samhällsin- strument av betydelse kommer att mot- svara de ekonomiska uppoffringarna.
När här ett försök skall göras att an— tyda televisionens uppgifter som sam— hällsinstrument, måste rent allmänt kon- stateras, att några utgångspunkter för en konturfast karaktäristik inte finns.
ltländska erfarenheter likaväl som jäm- förelser med rundradion i vårt land kan dock ge vissa ledtrådar.
I de demokratiska länder, där man prövat televisionsprogram med politiskt innehåll, har man konstaterat att tele— visionen i allmänhet är väl ägnad att vidarebefordra politiska meningsbryt- ningar och samhällskritisk debatt direkt till hemmen. Den kan vara ett intressant medium för den enskilde politiske tala- rens framträdande. Televisionen har i dessa sammanhang uppenbarligen en stark suggestionsförmåga. Farhågor har emellertid uttalats inför televisionspro- gram i politiska frågor. Man har frågat sig om televisionskameran kommer att underlätta politiska framträdanden, där de yttre åthävorna dominerar på sak- lighetens bekostnad.
Även om en viss skepsis sålunda gör sig gällande, synes dock flera politiska programuppgifter av informativ art med fördel kunna tilldelas televisionen. Den ovillkorliga förutsättningen är att garantier ges för att programmen läggs upp med klar blick för samhällsansva— ret och för det ofrånkomliga kravet på objektivitet. Lika litet som radion får televisionen tillåtas bli en tummelplats för demagogi och ensidig prOpaganda. Televisionen får inte föra en egen poli- tik. Den måste vara neutral men på ett sådant sätt att den blir en plattform för divergerande uppfattningar.
För undervisning samt för allmän ve- tenskaplig och kulturell orientering kan televisionen betyda en avsevärd vin- ning. Inte minst på dessa områden in-
ställer sig jämförelsen med rundradion. Utan att hävda att all undervisning och information samt alla föredrag skall il— lustreras eller att det ens är önskvärt att så sker, bör man dock påpeka, att televisionen kan berika och förtydliga framställningen. Här öppnar sig möjlig- heter att stimulera till självsyn och självstudier samt till en orientering i vetandets värld, som tidigare inte stått till buds. Framför allt när det gäller barn och ungdom bör televisionens ofta omvittnade förmåga att suggerera och intressera tas i undervisningens tjänst.
Ungdomens yrkesvägledning och olika områden av fortsatt utbildning får nya möjligheter genom televisionen. Även om det kan dröja länge innan televi- sionen byggts ut i glest befolkade delar av vårt land, där utbildningsmöjlig- heterna försvåras av geografiska och andra skäl, måste dessa televisionens uppgifter ägnas stort intresse och in- ordnas inom dess kulturansvar och sam- hälleliga förpliktelser.
Inte minst viktiga är de uppgifter, som tillkommer televisionen i den so- ciala upplysningens tjänst. Inom sjuk- vården och den allmänna hälsovården kan televisionen få stor betydelse. Näm- nas må rådgivning rörande vården av sjuka i hemmen, möjligheterna att de- monstrera olycksfallsvård, hygienisk upplysning i samband med epidemier m. m. Televisionen kan också bidra till att lösa sysselsättningsproblemen för många åldringar och sjuka.
Även näringslivet kommer med i sam- manhanget. Såväl industri och arbets— marknad som hantverk, jordbruk och handel ger televisionen angelägna upp— gifter.
Museernas skatter och vetenskapliga institutioners samlingar kan föras ut till folket. Kulturminnesvården, som di- rekt sysslar med synliga föremål och minnesmärken, når genom televisionen
kontakter, som inte är möjliga med nu- varande hjälpmedel.
I skrivelse till oss gör Vetenskaps- akademien följande uttalande.
Införandet av svensk televisionsverksam- het innebär en nyhet, som otvivelaktigt kommer att utöva vittgående och djup in- verkan på vårt lands bildningsliv. Tele- visionen öppnar ju tidigare okända möjlig- heter att till vidaste kretsar sprida kun- skap i åskådlig form, och det synes uppen— bart att dessa möjligheter höra på bästa sätt tillvaratagas, icke minst som en mot- vikt mot den ej sällan mindervärdiga un- derhållning, som numera i skilda for- mer tillhandahålles svensk allmänhet. Det omedelbart fängslande i de rörliga bilderna bör kunna göra även gedigna program kon— kurrensdugliga och därigenom tillföra ej blott en bred vuxen publik utan också en ungdomlig äskådarkrets kulturella värden och starka impulser.
Uttalandet ger ett pregnant uttryck för de televisionens uppgifter i sam- hällets tjänst, vilka här i korthet skis- serats och till vilka vi utförligare åter— kommer i kap. VI.
Televisionen som familjeinstrument
Televisionsprogrammet är huvudsak- ligen avsett för mottagning i hemmen. Andra former för mottagning kan före- komma t. ex. i skolor, på förenings- lokaler, vårdanstalter, sjukhus, restau- ranger m. 111.
Att televisionen i första hand får för- utsättas bli ett hemmens instrument, ställer särskilda fordringar på verksam- heten. Dess rätta skötsel kräver en stor känsla av ansvar. Televisionstjänsten måste alltid ta hänsyn till att det är i familjekretsen, som programmet hu- vudsakligen kommer att tas emot och bedömas. Häri ligger både intressanta möjligheter och en viss begränsning.
Enligt tillgängliga uppgifter tycks te- levisionen i Storbritannien och USA ha gett hemmen en mera central plats i familjemedlemmarnas vardagsliv än ti-
digare. Under förutsättning att televi- sionen formas till en intresseväckande andlig replipunkt synes den kunna till- föra hemmen nya och betydelsefulla värden. Televisionsprogrammet såsom en gemensam anknytningspunkt för fa- miljemedlemmarnas intressen bör allt- så betonas. Gemensamma upplevelser och erfarenheter är en god grund för stärkandet av familjebandcn. I detta sammanhang kan omnämnas ett uttalan- de av socialstyrelsen, att om televisionen kan stärka familjegemenskapen genom att i större utsträckning samla familjens medlemmar i hemmet, innebär detta i en del fall, t. ex. i fråga om ungdomen, en hjälp i samhällets strävanden att fö- rebygga asocialitet, alkoholism etc.
I vad mån televisionen kan bli vane- bildande och därigenom förändra indi- vidernas attityder är för tidigt att yttra sig om. På detta område uttalar sig ex- perterna med påfallande försiktighet. En del undersökningar har emellertid utförts och det kan vara lämpligt att i stora drag redovisa dem i detta sam- manhang.
Vissa resultat från undersökningar utförda av BBC's Audience Research åren 1948 och 1950 kan tjäna som en bakgrund. Undersökningen år 1948 gjor- des när antalet televisionslicenser i Storbritannien närmade sig 100 000. Re- dan då framgick det att televisionen spred sig till de lägre inkomsttagargrup— perna trots relativt höga apparat- och servicekostnader. Undersökningen från år 1950 visade att denna tendens var synnerligen markerad. Samtidigt som antalet televisionsmottagare hade ökat inom varje inkomsttagargrupp, hade ökningen inom de högre inkomsttagar- grupperna proportionellt minskat. År 1948 fanns nära hälften av hela televi- sionspubliken inom de högre inkomst- grupperna; år 1950 hade andelen sjunkit till mindre än en tredjedel. Det största
antalct televisionsapparater finns så- lunda i Storbritannien inom de lägre inkomsttagargrupperna. Det ligger då nära till hands att utgå från att detta intresse för en relativt billig förströelse _ när mottagarna väl inköpts -— är di- rekt beroende av de förhållanden, un- der vilka dessa familjer lever, och hur deras möjligheter till annan avkoppling ter sig.
Undersökningar har vidare gjorts för att fastställa vilka av familjens med- lemmar, som mest ägnar sig åt att se televisionsprogram. Det har därvid visat sig att de manliga familjemedlemmarna har ägnat mera tid åt televisionen än de kvinnliga. Några allmänna slutsatser kan dock inte dras härav.
Viktigare är att televisionen visat sig Jara mycket lockande för barn och ung- dom. BBC's tidigare refererade under- sökning år 1950 ger följande upplys- ningar på denna punkt.
Det brittiska televisionsprogrammet omfattade vid denna tid trettio timmar per vecka. Barn i åldern 5 till 7 år äg- nade sig åt att se television omkring sju timmar i veckan; härav mer än fem timmar för att se speciellt arrangerade barnprogram. Barn i åldern 8 till 11 år såg television under åtta timmar och 45 minuter i veckan; härav speciella barnprogram något mindre än fem timmar. Barn i åldern 12 till 14 år såg television ca elva timmar i veckan; barnprogrammen sågs mindre än fyra timmar. Barn i sistnämnda åldersgrupp såg alltså televisionsprogram på kvälls- tid under ca sju timmar i veckan. Fem- tonåringarna ägnade i genomsnitt sju och en halv timmar i veckan åt kvälls- programmen. Bland de äldre ungdomar- na synes intresset för kvällsprogrammen vara mindre. Åldersgruppen 16—19 år säg programmen sju timmar och ålders- gruppen 20—24 år fem och en halv timmar.
En amerikansk undersökning från de- cember 1950, redovisad i Public Opi- nion Quarterly hösten 1951, ger vid handen att i Cambridge, Massachusetts, televisionsfamiljernas barn i skolåldern såg televisionsprogram åtminstone ader- ton timmar i veckan. Två televisions- program sändes samtidigt och utsänd- ningstiden översteg väsentligt den brit- tiska.
Barnprogrammen i BBC utarbetas efter mycket goda normer utan att pro- grammens popularitet har blivit lidan- de på detta. Manchester Guardians ra- diokritiker har på begäran av BBC's förre styrelseordförande Lord Simon of Wythenshawe gjort ett uttalande om BBCs televisionsprogram och därvid yttrat följande om barnprogrammen (publicerati The BBC from within, London 1953).
Det finns ett timslångt barnprogram varje dag med betoning på skapande verk— samhet och med pjäser hämtade från den goda litteraturen; äventyrsfilmernas antal hålls på ett minimum (barnen skulle bli fullkomliga slavar under dem om de fick en möjlighet). De yngsta från tre års ål- der har ett särskilt program. Om så små barn bör se television kan ifrågasättas, men man kan förmodligen utgå ifrån att om de inte får ett eget program så kommer de att insistera på att se program avsedda för äldre.
Den häftiga debatt, som pågår spe— ciellt i USA angående televisionens in— verkan på barnen, knyter i första hand an till den kommersialiserade program— verksamhet, som där bedrivs. En skarp kritik synes där med skäl ha satts in mot alla de program, med vilka affärs- intressen försöker fånga barnens upp- märksamhet och förmå föräldrarna att genom barnens påtryckningar köpa de varor som annonseras i samband med programmen.
Olika undersökningar och prov har i USA gjorts rörande televisionens inver-
kan på barnen, men den sociologiska och psykologiska sakkunskapen har ännu ej kommit till något entydigt re- sultat. Som ett positivt exempel anföres att ett televisionsprogram om berömda barnböcker, som utsändes över Seattle, omedelbart avsatte en ökad efterfrågan vid biblioteken på just de berörda böc- kerna. Liknande exempel anförs även från Storbritannien.
Man kan inte komma ifrån att det faktum att barnen tillbringar lång tid framför televisionsmottagaren utgör ett problem. Betänkligheter har yppats be— träffande televisionens inverkan på skolarbetet. Den tid, som tillbringas framför televisionsmottagaren, kan vi- dare stjäla tid från rekreation i det fria. I något högre åldersgrupper tillkommer, såsom BBC's förut återgivna undersök- ningar visar, det problemet, att dessa ungdomar med stort intresse tittar på kvällsprogrammen för vuxna. Av under- sökningarna framgår att ungdomarna i hem med television går senare till sängs än de gjorde när ingen televisionsmot- tagare fanns. Att råda bot för här an- tydda nackdelar får bli föräldrarnas och i någon mån skolans sak.
Å andra sidan står det klart att en barnprogramtjänst i televisionen under ansvarig ledning kan komma att bli av ännu större betydelse än den nuvaran- de barnprogramverksamheten i rund- radio. Barnprogrammen i television krä- ver därför stor omsorg och kunnighet och fordrar att de som ägnar sig åt dem är folk med fantasi, spontanitet och god pedagogisk förmåga. Det är uppenbart att endast barnens bästa bör vara rikt- linje för verksamheten. Erforderliga ekonomiska resurser måste ställas till förfogande så att programmets kvalitet inte blir låg.
Under sådana förutsättningar bör det inte finnas några principiella betänk- ligheter mot barnprogram i television.
Självklart är att många frågor återstår att lösa. Man kan fråga sig om morgon- dagens människor — dagens televisions- barn — kommer att vara mera öppna, mera lyhörda för vad samhället kräver av dem. Kommer deras erfarenhet av världen och medmänniskorna att vara större och djupare och kommer där- med deras förståelse för andra att stärkas och deras tolerans att vidgas? Man står endast vid början av televi- sionens utveckling och kunskapen om detta instrument i förhållande till om- världen är alltför ringa för att tillåta annat än gissningar och förmodanden. Det är emellertid att hoppas att just barn och ungdom skall ha särskilda för- utsättningar att tillägna sig televisions- program. Härav följer — och det bör ytterligare understrykas _ att det blir en viktig angelägenhet att tillse att dessa program redigeras med allt det ansvar som krävs och med riktig känsla för vad barn och ungdom kan få ut av detta nya instrument, som i så hög grad blir fram- tidens.
Televisionen och folkrörelserna
Det har av det föregående framgått, att televisionen _ under betryggande ledning och med klart fastställd mål- sättning för programpolitiken —— måste bedömas som en betydelsefull faktor i fråga om undervisning, allmänveten- skaplig och kulturell orientering, ut- bildning m. m. likaväl som när det gäl- ler avkoppling och förströelse. Mot den bakgrunden finns anledning att ta i be- traktande, hur televisionen kan komma att påverka vissa för det svenska sam- hället särskilt karaktäristiska yttringar, nämligen organisations- och möteslivet inom de stora folkrörelsernas ram.
Folkrörelserna fordrar för sin verk- samhet levande kontakt med sina med- lemmar och med allmänheten i stort.
Under senare år har det i olika sam- manhang påpekats, att folkrörelserna kämpar med svårigheter. Det är därför naturligt om folkrörelsernas företräda- re inför televisionen såsom ett nytt in- strument, vilket kan ge fritiden en del- vis ny inriktning, frågar sig om den kommer att motverka behovet av och intresset för aktivt deltagande i orga- nisations- och studieverksamheten. Några erfarenheter från utlandet, vilka kan vara vägledande för bedöm- ningen, står knappast att få. Förhållan- det mellan televisionen och folkrörel- serna synes inte ha varit föremål för debatt i de länder, där televisionen re- dan har fått en sådan utbredning, att problemet borde ha uppmärksammats, om det verkligen existerat. De utländs- ka undersökningarna omfattar, såsom vi i andra sammanhang redovisar, televi- sionens inverkan på skilda yttringar av mänsklig samvaro. Men organisationer- na och deras ideella och för vardags- livet betydelsefulla strävanden såsom vi känner dem i vårt land berörs inte i de utländska redogörelserna. Förklaringen kan vara att frågan om televisionen såsom en eventuell konkur- rent till folkrörelserna vid sidan av alla andra fritidssysselsättningar, som mer eller mindre inkräktar på de ideella strävandena, inte har samma aktualitet för andra länder som för Sverige med dess rikt förgrenade folkrörelser, till vilka knappast något annat land kan uppvisa en motsvarighet. De svenska förhållandena påkallar emellertid att problemet ägnas särskild uppmärksam- het och omtanke. En kommande svensk television såsom ett socialt och kultu- rellt medel av fundamental betydelse bör enligt vår mening utformas med tanke på att den skall leda till stimulans och inte till förfång för våra folkrörel- ser. En viktig grundval för svensk folk-
styrelse är den allmänt demokratiskt fostrande verksamhet, som folkrörelser- na bedriver. Dessa organisationer har sprungit fram ur spontana behov och har visat sig vara mycket både av in- spirationskälla och vakthållare för svensk vardagsdemokrati. Utvecklingen har dock såsom redan antytts skapat en intressesplittring, som för folkrörelser- nas del har medfört vissa krisfenomen, vilka främst avspeglar sig i mötestrött- het. Andra och nya fritidsvanor har följt i spåren på förändrade sociala livs- former. Från denna aspekt synes det vara betydelsefullt att ställa frågan, i vad mån televisionen kan utnyttjas på ett positivt och uppbyggande sätt med syftet att bevara och intensifiera det på så många uppoffrande personliga insat- ser vilande folkrörelsearbetet.
Att det på lång sikt sker en föränd- ring av metoderna för folkrörelsernas arbetssätt genom de möjligheter, som de andliga kommunikationerna erbjuder, är uppenbart. När televisionen har bli- vit en faktor att räkna med, kan den tänkas inverka på den mötesverksam— het, som organisationerna bedriver på det lokala planet, på så sätt att allt färre medlemmar besöker möten. En förändring i mötesrutinen har under årens lopp skett genom att väsentliga arbetsuppgifter —— så är fallet bl. a. inom fackföreningsrörelsen — överförts på särskilda delegeradeförsamlingar. Detta innebär visserligen en garanti för att arbetsuppgifterna fullföljs, men det medför samtidigt en risk för att kon- takten på bredden och djupet delvis går förlorad.
Att tillgodose folkrörelsernas behov av närmare kontakt med medlemsmas- sorna —— ett behov som stegras ju större konkurrens möteslivet utsätts för — för- blir en angelägen uppgift, så mycket mer som organisationernas allmänt fost- rande verksamhet för de ändamål de
avser att tjäna står och faller med denna kontakt. Här kan televisionen tänkas få en stimulerande och pådrivande ver- kan. På organisationshåll emotser man med tillförsikt en television, som i sin allmänna kulturinriktning knyter an till folkrörelsernas gärning och fostran- de uppgift.
Beträffande kurs- och studieverksam- heten, kongresser och större möten, finns det säkerligen anledning förut- sätta, att televisionen kan tänkas posi- tivt gripa in, om man finner de rätta formerna och kan skapa program, som stimulerar folk att söka sig vidare, pro- gram där aktivitets- och upplevelsebe- hovet hos människorna beaktas. Även om man på folkrörelsehåll inte förnekar en viss tillbakagång i fråga om organi- sations- och möteslivet i allmänhet, kan man dock konstatera att studiearbetet i smågrupper växer. Här yppar sig en uppgift för televisionen att på lämpligt sätt belysa och skapa nytt intresse för arbetet i dessa grupper.
Av de kontakter vi haft med företrä- dare för folkrörelserna framgår att tele- visionen bedöms så, att den i samarbete med folkrörelserna bör kunna bli ett medel att höja de svenska medborgar- nas andliga och materiella standard. Det förefaller vara en angelägen uppgift för folkrörelsernas målsmän att snarast studera hithörande problem och över- väga på vilka områden televisionen kan underlätta deras arbete, utveckla kon- takterna, skapa goda vanor och bli en bildnings-, informations- och propagan- dafaktor av värde. Televisionen bör kunna ge impulser till självverksamhet. Under förutsättning att folkrörelserna
med en sunt kritisk inställning men också på ett fördomsfritt positivt sätt ställer sig bakom televisionen, bör den- na kunna spela en inspirerande och inte narkotiserande roll i samhället.
När det på tal om möteslivets struktur framförts farhågor för att samlingsloka- lerna, framför allt ute i landsorten, kan komma att stå tomma, har man pekat på en fråga av stor räckvidd, som det ej går att ge något bestämt svar på. Det är svårt att på förhand överblicka de verkningar tillkomsten av television kan få i detta hänseende, och det bör framhållas att televisionen endast är en av alla de faktorer som kan göra sig gällande i sammanhanget. Helt allmänt torde man dock våga förutsätta, att be— hovet av gemensamma mötesplatser för direkta kontakter människor emellan alltid kommer att finnas. Genom att till- varata möjligheten att projicera televi- sionsprogram på större duk kan må- hända mötesarrangörerna i televi- sionen t. o. ni. få en bundsförvant, när det gäller att komponera lockande mö— tesprogram. Såväl de mera debatt- och studiebetonade televisionsprogrammen som de rent underhållande kan därvid komma att utnyttjas.
En synpunkt, som slutligen bör fram- hållas, är att folkrörelserna och televi- sionen kan finna gemensamma arbets- uppgifter i det internationella samar- betet. Genom de vittutgrenade kontak- ter, som redan finns, bör åtskilliga vär- defulla bidrag kunna erhållas till pro- grammets bästa, när det gäller att skild— ra och på olika sätt öka den mellan- folkliga förståelsen och den ömsesidiga orienteringen.
'; i s . . l l !
Pressen använder det tryckta ordet och bilden, rundradion har ljud i alla for- mer som uttrycksmedel, filmen har den rörliga bilden och ljudet. Televisionen begagnar sig liksom filmen av rörliga bilder och ljud. Den har möjlighet att förmedla ögonblicket, den kommer di- rekt in i hemmen och den kan vara kon- tinuerlig i sändningen av program. Det är dessa tre egenskaper, som tydligast anger parallelliteten mellan rundradio och television. Samtidigt har televisio- nen tillgång till uttrycksmöjligheter, som rundradion saknar. Med hänsyn till sina samlade möjligheter måste televi- sionen karakteriseras som en ny kraft, vars framträdande kommer att få vitt- gående följder beträffande uttryckssät- tet för våra tankar och känslor.1
Att televisionen, pressen, filmen och rundradion konkurrerar med varandra om individens fritid är ofrånkomligt. Det ligger därför nära till hands att låta en analys av televisionens förhållande till press, film och rundradio föregås av några synpunkter på televisionen och fritiden.
Erfarenheterna utifrån visar att tele- visionen bidrar till en omdisponering av fritidssysselsåttningarna. Den tidi- gare omnämnda, av BBC år 1950 gjorda undersökningen visar, att det i Storbri- tannien framför allt var rundradiolyss- nandet, som drabbades av konkurren- sen från televisionen. Av medlemmarna i en undersökningsgrupp bestående av
KAPITEL V
Televisionen i förhållande till press, film och rundradio
1 454 televisionsinnehavare förklarade sålunda 90 % att de lyssnade mindre på rundradio.
Biobesöken var därnäst den fritids- förströelse, som majoriteten av tidigare biobesökare dragit in på i mera påtag- lig grad. Av BBC's undersökning fram- går att av de tillfrågade televisionsinne- havarna 48 % ansåg att de besökte bio- grafer mindre ofta sedan de skaffat sig television, 27 % ansåg biofrekvensen vara oförändrad, medan endast 2 % gick mera på bio sedan de skaffat television. Av de tillfrågade gick slutligen 23 % Över huvud taget inte på bio. Tar man bort denna sistnämnda grupp från mate- rialet, finner man att av återstoden _— biobesökarna — 63 % ansåg sig bevista filmföreställningar mindre ofta efter det de skaffat sig television än förut, 35 % märkte ingen skillnad och endast 2 % ansåg att biofrekvensen ökat, sedan de köpt sina televisionsmottagare. De yngre hade inte minskat sina biobesök i sam- ma utsträckning som de äldre.
Av medlemmarna i undersöknings- gruppen uppgav 25 % att de besökte teatern mindre ofta sedan de fått tele- vision, 45 % att teaterfrekvensen var oförändrad och 2 % att de gick på tea- tern oftare. Av de tillfrågade gick 28 % över huvud taget inte på teatern. Tar
1 Televisionens förhållande till andra medier har behandlats i en rapport av vicepresidenten i Internationella tidnings- utgivarefederationen Albert Bayet vid fe— derationens sjunde konferens i juni 1954.
man bort denna sistnämnda grupp från materialet, finner man att av återsto— den _ teaterbesökarna — 35 % gick på teatern mindre ofta än förut, 62 % lika ofta och 3 % oftare.
Teaterbesöken hade alltså minskat väsentligt mindre än biografbesöken efter televisionens införande. En förkla- ring härtill anses vara att ett teaterbe- sök är mera av ett evenemang för famil— jen än ett biobesök. Man kan här erinra om att i t. ex. London en mycket stor del av biobesöken avser föreställningar under dagtid och att bortfallet gäller så- väl dag-_ som kvällsföreställningar.
Av medlemmarna i hela undersök- ningsgruppen uppgav 42 % att de läste mindre än tidigare, medan 50 % läste lika mycket eller mer; 8 % ägnade sig över huvud taget inte åt läsning. Några uppgifter om vad slags läsning som fal- lit bort finns inte, men man bör hålla i minnet att huvuddelen av vad som läses i Storbritannien utgöres av dag- liga tidningar och veckopress.
En kommentator till den engelska un- dersökningen —— chefen för BBC's Audience Research Robert Silvey _ framhåller, att det nog förhåller sig så, att större del av fritiden än man i all- mänhet vill erkänna används till att göra ingenting särskilt. Televisionen kan måhända just i detta sammanhang göra en insats, när det gäller att få all- mänheten att utnyttja fritiden på ett mera positivt sätt.
Även om en hel del intressanta upp— gifter kan utläsas av den engelska un- dersökningen liksom av andra under- sökningar utomlands, torde det vara för tidigt att dra några generella slutsatser. Varje land har sina speciella vanor och förutsättningar, som spelar in. Att tele- visionen intar en betydelsefull plats bland fritidssysselsättningarna torde man dock våga påstå. En viktig förut— sättning härför är emellertid att tele-
visionen presenterar program, som kan både väcka och bibehålla publikens in- tresse. Det är också viktigt att program- men ges en sådan omfattning eller sna- rare avgränsning, att televisionen kan vara till positiv nytta för allmänheten utan att inkräkta på andra syssselsätt- ningar under fritiden.
BBC har i en PM till 1949 års Broad- casting Committee framhållit följande.
Det kan inte nog ofta understrykas, att te- levisionen som en form av rundradio är ett kommunikationsmedel, som söker tjäna och främja intresset inom alla de verksam- hetsgrenar -—— vare sig det gäller kultur eller underhållning _ som den har att göra med. BBC vill aldrig försöka låta tele— visionen vara en ersättning för läsning, teater, konserter, biobesök, bevistandet av idrottsevenemang eller annat. På lång sikt är det av vitalt intresse, att televisionen utvecklas på ett klokt sätt så att (len inte skadar utan aktivt stöder och stimulerar all sådan verksamhet.
Uttalandet bör vara tillämpligt även för den kommande svenska televisions— verksamheten.
Televisionen och pressen
Vid rundradions införande i Sverige uttalades vissa farhågor från pressens sida. Man fruktade att rundradions möj- ligheter att snabbt sprida informationer skulle få en ödesdiger inverkan på tid- ningarnas upplagor. Utvecklingen har emellertid klart visat att press och rund- radio — med den organisation och mål— sättning den sistnämnda fått i Sverige _ kompletterar varandra på ett till— fredsställande sätt. Det kan t. o. m. på goda grunder sägas att allmänheten ef- ter att via en rundradioutsändning ha fått del av olika informationer och me— ningsutbyten visat större intresse än tidigare för att läsa om saken i sin tid- ning och ta del av tidningens åsikter. Rundradions allmänna bildningsverk— samhet kan också förutsättas ha med-
verkat till att allmänheten fått klart för sig, att det är både viktigt och intressant att följa aktuella frågor genom tidning- arna.
Dessa »förhållanden har säkerligen medverkat till att i dagens situation några allmängiltiga kritiska betraktelser ifråga om televisionens inverkan på pressen ej framkommit.
Att televisionen så småningom kan få ett visst inflytande på pressens redak- tionella arbete år sannolikt. Till följd av att publiken medelst televisionen snabbt och ingående kan få skildringar från händelser av skiftande slag, kom- mer det framtida tidningsreportaget att ställas inför vissa problem. I allmänhet torde detta dock komma att gälla endast i särskilda fall.
Vad angår hela det övriga stoffet — som ofta inte går att framställa i tele- vision — kan man utgå från att allmän- heten liksom hittills önskar att genom tidningsmännens förmedling ta del av nyheter. Men härtill kommer att pres- sens betydelse som opinionsbildande faktor och som forum för fri kritik inte kommer att minskas genom televi- sionen.
De farhågor, som framkommit, ligger på ett annat plan. En televisionstjänst, finansierad genom reklaminkomster, betraktas av tidningsutgivarna i all- mänhet som ett hot mot tidningarnas ekonomiska grundval. Till detta spörs- mål återkommer vi i kap. X.
Televisionen och filmen
Televisionens förhållande till filmen har blivit föremål för en ingående de- batt i utlandet, främst i USA, där kon— kurrensen mellan dessa båda bildme- dier framträtt i skarp belysning i och med att den kommersiella bakgrunden där är av dominerande betydelse. Här skall endast beröras något av debatten kring televisionens inverkan på dels
filmproduktionen som sådan och dels allmänhetens biobesök.
Det är naturligt att det främst är i USA som filmproducenterna slagit larm inför televisionens landvinningar. I många andra länder hyser man emeller- tid farhågor för filmproduktionens eko- nomi utan att man där har televisions— konkurrensen att ta hänsyn till. Tele- visionen är sålunda inte skuld till film- produktionens alla bekymmer, då dessa är högst märkbara även i länder, där televisionen ännu ej införts. Å andra sidan är det klart att införandet av tele- vision i länder, där filmen redan befin- ner sig i ett relativt kritiskt läge, skapar problem, som inte bör förbises eller ned- värderas.
lakttagare, särskilt i USA, har ansett att filmproducenterna genom att höja kvaliteten på och nedbringa produk- tionskostnaderna för filmen kan hävda sig trots televisionen. Den ovissa faktor som ständigt spelar in är i vad mån te- levisionen kommer att hålla publiken hemma. Den_förut refererade engelska undersökningen ger vid handen att en viss nedgång i biobesöken kan konstate— ras, men å andra sidan är det ännu för tidigt att avgöra om detta blir ett be- stående fenomen.
Det torde finnas anledning att fram- hålla att man vid planering av televi- sionen inte får försumma att främja de faktorer, som kan innebära en samver- kan i stället för en skadlig konkurrens. Tanken på ett produktionssamarbete mellan film och television har från svenskt producenthåll bedömts som ingalunda orimlig. Härigenom skulle man få ett bättre utnyttjande av pro— duktionsapparaten bland annat genom att produktionen sprids över hela året. Å andra sidan skymtar ett särskilt pro- blem för televisionen genom att film— producenterna kan vilja gardera sig mot att goda skådespelarkrafter utnyttjas i
televisionen. Den tanken har förts fram att det kan bli nödvändigt för filmpro- ducenterna att årsengagera skådespela— re för att hindra deras utnötning. Som förut framhållits kan några säkra prognoser inte göras rörande televisio— nens inverkan på besöksfrekvensen på biograferna. En synpunkt i samman— hanget, som man inte bör bortse från, är människornas och framför allt ung- domens behov av kollektiv upplevelse. Detta behov torde även i televisionens tidevarv komma att leda individerna ut till de traditionella upplevelseformerna. I Storbritannien och USA har man diskuterat möjligheten att visa televi— sionsprogram på biograferna. Frågan har ingående behandlats i Storbritan- nien av 1949 års Broadcasting Commit- tee, som upptagit problemet huruvida filmindustrien genom att tilldelas sär— skilda våglängder skulle få möjlighet att sända egna televisionsprogram till biograferna. Kommittén pekade i sitt betänkande på BBCs invändning, att en sådan anordning skulle _kunna få till följd att man undandroge publiken i hemmen starkt eftertraktade program. Kommittén ansåg dock inte att det skul- le finnas någon risk när det gällde na- tionella evenemang. Beträffande idrotts— tävlingar var risken däremot påtaglig. Skydd mot denna risk måste sökas på så sätt att man som villkor för alla slags tillstånd för televisionsarrangemang uppställer att filmindustrien godkänner principen om »icke-ensamrätt», dvs att varje slags televisionsprogram, varifrån det än härstammar, på förnuftiga villkor skall göras lika tillgängligt både för of— fentlig visning och för mottagning i hemmet. Det skulle också vara rättvist, säger kommittén i det citerade betän— kandet, att fråga filmindustrien om den, för den händelse den tilldelades licens för något som den tidigare ej haft till- stånd till, skulle återgälda detta genom
att göra sina filmer lättare tillgängliga än hittills för BBC's televisionstjänst till hemmen. Sammanfattningsvis heter det i denna fråga i utredningens betänkan- de. 4
Det råder inga tvivel om televisionens framtida popularitet i hemmen, som är BBC's verksamhetsfält. Det är ej lätt att med säkerhet säga hur betydelsefull möj— ligheten att använda television kan visa sig vara för biografer och andra former av offentliga visningar, vilka BBC inte befat- tar sig med. Men television kan visa sig vara av stort värde på detta område, åt— minstone vad beträffar nationella evene- mang och sporttävlingar. När man över— väger i vilken utsträckning och med vilka medel televisionen bör göras tillgänglig för offentlig visning är allmänhetens in- tresse den dominerande faktorn. Allmän- hetens intresse är, såsom vi uppfattar det, att kunna se exempelvis en Lord Mayor's procession eller en boxningsmatch på det sätt som bäst passar vars och ens person— liga smak och bekvämlighet: genom att själv gå dit, genom att sitta hemma eller genom att besöka en biograf.
Frågan har ännu inte lösts i Storbri- tannien och har dessutom kommit i ett nytt läge genom beslutet att skapa ett andra televisionsföretag vid sidan av BBCs verksamhet, finansierat genom reklamintäkter.
Möjligheten att i Sverige sända tele- visionsprogram till biograferna synes inte mötas med något större intresse från filmbranschens företrädare här i landet. Vid sportevenemang av betydel- se har man det ofta så ordnat, att en film finns klar för visning på kvälls- föreställningarna samma dag som eve- nemanget ägt rum. Detta gäller även offentliga händelser av olika slag. Då man i vårt land dessutom i allmänhet inte har kontinuerliga biografföreställ- ningar under hela dagen, torde ett sam- arbete av här angivet slag mellan bio- graferna och televisionen även av den— na anledning knappast bli aktuellt.
För visning av spelfilmer i hemmen
| ! v
kan tänkas olika former. Dels kan fil- merna ingå i televisionens ordinarie programtjänst och dels kan man med olika tekniska metoder ordna så, att de som önskar kan mot en särskild avgift få se filmen på sin televisionsmottagare, s. k. abonnemangstelevision. Den sist- nämnda formen är föremål för försök i USA men har knappast kommit ur ex- perimentstadiet, varför det är svårt att f. n. uttala sig om vilken framtid saken kan ha.
Från Folkets husföreningarnas riks- organisation har uttalats vissa farhågor för att televisionen kan bli en konkur- rent om publiken genom att televisions- programmet förläggs till sådana kvälls- tider, att det kolliderar med den bio— graf— och teaterverksamhet, som bedrivs i statsunderstödda samlingslokaler. Man befarar att sådana förluster kan upp— stå till följd härav, att man nödgas vädja om ökat stöd från statens sida. Det kan på grund härav framhållas att det inte är klarlagt i vad mån televisionen hål- ler publiken hemma. En film— eller tea- tcrföreställning ute i bygderna blir dock ett evenemang av en helt annan art än det dagliga televisionsprogrammet i hemmen. Vidare synes — såsom påpe— kats i samband med diskussionen om televisionen och folkrörelserna i före- gående kapitel — lokalerna kunna an- vändas även för visning av televisions— program. Slutligen bör den geografiska begränsningen av televisionens sprid- ningsmöjligheter under en jämförelsevis lång tid framöver även hållas i minnet.
De viktiga problem, som samman- hänger med televisionens och filmens inbördes förhållanden, förutsätter en kontinuerlig uppmärksamhet. Det sam- arbete, som här synes i hög grad önsk- värt, bör understödjas och främjas på ett för samhället och den enskilde lika— väl som för de intressen, som här är en- gagerade, tillfredsställande sätt.
BBC”s förut omnämnda undersökning är 1950 visar att radiolyssnandet blir den fritidssysselsättning, som man mest avstår från i televisionshemmen. Det har naturligtvis förekommit förutsägelser i anslutning både till denna och andra, exempelvis i USA företagna undersök— ningar, som velat göra gällande att rundradioverksamheten skulle stå inför sitt sammanbiott. En så negativ syn— punkt är inte hållbar hävdas samtidigt, inte minst i Storbritannien, där BBC fortsätter med sina tre parallella rund- radioprogram oavkortade vid sidan av televisionsverksamheten. Expertisen inom anglosaxisk rundradio och televi— sion liksom flera företrädare för socio— logisk vetenskap väntar inte en utplå— ning av rundradion utan snarare en na- turlig fördelning av det programstoff, som lämpar sig för utsändning till hem- men via såväl television som rund- radio.1 För Sveriges del kan tilläggas, att rundradion under många år framåt kommer att bli det huvudsakliga instru- mentet för spridande av undervisning, underhållning och uppbyggelse till sto- ra delar av vårt folk. Från rent pro- grammässig synpunkt står det dessutom klart, att ingalunda allt i rundradions starkt varierande programstoff vinner på eller ens är möjligt att flytta över till televisionsprogram. Att begära att all- ting i rundradioprogrammet skall tele- viseras är som att kräva att alla böcker skall illustreras.
Även om på längre sikt vissa juste-
1 Professor Charles A. Siepmann har i sin bok Radio, Television and Society, New York 1950, ingående belyst dessa frågor och uttalat åsikten att television och rund— radio kommer att arbeta sida vid sida. Det är på lång sikt, framhåller Siepmann, tvivelaktigt om televisionen kan bibehålla sitt nuvarande försprång över rundradion annat än i program, där det visuella ele- mentet är av överskuggande betydelse (s. 345).
ringar kommer att ske i strukturen av rundradions programmässiga verksam- het _ intressanta och positiva möjlig— heter står fortfarande till buds _ torde rundradions betydelse inom vida områ- den ej nämnvärt komma att minskas. Man vågar nog också utgå från att in- tresset för rundradion från lyssnarnas sida kommer att fortbestå i sådan grad, att man inte i nämnvärd omfattning av— står från att äga rundradiomottagare jämsides med televisionsmottagaren. Därmed skulle rundradions ekonomiska grundval förbli i stort sett orubbad.
En annan sak är att televisionen kan påverka behovet av flera samtidiga pro- gram i rundradion. De undersökningar, som gjordes av 1943 års rundradiout- redning, utmynnade i en rekommenda— tion av tre samtidiga program. Numera torde det väl få anses klart, att frågan om ett tredje program med hänsyn till televisionen inte kommer att bli aktuell. Även två program kan diskuteras, men på grund av svårigheten, för att inte säga omöjligheten, att med ett rundra- dioprogram tillmötesgå lyssnarnas öns- kemål förefaller det rimligt att räkna med två samtidiga rundradioprogram. Samma synpunkter har i olika samman— hang framförts av telestyrelsen och Ra- diotjänst.
En viss konkurrens mellan rundradio och television kan säkert sporra upp- finningsrikedomen och experimentlus— tan och leda till nya landvinningar. Be- tydelsefullare än konkurrens synes emellertid samverkan vara. Förutsätt- ningen är därvid att såväl television som rundradio får tekniskt och programmäs- sigt utvecklas med hänsyn till respek- tive mediers egenskaper. Televisionen får inte bindas vid traditioner från rundradion och denna inte tvångsvis anpassas för att gå i lag med televisio- nen. Samtidigt finns anledning att un— derstryka vikten av en ur allmänhetens
synpunkt ändamålsenlig avvägning av programstoffet mellan television och rundradio. Tag exempelvis en riksdags- debatt, en kongress, ett valmöte eller aktuella händelser av annat slag! Här kan televisionen ge vissa stimulerande glimtar, under det att den utförligare behandlingen kan och bör finnas till- gänglig via rundradion, där intressera— de lyssnare i samma utsträckning som nu eller i ännu högre grad kan återfin- na anföranden och reportage. De il— lustrationsmässiga krav, som alltid—mås- te ställas på televisionsprogrammen, kan bli svåra att tillfredsställa i sådana fall, då det gäller att framföra ett idé- innehåll eller rena referat och anföran- den. Samarbetet mellan television och rundradio bör därför beträffande här berörda programtyper utformas under hänsynstagande till vartdera mediets speciella förutsättningar.
Som en praktisk konsekvens av sam— arbetet mellan television och rundradio måste följa att man vid programskapan- det förutser och planerar vad som av samma angelägna ämne passar att fram- föra i television och rundradio. I tele— visionsprogrammet bör vidare hänvisas till rundradions behandling av ett ämne och vice versa.
Den vederhäftighet och opartiskhet, som svenska folket önskar och fordrar av sitt nuvarande rundradioprogram, måste bli normgivande för båda instru— menten. En samordnad planläggning av och enhetliga riktlinjer för televisionens och rundradions verksamhetsgrenar blir därför den bästa utgångspunkten för skapandet av en samhällsnyttig pro- gramtjänst, baserad på de spridnings- möjligheter som bägge dessa moderna former av telekommunikation kan er- bjuda.
Motsvarande tankegång ligger bakom följande uttalande av BBCs förre gene- raldirektör Sir William Haley.
När det varje kväll är möjligt för varje medborgare i vårt land att inte endast höra utan också se vad som hänt ute i världen samma dag, när de stora nationella och internationella händelserna kan bevittnas trots avstånden av invånarna i nästan varje stad och by, när vardagslivets färg, spän- ning, omväxling och väsentligheter kan förmedlas till rika och fattiga, till dem som är ensamma och dem som söker sällskap,
när harmoni och skönhet kan förmedlas till varje hem i bild och ljud, då måste sannerligen något ha tillkommit, som i samarbete med alla andra uppbyggande krafter i samhället kommer att kunna ska— pa vidare vyer och ett rikare liv.
Uttalandet är en syntes av den sam- verkande televisionens och rundradions uppgifter i framtiden.
Vi har berett vissa myndigheter, insti- tutioner och organisationer tillfälle att till oss framföra sina synpunkter och önskemål beträffande programmen i en blivande svensk televisionsverksamhet, framför allt i fråga om televisionspro— gram i samhällets och hemmens tjänst.
De myndigheter m. fl., som vi vänt oss till, är följande.
Religion: representanter för svenska kyrkan och för frikyrkliga samarbets- kommittén.
Arbets- och näringsliv: Landsorgani- sationen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges hantverks- och småindustrior- ganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Tjänstemän- nens centralorganisation.
Sociala frågor, hälso- och sjukvård: medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, sta- tens institut för folkhälsan, Svenska röda korset, Svenska socialvårdsför— bundet.
Hem och familj: Aktiv hushållning, Hemmens forskningsinstitut, Husmöd- rarnas samarbetskommitté, Svenska Slöjdföreningen, Sveriges husmoders- föreningars riksförbund.
Folkbildning: Arbetarnas bildnings- förbund, Folkuniversitetet, Godtemplar- ordens studieförbund, Kooperativa för- bundets studieavdelning, Samverkande bildningsförbunden, Tjänstemännens bildningsverksamhet.
KAPITEL VI
Televisionens programuppgifter
Undervisning och utbildning: civil- försvarsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yr- kesutbildning, Industriens upplysnings- tjänst, Jordbrukets upplysningsnämnd, Nationalföreningen för trafiksäkerhe- tens främjande.
Museer m. m.: nordiska museet, riks- antikvarieämbetet och statens histo- riska museum, Stockholms stadsmu- seum, tekniska museet, Vetenskapsaka- demien (naturhistoriska riksmuseet och statens etnografiska museum), Vit- terhets-, historie- och antikvitetsaka— demien.
Naturvård och turistväsende: Sam— fundet för hembygdsvård, Svenska na- turskyddsföreningen, Svenska turist- föreningen, Svenska turisttrafikför— bundet.
Konst, litteratur, musik: Folkrörelser- nas konstfrämjande, Föreningen konst i skolan, Föreningen svenska tonsät- tare, nationalmuseum, Publicistklub- ben, Riksförbundet för bildande konst, Svenska musikerförbundet, Sveriges all- männa konstförening, Sveriges förfat- tareförening.
Teater: dramatiska teatern, operan, Folkparkernas centralorganisation, Ra- diotjänsts teateravdelning, Riksteatern, stadsteatrarna i Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Norrköping-Linköping och Uppsala, Svenska teaterförbundet och dess fackorganisation.
| ,
Film: Folkets husföreningarnas riks- organisation, Föreningen Sveriges film- producenter, Sveriges filmuthyrareför- ening, Sveriges biografägareförbund. Idrott: Sveriges riksidrottsförbund.
Många skriftliga svar har inkommit. Dessa har i avskrift överlämnats till chefen för kommunikationsdepartemen- tet. Representanter för de myndigheter, institutioner och organisationer som så önskat har dessutom sammanträffat med oss för muntliga överläggningar.
Religion
. Den oro, som man bland de religiöst verksamma och intresserade hyste in- för rundradions start i vårt land, synes inte göra sig gällande inför starten av televisionen. Det framgår snarare att man har stora förhoppningar om att kunna utnyttja de nya tekniska möjlig- heter, som televisionen innebär, för att vidarebefordra den religiösa förkunnel- sen och undervisningen till hemmen. Det får också anses som en angelägen samhällsuppgift att kristen uppbyggelse och undervisning innefattas i televisio- nens programtjänst. De religiösa programmen måste bli föremål för särskilda studier, betinga- de av den religiösa verksamhetens sär- art och programmens adress till indivi— duella åskådare i hemmen. Programmen kan antingen utformas som rena försam- lingsgudstjänster eller som inslag präg- lade av ett helt nytt sätt att förmedla religiös uppbyggelse och undervisning. Svenska kyrkan och frikyrkorörelserna kommer här att möta svåra och bety- delsefulla uppgifter. Att man är klart medveten om detta, därom vittnar ut— talanden från religiöst verksamma, med vilka vi har haft kontakt.
Det synes viktigt att betona att tele—
visionen ställer nya krav på dem som skall medverka i dess religiösa pro- gramtjänst. Ett stort förberedelsearbete måste nedläggas och vissa omlägg- ningar genomföras innan en gudstjänst i traditionell form kan sändas i tele- vision. Det går inte att förfara på sam- ma sätt som i rundradion. En speciell anpassning efter televisionstekniken får förutsättas. Man måste inventera alla möjligheter som finns att låta den kristna förkunnelsen — predikan lika- väl som sången och andra gudstjänst- moment _ framträda på ett värdigt och för åskådaren gripbart sätt. Kyrko- rummets miljö kan stimulera till in— ramningar av uppbyggande värde. För program av husandaktens typ eller pro- gram ägnade åt religiös undervisning kan nya former prövas. I ännu högre grad än för rundradions del ställs sär— skilda krav på de talare, som skall framträda.
Under förutsättning att televisionens religiösa programtjänst handhas med förståelse för det nya mediets möjlig- heter och begränsning, synes de reli- giösa programmen kunna tillföra hem— men etiska värden av betydelse och vara ägnade att utveckla den ekume- niska grundtanke, som präglat rund- radions religiösa verksamhet alltifrån dess början.
Information
Televisionen har en av sina huvud- uppgifter på informationens område. Aktualiteten har förmågan att göra tele- visionsprogrammen attraktiva. När bil— den fogas till ljudet, står långt större möjligheter till buds än dem rundra- dion besitter. Därmed kommer televi- sionen att kunna på ett verkningsfullt sätt bidra till en allmän orientering om svenska och utländska händelser och förhållanden.
Nyheter
Att nyhetssändningar i television kan göras med goda resultat visar erfaren- heterna från utlandet. Med hjälp av kartor, diagram, journalfilmsklipp och stillbilder kan nyhetsinnehållet under medverkan av en uppläsare presenteras på ett effektivt och åskådligt sätt. Vid sidan av de rena nyhetssändningarna spelar kommentarerna en stor roll i televisionen. Därvid kan illustrations- materialet säkerligen i hög grad kom- ma till praktisk användning. Aktuella intervjuer är likaledes en programform, som kan fånga intresset, liksom press- konferenser med en aktuell huvudper- son i centrum.
Man får förutsätta att de rena nyhets- bulletinerna i likhet med vad som är fallet i utlandet blir färre till antalet i televisionen än i rundradion. Det är inte säkert att kompletterande bilder alltid behövs eller är möjliga att an- skaffa, och det är inte alltid som en stor nyhet är ägnad att presenteras bildmässigt. Även om det kan vara fres- tande, får man inte låta bildvärdet i en nyhet dominera på bekostnad av en saklig värdering av vad som kan tas med i en nyhetssändning i television.
Enär antalet nyhetssändningar i tele- visionen av nyssnämnda skäl kan tän- kas bli mindre än antalet rundradio— bulletiner, kan det vara fara för att den publik som till övervägande del ser television får färre tillfällen att bli orienterad om dagshändelserna. En ut- väg att motverka detta synes vara att man i televisionsprogrammet lägger in vissa av rundradions nyhetsbulletiner på samma tid och då utan illustratio- ner. Denna metod har praktiserats i brittisk och fransk television.
Debatter
Det har visat sig att debatter har ett klart dokumenterat värde som televi-
sionsprogram. Genom att televisions- kameran kan koncentreras på debattö— rerna i tur och ordning avspeglas de— ras temperament och debatten blir le— vande för åskådarna i högre grad än cn radiodebatt. Väl televiserade debat- ter i angelägna ärenden kan få en avse- värd betydelse för att på ett medryc- kande sätt hjälpa åskådarna att skaffa sig kunskaper och kringsyn. Brittiska och danska erfarenheter kan åberopas som belägg för hur betydelsefull denna programform är.
Reportage
På reportageområdet kommer tele— visionens möjligheter i hög grad till sin rätt. När televisionskamera och mikro— fon befinner sig på ort och ställe får programmet stor attraktionskraft. Åskå-
darna i hemmen kommer då att kunna ta del av det händelsemättade ögonblic- ket på ett sätt som aldrig tillförne.
Stora nationella evenemang och idrottstävlingar är väl ägnade för di- rekta televisionsöverföringar. Den brit- tiska televisionstjänstens reportage från drottning Elizabeths kröning är ett utomordentligt exempel, liksom när en av båtarna sjönk under det pågående loppet mellan Oxford och Cambridge mitt för televisionspublikens ögon.
Det bör bli nya möjligheter att ge- nom television berika bl. a. det av den svenska rundradion med intensitet bc- drivna reportaget från svenska bygder med allt vad detta bjuder på av skif- tande arbetsliv, intressanta människor och miljöer. Inom detta verksamhets— fält kan nya och stora insatser göras som förutom sitt informativa och under- hållande värde också kan komma att bli av betydelse för vetenskaplig forsk- ning.
Med hjälp av film kan ett reportage förskjutas i tiden och sändas på för publiken bekväma tider.
Från flera av näringslivets organisa- tioner har framhållits att televisionen kommer att skapa ökade möjligheter att ge objektiv och allsidig information om vad som händer på olika områden inom det svenska samhället. Åtskilligt material av intresse bör kunna häm- tas från näringslivet och dess organi- sationers verksamhet.
Förutom program av mera dagsaktu- ellt slag kan som exempel nämnas in- formation om produktions- och arbets- lörhållanden inom hantverk, industri, jordbruk, handel etc., orientering rö— rande forskningens och teknikens ut- veckling på olika industriella områden, betydelsen av höjd produktivitet såsom förutsättning för stigande välstånd, samarbetet på arbetsplatserna, åtgärder för effektivt arbetarskydd, program som kan bidra till ökad kännedom om ungdomens yrkesutbildning på olika områden med besök och intervjuer inom yrkesskolor och hos lärlingar ute på verkstäderna, hantverkets och små- företagens betydelse för samhälle och enskilda, varudistributioncn via gross- handel och detaljhandel, reklamens be- tydelse i dessa sammanhang m. m.
Vidare kan nämnas samhällets so— ciala upplysningsverksamhet, där tele- visionen enligt socialstyrelsens åsikt kan få en viktig funktion. Televisionen kan t. ex. förmedla reportage från olika sociala institutioner. Den kan sprida kännedom om de mångskiftande for- merna för familjepolitiken. Saklig orientering med bildens hjälp är ägnad att hos allmänheten skingra vanföre— ställningar om exempelvis anstaltsvärd av skilda slag. Att det är möjligt att i intresseväckande form lämna sådan in- formation anser socialstyrelsen vara ådagalagt genom det arbete, som har utförts av kommittén för social upplys- ningsfilm, vilken har låtit producera
ett flertal filmer med motiv från olika sociala områden såsom barna- och åld- ringsvård, arbetarskydd, bostadspolitik, hälso- och sjukvård m. 111.
Även andra samhälleliga upplysnings- och propagandauppgifter kan i televi— sionen få ett värdefullt hjälpmedel. Ett exempel härpå erbjuder civilförsvarets verksamhet. Civilförsvarsstyrelsen på- pekar att televisionen i jämförelse med rundradion synes erbjuda väsentligt ökade utbildningsmöjligheter. Styrelsen understryker vidare önskvärdheten av att myndigheter med stor fältorganisa- tion och intim kontakt med allmänhe- ten bereds utrymmc i televisionspro- grammet.
För trafikpropagandan, där det gäl- ler att åskådliggöra trafiksituationer och förmedla kännedom om trafikan- ordningar och trafikregler, bör televi- sionen kunna bli ett utomordentligt in- strument. Nationalföreningen för tra— fiksäkerhetens främjande anser att te- levisionen lämnar möjlighet till en väl- behövlig intensifiering av föreningens verksamhet, särskilt bland trafikanter- na över skolstadiet, vilka det hittills har varit svårt att påverka effektivt utan alltför kostnadskrävande åtgärder.
Politik En ansvarsmedvetet skött televisions- tjänst kan otvivelaktigt öka det poli- tiska intresset och därmed direkt eller indirekt vara till gagn för politisk upp- lysning och medborgarorientering. Olika former av politiska program kan tänkas. En del har prövats i ut- landet. Debatter, presskonferenser samt utsändningar av politiska tal och re— portage _ särskilt i valrörelser _ har utgjort innehållet i programmen. Man har, främst i Storbritannien och USA, utan betänkligheter men inom vissa gränser prövat program med politiskt innehåll, vilket ger oss anledning att
uppmärksamma vad televisionen i des- sa avseenden skulle kunna betyda hos oss.
Det dröjde mycket länge innan rund- radions mikrofoner blev tillåtna i en del europeiska parlament. Man kan förutsätta att både praktiska svårighe- ter och principiella betänkligheter kommer att göra sig gällande i ännu högre grad, när det gäller televisions- kamerorna. Några televisionssändning- ar förekommer inte från det brittiska parlamentet, lika litet som rundradio— utsändningar. Ej heller från de tyska och franska parlamenten förekommer ännu några televisionssändningar. Där— emot tillåter Förenta Nationerna såda- na sändningar från sina förhandlingar.
Av särskilt intresse är att notera att televisionssändning har tillåtits äga rum från det danska folketinget i anledning av den stora debatten där i september 1954 om den danska finanskrisen.
Några televisionssändningar från det dagliga arbetet i den amerikanska kongressen förekommer inte. I prin- cip är emellertid televisionssändningar tillåtna från gemensamma sessioner för senaten och representanthuset. Sådana sändningar har hittills ägt rum endast när presidenten eller gästande fram- stående utländska statsmän hållit tal in- för både senatens och representanthu— sets medlemmar.
Synnerligen uppmärksammade tele— ' visionssändningar har dock ägt rum i två fall från tvenne senatsutskott. En- ligt senatens regler bestämmer varje utskott i sina egna procedurfrågor. Te- levisionssändning tilläts 1951 från The Senate Crime Investigating Committee med senator Estes Kefauver som ordfö- rande. Genom de direkta televisions- sändningarna förmedlades i detta fall »förhör» i utskottet med enskilda per- soner beträffande eventuellt bedrägliga handlingar. Sändningarna fick ofta en
stark prägel av sensation. En häftig de- batt uppstod i pressen om lämplighe- ten av dylika direkta televisionssänd- ningar. I samband med konflikten mel- lan den amerikanska arméledningen och den republikanske senatorn Joe McCarthy våren 1954, som utreddes av The Permanent Subcommittee of the Senate Committee on Government Operations, röstade majoriteten av ut- skottsmcdlemmarna för att förhandling- arna skulle vara öppna för press, radio, television och film. Det särskilda se— natsutskott, som tillsattes i augusti 1954 för att granska i senaten framställda anklagelser mot senator McCarthy, har emellertid förbjudit direkta rundradio- och televisionssändningar från de 5. k. förhören. Företrädare för rundradio- och televisionsföretagen har på samma 'sätt som journalister tillträde till för- handlingarna men får endast sända före och efter sammanträdena.
Enligt uppgift diskuteras inom det senatsutskott, som handhar procedur- frågor _ The Senate Committee on Rules and Administration — allmänna regler, som skall gälla för utskottens arbete. Uppenbarligen tas frågan om direkta televisionssändningar upp inför detta forum.
För representanthusets del gjordes ett uttalande i mars 1952 av dåvarande talmannen Rayburn enligt vilket tele- visionssändningar från utskotten i princip var förbjudna, enär samma reg- ler skall gälla för utskotten som för representanthuset. Enligt dessa regler tillåts inga televisions- och rundradio— sändningar eller fotografering under representanthusets sessioner.
Studiodebatter i politiska frågor lik- som enskilda offentliga personers fram— trädanden är uppmärksammade pro— graminslag inte minst i brittisk och amerikansk television.
I Storbritannien existerar ett form-
| ! l i i | |
i i i | | | . + i l
ligt avtal mellan de politiska partierna och BBC beträffande partipolitiska tele- visionssändningar. Sålunda har sedan den 1 april 1954 enligt en allmän över- enskommelse från 1947 mellan BBC och de politiska partierna, regeringspartiet (det konservativa partiet) och arbetar- partiet rätt till vartdera två partipoli- tiska televisionssändningar per år. Dessutom har de rätt att låta två av de program, som tilldelats dem i rund- radio — inalles sex för regeringspartiet och fem för arbetarpartiet — sändas i television i stället för i rundradio. Li- berala partiet har rätt att låta sitt enda årliga partipolitiska framträdande sän- das antingen i rundradio eller i televi- sion eller i såväl rundradio som tele— vision samtidigt. Vad angår informa- tion i parlamentets angelägenheter, har BBC inbjudit olika ledamöter att i tele- vision ge sina intryck av arbetet både i överhuset och underhuset i en varje vecka återkommande programpunkt kallad Week in Westminster.
I USA med dess tvåpartisystem har den regeln fastställts, att ett televisions- företag, som upplåter eller säljer pro- gramtid till det ena politiska partiet, också måste ge tid till det andra. Par- tierna. själva har full bestämmanderätt över programtidens utnyttjande.
Vid val spelar televisionen en roll som ännu inte har kunnat helt klarläg- gas. Vid de senaste valen i Storbritan- nien förekom ett par program i tele- vision före valdagen. Vid detta tillfälle var den brittiska televisionens utbred- ning ännu ej sådan, att den kunde räk- nas som ett medium med möjlighet att nå större delen av väljarkåren. Vid det amerikanska presidentvalet i november 1952 utnyttjades televisionen synnerli— gen intensivt. Många nya problem uppstod i samband därmed såväl för de politiska instanserna som för pro- gramproducenterna. Att televisions-
sändningarna hade en stimulerande in- verkan torde kunna slås fast.
För Sveriges vidkommande synes i stort sett rundradions politiska verk- samhet kunna stå som mönster för po— litiska televisionsprogram.
En betydelsefull fråga i samman- hanget är vilka möjligheter televisio— nen kan få för att inför svenska folket levandegöra den svenska riksdagens arbete. Även om det av programtek- niska skäl knappast är möjligt att göra direkta utsändningar av hela riksdags— debatter, måste det anses värdefullt att kunna ge allmänheten vissa glimtar av riksdagens arbete i olika former. Un- der förutsättning att televisionsappara- turen inte är störande för riksdagsar- betet, torde en televisionskrönika kun- na sammansättas på likartat sätt som nu sker med rundradions riksdagsrefe— rat, vilka illustreras med i kamrarna inspelade inlägg. För televisionens del uppställer sig dock mera svåruppfyll- da krav än beträffande rundradion.
Allmänt kan sägas att riksdagens ar— betsfält inte får vara förbjuden mark för en framtida svensk television. Man kan här skönja en ny möjlighet till kontakt mellan de folkvalda represen- tanterna och väljarna ute i landet. Samtidigt måste man emellertid ge akt på att det nya informationsmediet inte används på sådant sätt att det inbjuder talarna till att under riksdagsdebatter- na ägna sig åt ett propagandistiskt väd- jande direkt till televisionspubliken.
Det är troligt att många skäl kan törebäras för att televisionen ej skall få komma inom riksdagens murar. Från allmänhetens och den politiska upplys- ningens synpunkter bör dock utsändan- det av avsnitt ur viktigare debatter i television vara ett önskemål, motiverat av att televisionen kan och bör göra en god samhällstjänst genom att sprida en levande kunskap om de politiska
frågeställningarna och det politiska ar- betet över huvud taget.
Skall vi få ett samhälle, uppbyggt av ett växande antal medborgare, som kan och vill styra sig själva, krävs under- visning och bildningsresultat. Det finns ingen anledning att tro, att en- bart tillkomsten av samhällsorienteran- de televisionsprogram skall åstadkomma detta. Det vore dock felaktigt att inte utnyttja ett nytt och lockande kommu- nikationsmedel till den demokratiska uppfostrans och den grundläggande samhällsinformationens fromma. I en tid, då man med hjälp av undervisning på bred bas, tillgänglig för alla, strävar efter att skapa förutsättningar för en verklig demokrati, måste de massme- dier, som betingas av en avancerad distributionsteknik, tillåtas spela en roll och realistiska ansträngningar gö- ras för att nyttja dem i samhällets tjänst. Hit hör användningen av televi- sionens möjligheter att till hemmen sän- da objektiv politisk information samt referat och reportage från de demokra- tiska mcningsbrytningarnas arenor.
Hälso- och sjukvård
Såväl medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan som överstyrel- sen för Svenska röda korset understry- ker möjligheterna att utnyttja televisio- nen i folkhälsans tjänst.
För att sprida upplysning om hälso- och sjukvårdsfrågor har broschyrer och upplysningsskrifter utgivits, hälso- vårdsaffischer kontinuerligt distribue— rats, filmer inspelats och radiopro- gram utsänts. Det föreligger dock allt- jämt, framhåller medicinalstyrelsen, ett stort behov av ökad upplysning i dessa frågor, och det bör kunna för- väntas att televisionen kommer att bli ett ypperligt hjälpmedel härför.
I första rummet kommer den sjuk-
vård, som de flesta människor bringas i kontakt lned, nämligen sjukvården i hemmet och första hjälpen vid olycks— fall. Värdet av att genom bilder kunna åskådliggöra vården av sjuka i hem— met, olycksfallsvård, läkemedels lämp— liga förvaring i hemmen och på arbets- platser m. m. ligger i öppen dag.
Vad den förebyggande hälsovården angår kan t. ex. de sedan flera år till- baka anordnade demonstrationskurser— na i mödra- och barnavård genom tele- visionen nå ut till ett betydligt större antal av landets mödrar än som hittills har varit möjligt. På tandvårdens om- råden bör televisionen kunna ge vid— gade möjligheter till effektiv instruk- tion och information om åtgärder av profylaktisk natur, bl. a. om personlig munhygien och kostvanorna.
Statens institut för folkhälsan pekar bl. a. på sådana programinslag som praktiska demonstrationer i hcmsköt- sel, matens tillagning och sammansätt- ning samt konservering. Hur man före- bygger olycksfall såväl i hemmen som i industri- och annat arbete kan bely- sas i televisionsprogrammet liksom så- dana frågor som hygienen på arbets- platserna, vid livsmedels framställning, transport, distribution och servering samt vatten- och avloppsfrågor.
För den inom hygienisk verksamhet sysselsatta personalen ute på fältet skulle specialprogram kunna bli värde- fulla. Vid sådana tillfällen då hälsoråd måste nå så många personer som möj- ligt på kortast möjliga tid ökas televi- sionens betydelse. Svenska röda korset framhåller att en hygienkurs i televi- sion skulle vara av största värde i en situation liknande den som inträffade under epidemierna sommaren 1953.
Televisionen bör komma till använd- ning i upplysningsverksamheten om den öppna och slutna sjukvården i all- mänhet, där en orientering för allmän-
heten är av behovet starkt påkallad. Medicinalstyrelsen framhåller att det alltjämt florerande kvacksalveriet vitt— nar om att det här föreligger ett stort fält att arbeta på. Provinsialläkarnas och andra läkares ävensom tandläkares arbete skulle med fördel kunna presen- teras i television liksom bilder från sjukvårdsanstalter av olika slag, i syn- nerhet sådana där allmänheten nu har föga insyn såsom sinnessjukhus, epide- misjukhus m. fl.
Socialstyrelsen anser att televisionen kan bidra till att lösa sysselsättnings— problem för många åldringar och sjuka. Med televisionens hjälp skulle man så- lunda i någon mån kunna stimulera och tillföra arbetsterapien uppslag.
Televisionen bör slutligen kunna an- vändas i propagandan för rekrytering av skilda slag av medicinalpersonal, hemvårdarinnor, skyddsombud på ar- betsplatserna etc. samt som ett hjälp- medel, om det gäller att för totalförsva- rets behov meddela snabbutbildning i sjukvård åt ett stort antal personer.
Hem och familj
Många exempel ges på televisionens användning inom hemmets och famil- jens område.
Sveriges husmodersföreningars riks- förbund anser att televisionsprogram- men rätt utformade bör kunna bli ett utmärkt komplement till det talade or- det inom alla de områden där förbun- det söker sprida upplysning. Som excm- pcl nämns rationalisering av hemarbe- tet genom effektiva arbetsmetoder och redskap, vidgad varukunskap och in- köpsteknik, bostadsplanering och hem- inredning samt inte minst barnavår- dens såväl kroppsliga som mentala om- råden liksom hälso- och sjukvården. För dem som bor mera avsides eller av andra skäl ej har tillfälle att besöka
utställningar, demonstrationer och kur- ser kan televisionen, om den får den allmänna spridning som nu rundradion har, ge möjlighet till delaktighet i ut- vecklingen.
Förbundet har även velat fästa upp- märksamheten på det intrång i hem— livet som televisionen kan tänkas åstad- komma. Programmen bör därför sov- ras starkt och ej utsträckas över allt- för lång tidrymd. En effektiv propa— ganda för televisionens rätta utnyttjan— de rekommenderas.
Svenska slöjdföreningen framhåller att enstaka eller kontinuerliga televi- sionsprogram, rätt ledda, skulle betyda ett stort uppsving för upplysningsverk- samheten i bohags- och bostadsfrågor, i utformande av den offentliga miljön, vid smakfostran etc. Föreningen gör därefter följande uttalande.
Televisionens egenskap att appellera till ögat gör den särskilt lämplig för program inom Svenska Slöjdföreningens intresse- område, där uppfattandet av linje, form. färg och rum är en huvudförutsättning för ett utbyte mellan den utsändande och mot— tagande parten. Slöjdföreningen önskar härvidlag hänvisa till de mycket positiva erfarenheter som gjorts av dess syster- organisation i England, det statliga Coun- cil of Industrial Design, som i en mot all- mänheten och fackgrupper riktad upplys— ningsvcrksamhet i formgivnings- och bo- kunskapsfrågor med stort utbyte utnytt— jat televisionen vid demonstration av mate— rial, form, kvalitetscgenskaper hos konsum— tionsvaror, planering och utnyttjande av det egna hemmet etc.
Det bör emellertid framhållas att tele- visionsutsändningens betydelse ur Sven- ska slöjdföreningcns synpunkt icke är be— gränsad till de program som direkt beröra formgivning, miljöskapande etc., utan att televisionen har en automatiskt påverkan— de betydelse, genom att den i olika sam- manhang visar interiörer och föremål, som används som miljö eller rekvisita till skiftande program. Det är nödvändigt att denna påverkan på smaken sker i fostrande och bildande syfte. Innebörden i televisio- nens allmänna smakbildande uppgift måste
stå fullt klart vid utformandet av pro- grammen.
Televisionens betydelse för hemmens utformning och som smakbildare un- derstryks även av andra organisationer. Sveriges lantbruksförbund föreslår så- lunda att föredömliga hem visas och prov ges på olika standard beträffande bekvämlighet, hygien m. m. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation nämner som exempel att kännedom kan spridas om kvalitetsvaror från hant— verk och industri, avseende heminred- ning, beklädnad, fritidsutrustning etc. Vidare bör idéutställningar på bl. a. heminredningens område kunna göras tillgängliga för en större publik än vad som nu är möjligt.
Från flera håll, bland andra Hem— mens forskningsinstitut, understryks att televisionen kan bli ett utomordentligt hjälpmedel i det svåra men betydelse— fulla arbetet för konsumentupplysning, vilken ingalunda bör riktas enbart till husmödrarna utan till alla medlemmar av familjen. Televisionen har därvid större möjligheter än rundradion i och med att den kan ta bilden till hjälp, och den har den fördelen framför fil- men att den alltid kan vara dags- aktuell.
Folkbildning, undervisning, utbildning Bildningsverlcsamhet i allmänhet
Som exempel på program i folkbild- ningens tjänst kan nämnas demonstra— tioner, naturvetenskapliga och teknis— ka experiment, reportagebesök på mu- seer och institutioner eller på indu— strier och i andra arbetsmiljöer, illu- strerade skildringar av natur- och hem- bygdsvård, språkundervisning m. m.
Samverkande bildningsförbunden an- ser att lämpliga program för studie- och bildningsarbetet bör kunna ordnas i television. På det tidiga stadium frå-
gan ännu befinner sig har man emel— lertid inte funnit anledning att mera i detalj gå in på televisionsprogram- mens utformning för folkbildningsar- betets del.
En Övervägande pessimistisk inställ- ning till televisionens möjligheter på detta område har Nationaltemplaror- dens studieförbund, som inte kan finna att en framtida televisionsverksamhet kan bli till någon avsevärd nytta för bildningsarbetet eller att man där an- nat än undantagsvis skulle kunna räk- na med program av den art som man inom studie- och bildningsarbetet skul- le kunna vara intresserad för och be- tjänt av.
Folkuniversitetet påpekar att folk- bildningsarbetet måste anses äga en självklart motiverad intresseandel i ut- formningen av en svensk television. Dels torde televisionen också i vårt land "kunna bli en revolutionerande faktor i fråga om läs- och studiein- tresse, hemliv etc., vilket gör program- mens allmänna karaktär ytterligt bety- delsefull, och dels har vuxenpcdagogi- ken ett direkt intresse av att medverka och utforma de undervisande pro- grammen.
Folkuniversitetet vill i detta samman— hang understryka (att man bör ta av- stånd frän tendensen att i argumentation mot en kommersiell television betrakta televisionen principiellt som >>folkbildan- de». Det vore olyckligt om alla program fick en skugga av skolmästare över sig eller alltför starkt markerades av ett rö- relse— och organisationsuppdclat samhälle. Man bör söka skilja mellan de under- visande programmen och de underhållande och upplysande.
Det är påtagligt att de undervisande pro— grammen skulle få den största användbar- het i bildningsarbetet. Det stora pedago- giska värdet av televisionen synes i första hand ligga i den detaljrika närbilden av vad som sker i nuet. Man kan här tänka sig exempelvis televisering av medicinska operationer, av naturvetenskapliga och tek-
niska experiment, instruerandc reportage, med inlagda avbrott för visualisering av vad som sker »undcr ytan», mikro- respek- tive makro-television, dvs upptagning ge- nom mikroskop och astronomisk tub, ex- empelvis —— för att ta några slående exem- pel från de två sista somrarna — paraty— fusepidemien och solförmörkelsen. Språk— undervisningen kan också på ett helt an— nat sätt än tidigare visualiseras och dra- matiseras så att man får se och höra språ- ket använt i rätt miljö och därmed uppnår direktassociation mellan tinget, skeendet och dess symbol.
I detta sista exempel torde man i stor utsträckning få tänka sig arbeta med film. Det bör dock understrykas att televisionen i första hand varken är illustrerad ljud- radio eller ett distributionsinstrumcnt för ljudfilm. Televisionen är i första hand ett simultant massmedium. Programtekniken i televisionen fordrar därför en radikal om- läggning av tänkesätten hos både ljudradio- och fillnproduktionsfolk om de skall lyc— kas väl med sin uppgift.
Museer och vetenskapliga institutio- ner har uttalat sitt intresse för att le- vandegöra vetenskapligt och kulturellt stoff genom television.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum erinrar om att det under årens lopp har visat sig vara av värde att genom rundradion kunna komma i kontakt med åhörare, som knappast alls eller endast i begränsad utsträckning kan nås genom andra me- del. Det finns all anledning, menar man, att anta att förhållandet skall visa sig vara detsamma i fråga om televisio- nen. Eftersom kulturminnesvården och därmed sammanhängande verksamhet sysslar med direkt synliga föremål och minnesmärken, bör televisionsprogram— men kunna ge ännu starkare intryck än rundradioprogrammen. Härigenom skulle televisionen kunna göra en in- sats på ett område, som är viktigt inte blott ur allmän bildningssynpunkt utan även därför, att kulturminnesvårdens effektivitet i så stor utsträckning är be— roende av att så många som möjligt
har någon orientering om dess upp- gifter.
Nordiska museet konstaterar att ett nära och gott samarbete existerar med Radiotjänst och förväntar att televisio- nen skall ge möjligheter att vidga detta samarbete. Det understryks att ett mu- seum i påfallande hög grad är beroen- de av visuellt tillgodogörande. Utan tvivel, framhåller museet, kommer det- ta att ge snart sagt obegränsade möjlig- heter åt televisionen. Även de fältarbe- ten som museet bedriver ute i bygderna rörande bebyggelse, arbetsliv, folkseder etc. kommer bäst till sin rätt, när de åskådliggörs i bild. Museet uttalar den förvissningen, att denna fond av svensk kultur kommer att kunna utnyttjas på ett positivt sätt genom televisionen.
Liknande synpunkter framförs av Stockholms stadsmuseum, som anför att kulturhistoriska fynd eller nyförvärv lämpar sig väl att presentera genom television. Även vid museets demon- strationer på platsen för betydelsefulla fornminnen, ur historisk eller konst- närlig synpunkt värdefulla stockholms- byggnader o. d. bör televisionen kunna göra god tjänst för att förstärka kon— takten mellan museet och publiken.
Tekniska museet framhåller att svenska folket är utomordentligt intres- serat av allt som rör teknik och in- dustri och inte minst av hur vi i Sve- rige på dessa områden har kommit fram till dagens läge. För tekniska mu— seets del, heter det i uttalandet där- ifrån, kommer televisionen att inne- bära ett oerhört betydelsefullt komple— ment i arbetet för att dels popularisera ingenjörskonsten och dels inge allmän- heten intresse och respekt för vad gångna generationer har uträttat inom teknik och industri till mänsklighetens och samhällets nytta.
Det konstpedagogiska området be- handlas av nationalmuseum, som fram-
håller, att medan rundradion på ett utomordentligt sätt har kunnat tillgodo- se behovet av en brett upplagd upplys- ning på de flesta vetenskapliga och kulturella områden, har dess möjlighe- ter beträffande konstpedagogiken och det aktuella reportaget i konstfrågor varit ganska otillräckliga bl. a. därför att talarna i de flesta fall har nödgats arbeta utan stöd av bilder. Program som behandlar konst och konstfrågor ur estetisk, historisk eller aktuell syn- vinkel torde med fördel kunna inrym- mas i televisionsprogram, både dem som avses för skolor eller andra mera speciella syften och dem som riktar sig till den stora allmänheten. Museet var- nar för en programpolitik som snarare förslappar än stimulerar individens kulturella självverksamhet och under- stryker vikten av att den tekniska land- vinning det här är fråga om redan från början på rätt sätt tas i bruk inom folk— bildningsarbetet.
Även andra organisationer har fram- hållit televisionens värde inom konst- bildningsarbetet. Särskilt välkomnar man televisionens möjligheter till vis- ningar och orienterande föredrag med demonstrationer. I och med att färg- televisionen skymtar kan fantasicn fritt spela kring hittills inte möjliga insat- ser på det konstnärliga fältet.
Svenska turistföreningen erinrar om att föreningen alltsedan sin tillkomst på 1880-talet har verkat för att på olika sätt söka främja svenskarnas kunskap om sitt eget land. En väsentlig bety- delse har man därvid tillagt sin års- skrift och andra publikationer, som i ord och bild har skildrat Sverige som turistland. Under senare år har film, färgbilder och rundradio blivit natur- liga hjälpmedel för att nå en större all— mänhet på ett omedelbart och lättill- gängligt sätt.
Televisionen blir ett nytt medel, som
kan på ett direkt och åskådligt sätt till många människor förmedla kunskap om landet, dess mångskiftande natur likaväl som dess kulturarv. Förening— en uttalar sitt stora intresse för de kom- mande televisionsprogrammen och sin beredvillighet att lämna allt det stöd föreningen kan ge dessa.
Svenska naturskyddsföreningen fram— håller att enligt vad erfarenheterna från utlandet ger vid handen har just natur— program visat sig vara utomordentligt lämpliga för televisionen. Föreningen förklarar sig beredd att medverka på detta område.
Skoltelevision
Televisionsprogram till skolornas tjänst möter problem, som starkt skil- jer sig från dem programmen har att göra med för hemmens vidkommande. Såväl i Sverige som i utlandet stude- ras hithörande frågor.
Skolöverstyrelsen utsåg redan den 20 januari 1951 en särskild studiegrupp med uppgift att undersöka i vad mån television skulle kunna användas för undervisningsändamål. Denna studie— grupp sände den 11 december 1951 med hjälp av Radiotjänsts skolradio- sektion försöksprogram till skolornas bruk från Nämndens för televisions— forskning sändare på tekniska högsko— lan i Stockholm. På grund av att de tekniska resurserna och studiomöjlig— heterna var starkt begränsade bör inga vittgående slutsatser dras av experi- menten. Dessa följdes dock enligt upp- gifter från överstyrelsen med stort in- tresse av barnen, varvid i flera fall en positiv kritik framfördes.
I USA har försöken mcd skoltelevi- sion huvudsakligen koncentrerats till Philadelphia, där de första sändningar— na ägde rum i mars 1949. I Storbritan- nien har BBC i samråd med det brit- tiska skolradiorådet genomfört vissa
televisionslektioner för s. k. secondary schools (åldersstadiet 11—15 år) i Middlesex våren 1952. Skolradiorådet och BBC har gemensamt sammanställt en utförlig rapport över experimentet.
Av denna framgår bl. a. att de sex del- tagande skolorna under fyra veckor fick mottaga fem serier av program under föl— jande huvudrubriker: Science, Current Affairs, Craftsmcn and Artists, Geography, The Industrial Scene. Programmen var av 20—25 minuters längd. Vid planeringen av experimentet hade man i första hand mc— nat att undersöka de tekniska frågor som sammanhänger med skoltelevision. Pro- grammen gavs därför en mycket varierande utformning. när det gällde utnyttjandet av televisionens olika möjligheter för presen- tation och instruktion av skolans ämnen. Vid bedömningen av programmen visade det sig emellertid, att. de pedagogiska syn— punkterna domineradc. Detta synes för- klarligt. därför att bedömarna utgjordes i första hand av lärare och elever. En del av programmen upptogs på film för att senare visas vid lärarkont'erenser och dy— likt.
Dct framgick av resultaten att skolpro- gram i television måste ha en klar och en— kel målsättning och planeras ytterst om- sorgsfullt för att nå avsedd verkan. En annan viktig förutsättning för ett programs framgång var personligheten hos kom— mentatorn eller hos den som demonstre- rade undervisningsobjekten. Man fann även att skoltelevisioncn krävde en mycket hög standard av produktion och utförande. Både lärare och elever jämförde gärna med god filmstandard.
En analys av programmen visade, att programmen i naturkunnighet torde ha stora möjligheter i skoltelevision. En stor framgång noterades även med program- met Meeting the Craftsman—the Potter. Här tycks föreningen av personligheten hos framställaren och (len konkreta upplevel- sen av själva arbetsmetoden ha skapat framgången. Inom serien The Industrial Scene hade ett program med unga IF)-åriga arbetare god framgång (My Job; A .Iob with People). Detta pekar hän mot skol— televisionens betydelse när det gäller yr— kesorientcring. Serien Current Affairs an- sågs kunna komma lärarna till hjälp med aktualiteter. Många av de bedömande lä—
rarna betraktade detta som en av skoltele— visionens viktigaste uppgifter.
Experimentet bekräftade åsikter, som redan tidigare framförts av BBC och skolradiorådet, att televisionen hade något bidrag att skänka i de ämnen som lnan hade utvalt för programmen; det gjordes också klart, att man måste nå en högre och mer pålitlig allmän standard av planering, produktion och utförande, innan den kunde betraktas som en tillfredsställande medtävlare, även av experimentell art, till den van- liga skolradion, eller undgå ogynnsam jämförelse med undervisningsfilm.
Nyligen har BBC gjort en rundfråga till skolor i Storbritannien för att ut- röna, hur många skoldistrikt som var beredda att utrusta skolorna med tele— visionsmottagare. Resultatet blev att 500 skolor var beredda att skaffa mot- tagare. Denna siffra hade BBC satt så- som minimum för att överväga anord- nandet av nya experiment.
De pedagogiska, tekniska och ekono- miska problem, som är förknippade med skoltelevision i större skala, är långt ifrån lösta. Först och främst är programvalet säkerligen mera begrän- sat på grund av själva skolarbetets tek- nik än vad ett hastigt överslag ger vid handen. De fördelar, som skoltelevi- sion kan erbjuda, synes bäst kunna ut— nyttjas i naturvetenskapliga ämnen, inom yrkesorientering och samhälls- lära, i konstundervisning, i moders- mål och historia, där dramatiseringar kommer till riklig användning, vid för— medling av aktualiteter samt vid de- monstrationer av musikpedagogisk art. Inom barnprogramsektionen i BBC har man med stor framgång sänt aktivi- tetsbetonade program som faller inom ramen för den grundläggande hem- bygdsundervisningen på folkskolans lågstadium. Samtidigt är det klart att televisionen inte kan ersätta lärarens
personliga handledning. Till yttermera visso fordras att televisionstektionerna dels föregås av förberedande arbete och dels följs av olika slags övningar, där de stimulerande impulser, som televi— sionsprogrammet kan ge, utnyttjas.
Till detta kommer frågan om inte filminspelningar, som på vanligt sätt projiceras på duk, är ett mera åtkom- ligt och ur ekonomisk synpunkt lämp- ligare undervisningskomplement än te— levisionsprogrammen. Denna fråga har ingående diskuterats bland pedagoger i olika länder. Vad som gör att så många uttalar sig för filmen är givetvis de tekniska och ekonomiska hinder som fortfarande står i televisionens väg jämte svårigheterna att i praktiken in— ordna telcvisionsprogrammen i skol- schemat. Allmänt kan sägas att många trakter, som är isolerade och där har- nen skulle ha stor glädje och nytta av den mångsidiga och uppbyggande kon- takt som en direkt överförd skoltele— vision skulle kunna ge, först efter lång tid kan få möjlighet att ta emot televi- sionssändningar. Televisionsmottagar— na blir relativt kostsamma i jämförelse med radioapparater och filmapparatur. Vad de rent tekniska synpunkterna an- går, visade erfarenheterna från BBC's experiment, att man hade tillfredsstäl- lande mottagningsförhållanden med en mottagare med 21 tums bildrör för en klass på 35 barn.
Här nämnda svårigheter till trots fin- ner man på flera håll bland Skolmyn- digheterna och lärarna ett positivt in— tresse att på längre sikt försöka utnyttja televisionen i skolans tjänst. Skolöver- styrelsen har sålunda deklarerat den uppfattningen, att televisionen kan bli ett värdefullt hjälpmedel vid sidan av film och rundradio. Televisionens ka- raktär bör göra det möjligt att på ett bättre sätt än tidigare åskådliggöra och aktualisera undervisningen inte minst
i naturvetenskapliga ämnen och öv— ningsämnen. Skickliga pedagoger kan samtidigt nå många olika klasser och kan på så sätt ge uppslag och för- medla impulser till ett stort antal lä- rare. Överstyrelsen pekar vidare på en lösning, som skulle innebära att tele- visionsprogrammen inspelas på film för användning vid flera sändningstillfäl- len. Härigenom skulle kostnaderna för skolprogrammen kunna nedbringas. En oundgänglig förutsättning för en gynnsam användning av televisionen i undervisningens tjänst är att härmed sammanhängande frågor uppmärksam- mas på försöksstadiet och att tillräck- ligt utrymme ges åt programcxperiment.
Utbildning
Televisionens betydelse för olika ut- bildningsändamål har framhållits från flera håll och belysts med talrika exempel.
Överstyrelsen för yrkesutbildning på- pekar att yrkesundervisningen omspän- ner vitt skiftande yrkesområden inom industri och hantverk, handel, husligt arbete 111. 111. En genom television med- delad undervisning i de direkt yrkes- betonade ämnena skulle förutsätta en mycket varierande uppläggning av pro- grammen. Vid undervisningen i prak- tiskt yrkesarbete är visserligen den per- sonliga handledningen av varje elev av betydelse. Det är emellertid inte ute— slutet, att en på lämpligt sätt upplagd demonstrationsundervisning i televi- sion av vissa speciella moment av ar- betsoperationer skulle kunna bli av värde för yrkesskoleelever. Endast för- sök torde kunna ge besked därom. Detta gäller även de mera allmänna ämnen,i vilka yrkesskolornas elever undervisas och vilkas plats på under- visningsplanerna i samband med en- hetsskolans successiva genomförande kan i vissa fall förväntas ökad.
a i l s i i
Lantbruksstyrelsen erinrar om att rundradion allt sedan sin tillblivelse har varit ett viktigt upplysningsmedel inom jordbruket. Styrelsen anser att nyare rön och erfarenheter på jordbru- kets och trädgårdsskötselns område på ett lättfattligt och äskådligt sätt kan bringas till jordbrukarnas och träd- gårdsodlarnas kännedom. Det torde dock, befarar styrelsen, på grund av de rätt höga iuköpskostnaderna komma att dröja ganska länge innan jordbrukar- na kan bli i stånd att skaffa sig televi- sionsapparater. Televisionen torde där- emot fortare kunna utnyttjas vid lantbruksundervisningsanstalterna, om lämpliga program härför kan utsändas.
Både Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Jordbrukets upplysningsnämnd fram- håller televisionens värde för utbild- ningen inom jordbruksnäringen. Man bör kunna räkna med att televisionen skall lämpa sig exempelvis för repor- tage om maskiner och deras använd- ning, om hrukning av jorden, om be— kämpning av insekter och ohyra på växter, om dikning, om fällning av träd, om trädgårdsskötsel osv. Man kan visa interiörer av ladugårdar och andra ekonomibyggnader. Genom television kan man följa gången inom fabriker för framställning av livsmedel, göd- ningsmedel osv. En landsändas befolk- ning bör på åskådligt sätt kunna få del av en annan landsändas jordbrukstek- niska prestationer och dess byggnads- verksamhet.
Sveriges hantverks- och småindustri- organisation pekar på de möjligheter televisionen ger att visa sättet för olika varors framställning. Att detta har ett betydande allmänt intresse, framgår av det stora antal kortfilmer som har in- spelats med sådana motiv. Även olika transport- och distributionsmetoder
kan med fördel belysas genom tele— visionen.
Konstnärliga program Dramatik
I sin allmänna programpolitik har BBC givit dramatiken ett stort utrym- me inom brittisk television. Man har nedlagt pengar, intresse och arbete på att skapa fullödig teater. Den stora uppskattning man har mött från publi— ken har givit klart besked om att man har varit inne på rätt väg. Särskilt landsortens teaterbehov har kunnat till- godoses i betydande utsträckning. Den brittiska televisionsteatern har väckt ett teaterintresse till liv i kretsar som tidigare har haft ringa eller ingen kon- takt med den dramatiska konsten.
Med det brittiska exemplet för ögo- nen kan vi hävda, att dramatiken i olika former blir en av huvudange- lägenheterna för en svensk televisions- tjänst. Tillgången på pjäsmaterial lik— som möjligheterna att få skådespelare till televisionen i konkurrens med tea- ter och film blir då frågor av funda- mental betydelse. Säkert är att en tele— visionens programproducent inte kom- mer att gå till något dukat bord utan att många rent yttre svårigheter kan väntas uppställa sig. Med hänsyn till det ostridiga värde, som televisionens teaterverksamhet har, här en för tele- visionen positiv lösning av dessa frå- gor få stöd av olika instanser, som vill främja och sprida den dramatiska konsten.
De problem som här antytts bör granskas mot bakgrunden av de svenska teatrarnas verksamhet. Till grund för de uttalanden som gjorts av vissa före— trädare för svensk teaterverksamhet och som vi här återger har legat en av oss utarbetad promemoria angående samarbete mellan televisionen och svensk teater.
Chefen för dramatiska teatern fram- håller att det är ganska verklighets- främmande att tänka sig att television skulle kunna införas utan att råka i inre konflikt och konkurrens med teatern. Han anför i fortsättningen bl. a. följan— de.
Konkurrensen gäller till att börja med arbetskraften, och ett av problemen för te— levisionens producenter blir naturligtvis att övertyga dem, som nu hålla denna ar- betskraft, att de inte själva bli lidande på ett samarbete. Detta torde inte vara lätt, och förrän så skett, finnas väl knappast heller större utsikter till villigt samarbete i fråga om hela program eller föreställ- ningar.
Det är möjligt att publiken, liksom i frå— ga om film och radio, efter hand kommer att känna sig otillfredsställd med det sur- rogat, som varje mekanisk reproduktion av en konstskapelsc innebär, och därför i si- nom tid vänder tillbaka till den upple— velse, som levande teater ensam kan er- bjuda. Men dessförinnan, så länge televi- sionen är ny, har teatern sannolikast att emotse en kris, som kan bli ganska lång och för vissa teatrar kanske ruinerande. Man bör nog därför inte räkna med någon livligare önskan från teatrarnas sida att bidraga till denna kris, vilken, i den mån den inträffar, dessutom kommer att ålägga televisionen en ansenlig försörjningsbörda för då arbetslösa skådespelare.
Den senare risken skulle i viss mån min— skas, om televisionsteatern redan från bör— jan etablerade sig som självständigt pro- ducerande teater med fast ensemble och egna regissörer. Så vitt jag kan bedöma sa- ken erbjuder också en sådan utväg tele- visionen dcn bästa möjligheten att själv- ständigt göra sig gällande i den tävlan med teatrarna, som torde vara oundviklig och kan bli ganska hård.
Chefen för Hälsingborgs stadsteater anser att någon för teaterverksamheten ofördelaktig konkurrens genom upp- komsten av en svensk television med all säkerhet inte kommer att uppstå. Tele— visionen kommer inte att inkräkta på teaterintresset, snarare tvärtom, på samma sätt som radioteatern i högsta grad har bidragit till det riksomfattan-
de teaterintresse, som för närvarande finns i hela vårt land. Dessutom till- kommer att det både ur ekonomisk och konstnärlig synpunkt torde vara av stort värde för såväl dramatiker, regissörer, skådespelare som teaterföretag att er- hålla ännu ett medium för sina produk- tioner. Dock får man inte blunda för det faktum att starten av en svensk tele- vision är i högsta grad beroende av så- väl praktisk som konstnärlig planering.
Riksteaterns centralstyrelse framför följande synpunkter.
Vid planeringen av den kommande tea— ter-verksamheten inom televisionen bör hänsyn tas till den rådande och under de närmaste åren helt visst bestående bris- ten på kvalificerade skådespelare inom sto— ra åldersgrupper. Svensk teater står här inför ett allvarligt problem. Ett samarbete med redan existerande artistensembler är därför naturligtvis att föredraga framför skapandet av en särskild till televisionen knuten grupp artister. som skulle undan- dragas den ordinarie teaterverksamheten.
Mellan Radiotjänst och Riksteatern finns en överenskommelse beträffande tidpunk- ten för utsändning via radion av pjäser, som också står på Riksteaterns repertoar, varigenom kollisioner kunna undvikas. Ett sådant samarbete vad beträffar tidtabellen är naturligtvis av ännu större betydelse, då det gäller televisionsutsändningar av den repertoar, som står på teatrarnas spellista.
Teaterchefen i Folkparkernas cen- tralorganisation anför bl. a. följande.
För televisionsteaterns del torde ingen anledning föreligga att i likhet med fil- men odla den s. k. stjärnkulten. En myc— ket stor del av publiken ute i landet kom- mer numera till turnéteaterns föreställ- ningar för att få se den eller de skåde— spelare som tidigare skådats på film och som därigenom blivit populära. Filmen har med detta gjort en björntjänst åt teatern, liksom även åt skådespelarekåren. Det finns många goda skådespelare i landet som icke lanserats av filmen och som därför är okända. En utjämning på denna punkt ge- nom televisionsteaterns hjälp är synnerli- gen önskvärd och stora möjligheter härtill är utan tvivel till finnandes. Såväl turnéte-
| |
atern som fasta teatrar kan vara televisio— nen behjälpliga med tillgången på lämp- liga skådespelare, och televisionen kan va- ra framförallt turnéteatern behjälplig med att återigen låta intresset samla sig helt kring det huvudsakliga i en teaterföreställ- ning: pjäsen och dess innehåll. Därmed vore åtskilligt vunnet — de ofta orimligt höga skådespelaregagen kunde avvecklas och hela folkets intresse för scenkonsten byggas fastare.
På en punkt där ett samarbete televi— sionsteatern—turnéteatern är önskvärt är skådespelarnas döda tid mellan turnésä- songerna, dvs. att vår och höst och ofta flera veckor på vardera sidan jul och nyår kunde utfyllas med televisionsinspelningar. Kunde samarbete ske här vore skådespelar- na garanterade en jälnn ärlig inkomst, som de flesta andra yrkesgrupper, medan tclcvisions— och turnéteatrarna kunde göra en gemensam ekonomisk vinst på att kunna bereda skådespelarna helårsanställningar.
För Folkparksteaterns del torde icke nå— gon nedgörande konkurrens från televi- sionsteaterns sida kunna befaras. Kanske medan den ännu äger nyhetens behag, men icke sett på lång sikt. Tvärtom kan teater- verksamheten i folkparkerna, som ovan antytts, komma att ha nytta av televi- sionsteatern. Och folkparkspublikens in- tresse för att >>gå på teater» kommer med all säkerhet att bestå, i synnerhet som dess säsong är den tid på året då man går- na vill vistas utomhus. Ävenså utgör Folk- parksteatern något alldeles speciellt i sitt slag. något som icke kan ersättas vare sig med radio eller television.
Chefen för Radiotjänsts teateravdel- ning anför bl. a. följande.
Televisionsteatern kan rätt använd bli av största betydelse för spridningen och populariseringen av den dramatiska kons- ten, inte minst inom ett land som vårt med stor yta men med relativt få samhäl- len som har tillgång till levande teater. Trots den snabba och glädjande utveck— lingen av Riksteaterns och Folkets parkers verksamhet samt de nya och energiska initiativ som tagits av Programbolaget och Bygdeteatern är det varje år inte fler än 4—500 platser i landet som besöks av teatrarna.
Även med en väsentligt utökad turné- verksamhet får man därför räkna med att det i första hand blir radioteatern och te-
levisionsteatern som kommer att förse svenska folket med dramatisk konst. Det är därför naturligt att de bägge komplette- rar varandra och från början står i intim kontakt med varandra när det gällcr reper— toar och engagemang.
Radioteatern rör sig nu utan tvekan i rätt stor utsträckning med en repertoar av alltför visuell typ, som den ändå kän— ner skyldighet att låta en stor publik stifta bekantskap med. Någon bekantskap är i många fall avgjort bättre än ingen be— kantskap alls. Televisionsteatern har möj— lighet att på ett helt annat sätt låta dessa pjäser komma till sin rätt. Den har då en stor tillgång i radioteaterns mycket stora arkiv och bibliotek. Inte minst under de första åren måste ett samarbete på denna punkt vara av största betydelse.
Erfarenheten visar att ett repertoarutbyte också kan äga rum i motsatt riktning. Det finns pjäser som lämpar sig lika bra för örat som för ögat. Över huvud betyder inte televisionen en börjande avveckling av ra— dioteatern. Televisionsteatern har sina gränser, inte minst därför att den är dy- rare. Även om det tekniskt läte sig göras att televisera till varje plats i landet, så blir radioteatern därför inte överflödig. Det finns en stor och uppskattad dramatisk repertoar, som televisionsteatern måste låta vara, därför att produktionen ställer sig för dyr. Där har den billigare radio- teatern den större rörelsefriheten och den större möjligheten till variation.
Det ligger sålunda i sakens natur att ra- dioteatern och televisionsteatern även hos oss arbetar i nära samband med varandra, låt vara med de spänningar och under den inbördes tävlan som kan egga bägge parter att göra sitt bästa.
Därvid vill man gärna utgå från att fe— levisionsteatern från början får en så vidsträckt geografisk spridning som möjligt och inte bara kommer de kulturellt redan så välförsedda tätorterna till godo. Eljest blir den knappast den folkliga skådebana som den i första hand bör vara.
Även rent inspelningsmässiga skäl ta- lar för en stark centralisering redan från starten. Svensk teaters största problem just nu är att efterfrågan på goda och skick- liga skådespelare är större än tillgången. Nyrekryteringen inom yrket sker lång- samt. Adepter strömmar visserligen till i mängd, men utbildningsmöjligheterna är för få. Teatrarna över hela landet, fasta
som ambulerande, kämpar med stora be— sättningssvårigheter. De yrkesskickliga ar- tisterna jäktar mellan scen och radio och film. Alltför många goda krafter, inte minst bland de yngre, håller sig också till varje pris kvar i Stockholm, därför att tillfällena där är så många fler. Stadsteatrarna och turnéverksamheten blir konstnärligt lidan- de på detta.
En televisionteaterverksamhet som kon— centreras till Stockholm skulle ytterligare skärpa dessa oroande tendenser. Det skulle också medföra en onödig fördyring av produktionen. Kampen om skådespelarna har redan nu på alla håll tvingat upp gagerna. Tillkomsten av en televisions- teater som för varje föreställning ju måste disponera över skådespelarna under en längre kontinuerlig tid, kommer att medföra nya höjningar. Det gäller här att hålla emot och föra utvecklingen in på sundare banor.
Radioteatern har försökt göra sitt ge- nom att förlägga en allt större del av produktionen ute i landet, f. n. en tredje— del. Ur alla parters synpunkter vore det därför också lyckligt ifall televisionste- atern redan från starten arbetade på fler centralt samordnade produktionspunkter. Som sådana erbjuder sig även här Göte— borg, Malmö, Hälsingborg, Uppsala—Gävle och Norrköping—Linköping med sina fasta stadsteatrar.
Genom de extra inkomsttillfällen, som på så vis bereddes skådespelarna, skulle dessa scener få det betydligt lättare att stärka och hålla samman sina ensembler än de nu har, och teaterväsendet i sin helhet skulle ta ett första steg mot en stadga som det sedan några år inte längre äger.
Musik
Något dominerande inslag har musi— ken inte blivit i televisionen; i brittisk television är det exempelvis endast ett par procent av tiden som ägnas musik. Till jämförelse kan nämnas att radio- programmet till över hälften består av musik i olika former.
Televisionens bildmöjligheter betyder måhända ej något direkt tillskott till musiköverföringarna, men man bör inte helt bortse från värdet av att kunna på televisionsmottagarens bildskärm
följa en berömd dirigent eller solist. Man kan även fråga sig om inte publiken i vissa fall känner sig mera tillfredsställd vid avnjutandet av en konsert i hem— met, när den har själva orkestern i blickfånget. Kanske kan en icke på- trängande bild av orkestern hjälpa lyssnaren att uppnå den önskvärda koncentrationen. Dock måste man hålla i minnet att människor reagerar olika. Man måste pröva sig fram för att utröna i vad mån musikinslag vinner på att sändas med bildillustrationer.
I detta sammanhang kan nämnas att Föreningen svenska tonsättare väntar sig att televisionen skall på ett utom- ordentligt sätt kunna gagna den svenska musikbildningen genom instruktiva pro- gram av olika slag.
Speciella konstnärliga program
Konstnärliga krafter, som ingående har lärt sig televisionens arbetsmetoder och verkningssätt, har intressanta fram— tidsuppgifter i televisionen. Vid sidan av de mera traditionella framställnings— formerna för konstnärliga program kommer med säkerhet flera nya mellan- former att uppstå. Det är därför ange- läget att det i svensk television finns plats för experiment, som kan leda fram till att nya och för mediet särskilt läm- pade programinslag på det konstnärliga området kan produceras.
Film
Vilka möjligheter som kommer att finnas för televisionen att begagna sig av längre eller kortare spelfilmer, pro- ducerade av enskilda bolag, blir det programledningens uppgift att utröna. Likaså hur dokumentärfilmer och jour- nalfilmer från utomstående leverantö- rer skall erhållas. De två sistnämnda kategorierna kan ett televisionsföretag skaffa genom utbyte med andra televi-
sionsföretag eller genom inköp från filmbolag eller från särskilda televi- sionsfilmscentraler. Sådan film kan ock— så erhållas från industriföretag samt från icke kommersiella institutioner i Sverige och utlandet. Av vikt när det gäller utländska institutioner är att uppsikt hålles över att ovidkommande eller störande propagandainslag inte förekommer.
Ett särskilt intresse kan det vara för svensk television att hålla kontakt med amatörfilmare. Det finns en grupp myc— ket skickliga amatörfilmare här i lan- det, vilkas förmåga helt säkert kan ut- nyttjas till televisionsprogrammets för- del.
Idrott
Alla tillgängliga informationer från utlandet vittnar om att idrottsreporta- gen utgör ett av televisionsprogram— mens stora slagnummer. Televisions- åskådaren kan följa en tävling på nära håll och från växlande kameraplatser — ofta bättre än om han vore närvaran- de bland publiken. Samtidigt får han en sakkunnig muntlig kommentar till vad han upplever.
Förutom i form av tävlingsreportage kan idrott förekomma i television så- som instruktions— och undervisnings- program, där exempelvis en känd idrottsman eller en skicklig instruktör demonsterar en viss idrott och dess teknik för nybörjare eller mera avan- cerade utövare.
På grund av det propagandavärde televisionens idrottsprogram får, bör man våga räkna med att televisionen kan vinna nya skaror av intresserade för idrott och friluftsliv och tillföra idrottsrörelsen nya medlemmar. Men detta innebär inte med säkerhet att man också fortsätter att besöka matcher och tävlingar i samma utsträckning som förut, sedan man fått möjlighet att se
dem på television hemma. Det är här idrottsrörelsens tveksamma, stundom rent negativa inställning till televisio- nen kommer in. De utländska televi- sionsföretagens planer på att sända re- portage från publikdragande idrotts- evenemang har varit svåra att genom- föra i den mån de inte har omintet— gjorts. Betydande ersättningsbelopp har ibland begärts av arrangörerna för ut- sändningsrätten.
Några entydiga utslag beträffande televisionssändningarnas inverkan på publikfrekvensen finns ännu inte. En tillräckligt lång tidrymd har heller inte förflutit för att erbjuda ett tillfreds- ställande underlag för bedömningar. I den tidigare refererade undersökning av televisionens inverkan på fritiden, som utförts av BBC år 1950, påpekas att endast en relativt liten del av 1 454 till- frågade personer hade besökt idrotts— evenemang innan de fick televisions- mottagare. Av undersökningsgruppen förklarade t. ex. 23 % att de hade be- sökt fotbollsmatcher. Om endast denna mindre grupp analyseras, visar det sig att 71 % gick lika mycket på matcher som förut, 13% gick mer och 16% mindre. Den enda slutsatsen som kan dras härav är att televisionen har med- fört en rätt liten minskning i besöks- frekvensen.
Vid den kontakt vi har haft med Sve- riges riksidrottsförbund och till detta anslutna specialförbund har det fram— gått att man även i vårt land på många håll inom idrottsledningen emotser tele- visionen med en viss oro. Inställningen till televisionen är emellertid olika inom olika förbund. Medan man inom en del idrottsgrenar betraktar televisionen så- som ett värdefullt hjälpmedel för in- struktion och propaganda för sin sport, betonar framför allt företrädarna för de stora arenasporterna televisionens ogynnsamma konsekvenser för publik-
anslutningen vid olika idrottsevene- mang. Man hävdar sålunda att televi- sering av tävlingar kommer att resultera i att publiken minskar och att detta gäl- ler inte enbart den tävling som utsänds utan även andra tävlingar runt om i landet samma dag. Detta skulle dels motverka idrottsrörelsens syfte att få ut folk i det fria och dels framför allt få svåra ekonomiska konsekvenser för idrotten, vilken måste kräva att bli kom- penserad härför av televisionen.
Det finns sålunda problem som måste lösas, innan idrotten kan få den plats i televisionsprogrammet till vilken den är berättigad med hänsyn till allmän— hetens intressen. Att bemästra dessa problem blir en betydelsefull uppgift för en kommande svensk televisions— verksamhet. Därvid bör man bygga på mera ingående undersökningar, huru- vida televisionen berövar tävlingsarran- görerna så stora åskådarskaror, att verk- samheten blir ekonomiskt lidande. Vi önskar på detta stadium endast fram- hålla den idrottsintresserade allmän- hetens berättigade krav på att kunna följa större idrottsevenemang i sina te- levisionsmottagare samt uttala den för- hoppningen, att en ömsesidig förståelse skall kunna bilda en bas för ett samar— bete mellan svensk idrott och televi- sion.
Underhållning
Skall televisionsprogrammen kunna påräkna allmänhetens intresse måste de kunna ge god avkoppling. Vid sidan av den mera informativa delen av pro- gramverksamheten bör det finnas plats för en underhållning, som kan tillfreds- ställa allmänhetens olika smakriktning- ar.
Vad gemene man i allmänhet menar med underhållningsprogram torde i stort framgå av rundradions verksam- het på detta område. En del av rund-
radions program kommer att kunna överflyttas till och utvecklas i televi- sion. Vissa ingredienser från det offent— liga nöjeslivet kan säkerligen förefalla önskvärda ur en större publiks syn- punkt. Till dessa kan man lägga mera familjebetonade förströelser, som har möjlighet att samla hela familjen kring mottagarna. Det är den underhållnings- typ, som t. ex. har förekommit i radio- programmet Karusellen.
Underhållningsprogrammen kan vara av direkt positiv verkan inte minst för många hårt arbetande människor, som vill söka en stunds förströelse och av- spänning. Man får betrakta dessa pro- gram som viktiga och nödvändiga. De har rätt att kräva såväl anslag som pro— gramutrymme.
Svårigheterna skall emellertid inte underskattas. Televisionen kommer att i ännu högre grad än rundradion vara idéslukande. Den snabba förbrukningen av idéer såväl som utnötningen av det mänskliga materialet är över huvud ta- get karakteristiskt för televisionen. I USA har man konstaterat att artister kan uppträda i regelbundet återkom- mande radioprogram under långa pe— rioder, men detta går inte i samma om- fattning i television. Allmänheten krä- ver störrc omväxling i och med att den har möjlighet att se de uppträdande. I ett litet land som Sverige blir den be— gränsade tillgången på författare och artister särskilt påfallande. Nya former kommer att bli nödvändiga och nya krafter krävs. Omkostnaderna får tän— kas stå i proportion till det arbete, som får läggas ned på denna del av verk- samheten, vilken säkerligen är ett av de svåraste och mest hårdarbetade om- rådena inom televisionens programpro— duktion.
Internationellt programutbyte Ett väl utbyggt internationellt sam- arbete är ett önskemål, som vi i denna
i 1 l l
[ | !
översikt över televisionens program— uppgifter starkt vill understryka. När det gäller att skingra nationella fördo- mar och skärpa uppmärksamheten in- för vad olika nationer har att erbjuda andligt och materiellt, synes televisio- nen ha en viktig roll att spela. Ett sam- arbete måste bedrivas med initiativrike— dom och vilja att på det organisatoriska planet skapa nya möjligheter.
Det betraktas som självklart att in- slag från utlandet skall förekomma i rundradioprogrammen. Det är därför naturligt att såväl televisionspubliken som producenten önskar att detta också skall bli förhållandet i televisionen.
I och med att televisionsföretagen världen runt kan skapa intima kontak— ter och komma överens om att utbyta program och ställa teknisk hjälp till varandras förfogande kan en systema- tisk verksamhet på detta område be- drivas. Dessa frågor är, som tidigare nämnts, föremål för behandling inom den europeiska rundradiounionen. I den mån hithörande problem kan lösas på ett tillfredsställande sätt kan televi— sionsverksamheten på det internationel- la planet utvidgas. En sådan verksam- het synes särskilt önskvärd i fråga om utbyte eller överföringar av aktuella händelser, dokumentärfilmer, program med vetenskapligt innehåll, konstnärli- ga evenemang och idrotg Televisions-
företagen har klart för sig betydelsen av att få ett friktionsfritt utbyte över gränserna, vilket även bör vara ett mål för den svenska televisionens arbete.
Ett intressant initiativ genomfördes under tiden 6 juni—4 juli 1954, då tele— visionsföretagen i Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Västtysk- land anordnade en serie gemensamma direktsändningar omfattande ett pro- gram från varje land. Resultatet har be- dömts som i stort sett lyckat. Tekniska data för dessa sändningar, som fick be- teckningen eurovision, har lämnats i kap. I. Förhandlingar om ett vidare samarbete har följt. Nya möjligheter skymtar i och med att transoceana tele- visionsförbindelser diskuteras.
Unesco bemyndigade 1951 sin gene- raldirektör att undersöka möjligheterna för ett vidsträckt bruk av televisionen i det internationella samarbetet. Vid en expertkonferens 1952 utarbetades ett program för Unescos bidrag till främ- jandet av televisionens insatser, särskilt ur internationell synpunkt.
Det är vår förvissning att den svenska televisionen aktivt skall delta i interna- tionellt samarbete både för direkta över- föringar och för presentation av lämp- liga filmade televisionsprogram och söka bidra att lösa de problem, som för närvarande finns på detta område.
Uppgifterna i detta kapitel är hämtade ur material och kostnadskalkyler, som på vår begäran har tillställts oss av Radiotjänst.
Allmänna synpunkter
Programmen framställs antingen i därför byggda studiolokaler med per- manenta kamera-, mikrofon- och belys- ningsutrustningar samt tillhörande kon- trollanordningar eller på tillfälliga upp- tagningsplatser, där _— då det gäller direktsändningar — reportagebilar med televisionsutrustning upptar program- men, vilka därefter medelst mobila ra- diolänkar överförs till studion för vida— re distribution till Sändarstationerna.
För såväl studioprogrammen som de program som tas upp på annat håll er- fordras — när det inte gäller direkt- sändningar —— filmkameror, filmpro— jektorer och mobila ljudupptagnings- apparater. För utsändning av de filmade televisionsprogrammen krävs vidare speciell apparatur i studion. Härtill kommer i samtliga fall verkstads— och laboratorieutrustning.
Slutligen kan program från utlandet erhållas antingen genom direktöverfö- ring via ett kabel- eller radiolänknät eller genom film.
Programproduktionen måste på ett ti- digt stadium decentraliseras i så stor omfattning som möjligt. Innehållet i pro-
KAPITEL VII
Televisionsprogrammets produktion
grammet bör hämtas från hela landet. Detta gäller både i fråga om större pro— gram, exempelvis teaterpjäser och lät- tare underhållning, vilka kan produce- ras i de större städernas studior, och i fråga om aktualiteter, debatter och re- portage. Av särskild betydelse är att möjligheter finns att snabbt hämta ak- tualiteter från skilda delar av landet. För detta ändamål krävs en organisa- tion, som är beredd till snabba utryck— ningar och som är placerad på geogra- fiskt lämpliga platser.
Erfarenheterna har visat att televi- sionsprogrammet kräver stor omväxling, när det gäller medverkande. Personal- åtgången är stor även på grund av det komplicerade förfaringssättet vid pro- gramframställningen. Medverkande lika- väl som produktionspersonal tas 1 an— språk under relativt lång tid för varje inslag. Härav följer att resurserna landet runt i detta avseende måste utnyttjas.
Att läsa fast programproduktionen t. ex. enbart till Stockholm är sålunda ej tillfredsställande. Produktionscentra krävs även i Malmö och Göteborg samt på lämpliga platser i Norrland. Dessa permanenta produktionscentra måste kompletteras med möjligheter till pro- gramupptagningar, där det i övrigt kan behövas. Härvidlag kan en fördelaktig samordning ske med rundradions pro- vinsorganisation på det produktions- tekniska planet.
| j 5 t i
Det kan tillfogas att allmänhetens krav på en geografiskt differentierad pro- gramproduktion bör vara utgångspunk- ten för verksamhetens lokalisering. Oav- sett själva utbyggnadstakten för televi- sionsnätet synes det angeläget att sna- rast möjligt låta televisionen bli ett me- del genom vilket televisionspubliken i så stor utsträckning som möjligt kan komma i kontakt med skilda sidor av svenskt samhällsliv och få tillfälle att se aktuella händelser och konstnärliga pre- stationer, varhelst dessa finns att hämta.
Samtidigt som programstoffet bör hämtas från skilda håll i landet kan man emellertid på grund av televisio- nens produktionsmässiga krav i stort ej sikta mot en lika genomgående decentra- lisering av verksamheten som den som präglar den svenska rundradion. Detta beror på att personalen i högre grad än när det gäller rundradioproduktionen måste bilda väl sammansvetsade lag un— der ledning av en producent. Dessa ar- betslag behöver vara väl trimmade, vil— ket i sin tur kräver att de har kontinuer- liga arbetsuppgifter. Följaktligen kan man ej dela upp personalen på alltför små decentraliserade arbetsgrupper. Man fåri stället i skälig omfattning slå in på den vägen att produktionscentra- lerna personellt och tekniskt utrustas så, att effektiva produktionsenheter kan dirigeras till de upptagningsplatser i landet, där de just då behövs.
När det gäller smärre aktuella inslag, som snabbt skall sättas in i programmet, bör en så lätthanterlig organisation som möjligt prövas, bl. a. genom ett sam- arbete med bildleverantörer utanför programföretaget och med rundradions aktualitetstjänst.
Nya och särskilda krav kommer att ställas på den i programproduktionen engagerade personalen. Televisionen fordrar av programproducenterna att de är både konstnärer och administratörer.
För att få en producent- och medarbe- tarstab, som är så kompetent som möj- ligt och samtidigt tillräckligt omfattan— de, förutsätter vi att programföretaget även kommer att anlita ett system med frilanskrafter. Hänsyn har tagits till detta i de av Radiotjänst uppgjorda kostnadskalkylerna.
Televisionens möjligheter att bryta den nationella isoleringen är kanske ett av dess största företräden, något som vi har anledning att särskilt här i Norden ta vara på både för att öka den nordiska samhörigheten och för att bereda åskå— darna rikare och mera omväxlande pro- gram. Ideella och ekonomiska intressen kan alltså här gå hand i hand. Det nor- diska samarbetet bör därför förberedas så tidigt som möjligt. Då en reguljär televisionsverksamhet redan förekom- mer i Danmark, kan ett danskt-svenskt samarbete snabbt ge värdefulla resultat.
I och med att bilden tillkommer ökas möjligheterna att följa framställningen på grannlandsspråket eller till och med på ett främmande språk högst avsevärt genom den hjälp man får av mimik och den rekvisita som omger talaren.
Vid samordnade internationella sänd- ningar, där flera länders televisionsföre- tag deltar, har det visat sig vara lämp- ligt, att de mottagande länderna sänder egna reportrar till platsen för utsänd- ningen. Dessa kommenterar då på sär- skild ljudkanal den till samtliga delta— gande länder gemensamt utsända bilden med tillhörande ljudmässiga effekter.
Utvecklingsstadier för en reguljär programverksamhet
Sändningstidens längd
Frågan om sändningstidens längd är ur programsynpunkt av stor betydelse. Att få någon ledning av erfarenheterna under rundradions uppbyggnad är inte
möjligt. Rundradions snabba utveckling redan under de första åren berodde till stor del på allmänhetens nyfikenhet på det tekniska undret. En liknande reak— tion kan man med säkerhet inte räkna med när det gäller televisionen. Dess- utom ställer sig kostnaderna avsevärt högre för inköp och begagnande av tele- visionsmottagare.
Till detta kommer att den som vill tillgodogöra sig ett televisionsprogram själv får satsa mera av både koncentra- tion och tid än i fråga om rundradiopro- grammen. Åskådarna kommer därför att ställa relativt höga anspråk på pro- grammet. För att vid starten av den reguljära televisionsverksamheten sti- mulera intresset på ett önskvärt sätt och därmed också apparatanskaffningen, måste därför programmen redan från början bjuda på ett sådant innehåll och vara av en sådan omfattning till tiden att de ger åskådarna ett skäligt utbyte.
Vid en diskussion om sändningstidens längd måste man förutsätta att program- kvaliteten är den högsta möjliga. För- längning av sändningstiden får ej ske på bekostnad av intresseväckande pro- gramkvalitet.
I anslutning till vad som här anförts och med stöd av våra erfarenheter från studiebesök i utlandet har vi kommit till den uppfattningen att under det första stadiet av en reguljär program- tjänst en sändningstid av ca 15 timmar per vecka kan vara lämplig.
Som nästa programetapp torde en sändningstid av ca 25 timmar per vecka böra eftersträvas. Att det är nödvändigt att räkna med en utveckling etappvis understryks av Radiotjänst. Utveckling- en från 15 till 25 timmar per vecka bör ske successivt, varvid såväl ekonomiska och tekniska faktorer som programstof— fets åtkomlighet blir avgörande. Av vikt är också att hålla uppsikt över vilka önskemål från allmänhetens sida som
kan förverkligas inom ramen för olika sändningstider. Det är inte möjligt att redan nu exakt ange tidsperioden för utvecklingen från 15 till 25 timmar per vecka, men vi vill framhålla att den bör vara så kort som möjligt. Radiotjänst har i sina kostnadskalkyler gjort anta- gandet att denna tidsperiod blir minst två år.
Flera synpunkter kan läggas på ut— vecklingen av sändningstiden till 35 timmar per vecka. Man kan fråga sig om det ens på längre sikt är önskvärt att syfta mot en sändningstid, som skul- le innebära ett fem timmar långt tele- visionsprogram per dag.
Redan nu kan man förutse att pro- gramkällorna inom ett så begränsat språkområde som det svenska blir i hög grad ansträngda i ett sådant läge. Till detta kommer allmänna överväganden ur hemmens synpunkt om det kan vara önskvärt att ha ett så långt televisions- program vid sidan av de förutsatta parallella rundradioprogrammen. Man ställs här inför frågan om program- sändningar på 35 timmar per vecka skulle kunna innebära en icke önskvärd konkurrens om allmänhetens intresse, när det gäller andra fritidssysselsätt- ningar än att se på television.
Å andra sidan kan man betrakta frå- gan om sändningstiden ur ren service- synpunkt: det finns vid en längre sänd- ningstid flera möjligheter att välja vad man vill se och höra. Önskemålet om en större valfrihet kan bli bättre tillgodo- sett med två samtidiga program. En så- dan utveckling har vi emellertid inte tagit upp till behandling.
Även om vi av här nämnda skäl inte utan vidare anser en så lång sändnings- tid som 35 timmar per vecka vara efter- strävansvärd, har vi dock i kalkylerna räknat med en sådan utveckling.
För att skapa ett underlag för kost- nadsberäkningarna har två alternativ
upp. Enligt det ena alternativet ——i det föl- jande kallat sändningsplan A _— förut- sätts under det första och andra året, räknat från den reguljära televisions- verksamhetens start, en sändningstid av 15 timmar per vecka och fr. o. ni. det tredje året 25 timmar per vecka. Enligt det andra alternativet —— sändningsplan B — förutsätts under det första och and- ra året en sändningstid av 15 timmar per vecka, under det tredje i. o. ni. det femte året 25 timmar per vecka och fr. o. ni. det sjätte året 35 timmar per vecka.
Till jämförelse lämnas följande upp- gifter om den ungefärliga sändnings- tiden per vecka för televisionsverksam- heten i vissa europeiska länder hösten 1954.
Danmark ................. 8 timmar Frankrike ................. 40 » Italien .................... 30 » Storbritannien ............ 40 » Västtyskland (NWDR) ..... 24 » Programinnehållet
Radiotjänst har sammanställt tre pro- gramtablåer gällande en sändningstid av 15, 25 och 35 timmar per vecka. Tablåerna återfinns i bilaga 2.
Tabell 2. Fördelning på olika programtyper av programmen hos nedanstående företag Programtyp BBC RTF NWDR ca 40 tim. ca 40 tim. ca 24 tim. per vecka per vecka per vecka % % % Reportage, inkl. sport ..................... 21 12 16 Religion, föredrag, demonstrationer, dokumen- tärprogram, debatter .................... 16 17 23 Journal- och dokumentärfilm ............... 16 5 15 Barnprogram ............................. 18 4 11 Underhållningsfilmer ....................... 16 7 Lätt underhållning ........................ 13 38 15 Teater ................................... 13 8 8 Opera, musik, balett ...................... 3 _ 5 100 100 100
Tabell 3. Fördelning på olika programtyper av programmen i Radiotjänsts
programtablåer Programtyp 15 tim. 25 tim. 35 tim. per vecka per vecka per vecka % % % Reportage, inkl. sport ..................... 17 17 18 Religion, föredrag, demonstrationer, dokumen- tärprogram, debatter .................... 21 22 20 Journal— och dokumentärfilm ............... 16 13 11 Barnprogram ............................. 13 14 17 Underhållningsfilmer ...................... 3 2 2 Lätt underhållning ........................ 17 18 17 Teater (inkl. krönikor) .................... 9 11 11 Opera, musik, balett ...................... 4 3 4
Avsikten med dessa programtablåer har varit att markera de programområ— den som kan tänkas med hänsyn till olika önskemål. Någon helt verklighets- trogen bild av den blivande program- verksamheten är svår att ge. Program- tablåerna är exempelsamlingar som får förutsättas bli korrigerade på basis av konkreta programerfarenheter och prak- tiska produktionstekniska krav. Det är vidare uppenbart att det uppgjorda sche- mat kommer att brytas, när det gäller att snabbt presentera aktualiteter. Vi räknar med att just de aktuella inslagen tilldrar sig televisionspublikens särskil- da intresse; televisionens förmåga att låta åskådarna delta i ett pågående hän- delseförlopp utgör dess stora dragnings— kraft.
Då vi betraktar programtablåerna en- bart som exempel, saknar vi anledning att göra preciserade uttalanden om sänd- ningstidens fördelning mellan olika slag av program. Ej heller har vi diskuterat frågan om till vilka tider olika slag av program lämpligen bör förläggas.
Det bör bli programföretagets uppgift att på grundval av egna bedömanden och utländska erfarenheter bygga upp en televisionens programtjänst så att den blir representativ för vårt land. Denna programtjänst bör ta hänsyn till de krav som från allmänt kulturella och samhällsinformatoriska synpunkter kan ställas på programmens sammansättning och tidsplacering. Samtidigt är det av vikt att de för programtjänsten ansva- riga på ett så objektivt och rättvist sätt som möjligt försöker tillgodose den svenska televisionspublikens intressen framför allt ur hemmens och familjens synpunkt.
Förutom de i tablåerna upptagna pro— grammen räknar vi med demonstra- tionssändningar till radioindustriens och radiohandelns tjänst.
Vi anser att det kan vara av intresse
att i detta sammanhang lämna uppgif- ter om programmets nuvarande fördel- ning på olika programtyper hos tre europeiska televisionsföretag nämligen British Broadcasting Corporation (BBC) , Radiodiffusion Télévision Francaise (RTF) och Nordwestdeutscher Rund- funk (NWDR) samt motsvarande för- delning hos programmen i de svenska programtablåerna. Dessa uppgifter läm- nas i tabellerna 2 och 3.
Kostnadsheräkningar
För att erhålla en så verklighetstro- gen uppfattning som möjligt om de per- sonella och tekniska resurser som krävs för programproduktionen vid olika ut- vecklingsstadier av en svensk televi— sionsverksamhet, har vi ägnat dessa frå- gor särskild uppmärksamhet vid våra studier av utländsk television.
Radiotjänst har gjort kostnadsberäk- ningar för programproduktionen vid tre olika programetapper nämligen 15, 25 och 35 timmar per vecka. Många okända och åtskilliga osäkra faktorer spelar här in, varför det är svårt att åstadkomma en helt tillförlitlig kalkyl. De siffror som Radiotjänst har kommit fram till vid detaljberäkningarna överensstäm- mer emellertid i stort sett med medel- talet av de produktionskostnader för programmet, som har uppgivits av vissa europeiska televisionsföretag.
Vid beräkningen av produktionskapa- citeten för en sändningstid av 15 tim- mar per vecka har Radiotjänst tagit hän- syn till att vi betraktar det som önsk- värt, att sändningstiden så snabbt som möjligt utsträcks till 25 timmar per vecka. Investeringarna i lokalinredning- ar och materiel för den första program- etappen är därför något högre än vad antalet sändningstimmar i och för sig kan kräva. Vid beräkningarna har även uppmärksammats de speciella svårig-
heter, som möter i vårt land till följd av att programkällorna av geografiska skäl är svåra att nå.
Investeringskostnader
I tabell 4 redovisas investeringskost- naderna för programproduktionen vid de tre programetapperna. Kostnaderna för lokaler inkluderar inte nybyggna- der utan avser inrednings- och installa- tionsarbeten. Kalkylerna är här liksom i det följande grundade på nuvarande kostnadsnivå.
Av tabellen framgår att investerings- kostnaderna vid de tre programetapper- na uppgår till 8,2 resp. 1,8 och 2,8 milj. kr.
Tabell 4. Investeringskostnader för pro- gramproduktion i milj. kr
Sändningstid Lokaler Appa- Summa ratur
15 lim./vecka 780 tim./år
Stockholm. . . 0,9 3,1 4,0 Göteborg .. .. 0,3 1,7 2,0 Malmö ....... 0,3 1,9 2,2 Summa 1,5 6,7 8,2
25 lim./vecka 1 300 lim./år Tillkommer för hela landet ....... 0,4 1,4 1,8 Summa 1,9 8,1 10,0
35 lim./vecka 1 820 lim./år Tillkommer för hela landet ....... 0,5 2,3 2,8 Summa 2,4 10,4 12,8
De ekonomiska kalkylerna för televi— sionsverksamheten har i det följande uppställts med användande av liknan- de terminologi som för t. ex. statens affärsverksfonder.
I tabell 5 visas hur investeringskost-
naderna för programproduktionen vid sändningsplanerna A och B fördelar sig under de första fjorton åren efter tele- visionsverksamhetens start. I beloppen ingår såväl grundinvesteringarna som de ersättningsinvesteringar, som konnner att erfordras för att förnya lokalinred- ningar och apparatur. Livslängden har därvid antagits vara 10 år för lokal- inredningar och 5 år för apparatur. Den årliga avskrivningen (avsättningen till värdeminskningskonto) blir då 10 resp. 20 % av det investerade brutto— kapitalet vid årets början.
I tabellen kan man för varje år utläsa investering (investeringsanslag), avsätt- ning till värdeminskningskonto samt skillnaden mellan dessa belopp, dvs erforderligt investeringsbemyndigande. Sistnämnda belopp är det som uppförs på kapitalbudgeten att täckas av låne— medel.
Årskostnader
I tabell 6 redovisas årskostnaderna för programproduktionen vid de tre programetapperna. Kostnaderna har specificerats under rubrikerna kapital— kostnader, personalkostnader, produk- tionstekniska driftkostnader samt di- rekta programkostnader. Kapitalkostna— derna består av dels avsättning till vär- deminskningskonto enligt nyss angivna grunder och dels ränta på investerat nettokapital efter en räntefot av 3,5 %. Den kapitalkostnad som anges i tabell 6 är genomsnittskostnaden.
Av tabellen framgår att årskostnader- na vid en sändningtid av 15 timmar per vecka (780 timmar per år) har beräk- nats till 9,9 milj. kr eller ca 12 700 kr per timme. Vid en sändningstid av 25 timmar per vecka (1300 timmar per år) har kostnaderna beräknats till 14,7 milj. kr per år eller ca 11 300 kr per timme samt vid 35 timmars sändnings— tid per vecka (1820 timmar per år)
Utbygg- Sändnings— Investering (anslag)ll nadsår tjd per år under året ackumu- tlmmar lerad
Avsättning till värde- Investerings- minskningskonto bemyndigande under året ackumu- under året ackumu-
lerad lerat
5 6
8
1 780 8,2 8,2 2 780 _ 8,2 3 1 300 1,8 10,0 4 1 300 _ 10,0 5 1 300 _ 10,0 6 1 300 6,7 16,7 7 1 300 _ 16,7 8 1 300 1,4 18,1 9 1 300 — 18,1 10 1 300 _ 18,1 11 1 300 8,2 26,3 12 1 300 — 26,3 13 1 300 1,8 28,1 14 1 300 _ 28,1
Sändningsplan A
Sändningsplan B
1—5 åren lika med sändningsplan A ovan
6 1 820 9,5 19,5 7 1 820 _ 19,5 8 1 820 1,4 20,9 9 1 820 — 20,9 10 1 820 _ 20,9 11 1 820 10,5 31,4 12 1 820 _ 31,4 13 1 820 1,8 33,2 14 1 820 _ 33,2
— — 8,2 8,2 1,5 1,5 _ 1,5 6,7 1,5 3,0 0,3 7,0 1,8 4,8 _ 1,8 5,2 1,8 6,6 _ 1,8 3,4 1,8 8,4 4,9 8,3 1,8 10,2 _ 1,8 6,5 1,8 12,0 _ 0,4 6,1 1,8 13,8 _ 1,8 4,3 1,8 15,6 _ 1,8 2,5 1,8 17,4 6,4 8,9 1,8 19,2 _ 1,8 7,1 1,8 21,0 — 7,1 1,8 22,8 _ 1,8 5,3 1,8 8,4 7,7 11,1 2,3 10,7 _ 2,3 8,8 2,3 13,0 _ 0,9 7,9 2,3 15,3 _ 2,3 5,6 2,3 17,6 — 2,3 3,3 2,3 19,9 8,2 11,5 2,3 22,2 _ 2,3 9,2 2,3 24,5 _ 0,5 8,7 2 3 26,8 _ 2,3 6,4
1 Se även diagram 2. " Fr. o. m. 6:e året ingår även ersättningsinvesteringar för apparaturens och fr. o. m. 11:e året för lokalinredningarnas förnyande.
till 20,3 milj. kr per år eller ca 11 200 kr per timme.
I tabell 7 visas hur årskostnaderna för sändningsplanerna A och B varierar under de första fjorton åren efter tele- visionsverksamhetens start.
Juridiska och avtalsmässiga spörsmål
I de länder, där en regelbunden tele- visionstjänst upprättats, har det visat sig att ett flertal juridiska spörsmål och avtalsfrågor av alldeles ny art uppstått i samband med programproduktionen, dels när det gäller den inhemska pro—
gramverksamheten och dels när det gäl- ler ett internationellt samarbete utmyn- nande i programutbyte två eller flera länder emellan. Dessa problem har gjorts till föremål för ingående studium vid överläggningar mellan företrädare för de nordiska ländernas radioföretag samt av den europeiska radiounionen (UER). Frågor av denna art behandlas dels av unionens programkommitté och dels av dess juridiska kommitté.
Vid den juridiska kommitténs sam— manträde den 3 april 1951 konstatera- des att televisionen i sin egenskap av allmän institution och betydelsefull fak-
Tabell 6. Årskostnader för programproduktion i milj. kr
Sändningstid Kapital— Driftkostnader kostnader Personal— Prod.— kostnader tekn. driftkost- nader
Direkta program- kostnader
Summa
timme kr
15 lim./vecka, 780 lim./år
Stockholm ................. Göteborg .................. Malmö ....................
25 tim./vecka, 1 300 tim./år Tillkommer för hela landet
35 lim./vecka, 1 8201im./år Tillkommer för hela landet
Summa
Summa
Summa
0,8 1,8 0,7 4,5 7,8 0,4 0,4 0,2 _ 1,0 0,5 0,4 0,2 _ 1,1 1,7 2,6 1,1 4,5 9,9 12 700 0,4 1,0 0,4 3,0 4,8 2,1 3,6 1,5 7,5 14,7 11 300 0,6 1,6 0,4 3,0 5,6 2,7 5,2 1,9 10,5 20,3 11 200
Tabell 7. Årskostnader i milj. kr för programproduktion under de första 14 åren
Utbygg- Sändnings- Kapitalkost- Driftkostnader Summa nadsår tld per år "adel" Personal- Prod.-tekn. Direkta timmar kostnader driftkost— program- nader kostnader 1 2 3 4 5 6 7 Sändningsplan A 1 780 0,1 2,6 1,1 4,5 8,3 2 780 1,7 2, 1,1 4,5 9,9 3 1 300 1,7 3,6 1,5 7,5 14,3 4 1 300 2,0 3,6 1,5 7,5 14,6 5 1 300 1,9 3,6 1,5 7,5 14,5 6 1 300 2,0 3,6 1,5 7,5 14,6 7 1 300 2,0 3,6 1,5 7,5 14,6 8 1 300 2,0 3,6 1,5 7,5 14,6 9 1 300 2,0 3,6 1,5 7,5 14,6 10 1 300 1,9 3,6 1,5 7,5 14,5 11 1 300 2,0 3,6 1,5 7,5 14,6 12 1 300 2,0 3, 1,5 7,5 14,6 13 1 300 2,0 3,6 1,5 7,5 14,6 14 1 300 2,0 3,6 1,5 7,5 14,6 Sändningsplan B 1—5 åren lika med sändningsplan A ovan 6 1 820 2,0 5,2 1,9 10,5 19,6 7 1 820 2,6 5,2 1,9 10,5 20,2 8 1 820 2,6 5,2 1,9 10,5 20,2 9 1 820 2,5 5,2 1,9 10,5 20,1 10 1 820 2,4 5,2 1,9 10,5 20,0 11 1 820 2,5 5,2 1,9 10,5 20,1 12 1 820 2,6 5,2 1,9 10,5 20,2 13 1 820 2,6 5,2 1,9 10,5 20,2 14 1 820 2,5 5 2 1 9 10,5 20,1
».
tor för kultur och upplysning måste på- kalla särskild uppmärksamhet från de lagstiftande myndigheternas sida.
Enligt UER bör vissa minimifordring- ar uppställas när det gäller det program- producerande televisionsföretagets rät- tigheter och i en till de till UER anslut- na organisationerna utsänd rekommen- dation nämns följande.
1. Rätt för televisionsföretaget att mot skälig ersättning utsända offentliga före- ställningar, med undantag för premiärer, säsongpremiärer och abonnerade föreställ- ningar. Anordnaren av föreställningen bör då vara skyldig att tillåta installation i lokalen av för ändamålet nödvändig teknisk utrustning. Anordnaren bör även gentemot televisionsföretaget vara samtliga rätts- innehavares lagliga ombud med undantag för författare.
2. Rätt för televisionsföretaget att utföra efemära inspelningar.
3. Rätt för televisionsföretaget att in— spela och utsända korta avsnitt av skyd— dade verk, även filmer, vid relaterande av aktuella tilldragelser.
4. Rätt för televisionsföretaget att mot skälig ersättning ett bestämt antal gånger utsända kommersiella filmer sedan viss tid förflutit från urpremiären i landet, med skyldighet för producenten eller distri- butionsbolaget att ställa en komplett film- upplaga till televisionsföretagets förfogan— de. Detta bör tillförsäkras rätt att få an- vända filmen enligt de för television spe- cifika förutsättningarna. Producenten bör gentemot televisionsföretaget vara att be- trakta som lagligt ombud för samtliga rättsinnehavare, även författarna, utom i vad beträffar kompositörens uppförande- rätt.
5. Rätt för televisionsföretaget att mot skälig ersättning sända sportevenemang anordnade på privat område och att ställa eventuella inspelningar till andra televi- sionsföretags förfogande. Anordnaren av evenemanget bör då vara skyldig att till- låta uppsättandet av för ändamålet nöd- vändig teknisk apparatur inom området. Anordnaren bör gentemot televisionsföreta- get vara att betrakta som lagligt ombud för samtliga rättsinnehavare.
6. Garanti mot krav på ersättning eller skadestånd gentemot televisionsföretaget från personer som uppträda på televisions- skärmen då bilder av dessa personer åter— ges antingen på grund av personens rykt- barhet eller officiella ställning eller i ve— tenskapligt, undervisande eller kulturellt syfte eller därför att personen ifråga är in- dragen i tilldragelser, evenemang eller cere- monier av allmänt intresse eller inför all- män publik.
7. Ensamrätt för televisionsföretaget att lämna tillstånd till återutsändning trådlöst eller per tråd, inspelning eller varje an- nan upptagning ävensom varje slag av del- givande till allmänheten av utsändning eller del därav.
Då UER utgått från att de till orga- nisationen anslutna rundradioföretagen i de länder, där television ännu inte in- förts, automatiskt bevakar televisionens intressen, har enligt vad vi erfarit Radio- tjänst i skrivelse av den 5 maj 1952 översänt UER's rekommendation till justitiedepartementet.
För televisionsföretagen är det uppen- bart att programproduktionen försvåras på grund av att de avtalsmässiga regler- na ännu inte blivit utformade samt att juridiska normer ej definierats. Enär det internationella samarbetet är av stor betydelse på detta fält, är det viktigt att enhetlighet ernås. Det synes därför nödvändigt att det svenska program- företaget från början och i avvaktan på att lämplig lagstiftning införs i alla länder, gör upp sina kontrakt med de medverkande i enlighet med grundreg- ler, som i möjligaste mån står i över- ensstämmelse med vad som gäller i de länder, där man har eller ämnar införa television. Enligt vad vi erfarit har re- dan förhandlingar inletts mellan UER och de stora internationella samman— slutningarna för musiker, artister och auktorer. Dessa förhandlingar på det internationella planet följs från svensk sida.
För att få underlag för utredningen i vad avser ett distributionsnät för tele- vision i vårt land har vi vänt oss till telestyrelsen med hemställan att styrel— sen ville kostnadsberäkna ett sådant nät —— programförbindelser och sändarsta— tioner —— utbyggt med de 50 i Stock- holmsplanen ingående televisionsstatio- nerna. För att läggas till grund för be- räkningarna överlämnade vi utkast till utbyggnadsplaner för distributionsnätet uppgjorda för alternativa utbyggnads- tider av sju resp. fjorton år.
Beräkningarna för programförbindel- serna borde visa kostnaderna för ett en- bart för television avsett nät samt möj- ligheterna att reducera dessa kostnader genom att kombinera televisionsförbin- delserna med televerkets ledningsnät i lämplig utsträckning.
Vidare anhöll vi att det vid beräk- ningarna skulle undersökas i vad mån en kombination av televisionsstationer- na med de nuvarande rundradiostatio- nerna samt med eventuellt kommande stationer för ultrakortvågsrundradio skulle kunna innebära besparingar.
Utbyggnadsplauema
I sitt svar framhåller telestyrelsen att det varken i fråga om programförbin- delser eller sändarstationer synes vara möjligt att i praktiken genomföra ett så omfattande, tekniskt nytt projekt, som
KAPITEL VIII
Televisionsprogrammets distribution
det här är fråga om, på en tid av sju år. Av styrelsen företagna undersökningar har visat att man bör räkna med en ut- byggnadstid av minst nio år. Styrelsen anser att en utbyggnadstakt i enlighet med 14-årsplanen mera motsvarar de resurser i olika hänseenden, bl. a. ifråga om materiel och personal, som kan stäl- las till förfogande för projektets genom— förande. Beräkningarna har emellertid baserats på alternativa utbyggnadspla- ner för nio resp. fjorton år.
Styrelsen har vidare funnit det vara lämpligt av tekniska och ekonomiska skäl att föreslå vissa modifikationer av den ordningsföljd i vilken televisions- stationerna enligt våra utkast till utbygg- nadsplaner skulle anläggas. Styrelsen har emellertid konstaterat att dessa mo- difikationer har jämförelsevis obetydlig inverkan på det antal invånare, som fal- ler inom stationernas sändningsområden för de olika utbyggnadsetapperna.
De sålunda modifierade utbyggnads— planerna framgår av tabell 8. Befolk- ningssiffrorna avser befolkningssituatio- nen vid årsskiftet 1950/51. Beräkningar— na ger vid handen att 6,6 milj. invånare eller 93,7 % av Sveriges befolkning skul- le få tillgång till television genom Stock- holmsplanens 50 stationer.
Telestyrelsen utgår från att det för— utom dessa stationer måste byggas ett antal små supplementära stationer för att i möjligaste mån tillgodose även de
delar av landet som inte kan försörjas genom Stockholmsplanens stationer. De supplementära stationerna har inte med— tagits i beräkningarna, emedan deras antal och placering kan fastställas först sedan praktiska erfarenheter har vun- nits om de mottagningsmöjligheter hu- vudstationerna kommer att ge. Så myc- ket kan emellertid sägas som att kostna- derna inte är av den storleken, att de behöver rubba kalkylerna.
Styrelsen framhåller att vid televi- sionsnätcts utbyggnad hänsyn måste tas till att anläggningarna skall kunna an— vändas i det totala försvarets tjänst. Detta har dock inte kunnat ske vid den nu utförda beräkningen.
Programförbindelser
I enlighet med våra önskemål har tele- styrelsen diskuterat jämförande kalkyler för programförbindelserna utförda som koaxialkablar och som radiolänkar. Båda dessa slag av förbindelser kan byggas antingen för enbart television eller för television i kombination med telefon, telegraf, programöverföring för rund- radio m. m.
Styrelsen framhåller att koaxialkablar för enbart television under alla förhål- landen ställer sig så dyra, att de kan av— föras ur diskussionen.
Om lnan inom en och samma kabel kombinerar television med telefon m. fl. trafikslag, blir kostnadsfördelningen dem emellan i hög grad beroende av hur trafikbehovet på varje särskild kabel— sträeka fördelar sig mellan de olika tra- fikslagen. Skall man uttala sig generellt, kan man emellertid säga, att anlägg- ningskostnaden för ett radiolänknät för enbart television, sett i stort, inte blir högre än kostnaden för den andel tele- visionen tar i anspråk i en gemensam koaxialkabel för television och telefon
Ill. Ill.
Med det underlag som finns tillgäng- ligt kan vidare sägas att årskostnaderna, inklusive avskrivning och förräntning av anläggningskapitalet, för en radio- länk för television är ungefär lika stora som televisionens andel är av kostna— derna för en gemensam koaxialkabel.
När det blir aktuellt att anlägga en programförbindelse för television på en viss sträcka, måste man därför göra en noggrann utredning av trafikbehov för television och telefon m. m. och de där- av betingade anläggningskostnaderna för att finna den tekniskt och ekono— miskt fördelaktigaste lösningen av pro— blemet i det speciella fall det gäller. Dessa undersökningar kan resultera i antingen en koaxialkabel eller en radio— länkförbindelse eller båda slagen av för- bindelser för olika delar av sträckan. Styrelsen finner det vara riktigt att den andel i kostnaderna som skall belasta televisionen —— oavsett vilken teknisk lösning man väljer _— inte bör över- stiga vad den billigaste lösningen, dvs en radiolänk för enbart television skul- le kosta. Sistnämnda belopp kan därför anses vara den maximikostnad som kom- mer att gälla för televisionens program- förbindelser.
Med denna utgångspunkt har telesty- relsen lagt radiolänknätet till grund för en kostnadsberäkning av ett program- förbindelsenät för hela landet. Beräk— ningen avser radiolänkar för enbart tele— vision. I den mån dessa även utnyttjas för andra ändamål, kommer detta att sänka kostnaderna för televisionens del.
Kostnadsberäkningen är baserad på nyligen inkomna anbud på radiolänkut— rustning från ett flertal firmor. Några praktiska erfarenheter av radiolänkar för television finns f. 11. inte i vårt land. Med hänsyn härtill och till den omstän- digheten att planläggningen av ett radio— länknät kräver bl. a. mera omfattande terrängstudier än de som har kunnat
läggas till grund för beräkningen, måste denna betraktas som approximativ.
Investeringskostnader
Vid beräkningen har antagits att det fasta programförbindelsenätet kommer att i huvudsak bestå av dels ett nät för programmets spridning från den för till- fället aktiva distributionscentralen ut till sändarstationerna och dels ett nät för inmatning av olika prograininslag till lämplig distributionscentral.
Nätets omfattning blir beroende av antalet produktionsplatser samt antalet sändarstationer till vilka programmet skall överföras. Frågan om programpro- duktionens lokalisering har behandlats i kap. VII. Antalet sändarstationer blir som nyss sagts minst 50 vid full utbygg- nad av stationsnätet.
Programförbindclsenätet har förut- satts bestå av radiolänkar med dubbel- riktade, vändbara förbindelser, där ra- dioutrustningen för den ena riktningen samtidigt utgör reserv för den andra.
Nätet omfattar inalles 4 870 km pro- gramförbindelser. Medelavståndet mel- lan länkstationerna beräknas vara 40 km. För stationernas antennanläggning- ar har förutsatts torn med en genom- snittlig höjd av 30 m; där så är möjligt skulle tornen ersättas av televisionssta- tioncrnas antennmaster, vilket bidrar till att sänka kostnaderna.
Anläggningskostnaden för en radio— länkstation med dubblerad radioutrust- ning har beräknats uppgå till i medeltal 650 000 kr, fördelad på följande poster.
kr Torn ..................... 50 000 Kraftanläggning ........... 100 000 Mark och vägar ........... 100 000 Radioutrustning ........... 400 000
Summa 650 000 Detta ger en genomsnittlig anlägg- ningskostnad av 16400 kr per km och en total kostnad för hela programför- bindelsenätet av 79,9 milj. kr.
För beräkningen av anläggningskapi- talets avskrivning har anläggningskost- naderna fördelats på två huvudgrupper, den ena innefattande kostnaderna för torn och byggnader, kraftanläggningar och vägar; den andra innefattande kostnaderna för radioutrustningar in- klusive antenner. För den första grup- pen har förutsatts en avskrivningstid av 20 år, medan styrelsen för den andra gruppen med stöd av erfarenheter från utlandet ansett sig böra räkna med en avskrivningstid av endast 10 år. Den år— liga avsättningen till värdeminsknings— konto har därför upptagits till 5 resp. 10 % av anläggningarnas bruttovärde vid varje års början. Räntekostnaden har satts till 3,5 % av investerat nettokapital.
Årskostnaden för en radiolänkstation med dubblerad radioutrustning har be- räknats uppgå till i medeltal 87 000 kr, fördelad på följande poster.
kr Personalkostnader .......... 8 000 Kraftkostnader ............. 3 500 Underhållskostnader ........ 10 000 Avskrivning och förräntning av anläggningskapitalet ...... 65 500
Summa 87 000
Detta ger en genomsnittlig årskostnad av 2200 kr per km och en total års- kostnad för hela programförbindelse- nätet av 10,7 milj. kr.
Sammanfattning
Hur investeringskostnaderna fördelar sig på de olika utbyggnadsåren i 9-års- resp. 14-årsplanen framgår av tabell 9.
Investeringskostnaderna inkluderar såväl grundinvesteringarna som ersätt- ningsinvesteringar för anläggningarnas förnyande.
För jämförelses skull har i denna lik— som i följande tabeller kalkylerna för 9-årsplanen utsträckts till att omfatta 14 år.
Årskostnaderna uppdelade i kapital- kostnader och övriga kostnader fram- går av tabell 12.
Sändarstationer
För att möjliggöra jämförelser har kostnadsberäkningarna för sändarsta- tionerna gjorts från följande tre olika utgångspunkter.
A. Televisionsstationerna kombinera- de med nuvarande rundradionät.
B. Televisionsstationerna byggda helt fristående från rundradionätet.
C. Televisionens andel i kostnaderna för ett kombinerat nät av stationer för television och ultrakortvågsrundradio.
I de fall då television och rundradio har antagits kombinerade i samma an- läggning har kostnaderna för antenn- master, mark och vägar samt gemensam- ma delar av byggnader och kraftanlägg- ningar delats lika mellan de båda tjäns— terna, under det att apparatutrustningen har fått belasta den tjänst för vilken den är avsedd.
Telestyrelsen framhåller att stationer-
nas sändarutrustning bör dubbleras för att förbättra driftsäkerheten. Härigenom kan stationerna dessutom drivas halv- automatiskt, vilket medför så stora be- sparingar i personalkostnader, att de mer än uppväger merutgiften för sän- darutrustningen. Kalkylerna har därför baserats på att stationerna skall byggas med dubbla sändarutrustningar och halvautomatisk drift.
Investeringskostnader
Televisionsstationerna i Stockholms- planen kan på grundval av effektivt ut- strålad effekt delas upp i fem olika stor- leksklasser: 1 st. 100 kW, 28 st. 60 kW, 2 st. 10 kW, 8 st. 3 kW och 11 st. 1 kW (jämför tabell 1).
Anläggningskostnaderna har beräknats med hänsynstagande till de lokala för- hållandena på resp. orter, varför de kan variera något även för stationer av en och samma storleksklass. Följan- de exempel ger emellertid en uppfatt- ning om anläggningskostnaderna för ett par av de i nätet ingående storleksklas- serna.
3 kW station 60 kW station
Antennmast, 200 m hög ............................ 400 000 400 000 Byggnader, mark, vägar ............................ 210 000 370 000 Krattanläggning ................................... 10 000 150 000 Sändarutrustning .................................. 300 000 1 000 000 Matarkablar och antenn ............................ 235 000 340 000
Summa kr 1 155 000 2 260 000
Årskostnader
Årskostnaden varierar med stationer- nas storlek. Följande exempel kan an- föras.
Beräkningen grundar sig på en sänd- ningstid av ca 1 800 timmar per år. I posten underhålls— och övriga kostnader ingår bl. a. allmänna administrations-
3 kW station 60 kW station
Personalkostnader .......................... Rör- och kraftkostnader .................... Underhålls- och övriga kostnader ............ Avskrivning och förräntning av anläggningskapitalet..
Summa kr
........ 66 000 66 000 ........ 6 000 24 000 ........ 33 000 72 000
107 600 225 200
212 600 387 200
kostnader samt kostnader för störnings- tjänst och licensrörelse.
För beräkningen av anläggningskapi— talets avskrivning har anläggningskost- naderna fördelats på två huvudgrupper, den ena innefattande kostnaderna för antennmaster, byggnader, kraftanlägg- ningar och vägar; den andra innefat- tande radioutrustningar inklusive ma- tarkablar och antenner. För den första gruppen har förutsatts en avskrivnings— tid av 20 år, för den andra 10 år. Av- sättningen till värdeminskningskonto och räntekostnaden har därpå beräk- nats på samma sätt som för program- förbindelsenätet.
Sammanfattning
Beräkningarna rörande investerings- och årskostnaderna för televisionsstatio- nerna enligt de tre olika utgångspunk- terna kan sammanfattas sålunda.
Inves- Årskost- tering nad1 milj. kr milj. kr A. Televisionsstationerna kombinerade med nuva- rande rundradionät. . . 78,4 15,9 B. Televisionsstationerna byggda helt fristående från rundradionätet. . . 82,2 16,2 C. Televisionens andel i kostnaderna för ett kombinerat nät av sta- tioner för television och ultrakortvågsrundradio 65,3 15,0
1 Den här ingående kapitalkostnaden är den beräknade genomsnittskostnaden.
Härav framgår att en kombination av televisionsstationerna med nuvarande rundradiostationer eller med eventuellt kommande stationer för ultrakortvågs- rundradio ger lägre såväl investerings- som årskostnader för televisionens det än ett helt fristående televisionsnät.
De i punkt C angivna kostnaderna gäller under den förutsättningen att ett nät av stationer för ultrakortvågsrund- radio samtidigt med televisionen utbyggs i den omfattning som Stockholmsplanen medger. Frågan huruvida en utbyggnad av ultrakortvågsstationer för rundradio bör komma till stånd är f. n. under ut- redning genom Radiotjänsts och tele— styrelsens försorg.
Då intet ännu är avgjort därom och då årskostnaderna i de båda fallen inte skiljer sig från varandra i någon avgö- rande grad, anser vi det vara lämpligt att till grund för de fortsatta kostnads- beräkningarna lägga siffrorna under A, vilka hänför sig till nu rådande förhål- landen.
Hur investeringskostnaderna fördelar sig på de olika utbyggnadsåren i 9-års- resp. 14-årsplanen framgår av tabell 10.
Liksom fallet var med motsvarande tabeller för programproduktionen och programförbindelsenätet ingår i investe— ringskostnaderna även ersättningsinves— teringar för anläggningarnas förnyande.
Investeringskostnaderna för hela pro- gramdistrihutionsnåtet, dvs programför- bindelser och sändarstationer, framgår av tabell 11.
Årskostnaderna för sändarstationer- na uppdelade i kapitalkostnader och övriga kostnader framgår av tabell 12.
Utbygg— Stationer Invånare inom statio- nadsår nernas försörjningsom- råden (1 OOO-tal) tillskott summa under året
9-ärsplanen
1 Stockholm, Uppsala ................................ 1 243 1 243 2 Gävle, Linköping, Norrköping, Nässjö ............... 888 2131 3 Borås, Göteborg, Hälsingborg, Hörby, Malmö ........ 1 540 3671 4 Bollnäs, Borlänge, Mora, Skövde, Sundsvall, Västervik, Västerås ........................................ 1 009 4 680 5 Bäckefors, Karlstad, Sveg, Vänersborg, Örebro, Östersund 667 5 347 6 Dorotea, Emmaboda, Halmstad, Motala, Sunne, Udde— valla, Visby, Växjö .............................. 703 6050 7 Arvidsjaur, Härnösand, Lycksele, Skellefteå, Stensele, Vännäs, Örnsköldsvik ............................ 280 6 330 8 Boden, Haparanda, Luleå, Sollefteå, Varberg ......... 207 6537 9 Gällivare, Kalmar, Karlskrona, Kiruna, Pajala, Ånge . . . 68 6 605 1 4-års planen 1 Stockholm, Uppsala ................................ 1 243 1 243 2 Norrköping ........................................ 390 1 633 3 Borås, Göteborg, Nässjö ............................ 981 2614 4 Hälsingborg, Hörby, Malmö ......................... 838 3452 5 Gävle ............................................. 223 3 675 6 Halmstad, Skövde, Sundsvall ........................ 643 4318 7 Bollnäs, Härnösand, Örnsköldsvik ................... 136 4454 1 8 Emmaboda, Vännäs, Västerås, Växjö ................ 654 5108 * 9 Borlänge, Skellefteå ................................ 183 5 291 1 10 Boden, Bäckefors, Haparanda, Karlstad, Luleå, Sunne, j Örebro .......................................... 763 6 054 = 11 Mora, Sollefteå, Sveg, Uddevalla, Vänersborg, Östersund 234 6 288 1 12 Arvidsjaur, Dorotea, Lycksele, Stensele, Visby, Västervik 239 6 527 — 13 Gällivare, Kiruna, Pajala ........................... 58 6585 i 14
Kalmar, Karlskrona, Linköping, Motala, Varberg, Ånge 20 6605 l
1 Se även diagram 1.
Tabell 9. Investeringskostnader i milj. kr för programförbindelser med radiolc'inlcar1
Utbygg- Längd i km Investering” Avsättning till Investerings- nadsår Tillskott Summa (anslag) värdeminsknings- bemyndigande under under ackumu- konto året året lerad under ackumu- under ackumu-
året 6
året 8
lerad lerat
7
5
9-årsplanen
1 s80 80 1,6 1,6 — — 1,6 1,6 l 2 450 530 7,4 9,0 0,1 0,1 7,3 8,9 , 3 480 1 010 7,9 16,9 0,8 0,9 7,1 16,0 l 4 755 1 765 12,4 29,3 1,4 2,3 11,0 27,0 i 5 775 2 540 12,7 42,0 2,4 4,7 10,3 37,3 ; 6 570 3 110 9,3 51,3 3,3 8,0 6,0 43,3 » 7 750 3 860 12,3 63,6 4,2 12,2 8,1 51,4 8 460 4 320 7,5 71,1 5,1 17,3 2,4 53,8 9 550 4 870 9,0 80,1 5,8 23,1 3,2 57,0 10 _ 4 870 — 80,1 6,5 29,6 — 6,5 50,5 11 _ 4 870 1,0 81,1 6,5 36,1 — 5,5 45,0 ' 12 — 4 870 4,5 85,6 6,5 42,6 —— 2,0 43,0 l 13 — 4 870 4,8 90,4 6,5 49,1 — 1,7 41,3 i 14 — 4 870 7,6 98,0 6,5 55,6 1,1 42,4 14—årsplanen 1 380 80 1,6 1,6 — —— 1,6 1,6 , 2 145 225 2,4 4,0 0,1 0,1 2,3 3,9 3 365 590 6,0 10,0 0,3 0,4 5,7 9,6 ! 4 320 910 5,2 15,2 0,8 1,2 4,4 14,0 l 5 100 1 010 1,6 16,8 1,2 2,4 0,4 14,4 | 6 320 1 330 5,2 22,0 1,4 3,8 3,8 18,2 | 7 185 1 515 3,0 25,0 1,8 5,6 1,2 19,4 | 8 315 1 830 5,2 30,2 2,0 7,6 3,2 22,6 ; 9 465 2 295 7,6 37,8 2,5 10,1 5,1 27,7 10 735 3 030 12,1 49,9 3,1 13,2 9,0 36,7 11 420 3 450 7,9 57,8 4,0 17,2 3,9 40,6 1 12 740 4 190 13,6 71,4 4,6 21,8 9,0 49,6 ! 13 385 4 575 10,0 81,4 5,6 27,4 4,4 54,0 i 14 295 4 870 8,1 89,5 6,1 33,5 2,0 56,0
1 Se även diagram 3 A. , 2 Fr. o. m. 11:e året ingår även ersättniugsinvesteringar för anläggningarnas förnyande. 3 Koaxialkahel.
Tabell 10. Investeringskostnader för sändarstationer för television i kombination med nuvarande rundradiostationer-1
Utbygg- Investering (anslag)a Avsättning till värde- Investerings— nadsår under året ackumu- minskningskonto bemyndigande lerad under året ackumu— under året ackumu-
lerad lerat 5 7
4
9-årsplanen
1 3,1 3,1 —— —— 3,1 3,1 2 6,9 10,0 0,3 0,3 6,6 9,7 3 5,9 15,9 0,8 1,1 5,1 14,8 4 12,3 28,2 1,3 2,4 11,0 25,8 5 9,5 37,7 2,4 4,8 7,1 32,9 6 12,6 50,3 3,1 7,9 9,5 42,4 7 11,6 61,9 4,2 12,1 7,4 49,8 8 7,4 69,3 5,1 17,2 2,3 52,1 9 8,9 78,2 5,7 22,9 3,2 55,3 10 — 78,2 6,4 29,3 — 6,4 48,9 11 2,3 80,5 6,4 35,7 — 4,1 44,8 12 4,4 84,9 6,4 42,1 _ 2,0 42,8 13 4,1 89,0 6,4 48,5 —— 2,3 40,5 14 7,9 96,9 6,4 54,9 1,5 42,0 1 4-drsplanen 1 3,1 3,1 — —— 3,1 3,1 2 2,1 5,2 0,3 0,3 1,8 4,9 3 5,0 10,2 0,4 0,7 4,6 9,5 4 3,1 13,3 0,8 1,5 2,3 11,8 5 2,1 15,4 1,1 2,6 1,0 12,8 6 6,2 21,6 1,3 3,9 4,9 17,7 7 4,6 26,2 1,8 ,7 2,8 20,5 8 6,9 33,1 2,2 7,9 4,7 25,2 9 3,8 36,9 2,7 10,6 1,1 26,3 10 12,0 48,9 3,0 13,6 9,0 35,3 11 10,4 59,3 4,0 17,6 6,4 41,7 i 12 12,3 71,6 4,9 22,5 7,4 49,1 ! 13 9,7 81,3 5,9 28,4 3,8 52,9 14 6,1 87,4 6,8 35,2 —— 0,7 52,2
1 Se även diagram 3 B. ' Fr. o. m. 11:e året ingår även ersättningsinvesteringar för anläggningarnas förnyande.
1 | 1 | l
(summa av tabellerna 9 och 10)
Tabell 1]. Investeringskostnader i milj. kr för programdistribution: program/örbindelser och sändarstationer1
Utbygg- Investering” Avsättning till vårde- Investeringsbe- nadsår (anslag) minskningskonto myndigande under ackumu- under ackumu- under ackumu- året lerad året lerad året lerat 1 2 3 4 5 6 7 9-årsplanen 1 4,7 4,7 —-— _— 4,7 4,7 2 14,3 19,0 0,4 0,4 13,9 18,6 3 13,8 32,8 1,6 2,0 12,2 30,8 4 24,7 57,5 2,7 4,7 22,0 52,8 5 22,2 79,7 4,8 9,5 17,4 70,2 6 21,9 101,6 6,4 15,9 15,5 85,7 7 23,9 125,5 8,4 24,3 15,5 101,2 8 14,9 140,4 10,2 34,5 4,7 105,9 9 17,9 158,3 11,5 46,0 6,4 112,3 10 — 158,3 12,9 58,9 _— 12,9 99,4 11 3,3 161,6 12,9 71,8 _ 9,6 89,8 12 8,9 170,5 12,9 84,7 — 4,0 85,8 13 8,9 179,4 12,9 97,6 -— 4,0 81,8 14 15,5 194,9 12,9 110,5 2,6 84,4 1 4-årsplanen 1 4,7 4,7 —- —- 4,7 4,7 2 4,5 9,2 0,4 0,4 4,1 8,8 3 11,0 20,2 0,7 1,1 10,3 19,1 4 8,3 28,5 1,6 2,7 6,7 25,8 5 3,7 32,2 2,3 5,0 1,4 27,2 6 11,4 43,6 2,7 7,7 8,7 35,9 7 7,6 51,2 3,6 11,3 4,0 39,9 8 12,1 63,3 4,2 15,5 7,9 47,8 9 1 1,4 74,7 5,2 20,7 6,2 54,0 10 24,1 98,8 6,1 26,8 18,0 72,0 11 18,3 117,1 8,0 34,8 10,3 82,3 12 25,9 143,0 9,5 44,3 1 6,4 98,7 13 19,7 162,7 11,5 55,8 8,2 106,9 14 14,2 176,9 12,9 68,7 1,3 108,2
1 Se även diagram 4. 2 Fr. o. m. 11:e året ingår även ersättningsinvesteringar för anläggningarnas förnyande.
Tabell 12. Årskostnader 1" milj. kr för programdistribution:
programförbindelser och sändarstationer
Utbygg— Programförbindclser Sändarstationer Summa nadsår Kapital— Övriga Summa Kapital- Övriga Summa 4+7 kostnader kostnader 2 + 3 kostnader kostnader 5 + 6
1 2 3 4 5 6 7 8 9-årsplanen 1 — 0,1 0,1 — 0,6 0,6 0,7 2 0,3 0,3 0,6 0,5 1,3 1,8 2,4 3 1,2 0,5 1,7 1,2 2,2 3,4 5,1 4 2,1 1,0 3,1 2,0 3,4 5,4 8,5 5 3,4 1,4 4,8 3,4 4,3 7,7 12,5 6 4,7 1,7 6,4 4,4 5,6 10,0 16,4 7 5,7 2,1 7,8 5,7 6,5 12,2 20,0 8 6,9 2,3 9,2 6,8 7,2 14,0 23,2 9 7,3 2,6 9,9 7,5 7,9 15,4 25,3 10 8,3 2,6 10,9 8,2 7,9 16,1 27,0 11 8,1 2,6 10,7 8,0 7,9 15,9 26,6 12 7,9 2,6 10,5 7,9 7,9 15,8 26,3 13 7,9 2,6 10,5 7,8 7,9 15,7 26,2 14 7,9 2,6 10,5 7,8 7,9 15,7 26,2 14-årsplanen 1 — 0,1 0,1 — 0,6 0,6 0,7 2 0,3 0,1 0,4 0,4 0,8 1,2 1,6 3 0,6 0,3 0,9 0,7 1,4 2,1 3,0 4 1,2 0,5 1,7 1,2 1,9 3,1 4,8 5 1,8 0,5 2,3 1,6 2,1 3,7 6,0 6 1,9 0,7 2,6 1,8 2,7 4,5 7,1 7 2,4 0,8 3,2 2,4 3,1 5,5 8,7 8 2,7 1,0 3,7 2,9 3,8 6,7 10,4 9 3,3 1,2 4,5 3,6 4,0 7,6 12,1 10 4,2 1,6 5,8 4,0 5,2 9,2 15,0 11 5,3 1,9 7,2 5,3 6,0 11,3 18,5 12 6,1 2,3 8,4 6,4 6,9 13,3 21,7 13 7,3 2,5 9,8 7,6 7,4 15,0 24,8 14 7,9 2 6 10,5 8,6 7,9 16,5 27,0
Med användande av det siffermate- rial som har redovisats i kap. VII, Tele- visionsprogrammets produktion och kap. VIII, Televisionsprogrammets di- stribution har sammanställningar gjorts över de totala kostnaderna för televi- sionsverksamheten.
Investeringskosmader
Investeringskostnaderna framgår av tabell 13.
De belopp som ingår i denna är in- vesteringarna för programproduktionen enligt tabell 5 och för programdistribu— tionen enligt tabellerna 9 och 10.
För enkelhetens skull har tabellen begränsats till att omfatta investering— arna för programproduktionen vid sänd- ningsplan A, dvs det alternativ som under det första och andra året, räknat från den reguljära televisionsverksam- hetens start, upptar en sändningstid av 15 timmar per vecka och fr. o. m. det tredje året 25 timmar per vecka.
Tabell 13 har liksom de tidigare ta- bellerna över investeringskostnaderna uppställts så, att man för varje år kan avläsa investering (investeringsanslag), avsättning till värdeminskningskonto samt skillnaden mellan dessa belopp, dvs erforderligt investeringsbemyndi— gande.
I investeringarna ingår såväl grund- investeringarna som de ersättningsin- vesteringar, som erfordras för att för- nya anläggningar och apparatur. Enligt de tillämpade principerna skall
KAPITEL IX
Televisionsverksamhetens kostnader
i samband med att en försliten eller för- åldrad anläggning slopas såväl det bok- förda bruttovärdet av anläggningarna (kol. 6) som värdeminskningskontot (kol. 8) minskas med ett belopp mot- svarande den slopade — och helt av— skrivna —— anläggningens bruttovärde. För att det skall vara möjligt att i tabell 13 direkt avläsa den totala investering— en för varje år under 14-årsperioden har emellertid inga sådana avdrag gjorts i tabellen.
Det kan vidare påpekas att kol. 10, som avser det ackumulerade värdet av investeringsbemyndigandena, även ut— visar anläggningarnas bokföringsmässi- ga nettovärde vid slutet av resp. år.
Årskostnader
Årskostnaderna framgår av tabell 14. De belopp som ingår i denna är års- kostnaderna för programproduktionen enligt tabell 7 och för programdistribu- tionen enligt tabell 12.
I tabellen anges kostnaderna både vid sändningsplan A och vid sändningsplan B. Den sistnämnda upptar under det första och andra året en sändningstid av 15 timmar per vecka, under det tredje t. o. ni. det femte året 25 timmar per vecka och fr. o. ni. det sjätte året 35 timmar per vecka.
I årskostnaderna ingår såväl kapital— kostnader —— dvs avsättning till värde- minskningskonto samt ränta på inves— terat kapital —— som egentliga driftkost- nader.
Tabell 1.3. Investeringskostnader i milj. kr för televisionsverksamheten: programproduktion (sändningsplan A) och programdislribution1
(summa av tabellerna 5, 9 och 10)
Ut- Investering (anslag)I Avsättning till Investerings- bygg- Pro- pm_ Sändar_ Summa värdeminskn.- bemyndigande nads- gram- gram- stationer under ackumu- konto under ackumu- år produk- förbln- under året lerad under ackumu- året lerat
tion delser året året lerad under under året året 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
9-årsplanen 1 8,2 1,6 3,1 12,9 12,9 _ —— 12,9 12,9 2 —— 7,4 6,9 14,3 27,2 1,9 1,9 12,4 25,3 3 1,8 7,9 5,9 15,6 42,8 3,1 5,0 12,5 37,8 4 _ 12,4 12,3 24,7 67,5 4,5 9,5 20,2 58,0 5 —— 12,7 9,5 22,2 89,7 6,6 16,1 15,6 73,6 6 6,7 9,3 12,6 28,6 118,3 8,2 24,3 20,4 94,0 7 _— 12,3 11,6 23,9 142,2 10,2 34,5 13,7 107,7 8 1,4 7,5 7,4 16,3 158,5 12,0 46,5 4,3 112,0 9 — 9,0 8,9 17,9 176,4 13,3 59,8 4,6 116,6 10 — —- _ — 176,4 14,7 74,5 —— 14,7 101,9 11 8,2 1,0 2,3 11,5 187,9 14,7 89,2 _ 3,2 98,7 12 —— 4,5 4,4 8,9 196,8 14,7 103,9 —— 5,8 92,9 13 1,8 4,8 4,1 10,7 207,5 14,7 118,6 _— 4,0 88,9 14 -— 7,6 7,9 15,5 223,0 14,7 133,3 0,8 89,7 1 4-årsplanen
1 8,2 1,6 3,1 12,9 12,9 _— — 12,9 12,9 2 —— 2,4 2,1 4,5 17,4 1,9 1,9 2,6 15,5 3 1,8 6,0 5,0 12,8 30,2 2,2 4,1 10,6 26,1 4 — 5,2 3,1 8,3 38,5 3,4 7,5 4,9 31,0 5 -— 1,6 2,1 3,7 42,2 4.1 11,6 — 0,4 30,6 6 6,7 5,2 6,2 18,1 60,3 4,5 16,1 13,6 44,2 7 —- 3,0 4,6 7,6 67,9 5,4 21,5 2,2 46,4 8 1,4 5,2 6,9 13,5 81,4 6,0 27,5 7,5 53,9 9 -— 7,6 3,8 11,4 92,8 7,0 34,5 4,4 58,3 10 —— 12,1 12,0 24,1 116,9 7,9 42,4 16,2 74,5 11 8,2 7,9 10,4 26,5 143,4 9,8 52,2 16,7 91,2 12 _— 13,6 12,3 25,9 169,3 11,3 63,5 14,6 105,8 13 1,8 10,0 9,7 21,5 190,8 13,3 76,8 8,2 114,0 14 -—- 8,1 6,1 14,2 205,0 14,7 91,5 —— 0,5 113,5
1 Se även diagram 5. _ 3 Fr. o. m. 6:e året ingår även ersättningsinvesteringar för apparaturens och fr. o. m. 11:e året för lokalinredningarnas och anläggningarnas förnyande.
Tabell 14. Årskostnader i milj. kr för televisionsverksamheten: programproduktion och programdisiribulion1
(summa av tabellerna 7 och 12)
Utbygg- Programproduktion Programdistribution Årskostnader
nadsår Sändn.- Sändn.- Program- Sändar- Summa Sändn.- Sändn.- plan plan förbin- stationer 4 + 5 plan A plan B A B delser 2 + 6 3 + 6
1 2 3 4 5 6 7 8
. 9-årsplanen 8,3 8,3
1 0,1 0,6 ' 0,7 9,0 9,0 2 9,9 9,9 0,6 1,8 2,4 12,3 12,3 3 14,3 14,3 1,7 3,4 5,1 19,4 19,4 4 14,6 14,6 3,1 5,4 8,5 23,1 23,1 5 14,5 14,5 4,8 7,7 12,5 27,0 27,0 6 14,6 19,6 6,4 10,0 16,4 31,0 36,0 7 14,6 20,2 7,8 12,2 20,0 34,6 40,2 8 14,6 20,2 ,2 14,0 23,2 37,8 43,4 9 14,6 20,1 9 9 15,4 25,3 39,9 45,4 10 14,5 20,0 10,9 16,1 27,0 41,5 47,0 11 14,6 20,1 10,7 15,9 26,6 41,2 46,7 12 14,6 20,2 10,5 15,8 26,3 40,9 46,5 13 14,6 20,2 10,5 15,7 26,2 40,8 46,4
, 14 14,6 20,1 10,5 15,7 26,2 40,8 46,3 , 14-drsplanen
1 8,3 8,3 0,1 0,6 0,7 9,0 9,0 2 9,9 9,9 0,4 1,2 1,6 11,5 11,5 3 14,3 14,3 0,9 2,1 3,0 17,3 17,3
, 4 14,6 14,6 1,7 3,1 4,8 19,4 19,4 , 5 14,5 14,5 2,3 3,7 6,0 20,5 20,5 , 6 14,6 19,6 2,6 4,5 7,1 21,7 26,7 * 7 14,6 20,2 3,2 5,5 8,7 23,3 28,9 l 8 14,6 20,2 3,7 6,7 10,4 25,0 30,6 , 9 14,6 20,1 4,5 7,6 12,1 26,7 32,2 , 10 14,5 20,0 5,8 9,2 15,0 29,5 35,0 ' 11 14,6 20,1 7,2 11,3 18,5 33,1 38,6
12 14,6 20,2 8,4 13,3 21,7 36,3 41,9 13 14,6 20,2 9,8 15,0 24,8 39,4 45,0 14 14,6 20,1 10,5 16,5 27,0 41,6 47,1
1 Se även diagram 6.
Televisionen kan tillföras inkomster genom licensavgift på innehav av tele- visionsmottagare och genom försäljning av programtid. Även andra inkomstkäl- lor kan tänkas t. ex. statsanslag för vissa ändamål.
När det gäller att dra upp riktlinjer- na för televisionsverksamhetens finan- siering, är det de bägge förstnämnda inkomstkällorna som fralnför allt till- drar sig uppmärksamhet. Tre finansie- ringsmöjligheter står härvid till buds. Antingen kan verksamheten finansieras helt med de inkomster, som licensav- giften ger, eller helt med inkomster från försäljning av programtid. Den tredje utvägen är att kombinera dessa bägge finansieringsmöjliglleter.
Det torde råda allmän enighet om att försäljning av programtid som enda inkomstkälla för rikstelevisionen i Sve- rige kan avföras ur diskussionen. Nå- got förslag om en sådan lösning av finansieringsproblemet har, såvitt vi vet, ej heller framförts. Det finns där- för ingen anledning för oss att föra dis- kussionen in på något som för vårt lands vidkommande saknar förutsätt- ningar att bli realiserat.
Lika uppenbart är att licensavgift under alla förhållanden måste anlitas som inkomstkälla. Frågan blir då om denna inkomstkälla skall kombineras med försäljning av programtid. Det är kring detta spörsmål — i fortsättningen benämnt kommersiell television -— som
KAPITEL X
Televisionsverksamhetens inkomstkällor
diskussionen i detta kapitel kommer att röra sig.
Dessutom skall vi något beröra frågan om statsanslag för vissa televisionsända- mål.
När vi här talar om försäljning av programtid, avser vi all försäljning. vare sig den sker till den som vill göra reklam för varor eller tjänster (af— färsreklam) eller till den som vill pro- pagera för idéer och äskådningar. Av kända skäl tilldrar sig försäljningen av programtid för affärsreklam den största uppmärksamheten.
Kommersiell television från ekonomiska synpunkter
För att komma till en uppfattning om storleken av de penningmedel, som från reklamverksamheten skulle kunna till- föras televisionen, llar vi anlitat ma- terial från tvenne undersökningar, verk- ställda den ena av Svenska annonsörers förening och den andra av Företagseko— nomiska forskningsinstitutet vid han- delshögskolan i Stockholm.
Annonsörsföreningens undersökning
Denna har utförts på vår begäran år 1952. I vår hänvändelse till förening- en hade vi hemställt att föreningen ville
dels göra en första undersökning av intresset på annonsörshåll för att be- gagna televisionen som reklamform,
dels utreda hur stora inkomster tele- visionen skulle kunna påräkna genom en försäljning av programtid med hän- syn tagen till de olika utbyggnadsetap- perna för ett televisionsnät och därmed till antalet televisionsinnehavare,
dels ock ange de synpunkter, för- eningen i övrigt ville anlägga på pro- blemet.
För undersökningen angav vi bl. a. följande premisser.
1. Man borde inte räkna med en ute- slutande genom reklaminkomster finan- sierad television utan tänka sig en tele- visionsverksamhet, som finansierades genom såväl reklam- som licensinkoms- ter.
2. Undersökningen borde utgå från att man komme att ha icke kommersiella program under 3 timmar per dag (1 100 timmar per år) under bästa program- tid. Övrig tid — ungefär 1 100 timmar per år —— skulle kunna försäljas.
3. Hyreskostnaden för televisionsnä- tet uppskattades vid 40 000 televisions- mottagare till ca 2500 kr per timme och vid 400 000 mottagare till ca 17 500 kr per timme. I dessa kostna— der, som avsåg en uthyrning av tele— visionsnätet i dess helhet, ingick inte rena programkostnader såsom honorar till författare, artister och producenter, STIM—avgifter, kostnader för dekora- tioner och kostymer samt repetitions- kostnader. Undersökningen tillgick så att för- eningen sände ut ett frågeformulär till sina 253 medlemmar och ytterligare till 107 större företag. Av dessa frågefor— mulär besvarades inalles 225. Förening- ens bearbetning av svaren ger vid handen
att av de 225 företag, som svarat, 79 företag (35 %) avgjort och 103 företag (46 %) troligtvis komme att använda televisionen som reklammedel, medan 41 företag (18 %) antagligen inte kom-
me att göra detta och 2 företag (1 %) ej uttalat sig,
att intresset för televisionsreklam var väl fördelat inom de flesta branscher,
att av de 182 företag (81 % av sva- ren), som förklarat sig intresserade av att använda televisionen som reklam- medel, 67 företag (37 %) avgjort och 106 företag (58 %) troligtvis komme att utnyttja televisionsreklamens tjänster redan under första året, under det att 9 företag (5 %) inte kunde tänka sig vara med på ett så tidigt stadium,
att de 173 företag (77 % av svaren), vilka var intresserade av att träda in redan vid 40000 licenser, beräknades tillsammans kunna avsätta drygt 7 milj. kr per år för ändamålet
samt att motsvarande belopp för de 182 företag, som över huvud taget kom- me att utnyttja televisionsreklam, vid 400 000 licenser uppskattades till ca 12 nlilj. kr.
Från många håll framfördes den mc- ningen att goda erfarenheter från första året skulle öka villigheten att avsätta medel för televisionsreklam.
På förfrågan har föreningen upplyst att de angivna beloppen 7 resp. 12 milj. kr enbart avser ersättning för sänd— ningstid. Programkostnaderna bör en- ligt föreningens uppfattning beräknas till ungefär samma belopp som kostna- derna för sändningstid. Totalt skulle alltså annonsörerna vara villiga att av- sätta 14 resp. 24 milj. kr för televisions— reklam.
Föreningen framhåller att undersök— ningen har haft karaktären av stick- provsundersökning, varför det totala be- lopp, som kunde ställas i utsikt för tele— visionsreklam, borde bedömas med hän— syn till att urvalet ej hade omfattat samtliga de annonsörer, vilka kunde förmodas vara intresserade av reklam i svensk television. Hänsyn borde ock- så tas till den stora mängden av 10-
kalannonsörer, främst varuhus och andra detaljsäljare, vilka självfallet inte kan ha intresse av att göra riks- reklam i television utan får lov att till- godoses genom lokala utsändningar.
Föreningen understryker att under- sökningen helt naturligt inte innebär något bindande åtagande om teckning av viss programtid eller investering av visst belopp.
I skrivelse den 23 juni 1954 ger för- eningen ånyo uttryck åt sitt intresse för reklam i svensk television. Samtidigt framhåller föreningen att den är en intresseförening, som visserligen repre- senterar huvudparten av svenska re— klamköpare men givetvis inte kan iklä- da sig garantier för sina enskilda med- lemmars ekonomiska bidrag till en framtida eventuell kommersiell televi- sion. Lika litet som föreningen kan iklä- da sig några ekonomiska garantier krä- ver den för en eventuellt kommande reklam i televisionen någon bestämd tidrymd per dag eller vecka för såda- na sändningar.
Forskningsinstiluiets undersökning
Denna behandlar annonsbyråernas struktur och har utförts av civilekonom Karl-Erik Wärneryd.1
Undersökningen belyser bl. a. den totala värdemässiga omsättningen år 1949 i de nitton annonsbyråer, som var medlemmar i Auktoriserade annonsby- råers förening och som förmedlar prak- tiskt taget hela den svenska riksannon- seringen. Det framgår att omsättningen åren 1947, 1948 och 1949 var 55 resp. 61 och 70 milj. kr. Den fördelade sig år 1949 med 83 % på annonsutrymme samt 17 % på andra former av reklam- service.
Av intresse är vidare redovisningen för kundstrukturen, dvs indelningen av kunderna efter olika grunder.
I tabell 15 har sammanställts på netto- faktureringen av annonsutrymme år 1949 (15 byråer) grundade uppgifter om dels olika kundstorlekars procen— tuella andel av faktureringen och dels antalet kunder i varje storleksklass.
Tabell 15. Fördelning av annonsbyråernas kunder på siorleksklasser 1949
Storleksklass Andel av Antal kunder kr netto- Abso- % av totala faktur e- luta antalet rerlngen tal kunder % under 2 000 3 4 837 77,2 2— 10 000 8 738 11,8 10— 25 000 11 309 4,9 25— 50 000 13 166 2,7 50—100 000 21 129 2,1 100—200 000 16 52 0,8 200—400 000 12 20 0,3 över 400 000 16 12 0,2 Summa 100 6 263 100,0
För en bedömning av kundsamman- sättningen torde det också vara värde- fullt att ange kundernas fördelning på olika kategorier av reklamköpare. Un- dersökningen har använt en indelning i sex grupper.
Enligt denna indelning fördelar sig olika annonsköpares andel av netto- faktureringen på annonser sålunda: in- dustri 52,8 %; nöjen, undervisning m. m. 17,8 %; detaljhandel 12,1 %; par- tihandel 10,2 %; bank och försäkring 3,9 % samt statlig annonsering 3,2 %.
Industriens ledande roll är självklar. Rubriken nöjen, undervisning m. m. inkluderar bl. a. biografer och teatrar jämte restauranger, hotell och under- visningsanstalter.
Ser man till antalet kunder visar un- dersökningen att mer än hälften av an-
1 Wärneryd, Karl-Erik, Annonsbyråemas struktur. Meddelande nr 40.1952 från Före- tagsekonomiska forskningsinstitutet vid han- delshögskolan i Stockholm.
talet finns i grupperna nöjen, under- visning m. m. samt statlig annonsering.
Beträffande omsättningens fördelning år 1949 på reklam för varor, tjänster och idéer klargör undersökningen att huvudparten av reklamen eller 80% faller på varor, medan tjänster (ser- vice) upptar 19 % och idéer 1 %. Tjäns- ter har fattats i vidsträckt bemärkelse. I gruppen ingår t. ex. banker, försäk- ringsbolag samt nöjen, restauranger nl. m. Med idéer avses propaganda av olika slag (ej kommersiell) t. ex. po- litisk, social, kulturell och religiös.
I fråga om inriktningen på reklam- objekt var fördelningen för varurekla- men följande:
Procent av totala om- sättningen
Reklam riktad till producenter.. 13 Reklam riktad till återförsäljare 2 Reklam riktad till slutliga kon-
sumenter a) kapitalvaror ............. 10 b) konsumtionsvaror ........ 55
Total varureklam 80
Här är det av intresse att konstatera att den reklam för varor, som riktar sig till slutliga konsumenter — den stora allmänheten — och därmed till dem man företrädesvis torde vilja nå genom television, utgör 65 % av den totalt handlagda reklamen.
Några motsvarande uppgifter om re- klamens inriktning i vad avser tjäns- ter och idéer finns inte i undersök- ningen.
En omständighet av intresse att no— tera är slutligen de starka säsongsväng— ningar verksamheten är underkastad. År 1949 fördelade sig sålunda annons- byråernas verksamhet på det sättet, att oktober hade maximum med 12,1 % av årsomsättningen, medan juli visade den
lägsta månadssiffran med endast 4,4 % av årsomsättningen.
Televisionsutredningen
I den offentliga diskussionen har man ofta rört sig med allmänna talesätt kring det ekonomiska utbytet av för- säljning av programtid för affärsreklam i televisionen. Allmänheten har därvid lätt kunnat bibringas den föreställning- en att man genom att öppna dörrarna för reklamen skulle på ett enkelt och effektivt sätt lösa den svenska televi- sionens ekonomiska problem.
Jämförelser har gjorts med den tele— visionsreklam, som i USA bär upp de privata televisionsbolagens affärer. Ofta har man därvid förbisett att sådana jäm- förelser måste ske med stor försiktig- het. Såväl näringslivets struktur och resurser som omständigheterna i övrigt gör det inte möjligt att av förhållandena i USA dra några slutsatser av betydelse för svensk television.
Enligt den av Svenska annonsörers förening gjorda undersökningen beräk- nas annonsörerna kunna för förhyr- ning av televisionsnätet avsätta 7 milj. kr vid ett licensantal av 40 000 och 12 lnilj. kr vid ett licensantal av 400 000. För att komma fram till en uppskatt- ning av de sammanlagda belopp, som därvid skulle av de totala reklamutgif- terna kunna avsättas för reklam i te- levisionen, måste till hyreskostnaden läggas kostnaden för televisionspro- grammens produktion. Vid undersök- ningen har man räknat med att produk- tionskostnaden blir lika stor som hy- reskostnaden. Föreningens undersök— ning ger alltså vid handen att för re- klam i televisionen skulle av de totala reklamutgifterna kunna avsättas 14 milj. kr vid ett licensantal av 40 000 och 24 milj. kr vid ett licensantal av 400 000.
I sin redogörelse för undersökningen framhåller föreningen att de uppgifter
på vilka undersökningen bygger in- samlats år 1952 samt att föreningsmed- lemmarna uppmanats att vid uppgifter- nas lämnande anta, att man år 1953 kun- nat använda televisionsreklam vid ett licensantal av 40 000 resp. 400 000. Med anledning härav kan det vara av intres- se att jämföra resultaten av annonsörs- föreningens undersökning med den upp- fattning om reklammarknadens möjlig- heter att avsätta medel för televisions— reklam, som man med ledning av Fö- retagsekonomiska forskningsinstitutets undersökning kan komma till för år 1953. Vi låter därvid jämförelsen avse det högre av de belopp som framgår av annonsörsföreningens undersökning.
Forskningsinstitutets undersökning visar att de av undersökningen berörda auktoriserade annonsbyråerna år 1949 omsatte 70 milj. kr av de reklammedel, som förbrukades i vårt land. Den del härav, som riktar sig till slutliga kon- sumenter, dvs den del från vilken medel kan avsättas för reklam i television, ut- gjorde för varornas vidkommande 65 %.
Undersökningen redovisar inte någon motsvarande uppgift beträffande rekla- men för tjänster och idéer. Om vi emel- lertid antar samma procentuella fördel- ning av inriktningen av denna reklam som av reklamen för varor, så skulle den reklam för tjänster och idéer, som riktar sig till slutliga konsumenter, ut- göra 16 % av totala omsättningen.
Av den utav annonsbyråerna år 1949 totalt förmedlade reklamen riktade sig alltså 81 % till slutliga konsumenter.
För år 1953 har samma annonsby- råers totala omsättning uppgivits till 125 milj. kr. Om man utgår från att reklamen då hade samma inriktning som år 1949, skulle den av dessa an- nonsbyråer förmedlade reklam, som riktar sig till slutliga konsumenter, sva— ra mot ett belopp av i runt tal 100 milj. kr.
Nu förekommer emellertid konsu- mentinriktad reklam i betydande ut- sträckning vid sidan av den reklam, som förmedlas av de av forskningsinsti- tutets undersökning berörda annonsby- råerna. Frågan blir då hur denna re- klam påverkar resonemanget.
En mycket stor del av de svenska re- klamutgifterna hänför sig till den rik- haltiga lokala reklam i form av an- nonser, som beställs hos tidningarnas försäljningsavdelningar. Det rör sig här om en reklam, som näppeligen kan tänkas få någon större betydelse för en rikstelevision. Detsamma gäller säkerli- gen den annonsering, som bedrivs av en del varuhus. Möjligen skulle de stora varuhusen i vissa städer kunna använ- da rikstelevisionen som reklammedel.
Vid sidan av annonsbyråerna går även en del av den reklam, som arbetar med tryckalster av olika slag, exem- pelvis kataloger, broschyrer, affischer m. m. Några aktuella uppgifter om dess omfattning föreligger inte, men man kan utgå från att en betydande del är av det slag att den inte kan ersättas med reklam i televisionen. Detsamma gäller vissa andra reklamformer såsom ljusreklam, reklamartiklar av olika slag, utställningar m. m.
Vidare finns några få nystartade auk- toriserade annonsbyråer, vilkas omsätt- ning inte ingår i den angivna siffran för annonsbyråernas omsättning år 1953. Ej heller den konsumentinriktade re- klam, som dessa annonsbyråer förmed- lar, torde spela någon större roll i sam— manhanget.
Vi vågar alltså utgå från att 100 milj. kr ungefärligen motsvarar det totalbe— lopp av den konsumentinriktade reklam, som år 1953 var av det slag att den kunde använda rikstelevisionen som reklammedel. Det är klart att beloppet är i hög grad approximativt. Det på- verkas i höjande riktning av den kon—
sumentinriktade reklam, som går vid sidan av de av forskningsinstitutets un- dersökning berörda annonsbyråerna och som är av det slag, att medel där- ifrån kan avsättas för televisionsreklam; i minskande riktning påverkas det av den utav nämnda annonsbyråer för- medlade konsumentinriktade reklam, som inte kan anlita televisionen som reklammedel. Vi har antagit att dessa felkällor i stort sett tar ut varandra. En säkerhetsmarginal för kalkylen ligger däri att annonsörsföreningens under- sökning inte omfattar alla annonsörer, som kan tänkas vara intresserade av att använda televisionen som reklammedel. Medräknas dessa annonsörers bidrag, så påverkar detta beloppet 24 milj. kr i höjande riktning.
Frågan blir alltså om det är sanno- likt att av ett på angivet sätt uppskat- tat totalbelopp av den konsumentin- riktade reklam, som år 1953 var sådan att den kunde begagna sig av rikstele- visionen som reklammedel, en fjärde- del verkligen skulle ha kunnat avsättas för reklam i televisionen. Detta blir nämligen i stort sett innebörden av annonsörsföreningens undersökning. För vår del är vi inte övertygade om att en så stor avsättning skulle ha varit möjlig. Förklaringen till det höga be- loppet, 24 milj. kr, skulle då vara att annonsörerna räknat med en betydande höjning av sin reklambudget i och med tillkomsten av televisionen som reklam- medel. Om så skett framgår emeller- tid inte av undersökningen.
Den här gjorda jämförelsen och de slutsatser vi har dragit därav avser si- tuationen vid en allmännare spridning av televisionen. Av större betydelse för diskussionen är vad annonsörerna kan tänkas vara intresserade av att avsätta för televis-ionsreklam under televisio- nens uppbyggnadsperiod. Som förut framhållits visar annonsörsföreningens
undersökning att ett belopp av 14 milj. kr skulle ha varit att påräkna under år 1953, om televisionen då haft en ut- bredning som svarade mot ett licensan- tal av 40 000. I anslutning härtill får vi anföra följande.
Den grundläggande principen för varje form av reklam är och måste vara att på den billigaste vägen nå så effek- tiv kontakt som möjligt med största möjliga antal kunder. Detta mål kan vid en reklam i televisionen inte nås under de första åren.
Naturligtvis kan det tänkas att an- nonsörerna skulle vara intresserade av att i större utsträckning än vad som kan beräknas svara mot den omedelbara effekten bidra till televisionens finansi- ering under begynnelsestadiet i för- hoppning om att senare _ när televi— sionspubliken ökat _ kunna nå en stör- re kundkrets. Någon visshet härom har vi emellertid inte.
Vi kan inte underlåta att i detta sam- manhang göra en jämförelse med det närliggande område som tidningsan- nonseringcn utgör. Det är ett känt fak- tum att annonsörsintresset kan vara stort när en ny publikation startar. Där- efter försvinner det för att återkomma först när upplagesiffran gör annonse- ringen attraktiv. Samma utveckling kan tänkas för televisionsreklamens del.
Begränsad spridning av televisionen ger begränsad räckvidd åt reklamen och därmed också begränsat stöd åt televisionen. Och detta under en period, då den som allra bäst skulle behöva ett bidrag från annan källa än den licens- inkomsterna utgör.
Forskningsinstitutets undersökning är av intresse även ur andra synpunkter än de hittills berörda.
Som regel måste man räkna med be- tydande kostnader för produktion av reklamprogram för televisionen, även om man understundom kan reducera
kostnaden genom att använda för andra ändamål inspelad reklamfilm. Av forsk- ningsinstitutets undersökning rörande kundstrukturen framgår, att antalet kun- der, som kan förväntas ha resurser för mera omfattande televisionsreklam, är begränsat. Verkningarna härav för te- levisionens ekonomi och programan- skaffning kan visserligen reduceras men inte helt elimineras genom att reklam- programmen utformas kollektivt i form av hushållsinformationer, shoppingron- der, utställningar etc.
Att märka är vidare de starka säsong- mässiga variationer i reklamverksamhe- ten, som forskningsinstitutets undersök— ning påvisar. Dessa variationer måste verka begränsande på reklamens möjlig- heter att fungera som kontinuerlig pro- gramleverantör till televisionen. Olä— genheten härav framgår med all tydlig- het om man betänker att televisionen inte lika smidigt som en tidning kan anpassa sitt format — dvs sin sänd— ningstid — efter en ojämn tillströmning av annonsmaterialet.
Någon undersökning som på mot- svarande sätt belyser hur reklamverk- samheten varierar med näringslivets konjunkturmässiga svängningar har vi inte. Det är emellertid uppenbart att här råder ett samband. Även detta för- hållande måste innebära en osäkerhets- faktor om man helt eller delvis skall basera televisionsverksamhetens eko- nomi och programanskaffning på bi- drag från reklammarknaden.
Vad vi här anfört rörande kommer- siell television från ekonomiska syn- punkter kan sammanfattas sålunda.
1. De allmänna uttalanden som har förekommit i olika sammanhang röran- de möjligheterna att lösa televisionens ekonomiska problem genom försäljning av programtid för reklamändamål står sig inte inför en kritisk granskning.
2. Televisionens uppbyggnadsår blir
ur inkomstsynpunkt dess hundår. Det är då reklaminkomsterna skulle kunna bi- dra till att minska de ekonomiska svå- righeterna. Annonsörsföreningens un— dersökning med därtill fogade reserva- tioner rörande föreningsmedlemmarnas ekonomiska bidrag ger ingen garanti för att något kontinuerligt stöd av be- tydelse är att påräkna från televisions— reklamen under dessa år.
3. Vi har ingen möjlighet att bilda oss någon uppfattning om storleken av de belopp med vilka den svenska rekla- men vid en allmännare spridning av te— levisionen skulle kunna bidra till dess finansiering. Resultatet av annonsörs— föreningens undersökning är uppenbar- ligen alltför osäkert för att man skulle våga bygga några ekonomiska kalkyler därpå. Den analys, som vi med ledning av forskningsinstitutets undersökning har försökt göra av det vid annonsörs— föreningens undersökning framkomna beloppet av 24 milj. kr vid ett licens— antal av 400 000, visar med ganska stor sannolikhet att beloppet är kalkylerat i överkant.
4. Det är möjligt att reklammarkna- den, när televisionen har nått stor spridning, kan avsätta betydande belopp för televisionsreklam. Vi vet emellertid ingenting om detta eller om vad som i bidragsväg dessförinnan kan vara att vänta. Det enda vi med visshet vet är att när reklaminkomster kan beräknas i rikligare mängd, då har en licensbe- talad television nått fram till en så fast ekonomisk grund, att reklaminkomster- na inte behövs för verksamhetens finan- siering.
5. Av det anförda följer att vi inte kan finna att några skäl av ekonomisk art motiverar ett frångående av den principiella inställning mot kommersiell television, som vi närmare utvecklar i det följande.
Kommersiell television från andra synpunkter än ekonomiska
Uttalanden från organisationer m. fl.
De kontakter vi haft med Svenska annonsörers förening och Auktorise- rade annonsbyråers förening har främst tagit sikte på kommersiell television från ekonomiska synpunkter. Emeller- tid har vi därvid även erhållit material som är av intresse för de spörsmål vi här kommer att avhandla.
Sålunda har framhållits att de ordi— narie programmen i amerikansk tele- vision har ett dokumenterat högt un— derhållningsvärde tack vare att televi- sionsbolagen kan finansiera sin verk- samhet med inkomster från reklam. Televisionen har vidare goda förut- sättningar att förbilliga reklamen och medföra en mer effektiv distribution, som på längre sikt också kommer kon- sumenterna till godo i form av lägre varupriser och bättre tjänster. Intres- set att köpa reklamtid är, understryker man, beroende av vilken tid på dagen eller kvällen som kan stå till förfogan- de. Annonsörerna bör vidare ha frihet att välja den typ av reklamprogram, som bäst lämpar sig för den reklam man önskar göra, och möjlighet bör skapas för olika producenter att kon- kurrera om programproduktionen. Där- emot har man inte något att invända mot att programmen underkastas kon— troll.
De invändningar, som rests mot tan- ken på att svensk television skulle in- nehålla meddelanden eller program, som avser att göra reklam för varor och tjänster, har dels kommit från tales- män för intressen, vilka kan tänkas bli ekonomiskt lidande genom att re- klampengar kanaliseras till televisionen, och dels från företrädare för intresse— organisationer och bildningsinstitutio— ner m. fl., vilka anlägger mera ideellt
betonade synpunkter på televisionspro- grammens innehåll och då i första hand jämför dessa program med rundradio- programmen, som har hållits fria från reklaminslag.
Ett uttryck för den oro på det ekono- miska planet, som tanken på kommer- siell television framkallat, är de syn- punkter som framförts av Svenska tid- ningsutgivareföreningen. Efter att me— ra allmänt ha kritiserat tanken på re— klam i televisionsprogrammen ur sam- hällelig synpunkt, framhåller förening- en i huvudsak följande.
Dct är vanskligt att förutsäga, vilka verk— ningar en televisionsreklam iSverige skulle få på tidningsannonseringens omfattning. Erfarenheterna från USA ger härvidlag föga vägledning; reklamens roll inom det amerikanska näringslivet avviker alltför mycket från europeiska förhållanden för att tillåta några slutsatser. Med rätt stor sannolikhet kan dock antagas, att i Sverige de dryga kostnaderna för televisionsreklam inte utan vidare kan tillåtas öka vederbö— rande företags reklamanslag, utan att en inte oväsentlig minskning av anslagen till andra reklammedel måste äga rum. En så— dan minskning skulle säkerligen i hög grad komma att gå ut över tidningarnas annons- intäkter, som utgör den största enskilda intäktsposten i praktiskt taget alla tid- ningar. Den tendens till koncentration av exempelvis riksannonseringen för märkes— varor inom konsumtionsvaruindustrien till de största tidningarna, vilken under senare år karakteriserat utvecklingen på annons- marknaden, skulle härigenom kraftigt ac— centueras. I ett läge då särskilt de mindre tidningarna befinner sig i en kritisk situa- tion synes det därför även ur allmänna synpunkter väl motiverat att inte bidra till en skärpning av svårigheterna genom att undandra dem välbehövliga inkomster.
Bland talesmän för andra intressen än dem tidningsutgivareföreningen fö- reträder kan nämnas Tjänstemännens centralorganisation, Landsorganisatio- nen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Husmödrarnas samarbets- kommitté, Sveriges hantverks- och små-
industriorganisation, Svenska Slöjdför- eningen, Svenska röda korsct m. fl. Från dessa håll anförs att televisionen är ett alltför betydelsefullt instrument för att dess handhavande skall bli be- roende av intressen, som önskar ut- nyttja den för ändamål, som inte har med televisionen såsom sådan att göra. Skall televisionsprogrammen i Sverige kunna bringas i nivå med de strävan- den man möter inom andra områden av kulturell och folkuppfostrande verk- samhet måste, framhåller man, pro- gramtjänsten få karaktären av en sam- hällstjänst, där det enskilda vinstin- tresset inte hör hemma. Man har där- vid hänvisat till att riksdagen så sent som år 1947 uttalat att reklam ej får förekomma i rundradioprogrammen.
Televisionsutredningen
Det är möjligt att en för affärs- reklam öppen televisionsverksamhet kan leda till en förskjutning av de me- del, som annonsörerna anslår till re- klam, från pressen till televisionen och att denna förskjutning kan komma att beröra även de mindre tidningarna, speciellt landsortspressen.
Det bör inte förbises att konkurrensen tidningarna emellan jämsides med de senare årens utgiftsstegringar har lett till att ett antal tidningar nedlagts. De stora tidningarnas dominans leder vi- dare till en uttunning av beståndet av landsortstidningar. Pressens problem är följaktligen allvarliga nog redan nu. Det är mot denna bakgrund förklarligt att Svenska tidningsutgivareföreningen är bekymrad inför faran av att en för reklam upplåten television skulle skär- pa de här berörda svårigheterna för de mindre tidningarna.
Ett ofta återkommande spörsmål vid diskussioner om reklamens betydelse är frågan om konsumentupplysning. Be-
greppet är inte entydigt; konsumentens och annonsörens uppfattning om dess innebörd sammanfaller inte alltid.
Det ligger i sakens natur att en kon- sumentupplysning, som arrangeras i det dubbla syftet att sprida upplysning och att propagera för viss vara, kan komma att utformas med huvudvikten lagd på försäljningsmotivct. Lika givet är att en konsumentupplysning, som är helt fri från försäljningsmotiv, i all- mänhet är av större värde för konsu- menten.
Genom televisionen ges konsument- upplysningen tillfälle att på ett mer gripbart sätt än genom rundradion trä— da in i hemmen. Att den bör beredas plats i de blivande televisionsprogram- men är så självklart, att det inte behö- ver särskilt understrykas. Däremot bör betonas att garantier för dess objek— tivitet måste finnas.
Som förut framhållits har man från annonsörshåll inte något att invända mot att televisionsreklamen underkas- tas kontroll. Enligt Svenska annonsö- rers förening bör särskilda regler uppställas. Dessa bör baseras på »Grundregler för god reklam», antag— na av internationella handelskammaren och biträdda av den svenska reklamens organisationer. Dessutom bör erfaren- heterna från länder med televisionsre- klam utnyttjas.
Reklam kan i televisionen förekomma under olika former. Enligt engelsk ter- minologi skiljer man mellan sponso— ring, vilket innebär att programmen produceras och betalas av annonsören, och broadcast advertising, som inne- bär betald reklam utan samband med programmets innehåll. Termen sponso- ring används sålunda när annonsören svarar för programinnehållet, medan broadcast advertising används när ra- dio- eller televisionsföretaget bestämmer programmet. I sistnämnda fall får an-
nonsören vissa tider i anslutning till programmet för sitt reklammeddelande.
Reklamprogram kan finnas omväx- lande med televisionsföretagets pro— gram eller också kan man tänka sig att tiden före eller efter det reguljära pro- grammet anslås för reklamprogram.
Den av annonsörsföreningen berörda frågan om kontroll av televisionsre- klamen är oberoende av om den ena eller andra formen för televisionsre- klam väljs eller om reklamprogrammen placeras på ena eller andra sättet i för- hållande till det reguljära programmet. Hur man än förfar i dessa hänseenden, så måste frågan om vilken funktion kontrollen skall fylla besvaras.
Skall den inriktas på en varukontroll, som garanterar att varan svarar mot re- klamens påståenden, eller är det till- räckligt att kontrollen förhindrar en reklam som är kränkande eller stö- tande?
Att bedöma om en varas kvalitet sva- rar mot reklamens påståenden är en ytterligt besvärlig uppgift. All sanno- likhet talar för att kontrollorganet, om kontrollen skall ha denna innebörd, förleds till att av ren självbevarelscdrift utesluta alla tveksamma fall med risk för att kundkretsen starkt begränsas och reklaminkomsterna minskar.
Det råder ingen tvekan om att en kon— troll, som bygger på de av annonsörs- föreningen åberopade grundreglerna för god reklam, kan förhindra en reklam av kränkande eller stötande slag. För reklam i tidningar är detta tillräckligt, men därmed är inte sagt att detsamma gäller för reklam i televisionen.
I tidningarna har man text- och an- nonsspalter; i televisionen tränger sig reklamen på publiken. Vare sig den ena eller andra formen för televisionsre- klam väljs eller reklaminslaget place— ras på det ena eller andra sättet i för- hållande till det reguljära programmet,
så ingår reklamprogrammet som del i programsändningarna.
I kap. VII har vi utvecklat våra syn- punkter på televisionsprogrammens kva- litet. Det resonemang vi där fört vore meningslöst, om kvalitetskravet skulle gälla de reguljära sändningarna men inte reklamprogrammen. Man måste där- för antingen uppge kvalitetskravet eller också se till att reklamprogrammen kva- litativt svarar mot övriga program. Då valet i detta hänseende inte gärna kan bli ett uppgivande av kvalitetskravet, kan vi inte finna annat än att härav följer att det inte är tillräckligt med en kontroll som förhindrar kränkande el- ler stötande televisionsreklam. Det går nämligen inte att göra gällande att en— bart frånvaron av sådana inslag i pro- grammen betyder god programkvali- tet. En samordning via kontrollorganet eller på annat sätt av reklamverksam- heten med den reguljära programtjäns- ten blir under alla förhållanden nödvän- dig.
Vi har hittills sysslat med kommer- siell television ur synpunkten av för- säljning av programtid för affärsre- klam. Det är emellertid nödvändigt att diskussionen vidgas till att avse även försäljning till personer, organisatio- ner, partier m. fl., som i televisionen vill propagera för religion, politik eller andra åskådningar och idéer. Aktuella företeelser inom rundradion visar att det inte är verklighetsfrämmande att på detta sätt vidga perspektivet.
Det kan vid första påseendet förefalla som om denna allas lika rätt att för— värva televisionstid vore en ur demo- kratisk synpunkt tilltalande lösning av frågan om det nya mediets användning. Vid närmare eftertanke visar det sig dock att så inte är fallet. Likaberätti— gandet blir av ekonomiska skäl illuso- riskt. Endast den som har råd att köpa programtid får möjlighet att begagna
televisionen som propagandamedel. Ur allmän rättvisesynpunkt kan detta näp- peligen betraktas som en tillfredsstäl- lande lösning.
I rundradions offentliga gärning ingår objektiviteten liksom neutraliteten gent- emot olika meningsriktningar som grundläggande förutsättningar för verk- samheten. För televisionen måste sam- ma förutsättningar gälla. Detta i och för sig självklara förhållande blir ett be- svärande problem i och med att rund- radion eller televisionen öppnas för en- skild propaganda för idéer och åskåd- ningar.
En kontroll som garanterar objektivi- tets- och neutralitetskraven kan över huvud taget inte åstadkommas.
Accepterar man friheten för alla att köpa programtid för att propagera för idéer och åskådningar, så måste man göra klart för sig att man därmed också öppnar vägarna för ett krig i etern mel- lan olika intressen.
Det är lätt att tänka sig hur ett rund- radio- eller televisionsprogram under dessa förhållanden skulle se ut. Den objektivitet, som den reguljära program- tjänsten måste ålägga sig, skulle ögon- blicket efter ersättas med den subjek- tivitet, som propagandan _ ibland öp- pet, ibland fördolt — arbetar med.
Vad vi här förut anfört om Svenska tidningsutgivareföreningens farhågor, om kravet på en objektiv konsument— upplysning och om innebörden av en kontroll av reklamprogrammen har för- anletts av de uttalanden, som kommit oss till del och för vilka vi förut redo- gjort. Allt detta är dock detaljer i ett större sammanhang. Farhågorna kan vara obefogade och svårigheter av skil— da slag kan måhända undanröjas. Pro- blemets kärnpunkt är televisionens fri- het och oberoende.
Det är inte möjligt att inför televisio- nens införande i vårt land förbigå frå-
gan om vilka intressen det nya kom- munikationsmedlet skall tjäna. Tele- visionen får inte bli något självändamål. Den måste ha en ur samhällsnyttans synpunkt bestämd uppgift.
För rundradions del är denna upp- gift klart fixerad. Den innebär att rund- radion ställts i samhällets, kulturens, folkbildningens och hemmens tjänst. Detsamma bör gälla för televisionen.
Förutsättningen för att så skall kun- na ske är enligt vår mening att televi- sionen får utveckla sig utan varje be— roende av vare sig dem som vill göra reklam för varor och tjänster eller dem som vill propagera för speciella åskåd- ningar eller idéer, de må nu vara reli- giösa, ideologiska, politiska eller av annan art. Av denna anledning avrå- der vi från försäljning av programtid som inkomstkälla för televisionen.
Statsanslag till vissa televisionsändamål
I de för vårt utredningsuppdrag med- delade direktiven har som tänkbart framhållits att statsanslag till televi- sionsverksamheten kan vara motiverade för täckande av kostnader för under- visningsändamål eller dylikt. För egen del får vi i anslutning härtill anföra följande.
Motsvarande spörsmål var för rund- radions vidkommande föremål för be- dömning av 1943 års rundradioutred- ning. I sitt betänkande (SOU 1946:1, s. 122) föreslog utredningen att rund— radiorörelsen inte borde belastas med utgifter för frilicenser, skolradio och radiomottagare för skolor samt kort- vågssändningar till utlandet. I princip vann utredningens förslag statsmakter- nas godkännande (prop. 41/1947, riks- dagens skriv. 117/1947). Det beslöts emellertid att anslag på riksstaten inte skulle uppföras för ifrågavarande än- damål förrän den tidpunkt närmade sig,
då några överskottsmedel av rundra- diorörelsen inte längre stod till buds.
Frågan upptogs ånyo år 1951. I prop. nr 75 föreslogs en höjning av licens- avgiften. Samtidigt förklarade sig emel- lertid föredragande departementschefen med hänsyn till rådande statsfinansi- ella läge inte bercdd att föreslå någon överflyttning av utgifter från licens— medel till anslag på riksstaten. Häremot gjordes inte någon erinran vid ären- dets riksdagsbehandling (riksdagens skriv. 200/1951).
Beträffande undervisningsändamål talar enligt vår mening samma skäl för att staten träder till vid undervisningen genom televisionen som då det gäller undervisning genom rundradion. Som
förut framhållits har anordningen ännu inte genomförts för rundradions del.
Eftersom televisionssändarna har en mycket begränsad räckvidd, kan det inte bli fråga om att i televisionen an- ordna några för direkt mottagning i ut- landet avsedda specialsändningar lik- nande rundradions kortvågssändningar. Statsanslag för sådant ändamål kan därför inte komma i fråga för televisio- nen.
Under hänvisning till det anförda anser vi oss böra rekommendera stats- makterna att, när det blir aktuellt med statsanslag för undervisningsändamål inom rundradion, överväga samma an- ordning för televisionens del.
1 kap. X har 'Vi avrått från att för- säljning av programtid anlitas som in— komstkälla för svensk television. Som framgår av nämnda kapitel anser vi oss ej heller höra i våra finansieringskal- kyler ta med några inkomster av stats- anslag för speciella ändamål. Våra kal- kyler bygger alltså på licensavgift på televisionsmottagare som enda inkomst- källa för televisionen.
Enligt chefens för kommunikations- departementet medgivande har vi upp- dragit åt Industriens utredningsinstitut att utföra vissa undersökningar rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna av televisionens införande i vårt land.
Utredningsuppdraget avsåg två cen- trala problemställningar. För det första skulle institutet göra en uppskattning av efterfrågan på televisionsmottagare un- der viss angiven utbyggnadsperiod. För det andra ingick i uppdraget att mot bakgrunden av den svenska industriens produktionsmöjligheter och konkurrens- läge gentemot utlandet bedöma hur stor den inhemska tillverkningen av tele- visionsmottagare och delar därtill kun- de beräknas bli. Dessa beräkningar skulle ligga till grund för en uppskatt- ning av dels de nyinvesteringar som erfordras för inhemsk tillverkning och dels importen av televisionsmottagare och delar därtill.
Resultatet av utredningsinstitutets un- dersökningar föreligger i en den 3 maj 1954 dagtecknad rapport, Svensk tele-
KAPITEL XI
Televisionsverksamhetens finansiering med licensavgift
vision —— efterfrägan, tillverkning, im— port
Rapporten är uppdelad i två avdel- ningar. Den första behandlar den sven- ska marknadens efterfrågan på televi- sionsmottagare och utmynnar i en pro- gnos för televisionsutvecklingen under de första sju åren efter televisionens in- förande. I den andra avdelningen dis— kuteras vissa samhällsekonomiska kon- sekvenser av televisionens införande.
Vi redogör här för utredningsinstitu- tets prognos för efterfrågan på televi- sionsmottagare. Till frågan om de sam- hällsekonomiska konsekvenserna av te- levisionen återkommer vi 1 kap. XIII.
Prognos för televisionsutvecklingen
Utredningsinsiifutets undersökning
I fråga om prognosmetoden framhål- ler utredningsinstitutet att en prognos när det gäller televisionsmottagare är förbunden med speciella problem. Man har intet erfarenhetsmaterial från vårt land att stödja sig på. Det är därför inte möjligt att använda efterfrågeanalysens traditionella uppskattningsförfarande. Ej heller intervjumetoden eller metoden att jämföra med likartade varor, t. ex. rundradiomottagare, motorfordon, tvätt- maskiner, kylskåp etc., har ansetts vara användbara för ändamålet. Den enda metod som kan tillämpas är att överföra utländska erfarenheter till vårt land. Det förefaller nämligen rimligt att anta,
att televisionen i Sverige kommer att utvecklas på ungefär samma sätt som i de länder, där de för efterfrågan på tele- visionsmottagare bestämmande variab- lerna till karaktär och storlek har varit likartade med dem som kan väntas fö- religga i vårt land.
Efterfrågeanalysen har att klarlägga det sätt på vilket efterfrågan bestäms av skilda faktorer. Utredningsinstitutet har diskuterat en rad faktorer, som bestäm- mer efterfrågan på televisionsmottagare.
Även om det är troligt att priset på en mottagare spelar en viktig roll för efterfrågan, är det dock ytterst vansk— ligt att försöka bedöma hur stor inver- kan olika prislägen kan ha. Institutet anser dock att man torde våga påstå att efterfrågans priskånslighet under den första tiden efter televisionens in- förande kommer att vara förhållande— vis liten för att så småningom öka mer och mer. För en så dyr vara som det här är fråga om är det naturligt att köpa- rens inkomst är en för efterfrågan vä- sentlig faktor liksom hans förmögen— hetsställning och avbetalningsmarkna- dens struktur och kapacitet.
Det är vanligt att på marknaden ny- införda varaktiga konsumtionsvaror all- mänt betraktas som lyxvaror, dvs varor som anses umbärliga. I många fall sker emellertid efter en viss tid en attityd- förändring, så att innehavet inte längre anses förbehållet vissa samhällsskikt. Det kan t. o. m. gå därhän, att varan så småningom kommer att betraktas som en standardartikel, vilken anskaffas utan större hänsyn till kostnaden. Ex- empel på varor, för vilka en utveckling i den riktningen har ägt rum, är bilar, kylskåp, dammsugare och rundradio- mottagare.
Även om sådana attitydförändringar i många fall kan sägas vara betingade av en allmän standardhöjning, kan de inte förklaras utan att hänsyn tas även
till den sociala imitation, som innebär att konsumtionsvarorna »smittar av sig» såväl mellan som inom de olika sam- hällsskikten. Det förefaller troligt att en attitydförändring av detta slag kom— mer att göra sig gällande även för tele- visionsmottagare. En attitydförändring kan t. o. m. tänkas komma till stånd re- dan innan varan ifråga har kommit ut på marknaden. Genom reklam, diskus- sioner i press och radio etc. kan all— mänheten vara förberedd så, att en la- tent efterfrågan föreligger hos betydligt större grupper än om varan vore ny och obekant. Som närmare framgår av den följande redogörelsen erbjuder tele- visionens utveckling i Midlands i Stor— britannien ett exempel på detta.
De efterfrågebestämmande faktorer, som hittills har berörts, har alla varit sådana, som anses vara av betydelse för nästan samtliga varaktiga konsum— tionsvaror. Det finns emellertid vissa förhållanden som är speciella just för efterfrågan på televisionsmottagare.
Det utbyte en person har av en tele- visionsmottagare är helt naturligt be- roende av sändningarnas omfattning och programmets attraktivitet. Att des- sa faktorer spelar stor roll för efter- frågan belyses av utländska erfarenhe- ter. En förutsättning för att en person skall skaffa sig en televisionsmottagare är också att han har någorlunda till— fredsställande mottagningsförhållanden. I fråga om bildningsnivåns roll för ef- terfrågan förefaller brittiska och ame- rikanska undersökningar ge vid handen att en högre bildningsnivå i och för sig skulle vara ägnad att göra en person mindre benägen att skaffa sig en tele- visionsmottagare. Ytterligare variabler, som i utlandet har visat sig samman- hänga med innehav av televisionsmot- tagare, är familjestorlek och familjefa- derns ålder.
De hittills angivna variablerna är de
som ansetts vara bestämmande för den enskilde individens köpbenägenhet. För en uppskattning av den totala efter- frågan i landet tillkommer som en grundläggande faktor folkmängdens storlek eller snarare antalet hushåll inom sändarområdena.
Utredningsinstitutets prognos baseras på vissa av oss angivna förutsättningar för svensk televisionsverksamhet. Dessa innebär att televisionsnätet utbyggs en- ligt en viss plan på sju år, att program— tiden är minst 25 timmar per vecka, att programkvaliteten är liknande BBCs, att priset på televisionsmottagare är 1500 kr plus 100 kr för antenn, att licensavgiften är 75 kr per år samt att goda möjligheter erbjuds att finansiera apparatköpen genom avbetalning.
Efter olika överväganden har utred- ningsinstitutet som resultat av under- sökningen kommit fram till att Storbri- tannien är det land, vars televisionsut— veckling lämpligast kan läggas till grund för en svensk prognos. De enda tele- visionsstationer som har varit i drift där länge nog för att kunna ge erfor- derligt statistiskt material är london- sändaren (verksamheten efter avbrott under kriget återupptagen 1946) och midlandssändaren (Sutton Coldfield, tagen i bruk 1949). En jämförelse visar att utvecklingstakten för televisionen i Midlands var betydligt snabbare än i londonområdet. Redan ett år efter star- ten var antalet mottagare per 1 000 in- vånare i Midlands detsamma som i lon— donområdet efter tre år. Frågan är där- för om man skall utgå från utvecklingen i londonområdet eller i Midlands vid en prognos för Sverige.
Utredningsinstitutet anser att man av flera skäl har anledning anta att utveck- lingen i vårt land kommer att gå snab- bare än vad fallet har varit inom lon—
donområdet. Vi har ej så stora efter- satta behov som Storbritannien hade åren närmast efter kriget. Vidare är te- levisionen nu mera tekniskt fulländad än för åtta år sedan; en för ett flertal länder gemensam standard har skapats, vilket gör att konsumenterna inte behö— ver befara att inom en nära framtid få byta ut sina apparater osv. Dessutom har säkert diskussionen i press och radio om televisionen bidragit till att göra svenskarna mera televisionsintresserade än vad fallet var med engelsmännen vid den tid då londonsändaren åter togs i bruk.
Utredningsinstitutets slutsats är allt— så den, att å ena sidan den svenska ut- vecklingen kommer att gå snabbare än londonområdets men att det å andra sidan förefaller sannolikt, att den inte kommer att gå lika snabbt som i Mid- lands. När midlandssändaren trädde i funktion i december 1949, hade sänd- ningarna från London redan fortgått i över tre år. Större delen av invånarna i Midlands hade under denna tid kom- mit i kontakt med televisionen, de som hade flyttat från londonområdet hade kanske behållit sina gamla apparater för framtida bruk osv. Härtill kommer att vissa platser inom Midlands redan tidigare hade kunnat se sändningarna från London.
För Sveriges del anser utredningsin- stitutet av anförda skäl utvecklingen i londonområdet utgöra ett minimialter— nativ, under det att utvecklingen i Mid- lands måste uppfattas som ett maximi- alternativ. I prognosen har man därför räknat med en utveckling, som utgör ett medeltal mellan förloppen inom lon- donområdet och Midlands. Stegrings- takten i londonområdet är efter tre år i stort sett densamma som i Midlands efter ett år. Under de tre första åren är det därför av betydelse i vilken mån man ansluter sig till den ena eller andra
[ l
utvecklingskurvan. För de därefter föl— jande åren spelar det ingen roll för de årliga nettotillskotten vilken kurva man väljer.
Utredningsinstitutet framhåller att det inte är otroligt att utvecklingstakten kommer att bli olika för olika stations- områden i vårt land, beroende på deras utbyggnadsår, närheten till andra sän- dare osv. Man kan mycket väl tänka sig att utvecklingen i början sker i myc- ket snabb takt och att den sedan suc- cessivt minskar. I prognosen har emel— lertid inte tagits hänsyn till sådana tänkbara olikheter.
Genom bär anförda överväganden har utredningsinstitutet kommit fram till vissa relativtal angivande antalet tele- visionsmottagare per 1 000 invånare i Sverige under de sju första åren efter televisionens start. Relativtalen har se- dan applicerats på det antal invånare (potentiella televisionsåskådare) som tillkommer inom de olika sändarstatio- nernas områden för varje ny etapp av den givna utbyggnadsplanen. Beräk- ningarna resulterar i en prognos för antalet televisionsmottagare under de sju år som planen omfattar. De är base- rade på befolkningssituationen vid års- skiftet 1950/51. Ingen hänsyn har tagits till befolkningsförändringar under pro- gnosperioden.
Utredningsinstitutets manfattas i tabell 16.
Utredningsinstitutet har på olika sätt prövat rimligheten av denna prognos.
Resultatet av en intervjuundersök- ning, som utfördes i början av 1953 av Svenska Gallupinstitutet, visade att ungefär vart fjärde hushåll skulle skaffa sig en mottagare när televisionen kom, under förutsättning av ett mottagarpris av 1 500 kr och en licensavgift på 75 a 100 kr. Detta resultat hänför sig till den situation som skulle råda när sändar- nätet vore fullt utbyggt och är alltså
prognos sam-
Tabell 16. Prognos för televisionsutveck- lingen i Sverige enligt Industriens utred—
ningsinstitut År efter TV-mot— Årlig Mottagar— starten tagare per ökning bestånd 1 000 inv. 1 9,6 11 000 11 000 2 22,7 29 000 40 000 3 36,9 50 000 90 000 4 51,8 69 000 159 000 5 68,3 84 000 243 000 6 86,1 99 000 342 000 7 106,3 109 000 451 000
mest jämförbart med prognossiffrorna för det sjunde året efter starten. Vid denna tid skulle enligt prognosen unge- fär vart femte hushåll ha televisionsmot- tagare. Detta resultat stämmer alltså väl med gallupundersökningens siffror. Ut— redningsinstitutet understryker att ris— kerna för att få missvisande siffror är mycket stora när det gäller intervju- undersökningar av denna typ av varor. Man anser sig dock kunna säga så myc- ket som att det inte finns något i gal- lupundersökningen som talar mot pro— gnosen.
Vidare görs en jämförelse med rund- radions utveckling i vårt land efter starten 1923. Man har ansett att en sådan jämförelse är så mycket mer motiverad som den relativa kostnaden för en rör- mottagare under 1920-talet var ungefär densamma som den, som kommer att gälla för televisionsmottagare under 1950—talet. Antalet rundradiomottagare steg under de första sju åren efter de reguljära sändningarnas början till 430 000, vilken siffra med hänsyn till befolkningsutvecklingen får anses mot- svara ungefär 500 000 i dag. Utrednings- institutet konstaterar att siffran stäm- mer anmärkningsvärt väl med progno- sen. Institutet har emellertid ansett det vara alltför djärvt att grunda en pro- guos direkt på en parallell mellan rund-
radions och televisionens utveckling, då man inte vet relationen under be- gynnelseåren mellan rörmottagare och de betydligt billigare kristallmottagar— na.
Utredningsinstitutet söker även få en uppfattning om prognosens rimlighet genom en jämförelse med utvecklingen för andra varaktiga konsumtionsvaror. Man har därvid ansett riktigt att inte jämföra med antalet försålda enheter utan med de totala utgiftssummorna för olika sådana varor.
Räknar man med ett genomsnittspris per televisionsmottagare, inklusive an— tennanläggning, på 1 600 kr, skulle kon— sumenternas utgifter för inköp av mot- tagaranläggningar för television enligt prognosen öka från ca 18 milj. kr första året till ca 175 milj. kr under sjunde året efter televisionens start. De sam- manlagda anskaffningskostnaderna un— der dessa sju år skulle uppgå till ca 720 milj. kr eller i genomsnitt ca 100 milj. kr per år.
Den grupp av varaktiga konsumtions- varor som under efterkrigsperioden har ställt de största ekonomiska kraven på konsumenterna är motorfordonen. Un- der åren 1950, 1951 och 1952 inregistre- rades 62 200 resp. 62500 och 51700 fabriksnya personbilar. Utredningsinsti- tutet har beräknat att detta motsvarar en anskaffningskostnad av 590 resp. 590 och 540 milj. kr för år. Om man utgår från att de enskilda konsumenterna har svarat för omkring 60 % av dessa ut- gifter, skulle de årliga kostnaderna för inköp av privatbilar under åren 1950— 1952 ha uppgått till i genomsnitt 390 milj. kr. Motsvarande siffra för motor- cyklar har beräknats till 50 milj. kr. Ett och ett halvt år efter starten hade 160 000 mopeder sålts i Sverige för en kostnad av ca 80 milj. kr.
Enligt denna överslagsberäkning skul- le konsumentutgifterna för inköp av
motorfordon i genomsnitt ha uppgått till ca 470 milj. kr per år under åren 1950—1952. Den årliga genomsnitts— kostnaden för anskaffning av televi- sionsmottagare skulle således komma att utgöra omkring en femtedel av utgif- terna för nyanskaffning av motorfor- don.
Konsumenternas utgifter för inköp av radioapparater och radiogrammofoner har uppskattats till ca 90 milj. kr per år. Nyinköpen av tvättmaskiner torde motsvara 25 milj. kr per år och konsum- tionsvärdet av symaskiner, dammsugare och golvbonare har för år 1952 beräk- nats till inalles ca 90 milj. kr.
Konsumenternas utgifter för här be- handlade konsumtionsvaror skulle allt- så ha uppgått till 650 å 700 milj. kr per år. Sett mot denna bakgrund ter sig enligt utredningsinstitutet 100 milj. kr per år för televisionsköp inte som något orimligt belopp. Televisionens totala krav på konsumenterna kommer att till en början vara små för att successivt öka. Detta bör möjliggöra en smidig överflyttning av efterfrågan från andra varor till televisionsmottagare.
Beträffande den roll de årliga kost- naderna spelar i sammanhanget uttalar institutet, att det även om dessa kost- nader iute är betydelselösa, förefaller vara mindre troligt att de skulle kunna skapa något allmänt motstånd mot in- köp av televisionsmottagare.
Utredningsinstitutet framhåller att, i den mån prognosen skulle vara felaktig, de jämförelser som gjorts med andra varaktiga konsumtionsvaror och med ro- sultatet av den omnämnda intervjuun- dersökningen närmast torde peka i den riktningen att man snarare har under- än överskattat efterfrågan.
Slutligen har utredningsinstitutet un- derstrukit att de av oss angivna förut— sättningarna uppenbarligen är av av— görande betydelse för prognosens håll—
barhet. Beräkningarna har gjorts så att man relativt lätt kan korrigera progno- sens siffror, om man skulle frångå det uppställda utbyggnadsprogrammet.
Televisionsutredningen
Det kan synas ligga nära till hands att vid uppskattningen av den komman— de televisionsutvecklingen i vårt land jämföra med utvecklingen inom rund- radioområdet. Såsom Industriens utred- ningsinstitut har framhållit måste man emellertid vara försiktig, när man med ledning av rundradions begynnelseut- veckling söker dra slutsatser om televi- sionens. Den snabba ökningen av radio- licensantalet under de första åren får nämligen i avsevärd grad tillskrivas den omständigheten att man inom stora och folkrika delar av vårt land kunde till- fredsställande avlyssna de svenska rund— radioutsändningarna med hjälp av en kristallmottagare, som i inköp betinga- de endast några tiotal kronor.
I likhet med utredningsinstitutet har vi funnit att en uppskattning av tele- visionsutvecklingen i vårt land genom jämförelse med förhållandena i Stor- britannien torde vara den metod som sannolikt ger det bästa underlaget för en prognos. Att prognosen som institutet påpekar är behäftad med stor osäkerhet ligger i sakens natur.
Utredningsinstitutet har kommit fram till att utvecklingen i Sverige kan tän- kas komma att följa en kurva, som an- ger medelvärdet av utvecklingen i lon- donområdet och Midlands. Vi anser lik— som institutet att utvecklingskurvan för Sverige bör ligga mellan dessa båda kurvor, men vi är inte helt övertygade om att den skall ligga så högt som me- delvärdeskurvan. Då vi emellertid inte har något material till förfogande ut- över det som har stått institutet till buds, har vi stannat för att-lägga in-
stitutets prognos till grund för våra be— räkningar.
Såsom framgår av kap. VIII har det av oss uppgjorda och såväl till utred- ningsinstitutet som till telestyrelsen överlämnade utkastet till en 7-årsplan för televisionsnätets utbyggnad seder— mera ersatts av en 9-årsplan. Trots den- na modifikation anser vi att de av in- stitutet beräknade relativtalen kan läg- gas till grund för våra kalkyler.
Vad angår övriga förutsättningar för prognosen har som framgår av kap. VII två alternativ för programtidens längd ställts upp nämligen dels en sändnings— plan (A) som under det första och and- ra året upptar 15 timmar per vecka och fr. o. 111. det tredje året 25 timmar per vecka och dels en sändningsplan (B) som under det första och andra året upptar 15 timmar per vecka, under det tredje t. o. m. femte året 25 timmar per vecka och fr. o. m. det sjätte året 35 timmar per vecka. Båda alternativen upptar sålunda för de första två åren kortare programtid än den tid — 25 timmar per vecka — som har legat till grund för utredningsinstitutets prognos. Detta kan tänkas påverka den beräkna— de tillväxten av mottagarantalet i nega- tiv riktning. Det senare alternativet in- nebär däremot en längre programtid från och med sjätte året, vilket kan på- verka utvecklingen under dessa år i positiv riktning. Verkningarna är dock så svårbedömbara, att vi avstår från att söka ge ett siffermässigt uttryck för dem.
De av utredningsinstitutet angivna relativtalen bildar grafiskt uttryckt en i det närmaste rät linje. Vi tror att detta är riktigt, dvs att det ger ett riktigt un- derlag för en bedömning av televisions- utvecklingen under en tidrymd av sju år. Man torde få räkna med att tillskottet av nya televisionslicenser därefter av- tar för varje följande år.
Det ställer sig givetvis svårare att göra uttalanden om förhållandena efter den tid utredningsinstitutets prognos omfattar. Mot bakgrunden av erfarenhe- terna från rundradions utveckling i vårt land samt prognoser gjorda utom— lands rörande televisionens utveckling kanske vi dock vågar anta att man fem- ton år efter televisionens start kan vara uppe i ett antal av 150 televisionslicen- ser per 1 000 invånare.
Från dessa utgångspunkter har vi kompletterat utredningsinstitutets serie av relativtal för den svenska televisions- utvecklingen till att omfatta en 15-års- period. Relativtalen framgår av tabell 17.
Tabell 17. Televisionslicenser per 1000 in- vånare enligt televisionsutredningens be— räkning
År efter Televisions- År efter Televisions— starten licenser starten licenser per 1 000 pr 1 000 invånare invånare
1 9,6 9 ' 130 2 22,7 10 136 3 36,9 11 141 4 51,8 12 145 5 68,3 13 147 6 86,1 14 149 7 106,3 15 150 8 120
Licensinkomster och driftresultat
Med ledning av relativtalen i tabell 17 har vi beräknat antalet televisions- mottagare under olika etapper av tele- visionens utbyggnad enligt 9-årsplanen resp. 14-årsplanen. Resultatet återges i tabell 18.
Därefter har vi på grundval av de så- lunda beräknade antalen licenser under olika utbyggnadsetapper beräknat li- censinkomsterna för de båda utbygg- nadsplanerna. Av skäl som vi kommer att ange i det följande har vi därvid — i stället för licensavgiften 75 kr som använts för utredningsinstitutets pro-
gnos —— räknat med en licensavgift på 80 kr per år. Detta anser vi dock inte behöva medföra några korrigeringar av prognosens relativtal.
Vi har dessutom utarbetat kalkyler för licensavgifterna 50 resp. 100 kr. Dessa belopp avviker så mycket från förutsättningen för prognosen, att rela- tivtalen säkerligen är för låga resp. för höga för dessa avgiftsalternativ. Detta bör hållas i minnet när man jämför re- sultaten.
De sålunda beräknade licensinkoms- terna framgår av tabell 19, kol. 2, 3 och 4.
I samma tabeller, kol. 5 och 12, åter- ges de i kap. IX sammanställda årskost- naderna för televisionsverksamheten vid de båda alternativa sändningsplanerna A och B.
Slutligen anges det beräknade drift- resultatet av verksamheten, varvid kol. 6, 8 och 10 resp. 13, 15 och 17 anger re- sultatet för varje verksamhetsår, medan kol. 7, 9 och 11 resp. 14, 16 och 18 anger ackumulerade underskott resp. över- skott från verksamhetens början.
Förslag till licensavgift
Målet för televisionsverksamheten bör ekonomiskt sett vara att göra verksam- heten självbärande. Vi anser att detta bör innefatta en skyldighet för televi- sionen att inom rimlig tid återbetala de belopp som erfordras för att täcka drift— underskottet under en övergångstid. En sådan återbetalning bör ha skett inom den period våra kalkyler omfattar, dvs fjorton år.
Kalkylerna visar att dessa villkor inte kan uppfyllas om licensavgiften sätts till 50 kr. Detta gäller med största san- nolikhet även om man tar hänsyn till att _ såsom tidigare påpekats _ de för beräkningarna använda relativtalen kan vara för låga för detta avgiftsalternativ.
Tabell 18. Uppskattat antal televisionslicenser1
Uthygg- Invånare- Tid efter starten _— Antal mottagare (1 OOO—tal)
nadsår tillskott 1 år 2 år 3 år 4 år 5 år 6 år 7 år 8 år 9 år 1 OOO-tal
9-årsplanen
1 243 132 888 77 1 540 105 1 009 52 667 25 703 16 280 3 207 —— 68 —-
Summa 6 605 410
HNMWLQCDINOOQ
1 4-drs planen
1 243 107 132 390 27 34 981 51 67 838 31 43 223 8 643 15 136 654 183 763 234 239
58 20
Summa 6 605
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 H v—l
Naos! Ftv-(pc
1 Se även diagram 7.
Verk- Inkomster vid en sam- licensavgift av hetsår Utgif- 50 kr 80 kr 100 kr ter”
Sändningsplan A: 1— 2 året 15 timmar per vecka
3—1 4 » 25 >) » »
Underskott resp. överskott vid en licensav- 50 kr 80 kr
verksam- ackumu- verksam— hetsåret lerat hetsåret
ackumu- lerat
7 8 9
1 0,6 1,0 1,2 9,0 2 1,9 3,0 3,7 12,3 3 4,1 6,5 8,1 19,4 4 7,1 11,4 14,2 23,1 5 10,9 17,4 21,7 27,0 6 15,4 24,6 30,7 31,0 7 20,5 32,8 41,0 34,6 8 25,7 41,1 51,4 37,8 9 30,9 49,4 61,8 39,9 10 35,3 56,5 70,6 41,5 11 39,1 62,6 78,2 41,2 12 13 14
1 2 3,2 5, 6,4 17,3 5,4 8 10,8 19,4 8,1 13,0 16,2 20,5 11,4 18,2 22,7 21,7 15,0 24,0 30,0 23,3 18,9 30,2 37,8 25,0 22,8 36,4 45,5 26,7 26,6 42,6 53,2 29,5 30,3 48,4 60,5 33,1 33,7 53,9 67,4 36,3 36,9 59,0 73,7 39,4 39,6 63,4 79,2 41,6
HHHHI—l #wNHOtDOONIGäOIW—WNH
_ 8,4 _ 8,4 _ 8,0 _ 8,0 _10,4 _ 18,8 _ 9,3 —17,3 _ 15,3 _ 34,1 _ 12,9 _ 30,2 _16,0 _ 50,1 _11,7 _41,9 _ 16,1 _ 66,2 _ 9,6 _ 51,5 _ 15,6 _ 81,8 _ 6,4 _ 57,9 _ 14,1 _ 95,9 _ 1,8 _ 59,7 _ 12,1 _ 108,0 3,3 _ 56,4 _ 9,0 _ 117,0 9,5 _ 46,9 _ 6,2 _ 123,2 15,0 _ 31,9 _ 2,1 _ 125,3 21,4 _ 10,5
1 2 3 7 5 5
_14,1 _32,4 _ 12,2 _29,1 _ 14,0 _46,4 _10,8 _39,9 _ 12,4 _ 58,8 _ 7,5 _ 47,4 _ 10,3 _ 69,1 _ 3,5 _ 50,9 _ 8,3 _ 77,4 0,7 _ 50,2 _ 5,1 _ 83,5 5,2 _ 45,0 _ 3,9 _ 87,4 9,7 _ 35,3 _ 2,9 _ 90,3 13,1 _ 22,2 _ 2,8 _ 93,1 15,3 _ 0,9 _ 2,6 _ 95,7 17,6 10,7 _ 2,5 _98,2 19,6 30,3 _ 2 0 _100,2 21 8 52,1
1 Se även diagram 8. ” Se tabell 14.
Vid en licensavgift av 80 kr har tele- visionen fullgjort sina skyldigheter un- der 12:e året vid sändningsplan A och under 13:e året vid sändningsplan B, varefter rörelsen lämnar jämförelsevis stora årliga överskott.
Vid en licensavgift av 100 kr blir motsvarande tid 10:e året för båda sänd- ningsplanerna. Även om de beräknade inkomsterna för avgiftsalternativet 100 kr, på grund av att relativtalen är för
höga, har blivit högre i kalkylerna än vad som i verkligheten kan tänkas bli fallet, anser vi att avkastningen efter återbetalningsperioden är för hög för att denna avgift skall kunna betraktas som skälig. Mot detta kan visserligen invändas att intet hindrar att man till en början tar ut 100 kr för att seder- mera, när ekonomien det tillåter, sänka avgiften. Vi tror emellertid att en lägre begynnelseavgift är att föredra.
Sändningsplan B: 1_ 2 året 15 timmar per vecka
3_ 5 » 25 » » » 6—14 » 35 » » » gift av: Utgif— Underskott resp. överskott vid en licensavgift av: 100 kr ter? 50 kr 80 kr 100 kr verksam— ackumu- verksam- aekumu- verksam- ackumu- verksam- ackumu- hetsåret lerat hetsåret lerat hetsåret lerat hetsåret lerat 10 11 12 13 14 15 16 17 18 il planen ; _ 7,8 _ 7,8 9,0 _ 8,4 _ 8,4 _ 8,0 _ 8,0 _ 7,8 _ 7,8 _ 8,6 _ 16,4 12,3 _10,4 _ 18,8 _ 9,3 _17,3 — 8,6 _ 16,4 _11,3 _ 27,7 19,4 _15,3 _ 34,1 _12,9 _30,2 _11,3 _ 27,7 _ 8,9 _ 36,6 23,1 _16,0 _ 50,1 _11,7 _41,9 —— 8,9 — 36,6 _ 5,3 _ 41,9 27,0 _16,1 _ 66,2 _ 9.6 _51,5 _ 5,3 _ 41,9 _ 0,3 _ 42,2 36,0 _20,6 _ 86,8 _11,4 _62,9 _ 5,3 _ 47,2 6,4 _ 35,8 40,2 _19,7 _106,5 _ 7,4 _70,3 0,8 _ 46,4 13,6 _ 22,2 43,4 _17,7 _124,2 _ 2,3 _72,6 8,0 _ 38,4 21,9 _ 0,3 45,4 _14,5 _138,7 4,0 _68,6 16,4 _ 22,0 29,1 28,8 47,0 _11,7 _150,4 9,5 _59,1 23,6 1,6 , 37,0 65,8 46,7 _ 7,6 _158,0 15,9 _43,2 31,5 33,1 * 43,3 109,1 46,5 _ 4,4 _162,4 20,9 _22,3 37,7 70,8 j 48,2 157,3 46,4 _ 1,9 _164,3 24,8 2,5 42,6 113,4 51,7 209,0 46,3 0,0 — 164,3 27,7 30,2 46,2 159,6 » ? planen _ 7,8 _ 7,8 9,0 _ 8,4 _ 8,4 _ 8,0 _ 8,0 _ 7,8 _ 7,8 ' _ 8,3 — 16,1 11,5 _ 9,9 _ 18,3 _ 8,9 —16,9 _ 8,3 _ 16,1 _10,9 _ 27,0 17,3 _14,1 _ 32,4 _12,2 _29,1 _10,9 _ 27,0 _ 8,6 _ 35,6 19,4 _14,0 _ 46,4 _10,8 _39,9 _ 8,6 _ 35,6 _ 4,3 _ 39,9 20,5 _12,4 _ 58,8 _ 7,5 _47,4 _ 4,3 — 39,9 ; 1,0 _ 38,9 26,7 _15,3 _ 74,1 _ 8,5 _55,9 _ 4,0 _ 43,9 6,7 _ 32,2 28,9 _13,9 _ 88,0 _ 4,9 _60,8 1,1 _ 42,8 12,8 _ 19,4 30,6 _11,7 _ 99,7 _ 0,4 _61,2 7,2 _ 35,6 18,8 _ 0,6 32,2 _ 9,4 _109,1 4,2 _57,0 13,3 _ 22,3 23,7 23,1 35,0 _ 8,4 _117,5 7,6 _49,4 18,2 _ 4,1 27,4 50,5 38,6 _ 8,3 ——125,8 9,8 _39,6 21,9 17,8 31,1 81,6 41,9 _ 8,2 _134,0 12,0 _27,6 25,5 43,3 34,3 115,9 45,0 _ 8,1 _142,1 14,0 _13,6 28,7 72,0 37,6 153,5 47,1 _ 7,5 _149,6 16,3 2,7 32,1 104,1
Vad här sagts avser 9-årsplanen, men resonemanget kan även anses vara gil- tigt för 14-årsplanen.
Vi föreslår därför att licensavgiften sätts till 80 kr. Detta belopp är av prak- tiska skäl att föredra framför t. ex. 75 kr. Med hänsyn till beloppets storlek bör avgiften nämligen delas upp på fyra betalningsterminer, varvid 20 kr är ett lämpligt kvartalsbelopp.
I lag om radioanläggningar m. m. den
3 maj 1946 (nr 172) stadgas att i fråga om rätt att här i riket eller å svenskt fartyg eller svenskt luftfartyg utom ri— ket innehava radiomottagningsapparat gäller vad Konungen förordnar. Detsam- ma gäller enligt nämnda lag i fråga om avgift för innehav av sådan apparat. Med stöd av motsvarande föreskrift'i den tidigare gällande radiolagen den 3 november 1939 (nr 795) har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 17 juni
Tabell 21. Televisionsverksamhetens behov av penningmedel i milj. kr under de första 14 åren1
Lieensavgift 80 kr Sändningsplan A
Investe— Driftresultata
nadsår
Summa
ringsbe- Underskott Överskott Medels- Återbåring Skuld myndlgande' behov vid årets slut
2 4 5 7
9—årsplanen
1 12,9 8,0 _ 20,9 _ 20,9 2 12,4 9,3 _ 21,7 _ 42,6 3 12,5 12,9 _ 25,4 _ 68,0 4 20,2 11,7 _ 31,9 _ 99,9 5 15,6 9,6 _ 25,2 _ 125,1 6 20,4 6,4 _ 26,8 _ 151,9 7 13,7 1,8 _ 15,5 _ 167,4 8 4,3 _ ,3 1,0 _ 168,4 9 4,6 _ ,5 _ 4,9 163,5 10 _14,7 _ 1 ,0 _ 29,7 133,8 11 _ 3,2 _ 2 ,4 _ 24,6 109,2 12 _ 5,8 _ 26,5 _ 32,3 76,9 13 _ 4,0 _ 30,4 — 34,4 42,5 14 0,8 _ 33,2 _ 32,4 10,1 14-årsplanen 1 12,9 8,0 _ 20,9 _ 20,9 2 2,6 8,9 _ 11,5 _ 32,4 3 10,6 12,2 _ 22,8 _ 55,2 4 4,9 10,8 _ 15,7 _ 70,9 5 _ 0,4 7,5 _ 7,1 _ 78,0 6 13,6 3,5 _ 17,1 _ 95,1 7 2,2 _ 0,7 1,5 — 96,6 8 7,5 _ 5,2 2,3 _ 98,9 9 4,4 _ 9,7 _ 5,3 93,6 10 16,2 _ 13,1 3,1 96,7 11 16,7 _ 15,3 1,4 _ 98,1 12 14,6 — 17,6 — 3,0 95,1 13 8,2 _ 19,6 - _ 11,4 83,7 14 _ 0,5 _ 21,8 _ 22,3 61,4
1 Se även diagram 9. * Investeringsbemyndigande: se tabell 13. Negativt värde innebär att avsättningen till vårde- minskningskonto överstiger investeringen under året. 3 Driftresultat: se tabell 19.
1943 (nr 551) angående rätt att inne- hava radiomottagningsapparat meddelat utförliga bestämmelser om radiolicen— sens giltighet, avgiftens storlek m. 111. Dessa bestämmelser bör i tillämpliga delar gälla även för innehav av televi- sionsmottagare. Bestämmelserna bör dock efter televisionens införande änd- ras därhän, att licens, som nu utfärdas att gälla innehav av radiomottagnings-
apparat utan närmare specifikation, kommer att utställas för innehav av rundradio— resp. televisionsmottagare.
I detta sammanhang kan uppgifterna i tabell 20 om licensavgiftens storlek och sändningstidens längd i vissa andra länder vara av intresse.
I de fall man tillämpar ett system med en kombinerad licensavgift för rundradio och television har där angi-
Tabell 20. Licensavgift och sändningsticj' i vissa länder
Land Licensavgift Skr Sändn-. tid per vecka timmar
Danmark . . . . DKr 50 37 8 Frankrike. . . . Fr 4 350 65 40 Italien ....... L 12 540 104 30 Schweiz ...... SFr 60 71 12
Storbritannien £ 2 29 40
Tyskland
(NWDR) .. DM eo . 74 24
vits den summa varmed den kombine- rade avgiften överstiger avgiften för en- bart rundradio.
Televisionens behov av penningmedel
I tabell 21 sammanfattas televisionens behov av penningmedel _ utöver li- censintäkterna _ under de första 14 åren såväl för investeringsändamål som för täckande av de årliga driftunder- skotten under den period då verksam- heten går med förlust.
Tabellen avser förhållandena vid en licensavgift av 80 kr, en programtid en- ligt sändningsplan A samt de båda al-
ternativa utbyggnadsplanerna för 9 resp. 14 år.
Vid framräkningen av televisions— verksamhetens skuld vid varje års slut har fråndragits den återbäring, som be- räknas bli möjlig dels på grund av att avsättningen till värdeminskningskonto överstiger investeringen under året och dels emedan driftunderskotten för- bytts i överskott. Räntekostnaderna för i verksamheten investerat kapital ingår i årskostnaderna och påverkar därige- nom driftresultatet; däremot har inte medräknats räntekostnaderna för de medel som erfordras för att täcka drift- underskotten. Å andra sidan har inga ränteinkomster upptagits på överskot- ten under den senare delen av perioden.
Det bör slutligen framhållas att i tabellen inte redovisas de betydande tillgångar som är bundna i stationsan- läggningar och teknisk utrustning. Des— sa framgår av kap. IX tabell 13, kol. 10, som anger den sammanlagda investe- ringen minskad med den sammanlagda avsättningen till värdeminskningskonto, dvs det bokföringsmässiga nettovärdet. Detta är vid slutet av det 14:e året för 9-årsplanen 89,7 milj. kr och för 14-års- planen 113,5 milj. kr.
Televisionsverksamheten omfattar pro- duktion av program och programmens distribution till mottagarna. Till verk- samheten hör också inkassering av li- censavgifterna.
Med programproduktion avser vi såväl den egentliga programverksam- heten som handhavandet av studioloka— ler och teknisk produktionsapparatur; till distributionen räknar vi handhavan- det av programöverföringsförbindelser och sändarstationer samt den verksam- het, som fordras för att avhjälpa stör- ningar vid mottagningen.
Liksom i fråga om rundradion är det beträffande televisionen av grundläg- gande betydelse för en diskussion av organisationsproblemen att ha klart för sig om programverksamheten skall ut— övas med ensamrätt eller inte. Vi skall därför först behandla detta spörsmål.
Programverksamheten som ensamrätt
För att televisionen skall kunna full- göra sin uppgift i samhällets, kulturens, folkbildningens och hemmens tjänst fordras att programverksamheten ställs under samhälleligt och kulturellt an- svarsmedveten ledning. Endast därige- nom skapas garantier för att program- men blir utformade i en anda, som sam- hället som helhet kan acceptera.
Inom rundradion har programverk- samheten med ensamrätt uppdragits åt
KAPITEL XII
Televisionsverksamhetens organisation
Radiotjänst. Denna ordning har visat sig innebära en garanti för ett riktigt fullgörande av rundradions allmän— tjänst.
Enligt vår mening vore det inte för- svarligt att för televisionens del under- låta att dra nytta av erfarenheterna från rundradion. Kan man inte visa att en- samrätten där kan ersättas med en an- nan och bättre ordning _ och enligt vår mening kan man inte detta _ så kom- mer man inte ifrån den slutsatsen, att motsvarande lösning bör eftersträvas för televisionen. Vi förordar därför, att televisionens programverksamhet med ensamrätt uppdras åt ett företag.
Det bör understrykas att ensamrätt inte är detsamma som åsiktsmonopol. Inom rundradion _ och detsamma bör gälla för televisionen _ är uppdraget att bedriva programverksamhet tidsbe- gränsat. Redan häri ligger en garanti mot missbruk. Härtill kommer att det avgörande inflytande, som inom före- tagets ledning tillförsäkrats det all- männa, garanterar såväl verksamhetens objektivitet och vederhäftighet som neu- traliteten gentemot olika åskådningar och meningsriktningar.
Vi har i det föregående dragit upp riktlinjerna för en rikstelevision, dvs en televisionsverksamhet som är avsedd att bereda goda mottagningsmöjligheter för ett televisionsprogram över hela landet. Av vad vi här anfört rörande
5' i l ! E
programverksamhetens upplåtelse med ensamrätt följer, att rikstelevisionens tekniska apparat inte får, vare sig 10- kalt ellcr riksomfattande, användas för annan till allmänheten riktad program- verksamhet än den som upplåtits åt rikstelevisionens programföretag. Där- emot möter inga hinder mot att appara- turen används för andra ändamål, om dessa låter sig förena med programföre- tagets verksamhet. Som exempel på så- dan användning kan nämnas undervis- ningsverksamhet liknande den för vil- ken rundradionätet har upplåtits till andra än Radiotjänst.
Rikstelevisionen blir i huvudsak för- lagd till frekvensbanden I och III, där den kommer att ta i anspråk alla till- gängliga sändningskanaler. Därutöver kommer eventuellt ett mindre antal ka- naler att disponeras inom band IV.
För annan verksamhet än rikstele- visionens kommer inom band IV att _ vid sidan av de för rikstelevisionen ut- nyttjade sändningskanalerna _ finnas ett stort antal kanaler disponibla.
Vi anser självklart att dessa möjlig- heter skall utnyttjas i största utsträck- ning. Med all säkerhet kommer utveck- lingen att anvisa många användnings- områden för televisionstekniken. Det är därför av vikt att slå fast, att de tele- visionsanläggningar för skilda ändamål, som kan komma att koncessioneras, inte får användas för en till allmänheten riktad programverksamhet.
Vad vi här anfört kan sammanfattas sålunda.
1. Den svenska televisionsverksamhe— ten bör byggas upp som en rikstelevi- sion. Dess programverksamhet bör med ensamrätt uppdras åt ett företag. Vid sidan härav får inte finnas någon vare sig lokalt eller riksomfattande bedriven programverksamhet, som riktar sig till allmänheten.
2. Rikstelevisionens tekniska apparat
får inte användas för annan program- verksamhet än den televisionsföretaget bedriver. Däremot må den upplåtas för annan verksamhet, om denna låter sig förena med programföretagets. De tele- visionsanläggningar av skilda slag, som kan komma att koncessioneras, får inte, vare sig lokalt eller riksomfattande, ut- nyttjas för en till allmänheten riktad programverksamhet.
3. För televisionen skulle alltså kom- ma att gälla samma principer som gäller i fråga om rundradion. Vi anser att dessa principer är av så avgörande be— tydelse för den kommande utvecklingen, att det är ofrånkomligt att statsmakter- na redan före televisionens införande i vårt land tar ställning till desamma.
Programproduktionens organisation
Från vår uppfattning att program- verksamheten med ensamrätt bör upp- låtas åt ett företag som utgångspunkt kan diskussionen om programproduk- tionens organisation begränsas till två alternativ. Det ena innebär att ett fri- stående programföretag inrättas; det andra att televisionens och rundradions programverksamhet samordnas inom ett företag. Vi förordar sistnämnda alter- nativ av följande skäl.
Under sin trettioåriga verksamhet har Radiotjänst under ständigt experimente- rande funnit vägar och normer för sin funktion som offentligt organ i sam- hällets och hemmens tjänst. En konkret samverkan har etablerats med samhäl- leliga, vetenskapliga och konstnärliga in- stitutioner, folkrörelser, religiösa sam— fund, politiska partier etc. De erfaren- heter, som därvid har vunnits, och de kontakter, som knutits, bör tillvaratas, då det gäller att skapa televisionspro- gram för de svenska hemmen.
Detta. skäl för en samordning anser vi påtagligt, ehuru de antydda fördelar-
na inte kan uttryckas siffermässigt. Ett klart ekonomiskt utbyte ger däremot det gemensamma utnyttjande av admi- nistrativ, kamera] och produktionstek— nisk organisation, som ett sammanföran— de av verksamheterna i inte obetydlig omfattning möjliggör.
En annan fördel av samordningen av televisionens och rundradions pro- gramverksamhet ligger däri, att gemen- samma avtalsförhandlingar kan föras med artister och andra medverkande i programmen samt med författare, ton— sättare och anställd personal m. fl.
Det bör inte förbises att i ett litet land med begränsade personella resur— ser konkurrensen flera programprodu- cerande företag emellan måste leda till en för både rundradion och televisionen besvärande kostnadsutveckling. Det- samma gäller i än högre grad om vid sidan av rundradion två televisions- företag skulle uppträda som konkurren- ter på marknaden.
Då vi räknar med ett inte obetydligt internationellt programutbyte och som följd därav med en intim kontakt mel- lan det svenska programföretaget och företagen utomlands — där i allmänhet television och rundradio ryms inom ett och samma företag — är det en fördel, att rundradion i vårt land redan har ett kontaktsystem uppbyggt med mot- svarande utländska företag, inte minst de nordiska. Härvidlag kan erinras om att Radiotjänst är aktivt verksamt inom den europeiska rundradiounionen, där sedan flera år tillbaka rundradio— och televisionsfrågor behandlas.
Vårt förslag om att samordna tele- visionens och rundradions program- verksamhet aktualiserar åtskilliga med en sådan organisationsform samman- hängande frågor. Vissa av dessa är av den vikt att vi inte anser oss kunna förbigå dem utan preciserade förslag till deras lösning; beträffande andra
åter kan det vara tillräckligt att erinra om deras existens. Det får därefter an- komma på programföretaget att svara för deras lösning i praktiken.
Till den senare gruppen hör frågan om företagets benämning. Här kan skäl anföras både för ett bibehållande av benämningen Radiotjänst och för en ny benämning. Vi anser att denna fråga bör i första hand prövas av företaget.
Hit hör vidare detaljerna i den per— sonella organisationen och i fråga om utrustning av olika slag. Vi har i det föregående sysslat med dessa spörsmål endast i den utsträckning, som varit nödvändig för våra kostnadsberäk- ningar.
Vi har helt gått förbi frågan om det nya radiohuset i Stockholm, då vi för- utsätter att detta nybygge liksom det beslutade nybygget i Göteborg kommer att planeras med tanke på såväl rund- radions som televisionens behov. Där- emot har vi räknat med hyreskostnader för televisionens lokalbehov i våra ut- giftskalkyler.
Det förefaller oss lämpligt att orga— nisationsschemat för programföretaget utformas så att det under en företags- chef omfattar fyra huvudavdelningar, nämligen en rundradioavdelning, en televisionsavdelning, en teknisk avdel- ning samt en avdelning för administra- tiva och kamerala ärenden. Cheferna för dessa avdelningar bildar tillsam- mans med företagschefen företagets direktion.
Radiotjänst är organiserat i bolags- form. Varje aktie lyder å 100 kr. Aktier- na ägs av pressen och radioindustrien med ca två tredjedelar resp. en tredje- del av aktiestocken. Aktiekapitalet är f. 11. 540000 kr, dvs det högsta belopp som enligt bolagsordningen är tillåtet. Bolagets styrelse består av ordförande och sex övriga ledamöter jämte sex suppleanter för de sistnämnda. Bolags-
_ ______. ___. ___.— __M____—_.—Åmtnn—A»m _
ordningen lämnar möjlighet till en ut- ökning av antalet ledamöter från sex till åtta. Ordföranden utses av Kungl. Maj:t. Av styrelsens övriga ledamöter och suppleanter utser Kungl. Maj:t halva antalet och bolagsstämman den andra hälften. Ledamöterna och suppleanter— na skall enligt bolagsordningen repre- sentera kulturella och samhälleliga in— tressen samt administrativ, ekonomisk och teknisk sakkunskap.
Ett spörsmål av stor betydelse i sam- manhanget är frågan om en breddning av underlaget för intresserepresentatio- nen i företaget. Att vi ansett oss böra ta upp detta spörsmål beror inte på någon kritisk inställning mot nuvaran- de förhållanden. Vi betvivlar ingalunda att bolaget i dess nuvarande form kan utnyttjas även för televisionen, men det kan å andra sidan inte bestridas att till- komsten av en ny och omfattande ar- betsuppgift gör en breddning av under- laget för intresserepresentationen önsk- värd.
En utväg att åstadkomma vidgad in- tresserepresentation är att staten inlöser aktierna i bolaget och därefter ser till att olika intressegrupper blir represen- terade i den statliga bolagsstyrelsen. Frågan har tidigare prövats av stats- makterna efter förslag av den första rundradioutredningen. Resultatet av denna prövning blev, att riksdagen år 1935 uttalade sig för att det privata bo- laget skulle bestå (riksdagens skriv. 336/1935). Det allmänna tillförsäkrades
dock _ såsom framgår av här förut återgivna bestämmelser i bolagsord— ningen _ avgörande inflytande inom bolagsstyrelsen. För vår del saknar vi anledning att påkalla någon ompröv- ning av frågan om en statlig bolags- bildning på området. Vi anser tvärtom att vad som förekommit vid statsmak— ternas prövning av frågan är 1935 lik- som erfarenheterna av den utveckling,
som därefter har ägt rum, talar för att den privata bolagsformen bibehålls.
En annan möjlighet är att genom ök— ning av aktiekapitalet tillföra bolaget nya intressenter. För vår del förordar vi denna utväg. Vissa organisationer bör därvid inbjudas att teckna aktier i företaget. Organisationer, som vi anser böra ifrågakomma, är Frikyrkliga sam- arbetskommittén, Föreningen Sveriges Filmproducenter, Landsorganisationen, Samverkande bildningsförbunden, Sve— riges industriförbund, Sveriges lant- bruksförbund och Sveriges nykterhets- vänners landsförbund.
Vi anser inte att vid ökningen av aktiekapitalet bör eftersträvas att till- föra företaget något större kapital. En sådan kapitalanskaffning blir nämligen dyrare än om andra utvägar anlitas. Ökningen bör därför begränsas till vad som kan befinnas lämpligt för att åstad- komma en breddning av intresserepre- sentationen.
Som förut framhållits har pressen f. 11. ca två tredjedelar av aktiestocken. Dessa aktier är fördelade på ett flertal tidningar och till tidningsutgivarna knutna intressen. Pressens majoritets— ställning behöver inte göras beroende av breddningen av intresserepresenta- tionen. Som skäl för en viss majoritets- ställning för pressen kan anföras att den i sin egenskap av opinionsbildande or- gan är representativ för aktualitets- präglade skiftningar i folkmeningen.
Såväl frågan om aktiekapitalets stor- lek som fördelningen av aktieposterna bör liksom de juridiska formaliteterna i samband med ändringen av bolags— bildningen upptas till avgörande först sedan statsmakterna tagit ställning till vårt förslag om breddning av intresse- representationen.
Den breddning av intresseunderlaget, som vi här förordat, bör kombineras med en ökning av styrelseledamöternas
antal. För vår del finner vi lämpligt att antalet ordinarie ledamöter bestäms till elva, i vilket antal den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden ingår. Förslaget betyder att Kungl. Maj:t och bolags- stämman skulle utse ytterligare två leda- möter vardera. Samtidigt bör antalet suppleanter ökas från sex till åtta. Kungl. Maj:t och bolagsstämman skulle alltså utse ytterligare en suppleant var- dera. Vid bifall till vad vi här föreslagit och om — vilket vi förutsätter — sam- råd äger rum mellan Kungl. Maj:t och bolaget bör möjlighet finnas för en in- tresserepresentation av tillfredsställan- de karaktär med hänsyn till de nya upp- gifter, som televisionen tillför företaget.
Inom rundradion granskas program— verksamheten i efterhand av radio- nämnden. Den består av 24 av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, representeran— de olika intressen och meningsrikt— ningar.
Enligt vår mening bör televisionens programverksamhet underkastas en lik- nande granskning. Vi anser dock inte att en särskild nämnd behöver inrättas för ändamålet. Lämpligare torde vara att radionämnden, förslagsvis benämnd radio- och televisionsnämnden, granskar både radio— och televisionsprogrammen. Nämndens allsidiga sammansättning ta- lar härför på samma gång som dess ar- betsbörda inte torde lägga några hinder i vägen för ett sammanförande av de bägge arbetsuppgifterna. Som ytterli— gare skäl kan åberopas fördelen rent praktiskt sett av att programföretagets verksamhet, vare sig den avser rund- radio eller television, blir granskad av en och samma instans.
Programdistributionens organisation
Distributionen av televisionsprogram— men är till alla delar en teknisk upp—
gift. Det gäller därför att söka den lösning av frågan om distributionens organisation, som är bäst från tekniskt- ekonomisk synpunkt.
För televisionsprogrammets överfö- ring till Sändarstationerna erfordras speciella programförbindelser. Dessa kan vara antingen koaxialkablar eller radiolänkar eller en kombination av kablar och länkar.
Som framgår av kap. VIII kan kostna- derna för programförbindelserna redu- ceras i den mån televisionsöverföringen kombineras med telefonförbindelser etc. i samma kabel eller radiolänk.
Från investeringssynpunkt blir där- för den fördelaktigaste lösningen, an- tingen man väljer kabel eller radiolänk, en kombination av televisions- och tele— fonförbindelser.
I fråga om årskostnaderna ställer sig en kombination än gynnsammare, enär man därvid kan utnyttja televerkets or- ganisation och den personal som verket har landet runt för andra, likartade arbetsuppgifter.
De i Stockholmsplanen upptagna 50 sändarstationerna för television kan en- dast i några få fall kombineras med de nuvarande rundradiostationerna.
För investeringskostnaderna är det därför inte av någon avgörande bety- delse om televisionsstationerna byggs av televerket eller av ett fristående företag.
Om rundradions distributionsnät ut- byggs med de i samma plan angivna Sändarstationerna för rundradiodistri- bution på ultrakortvåg, kan emellertid en kombination av televisions- och ult- rakortvågsanläggningarna ge besparing- ar i anläggningskostnaderna för tele- vision.
Antingen televisionsstationerna kom- mer att byggas fristående eller i kombi- nation med rundradioanläggningar, kommer årskostnaderna att bli lägre om
man kan utnyttja televerkets organisa- tion och personal.
Televerket har redan en omfattande och erfaren organisation för att avhjälpa störningar vid rundradiomottagningen. Det är utan tvivel fördelaktigast, om denna kan utnyttjas även för televi- sionen.
Vi har alltså kommit till den uppfatt- ningen att televisionens programdistri— bution, innefattande programförbindel- ser, sändarstationer och avstörnings- verksamhet, bör uppdras åt televerket. Därmed ernås full överensstämmelse med vad som gäller inom rundradio- verksamheten.
Inkasseriug av licensavgifter
Arbetet med inkasseringen av radio- licensavgifterna utförs av televerket. I
syfte att nedbringa kostnaderna härför har telestyrelsen nyligen efter utred- ning beslutat att radiolicensarbetet suc- cessivt skall mekaniseras med hålkorts- maskiner och i samband därmed cen- traliseras till styrelsens radiobyrå.
Det kommer enligt vad vi inhämtat inte att innebära några tekniska svårig— heter att utnyttja hålkortsmaskinerna även för inkasseringen av licensavgifter för televisionsmottagare. De merkostna— der detta medför torde understiga kost— naden för varje annat tänkbart inkasse- ringssystem.
Vi förordar därför att inkasseringen av licensavgifter på televisionsmottaga- re uppdras åt televerket. Även på detta område ernås alltså full överensstäm- melse med förhållandena inom rund- radion.
I kap. XI har vi redogjort för den av Industriens utredningsinstitut på vårt uppdrag utförda undersökningen i vad den avser en prognos för televi- sionsutvecklingen. Här skall vi referera den del av undersökningen, som be- handlar vissa samhällsekonomiska kon— sekvenser av televisionens införande i vårt land.
Syftet med denna del av undersök- ningen har varit att bedöma
1. i vilken utsträckning produktion av televisionsmottagare kommer att upptas i Sverige,
2. vilka investeringsbehov, som för detta ändamål kan behöva tillgodoses, samt
3. vilka direkta återverkningar efter— frågan på televisionsmottagare kan be- räknas få på utrikeshandeln.
De investerings- och importbehov, som uppkommer i samband med an— skaffning av apparatur för program- produktion och för utbyggnad av tele— visionens distributionsnät, har fallit utom ramen för institutets undersök- ning.
Produktionen av televisionsmottagare i andra länder
En televisionsmottagare är som tek— nisk produkt avgjort mera komplicerad än en rundradiomottagare; antalet de- lar är tre å fem gånger större i en te-
KAPITEL XIII
T elevisionen och samhällsekonomjen
levisionsmottagare för svart—vit mot- tagning än i en rundradiomottagare av normal kvalitet.
I princip skiljer sig inte metoderna för hopsättning av televisionsmottagare från den teknik som används i den egentliga radioindustrien. Behovet av en effektiv planering, samordning och kvalitetskontroll ställer emellertid and- ra och delvis skärpta anspråk på tele- visionsindustriens organisation. Även behovet av kontinuerligt forsknings- och utvecklingsarbete synes göra sig gällande med större styrka.
Vid televisionstillverkningen liksom vid många andra slag av industriell produktion är betydande fördelar från kostnadssynpunkt att vinna vid tillverk- ning i stor skala; detta gäller kanske framför allt vissa delar, t. ex. bildrör, men även själva sammansättningsledet.
Uppenbart är således att marknadens storlek spelar en mycket viktig roll för uppkomsten av en inhemsk televisions— industri. Avgörande för avsättnings- möjligheterna i ett läge med fri utri- keshandel är emellertid inte den in- hemska marknadens storlek i och för sig utan först och främst konkurrens- situationen mellan inhemska producen- ter och potentiella exportörer i ut— landet.
Utredningsinstitutet har därför fun- nit det vara av intresse att undersöka i vad mån olika länder har förutsätt-
ningar att uppträda på den svenska marknaden.
Televisionsindustrien i USA
I USA har produktionen av televi- sionsmottagare vuxit oerhört snabbt: från 6000 mottagare 1946 till 7,2 milj. mottagare 1953. Endast en mindre del av produktionen exporteras. Under 1952 exporterades ca 73 000 färdigmonterade mottagare och ca 18 000 byggsatser, varav ca 95 % placerades i Nord-, Cen- tral- och Sydamerika, där man har samma system med 525 linjer som USA.
För att en amerikansk mottagare skall kunna användas för det 625-lin- jersystem, som antagits av bl. a. Sve- rige, måste vissa konstruktionsändring- ar vidtas. Detta är visserligen i och för sig inte något oöverstigligt hinder för export till Sverige och andra länder med 625-linjersystemet, men förutsätt- ningen för att en tillverkning, speciellt avsedd för den europeiska marknaden, kommer till stånd är sannolikt att efter- frågan blir stor nog att tillåta långa produktionsserier.
De amerikanska bildrören är vanligt- vis byggda för växelström. Vissa om- konstruktioner av de europeiska appa— raterna blir nödvändiga, om man ön- skar utnyttja amerikanska bildrör. I vad mån amerikanska bildrör kan kon- kurrera på den europeiska marknaden beror på storleken av dessa merkost- nader samt fraktkostnaderna. Liknande begränsningar gäller för export av små elektronrör från USA.
Televisionsindustrien i Västeuropa
Den utan jämförelse största markna- den för television i Västeuropa är Stor- britannien. Närmast som en följd av te- levisionens genombrott på den inhem— ska marknaden och den kraftigt stigan- de exporten av radiomateriel har den engelska radioindustriens produktion
snabbt ökats efter kriget. Sålunda öka— de konsumentinköpen av televisions- mottagare från 6000 år 1946 till ca 730 000 år 1952.
Eftersom det brittiska 405-linjersyste- met inte förekommer i något annat land, måste en export baseras på sär- skilda apparatkonstruktioner. Tillverk— ning av televisionsmottagare för ett an- nat system än det brittiska förekom- mer redan och bl. a. har en viss ex— port till Kanada ägt rum. Olika slag av delar — framför allt rör — exporteras i stor omfattning.
I Västtyskland har televisionsmotta- gare hittills tillverkats i mycket blyg- sam skala. Uppskattningar anger att en- dast ca 10000 mottagare sålts inom landet fram till mitten av 1953.
Den tyska radioindustrien har un- dergått en mycket snabb expansion se— dan 1948, då valutareformen genom- fördes. Fram till 1952 steg produktio- nen av rundradiomottagare fyra är fem gånger till ca 2,5 milj. apparater. Ex- porten av sådana mottagare ökade ock- så mycket snabbt _ från 40 000 år 1950 till 130000 år 1952. Denna expansion har möjliggjorts genom en mycket kraf- tig utbyggnad av radioindustriens pro- duktionskapacitet.
Sedan något år tillbaka har den väst- tyska radioindustrien mött ökade av— sättningssvårigheter, framför allt på den inhemska marknaden. För att ut- nyttja sin kapacitet har flertalet före— tag upptagit eller vidtagit åtgärder för att uppta tillverkning av televisions- mottagare. Man kan därför räkna med att den västtyska televisionsindustrien kommer att söka sig nya exportmarkna- der. Exporten till Sverige underlättas av att Västtyskland tillämpar samma sändningssystem.
I Nederländerna har radioindustrien sedan gammalt varit en betydande pro- ducent av rundradiomottagare och spe-
lat en viktig roll på utländska markna- der. Särskilt delar av olika slag har ex- porterats i stor omfattning.
På ett tidigt stadium av televisionens utveckling tog den holländska radio- industrien upp televisionsmottagare på sitt program. Visserligen beräknas för- säljningen i Nederländerna hittills inte ha uppgått till mer än 10 000 mottagare, men exporten till andra länder har va- rit relativt stor. Den holländska tele— visionsindustrien har lagt ned avse- värda kostnader på teknisk forskning och utvecklingsarbete. Den torde ha en betydande tillverkningskapacitet, till- räcklig för att möta såväl de inhemska behoven som en stigande efterfrågan för export. Nederländerna har samma sändningssystem som antagits i Sverige.
Vid sidan av Storbritannien, Väst- tyskland och Nederländerna torde det knappast finnas något annat land i Väst- europa som kan tänkas komma att upp- träda på den svenska marknaden som en mera betydande leverantör av tele- visionsmottagare. Televisionsindustrien i Frankrike och Belgien synes i huvud- sak vara inriktad på den inhemska marknaden. En bidragande anledning härtill är att man där baserat sin tele- visionsverksamhet på andra system än ö25-linjersystemet. Möjligen kan andra länder, däribland kanske främst Dan- mark, komma i fråga som leverantörer till Sverige av olika elektrotekniska de- lar till televisionsmottagare.
Förutsättningarna för import av televisionsmottagare
När det gäller att bedöma i vilken ut- sträckning den svenska efterfrågan på televisionsmottagare kommer att täckas genom import, har utredningsinstitutet också funnit det nödvändigt att under- söka hur de utländska industrierna kan komma in på den svenska marknaden
med sina produkter, dvs huruvida im- porthinder av olika slag föreligger.
Säkerhetsföreskrifter
Den övervägande delen av den 01- materiel som är aVSedd att anslutas till starkströmsnät i vårt land måste före saluförande och användning vara god- känd ur säkerhetssynpunkt av Sven- ska elektriska materielkontrollanstalten (SEMKO) _ en statsauktoriserad insti- tution som arbetar efter av kommers— kollegium utfärdade förordningar och fastställda provningsbestämmelser.
Provningarna av elmateriel syftar främst till att bedöma materielen med hänsyn till risken för beröringsskada och hrandskada. Vid televisionsmotta- garna tillkommer ett nytt riskmoment, sammanhängande med bildrörets hög- spänning och faran för rörets spräng- ning (implosion).
För några år sedan började man på basis av utländska bestämmelser, när- mast de amerikanska, utarbeta svenska provningsbestämmelser för televisions- mottagare. Dessa bestämmelser finns nu utgivna i provisorisk form av SEMKO och är tillämpliga på den produktion eller import som kan komma till stånd.
Det största problemet vid faststäl- landet av provningsbestämmelser är att bedöma och avväga risken för konsu- menterna mot de ökade produktions- kostnader som följer av det bättre till- godosedda säkerhetskravet. Hur dylika avvägningsproblem löses för Sveriges del kan, när det gäller färdiga televi- sionsmottagare, få stort inflytande på storleken av import resp. svensk till- verkning.
Förutom i Sverige finns det prov- ningstvång för radioapparater även i Danmark och Norge. I övriga länder i Europa samt i USA. är provning inte obligatorisk. Sverige är det enda land som f. 11. har officiellt provningstvång
för televisionsmottagare. Flertalet större fabrikanter i USA lämnar dock alltid elektriska artiklar till provning av för— säkringsbolagens provningsanstalt (Un- derwriters' laboratories).
Redan på 1920-talet inleddes ett in- ternationellt samarbete med syfte att åstadkomma internationella provnings- bestämmelser för elektrisk materiel.
Vid International Electrotechnical Commission's (IEC) plenarmöte hösten 1954 i USA kommer på svensk begäran ett förslag till internationella prov- ningsbestämmelser för televisionsmot- tagare att behandlas. Detta förslag över- ensstämmer med de. svenska bestäm- melserna.
Från både importörer och svenska tillverkare har kraftigt understrukits att den jämförelsevis långa provningstiden hos SEMKO innebär olägenheter. Detta kan vara särskilt kännbart för impor- törer som fungerar som fristående gros- sister. Enligt vad som uppges har emel— lertid väntetiderna sjunkit ganska vä- sentligt under den senaste tiden. Om denna utveckling blir bestående, torde nämnda olägenheter inte komma att spela någon större roll i framtiden.
Importrestriktioner
Enligt nu gällande import- och va- lutareglering kan radiomateriel av olika slag importeras utan restriktioner från länder anslutna till den europeiska be- talningsunionen. Däremot förutsätts för import från dollarområdet att licens lämnas i varje särskilt fall. I princip är dollarimporten reglerad på så sätt, att tillstånd till import inte meddelas om varor av motsvarande beskaffenhet står att uppbringa inom det västeuropeiska betalningsområdet.
Man har knappast anledning anta att regleringen av dollarimporten i vad av- ser televisionsmateriel kommer att vä-
sentligt uppmjukas de närmaste åren. Samtidigt förefaller det rimligt att anta att importen från Västeuropa även i framtiden kan äga rum utan kvantita- tiva begränsningar eller valutarestrik- tioner. För den amerikanska industrien utgör således importregleringen f. n. ett nära nog oöverstigligt hinder på den svenska marknaden.
TuIIhind er
Frågan om det framtida tullskyddet för inhemsk produktion behandlas f. n. dels i tulltaxekommittén och dels i det gemensamma nordiska utskottet för eko- nomiskt samarbete. Eftersom tullfrå- gorna ännu ej fått en definitiv lösning, har institutet vid sin undersökning tvingats utgå från den förutsättningen, att tullarnas storlek för radiomateriel förblir oförändrad och att tullarna på televisionsmottagare och delar därtill blir lika stora som den nuvarande tul- len på radiomateriel.
För radiomateriel tillämpas värdetul- lar. Tullsatserna är 20 % för radiomot- tagare och delar därtill samt förstär- kare, 15 % för elektroniska mätappara- ter och 10 % för elektronrör.
Om detta tullskydd bibehålls under televisionens utbyggnadsperiod, före— faller det inte osannolikt att importen av televisionsmottagare under i övrigt lika förhållanden blir relativt sett un— gefär lika stor som den nuvarande im- porten av radioapparater. Att döma av hittillsvarande diskussioner i tullfrågan synes man emellertid ha anledning för- moda att tullsatsen för radio- och tele- visionsmottagare kommer att reduceras tämligen kraftigt. Blir så fallet, är det inte uteslutet att importen av televi- sionsmottagare blir väsentligt större än som beräknats i institutets rapport på grundval av nu rådande förutsätt- ningar.
Distributionen av radioapparater sker nästan genomgående via ett stort an- tal radiohandlare som är fristående från fabrikanter och importörer. Radio- handlarna utför i allmänhet reparatio- ner av radioapparater, och majoriteten av de företag som sysslar med radio- service är också radiohandlare. Dessa handlare är inte specialiserade på en eller ett par fabrikanters märken utan försäljer ett mycket stort antal apparat— typer.
Man kan förutsätta att distributionen av televisionsmottagare kommer att sammanfalla med distributionen av ra— dioapparater. Det förefaller därför san- nolikt att distributionsapparatens struk- tur inte medför någon risk för diskri- minering vare sig för eller mot utländ- ska mottagare.
Den tyska och den holländska radio— industrien har redan omfattande distri- butionskanaler i Sverige; detta är inte i samma utsträckning fallet med den brittiska radioindustrien. Det verkar därför troligt att tyska och holländska producenter av televisionsmottagare kommer att finna det lättare än brittiska fabrikanter att få fotfäste på den svenska marknaden.
Slutsatser
Med hänsyn till nu rådande produk- tions- och avsättningsförhållanden i ut- landet anser utredningsinstitutet att man kan vänta en exportoffensiv när televisionen kommer i gång i Sverige. De olika former av handelshinder som förut diskuterats synes inte komma att i avgörande grad hämma svensk import av televisionsmottagare. Vad angår dis- tributionsmöjligheterna, kan man kon- statera att Nederländerna och Tyskland traditionellt är betydande exportörer av radiomateriel till Sverige. Då produ- centerna i dessa länder har en väl
etablerad försäljningsapparat i vårt land, föreligger gynnsamma distribu— tionstekniska förutsättningar för en om- fattande export av televisionsmottagare och delar därtill.
Dessa slutsatser har bestyrkts av ut- talanden av de större radioimportörer- na i Sverige. Dessa har tekniska förut- sättningar att efter ca ett års varsel ta emot och distribuera så många televi— sionsmottagare som de kan få avsätt— ning för på den svenska marknaden.
Den svenska radioindustriens produktions- kapacitet och marknadsför-utsättningar
Någon större tillverkning av tele- visionsmottagare har hittills inte före- kommit i Sverige. Däremot har ett om- fattande förberedelsearbete bedrivits i ett flertal företag. Skilda bedömare är övertygade om att den svenska indu- strien kan tillverka televisionsmottagare som tekniskt sett väl kan mäta sig med andra länders.
När television införs här, kommer med all sannolikhet bestående företag inom radioindustrien att vara de hu- vudsakliga eller kanske enda tillverkar- na av televisionsmottagare. Det kan där- för vara skäl att undersöka den svenska radioindustriens uppbyggnad och kapa- citet. Tillgänglig statistik är tyvärr gan- ska bristfällig, varför framställningen inte kan bli så utförlig som vore önsk- värt.
Radioindustriens produktionskapacitet
1947 års elbranschkommitté har in- samlat vissa uppgifter om tillverkning- en av radiomateriel. Antalet och storle- ken av elektrotekniska företag, som pro- ducerade radiomateriel och delar 1947, framgår av tabell 22 (nr SOU 1950: 10). Tabellen upptar företag, som till mer än 50% utför elektroteknisk tillverk— ning, huvudsakligen radiomateriel. Till
sådan materiel hänförs radiomottagare och radiosändare samt musik— och or- deranläggningar. Det bör vidare fram— hållas att en del av de i tabellen redo-
Tabell 22. Den svenska radioindustriens struktur 1947
visade företagen tillverkade både radio- mottagare och delar, varför ett och sam- ma företag kan ha medräknats i total- siffran för flera olika varugrupper.
Antal företag med tillverkning (i 1000 kr) av färdigfabrikat halvfabrikat och delar under 100—500 över under 100—500 över 100 500 100 500 Rundradiomottagare ........ 1 1 12 6 4 _ Övriga radiomottagare och sändare .................. 2 1 4 2 _ _ Elektronrör ................ _ 1 2 1 _ _ Kondensatorer .............. 2 2 3 1 _ _ Relåer ...................... 6 _ — 2 _ _ Högtalare .................. 1 2 1 1 — _ Övriga detaljer till svagströms— utrustningar .............. 2 8 4 _ _ 1
I tabell 23 återges industristatistikens uppgifter om tillverkningen av radio- materiel. Endast värdeuppgifter finns; däremot saknas uppgifter om t. ex. an- tal mottagare. Det bör observeras att re— lativt betydande dubbelräkningar tro-
ligen förekommer, beroende på att vår- det av halvfabrikat och delar, som till- verkats av ett företag och ingår i pro- duktionen av färdigfabrikat vid ett an- nat företag, medräknas i produktions— värdet för båda företagen.
Tabell 23. Den totala tillverkningen i Sverige av radiopparater jämte tillbehör och elektronrör 1946—1962
År Radioapparater Elektronrör och tillbehör milj. kr milj. kr
1946 .................. 47,6 3,7 1947 .................. 66,7 2,8 1948 .................. 70,2 3,2 1949 .................. 56,1 2,3 1950 .................. 62,7 1,8 1951 .................. 67,6 1,9 1952 .................. 68,7 2,9
I tabell 24 återges handelsstatistikens siffror över import och export av ra- diomottagare etc. och elektronrör för åren 1946—1952. Till jämförelse lämnas motsvarande uppgifter för 1937 och 1939. Värdena anges i löpande priser, varför de till en del återspeglar pen-
ningvärdesförsämringen sedan 1930- talet. Även handelsstatistiken saknar uppgifter om antalet mottagare.
Det framgår av tabellen att exporten av radiomottagare under efterkrigstiden varit betydande, vilket åren 1946 och 1950 resulterat i exportöverskott. Vad
Tabell 24. Import och export av radioapparater och delar därtill samt elektronrör 1937, 1939, 1946—1952
År Radioapparater Elektronrör
och delar därtill
Import Export Import Export milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr 1937 .................. 11,2 1,4 4,6 0,03 1939 .................. 12,4 1,6 5,4 0,04 1946 .................. 5,7 12,9 5,5 0,3 1947 .................. 13,2 10,6 7,8 0,8 1948 .................. 12,2 8,6 5,1 0,4 1949 .................. 11,0 6,6 5,9 0,5 1950 .................. 11,6 13,1 6,6 0,9 1951 .................. 19,3 14,0 11,1 0,5 1952 .................. 20,1 11,9 10,8 0,3
angår elektronrör, är det uppenbart att största delen av förbrukningen tillgodo- ses genom import.
Exporten av radioapparater m. m. fördelar sig på ett stort antal länder. I motsats därtill härrör importen från ett fåtal länder. Nederländerna var Sveri- ges största leverantör under hela perio- den 1946—1952 utom år 1947, då de distanserades av USA. Den näst vikti- gaste leverantören under perioden var Storbritannien, följt av Danmark och USA. Under de allra senaste åren har
Tyskland återtagit sin roll från förkrigs— tiden som en betydande leverantör.
När det gäller importen av elektron- rör svarar Nederländerna för nästan hälften av den svenska importen. Stor- britannien och USA tävlar om andra platsen.
Uppgifter om produktionsutveckling- en inom radiobranschen finns inte till- gängliga för den senaste tiden. En viss uppfattning kan man emellertid få av tabell 25 utvisande sysselsättningen.
Siffrorna hänför sig till viss dag un-
Tabell 25. Antalet sysselsatta industriarbetare i radiofabrikerna 1951—1953
År Månad Genomsnitt Februari Maj Augusti November index: 1951 = 100
1951 .................. 94 98 97 111 100 1952 .................. 106 100 93 91 97 1953 .................. 84 81 80 76 80
der månaden och avser antalet i arbete andra länder i Europa befinner sig varande industriarbetare. Tabellen vi- sar tydligt att sysselsättningen inom ra— diofabrikerna gått ned från 1951 till 1952 och fortsatt att sjunka under 1953. Denna tendens bestyrks i allt väsent- ligt av radiofabrikanterna.
I likhet med vad som är fallet i flera
radioindustrien i Sverige f. n. på grund av avsättningssvårigheter i en vågdal med relativt stor outnyttjad kapacitet. Från kapacitetssynpunkt synes sålunda tämligen goda förutsättningar finnas för tillverkning av televisionsmottagare i Sverige.
Produktionsförutsättn ingar och mark- nadsbedömningar
Den följande framställningen avser att såvitt möjligt konkretisera den sven- ska radioindustriens bedömning av marknadens lönsamhet samt diskutera tillverkningsplanerna för televisions- mottagare och delar därtill. I huvudsak vilar framställningen på resultaten av en serie intervjuer med representanter för de större radioföretagen i landet och vissa andra elektrotekniska företag.
Man räknar allmänt med att rund- radioförsäljningen kommer att gå ned kraftigt, när televisionen står för dör- ren. Man säger sig redan nu märka att varje större diskussion om televisions— frågan återverkar på försäljningen av rundradiomottagare.
Visserligen understryker man att en televisionsmottagare inte är en ersätt- ning för en rundradiomottagare, men man fruktar att det tar rätt lång tid innan detta blir uppenbart för konsu- menterna. Vidare antar man att radio- apparatens funktion som familjens främsta prydnadsmöbel kommer att övertas av televisionsmottagaren. Detta skulle innebära att konsumenterna i framtiden sannolikt kommer att köpa mindre och enklare rundradiomotta- gare.
På en del håll inom radiobranschen synes man vara beredd på att radio- efterfrågan värdemässigt kan minska med 30 a 40 % när televisionssändning- ar startas. Samtidigt har också expor- ten under de allra senaste åren börjat visa avsättningssvårigheter. Detta inne- bär att marknaden för radioindustrien krympt högst väsentligt och inte kan väntas bli större under de närmaste åren. Radioproduktionen kommer där- för inte att mera allvarligt konkurrera med televisionsproduktionen om till- verkningskapaciteten under den första tiden efter televisionens start. För att
få bästa möjliga användning för den lediga produktionskapaciteten anser sig därför många radioföretag tvungna att uppta tillverkning av televisionsmot— tagare när sändningarna börjar.
Trots detta läge med viss överskotts- kapacitet och med mindre gynnsamma avsättningsutsikter för radiomateriel kan det emellertid ifrågasättas om den svenska radioindustrien har förutsätt- ningar att med framgång konkurrera med utländska tillverkare. Från många håll har man starkt understrukit att kostnadssituationen i Sverige, framför allt den under senare är relativt kraftigt höjda lönenivån, kommer att utgöra ett allvarligt problem för den inhemska in- dustrien och väsentligt försvåra en ef- fektiv konkurrens med import från and- ra länder.
Den inhemska industriens konkur— renskraft beror dock inte enbart på så— dana kostnadsskillnader, som främst har sin grund i olika höga lönenivåer, utan sammanhänger också med rationa— liseringsmöjligheterna och med tillverk- ningsskalans storlek. Inom den svenska radioindustrien synes man i allmänhet räkna med en tillverkningsskala av in- emot 10 000 televisionsmottagare per år som en minimiförutsättning för en eko- nomiskt lönande produktion på längre sikt. Det kan nämnas som en jämförelse att en producent som tillverkar mindre än 100 000 mottagare i USA anses som en liten tillverkare.
När man diskuterar tillverknings- skalans storlek, har man anledning att också undersöka i vad mån produk— tionsunderlaget kan breddas genom ex- port. Utan att ha någon inhemsk mark- nad torde den svenska industrien inte kunna exportera televisionsmottagare i konkurrens med utländska producenter som redan har flerårig praktisk erfa— renhet av tillverkning och försäljning av sådana mottagare. Emellertid tror en
del producenter att vissa möjligheter till export kommer att föreligga när televisionen kommit i gång i Sverige. Främst nämner man den traditionella radiomarknaden i Syd- och Mellaname- rika, där de svenska apparaternas mö- belstil synes vara särskilt uppskattad. Huruvida exporten blir av någon större omfattning är mycket svårt att uttala sig om på nuvarande stadium. Man tor— de emellertid kunna utgå från att den inte blir av avgörande betydelse för tillverkningsskalans storlek och för pro- duktionskostnaderna.
En speciell omständighet, som rela- tivt oberoende av den kostnadsbetinga- de konkurrenskraften kan komma att spela en stor roll för fördelningen av efterfrågan på färdiga televisionsmot- tagare mellan import och inhemsk till- verkning, är de svenska konsumenter— nas smakinriktning. Erfarenheterna från radiomarknaden tyder på att man i Sverige ställer andra och högre krav på apparaternas form, lådans kvalitet och utseende etc. än i utlandet. Skulle dessa smakolikheter göra sig gällande även vid inköp av televisionsmottagare, bety- der det att den övervägande delen av importen kommer att bestå av chassier eller delar, medan tillverkningen av lå- dor samt det slutliga monteringsarbetet i huvudsak kommer att ske i Sverige.
Vad här sagts om den svenska radio- industriens bedömning av produktions- förutsättningarna gäller också i huvud- sak delar och tillbehör till televisions- mottagare. Även inom den del av elek- troindustrien som tillverkar radiodelar finns rätt betydande outnyttjad kapa- citet och det är därför sannolikt, att man kommer att ta upp tillverkning av sådana delar till televisionsmottagare som till sin tekniska natur kan jäm- ställas med den nuvarande produktio- nen. Den utländska konkurrensen är emellertid mycket skarp på detta om—
råde. Med hänsyn härtill är det troligt att åtminstone delar som är helt nya för television, t. ex. bildrör och vissa andra elektronrör, till mycket stor del kommer att importeras.
En särskild faktor som verkar i sam- ma riktning är det förhållandet att ny- investeringar för tillverkning av elek- trotekniska delar i allmänhet är av väsentligt mera specialiserad karaktär än investeringarna i sammansättnings- ledet. Detta tenderar givetvis att än starkare hålla tillbaka investeringarna,
innan avsättningsmöjligheterna kan överblickas. Som en sammanfattning av den sven- ska industriens marknadsbedömning kan sägas att det är en allmänt utbredd uppfattning, att åtskilliga större radio- företag kommer att kasta sig in på marknaden mycket tidigt och att vissa importörer kommer att göra detsamma. Redan från början har man därför an- ledning räkna med en stark konkur- rens på den svenska marknaden, och räntabiliteten anses inte komma att bli särskilt hög. En konsekvens härav är att incitamenten till att starta nya sven- ska företag för tillverkning av televi- sionsmottagare försvagas, om inte den inhemska marknaden expanderar myc- ket snabbt.
Intervjuundersökningens antaganden och förutsättningar
Som utgångspunkt för intervjudis— kussionerna om de svenska radioföreta- gens tillverkningsplaner och investe- ringsbehov har det varit nödvändigt att precisera vissa antaganden rörande den framtida utvecklingen på olika områ- den. Dessa antaganden kan samman- fattas sålunda.
a) Som en allmän förutsättning har man utgått från att de nuvarande kon— junkturerna med i stort sett hög och jämn sysselsättning —— ehuru med en
något lägre sysselsättningsgrad inom den elektrotekniska industrien -— kom- mer att bestå. Skulle televisionssänd- ningarna komma i gång under en pe- riod av utpräglad arbetskraftsbrist eller arbetslöshet, måste man räkna med en helt annan produktionskapacitet och helt andra import- och investeringsbe- hov än vad undersökningen kommit fram till.
b) Den framtida efterfrågeutveckling— en för radioapparater och därmed det tillgängliga kapacitetsutrymmet för te- levisionstillverkning är en fråga som de intervjuade företagsrepresentanterna själva bedömt med hänsyn till avsätt- ningsutsikterna för det egna företaget.
c) Produktionen av radio- och tele- visionsutrustning för kommersiella, in- dustriella och militära ändamål förut— sätts inte komma att stiga i sådan ut— sträckning att den kan allvarligt kon- kurrera om kapacitetsutrymmet.
(1) I sin framtidsbedömning har samt- liga företag utgått från att den erfor- derliga rekryteringen av arbetskraft inte kommer att möta mera betydande svå- righeter.
e) Import- och investeringsberäk— ningarna är knutna till den typ av te- levisionsmottagare som, såvitt nu kan bedömas, kommer att dominera de in- tervjuade företagens tillverkningspro- gram. I stort sett rör det sig om en bordsapparat med ett bildrör om ca 17 tum i diagonal. Strömförbrukningen beräknas till 160 a 170 watt. Apparat- lådans faneryta uppgår till ungefär 1 kvadratmeter och apparatens volym ligger mellan 1/10 och 1/5 kubikmeter. För en golvapparat bör man kanske räkna med den dubbla volymen och något mindre än den dubbla ytan. Lå- dan förutsätts bestå av importerat fa- ner, vanligtvis mahogny, limmat ovan- på en trälåda av inhemskt material.
f) En generell förutsättning har va-
rit att beslut om att igångsätta televi- sionssändningar lämnas i början av 1954 och att sändningarna påbörjas i stock- holmsområdet mot slutet av 1954. — Utredningsinstitutet understryker att längden av den tidrymd som ligger mel- lan bedömningstidpunkten och tid- punkten för televisionens införande spelar en stor roll för framtidsbedöm- ningens tillförlitlighetsvärde.
Mot bakgrunden av här redovisade förutsättningar står det klart att dls- kussionen endast utgör ett försök att i approximativa siffror sammanfatta den mer eller mindre preciserade uppfatt— ning om de första årens utvecklingsmöj- ligheter, som representanter för den svenska radioindustrien hyser i dagens läge. Att diskussionen har en i hög grad hypotetisk prägel och inte får pressas på sitt innehåll, behöver måhända inte särskilt understrykas.
Marknadsfördelningen mellan och svensk tillverkning
import
Intervjuerna ger anledning anta att den inhemska industrien efter bortåt ett års varsel utan större svårigheter kan komma upp i en tillverkning som helt täcker efterfrågan på den svenska mark- naden. Uttalanden från importörhåll tyder emellertid på att importkonkur— rensen kommer att bli hård redan från början.
Varje försök att precisera storleken av den framtida importen måste givet- vis uppfattas som en mycket ungefär- lig angivelse av den sannolika storleks- ordningen under förutsättningar som för närvarande kan betecknas som rim- liga.
Uppskattningarna tyder på att man inte kan anse det troligt att den sven- ska televisionsindustrien får mer än 75 % av den inhemska marknaden för färdiga televisionsmottagare. Å andra sidan torde man nog som en undre
gräns på något längre sikt få räkna med att minst 50 % av marknadsefterfrågan faller på de inhemska sammansättnings- fabrikerna.
Då det är svårt att närmare precisera siffrorna, har utredningsinstitutet räk- nat med två alternativ för import resp. inhemsk tillverkning: alternativ I inne- bär att 50 % av efterfrågan täcks ge- nom import och alternativ Il att impor— ten uppgår till 25 %.1
För att få ett mått på de samlade importanspråken är det lämpligt att ut- gå från den av institutet gjorda pro— gnosen för konsumentefterfrågan på den svenska marknaden:
Ål" Antalet per år sålda mottagare
1 ................ 11 000 2 ................ 29 000 3 ................ 50 000 4 ................ 69 000 5 ................ 84 000 6 ................ 99 000 7 ................ 109 000
Gemensamt för de båda alternativen kan man vidare göra följande antagan- den. Apparater som importeras i helt färdigt skick har ett importvärde mel- lan 750 och 850 kr. När chassiet och rören importeras separat för inmonte— ring i svensk låda, kan importvärdet tänkas uppgå till 600—700 kr. Slutligen synes det rimligt förutsätta att en tred- jedel av importen består av chassier och två tredjedelar av färdiga televi- sionsmottagare. Detta skulle innebära att importvärdet kan beräknas uppgå till i genomsnitt 750 kr per importerad apparat.
Applieerar man detta genomsnittspris på uppskattningen av marknadsefter- frågan finner man att importvärdet för chassier och färdiga televisionsmotta- gare under det första året endast upp- går till 4 milj. kr enligt alternativ I
och 2 milj. kr enligt alternativ II. Där- efter stiger det successivt för att vid en årlig total avsättning av ca 100 000 ap- parater på den svenska marknaden (det sjätte året) ligga kring en summa per år av 37 resp. 19 milj. kr (jfr tabell 26, s. 153).
Investeringsanspråken för svensk tillverkning av televisionsapparater
Syftet med företagsintervjuerna har också varit att söka hållpunkter för att uppskatta de investeringsbehov som uppkommer inom olika sektorer av samhällsekonomien.
Investeringsbehoven isammansälfnings- fabrikerna
De företag som deltagit i intervjuerna har lämnat vissa ungefärliga uppgifter om tillverkningskapacitet och investe- ringsbehov i sammansättningsledet.
Flera företag anser sig inom kort tid ensamma kunna täcka en stor del av de första årens efterfrågan utan att be— höva göra andra investeringar än i mät- instrument och verktyg. I några före- tag förefaller emellertid tillverknings— kapaciteten vara relativt begränsad, varför man måste räkna med investe- ringar även i fabriksbyggnader för att komma upp i en produktion av större omfattning. Man synes ha anledning förmoda att de svenska radioföretagen efter några år kan nå upp till en till- verkning av 80- å 100000 televisions- mottagare per år utan att behöva göra investeringar på sammanlagt mer än 15 a 25 milj. kr. Utgår man från att efterfrågan på svenskbyggda mottagare
1 Importen av utländska mottagare kan tänkas ske i ettdera av två olika bearbet- ningsstadier. Antingen importeras de i så pass färdigt skick att endast anpassningen till svenska säkerhetskrav återstår eller också importeras chassi och rör för in- montering i svensk låda.
efter de första sex åren ligger på en nivå av 50- a 75 000 .apparater, betyder detta att erforderliga totalinvesteringar under denna period sannolikt skulle ligga mellan 10 och 20 milj. kr.
Av dessa utgifter kommer den över- vägande delen att falla på mätinstru- ment, verktyg etc., medan byggnadsan- delen troligen blir relativt låg. Efter ett par år får man emellertid räkna med att investeringarna i fabriksbyggnader och lagerlokaler visar en relativ steg- ring.
En annan fråga är hur investering- arna fördelar sig på de olika åren un- der utbyggnadsperioden. Som ett ytter- lighetsfall kan man tänka sig att pro- duktionen kommer i gång först i de fö- retag som endast behöver göra relativt obetydliga nyinvesteringar för en gi— ven produktionsökning och därefter i de övriga företagen. Sker detta, är det inte uteslutet att investeringarna de första åren kommer att hålla sig under 2 ä 3 milj. kr. Måhända kan det emel- lertid anses troligare att flertalet före- tag önskar uppträda på marknaden så fort televisionssändningar kommer i gång. I så fall kommer nog de första två årens investeringar inte att under- stiga 4 milj. kr.
Större delen av kapitalinvesteringarna kommer sannolikt att ske med använ- dande av inhemska produktionsresur- ser. Detta gäller uppenbarligen bygg— nadsinvesteringarna men också tillverk- ningen av maskinell utrustning och verktyg. Vissa mätinstrument torde dock komma att importeras. Sammansättningsfabrikernas inköp av
halvfabrikat
De uppgifter om investeringsbeho- ven som förut har lämnats avser endast sammansättningsfabrikerna. I andra de- lar av näringslivet kan investeringar emellertid aktualiseras genom samman-
sättningsfabrikernas anspråk på övriga sektorer.
En ungefärlig uppfattning om arten av de anspråk som sammansättnings— fabrikerna kommer att ställa på andra sektorer kan man få, om man stude- rar de delar som ingår i en televisions- mottagare. Mottagarens innanmäte, chassiet, innehåller sådana delar som bildrör och andra elektronrör, konden- satorer och motstånd samt spolar och transformatorer av flera olika slag, rör- hållare och ett antal mekaniska detal— jer inklusive bottenplattan. Härtill kom- mer sedan apparatlådan.
En del av dessa delar kommer att till- verkas i sammansättningsföretaget, me- dan andra med säkerhet kommer att anskaffas från andra företag inom eller utom landet.
Inom sammansättningsfabrikerna kom- mer man i allmänhet sannolikt att tillverka nästan alla mekaniska delar. Härtill kommer måhända -— i varje fall på något längre sikt — inställningsen- heten, högspänningstransformatorn och avlänkningsspolen.
Delar, som med säkerhet inte kom- mer att tillverkas i sammansättnings- fabrikerna, är främst bildrör och andra elektronrör samt kondensatorer, mot- stånd och en del andra halvfabrikat.
Någon serietillverkning av bildrör fö- rekommer f. n. inte i Sverige. De före— tag som skulle ligga närmast till för så- dan tillverkning kommer sannolikt att vänta och se hur den svenska markna- den utvecklas. Under de första åren kan man utgå från att samtliga bildrör kommer att importeras, huvudsakligen från Västeuropa.
Andra typer av elektronrör än bild- rör serietillverkas f. 11. inom landet. När det gäller elektronrör för television är det osäkert i vilken mån den inhem- ska tillverkningen kan konkurrera med utländska producenter. Möjligheten av
en svensk tillverkning beror i stor ut- . sträckning dels på storleken av sam- mansättningsfabrikernas produktion och dels på standardiseringsgraden vid elektronrörstillverkning. Erfarenheter- na från radiomarknaden tyder på att det är mycket svårt att uppnå en högre grad av standardisering i apparatkon- struktionen och därmed i tillverkning- en av elektronrör. Dessa omständighe- ter i förening med vårt relativt höga kostnadsläge gör det troligt att svensk produktion av elektronrör får svårt att bli konkurrenskraftig, i varje fall så länge den inhemska produktionen är begränsad. Man kan därför ta för givet att den övervägande delen av elektron- rören kommer att importeras, främst från Nederländerna men även från Storbritannien och Tyskland.
Även för övriga elektrotekniska delar är marknaden ganska begränsad i Sve- rige och som följd därav är serierna i många fall korta och tillverkningskost- naderna höga. En betydande import av delar till radioapparater äger därför rum. När det gäller tillverkning för te- levisionsmottagare är det knappast tro- ligt —— åtminstone under de första åren — att den elektrotekniska industrien kommer att ta upp annan tillverkning än sådan som är närbesläktad med den nuvarande produktionen. De viktigaste importländerna blir troligen Nederlän- derna samt Tyskland, Storbritannien och möjligen Danmark.
Radioindustrien erhåller radiolådor— na från snickeri- och möbelindustrien. Lådorna för televisionsmottagare är förhållandevis skrymmande och under långa transporter kan de skyddas mot skadliga stötar endast med dyrt embal- lage. Dessa förhållanden jämte träpri- sernas relativa höjd och den svenska möbelindustriens anpassning till svensk smak gör att sammansättningsfabriker- na med all säkerhet kommer att an-
skaffa lådorna från svenska leveran- törer.
Vid sidan av sammansättningsfabri- kernas inköp av halvfabrikat kommer de givetvis att för egen tillverkning be— höva råvaror och material som hämtas från metallindustrien, pappersindustri- en, textilindustrien och den kemisk- tekniska industrien. Kvantitativt sett är dessa anspråk relativt obetydliga.
För att ge en föreställning om stor- leken av importen resp. den inhemska tillverkningen av delar och tillbehör har utredningsinstitutet gjort ett försök att överföra resonemanget till en siffer- mässig sammanställning. Institutet på- pekar emellertid att det här rör sig om i hög grad approximativa uppskatt- ningar.
Sannolikt kan man räkna med att ma- terialandelen i televisionstillverkning kommer att hålla sig något ovanför 50 % med stora variationer mellan olika fabriker. De totala materialutgifterna (inkl. kostnaden för apparatlådan) uppskattas till någonting mellan 500 och 750 kr per televisionsmottagare, beroende till en del på apparatens na— tur, till en del på proportionerna in- köpta och egentillverkade delar. Mot denna materialutgift kan man ställa ett beräknat fabrikspris (inkl. tillverk- ningsföretagens försäljningskostnader) som på längre sikt förmodligen kom- mer att röra sig om 1 000 a 1 200 kr.1
Av materialutgiften om 500 å 750 kr torde 250 åt 350 kr utgöras av direkt import, framför allt bildrör och elek- tronrör. Den svenska elektrotekniska
1 Vid diskussionen av kostnaden för im- port av färdiga televisionsmottagare (s. 146) uppskattades importpriset till 750 å 850 kr. För att detta pris skall bli direkt jämför— bart med det ovan angivna fabrikspriset för svensktillverkade apparater, måste man till importpriset lägga fraktkostnader och tull samt importörernas ändringskostnader och försäljningskostnader.
industrien torde få beställningar från sammansättningsfabrikerna motsvaran- de 50 a 100 kr per televisionsapparat. På den mekaniska industrien faller knappast mer än ca 30 kr per televi- sionsapparat. Snickeriindustrien beräk- nas få leverera för 100 51 200 kr per te- levisionsapparat och den övriga indu- strien torde få order uppgående till 50 51 100 kr per televisionsapparat.
Beräkningarna av importens andel av materialkostnaderna har grundats på förhållandena som de ter sig då den inhemska produktionen är relativt be- gränsad, säg av storleksordningen 20 000 apparater per år. När tillverkningen av mottagare stiger, är det inte uteslutet att det blir en viss omfördelning av materialkostnaderna från import till inhemsk tillverkning. Möjligen kommer också totalsumman för inköpt materiel att sjunka, vilket innebär att fler de- taljer tillverkas inom televisionsindu- strien.
inom samman- leverantörsindu—
Tillverkningskapacitef sättningsfabrikernas strier
överslagsberäkningarna rörande sam- mansättningsfabrikernas materialbehov från andra industribranscher har givit vid handen att den övriga elektrotek- niska industrien sannolikt får beställ- ningar motsvarande 50 åt 100 kr per televisionsmottagare. Med den relativt restriktiva bedömning som gjorts av den elektrotekniska industriens produk- tionsprogram för delar till televisions- mottagare skulle man inte behöva räkna med några investeringar i byggnader utan endast med begränsade investe— ringar i speciella automatmaskiner samt i verktyg.
Den elektrotekniska industrien kom— mer att behöva inköpa råvaror, fram- för allt metaller och metallegeringar, samt halvfabrikat från andra inhemska
industrier och från utlandet. Behovet av material från företag utanför den elek- triska industrien samt från utlandet kan tänkas uppgå till högst 15 a 50 kr per televisionsapparat. Av detta belopp fal- ler en mindre del på import.
Den mekaniska industrien kan enligt kalkylerna beräknas leverera för högst omkring 30 kr per televisionsmottagare direkt till sammansättningsfabrikerna. Man torde kunna utgå från att denna re- lativt ringa produktion kan ställas till förfogande utan några nämnvärda nyin- vesteringar.
Från snickeriindnstrien torde man höra räkna med leveranser motsvaran- de 100 a 200 kr per televisionsmotta- gare. Någon tvekan om att möbelindu- strien kan tillverka erforderligt antal höljen synes inte föreligga. Produktio- nen i möbelindustrien är starkt säsong- betonad. Typiskt synes vara att möbler tillverkas huvudsakligen under andra halvåret för att säljas under påföljande första halvår. Radiofabrikerna tillver— kar däremot sina apparater under som- maren och hösten och brukar vanligt- vis beställa lådorna under första halv- året. Härigenom kan möbelfabrikerna tillverka radiolådor under lågsäsong med i stort sett samma maskinella ut- rustning som används för tillverkning av möbler. Smärre kompletteringsinves- teringar kan naturligtvis bli nödvän- diga. Man kan sannolikt utgå från att det knappast blir fråga om mer än 1 milj. kr under de närmaste åren.
Produktionsutrymmet i sådana indu- strier, som sannolikt blir sammansätt- ningsfabrikernas leverantörer, synes vara fullt tillräckligt för en omfattande tillverkning av televisionsmottagare, åt- minstone upp till en produktion av 50- å 60 000 apparater per år. Några större investeringsbehov blir det tydligen inte fråga om — några milj. kronor under en femårsperiod.
Det är emellertid ingalunda uteslutet att inhemska företag tar upp tillverk- ning av sådana delar till televisionsmot- tagare som hopsättningsfabrikerna nu räknar med att importera. I så fall kan frågan om kapacitetsutrymmet, investe- ringsbehoven etc. komma i ett annat läge. Den tidpunkt, när en sådan ut- vecklingstendens kan tänkas ha vuxit sig stark, är emellertid troligen så av- lägsen att konjunktursituationen, till- verkningstekniken och marknadsförhål- landena kan ha förändrats väsentligt under tiden. Någon möjlighet att ens gissningsvis uppskatta omfattningen av investeringsbehoven i ett sådant läge synes inte föreligga.
Investeringsbehov i handel och serviceverksamhet
Handel med importerade apparater
Som tidigare nämnts kommer åtmin- stone en del av de televisionsmottagare som importeras att införas i form av chassier och inte i helt färdigt skick. Efter införseln kommer apparaterna att modifieras för att passa svenska behov och rör jämte låda kommer att monte- ras. I dessa fall är importverksamheten förenad med en viss kompletterande tillverkning i Sverige.
Det är sannolikt att importörerna efter ungefär ett års varsel skall'kunna distribuera 5000 a 10000 televisions- mottagare per år på den svenska mark- naden. Några större nyinvesteringar torde knappast erfordras för en försälj- ning av denna storlek.
Investeringsbehov i den egentliga radiohandeln
Volymen på en televisionsmottagare av de typer som kan tänkas bli aktuella under televisionens utbyggnadsperiod är 1/10 ä 1/5 kubikmeter. Bordsappara— ter för television är oftast mindre än
radiogrammofonerna. I handelns lager— lokaler skulle det, förutsatt att den av- tagande radioefterfrågan möjliggör en lagerminskning av radioapparater och radiogrammofoner, inte föreligga något trängande utrymmesbehov, när televi- sionen kommer i gång. Detsamma skulle möjligen kunna sägas om utställnings— lokalerna, ehuru med den modifikatio- nen att man vid förevisning av en tele- visionsapparat av visuella skäl måste ha mera utrymme till förfogande. Det bör vidare också observeras att televi- sionens införande ökar antalet apparat— typer och -modeller i handeln, vilket tenderar att öka utrymmesbehovet.
Även om televisionsmottagare s. a. s. tekniskt sett inte skulle kräva väsent- ligt mer utrymme än radioapparater, är det tänkbart att försäljningen av te— levisionsmottagare kommer att utlösa en strävan att utvidga lager- och ut- ställningslokaler inom handeln, då dessa på en del håll redan nu anses vara i minsta laget.
I den mån tillkomsten av television leder till nyetableringar i handeln upp— kommer också nya investeringsbehov.
Man har alltså anledning vänta sig vissa nyinvesteringar i handeln, när televisionen införs i landet. De kommer sammanlagt knappast att överstiga någ- ra milj. kronor under närmaste åren.
Investeringsbehov för installations- och serviceverksamhet
Det är en Öppen fråga vilka olika antenntyper som kommer att visa sig användbara i Sverige. Detta kommer att bero dels av mottagningsförhållandena samt apparatinnehavarnas krav på mot— tagningens kvalitet och dels av antenn— kostnadernas storlek. Man tycks vara ense om att inomhusantenner ger tek- niskt sett fullgod mottagning upp till 15 km från sändarstationen, detta under förutsättning att apparaten ej kommer
i »skuggan» av andra hus, höjder e. (1. I många fall kan det bli nödvändigt att antingen anordna en för hyreshus ge- mensam centralantenn eller att instal- lera individuella utomhusantenner.
Kostnaderna för en individuell an- tenn kommer troligen att uppgå till 75 kr eller mera. Av detta belopp beräknas 30 a 50 kr falla på själva antennen- heten; sedan tillkommer en varierande kostnad för ledning och uppmontering. Antennenheten och erforderliga led— ningar kommer sannolikt att till största delen tillverkas i Sverige.
Behovet av service för televisions- mottagare beror till en del av appara— tens typ och tekniska egenskaper. En apparattyp som tekniker anser vara fullgod beräknas ha en livslängd av åtta å tio år. Servicebehov uppträder emellertid långt innan apparaten bör- jar bli utsliten. Speciellt under den första tiden då televisionsmottagare är i bruk får man enligt amerikanska och brittiska erfarenheter räkna med ett stort antal servicebesök per år och ap- parat. Efter någon tid torde man kun- na anta att det kommer att röra sig om i genomsnitt tre å fem besök per år och apparat.
Detta innebär att man kommer att behöva ett stort antal servicemän. Räk- nar man med att en serviceman kan utföra ungefär 5 besök per dag och att han arbetar 280 dagar per år, skulle detta betyda att man behöver ca tre man per 1 000 televisionsapparater.
Utbildningen av servicepersonal tar säkerligen ganska lång tid och medför rätt stora kostnader. Enligt vissa upp- skattningar skulle upplärningskostna— derna kunna uppgå till så mycket som 5000 a 10 000 kr per serviceman. I denna sunnna har innefattats kostnader för lärare, lokaler, material etc.
Uppbyggandet av en serviceorganisa- tion kommer med största säkerhet att
kräva tämligen stora investeringsutgifter för lokaler, verktyg och instrument samt Skåpbilar och andra transportanord- ningar. Om man utgår från prognosen över apparatefterfrågans utveckling och från det här gjorda antagandet om be- hovet av servicepersonal per 1 000 mot- tagare, måste man efter en sjuårsperiod ha byggt ut en serviceorganisation med inalles ca 900 ä 1 200 servicemän. Det är uppenbarligen mycket svårt att pre- cisera vilka investeringsanspråk detta ställer. Att det skulle kunna röra sig om en investeringsram av mer än 10 milj. kr förefaller emellertid inte ute- slutet.
Sammanfattning
Förutsättningar och begränsningar Utredningsinstitutets undersökning utgör ett försök att mot bakgrunden av en prognos för den sannolika utveck- lingen av apparatefterfrågan belysa storleken av de importhehov och in— vesteringsanspråk, som direkt föranleds av efterfrågan på televisionsmottagare
under en utbyggnadsperiod av ca sju år. Utredningsinstitutet framhåller att
undersökningens analyser, som på de flesta punkter givits formen av siffer— mässiga räkneexempel, på grund av en rad olika osäkerhetsfaktorer uppenbar- ligen inte kan uppfattas som ett exakt uttryck för de samhällsekonomiska konsekvenserna av televisionens infö- rande. Uppgiften har varit att under .cn rad olika förutsättningar göra en prognos av hur försörjningen med en vara, som ej tidigare sålts i landet och som ej kommer att finnas på den svenska marknaden förrän om något, kanske några år, kommer att utvecklas. Då direkt empiriskt underlag saknas, har det inte varit möjligt att använda de vid prognoser grundläggande fram-
skrivningsförfarandena. I stället har man varit tvungen att basera framtids- bedömningen på förväntningar och planer hos potentiella producenter och importörer, på analogier med liknande tidigare situationer, på allmänna re- sonemang osv samt att försöka sam- manjämka dessa resultat till en sam- manhängande bild. Självklart är att sammanjämkningen skett på subjektiva grunder och därför måste anses vara ganska osäker.
För att begränsa osäkerheten i prognosen och samtidigt ge ett uttryck för analysernas felmarginaler har i un— dersökningen räknats med två alterna- tiv beträffande den mest avgörande faktorn vid bestämningen av ansprå- ken på landets resurser, nämligen mark— nadsfördelningen mellan svenska och utländska televisionsapparater.
Osäkerheten i bedömningen beror emellertid inte bara av det subjektiva sammanjämkningsförfarandet utan ock- så på att de grundläggande upplys— ningar, som lämnats vid intervjuerna, är mycket vaga och osäkra. Blivande producenter och importörer av tele- visionsapparater har av naturliga skäl inte kunna utarbeta några preciserade planer för produktionsprogram, till- verkningsorganisation etc., varför det kalkylmässiga underlaget för undersök- ningens bedömningar ofta är mycket tunt.
Det är emellertid ovisst om mera konkreta och definitiva planer hos företagen hade stärkt utredningsresul- tatens tillförlitlighet i väsentlig grad. I förevarande utredning har använts den tekniken, att göra en prognos för »år x efter televisionens införande».
Detta tillvägagångssätt kan möjligen vara tillfredsställande beträffande ef— terfrågans storlek men verkar mera diskutabelt, när det gäller försörjnings- sidans sammansättning. Uppenbart är
att den förhållandevis långa tidrymd som kan förflyta från bedömningstid- punkten till tidpunkten för televisio- nens införande kan avsevärt förändra planeringssituationen och därigenom medverka till att den faktiska utveck- lingen väsentligt avviker från vad man nu rimligtvis kan vänta sig.
Framtidsbedömningen konkretiserad i form av räkneexempel
Importanspråken
I tabell 26 sammanfattas det uppskat- tade importbehovet vid given efterfrå- gan på televisionsmottagare under två alternativ för marknadsfördelningen mellan import och inhemsk tillverk- ning.
Analyserna av konsumentefterfrågan på televisionsmottagare har givit som mest sannolika resultat att utveckling- en under televisionens första sju år blir den som anges i kol. 1 av tabell 26.
Det genomsnittliga detaljhandelspri- set antas vara 1 500 kr. I kalkylen har det förutsatts att inhemska och ut- ländska apparater i genomsnitt kommer att säljas till samma pris. De totala konsumentutgiftcrna för inköp av tele— visionsmottagare uppgår då till de be- lopp som redovisas i kol. 2.
De upplysningar som insamlats har lett fram till den uppfattningen, att de svenska apparaternas andel av totalför- säljningen sannolikt inte kommer att understiga 50% men å andra sidan inte överstiga 75 %. överslagskalkyler— na har uppgjorts enligt dessa två alter- nativ.
Utländska televisionsmottagare kan importeras i olika bearbetningsstadier. Mottagare som importeras med inmon- terade rör och låda och som alltså en- bart skall anpassas till säkerhetsföre- skrifterna kan tänkas ha ett importvär— de av 750—850 kr. Då chassiet och rö-
Tabell 26. Uppskattat importhehov i milj. kr vid given efterfrågan på televisions— mottagare enligt Industriens utredningsinstitut
År Total försäljning Alternativ I1 Alternativ II1 av televisionsmot- Import Import Total Import Import Total tagare av chas- av delar import av chas- av delar import Antal Konsu- sier och och till- (3 + 4) sier och och till- (6 + 7) ment- färdiga behör färdiga behör utgifter mottagare mottagare 1 1 2 3 4 5 6 7 8 1 ........ 11 000 16,5 4,1 1,7 5,8 2,1 2,5 4,6 2 ........ 29 000 43,5 10,9 4,4 15,3 5,4 6,5 11,9 3 ........ 50 000 75,0 18,8 7,5 26,3 9,4 11,3 20,6 4 ........ 69 000 103,5 25,9 10,4 36,3 12,9 15,5 28,4 5 ........ 84 000 126,0 31,5 12,6 44,1 15,8 18,9 34,7 6 ........ 99 000 148,5 37,1 14,9 52,0 18,6 22,3 40,9 7 ........ 109 000 163,5 40,9 16,4 57,3 20,4 24,5 44,9
1 Alternativ [: Svenskbyggda mottagare svarar för 50 % av hela antalet » II: » » » » 75 % » » »
ren importeras separat och svensk låda grund för beräkningarna av samman- används, kan importvärdet per apparat sättningsfabrikernas import av delar tänkas bli 100—200 kr lägre, dvs kanske och tillbehör. 000—700 kr. Ungefär en tredjedel av Förutom direkt importerade produk- det importerade antalet förutsätts be- ter erfordras import av råvaror och stå av chassier och två tredjedelar av material för de företag som levererar färdiga apparater, varigenom hela im- delar till televisionsindustrien. Denna portvärdet beräknas uppgå till i ge- sekundära import, som sannolikt blir nomsnitt ca 750 kr per importerad av relativt begränsad storlek, har ej apparat. Denna genomsnittssiffra ligger medtagits i beräkningarna i tabell 26. till grund för beräkningarna i kol. 3 Den totala importen av material och och 6 i tabell 26, delar per styck för svenska mottagare Vid sidan av apparatimporten upp— torde kunna sammanfattas sålunda: kommer ytterligare importanspråk för att tillgodose den inhemska industriens omedelbart importvärde ...... 250—350 kr behov av delar och tillbehör. De svens- seliunfiärt importvärde _ _
_ _ _ ovrig elektroteknisk industri max. 25 » ka telev1s10nsfabr1kanternas kostnader möbelindustri ______________ max. 15 ,, för svenska mottagare __ bortsett från övrig industri .............. max. 10 » löner, avskrivningar etc. — kan i stort totalt importvärde per styck.. 270—400 kr sett komma att få följande samman- sättning (räknat per mottagare): Till detta importvärde bör i princip produkter från övrig elektrisk läggas dels eventuell import av anten-
industri .................. 50—100 kr ner eller delar därtill och dels den im- produkter från mekanisk verk— stadsindustri och metallverk c:a 30 » produkter från möbelindustrienl 100—200 ” 1 Det bör observeras att möbelindustrien åFOCLURFCY från ovrig mflUSl-n 50—100 ” enligt utredningens antaganden dessutom får tre t importerade produkter.. 250—350 ” motta beställningar av lådor till en tredje- I kol. 4 0 h . _ del av de televisionsmottagare som importe- c 7 l tabell 26 har ett ge ras (jfr antagandet om importens fördelning nomsnittsvärde av 300 kr legat till på chassier och färdiga apparater).
port som indirekt kan föranledas av er- forderliga investeringar för tillverkning och distribution av televisionsmottaga- re. Sannolikt blir dock denna import inte större än att man kan bortse där- ifrån i dessa överslagsberäkningar.
De räkneexempel som redovisas i ta- bell 26 ger vid handen att importvär- det under de första åren blir relativt begränsat. Först fr. o. ni. det femte året kommer man upp i importvärden som påtagligt överskrider den nuva- rande totala importen av radiomateriel.
Om man till värdena i tabell 26, som endast avser den direkta importen av apparater och delar därtill, fogar en ungefärlig uppskattning av den sekun- dära eller härledda importen (jfr ovan) , skulle den totala importen vid den första sjuårsperiodens slut ligga vid högst 50 resp. 60 milj. kr per år. Räk— nar man ut ett årsgenomsnitt av det sammanlagda importvärdet under den första sjuårsperioden finner man att importanspråken rör sig om ca 30 milj. kr per år, vilket i stort sett motsvarar de senaste årens import av radioappa- rater och delar därtill.
För att belysa den samhällsekono— miska innebörden härav kan nämnas, att den totala svenska importen under 1953 uppgick till över 8,1 miljarder kr. Importkostnaden för televisionsmotta- gare jämte delar kommer således inte ens under det sjunde året att bli större än 0,5 å 0,75 % av Sveriges samman- lagda import.
Importens fördelning på olika länder torde i väsentliga delar ansluta sig till det fördelningsmönster som f. n. gäller för radiomateriel. Sålunda kan man utgå från att televisionsmateriel i hu- vudsak kommer att importeras från Västeuropa med Nederländerna och därnäst Tyskland och Storbritannien som viktigaste leverantörer. Importen från USA blir sannolikt av ringa om—
fattning och torde till största delen komma att bestå av specialartiklar.
De importvärden som diskuterats här avser genomgående bruttoeffekten på Sveriges handelsbalans. Det bör emel- lertid observeras att importen på vissa andra områden kan komma att sjunka något som en följd av att konsumtions- vanorna förändras, när väl televisionen kommer i gång. Man kan här framför allt peka på nedgången i efterfrågan på radioapparater och möjligen också på vissa andra varaktiga konsumtions- varor. Televisionens merimport, dvs nettobelastningen på handelshalansen, blir således sannolikt något lägre än här har angivits.
När man diskuterar återverkningar- na på utrikeshandeln, bör man inte hel- ler förlora ur sikte att vissa möjlighe- ter till export kan uppkomma för den svenska televisionsindustrien. Ehuru det inte ansetts möjligt att här beräkna eventuella framtida exportvärden, är det inte uteslutet att en mindre export kommer till stånd. Det torde emeller- tid i så fall komma att dröja flera år efter televisionens införande.
Investeringsanspråken
För att efter några år nå upp till en produktion av den i tabell 26 angivna maximistorleken — 50 resp. 75 000 mottagare per år — torde de svenska sammansättningsfabrikerna kräva en to— tal sammanlagd nyinvestering på 10* 20 milj. kr. Det är osannolikt att hela detta belopp kommer att falla på de båda första åren, men möjligheter att närmare ange investeringarnas fördel- ning på de olika åren synes inte före- ligga.
Övervägande delen av investeringsut- gifterna kommcr att tillflyta byggnads- industrien samt den elektriska och me- kaniska verkstadsindustrien, medan en- dast en ringa del _ främst avseende
speciella mätinstrument _ kommer att ta sig uttryck i en importökning.
Underleverantörernas investeringsbe- hov torde bli mycket begränsade under televisionens första år.
Inga hållpunkter finns för en bedöm— ning av investeringsbehoven hos de im- portörer, som måste omarbeta importe- rade apparater.
Handelns investeringsbehov är myc- ket svåra att bedöma. Om televisions- distributionen i stort sett sker inom den existerande radiohandeln och om en nedgång i radioefterfrågan sker vid televisionens införande, torde existe— rande utrymmen kunna användas och endast ringa nyinvesteringar vara er- forderliga. Otänkbart är dock inte att tillkomsten av television aktualiserar en strävan att förbättra distributionens lokalutrymmen och därigenom leder till nyinvesteringar.
Serviceorganisationens behov av in- vesteringar i lokaler, instrument och verktyg samt transportmedel är också mycket svårbedömbara. Antar man emellertid att det i genomsnitt kommer att behövas två än tre servicemän per 1 000 i användning varande televisions- apparater och att det genomsnittligt på varje serviceman går en kapitalutrust- ning som kostar, säg 10 000—12 000 kr, skulle det sammanlagda behovet av in- vesteringar under de första sju åren uppgå till 10 a 14 milj. kr. Utbyggs serviceorganisationen i takt med appa- ratbeståndet, är det sannolikt att in— vesteringarna inte nämnvärt överstiger en miljon under de första två åren för att sedan långsamt stiga till ca 4 milj. kr under det sjunde året.
Sammanfattar man diskussionen av investeringsanspråken i en siffersam- manställning, finner man att nyinveste- ringsramen för produktion och distri- bution under en sjuårsperiod skulle kunna röra sig om 25 a 40 milj. kr.
Milj. kr Sammansättningsfabriker ........ 10 a 20 Under]everantörsindustrier ...... 2 a 3 Importörer ...................... —— Handel ........................ 2 å 3 Service .......................... 10 å 14
Totalt 24 å 40
Slår man ut beloppen likformigt på varje år under perioden får man en årlig investering av 4—7 milj. kr. I för- hållande till de totala investeringarna inom svensk industri _- som 1952 upp- gick till ca 2 450 milj. kr —— rör det sig uppenbarligen om mycket obetydliga belopp. Även jämfört med investerings- kostnaderna för sändarstationer, stu- dios etc. utgör investeringsanspråken för produktion och distribution av televisionsmottagare en relativt låg kostnad.
Liksom fallet var med importvärde- na, är investeringsutgifterna ett uttryck för televisionens bruttoanspråk. Uteslu- tet är inte att behovet av nybyggnader —— åtminstone för handeln och service- verksamheten -— till någon mindre del kan täckas genom förhyrning av loka— ler, som av en eller annan anledning friställs i samband med televisionens införande. Nettobelastningen ur inves- teringssynpunkt kan således tänkas bli något lägre än här har angivits.
Arbetskraftsbehovet
Arbetskraftsbehovet i televisionstill- verkningen är svårt att precisera, efter- som antalet arbetstimmar per apparat varierar med tillverkningsseriens längd, tillverkningens mekaniseringsgrad, pro- portionen inköpta och egentillverkade delar osv. Möjligen är det rimligt att som ett uttryck för den direkta arbets- kostnaden räkna med ett behov av fem a tio årsarbetare per 1 000 mottagare
i sammaInsättningsfabrikerna.1 Då tele- visionsproducenterna sannolikt kom- mer att ha en växlande grad av egen- tillverkning, kan arbetskraftsbehovet tänkas variera mycket kring dessa un- gefärliga medeltal. Vid en årlig appa- ratproduktion av 75000 — produktio— nen under det sjätte året enligt alter- nativ ll (se tabell 26) _ skulle tele- visionsindustrien behöva 400 år 750 års- arbetare, motsvarande ca 15—25 % av radioindustriens sysselsättning.
Större delen av arbetskraften kom- mer att sysselsättas med tempoarbeten, vilka kan inläras ganska snabbt. Den kan därför rekryteras från snart sagt vilka yrken och industrier som helst. I nuvarande konjunkturläge med viss ledigställd arbetskraft inom radioin- dustrien räknar man med att rekryte— ringen inte kommer att möta större svårigheter. För konstruktions- och ut- vecklingsarbete samt för löpande till- verkningskontroll erfordras därjämte specialiserade yrkesarbetare och perso- nal med teknisk utbildning. Storleken av behovet och möjligheterna att till- godose detta är svåra att ange.
Ett annat område där arbetskrafts- behovet blir av någon större omfatt- ning är serviceverksamheten. Det har antagits att det under den första sju- årsperioden blir nödvändigt att succes- sivt bygga upp ett servicenät med 900 år 1 200 man. Större delen av denna per- sonal torde komma att bestå av spe- cialiserade yrkesarbetare med teknisk utbildning.
Även inom handeln i övrigt och i sammansättningsfabrikernas leveran- törsindustrier är det sannolikt att ett mindre behov av arbetskraft kommer att uppstå vid televisionens införande. Av allt att döma kommer det emellertid att röra sig om ett mycket begränsat antal.
Som en sammanfattande slutsats
skulle man kunna ange det totala ar- betskraftsbehovet för tillverkning och distribution av televisionsapparater till inemot 2000 man vid den första sex- årsperiodens slut. Under de första åren är givetvis nyrekryteringsbehovct vida lägre. De sammanlagda anspråken på arbetskraftsresurserna måste således be- tecknas som ganska ringa kvantitativt sett. Uteslutet är dock inte att det kan bli svårt att rekrytera specialiserad tek- nisk personal.
Televisionsutredningen
Till det referat vi här har lämnat av Industriens utredningsinstituts under- sökning i vad den avser vissa samhälls- ekonomiska konsekvenser av televisio- nens införande i vårt land vill vi för egen del tillfoga följande.
Sedan institutets rapport färdigställ- des har vid International Electrotechni- cal Commission*s plenarmöte det av in— stitutet omnämnda förslaget till inter- nationella provningsbestämmelser för televisionsmottagare, som överensstäm- mer med de svenska bestämmelserna, behandlats och godkänts. Därmed kom- mer de säkerhetskrav, som uppställts i vårt land, att motsvara den standard som finns eller kommer att utvecklas i USA och Västeuropa.
En annan händelse av betydelse som inträffat efter rapportens utarbetande är de beslut som fattats i september 1954 om frigörelse av dollarimporten. Televisionsmottagare är inte upptagna på förteckningen över de varor som fr. o. m. den 1 oktober 1954 får införas utan importlicens från dollarområdet. I den mån televisionsmottagare framdeles
1 Intervjuresultaten tyder på att det kan komma att erfordras mellan 10 och 20 ar— betartimmar per televisionsmottagare, för— utsatt att tillverkningen uppgår till 10 000 apparater per år.
skulle komma att hänföras till denna varugrupp, kommer detta självfallet att påverka de slutsatser institutet har dra- git om förutsättningarna för import av televisionsmottagare till Sverige från USA.
Det bör även framhållas att utred- ningsinstitutets uppskattningar är grun- dade på den förutsättningen att televi— sionens utbyggnad följer en av utred- ningen tidigare uppgjord och till insti— tutet överlämnad 7-ärsplan. Till följd därav har efterfrågan på televisionsmot- tagare på den svenska marknaden i in- stitutets kalkyler antagits vara större än vad som beräknats bli fallet enligt ut- redningens 9-års resp. 14-årsplan.
Såsom framgår av inledningen till detta kapitel har de investerings— och importhehov, som uppkommer i sam— band med anskaffning av apparatur för programproduktion och för utbyggnad av televisionens distributionsnät, fallit utom ramen för institutets undersök- ning.
Investeringarna framgår av kap. VII och VIII. Det är naturligtvis svårt att förutberäkna hur stor del av dessa in- vesteringar som motsvaras av svensk resp. utländsk materiel. Följande siffror får därför betraktas som approximativa.
Investeringskostnaderna för program- produktionen har antagits fördela sig så, att av kostnaderna för lokaler 25 % och av kostnaderna för apparatur 75 % motsvarar importerad materiel. Om dessa procentsatser tillämpas för de kostnader, som redovisas 1 kap. VII tabell 4, blir resultatet som tabell 27 ut- visar.
Investeringskostnaderna för program— distributionen sammansätts av kostna- der för programförbindelser och sän- darstationer.
Av investeringarna i programförbin- delserna (radiolänkar) 79,9 milj. kr be-
Tabell 27. Fördelning av investeringar för programproduktion i milj. kr
Sändn.—tid Svensk Import Summa materiel 15 tim./vecka 2,8 5,4 8,2 25 tim./vecka 0,7 1,1 1,8 35 tim./vecka 1,0 1,8 2,8 Summa 4,5 8,3 12,8
räknas 42,3 milj. kr eller 53 % stanna inom landet och 37,6 milj. kr eller 47 % användas till likvid för importerad ma- teriel. Av det belopp, som stannar inom landet, beräknas 18,2 milj. kr eller 43 % komma på byggnadsindustrien och 24,1 milj. kr eller 57 % på den elektrotek- niska industrien.
Av investeringarna i sändarstationer 78,4 milj. kr beräknas 21,7 milj. kr eller 28 % stanna inom landet och 56,7 milj. kr eller 72 % användas till likvid för importerad materiel. Av det belopp, som stannar inom landet, beräknas 18,4 milj. kr eller 85 % komma på byggnadsin- dustrien och 3,3 milj. kr eller 15 % på den elektrotekniska industrien.
Dessa uppgifter sammanfattas i ta— bell 28.
Tabell 28. Fördelning av investeringar för programdistribulion i milj. kr
Förbrukning inom Im- Sum- landet port ma Bygg- Elek- Sum— nads- tro- ma indu- tekn. stri indu- stri Programför- bindelser .. 18,2 24,1 42,3 37,6 79,9 Sändarsta- tioner ...... 18,4 3,3 21,7 56,7 78,4 Summa 36,6 27,4 64,0 94,3 158.3
Televisionens införande kommer helt naturligt att få konsekvenser av sam- hällsekonomisk art på andra områden
utom dem vi här har berört. Om exem- pelvis besöksfrekvensen på biografer, teatrar och andra nöjen utom hemmet skulle gå ned, kommer detta att med- föra minskade inkomster för arrangö- rerna, vilket i sin tur kommer att göra
sig gällande i form av minskade intäk- ter av nöjesskatt för stat och kommuner. Det är dock ytterst vanskligt att förut— säga utvecklingen härvidlag eller att försöka sig på några siffermässiga upp— skattningar av vad detta kan betyda.
Det ställer sig av flera skäl svårt att göra en tillförlitlig beräkning av kost- naderna för en televisionsmottagare. Televisionen i Storbritannien och USA kan tyckas ha tillräckligt många år på nacken för att ge ett tillförlitligt erfaren- hetsunderlag t. ex. i fråga om mottaga- rens genomsnittliga livslängd. Utveck- lingen av mottagarkonstruktionerna har emellertid under de år som förflutit från televisionens införande gått snabbt framåt med ständigt nya och förbättra- de modeller och ökade bildstorlekar till följd. De tidigaste typerna har säkert till större delen bytts ut mot nya innan de har hunnit bli utslitna.
Mottagarens dyraste ersättningsdel —- bildröret —— hade tidigare ganska kort bränntid. Bränntiden har numera kun- nat ökas avsevärt. Vissa mottagarfabri- kanter vill göra gällande att bildröret har lika lång livslängd som mottagaren som helhet, andra uppger att ljusinten- siteten sjunker till hälften efter ungefär 2 000 timmars bränntid men att förlus- ten i ljusintensiteten till en tid och till en viss grad kan kompenseras genom att man vrider på ratten för kontrast- variation. Uppgift saknas emellertid om hur mycket man kan vinna på detta sätt.
Årskostnaderna för en televisionsmot- tagare är liksom för elektriska apparater i allmänhet beroende av användnings- tiden. Denna blir för televisionsmotta— garen i sin tur huvudsakligen beroende
KAPITEL XIV
Kostnader för televisionsmottagaren
av sändningstiden och ägarens intresse för programmet. En sändningstid om 35 timmar per vecka ger ett medeltal av 5 timmar per dag och en sammanlagd tid av 1 820 timmar på ett år. En sänd- ningstid om 25 timmar per vecka mot- svarar ca 31/2 timme per dag och 1 300 timmar på ett år; en sändningstid om 15 timmar per vecka motsvarar ca 2 timmar per dag och 780 timmar på ett år.
Det är naturligtvis svårt att uppskatta hur lång tid mottagaren i regel kommer att användas, men man kan kanske räk- na med ca 3 timmar per dag även om sändningstiden skulle vara längre. Detta gör ca 1 100 timmar på ett år.
En mottagare i bordsmodell med 17 tums bildrör kostar vid kontantköp 1 600—1700 kr, i golvmodell med 21 tums bildrör 2 000—2 200 kr. Kostnaden för samtliga rör uppgår till ca 20 % av mottagarens anskaffningspris, dvs ca 330 kr för 17-tumsmottagaren och ca 420 kr för 21-tumsmottagaren. Kostna- den för bildröret ingår häri med ca 200 resp. 300 kr. Den genomsnittliga livs— längden för små radiorör av de typer det här är fråga om anges 'vanligen till 1 000 timmar. Man kan dock med led— ning av erfarenheterna från rundradion räkna med betydligt längre livslängd — förslagsvis 3 300 timmar. Man kan kan— ske räkna med samma tid för bildröret. Rörkostnaden på ett år blir då 330 )(
1 100:3300 : 110 kr för 17-tumsmot- tagaren och 420 x 1 100: 3 300 = 140 kr för 21-tumsmottagaren. Effektförbruk- ningen är ca 0,15 kW för 17-tumsmot- tagaren och ca 0,20 kW för 21-tumsmot- tagaren. Med ett energipris av 10 öre per kilowatttimme blir strömkostnader- na på ett år ca 16 kr för 17-tumsmotta— garen och ca 22 kr för 21-tumsmotta— garen.
Det är som nämnts svårt att göra en tillförlitlig uppskattning av livslängden för mottagaren som helhet, då så många faktorer av icke teknisk natur kommer med i beräkningen. Även om några ny- konstruktioner av revolutionerande be- tydelse numera inte är att vänta, måste man dock räkna med att en televisions- mottagare blir omodern efter ett antal år. Därtill kommer att den är en täm- ligen komplicerad apparat med många inställnings- och regleringsanordningar och andra detaljer som så småningom förslits. Livslängden för en televisions- mottagare blir sannolikt något kortare än för en rundradiomottagare. Den ge- nomsnittliga livslängden för en rund- radiomottagare beräknades av 1943 års rundradioutredning till 7 år. Numera räknar man med 10—12 år. Det före- faller inte vara orimligt att uppskatta den genomsnittliga livslängden för en televisionsmottagare till 9 år. Kapital— kostnaderna blir då inklusive ränta efter 31/2 % ca 210 kr per år för 17—tumsmot- tagaren och ca 260 kr för 21 tumsmot- tagaren.
Televisionsmottagaren behöver tillses och justeras i mycket större omfattning än en rundradiomottagare. Man kan vän- ta att mottagarfabrikanten i viss ut- sträckning lämnar fri service under ga- rantitiden, vilken i allmänhet är 6 må- nader. Därefter får apparatinnehavaren själv stå för kostnaderna. Servicekost- naderna är till en del beroende av appa— ratens inköpSpris. En mottagare av ett
förstklassigt tekniskt utförande betingar givetvis ett högre inköpspris än en enk- lare apparat men ställer sig i gengäld säkert mycket billigare i fråga om ser- vicekostnader. I USA, där televisions- mottagare förekommer i handeln i högst olika prisklasser och utföranden, räknar man med 546 servicebesök per år för de billigaste typerna, under det att de bästa mottagarna inte ger anledning till mer än 1—2 servicebesök. För svenska förhållanden kan man kanske räkna med i genomsnitt 2 servicebesök på ett år. Kostnaderna för service kan beräknas till 35 kr per besök eller 70 kr per år.
Kostnaderna för antennanläggningen är i förhållande till övriga kostnader så små, att de i detta sammanhang kan lämnas ur räkningen.
Licensavgiften har i kap. XI föresla- gits bli 80 kr per år.
En sammanställning av årskostnader— na lämnas i tabell 29.
Tabell 29. Årskostnader i kr för tele- visionsmottagare
17-tums- 21-tums- mottagare mottagare inköpspris inköpspris 1600— 2000—— 1700 kr 2200 kr Kapitalkostnader avskrivning + ränta 210 260 Driftkostnader rör ............... 110 140 ström ............ 16 22 service ........... 70 196 70 232 Licensavgift ......... _ 80 '— 80 Summa kr 486 572
Kostnaderna per användningstimme blir 0,44 resp. 0,52 kr, varav de rena driftkostnaderna blir 0,18 resp. 0,21 kr.
Rörkostnaderna är den osäkraste pos- ten i sammanställningen. Det är mycket möjligt, att rörens livslängd kan bli be- tydligt längre än 3 300 timmar. Om man
kan räkna med att rörens livslängd blir lika med mottagarens som helhet, redu- ceras rörkostnaderna till 37 resp. 47 kr per år och sammanlagda årskostnaderna till 413 resp. 479 kr.
Anskaffnings- och årskostnaderna för en televisionsmottagare är ungefär 5 gånger så stora som för en rundradio- mottagare i motsvarande kvalitetsklass.
Priset på televisionsmottagare var i Storbritannien och USA under televi- sionens begynnelseår avsevärt högre än dagens priser. Allmänhetens anspråk på televisionsmottagarna _ framför allt i fråga om bildstorleken — har stigit med åren. Radioindustrien har inte endast kunnat möta dessa anspråk utan också genom massproduktion kunnat sänka priserna. I USA saluför man mottagare i många olika kvalitetsklasser. I Europa har man inte följt exemplet. Service- kostnaderna blir nämligen för de lägre kvalitetsklasserna onormalt stora.
Sedan man nu har internationellt fast- ställt ungefär samma provningsbestäm- melser för televisionsmottagare som de hos oss tillämpade, kan man räkna med att utländska och svenska mottagare i kvalitetsavseende kommer att bli lik- värda. Den svenska radioindustriens pri-
ser har anpassats efter den internatio- nella marknadens. Massproduktionen utomlands har därför blivit bestämman- de för de svenska priserna. Man kan nu- mera inte förutse några större prissänk- ningar på televisionsmottagare. Möjligen kan man vänta ökade bildrörsstorlekar utan motsvarande ökning av priset.
Det kan slutligen i detta sammanhang vara av intresse att ange storleken av allmänhetens investeringar och drift- kostnader för televisionsmottagare vid några olika tidpunkter.
Enligt 14-årsplanen beräknas antalet licenser under 7:e året uppgå till ca 300 000. Det i televisionsmottagare totalt investerade beloppet blir då ca 500— 600 milj. kr. De totala årliga driftkost- naderna —— inklusive licensavgiften —— blir ca 125—140 milj. kr. Kostnaderna för televisionsprogrammets produktion och distribution beräknas vid samma tidpunkt uppgå till ca 23_29 milj. kr.
Antalet licenser beräknas det 14:e året uppgå till närmare 800 000. Investering- en i mottagare blir då ca 1 300—1 700 milj. kr. Driftkostnaderna blir ca 330—— 380 milj. kr. Kostnaderna för program- mets produktion och distribution beräk— nas till ca 42—47 milj. kr.
KAPITEL XV
Utbyggnadsplanerna och televisionsverksamhetens start
Utbyggnadsplanema
När vi här diskuterar de båda ut— byggnadsplanerna för nio, alternativt fjorton år begränsar vi oss till det fall att licensavgiften är 80 kr, dvs den avgift vi har förordat.
Programkostnaderna blir praktiskt taget oberoende av televisionsnätets om- fattning och är av dominerande bety- delse under de första åren av utbygg— nadsperioden, vilket framgår av kap. IX tabell 14. Detta gäller i all synner- het 14-årsplanen.
Licensinkomsterna däremot samman- hänger direkt med antalet licensbetala- re, som i sin tur bl. a. är starkt beroende av televisionsnätets utbyggnad. Om pro- gramkostnaderna snarast slås ut på så många licensbetalare som möjligt, bör detta ge det bästa ekonomiska resul— tatet, förutsatt att distributionskostna- dernas stegring inte uppväger inkomst- ökningen.
Ett inlänkande av t. ex. Göteborg och Malmö i televisionsnätet medelst per- manenta programförbindelser omedel- bart efter den första utbyggnadsetappen -—— Stockholm och Uppsala —— skulle innebära att distributionskostnaderna skulle stiga avsevärt mera än vad som vunnes i ökade licensinkomster under de första åren efter de nya stationernas anslutning. Hur televisionsfrågan i Gö- teborg och Malmö provisoriskt kan lösas utan sådana programförbindelser be- handlas i det följande.
Vad angår det för hela 14-årsperiodcn sammanlagda driftresultatet visar ta— tabell 19 på ett överskott av 79,6 milj. kr för 9—årsplanen och 52,1 milj. kr för 14-årsplanen.
Dessa siffror kan sålunda anses tala för 9-årsplanen.
Vid en jämförelse av utbyggnadspla- nerna måste emellertid även televisio- nens sammanlagda årliga anspråk på penningmedel — för såväl investering som täckande av driftförluster -— tas med i beräkningen. Anspråken på pen- ningmedel framgår av tabell 21.
Den penningkrävande perioden är för 14-årsplanen längre än för 9-årspla- nen, men det årliga penningbehovet är i gengäld mindre och något jämnare fördelat.
Enligt vad som framgår av kap. VIII anser telestyrelsen att en utbyggnads- takt i enlighet med 14-årsplanen mera motsvarar de resurser i olika hänseen- den, bl. a. i fråga om materiel och per— sonal, som kan ställas till förfogande för projektets genomförande.
För vår del ser vi helst att 9-årsplanen följs vid televisionsnätets utbyggnad. Vi inser emellertid de olika svårigheter som kan föreligga för dess realiserande och att 14-årsp1anen måhända mera överensstämmer med vad som i verk- ligheten kan genomföras.
Vi förstår även att modifikationer i utbyggnadsplanerna av olika skäl kan komma att visa sig nödvändiga. Dessa
modifikationer behöver emellertid inte förutsättas bli så genomgripande att de ekonomiska kalkylerna rubbas.
Vi rekommenderar att 9-ärsplanen i princip läggs till grund för utbyggna- den och att denna därpå fullföljs i den takt de tekniska och personella resur- serna och tillgången på investerings- medel medger.
Televisionsverksamhetens start
Igångsättandet av ett såväl program- mässigt som distributionstekniskt före— tag av den omfattning det här gäller kräver självfallet en viss förberedelse- lid. Vi räknar med ett år härför. Detta innebär att televisionens första utbygg- nadsår enligt planen — under förut- sättning att statsmakterna tar ställning till televisionsfrågan våren 1955 —- inte kan bli tidigare än budgetåret 1956/57.
Vi finner det emellertid nödvändigt att förberedelser för televisionsverk— samheten påbörjas redan under bud- getåret 1955/56.
Under detta förberedelseår bör den av Radiotjänst påbörjade utbildnings- oeh övningsverksamheten fortsättas och utvidgas. Tiden för sändning till all- mänheten bör successivt stegras för att närma sig de för startåret föreslagna 15 timmarna per vecka. Detta förutsät- ter anskaffning av produktionsappara- tur under år 1955/56.
Förberedelser måste likaledes vid- tas för programdistributionen. Enligt utbyggnadsplanen skall televisionssän— dare anläggas i Stockholm och Uppsala under första utbyggnadsåret, dvs 1956/ 57. För att förbereda detta erfordras vissa investeringsmedel redan under budgetåret 1955/56.
Provisoriska sändare
Den plan vi har lagt fram för tele-
visionens utveckling på längre sikt bör inte hindra att man diskuterar möjlig- heterna att genom särskilda åtgärder tillgodose åtminstone vissa större be- folkningscentra med television tidigare än vad som förutses i planen.
Enligt 9-årsplanen skulle Göteborg och Malmö inte få television förrän under den tredje utbyggnadsetappen, dvs år 1958/59. Skälet härtill är att program- förbindelser mellan Stockholm och dessa båda städer inte beräknas bli fär- diga förrän under nämnda år.
Vi är starkt medvetna om att televi- sionen bör bli en hela landets ange- lägenhet. Emellertid kan man inte för- bise att så stora befolkningscentra som Göteborg och Malmö både kan tillföra televisionen en stor publik och bli i stort sett självförsörjande i fråga om programstoff. Särskilda åtgärder för att ordna televisionsverksamhet i dessa städer är därför motiverade.
Till detta kommer att det i sydligaste delen av Sverige, särskilt i malmöområ- det, redan finns möjligheter att ta emot television från Köpenhamn. Antalet televisionsmottagare i detta område kommer säkerligen att öka med de för- bättrade mottagningsmöjligheter som kommer att bli resultatet av pågående utbyggnad av köpenhamnsstationen till högre effekt. Man måste därför räkna med att invånarna i malmöområdet ock- så tämligen snart kommer att vilja ha tillgång till svenska televisionsprogram i sina mottagare.
Den beslutade utbyggnaden av det danska televisionsnätet kommer even- tuellt även att ge möjligheter till tele- visionsmottagning i göteborgsområdet, vilket kommer att på samma sätt accen- tuera kraven där på svenska program- sändningar.
Vi föreslår därför att provisoriska sändarstationer snarast möjligt anläggs i Göteborg och Malmö.
Eftersom man först längre fram kan sammanbinda Stockholm med Göteborg och Malmö, måste man intill dess att så kan ske räkna med att programmen sänds ut lokalt på sistnämnda platser dels såsom direktproducerade program och dels genom film. Därtill kommer möjligheten att med relativt enkla me- del anknyta sändaren i Malmö och kanske även sändaren i Göteborg till det danska televisionsnätet.
Under här angivna omständigheter erfordras investeringsanslag för provi- soriska sändare i Göteborg och Malmö under budgetåret 1955/56.
För att vinna tid och framför allt för att nedbringa det omedelbara bc- hovet av investeringsmedel föreslår vi att även sändarna i Stockholm och Upp- sala utförs provisoriskt och vad Stock— holm angår med mindre effekt än den slutgiltiga.
Vi vill här understryka, att den sän— darapparatur, som sålunda skulle an- skaffas, sedermera kan flyttas till andra stationer. Arrangemanget kommer där— för inte att medföra några kapitalför- luster. Det bör även framhållas att mast- anläggningen för Stockholms nya rund— radiostation i Nacka, som beräknas bli färdig sommaren 1955, förses med en särskild för televisionssändning avsedd antenn.
Utbildnings— och övningsverksamhet för programproduktion
Radiotjänsts utbildnings— och öv- ningsverksamhet för programproduk- tion i television åsyftar inte endast den rena utbildningen av personalen. Den skall även skapa underlag för bedöman- de av vissa allmänna produktionsfrågor såsom storleken av produktionsperso- nalen för olika programformer, kost- nadsbesparande åtgärder i fråga om de- korationer, rationella inspelningsmeto-
der med särskild tanke på att få en snabbt arbetande nyhetstjänst med in- slag från hela landet, åtgärder för en praktisk samordning av studiolokaler för rundradio och television med till- lämpande av Radiotjänsts driftserfaren— heter, en allmän samverkan med lan- dets press, film- och teaterföretag, folk- rörelser m. fl. samt utnyttjandet av rundradioprogrammen som inslag i televisionsprogrammen och vice versa.
Även om en över hela landet utbyggd televisionsverksamhet måste ses på längre sikt, avser Radiotjänst att redan under övningsverksamheten studera möjligheterna att i televisionsprogram- men skildra och spegla det svenska sain— hället med dess geografiska särdrag Och dess skiftande folklynnen, arbetsliv och vanor. Detta arbete kommer att få for- men av en inventering av värdefulla programkällor samtidigt som en stimu- lerande idégivning utifrån tillvaratas. Följaktligen kommer övningsverksam- heten att lokaliseras ej endast till Stock— holm. Radiotjänst avser att genomföra verksamheten i egna studiolokaler lan- det runt och på tillfälliga upptagnings— platser med relativt lättransportabel produktionsapparatur. Härvid kommer Radiotjänsts ljudupptagningsresurser att anlitas.
I fråga om personalens utbildning har vi från Radiotjänst inhämtat följande uppgifter rörande verksamhetens plane— ring och bedrivande.
Utbildningsarbetet omfattar fyra hu- vudelement, nämligen teknik, inomhus— program, utomhusprogram och film- produktion. Under utbildningstiden kommer uppdelningen av arbetet inte att ske med hänsyn till programmens innehåll utan med hänsyn till det arbete av olika slag, som programproduktio- nen kräver. Härigenom vinns den för- delen att man från början inte låser sig i en viss organisationsform utan har
möjlighet att så småningom pröva sig fram till den mest lämpliga formen.
Utbildningen av televisionens första arbetslag, som redan har påbörjats, be- räknas omfatta en tid av 2 a 3 måna- der. Därefter skall jämsides med utbild- ning av ytterligare tekniker och pro- grampersonal allt grundligare praktiska övningar leda fram till att man hösten 1954 kan börja sända försöksprogram och senare program för allmänheten i mindre skala. Programmen utsänds över Nämndens för televisionsforskning sän- dare på tekniska högskolan i Stockholm.
Man avser därvid även att tillmötesgå radioindustriens önskemål att få till- fälle att prova televisionsmottagare un- der olika praktiska förhållanden. En intresserad medverkan från radioin- dustriens sida är en faktor av stor be- tydelse i detta sammanhang.
Samtidigt som allmänhetens reaktio- ner i samband med sändningarna in- registreras avser Radiotjänst att knyta kontakter med företrädare för skilda samhällsintressen. Personer inom svenskt kulturliv och organisationsvä- scnde kommer på detta sätt att posi- tivt medverka i televisionsarbetet.
De synpunkter, idéer och förslag som framkommer bör kunna omfatta alla de problemställningar som möter tele- visionen i förhållande till samhället och hemmen och ge impulser för den framtida utvecklingen.
Programproduktionen under förberedelseäret
Enligt vårt förslag bör sändningsmöj— ligheter finnas förutom i Stockholm och Uppsala även i Göteborg och Malmö redan under förberedelseåret dvs 1955/ 56. Programförbindclserna är emeller- tid då inte färdiga mellan Stockholm, Göteborg och Malmö.
Detta innebär att programverksamhe-
ten måste läggas upp efter andra linjer än vad som blir fallet vid en utbyggd television. Sålunda måste programpro- duktionen såväl i Stockholm som i Gö- teborg och Malmö till en början få en mera lokal prägel. Detta utesluter inte att programmen i de tre städerna sam— ordnas och att stationerna utnyttjar varandras produktion. Denna samord- ning bör drivas så långt som är prak- tiskt möjligt och baseras på att pro— grammen på produktionsorterna inspe— las på film och distribueras t. ex. genom flyg.
Under förberedelseåret måste sålun- da dessa produktionscentra utrustas så- väl personellt som materiellt. Vid be- räkningarna av vad som sålunda kan erfordras under denna tid har hänsyn tagits till att dagliga program bör före- komma. Man måste utgå från att under förberedelseåret praktiskt taget all den för det första utbyggnadsåret erforder- liga produktionsutrustningen _ lokaler och apparatur _ behöver anskaffas samt att en väsentlig del av personalen måste anställas och utbildas. Denna upp- rustning är nödvändig om en mera om- fattande och relativt avancerad pro- gramtjänst på ca 15 timmar per vecka skall kunna komma i gång under senare halvåret 1956.
För Malmö råder som förut sagts sär- skilda förhållanden på grund av det nära grannskapet med Danmark. Dels för den lokala produktionen i Malmö och dels för återutsändning i Stock- holm och Göteborg bör ett samarbete med den danska televisionen kunna av- sätta vissa resultat. Dessutom torde det vara av vikt att redan under förbere- delseåret undersöka vilka allmänt pro- gramtekniska möjligheter som finns att i samråd och samverkan med den dan- ska televisionsverksamheten skapa en grund för ett allt mera utbyggt interna— tionellt programutbyte.
1 6 6 Medelsbehov under budgetåret 1955/56 111. m. Allmänna synpunkter
Det torde ligga närmast till hands att i vanlig ordning bestrida televisionens investeringsutgiftcr genom investerings— anslag på kapitalbudgeten under telever- kets fond samt att på driftbudgeten ta upp anslag för drift- och kapitalkostna- der. Investeringsanslagen hör därvid av- skrivas enligt gällande regler. Vi har gjort beräkningarna av medelsbehovet för budgetåret 1955/56 i enlighet härmed.
En annan möjlighet är att för tele- visionens samtliga utgifter eller Vissa av dem inrätta en särskild lånefond. Motivet för en sådan anordning skulle vara att televisionen efter viss tid blir självförsörjande och kan återbetala sin skuld. Vi anser att denna utväg bör tas under övervägande.
Under senare år har televerkets lik- affärsverks investeringar som övriga begränsats genom en av statsmakterna för varje särskilt är fastställd investe- ringsram. Vi räknar med att man kom- mer att förfara på samma sätt för bud- getåret 1955/56. Om investeringsramen för televerket skulle inkludera även te- levisionens investeringsbehov under detta budgetår, skulle en konkurrens kunna uppstå mellan televisionens be- hov och investeringsbchoven i övrigt inom televerkets verksamhetsområde.
Ehuru frågan faller utanför vårt ut- redningsuppdrag och fastän vi i första hand har att se till televisionens in- tressen, har vi inte velat underlåta att ge uttryck för den uppfattningen att det skulle vara beklagligt om vikti- ga invcsteringsbehov inom televerket skulle få stå tillbaka för televisionen eller omvänt. Vi anser därför att de anslag televisionen behöver bör läggas utanför den för televerket fastställda investeringsramen.
Vi delar televerkets i olika samman- hang uttryckta uppfattning att rund- radions licensinkomster i princip bör användas för rundradioändamål. Upp- fattningen kan få praktiska konsekven- ser endast om dessa inkomster skulle lämna mera betydande överskott. Ehu— ru så knappast kan bli fallet har vi likväl ansett oss böra tillkännage vår principiella uppfattning om rundra- diomedlens användning. Däremot an— ser vi att intet bör vara att erinra mot att rundradiomedel under kortare över- gångsperioder används för televisions— ändamål.
Erforderlig/1 (Inslag
Medelsbehovet för den televisions- verksamhet, som vi i detta kapitel har föreslagit skulle bedrivas i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö under förberedelseåret 19551956, har för detta år beräknats bli följande.
Inventeringskostnnderna har i vår ut- byggnadsplan upptagits till 8,2 milj. kr för lokalinredningar och produktions- apparatur under utbyggnadsplanens första år. Av detta belopp anser vi att 4 milj. kr bör anvisas för förberedelse- äret 1955/56.
För programförbindelser och sändar- stationer har beräknats investeringar av 2,5 milj. kr.
De sammanlagda investeringskostna- derna uppgår alltså till 6,5 milj. kr.
Årskostnaderna för programproduk- tionen har beräknats till 4,8 milj. kr, vari ingår pcrsonalkostnader 1,4 milj. kr, produktionstekniska driftkostnader 1,0 milj. kr samt direkta programkost- nader 2,4 milj. kr.
För programförbindelser och sändar- stationer har årskostnaderna beräknats till 0,3 milj. kr.
De sammanlagda årskostnaderna upp- går alltså till 5,1 milj. kr.
Den av oss föreslagna licensavgiften av 80 kr per år för innehav av tele— visionsmottagare bör införas först vid den reguljära televisionsverksamhetens start den 1 juli 1956.
Då det är av stort intresse att redan under förberedelseåret få kännedom om i vilken omfattning allmänheten anskaf- far mottagare, torde det emellertid vara lämpligt med en registrering av dessa. En mindre avgift för förberedelseåret kunde därvid upptas.
KAPITEL XVI
Sammanfattning och förslag
1. Den centrala frågan inför televisio- nens start i vårt land är vilket ändamål det nya kommunikationsmedlet skall tjäna. Våra undersökningar och över- väganden har lett oss fram till följande svar på frågan. Televisionen bör liksom rundradion ställas i samhällets, kultu- rens, folkbildningens och hemmens tjänst. Med det svaret är de vägar an- visade, efter vilka lösningen av televi— sionens viktigaste problem bör sökas.
2. En väsentlig förutsättning för att televisionen skall kunna fylla sin upp— gift är att den får utvecklas under fri- het. Varje beroende av ovidkommande intressen mäste undvikas. Av den an- ledningen avråder vi från kommersiell television. Vårt avståndstagande avser all försäljning av programtid som in— komstkälla för televisionen, vare sig det gäller försäljning till den som vill göra reklam för varor eller tjänster (affärs- reklam) eller den som vill propagera för idéer och åskådningar. Det råder på sina håll mycket opti- mistiska föreställningar om reklamens möjligheter att bidra till televisionens finansiering. För vår del kan vi inte dela denna optimism. Skälen härtill är följande.
Vi anser oss kunna konstatera, att televisionen med hög grad av sannolik- het inte kan påräkna något kontinuer— ligt ekonomiskt stöd av betydelse från televisionsreklamen under uppbygg-
nadsären. De uppgifter, som delgivits oss rörande reklamens bidrag till tele— visionens finansiering vid en mera all- mänt spridd television, är alltför osäkra för att några ekonomiska kalkyler skulle kunna byggas därpå. Det är först när televisionen fått en stor spridning och följaktligen blivit ett billigt reklam- medel som reklaminkomster kan på- räknas kontinuerligt och i rikligare mängd. Vid den tidpunkten har emel- lertid en lieensbetalad television nått fram till en så fast ekonomisk grund, att reklaminkomsterna inte behövs för verksamhetens finansiering.
Vi förordar alltså att televisionsverk- samheten finansieras med licensavgift på innehav av televisionsmottagare. Dessutom rekommenderar vi statsmak- terna att, när det blir aktuellt med stats- anslag för undervisningsändamål inom rundradion, överväga samma anordning för televisionens del.
3. Den svenska televisionsverksamhe- ten bör byggas upp som en rikstele- vision. Den betydelsefulla uppgift, som vi anser böra tillkomma televisionen, krä- ver att programverksamheten ställs un- der samhälleligt och kulturellt ansvars— medveten ledning. Endast därigenom skapas garantier för att programmen blir utformade i en anda, som samhället som helhet kan acceptera. Med stöd av erfarenheterna från rundradions verk—
samhet förordar vi att televisionens programtjänst med ensamrätt upplåts åt ett företag.
Vi vill understryka att denna ensam- rätt inte är detsamma som åsiktsmono- pol. En garanti mot missbruk ligger i att upplåtelsen är tidsbegränsad. Här- till kommcr att det avgörande inflytan- de, som inom företagets ledning hör till- försäkras det allmänna, garanterar så— väl verksamhetens objektivitet och ve— derhäftighet som neutraliteten gentemot olika åskådningar och meningsrikt- ningar.
Vid sidan av rikstelevisionens enda programföretag får inte finnas någon vare sig lokalt eller riksomfattande be- driven programverksamhet, som riktar sig till allmänheten. Rikstelevisionens tekniska apparat får därför inte an- vändas för annan programverksamhet än den televisionsföretaget bedriver. Däremot må den upplåtas för annan verksamhet, om denna låter sig förena med programföretagcts. De televisions- anläggningar av skilda slag, som kan komma att koncessioneras, får inte, vare sig lokalt eller riksomfattande, utnytt— jas för en till allmänheten riktad pro— gramverksamhet.
Vi föreslår alltså att för televisionen skall gälla samma principer som nu gäl- ler i fråga om rundradion. Vi anser dessa principer vara av så avgörande betydelse för den kommande utveck- lingen, att det är ofrånkomligt att stats- makterna redan före televisionens in- förande i vårt land tar ställning till de- samma.
4. Vi förordar att televisionens och rundradions programverksamhet sam- ordnas inom ett företag. Administrativ, kamera] och produktionsteknisk orga- nisation kan därvid utnyttjas gemen- samt med därav följande ekonomiska fördelar. Vidare leder samordningen till att gemensamma avtalsförhandlingar
kan föras för televisionen och rund- radion med artister och andra medver— kande i programmen samt med förfat- tare, tonsättare och anställd personal m. fl. I sammanhanget bör inte bortses från att konkurrensen flera program— företag emellan i ett litet land som vårt med begränsade personella resurser måste leda till en besvärande kostnads— utveckling för både televisionen och rundradion.
Det nya programföretaget bör byggas upp med den nuvarande privata bolags- bildningen Radiotjänst som grundval. Ehuru vi inte betvivlar att bolaget i dess nuvarande form kan utnyttjas även för televisionen, så anser vi att tillkomsten av en ny och omfattande arbetsuppgift gör en breddning av intresserepresenta- tionen i företaget önskvärd. Denna breddning kan lämpligen åstadkommas genom att vissa organisationer inbjuds att teckna aktier i bolaget. Organisatio- ner, som vi därvid anser böra ifråga— komma, är Frikyrkliga samarbetskom- mitten, Föreningen Sveriges filmprodu- center, Landsorganisationen, Samver— kande bildningsförhunden, Sveriges in- dustriförbund, Sveriges lantbruksför— bund och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund.
Pressens majoritetsställning i bolaget behöver inte göras beroende av bredd- ningen av intresserepresentationen. Som skäl för en viss majoritetsställning för pressen kan anföras att den i egenskap av opinionsbildande organ är represen- tativ för aktualitetspräglade skiftningar i folkmeningen.
Breddningen av intresseunderlaget bör kombineras med en ökning av sty- relseledamöternas antal från sju i den nuvarande styrelsen till elva i den bli- vande. Av antalet styrelseledamöter bör Kungl. Maj:t utse fem jämte ordfö- randen och bolagsstämman de återstå- ende fem. Suppleanternas antal bör be-
stämmas till åtta, av vilka Kungl. Maj:t och bolagsstämman utser hälften var. Vi förutsätter att samråd äger rum mellan Kungl. Maj:t och bolagsstämman vid valet av styrelseledamöter och sup- pleanter. Därigenom ökas möjligheterna för en allsidig intresserepresentation i ledningen för företaget.
5. Distributionen av televisionspro- grammet är till alla delar en teknisk uppgift. Vi föreslår att den liksom verk- samheten för att avhjälpa störningar vid mottagningen anförtros åt telever- ket. Även inkasseringen av licensavgif- terna bör anförtros åt televerket. (i. För televisionens programverksam- het är sändningstidens längd av stor betydelse. Redan vid den reguljära verksamhetens start måste programmen bjuda på sådant innehåll och vara av sådan omfattning till tiden att de ger åskådaren ett skäligt utbyte. Högsta möj- liga programkvalitet måste eftersträvas; förlängning av sändningstiden får inte ske på bekostnad av intresseväckande kvalitet hos programmen. I anslutning till dessa synpunkter och med ledning av utländska erfarenheter har vi kommit till den uppfattningen, att en sändningstid av 15 timmar per vecka är lämplig under det första sta- diet av en reguljär programtjänst. Som nästa etapp bör 25 timmar per vecka eftersträvas. Att exakt ange tids- perioden för utvecklingen från 15 till 25 timmar är inte nu möjligt. Vi har genom Radiotjänst låtit kost— nadsberäkna två alternativ för sänd- ningstidens utveckling, av vilka det ena _ sändningsplan A — omfattar 15 tim- mar per vecka under första och andra året efter den reguljära televisionsverk- samhetens start och 25 timmar per vec— ka fr. o. m. det tredje året samt det andra — sändningsplan B —— omfattar 15 timmar per vecka under första och
andra året, 25 timmar per vecka under tredje t. o. m. femte året och 35 tim- mar per vecka fr. o. m. sjätte året.
Vi har lämnat öppet huruvida en så lång sändningstid som 35 timmar per vecka bör eftersträvas för ett program. Det är möjligt att önskemålen om större valfrihet för allmänheten bör tillgodo- ses genom två samtidiga program.
Enligt kostnadskalkylerna uppgår in- vesteringskostnaderna för programpro- duktionen (lokaler, dock inte nybygg— nader, och apparatur) vid de tre pro- grametapperna till 8,2 resp. 1,8 och 2,8 milj. kr. Årskostnaderna (kapital— och driftkostnader) uppgår vid en sänd- ningstid av 15 timmar per vecka (780 timmar per år) till 9,9 milj. kr eller ca 12 700 kr per timme, vid en sänd- ningstid av 25 timmar per vecka (1 300 timmar per år) till 14,7 milj. kr eller ca 11 300 kr per timme samt vid en sändningstid av 35 timmar per vecka (1 820 timmar per år) till 20,3 milj. kr eller ca 11 200 kr per timme.
7. Telestyrelsen har på vårt uppdrag kostnadsberäknat televisionens distribu- tionsnät. Beräkningarna avser två ut- byggnadsalternativ, det ena på nio och det andra på fjorton år. Vi rekommen- derar att 9—årsplanen i princip läggs till grund för utbyggnaden och att den- na fullföljs i dcn takt de tekniska och personella resurserna samt tillgången på investeringsmedel medger. Distributionsnätet omfattar program- förbindelser (koaxialkablar och/eller radiolänkar) samt sändarstationer. För televisionen enbart är radiolänk den billigaste lösningen av förbindelse- problemet. Hur lösningen i praktiken kommer att te sig för olika förbindelse- sträckor blir beroende på särskilda ut- redningar i de speciella fallen rörande trafikbehov för television och telefon 111. m. Därefter fördelas kostnaderna pä
de olika trafikslagen i förhållande till deras utnyttjande av förbindelsen. Tele- visionen får dock inte belastas med högre andel av kostnaderna än vad en radiolänk enbart för television skulle ha kostat.
Omfattningen av hela programförbin- delsenätet har beräknats till 4 870 km. Investeringskostnaderna uppskattas till 16100 kr per km eller totalt för hela nätet till 79,9 milj. kr. Den genomsnitt- liga årskostnaden för programförbin- delsenätet uppskattas till 2200 kr per km eller totalt för hela nätet till 10,7 milj. kr.
Sändarstationerna har kostnadsbe- räknats från tre olika utgångspunkter. Den ena innebär en kombination av te- levisionsstationerna med nuvarande rundradionätet; den andra att televi- sionsstationerna byggs helt fristående från rundradionätet; den tredje inne- bär en kombination av stationer för te- levision och ultrakortvågsrundradio. I sistnämnda fall har självfallet endast televisionens andel i kostnaderna med- tagits i beräkningarna.
För hela landet har räknats med 50 sändarstationer, med hänsyn till utstrå- lad effekt fördelade på fem storleks— klasser. Investeringskostnaderna för Sändarstationerna uppgår enligt de olika alternativen till 78,4 resp. 82,2 och 65,3 milj. kr. Årskostnaderna utgör 15,9 resp. 16,2 och 15,0 milj. kr.
Då frågan om utbyggnad av ultrakort— vågsstationer för rundradio ännu är un— der utredning, har vi lagt det först— nämnda alternativet till grund för våra utgiftsberäkningar för televisionen.
8. Industriens utredningsinstitut har på vår begäran gjort upp en prognos rörande televisionsutvecklingen i Vårt land. Prognosen omfattar sju år. Med ledning av institutets relativtal har vi byggt ut prognosen till att omfatta fem—
ton år. Enligt den sålunda fullföljda prognosen kan antalet licenser efter fjorton år beräknas bli 925000 resp. 792 000 för 9-års- resp. 14-årsplanen.
9. Målet för televisionsverksamheten bör ekonomiskt sett vara att göra verk- samheten självbärande. Vi anscr att detta bör innefatta skyldighet för tele- visionen att inom rimlig tid återbetala de belopp, som erfordras för att täcka driftunderskottet under en övergångs— tid. Våra kalkyler omfattar en tidrymd av fjorton år, och vi anser att återbe- talningen bör ha skett inom denna period. Våra inkomst- och utgiftskalkyler vi— sar att dessa villkor inte kan uppfyllas om licensavgiften bestäms till 50 kr. Vid en licensavgift av 80 kr har televi- sionen fullgjort sina förpliktelser under tolfte året vid sändningsplan A och un— der trettonde året vid sändningsplan B, varefter rörelsen lämnar jämförelsevis stora årliga överskott. Vid en licensav- gift av 100 kr blir motsvarande tid tion— de året för båda sändningsplanerna. Vi föreslår att licensavgiften sätts till 80 kr. Med hänsyn till beloppets stor— lek bör avgiften delas upp på fyra be- talningsterminer med 20 kr som. kvar- talsbclopp. 10. En 17-turns televisionsmottagare betingar ett pris av 1 600—1700 kr i inköp; en 21-tums mottagare kostar 2 OOO—2 200 kr. Årskostnaderna för te- levisionsmottagaren blir i förstnämnda fallet 486 kr och i sistnämnda fallet 572 kr. I dessa kostnader ingår då kapital- kostnaderna med 210 resp. 260 kr, drift- kostnaderna med 196 resp. 232 kr och licensavgiften i bägge fallen med 80 kr. 11. Under förutsättning att statsmak- terna tar ställning till televisionsfrågan våren 1955, räknar vi med att budget- året 1956/57 blir televisionens första ut- byggnadsår. Budgetåret 1955/56 skulle
då användas för nödvändiga förberedel- ser för att den reguljära televisionsverk- samheten skulle kunna börja under sen- sommaren 1956.
Under förberedelseåret skulle den av Radiotjänst påbörjade utbildnings- och övningsverksamheten fortsättas och ut- vidgas. Tiden för sändning till allmän- heten bör successivt ökas för att närma sig de för startåret föreslagna 15 tim- marna per vecka. Detta förutsätter an— skaffning av produktionsapparatur un- der förberedelseåret. Under detta år måste förberedelser likaledes vidtas för programdistributionen.
Någon licensavgift skulle inte tas ut under förberedelseåret. Däremot kan en mindre registreringsavgift för tele- visionsmottagare övervägas.
12. Enligt våra utbyggnadsplaner skall televisionssändare först anläggas i Stockholm och Uppsala. Vi föreslår att dessa sändare utförs provisoriskt under förberedelseåret och att provisoriska sändare samtidigt anordnas i Göteborg och Malmö. Därigenom skulle televi- sionsverksamheten kunna sättas igång samtidigt på dessa platser. Arrange-
manget kommer inte att medföra några kapitalförluster, då den sändningsappa- ratur, som anskaffas, sedermera kan flyttas till andra stationer.
13. Då programförbindelser inte är färdiga mellan Stockholm, Göteborg och Malmö vid den reguljära televisions- verksamhetens start, måste program— verksamheten till att börja med läggas upp efter andra linjer än som blir fallet vid en utbyggd television. Pro- gramproduktionen måste få en mera lokal prägel. Detta utesluter emellertid inte att programmen i de tre städerna samordnas och att stationerna utnyttjar varandras produktion. 14. Medelsbehovet för den televisions— verksamhet, som vi sålunda föreslagit skola påbörjas under förberedelseåret 1955/56 för att sensommaren 1956 över- gå i reguljär drift har vi beräknat till 4 milj. kr för investeringar i program— produktionen, till 2,5 milj. kr för inves- teringar i programförbindelser och sän- darstationer, till 4,8 milj. kr i årskost- nader för programproduktionen samt till 0,3 milj. kr i årskostnader för pro— gramförbindelser och sändare.
De slutsatser och förslag, som av ut- redningens majoritet framläggs i kap. VII, Televisionsprogrammets produk- tion; kap. X, Televisionsverksamhetens inkomstkällor; kap. XII, Televisions- verksamhetens organisation och kap. XVI, Sammanfattning och förslag, för- anleder oss att avge följande särskilda yttrande.
Liceusutvecklingens beroende av sändningstiden
Vi biträder i stort sett de allmänna synpunkter på televisionsprogrammets uppläggning och innehåll som redovisas i kap. VII.
Vi kan dock inte instämma i de ut- talanden som görs beträffande sänd— ningstidens längd. I motsats till majori- teten anser vi att de erfarenheter från utlandet, som vi fått del av vid våra studiebesök och på annat sätt, otvety— digt ger vid handen att en sändningstid under den reguljära televisionens första stadium av 15 timmar per vecka är för kort för att motsvara allmänhetens be- rättigade förväntningar.
Det enda land i Europa, där man kan uppvisa ett licenstal av betydenhet, är Storbritannien. Sändningstiden var där vid sändningarnas återupptagande efter kriget 28 timmar per vecka och är nu uppe i 40 timmar. Därtill kommer de program som skall sändas av det nyli—
Särskilt yttrande
Av herrar Esping och Nyström
gen bildade företaget för kommersiell television.
Det är vår bestämda övertygelse att en genomsnittlig sändningstid av 25 timmar per vecka är den kortaste sänd- ningstid som man med förhoppning om framgång för svensk television kan dis- kutera. Lika övertygande är vi om nöd- vändigheten av att sändningstiden där— efter snarast ökas till 35 timmar per vecka.
Det är förklarligt om ett enda pro- gramföretag kan ställas inför mycket stora svårigheter om det gäller att re- dan från början producera 25 program- timmar per vecka och att svårigheterna blir än större att sedan öka tiden till 35 timmar. Det borde under sådana för- hållanden vara rationellt och ligga nära till hands att söka utnyttja de erfaren- heter och de resurser som finns samla- de hos t. ex. våra annonsbyråer och våra filmproduktionsföretag och som är fullt jämförbara med om inte större än dem som ett programföretag av Radiotjänsts karaktär kan förfoga över.
Den 5. k. Sandrew-veckan i Stock- holm i maj 1954 gav tydliga belägg för att en filmproducent med tämligen kort förberedelsetid och med huvudsakligen redan tillgängliga tekniska resurser kan lämna värdefulla bidrag till televisions- programmet.
De ekonomiska kalkyler som utred- ningen framlägger i tabell 19 i kap. XI
är baserade på den prognos för tele- visionsutvecklingen i vårt land, som har utarbetats av Industriens utredningsin- stitut och för vilken televisionsutred— ningen angivit förutsättningarna. En av dessa förutsättningar var att sändnings- tiden redan från början skulle utgöra 25 timmar per vecka.
Utredningsinstitutets prognos är vä— sentligen resultatet av ett studium av televisionens första utvecklingsår i Storbritannien efter kriget. Sändnings- tiden var då som nämnts 28 timmar per vecka. Institutet har understrukit att de givna förutsättningarna uppenbarligen är av avgörande betydelse för progno- sens hållbarhet.
I sin bedömning av institutets prog- nos har utredningen sagt sig inte vara helt övertygad om att man kan räkna med så höga relativtal som prognosens. Varje prognos innehåller osäkra fakto- rer. Om en av förutsättningarna ändras, blir osäkerheten naturligtvis än större och i detta fall så stor att berättigad an- ledning finns att ifrågasätta prognosens relevans.
En så radikal minskning av sänd- ningstiden som från 25 till 15 timmar per vecka eller från ca 3 1,4: till ca 2 tim- mar per dag måste ostridigt ge en be- tydligt ogynnsammare televisionsut- veckling än den som har förutsatts i kalkylerna och borde ha motiverat en justering av kalkylerna på basis av de ändrade förutsättningarna.
Finansiering av ökad sändningstid
Av kolumnerna 3 och 8 i tabell 19 framgår att för 14—årsplanen televisions- verksamhetens inkomster under 1:a och 2:a verksamhetsåren beräknas till 1,0 resp. 2,6 milj. kr och motsvarande ut- gifter till 9,0 resp. 11,5 milj. kr, dvs att verksamheten ger underskott på 8,0 resp. 8,9 milj. kr. Tabellen visar också
att verksamheten beräknas ge under- skott under en följd av år.
Då underskotten varken kan eller bör täckas med rundradiomedel måste an— slag från statens driftbudget, dvs skatte- medel, förutsättas. Det kan under såda— na förhållanden synas orimligt att för- orda en ökning av sändningstiden med 10 timmar per vecka eller ca 500 tim- mar pcr år, vilket enligt tabell (i i kap. VII skulle medföra en Ökning av års— kostnaderna för programproduktionen med ca 5 milj. kr.
Trots att vi anser en ökning av sänd- ningstiden vara av avgörande betydel- se för televisionens framgång, skullc vi måhända hysa tveksamhet beträffande den nämnda ökningen av sändningsti- den om skattemedel vore den enda nt- vägen till finansiering av den Ökade programverksamheten.
Detta är emellertid ingalunda för— hållandet. Från flera håll har uttryckts önskemål om att få hyra det blivande distributionsnätet för sändning av tele— visionsprogram av allmän och kommer— siell art. Vi vill erinra om de framställ- ningar om koncession för televisions— verksamhet som har gjorts såväl av radioindustrien tillsammans med Ko- operativa förbundet, Sveriges köpman- naförbund och Sveriges lantbruksför- bund, som av AB Sandrew-Ateljéerna.
Det bör understrykas att dessa kon- cessionsansökningar har avsett televi- sionens begynnelseår med de låga li- censtal man då har att räkna med. De programmässiga bidrag som de nämnda företagen skulle kunna ge redan vid te— levisionens start måste förutsättas vara omfattande och värdefulla.
Vi vill också erinra om den av Sven- ska annonsörers förening på utred— ningens begäran gjorda undersökning, som visar att ett årligt belopp av ca 14 milj. kr kan förväntas stå till förfogan— de från annonsörshåll för programpro-
duktion jämte hyreskostnader för distri- butionsnätet redan vid ett licensantal av 40 000. Vid ett licensantal av 400000 skulle beloppet uppgå till ca 24 milj. kr.
I kap. X behandlas kommersiell tele- vision från ekonomiska synpunkter, vilket föranleder oss att göra följande överslagskalkyl över vad 500 timmar kommersiella program per år skulle be- tyda för televisionen sett från rent eko- nomisk synpunkt.
Om vi utgår från nödvändigheten av att öka sändningstiden med 500 timmar, blir bidraget till programproduktionen omräknat i pengar ca 5 milj. kr per år. Vad beträffar hyreskostnaderna för di- stributionsnätet lämnade utredningen i sin skrivelse till Svenska annonsörers förening ett diagram, som angav hyres- kostnaden i relation till antalet mot— tagare eller, riktigare uttryckt, till an- talet televisionslieenser. Diagrammet an- ger en genomsnittlig kostnad av 4,5 öre per licens och uthyrningstimme vid en sändningstid av 500 timmar per år. Om denna taxa tillämpas på de licensantal,
som anges för 14-årsplanen i tabell 18, uppgår de sammanlagda hyresinkoms— terna under 14 år till ca 114 milj. kr.
Såsom framgår av beräkningarna av årskostnaderna för distributionsnätet i kap. VIII är distributionskostnaderna praktiskt taget oberoende av sänd- ningstiden upp till ca 35 timmar per vecka. Hyresinkomsterna kan därför be- traktas såsom nettoinkomster.
Det är av intresse att mot bakgrun- den av de av Svenska annonsörers för- ening lämnade uppgifterna diskutera möjligheterna att finansiera en kom- mersiell televisionsverksamhet om 500 timmar per år vid de angivna kostna— derna för programproduktion och hyra av distributionsnätet. Vi utgår då från att programmets kvalitet och därmed produktionskostnaderna är desamma som utredningen förutsatt för det regul— jära programmet men räknar med ett tillägg av 20 % för eventuella extra kostnader.
Rikstelevisionens årliga vinst av den kommersiella televisionsverksamheten
Tabell 30. Kalkyl för komersiella program 500 timmar per år
Ut- Antal Rikstelevisionens vinst Kommersiella televisionens kost— bygg- licenser milj. kr nader milj. kr nads- 1 OOO-tal Program- Hyra för Summa Program- Hyra för Summa år produktion distri- produktion distri-
(inbespa- butions— butions- ring) nätet nätet 1 12 5,0 0,27 5,27 6,0 0,27 6,27 2 32 5,0 0,72 5,72 6,0 0,72 6,72 3 64 5,0 1,44 6,44 6,0 1,44 7,44 4 108 5,0 2,43 7,43 6,0 2,43 8,43 5 162 5,0 3,65 8,65 6,0 3,65 9,65 6 227 5,0 5,11 10,11 6,0 5,11 11,11 7 300 5,0 6,75 11,75 6,0 6,75 12,75 8 378 5,0 8,50 13,50 6,0 8,50 14,50 9 455 5,0 10,20 15,20 6,0 10,20 16,20 10 532 5,0 11,90 16,90 6,0 11,90 17,90 11 605 5,0 13,60 18,60 6,0 13,60 19,60 12 674 5,0 15,10 20,10 6,0 15,10 21,10 13 737 5,0 16,60 21,60 6,0 16,60 22,60 14 792 5,0 17,80 22,80 6,0 17,80 23,80
114,07
114,07
skulle bli dels en inbesparing av 500 timmars program motsvarande 5 milj. kr och dels hyresinkomsten för distri- butionsnätet. Den årliga kostnaden för den kommersiella verksamheten skulle utgöra 6 milj. kr för 500 timmars pro- gram jämte utgifterna för hyra av di- stributionsnätet.
I tabell 30 har sammanställts riks- televisionens vinst och den kommersiel- la televisionens kostnader vid angivna förutsättningar.
En jämförelse av denna samman- ställning med kolumnerna 8 och 9 samt 15 och 16 i tabell 19 kap. XI kan ge anledning till många intressanta slut- satser. Det skulle emellertid föra för långt att redovisa dem alla. Vi vill be- gränsa oss till att framhålla att de be- lopp, som har uppgivits av Svenska annonsörers förening, mycket väl räc- ker till för att finansiera 500 timmars kommersiella programinslag per år. Vid 400000 licenser skulle utgifterna för de kommersiella programinslagen bli ca 15 milj. kr, alltså 9 milj. kr mindre än vad som ställts i utsikt.
De bidrag -— i form av såväl ökad sändningstid som pengar _— som de kommersiella programinslagen repre- senterar, är så stora, att de kan bli av avgörande betydelse för televisionen och därför inte kan avvisas. I ett senare ut- vecklingsskede kan bidragen ge möj- lighet till en sänkning av licensavgiften eller _— vad som är kanske ännu värde- fullare — de kan helt eller delvis finan- siera ett dubbelprogram.
Frågan om dubbelprogram kommer enligt vår uppfattning att bli betydligt mera aktuell för televisionen än för rundradion. Eftersom utländska rund- radioprogram kan avlyssnas praktiskt taget överallt i vårt land utgör de i rea- liteten ett tillskott till det svenska pro- grammet, åtminstone vad gäller pro- gram av underhållningskaraktär.
Televisionssändningar är lokalt be- gränsade. Möjligheter till mottagning från utländska stationer finns endast i undantagsfall, varför önskemål om dubbelprogram säkerligen kommer att relativt snart bli aktuella.
Prineipella synpunkter på kommersiella programinslag
Beträffande majoritetens principiella inställning till kommersiell television vill vi anföra följande.
Vi instämmer helt med majoritetens uttalande i kap. VII, Televisionspro- grammets produktion, att det resone— mang som utredningen fört vore me- ningslöst, om kvalitetskravet skulle gälla de reguljära sändningarna men inte re— klamprogrammen. Vi har också i det föregående utgått från att kostnaderna och därmed kvaliteten i den kommer- siella programproduktionen blir den- samma som för den reguljära televisio- nen. Vi kan inte underlåta att dessutom framhålla att inte minst kommersiella programinslag måste —— för att väcka allmänhetens intresse —— utformas på ett sådant sätt, att de tillfredsställer allmänhetens krav på värdefulla och underhållande program. De kostnader, som av annonsören nedläggs i program- men, skulle, därest dessa förutsättningar inte uppfylls, vara fullständigt menings- lösa.
Majoriteten framhäver de svårigheter
som sammanhänger med kontrollen av de kommersiella programmens innehåll.
Svenska annonsörers förening har redan i sin skrivelse till utredningen berört frågan om en sådan kontroll och därvid yttrat följande.
För att televisionsreklamen redan från början skall ha framgång är det ett önske— mål att programmet får en saklig och om- sorgsfull utformning och det är därför för- eningens uppfattning att programmen bör
vara underkastade en viss granskning lik- som fallet är med tidningsannonserna. —— Särskilda regler baserade på »Grundregler för god reklam» antagna av internationella handelskammaren och biträdda av den svenska reklamens organisationer bör så— lunda uppställas med utnyttjande av erfa- renheterna från länder som redan har tele— VlSlOIl.
Vi är för vår del ingalunda främman- de för att svårigheter kan uppstå i sam- band med en kommersiell programverk— samhet, men vi delar inte majoritetens pessimism beträffande möjligheterna att bemästra dem.
Svårigheterna bör inte vara större i vårt land än i Australien, Italien, Ka- nada och Storbritannien m. fl. länder där man har accepterat kommersiellt finansierade televisionsprogram.
Vi hänvisar till den redogörelse som lämnas i Bil. 1, i första hand till utveck- lingen i Storbritannien med de beslut, som där nyligen har fattats om infö- rande av kommersiella dubbelprogram i televisionen. De principer på vilka denna sändningsverksamhet kommer att baseras är av största intresse för sven- ska förhållanden och kan ge god ledning för utformningen av en kommersiell televisionsverksamhet i vårt land.
I kap. XVI, Sammanfattning och för- slag, formulerar majoriteten svaret på frågan om vilket ändamål televisionen skall tjäna sålunda: »Televisionen bör liksom rundradion ställas i samhällets, kulturens, folkbildningens och hemmens tjänst.» Med det svaret är —— anser ma- joriteten vidare — de vägar anvisade, efter vilka lösningen av televisionens viktigaste problem bör sökas. Vi instäm- mer helt i dessa för oss självklara ut- talanden men vi kan inte finna att sva- ret anvisar endast den väg som majo— riteten föreslår.
Majoriteten anför som skäl för sitt förslag att »en väsentlig förutsättning för att televisionen skall fylla sin upp-
gift är att den får utvecklas i frihet. Varje beroende av ovidkommande in- tressen måste undvikas».
Enligt vår uppfattning är den första och viktigaste förutsättningen för att televisionen skall kunna fylla sin upp— gift att allmänheten accepterar televi- sionen, dvs anser sig få valuta för de stora kostnader som anskaffning av tele— visionsmottagare innebär.
Vi har i det föregående hävdat att omfattningen av den programverksam— het, som majoriteten har funnit lämplig och ansett motsvara ett enda program— företags möjligheter, är otillräcklig för att uppfylla de anspråk allmänheten kommer att ställa på televisionen. Det kan under sådana förhållanden endast verka till fördel för televisionen om distributionsnätet — sedan det licens- finansierade programföretaget har fått välja tider och antal sändningstimmar för sin verksamhet — upplåts för hög- värdiga och intresseväckande kommer— siella programinslag. Om en sådan upp- låtelse är tidsbegränsad och om verk— samheten exempelvis organiseras på liknande sätt som i Storbritannien, dvs med säkerställande av kontinuerliga sändningar och ett mångsidigt program under anvisad sändningstid samt med rådgivande kommittér för program med religiöst, kulturellt och folkbildande innehåll, för annonsering av varor och tjänster, för barnprogram etc., så före- ligger betryggande garantier mot miss— bruk.
Vi vill i detta sammanhang erinra om att utredningen i sitt förslag den 29 oktober 1952 om en försöksverksamhet anförde att verksamheten skulle inne— fatta kommersiella programinslag för att man därigenom även i vårt land skulle kunna vinna erfarenhet inom detta område. Försöksverksamheten kom tyvärr inte till stånd. Vi är fort- farande av den uppfattningen att re-
sultatet av praktiska försök hör av- vaktas, innan frågan om kommersiella program avgörs.
Utan att föra några intressenters ta- lan måste vi bestämt ta avstånd från majoritetens lättvindiga sätt att nu av- färda kommersiell television med alle— nast en antydan om att de programbi- drag, som denna kan lämna, skulle hindra televisionens utveckling under frihet och därmed äventyra dess upp- gift.
Vi begränsar oss _— inte minst med hänsyn till lämpligheten att avvakta er- farenheterna från utvecklingen i Stor- britannien _— till att föreslå, att beslut fattas om kommersiell television under förberedelseåret och den första tvåårs— perioden samt att denna tid betraktas som en försökstid. Först därefter bör frågan om kommersiell television upp- tas till slutgiltig prövning.
Televisionsverksamhetens organisation
Beträffande kap. XII, Televisionsverk- samhetens organisation, vill vi fram- hålla, att vi inte delar majoritetens upp- fattning att rundradio och television har så mycket gemensamt att de båda verksamheterna bäst organiseras inom ett Och samma företag.
Vi anser tvärtom att televisionen bör få utvecklas utan något som helst be— roende av rundradion. Televisionen byg- ger i främsta rummet på bilden, och ljudet får liksom i filmen underordna sig denna. Filmens folk har säkert en betydligt större erfarenhetsfond samt större resurser i fråga om bildkunnig personal, studiontrymmen och appara-
tur att ställa till televisionens förfo- gande än vad rundradion har.
När vi trots detta accepterar majori- tetens förslag att Radiotjänst skall få i uppdrag att svara för den reguljära pro- gramverksamheten, sker det under två förutsättningar. Den ena är, att ett i förhållande till Radiotjänst helt fri- stående programföretag bildas, som får förhyra distributionsnätet för sändning- ar av huvudsakligen kommersiell natur —— bestämmelserna för verksamheten bör utformas genom överenskommelse mellan Kungl. Maj:t och företaget. Den andra förutsättningen är, att den av ut- redningen föreslagna breddningen av intresseunderlaget i Radiotjänst kom- mer till stånd och att detta sker med lika fördelning av aktieintresset.
Slutligen vill vi framhålla, att för- utom anförda praktiska skäl även vår principiella inställning förhindrar oss att instämma i majoritetens förslag att Radiotjänst tillförsäkras ensamrätt till produktion av televisionsprogram av- sedda för' allmänheten. Såsom framgår av kap. I, Televisionens tekniska prin- ciper och förutsättningar, finns det rik- lig tillgång på sändningskanaler för tele— vision, långt utöver behovet för en riks— television. Det vore olyckligt och häm- mande för utvecklingen om de natur- tillgångar, som sändningskanalerna ut- gör, inte finge användas.
Förekomsten av flera programprodu- center med den tävlan detta innebär måste stimulera initiativkraft och expe— rimentlusta och därmed hos allmänhe- ten utveckla och vidmakthålla intresset för televisionen. Resultatet blir bland annat ökade licensinkomster _ som helt kommer rikstelevisionen till del.
Även om för allmänheten avsedda te- levisionssändningar redan under senare hälften av 1930-talet förekom i flera länder — Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA —— var det först efter kriget som televisionen på allvar slog igenom.
I en av Unesco i slutet av 1953 publi- cerad rapport1 över televisionsläget i världen framhålls att det typiska för televisionens nuvarande utvecklingsfas är, att den — efter att till en början ha utvecklats i de industriellt mest fram- skridna länderna — nu håller på att vinna insteg även i industriellt mindre avancerade områden. Televisionen är därigenom i färd med att åstadkomma en fundamental förändring av världs- kommunikationsbilden.
Rapporten, som avser läget vid början av 1953, behandlar 45 länder och icke självständiga områden. Televisionsfrå- gan var dessutom föremål för studium i ytterligare 7 länder. Televisionen var sålunda aktuell i sammanlagt 52 länder eller områden, antingen man hade en regelbunden televisionstjänst eller expe— rimentsändningar eller endast i olika former studerade dess införande.
Regelbunden televisionstjänst fanns i 15 länder nämligen i Europa: Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien, Västtysk— land, östtyskland — Nordamerika: Do- minikanska republiken, Kanada, Kuba, Mexiko, USA — Sydamerika: Argentina,
Televisionens utveckling och nuvarande läge utomlands
Bilaga 1
Brasilien, Venezuela — Asien: Japan — Oceanien: Havaji.
Regelbundna experimentsändningar pågick i 5 länder nämligen i Europa: Danmark, Italien, Nederländerna, Po- len, Schweiz.
Tekniska experiment pågick i 8 län- der nämligen i Europa: Belgien, Jugo- slavien, Spanien, Sverige, Tjeckoslova- kien, Österrike — Asien: Thailand, Tur- kiet.
Slutligen studerade man i 24 länder televisionens införande. Bland dessa be— fann sig Finland och Norge.2
Enligt ungefärliga beräkningar gick på varje televisionsmottagare 7 invånare i USA, 24 i Storbritannien, 704 i Frank- rike, 2400 i Sovjetunionen och 8 000 i Västtyskland.
I rapporten konstateras att 1952 var ett betydelsefullt år i televisionens hi- storia. De former i vilka televisionen hade utvecklats i de två länder där den nått sin största utbredning — USA och Storbritannien —— började då ställas under debatt.
I USA, där televisionen följt rundra- dions organisationsmönster, har den ut- vecklats nästan helt efter kommersiella principer. En viss förändring häri för- utsades emellertid av Federal Commu-
1 Television —— a world survey. UNESCO Reports on the facilities of mass communi- cations. Paris 1953.
? Försökssändningar har sedermera startats i Oslo i januari 1954.
nications Commission (FCC) i dess rap- port om fördelningen av sändningska- naler för television, utgiven i april 1952. FCC hade kommit till den slutsat- sen att den kommersiella televisionen inte helt kunde utnyttja mediets möj- ligheter i undervisningens tjänst och rekommenderade att även icke kom- mersiella stationer för undervisning skulle inrättas för att garantera att tele- visionen skulle tjäna det amerikanska folkets intresse på bästa sätt.
I Storbritannien å andra sidan, där televisionen utvecklats som ett monopol under British Broadcasting Corporation, som får sina inkomster genom licensav- gifter och sänder ett enda icke kom- mersiellt televisionsprogram över hela landet, ifrågasatte regeringen huruvida detta system kunde ge en tillräcklig ser- vice. Regeringen kom till den slutsatsen att man borde vidta åtgärder för att till- låta konkurrens i viss utsträckning ge- nom upprättandet av kommersiella sta- tioner.
Den kommersiella televisionen ifråga- sätts sålunda i USA, den icke kommer- siella i Storbritannien.
De flesta länder har i dag kommit med i denna diskussion om televisio- nens grundläggande struktur, vilken kretsar kring följande frågor:
1. Bör televisionen omhänderhas av flera konkurrerande företag i samma land eller ligga i händerna på en orga- nisation i monopolställning?
2. Bör televisionen finansieras genom reklaminkomster, licensavgifter på mot- tagare eller på annat sätt?
3. Bör televisionen länkas ihop orga- nisatoriskt med radioorganisationer el- ler andra företag såsom t. ex. tidningar och filmbolag eller bör den byggas upp oberoende av existerande organisatio— ner på masskommunikationernas om- råde? Formerna för televisionens organisa—
tion och finansiering växlar mellan olika länder. Å ena sidan finns det helt statliga monopol, exempelvis i Frank— rike, å andra sidan ett system av pri- vata företag, exempelvis i USA. Mellan dessa ytterligheter förekommer vissa mellanformer. I Kanada t. ex. bedriver det statskontrollerade Canadian Broad- casting Corporation, som har monopol på televisionssändningar över ett lands- omfattande nät av stationer, även kom- mersiell sändningsverksamhet; samti- digt tillåter man privata kommersiella stationer för sändning inom lokala om- råden.
I det följande lämnas en redogörelse för televisionens utveckling och nuva- rande läge —— främst i organisatoriskt och finansiellt hänseende —— i vissa län- der som har ansetts vara av särskilt in- tresse i detta sammanhang. Framställ— ningen bygger delvis på Unesco's rap- port. Uppgifterna i denna har komplet- terats med senare material.
Belgien Historik
Televisionens utveckling i Belgien do— mineras av de problem, som härrör från landets geografiska läge, dess tvåsprå- kiga befolkning samt avsaknaden av en enhetlig europeisk televisionsstandard. Med en fransktalande del av befolkning- en som är angelägen att hålla kontakt med Frankrike (819-linjers system) och en flamländsk del som söker hålla kon- takt med Nederländerna (625-linjers system) har Belgien lagt ned stora an- strängningar på att komma fram till ett televisionssystem som kan möta önske- målen från alla intresserade parter.
Televisionen kom upp till allmän dis- kussion första gången 1945, då en stat- lig kommitté uttalade att det var för tidigt att starta en televisionstjänst. År 1948 fäste en andra kommitté uppmärk-
samheten på behovet av en internatio— nell överenskommelse om televisions- standard, särskilt mellan Frankrike, Ne- derländerna och Belgien. Belgien arbe- tade energiskt på att få till stånd en sådan överenskommelse men uppgav 1951 dessa försök och inriktade sig på att för egen del söka finna en lösning, som skulle vara en kompromiss mellan systemen i grannländerna.
De belgiska televisionsnormerna, som fastställdes den 11 juni 1952, har vissa data gemensamma med det franska och vissa med det holländska systemet. Lin- jetalet är 819 för vallonområdena och 625 för de flamländska. Alla belgiska mottagare bör kunna ta emot båda linje- talen. De kostar något mera på grund av sin dubbla standard. I gränstrakter- na, där man önskar ta emot sändningar direkt från utlandet, erfordras speciella mottagare som anges bli ca 10 % dyrare än de vanliga belgiska mottagarna.
Sedan de tekniska principerna sålun- da fastställts, uppdrog regeringen åt den belgiska rundradion, Institut National Belge de Radiodiffusion (INR), att i av- vaktan på beslut om televisionens slut- liga status handha dess utveckling.
Den belgiska televisionen startade den 31 oktober 1953 över en station i Bryssel.
Organisation och finansiering
Kommunikationsministern har utsett två kommittéer för tekniska frågor och programfrågor såsom konsulterande or- gan för regeringen och INR.
Någon licensavgift förekommer inte för närvarande.
Antalet televisionsmottagare uppskat- tades den 1 juli 1954 till ca 30 000.
INR har för televisionstjänsten sär- skilda statsanslag.
Programproduktion En övningsverksamhet på sluten kedja
påbörjades 1951 inom INR. De offent- liga utsändningarna började med två timmars sändning per dag för vartdera språkområdet.
Programdistribution
För närvarande finns en station i bruk i Bryssel. Stationer i Antwerpen och Liege är under anläggning och be- räknas bli färdiga i slutet av 1954. Dessa tre stationer beräknas kunna förse 3 milj. av landets 8 milj. invånare med television.
Danmark
Historik
Den 1 juni 1949 påbörjade den danska rundradion, Statsradiofonien, tekniska försökssändningar över en mindre tele- visionssändare i radiohuset i Köpen- hamn.
För att kunna visa television vid den utställning, som planerades till rund- radions tjugufemårsjubileum 1950, bör- jade Statsradiofonien utbilda personal härför hösten 1949. Under utställningen, som hölls i Forum i Köpenhamn den 11 —20 augusti 1950, sändes en serie om 39 program — de första egentliga tele- visionsprogrammen i Danmark.
Det ansågs att den danska radioin— dustrien behövde en hemmamarknad om den skulle kunna få till stånd en ex- porttillverkning på televisionsområdet. Med utgångspunkt härifrån beslöt man att en regelbunden försöksverksamhet skulle sättas i gång i Köpenhamn. Den startade den 2 oktober 1951.
Experimentperioden räckte till den 10 januari 1954, då en reguljär televi— sionstjänst vidtog. I samband därmed togs en ny televisionsstudio i bruk och sändningstiden utökades.
Organisation och finansiering Under försökstiden handhades såväl
programproduktion som- -distribution av Statsradiofonien.
Den reguljära verksamheten är i lik- het med vad som gäller för rundradion organiserad så, att Statsradiofonien skö- ter programproduktionen och inkasse— ringen av licensavgifterna, medan pro. gramförbindelserna hyres från post- och telegrafväsendet, som också om- händerhar byggandet och driften av Sändarstationerna.
Statsradiofonien hade till en början ca 20 personer sysselsatta med televi- sion. Denna stab har efter hand ökats ut till ca 85.
Licensavgiften är 50 dkr (38 kr). Antalet licenser var i augusti 1954 1 700.
Licensinkomsterna har inte på långt när täckt kostnaderna för verksamhe- ten, utan denna har finansierats huvud- sakligen genom lån från rundradions s. k. radiospridningsfond.
Kommersiella program låtna.
är inte till—
Program produktion
Under försökstiden sändes program 3 timmar per vecka. Sändningstiden ut- ökades i början av 1954 till 5 och utgör från augusti 1954 8 timmar per vecka, fördelade med en timme per dag jämte två barnprogram om en halv timme.
Programdistribution
För närvarande finns det endast den förstärkta försökssändaren i Köpen- .hamn.
Enligt Stockholmsplanen har Dan- mark tilldelats åtta sändningskanaler för television (Köpenhamn, Aarhus, Odense, Naestved, Aalborg, Skive, Son- derjylland och Bornholm). Beslut har fattats om anläggning av dessa stationer (utom Bornholm), varigenom televisio- nen kommer att utsträckas till nästan hela landet. Anläggningskostnaderna för
de sju stationerna har beräknats till 7,6 milj. dkr (5,7 milj. kr). Härtill kommer kostnaderna för programförbindelser och utrustning för programproduktion.
Den nya sändaren i Köpenhamn bc- räknas bli färdig under 1955. Närmast i tur kommer stationerna i Aarhus och Odense (1956). Hela uthyggnadspro- grammet är avsett att vara genomfört under 1958.
Frankrike Historik
De första offentliga försöken med te- levision började 1932. År 1935 startades i Paris reguljära sändningar med ett 180-linjers system. Under parisutställ— ningen 1937 togs den första franska 455 linjers televisionssändaren i bruk i Eiffeltornet och storbildsprojektion demonstrerades för första gången för allmänheten. Från 1938 sändes regel- bundna program med 455 linjer över en sändare i Eiffeltornet, som fortfarande är i bruk.
Kriget avbröt televisionstjänsten men avbrottet utnyttjades till fortsatta forsk- ningar och tekniska förbättringar.
Regelbundna sändningar återupptogs den 1 oktober 1944 med 450, senare 441 linjer. Man var emellertid på ansvarigt håll av den åsikten att ett fasthållande av förkrigsstandarden skulle vara ett hinder för televisionens utveckling. Efter flera års experiment fastslogs ge- nom ett regeringsbeslut i november 1948 att den franska televisionen skulle baseras på 819-linjersystemet.
Med tanke på alla dem som hade tele— visionsmottagare för 441-linjersystemet skulle man dock låta parissändaren fort- sätta att arbeta enligt detta till 1958.
Den första 819-linjers sändaren sattes i drift i Paris sommaren 1950. På hösten samma år började en statiOn i Lille provsända; den togs i reguljär drift i
början av 1952. Ytterligare stationer har senare tillkommit.
Organisation och finansiering
Televisionen drivs av Radiodiffusion Télévision Francaise (RTF), en statlig organisation innefattande både rund- radio och television.
RTF har hand om både programpro- duktionen och Sändarstationerna; pro- gramförbindelserna tillhandahålls av det statliga telefonväsendet.
Televisionstjänsten bekostas från RTF's allmänna budget, vars inkomster huvudsakligen utgörs av licensavgifter på rundradio- och televisionsmottagare. Därtill kommer ersättningar från andra statliga departement för vissa av RTF's sändningar. Budgeten fastställs av par- lamentet.
RTF kan inte med sina egna resurser bestrida de betydande kostnaderna för anläggandet av ett televisionsnät för Frankrike. Olika utvägar för finansie- ringen har diskuterats av vilka en kom- bination av självfinansiering och lån an- setts vara den bästa.
I statsverkspropositionen för 1954 framlades en femårsplan för televisio- nens utbyggnad och förkovran. För att skaffa erforderliga medel föreslog rege- ringen dels höjning av licensavgifterna —— för rundradio från 1 275 till 1 450 fr och för television från 3825 till 4350 fr — och dels upplåning.
Förslaget mötte starkt motstånd i na- tionalförsamlingen, främst i vad det av- såg en höjning av rundradiolicensen till förmån för televisionens finansiering. Det antogs emellertid i början av 1954.
Tanken på att upplåta televisionen för kommersiella sändningar avvisades un- der dehatten av regeringen under moti- vering dels att detta skulle starkt för- sämra programmens kvalitet och dels att man ej önskade utsätta pressen, sär-
skilt de små och medelstora tidningar- na för den konkurrens som en kommer— siell television skulle innebära.
Den beslutade upplåningen har skett hos försäkringsbolag, pensionskassor o. dyl. Den är inte tillräcklig för att säkra genomförandet av hela planen men har möjliggjort en partiell utbygg- nad.
Licensavgiften är som nyss sagts 4 350 fr (65 kr).
Televisionsutvecklingen framgår av följande siffror för uppskattat antal
mottagare. År Antal
mottagare
1949 ca 10 000 1950 14 000 1951 30 000 1952 60 000 1953 75 000 1954 30/4 90 000
Programproduktion
Sändningstiden per vecka har utveck— lats sålunda: 1948 15 timmar, 1950 20 timmar, 1951 52 25 timmar, 1952—53 34 timmar, våren 1954 36 timmar och hösten 1954 40 timmar.
Beträffande programmets samman- sättning hänvisas till kap. VII. Den ge- nomsnittliga kostnaden per program- timme anges (1954) vara 855 000 fr (ca 12 800 kr).
Programdistribution
Televisionssändare finns f. n. i Paris (2 sändare), Lille, Lyon, Marseille och Strasbourg.
Den tidigare omnämnda utbyggnads- planen för det franska televisionsnätet upptar inalles 45 sändarstationer, som beräknas ge mottagningsmöjligheter åt 95 % av befolkningen. Av stationerna är åtta avsedda att bli huvudcentra med
egna produktionsmöjligheter, medan de övriga 37 blir relästationer.
Planens realiserande blir beroende av de finansiella möjligheterna och takten för programförbindelsernas utsträckan- de.
RTF räknar med att 1956 kunna er- bjuda mottagningsmöjligheter åt 17 milj. invånare i det egentliga Frankrike.
En för fransk television speciell före- teelse är de 5. k. Tele-Clubs, dvs sam- manslutningar för kollektiv televisions— mottagning. En mottagare inköpt för gemensamma medel placeras i en offent- lig lokal, där de som så önskar kan följa programmen. En mycket blygsam avgift tas upp för att täcka omkostna- derna. Ofta är det någon som tar initia- tivet till diskussion av lämpliga pro- grampunkter, vilket ökar åskådarnas be- hållning av sändningarna. För dessa klubbar, som till största delen ligger på . landsbygden, sänder RTF speciellt an- passade program på vissa tider.
Italien
Historik
Televisionen började 1930 studeras av den italienska radion, Radio Audizioni Italia (RAI). En station upprättades i Rom, vilken sände med 441 linjer. Sänd- ningarna var i första rummet av experi- mentkaraktär ty mottagare måste impor— teras och endast ett fåtal var tillgäng- liga.
Vid krigsutbrottet avbröts verksam- heten och utrustningen lades i förråd. Den fördes av tyska armén till Tysk- land, där den gick förlorad.
År 1949 importerade RAI från USA en komplett televisionsutrustning, som installerades för experimentsändningar' i Turin. Apparaturen arbetade med 625 linjer. Samtidigt ordnades demonstra- tioner i samarbete med Radiodiffusion Télévision Francaise för jämförelse med
819-linjer systemet. I juni 1951 antogs 625—linjer systemet och planer för tele- visionens utveckling i Italien utarbeta- des.
Genom en koncession den 26 januari 1952 lades televisionens utveckling och drift i händerna på RAI för en tid av 20 år. Den reguljära televisionstjänsten öppnades den 3 januari 1954.
Organisation och finansiering
RAI arbetar som ett självständigt bo- lag men kontrolleras av staten.
Televisionsverksamheten bekostas för närvarande med rundradioinkomster. Framdeles skall den finansieras från tre inkomstkällor: licensavgifter på televi- sionsmottagare, skatt på tillverkningen av televisionsmottagare och tillbehör samt annonsinkomster.
Annonsering skall bedrivas först när antalet televisionsmottagare överskridit 100 000. Den blir underkastad vissa in- skränkningar. Sålunda får enligt kon- cessionen sändningen av tal eller bilder som är helt av annonskaraktär inte upp- ta mer än 5 % av programtiden. Denna andel får dock, om tillräckliga skäl finns, efter tillstånd av kommunikations- ministern ökas till högst 8 %. Två på varandra följande program får inte in- nehålla annonsering.
Annonsering skall få förekomma en- dast i början och slutet av ett program. RAI skall producera anuonsprogram- men enligt ungefär samma metod som tillämpas i fråga om bolagets nuvaran- de kommersiella rundradioprogram.
Rundradioprogrammet är i sina hu- vuddrag färdigt 6 månader i förväg och tillställs då annonsbyråerna jämte en förfrågan vilka inslag de önskar köpa. Ett sålunda sålt program effektueras helt av RAI, givetvis med skälig hänsyn tagen till annonsörens önskemål.
Licensavgiften är 15 000 lire inklusive rundradio, som kostar 2460 lire för
privat bruk. Tillägget för television är alltså 12540 lire (104 kr). Licensantalet var den 31 januari 1954 28 000. Man väntar sig att televisionen skall bli självförsörjande först efter 5 år och vid ett licensantal av 400 000.
Programproduktion
Studior finns i Milano, Rom och Tu- rin.
Våren 1952 började RAI förbereda programtjänsten och sände i april den första serien experimentprogram. Från september samma år sändes regelbund— na försöksprogram varje dag utom mån- dag 15 å 25 timmar per vecka.
Under första halvåret 1954 var pro- gramtiden ca 30 timmar per vecka.
Programdistribulion
Utbyggnadsplanen upptar 14 statio- ner, som beräknas förse 54 % eller ca 26 milj. av landets ca 47 milj. invånare med television.
I början av 1954 var 9 av dessa sta- tioner i drift nämligen Florens, Milano, Monte Peglia, Monte Penice, Monte Ser- ra, Monte Venda, Portofino (Genua), Rom och Turin, vilka beräknas ge mot- tagningsmöjligheter åt 43 % av befolk- ningen. Hela utbyggnadsprogrammet skall vara genomfört omkring 1957.
Kanada Historik
Televisionen började studeras i mit- ten av 1930-talet men alla planer på dess införande uppsköts på grund av kriget.
Styrelsen för den kanadensiska rund- radion, det statsägda Canadian Broad- casting Corporation (CBC), började år 1946 undersöka möjligheterna att införa television.
I mars 1949 offentliggjorde regeringen
en interimsplan för televisionens ut- veckling och uppdrog åt CBC att upp- rätta produktionscentra och sändarsta— tioner i landets två största städer, Mont- real och Toronto. Parlamentet bevilja- de CBC lån för ändamålet.
Stationerna togs i bruk i september 1952.
Organisation och finansiering
Utformningen av den kanadensiska rundradion och televisionen måste ses mot bakgrunden av landets struktur — de stora avstånden, sex olika tidszoner, den relativt fåtaliga och spridda be- folkningen, regionala skillnader och två officiella språk _ engelska och franska. En viktig faktor är också närheten till USA*s rundradio- och televisionsnät och de stora kommersiella intressen som finns i dessa. I stort sett kan man säga att den organisatoriska uppbyggnaden av televisionen —— liksom tidigare av rundradion —— är en kompromiss mellan det amerikanska och det brittiska sys- temet.
CBC omhänderhar sålunda ett lands- omfattande nät av produktionscentra och sändarstationer. Över detta sänds även kommersiella program.
Till komplettering av CBC's nät får finnas smärre lokala stationer som drivs på kommersiell basis av privata före- tag. Sådana stationer får upprättas en- dast inom områden som inte betjänas av CBC's stationer.
Den till en början införda licensav— giften slopades 1953. I stället tas CBC's inkomster dels från skatt på televisions- mottagare, dels från försäljningen av re- klamtid och dels från medel beviljade av parlamentet.
De privatägda stationernas inkomster härrör helt från försäljningen av pro- gramtid. Under ett visst antal timmar per vecka förses dessa stationer kost- nadsfritt med CBC's program.
I maj 1952, dvs redan innan den ka- nadensiska televisionstjänsten startades, beräknades antalet mottagare till 78 000. De fanns i områden som låg inom räck- håll för sändningar i USA.
Antalet mottagare beräknades den 31 maj 1954 till 749000.
Programproduktion
Omkring hälften av CBC's program beräknas komma att finansieras av pri— vata annonsörer. Dessa har ingen kon- troll över programmen, då såväl produk- tion som regi handhas av CBC.
Sändningstiden var i slutet av 1952 ca 23 timmar per vecka men har sedan dess utökats betydligt.
Programdistribution
Förutom de tidigare nämnda Montreal och Toronto finns numera stationer även i Halifax, Ottawa, Vancouver, Win- nipeg m. fl. platser. Vid slutet av 1953 fanns det 7 stationer i drift, vilket antal beräknas öka till 23 under 1954.
Den första självständiga stationen startade i oktober 1953.
Nederländerna
Historik
Åren 1948—51 företogs experiment- sändningar från N. V. Philips Gloeilam— penfabrieken's laboratorier i Eindho— ven.
I oktober 1948 tillsattes en televisions- kommitté, som följande år föreslog att en tvåårig experimentverksamhet skulle organiseras. Enligt den plan som utar— betades för ekonomiskt och tekniskt samarbete mellan staten, rundradiosam- manslutningarna och Philips, skulle det allmänna ansvaret ligga hos undervis- ningsministern, sändare och ledningar skulle ställas till förfogande av post- och telegrafstyrelsen, studio med utrustning skulle bekostas av Philips och program—
men skulle produceras och betalas av de fem sammanslutningar, som samar- betar i den holländska rundradion. De sistnämnda skulle för ändamålet bilda ett särskilt exekutivt organ, Nederlandse Televisie Stichting (NTS).
Denna organisationsplan fastställdes genom regeringsbeslut Och den 2 okto- ber 1951 utsändes det första av NTS pro- ducerade televisionsprogrammet.
Då var en sändarstation i Lopik och en studio i Bussum färdiga.
Organisation och finansiering
Representanter för intresserade par- ter (regeringen, post- och telegrafsty- relsen, rundradiosammanslutningarna, filmen etc.) ingår i ett televisionsråd, som skall ge regeringen råd i kulturella, ekonomiska och andra frågor beträf- fande televisionen.
De fem i NTS ingående rundradio— organisationerna producerar var och en sitt televisionsprogram i tur och ord- ning. För programverksamheten under de två experimentåren ställde rundra- dioorganisationerna erforderliga medel (ca 825 000 kr per år) till förfogande. För den fortsatta verksamheten har statsmedel anslagits.
En licensavgift av 30 fl (41 kr) har föreslagits.
Antalet mottagare uppskattas i okto' ber 1954 till ca 12 000.
I ett i december 1953 till parlamentet överlämnat memorandum redogjorde regeringen för sina synpunkter på tele- visionsfrågan.
Verksamheten borde utvecklas på basis av de resultat som hade uppnåtts under experimentperioden. Planerna upptog en ökning av studioutrymmena, förstärkning av sändaren i Lopik och anläggning av ytterligare tre eller fyra stationer. Sändningstiden skulle ökas till tolv timmar per vecka. Ett gemen- samt televisionsprogram ansågs mest
önskvärt. Radiobolagen borde handha programverksamheten men under en viss kontroll av staten.
Regeringen såg i annonsering en tänk- bar inkomstkälla men var inte blind för invändningarna mot sådana sändningar. Garantier skulle därför åstadkommas för att kommersiella program skulle erhålla tillfredsställande kvalitet.
Utgifterna för en nioårsperiod hade beräknats till 38,5 milj. fl (52,7 milj. kr) och inkomsterna till 12 milj. fl (16 milj. kr).
Några definitiva beslut om verkstäl- ligheten av dessa planer har inte offent— liggjorts. Enligt en uppgift i oktober 1954 skulle förslag om kommersiella sändningar vara att vänta.
Programproduktion
Sändningstiden var under experi- mentperioden 3 timmar per vecka. Med aktualiteter och andra program utom studion är den nu 7 timmar. Den kan'
ökas till 12 timmar när en ny studio tas i bruk den 1 januari 1955.
Programdistribution
Förutsättningarna för televisionsdi- strihutionen är goda enär landet är tätt befolkat och terrängen gynnsam för radiovågornas utbredning. Lopik- stationen kan efter utbyggnad ge tele- vision åt ca 4,5 milj. invånare.
Stockholmsplanen upptar sändnings— kanaler för fyra stationer förutom Lo- pik nämligen Enschede, Goes, Groning- en och Roermond.
Norge
En av styrelsen för Norsk Rikskring- kasting tillsatt kommitté avlämnade den 14 september 1951 en utredning om de tekniska och ekonomiska möjligheterna för television i Norge.
Kommittén konstaterade att det måste
vara svårt att genomföra en televisions- tjänst i Norge dels emedan naturför- hållandena rent tekniskt lägger hinder i vägen och dels emedan folktätheten är så låg.
Å andra sidan ansåg kommittén att televisionen bjuder på stora möjligheter som ett led i rundradions kulturella arbete och att en televisionsverksamhet inom landet skulle vara av värde för den tekniska och industriella utveck— lingen.
Kommittén framlade en plan för start av en reguljär televisionstjänst men fö- reslog att man inte skulle ta slutlig ställ— ning till frågan förrän man hade till— gång till resultaten av försökssändning- är under ett par år, till vilka kommittén även framlade en plan.
Resultatet har blivit att försökssänd- ningar startades i Oslo den 12 januari 1954.
Enligt Stockholmsplanen har Norge tilldelats sändningskanaler för 33 tele— visionsstationer.
Schweiz
Historik
Det är naturligt att televisionen har varit föremål för livliga debatter i Schweiz med dess säregna politiska, re- ligiösa och språkliga struktur och att mycket delade meningar har rätt om hur frågan borde lösas. Påtryckningar för införandet av television har därvid ut— övats bl. a. från de mera internationellt betonade städerna såsom Geneve, Lau- sanne och Basel. Dessa städer organise- rade på egen hand televisionsdemon- strationer (Geneve 1949, Lausanne 1951 och Basel 1952).
Regeringen beslöt den 28 februari 1952 att en försöksverksamhet av eko- nomiska skäl skulle begränsas till en— dast ett område men att slutsatserna därifrån skulle gälla för hela landet.
Lämpligast för försöken ansågs ziirich- området vara dels med hänsyn till att man där skulle nå den största publiken och dels emedan därvarande tekniska högskola kunde ställa laboratorier till förfogande. Försöksperioden skulle räc- ka i tre år.
Den 20 juli 1953 sändes de första för- söksprogrammen från en sändare som hade installerats på Uetliberg invid Zii- rich. Televisionen startade officiellt den 23 november 1953.
Ytterligare sändare har tagits i bruk under 1954.
Med hänsyn till att försöksverksam- heten har utvecklats snabbare än som förutsetts har man beslutat avkorta för— söksperioden till den 30 september 1955. Man skall inrikta sig på att då övergå till en reguljär televisionstjänst.
Organisation och finansiering
I likhet med vad som gäller inom rundradion svarar Société Suisse de Radiodiffusion (SSR) för programmen samt post— och telegrafstyrelsen för tek- niken.
Kostnaderna för försöksverksamheten täcks från flera källor nämligen genom en licensavgift samt genom bidrag från post- och telegrafstyrelsen, från SSR, från förbundsmedel samt från kantona- la och andra myndigheter.
Licensavgiften var 1953 40 sfr (48 kr) men höjdes 1954 till 60 sfr (71 kr); be- loppen är exklusive de 20 sfr för rund— radio, som ingår i den kombinerade rundradio- och televisionsavgiften. För offentliga lokaler är avgiften 120 sfr (143 kr).
Antalet licenser var den 15 september 1954 3400, varav ca 30 % avsåg hotell och restauranger. '
Enligt uppgift räknar man med att verksamheten kommer att gå med för- lust i 8 å 9 år.
Sändningstiden har successivt ökats från 3 timmar per vecka till 4 timmar i oktober 1953, 6 timmar i januari 1954 och 7,5 timmar i februari 1954 samt be- räknas komma upp i ca 12 timmar per vecka under hösten 1954.
Programdistribution
Förutom stationen i Ziirich har sta- tioner inrättats för baselområdet (Cri- schona) och för Geneve och Lausanne (Dole) samt för bernområdet (Banti- ger).
Vidare kommer under 1955 stationer att tas i bruk för östra Schweiz (Sän- tis) och västra Schweiz (La Berra).
Storbritannien
Historik
Experimentsändningar med televi- sion började 1929, då British Broadcast— ing Corporation (BBC) lät Baird Tele- vision Ltd sända program över rund- radiosändaren vid Oxford Street i Lon- don. År 1932 flyttades försöken till den nya sändaren Brookman's Park, varvid även ljud utsändes. Sändningarna sked- de på mellanvåg enligt ett system med 30 linjer och 12 1/2 bilder per sekund och var sålunda efter nutida begrepp mycket primitiva, men experimentet an- sågs ha så stort tekniskt intresse, att BBC redan samma är utrustade en av sina studior med Baird-apparatur.
Televisionstekniken gick snabbt fram- åt och det blev snart aktuellt att ta ställning till hur det nya kommunika- tionsmedlet skulle utnyttjas. En tele- visionskommitté avgav 1935 ett förslag, som bl. a. gick ut på att en allmän tele— visionstjänst på ultrakortvåg snarast skulle startas i BBCs regi och att den första sändaren skulle förläggas till Lon- don.
Förslaget antogs och den 2 november
1936 kunde man efter några månaders provdrift inviga en televisionsstation i Alexandra Palace i London. Stationen sände två timmar dagligen alternerande över två sändare byggda enligt olika system: Baird Television Ltd's system med 240 linjer och Marconi-EMI Televi- sion Co Ltd's system med 405 linjer, vilka på detta sätt skulle få visa sina egenskaper i praktisk drift. Efter tre månaders provdrift beslöt man att de- finitivt anta det sistnämnda systemet. Sändningarna pågick sedan till den 1 september 1939, då stationen stängdes just före det andra världskrigets utbrott.
År 1943 uppdrogs riktlinjerna för tele— visionens utveckling efter kriget. Sänd— ningarna skulle återupptas enligt för— krigsstandarden. Televisionstjänsten skulle utsträckas från London till att omfatta även landet i övrigt.
Televisionssändningarna återupptogs den 7 juni 1946. I augusti 1948 tillkän- nagavs officiellt att 405—1injersystemet skulle bibehållas under en följd av år och att nya sändarstationer skulle byg- gas för detta system.
I november 1949 offentliggjordes en av BBC utarbetad femårsplan för tele- visionens utbyggnad, som godkänts av regeringen. Planen upptog tio sändar— stationer, varav fem storstationer och fem stationer med lägre effekt, vilka beräknades tillsammans kunna ge 80 å 90 % av befolkningen mottagningsmöj— ligheter för television. För programpro- duktionen planerades ett komplex av studior m. m. i White City i västra Lon- don.
De fyra stora sändarstationer som skulle finnas jämte London-sändaren har färdigställts åren 1949—1952.
Organisation och finansiering Televisionsverksamheten bedrivs lik—
som rundradion av BBC enligt konces- sion av Postmaster General. Koncessio-
nen, som förnyades på tio år fr. o. m. den 1 juli 1952, gäller inte med ensam- rätt (se mera härom under rubrik Kom- mersiell television i det följande).
BBC har hand om både programpro- duktionen och Sändarstationerna; pro- gramförbindelserna tillhandahålls av Post Office.
Televisionen utgör en separat avdel— ning inom BBC, direkt under general- direktören, med underavdelningar som arbetar parallellt och i samråd med motsvarande avdelningar för rundra— dion.
Televisionsverksamheten finansieras av inkomsterna av rundradio— och tele— visionslicenser. Licensavgiften har se- dan 1946 varit £ 1 för rundradio med tillägg av £ 1 för television men fr. o. m. den 1 juni 1954 har tillägget för televi- sion höjts till £ 2. Från inkomsterna görs visst avdrag till Post Office för arbetet med inkassering av avgifterna samt avhjälpandet av störningar vid mottagningen. Vidare tillfaller en viss del av licensinkomsterna _— f. n. 2 milj. £ per år från rundradio och tele- vision —- staten.
För verksamhetsåret 1952—1953 var för televisionen licensinkomsten £ 1 679 845 (24,4 milj. kr), medan utgif- terna var för investering £ 933 432 (13,5 milj. kr), för programproduktion och distribution £ 3401 042 (49,3 milj. kr) och för avskrivningar £ 220177 (3,2 milj. kr).
BBCs utgifter för televisionsverksam— heten har hittills betydligt överstigit in- komsterna av televisionslicenserna, vil- ket har inneburit att kostnaderna för televisionen till stor del burits av rund— radion. Efter den företagna höjningen av avgiften kommer balansen att bli gynnsammare, särskilt som antalet tele— visionslicenser ökat kraftigt de senaste åren.
Eftersom det inte fanns särskilda li-
censer för television före kriget har man ingen exakt uppgift om hur många televisionsmottagare det fanns då. Siff- ran har uppskattats till ca 20 000.
Licensantalet har ökat snabbt vilket framgår av följande siffror.
År Antal licenser
1946 31/12 7 000 1947 31/12 33 000 1948 31/12 93 000 1949 31/12 239 000 1950 32/12 578 000 1951 31/12 1 162 000 1952 31/12 1 893 000 1953 31/12 2 956 000 1954 28/2 3 173 024
Programproduktion
I avvaktan på uppförandet av det pla- nerade televisionscentrum i White City förvärvade BBC 1949 en filmstudioan- läggning i Lime Grove, som har byggts om för telåvisionsändamål och dit BBC's programproduktion för television i Lon- don numera har koncentrerats.
För programupptagning utom studion finns rörliga enheter i London, Glasgow, Birmingham och Bristol.
Sändningstiden per vecka har varit 1949/50 27 timmar, 1950/51 32 timmar, 1951/52 35 timmar, 1952/53 37 timmar och utgör hösten 1954 40 timmar.
BBC har börjat förbereda ett andra televisionsprogram för att kunna starta med detta så snart distributionsmöjlig- heter finns.
Programdistribution
Förutom stationen i London finns fyra stora sändarstationer nämligen för Midlands (Sutton Coldfield, färdig 1949), norra England (Holme Moss, 1951), Skottland (Kirk o'Shotts, 1952) och Wales (VVenvoe, 1952). Genom des- sa fem stationer har ca 80 % av befolk-
ningen mottagningsmöjligheter för tele- vision.
Byggandet av de fem mindre sändar- stationer, som skulle komplettera nätet, har uppskjutits. Två provisoriska sän- dare har installerats nära Newcastle och vid Belfast.
Planer föreligger att komplettera sta- tionsnätet med ytterligare tio sändare för att täcka återstående delar av lan- det.
Kommersiell television
Den fråga som stått i förgrunden för brittisk television de senaste åren är planerna på införande av kommersiell television parallellt med BBC's verksam- het.
I juni 1949 tillsattes en kommitté un- der ordförandeskap av Lord Beveridge för att utreda under vilka former rund- radio och television skulle arbeta efter den 31 december 1951, då BBC's dåva- rande koncession skulle utlöpa.
Kommittén framlade sitt betänkande i januari 1951. Majoriteten föreslog att rundradio och television även i fort- sättningen skulle vara organiserade som en allmän tjänst, vilken skulle med en- samrätt handhas av BBC. Man ansåg vi- dare att verksamheten alltjämt borde finansieras med licensavgifter och av- visade tanken på kommersiella program.
Den dåvarande (labour-)regeringen anslöt sig till majoritetens åsikt att BBC även i fortsättningen borde vara an- svarigt organ för all radioutsändning, television inbegripen. Labourregering- en trädde emellertid tillbaka för en konservativ regering i oktober 1951, in- nan koncessionsfrågan var avgjord.
Enligt det förslag till ny koncession på tio år för BBC (White Paper on Broadcasting), som underställdes parla- mentet i maj 1952 —— den gamla kon- cessionen hade förlängts till utgången
av juni 1952 — ansåg den konservativa regeringen i motsats till sin föregångare att det på televisionens område borde vidtas åtgärder för att tillåta en viss konkurrens. BBC borde dock alltjämt förbli den enda organisation för radio- utsändning, som skulle ha anspråk på inkomsterna av radiolicenserna.
Labourpartiet förklarade med anled- ning av regeringens uttalande att det, när det åter komme i regeringsställning, ämnade sätta ur funktion lagar som till- läte kommersiell television.
Den 13 november 1953 publicerade re- geringen ett Memorandum on Television Policy för att informera parlamentet mera i detalj om sina synpunkter på frågan.
Det underströks att förslaget om kon— kurrens inte på något sätt innebar kri— tik mot BBC, över vars insatser landet hyste berättigad stolthet. Det hade full- ständigt klargjorts att BBC skulle fort- sätta att vara huvudorganet för rund- radio och television i Storbritannien. Regeringen hade nyligen godkänt en mycket avsevärd utbyggnad av BBC's verksamhet.
Eftersom televisionen har ett stort in- flytande på människors tänkesätt borde kontrollen inte få ligga hos en enda myndighet, hur utmärkt den än kunde vara. En konkurrens borde dessutom gagna såväl publik som författare, ar— tister och tekniker.
I sitt tidigare White Paper hade rege- ringen utgått från att det skulle bli nöd- vändigt att införa skyddsåtgärder mot eventuellt missbruk. Ett kontrollorgan skulle sålunda behövas för att handha den allmänna uppsikten över program- men m. m.
Efter ytterligare överväganden hade regeringen nu kommit till den slutsat- sen att det var önskvärt att stärka kon- trollorganets inflytande genom att göra det statligt. Det skulle äga och driva sän-
darstationerna och hyra ut anläggning- arna till privatfinansierade företag, som skulle producera program och få in- komster genom reklam.
Från labours sida framhölls att för- slaget att placera det nya televisions- företaget under statlig kontroll var ett klart erkännande av de risker som pri— vat företagsamhet skulle innebära för denna del av nationens liv. Det hade varit bättre att helt slopa tanken på kommersiell television i stället för att föreslå en komplicerad kompromiss. Vilka säkerhetsåtgärder som än vidto- ges vore det fåfängt att vänta att annon- sörerna inte skulle komma att spela en avgörande roll för programstandarden.
Regeringsförslaget diskuterades först i överhuset, där en grupp konservativa ledamöter framlagt en motion i vilken uttalades ogillande av förslaget. Efter livliga debatter avslogs motionen. Rege- ringsförslaget antogs senare även av underhuset.
Den 4 mars 1954 framlades en Tele— vision Bill i vilken riktlinjerna för den nya televisionsorganisationen drogs upp.
Förslaget, som blev föremål för åt- skilliga modifikationer vid underhusbe— handlingen, resulterade i en slutgiltig Television Act den 30 juli 1954. Därmed var den omstridda frågan om kommer- siell television avgjord.
Beslutet—innebar att en ny organisa— _ion —— Independent Television Author— ity (ITA) _ skulle bildas för att sköta televisionssändningar vid sidan av BBC under en period av tio år. ITA's styrelse utses av Postmaster General. Ledamö- terna får inte vara medlemmar av un- derhuset eller BBC's styrelse och ej hel- ler ha intressen som kan tänkas hindra dem att förutsättningslöst utöva sin funktion inom organisationen. Sålunda är sådana personer uteslutna som har intressen i reklamföretag, i radio- eller
televisionsbranschen samt i företag som producerar program för ITA's räkning.
ITA skall upprätta och driva studio- anläggningar och televisionsstationer och distribuera program. Dessa får in- nehålla annonser och skall i regel pro- duceras av s. k. programme contractors, som skall leverera och betala program- men. En viss programproduktion skall dock direkt ombesörjas av ITA. Sålunda skall ITA för att kunna garantera ett mångsidigt programurval och kontinu- erliga sändningar kunna göra dels så- dana program som inte kan väntas bli producerade av programme contractors och dels program för att täcka eventuel- la luckor i schemat.
Det åligger ITA att tillse att program- men uppfyller vissa allmänna krav på god smak, anständighet, kvalitet och po- litisk opartiskhet. ITA har sålunda rätt att granska programmen i förväg och besluta om deras framförande.
Inga program avsedda att tjäna något politiskt partis intressen får sändas. Dock får man återutsända BBC's parti- politiska program förutsatt att hela se- rien sänds. Vidare får diskussioner sän— das där argument av politisk art ingår, under villkor att det råder skälig balans mellan olika meningsriktningar.
Såväl programme contractors som ITA får sälja annonstid i anslutning till programmen. Annonsorder tas emot från annonsbyråer eller direkt från annon- sörerna. Annonsbyråer eller utländska företag får inte vara programme con- tractors.
Annonserna måste kunna tydligt skil- jas från det övriga programmet. Annons- tiden får inte vara så lång att den sätter ned programmets värde såsom medium för underhållning, undervisning och upplysning. Annonser får endast före- komma vid början eller slutet av ett pro- gram eller i naturliga pauser i detta. Särskilda regler skall utformas beträf-
fande den tid som måste förflyta mel. lan annonsinslagen och beträffande de programtyper som inte får kombineras med reklam gram).
Programmen får inte kombineras med pristävlingar eller innehålla erbjudan- den om gåvor till publiken.
Till förhindrande av sponsoring är det föreskrivet att ingenting får inne- slutas i programmen som antyder eller kan tolkas som att något program eller del därav, som inte är annons, är före- slaget eller betalat av annonsör.
Ingen oskälig diskriminering för eller emot speciella annonsörer får förekom- ma. Annonserna skall betalas enligt sär- skilt fastställda tariffer.
Annonser får inte tas emot från sam- manslutningar av helt eller delvis reli- giös eller politisk karaktär och inga annonser får förekomma som är riktade mot religiösa eller politiska syften eller har samband med någon kommersiell tvist.
Om ITA anser behov föreligga av lokal annonsering över någon station skall åtgärder vidtas för att ordna sådan.
Tre rådgivande kommittér skall fin- nas: en för religiösa frågor, en för att behandla de principer som skall följas vid annonsering av varor och tjänster, särskilt avseende medicinska ändamål, och en för barnprogram.
Staten ställer högst 2 milj. £ till ITA's förfogande i form av lån under de första fem åren till investeringar och rörelse- kapital. Inkomsterna skall huvudsakli- gen utgöras av betalning från program- me contractors men ITA får dessutom ett årligt anslag av £ 750000 för att kunna göra egna program.
De tre första kommersiella stationer- na beräknas bli färdiga under 1955. De förläggs till londonområdet, Midlands och norra England. Man väntar att un- gefär halva befolkningen skall kunna ta
(särskilt religiösa pro—
emot sändningarna. Ytterligare statio— ner skall anläggas senare.
Stationerna kommer att arbeta inom band lll, varför de gamla mottagarna måste förses med särskilda tillsatser för de nya sändningskanalerna. Tillsatserna anges kosta mellan £ 5 och £ 15. Nya mottagartyper tillverkas för såväl de gamla som de nya kanalerna.
USA Historik
Det tekniska utvecklingsarbetet på televisionsområdet började redan före sekelskiftet men först på 1920-talet gjor- des de stora framsteg, som lade grun- den till de moderna televisionssystemen. Under de första åren av 1930-talet bör- jade man demonstrera television offent- ligt.
Den 20 oktober 1938 tillkännagav ltadio Corporation of America (RCA) sin avsikt att börja tillverka televisions- mottagare för försäljning till allmänhe- ten och den 30 april 1939 — samma dag som världsutställningen i New York öppnades — startades allmänna televi- sionsutsändningar i USA.
Den fortsatta utvecklingen stördes av tre tvistefrågor gällande: sändningssys— temet, kommersiella sändningar samt färgtelevisionen.
Frågan om systemet avgjordes den 3 maj 1941 då Federal Communications Commission (FCC) fastställde de tek- niska data för televisionen i USA, bl. a. linjetalet 525.
Systemet med kommersiella sänd- ningar godkändes slutgiltigt att gälla från den 1 juli 1941.
Den 29 augusti 1940 väckte Columbia Broadcasting System (CBS) sensation med sitt tillkännagivande att firman hade fullbordat ett system för televi- sionssändning i färg.
Under senare delen av 1941 förekom 13—409344
regelbundna sändningar av televisions- program men utvecklingen gick lång- samt. Rustningarna hindrade mottagar— produktionen och press och publik kri- tiserade starkt programmen. Därtill kom diskussionerna om färg- eller svart—vit sändning. Tillverkning av televisionsut- rustning för civilt bruk förbjöds den 24 februari 1942.
Sändningsverksamheten var mycket begränsad under de närmaste åren men ökade under 1944. Åren 1944—1945 gav televisionens frekvensfråga anledning till skarpa konflikter mellan de två le- dande företagen RCA och CBS. Frågan avgjordes genom den plan FCC publice— rade i maj 1945 enligt vilken endast ultrakortvåg skulle användas för tele— visionsändamål. Sändningskanaler för televisionsstationer anvisades i enlighet därmed.
När de nya stationerna började tas i bruk i slutet av 1947 och början av 1948 befanns det att de i många fall störde varandra. I september 1948, när antalet stationer var 106, stoppade FCC tills vidare stationsbyggandet för att överväga frekvenssituationen.
Antalet mottagare steg snabbt i de områden där man hade mottagningsmöj- ligheter (62 % av befolkningen) men i övriga delar av landet fick man vänta på televisionen.
I september 1950 godkändes CBS färgsystem för kommersiellt bruk. Det har dock inte tagits i allmänt bruk (se kap. I).
FCC upphävde »infrysningen» av li- censgivningen enligt en ny plan den 14 april 1952, vilken innefattade sändnings- kanaler för 2 053 stationer på 1 291 plat— ser i USA. Härav reserverades 242 ka- naler för icke kommersiella stationer för undervisningsändamål.
Den 17 december 1953 beslöt FCC att godkänna ett kompatibelt system för färgtelevision som hade utarbetats av
en för ändamålet bildad industrigrupp, National Television System Committee.
Det väntas att CBS och National Broadcasting Co (NBC) under säsong- en 1954—1955 kommer att sända pro- gram i färg; vardera dock endast 2 a 4 timmar per vecka.
Televisionens utomordentligt snabba utveckling framgår av följande upp- gifter.
År Sändar— stationer i drift
Mottagare 1 OOO-tal
31/12 31/12 31/12 31/12 31/12 31/12 31/12 1/9
Organisation och finansiering
Televisionens _ liksom rundradions -— organisation i USA grundas på den principen att sändningskanalerna är all— män egendom under kontroll av rege- ringen, som lämnar tillstånd till per- soner eller organisationer att använda dessa kanaler och att upprätta sändar- stationer. Eftersom stationernas ägare får tillgång till sändningskanalerna kost— nadsfritt, måste de i sin tur uppfylla ' regeringens villkor att använda dem inte endast för privat vinning utan även för allmänna intressen eller behov. Till_ ståndet, som utställs av FCC på ett år i sänder, kan när som helst återkallas om villkoren inte uppfylls.
FCC äger inte utöva censorskap över rundradio- eller televisionsverksamhe- ten och får inte införa bestämmelser som kolliderar med rätten till det fria
ordet. FCC har emellertid vissa möjlig- heter att indirekt utöva inflytande på det sätt en station sköts, framför allt genom möjligheten att dra in tillståndet. Bland de regler FCC fastställt är att ingen får driva mer än en televisions- station inom ett och samma område och att ingen får äga, driva eller kontrollera mer än fem stationer i USA. Dessa reg- ler är avsedda att säkra konkurrens på både det lokala och nationella planet. Beträffande programmen har FCC inte uppställt några andra regler än i fråga om viss minsta sändningstid för att tillse att sändningskanalerna verkli— gen utnyttjas. Sålunda måste en station sända minst 12 timmar per vecka under de första 18 månaderna och öka denna tid så att sändningstiden är minst 28 timmar per vecka efter tre år. Televisionsstationerna ägs och drivs av privata företagare. De ingår antingen i något av de fyra stora radiosystemen, networks, eller tillhör —— eftersom intet network själv får äga mer än fem sta- tioner —— självständiga ägare men är an— slutna till ett eller flera networks. De fyra networks —— American Broadcast- ing Co, Columbia Broadcasting System. Du Mont Network och National Broad— casting Co —— hade 1953 inalles 10 egna stationer. Till dem var dessutom an- slutna 73 resp. 74, 73 och 80 självstän— diga stationer. Televisionsstationerna ägs organisationer som har andra intressen på masskommunikationernas område så- som tidningar, filmföretag, radiofabri- kanter och rundradiostationer. Anslutningen innebär att ett network avtalar med den anslutna stationen om att leverera ett visst antal program för vilka stationen reserverar sändningstid. Ifrågavarande network betalar statio- nen för sändningskostnaden och säljer sändningstiden jämte tid vid andra an-
ofta av
slutna stationer till en annonsör, vilken är den som slutligen betalar kostnaderna för programmets produktion och distri- bution. Networks arbetar sålunda som mellanhänder mellan stationerna och annonsörerna.
Detta innebär inte att en station sän- der alla de program som ett network producerar. Å ena sidan är olika annon— sörer intresserade av att annonsera sina produkter i olika onuåden och å andra sidan anordnar lokala stationer ofta egna program för lokala annonsö— rcrs räkning. På detta sätt kan distribu- tionsnätets sammansättning växla från kvart till kvart under en dags sändning.
Networks producerar antingen pro— grammen själva eller distribuerar pro-
gram producerade av en ansluten sta- tion. Filmföretag konkurrerar med net- works genom att förse lokala stationer med filmade program, varigenom kost— naderna för programförbindelserna in— besparas.
Sändningstiden varierar för olika sta— tioner. Längst är den för stationer som är anslutna till de fyra networks. Dessa hade i början av 1952 en sändnings- tid pcr vecka som varierade från 110 (CBS) till (33 (Du Mont) timmar.
Televisionsverksamheten tagen helhet gick med förlust ända t. o. m. är l950'1nen har sedan lämnat stigande överskott. De kommersiella televisions— stationerna hade 1953 en sammanlagd intäkt av 430 milj. dollar.
Som tidigare sagts reserverade FCC år 1952 242 sändningskanaler för icke kommersiella televisionsstationer av- sedda för undervisningsändamål. I ja- nuari 1954 hade FCC fått in 45 ansök- ningar om tillstånd för sådana stationer, av vilka 29 hade beviljats. Två stationer var i drift, båda ägda av universitet. Antalet stationer i drift hade i juli 1954 ökat till sju.
SOllI
Historik
Laboratorieförsök inom industrien på— börjades 1926. År 1928 började Reichs- post tekniska försök med ett 30 lin- jers system. De första experimentsänd- ningarna på ultrakortvåg med 90 linjers bilder företogs 1932. I mars 1933 börja- de Reichs—Bundfunk-Gesellschaft regel- bundna sändningar 2 timmar dagligen med 180 linjer. Programmen bestod först av film; direktsända program tillkom 1934. Mottagningen skedde i särskilda för allmänheten avsedda lokaler.
De mest bekanta direktsändningarna ägde rum 1936 när olympiska spelen i Berlin dagligen utsändes i television.
År 1937 ökades linjetalet till 441. Te- levisionsbiografer med storbildsprojek- tion anordnades 1939. Experimentbilder med 1 029 linjer samt färgtelevision de- monstrerades. Tillverkningen av en bil- lig standardmottagare planerades.
Krigsutbrottet hindrade masstillverk— ning av mottagare och hela televisions- tjänsten lades om. Den riktade sina sändningar till sårade soldater på sjuk— husen i Berlin mcd omgivningar. Detta pågick till början av 1945.
Den centrala radioorganisationcn Reichs-Rundfnnk-Gesellschaft, som tidi- gare fanns i Tyskland med förgreningar i de olika delstaterna, ersattes efter kri- get av en decentraliserad organisations— form med sex olika radioföretag.
Det största av dessa är Nordwcst- deutscher Rundfunk (NWDR) med hu- vudsäte i Hamburg. Det omfattar Nord- rhein-Westfalen, Niedersachsen, Schles— wig-Holstein och Hamburg. Delstaterna Bayern, Wiirttemberg-Baden (Siiddeut- scher Rundfunk), Hessen och Bremen har var sitt radioföretag. Vidare finns Siidwestfunk (SWF) 'med huvudsäte i Baden—Baden, omfattande Siidbaden,
Wiirttemberg—Hohenzollern och Rhein- land-Pfalz.
År 1948 hölls ett möte av televisions- experter i NWDR's regi, varvid man be- slöt att återuppta televisionssändningar- na enligt (i25-linjersystemet.
I slutet av november 1950 började NWDR i Hamburg experimentsändning- ar två timmar tre dagar i veckan. I ok- tober 1951 startade NWDR en televi- sionsverksamhet i Berlin, som förbands med Hamburg genom en radiolänkför- bindelse.
Den 25 december 1952 startade NWDR en regelbunden televisionstjänst över stationer i Berlin, Hamburg, Hannover, Köln och Langenberg.
Under 1953 började Hessischer Rund- funk, Siiddeutscher Rundfunk och Stid- vvestfunk televisionsverksamhet inom sina områden och under 1954 har Baye- rischer Rundfunk och Radio—Bremen tillkommit.
Organisation och finansiering
Den västtyska televisionens organisa— tion har de senaste åren varit före- mål för diskussioner och förhandlingar mellan förbundsrepublikens regering och delstaterna.
[ mars 1953 träffade radioföretagen en preliminär överenskommelse som ut- gick från att de även i fortsättningen skulle ha hand om både rundradio och television inom sina resp. områden. Man avsåg emellertid att producera ett allmänt tyskt televisionsprogram, som skulle kunna kompletteras med regio- nala program från de olika företagen.
Programmets sammansättning skulle bestämmas av en permanent kommitté. Bidragen skulle stå i proportion till fö- retagens storlek: Bayerischer Rundfunk 20 %, Hessischer Rundfunk 10 %, NWDR 50 %, Siiddeutscher Rundfunk 10 % och SWF 10 %. För Bremen skulle gälla särskilda villkor.
Regeringen har däremot ansett att en offentlig radioorganisation »— Der Deutsche Rundfunk — skulle bildas för att sköta rundradions långvågssänd— ningar, kortvågssändningarna till ut- landet samt televisionen. Organisationen skulle bl. 3. svara för ett gemensamt televisionsprogram.
Från den 1 oktober 1954 koordineras det västtyska televisionsprogrammet av en samarbetskommitté som represente- rar radioföretagen.
Televisionen har finansierats hurud- sakligen av rundradiomedel.
Licensavgiften för television är sedan den 1 januari 1953 60 DM (74 kr).
Licensantalet har utvecklats sålunda.
År Antal licenser
1953 1/4 1 524
1/10 4 842
1954 1/4 21 636
1/10 53 377
Av de sex västtyska radioföretagen har fem kommersiella rundradiopro- gram (undantaget är NWDR). Det är därför naturligt att även kommersiella televisionssändningar har diskuterats.
Man har därvid främst tänkt sig att upplåta tid utom de ordinarie program— perioderna och att annonsernas form och innehåll skulle kontrolleras av tele- visionsföretaget. Inkomsterna skulle i första hand användas till programut- vecklingen men det har också ifråga- satts att reklammedel skulle användas för återbetalning av de rundradiomedel som investerats i televisionen. Man har ännu inte tagit slutlig ställning till frå- gan om kommersiell television.
Programproduktion
Hösten 1953 tog NWDR i bruk ett nytt produktionscentrum för television i Hamburg—Lokstedt.
Sändningstiden från NWDR var un- der experimentperioden (i a 8 timmar per vecka. Den ökades i december 1952 till 14 a 18 timmar och utgör hösten 1951 21 a 25 timmar.
Proyrumdislribulion
NWDR har sändarstationer i Bonn, Hamburg, Hannover, Köln och Langen- berg. De beräknas ge mottagningsmöj- ligheter åt15,'»l milj. invånare eller 62 % av NWDR—områdets 25 milj. invånare.
Ytterligare utbyggnad av sändarnätet är planerad.
Bayerischer Rundfunk har en station i Wendelstein, Hessischer Rundfunk en station i Feldberg, Siiddeutscher Rund- funk en station i Stuttgart och Siidwest- funk en större station i Weinbiet och mindre sändare på sex andra platser. Dessutom finns sändare i Berlin (Freies Berlin) och i Bremen.
Programförbindclserna tillhandahålls av Bundespost.
Programtahlåer för televisionsprogram
Såsom framgår av kap. VII har Radio- tjänst gjort utkast till televisionspro— gram för fyra veckor med följande tre alternativa sändningstider.
I. 15 timmar per vecka (780 timmar per är), fördelade på följande sätt:
söndag kl. 14.00—15.00 kl. 19.00—21.00
måndag—
fredag kl. 18.30—20.30 lördag kl. 18.30—21.30
II. 25 timmar per vecka (1 300 timmar per är), fördelade på följande sätt: söndag kl. 14.30—16.00 kl. 19.00—22.00 måndag— t'redag kl. 1000—16.44") kl. 19.00—21.30 lördag kl. 15.00—17.15 kl. 19.00—22.00
lll. Zl?) timmar per vecka (_1 820 timmar per är), fördelade på följande sätt: söndag kl. 14.00—16.30
kl. 18.30—22.15 måndag— fredag kl. 14.00—15.30 kl. 18.30—21.30 lördag kl. 1400—1730 kl. 1830—2215
Anm.: Vid beräknandet av sändningsti— den har hänsyn tagits till att radionyheter- na kl. 19.00—19.10 gär utanför det ordina- rie televisionsprogrammet.
Kommentarer till programtablåerna
Rent allmänt kan påpekas att de i programtablåerna angivna tiderna givet-
vis kan justeras beträffande längden av programmen. ] flera fall kan televisions- programmen tänkas behöva mera tid än t. ex. ett radioprogram för att penetrera ett ämne på ett för hemmen tillgängligt sätt. De här angivna programmen får snarare betraktas markera de program- områden som bör och kan täckas. Nä- gon helt realistisk bild av den fram- tida televisionsverksamheten kan för närvarande inte ges. Tablåerna är eXem- pelsamlingar, som får korrigeras på ba— sis av konkreta programerfarenheter och av praktiska produktionstekniska krav. Sändningar från viktigare aktuella händelser givetvis att bryta uppgjorda programplaner.
Ett antal programrubriker har kon-
kommer
struerats, närmast för att ge en uppfatt- ning om karaktären av det programstoff som kan placeras. Nedanstående rubri- ker är — utan anspråk på fullständig- het — avsedda att täcka ungefär föl—
jande programområden.
Aktuell kvar!, som produceras dagli- gen, innehåller ett lämpligt urval av dagens händelser i in- och utlandet.
Aktuell debatt beräknas diskussioner i politiska, sociala och kul-
innehålla
turella ämnen.
All se om sitt hus — en samlingsru- brik för upplysningsprogram rörande t. ex. civilförsvar, trafikkultur 0. dyl.
Barn- och ungdomsprogram avses innehålla ett rikt varierat stoff av såväl
upplysande som underhållande karak- tär.
Dramatisk pro/"il —— porträtt av för- fattare illustrerat med scener ur deras produktion.
Efter arbetsdagen —— program för äldre, såväl för dem som vistas i hem- men som på sjukhus och anstalter.
Fackligt forum _— faekliga och sociala problem.
[färder och [_l/ml — populärveten- skapliga reportage av skiftande slag.
Gästbok _ önskeprogram där åskå— darna får tillfälle möta de personer de önskat träffa.
Hemmens halvtimme — under denna programpunkt beräknas frågor, som är aktuella för ett hems skötsel och som rör familjen. Frågor om konsu- mentupplysning ingår även under den— na rubrik.
ingå
Humör Och hälsa — arbetsterapi, nyk- terhetsfrågor, specialprogram för sjuka, hygien etc.
Kontakt _ program för vardagspsy— kologiska problem, eventuellt i form av brevlåda.
Kultur och kunskaper —— program från det frivilliga bildningsarbetets och allmänna kulturarbetets områden.
Landsbygd — reportage med beto-
ning av landsbygdens problem i stil med programstoffet i radioprogrammet Lan- det runt.
Människor i arbete —— reportage kring arbetsfrågor från näringslivets fält.
Norden runt — internordiska repor- tage.
Oxvecka —— reportage från arbetsli- vets vardag.
Presskonferens — intervjuer med ak- tuella personer, gästande utlänningar m. fl.
Riket runt — vinsreportage.
Stil och smak — allmänt smakbe- främjande program.
landsomfattande pro-
Sund själ, sund kropp — idrottsun- dervisning, gymnastikdemonstrationer, nykterhetsundervisning o. dyl.
Verkstad och ateljé — reportage från hantverksmässiga och konstnärliga ar- betsområden.
öppet för allmänheten — reportage uppbyggda med material från museer och liknande offentliga institutioner.
Till ovanstående programexempel fogas givetvis teaterpjäser och under- hållningsprogram av skiftande slag. För dessa liksom för övriga programpunk- ter förutses ett omfattande interskandi- naviskt och internationellt samarbete.
SÖNDAG 14.00—15.00 19.00—21.00 (3 tim.)
Direktrcportage (evenemang, idrott. cirkus. Skansen etc.)
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Pjäs
Min åsikt - och Din!
Konstfilm
14.00 Se vecka I
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Familjeunder— hållning
Liten komedi
Vesper
Se vecka 1
TT (radio) Väderlek
Aktuell kvart
Pjäs
Utomhus reportage (idrott etc.)
Konstfilm
14.00
19.00 19.10 19.15 19.30
20.15
20.50
Se vecka 1
TT (radio) Vadcrlek Aktuell kvart
Familjeunder - hållning
Musikkumedi, opera. balett
Vesper
MÅNDAG na.se-20.30 (2 tim.)
Barnprogram TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Människor i ar- bete
Mus ik Riket runt
Barnprogram TT (radio) Väderlek Aktuell kva rt
Verkstad och ateljé
Musik
Idrottens Va rdag
Barnprogram TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Att. se om sitt hus
Musik Riket runt
18.30 19.00 19.10 19.15 19.30
20.00 20.10
Barnprogram TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Öppet för allmän- heten
Musik Idrottens vardag
TlSDAG [BJC—20.30 (2 tim.)
Hemmens halv- timme
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Rampljus (varieté) Parnass (litt.)
Ida ;
Hemmens halv- timme
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Fråga henne. ho- nom - och oss!
Musik i hemmet (instruktion)
1 filmarkivet
Hemmens halv- timme
TT (radio) Väderlck Aktuell kvart
Rampljus (varieté) Parnass (litt.)
Idag
18.30
19.00 19.10 19.15 19.30
20.00
20.15
Hemmens halv- timme
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Fråga henne, bo— nom - och oss!
Musik i hemmet (instruktion)
l filmarkivet
ONSDAG [BJC-20.30 (2 tim.)
Barnteater (äldre barn) TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Solist
Aktuell debatt
Pickformat (underh.)
Barnteater (yngre barn) TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Familjefest (underh.)
Dokumentärfilm
Barnteater (äldre barn)
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Solist
Aktuell debatt
Fickformat (underh.)
18.30
19.00 19.10 19.15 19.30
20.10
Barnteater (yngre ba rn)
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Familjefest (underh.)
Dokumentärfilm
TORSDAG 1830-2030 (2 tim.)
Främmande språk (med film ill.) TT (radio) Väderlck Aktuell kvart Spelfilm
Plats för ungdomen (bl. a. yrkesvägl. ) TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Offentliga nöjen
Teknik 0. motor
Främmande språk (med film ill.) TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Spelfilm
18.30
19.00 19.10 19.15 19.30 20.00
Plats för ungdomen (bl. a. yrkesvägl. ) TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Offentliga nöjen
Kultur 0. kunska- per
FREDAG' 1830—2030 (2 tim.)
Barnbiblioteket (yngre barn) TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Färdcr och fynd Enmansteater
Samling (andakt. profan och reli- giös) Internationellt reportage
Barnbiblioteket (äldre barn) TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Stil och smak
Teater- 0. film- krönika
Barnbiblioteket (yngre barn)
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Humör och hälsa
Samling (andakt. profan och reli— giös)
20.10 Internationellt reportage
18.30
19.00 19.10 19.15 19.30
20.00
Barnbiblioteket (äldre barn) TT (radio) Väderlek Aktuell kvart Fackligt forum
Lätt underhållning
LÖRDAG 1530—2130 (3 tim.)
Barnprogram TT (radio) Väderlek Världen idag
Kalejdoskop (underh. )
Barnprogram TT (radio) Väderlek Världen idag Kalejdoskop
18.30 19.00 19.10 19.15 19.45
Barnprogram TT (radio) Väderlek Världen idag Kalejdoskop
18.30 19.00 19.10 19.15 19.45
Barnprogram TT (radio) Väderlek Världen idag Kalejdoskop
P ROGRAMTABLÅ: 25 timmar pr vecka
1 300 timmar pr är
Tablå fl
Sändnings— tid
l:a veckan Z:a veckan 31e veckan 4 :e veckan
SÖNDAG .30 14.30-16.00 19.00—22.00 (4 tim. 30')
.30
Direktreportage (evenemang. idrott etc.
Barnteater (aldre barn
TT (radio) Vaderlek
Aktuell kvart Pjäs
Musik och bild
Reportage (idrott etc.)
Vesper
14.10 Direktreportage
15.30 Barnteater (yng ) barn 19.00 19.10 19.15 19.10 TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart
Söndagsbjudning (underhållning)
Gästbok-onsite» prog ram
Pjäs
Min SSIkl — och Din!
20.00
20.30
21.00 21.20 Dokumentärfilm
21.45 Vesper
.30 Direktreporlage
.l0 Barnteater (aldre
barn)
.00 TT (radio)
Vilde rlek Aktuell kvart Pjas
Musik och bild
Reportage (idrott elc. ) Presskonferens
Vesper
.30 Direktreportage
Barnteater (yngre barn)
TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart Söndagsbjudning
Dramatisk profil
Spelfilm
Vesper
MÅNDAG 16.00-16.45 19.00-21.30 (zumisq
Husmorsprogram (konsumentupplys— ning) Barnprogram
(Se med mamma!) TT (radio) Vaderlek
Aktuell kvart Oxvecka
Varieté
Öppet for allmän- heten
idag
16.00 (hemslojd och hobby)
Barnprogram
TT (radio) Va'derlek Aktuell kva rt Humör och hals;
Underhållnings- solist
Fråga henne. ho- nom och oss!
Balett
Nya horisonter (exp. program)
HusmorSprogram Husmorsprogram
Barnprogram
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Verkstad och ateljé
Varielé
Parnass (litt.)
Dokumentärfilm
Husmorsprogram
Barnprogram
TT (radio) Vaderlek
Aktuell kvart Efter arbetsdagen
Underhållning:- solist
Lärda i landet (hja'rntrust)
Jazzcirkeln
1 filmarkivet
TBDAG laco—16.45 19.00-21.30 (3 tim. 15')
Husmorsprogram (gymnastik) Barnprogram (Besök på Skansen) TT (radio) Väderlek
Aktuell kvart Främmande språk (med film ill.) Rampljus (varieté)
Hemmens halvtimme
Deckare (seriepjtls)
Husmorsprogram
Barnprogram (Marionetleater) TT (radio) Vaderlek Aktuell kva rt
Lekstuga (unde r - hållning) Kamerabesok hos känd och okand
Musik i hemmet (instruktion)
Deckare
19. 19. 19. 19.
19.
20.
21.
Husmorsprog ram
Ba rnprogram
TT (radio) Vaderlek
Aktuell kvart Främmande språk
Rampljus (varieté) Hemmens halvtim-
me
Deckare
Husmorsprogram
Barnprogram
TT (radio) Vdderlek
Aktuell kvart Lekstuga Kamerabesok hos känd och oklnd
Musik i hemmet
Deckare
ONSDAG 1000-16.45 19.00-21.30 () tim. IS')
16.20
19.00 19.10 19.15 19.30
19.50 20.00 20.40 21.00
Husmorsprogram (hemsomnad)
Onnkevisan (barnprogram) TT (radio) Väde rlek Aktuell kva rt
Sund sjal. sund kropp
Musikunderliållnlng Offentliga nöjen Vetandets verld Riket runt
Husmorsprogram (skonhetsvård m.m.) Önskevisan (barnprogram) TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart
Familjefest (underhållning)
Aktuell debatt
Symfoniorkester
16.
16.
19 19 19 19
19 26 20 21
.10 .15 .30
.50 .00 .40 .00
Husmorsprogram
20 Onskevisan
00 TT (radio) Vaderlek Aktuell kva rt
Människor i arbete
Musikunderhdllning Offentliga nojen Att se om sitt hus
20.10 21.00 21.10
Husmorsprogram
Onskevisan
TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart Familjefest
Aktuell de hatt Musikunderhlllning Nya horisonter
Tablå 11 sid. 2
Sändnings— tid
l:a veckan
veckan 3 :e veckan
veckan
TORSDAG 16.00-16.45 19,00-2|.3o (3 tirn. 15.)
16.00
16.20
19.00 19.10 19.15 19.30 20.00
20.20
20.30 21.00
Husmorsprogram (barnavård)
Dans och lekar (barnprogram) TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart Landsbygd
Musik- eller konstfilm
Samling (andakt. profan ]. religiös) lda g Komedi 1. opera- scener
Husmorsprogram (matlagning)
Dans och lekar (barnprogram) TT (radio) Vaderlek
Aktuell kvart Hobbyprogram MuSikunderhållning
16.00
16.20
19.00 19.10 19.15 19.30 20.00
20.10
Husmorsprogram Barnprogram
TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart Naturen och vi Samling (andakt)
Luftslott (stor underh.)
Teater— och filmkrönika
Husmorsprogram Barnprogram
TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart Kontakt
Teknik och motor
Spelfilm
FREDAG 16.00—16.45 19.00-zu.30 (3um.wq
16.00
16.20
19.00 19.10 19.15 19.30
19.45
20.15
20.30 21.00
Husmorsprogram (råd inför söndagen)
Barnbiblioteket (aldre barn)
TT (radio) Vaderlek
Aktuell kvart
De goda berattarna
Stil och smak
Underhlllning i fickformat
Aktuell debatt
internationellt reportage
Husmorsprogram
Barnbiblioteket (yngre barn)
'l'T (radio) Vaderlek Aktuell kvart
Underhållning;- solist Fackligt forum
Cirkus
Idrottsreportage
Husmorsprogram Barnbiblioteket
TT (radio) Väderlek
Aktuell kvart
De goda berattarna
Fårder och fynd Liten underhållning Aktuell debatt
internationellt reportage
Husmorsprogram Barnbiblioteket
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Underhållnings- solist
Kultur och kun- skaper
Cirkus
Pja s
LÖRDAG 150047J5 19.00-22.00 (sumusq
15.00
15.30
lb.00 16.30
16.50 17.15 19.00 19.40 19.15 19.45
21.00
21.30 21.50
Brevlådan (barnprogram) Önskeprogram for sjukhusen
Dramatisk serie Yrkesvägledning (ungdomsprogram) Idrottens vardag Lopsedel (ca 10') TT (radio) Vaderlek
varlden idag
Kalejdoskop (underhållning) Åventyrets varld (upptäcktsresande)
Crazy ikvall Ord på vagen (Epilog)
Brevlådan (barnprogram)
landsbygd
Dramatisk serie
Ungdom av idag
ldrottens vardag Lopsedel TT (radio) V&derlek Världen idag Kalejdoskop
Angeläget ärende (monolog)
lels Ord på vagen
Brevlådan
Onskeprogram for sjukhusen
Dramatisk serie Amatörforum (ungdomsprogram) idrottens vardag Lopsedel TT (radio) Vlderlek
varlden idag Kalejdoskop
Äventyrets vÄrld
Crazy ikvall Ord på vägen
Brevlådan Naturen och vi
Dramatisk serie
UnderhAllning flr ungdom (jazzcir- kel etc. )
idrottens vardag Löpsedel TT (radio) Vaderlek varlden idag Kalejdoskop
Angelaget arende
Pjas Ord på vagen
SÖNDAG 14.00 Direktreportage 14.00 Se vecka 1 14.00 Se vecka 1 14.00 Se vecka ! 14.00-16.30 18.30—22.15 (6 tim. 15')
15.00
16.00
18.30
19.00 19.10 19.15 19.30
20.15 20.30
22.00
(evenemang. idrott etc.
Barnprogram för alla Åldrar
Gastboken (önske— program) Reportage (idrott)
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Fråga henne. ho- nom och oss!
Musik 0. bild Pjas
Vesper
15.00
16.00
18.30
19.00 19.10 19.15 19.30
20.15 20.30 21.10 22.00
Barnprogram för alla Åldrar
Gästboken (önske- program)
Kamerabesok hos kund och okänd
TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart
Söndagsbjudning (underhållning)
Musik 0. bild Pjas Norden runt
Vesper
Barnprogram för alla Åldrar
Gastboken (önske- program) Reportage
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Operascener
Reportage (idrott) Pjäs
Vesper
15
16
18
19.
19 19 19
20 20 21
22.
.00
.00
.30
00 .10 .15 .30
.00 .15 .30 00
Barnprogram for alla åldrar
Gåstboken (önske- program)
Kamerabesök hos känd och oklnd
TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart Hobbyprogram
Musik 0. bild Pjäs Dokumentärfilm Vesper
MÅNDAG meo-15.30 na.se—21.30 (4 tim.30')
14.00
14.30
15.00 15.25 [B.BU
19.00 19.10 19.15 19.30
20.00 20.40
21.00
Barnprogram (mindre barn) Husmorsprogram (reportage)
Dramatisk serie Löpsedel Oxvecka
TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart
Öppet for allman- heten
Variete' Parnass (litt.)
Dokumenterfilm
14.00
14.30
15.00 15.25 18.30
19.00 19.10 19.15 19.30
20.00 20.20
21.00 21.20
Barnprogram (mindre barn) Husmorsprogram (hemslöjd o. hobby)
Se vecka 1 Löpsedel Plats för ungdom. (bl.a. yrkesvagl.) TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart
Sund sjal, sund kropp
Underh. solist
Runda bordet (samtal)
Balett
Nya horisonter (exp. program)
Barnprogram (mindre barn)
Husmorsprogram (reportage)
Se vecka ] Löpsedel
Amatoriorum (underhållning) TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart
Dokumentärfilm
Varieté
Parnass (litt.)
Mus ik Idag
14.
14
00
.30
15. 15.
io."
19.
19 19 19
20. 20.
21.
Ba rnprog ram (mindre barn)
Husmorsprogram
Se vecka 1 Löpsedel
"efter arbetsdagen
TT (radio) Vaderlek
Aktuell kvart Verkstad o. ateljé
Musikfilm
Dramatisk profil
Jazzcirkeln
I filmarkivet
TISDAG l4.00-15.30 18.30—21.30 (4 tim. 30')
Barnprogram (mindre barn) Husmorsprogram (konsumentupplysn.. gymnastik) Reportage Löpsedel
Främmande språk (med film ill.)
TT (radio) VÄderlek
Aktuell kvart Hemmens halvtim- me
Musiksolist Lekstuga
Deckare (serie)
14.00
14.30
Barnprogram (mindre barn)
Se vecka 1
Reportage Löpsedel Barnprogram (aldre barn)
TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart
Rampljus. varieté
Hemmens halvtim- me
Musik i hemmet (instruktion)
'Deckare (serie)
Barnprogram (mindre barn)
Se vecka 1
Reportage Lopsedel Frommande språk (med film ill.) TT (radio) Vaderlek
Aktuell kvart Hemmens halvtim- me
Musiksolist
Lekstuga
Deckare (serie)
Barnprogram (mindre barn)
Se vecka 1
Reportage Löpsedel
Barnprogram (aldre barn) TT (radio) Vade rlek Aktuell kvart
Rampljus, varieté
Hemmens halvtim- me
Musik i hemmet (instruktion) Deckare (serie)
ONSDAG uno-15.30 [330-21.30 (4 tim.30') 15.00
15.25 18.30 19.00 19.10 19.15 19.30
Onskevisan (barn) Husmorsprogram (spldbarnsvdrd etc.)
Var 19:e dag (Jour— nalfilm)
Löpsedel Barnpr ogram TT (radio) Vilde rlek Aktuell kvart
Underhållning med lekar och folkdanser
15.00
15.25 18.30 19.00 19.10 19.15 19.30
Se vecka 1
Husmorsprogram (reportage från livsmedels— o. lik- nande industrier)
Unde rbållning
Löpsedel
Ba rnpr og ram TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart leis
Se vecka I
Husmorsprogram
Var 14:e dag
Löpsedel Barnprogram TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart Humor och balsa
Se vecka 1
Husmo'rsprogram
Underhållning
Löpsedel Barnprogram TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart
Fråga henne. ho- nom och oss!
Tablå 111 sid. 2
Söndnings - tid
l:a veckan l:a veckan 3 :e veckan 4 ,e veckan
TORSDAG won-15.30 uno-n.se (4 tim. 30')
14.00
14.30
15.00
15225 18.30
19.00 19.10
19.15
19.30
19.50 20.00 20.40 21.00
Barnprogram (Se med mamma!)
Husmorsprogram (hälso- o. sjukvård) Onskeprogram for sjukhusen
LOpsedel Barnteater (äldre barn)
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Människor i arbete
Musikunderhällntng Offentliga nöjen Vetandets värld Riket runt
14.00
14.30
15.00
15.25 18.30
19.00 19.10 19.15 19.30
Barnprogram
Husmorsprogram (matlagning) Se vecka 1
Lepsedel
Bildning i bild- rutan
TT (radio) Vaderlek Aktuell kvart
Familjefest (underhållning)
Aktuell debatt
Symfoniorkester
14.00
14.30
15.00
15. 18.
19. 19. 19. 19.
19. 20. 20. 21.
Barnprog ram Husmorsprogram Se vecka 1
Löpsedel
Barnteater (äldre barn)
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Att se om sitt hus
Musikunderhållning Offentliga nojen Kontakt
Riket runt
14.00
14.30
15.00
15.25 18.30
19.00 19.10 19.15 19.30
Barnprogram Husmorsprogram Se vecka 1
Lopsedel
Bildning i bild— rutan
TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Familjefest (underhållning)
Aktuell debatt Musik och bild
Nya horisonter (exp. program)
FREDAG imo-15.30 imo-ama (4 tim sov)
14.00 14.30
Barnprogram
Husmorsprogram (att sy klader. skon- hetsvård etc.) Underhållning
Löpsedel Barnbiblioteket TT (radio) Väderlek Aktuell kvart
Stil och smak
Underhållning Aktuell debatt
Internationellt reportage
Barnprogram
Husmorsprogram
Pjäs (repris) (for skiftesarbeta— re etc.) Löpsedel Barnbiblioteket TT (radio) Väderlek
Aktuell kvart Underh. solist Fackligt forum
Cirkus Musikal. underh.
Liten komedi
14. 14.
20. 20. 21.
Barnprogram
Husmorsprog ram
Underhållning
Löpsedel Barnbiblioteket TT (radio) Väderlek Aktuell kvart. Farder och fynd
Underhållning Aktuell debatt
Tekniskt magasin (med ”FV-service)
Barnprogram
Husmorsprogram
Pjäs (repris) (for skiftesarbeia- re etc.)
LopSedel Barnbiblioteket TT (radio) Väderlck Aktuell kvart Underh. solist
Kultur och kun— skaper
Cirkus Pjäs
LÖRDAG 14.00—17.30 18.30-22.15 (7 tim. 15!)
Barnprogram Naturen och vi Fickrevy (underh.) Spelfilm idrottens vardag De goda berättarna Löpsedel Ungdom av idag TT (radio) Väderlek
Världen idag
Kalejdoskop (underhållning) Äventyrets värld (upptäcktsresande) Crazy ikvall Ord på vägen (Epilog)
Barnprogram Landsbygd Fickrevy Presskonferens idrottens vardag De goda berattarna Löpsedel Ungdom av idag TT (radio) Vädcrlek Världen idag Kalejdoskop
Angeläget ärende (monolog)
Pjäs Ord på vägen
14. 14. 15. 15. 16. 17.00 17.25 18.30 19.00 19.10 19.15 19.45
21.00
21.30 22.00
Barnprogram Naturen och vi Fickrevy Spelfilm ldrottens vardag De goda berättarna Lepsedel Ungdom av idag TT (radio) Vaderlek Världen idag Kalejdoskop
Åventyrets värld
Crazy ikväll Ord på vägen
Barnprogram Landsbygd Fickrevy Presskonferens idrottens vardag De goda berattarna Löpsedel Ungdom av idag TT (radio) Väderlek Världen idag Kalejdoskop
Angeläget ärende
Pjäs Ord på vägen
>z_.>_. _2(>z>mm _ZOZ mq>._._02mmz>m namwom_z_zomoZm>omz
35.5; .
o .äumzm. L_1 DSQ—#,: _.
_ o.>1_.r_(>nm11 x>rxL>1n x1.1>.m_.mxnoz>_ WX>r3>n x>nrmxnoz> 5.25 w>c>r> >zom , :zzoyzo 33>r> _ 111» _(>nmmnm >zom
mloomz x>u>n.>zo> r1c_.m1>_ . _| 1 morrmnom> ,(>nmmnm .. ., , .
. _.m>_.c(>nm_ >1n(_om,_>cn.11>1nzo.m>,z1o.1 . . hägg _.(nxmmrm wxmrrmlg ,. . . . ._ _1 m_mZMMFm 592wa . . . . 1.11. . onzmxoSwsx . >n(_ome>cn nonan.» _ anmmrm. momzmmrm Dong? mzz>moo> . Ekäsmnsx _1>r3ms>o go?; wczzm.1,,1 _ . _ ..1,.-11. gom/(>?» (_wm( (>xno . . 1 .. zon> momeam> 11111 memo coom(>:.> (>zmnwmono omsmnmczo
måxmnonm än??? . _ _ . .,..11 ...1,11..1_
mämn. (bzmnmmono ., , . , _moomz mbnxmmonw ,Qummno om.—mnmczo1 ., . 1>U>D>ZD> X>Drmq>q
..._.1cr.m>1mwz.zm ommmno
_ _ .. .. _ 1mo1nr>zol.m unmP.m3m.>; _ _ .
11 _ .,,mz13>moo>1(>z.z>m. mon>w1 .m10n1r>zmm _ imamnä (eco xon> mxoém .. , , ,. ., , , ,.. 11 i_.1.,1, -..1. 11.17 .mczmw(>_..> (Nämns; _ _(>momn>w , .. _1
H?
111mon>m _o04mmomm _I>r9zomo>m _zomm( z>>30
..1>_.m_v_omono. 1531
a>(rm _ __._zxou_zo _ _zonnxon_zo. z>mweo
_ 1.11111.1|. 1. 11 114. _ _
/1.1111 .mon>w Do.—mmonm z>mm._o_.
Egnmamdmvin
/. zonnxoäzj .. H w.»..meam: _ _ © Fkn—mois!)
_
lwlaonxliossl cnvm>r>. 1.-,__1 . _ _
nin]. kr DIAGRAM 2.
35 Tobe115. 1 1 1
INVESTERINGSKOSTNADER FÖR PROGRAMRRODUKTION
I lnvesteringsanslag' Investeringsbemyn'digande
Sändn. plan A B
(DQ) ©©
(2)
Utbyggnadsår
INVESTERINGSKOSTNADER FÖR PROGRAMDISTRIBUTION Programförbindelser och milj. kr sändarstationer
100 Tooellg 1 DIAGRAM 3A.
Programförbindelser
90
9-års- 11.-års- planen planen 50 Investeringsanslag CD (23 Inveslenngsbemyndigande © ©
70 ( so /
/, ]
50
40
30
Utbyggnadsår 12 13 14 milj. kr
100 Tabell 10]. 1 DIAGRAM 3 B
Sändarstatloner ? 90 1 S-års- IA-ärs— '?
planen planen 80 __ Investeringsanslag (D © Investeringsbemyndigande © © 1 1
6” /
50
/,
1.0' , /
// 3 O * , * 7/ . %;?
INVESTERINGSKOSTNADER FÖR PROGRAMDISTRIBUTION
Programförbindelser + sändarstationer
milj. kr Tabell 11,
DIAGRA
”0 1 1 1 1 1 1
9-års- 11.-års- planen planen
190 "_— Investeringsanslag (D © Investeringsbemyndigande © ©
U tbyggnadsar
INVESTERINGSKOSTNADER FÖR TELEVISIONSVERKSAMHETEN Programproduktion sändningsplan A milj. kr + programdistributlon.
Tabell 13. DlAGRAM 5. 23 0 1 1 1 1 1 1 1
S—ars- 11.-ars- 220 . planen planen
Investeringsanslag © © 2 , 0 _ Investeringsbemyndigande © ©
200
190
180
170
160
150
Ulbyggnadsår
Programproduktion + programdistribution
milj. kr Tobell 14. DIAGRAM gg. so ; 1 * 1 Sändningsplan A 1 (D 9 - arsplanen _ 1 1.0 —— © 14- årsplanen __ _ za) 1 ( 1 / 1 i 1 1 30 ; 1 1 20 1 10 1 1 O Utbyggnadsår 1 1 2 3 l. 5 G 7 8 9 10 11 12 13 11. milj.kr 50 Tobell 14, . plAGRAM G_B.
1111
Sändningsplan B
>. . (i) Q]; 9 _ arsplanen 1.0 _ €) 14 -arsplanen
Tabell 18. ) DIAGRAM 7. 1
UPPSKATTAT ANTAL TELEVISIONSLICENSER
(D 9- årsplanen © 14-årsplanen
Utbyggnadsar
12 13 14
Licensavgifl 80 kr. Sändningsplan A.
milj.kr 80 Tobell19. DIAGRAM BA. 1 T 1 1 1 S-års- IL-års- 70 —— planen planen © // Inkomster (D © / so —— Utgifter © © / / . / ' Arligt underskott / © / 50 __ resp. överskott © © // 40 / © / / & 30 & ”7 / © /_ 20 / © / —'7' ,( / y/ 4/U/ 10 _l / / _fy/ © o / // -)0 %/ Ulbyggnadsår "20 1 1 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 milj. kr 80 Tabelltg. DIAGRAM BB. 1 1 1 | 1 S-års— 14-års- / 70 -— planen planen Ackumuleral underskott resp. överskott ('D © /
so -— / 50 ' .. /
30 ©/ © .. / JV
». / & © / / _50 XX / x (D / Utbyggnadsår —60 1 1 1 2 3 l. 5 S 7 3 9 10 11 12 13 14
TELEVISIONSVERKSAMHETENS BEHOV AV PENNINGMEDEL milj.kr 1.0 30
20
9 - årsplanen
Investeringsbemyndigande
Driftresultat (underskott resp överskott) Summa (medelsbehov resp. återbäring)
7
2 3 I. 5
14- ä-rsplanen Investeringsbemyndigande så 7
Dnttresultat (underskott resp. överskott) Summa (medelsbehov resp. återbäring)
2 3 1.
Skuld vid årets slut (D 9-årsplanen
© ta-årsplanen
Utbyggnadsår
12 13 lk
