Inrikesdepartementet

EPILEPTIKERVÅRDEN

FÖRSLAG AV MEDICINALSTYRELSENS DELEGACTION

FÖR EPILEPTIKERVÅRDEN

Stockholm 1955

• Sida 3
•  Original

I.

av; Clara

23.

Anm. Om sir-skild tryckort ej angivas, år nelsebokstliva-na till det departement, und

. Undersökiingar rörande

.Flygfotognmmetrisk verksamhet.

Statens offentliga- utredningar 1955

Kronologi-l förteckning

Lag om jnrdbrukskasserörelsen m. m. Kihlström. 160 ! Jo

stöd'åt (in mindre och medelstora skeppstarten. Idun. 280 s. 11. o. 4. Nordska post- och teletaxor. Idun. 87 a. 0.

. Prissättnhgen på jordbruksprodukter. Bilaga 1. Marcus. 111 5. Jo. . Vattenvåxien. Haeggström. 133 s. Jo. . Det mind-e jordbrukets möjligheter att uppnå bättre lönsamhet. Lund. 4025. Jo.

Berlingske Boktryckeriet,

. Tvätt. Killström. 368 s. 5. * . Frågan on statslnlösen av stamaktierns i LKAB. Marcus. 81 s. Fi.

. Vidlyftigz rättegångar. Norstedt. 72 s. Ju. . Psyläkologtk utbildning och forskning. Idun. m

S. . I . Rationaliering av sjukhusdriften. Kihlström. se: 8 I

. Ötlandstrlnsaktlonerna och den svenska ekono- min. Av 3. Metelius. Idun. 245 s. Fi. . Yrkesskobrnas handelsundervlsning m. m. Mar- cus. 489 S. E. .Detaljdisributörerna samt deras råkraftkost- under Om priser vid distribution av elektrisk— kraft. Kipparbergs och Gävleborgs län. Kihl- ström. 47 s. X. . Pris och )restation i handeln. Idun. 478 a. n. . Sekretessun vid förundersökning i brottmål. Kihlström 92 s. 1.

små avloppsrenlngs- anläggningar. Victor Petterson. 105 s. I. .Administntivt rättsskydd. Kihlström. 104 |. In. . Det döva Jarnets språk- och talutveckling. Idun.

38 s., 2 pl E. . Tekniska skolutbildningen. Idun. 592 s. !. .Detaljdis'cibutörerna samt deras råkraftkost—

nader oci priser vid distribution av elektrisk kraft. Växter—norrlands, Jämtlands och Väster— bottens lin. Kihlström. 50 s. X. Busslinjettredningen. 2. Betänkande rörande översyn av vissa bestämmelser i 1940 års för- ordning ingående yrkesmässig automobiltra- fik m. m. jämte förslag till lag angående före— tag. som driva yrkesmässig trafik med omni- bus. Kataog och Tidskriftstryck. 142 s. K. .Ny bageriag. Arbetstidsutredningens betänkan-

de. 6. Beckman. 98 s. s. .Finanspollikens ekonomiska teori. Av B. Han-

sen. Almwist & Wikseu, Uppsala. 403 s. Fi. Gummesson. 216 s.. 5 lattor. Jo. .Förslag til ny förordning om erkända arbets-

löshetskasor m. m. Norstedt. 264 s. s. . samlingskkaler. Beckman. 190 s., 14 s. pl. !. . samhället och barnfamiljerna. Idun. 294 s. s. . Tjänsteboetiider. Idun. 265 5. C. . Skolviiseniets lokala och regionala ledning samt

lärartillsätningen. Kihlström. 582 s., : kartor. E. . Anånän pensionsförsäkrlng. Norstedt. VIII, 476 s. . . Nordiska vägtrafikbestlmmelser m. m. Idun. Ill

s.. 8 s. pl. U

84. 35. 36.

87. 38.

39. . Rlijongplanens fullföljande. Kihlström. 112 s. Ju. 41.

42. 43.

IAdrbetszigaftsgehovet inom offentlig verksamhet. un. s. . Högresregleringens avveckling m. m. Gummesson.

s. u. Lag angående jordflstnlng och gravalttning m. m. Idun. 32 s. Ju. . Utredningshem. Beckman. 126 s. s. Tobakshandelsregleringen. Katalog och Tid- skriftstryck. 194 s. Fi. staustöd för samlingslokaler. Idun. 128 a. !.

Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Kihlström. 172 s. 8. Luftfartslag. Norstedt. 238 s. Ju. Om riksbankens sedelutgivningsrlltt och därmed samma'nlhängande penningpolitiska frågor. Idun. m :. .Betänkande med förslag till läkemedelsförord- 45. . Besittningsskydd för hyresgäst. Idun. 21 5. Ja. 47.

43. 49.

ning. Victor Petterson. 496 s. Konkurrens och priser. Marcus. 219 8.5. Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m. Kihlström. 322 5. E. Nya skatteskalor. Idun. iso s. Fi. Värme— och sanitetsbranschen. Av P. Holm. Vic- tor Petterson. 344 s. s .Justitieombudsmannalnstitutionen m. m. Beck-

51. 52.

man. 147 s. Ju. Ändrad taxeringsorganisation. Idun. 323 s. Fi. Epileptikervarden. Idun. 178 s. I.

tryckorten stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begyn- er vilket utredningen avgivits, t. ex. l:. — ecklesiastikdepar-

.. _mvmm'qu— ___...

• Sida 1
•  Original

Inrikesdepartementet

EPILEPTIKERVÅRDEN

Förslag av M edicinalstyrelsens delegation

för epileptikervården

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELT'E AB STOCKHOLM 1955

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

ud,... _

1. TInnnif—f hör-nm har ni stått nit nmhållm

• Sida 107
•  Original

ling finnes för varje miljon invånare och att ett centrum för långtidsbe- handling (one long term treatment and rehabilitation centre) inrättas för varje två miljoner invånare i landet.

För vissa patienter med särskilda anpassningssvårigheter eller dylika pro- blem framhålles nödvändigheten av speciella anstalter eller institutioner, som står under psykiatrisk ledning. De psykiskt efterblivna, hos vilka efter- blivenheten är den primära faktorn, skall i första hand behandlas vid sin- nesslöanstalter under psykiatrisk ledning, liksom de sinnessjuka epilepti- kerna skall vårdas vid sinnessjukhusen.

För närvarande finnes två statliga sjukhus för långtidsbehandling, näm- ligen S:t Davids, Edmonton, vilket endast tager emot män, samt S:t Faiths sjukhus, Brentwood, med plats för 397 kvinnor samt 40 barn (20 pojkar och 20 flickor). Dessa sjukhus är dock närmast att jämföra med de en- skilda vårdanstalterna (Colonies), men avsikten är, att de skall erhålla bättre medicinsk utrustning. För de patienter, som behöver långtidsbehand- ling eller hospitalisering, finnes förutom nämnda statliga sjukhus ett antal enskilda och kommunala institutioner. För undervisning finnes åtta special— skolor.

Namnet »Colony» har valts för dessa institutioner för att understryka, att i dem vistas en grupp människor i en fri gemenskap och att var och en bi— drager till institutionens existens i enlighet med sin förmåga. Vid samtliga anstalter finnas läkare, antingen heltidsanställd eller såsom konsulterande. Alla läkare är emellertid inte specialister, utan i många fall anlitas närbo- ende allmänpraktiserande läkare. Anstalternas uppgift är, att dels ge vård åt dem, som ej kunna reda sig själva och dels söka återföra de patienter, som äger tillräckliga möjligheter därtill, till samhället. En bestämd strävan finnes att allt starkare betona den senare uppgiften.

De flesta anstalterna är avsedda för patienter med normal begåvning. Platsbehovet för dessa patienter anses vara tillräckligt, medan platsantalet för dem, som på grund av psykiska eller fysiska orsaker behöver stadig- varande anstaltsvård, är för litet.

Behandlingstiden å anstalterna beräknas till minst sex månader. Vid an- stalterna är i regel en god sysselsättnings- och arbetsterapi ordnad, liksom, enligt engelsk sed, möjligheter för idrott och sport är väl tillgodosedda.

Ehuru sjukvården i England i princip är statlig har man icke hittills och har man icke heller för närvarande för avsikt att förstatliga de enskilda anstalterna.

Skolundervisning. Såsom allmän princip gäller att alla barn skall deltaga i den allmänna undervisningen vid de vanliga skolorna. Endast i trängande fall skall något barn deltaga i någon av de åtta specialskolor, med tillsam- mans 830 platser, som finnas. (Se ovanstående förteckning.) Vid de all- männa skolorna har skolläkaren och skolsköterskan att svara för den medi- cinska vården i nära samarbete med lärarna. I de fall, då de vanliga sko-

• Sida 108
•  Original

lorna icke passa, skall barnet i första hand sändas till en externatskola. Innan något barn intages i specialskola skall barnet ha genomgått under- sökning vid ett sjukhus med diagnostisk avdelning.

En registrering av alla epileptiska barn omedelbart före skolåldern, har föreslagits. Enligt uppgift ställer sig dock många läkare och andra av- visande. Av de epileptiska skolbarnen kan ca 80 procent deltaga i de vanliga skolorna, medan 20 procent behöver deltaga i undervisningen i specialskolor av något slag.

Av de åtta specialskolorna i England är en statlig, två kommunala och fem privata; den enda specialskolan i Skottland är privat. Speciallärare är anställda vid samtliga dessa skolor. Starkt framhålles betydelsen och nöd- vändigheten av att skolorna är placerade på lämpligt avstånd från värd- hemmen för äldre patienter, i den mån de är sammanförda inom samma institutioner, vilket är fallet i samtliga utom de två kommunala institutio- nerna. Samtidigt betonas från flera håll värdet av att ha samtliga avdel- ningar för alla åldersgrupper inom samma institution.

Kostnaderna för barnens medicinska vård och skolundervisning betalas av det allmänna (dels av de kommunala och dels av de statliga myndig- heterna).

Arbetsvård. Arbetsvården handhaves av arbets- och inrikesdepartemen- tet, vars rehabiliterings-, undervisnings- och anställningsverksamhet kan anlitas av epileptiker såsom av andra handikappade. De epileptiskt sjuka kunna såsom varje vanför registreras såsom handikappad enligt »Disabled Persons (Employment) Act, 1944», så länge de motsvarar de i lagen stad- gade villkoren rörande lämplighet. Dessa villkor föreskriver, att den van- före måste kunna utföra ett produktivt arbete, men att han på grund av sin vanförhet är hindrad därifrån. I vissa fall kan rehabiliteringskurser an— ordnas för epileptiker vid någon arbetsklinik eller ordnas undervisning vid någon yrkesskola eller epileptikerinstitution. De som ej kan erhålla arbete i allmänna arbetsmarknaden kan erhålla s. k. skyddat arbete. Det största antalet epileptiker erhåller arbete i samhället utan att särskilda åtgärder behöver vidtagas.

Antalet i arbets- och inrikesdepartementet registrerade epileptiker upp- gick den 20/4 1954 till 16 111, vilket utgjorde 2 procent av hela antalet (839 210) å registret upptagna personer. Härvid är dock att märka, att registreringen är frivillig. Antalet arbetslösa epileptiker utgjorde vid samma tidpunkt 1 200 mot ca 1800 år 1950. En viss nedgång i antalet arbetslösa har alltså kunnat iakttagas. En särskild undersökning av epileptikernas arbetsförhållanden har igångsatts under år 1955.

För arbetsplacering av de vanföra, inklusive epileptikerna, finns särskilda bestämmelser, vilka föreskriver, att varje företagare är skyldig att efter en viss kvoteringsregel anställa vanföra i sina företag. Detta vållar dock ofta svårigheter.

• Sida 109
•  Original

S. k. skyddat arbete kan ordnas av enskilda företagare. Ett på statligt initiativ tillkommet bolag, »Remploy Limited», har åstadkommit ett stort antal verkstäder för vanföra. Vid dessa arbetade den 30/6 1954 433 epilep- tiker, vilket utgjorde sju procent av hela antalet svårt vanföra personer, som var anställda vid nämnda fabriker. Erfarenheterna från dessa fabriker är att epileptikerna vid sina anfall förorsakar obetydliga störningar eller besvär för de andra arbetarna. Vid anställning betonas behovet av en om- sorgsfull och riktig värdering av vanförheten samt fullständig uppriktighet gentemot arbetsgivaren beträffande ifrågavarande epileptikers tillstånd.

Departementets yrkesutbildningsmöjligheter har använts av ett visst antal epileptiker (30/9 1954 deltog 43 epileptiker, varav 24 med högre utbildning). Därtill kommer yrkesutbildning vid de särskilda epileptikeranstalterna.

Epileptikcrm-ganisationer. I England finns en frivillig organisation, »British Epilepsy Association», förkortat BEpA», vilken arbetar för epilep- tikerna och deras vård. Den är organiserad genom en centralstyrelse samt lokalavdelningar i olika provinser. Förutom styrelsen finns en rad sub- kommittéer, t. ex. ett läkarråd, en barnkommitté, en industrikommitté, en presskommitté samt en föräldraförening.

Organisationen arbetar med kursverksamhet, upplysningsarbete och genom artiklar i tidningspressen. Kursverksamheten omfattar kurser för läkare, sjukvårdspersonal, socialarbetare o. a. För allmänheten bedrives upplysningsverksamhet genom föreläsningar och filmförevisningar. En film »Seizures» har upptagits och visats på ett stort antal platser.

Förutom artiklar i den allmänna tidningspressen utger föreningen en del småskrifter samt två regelbundet återkommande broschyrer, nämligen »Journal of the BEpA» och »Annual Reports». Föreningen har ett särskilt märke, ett brinnande ljus samt initialerna »BEpA», vilket, utan initialer, bäres av de epileptiskt sjuka. Detta medför också, att polis och allmänhet, då en epileptiker får ett anfall på offentlig plats, lätt kan vidtaga erfor- derliga åtgärder och undvika många misstag. Den epileptiskt sjuka här i sin ficka ett kort, på vilket är antecknat nanm, adress, sjukdomens art, vilka åtgärder som i en akut situation behöver vidtagas m. m.

Frankrike

För närvarande finnes icke några särskilda föreskrifter för vård av epi— leptiker i Frankrike och icke heller några statliga eller kommunala inrätt- ningar. Däremot har hälsovårdsministeriet uppdragit åt en sakkunnig- kommitté att utarbeta ett särskilt förslag till en epileptikervårdorganisation. Denna kommitté har dock ännu icke avslutat sitt arbete.

Det finnes'icke heller någon enskild organisation, som bär ansvaret för en mera samlad epileptikervård. En beräkning, gjord av professor Henri Gasteaut, ger vid handen, att in-

• Sida 110
•  Original

emot 10 000 barn i Frankrike behöver gå i specialskolor på grund av epi- lepsi. Sådana skolor saknas till allra största delen. För dem som tarva vård å internat, epileptikeranstalter, finnes endast ca 500 platser, 300 för pojkar och 200 för flickor. Fyra institutioner (två för pojkar och två för flickor) finnes för uteslutande epileptiker med en IQ över 70 och utan an- passningssvårigheter. Dessutom finnes tre institutioner (två för pojkar och en för flickor), som mottager utvecklingsstörda barn inkl. epileptiker, med IQ under 70 och med avsevärda anpassningssvårigheter.

Diagnostik och behandling lämnas i mån av möjligheter vid de neurolo— giska centra, som finnes.

I Marseille planeras för Bouches-du-Rhöne-distriktet en epileptikeranstalt med såväl observations-, behandlings- som vårdmöjligheter för barn, ung- dom och vuxna. Denna anstalt, för vilken ritningar redan utarbetats, be- räknas bliva uppförd inom de närmaste åren.

Nederländerna

| Epileptikervården i Nederländerna har hittills ombesörjts helt genom en- | skilt initiativ. Olika föreningar, huvudsakligen av religiös karaktär, har [ organiserat och byggt upp hela denna verksamhet. Den äldsta och största organisationen är Kristliga föreningen för vård av fallandesjuka (»Christe- | lige Vereeniging voor de verpleging van lijders aan Vallende Ziekte»). l grundad 1882, med dess understödsförening (»Vereeniging de Macht van het | Kleine»), grundad 1898. Den andra föreningen är Nederländska föreningen i mot fallandesjuka (»Nederlandse Vereeniging tegen Vallende Ziekte») och ; den tredje i främsta rummet för romersk-katolska bekännare, föreningen * »Huize Providentiai». Dessutom finns en stiftelse, »Stichting Zonnenfonds'», ' grundad 1945. . Såsom topporganisation för epileptikervården fungerar Federationen för * bekämpande av epilepsi, »Federatie voor Epilepsiebestrijding», vilken upp- rättades 1936 och erhöll officiellt erkännande genom kungligt beslut 1938. Federationen är en underavdelning av »International League against Epi- 3 lepsy» (jfr ovan). ' De ovannämnda föreningarna utövar följande verksamhet. »Christelige Vereeniging» äger institutionen >>Meer en Bosch» med »Köni— gin Emma Kliniek» i Heemstede. Kliniken är en centralklinik med 150 undersökningsplatser för barn, kvinnor och män. Den är ny och väl ut- rustad. Särskild röntgen- och eeg-avdelning finnes. Vid kliniken utföres omfattande behandlingar genom dietförsök samt företages fortlöpande undersökningar av blandad diet- och medicinsk behandling. Till denna klinik är knutna olika vårdhem för såväl vuxna som barn dels å Meer en Bosch i Heemstede och dels å institutionen »Sarepta» i Haarlem. Antalet vårdplat- ser vid dessa hem uppgår till 400. För Skolundervisningen finns å Meer

• Sida 111
•  Original

en Bosch en särskild skola inrättad, vid vilken undervisningen bedrives huvudsakligen individuellt. För de barn, som efter skolåldern, 16 är, icke kan gå direkt ut i yrkesarbete, finnes särskild yrkesskola.

Föreningen har även dispensärer eller konsultationsbyråer i Apeldoorn, Heemstede, Leuwarden och Rotterdam. Vid dessa byråer har läkarna från i Meer en Bosch mottagning, varjämte fyra »resande bröder», diakoner, arbetar j där såsom assistenter åt läkarna och som kuratorer för patienterna. Dispen- I särerna är både mottagningsbyråer och centraler för den öppna vården och i eftervården. i Sedan en patient utskrivits från kliniken och erhållit förvärvsarbete, står han i kontakt med den närmaste dispensären. Arbetsförmedlingarnas spe— cialavdelningar fyller en viktig uppgift vid placering av dessa patienter på arbetsmarknaden.

»Christelige Vereeniging» bedriver även utbildningsverksamhet för vård- personalen. j Understödsföreningen »Macht van het Kleine», som har ca 200 000 med- . lemmar, vilka betalar i regel 2,5 ct per vecka, lämnar stöd till obemedlade i patienter och till dispensärverksamheten. Den underhåller de fyra diako- ner, som tjänstgör såsom kuratorer. Den bedriver upplysningsverksamhet

' genom sin tidning, som utkommer varje kvartal.

% »Nederlandse Vereeniging tegen Vallende Ziekte», vilken är den andra

| organisation, som arbetar för epileptikervården, har »Alexander van der

L Leeuw Kliniek», med 40 platser, och dispensärer i Amsterdam, den Haag, ! Rotterdam och Utrecht. Den arbetar, ehuru i mindre omfattning, efter

samma principer som den andra epileptikerorganisationen.

För romersk-katolska bekännare finnes institutionen »Huize Providentia», i Sterksel i Nord-Brabant. Vid denna finnes även en skola.

Stiftelsen »Zonnenfond» är en kyrklig stiftelse, som vill ge moraliskt stöd åt de epileptiskt sjuka samt ordna för dessa sommarhem, studieverksamhet och arbetsmöjligheter i det allmänna arbetslivet.

»Federationen för bekämpande av epilepsi» har till ändamål att skapa kontakter mellan föreningar och enskilda personer, som önskar engagera sig i kampen mot epilepsien, ävensom att effektivisera epileptikervården genom publicitet i medicinska tidskrifter och genom broschyrer. Den söker också hålla läkarna informerade om utvecklingen inom epileptikervården och bi- bringa allmänheten större förståelse för epileptikerna och deras problem.

Norge I Norge finnes för epileptikervården en undersökningsavdelning om 17

platser vid den neurologiska universitetskliniken vid rikshospitalet i Oslo, vilken mottager vuxna patienter. Barnen undersöks vid den pediatriska uni- versitetskliniken i samarbete med ovannämnda avdelning.

En enda vårdinstitution för epileptiker finns, belägen i närheten av Oslo.

• Sida 112
•  Original

Den har plats för 60 vuxna och 36 barn. Barnen erhåller både behandling och undervisning vid institutionen.

Schweiz

Någon speciell lagstiftning för epileptiker i Schweiz finnes icke vare sig i statsförbundets lagstiftning eller i de olika kantonernas lagstiftning, utan de bestämmelser, som gäller för psykiskt sjuka i allmänhet, gäller också i tillämpliga delar för de epileptiskt sjuka. Varje kanton svarar för sin sjuk— vård. Åtskilliga av de epileptiskt sjuka omhändertages i de kantonala sjuk- vårdsanstalterna. Huvudparten erhåller specialvård inom de speciella, pri- vata epileptikeranstalterna, som upprättats huvudsakligen genom kyrkliga stiftelser. De kantonala myndigheterna har under senare år i allt högre grad samarbetat med dessa och lämnar ett allt mera ökat bidrag till desamma. Kantonregeringarna tillsätter en eller flera medlemmar i styrelserna för anstalterna.

Genom upprättandet av speciella undersökningskliniker vid universitets- sjukhusen och genom nedan nämnda tre specialanstalter, finnes möjligheter ! för en tillfredsställande medicinsk observation och behandling av patien- * terna. I så stor utsträckning som möjligt återanpassas dessa i yrkesarbete | utanför sjukhusen och anstalterna. !

Någon särskild familjevård eller externatverksamhet finnes ej, liksom icke | heller särskilda konsultationsbyråer, såsom t. ex. i Nederländerna. Bakom j varje anstalt står en förening med ett större eller mindre antal medlemmar, vilka genom avgifter och gåvor understöder de olika anstalterna. i

Antalet epileptiker i Schweiz beräknas till ca 20 000. För dessa finnes å särskilda anstalter ca 900 platser.

De speciella epileptikeranstalterna är:

2. Epileptikeranstalten i Tschugg

Den andra mera betydande epileptikeranstalten är Bethesda i Tschugg, belägen i kantonen Bern. Denna anstalt äges av »Bethesda, Fiirsorgeverein fiir Epileptische». Den är liksom övriga anstalter en enskild anstalt. Den har under senare år erhållit anslag från den kantonala regeringen i Bern såväl till driften som till nybyggnader. Anstalten var ursprungligen ett vårdhem för kvinnor och män. Den har sedan 1938 genomgått en moder- nisering och utbyggnad. En barnavdelning inrättades år 1950 samtidigt som poliklinisk verksamhet påbörjades. Anstalten förfogar över 245 plat- ser, varav 40 platser utgöres av barnavdelningen.

Medicinsk verksamhet. Av de av anstaltsledningen framlagda planerna för vidare utbyggnad framgår, att den är avsedd som en fullt modern special- anstalt för epileptiker. Den medicinska utrustningen med laboratorier, rönt— gen- och elektroeneephalografiavdelningar är väl tillgodosedd. Å institutio- nen är förutom chefsläkaren tre läkare anställda, varav en pediatriker för barnavdelningen.

Särskilt stor vikt lägges vid att åstadkomma en fullt modern barnavdel- ning. I en redogörelse och programskrift har överläkaren, dr H. Zbinden, särskilt framhållit nödvändigheten av en särskild barnavdelning. Barnav- delningen uppbygges efter >>familjeprincipen>> liksom barnavdelningen i Ziirich.

Vid barnavdelningen är anställda: föreståndarinna, lärarinna, barnträd- gårdslärarinna och tvenne vårdarinnor. De barn, som äger intellektuella förutsättningar erhåller skolundervisning i den vanliga folkskolan i för- samlingen, medan anstaltens lärarinna svarar för undervisningen av de övriga.

Antalet anställda vid institutionen utgör 76, varav vårdpersonal 33 och förvaltningspersonal 43. För vårdpersonalen finnes särskild utbildning an-

• Sida 115
•  Original

ordnad å anstalten. Utbildningen berättigar till »Das Diplom der Schweiz. Gesellschaft fiir Psychiatrie».

Själavården vid anstalten handhaves av en tysktalande och en fransk- talande protestantisk präst samt en romersk-katolsk pater.

Till anstalten hör ett större lantbruk, i vars arbete de manliga patienterna deltager. För övrigt finns en väl differentierad arbetsterapi för såväl män som kvinnor. I fråga om denna framhäves numera nödvändigheten av att patienternas arbete skall stå i den medicinska behandlingens tjänst, och icke såsom tidigare varit fallet medverka till den ekonomiska driften av an- stalten.

Ekonomiska förhållanden. För den ekonomiska förvaltningen och jord- brukets drift är särskild förvaltare anställd liksom särskilda arbetsledare för de olika hantverksavdelningarna.

* Utöver de vårdavgifter och bidrag från kantonen Bern, som anstalten er- [ håller, lämnas gåvor och bidrag från intresseföreningens medlemmar och andra.

Kostnaderna utgjorde år 1952 12,19 fr per dag och patient.

3. Asile de Lavigny Den tredje större epileptikeranstalten är »Asile de Lavigny» i Aaberne i västra Schweiz. Den har plats för 150 manliga och kvinnliga patienter, varav en barnavdelning med 30 barn. För dessa finns en särskild skola, upprättad å anstalten. Anstalten äges av en stiftelse. Anstalten är nedsliten och omodern, men ett omfattande uppbyggnadsprogram har utarbetats. Genom den planerade upprustningen skall Asile de Lavigny bli specialanstalt för västra Schweiz. Vid anstalten är en chefsläkare och, fr. o. m. den 1 oktober detta år, en underläkare anställda. Ett intimt samarbete mellan anstalten och övriga specialanstalter för epileptiker samt neurologiska och psykiatriska avdel— ningarna vid universitetet i Geneve äger rum. Kostnaderna å vårdavdelningen är 6,40 fr och å klinikavdelningen 9 å 10 fr per dag och patient. Sedan anstalten erhållit erforderlig upprustning & med läkare och övrig personal liksom i övrigt moderniserats, räknar an- staltsledningen med väsentligt högre dagkostnader.

Vårdpersonalen utgöres av sjuksystrar och sex vårdare, vilka endast

undantagsvis har erforderlig utbildning.

4. Övriga epileptikeranstalter

Övriga epileptikeranstalter är »Petit Lanci» i Geneve, S:t Raphaelsheim in Steinen, vilken äges av en romersk-katolsk stiftelse och mottager barn, samt ett vårdhem å diakonanstalten Greifensee vid Ziirich, med plats för 40 män.

• Sida 116
•  Original

Tyskland

Epileptikervården i förbundsrepubliken Tyskland åvilar de enskilda del- staternas regeringar. Någon enhetlig lagstiftning finnes icke, utan de en- skilda staternas allmänna bestämmelser och anordningar för psykiatrisk vård länder till efterrättelse.

Den öppna psykiatriska vården ombesörjes genom särskilda »psychiat— rische Fiirsorgestellen», där särskilda läkare och kuratorer har mottagning och till vilka alla epileptiker eller deras anhöriga äger rätt att komma. ] vissa stater är dessa besök avgiftsfria. I Bayern ombesörjes vården dock genom anstaltspsykiater.

Undersökning av epileptiker sker i regel vid universitetssjukhusens eller centralsjukhusens neurologiska avdelningar samt å nedan onmämnda an- stalt Bethel.

Den slutna vården, anstaltsvården, ombesörjes dels genom de statliga psykiatriska anstalterna och dels genom anstalter, upprättade av stiftelser av olika slag. Vid de statliga psykiatriska sjukhusen vårdas de epileptiskt sjuka tillsammans med de psykiatriskt sjuka. Antalet patienter intagna vid de statliga sjukhusen utgjorde 1955 ca 3 300 epileptiker.

Ett stort antal speciella epileptikeranstalter, vilka äges av olika stiftelser, finnes. Den största organisationen är Centralförbundet för inre mission (»Centralauschuss fiir Innere Mission»), som har sitt centrum i Bethel vid Bielefeld. Denna kyrkliga organisation har i sin månggrenade verksamhet mer än 50 hem med ca 3 500 vårdplatser. Den största institutionen är Bethel, grundad av pastor Friedrich von Bodelschwing, med 2 310 vårdplatser, för- delade på 34 hem. De övriga epileptikerhemmen inom »centralförbundet för inre mission» tillhör olika diakoniinstitutioner.

Bethelanstalten har blivit epileptikervårdens centralinstitution i Tyskland och tager emot epileptiska patienter av olika sjukdomsgrader, ålder och kön. Den har en undersökningsavdelning samt skolor, vård- och arbetshem. Un— dersökningsavdelningen, »Mara», fungerar som en diagnostisk central, i vil- ken samtliga epileptiska patienter, som kommer till Bethel, erhåller under- sökning. Ca 450 patienter erhåller undersökning årligen vid avdelningen. Av dessa kan ca 50 procent skickas tillbaka till förvärvsarbete. Undersök- ningsavdelningen är modernt utrustad. Den fungerar även för poliklinisk vård. Vid densamma är fyra läkare anställda.

För dem som icke omedelbart kan återvända till hemorten finnes å Bethel skolor, såväl vanliga skolor som yrkesskolor, samt en stor mängd olika verkstäder för arbete. Förutom den rent medicinska verksamheten och re- habiliteringsarbetet, bedrives ett omfattande själavårdsarbete vid Bethel- anläggningen. x

Bethelanstalten mottager patienter från hela republiken. Personalen. Stor vikt lägges vid vårdpersonalens utbildning. Såväl den manliga som den kvinnliga personalen måste genomgå en ofta flerårig ut-

• Sida 117
•  Original

bildning. Detta gäller såväl de statliga som de enskilda. Vid de anstalter, som är knutna till Centralförbundet för inre mission, är särskilda utbild- ningscentraler upprättade i form av diakon- och diakonisskolor samt sjuk- vårdarskolor. Så t. ex. finns vid Bethel en omfattande utbildningsverksamliet, med speciell betoning på sjukvårdsarbete, för diakoner och diakonissor.

Arbetsförhällandena. I nuvarande situation har det icke varit möjligt att på ett mera omfattande sätt ordna arbetsförhållandena för de epileptiskt sjuka. Några särskilda åtgärder, i form av skyddat arbete e. d., har endast undantagsvis kunnat vidtagas. Då så skett, har det gjorts genom enskilt initiativ.

Vid en undersökning 1950 befanns att i Västtyskland sammanlagt 3 421 epileptiker över 65 år hade sin arbetsförmåga nedsatt mer än 50 procent till följd av sin epilepsi, varav 50 men ej 70 procents nedsättning 356 epilepti- ker, 70 men ej 100 procents nedsättning 380 patienter och 100 procents ned- sättning 2 682 epileptiker, fullständig invaliditet 3 patienter.

• Sida 118
•  Original

TREDJE AVDELNINGEN

Principförslag

8 kap. Riktlinjer för epileptikervårdens reformering

Som framgår av vad vi hittills anfört innebär det knappast någon över- drift att säga att det i standardhänseende är ett långt steg mellan den för omhändertagande av epileptiker särskilt anordnade vårdorganisationen i vårt land och den utbyggda kroppssjukvården. De samhälleliga anordning- arna för att hjälpa epileptikerna att leva ett så normalt liv som möjligt utan att behöva intas på anstalt är föga utbyggda. Anvisningar saknas om hur de högt specialiserade och mångsidiga medicinska utredningsmöjligheter skall utnyttjas, vilka måste ligga till grund för en adekvat behandling av varje epileptiker. Reglerna om huvudmannaskapet för den särskilda anstaltsorga- nisation som krävs saknar erforderlig tydlighet och skärpa. Anstaltsorga- nisationen som sådan är delvis inte i skick, som motsvarar nutida krav. Platstillgången är i knappaste laget och för vissa kategorier otillräcklig. Resurserna för behandling under anstaltsvistelsen är i flertalet fall torftiga, i vissa fall uppenbart underdimensionerade. Fördelningen av arbetsuppgif- terna de olika anstalterna emellan kan göras mera ändamålsenlig. Anord- ningarna för att hjälpa dem, som intagits på anstalt, att sedan de tillfrisknat eller förbättrats på en gång eller stegvis åter inträda i det normala arbets— livet, är små och utan inneboende kraft. Slutligen lider forskningen rörande epilepsien brist på medel och andra möjligheter.

Av skilda anledningar synes det dock möjligt att åstadkomma en tillfreds— ställande ordning för epileptikervårdens del utan tillnärmelsevis så stora kostnader eller anordningar, som krävts för upprustningen av andra undan— trängda områden. I viss utsträckning sammanhänger detta naturligtvis med att de hjälpbehövande är så relativt fåtaliga, enligt vår tidigare gjorda upp- skattning omkring 40 000 i hela landet. Men det beror också på, att resur- serna i stor utsträckning redan finns, fastän de inte i tillräcklig omfattning inriktats på eller samordnats för den nödvändiga hjälpen åt epileptikerna. Upprustningen av epileptikervården blir alltså dels en systematiserings- och samordningsfråga och dels en fråga om sedvanlig förstärkning, materiellt och personellt.

Den första princip som bör uppställas för en fullgod epileptikervård är att varje fall i erforderlig utsträckning utreds._Såsom framgår av fjärde kapitlet finns intet fall av epilepsi, där man utan närmare undersökning kan bedöma, hur pass allvarligt fallet är. Först efter noggrann och omfat- tande läkarundersökning kan det fastställas, vilka åtgärder, som i varje

• Sida 119
•  Original

särskilt fall är de verksamma och riktiga. Uppgiften är så omfattande och svårlöst, att därför krävs en diagnostisk organisation på högsta plan. Till den närmare utformningen av denna organisation, som bör anknytas till de neurologiska klinikerna, återkommer vi i 10 kapitlet.

Efter undersökningen bör epileptikerna i största möjliga utsträckning beredas tillfälle att stanna kvar i sin vanliga miljö. I fjärde kapitlet har framhållits, att flertalet epileptiker bevarar psyke, social nivå och arbets- förmåga i huvudsak intakta samt att utsikterna till självläkning är avse- värda. För att underlätta en sådan självläkning eller i vart fall att epilep- tikern bevarar fullvärdiga medborgaregenskaper krävs mera energiska insatser än hittills. Av 7 kapitlet framgår, att man på flera håll i utlandet, exempelvis i Holland, i detta avseende hunnit längre än vi. Våra förslag i det följande syftar till att denna eftersläpning skall inhämtas.

En fråga, som i sammanhang som detta alltid måste ställas i förgrunden, är på vad sätt kravet på rättssäkerhet skall tillgodoses. Det kan anföras skäl för att bestämmelser skulle införas, som medgåve att epileptiker under vissa förutsättningar mot sin egen eller förmyndares vilja skulle få intagas och kvarhållas på anstalt. En sådan retentionsrätt gäller i vårt land bland annat enligt sinnessjuklagen samt lagen om undervisning och vård av vissa psy- kiskt efterblivna. Efter att ha övervägt de skilda faktorer, som påverkar bedömningen av denna fråga, har vi stannat för att förorda, att någon mot- svarande retentionsrätt inte skall införas då det gäller epileptikerna. Patien- ter, som bör omhändertas på anstalt, inser i regel detta själva. Där de inte gör det, bör de förmås därtill på övertygelsens väg. Kravet på kontroll av att en intagen inte kvarhålls av slentrian eller bekvämlighetsskäl bör kunna tillgodoses dels genom en ökad medverkan av läkare i vårdarbetet och dels genom att den centrala ledningen och tillsynen ges större slagkraft än nu.

När vi avstått från att föreslå bestämmelser, som skulle göra hospitalise- ring tvångsvis av epileptiker möjlig, har vi utgått från att epileptikerklien- telets avgränsning mot annat klientel skall ske enligt i huvudsak de regler, som redan tillämpas. I 3 kapitlet har vi nämnt, att sinnessjuka epileptiker omhändertas inom sinnessjukvårdens ram och att gränsen mellan psykiskt efterblivna och epileptiker bör dras ur vårdsynpunkt. Några ändringsförslag i detta avseende har vi alltså inte anledning att framlägga.

Mycket till följd av de förhoppningar, vi knyter till den diagnostiska topp- organisationen och de anordningar, vi i övrigt föreslår för öppen vård, har vi, som framgår av 6 kapitlet, vid beräkningen av platsbehovet kunnat inskränka oss till förslag om en mycket begränsad utbyggnad, nämligen med 190 platser, varav 30 som ersättning för en anstalt, som ägaren önskar disponera för annat ändamål.

I våra direktiv har vi anbefallts att ompröva frågan om huvudmannaska- pet. I huvudsaklig överensstämmelse med de intentioner, åt vilka direktiven ger uttryck, har vi funnit att huvudmannaskapet bör delas mellan staten,

• Sida 120
•  Original

å ena sidan, samt landstingen och städerna utanför landsting, å den andra. Förslaget kan sägas ha vuxit fram organiskt. De neuro-psykiatriska centra och anordningar i övrigt, som bör finnas för läkarvård åt inte anstaltsvårdade epileptiker, ingår redan och bör i fortsättningen ingå i den ordinarie sjukvårdsorganisationen. Att under sådana omständigheter för- lägga huvudmannaskapet för denna del till annan än landstingen (vartill vi hänför även städerna utanför landsting) skulle enligt vårt sätt att se vara konstlat och ägnat att skapa komplikationer i skilda hänseenden. Vi föreslår därför sådan ändring av sjukhuslagen, att huvudmannaskapet för epilep- tikervården inom den allmänna sjukvårdsorganisationen blir klarlagt. I vårt förslag finner vi ännu ett skäl för snabb utbyggnad av den av medicinalsty- relsen föreslagna regionsjukvården.

Annorlunda ligger det till med den för sluten epileptikervård speciellt inrättade anstaltsorganisationen. Den skulle efter den utbyggnad, vi nyss angivit som erforderlig, komma att omfatta endast omkring 1 130 platser. Då dessa platser för att anstalterna skall kunna ges erforderliga resurser i skilda vårdhänseenden inte i större utsträckning får fördelas på små vård- enheter, räcker befolkningsunderlaget — även om man sammanför patien- terna inom större räjonger — i landstingsområdena inte till. Ett huvudman- naskap för landstingen skulle därför göra samarbetsavtal nödvändiga, med därav erfarenhetsmässigt följ ande svårigheter. Av dessa och andra praktiska och organisatoriska skäl föreslår vi, att staten skall vara huvudman för den speciella epileptikervårdsorganisationen. Härvid har vi förutsatt, att de befintliga enskilda epileptikeranstalterna skall utnyttjas av staten så länge det ur ekonomiska och vårdsynpunkter befinns fördelaktigt. Våra förslag i ämnet bör innefattas i en ny stadga för statens epilepsisjukhus och en ny statsbidragskungörelse för epileptikeranstalter.

I vårt förslag ingår också åtgärder för att behandlingen under anstalts- vistelsen i skilda hänseenden skall kunna ges större effektivitet än nu. En sådan standardhöjning vinns inte utan kostnader. Allmän enighet torde dock råda om, att riktigt avvägda sådana åtgärder på lång sikt betalar sig. Härtill kommer de för oss än mer avgörande vinsterna ur humanitär syn- punkt.

Såsom föreskrivits i direktiven har vi ägnat frågan om öppen vård i anslut— ning till anstaltsvistelse särskild uppmärksamhet. 1951 års sinnesslövårds- utredning har den 21 april 1955 avgivit förslag rörande den öppna vården av psykiskt efterblivna. Vi har funnit dessa förslag i princip lämpliga även för epileptikernas del och har därför kunnat inskränka oss till att behandla de former, i vilka sinnesslövårdsutredningens förslag bör tillämpas för epileptikernas del.

Uppfattningen, att varaktiga och definitiva framsteg då det gäller vad som ofta kallas »sociala tjänster» förutsätter forskning, omfattas väl numera utan gensägelse allmänt. Särskilt slående och dramatiska har bevisen ofta

• Sida 121
•  Original

varit på läkarvetenskapens område. Då vården av epileptiker i första hand är en medicinsk angelägenhet, understryker vi angelägenheten av att de medel, som ställs till förfogande av statens medicinska forskningsråd, successivt ökas. Även en ökad medelsanvisning till samhällsvetenskaplig forskning är ägnad att befrämja en bättre epileptikervård. Vi framlägger inga konkreta förslag om belopp och fördelning, utan inskränker oss till denna allmänna rekommendation.

• Sida 122
•  Original

FJÄRDE AVDELNINGEN

Detalj utformning

9 kap. Allmänt om epileptikervården

I överensstämmelse med allmänt språkbruk använder vi i detta betänkan- de epileptikervård i två bemärkelser, en vidare, som innefattar samhällets organisatoriska anordningar för att skapa vårdmöjligheter samt all mot epilepsien riktad läkarverksamhet, oavsett regin, och en snävare, som avser den för omhändertagande av epilepsisjuka särskilt skapade anstaltsorganisa- tionen. Av sammanhangen framgår, vilken bemärkelse vi i varje särskilt fall

åsyftar. Om de riktlinjer godtas, som vi dragit upp i nästföregående kapitel, kom- mer epileptikervården — i vidare bemärkelse — i fortsättningen att ligga

på tre plan, nämligen dels den centrala statliga ledningen och till den knutna organ för tillsyn och inspektion, dels den diagnostiska topporganisationen inom den allmänna kroppssjukvårdens ram, som tar emot utredningsfallen från sjukvårdsanstalterna och de praktiserande läkarna i fältet samt ombe— sörjer att varje epilepsisjuk överlämnas till den vårdform som hans sjuk- domstillstånd kräver och dels den för epileptikervård särskilt uppbyggda organisationen. '

En förstärkning av den centrala ledningen och tillsynen är, som vi antytt i 8 kapitlet, önskvärd inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt (jfr s. 119). På vad sätt denna förstärkning bör genomföras kan dock inte i detalj avgöras förrän statsmakterna tagit ställning till vårt förslag om uppdelning av huvudmannaskapet för epileptikervården. Av denna anledning avstår vi från att nu framlägga förslag i ämnet. Vi förutsätter i stället, att medicinal- styrelsen och skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden till 1957 års riksdag beaktar önskemålet om förstärkning och med ledning av statsmakternas beslut om huvudmannaskapet framlägger konkreta förslag.

Till den diagnostiska topporganisationen och dess samverkan med läkarna i fältet återkommer vi i nästa kapitel. Här vill vi endast framhålla, att den väsentliga standardhöjning, som vi åsyftar med våra förslag, på ett avgö— rande sätt kommer att bli beroende av att de neurologiska klinikerna— poliklinikerna ges resurser för sina utvidgade uppgifter. Vi förutsätter därför, att vederbörande klinikchefer i sina remissyttranden anger vilken utökning av resurserna som vid varje klinik kommer att krävas, om våra principförslag i denna del godtas.

• Sida 123
•  Original

Åtskilliga frågor rörande epileptikervården i snävare bemärkelse kommer vi att behandla i 11 kapitlet. Dessförinnan vill vi här behandla den allmänna uppläggningen av verksamheten inom epileptikervårdorganisationen och frågor, som äger samband därmed.

Terminologi och formella föreskrifter

I ett tidigare skede av utredningen har vi, som framgår av proposition nr 94 till 1955 års riksdag, ansett att i samverkan med de neuropsykiatriska centra borde finnas dels centralanstalter och dels vårdhem. Den principiella skillnaden mellan dessa två slags anstalter hade vi tänkt oss bestämd så, att centralanstalterna skulle ha ansvaret för att de mest vårdbehövande fallen i första hand skulle omhändertagas samt att varje fall skulle inskrivas vid den anstalt, där patienten enligt vårdbehovets art och övriga omständigheter hörde hemma. Vårdhemmen däremot skulle vara befriade från ansvaret för en riktig anstaltsplacering av varje patient. Ur praktisk synpunkt skulle centralanstalterna vara bättre utrustade med anordningar för medicinsk , vård, undervisning och yrkesutbildning samt öppen värd än Vårdhemmen.

Sedan vi stannat för förslaget att de neurologiska klinikerna skall handha varje första specialistundersökning 111. m. och därjämte utrustas med sär- skild social hjälpkraft (kuratorerna) bland annat för att kunna ombesörja en riktig fördelning av patienterna på olika anstalter, har behovet av ett särskiljande mellan centralanstalter och vårdhem upphört.

Vi föreslår följande benämningar. För epileptikervård särskilt inrättade anstalter bör ha samlingsbenäm- ningen epileptikeranstalter. Bland epileptikeranstalterna skiljer vi mellan dem, där den medicinska utrustningen är jämförlig med kroppssjukhusens och där en heltidsanställd läkare i första hand är ansvarig för vården # epilepsisjukhus — samt dem, där endast deltidsanställd läkare finns anställd — epileptikerhem. Epilepsisjukhusen kan vara antingen statliga eller enskilda; epileptikerhemmen är tillsvidare alla enskilda (varjämte under en övergångstid finns ett landstingsägt epileptikerhem).

Regler rörande verksamheten vid statens epilepsisjukhus bör ges i en stadga för dem; verksamheten vid de enskilda epileptikeranstalterna bör regleras genom en statsbidragskungörelse. Även om denna måste bli ganska utförlig, blir det mera lätthanterligt att ha de allmänna föreskrifterna samlade på ett ställe än i skilda reglementen, tillämpningskungörelser etc. För undervisningen — såväl den teoretiska som yrkesutbildningen — bör normer utfärdas på sedvanligt sätt genom reglementen och i övrigt erfor- derliga föreskrifter. Skolplikten synes böra inskrivas i stadgan för statens epilepsisjukhus och statsbidragskungörelsen för epileptikeranstalterna på i princip samma sätt som skett i stadgan den 28 juni 1946 (nr 582) för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

• Sida 124
•  Original

Av skäl, som anges i nästa kapitel, fogar vi som bilaga 4 till detta betän- kande ett förslag till 1 5 i en kommande stadga för statens epilepsisj ukhus. I övrigt bör det ankomma på medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen att, sedan statsmakterna tagit ställning till våra förslag, utarbeta förslag till erforderliga föreskrifter.

Efter klientelets art bör anstalterna — i nära anslutning till terminologin i 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna _— uppdelas på följande sätt (frånsett medicinska undersökningsavdelningar, som vi benämner observationsavdelningar):

1) Småbarnshem för barn under skolåldern; 2) Skolhem för barn i åldern 7—15 år; 3) Yrkeshem för ungdomar i åldern 16—25 år;

4) Arbetshem för arbetsföra vuxna samt 5) Vårdhem för dels barn, vilka inte lämpligen bör vårdas i för barn avsedda, tidigare angivna anstalter och dels vuxna, vilka på grund av ålder eller av annan orsak inte är arbetsföra.

Vi återkommer till den närmare utformningen av de olika vårdformerna längre fram men vill redan här ha sagt att de angivna gränserna inte får uppfattas som oöverstigliga. På småbarnshem bör få kvarhållas barn, vilka på grund av försenad kroppslig eller andlig utveckling inte överskridit den normala mognaden hos sj uåringar. Undantagsvis bör snabbt utvecklade barn kunna få intagas i skolhem redan som sexåringar ; vanligare blir att de på grund av försenad utveckling bör få kvarstanna längre. Slutligen bör på grund av epilepsiens oregelbundna förlopp hinder ej möta att en elev som överförts exempelvis från yrkeshem till vårdhem sedan sjukdomen inträtt i en gynnsammare fas återförs till yrkeshemmet.

Anstaltsorganisationens ram

Fullt utbyggd kommer den av oss förordade anstaltsorganisationen att erhålla det utseende, som framgår av tabell 7.

Tabellen torde inte kräva annan kommentar än att organisationen om— fattar endast två anstalter för barn, emedan vi inte finner det ändamåls- enligt att det relativt fåtaliga antalet barn fördelas på flera anstalter. Om så skulle ske, kunde nämligen den rika differentiering av anstalternas utbildnings- och vårdmöjligheter, som är nödvändig, inte genomföras helt. Det humanitära önskemålet att barnen skall få den bästa möjliga vård måste anses gripa över det i och för sig behjärtansvärda önskemålet att barnen skall komma så nära sina hem som möjligt.

Det hade varit önskvärt, att även yrkesutbildningen för ungdomar kunnat koncentreras till två anstalter. Med hänsyn till att yrkesutbildning av pojkar redan med framgång bedrivs vid Stora Sköndal, har vi i detta avseende nödgats avstå från kravet på största möjliga centralisering.

• Sida 125
•  Original

Tabell 7. Epileptikeranslalterna efter en utbyggnad

Anstalt Användning Platsantal

Epilepsisjukhus Statens * Vilhelmsro a) Observationsavdelning på 25 platser ' b) Småbarnshem, skolhem, yrkeshem och vård- hem för barn och ungdomar, arbetshem och , vårdhem för kvinnor ...................... 289

Förslagsvis

Margarethahemmet a) Observationsavdelning b) Småbarnshem, skolhem och vårdhem för barn, yrkeshem för flickor, arbetshem och vårdhem

för kvinnor ............................... 110 Enskilda Stora Sköndal a) Observationsavdelning på 14 platser b) Yrkeshem för pojkar, arbetshem och vårdhem för män .................................. 300

1 F ö r sl a g 5 vi 5

j Fogdarödshemmet med a) Observationsavdelning l i

epileptikerhemmet Sätof— b) Arbetshem och vårdhem för män ........... 67 158 tahemmet » » » » kvinnor ......... 91 , Epileptikerhem [ Erstagården Arbetshem för kvinnor ..................... 60 ! Röingegården » » män ........................ 65 | Ervallahcmmet » » » ........................ 59 ' Skogsudden » » kvinnor ..................... 32 : Staberg » » » ........................ 29 » Granudden » » » ........................ 30 Tillhopa 1 132

Av ekonomiska skäl har vi inte ansett oss kunna framlägga förslag till en omläggning av verksamheten vid Vilhelmsro och Margarethahemmet till att avse endast barn och ungdom. Vi förutsätter att medicinalstyrelsen i framtiden uppmärksammar möjligheterna att successivt genomföra ett , sådant program i den mån åskådningarna på detta område motsvarar en i sådan linje.

Beträffande tid och sätt för utbyggnaden hänvisar vi till 11 kapitlet i det följande.

Differentieringsfrågan

En av förklaringarna till att fördelningen av värduppgifterna de olika anstalterna emellan inte är helt tillfredsställande är, att en adekvat differen— tiering av patienterna är en särskilt komplicerad sak då det gäller epilep- tiker. Som framgår av 4 kapitlet är epilepsi inte ett konstant tillstånd, utan en pågående sjukdomsprocess, ett patologiskt skeende. Detta medför att patienternas tillstånd skiftar snabbt, stundom från dag till dag. Det är inte

• Sida 126
•  Original

heller endast patienternas snabbt varierande sjukdomsbild man har att ta hänsyn till vid val av vårdform; härvidlag måste beaktas en mängd andra faktorer.

Ålder och kön har beaktats i avsnittet om terminologi ovan och behöver ingen annan kommentar än att såväl skolhem som yrkeshem måste vara relativt stora för att göra en uppdelning efter övriga grunder möjlig. Klass- avdelningarna vid skolhemmen bör inte vara större än 8 än 10 elever. De epileptiska barnen kommer genom absenser och liknande sjukdomsytt- ringar (jfr 4 kapitlet) att alltsomoftast »drömma bort» och förlora upp- märksamheten för en stund. Det gör att läraren i en epileptikerskola får räkna det som normalt att arbetsuppgiften skall tas om _ flera gånger ju större klassen är. Skolbarn med epilepsi anses av lärarna ofta vara överambi- tiösa, i synnerhet gäller detta flickorna. Detta, sammanställt med att barnen genom eller till följd av sjukdomen oftast är lättare uttröttbara än vanliga barn,*gör att risken för överansträngning alltid lurar i bakgrunden.

Vad nyss sagts gäller i tillämpliga delar även yrkeshemmen och i avsevärd utsträckning även arbetshemmen. Vid genomförandet av »den lilla grup- pens» princip, som tillämpats inom svensk epileptikervård långt innan den blivit aktuell inom andra vårdområden, måste beaktas även intelligensnivå, anfallsfrekvens och larverad epilepsi samt det epileptiska psykets egenart.

Det anförda visar, att en uppdelning efter hemort — som ur synpunkten av kontaktmöjligheter med hemmet framstår som önskvärd —— ofta inte kan genomföras ens inom de typer av hem, som ligger spridda i landet. I valet mellan differentierade anstalter och anstalter med tillfredsställande geogra— fisk spridning måste differentieringssynpunkten ur humanitär och vård- synpunkt ges obetingat företräde.

De sinsemellan motstridiga faktorer, som påverkar frågan om på vilken anstalt en patient rättast hör hemma, gör att vi inte funnit lämpligt att föreslå några allmänna föreskrifter om hur differentieringen skall ske. Genom att anförtro denna uppgift åt överläkarna vid de neurologiska klini- kerna anser vi oss ha skapat större garantier för en riktig anstaltsplacering än skrivna anvisningar kan ge. Självfallet bör överläkarna vara oförhindrade att i den mån de finner lämpligt delegera denna uppgift på överläkarna på epilepsisjukhusen. Det torde också vara lämpligt att medicinalstyrelsen alltefter det anstaltsorganisationen kommer i fullgott stånd med ej alltför täta mellanrum sammankallar konferenser mellan överläkarna vid såväl de neurologiska klinikerna som epilepsisjukhusen i detta ämne, som inte får stelna i slentrian.

Den medicinska verksamheten

Epilepsisjukhusens främsta medicinska uppgift bör vara långtidsobserva- tion och -behandling.

• Sida 127
•  Original

. . l l , :

Erfarenheterna av en modern behandling av epilepsi på lång sikt har givit skäl för en väsentligt mer optimistisk inställning än som tidigare varit förhärskande. Inte ens när det gäller svårartade sjukdomstillstånd, som under mycket lång tid visat sig resistenta mot behandling, kan man bedöma situationen som hopplös. Man har vid anstalterna ej sällan haft tillfälle att se, hur en patient efter upp till 20 års anstaltsvistelse blivit återställd från sina förut täta och svåra anfall och därmed klarnat upp, allmänt för- bättrats och — efter en försiktigt genomförd övergångsperiod — kunnat komma ut i livet och reda sig på egen hand. Man kan säga, att eftermognaden och den sociala prognosen för epilepsisjuka barn och ungdomar genom- gående är bättre än man vågat hoppas på. Låga Värden vid intelligenspröv- ningarna beror ofta på en kombination med speciella handikapp (lokalt cerebralt betingade läs- och skrivsvårigheter samt besläktade saker) eller på handikapp, som beror mer allmänt på »den epileptiska oron» i hjärnan (jfr 4 kapitlet).

Den allmänna strukturen av epileptikervården, resurserna och arbetssät- tet måste därför vara av sådan typ att man inte frestas att resignera inför »stationära» sjukdomstillstånd. Epilepsisjukhusen bör vara naturligt och väl differentierade, så att en patient vid en förändrad situation lätt kan överflyttas till lämplig avdelning, till arbetsträning o. s. v. Kontakten med arbetsmarknaden är en viktig uppgift för kuratorn, likaså kontakten med epileptikerhemmen.

Vid epilepsisjukhusen bör på grund av det anförda finnas läkare och personal, som uteslutande ägnar sig åt epilepsisjuka i större skala. Behand- lingsres'ultat och erfarenhet för framtiden skall de vinna genom att beakta sjukdomens förhållande under längre tidrymder. Långtidsbehandlingen kopplas på ett önskvärt och naturligt sätt samman med skolgång, när det gäller barn, samt med yrkesutbildning och arbetsträning när det gäller äldre.

Behandlingen med medicin är i regel en utpräglad Iångtidsbehandling. Det är inte endast fråga om att variera och söka sig fram med hjälp av den arsenal, som nu står till buds. Även en konstant medikation under en längre tid kan så småningom bryta en >>anfallsvana», något som ofta är svårt att genomföra och kontrollera under ambulanta förhållanden Och vid kortare intagningar för kontroll.

En noggrann observation och kontroll (på observationsavdelning i direkt anslutning till sjukhusets medicinska centrum) ger möjlighet att fullgöra en rad kvalificerade uppgifter. Som exempel kan nämnas att det ofta är angeläget att följa patienter under sammanhängande tider med serieunder- sökningar av medicinskt-kemisk art för att utröna de moment, som betingar anfallsbenägenhetens växlingar och de oklara förhållanden, som betecknas som »periodicitet». Ett motsvarande förhållande gäller elektroencefalo- grafiska undersökningar i samma syfte. Möjligheten till effektiv kontroll av undersökningsbetingelserna kan ge omedelbara praktiska vinster. Dessutom

• Sida 128
•  Original

underlättar det för läkarna att genom eget vetenskapligt arbete hålla sig år jour med utvecklingen inom området och att bidraga till den.

Inom långtidsbehandlingen faller även det arbete, som kan utföras i samverkan med ortoped för att motverka funktionsrubbningar vid spastiska tillstånd. Här är fråga om ett försummat kapitel. Arbetet bör som nämnts utföras i nära samarbete med ortopedisk lasarettsavdelning. Vid varje epilepsisjukhus bör även anställas en sjukgymnast. En viktig uppgift för denna befattningshavare är att — gärna kursvis i tur och ordning —— träna upp sjukvårdspersonalen, så att daglig rörelseterapi kan ges på vårdavdel- ningarna som komplement till ortopedöverläkarens och sjukgymnastens eget arbete.

Den erfarenhet, som vinns genom långtidsobservation, genom de ovan- nämnda serieundersökningarna m. ni., bör som redan nämnts tillgodogöras för vetenskaplig forskning. Det gäller såväl det rent medicinska som det medicinskt-psykologiska. En viktig uppgift, som ligger särskilt lämpligt till för epilepsisjukhus, är även utprovning av nya läkemedel.

En sida, som så nära anknyter till långtidsbehandlingen att man, om man så vill, kan säga att det endast är en sida av behandlingen, är den sociala rehabiliteringen. Skolundervisning, yrkesutbildning, arbetsvård och hjälp till de sociala organ, som utanför anstalten står beredda att fullfölja vad man under anstaltsvården påbörjat, är de element som i detta avseende främst kompletterar den rent medicinska vården.

Av de antydningar vi här gjort torde framgå, att läkarnas arbetsuppgifter vid epilepsisjukhusen är både omfattande och mångsidiga. Som ett fram- tidsmål har vi uppställt 1 läkare på 75 fullt belagda vårdplatser. Utbyggna- den framemot detta mål får tas i takt med den successiva förbättringen av den allmänna läkartillgången. Läkarna bör i avlöningshänseende vara lik- ställda med läkarna vid statens sinnessjukhus. Nuvarande behörighetskrav bör behållas, men självfallet är det önskvärt att läkarna vid epilepsisjuk- husen för barn i vart fall har randutbildning i pediatrik och barnpsykiatri. Under nuvarande knapphet på läkare skulle det vara av stort värde, om tjänster inrättades, i första hand avsedda för läkare med särskild utbildning i medicinsk psykologi men, om sökande med sådan utbildning inte kan erhål- las, i andra hand avsedda för utbildade fackpsykologer.

Läkarna vid epilepsisjukhusen bör stå i nära kontakt med epileptiker- hemmen. En förstärkning av läkarkrafterna är av sådan vikt, att vi före- slår att principbeslut redan nu fattas om anställande av en heltidsanställd läkare vid vartdera av Margarethahemmet och Fogdarödshemmet, som där- efter och sedan de utrustats för ändamålet bör förvandlas till epilepsi— sjukhus. Tidpunkten, när detta kan bli möjligt, bör i första hand väljas av medicinalstyrelsen. Läkaren vid Fogdarödshemmet bör omhänderha vården även av patienter å Sätoftahemmet, som har samma ägare och ligger i samma köping.

• Sida 129
•  Original

Vid varje epilepsisjukhus bör finnas en heltidsanställd sjukgymnast och en heltidsanställd kurator. Vid de mindre epilepsisjukhusen — Margaretha- hemmet och Fogdarödshemmet _ bör dessa befattningshavare räcka till även för närbelägna epileptikerhem. Personaltätheten bör ökas minst till det mål, man uppställt för de statliga sinnessjukhusens del; sannolikt bör personalen i en framtid vara något mera talrik.

En förbättring av yrkesutbildningsmöjligheterna kan väl ses även som . en medicinsk angelägenhet.

Det återstår att tillägga att, även om långtidsobservation och -behandling blir det centrala i den medicinska verksamheten vid epilepsisjukhusen, hinder inte bör möta för en begränsad öppen mottagning.

Öppen vård

i 1951 års sinnesslövårdsutredning har i sitt den 21 april 1955 avgivna betänkande III med utredning och förslag rörande den öppna vården av psykiskt efterblivna samt utbildning av viss vårdpersonal (stencilerat) ingående analyserat möjligheterna till och formerna för öppen vård av ! psykiskt efterblivna. Vad sinnesslövårdsutredningen anfört är _ trots att

i vårdbehovet bottnar i medicinskt sett skilda sjukdomstillstånd — i vissa avseenden tillämpligt även på epileptiker. Vi inskränker oss därför till att i hänvisa till sinnesslövårdsutredningens betänkande och att därutöver endast

i korthet ange, vilka av utredningens förslag som bör användas inom

epileptikervården.

Utackordering i familjevård, som innebär att den utackorderade alltjämt betraktas som intagen på anstalten och som i princip inte bör ske till det egna hemmet, bör få en väsentligt vidgad tillämpning.

Försöksutskrivning — som kan användas dels när epileptiker, som anmälts till inskrivning och befunnits vara i behov av anstaltsvård, ej kunnat beredas plats i sluten vård, och dels såsom förberedelse till slutlig utskrivning _ bör införas som en inom epileptikervården ny form.

Tillsynens omfattning över dessa former för öppen vård bör i princip , bestämmas på samma sätt för epileptiker som för psykiskt efterblivna.

Epileptikerna är för fåtaliga för att vi skulle kunna föreslå anordnande

| av särskilda daghem och sysselsättningsavdelningar eller inackorderingshem

för dem. Dessa anordningar behöver fördenskull inte vara stängda för de epilepsisjuka; tvärtom bör anstalterna verka för att genom inackordering enligt individuella avtal placera därför lämpliga elever antingen på hem och avdelningar för fullsinnade eller på hem och avdelningar för psykiskt efterblivna.

I detta sammanhang vill vi framhålla att bestämmelserna rörande det allmänna undervisningsväsendet och skolöverstyrelsens välavvägda anvis— ningar till dem (jfr 3 kapitlet) synes göra det möjligt, att normalbegåvade

• Sida 130
•  Original

epileptiska barn i större utsträckning än för närvarande bereds möjlighet att stanna kvar inom det allmänna undervisningsväsendet. Detta kan ske, antingen så att barnet bor kvar på anstaltens skolhem och därifrån reser fram och tillbaka till närmaste vanliga skola, eller så att barnet utackorderas i familjevård eller försöksutskrivs och under anstaltens kontroll på sjuk— domsyttringar bereds möjlighet att från det enskilda hemmet delta i skol- arbetet.

Vad 1951 års sinnesslövårdsutredning föreslagit i fråga om arbetsvård och arbetsanskaffning för psykiskt efterblivna bör i princip genomföras även för epileptiker. Vid samtliga fyra epilepsisjukhus bör så småningom anordnas särskild arbetsträning, varjämte egentlig yrkesutbildning bör före- komma åtminstone vid ett sjukhus för manligt och ett sjukhus för kvinnligt klientel och därutöver kontakt sökas med landstingens träningsverkstäder. Det är möjligt, att skyddad verksamhet i en framtid bör anordnas även inom epileptikervårdens ram, men för närvarande förutsätter vi att patien- terna på epileptikeranstalterna genom individuella avtal skall kunna place- ras i »vanlig» skyddad eller halvskyddad verksamhet. Kuratorerna kommer också att få viktiga uppgifter i fråga om yrkesval o. dyl.

De hinder för yrkesutövning, som redovisats i 3 kapitlet under avsnittet arbetsrätt, synes riktigt avvägda och bör därför behållas. Det arbetshinder, som ligger i allmänhetens fördomsfulla inställning mot sjukdomen är som framgår av vår redovisning av arbetsgivareföreningens syn på frågan (se 3 kapitlet) föga framträdande då det gäller storindustrier. Det är däremot ofta starkt framträdande, då det gäller »folk i allmänhet». Vi förutsätter, att medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen kom- mer att överväga möjligheterna att genom intensifierad upplysning — eventuellt genom en eller flera särskilda kampanjer —— reducera de fördo— mar, som i detta avseende alltjämt förekommer. Den individuella påverkan, som härvidlag erfordras, får i första hand skötas av kuratorerna. En fortsatt medverkan av den redan verksamma riksföreningen för svensk epileptiker— vård _ föreningen har utgivit en folkskrift i ämnet — är även önskvärd. Till vissa statsbidragsfrågor återkommer vi i 11 kapitlet.

Utbildning av vårdpersonal

Även i denna fråga kan vi inskränka oss till att hänvisa till 1951 års sinnesslövårdsutrednings betänkande III. Vårdpersonalen vid epileptiker- anstalterna är nämligen alltför fåtalig för att man skulle kunna tänka sig en särskild, kursmässig utbildning för den. Epileptikeranstalternas personal bör därför beredas tillträde till samtliga de av sinnesslövårdsutredningen föreslagna utbildningsmöjligheterna.

Vi skulle tro, att ytterligare några timmars orientering om epilepsien på de av sinnesslövårdsutredningen utarbetade kursplanerna skulle vara av

• Sida 131
•  Original

värde även för den personal, som i första hand avses med förslagen. Då detta emellertid är en avvägningsfråga, inskränker vi oss till att rekommen- dera synpunkten till beaktande vid planernas definitiva utformning.

Den särskilda kännedom om epilepsien, som såvitt angår epileptiker- anstalternas vårdpersonal bör komplettera nyss angivna allmänna utbild- ning, bör det åligga överläkarna vid epilepsisjukhusen att meddela enligt närmare anvisningar, som lämpligen utfärdas av medicinalstyrelsen.

• Sida 132
•  Original

10 kap. Den diagnostiska verksamheten i fältet och på högsta plan

Remissförfarandet

Det blir helt naturligt föräldrarna eller de som eljest har hand om vårdnaden, som i regel först märker yttringarna av epilepsi i barndomen och den tidigare ungdomen. Med den medicinska folkupplysning, vi nått i vårt land, får det antas att de fall är fåtaliga, där vårdnadshavarna mcd- vetet underlåter att söka läkare för sjukdomsyttringarna. Vanföreställ- ningen om epilepsi som en nedsättande sjukdom gör dock att man inte helt kan se bort från förhållandet. Däremot är det inte helt ovanligt, att för- äldrarna bagatelliserar symtomen eller inte förstår hur allvarliga sjuk- domsyttringarna är. Flertalet oförstånd och felbedömningar av detta slag rättas till när barnen börjat skolan.

Några åtgärder för att fånga in de fall som sålunda »tappas bort» anser vi oss inte höra föreslå. Det synes oss nämligen uppenbart att man natur- ligast kommer tillrätta med missförhållandet genom en fortsatt intensifie- ring av både den medicinska förebyggande vården (förebyggande barna- vård, distriktsbarnmorske- och distriktssköterskevård), den allmänt sociala omvårdnaden, skolhälsovården och den medicinska folkupplysningen.

De allra flesta fallen kommer alltså till läkares kännedom. Av den i andra kapitlet lämnade redogörelsen för vården vid de neurologiska kli- nikerna framgår, att ett glädjande stort antal läkare i fältet är medvetna om vilken allsidig utredning en yttring av epileptisk eller eventuell epilep- tisk sjukdom kräver.

Vi har övervägt att föreslå en lagstiftning beträffande epileptiker om anmälningsskyldighet för läkarna. En smidigare och enligt vår övertygelse lika effektiv väg är att medicinalstyrelsen med utnyttjande av sin befogen- het att meddela råd och anvisningar utfärdar ett cirkulär i ämnet. Som bilaga 2 bifogar vi ett utkast till ett sådant cirkulär. Beträffande innehållet i utkastet får vi anföra, att vi i ingressen sökt i korthet ange skälen för den föreslagna anordningen.

Frågan är, om kapaciteten hos de neurologiska klinikerna förslår till att ta hand om de föreslagna remissfallen. I 6 kapitlet har vi angivit före- komsten av epilepsi i vårt land med talet cirka ",'oo. En för överslagskalkyl användbar utgångspunkt får man, om man väljer beståndet epileptiker i landet, 35 000—40 000. Under antagande, att varje epileptiker skulle be-

• Sida 133
•  Original

i

höva undersökas vid neurologisk klinik en gång under ett öO-ärigt liv, skulle antalet personer i behov av sådan undersökning årligen uppgå till närmare 700.

Mot bakgrunden av de siffror rörande antalet intagna och undersökta personer på de neurologiska klinikerna, som vi lämnat i 2 kapitlet och med beaktande av att även Södersjukhuset i Stockholm har de resurser, vi ansett erforderliga för ett neurologiskt arbetscentrum, skulle ett infö- rande av den föreslagna remisskyldigheten inte i och för sig innebära en alltför stor påfrestning. Som vi närmare skall utveckla under avsnittet »Verksamheten vid klinikerna» längre fram i detta kapitel kan man dock inte undgå att ta hänsyn till även de kontroller och efterundersökningar, som blir ofrånkomliga. Gör man det, blir slutsatsen att de neurologiska klinikerna visserligen under någon tid bör ha möjligheter att utreda alla remissfall, men att uppgiften kommer att belasta dem till bristningsgrän- sen. Vi föreslår att anvisningarna ges giltighet från och med den 1 juli 1956 men understryker därvid, hur utomordentligt angeläget det är att ansträngningar görs för att skyndsammast möjligt genomföra medicinal- styrelsens förslag till regionsjukvård, såvitt angår den neurologiska värden. Därför talar också det humanitära önskemålet att förkorta resorna för patienterna.

Förslaget till lag om ändring i sjukhuslagen

I samband med att den diagnostiska verksamheten på högsta plan be- träffande epilepsi förläggs till de neurologiska centra, till en början vid undervisningssjukhusen, vartill i detta sammanhang bör hänföras även Södersjukhuset, men så snart sig göra låter även vid föreslagna region- sjukhus, bör huvudmannaskapet beträffande epileptikervården bestämmas klarare än nu.

Ett förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 $ lagen den 20 decem- ber 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus finns intaget som bilaga 3 till vårt betänkande.

Vi vill erinra, att särskilda sakkunniga —— sjukhuslagstiftningskommittén — för närvarande utreder frågan om ändringar i sjukhuslagen. Det kan under sådana omständigheter sättas i fråga, om anledning föreligger att nu ändra sjukhuslagen endast på förevarande punkt. Enligt vad vi inhäm- tat kommer sjukhuslagstiftningskommitte'n inte att hinna framlägga sina förslag i sådan tid, att de kan underställas 1956 års riksdag. Då det för de intressen vi har att företräda ur framförallt principiell synpunkt är angeläget, att huvudmannaskapet för epileptikervården klarläggs utan dröjsmål, har vi ansett skälen för att nu vidtaga ändringen beträffande epileptiker väga över. För att landstingen skall beredas möjlighet att vid sina sammanträden hösten 1956 ta ställning till frågan, vilka åtgärder som

• Sida 134
•  Original

i anledning av lagändringen må vara påkallade, synes ändringen dock inte kunna sättas i kraft förrän den 1 januari 1957.

Det i gällande sjukhuslag stadgade undantaget från landstingens (var- till vi i detta betänkande hänför även städerna utanför landsting) legala huvudmannaskap av anstaltsvård för fallandesjuka fanns redan i vår första sjukhuslag, d. v. s. lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjuk- hus den 22 juni 1928 (nr 302). Enligt vad de på denna punkt knapphän- diga förarbetena synes ge vid handen grundades undantaget — i varje fall i viss mån — på uppfattningen att vård av epileptiker över huvud taget inte var en uppgift för kroppssjukhusen. Förhållandet utgör ett på sitt sätt vältaligt bevis för läkarvetenskapens framsteg. Att saken varit i någon mån tveksam synes framgå av ett uttalande i 1926 års lasarettsstadgesak- kunnigas förslag till lagen (SOU 1927: 3): »— inom den föreslagna lag- stiftningens ram faller alltjämt anstaltsvård för nervsjuka, varunder man bör vara berättigad att innefatta jämväl sådana sjuka, vilkas sjukdom lig- ger inom gränsområdet emellan nerv— och sinnessjukdomar».

Som framgår av vad vi tidigare anfört innebär vårt förslag, att alla fall bör passera kroppssjukhusen, varifrån flertalet kan utskrivas till öppen vård. Det fåtal, som har de svåraste symtomen, måste dock överföras till en särskild vårdorganisation, för vilken staten skall vara huvudman. Det synes under sådana förhållanden lämpligt, att det legala huvudmannaska- pet för vården å kroppssjukhusen anförtros landstingen. Om denna regel skrivs in i 1 5 sjukhuslagen, kommer regeln enligt paragrafens ordalydelse att gälla »i den mån icke annan drager försorg om sådan värd».

Vad angår omfattningen av landstingens huvudmannaskap har vi redan nämnt, att sinnessjuka epileptiker och epileptiker med psykisk efterbliven- het som ur vårdsynpunkt mest framträdande symtom liksom hittills skall omhändertas enligt bestämmelserna i sinnessjuklagen samt lagen om un- dervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Självfallet gäller detta också det s. k. vipeholmsklientelet, d. v. 5. de som omhändertas på staten tillhörig anstalt för psykiskt efterblivna. Det är det återstående epileptiker- klientelet frågan nu gäller. Av dessa bör flertalet efter utredning och vård på de neurologiska arbetscentra kunna återbördas till ett liv utanför an- stalt. Ett litet antal, enligt vad vi anfört i 6 kapitlet mellan 1 000 och 1 500 i hela landet, måste dock varaktigt omhändertas för en anstaltsvård, som av praktiska och organisatoriska skäl bör ha staten till huvudman. Att i medicinska termer fånga de tillstånd som bör föranleda dylikt omhänder- tagande är knappast möjligt. Vi inskränker oss beträffande denna fråga till att hänvisa till fjärde kapitlet. Allmänt skulle med utgångspunkt från vad där anförts kunna sägas, att de personer, vilka under synnerligen växlande symtombild och med stora olikheter i fråga om sjukdomsyttring- arnas intensitet på grund av epilepsi inte i annan form kan beredas till- fredsställande vård, är de som bör omhändertas på epileptikeranstalter.

!

• Sida 135
•  Original

| i %

Tekniskt synes detta undantag böra ges sin plats i stadgan för statens epilepsisjukhus. Ett förslag till lydelse av 1 5 i en sådan stadga bifogas som bilaga 4.

Under förarbetena till 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna ägnades frågan om en riktig bestämning av klientelet stor upp- märksamhet. Man stannade för den i 1 5 lagen inskrivna regeln att lagen »avser dels barn under skolåldern, som på grund av allmän psykisk efter- blivenhet icke kunna erhålla tillfredsställande vård i enskilt hem, dels andra barn under aderton år, som av sådan orsak icke kunna tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning, dels ock per- soner över aderton år, som av samma grund äro ur stånd att taga vård om sig själva». I stadgan för statens anstalt för fallandesjuka den 15 juni 1939 (nr 460) anges anstalten ha till ändamål att meddela undervisning, vård och behandling av »fallandesjuka, som icke lämpligen kunna annor- lunda omhändertagas». Som synes har båda författningarna då det gäller avgränsningen av klientelet samma huvudsyfte, nämligen att begränsa klientelet till personer, som på grund av den aktuella sjukdomen inte kan föra ett normalt liv. Båda bestämningarna kan enligt Vårt sätt att se övervägas. Vi har stannat för att förorda, att i stadgan för statens epilepsi- sjukhus skall inskrivas regeln, att dessa sjukhus har till ändamål att be— reda vård —— vars huvudformer bör anges — åt personer, vilka »icke i annan form kunna beredas tillfredsställande vård». Anledningen till att vi före- slår avvikelse från den utförliga och vägledande bestämningen i 1954 års lag är främst, att epileptiker kan behöva särskild anstaltsvård, trots att de kan sköta sina affärer, klart uppfatta sin egen situation etc., eller med andra ord »taga vård om sig själva» i en av de huvudbemärkelser, vari ter- men tagits i denna lag.

Materiellt innebär vårt förslag till lagändring, att landstingen skall vara skyldiga svara för den anstaltsorganisation i sjukhuslagens mening, som krävs för erforderlig vård å kroppssjukhus åt epileptikerna, samt för där- med förbundna kostnader. I sak torde det förhålla sig så, att landstingen, ehuru utan i lag inskriven skyldighet, i stor utsträckning redan påtagit sig dessa uppgifter. Redan den omständigheten, att vid Södersjukhuset i Stockholm, Lunds lasarett och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg inrättats samt vid akademiska sj ukhuset i Uppsala beslutats neurologiska kliniker, vid vilka klientelet enligt vad erfarenheten lär till avsevärd del utgörs av epilepti- ker, visar landstingens redobogenhet att här som på andra områden ta behöv- liga initiativ även utan lagstadgad skyldighet därtill. Från intendentskon- toren vid de berörda sjukhusen har vi inhämtat, att det såvitt från sjuk- husen kan bedömas, är regel att landstingen ersätter vården av de epilep— tiskt sjuka enligt gällande utomlänsavtal eller eljest gällande föreskrifter, oavsett att sjukhusvård av epileptiker inte enligt lagen ankommer på dem. Slutligen talar för att någon större saklig ändring av nuvarande förhål—

• Sida 136
•  Original

tresse, som berörda sjukvårdshuvudmän visat för ett genomförande av medicinalstyrelsens tidigare nämnda plan för regionsjukvården, såvitt den avser neurologi.

Om alltså ändringen, som bör företas i första hand av principiella skäl, inte torde komma att medföra någon väsentlig ändring i sak, kräver den likväl en formell ändring av förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) an- gående bidrag från landsting och städer, som ej deltager i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Enligt denna förordning (bidragsförordningen) åligger det landsting att — då en inom dess område boende person intas vid ifrågavarande sjukhus för vård, som avses i 1 g sjukhuslagen — till statsverket erlägga s. k. vårdbidrag enligt närmare regler i kungörelsen. Som förutsättning för bidragsskyldighet stadgas emellertid, att den in- tagne antingen under vistelse i Stockholms stad eller Stockholms län in- sjuknat i den sjukdom, vården avser (akuta fall) eller erhållit hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrätt- ningar (remissfall). Sådan hänvisning skall enligt bidragsförordningen ske skriftligen och får meddelas av lasarettsläkare vid lasarett, som drives av landstinget, överläkare vid akademiska sjukhuset i Uppsala samt över— läkare vid statens sinnessjukhus och därmed jämförligt sinnessjukhus. Efter samråd med lasarettsläkare vid landstingslasarettet i fråga får hän- visning meddelas även av andra, närmare angivna kategorier läkare.

På förslag av Kungl. Maj:t i proposition nr 66 har 1955 års riksdag så— vitt angår radiumhemmet vid karolinska sjukhuset beslutat, att vårdbidrag från hemortslandsting skall utgå, oberoende av remissförfarandet vid pa- tientens intagning.

En motsvarande uppmjukning bör såvitt angår den neurologiska kli- niken vid serafimerlasarettet ske beträffande patienter, lidande av eller misstänkta för att lida av epilepsi. Som framgår av vad vi tidigare anfört intar dessa patienter en klar särställning i det att behovet av specialistunder- sökning är klart nog för varje läkare och inte kräver prövning av lasaretts- läkare. De neurologiska klinikerna bör till dem inta ställningen av enda centralanstalt, var och en inom sin räjong, för den första specialistundersök- ningen m. in. Det är sjukdomens natur att. för sitt diagnostiserande kräva medverkan från specialister vilka endast finns samlade vid undervisnings- sjukhusen eller i framtiden också neurologisk avdelning vid regionssj ukhus, som konstituerar särställningen.

Med hänsyn till denna markerade särställning för epilepsipatienterna förordar vi sådan ändring av bidragsförordningen, att vårdbidrag från hemortslandsting skall utgå för patient, som intagits å serafimerlasarettets neurologiska klinik för utredning rörande epilepsi, efter remiss av varje i landet verksam, behörig läkare. Med hänsyn till att förslaget, lagtekniskt

landen inte kommer att följa av ett godtagande av vårt lagförslag det in-

• Sida 137
•  Original

sett bör genomföras i samma ordning som enligt den tidigare nämnda propositionen nr 66/1955 har vi inte ansett oss behöva utarbeta något för— fattningsutkast.

Några föreskrifter från statlig sida torde inte komma att erfordras för de fyra övriga neurologiska klinikerna, vid Södersjukhuset, i Uppsala, Lund och Göteborg, och inte heller för de blivande neurologiska avdelning— arna vid regionsjukhusen. För deras del torde det förslå att sjukvårds- huvudmännens centrala organisationer förordar de jämkningar i gällande utomlänsavtal, som kan komma att behövas.

Verksamheten vid klinikerna

I fråga om den interna medicinska verksamheten vid de neurologiska klinikerna har vi inte några förslag att framlägga. Vi vill likväl inte underlåta att framhålla, att den särskilda epileptikerpolikliniken vid Sahl- grenska sjukhuset på oss gjort ett så starkt intryck av fullgod organisa- tion och effektivitet, att vi starkt ifrågasätter, om inte motsvarande orga- nisation borde prövas även vid övriga neurologkliniker. Det torde böra an- konnna på vederbörande klinikchefer att härutinnan ge sin mening till- känna i remissyttrandena.

Den medicinska verksamheten i förhållande till läkarna på fältet bör bygga på hittills tillämpade principer. Rekommendationerna efter slutförd initialundersökning kan förete en sådan mängd variationer, att det inte kan komma ifråga att närmare gå in på deras innehåll. Endast så mycket bör sägas, att samarbetet bör ske både med andra allmänna sjukvårdsan- stalter samt praktiserande läkare och med epileptikeranstalter. Att kon— troller och efterundersökningar ofta kommer att påkallas av de samver- kande läkarna är en naturlig och önskvärd sak. Exempel på sådant sam- arbete har redan på ett förebildligt sätt givits dels mellan Sahlgrenska sjukhusets neurologiska klinik och Vilhelmsro, dels ock mellan serafimer- lasarettets neurologiska klinik och Stora Sköndal. Vid ett godtagande av vårt förslag om inrättande i sinom tid av fyra epilepsisjukhus skulle sam- arbetet naturligt kunna flyta in i följande grupper: stockholmsklinikerna

— Stora Sköndal, uppsalakliniken — Margarethahemmet, lundakliniken _ Fogdarödshemmet och göteborgskliniken -— Vilhelmsro.

Det torde höra ankomma på vederbörande klinikchefer att i remissvaren ange de krav ifråga om lokaler, utrustning och personal som våra förslag kan föranleda. Däremot föreslår vi anställande vid var och en av klinikerna av en kurator som biträde åt överläkaren vid dennes strävanden att till- godose de sociala krav, som ofta är förbundna med epileptikervård.

Kuratorerna bör verka i tre riktningar: de intagna patienterna, den hjälpsökande allmänheten och den särskilda epileptikervårdorganisatio- nen.

• Sida 138
•  Original

Verksamheten beträffande de inneliggande patienterna torde inte kräva annat förtydligande än att epilepsipatienter så ofta har familje- och andra sociala problem att reda upp.

Detta gäller i än högre grad den allmänhet, som vid allmänna sjukvårds- anstalter samt hos tjänste- och privatpraktiserande läkare söker hjälp. Den sociala invaliditeten hos dessa patienter är ofta oproportionerligt myc- ket större än det medicinska vårdhehovet. Förhållandet har föranlett oss att i utkastet till medicinalstyrelsens cirkulär om remiss av epilepsifall särskilt nämna att kuratorerna finns.

Den viktigaste uppgiften för kuratorerna skulle dock vara att under- lätta överläkarens kontakt med epileptikeranstalterna. Kuratorerna skulle ständigt hålla sig åt jour med beläggningsförhållandena på de epileptiker— anstalter, med vilka varje klinik i första hand skulle samarbeta. Kurato- rerna borde också i första hand ta emot önskemål från epileptikeranstal- terna om förmedling för patienter till arbetsvård och dylikt.

Kuratorerna torde för framtiden böra uppföras på sjukhusens stater. Vid de icke statliga klinikerna bör statsbidrag utgå till deras avlönande , enligt samma regler som för personal, avsedd för undervisningen. Det torde ] få förutsättas att vederbörande direktioner till ett kommande budgetår ; beaktar detta medelsbehov. ;

Ett bifall till vårt förslag om skapande av en diagnostisk topporganisa- tion skulle slutligen också medföra ett bättre statistiskt underlag för ett bedömande av epilepsien ur skilda synpunkter.

• Sida 139
•  Original

11 kap. Epileptikeranstalternas utformning och ekonomi

Plan för utbyggnaden och upprustningen

Av de nuvarande epileptikeranstalterna (frånsett Sönnarslövsgården) är Erstagården och Fogdarödshemmet i sådant skick, att de inte kräver någon ytterligare upprustning. Beträffande Sätoftahemmet och Ervalla har vi under utredningsarbetets gång hemställt om anvisande av 645 000 kronor, resp. 395 000 kronor för iståndsättningsarbeten. Vid bifall till dessa för- slag kommer även dessa bägge anstalter att ur byggnadssynpunkt fylla moderna krav. I fråga om Skogsudden och Staberg gäller, att de endast kräver smärre kompletteringsarbeten för att bli fullgoda. Kostnaderna för dessa iståndsättningsarbeten uppskattar vi till 25 000 kronor för båda an- stalterna tillsammans. Övriga epileptikeranstalter, nämligen Vilhelmsro, Margarethahemmet, Stora Sköndal, Röingegården och Granudden behöver alla rustas upp. För samtliga epileptikeranstalter gäller, att tillgången på personalbostäder är knapp, varför medel kan komma att erfordras för uppförande av sådana.

I 6 kapitlet har vi angivit utbyggnadsbehovet för epileptikervården till 160 platser, vartill kommer 30 platser som ersättning för Sönnarslövsgår- den. Vårt uppdrag omfattar enligt direktiven även en överarbetning av ut- byggnadsprogrammet för Vilhelmsro, så att anstaltens utformning kom- mer att svara mot de uppgifter den skall fylla i den blivande vårdorgani- sationen.

Då, enligt vad vi anfört i 9 kapitlet, observationsavdelningar vid epilepsi- sjukhusen skall fungera som avdelningar för särskilt kvalificerad obser— vation och vård av de patienter, för vilka sjukhuset är avsett, och någon barnavdelning enligt vårt förslag inte skall finnas vid Stora Sköndal, kan vi inte tillstyrka förslaget från denna anstalt om att inom epileptikervår- dens ram uppföra en observationsavdelning för barn. Däremot synes det naturligt, att de fyra befintliga barnplatserna på undersökningsavdelningen vid anstalten övergångsvis behålls i avbidan på resultatet av den utred- ning rörande Margarethahemmet, som vi föreslår i det följande.

Vi tillstyrker diakonsällskapets förslag om uppförande av ett yrkeshem med 30 platser för pojkar (16—20 år). Yrkeshemmet bör ges kapacitet för att även kunna motta externatelever med epilepsi från Storstockholm för yrkesutbildning och arbetsträning. Här och i det följande har vi endast schablonmässigt beräknat byggnadskostnaderna, vilka alltså före ett stånd-

• Sida 140
•  Original

punktstagande i detalj bör undergå förnyad granskning. För yrkeshemmet på Stora Sköndal upptar vi i enlighet med huvudmannens kalkyler 300 000 kronor. Genom tillkomsten av 30 nya platser på yrkeshem för pojkar vid Stora Sköndal och samtidig minskning av antalet sådana platser på Vil- helmsro med 15 (mera därom nedan) skulle behovet av platser på yrkes- hem för manligt klientel bli täckt.

Vi tillstyrker även övriga av diakonsällskapet i 2 kapitlet redovisade byggnadsprojekt, utom för observationsavdelningen för barn. Genom om- byggnaden av Normansgården (150 000 kronor) och nybyggnad på 50 plat- ser för det mest svårskötta klientelet (750 000 kronor) skulle vinnas (50 —5) 45 platser för manligt klientel. Därigenom och genom den tidigare nämnda ombyggnaden av Ervalla —- anstalten bör i fortsättningen be- nämnas Ervallahemmet — som tillför organisationen 7 nya platser, skulle platsbehovet å arbets- och vårdhem för vuxet manligt klientel vara till— godosett.

De av diakonsällskapet planerade arbetena vid Skäve, nämligen upp- rustning av Nyhem (25 000 kronor), uppförande av en husfadersbostad till Norrbyvälle (60 000 kronor), renovering av Norrbyvälle (100 000 kronor) samt uppförande av en verkstadsbyggnad och samlingssal (300 000 kronor) är i sin helhet att hänföra till en välbehövlig standardhöjning. Samman- lagt skulle kostnaderna för att göra Stora Sköndal till ett alltigenom mo- dernt epilepsisjukhus sålunda uppgå till (300 000 + 150 000 + 750 000 + 25 000 + 60 000 + 100 000 + 300 000) 1 685 000 kronor, vartill bör läggas 100 000 kronor för yttre anläggningar, planteringar, belysning, vägar m. m. å Sköndal och Skäve. Slutsumma alltså 1 785 000 kronor.

Vad angår Vilhelmsro har byggnadsstyrelsen efter samråd med lnedici- nalstyrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t dels måtte föreslå riksdagen att såsom en andra etapp i upprustningen godkänna byggnadsföretag för en sammanlagd kostnad av 1 825 000 kronor samt att för påbörjande av dessa arbeten för budgetåret 1956/57 anvisa ett investeringsanslag av 1 000000 kronor. Vi kommer att i särskild V. P. M. tillstyrka den andra byggnads— etappen med allenast smärre jämkningar samt begära anvisande av hela det av byggnadsstyrelsen angivna beloppet, 1825 000 kronor, för budget- året 1956/57. Beträffande ombyggnadsprogrammet på längre sikt får vi anföra följande.

Vi tillstyrker att nuvarande skolhemmet Framtiden byggs om till central- förråd samt lokaler för yrkesutbildning av kvinnliga elever, nämligen syrum, vävsalar och skolkök. Genom omdispositionen förloras 7 platser på småbarnshem, 45 platser på skolhem och yrkeshem för flickor samt 22 skolhemsplatser för pojkar.

Som ersättning för småbarnsplatserna bör uppföras den av byggnads- styrelsen föreslagna småbarnsavdelningen, vilken med hänsyn till numera

• Sida 141
•  Original

vunna erfarenheter bör begränsas till 2 avdelningar å 11 platser, (1. v. s. 22 platser. Om från dessa platser dras de nyss nämnda 7 platserna samt därjämte de 4 barnplatserna på undersökningsavdelningen vid Stora Skön- dal — tillhopa 11 platser — återstår som nettotillskott 11 platser. Detta motsvarar på en plats när det av oss angivna platsbehovet på småbarns- hem.

Som ersättning för de 45 skolhemsplatserna för flickor i Framtiden bör i sin helhet disponeras det skolhem, som i byggnadsstyrelsens förslag av- setts för pojkar och flickor. Vinst 7 platser.

Vidare bör uppföras ett av byggnadsstyrelsen med »C 1» betecknat kom- binerat yrkes- och skolhem för högtstående flickor om 27 platser. Av dessa platser bör 8 disponeras för flickor i gränsområdet mellan skolhems- och yrkeshemsklientel. Om dessa 8 platser såsom fullt försvarligt är redovisas som skolhemsplatser, är behovet av sådana platser för flickor —— 15 _ täckt. Om vidare 10 platser avses för flickor med behov av yrkeshemsutbildning, är även detta krav tillgodosett. Återstående 9 platser bör rubriceras som arbetshemsplatser för vuxna kvinnor.

Av de 22 förlorade skolhemsplatserna för pojkar på Framtiden kan 12 återvinnas genom den av byggnadsstyrelsen förordade ombyggnaden av »Hoppet». Arbetshemmet Solbacken med 32 arbetshemsplatser för poj- kar bör enligt den terminologi, vi ovan förordat, kallas skol- och yrkes- hem för pojkar. Vid behandlingen av frågan om ett yrkeshem på Stora Sköndal har vi förutsatt att 15 av de nuvarande platserna på Solbacken skulle evakueras, varvid företrädesvis de äldsta patienterna bör flyttas till Stora Sköndal. Av dessa platser skulle 10 kalkylmässigt avses för pojkari skolhemsåldern, varigenom behovet av sådana platser är täckt. Återstående 5'platser skulle avses för pojkar i gränsområdet mellan skolhems- och yrkeshemsklientel och behöver inte medräknas vid hopsummeringen av platser för olika kategorier klientel.

Byggnadsstyrelsens förslag om uppförande av en observationsavdelning om 25 platser tillstyrker vi. Enligt föreliggande ritningar skulle platserna vara fördelade på två grupper (16 + 9) för att göra ett särskiljande av olika kategorier möjligt. Dessa platser bör med hänsyn till sin speciella karaktär inte medräknas som vårdplatser. Vi vill likväl inte underlåta att framhålla, att de genom ett smidigt förfogande av överläkaren bör kunna utnyttjas som buffert mot växande exspektantlistor och tillfälligt använ- das för varaktig vård av det slags klientel, som vi varje tillfälle har svårast att få plats. Normalt bör avdelningen naturligtvis användas för undersök- ning av nya patienter, för undersökning i fall, där remiss till neurologisk klinik övervägs, för intensivbehandling, som erfordrar särskilt noggrann kontroll (såsom speciell diet-terapi) samt i övrigt för vissa former av undersökning och behandling av patienter, som omhändertagits för var- aktig vård (jfr 9 kapitlet, avsnittet Den medicinska verksamheten).

• Sida 142
•  Original

Som byggnadsstyrelsen framhållit bör arbetshemmet Fristaden på längre sikt läggas ner. Arbetshemmet Sjöboda är emellertid numera efter en med reparationsmedel utförd renovering i gott skick och torde höra till de trev- ligaste avdelningarna inom epileptikervården. Frågan om dess omdisposi- tion för vård av hjärnskadade barn torde därför inte nu höra upptagas 'till prövning.

I tidigare förslag har upptagits en sluten avdelning för 22 patienter med svåra psykiska orostillstånd. En sådan avdelning har övervägts alltsedan år 1940, då den första planen för Vilhelmsro uppgjordes. Förslaget har emellertid synts alltmer tveksamt och synes numera inte vara en ända— målsenlig lösning. Man har alltid räknat med att de ständigt oroliga och störande skall vårdas på sinnessjukhus. Den nämnda avdelningen har av- setts för sjuka med episodiska orostillstånd. Det är under sådana förhål- landen en riktigare och enklare åtgärd att förse en av avdelningarna för vuxna kvinnor med goda isoleringsmöjligheter. En patient kan då vid på- kommande oro förflyttas till annat rum inom egen avdelning, som i övrigt har helt öppen typ. Vi vill erinra om att man numera på sina håll även inom sinnessjukvården i stor utsträckning övergått till öppna avdelningar.

Som ersättning för Fristaden föreslår vi uppförande av det av byggnads- styrelsen som »C 3» betecknade hemmet om 31 platser jämte en avdelning om 22 platser med goda isoleringsmöjligheter enligt vad vi nyss anfört. Därmed tillgodoses en del av anspråken på nya vårdplatser, varjämte man vinner ökad möjlighet till differentiering. Hemmet »C 3» bör alltefter ut- vecklingen av platsanspråken kunna disponeras som arbetshem eller yrkes- hem. Nettoplatstillskottet uppgår till (31 + 22 — 32) 21. Genom att låta med en försäljning av Fristaden anstå, tills behovet av vårdplatser för äldre kvinnligt epileptikerklientel bättre än nu kan överblickas, vinner man den av oss i 6 kapitlet önskade elasticiteten.

Genom uppförande av bägge ifrågavarande ersättningsbyggnader och anstånd med nedläggande av Fristaden ävensom uppförandet vid Ersta- gården av 30 arbetshemsplatser och vid Granudden av 10 arbetshemsplatser för vuxna kvinnor synes man på ett smidigt sätt ha tillgodosett platsbe- hovet för vuxna kvinnor.

Beträffande övriga av byggnadsstyrelsen förordade arbeten vid Vilhelms- ro vill vi anföra, att behovet av en intendentsbostad numera upphört, sedan sjukhusintendenten lyckats erhålla bostad i den allmänna marknaden i Jönköping. Å andra sidan har svårigheterna för personalen i allmänhet att erhålla bostäder i den allmänna bostadsmarknaden ökat, varför kravet på ytterligare personalbostäder i sinom tid torde bli oavvisligt. Vidare finns det anledning förmoda, att krav kommer att resas på ytterligare lokaler för arbetsterapi och yrkesträning. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen att efter ytterligare utredning inkomma med förslag i ämnet. Försiktigheten bjuder dock, att medel beräknas för ändamålet.

• Sida 143
•  Original

Övriga av byggnadsstyrelsen föreslagna åtgärder får vi tillstyrka. De efter hittills gjorda medelsanvisningar återstående kostnaderna enligt prisläget sommaren 1952 uppgår som framgår av 2 kapitlet enligt byggnads- styrelsens nämnda år uppgjorda beräkningar till 6 590 000 kronor. Detta belopp torde med hänsyn till byggnadskostnadernas utveckling böra upp- räknas med 10 % till 7 249 000 kronor. Summan bör minskas med kostna- den för intendentsbostad, 110000 kronor, för sluten avdelning, 423500 l kronor, och för hemmet »C 4», 704000 kronor, eller alltså med tillhopa 1237 500 kronor. Å andra sidan bör beloppet ökas med kostnaden för uppförande av den av oss föreslagna avdelningen med goda isoleringsmöj- ligheter för intermittent oroliga kvinnor, av oss uppskattad till 327500 kronor, samt med medel för det nyss antydda behovet av tjänstebostäder samt för ej påräknade iståndsättningsarbeten, som redan börjat fram- W konnna vid ombyggnaden av de gamla anstaltsbyggnaderna, för förbätt- I ringar av andra anordningar vid anstalten (kyrkan och reningsverket) samt för ytterligare anordningar för yrkesundervisningen. Ehuru det är _ vanskligt att för dessa ändamål beräkna visst belopp — bristfälligheterna i ; de gamla byggnaderna kommer ju fram först sedan ombyggnaderna på- | börjats — har vi uppskattat dess storlek till 661 000 kronor. Sammanlagt [ skulle alltså för återstående utbyggnad och upprustning av Vilhelmsro krävas 7 000 000 kronor.

Margarethahemmet äger ett omkring 20 har stort markområde alldeles intill Knivsta stationssamhälle 17 km från Uppsala. Hemmet har alltså markutrymme för den utbyggnad, som i en framtid kan finnas erforderlig. Läget är förmånligt; särskilt i förhållande till den beslutade neurologiska kliniken vid akademiska sjukhuset i Uppsala. I förhållande till det andra epilepsisjukhuset för barn och ungdom, Vilhelmsro, ligger anstalten också fördelaktigt till för patienter från norra Sverige.

Av byggnadsbeståndet är de båda huvudbyggnaderna visserligen om- kring 40 år gamla, men de är gediget utförda, och underhållet kan knappast anses eftersatt. Härtill kommer, att anstalten har ett -——- visserligen inte fullt tillräckligt —- antal tjänstebostäder i dels nyligen uppförda fristående byggnader och dels helt nyrenoverade utrymmen i den ena anstaltsbygg- naden.

Margarethahemmet har en mer än 40-årig tradition som skolhem för epilepsisjuka barn. Det är en ömtålig sak att fostra barn som lider av epilepsi; deras sjukdomsbild varierar _ stundom från dag till dag — och de har i regel ett ömtåligt psyke med stor irritabilitet och samtidigt med behov av mer än vanlig ömhet. Margarethahemmets traditioner skattas högt i kretsar, som har med epileptikervård att göra.

Trots att anstalten förfogar över ej obetydliga fonder har, som framgår av den redogörelse vi lämnat i 2 kapitlet, dess inkomster på senare tid ej

• Sida 144
•  Original

räckt till för att täcka kostnaderna för driften, varför medel måst till- skjutas av staten i särskild ordning. Driftkostnaderna har också, som fram- går av samma redogörelse, varit förhållandevis höga.

När vi beaktat samtliga nu anförda omständigheter, har vi visserligen funnit övervägande skäl tala för, att Margarethahemmet för framtiden behålls som ett epilepsisjukhus, men däremot funnit det tveksamt om till- räckliga skäl kan anföras för att det i framtiden skall behållas under enskild äganderätt. Även den omständigheten, att staten —— som enligt vårt förslag skall vara huvudman för den särskilda epileptikervårdorganisa- tionen — i egen regi synes böra driva en ej alltför obetydlig del av det sammanlagda platsantalet, synes i viss mån tala för att ett förstatligande av hemmet bör komma till stånd.

Frågorna, om hemmet bör bevaras och i så fall i vilken regi det bör drivas, kan emellertid inte definitivt besvaras utan en jämförande utred- ning mellan å ena sidan kostnaderna för att sätta hemmet i fullt tidsenligt skick och å den andra kostnaderna för att anordna ett helt nytt hem ge- nom inköp av en befintlig anstalt eller nybyggnad. Utredning måste också verkställas rörande frågan, huruvida drift i statlig eller enskild regi för framtiden bör anses ur skilda synpunkter förmånligast.

På den tid, som stått oss till buds, har det inte varit möjligt att verk- ställa nu antydda utredningar, varför vi nödgats lämna dessa frågor öppna. Vi föreslår i stället, att åt medicinalstyrelsen uppdras att förutsättnings- löst utreda angivna frågeställningar samt att skyndsamt avge de förslag, vartill resultatet av utredningarna kan komma att föranleda.

I det föregående har vi vid diskussioner av framtida förhållanden på några ställen använt beteckningen Margarethahemmet. För enkelhets skull använder vi samma beteckning i det följande. Beteckningen bör självfallet förstås som »Margarethahemmet eller den epileptikeranstalt, som bör in— rättas i dess ställe».

För köp av Margarethahemmet och dess upprustning, respektive för anordnande av annan anstalt i dess ställe, beräknar vi — naturligtvis på osäkra grunder — att det kommer att krävas sammanlagt 3 000 000 kronor.

Vid Röingegården finns en föreståndarbostad, en lägenhet om 1 rum och kök för en gift vårdare samt två enkelrum för ogift personal. Ur vård- synpunkt har detta bostadsbestånd visat sig otillräckligt. För att förestån— daren och övriga vid anstalten boende befattningshavare skall kunna er- hålla rimlig nattvila, föreslår vi att för uppförande av byggnad för tre gifta befattningshavare beräknas 150 000 kronor.

Svenska diakonissällskapet har som nämnts i 2 kapitlet förklarat sig villigt att vid Erstagården uppföra ytterligare ett arbetshem med omkring 30 platser.

Vi föreslår att för räntefritt, stående lån till sällskapet för detta ånda- mål beräknas 750000 kronor.

• Sida 145
•  Original

l l l ]

Antalet vårdplatser för epileptiker i Norrland är alltför lågt. Med hän- syn till den obetydliga förekomsten av epilepsi har vi inte ansett oss kunna framlägga förslag om inrättande av en ny epileptikeranstalt för denna landsdel. I viss mån bör behovet av flera platser för epileptikervård i Norr- land dock kunna tillgodoses genom att Granudden i Härnösand byggs ut till omkring 30 platser, varigenom en ur driftsynpunkt lämplig storlek vinns.

Vi föreslår att för ändamålet beräknas 250 000 kronor.

Som vi tidigare sagt bör 25 000 kronor avses för smärre iståndsättnings- arbeten vid Skogsudden och Staberg. Slutligen bör som en allmän reserv för tjänstebostäder, lokaler för yrkesutbildning och oförutsedda ändamål beräknas ett belopp av 1 000 000 kronor.

Vi vill understryka att de ovan gjorda beräkningarna i stor utsträck- ning har karaktären av överslagsberäkningar. Det är alltså troligt, att åt- skilliga jämkningar i fråga om detaljer kan komma att visa sig erforder- liga. Helhetsbilden torde dock, liksom slutsumman för upprustningen: (645000 + 395000 + 1 785000 + 7000 000 + 3000 000 + 150000 + 750000 + 250000 + 25 000 + 1000 000 =) 15 000000 kronor, ha stor sannolikhet för sig.

Det hade varit önskvärt, att upprustningen kunnat genomföras på tre år. I rådande investeringsläge har vi dock funnit oss nödsakade att förorda att uppbyggnadstiden bestäms till fem år enligt följande fördelning.

För budgetåret 1956/57 kommer vi att i särskild ordning föreslå att medel anvisas under statens allmänna fastighetsfond för den av byggnads- styrelsen angivna etapp II vid Vilhelmsro med 1825 000 kronor samt un- der fonden för låneunderstöd med 645000 kronor till Sätoftahemmet, 395 000 kronor till Ervallahemmet och 25 000 kronor till iståndsättning av Nyhem vid Skäve under Stora Sköndal.

För budgetåret 1957/58 bör 1 000 000 kronor anvisas för en etapp III — vilken bör anges av byggnadsstyrelsen efter samråd med medicinalstyrel- sen — vid Vilhelmsro samt 2 000 000 kronor för förvärv av och upprustning av Margarethahemmet eller ersättningsanstalt därför. Hemmet bör vid drift i statlig regi upptas till redovisning på medicinalstyrelsens delfond av fas— tighetsfonden. Beloppen bör alltså anvisas under denna fond. Från fonden för låneunderstöd bör anvisas 375 000 kronor för påbörjande av det nya arbetshemmet vid Erstagården samt 60 000 kronor till uppförande av ny föreståndarbostad till Norrbyvälle vid Skäve under Stora Sköndal.

För budgetåret 1958/59 bör under fastighetsfonden anvisas 1 500 000 kro- nor till en etapp IV — bestämd i samma ordning som etapp III —— vid Vil- helmsro samt 500 000 kronor till fortsatt upprustning av Margarethahem- met. Från fonden för låneunderstöd bör anvisas 375 000 kronor till slut-

• Sida 146
•  Original

förande av arbetshemmet vid Erstagården, 250 000 kronor till utbyggna- den vid Granudden och 100 000 kronor till iståndsättning av Norrbyvälle under Stora Sköndal. '

För budgetåret 1959/60 bör anvisas 1 500 000 kronor till etapp V —— be- stämd enligt ovan — vid Vilhelmsro och 500000 kronor till slutförande av upprustningen av Margarethahemmet, båda beloppen under fastighets- fonden. Till yrkeshemmet för pojkar vid Stora Sköndal avses 300 000 kro- nor och till påbörjande av det nya arbetshemmet vid samma anstalt för svårskötta mån 700000 kronor, tillhopa 1 000000 kronor, att utgå från fonden för låneunderstöd.

Slutligen bör för budgetåret 1960/61 utgå 1 175 000 kronor från fastig- hetsfonden för slutförande av upprustningen av Vilhelmsro samt 1 625 000 kronor för slutförande av upprustningen vid Stora Sköndal och för upp- rustningen av Skogsudden och Staberg ävensom de ej närmare angivna ändamål, för vilka vi beräknat en reserv av 1 000 000 kronor.

Anstalternas ekonomi

För de statliga epilepsisjukhusens del erbjuder finansieringen endast ett problem av principiell natur, nämligen om patienterna skall erlägga vård- avgift eller ej. Huvudlinjen inom svensk sjukvård är ju, att patienterna för sluten vård erlägger en avgift, som likväl bestäms till så lågt belopp som 3 kronor för dag. Denna regel gäller även för statens sinnessjukhus och Vilhelmsro.

I 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna stadgas emellertid, att undervisning och vård enligt denna lag av psykiskt efter- bliven, som är inskriven eller för observation intagen vid särskola eller som är inskriven vid vårdanstalt och ej fyllt 21 år, skall vara kostnadsfri. Dock äger landstinget eller efter Konungens bestämmande annan som dri- ver särskola eller vårdanstalt att såsom ersättning för kostnaden uppbära den inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag så ock allmänt barnbidrag, som enligt 7 5 lagen om allmänna barnbidrag må utgå för den efterblivne. Den som uppbär folkpension skall vara skyldig att enligt givna regler tillhandahålla den pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. För vård på vårdanstalt av psykiskt efterbliven, som fyllt 21 år, skall erläggas avgifter, som fastställs av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen.

Utan hinder av föreskriften om kostnadsfri vård för psykiskt efterbli— ven under den vanliga myndighetsåldern skall sådana efterblivna som är försöksutskrivna eller utackorderade i familjevård vara skyldiga gälda kostnaderna för vården i den utsträckning centralstyrelsen bestämmer. En annan — eller om man så vill en tredje — princip skall enligt beslut

• Sida 147
•  Original

av 1955 års riksdag gälla, då det gäller vård av vanföra samt normalbe- gåvade spastiker. För detta klientel har riksdagen lämnat utan erinran ett av chefen för inrikesdepartementet i propositionen nr 135/1955 gjort ut— talande, att han funnit det skäligt, att de vanföras föräldrar erlägger viss avgift för kost och logi vid skolhemmen. I överensstämmelse med denna princip har avgiften vid vanföreanstalternas och Eugeniahemmets skol- ; hem bestämts att tillsvidare utgå med 50 öre för barn och dag.

När vi haft att ta ställning till frågan, vilken av de nyss återgivna prin- ciperna som i fortsättningen bör gälla för epileptikervårdens del, har vi till en början slagit fast, att epileptikervård är att anse som sjukvård. Den omständigheten, att patienterna under anstaltsvistelsen även erhåller un— dervisning —- både teoretisk och på praktisk yrkesutövning inriktad — rubbar inte vårdens i första hand medicinska karaktär. Förhållandet bör i stället uppfattas så, att de rehabiliteringskrav, som nu anmäler sig inom ett stigande antal vårdgrenar, gör sig gällande med särskild styrka och därför slagit igenom då det gäller epileptikervård.

! j Om alltså epileptikervård bör anses som sjukvård, blir nästa fråga den, ! vilka särskilda skäl som kan anföras för att man beträffande denna vård- | form skall frångå den eljest tillämpade huvudprincipen att ersättning i skall erläggas med 3 kronor om dagen. För de psykiskt efterblivnas del har , man främst åberopat dels att omhändertagandet mera syftar till fostran i och värd än till sjukvård i vanlig bemärkelse och dels att man inte bör [ öka de anhörigas bedrövelse över att barnet befunnits psykiskt efterblivet & med en betungande betalningsskyldighet.

* Det förra skälet äger som framgår av vad vi nyss anfört inte tillämp- ning på epileptikervård. Det gör däremot det senare skälet, så länge vård- . avgifterna är så höga som de för närvarande är vid de enskilda epileptiker- ' anstalterna. Så behöver däremot inte bli fallet, om vårdavgiften sätts till i 3 kronor om dagen. Den kan i så fall antas i princip motsvara vad det * skulle ha kostat föräldrarna att behålla barnet i sitt hem. Man bör enligt I vårt sätt att se inte heller förbise möjligheten, att en på detta sätt bestämd | vårdavgift kan ha den psykologiska effekten, att den ökar samhörighets- i känslan mellan de hemmavarande och barnet på anstalt.

Våra överväganden har alltså lett oss till slutsatsen att skäl av avgörande styrka talar för en nedsättning av vårdavgiften till vad som eljest är bruk- ligt inom svensk sjukvård men att skälen för ett fullständigt slopande av

' vårdavgifterna för epileptikernas del inte är bärande.

Väljer man denna linje, torde 3-kronorsregeln böra kompletteras med regeln att anstalterna i förekommande fall skall äga uppbära den intagne tillkommande folkpension eller särskilt eller allmänt barnbidrag. Dessa förmåner är ju avsedda som bidrag till förmånstagarens uppehälle. Genom ett införande av denna regel skulle man undgå att överskott (d. v. s. skill-

• Sida 148
•  Original

naden mellan folkpensionens netto och vårdavgiften på 3 kronor) uppstår hos den vårdade eller utanför anstalten — ett förhållande som med rätta ansetts mindre tillfredsställande. Där nettot av sådana förmåner (avdrag bör ske för fickpengar eller deras ekvivalenter) överstiger vårdavgiften. bör detta få behållas av anstalten som ersättning för vårdkostnaden; där nettot understiger vårdavgiften, bör det avräknas på denna.

Ytterligare bestämmelser om vårdavgifter (frånsett detaljbestämmelsen att försöksutskrivna och familjevårdspatienter i mån av förmåga skall bidra till sitt uppehälle) torde inte erfordras såvitt angår de statliga an- stalterna. Däremot är det nödvändigt att överväga på vad sätt de enskilda anstalterna skall få sina återstående kostnader för vården täckta. J

Med den uppdelning av huvudmannaansvaret, som vi tidigare förordat, , saknas uppenbarligen anledning att betunga landstingen med utgifter för den särskilda vårdorganisationen för epileptiker. Primärkommunerna torde i överensstämmelse med eljest tillämpade principer (jfr t. ex. förhållan- dena vid statens sinnessjukhus) böra i sista hand svara för vårdavgiften på 3 kronor om dagen. I första hand bör den gäldas av sjukkassa, ur sär— | skilt eller allmänt barnbidrag eller ur folkpension samt, där dessa för- måner inte står till buds eller förslår, av den vårdade själv eller för honom I försörjningspliktig person. I vidare mån än nu sagts bör primärkommu- | nerna inte ersätta vården vid epileptikeranstalterna. Av statens huvud- * mannaskap bör i stället följa skyldighet för staten att stå för resterande kostnader.

Av tabell 3 i 2 kapitlet framgår, att vårddagkostnaden vid de enskilda epileptikeranstalterna under år 1954 legat mellan kronor 8:84 (Staberg) och kronor 19:74 (Margarethahemmet). Av tabellen, sammanställd med att statsbidrag numera utgår med 1300 kronor per Vårdplats och år, kan också utläsas att kostnaderna i oktober 1955 låg mellan kronor 10:68 (Skogsudden) och kronor 14:52 (Stora Sköndal). Från och med den 1 januari 1957 — den dag då vi föreslår att det nya avgiftssystemet efter 1956 som övergångsår helt sätts i kraft — räknar vi med att motsvarande kostnad kommer att uppgå till lägst 12 kronor och högst 20 kronor. Frågan blir då på vad sätt staten skall täcka den del av denna kostnad, som inte ersätts med vårdavgiften (motsvarande).

Även om vi räknar med att inkomsterna på kontot särskild verksamhet (jfr 2 kapitlet) vid ett bifall till våra förslag om utbyggd yrkesundervis— ning vid epileptikeranstalterna kommer att stiga, synes det befogat att i förevarande sammanhang bortse från dessa inkomster. Likaså synes det försvarligt att ej ta hänsyn till inkomsträntor och diverse inkomster. Båda posterna får nämligen, som framgår av 2 kapitlet, anses praktiskt taget betydelselösa i förevarande sammanhang.

Ur sjukkassornas synpunkt skulle det innebära en förenkling, om vård— avgiften i fortsättningen anknötes till dag i stället för som nu till år. Då

• Sida 149
•  Original

några skäl knappast kan anföras mot en motsvarande anordning i fråga om statsbidraget — tvärtom är detta ur flera synpunkter att föredra räknar vi med att medicinalstyrelsen under övergångsåret (1956) succes- sivt genomför en omläggning, varigenom vårdavgiften bestäms som dag- avgift, samt att även statsbidraget från och med den 1 januari 1957 he- stäms som dagavgift.

Det fasta statsbidraget bör bestämmas så, att det i princip svarar mot skillnaden mellan den faktiska vårdkostnaden vid epileptikeranstalten med de lägsta nettokostnaderna och vad den enskilde — med stöd av sjuk- kassa, folkpension etc. — har att erlägga.

Den enskildes vårdavgift bör som nyss sagts utgöra 3 kronor. Härtill kommer överskott på folkpensioner, vars belopp inte i förväg kan exakt beräknas men som under alla omständigheter kommer att uppgå till obe- tydliga belopp. Kalkylmässigt upptar vi det till i medeltal 1 krona för vård- dag. Det fasta statsbidraget bör då bestämmas till 12 — 3 — 1 = 8 kronor för dag.

Med det anförda har vi angivit den princip, man enligt vår mening bör följa vid fördelningen mellan den enskilde och staten av vårdkostnaden. Vi har emellertid också framhållit, att en av inkomstposterna —— överskott på folkpension —— är en variabel, varjämte det återstår att finna täckning för merkostnaden vid de enskilda anstalterna med högre nettovårdkostnad än den driftbilligaste.

Man skulle kunna tänka sig en anordning med ett enhetligt driftbi- drag, bestämt till att motsvara skillnaden mellan utgiftssumman och in- komstsumman för varje anstalt. Ur både statens och de enskilda anstal- ternas synpunkt torde emellertid systemet med det ovan föreslagna fasta statsbidraget erbjuda bestämda fördelar.

Beträffande överskjutande kostnader föreslår vi därför, att samma system skall tillämpas som i enlighet med förslag i proposition nr 135/ 1955 godkänts av statsmakterna för de ombildade vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. Systemet innebär att staten i sista hand skall svara för anstalternas drift enligt av Kungl. Maj:t godkända inkomst- och utgifts- stater (fyllnadsbidrag). För epileptikeranstalternas del föreslår vi den jämkningen, att inkomst— och utgiftsstater skall fastställas av medicinal- styrelsen. En sådan ordning synes stå i god överensstämmelse med decen- traliseringssträvandena inom svensk statsförvaltning och den torde, med hänsyn till att epileptikervården i jämförelse med lasarettsvården även i fort— sättningen kommer att vara en föga kostnadskrävande vårdgren, inte inne- bära några risker.

Så länge det vid de enskilda epilepsisjukhusen eller epileptikerhemmen kommer att finnas kvar skolor för teoretisk undervisning, bör statsbidrag till rektors- och lärarlöner utgå enligt nuvarande ordning, som i princip

• Sida 150
•  Original

innebär 95 procents gottgörelse. Beträffande detaljer får vi hänvisa till 4 & kungörelsen 489/1955.

När en patient utackorderas i kontrollerad familjevård eller försöksut- skrivs, bör vårdavgift och statsbidrag såsom för sluten vård inte längre utgå. Ersättning såsom för sjukhusvård torde på grund av bestämmelserna i sjukförsäkringslagen inte heller komma att utges av sjukkassorna för [ patienter, omhändertagna i sådan form. Däremot har vi tidigare förutsatt, 1 att den i 22 5 lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efter- | blivna givna regeln, att försöksutskriven och i familjevård utackorderad ] psykiskt efterbliven skall vara skyldig gälda kostnaderna för vården i den utsträckning centralstyrelsen bestämmer i tillämpliga delar även skall ] gälla för epileptiker.

I 2 kapitlet har vi nämnt, att nu utgående statsbidrag till kontrollerad familjevård, 300 kronor för kalenderår för varje den 1 oktober utackor— derad patient, är uppenbart otillräckligt. För framtiden torde man kunna räkna med, att anstalterna med användande av folkpensionens nettobelopp skall kunna bereda sig täckning för sina kostnader för patienter i av an- stalten administrerad öppen vård, som åtnjuter sådan pension. För dessa ! patienters del bör alltså inte utgå särskilt statsbidrag. Däremot föreslår ] vi, att statsbidraget till försöksutskrivna samt patienter i kontrollerad i familjevård, vilka inte uppbär folkpension, bestäms till samma belopp som I enligt 3 & kungörelsen den 12 maj 1955 (nr 426) om statsbidrag till drift- kostnader vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. gäller för famil- jevård av alkoholmissbrukare, nämligen 3 kronor för dag. Förslaget inne- , bär en avsevärd höjning i förhållande till nuet, men är självfallet, i den mån det kan stimulera till ökad försöksutskrivning och kontrollerad famil- jevård, ägnat att nedbringa statens sammanlagda kostnader för epileptiker— vården.

Vad slutligen angår investeringskostnader vid de enskilda anstalterna bör erforderliga bidrag lämnas i form av lån från fonden för låneunder- stöd, förknippade med villkor om återbetalningsskyldighet för den händelse anstalten skulle nedläggas eller inte längre användas för epileptikervård.

(övergångsanordningar m. m.

Som vi tidigare antytt bör det ovan angivna avgiftssystemet sättas i kraft först efter ett övergångsår, 1956. Beträffande den närmare utform- ningen av erforderliga övergångsanordningar återkommer vi i anslags— äskanden för budgetåret 1956/57. Här vill vi endast erinra, att riksförsäk— ringsanstalten efter samråd med medicinalstyrelsen bestämt, att vård är epileptikeranstalt skall ersättas som sjukhusvård i sjukförsäkringslagens mening. Denna ändring kommer att gälla från och med den 1 januari

• Sida 151
•  Original

1956. Övriga ändringar torde böra genomföras samtidigt med att den lag- ändring träder i kraft, genom vilken huvudmannaskapet närmare bestäms, eller alltså den 1 januari 1957.

Vårt tidigare framlagda förslag till finansieringssystem för de enskilda epileptikeranstalterna kräver en kompletterande redogörelse för vissa av | de överväganden, som ligger bakom. Under utredningsarbetet har från flera håll framförts uppfattningen att , det säregna epileptiska psyket (jfr 4 kapitlet) gör vårdarbetet bland epi— ⁵ leptiker så tungt och påfrestande att all vårdpersonal -— inbegripet lärare — borde placeras två lönegrader högre än motsvarande befattningshavare inom den statliga sinnessjukvården och landstingens vård av psykiskt efter- blivna. Vi kan vitsorda att epileptikervård på anstalt i flera avseenden är särskilt krävande. Däremot har det inte varit oss möjligt att fastställa, om epileptikervården måste anses kräva mer av sina utövare än varje slag av sinnessjukvård och vård av psykiskt efterblivna. Härtill kommer att det alltid är en ömtålig sak att bryta ut en liten befattningshavargrupp ur sam- manhanget med de större grupper, som så att säga omger den. Med hänsyn till det anförda har vi avstått från att framlägga principförslag till högre löneställning för befattningshavare inom epileptikervården; de få förslag om högre löneställning vi lägger fram i anslagsäskanden för budgetåret 1956/57 baseras på redan godtagna principer.

: I rådande arbetsmarknadsläge har de enskilda anstalterna svårigheter ' att behålla utbildad och lämplig personal, emedan den _ med undantag

som angivits i 2 kapitlet — inte är berättigad att erhålla tjänste- och fa- miljepension. Personalen söker sig i stället över till statens eller landsting- ens närbesläktade verksamhetsgrenar. Frånsett billighetsskäl talar även den ; omständigheten, att staten skall bli huvudman för vården vid de enskilda 1 epileptikeranstalterna mot att den nuvarande ordningen, som alltså kan ; anses innebära att staten konkurrerar med sig själv, bibehålls. Vi föreslår l därför, att Kungl. Maj:t uppdrar åt statens pensionsanstalt att utreda frå— gan om anslutning till anstaltens reglemente av de befattningar vid epilep- tikeranstalterna som inte redan är underkastade reglementet. Utredningen torde böra bedrivas så, att på resultatet grundade förslag kan underställas 1957 års riksdag.

Som vi tidigare anfört måste standardhöjningen beräknas komma att medföra ökning av driftkostnaderna i skilda hänseenden. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen att härutinnan successivt avlägga redovisning och framlägga förslag. En fråga anser vi dock vara så brådskande, att vi redan i vårt betänkande vill påyrka en höjning. Som framgår av 2 kapitlet utgår flit- eller fickpengar för närvarande med belopp, varierande mellan

• Sida 152
•  Original

0 öre och 36 öre för dag. Skall syftet med flitpengar kunna nås, måste en- ligt vår mening en väsentlig höjning av beloppen ofördröjligen komma till stånd. Vi föreslår, att medicinalstyrelsen anmodas att i samband med av- givandet av förslag till regleringsbrev för budgetåret 1956/57 framlägga när- mare förslag men vill till vägledning anföra följande.

Till följd av brist på medel kan åtskilliga elever i skolan vid Vilhelmsro överhuvudtaget inte tillerkännas flitpengar. Vi föreslår, att som minimi- belopp för skolelever fastställs följande belopp, nämligen för elev under första utbildningsåret 10 kronor i månaden, under andra utbildningsåret 15 kronor i månaden, under tredje utbildningsåret 20 kronor i månaden samt under fjärde och följande utbildningsår 30 kronor i månaden. För epileptiker, andra än skolelever, bör fastställas en minimiflitpenning av 50 öre om dagen, varjämte maximum —— nu 80 öre — bör höjas till minst 1 krona om dagen. Vid ackordsarbete eller när särskilda skäl därtill för- anleda bör detta maximibelopp få överskridas.

• Sida 153
•  Original

12 kap. Sammanfattning och kostnadsberäkningar

Efter ett inledningskapitel om uppdraget och hur det utförts lämnar vi i 2 kapitlet en redogörelse för huvuddragen av den nuvarande organisa- tionen för omhändertagande av epileptiker. Enligt den s. k. tillsynskungö- relsen är den centrala tillsynen delad mellan medicinalstyrelsen och skol- överstyrelsen. De för vård av epileptiker särskilt inrättade anstalterna är till antalet tolv, av vilka en, Vilhelmsro, ägs av staten, en av Kristianstads läns landsting som dock önskar disponera anstalten för annat ändamål —— och de återstående tio är enskilda. Sammanlagda platsantalet är 972. Vi har granskat anstalternas räkenskaper och funnit, att sparsamhet och om- tanke i allt väsentligt präglat epileptikeranstalternas handhavande av sin ekonomi.

Ungefär 95 % av epileptikerna kan få sin vård utan varaktig intagning på anstalt. Genom en enkät har vi sökt få svar på frågan, hur många epi— leptiker som vårdas av tjänsteläkare i öppen vård. Siffror finns inte sam- manställda rörande antalet epileptiker, som vårdas av privatpraktiserande läkare och vid lasarettens öppna mottagningar. Inte heller finns sådana siffror om det avsevärda antal epileptiker, som enligt allmän erfarenhet vårdas på lasarettens olika avdelningar, i första hand de invärtesmedi- cinska, pediatriska och psykiatriska avdelningarna. Däremot har vi kun- nat ange antalet av de för epilepsi utredda och vårdade fallen vid de neuro- logiska universitetsklinikerna i Stockholm, Lund och Göteborg; siffrorna visar att epileptikervård redan är en av de väsentliga uppgifterna för dessa kliniker. Från Svenska arbetsgivareföreningen har vi inhämtat, att epi- leptikerna inte anses utgöra något större problem på industriarbetsplat- serna.

I tredje kapitlet redovisar vi en del andra föreskrifter, som berör epilep- tikerna. Genom en hänvisning till det efterföljande fjärde kapitlet låter vi förstå, att motsvarande bestämmelser som de i giftermålsbalken meddelade föreskrifterna om epilepsi »av övervägande inre orsaker» som äktenskaps— hinder och skäl till återgång av äktenskap sannolikt fanns redan i baby- lonierkonungen Hammurapis omkring år 2000 f. K. givna lag. Av kapit- let framgår i övrigt, att epilepsien enligt vad som ligger i sakens natur ofta försätter dem som drabbats därav i en särställning i arbetsliv och då det gäller utbildning.

Grundläggande för vår utredning är den monografi om Epilepsien förr och

• Sida 154
•  Original

nu, som innefattas i det av professor Nils Antoni författade fjärde kapitlet. Våra förslag i fortsättningen av betänkandet grundas i stor utsträckning på de klargöranden som lämnas i detta kapitel.

I femte kapitlet, som bör ses som en komplettering i ett visst avseende av det fjärde, redovisas en intelligensundersökning på anstaltsepileptiker. Som en praktisk slutsats av utredningens resultat anser vi oss kunna slå fast, att den traditionella svenska uppfattningen om epileptikervård som en specialiserad form av vård av psykiskt efterblivna är oriktig. Epileptiker- vård bör i stället ses som en vårdform för sig.

Platsbehovet diskuterar vi i 6 kapitlet, med utgångspunkt från att epi- lepsiens frekvens ingenstans direkt och med säkerhet kunnat bestämmas. Vårt material, sammanställt med resultaten av andra undersökningar, ger underlag för uppfattningen att frekvensen kan uppskattas till cirka 5 pro- mille. Då det gäller att bestämma omfattningen av den diagnostiska topporga- nisation, som bör vara tillgänglig, räknar vi, med beaktande av de krav, dif- ferentialdiagnostiken ställer, med ett totalantal undersökningsfall i landet av 35 000—40 000. Vi framlägger ingen definitiv plan för tillgodoseendet av platsbehovet inom en för vård av epileptiker särskilt inrättad anstaltsorgani— sation, utan föreslår en utbyggnad endast för nu Säkerställda, ak tuella behov, vilken bör ge möjligheter till successiv platsökning i framtiden. Vi före- slår anordnande av 190 nya vårdplatser _— varav 30 avsedda som ersätt- ning för det hem som kommer att läggas ned. Efter utbyggnaden skulle sammanlagda platsantalet inom denna organisation utgöra omkring 1 130.

Direktor Thorsten Levenstam lämnar i 7 kapitlet Notiser angående epi- leptikervården i olika länder. Påfallande är särskilt att motsvarande intresse för epileptikervården, som finns i vårt land, också vaknat till liv i ett fler- tal andra länder. I Danmark har nyligen framlagts ett betänkande rörande epileptikervården; i England, Frankrike och Finland har särskilda kom- mittéer arbetat med frågan samtidigt med delegationen.

De riktlinjer, som bör uppdras för en reform av epileptikervården i vårt land, behandlas i 8 kapitlet. Vi har funnit att de kan uttryckas sålunda:

1) Varje fall av epilepsi eller misstänkt epilepsi bör utredas vid neurolo- gisk specialklinik;

2) Efter undersökningen enligt 1) bör epileptikerna i nödig mån beredas hjälp att stanna kvar i sin vanliga miljö;

3) Rättssäkerhetskravet kan i det väsentliga tillgodoses genom att man avstår från att skapa retentionsrätt för epileptikeranstalterna; härutöver bör tillses att den centrala administrationen och inspektionen får möjlig- heter att fylla sina funktioner;

4) Epileptikerklientelet bör avgränsas mot annat klientel enligt i huvud— sak de regler, som redan tillämpas;

5) Platsantalet inom den särskilda epileptikervårdorganisationen bör vara tillräckligt och medge önskvärd differentiering;

• Sida 155
•  Original

6) Huvudmannaskapet bör delas mellan landstingen (vartill vi hänför även städerna utanför landsting) och staten på det sätt, att landstingen svarar för den värd, som meddelas inom den allmänna kroppssjukvårdens ram, medan staten svarar för den värd, som kräver en särskilt anordnad anstaltsorganisation;

7) Resurserna för behandling i skilda hänseenden vid epileptikeranstal- terna bör ökas, ej minst med sikte på rehabilitering;

8) Den öppna vården i anslutning till anstaltsvistelse bör utvidgas, fram- förallt genom förbättrad kontakt med den allmänna arbetsvården.

I de därefter följande kapitlen framlägger vi konkreta förslag till åtgärder. I 9 kapitlet behandlar vi först frågan om terminologi och formella föreskrif- ter. Vi övergår därefter till anstaltsorganisationens ram och föreslår att i landet skall inrättas fyra epilepsisjukhus, varmed vi förstår anstalter med en medicinsk utrustning som är jämförlig med kroppssjukhusens och med en heltidsanställd läkare som i första hand ansvarig för vården. Ut- över epilepsisjukhus bör finnas epileptikerhem i tillräckligt antal; vi räk- nar med 7.

Differentieringsfrågan finner vi särskilt komplicerad för epileptikernas del. Vi menar att allmänna föreskrifter i detta ämne måste ha ett så be— gränsat värde, att vi avstår från att framlägga förslag därtill. Enligt vårt förmenande skall differentieringsfrågan i stället lösas så, att placeringen av nytillkommande patienter sker efter anvisningar av överläkarna vid de neurologiska klinikerna, som till sitt biträde främst vid fullgörandet av denna uppgift bör ha kuratorer. Förflyttningar av redan intagna patienter de olika anstalterna emellan bör ske enligt överenskommelser från fall till fall; om så skulle behövas kan inspektören för epileptikervården ingripa i sådana ärenden.

Den medicinska verksamheten vid epilepsisjukhusen bör främst avse långtidsobservation och -behandling. De observationsavdelningar, som bör finnas, bör alltså i första hand användas för observation av på sjuk- huset varaktigt intagna patienter. Vid varje epilepsisjukhus bör finnas en heltidsanställd sjukgymnast och en heltidsanställd kurator. Hinder bör inte möta för att läkarna vid epilepsisjukhusen vid sidan av sin centrala uppgift håller en begränsad öppen mottagning.

Beträffande frågorna om öppen vård och utbildning av vårdpersonal har vi kunnat inskränka oss till att i huvudsak hänvisa till de förslag, som nyli- gen framlagts av 1951 års sinnesslövårdsutredning i dess betänkande III.

I 10 kapitlet föreslår vi, att de neurologiska klinikerna vid undervisnings- sjukhusen skall fungera som, arbetscentra för den högst kvalificerade epileptikervården. Vi avböjer tanken på en anmälningsplikt rörande epi- lepsi för läkarna. Vi tror att en uppmaning från medicinalstyrelsen på ett smidigare sätt kan ge lika gott resultat och illustrerar våra intentioner med ett utkast till cirkulär från styrelsen. I detta cirkulär förutsätter vi att

• Sida 156
•  Original

landet skall indelas i remissområden; vi finner att våra förslag gör ett snabbt genomförande av den av medicinalstyrelsen föreslagna regionsjukvården, såvitt den avser neurologi, än mer angeläget.

Vi lägger fram förslag till sådan ändring av sjukhuslagen, att det undan- tag från landstingens huvudmannaskap, som nu finns stadgat beträffande 1 fallandesjuka, skall utgå. Då landstingens ansvar för vården enligt lagen gäller »i den mån icke annan drager försorg om sådan vård», förutsätter lagförslaget en precisering av det klientel, som bör omhändertas på epilep- tikeranstalterna. Vi lägger fram förslag till 1 & i en blivande stadga för sta- tens epilepsisjukhus.

I anslutning till lagförslaget föreslår vi sådan ändring av förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej deltager i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet _ den s. k. bidragsförord- ningen — att varje i landet verksam, behörig läkare skall äga direkt till serafimerlasarettets neurologiska klinik remittera epilepsipatienter. Slutli- gen anger vi i detta kapitel våra synpunkter på verksamheten vid de neuro- logiska klinikerna.

I 11 kapitlet lägger vi fram en plan för utbyggnaden och upprustningen av epileptikeranstalterna. Planen bygger på principen att man inte skall rubba nuvarande ordning i fråga om anstalternas användning för patien- ter av olika ålder och kön.

Beträffande anstalternas ekonomi finner vi, att epilepsipatienter bör er- 1 1 I | I l

lägga samma vårdavgift som annorstädes är gängse inom svensk sjukhus- vård eller 3 kronor för dag. I förekommande fall bör epileptikeranstalterna, på samma sätt som anstalterna för psykiskt efterblivna i viss utsträckning berättigats göra, äga uppbära folkpension eller barnbidrag, som tillkommer den vårdade; dock med skyldighet att tillhandahålla fickpengar. Den del av vårdkostnaden, som, inte täcks av vårdavgiften, skall enligt vårt förslag er- sättas av staten genom dels ett fast statsbidrag, som vi uppskattar till 8 kronor för dag, och dels ett fyllnadsbidrag. Landstingen bör inte betungas med några utgifter för denna vård, och primärkommunernas ansvar bör inte sträckas längre än vad som är vedertaget inom sinnessjukvården.

För patienter i Öppen vård föreslår vi ett statsbidrag av samma storlek som bestämts för familjevård av alkoholmissbrukare eller 3 kronor för dag. Investeringskostnader vid de enskilda anstalterna bör täckas med räntefria, stående lån, som skall återbetalas om epileptikervården läggs ned.

Av skilda orsaker anser vi att de nya reglerna inte kan sättas i kraft före den 1 januari 1957. Till övergångsanordningar avser vi att återkomma i anslagsäskanden för budgetåret 1956/57. Däremot berör vi i betänkandet i korthet vissa andra frågor, nämligen 0111 personalens löneställning, behovet av en vidgad tjänste- och familjepensionsrätt samt angelägenheten av en höj- ning av de för flit- eller fickpengar avsedda beloppen.

• Sida 157
•  Original

Kostnaderna för den av oss föreslagna upprustningen och utbyggnaden av epileptikeranstalterna uppskattar vi till 15 miljoner kronor. Beloppet skall enligt vårt förslag slås ut med i princip lika belopp på fem budgetår.

Det är vanskligt att ange den ökning av de årliga driftkostnaderna vid samtliga epileptikeranstalter, som ett bifall till våra förslag kan föranleda. Så mycket kan dock sägas, att epileptikervård alltjämt kommer att vara en i jämförelse med lasarettsvård billig vårdform samt att standardhöjningarna konnner att bli föga kostnadskrävande. Slopandet av landstingens ersätt- ningsskyldighet för denna vårdform och den begränsning, vi förutsätter i fråga om primärkommunernas betalningsansvar, gör tillsammans med nyss antydda faktorer det antagandet berättigat, att ökningen av de för driften av epileptikeranstalterna på den statliga budgeten anvisade anslagen vid en fullt genomförd omläggning enligt våra förslag _ under förutsättning av oförändrat penningvärde _ kommer att bli av storleksordningen 2 200 000 kronor.

• Sida 158
•  Original

Särskilda yttranden

1:o) av professor Antoni, som i anledning av en anvisning i direktiven anfört följande.

I statsrådsdirektivet för den nu avslutade utredningen av frågor rörande epileptikervården i vårt land ålades Kungl. medicinalstyrelsen att i sina för- slag i största utsträckning bygga på förefintliga, på enskilda initiativ till- komna respektive av enskilda organisationer drivna vårdanstalter m. m. Härtill tillåter jag mig att på egna vägnar vördsamt anföra följande.

Enskilda initiativ, med penningmedel och personliga arbetsinsatser, har i vårt land, som annorstädes, haft en utomordentligt stor andel i det sociala framåtskridandet. De voro nog så påkallade under de långa tidrymder som förgick innan det allmänna ännu börjat till fullo inse sina skyldigheter härutinnan. De enskilda initiativen har verkat som högst betydelsefulla och lovvärda pionjärföretag. I våra dagar, då stat och kommun på så ansvars- kännande och frikostigt sätt tar sig an omvårdnaden av de sämre lottade i samhället, sjuka och på annat sätt handikappade, är pionjärinsatser på enskilda initiativ allt mindre påkallade, även om de alltjämt är välkomna och kan ha stor vägröjande betydelse.

Men då ett visst område av oumbärlig sjukvård klarnat i fråga om unge— färlig omfattning och önskvärda organisationsformer, är tiden inne för det allmänna _ stat och kommun — att helt övertaga området i fråga. Så är nu fallet beträffande epileptikervården. Denna ej så litet omfattande och för samhället nödvändiga gren av sjukvården bör icke längre omhänderhas av enskilda organisationer och på enskilt ansvar. Ett av skälen härtill är att sådana enskilda sammanslutningar alltid står på mer eller mindre osä- ker grund i fråga om aktuell ekonomisk bärkraft såväl som utsikter för framtiden. Det största erkännande måste ges Föreningen Margarethahem- met såväl som Svenska Diakonsällskapet för deras initiativ i fråga om epileptikervården, den expansiva energi, organisationstalang och person— liga offervillighet som av dessa sammanslutningar och de många de lyc- kats intressera för sina behjärtansvärda syften nedlagts på denna sjuk-— vårdsgren och resulterat i präktiga anstalter; de nämnda föreningarna är icke ensamma om sådana insatser. Men enskilda företags effektivitet och framtida bärkraft står och faller självklart med sådana oberäkneliga fak- torer som det allmänna ekonomiska läget med därav beroende möjlig-

• Sida 159
•  Original

heter för insamlingar och donationer, vidare av det religiösa intresset i landet, om vars framtidsutsikter ingenting kan utsägas. Den tid kan snart nog komma _ och kommer med största sannolikhet _ då de föreningar och sällskap som upprättat och alltjämt bedriver anstalter för epileptiker- vård, blir helt eller till så övervägande del för sin existens beroende av ekonomiska bidrag från stat och kommun —— eller på andra vägar, utifrån att ett kvarblivande i enskild regi vore en anomali. Det är redan nu ett främmande förhållande att epileptikervården, dess anstalter och resurser, dessas omhänderhavande och tillhörighet skall be— finna sig i särställning gentemot all annan allmän sjukvård i landet. Bland många angelägenheter som på ett mindre tillfredsställande sätt beror av denna särställning, är tillsättningen av läkartjänster. Läkartjänster vid epileptikeranstalter bör inrättas och tillsättas efter enahanda grunder som sjukhusläkartjänster i stat och kommun, i fri konkurrens och helt offent- lig regi.

Man må icke invända att privat regi garanterar större humanitet, större och mera uppoffrande individuellt intresse i sjukvården än offentlig sådan; erfarenheterna från exempelvis lasarettsvården i vårt land ger icke stöd åt sådana antaganden.

2:0) av byråchefen Annell, som anfört följande. I 9 kap. anför delegationen, att den avstår från att framlägga förslag rörande den förstärkning av den centrala ledningen och tillsynen, som dele- gationen finner önskvärd, emedan statsmakterna först bör ta ställning till delegationens förslag om uppdelning av huvudmannaskapet för epileptiker- vården. För min del finner jag den angivna förstärkningen så angelägen, att jag anser att delegationen bort redan i sitt betänkande framlägga för- slag i ämnet.

3zo) av förbundsdirektören Dahlgren, som anfört följande. Med hänsyn till den särställning epileptikerna anses intaga i förhållande till övriga sjuka har delegationen i kap. 10 förordat, att samtliga i lan- det verksamma behöriga läkare skola äga utfärda remiss för epilep- tiker för intagning å Serafimerlasarettets neurologiska avdelning. Jag har icke kunnat biträda detta förslag. Oavsett om epileptikerna intaga en särställning i förevarande avseende, vilket undandrar sig mitt bedö- mande, måste det i praktiken leda till svårigheter och komplikationer med olika remissbestämmelser för olika sjukdomsgrupper. Jag anser därför, att frågan om remissrättens omfattning bör övervägas i ett större samman- hang och kan alltså icke nu förorda, att någon ändring på denna punkt företages beträffande epileptikerna.

Jag är vidare tveksam, om delegationen bort definitivt taga avstånd från den föreslagna utbyggnaden av en observationsavdelning för barn vid Stora Sköndal.

• Sida 160
•  Original

4zo) av direktor Levenstam, som anfört följande. I 11 kap. har delegationen närmare utformat den kommande epileptiker- vårdorganisationen i landet och därvid beräknat att fyra epilepsisjukhus skulle finnas, varav ett skulle vara beläget å Stora Sköndal.

Vid epilepsisjukhusen skall finnas antingen skolhem med arbets- och vårdhem för kvinnor eller yrkesskola saint arbets— och vårdhem för män. Vidare skall varje epilepsisjukhus vara försett med en observationsavdel— ning, vid vilken skall mottagas patienter från såväl de egna skol—, arbets- och Vårdhemmen som också utifrån. Observationsavdelningarna är avsedda att samarbeta med regionalt neurologiskt arbetscentrum.

Delegationen har vid sin planläggning föreslagit att observationsavdel- ningen vid Stora Sköndal skulle mottaga manliga patienter från 15 års» ålder och uppåt. Den skulle däremot icke stå öppen för kvinnor och barn. Detta skulle medföra, att kvinnor och barn från Stora Sköndals upptag— ningsområde (d. v. s. i första hand Stor—Stockholm), vilka är i behov av

en längre tids observation och behandling och vilka icke —— på grund av observationstidens längd — mottagas vid neurologiska centra eller pediat- riska kliniker, skulle behöva resa till Vilhelmsro i Jönköping eller Marga- rethahemmet invid Uppsala, sedan dessa fått sina observationsavdelningar uppbyggda-

Svenska diakonsällskapet, som alltsedan 1901 bedriver epileptikervård, har sedan de första verksamhetsåren iakttagit behovet av platser för obser- vation och vård av här avsett slag. Sedan mitten av 1930-talet har vissa vårdhemsplatser tagits i anspråk för sådana fall och sedan 1954 finns en särskild observationsavdelning i därför uppförd byggnad.

Denna avdelning omfattar 14 platser, varav 10 för män. Såsom ett pro- visorium har de övriga fyra platserna avskilts som en särskild barnavdel- ning med särskild personal. Denna anordning är godkänd av Kungl. medi— cinalstyrelsen.

Inom denna observationsavdelning har även, vilket framgår av sid. 28, bedrivits poliklinisk verksamhet för kvinnor, män och barn. Vid avdel- ningen är anställda tvenne läkare, en neurolog-psykiatriker och en pediatri- ker med särskild utbildning rörande epileptikervård speciellt för barn samt elektroencefalografi (eeg). Därutöver finnes såsom konsulterande läkare anställda en neuroradiolog, en neurokirurg och en kardiolog, vilka dels deltaga i arbetet å avdelningen, dels i samråd med avdelningens egna lä- kare förmedla samarbetet med olika kliniker vid Stockholmssjukhusen.

Vid avdelningen anlitas vidare särskild psykolog för testning och obser— vation av patienterna. För spastikerbehandlingen finnes deltidsanställd sjukgymnast med specialutbildning på detta område, varjämte avdelad vård- personal, efter särskild träning, deltager i detta arbete.

Observationsavdelningen har, vilket redan redovisats i delegationens be— tänkande, förutom medicinsk utrustning som en ordinär sjukstuga, full-

• Sida 161
•  Original

ständig utrustning för eeg och neuroradiologi. En särskild gymnastikavdel— ning finns för spastikerbehandlingen.

Vid observationsavdelningen med dess poliklinik har sedan öppnandet 1954 inskrivits följande antal nya kliniska och polikliniska fall.

1 [ Tabell 1 . Vuxna Barn 1954 ............................................ 251 193 1955 (t. o. m. 31/10) .............................. 160 126 Summa 411 319

Antalet neurologiska poliklinikbesök har under 1955 (t. o. rn. 31/10) varit 250 vuxna och 229 barn.

Å observationsavdelningen har intagits:

Vuxna Barn

1954 ............................................ 78 57 1955 (L 0. m. 31/10) .............................. 59 49 Summa 137 106

Tabell 2

Vid epileptikerkliniken mottagna nyinskrivna kliniska och polikliniska fall, fördelade efter inremittent. (1954 och 1/1 t. o. 111. 31/10 1955.)

Vuxna Barn Lasarettsläkare och jämställda .................... 67 82 Tjänsteläkare ................. . .................. 67 24 Polikliniker BVC m. m. .......................... 5 14 Sinnessjukhus .................................. 14 — Annan vårdanstalt för epileptiker .................. 38 6 Sinnesslöanstalt .................................. 8 10 Privatpraktiserande läkare ........................ 85 109 Sökt själv vid härvarande poliklinik ................ 108 85 Stockholmssjukhus (överflyttning av intagna) ........ 15 3 Personal och elever vid Stora Sköndal (såväl neurolo- giska fall som akutsjukvård) .................... 110 22

Medelvärdtiden var under 1954 30 dagar. Under år 1955 har medelvärd- tiden för vuxna varit 34,1 dagar och för barn 34,3 dagar. Längsta vård— tiden för ett barn (3 år gammalt) har varit 196 dagar. För barn i skolåldern, som varit intagna under längre tid än en månad, har i samarbete med Stockholms folkskoledirektion enskild undervisning ordnats genom lärare från näraliggande folkskola.

Den 15/11 1955 var å väntelistan för intagning å observationsavdelningen uppförda 19 barn.

Delegationen har i sin motivering för att barn ej skall intagas å observa— tionsavdelningen å Stora Sköndal anfört olämpligheten av att inom en in- stitution för män emottaga även barn samt vidare att en observationsavdel- ning för barn saknar berättigande, där icke samtidigt skolhem finnes.

Gentemot denna argumentering vill jag anföra följande. Vad beträffar

i i l » l l l 5 Summa 517 355 i i |

• Sida 162
•  Original

sammanförandet av barn och vuxna inom en sjukvårdsinstitution, behöver endast påpekas att vid ett antal av våra lasarett barn och vuxna emottagas för vård å avdelningar inom samma byggnad.

Vidare har delegationen vid sin planläggning av de neurologiska arbets- centra avsett att såväl vuxna som barn där skall emottagas inom samma enhet.

Under nära två år har den nuvarande observationsavdelningen å Stora Sköndal emottagit dels män och dels barn, vilket framgår av ovan läm- nade uppgifter. Ehuru avdelningen är inrättad såsom ett provisorium, har under denna tid några komplikationer icke observerats. Den avgörande faktorn synes mig härvidlag vara icke så mycket avdelningarnas belägen— het till varandra som att tillräcklig personal finnes att tillgå.

Såsom framgår av 2 kap. (sid. 28) har det emellertid varit diakonsäll- skapets avsikt att för sin observationsavdelning för barn uppföra en sär— skild byggnad. Då diakonsällskapet å Stora Sköndal förfogar över stora markområden, kan den nämnda avdelningen uppföras helt skild från den övriga epileptikervården.

I detta sammanhang vill jag hänvisa till min framställning rörande ut— ländska institutioner i kap. 7, av vilken framgår att vid ett flertal av dessa (t. ex. Kolonien Filadelfia i Danmark, Meer en Bosch i Holland, Schweiz, Anstalt fiir epileptische i Ziirich) såväl barn som vuxna är omhänder- tagna. Man har inom dessa organisationer menat, att det vore av värde att barnen finge leva i ett så naturligt sammanhang som möjligt. Till detta hör familjen. Denna organisation av de utländska institutionerna motsva- rar en modern syn på epileptikervården. Enligt denna är det icke minst ur profylaktisk synpunkt av stor vikt att de sjuka får ha kontakt med samma läkare och samma institution under hela uppväxttiden till dess de är place— rade i förvärvsarbete och anpassade i samhället. Detta gäller i särskilt hög grad just för de epileptiker, som icke är i behov av fortlöpande hospitalise- ring utan endast är i behov av fortlöpande kontrollundersökning och perio— disk vård.

Därmed har jag också vidrört delegationens andra argumentering mot att en observationsavdelning för barn anordnas å Stora Sköndal. Det må framhållas att observationsavdelningarna skall arbeta även med sikte på de patienter, som icke behöva hospitaliseras, i det att de skall mottaga patienter från de neurologiska centra i och för långtidsbehandling. Detta förhållande synes tillräckligt motivera, att möjligheter beredes även barn från Stora Sköndals upptagningsområde (Stor-Stockholm), intagna vid de neurologiska centra å Serafimerlasarettet eller Södersjukhuset, att inom nära räckhåll erhålla behövlig långtidsbehandling. Då Stora Sköndals observa— tionsavdelning redan inlett ett gott samarbete med dessa neurologiska centra, synes det vara naturligt att även barnen skall beredas plats inom denna.

• Sida 163
•  Original

En observationsavdelning av här nämnd typ bör vidare placeras så cen- tralt som möjligt inom upptagningsområdet. För barnen tillkommer här den mycket viktiga synpunkten att dessa i samband med en sjukhusintag— ning icke blir under en längre tid skilda från föräldrarna. I likhet med t. ex. barnkliniken på Karolinska sjukhuset har vi daglig besökstid å vår barnavdelning. I vissa fall har mödrarna fått deltaga i arbetet på avdel- ningen och ev. kvarstannat, då det gällt något särskilt känsligt barn.

En förutsättning för att ett sådant system skall kunna genomföras är att icke avstånden göres onödigt långa. Stora Sköndal, med sin belägenhet i Stockholm, ligger mitt i ett stort upptagningsområde endast 8 km från Stockholms central. Institutionens belägenhet i Stockholm innebär också, vilket vår hittillsvarande erfarenhet tydligt visar, att samarbetet med Stock- ' holmssjukhusen och deras specialister lätt går att genomföra.

Avsikten är, såsom ovan anförts, att diakonsällskapet skall med egna medel utan kostnad för statsverket, uppföra denna avdelning (nybygg-

j nad) för barn, som enligt mitt förmenande bör höra till observationsavdel- l ningen å Stora Sköndal och som i första hand avses att samarbeta med i klinikerna och sjukhusen inom Stockholmsområdet. Medicinsk apparatur ! och utrustning jämte central köksanläggning i befintliga byggnader, är & dimensionerade för att jämväl betjäna en sådan utbyggnad. | Storleken å nämnda barnavdelning kan helt naturligt vidare diskuteras ' och bör naturligtvis fastställas i samarbete med Kungl. medicinalstyrelsen.

! Delegationen har föreslagit att den nya epileptikervårdorganisationen | skall träda i kraft den 1 januari 1957, vilket skulle innebära att barnavdel- ' ningens fyra platser skulle indragas. Under hänvisning till ovan anförda ' beläggningssiffror samt väntelistan finner jag det anmärkningsvärt, att

svensk sjukvård sålunda skulle berövas vårdplatser, för vilka vid den tid- punkten ersättning ej erhållits.

Med hänsyn till ovan anförda synpunkter och uppgifter vill jag därför —— ehuru jag i huvudsak ansluter mig till delegationens förslag till plan för svensk epilektikervårdorganisation — reservera mig emot delegatio— nens förslag rörande observationsavdelningen å Stora Sköndal, och vill före- slå att vid slutligt fastställande av epileptikervårdsorganisationen, denna ges en sådan utformning att jämväl barnavdelning kan få inrättas vid varje observationsavdelning å epilepsisjukhus.

• Sida 164
•  Original