SOU 1956:40

Riktlinjer för bostadspolitiken

Kungl. Socialdepartementet

Den 16 december 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för social- ,departementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att utreda Vissa hostadspolitiska frågor.

Med stöd av hemyndigandet tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Severin i Gävle, ord— förande, Leif Cassel, Henning Gustafsson i Skellefteå och Gunnar Larsson i Luttra, ledamoten av riksdagens första kammare Dagmar Ranmark, direktören Börje Skarstedt, Hälsingborg, kanslirådet Gunnar Ekdahl samt hyråchefen Lennart Eriksson.

De sakkunniga har antagit benämningen hostadspolitiska utredningen.

Såsom sekreterare åt utredningen förordnades den 19 december 1955 byrådirektören Lennart Björk, och såsom experter har tillkallats förste aktuarien Magnus Elison, den 6 februari 1956, förste byråsekreteraren Ahle Carlsson, den 20 augusti 1956, och förste byråingenjören Göran Hell- sten, den 21 september 1956.

Vi får härmed vördsamt överlämna ett betänkande med riktlinjer och förslag beträffande utformningen av statliga lån och bidrag till bostads- försörjningen. Reservationer av herrar Cassel, Ekdahl, Gustafsson och Skarstedt samt ett särskilt yttrande av herr Cassel bifogas.

I vårt fortsatta arbete kommer vi att behandla frågan om stödet till åldringarnas och vissa andra hushållsgruppers bostadsförsörjning sanft frågor i samband med utformningen av samhällets stöd till upprustning och förbättring av äldre bostäder.

Stockholm den 9 oktober 1956.

Erik Severin Leif Cassel Gunnar Ekdahl Lennart Eriksson Henning Gustafsson

Gunnar Larsson Dagmar Ranmark Börje Skarstedt

/ Lennart Björk

I sitt anförande till statsrådsproto- kollct den 16 december 1955 vari che- fen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, hemställde om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning av vissa hostadspolitiska frågor erinrade denne bland annat om, att i det närmaste tio år förflutit sedan ställning togs till skilda hostadspolitiska åtgärder i syfte att främja en allmän förbättring av bostadsförhållandena på lång sikt.

Departementschefen anförde vidare bland annat, att de två hostadspolitiska frågor som i mitten av 1940-talet fram- stått som centrala, nämligen frågan om en förbättrad relation mellan hyror och inkomster och frågan om övergång till produktion av relativt rymliga, såsom familjebostäder godtagbara lägenheter numera bringats ett väsentligt steg när- mare sin lösning. Trots att allmänt sett en avsevärd förbättring av förhållande- na inträffat hade emellertid vissa med- horgargrupper med små inkomster allt- jämt svårt att skaffa sig en godtagbar bostad. Många barnfamiljer med be- gränsade inkomster, liksom även pen- sionärer och andra hushåll med rela- tivt små ekonomiska resurser såsom in- valider, ensamstående mödrar etc., kun— de icke utan särskilt stöd från samhäl- lets sida lösa sin bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. Det kunde sam- tidigt inte förnekas, att de allmänna stödåtgärderna med avseende på ny- produktionen av bostäder, vilka inne—

Utredningens upp drag

fattar betydande subventioner och kost- nader för samhället, även omfattar hus- hållsgrupper i så god ekonomisk ställ- ning att de inte rimligen har behov av samhällets hjälp för att ordna sin bo- stadsfråga. Enligt departementschefens mening kunde de uppgifter bostads- politiken ställs inför icke uppfattas som en gång för alla givna. I ett samhälle med full sysselsättning, stigande real- löner och en till följd därav stor efter- frågan på bostäder vore det en central fråga hur samhällets insatser på bo— stadsområdet skall utformas för att helt och fullt komma dem till godo som är i verkligt behov av hjälp.

Ekonomiska insatser från det allmän- nas sida av generell karaktär i syfte att mera allmänt påverka relationen mellan hyror och inkomster borde sålunda få vika för ingripanden som avser att för- hjälpa hushåll med små ekonomiska resurser till en godtagbar bostad. Det vore därför nödvändigt att företa dels en översyn av den statliga bostadslån- givningen, dels en kartläggning av de grupper som har de mest trängande be- hoven av förbättrade bostadsförhållan- den.

Departementschefen erinrade om att åtgärder som direkt tar sikte på att för— bättra bostadsförhållandena för hushåll med små inkomster icke är någon ny- het i svensk bostadspolitik. Den aktuella bostadspolitiska frågan gällde emeller— tid huruvida icke det allmännas insat- ser på bostadsområdet framdeles i hög—

re grad än under de gångna tio efter- krigsåren bör koncentreras på uppgif- ten att effektivt bistå hushåll med små inkomster, varvid kanske i första hand anmälde sig behovet av ekonomiskt bi- stånd till barnfamiljer.

En utredning borde sålunda komma till stånd beträffande dels de för den statliga långivningen till bostadshus gäl- lande villkoren, dels de bostadsrabatter av skilda slag som utges till olika kate- gorier av hushåll.

Omprövningen av den statliga bo- stadslångivningen borde syfta till finan- sieringsvillkor som så vitt möjligt gör statliga bidrag överflödiga. Särskild uppmärksamhet borde ägnas frågan hur amorteringsvillkoren i fråga om både statligt lån och av enskilda kreditgiva- re lämnade lån bör vara utformade för att stabilitet i fastighetsförvaltningen och ett sparande av rimlig storlek skall kunna uppnås. Frågan om förenkling av bostadsfinansieringen borde ingåen- de prövas. Departementschefen erinra- de i detta sammanhang om att frågan om införandet av ett kreditgarantisys- fem på bostadsområdet icke nått en slutlig lösning. Vidare borde även frå- gan om storleken av byggherrarnas egna insatser uppmärksammas.

En allmän omprövning av omfatt- ningen av och villkoren för familje— bostads— och bränslebidragen till barn- familjer borde verkställas. Denna om- prövning borde icke ske endast med anledning av den omläggning av sam- hällets stödåtgärder på bostadsområdet från generella former till åtgärder för vissa typer av hushåll som departe- mentschefen förordat. Omprövningen borde även ta en utgångspunkt i det av 1954 års familjeutredning vitsordade allmänna behovet att i olika hänseen— den mera beakta barnfamiljernas pro- blem. Vid omprövningen borde frågan om att utsträcka familjebostadsbidragen

till att omfatta icke endast som hittills familjer med minst två barn utan också familjer med ett barn övervägas. Där- vid borde särskilt uppmärksammas önskvärdheten av att bidragsgivningens administration förenklas. Det kunde bland annat på grund härav synas tvek- samt om nuvarande till familjebostzads- bidraget knutna villkor beträffande bo- stadens standard lämpligen bör bibe- hållas. Om det skulle visa sig, att bidrag utan nämnda villkor är att föredraga för framtiden borde utredningen även pröva möjligheten att samordna dessa bidrag med formerna för de allmänna barnbidragens administration.

Frågan om att koncentrera det all- männas insatser på bostadsområdet på vissa hushåll kunde emellertid icke till- fredsställande ordnas enbart genom en utbyggnad av bidragsgivningen till fa- miljer med barn. Det vore bland annat önskvärt att få klarlagt i vad mån ytter— ligare insatser krävs för att få åldring- arnas bostadsfråga löst på ett tillfreds- ställande sätt. Vidare påkallade de en- samstående mödrarnas problem särskilt beaktande. Departementschefen erinra— de vidare om att det finns grupper av hushåll som på grund av särskilda bo- stadsbehov har mycket svårt att finna en för dem passande bostad, exempel- vis de som på grund av invaliditet behöver en specialinredd lägenhet. Det vore därför angeläget, att omfattningen och karaktären av de hjälpbehov som föreligger på grund av en i förhållande till hyran för en god bostad otillräcklig inkomst eller till följd av ett speciellt bostadsbehov blev ingående belysta. Med ledning av en dylik undersökning borde förslag utarbetas beträffande bo— stadsrabatternas omfattning och villkor. Det vore angeläget, att bidragsgivning- ens regler blev så enkla som möjligt, och i den utsträckning som visade sig praktiskt lämplig borde handhavandet

av bidragsgivningen anförtros åt kom- munerna.

I samband med översynen av bostads- rabatterna borde övervägas huruvida och i vad mån anledning föreligger att

ytterligare effektivisera samhällets stöd åt upprustning och förbättring av äldre hus, särskilt i vad detsamma avser in- komstprövade bidrag i form av ränte- fria, stäende förbättringslån.

KAPITEL I

Hittillsvarande riktlinjer för bostadspolitiken

Förkrigstiden och krigsåren

I våra direktiv har frågan om en om- fördelning av samhällets ekonomiska stöd åt bostadsförsörjningen till förmån för hushåll med små inkomster — spe- ciellt barnfamiljer — ställts i förgrun- den. I direktiven har vidare framhål- lits, att ekonomiska insatser från det allmännas sida av generell karaktär i syfte att mera allmänt påverka relatio- nen mellan hyror och inkomster bör få vika för ingripanden som avser att förhjälpa hushåll med små ekonomiska resurser till en godtagbar bostad.

De principfrågor som ställs här har ända sedan 1930-talet intagit en central plats i den hostadspolitiska diskussio- nen.

Då bostadssociala utredningen i ett år 1935 avgivet betänkande (SOU 1935:2) framlade förslag om åtgärder till stöd för flerbarnsfamiljernas bo- stadsförsörjning anförde utredningen argument av samma slag som de vilka återfinnes i våra direktiv. Bostadssoci- ala utredningen framhöll sålunda, att en enhetlig allmänt hyresreducerande subvention å ena sidan icke kunde ge tillräckligt stöd åt de mest behövande och att den å andra sidan kunde för- väntas till stor del komma hushåll till- godo, vilka i själva verket icke hade behov av det allmännas omsorger om bostadsförsörjningen. Den faktiska hjälpeffekten skulle därför komma att fördelas på ett socialpolitiskt föga ra- tionellt sätt. I konsekvens med den upp-

fattning som bostadssociala utredningen här gav uttryck åt, kom också de olika former av statligt ekonomiskt stöd åt bostadsförsörjningen som tillkom un- der 1930-talet — bostadsförbättrings— bidragen, bostadsanskaffningslånen och familjebidragen, statsbidraget till pen- sionärshem, etc. — att koncentreras till vissa hushållsgrupper med särskil- da bostadsbehov och låga inkomster. Däremot påverkade de statliga stödåt- gärdcrna icke nämnvärt den allmänna utvecklingen på bostadsmarknaden. Utvecklingen under krigsåren ställde emellertid den statliga bostadspolitiken inför nya uppgifter. Det gällde att hind- ra en krisartad utveckling på bostads- marknaden genom att allmänt stimu- lera bostadsproduktionen. Frågan om ett vidgat statligt finansiellt stöd åt speciellt stadssamhällenas bostadspro- duktion aktualiserades sålunda mycket snart efter krigsutbrottet i september 1939. Statsmakterna måste försöka att förhindra att bostadsbyggandet ned- gick så starkt, att risk för arbetslöshet och försämrad bostadsförsörjning upp- stod. Ur allmänt prispolitiska synpunk- ter blev det därjämte angeläget att mot- verka en ytterligare skärpning av de tendenser till hyreshöjning som snart började göra sig gällande. Problemet var sålunda icke blott att söka upprätt- hålla en viss bostadsproduktion utan även att se till att de nya bostäderna kunde upplåtas till hyror som ej alltför mycket översteg hyrorna för tidigare

producerade likvärdiga lägenheter. I detta syfte beslutades redan vid 1940 års riksdag i enlighet med förslag av bostadssociala utredningen (SOU 1939:50) en viss utvidgning av den statliga tertiärlångivningen, varjämte vissa ändringar av ränte- och amorte- ringsvillkoren för statliga teriiärlän ge- nomfördes.

Mot bakgrunden av en fortsatt snabb byggnadskostnadsstegring och ett starkt minskat bostadsbyggande tedde sig de åtgärder som vidtagits av 1940 års riks- dag snart otillräckliga. Frågan om ett ytterligare vidgat stöd till bostadsför- sörjningen upptogs ånyo till prövning vid 1941 års riksdag och nu på gruml- val av det betänkande som i början av året framlagts av byggnadskostnadssak- kunniga (SOU 1941:4). I detta betän- kande utvecklade och preciserade de sakkunniga vissa Synpunker på bo— stadspolitikens utformning som redan tidigare anlagts av bostadssociala ut- redningen och som också fortsättnings- vis spelat en central roll i den allmän— na bostadspolitiska diskussionen.

De sakkunniga underströk sålunda särskilt riskerna för uppkomsten av en splittrad hyresnivå. I den svåra — av byggnadskostnadsstegring och begyn- nande bostadsbrist karakteriserade situation som nu rådde på bostads- marknaden hade man enligt de sakkun— nigas mening anledning att tillspetsat ställa frågan vilket som vore det för bostadsmarknaden och den allmänna bostadsstandarden betraktade på lång sikt minst onda av två ting: en skarp bostadsbrist till följd av fortsatt stille- stånd inom bostadsbyggandet eller en hostadsbyggnadsverksamhet på villkor, som krävde en kraftigt höjd hyresnivå. Det vore uppenbart, att båda alterna- tiven skulle kunna medföra olyckliga och vittgående konsekvenser. Det förra skulle sannolikt nödvändiggöra en

sträng reglering av hyresmarknaden, innebära risk för starka konjunktur- svängningar på byggnadsmarknaden, hämma byggnadsindustrins tekniska ut- veckling och på obestämd tid upp- skjuta realiserandet av en allmän höj- ning av utrymmesstandarden. Det andra alternativet vore inte mindre olyckligt. Om bostadsbyggandet permanent in- ställde sig på den vid tillfället gällande kostnadsnivån och den allmänna hyres- nivån anpassades därefter skulle detta — bortsett från sakens betydelse ur penningpolitisk synpunkt — säkerligen betyda att möjligheterna för ett all- mänt realiserande av utrymmesstandar- dens höjning för lång tid framåt ruine- rades. Den enda tillfredsställande nt- vägen ur det låsta läget vore den som gick över omedelbar anpassning av de för de årliga bostadskostnaderna be- stämmande faktorerna på sådant sätt, att en tillräcklig nyproduktion av bo- städer till priser, som ej väsentligt över- steg de på likvärdiga bostäder då gäl- lande, blev möjlig.

De sakkunniga underströk särskilt, att den av dem angivna målsättningen för hyrespolitiken icke innebar en ab- solut fast hyresnivå. Stegrade driftkost- nader och i viss lnån även ökade ränte- kostnader kunde sålunda tillåtas slå igenom i hyresnivån i den mån de på— verkade såväl äldre som nyare fastig- heter. Vid utformningen av åtgärder som syftade till paritet i avseende på de årliga fastighetskostnaderna för äld- re och nyproducerade fastigheter kun- de i enlighet med de sakkunnigas tan- kegång de löpande driftkostnaderna, som förändrades lika mycket för gamla och nya fastigheter, lämnas utanför problemet, medan de kostnadsbestäm- mande faktorer vilkas verkan på fas- tighetsekonomin vore definitiv — dvs. byggnadskostnader och tomtpriser — i görligaste mån borde från början an-

passas. Räntckostnadernas anpassning kunde däremot avse en kortare period — fem å tio år — inom vilken det all- männa räntelägets förändringar hunnit genomsyra större delen av fastighets- beståndet.

I det dåvarande läget borde det en— ligt de sakkunnigas mening vara möj- ligt att utan åtgärder av egentlig sub- ventionskaraktär göra ny bostadspro- duktion räntabel, utan att hyresnivån höjdes mer än som motsvarade höj- ningen i de löpande driftkostnaderna. I fråga om finansieringsvillkoren före— slog de sakkunniga en kombination av tertiärlån enligt dittills gällande regler samt en statlig räntegaranti för botten- lån och sekundärlån. Statsmakterna an- slöt sig vid 1941 års riksdag i allt vä- sentligt till de sakkunnigas synpunkter och förslag.

Då tanken på en generellt hyresned- sättande subvention första gången ak- tualiserades — vilket skedde i en i februari 1942 avgiven promemoria rö- rande bostadsförsörjningen (SOU 1942:3) — skedde det under starkt betonande av subventioneringens pro- visoriska karaktär. Utredningsmannen — byråchefen Alf Johansson — anför- de efter att ha diskuterat men avvisat tanken på att lösa hyresmarknadens paritetsproblem genom något slags ut- jämningsförfarande medelst en avgift på äldre lägenheter bland annat föl- jande (sid. 66):

»Ett statligt stöd av subventionskaraktär åt bostadsbyggandet kan betraktas som det pris som betalas för att hyresnivån skall hållas tillbaka i det läge, som betingas av kostnaderna i det redan befintliga bostads- beståndet, och icke bestämmas av de höjda kostnaderna i den lilla del av bostadsbe- ståndet, som utgöres av de nyproducerade lägenheterna. Ställningstagandet till frågan om subvention med offentliga medel eller någon alternativ linje, t. ex. det i det fö- regående antydda prisutjämningsförfaran- det, måste påverkas av uppfattningen om

huru länge och i vilken grad de höjda kost- naderna för nybyggnad komma att bestå_ Det förefaller finnas starka skäl att antaga, att efter krigets slut och handelsavspärr- ningens hävande en återgång av kostnader- na kommer att ske, ehuru givetvis ingen— ting med säkerhet kan vetas om hur det då uppnådda läget förhåller sig till läget före kriget eller för närvarande eller om kost— nadsreduktionens grad. En dylik kostnads— reduktion förutsätter icke, att en egentlig deflationsprocess utvecklar sig efter krigets slut — man får antaga, att penning- och finanspolitiken inriktas på att hindra en sådan _ utan endast, att de huvudsakligen med avspärrningsläget sammanhängande orsakerna till den nuvarande kostnadsupp— drivningen bortfalla.

Kan det med rimlig grad av sannolikhet antagas, att denna kostnadsuppdrivning ä'r övergående, säg för resonemanget skull inom 3, 4, 5 år, är problemet nu att hindra dess överförande på hyresnivån och så att säga skära av en topp i kostnadskurvan. Detta är av betydelse icke endast för hyres- nivån under den närmaste period, som an— tages övergående, utan även i fortsättning- en, dels därför att en hyresnivå, som en gång drivits upp bringas tillbaka endast med svårighet, dels därför att en sådan återgång kan framkalla en fastighetskris, som går ut först och främst över de för de tillfälligt uppdrivna kostnaderna byggda fastigheter- na men även över de tidigare byggda, som med av den höjda hyresnivån betingat ökat fastighetsvärde bytt ägare under tiden. Om den framtida utvecklingen skulle komma att innebära, att de nu uppdrivna kostna- derna blir bestående får i sinom tid frågan om fortsättandet av en subvention eller dess avbrytande och ersättande av hyres- höjning tagas i övervägande med hänsyn till då föreliggande socialpolitiska och finanspolitiska premisser.»

För att lösa det hyrespolitiska pro- blemet vore en kapitalsubvention mot- svarande »överkostnaderna» en ratio— nell anordning. Denna kapitalsubven- tion borde ha formen av ett tilläggslån intecknat i fastigheten men löpande utan ränta och amortering så länge de av det lånebeviljande organet godkända hyrorna icke höjdes.

I propositionen nr 221 till 1942 års riksdag deklarerade föredragande de-

partementschefen sin anslutning till ut- redningsmannens synpunkter på nor— merna för hyressättningen i statsbclå— nade fastigheter, och riksdagen beslöt i enlighet med departementschefcns förslag att införa en kapitalsubvention i form av tilläggslån för flerfamiljshus samt att genomföra en sänkning av rän- tan för tcrtiärlån till egnahem och in- föra en räntefri, stående del av sådana tcrtiärlån.

Det sålunda uppbyggda systemet för lån och bidragsgivning till bostadspro- duktionen förblev i sina huvuddrag oförändrat till krigets slut. Den 1 an- slutning till räntesänkningen på den allmänna kreditmarknaden våren 1945 genomförda sänkningen av räntan för bostadslån medförde dock en väsentlig minskning av behovet av tilläggslån.

1946—1947 års hostadspolitiska program

Vid riksdagarna åren 1946 och 1947 ägnades det under krigsåren utbyggda systemet för statligt stöd åt bostads- försörjningen en allmän översyn med utgångspunkt från de synpunkter och förslag som framlagts av bostadssociala utredningen i första delen av dess slut— betänkande (SOU 1945: 63).

I fråga om långivningen och den ge- nerella subventioneringen av bostads- byggnadsföretag gav denna översyn till resultat de regler som i huvudsak än- nu gäller.

Vid sin disskussion i nyssnämnda betänkande av de lånevillkor som bor- de gälla för den fortsatta statliga stöd- verksamheten konstaterade bostadssoci- ala utredningen, att den offentliga bo- stadskreditgivningen genom utveck- lingen under krigsåren kommit att om- fatta nästan hela bostadsbyggnadsverk- samheten för ordinära ändamål. Detta förhållande måste bli bestående i den fortsatta utvecklingen, om det program för allmän höjning av bostadsstandar-

den som utredningen framlagt skulle kunna genomföras.

Frågan om det statliga stödets inrikt- ning på enhetliga eller med hänsyn till olika bostadsbehov differentierade bi- drag var enligt utredningens mening ett centralt spörsmål. Med denna fråga sammanhängde intimt hela frågan om de hostadspolitiska åtgärdernas social- politiska inriktning, frågan om behovs- prövning i samband med bostadssub- ventioner och icke minst frågan om bostadspolitiken som instrument för befolkningspolitiska strävanden.

Utredningen kom, med beaktande av utsikterna till förskjutningar i för- hållandet mellan inkomstnivå och bo- stadskostnader till följd av utvecklingen av allmän produktivitet, realinkomster, byggnadsmaterialpriser och rationalise- ring av husbyggandet, samt av propor- tionerna mellan det vid då givna förut- sättningar beräknade subventionsbe- loppet och effekten härav, till den upp- fattningen, att en subvention syftande till en generell och likformig hyres- sänkning icke vore att förorda såsom en huvudlinje för de följande årens bostadspolitik. I konsekvens med denna principståndpunkt förordade utred- ningen också, att tilläggslånesystemet borde bibehållas endast tillsvidare. Ut- redningen höll för sin del för sanno- likt, att behovet av tilläggslån skulle praktiskt taget helt försvinna under år 1946. Skulle så ej bli fallet, borde frå- gan om ytterligare åtgärder för till- läggslånens avveckling tagas upp till förnyad prövning. Till denna stånd— punkt anslöt sig statsmakterna vid 1946 års riksdag. Tilläggslån borde tillsvi- dare kunna utgå endast på sådana or- ter dår hyresläget vore lågt och in- komstläget tillika sådant, att risk före- låg att nyproduktionen helt hämma- des, om icke dylik subvention läm- nades.

Beträffande den närmare utformning- en av differentierade bostadssubventio- ner konstaterade bostadssociala utred- ningen, att ett ensidigt tillämpande av principen att koncentrera det ekono- miska stödet till de minst betalnings- kraftiga hushållen kunde få följder som vore föga önskvärda ur såväl bostads— politisk som allmänt socialpolitisk syn- punkt. Utredningen fann det angeläget, att subventionsåtgärder som avsåg bo- staden icke förbands med en rigorös, individualiserad inkomstprövning. En sådan skulle ofrånkomligen ge en stäm- pel av nödhjälp, vilken icke borde åsät- tas den bostadssociala verksamheten. I dåvarande läge vore ekonomiskt stöd åt bostadsförsörjningen av behovet på- kallat icke endast för sådana fall där undernormal förvärvsförmåga förelåg, utan även för en stor del av de fall, där förvärvsförmågan var normal och in- komsterna ordinära. En fortlöpande in- komstkontroll under upplåtelsetiden med reduktion av tidigare givet stöd som följd i händelse av inkomstförbätt- ring skulle — allmänt och rigoröst till— lämpad — vara mycket olämplig. Hän- synstagande till de starkt varierande be- hoven av ekonomiskt stöd för bostads- försörjningsändamål vid utmätandet av subventionsåtgärder borde i största möj- liga mån gälla grupper mcd på visst sätt definierade egenskaper (såsom fa- miljer av viss storlek, pensionärer, eg- nahemsbyggare på landsbygden osv.) beträffande vilka mera allmän oförmåga att bekosta en fullvärdig bostad vore känd, och i minsta möjliga grad ske genom individuell inkomstprövning. En naturlig avgränsning av bostadssubven- tionens faktiska giltighetsområde kun- de också erhållas genom att som vill- kor för subventionen sätta icke endast vissa minima (t. ex. två rum och kök för familjebostad) utan även vissa maxi- ma (t. ex. fyra rum och kök för viss

familjestorlek). I den mån prövning av inkomsten erfordrades, borde denna in- skränkas därtill att vissa förhållandevis högt satta inkomststreck fastställdes.

Sammanfattningsvis anförde utred- ningen följande (sid. 488—489).

»Övervägandena hittills i frågan om prin— cipen för konstruktionen av en bostads— subvention med hänsyn till den socialpoli— tiska fördelningen av stödeffckten eller till det urval av bostadshushåll, som komma i åtnjutande av subventionen, leda sålunda till den slutsatsen, att å ena sidan gene- rellt kostnadssänkande subvention enbart för sig är olämplig, därför att den icke när de sämre ställda grupperna men till en del kommer grupper tillgodo, som ej behöva hjälp, och att å andra sidan en enbart till de sämst ställda grupperna koncentrerad subvention lämnar oönskliga resultat, i det (len förutsätter individuell inkomstpröv— ning, stimulerar till byggande av bostäder av lägre klass och ger en alltför ojämn ef— fekt åt standardförbättringen. De olika i sammanhanget betydelsefulla synpunkter- na måste avvägas mot varandra. Att resul- tatet får karaktären av en kompromiss bör inte förvåna; var och en av flera icke helt förenliga synpunkter kunna ha sitt spe- ciella berättigande.»

Utredningen fann en väsentlig ut- byggnad av det ekonomiska stödet åt familjebostäder för barnfostrande fa- miljer vara särskilt angelägen. Det vore i och för sig önskvärt, att en sådan ut- byggnad kunde omfatta alla familjer med minderåriga barn, alltså även ett- barnsfamiljer. Tillsvidare borde dock bidragen begränsas till familjer med två eller flera minderåriga barn. Bidra- gen skulle åtnjutas utan inkomstpröv- ning, men vissa maximigränser skulle gälla för storleken av de lägenheter till vilka bidraget kunde knytas. En diffe- rentiering av bidraget efter barnantalet borde enligt utredningens mening i fråga om det inbördes förhållandet mel- lan olika familjetyper ge samma resul- tat som en differentiering efter in- komst.

Utredningen fann det lämpligt att

kombinera familjebostadsbidragen med en bostadssubvention som kunde kom- ma alla hushåll tillgodo oavsett familje- storlek, men med viss begränsning med hänsyn till hushållsinkomsten. Denna subvention borde beträffande egnahem ha karaktären av ett engångsbidrag och beträffande lägenheter i flerfamiljshus innebära löpande bidrag för nedsätt- ning av hyran.

I propositionen nr 235 till 1947 års riksdag anslöt sig föredragande depar- tementschefen i allt väsentligt till de principiella synpunkter som hävdats av bostadssociala utredningen i frågan om avvägningen mellan generella och olika typer av behovsprövade bidrag. Han förklarade sig sålunda i princip dela den av utredningen uttalade upp- fattningen, att familjebostadsbidragen borde kompletteras med bidrag avsedda för olika familjetyper med begränsade inkomster.

Vad beträffar villkoren för familje— bostadsbidrag, framhöll föredragande departementschefen, att tillgången på fullgoda familjebostäder ännu under relativt lång tid vore otillräcklig i för— hållande till den efterfrågan på dylika bostäder som kunde förväntas uppkom- ma, om familjebostadsbidrag skulle ut— gå till samtliga barnfostrande familjer. Ifrågavarande bidragsverksamhet bor- de därför i varje fall tills vidare be- gränsas. I likhet med bostadssociala ut- redningen ansåg departementschefen därför, att bidraget borde utgå endast till familjer med minst två minderåriga barn.

Departementschefen anslöt sig i prin- cip till utredningens uppfattning att bi- draget icke borde vara förbundet med inkomstprövning. Vissa skäl talade emellertid för att bidraget till en bör- jan icke borde utgå till familjer med jämförelsevis höga inkomster. Om alla familjer med högst ett barn blev ute-

slutna från bidrag kunde det sålunda framstå som obilligt att familjer med två barn och höga inkomster erhöll bi- drag. Bostadsbristen innebar vidare, att hushåll som bodde i undermåliga bo- städer och som om de erhöll familje- bostadsbidrag skulle ha råd att flytta till ur standardsynpunkt tillfredsstäl- lande bostäder icke kunde komma i åt- njutande av bidrag på grund av bris- ten på godkännbara lägenheter. Vissa inkomststreck borde därför införas.

Departementschefen ansåg vidare, i likhet med utredningen, att familjebo- stadsbidraget borde kompletteras med en bostadsrabatt som kunde komma hushåll med små inkomster till del oav- sett antalet minderåriga barn och före- slog sålunda införandet av det 5. k. trekronorsbidraget. Bostadssociala ut- redningens förslag om ett behovsprö- vat byggnadsbidrag till egnahemsbyg- gare godtogs däremot icke av departe- mentschefen, som i stället föreslog en — av de ökade byggnadskostnaderna motiverad — förhöjd generell subven- tion i form av räntefri, stående del av egnahemslån. Riksdagen anslöt sig i allt väsentligt till departementschefens syn- punkter och förslag.

Omprövning av programmet 1951—1953

Den avveckling av de generella ka— pitalsubventionerna som eftersträvats i de första efterkrigsårens bostadspoli- tiska program kom till följd av den fortsatta byggnadskostnadsstegringen icke till stånd. Under åren fram till 1950 kom tilläggslångivningen i stället att vidgas något, därigenom att vissa orter flyttades upp i högre subventions- ortsgrupper. Frågan om de generella subventionernas avveckling aktualise- rades emellertid ånyo i en i november år 1950 av besparingsutredningen av— given promemoria. I propositionen nr 124 till 1951 års riksdag underströk

föredragande departementschefen, efter att ha konstaterat att den byggnads- kostnadsstegring som gjort sig gällan- de sedan våren 1950 vid oförändrade finansieringsvillkor och driftkostnader kunde beräknas föranleda en hyreshöj- ning med 10 procent, att en ökning av tilläggslånen vore betänklig icke blott ur statsfinansiella synpunkter utan även med hänsyn till önskvärdheten av att denna art av subvention vid lämplig tidpunkt avvecklades. En begränsad hy- resökning i nytillkomna hus svarande mot den aktuella byggnadskostnads- stegringen borde med hänsyn till den mycket betydande förskjutning i för- hållandet mellan hyror och inkomster som ägt rum under 1940-talet icke inge några allvarligare betänkligheter. Den pågående byggnadskostnadsstegringen borde sålunda icke föranleda utvidg- ning av tilläggslåneverksamheten och ej heller ge anledning till ökade sub- ventioner till egnahem.

Skäl förelåg emellertid alltjämt att i nyuppförda hus eftersträva en fast hyresnivå, och med hänsyn till sam- bandet mellan hyresnivåns höjd och behovet av bostadsrabatter för fullföl- jandet av det hostadspolitiska långtids— programmet borde en översyn av ra- battsystemet företagas, därest princi- perna för hyrespolitiken omprövades.

I de direktiv som meddelades den i februari 1951 tillkallade 1951 års bo- stadsutredning framhölls bland annat, att om byggnadskostnaderna skulle sti- ga ytterligare och stegringen bli var- aktig, starka skäl förelåg att räkna med en högre hyresnivå än den som gällt för under 1940-talet tillkomna lägenhe— ter. Därvid aktualiserades också frågan om en utjämning närmast mellan 1940— talets och 1950-talets hyror vore moti— verad, och i samband därmed frågan om återkrävande av tidigare beviljade tilläggslän. Även frågan om en mera

långtgående utjämning av hyresnivå, exempelvis genom en avgift på ålde lägenheter, borde emellertid övervigs. Vid övervägandet av den hyrespolitisa målsättningen borde jämväl frågar. cu de olika behovsdifferentierade bOSZaG- rabatternas omfattning och ändamå;- enlighet uppmärksammas.

Den fortsatta starka byggnadskos- nadsstegringen och kreditsvårigheterla under våren och försommaren 19.1 gjorde det efter hand uppenbart, at åtgärder snarast måste vidtagas för at undanröja riskerna för en akut kris fir bostadsbyggandet. Bostadsutredningm erhöll därför under loppet av juni mi- nad 1951 under hand nya direktiv, Bl- ligt vilka utredningen för angivna syfe skulle avge förslag, som skulle unde-- ställas 1951 års riksdag.

I enlighet härmed föreslog bostad;- utredningen i en hösten 1951 avgiven promemoria såsom ett provisoriun bland annat en betydande höjning w tilläggslånen till flerfamiljshus och dm räntefria, stående delen av egnahems— lån. Utredningens förslag godtogs i hu- vudsak av statsmakterna vid 1951 års

höstriksdag. Då utredningen i sitt i december 1952 avgivna slutbetänkande »Samhällets

stöd åt bostadsförsörjningen» (stencil 1952) tog slutlig ställning till frågan om den framtida hyrespolitiken och av- vägningen av samhällets stödåtgärder mellan å ena sidan generella subventio- ner och å andra sidan behovsdifferen- tierade rabatter, underströk den myc- ket kraftigt de olägenheter som kunde uppkomma om byggnadskostnadssteg- ringen finge taga sig uttryck i en be- tydande splittring av hyresnivån. De bestående paritetsförhållandena på hy- resmarknaden kunde, förutsatt att drift- kostnadsförändringar räknade vid full reparationsvolym så småningom fick slå igenom i hyressättningen i alla grup-

per av hus, övergå i en framtida nor- malt fungerande hyresmarknad utan krisartade rubbningar i hyrcs- och fas- tighetsmarknadernas prisstruktur. Där- emot funnes knappast någon tvekan om att komplikationer skulle uppstå, om den höjning av kapitalkostnaderna som skulle bli resultatet av den senaste hyggnadskostnadsstegringen överfördes på hyrorna i nybyggda hus. Uttrycket »dubbla hyresnivåer» skulle då i långt högre grad än dittills få en realistisk innebörd.

Utredningen betonade, att en håll- bar lösning av hyresmarknadens pari- tetsproblem icke kunde erhållas genom att ersätta generella subventioner till nyproduktionen med behovsprövade rabatter till vissa hushåll. Ett försök i sådan riktning måste innebära orätt- visor och en betydande administrativ belastning. I denna fråga anförde ut- redningen vidare bl. a. följande (sid. 19*—20*).

»Dc tyngst vägande skälen för vidhållan- de av paritetssynpunkten äro emellertid snarast av bostadsmarknadspolitisk och fastighetsekonomisk art. De subventioner, som erfordras för att eliminera de för bo- stadsproduktionens ostörda utveckling skadliga verkningarna av en förhöjd kost— nadsnivå för nyproduktionen, måste knytas till fastigheten. Skulle man genom ett sy- stem av behovsprövade bostadsrabatter för- söka ge de till nya högre kostnader byggda fastigheterna möjligheter att hävda sig i konkurrensen med likvärdiga hus med lägre kapitalkostnader, torde resultatet bli, att de nya husen tendera att bli »lcategorihus», dit i huvudsak endast de hushåll, som kun— na få rabatter, skulle söka sig. Om fastig— hetsägarna vid uthyrningen av sina lägen- heter i väsentlig grad bli beroende av det rabattberättigade klientelet, torde fastig- hetsförvaltningen komma att framstå som avsevärt mera riskfylld än om den fastig- hetsekonomiska pariteten bevaras genom generella, till fastigheten knutna subven- tioner.»

Om man vid bibehållen hyresregle— ring tillät hyreshöjningar av andra skäl

än stegrade omkostnader skulle det emellertid vara möjligt att lösa paritets— problemet utan tillgripande av gene- rella subventioner. En sådan lösning skulle enligt utredningens mening i själva verket icke innebära något annat än ett föregripande av den utveckling, som förr eller senare torde tvinga sig fram, om en mera avsevärd hyressplitt- ring med liyresregleringens hjälp kon- serverades under en längre tid. Utred- ningen framhöll, att om de sociala kon- sekvenserna av en sådan generell hyres- höjning skulle undanröjas genom ökade bidragsbelopp i fråga om de kategorier av hushåll som var berättigade till bo- stadsrabatter och därtill eventuellt ge- nom att kretsen av bidragsberättigade hushåll vidgades, exempelvis med ett- barnsfamiljer, och än mer, om kompen- sation för hyreshöjningen skulle ges barnfamiljerna genom en höjning av det allmänna barnbidraget, måste den statsfinansiella belastningen under de närmaste åren bli större än den belast— ning som skulle förorsakas av gene- rella subventioner till nyproduktionen. Det viktigaste skälet mot att välja en hyrespolitik som innebar en höjning inom ramen för bestående hyresregle- ring av hela hyresnivån upp till den nivå som svarade till de för nyproduk- tionen rådande kostnaderna var emel— lertid möjligheten att byggnadskostna- derna i fortsättningen skulle komma att sjunka. En sådan anpassning borde sättas i fråga först sedan under rimlig tid möjligheterna att pressa tillbaka byggnadskostnaderna prövats.

Generella subventioner borde därför även tillsvidare under de närmaste åren utgå till nyproduktionen av bostä- der i flerfamiljshus. Dessa subventioner borde så anordnas, att de kunde i ad- ministrativ väg sänkas i den mån den fortsatta byggnadskostnadsutvecklingen så möjliggjorde utan åsidosättande i

väsentlig grad av det grundläggande kravet, att rådande paritetsförhållanden mellan hyrorna i olika grupper av hus bevarades.

Utredningen, som övervägt frågan om att genom en avgift eller skatt på det äldre lägenhetsbeståndet åstadkomma en utjämning av hyresnivåerna, hade efter prövning av frågan icke funnit tillräckligt starka argument föreligga för att föreslå ett sådant förfarande. Frågan skulle emellertid enligt utred- ningens mening ställa sig annorlunda, om den framtida utvecklingen av bygg- nadskostnaderna blev mera ogynnsam. En ny kostnadsstegringsvåg eller ett bi- behållande på längre sikt av den rådan- de kostnadsnivån måste enligt utred— ningens mening så småningom aktuali- sera frågan om att avlyfta kostnaderna för hyresutjämningen från budgeten.

Vid sin översyn av bostadsrabatterna hade utredningen kommit till resulta- tet, att familjebostadsbidragen tillsvi- dare borde vara begränsade till famil- jer med två eller flera barn och att bi- dragsgivningen borde begränsas med hänsyn till inkomsten. Det system av reducerade bidrag som införts budget- året 1952/53 borde kvarstå, varjämte ett system med förhöjda familjebostads- bidrag för hushållen med de lägsta in- komsterna borde införas. Trekronors- bidraget borde slopas och ersättas med en ny bidragsform, det särskilda bo- stadsbidraget, som borde vara behovs- prövat och kunna utgå till olika grup- per av hushåll med speciellt bostads- behov eller låga inkomster.

Utredningen utvecklade vid sin dis- kussion av frågan om inkomstgränserna för familjebostadsbidrag vissa allmänna synpunker på detta bidrags socialpoli— tiska funktion. Utredningen erinrade sålunda om att bostadssociala utred- ningen tänkt sig att familjebostadsbi- dragen inte skulle vara inkomstpröva-

de och att de skulle utgå till alla barn- familjer, även ettbarnsfamiljer. Denna bidragskonstruktion innebar ett under- strykande av familjebostadsbidragens och de allmänna barnbidragens karak- tär av parallella stödformer med sam- ma huvudsyfte — att bidraga till en utjämning av barnförsörjningskostna- derna. Genom att tillämpningsområ- det för familjebostadsbidragen begrän- sats till familjer med två eller flera barn med inkomster under vissa streck hade emellertid bidragens karaktär av ett mera socialt motiverat stöd till fler- barnsfamiljer i lägre inkomstskikt i stället starkare understrukits. Bostads- utredningens förslag innebar, att famil- jebostadsbidragets egenskap av socialt stöd för upprätthållande av en viss minimibostadsstandard i vissa inkomst- skikt bland flerbarnsfamiljerna ytter— ligare markerades.

Vid sin behandling av bostadsutred- ningens förslag intog statsmakterna samma avvaktande hållning i frågan om de generella subventionerna som präglat bostadsutredningens förslag. I propositionen nr 138 till 1953 års riks- dag anförde föredragande departe- mentschefen bland annat följande i denna fråga (sid. 24).

»En allsidig bedömning av subventions— frågan förutsätter att vitt skilda omstän- digheter beaktas. Kapitalsubventionen ut— gör ett stöd åt bostadsproduktionen. Sam— tidigt är den av betydelse för hushållens möjligheter att efterfråga nya bostäder. En markerad minskning av subventionerna skulle innebära, att risk uppkomme för en icke önskvärd ytterligare splittring av hyresnivån. Subventionerna är f. n. så sto- ra, att statsfinansiella synpunkter får en särskild tyngd.

Att såsom nyss har visats meningarna i subventionsfrågan är delade bör förden— skull icke förvåna. Ännu en omständighet tillkommer som försvårar ett definitivt ställningstagande i subventionsfrågan. Ovissheten beträffande den framtida ut- vecklingen av priser, löner och kostnader

gör. att behovet av subventioner snabbt kan förändras. Jag delar utredningens mening att hyres- och subventionspolitiken bör kunna smidigt anpassas till förändringar 1 kostnads- och inkomstläget.»

Enligt departementschefens mening borde emellertid ett första steg för av— veckling av tilläggslånen till flerfamiljs- hus tagas, främst med hänsyn till att byggnadskostnaderna tenderat att min- ska och gynnsamma förutsättningar för en successiv nedpressning av kostna- derna förelåg. Med reservation för på- tagliga förändringar i det allmänna kostnadsläget borde därför som mål för de närmaste åren uppställas, att det provisoriska tilläggslånet om möj- ligt successivt minskades. Vid en gynn- sam kostnadsutveckling borde en re- duktion till hälften ligga inom möjlig- heternas ram.

I fråga om bostadsrabatternas omfatt— ning och utformning anförde departe- mentschefen bland annat, att det icke kunde göras gällande, att ett allmänt behov av särskilda stödåtgärder före- låg i fråga om ettbarnsfamiljer. Om bo- stadsrabatter mera allmänt skulle utgå till sådana familjer skulle bidragsgiv- ningen därför i viss mån ändra karak— tär. Familjebostadsbidrag borde därför alltjämt utgå endast till familjer med minst två minderåriga barn. Med hän- syn till att vissa familjer hade förhål- landevis låga inkomster förordade de- partementschefen en bottenförstärkning av bidraget med ett av barnantalet obe- roende belopp. Familjebostadsbidragets belopp borde vidare höjas främst med hänsyn till den hyreshöjning som blev en oundviklig följd av förslagen rörande återbetalning av tidigare beviljade till- läggslån. överhuvud borde den socialt motiverade bidragsgivningen till hus— håll med två eller flera barn ges en större vikt än tidigare i förhållande till andra åtgärder i hyressänkande syfte.

Bostadsutredningens förslag om ett särskilt behovsprövat bidrag till vissa grupper av hushåll med nedsatt för- värvsförmåga och särskilda bostadsbe- hov godtogs icke av departementsche- fen. Han ansåg visserligen behovet av goda bostäder för dessa grupper av hushåll i och för sig vara obestridligt, men framhöll att bostadsbehovet i dessa fall icke kunde skiljas från övriga för- sörjningsbehov. Vad dessa grupper be- hövde var samhällets hjälp till en dräg— lig försörjning. Han hade sålunda icke blivit övertygad om att de föreliggande hjälpbehoven borde täckas inom bo- stadspolitikens ram, men uttalade den förhoppningen att kommunerna skulle visa sig villiga att beakta de särskilda behov som de berörda grupperna re- presenterade.

Utvecklingen efter 1953

Det program för avveckling av kapi- talsubventionerna till flerfamiljshus som uppställdes vid 1953 års riksdag har under de följande åren successivt fullföljts och utvidgats till att avse även räntefria, stående delar av egnahems- lån. För bostadsbyggnadsföretag färdig- ställda efter den 1 april 1957 kommer sålunda såväl tilläggslånen till flerfa- miljshus som de räntefria, stående delar- na av egnahemslån att ha reducerats till de belopp som kunde utgå före de pro- visoriska höjningarna vid 1951 års höst- riksdag. Det förtjänar att beaktas, att de beslut om ytterligare reduktion av det förhöjda tilläggslånet som fattades vid 1955 och 1956 års riksdagar icke, som de tidigare fattade, motiverats med utsikterna till sänkta byggnadskostna- der utan närmast under åberopande av realinkomsternas stegring. Å andra si- dan har efter beslut vid 1955 års riks— dag vissa ändringar i villkoren för rån- teeftergift genomförts, varigenom verk- ningarna av den under våren 1955 in-

trädda räntestegringen på de under 1950-talet byggda husens kapitalkost- nader helt eliminerats. Detta har också inneburit att räntesubventionen blivit en mycket väsentlig del av det statliga stödet.

I utlåtande nr 127 till 1956 års riks- dag anslöt sig statsutskottet i huvudsak till de synpunkter som kommit till ut- tryck i direktiven till hostadspolitiska utredningen. Utskottet betonade emel- lertid särskilt, att det skydd mot till- fälligt höga räntor å primär- och se- kundärlån som lämnas i ränteeftergif— tens form vore av största betydelse för bostadsbyggandet. Utskottet fann det angeläget att understryka, att även om den ekonomiska och sociala utveck- lingen under efterkrigstiden inneburit,

att allt större medborgargrupper fått sådana ekonomiska resurser att de själ- va kunde bära hela kostnaden för en relativt rymlig, modernt utrustad bo- stad kunde det för framtiden ändå före- ligga behov av insatser från samhällets sida för att neutralisera verkningarna på hyror och bostadskostnader av till- fälligt höga räntor. Ett slopande av det nuvarande ränteskyddet i fråga om nya bostadshus skulle framför allt medföra risk för ett allvarligt avbräck i bo- stadsbyggandet. Krav på en stabilise- ring av ränteutgifterna för nya hus på en relativt låg nivå måste därför enligt utskottets mening alltfort ställas. Riks- dagen anslöt sig till utskottets ovan refererade yttrande.

| !

I kapitel I lämnades en redogörelse för de allmänna riktlinjer som varit vägledande vid utformningen av sta- tens stöd åt bostadsförsörjningen. Den- na redogörelse skall här kompletteras med en översikt rörande omfattningen av detta stöd.

För närvarande förekommer följande former av statliga lån och bidrag till bostadsförsörjningen.

Tertiärlån och tilläggslån till ny- och ombyggnad av flerfamiljshus.

Egnahemslån till ny- och ombyggnad av enfamiljs- och tvåfamiljshus.

Ränteeftergift till statligt belånade företag som kompensation för högre ränta på bottenlånen än den garante- rade.

Förbättringslån till förbättring av en- familjs- och tvåfamiljshus och _ som en försöksverksamhet — i vissa fall även av flerfamiljshus.

Lantarbetarbostadslån och -bidrag till ny— och ombyggnad samt mera omfat- tande förbättringsarbete avseende lant- arbetarbostäder (upphör under budget- året 1956/57).

Statsbidrag för fiskarbostäder. Familjebostadsbidrag och bränslebi- drag till familjer med två eller flera barn.

Statsbidrag till anordnande av pen— sionärshem.

Pensionärsbostadsbidrag till anord- nande av pensionärslägenheter i vissa flerfamiljshus (försöksverksamhet). Som framgår av den följande redogö-

KAPITEL II

Omfattningen av statens stöd åt bostadsförsörjningen

relsen har den statliga lån- och bidrags— givningens omfattning successivt ökat under det senaste decenniet. Flera fak- torer har bidragit härtill. De väsentli- gaste är att bostadsproduktionen har ökat, att en stigande andel av de till- komna lägenheterna har finansierats med statliga lån, att byggnadskostna- derna har stigit, vilket har föranlett en utvidgning av subventionerna i form av räntefria, stående lån, att räntenivån har stigit och att antalet barnfamiljer med bidrag har ökat.

Tertiär- och tilläggslån

För ny- eller ombyggnad av flerfa- miljshus beviljas tertiärlån i regel mot inteckning mellan 70 och 85—100 pro- cent av ]åneobjcktets avkastningsvärde, varmed avses det godtagna belånings- värdet minskat med eventuell kapital- subvention. Tertiärlånet löper med en ränta av 3 procent, respektive för den del av lånet som belöpcr sig på kom- mersiella lokaler och dylikt 4 procent. Lånet amorteras då fråga är om sten- hus med en fyrtiondel per år och då fråga är om trähus med en trettionde] per år.

Under budgetåret 1946/47 meddelades preliminära beslut om tertiärlån till fö- retag med tillhopa drygt 17 000 lägenhe- ter. Sedan detta budgetår, under vilket Iångivningen var mycket begränsad jämfört med budgetåret 1944/45 då den omfattade 33 000 lägenheter, har den preliminära långivningen successivt

ökat till en nivå av 48 000 lägenheter. Under de två sist förflutna budgetåren har en balans av ärenden avarbetats och lån sålunda beviljats till ett större antal lägenheter, än som motsvarar den löpande produktionen. Tertiärlånebc— loppen per lägenhet har likaledes ökat. Genomsnittsbeloppen för de slutliga be— sluten har sålunda ökat från 5 370 kro— nor under budgetåret 1948/49 till 8 780 kronor under budgetåret 1955/56. Den— na ökning beror bl. a. på förändringar i lägenheternas storlek och standard, ökning av andelen kommersiella lokaler i låneobjekten, förändringar i tilläggs- lånens storlek, ökad »fördjupning» av tertiärlånen under den normala undre gränsen, dvs. 70 procent av avkastnings- värdet, samt förskjutningar i fördel- ningen på företagsformer.

Av det under budgetåret 1955/56 slut- ligt beviljade tertiärlånebeloppet ut- gjordes 10 procent av »fördjupning», vilket motsvarade inemot 3 procent av avkastningsvärdet.

För nybyggnad av flerfamiljshus ut- går en kapitalsubvention, tilläggslånet, som är ränte- och amorteringsfritt. Med- gives hyreshöjningar kan emellertid uppställas krav på förräntning och amortering. En förutsättning för att tilläggslån skall beviljas till ett företag är att den kommun där företaget är be- läget lämnar ett ränte- och anlortcrings- fritt bidrag till finansieringen, sedan 1951 motsvarande en tiondel av det statliga tilläggslånets belopp.

Tilläggslånen har sedan 1 juli 1946 utgått med belopp motsvarande det ka- pitaliserade värdet av ett visst årligt bi- drag per kvadratmeter lägenhetsyta. Till en början utgick tilläggslån en- dast i subventionsortsgrupperade orter (Stockholm med vissa kringliggande kommuner samt Göteborg är icke hän- förda till någon subventionsgrupp) och motsvarade där ett årligt bidrag om

lägst 0,40 och högst 1,60 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, s. k. ortsdif— ferentierat tilläggslån. År 1951 genom— fördes en provisorisk höjning av till- läggslånen, motsvarande det kapitalise— rade värdet av 4 kronor per kvadratme- ter lägenhetsyta för företag påbörjade fr. 0. in. 1 juli 1951 och med högst detta belopp för tidigare påbörjade företag, som påtagligt hade berörts av byggnads— kostnadsstegringen sedan hösten 1950. Dylikt provisoriskt tilläggslån har ut- gått i hela landet. Det provisoriska till- läggslånet har avvecklats på följande sätt.

Provisoriskt tilläggslån motsvarande årligt bidrag med nedan— stående be- lopp per kva- dratmeter lä-

Företag färdigställda

genhetsyta Före 1.1.1954 .............. 4 kr 1.1.1954—31.12.1954 ........ 3 » 1.1.1955—31.3.1956 ......... 2 » 1.4.1956—31.3.1957 ......... 1 »

Tertiär- och tilläggslån har under se- nare år beviljats till en växande andel av de färdigställda lägenheterna i fler- familjshus. Medan sålunda inemot 80 procent av lägenheterna i de flerfa- miljshus som färdigställdes åren 1949— 51 var finansierade med dessa lån, gäll- de detsamma för 92 procent av de lä- genheter, som färdigställdes år 1955.

I tabell II:1 redovisas för budget- åren 1948/49—1955/56 dels antalet lä- genheter i de företag för vilka prelimi- närt beslut om tertiär- och tilläggslån har meddelats, dels de disponerade be- loppen, dels ock de utbetalda lånebelop- pen. Uppgifterna om disponerade be- lopp avser nettoförändringar i medels- dispositionen under respektive budget- år genom preliminära beslut, ändringar

| !

i i l l !

Tertiärlån

Tilläggslån

Preliminära beslut, antal lägenheter

Budgetår Disponerat belopp, milj. kr

Utbetalt belopp, milj. kr

Preliminära beslut, antal lägenheter

Disponerat belopp, milj . kr

Utbetalt belopp, milj. kr

1948/49 20 800 127 1949/50 24 100 157 1950/51 28 600 199 1951/52 27 700 217 1952/53 45 300 324 1953/54 43 000 336 1954/55 47 900 415 1955/56 48 500 510

48 16 200 27 7 53 17 700 36 9 99 19 400 33 17 153 20 500 111 27 180 46 200 369 71 224 42 900 270 160 304 47 600 216 231 427 47 600 169 276

i samband med slutligt beslut av tidi- gare fattade preliminära beslut samt återtagande av lån. Vid redovisningen av de utbetalda beloppen har hänsyn ej tagits till de förskottsutbetalningar av tertiär- och tilläggslån, som i varieran- de omfattning har skett sedan budget- året 1951/52. De stora skillnaderna mel- lan disponerade och utbetalda belopp betingas av att lång tid förflyter från det medel disponeras för långivningen intill dess lånen utbetalas. Uppgifterna avser endast lån beviljade och utbetalda i enlighet med bestämmelserna i 1946 och 1948 års författningar.

Egnahemslån

Den 1 juli 1948 ersattes de tidigare formerna av lån och bidrag till ny- och ombyggnad samt förbättring av enfa— miljs- och tvåfamiljshus — tertiärlån,-

bostadsanskaffningslån, bostadsegna- hemslån, förbättringslån, nybyggnads- lån, förbättringsbidrag och tilläggslån —— med egnahemslån för nybyggnad och mera genomgripande ombyggnad samt förbättringslån. Egnahemslån beviljas mot inteckningssäkerhet mellan normalt 50 och 90 procent av belåningsvärdet. För den del av lånet som icke är ränte- fri och stående är räntan 3 procent och amorteringstiden 25 år.

Fram till den 1 juli 1949 kunde egna-

hemslån beviljas såväl med som utan räntefri, stående del, men därefter en- dast med räntefri, stående del. Den räntefria, stående delen har utgått med följande belopp.

Lån till Lån till ombyggnad nybyggnad Nedanståen— En— Två- de procent fam. fam. av belånings- hus, hus, värdet, dock kr kr högst vidstå- ende belopp Intill 1.7.1951. . 4 000 6 000 i regel 20% __ Fr.o.m. 1.7.1951 4 000 » » 20% Företag påbör- jade efter 30.6. 1951 ........ 8 000 » » 30% Företag fördig- ställda1.4.1956 —31.3.1957 .. 6 000 » » 25% 1.4.1957— . .. 4 000 » » 20%

Av de under de senaste åren färdig- ställda lägenheterna i enfamiljs- och tvåfamiljshus har en växande andel fi- nansierats med egnahemslån. För när- varande finansieras ca 90 procent av samtliga nyproducerade sådana lägen— heter med egnahemslån.

I tabell II:2 redovisas egnahemslån- givningens omfattning under budget- åren 1948/49—1955/56. Uppgifterna om utbetalda belopp inkluderar ej för— skottsutbetalningar.

Egnahemslån Därav räntefri, stående del

Budgetår Preliminära Disponerat Utbetalt Disponerat Utbetalt

beslut, antal belopp, belopp, belopp, belopp,

lägenheter milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr 1948/49 6 300 112 12 .. 4 1949/50 13 600 226 58 61 21 1950/51 11 900 193 115 43 36 1951/52 8 100 154 139 53 39 1952/53 11 600 232 161 95 52 1953/54 13 800 268 149 102 54 1954/55 21 800 437 189 156 67 1955/56 18 600 417 301 100 100

Som framgår av tabell II: 2 har egna- högst de sålunda uppkomna ökade

hemslångivningens omfattning varierat starkt under de gångna budgetåren. Lå- nen till ombyggnad har under de se- naste budgetåren motsvarat ungefär en femtedel av samtliga preliminärt bevil- jade län.

Det genomsnittliga egnahemslånebe- loppet per lägenhet har successivt ökat på grund av förändringar i fråga om egnahemmens storlek och standard samt ökade produktionskostnader. Härtill har också bidragit, att egnahemslånen un- der senare år i allt större utsträckning »fördjupats», dvs. beviljats även mot in- teckningssäkerhet under 50 procent av belåningsvärdet. Genomsnittliga belop- pet per lägenhet för slutligt beviljade egnahemslån har ökat från 10 000 kro- nor under budgetåret 1948/49 till 22 500 kronor under budgetåret 1955/56. För lån utbetalade under budgetåret 1955/56 motsvarande »fördjupningen» ca 8 pro- cent av belåningsvärdet.

Ränteeftergifter

Med de statliga lånen är förbunden en garanti rörande räntan för under- liggande krediter. Låntagaren kan så- lunda, om han för dessa krediter nödgas erlägga en högre ränta än som anges i respektive lånekungörelse, tillerkännas ersättning med ett belopp motsvarande

räntekostnaderna. I regel utgår ersätt— ningen i form av eftergift på vad lån- tagaren har att erlägga i ränta och amortering å statslånet, men den kan också i vissa fall utgå kontant.

T. 0. m. budgetåret 1950/51 var, som framgår av följande tablå, utgifterna för räntceftergifter (inkl. kapitalmedelsför- luster) av ringa omfattning. En stark utgiftsökning har emellertid föranletts av räntehöjningarna hösten 1950 och våren 1955. Effekten av den sistnämnda räntehöjningen har emellertid icke helt slagit igenom på utgifterna under bud- getåret 1955/56. Med nu gällande utbe- talningsregler blir detta ej heller fallet under budgetåret 1956/57.

, Milj. Milj. Budgetår kr Budgetår kr 1948/49 ....... 0,2 1952/53. . .. . 7,1 1949/50 ....... 0,3 1953/54. . ... 11,4 1950/51 ....... 0,4 1954/55 ..... 14,6 1951/52 ....... 2,4 1955/56 ..... 22,1 Förbättringslåu

Till förbättringsarbeten av mindre ge- nomgripande art, avseende i första hand enfamiljs- och tvåfamiljshus med avsevärda brister, utgår förbättrings- lån. I regel utgöres förbättringslånet helt eller delvis av räntefritt, stående lån, som beviljas efter individuell be- hovsprövning, men lånet kan också i

Förbättringslån

Därav räntefria, stående (delar av) lån

Budgetår Preliminära Disponerat Ut

antal lån milj. kr m

beslut, belopp, belopp, beslut, belOpP, belopp,

betalt Preliminära Disponerat Utbetalt

ilj. kr antal lån milj. kr milj. kr

1948/49 4 000 3,2 1949/50 9 900 12,7 1950/51 10 100 14,4 1951/52 9 100 15,4 1952/53 10 100 29,5 1953/54 10 300 34,3 1954/55 9 800 38,5 1955/56 9 300 39,2

0,2 3 900 2,4 0,2 3,2 9 700 8,8 2,5 6,3 10 000 10,5 4,9 8,8 9 000 10,8 6,9 12,0 10 000 22,3 9,4 15,5 9 900 24,1 11,8 19,0 9 300 26,3 14,0 23,8 . . 25,4 16,8

sin helhet vara ett amorteringslån med 3 procents ränta och högst 25 års amor- teringstid. I sistnämnda fall kan för- bättringslån beviljas till ett belopp mot— svarande högst 75 procent av den god— kända kostnaden för förbättringsarbe- tet, men eljest till ett belopp motsvaran- de högst 90 procent av samma kostnad. De helt räntefria och stående förbätt- ringslånen, respektive de räntefria, stå- ende delarna av lånen har varit maxi- merade enligt följande.

Enfamiljs- Tvåfamiljs- hus, kr hus, kr Intill 1.7.1951. . 4 000 6 000 __ 1.7.1951— 30.6 1952 ........ 4 000 Fr.o.m. 1.7.1952 8 000

Förbättringslångivningen har, såvitt gäller antalet preliminära beslut, haft en konstant omfattning och har legat på en nivå av 9000 och 10000 lån per bud- getår. De disponerade och utbetalda be— loppen har däremot, som framgår av tabell II: 3, successivt ökat på grund av såväl byggnadskostnadsstegringen som en förskjutning mot genomsnittligt stör- re förbättringsarbeten.

Lantarbetarbostadslån och -bidrag samt stats- bidrag för fiskarbostäder

Som framgår av tabell II: 4 har ifrå— gavarande lån- och bidragsgivning en begränsad omfattning. Genom beslut vid 1956 års riksdag kommer det sär— skilda stödet till lantarbetarbostäderna att avvecklas under loppet av budget- året 1956/57. Frågan om avveckling av statsbidragen för fiskarbostäder är även under prövning.

Familjebostads- och bränslebidrag

Familjebostadsbidraget och det där- till knutna bränslebidraget infördes fr. o. m. budgetåret 1948/49 och ersatte då det sedan år 1935 i kombination med bostadsanskaffningslån till mindre be- medlade, barnrika familjer utgående fa- miljebidraget. Familjebostadsbidraget utgår till familjer med två eller flera minderåriga barn under förutsättning att lägenheten uppfyller vissa standard- krav och att familjens inkomst icke överstiger vissa belopp. Tidigare kunde familjebostadsbidrag endast utgå till fa- miljer i lägenheter, vilka ny- eller om— by gts efter den 1 januari 1948 ( i vissa fall 1 juli 1946). Den 1 oktober 1953 ut- sträcktes bidragsgivningen emellertid även till familjer i lägenheter, vilka ny— eller ombyggts åren 1942—47. Samtidigt

Tabell I I : 4. Lantarbetarbostadslån och -bidrag samt statsbidrag för fiskarbostäder budgetåren 1948/49—1955/56

Lantarbetarbostadslän och -bidrag Statsbidrag för fiskarbostäder Dispo- Dispo— Dispo- Budget- Beslut, nerat Utbetalt nerat Utbetalt Beslut, nerat Utbetalt år antal lå lå b 1 bd bidrags- t 1 bd bidrags- . fare .: 5.1; ;, läg; e Opp, 1" & PP, 1' P , ha" 1 000 kr 1 000 kr 1 000 kr 1 000 kr 1 000 kr 1948/49 127 1 150 2 762 48 133 5 4 21 1949/50 238 2 520 2 533 97 101 33 47 30 1950/51 220 2 606 1 901 90 72 26 36 25 1951/52 105 1 423 1 805 34 63 28 46 6 1952/53 171 2 842 1 863 38 50 28 42 24 1953/54 123 2 595 2 221 11 53 28 25 51 1954/55 120 2 551 2 492 61 57 36 51 39 1955/56 149 2 921 2 197 71 48 19 13 21

ändrades bidragsbeloppen och infördes möjligheten att bevilja förhöjda bidrag till familjer med låga inkomster (delvis som ersättning för det då avskaffade trekronorsbidraget). Den 1 juli 1952 höjdes de för familjebostadsbidragen gällande inkomststrecken och infördes reducerade bidrag till familjer med in- komster som något överskred dessa streck.

Antalet nybeviljade bidrag har, som framgår av tabell II: 5, under de tre se- naste budgetåren uppgått till i genom— snitt 28 000 per budgetår. Av de under budgetåret 1955/56 beviljade bidragen ut- gjorde 25 procent förhöjda bidrag, 58 procent hela bidrag och 17 procent re- ducerade bidrag. Under samma budget- år avsåg 36 procent av bidragen famil- jer i egnahem.

Vid utgången av budgetåret 1955/56 torde uppskattningsvis ca 140 000 famil— jer ha åtnjutit bidrag. Detta innebär att inemot 30 procent av samtliga familjer med två eller flera barn då åtnjöt bidrag.

Statsbidrag till pensionärshem och pensionärs- bostadsbidrag

Statsbidrag till pensionärshem har formen av kapitalsubvention och utgår,

beroende på uttaxeringen i kommunen, med lägst 25 och högst 80 procent av de godtagna byggnadskostnaderna. I ge- nomsnitt täcker bidragen för närvaran-

Tabell II: 5. Familjebostads— och bränsle- bidrag budgetåren 1948/49—1955/56

Antal preliminära beslut och slutliga Netto— Budgetår beslut utan före- utgifter,

gående preliminärt milj. kr

beslut

1948/49. . . 10 400 15,5 1949/50. . . 16 500 22,9 1950/51. .. 16 200 31,1 1951/52. . . 12 600 42,7 1952/53. . . 18 400 48,5 1953/54. . . 28 500 61,1 1954/55. . . 28 900 77,2 1955/56. . . 26 500 91,4

de ungefär en tredjedel av dessa kost— nader. Under de fyra sist förflutna bud- getåren har bidrag utgått till i genom- snitt drygt 1 000 lägenheter per budget- år. Det genomsnittliga bidragsbeloppet per lägenhet har successivt ökat på grund av byggnadskostnadsstegringen, och det uppgick under budgetåret 1955/ 56 till 6 800 kronor. I tabell II: 6 redo- visas uppgifter om dels av bostads- styrelsen tillstyrkta bidrag (bidragsbe-

? l i »

Tabell I I : 6. Statsbidrag till pensionärshem och pensionärsbostadsbidrag budgetåren 1948/49—1955/56

Statsbidrag till pensionärshem Pensionärsbostadsbidrag

Tillstyrkta bidrag

Utbetalda bidrag, milj. kr

Antal lägen-

heter med bidrag vid slutet av budgetåret

Bidrags- belopp, 1 000 kr

Utbetalt bidrags— belopp, 1 000 kr

Budgetår Antal Belopp, lägenheter milj. kr 1948/49 1 540 7,7 1949/50 1 330 7,1 1950/51 1 230 5,8 1951/52 1 440 8,0 1952/53 890 8,1 1953/54 1 180 10,5 1954/55 980 8,3 1955/56 1 200 9,5

»—

mcoooqywcnoo ensam”—Homeop—

20 80 480 1 050 1 880

ca 3 000

2 b 30 96 174

ca 330

1 3 24 102 160

loppen inkluderar höjningar av under tidigare budgetår beviljade bidrag),dels utbetalda bidrag.

Det löpande pensionärsbostadsbidra- get för anordnande av pensionärslägen- heter i kommunala och allmännyttiga infördes budget- året 1950/51, varierar likaledes med ut- taxeringen i kommun och utgår med lägst 3,90 kronor och högst 12,50 kro— nor per kvadratmeter bostadslägenhets- yta. Som framgår av tabell II: 6 utgick bidrag under budgetåret 1955/56 till ca 3000 lägenheter med ett sammanlagt bidragsbelopp av ca 330 000 kronor.

bostadsföretag, som

Nettontgifter och anvisade anslag budgetåren 1950/51—1956/57

I tabell II: 7 sammanfattas statens på budgeten redovisade utgifter för ovan redovisade låne- och bidragsfor- merna. Uppgifterna avser nettoutgifter- na under de olika anslagen budgetåren 1950/51—1955/56 och de anvisade an-

byggandc genom amorteringar och inlö— sen av lån får tagas i anspråk för ny långivning, varför nettoutgifterna upp— går till mindre belopp än summan av utbetalda lån och nettobelastningen för förskottsgivningen.

Bostadsstyrelsen har i sin skrivelse den 30 augusti 1956 angående anslag för budgetåret 1957/58 till förbättrande av bostadsförhållandena beräknat att under budgetåret 1956/57 nettoutgifter- na avseende kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter kommer att uppgå till 70 milj. kronor och avseende bostads- rabatter till 105 milj. kronor, dvs. 10 respektive 5 milj. kronor mer än vad som har anvisats för nämnda ändamål. Under anslagen till lånefondcn för bo—

de bostadsbyggnadsverksamhet

slagen för budgetåret 1956/57. Uppgif— terna för investeringsanslagen till låne- fonden för bostadsbyggande och till- läggslån till viss bostadsbyggnadsverk- samhet innefattar även nettoutgifterna för förskottsvis utlämnade lån. Medel som inflyter till lånefonden för bostads-

Statens kapitalfordran

Statens kapitalfordran ger ett sam- manfattande uttryck för statens hittills— varande långivning till bostadsbyggan- det. Uppgifter härom avseende den 30 juni under vart och ett av åren 1950— stadsbyggande och tilläggslån till viss har stadsstyrelsen i samma skrivelse hem- ställt om anslag på tilläggsstat för bud— getåret 1956/57 på 192 repektive 25 milj. kronor.

bo-

Tabell 1]: 7. Nettoutgifter och anvisade anslag budgetåren 1950/51—1956/57

An- visade Nettoutgifter, milj. kr ååå Anslagstitcl Låne- och bidragsform "Lili, 1950/ 1951/ 1952/ 1953/ 1954/ 1955/ 1956/ 51 52 53 54 55 57 Kapitalmedelsförlus— Kapitalmedelsförluster 2,4 7,1 11,4 14,6 22,1 60 ter och ränteefter- och ränteeftergifter gifter1 Bostadsrabatter12 Familjebostads-ochbrän- 32,1 43,9 49,7 62,9 77,6 91,6 100 slebidrag, pensionärs— bostadsbidrag samt trekronorsbidrag Bidrag till viss bo- Räntefria, stående (delar 9,9 9,9 15,0 21,4 22,6 24,8 25 stadsförbättrings- av) förbättringslån, verksamhet3 lantarbetarbostadsbi- drag, statsbidrag till fiskarbostäder m. m. Bidrag till inrättande Bidrag till inrättande av 6,8 5,9 7,7 8,9 9,6 8,6 0 av pensionärshem1 pensionärshem Summa driftbudgeten ....................... 49,2 62,1 79,5 104,6 124,4 147,1 185 Lånefonden för bo- Tertiärlån, egnahemslån 273 380 450 487 548 740 600 stadsbyggande1 och räntebärande (de- lar av) förbättringslån Tilläggslåntillvissbo- Tilläggslån 20,4 33,7 108,7 150,0 211,2 269,2 160 stadsbyggnads— verksamhet1 Lån till uppförande Lantarbetarbostadslån 1,9 1,8 1,9 2,2 2,5 2,2 0 och förbättring av lantarbetarbostä- der3 Summa kapitalbudgeten ..................... 295,3 415,5 560,6 639,2 761,7 10121 760

1 Anslaget anvisas med belopp som erfordras för utbetalning av bidrag resp. lån. ” Under denna anslagstitel har även redovisats nettoutgifterna under anslaget Särskilda bostadsrabatter för de 3. k. trekronorsbidragen, vilka utgifter under budgetåren 1950/51—1954/55 uppgick till sammanlagt 5,3 milj. kronor. 3 Anslaget anvisas med belopp som erfordras för beslut om bidrag resp. lån.

1955 har sammanställts i tabell II:8. Uppgifterna hänför sig till olika typer av lån utlämnade sedan slutet av 1930— talet. Uppskattningsvis torde 5 a 10 pro- cent av kapitalfordran avse lån till om- byggnad och förbättring. Från den 30 juni 1950 till den 30juni1955 har statens kapitalfordran något mer än tredubb- lats, och den uppgick vid sistnämnda tidpunkt till 3659 milj. kronor, varav 475 milj. kronor avsåg utlämnade för- skott å egnahemslån. Under budgetåret 1955/56 har statens kapitalfordran ökat med 981 milj. kronor och uppgick så-

lunda till 4 640 milj. kronor vid utgång- en av nämnda budgetår. Till ungefär 55 procent utgöres kapitalfordran av lån till flerfamiljshus och resten av lån till enfamiljs— och tvåfamiljshus. De ränte- fria lånens andel av den samlade kapi- talfordran har ökat från 22 procent den 30 juni 1952 till 27 procent vid motsva- rande tidpunkt år 1955. ökningen sam- manhänger givetvis med de ökade sub- ventionerna under senare år, men den är också en konsekvens av att de ränte- fria lånen är stående medan de ränte— bärande lånen amorteras. Den 30 juni

Tabell II: 8. Statens kapitalfordran avseende bostadslån vid slutet av budgetåren 1949/50—1964/55, milj. kr1

1954/55

därav förskott på egna- hemslån

1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 totalt

Lån avseende flerfamiljs- hus .................. . . . . 981 1 326 1 639 2 043 Enfamiljs- och tvåfamiljs- l hus .................. . . . . 848 1 035 1 292 1 616 475 Totalt 1 183 1 444 1 829 2 361 2 931 3 659 475 Därav räntefria låna ..... . . . . 403 554 644 999 185

3. Ökning av kapitalfordran

. från slutet avföregående , budgetår ............. + 157 + 261 + 385 + 532 + 570 + 728 I 1 Uppgifterna avser lån förvaltade av bostadsstyrelsen samt vissa äldre tilläggslån förvaltade av riksbanken. Härutöver kommer vissa av riksbanken förvaltade, äldre typer av lån till ny- byggnad, ombyggnad och förbättring av egnahem, som den 31 december 1950 uppgick till 130 milj. kronor och den 31 december 1955 till 92 milj. kronor. [ "” Med räntefria lån avses räntefria tilläggslån samt räntefria, stående delar av dels egnahems- l lån, dels tertiärlån till enfamiljs— och tvåfamiljshus dels ock bostadsanskaffningslån till egnahem.

1954 uppgick andelen räntefria lån till kronor av tidigare räntefria tilläggslån ', 22 procent jämfört med 24 procent året överfördes till räntebärande tilläggslån ' innan. Denna tillbakagång i de ränte- och 54 milj. kronor av tidigare utläm- * fria lånens andel sammanhänger med nade räntefria tilläggslån avskrevs. att under budgetåret 1953/54 121 milj.

KAPITEL III

Bostadsförhållanden och bostadsmarknad under efterkrigstiden

Bostadeförhållandena vid slutet av år 1945

Vid slutet av år 1945 —— den tidpunkt då den senaste allmänna bostadsräk- ningen genomfördes i Sverige — fanns det sammanlagt ca 2,1 miljoner bostads— lägenheter i landet. Av dessa var in- emot 1,2 miljoner belägna i tätorter med minst 1 000 invånare, medan 0,9 miljoner var belägna på den egentliga landsbygden (vari i detta sammanhang inräknas tätorter med mindre än 1 000 invånare). Flertalet av lägenheterna (58 procent) fanns i hus med högst två lä- genheter. På landsbygden gällde detta för 91 procent av lägenheterna och för tätorterna var motsvarande tal 31 pro- cent

Av tätorternas lägenheter var '88 pro- cent utrustade med vatten och avlopp inom lägenheten. Centralvärme fanns i 62 procent av dessa lägenheter, 57 pro- cent var utrustade med WC och 34 pro- cent med enskilt badrum. På den egent- liga landsbygden var den genomsnittliga utrustningsstandarden väsentligt sämre. Där hade endast 37 procent av lägen- heterna vatten och avlopp, 24 procent centralvärme och 6 procent enskilt badrum.

Utmärkande för bostadssituationen i Sverige jämfört med flertalet andra väst- europeiska länder har sedan gammalt varit lägenheternas förhållandevis ringa storlek. Vid slutet av år 1945 omfattade 38 procent av alla lägenheter i landet högst ett rum och kök. Ungefär 31 pro-

cent av lägenheterna hade två rum och kök, 16 procent hade tre rum och kök och 15 procent fyra eller flera rum och kök. Den relativa andelen verkligt små lägenheter var väsentligt mindre på den egentliga landsbygden, där 28 procent av lägenheterna omfattade högst ett rum och kök, än i tätorterna, där detsamma gällde för inte mindre än 45 procent av lägenheterna.

Särskilt lägenheterna om ett rum och kök var i betydande omfattning över- befolkade. I ungefär hälften av dessa lägenheter bodde sålunda tre eller flera personer, och i närmare två femtedelar av dem bodde familjer med barn under 15 år. Räknat i procent av hela antalet lägenheter utgjorde antalet lägenheter, som var överbefolkade i den meningen att antalet boende per boningsrum (köket oräknat) var större än två, ungefär 21 procent. Detta procenttal var i stort sett detsamma för tätorter som för landsbygd och varierade icke heller nämnvärt mellan grupper av tät- orter av olika storlek. Däremot företed- de procenten överbefolkade lägenheter betydande variationer mellan olika de— lar av landet. Allmänt taget var relativa andelen överbefolkade lägenheter lägst i sydligaste Sverige och högst i övre Norrland. På den egentliga landsbygden i Skåne, Halland och Blekinge var så- lunda 12 procent av lägenheterna över- befolkade enligt nyssnämnda norm, me- dan detsamma gällde för 42 procent av

lägenheterna på den egentliga lands- bygden i övre Norrland. Skillnaderna mellan de olika landsdelarna betinga- des såväl av skillnader i fråga om lä- genheternas fördelning på storlekskate— gorier som av skillnader beträffande hushållens fördelning efter antalet med- lemmar.

Trångboddheten var helt naturligt vanligast bland barnfamiljerna. Medan av de barnlösa hushållen i landet endast 7 procent bodde i överbefolkade lägen- heter gällde detsamma för 35 procent av samtliga hushåll med ett barn un- der 15 år och likaså 35 procent av samt— liga hushåll med två barn. Av samtliga hushåll med tre eller fyra barn var ungefär 58 procent trångbodda enligt nyssnämnda norm, och av hushåll med fem eller flera barn inte mindre än 82 procent.

Bostads- och boendeförhållandenas utveckling under åren 1946—1955

Under decenniet 1946—55 har i hela landet genom nyproduktion tillkommit ca 500 000 bostadslägenheter. Samtidigt har minst 16000 lägenheter avgått ur beståndet genom rivning, varjämte ett okänt men sannolikt ganska betydande antal lägenheter avgått genom att tagas i anspråk för andra ändamål än bostad och ett likaså okänt antal lägenheter övergivits i samband med flyttningar från den egentliga landsbygden till stä- der och tätorter. Minst 75 000 lägenhe- ter har varit föremål för mera genom- gripande ombyggnad eller modernise- ring.

Huvuddelen av nyproduktionen har varit förlagd till tätorterna. Det kan så- lunda beräknas att antalet lägenheter i tätorter med minst 1 000 invånare ökat med ungefär 375 000 —— eller från ca 1,2 till 1,6 miljoner —— medan nettoökning- en av antalet lägenheter på den egent— liga landsbygden icke torde vara större

än ca 100 000. Antalet lägenheter på den egentliga landsbygden skulle sålunda högst ha ökat från drygt 900000 till drygt 1 miljon.

Den bostadsproduktion som ägt rum under efterkrigsåren har givetvis inne- burit en icke oväsentlig förändring av lägenhetsbeståndets struktur. Praktiskt taget samtliga nytillkomna lägenheter har varit utrustade med exempelvis centralvärme, WC och vatten och av- lopp, medan de lägenheter som avgått genom rivning eller övergivits i sam- band med flyttning från landsbygden till tätorter i regel varit dåligt utrus- tade. Givetvis har även ombyggnads- och förbättringsverksamheten resulterat i en modernisering av lägenhetsbestån— det. Man torde kunna räkna med att an— delen lägenheter med centralvärme un— der perioden 1946—55 Ökat från 62 till 70 a 75 procent i tätorterna och från 24 till 35 a 40 procent på den egentliga landsbygden. Relativa andelen lägenhe— ter med enskilt badrum, som vid slutet av år 1945 var 34 procent i tätorterna och 6 procent på den egentliga lands- bygden, torde nu ha ökat till närmare 50 procent i tätorterna och 15—20 procent på landsbygden. Medan vid krigsslutet nära två tredjedelar (63 pro— cent) av landsbygdens lägenheter sak- nade vatten och avlopp torde detta nu— mera icke gälla för mer än ca hälften.

Nyproduktionen av bostadslägenhe- ter har i väsentligt högre grad än som gällde före kriget varit inriktad på lä- genheter om minst två rum och kök. Normalt har 20—25 procent av de år- ligen nyproducerade lägenheterna ut— gjorts av högst ett rum och kök — och flertalet av dessa har omfattat ett rum och kokvrå _ ungefär 35 procent har omfattat två rum och kök och 40—45 procent tre eller flera rum och kök. De allra senaste åren har tendenser för— märkts till en ytterligare förskjutning

av bostadsproduktionen mot större lä- genheter. '

Resultatet av denna produktionsin- riktning har i tätorterna blivit, att an- delen lägenheter om högst ett rum och kök minskat från ungefär 45 till unge- fär 40 procent av samtliga lägenheter, medan den inbördes fördelningen på storlekskategorier av lägenheter större än ett rum och kök förblivit i stort sett oförändrad. Den bostadsproduktion som varit förlagd till den egentliga lands- bygden har haft för ringa omfattning för att mera påtagligt påverka fördel— ningen på storlekskategorier av lands- bygdens lägenhetsbeständ.

Karakteristiskt för den nyproduktion av bostadslägenheter som ägt rum un- der efterkrigsåren har vidare varit det starkt dominerande inslaget av fler- familjshus i jämförelsevis stora enheter. Andelen lägenheter i enfamiljs- och två— familjshus har —— om hänsyn tages till bostadsproduktionen i hela riket — normalt haft storleksordningen 20 a 25 procent. Även i mindre och medelstora tätorter, där bebyggelsen tidigare do» minerats av småhus, har en betydande del av de nya lägenheterna varit för- lagd till flerfamiljshus.

Den relativa ökning av antalet mo- dernt utrustade lägenheter för vilken nyss redogjorts innebär givetvis genom- snittligt sett en förbättring av hushål- lens bostadsstandard. Antalet rumsen- heter i bostadsbeståndet har vuxit väsentligt snabbare än folkmängden och till följd därav har också den ge- nomsnittliga boendetätheten i lägenhe- terna minskat.

Eftersom någon riksomfattande bo— stadsräkning icke ägt rum efter 1945 är det däremot omöjligt att säga i vad mån antalet trångbodda hushåll minskat och boendeförhållandena för olika hushålls- kategorier i övrigt förbättrats under ef- terkrigsåren. För vissa orter, där 10—

kala bostadsräkningar utförts, är det dock möjligt att något belysa dessa för- hållanden. I det följande skall därför redovisas vissa uppgifter vilka erhål- lits vid bostadsräkningar i Stockholm och Göteborg år 1950, Gävle, Norrkö— ping och Linköping är 1952 samt Fa- gersta år 1955.

Utmärkande för utvecklingen i samt- liga dessa orter har bland annat varit, att hushållens genomsnittliga storlek minskat något under efterkrigsåren, samtidigt som relativa andelen hushåll med två eller flera minderåriga barn ökat och den relativa andelen hushåll med ett minderårigt barn förblivit i stort sett konstant.

Det kan konstateras, att barnfamil- jerna i samtliga här nämnda orter i hög grad blivit delaktiga av den stan- dardstegring som ägt rum på bostads- marknaden. Sålunda har den relativa andel av barnfamiljerna som är bosatt i lägenheter om högst ett rum och kök

Tabell III: 1. Procentuella antalet hushåll boende i lägenheter om högst ett rum och kök bland hushåll utan, respektive med minderåriga barn1

Hushåll Hushåll utan med barn barn

Samtliga

Ort/År hushåll

Stockholm 1945 57 38 51 1950 56 27 47

Göteborg 1945 57 48 53 1950 54 39 48

1945 63 53 60 1952 57 37 49

Norrköping 1945 67 55 63 1952 64 44 56

1945 57 46 53 1952 52 32 44

1945 57 45 52 1955 48 25 38

Gävle

Linköping

Fagersta

1 Som minderåriga barn räknas enligt 1945 års bostadsräkning barn under 15 år, enligt senare räkningar för samtliga orter utom Stock- holm barn under 16 år.

Tabell III: 2. Procentuella antalet lågen— heter färdigställda före 1946, respektive 1946 eller senare, vilka bebos av hushåll med minderåriga barn

Lägenheter färdigställda stämt" lga Ort/År .. .. 1946 lagen- fore eller heter 1946 senare Gävle 1952 ......... 35 55 39 Norrköping 1952. . . . 36 58 39 Linköping 1952 ..... 38 64 44 Fagersta 1955 ...... 44 47 46

minskat väsentligt starkare än den re- lativa andelen av hushåll utan minder- åriga barn som är bosatta i sådana lä- genheter. (Se tabell III:1.)

Såsom framgår av tabell Ill: 2 har i Gävle, Norrköping och Linköping de välutrustade lägenheter som tillkommit efter kriget till väsentligt större del än äldre lägenheter tagits i anspråk av hushåll med minderåriga barn.

Trångboddhetens utveckling bland hushåll med olika antal minderåriga barn belyses av uppgifterna i tabell Ill: 3.

För Gävle, Norrköping, Linköping och Fagersta kan jämförelser beträf— fande trångboddheten göras mellan lä— genheter färdigställda 1946 eller senare och lägenheter byggda före 1946. An— delen överbefolkade lägenheter är to- talt sett väsentligt mindre bland de ny- producerade än bland de äldre lägenhe- terna. I fråga om lägenheter med två, respektive tre rum och kök gäller där- emot, att de nybyggda lägenheterna är överbefolkade i något större omfattning än de äldre, något som givetvis sam- manhänger med att andelen barnfamil- jer är större i de förstnämnda.

Bostadsbristen

Kännetecknande för efterkrigstidens utveckling på bostadsmarknaden har icke blott varit den fortskridande för- bättring av olika hushållsgruppers bo- stadsstandard som något belysts i före- gående avsnitt, utan även en successivt skärpt brist på balans mellan tillgång och efterfrågan på bostadslägenheter. För de därav drabbade har denna mark- nadsmässiga bostadsbrist i många fall inneburit synnerligen otillfredsställan- de bostadsförhållanden — såväl barn-

Tabell III: 3. Pracentuella antalet trångbodda hushåll bland hushåll med olika antal minderåriga barn

Hushåll med barn Ort/År Totalt 0 1 2 3 el. fl.

Stockholm 1945 ............... 18 7 43 37 51

1950 ............... 14 6 34 26 41 Göteborg 1945 ............... 28 13 54 53 71

1950 ............... 23 9 44 42 64 . Gävle 1945 ............... 27 12 53 52 74

1952 ............... 20 6 40 34 65 Norrköping 1945 ............... 27 11 56 54 76

1952 ............... 23 7 . 47 41 67 Linköping 1945 ............... 24 9 48 47 68

1952 ............... 5 38 31 60 Fagersta 1945 ............... 45

1952 ............... 3 28 27 64

familjer som andra bostadssökande hus- håll har tvingats leva splittrade, som in- neboende hos andra familjer eller i ut- dömbara lägenheter. Med bostadsbristen har också följt minskad rörlighet på bo- stadsmarknaden och _ särskilt i de största städerna — illegal handel med lägenheter. Bostadsbristen har vidare utgjort ett av de svåraste hindren för en ur flera synpunkter synnerligen an— gelägen sanering av tätorternas äldre bebyggelse.

Bostadsstyrelsen har alltsedan 1949 sammanställt uppgifter som belyser bristsituationen på bostadsmarknaden, sådan den återspeglas i köerna av bo- stadssökande. De senast inhämtade, vil- ka avser förhållandena i början av år 1956, har redovisats bland annat i bi- laga 8 till statsutskottets utlåtande nr 127 till 1956 års riksdag. Enligt dessa uppgifter fanns det i de 171 kommuner redovisningen avser vid början av år 1956 ca 106000 inom respektive kom— muner bosatta bostadssökande hushåll som saknade egen lägenhet, dvs. var in- neboende, bodde hos anhöriga eller dy- likt. Härutöver fanns ett mycket bety- dande antal sökande som önskade byta lägenhet _— i vissa fall i samband med flyttning från annan kommun. Unge- fär 30000 av de förstnämnda bostads- sökande hushållen var gifta par med eller utan barn och i ungefär 22 000 av hushållen förekom minderåriga barn. De redovisade bostadssökande är i hög grad koncentrerade till de största kom— munerna. Ungefär 65 000 av nyssnämn— da ca 106 000 bostadssökande utan egen lägenhet är sålunda bosatta i Stock- holm, Göteborg eller Malmö.

Som bostadsstyrelsen framhållit är de här ovan återgivna uppgifterna av flera skäl osäkra. De redovisade uppgifterna kan endast ge en allmän föreställning om bostadsbristens verkningar.

Det antal bostadssökande som redo-

visats i bostadsstyrelsens undersökning- ar har ökat från år till år. Utvecklingen gestaltade sig dock gynnsammare under en period mellan hösten 1953 och bör- jan av år 1955 än under tiden före och efter denna period. Under den nämnda tidsperioden kunde bland bostadssö- kande utan lägenhet en minskning med ca 8 procent noteras beträffande sökan- de med barn och gifta sökande.

Den fortgående skärpningen av bo— stadsbristen är självfallet ett resultat av flera samverkande omständigheter. Å ena sidan har statsmakterna bland annat med hänsyn till brist på arbets— kraft och material — ansett det nöd- vändigt att begränsa bostadsproduktio— nen till en mindre volym än den som exempelvis bostadssociala utredningen på sin tid bedömde som erforderlig för att på kort tid avveckla den bostads— brist som rådde redan vid krigsslutet. Å andra sidan har efterfrågan på bo- städer i tätorterna kraftigt stegrats till följd av de demografiska, ekonomiska och sociala förändringar som inträffat under efterkrigsåren.

Befolkningsutvecklingen under perio- den 1946—55 har bland annat karakte— riserats av att städer och andra tätorter genom den inrikes omflyttningen och befolkningsutbytet med utlandet erhål- lit ett större befolkningstillskott än un- der något tidigare decennium.

Väsentligen till följd av denna om- flyttning ökade städernas befolkning (inom 1952 års gränser) i de hushålls- bildande åldrarna _ 20 år och där— över —— under tioårsperioden med upp- skattningsvis 325 000 personer eller när— mare 15 procent av folkmängden i dessa åldrar vid slutet av år 1945. Denna ök- ning hänför sig praktiskt taget uteslu- tande till antalet gifta.

ökningen av det befolkningsmässiga underlaget för bostadsefterfrågan i stå- der och andra tätorter ger emellertid

inte en tillräcklig förklaring till den starka tillväxt av bostadsefterfrågan som faktiskt ägt rum. Efterfrågan på självständiga bostadslägenheter har inom stora befolkningsgrupper ökat även relativt sett. Personer som tidi— gare skulle ha löst sin bostadsfråga ge- nom att bo hos anhöriga eller som in- neboende hos andra hushåll har sålun- da i ökad utsträckning tagit bostadslä— genheter i anspråk. Enligt bostadsräk- ningsmaterial för Stockholm ökade så- lunda relativa antalet lägenhetsinneha- vare bland vuxna ogifta män från unge- fär 21 procent år 1945 till 28 procent år 1950. För ogifta kvinnor var ökning— en ännu starkare — från 35 procent år 1945 till 47 procent år 1950 — och även för förut gifta män kan en ökning no- teras, från 62 till 70 procent. Liknande uppgifter avseende utvecklingen i Norr- köping, Linköping och Gävle under pe- rioden 1946—52 har redovisats bland annat i Sociala Meddelanden nr 5, 1955 (Erik Larsson: »Förändringar i den realiserade efterfrågan på bostadslägen- heter under perioden 1946—1952», sid. 273 ff.).

Det bör betonas, att en utveckling så- dan som den här redovisade av bostads— efterfrågan bland ogifta och förut gifta icke är unik för efterkrigsåren utan en fortsättning av en utveckling som kun- nat konstateras i stadssamhällena ock— så under tidigare decennier. I vad mån den stigande levnadsstandarden, den fulla sysselsättningen och därmed föl- jande ökade trygghet, den relativa sänk- ningen av hyrorna i förhållande till in- komsterna eller andra ekonomiska och sociala förändringar påverkat denna ut- veckling kan icke klarläggas utan ingå— ende undersökningar för vilka material hittills saknats. _

Under 1960-talet torde man få räkna med, att det befolkningsmässiga under- laget för bostadsefterfrågan kommer att

ytterligare förstärkas i och med att 1940-talets stora barnkullar då inträder i hushållsbildande åldrar. Även om tät- orternas årliga flyttningsvinster fram- deles icke blir större än under de se— naste åren måste man därför räkna med att den i tätorter bosatta befolkningen i huhållsbildande åldrar från och med mitten av 1960-talet årligen kommer att tillväxa i avsevärt snabbare takt än un- der den hittills gångna delen av 1950- talet.

Om icke samtidigt andra förändring- ar inträffar, som verkar dämpande på bostadsefterfrågans tillväxt, måste följ- den härav — såvida icke bostadspro- duktionen ökas —— ofrånkomligen bli en skärpning av bristläget.

Bostädernas produktionskostnader

Om man vill studera hur byggnads- kostnaderna för bostäder förändras, kan man antingen jämföra de faktiska kost- naderna för vid olika tidpunkter upp— förda bostadslägenheter eller registrera kostnadsförändringarna medelst nå- gon teoretiskt konstruerad index. Vid en jämförelse av det förstnämnda slaget kan man antingen helt bortse från de förändringar beträffande lägenheternas standard och konstruktion som medver- kat till kostnadsförändringarna, eller också kan man försöka att ur jämförel— sen eliminera verkan av inträffade stan— dardförändringar. Vilken väg man väl- jer blir givetvis i varje särskilt fall i viss mån beroende av den frågeställ— ning kostnadsjämförelserna avser att belysa. Gäller det t. ex. att bilda sig en uppfattning om hur bostadskostnaderna utvecklats i förhållande till hushållens inkomster eller hur kostnaderna för bo- stadsbyggandet utvecklats i förhållande till kostnaderna för andra investeringar, kan man ofta lämna frågan om stan- dardförändringarna helt eller delvis utanför diskussionen. I andra samman-

hang _— exempelvis då det gäller att be- döma byggnadsindustrins produktivitet eller att belysa hyressplittringens pro— blem — får denna fråga däremot cen- tral betydelse. Det är emellertid i själva verket omöjligt att ge ett helt objektivt och invändningsfritt mått på byggnads- kostnadernas förändringar för bostäder av lika eller likvärdig standard. De ny- byggda bostädernas standard ändras ständigt, och varje mått på standardför- ändringarnas inverkan på kostnaderna måste ofrånkomligen bli i viss mån sub- jektivt.

Om man i stället för att jämföra bygg- nadskostnaderna för faktiskt uppförda bostäder söker mäta byggnadskostna- dernas förändringar medelst en bygg- nadskostnadsindex kan man icke beakta den kostnadssänkande verkan av ratio- nalisering och ökad produktivitet eller den kostnadsstegrande effekten av så- dana företeelser som desorganisation av byggandet,

förlängda byggnadstider, »svarta» löner etc. En index med fasta vikter kan ej heller registrera verkan av ändringar i fråga om materialval och konstruktioner.

Hithörande frågor har diskuterats bland annat i den analys av byggnads— kostnadernas utveckling som 1951 års bostadsutredning framlade i sitt betän- kande »Samhä11ets stöd åt bostadsför— sörjningen». I detta betänkande lämna- des också en redogörelse för byggnads- kostnadernas utveckling fram till slutet av år 1952, vari bland annat följande konstaterades.

Byggnadskostnaderna både för små- hus och flerfamiljshus förhöll sig i stort sett stabila under åren 1943—1945, men steg därefter kraftigt under åren 1946 och 1947, för att sedan åter stabiliseras. Enligt skilda av utredningen redovisa- de indexserier uppgick den indexmäs- siga byggnadskostnadsstegringen till några procent under perioden 1 juli

1943—1 juli 1945, till 10—15 procent under perioden 1 juli 1945—1 juli 1948 och till ytterligare några procent under perioden 1 juli 1948—1 juli 1950. Be— träffande den faktiska byggnadskost- nadsutvecklingen ansåg sig utredningen kunna konstatera, att de reduktioner av byggnadskostnaderna som under denna period kunnat åstadkommas genom ra- tionalisering helt uppvägts av de kost- nadsökningar som förorsakats av löne— glidningar, förlängda byggnadstider, ökat vinterbyggande, etc. Under perio- den 1943—1950 hade sålunda enligt ut- redningens mening byggnadskostnader- na ökat med ca 15 procent för fler— familjshus av sten och med ca 20 pro- cent för enfamiljshus av trä.

I samband med Koreakrisen år 1950 inträffade en mycket kraftig stegring av byggnadskostnaderna både för fler- familjshus och småhus. Från den 1 juli 1950 till den 1 juli 1951 kunde den in— dexmässiga stegringen av byggnadskost- naderna sålunda beräknas till inte mind- re än 31 procent för flerfamiljshus av sten och till 38 procent för enfamiljs- hus av trä. Räknat från den 1 juli 1950 fram till 1 november 1952 kunde mot— svarande stegring uppskattas till 35, resp. 40 procent. Om man beaktade å ena sidan verkningarna av löneglidning oeh förlängda byggnadstider och å and- ra sidan rationaliseringar borde man enligt utredningens mening kunna räk- na med, att den faktiska byggnadskost— nadsstegringen i huvudsak motsvarade den indexmässiga.

Utvecklingen under de senaste åren av de indexmässigt beräknade bygg- nadskostnaderna för flerfamiljshus åskådliggöres av de i tabell Ill: 4 redo— visade serierna.

De faktiska byggnadskostnaderna för flerfamiljshus torde —— om man bortser från den i och för sig ganska betydan— de kostnadsstegring som betingas av hu-

A: Flerfamiljshus i Stockholm byggt 1939.

B: Flerfamiljshus byggda 1952. Budgeten genomsnitt för landet. Materialpriserna avser Stock-

holm.

Index A

Tidpunkt Totalt Material 1 ' ........ 100,0 100,0 1 juli ......... 101,2 102,2 1951 1 jan ........ 109,9 107,3 1 juli ......... 133,2 145,0 1952 1 jan ........ 136,9 149,5 1 juli ......... 140,3 146,7 1953 1 jan ........ 137,4 141,8 1 juli ......... 135,6 138,5 1954 1 jan ........ 134,2 136,1 1 juli ......... 134,0 135,8 1955 1 jan ........ 134,5 136,6 1 juli ......... 138,0 140,0 1956 1 jan ........ 140,7 143,7 1 juli ......... 143,7 145,6

Index B Löner Totalt Material Löner 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,9 101,6 100,0 100,0 108,2 113,7 100,0 118,1 131,1 139,7 122,5 120,2 134,5 143,7 122,6 132,2 139,2 143,6 134,8 132,2 136,2 138,1 134,8 133,1 134,5 134,4 135,7 133,1 133,8 132,8 135,7 133,1 133,2 131,8 136,2 133,1 134,8 133,1 137,5 135,0 138,7 136,7 139,8 135,0 141,6 140,8 139,8 139,8 145,1 143,1 145,0

sens och lägenheternas stigande stan- dard — icke ha stigit lika starkt som de i tabell Ill: 4 redovisade indextalen. Bostadsbyggandet har med andra ord anpassat sig till det ändrade kostnads— läget, och det särskilt under senare år intensifierade rationaliseringsarbetet torde ha gett vissa resultat i form av kostnadssänkningar. Den värderingsin- (lex som bostadsstyrelsen tillämpar vid sin prövning av låneobjcktens produk- tionskostnader torde vara en god mä- tare för dcn faktiska byggnadskostnads— stegringen, räknad vid oförändrad stan- dard. Denna index är baserad på erfa- renheter i samband med långivningen och tar i princip hänsyn till rationali- seringens verkningar. Den har utveck- lats så som framgår av tabell Ill: 5. Stegringen för hus färdigställda efter den 1 januari 1956 betingas givetvis av de ökningar av materialpriser och ar- betslöner som redan tidigare återspeg- lats i byggnadskostnadsindex, men som först med en viss eftersläpning påver- kar byggnadskostnaderna för färdig-

ställda hus. Enligt vad som under hand inhämtats från bostadsstyrelsen beräk- nas motsvarande indextal för hus som påbörjas under hösten 1956 icke under— stiga 135.

I likhet med byggnadskostnaderna har exploateringskostnaderna för tomt- mark för flerfamiljshus i tätorternas yt- terområden stigit under efterkrigsåren. Fram till mitten av 1950 förhöll sig dock

Tabell III: 5. Bastadsslyrelsens värde— ringsindex för flerfamiljshus

Tidpunkt för objektets Byggnads—

färdigställande kostnad 1950 1 jan. ............... 100 1952 1 juli ................ 134 1953 1 jan ............... 135 1 juli ................ 132

1954 1 jan. ............... 129,5 1 juli ................ 129 1955 1 jan ............... 129 1 juli ................ 129 1956 1 jan. ............... 131 1 juli ................ 133

Tabell III: 6. Byggnadskostnader för enfamiljshus enligt index beräknade av bygg- nadsstyrelsen och Statens Forskningsanstalt för lantmannabyggnader

A: Enfamiljshus av trä i Stockholm byggt i början av 1950—talet. Indexen beräknas av bygg-

nadsstyrelsen.

. Lantbrukets bostäder (av såväl trä som sten) uppförda i mitten av 1940-talet. Indexen beräknas av Statens Forskningsanstalt för lantmannabyggnader.

Index A

Index B

Tidpunkt

Totalt Totalt Material

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956

juli ...................... juli ...................... juli ...................... juli ...................... juli ...................... juli ...................... juli ......................

100,0 138,1 141,1 137,1 137,7 140,8 146,9

100,0 140,0 142,4 138,4 138,4 143,8

100,0 150,7 144,4 137,0 135,4 142,1

dessa kostnader i stort sett stabila, och den stegring av exploateringskostna- derna som därefter satte in kom att på- verka tomtpriserna först med en viss eftersläpning. I bostadsstyrelsens sta- tistik ger sig tomtprisstegringen sålun- da på allvar till känna först för fler- familjshusföretag för vilka ansökan om preliminärt respektive slutligt beslut om tertiärlån ingivits åren 1953 och 1954. Man torde kunna räkna med, att tomt- priserna i de större städernas ytterom-

Tabell III: 7. Byggnadskostnader för en- familjshus enligt bostadsstyrelsens index C: Enfamiljshus i ett och ett halvt plan. Bo— stadsstyrelsens typ 167 byggt iträ(rege1- konstruktion). Budgeten avser Eskilstuna, materialpriserna Stockholm. :Enfamiljshus av samma typ byggt ilätt- betong.

Tidpunkt Index C Index D

1952 1 ' 100,0 1 ' 101,5 102,7 1 98,8 100,3 1953 1 ' 96,7 98,4 1 . 96,2 97,8

1954 1 ' 95,8 97,4 1 95,7 97,6

1955 1 96,5 98,1 1 99,3 100,7

1956 1 101,7 103,2

100,0

råden nu mer än fördubblats i förhål- lande till tomtprisena år 1946. Tomt— kostnaderna utgör emellertid alltjämt en förhållandevis ringa del av fler- familjshusens totala produktionskost- nader.

Utvecklingen sedan 1950 av de index- mässigt beräknade byggnadskostnader— na för enfamiljshus åskådliggöres av de i tabell Ill: 6 redovisade serierna, vilka avser dels ett enfamiljshus i Stockholm, dels lantbrukets bostäder. Utvecklingen från år 1952 kan även följas genom bo— stadsstyrelsens i tabell Ill: 7 redovisade index.

Som framgår vid en jämförelse mel— lan de i tabellerna III: 6 och 111: 7 re- dovisade indexserierna och de index— serier som redovisats i tabell Ill: 4 har de indexmässigt beräknade byggnads- kostnaderna för enfamiljshus utvecklats på ungefär samma sätt som byggnads— kostnaderna enligt index för flerfamiljs- hus. Då det finns anledning att antaga, att byggandet av enfamiljshus rationali- serats i ungefär samma grad som byg- gandet av flerfamiljshus torde även de faktiska byggnadskostnaderna för en- familjshus av likvärdig standard ha ut- vecklats i stort sett parallellt med mot- svarande kostnader för flerfamiljshus.

Tabell III: 8. Byggnadskostnader, produkt familjshus för vilka slutligt beslut om e

ionskostnader och belåningsvå'rden för en— gnahemslån meddelats (medeltal), kronor

Budgetår

1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55

Av sökanden uppgiven byggnads- kostnad ......................

Godkänd byggnadskostnad ....... 28 000 Av sökanden uppgivenproduktions-

kostnad ...................... 31 300 Godkänt belåningsvärde ......... 30 000

. . 35 800 42 400 46 300 49 300 30 500 34 600 40 200 44 000 46 900 33 900 38 800 45 400 49 100 . . 32 500 37 200 42 900 46 500 50 100

Vill man bilda sig en uppfattning om hur kostnaderna för de enfamiljshus som byggts under senare år faktiskt för- ändrats — oavsett om denna utveckling betingats av standardstegringar eller ej —— kan de i tabellerna Ill: 8 och Ill: 9 redovisade talen tjäna som utgångs- punkt.

I tabell III: 8 redovisas medeltal för de av sökanden uppgivna byggnads— och produktionskostnaderna respektive de av det lånebeviljande organet god- kända byggnadskostnaderna och belå- ningsvärdena för enfamiljshus för vilka slutligt beslut om egnahemslån medde— lats under budgetåren 1949/50 t. o. m. 1954/55. Det bör beaktas, att de egna- hem för vilka slutligt beslut meddelats under visst budgetår kan ha färdig— ställts under flera år. (Huvuddelen av de egnahem för vilka slutligt beslut om egnahemslån meddelades budgetåret

1954/55 färdigställdes sålunda år 1954, men en betydande del av dem var fär- digställda redan år 1953.) De uppgifter som redovisas i tabell III: 8 beträffande kostnaderna påverkas givetvis bland an- nat av förändringar i egnahemmens storlek och standard. Det kan nämnas, att medianen för de belånade enfamiljs- husens lägenhetsytor ökade från 83 kvadratmeter budgetåret 1949/50 till 97 kvadratmeter budgetåret 1952/53, för att därefter sjunka till 94 kvadratmeter budgetåret 1953/54 och återigen öka till 95 kvadratmeter budgetåret 1954/55.

En mera differentierad bild av kost— nadsutvecklingen ger uppgifterna i ta- bell III: 9, där de godkända byggnads- kostnaderna för enfamiljshus av olika typer uttryckts i kronor per kvadratme- ter lägenhetsyta.

Enligt tabell Ill: 9 var byggnadskost— naderna för samtliga enfamiljshus 53

Tabell III: 9. Godkända byggnadskostnader (medeltal) ikronor per kvadratmeter lägen- hetsyta för enfamiljshus för vilka slutligt beslut om egnahemslån meddelats

Enfamiljshus i Enfamgäälglfr I::d ytter- Budgetår samliga enfam1ljshus 1 plan IX? plan trä annat material 1949/50 ............. 322 347 289 320 334 1950/51 ............. 327 362 297 323 340 1951/52 ............. 357 399 328 345 385 1952/53 ............. 416 462 377 397 444 1953/54 ............. 469 514 423 452 490 1954/55 ............. 493 542 445 480 513

procent högre budgetåret 1954/55 än budgetåret 1949/50. Relativt sett är steg- ringen ungefär densamma för trähusen som för hus av andra material.

Driftkostnadernas utveckling

Beträffande driftkostnaderna för stat- ligt belånade bostadshus föreligger inga löpande statistiska uppgifter. Sådana kan emellertid erhållas om utvecklingen av olika i driftkostnaderna ingående poster, och genom att på lämpligt sätt väga samman dessa uppgifter kan de sammanlagda driftkostnadernas föränd- ringar teoretiskt beräknas. Sådana be- räkningar har för vår räkning utförts inom bostadsstyrelsen med avseende på ett »indexhus» — ett lamellhus av lätt- betong uppfört i tre våningar. Beräk— ningarna avser de genomsnittliga för— ändringarna för dels Stockholm, Gö- teborg och Malmö, dels städer med 30 000—100 000 invånare. Beräkningen av olika i driftkostnaderna ingående poster har utförts enligt de regler som bostadsstyrelsen tillämpar i samband

med fastställandet av hyror för statsbe- 1ånade objekt. Därvid har bland annat följande antaganden gjorts.

Indexhusets byggnadskostnader har antagits förändra sig i enlighet med bostadsstyrelsens värderingsindex. Taxe- ringsvärdena för åren 1953—1955 har antagits motsvara byggnadskostnaden plus tomtvärdet, och taxeringsvärdena för åren 1950—1952 ett 12 procent läg- re värde.

Kostnaderna för vatten, elström, sop- hämtning och sotning har beräknats med hänsyn till de på de skilda orterna per den 1 januari för de aktuella åren gällande priserna.

Bränslekostnaderna har beräknats med utgångspunkt från antagandet, att eldning sker med koks. Då bostadssty— relsen för de aktuella åren endast haft uppgifter om priserna i Stockholm har de aktuella bränslekostnaderna på de skilda orterna approximativt beräknats med ledning av uppgifter om förkrigs- priserna på dessa orter. Det bör nämnas att priset på koks under tiden 1/12 1949

Tabell I I I : 10. Teoretiskt beräknade driftkostnader för flerfamiljshus färdigställda åren 1950—1956 i städer med 30 000—100 000 invånare

Kronor per kvadratmeter lägenhetsyta

Summa exkl. bränsle

För- Re- såk- para- Förbr.art. ringar tioner Hyresförl.

Förvaltn. El—

Port- vakt

Ren- hålln.

Garan- tiskatt Sotn. kostn. Vatten

2,28 2,28 2,69 3,17 2,48 2,42 2,42

0,20 0,23 0,27 0,28 0,26 0,26 0,27

0,73 0,81 0,95 0,99 0,95 0,94 0,97

0,30 0,31 0,32 0,33 0,33 0,33 0,34

0,25 0,29 0,37 0,40 0,42 0,42 0,42

0,09 0,10 0,11 0,11 0,11 0,11 0,12

0,73 0,76 0,84 0,86 0,89 0,91 1,00

9,58 10,10 11,83 12,94 12,06 12,16 12,54

OOQCDGIMUIDF

Indextal

100 100 100 100 116 105 118 148 123 139 160 135 109 168 126 106 168 127 106 168 131

Å Pris i kronor per mängdenhet1 r Koks Kol Eldn. olja I Eldn. olja III

1946 ............ 4,71 3,50 3,84 3,20 1947 ............ 5,43 3,98 4,01 3,42 1948 ............ 5,96 4,48 4,84 4,13 1949 ............ 5,75 4,62 4,57 3,33 1950 ............ 4,55 4,62 5,50 3,94 1951 ............ 7,02 6,76 6,43 4,91 1952 ............ 7,48 6,58 6,43 4,97 1953. . . ......... 6,85 5,29 6,12 4,59 1954 ............ 6,45 5,33 5,78 4,23 1955 ............ 7,14 6,49 5,88 4,26 1/1—30/6 1956. . . 8,32 7,38 6,19 4,62 Dagspris 20/9 1956 9,82 7,30 5,99 4,55

1 Mängdenheten år för koks 1 hl samt för övriga bränslen en ur uppvärmningssynpunkt likvärdig mängd, beräknad i enlighet med de regler, som användes vid fastställande av bränsle- tillägg enligt Statens Hyresråds bränsleklausul (för kol 0,0625 m”, för eldningsolja I 0,0346 m3 och för eldningsolja III 0,0323 ma).

—30/11 1950 subventionerades med kr 1,70 per hl.

Resultatet av beräkningarna beträf- fande städer med 30 000—100 000 invå- nare redovisas i tabell III: 10.

Enligt tabell III: 10 har driftkostna- derna räknade inklusive bränsle sti- git väsentligt snabbare än driftkostna- derna exklusive bränsle. Detta gäller dock endast fastigheter, där eldning sker med koks. För fastigheter med oljeeldning har bränsleprisutvecklingen varit gynnsammare. Detta framgår av tabell III:11, där priserna för koks, kol och eldningsolja I och III i Stock- holm redovisats.

Beräknade enligt samma principer

Driftkostnader inkl. Flerfamiljs— bränslekostnader hus färdig- ställda år Kronor per kvm ly Index 1950 13,89 100 1951 15,47 111 1952 17,18 124 1953 17,77 128 1954 16,49 119 1955 16,58 119 1956 17,37 125

som de i tabell III: 10 redovisade talen skulle driftkostnaderna inklusive kost— naderna för uppvärmning och varmvat- ten för fastigheter med oljeeldning i stä- der med 30 000—100 000 invånare ha ökat så som framgår av vidstående tablå. (Det har förutsatts att eldnings- olja III kommit till användning.)

Utvecklingen av hyror och inkomster

Hyrorna för bostadslägenheter i ny— producerade, statligt belånade flerfa- miljshus har sedan 1945 stigit långsam- mare än produktionskostnaderna för så— dana hus, vilket bland annat samman- hänger med att verkan på hyrorna av produktionskostnadernas stegring del- vis eliminerats genom ökadc kapital- subventioner. Något enhetligt och full- ständigt material för bedömning av ef- terkrigstidens hyresutveckling förelig- ger icke, men med ledning av uppgifter sammanställda inom bostadsstyrelsen kan dock följande konstateras.

Under åren 1945—1947 förblev hyres— nivån för lägenheter i nyproducerade flerfamiljshus i stort sett stabil. Års- hyran inberäknat uppvärmningskostna-

der enligt förkrigspris (»fredsbränsle») torde då i genomsnitt för hela landet ha uppgått till 24 a 25 kronor per kvad— ratmeter nettovåningsyta. Under tiden fr. o. m. 1948 t. o. m. första halvåret 1950 ökade hyrorna med 5 a 10 pro- cent, eller 1 a 2 kronor per kvadrat— meter nettovåningsyta.

Den kraftiga stegring av byggnads- och driftkostnaderna som satte in åren 1950—1951 gav, trots ökade kapitalsub- ventioner, en icke obetydlig hyressteg— ring till resultat. Hyreshöjningen, som fram till år 1952 kan beräknas till i ge— nomsnitt ungefär 15—20 procent av 1950 års hyror, motsvarade i huvudsak driftkostnadernas stegring. Hyresut- vecklingen under tiden fr. 0. ni. andra halvåret 1949 t. o. II). år 1955 för ny- producerade statligt belånade lägenhe- ter belyses av följande serie, vilken grundar sig på uppgifter från fler- familjshusföretag, för vilka slutligt be- slut om tertiärlån meddelats.

Uppgifterna för företag färdigställda 1954 och 1955 har beräknats under an- tagande, att kostnaden för uppvärmning enligt förkrigspris kan uppskattas till 2 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, och är såtillvida något mera ungefärli- ga än övriga uppgifter.

Ursprunglig årshyra (inkl. kostnad för »fredsbränsle») i kro- nor per kvadratme- ter lägenhetsyta

Företag färdigställda

2:a halvåret 1949 1:a halvåret 1950 år 1952

1953 1954 1955

26,30 27,10 31,50 32,70

ca 32,00 32,50—33,00

Av de ovan redovisade talen fram- går, att hyresnivån för nyproducerade lägenheter förblivit jämförelsevis stabil sedan år 1952. Den minskning av kapi—

talsubventionerna till statsbelånade fler- familjshus som ägde rum åren 1954 och 1955 skulle, såvitt kan bedömas med ledning av dessa uppgifter, icke ha re- sulterat i någon däremot svarande hy— reshöjning. Uppgifterna får dock icke pressas då de ur statistisk synpunkt i vissa avseenden är något bristfälliga. Särskilt bör beaktas, att materialet för år 1955 ännu är tämligen ofullständigt, eftersom slutligt beslut om tertiärlån ännu icke meddelats för åtskilliga av de företag som färdigställts under detta år.

Den splittring av hyresnivån som uppkom genom att lägenheter färdig— ställda efter 1950 åsatts väsentligt hög— re hyror än tidigare färdigställda lägen- heter har i huvudsak utjämnats genom hyreshöjningar. Det kan sålunda beräk- nas, att årshyran inklusive »freds- bränsle» för lägenheter färdigställda åren 1946—1950 numera i genomsnitt uppgår till 29 a 30 kronor per kvadrat- meter lägenhetsyta och sålunda endast med 2—3 kronor per kvadratmeter lä— genhetsyta skiljer sig från genomsnitts- hyran för senare färdigställda lägen— heter.

Den hyresutveckling för vilken ovan redogjorts innebär, att hyrorna för de nyproducerade statligt belånade fler- familjshusen under efterkrigsåren stigit i långsammare takt än levnadskostna— derna i genomsnitt. Enligt socialstyrel- sens levnadskostnadsindex, omräknad med 1945 som basår, utvecklade sig lev- nadskostnaderna under perioden 1945 —1955 på följande sätt.

1945 100 111

1950 1951 1952 1953 1954 1955 128 139 140 142 146

Medan sålunda levnadskostnaderna mellan 1945 och 1952 ökade med 39 procent ökade hyrorna för nyproduce- rade statsbelånade lägenheter med ge- nomsnittligen 25—30 procent, och me- dan levnadskostnaderna därefter fort-

satte att öka har hyresnivån för de ny— producerade lägenheterna sedan 1952 varit jämförelsevis stabil. Om man bort- ser från den allra senaste tidens utveck- ling i fråga om kokspriserna, gäller det sagda i stort sett även om hänsyn ta— ges till hela bränslekostnaden.

Eftersom efterkrigstidens utveckling karakteriserats av en oavbruten steg- ring av reallönerna innebär det sagda givetvis att hushållens »hyresbetalnings- förmåga» genomsnittligt sett förbättrats högst avsevärt.

I tidigare bostadspolitisk diskussion har det varit vanligt att jämföra hy- rorna för nyproducerade lägenheter med den genomsnittliga industriarbe- tarelönen. Sålunda tog bostadssociala utredningen den år 1945 rådande re- lationen mellan hyran i stora och me- delstora orter för en nybyggd lägenhet om två rum och kök och genomsnitts— lönen för en vuxen manlig industriar- betare (i de dåvarande dyrortsgrupper- na D—I) till utgångspunkt för sin dis- kussion av den fortsatta hyrespolitiken. Enligt utredningens beräkningar kunde denna relation anges till 25—26 procent, om värmekostnader enligt förkrigspris inräknades i hyran. De närmaste årens bostadspolitik borde ta sikte på att ned- bringa denna hyresprocent till ca 20.

I sitt betänkande »Samhällets stöd åt bostadsförsörjningen» ansåg sig 1951 års bostadsutredning kunna konstatera, att det sålunda definierade hyrespro- centtalet år 1950 nedgått till 18—20.

Bland annat med hänsyn till svårig- heterna att erhålla ett statistiskt fullt jämförbart material har det icke befun- nits lämpligt att föra denna beräk— ning vidare till senare år. Om man i stället till grund för jämförelser mel— lan hyror och inkomster under de se- naste åren lägger dels den genomsnitt- liga årshyran, inberäknat alla upp- värmningskostnader, för en nybyggd

statligt belånad lägenhet om två rum och kök av numera gängse storlek och standard, dels den för samtliga dyrorts- grupper beräknade genomsnittliga års- lönen för en vuxen manlig industriarbe- tare, erhåller man självfallet ett annat hyresprocenttal för år 1950 än det nyss redovisade. Den genomsnittliga årslö- nen för en vuxen manlig industriarbe— tare kan beräknas ha uppgått till unge— fär 63001 kronor år 1950, till ungefär 9 9001 kronor år 1954 och till ungefär 10 7001 kronor år 1955. Inräknas alla bränslekostnader torde hyran för en är 1950 färdigställd statsbelånad lägenhet detta år ha uppgått till i genomsnitt 28 —29 kronor per kvadratmeter lägen- hetsyta. Motsvarande genomsnittshyra för en lägenhet färdigställd år 1954 tor- de kunna beräknas till ca 36 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, medan man för lägenheter färdigställda år 1955 tor- de kunna räkna med en ytterligare nå— gon krona högre genomsnittshyra per kvadratmeter lägenhetsyta. Under de angivna förutsättningarna skulle sålun- da hyresprocenttalet för en nyproduce- rad lägenhet om 56 kvadratmeter lägen— hetsyta bli ca 25 år 1950, 20—21 år 1954 och något under 20 år 1955.

Inkomster och bostadskostnader för olika hushållsgrupper

Då det gäller att bedöma i vad mån olika kategorier av hushåll bör anses ha förmåga att utan subvention bära kostnaderna för nyproducerade lägen— heter är givetvis sådana schematiska jämförelser av genomsnittstal som redo- visats i föregående avsnitt av mycket begränsat värde. För en första översikt— lig bedömning av frågan kan emellertid de ovan redovisade talen och ett stu-

1 Årslönen har här antagits motsvara 2 300 gånger den genomsnittliga timlönen (inkl. se- mesterersättning, sjuklön och övertidsersätt- ning).

Tabell 1 I I: 12. Antalet äktenskap förde- lade efter mannens och hustruns samman— räknade nettoinkomst år 1954

Antal äktenskap (%)

Sammanräknad net- toinkomst år 1954, kronor

Lands- bygd

Hela

Städer riket

— 4 000 ......

4 000— 6 000 ...... 6 000— 8 000 ...... 8 000—10 000 ...... 10 000—12 000 ...... 12 000—15 000 ...... 15 OOO—20 000 ...... 20 000—30 000 ...... 30 000—50 000 ...... 50 000— ............

9,9 13,2 18,0 21,6 15,2 11,4

6,7 3,1 0,7 0,2 100,0 100,0 8 800 10 300

».

.. ».

». ».

r-u-u-n-u-a OHUYHUIPOONEDQ

HMHI—I HNMGOSXJCHQUYÅ

.. v » ». ». ».

ouhqbamwuu ansamoo'ooooqeov-no

100,0 11 800

Medianinkomst, kr . .

dium av statistiska centralbyråns in- komststatistik ge viss ledning. Denna statistik avser den s. k. sammanräk— nade nettoinkomsten, dvs. summan av de enligt förordningen om statlig in— komstskatt beräknade inkomsterna av olika förvärvskällor efter avdrag av kostnaderna för inkomsternas förvär- vande och av eventuellt underskott på förvärvskälla. Statistiken återspeglar gi- vetvis alla de brister som vidlåder de till taxeringcn lämnade inkomstuppgif— terna. Bland annat bör beaktas, att na— turainkomster kan vara för lågt taxe- rade Och att olika former av icke skatte- pliktiga understöd icke inräknats i in- komstbeloppen.

När man önskar jämföra inkomster och bostadskostnader är i första hand hushållsinkomsterna av intresse. Efter- som inkomststatistikcn i princip avser individuella inkomster kan hushållsin- komster emellertid endast redovisas för gifta inkomsttagare. I tabell III: 12 re— dovisas fördelningen av antalet äkten— skap i städer resp. på landsbygden ef- ter mannens och hustruns (men ej har- nens) sammanräknade nettoinkomst år 1954.

Då det gäller att jämföra hyran för nyproducerade lägenheter i flerfamiljs- hus med hushållsinkomsterna torde i första hand stadsbefolkningens inkoms- ter vara av intresse. Förutsätter man i anslutning till de uppgifter som redo- visats i det föregående att årshyran in- klusive alla bränslekostnader för en ny- producerad lägenhet om två rum och kök och 56 kvadratmeter år 1954 upp- gick till ungefär 2 000 kronor, innebär de. ovan redovisade talen, att hälften av städernas äkta par utan särskilda bo- stadsrabatter kunde betala hyran för en sådan lägenhet med högst 17 pro- cent av den sammanräknade nettoin- komsten. Ungefär två tredjedelar av dem skulle kunna betala hyran för en sådan lägenhet med högst 20 procent av inkomsten. Beräknas årshyran inklu- sive allt bränsle för en nyproducerad lägenhet om tre rum och kök till 2 400 kronor (varvid förutsättes en lägenhets- yta inemot 70 kvadratmeter och en nå— got lägre hyra per kvadratmeter än för tvårumslägenheten) skulle hälften av de äkta paren kunna betala hyran för den- na lägenhet med högst 20 procent av den sammanräknade nettoinkomsten.

Mot kalkyler av det slag som här re- dovisats kan givetvis riktas bland an- nat den invändningen, att de inte beak- tar den omständigheten, att såväl hyres— nivån som inkomstfördelningcn företer starka variationer från ort till ort.

I syfte att mera konkret illustrera hushållens ekonomiska förutsättningar att förhyra nyproducerade lägenheter har bostadsstyrelsen för vår räkning i samarbete med vederbörande kommu- nala förmedlingsorgan utfört en statis- tisk undersökning rörandc hushåll i flerfamiljshus färdigställda år 1953 i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro, Linköping och Skellefteå och avseende förhållandena år 1954 och första kvartalet 1955.

!

Tabell 1 11:13. Antal i bostadsstyrelsens undersökning av boendeförhållanden ifler—

familjshus byggda 1953 ingående hushåll fördelade på olika lägenhetskategorier. Års— hyra (aritm. medelvärde) i kronor för lägenheter om två rum och kök och tre rum

och kök

Därav i lägenheter om Årshyra (kronor) Antal hushåll Högst 3 el. fl. 1 r.o.k. 2r.o.k. r. o.k. 2r.ok. 3r. 0. k. Stockholm .......... 634 138 300 196 2 280 2 800 Göteborg ........... 577 78 325 174 2 130 2 530 Malmö ............. 620 154 227 239 1 690 2 090 Örebro ............. 244 72 127 45 2 020 2 500 Linköping .......... 546 144 306 96 1 990 2 470 Skellefteå. . .. . . . . . . . 206 46 96 64 2 250 2 960

Undersökningarna i Stockholm, Göte- borg och Malmö avser icke-slumpmäs- siga urval av fastigheter, där samtliga lägenheter undersökts. De resultat som erhållits genom dessa undersökningar gäller sålunda i princip endast hushål- len i de undersökta fastigheterna.

Det i Stockholm undersökta fastig- hetsbeståndet omfattar sammanlagt 634 lägenheter. Av dessa är 278 belägna i hus i Bagarmossen, tillhöriga det all— männyttiga bostadsföretaget AB Stock- holmshem, 98 i hus i Stureby tillhöriga HSB och 258 lägenheter i fastigheter tillhöriga enskilda företagare i Bagar- mossen.

I Göteborg har utvalts 577 lägenhe- ter, varav huvudparten är belägna i Järnbrott och Kortedala. De allmännyt- tiga företagen representeras här av 287 lägenheter, de kooperativa av 177 och de enskilda företagarna av 113 lägen- heter.

Urvalet i Malmö omfattar 620 lägen— heter. Malmö kommunala bostads AB svarar för 235, HSB för 246 och en- skilda företagare för 139 lägenheter.

I städerna Örebo, Linköping och Skel- lefteå omfattar undersökningen i prin- cip samtliga fastigheter färdigställda 1953. Lägenheter där hushållsförestån- daren inflyttat senare än år 1954 har dock måst utmönstras, en omständighet

som kan ha medfört en viss snedvrid- ning av undersökningsresultaten.

I tabell III: 13 redovisas dels antalet i undersökningen ingående hushåll för- delade på olika lägenhetskategorier, dels medelhyran (årskostnaden) inklu- sive bränsletillägg år 1954 för samtliga lägenheter om två, respektive tre rum och kök. Årskostnaden för bostadsrätts- lägenheter har beräknats genom att till den angivna årsavgiften lägga 5 pro- cent av bostadsrättshavarens kontant— insats.

Det kan i förbigående noteras, att några påtagliga skillnader i fråga om relativa antalet i lägenheterna boende barnfamiljer icke förelåg mellan fastig— heter i olika företagsformer.

En viss icke helt obetydlig trångbodd- het förelåg bland de undersökta hus- hållen. Av samtliga undersökta stock- holmshushåll med gift föreståndare var sålunda 4 procent trångbodda enligt normen »högst två boende per bonings- rum». För Göteborg var motsvarande procenttal 10, för Malmö likaså 10, för örebro 11, för Linköping 21 och för Skellefteå 7.

En fördelning av hushållen efter dels lägenhetsinnehavarens civilstånd dels antalet minderåriga barn redovisas i ta- bell III: 14. Uppgifterna avser förhållan— dena vid slutet av år 1954.

Tabell III: 14. Antalet hushåll i flerfamiljshus byggda 1953 fördelade efter lägenhets- innehavarens civilstånd samt efter antalet barn under 16 år

Gifta med . . . barn under 16 år Icke gifta mig "å ' barn under Totalt r

2 el. fl. S:a 2 el. fl.

Stockholm ...... 634 137 210 156 503 118 Göteborg ....... 577 146 172 202 520 46 Malmö ......... 620 136 134 213 483 115 Örebro ......... 244 53 57 68 178 61 Linköping ...... 546 120 153 214 487 50 Skellefteå ....... 206 67 61 49 177 28

IMUDCDGICD

Antalet gifta par med två eller flera sladsbidrag framgår av nedanstående minderåriga barn som åtnjöt familjebo- uppställning.

Stock-

.. .. Lin- holm Goteborg Malmo Örebro

köping

Antal gifta par med två eller flera minderåriga barn .............. 156 202 213 68 214

därav med familjebostadsbidrag ........ 64 122 120 50 151 utan familjebostadsbidrag ........ 92 80 93 18 63

Fördelningen av de gifta paren efter I vad mån de redovisade hushållen mannens och hustrun sammanräknade med hänsyn till sin fördelning efter in- nettoinkomst år 1954 redovisas i tabell komst avviker från samtliga hushåll III: 15. med gift föreståndare irespektive städer

Tabell III: 15. Antalet hushåll med gift föreståndare i flerfamiljshus byggda 1.953 fördelade efter mannens och hustruns sammanräknade nettoinkomst år 1954

Lin- 'Skel— köping lefteå

Stock-

holm Göteborg Malmö Örebro

Antal hushåll för vilka inkomst redovisats ....................

Därav i procent med inkomst kr — 6 000 ..................

6 000— 8 000 .................. 8 OOO—10 000 .................. 10 000—11 000 .................. 11 OOO—12 000 .................. 12 OOO—13 OOO .................. 13 OOO—14 000 .................. 14 OOO—15 000 .................. 15 OOO—20 000 .................. 20 000— ........................

Summa

Antal hushåll för vilka inkomstupp- gift saknas ...................

». u ».

.. u ». u

.. H ». u »:

.. HHH .. . »

». v

HN”-Åhl o comme—_MNOHNM :: om,-xmuxoqcooow

».

». ». ». v

». u ». ».

HM & HN QNOOOOOOQUYDÄCDW ,..x x.

» .. ».

O WCDQOOEDCHGQUKQO O OQ—JQDUJCDQM—IOO

>.; 0 O C |_- O

»

_.

:: oowcoqpuouww o muhamowar—am

p.; 0 ..: O

».

03 H [0 ...i [0 ©

Tabell I I I : 16. Sammanräknad nettoinkomst år 1954 (medianvärde) för olika typer av hushåll med gift föreståndare i flerfamiljshus byggda 1953

(fbb = familjebostadsbidrag)

Gifta Gifta Gifta med 2 eller flera barn under 16 år utan med 1 S tl' barn barn med fbb mitt lga

under under utan fbb g a 16 år 16 år förhöjt helt reducerat Stockholm ............. 15 300 13 800 7 800 11 000 13 000 16 500 13 900 Göteborg .............. 14 900 12 700 8 600 11 000 13 700 15 000 13 100 Malmö ................ 15 600 13 700 8 900 10 500 12 800 17 800 13 600 Örebro ................ 12 500 11 400 — 10 400 12 300 19 000 11 600 Linköping ............. 12 200 12 300 9 000 10 400 12 500 16 200 11 900 Skellefteå .............. 12 700 12 000 _ 10 900 12 400 17 900 12 000

Anm. Förhöjt familjebostadsbidrag har i Örebro 3 och i Skellefteå 4 familjer. Medianinkomsten för dessa har icke beräknats, uträkningarna bygger i övriga fall på minst 9, oftast betydligt flera observationer.

kan icke konstateras. Erfarenheter från tidigare undersökningar av liknande slag ger dock anledning till en förmo- dan, att familjerna i de nybyggda lä- genheterna genomsnittligt sett har nå- got högre inkomster än samtliga famil- jer. Det finns på allmänna grunder an— ledning förmoda, att inslaget av famil- jer både i de lägsta och i de högsta in- komstklasserna är förhållandevis något mindre bland familjer i nybyggda fler- familjshus än bland samtliga familjer på respektive orter. Bland familjer med minderåriga barn är dock inslaget av hushåll i de lägre inkomstskikten för-

hållandevis starkare än bland familjer utan minderåriga barn. Detta framgår av tabell III: 16 där även medianin— l—zomsterna för de familjer som åtnjuter familjebostadsbidrag redovisas.

För samtliga städer gäller, att flerta- let familjer betalar mindre än en femte- del av inkomsten i hyra. Beaktas i före- kommande fall utgående familjebostads- bidrag uppgick i Stockholm andelen fa- miljer som betalade mer än en femte- del av inkomsten i hyra till 29 procent av samtliga. För Göteborg var motsva— rande tal 20 procent, för Malmö 6 pro- cent, för örebro 21 procent, för Linkö—

Tabell III: 17. H yresprocenttal (medianvärde ) för olika typer av hushåll med gift föreståndare i flerfamiljshus byggda 1953

(fbb = familjebostadsbidrag)

Gifta med 2 eller flera barn Gifta Gifta under 16 år Samtliga utan med 1 gifta (med barn barn med fbb beaktande under under av ev. med utan utan fbb 16 år 16 år beaktande beaktande fbb) av fbb av fbb Stockholm .......... 15 17 18 22 16 17 Göteborg ........... 15 17 15 19 15 16 Malmö ............. 12 14 12 16 12 12 Örebro ............. 16 16 15 19 14 15 Linköping .......... 15 16 15 20 14 15 Skellefteå ........... 18 22

Tabell I II : 18. Medianhgresprocent för hushåll med gift föreståndare boende i olika lägenhetskategorier i flerfamiljshus byggda 1953

(fbb = familjebostadsbidrag)

2 r. 0. k. 3 el. fl. r. 0. k. Totalt

med fbb

utan be— aktande av fbb

med be- aktande av fbb

utan fbb med be-

(med be- aktande av ev. fbb)

med fbb

utan be— utan fbb aktande av fbb

aktande av fbb

Stockholm ..... 12 1 7 21 Göteborg ...... 13 15 18 Malmö ........ 1 0 12 15 Örebro ........ 1 5 14 1 9 Linköping ..... 1 5 1 5 1 9 Skellefteå ...... 10 1 6 20

17 20 22 16 17 16 15 22 16 16 12 14 20 13 12 16 17 22 15 15 16 17 21 15 15 18 23 27 19 18

ping 16 procent och för Skellefteå 32 procent. Hyresprocenttalens medianvär- den för olika familjetyper redovisas i tabell III: 17, som även illustrerar den hyressänkande effekten av familjebo- stadsbidragen.

Hyresprocenttalens medianvärden för familjer boende i olika lägenhetskatego- rier redovisas i tabell III: 18.

Av denna tabell framgår bland annat, att hyresprocenttalen för de familjer till vilka familjebostadsbidrag utgår tack vare detta bidrag genomsnittligt sett nedbringats till ungefär samma nivå som hyresprocenttalen för de hushåll vilka med hänsyn till sina inkomster icke kunnat erhålla familjebostads- bidrag.

Bostadskostnader för nybyggda egnahem För att belysa även egnahemsbyggar- nas bostadskostnader med några kon- kreta exempel har bostadsstyrelsen för vår räkning inhämtat uppgifter rörande statligt finansierade egnahem färdig- ställda åren 1953 och 1954 inom tretton över hela landet spridda landskommu- ner. Uppgifterna som endast avser eg— nahem på annan fastighet (och sålunda icke mangårdsbyggnader på jordbruk) gör icke anspråk på representativitet. De kommuner som medtagits i under-

sökningen redovisas i nedanstående uppställning.

Antal egnahem

Stockholms 32 Uppsala 7 Östergötlands 6 Östergötlands 10 Kronobergs 13 Malmöhus 20 Göteborgs och Bohus 33 Älvsborgs 12 Värmlands 8 Örebro 11 Kopparbergs 25 Västerbottens 24 Norrbottens 7

Av de undersökta kommunerna är Stora Sunne, Sorsele och Älvsbyn med hänsyn till näringslivets karaktär de mest utpräglade jordbruks- och skogs- kommunerna, men även Vifolka, Norra Valkebo och Oland torde närmast kunna karakteriseras som jordbrukskommu- ner. Övriga kommuner har en mera blandad näringskaraktär. Det kan näm- nas, att Södra Sotenäs tillhör Bohusläns stenhuggardistrikt, att textilindustrin spelar en framträdande roll i Åsunden och att Nottebäck är en typisk små- ländsk småindustrikommun.

De undersökta egnahemmen har på få undantag när byggts av familjer med minderåriga barn. Flertalet av familjer- na har två eller flera minderåriga barn.

Kommun Län Österhaninge Oland Vifolka Norra Valkebo Nottebäck Staffanstorp S:a Sotenäs Åsunden Stora Sunne Viby

Svärdsjö Sorsele Älvsbyns lk

Tabell I I I: 19. Belåningsvärdcn och årskostnader för enfamiljshus om tre och fyra rum och kök färdigställda i vissa kommuner åren 1953—54

Antal Belåningsvärde, kronor Omkostn. k(netto) år 1955' ronor Kommun egna- hem Max. Median Min. Max. Median Min. a) Enfamiljshus om tre rum och kök Österhaninge .............. 10 67 000 56 500 35 800 4 070 3 390 2 160 Oland .................... 5 57 000 50 000 46 000 3 730 2 230 1 580 Vifolka ................... 6 43 300 40 600 38 500 2 160 1 510 1 160 Nza Valkebo .............. 7 42 800 40 000 38 200 1 900 1 620 710 Staffanstorp .............. 10 59 400 49 300 44 200 3 080 2 460 1 720 S:a Sotenäs ............... 10 44 000 40 000 33 000 2 020 1 300 260 St. Sunne ................ 6 54 500 39 000 36 800 1 990 1 450 890 Svärdsjö ................. 11 54 000 50 000 40 000 2 540 1 600 610 Sorsele ................... 10 52 300 42 600 26 500 3 590 1 850 700 b) Enfamiljshus om fyra rum och kök

Österhaninge .............. 13 74 000 62 000 50 000 4 895 3 660 2 050 Nottebäck ................ 6 50 600 46 100 39 000 2 360 1 790 1 390 Staffanstorp .............. 5 62 100 53 000 47 000 3 180 2 770 1 260 S:a Sotenäs ............... 13 48 000 41 500 35 000 2 050 1 540 670 Viby ..................... 6 61 000 52 800 43 100 3 570 2 400 1 100 Svärdsjö ................. 9 65 000 50 000 36 400 2 330 1 550 540

I normalfallet har egnahemsbyggaren finansierat sitt egnahem med bottenlån, statligt egnahemslån och eget sparkapi- tal, respektive egen arbetsinsats. I vissa fall har byggaren dock åtnjutit bidrag från kommun, arbetsgivare eller annan.

Sålunda har kommunerna Oland och Nottebäck regelmässigt bidragit till eg- nahemmens finansiering med belopp 1000 kronor. I Stora Sunne har kommunen och Rottneros Bruk i ett stort antal fall lämnat bidrag uppgående till 6 000—8 000 kronor och även i Vi- folka och Staffanstorp har flera egna- hemsbyggare erhållit relativt stora kom- munala subventioner.

Enstaka egnahemsbyggare har även upptagit ytterligare lån för egnahem- mets finansiering, vanligen uppgående till några tusen kronor.

Egnahemmens belåningsvärden ——vil- ka mer eller mindre avviker från de av sökandena uppgivna produktionskostna- derna — företer en betydande sprid- ning icke blott mellan kommunerna utan

()lll

även och i än högre grad inom kommu- nerna. Detta framgår av tabell III:19, där extremvärden och medianer redo- visas för belåningsvärden och omkost- nader år 1955.

Till de i tabell III: 19 redovisade uppgifterna beträffande egnahemsbyg— garnas omkostnader år'1955 kan följan- de kommentarer göras. Uppgifterna av- ser nettoomkostnaderna — dvs. brutto— omkostnadcrna minskade med den ränteeftcrgift som beräknats belöpa sig på år 1955, under detta år erhållet fa— miljebostadsbidrag, samt eventuella in- täkter av uthyrning. Bruttoomkostna- derna innefattar ränta och amortering på upplånat kapital —— men icke even- tuella extraamorteringar på statslånet— samt utgifter för bränsle, reparationer och underhåll samt skatter och onera. Den största utgiftsposten är regelmäs- sigt utgifterna för räntor och amorte- ringar, som för egnahem om tre rum och kök i allmänhet uppgår till 1 000 ä 2 000 kronor. Bland övriga utgifter do—

minerar bränslekostnaderna. För egna- hem om tre rum och kök uppgår dessa i flertalet undersökta kommuner till i genomsnitt 500—700 kronor. Några ut- gifter för reparationer och underhåll har endast undantagsvis redovisats. För tio undersökta egnahem om tre rum och kök i Sorsele redovisas dock en ge- nomsnittlig utgift för reparationer och underhåll om 330 kronor. Vad slutli- gen beträffar utgifterna för skatter och onera uppgår genomsnittet för dessa i flertalet undersökta kommuner till om— kring 300 kronor.

Egnahemsägarna har i allmänhet åt- njutit ränteeftergift med belopp om 250 åt 300 kronor _ och flertalet av dem har även erhållit familjebostadsbidrag med från fall till fall varierande be- lopp. Intäkter av uthyrning har spelat en mera väsentlig roll endast för egna- hemsägarna i Södra Sotenäs, Österha- ninge och Staffanstorp. För egnahems- ägare i Södra Sotenäs uppgick inkoms-

terna av uthyrning under år 1955 till i genomsnitt något mer än 300 kronor. Genomsnittliga hyresintäkter av denna storleksordning kan för Österhaninge och Staffanstorp redovisas endast be- träffande ägare av egnahem om fyra rum och kök.

I förhållande till familjeinkomsten (mannens, hustruns och barnens sam- manräknade nettoinkomst år 1955) är ärskostnaderna för de undersökta egna- hemmen i åtskilliga fall tämligen höga. »Bostadskostnadsprocenten», dvs. års- kostnaderna uttryckta i procent av fa- miljeinkomsten, har _ räknad brutto _ inom flertalet undersökta kommuner ett medianvärde varierande mellan 25 och 30 för egnahem om tre rum och kök. Räknas årskostnaderna i stället netto _ dvs. om hänsyn tages till ränte- eftergifter, familjebostadsbidrag och eventuella intäkter av uthyrning _ re— duceras nämnda medianvärde till 15 a 25.

Efterkrigsårens bostadspolitik har utan tvivel verksamt bidragit till en för- bättring av bostadsförhållandena för en stor del av befolkningen. Det allmän- nas finansiella stöd åt bostadsbyggandet har möjliggjort en omfattande produk- tion av lägenheter, vilka kunnat ställas till förfogande till priser som varit överkomliga för det stora flertalet hus- håll. Stödet till ombyggnads- och för- bättringsverksamheten har inneburit en stimulans till en omfattande upp- rustning och modernisering av äldre lägenheter, speciellt på landsbygden. De mål som bostadssociala utredning- en uppställde för det allmännas bo- stadspolitiska strävanden har emeller- tid ännu endast delvis kunnat uppnås. Hög äktenskapsbildning och stor in- flyttning till tätorterna har jämte full sysselsättning, höjd levnadsstandard och relativ hyressänkning medverkat till en kraftig ökning av efterfrågan på bostadslägenheter. Den bostadsbrist som uppkom i tätorterna redan under krigs- åren har därför icke kunnat avveck— las vid den bostadsproduktion som statsmakterna ansett möjlig, utan tvärt— om skärpts _ åtminstone i de större orterna. Delvis till följd härav har en välbehövlig sanering av äldre, ur kva— litativa synpunkter otillfredsställande lägenheter icke kunnat komma till stånd i den omfattning som eljest varit önsk- värd. Stora grupper av hushåll bebor därför fortfarande lägenheter som icke uppfyller nutida anspråk på kvalitet,

KAPITEL IV

Allmänna synpunkter på den framtida bostadspolitiken

och en betydande trångboddhet före- kommer alltjämt, särskilt bland famil— jer med flera barn.

Efterkrigstidens utveckling har också inneburit, att stora befolkningsgrupper kommit att ställa större anspråk på bo- staden. Önskan om bostad i egethem eller lägenhet om minst tre rum och kök gör sig nu allt starkare gällande och motiverar en omfattande, efter hand i allt högre grad på småhus och relativt stora lägenheter inriktad bo— stadsproduktion. Frågan om att skapa förutsättningar för ett ökat bostadsbyg— gande är därför alltjämt den centrala i den aktuella hostadspolitiska debatten.

Uppgiften att öka de reala resurser i form av arbetskraft och material som kan ställas till bostadsproduktionens förfogande, respektive att tillgodose bostadsbyggandets anspråk på krediter måste i huvudsak lösas genom åtgärder av allmän ekonomiskt-politisk natur, beträffande vilka det faller utom ra— men för vårt uppdrag att framlägga några speciella rekommendationer. Vi vill dock i detta sammanhang betona angelägenheten av att bostadsförsörj- ningens intressen tillmätes hög priori- tet vid de inbördes avvägningar av olika behov som den allmänna ekono- miska politiken kan komma att aktua— lisera. Vidare har vi ansett det vara viktigt att undersöka i vad mån det inom bostadspolitikens ram kan vidta- gas åtgärder som är ägnade att bidraga till lösningen av nyssnämnda uppgift.

De åtgärder som därvid kan komma ifråga är av två slag — dels åtgärder i syfte att rationalisera och förbilliga bostadsproduktion och förvaltning, dels åtgärder som syftar till att underlät- ta bostadsbyggandets kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat sparan- de inom bostadsförsörjningens sektor av samhällsekonomin.

Synpunkter på förbilligandet av bostadsbyggandet

Beträffande önskvärdheten av att bo— stadsproduktionen förbilligas genom rationalisering och mekanisering kan det knappast råda några delade me- ningar. Ett sådant förbilligande inne- bär icke blott att de nya bostäderna kan upplåtas till lägre årskostnader, utan även att ett ökat tillskott av bo— städer kan erhållas inom ramen för en given investering.

Det torde numera vara allmänt er- känt, att några snabba resultat vad be- träffar nedbringandet av bostadskostna- derna icke kan väntas varken av de ex- periment med nya mekaniserade bygg- nadsmetoder och nya material som sär- skilt under senare år kommit att till- draga sig så stor uppmärksamhet, eller av det i mindre skala från dag till dag fortgående rationaliseringsarbete som försiggår på byggnadsplatserna landet runt. Delvis ligger detta i sakens natur —— att inhämta erfarenheter från expe— rimenthusbyggandet är en tidskrävande process och tillämpningen i större skala av nya produktionsmetoder kräver en omställning av byggnadsindustrin som kan genomföras endast på längre sikt. De insatser i rationaliseringsarbetet som görs av byggande och projekteran- de företagare och tekniker blir därför inte mindre värdefulla och nödvändiga. Vad vi emellertid i detta sammanhang vill särskilt understryka är angelägen- heten av att det allmänna — stat och

kommun _ söker skapa förutsättningar för en rationell planläggning på rela- tivt lång sikt av bostadsproduktionen, och att icke blott byggnadsföretagarna utan även de kommunala organen äg- nar planläggnings- och projekterings- frågorna ökad uppmärksamhet.

All hittillsvarande erfarenhet visar, att frågan om att förbilliga bostadspro- duktionen till väsentlig del är en fråga om omsorgsfull förplanering av bygg— nadsföretagen, och att det är av allra största betydelse, att stadsplanerna är väl genomarbetade ur tekniskt-ekono- miska synpunkter. Brist på samordning av olika organs — kommunala såväl som statliga — handläggning av bygg- nadsärendena har i alltför många fall medfört onödigt dubbelarbete och for- cering av planläggning och projekte— ring, vilket i sista hand inneburit, att bostadsproduktionen i onödan fördy- rats. Stat och kommun kan här medver- ka till en bättre tingens ordning, dels mera allmänt genom att söka främja en stabilisering av bostadsproduktio- nen, dels genom att främja rationalise- ring och samordning av olika adminis- trativa organs arbete. Inom kommuner- na är det särskilt angeläget, att sam- arbetet mellan byggnadsnämnden och de för bostadsbyggandet ansvariga or— ganen stärkes, så att en effektiv sam- ordning av bostadsområdenas detalj- planläggning och projektering kan komma till stånd. Icke mindre viktigt är, att berörda statliga planmyndighe- ter, lånebeviljande organ, arbetsmark- nadsmyndigheter m. fl. gör vad på dem ankommer för att främja en snabb och smidig handläggning av plan- och bygg— nadsärendena, så att icke enskilda byggherrars och kommuners planlägg- ning förryckes, med fördyring av bo- stadsbyggandet till följd.

Vi vill i detta sammanhang även be— röra en fråga, som — ehuru den icke

direkt äger samband med frågan om rationalisering av själva bostadspro- duktionen — likväl är av stor betydelse då det gäller att nedbringa årskostna- derna för nyproducerade bostäder,näm- ligen frågan om handläggningstiden för ansökningar om statliga lån. Det är re- gel, att mycket lång tid förflyter mellan den tidpunkt då bostadslägenheterna färdigställts och den tidpunkt då de statliga lånen kan utanordnas. Under denna tid belastas bostadsföretagen i onödan med höga kostnader för kredi- tivräntor, vilka i sista hand drabbar de' boende i form av ökade bostadskost- nader. Problemet att nedbringa denna tid bör därför ägnas största möjliga uppmärksamhet. Insatser krävs här icke blott av de statliga lånebeviljande organen själva utan även av de kom- munala förmedlingsorganen och lånta- garna.

Bostadssparande

I nuvarande läge är givetvis alla eko- nomiskt-politiska åtgärder som syftar till att främja ett ökat sparande också ägnade att bereda vidgat utrymme för investeringar i bostäder. Det faller utom ramen för vårt uppdrag att när- mare behandla det generellt ekono— miskt-politiska problemet hur ett ökat sparande skall komma till stånd, men vi har givetvis funnit anledning att ställa frågan huruvida de specifikt bo- stadspolitiska åtgärderna kan utformas så, att de främjar en förbättrad kapital- försörjning för bostadsbyggandet. Ef- tersom en minskning av de generella subventioner som hittills utgått till bo- stadsbyggandet skulle innebära ett ökat bostadssparande, har därvid givetvis frågan om möjligheterna att avveckla dessa subventioner i första hand påkal- lat uppmärksamhet. Vi har emellertid därutöver funnit anledning att disku—

tera i vad mån ett ökat sparande skulle kunna främjas genom en sänkning av belåningsgränserna för statliga lån och genom skärpta amorteringsvillkor för bostadslån. Till dessa frågor återkom- mer vi i kapitel VI.

På senare tid har möjligheterna att stimulera ett »målsparande» för bo- stadsanskaffning diskuterats i olika sammanhang. Frågan har bland annat aktualiserats genom motioner i riksda- gen. Initiativ till åtgärder i syfte att främja ett till bostadsanskaffningen knutet målsparande har tagits bland annat av vissa sparbanker samt HSB:s riksförbund.

Betydelsen för bostadsbyggandets ka- pitalförsörjning av ett målsparande av här nämnt slag får självfallet icke över- drivas. Denna form av målsparande har bland annat en given begränsning däri, att den kan få större betydelse endast i fråga om egnahem och lägenheter upplåtna med bostadsrätt. Den omstän— digheten, att egnahemsinnehavarens respektive bostadsrättsinnehavarens eg- na insats regelmässigt endast utgör en jämförelsevis liten del av det i bosta- den investerade kapitalet innebär yt— terligare en begränsning av denna spar- forms betydelse. Det är självfallet också omöjligt att vinna garantier för att ett målsparande till insatser i bostadslä- genheter kommer att innebära ett verk- ligt nysparande.

Även om åtgärder syftande till att stimulera målsparande för bostadsan- skaffning sålunda icke kan förväntas resultera i mer än ett relativt ringa bi- drag till lösningen av bostadsbyggan- dets kapitalanskaffningsproblem är ett sådant målsparande enligt vår mening väl värt att uppmuntras av det allmän— na icke minst som ett led i strävandena att främja ökat sparande bland ungdo- men. Då det gäller att finna lämpliga former för organiserandet av detta spa-

rande bör emellertid enligt vår mening — i varje fall till en början — fältet lämnas fritt för enskildas, organisa- tioners och kommuners initiativ och uppfinningsrikedom. Några fastare reg- ler härför bör sålunda icke nu upp- dragas av statsmakterna. Följande all- männa synpunkter på uppläggningen av detta målsparande kan dock anföras.

Det synes oss självklart, att ett orga- niserat målsparande för egnahem eller bostadsrättslägenheter icke kan bedri- vas med framgång, såvida icke däri engagerade bostadssökande kan beredas viss förtur framför övriga bostadssö- kande. Det är därför angeläget, att kom- munerna, i den mån så låter sig göra utan att övriga bostadssökandes skäliga anspråk otillbörligt eftersättes, medver— kar härtill. Möjligheter föreligger också att favorisera den målsparande genom att tillerkänna honom större valfrihet vid tillgodoseendet av bostadsönskemå- len än andra bostadssökande. Koopera— tiva bostadsorganisationer, vilkas med- lemmar engagerat sig för målsparande, bör därvid enligt vissa regler själva kunna svara för fördelningen av de lä- genheter de producerar. Det måste emellertid med skärpa betonas, att en- bart beredvilligheten att prestera en insats för erhållande av en bostads- rättslägenhet eller ett egethem icke bör berättiga en bostadssökande till förtur i bostadsförmedlingarnas köer. Ett vill- kor för sådan förtur bör vara, att in- satsen presterats genom ett långsiktigt sparande i organiserade former, exem- pelvis ett lönsparande, och att den mot— svarar ca 10 procent av lägenhetens produktionskostnad.

Kommunerna kan också på andra sätt stöda initiativ till målsparande för bostadsändamål, exempelvis genom att organisatoriskt medverka vid planlägg- ning och projektering av egnahemsom- råden avsedda att upplåtas såväl till

målsparare som till andra grupper. Ge- nom att på sådant sätt medverka vid produktion i större skala av egnahem kan kommunerna därjämte främja eg— nahemsbyggandets rationalisering.

Avvecklingen av de generella subventionerna

Den huvudfråga som ställts i våra direktiv är huruvida generella subven- tioner till bostadsproduktionen nu kan undvaras. Ur synpunkten av bostads- byggandets kapitalförsörjning är det, som redan antytts, givetvis Önskvärt att de generella subventionerna nu helt avvecklas. Ser man frågan om de gene- rella subventionerna ur socialpolitiska synpunkter finns det ingen anledning att nu frångå den princip som hittills varit vägledande för svensk bostadspo- litik, nämligen att en allmän förbätt- ring av relationen hyra/inkomst i första hand bör åstadkommas med andra me- del än genom generella subventioner, och att det stöd av subventionskaraktär som det allmänna lämnar åt bostads- försörjningen bör ges i former diffe- rentierade med hänsyn till olika behov.

Frågan i vad mån det nu kan anses möjligt att avveckla de generella sub- ventionerna till bostadsproduktionen kan därför ses som en fråga om huru— vida den höjning av bostadskostnader- na som ett bortfall av generella sub- ventioner skulle innebära kan anses för- svarbart från socialpolitiska utgångs— punkter. Svaret på denna fråga blir gi- vetvis i sin tur beroende av ett ställ- ningstagande till frågan om vilka mål det allmänna bör ställa för sina bo— stadspolitiska strävanden.

Vi finner det vara önskvärt, att den standardstegringsprocess som inletts under efterkrigsåren kan fortsätta, spe- ciellt vad beträffar familjernas utrym- messtandard. Det är angeläget, att lä-

genheter om minst tre rum och kök i ökad utsträckning ekonomiskt bringas inom räckhåll för barnfamiljerna och i första hand för flerbarnsfamiljerna. Vidare bör småhusbyggandet uppmunt- ras och de hostadspolitiska stödåtgär- derna få en sådan utformning, att de främjar familjernas bosättning i egna- hem, radhus och kedjehus.

Med hänsyn till den betydande för- bättring av relationen hyra/inkomst som inträffat under efterkrigsåren och den allmänna höjning av levnadsstan- darden som samtidigt ägt rum anser vi emellertid, att stora grupper av hushåll med ordinära inkomster bör kunna ef- terfråga moderna lägenheter av godtag- bar standard, även om en hyreshöjning åstadkommes genom att de generella subventioner som nu utgår i huvudsak avvecklas. I en utveckling karakterise- rad av stigande penninginkomster och reallöner kan den omständigheten, att en subventionsavveckling tillfälligt ger upphov till en försämring av den all- männa relationen mellan ordinära in- komster och hyran för nyproducerade lägenheter icke i och för sig tjäna som ett argument för ett bibehållande av generella subventioner. Den avveckling av de generella subventionerna som re— dan inletts genom den fortgående reduk- tionen av de provisoriska kapitalsubven- tionerna bör sålunda enligt vår mening följas av en avveckling jämväl av de ortsdifferentierade tilläggslånen till fler- familjshus. Däremot har vi ännu icke funnit tiden vara inne för en fullstän- dig avveckling av kapitalsubventiouer- na till enfamiljs- och tvåfamiljshus. Önskemålet att särskilt främja egna- hemsbyggandet och att ge hushåll med ordinära inkomster ekonomiska möj- ligheter att bebo lägenheter i egnahem motiverar att sådana subventioner tills- vidare bibehålles.

Med den reservation som ovan an-

tytts beträffande småhusen bör sålun— da hänsynen till förhållandet mellan bostadskostnader för nyproducerade lä- genheter och de genomsnittliga hus- hållsinkomsterna icke hindra en fort— satt successiv avveckling av de gene- rella subventionerna.

Frågan om de generella subventioner- nas vara eller icke vara kan emellertid icke reduceras till enbart en fråga om förhållandet mellan bostadskostnader och inkomster. Då de olika formerna av generell subvention på sin tid första gången infördes, motiverades detta -— som framgår av den historiska åter- blicken i kapitel I — bland annat av hänsyn till intresset att främja en ostörd bostadsproduktion och en så— vitt möjligt enhetlig hyresnivå för lä- genheter av likvärdig beskaffenhet. Vid sidan av de socialpolitiska motiven för generella subventioner har sålunda stått motiv av bostadsmarknadspolitisk art.

Vad speciellt gäller kapitalsubventio- nerna — tilläggslånen och de räntefria, stående delarna av egnahemslån — har de väsentligen motiverats av önskemålet att undvika en splittring av bostads- kostnadsnivån för lägenheter av lik- värdig standard.

För en sund utveckling på bostads- marknaden är det otvivelaktigt av stor betydelse, att en mera avsevärd hyres- splittring undvikes. Olägenheterna av en sådan har upprepade gånger starkt understrukits i tidigare bostadspolitisk diskussion. Det har framhållits, att hy- resskillnader mellan nyproducerade lä- genheter och äldre lägenheter av lik— värdig standard icke blott innebär orättvisor mot de hushåll som är hän- visade att bo i de nya lägenheterna. De medför även risker för bostadsproduk- tionen och kan snedvrida utvecklingen på bostadsmarknaden. Om en mera be— tydande hyressplittring tillåtes bestå under lång tid, kan den icke undgå

att hämma omflyttningen och därmed också ett fritt konsumtionsval på bo- stadsmarknaden. Bostadsproduktion vid tillfälligt starkt uppdrivna kostnader kan också innebära stora risker på längre sikt.

Uppenbarligen kan kapitalsubventio- ner i kombination med andra åtgärder i vissa lägen vara ett lämpligt medel att motverka den hyressplittrande ef- fekten av en såsom tillfällig bedömd kraftig stegring av kostnaderna för bo- — stadsproduktion. En tillfällig kapital- subvention, som så att säga skär av en »topp» i en produktionskostnadskurva, kan innebära en relativt obetydlig stats- finansiell uppoffring då det gäller att främja en ostörd bostadsproduktion och hindra uppkomsten av hyressplitt- ring. Annorlunda blir förhållandet om stegringen av bostadsproduktionens kostnader måste bedömas såsom mera permanent — exempelvis som ett re- sultat av en under längre tid fortskri-

dande stegring av prisnivån. Att genom generella subventioner i längden söka hindra en sådan kostnadsstegring från att slå igenom på årskostnaderna för nya lägenheter skulle uppenbarligen kunna leda till orimliga statsfinansiella konsekvenser. Problemet att undvika hyresskillnader mellan äldre och ny- are lägenheter aktualiserar därför i ett sådant läge förr eller senare en anpass— ning uppåt av hyrorna för äldre lägen- heter.

Enligt vår mening kan sålunda icke heller de tendenser till hyressplittring som blir resultatet av en fullständig av- veckling av nu utgående tilläggslån i nuvarande läge motivera att dessa sub- ventioner bevaras. Vi förutsätter, att i anslutning till en avveckling av till- läggslånen till nyproducerade flerfa- milsjhus en viss anpassning uppåt av hyrorna för lägenheter i flerfamiljshus byggda under 1950-talet kommer till

stånd i samband med en uppsägning till förräntning och amortering av beviljade tilläggslån. Vi vill emellertid också be- tona angelägenheten av att hyrorna för äldre fastigheter justeras uppåt i så- dan grad, att eftersatta reparationsbe- hov kan tillgodoses och en ytterligare hyresutjämning komma till stånd.

Av de generella subventioner som nu utgår till bostadsbyggandet kommer emellertid icke kapitalsubventiouerna utan ränteeftergifterna och den sub- vention som de låga räntorna för stats- lånen för närvarande innebär snart att spela den största rollen ur statsfinan— siella synpunkter. En höjning av rän- torna för tertiärlån och egnahemslån verkar i likhet med kapitalsubventiouer— nas avveckling splittrande på hyres- och bostadskostnadsnivån. Beträffande möj- ligheterna att helt avveckla nyssnämnda typer av räntesubvention delar vi stats- utskottets vid 1956 års riksdag deklare- rade uppfattning, att ett skydd mot till- fälligt höga räntor å bostadskrediter är av största betydelse för ett ostört bo- stadsbyggande. Om tillfälliga räntesteg- ringar får slå igenom på kostnaderna för nyproducerade lägenheter skulle detta innebära att bostadsbyggandet utsattes för spekulativa inflytelser som kunde effektivt hämma dess stabilise- ring. Vidare skulle frånvaron av ett särskilt ränteskydd för bostadsbyggan- det också kunna innebära en irrationell hämsko på räntepolitiken. Vi anser därför, att ett skydd mot tillfälligt höga räntor alltfort bör ingå som ett led i systemet av statliga stödåtgärder för bostadsbyggandet. En viss justering uppåt av räntorna för de statliga bo— stadslånen samt av de »garanterade» räntesatserna för primär- och sekun- därlån bör dock ske. Till den närmare utformningen av våra förslag beträf- fande räntevillkor och ränteskydd åter- kommer vi i kapitel VI.

Såsom framhållits i våra direktiv har vissa medborgargrupper med små in— komster alltjämt svårt att skaffa sig godtagbara bostäder. Många barnfamil- jer med begränsade inkomster, liksom åtskilliga pensionärer, invalider och en- samstående mödrar kan icke utan sär- skilt stöd från samhällets sida lösa sin bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. Svårigheterna för dessa hushålls- grupper att efterfråga moderna och rymliga bostäder skulle ytterligare skärpas, om de icke på något sätt kom- penserades för den stegring av årskost- naderna för nyproducerade lägenheter som en avveckling av de generella sub- ventionerna medför. Vi finner det där— för angeläget att i lämpliga former för- söka ge ett vidgat stöd åt dessa grup- pers bostadsförsörjning. I kapitel VII framlägger vi sålunda förslag om dels en utbyggnad av systemet med fa- miljebostadsbidrag till att avse även vissa hushåll med ett minderårigt barn, dels vissa höjningar av bidragens be- lopp. I en följande etapp av vårt arbete har vi för avsikt att pröva frågan om vidgat stöd åt vissa andra hushållskate- gorier, såsom pensionärer och inva- lider.

Vi anser det vara särskilt angeläget att öka stödet till barnfamiljerna i de lägsta inkomstskikten. Våra förslag om

höjning av familjebostadsbidragens be— lopp innebär sålunda, att i huvudsak de hushåll vilka hittills med hänsyn till sina inkomster varit berättigade till förhöjt familjebostadsbidrag kompen- seras för den hyreshöjning som blir följden av de generella subventionernas avveckling, medan däremot de familjer vilka kan komma i åtnjutande av helt eller reducerat familjebostadsbidrag icke fullt kompenseras för denna hy- reshöjning. Vi föreslår vidare, att fa- miljer med ett minderårigt barn i de lägsta inkomstskikten skall kunna er- hålla ett familjebostadsbidrag som för deras del i stort sett kan beräknas er- sätta de bortfallande generella subven- tionerna. Till ensamstående med ett barn skall enligt våra förslag bostads— rabatter kunna utgå efter mera gene- rösa grunder än som föreslås för full- ständiga familjer med ett barn.

Det bör betonas, att huvudsyftet med de familjebostadsbidrag vi föreslår är att tillförsäkra barnfamiljer med låga inkomster en tillfredsställande bostads- standard. Vi räknar därför med att be— hovet av denna bostadsrabatt skall komma att minska i samma mån som realinkomsterna stiger. Stigande real- inkomster bör sålunda icke föranleda någon omprövning av de inkomststreck vi föreslår för familjebostadsbidraget.

KAPITEL V

Frågan om införandet av ett kreditgarantisystem

Sedan krigsslutet har frågan om att er- sätta den statliga bostadskreditgivning- en med ett system med statlig kreditga- ranti aktualiserats vid upprepade till- fällen. En omläggning av detta slag skulle uppenbarligen innebära väsent- ligt ändrade förutsättningar för utform- ningen av statens finansiella stöd åt bo- stadsförsörjningen. Även bortsett här- ifrån, är frågan ur mera allmänna syn- punkter av sådan vikt, att den måste uppmärksammas vid vår översyn av riktlinjerna för bostadspolitiken.

Kreditgarantifrågans hittillsvarande behandling

I november 1947 avgav 1945 års bank- kommitté ett betänkande med förslag till omläggning av den statliga kredit- givningen för bostads— och jordbruks- ändamål till en statlig kreditgarantigiv- ning (SOU 1947:86). Kommittén, som enligt sina direktiv bland annat haft att utreda frågan om tryggandet av ur samhällssynpunkt tillfredsställande för- hållanden på kreditväsendets område, framhöll, att de omfattande program för bostadsförsörjningen och jordbrukets rationalisering som under 1946 och 1947 antagits av statsmakterna påkalla— de omedelbara åtgärder i det angivna syftet. Kommittén hade funnit det up- penbart olämpligt, att den statliga kre- ditgivning som innefattades i nämnda program skulle ske genom samma myn- digheter som skulle fullgöra de rent bo— stads- respektive jordbrukspolitiska

uppgifterna. En sådan lösning skulle komma att strida mot den rationalise- ring av den statliga kreditgivningens administration som var ett av syftena med bankkommitténs arbete. Kommittén hade i stället övervägt två andra utvä- gar, antingen att den ifrågavarande kre— ditgivningen överfördes till en statlig affärsbank, som i princip skulle omhän- derha all dylik statlig verksamhet, eller att det statliga stödet åtminstone i viss utsträckning gavs i form av garantier för krediter som placerades i enskilda kreditinrättningar. Kommittén hade stannat för att rekommendera sistnämn- da utväg. De väsentliga fördelarna med ett sådant kreditgarantisystem var en- ligt kommitténs mening i korthet föl- jande.

De enskilda kreditinrättningarna till- sammantagna hade större resurser att erbjuda låntagaren personlig kontakt och service än ett eventuellt statligt kre- ditinstitut. Låntagaren kunde beredas möjlighet att täcka sitt lånebehov hos en enda långivare. Från förvaltningssyn- punkt vore det mera ekonomiskt att an- lita redan befintliga kreditinstitut än att skapa helt nya. Kreditgarantisyste- mets införande skulle innebära en av- lastning från de statliga organen av för- valtningsuppgifter. Vidare skulle infö- randet av detta system innebära, att sparmedlens väg från spararen till pro- ducenten förkortades och att ansprå- ken på den statliga upplåningen sålunda minskades.

Det för bostadskreditgivningen före- slagna kreditgarantisystemet skulle i sina huvuddrag utformas på följande sätt. Kreditgaranti borde beviljas av samma statliga organ som skulle om- händerha de rent bostadspolitiska upp- gifterna. Kreditgarantier skulle lämnas för lån vilka ungefärligen motsvarade de statliga tertiärlånen, men de borde icke avse tilläggslån. Undre gränsen för lånen borde bestämmas så, att någon riskränta å underliggande lån icke kun- de motiveras. Resultatet av kreditgaran- tisystemets införande skulle sålunda bli, att den för nyproduktion erforder- liga bostadskrediten skulle kunna er- hållas hos en långivare i form av ett enda lån »från botten till toppen» mot enhetlig ränta.

Bankkommittén berörde mera i förbi- gående frågan om hur bostadsbyggan- dets kreditbehov skulle kunna tryggas, om tillräcklig kredit icke kunde upp- bringas i öppna marknaden. Detta pro- blem borde enligt kommitténs mening kunna lösas, om statsmakterna förbehöll sig möjligheten av en supplementär kreditgivning i rent statlig regi. Skulle i vissa krislägen behov av en sådan kre- ditgivning anses föreligga, borde den ske genom de bostadspolitiska organen eller genom en statlig affärsbank, om en sådan inrättades.

Bankkommitténs förslag anmäldes bland annat i propositionen nr 231/1948 angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. Föredragande departementschefen anförde här bland annat, att frågan om förenkling av kre- ditgivningen för bostadsändamål borde ägnas fortlöpande uppmärksamhet, men att han icke var beredd att taga slutlig ställning till bankkommitténs förelig- gande förslag till statliga garantier be- träffande lån för bostadsändamål.

Förslaget behandlades likaledes i pro— positionen nr 273/1948 angående änd-

ring i lagen om sparbanker m. m. Före— dragande departementschefen framhöll här, att ett godtagande av kommitténs förslag skulle föregripa ett framtida ställningstagande till frågan om den statliga kreditgivningens ordnande. Han underströk vidare svårigheterna att i rådande ekonomiska läge bedöma vil- ka återverkningar på penning- och ka- pitalmarknaden ett genomförande av kommittéförslaget i hela dess utsträck- ning skulle kunna medföra. Departe- mentschefen ville därför inte tillstyrka, att ett kreditgarantisystem i enlighet med kommitténs förslag i dåvarande läge infördes i fråga om den statliga långivningen på bostadsförsörjningens område. I vad avsåg vissa låneformer på jordbrukets område borde däremot ett dylikt system prövas.

I sitt år 1949 avgivna betänkande med förslag till inrättande av en statlig af- färsbank (SOU 1949: 13) återkom bank— kommittén till frågan om kreditgaranti— systemet. Kommittén uttalade bland an- nat, att den i rådande läge saknade skäl att ändra sin uppfattning beträf- fande lämpligheten att inordna de stat- liga bostadskrediterna under kreditga- rantisystemet.

I den proposition (nr 151/1949) vari nyssnämnda betänkande anmäldes för— klarade emellertid föredragande depar- tementschefen, att en utvidgning av kre- ditgarantisystemet till att omfatta även bostadskrediter icke var aktuell. Frå- gan aktualiserades emellertid ånyo av 1950 års besparingsutredning i dess i november 1950 avgivna promemoria an- gående bostadspolitiken. Vid remissbe— handlingen av besparingsutredningens förslag uttalade sig bland andra stats— kontoret, riksräkenskapsverket, bank- föreningen, sparbanksföreningen, lands- kommunernas förbund och flertalet kommuner i princip för ett införande av kreditgaranti. Mot ett införande av

kreditgarantisystemet uttalade sig bland andra bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, stadsförbundet och spar— banksinspektionen.

Bostadsstyrelsen, som främst kritise- rade förslaget ur administrativa syn- punkter, anförde sammanfattningsvis bland annat, att frågan om införandet av kreditgaranti borde bedömas något olika då det gällde å ena sidan egna— hemslån och förbättringslån och å and— ra sidan tertiärlån. Beträffande egna- hemslån och förbättringslån var olä— genheterna med kreditgarantisystemet så väsentliga, att styrelsen måste av- styrka dess genomförande. Beträffande tertiärlån var de administrativa olä- genheterna avsevärda och kunde inte uppväga den förenkling av vissa arbets- moment som skulle följa med systemet.

I direktiven till 1951 års bostadsut- redning framhölls, att det av bespa- ringsutredningen framförda förslaget om införandet av ett kreditgarantisy- stem i stället för direkta statliga lån nu ytterligare borde övervägas. En förut— sättningslös utredning borde därför komma till stånd.

I inledningen till sitt i december 1952 avgivna betänkande »Samhällets stöd åt bostadsförsörjningen» meddelade utred— ningen, att den hade för avsikt att i en följande etapp av sitt arbete behand- la krcditgarantifrågan. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 ja— nuari 1953 överlämnade emellertid che- fen för socialdepartementet nämnda ut- redningsuppdrag åt dåvarande riks- bankschefen, Mats Lemne. Denne avgav i november 1955 en promemoria angå- ende införandet av kreditgarantisystem på bostadsområdet.

I missivet till nämnda promemoria framhåller utredningsmannen, att det med hänsyn till läget på kreditmarkna- den under de senaste åren icke funnits förutsättningar för en lösning av frågan

genom förhandlingar med kreditinstitu- ten. Då någon mera avgörande föränd- ring på detta område knappast vore att påräkna under den närmaste tiden hade han funnit det lämpligast att inskränka utredningsarbetet till vissa principiella synpunkter på förutsättningarna att nu införa det ifrågasatta garantisystemet. I promemorian behandlades denna frå— ga i tur och ordning för egnahemsbyg- gandet och för flerfamiljshus.

Enligt utredningsmannens mening borde det ur kapitalmarknadssynpuukt icke erbjuda nägra svårigheter att ge— nomföra en omläggning av egnahemslå— nen från statslån till kreditgarantilån. Det totala beloppet skulle visserligen i och för sig bli betydande, men då eg- nahemslånet beviljas av ett så stort an- tal kreditinstitut, spridda över hela lan- det, borde det vara möjligt att i väsent- lig utsträckning kunna tillgodose hela lånebehovet genom dessa kreditinstitut. Förutsatt dels att vissa administrativa problem i samband med utformningen av de statliga bostadssubventionerna löstes, dels att sparbankerna bereddes ökade möjligheter att bevilja byggnads— kreditiv borde förutsättningar före- ligga för genomförandet av ett kredit- garantisystem på egnahemsområdet.

Beträffande kreditgivningen till fler- familjshus är förhållandena enligt ut- redningsmannens mening i vissa hän- seenden annorlunda. Utredningsmannen pekar i detta sammanhang bland annat på den omständigheten, att utvecklingen under senare år gått mot allt större fastighetskomplex samtidigt som bygg- nadskostnaderna visat en stark ökning. Detta har medfört, att en väsentlig del av de efterfrågade krediterna för flerfa- miljshus hänför sig till ett relativt ringa antal låntagare med var och en desto större låneanspråk. Denna utveckling på bostadsbyggandets område har inte motsvarats av någon liknande utveck—

__* _q—'__-. _ _ — ..: inga-51551

wid—:...... '

-_ ...—__ out—-

ditgivningens område. Särskilt i tider av knapphet på kredit skapar försäk- ringsbolagens och andra fastighetskre- ditgivares intresse av att fördela kre- ditriskerna på många händer svårighe- ter, när det gäller att erhålla lån till stora flerfamiljshusobjekt. För hypo- teksföreningarna innebär även låntagar- nas solidariska ansvarighet problem i detta sammanhang. Utredningsmannen understryker också starkt de komplika- tioner bibehållandet av nu gällande be- stämmelser om räntegaranti skulle med- föra. Enligt utredningsmannens mening skulle konsekvensenserna bli sådana, att statsmakterna förr eller senare troligen skulle tvingas att endast acceptera lån med hunden ränta som bottenlån under garantilånen. Ett sådant system skulle på längre sikt leda till en relativ höj- ning av räntan för inteckningslån i för- hållande till övriga utlåningsräntor. Även om räntegarantin slopades skulle man emellertid ha anledning räkna med att ett kreditgarantisystem på bostads- området komme att motverka den önsk- värda rörligheten på och omsättningen mellan olika delar av penning- och ka- pitalmarknaden. Man finge en utveck- ling mot relativt bundna, lågt förränta- de inteckningslån, som troligen komme att erbjuda placeringssvårighcter. En del av de berörda problemen skulle vis- serligen kunna lösas, om man för garan— tilånen skulle tillåta t. ex. sekundärlåne- ränta i stället för primärlåneränta. I så- dant fall funnes emellertid enligt utred- ningsmannens mening knappast någon anledning att införa kreditgarantisyste- met, eftersom det skulle leda till en för- dyring åtminstone för flermamiljshusen.

Utredningsmannen konstaterar sam- manfattningsvis, att kreditgarantisyste- met beträffande flerfamiljshusen synes möta sådana svårigheter att det i varje fall inte tills vidare bör genomföras.

Däremot borde ett försök göras med garantilån på egnahemsområdet. För den enskilde egnahemsbyggaren borde nämligen ett sammanförande av alla lån på ett ställe enligt utredningsmannens mening innebära sådana fördelar, att man borde eftersträva en sådan lös— ning.

Våra synpunkter

Huruvida bostadsbyggandets kredit- behov tillgodoses genom statliga lån el- ler genom statsgaranterade lån beviljade av enskilda kreditinstitut kan ur sam- hällsekonomiska synpunkter uppenbar- ligen ieke spela någon avgörande roll. I den mån svårigheterna att tillgodose bostadsbyggandets anspråk på kredit bottnar i att den totala sparvolymen i samhället är otillräcklig för att vid be- varad samhällsekonomisk balans mot— svara de totala anspråken på kreditmc- del, kan införandet av ett system med kreditgaranti på bostadsområdet själv— fallet icke rubba detta förhållande. I va- let mellan ett system med statlig kredit- garanti och direkt statlig långivning måste sålunda andra synpunkter bli av— görande _ hänsynen till kreditmarkna- dens sätt att fungera, administrativa synpunkter, etc.

Enligt vår mening har förre riks- bankschefen anfört övertygande skäl mot att den statliga kreditgivningen till flerfamiljshus i nuvarande läge ersättes med ett system av statliga kreditgaran- tier. I likhet med honom finner vi det tvivelaktigt, om ett sådant system skulle te sig fördelaktigt för låntagarna. Det torde ej heller innebära några mera väsentliga administrativa lättnader för de bostadspolitiska organen.

Vad beträffar frågan om att ersätta de statliga egnahemslånen med statsga- ranterade lån utlämnade av i första hand sparbankerna kan följande anfö- ras.

Ett kreditgarantisystem för belåning av egnahem borde otvivelaktigt kunna erbjuda vissa fördelar framför nuvaran- de system med statlig kreditgivning. För låntagarna skulle systemet, som redan bankkommittén på sin tid framhöll, in- nebära den icke oväsentliga fördelen att de kunde samla alla krediter på ett håll och erhålla ett enda lån »från bot- ten till toppen». Ur vissa synpunkter kunde det också tänkas vara till fördel att —— såsom bankkommittén uttryckt förhållandet _ sparmedlens väg från spararen till producenten förkortades och anspråken på den statliga upplå- ningen minskades. Det är däremot icke givet att systemet erbjuder mera bety- dande administrativa fördelar för de bostadspolitiska organen.

Emellertid har sparbankerna i nuva- rande kreditmarknadsläge svårigheter att tillgodose redan behovet av botten- lån till de egnahem för vilkas finansie— ring statsmakterna ställt egnahemslåne- medel till förfogande. Det är därför fö- ga sannolikt, att sparbankerna — såvida icke särskilda kreditmarknadspolitiska åtgärder vidtages — skulle kunna upp- bringa de medel om skulle erford- ras för att bevilja statsgaranterade lån i en omfattning motsvarande den nuvarande statliga egnahemslångiv- ningen. Det bör beaktas, att lösandet av nämnda uppgift skulle innebära ungefär en fördubbling av Sparbankernas lån- givning till egnahemsbyggandet.

Inom utredningen har den tanken framförts, att medel för beviljande av statsgaranterade egnahemslån skulle kunna tillföras sparbankerna om Spar- bankernas Intecknings AB finge med— givande att i vidgad omfattning emitte— ra obligationer. I den mån det icke vi- sade sig möjligt att finna avsättning för sådana obligationer i öppna marknaden, skulle staten via riksgäldskontoret upp- träda som köpare. I nuvarande kredit-

marknadsläge torde detta innebära, att riksgäldskontoret finge köpa upp obli— gationer till belopp motsvarande nästan hela det nuvarande behovet av egna- hemslån. Sparbankerna skulle med and- ra ord i realiteten komma att fungera som förmedlare av statliga krediter. En— ligt vad vi under hand erfarit anses emellertid en sådan lösning på spar- bankshåll icke vara praktiskt genom- förbar. Frånsett administrativa kompli- kationer av annan art skulle det med hänsyn till gällande bestämmelser om förhållandet mellan bolagets eget kapi— tal och dess skulder innebära svårig- heter för Sparbankernas Intecknings AB att upptaga obligationslån i den skala som här förutsatts.

Vi har även övervägt möjligheten att komplettera en garantikreditgivning ge— nom sparbankerna med statlig långiv- ning genom de bostadspolitiska orga- nen. Man skulle därvid räkna med att sparbankerna inom vissa områden själ- va helt skulle svara för kreditgivningen till egnahem, medan i andra områden med mera begränsad tillgång på spar- medel de lokala sparbankerna och läns- bostadsnämnden finge fungera vid si- dan av varandra. En sådan organisa- tion av kreditgivningen till egnahem förutsätter, om den i jämförelse med nu- varande kreditorganisation skall inne- bära någon fördel för låntagarna, att lån lämnas »från botten till toppen» antingen av sparbanken eller av det statliga lånebeviljande organet. Det tor- de icke vara omöjligt att efter dessa allmänna riktlinjer organisera kredit- givningen till egnahem så att den fun- gerar på ett för låntagarna tillfredsstäl— lande sätt, men för de bostadspolitiska organen torde den här diskuterade an- ordningen innebära väsentliga admini- strativa olägenheter. I stället för att av- lastas uppgifter skulle de statliga bo- stadspolitiska organen belastas med alla

de uppgifter som sammanhänger med utfärdandet av garantibevis, korrespon- dens med garantikreditgivarna m. in. Så länge behov av ränteskydd förelig- ger, finge lån utgå i två skilda former, dels från enskilda kreditinstitut efter marknadsränta i kombination med stat- lig ränteeftergift, dels som statslån med lägre ränta än marknadsräntan. Efter- som volymen av beviljade garantikredi- ter kan komma att växla starkt med växlingarna i kreditmarknadsläget finge man också räkna med starka fluktuatio- ner från tid till annan i den statliga egnahemslångivningens omfattning var- med också måste följa svårigheter att planera låneverksamheten och dimen- sionera speciellt den kamerala organi— sationen på ett ändamålsenligt sätt. Då ett parallellt med den statliga lån— givningen arbetande kreditgarantisy—

stem sålunda skulle medföra betydande olägenheter, vill vi icke förorda en så- dan lösning.

Efter våra underhandskontakter med representanter för sparbankerna och riksbanken har vi kommit till den upp- fattningen, att förutsåttningarna för in- förande av ett kreditgarantisystem är så ogynnsamma i rådande kreditmarknads- läge, att därmed bör anstå. Systemet med statlig långivning bör sålunda bi- behållas.

Med hänsyn till de administrativa fördelar ett konsekvent genomfört kre- ditgarantisystem kan tänkas "innebära, bör emellertid frågan om dess införande icke definitivt avföras ur diskussionen. Det bör ankomma på riksbanken att ånyo aktualisera denna fråga, när läget på kreditmarknaden erbjuder större möjligheter.

KAPITEL VI

Den statliga långivningen till ny- och ombyggnadsföretag

Gällande bestämmelser

Den statliga långivningen till ny— och ombyggnad av bostadshus regleras ge- nom dels kungörelsen nr 587: 1948 om tertiärlån 'och tilläggslån för flerfamiljs- hus (nytryck SFS nr 487:1953, ändr. nr 690: 1953, 453: 1954, 448: 1955, 478: 1955 och 358zl956), dels kungörelsen nr 546:1948 om egnahemslån och för- bättringslån (ändr. SFS nr 390:1949, 332: 1950, 461:1951, 755:1951, 460:1952, 4-88:1953, 454:1954, 449:1955, 477:1955 och 356: 1956).

Enligt kungörelsen om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus kan ter- tiärlån erhållas för ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus, medan tilläggslån normalt endast beviljas för nybygg- nadsföretag. Kommun eller allmännyt- tigt företag kan jämväl beviljas tertiär- lån för förvärv av flerfamiljshus som uppförts med stöd av tertiärlån och/eller tilläggslån. Ett allmänt villkor för såväl tertiärlån som tilläggslån är normalt, att ]åneobjcktets våningsyta till minst hälften upptages av bostadslägenheter.

Såsom villkor för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av enfamiljs- eller tvåfamiljshus gäller bland annat vissa krav beträffande lägenhetens storlek och standard. Vid nybyggnad av en— familjshus får sålunda lägenhetens yta icke överstiga 125 kvadratmeter. Har huset inredningsbar vind skall lägen- heten i bottenvåningen omfatta minst två rum och kök. Saknas inredningsbar vind måste bostadslägenheten omfatta

minst tre rum och kök och ha en yta om minst 70 kvadratmeter. Huset skall vidare i regel vara försett med vatten— och avloppsledningar och bostadslägen- heten skall förses med tillräckliga bi- utrymmen i huset och tillfredsställande köksutrustning.

Som villkor för beviljande av egna- hemslån till ny- eller ombyggnad av tvåfamiljshus gäller, att åtminstone en av lägenheterna omfattar minst två rum och kök. I övrigt gäller villkor beträf- fande husets standard motsvarande dem för egnahemslån till ny— eller ombygg- nad av enfamiljshus.

Samtliga här nämnda statslån bevil- jas endast under förutsättning att låne— sökanden iakttar de föreskrifter röran- de byggnadsföretagets utförande som det lånebeviljande organet meddelar samt att han icke vid uthyrning av lägenhet uttager högre hyra än det låne- beviljande organet medger.

Tertiärlån utgår då låntagaren är kommun eller allmännyttigt företag nor- malt till högst 30 procent av det avkast- ningsvärde som det lånebeviljande or- ganet åsätter fastigheten. För koopera- tivt organiserat företag som står under betryggande kommunal kontroll mot- svarar tertiärlånet normalt högst 25 procent av avkastningsvärdet, och en- skilda företag kan erhålla lån motsva- rande högst 15 eller i vissa fall 20 pro- cent av avkastningsvärdet. Om låntaga- ren i öppna marknaden icke lyckas er— hålla primär- och sekundärkredit mot

inteckning intill 70 procent av avkast— ningsvärdet kan tertiärlånet dock efter särskild prövning »fördjupas», dvs. ut- gå med högre belopp än här nämnts.

Egnahemslån beviljas normalt mot inteckningssäkerhet mellan 50 och 90 procent av fastighetens belåningsvärde. Även beträffande sådana lån föreligger emellertid möjlighet till fördjupning, dvs. statslån kan erhållas även till större belopp än som motsvarar 40 procent av belåningsvärdet.

Genom beslut den 16 december 1955 och den 7 juni 1956 har Kungl. Maj:t föreskrivit en maximering av belånings- värdena för såväl flerfamiljshus som egnahem. (Med belåningsvärde för fler- familjshus avses avkastningsvärdet ökat med tilläggslån och därtill knutet kom— munalt bidrag.) I fråga om flerfamiljs— husföretag påbörjade efter 1 juli 1956 gäller sålunda, att belåningsvärdet maxi- merats till 585 kronor per kvadratmeter bostadslägenhetsyta samt, om huset in- rymmer kommersiella lokaler, 900 — respektive i vissa fall 300 — kronor per kvadratmeter av dessa lokalers yta. Nämnda maximibelopp skall justeras uppåt eller nedåt efter produktionskost— nadsnivån på olika orter och även med hänsyn till vissa andra faktorer, såsom lägenheternas storlek, bostadsläget, god värmeisolering m. m. För enfamiljs- och tvåfamiljshus har belåningsvärdet i fråga om byggnadsföretag i Norrland samt Stor-Stockholm och Stor-Göteborg maximerats till 50000 kronor i fråga om enfamiljshus och 83000 kronor i fråga om tvåfamiljshus. För övriga de- lar av landet är motsvarande maximi- värden 45 000 kronor respektive 75 000 kronor. Om lånesökanden är familje- försörjare med minst två barn under 16 år kan belåningsvärdet höjas med högst 5 000 kronor.

De i samband med den statliga lån- givningen föreskrivna villkoren beträf-

fande ränta och amortering, subven- tionsbelopp m. m., vilka något berörts redan i kapitel II, kommer att närmare redovisas i det följande.

Allmänna synpunkter på finansierings- villkoren

I kapitel IV utvecklades vissa allmän- na synpunkter på frågan om avveck- lingen av de generella subventioner som är förbundna med den statliga långiv- ningen till ny- och ombyggnadsföretag. Vi hävdade där, att tilläggslånen till flerfamiljshus nu borde kunna avveck— las, medan däremot en kapitalsubven- tion alltfort borde förknippas med egna- hemslånet. Vidare hävdade vi, att den statliga långivningen till bostadsbyggan- det även fortsättningsvis borde vara förbunden med ett skydd mot tillfälligt höga räntor. Detta innebär, att en viss generell subvention i ränteeftergiftens form icke torde kunna undvaras under den närmaste tiden, samt att räntan på statslånen tillsvidare bör hållas på en lägre nivå än som det allmänna ränte- läget eljest kunde motivera.

Vi anser sålunda att vissa former av generell subvention även framdeles bör vara förknippade med den statliga lån- givningen. Alltjämt bör det kravet häv- das, att lägenheterna i de bostadshus som tillkommer med statligt stöd upp- låtes till hyror beräknade enligt själv— kostnadsprincip, dvs. icke högre än som motsvarar låntagarens utgifter för fas- tighetens förvaltning och underhåll samt förräntning och avskrivning av det däri investerade kapitalet. De med den statliga långivningen förbundna subven- tionerna bör självfallet komma de bo- ende tillgodo i form av lägre bostads- kostnader.

Nyssnämnda synpunkter måste till- mätas betydelse vid bedömningen av den fråga som ställts i direktiven be- träffande utformningen av amorterings-

villkoren, nämligen frågan hur amorte- ringsvillkoren för bostadslånen bör vara utformade för att stabilitet i fastighets- förvaltningen och ett sparande av rim- lig storlek skall kunna uppnås. Av skäl som närmare skall utvecklas i det föl- jande kan önskemålet att kraven på amortering av bostadslånen skärpes i syfte att åstadkomma ett större bostads- sparande komma i konflikt med önske— målen att de statligt belånade bostads- lägenheterna skall kunna upplåtas till självkostnadshyror.

De omkostnader en efter självkost— nadsprincip beräknad årshyra skall täcka är lika med summan av sanno- lika driftkostnader, utgifter för räntor på de lån som upptagits för byggnadens finansiering, skälig ränta på det kapi— tal låntagaren själv investerat i fastig— heten samt slutligen den av fastighetens fortgående förslitning och värdeminsk- ning motiverade avskrivning som be— dömes erforderlig för att fastighetsäga— ren på längre sikt icke skall åsamkas förluster. Sistnämnda kostnadspost kan givetvis endast beräknas med ledning av ytterst osäkra prognoser. Enligt de regler som tillämpas vid taxering till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt beräknas den årliga avskrivningen nor— malt till ungefär 0,75 procent av bygg- nadsvärdet för flerfamiljshus av sten och till ungefär 1 procent av byggnads- värdet för flerfamiljshus av trä.

Mellan avskrivningsbehovet och de amorteringsvillkor beträffande bostads- lånen som staten i sin egenskap av lån— givare har anledning att uppställa råder uppenbarligen ett samband. Såvida sta- ten vill hävda kravct på oförändrad realsäkerhet för utlämnade krediter bör sålunda den sammanlagda årliga amor- teringen på statslån och underliggande krediter icke tillåtas underskrida den årliga värdeminskningen. Å andra sidan är givetvis utrymmet för amortering

med större belopp än som motsvarar avskrivningen begränsat inom ramen för hyresintäkter beräknade enligt själv- kostnadsprincipen. En större amorte- ring än som motsvarar avskrivnings- behovet framkallar likviditetssvårighe- ter, om låntagaren icke kan återbelåna den därigenom friställda realsäkerheten eller är beredd att själv öka sin kapital- insats i fastigheten. Dessa likviditets- svårigheter nödvändiggör i sin tur hög— re hyror än som motsvarar självkost- naderna.

I nuvarande kreditmarknadsläge skul- le en skärpning av de med den statliga långivningen förbundna amorterings- villkoren _ genom krav på ökad amor- tering av antingen de statliga lånen el- ler de underliggande krediterna _ san- nolikt ge till resultat ett ökat sparande inom bostadsförsörjningens sektor av samhällsekonomin. För de boende i egnahem och bostadsrättslägenheter skulle den ökade amorteringen innebära ökade årliga bostadsutgifter, men sam- tidigt ett sparande för egen räkning. För de boende i hyreshus skulle — så- vitt de skärpta amorteringskraven nöd— vändiggör en hyreshöjning, vilket i all- mänhet torde bli ofrånkomligt med hänsyn till den snäva hyreskalkyl som tillämpas vid statlig belåning — resul- tatet likaså bli en ökning av de årliga bostadskostnaderna.

Om man i syfte att få till stånd ett ökat bostadssparande överväger en skärpning av amorteringskraven kan man uppenbarligen icke bortse från frågan huruvida den därav föranledda ökningen av de boendes årliga bostads— utgifter kan accepteras ur bostadspoli— tiska synpunkter.

Även om så kan anses vara fallet kan det emellertid ur statsfinansiell syn- punkt te sig oförnuftigt att inom margi- nalen för den hyreshöjning som kan tolereras bereda utrymme för en ökad

amortering av bostadslånen, innan alla generella subventioner avvecklats.

Betraktade som alternativa åtgärder för främjande av ett bostadssparande är uppenbarligen en avveckling av sub- ventioner och en skärpning av amorte- ringsvillkoren likvärda. Oberoende av om en hyreshöjning föranledes av öka- de amorteringskrav eller av minskade subventioner, blir den av hyreshöjning- en framtvingade inskränkningen av de boendes konsumtion lika stor. Den vä- sentliga skillnaden mellan de båda al— ternativen är att den eventuella spa- randeökningen om amorteringen ökas tar formen av förmögenhetsbildning hos fastighetsägarna, medan den om sub— ventionerna avvecklas kommer till ut- tryck i minskade utgifter för staten.

Av det sagda följer, att en skärpning av amorteringsvillkoren för bostadslå- nen i syfte att få till stånd ett ökat bo— stadssparande ter sig mindre angelägen än en avveckling av de generella sub— ventionerna. Detta utesluter givetvis icke, att en skärpning av de amorte- ringsvillkor som nu tillämpas isamband med statlig belåning kan vara angelägen ur andra Synpunkter. Med hänsyn till önskemålet att främja en stabil fastig— hetsekonomi kan det sålunda — i varje fall i fråga om flerfamiljshus _ vara motiverat att inom ramen för de hyror som godtagcs i samband med statlig bc- låning ge utrymme för en något större avskrivning än som nu är möjlig och att i anslutning därtill också skärpa kraven på amortering av lånen. En så- dan skärpning av amorteringskraven innebär bland annat också, att utrymme beredes för något större framtida hyres- sänkningar än som är möjliga vid nu gällande finansieringsvillkor.

Räntevillkoren för statslån Enligt gällande bestämmelser utgör räntan för tertiärlån, till den del detta

belöper sig på bostadslägenheter, 3 pro- cent. Till den del tertiärlån fördjupats, löper det dock med en ränta motsva— rande den för underliggande krediter garanterade räntan. Till den del tertiär- lånet med hänsyn till kostnaderna kan beräknas belöpa sig på kommersiella lokaler, löper det med 4 procents ränta. För egnahemslån utgår ränta med 3 procent.

Nu gällande räntesats för tertiärlån och egnahemslån motsvarade då den infördes 1946—1948 — bottenlåne- räntan på den öppna marknaden. Den innebar sålunda subvention endast i den meningen att den icke inrymde nå- gon marginal för ersättning av statens administrationskostnader och risktagan— de i samband med långivningen för bostadsändamål. Till följd av räntesteg— ringen hösten 1951 fick emellertid rän— tan på statslåncn karaktären av under- ränta, och efter räntestegringen våren 1955, då bottenlåneräntan stigit till 4,6 procent för bundna och 4,75 procent för obundna primärlån, har de för stats- lånen gällande räntevillkoren i än högre grad kommit att innebära subvention. I enlighet med vår principiella inställ— ning att generella subventioner icke bör utgöra något permanent inslag i systemet av statliga bostadspolitiska stödåtgärder anser vi, att såväl tertiär- låneräntan som räntan för egnahems- lån nu bör höjas.

Såsom framhållits i kapitel IV talar emellertid starka skäl för att bostads— byggandet även framdeles beredes skydd mot tillfälligt höga räntor. I nuvarande läge bör därför räntesatserna för stats- lånen icke anknytas till den aktuella marknadsräntan för inteckningslån, utan fastställas med ledning av en mera lång- siktig bedömning av ränteutvecklingen. Vi föreslår därför att räntan för såväl egnahemslån som tertiärlån till bostads— lägenheter tillsvidare fastställes till 4

procent, dvs. den räntesats som för när- varande tillåmpas som normalränta för statens utlåningsfonder. I motsats till vad som nu gäller, men i enlighet med förslag som på sin tid framfördes av 1951 års bostadsutredning, bör räntan för statslåncn emellertid vara obunden. Den bör sålunda icke kontraktsmässigt bindas vid 4 procent under hela lånets löptid utan bör kunna ändras, när stats— makterna finner skäl föreligga härför. Det bör emellertid understrykas, att frågan om räntesatserna för bostadslån bör prövas utifrån bostadspolitiska och samhällsekonomiska utgångspunkter och att dessa räntesatser sålunda icke auto- matiskt bör anpassas till normalräntan för statens utlåningsfonder.

Som redan nämnts utgör räntan för den del av tertiärlånet som med hän— syn till kostnaderna beräknas belöpa sig på kommersiella lokaler redan nu 4 procent. Denna räntesats bör höjas till 5 procent. Till den del tertiärlånet fördjupats under 70 procent av avkast- ningsvärdet bör det alltfort löpa med en ränta motsvarande den för under— liggande kredit garanterade räntan. En motsvarande bestämmelse bör emeller- tid — med hänsyn till vad vi i det föl- jande kommer att föreslå beträffande räntegarantin för underliggande kredi- ter — införas även i fråga om egna- hemslån. Den fördjupade delen av egna- hemslånet bör sålunda i princip icke belastas med högre ränta än den som garanterats för bottenlånet. Av admi- nistrativa skäl bör dock fördjupad del av egnahemslån mot inteckningssäkerhet mellan 40 och 50 procent av belånings- värdet, för vilken amortering föreskri- vits, löpa med samma ränta som åter- stoden av egnahemslånets amorterings- del. Däremot bör fördjupad del av egna- hemslån mot inteckningssäkerhet un- der 40 procent av belåningsvärdet löpa

med den ränta som garanteras för hot- tenlån.

De räntevillkor som vi här har före- slagit bör tillämpas på bostadsbyggnads- företag beträffande vilka det lånebevil— jande organet i samband med medde— landet av preliminärt lånebeslut förut- satt igångsättning tidigast den 1 juli 1957. Detsamma bör gälla de i det föl- jande redovisade förslagen till ändring- ar av amorteringsregler, belåningsgrän- ser och bestämmelser om kapitalsubven— tion i samband med statliga bostadslån.

Räntegarantin

Nu gällande bestämmelser om garanti för viss bottenlåneränta i samband med statlig belåning av bostadsföretag åter- finnes i kungörelserna nr 356 och 358: 1956 om ändring i gällande bestämmel- ser om egnahemslån samt tertiär- och tilläggslån. Bestämmelserna innebär i huvudsak följande.

Beträffande tertiärlån beviljade enligt 1948 års kungörelse gäller i fråga om byggnadsföretag färdigställt före den 1 januari 1951, att låntagaren, om han under något av de första tio åren av länets löptid nödgas erlägga högre rän- ta än 3,5 procent för primärkredit och däremot svarande ränta för sekundär— kredit, kan tillerkännas ersättning med ett belopp motsvarande högst de sålun— da uppkomna ökade räntekostnaderna. Om företaget uppförts tidigast den 1 januari 1951 beräknas ränteeftergiften på grundval av en för primärkredit garanterad ränta av 3 procent och där- emot svarande ränta för sekundärkre— dit. Beträffande företag som erhållit preliminärt beslut om lån fr. o. m. den 1 juli 1956 gäller vidare, att ränteefter- gift icke utgår för den del av primär- och sekundärkrediten som med hänsyn till kostnaderna beräknas belöpa sig på kommersiella lokaler.

I fråga om tertiärlån beviljade enligt

äldre kungörelser gäller motsvarande bestämmelser. Den i samband med lån enligt dessa kungörelser garanterade räntan för primärkredit utgör 4 respek- tive 3,5 procent. I fråga om enfamiljs- och tvåfamiljshus som beviljats tertiär— lån enligt dessa äldre kungörelser gäl- ler dock, att den årliga ränteeftergiften maximerats till visst schablonbelopp, nämligen beträffande nybyggt enfamiljs- hus 100 kronor, ombyggt enfamiljshus 60 kronor, nybyggt tvåfamiljshus 150 kronor och ombyggt tvåfamiljshus 90 kronor.

Även i fråga om enfamiljs- och två- familjshus till vilka egnahemslån bevil- jats enligt 1948 års kungörelse gäller att ränteeftergiften maximerats till vissa schablonbelopp. Dessa belopp har be— räknats under förutsättning att den ga— ranterade primärlåneräntan utgör för hus färdigställda tidigast den 1 januari 1951 3 procent och för tidigare färdig- ställda hus 3,5 procent.

Dessa schablonbelopp framgår av ne- danstående tablå.

Enfa- Tvåfa- miljshus, miljshus, kronor kronor per är per år

Byggnadsföretaget avser

Nybyggnad färdigställd före den 1 januari 1951. .. . .. färdigställd senare.. .

Ombyggnad färdigställd före den 1 januari 1951 ........ färdigställd senare. . .

100 160 210 310

Fördjupning av egnahemslån föran— leder, liksom förekomst av bunden bot- tenkredit, en jämkning nedåt av dessa schablonbelopp.

I fråga om såväl enfamiljs- och två- familjshus som flerfamiljshus gäller, att räntesubventionen i första hand till- godoföres låntagaren i form av efter-

gift på vad han har att erlägga i ränta och amortering på statslånet. Ränte— eftergift kan emellertid till viss del ut- betalas kontant.

Det bör beaktas, att de ovan refere- rade bestämmelserna icke innebär nå- gon ovillkorlig garanti för låntagaren att under tio år erhålla ränteeftergift, utan endast ett bemyndigande för det lånebeviljande organet att bevilja sådan eftergift. I fråga om företag med sådana statliga lån som utestått mer än tio år har detta bemyndigande genom riks— dagsbeslut förlängts ett år i sänder.

Som framgått av det sagda tillämpas vid beräkningen av ränteeftergifter till enfamiljs- och tvåfamiljshus vissa scha- blonregler. Från och med den 1 juli 1956 gäller också, att ränteeftergift i samband med tertiärlån till flerfamiljshus, som tidigare beräknades halvårsvis med ut- gångspunkt från uppgifter om den vid varje tillfälle återstående kapitalskul- den, kan schablonmässigt fastställas att utgå med ett visst belopp per halvår för en kommande längre period. Tillsvida- re, innan erfarenhet vunnits av detta system, har bostadsstyrelsen ansett sig böra begränsa schablonberäkningen till en femårsperiod.

Enligt hittills gällande praxis har ränteeftergifterna tillgodoförts låntaga- ren ett halvår i efterskott. I en till Kungl. Maj:t den 3 november 1955 in- given promemoria, där bostadsstyrelsen redovisade sitt förslag om schablonbe- räkning av ränteeftergift, framhöll sty- relsen att vid nuvarande ränteläge lik- viditetssvårigheter med all säkerhet skulle komma att uppstå för många bo— stadsföretag vid en fortsatt tillämpning av detta system. Eftergiftsbelopp borde därför framdeles lämnas låntagarna om möjligt samtidigt med att lånekostna- derna erlades för underliggande kredi- ter. Vid övergång till schablonberäk- ning skulle detta kunna ske utan admi-

nistrativa olägenheter. I statsverkspro- positionen år 1956 (bil. 7, sid. 225) för- klarade sig föredragande departements- chefen icke kunna biträda styrelsens förslag att mera allmänt gottgöra lån- tagare eftergifter i snabbare takt, i vi— dare mån än att om synnerliga skäl visade sig föreligga utbetalning i den takt styrelsen förordat skulle kunna ifrågakomma efter Kungl. Maj:ts med- givande.

I enlighet med den principiella stånd- punkt vi deklarerat i kapitel IV anser vi, att det till reglerna för den statliga bostadskreditgivningen alltfort bör kny- tas vissa bestämmelser om räntegaranti. Av samma skäl som motiverar en höj- ning av räntan för statslåncn bör emel- lertid den garanterade räntan för un- derliggande krediter nu höjas. I avvak- tan på erfarenheter av den fortsatta ränteutvecklingen och med hänsyn till önskemålet att undvika en alltför dras- tisk hyresstegring bör emellertid denna höjning tills vidare begränsas till 0,5 procent. Höjningen bör avse såväl bo- stadsföretag vilka tidigare erhållit stat- ligt lån, som företag vilka framdeles kommer att statligt belånas och den bör tillämpas från och med hyresåret 1.10 1957—30.9 1958. En höjning av de i samband med såväl tertiärlån som egna- hemslån garanterade räntesatserna med ytterligare 0,5 procent bör genomföras från och med hyresåret 1.10 1959—309 1960.

I anslutning till vad här föreslagits bör nya schablonbelopp fastställas för ränteeftergift till egnahem. Från och med den 1 oktober 1957 bör sålunda, förutsatt att nuvarande ränteläge blir bestående, följande årliga eftergiftsbe- lopp tillämpas beträffande lån beviljade med stöd av kungörelsen om egnahems— lån.

För enfamiljs- och tvåfamiljshus, vil- ka belånats enligt äldre kungörelser,

Enfa— Tvåfa- miljshus, miljshus, kronor kronor per år per år

Byggnadsföreta get avser

Nybyggnad färdigställd före den 1 januari 1951 ...... färdigställd senare. . .

Ombyggnad färdigställd före den 1 januari 1951 ...... färdigställd senare. . .

blir den ökade räntekostnad som vid den av oss föreslagna höjningen av den garanterade bottenlåneräntan skulle be- rättiga till ränteeftergift i nuvarande ränteläge i allmänhet obetydlig. Ränte- eftergift bör under sådana förhållanden icke utgå till dylika företag.

Vi föreslår vidare, att bestämmelser- na om räntegaranti utformas på sådant sätt, att av dem klart framgår att utfäs— telsen om ränteeftergift varken är ovill- korlig eller till tiden bestämd. I likhet med räntan för statslånen bör denna ut- fästelse göras beroende av statsmakter- nas prövning tid efter annan.

Beträffande metoderna för beräkning av ränteeftergift anser vi, att med ytter- ligare förenklingar bör anstå intill dess erfarenheter vunnits av de schablon- metoder bostadsstyrelsen nu tillämpar. I likhet med bostadsstyrelsen anser vi, att låntagarna bör gottgöras ränteefter- gift så vitt möjligt samtidigt med att de har att erlägga lånekostnaderna för underliggande krediter. Den praxis som hittills tillämpats i detta avseende bör sålunda ändras. Huruvida denna om— läggning kan ske budgetåret 1957/58 el— ler först senare vill vi dock lämna öppet. Genomföres omläggningen under bud- getåret 1957/58 kan — som framgår av redogörelsen i kapitel VIII — utgifterna för ränteeftergifter under detta budget- år beräknas komma att öka med 45 mil—

joner kronor jämfört med utgifterna vid oförändrad utbetalningspraxis.

Enligt gällande bestämmelser kan räntesubvention för bottenlån erhållas endast till statligt belånade företag. Det- ta innebär givetvis, att även företag som icke har behov av statligt lån likväl lockas att söka sådant för att kunna tillgodogöra sig räntesubventionen. Vill man i vidgad omfattning försöka kana— lisera den öppna marknadens kredit- medel till bostadsbyggandet ter sig det— ta förhållande i nuvarande läge på ka- pitalmarknaden föga rationellt. Exem- pelvis vissa större industriföretag, vilka i samband med utbyggnad av sina an- läggningar ställts inför svårigheter att erbjuda bostäder åt sina anställda, tor— de ha jämförelsevis stora möjligheter att utan anlitande av statliga lån ordna finansieringen av den därför erforder- liga bostadsproduktionen. Då finansie- ringen därigenom väsentligt fördyras ter sig emellertid dessa möjligheter nu föga lockande. Enligt vår mening bör därför en möjlighet öppnas för bostads— styrelsen att bevilja ränteeftergift även till företag, vilka icke är statligt belå- nade. Ifrågavarande bidragsgivning bör bedrivas såsom en försöksverksamhet och mera detaljerade regler bör därför icke uppställas, förrän erfarenhet vun- nits. Bidragsgivningen bör avse fler- familjshus, vilka efter den 1 juli 1957 uppföras främst i syfte att tillgodose bostadsbehovet för anställda vid för folkförsörjningen betydelsefulla indu- strier och bör tillsvidare ske endast i begränsad omfattning. Såsom villkor för bidrag bör gälla följande.

Minst 75 procent av ytan i Vånings- plan bör upptagas av bostäder. Lägen- heterna i företaget bör upplåtas mot hyror icke överstigande dem som skulle ha tillämpats, därest statliga lån bevil- jats. De villkor beträffande kontroll av hyror, upplåtelse till anställda 111. m.,

som gäller i fråga om tertiärbelånade företag bör i tillämpliga delar gälla även företag till vilka endast ränte- subvention utgår.

Räntesubventionen bör för att delvis kompensera även den förmån den låga räntan för statligt tertiärlån innebär avse samtliga lån mot inteckning inom 75 procent av det belåningsvärde som bostadsstyrelsen hade kunnat god— känna. Härigenom bör, om vederböran- de industriföretag begränsar sina an- språk på avkastning av toppinsatsen, möjliggöras hyror som icke blir högre än för statligt belånade lägenheter. I övrigt bör riintesubventionen beräknas enligt samma grunder som tillämpas vid beräkning av ränteeftergift för statligt belånade flerfamiljshus.

Amorteringsvillkoren Flerfamiljshus

Enligt gällande bestämmelser skall tertiärlån till flerfamiljshus normalt amorteras med en fyrtiondel per är vad beträffar stenhus och med en trettion- del vad beträffar trähus. I fråga om en- skilda företag gäller, att härutöver en extra amortering motsvarande 1 pro— cent av tertiärlånets ursprungliga be— lopp skall erläggas under de första sex åren av lånets löptid.

Normalt förutsättes, att ett amorte- ringsfritt primärlån kan erhållas i öpp- na marknaden mot inteckning inom 60 procent av låneobjektets avkastnings- värde, samt att sekundärlån med 40 resp. i fråga om trähus 30 års amorte- ringstid erhålles mot inteckning mellan 60 och 70 procent av avkastningsvärdet. Det sagda innebär, att den sammanlag- da årliga amorteringen av de lån som åvilar ett flerfamiljshus av sten belånat intill 100 procent av avkastningsvärdet i normalfallet utgör (1/40 )( 40 =) 1 Pro- cent av avkastningsvärdet. I fråga om

flerfamiljshus av sten belånat som en- skilt företag intill 85 procent av avkast— ningsvärdet kan den årliga amortering— en i normalfallet på motsvarande sätt beräknas till 0,78 procent av avkast- ningsvärdet under vart och ett av de första sex åren samt därefter till 0,63 procent av avkastningsvärdet.

Särskilt under senare år har det i många fall visat sig svårt att vid belå- ningen erhålla bottenlån och sekundär- lån till de beläningsgränser som förut- satts i normalkalkylen. Detta samman— hänger med det ansträngda läget på kreditmarknaden och med att exempel- vis försäkringsbolagens och hypoteks- institutionernas kreditgivning regleras av belåningsgränser fastställda i förhål- lande till taxeringsvärdena. I vissa fall har sålunda en del av det förutsatta amorteringsfria bottenlånet icke kunnat erhållas utan fått ersättas med amorte- ringslån. Så vitt kan bedömas med led- ning av vissa inom bostadsstyrelsen sammanställda uppgifter avseende ter- tiärbelånade flerfamiljshusföretag fär- digställda år 1954 har så varit förhål— landet framför allt i Stockholm. Enligt de nämnda uppgifterna hade sålunda av 743 tertiärbelånade företag i hela landet 580 erhållit primärlån intill 60 procent av avkastningsvärdet. Vad be- träffar Stockholm gällde det sagda en- dast för 8 företag av 37.

Av skäl som närmare utvecklats i ett föregående avsnitt av detta kapitel fin— ner vi en mera betydande skärpning av amorteringsvillkoren för statsbelånade flerfamiljshus vara svår att förena med önskemålet att statligt belånade lägen- heter skall kunna upplåtas mot hyror motsvarande självkostnaderna. Däremot anser vi, att en mindre ökning av den för tertiärlån till flerfamiljshus av sten fastställda amorteringen är motiverad. Skäl härtill är önskemålen att förstärka företagens fastighetsekonomiska ställ—

ning och att få till stånd ett ökat bo— stadssparande och därigenom vidgade möjligheter att tillgodose bostadsbyg- gandcts kreditbehov. Vi föreslår därför, att den årliga amorteringen å tertiärlån till flerfamiljshus av sten fastställes till en trettiofemtedel av lånets ursprung— liga belopp, då fråga är om lån till ny- byggnad, samt till lägst detta belopp i fråga om lån till ombyggnad. Vi förut- sätter därvid, att ingen ändring sker beträffande amorteringsvillkoren för underliggande krediter.

Som redan nämnts föreskriver gäl— lande tertiärlånekungörelse, att å ter- tiärlån till enskilt företag under de förs— ta sex åren av länets löptid skall erläg— gas en extra amortering motsvarande 1 procent av länets ursprungliga belopp. Nämnda bestämmelse har tillkommit i syfte att förhindra spekulativt miss- bruk av den statliga långivningen. Ge- nom den extra amorteringen begränsas sålunda det likviditetsöverskott som uppstår under de första åren av en fastig— hets livstid till följd av att utgifterna för reparationer och underhåll till en början är låga. En särbestänmielse av detta slag för enskilda företag bör und- vikas. Vi föreslår därför, att samma amorteringsregler skall tillämpas på de olika företagsformerna. Härigenom upp— nås också en viss administrativ förenk- ling.

Beträffande tertiärlån till flerfamiljs- hus av trä gäller, som redan nämnts, att lånet skall amorteras med en trettionde] per år. I sitt betänkande »Samhällets stöd åt bostadsförsörjningen» anförde 1951 års bostadsutredning, att denna be- stämmelse om kortare amorteringstid för tertiärlån till flerfamiljshus av trä numera vore föråldrad. Tidigare kunde den kortare amorteringstiden för trähus motiveras med hänsyn till att trähusen genomsnittligt sett hade såväl väsentligt lägre byggnadsteknisk standard som

lägre produktionskostnader än fler- familjshusen. Utredningen konstaterade, att intetdera längre gällde beträffande de jämförelsevis fåtaliga flerfamiljshus av trä som numera godtages för statlig belåning. Dessa trähus torde enligt ut- redningens mening vara i det närmaste jämförbara med stenhusen. Vidare hade produktionen av flerfamiljshus av trä kommit att få en jämförelsevis ringa omfattning. Utredningen ansåg därför, att den ökning av statens förlustrisker som eventuellt kunde uppstå, om lån beviljades på samma villkor för trähus som för stenhus, vore obetydlig. Utred- ningen föreslog därför samma amorte- ringsregler för tertiärlån till trähus som för lån till stenhus. Utredningens för- slag _ som tillstyrktes av bostadsstyrel- sen —— har icke behandlats av statsmak- terna.

Vi anser i likhet med 1951 års bo- stadsutredning att samma amorterings- regler bör kunna tillämpas vid statlig belåning av flerfamiljshus av trä som vid belåning av stenhus. Med hänsyn till att endast 1 a 2 procent av de lä- genheter i flerfamiljshus som årligen färdigställs är belägna i trähus, spelar en förlängning av amorteringstiden för tertiärlån för trähus från trettio till trettiofem år en obetydlig roll ur stats- finansiell synpunkt. Å andra sidan kan en viss administrativ förenkling därige- nom åstadkommas.

Enfamiljs- och tvåfamiljshus

Enligt gällande bestämmelser skall egnahemslån, till den del det icke är räntefritt och stående eller motsvarar fördjupning under 40 procent av be- låningsvärdet, amorteras under loppet av tjugofem år i vad avser nybyggnad och högst tjugofem år då fråga är om ombyggnad. Ränta och amortering på lånet skall betalas i lika stora annuite— ter, varav 3 procent — räknat på vad

som återstår att amortera på lånet — skall utgöra ränta och återstoden amor- tering. Beträffande bottenlånet förutsat- tes ursprungligen, att detta skulle vara amorteringsfritt. Under senare år har emellertid sparbankerna och andra bot- tenlängivare i regel krävt en viss mindre amortering jämväl av bottenlånet. Här— emot har bostadsstyrelsen icke haft nå— got att erinra, såvida den enskilde lån— tagaren ansetts kunna bära den genom amorteringen uppkomna ökningen av de årliga bostadskostnaderna. I de fall då bottenlån erhållits intill 50 procent av belåningsvärdet har bottenlångivarc däremot i allmänhet inriktat sig på att kräva så stor amortering, att bottenlånet nedbringats från 50 till 40 procent av belåningsvärdet under tiden till dess egnahemslånet är slutamorterat. Med hänsyn härtill utsträcktes genom beslut vid 1956 års riksdag amorteringsskyl- digheten till att omfatta jämväl egna- hemslån som fördjupats intill 40 procent av belåningsvärdet.

Med hänsyn till att redan ett genom- förande av våra förslag beträffande räntevillkor för egnahemslån och un- derliggande krediter kommer att med- föra en icke obetydlig ökning av egna- hemsägarnas årskostnader har vi icke ansett en skärpning av nu gällande reg- ler för egnahemslånets amortering för- svarbar. Nu gällande regler och praxis beträffande amortering av egnahemslån och bottenlån till egnahem bör sålunda — men de modifikationer som betingas av de av oss föreslagna ändrade ränte- villkoren — alltfort tillämpas.

Kapitalsubventionerna Flerfamiljshus

Till flerfamiljshus färdigställda efter den 1 april 1957 kan enligt gällande be— stämmelser tilläggslån endast utgå på orter som tillhör någon av subventions—

ortsgrupperna 1—4. På dessa orter ut- går tilläggslån med det kapitaliserade värdet av ett årligt bidrag motsvarande 40 öre i grupp 1, 80 öre i grupp 2, 120 öre i grupp 3 och 160 öre i grupp 4; allt räknat per kvadratmeter bostadslägen- hetsyta. Kapitaliseringsprocenten är för stenhus 3,75 procent och för trähus 4 procent, vilket innebär att tilläggslånen uttryckta i kronor per kvadratmeter lä— genhetsyta utgår med belopp enligt föl- jande tablå.

Tilläggslåu i kronor per kvadratmeter bostads- lägenhetsyta

Stenhus Trähus

10,67 10 21,33 20 32,00 30 42,67 40

Jämsides med tilläggslån utgår regel- mässigt ett kommunalt bidrag motsva- rande 10 procent av tilläggslånets bc- lopp.

Det ortsdifferentierade tilläggslånet infördes i samband med den översyn av reglerna för den statliga långivning- en som kom till stånd vid 1946 års riks— dag och ersatte de tilläggslån som en- ligt tidigare lånekungörelse kunde utgå i individuella fall. Enligt förslag i pro- positionen nr 279 till 1946 års riksdag borde tilläggslån tills vidare utgå inom sådana orter »där hyresläget vore så lågt och inkomstläget tillika sådant, att risk förelåg att nyproduktionen skulle helt hämmas om icke dylik subvention lämnades». Till dessa orter hörde främst kommuner inom de lägsta dyrortsgrup- perna.

Den subventionsortsgruppering som genomfördes med anledning av departe- mentschefens förslag och som seder- mera efter hand reviderats har verk- ställts under beaktande av bl. a. in-

komstläget på olika orter, skattetrycket, 1939 års hyresnivå etc. Något påtagligt samband mellan tilläggslånens ortsdif- ferentiering och variationerna olika or- ter emellan i fråga om produktionskost- nader för flerfamiljshus föreligger där- emot icke. Så vitt kan bedömas med ledning av de indextal för produktions- kostnaderna på olika orter som utar- betats inom bostadsstyrelsen synes inom flertalet län tilläggslånens belopp och produktionskostnaderna variera i mot- satt riktning — större och medelstora städer med höga produktionskostnader tillhör de lägsta subventionsortsgrup- perna, medan landskommuner och mindre tätorter, där produktionskost— naderna är förhållandevis låga, ofta till— hör de högsta subventionsortsgrupper- na. I Norrlandslänen, där produktions- kostnaderna genomgående är höga, till- hör dock praktiskt taget samtliga grup— perade kommuner den högsta subven- tionsortsgruppen.

I tabell VI:1 redovisas antalet kom- muner i de olika subventionsortsgrup- perna vid slutet av år 1955 länsvis. I tabellen har kommuner där statligt be— lånade företag icke åtnjutit ortsdiffe— rentierat tilläggslån (Stockholm och vissa angränsande kommuner samt Gö- teborg) hänförts till grupp 0. Under rubriken »ej grupperade kommuner» re- dovisas kommuner, vilka det före ut- gången av år 1955 icke varit aktuellt att placera i subventionsortsgrupp.

Som framgår av tabellen tillhör det övervägande flertalet grupperade kom- muner subventionsortsgrupperna 3 och 4. Detta innebär dock icke, att produk- tionen av lägenheter i flerfamiljshus till övervägande del är förlagd till de högsta subventionsortsgrupperna. Antalet år 1955 färdigställda lägenheter i fler- familjshus (inräknat även icke stats— belånade lägenheter) redovisas nedan, fördelade efter subventionsortsgrupp.

Antal lägenheter, procent

Subventions— ortsgrupp

30 12 16 26 16 Ej gruppera- de orter 1

Summa

Enligt vår mening föreligger icke några starkare skäl att behålla en orts— differentierad kapitalsubvention till flerfamiljshus. De principer som ur- sprungligen tillämpades vid uppdelning- en av kommunerna i subventionsorts— grupper ter sig icke längre rationella. En avveckling av de ortsdifferentierade till- läggslånen kommer i första hand att in-

nebära högre hyror för de flerfamiljs- hus om uppföres i landsbygdens små tätorter. Att särskilt subventionera byg- gandet av flerfamiljshus i dylika orter, där enfamiljs- och tvåfamiljshus _ till vilka ortsdifferentierade subventioner icke utgår _ utgör en mera naturlig och eftersträvansvärd bebyggelseform, synes svårligen kunna förenas med principer- na för en god samhällsplanering. I en- lighet med vår allmänna ståndpunkt, att generella subventioner så vitt möj- ligt bör avvecklas, föreslår vi därför, att ortsdifferentierade tilläggslån hä— danefter icke skall kunna utgå. Vissa skäl skulle givetvis kunna anföras för en etappvis avveckling av de ortsdif- ferentierade tilläggslånen, men då en sådan dels torde innebära administra— tiva komplikationer, dels icke synes ofrånkomligen påkallad, föreslår vi att

Tab. VI:]. Antalet kommuner inom olika län fördelade efter subuentionsortsgrupp

Subventionsortsgrupp Ej gruppe-

|1l23

rade kom- Summa

muner

Stockholms stad ................ Stockholms län ................. Uppsala län .................... Södermanlands län .............. Östergötlands län ............... Jönköpings län ................. Kronobergs län ................. Kalmar län .................... Gotlands län ................... Blekinge län ................... Kristianstads län ............... Malmöhus län .................. Hallands län ................... Göteborg och Bohus län ......... Älvsborgs län .................. Skaraborgs län ................. Värmlands län .................. Örebro län ..................... Västmanlands län ............... Kopparbergs län ................ Gävleborgs län ................. Västernorrlands län ............. Jämtlands län .................. Västerbottens län ............... Norrbottens län .................

»- HHH M Ox'ldkv—H-n-Aw

O')

v—n—n nu.»

r—u—n HHHCDNMHVFHÅUIQQOÄ

Hela riket

avvecklingen genomförcs i ett samman- hang samtidigt med att ränte- och amor- teringsvillkoren för tertiärlån ändras.

Enligt gällande tertiärlånekungörelse kan företag, som bedrives vintertid och till följd därav belastas med betydande extra kostnader, efter särskild pröv- ning beviljas större tilläggslån än som eljest kunnat utgå. Denna höjning av tilläggslånet skall omedelbart och i sin helhet avskrivas. Möjligheten att bevilja särskild kapitalsubvention till vintertid uppförda flerfamiljshus _ vilken till- kommit i syfte att främja en säsongut- jämning inom bostadsbyggandet — bör enligt vår mening föreligga även fram- deles.

Enfamiljs- och tvåfamiljshus

Av egnahemslån som beviljas till före— tag färdigställda efter den 1 april 1957 skall enligt nu gällande bestämmelser, vad beträffar lån till nybyggnad 4000 kronor, och i fråga om lån till ombygg- nad ett belopp motsvarande 20 procent av den godtagbara ombyggnadskostna- den eller högst 4 000 kronor utgöra en under tio år räntefri, stående del. För den händelse den räntefria, stående de- len icke efter utgången av tio år med hänsyn till att den allmänna bostads— kostnadsnivån stigit uppsäges till för- räntning och amortering skall den då avskrivas.

Med hänsyn till vad vi framhållit i kapitel IV beträffande önskvärdheten att främja egnahemsbyggandet och be- reda hushåll med ordinära inkomster möjligheter att bebo egnahem bör en räntefri, stående del alltfort vara knu- ten till egnahemslån.

Beträffande avskrivning respektive eventuellt återkrav av den räntefria, stående delen bör gälla samma villkor som hittills. Denna bör utgöra 3000 kronor, då fråga är om lån till nybygg- nad och 15 procent av ombyggnads-

kostnaden eller högst 3000 kronor, då fråga är om lån till ombyggnad.

Övre belåningsgränser Flerfamiljshus

Före tillkomsten av 1940 års tertiär- lånekungörelse förekom i samband med den statliga tertiärbelåningen av fler- familjshus endast två övre belånings- gränser, nämligen 95 procent av avkast— ningsvärdet för fastigheter förvaltade av kommun eller med kommun jämställda företag (i huvudsak bostadsrättsför- eningar) och 90 procent för fastigheter förvaltade av enskilda företag.

Ett av motiven till att övre belånings- gränsen 100 procent av avkastningsvär— det på förslag av bostadssociala utred- ningen infördes för fastigheter förval- tade av kommun eller allmännyttigt fö- retag var angelägenheten att begränsa det enligt bostadssociala utredningens mening överdrivna bildandet av bostads- rättsföreningar. Bostadssociala utred- ningen uttalade vidare, att det allmänna i princip borde bära den finansiella ris- ken i samband med en från enskilda vinstintressen fri bostadsförsörjnings- verksamhet.

Sänkningen av den för enskilda före— tag gällande belåningsgränsen från 90 till 85 procent motiverades i propositio- nen nr 279/1946 med att en företagar— insats om blott 10 procent av fastighets- värdet i de allra flesta fall utgjorde en för ringa investering från den som byggde i enskilt vinstsyfte, helst om lån tillhandahölls honom till statens själv— kostnadsränta (3 procent). Lån till 90 procent av avkastningsvärdet borde dock kunna beviljas i vissa undantags- fall för flerfamiljshus uppförda av icke kapitalstarka småföretagare, som själva avsåg att bebo lägenhet i huset.

Departementschefen fann det vidare angeläget att icke undertrycka den på

kooperativ grund vilande bostadspro- duktionen. Åtminstone under en över- gångstid borde tertiärlån inom högst 95 procent av fastighetens avkastningsvär- de få utgå till kooperativt organiserade företag som arbetade utan enskilt vinst- syfte och under betryggande kontroll. Departementschefen förutsatte emeller- tid, att lån under dylika villkor icke be- viljades med mindre det från början vore klart att företaget fyllde ett legi- timt behov och att den kooperativa fö- retagsformen icke blev av blott formell karaktär.

De av 1946 års riksdag godtagna reg- lerna för belåning av olika företagsfor- mer har sedermera modifierats i vissa hänseenden och numera gäller följande regler.

Belåningsgränsen 100 procent av av- kastningsvärdet tillämpas regelmässigt vid belåning av objekt tillhörande kom- mun eller allmännyttigt företag. Nor- malt skall därvid ansvaret för de förlus- ter som kan uppkomma vid företagets förvaltning fördelas mellan stat och kommun enligt bestämmelserna i 335 tcrtiärlänekungörelsen.

Lån intill 95 procent av avkastnings- värdet kan beviljas sådana bostadsrätts— föreningar, där kommunen från början haft en representant i föreningens sty- relse och som är underkastade revision genom en av kommunen utsedd revisor.

Lån till 90 procent av avkastnings— värdet beviljas följande kategorier av företag.

a) Bostadsrättsföreningar utan kommu- nal representation i styrelsen.

b) Förvaltningsföretag med uppgift att bereda bostäder åt anställda vid viss industri (under förutsättning att in- dustrin lämnar borgen för den del av tertiärlånet som är intecknad ovan 85 procent av avkastningsvär- det).

e) Vissa mindre enskilda företag av

icke-spekulativ karaktär (småbygg- mästare med lokalt begränsad pro— duktion, byggnadsföretagare som själva bebor och förvaltar av dem uppförda fastigheter). Lån till 85 procent av avkastningsvär- det beviljas övriga företag.

Gällande regler för statlig belåning av olika företagsformer har kritiserats ur flera olika synpunkter. Det har hävdats, att reglerna innebär en diskriminering av enskilda företag, vilka icke erbjudits möjlighet att på lika villkor konkurrera med allmännyttiga och kommunala fö- retag. Vidare har framhållits, att belå- ning intill 95 respektive 100 procent av avkastningsvärdet innebär ett alltför stort risktagande från statens sida samt att belåning intill 100 procent av kom- munala och allmännyttiga företag inne- bär, att kommunernas ekonomiska an- svarstagande i samband med initiativ till bostadsproduktion blivit alltför ringa.

Vad först beträffar frågan om lik- ställigheten i konkurrensen mellan olika företagsformer må här erinras om några synpunkter som anfördes av 1951 års bostadsutredning.

Utredningen framhöll, att det låg i sakens natur att full likställighet i av- seende på finansieringsvillkoren icke kunde uppnås de olika företagsformer- na emellan. Övre belåningsgränsen för enskilda företag kunde uppenbarligen icke höjas till 100 procent av belånings- värdet utan att dessa förlorade sin ka— raktär av enskilda. Å andra sidan vore det visserligen möjligt att sänka övre belåningsgränsen för det statliga lånet till allmännyttiga och kommunala före— tag med motiveringen, att dessa företag borde bära samma risker som de en- skilda. Härigenom uteslöt man emeller- tid inte möjligheten för kommunerna att utnyttja sin finansiella styrka för att ge de kommunägda företagen topplån

på förmånligare villkor än enskilda fö- retagare kunde påräkna. Oavsett hur den övre belåningsgränsen för statslån till kommunägda företag fastställdes, kvarstode det faktum, att dessa företag helt och hållet finansierades av det all- männa.

En lägre belåningsgräns för statslånet än 100 procent kunde då endast moti- veras av önskemålet att åstadkomma en ändrad fördelning mellan stat och kom- mun av de med finansieringen av kom- munägda företag förenade ekonomiska riskerna. Enligt utredningens mening vore det emellertid mest ändamålsenligt, att denna riskfördelning alltfort regle- rades genom ett särskilt stadgande av den typ som återfinnes i tertiärlånekun- görelsens 33 % om uppdelning mellan stat och kommun av vid förvaltningen uppkommande förluster.

En revision av de övre belåningsgrän- ser som nu tillämpas vid statlig belå— ning av bostadsbyggnadsf'öretag kan en- ligt vår mening motiveras med hänsyn till önskemålet att begränsa anspråken på statliga lånemedel och därigenom nn- derlätta en utvidgning till flera objekt av den statliga bostadskreditgivningen. Även angelägenheten att främja ett ökat bostadssparande utgör motiv för sänkta belåningsgränser.

Vad först gäller kommunala och all— männyttiga bostadsföretag kan enligt vår mening en mera betydande sänk- ning av övre belåningsgränsen icke komma i fråga, eftersom en sådan skul— le kunna onödigt hämma kommunernas initiativ till bostadsproduktion. Ett krav på en begränsad toppinsats torde emel- lertid icke få denna effekt, men vara äg- nat att stärka kommunernas känsla av ekonomiskt ansvar för de allmännyttiga företagen. Med hänsyn till att redan en- ligt nu gällande regler en toppinsats i vissa fall blir ofrånkomlig då produk- tionskostnaden för ett allmännyttigt fö-

retag överstiger det maximerade belå- ningsvärdet, torde en ändring av gäl- lande finansieringsregler innebärande ett regelmässigt krav på toppinsats icke kunna sägas administrativt ytterli- gare komplicera långivningen. Begrän- sas kravet på toppinsats till 3 procent av belåningsvärdet torde det genom- snittligt sett icke komma att innebära ett större ekonomiskt engagemang i bo- stadsproduktionen än som krävdes av kommunerna under åren 1952—54, då dessa hade att bidraga till finansiering- en av samtliga nyproducerade fler- familjshus med ett belopp motsvarande en tiondel av det då mycket stora pro- visoriska tilläggslånet.

Vi föreslår därför, att tertiärlån till kommunala och allmännyttiga företag hädanefter skall kunna lämnas mot in- teckning inom högst 97 procent av be- låningsvärdet. Om kommunen så skulle finna för gott och det visar sig möjligt att åstadkomma lämpliga former härför kan en finansiering av den återstående toppinsatsen helt eller delvis genom de boende komma i fråga. Då det är önsk- värt, att anspråken på lånemcdel för bo- stadsfinansieringen minskas, bör topp- insatsen, i den mån så icke sker, finan- sieras med kommunala skattemedel.

Några detaljerade föreskrifter beträf- fande de former i vilka toppinsatsen bör tillskjutas synes överhuvud icke nödvändiga. Kommunen bör dock ha rätt att tillgodogöra sig skälig ränta och amortering för tillskjutna medel.

Den föreslagna sänkningen av belå- ningsgränsen för allmännyttiga och kommunala företag torde motivera en omarbetning av stadgandet i tertiärlåne- kungörelsens 33 5 om fördelningen mel- lan stat och kommun av ansvaret för förluster uppkomna vid förvaltningen av kommunala och allmännyttiga före- tag. Då frågan om en revision av detta stadgande har anförtrotts utredningen

om allmännyttiga och kooperativa före— tags förvaltning som, enligt vad vi un- der hand erfarit, inom kort torde kom- ma att framlägga förslag i ämnet, har vi här icke föreslagit någon sådan om- arbetning.

I anslutning till vår diskussion av frå— gan om övre belåningsgräns för kom- munala och allmännyttiga bostadsföre- tag har vi funnit anledning överväga om icke även andra åtgärder borde vid- tagas för att ge de allmännyttiga bo— stadsföretagen en ekonomiskt starkare ställning än de nu har.

Enligt den praxis som hittills tilläm- pats av bostadsstyrelsen skall det ka- pital (förlagskapital, grundfond), som ett allmännyttigt företag skall förfoga över då det inleder sin verksamhet, ut— göra lägst 0,5 procent av den beräknade kostnaden för det eller de byggnadsfö- retag, som företaget älnnar utföra. Ut- ökas företagets byggnadsprogram skall grundkapitalet vid varje tid utgöra lägst 0,5 procent av det förvaltade fastighets- kapitalet. Grundkapitalet bör normalt till hela sitt belopp tillskjutas av kom- munen, och då fråga är om aktiebolag får utdelningen på aktiekapitalet icke överstiga 3 procent per år. Det är otvi— velaktigt ur flera synpunkter önskvärt, att de allmännyttiga och kommunala fö- retagen förfogar över väsentligt större likvida reserver. Vi föreslår därför att ett grundkapital motsvarande 1 procent av det vid varje tid förvaltade fastig- hetskapitalet framdeles föreskrives.

Vid en bedömning av frågan huru— vida kooperativa företag alltfort bör kunna erhålla lån intill 95 procent av belåningsvärdet mot enbart intecknings- säkerhet bör beaktas, att frågan om en effektiviserad revision av de koopera- tiva företagens förvaltning för närva- rande utredes av utredningen om all- männyttiga och kooperativa företags

förvaltning. 0111 en effektiviserad revi- sion och kontroll av de kooperativa fö- retagen kan komma till stånd minskar givetvis betänkligheterna ur kreditsä— kerhetssynpunkt mot lån till sådana fö— retag intill 95 procent av belåningsvär- det. Det kan emellertid ifrågasättas om icke en insats om 5 procent av avkast- ningsvärdet generellt sett är alltför ringa för att ge en bostadsrättshavarc en känsla av ekonomiskt medansvar för fastigheten. En höjning av insatsen sy- nes vidare motiverad som ett led i strä— vandena att åstadkomma ett ökat mål- sparande för bostadsändamål. Då en större sänkning av belåningsgränsen för kooperativa företag skulle kunna verka hämmande på bostadskooperationen fö- reslår vi, att belåningsgränsen sänkes från för närvarande 95 till 92 procent av avkastningsvärdet. I fråga om en lägenhet med produktionskostnaden 40000 kronor innebär en sådan sänk- ning av belåningsgränsen, att insatsen ökar från 2 000 till 3 200 kronor.

Sänkes övre belåningsgränsen för de kooperativa företag vilka nu kan er- hålla lån intill 95 procent av avkast- ningsvärdet, bör en motsvarande sänk— ning företagas även beträffande de ko- operativa företag vilka nu kan erhålla lån intill 90 procent av avkastningsvär- det. Sistnämnda belåningsgräns kan lämpligen sänkas till 85 procent. Skäl föreligger enligt vår mening icke heller att längre medge högre belåningsgräns än 85 procent vid belåning av bostäder avsedda för anställda vid industriföre- tag. Som vi redan tidigare framhållit bör vederbörande industriföretag tvärt- om stimuleras att själva i vidgad om— fattning bidraga till bostadsbyggandets försörjning med krediter. Tertiärlån till högre belåningsgräns än 85 procent av belåningsvärdet bör ej heller medges andra enskilda företag.

Vid belåning av enfamiljs- och två— familjshus enligt kungörelsen om egna- hemslån bör liksom hittills tillämpas en övre belåningsgräns motsvarande 90 procent av belåningsvärdet. Det bör be- aktas, att den insats som låntagaren fak— tiskt gör i många fall torde överstiga 10 procent av de faktiska produktions— kostnaderna, och att den nu genomför- da maximeringen av belåningsvärdena i ett stort antal fall kan antagas komma att innebära ökade krav på egen insats. En sänkning av övre belåningsgränsen för egnahem synes därför icke försvar- bar.

Kalkyler beträffande hyror och årskostnader

I det följande skall verkan på de framdeles nyproducerade lägenheternas kapitalkostnader och hyror av de änd- ringar vi föreslagit i fråga om finan- sieringsvillkoren belysas med några exempel.

Flerfamiljshus

De kalkyler som avser flerfamiljshus utgår från följande förutsättningar. Pro- duktionskostnaderna antages vara 500, respektive 575 och 650 kronor per kvad- ratmeter lägenhetsyta. Dessa antagan- den har medvetet schematiserats och motsvarar sålunda icke exakt några sta— tistiska genomsnitt för de faktiska pro- duktionskostnaderna under senare år men torde likväl ansluta sig någorlunda väl till kostnadsnivån i olika delar av landet. Driftkostnaderna exklusive bränsle har i anslutning till statistiskt beräknade genomsnittliga driftkostna— der för flerfamiljshus färdigställda 1954 antagits uppgå till 12,50 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta. Det har vi- dare antagits, att hyresintäkter av loka- ler i källarplan kan bidraga till att re- ducera bostadshyrorna med 1 krona per kvadratmeter lägenhetsyta.

Under de angivna förutsättningarna kan det beräknas, att den av oss före— slagna höjningen av tertiärlåneräntan för ett intill 97 procent belånat fler- familjshus av sten utan tilläggslån inne- bär en ökning av ränteutgifterna under första året av tertiärlånets löptid med 1,35—1,75 kronor per kvadratmeter lä- genhetsyta. Till följd av de skärpta amorteringsvillkoren ökar första årets utgifter för amortering med 0,50—0,65 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta. Höjningen av den garanterade räntan för underliggande krediter med 0,5 procent ökar de årliga kapitalutgifterna med 1,75—2,25 kronor per kvadratme— ter lägenhetsyta. De här diskuterade ändringarna av lånevillkoren synes mo- tivera, att den kapitaliseringsfaktor som tillämpas vid beräkning av de genom- snittliga årliga kapitalkostnaderna för statligt belånade flerfamiljshus av sten ökas med 0,70 enheter eller från 3,85 till 4,55 procent. Höjes den garanterade räntan för underliggande krediter med ytterligare 0,5 procent bör kapitali- seringsfaktorn ökas med ytterligare 0,35 enheter eller till 4,90 procent.

Tillämpar man kapitaliseringsfaktorn 3,85 procent finner man, att en avveck- ling av de ortsdifferentierade tilläggs— lånen jämte det kommunala bidraget vid i övrigt oförändrade finansieringsvill— kor nödvändiggör en hyreshöjning mot— svarande 0,45 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta i subventionsortsgrupp 1, 0,90 kronor i grupp 2, 1,35 kronor i grupp 3 samt 1,80 kronor i grupp 4.

Den samlade effekten av de ändringar i finansieringsvillkoren som vi föresla- git belyses av uppgifterna i följande tablå.

Den höjning av den för underliggan- de krediter garanterade räntan med yt- terligare 0,5 procent, som vi föreslagit skola ske fr. o. m. den 1 oktober 1959,

Subventionsorts— Ärshyra (exkl. bränsle) i kronor Ökning av årshyra grupp. per kvadratmeter lägenhetsyta enligt föreslagna villkor Produktionskost- nigådåågääåer enligt gällande enligt föreslagna kronor per kvm 1 p?;fälgåggårs' lägenhetsyta mmm” Villkor lägenhetsyta gällande villkor Grupp 0 500 ............. 30,75 34,25 3,50 11,4 575 ............. 33,65 37,70 4,05 12,0 650 ............. 36,55 41,10 4,55 12,4 Grupp 1 500 ............. 30,30 34,25 3,95 13,0 575 ............. 33,20 37,70 4,50 13,6 650 ............. 36,10 41,10 5,00 13,9 Grupp 2 500 ............. 29,85 34,25 4,40 14,7 575 ............. 32,75 37,70 4,95 15,1 650 ............. 35,65 41,10 5,45 15,3 Grupp 3 500 ............. 29,40 34,25 4,85 16,5 575 ............. 32,30 37,70 5,40 16,7 650 ............. 35,20 41,10 5,90 16,8 Grupp 4 500 ............. 28,95 34,25 5,30 18,3 575 ............. 31,85 37,70 5,85 18,4 650 ............. 34,75 41,10 6,35 18,3

innebär vid oförändrade kostnader en ytterligare hyresökning med 1,75 re— spektive 2,00 och 2,25 kronor per kvad— ratmeter lägenhetsyta vid produktions- kostnaderna 500, respektive 575 och 650 kronor per kvadratmeter lägen— hetsyta.

De i tablån redovisade talen innebär, att årshyran exklusive bränsle för en lä- genhet om 56 kvadratmeter, som enligt nu gällande finansieringsvillkor kan be— räknas till 1 720—2 050 kronor i grupp 0 och till 1 620—1 950 kronor i grupp 4, vid oförändrade produktionskostnader skulle komma att öka till 1 920—2 300 kronor i samtliga subventionsortsgrup- per. Om nuvarande ränteläge blir bestå- ende skulle denna hyra fr. o. m. den 1 oktober 1959 till följd av minskad ränte- eftergift öka med ytterligare 100—125 kronor till 2 020—2 425 kronor.

Antages bränslekostnaderna uppgå till

0,50 kronor per kvadratmeter lägenhets- yta kan innebörden av de föreslagna ändringarna illustreras även på följan- de sätt. En lägenhetsinnehavare med en årsinkomst av 11 000 kronor får i sub- ventionsortsgrupp 2 för en lägenhet om 56 kvadratmeter finansierad enligt nu gällande villkor och med en produk— tionskostnad av 575 kronor per kvad- ratmeter lägenhetsyta i hyra inklusive allt bränsle erlägga ett belopp motsva— rande 20 procent av inkomsten. För en likadan lägenhet finansierad enligt av oss föreslagna villkor skulle han före den 1 oktober 1959 få erlägga 22,5 pro- cent samt därefter 23,5 procent av sam— ma inkomst i hyra.

Enfamiljs- och tvåfamiljshus I nedanstående tablå redovisas de år- liga kapitalkostnaderna' för ett enfa- miljshus med produktionskostnaden

45 000 kronor enligt dels de nu gällan- de, dels de föreslagna finansieringsvill- koren. I kalkylen har förutsatts, att bot- tenlån mellan 40 och 50 procent av be- låningsvärdet amorteras på 25 år och att annuitetsprincipen därvid tillämpas.

Vidare har förutsatts en bottenlåne- ränta om 4,75 procent samt ränteefter- gift beräknad enligt schablonmetod på grundval av en garanterad ränta om 3, respektive enligt de föreslagna villko— ren 3,5 procent.

Kapital—

kostnad (netto), kronor

Ränte- eftergift, kronor

Annuitet, kronor

Ränta, procent

Gällande villkor

Bottenlån stående del ....................... amorteringsdel .................... Egnahemslån amorteringsdel .................... räntefri, stående del ...............

j 815

Summa

Föreslagna villkor Bottenlån stående del .................... _. . . amorteringsdel .................... Egnahemslån amorteringsdel .................... räntefri, stående del ...............

1 615

] 250 ] 915

—— 955

Summa

250 1 870

De ändringar av finansieringsvillko— ren som vi föreslagit skola träda i kraft från och med den 1 juli respektive i frå- ga om räntegarantin den 1 oktober 1957 innebär sålunda, att de årliga kapital- kostnaderna för ett nyproducerat eget- hem med produktionskostnaden 45000 kronor ökar med 255 kronor per år. Den ytterligare minskning av ränteefter- giften som vi föreslagit skola ske den 1 oktober 1959 innebär en ytterligare ök- ning av årskostnaderna med 100 kronor.

Förräntning och amortering av tidigare beviljade kapitalsubventioner

De förslag till ändringar av finansie- ringsvillkoren för statligt belånade bo— stadsföretag som vi framlagt i det före- gående aktuali'serar frågan i vad mån tidigare utlämnade kapitalsubventioner

nu bör återkrävas till förräntning och amortering.

De tilläggslån som utlämnats till fler- familjshusföretag utan provisoriskt till- läggslån har genom beslut vid 1953 års riksdag numera antingen förvandlats till räntebärande amorteringslån eller efter- skänkts. Den fråga som nu är aktuell är sålunda huruvida tilläggslån utlämnade enligt kungörelsen 756: 1951 eller sena- re kungörelser nu helt eller delvis bör återkrävas.

Vad först beträffar den provisoriska delen av dessa tilläggslån synes ett åter- krav kunna motiveras med hänsyn till önskemålet att utjämna hyresnivåerna mellan de flerfamiljshus som byggts un- der den hittills gångna delen av 1950- talet och de hus som härefter kommer att byggas. Å andra sidan skulle en av

ett sådant återkrav motiverad hyres— höjning komma att vidga klyftan mel— lan hyrorna för 1950—talets hus och hy- rorna för tidigare byggda hus.

Av de uppgifter om hyrorna för lä— genheter i under 1950-talet byggda flerfamiljshus som redovisats i kapitel III (sid. 42) synes framgå, att hyrorna för de flerfamiljshus, vilka färdigställts 1954 och till vilka sålunda utgått provi- soriskt tilläggslån jämte kommunalt bi— drag motsvarande ett årligt bidrag om 3,30 kronor per kvadratmeter lägenhets— yta, icke överstiger hyrorna för de tidi- gare byggda flerfamiljshus till vilka till- läggslån jämte kommunalt bidrag utgått med ett belopp motsvarande 4,40 kro- nor per kvadratmeter lägenhetsyta. Den fortsatta minskningen av tilläggslånen till flerfamiljshus färdigställda 1955 kan däremot möjligen ha medverkat till att hyrorna för lägenheter i dessa hus bli— vit genomsnittligt något högre än hy- rorna i 1954 års hus.

Även de hus som färdigställes 1956 och 1957 torde komma att få högre hy— ror än 1954 års hus. Med hänsyn dels härtill, dels till att den höjning av ter— tiärlåneräntan och den avkortning av amorteringstiden för tertiärlån som vi föreslagit kan beräknas öka de fram- deles byggda lägenheternas årliga kapi- talkostnader med 1,75 å 2,25 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta bör en viss del av det provisoriska tilläggslånet åter- krävas. Återkravet bör begränsas på så— dant sätt att de årliga kapitalkostnader- na ökar med högst 3 kronor, respektive, om även det kommunala bidraget åter- kräves på samma villkor, med 3,30 kro- nor. Vidare bör en definitiv reglering av lånen nu ske. De delar av tilläggs— lånen som icke säges upp till förränt- ning och amortering bör sålunda efter- skänkas. Det torde vara lämpligt att amorteringstiden för den del av det pro- visoriska tilläggslånet som återkräves

fastställes på sådant sätt, att tilläggs- lånet slutamorterats ungefär samtidigt med tertiärlånet. Amorteringstiden bör därför — för stenhus såväl som för trä— hus _ fastställas till 35 år Och räntan till 4 procent. Lånet bör vidare återkrä- vas med lika annuiteter (5,34 procent). Det sagda innebär, att den del av det provisoriska lånet som återkräves till förräntning och amortering bör maxi— meras till (__—3'02 ;4100 = ) 56 kronor per lägenhetsyta. Eftersom tilläggslån beviljat för färdigställda före den 1954 uppgår till högst kvadratmeter provisoriskt

flerfamiljshus 1 januari (ME = ) 107 kronor per kvadrat-

3 75 meter lägenhetsyta i fråga om flerfa- miljshus av sten och högst $$$—OO = ) 100 kronor per kvadratmeter lägenhets- yta i fråga om trähus innebär det sagda, att av dessa lån minst 52 respektive 56 procent skulle komma att återkrävas.

På motsvarande sätt kan beräknas att minst 70 respektive 75 procent av pro— visoriskt tilläggslån till flerfamiljshus färdigställda under år 1954 skulle kom- ma att återkrävas. De provisoriska till— läggslånen till flerfamiljshus färdigställ- da från och med den 1 januari 1955 uppgår till högst 53, respektive för trä- hus 50 kronor per kvadratmeter lägen- hetsyta och skulle sålunda i sin helhet komma att återkrävas. Enligt de kalky- ler som redovisas i kap. VIII innebär det sagda, att av utlämnade proviso- riska tilläggslån ca 550 miljoner kronor kommer att återkrävas och ca 245 mil- joner efterskänkas.

Vad beträffar de ortsdifferentierade tilläggslånen skulle, med hänsyn att ortsdifferentierade tilläggslån enligt vårt förslag framdeles ej längre skall kunna utgå, ett återkrav i subventions— ortsgrupp' 4 motsvarande en annuitet om högst 1,80 kronor per kvadratmeter

lägenhetsyta kunna motiveras som ett led i en utjämning av hyresnivåerna för hus av olika årgångar. Enligt vår me- ning skulle emellertid en så stor ytter- ligare hyreshöjning bli alltför kännbar. Vi anser därför, att återkravet av det ortsdifferentierade tillägggslånet bör maximeras till att avse det kapitalise- rade värdet av en med 4 procents ränta och 35 års amorteringstid beräknad an— nuitet om ungefär 1 krona per kvadrat- meter lägenhetsyta. Detta innebär, att av tilläggslånet högst 19 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta borde åter- krävas.

Då emellertid tilläggslånet i subven- tionsgrupp 2 uppgår till högst 21,33 kro— nor per kvadratmeter lägenhetsyta för stenhus och högst 20 kronor för trähus synes administrativa lämplighetshänsyn tala för, att den del av det ortsdifferen- tierade tilläggslånet som kan återkrävas maximeras till 22 kronor per kvadrat- meter lägenhetsyta. De ortsdifferentiera- de tilläggslån som utgått i subventions- ortsgrupperna 1 och 2 bör med andra ord återkrävas i sin helhet. Av de orts- differentierade tilläggslån som utgått i ortsgrupp 4 skulle då drygt 50 procent komma att återkrävas och i ortsgrupp 3 skulle återkravet komma att begränsas till inemot 70 procent av tilläggslånets maximibelopp. Enligt kalkylerna i ka- pitel VIII skulle vårt förslag innebära att av ortsdifferentierade tilläggslån ca 195 miljoner kronor återkrävdes och ca 85 miljoner efterskänktes.

Såväl de provisoriska som de ortsdif- ferentierade tilläggslånen bör sägas upp att löpa med ränta fr. o. m. den 1 ok- tober 1957 och amorteras fr. o. m. den 1 januari 1958.

I de fall då tilläggslånet reducerats med hänsyn till förekomsten av kom— mersiella lokaler i låneobjektet, saknas regler för uppdelning av länet på pro- visoriskt och ortsdifferentierat tilläggs—

lån. Denna omständighet behöver emel- lertid icke innebära några svårigheter vid tillämpningen av vårt förslag. Detta kan nämligen också uttryckas så, att av tilläggslån till företag i subventionsorts- grupperna 2—4 högst ett belopp mot- svarande (22 + 56 =) 78 kronor per kvadratmeter bostadslägenhetsyta skall återkrävas till förräntning och amorte- ring. Av tilläggslån till företag belägna i subventionsortsgrupp 1 skall återkrä- vas högst ett belopp motsvarande (11 +56 :) 67 kronor per kvadratmeter bostadslägenhetsyta och av tilläggslån till företag som icke är belägna i sub— ventionsortsgrupp ett belopp motsva- rande högst 56 kronor per kvadratme- ter bostadslägenhetsyta.

Vi förutsätter som självklart, att ve— derbörande fastighetsägare genom gene- rella hyreshöjningar beredes täckning för de ökade kapitalkostnader som blir följden av de återkrav av provisoriska och ortsdifferentierade tilläggslån vi fö- reslagit. Genom hyreshöjningar bör ut— rymme jämväl beredas för återkrav på motsvarande villkor av de till tilläggs- lånen knutna kommunala bidragen.

Till följd av våra förslag om återkrav av tilläggslån och höjning med 0,5 pro- cent av den garanterade räntan för un- derliggande krediter kommer de årliga kapitalkostnaderna för lägenheter i fler- familjshus med provisoriskt tilläggslån motsvarande ett årligt bidrag om minst 3 kronor per kvadratmeter lägenhets— yta att från och med den 1 oktober 1957 ökas med i runt tal 5 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta i icke sub- ventionsortsgrupperade orter, och med i runt tal 6 kronor i grupperna 2—4.

De årliga kapitalkostnaderna för un- der 1940-talet uppförda statsbelånade flerfamiljshus med obundna bottenlån kommer i alla orter, till följd av att den garanterade räntan för underlig- gande krediter höjes, att öka med unge-

fär 1,50 kronor per kvadratmeter lägen- hetsyta fr. o. m. den 1 oktober 1957.

Den ytterligare höjning av den garan- terade räntan för bottenlån som enligt våra förslag skall genomföras fr. o. m. den 1 oktober 1959 kommer att inne- bära en ökning av de årliga kapitalkost- naderna med 1,50—2 kronor per kvad- ratmeter lägenhetsyta för lägenheter i samtliga företag med tertiärlån och obunden bottenkredit.

Beträffande de räntefria, slående de- larna au tidigare utlämnade egnahems- lån gäller att de icke kan återkrävas, förrän lånen utestått i tio år. Frågan om återkrav av dylik kapitalsubvention blir sålunda icke aktuell förrän under bud- getåret 1958/59. Beträffande räntefria, stående delar av tertiärlån enligt äldre kungörelser till enfamiljs- och två- familjshus samt tilläggslån till egnahem gäller däremot, att denna tioårsfrist re- dan löpt ut eller kommer att löpa ut un- der budgetåren 1957/58 och 1958/59. Otvivelaktigt kan det, med hänsyn till den fördyring som genom de av oss fö- reslagna ändringarna i lånevillkoren drabbar de framdeles nyproducerade egnahemmen, ur vissa synpunkter te sig motiverat att nu återkräva dessa äldre kapitalsubventioner. I allmänhet torde emellertid de egnahemsägare som erhållit dessa subventioner — vilka i flertalet fall varierar mellan 2 000 och 3 000 kronor _ ha räknat med att sub— ventionerna icke skulle komma att åter- krävas. Med hänsyn dels härtill, dels till att årskostnaderna för ifrågavarande egnahem likväl kommer att öka till följd av bland annat ökade räntekostnader vill vi icke föreslå ett återkrav. De kapi-

talsubventioner varom här är fråga -—

och vilka uppgår till ett sammanlagt be- lopp om ca 60 miljoner kronor — bör sålunda nu definitivt efterskänkas.

Som tidigare framhållits kan enligt gällande kungörelse om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus tertiärlån beviljas endast under förutsättning att låntagaren förbinder sig att icke förrän lånet återbetalats uttaga högre hyror än det lånebeviljande organet godkänner. Den sålunda föreskrivna hyreskontrol- len syftar givetvis till att garantera, att de förmåner som är förbundna med den statliga långivningen skall komma de boende tillgodo i form av låga hyror. I fråga om två typer av statligt belånade företag, nämligen dels bostadsrättsför- eningar, dels allmännyttiga och kom- munala bostadsföretag, synes det oss uppenbart att den hyreskontroll som de nämnda bestämmelserna möjliggör är överflödig. Särskilt beträffande bo- stadsrättsföreningarna ter sig en hyres- kontroll som försvårar uttagandet av er- forderliga avgifter helt irrationell. En- ligt vår mening bör därför statligt be— lånade kommunala, med kommun jäm- ställda samt allmännyttiga och koope— rativa bostadsföretag befrias från skyl- dighet att underkasta sig nyssnämnda hyreskontroll.

I betänkandet Hyresregleringens av- veckling (SOU 1955: 35) diskuterade hyresreglcringskommittén bland annat frågan om behov av hyreskontroll en- ligt hyresregleringslagen förelåg beträf— fande hus som förvaltades utan enskilt vinstintresse. De hus som ur denna syn- punkt kunde komma i fråga att undan- tagas från denna hyreskontroll var de som förvaltades av staten eller kommun, kommunalt kontrollerade eller bostads- kooperativa företag och möjligen även hus som ägdes av stiftelser med syfte att bereda billiga bostäder åt särskilda kategorier av hyresgäster. Då kommit- tén emellertid mera generellt föreslagit, att hyreskontrollen enligt hyresregle— ringslagen skulle upphävas beträffande

hus för vilka statliga tertiärlån bevil- jats skulle därigenom den helt över- vägande delen av de nyssnämnda bo— stadsföretagen komma att undantagas frånhyresregleringslagensbestämmelser. Bland annat med hänsyn härtill hade kommittén ej funnit anledning att före- slå någon avveckling av hyreskontrol- len beträffande den här ifrågavarande kategorin av hus.

I propositionen nr 168 till 1956 års riksdag med förslag till lag angående ändring i hyresregleringslagen m. m. har hyresregleringskommitténs nyss- nämnda förslag att undantaga statligt belånade flerfamiljshus från lagens be- stämmelser om hyreskontroll behand- lats. Föredragande departementschefen har här förordat, att tills vidare endast lägenheter i sådana statsbelånade hus för vilka lån slutligt beviljats efter de nya lagreglernas ikraftträdande undan- tages från hyresregleringen. Detta de- partementschefens förslag, vilket ännu icke behandlats av riksdagen, innebär, att alla hittills uppförda flerfamiljshus förvaltade av allmännyttiga och kom- munala bostadsföretag alltfort kommer att vara underkastade hyresreglering. De skäl som enligt vår mening talar för att flerfamiljshus förvaltade av kommu- nala och allmännyttiga företag undan- tages från varje form av hyreskontroll har emellertid minst samma styrka be- träffande redan befintliga hus som i fråga om framdeles producerade hus. Enligt vår mening bör därför även tidi- gare byggda statligt belånade flerfa— miljhus förvaltade av kommunala och allmännyttiga företag befrias från såväl hyreskontroll enligt hyresregleringsla- gen som de långivande organens hyres- kontroll.

Särskilda frågor Våra förslag om ändrade regler för finansiering av flerfamiljshus synes, i

vad de avser ränte- och amorterings- villkor samt belåningsgränser och vill— kor för ränteeftergift, böra gälla även vid belåning av studentbostäder. Till- läggslån bör dock alltfort kunna utgå till sådana företag. Frågan i vilken om— fattning så bör ske bör emellertid om— prövas med hänsyn till de genom våra förslag ändrade finansieringsförutsätt- ningarna. Denna omprövning bör emel- lertid ske i annat sammanhang. Det bör beaktas, att vårt förslag till ändring i kungörelsen om tertiärlån och tilläggs- lån för flerfamiljshus icke innehåller någon bestämmelse om tilläggslån till studentbostäder.

För att skillnaden mellan lån och ka- pitalsubventioner till bostadsbyggandet skall framträda klarare i statens budget bör övervägas, att under en särskild an- slagstitel under fonden för låneunder- stöd på kapitalbudgeten sammanföra ut- gifterna för räntefria, stående delar av egnahemslån, tilläggslån till studentbo- städer och kapitalsubventioner i sam- band med vinterbyggande.

Som vi inledningsvis framhållit, kom- mer vi att i en följande etapp av vårt arbete behandla frågan om stödet till äldringarnas bostadsförsörjning. Redan nu bör emellertid framhållas, att de för- slag om ändring av reglerna för den statliga långivningen som vi här tram- lagt givetvis innebär, att kommunernas kostnader för de lägenheter vilka upp- låtes med pensionärsbostadsbidrag kom- mer att öka. Att märka är dock, att av- vecklingen av de ortsdifferentierade tilläggslånen enligt de för pensionärs- bostadsbidragen gällande beräkrings- reglerna kommer att kompensera; ge— nom en motsvarande höjning av bidra- gen. Vidare kan framhållas, att det lö— pande pensionärsbostadsbidraget till följd av ränteutvecklingen under stnare år kommit att innebära en mera för- månlig subvention än det statliga en—

gångsbidraget till pensionärshem. Detta sammanhänger med att pensionärsbo- stadsbidraget knytes till lägenheter vil— ka finansieras med tertiärlån och för vilka sålunda kapitalkostnaderna under de senaste åren icke påverkats av ränte- utveeklingen. Däremot har kommuner- na åsamkats ökade ränteutgifter för lån upptagna för finansiering av pensio-

närshem. Den justering uppåt av ränte- satserna för tertiärlån och underliggan- de krediter som vi föreslagit kommer sålunda också att leda till att de båda subventionsformerna löpande pensi04 närsbostadsbidrag i kombination med tertiärlån och statliga engångsbidrag till pensionärshem återigen blir mera lik— värda.

KAPITEL VII

Familj ebostadsbidrag

En av bostadspolitikens första former tog sikte på barnfamiljerna. Ett sär- skilt stöd till dessa familjers bostads- försörjning motiverades av att de var mycket trångbodda och att de i regel hade små ekonomiska resurser. Sedan den första stödformen infördes 1935 har vid olika tillfällen stödet utvidgats till att omfatta allt större grupper av barnfamiljerna, och det har också för den enskilda familjen gjorts mera ef- fektivt.

Nu gällande bestämmelser återfinnes i kungörelsen nr 547: 1948 om familje- bostadsbidrag och bränslebidrag (ändr. SFS nr 642: 1948, 378: 1949, 462:1951, 462:1952, 773:1952, 490:1953, 810: 1954, 450:1955 och 357:1956).

Vi har i enlighet med våra direktiv omprövat formerna och villkoren för familjebostadsbidrag till barnfamiljer- na. Vi har därvid särskilt beaktat beho- vet av att ge barnfamiljerna ett vidgat stöd i familjebostadsbidragets form med hänsyn till den av oss föreslagna av- vecklingen av de generella subventio— nerna. Huvudsyftet med familjebostads- bidraget anser vi vara att ge barnfamil- jer med låga inkomster ekonomiska möjligheter att bestrida kostnaderna för en med hänsyn till familjens storlek lämplig bostad. Vi har därför prövat de nuvarande bidragsvillkoren från iförsta hand bostadspolitiska synpunkter. Vid omprövningen har även beaktats de all- männa synpunkter, som 1954 års fa- miljeutredning (SOU 1955: 29) framfört

på behovet av ökade insatser från sam- hällets sida i syfte att allmänt förbättra barnfamiljernas ekonomiska situation.

I det följande behandlar vi först frå— gan om krav beträffande lägenhetens standard. Dessa krav blir bestämmande för såväl den omfattning, i vilken barn- familjerna kan tillgodogöra sig bidra- get, som bidragsgivningens administra- tion. Därefter behandlas bidragets kon- struktion och bidragsbeloppen samt reg- lerna för behovsprövningen. Fråganpm bidrag till familjer med ett barn jämte ensamstående med ett barn upptages i nästa avsnitt, varefter möjligheterna att förenkla reglerna för utbetalningen av bidragen prövas. Till slut framlägges vissa förslag till övergångsbestämmelser i anledning av de förordade ändringar- na av bidragsvillkoren.

Standardkraven

Gällande bestämmelser och tillämp— ningsföreskrifter

Enligt bidragskungörelsen 5 % gäller för beviljande av familjebostadsbidrag följande villkor beträffande lägenheten; a) Lägenheten skall innehålla minst två

rum och kök med en lägenhetsyta ej understigande 50 kvadratmeter och ej överstigande om lägenheten är belägen i enfamiljs- eller tvåfamiljs- hus 125 kvadratmeter, och om lägen- heten är belägen i flerfamiljshus 100 kvadratmeter.

b) Lägenheten skall vara utrustad med vatten— och avloppsledningar inom lägenheten samt anordningar för eentraluppvärmning ävensom bereda nöjaktig möjlighet till bad. Därjämte skall lägenheten vara försedd med tillfredsställande köksutrustning och tillräckliga biutrymmen. Lägenheten skall efter ny- eller om- byggnad ha färdigställts efter den 31 december 1941. När särskilda skäl föreligger kan un- dantag medgivas från de angivna vill- koren. Bostadsstyrelsen har i sina »Råd och anvisningar angående handlägg- ningen av ärenden rörande familjebo- stads- och bränslebidrag» redovisat i vilka fall detta kan ske samt därutöver meddelat ytterligare föreskrifter. Dessa undantag och föreskrifter är i huvud- sak följande.

För lägenheter i hus färdigställda un- der åren 1942—47 godtages en minimi- yta av 45 kvadratmeter.

Från bestämmelserna om maximiyta medges undantag i fråga om familjer med fem eller flera barn, lägenheter i ombyggda hus samt lantbrukets bo- städer.

Lägenhet skall vara avskild, dvs. för- sedd med egen ingång från det fria eller från trapphus eller korridor. Från tamburen bör i första hand kök, var- dagsrum samt bad- och toalettrum vara direkt tillgängliga.

Lägenhet skall vara utrustad med ccntraluppvärmning, som uppvärmer hela lägenheten. Beträffande hus, som har färdigställts under åren 1942—53, kan dock i undantagsfall centralupp- värmning av viss del av lägenheten godtagas.

Med »nöjaktig möjlighet till bad» av— ses att lägenheten skall vara utrustad med inom lägenheten befintligt badrum. Beträffande enfamiljs- och tvåfamiljs— hus godtages även badrum i husets käl-

lare. Detsamma gäller även flerfamiljs- hus färdigställda före 1954 — det skall dock finnas minst ett badrum på sex lägenheter. Beträffande samtliga hus- typer gäller att dusch i tvättrum god- tages under förutsättning att huset fär- digställts före 1954.

Köksutrustningen skall omfatta spis, disk- och arbetsbänk med underskåp och överskåp för förvaring av redskap och servis samt skafferi. Städskåp skall finnas, men detta kan vara placerat utanför köket.

Med tillräckliga biutrymmen avses dels beträffande garderobsutrymmen en klädstångslängd på 2,40 meter för en tvårumslägenhet ökad med 0,6 meter för varje tillkommande rum, dels utanför lägenheten matkällare och förrådsut- rymme i form av vindskontor eller lik- nande, dels oek tillgång till tvättstuga.

Även om lägenheten i och för sig är bidragsberättigande med avseende på storleken godtages den dock i vissa fall icke för bidrag. Sålunda må ej bidrag annat än under en övergångstid på ett år utgå till familj, som ej disponerar minst så stor lägenhet att antalet boen- de per rum (köket oräknat) är högst tre personer.

Till standardkraven torde även böra hänföras de villkor under vilka en del av den bostad som bidraget avser må uthyras. Avgörande för om uthyrning må medgivas är bl. a. den inneboendes släktskapsförhållande till familjen, ut- hyrningens varaktighet, storleken av den återstående delen av bostaden i för- hållande till familjens storlek och det uthyrda rummets läge i bostaden.

Bör standardkraven bibehållas?

I våra direktiv anföres, att önskvärd- heten av att administrationen av bi- dragsgivningen blir så enkel och arbets- besparande som möjligt särskilt hör uppmärksammas, och att det bl. a. på

grund härav synes tveksamt huruvida nuvarande till familjebostadsbidraget knutna villkor beträffande bostadens standard lämpligen bör bibehållas.

Familjebostadsbidragets syfte är att förbättra barnfamiljernas bostadsstan- dard. För att detta syfte skall kunna tillgodoses på bästa sätt, har vissa krav beträffande lägenhetens standard upp- ställts som villkor för bidraget. Fa- miljebostadsbidraget kan sålunda icke likställas med en allmän hyreshjälp. Re- dan bostadssociala utredningen fram- höll dock, att bidraget vid en framtida tidpunkt borde kunna uppgå i ett kon- tant allmänt barnbidrag utan anknyt- ning till bostaden. Förutsättningarna härför var bl. a. att bostadsbeståndets struktur hade hunnit påverkas i till- fredsställande grad och att förhållan- det mellan bostadskostnader och in- komster hade förskjutits i gynnsam rikt- ning. 1951 års bostadsutredning utgick från att familjebostadsbidraget under den närmast överblickbara framtiden alltfort skulle vara knutet till innehavet av en fullvärdig bostad. På lång sikt och när en tillfredsställande bostads- politisk effekt hade uppnåtts, kunde det dock enligt utredningens mening vara motiverat att slå samman det allmänna barnbidraget och familjebostadsbidra— get till ett bidrag i kontant form.

1954 års familjeutredning har i denna fråga uttalat, att en eventuell avveckling av bostadsrabatterna i nuvarande läge under samtidig kompensation genom förhöjda allmänna barnbidrag otvivel- aktigt skulle innebära risk för försvag- ning av standardförbättringsprocessen. Detta motiverade enligt utredningen att en. särskild stödform för barnfamiljer- nas bostadsförsörjning ännu under av- sevärd tid bibehölles, speciellt som må- let för den önskvärda utrymmesstandar- den syntes böra höjas.

Ett slopande av de för familjebostads-

bidragen gällande standardkraven skulle i realiteten innebära att familjebostads- bidraget bleve en inkomstprövad del av det allmänna barnbidraget. Familjebo- stadsbidraget skulle därmed i stort sett förlora det bostadspolitiska syfte som det nu har. Även om administrationen skulle avsevärt förenklas genom en så— dan omläggning, anser vi dock behovet av ett bidrag, vartill knytes vissa villkor i fråga om bostadens standard, alltfort vara så stort att denna omläggning icke nu kan vara aktuell. Ett allmänt kon- sumtionsbidrag kommer icke tillnär- melsevis att få samma effekt på en höj- ning av barnfamiljernas bostadsstan- dard som ett bidrag av nuvarande typ. Garantier bör även i fortsättningen fin- nas för att bidraget kommer barnen till del genom att familjen bebor en god familjebostad. Först när den övervägan- de delen av barnfamiljerna med begrän- sade inkomster åtnjuter familjebostads— bidrag, bostadsbeståndet till betydligt större del än för närvarande utgöres av för barnfamiljer tillfredsställande lä- genheter och bostadsmarknaden inte präglas av bostadsbrist, torde standard- kraven kunna slopas. Men även om ett slopande av standardkraven icke nu bör ske, finnes möjligheter till ändringar i de uppställda kraven som kan medföra en förenkling av bidragsgivningen. Vi kommer i det följande att pröva dessa möjligheter.

Kraven på lägenhetens storlek

Under senare år har i olika samman- hang ifrågasatts en sådan ändring av bidragsvillkoren som skulle kunna främja en ytterligare höjning av utrym- messtandarden för familjer med bidrag.

Frågan om en differentiering av kra— vet på lägenhetens storlek med hän- syn till hushållets storlek aktualisera— des av 1951 års bostadsutredning. Ut- redningen konstaterade, att det bland

storlek med två, respektive tre eller flera minderåriga barn1

Procentuella antalet hushåll boende i nedanstående lägenhetskategorier

Ort/År HUShåll med 2 barn Hushåll med 3 el. fl. barn

Högst

1r.o.k. 2r.o.k. 3r.0.k.

4 el. fl. r. 0. k.

4 el. fl. r. 0. k.

Högst

1r.o.k. 3r.o.k. 2r. 0. k.

27

31 22

45 36

49 32

48 38

42 27

39 21

35

35 40

31 36

27 38

31 36

32 41

31 42

20

19 23

13 16

13 18

13 16

15 21

16 24

Hela riket 1945

Stockholm 1945 1950

1945 1950

1945 1952 Norrköping 1945

1952 Linköping 1945 1952

1945 1955

Göteborg

Gävle

Fagersta

19

11 6

26 20

39 21

40 25

33 18

29 20

34

36 32

38 38

32 40

33 35

29 35

26 39

22

24 33

19 22

14 22

14 23

21 27

19 24

25

29 29

17 20

15 17

13 17

17 20

26 18

18

15 15

11 12

11 12

8 10

11 11

15 13

' Som minderåriga barn räknas enligt 1945 års bostadsräkning barn under 15 år, enligt senare räkningar för samtliga orter utom Stockholm barn under 16 år.

familjer med familjebostadsbidrag —— framför allt familjer boende i fler- familjshus — i relativt stor utsträck- ning förekom trångboddhet enligt den vedertagna normen mer än två boende per boningsrum. Utredningen fann det emellertid icke möjligt att nedbringa trångboddhetcn genom strängare krav på lägenhetens storlek i förhållande till hushållets. Vid det dåvarande läget på bostadsmarknaden med mycket begrän- sade valmöjligheter ansågs sådana be- stämmelser icke vara försvarbara. Även om tillgången på fullgoda bostäder vore god och hushållen hade mycket stora valmöjligheter, skulle sådana krav med- föra vissa stötande tröskelproblem. För att öka stimulansen till bättre anpass- ning av bostadens storlek efter hushål- lets storlek förordade emellertid bo- stadsutredningen en differentiering av bidragsbeloppen efter lägenhetens storlek.

Utredningens förslag godtogs icke av

statsmakterna, som emellertid förutsatte att de av bostadsstyrelsen uppställda reglerna enligt vilka bidrag icke bevil- jades till höggradigt trångbodda fa- miljer skulle gälla även i fortsättningen.

1954 års familjeutredning ifrågasatte om icke stödåtgärderna för de barn- fostrande familjernas bostadsförsörj- ning borde omprövas med sikte på en höjning av utrymmesstandarden. Trots den ansenliga höjningen av realinkoms- ter och hyresbetalningsförmåga hade enligt utredningens uppfattning bo- stadsproduktionen icke i motsvarande grad utvecklats i riktning mot mer rym— liga lägenheter.

Barnfamiljernas utrymmesstandard har av tillgängliga uppgifter att döma väsentligt förbättrats sedan år 1945. Förskjutningen mot större lägenheter torde vara något kraftigare för familjer med tre eller flera barn än för familjer med två barn. Alltfort bor dock en be- tydande andel av familjerna med två

Tabell VI I : 2. Familjer i hyres— och bostadsrättslägenheter, vilka beviljats bidrag under olika perioder, fördelade efter antalet barn resp. efter lägenhetens storlek

Därav i %

Totala

Period antalet

med nedanstående antal barn under 16 är

boende i lägenheter med nedanstående antal rum

familjer

3 4 el. fl. 3 4 el. fl.

10 989 9 965 8 047 6 148 11 370

Budgetåret 1949/50. . » 1950/SL. » 1951/52. . 2:a halvåret 1952. .. Kalenderåret 1954 ..

33 16 29 26 10 28 26 11 27 23 7 25 21 6 24

eller flera barn i lägenheter om högst ett rum och kök. Detta framgår av upp- gifterna i tabell VII: 1, vilka avser bo- endeförhållandena för familjer med två eller flera barn i sex städer åren 1945 och 1950—55.

Den hittillsvarande bidragsgivningen har givetvis medverkat till standardför- bättringen. Hittills har dock bidragsgiv- ningen endast omfattat i runt tal hälf- ten av de barnfamiljer som med hän- syn till sina inkomster är berättigade till bidrag. På grund av gällande bi- dragsvillkor och praxis torde effekten av bidragsgivningen i första hand ha va— rit att de barnfamiljer som har bevil- jats bidrag har flyttat från lägenheter om högst ett rum och kök till lägenhe— ter om två rum och kök. Detta framgår bl. a. av vissa uppgifter, som bostads- styrelsen har redovisat i sitt utlåtande den 12 januari 1956 över 1954 års fa- miljeutrednings betänkande. Uppgifter- na, varav en del återgives i tabell VII: 2, avser boendeförhållandena vid tidpunk- ten för bidragets beviljande för familjer som har beviljats bidrag under vissa perioder och avser vidare endast fa- miljer i hyres- och bostadsrättslägen- heter.

Bostadsstyrelsen har kommenterat uppgifterna på följande sätt.

»Under de redovisade perioderna har bland de familjer som erhållit bidrag an-

delen tvåbarnsfamiljer ökat från 51 pro- cent till 73 procent. Hushållens genom- snittliga storlek har nedgått från 4,86 till 4,34 personer. Samtidigt har andelen hus— håll i lägenheter om 2 rum och kök ökat från 68 procent till 73 procent, medan an— delen hushåll i lägenheter om 3 rum och kök har nedgått i motsvarande omfattning. Dessa förskjutningar i hushålls— och lägen— hetsstorlekar har resulterat i en successiv nedgång i den procentuella andelen trång- bodda hushåll vid tidpunkten för bidragets beviljande: från 35 procent till 17 pro- cent. De trångbodda hushållen bor givetvis till övervägande delen i lägenheter om 2 rum och kök. — — _ Den allmänna ned- gången i trångboddheten har dock icke in- neburit att den har minskat i någon nämn— värd utsträckning bland hushåll med olika antal barn. Av trebarnsfamiljcrna är in— emot två tredjedelar trångbodda, av fyra- barnsfamiljerna drygt hälften och av fa- miljerna med fyra eller flera barn unge- fär nio tiondelar.»

För bidragsfamiljerna i de ägda en- familjs- och tvåfamiljshusen är givetvis förhållandena annorlunda. Trots att dessa familjer är genomsnittligen större, är trångboddhetcn lägre, beroende på att egnahemmen bara till ett par pro- cent omfattar lägenheter om två rum och kök.

Genom en av bostadsstyrelsen utförd urvalsundersökning avseende familjer som åtnjöt bidrag vid slutet av år 1954 och som fortfarande åtnjöt bidrag i bör- jan av år 1956 har erhållits ytterligare uppgifter om boendeförhållandena

Tabell VII: 3. Familjer med olika antal bidragsberättigade barn, som vid slutet av år 1954 och alltfort i början av år 1956 åtnjöt familjebostadsbidrag, fördelade efter lägenhetstyp1

Lä genhetstyp

Familjer med nedanstående antal bidragsberättigade

barn Samtliga

G el. fl.

Hyres- och bostadsråtlslä- genheler

37 25 1

63

6 1 19 60 27 186 78 37 224

152 Samtliga

16 309 3 » 19 152 4el.fl.r.o.k.......... 15 75

144 65 429

154 38 119 52 23 82 38 17

522 376 235

Summa 50 536 355 128 44 1 133

1 Uppgifterna har hämtats ur en av bostadsstyrelsen utförd undersökning omfattande ett slumpmässigt urval av bidragstagare i hela landet. De i tabellen redovisade uppgifterna avser dock endast bidragstagare i Stockholms stad samt Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, J ön- köpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs- och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län. I det ursprungliga urvalet för hela landet utgör andelen bidragstagare i egnahem 40 procent mot 37 procent i det här redovisade urvalet.

bland familjer med bidrag. För famil- jer med olika antal bidragsberättigade barn, boende i hyres— och bostadsrätts- lägenheter respektive egnahem, redovi- sas i tabell VII:3 uppgifter om lägen- hetens storlek. Av samtliga familjer bodde 46 procent i tvårumslägenheter. Motsvarande andel var för familjer med två barn 58 procent, för familjer med tre barn 43 procent och för familjer med fyra eller flera barn 22 procent. Familjerna i hyres— och bostadsrättslä- genheter bodde helt naturligt i betyd- ligt större utsträckning i tvårumslägen- heter än familjerna i egnahem. Av fa— miljerna i hyres- och bostadsrättslägen- heter var 37 procent trångbodda enligt normen högst två boende per bonings— rum medan andelen trångbodda famil—

jer i egnahem endast uppgick till 12 procent.

De ovan redovisade uppgifterna om utrymmesstandarden för familjer med två eller flera barn anser vi utgöra star- ka skäl för att dessa barnfamiljers ut- rymmesstandard ytterligare bör främ- jas. Ännu flera år framöver blir den viktigaste uppgiften att förhjälpa de barnfamiljer som är mest trångbodda och som bor i de kvalitativt sämsta lä- genheterna — vilka i allmänhet torde vara familjer i lägenheter om ett rum och kök _ till större och bättre lägen- heter. Frågan om att möjliggöra för familjer med flera barn att få en bo- stad om minst tre rum och kök blir emellertid allt mer brännande.

Förutsättningarna för en allmän höj-

ning av barnfamiljernas utrymmesstan- dard är givetvis dels att det finns till- gång på rymliga och för barnfamiljer tillfredsställande bostäder, dels att barn- familjerna har ekonomiska möjligheter att bestrida kostnaderna för sådana bo- städer.

Den förstnämnda förutsättningen är för närvarande icke uppfylld. Först när så blir fallet torde det vara möjligt att skärpa nuvarande villkor beträffande lä- genhetens storlek, dvs. som villkor för bidrag uppställa t. ex. tre rum och kök i stället för två rum och kök, vare sig ett sådant villkor skall gälla alla barnfamil- jer eller endast familjer med flera barn. Givetvis bör dock kommunerna alltfort söka hjälpa barnfamiljerna att anskaffa lägenheter av tillfredsställande storlek. Nu gällande praxis beträffande bosta- dens storlek i förhållande till familjens bör sålunda tillsvidare upprätthållas.

Vi har i stället anknutit till den andra förutsättningen, nämligen den att barn- familjerna skall ha ekonomiska möjlig- heter att bestrida kostnaderna för en tillräckligt stor lägenhet. I det följande framlägges därför förslag till en diffe- rentiering av bidragsbeloppen som syf- tar till att ge familjer med tre eller flera barn en ekonomisk stimulans att flytta till en större lägenhet än den som nätt och jämnt uppfyller minimi- kravet. Enligt vårt förslag skall sålunda familjer med tre eller flera minderåriga barn få ett högre bidrag om de bor i lägenheter om tre eller flera rum och kök än om de bor i lägenheter om två rum och kök.

För att det högre bidraget skall kunna utgå bör lägenheten icke blott omfatta tre eller flera rum och kök utan även ha en lägenhetsyta om minst 65 kvadrat- meter. Avgörandet om lägenheten om- fattar tre rum kan givetvis förorsaka svårigheter vid prövningen av bidrags- ärenden, men dessa svårigheter torde

icke vara artskilda från dem som kan uppkomma då det gäller att avgöra om lägenheten omfattar två rum och kök. Gränsfallen torde icke bli så många eftersom differentieringen begränsats till att avse familjer med tre eller flera barn.

I det följande framlägges även för- slag om familjebostadsbidrag till hus— håll med ett barn. Som villkor för bi- drag till dessa hushåll bör liksom för hushåll med två eller flera barn gälla, att lägenheten skall omfatta minst två rum och kök. Med hänsyn till bidra- gens bostadspolitiska motivering finns ingen anledning att som allmän regel frångå detta krav. Ett undantag bör dock göras. För sådana hushåll som ut- göres av ensamstående med ett barn bör om hushållet består av endast två per- soner — den ensamstående och barnet —- kunna godtagas även lägenhet om ett rum och kök eller ett rum och kokvrå. På samma sätt som gäller för två rum och kök bör detta villkor kompletteras med en bestämmelse om viss minimiyta. Med hänsyn till svårigheterna att i vissa fall avgöra om lägenheten utgöres av ett rum och kök eller ett rum och kokvrå torde det vara nödvändigt att ha en gemensam minimiyta för dessa två lä- genhetstyper. Då kokvrålägenheterna för att berättiga till bidrag bör vara relativt stora, föreslår vi 30 kvadrat- meter.

Uthyrning

För närvarande gäller att uthyrning av en del av den bostad, som bidraget avser, icke må ske utan medgivande av förmedlingsorganet. Bostadsstyrelsen har närmare angivit under vilka förut- sättningar uthyrning får ske. Syftet med dessa bestämmelser är att familjerna icke genom en okontrollerad uthyrning alltför mycket skall inskränka den del av bostaden som familjen själv äger

disponera. Familjen skulle i annat fall icke få den höjning av utrymmesstan- darden, som har varit avsikten med ut- givandet av bidrag. Vi har funnit dessa bestämmelser komplicerade och har li- kaledes erfarit att det uppkommit svå- righeter vid tillämpningen och vid kon- trollen av att bestämmelserna efterle— ves. Vissa regler torde dock vara nöd- vändiga. Vi vill ifrågasätta om icke reg- lerna kan utformas på följande sätt, vil- ket skulle innebära dels en skärpning, dels en förenkling. Uthyrning i uppen- bart förvärvssyfte får icke förekomma om lägenheten är mindre än fyra rum och kök. Sådan uthyrning bör däremot kunna medgivas om lägenheten omfat- tar minst fyra rum och kök och under förutsättning att det antal boningsrum (köket oräknat) som familjen för egen del disponerar motsvarar minst halva antalet familjemedlemmar. Uthyrning i lägenhet om tre rum och kök bör dock kunna medgivas när fråga är om fa- milj bestående av högst tre personer.

Kraven på lägenhetens utrustning och kvalitet

Gällande krav på lägenhetens utrust— ning och kvalitet avser dels vissa rela- tivt lätt definierbara utrustningsdetaljer såsom vatten- och avloppsledningar inom lägenheten, anordningar för cen- traluppvärnining och nöjaktig möjlighet till bad, dels viss allmän kvalitet såsom tillfredsställande köksutrustning och tillräckliga biutrymmen. De senare kva- litetskraven har i tillämpningsföre- skrifterna närmare preciserats och vi- dare kompletterats med vissa allmänna synpunkter på lägenhetens planlösning.

Prövningen av om de ovan angivna ut— rustningsdetaljerna finnsi en lägenhet för vilken bidrag sökes torde icke innebära några svårare bedömningsproblem för förmedlingsorganen. Sådana torde emel- lertid uppkomma när det gäller att

pröva lägenhetens allmänna kvalitet. Förmedlingsorganens möjligheter att göra en sådan prövning torde vara myc- ket skiftande. Trots förekomsten av de- taljerade tillämpningsföreskrifter torde bedömningen bli tämligen oenhetlig kommunerna emellan. Detta förhållan- de kommer än mer att accentueras, när bidragsgivningen från och med den 1 januari 1957 decentraliseras även till landskommunerna. Kvalitetsprövningen kommer också att bli mera betungande för förmedlingsorganen, om bidragsgiv- ningen, såsom vi föreslår, utvidgas till såväl hushåll med ett barn som lägen- heter färdigställda före 1942.

För att administrativt förenkla bi- dragsgivningen föreslår vi därför att kraven på tillfredsställande köksutrust- ning och tillräckliga biutrymmen slo- pas. Härav följer givetvis, att lägen- heter, som har vissa brister ur kvali— tets- och planlösningssynpunkt, i något större utsträckning än för närvarande kommer att berättiga till bidrag. Om administrativa förenklingar skall kunna erhållas, torde dock en sådan konse- kvens i viss mån vara ofrånkomlig.

Tidsgränsen

Villkoret beträffande tidpunkten för lägenhetens färdigställande har livligt diskuterats alltsedan år 1947. Att bi- dragsgivningen till en början med vissa undantag begränsades till hus färdig- ställda tidigast den 1 januari 1948 he- rodde på en viss osäkerhet beträffande de standardkrav som borde uppställas för tidigare byggda lägenheter och på de statsfinansiella konsekvenserna av en utvidgning till dessa lägenheter.

1951 års bostadsutredning ansåg att ifrågavarande begränsning av bidrags- givningen borde slopas och anförde i denna fråga i huvudsak följande. I det äldre bostadsbeståndet funnes ett stort antal lägenheter, som uppfyllde de för

bidragen gällande minimivillkoren och som ur allmänna kvalitetssynpunkter vore likvärdiga med de lägenheter, som hade färdigställts under senare år. Då läget på bostadsmarknaden begränsade möjligheterna för barnfamiljerna att få en nybyggd lägenhet, skulle utrymmet för en förbättring av barnfamiljernas bostadsförhållanden ökas vid en utvidg- ning av bidragsgivningen till äldre lä- genheter. En önskvärd spridning av barnfamiljerna på ett större lägenhets- bestånd skulle också vinnas. Barnfamil— jernas möjligheter att komma i besitt- ning av en lägenhet med en i förhål- lande till familjens hyresbetalningsför- måga ickc alltför hög bostadskostnad skulle likaså öka, då de äldre lägenhe- terna i regel hade lägre hyror. Någon ny gräns längre tillbaka i tiden borde icke uppställas, då en sådan skulle med- föra i stort sett samma olägenheter som den då gällande. De enda villkoren be- träffande lägenheterna skulle avse stor- lek, utrustning och allmän kvalitet.

I propositionen nr 138/1953 uttalade departementschefen, att han delade bo— stadsutredningens uppfattning att en ut- vidgning av bidragsgivningen till fastig— heter uppförda före gällande tidsgrän- ser borde ske. Departementschefen an- förde vidare följande. (sid. 83)

»Då det gäller att fastställa regler beträf- fande bostädernas storlek och utrustning, som tillgodoser bidragsgivningens syfte, blir emellertid svårigheterna större ju äldre lägenheter det blir fråga om. Besvärliga bedömningsproblem uppstår, om bidrags- givningen enbart knytes till bestämmelser rörande lägenheternas standard. Sättes standardkraven högt och tillämpas de ri- goröst, är det risk för att tidsgränserna er- sättes med nya, betydligt mera svårförstå— eliga och irriterande gränser mellan bi- dragsberättigade och icke bidragsberätti- gade. Jag vill därför — i nära anslutning till Stadsförbundets förslag på denna punkt — föreslå, att de nuvarande tidsgränserna ersättes med en ny sådan gräns, nämligen den 1 januari 1942. Ett särskilt skäl för

denna tidsgräns utgör mitt förslag att tidi- gare beviljade tilläggslån i viss utsträck- ning skall återbetalas. Bidrag bör sålunda kunna utgå till familjer i fastigheter som efter ny- eller ombyggnad färdigställts tidi- gast vid nämnda tidpunkt. Det torde för- hålla sig så, att bostadskostnaderna i fas- tigheter uppförda efter 1941 i stort sett företer en mindre splittring än vad fallet är i fråga om bostadsbeståndet i dess helhet. Även i standardhänseende lär de efter nämnda år färdigställda lägenheterna före- te sådana likheter, att gränsdragningssvå- righeterna blir mindre. Antalet gränsfall förorsakade av själva tidpunkten kan be- räknas bli litet på grund av den ringa byggnadsverksamhcten under är 1941.»

Statsutskottet liksom riksdagen god- tog förslaget i propositionen men an- såg, att frågan om slopandet av tids— gränsen borde ägnas fortsatt uppmärk- samhet. Sedan erfarenhet hade vunnits av den tillstyrkta utvidgningen av bi- dragsgivningen borde undersökas un- der vilka förutsättningar — särskilt i fråga om kraven på lägenheternas stan- dard — tidsgränsen kunde slopas utan att fördenskull svårbemästrade bedöm— ningsproblem uppstode.

Med anledning av väckta motioner i ämnet underströk statsutskottet såväl vid 1954 års som vid 1955 års riksdag önskvärdheten av att bidrag kunde utgå till hushåll i alla lägenheter av godtag- bar standard, oavsett när lägenheten hade färdigställts, och att frågan om slopandet av tidsgränsen ägnades sär- skild uppmärksamhet.

1954 års familjeutredning har även erinrat om förslagen att slopa tidsgrän- sen och har uttalat, att barnfamiljernas möjligheter att få familjebostadsbidrag ytterligare skulle utvidgas om tidsgrän- sen slopades.

Vi anser, att de skäl som 1951 års bo- stadsutredning anförde för ett slopande av tidsgränsen alltfort gäller och att alltså även den nu gällande gränsen 1 januari 1942 bör slopas. En gräns, var den än Sättes, måste för många framstå

som irriterande och oförståelig. Angelä- genheten av att slopa tidsgränsen kan givetvis sägas bli successivt mindre, ju större beståndet blir av nyproducera- de, godtagbara lägenheter. Men det sy- nes önskvärt att lätta på efterfrågetryc- ket från barnfamiljernas sida på de ny- producerade lägenheterna genom att på detta sätt utvidga beståndet av bidrags— berättigande lägenheter. För de äldre lä- genheterna bör gälla samma standard- krav som i det föregående förordats. Den förenkling av dessa krav, som vi har föreslagit, kommer att underlätta

förmedlingsorganens prövning av om lägenheterna kan berättiga till bidrag.

Någon större skillnad i hyresnivån mellan lägenheter med likartad stan- dard färdigställda under olika perio- der före den 1 januari 1942 och åren därefter föreligger icke. Detta fram— går av nedanstående från 1945 års bo- stadsräkning hämtade indextal som avser medelhyrorna under hyresåret 1945—46 för lägenheter med central- värme och enskilt badrum (medelhyran för samtliga lägenheter = 100).

Lägenheter färdigställda åren

—1920 1921—30 1931—35 1936—40 1941—45

95,5 97,0

2 r. 0. k. 3 »

103,5 99,1

105,6 102,6

99,5 101,1

Skillnaden i hyresnivå mellan lägen- heter färdigställda 1942—45 och tidiga- re byggda lägenheter har numera utjäm- nats genom den högre generella hyres- höjningen för de tidigare byggda husen. Skillnaden i hyresnivån mellan äldre lägenheter och de lägenheter som nu produceras bör icke vara ett skäl mot ett slopande av tidsgränsen. Till den del denna skillnad icke hänför sig till olikheter i standard bör den så små- ningom utjämnas.

Bidragen konstruktion och bidragsbelopp Gällande bestämmelser

Enligt nu gällande bestämmelser ut— går helt familjebostadsbidrag med ett årligt belopp av 150 kronor för varje

—1939 1940—41

99,2 99,1 99,5 99,3

1942—45

103,6 104,3

103,4 104,1

bidragsberättigat barn. Det med familjebostadsbidraget kombinerade bränslebidraget utgår med lägst 150 kronor och högst 300 kronor per år och familj. Den hustyp och den del av lan- det familjen bor i bestämmer närmare bidragets belopp. Familjer i enfamiljs- hus — fristående hus med en bostads- lägenhet — får högre bränslebidrag än familjer i övriga hus. För att det högre bränslebidraget skall kunna ut- gå får enfamiljshuset icke innehålla lo— kaler av något slag eller ytterligare bo- stadsrum med kokmöjligheter och det får icke utgöras av ett kopplat enfa— miljshus, radhus eller kedjehus.

I nedanstående tablå redovisas bi— dragsbeloppen för de vanligaste familje- typerna.

Bränsle— bidrag (per familj)

Hustyp

Familje- bostadsbidrag (per barn)

Sammanlagt bidrag för familj med

2 barn 3 barn 4 barn 5 barn

240 270 300

150 180 210

Enfamiljshus .....

Övriga hus .......

150

540 570 600

450 480 510

690 720 750

600 630 660

840 870 900

750 780 810

990 1 020 1 050

900 930 960

Zon III omfattar Norrbottens, Väster- bottens och Jämtlands län, zon II Väs- ternorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt zon I övriga län jämte Stockholm.

Familjer som är berättigade till för— höjt bidrag erhåller förutom ovan re- dovisade belopp ett årligt bidrag av 210 kronor per familj. Reducerat bidrag ut- gör hälften av helt bidrag.

Allmänna synpunkter

Som närmare har redovisats i kapitel IV har vi vid vår allmänna omprövning av statens stöd till bostadsförsörjningen ansett att de generella subventionerna bör minskas och att stödet i form av behovsprövade bostadsrabatter bör ut- vidgas till nya grupper och göras mera effektivt i synnerhet för de minst be— talningskraftiga hushållen. Nu utgående bidragsbelopp bör därför höjas. Bidra- gen bör även vara så utformade, att de så väl som möjligt svarar mot behovet av bidrag, vilket ju bl. a. varierar med inkomsten. För att icke alltför stora bi- dragsbelopp skall bortfalla vid inkomst- förbättringar är det även önskvärt att bidragets storlek är väl avpassad efter inkomstens storlek. Detta behov av en smidig differentiering av bidraget efter inkomst måste emellertid vägas mot det administrativa kravet på ett enkelt bi- dragssystem. Vi har funnit att den nu- varande differentieringen av bidraget efter inkomst på förhöjt, helt och redu- cerat bidrag är ändamålsenlig ur ovan nämnda synpunkter och att den därför bör bibehållas. Bidragsbeloppen bör höjas mest för familjer berättigade till förhöjt bidrag.

Då familjebostadsbidraget infördes ansågs det böra utgå med visst belopp per barn. Motivet härför var, dels att detta bidrag i likhet med det allmänna barnbidraget ansågs böra medverka till en utjämning av barnförsörjningskost-

naderna, dels att en differentiering av familjebostadsbidraget efter barnantal i stort sett kunde anses innebära, att bidraget avpassades efter familjernas förmåga att bestrida kostnaderna för en med hänsyn till familjens storlek till- räckligt rymlig bostad. Då emellertid numera det till familjebostadsbidraget knutna bränslebidraget — vilket icke differentierats efter barnantal — för- lorat sin ursprungliga, tillfälliga karak- tär och familjebostadsbidraget till fa- miljer med låga inkomster förstärkts med ett av barnantalet oberoende be- lopp — 210 kronor — har den ur- sprungliga principen för bidragets dif- ferentiering i praktiken frångåtts. Vi anser icke att några skäl nu föreligger att återgå till principen att bidraget skall utgå endast med visst belopp per barn. Det finns tvärtom skäl att ge ökad vikt åt den del av det totala bidraget som utgår per familj. En sådan kon- struktion av bidraget svarar bäst mot dess primära bostadspolitiska syfte och innebär bland annat, att även familjer med lågt barnantal genom bidraget kan få ett effektivt stöd till sin bostadsför- sörjning. Den del av bidraget som ut- går per familj bör därför höjas mer än den del som utgår per barn.

Som framhållits i föregående avsnitt av detta kapitel anser vi att bidrags- beloppen bör differentieras så att famil- jer med minst tre barn får en ekono- misk stimulans att flytta till en större lägenhet än den som nätt och jämnt uppfyller minimikravet för bidrag. Här- emot kan givetvis invändas, att en så— dan stimulans kommer att skärpa kon- kurrensen om de större lägenheterna och såtillvida ytterligare försvåra ett återställande av balans mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden. Effekten av den föreslagna differentie— ringen på den totala efterfrågan torde dock bli ringa, även om denna differen—

tiering kan bli av betydelse för de där— av berörda familjerna med minst tre barn.

Vårt förslag innebär, att bidraget till familjer med minst tre barn bör utgå med större belopp, om lägenheten om- fattar tre eller flera rum och kök än om lägenheten omfattar två rum och kök. I stället bör den differentiering av bidragsbeloppet mellan lägenheter i enfamiljshus å ena sidan och lägenhe— ter i andra hustyper å den andra nu slopas. Bidraget bör vidare konstrue- ras så att skillnaden mellan beloppet för en lägenhet om två rum och belop- pet för en större lägenhet ökar med stigande barnantal.

För att få ett över hela landet enhet- ligt bidragssystem har vi övervägt att slopa det nuvarande bränslebidragets differentiering på tre zoner. Med hän- syn till den hyreshöjning, som blir en följd av slopandet av de ortsdifferen- tierade tilläggslånen och som särskilt kommer att framträda i de nuvarande zonerna III och II, har vi dock ansett att en differentiering av bidraget tills vidare bör bibehållas.

Då bränslebidraget, som ovan har an— förts, nu får anses ha förlorat sin till- fälliga karaktär och då det i praktiken betraktas som en lika betydelsefull del av stödet till barnfamiljerna som fa- miljebostadsbidraget, bör benämningen »bränslebidrag» slopas och stödet till barnfamiljerna i sin helhet benämnas familjebostadsbidrag.

Inom utredningen har framförts tan- ken på en differentiering av bidraget med hänsyn till tidpunkten för lägenhe- ternas färdigställande. Motiveringen för en sådan differentiering skulle vara skillnaden i hyresnivå dels mellan nu befintliga årgångar av hus, t. ex. mellan 1930-talets, 1940-talets och 1950-talets hus, dels mellan dessa hus och de hus som kommer att byggas och finan-

sieras enligt de lånevillkor som vi har föreslagit i det föregående. Vi har emel- lertid icke blivit övertygade om att det nu finns eller kommer att uppstå så markerade skillnader i hyresnivå, att en sådan differentiering vore motiverad. Vi har förutsatt att sådana förekom- mande skillnader som icke beror på olikheter i fråga om standard så små- ningom kommer att utjämnas. Frågan om hyresutjämning är vidare av gene- rell natur och bör ej lösas via familje- bostadsbidraget för en viss grupp av hushåll. Hyresskillnader som hänför sig till standardolikheter förekommer gi— vetvis, men torde i fråga om lägenhe- ter, som berättigar till bidrag, icke vara så betydande, eftersom de standardkrav som vi har förutsatt skall gälla även för de äldre husen begränsar bidragsgiv- ningen till i huvudsak lägenheter som har god utrustning och relativt hög kva— litet i övrigt. En differentiering av bi— dragen på grundval av skillnader i standard eller tidpunkt för lägenhetens färdigställande måste av praktiska skäl bli mycket schematisk och alltså endast i ringa mån överensstämmande med faktiska hyresvariationer.

Förslag till bidragsbelopp

Vid uppgörande av förslag till bi- dragsbeIOpp har vi utgått från de ovan redovisade allmänna synpunkterna på bidragets konstruktion och storlek i för- hållande till nu utgående bidrag. En yt- terligare utgångspunkt har varit den hyreshöjning för nyproducerade lägen— heter, som kan beräknas bli följden av förslagen till ändringar av lånevillko— ren. Som tidigare har redovisats kan hyreshöjningen för en tvårumslägenhet om ca 56 kvadratmeter beräknas till inemot 300 kronor. Denna hyreshöj- ning hänför sig till en garanterad ränta av 3,5 procent på primärlånet. För en trerumslägenhet kan hyreshöjningen på

motsvarande sätt beräknas till drygt 350 kronor.

Efter prövning av olika alternativ har vi funnit oss böra föreslå följande bi- dragsbelopp för familjer med två eller flera barn.

Helt familjebostadsbidrag utgår med ett sammanlagt årligt belopp av a) 180 kronor för varje bidragsberätti—

gat barn; för familj med tre eller flera barn dock endast för två barn om familjen bor i en lägenhet om två rum och kök, jämte 360 kronor för familj, om bostaden är belägen i zon III, 330 kronor för familj, om bostaden är belägen i zon II, och 300 kronor för familj, om bo- staden är belägen i zon 1. Förhöjt familjebostadsbidrag utgö- res av helt familjebostadsbidrag jämte därutöver ett belopp enligt b) ovan.

Reducerat familjebostadsbidrag utgår med hälften av helt familjebostadsbi— drag.

Vårt förslag till bidragsbelopp sam- manfattas för olika familjetyper i ne— danstående tablå.

Vårt förslag till bidragssystem bygger på ett något högre bidragsbeIOpp per barn är det nuvarande; 180 kronor för förhöjt och helt bidrag och 90 kronor

för reducerat bidrag. Bidraget per fa— milj, vilket ersätter det nuvarande bränslebidraget, är liksom detta diffe- rentierat på tre zoner med samma dif- ferentiering som nu för helt och redu- cerat bidrag, dvs. i 30 kronor respek- tive i 15 kronor. För det förhöjda bi- draget ökar dock differentieringen till i 60 kronor, vilket sammanhänger med att förhöjningen av bidraget motsvarar det hela bidrag som utgår per familj.

Den väsentligaste skillnaden mellan vårt förslag till bidragssystem och nu gällande hänför sig till differentiering- en efter lägenhetsstorlek. En familj med tre eller flera barn boende i en två- rumslägenhet förutsättes få samma bi- dragsbelopp som en tvåbarnsfamilj. Om den större familjen däremot bor i en lägenhet om minst tre rum och kök ut- går utan begränsning ett bidrag per barn av 180 respektive 90 kronor. Den stimulans till uppflyttning till trerums— lägenheter som denna differentiering efter lägenhetsstorlek innebär utgör för familjer med förhöjt och helt bidrag 180 kronor för en trebarnsfamilj, 360 kronor för en fyrabarnsfamilj och 540 kronor för en fembarnsfamilj. Stimu— lansen ökar alltså med stigande barn- antal. Skillnaden i hyra mellan en två- rumslägenhet och en trerumslägenhet

Bidragstyp

Sammanlagt bidrag för

familj med 2 barn och fa— milj med 3 el. fl. barn i lägenhet om 2 r. 0. k.

familj med 3 el. fl. barn i lägenhet om minst 3 r. 0. k.

3 barn 4 barn 5 barn

Förhöjt bidrag

Helt bidrag

Reducerat bidrag

1 320 1 380 1 440

1 020

1 500 1 560 1 620

1 200 1 230 1 260

600 615 630

960 1 020

1 140 1 200 1 080 1 260

660 840 690 870 1 050 720 900 1 080

330 420 510 345 435 525 360 450 540

Ökning (minskning) av bidrag för familjer med

Bidragstyp

3 barn 4 barn 5 barn

i2r.o.k.

i 3 el. fl. i 3 el. fl. r. 0. k.

i 3 el. fl.

121'. o.k. r. 0_ k. r. 0. k. 12r. o.k.

Förhöjt ................ Helt ................... Reducerat ..............

+330 + 210 + 105

+180 + 60 + 30

+ 360 + 240 + 120

+ 30 —90 ———45

+ 390 + 270 + 135

— 120 —240 -—120

+ 420 + 300 + 150

kan beräknas utgöra i runt tal 500 kronor.

I ovanstående tablå redovisas hur bidragsbeloppen för olika familjetyper skulle komma att öka (minska) i jäm- förelse med nuvarande belopp. Jäm- förelsen avser bidragsbeloppen för fa- miljer boende i flerfamiljshus i zon II.

För familjer med tre eller flera barn boende i lägenheter om tre eller flera rum och kök blir bidragsökningen större än för tvåbarnsfamiljer och lika— så större vid stigande barnantal. För sådana familjer, som har bidrag i egna- hem, blir ökningen mindre (90 kronor mindre vid förhöjt och helt bidrag och 45 kronor mindre vid reducerat bidrag). Familjer med tre barn, berättigade till helt eller reducerat bidrag och boende i tvårumslägenheter, kommer enligt vårt förslag att få en mycket ringa ökning av bidragsbeloppen. Så gott som alla familjer med fyra eller flera barn bo- ende i tvårumslägenheter kommer att få lägre bidrag. Minskningen av bidra- gen kommer att bli större i de fall en familj bebor ett enfamiljshus inrym- mande endast två rum och kök.

Behovsprövningen Gällande bestämmelser

Enligt nu gällande bestämmelser må helt bidrag beviljas under förutsättning av att familjeförsörjarens eller, i före- kommande fall, mannens och hustruns sammanlagda till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst icke översti-

ger för familj med två barn 6000 kro- nor och för familj med flera barn nämnda belopp ökat med 1 000 kronor för varje barn utöver två.

Förhöjt bidrag kan utgå om den be- skattningsbara inkomsten ej uppgår till hälften av inkomststrecket för helt bi- drag, dvs. för en tvåbarnsfamilj 3000 kronor, för en trebarnsfamilj 3 500 kro- nor etc. Förhöjt bidrag kan dock icke utgå om den beskattningsbara inkoms— ten överstiger 5000 kronor. Denna be- stämmelse innebär, att inkomststrecket för dylikt bidrag är lika för familjer med sex eller flera barn. Förhöjt bidrag kan ej utgå om familjeförsörjaren eller dennes make taxerats till statlig för- mögenhetsskatt.

Reducerat bidrag kan beviljas om den beskattningsbara inkomsten med högst 1 500 kronor överstiger inkomst- strecken för helt bidrag. För familj med flera än nio barn kan reducerat bidrag dock ej utgå.

Varje år skall prövas om utgående bidrag med hänsyn till ändrade in- komst- och förmögenhetsförhållanden skall indragas eller utgå med ändrat be— lopp. Om den beskattningsbara inkoms- ten vid vardera av två på varandra föl- jande, årliga prövningstillfällen översti- ger gällande inkomststreck skall bidra- get indragas eller minskas. Inkomst- prövningen är alltså, såvitt gäller en eventuell försämring av bidragsförmå- nerna, tvåårig. Förmögenhetsprövning- en är i sin helhet ettårig.

I det föregående har vi förutsatt, att familjebostadsbidraget alltfort skall va- ra differentierat efter inkomst — för- höjt, helt och reducerat bidrag — och att sålunda rätten till bidrag skall vara beroende av inkomstens höjd. Vi har icke funnit anledning till ändring av bestämmelserna om att behovsprövning— en skall anknytas till den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkoms- ten. Flera andra bidrag har sin behovs- prövning anknuten till den beskatt- ningsbara inkomsten, vilken ju i viss ut- sträckning beaktar olikheter i fråga om levnadskostnader mellan olika orter.

Såsom sker vid taxering till statlig inkomstskatt bör hänsyn tagas till huru- vida äkta makar sammanbor eller lever åtskilda. Har makarna taxerats var för sig och sammanlever de icke stadig— varande, när endera eller båda söker bidrag för barn som försörjes av veder- börande, bör sålunda enbart bidrags- sökandens beskattningsbara inkomst läggas till grund för behovsprövningen.

Nu gällande inkomststreck för helt och reducerat bidrag fastställdes genom beslut vid 1952 års riksdag samt om- prövades och kompletterades med in- komststreck för förhöjt bidrag vid 1953 års riksdag. Motiven för besluten om de nuvarande inkomststrecken var föl- jande.

I sin promemoria den 13 december 1951 förordade bostadsutredningen en höjning av då gällande inkomststreck samtidigt med införande av reducerade bidrag. Grundtanken i utredningens för- slag var att de nominella inkomsthöj- ningarna skulle kompenseras genom en höjning av inkomststrecken. Förslaget om höjning av inkomststrecken för helt bidrag och om reducerade bidrag inom ett intervall ovanför dessa inkomst- streck innebar att i stort sett samma andel av barnfamiljerna skulle bli bi-

dragsberättigad som under bidragsgiv— ningens första budgetår, dvs. budget- året 1948/49. I propositionen nr 128/ 1952 förordade departementschefen som grundval för höjning av inkomststrec- ken att i första hand penningvärdeför— sämringen borde beaktas. Samtidigt vore det emellertid ett önskemål, att i stort sett de, vilka dittills hade åtnju- tit förmånen, finge behålla densamma, även om en mindre realinkomsthöjning skulle ha ägt rum. Inkomststrecken för helt bidrag höjdes sålunda i stort sett i anslutning till stegringen i levnads- kostnadsindex. Inkomststrecken för re— ducerade bidrag fastställdes till belopp som ungefär svarade mot den nominella inkomsthöjningen.

I sitt betänkande den 12 december år 1952 återkom bostadsutredningen till frågan om inkomststreckens höjd. Skä- len härför var två: den kraftiga in— komststegringen mellan år 1951 och år 1952 samt höjningen av ortsavdragen. Beträffande bestämningen av den nivå, vid vilken inkomststrecken borde fixe- ras, anförde utredningen i huvudsak följande. En fortsatt begränsning av bi— dragen till flerbarnsfamiljer och en ute- bliven höjning av bidragsbeloppen sva— rande mot den faktiska stegringen av bostadskostnaderna var utan tvivel äg- nat att ytterligare reducera bidragens med avseende på barnförsörjningskost— naderna utjämnande karaktär och ytter- ligare framhäva deras egenskap av so- cialt stöd för upprätthållande av en viss minimibostadsstandard i vissa in- komstskikt. Om bidragen hade utvidgats till ettbarnsfamiljerna och bidragsbe- loppen hade höjts, hade starkare skäl talat för att bestämningen av inkomst- strecken borde anknytas till förändring- arna i den nominella inkomstnivån. Att utredningen icke hade ansett sig kunna föreslå dylika utvidgningar av familje— bostadsbidraget innebar otvivelaktigt,

att utjämningen av barnförsörjnings— kostnaderna i större utsträckning än som tidigare hade avsetts bleve en fråga om storleken av det allmänna barnbi- draget. Förskjutningen av familjebo- stadsbidragets karaktär motiverade mera _ enligt utredningens uppfattning _— en anknytning till levnadskostnadsin- dex än en anknytning till utvecklingen av den nominella inkomstnivån.

Enligt utredningen skulle inkomst— strecken från och med budgetåret 1953/ 54 behöva höjas med 1 500 kronor, om hänsyn toges till den nominella in- komsthöjningen under år 1952, och med 500 kronor, om hänsyn toges till lev— nadskostnadsindex. Om någon inkomst- höjning eller levnadskostnadshöjning icke ägde rum under år 1953, skulle in— komststrecken med hänsyn till höjning- en av ortsavdragen behöva sänkas med i runt tal 1 000 kronor från och med budgetåret 1954/55, så framt icke en automatisk utvidgning av andelen bi— dragsberättigade skulle ske. Utredningen ansåg sig icke böra förorda någon höj— ning av inkomststrecken från och med budgetåret 1953/54 på grund av den höj- ning som i praktiken skulle komma till stånd från och med budgetåret 1954/55 genom höjningen av ortsavdragen.

I propositionen nr 138/1953 anslöt sig departementschefen till utredningens förslag att inkomststrecken icke borde höjas och uttalade vidare, att han så— lunda vore beredd att godtaga den ut- vidgning av bidragsgivningen som skulle äga rum påföljande år på grund av höjningen av ortsavdragen. Detta sistnämnda uttalande torde få tolkas så att departementschefen fortfarande häv- dade principen att inkomststrecken skulle höjas i anslutning till förändring- arna i levnadskostnadsnivån.

Sedan nu gällande inkomststreck fast- ställdes med beaktande av inkomst- och levnadskostnadsutvecklingen fram till

och med år 1951 har såväl de nominella inkomsterna som realinkomsterna samt levnadskostnaderna stigit. Beskattnings- reglerna har också ändrats, varigenom relationen mellan årsinkomsten och den beskattningsbara inkomsten har änd- rats. Detta har medfört att inkomst- strecken i dag har annan innebörd än då de fastställdes.

Senast redovisade uppgifter om barn- familjernas inkomstförhållanden avser makarnas sammanlagda, sammanräk- nade nettoinkomst under år 1952. Dessa uppgifter, som har sammanställts ur 1954 års familjeutrednings betänkande (SOU 1955: 29, sid. 67), redovisas i tablån nedan jämte en konstruerad in- komstfördelning för barnfamiljerna av- seende 1956 års inkomster, vilka kom- mer att ligga till grund för bidragsgiv- ningen under budgetåret 1957/58. Ut— gångspunkten för denna konstruktion är 1952 års inkomstfördelning. Denna fördelning har först framräknats till att avse år 1954 med ledning av upp- gifter om förändringarna i inkomstför- delningen för samtliga gifta inkomstta- gare mellan åren 1952 och 1954. Där— efter har 1954 års fördelning framräk- nats till att avse år 1956 under anta— gande av en i alla inkomstlägen likfor- mig inkomststegring på 14 procent. Denna procentsats har bestämts med utgångspunkt från ökningen av den ge- nomsnittliga timförtjänsten för vuxna manliga industriarbetare under år 1955, som var omkring 8 procent, och anta- gandet om en ökning av denna förtjänst med 5 a 6 procent under år 1956.

Som framgår av tablån torde väsent- liga förändringar komma att äga rum i inkomstfördelningen åren 1952—56. År 1952 hade 51 procent av tvåbarnsfamil- jerna och 57 procent av flerbarnsfamil- jerna inkomster under 10000 kronor. För år 1956 kan motsvarande andelar uppskattas till ca 30 respektive ca 35

1952 (faktisk) 1956 (konstruerad)

Sammanräknad nettoinkomst, kr Familjer med

3 el. fl. barn 2 barn 3 el. fl. barn

— 8 000 ..................

8 OOO—10 000 .................. 10 OOO—12 000 .................. 12 OOO—15 000 .................. 15 000— ........................

33 15 24 14 17 18 10 21 16 32

Summa

100 100

procent. Andelen barnfamiljer med högst denna inkomst skulle sålunda minska med i runt tal två femtedelar. Andelen barnfamiljer i inkomstläget 10 000—12 000 kronor kan beräknas bli oförändrad. Hade jämförelsen kunnat utsträckas bakåt till år 1951, vilket års inkomstförhållanden låg till grund för fastställandet av de nuvarande inkomst- strecken, hade förskjutningarna i in- komstfördelningen blivit ännu större. Mellan åren 1951 och 1952 var ju den nominella inkomststegringen av stor- leksordningen inemot 20 procent.

Som redan tidigare har redovisats diskuterades åren 1952 och 1953 två principer, efter vilka inkomststrecken borde höjas. Den ena var att inkomst- strecken borde höjas i anslutning till de nominella inkomsthöjningarna, var- igenom andelen bidragsberättigade barnfamiljer skulle förbli oförändrad. Den andra var att inkomststrecken skulle höjas i anslutning till höjningen av levnadskostnaderna. Denna sist- nämnda princip, till vilken statsmak- terna anslöt sig, innebar att realinkomst- höjningar icke skulle vara skäl för höj- ningar av inkomststrecken. Endast pen- ningvärdeförsämringen borde beaktas.

Icke heller vi anser att realinkomst— stegringar skall föranleda höjningar av inkomststrecken. De faktorer som nu bör beaktas vid en omprövning av in- komststrecken blir därför levnadskost- nadernas förändringar och sådana änd—l

ringar i beskattningsreglerna, som på— verkar relationen mellan årsinkomsten och den beskattningsbara inkomsten. Inkomststrecken ändrades icke år 1953 med hänsyn till levnadskostnadsutveck- lingen under år 1952. Skälet härför var, som ovan har nämnts, att den komman- de höjningen av ortsavdragen i realite— ten skulle innebära en höjning av strec- ken. Levnadskostnadsutvecklingen se- dan år 1951, mätt med konsumentpris- index, har varit följande.

Konsumentprisindex År 1951 = 100

100 108 109 110 114 119

1951 .................. 1952 .................. 1953 .................. 1954 .................. 1955 .................. 1956,jun ..............

Levnadskostnaderna kan antagas komma att stiga med inemot 20 procent mellan åren 1951 och 1956. Inkomst- strecket för helt bidrag för en tvåbarns- familj —— 6 000 kronor — kan beräknas ha motsvarat en årsinkomst av i runt tal 10 000 kronor år 1951. Levnadskost- nadsutvecklingen skulle sålunda moti- vera en höjning med ej fullt 2000 kronor.

Förändringar av beskattningsregler— na har å andra sidan påverkat respek- tive kommer att påverka innebörden av de i beskattningsbar inkomst angiv- na inkomststrecken. Från och med in- komståret 1953 höjdes de statliga orts-

avdragen och ändrades reglerna beträf- fande förvärvsavdrag för gift kvinna. Avdraget för folkpensionsavgiften har ökat genom att denna avgift höjdes från och med år 1955. Från och med 1957 års taxering träder vissa änd- ringar i deklarations- och taxeringsför- farandet i kraft, vilka medför högre av- drag i vissa fall. Slutligen har storleken av avdraget för kommunalskatt ändrats till följd av höjda kommunala ortsav- drag och höjd kommunal utdebitering. Nämnda förändringar har tillsammans inneburit, att inkomststrecket avseende helt bidrag för en tvåbarnsfamilj i rea- liteten har _ så när som på några hundra kronor _ höjts med det belopp som enligt vad ovan har beräknats skulle vara motiverat av levnadskost- nadsutvecklingen.

Vi har med hänsyn härtill icke fun- nit anledning att för närvarande före- slå någon ändring av detta inkomst- streck på 6 000 kronor, vilket utgör ba- sen för gällande system av inkomst- streck.

Med utgångspunkt från detta inkomst- streck på 6 000 kronor avseende helt bi- drag för en tvåbarnsfamilj har vi dock ansett oss böra ompröva nu gällande system av inkomststreck. Differentie- ringen efter barnantal och strecken för förhöjt och reducerat bidrag har till- kommit vid skilda tidpunkter, och sys- temet har därför icke blivit uppbyggt efter enhetliga principer.

De hyreshöjningar som blir följden av våra förslag beträffande finansie- ringsvillkoren motiverar att den grupp av barnfamiljer som kan få förhöjt bi- drag något utvidgas. Vi föreslår därför en höjning av inkomststrecken för för— höjt bidrag med 1 000 kronor, vilket in- nebär att inkomststrecken alltfort kom- mer att öka med 500 kronor för varje barn utöver två. En sådan differentie- ring av inkomststrecken mellan familjer

med olika barnantal är motiverad med hänsyn till att familjerna behöver desto större lägenheter ju flera barn de har. För familjer med åtta och familjer med flera barn bör dock inkomststrec- ken för förhöjt bidrag vara lika.

För helt bidrag ökar inkomststrecket för närvarande med 1 000 kronor för varje barn utöver två. Då vi anser att familjebostadsbidraget skall utgå eu- dast till familjer i sådana inkomstlägen där ett stort behov av bidrag föreligger, föreslår vi, att beträffande helt bidrag samma differentiering av inkomststrec- ket eftcr barnantal tillämpas som för förhöjt bidrag. För familjer med åtta eller flera barn kommer sålunda in- komststrecket att bli 9 000 kronor.

Det inkomstintervall inom vilket re- ducerat bidrag kan utgå uppgår för när— varande till 1 500 kronor. För familjer med nio eller flera barn kan reducerat bidrag icke utgå. En viss begränsning av detta intervall anser vi vara motive- rad utifrån vår ovan angivna utgångs— punkt utan att därför lösningen av trös— kelproblenlet blir alltför försämrad. In— komststrecken för reducerat bidrag bör sålunda med 1000 kronor överstiga strecken för helt bidrag. Som en följd av våra förslag kommer även familjer med nio eller flera barn att få reduce- rat bidrag.

1 tablån överst å sid. 106 redovisas nu gällande inkomststreck samt de före- slagna nya inkomststrecken.

Effekten på barnfamiljernas hyres- betalningsförmåga av våra förslag be- träffande bidragsbclopp och inkomst- streck belyses tablån nederst å sid. 106. Där anges hyresprocenttal för fa- miljer med två respektive fyra och sex barn boende i lägenheter om två rum och kök och tre rum och kök. Hyrorna för dessa lägenheter har i anslutning till våra förslag beträffande finansie- ringsvillkoren för nyproducerade lägen-

Inkomststreck i beskattningsbar inkomst

Förhöjt bidrag Helt bidrag Reducerat bidrag

För .. För närvarande Forslag

närvarande

För

Försla _ g narvarande

Förslag

3 000 4 000 6 000 3 500 4 500 7 000 4 000 5 000 8 000 4 500 5 500 9 000 15 000 6 000 10 000 5 000 6 500 11 000 5 000 :!7 000 312 000

6 000 7 500 7 000 6 500 8 500 7 500 7 000 9 500 8 000 7 500 10 500 8 500 8 000 11 500 9 000 8 500 12 500 9 500 29 000 .13 500 210 000

1 Gäller för familjer med sex eller flera bam.

” » » » » åtta » » »

* Ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn. * Ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn till och med totalt nio barn. För familjer med 10 eller flera barn kan reducerat bidrag ej utgå.

heter antagits vara 2 500 kronor för en tvårumslägenhet och 3 000 kronor för en trerumslägenhet. De mot inkomststrec- ken svarande årsinkomsterna, vilka när- mast avser begreppet sanimanräknad nettoinkomst, är helt naturligt även mycket ungefärliga. De bidragsbelopp som använts vid beräkningen av hyres- procenttalen hänför sig till zon II.

Förmögenhetssfreck

För närvarande är ett ytterligare vill- kor för förhöjt bidrag att familjeförsör- jaren eller dennes make icke är taxe- rad till statlig förmögenhetsskatt, dvs. icke har en taxerad förmögenhet över- stigande 50 000 kronor. Motivet för detta förmögenhetsstreck, som tillkom på för- slag av 1951 års bostadsutredning, var

Förhöjt bidrag

Helt bidrag Reducerat bidrag

Inget bidrag

Hyresprocenttal vid

övre undre inkomst- inkomst- inkomst— inkomst— inkomst- inkomst- gräns gräns gräns gräns gräns gräns

övre undre övre undre

2 r. 0. k.: 2 500 kronor

2 barn: utan bidrag ...... med » 4 barn: utan bidrag ...... med

3 r. 0. k.: 3 000 kronor

2 barn: utan bidrag ...... med » 4 barn: utan bidrag ...... med » 6 barn: utan bidrag ...... med

att den beskattningsbara inkomsten icke alltid var en mätare på behovet av bi- drag. Förhöjt bidrag borde sålunda icke kunna utgå i sådana fall, där visserli— gen den beskattningsbara inkomsten understeg inkomststrecket för förhöjt bidrag men där å andra sidan behov av förhöjt bidrag på grund av innehav av en relativt stor förmögenhet ej kun- de anses föreligga.

Enligt vad vi har erfarit, har detta förmögenhetsstreck medfört visst admi- nistrativt besvär för förmedlingsorga- nen därigenom att förmögenhetsläng— derna ej är offentliga. Därtill kommer att detta streck icke i nämnvärd grad har begränsat bidragsgivningen. Vi fö- reslår därför att förmögenhetsstrecket slopas.

Den fortlöpande behovsprövningen

Den fortlöpande behovsprövningen är enligt gällande bestämmelser i princip ettårig, men en minskning eller indrag- ning av bidraget på grund av att in- komsten överstiger det för familjen gäl- lande inkomststrecket träder icke i kraft förrän inkomsten två år iföljd har överstigit inkomststrecket. Syftet med denna senare bestämmelse är dels att inte familjen på grund av en tillfällig inkomsthöjning skall mista hela eller en del av bidraget, dels att familjen — om inkomsthöjningen blir bestående —— un— der en något längre tid skall kunna an- passa sig till en minskning eller indrag— ning av bidraget.

På grund av att behovsprövningen av administrativa skäl anknutits till en vid taxeringen fastställd inkomst avseende inkomsten under närmast föregående år, utgår bidrag icke med hänsyn till det aktuella behovet av bidrag. Inkomsten under t. ex. är 1955, fastställd vid 1956 års taxering, blir sålunda bestämmande för om och med vilket belopp bidrag skall utgå under år 1957. En betydande

men ofrånkomlig eftersläpning i förhål- lande till det aktuella behovet kan så— lunda uppkomma.

Vi vill emellertid ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl att ytterligare för— länga denna eftersläpning med ett år i fall av stigande inkomster. Sannolikhe- ten av i regel successivt stigande in- komster och det förhållandet att bidra- get är differentierat efter inkomst talar mot den nuvarande tvååriga inkomst- prövningen. Denna regel kan medföra att bidrag under en relativt lång tid ut- går till en familj som har en mycket hög inkomst. För att så långt som möj- ligt reducera antalet dylika fall, som för många framstår som stötande, och för att få bidragsgivningen något bättre an- passad till det faktiska behovet av bi- drag föreslår vi, att den tvååriga in- komstprövningen slopas och ersättes med en ettårig prövning. En viss admi— nistrativ förenkling torde även bli följ— den av en sådan ändring.

Bidrag till familjer och ensamstående med ett barn Frågans tidigare behandling

Familjebostadsbidrag ansågs av bo- stadssociala utredningen och av före- dragande departementschefen i propo- sitionen nr 235/1947 i princip böra utgå till samtliga barnfamiljer, sålunda även familjer med ett barn. Då tillgången på fullgoda familjebostäder ännu under relativt lång tid ansågs otillräcklig i förhållande till den efterfrågan på dy- lika bostäder som kunde förväntas upp- komma, om bidrag kunde utgå till samt- liga familjer, borde emellertid bidrags- givningen tills vidare begränsas till fa- miljer med två eller flera barn.

1951 års bostadsutredning ansåg sig ej heller kunna förorda en utvidgning av bidragsgivningen till ettbarnsfamil- jer. Bestämmande för utredningens

ståndpunkt var dels den försämring av flerbarnsfamiljernas möjligheter till standardförbättring, som en sådan ut- vidgning skulle innebära, dels de stats- finansiella konsekvenserna. Utredning- en framhöll dock, att frågan om bidrag till ettbarnsfamiljer återigen borde ta- gas upp till prövning, när läget på bo- stadsmarknaden hade förbättrats.

Vid sitt ställningstagande till bostads- utredningens förslag framhöll departe- mentschefen (prop. nr 138/1953), att det visserligen vore uppenbart att det funnes ettbarnsfamiljer, som på grund av särskilt låga inkomster icke kunde förhyra en modern bostad, men att det icke kunde göras gällande, att det före- låge ett allmänt behov av särskilda stöd- åtgärder i fråga om ettbarnsfamiljer. Om bostadsrabatter mera allmänt skulle utgå till ettbarnsfamiljer, skulle bidrags- givningen därför i viss mån ändra ka- raktär. Vidare skulle kostnaderna för bidrag till ettbarnsfamiljer så småning- om bli avsevärda.

Några förslag har sålunda ej tidi- gare framlagts om familjebostadsbidrag till ettbarnsfamiljer i allmänhet. Där- emot har förslag väckts om särskilt stöd till bostadsförsörjningen för en spe— ciell grupp av hushåll med ett barn, nämligen ensamstående med ett barn. Såväl bostadssociala utredningen som 1951 års bostadsutredning föreslog, att familjebostadsbidrag borde kunna be- viljas till ensamstående med ett barn. Bostadsutredningen framlade även ett alternativt förslag om särskilda bo-

stadsbidrag, vilka Skulle kunna utgå till ensamstående med ett barn jämte vissa andra grupper av hushåll med speciella bostadsbehov, vilka de till följd av låg inkomstnivå icke kunde tillgodose med egna resurser. Nämnda förslag har dock ej lett till några åtgärder. En viss tvek— samhet har förelegat om huruvida stö- det borde få formen av särskilt bostads- bidrag eller lämnas i annan form. Be- hovet av ett särskilt bostadsstöd till denna grupp har dock understrukits av såväl 1953 års riksdag som 1950 års abortutredning (SOU 1953: 29) och 1954 års familjeutredning (SOU 1955: 29).

Ettbarnsfamiljernas inkomster och boendeförhållanden

År 1950 fanns i riket enligt 1950 års folkräkning inemot 1000 000 familjer med hemmavarande barn under 16 år. Av dessa familjer hade ungefär hälften ett barn under 16 år. Av samtliga barn under 16 år ingick 28 procent i ettbarns- familjer. Se tablån nedan. Till familjer har räknats såväl bestående äktenskap som ensamstående (dvs. gifta ej sam- boende, ogifta och förut gifta).

Några mera markerade skillnader i inkomsthänseende föreligger icke mel— lan ettbarnsfamiljer och familjer med två eller flera barn. Detta framgår av uppgifterna i tabell VII: fl, vilka har sammanställts ur material redovisat av 1954 års familjeutredning (SOU 1955: 29, sid. 67). Uppgifterna avser den sammanlagda sammanräknade nettoin-

Antal familjer

Familjetyp

Bestående äktenskap

Antal barn Ensam— stående Totalt

Familj er med

1 barn ......................... 2 el. fl. barn ...................

428 000 457 000

492 000 1 239 000

492 000 483 000

Totalt 885 000 975 000 1 731 000

Tabell VI I:4. Familjer med ett respektive två eller flera barn fördelade eller mannens och hustruns sammanräknade nettoinkomst år 1952

Procentuella antalet familjer med vidstående inkomster

Inkomst, kronor Städer Landsbygd

2 el. fl. barn

2 el. fl.

barn 1 barn

0—— 6 000

6 000; 8 000 8 OOO—10 000 10 000—12 000 12 000—15 000 15 000—20 000 20 000—w

5,3 9,9 22,8 22,8 20,0 12,0 7,2

17,0 23,9 25,6 15,0 8,9 5,6 4,1

4,4 18,1 9,7 23,8 22,5 25,7 21,1 15,0 17,4 9,6 12,0 5,2

, 2,6

Summa 100 100 100 100

komsten under år 1952 för samboende makar.

År 1945 bodde enligt 1945 års bo- stadsräkning ungefär en tredjedel av alla hushåll med ett barn under 15 år i lägenheter om högst ett rum och kök och en tredjedel i lägenheter om två rum och kök. Av hushåll med två eller flera barn bodde en fjärdedel i lägenhe— ter om högst ett rum och kök och en tredjedel i lägenheter om två rum och kök.

Med ledning av uppgifter för vissa kommuner, som har gjort kommunala bostadsräkningar åren 1950, 1952 och 1955, kan konstateras att andelen hus- håll i lägenheter om högst ett rum och kök har minskat snabbare för hushåll med två eller flera barn än för hushåll med ett barn.

I en av socialstyrelsen utförd under- sökning föreligger nu utförliga och ak- tuella uppgifter om de ensamstående mödrarnas sociala och ekonomiska för- hållanden (stencilerad redogörelse, da- terad i maj 1956). Undersökningen om- fattar ett representativt urval av ogifta och förut gifta ensamstående mödrar med ett eller flera barn födda 1939 eller senare. Uppgifterna som hänför sig till förhållandena under år 1955 och bör- jan av år 1956 avser sammanlagt 1 371

ensamstående mödrar. Hela antalet en- samstående mödrar torde vid samma tid ha uppgått till ca 70000. Procen- tuella antalet i undersökningen ingåen- de mödrar med endast ett barn var för ogifta 84, för frånskilda 54 och för än-

Tabell VII: 5. Procentuella antalet hushåll boende i lägenheter om högst ett rum och kök bland hushåll med ett, respektive två eller flera minderåriga barn

Procentuella antalet hushåll, i lägenheter om högst 1 rum och kök

Hushåll med 2 el. fl. barn

Hushåll med 1 barn

Hela riket Stockholm

35,1 46,3 38,4 53,4 45,5 57,4 44,4 60,1 51,7 51,5 40,2 50,6 30,3

24,2 25,5 17,6 39,1 31,4 45,9 28,4 45,8 34,3 39,3 24,0

35,6 20,5

Göteborg Gävle Norrköping Linköping

Fagersta

Tabell VI ] : 6. Antalet ensamstående mödrar med olika civilstånd samt med eget respek— tive delat hushåll procentuellt fördelat på olika Idgenhelskategorier

Ogifta

Frånskilda Änkor

Eget hushåll

0/ N)

Lägenhetskategori Delat Eget Delat Eget Delat hushåll hushåll hushåll hushåll hu shåll O

% % * % A»

Enkelrum, spisrum, ] rum 0. kok- vrå el. tillgång till kök ........ rum och kök ................. rum och kök el. kokvrå, dublett rum och kök ................. och flera rum och kök ........

42 32 26

4 3 3 21 22 30 33 44 40 20 21 16 23 11 11

100 104

Summa 100 % =

100 1 00 100 333 199 228

kor 57. I det följande redovisas ur den- na undersökning vissa uppgifter om mödrarnas boendeförhållanden och in- komster.

I undersökningen har kartlagts i vil- ken utsträckning de ensamstående möd- rarna själva ansvarar för den bostad i vilken de bor, dvs. i vilken utsträckning de är hushållsföreståndare. Stora skill- nader föreligger i detta avseende mel- lan de tre kategorierna av ensamståen- de mödrar. Av de ogifta mödrarna an— svarar endast en fjärdedel för den bo- stad där de bor. Hälften av dem är inneboende hos föräldrar och släk- tingar och för en femtedel gäller, att en samboende man svarar för bostaden. De frånskilda och änkorna har i betyd- ligt större utsträckning — 75 procent respektive 88 procent —— en bostad som de själva svarar för.

I tabell VII:6 redovisas bostädernas storlek dels för mödrar som har eget hushåll tillsammans med sina minder- åriga barn eller bor hos arbetsgivaren (»eget hushåll») och dels för mödrar som delar hushåll med vuxna barn eller andra släktingar (»delat hushåll»). För mödrar som själva bor inneboende hos andra än släktingar har angetts antalet rum som modern och hennes barn dis- ponerar över. För övriga har angetts

antalet rum som hela hushållet dispo- nerar över. Rum som hyres ut till in- neboende har frånräknats.

Förekomsten av vatten och avlopp, centralvärme och badrum i de ensam- stående mödrarnas bostäder har även undersökts. Med ledning av vissa upp- gifter ur 1952 års levnadskostnadsun— dersökning kan konstateras, att de ogif- ta mödrarna med eget hushåll var nå— got sämre ställda och de som bor i delat hushåll mycket sämre än andra barn- familjer. De frånskilda mödrarna och änkorna bor däremot i lägenheter som beträffande de angivna utrustningsde- taljerna är ungefär likställda med öv- riga barnfamiljers. Frånskilda mödrar med eget hushåll har det t. o. ta. något bättre i detta hänseende — de bor mest i de större städerna.

Av redovisningen av de ensamståen- de mödrarnas ekonomiska förhållanden framgår, att de ensamstående mödrarna har mycket begränsade ekonomiska re- surser. Under perioden januari—sep- tember 1955 hade 31 procent av de ogifta, 22 procent av de frånskilda och 29 procent av änkorna ingen inkomst av tjänst eller rörelse. Med ledning av uppgifterna om inkomsterna under den- na period har beräknats nedanstående årsbelopp för inkomsterna av tjänst un-

Från- skilda

%

Inkomstklass

Utan inkomst av tjänst eller rörelse. 22 Beräknad årlig in- komst av tjänst: under 4 000 kronor 21 4 OOO—8 000 » 34 8 000—12 000 » 15 över 12000 » 1 Inkomst av rörelse.. 4 Utan uppgift ....... 0

Summa 100

der förutsättning att vederbörande ar- betar lika mycket under resten av året. Av mödrarnas totala kontanta in- komster dominerade inkomsten av tjänst eller rörelse: dess andel var för de ogifta 76 procent, för de frånskilda 65 procent och för änkorna 48 procent. För de ogifta och frånskilda utgjorde underhållsbidragen till barnen en rela- tivt stor andel av de totala inkomsterna: 11 procent respektive 17 procent. För änkorna utgjorde tjänstepensioner och livräntor 21 procent av den totala in— komsten. Utöver de kontanta inkomster som har kunnat redovisas förekommer givetvis bidrag i kontant form eller in natura från föräldrar, vuxna barn, an- dra släktingar och samboende män.

Allmänna synpunkter

Anledningen till att familjebostadsbi- dragen. hittills har begränsats till fa— miljer med två eller flera barn är, att det varit dessa familjer som har haft de sämsta bostadsförhållandena och som det har varit angeläget att i första hand hjälpa till en bättre bostad. Med hänsyn till familjebostadsbidragets syf- te — att ge barnfamiljer ekonomiska resurser att bestrida kostnaden för en tillfredsställande bostad — finns inga skäl att draga en gräns mellan familjer med ett barn och familjer med två eller

flera barn. Förutsättningarna för att ut- sträcka bidragsgivningen till ettbarns- familjer är numera annorlunda, där- igenom att en relativt stor del av famil— jerna med två eller flera barn åtnjuter bidrag.

Angelägenheten av att ettbarnsfamil- jernas boendeförhållanden förbättras har framgått av de ovan redovisade uppgifterna. Ettbarnsfamiljernas in- komstförhållanden överensstämmer i stort sett med övriga barnfamiljers. Be- hovet av ett särskilt stöd till bostadsför- sörjningen är dock något mindre för ettbarnsfamiljerna, då deras behov av en större bostad icke är lika angeläget och de också har en mindre försörj- ningsbörda än familjerna med två el— ler flera barn.

Den nuvarande begränsningen av bi- dragsgivningen till familjer med två el- ler flera barn har inneburit ett speciellt »tröskelproblem», Vilket endast har mildrats för familjer där barnantalet minskat från två till ett. En sådan fa- milj har under en övergångstid av två är rätt till familjebostadsbidrag för ett barn jämte bränslebidrag. Den av oss föreslagna höjningen av bidragsbelop- pen kommer att än mer skärpa detta tröskelproblem, om man inte inför bi- drag till ettbarnsfamiljer.

Den ökning av årskostnaderna för nyproducerade lägenheter, som blir ett resultat av den föreslagna avvecklingen av de generella subventionerna, är vi- dare ett nytt och väsentligt skäl för att bidragsgivningen nu bör utsträckas till familjer med ett barn.

Med hänsyn till dagens bostadsmark— nadsläge och förutsåttningarna för en snabb förbättring därav kan givetvis in- vändningar riktas mot utvidgning av bi- dragsgivningen till ettbarnsfamiljer. Om ettbarnsfamiljerna får bidrag, kommer efterfrågan på nyproducerade, ur stan- dardsynpunkt godtagbara lägenheter att

öka. Denna ökade efterfrågan kommer dock att delvis motverkas av den ut- vidgning av beståndet av bidragsberät- tigande lägenheter, som blir en följd av att tidsgränsen den 1 januari 1942 slopas. Det är dock alltfort mest ange- läget att familjer med två eller flera barn icke blott får ekonomiska möjlig- heter att bära kostnaderna för en till- fredsställande bostad utan även erbjuds möjligheter att flytta till sådana bostä- der. Vi har därför icke ansett oss för närvarande kunna förorda familjebo- stadsbidrag till ettbarnsfamiljer i sam- ma utsträckning som till familjer med två eller flera barn. Vårt förslag inne- bär sålunda, att familjer med ett min- derårigt barn i de lägsta inkomstskik- ten skall kunna få ett familjebostadsbi- drag, som i stort sett kan beräknas kom- pensera dem för den av subventions- avvecklingen betingade ökningen av de nyproducerade bostädernas kostnader. Sedan erfarenhet har vunnits bör man pröva om bidragsgivningen till ett- barnsfamiljer behöver ytterligare ut- byggas.

Detta förslag innebär vidare att icke blott familjer utan även ensamstående med ett barn kan få familjebostadsbi- drag. De vid olika tillfällen framförda önskemålen om särskilt stöd till de en- samståendes bostadsförsörjning skulle sålunda kunna tillgodoses. Behovet av ett ökat stöd till i första hand de en- samstående mödrarna med ett barn tor- de genom socialstyrelsens i det föregå- ende refererade undersökning ha klart dokumenterats. Ett sådant ökat stöd kan bl. a. ges i form av familjebostadsbi- drag. Detta bidrag skulle komma såda— na ensamstående till del, som har själv- ständiga hushåll och som i högre grad än andra ensamstående har behov av ökat stöd. Att en del av de ensamståen- de uteslutes från stöd i form av familje- bostadsbidrag, därför att lägenheten

icke uppfyller standardkraven, är icke någon avgörande olägenhet, då strävan bör vara att få till stånd en förbättring av de ensamståendes bostadsstandard. Med hänsyn till de ensamståendes större behov av bidrag anser vi, att familje- bostadsbidrag till ensamstående bör kunna utgå även i något högre inkomst- skikt och med högre belopp än för fullständiga familjer.

Förslag

Behovet av bidrag till familjer och ensamstående med ett minderårigt barn bör prövas efter samma grunder som behovet av bidrag till familjer med två eller flera barn. Sålunda bör vissa in— komststreck fastställas. Den beskatt- ningsbara inkomsten för en familj med ett barn anser vi böra uppgå till högst 4 000 kronor för att bidrag skall kunna utgå. Detta inkomststreck överensstäm- mer med det av oss föreslagna inkomst- strecket för förhöjt bidrag för en två- barnsfamilj. Med ledning av en kon- struerad inkomstfördelning avseende 1956 års inkomster kan uppskattas, att i runt tal 30 procent av ettbarnsfamil- jerna med hänsyn till inkomsten skulle bli berättigade till bidrag vid detta in- komststreck. För ensamstående med ett barn bör — likaså i anslutning till vårt förslag beträffande tvåbarnsfamil- jerna — två inkomststreck fastställas: dels 4000 kronor beskattningsbar in- komst, dels 6000 kronor beskattnings- bar inkomst. Ensamstående med in- komster under 4 000 kronor bör få hög- re bidrag än sådana med inkomster mellan 4000 kronor och 6 000 kronor.

Även bidragsbeloppen för familjer och ensamstående med ett barn bör fastställas i anslutning till de av oss föreslagna bidragsbeloppen för två- barnsfamiljer. Då ettbarnsfamiljerna i stort sett bör kompenseras för den av subventionsavvecklingen föranledda ök-

ningen av de nyproducerade bostäder- nas kostnader, blir ett belopp till stor- leken motsvarande det föreslagna re— ducerade bidraget till en tvåbarnsfa- milj väl avpassat. I anslutning härtill bör bidragen för ensamstående med ett barn bestämmas till belopp motsvaran- de helt, respektive reducerat bidrag för en tvåbarnsfamilj.

Våra förslag beträffande inkomst- streck och bidragsbelopp sammanfattas i nedanstående tablå.

Bidrags- belopp per år,

kr

Beskattningsbar inkomst, kr

Familj högst 4 000 330 345 360

En sam— högst 4 000 660 stående 690 720

över 4 000 men 330 högst 6 000 11 345

III 360

Med »ensamstående» bör avses såväl ensamstående moder som fader. Med »familj» bör förutom man och hustru även avses ogift eller förut gift person, som sammanbor med annan person un- der äktenskapsliknande förhållanden. Den föreslagna, mera generösa bidrags- givningen är nämligen motiverad en- dast beträffande de verkligt ensamstå- ende. För en »samboende» icke-gift med ett barn kommer sålunda att gälla det inkomststreck och det bidragsbe— lopp som ovan har föreslagits för en familj med ett barn. Vid behovspröv- ningen måste vidare båda parternas in- komstförhållanden beaktas på samma sätt som nu sker beträffande »sambo- ende» med två eller flera barn. Den kontroll som erfordras för att konsta— tera om samboende föreligger eller icke kan givetvis i vissa fall bli en grann- laga fråga. Denna kontroll bör emeller-

tid i de flesta fall på ett relativt enkelt sätt kunna utövas av förmedlingsorga— nen i samråd med socialvårdsmyndig- heterna.

I det föregående har vi föreslagit, att som villkor beträffande lägenhetens storlek skall för familj med ett barn gälla minst två rum och kök, men att för en ensamstående med ett barn skall, förutsatt att hushållet består av endast två personer, kunna godtagas även lägenheter om ett rum och kök eller ett rum och kokvrå. Som minimi- yta för de två sistnämnda lägenhetsty- perna har vi föreslagit 30 kvadratme- ter. Detta lägre standardkrav innebär, liksom de föreslagna högre bidragsbe- loppen, att de ensamstående i förhål- lande till sina genomsnittliga bostads- kostnader får relativt sett större bidrag än de fullständiga familjerna.

Med hänsyn till våra förslag om bi- drag till ettbarnsfamiljer och om bi— dragsbelopp för tvåbarnsfamiljer måste nuvarande bestämmelse om bidrag till familj där barnantalet har minskat till ett ändras. Enligt denna bestämmelse får en sådan familj under ytterligare högst två år åtnjuta familjebostadsbi— drag och bränslebidrag. Vi föreslår föl- jande bestämmelse, som torde ge en re- lativt enkel och smidig lösning av det tröskelproblem som uppstår när barn— antalet nedgår från två till ett. För familj med reducerat bidrag upphör bidraget att utgå. För familj med helt bidrag över- går bidraget till reducerat bidrag under ett år, varefter det upphör att utgå. Fa- milj med förhöjt bidrag får under ett år helt bidrag och därefter reducerat bi- drag —— dvs. ett belopp motsvarande bidraget till ettbarnsfamiljer i samma inkomstlägen. Sistnämnda bidrag får fa— miljen givetvis åtnjuta så länge som in- komsten berättigar därtill. För ensam- stående med två barn tillämpas i prin— cip samma regel vid minskande barn-

antal. Reducerat bidrag upphör, helt bidrag övergår till det föreslagna lägre bidraget och förhöjt bidrag övergår till det föreslagna högre bidraget för en- samstående med ett barn.

Om barnantalet under ett kalenderår minskar från tre eller flera till ett, skall bidrag under nästföljande kalenderår utgå enligt de grunder som ovan före- slagits för det fall att barnantalet mins- kar från två till ett.

Bidrag för barn över 16 år

Familjebostadsbidraget kan i vissa fall även utgå till barn, som har fyllt 16 år. Enligt författningen är förutsätt- ningen härför, att barnet erhåller fort— satt utbildning eller eljest mera stadig- varande är utan arbetsförtjänst. Ifråga- varande bestämmelse hade sin motsva- righet i bestämmelserna för de äldre familjebidragen, och i propositionen nr 235/1947 förutsatte departementsche- fen att den skulle gälla även beträf- fande familjebostadsbidragen. Enligt bostadsstyrelsens tillämpningsföreskrif— ter får bidragsgivningen icke i något fall utsträckas för längre tid än till ut- gången av det kalenderår, varunder bar- net fyller 18 år. Bestämmelserna har hittills i huvudsak endast tillämpats för barn som erhåller fortsatt skolutbild— ning.

Möjligheten till familjebostadsbidrag för barn i åldern 16—18 år hade sin motsvarighet i det förslag om allmänna barnbidrag som förelades 1947 års riks- dag. Motivet för att barnbidrag i vissa fall borde kunna utgå till barn i denna ålder var närmast, att barnbidraget skulle ersätta det skattefria barnavdra- get. Riksdagen avvisade emellertid det- ta förslag med hänvisning till svårig- heterna att tillämpa de föreslagna be- stämmelserna och till att slopandet av det skattefria barnavdraget icke vore ett tillräckligt skäl att utsträcka barn-

bidragen till barn i åldern 16—18 år. Statligt stöd till studerande ungdom borde lämnas i form av stipendier, och stöd till barn, som på grund av sjukdom icke kunde i mera avsevärd grad bi- draga till sin försörjning, borde lämnas i annan form än allmänt barnbidrag. I den mån redan vidtagna åtgärder på dessa områden icke kunde anses utgöra tillräcklig kompensation för barnav- dragens bortfallande, borde en utbygg- nad av åtgärderna snarast möjligt kom— ma till stånd.

1954 års familjeutredning har icke förutsatt någon ändring av gällande ål- dersgräns för de allmänna barnbidra- gen, men har å andra sidan framhållit att systemet med studiebidrag och sti- pendier bör utvidgas med hänsyn till såväl kravet på en ökad utjämning av barnkostnaderna som önskemålen om utbildningens demokratisering.

Prövningen av frågan om bidrag skall utgå till barn i åldern 16—18 år förut— sätter att detaljuppgifter om skolgång och inkomst under studietiden samt om sjukdom och arbetslöshet inhämtas. Förändringar i dessa avseenden med- för förändringar i bidragsbeloppen. Ett slopande av bestämmelsen om rätt till bidrag till barn över 16 år skulle där- för förenkla bidragsgivningen. Då några bärande skäl icke har ansetts föreligga för en liknande bestämmelse i fråga om de allmänna barnbidragen, anser vi det tveksamt om ifrågavarande stödbehov i viss utsträckning skall tillgodoses ge- nom familjebostadsbidragen, vilka ju uppenbart har ett annat syfte. Samhäl- lets stöd till studerande, sjuka och ar- betslösa bör helt lämnas i de härför särskilt avsedda stödformerna. Enligt vad vi har inhämtat har studiehjälps- nämnden i sina anslagsäskanden för budgetåret 1957/58 framlagt förslag om utvidgat statligt stöd till studerande. Vidare har även familjeberedningen

framlagt förslag i dessa frågor. Med hänsyn härtill föreslår vi, att bestäm- melsen om rätt till familjebostadsbidrag för barn över 16 år slopas.

Administrativa frågor

I följande avsnitt behandlas en del frågor av i huvudsak administrativ na- tur, vilka vi har ansett oss böra prö— va i syfte att förenkla handhavandet av bidragsgivningen.

Tillgodoföringen av bidraget

Enligt nu gällande bestämmelser skall familjebostadsbidraget tillgodoföras bi- dragstagaren genom avdrag på hyra, årlig avgift till bostadsrättsförening respektive lånekostnader för egnahem. Bidraget får sålunda icke utbetalas kon- tant till bidragstagaren. Syftet med des- sa bestämmelser är att skapa garantier för att bidraget direkt kommer att ut- nyttjas för en sänkning av bostadskost- naderna. Tillämpningen av regeln att bidraget icke får utgå kontant medför emellertid en administrativ belastning för såväl bostadsstyrelsen som förmed- lingsorganen och fastighetsägarna. Vi har därför prövat om icke familjebo- stadsbidraget skulle kunna utbetalas kontant. I enlighet med våra direktiv har vi därvid även beaktat frågan om möjligheterna att samordna familjebo- stadsbidragets och det allmänna barn- bidragets administration. Då vi föror- dat att som villkor för familjebostads- bidrag även i fortsättningen skall gäl- la krav beträffande lägenhetens stan- dard, synes emellertid förutsättningar- na för en sådan samordning vara min- dre gynnsamma. Det måste alltfort an- komma på de kommunala förmedlings- organen att pröva om villkoren för bi- drag är uppfyllda, och det kan då icke innebära någon administrativ fördel att anförtro utbetalningen av familjebo- stadsbidragen åt barnavårdsnämnderna.

Bidrag till familjer i hyres- och bo- stadsrättslägenheter utbetalas av för- medlingsorganet kvartalsvis i förskott till fastighetsägaren. Bidragstagaren tillgodoföres bidraget genom att han be- talar hyran för lägenheten med avdrag för den på hyresperioden belöpande de- len av bidraget. Dessa utbetalningsreg- ler, som utformades år 1948 i samråd med Sveriges Fastighetsägareförbund, skall vederbörande fastighetsägare för- binda sig att tillämpa. Hittills har en- dast i några enstaka fall svårigheter förelegat att erhålla sådana förbindel- ser.

En övergång till kontantutbetalning direkt till bidragstagaren skulle helt be- fria fastighetsägarna från de nuvarande- åtagandena i samband med bidragsgiv- ningen. För förmedlingsorganen skulle en sådan övergång till kontantutbetal- ning icke innebära någon förenkling. Antalet utbetalningsbesked skulle öka, eftersom bidragen finge utbetalas till varje särskild bidragstagare i stället för som nu till fastighetsägarna. Då utbetal- ningar icke torde kunna komma ifråga oftare än en gång i kvartalet, skulle utbe- talning direkt till bidragstagarna vidare innebära ökade risker för att vissa bi- dragstagare försummade att betala må— nadshyran. Följden härav kunde bli, antingen att kommunerna i sådana fall! finge av egna medel förskottera bidra- get eller att bidragstagaren finge lämna sin nya bostad.

Vi har med hänsyn till det sagda icke ansett oss böra föreslå någon ändring av de nuvarande utbetalningsreglerna för bidrag till familjer i hyres- och bo- stadsrättslägenheter. Representanter för Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, HSB:s Riksförbund och Svenska Riks— byggen, med vilka vi har samrått i den— na fråga, har icke haft några erinring— ar mot en fortsatt tillämpning av dessa regler. Sveriges Fastighetsägareförbund

har i skrivelse den 3 juli 1956 meddelat, att förbundet är berett att i fortsättning- en liksom hitintills verka för att med- lemmar och övriga fastighetsägare bi— träder bostadsstyrelsen och dess för- medlingsorgan vid utbetalandet av de statliga bostadsbidragen.

Bidragstagare i egnahem (dvs. fa- miljemedlem tillhörigt enfamiljs- eller tvåfamiljshus) tillgodoföres bidraget halvårsvis i efterskott i första hand genom avdrag på kostnaderna för stat- ligt lån. I de fall där bidragsmedlen överstiger kostnaderna för detta, skall bidraget användas för bestridande av kostnaderna för sådana lån i enskilda kreditinstitut som belastar fastigheten. Så långt bidragsmedlen därtill förslår täckes dessa kostnader av förmedlings- organet. Om även därefter finns ett överskott av bidragsmedel, kan even- tuell tomträttsavgäld betalas därmed. Ytterligare överskott skall användas för extraamortering å det statliga lånet.

En övergång till kontantutbetalning av bidrag till familjer i egnahem skulle innebära en avsevärd administrativ för- enkling för förmedlingsorganen genom minskat antal utbetalningar och för ho- stadsstyrelsen genom en betydande minskning av antalet extraamortering— ar. I stort sett samma förenkling kan emellertid även erhållas genom att bi- draget kvittas mot kostnaderna för stat- liga lån och i övrigt utbetalas kontant till bidragstagaren. En sådan kvittning kan antingen göras centralt i bostads- styrelsen i samband med aviseringen av lånekostnaderna eller lokalt i för- medlingsorganen. Vid en kvittning i samband med aviseringen från bostads- styrelsen måste förmedlingsorganen omedelbart efter utgången av varje halvår till styrelsen lämna en definitiv uppgift om det bidrag som låntagaren 'är berättigad till för det gångna halv- året. Detta bidrag skulle sedan kredite-

ras låntagaren vid aviseringen nästkom- mande halvårsskifte, och styrelsen skul- le därefter för varje bidragstagare läm- na en uppgift till förmedlingsorganet om det belopp som återstår att utbetala kontant. Ur administrativ synpunkt sy— nes icke mycket vara att vinna med en sådan central kvittning jämfört med det redan nu tillämpade systemet med kvittning mot lånekostnaderna hos för- medlingsorganen. En dylik lokal kvitt- ning torde vara enklare för styrelsen och icke besvärligare för förmedlings- organen. Vi anser därför att bidrag för familjer i egnahem alltfort bör lokalt kvittas mot kostnader för statliga lån.

För att få den eftersträvade admi- nistrativa förenklingen föreslår vi emel- lertid, att bidragsbelopp, som ej tages i anspråk för gäldande av kostnader för statliga lån, utan någon begräns— ning utbetalas kontant till bidragstaga- ren. Denna omläggning innebär, att för- medlingsorganen ej längre skall med eventuellt överskjutande bidragsbelopp gälda kostnaderna för lån i enskilda kreditinstitut, betala eventuell tomt- rättsavgäld eller göra extraamortering- ar på de statliga lånen. Sådana extra- amorteringar utgör en administrativ be- lastning för såväl bostadsstyrelsen som förmedlingsorganen. Antalet extra- amorteringar å egnahems- och bostads- anskaffningslån uppgick under första halvåret 1955 till något över 9 000, vil- ket motsvarade drygt 15 procent av an- talet utestående egnahems— och bostads- anskaffningslån. Av extraamorteringar- na utgjordes drygt en tredjedel av be- lopp mindre än 100 kronor. Ett ytterli- gare skäl för att slopa extraamortering- arna är att de flerbarnsfamiljer som nu nödgas göra extraamorteringar kan ha större behov av att få sina löpande bo- stadskostnader täckta än att på lång sikt få sina kapitalkostnader sänkta genom kortare amorteringstid eller lägre an-

nuitet. Med hänsyn till statens säkerhet för sina lån skulle givetvis en snabbare amortering vara önskvärd speciellt för stora barnfamiljer, vilkas egnahem på grund av stark förslitning snabbare för- lorar i värde. Denna säkerhetssynpunkt — som icke kan beaktas generellt — synes dock icke böra tillmätas någon avgörande betydelse.

Bidrag i egnahem skulle sålunda i en- lighet med vårt förslag tillgodoföras bidragstagarna genom att bidraget hos förmedlingsorganet kvittas mot kostna- derna för eventuella statliga lån och överskjutande bidragsbelopp respektive hela bidragsbeloppet utbetalas kontant. Ett sådant system gör det möjligt även för familjer som icke har några kapi— talkostnader att åtnjuta familjebostads- bidrag. Det är rimligt att sådana famil— jer, som ju ändå har bostadskostnader i form av driftkostnader, skall kunna få bidrag, även om de finansierat sitt egnahem helt utan lån. Dessa familjers bostadskostnader är icke alltid mindre än de hyror vissa bidragstagare i hy— reslägenheter får betala.

Hyreskonlrollen

På orter där hyresregleringslagen icke gäller skall vederbörande hyres- värd förbinda sig att under tre år från och med ingången av det kvartal var- under sökanden av bidrag blivit berät- tigad till sådant, dock längst så länge sökanden kvarbor, icke höja hyran för lägenheten eller uppsäga sökanden till avflyttning annat än efter prövning av kommunen. Denna förbindelse skall, därest uppsägning ej har skett minst sex månader före utgången av nämnda treårsperiod, anses förlängd för ett år i sänder. Hyresvärden äger dock upp- säga förbindelsen till omedelbart upp- hörande, därest hyresrätten har förver- kats enligt allmänna hyreslagen.

Om det i propositionen nr 168 till

1956 års riksdag framlagda förslaget till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal genomföres, anser vi att ifrågavarande bestämmelse kan slopas. Den föreslagna lagen skall näm— ligen gälla på icke hyresreglerade orter-, och lagförslaget bygger på den grund- satsen att hyresgästen skall äga rätt att vid hyrestidens utgång erhålla nytt av- tal. Nytt hyresavtal skall, därest par- terna ej enas, upptaga de villkor, som hyresvärden fordrar, såframt han ej begär hyra, som avsevärt överstiger hy"— ran för jämförliga lägenheter i orten, eller annat villkor, som strider mot god sed i hyresförhållanden, eller om hans krav eljest är otillbörligt. Det tor- de därför ej vara erforderligt att för familjer med familjebostadsbidrag ha en förbindelse av hyresvärden gent- emot kommunen vid sidan av i lag fast— ställda bestämmelser med ungefär sam- ma innebörd.

Preliminärt beslut om bidrag

Enligt gällande bestämmelser skall, om bidragsansökan avser en färdig- ställd bostad, meddelas slutligt beslut i ärendet. I annat fall, vilket nästan undantagslöst gäller ansökningar om bidrag från familjer som ämnar bygga egnahem, skall preliminärt beslut med- delas. Sedan egnahemmet har färdig- ställts, skall på grundval av slutlig an- sökan om bidrag meddelas slutligt be- slut. Syftet med det preliminära beslu- tet är att ge en egnahemsbyggare, innan han påbörjar sitt bygge, viss garanti för att han skall kunna få bidrag. Ef- tersom den nu gällande tvååriga in- komstprövningen göres med utgångs- punkt från den taxering, som har legat till grund för det preliminära beslutet, kan egnahemsbyggaren säkert räkna med att få bidrag under ungefär ett års tid efter husets färdigställande. I det föregående har vi föreslagit, att den

tvååriga inkomstprövningen slopas. Därmed bortfaller fördelen med det pre- liminära beslutet. Vi anser därför, att de preliminära besluten kan slopas. Det- ta kommer att medföra en administra- tiv förenkling för i första hand för- medlingsorganen. Vi förutsätter, att den blivande egnahemsbyggaren av förmed- lingsorganet eller länsbostadsnämnden får utförliga informationer om villko- ren för familjebostadsbidragen, så att han kan bedöma sina möjligheter att genomföra sitt bygge. I det preliminära beslutet om egnahemslån bör vidare meddelas, att eventuell ansökan om fa- miljebostadsbidrag bör ingivas i sådan tid att bidrag kan åtnjutas från tiden för färdigställandet.

Retroaktiva bidrag

Enligt gällande bestämmelser kan bi— drag utgå från och med kvartalet när- mast efter det, under vilket villkoren i fråga om barnantal och lägenhetens standard är uppfyllda. Bidrag kan dock icke utgå för kvartal, som gått till än- då mera än ett år innan ansökan om bidrag inkom. Denna retroaktivitets- regel infördes år 1954 med tillämpning ifrån och med den 1 januari 1955. Tidi- ;gare kunde bidrag utgå retroaktivt, om särskilda skäl därtill föranledde. Moti- vet för ändringen var att få en klar regel i samband med decentraliseringen av bidragsgivningen till kommunerna. Samtidigt erhölls överensstämmelse med motsvarande regel i fråga om de allmänna barnbidragen.

Vi anser att det icke finnes några av- görande skäl för att bidrag skall kunna utgå retroaktivt för en så lång tid som nu är möjligt. Retroaktiva bidrag för längre tid innan ansökan om bidrag har inkommit svarar icke mot bidragets syfte. Det torde icke heller vara nöd- vändigt att ha samma retroaktivitets- bestämmelser för familjebostadsbidra-

gen som för de allmänna barnbidragen. De efter behovsprövning utgående fa— miljebostadsbidragen har helt annan karaktär än de generella allmänna barnbidragen. Vi föreslår därför, att nuvarande retroaktivitetsregel slopas och ersättes med regeln att bidrag ut- går från och med kalendermånaden närmast efter den under vilken villko- ren i fråga om barnantal och lägenhe- tens standard är uppfyllda, dock icke för månad som gått till ända innan an- sökan inkom. För att barnfamiljer icke skall gå miste om bidrag till följd av bristande kännedom om gällande be- stämmelser, bör förmedlingsorganen på olika sätt informera om dessa. Likas'å bör, såsom har nämnts i det föregående, upplysning i denna fråga lämnas i pre- liminära beslut om egnahemslån.

För att undanröja de administrativa olägenheter som är förbundna med till- godoföringen av retroaktiva bidrag, bör bidrag för tid längst till och med det kvartal under vilket beslutet om bi- drag meddelas utbetalas kontant till bidragstagaren.

Tidpunkten för ändring av bidragsbe- loppen

Enligt nuvarande bestämmelser skall en höjning av bidraget till följd av ök- ning av barnantalet inträda från och med nästföljande kvartalsskifte. Om barnantalet minskar, ändras respektive indrages däremot bidragsbeloppet först från och med ingången av påföljande kalenderår. Beslut om att bidrag skall indragas eller utgå med ändrat belopp till följd av inkomständringar träder även i verkställighet vid nästföljande kalenderårsskifte. önskemål har fram- förts om en sådan ändring av dessa be- stämmelser att utgående bidrag skall till följd av ökande barnantal höjas först från och med nästföljande kalen- derårsskifte. En sådan ändring skulle

förenkla handhavandet av bidragsgiv- ningen för såväl fastighetsägarna som förmedlingsorganen.

Eftersom bidrag utgår med oförän— drat belopp för hela det år, under vil— ket barnantalet har minskat, torde en sådan ändring kunna försvaras. Av ad- ministrativa skäl är ändringen motive- rad endast i de fall ett hushåll med bidrag får ytterligare ett barn och allt— fort bor kvar i samma lägenhet. Ehuru det kan uppkomma fall, i vilka det kan framstå som obilligt att ett hushåll får vänta på en höjning av bidraget till kalcnderårsskiftet, föreslår vi dock den regeln, att bidraget till följd av ökning av barnantalet skall kunna höjas först från och med nästföljande kalenderårs- skifte.

Överhuvud skall gälla att ompröv- ningen huruvida bidraget skall indra- gas eller utgå med ändrat belopp skall göras endast en gång varje år, dock med undantag för fall där antingen en fa- milj flyttar till icke bidragsberättigan- de lägenhet, eller en familj flyttar till en lägenhet för vilken bidrag må ut- gå med högre belopp eller där sådana omständigheter har inträffat att famil- jen med hänsyn till det med bidraget avsedda ändamålet uppenbarligen icke längre bör få åtnjuta bidrag.

Kontrollen av bidragsgivningen

Från och med den 1 januari 1957 övertar landskommunerna från länsbo— stadsnämnderna och bostadsstyrelsen uppgiften att meddela beslut om fa— miljebostadsbidrag och fortlöpande pröva förutsåttningarna för bidrag. Då motsvarande uppgifter redan tidigare har anförtrotts städerna, innebär detta att bidragsgivningen i sin helhet blir en kommunal uppgift. För bidrag, som förmedlingsorganet har beviljat och ut- betalt i överensstämmelse med gällande bestämmelser, äger kommunen erhålla

ersättning av statsmedel. Det åligger bo- stadsstyrelsen att stickprovsvis granska bidragsårendena samt att, i den mån granskningen ej föranleder till annat, bevilja och utanordna ersättning.

En utvidgning av bidragsgivningen i enlighet med våra förslag till äldre lägenheter och hushåll med ett barn kommer att medföra ökade arbetsupp- gifter för förmedlingsorganen. Denna ökning kommer emellertid delvis att motverkas om de av oss föreslagna för- enklingarna genomföres. Enligt vad vi har erfarit från bostadsstyrelsen, kom- mer fr. o. m. den 1 januari 1957 de 5. k. kontrollbeskeden icke att bli ob- ligatoriska. Detta torde komma att inne— bära en ytterligare förenkling. Vi vill emellertid understryka betydelsen av att förmedlingsorganen utövar en ef— fektiv kontroll av de av bidragssökan— dena lämnade uppgifterna och av de uppgifter, som ligger till grund för be- sluten om fortsatt bidrag.

Den fullständiga decentraliseringen av bidragsgivningen samt ett genom— förande av våra förslag om utvidgning av bidragsgivningen gör det nödvän- digt, att även bostadsstyrelsen kan ut- öva en effektiv kontroll. Med hänsyn till bidragsgivningens omfattning måste denna dock liksom för närvarande få formen av stickprovskontroll.

Bidrag, som ett förmedlingsorgan be- finnes ha felaktigt utgivit, ersättes icke med statsmedel. Har bidrag felaktigt utgått på grund av oriktiga eller ute- blivna uppgifter från bidragstagaren, skall dock denne återbetala det bidrags- belopp, som har för mycket utbetalats. Sker ej detta, skall förlusten stanna på statsverket, om fel eller försummelse icke kan läggas förmedlingsorganet till last. Enligt vad vi har erfarit från bo— stadsstyrelsen, anses nuvarande an- svarsfördelning mellan stat och kom- mun otillfredsställande. Detsamma gäl-

ler det förhållandet att skilda förfaran- den tillämpas, om det är bostadsstyrel- sen eller riksräkenskapsverket som konstaterar att bidrag har felaktigt ut— givits, och bestämmelserna om det re- dogöraransvar som åvilar bostadsstyrel— sen.

Vi har dock icke tagit upp dessa frågor till prövning, då vi anser att de bör prövas i annat sammanhang.

De nya reglernas ikraftträdande. Övergångebestämmelser

Ändringen av bidragsvillkoren bör lämpligen träda i kraft vid ett kalender- årsskifte, vid vilket ändå bidragsbelop- pen enligt nuvarande bestämmelser skall omprövas med hänsyn till minsk- ning av barnantal och inkomstföränd- ringar. Vi föreslår därför, att de av oss föreslagna ändrade bestämmelserna genomföres fr. o. m. den 1 januari 1958. Prövningen under hösten 1957 av rät- ten till bidrag fr. o. m. den 1 januari 1958 skall alltså grundas på den be- skattningsbara inkomsten enligt 1957 års taxering och på de nya inkomst- strecken.

Som har redovisats i föregående av- snitt med förslag till bidragsbelopp, kommer så gott som alla familjer med fyra eller flera barn boende i tvårums- lägenheter och sådana trerumslägenhe- ter som har en yta understigande 65 kvadratmeter att få lägre bidrag än för närvarande. Vi har övervägt att

för dessa familjer införa en övergångs- bestämmelse enligt vilken denna bi- dragsminskning skulle undvikas. Vi har emellertid stannat för att icke föreslå en sådan övergångsbestämmelse fram- för allt därför att den skulle komma att bli besvärlig vid tillämpningen. Vi för- utsätter emellertid att kommunerna för- söker hjälpa de familjer till en större lägenhet som eljest skulle få sänkt bi— drag.

I det föregående har vi föreslagit, att bestämmelsen om rätt till bidrag för barn över 16 år slopas. Barn som har fyllt 16 år under år 1956 och som en- ligt denna bestämmelse åtnjuter bi- drag under år 1957 bör dock även under år 1958 kunna åtnjuta bidrag un- der de förutsättningar som nu gäller.

För närvarande åtnjuter i runt tal 450 familjer i egnahem, färdigställda före 1942, familjebidrag enligt 1938 års kungörelse och ca 125 familjer i hyreslägenheter familjebidrag enligt 1935 års kungörelse. Med hänsyn till vårt förslag om slopande av det nu gäl- lande villkoret att lägenheten skall ef- ter ny- eller ombyggnad ha färdigställts efter den 31 december 1941 och av ad- ministrativa skäl bör dessa familjebi- drag överföras till familjebostadsbidrag enligt de av oss föreslagna bestämmel- serna. Någon prövning av lägenhetens standard bör därvid icke göras. En dy- lik prövning skall däremot ske, om en ny familj inflyttar i en sådan lägen- het.

KAPITEL VIII

Kostnadsberäkningar

De statsfinansiella konsekvenserna av våra förslag om ändrade regler för lån och bidrag till bostadsförsörjningen ger sig icke omedelbart till känna i full ut- sträckning. De kostnadsberäkningar som redovisas i det följande har därför förts fram t. o. m. budgetåret 1961/62. De all- männa förutsättningarna för beräkning- arna är, att rådande ränteläge och rå— dande produktionskostnadsnivå blir be- stående under den tid beräkningarna avser. Vi har vidare utgått från de be- räkningar och anslagsäskanden avseen- de budgetåren 1956/57 och 1957/58 som bostadsstyrelsen har redovisat i sin skrivelse den 30 augusti 1956 angående anslag för budgetåret 1957/58 till för— bättrande av bostadsförhållandena. Våra beräkningar avser jämförelser mellan kostnader för lån- och bidragsgivning enlig gällande regler och kostnaderna enligt de av oss föreslagna reglerna. Det ligger i sakens natur, att beräk— ningar av detta slag måste bli osäkra

och att de delvis måste grundas på schematiska antaganden. I de fall då tal redovisats med en decimal har detta motiverats av önskvärdheten att mar- kera skillnader vilka eljest icke skulle ha framträtt.

Lån och generella subventioner Antaganden om bostadsproduktionen Ehuru vi icke haft anledning att taga ställning till frågan om vilken bostads- byggnadsvolym som är möjlig att åstad- komma under de närmaste åren, har det givetvis varit nödvändigt att till grund för kostnadsberäkningarna lägga vissa antaganden om bostadsproduktio- nens utveckling. Dessa antaganden re- dovisas i nedanstående tablå. Utgångspunkten för alternativ A är det minimiprogram för igångsättningen av bostadsproduktion under budgetåret 1956/57 som statsmakterna antog våren 1956. Från denna utgångspunkt har an- tagits, att bostadsproduktionen ökar till

Därav i statsbelånade

Totala antalet

Budgetår påbörjade lägenheter flerfamiljshus

enfamiljs— och tvåfamilj shus 1

A B A

B A B

1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61

63 300 53 000 58 000 60 000 60 000 60 000

63 300 58 300 64 000 65 000 65 000 65 000

43 000 36 000 37 000 38 000 37 000 36 000

43 000 38 000 41 000 41 000 39 000 37 000

1 Häri ingår även rad- och kedjehus med egnahemslån.

Budgetår/Produktionsalternativ

Utbetalningar av lån, resp. inflytande

1958/59 1959/60 1960/61 1961 /62

amorteringar, milj. kr.

B A B A B A B

Tertiärlån

gällande villkor .......... föreslagna villkor ........

Tilläggslån

gällande villkor .......... föreslagna villkor .........

Egnahemslån

räntebärande del gällande villkor ......... föreslagna villkor ....... räntefri, stående del gällande villkor ......... föreslagna villkor .......

Amorteringar

Tertiärlån gällande villkor ......... föreslagna villkor ....... Egnahemslån gällande villkor ......... föreslagna villkor .......

Summa låneutbelalningar — amorteringar

gällande villkor ......... 961 föreslagna villkor ........ 961

808 808

734 734

803 724

708 798 636 721

796 721 718 647

799 799

710 640

60000 igångsatta lägenheter fr. o. m. budgetåret 1958/59. Alternativ B byg- ger på det förslag beträffande igångsätt— ningen som bostadsstyrelsen framlagt i ovannämnda skrivelse. Enligt detta al- ternativ stabiliseras bostadsproduktio- nen vid 65 000 lägenheter fr. o. m. bud- getåret 1958/59. Den relativa andelen statligt belånade företag har i båda al- ternativen förutsatts i stort sett kon— stant. Vidare har i båda alternativen förutsatts, att produktionens fördelning på flerfamiljshus respektive enfamiljs- och tvåfamiljshus successi vt kommer att förskjutas till förmån för småhusen. Egnahemslån till ombyggnad har förut-' satts komma att beviljas till 4000 lä- genheter under varje budgetår.

Lån till flerfamiljshusföretag har för- utsatts komma att utbetalas två år efter det att företagen igångsatts, medan lån till enfamiljs- och tvåfamiljshus antagits komma att utbetalas ett och ett halvt år efter igångsättningen. I det följande har sålunda bortsetts från förskottsutbetal- ning av lån.

Behovet av Iånemedel

Vi har föreslagit, att de ändrade be- låningsreglerna skall träda i tillämp— ning för företag avsedda att påbörjas tidigast den 1 juli 1957. Det följer där- för av de ovan redovisade antagandena, att genomförandet av våra förslag på- verkar behovet av lånemedel vad beträf- far flerfamiljshus först från och med

ingången av budgetåret 1959/60 och be- träffande enfamiljs— och tvåfamiljshus ett halvt år tidigare.

Den föreslagna avvecklingen av de ortsdifferentierade tilläggslånen kom- mer att medföra ett ökat behov av me- del för tertiärlån, vilket emellertid mer än uppvägs av de föreslagna sänkning- arna av bclåningsgränserna. Nettoresul- tatet blir sålunda — såsom framgår av tablån å sid. 122 _ ett minskat behov av tertiärlån.

Behovet av medel för tilläggslån bort- faller helt och hållet fr. o. m. ingången av budgetåret 1959/60, frånsett en post om ca 3 miljoner kronor, som motsva- rar kapitalsubventioner för vinterbyg- gande. Behovet av tilläggslånemedel för studentbostäder har dock ej beaktats i detta sammanhang.

Det totala behovet av medel för utbe- talning av egnahemslån påverkas icke av vårt förslag om sänkning av egna- hemslånets räntefria, stående del, vilket ju endast innebär att lånets fördelning på räntebärande amorteringsdel och räntefri, stående del förskjutes.

Våra förslag innebär, att de årliga amorteringarna ökar såväl på tertiär- lånen som på egnahemslånen, i fråga om tertiärlånen till följd av de skärpta amorteringskraven och i fråga om egna- hemslånen till följd av att lånets ränte— fria, stående del minskar.

Av tablån framgår, att nettobehovet av lånemedel (dvs. låneutbetalningar—

amorteringar) under budgetåren 1959/60 ——1961/62, om våra förslag genomföres, kommer att minska med ungefär 10 pro— cent eller 70—80 miljoner kronor. Sam- tidigt kommer behovet av bottenkredi- ter att öka med i runt tal 35 miljoner kronor.

Ränteintäkter

Den föreslagna höjningen av räntan för tertiärlån och egnahemslån i för- ening med avvecklingen av de ortsdif— ferentierade tilläggslånen och minsk- ningen av egnahemslånets räntefria, , stående del ger givetvis till resultat en ökning av statens ränteintäkter. Under budgetåret 1959/60 påverkas intäkterna av tertiärlån och egnahemslån relativt obetydligt, men därefter ökar räntein- täkterna med för tertiärlån ca 3 miljo— ner kronor och för egnahemslån ca 5 miljoner kronor per årsproduktion. Till dessa synliga ränteintäkter bör vidare läggas den minskning av statens ränte— förluster som uppstår därigenom, att det räntefria tilläggslånet till en del er— sättes med lån i öppna marknaden och ökade insatser av låntagarna. Räknad efter 4 procent blir denna räntevinst drygt 1,5 miljoner kronor per årspro- duktion.

I nedanstående tablå redovisas de under budgetåren 1959/60—1961/62. er- hållna ökningarna av ränteintäkterna för tertiärlån, tilläggslån och egnahems- lån.

Budgetår/Produktionsalternativ

1959/60 1960/61 1961/62

A B A B A B

Ökning av ränteintäkter (milj. kr.) avseende tertiärlån ............... tilläggslån .............. egnahemslån ............

Totalt

Bud getår / Produktionsalternativ

Utbetalningar av ränteeftergifter, milj. kr.

1959/60 1960/61 1961/62

A B A B A B

Flerfamiljshus

gällande villkor ...... föreslagna villkor

a) oförändrade utbe-

talningsperioder .

b) snabbare utbetal-

ning ...........

utgiftsökning resp. ut- giftsminskning en-

ligt föreslagna villkor

a) oförändrade utbe- talningsperioder .

b) snabbare utbetal— ning ...........

En/amiljs- och två- familjshus

gällande villkor ...... föreslagna villkor

a) oförändrade utbe—

talningsperioder .

b) snabbare utbetal-

ning ...........

utgiftsökning resp. ut- giftsminskning en- ligt föreslagna villkor a) oförändrade utbe- talningsperioder . b) snabbare utbe- talning .........

Totalt

utgiftsökning resp. ut— gif tsminskning enligt föreslagna villkor a) oförändrade utbe- talningsperioder b) snabbare utbetal- ning ...........

——41,7

— 42,0 80,0 81,8 —— 102,5— 105,4

— 44,1 — 43,8 86,6 88,1 — 97,9 — 100,4

Ränteeftergifter

Ovanstående tablå redovisar utveck— lingen av statens utgifter för ränteefter- gifter under förutsättning att nuvaran- de ränteläge blir bestående. Redovis— ningen avser dels utgifterna enligt nu gällande bestämmelser, dels utgifterna om den garanterade räntan för under— liggande krediter i enlighet med våra förslag höjes med 0,5 procent från och

med den 1 oktober 1957 och med ytter— ligare 0,5 procent från och med den 1 oktober 1959.

Förutsättes utbetalningarna av ränte- eftergifter ske i enlighet med nuvaran— de praxis, kommer ett genomförande av våra förslag att påverka statens utgifter först under budgetåret 1958/59. Om där- emot en snabbare utbetalning av ränte- eftergifterna kommer till stånd redan

under budgetåret 1957/58, kommer ut— gifterna för ränteeftergifter under detta budgetår att öka med ungefär 50 pro- cent och under budgetåret 1961/62 sta- biliseras på en något högre nivå än vid oförändrad praxis beträffande utbetal— ningarna.

Den besparing i förhållande till de årliga utgifterna enligt gällande regler, som ett genomförande av våra förslag beträffande ränteeftergifterna innebär, kommer under budgetåret 1961/62 att uppgå till i runt tal 100 miljoner kronor.

Återkrav av beviljade tilläggslån

Den 1 oktober 1957 skall enligt vårt förslag de tilläggslån som utlämnats till flerfamiljshus uppförda under 1950- talet definitivt regleras. Summan av ute— stående tilläggslån kan vid denna tid- punkt beräknas uppgå till ca 935 miljo—

ner kronor. Fr. o. m. den 1 oktober 1957 t. o. m. utgången av budgetåret 1958/59 torde ytterligare ca 140 miljo- ner kronor komma att utbetalas som tilläggslån. Totalt torde sålunda vid nämnda tidpunkt ha utbetalats ca 1 075 miljoner kronor i tilläggslån, varav ca 795 miljoner kronor provisoriskt till- läggslån och ca 280 miljoner kronor ortsdifferentierat tilläggslån. Våra för- slag innebär, att av de sålunda utbeta— lade provisoriska tilläggslånen ca 550 miljoner kronor kommer att återkrävas och ca 245 miljoner efterskänkas. Av de ortsdifferentierade tilläggslånen skulle ca 195 miljoner kronor förräntas och amorteras och ca 85 miljoner kro— nor efterskänkas.

De annuiteter som till följd av åter- kravet kan beräknas inflyta till stats- verket redovisas i nedanstående tablå.

Budgetår

1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62

Intäkter (milj. kr) genom återkrav av provisoriskt tilläggslån ................. ortsdifferentierat tilläggslån .............

29,4 10,5

29,4

10,1 10,5

Totalt

5 1, 6

,0 29,4 4

39,5 39,9 39,9

Budgetår/Produktionsalternativ

Belopp i milj. kr.

1957/58 1958/59

1959/60 1960/61 1961/62

A B A B A B

Ökade ränteintäkter i samband med nya lån + Ökning (——) resp. minsk- ning ( +) av utgifterna för ränteeftergifter för gamla och nya lån a) oförändrade utbe- talningsperioder. . . b) snabbare utbetal— ning Intäkter genom återkrav av tilläggslån ........

2,6

+ 81,8 + 102,5 + 105,4

+ 88,1 + 97,9 + 100,4

+ 39,9 + 39,9 + 39,9

Totalt 3) b)

+ 133,5 + 139,8

+ 162,0 + 157,4

+ 167,0 + 162,0

Sammanfattning

Den totala effekt som genomförandet av våra förslag kommer att få på sta- tens löpande intäkter och utgifter i sam- band med långivningen (ränteintäkter, utgifter för ränteeftergifter samt intäk— ter i samband med återkrav av tilläggs- lån) anges i tablån nederst å sid. 125. Om oförändrad utbetalningspraxis skall gälla beträffande ränteeftergifter under budgetåret 1957/58kom1ner genomfö- randet av våra förslag jämfört med bi- behållandet av nuvarande lånevillkor att innebära en besparing redan under detta budgetår. Genomföres en snab- bare utbetalning av ränteeftergifterna under budgetåret 1957/58 kommer be- sparingseffekten att inträda först under budgetåret 1958/59. Budgetåret 1961/62 kan staten _ såsom framgår av tablån — i båda fallen genom våra förslag be- räknas göra en besparing om i runt tal 160 miljoner kronor.

Familjebostadsbidrag

Våra förslag om ändrade regler för familjebostadsbidrag till familjer med två eller flera barn innebär icke blott ändrade bidragsbelopp utan även änd- ring av inkomststrecken och en ökning av beståndet av bidragsberättigande lä- genheter. De kommer sålunda att på- verka den takt i vilken antalet bidrags— tagare ökar från år till år. Det är där- för vanskligt att bedöma vilka kostnads- ökningar deras genomförande kommer att medföra på kort sikt. Bland annat saknas aktuella uppgifter om antalet barnfamiljer i lägenheter färdigställda före 1942, vilka skulle komma att be- rättiga till bidrag. Vill man bilda sig en allmän uppfattning om den statsfinan- siella innebörden av våra förslag om ändrade regler för familjebostadsbidrag kan man emellertid göra en kostnads- jämförelse avseende bidragsgivningen

vid full utbyggnad, dvs. då alla famil— jer som med hänsyn till inkomsten är berättigade till bidrag åtnjuter sådant. Självfallet måste dock även en sådan jämförelse grundas på vissa schema— tiska antaganden.

I det följande antages att antalet fa- miljer med två eller flera barn förblir detsamma som vid slutet av år 1950 samt att familjernas fördelning efter barnantal likaså förblir densamma som vid nämnda tidpunkt. Om man utgår härifrån och vidare antar att familjer- nas fördelning efter inkomst överens- stämmer med den för år 1956 beräkna- de, kan kostnaderna vid full utbyggnad för familjebostadsbidrag enligt nuva— rande regler beräknas till inemot 200 miljoner kronor. Motsvarande kostna- der för bidrag till familjer med två eller flera minderåriga barn skulle då enligt de av oss föreslagna reglerna bli drygt 250 miljoner kronor. Det förutsättes härvid, att alla bidragstagare med tre eller flera barn bor i lägenheter om minst tre rum och kök. Det bör beaktas att dessa beräkningar bygger på den medvetet orealistiska förutsättningen, att 1956 års inkomstfördelning består, då bidragssystemet blivit fullt utbyggt. Som vi tidigare framhållit bör stigande realinkomster få komma till uttryck i en minskning av antalet med hänsyn till inkomsten bidragsberättigadc hushåll. Räknar man med att realinkomsterna ökar med 3 procent per år och antar att bidragssystemet blivit fullt utbyggt omkring år 1970, kan kostnaderna för bidragsgivningen enligt vårt förslag un- der i övrigt oförändrade förutsättningar uppskattas till i runt tal 110 miljoner kronor under budgetåret 1969/70.

I det följande skall ett försök göras att med ett räkneexempel belysa hur kostnaderna för den föreslagna bidrags— givningen kan komma att utveckla sig under de närmaste budgetåren. Utgångs-

punkten tages därvid i bostadsstyrel— sens beräkning av utgifterna för familje- bostadsbidrag under budgetåret 1957/58. Styrelsen har uppskattat dessa utgifter till 119 miljoner kronor.

De föreslagna ändrade reglerna för familjebostadsbidrag skall träda i kraft den 1 januari 1958 och kommer sålun- da att få betydelse för utgifterna under senare hälften av budgetåret 1957/58. Från och med den 1 januari 1958 kom— mer antalet familjer som är berättigade till bidrag att öka till följd av att även lägenheter färdigställda före 1942 kom- mer att berättiga till bidrag. Å andra sidan kommer de föreslagna ändringar- na av inkomststrecken att medföra, att flera familjer än enligt gällande regler till följd av för hög inkomst blir ute- slutna från rätten till bidrag. Vidare kommer det genomsnittliga bidragsbe- loppet per familj att öka. Det synes vara en rimlig uppskattning, att slopan- det av tidsgränsen 1942 medför att yt- terligare ca 25 000 familjer kan erhålla bidrag. Av dessa antages 15 000 erhålla bidrag under budgetåret 1957/58 och 10 000 under det därefter följande bud— getåret. Man bör vidare kunna räkna med att ändringen av inkomststrecken kommer att minska antalet bidragsta— gare med inemot 20000. Slutligen kan den »normala» ökningen av antalet bi- dragstagare under första halvåret 1958 uppskattas till inemot 10 000. Netto skul— le sålunda antalet bidragstagare under detta halvår kunna beräknas öka med (15 000 + 10 000 _ 20 000 =) 5 000.

Om man förutsätter, att antalet bi- dragstagare vid kalenderårsskiftet 1957 —58 uppgår till ca 170 000, och att det genomsnittliga bidraget per familj en- ligt de föreslagna reglerna uppgår till 900 kronor, kan man med utgångspunkt från bostadsstyrelsens kalkyler och de ovan redovisade antagandena uppskatta kostnaderna för bidragsgivningen under

första halvåret 1958 till 76 miljoner kronor. Då kostnaderna för bidragsgiv- ningen under andra halvåret 1957 kan beräknas till 59 miljoner kronor, kom- mer sålunda kostnaderna för bidrags- givningen under budgetåret 1957/58 att uppgå till 135 miljoner kronor enligt vårt förslag, jämfört med 119 miljoner kronor enligt gällande regler.

Vill man jämföra utvecklingen av kostnaderna för bidragsgivningen en— ligt vårt förslag med kostnaderna en- ligt gällande regler under de därefter följande budgetåren synes man höra be- akta, att den årliga nettoökningen av antalet bidragstagare, om vårt förslag genomföres, torde komma att bli mindre än om gällande regler bibehålles. Ett skäl härför är, att vårt förslag innebär att kretsen av familjer som med hänsyn till inkomsten kan erhålla bidrag mins- kas. Under budgetåret 195'8/59 skulle dock i enlighet med det antagande som tidigare redovisats antalet bidragsta- gare till följd av att tidsgränsen 1942 slopats öka med 10000 utöver den ök- ning som »normalt» skulle ha inträtt.

Den kalkyl vars resultat redovisas ne- dan bygger på följande förutsättningar beträffande utvecklingen av antalet bi- dragstagare.

Enligt gällande regler

Enligt föreslagna regler

Antal bidrags- tagare den 31 dec. 1957 den 30 juni 1958

Nettoöknin g av antalet bidrags- tagare 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62

170 000 175 000

170 000 180 000

28 000 16 000 14 000 12 000

20 000 18 000 16 000 14 000

Bidraget per familj antages enligt gäl- lande regler uppgå till 700 kronor per år och enligt föreslagna regler till 900 kronor per år.

Under de angivna förutsåttningarna kan kostnaderna för familjebostadsbi- drag för familjer med två eller flera barn beräknas utveckla sig på följan- de sätt:

Enligt gällande villkor, milj. kr.

Enligt föreslagna villkor, milj. kr.

Budgetår

1957/58 1 19 135 1958/59 135 173 1959/60 148 192 1960/61 160 - 205 1961 /62 ' 170 216

Vid beräkningarna har hittills förut- satts att realinkomsterna förblir oför- ändrade. Antar man i stället att realin- komsterna ökar med 3 procent per år från och med år 1956 och att antalet med hänsyn till inkomsten bidragsbe— rättigade familjer minskar till följd härav, torde kostnaderna för bidrags— givningen budgetåret 1961/62 bli i runt tal 20 procent lägre än vid oförändrade realinkomster. Enligt det ovan redovi- sade räkneexemplct skulle kostnaderna för bidrag enligt vårt förslag sålunda bli något över 170 miljoner kronor, mot enligt gällande regler ca 135 miljoner kronor.

En beräkning av kostnaderna för fa- miljebostadsbidrag till fullständiga fa- miljer med ett minderårigt barn, utförd enligt samma grunder som motsvarande beräkning beträffande familjer med två eller flera minderåriga barn, ger till re- sultat att kostnaderna vid full utbygg- nad av bidragsgivningen — förutsatt 1956 års inkomstfördelning — skulle komma att uppgå till ca 40 miljoner kronor. Om man i likhet med vad som förutsattes beträffande bidrag till fa— miljer med två eller flera minderåriga

barn antar att bidragsgivningen till fa- miljer med ett minderårigt barn blir fullt utbyggd först omkring år 1970 och att realinkomsterna ökas med ca 3 pro— cent per år, kan kostnaderna för bidrag till ettbarnsfamiljer enligt värt förslag vid denna tidpunkt beräknas till unge- fär 15 miljoner kronor. .. Hållpunkter _saknas—fönrrn-ärhiaaå uppskattning av kostnaderna för bidrag till de familjer med ett barn som nu bor i bidragsberättigande lägenheter. Under budgetåret 1957/58, då familjer med ett barn kan erhålla bidrag endast under ett halvt år, torde kostnaderna härför dock icke komma att överstiga 10 mil- joner kronor. Under de därpå närmast följande budgetåren torde man icke hel- ler behöva räkna med högre kostnader för familjebostadsbidrag till fullständiga familjer med ett barn än, säg 20 a 25 miljoner kronor per budgetår.

Det erbjuder ännu större svårigheter att bedöma kostnaderna för bidrag till ensamstående med ett minderårigt barn. På lång sikt torde dessa kostnader emel- lertid icke komma att överstiga 20 mil- joner kronor per år. Under de närmaste budgetåren kan de uppskattningsvis an- ges till 5 miljoner kronor.

Våra förslag beträffande familjebo- stadsbidrag torde tillsammans komma att innebära att statens utgifter för så- dana bidrag under budgetåret 1957/58 kommer att bli i runt tal 25 miljoner kronor högre än de skulle bli om gäl- lande regler bibehålles. Under vart och ett av budgetåren 1958/59—1961/62 tor- de man få räkna med att statens utgif— ter för bidragsgivning enligt våra för- slag blir 60 a 70 miljoner kronor högre än för en bidragsgivning enligt nu gäl— lande regler.

KAPITEL IX

Sammanfattning

Allmänna synpunkter

Frågan om att skapa förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande står allt- jämt i centrum av den bostadspolitiska debatten. Det är angeläget att bostads- försörjningens intressen tillmäts hög prioritet vid de avvägningar mellan oli- ka behov som den allmänna ekonomiska politiken aktualiserar. Även inom bo— stadspolitikens ram bör emellertid åt— gärder vidtagas för att öka de reala re- surser i form av arbetskraft och mate- rial som kan ställas till bostadsbyggan- dets förfogande respektive tillgodose bostadsbyggandets anspråk på krediter. Två slag av åtgärder kan här komma i fråga, dels åtgärder syftande till att rationalisera och förbilliga bostadspro- duktionen, dels åtgärder som syftar till att underlätta bostadsbyggandets ka— pitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat sparande inom bostadsförsörj— ningens sektor av samhällsekonomin. Till det sistnämnda slaget av åtgärder hör en avveckling av de generella sub- ventionerna, skärpning av kraven på amortering av bostadslån, sänkning av övre belåningsgränserna för bostadskre- diter samt åtgärder syftande till att sti- mulera ett frivilligt bostadssparande.

Ett målsparande för bostadsanskaff— ning bör uppmuntras av det allmänna, även om det endast kan ge ett ringa bidrag till lösningen av bostadsbyggan- dets kapitalanskaffningsproblem. Några fastare regler för ett sådant målsparan- de bör icke nu uppdragas av statsmak-

terna. Kommunerna bör stöda initiativ därtill, dels genom att, i den mån så lå- ter sig göra utan att övriga bostadssö- kandes anspråk otillbörligt eftersättes, medverka till att de målsparande er- håller viss förtur till bostäder, dels ge- nom organisatoriska insatser.

Lån och generella subventioner

I rådande kreditmarknadsläge är för- utsåttningarna för att ersätta (len stat- liga bostadskreditgivningen med ett kreditgarantisystem så ogynnsamma, att därmed bör anstå. Frågan om införan- det av ett sådant system bör dock icke definitivt avföras ur diskussionen. Det bör ankomma på riksbanken att aktua- lisera frågan, när läget på kreditmark— naden erbjuder större möjligheter.

Det är ur flera synpunkter önskvärt, att de generella subventionerna till bo- stadsbyggandet nu avvecklas. Med hän- syn till den betydande förbättring av relationen hyra/inkomst som inträffat under efterkrigsåren och den allmänna höjning av levnadsstandarden som sam— tidigt ägt rum, kan detta till väsentlig del ske utan att därför hushåll med or— dinära inkomster sättes ur stånd att efterfråga moderna lägenheter av god- tagbar standard. Önskemålet att särskilt främja egnahemsbyggandet och att ge hushåll med ordinära inkomster eko— nomiska möjligheter att bebo lägenhe- ter i egnahem motiverar emellertid, att kapitalsubventionerna till enfamiljs- oeh tvåfamiljshus tills vidare till större

delen bibehålles. Vidare bör ett skydd mot tillfälligt höga räntor alltfort ingå som ett led i systemet av statliga stöd- åtgärder för bostadsbyggandet. En viss justering uppåt av räntorna för de stat— liga bostadslånen samt de garanterade räntesatserna för primär- och sekun- därlån bör dock ske.

Räntan för såväl tertiärlån som egna- hemslån bör höjas från 3 till 4 procent, varvid dock bör gälla, att räntan för den del av tertiärlånet, respektive egna- hemslånet som motsvarar fördjupning under 70, respektive 40 procent av be- låningsvärdet, bör fastställas i överens— stämmelse med den för underliggande kredit garanterade räntan. Vidare bör räntan för den del av tertiärlån som med hänsyn till produktionskostnader— na beräknas belöpa sig på kommersiella lokaler höjas från 4 till 5 procent. Stats— lånens ränta hör till skillnad mot vad nu är fallet i princip vara obunden.

Den för underliggande krediter ga- ranterade räntan bör genomgående hö- jas såväl i fråga om företag till vilka statligt lån tidigare beviljats som i fråga om framdeles statligt belånade företag. Höjningen bör från och med den 1 ok— tober 1957 motsvara 0,5 procent, vilket innebär, att företag färdigställda 1951 eller senare tills vidare garanteras en primärlåneränta om 3,5 procent och en däremot svarande sekundärlåneränta. Från och med den 1 oktober 1959 bör den garanterade räntan höjas med ytter- ligare 0,5 procent.

Låntagarna bör gottgöras ränteefter- gift så vitt möjligt samtidigt med att de har att erlägga lånekostnaderna för underliggande krediter. Huruvida en sådan omläggning av bostadsstyrelsens praxis kan ske redan under budgetåret 1957/58 har dock lämnats öppet.

Såsom en försöksverksamhet bör räntesubvention kunna beviljas även till vissa bostadsbyggnadsföretag för vilkas

finansiering statligt lån ej anlitas och vilka uppföres främst i syfte att till- godose bostadsbehovet bland anställda vid vissa industriföretag.

Den för tertiärlån till nybyggt fler— familjshus av sten föreskrivna årliga amorteringen bör ökas från en fyrtion- del till en trettiofemtedel av länets ur- sprungliga belopp. Å tertiärlån till om- byggnad bör årligen minst en trettio- femtedel amorteras. Till skillnad mot vad nu är fallet bör samma amorterings— krav som för lån till stenhus tillämpas beträffande lån till flerfamiljshus av trä. Bestämmelsen i gällande kungörelse om tertiärlån, att enskild företagare under de första sex åren av lånets löptid skall erlägga en extra amortering motsvaran- de 1 procent av tertiärlånets ursprung- liga belopp föreslås slopad. Vad beträf- far egnahemslån föreslås inga andra ändringar av gällande amorteringregler än de som betingas av våra förslag om höjning av låneräntan och minskning av lånets räntefria, stående del.

Ortsdifferentierat tilläggslån bör ej längre utgå till nyproducerade fler- familjshus. Däremot bör kapitalsubven— tion alltfort kunna utgå till vintertid uppförda byggnadsföretag.

Den räntefria, stående delen av egna- hemslån bör sänkas från 4 000 till 3 000 kronor i fråga om nybyggnad samt från 20 till 15 procent av ombyggnadskost- naden i fråga om ombyggnad.

Framdeles hör tertiärlån till allmän- nyttiga och kommunala bostadsföretag kunna lämnas mot inteckningssäkerhet inom högst 97 procent av belåningsvär- det. Allmännyttigt företags grundkapital bör uppgå till minst 1 procent av det förvaltade fastighetskapitalet. För fler- familjshus förvaltade av bostadsrätts- föreningar under kommunal kontroll bör övre belåningsgränsen sänkas från 95 till 92 procent av belåningsvärdet och för flerfamiljshus i övriga förvalt-

ningsformer hör undantagslöst tilläm- pas övre belåningsgränsen 85 procent. Vid belåning av enfamiljs— och två- familjshus bör övre belåningsgränsen 90 procent av belåningsvärdet fortfa- rande gälla.

l)e här föreslagna ändringarna av ränte- och amorteringsvillkoren och de övre belåningsgränserna för statslån bör tillämpas på företag beträffande vilka det lånebeviljande organet i samband med meddelandet av preliminärt låne- beslut förutsatt igångsättning tidigast den 1 juli 1957.

De tilläggslån som beviljats till 1950- talets hus bör nu definitivt regleras. En viss del av lånen bör sägas upp till för- räntning och amortering fr. o. m. den 1 oktober 1957. Vad beträffar det pro- visoriska tilläggslånet hör återkravet maximeras till ett belopp om 56 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, vilket vid en ränta av 4 procent och amorte- ringstiden 35 år ger en annuitet om 3 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta. Av det ortsdifferentierade tilläggslånet bör på samma sätt ett belopp motsva- rande högst det kapitaliserade värdet av en efter 4 procents ränta och 35 års amorteringstid beräknad annuitet om något mer än 1 krona per kvadratmeter lägenhetsyta —— eller 22 konor per kvad— ratmeter lägenhetsyta — återkrävas. Eventuellt återstående delar av såväl de provisoriska som de ortsdifferentierade tilläggslånen bör efterskänkas.

De tilläggslån respektive de ränte— fria, stående delar som utgått i samband med statligt tertiärlån enligt äldre kun- görelser till enfamiljs- och tvåfamiljs- hus, statligt bostadsanskaffningslån samt statligt hostadsegnahemslån bör nu ef- terskänkas.

De föreslagna ändringarna av läne- villkoren för nyproducerade lägenhe- ter i flerfamiljshns kan beräknas med- föra en ökning av årshyrorna räknade

exklusive bränsle med till en början ungefär 12 procent, eller i runt tal 4 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, i icke subventionsortsgrupperade orter och omkring 18 procent, eller i runt tal 6 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, i subventionsortsgrupp 4. Under förut- sättning att icke bottenlåneräntan dess- förinnan sjunker under 4 procent kom— mer hyrorna i samtliga orter därutöver till följd av den minskning av ränte- subventionen vi föreslagit att från och med den 1 oktober 1959 öka med ytter- ligare ca 6 procent, eller i runt tal 2 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.

För statligt belånade flerfamiljshus uppförda under den hittills gångna de- len av 1950-talet innebär våra förslag hyreshöjningar fr. o. m. den 1 oktober 1957 med upp till 5 kronor per kvad— ratmeter lägenhetsyta i icke subven- tionsortsgrupperade orter och upp till 6 kronor per kvadratmeter lägenhets- yta i subventionsortsgrupperna 2—4. För statligt belånade flerfamiljshus med obundna bottenlån uppförda under 1940-talet innebär förslagen en hyres— höjning fr. o. m. den 1 oktober 1957 med omkring 1,50 kronor per kvadrat- meter lägenhetsyta. Fr.o.m. den 1 okto- ber 1959 skulle i enlighet med våra för- slag årshyran för samtliga statligt be- lånade flerfamiljshus med obundna bot- tenlån komma att öka med ytterligare 1,50 å 2,00 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.

För ett statligt belånat nyproducerat egethem med produktionskostnaden 45 000 kronor kan de årliga kapitalkost- naderna till följd av våra förslag be- räknas öka med till en början 255 kro- nor, samt från och med den 1 oktober 1959 ytterligare 100 kronor.

Kommunala, med kommun jämställ— da, allmännyttiga och kooperativa bo— stadsföretag bör undantagas från ter- tiärlånekungörelsens föreskrifter om hy-

reskontroll. Vidare bör kommunala och allmännyttiga bostadsföretag undanta- gas från hyresreglering enligt hyresreg— leringslagen.

Familjebostadsbidrag

Barnfamiljernas bostadsförsörjning bör få ett vidgat stöd genom att familje- bostadsbidragen höjes och bidragssyste- met bygges ut till att avse även vissa hushåll med ett barn. Det är särskilt angeläget att öka stödet till barnfamil— jerna i de lägsta inkomstskikten. Hu— vudsyftet med familjebostadsbidraget bör sålunda vara att ge barnfamiljer med låga inkomster ekonomiska möjlig- heter att betala kostnaderna för en med hänsyn till familjens storlek lämplig bostad.

De krav beträffande lägenhetens stan- dard som för närvarande utgör villkor för familjebostadsbidrag bör i huvud- sak bibehållas.

Lägenheten bör sålunda i regel om- fatta minst två rum och kök med en lä- genhetsyta om minst 50 kvadratmeter. Ensamstående med ett barn bör dock —— under förutsättning att hushållet består av endast två personer —— kunna er— hålla bidrag även till lägenhet om ett rum och kök eller ett rum och kokvrå med en lägenhetsyta om minst 30 kvad- ratmeter.

Nu gällande regler beträffande bi- dragstagarens rätt att uthyra en del av den bostad som bidraget avser bör dels skärpas, dels förenklas. Uthyrning i up- penbart förvärvssyfte bör icke få ske, om lägenheten är mindre än fyra rum och kök. Sådan uthyrning bör däremot kunna medgivas, om lägenheten omfat- tar minst fyra rum och kök och under förutsättning, att det antal boningsrum (köket oräknat) som familjen för egen del disponerar motsvarar minst halva antalet familjemedlemmar. Består famil- jen av högst tre personer bör uthyrning

kunna medgivas även i lägenhet om tre rum och kök.

Kraven beträffande lägenhetens ut— rustning och kvalitet bör i viss mån för- enklas. Alltfort bör gälla, att lägenheten skall vara försedd med vatten och av- loppsledningar, anordningar för central- uppvärmning samt nöjaktig möjlighet till bad. Däremot bör de mera allmänt formulerade kraven på tillfredsställan- de köksutrustning och tillräckliga biut- rymmen slopas.

Framdeles bör bidrag kunna utgå oavsett tidpunkten för husets färdigstäl— lande. Tidsgränsen 1942 bör sålunda slopas.

Familjebostadsbidraget skall alltfort vara differentierat efter inkomst — till familj med två eller flera minderåriga barn skall sålunda kunna utgå förhöjt, helt eller reducerat bidrag. Nu gällande respektive föreslagna inkomststreck för sådant bidrag redovisas i tablån överst å sid. 133.

Det för rätt att erhålla förhöjt bidrag stadgade villkoret, att familjeförsörja- ren icke är taxerad till statlig förmö— genhetsskatt, föreslås slopat.

Indragning eller reduktion av familje- bostadsbidrag skall kunna ske så snart bidragstagarens inkomst under ett år överstigit det för bidrag gällande in- komststrecket.

Familjebostadsbidraget skall utgå med samma belopp oberoende av om famil- jen är bosatt i egethem eller flerfamiljs- hus. I fråga om bidrag till familj med tre eller flera minderåriga barn föreslås emellertid, att bidraget skall utgå med större belopp för lägenhet om minst tre rum och kök och en lägenhetsyta om minst 65 kvadratmeter än för mindre lägenhet. Familj med tre eller flera barn boende i lägenhet om två rum och kök skall enligt förslaget erhålla samma bi- drag som en familj med endast två barn.

Bidraget, som utgöres av dels ett be-

Inkomststreck i beskattningsbar inkomst

Förhöjt bidrag Helt bidrag Reducerat bidrag

För närvarande

Förslag För

närvarande

För

närvarande Forslag

Förslag

6 000 7 000 8 000 9 000 10 000 11 000 312 000

3 000 3 500 4 000 4 500 15 000 5 000 5 000

4 000 4 500 5 000 5 500

7 500 8 500 9 500 10 500 11 500 12 500 413 500

7 000 7 500 8 000 8 500 9 000 9 500 210 000

6 000 6 500 7 000 7 500 8 000 8 500 29 000

Gäller för familjer med sex eller flera barn.

åtta » » »

1 2 » » ») » a

Ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn. 4 Ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn till och med totalt nio barn. För familjer med 10 eller flera barn kan reducerat bidrag ej utgå.

lopp per familj, dels ett belopp per barn, skall liksom nu utgå med olika belopp i södra, mellersta och norra Sve- rige (zonerna I, II och 111).

De föreslagna bidragsbeloppen sam- manfattas för olika familjetyper i ne- danstående tablå.

Till familj med ett minderårigt barn och en beskattningsbar inkomst av högst 4 000 kronor skall familjebostadsbidrag kunna utgå med ett årligt belopp mot- svarande reducerat bidrag för tvåbarns- familj, dvs. i zon I 330, i zon II 345, och i zon III 360 kronor. Till ensamstående med ett barn och beskattningsbar in—

komst om högst 4 000 kronor skall fa- miljebostadsbidrag kunna utgå med ett belopp motsvarande helt bidrag för två- barnsfamilj, och till ensamstående med ett barn och en beskattningsbar inkomst mellan 4000 kronor och 6000 kronor skall bidrag kunna utgå med belopp motsvarande reducerat bidrag för två- barnsfamilj.

Nu gällande bestämmelse om rätt till familjebostadsbidrag för barn över 16 år bör slopas.

Bidrag skall kunna utgå endast för tid från och med den kalendermånad un- der vilken ansökan om bidrag första

Bidragstyp

Sammanlagt bidrag för

familj med 3 el. fl. barn i lägenhet om minst 3 r. 0. k.

familj med 2 barn och fa-

milj med 3 el. fl. barn i lägenhet om 2 r. 0. k.

3 barn 4 barn 5 barn

Förhöjt bidrag

Helt bidrag

Reducerat bidrag

960 1 020 1 080

660 690 720

330 345 360

gången ingavs och förutsåttningarna för erhållande av bidrag i övrigt var upp- fyllda.

Familjebostadsbidrag till familjer i hyres- och bostadsrättslägenheter bör i regel tillgodoföras bidragstagarna ge- nom avdrag på hyran, respektive års- avgiften. Bidrag för familjer i egnahem bör av förmedlingsorganen kvittas mot kostnader för statliga lån. Bidragsbe- 1opp, som ej tages i anspråk härför, bör dock utan någon begränsning utbetalas kontant till bidragstagaren.

Prövning av frågan huruvida bidrag skall indragas eller utgå med ändrat belopp till följd av exempelvis ändring av barnantalet skall hädanefter göras endast en gång om året, dock med un- dantag för fall, där antingen en familj flyttar till icke bidragsberättigande lä- genhet, eller en familj flyttar till en lä- genhet för vilken bidrag må utgå med högre belopp, eller där sådana omstän- digheter har inträffat, att familjen med hänsyn till det med bidraget avsedda ändamålet uppenbarligen icke längre bör få åtnjuta bidrag.

De föreslagna ändringarna av bidrags- villkoren bör träda i kraft den 1 ja— nuari 1958.

Kostnader

De statsfinansiella konsekvenserna av våra förslag ger sig icke mera påtagligt till känna förrän efter några budgetår. Det kan beräknas, att statens behov av medel för lån till bostadsbyggandet bud- getåret 1961/62 till följd av våra förslag kommer att minska med 70 a 80 miljo- ner kronor eller ca 10 procent vid en produktionsvolym av 60 000 å 65 000 bo- stadslägenheter per år. Vidare kan sta— ten genom våra förslag beträffande lån- givningen detta budgetår beräknas göra en besparing om i runt tal 160 miljoner kronor genom ökade ränteintäkter, minskade utgifter för ränteeftergifter samt intäkter genom återkrav av till— läggslån. Våra förslag beträffande fa- miljebostadsbidrag kommer däremot att öka statens utgifter. Budgetåret 1961/62 kan den av dessa förslag betingade ut— giftsökningen beräknas uppgå till 60 a 70 miljoner kronor.

Författningsförslag

Förslag

till

ändring i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljhus

Härigenom förordnas, dels att kungörelsen den 30 juni 1948 om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus skall benämnas Kungl. Maj:ts kungörelse om tertiär- lån för flerfamiljshus, m. m., dels ock att i nämnda kungörelse 5 samt 13—15 %% skola upphöra att gälla ävensom att 1,4, 6—12, 16, 17, 21, 28 och 34 %% skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

15.

För främjande av bostadsbyggnads- verksamheten inom riket må, under de förutsättningar och på de villkor som nedan angivas, av statsmedel beviljas

a) tertiärlån för ny- eller ombygg- nadsföretag, avseende flerfamiljshus, som i sin helhet är avsett för bostads- ändamål eller som innehåller andra ut- rymmen än för bostadsändamål till högst hälften av den sammanlagda lä- genhetsytan, vinds- och källarplan oräk- nade; samt

b) tilläggslån för nybyggnadsföretag, avseende sådant hus.

Har tertiär- eller tilläggslån beviljats för hus, som ingår i bebyggelse med gemensam värmecentral, må under de särskilda villkor, som bostadsstyrelsen äger föreskriva, tertiärlån beviljas för hus, som utan att uppfylla de i första stycket angivna villkoren inrymmer ge- mensam anläggning för värme- och varmvattenförsörjning eller gemensam tvättstuga med tillhörande utrymmen.

För främjande av bostadsbyggnads- verksamheten inom riket må, under de förutsättningar och på de villkor som nedan angivas, av statsmedel beviljas tertiärlån för ny- eller ombyggnads— företag, avseende flerfamiljshus, som i sin helhet är avsett för bostadsändamål eller som innehåller andra utrymmen än för bostadsändamål till högst hälf- ten av den sammanlagda lägenhetsytan, vinds- och källarplan oräknade.

Har tertiärlån beviljats för hus, som ingår i bebyggelse med gemensam vär- mecentral, må under de särskilda vill- kor, som bostadsstyrelsen äger före- skriva, tertiärlån beviljas för hus, som utan att uppfylla de i första stycket an- givna villkoren inrymmer gemensam anläggning för värme- och varmvatten- försörjning eller gemensam tvättstuga med tillhörande utrymmen.

(Nuvarande lydelse:)

Kungl. Maj:t äger medgiva att lån be- viljas i andra fall än som avses i första och andra styckena.

(Föreslagen lydelse:)

Till nybyggnadsföretag, avseende hus som i första stycket sägs och som be- drives vintertid och till följd därav medför betydande extra kostnader, må därjämte efter särskild prövning bevil- jas bidrag, som omedelbart avskrives.

Kungl. Maj:t äger medgiva att län eller bidrag beviljas i andra fall än som avses i första, andra och tredje styc- kena.

Då synnerliga —————————————— med nybyggnadsföretag. Med flerfamiljshus _______

(4 5.)

Tertiärlån må beviljas allenast under förutsättning att sökanden avgiver för- bindelse att vid uthyrning av lägenhet i byggnad, som ansökningen avser, icke förrän lånet blivit till fullo guldet utan det lånebeviljande organets medgivan- de uttaga hyror eller ersättning för bränslekostnader med högre belopp el- ler beräknade efter andra grunder än det lånebeviljande organet vid varje tid godkänner. Av bostadsrättsförening avgiven förbindelse skall därjämte in- nefatta skyldighet för föreningen att under tid som nyss sagts godtaga de jämkningar i den för föreningen gäl— lande ekonomiska planen, vilka det lå- nebeviljande organet må påfordra, samt att tillförbinda medlem att vid uthyr- ning av lägenhet underkasta sig den reglering av hyran som här angivits.

______ tre bostadslägenheter.

4 %.

Såsom villkor för beviljande av ter- tiärlån skall föreskrivas att sökanden avgiver förbindelse att, därest lägen- heterna i byggnad som ansökningen avser bliva underkastade hyreskon- troll enligt 6 %, vid uthyrning av sådan lägenhet icke förrän lånet blivit till fullo guldet utan det lånebeviljande or- ganets medgivande uttaga hyror eller ersättning för bränslekostnader med högre belopp eller beräknade efter and- ra grunder än det lånebeviljande orga- net vid varje tid godkänner. Av bo— stadsrättsförening avgiven förbindelse skall därjämte innefatta skyldighet för föreningen att under tid som nyss sagts godtaga de jämkningar i den för för- eningen gällande ekonomiska planen, vilka det lånebeviljande organet må på- fordra, samt att tillförbinda medlem att vid uthyrning av lägenhet underkasta sig den reglering av hyran som här angivits.

Avser lånet ——————————————— över byggnadsföretaget.

(7 5 2 stycket delvis; paragrafen i dess helhet återgiven under 7 5 här nedan.)

Stadgarna för bostadsrättsförening —— —— — skola —- _ —— innehålla före- skrift — — — dels ock därom, att — — —-— bostadsrättshavare icke utan medgivande av föreningens styrelse får

Bostadsrättsförening må beviljas lån allenast under förutsättning att för- eningens stadgar under tiden intill dess länet tillfalla galdits innehålla föreskrift därom, att bostadsrättshavare icke utan

(Nuvarande lydelse:)

överlåta sin bostadsrätt eller uthyra av honom innehavd lägenhet.

(Föreslagen lydelse:) medgivande av föreningens styrelse får överlåta sin bostadsrätt eller uthyra av honom innehavd lägenhet.

65.

Där ej annorlunda förordnas, må det lånebeviljande organet icke medgiva, att de sammanlagda ärliga hyrorna för lä- genheter i byggnad som tillkommit, om- byggts eller förvärvats med stöd av lån enligt denna kungörelse, efter avdrag för uppskattade normala hyresförluster, vid någon tidpunkt överskrida de be- räknade årliga utgifterna för dels för- räntning och amortering av det i fas- tigheten eller, då fråga är om tomträtt, i byggnaden nedlagda kapitalet dels fastighetens eller byggnadens förvalt- ning, i förekommande fall jämte tomt- l'ättsavgäld.

Vid utgifternas beräknande skall iakttagas

att räntor och amorteringar å tertiär- krediten skola upptagas till högst det belopp, vartill desamma enligt denna kungörelse böra beräknas, därvid dock skall bortses från sådan särskild amor- tering, varom förmäles i 11 5 1 mom. fjärde stycket;

att räntor och amorteringar å det öv- riga i fastigheten eller byggnaden ned- lagda kapitalet skola upptagas, såvitt angår primär- och sekundärlån i enlig- het med de för sådana lån gällande villkoren och med beaktande tillika av vad i 12 & föreskrives rörande eftergift samt i fråga om återstående kapital till skäligt belopp; samt

att i förvaltningsutgifterna icke må inräknas sådan ökning av bränslekost- naderna, som inträffat efter den 31 juli 1939.

Lägenheter i byggnad, som tillkom— mit, ombyggts eller förvärvats med stöd av tertiärlån och som äges av annan än i 9 5 första stycket a) och b) avsedd låntagare, skola vara underkastade hy- reskontroll enligt vad i denna paragraf sägs.

Där ej annorlunda förordnas, må det lånebeviljande organet icke medgiva att de sammanlagda årliga hyrorna, efter avdrag för uppskattade normala hyres- förluster, vid någon tidpunkt överskri- da de beräknade årliga utgifterna för dels förräntning och amortering av det i fastigheten eller, då fråga är om tomt- rätt, i byggnaden nedlagda kapitalet dels fastighetens eller byggnadens för- valtning, i förekommande fall jämte tomträttsavgäld.

Vid utgifternas beräknande skall iakt- tagas

att räntor och amorteringar å tertiär- krediten skola upptagas till högst det belopp, vartill desamma enligt denna kungörelse böra beräknas;

att räntor och amorteringar å det öv- riga i fastigheten eller byggnaden ned- lagda kapitalet skola upptagas, såvitt angår primär- och sekundärlån i enlig- het med de för sådana lån gällande vill- koren och med beaktande tillika av vad i 12 & föreskrives rörande eftergift samt i fråga om återstående kapital till skä- ligt belopp; samt

att i förvaltningsutgifterna icke må inräknas sådan ökning av bränslekost- naderna, som inträffat efter den 31 juli 1939.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse :)

75.

I kontrakt rörande uthyrning av lä- genhet i byggnad, som uppförts, om- byggts eller förvärvats med stöd av lån enligt denna kungörelse, skall intill dess lån tillfullo guldits eller avskrivits, finnas angivet, att hyran icke får över- stiga av det lånebeviljande organet an- givet belopp.

Stadgarna för bostadsrättsförening, som äger bostadshus, uppfört, ombyggt eller förvärvat med stöd av lån enligt denna kungörelse, skola under tid som i första stycket sägs innehålla föreskrift dels därom, att högre avgifter icke få uttagas än det lånebeviljande organet medgivit, dels ock därom, att under samma tid bostadsrättshavare icke utan medgivande av föreningens styrelse får överlåta sin bostadsrätt eller uthyra av honom innehavd lägenhet.

I kontrakt rörande uthyrning av lä- genhet i byggnad, som uppförts, om- byggts eller förvärvats med stöd av tertiärlån, skall intill dess lån tillfullo guldits, finnas angivet att, därest lägen- heten är underkastad hyreskontroll en- ligt 6 g, hyran icke får överstiga av det lånebeviljande organet angivet belopp.

Stadgarna för bostadsrättsförening, som äger bostadshus, uppfört, ombyggt eller förvärvat med stöd av tertiärlån, skola under tid som i första stycket sägs innehålla föreskrift därom att, därest lägenheterna i huset bliva under- kastade hyreskontroll enligt 6 5, högre avgifter icke få uttagas än det lånebe- viljande organet medgiver.

Så.

överlåtes inom den i 7 & angivna ti- den byggnad, som uppförts, ombyggts eller förvärvats med stöd av lån enligt denna kungörelse, skall förbehåll göras om skyldighet för förvärvaren att efter- komma av det lånebeviljande organet meddelade föreskrifter rörande hyres- ersättning och hyreskontroll. Det ålig- ger överlåtaren att ofördröjligen till- ställa det lånebeviljande organet be- styrkt avskrift av överlåtelsehandlingen.

Överlåtes inom den i 7 % angivna ti— den byggnad, som uppförts, ombyggts 'eller förvärvats med stöd av tertiärlån,

skall förbehåll göras om skyldighet för förvärvaren att efterkomma föreskrifter rörande hyresersättning och hyreskon— troll, som meddelats eller må meddelas av det lånebeviljande organet. Det ålig— ger överlåtaren att ofördröjligen till- ställa det lånebeviljande organet be— styrkt avskrift av överlåtelsehandlingen.

95.

Tertiärlån må ej överstiga nedan an- givna andel av det avkastningsvärde, som det lånebeviljande organet åsätter fastigheten eller byggnaden, nämligen i fråga om

a) byggnad, som uppföres, ombygges eller förvärvas av kommun eller allmän— nyttigt bostadsföretag, trettio procent,

Tertiärlån må ej överstiga nedan an— givna andel av det avkastningsvärde, som det lånebeviljande organet åsätter fastigheten eller byggnaden, nämligen i fråga om

a) byggnad, som uppföres, ombygges eller förvärvas av kommun eller all— männyttigt bostadsföretag, tjugmjupro- cent,

(Nuvarande lydelse:)

b) byggnad, som uppföres eller om- bygges av kooperativt organiserat före- tag, vilket arbetar utan enskilt vinst- syfte och under kontroll, som det låne- beviljande organet finner betryggande, tjugufem procent samt

0) annan byggnad femton procent eller, där enligt 10 5 första stycket c) län må säkerställas av inteckning lig- gande inom nittio eller nittiofem pro- cent av avkastningsvärdet, i förra fal- let ljuga och i senare fallet tjugufem procent.

(Föreslagen lydelse:)

b) byggnad, som uppföres eller om- bygges av kooperativt organiserat före- tag, vilket arbetar utan enskilt vinst- syfte och under kontroll, som det låne- beviljande organet finner betryggande, tjugutvä procent samt

c) annan byggnad femton procent.

Ej heller ——————————————————— för ombyggnaden. Uppgår, då —————————————————— styckena sägs.

10 %.

Till säkerhet för tertiärlån skall, ut- om då låntagaren är kommun eller hel- kommunalt företag för vars tertiärlån kommunen iklätt sig borgen såsom för egen skuld, lämnas inteckning i fastig- neten eller tomträtten liggande i fråga om

a) byggnad, som uppföres eller för- värvas av allmännyttigt bostadsföretag, inom etthundra procent,

b) byggnad, som uppföres av företag varom förmäles i 9 5 första stycket b), inom nitliofem procent samt

c) annan byggnad inom åttiofem pro- cent eller, där det lånebeviljande orga— net finner särskilda skäl föreligga att medgiva en högre belåningsgräns, nit— tio eller ifall som avses nedan i tredje stycket nitliofem procent av det avkast- ningsvärde, som åsatts fastigheten eller byggnaden.

För byggnad, som uppföres för att bereda bostäder åt anställda vid visst industriföretag, må ej godtagas inteck- ning över dttiofem procent av avkast- ningvärdet med mindre byggnaden äges och förvaltas av särskilt företag, som arbetar utan enskilt vinstsyfte.

Anser tertiärlån byggnad, som sist

Till säkerhet för tertiärlån skall, ut- om då låntagaren är kommun eller hel— kommunalt företag för vars tertiärlån kommunen iklätt sig borgen såsom för egen skuld, lämnas inteckning i fastig— heten eller tomträtten liggande i fråga om

a) byggnad, som uppföres eller för- värvas av allmännyttigt bostadsföretag, inom nittiosju procent,

b) byggnad, som uppföres av företag varom förmäles i 9 5 första stycket b) inom nittiotvå procent samt

c) annan byggnad inom åttiofem procent av det avkastningsvärde, som åsatts fastigheten eller byggnaden.

(Nuvarande lydelse:)

sagts, må, om särskilda skäl föreligga, till säkerhet för lånet kunna godtagas inteckning inom nittiofem procent av avkastningsvärdet, därest industriföre- taget lämnar borgen för den del av lå- net, som överstiger åttiofem procent av samma värde.

Inteckningen skall _______ Såsom ytterligare _______

(Föreslagen lydelse:)

_________ för förbindelsen. _______ äro pantförskrivna.

Allenast då —————————————————— för tertiärlånet.

Utan hinder _________ —————— byggnadsföretaget avser.

11 5.

1 mom. Tertiärlån, som icke översti- ger i 9 å första och andra styckena av- sett belopp, löper med tre procent årlig ränta. Därest huset innehåller lokaler, som icke inrymma bostäder med därtill hörande biutrymmen eller anläggning som i 1 5 andra stycket sägs, skall dock räntefoten för den del av tertiärlånet, som med utgångspunkt från kostnader- na beräknas belöpa på sagda lokaler, vara fyra procent.

1 mom. Tertiärlån, som icke översti- ger i 9 5 första och andra styckena av- sett belopp, skall, där ej annorlunda förordnas, löpa med fyra procent årlig ränta. Därest huset innehåller lokaler, som icke inrymma bostäder med där- till hörande biutrymmen eller anlägg- ning som i 1 & andra stycket sägs, skall dock, där ej annorlunda förordnas, räntefoten för den del av tertiärlånet, som med utgångspunkt från kostnader- na beräknas belöpa på sagda lokaler, vara fem procent.

Lånet skall —————————————————— följande grunder. Tertiärlån, som beviljats för uppfö- rande eller förvärv av byggnad, skall från den dag då lånet börjat löpa som amorteringslån, årligen amorteras, då fråga är om byggnad av sten eller där- med likvärdigt material med en fyr- tiondel samt eljest med en trettionde! av det ursprungliga lånebeloppet. För ombyggnad beviljade lån skola årligen amorteras med lika stora belopp, mot- svarande lägst de andelar av länets ur- ' sprungliga belopp, som nyss angivits.

Utöver den amortering, som i näst- föregående stycke sägs, skall annan lån- tagare än kommun, allmännyttigt bo— stadsföretag eller företag, varom för- mäles i 9 5 första stycket b), under de sea: första åren från den dag, lånet bör- jat löpa som amorteringslån, erlägga

Tertiärlån, som beviljats för uppfö— rande eller förvärv av byggnad, skall från den dag då lånet börjat löpa som amorteringslån, årligen amorteras med en trettiofemtedel av det ursprungliga lånebeloppet. För ombyggnad beviljade lån skola årligen amorteras med lika stora belopp, motsvarande lägst de an— delar av länets ursprungliga belopp, som nyss angivits.

en årlig amortering uppgående till en procent av länets ursprungliga belopp.

Har tertiärlån beviljats till byggnad, som uppförts för att bereda bostäder åt anställda vid visst industriföretag, må, om särskilda skäl föranleda därtill, medgivas undantag från den amorte- ringsskyldighet, som är föreskriven i föregående stycke.

12 %.

1 mom. Därest låntagaren för lån, lämnade mot säkerhet av inteckningar med bättre förmånsrätt än den enligt 10 5 första stycket ställda säkerheten, nödgas under något av de tio första åren efter lånens upptagande erlägga högre årlig ränta än, i fråga om bygg- nadsföretag som färdigställts före den 1 januari 1951, tre och en halv procent för primärkredit och däremot svarande ränta för sekundärkredit eller, i fråga om senare färdigställt byggnadsföretag, tre procent för primärkredit och där- emot svarande ränta för sekundärkre- dit, må det lånebeviljande organet till- erkänna låntagaren ersättning med be— lopp högst motsvarande sålunda upp- komna ökade räntekostnader genom eftergift å vad han för ifrågavarande år har att erlägga såsom ränta och amortering å tertiärlånet. Sådan ersätt- ning skall dock icke avse den del av den ifrågavarande krediten, som enligt de i 11 & 1 mom. första stycket angivna grunderna beräknas belöpa på där om- förmälda lokaler.

Har låntagaren ________ Då fråga __________ I räntekostnad ________ Det långivande ________

1 mom. Därest låntagaren för lån, lämnade mot säkerhet av inteckningar med bättre förmånsrätt än den enligt 10 % första stycket ställda säkerheten, nödgas under visst är efter lånens upp- tagande erlägga högre årlig ränta än, i fråga om byggnadsföretag som färdig- ställts före den 1 januari 1951 fyra pro- cent för primärkredit och däremot sva- rande ränta för sekundärkredit eller, i fråga om senare färdigställt byggnads- företag, tre och en halv procent för pri- märkredit och däremot svarande ränta för sekundärkredit, må det lånebevil- jande organet tillerkänna låntagaren er- sättning med belopp högst motsvarande sålunda uppkomna ökade räntekostna- der genom eftergift å vad han för ifrå- gavarande år har att erlägga såsom ränta och amortering å tertiärlånet. Så- dan ersättning skall dock icke avse den del av den ifrågavarande krediten, som enligt de i 11 5 1 mom. första stycket angivna grunderna beräknas belöpa på där omförmälda lokaler.

_______ eftergiftens storlek. _______ med ombyggnaden. __________ att erlägga. ________ sådan tidsperiod.

Belopp som ————————————————— kunna återkrävas.

16 5.

Där de för tertiär- eller tilläggslåns tillgodonjutande stadgade villkor eller

Där de för tertiärläns tillgodonju- tande stadgade villkor eller i avseende

i avseende å lånen meddelade föreskrif- ter åsidosättas, så ock där byggnad, för vars uppförande, ombyggnad eller för- värv lån erhållits, genom vanvård eller annorledes under lånetiden minskar i värde, så att för länen lämnad pant icke kan anses utgöra nöjaktig säker- het, eller nöjaktig brandförsäkring ej längre föreligger, äger det lånebeviljan- de organet uppsäga länen till inbetal- ning, helt eller delvis, omedelbart eller å viss bestämd dag.

I samband ——————————

å lånet meddelade föreskrifter åsido- sättas, så ock där byggnad, för vars uppförande, ombyggnad eller förvärv lån erhållits, genom vanvård eller an— norledes under lånetiden minskar i vår- de, så att för lånet lämnad pant icke kan anses utgöra nöjaktig säkerhet, el— ler nöjaktig brandförsäkring ej längre föreligger, äger det lånebeviljande or- ganet uppsäga lånet till inbetalning, helt eller delvis, omedelbart eller å viss bestämd dag.

———————— därtill föreligga.

Av låntagaren ——————————————— omedelbar betalning.

17 %.

Därest efter det slutligt beslut med— delats om tertiär- eller tilläggslån fastig- heten eller tomträtten övergår till ny ägare eller tomträttshavare, skall denne, om han vill behålla lånet, inom sex månader från den dag, då han blev ägare av fastigheten eller tomträtten övergick till honom, hos det lånebevil- jade organet göra ansökan att få över- taga lånet och för sådant ändamål av- lämna förbindelse enligt formulär, som fastställes av bostadsstyrelsen, även- som, därest vederbörande kommun i avseende ä länet gjort åtagande enligt 13 5 2 mom., nytt dylikt åtagande. Gö- res ej sådan ansökan eller avslås den- samma, skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, lånet uppsägas till in- betalning omedelbart eller å viss be- stämd dag.

Därest efter det slutligt beslut med- delats om tertiärlån fastigheten eller tomträtten övergår till ny ägare eller tomträttshavare, skall denne, om han vill behålla lånet, inom sex månader från den dag, då han blev ägare av fas- tigheten eller tomträtten övergick till honom, hos det lånebeviljande organet göra ansökan att få övertaga länet och för sådant ändamål avlämna förbindelse enligt formulär, som fastställes av bo- stadsstyrelsen. Göres ej sådan ansökan eller avslås densamma, skall, där ej sär- skilda skäl till annat föranleda, lånet uppsägas till inbetalning omedelbart el— ler å viss bestämd dag.

21 5.

Då handlingarna _______ I preliminärt beslut om tilläggslån skall föreskrivas, att sökanden vid ären- dets slutliga handläggning är skyldig att godtaga, i stället för tilläggslån, ett an— nat därmed jämförligt statligt stöd.

Preliminärt beslut _______

_________ eget yttrande.

— — _ _ _ _— — — ena exemplaret.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

28 5. Det åligger ———————————————— över byggnadsföretaget. Tillika har förmedlingsorganet att un- der lånetiden öva tillsyn över byggna- den och kontrollera, att vid upplåtelse av lägenhet i byggnaden högre hyra icke uttages än det lånebeviljande organet medgivit.

Tillika har förmedlingsorganet att un— der lånetiden öva tillsyn över byggna- den samt att, där lägenheterna i bygg- naden äro underkastade hyreskontroll enligt 6 g, kontrollera att vid upplåtelse av lägenhet högre hyra icke uttages än det lånebeviljande organet medgivit.

34 %. Beslut i ———————————————————— till beslutet. Klagan över länsbostadsnämnds be- slut i fråga, som avses i denna kungö- relse, föres hos bostadsstyrelsen genom besvär, vilka skola insändas eller ingi- vas till nämnden och dit inkomma sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll kännedom om beslutet. Det ålig— ger nämnden att skyndsamt, jämte eget yttrande, översända inlagan samt hand— lingarna i ärendet till styrelsen.

över beslut __________

Den som icke ätnöjes med bostads- styrelsens beslut i ärende enligt denna kungörelse äger anföra besvär över be- slutet hos Kungl. Maj:t. Besvären skola hava inkommit till socialdepartementet sist ä trettionde dagen efter den då kla- ganden erhöll del av beslutet.

I beslut ___________

över länsbostadsnämnds beslut i frå- ga, som avses i denna kungörelse, må klagan föras hos bostadsstyrelsen ge- nom besvär, vilka ställda till styrelsen, skola insändas eller ingivas till nämn- den. Det åligger nämnden att skynd- samt, jämte eget yttrande, insända be- svärsinlagan samt handlingarna i ären— det till styrelsen.

—————————— icke föras. över bostadsstyrelsens beslut i ärende enligt denna kungörelse må klagan fö- ras hos Kungl. Maj:t genom besvär. Be- svären skola insändas eller ingivas till styrelsen, som har att med eget utlä- tande insända handlingarna till social- departementet. —————————— av talan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1957 utom såvitt angår 12 5 1 mom., i vilken del kungörelsen träder i kraft den 1 oktober 1957; dock skola 1 och 5 95, 9 5 första stycket, 10 5 första —tredje styckena, 11 5 1 mom. första, tredje och fjärde styckena, 13—15 55, 16 5 första stycket och 17 g i den äldre lydelsen äga tillämpning & byggnads- företag, som enligt preliminärt beslut om tertiärlån eller tilläggslån avsetts skola påbörjas före den 1 juli 1957.

Vid tillämpning av vad i 1 5 andra

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

stycket stadgas om förutsåttningarna för beviljande av lån för där avsett ända- mål skall med hus, för vilket tertiärlån beviljats, likställas hus, för vilket be- viljats tilläggslån enligt äldre bestäm- melser.

Beträffande byggnadsföretag, för vil- ka tertiärlån eller tilläggslån beviljats före den 1 juli 1957, skola 6—8 och 28 55 i den nya lydelsen äga motsva- rande tillämpning.

Bestämmelserna i 12 5 1 mom. första stycket skola äga tillämpning även (i tertiärlån, som före den 1 oktober 1957 beviljats med stöd av kungörelsen den 30 juni 1948 om tertiärlån och tilläggs- lån för flerfamiljshus.

Därest Iåntagtu'e, som beviljats ter- tiärlån med stöd av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 636) angående tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag eller kungörel- sen den 29 juni 1946 (nr 551) om ter- tiärlån och tilläggslån för flerfamiljs- hus, nödgas under visst är efter primär- eller sekundärkreditens upptagande er- lägga högre ärlig ränta än, vad angår primärkrediten, den i vederbörande kungörelse för ifrågavarande fall angiv- na räntan ökad med en procent och, vad angår sekundärkrediten, däremot svarande ränta, må — utan hinder av vad i berörda kungörelser finnes stad- gat däremot stridande —— ersättning med belopp högst motsvarande sålunda upp— komna ökade räntekostnader tillerkän- nas låntagaren genom eftergift å vad han för ifrågavarande år har att erlägga såsom ränta och amortering & tertiär- lånet, dock att eftergift ej må medgivas beträffande enfamiljs- och tvåfamiljs- hus; och skall rörande ersättningen för ökade räntekostnader i övrigt gälla vad i 12 5 1 mom. denna kungörelse stadgas.

Förslag

till

ändring i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån

Härigenom förordnas, att 11—13 samt 40 %% kungörelsen den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11 5.

Av egnahemslån skall under en tid av tio år belopp, som nedan sägs, utgöra räntefri, stående del, nämligen

a) vid nybyggnad 4000 kronor och

b) vid ombyggnad ett belopp mot- svarande 20 procent av belåningsvärdet eller _ därest sökanden med hänsyn till betalningsförmåga och övriga om- ständigheter finnes vara i behov av ytterligare stöd för den tillämnade om- byggnaden _— högre procenttal därav, dock i intet fall högre belopp än 4 000 kronor,

allt under förutsättning att vederbö- rande kommun åtagit sig att gentemot staten ansvara för förlust, som annorle- des än genom avskrivning kan upp- komma å den räntefria, stående delen av lånet.

Vad i ———————————

Av egnahemslån skall under en tid av tio år belopp, som nedan sägs, utgöra räntefri, stående del, nämligen

a) vid nybyggnad 3000 kronor och

b) vid ombyggnad ett belopp mot- svarande 15 procent av belåningsvär- det eller — därest sökanden med hän- syn till betalningsförmåga och övriga omständigheter finnes vara i behov av ytterligare stöd för den tillämnade om- byggnaden —— högre procenttal därav, dock i intet fall högre belopp än 3 000 kronor,

allt under förutsättning att vederbö- rande kommun åtagit sig att gentemot staten ansvara för förlust, som annorle— des än genom avskrivning kan upp- komma å den räntefria, stående delen av lånet.

_________ eller butiker.

Efter utgången ——————————————— densamma avskrivas.

12 %.

Egnahemslån, med undantag av i 11 & omförmäld räntefri, stående del, löper med tre procent årlig ränta från utbe- talningsdagen och skall, till den del lånet med avseende å förmånsrätten är beläget över 40 procent av belånings- värdet, vara amorteringsdel från den dag det lånebeviljande organet bestäm-

Egnahemslån, med undantag av i 11 % omförmäld räntefri, stående del, skall, där ej annorlunda förordnas, från ut- betalningsdagen löpa med årlig ränta av fyra procent till den del lånet med avseende å förmånsrätten är beläget över 40 procent av belåningsvärdet och eljest tre och en halv procent.

mer och i övrigt utgöra räntebärande, stående del. I fall, som avses i 10 5 första stycket andra punkten, bestäm- mer det lånebeviljande organet amor- teringsdelens storlek.

Å egnahemslån eller, om endast viss del av lånet skall amorteras, å amorte- ringsdelen skola erläggas lika stora annuiteter så beräknade, att amorte- ringen är slutförd beträffande lån för nybyggnad inom tjugufem år från den i första stycket omförmälda dagen och beträffande lån för ombyggnad inom det antal år, som det lånebeviljande or- ganet bestämmer, dock högst tjugufem år, från nämnda dag. Av annuiteten skola räknat å vad av länet återstår att amortera tre procent utgöra ränta samt återstoden amortering. Beträffande eg- nahemslån, som beviljas till i 6 5 andra stycket omförmäld låntagare, skall amorteringsplanen fastställas så, att amorteringsskyldigheten kan i huvud- sak fullgöras med hjälp av det familje- bostadsbidrag, som beräknas komma att utgå.

På framställning ________

I första stycket omförmäld räntebä- rande, stående del av egnahemslån skall återbetalas enligt villkor, som fastställas senast vid utgången av den tid, då amorteringsdelen av egnahemslån skall hava slutbetalats.

Lånet, med undantag av räntefri, stå- ende del skall, till den del detsamma med avseende å förmånsrätten är be— läget över 40 procent av belåningsvär- det, vara amorteringsdel från den dag det lånebeviljande organet bestämmer och i övrigt utgöra räntebärande, stå— ende del. I fall, som avses i 105 första stycket andra punkten, bestämmer det lånebeviljande organet amorteringsde- lens storlek.

Å egnahemslån eller, om endast viss del av länet skall amorteras, å amorte— ringsdelen skola erläggas lika stora an- nuiteter så beräknade, att amorteringen är slutförd beträffande lån för nybygg- nad inom tjugufem år från den i andra stycket omförmälda dagen och beträf- fande lån för ombyggnad inom det an- tal år, som det lånebeviljande organet bestämmer, dock högst tjugufem år, från nämnda dag. Beträffande egnahemslån, som beviljas till i 6 5 andra stycket om- förmäld låntagare, skall amorterings- planen fastställas så, att amorterings— skyldigheten kan i huvudsak fullgöras med hjälp av det familjebostadsbidrag, som beräknas komma att utgå.

————————— tjugufem år.

I andra stycket omförmäld räntebä- rande, stående del av egnahemslån skall återbetalas enligt villkor, som fastställas senast vid utgången av den tid, då amor- teringsdelen av egnahemslån skall hava slutbetalats.

13 5.

1 mom. Därest låntagaren för lån, lämnade mot säkerhet av inteckningar med bättre förmånsrätt än enligt 6 5 första stycket ställd inteckningssäker- het, nödgas under något av de tio

1 mom. Därest låntagaren för lån, lämnade mot säkerhet av inteckningar med bättre förmånsrätt än enligt 6 5 första stycket ställd inteckningssäker- het, nödgas under visst är från den dag

första åren från den dag egnahemslå- net överförts till amorteringslån, er- lägga högre årlig ränta än, i fråga om byggnadsföretag som färdigställts före den 1 januari 1951, tre och en halv procent och, i fråga om senare färdig— ställt byggnadsföretag, tre procent, må det lånebeviljande organet av egna- hemslånets ränte- och annuitetsbelopp årligen eftergiva högst följande belopp i kronor:

(Föreslagen lydelse:) egnahemslånet överförts till amorte- ringslån, erlägga högre årlig ränta än, i fråga om byggnadsföretag som färdig- ställts före den 1 januari 1951, fyra pro- cent och i fråga om senare färdigställt byggnadsföretag, tre och en halv pro- cent, må det lånebeviljande organet av egnahemslånets rånte- och annuitetsbe- lopp årligen eftergiva högst följande be- lopp i kronor:

En- Två— familj s— familj s- hus hus

Byggnadsföretaget avser

En- Två- familj s- familj s- hus hus

Byggnadsföretaget avser

1. Nybyggnad

a) färdigställd före den 1 januari 1951 ...........

b) färdigställd senare .........

. Ombyggnad

a) färdigställd före den 1 januari 1951 ........... 100 160

b) färdigställd senare ......... 210 310

1. Nybyggnad

a) färdigställd före den 1 januari 1951 ...........

b) färdigställd senare .........

2. Ombyggnad

a) färdigställd före den 1 januari 1951 ........... 60 100

b) färdigställd senare ......... 150 210

Belopp som ————————————————— kunna återkrävas.

40 &. Beslut i ———————————————————— till beslutet. Klagan över länsbostadsnämnds be— slut i fråga, som avses i denna kungö- relse, föres hos bostadsstyrelsen genom besvär, vilka skola insändas eller in- givas till nämnden och dit inkomma sist å trettionde dagen från det klagan- den erhöll kännedom om beslutet. Det åligger nämnden att skyndsamt, jämte eget yttrande, översända inlagan samt handlingarna i ärendet till styrelsen.

Över beslut __________

Den som icke åtnöjes med bostads— styrelsens beslut i ärende enligt denna kungörelse äger anföra besvär över be- slutet hos Kungl. Maj:t. Besvären skola hava inkommit till socialdepartementet

över länsbostadsnämnds beslut i frå- ga, som avses i denna kungörelse, må klagan föras hos bostadsstyrelsen ge- nom besvär, vilka ställda till styrelsen, skola insändas eller ingivas till nämn- den. Det åligger nämnden att skynd- samt, jämte eget'yttrande, insända be— svärsinlagan samt handlingarna i ären- det till styrelsen.

—————————— icke föras.

över bostadsstyrelsens beslut i åren- de enligt denna kungörelse må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär. Besvären skola insändas eller ingivas till styrelsen, som har att med eget ut—

sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

I beslut ___________

låtande insända handlingarna till so— cialdepartementet. —————————— av talan.

Denna kungörelse träder i kraft så— vitt angår 11, 12 och 40 55 den 1 juli 1957 och såvitt angår 13 5 den 1 okto- ber 1957; dock skola bestämmelserna i 11 5 första stycket och 12 5 i deras äldre lydelse äga tillämpning å bygg- nadsföretag, som enligt preliminärt be- slut om egnahemslån avsetts skola pä- börjas före den 1 juli 1957.

Bestämmelserna i 13 5 1 mom. första stycket i deras nya lydelse skola äga

o

tillämpning även (1 egnahemslån, som beviljats före den 1 oktober 1957.

Förslag till

Kungörelse om familjebostadsbidrag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 5. För att sänka de årliga bostadskostnaderna för familjer med barn samt be- fordra en förbättring av bostadsstandarden må, under de förutsättningar och på de villkor, som nedan angivas, av allmänna medel utgå familjebostadsbidrag.

2 &.

I denna kungörelse avsedd bidragsgivning handhaves av bostadsstyrelsen och kommunerna.

Angående skyldighet för kommun att medverka vid sådan bidragsverksamhet, som avses i denna kungörelse, stadgas i lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

Har Kungl. Maj:t jämlikt 2 5 andra stycket nämnda lag befriat kommun från skyldighet att biträda vid handhavandet av bidragsverksamheten, skall länsbo- stadsnämnden fullgöra vad som eljest härutinnan skolat ankomma på kommunen.

3 5. Organ för kommuns befattning med bidragsverksamheten (förmedlingsorgan) är kommunens styrelse, där ej kommunen beslutat att verksamheten skall hand- havas av annat lämpligt kommunalt organ.

Förutsättningar för erhållande av bidrag samt bidragets storlek m.m. 4 %.

Familjebostadsbidrag må utgå för familj bestående av, förutom man och hustru eller ensamstående familjeförsörjare, ett eller flera minderåriga barn, Vilka helt eller delvis försörjas inom familjen.

Såsom man och hustru anses även personer, som utan att ha ingått äktenskap med varandra stadigvarande sammanleva under äktenskapsliknande förhållanden.

Till barn räknas även adoptivbarn så ock fosterbarn, som vårdas i familjen under minst sex månader. Såsom minderårigt anses barn, som ej fyllt 16 år.

5 5. 1 mom. För familj med minst två minderåriga barn må helt bidrag beviljas under förutsättning att familjeförsörjarens eller, där man och hustru stadig-

varande sammanleva, makarnas sammanlagda beskattningsbara inkomst jämlikt förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt vid den senaste taxering, varom uppgift är tillgänglig vid prövning av ansökningen, icke överstiger för familj med två barn 6 000 kronor och för familj med flera barn nämnda belopp "ökat med 500 kronor för varje barn utöver två till och med åtta.

Understiger den beskattningsbara inkomsten med 2000 kronor eller mera det belopp, som enligt första stycket utgör gräns för helt bidrag, må förhöjt bidrag utgå. överstiger den beskattningsbara inkomsten sistnämnda belopp med högst 1 000 kronor, må reducerat bidrag utgå.

Bidrag utgår med belopp, som i 7 5 1 mom. sägs. 2 mom. För familj med ett barn må bidrag beviljas, där med beaktande i till- lämpliga delar av bestämmelserna i 1 mom. första stycket den beskattningsbara inkomsten icke överstiger i 7 5 2 mom. angivna belopp. Bidrag utgår med belopp, som i sistnämnda mom. sägs.

6 %.

Såsom villkor för beviljande av bidrag skall vidare gälla

a) att familjen bebor lägenhet, som innehåller minst två rum och kök med en lägenhetsyta ej understigande 50 kvadratmeter, dock må, där antalet boende i lägenheten är högst två personer, godtagas ett rum och kök eller ett rum och kokvrå med en lägenhetsyta ej understigande 30 kvadratmeter;

b) att lägenheten är minst så stor, att antalet boende per rum, köket oräknat, är högst tre personer, dock må lägenhetsytan icke överstiga i enfamiljs- eller tvåfamiljshus 125 kvadratmeter och i flerfamiljshus 100 kvadratmeter;

c) att del av lägenheten ej är av familjen uthyrd i uppenbart förvärvssyfte, dock må sådan uthyrning godtagas dels där lägenheten omfattar minst fyra rum och kök samt antalet rum, köket oräknat, vilka bebos av bidragstagarens familj, motsvarar minst halva antalet familjemedlemmar, dels ock i fråga om högst ett rum i lägenhet, som innehåller tre rum och kök, där bidragstagarens familj be— står av högst tre personer; samt

d) att lägenheten är utrustad med vatten- och avloppsledningar inom lägenheten samt anordningar för centraluppvärmning ävensom bereder nöjaktig möjlighet till bad.

Bostadsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, förmedlingsorgan äger, när särskilda skäl äro därtill, medgiva undantag från ovan angivna villkor.

7 5.

1 mom. Helt bidrag utgår med ett årligt belopp av

a) 180 kronor för varje bidragsberättigat barn, dock må familj med tre eller flera barn åtnjuta sagda bidrag för mer än två barn endast om familjen bebor lägenhet, som innehåller minst tre rum och kök med en lägenhetsyta ej under- stigande 65 kvadratmeter; samt

b) därutöver 360 kronor för familj, om bostaden är belägen i Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län (zon Ill), 330 kronor, om bostaden är belägen i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värmlands län (zon II) och 300 kronor, om bostaden är belägen i annan del av landet (zon 1).

Förhöjt bidrag utgår med belopp motsvarande helt bidrag och därutöver be- lopp enligt b).

Reducerat bidrag utgår med hälften av helt bidrag. 2 mom. För familj med ett barn utgår bidrag enligt följande tabell:

Familjen utgöres av, Beskattningsbar Bebor lägen- Årligt bidrag, förutom barnet inkomst, kronor het i zon kronor

man och hustru.. .. högst 4 000 I 330 II 345 360 ensamstående familjeförsörjare.... högst 4 000 660 690 720

över 4 000 men högst 6 000 330 II 345 III 360

3 mom. Familj, i vilken barnantalet, beräknat enligt de grunder som angivas i 4 &, nedgått till ett, må under påföljande kalenderår åtnjuta

därest förhöjt bidrag utgår och den inkomst, som i 5 % sägs, icke överstiger 4 000 kronor, helt bidrag som om i familjen funnes två barn, samt

därest förhöjt eller helt bidrag utgår och inkomsten överstiger 4000 men ej 6 000 kronor, reducerat bidrag som om barnantalet vore två.

4 mom. Det sammanlagda årliga bidraget må ej överstiga den i vederbörlig ordning godkända årshyra eller i förekommande fall årliga avgift, som familjen har att erlägga för bostaden och dess uppvärmning.

8 %.

Bidrag utgår från och med kalendermånaden näst efter den, under Vilken de i 4 & första stycket och 6 5 stadgade villkoren blivit uppfyllda, dock först från och med den månad, under vilken ansökan om bidrag inkom till förmed- lingsorganet.

9 &.

Skall enligt bestämmelserna i denna kungörelse bidrag på grund av viss om- ständighet upphöra att utgå eller utgå med ändrat belopp, skall, där ej annat följer av vad i 10 och 18 %% stadgas, beslut därom avse tid från och med ingången av kalenderåret närmast efter det, under vilket omständigheten inträffade.

10 %.

Flyttar familj från den med beslutet om bidrag avsedda lägenheten till lägenhet, vari familjen ej kan komma i åtnjutande av bidrag, skall bidraget upphöra att utgå från och med kalendermånaden näst efter den. under vilken flyttningen skedde.

Flyttar familj till lägenhet, vari familjen må åtnjuta bidrag med högre belopp på grund av att lägenheten uppfyller villkoren i 7 g 1 mom. första stycket a), skall sådan förhöjning av bidraget inträda från och med ingången av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde.

Förfarandet i bidragsårenden 11 &.

Familjebostadsbidrag beviljas av förmedlingsorganet. Omprövning huruvida bidrag skall upphöra att utgå eller utgå med ändrat be- lopp skall, där ej 10 och 18 55 föranleder till annat, av förmedlingsorganet verk- ställas en gång årligen.

Förmedlingsorganet har att i förekommande fall låta besiktiga lägenheten.

12 5. Om bidragsårende prövas vara särskilt svårt att bedöma eller eljest skäl där- till äro, må ärendet underställas bostadsstyrelsen för prövning och avgörande. Därvid skall förmedlingsorganet bifoga eget yttrande i ärendet.

13 %. Ansökan om bidrag skall ingivas till förmedlingsorganet. Ansökan skall upprättas i enlighet med formulär. fastställt av bostadsstyrelsen. Vid ansökan skola fogas de handlingar, som angivas i formuläret.

14 &. Beslut om avgörande av bidragsårende skall tillställas sökanden samt, där sö- kanden förhyr lägenheten eller innehar den med bostadsrätt, hyresvärden eller bostadsrättsföreningen.

15 5.

1 mom. Bidrag, som utgår för familj, bosatt i familjemedlem tillhörigt en— familjs- eller tvåfamiljshus, må utbetalas kontant till familjen, dock skall, om för husets uppförande, ombyggnad eller förbättring beviljats statligt lån, bidraget i första hand tillgodoföras familjen genom avdrag å kostnaderna å sådant lån.

Närmare föreskrifter om bidragets utanordnande genom avdrag å lånekostnad meddelas av bostadsstyrelsen.

2 mom. I annat fall än i 1 mom. avses skall bidrag, där så kan ske, utanordnas genom avdrag å hyra eller årlig avgift till bostadsrättsförening. Där förmedlings- organet av särskild anledning därom förordnat, må bidraget tillgodoföras famil- jen på annat lämpligt sätt. Bidraget får dock ej i annat fall än i andra stycket sägs utbetalas kontant till familjen.

Bidrag, som första gången beviljas, må för tid längst till och med det kvartal, under vilket beslutet om bidrag meddelades, utbetalas kontant till familjen.

Bidrag, som ej skall utbetalas på sätt i andra stycket sägs, skall av förmedlings- organet kvartalsvis utgivas till hyresvärd, bostadsrättsförening eller annan av för- medlingsorganet bestämd bidragsmottagare.

3 mom. Det åligger förmedlingsorganet att tillse, att vid utanordnande av bi- drag genom avdrag å lånekostnad eller genom avräkning å hyra eller avgift till bostadsrättsförening familjeförsörjaren erhåller kvitto eller annat bevis å den skedda betalningen.

16 %.

För bidrag, som förmedlingsorgan beviljat och utbetalat i överensstämmelse med gällande bidragsbestämmelser, äger kommunen erhålla ersättning av stats- medel. Ansökan härom ingives varje år till bostadsstyrelsen före dag, som sty- relsen äger bestämma, och skall avse bidrag, som utgivits under det sistförflutna kalenderåret. Det åligger bostadsstyrelsen att stickprovsvis granska de med kommunernas ansökningar avsedda bidragsårendena samt att, i den mån gransk- ningen ej föranleder till annat, bevilja och utanordna ersättning. Å belopp, som sålunda skall utanordnas, äger styrelsen avräkna vad styrelsen tidigare må hava utanordnat till samma kommun såsom ersättning för bidrag, som enligt slutligt fastställd anmärkning befunnits hava felaktigt utgivits.

Å ersättning, som avses i första stycket, äger bostadsstyrelsen utgiva förskott.

17 5.

Beslut om beviljande av bidrag skall avse viss bostad. Ämnar familj, som åt— njuter bidrag, avflytta från denna bostad, åligger det familjeförsörjaren att därom underrätta förmedlingsorganet.

Förmedlingsorganet äger ålägga familjeförsörjare att anmäla jämväl annan förändring beträffande familjen eller bostaden, som kan hava betydelse för rät- ten till bidrag eller för bidragets utbetalande.

18 %.

Vid beviljande av bidrag skall förbehåll göras, dels därom att bidraget skall upphöra att utgå, om sådana omständigheter inträffat, att familjen med hänsyn till det med bidraget avsedda ändamålet uppenbarligen icke längre bör få åtnjuta bidrag, dels ock därom att, där någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom enligt 17 & åliggande anmälningsskyldighet eller annorledes föranlett att bidrag för viss familj helt eller delvis obehörigen utgått, vad sålunda för mycket utbetalats skall återgäldas.

Särskilda bestämmelser 19 5.

Beslut i ärende enligt denna kungörelse skall, om beslutet infattar avslag å gjord framställning, innehålla skälen till beslutet.

Över förmedlingsorgans beslut i fråga, som avses i denna kungörelse, må kla- gan föras hos bostadsstyrelsen genom besvär, vilka ställda till styrelsen, skola ingivas eller insändas till förmedlingsorganet. Förmedlingsorganet har att skynd- samt, jämte eget yttrande, insända besvärsinlagan samt handlingarna i ärendet till styrelsen.

över beslut, varigenom förmedlingsorgan till bostadsstyrelsen överlämnat bi- dragsärende för prövning och avgörande, må klagan icke föras.

Över bostadsstyrelsens beslut i ärende enligt denna kungörelse mä klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär. Besvären skola ingivas eller insändas till bostads— styrelsen, som har att med eget utlåtande insända handlingarna till socialdeparte- mentet.

I beslut, varöver klagan må föras, skall angivas vad den som icke åtnöjes med beslutet har att iakttaga vid fullföljd av talan.

20 5. Bostadsstyrelsen äger meddela de föreskrifter, som må erfordras för tillämp- ningen av bestämmelserna i denna kungörelse.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 21 5.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958. Genom kungörelsen upphävas, i den mån ej annat följer av vad i 22 och 23 %% stadgas:

kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer;

kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer; samt

kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547) om familjebostadsbidrag och bränsle- bidrag.

22 &.

Bestämmelserna i denna kungörelse skola lända till efterrättelse jämväl före den 1 januari 1958 vid prövning av ansökan om bidrag eller omprövning av be— viljade familjebidrag eller familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag, såvitt avser tid efter nyssnämnda tidpunkt; dock må dels med avseende å bidrag för år 1958 med minderårigt jämställas barn, som under år 1956 fyllt 16 år och som enligt äldre bestämmelser fått medräknas för erhållande av bidrag, under förutsättning att sådant medräknande skett beträffande bidrag, vilket åtnjutes vid utgången av år 1957, dels ock familj, som vid denna kungörelses ikraftträdande åtnjuter familjebidrag eller ock familjebostadsbidrag, vilket beviljats enligt övergångs- bestämmelserna till kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547) om familjebostads- bidrag och bränslebidrag, åtnjuta familjebostadsbidrag enligt den nya kungörelsen utan hinder av att i 6 & stadgade villkor icke uppfyllts.

23 5.

Beträffande bostadsanskaffningslån, som beviljats i enlighet med bestämmel- serna i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av stats- medel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, skola dessa bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

24 5. Föreskrifter, som i övrigt erfordras för övergången till i denna kungörelse stadgade bestämmelser, meddelas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts be- myndigande av bostadsstyrelsen.

Reservationer och särskilt yttrande

Reservation av herrar Cassel och Gustafsson

Full rättvisa mellan olika företagsfor- mer kan uppnås endast genom att den övre belåningsgränsen blir densamma för kooperativa och kommunala bygg- nadsföretag som för enskilda sådana. En dylik likställighet i fråga om be- låningsgränserna har utredningens ma- joritet icke velat acceptera. Den enda ändring som i detta avseende föresla- gits är att övre belåningsgränsen för kommunala och s. k. allmännyttiga fö- retag satts till 97 i stället för 100 pro- cent samt för kooperativa bostadsföre- tag till 92 i stället för 95 procent. Även vi har ansett oss böra biträda detta förslag. Förutsättningen för att olika belåningsgränser skall kunna till- lämpas utan att detta leder till påtag- liga orättvisor är emellertid, att låne- villkoren får en sådan utformning att den direkta subvention som staten i fortsättningen skall ge bostadsbyggandet i form av gynnsamma räntevillkor för- behålles lån som alla företagsformer er- håller. Så är för närvarande inte fallet. Den mersubvention som de företagsfor- mer, vilka erhåller treprocentiga ter— tiärlån upp till 100 procent av belå— ningsvärdet, får i jämförelse med enskil- da företag är i nuvarande ränteläge be- tydande. Utredningens förslag att höja tertiärlåneräntan från 3 till 4 procent samt sänka lånegränsen för kommu- nala företag till 97 procent minskar avsevärt denna orättvisa. Men även ef- ter en omläggning av lånevillkoren i enlighet med utredningens förslag skul-

le de offentliga företagen erhålla en mersubvention i jämförelse med en- skilda och kooperativa företag.

För att den statliga räntesubventio- nen skall bli ungefär densamma oavsett företagsform bör den förbehållas lån som ligger under den lägsta tillämpade lånegränsen. Statliga lån som lämnas ovanför denna gräns och som utgår en- dast till vissa företagsformer borde en- ligt vår mening åsättas en ränta, som ungefär svarar mot gällande marknads- ränta för motsvarande lån. Vi har emel- lertid stannat för att föreslå att lån, vil- ka lämnas mot inteckning som ligger över 85 procent av belåningsvärdet, skall förräntas med 5 procents ränta, trots att vi är medvetna om att även denna räntesats på topplån i nuvarande ränteläge innebär en viss subvention. Tar man dessutom hänsyn till den för- del det innebär att få låna så stor del av kapitalbehovet, blir de kommunala och s. k. allmännyttiga företagen gyn- nade även om lånevillkoren utformas i enlighet med vårt förslag.

Vi föreslår alltså, att statliga tertiär- lån lämnas mot inteckningar upp till 85 procent av belåningsvärdet mot 4 procents ränta samt att topplån mot 5 procents ränta lämnas mot inteckningar som ligger mellan 85 och 97 procent för kommunala och s. k. allmännyttiga företag samt mellan 85 och 92 procent för kooperativa företag underkastade kommunal kontroll.

En uppdelning av det statliga tertiär-

lånet på två lån med olika räntesatser kommer att medföra något merarbete för bostadsstyrelsen. Detta förhållande kan emellertid inte tillmätas avgörande betydelse. Viktigare är att det statliga bostadsstödct får en utformning som inte missgynnar vissa företagsformer. Uppdelas det statliga länet i ett tertiär- lån och ett topplån, blir det också möj- ligt att variera amorteringstiden, som enligt vår mening bör vara något kor- tare för topplånen. Vi föreslår att ter- tiärlånet amorteras på 35 år och topp— lånet på 25 år.

Den av oss förelagna räntesatsen på topplånen skulle för ett intill 97 pro- cent belånat flerfamiljshus medföra en ökning av ränteutgifterna, som i jäm- förelse med majoritetens förslag vid ett belåningsvärde på 575 kronor per kvad-

ratmeter lägenhetsyta under första året motsvarar en hyreshöjning av 69 öre per kvadratmeter. För kooperativa före- tag med lån upp till 92 procent blir höj- ningen 40 öre per kvadratmeter. Vårt förslag angående amorteringstiden in- nebär att hyreshus som är statsbelånade upp till 97 procent får en utgiftsökning på 79 Öre per kvadratmeter, medan ök- ningen för kooperativa företag stannar vid 40 öre.

Förslaget om högre ränta på topplån över 85 procent tar endast sikte på att nå en större likställighet mellan olika företagsformer. Den grad av subvention man över huvud taget anser sig böra lämna bostadsbyggandet kan väljas all- deles oberoende av ställningstagandet i denna del.

Reservation av herr Ekdahl

övervägande skäl talar för att familje- bostadsbidragen till familjer med ett minderårigt barn fastställes till högre belopp än majoriteten förordar. Det är sålunda tydligt att majoritetens förslag innebär dels att ett stort antal ettbarns- familjer med inkomster liggande mel- lan 9000 och 11 500 kronor skulle få sina bostadskostnader avsevärt fördy- rade, dels att flertalet ettbarnsfamiljer med inkomster understigande 9 000 kro- nor, som för närvarande har svårt att skaffa sig en godtagbar bostad, inte skulle komma i en bättre ställning.

Tillräckligt starka skäl för att i bi— dragshänseende skilja mellan fullstän- diga familjer med ett barn och ensam- stående med ett barn synes inte förelig— ga. En dylik kategoriklyvning förordar ej heller utredningen beträffande alla dem som har två eller flera barn.

Jag föreslår därför följande bidrags- belopp såväl för fullständiga familjer

med ett barn som för ensamstående med ett barn (beloppen överensstämmer med vad majoriteten föreslår för ensamstå— ende med ett barn):

Bidrags- belopp per år, kr

Beskattningsbar inkomst

Högst 4 000 kr I 660 II 690 III 720 Över 4 000 kr men högst 6 000 kr I 330 II 345 III 360

Såsom framgår av kostnadsberäkning- arna (kap. VIII) innebär utredningens förslag till ändringar i villkoren för lån och bidrag till nya bostadshus en avse- värd kostnadsbesparing. Även om fa— miljebostadsbidragen till fullständiga fa- miljer med ett barn fastställes till de av mig förordade beloppen, kommer sta- tens sammanlagda utgifter för de bo-

stadspolitiska åtgärderna ändock att successivt minska jämfört med de utgif— ter nuvarande låne- och bidragsregler skulle ge anledning till.

Om man önskar effektivt hjälpa även ettbarnsfamiljer med vanliga inkomster till en något sånär rymlig bostad torde de av mig förordade bidragsbeloppen närmast böra betraktas som minimi— belopp.

Ett par exempel, som belyser detta förhållande, skall här anföras.

Om man antager en årshyra av 2 500 kronor för en nybyggd tvårumslägenhet och att bidragsgivningen begränsas en- ligt majoritetens förslag, får en ettbarns- familj med en årsinkomst av 10 000 kro- nor vara beredd att satsa inte mindre än 25 procent av sin inkomst om den öns- kar förhyra en dylik lägenhet. Enligt mitt förslag reduceras hyran för ett- barnsfamiljen i förevarande fall med ungefär 350 kroner till ca 2 150 kronor. Det berättigade i att på detta sätt ut- sträcka bidragsgivningen för ettbarns- familjer blir än tydligare i fråga om familjer, som önskar skaffa sig ett eget hem eller lägenhet i rad— eller kedjehus.

Viktigast är emellertid att stödet till de ettbarnsfamiljer, som har relativt små inkomster (högst 4000 kronor i beskattningsbar inkomst: högst något mer än 9 000 kronor i årsinkomst), blir effektivt. Om en ettbarnsfamilj med en årsinkomst av t. ex. 8 000 kronor skall kunna förhyra en modern tvårumslä- genhet, som kostar 2 500 kronor om året, torde ett bidrag på ca 700 kronor snarast vara i underkant. Den rabatte- rade hyran blir i alla fall så hög som 1 800 kronor, vilket motsvarar 22 a 23 procent av familjens årsinkomst. (Ma-

joritetens förslag innebär en hyra på ca 2 150 kronor, motsvarande ca 27 pro- cent av inkomsten.)

Under efterkrigstiden har ungefär hälften av alla familjer med minst två minderåriga barn och sådan inkomst, som berättigar till familjebostadsbidrag, med hjälp av detta bidrag skaffat sig en god bostad. För den närmaste tioårspe— rioden synes det realistiskt räkna med inte bara att alla familjer med minst två minderåriga barn skall kunna er- hålla en tillfredsställande bostad utan även att huvudparten av ettbarnsfamil- jerna skall få samma möjlighet till för- bättring av sina bostadsförhållanden.

Om denna bedömning av framtidsut- sikterna är riktig, blir ett effektivt stöd från samhällets sida för att ge ettbarns- familjerna med vanliga eller relativt små inkomster en reell möjlighet att ef- terfråga en god bostad av den allra största betydelse. Vad det härvid främst gäller är att ge alla nybildade och unga familjer chansen att snabbt lösa sin bo- stadsfråga på ett tillfredsställande sätt. En familjevänlig politik kan inte und- vara sådana bostadspolitiska åtgärder, som tar direkt sikte på att snarast möj— ligt ge de unga familjerna med barn en bra bostad.

En omfördelning av det bostadspoli- tiska stödet med förskjutning av tyngd- punkten från generella bidrag till be- hovsprövade rabatter bör enligt min me- ning ske, men syftet måste då vara att såvitt möjligt hjälpa alla familjer med minderåriga barn och begränsade eko- nomiska resurser till en god bostad. De av mig förordade familjebostadsbidra- gen till ettbarnsfamiljer torde med hän- syn härtill inte vara för högt tilltagna.

Reservation av herr Gustafsson

Enligt gällande bestämmelser utgår fa- miljebostadsbidrag även för barn i åldern 16—18 år under förutsättning att barnet erhåller fortsatt utbildning el- ler eljest mera stadigvarande är utan arbetsförtjänst. Utredningens majoritet har föreslagit att denna bestämmelse skall slopas.

Samma åldersgräns — 16 år —— gäller som bekant för såväl familjebostadsbi- draget som för det allmänna barnbidra- get. En tvåbarnsfamilj, som har bägge bidragen, får härigenom en betydande minskning av sin inkomst när det äldre barnet fyller 16 år. För en familj i in- komstläge, som berättigar till helt fa— miljebostadsbidrag, bortfaller omedel- bart dels barnbidraget för ett barn och om majoritetens förslag genomföres hal- va familjehostadsbidraget, eller för zon II sammanlagt 635 kronor (290 + 345). Året därpå bortfaller resten av familje- bostadsbidraget, dvs. ytterligare 345 kronor. På två år har således familjens inkomst minskats med 980 kronor.

I de fall det äldre barnet vid fyllda 16 år kommer ut i förvärvslivet och får egen arbetsinkomst blir familjens situa- tion inte försämrad. Men om barnet fortsätter sin utbildning eller av annan anledning saknar inkomst, kan bortfal- let av bidragen försätta familjen i bety- dande svårigheter. Kostnaden för ung— dom som fyllt 16 år blir som bekant

större än tidigare. Upphör bidragen att utgå vid 16 års ålder även för ungdom som utbildar sig eller av sjukdom är för- hindrad att ta förvärvsarbete, blir resul- tatet att familjen får rätt väsentligt minskade inkomster samtidigt som ut- gifterna ökar.

Mot majoritetens uppfattning att sam- hällets stöd till studerande, sjuka och arbetslösa bör helt lämnas i härför di— rekt avsedda stödformer finns i och för sig intet att invända. På längre sikt bör man sträva efter att utforma samhällets stödåtgärder enligt denna princip. Men det bör enligt min mening inte ske ge— nom att avveckla redan utgående stöd— åtgärder innan någonting annat kom- mit i stället.

Det är obestridligt att prövningen om bidrag skall fortsätta att utgå för barn som fyllt 16 år förutsätter inhämtande av olika detaljuppgifter om skolgång samt om sjukdom och arbetslöshet och att bidragsgivningen skulle förenklas om bestämmelsen om rätt till bidrag i vissa fall för barn mellan 16 och 18 år slopades. Men enligt min mening utgör detta förhållande inte tillräckligt skäl för att avveckla detta bidrag innan fa- miljer med barn som utbildar sig erhål- lit kompensation på annat sätt. Jag fö- reslår därför att bestämmelsen om rätt till' familjebostadsbidrag för barn som fyllt 16 år tills vidare bibehålles.

Reservation av herr Skarstedt

A. Målsparande för bostad

I målsparandets natur ligger, att de som deltager däri skall erhålla en före- trädesrätt, som rimligen svarar mot den gjorda prestationen. Då det gäller ett av

samhället omhuldat målsparande, kan denna företrädesrätt näppeligen avse andra behov än sådana, som samhället anser det vara av intresse att tillgodose och som tillika i en given situation är

svåra att fylla. I anslutning till rådande samhällsuppfattning kommer emellertid härtill som en självfallen begränsning, att det endast kan röra sig om umbär- liga behov.

Bostaden låter nu inte inordna sig i raden av umbärliga ting. Redan av den- na anledning borde enligt min mening målsparandet som en form av bostads- sparande i det nu förevarande samman— hanget ha avförts från diskussionen.

Visserligen uttrycker majoriteten sig i dessa stycken försiktigt och i allmän- na ordalag. Det är emellertid uppenbart, att varje annat utbyte än en verklig för- tursrätt till en bostad inte skulle utgöra en rimlig prestation för den sparande. Sättes målet lägre och det måste man göra, om man inte skall svika den prin- cipiella inställningen, kommer helt visst varje intresse att saknas för ett spa— rande.

Jämväl i andra stycken skulle erin- ringar kunna framföras mot majorite- tens uttalanden i detta avsnitt av betän- kandet. Det kan t. ex. inte vara rimligt ifrågasätta, att en ungdom, som inte har försörjningsbörda och som därför haft

Särskilt yttrande

Utan att närmare vilja ta upp en dis— kussion av resultatet av den under efter— krigsåren förda bostadspolitiken kan jag dock inte underlåta att anmäla, att jag inte delar majoritetens mening att det »allmännas finansiella stöd åt bostads- byggandet har möjliggjort en omfattan- de produktion av lägenheter, vilka kun- nat ställas till förfogande till priser som varit överkomliga för det stora flertalet hushåll». Jag finner det sannolikt att ett minst lika stort antal lägenheter kunnat byggas utan detta stöd och att bygg— nads- och dårmed boendekostnader det förutan varit lägre — detta under för-

lättare att spara, skulle just genom ett dylikt sparande kunna skaffa sig en företrädesrätt före en barnfamilj i en tävlan om en bostad. Den insats, som en egnahemsbyggare får prestera, torde vidare böra skattas betydligt högre än vad utredningen gjort.

På i huvudsak de skäl, som jag här ovan redovisat, kan jag för min del icke biträda, vad majoriteten anför i frågan om målsparandet.

B. Snabbare utbetalning av ränteefter- gifter

I likhet med majoriteten finner jag det angeläget att låntagarna gottgöres ränteeftergifter så vitt möjligt samtidigt med att de har att erlägga lånekostna— derna för underliggande krediter. Den praxis som hittills tillämpats i detta av- seende innebär betydande likviditets- svårigheter för bostadsföretagen. Jag an- sluter mig därför till majoritetens utta— lande att denna praxis bör ändras. Jag anser emellertid att utredningen bort föreslå att denna ändring genomföres budgetåret 1957/58.

av herr Cassel

utsättning att bostadsbyggandet hade fått utveckla sig i frihet.

Mot de uttalanden majoriteten gjort angående bostadssparandet vill jag in- vända att jag anser att majoriteten un- derskattat möjligheten av att genom ett sådant sparande uppnå resultat. Jag un- derstryker att utredningen icke tagit nå- gon ställning till frågan om ett skatte- premierat bostadssparande, vilken form enligt min mening bör kunna bli av sär- skild betydelse för sparandets utveck- ling.

Vidkommande utredningens uttalande rörande kreditgarantisystemet anser jag

det visserligen riktigt att detta system ej gärna låter sig förena med den ofri- het på kapitalmarknaden som för när- varande råder och som utgör ett led i den nu förda penningpolitiken. Emel- lertid betyder detta ingalunda att kre- ditgarantisystemet på bostadsområdet i och för sig skulle vara olämpligt. Tvärt- om har systemet enligt min uppfattning så väsentliga fördelar, såväl från bo- stadspolitiska som från penningpoli- tiska och administrativa synpunkter, att förberedelser för dess införande snarast bör vidtagas. Jag finner att denna fråga bort penetreras mera ingående än som skett och med utgångspunkt icke så mycket från nu rådande krisförhållan- den som från en normalt fungerande kapitalmarknad. Det är angeläget att problemet snarast tas upp till förnyad och ingående behandling.

Slutligen vill jag peka på den diskri— minering som ägare av andel i bostads- rättsförening utsättes för i förhållande till ägare av eget hem, därigenom att han vid överlåtelse av sin andel icke får tillgodoräkna sig andelens mark- nadsvärde utan kan tvingas nöja sig med ett väsentligt lägre belopp. Andel i bostadsrättsförening blir i motsats till realvärde härigenom icke skyddad mot inflation.

Det villkor, som uppställts i tertiär— lånekungörelsen 54 att bostadsrätts- förenings stadgar skall innehålla före- skrift om att bostadsrättsinnehavare icke utan medgivande av föreningens styrelse får överlåta sin andel, är direkt stridande mot lagen om bostadsrättsför— eningar och bör därför utgå ur författ- ningen.

Finansiering av bostadshus

i Danmark, Norge, Finland och Sverige

Av civilingenjör Göran Hellsten

I det följande redogöres för huvud- dragen av den statliga långivningen till bostadshus i Danmark, Norge, Fin- land och Sverige enligt nu gällande be- stämmelser. Inledningsvis lämnas en kort sammanfattning för varje land för sig. Därefter redovisas en tablå med de viktigaste bestämmelserna gruppera- de efter sak. En viss frågas lösning i de fyra länderna är således behandlad på ett ställe.

Danmark

I Danmark bidrar staten till bostads- försörjningen genom följande åtgärder:

Till nybyggnader tillhandahålles ter- tiärlån med höga övre lånegrånser, —— mellan 75 % och 94 % av godtagbar pro- duktionskostnad — som är beroende på dels byggherrens sociala förhållanden, dels företagsformen, dels om kommunal borgen lämnas på toppkapitalet. Statslå- net motsvarar 40 %—60 % av godtag- bara produktionskostnaden. Underlig- gande krediter förutsättes erhållna i öppna marknaden. På statslånen utgår i princip marknadsränta. För de mer sociala låneformerna medges amorte- ringsfrihet på statslånet till 1971, där- efter 45 års amortering.

Subventioner i form av årliga löpan- de bidrag — drifttillskott — som utgår med vissa belopp per m2 bruttoetage- areal. De är avsedda i huvudsak för mindre bemedlade och är tidsbegränsa- de så att fullt belopp utgår till 1967 och successivt reducerat belopp under

de följande sju åren. Därefter bortfaller de helt.

Frihet från egendomsskatt till stat och kommun (ej till amtskommun) för den del av fastighetens värde som faller på byggnaden. Bestämmelsen gäller i 22 år.

Individuella stödåtgärder i form av hyresbidrag till mindre bemedlade barnfamiljer, pensionärer, invalider och kroniskt sjuka. Kapitalsubventioner lämnas till de minst bemedlade.

Stödåtgärderna har en starkt social inriktning. Av anvisade lånemedel är sålunda 50 % reserverade för s. k. so- cialt byggeri och 15 % för småhus till mindre bemedlade. 7,5% är reserve- rade för hus av speciell karaktär, så- som ålderdomshem, elevhem, daghem och samlingslokaler. Dessa tre grupper har de gynnsammaste lånevillkoren. Belåningsvärdena är maximerade för en- och tvåfamiljshus samt rad- och kedjehus enligt de vanligaste lånefor- merna. Lån lämnas förutom till nybygg- nader även till om- och tillbyggnader av äldre hus. Dessutom lämnas lån ef- ter speciella regler och i mycket be- gränsad omfattning till lantarbetarbo- städer.

De nu gällande lånebestämmelserna tillkom 1955 genom en lag som getts 4 års giltighet. Dessförinnan var lånevill- koren av mer generell karaktär och mer förmånliga. Summan av de årligen be- viljade statliga lånen var då också vä- sentligt större. Under de år de gamla reglerna gällde ökade andelen lägen-

heter med statligt stöd färdigställda i städer med förorter och tätorter med mer än 1 000 invånare från 86 % 1950 till 93 % 1954.

Norge

I Norge lämnas statsstöd till bostads- byggandet dels genom Husbanken med huvudsakligt verksamhetsfält i städer och andra tätorter, dels genom Bustad- banken, som verkar främst på lands- bygden. För dessa bankers långivning gäller följande:

Bägge bankerna lämnar lån från »bot- ten» upp till en övre lånegräns, som f. n. ligger mellan 50—70 % av pro— duktionskostnaden. Samma ränte- och amorteringsvillkor gäller för hela lå- net. Räntesatsen är för närvarande 21/2 %. Bägge bankerna lämnar dess- utom kapitalsubvention.

Husbankens lån bestämmes i förhål- lande till ett »forrentningsverdi» som framkommer efter en räntabilitetskal- kyl på grundval av socialt försvarbar hyra och fastighetens antagna drifts- utgifter. Lånet återbetalas halvårsvis och amorteringarna utgör för hus av eldfast material 1 % och för trähus 11/3 % per år. Ränte- och amorterings- villkor är bundna i 15 år räknat från tidpunkten för lånets utbetalning. Kapitalsubventionen från Husbanken (nedskrivningsbidrag) beräknas med ett bestämt belopp per m” »brutto golv- flate» (motsvarar det svenska begrep- pet våningsyta) i varje lägenhet. Bi- drag lämnas icke för yta som överstiger 80 m2 »brutto golvflate» (motsvarar ca 64 m” lägenhetsyta). Smålägenheter får bidrag endast om de är avsedda för pensionärer. Bidrag lämnas endast till småhus (1-, 2-, 3- och 4-familjshus), som äges av en eller flera av dem som bor i huset samt till bostadshus som uppföres av kooperativa bostadssäll— skap eller kommuner. För tilldelning

av bidrag gäller inkomst- och förmö— genhetsgränser som är så satta att flertalet av Husbankens låntagare faller innanför dessa. För räntebärande lån gäller ingen inkomst- eller förmögen- hetsgräns.

Förutom kapitalsubvention kan fa- miljer med flera barn under 16 år i husbankfinansierade fastigheter också erhålla en speciell subvention i form av en rabatt på de räntor som betalas på det räntebärande lånet. Sådan ra- batt lämnas med visst belopp för vart och ett av de minderåriga barnen, dock icke om ifrågavarande familj endast har ett minderårigt barn. Denna bi- dragsgivning förutsätter särskilt kom- munalt deltagande och är icke införd över hela landet. Dock faller % av Husbankens utlåning i sådana kommu- ner där bidragsgivningen är införd.

Bustadbankens lån beräknas i förhål- lande till ett belåningsvärde som är summan av tomtens värde och godkän- da byggnadskostnader för huset. Lånet må icke överstiga "ho av lånevärdet. Det har i lagen fastställts maximigränser för den lånsökandes förmögenhet, fas- tighetens belåningsvärde och storleken av länet.

Lånen är amorteringsfria i 2 år och amorteras därefter med lika annuiteter på 47 år. Räntan kan ändras efter di- rektiv av stortinget.

Bustadbankens kapitalsubvention be- stämmes inom de i lagen bestämda maximigränserna efter bankens bedöm- ning i varje enskilt fall. Bustadbanken lämnar icke ränterabatt till familjer med minderåriga barn.

Statslån lämnas till såväl nybyggna- der som ombyggnader och förbättring av äldre bostadhus.

Mellan 70 % och 75 % av antalet ny- byggda lägenheter finansieras för när- varande genom lån från Husbanken och Bustadbanken.

Finland

I Finland lämnas statligt stöd till bostadsbyggandet dels genom Statens Bostadsproduktionskommission (Ara- va), dels genom Lantbruksministeriets Kolonisationsavdelning. Arava-verk- samheten, som dominerar i städer och andra tätorter, omfattar:

Statslån till nybyggnader, motsvaran- de 40 %—60 % av den godtagbara an- skaffningskostnaden. Lånets storlek be— ror på företagsformen. Övre lånegrän- sen är vanligen 90 % och oberoende av företagsform. Underliggande krediter förutsättes erhållna i öppna markna- den. Amorteringskrav: 45 år för sten- hus och 33 år för trähus.

Räntesubventioner i form av förmån- lig ränta, 1,0 %, på statslånet. Som jäm- förelse kan nämnas, att räntan på den underliggande krediten f. n. är 7,5 %.

Årliga hyresbidrag till mindre be- medlade barnfamiljer i hyreshus och egnahem.

Återbäring av en del av den omsätt- ningsskatt, som utgår på varor av olika slag.

Lån lämnas också till tillbyggnad av befintliga hus.

En bild av Arava-verksamhetens om- fattning ger följande procenttal, som anger relationen mellan färdigställda lägenheter med Arava-lån och totala antalet färdigställda lägenheter i städer och köpingar: 1950 — 40 %, 1954 — 57 %.

Sverige

Det statliga stödet för de nya bostä- dernas finansiering i Sverige är i hu- vudsak av följande slag:

Tertiärlån lämnas till flerfamiljshus och egnahemslån till en- och tvåfamiljs— hus. Rad- och kedjehus kan antingen tertiär- eller egnahemsbelånas. Ter- tiärlånens storlek ligger — beroende på företagsform — mellan 15 % och 30 % av avkastningsvärdet och övre

lånegränsen mellan 85 % och 100 % av detta värde. Delen upp till 70 % av av- kastningsvärdet förutsättes täckt av lån från öppna marknaden. Amorterings- krav: 40 år för stenhus, 30 år för trä- hus. Egnahemslånens storlek utgör 40 % av belåningsvärdet med övre lå- negräns 90 %. Bottenlån förutsättes er- hållas från öppna marknaden. Amor- teringskrav på egnahemslån: 25 år.

Kapitalsubventioner lämnas i form av tillsvidare ränte- och amorterings- fria tilläggslån för flerfamiljshus och genom att en del av egnahemslånet tills- vidare är ränte- och amorteringsfri. För flerfamiljshus är avkastningsvärdet li- ka med skillnaden mellan godtagbar produktionskostnad och kapitalsubven- tion.

Räntesubvention lämnas på underlig- gande krediter, för vilka garanteras för- månliga räntor: beträffande flerfamiljs- hus för primärlån 3,0 % och för sekun- därlån 3,5 %. Som jämförelse kan näm- nas, att den av bostadsstyrelsen godkän- da marknadsräntan för obundna primär- lån är 4,75 % och för obundna sekun— därlån 5,25 %. För bundna län är den 4,60 % resp. 5,10 %. För bottenlån till egnahem lämnas räntesubvention som är fixerad till ett absolut belopp per år. En annan form av räntesubvention är den förmånliga räntan på statslånet, 3,0 %.

Årliga bidrag lämnas till mindre be- medlade familjer med barn och till pensionärer.

Belåningsvärdena är maximerade till vissa belopp per m2 lägenhetsyta för flerfamiljshus och vissa absoluta belopp för en- och tvåfamiljshus samt rad- och kedjehus. Lån och bidrag lämnas bl. a. även till ombyggnader och förbättring av äldre bostadshus, till pensionärshem och studentbostäder.

Andelen lägenheter med statsstöd färdigställda i städer och köpingar ut- gjorde 1950 84 % och 1954 95 %.

Huvuddragen av den statliga bostadslånegivningen till

Danmark

1. Statslån lämnas till bostäder samt till uthyrningslokaler (kontor, bu- tiker etc.) i samma fastighet om dessa upptar mindre än 25 % av totalytan i våningsplan och betjä- nar bostadsområdet.

. Statslånens storlek och läge i så- kerhetshänseende beräknas på den godtagbara produktionskostnaden (anskaffelsesum). Undantag, se punkt 4.

Statslånens undre gräns i säker- hetshänseende ligger f. n. kring 35 % av den godtagbara produk- tionskostnaden.

. Statslånens övre gräns i säkerhets- hänseende varierar mellan 75% och 94 % av den godtagbara pro- duktionskostnaden och är beroen- de av dels byggherrens sociala för- hållanden, dels företagsformen, dels om kommunal borgen lämnas på toppkapitalet. Följande övre gränstal i % av den godtagbara produktionskostnaden gäller:

Norge (Husbanken)

1. Statslån lämnas endast till yta som hör samman med bostad. Dock får bostadsfastigheten inom vissa grän- ser innehålla även uthyrningsloka- ler (kontor, butiker etc.).

. Statslånens storlek och läge i så- kerhetshänseende beräknas på av- kastningsvärdet (forrentningsver- dien), som beräknas på grundlag av »socialt försvarbar hyra» och antagna driftskostnader.

. Statslånen omfattar även botten-

krediterna; undre gränsen är såle- des 0 % av avkastningsvärdet.

. Statslånens övre gräns i säkerhets- hänseende varierar mellan 75% och 95 % av avkastningsvärdet och är beroende av dels företags- formen, dels hustypen och lägen- hetens storlek (högsta lånegränser- na är reserverade för familjelägen- heter som icke överstiger 60 m2 ly.) Följande övre gränstal i % av avkastningsvärdet gäller:

Finland

(Arava-verksamheten)

. Statslån lämnas till bostäder samt

till uthyrningslokaler (kontor, bu- tiker etc.) i samma fastighet om dessa upptar mindre än 25 % av totalytan i våningsplan. I prakti- ken lämnas dock statslån till enbart bostäder.

. Statslånens storlek och läge i så'- kerhetshänseende beräknas på den godtagbara produktionskostna- den (anskaffningskostnaden).

. Statslånens undre gräns i säker- hetshänseende är flexibel, eftersom i lagen endast lånets storlek står angiven, se punkt 5.

. Statslånens övre gräns i säkerhets- hänseende är högst 90 % av an- skaffningskostnaden. Närmare om reglerna i punkt 5.

nybyggnader i Danmark, Norge, Finland och Sverige

Sverige

1. Statslån lämnas till bostäder samt till uthyrningslokaler (kontor, bu- tiker etc.) i samma fastighet om dessa upptar mindre än 50 % av totalytan i våningsplan, i vissa spe- ciella fall även därutöver.

Statslånens storlek och läge i så- kerhetshänseende beräknas på be- låningsvärdet för en- och tvåfa- miljshus och egnahemsbelånade rad- och kedjehus (se punkt 4) och på avkastningsvärdet, som är skillnaden mellan belåningsvärdet och kapitalsubventionen (jfr punkt 6 och 7), för flerfamiljshus och ter- tiärbelånade rad- och kedjehus (se punkt 4).

Statslånens undre gräns i säker- hetshänseende ligger för en- och tvåfamiljshus och egnahemsbelå- nade rad- och kedjehus (se punkt 4) på 50 % av belåningsvärdet, för flerfamiljshus och tertiärbelånade rad- och kedjehus (se punkt 4) på 70 % av avkastningsvärdet. Dessa gränser kan i vissa fall underskri- das (lånen fördjupas).

Statslånens övre gräns i säkerhets- hänseende varierar mellan 85 % och 100 % av avkastningsvärdet (belåningsvärdet för egnahem) och är beroende av företagsformen och hustypen. Följande övre gräns- tal i % av avkastningsvärdet (be- låningsvärdet för egnahem) gäller:

a) Socialt byggeri (är avsett för mindre bemedlade; omfattar alla hustyper; fastigheterna ägs och förvaltas av vissa typer av kol- lektiva företag; lägenheterna hyrs ut; för dessa företag är 50 % av statslånemedlen reser- verade) :

utan kommunal borgen 85 % med kommunal borgen 94 %

Parcel— og raekkehusbyggeri for mindre bemidlede (omfattar en- och tvåfamiljshus samt lägenhe- ter i rad- och kedjehus som ägs och förvaltas av de boende var för sig; för dessa företag är 15 % av statslånemedlen reser- verade) :

utan kommunal borgen 85 % med kommunal borgen 90 % Privat etagebyggeri: utan kommunal borgen 80 % med kommunal borgen 88 %

Privat parcel- och rxkkehus- byggeri: utan kommunal borgen 75 % med kommunal borgen 85 %

Privat byggeri med lån på grundlag av värdering (omfat— tar alla typer av hus, dock får då fråga är om flerfamiljshus dessa innehålla högst 36 lägen- heter):

125 % av det lån bottenkredit- givaren erbjuder, dock inom 75 % av fastighetens värde.

För de privata företagen är 271/2% av statslånemedlen reser- verade. Det reserverade beloppet skall företrädesvis användas till län enligt 4 e. Statslånen enligt 4 e får omfatta högst 25 000 Dkr per lägenhet.

Norge (Husbanken)

a) Kommuner, kooperativa företag eller bostadsföreningar med av Boligdirektoratet godkända stad- gar:

i regel 90 % undantagsvis 95 %

Hus med 1—4 lägenheter, som uppföres, ägs och förvaltas av någon av de boende: i regel 85 % undantagsvis 95 %

c) Andra hus (belånas sällan): i regel 75 % undantagsvis 85 %

Finland Sverige (Areva-verksamheten) a) En- och tvåfamiljshus, 90% vissa rad— och kedjehus (egnahemslån)

Flerfamiljshus, vissa rad- och kedjehus (ter- tiärlån)

Enskilda företag (i re- gel)

Dzo i vissa fall

Kooperativa företag

Kommuner och allmän- nyttiga företag

5.

Statslånet utgör sålunda 40 %— 60% av den godtagbara produk— tionskostnaden.

För en- och tvåfamiljshus och rad— och kedjehus får hantverkarutgif— terna — motsvarar ca 80 % av pro— duktionskostnaderna — ej översti- ga vissa maximibelopp, såvida hu- sen ej belånas enligt lånereglcrna under 0) i punkt 4.

Kapitalsubventioner lämnas i myc— ket begränsad omfattning — intill 2 milj. Dkr per år —— till sociala bostadsföretagare, om de inrättar lägenheter i socialt byggeri (se punkt 4) till de minst bemedlade i samhället. Subventioner lämnas dock endast om samtidigt både kommunen och bostadsföretaget tillskjuter medel. Kapitalsubven- tioner lämnas vidare i begränsad omfattning till byggeri för ungdo- men.

Normala vintermerkostnader in— räknas i den godtagbara produk- tionskostnaden. För extraordinära vintermerarbeten lämnas ränte- och amorteringsfria lån för 1/3 av godkända utgifter.

5. Statslånet

. Maximigränser för

Norge (Husbanken)

utgör sålunda 75 %— 95 % av avkastningsvärdet. I för- hållande till produktionskostnaden utgör det f. n. i övervägande anta- let fall 50—70 %.

produktions- kostnaderna som villkor för län är icke fastställda i lag eller regle- mente men tillämpas av Husban- ken för alla typer av hus och lä— genheter.

. Kapitalsubventioner, kallade ned- skrivningsbidrag, lämnas för att lindra inverkan av höga byggkost- nader. Privata uthyrningsfastighe- ter i större hus kan ej få bidrag. Bidragets storlek avhänger i första hand av lägenhetens storlek; bi- dragssatserna varierar i olika di- strikt. Nedskrivningsbidraget är av- sett endast för bostäder. Dct täcker normalt cj skillnaden mellan pro- duktionskostnaden och avkastnings- värdet, vilket medför större egen kapitalinsats än vad som kan ut- läsas i punkt 4.

. Inga särbestämmelser beträffande

vintermerkostnadcr.

Finland (Arava-verksamheten)

Statslånet kan högst uppgå till 40 % av anskaffningskostnaden för egnahem och bostadsaktiebo- lag och till 60 % av anskaffnings- kostnaden för hyreshus. I prakti- ken ligger den senare maxgrän- sen på 50 %.

. Inga maximeringar i absoluta be-

lopp av belåningsvärden eller stats- lån är fastställda. I praktiken till- lämpar dock Arava för statslånets storlek absoluta max.-belopp för en- och tvåfamiljshus och max.- helopp per 1112 lägenhetsyta för flerfamiljshus och rad- och kedje- hus.

. Inga kapitalsubventioner lämnas.

8. Inga särbestämmelser beträffande vintermerkostnader.

Sverige

5. Statslånet utgör sålunda normalt 40 % av belåningsvärdet vid egna- hemsbelåning och 15 %—30 % av avkastningsvärdet vid tertiärbelå- ning.

. Belåningsvärdena är maximerade till absoluta belopp för en- och två- familjshus samt rad- och kedjehus och till belopp per m2 lägenhets- yta för flerfamiljshus. De senare kan dock justeras för vissa omstän- digheter.

. Generella kapitalsubventioner —

kapitaliserade värdet av ett orts- differentierat belopp per 1112 lä- genhetsyta — lämnas i form av ett ränte- och amorteringsfritt tilläggs- lån till flerfamiljshus och tertiär- belånade rad- och kedjehus (se punkt 4) för att minska inverkan av höga produktionskostnader och därigenom anpassa hyresnivåerna i gamla och nya hus till varandra. Skillnaden mellan belåningsvärdet och kapitalsubventionen kallas av- kastningsvärde (se punkt 1). Sub- ventionerna är avsedda endast för bostäder. För en- och tvåfamiljshus samt egnahemsbelånade rad- och kedjehus (se punkt 4) är en del av statslånet ränte- och amorterings- fritt.

. För vintermerkostnader på flerfa-

miljshus och vissa rad- och kedje- hus lämnas till en del tertiärlån, till en del bidrag, som omedelbart avskrives.

9.

10.

Inga räntesubventioner lämnas. På 1. och 2. prioritetslån är den nominella räntan f. 11. ca 5 %, men den effektiva räntan på grund av kursförlust ca 6,5 %. Dessutom be- talas på 1. och 2. prioritetslånen amortering och bidrag till reserv- och administrationsfond. För ett 1. prioritetslån på 5 % är normalt den årliga fasta annuiteten 5,5 %; därav är 5,0 % ränta, 0,2 % avsätt- ning till reserv- och administra- tionsfond och resten amortering. För statslånet är räntan 6,0 %, var- till kommer bidrag till reserv- och administrationsfond på 0,2 %. Det är amorteringsfritt till 1971. Där- efter är den årliga fasta annuiteten 6,7 %. Undantag: För lån till små— hus cnligt 4 e, som understiger 15000 Dkr, betalas årlig fast an- nuitet på 5,9 %, varav 4,5% är ränta, 0,2 % bidrag till reserv- och administrationsfond och resten amortering. För lån till våningshus enligt 4 c, som understiger 15000 Dkr, betalas årlig fast annuitet på 6,7 %, varav 5,5 % är ränta, 0,2 % bidrag till reserv- och administra- tionsfond och resten amortering. Angivna annuiteter och bidrag till reserv- och administrationsfond beräknas på resp. låns ursprungli- ga belopp medan räntorna beräk- nas på den vid varje tidpunkt åter- stående delen av resp. lån.

Statslånet är amorteringsfritt intill början av 1971. Jämför punkt 9. Därefter skall det amorteras på högst 45 år. Dock är amorteringsti- den för lån till maskintvättstuga 10 år och för lån till centralvärme- anläggning 25 år. För sådana lån gäller ingen temporär amorterings-

Norge (Husbanken)

9. Räntesubventioner lämnas genom förmånlig ränta på statslånet. Gällande räntesats på stats- lånet .................... 2,5 % Räntan är som huvudregel hunden i 15 år.

10. Statslånet skall amorteras på 100 år i fråga om stenhus och 75 år i fråga om trähus. Husbanken är bunden vid dessa villkor i 15 år.

Finland (Arava-verksamheten)

9. Räntesubventioner lämnas genom förmånlig ränta på statslånet. Gällande räntesatser:

Primärlån ................ 7,5 % Statslån .................. 1,0 %

10. Statslånet skall amorteras på 45 år i fråga om stenhus och 33 år, om byggnaden är uppförd av mindre hållbart material.

10.

. Räntesubventioner lämnas både på lån som ligger under statslåncn och på statslåncn. Gällande räntesatser för bostadslägenheter (subventio- nerade räntor): En- och tvåfamiljshus, egnahems- belånade rad- och kedjehus: Bottenlån ................ 3,0 % (räntesubventionen _är maximerad till vissa absoluta belopp) Egnahemslån (statligt) . 3,0 % (en del av detta län är ränte- och amorteringsfritt, se punkt 7). Flerfamiljshus, tertiärbelånade rad- och kedjehus: Primärlån ................ 3,0 % Sekundärlån ............ 3,5 % Tertiärlån (statligt) ...... 3,0 % För uthyrningslokaler i bostads- fastigheter lämnas inga räntesub- ventioner och räntan på statslånet är 4, 0 %.

Statslån till en- och tvåfamiljshus och egnahemsbelånade rad- och kedjehus skall amorteras under 25 år så att annuiteterna varje år blir lika stora. Statslån till flerfamiljs- hus och tertiärbelånade rad- och kedjehus skall amorteras på 40 år i fråga om stenhus och 30 år i fråga om trähus.

11.

12.

13.

frihet. Undantag: För lån enligt lå— neformen i punkt 4 e är amorte- ringstiden 35 år och ingen tempo- rär amorteringsfrihet medges.

För att nedbringa årskostnaderna för i huvudsak hus bebodda av mindre bemedlade lämnar staten under en begränsad tid årligen lö- pande bidrag i annan form än räntesubvention, kallade drifttill- skott, som utgöres av vissa belopp per m2 bruttoetageareal. Vid låne- formerna enligt punkt 4 a och 4 b är tillskottet 11 Dkr/m2 och vid låneformerna enligt punkt 4 c och 4 d 8 Dkr/m2 intill 1967. Därefter minskar de successivt under 7 år, varefter de helt bortfaller. Till fö- retag med lån enligt punkt 4 e ut- går inget drifttillskott. Till företag påbörjat 16/4 1955—1/4 1959 och utan statslån, kan om kvalitet, an- läggnings- och driftkostnader upp- fyller Boligministeriets krav, läm- nas drifttillskott med belopp, som dock högst kan uppgå till vad som gäller för låneformerna 4 a—d.

Inga särskilda låneformer förekom- mer, som främjar rationellt byg- gande. Dock finns möjlighet att hos folketingets finansavdelning ansöka om lån eller bidrag till experimentbyggande. Vidare kan nämnas, att en särskild kvot om 1000 lägenheter inom det sociala byggeriet har reserverats för ex- perimentbyggande. Låneformerna är de sedvanliga men lån kan er- hållas vid sidan av den normala turordningen.

Ang. minimikrav Standard och kvalitet enligt spe- ciella bestämmelser från Boligmi-

11.

12.

13.

Norge (Husbanken)

Inga löpande bidrag i annan form än räntesubvention lämnas.

Inga särskilda låneformer förekom- mer, som främjar rationellt byg- gande.

Ang. minimikrav Standard och kvalitet enligt spe- ciella bestämmelser från Boligdi-

Finland Sverige

(Arava-verksamheten)

11. Inga löpande bidrag i annan form 11. Inga löpande bidrag i annan form än räntesubvention lämnas. än räntesubvention lämnas.

12. Inga särskilda låneformer förekom- , Statslån lämnas till anskaffning av mer som främjar rationellt byg— sådana maskinella hjälpmedel, gande. som kan förväntas medföra en ra-

tionalisering av bostadsbyggandet.

13. Ang. minimikrav 13. Ang. minimikrav Standard och kvalitet enligt Aravas Standard och kvalitet enligt spe- speciella bestämmelser: ciella bestämmelser från dels för-

14.

Danmark

nisteriet. Lägenhetstyp: Inga mi- nimikrav från lånemyndighet. Lä- genhetsstorlek: Inga minimikrav från lånemyndighet.

Ang. maximigränser: Socialt etagehyggeri —

(4 a) ................ 68 m2 ly Privat etagebyggeri — (4 c) .................. 68 in2 ly (dock må 10 % av totala antalet lgh ha mellan 68—88 m2 ly) Socialt parcel- og rzekke- husbyggeri — (4 b) 88 m2 ly Privat parcel- og raekke- husbyggeri — (4 c) . . . . 88 m'-' ly (i 2-familjshus dock totalt högst 160 m? ly) Privat etagebyggeri —— (4 e) ................ 88 m” ly Privat parcel— og raekke- husbyggeri — (4 e) . . . . 104 m2 ly

(i 2-familjshus dock totalt 184 m” ly) Fullt drifttillskott (se punkt 11) lämnas blott till lägenheter med storlek mellan 40—68 m2 ly. Redu- cerat drifttillskott lämnas till lä- genheter under 40 m" ly och inget tillskott lämnas för den del av en lägenhet, som överstiger 68 m2 ly. Anm. I gällande bestämmelser an- ges ytgränserna i m2 bruttoetageareal, vilka värden här genomgående multi-

plicerats med 0,80 för att man skall få gränserna uttryckta i m? lägenhetsyta.

högst

14.

Norge (Husbanken) rektoratet. Lägenhetstyp: Minimi- krav enligt speciella bestämmelser från Boligdirektoratet. Lägenhets- storlek: Minimikrav enligt speciel- la bestämmelser från Boligdirek- toratet.

Ang. maximigränser: Bindande regler är icke fastställda, men i praktiken tillämpas gränser mellan 70—96 m2 ly, beroende på hustypen. Nedskrivningsbidrag lämnas icke till lägenhetsyta, som överstiger 64 1112.

Anm. I gällande bestämmelser an- ges ytgränserna i m2 brutto golvflate, vilka värden genomgående multiplice- ras med 0,80 för att man skall få gränserna uttryckta i m2 lägenhetsyta.

Finland (Arava-verksamheten)

Lägenhetstyp :

Egnahemshus (I tvåfamiljshus gäller denna gräns enbart huvudlägenheten)

Övriga hus ................ — Lägenhetsstorlek:

Egnahemshus ........ 50 m? ly (I tvåfamiljshus gäller denna

gräns enbart huvudlägenheten)

övriga hus ................ —

14. Ang. maximigränser:

Egnahemshus, max 100 m2 ly Dzo årligt medeltal för hela produktionen Bostadsaktiebolagshus

och hyreshus, max . . , .

70 m21y

87 m2 ly

Dzo årligt medeltal för hela produktionen 50 m” ly

Sverige

fattning, dels bostadsstyrelsen Lägenhetstyp : Enfamiljshus .......... 3 r.o.k. Tvåfamiljshus, en lägenhet 2 r.o.k. Rad- och kedjehus . . . 2 r.o.k. Flerfamiljshus Anm. Om enfamiljshus utformas så att framtida inredning kan ord- nas på vind må 2 r. 0. k. i botten- planct godtagas. Lägenhetsstorlek: Enfamiljshus ........ 70 m2 ly Tvåfamiljshus — Rad- och kedjehus ........ — Flerfamiljshus —

. Ang. maximigränser: Enfamiljshus .......... 125 m” ly Tvåfamiljshus ........ 125 mfly Rad— och kedjehus, egnahemsbelånade tertiärbelånade Flerfamiljshus

. 125 muy

...a-___...

KUNGL. men..

- 9 NOV 1958 STOCKHOLM

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rämskipuing. Fåugvård.

Upphåvsmannarätt till litterära och konstnärliga ver . [25 Rådhusrätts sammansättning i brottmål. [28]

Statsförfattuing. Allmän statsförvaltning. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. [35]

Kommunalförvlltning.

städernas donationsjord. ['I] Kommunalförbund och indelningsändringar. (191

Statens och kommunernas Iiusnsvisen.

Förenklad statsbidregsgivning. [a] Tulltaxa. Förslag till 1952 års tulltaxekommitté. 1. Allmänna synpunkter. [14] :. Detaijmotiverlng. [151 3. Taxan. [16] Vissa ändringar 1 nöjesbeskattnlngen m. m. [23]

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Aldrlngsvård. [1] statsägda aktiebolag i sverige. (6) Penningvärdeundersökningen. s. Investeringsverk- samhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. [10] Utredningen om kortare arbetstid. [20] Bilagor. [21] statsägda företag i utlandet. [24] Remissyttranden. [31] Hemmen och samhällsplaneringen. [321 Statens byggnadsbesparingsutrednlngs betänkande. 1. Offentliga byggnader. översikt och byggnads- behov. [39] Riktlinjer för bostadspolitiken. [40]

Hilso- och sjukvård.

Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. [27] Lag om rätt att utöva läkekonsten. [29] Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. [34] Alkoholblodprovet. [37]

strålskydd. [38]

Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. [9]

Fast egendom. Jordbruk med biuäringar. Fiskhandeln i Sverige. [2]

Statens stöd åt växtförädlingen m. m. [4] Fiskeområde. [17]

Vattenväseu. Skogsbruk. Bergabruk.

Skogsindustrins utbyggnad. [33] Skogsbrukets arbetsmarknad. [36]

Industri. Atomenerglen. [11]

Handel och sjöfart.

Kommunikatiousviiseu.

Standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk [ kraft. [5]

Bank-, kredit- och peuningväseu.

Försäkringsvllsen.

Kyrkoväseu. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Restaurering av Uppsala domkyrka. [3] Blbang till kyrkohandboken. [12] Konstbildnlng i Sverige. [13] Seminarieorganisationen. 1. [18] Alternativt aftonsångsrltual. [22]

Byggnadsminnen. [26] Prästvalsiag. [30]

Försvarsviiseu.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

M...-: -.. -.

;).—: = .: -_;.—-;u-

' (.

Jr , fix-...fr-évm avv-*