SOU 1956:46

Bränsleförsörjningen i atomåldern

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 16 februari 1951 chefen för handelsdeparte- mentet att tillkalla högst sju utredningsmän att utreda frågan om den lämp- ligaste utformningen av Sveriges bränsleförsörjning ur ekonomiska, han— delspolitiska och heredskapsmässiga synpunkter. Med stöd av detta bemyn— digande tillkallade departementschefen den 28 i samma månad som utred- ningsmåin regeringsrådet H. D. Fransén, generaldirektören J. H. Qvistgaard, f. d. överdirektören K—G. Ljungdahl, dåvarande ordföranden i Statens bränslekommission E. J. Severin, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, disponenten B. E. F. Petrén samt direktörerna G. F. N. Olhammar och D. R. E. YVerner. Samtidigt uppdrogs åt Fransén att i egenskap av ord- förande leda utredningsarbetet. Efter hemställan av herr Severin beviljade departementschefen honom den 6 maj 1954 entledigande från uppdraget att vara ledamot av utredningen.

Till utredningens sekreterare förordnades den 31 maj 1951 assessorn i kammarrätten S. E. Hallberg, som den 21 mars samma år förordnats att bi- träda utredningen.

Till experter åt utredningen, som antagit benämningen Bränsleutred- ningen 1951, förordnade departementschefen den 24 april 1951 civilingen- jören O. Stenberg och den 21 februari 1952 civilingenjören E. Blomqvist. Vidare har departementschefen på därom av utredningen efter hand gjorda framställningar medgivit utredningen rätt att själv tillkalla experter på skilda områden inom bränsleförsörjningen. Utredningen har därmed kunnat förvärva aktiv medverkan i arbetet av ett femtiotal experter, delvis sam- manförda till underkommitteer.

Vid hopsamling och bearbetning av det omfattande utredningsmaterialet har utredningen biträtts av — utom nyss namngivna _ huvudsakligen föl- jande experter: direktören H. Brynielsson (atomenergi), byrådirektören N. G. Danielson (beredskap), förste driftingenjören L. Henning (vatten- och elkraft, industrins energiproblem), ingenjören E. Kåreby (torv), byrådirek- tören N. Lundmark (statistik, drivmedel), driftdirektören F. Petri (vatten- och elkraft), direktören C-W. Pilo (oljeskiffer, gas och koks, torvförädling),

kommerserådet I. Sahlin (industriella energiproblem) samt direktören O. Uddgren (torv).

Under arbetets gång har utredningen haft överläggningar med ett stort antal statliga och enskilda institutioner, verk, företag och utredningar med anknytning till energiförsörjningen. Vad särskilt angår den viktiga frågan 0111 skifferoljeindustrins framtid, har utredningen haft förmånen att vid sina överväganden kunna bygga på resultaten av synnerligen omfattande undersökningar, som beredvilligt verkställts inom Svenska Skifferoljeaktie- bolaget.

Utredningen framförde i skrivelse den 12 september 1951 en vördsam hemställan till departementschefen om utverkande av anslag för åtgärder till främjande av en rationell bränsleförsörjning. Till stöd för framställ- ningen redovisades en inom utredningen utförd preliminär undersökning rörande utvecklingen av Sveriges energibalans under 1950-talet (stencil). Sedermera (nov. 1951) kompletterade utredningen sin framställning med en PM rörande den avsedda användningen av det begärda anslaget (stencil).

Sedan riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts proposition för budgetåret 1952/53 beviljat ett reservationsanslag å 300 000 kronor till främjande av en rationell bränsleförsörjning, kunde i avvaktan på fortsatt utredning en begränsad försöksverksamhet på bränsleområdet påbörjas. En utvidgning av verksamheten blev möjlig, sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 5 juni 1953 efter riksdagens medgivande föreskrivit, att av behållningen i krigs- riskkassan 5 500000 kronor skulle avsättas »till en under statskontorets förvaltning stående diversemedelsfond, benämnd fonden för försöksverk- samhet och forskning på bränsleområdet, att, till såväl kapital som ränta, användas i enlighet med de bestämmelser Kungl. Maj :t framdeles, efter för— slag av bränsleutredningen, vill meddela». Enligt en med stöd av riksdags- beslut meddelad föreskrift av Kungl. Maj:t den 17 juni 1955 ökades resur- serna med ytterligare 2 500 000 kronor, som skulle tillföras fonden av över— skottsmedel från kolclearingkassan.

Sammanlagt har intill den 1 september 1956 beslut fattats om använd- ning av 1 261 208 kronor 8 öre av ifrågavarande anslags- och fondmedel. Därmed har anslaget till främjande av en rationell bränsleförsörjning helt förbrukats. Av fonden återstod vid samma tidpunkt, med tillägg för upp- lupna räntor, 7 612 609 kronor 98 öre. Under behandling förelåg då vidare ett av bränsleutredningen framlagt förslag, innebärande att av fondmedlen ytterligare 100 000 kronor skulle tagas i anspråk.

Utöver de ärenden, som avsåg inrättande och förstärkning av förenämnda fond, har ett betydande antal ärenden remitterats till utredningen för ytt- rande. Huvudparten av dessa har avsett framställningar om statsbidrag till forskning, försöksverksamhet och investeringar på hränsleområdet. Bland ärenden av annat slag kan följande förtjäna omnämnas.

I underdånigt utlåtande den 20 januari 1953 över Statens bränslekommis-

sions hemställan om åtgärder för dess avveckling med utgången av budget- året 1952/53 framförde utredningen sina då aktuella synpunkter och önske- mål beträffande fördelningen på andra befintliga statsorgan av kommissio- nens kvarvarande arbetsuppgifter.

Den 28 februari 1953 avgav utredningen underdånigt utlåtande över en inom socialdepartementet upprättad PM rörande uttagande av en avgift för främjande av forskning och rationalisering på byggnadsområdet samt inrät- tande av en statens nämnd för byggnadsforskning och byggnadsrationalise- ring. Bränsleutredningen —— som tillstyrkte nämndens inrättande _ under- strök därvid vikten av att nämndens verksamhet i stor utsträckning inrik— tades på de bränsleekonomiska problem som är förknippade med byggnads- verksamhet. Sedan Statens nämnd för byggnadsforskning inrättats med ingången av budgetåret 1953/54 och ett särskilt byggnadsvärmeutskott se- dermera bildats inom densamma, har detta utskott i samråd med bränsle- utredningen igångsatt en planmässig bearbetning av de nämnda bränsle— ekonomiska problemen. På detta område har därmed utredningens tidigare påbörjade detaljundersökningar kunnat överföras till en för uppgiften lämpad permanent institution, och utredningen har i fortsättningen kunnat här begränsa sig till att studera huvudproblemen.

Den 29 mars 1956 avgav utredningen vördsamt yttrande till Herr Stats— rådet över atomenergiutredningens betänkande. Sedan utredningen därmed haft tillfälle att framföra sina allmänna synpunkter på den svenska atom— energipolitiken, sedd mot bakgrunden av energiförsörjningens allmänna läge och förutsättningar, har den i det fortsatta arbetet kunnat i sådant hän- seende begränsa sig till att ange de sannolika konsekvenserna med hänsyn till bränslepolitiken och särskilt möjligheten att genom utnyttjande av in- hemska urantillgångar påverka bränsleimporten i önskvärd riktning.

På utredningens föranstaltande har i serien Sveriges offentliga utred- ningar publicerats dels en av K-G. Ljungdahl före utredningens tillkomst ut- arbetad orientering rörande Sveriges energiförsörjning, »Bränsle och Kraft» (SOU 1951: 32), dels en av Svenska Petroleum Institutet på utredningens initiativ och i samråd med dess experter beredvilligt sammanställd mono- grafi, »Fakta om olja» (SOU 1953: 12).

På grund av de särskilt påtagliga brister som befunnits vidlåda oljelag- ringen fann sig utredningen föranlåten att med skrivelse till Herr Statsrådet den 27 juni 1955 avge ett med hänsyn till vissa däri lämnade uppgifter hem- ligt delbetänkande med plan för utbyggnad av lagringsvolymen för olja under den närmaste tioårsperioden. Betänkandet har denna dag komplette— rats med ett yttrande i fråga om lagringsbehovet för fasta bränslen.

Bränsleutredningen, som nu slutfört sitt arbete, får härmed vördsamt överlämna sitt huvudbetänkande, av praktiska skäl uppdelat på två voly- mer. På grundval av de studier av energiförsörjningens förutsättningar, som efter en gemensamt uppgjord plan utarbetats av ledamöter och experter och

vilka till väsentliga delar redovisats i del II, har utredningen i del I mot bak- grunden av den allmänna energisituationen sammanfattat sina slutled- ningar, rekommendationer och förslag i syfte att anvisa framkomliga vägar som, utöver en utvidgad lagring, kan leda till att minska de kända olägen- heterna av energiförsörjningens växande beroende av bränsleimporten.

I huvudSak har utredningens ledamöter varit ense om de i betänkandet framlagda slutsatserna. Emellertid har J. H. Qvistgaard förklarat att han, med hänsyn till sin befattning med dithörande spörsmål såsom chef för Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, funnit sig icke höra i detta sammanhang ta ställning till utredningens förslag i vad avsåge bränslefrå- gornas administrativa handläggning.

Stockholm den 5 december 1956

H. F ransén

K-G. Ljungdahl Gösta Olhammar Folke Petrén J. H. Qvistgaard Donovan W erner

/Sven Hallberg

Riksdagsmotioner och riksdagsbehandling

I anledning av Kungl. Maj:ts propo- sition till 1950 års riksdag (nr 147) an- gående anslag till ytterligare utbyggnad av Svenska Skifferoljeaktiebolagets an- läggningar vid Kvarntorp m. m. väcktes i riksdagen i april 1950 två likalydande motioner — i första kammaren av herr Petrén m. fl. (nr 452) och i andra kam- maren av herr Sjölin m. fl. (nr 536) —— med anhållan att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställde att en utredning sna- rast verkställdes om lämpligaste ut- formningen av vår bränsleförsörjning ur ekonomiska, handelspolitiska och be- redskapsmässiga synpunkter. Framställ- ningen motiverades på följande sätt.

I föreliggande proposition nr 147 föreslås en fortsatt rationalisering och utbyggnad av skifferoljebolagets anläggningar i Kvarntorp. Efter genomförande av dessa planer kommer Kvarntorps årsproduktion att uppgå till cirka 70000 m3 olja och 25000 1n—'| bensin. Denna produktion mot- svarar till storleksordningen endast cirka 3 procent av vår nuvarande bensin- och oljeförbrukning men får ändå mot bak- grunden av gjorda erfarenheter anses vid ett avspärrningsläge ha stor betydelse, när det gäller försörjningen av olja och bensin.

Sett mot bakgrunden av vårt totala bränslebehov äro olje- och bensinkvanti- teterna från Kvarntorp försvinnande små. Vårt land är för sin energiförsörjning till största delen beroende av importerade bränslen, i första hand stenkol, koks och olja. Vattenkraften har visserligen genom åren starkt utbyggts, men erfarenheterna ge vid handen, att den ökade användningen av vattenkraft ej medför något minskat be- hov av importbränsle. Förbrukningen av importerade bränslen har ständigt ökat. En

Utredningsuppdraget

för år 1949 utförd energibalans visar, att denna uppbygges till 10—30 procent av vat- tenkraft, 30—23 procent av inhemska bränseln och 60—47 procent av import- bränslen.1 Värdet av bränsleimporten torde för närvarande belöpa sig till cirka 750 miljoner kronOr per år. Ur såväl handels- politisk som beredskapssynpunkt är det av vital betydelse att söka skapa ekonomiska betingelser för ökad användning av inhems- ka bränslen. De större bränslereserver vi ha att lita till äro framför allt oljeskiffrar- na och våra torvmossar.

Vilka möjligheter ha vi att i ökad om- fattning nyttiggöra våra skiffrar som er- sättning för importerat bränsle? Vid an- läggningarna i Kvarntorp komma efter ut— byggnad enligt propositionens förslag att, förutom olja och bensin, utvinnas stora kvantiteter gas för alstring av elektrisk energi. Om icke förr så i ett beredskaps- läge bör det vara angelägnare att nyttiggöra denna gas som bränsle vid våra industrier för värmeändamål än att därav alstra elek— trisk kraft. En förutsättning för att detta skall vara möjligt är, att för gasdistribu— tionen gives tillgång till ett gasledningsnät. Denna fråga bör emellertid som nedan vi— dare kommer att utvecklas utredas i sam- band med landets allmänna bränsleför- sörjningsproblem.

Kvarntorpsverket har tillkommit i första hand för att producera olja och bensin. Att i detta hänseende nu bygga ut verket utöver vad som i propositionen föreslås är av ekonomiska skäl ej tillrådligt. En för— utsättning för vidare utbyggnad bör vara, att de nu föreslagna moderniseringarna praktiskt visat att lönsam drift kan upp- nås. Lägger man emellertid den synpunkten på våra skiffrars användning, att det ej gäller att i första hand framställa olja

1 Beroende på de olika beräkningsgrunder som kunna tillämpas vid framräknande av vattenkraftens andel erhållas de två gräns- värdena i procenttal.

och bensin utan att utvinna största antalet värmekalorier, öppna sig andra aspekter. Sålunda kan den möjligheten tänkas att över partiell förbränning direkt förgasa de organiska ämnena i skiffern utan bryt- ning. Sådana vägar har man i utlandet sla— git in på vid en del kolfält. Skulle denna metod vara möjlig att tillämpa på olje— skiffrar, bli även de skiffrar, som ligga på större djup, utnyttjningsbara. Dessa skiffrar utgöra mäktiga lager. De största finnas i Östergötland och äro av sådan mäktighet, att den värmemängd som kan tänkas utvinnas till storleksordningen är 100 å 150 gånger större än värmevärdet i samtliga under ett år importerade bränslen.

Om vi sedan gå till våra torvmossar, så utgör torven också en utomordentligt stor bränslereserv. Svårigheten att ekonomiskt nyttiggöra torven ligger bland annat däri, att den med sitt låga värmevärde ej kan bära kostnaden av längre transporter. Möj- ligheterna att med hjälp av syreanrikad luft använda torv för gasalstring i större skala äro på olika håll i värden för när- varande förcmål för uppmärksamhet. Om denna väg vore framkomlig, skulle möjlig- heterna öppna sig att i större skala ut- nyttja vår torv som bränsle.

De utvägar vi här berört att nyttiggöra skiffrar och torv i större skala torde icke kunna leda till målet utan rätt omfattande undersökningsarheten. Det finns emeller- tid en rad andra åtgärder, närmare till hands liggande, för att förbättra vår bräns- lebalans ur ekonomisk synpunkt. Vi vilja här bara peka på en väg, och den är att i ökad omfattning omställa våra bränslein— köp från koks till kol. Det bör finnas vissa förutsättningar att här i landet i ökad om- fattning förädla stenkol till koks och gas.1 I Sverige förbrukades år 1949 cirka 2,5 mil- joner ton koks. Härav producerades endast ungefär en femtedel inom landet medan resten importerades. En ökad omställning från koks— till kolinköp skulle vara ägnad att förbättra vår handelshalans. På olika håll i landet ha upptagits utredningar rö- rande förutsättningarna för anläggande av större koksgasverk, siktande på tillverk- ning av koks även för metallurgiska ända- mål och med distribution av gasen i fjärr- gasledningar.

Vid planläggning av koksverk stöter man på beredskapssynpunkten. Vi ha ett intresse av att ur beredskapssynpunkt lagra bränsle i landet. Lagring av koks i vårt

klimat har vissa svårigheter genom den av- styhbning, som äger rum under inverkan av fukt och frost. Vid lagring av kol uppstå också svårigheter, men av annan art, genom den förbränning, som äger rum i kollag- ren. För kol finns emellertid en fullt be- tryggande lagringsmetod, nämligen att lag- ra kol under vatten. Sådana beredskaps- lager ha av staten under senare är ord- nats. En planläggning av dylika lager bör lämpligen samordnas med planläggning av koksgasverk i större enheter.

När man ser på våra bränsleförsörjnings- problem finner man, att de olika åtgärder, som kunna tänkas för att ernå ett förbätt- rat läge, i regel ha ett inbördes samband. Vi ha velat åskådliggöra detta samband med de tre givna exemplen gällande skiffrar, torv och koksgasverk. I samtliga dessa fall förutsätter en rationell lösning tillgång till ett fjärrgasledningsnät.

Distribution av gas i högtrycksledning är vid större kvantiteter en utomordentligt billig och smidig form av energitransport för värmeändamål. Utvecklingen i utlan- det har också gått i denna riktning. Vi be- höva härvid endast erinra om de vittutgre— nade gasnät, som i Amerika anlagts för na- turgas, och förhållandena i Mellaneuropa och England, där industridistrikten numera äro genomkorsade av högtrycksgasled- ningar.

Med de synpunkter vi här framfört ha vi vidare velat rikta uppmärksamheten på hur teknikens utveckling fört oss fram till en punkt, då det är all anledning att ta upp hela vår bränsleförsörjningsfråga till all- sidig prövning. Göres detta ej nu, är det anledning befara inte bara att vi försitta tid utan också att åtgärder på olika håll vidtagas, som äro mindre ändamålsenliga jämfört med vad de kunde vara, om en all— sidigare utredning och samordning lades till grund för liandlandet.

Bränsleförsörjningsfrågan kan, som vi ovan sökt antyda, angripas från många oli- ka utgångspunkter. Både statliga och en—

1 Bland annat i Danmark har denna fråga varit föremål för utredning, och som samman- fattning uttalar Produktions- och Raastof— kommissionen i sitt betänkande angående Rationel Kraft- og Varmeforsyning avgivet år 1940 sid. 19 följande: »Produktions- og Raastofkommissionen er af den Opfattelse, at det af valutamaassige og beskaeftigelsesmaessige Grunde vill Vaere for- delaktig't at udvide vor hjemlige Koksproduk- tion mest muligt».

skilda organ och företag syssla nu med hit- hörande problem, och det synes angeläget, att en samordning, ett »team-Work» röran- de huvudriktlinjerna snarast kommer till stånd.

I utlåtande (nr 131) i anledning av propositionen jämte i ämnet väckta mo— tioner anförde statsutskottet bl. a. föl— jande.

Motionerna I: 452 och 11:536 ha till be— handling upptagit ett problem, som berör vår bränsleförsörjningsfråga i stort. Såsom i motionerna framhållits äro, sett mot bak- grunden av vårt totala bränslebehov, olje- och bensinkvantiteterna, som utvinnas från Kvarntorpsverket, försvinnande små. Med hänsyn till att vårt land är för sin bränsle— försörjning till största delen beroende på import är det givetvis angeläget, att alla ansträngningar inriktas på att så långt görligt är tillvarataga de bränslereserver, som finnas inom landet. I motionerna ha antytts vissa utvägar att nyttiggöra skiff- rar och torv i större skala, särskilt med tanke på att utvinna största antalet värme- kalorier. Vidare har ifrågasatts huruvida icke i syfte att förbättra bränslebalansen våra bränsleinköp höra i ökad omfattning omställas från koks till kol. Förutsätt- ningar skulle nämligen finnas att i högre grad än vad nu är fallet förädla stenkol till koks och gas. I motionerna ha även berörts frågan om förbättrade lagringsme- toder av bränsle, främst ur beredskapssyn- punkt. Utskottet anser de i motionerna väckta uppslagen vara av stort intresse och förtjänta av närmare uppmärksamhet. Vis- serligen pågå från såväl statligt som en- skilt häll vissa utredningar på hithörande områden men för åstadkommande av åsyf— tad effekt synes en samordning och en all- sidig utredning av dessa frågor ur såVäl ekonomiska som handelspolitiska och be- redskapsmässiga synpunkter böra komma till stånd. Utskottet vill därför i enlighet med yrkandet i förberörda båda motioner föreslå, att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t om utredning i angivna syfte.

Riksdagen beslöt (skr. nr 221) i över- ensstämmelse med vad utskottet före- slagit.

Förberedande utredning J ämväl inom Ingeniörsvetenskapsaka- demien hade behovet av utredning an-

gående den svenska bränsleförsörjning- ens läge, särskilt ur beredskapssyn- punkt, blivit beaktat. Sålunda hade un- der en diskussion vid allmän samman- komst den 23 februari 1950 efter inled- ningsanförande av överdirektören K-G. Ljungdahl starkt framhävts de kompli— cerade problem, som måste bli förknip- pade med Sveriges framtida energiför— sörjning. Detta föranledde presidiet att överväga lämpligheten av en större ut- redning, företagen antingen genom aka- demiens försorg eller, efter framställ— ning från denna, i statlig regi.

Sedan frågan därefter på sätt ovan refererats upptagits inom riksdagen, fann sig presidiet föranlåtet att begrän- sa sin insats till vissa förberedande åt- gärder i syfte att underlätta det förut- satta statliga utredningsarbetets igång- sättning och genomförande. För detta ändamål inbjöd presidiet, förutom Ljungdahl, representanter för bl. a. Sta- tens tekniska forskningsråd och Riks- nämnden för ekonomisk försvarsbered- skap till ett sammanträde den 1 juni 1950. Man enades därvid om lämplig- heten av en förberedande snabbutred— ning att tjäna till orientering vid bedö— mandet av erforderliga forsknings- och beredskapsåtgärder på det energitek- niska området. Sedan Ljungdahl förkla- rat sig beredd att verkställa en sådan ut- redning och representanten för riks- nänmden generaldirektören H. Qvist- gaard på nämndens vägnar åtagit sig att svara för kostnaderna, uppdrog riksnämnden, forskningsrådet och aka- demien sedermera åt Ljungdahl att ut- arbeta en översikt över landets för- sörjning med bränsle och kraft. över- sikten, »Bränsle och Kraft»1, avlämna- des i januari 1951.

1 Sedermera på bränsleutredningens för— anstaltande publicerad i samlingen Statens offentliga utredningar (1951: 32).

Enligt protokollet över handelsären- den den 16 februari 1951 hemställde då- varande chefen för handelsdepartemen- tet, statsrådet Ericsson, om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst sju utredningsmän att utreda frågan om den lämpligaste utformningen av vår bränsleförsörjning ur ekonomiska, han- delspolitiska och beredskapsmässiga synpunkter. Efter en redogörelse för riksdagsbehandlingen och uppdraget åt Ljungdahl anförde departementschefen därvid bl. a. följande.

I betänkandet (dvs. »Bränsle och Kraft») lämnas bland annat vissa approximativa uppgifter rörande vår bränsleförbrukning under åren 1939 och 1949. Den samman- lagda bränsleätgången under dessa år upp— skattas motsvara respektive 16,7 och 17,9 miljoner ton stenkol. Ökningen av bränsle— förbrukningen under tioårsperioden be— tecknas som förvånansvärt låg. Att den ej blivit större anses sannolikt till en del be- ro på rationaliseringsåtgärder, som bräns- leknappheten under krigsåren framtving- ade. Enligt föreliggande uppgifter utgjor- des det använda bränslet år 1939 till 63 procent av importerat och till 37 procent av inhemskt bränsle. Motsvarande procent— tal för år 1949 beräknas till 67 och 33. För framtiden förutses en väsentlig såväl abso— lut som procentuell ökning av bränsleim- porten, såvida icke särskilda åtgärder vid- tagas. Mot denna bakgrund anser utred- ningsmannen det vara en livsviktig angelä- genhet för vårt land att även under norma— la förhållanden — och än mer med tanke på en omställning till krisbetonad bränsle- försörjning —— försöka skjuta över så myc- ket som möjligt av vår behovstäckning på bränsleområdet från importerade till in- hemska bränslen.

Ljungdahl diskuterar i betänkandet olika möjligheter att minska vårt beroende av importbränslena. Efter att ha framhållit betydelsen av olika bränslebesparande ät— gärder och nödvändigheten att hålla re- servlager av utländska bränslen för att trygga vår bränsleförsörjning under en om- ställningstid går han in på frågan om våra möjligheter att övergå till inhemska bräns- len. Såsom våra viktigaste bränslereserver betecknar utredningsmannen torven och

skiffern. De torvtillgångar, som rimligen kunna komma att bli utnyttjade som bränsle, uppskattas motsvara cirka 400 miljoner ton stenkol, varav dock endast ungefär 250 miljoner ton beräknas äga någon större aktualitet. Av skiffern anses tills vidare endast närkesskiffern vara en aktuell bränsletillgång. Dess bränslevärde beräknas motsvara närmare 200 eller, un- der viss förutsättning, 300 miljoner ton stenkol. De stora torv- och skiffertillgång- arna kunna emellertid enligt utrednings- manncn på teknikens nuvarande stånd- punkt icke tillgodogöras på ett ekonomiskt godtagbart sätt. Vikten av forsknings- och utvecklingsarbete på torv- och skifferom— rådet understrykes av Ljungdahl såväl helt allmänt som beträffande speciella problem. Vad angår torven ifrågasättas vidare vissa beredskapsåtgärder, såsom inventering av tol'vmossebeståndet samt utdikning av ett antal välbelägna mossar. Vad angår sko- gens produkter, som under krigsårens av- spärrning utgjorde vårt främsta ersätt— ningsbränsle, framhåller Ljungdahl, att desamma under normala förhållanden torde komma att spela en allt mindre roll för vår bränsleförsörjning, därför att de i stor utsträckning kunna få en mer lönande användning som råvara i industrien. I den mån ekonomiska möjligheter öppnas att använda även småvirket såsom indu- striråvara beräknas skogens andel i vår normala bränsleförsörjning ytterligare ned- gå. I fråga om cellulosaindustriens avfalls- lutar framhålles i betänkandet, att desam- ma under senare år i ökad utsträckning använts för bränsleändamål men att detta icke längre torde bli fallet, därest forsk— ningen lyckas anvisa vägar för användning av ligninerna i lutarna för mer högvärdiga ändamål. De svenska stenkolsfyndigheterna äro enligt utredningsmannens mening en faktor att räkna med allenast i ett avspärr- ningsläge. Detsamma anses gälla vår in- hemska tillverkning av flytande bränslen och av ersättningsmedel för sådana. I Ljungdahls betänkande beröras även många andra spörsmål rörande vår bränsleför— sörjning än de förut antydda. Dessutom behandlas ett stort antal problem rörande vår försörjning med elektrisk kraft. Av- slutningsvis framhållcs bland annat önsk- värdheten av ett samarbetsorgan på bräns— le- och kraftforskningens område. Initiativtagarna till den av Ljungdahl företagna utredningen, nämligen riksnämn—

den för ekonomisk försvarsberedskap, sta— tens tekniska forskningsråd och ingeniörs- vctenskapsakademien, ha även i andra sammanhang ägnat särskild uppmärksam- het åt olika problem rörande vår bräns- leförsörjning. I fråga om aktuell torvforsk- ning må här nämnas, att tekniska forsk— ningsrädet lämnat Sveriges geologiska un- dersökning anslag för fastställande av lämplig metodik avseende undersökningar och enhetlig kartläggning av landets moss- förckomster. Teoretisk och praktisk forsk— ning rörande torvens utnyttjande som bränsle bcdrives vidare bland annat av Aktiebolaget Svensk torvförädling. Vad an- går vcdbränslct har Sveriges skogsägareför— eningars riksförbund tillsatt en kommitté för att utreda möjligheterna att vinna ökad avsättning av medlemmarnas klenvirke så- som bränsle. Vidare har Svenska lands- tingsförbundet gjort en utredning angående vedeldning vid landstingens institutioner. Slutligen kan nämnas, att Svenska träforsk— ningsinstitutct verkställt en utredning om användningsomrädena för trätjära under ett avspärrningsläge.

I detta sammanhang må erinras om att vårt hränsleläge under de senaste månader- na försämrats. Detta beror på att skärp— ningen i det världspolitiska läget medfört en oväntad minskning av tillförseln av ut— ländska fossila bränslcn till vårt land. Sta- tens bränslekommission, som har det när- maste ansvaret för vår bränsleförsörjning, följer situationen med uppmärksamhet och har vidtagit eller föreslagit åtgärder för att i görligaste mån lindra verkningarna av de uppkomna bränslesvårigheterna.

Av det anförda framgår, att utform- ningen av vår bränsleförsörjning innefat- tar stora tekniska och ekonomiska pro- blem. De inskränkningar och störningar, som möta det fria varuutbytet länderna emellan, medföra vidare att handelspoli- tiska och beredskapsmässiga överväganden måste spela en viktig roll vid avgörandet av bränslefrågorna. Med hänsyn till den betydelse för landet, som de med bränsle— försörjningen sammanhängande spörsmålen ha, synes en utredning böra komma till stånd rörande den lämpligaste utformning- en av vår bränsleförsörjning ur ekono- miska, handelspolitiska och beredskaps- mässiga synpunkter.

Utredningens huvudmål bör vara att med sikte närmast på den kommande tioårspe- rioden anvisa framkomliga vägar, som kun-

na leda till större trygghet mot tillfälliga avbrott i bränsleimporten och, om möjligt, en minskning av vårt beroende av utlandet i fråga om bränsleförsörjningen. De tek- niska och ekonomiska förutsättningarna för en ökad användning av inhemska bränslen, såsom torv och skiffer, böra när- mare undersökas. Det pågående forsknings- och utvecklingsarbetet på bränsleområdet bör härvid ägnas särskild uppmärksamhet. Såvitt möjligt bör en plan uppgöras för den fortsatta forskningen. Skulle en utvidg- ning eller samordning av det på många håll bedrivna forsknings— och utvecklings— arbetet befinnas lämplig, bör förslag härom framläggas.

I fråga om vår bränsleimport bör utred- ningen överväga, huruvida — på längre sikt sett — importen från ekonomiska, handelspolitiska och beredskapsmässiga synpunkter är sammansatt på det lämpli— gaste sättet. Frågan om en övergång i större eller mindre utsträckning från in- försel av förädlat bränsle till import av oförädlat bränsle med efterföljande för- ädling inom landet bör sålunda undersökas. Vid bedömandet av hithörande spörsmål bör hänsyn tagas icke blott till de direkta för— och nackdelar, som äro förenade med en omställning av bränsleimporten, utan även till frågan i vad mån utrymme kan antagas föreligga för de investeringar, som en sådan omställning förutsätter.

Utredningen bör även gå in på de spörs- mål, som röra lagerhållningen i fråga om utländska bränslen. Såväl med hänsyn till försvarsberedskapen som med tanke på den avspärrning av sjövägarna som vint— rarna vissa år medföra, skulle en ökad la- gerhållning vara till fördel för landet. Å andra sidan är en lagerhållning av den omfattning, varom här blir fråga, förenad med ekonomiska risker och möter svå- righeter ur valutamässiga och handelspo- litiska synpunkter. För vissa bränsleslag finnas icke heller för närvarande tillräck— liga lagringsutrymmen. Utredningen bör undersöka samtliga med lagerhållningen sammanhängande problem och taga ställ- ning till frågan, huruvida på längre sikt vår lagerhållning bör ökas och, därest så anses vara fallet, hur ökningen bör genom— föras. Bland annat bör övervägas, hur en ökad lagerhållning lämpligen, med hänsyn till de ekonomiska och andra faktorer som inverka, bör fördelas på olika tänkbara lagerhållare, nämligen staten, importörer-

na, distributörerna och förbrukarna. I sam- manhang härmed bör övervägas, huruvida den lagerhållning av flytande bränslen, som ålagts Oljebolagen, bör bibehållas vid nu— varande nivå eller höjas samt huruvida skyldighet bör åläggas Oljebolagen och eventuellt även vissa större förbrukare att utan särskild kostnad för statsverket för- vara en del av sina lager i bergrumscis- terner. Storleken av de investeringar, som en ökad bränslelagring förutsätter, bör närmare klarläggas. Självfallet bör utred- ningsarbetet i denna del icke hindra full- följandet av det arbete på området, som riksnämnden för ekonomisk försvarsbered- skap jämlikt sin instruktion och vederbör— ligen godkända planer bedriver.

Av det föregående framgår, att avsikten är att utredningen skall behandla vår

bränsleförsörjning på längre sikt. Hinder bör dock icke möta att taga upp frågor, som sammanhänga med den akuta försäm- ringen av vårt bränsleläge. Därest dylika mer kortfristiga frågor upptagas till be— handling, bör nära kontakt hållas med sta- tens bränslekommission och riksnämnden, så att dubbelarbete undvikes.

Även sådana spörsmål rörande vår bräns— leförsörjning, som icke särskilt nämnts i det föregående, böra få behandlas av utred— ningen. Det är emellertid angeläget att ut— redningsarbetet snabbt leder till utformade förslag. Utredningen bör så långt som möjligt tillgodogöra sig resultaten av tidi- gare gjorda undersökningar. Erforderligt samråd bör ske med berörda statliga myn— digheter och institutioner samt med en- skilda intressenter.

KAPITEL 1

Orientering

Uppgiften

Bränsleutredningens huvuduppgift kan sägas vara att föreslå riktlinjer för en svensk bränslepolitik och åtgärder för dess förverkligande, i första hand under en tioårsperiod framåt. De ur egna eller främmande naturtillgångar utvunna bränslena, som i ursprunglig eller förädlad form distribueras och an- vänds för skilda samhälleliga och in- dustriella ändamål, samverkar därvid i våra dagar efter ett mer och mer in— vecklat mönster med vattenkraften och kommer inom en nära framtid att på samma sätt samverka med atomenergin. Det blir därför allt svårare att avskilja försörjningen med egentliga bränslen för särskild granskning, och utredning- en har funnit det nödvändigt att vidga synfältet till hela energiområdet för att som bakgrund till sina förslag kunna ställa en genomtänkt och målmedveten svensk energipolitik.

Behovet av en sådan energipolitik framgick redan av den ovan nämnda riksdagsmotionen samt av direktiven till bränsleutredningen. Det har ytter- ligare skärpts under det dynamiska ske— de, som förlupit efter utredningens till- komst, och har aktualiserats genom den tekniska och politiska utveckling, som fört atomenergins fredliga nyttiggöran- de allt närmare verkligheten. Vad en tryggad och riklig försörjning med energi, särskilt billig energi i olika former, betyder för den kontinuerliga höjning av den materiella levnadsstan—

darden, som överallt utgör ett primärt mål för samhällspolitiken, har i vår del av världen understrukits av utveck- lingen inom den västeuropeiska kol- industrin. Denna industri har av olika omständigheter förts in i en allvarlig kris med stora svårigheter att täcka de raskt stigande behoven. Inför tvånget att som ersättning för egna stenkol mer och mer övergå till importerad olja från andra världsdelar riktar sig det allmänna intresset i dessa länder _ liksom fallet är i Sverige — helt na— turligt mot den nya energikällan atom- kraften, som av många förväntas snabbt bilda epok och överta de konventio- nella energikällornas funktioner. Inför den väntade atomåldern blir det då en viktig första uppgift att söka bedöma, vilken roll atomkraft och atomvärme bör anvisas i vårt lands energiförsörj— ning. Härav kommer det väsentligen att bero, hur de konventionella energikäl— lorna och särskilt de egentliga bränsle- na lämpligen skall inplaceras i försörj- ningsplanen.

Med den vidgade målsättning, som dagsläget sålunda framtvingar, följer också nödvändigheten att utsträcka per- spektivet något längre än över den när- maste tioårsperioden. Visserligen blir varje kvantitativ bedömning osäkrare ju längre in i framtiden man riktar blicken, men för att få ett begrepp om dynamiken redan i det närmaste decen— niets utveckling måste man söka stöd- punkter för bedömningen relativt långt

Tabell 1. Sveriges energibalans nu och för 20 år sedan

Vid 1950-talets mitt Vid 1930-talets mitt

Energiinnehåll Kostnad Energiinnehåll

Kvantitet . _ 0 mdr Meal % milj. kr. öre/Meal mdr Meal /o

Energiform m. m.

Råvaruanskaffning Bränsleimport

Stenkol 3,1 milj.ton 20,2 13,0 296 11,9 1,5 35,1 34,6 därav till: gas— o. koksverk...... » kraftverk.......... Koks Brunkolsbriketter................. Olja därav: råolja................ eldningsolja m.m.

därav t. kraftverk. . motordrivmedel...........

Summa bränslimport 13,3 milj. ton 114,0 73,5 1 661 66,8 1,5 57,0 56,2 j % av totalimport c:a 65 16

16,1 10,4 264 10,6 2 7 12,5 0,0 0,0 9 2 9,1

(91% w-n—n-c ua Q CV) v—d =O % G=

.. O ) , 76,8 49,5 1 088 48,8

aaeaaaas-t

Bränslepraduktion i

Ved inkl. husbehovsved. 9 3f 16,2 10,4 270 10,9 1,7 35,5 Trakol 6 Stenkol (Skåne)............................... 0,

O

CO

ONLY?

Rev—IH 19. O ... E.: '—

ilj ton 1,4 2,2 55 2,2 1,6 3,1 därav till kraftverk......................... 0,1 Torv

Skifferolja. . . . . . . .....

Summa bränsleproduktion 19,6 12,6 325 13,1 1,7 39,2 38,6

Vattenkraftproduklion %

Elenergl 25mdrkWh 21,5 13,9 500 20,1 2,3 5,3 5,2 därav: stamlinjeförluster..................... 0,5 » export............................... 0,2 » *

Summa anskaffning 155 100,0 2 486 100,0 1,6 101 100,0

Bränsleföriidling

Gas— o. koksverk: gas. . . koks. . . . . . . Raffinaderier: motordrivmedel. eldningsolja. . . . . Kraftverk, elenergi. . . . . . . . . . .

Summa

Användningsformer

Fasta bränslen

metallurgisk koks, träkol. . .

övriga................. , Flytande bränslen

eldningsoljor m. m. . . . . . . . motordrivmedell. . .. . . . . . . . Gas ....... Elkraft

därav distributionsförluster.

Användningsområden

Bostäder och dylikt. . . . . . . därav för uppvärmning. . % av bostadskostnader. . .

Industri.

% av produkt10nsvärdet..

därav: järn och stålverk. skogsindustrier. . . cementindustri. . .

Transporter m. m. . . . . därav: järn— och spårvagar.

motortrafiken. . . . . . . .

Summa

370 milj. m” 0,7 milj. ton 0,4 »

1,4 »

1,3 mdr kWh

1 Kostnaderna för motordrivmedel innesluter ej wägskatt». Anm. Skillnaden i energiinnehåll mellan summa anskaffning och summa användning förklaras av förädlings- och stamlinjeförluster samt kraft-

export.

framåt. Sina försök till siffermässig uppskattning har utredningen ansett sig böra utsträcka till de närmaste 25 åren.

Utgångsläge och tendenser

Med ledning av statistik, som del- vis redovisas i del II, har utredningen i tabell 1 (sid. 16—17) sammanställt data för en normaliserad energibalans vid mitten av 1950-talet. Balansen söker att, i stora drag liksom i karakteristiska detaljer, demonstrera den primära ener- gitillförselns sammansättning, den fort— satta förädlingen och den slutliga kon- sumtionens fördelning på olika distri- butionsformer och konsumentgrupper. Vissa jämförelsetal har införts för att möjliggöra ett direkt studium av energi- försörjningens ekonomiska roll inom väsentliga delar av samhällslivet.

Energiposterna jämförs i balansen efter det termiska energiinnehållet, som räknas i megakalorier (Meal), den Vär; meenhet som till storleken närmast sammanfaller med enheten för elektrisk energi, en kilowattimme (kWh).1 Energi- innehållet hos bränslen beräknas enligt svensk och kontinental praxis på grund— val av det effektiva värmevärdet, som i regel är några procent lägre än det i anglosachsiska länder oftast använda kalorimetriska värmevärdet.

Utredningen är angelägen att från början framhålla, att den tillämpade omräkningen ingalunda medger en rätt- vis jämförelse. De olika energiformerna är endast i begränsad omfattning ut— bytbara, och även där så är fallet varie- rar energibehovet för ett givet ändamål ofta i hög grad allt efter den använda energikällan. Man har försökt att i lik- nande sammanställningar beakta dessa förhållanden genom att särskilt för vat- tenkraften införa bränsleekvivalenter, avsedda att ge mera jämförbara slut- värden. Emellertid finner man att dessa ekvivalenter måste skifta, såväl från ett

användningsområde till ett annat som från en tid till en annan, och med an- vändande av ett genomsnittsvärde blir metoden sålunda endast skenbart rätt- visande. ? Vid studiet av energibalansen, särskilt av dess summavärden och den procentuella fördelningen, är det emel- lertid nödvändigt att beakta den använ- da jämförelsebasen och att inte dra slut- satser direkt från siffervärdena utan hänsyn till deras kvalitativa innebörd.

Räknat på här angivet sätt utgör vårt lands årsförbrukning av primär energi för närvarande i runt tal 155 mdr Meal (motsvarande 180 mdr kWh och om- kring 24 milj. »stenkolston» efter 6 500 kcal/kg). I förhållande till befolkning- ens storlek utgör denna förbrukning omkring 22 000 Meal per person. Denna

1 1 Meal = 1,16 kXVh. Tabellenheten mdr Mcal (miljarder megakalorier) är alltså av samma storleksordning som 1 miljard kWh. Enheten 1 kilokalori (kcal) syns i detta sam- manhang obekvämt liten. Den hittills ofta använda jämförelsebasen »stenkolston», dvs. ekvivalent mängd stenkol i ton, tillämpas med varierande värmevärde för kolet och kan inte lika omedelbart jämföras med elkraftenheten; 1 »stenkolston» = 7 OOO—8 000 kWh. I Sverige räknar man ofta med ett värmevärde för kolet av endast 6500 kcal/kg, detta med hänsyn till de hos oss vanligaste importkvaliteterna; i internationella sammanhang räknas i all- mänhet med högre värde, t. ex. 7 200 kcal/kg.

2 I länder eller områden, där vattenkraften utgör en kompletterande elkraftkälla Och den mesta elkraften alstras med kol eller olja, kan det synas naturligt att göra alla jämförelser på bränslebasis och sålunda räkna om vatten- kraften till inbesparad bränslemängd. På samma sätt blir man då benägen att räkna om alstrad atomkraft till motsvarande besparing av konventionella bränslen. I längden kan detta system emellertid inte tillämpas kon— sekvent. Kol för mottryekskraft och olja för diesellok räknas inte om, trots att de inbe- sparar flerfaldig värmemängd jämfört med konventionell drift. I den kommande verkliga atomåldern med reaktorer av varierande kon- struktion och med varierande användning av atomenergin för både värme— och kraft— ändamål blir vidare den inbesparade kolmäng— den en helt konstlad jämförelsebas. I vårt land, där vattenkraft och atomenergi har förutsätt- ningar att bära upp elkraftförsörjningen, är det naturligt att redan nu konsekvent tillämpa den här använda metoden.

siffra är något högre (omkring 20 %) än medelvärdet för Väst-Europa, vilket är naturligt med hänsyn till vårt kal- lare klimat jämfört med större delen av området i övrigt; i själva verket kunde man på denna grund vänta en större skillnad.

Det mest framträdande draget i den nutida svenska energibalansen utgör det starka inslaget av importerade bränslen, vilka nu täcker nära tre fjär- dedelar av behovet. Importens tillväxt sedan sekelskiftet illustreras av fig. 1. Importens relativa andel tenderar att öka, vilket sammanhänger med att vat— tenkraftens ökade användning till stör- re delen uppvägs av minskad vedför- brukning. Då emellertid importen av kolbränslen på sista tiden minskats, har oljeimporten kommit att ökas betydligt hastigare än totalförbrukningen. Medan under de senaste åren totalförbrukning- en växt med omkring 5 % per år och produktionen av vattenkraft ökat med 6 ä 7 %, så är motsvarande siffra för hela importen 7 % och för oljeimporten över 10 %.

Dessa tendenser utgör resultatet av flera faktorer. Den tekniska utveckling— en binder i vissa fall behovet till ett be— gränsat urval av energikällor. Sålunda medför den starkt växande motortrafi— ken direkt en ökning av oljeimporten, medan järnverk, gjuterier och gasverk alltjämt kräver import av kolbränslen. Å andra sidan gynnar den fortskridan- de elektrifieringen på konsumtionssidan den inhemska vattenkraftens utveckling. För den övervägande delen av förbruk- ningen står emellertid i tekniskt hän- seende valet fritt mellan olika energi- källor eller distributionsformer, och därmed blir tendensen i stort sett be- stämd av ekonomin vid användningen. Särskilt påtaglig blir då benägenheten att övergå från de fasta bränslena, ved, ångkol och värmeledningskoks, till eld-

ningsoljor och elkraft samt — ehuru i mindre utsträckning hos oss — till gas.

Delvis får tendenserna sin förklaring av de förändrade prisrelationerna. Från åren närmast före andra världskriget och till början av 1950-talet har real- prisnivån för fasta bränslen i stort sett fördubblats, medan den för importerad eldningsolja höjts med 40 % och för inhemsk elkraft, räknat för större för- brukare, sänkts med 30 %. Prisrela- tionen gentemot fasta bränslen har allt- så under denna tid undergått en minsk- ning för olja med en tredjedel och för elkraft med två tredjedelar. I förhållan- de till oljepriset har elkraftens pris minskat till hälften. Konsumtionsutveck- lingen påverkas emellertid i samma riktning av den kostnadsminskning, som ofta åtföljer övergången från fasta bränslen på grund av bekvämare hante- ring. I det hänseendet kan det räcka med att som exempel peka på det ringa behovet av arbetskraft vid oljeeldning i fastigheter, jämfört med koks-, kol- och vedeldning. Den särskilt snabba ökningen av elkraftförbrukningen sam- manhänger jämväl med att denna hög- förädlade energiform i många fall möj- liggör en långt driven rationalisering, medförande minskad förbrukning per produktenhet eller andra fördelar, som motiverar dess användning trots den alltjämt väsentligt högre kostnaden per energienhet.

De nytillkommande energibehoven söker sig alltså alltmer till de förädlade distributionsformerna elkraft, motor- drivmedel och gas, som (bortsett från den bensinskatt som kan betraktas som en vägavgift) per energienhet kostar ge- nomsnittskonsumenten två å tre gånger så mycket som fasta bränslen och eld- ningsoljor. Medan förbrukningen för de senare sedan mitten av 1930-talet ökat med endast 20 %, har den för de först—

_.llllll lil - 1 li? .- ;.

%läääåaaa ___________=__=_€, --WNNWÄÄWXXXÄWXXXÄÄ m memam mm fiäååäaäa -säääaäa

nämnda nästan fyrfaldigats. Denna ten- dens är av betydelse vid bedömandet av den framtida utvecklingen, inte minst i fråga om atomenergins använd- ningsmöjlighcter.

Prognos och perspektiv

Den fråga som man närmast finner anledning ställa, när blicken vänds mot framtiden, är denna: Hur kommer det totala energibehovet under det över- blickade tidsskedet att utvecklas? Man må vara aldrig så väl medveten om de oförutsedda och oförutsebara — fak- torernas betydelse för den framtida ut- vecklingen, så måste dock den frågan få ett svar, som kan tjäna till ledning då problemen angrips kvantitativt. »Det er vanskeligt at spå, isaer om frem- tiden»; men prognosen bör betraktas, inte som en profetia utan som en ar- betshypotes, nödvändig för en rationell planläggning. Den omständigheten, att varje prognos måste bli behäftad med stor osäkerhet, bör emellertid leda till att prognosarbetet görs till en kontinu- erlig uppgift, så att reviderade progno- ser tid efter annan läggs fram, utarbe- tade med hänsyn tagen till alla kända förhållanden som bör påverka bedöm- ningen. Bränsleutredningen vill redan här förutskieka att den, bl. a. för den här berörda uppgiften, kommer att före- slå att dess arbete fortsätts genom in- rättande av ett permanent, rådgivande centralorgan för bränsleförsörjningen.

Utvecklingstendensen för den totala cnergiförbrukningen är för närvarande svår att tolka entydigt. Efter det andra världskriget med de under avspärr- ningstiden nödvändiga inskränkningar- na har förbrukningen åter hastigt dri- vits i höjden, motsvarande en årlig ök- ning av omkring 5 %. Jämfört med ti— den närmast före kriget motsvarar den nuvarande förbrukningen helt naturligt en förhållandevis lägre genomsnittlig

ökning. Denna kan beräknas till om- kring 2%. Emellertid sammanhänger detta värde delvis med en under av- spärrningstider framkallad forcering av den ständigt fortskridande rationalise- ringsprocessen. Tendensen i nuläget bör därför anses ligga någonstans mel— lan 2 och 5 %.

För att få en säkrare utgångspunkt för en prognos har bränsleutredningen genom förfrågningar och undersökning— ar av olika slag sökt bilda sig en upp- fattning om den allmänna utvecklings- tendensen på de områden som repre- senterar de större energibehoven, alltså bostadsbyggandet, bil— och järnvägstra— fiken samt sådana industrier som järn- och stål-, trä- och pappers- samt cement- industrierna. Slutsatsen har blivit att man bör vänta en ökning av energiför- brukningen med inemot 40 % eller till 215 miljarder Meal under de närmaste tio åren fram till år 1965 eller därom- kring.1 Därvid förutsätts en fortsatt ra— tionalisering av energiförbrukningen, särskilt i samband med ökad inriktning på förädlade energiformer såsom el- kraft.

För en tioårsperiod framåt kan en på detta sätt grundad uppskattning av den fortsatta tendensen möjligen ges beteck- ningen prognos; det statistiska under- ' laget är emellertid bristfälligt, och det blir en viktig uppgift för utredningens efterträdare att skapa förutsättningar för en fortlöpande prognosverksamhet, som gör skäl för namnet. När man strä- var att skåda längre framåt, nödgas man övergå till att på allmänna grun— der diskutera utvecklingskurvans fort- satta sträckning. Den för de närmaste tio åren härledda ökningen med inemot 40 % svarar mot en årlig ökning av

1 Atomenergiutredningen har nyligen för samma period räknat med något större ökning eller 50 %. En sålunda skärpt ökningstendens skulle blott göra bränsleutredningens slut— satser så mycket starkare motiverade.

3,3 %. Med fortsättning i denna takt skulle den årliga energiförbrukningen omkring år 1980 ha stigit från nuva— rande 155 mdr Meal med 120 % till om- kring 350 mdr Meal. En sådan oavbru— ten ökning är naturligtvis helt beroende av att standardhöjningen på skilda om- råden fortskrider oeh sålunda av att samhällspolitiken lyckas nå de ställda målen. Av särskild betydelse är det, att den betydande kapitalbildning kan kom- ma till stånd, som den avsedda produk- tionsutvecklingen kräver vid stagneran- de arbetskraftstillgång och krav på ökad fritid.

Bränsleutredningen har utgått ifrån att en sänkning av den normala arbets- veckan från 48 till exempelvis 40 tim- mar är en reform, som inte kan accep- teras annat än under förutsättning, att den inte rubbar den obrutna tillväx- ten i årligen producerade konsumtions- varor. Den ökade mekanisering och automatisering inom näringslivet som erfordras för detta syfte lär enligt utredningens mening inte kunna kom- ma till stånd utan en motsvarande ök— ning av energikonsumtionen per arbets- timme. Siffermässigt kan denna ökning inte bedömas på nuvarande stadium, men utredningen finner sig som en första approximation böra anta, att ar- betstidsreformen i varje fall inte kom- mer att minska energibehovet i relation till produktvärdet. Utredningen har där- för inte ansett sig behöva av denna an- ledning införa någon brytpunkt på ut- vecklingskurvan.

Det har av nationalekonomisk exper- tis1 hävdats, att det föreligger goda för- utsättningar i andra hänseenden för en reell kapitalbildning (nyinvestering) i vårt land av sådana mått, att brutto- nationalprodukten borde kunna expan- dera till det dubbla under ett tjugotal år framåt. Detta skulle då motsvara den ovan antydda ökningen av energiför-

brukningen, förutsatt att denna utveck— las i takt med produktionen. Fortsatt rationalisering kan emellertid väntas något dämpa ökningstakten för energi- behoven i förhållande till nationalpro- dukten, och bränsleutredningen har därför räknat med en utvecklingskurva, som i stort sett stiger, inte progressivt efter en fast årlig kvot utan snarast lineärt. Sammanfattningsvis kan utred— ningens bcdömning uttryckas så, att vi i vårt land, för att kunna förverkliga den konsumtionsökning som nu ställs i utsikt för landets befolkning, måste gö- ra oss beredda att tillgodose årliga energibehov, som växer från nuvarande 155 mdr Meal till 215 mdr år 1965 och till 310 mdr år 1980.

Utvecklingen av den inhemska energi— produktionen kännetecknas f. 11. å ena sidan av en årlig tillväxt i produktionen av vattenkraft med ungefär 1,5 mdr Meal (1,75 mdr kWh) och å andra si- dan av en nästan lika stor nedgång i användningen av ved och träkol. För övriga inhemska bränslen, stenkol, torv och skiffer, är tendensen stagnerande. Den outbyggda vattenkraftreserven, som uppgivits motsvara en årsproduktion av 55 mdr kWh eller 47 mdr Meal, är alltså tillräcklig för en även något ökad ut— byggnad under hela 25-årsperioden.

Med dessa tendenser innebär det per- spektiv, som i första hand _ dvs. vid en i stort sett passiv energipolitik _— öppnar sig för energiförsörjningen, ett importbehov som ständigt vidgas i takt med behovsökningen och för vars täck- ning vi mer och mer vänder oss till oljemarknaden (fig. 2). Vid fortsatt konsumtionsvänlig samhällspolitik mås— te vi i så fall räkna med att oljeimpor- ten kan växa från nuvarande 7 a 8 milj. ton till det dubbla någon gång mellan

1 Jfr professor I. Svennilson i »Tekniken och morgondagens samhälle» (Tidens förlag, Stock— holm 1956).

1965 och 1970 för att bli tre gånger så stor omkring 1980. Oljeimporten, som nu täcker hälften av våra energibehov, skulle då täcka drygt 70 % därav.

Utlandshorisout och importutsikter

Tendensen med en ständigt växande importandel i vår energiförsörjning rik— tar uppmärksamheten mot världsmark- naderna för bränslen och mot energi- balansens utveckling i andra länder. Det visar sig då att problem liknande våra egna uppställer sig inom flertalet industrialiserade länder. Åtskilliga in- tressanta utredningar av energifrågan har kommit fram under senare år i nationella och internationella samman— hang, senast och i sin största omfatt- ning i rapporterna till den av Förenta Nationerna i augusti 1955 anordnade konferensen i Geneve om atomenergins fredliga användning.

Som genomgående drag i sådana un- dersökningar framträder en oro för de fossila bränslereservernas snabba för- täring på grund av starkt växande be- folkning, stigande levnadsstandard och utbredd industrialisering, särskilt inom 5. k. underutvecklade områden, samt begränsade möjligheter till fortsatt ra- tionalisering av energiförsörjningen. Därtill kommer i fråga om kolet, att man numera funnit brytningskostnader- na hindra tillgodogörandet av större delen av den geologiskt bestämda reser- ven. Även om tavlan stundom målas i överdrivet mörka färger, måste tydligen de samlade energibehoven i världen väntas stiga i en takt, som innebär för- dubbling under 20—25 år framåt.

För oss betydelsefullt är härvidlag att samtidigt energiproduktionen stag- nerat inom länder, som traditionellt till- hört våra huvudleverantörer av bräns- le, såsom de kolproducerande länderna i Väst-Europa, och att behovsökningen där absorberat det tidigare för export

tillgängliga överskottet, så att dessa län- der numera måste importera bränsle och därmed helt naturligt förlorat in- tresset för en samtidig export till oss i annan mån, än som betingas av särskil- da handelspolitiska omständigheter. En vital fråga blir då, om denna situation måste betraktas som bestående eller möjligen kan väntas vara övergående.

För Väst-Europas del har de faktorer, som bestämmer svaret på denna fråga, ingående behandlats i en inom OEEC utarbetad rapport.1 Slutsatsen är otve- tydig. Även med de intensifierade an- strängningar, som rapporten rekom- menderar för att öka kolbrytningen och rationalisera användningen — bl. a. ge- nom utvidgad omvandling till gas _ kommer gapet mellan energibehov och inhemsk produktion att fortlöpande vid- gas förhållandevis snabbt. Väsentligen förklaras detta förhållande av att de västeuropeiska kolfyndigheterna genom sin geologiska struktur belastas av en stelhet i produktionen, som försvårar en anpassning efter konsumtionen och förhindrar en snabb expansion, oavsett kapitalinsatsens storlek. Varje till Sve- rige exporterat ton kol måste under des- sa förhållanden kompenseras av en mot- svarande importkvantitet till det kol- producerande landet, antingen av ame- rikanskt kol eller av olja. En återgång till tidigare marknadsläge ter sig föga tänkbar.

Med hänsyn till den snabba indu- strialisering, som pågår inom Ryssland och därtill ekonomiskt knutna länder, finner bränsleutredningen det vidare realistiskt att förutsätta en motsvaran- de utveckling på den östeuropeiska bränslemarknaden, om också med nå- gon tidsförskjutning. För framtiden måste vi följaktligen räkna med att täcka våra importbehov, direkt eller

1 »Europe's growing needs of Energy. How can they be met?» (OEEC, Paris, maj 1956).

_ Energibehov Miljarder Meal/dr 350 300 250 i zoo % _D 1: 0 D. 5 150 100 : 2 50 I : 'D o % 5. se i % ,, __L 1955 1960 1965 1970 1975 1980 År Flytande Y Fasta import- Ved. skönekol. importbränslen & bränslen för torv o. sklffer

gasverk. hyttor och gjuterier

% Övriga fasta % Votfen- och atomkraft importbrönslen semi utomvörme Fig. 2. Energiförsörjningens framlidsperspektiv vid rådande utvecklingslendenser

En fortsatt utveckling efter nu rådande tendenser medför en skrämmande ökning av bränsle- importen — mer än en fördubbling fram till år 1980 — och får allvarliga följder såväl handels- politiskt som beredskapsmässigt. % Jfr framtidsperspektivet vid aktiv energipolitik, fig. 3 (sid. 67).

indirekt, från utomeuropeiska markna- der. Valet kan därvid i viss mån stå mellan den amerikanska kolmarknaden och den internationella oljemarknaden. Kolgruvorna i Förenta Staterna är vis- serligen av en karaktär, som möjliggör en mer anpassningsbar produktion än fallet är vid de västeuropeiska gruvor- na, men den snabba behovsutvecklingen leder även där till ett avvägningspro- blem, i detta fall kolexporten contra oljeimporten. Oavsett att vi även i fort— sättningen kommer att vilja upprätthål— la en viss kolimport av tekniska skäl eller för särskilda behov, kan det alltså sägas, att ökad bränsleimport till vårt land i stort sett föranleder en motsva- rande belastning på oljemarknaden. Av dessa förhållanden följer också att fram- deles prisutvecklingen på kolmarkna— den kommer att ha en benägenhet att knyta an till världsmarknadspriset på olja, med de avvikelser som betingas av fraktförhållanden och andra särskilda omständigheter. I prishänseende är där- för oljemarknaden av framträdande in— tresse.

På denna marknad är det i våra da- gar särskilt den snabbt växande bety— delsen av produktionen i Mellersta ös— tern, som för vårt vidkommande ställer problemen för den nu överblickade framtiden. I världens oljeproduktion dominerar visserligen alltjämt Nord- och Sydamerika (år 1955 med 64 %), men oljetransporten till Europa över Atlan— ten har numera stagnerat och möts av en ström i motsatt riktning från Mel- lersta östern till Nordamerika, som re— dan är lika stor och som befinner sig i ständig tillväxt. Tillgängliga expertstu- dier över oljemarknadens utveckling pekar entydigt i den riktningen, att västra halvklotet kommer att visa ett ständigt växande netto-underskott, som såvitt nu kan bedömas för sin täckning kommer att ställa ökade anspråk på

Mellersta Österns tillgångar utöver starkt växande behov inom Väst-Europa, Asien och eventuellt Ryssland. Områdets pro— duktion, som år 1955 utgjorde drygt 160 milj. ton (21 % av världsproduktionen), beräknas visserligen av experter redan inom tio år växa till omkring 400 milj. ton (vilket torde betyda omkring 30 % av det totala) — men kommer de stän- digt vidgade anspråken att även där- efter kunna tillgodoses och hur kom- mer prisutvecklingen att förlöpa?

De ledande företagen på oljemarkna- den har i skilda sammanhang — och jämväl vid överläggningar som refere— rats i OEEC-rapporten — uttryckt sin förvissning att disponibla oljetillgångar medger obegränsat tillgodoseende av tänkbara behov under decennier fram— åt. De har också förklarat sig beredda att alltjämt i huvudsak med avskriv- nings— och vinstmedel svara för de be— tydande investeringarna i prospektering samt nya anläggningar för produktion och distribution, förutsatt att de inte förhindras att följa sin hittills förda prispolitik. Så till vida skulle vi alltså inte behöva oroa oss för att våra växan- de importbehov inte skulle finna täck- ning framdeles. Kvantitativt kan f. ö. oljekällornas utnyttjning komma att inte oväsentligt förbättras genom ökat till- varatagande av såväl oljeinnehållet i bearbetade fyndigheter som den åtföl- jande, nu till stor del förlorade natur- gasen. I sistnämnda hänseende visas just nu stort intresse för en metod att efter nedkylning transportera gas i form av flytande metan i särskilt konstrue- rade kyl-tankfartyg. När produktionen av naturolja slutligen mäste stagnera, återstår alltid den tekniska möjligheten att komplettera den dels med skiffer- olja, dels genom syntetisk framställning av drivmedel ur stenkol och brunkol.

Medan kolet sedan förkrigstiden även jämfört med andra varor starkt stigit i

pris, har råoljan på världsmarknaden hittills i stort sett följt den allmänna prisutvecklingen. En stabil prispolitik har därvid tillåtit oljeindustrin såväl att upprätthålla självfinansieringen av expansionen som att medge ökad royalty till de stater i Mellersta östern, vilkas oljekällor avtalsmässigt utnyttjas. Pris- politiken och särskilt kopplingen av priset på Europamarknaden till note- ringen vid Mexikanska golfen har för— anlett kritik, bl. a. under år 1955 från Förenta Nationernas Europa-kommis- sionl, som menat att en anpassning till framställningskostnaderna i Mellersta östern borde sänka Europa-priset. Kri- tiken har bemötts, främst med hänvis- ning till finansieringsproblemet vid den fortsatta expansionen men också med förklaring om intresse för fortsatt sta- bil prisutveckling på självfinansiering- ens bas.? Enligt den ovan omnämnda OEEC-rapporten är en mera elastisk koppling mellan Europa-priset och »Gulf—noteringen» på väg att utbildas, men å andra sidan är ökade självkost- nader att emotse i Mellersta östern. Där— med måste råoljans realpris för fram- tiden väntas stiga, om också relativt långsamt.

Under efterkrigsåren har världsmark— nadspriset stigit hastigare för tjocka ol- jor (eldningsoljor) än för de tunnare fraktionerna (motordrivmedel). Detta sammanhänger med en förskjutning in— om konsumtionen i sådan riktning, att eldningsoljan numera förlorat sin tidi- gare karaktär av överskottsprodukt vid raffineringen. Med fortsatt knapphet på kol inom viktiga konsumtionsområden måste denna tendens väntas bestå, och därmed måste —— såsom OEEC-rappor— ten framhåller — eldningsoljan även framdeles komma att stiga i pris i rela- tion till motordrivmedlen. För Sveriges vidkommande har konsumtionsökning- en för eldningsoljor varit särskilt fram-

trädande, och den påtalade pristenden- sen får därför inte lämnas obeaktad vid valet av energipolitik.

Oljemarknadens stora krux utgörs av dess utomordentliga känslighet för poli— tiska förvecklingar. Risken för störning- ar genom krig och krigsfara är uppen- bar och skärps av att Mellersta östern _ med sina oljerikedomar och sina därtill knutna, viktiga transportleder — utgör en brännpunkt i det världspoli- tiska kraftfältet. På det inrepolitiska planet kan en nationalisering av olje— industrin när som helst aktualiseras, såsom redan en gång skett i Persien. En successiv utveckling mot ökad na- tionell disposition av oljeproduktionen är emellertid föl—utsedd i senare års koncessionsavtal med vissa stater, och här skymtar måhända en väg att lösa det antydda problemet utan störningar för världsmarknaden och utan att pris- stabiliteten äventyras.

Behovet av en aktiv energipolitik

Med ovan skildrade tendenser för be- llOVS- och prisutveckling skulle bränsle- importen medföra en belastning av vår handelsbalans, som årligen ökas med ett belopp av storleksordningen 100 milj. kr., en ökning som inte kan täckas annat än genom ständig tillväxt av in- vestering, arbetskraft och materialför— brukning inom exportindustrin. Bräns- leimporten har under senare år kon— sumerat uppemot 20 % av hela export— inkomsten. Andelen har hållit sig täm— ligen konstant, men detta förklaras av att prisindex för exporten stigit hasti- gare än för bränsleimporten. Volym- mässigt har nämligen bränsleimporten vuxit betydligt snabbare än exporten, och vid likartad prisutveckling skulle

1 ”The Price of Oil in Western Europe” (ECE, Geneve, 1955).

3 ”Spotlight on Prices” (Petroleum Press Service, London, april 1955). Se även Del II, kapitlet »Oljemarknaden».

bränsleimportens tillväxt under de se- naste fem åren tagit i anspråk drygt 50 % av exportinkomstens samtidiga ökning.

Det kan inte generellt avgöras huru- vida cn sådan utveckling kan anses nationalekonomiskt berättigad i den meningen, att vi bäst hushållar med våra produktionsfaktorer genom att in- rikta dem på ökad export i stället för ökad inhemsk energiproduktion. Ut- vecklingen måste emellertid uppenbart innebära en besvärande belastning för vår handelspolitik och —— allvarligast av allt — den skulle föra samhällsliv och näringar i ett synnerligen riskabelt beroende av ostörd bränsletillförsel ut- ifrån. Inför detta perspektiv måste en aktiv energipolitik på alla områden framstå såsom en nödvändig ingrediens i välfärdspolitiken, och bränsleutred- ningen finner sig böra grunda sitt för— slag till bränsleprogram på förutsätt- ningen, att en dylik politik tillämpas.

Den allmänna utvecklingen mot brist- läge inom Väst-Europas energiförsörj- ning har medfört en naturlig tendens att söka efter gemensamma hjälpmedel och vägar för planmässig intereuropeisk samverkan. Den i överstatliga organisa- tionsformer arbetande europeiska kol- och stålunionen samt det av samma unionsmakter diskuterade samarbetet på atomområdet (Euratom-planen) ut- gör de mest markanta exemplen på denna tendens. Självklart skulle vårt lands försörjningsläge kunna gynnsamt påverkas av anslutning till dessa orga- nisationer, men konsekvenserna på and- ra områden är svåra att bedöma, och bränsleutredningen har inte funnit till- räckliga skäl att ta upp frågan om änd- rad inställning från svensk sida i dessa spörsmål. Utredningen anser sig därför böra räkna med att vårt land mer och mer isoleras från andra europeiska för- sörjningsområden och att effekten av

samarbetet, inom den nordiska kretsen och med OEEC-länderna, blir inskränkt till det i och för sig värdefulla utbytet av teknisk information samt till vissa begränsade aktioner på elkraft- och atombränsleområdena. I övrigt måste utredningen utgå ifrån att vi blir hän- visade att på egen hand angripa och lösa vårt energiproblem.

För att finna en grundval för energi- politiken måste vi till en början inven- tera våra egna resurser och undersöka, vad som med hänsyn till ekonomi och handelspolitik lämpligen kan göras för att öka den reguljära inhemska energi- produktionen. Kan skogens avkastning — under normala förhållanden och inte blott vid spärrad import —— användas i ökad skala för värmeändamål? Bör en växande torvindustri byggas upp och i så fall med vilka metoder och för vilka ändamål? Skall skifferoljeindustrin ut- vidgas? Kan vi finna andra bränsletill— gångar, värda att beakta? Kan och bör vattenkraftens utbyggnad accelereras? Har atomenergin tekniska och ekono- miska förutsättningar att inom över- skådlig tid täcka behovsökningen, och vad bör göras för att bäst tillvarata dessa möjligheter på olika områden?

En kompletterande fråga av stor vikt rör möjligheten att ytterligare rationali- sera energins användning för att där— igenom minska bränsleimporten. Det har redan antytts att detta i stor ut- sträckning skulle förutsätta ökad över- gång till förädlade energiformer. I den utländska diskussionen träder i detta hänseende gasen i förgrunden som en rationell distributionsform, såväl i tät— orter som med högtrycksledningar över större områden. Det måste därför över— vägas, om även i vårt land en ökad an- vändning av gas — för industri, för uppvärmning, för varmvattenberedning — har förutsättningar att minska total- förbrukningen. '

Slutligen framträder energiförsörj- ningens tryggande vid störningar i im- porten — särskilt som följd av poli- tiska förvecklingar, krig och krigsfara — såsom ett katastrofförsäkringspro- blem. Mycket stora svårigheter uppstäl-

ler sig där vid avvägningen av kostna- der mot risker men också vid bedöman— det av hur krisberedskapen bör fördelas på lagring av importbränslen och på förberedelser för produktion av inhems— ka ersättningsbränslen.

Återbh'ck

Vår energiförsörjnings beroende av import är en modern företeelse, som hänger samman med industrialise— ringen. Tidigare var Sverige ett själv- försörjande, ja rikt land i det hänseen- det. Dragdjur, väderkvarnar och vat- tenhjul svarade för drivkraften, och skogen gav oss tillräckligt med ved och träkol för uppvärmning, för gruvdrift (tillmakning) och masugnar, för alla värmebehov för framställning av järn, koppar m. fl. metaller och för annan industriell verksamhet. Det eldades också så frikostigt dagen lång i de öpp- na spisarna, att resande främlingar sö- derifrån förvånades över vårt ange- näma vinterklimat —— inomhus.

Värmeekonomin var dock dålig. Man införde visserligen kakelugnar i högre— stånds—hemmen, men dessa var av sam- ma konstruktion som spisarna med raka rökgångar utan spjäll och använ- des endast vid sidan av spisen för att magasinera värme till natten, då all eld- ning måste avbrytas för brandfarans skull. Inom bergsbruket slösades det också med bränslet. Vid mitten av 1700— talet hotade därför faktiskt vedbrist i landet, i varje fall lokalt i de större städerna, och riksrådet fann år 1767 an- ledning att uppdra åt överintendenten, den kände arkitekten greve Carl Cron— stedt att »till Kongl. Maj:t inkomma, huru kakelugnar och eldstäder i all- mänhet kunna förbättras, så att därige- nom någon minskning i den årliga ved—

KAPITEL 2

Inventering av inhemska energikällor

konsumtionen kunde vinnas samt huru en sådan förbättrad inrättning skulle kunna till allmänt bruk bliva veder- tagen»1. Han associerade sig med en in— tresserad lekman, generalen Fabian Wrede, och dessa herrar lyckades på grundval av en del tidigare försök i den riktningen konstruera den moder- na kakelugnen med spjäll och värme- besparande cirkulationssystem för rök- gaserna. Instruktioner och modeller ställdes till kakelugnsmakarnas förfo- gande, och systemet vann snabb sprid- ning. Resultatet av denna Sveriges första bränsleutredning blev alltså, att vårt land fick en rationell rumsuppvärm- ningsmetod, som stått sig ända in i våra dagar.

Med industrialisering och mekanise— ring blev veden emellertid obekväm, och det erbjöds utifrån billigare, mindre skrymmande och lätthanterligare bräns- len, till en början mer eller mindre överskottsprodukter såsom stenkol från de mekaniserade kolfälten och koks från gasverken samt, längre fram i ti- den, eldningsolja från raffinaderierna. Med ångmaskinen och förbränningsmo- torn kunde importbränslena också an- vändas för drivkraft inom industri och kommunikationer. Samtidigt fick skogs— avkastningen mer och mer användning som industriråvara, och när kolimpor-

1 Här återgivet efter »Svenska 1700-talska— kelugnar» av Gösta Selling (Svenska kultur— bilcler, Ny följd, del VII, Skoglunds förlag, Stockholm 1937.

ten omkring sekelskiftet började oroa framsynta män, var det inte en åter- gång till veden som föreslogs utan en utbyggnad av vattenkraften för att sär- skilt i form av elektrisk energi minska behovet av importerade kol. Trots en utbyggnadstakt för vattenkraften, som när rörelsen kommit igång överträffade alla förväntningar, fortsatte kolimpor- ten att stiga (fig. 1, sid. 00), ända tills den på sistone börjat trängas tillbaka av den likaledes importerade oljan.

Utgullring av mindre aktuella energikällor

Det kan vara lämpligt att redan från början såsom mindre aktuella avföra från nu förevarande diskussion en del möjligheter, som under den tid utred- ningen överblickar inte kan väntas få annat än begränsad tillämpning.

Stenkolsförekomsterna i Skåne är inte av den storlek eller kvalitet, att ökad brytning kan ifrågasättas. De upp- skattas räcka till för 60—70 års bryt- ning i nuvarande takt och har sin givna uppgift som bas för en efter deras egenskaper och förekomst anpassad, lo- kal industri, men deras reguljära an- vändning måste begränsas därtill. Dess— utom har de emellertid sitt särskilda värde såsom avspärrningsreserv för ett vidgat användningsområde.

Kol i form av grafit har vid geologis— ka undersökningar konstaterats i Norr- bottens lappmark i betydande kvantite— ter. Man har inom Sveriges Geologiska Undersökning på sistone uppskattat arean av de större, närmare kända fyn- digheterna till 140 000 1112, innebärande, efter ett beräknat genomsnittligt djup— gående av 200 ni, en volym av 28 milj. mf. Antas specifika vikten, lågt räknat, till 2,5 och uppskattas grafithalten ge- nomsnittligt ligga vid ungefär 25 % kol, belöper sig tillgången till 20 milj. ton grafit. De nu kända förekomsterna har emellertid ansetts utgöra endast en

mindre del av dem som finns inom om— rådet. Brytvärdigheten är ännu inte klart konstaterad. Även dessa kol kan tänkas få en uppgift i energiförsörj- ningen, dock på liknande sätt som för de skånska stenkolen begränsad till en lokal industri. Det förefaller visserli— gen tänkbart, att de framdeles kan kom- ma till nytta för att komplettera eller ersätta importkoks vid järnframställ- ning, men det är knappast troligt att de skulle kunna bära kostnaden för trans- port söderut.

Av olja och naturgas kan möjligen lokala förekomster upptäckas, men ef- ter de negativa resultaten av ameri- kanska borrningar i Danmark och våra egna försöksborrningar i Skåne anser utredningen sig inte böra räkna med några större oljeförekomster, som skulle kunna påverka energibalansen.

De mycket betydande oljelösa skif- ferfälten i Skåne har för inte så länge sedan ingående studerats inom In- geniörsvetenskapsakademien1 men be- funnits tills vidare icke vara aktuella för den allmänna bränsleförsörjningen. Deras energiinnehåll uppskattas emel— lertid motsvara flera miljarder ton olja, och det bör inte anses uteslutet att framtidens teknik finner vägar för de- ras ekonomiska utnyttjande. För den skånska bränsleförsörjningen kan dessa skiffrar komma att utgöra en värdefull beredskapsbas, och de bör även fram— gent uppmärksammas, i vart fall som forskningsobjekt.

Vindkraften, som väckt nytt intresse mångenstädes utomlands, har för Sve— riges del ägnats en översikt i betän- kandets del II. Det framgår därav att den i vårt land kan få betydelse endast såsom energitillskott på det allmänna elkraftnätet, dock först sedan vatten—

1 IVAzs Skåneskifferkommitté (ordf. pro— fessor B. Groth) framlade sitt betänkande (stencil) den 12 maj 1954.

krafttillgångarna i det närmaste blivit helt tagna i anspråk. En försöksanlägg- ning på utvald plats skulle kunna ge närmare besked om värdet därav för vårt vidkommande. Utredningen finner dock tiden ännu icke mogen för åtgär— der i sådan riktning.

Ticlvalten uppträder inte i vårt land med sådan amplitud, att det kan utnytt- jas för kraftalstring, såsom fallet är på vissa håll utomlands, t. ex. vid franska Atlantkusten.

Till de nya energikällorna räknar man i våra dagar också direkt tillgodo- görande av solvärme samt användning av solljuset för framställning av bräns— len genom fotosyntes eller andra foto— kemiska metoder. Dessa metoder be- handlas summariskt i del II. Den di— rekta användningen av solvärmet visar åtskilliga intressanta aspekter och kan väl tänkas aktualiserad även i vårt land under närmare framtid, dock icke i så— dan skala att den kan öva nämnvärt inflytande på vår energibalans. De fo- tokemiska metoderna å andra sidan bc— döms av vetenskapsmännen kräva en mycket betydande tid för utveckling till teknisk användning och är därför inte att anse som aktuella i nu föreva— rande sammanhang.

Mcd värmepump kan ett värmebä— rande medium av måttlig temperatur —— ett vattendrag, atmosfärluften eller jord— lagren — genom kylning bringas att avge energi för likaledes måttlig upp— värmning av ett annat medium _rums- luft, hushållsvatten o. s. v. Därvid måste emellertid högvärdig energi tillföras för drift av erforderlig kompressor, och ekonomin blir helt beroende av förhål- landet mellan den genom kylning ut— vunna energimängden och den tillförda. Denna relation, som i gynnsamma fall kan gå upp till 5 ä 6, sjunker snabbt med ökande temperaturdifferens mellan det uppvärmda mediet och värmekäl-

lan. I praktiken rör den sig vanligen om 3—4. I vårt klimat torde värme— pumpen vara aktuell endast i samband med återvinning av värme, som tillförts ett medium och höjt dess temperatur, t. ex. vid industriella processer eller inom byggnader för att tillvarata vär- met i avloppsvattnet och i ventilations— luften. Sådan användning betraktas emellertid närmast som en form av energibesparing och behandlas i det följande i samband därmed, även om det primärt uppvärmda mediet vid vår- meåtervinningen skulle kylas något un- der sin ursprungliga temperatur.

En ny metod för energiomvandling, som låtit rätt mycket tala om sig på se- nare tid och som det arbetas på såväl i Ryssland som i Tyskland och andra västliga länder, utgör det elektriska bränsleelementet, i vilket ett bränsle bringas att oxidera utan nämnvärd vär- meutveckling. Den kemiskt bundna energin övergår i stället direkt ien elek- trisk laddning, som kan uttagas i form av likström. Förlusterna skulle vid denna process bli ofantligt mycket mindre än de på grund av de termo— dynamiska naturlagarna ofrånkomliga förlusterna vid konventionella metoder för omvandling av kemisk energi via mekanisk energi till elkraft. Om bränsleelementet, som hittills endast torde ha fungerat i laboratorieskala, kan utföras i industriellt användbar form, skulle denna metod alltså teore— tiskt sett kunna möjliggöra en väsent- ligt förbättrad hushållning med jordens bränsletillgångar. Åtminstone till en början måste man emellertid räkna med så stor energiförbrukning för att till lämplig form överföra bränslet och möjligen också oxidationsmedlet, att metoden inte i detta sammanhang kan inräknas bland de aktuella möjlighe- terna att effektivisera energiförsörj- ningen.

Som aktuella inhemska energikällor för den överblickade framtiden åter- står emellertid skogar, vattenfall, torv- mossar och oljeskiffrar samt atom- bränslen, i första hand utvunna ur oljeskiffer. Dessa tillgångar liksom de tekniska och ekonomiska förutsättning- arna för deras användning för olika ändamål under lugna mellantider och i krislägen på världsmarknaderna granskas närmare i betänkandets del II. Här följer i korta sammandrag resul- taten av denna granskning, särskilt i vad avser de tekniska och ekonomiska omständigheter som sätter gränser för användningen.

Skogen och hränslemarknaden

Den svenska skogsavverkningen om- fattar f. 11. en årlig virkesmängd under bark av ca 40 milj. m3 fast mått, men den beräknas ur skogsvårdssynpunkt kunna ökas till 50 milj. m3 nu och till 55 a 60 milj. m3 under 1980-talet. Värme- värdet av det möjliga vednttaget utgör inte mindre än 110 mdr Meal nu och 125 mdr om ett par decennier, dvs. 70 respektive 40 % av nuvarande och be- räknade behov. Ehuru det av flera skäl inte är aktuellt att använda skogsav- kastningen annat än delvis som bränsle, kan det vara av intresse att konstatera omfattningen av dess totala energiinne- håll. Detta har å ena sidan redan pas- serats av det växande energibehovet, men det är å andra sidan mycket bety- dande vid jämförelse med andra in- hemska energitillgångar. Energiinnehål- let är sålunda av samma storlek som bruttoenergitillgången i alla svenska vattendrag, inräknat fjällbäckar och kuståar, och det motsvarar en förnyelse av alla våra torvmossar vartannat se- kel. Skogen utgör också en energikälla, som kan mobiliseras utan omständlig teknisk apparat, blott det finns arbets-

kraft, transportmedel och lämpliga eld- städer. Den har också hittills _ även sedan den förlorat det mesta av sin be- tydelse för den normala energiförsörj- ningen _ utgjort den reserv som vi i första rummet vänt oss till i trångmål på detta område.

För närvarande går ungefär 15 % av det årliga uttaget ur våra skogar åt som bränsle, i huvudsak ved jämte något träkol; resten får en för nationalhus- hållet ytterst värdefull användning som råvara för cellulosa— och pappersindu- strier, sågverk och olika förädlingsin— dustrier. Dessa skogsindustrier utgör nu vår mest betydande industrigrupp och svarar för en tiondel av hela brutto- nationalprodukten och drygt 40 % av exportvärdet. Därmed kan skogen sä— gas alltjämt bära upp vår energiförsörj- ning genom att än så länge med god marginal täcka kostnaden för bränsle— importen. Utvecklingen i denna rikt- ning har utan tvekan varit rationell, och det kan inte komma ifråga att un— der normala tider öka vednttaget genom intrång i skogsindustriernas råvaruför— sörjning. Problemet blir i våra dagar, hur vid sidan därav skogsavkastningens energiinnehåll bäst skall tillgodogöras.

Någon konkurrens om veden mellan de båda förbrukningsområdcna har knappast förekommit, dels därför att bränn- och kolvedsförbrukningen av andra skäl stadigt gått ned ungefärligen i takt med ökningen av industrins rå— varubehov, dels därför att i själva ver- ket skogsavkastningen ännu inte kun- nat tas helt i anspråk annat än lokalt. Årsförbrukningen av brännved (husbe- hovsved och handelsved) vid början av seklet uppskattas till 20 milj. ma travat mått, medan kolvedsförbrukningen be- räknas till 9 milj. m3. Före andra världs- kriget hade motsvarande siffror gått ned till 16 och 4, nu utgör de 11 och 1 milj. in?. Det årliga virkesanspråket

i fast mått under bark har alltså under halvseklet minskats från omkring 15 till 6 milj. m”, motsvarande en nedgång från 32 till 13 mdr Meal eller _ med hänsyn tagen till folkökningen —— från 7 000 till mindre än 2 000 Meal per in— vånare. Samtidigt har skogsindustrier- nas råvarubehov vuxit till nuvarande omkring 35 milj. m3/år, räknat i fast mått under bark. Mätt i energienlieter är nedgången i vedproduktionen av praktiskt taget samma storlek som den samtidiga tillväxten av vattenkraftpro- duktionen.

Träkolet anses nu ha spelat ut sin roll inom järnhanteringen, och kolveds- förbrukningen måste därför väntas snart praktiskt taget helt upphöra. Det- samma gäller för handelsveden i egent- lig mening, dvs. tillförseln till tätorter- na, och med höjd värdering av arbets- kraften blir vedeldningen mer och mer oekonomisk även inom glesbygderna, ja t. o. m. i rena skogsbygder. Oljan och flaskgasen har blivit det rationella bränslet i skogshuggarlägret. Helt kom- mer väl vedeldningen inte att försvinna inom det mindre, skogsägande jordbru- ket där ved kan fås utan kontantutgif— ter, men det bottenläge som kan väntas uppnått under den nu överblickade pe- rioden lär inte bli så högt, att det med hänsyn till nuvarande marginal och skogsavkastningens möjliga tillväxt be- höver inkräkta på skogsindustriernas råvarubas. Denna torde tvärtom kunna ökas med 50 % till 1980-talet.

Även om brännveden alltså spelar en allt mindre roll för energiförsörjningen, så är det med hänsyn till dennas in- riktning av stor betydelse för vår han- delsbalans, att skogsavkastningens vär- meinnehåll tas till vara så långt detta låter sig göra på ett rationellt sätt. Den nuvarande bränn— och kolvedsförhruk— ningen lättar dock handelsbalansen med i runt tal 200 milj. kronor årligen, och

detta belopp skulle kunna väsentligt ökas utan olägenhet för skogsindustrin.

Vid skogsvård och skogsavverkning faller ej obetydliga kvantiteter avfalls- och klenvirke, som åtminstone tillsvi- dare inte får industriell användning. Det kan på grundval av ett betänkande av Södra Sveriges skogsindustriutred- ning1 beräknas, att de kvantiteter, som härmed skulle kunna årligen ställas till bränsleförsörjningens förfogande, mot- svarar omkring 10 mdr Mcal. Vid såg- verk och förädlingsindustrier uppkom— mer årligen stora mängder spån och annat avfall, även beräknat att motsvara 10 mdr Meal. Förr förbrukades detta av- fall ganska allmänt i ångpannor för att ge industrin egen drivkraft. Även om så fortfarande sker i icke ringa utsträck- ning, särskilt vid cellulosafabriker och sågverk, så erhålls oftast elkraften nu mera rationellt från det allmänna kraft- nätet.

Helt utnyttjade skulle dessa bipro— dukter vid skogsbruk och sågverk kun— na minska importen med omkring 300 milj. kronor per år. Deras tillvarata— gande ställer emellertid många, inte minst organisatoriska problem vid upp- samling, transport och eldning. Dessa problem har ingående behandlats i Södra Sveriges skogsindustriutrednings nyssnämnda betänkande och berörs också i del II av detta betänkande.

Även cellulosaindustrin har ett mot- svarande avfallsproblem. Hälften av mas- savedens substans utgörs av lignin, som vid kemisk massaframställning avgår med den använda luten och som tidigare inte alls eller endast mycket ofullständigt kunde tillgodogöras för vare sig industri— ell produktion eller värmeutvinning. Nu- mera pågår en teknisk utveckling i bägge riktningarna. Längst har man kommit med utnyttjande av energiinnehållet vid sulfatfabrikerna, som genom allmänt

1 »Klenvirke» (SOU 1954: 29).

införd, genomgripande modernisering av anordningarna för indunstningen och förbränningen av lutarna redan är i stort sett självförsörjande med värme och som dessutom via ångturbiner (kon— dens- och mottrycksanläggningar) täc- ker en stor del av sitt elkraftbehov. Därmed torde bränsleimporten minska med i runt tal 50 milj. kronor årligen. Men även sulfitindustrin har efter in- tensiv forskning löst motsvarande pro- blem och är nu på väg att allmänt ge— nomföra indunstning av luten vid större fabriker. Samtidigt pågår emellertid omfattande forskning på området för ligninets industriella användning, och det är möjligt att härigenom utveck- lingskurvan för eellulosaindustrins be- hov av bränsletillskott utifrån ånyo kommer att böja av uppåt. Detta arbete möter dock stora svårigheter, och man kan f. n. inte uttala mer om framtids- utsikterna, än att det väl torde dröja länge, innan de stora och växande mängder lignin, som nu avgår med lu- ten från massafabrikerna, kan väntas i högre grad bli tagna i anspråk som in— dustriråvara.

Skogen och bränsleberedskapen

Om det under normala tider inte be- höver uppstå någon konkurrens om ve— den mellan bränsleförsörjningen och skogsindustrierna, så talar mycket för att detta heller inte kommer att bli fal— let, om i ett långvarigt krisläge bränsle- konsumenterna ånyo vänder sig till sko- gen för att få ersättning för avstängd import. De politiska förvecklingar, som då spärrar eller försvårar importen av kol och olja, kan nämligen också vän- tas lägga hinder i vägen för skogsindu- striernas export. Därmed går deras vir- kesbehov ned till en bråkdel, och resten blir friställd för bränslebehovet. Pro— duktion och distribution kan dock inte

läggas om utan vidare eller i obegränsad omfattning.

Under krisåren på 1940-talet kunde det efter praktiskt framkomliga linjer årligen framskaffas omkring 40 milj. m3 travat mått av skogsved för avsalu, när behovet av ersättningsbränslen var som störst. Det tog emellertid sin tid, innan resurserna kunde mobiliseras i sådan omfattning. Även med hjälp av numera vunnen administrativ erfaren- het och hittills tillämpad metodik samt senare års moderna Skogstekniska hjälp— medel _ t. ex. motorsågar, insatta på områden som lämpar sig för kalavverk- ning —— torde det framdeles bli mycket svårt att under ett första krisår komma upp till den nämnda maximala produk- tionsvolymen, motsvarande ett energi- innehåll av 45 mdr Meal.

Det måste beaktas att flykten från landsbygden under efterkrigsåren mar- kant minskat tillgången på den arbets- kraft, som är tillgänglig för skogsbru- ket, och att knapphet på skogsarbetare nu gör sig gällande på många håll. Med jordbrukets rationalisering och omlägg— ning till traktordrift har vidare hästbe- ståndet starkt minskats, från 600000 före krigsutbrottet till 250 000 år 1956. För skogskörslornas del kan detta vän- tas bereda ökade svårigheter, eftersom jordbrukstraktorerna hittills icke kun- nat ersätta hästen som dragare för vir- kets hopsamling och transport till väg. Säkerligen kommer traktorernas andel i transporterna att ökas i samma mån som tekniken går framåt, men hästens oumbärlighet särskilt för framkörning av vanlig kastved kvarstår.

I ett avspärrningsläge kommer det första årets vedleveranser att bli av varierande och mestadels otillfredsstäl— lande torrhetsgrad allt efter tiden för avverkningen. Som torr vedreserv kan man då endast räkna med de normala lagren av massaved för cellulosa- och

pappersindustrier, i vedgårdar och vid bilvägar. I genomsnitt torde f. n. lagren av relativt lättillgänglig sådan ved upp- gå till omkring 15 milj. m3 travat mått. Med den utjämning av skogsavverk- ningen över hela året, som nu fram- kallas av arbetsmarknadsläget, tende— rar emellertid denna lagerhållning att minska.

För att en ersättningsproduktion av vedbränsle skall komma till nytta, måste eldstäder finnas för dess förbrukning. Detta förutsätter en konservativ tendens inom eldstadstekniken, i strid mot and- ra tendenser till rationalisering av den normala värmeförsörjningen, inte minst mot långt driven centralisering av bo- stadsuppvärmningen i våra samhällen. Eftersom utvecklingen vidare av mark- nadsskäl allt tydligare går mot ökad användning av olja som bränsle, så måste det dessvärre konstateras att kon- sumenterna kommer att få det allt svå- rare att utan särskilda åtgärder använ- da ved som ersättning.

På liknande sätt förhåller det sig med möjligheterna att använda träkol som ersättning för koks inom järnindustrin. Det har diskuterats att man såsom en beredskapsåtgärd i detta syfte skulle med konstlade medel upprätthålla en begränsad milkolning i skogarna. Järn- industrin har emellertid funnit detta alltför dyrbart, bl. a. därför att milkol inte längre utgör ett fullgott bränsle för moderna masugnar och hyttor. Indu- strin söker nu efter andra ersättnings— medel för den importerade metallurgis- ka koksen och räknar med att i värsta fall behöva använda träkol från större ugnsanläggningar, anordnade på grund- val av erfarenheter från de senaste krisåren.

Av stor betydelse blir emellertid för lång tid framåt skogens avkastning så- som drivmedelsersättning för motortra- fiken. Utom mindre kvantiteter tjärolja

för fiskebåtarnas motorer samt motor- sprit och terpentin för bilarna kommer därvid särskilt gengasbränslet i för- grunden. Den särskilda produktions— beredskapen för detta ändamål kan re— lativt lätt upprätthållas och vid riktigt upplagd vedanskaffning snabbt mobili- seras tack vare den gynnsamma till- gången på lövskog praktiskt taget över hela landet, en tillgång som f. n. till sto- ra delar saknar avsättning.

Utan att vilja underskatta ett avspärr- ningsläges besvärligheter bedömer bränsleutredningen de tekniska möjlig- heterna att i ett sådant läge utnyttja skogen som leverantör av ersättnings- bränslen säsom relativt tillfredsställan- de. Även en så betydande extra vedan— skaffning — brännved, kolved och gen- gasbränsle — som 40 milj. m3 travat mätt motsvarar dock vid oförändrad eldningsekonomi inte mer än drygt 4 milj. ton olja, dvs. mindre än 40 % av nuvarande totala bränsleimport, mindre än 25 % av beräknad import år 1965 och måhända mindre än 20 % av 1980 års import. Med energiförbrukningens star- ka kontinuerliga stegring kommer sko— gen därför inte längre att kunna — så- som under 1940-talet praktiskt taget var fallet _— ensam ersätta bortfallen im- port.

Förutsättningar för svensk torvindustri

I »Bränsle och Kraft» har K-G. Ljung- dahl angivit att vårt lands torvtillgång- ar kan uppskattas till 6 mdr ton, räk- nat som torrsubstans. Med vederta- get värmevärde skulle detta motsvara omkring 20000 mdr Meal eller något mer än Sveriges uppskattade energibe- hov under innevarande halvsekel. Ty— värr vet vi emellertid anmärkningsvärt litet om mossarnas lämplighet för av— verkning. Säkert är endast att de i stor utsträckning är antingen olämpligt be- lägna eller av otjänlig kvalitet. Ljung-

dahl har antagit att i södra och mel- lersta Sverige från välbelägna mossar av godtagbar kvalitet skulle kunna ut- tagas ca 400 milj. ton torrsubstans, allt— så en bruttoenergimängd av omkring 1 300 mdr Meal. Inte heller denna—del är emellertid ekonomiskt sett brytvär- dig vid nu rådande kostnadsrelationer för olja, arbetskraft och materiel, men den kan i viss utsträckning tänkas bli det med torvteknisk utveckling och sti- gande oljepris. Som en första approxi- mation kan därför dessa mossar be- traktas som den aktuella basen för en eventuell svensk torvindustri, till sitt energiinnehåll motsvarande den vänta- de oljeimporten under ett tiotal år framåt.

Man kan som ett tankeexperiment se denna bas använd till att under resten av 1900—talet successivt bygga upp en torvindustri, som är inställd på att un- der nästa sekel börja tillgodogöra den större energireserven i tills vidare mindre brytvärdiga eller mindre väl- belägna mossar, såsom de i Dalarna och Norrland. Därvid skulle den aktuella torvreserven förslå till att minska den årliga tillväxten av bränsleimporten med ungefär en tredjedel, dvs. torvin- dustrin skulle ge ett tillskott till försörj- ningen av sådan storlek, att importut- vecklingen märkbart påverkades.

För detta resultat skulle emellertid fordras att torvproduktionen växte i en takt, som årligen motsvarar nya 600 000 ton maskintorv eller leverans av torv- briketter från ett tiotal mossar av sam- ma typ, som nu bearbetas i statlig regi vid Sösdala i norra Skåne. En indu— striell utbyggnad av sådant format skulle kräva en enorm insats, och ändå skulle framtiden för denna industri te sig mycket problematisk. Målet för torv— industrin måste redan därför sättas av- sevärt lägre. Den kan inte _ i varje fall inte ensam _ ändra karaktären av

energibalansens framtidsperspektiv, men den kan utgöra en betydelsefull faktor för att minska olägenheten av importberoendet. Torvindustrins om- fattning får bestämmas genom en fort- löpande avvägning mot andra dylika faktorer vid fördelningen av de resur- ser som kan sättas in i samma syfte.

Det ovan anförda kan måhända ge en uppfattning om storleksordningen av vårt industriella torvproblcm. För att detta problem skall kunna på allvar studeras, fordras emellertid först och främst en ordentlig inventering av mos- sarna _ alldeles såsom fallet varit med skogar och vattenfall _ en inventering som tar sikte inte bara på storlek och torvkvalitet utan också på torvens djup- förhållanden och stubbinnehåll, mos- sarnas utformning och allmänna lämp— lighet för bearbetning, läge i förhållan- de till konsumtionsorter och transport- leder m. m. Vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) pågår också se— dan flera år med särskilt anslagna me— del (60 000 kr. per år) en mossinvente— ring, vilken emellertid kunnat bedrivas endast i mycket begränsad skala. Av den aktuella torvarealen i södra Sve— rige, omkring 100 000 har, har man så- lunda hittills endast hunnit undersöka en tiondel. SGU har tillsammans med bränsleutredningens torvtekniska exper- ter utarbetat ett program för en utvid- gad inventering, redovisat i torvkapit— let av del II. Med den omfattning, som SGU finner praktiskt lämplig, skulle inventeringen årligen avse ungefär 10 000 har och kosta omkring en kvarts miljon kronor per år. Även med den— na utvidgning kommer inventeringen alltså att kräva en avsevärd tid, och vi skulle endast långsamt förvärva erfor- derlig kunskap för ett systematiskt planlagt utnyttjande av våra torv- mossar.

Tekniskt sett utgör avvattningen det

stora problemet för en torvindustri. Kommersiellt sett är huvudproblemet att tillräcklig billigt framställa ett sälj- bart bränsle, dvs. ett bränsle med så- dana transport-, lagrings- och eldnings- egenskaper att det kan konkurrera med andra bränslen. På en bränslemarknad, som alltmer vänder sig från fasta bräns- len, kan vanlig maskintorv inte väntas få nämnvärd avsättning i normala tider, inte ens med betydande subvention, och en torvindustri måste bygga på andra metoder. Det är 1939 bildade statliga bolaget för torvteknisk försöksverksam- het och produktion, AB Svcnsk Torv- förädling, har till båtnad för svenska bränslekonsumenter utvecklat den utom- lands ofta tillämpade frästorvmetoden till industriell skala. Frästorven har vid 50 % vattenhalt ett effektivt värmevärde av omkring 2000 kcal/kg och en vo— lymvikt av 375 kg/m”. Den kan direkt användas som industribränsle men ford- rar speciella eldnings- och transportan- ordningar. För en standardanläggning med 150 000 ton årsproduktion (ekviva- lent med 30 000 ton olja) beräknas ka- pitalbehovet till 7 milj. kr. och årskost- naden vid lämpliga förutsättningar till omkring 10 kr. per ton eller 0,5 öre per Meal (motsvarande 50 kr. per ton eld- ningsolja). Frästorvmetoden kan alltså erbjuda ett mycket billigt industri— bränsle, men dess användning förutsät- ter i praktiken en kort transportväg. Metoden har hittills endast sporadiskt funnit tillämpning i vårt land. Inom områden med stora, samlade mossarea- ler och brist på vattenkraft, såsom Ir— land och delar av Ryssland, har den däremot kommit till omfattande an- vändning, inte minst för ångkraftverk, förlagda omedelbart vid mossarna. För att finna vidgat användningsom- råde för sina produkter har torvbolaget utvecklat sin frästorvtillverkning vidare genom kombination med brikettfabrik.

Standardanläggningen lämnar då en årsproduktion av 60 000 ton briketter med ett värmevärde av 4200 kcal/kg och en volymvikt av 625 kg/ms. Kapital— behovet ökas till 15 milj. kr., och års- kostnaden beräknas till 'något över 50 kr. per ton fritt fabrik, motsvarande 1,25 öre per Meal (125 kr. per ton eld- ningsolja). Frästorvbriketterna utgör ett gott bränsle, som tål måttliga trans- portavstånd och kan användas i nor- mala eldstäder för fasta gasrika bräns— len. Särskilt lämpar de sig för hushålls— spisar, vissa slag av värmepannor och liknande eldstäder, och de har visat sig finna en lokal marknad till ett pris som täcker kostnaderna.

På grund av relativt hög distribu— tionskostnad kan torvbriketterna åt— minstone inte för närvarande konkur- rera med oljan på större avstånd från mossen. Även om utvecklad torvteknik och stigande oljepris kan vidga distri— butionsomrädet, kan denna metod ald- rig komma att användas annat än i be— gränsad skala därför att det, såvitt man hittills kunnat utröna, inom vårt land finns blott få mossar eller mosskomplex, som lämpar sig för sådan bearbetning. Utan noggrann inventering kan några bestämda uttalanden inte göras, men fackmän har uppskattat att 10—20 an- läggningar av den föreslagna standard- storleken är allt som skulle komma ifråga. Detta skulle följaktligen utgöra den närmast aktuella basen för en vidgad svensk torvindustri.

Frästorvmetoden utgör emellertid en- dast en av flera möjliga lösningar på avvattningsproblemet. Vid denna metod påskyndas lufttorkningen genom långt driven finfördelning av mossens ytla- ger, gynnsam väderlek kan utnyttjas ef- fektivt, men avverkningen blir liksom vid maskintorvmetoder ytterst säsong— betonad. Torvforskningen har städse strävat att finna en metod som kan till—

lämpas året runt, oberoende av väder- leken. En sådan metod, som man länge experimenterat med, utgör våtkolning- en. Metoden innebär att den ur mossen upptagna torven uppslammas i vatten för att därefter upphettas under tryck till lämplig temperatur. Torven om— vandlas då på ett sådant sätt, att det kolloidalt bundna vattnet —— som det är svårast att bli av med genom torkning — blir fritt och kan till största delen avskiljas med kända mekaniska meto— der såsom pressning. Det vid upphett— ningen tillförda värmet kan till stor del återvinnas med värmeväxlare. AB Svensk Torvförädling bedriver sedan år 1952 försök med våtkolning i halv— stor skala, och de problem som ännu återstår att lösa är i första hand av teknisk natur, avseende utvecklingen av värmeväxlare och pumpar m. m. för den våtkolade torvmassan. Metoden ter sig tekniskt fullt framkomlig för att inte säga lovande, och det torde närmast bli en ekonomisk fråga, om den kom- mer att visa sig lämplig för praktisk tillämpning.

Den torvprodukt, som erhålls efter våtkolning och avvattning, består av en plastisk massa som i likhet med fräs- torven närmast lämpar sig för brikett— tillverkning. De på denna väg framställ- da briketterna kan väntas bli av minst lika god kvalitet som frästorvbriket- terna och bör därför kunna avsättas på samma eller en något vidgad mark— nad. Försöksledningen vågar emellertid inte förutse lägre framställningskostnad. Det framgår också av de föregående kostnadsuppgifterna att briketteringen, som åstadkoms på principiellt samma sätt i båda fallen, representerar en be— tydande del av totalkostnaden.

Våtkolningen väntas kunna tillämpas vid många mossar där frästorvmetoden inte passar och skulle därför vidga ba— sen för torvbrikettindustrin. Med nu-

varande bristfälliga kännedom om torv- mossarnas egenskaper kan här endast en gissning presteras. Enligt denna skulle en sådan industri totalt kunna leverera något hundratal miljoner ton briketter med ett värmevärde av kan— ske 500 mdr Meal, motsvarande 50 milj. ton olja. En sådan industri skulle emel- lertid kräva avsevärd tid för sin utveck- ling — bland annat skulle kapitalbeho- vet stiga till sammanlagt omkring en halv miljard kronor _ och endast en mindre del skulle kunna tänkas falla på den nu överblickade 25-årsperio- den, kanske motsvarande någon pro- cent av behovsökningen. Rent kom— mersiellt sett kan denna industri ej hel- ler bli mer än knappt räntabel, och nå- gon enskild investering i torvbrikett— fabriker kan knappast väntas. En ut- byggnad torde i själva verket bli bero— ende av det beredskapsvärde som sam— hållet kan åsätta tillvaron av en dylik industri samt de statliga initiativ som därav kan föranledas.

Med hänsyn till den stora kostnaden för briketteringen och till den krym- pande marknaden för fasta bränslen är det av intresse att överväga möjlighe- terna att använda torvmossarnas energi— reserv för distribution i annan, mera förädlad form: olja, gas, koks eller el- kraft. Denna fråga behandlas närmare i del II. I korthet lår slutsatserna bli följande.

Framställning av syntetisk bensin är i princip tänkbar, men skulle bli myc— ket dyrbar och torde inte lämpa sig för de små enheter som kan komma i frå— ga hos oss. Förgasning vid mossen re- presenterar ett mera realistiskt alterna— tiv men drar stora kostnader för över- föring till konsumtionsorten och kon— vertering till lämplig sammansättning. Den torde därför inte bli aktuell förrän möjligen i en framtid, om då ett stam- ledningsnät för fjärrgas baserat på and-

ra bränslen kommit till stånd och kan ta hand om distributionen jämväl av torvgasen.

På grund av knapphet på marknaden för metallurgisk koks ur stenkol kan en mera närliggande uppgift för torvindu- strin däremot bli att framställa en lämp- lig ersättningsprodukt för järnverk och gjuterier. En sådan utveckling förutsät- ter emellertid ytterligare forskning och försöksverksamhet i intim samverkan med dessa intressenter. Försök med mil- kolning av maskintorv har är 1956 på- börjats av en grupp järnverk under Jernkontorets medverkan samt med statligt stöd, som möjliggjort leverans från det statliga torvbolaget av erforder- lig kvantitet maskintorv till pris, avse- värt understigande självkostnaden. Den framställda torvkoksen kommer att vid bruken försöksvis inblandas i vanlig koks. Om dessa försök lyckas, kan en värdefull lättnad i nuvarande svårighe— ter på koksmarknaden vinnas, särskilt som metoden skulle kunna tillämpas utan de investerings- och valutapro- blem som följer med en övergång till inhemsk koksproduktion, baserad på import från USA av koksande kol.

De svenska torvmossarna torde inte erbjuda förutsättningar för en kraftpro- duktion av ryska eller irländska mått i konkurrens med norrländsk vattenkraft och knappast heller framdeles i kon- kurrens med atomkraft. Redan dimen— sionerna av våra torvtillgångar uteslu- ter detta. En svensk torvkraftindustri kan endast tänkas uppbyggd som ett komplement till vatten- och atomkraft- verkeu, och dess existensberättigande skulle i så fall ligga i fördelarna av ut— spridda mindre värmekraftanläggning- ar, som tjänstgör dels som lokala topp- kraftverk för begränsning av lednings- belastningen, dels som reserv för om- kringliggande bygd. En möjlighet till en utveckling i denna riktning erbjuder

gasturbinprincipen, som dessutom kan tänkas medföra något ökad termisk verkningsgrad. Försök med torvpulver- drivna förbränningsturbiner i kraftverk pågår i olika delar av världen och utgör måhända också en möjlighet att fram- deles mera rationellt tillgodogöra våt- kolningsmetoden.

Torven och bränsleberedskapen De uppskattningar, som gjorts av de svenska torvmossarnas innehåll och egenskaper, tyder enligt det föregående knappast på att vi i dem har en energi- källa, som i normala tider medger en stor och uthållig samt konkurrensdug- lig industriell produktion. Vår begrän- sade torvtillgång måste åtminstone tills vidare anses ha sitt största värde så- som reserv för framtida krislägen. Torvmossarnas rationella utnyttjande som beredskapsreserv beror i hög grad av tillgängliga arbetsmetoder. En in- dustrimetod, som är anpassad för att under normala tider konkurrera med importbränslen, måste vara inriktad på förädlade former och kräver med nöd— vändighet så stora investeringar per produktionsenhet, att den inte lämpar sig för direkt expansion ens under en relativt långvarig kristid. Man måste i stället räkna med att i ett nödläge hu— vudsakligen falla tillbaka på maskin- torv, dvs. torv som efter upptagning från mossen kan i lämplig styckestorlek utbredas för lufttorkning samt hopsam- las, distribueras och användas i före- kommande eldstäder med minsta möj- liga omändringar, alldeles som fallet är med veden som ersättningsbränsle. Torvmossarna kan då komplettera sko- gen, som enligt det föregående inte kan ensam ersätta oljeimporten, även om konsumtionen avsevärt inskränks. För en sådan komplettering lämpar sig na- turligtvis särskilt mossarna i södra Sve— rige, vilka ligger närmare konsumtions-

orterna än de norrländska skogarna och som dessutom är de som bäst läm- par sig för bearbetning och erbjuder den längsta avverkningssäsongen. En rationellt upplagd maskintorvtillverk- ning lär vidare erfarenhetsmässigt inte behöva kräva mer arbetskraft per ut- vunnen euergimängd än en rationellt ordnad vedavverkning i skogen. Ur kostnads- och arbetskraftssynpunkt tor- de skogen och torvmossarna kunna bli tämligen likvärdiga som leverantörer av ersättningsbränsle. En betydelsefull skillnad är emellertid, att produktions- beredskapen för torvmossarnas del inte kan åstadkommas utan avsevärda in- satser.

För att torvmossarna skall lämna ett effektivt bidrag till energiförsörjningen vid importavspärrning fordras nämli- gen, dels att produktionen kan på be- gränsad tid av ett eller annat år drivas upp till en kvantitet av betydelse, dels att maskintorven kan levereras i en kva- litet, som gör den lämplig för transport och användning. Bränsleutredningens torvexperter har närmare utrett dessa problem, och resultatet redovisas i del II. Kvantitativt torde det vara möjligt att med erforderlig insats av arbets- kraft oeh investering i maskiner och transportredskap åstadkomma en torv- produktion av några miljoner ton per år. Med hänsyn till den pågående ök- ningen av energibehoven och till risker- na för att en kommande importavspärr— ning blir ännu fullständigare än tidi- gare, blir det också allt nödvändigare att dessa möjligheter tas till vara. Då vi saknar andra motsvarande energi- källor och skogens resurser är begrän- sade, kan det komma att hänga på torv- mossarnas produktionsberedskap, om en bränslekris under den nu överblic- kade perioden skall kunna bemästras.

Produktionsberedskapen på skogens område innebär i stort sett att den re-

guljära avverkningen, inriktad på skogs- industriernas behov, skall kunna snabbt omläggas och, eventuellt med viss ut- vidgning eller geografisk omfördelning, inriktas på ved och gengasbränslen. Denna beredskap kan alltså väsentligen upprätthållas genom organisatoriska förberedelser. På torvområdet innebär beredskapen däremot, att en praktiskt taget helt ny produktion av maskintorv skall kunna igångsättas på kort tid. Ti- digare erfarenheter visar att detta krä- ver omfattande jämväl materiella förbe- redelser. Utan sådana framtvingar tids- nöden improvisationer och otillräckligt planlagda åtgärder, som sedermera be— finns både dyrbara och ineffektiva. Även de organisatoriska förberedelser- na blir med nödvändighet mera kompli- cerade och omfattande, när de skall avse tillkomsten av en ny produktion.

Materiellt sett är det särskilt två fak- torer, som bestämmer beredskapens ef— fektivitet och är avgörande för igång- sättningstiden för produktionen. Å ena sidan behövs det nämligen vissa fält- mässiga förberedelser vid de torvmos— sar som närmast är avsedda att tas i bruk, och å andra sidan behövs det åt- gärder för att underlätta en snabb an— skaffning av erforderliga maskiner.

Erfarenheten visar att den torrlägg- ning av en mosse, som erfordras för att avverkningen skall kunna påbörjas, krä— ver orimligt lång tid, i vissa fall ända upp till fem år. För att en omfattande produktion av maskintorv skall kunna komma igång på kortare tid fordras, att ett första uppbåd av mossar är i förväg iordningställt genom sådan grovdräne- ring och grovplanering, att återstående förberedelsearbeten hinner verkställas på den tid av ett ä två år som åtgår för maskinanskaffning. Kostnaderna för så- dana förberedelser jämte förvärv av om— råde eller dispositionsrätt därtill be- räknas av utredningens experter utgöra

10 kr. för varje arealenhet, som vid lämplig drift skulle kunna lämna en årsproduktion av ett ton maskintorv. För rensning av diken och avlopp och för annat årligt underhåll vid sålunda iordningställda mossar beräknas mot— svarande kostnader till 50 öre. Inräknat ränta på engångsinsatsen skulle alltså årskostnaden för en beredskap av detta slag bli av storleksordningen en krona per ton av den avsedda produktions- kapaciteten.

De maskinella förberedelserna för en torvproduktion måste först och främst inriktas på standardisering av ett fåtal maskintyper, vilka lämpar sig för de mossar som man avser att bearbeta. Först därigenom kan det bli möjligt att med tillräcklig snabbhet framställa den erforderliga maskinparken och att bringa kostnaderna till lägsta möjliga nivå. Bränsleutredningen har i detta hänseende till en början genom sina ex- perter låtit undersöka möjligheten att på grundval av de metoder som tilläm- pades vid 1940-talets torvavverkning komma fram till standardtyper av torv- maskiner. Dessvärre har det emeller- tid visat sig att man inte kan räkna med att på den grunden skapa ett re- sultat, som är tillfredsställande med hänsyn till kostnader, arbetskraftsbe- hov och torvkvalitet. Hittills använda metoder måste nämligen betraktas så- som alltför primitiva att tjäna som grundval; detta gäller även hittills fram- komna s. k. enmansmaskiner.

Det fordras nu en systematisk genom- arbetning av problemen med hänsyn till kostnader, investering, arbetskraftsbe- hov, drivkraft, transportmedel och an- vändning för att åvägabringa ett ratio- nellt resultat. Särskilt är det själva fält— maskinen som kräver ett djupgående studium i fråga om lämpliga metoder för upptagning av torven på mossar med varierande egenskaper, för torvens

bearbetning genom malning, ältning osv. samt för dess formgivning och ut— läggning till torkning. Men dessutom fordras utveckling av metoder för mos- sarnas dränering och för torvens vidare behandling, insamling och transport. Torvexperterna har lagt fram ett pro— gram för en försöksverksamhet, som dock först efter flera år kan förväntas ge slutligt svar på frågan, vilka meto- der en svensk torvberedskap bör bygga på. Kostnaden för genomförandet av detta program har beräknats till 8 milj. kr. och den erforderliga tiden till unge- fär sju år.

Även om den föreslagna försöksverk— samheten naturligtvis kan bli till nytta redan tidigare, därest omständigheter- na på nytt skulle tvinga oss att impro- visera en omfattande produktion av maskintorv, så är det dock tydligt att verksamheten inte kan resultera i en systematiskt planlagd torvberedskap förrän mot slutet av den tioårsperiod, för vilken bränsleutredningen har att föreslå ett handlingsprogram. Denna första period kan sålunda i huvudsak endast användas för fortsatt tekniskt försöks- och utvecklingsarbete. Hur den framtida maskinella beredskapen skall utformas, är det inte möjligt att uttala sig om, innan det klarnat vilka maskin— typer som kan komma ifråga. Åtgärder- na torde emellertid där komma att i stort sett vara av samma slag som på andra beredskapsområden, även om ska— lan kommer att bli större.

En viktig fråga att beakta i detta sammanhang är, att det fordras bered— skap även för torvmossarnas drivme- delsbehov. Med hänsyn till brandfaran bör gengasdrift undvikas på torvmos- sar, och de drivmedel som närmast är aktuella är alltså elkraft och motor— oljor. Då tillgången på motordrivmedel måste väntas bli mycket knapp i de si- tuationer då torvberedskapen skall nyt-

tiggöras, kan denna fråga bli avgöran- de för valet av torvmetod. Detta kan leda till att beredskapen i ökad ut- sträckning inriktas på större maskin- enheter, vilka lättare kan anordnas för elektrisk drift. Å andra sidan kan det, särskilt om en tillräcklig produktion av inhemska motordrivmedel kan komma till stånd, anses riktigt att räkna torv- produktionen till de angelägna använd- ningsområdena för sådana drivmedel. Detta torde i varje fall utgöra en förut- sättning för att torvberedskapen till nå- gon del skall kunna grundas på använd— ning av vanliga traktorer för jordbru- kets och skogsbrukets behov och i växelbruk med sådan användning,vilket kan te sig förmånligt med hänsyn till såväl kostnader som tidsvinst. Förut- sättningarna i dessa hänseenden torde komma att vara mera klarlagda vid den tidpunkt, då ställning kan tas till valet av standardmetoder för torvbered- skapen.

De organisatoriska åtgärderna för att underlätta en snabb igångsättning av torvproduktionen kan inte heller gärna överblickas, förrän frågan om lämpliga maskintyper och arbetsmetoder blivit klarlagda, så att det exempelvis kan be- dömas i vilken mån beredskapen kan koncentreras på stora mossenheter eller måste byggas på ett massuppbåd av mindre enheter. Det är emellertid up- penbart att en effektiv torvberedskap kommer att kräva synnerligen omfat- tande och detaljerad planläggning ge- nom såväl centrala som lokala bered- skapsorgan.

Maskintorv av beredskapstyp bör i likhet med ved kunna användas för alla normala värmebehov men måste må- hända kräva något mera omfattande åt- gärder vid eldstäderna och bör därför närmast ifrågakomma för större anlägg- ningar, såsom blockcentraler för upp—

värmning, kommunala kraft-värmeverk, industriella ångpanneanläggningar o. d. Torven har dessutom förutsättningar att utgöra råvara för en vidare bearbet— ning, såsom ersättning för sådana vik- tiga speeialbränslen som kol för gasver- ken och metallurgisk koks för järnverk Och gjuterier.

Under 1940-talets avspärrningskris lade gasverken ned ett betydande ar— bete på torvkolningsproblemet, varige- nom detta kan sägas ha fått en i stort sett godtagbar teknisk lösning även för den skala, som erfordras vid en full- ständig avspärrning från utländsk till- försel av koksande kol. Tillverkning av torvkol kom till stånd under andra halvåret 1946 enligt en av C—W. Pilo ut— arbetad metod, och vid slutet av nämn- da år var månadskapaeiteten uppe i 10 000 ton, dvs. ungefär en fjärdedel av det totala gasverksbehovet. När till— förseln av gasverkskol ånyo kom i gång år 1947, var visserligen metoden inte fullt färdigutvecklad i vissa tekniska hänseenden, men den anses inom gas— verkskretsar i varje fall utgöra en god utgångspunkt för en ny aktion, om he- hov därav skulle uppkomma.

Någon beredskapsmetod för framställ- ning av torvkoks föreligger ännu inte utarbetad. Såsom framhållits i närmast föregående avsnitt har emellertid torv— koksproblemet blivit aktuellt redan för järnverkens och gjuteriernas normala koksförsörjuing, och försök har igång- satts för att få fram en lämplig arbets- metod. Man har därvid inriktat sig på milkolning, och om denna väg befinns framkomlig för en normal koksfram- ställning till komplettering av koksim- porten, så skulle man väl därmed ock— så ha funnit en beredskapsmetod som under en avspärrning kunde användas i utvidgad skala, förutsatt att maskin- torv i tillräcklig mängd stode till buds.

Oljeskiifem som bas för bränsleindustri och bränsleberedskap

De för oljeutvinning brytvärda skiff- rarna i Närke och Östergötland, på Öland och Kinnekulle utgör en energi- reserv, som även frånsett deras uran- halt beräknas innehålla en sammanlagd energimängd av omkring 15 000 mdr Meal. Skiffern uppvisar ett värmevär- de av 1 200—2 000 kcal/kg och en »oljehalt» av 3—5 %. För att undvika missförstånd må här framhållas, att skiffern i sitt naturliga tillstånd icke innehåller någon olja. Genom upphett- ning utan lufttillträde (pyrolys) sönder- delas skifferns organiska substans, ke- rogenet, i gas, olja och kol. Sedan gasen och oljan bortletts, kvarstår kolet in- mängt i skifferaskan, vilken restpro- dukt brukar benämnas skifferkoks. Den mängd olja, som kan utvinnas ur skif- fern vid pyrolysen, betecknas i dagligt tal som skifferns »oljehalt».

Oljan svarar för 25—30 % av energi- värdet. Oljeinnehållet uppskattas inal- les till omkring 450 milj. ton, därav 85 för Närke, 190 för östergötland, 7 för Kinnekulle och 170 för öland. Av dessa kvantiteter anses, teoretiskt sett, 75 % kunna utvinnas vid pyrolys av skiffern.

Det förhållandet, att endast en ringa del av skifferns värmeinnehåll vid py- rolysen erhålls i råoljan, utgör ett ka- rakteristikum för de svenska oljeskiff- rarna, som måste beaktas vid bedöm- ningen av vårt skifferoljeproblem. Res- ten av värmeinnehållet återfinns i ej kondenserbara gaser och —— till större delen —— i lågvärdig skifferkoks.

Oljeskiffrarna är relativt väl under— sökta rent geologiskt; ett sammandrag av resultaten återfinns i del II. Skiff- rarna är också delvis ganska lätt åt- komliga, särskilt i Närke där de till vä- sentlig del är tillgängliga för dagbryt—

ning. Närke-skiffern beräknas innehålla 3 000 mdr Meal, varav 850 mdr kan ut- vinnas i olja (85 milj. ton). Dock krävs mera ingående undersökningar, innan de ekonomiskt användbara kvantiteter- na kan bestämmas. Storleken av landets skifferoljetillgångar får emellertid inte överskattas. Hela bruttoinnehållet är inte större än det förutsedda import- behovet under de närmaste decen- nierna. Inte heller denna värdefulla oljereserv är alltså tillräcklig för en ut— hållig produktion av sådana mått, att den ändrar karaktären av vår energi- balans. Den bör avtappas i en takt, som tar hänsyn till värdet såväl av en nu— tida svensk oljeproduktion som av en bibehållen reserv.

Industriell bearbetning av oljeskif- fern bedrivs för närvarande huvudsak— ligen av staten. Efter tidigare försöks- drift i Västergötland, vid Kinne-Kleva, är rörelsen nu koncentrerad till Kvarn- torp i Närke, där den utövas genom det helstatliga Svenska Skifferoljeaktie- bolaget. Skifferlagren, som där delvis går i dagen och i övrigt täcks av ett kalkstenslager av varierande djup (upp till 20 meter), bearbetas efter två hu- vudlinjer. Enligt den ena bryts skif— fern, tills vidare och så länge det är möjligt, i dagbrott och förs till en ugns- anläggning, där olja och andra produk— ter utvinns genom pyrolys. Enligt den andra, in-situ-metoden, pyrolyseras de kalkstenstäekta skifferlagren genom vär- me som tillförs i vertikala borrhål. Olje- gaserna upptas genom andra borrhål och leds till en kondenseringsanlägg- ning. Den hittillsvarande utvecklingen och de aktuella tekniska möjligheterna beskrivs närmare i del II. Här lämnas endast i kort sammandrag några upp- gifter avsedda att belysa den tänkbara utvecklingen.

Vid in-situ-metoden har hittills an-

vänts elektrisk uppvärmning (den s. k. Ljungström-metoden). Därvid blir det möjligt att använda ett uppkommet kraftöverskott eller en tillgång till bil- lig kraft för att med begränsad kapital- insats nyttiggöra oljan och den icke kondenserbara gasen, varemot skiffer- koksen stannar i marken. Denna metod ger, vid jämförelse med ugnsmetoderna, en relativt hög andel av bensin i rå- oljan. Metoden kom ursprungligen fram år 1941 då det, bl. a. på grund av av- brott i exporten för skogsindustrierna, förelåg ett överskott på vattenkraft och samtidigt en besvärande brist på driv- medel såväl för marinen som för bety- delsefull militär och civil motortrafik till lands. Efter kriget har driften enligt denna metod varit nedlagd, men på se- nare tid har den åtminstone temporärt återupptagits i samband med andra åt- gärder för att höja effekten av Kvarn- torps-anläggningen. Metodens framtida tillämpning, reguljärt eller för bered- skapsändamål, kommer att vara bero- ende av omständigheterna. Ur kraftför- sörjningens synpunkt kommer det up- penbarligen att framstå som betydelse— fullt, att driften kan avbrytas så snart ett regelbundet tillskott av ångkraft er- fordras på det allmänna kraftnätet. Av flera tekniska skäl är det emellertid i praktiken nödvändigt, att större delen av den erforderliga kraften tillhanda- hålls i det närmaste kontinuerligt. Med det perspektiv, som numera öppnar sig på kraftområdet — stigande kostnader för vattenkraften och ständigt växande ångkraftandel —— måste man dess värre räkna med ogynnsamma förutsättningar för tillämpning av Ljungströmmetoden i konkurrens med rationella ugnsmeto— der. Ett annat läge kan dock uppstå under en avspärrning av såväl bränsle- importen som exporten av energikrä- vande industriprodukter, därest denna bedöms bli så långvarig, att erforderlig

investering i en Ljungströmanläggning kan anses motiverad.

In-situ-metoden kan i princip tilläm- pas med vilken uppvärmningsanord- ning som helst, som kan anpassas efter förhållandena. Det kan förtjäna nämnas att försök utförts i bolagets regi med en icke elektrisk metod, varvid uppvärm- ningen sker med gaseldning. Skifferolje- framställning efter in-situ-metoden kan sålunda tänkas komma till stånd me- delst utnyttjande av överskottsgas. Man kan också tänka sig en självförsörjande in-situ-anläggning, där restgas används för uppvärmning. Alla in-situ—metoder av detta slag lider emellertid av den olägenheten, att den större delen av skifferns energiinnehåll stannar kvar i berget. Man kan utgå ifrån att man vid uppvärmning med elektrisk energi och sedan denna i kalkylen frånräknats kan utvinna endast 45 % av vad man med bästa ugnsmetod tar till vara av skif- ferns energiinnehåll. Vid gasuppvärm- ning skulle motsvarande utbyte bli 36 %. Vid beräkningen av dessa jäm- förelsetal har hänsyn tagits därtill, att man med in-situ—metoderna utnyttjar praktiskt taget all skiffer i marken, medan ugnsmetoderna alltid måste vid skifferns brytning och tillredning belastas av förluster, huvudsakligen i form av skifferstybb som ej kan nyttig- göras.

Det har ifrågasatts om icke in-situ- metoderna skulle kunna utvecklas efter linjer, som innebär principiella fördelar vid tillgodogörande av djupare belägna oljeskiffrar, t. ex. sådana som förekom- mer i Östergötland. Sålunda har Fred- rik Ljungström kastat fram tanken att man i analogi med utländska försök med stenkol skulle tillämpa en metod, som innebär att skiffern in situ upp— värms under reglerad tillförsel av luft eller, kanske bättre, av syreanrikad luft eller syrgas till sådan temperatur, att

totalförgasning uppkommer. Principiellt skulle en sådan anordning syfta till att göra in-situ-metoden industriellt till— lämplig i konkurrens med ugnsmeto- derna. Den kan dock inte gärna bli ak- tuell, förrän de lättillgängliga tillgång- arna utbrutits; under den nu överblic— kade tiden är en sådan utveckling där- för kuappast av intresse annat än som forskningsobjekt.

I samband med pyrolysen kan man utnyttja även andra beståndsdelar av skiffern än olja och gas, och erfa- renheten pekar mot att detta på lång sikt blir nödvändigt för att åstadkomma en rimlig ekonomi. Bortsett från uran- utvinningen, som behandlas i ett följan- de avsnitt, blir det då fråga om att bl. a. tillvarata dels skifferns halt av svavel, dels och framför allt de väsentliga delar av energiinnehållet, som icke utgörs av olja utan vid pyrolysen faller som skif- ferkoks. Vid den typ av pyrolysugnar, som hittills vid Kvarntorp givit det bästa resultatet — Kvarntorps-ugnen —— tillvaratas pyrolysprodukterna på föl- jande sätt. Den del av svavlet, som med- följer pyrolysgasen och som där ingår i form av svavelväte, uttvättas och be- handlas på gängse vis, varvid för varje ton olja erhålls omkring 300 kg svavel, ett värdefullt bidrag (omkring hälften) till landets försörjning med denna vara. Skifferkoksen förbränns i själva pyro- lysugnen, och det värme, som inte åtgår för pyrolysen, används för ångalstring i inbyggda rörsystem av La Mont-typ. Ur pyrolysgasen utvinns vidare en be- tydande mängd gasol, varav en växande del distribueras i detalj som flaskgas. En annan biprodukt utgör jordbruks- oeh byggnadskalk, framställd ur den orsten som erhålls vid skifferns sorte- ring.

Ett särskilt problem har varit att fin- na användning för den icke kondenser- bara gasen och den producerade ångan.

Så länge det inte på platsen funnits någon större bebyggelse eller ångför- brukande industri, har ångan inte kun- nat användas annat än för kraftproduk- tion. Gas har tidvis överförts till Örebro, huvudsakligen för industriell använd- ning. Vid den fortsatta utbyggnaden av Kvarntorp har emellertid gasmängden blivit för stor för denna stads behov, samtidigt som den visat sig för liten för att kunna ekonomiskt överföras till mera avlägsna konsumtionsorter. Av tekniska skäl innehåller gasen ca 35 % kväve, som något minskar dess värde som stadsgas men gör den mera värde- full som råvara för industriell fram- ställning av kvävegödselmedel. En så- dan industri behöver också både värme, som kan tillföras med ånga, och kraft. Slutstenen i den nu skildrade uppbygg- naden har därför blivit en ammoniak- fabrik, som på grundval av gas, ånga och elkraft från skifferoljeverket kom- mer att framställa 22 000 ton ammoniak per år. Denna kvantitet skall levereras till de närbelägna salpeterverken i Kö- ping oeh användas för tillverkning av kvävegödning, motsvarande i kväve räk- nat en fjärdedel av landets behov.

En på detta sätt uppbyggd skifferolje- industri blir alltså rätt komplicerad och kapitalkrävande, och huvudpro- duktens — oljans -— värde blir endast en mindre del av hela produktvärdet. Samtidigt besväras metoden av den olä- genheten, att betydande mängder svavel i form av svaveldioxid avgår med rök- gaserna. Dessa gaser får en för omgiv- ningens bebyggelse och växtliv besvä- rande hög halt av svavelföreningar, samtidigt som halten dock är för låg för ekonomisk utvinning enligt hittills kända metoder av den i och för sig värdefulla biprodukten. Olägenheterna är i själva verket så stora, att en fort— satt utbyggnad i större skala inte anses tänkbar utan svavelrening av rökgaser-

Tabell 2. Årsproduktion av vissa produkter vid Svenska Ski/feroljeakliebolagels anläggningar i Kvarntorp

Årsproduktion Efter förverkligande av bolagets plan av den 31 Produkter Måttenhet Beräknad aug. 1956. för 1957 Utan konver- Med konver— tering till tering till drivmedel drivmedel Eldningsolja 2 ................... 1 000 m3 15 15 -— » 3 ................... 1 000 » 51 59 _ Bensin .......................... 1 000 » 28 33 49 Motorbrännolja (diesel- och rea- bränsle) ....................... 1 000 » _ _— 36 Motordrivmedel totalt ............ 1 000 » 28 33 85 Gasol (användbar som motordriv- medel) ........................ 1 000 ton 12 13 16 Petroleumkoks ................... 1 000 » — — 20 Ammoniak ...................... 1 000 » 22 22 22 Svavel .......................... 1 000 » 30 33 33 Gas ............................. milj. Meal — 46 66

na. Bolaget räknar emellertid med att genom intensiv forskning och försöks- verksamhet under några år framåt kun— na lösa detta problem, så att det nu be- stående hindret för fortsatt utvidgning elimineras. Oberoende därav har bola— get den 31 augusti 1956 framlagt en plan för vissa avslutande åtgärder inom ra— men för nuvarande skifferfångst. Pla- nen avser dels ökning av kapaciteten hos befintliga Kvarntorps-ugnar samt nedläggning av vissa andra ugnar, dels uppförande av ett nytt raffinaderi. Dess- utom undersöks inom bolaget de tek- niska oeh ekonomiska förutsättningar- na för uppförande av en anläggning för konvertering av de tyngre oljefraktio- nerna till motordrivmedel. Den ändrade inriktning av produktionen mot starkt ökad drivmedelstillverkning, som skulle bli följden av en sådan konvertering, skulle medföra en väsentlig förbättring av landets beredskap på drivmedelsom- rådet. Om konverteringen utförs på det ekonomiskt lämpligaste sättet, lämnar

den en del av råoljans innehåll av brännbara ämnen i form av en koks- rest, användbar för metallurgiska ända- mål.

Efter förverkligande av bolagets nyss- nämnda plan av den 31 augusti 1956, som sålunda icke innefattar konverte- ring, skulle produktionssiffrorna kom- ma att te sig ungefärligen som framgår av kolumnen näst längst till höger i tabell 2. För jämförelse visas där dels nuvarande produktion, dels den beräk— nade produktionen därest konvertering genomfördes. Skifferförbrukningen är i alla tre fallen praktiskt taget densamma (omkring 3,4 milj. ton per år). Den spe- cifika Skifferförbrukningen per m3 framställda motordrivmedel jämte gasol, som i ett beredskapsläge huvudsakligen måste disponeras som drivmedel, skulle successivt nedbringas från nuvarande 67 ton till 58 ton utan och 29 ton med konvertering.

Även när rökgasproblemet blivit löst och skifferns hela halt av svavel så-

._._...a_...._.._.. m..... r ___.n...._ .a— NU_—amma....

l...-

lunda kan tillgodogöras, kommer en skifferoljetillverkning efter dessa lin- jer att vara i så hög grad beroende av användningsmöjligheterna för ånga och kvävehaltig gas, att även andra metoder bör övervägas. Av särskilt intresse blir då möjligheterna att totalförgasa skif- fern eller skifferkoksen, då dels hela svavelmängdeu skulle kunna tillvaratas med kända metoder, dels skifferkoksens energiinnehåll skulle utvinnas i bränn- bar gas. Genom konvertering kunde den- na ges en för distribution lämplig sam- mansättning, och vid drift i tillräckligt stor skala skulle gasen kunna ekono- miskt Överföras även till relativt av- lägsna orter. Också sådan användning torde emellertid höra framtiden till och för de närmaste åren allenast utgöra ett betydelsefullt forskningsobjekt.

Även om det måste konstateras, att skifferoljeindustrins expansionsmöjlig- heter tills vidare är beroende av resul- taten av pågående forskning, torde den- na översikt visa att våra skifferfyndig— heter äger förutsättningar att utgöra bas för en växande bränsleindustri, om ock— så inte av sådana dimensioner att den avsevärt reducerar vår import. Sålunda skulle de väl utforskade skiffertillgång- arna i östernärke under omkring hun- dra år framåt räcka till för en oljepro- duktion tre å fyra gånger så stor som den i tabell 2 angivna kapaciteten, samtidigt som de skulle utgöra grund för en kemisk industri av stor betydelse för folkhushållet.

Statens insatser för oljeskiffrarnas tillgodogörande dikterades från början av nödvändigheten att bygga upp en beredskap för produktion, dels av eld- ningsolja till marinen och dels av mo— tordrivmedel för prioriterade behov. Med den komplicerade struktur, som visat sig nödvändig för att en skiffer- oljeindustri skall kunna tillfredsställan- de utnyttja råvarans ingredienser, är

det tydligt att beredskapsvärdet av den- na industri inskränker sig till dess nor- mala produktionskapacitet, som f. n. är låg i förhållande till konsumtionens om- fattning. En hastig utbyggnad i ett kris- läge är förenad med stora svårigheter. Den enda kända metod, som kan be- tecknas som en egentlig beredskapsme— tod i den meningen, att den kan använ- das för att vid avspärrning på kort tid bygga upp en oljeproduktion av bety- delse, utgör den ovan beskrivna s. k. Ljungström-metoden, men dennas till- lämpning är såsom nämnts tills vidare beroende av tillgången på elkraft. På grund av den uppvärmningstid av flera månader som erfordras, innan proces- sen kan ta sin början, tar det ju också tid att få igång en sådan tillverkning, även om omfattande förberedelser vid- tagits. Genom osäkerheten ifråga om kraftsituationen vid inträdet av en im- portavspärrning skulle en på basis av denna metod uppbyggd, hög materiell beredskap bli av osäkert värde. Det måste uppenbarligen bli läget vid en inträdande importkris som får avgöra, om Ljungström-metoden bör tas i bruk i en omfattning av beredskapsmässig betydelse, och utbyggnaden får i så fall ske på grundval av den inom skiffer- oljebolaget då samlade erfarenheten.

På längre sikt förefaller det tänkbart att åstadkomma en säkrare materiell beredskap medelst en in-situ-anläggning för gaseldning och av sådan storlek, att oljeskiffern i en krissituation kan till- godose de viktigare samhälleliga beho— ven av motordrivmedel. I detta hän- seende saknas dock tills vidare den grundläggande förutsättningen — ett härför tillgängligt gasöverskott. Tills vi— dare kan därför inte heller denna mo— difierade iu-situ-metod betraktas som en aktuell beredskapsmetod. Det har också från sakkunnigt håll framhävts, att dess tillämpning för produktions—

beredskap kräver lösning av åtskilliga komplicerade anläggnings- och drift- problem.

Som sammanfattning måste det såle- des konstateras, att någon med säkerhet tillgänglig egentlig beredskapsmetod för framställning av skifferolja icke för närvarande kan anvisas. Under sådana förhållanden blir en långt driven kon- vertering av den reguljära skifferolje- produktionen den väg, som i första hand står till buds för att tillgodose be- redskapsintresset i vad gäller motor- drivmedel. Bränsleutredningen finner det vara av största vikt, att sådan kon- vertering kommer till stånd i Kvarn- torp i största möjliga utsträckning.

Vattenkraft

Vattenkraften utnyttjades redan i äld- re tider allmänt för kvarnar, sågar och andra lokala behov. Inom gruvhante— ringen användes den jämte ox- och häst- vandringar för pumpning och uppford- ring och överfördes då stundom flera kilometer med s. k. stånggångar. I våra dagar har vattenkraften såsom grund för elkraftförsörjningen blivit en av vårt lands viktigaste nationaltillgångar vid sidan av åkerjorden, skogen och malmen. Det samlade energiinnehållet i de svenska vattendragen kan med led- ning av statistik över nederbörd och avdunstning samt höjdförhållanden be- räknas utgöra omkring 150 miljarder kWh per år. En hel del av denna energimängd kan emellertid inte ens tekniskt utnyttjas. Energimängden i de minsta vattendragen kan inte komma till nytta annat än då den genom regle- ringsföretag uppsamlas för att tillgodo- göras i större anläggningar. Även med långt driven årsreglering går för det mesta en del kraft förlorad vid höga flöden, och en viss energimängd åtgår för att övervinna friktionsförlusterna i vattendragen. Slutligen uppstår förlus-

ter i vattenturbiner och generatorer, som dock i moderna anläggningar inte behöver nämnvärt överstiga 10 %. Där- till kommer att en mindre del av våra vattenfall uppvisar så stora variationer i vattenföring eller så ogynnsamma ut- byggnadsförhållanden, att de inte kan anses ekonomiskt utnyttjningsbara. Uppfattningen om den ekonomiskt ut- byggnadsvärda vattenkraften har ut- vecklats från ett värde av 32,5 mdr kWh per år vid den inventering som i bör- jan av 1920-talet utfördes av den då verksamma elektrifieringskommittén, över 35 mdr vid 1940-talets början och 50 mdr vid dess slut till den nu senast, på grundval av en ny inventering med hänsyn till den moderna vattenbygg- nadstekniken, uppskattade siffran 80 mdr kWh per år.

Vattenkrafttillgångarna är koncentre- rade till landets nordliga delar, med drygt 45 procent i Norrbottens och Väs- terbottens län, nära 40 % i de övriga Norrlandslänen och endast 15 % i Svea- och Götaland, därav 2 % i Sydsverige. Vattenkraftens fördelning är alltså den motsatta mot befolkningens, och kraf- ten måste, för att komma till använd- ning, i stor utsträckning överföras från Norrland till de södra landsdelarna. Det genomsnittliga överföringsavståndet med fullt utbyggd vattenkraft kan uppskat- tas till omkring 800 km. Med modern överföringsteknik innebär detta emel— lertid inte något problem ens ekono- miskt.

Energitillgången vid de nu utbyggda vattenkraftverken utgör ungefär 25 mdr kWh per år. Utbyggnadsreserven upp— går sålunda för närvarande till 55 mdr kWh per år. Utbyggnadstakten har suc— cessivt stigit, så att den utbyggda vatten- kraften för närvarande ökas med 1,5 å 2 mdr kWh per år. Därmed har vatten— kraftutbyggnaden hittills kunnat hålla jämna steg med ökningen av elkraftbe—

hoven, vilka sedan länge vuxit i en takt motsvarande en fördubbling på elva år. Den nuvarande utbyggnadstakten inne- bär emellertid en mycket hög belastning för kapital-, material- och arbetsmark- naderna. Hela nyinvesteringen i vatten- kraftverk och stamledningar för överfö- ringen söderut belöper sig f. n. till un- gefär 500 milj. kr. per år. Utbyggnads- taktens successiva ökning har samman- hängt med en samtidig utveckling mot större enheter i fråga om kraftverk, regleringsföretag och ledningar. Grän- sen för en sådan utveckling torde nu vara nådd, i varje fall i fråga om kraft- verk. Möjligheterna att föra tillsammans vattenkraften på långa fallsträckor har snart tagits fullt till vara, och utbygg- naden tvingas i framtiden alltmer över på förhållandevis mindre enheter. Det förefaller därför svårt att ytterligare nämnvärt öka utbyggnadstakten. Det skulle inte heller vara rationellt att pla— nera den sista etappen av vattenkraf- tens utbyggnad så, att den kräver en växande byggnadsorganisation, som därefter plötsligt skulle avvecklas. Tvärtom måste det vara realistiskt att räkna med en successiv förskjutning mot andra kraftkällor, det må vara van- lig ångkraft eller atomkraft.

Sannolikt kan man därför utgå ifrån att vattenkraften framdeles kommer att kunna årligen öka sin andel av energi— försörjningen med inemot 2 mdr kWh per år men knappast mera. Detta bety— der att den återstående vattenkraft- reserven kommer att vara tagen i an- språk tidigast om ungefär 30 år, även om elkraftbehovet kommer att växa snabbare. Den här förutsatta gränsen för utbyggnadstakten motsvarar i ter- miska enheter omkring 1,75 mdr Meal per år, vilket vidare innebär att vatten- kraften icke ensam kan Väntas täcka mer än 30 % av den väntade årliga be- hovsökningen.

Det karakteristiska för alla atom- bränslen är deras oerhörda energikon— centration. Vid fullständig klyvning av ett gram atombränsle frigörs en energi— mängd av 20 000 Mcal, motsvarande den som erhålls vid förbränning av ca 3 ton stenkol eller 2 ton olja.

Det enda i naturen förekommande atombränslet är den isotop uran 235, som i en halt av 0,7 % finns i naturligt uran. I atomreaktorer kan emellertid den andra däri ingående isotopen uran 238, som förekommer till 99,3 %, suc- cessivt omvandlas till ett nytt atom- bränsle, plutonium. På samma sätt kan av grundämnet torium i reaktorer fram— ställas ett tredje atombränsle, uran 233. Uran och torium, som alltså är de grundämnen vilka i första hand här har intresse, förekommer ganska ofta i jordskorpan, ungefär i samma omfatt— ning som t. ex. arsenik och rikligare än t. ex. kvicksilver och silver. Flera gra- nitsorter innehåller per ton samman- lagt ca 30 gram uran och torium. Om man tekniskt och ekonomiskt kunde ut- vinna dessa ämnen och fullständigt ut— nyttja dem som bränsle, skulle sålunda ett ton granit motsvara ca 90 ton sten- kol eller 60 ton olja. Med dagens teknik måste emellertid detta betraktas som en utopi.

Däremot innehåller de svenska skiff- rarna, i varje fall de i Närke och Väs- tergötland, uran i sådan form att det kan utvinnas. Uranhalten är visserligen låg, 100—300 gram per ton (0,01— 0,03 %), vilket med nuvarande teknik i allmänhet anses knappt ligga över gränsen för brytvärdighet. Men även med denna ringa halt representerar det i skiffrarna ingående uranet en enorm energimängd, som med atomteknikens utveckling till allt större del kan fri- göras vid kårnklyvningen. På grund av skifferfyndigheternas stora omfattning

kan deras uraninnehåll uppskattas till inte mindre än en miljon ton eller av samma storleksordning som i världen kända tillgångar av uranrika malmer med en halt av minst 0,1 %. Även om hänsyn tas till de långt större före— komsterna i låghaltiga fyndigheter (utom skiffrar även råfosfater och vissa guldmalmer), så är urantillgångarna i de svenska alunskiffrarna internatio- nellt sett av betydelse.

Några brytvärda fyndigheter av ri— kare uran- eller toriummalmer har vis- serligen ännu icke påträffats i Sverige, men ingenting talar emot att vi även i vårt land kan finna uranmalmer av samma karaktär som t. ex. de uppmärk- sammade fyndigheterna i Canada. På sista tiden har ett antal intressanta in- dikationer framkommit, och en ganska omfattande prospekteringsverksamhet har igångsatts. Betydelsen av att få de svenska uranförekomsterna kartlagda är uppenbar. Uranet i de mellansvenska skiffrarna utgör visserligen en stor energireserv, men på grund av den låga halten erbjuder utvinningen svåra teknisk—ekonomiska problem. Det vore därför särskilt i begynnelseskedet vär- defullt att äga tillgång till höghaltig uranmalm, om också blott i begränsad omfattning.

Som aktuellt svenskt atombränsle måste vi dock tillsvidare nöja oss med att räkna med uranet i oljeskiffrarna. Den största uranmängden finner man i Västergötlands skiffrar, vilka emeller- tid samtidigt uppvisar den lägsta olje- halten och därför knappast kan ifråga- komma som bas för en oljeindustri. Inom detta område uppskattas den bryt- bara urantillgången till omkring ett par hundratusen ton, och redan i reaktorer för naturligt uran på nuvarande tek- niska inledningsstadium skulle denna tillgång kunna lämna en nyttig energi— mängd av minst 10 000—20 000 mdr Meal, motsvarande den uppskattade to-

tala energiförbrukningen i Sverige un— der hela innevarande halvsekel. Med mera avancerad reaktorteknik kan den nyttiggjorda energimängden successivt ökas tio- och hundrafalt. Det framgår härav att redan våra nu kända och re— lativt lättillgängliga uranfyndigheter ut- gör en för våra behov utomordentligt rik energikälla, såväl med dagens tek- nik för den nu aktuella tidsperioden som med mera utvecklad teknik för överskådlig framtid. Dessa tillgångar måste självfallet tillmätas avgörande be- tydelse, då det gäller att finna en bas för inhemsk energiproduktion i stor och växande skala.

Såväl statsmakterna som vissa indu- striföretag har i god tid insett betydel- sen av urantillgångarnas utnyttjande. Inom det gemensamt stiftade Aktiebo— laget Atomenergi har sålunda —— vid si— dan av där bedrivna reaktorstudier — metoder utvecklats för att i teknisk ska- la utvinna uran ur skiffrarna, och år 1953 togs en försöksfabrik med en års- kapacitet av 5 ton uran i bruk i Kvarn- torp. Med de erfarenheter, som fram- kommer vid driften av denna anlägg- ning och vid det fortsatta utvecklings- arbetet, räknar man med att successivt kunna förbättra metoderna och att ge- nom förstoring av skalan samt genom kemikalieåtervinning, förbättrade ap- parativa anordningar etc. kunna ned- bringa kostnaderna avsevärt. De priser, man kan räkna med redan med de nu- varande metoderna, är dock icke hind— rande för energiproduktionen.

Till en början har naturligtvis huvud- problemet varit att överhuvudtaget ut- vinna uran ur dessa skiffrar, och hit- tills framkomna metoder medger icke ett samtidigt tillvaratagande av skif- ferns övriga kaloriinnehåll. Denna frå- ga undersöks emellertid i samarbete med Svenska Skifferoljeaktiebolaget. Det kan f. ö. nämnas att uran visserli- gen finns kvar i den aska, som erhålls

i e ! ] l

vid skifferoljeproduktion, men att det är så hårt bundet att framställnings- kostnaderna ter sig avskräckande.

Efter hand kommer säkerligen natur— ligt uran att bli tillgängligt på världs- marknaden, möjligen på villkor som gör import förmånligare än inhemsk utvinning ur skiffer. Vid bedömning- en av den svenska utbyggnaden måste man emellertid ta stor hänsyn till be- redskaps- och valutafrågor. Kostnaden för atombränsle måste under alla för- hållanden bli låg i förhållande till pri- set på egentliga bränslen. Fördelen av en lägre kostnad för importerat uran än för inhemskt lär aldrig kunna bli så stor, att den uppväger beredskapsvär— det av en av världsmarknadsläget obe- roende, kontinuerlig svensk uranpro- duktion.

En inhemsk produktion av atom— bränsle i stor skala kan följaktligen an- ses äga goda förutsättningar. Men hur ställer det sig ekonomiskt med utsik- terna för dess tillgodogörande inom vår energiförsörjning i konkurrens med im- portbränslena? Svaret på denna fråga sammanhänger inte blott med fram- ställningskostnaden för bränsleelemen- ten utan än mer med reaktorteknikens utveckling, och denna befinner sig i ett så dynamiskt skede, att en tillförlitlig prognos för framtida totalkostnader för atomvärme och atomkraft inte kan ställas.

Energialstrande reaktorer kan byggas med bränsleelementen av naturligt uran, dvs. det atombränsle vi själva kan framställa inom landet. Ur ett ton na- turligt uran kan i sådana reaktorer i ett steg utvinnas 70 milj. Meal eller lika mycket energi som ur ca 10000 ton stenkoll. Samtidigt med den energigi— vande klyvningen av uran 235 bildas emellertid genom omvandling av den återstående isotopen uran 238 det nya atombränslet plutonium, vilket är klyv- bart och av samma karaktär som uran

235. Genom att på kemisk väg tillvarata detta plutonium och återföra det i bränsleelement, som på nytt kan använ- das i reaktorn, räknar man med att kun- na höja energiuttaget, så att man ur ett ton naturligt uran kan utvinna en energikvantitet motsvarande 50 000 51 100 000 ton stenkol. Man räknar också med att i framtiden kunna bygga s. k. breederreaktorer, där omvandlingen av uran 238 till plutonium sker snabbare än förbrukningen av uran 235. I sådana reaktorer kan större delen av uranet an- vändas som bränsle, och ett ton natur- ligt uran kan då komma att motsvara en kvantitet av en miljon ton stenkol, dvs. lämna 7 mdr Meal. Några tiotal ton uran skulle m. a. o. kunna täcka hela Sveriges energibehov. Breederreaktorer kan emellertid icke konstrueras med naturligt uran som utgångsmaterial, utan man måste ha till- gång till anrikat bränsle, där halten klyvbart material väsentligt överstiger de 0,7 % som finns i det naturliga ura- net. Dylikt anrikat material kan i prin- cip erhållas på två vägar. Den ena vägen är att utnyttja det plutonium som fram- kommer vid driften av de på naturligt uran baserade reaktorerna. Detta pluto- nium kan avskiljas på kemisk väg, även om anläggningarna på grund av strål- ningsriskerna och ämnets stora giftig- het blir förhållandevis komplicerade och dyrbara. Plutonium, som är ett rent atombränsle, kan sedan t. ex. legeras med naturligt uran till önskad anrik- ningsgrad. Den andra vägen innebär att man med fysikaliska metoder (t. ex. i diffusionsanläggningar) skiljer de två uranisotoperna åt. Dylika anläggningar är emellertid ytterst kapital— och energi- krävande och finns för närvarande en- dast hos stormakterna.

1 Uppgifterna i detta stycke har väsentligen hämtats ur en uppsats av Nobelpristagaren Sir John Cockcroft, »The Future of Atomic Ener— gy» (återgiven i Sv. Vattenkraftfören. publ. 457, 1956:1)

Möjligheten att flera europeiska län- der slår sig tillsammans för att bygga diffusionsanläggningar diskuteras nu, dels inom OEEC, dels inom sexmakts— gruppen kring kol- och stålunionen (in- går i Euratom-planen). Samtidigt under- söks på flera håll huruvida mindre kost— samma metoder är möjliga, och fram- tidsbilden är mycket oklar såväl tek- niskt som ekonomiskt. Anläggningar av detta slag kan nu bedömas få sin största betydelse under de båda närmaste de- cennierna men därefter bli mera um- bärliga, sedan lager av plutonium sam- lats från utbrända bränsleelement från reaktorer för naturligt uran. Behovet i Europa påverkas dessutom av utveck— lingen på världsmarknaden för atom- bränslen och inte minst av Förenta sta- ternas utförselpolitik i fråga om uran 235 och anrikat material. Som bekant har det under våren 1956 ställts icke föraktliga kvantiteter sådant uran i ut- sikt för atomkraftverk i andra länder, men de därmed förknippade villkoren torde ännu ej vara fullt klarlagda.

Med de många men ännu outforskade vägar, som öppnar sig för atomtekni- kens utveckling, är det självfallet omöj— ligt att idag förutsäga energikostna- derna om vare sig 10 eller 25 år, sär- skilt i betraktande av den emotsedda, mer avancerade reaktortekniken. För att ändock erhålla en hållpunkt för be- dömningen av den viktiga frågan om atomenergins framtida uppgifter i Sve- riges försörjning och närmast återver- kan därav på bränslesidan, har bränsle- utredningen med hjälp av tillgänglig ex— pertis sökt analysera kostnadselemen- ten för reaktorer med naturligt uran utan återvinning av klyvbara ämnen och med tungt vatten som moderator- material — dvs. reaktorer på en tidig utvecklingsnivå. Syftet härmed har va- rit att härleda ett utvecklingsmål, som utan överdriven optimism borde kunna bedömas uppnåeligt inom 25 år. Den

häremot svarande kostnadsnivån skulle då kunna anses utgöra en övre gräns för nytillkommande energiproduktion vid slutet av den överblickade 25—års- perioden eller i början av 1980-talet.

Resultatet av denna studie är upp- muntrande. För värmereaktorer av till- räcklig storlek, omkring 100000 Meal per timme, kan produktionskostnaden (kapital- och drift- samt bränslekost- nader) per Meal väntas understiga en— bart bränslekostnaden vid motsvarande kol— eller oljeeldade anläggningar. En kraftreaktor för några 100 OOO—tal kW elektrisk effekt måste redan vid mått- lig utnyttjningstid bli avsevärt billigare än ett konventionellt ångkraftverk för kol eller olja, och vid längre utnyttj— ningstid kan atomkraften i kostnads- hänseende tänkas bli jämförlig med mindre lättillgänglig Norrlandskraft överförd till Södra Sverige. Det före- faller sålunda fullt sannolikt att inom 25 år stora atomvärmeverk kommer att representera vår billigaste energikälla, medan stora atomkraftverk kommer "ltt kunna komplettera vår vattenkraft till sådana kostnader, att övergången till den nya energikällan inte behöver häm- ma elkraftens fortsatta expansion. Grän- serna för atomenergins användning kommer därför att bestämmas av andra omständigheter, såsom möjligheten att fördela och till mindre förbrukare överföra de stora, centralt producerade energibeloppen. Dessa problem diskute— ras i samband med andra energikällors användning i följande kapitel. På denna punkt må det räcka med ett konstate- rande av att vi i våra urantillgångar funnit en nytillkommen energireserv, som kan anses praktiskt taget obegrän- sad och som äger förutsättningar att inom 25 år vara tagen i bruk såsom bas för en ekonomiskt förmånlig såväl värme— som kraftproduktion i stor och växande skala.

..— .... __...

KAPITEL 3

Den aktiva energipolitikens huvudproblem

Atomenergins betydelse och användning

I våra urantillgångar äger vi enligt vad som framgått av det föregående en latent energireserv av tillräckliga mått för att under överskådlig fram- tid täcka alla tänkbara behov. Där- emot har våra övriga inhemska energi- källor befunnits räcka allenast för be- gränsade uppgifter. Avgörande för in- riktningen av energipolitiken blir där- för frågan om atomenergins plats i för- sörjningsplanen, sådan den kan anses bestämd av tekniska och ekonomiska förutsättningar. Först sedan denna fråga besvarats, kan vattenkraftens och de inhemska egentliga bränslenas -— vedens, torvens och skifferns _ fram- tida användning tas upp till slutlig diskussion.

De områden, där införandet av atom- energin skulle direkt avlasta bränsle- importen och vilka för utredningen därför ter sig särskilt aktuella i vårt land, utgörs av byggnadsuppvärm— ningen samt värmebehovet för indu- strins ångpannor och ugnar. Utbyggan- det av atomkraftverk torde däremot i första hand innebära endast ett motsva— rande uppskov med vattenkraftens ut- byggnad. Användningen för värmeända- mål begränsas emellertid åtminstone till en början av vissa tekniska omständig- heter, nämligen dels av atomreaktorns ännu relativt låga arbetstemperatur, dels av att dess användning förutsät- ter stora lokala värmebehov. Det förra skälet utesluter åtminstone tills vidare

användningen i indus'triugnar, det se- nare begränsar användningen till ett fåtal större industriella anläggningar med ångbehov för värmeändamål och till större samhällens värmeverk.

Med hjälp av Sveriges ångpanneför— eningar har utredningen sökt bedöma omfattningen av det användningsom- råde, som för närvarande skulle kunna anses stå öppet för atomvärme. Under antagande att det på en plats samlade värmebehovet måste motsvara minst 40 000 kW termisk effekt eller sålunda 35 000 Mcal per timme, begränsas detta område till industrianläggningar och kommunala kraft-värmeverk med en sammanlagd energikonsumtion av om- kring 9 mdr Meal per år eller endast ungefär 6 % av det totala årsbehovet i landet. Sett på längre sikt kan man räkna med att dessa användningsmöj- ligheter ökas genom industrins expan- sion och genom fortsatt utvidgning av våra större tätorter.

Med den kostnadsutveckling, som i föregående kapitel befunnits sannolik, borde vidare senast under 1970-talet all tekniskt möjlig användning av atom- värme även vara ekonomiskt förmån- lig. Bränsleutredningen finner det där- för rimligt att som uppnåeligt mål för den aktiva energipolitiken på detta om- råde räkna med en atomvärmeproduk- tion år 1980 av storleksordningen 30 mdr Meal per år eller omkring 10 % av landets dåtida totala energibehov. Detta skulle innebära att den årliga tillväx-

ten av atomvärmeproduktionen så små- ningom skulle utgöra omkring 1,5 mdr Meal eller 25 % av den beräknade to- tala behovsökningen.

Atomenergins användning för värme— ändamål skulle alltså trots begräns— ningarna kunna verksamt bidraga till att hejda bränsleimportens tillväxt. Man torde här finna en för Sverige specifik atomteknisk utvecklingsupp- gift, eftersom andra industriländer an— tingen äger reserver av kol eller av andra traditionella bränslen med natur- lig användning på motsvarande område eller också saknar egna uranbränslen. Atomvärmeområdet med dess förutsed- da mindre kapitalbehov bör också kun- na utnyttjas som ett värdefullt experi- mentalfält för reaktorutvecklingen jäm- väl för andra ändamål.

På längre sikt har atomenergin för- utsättningar att ytterligare reducera bränsleimportens tillväxt, nämligen inom elkraftförsörjningen som kom- plement till vattenkraften. Utrymmet i detta hänseende bestäms av elkraftbe- hovets tillväxt utöver vattenkraftens en- ligt det föregående begränsade utbygg- nadstakt. Om elkraftbehovet skulle fortsätta att som hittills årligen växa med 6 a 7 %, skulle det år 1980 utgöra 120 mdr'kWh, motsvarande drygt 100 mdr Meal eller en tredjedel av det ovan beräknade totala energibehovet, och den årliga ökningen skulle vara något större än för totalbehovet. Den hit— tills progressiva behovsutvecklingen måste emellertid antas delvis bero av prisrelationernas förut anförda föränd- ringar, vilka gynnat en vidgad elektri- fiering. Bland annat av det skälet att denna tendens numera brutits måste det förutsättas, att progressiviteten i elkraftbehovets tillväxt blir för fram- tiden mindre utpräglad. Å andra sidan kan det pekas på vida konsumtions— fält för bränslen, som under ändrade

förhållanden kan bli tillgängliga för ökad elektrifiering. Sålunda har elek- trisk bostadsuppvärmning i större skala i vårt land hittills ansetts utesluten ge- nom begränsningen av vår vattenkraft; denna tekniska begränsning kan nu väntas bli undanröjd av en praktiskt ta- get oinskränkt tillgång på inhemsk atomkraft.

På grund av det ofrånkomligen högre kaloripriset för elvärme, jämfört med importbränslen, måste dess utvidgade landvinningar inom här antydda an- vändningsområden förutsätta, att för- brukningen vid övergången på ett ge- nomgripande sätt rationaliseras. Härvid kan som regel energibehovet minskas, ofta högst väsentligt, såsom vid rums- uppvärmning genom ökad väggisole- ring m. m., och elektrifieringens import- begränsande effekt blir större än som direkt kan utläsas ur kraftförbruk- ningens ökning. Med de tendenser som kan väntas utmärka importmarkna- derna _— allmänt stigande priser och knapphet på vissa bränslen _— bör det finnas ett betydande utrymme för fort- satt stark expansion på elkraftmark- naden, om blott dess prisnivå kan hål- las någorlunda stabil och taxepolitiken inför det nya perspektivet måhända i ökad mån blir anpassad för att under- lätta användningen av elvärme för skilda ändamål.

Den avgörande frågan blir då om svensk atomteknik skall kunna utveck- las i takt med de förutsedda avsätt- ningsmöjligheterna. Endast därigenom kan balans inom rimlig tid uppnås mel- lan energibehovets och den inhem- ska energiproduktionens tillväxt samt bränsleimportens ökning hejdas, innan den vuxit oss över huvudet. På atom— värmeområdet kan en gynnsam prognos ställas. Där ligger konkurrenskraft gent- emot importbränslen av allt att döma inom nära räckhåll, och den värdefulla

mmm—...ma- .nu-nå..... . ...—_. ...—.-

..a ...,—. .nu..-

tryggheten för värmeförsörjningens ostörda upprätthållande bör, liksom det förhållandevis måttliga kapitalbehovet för värmereaktorer, befordra utveck- lingen. På elkraftområdet innebär det utan tvivel en mycket hög målsättning att med bibehållen prisnivå genomföra den successiva övergången till atom- kraft, men vi åtnjuter här förmånen av att ännu under ett par decennier kunna täcka behovsökningen väsentligen mcd vattenkraft. Vattenkraftrescrven bör så— lunda kunna skänka oss en respittid för utveckling av atomkrafttekniken, så att denna först under 1970-talet behöver överta huvudansvaret för de ökade kraftbehoven. Enligt bränsleutredning— ens uppfattning föreligger det också goda förutsättningar för att detta under atomteknikens tredje decennium skall bli möjligt.

Vid ovanstående bedömning av fram- tiden har bränsleutredningen lämnat åsido den ännu mycket oklara frågan om atomenergins användning vid höga tem- peraturer, såsom i industriugnar av skilda slag. För en tryggad bränsleför— sörjning är det av väsentlig betydelse att den frågan blir löst, så att även dy- lika energibehov kan tillgodoses direkt med inhemsk atomenergi i stället för traditionella bränslen. Utredningen vå- gar emellertid inte bilda sig en upp- fattning om förutsättningarna för en svensk forskningsinsats på detta område inom de närmaste 25 åren. Däremot kan naturligtvis en indirekt sådan an- vändning tänkas åstadkommen genom vidgad elektrifiering av industriugnar.

Vattenkraftens fortsatta utbyggnad

Med det mål, som i det föregående ställts för elkraftproduktionens utveck- ling, är vattenkraftens primära upp- gift i fortsättningen given. Den måste alltjämt utgöra den väsentliga basen för utvecklingen ända tills atomtekniken

utvecklats därhän, att atomenergin blir ekonomiskt förmånlig. Det kan för när- varande inte förutsättas att detta in- träffar tidigare än under 1970-talet, och därav följer att vi alltjämt måste räkna med fullständig exploatering av den utbyggnadsvärda vattenkraftsre— serven, för att inte en sund fortsatt elektrifiering skall behöva hämmas och därmed förbrukningen av importbräns- len ytterligare ökas. Det kommer att bero av en oförutsett snabb atomtek- nisk utveckling, om utbyggnadsvärda vattenfall i större utsträckning skall kunna lämnas outnyttjade med hänsyn till naturskyddsintresset.

De första atomkraftverken kommer med nödvändighet att dra stora inves- teringar och höga fasta årskostnader jämfört med de rörliga kostnaderna för importbränsle. På grund därav och tro- ligen också av tekniska skäl kommer de att drivas med hög kontinuitet, dvs. såsom bottenkraftverk. Även med fram- tidens bränslebesparande men kapital- krävande, avancerade reaktorkonstruk- tioner lär detta bli fallet. Därav följer att de med atomkraftverken samkö— rande vattenkraftverken kommer att i växande grad anvisas belastningsupp- gifter, som kräver hög regleringsgrad. Utbyggandet av regleringsmagasin och av vattenkraftverkens maskinkapaci- tet kommer in. a. o. inte att avstanna i och med att vattenkraftens primära uppgift blivit fullgjord.

Med vattenkraftens fortsatta utbygg- nad kommer också behovet av reserv- kraftverk och av bränsle för deras drift att tillväxa. Vid fullt utbyggd vatten- kraft kan detta behov under årliga lågvattenperioder och torrår antas bli av storleksordningen 5 mdr kWh i ge- nomsnitt per år, vilket vid nu vanliga ångkraftverk skulle föranleda en för- brukning av importbränslen med ett värmeinnehåll av 15 mdr Mcal, ekviva-

lent med 1,5 milj. ton olja. Detta inne- bär att bränsleimporten skulle kunna väsentligt reduceras, i den mån vatten- krafttillgångens minskning vid vatten- brist i stället kunde kompenseras ge- nom ökad produktion av atomenergi, eventuellt genom utnyttjande av en el- jest obegagnad effektmarginal vid atom- kraftverken. Det är emellertid ännu en öppen fråga om detta skall visa sig möj- ligt, och bränsleutredningen räknar i det följande med att reservkraftverken under den nu överblickade 25-årsperio— den alltjämt måste förbruka import- bränslen i proportion till den utnytt- jade vattenkraften.

De inhemska bränslenas uppgifter

Sedan på sätt förut anförts atom- ålderns inträde numera kommit oss väsentligt närmare än som endast nå- got år tidigare kunde förutses, bör vi — såsom bränsleutredningen sökt visa i det föregående _ kunna räkna med en sådan teknisk och ekonomisk ut- veckling, att atomvärme och atomkraft kan ta hand om ökningen av energi- behoven i landet, när vattenkraftens egentliga utbyggnadsepok avslutas på 1970— och 1980-talen. Innan sekretes- sen på atomenergiområdet lättades, framstod det för utredningen som det allvarligaste problemet, hur klyftan mellan vattenkraftepoken och den framtida atomåldern skulle kunna över- bryggas utan fortsatt hejdlös tillväxt av en alltmer försvårad och äventyrlig bränsleimport. Som enda utväg skym- tade då en forcerad bränsleutvinning av stora och växande mått ur torv och skiffer samt utbyggandet av en därtill anpassad distributionsapparat, möjli- gen i form av ett fjärrgasnät. Detta pro- gram hade det väl varit möjligt att med en nationell kraftansträngning genom- föra men blott med stora uppoffringar i andra hänseenden samt genom utbygg-

nad av företag med temporära uppgif- ter, utan verklig framtid. Det är för svensk energipolitik av grundläggande betydelse, att vi nu kan anse oss berät- tigade att avföra ett sådant besvärande mellanspel ur diskussionen.

Förutsatt att vi tveklöst fullföljer den aktiva energipolitik, som erfordras för att atomvärme, atomkraft och vatten- kraft skall kunna inta sin i det före- gående utstakade plats i Sveriges energi- balans, kan alltså de egentliga inhem- ska bränslena — ved-, torv- och skif- ferbränslen _— anvisas uppgifter som naturligt motsvarar deras omfattning och karaktär. Deras huvuduppgift kan därmed förbli att utgöra reservbräns- len för användning vid avspärrning av den betydande import av olja och kol- bränslen, som trots allt med visshet kommer att även framdeles under nor- mala tider täcka huvudparten av våra energibehov.

I första hand blir det då av be- tydelse att en snabbt mobiliserbar produktionsberedskap byggs upp till sådana mått, att den kan effektivt hjälpa oss över en krisperiod. Det mås- te bli en stående uppgift för det per- manenta rådgivande organ, som bör efterträda bränsleutredningen, att suc- cessivt bedöma omfattningen av denna beredskap och dess inriktning allt efter utvecklingen av importmarknader och förbrukning.

En ingalunda oviktig uppgift blir det emellertid också att upprätthålla en fredsmässig produktion och använd- ning av inhemska bränslen, så långt detta är ekonomiskt försvarligt. Detta är av betydelse både för handelsbalan- sen och för bränsleberedskapen. Varje ytterligare övergång från ved- till olje- eldning ökar behovet av beredskaps- åtgärder, varje ökad användning av ved— torv- och skifferbränslen minskar detta behov. En växande bränslein-

.. .... - ..-.._....._.___.._—_._u......=u_ »

dustri på basis av torv och skiffer inom rimliga gränser äger därför ett direkt beredskapsvärde, vars storlek det är av nationalekonomisk betydelse att fast— ställa och beakta. Sådana industrier ut- gör dessutom ett omistligt hemvist för det fortlöpande forsknings- och utveck- lingsarbete, som erfordras för att pro- duktionsmetoderna för beredskapsända- mål skall kunna anpassas efter rådande förutsättningar. Inte minst ur rekryte— ringssynpunkt är det angeläget, att den- na vcrksamhet kan knytas till kommer- siellt drivna industriföretag med fort- gående utbyggnad på arbetsprogram- met. Utbyggnaden kan emellertid med atomenergins nu förutsedda utveckling hållas inom en begränsad kostnadsram, och dess genomförande behöver inte in- nebära någon alltför tyngande belast- ning på samhällsekonomin. Utvecklings- programmet för de svenska bränslenas rationella tillgodogörande och de när- mast erforderliga åtgärderna för dess genomförande utgör huvudtemat för de följande kapitlen av detta betänkande.

Rationell användning

Rationell användning av energi är naturligtvis lika viktig som rationell anskaffning och framställning. Det krä- ver ofta väsentligt mindre investering att inbespara ett energibelopp vid an- vändningen än att öka energiproduk- tionen med samma belopp. Betydande besparingar kan i själva verket göras praktiskt taget utan investering, mången gång blott genom ökad upp- märksamhet vid skötseln av den energi- förbrukande utrustningen. Det senare gäller framför allt vid mindre enheter, där besparingen visserligen kan te sig oväsentlig för den enskilde men där den genom det stora antalet enheter kan bli av nationell betydelse. En ak- tion för ökad rationalisering utgör allt— så en naturlig första angreppslinje för

att minska totalförbrukningen och där- med bränsleimporten.

Energi kan i första hand inbesparas genom minskning av förlusterna i eld- städer, ugnar, motorer etc., vilket kräver beaktande vid såväl anskaffning som drift. Men det kan också slösas med den energi, som tas ut från sådana anordningar, genom onödigt låg värme— isolering eller onödigt stark ventila- tion av byggnader, genom överbelast- ning eller obehövlig tomgångskörning av motorer o. dyl. Tillförd energi, som bortgår i form av värme, kan i många fall återvinnas medelst värmeväxlare och måhända framdeles i ökad om- fattning genom värmepump. Slutligen hör det till rationell energiförsörjning att riktig energiform blir vald för varje särskilt ändamål. I detta hänseende har vi i vårt land också att beakta de inhemska energikällornas större värde, i det att användning av importbränsle alltid medför extra utgifter för samhäl- let eller för den enskilde, antingen för särskilda beredskapsåtgärder eller på grund av fördyrad anskaffning vid de tillfällen då importen upphör eller rubbas.

En fortskridande rationalisering _— i många fall med gamla anor och all- mänt påskyndad under försörjnings- kriser — pågår inom de flesta förbruk- ningsområdena. Processen befordras av en ständig utrednings- och försöksverk- samhet, delvis genom kollektiva organ såsom Jernkontoret och ångpanneför— eningarna. I stort sett kan bränsle- utredningen därför inskränka sig till att understryka vikten av att, vid det framtidsperspektiv som utredningen nu finner sig böra ställa, denna process förs allt vidare. I det följande skall endast anges några av de riktlinjer som därvid kan komma i fråga.

Den i vårt land genomgripande elek— trifieringen innebär på många områden

en för nu överblickad framtid rationell lösning av drivkraftsproblemet. På and- ra områden får andra metoder till ra- tionalisering av försörjningen med driv- kraft sökas. Inom transportväsendet spa- rar man sålunda bränsle genom att övergå till dieseldrift vid mindre belas— tade järnvägar, genom att höja verk- ningsgraden hos fordonens motorer samt genom att förbättra vägnätet.

På det industriella värmeomrädet har rationaliseringen under senare år in- riktats på ökad användning av elek— trisk och därmed i huvudsak inhemsk energi. Användningen av importbräns- len har mer och mer begränsats till ångpannor och sådana ugnar, som av tekniska eller ekonomiska skäl inte lämpar sig för eldrift. På det senare området får övergång till gaseldning allt större betydelse såsom rationa- liseringsmedel. I övrigt måste framde- les uppmärksamheten riktas jämväl mot möjligheterna att direkt använda atom- värme för industriella ändamål.

Det stora fältet för rationalisering av bränsleförsörjningen framträder emel— lertid på byggnadsområdet, där utveck- lingen medfört att det naturliga eko- nomiska intresset av en bränslebespa- ring ofta inte kan göra sig gällande och eljest motverkas av andra samhällseko— nomiska krafter, såsom strävan att ut- nyttja disponibla investeringsmedel för största möjliga hyggnadsvolym. Arbets- uppgifterna på detta fält är otaliga, de hänför sig till graden av centralisering vid värmeproduktionen, till värmeiso— leringen vid ny- och ombyggnader, till husinstallationerna för värme, varmvat- ten och ventilation, till valet av bränsle eller av distributionssystem för värme, till drift och skötsel av värmeanlägg- ningarna men också till administrativa åtgärder, som påverkar hyresmarkna- dens fördelning av uppvärmningskost- naderna.

Målet för rationaliseringen på bygg— nadsvärmeområdet bör naturligtvis vara att genom tekniska och administ- rativa åtgärder begränsa bränsleför- brukningen till den med hänsyn till årskostnaderna optimala. Med prisre- lationernas utveckling kan detta opti- mum förutsättas ligga högst väsentligt under den nuvarande förbrukningen. Då cirka en tredjedel av hela bränsle— förbrukningen hänför sig till uppvärm- ning av byggnader, inses betydelsen av minskat slöseri på detta område. Hjälp- medlen hör i huvudsak hemma inom byggnadstekniken och bostadsmark- nadspolitiken. Genom den nyligen in- rättade, till socialdepartementet hö- rande Statens nämnd för byggnads- forskning har landet också fått ett per- manent organ för utredning, planlägg— ning och ledning av en rationaliserings- verksamhet, som jämväl omfattar upp- värmningsproblemet. Nämnden har till- satt et't särskilt byggnadsvärmeutskott, vilket — vid sidan av vissa utav nämn- den för särskilda ändamål beviljade an- slag — har en årsbudget för allmänna undersökningar på byggnadsvärmeom- rådet på drygt en kvarts miljon kronor. Detta utskott har i samråd med bräns- leutredningen gjort upp ett flerårs- program för verksamheten.

Utredningen har med tillfredsstäl- lelse konstaterat värmeutskottets goda start och anser sig inte behöva föreslå ytterligare åtgärder på dess område. Emellertid måste man framdeles vara beredd på att det av beredskapsskäl kan komma att ligga i bränsleförsörj— ningens intresse att i vissa hänseenden —-— i fråga om försöksverksamheten el- ler utformningen av tekniska och ad— ministrativa åtgärder _ gå längre än vad som ur renodlat byggnadsekono- misk synpunkt kan te sig motiverat. I sådana sammanhang kan värmeut- skot'tets budget behöva förstärkas med

.. . ._—f .nu-.KNTM

medel avsedda att gagna bränsleför- sörjningen. Ett samarbete, motsvarande det som utvecklats med bränsleutred- ningen, bör därför i fortsättningen etableras med det permanenta organ som får överta uppgiften att följa bräns— leförsörjningens utveckling. Försöksverksamhet i syfte att ratio— nalisera bränsleförbrukningen på bygg- nadsområdet torde i huvudsak försiggå inom nybyggnadsverksamheten och el- jest kunna förläggas till befintliga eller i andra sammanhang tillkommande laboratorier. Bränsleutredningen finner emellertid anmärkningsvärt att det allt- jämt saknas ett välutrustat, allmänt till- gängligt laboratorium för panntekniska och därmed sammanhängande uppgif- ter. En centralt organiserad sådan an- stalt skulle också kunna medverka vid samordning av redan befintliga forsk- ningsresurser och utgöra ett lämpligt forum för den upplysningsverksamhet som enligt sakens natur är av särskild betydelse på byggnadsvärmeområdet och som för närvarande provisoriskt bedrivs vid Statens hantverksinstitut (jfr sid. 80). Med hänsyn till denna frå- gas nära anknytning till byggnadstek- niken inskränker sig utredningen emel- lertid till att förorda, att byggnads- forskningsnämnden och närmast dess värmeutskott tar frågan under övervä- gande och framlägger därav eventuellt föranledda förslag. Självfallet bör där- vid även den möjligheten beaktas, att verksamheten permanent blir förlagd till hantverksinstitutet, dock förutsatt att laboratoriet dels såsom opartisk provningsanstalt blir tillgängligt för var och en som därav är i behov, dels så- som försöksinstitut står öppet för in— tresserade forskare från andra håll. Med vedkonsumtionens tillbakagång har byggnadsuppvårmningen i huvud- sak kommit att belasta bränsleimpor- ten. Vår inhemska energikälla vatten-

kraften har på grund av bl. a. sin be- gränsade omfattning inte kommit i fråga för uppvärmning i större skala på elektrisk väg. Såsom tidigare antytts syns emellertid nu atomenergin öppna möjligheter till en återgång till in- hemska resurser på detta område. Större tätorter kommer att kunna för— ses med atomdrivna värmeverk, och i övrigt kan, åtminstone längre fram, med teknikens utveckling atomenergi tänkas distribuerad på elektrisk väg även för värmeändamål, förutsatt att bebyggelsen anpassas därtill genom för- stärkt byggnadsisolcring och eventuellt värmeåtervinning ur avloppsvatten och ventilationsluft. Det bör uppdras åt byggnadsforskningsnämnden att, i sam- råd med organisationerna på kraftpro- duktionens och kraftdistributionens om- råden, i fortsättningen studera denna fråga med beaktande av de rön som successivt kommer fram, särSkilt i fråga om kostnadsutvecklingen för atomkraft. En form av centraliserad värmedistri- bution, som prövats i vissa av Stock- holms trädgårdsstäder, utgör uppvärm- ningen med gaseldade småpannor i vil- lor eller bostadslägenheter. Därvid fram- ställs gasen alltså centralt, medan själva eldningen sker lokalt, Värmeförlusterna blir vid detta system låga, vid distribu- tionen praktiskt taget obefintliga. Drif- ten av gaspannorna kan automatiseras i sådan grad, att bekvämligheten blir densamma som vid direkt värmedistri- bution. En fördel med systemet ligger däri att värmeförbrukningen vid den individuella regleringen blir mera spar- sam, särskilt för värmning av hushålls- vatten. Vid detta system, som ytterligare berörs i del II, »Gas— och koksförsörj- ningen», elimineras visserligen inte bränsleimporten, men den kan enligt vunnen erfarenhet minskas avsevärt. För andra hushållsändamål än upp- värmning används i våra dagar i väx-

ande utsträckning elkraft. Därmed blir dessa behov i huvudsak tillgodosedda med inhemsk energi, och med atom- energin inom räckhåll kan denna ut- veckling oförhindrat fortsätta. I bety- dande omfattning (600000 hushåll) inom ett tjugotal av våra större städer används emellertid för sådana ändamål sedan gammalt också gas. Stadsgasver- kens avsättning, som till en början av- såg allmän och enskild belysning, om- fattar nu, utom matlagning i större och mindre hushåll samt restauranger, även industri och hantverk samt undantags- vis, som nyss berörts, bostadsuppvärm— ning. I övrigt kan det sägas att gas- distributionen numera till stor del kom— pletterar distributionen av elkraft.

På grund av olika förhållanden, särskilt anknytningen till koksförsörj- ningen, har gasverkens framtid på se- nare tid tett sig prekär. Några av de minsta gasverken har lagts ned eller lagts om till distribution av sådan gas, som i flytande form erhålls från olje- raffinaderier i landet. Andra gasverk står alltjämt inför frågan om sitt fram- tida bestånd. Även om tidigare i så- dana fall goda argument kunnat anfö- ras för gasens ersättande med elkraft, så syns numera, i varje fall i de större städerna, de starkare skälen tala för en fortsatt distribution av stadsgas, särskilt som denna produceras med mycket god verkningsgrad. Dessutom är det allt mer olägliga beroendet av koksmarknaden på väg att upphöra genom möjlighet till totalförgasning, framför allt av olja, ävensom till import av naturgas i fly- tande form. Vidare skulle nedläggan- det av större gasverk kunna medföra besvärande extra anspråk på elkraft- försörjningen.

Gasproblemet skymtar alltså även för Sveriges del i framtidsbilden på flera håll, om också inte på samma fram- trädande sätt som i länder med egna

tillgångar av högvärda fossila bränslen. Utvecklingen är i hög grad beroende av distributionskostnaderna, som på grund av höga fasta ledningskostnader snabbt sjunker med ökad belastning. Stadsgasverkens utveckling lär därför bli avhängig av att deras avsättning kan ökas för industri- och byggnads- värme.

I fråga om fjärrdistribution av gas i vårt land är framtiden högst oviss.

Visserligen utgör högtrycksgasled- ningen ett billigt medel för energi- transport — enligt vissa uppgifter det billigaste — men endast under förut- sättning av mycket stora energileve- ranser. På utredningens initiativ har på ett tidigare stadium, innan atom- energins möjligheter ännu hunnit klarna, fjärrgasteknikens tillämpning på svenska förhållanden studerats av särskilda experter, utgående från en tänkt överföring till Stockholm från en utvidgad skifferoljeindustri i Närke. Det framgick därvid att god ekonomi skulle erhållas först vid en överföring av storleksordningen 50 000 m3 gas per timme, motsvarande i runt tal fem gånger den nuvarande gasproduktionen i Kvarntorp. Med hänsyn till den spridda bebyggelsen och de stora av- stånden är det knappast troligt, att ett fjärrgasnät i vårt land skulle kunna komma till stånd, i varje fall icke ba- serat blott på egna bränslereservcr. Möjligen kan emellertid den nya gas- tekniken komma att erbjuda så stora fördelar, att man i en framtid kan över- väga förgasning invid importhamnarna av det importerade bränslet —— kol och framför allt olja _ samt distribution över ett stamledningsnät. Ett sådant nät skulle sannolikt äga fördelar fram- för ett oljeledningsnät såsom ett all- mänt distributionssystem för energi. Om det komme till stånd, skulle också möjlighet öppnas för anslutning av så-

* _. anim

, ”r...—,..-". ;. -..a

väl raffinaderier och eventuella koks— verk som torv- och skifferförgasnings- anläggningar. Därmed skulle import- beroendet kunna ytterligare reduceras.

Beredskapslagriug och produktionsberedskap Målet för den aktiva energipolitiken _— att hejda bränsleimportens ofrån- komliga tillväxt vid en nivå som kan godtas från ekonomiska, handelspoli- tiska och beredskapsmässiga synpunk- tcr — kan av skäl, som torde framgå av det föregående, inte tänkas uppnått förrän tidigast under 1970-talet. Im- portens dåvarande nivå måste antas bli åtminstone omkring 50 % högre än den nuvarande, dvs. två till tre gånger så hög som strax före andra världskriget. Inte ens den mest aktiva energipolitik befriar oss sålunda från beredskapsbe- kymren, de kommer tvärtom ändå att öka ytterligare. Bränsleberedskapens rationella planläggning och genomfö- rande blir därigenom alltjämt huvud- problemet inom bränsleförsörjningen. Det är i dagens läge närmast två vä- gar, som kan leda till den beredskaps- mässiga tryggheten: ökning av bered- skapslagren av importbränslen samt förstärkning av produktionsberedska- pcn för inhemska ersättningsbränslen av ved, torv och skiffer. Det inses snart att båda vägarna måste beträdas, men avvägningen dem emellan blir liksom storleksordningen av den totala insat- sen beroende av de krav, som bedöms uppkomma i de olika lägen som be- redskapen är avsedd att trygga.

Blir landet plötsligt indraget i krig, utan att vi dessförinnan givits tillfälle att inför hotande krigsfara bygga upp produktionsberedskapen, blir det —— frånsett en ytterst osäker import — en- dast på lagrens omfattning som för- mågan att uthärda de första krigsmå- nadernas isolering kommer att bero. Någon mot krigsskador säkrad pro-

duktion av sådana mått, att den blir av märkbar betydelse för försörjningen, lär då inte hinna komma till stånd. Efter detta inledningsskede måste för- sörjningen med nödvändighet bli be- roende av tillförsel utifrån. Behovs- bilden blir i krigsfallet förändrad i flera avseenden. Försvarsmakten och civilförsvaret ställer ökade krav på drivmedel och bränslen, krav som måste tillgodoses under ytterst försvårade dis- tributionsförhållanden. Å andra sidan kan den civila förbrukningen inskrän- kas genom långtgående ransonering. Ut— spridda och krigsskyddade lager mäste här stå till förfogande för de priorite- rade behoven, särskilt av drivmedel, medan i övrigt den civila bränsleför- sörjningen får tas om hand av ansva- riga regionala organ, uppenbarligen i huvudsak på grundval av vedtillgång- arna.

På liknande sätt kan vi bli i allt väsentligt hänvisade till upplagda be- redskapslager redan vid ett inträ- dande spänningstillstånd i världspoli- tiken med hot om krig mellan stor- makter. Deras uppladdning kan då ta i anspråk de på världsmarknaden till- gängliga bränslekvantiteterna och transportmedlen i sådan utsträckning, att vår tillförsel blir starkt försvårad, fördyrad och begränsad. I ett sådant läge får vi räkna med att den indust— riella verksamheten, jämväl för export, måste upprätthållas och av allmänna beredskapsskäl snarast ökas. Person- bilstrafik och rumsuppvärmning utgör behovsområden, inom vilka snabb in- skränkning kan och måste komma till stånd, medan sådana långtgående åt— gärder som utrymning av tätorter eller hopflyttning av befolkningen ännu inte tillgrips. Produktionsberedskapen bör visserligen förutsättas pådragen på ett tidigt stadium men då snarast med tanke på ett efterföljande stormakts-

krig och den kan i varje fall knappast hinna utvecklas. En stark avtappning av lagertillgångarna måste därför bli följ- den, innan ett sådant spänningstillstånd utjämnas eller utlöses i krig.

I viss mån likartat blir läget för oss vid ett lokalt krig som berör bränsle- exporterande områden, exempelvis Mel- lersta Östern, och jämväl vid andra rubbningar av tillförseln utifrån såsom på grund av förvecklingar mellan in- tressenter inom oljeindustrin, svårare arbetskonflikter inom bränsleindustrin eller transportväsendet eller exceptio- nellt svår isblockad av våra kuster och handelsvägar. Även i sådana fall blir försörjningen beroende av tillgången till beredskapslager vid sidan av de kommersiella lagren. De sistnämnda måste förutsättas genom handelns och konsumenternas försorg hållas tillräck- ligt stora för komplikationer av mera normal räckvidd liksom för utjämning av behovens och tillförselns naturliga årsväxlingar.

Annorlunda ställer det sig under en långvarig avspärrning, som föranletts av ett stormaktskrig i vilket Sverige icke invecklats. Med hänsyn till risken för att vi ändock kommer att beröras av krigshandlingar, kan då viss ut- rymning av tätorter bli anbefalld och långtgående inskränkningar genomfö- ras i fråga om civil förbrukning av drivmedel och bränslen, särskilt för transporter, uppvärmning och export- industri. För ett sådant avspärrnings- läge — med starkt reducerad eller upp- hörd tillförsel utifrån — kan en ut- hållig försörjning inte effektivt uppnås utan en kombination av lagring och produktionsförberedelser. Att åstad- komma denna uthållighet med enbart lagring skulle kräva orimliga kvanti- teter och kostnader. Dessutom lär er- farenheten att, hur stora lagren än är, så bedöms varje lagrat ton så värde-

fullt när en avspärrning av obestämbar längd sätter in, att man ändå drar sig för att använda lagren och hellre im- proviserar en inhemsk produktion; och detta trots att man är väl medveten om att improvisationer är både dyrbara och långsamt verkande och att de i de flesta fall ger en undermålig kvalitet. Att å andra sidan söka trygga försörjningen blott och bart med en förstärkt pro- duktionsberedskap är ogörligt utan enorma uppoffringar för att göra pro- duktionen snabbt mobiliserar. I prin- cip blir sålunda avspärrningsbered- skapen icke effektiv, med mindre lag- ren är så stora, att de i varje fall för— mår täcka de oundgängliga behoven under den omställnings- och startperiod, som krävs för att uppnå den inhemska produktionens möjliga nivå, dvs. den nivå efter vilken konsumtionen till slut måste rättas. Produktionsberedskapen bör vara inriktad på en kort igång- sättningstid, rimliga produktionskost- nader och för användningen godtagbar kvalitet.

Den ur allmänna synpunkter allvar- ligaste risken utgör naturligtvis krigs- fallet. De kvantitativa kraven på bered- skapsåtgärderna blir emellertid otvivel- aktigt störst i det fall, att vi än en gång skulle lyckas hålla oss utanför ett lång- varigt stormaktskrig —— avstängda från importmöjligheter som vi då skulle nödgas vara. Isoleringens vådor blir så mycket mer påtagliga, som vi självfal- let ständigt måste vara beredda på att trots allt till slut bli indragna i kri- get. Även om det med fog kan anses mindre sannolikt, att vi vid en ny stor- maktskonflikt undgår att från början beröras av krigshandlingarna, så kan vi fördenskull inte åtnöja oss med en- bart en bränsleberedskap för krigsfal- let. Det är blott en naturlig konsekvens av vår alliansfria utrikespolitik, att vi bereder oss på de lägen som kan följa

. &lM-i— "M..-u... nef—Å u—n—n

med dess framgång. Bränsleberedska- pen måste därför utbyggas med sikte på en långvarig, av pågående stor- maktskrig föranledd avspärrning, före- gången av ett kortare storpolitiskt spän- ningstillstånd med starkt försvårad till- försel men med hänsyn tagen till ris- ken, att kriget slutligen berör också vårt eget land. En så uppbyggd, effektiv be- redskap kan anses täcka även andra ovan berörda risker.

De samlade årskostnaderna för bräns- leberedskapen, sålunda i huvudsak för särskilda reservlager samt förberedel- ser för ersättningsproduktion, kan na- turligen betraktas som en samhällets försäkringspremie mot de katastrofala följder, som en otillräckligt förberedd avspärrningssituation skulle kunna få för vårt försvar och hela vår försörj- ning genom vårt reguljära beroende av importbränslen. För att motsvara beho- ven måste dessa kostnader bli av be- tydande storlek, och disponibla medel kommer med visshet alltid att visa sig knappa. Det blir då mer än eljest ange- läget att medlen används så, att effekten blir maximal. Vid avvägningen mellan olika beredskapsåtgärder bör följaktli- gen strävan vara att åstadkomma en ekonomiskt optimal fördelning.

Detta innebär bl. a. att reservlagren — i den mån de ej avser bränslen för speciella behov såsom drivmedel, me- tallurgisk koks och gasverkskol —— bör inriktas på det bränsle som drar de minsta lagringskostnaderna. Den nu pågående prisutvecklingen pekar i detta hänseende på oljan (råolja och eldningsoljor), men frågan kräver stän- dig uppmärksamhet även på den tek- niska utvecklingen i fråga om lagrings- anordningar samt därvid uppkom- mande förluster genom avdunstning och kvalitetsförsämring. Teknikens ståndpunkt, då det gäller möjligheten att lagra kol och koks under vatten

samt oljor i bergrum efter skilda meto- der, kan påverka valet vid olika tider.

Eftersom lagringsbehovet för en ut- hållig avspärrningsberedskap beror bl. a. av igångsättningstiden för ersätt- ningsproduktionen, bör vidare varje åtgärd, som kan förkorta denna tid, värdesättas efter det lagringsbehov som därigenom bortfaller. Genom att fast- ställa ett normalvärde för den årliga lagringskostnaden per energienhet er- håller man en enkel metod att jämföra olika projekt för produktionsberedskap och att för varje fall bestämma, hur långt denna beredskap bör drivas. Vid en sådan kostnadsjämförelse bör års- kostnaden tydligen omfatta ränta, full- ständigt underhåll (eller avskrivning motsvarande förslitning etc.), drift, lageromsättning, svinn och andra ut- gifter under tiden för beredskapens upprätthållande. Däremot bör »försäk- ringspremien» för beredskapslagring icke beräknas innefatta avskrivning av kapitalinsatsen, vilken vid ifrågavaran- de bedömning i stället bör anses mot- svara ett kapitaluttag vid användning- en.1 Det lagrade bränslet kan då väntas bli avsevärt billigare i användning än ersättningsbränslena.

Med detta betraktelsesätt kommer man som regel att finna vissa åtgärder för snabbare igångsättning av ersätt- ningsproduktionen avgjort förmånliga. Dit hör metodstudier och standardi- sering av konstruktioner, viss anskaff- ning av verktyg och materiel för till- verkningen samt förberedande anlägg- nings- och fältarbeten; sådana arbeten kan mången gång avkorta igångsätt- ningstiden med flera år och härjämte högst väsentligt effektivisera en bli- vande produktion. Som exempel kan det med hänvisning till kostnadsupp-

1 Utredningen tar självfallet härmed inte ställning till vilka principer som i bokföringen skall tillämpas för lagerhållningen.

gifterna i torvkapitle't av del II nämnas, att i förväg utförd grovdikning och grovplanering av en i beredskapspro- grammet ingående torvmosse, trots re— lativt höga underhållskostnader, endast skulle betinga en bråkdel av kostnaden för den genom tidsvinsten inbesparade lagringen av kol eller olja. Däremot skulle fullt utbyggda maskintorvanlägg- ningar inte kunna genom ytterligare tidsvinst bära de tillkommande bered- skapskostnaderna eller de driftförlns- ter, som måste påräknas vid en trots av— sättningssvårigheter upprätthållen re- guljär produktion. Å andra sidan leder detta betraktelsesätt till den uppenbara slutsatsen att varje åtgärd, som leder till att den reguljära inhemska energi- produktionen ökas, ur samhällelig syn- punkt äger ett beredskapsvärde mot- svarande en eljest erforderlig lagrings- kvantitet.

Allmängiltiga regler för bedömning av dessa avvägningsfrågor kan självfal- let inte ställas upp. Bedömningen blir beroende av många och invecklade fak- torer, inte minst de allmänna bered— skapsprinciper som kan komma att bli gällande. Vidare påverkas den av den tekniska utvecklingen, som bör följas kontinuerligt av bränsletckniskt sakkun- nigt organ såsom rådgivare åt bered- skapsmyndigheterna.

Frånsett förberedelserna för gengas- drift finns f. n. i rent teknisk mening ingen systematiskt planlagd produk- tionsberedskap på bränsleområdet. I en ny avspärrningssituation blir vi alltså t. v. hänvisade att starta från utgångs— punkter, som i huvudsak skapats av erfarenheterna från 1940-talet. För ved— produktionen får detta anses såsom ett normalt godtagbart beredskapsläge, men på torv- och skifferoljeområdena är det angeläget att snarast möjligt höja såväl den organisatoriska som den materiella beredskapen. I första hand krävs emel-

lertid på sistnämnda områden ännu, såsom föregående kapitel visar, en om- fattande försöksverksamhet för bestäm- mande av de metoder, som denna bered— skap skall bygga på, och under tiden kan en verklig planering inte åstadkom- mas. Vissa förberedelser av annat slag är dock som förut anförts redan möj- liga, särskilt fältmässigt iordningsstäl- lande av torvmossar.

Även lagerhållningen är f. n. högst otillfredsställande ur beredskapssyn- punkt. De statliga reservlagren har inte ökats i takt med importvolymen; den oljeimportörerna åliggande lagrings— plikten om 15—25% av årsimporten har ofta icke kunnat upprätthållas på grund av byggnads- och investerings- begränsningar, och de efter kriget tid- vis relativt goda lagren hos industriella förbrukare av kol och koks har på de senaste åren decimerats under infly— tande av dels marknadssvårigheter och kreditrestriktioner och dels de i fråga om lagervärdering skärpta skattereg- lerna.

Med ett sådant utgångsläge måste det dessvärre vara orealistiskt att nu tro sig snabbt kunna åstadkomma en bräns- leberedskap som ger fullkomlig trygg— het. Inte ens på tioårig sikt kan ett sådant mål anses uppnåeligt. En rea- listisk målsättning måste enligt bränsle- utredningens uppfattning begränsas till att inom ett kvartssekel uppnå en efter framtida behov anpassad produktions- beredskap, kombinerad med en lagring av importbränslen, som innefattar så- väl avspärrnings- som krigsreserv. Uf— byggnaden av produktionsberedskapen bör påbörjas, så snart användbara re- sultat vunnits genom det enligt vad som framgått av det närmast föregående ka- pitlet erforderliga tekniska försöks- och utvecklingsarbetet. Beredskapslagrens förstärkning måste däremot omedelbart igångsättas och bedrivas så intensivt,

.. .. ...—_ Jm-

ärvt-z.; .a...) a-

. ..;

att lagren dels växer i takt med fortsatt ökning av bränsleimporten, dels suc— cessivt eliminerar den nu förefintliga bristen.

Tillämpningen av här angivna prin— ciper för bränsleberedskapens utbygg— nad måste givetvis vid varje tidpunkt bli bestämd bl. a. av den bedömning av behoven, som de för den totala bered- skapen ansvariga myndigheterna kan komma att göra. Vad beträffar lagring- en kan resultatet i fråga om kvantite— ter och kostnader på grund av det nära sambandet med försvarsberedskapen icke offentliggöras. I denna del har bränsleutredningen i ett i juni 1955 överlämnat hemligt delbetänkande (stencil) framlagt sina förslag för den första utbyggnadsetappen av en utvid- gad oljelagring, avseende de närmaste tio åren. Detta har sedermera åtföljts av ett motsvarande yttrande angående lagringsspörsmålen i fråga om fasta bränslen. Medan utredningen därvid icke funnit sig böra föreslå någon lag- ringsplikt för fasta bränslen, innebär den framlagda planen för oljelagring- ens utbyggnad, att nu gällande skyldig— het för importör av motordrivmedel (bensin och fotogen) att hålla lager därav successivt ökas från nuvarande 25 % till 45 % av årsomsättningen. Pla- nen förutsätter därutöver bl. a. såväl en utvidgad statlig lagring av bränslen som åtgärder för att uppmuntra till ökad lag- ring i enskild regi.

Frågan om den närmare utform- ningen av lagringsprogrammet i vad gäller olja och oljeprodukter har, såsom utredningen förordat, sedermera över- lämnats till särskilda utredningsmän— 1955 års oljelagringskommitté — och bränsleutredningen finner sig icke här behöva utförligare än ovan skett redo— visa sin syn på lagringsproblemen. I be- tänkandets båda följande kapitel ut— vecklas däremot mer ingående utred-

ningens förslag till närmaste åtgärder för förstärkning av produktionsbered- skapen.

Investeringsproblemet

Den här diskuterade energipolitikens ledmotiv är väsentligen av handelspo— litisk och beredskapsmässig natur, men politikens medel förutsätts brukade en- dast i en omfattning, som jämväl med- för god ekonomi. Den utveckling av vår inhemska energiproduktion, som på dessa grunder kan förordas, kommer emellertid uppenbarligen att medföra mycket stora kapitalbehov, särskilt på elkraftområdet, vilka inte kan undgå att kollidera med andra viktiga intressen, så mycket mer som investeringsproblc- met alltmer framträder som den pro- gressiva samhällsutvecklingens ömma punkt. Energipolitikens framgång kan därför antas bli slutligt beroende av att detta problem kan bemästras.

Energibehovets tillväxt står visser— ligen i ett direkt samband med den allmänna expansionen och därigenom med nyinvesteringen inom näringsliv och bebyggelse. Den här förordade ak- tiva energipolitiken syftar emellertid till en starkare progressivitet för den inhemska energiproduktionen än som kännetecknar behovsutvecklingen, med- förande en tendens till ökning av ener- gisektorns krav på andel i tillgängliga investeringsmedel.

En sådan tendens har redan kunnat iakttas för den i detta sammanhang dominerande kraftförsörjningens del. Ur uppgifter som lämnas i »National- budget för år 1956», kan det sålunda utläsas att kraftverkens kapitalbehov, som före andra världskriget stannade vid omkring 2 % av landets totala in-

1 Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Ser. B: 18 (Stockholm 1956).

vesteringsvolym, efter kriget successivt vuxit till 4 a 5 % därav. Om det beaktas att kapitalinsatsen i kraftverksrörelsen i huvudsak avser nya anläggningar, me- dan den redovisade totala investe- ringen bör kunna antas till omkring halva beloppet åtgå för ersättningsåt- gärder', och om det vidare tas hänsyn till inhemsk bränsleproduktion och bränsleförädling (gasverk, oljeraffina- derier m. ni.), så torde energisektorns kapitalbehov f. n. kunna uppskattas i mycket runt tal motsvara 10 % av det belopp, som kan ställas till förfogande för nya anläggningar. Denna andel för energiförsörjningen har synbarligen hit— tills kunnat tas i anspråk utan olägen— het för andra samhällsintressen, men tecken tyder å andra sidan på att där- med också en gräns blivit nådd, som inte utan vidare kan överskridas. Pro- blemet torde alltså kunna formuleras så: Kan den önskvärda, starkt progressiva produktionsutvecklingen på energisek- torn åstadkommas inom en oförändrad kvot av tillgängligt investeringskapita]?

Svaret på denna fråga är väsentligen avhängigt av den tekniska utveck- lingen på elkraftproduktionens område. Insatserna på övriga områden blir näm- ligen, även om de i och för sig krä- ver avsevärda kostnader, av relativt mindre betydelse i detta sammanhang. Användningen av atomvärme för stor- industrier och samhällen i den om— fattning, som ter sig tekniskt möjlig, medför utan tvivel en betydande re— duktion av kapitalbehovet, jämfört med vad motsvarande utvidgning av kraft- produktionen för värmeändamål skulle kräva. Det avgörande blir dock hur den successiva övergången från vattenkraft till atomkraft kommer att påverka ut- vecklingen av kapitalbehovet. I detta hänseende kan på nuvarande stadium ingen säker förutsägelse göras. Men det ligger i sakens natur att investe-

ringsbehovet för atomkraftverk, vilka kommer att kräva betydligt högre drift- kostnader, måste bli avsevärt lägre än för norrländsk vattenkraft med tillhö— rande överföringsledningar, om drift- ekonomisk paritet skall kunna uppnås. Då så enligt det föregående kan vän— tas ske inom den överblickade 25—års- perioden, innebär detta att kapitalbe— hovet redan tidigare måste ha blivit lägre för atomkraften än för motsva- rande vattenkraft.

Det föreligger sålunda vissa förut— sättningar för att det specifika investe- ringsbchovet för inhemsk energipro— duktion skall kunna successivt sänkas genom övergång till atomvärme och atomkraft. Om detta skall kunna ske i tillräcklig omfattning och med önsk- värd snabbhet, kommer att bero av den svenska atomteknikens utveckling men också av att kraft- och värmeproduk- tionen i tekniskt hänseende målmed- vetet inriktas på en begränsad investe- ringsvolym. Olägenheten för samhället av att därigenom —— såsom genom ökad ångkraftandel — självkostnaden för energiproduktionen kan bli något högre måste bli mindre kännbar än den som eljest skulle kunna uppkomma, dvs. om produktionen på grund av kapitalbrist icke kunde följa behovsutvecklingen. Denna anpassning av utvecklingen efter kapitaltillgången blir följaktligen en ytterst viktig uppgift för framtidens kraft- och Värmeteknik. Å andra sidan måste det framhållas att även en tem— porär ytterligare inskränkning av kapi- taltilldelningen, utöver vad som motsva- rar den möjliga anpassningen, kan få ödesdigra verkningar till hinder för den aktiva energipolitikens genomförande och därmed för den eftersträvade pro- duktionsutvecklingen i landet.

1 Jfr professor I. Svennilson i »Tekniken och morgondagens samhälle» (Tidens förlag, Stock- holm 1956).

Energibehov Miljarder Mcul/dr

350

Inhemsk energlproduktlon

1955 1960 1965 1970 1975 1930 År

Fasta lmport- V Atomvärme bränslen för %

gasverk. hyttor och gjuterler Vatten- och % Ved. skånekul. atomkraft torv o. sklffer

Fig. 3. Energiförsörjningens framtidsperspektiv vid aktiv energipolitik

Flytande Importbrönslen

%%

[Milli] & Övriga fusk:

lmpprlbrönslen

Den aktiva energipolitiken åsyftar dels en begränsning av det totala energibehovet — genom ökad sparsamhet med bränslen och genom fortsatt övergång till förädlade energiformer, dels en ökad inhemsk energiproduktion _ genom rationellare utnyttjande av inhemska bränslere- surser och framför allt genom energiskt och målmedvetet tillgodogörande av atomenergins möj- ligheter, till en början främst såsom atomvärme. Därmed skulle bränsleimportens ökning kunna bringas att upphöra, och de med importen förenade handelspolitiska och beredskapsmässiga problemen skulle kunna bemästras. Jfr framtidsperspektivet vid nu rådande utvecklingstendenser, fig. 2 (sid. 24).

Det nya perspektivet

I de föregående avsnitten av detta kapitel har bränsleutredningen sökt att klarlägga huvudproblemen för den ak- tiva energipolitiken och att i stora drag härleda den tänkbara utvecklingen och målsättningen. Det kan nu vara på sin plats att uppvisa resultatet i form av ett samlat framtidsperspektiv, som ger vid handen vart en sådan politik skulle kunna leda, till jämförelse med det i inledningskapitlet visade perspektivet vid ohejdad utveckling efter nu rådande tendenser. Resultatet har sammanställts i fig. 3.

För den inhemska produktionen av egentliga bränslen har målet för den överblickade 25-årsperioden antagits kunna och höra ställas vid ett upprätt- hållande i stort sett av nuvarande kvan— titativa omfattning av omkring 20 mdr Meal per år men med en förskjutning mot mera förädlade bränslen. Den skånska stenkolsbrytningen förutses oförändrad vid slutet av denna period, dvs. omkring år 1980. Däremot måste träkolsproduktionen antas ha praktiskt taget upphört men möjligen ha ersatts av en t. o. ni. något större kvantitet torvkoks, därest påbörjade försök mot— svarar förväntningarna. Torvindus'trin i övrigt har tänkts utbyggd med ett få- tal brikettfabriker av samma storlek som den nuvarande vid Sösdala. Skif- feroljeproduktionens mål åter har förut- satts vara en årsproduktion, huvudsak— ligen av bensin och andra motordriv- medel, av storleksordningen 200 000— 300 000 ton. Därmed skulle dessa bräns- len sammanlagt bidra med omkring 10 mdr Meal, medan vedkonsumtionen — omfattande husbehovsved i skogs- trakter och fliseldning med Sågverks- avfall i medelstora värmecentraler # skulle kunna stanna vid ungefär samma värde eller 60% av dess nuvarande omfattning.

Atomvärmeanläggningar för indust- rier och samhällen har antagits vid samma tid kunna sörja för en årspro- duktion av 30 mdr Meal. Elkraftpro- duktionen förutsätts expandera till omkring fyra gånger den nuvarande eller i runt tal till 100 mdr kWh, mot- svarande 85 mdr Mcal, varav 95 mdr kWh eller 80 mdr Meal antas härröra från vatten- och atomkraft.

Den inhemska energiproduktionen år 1980 skulle enligt det föregående kunna antas uppnå ett årsvärde av 130 mdr Meal. Genom den tillkommande ratio- nalisering, som kan väntas åtfölja den tänkta utvidgade elektrifieringen, har samtidigt det totala årsbehovet antagits bli något reducerat eller från 310 till 300 mdr Meal. Importbehovet skulle då upp- gå till 170 mdr Meal och alltså alltjämt utgöra 55 a 60 % av det totala energibe— hovet.

Den inhemska produktionen skulle emellertid vara resultatet av en pro- gressiv utveckling, som år 1980 uppnått balans med behovsutvecklingen. Genom alltjämt fortskridande elektrifiering och därmed följande energibesparingar skulle sålunda vid denna tid totalbe- hovets årliga tillväxt ha minskats från 6 till drygt 5 mdr Meal, och hela denna tillväxt skulle täckas med en inhemsk produktionsökning, fördelad med ca 1,5 mdr Meal på värmeverk och ca 3,5 mdr Meal på vatten- och atomkraftverk.

Om vi nu jämför fig. 3 med fig. 2 på sid. 24, som visar den i stort sett pas— siva energipolitikens perspektiv, så framträder strax en stor skillnad. I ena fallet ett hejdlöst växande gap mellan behov och egna tillgångar, i det andra visserligen också ett mycket betydande gap, som måste täckas med import och till en början Växer lika raskt men som redan under den närmaste 25-årsperio- den hejdas vid en nivå omkring 50 % högre än den nuvarande. Innebörden

härav kan uttryckas sålunda: medan den passiva energipolitiken leder till en okontrollerbar importutveckling, kan den aktiva energipolitiken göra det möjligt för oss att själva behärska bränsleimporten, så som vi finner oss böra behärska andra viktiga livsbeting- elser i samhället. Vi kunde då låta den få den omfattning som vid varje till- fälle ter sig rationell med hänsyn till ekonomi, handelspolitik och beredskap. Vilka fördelar en sådan aktiv energipo- litik kan ge i form av ökad nationell handlingsfrihet, torde ligga i öppen dag. Vid betraktandet av fig. 3 framträ— der dock såsom anmärkningsvärt det även i framtiden betydande inslaget av importbränslen. Den förutsatta utveck- lingen av inhemsk energiproduktion kommer utan tvivel att innebära en nationell prestation, men ändock står bränsleimporten kvar som ett allvar- ligt problem, beredskapsmässigt men sannolikt också handelspolitiskt. Vi fin- ner därav hur utopisk den populära uppfattningen har varit, att atomenergin inom en nära framtid skulle befria vårt land från alla bekymmer för energi- försörjningen. Vad den i bästa fall kan åstadkomma hos oss är att inom ett kvartssekel täcka en femtedel av det totala energibehovet samt — vilket emellertid är särskilt betydelsefullt -— till slut ta hand om behovets fortsatta tillväxt. Ett energibehov, som är mer än 50 % större än hela det nuvarande, skulle även därefter återstå att täcka med nu konventionella energikällor, väsentligen genom bränsleimport. Be- redskapsproblemet kommer därför trots allt att bli ännu svårare än det är nu. En import av förutsedd omfattning kan uppenbarligen väntas ge erforder- ligt utrymme för de energibehov, som av tekniska skäl är hänvisade till sär- skilda slag av importbränslen, och i övrigt för den anpassning av behovs-

täckningen som kan visa sig handels- politiskt lämplig. Stenkol för kraft- och gasverk samt metallurgisk koks torde omkring år 1980 knappast behöva re- presentera ett större årsbehov än 20 mdr Meal (i runt tal 3 milj. ton kol), och resterande omkring 150 mdr Mcal skulle då ankomma på olja och olje- produkter (i runt tal 15 milj. ton), i den mån marknadsutvecklingen ej föranleder en partiell förskjutning mot kolbränslen. Av oljeimporten skulle om- kring en tredjedel kunna tänkas avse motordrivmedel; därmed skulle denna förbrukning någorlunda motsvara inne— hållet av tunna oljefraktioner i en mot hela importen svarande mängd råolja, medan den allmänna tendensen nu, både hos oss och i Väst—Europa i öv— rigt, går mot en överförbrukning ax tjocka oljor. Vid väntad ogynnsam pris- utveckling för eldningsoljorna i för- hållande till råoljan skulle vi sålunda, så långt detta befinns finansiellt lämp- ligt, kunna överföra importen till råolja genom ökad utbyggnad av inhemska raffinaderier. Även i detta hänseende skulle alltså den aktiva energipolitiken skänka önskvärd handlingsfrihet. Beredskapsmässigt kan det vara av intresse att jämföra importutvecklingen med våra förutsättningar för produk- tion av ersättningsbränslen. Oljeimpor- ten för allmänna värmebehov skulle enligt det föregående kunna tänkas stanna vid omkring 100 mdr Mcal per år. Med en kristidsproduktion av ved om 40 milj. 1113 travat mått (drygt 40 mdr Meal) och maskintorv om 5 a 10 milj. ton ( omkring 25 mdr Meal) borde dessa behov kunna tillgodoses uthål- ligt under en avspärrning utan alltför besvärande ransonering. Bränslebeho- vet för reservkraftverken kan, i den mån så befinns lämpligt, täckas med in- hemska atombränslen, och gasverkskol och metallurgisk koks kommer möj-

ligen att kunna ersättas med torvpro- dukter. Det allvarligaste problemet blir därför utan tvivel drivmedelsbehovets tillgodoseende. Självfallet måste freds- trafiken till större delen ransoneras bort, och den oundgängliga trafiken måste i all möjlig utsträckning bli hän- visad till gengasbränslen. Men perspek- tivet skulle i denna del alltjämt vara skrämmande, om inte programmet in- rymde en väsentlig utbyggnad av vår skifferoljeindustri med långt driven förädling av produktionen till motor- drivmedel samt om möjligt dessutom förberedelser för produktion av skif- ferbensin enligt särskilda beredskaps- metoder.

Slutsatser oeh riktlinjer

Som sammanfattning av det före— gående framlägger bränsleutredningen följande slutsatser jämte riktlinjer för den aktiva energipolitik, som utred- ningen finner sig böra förutsätta såsom bakgrund för ett trygghetsprogram på bränsleområdet.

1. Fullföljandet av den progressiva samhällspolitiken förutsätter en i hög grad aktiv energipolitik, inriktad på en riklig och tryggad försörjning med bränsle och drivkraft i former, som bäst passar för olika ändamål, och till lägsta möjliga kostnad.

2. Energibehovens ständiga tillväxt, å ena sidan, och Sveriges brist på hög— värdiga fossila bränslen, å den andra, åstadkommer ett växande gap mellan behov och egen tillgång, vilket måste täckas genom import av bränslen. På grund av stagnationen inom kolin— dustrin i Väst-Europa har hela detta område kommit in i en motsvarande utveckling, med påföljd att Sverige för sina importbehov i huvudsak hänvisas till utomeuropeiska marknader och företrädesvis till oljemarknaden.

3. Denna situation måste accepteras såsom utgångspunkt för energipolitiken och föranleder ekonomiskt sett icke omedelbara bekymmer. Den internatio- nella oljemarknaden och den amerikan— ska kolmarknaden kan förutsättas vara i stånd att under lugna politiska förhål- landen tillgodose alla våra behov. En ständigt växande bränsleimport medför emellertid en besvärande belastning av handelsbalansen och kan befaras ta i anspråk en allt större andel av export- inkomsternas förutsedda ökning. Ett allvarligt orosmoment utgör vidare bränslemarknadens känslighet för po— litiska förvecklingar mellan stormakter och inom viktiga oljeproducerande om- råden. Energipolitiken bör därför syfta till, dels att hejda bränsleimportens till— växt och begränsa dess framtida om- fattning till den nivå som vid varje tidpunkt kan komma att anses rimlig med hänsyn till behovsutveckling, eko- nomi, kapitalförsörjning, handelsba- lans och störningsrisker, dels att genom beredskapslagring och produktionsbe- redskap minska olägenheterna av stör- ningar i den betydande bränsleimport som under alla förhållanden måste kvarstå.

4. Sveriges enda inhemska energi- källa med förutsättningar för uthållig produktion av sådan ständigt växande omfattning, att den på ett avgörande sätt kan begränsa bränsleimporten, ut- görs av våra urantillgångar. Detta kan anses gälla, även om de nu kända och därför närmast aktuella uranförande oljeskiffrarna är av relativt låg halt, endast obetydligt över gränsen till eko- nomisk brytvärdighet. Det torde knap- past finnas något annat industriland, som av behov och tillgångar så entydigt som Sverige hänvisas till att för en tryggad energiförsörjning snabbt ut- veckla atomvärme och atomkraft.

5. Bränsleimportens tillväxt kan snab-

bast begränsas genom användning av atomvärme för industriella ångpannor och för värmedistribution inom större tätorter. Det bör utgöra ett primärt mål för svensk atomteknik att finna vägar för att sänka (len ekonomiska minimi- effekten för värmereaktorer, då där- igenom detta användningsområde snabbt skulle vidgas.

(i. Rationellt tillgodogörande av atomkraft förutsätter samarbete med vattenkraften och fullföljande av den- nas utbyggnad efter ett samordnat pro- gram. Den återstående vattenkraftre- serven räcker för huvudparten av den väntade behovsökningen under erfor- derlig utvecklingstid för atomkrafttek- niken. Produktionsmålet för vatten- och atomkraft kan och bör sättas så högt, att deras tillväxt — jämte den direkta atomvärmeproduktionens —- balanserar ökningen av det totala energibehovet.

7. Med denna allmänna energipolitik får det egentliga bränsleprogrammet sin huvuduppgift på beredskapsområ- det. Lagring av importbränslen och för— beredelser för produktion av ersätt- ningsbränslen (ved, torv och skiffer- olja) bör anpassas inbördes och i för- hållande till bränsleimportens omfatt- ning och användning för angelägna be— hov, så att en betryggande försörjning kan åstadkommas för lägsta samman- lagda »försäkringspremie» inför det av- spärrningsläge, som i detta hänseende ställer de högsta kraven. Först därmed skulle oekså bränsleförsörjningen kun- na anses ekonomiskt sett rationell, näm- ligen vid riktigt hänsynstagande till de

samhälleliga kriskostnader, som måste väntas bli följden av otillräcklig bered- skap.

8. Rationalisering vid användningen av energi kräver ofta mindre investe- ring per inbesparad enhet än en mot— svarande inhemsk energiproduktion och bör därför utgöra en första an- greppslinje. Det är angeläget att det i alla kostnadskalkyler räknas med sti- gande pris på importerade bränslen. Användning av inhemska bränslen, såsom av den ved som inte tillvaratas för industriellt bruk, bör uppmuntras. All förbrukning av importbränslen bör anpassas för att vid behov kunna om- läggas till ersättningsbränslen.

9. Den erforderliga produktionsbe- redskapen förutsätter omfattande forsk- nings- och utvecklingsarbete på torv- och skifferområdena, som bl. a. med hänsyn till rekryteringen av forskare och tekniker bör ha anslutning till livs- kraftiga torv- och skifferoljeindustrier. Vid bedömningen av dessa industriers räntabilitet bör de tillgodoräknas mot produktionen svarande beredskaps- värden. 10. Den aktiva energipolitikens för— verkligande kommer att ställa stora krav på kapitalmarknaden, särskilt för elkraftproduktionens progressiva ut- byggnad. Genom anpassning av den tek- niska utvecklingen — inte minst på el- kraftområdet _ bör dock energisek- torns kapitalanspråk kunna i stort sett hållas inom redan uppnådd relativ an- del av disponibla medel för nyinveste- ring.

KAPITEL 4

Utvecklingsprogram för inhemska bränslen

Ved och gengasbränsle

För utökad fredsmässig vedproduk- tion kan något Siffermässigt eller eljest definierat program icke föreslås. På grundval av Södra Sveriges skogsindu- striutrednings bedömning finner sig bränsleutredningen böra förutsätta, att skogsavkastningcn inom en 25-årsperiod praktiskt taget helt kommer att tas i an- språk som industriell råvara. För bränsleförsörjningen är det då blott an- geläget, att eventuella rest- och avfalls- produkter alltjämt blir tillvaratagna för värmeändamål.

På kortare sikt står större vedmäng- der till förfogande, men ekonomiskt sett saknas förutsättningar för ett kommer- siellt organiserat utnyttjande därav. Särskilt är det påtagligt att arbetskost- naden för vedens produktion och distri- bution är så hög i förhållande till pri- set på importbränslen, att utrymme sak- nas för ett handelsled mellan producent och konsument. Den höjning av prisni- vån för bränslen, som bränsleutredning- en förutser, kan inte väntas ändra på detta förhållande. En ökad användning av ved och träavfall förutsätter därför, att en intresscgemenskap föreligger eller kan skapas mellan producenten och bränslekonsumenten eller att ett allmänt intresse kan inriktas på tillvaratagande av det inhemska och kanske särskilt det lokala vedöverskottet.

De centrala arbetsuppgifterna på detta område måste sålunda inskränkas till att genom planmässiga försök tek-

niskt och ekonomiskt utveckla metoder för tillvaratagande, distribution, bear- betning och förbränning av träavfall, gallringsvirke o. dyl. samt att genom upplysning väcka till liv det intresse för saken, som kan finnas latent hos skogs- och sågverksägare samt större värmeförbrukare, särskilt statens, lands- tingens och kommunernas allmänna inrättningar. Försök för tillvaratagande och utnyttjande av klenvirke och an- nat träavfall pågår nu enligt ett tvåårs— program för en kostnad av 150 000 kr. per år. Utredningen utgår ifrån att en fortsatt försöksverksamhet på detta ur bränsleteknisk synpunkt betydelsefulla område blir nödvändig och uppskattar kostnaderna till omkring 100000 kr. per år, dvs. 1,0 milj. kr. för en tioårs- period framåt.

Beredskapen för produktion av bränn- ved bör inriktas på snabbaste möjliga omläggning till en årlig avverkning av minst 40 milj. m3 travat mått samt på dess distribution särskilt till mindre värmeförbrukare. I denna del såväl som på gengasområdet _ tillverkning av aggregat och bränslen — kan beredska- pen förutsättas planmässigt organiserad genom de åtgärder, som vidtagits eller kommer att vidtas genom försorg av Riksnämnden för ekonomisk försvars- beredskap.

Torvbränslen Målet för torvprogrammet bör i första hand vara att inom de närmaste 25 åren

bygga upp en beredskap för produk- tion av maskintorv till sådan storlek, att den jämte påräknelig vedproduktion förmår att under en avspärrningsperiod med rimlig ransonering tillgodose samt- liga de allmänna värmebehov, som nor- malt täcks medelst import av olja eller kolbränslen och som inte bortfaller ge- nom andra försvarsberedskapsåtgärder. Den erforderliga omfattningen av denna beredskap, som självfallet kan fastställas först efter förnyade under- sökningar av behovsutvecklingen, upp- skattas av bränsleutredningen komma att vid 25-årsperiodens slut bli av stor- leksordningen 5 å 10 milj. ton maskin- torv. Därutöver måste det skapas en be- redskap, som tar sikte på att med torv- kol och torvkoks ersätta den normala importen av gasverkskol samt metallur- gisk koks för järnverk och gjuterier. Den slutliga omfattningen härav kan nu inte förutses men torde inte bli oväsent- lig.

Den närmaste tioårsperiodens torv- program blir i hög grad inriktat på för- beredande åtgärder och kan därför ut- formas utan ingående kännedom om de kvantitativa anspråk, som längre fram bestäms av behovsutvecklingen och andra förutsättningar. Det uppnåeliga målet för produktionsberedskapen vid slutet av denna etapp vågar utredningen inte sätta högre än till omkring en mil- jon ton maskintorv. Det häremot sva- rande programmet bör omfatta följande.

a) Den vid Sveriges geologiska un- dersökning pågående och f. 11. med ett årligt anslag på 60 000 kr. bedrivna in- venteringen av torvmossar bör väsent- ligt utvidgas med anpassning till bränn- torvindustrins behov. Helst borde in- venteringen ökas till att motsvara en årskostnad av 0,5 milj. kr. Som ett minimikrav måste man betrakta den av undersökningen förordade omfatt- ningen, motsvarande en årskostnad av

ca 0,25 milj. kr. och för hela tioårs- perioden alltså 2,5 milj.kr.

b) Åt Aktiebolaget Svensk Torvför- ädling uppdras att, utöver nu organise- rad, med egna inkomster eller direkta statsanslag bekostad verksamhet, be- driva tekniskt utvccklingsarbete på maskintorvområdet i huvudsak enligt ett i del II närmare beskrivet program. Genomförandet av detta syns förut- sätta att inom bolaget inrättas en sär- skild maskintorvavdelning, som får dis- ponera dels sådan för ändamålet tjänlig utrustning som redan är i bolagets ägo, dels _ utan särskild ersättning -— en staten tillhörig, lämpligt belägen mosse. Kostnaderna för nyanskaffad utrust- ning samt drift m. 111. under en beräknad försöksperiod av sju år uppskattas till följande belopp:

Iordnings'tällande av mos- sen, inkl. anslutningar till el-nät, landsväg och järnväg ..............

Maskinutrustning för dik- ning och planering av

0,2 milj. kr.

mossar .............. 0,2 » » Fasta anläggningar såsom

kontor, verkstad etc.

jämte inredningar . . . . 0,4 » » Transportanordningar . . 0,2 » » Mindre torvverk ........ 0,3 » Medelstora torvverk . . . . 0,4 » » Stort torvverk .......... 2,5 » » Maskiner för efterbehand-

ling ................ 0,5 » » Konstruktionskostnader. . 1,0 » » Experimentkostnader 0,5 » » Driftkostnader för till-

verkning av 125 000 ton tOI'V å 32 kr./ton 4,0 » » Oförutsett .............. 0,3 » »

Summa 10,5 milj. kr.

Härifrån avgår uppskattad inkomst genom försälj- ning av torv .......... 2,5 » »

För denna verksamhet

utvecklings- erfordras

sålunda ett belopp av

storleksordningen

8,0 milj. kr.

Inkomsten av torvförsäljningen är be- räknad under förutsättningen, att den maskintorv som framställs vid försöken i första hand ställs till förfogande för eventuella intressenter i sådan försöks- verksamhet, som avser förädling till torvkoks eller torvkol, och i övrigt av- sätts till industrier, värmeverk el. dyl. till ett pris, ekvivalent med priset för andra bränslen.

c) Dispositionsrätt för statens del till utvalda torvmossar förvärvas, lämpligen genom Riksnämnden för ekonomisk för- svarsberedskap, antingen genom inköp eller medelst avtal med markägare om nyttjanderätt. För den första etappens årsproduktion av en miljon ton maskin- torv erfordras dispositionsrätt till upp- skattningsvis 10 000 har. Riksnämnden bör erhålla i uppdrag att, förslagsvis genom torvbolaget, ombesörja såväl grovdränering och grovplanering av så- lunda utvalda mossar som härav föran- lett underhållsarbetc. Dessa åtgärder bör igångsättas, så snart erforderliga an- visningar om produktionsberedskapens inriktning erhållits genom den föreslag- na försöksverksamheten, och förutsätts här kunna bli genomförda under den senare hälften av närmaste tioårsperiod. Engångskostnaden upp- skattas till .......... 10 milj. kr. Underhållskostnaderna växer successivt till 0,5 milj. kr. per år vid tio— årsperiodens slut och sammanlagt till ...... 1 » » (1) Efter närmare förslag av bolaget uppförs vid härför lämplig mosse en i första hand på frästorv baserad ny bri- kettfabrik för en årsproduktion av om- kring 60 000 ton briketter till en beräk- nad kostnad av ........ 15 milj. kr.

e) Vid bolaget redan påbörjad utred- ning för en mindre brikettfabrik för en årsproduktion av omkring 10000 ton fullföljs, så att förslag kan framläggas till en första sådan försöksanläggning. Kostnaderna för en sådan

anläggning uppskattas

till .................. 2 milj. kr.

f) De vid bolaget pågående försöken med våtkolning av torv fullföljs för att möjliggöra bedömning av metodens an— vändbarhet i fullstor skala. För detta ändamål beräknas utöver redan anslag— na medel erfordras omkring

1 milj. kr.

g) Vid förutsatt gynnsamt resultat av våtkolningsförsöken bör våtkolnings- tekniken snarast prövas i en fullstor för- söksanläggning, beräknad för ungefär samma årsproduktion som anläggning- en under d) eller 60 000 ton torrsub- stans. Uppförd intill en befintlig bri- kettfabrik och kombinerad med denna bedöms en sådan försöksanläggning kosta omkring ............ 7 milj. kr.

Hela detta torvprogram skulle alltså för en tioårsperiod rymmas inom en be- räknad kostnadsram för forskning och försöksverksamhet av . . .. 18 milj. kr. samt för produktion och produktions- beredskap av omkring .. 30 milj. kr.

Skifferolja

Bränsleutredningen har i det före- gående framhållit den utomordentliga betydelsen för samhällslivet av att den angelägnaste civila och militära motor- trafiken kan upprätthållas med normala drivmedel även under en långvarig av- spärrning från import. Detta gäller så- väl luft- och sjöfart som bil- och traktor- drift. Tills vidare erfordras också eld- ningsolja för marinens ångpannor i de större fartygsenheterna. Utredningen förutsätter att dessa ångfartyg på längre sikt i huvudsak kommer att bli atom- drivna eller överföras till motordrift.

Det har dessvärre inte hittills kunnat anvisas någon snabbt mobiliserbar, med säkerhet tillämplig beredskapsmetod för framställning av drivmedel ur olje— skiffer. Den elektrotermiska Ljung- ström-metoden är helt beroende av ett överskott på elkraft — vattenkraft eller möjligen atomkraft — och den gaselda- de eller självförsörjande in-situ-metoden är ännu inte utvecklad så långt, att dess värde kan avgöras. Självfallet bör möj- ligheterna att vid avspärrning tillämpa sådana metoder noga beaktas, och i den mån förutsättningar därvid uppkommer för en organiserad materielberedskap på grundval av den ena eller andra me- toden, bör åtgärder i sådant syfte vid- tas. Under nu rådande förutsättningar framstår det emellertid för bränsleut- redningen såsom ett huvudmål på detta område att utbygga en reguljärt verksam skifferoljeindustri, ordnad för en ur be- redskapssynpunkt tillfredsställande pro- duktion av motordrivmedel. Produktionen av motordrivmedel kan höjas antingen genom en förstoring av Kvarntorps-anläggningen eller genom längre driven förädling av råoljan. Den senare åtgärden kräver mindre kapital men är inte tillräcklig på längre sikt. Emellertid kan anläggningens totala kapacitet inte nämnvärt ökas, förrän resultat vunnits av pågående försök med rökgasrening. Programmet måste därför till en början begränsas till åtgärder inom den nuvarande produktionsramen samt till sådan försöksverksamhet, som kan bereda grund för en kommande etapp med utvidgning av produktionen. Det slutliga målet för skifferoljeindu- strins utvidgning bör enligt bränsleut- redningens mening sättas vid en års— produktion av motordrivmedel av stor- leksordningen 200 000—300 000 ton, vil- ken nivå skulle kunna upprätthållas un- der omkring hundra år framåt med an- vändning av skiffertillgångarna i Närke.

Såsom mål för den närmaste tio- årsperioden vill bränsleutredningen på grundval av undersökningar, som verk- ställts inom skifferoljebolaget och när— mare redovisas i del II, ställa det etapp- visa genomförandet av följande pro— gram.

1) Nedläggning av s. k. IM-ugnar och ökning av kapaciteten hos befintliga Kvarntorps-ugnar samt uppförande av nytt raffinaderi. Härigenom skulle års- produktionen ökas för eldningsolja från 66 000 till 74 000 m3, för bensin från 28 000 till 33 000 m3, för gasol från 12 000 till 13 000 ton och för svavel från 30 000 till 33 000 ton. Vidare skulle ett gasöverskott av 46 milj. Meal erhål- las. Den specifika Skifferförbrukningen pr m3 motordrivmedel jämte gasol, som i ett beredskapsläge huvudsakligen mås— te disponeras som drivmedel, skulle samtidigt sjunka från 67 till 58 ton. Kostnaden för etappen beräknas till

23 milj. kr.

2) Uppförande av en anläggning för konvertering av eldningsoljor till driv- medel, varigenom produktionen av eld- ningsoljor skulle ersättas med en ök- ning av bensinproduktionen från 33 000 till 49 000 ms; därjämte skulle erhållas en kvantitet olja, användbar för diesel- motorer och reaflygplan, av 36 000 m”. Produktionen av motordrivmedel skulle sålunda ytterligare stiga från 33 000 till 85 000 m3, vartill kommer en från 13 000 till 16 000 ton ökad kvantitet gasol. Sam- tidigt skulle vid konverteringen erhållas omkring 20 000 ton petroleumkoks, läm— pad för metallurgiska ändamål. Slutli- gen skulle gasproduktionen öka från 46 till 66 milj. Mcal. Den specifika skif- ferförbrukningen per m3 motordrivme— del jämte gasol skulle därigenom sjunka till 29 ton.

Kostnaden för etappen uppskattas till 16 milj. kr.

3) Slutförande av en under etapper- na 1) och 2) bedriven, planmässig för- söksverksamhet på grundval av den hit— tills utövade forskningen rörande

a) rökgasrening och i samband där— med utvinning av flytande svaveldioxid för industriella ändamål (sulfitindu- strin) för en uppskattad kostnad av

3,7 milj. kr.

b) pyrolys av tidigare icke nyttig- gjord skifferstybb för en uppskattad kostnad av . 1,3 milj. kr. Totalkostnaden för etappen skulle då

bli .................... 5 milj. kr.

4) Uppförande av anläggningar för rökgasrening och utvinning av svavel- dioxid samt för pyrolys av fallande skifferstybb. Därmed skulle produktio— nen bli ytterligare ökad, nämligen för bensin till 58 000 m”, för dieselolja och reabränsle till 45 000 m3, dvs. för motordrivmedel totalt till 103000 m3, samt för gasol till 19 000 ton. Samtidigt kan utfallet beräknas stiga, av petrole- umkoks till 26 000 ton och av svavel till 50 000 ton; därjämte skulle erhållas 60 000 ton flytande svaveldioxid. Vidare ökas produktionen av högvärdig gas från 66 till 124 milj. Mcal.

Efter denna etapp skulle den speci- fika skifferförbrukningen per m3 mo- tordrivmedel jämte gasol ha nedbragts till 24 ton mot f. 11. 67 ton. Kostnaden för etappen utförs med 60 milj. kr.

5) Efter genomförande av föregående etapp föreligger frihet att, om förutsätt- ningar för gaseldning av ett Ljung- ström-fält då ej föreligger, ersätta den på elektrisk uppvärmning baserade Ljungström-driften genom motsvarande ökning av ugnsdriften. Kvarntorps- verket skulle därmed övergå från att nödgas köpa 180 milj. kWh per år vid etapp 4 till att bli nettoproducent av elektrisk kraft. Med etapp 5 i denna tio- årsplan förutsätts Ljungström-driften er-

satt med ugnsdrift och därjämte — genom utbyggnad av anläggningarna — skif— feroljeverkets totala kapacitet ökad med ca 40 %. Härigenom skulle skiffer- brytningen stiga från nuvarande 3,4 till 4,6 milj. ton per år. Produktionskapaci- teten för Kvarntorps-verket i detta ut— byggnadsstadium beräknas till för bensin 75000 m3 motorbrännolja 65 000 » motordrivmedel totalt gasol .......... petroleumkoks ammoniak svavel, elemen- tärt och så- som svaveldi-

140 000 » 27 000 ton 48 000 » 22 000 »

131000 » 282 milj. Meal 205 » kWh

gas ............ elenergi

Produktvärdet skulle med nuvarande marknadsvärde bli för motordrivmedel och gasol ............ 37,5 milj. kr. petroleumkoks och

svavel och svavel—

dioxid .......... 31,5 ammoniak och kalk 12,8 elektrisk kraft . . . . 4,8

Summa 96,3 Kostnaden för etappen utförs med 110 milj. kr.

Hela oljeskifferprogrammet skulle alltså för den närmaste tioårsperioden kräva en kostnad för försöksverksam- het av omkring .......... 5 milj. kr. samt för produktiva anläggningar av ungefär 210 milj. kr. Vid bedömningen av sistnämnda siff— ra måste man beakta värdet av de andra produkter som samtidigt skulle erhållas. Särskilt må påpekas att man genom den här föreslagna utbyggna- den skulle få ett tillskott i kraftproduk-

tion, som inbesparar en investering i andra elkraftanläggningar (vattenkraft, ångkraft, överföringsledningar) av i runt tal 50 milj. kr. Läggs härtill att man, genom att ersätta den elektriskt drivna Ljungström-anläggningen med annan anläggning för skifferns bearbet— ning, friställer ytterligare inemot sam- ma kraftbelopp, så skulle nettoansprå- ket på kapitalmarknaden för tioårspro— grammet minska med ungefärligen 100 milj. kr. eller till omkring 110 milj. kr.

Allmän bränsleteknisk forskning m. m.

Utöver den strängt målriktade forsk- nings- och försöksverksamhet, som be- handlats i det föregående i samband med utvecklingsprogrammet för ved-, torv— och skifferbränslen eller som förut- sätts komma till stånd på förbruk- ningsområdena för byggnadsverksam- het, industri och kommunikationer, bör en allmän forskningsverksamhet av mera långtsiktande karaktär bedrivas som grundval för den fortsatta utveck- lingen inom bränsleproduktion, bränsle- förädling och bränsleanvändning. Ett specificerat program för denna verksam- het kan helt naturligt icke uppställas för ett tiotal år framåt. Bränsleutred- ningen har emellertid sökt bilda sig en uppfattning om medelsbehovet för än- damålet under de närmaste fem åren och finner det självklart att årsbehovet inte blir mindre i fortsättningen.

Den här avsedda forskningen bör i stor utsträckning organiseras så, att den stöder utbildningen av forskare på de bränsle- och värmetekniska områdena, vilka kan ställas till näringslivets för- fogande och där utvecklas vidare. Forsk- ningen bör naturligen i stort sett ankny— tas till de tekniska högskolornas insti- tutioner inom dessa ämnesområden, och kostnadsberäkningen har i denna del grundats på en rundfråga till förestån- dare för sådana institutioner. Därvid

har det bl. a. visat sig att förutsättningar finns för forskning på sådana viktiga områden som kemiska metoder för bränsleförädling (förgasning, pyrolys, krackning, gaskonvertering etc.), var— vid i första hand avsetts försök med oljeskiffrar och produkter därav. öppet är också fältet för forskning i fråga om fysikaliska och mekaniska förfaranden inom bränsletekniken (krossning, sikt- ning, destillation, adsorption, solid- fluid-teknik etc.) samt beträffande me— toder för karakterisering och provning av bränslen. Program föreligger vidare för forskning på området för bränsle- nas, särskilt de inhemska bränslenas, användning. Här kan nämnas olika slag av förbränningstekniska undersök- ningar samt undersökningar rörande korrosions-, slaggavsättnings- och ma- tarvattenproblem.

Totalt uppgår kostnaderna för de så— lunda föreslagna forskningsprogram- men, som i allmänhet sträcker sig över fem år, till 7 a 8 milj. kr. Huvuddelen av detta belopp avser anskaffning av in- strument och annan dyrbar utrustning. En del av kostnaderna bör kunna täckas på sådant sätt, att den inte behöver medräknas i förevarande sammanhang. Emellertid har utredningen självfallet icke kunnat bortse från uppträdande behov av medel även för andra pro— gram än dem som framkommit genom ovannämnda rundfrågning. Samman- lagt har utredningen funnit sig böra räkna med ett medelsbehov för allmän bränsleteknisk forskning av omkring 1 milj. kr. per år.

Delvis bör detta belopp enligt utred— ningens mening ställas till förfogande i form av forskningsstipendier gällande för perioder om två å tre år. Man kan utgå ifrån att på detta sätt ett tiotal stipendiater samtidigt skulle kunna hål- las verksamma, innebärande att i ge— nomsnitt fyra bränsleforskare per år

skulle kunna utbildas. Efter ett tiotal år borde man på detta sätt, även om hänsyn tas till ofrånkomlig avgång till andra ämnesområden eller till andra länder, kunna räkna med att 20—30 speciellt utbildade forskare på bränsle- området skulle stå till näringslivets för- fogande. Ett motsvarande behov kom- mer utan tvivel att föreligga.

Genom de föreslagna åtgärderna kom— mer även ett avsevärt antal läroverks- ingenjörer att såsom assistenter vid forskningsarbetena erhålla Specialträ- ning på det bränsletekniska området, vilket lär bli till stor nytta för närings- livet.

I detta sammanhang finner bränsleut- redningen det angeläget, att för bränsle- teknisk forskning intresserade personer även kan beredas tillfälle att i utlandet arbeta inom tekniskt-vetenskapliga ut— vecklingsområden, där lämpliga eller tillräckliga resurser saknas inom lan— det men där det tack vare personliga förbindelser eller genom förmedling av internationella institutioner eller på an- nat sätt kan beredas möjlighet för sven- ska forskare att verka. Ytterst värdefulla erfarenheter kan på detta sätt inhämtas, merendels genom ett utbyte som inne- bär, att vi i vårt land kan ta emot ut- ländska forskare vid här befintliga, på andra specialområden välutrustade in- stitutioner. Bränsleutredningen beräk- nar medelsbehovet för sådan utlands— forskning och sådant forskarutbyte på bränsleområdet till omkring 100 000 kr. per år.

Vad angår frågan om rationalisering av byggnadsuppvärmningen har utred— ningen visserligen funnit arbetet här- med av hänsyn till frågans nära anknyt- ning till byggnadstekniken böra inord- nas i och i huvudsak bekostas med medel för den byggnadstekniska forsk- ningen. Emellertid måste det anses rik- tigt och lämpligt att vissa därmed sam-

manhängande uppgifter, som föranleds av särskild hänsyn till bränsleförsörj— ningens och framför allt bränslebered- skapens problem, blir betraktade som en del av det bränsletekniska forsknings- området och sålunda bekostas med me- del som ställts till förfogande därför. Utredningen beräknar att sådana kost- nader kommer att belöpa sig till i ge- nomsnitt 200 000 kr. per år.

Erfarenheten visar att bränsletek- niska försök stundom kan föranledas av önskemålet att klargöra värdet av en framkommen uppfinning. I begränsad omfattning kan Svenska uppfinnarkon- toret bekosta sådana arbeten med till- gängliga medel. För större försök bör emellertid kontorets resurser lämpligen kunna, då så påkallas, förstärkas med medel avsedda för bränsletekniska för- sök. Härigenom kan verksamheten bli handlagd genom den institution som är mest ägnad därtill. För ändamålet be- räknar utredningen medelsbehovet till genomsnittligt 50 000 kr. per år.

Effektiviteten av den med allmänna medel understödda forskningen på brånsleområdet förutsätter samordning på högt vetenskapligt plan samt upprätt- hållande av kontakter med den forsk- ning, som bedrivs på andra håll inom och utom landet på bränsleområdet och angränsande områden. Denna verksam- het, som har sitt naturliga hemvist inom Ingeniörsvetenskapsakademien, kräver ett särskilt sekretariat, som bl. a. bör handha den centrala litteraturgiansk- ningen och annan dokumentation på bränsleområdet, upprätta och förmedla kontakter med utländska bränslefors— kare, ta initiativ till utredningar och forskningsarbeten, ordna konferenser o. dyl. Kostnaderna för denna verksam- het, som lämpligen bör bestridas med forskningsmedel, har i samråd med aka- demien beräknats uppgå till 75 00) kr. per år.

För den allmänna bränsle- och värme- tekniska forsknings- och försöksverk- samhet som här behandlats finner sig utredningen sålunda böra räkna med ett medelsbehov, som med obetydlig marginal för oförutsett i genomsnitt per år utgör 1,5 milj. kr.

Utbildning och upplysning För genomförande av det uppställda programmet fordras tillgång på special- utbildad personal, såväl akademiker som tekniker på olika utbildningsnivå. Det ämnesområde, varom här är fråga, omspänner värme— och bränsleteknik med dess grundvetenskaper. Bränsleut- redningen har upprätthållit kontakt så- väl med de tekniska högskolemyndig- heterna som med den samtidigt arbe- tande tekniska skolutredningen och har haft rikliga tillfällen att framföra sina synpunkter på behovet av ökad utbild- ning inom hela området. Utredningen har funnit full förståelse för sina önske- mål, och en viss utbyggnad i önskvärd riktning pågår såväl vid högskolor som vid lägre undervisningsanstalter. Det torde dessutom kunna förutsättas, att den nu pågående universitetsut— redningens arbete kommer att leda till en utvidgning av ramen för den aka- demiska utbildningen i landet och att det därefter kommer att finnas utrymme för den ytterligare påbyggnad, som på det planet är eller kan bli önskvärd inom ifrågavarande ämnesområden. Bränsleutredningen finner sig med hänsyn härtill i det stora hela inte be- höva i förevarande sammanhang lägga fram egna specificerade förslag till ut- byggnad av utbildningsorganisationen. Emellertid vill utredningen betona an- gelägenheten av att tillräckliga arbets- krafter med lämpliga kvalifikationer ställs till förfogande för utvecklings- arbetet på bränsleförsörjningens om- råde. På det akademiska planet är det

i detta hänseende av vikt, att rikliga medel kan disponeras för avancerad forskning i samband med studierna, sär- skilt vid licentiand- och doktorandar- beten. Det värme- och bränsletekniska området uppvisar ett stort antal intres- santa vetenskapliga problem, som det både på kortare och längre sikt är av utomordentlig betydelse för vårt sam- hälle att angripa från svenska utgångs- punkter. Detta gäller med hänsyn till såväl bränsle- som kraftförsörjningen, och inte minst är det värmeteoretiska ämnesområdet av största betydelse för utnyttjandet av atomenergin. Bränsleut- redningen vill för sin del varmt tillråda frikostiga åtgärder från statens sida för att uppmuntra till utbildning i samband med forskning inom det området. Där- igenom och inte minst genom de forskar— stipendier för arbete vid högtstående utländska institutioner, som bränsleut- redningen förordat i det föregående, skulle en önskvärd förstärkning av det värmeteoretiska områdets dragnings— kraft kunna vinnas i konkurrensen med andra, för närvarande mera attraktiva ämnesområden.

Den utbildning varom hittills talats avser främst att tillgodose behovet av specialister för tekniskt utvecklings- arbete inom det värme- och bränsletek- niska området och för utbyggandet av en rationell försörjningsapparat. Även för driften av bränsleförbrukande an- läggningar, särskilt på byggnadsupp- värmningens område, krävs emellertid stor tillgång på personal, som är i be- hov av facklig såväl grundutbildning som fortsatt kompletterande utbild- ning och information om den tekniska utvecklingen. Till stor del är bränsle- försörjningens effektivitet avhängig av fastighetsmaskinisters och eldares kom- petens.

Behovet av utbildning och upplysning på detta område insågs till fullo av den

åren 1940—1953 verksamma Statens bränslekommission, som för ändamålet igångsatte en omfattande verksamhet genom att anordna utbildningskurser och propagandaföredrag, förevisa upp— lysningsfilmer och sörja för en rikare litteratur på området. Sedan bränsle- kommissionen avvecklats, har detta arbete i något begränsad omfattning under överinseende av Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och med anslag ur tillgängliga bränsleforsk— ningsmedel fullföljts av Statens hant- verksinstitut. Bränsleutredningen fin- ner det angeläget att denna verksamhet fortsätter åtminstone i nuvarande om- fattning och snarast möjligt får en per- manent karaktär genom fasta statsan- slag.

Emellertid syns det alltjämt tvek- samt, var en sådan verksamhet skall förläggas. Om det pannlaboratorium kommer till stånd, som bränsleutred- ningen funnit önskvärt — en fråga som emellertid föreslås hänskjuten till bygg- nadsforskningsnämnden för vidare be— handling — förefaller det naturligt att organisera utbildnings- och upplys- ningsarbetet med anknytning därtill. Det borde därför enligt bränsleutred- ningens mening uppdras åt nämnden att vidare överväga jämväl frågan om för- läggningen av denna verksamhet. Under tiden torde den nuvarande provisoriska anordningen böra upprätthållas, och bi änsleutredningen har intet att erinra mot att kostnaderna tills vidare belastar bränsleforskningsmedlen.

Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning Huvudpunkterna på bränsleprogram- met blir — vid den allmänna energi- politik som bränsleutredningen anser sig böra förutsätta — å ena sidan att, så långt detta är ekonomiskt, rationali- sera användningen av importbränslen i riktning mot minskad förbrukning och ökad förädling och å andra sidan att med lämpliga medel förstärka bered- skapen mot störningar i bränsleimpor- ten för att därigenom avlägsna eller åt- minstone begränsa de allvarligaste olä- genheterna av importberoendet på ener- giförsörjningens område. De materi- ella åtgärderna för genomförandet av detta program hänför sig till dels an- vändningsområdet för bränslen, särskilt inom byggnadsuppvärmning och indu- striell användning, dels ökad lagring av importbränslen, dels forsknings- och ut- vecklingsarbete för utarbetande av lämpliga metoder för en produktions- beredskap, grundad på ved-, torv- och skifferbränslen, samt dels fortsatt ut- byggnad av torv- och skifferindustrier- na, i den mån detta med beaktande av dessa industriers beredskapsvärde be— finns ekonomiskt försvarligt. Genom- förandet av det sålunda uppställda bränsleprogrammet måste betraktas som ett hela samhällets trygghetsintresse, och ansvaret för att programmet genomförs måste fördelas på stat, landsting och kommuner, på importörer och distribu- törer av bränslen samt på konsumen- terna. Utan en sådan fördelning är fram- gång utesluten.

KAPITEL 5

Organisation och finansiering

Rationalisering av bränsleförbruk- ningen är en uppgift som måste åvila varje konsument. Det allmänna kan i detta hänseende blott bistå med upp- lysning och rådgivning och med under- stöd åt den försöksverksamhet på vil- ken sådan upplysning kan grundas. Sär- skilt på byggnadsuppvärmningens om- råde är det emellertid även angeläget, att myndigheter och organisationer, som kan öva inflytande på utvecklingen, beaktar den rationella bränsleförsörj- ningens utomordentliga betydelse för samhället, och att uppmärksamheten därvid i fråga om bostäder riktas inte blott på byggnadskostnaderna utan även på driftekonomin och beredskapen. Detta gäller vid utformning av investe- ringspolitiken, vid fastställande av byggnadsbestämmelser och vid regle- ring av hyresmarknaden, speciellt i frå- ga om värmeklausulerna. Landets in- tresse kräver att myndigheter samt fas- tighetsägare- och hyresgästorganisatio- ner söker vägar mot en rationell och därmed mera sparsam bränsleförbruk- ning för uppvärmning av bostäderna.

En rationellt ordnad bränsleförbruk- ning måste göra det möjligt å ena sidan att under normala tider använda den mest ekonomiska energikällan och ener- giformen samt å andra sidan att vid be- hov utan större omak övergå till ersätt- ningsbränslen. Då emellertid sådana er- sättningsbränslen icke kan förutsättas omedelbart tillgängliga vid ett avbrott i leveransen av importbränslen och om- ställningen jämväl kan kräva särskilda

förändringar av eldstadsanordningar o. dyl., bör en betryggande bränslere- serv eftersträvas jämväl hos konsumen- terna. Den centrala lagring av im- portbränslen, som kan komma till stånd genom statliga åtgärder _— direkt och genom importörerna eller lagerhandeln _ kan aldrig bli större än att den i sin helhet måste reserveras för särskilt ange- lägna behov. Samhällets motståndskraft mot svårigheterna under en importav- spärrning kommer att i hög grad bli beroende av att även konsumenterna beaktat angelägenheten av att hålla till— räckliga omställningsreserver. Detta gäl- ler även i fråga om smärre förbrukare, och reserverna bör omfatta såväl motor- drivmedel som bränslen för uppvärm- ning.

En väsentligen statlig uppgift blir det däremot att planlägga och bygga upp produktionsberedskapen för ersättnings- bränslen liksom den reguljärt verk- samma torv- och skifferindustrin. Yt- terligare måste staten omhänderta vissa centrala uppgifter ifråga om utred- nings-, forsknings- och försöksverk- samheten. Slutligen måste utbildnings- programmet väsentligen bli en statlig angelägenhet lika väl som den allmänna upplysningsverksamheten.

Den statliga verksamhetens organisation

Det framgår av det föregående att sta- ten enligt bränsleutredningens mening bör dels bära ansvaret för den samlande och vägledande verksamheten i fråga om bränsleförsörjningen, dels omhänderha många kostnadskrävande verkställig- hetsuppgifter för den beredskap som erfordras för att kompensera import- beroendet. På grund av bränsleförsörj- ningens komplicerade och mångskif- tande natur kunde det ha legat nära till hands att, liksom på senare tid skett exempelvis i Storbritannien, samla an-

svaret för denna statliga verksamhet till en fristående central bränslemyndighet. I viss mån har detta skett i krislägen, då temporära statliga bränslekommis- sioner inrättats, men dessa har sederme- ra avvecklats, när mera normalt försörj- ningsläge återinträtt. Därefter har det statliga ansvaret utan enhetlig överin- stans förblivit delegerat på ett stort an- tal myndigheter och institutioner samt, i vad gäller produktionen, på olika verk och företag. Bränslefrågornas centrala handläggning är också uppdelad på fle- ra departement. I det följande skall gö- ras en antydan om hur befattningen med energifrågor fördelats mellan olika samhällsorgan. Vad gäller atomenergin har i detta avseende lämnats en utför- ligare redogörelse i 1955 års atom- energiutrednings nyligen avgivna betän- kande.1

De renodlade bränsleförsörjningsupp- gifterna är hänförda till handelsdepar- tementets ansvarsområde, där ju också statens befattning med industrins all- männa försörjningsfrågor ligger förank- rad genom kommerskollegium. Den stat- liga handels- och beredskapspolitiken på bränsleområdet har delegerats på de under departementet lydande Riksnämn- den för ekonomisk försvarsberedskap samt Statens handels- och industrikom- mission. Ansvarsfördelningen dem emel- lan innebär för närvarande bland an- nat att riksnämnden sörjer för den lång- siktiga beredskapen, medan handels- och industrikommissionen bär ansvaret för planläggningen på kortare sikt. De statliga bränsleproducerandc företagen Svenska Skifferoljeaktiebolaget och Aktiebolaget Svensk Torvförädling ly- der också under handelsdepartementet, liksom det halvstatliga företaget Aktie- bolaget Atomenergi. Energiförsörjning- en för försvarets anläggningar samt inom de affärsdrivande verken, i första

1 »Atomenergien» (SOU 1956:11).

hand Statens järnvägar och Statens vat- tenfallsverk, ombesörjs helt av dessas egna organ och därmed under andra departement; sålunda sorterar exem- pelvis den statliga elkraftproduktionen genom vattenfallsverket under kommu- nikationsdepartementet.

Forsknings- och utvecklingsarbetet på området bedrivs likaledes under skilda departement. Inom handelsdcpartemen- tets förvaltningsområde har tidigare ett omfattande forskningsarbete bedrivits genom Ingeniörsvetenskapsakademien, som alltjämt på detta område genom sin dokumentationstjänst stöder forskning och utveckling på området. Under sam- ma departement lyder numera Statens tekniska forskningsråd, som med stats— anslag stöder forskning jämväl på det bränsle— och värmetekniska om— rådet. Till handelsdepartementets för— valtning har också hänförts den år 1953 inrättade fonden för försöks- verksamhet och forskning på bränsle- området, vilken skapats med överskotts- medel från vissa under den senaste kristiden upprättade clearingkassor och till vilkens fortsatta användning bräns- leutredningen fått i uppdrag att fram- lägga förslag. Dit hör också Statens hantverksinstitut, som utövar viss prov- nings- och experimentverksamhet, sär- skilt i fråga om värmepannor och som också, enligt vad ovan anförts, på senare år under riksnämndens överinseende provisoriskt omhändertagit den på sin tid av Statens bränslekommission star- tade utbildningsverksamheten. Statens nämnd för byggnadsforskning, lydande under socialdepartementet, fullgör ett betydelsefullt utvecklingsarbete jämväl på byggnadsuppvärmningens område. De organ, som har ansvaret för förvalt- ningen av statens fastighetsbestånd så- som byggnadsstyrelsen under kommu- nikationsdepartcmentet samt försvarets motsvarande förvaltningar, har också

att syssla med rationalisering av upp- värmningen. Byggnadsstyrelsen har för ändamålet en egen värmeteknisk avdel- ning.

En stor del av forskningen på bränsle- området, särskilt grundforskningen, är förlagd till de båda tekniska högskolor- na, som för ändamålet disponerar be- tydande resurser vid ett tiotal olika in- stitutioner. Denna verksamhet sorterar sålunda under ecklesiastikdepartemen- tet. Detsamma gäller för Statens natur- vetenskapliga forskningsråd, som torde böra nämnas i sammanhanget såsom in- tresserat av forskning inom grundveten- skaper av betydelse jämväl för bränsle- området.

Ovanstående uppräkning, som inte gör anspråk på fullständighet men som ändå kan ge en uppfattning om det sam- hälleliga ansvarets förgreningar inom bränsleförsörjningen, stöder onekligen tanken på en koncentration av ledning- en till en och samma centrala bränsle- myndighet. Bränsleutredningen hade tillfälle att påpeka skälen för en sådan anordning i ett remissyttrande över för- slaget till bränslekommissionens avveck- ling år 1953. Utredningen förordade då, att en särskild bränsleavdelning skulle inrättas inom Riksnämnden för ekono- misk försvarsberedskap och betonade, att denna avdelning borde ges en mera självständig ställning, inte minst med tanke på den förutsedda framtida ut- brytningen därav till en fristående cen- tral myndighet. Denna tanke tedde sig motiverad särskilt därav att en bety- dande inhemsk bränsleproduktion då framstod som den enda vägen att inom rimlig tid åstadkomma en av importen mindre beroende bränsleförsörjning. En bränsleproduktion av sådan omfattning kunde inte tänkas komma till stånd utan en mycket betydande statlig insats, led- ning och stödverksamhet, och den cen- trala myndighetens uppgifter skulle allt-

så i en framtid inte kunna begränsas till beredskapsuppgifterna. Härutinnan har nu den förändringen inträtt, att atomenergins fredliga tillgodogörande blivit en mer näraliggande realitet. Det- ta har såsom tidigare anförts föranlett bränsleutredningen till slutsatsen, att den reguljära inhemska energiproduk- tionen bör, utom på vattenkraften, byg- ga på våra urantillgångar, medan de svenska bränslenas uppgifter blir be- gränsade till vad som framför allt ur beredskapssynpunkt är nödvändigt.

Beredskapsuppgifterna på bränsleom— rådet blir i många hänseenden av andra dimensioner och annan art än andra motsvarande uppgifter. Det finns emel— lertid enligt utredningens mening nu- mera icke anledning att för den skull skapa ett särskilt beredskapsorgan för bränsleförsörjningen. Däremot är utred- ningen fortfarande av den uppfattning— en, att en relativt självständig bränsle- avdelning bör inrättas inom riks- nämnden. Till en början måste emeller- tid beredskapsåtgärderna i huvudsak begränsas till lagringen samt sådana åt- gärder på försörjningsområdet för ved och gengasbränslen, vilka också redan tillhör riksnämndens uppgifter. De myc- ket omfattande verkställighetsåtgärder, som blir förenade med genomförandet av det av utredningen förordade pro- grammet för produktionsberedskap på torvområdet, kan nämligen såsom av det föregående framgått i stort sett inte igångsättas, förrän åtskilliga tekniska problem blivit lösta genom det före- slagna försöksprogrammet. Bränsleav- delningen inom riksnämnden bör med hänsyn därtill kunna byggas ut succes- sivt och få ökad självständighet efter hand som arbetsuppgifterna tillväxer. Bränsleutredningen kan därför i detta sammanhang inskränka sig till att fram- hålla angelägenheten av att nämnden får erforderliga resurser i form av per-

sonal och anslag för olika ändamål, för att den skall kunna på ett effektivt sätt ta hand om de viktiga långtsiktande be- redskapsuppgifterna.

Utredningen finner sig inte böra för sin del gå in på frågan om gränsdrag- ningen mellan arbetsuppgifterna för riksnämnden, kommerskollegium och handels- och industrikommissionen. Emellertid har utredningen inte heller funnit det förenligt med de normala uppgifterna för någon av dessa institu- tioner att ta hand om en del av den allmänna utredning och planläggning, som ålegat bränsleutredningen under dess arbetstid och som inte bör upp- höra i och med att utredningens verk— samhet avslutas. Utredningen finner sig därför böra föreslå att det för detta ändamål skapas ett särskilt statligt centralorgan, underställt handelsdcpar- tementet och i anslutning till riksdagens beslut i atomenergifrågan förslagsvis kallat Statens bränsledelegation.

Bränsledelegationens huvuduppgift skulle vara att följa bränslebehovets och bränslemarknadernas utveckling samt att ställa prognoser för framtiden till tjänst för intresserade myndigheter samt industrier och andra bränslekonsumen- ter. Delegationen skulle utgöra remiss- instans i bränslefrågor men också fun- gera som initiativtagare och förslags— ställare i fråga om användningen av tillgängliga medel för forskning, för- söksverksamhet och andra åtgärder på bränsleområdet. Den borde sålunda in- för Kungl. Maj :t i analogi med befintliga forskningsråd svara för användningen av den förenämnda bränsleforsknings- fonden, vilken förutsätts komma att hål— las vid liv genom fortlöpande tillförsel av nya medel. Större försöksprogram bör då självfallet underställas Kungl. Maj:ts prövning, men delegationen bör tilläggas befogenhet att anslå medel till mindre kostnadskrävande undersök-

& | i l i i E |

ningar, förslagsvis inom en ram av 100 000 kr. för varje sammanhängande försöksprogram. Delegationen skulle också ha till uppgift att ta initiativ och ge råd i fråga om stärkandet av den in- hemska bränslcproduktionen, övervaka och samordna det av statliga medel stödda forsknings- och utvecklingsar- betet på bränsleområdet liksom upplys- nings- och propagandaverksamheten samt följa utbildningsbehovet för bräns- le- och värmetekniker på olika stadier och verka för erforderlig komplettering av utbildningen. Delegationen skulle ha skyldighet att följa bränsleberedskapens uppbyggnad, förberedelserna för im- port- och konsumtionsreglering samt åt- gärderna för att genomföra programmen för lagring och produktionsberedskap. Den skulle ha tillgång till den statistik, som på olika håll inom den statliga verk- samheten insamlas på bränsleområdet, och skulle samtidigt ha skyldighet att föreslå lämpliga åtgärder för att rationa- liscra statistiken i syfte att göra denna inriktad på praktiska uppgifter och snabbt tillgänglig för prognosändamål. Delegationen skulle biträda vederböran- de myndigheteri den utländska kontakt- verksamheten på bränsleområdet genom att förse utsedda delegerade med ar- betsmaterial, prognoser och annan be- arbetning av statistik m. m. Den skulle också kunna tänkas biträda vederbö- rande departement med utseende av sak- kunniga i sådana sammanhang. Slut- ligen skulle delegationen ha i uppdrag att följa utvecklingen i organisatoriskt avseende och ha skyldighet att till han- delsdepartementet inge förslag till be— hövliga ändringar härvidlag.

I Statens bränsledelegation bör lämp- ligen ingå personer som äger kontakt med bränsleförsörjningen, den samhäl- leliga och enskilda fastighetsförvalt- ningen, de bränsleproducerande företa- gen, bränsledistributionen och arbets-

marknaden, industrin och kommunika- tionerna samt den tekniska forskningen. Antalet ledamöter bör dock, för att dele- gationens arbete inte skall bli onödigt tungro'tt, icke överstiga sju, samtliga ut- sedda av Kungl. Maj:t, som samtidigt förordnar en av ledamöterna att vara ordförande. Det förutsätts att flertalet ledamöter kan ha erforderliga kontakter med mer än ett av de angivna intresse- områdena. Emellertid bör delegationen ha bemyndigande att i mån av behov tillkalla experter från skilda verksam- hetsområden, särskilt inom övriga gre- nar av energiförsörjningen, att biträda i arbetet utan att behöva delta i dele- gationens beslut.

Delegationen hör till sitt förfogande ha ett kansli, vars omfattning på detta stadium emellertid knappast kan fixe- ras. Såsom kanslichef behöver delegatio- nen obetingat en väl kvalificerad tek- niker och ekonom. Personalen torde till att börja med kunna anställas mot arvode, och bränsleutredningen be— räknar för ändamålet ett årligt anslags- behov av 200 000 kronor, inräknat järn- väl expenser. Det torde höra ankomma på delegationen att alltefter behovet fö- reslå inrättandet av fasta tjänster.

Förslag till instruktion för Statens bränsledelegation bifogas (Bilaga 1).

Samordning med övrig energiförsörjning

Den föreslagna Statens bränsledele- gation kommer att på bränsleområdet i stor utsträckning fullgöra de uppgifter som på elkraftområdet ombesörjs av kraftverkens centrala driftledning, vil- ken frivilligt organiserats genom över- enskommelse mellan vattenfallsstyrelsen och ett antal större kommunala och en- skilda kraftföretag. På atomenergiom- rådet ankommer motsvarande uppgifter på den enligt beslut av 1956 års riksdag inrättade delegationen för atomenergi- frågor. Med dessa organ kommer bränsle-

delegationens arbete också att ha nära samband liksom med det planläggnings- och utvecklingsarbete på energiområ- det, som bedrivs på en del andra håll så- som inom Svenska Gasverksföreningen, Svenska Elverksföreningen och För- eningen för Elektricitetens Rationella Användning (FERA). Planläggningen på alla dessa områden bör helt naturligt ske »mot bakgrunden av det allmänna bränsle- och kraftförsörjningsläget i landet», såsom formuleringen lyder i instruktionen för atomenergidelegatio- nen, och man måste också i stor ut- sträckning betjäna sig av samma statis- tiska underlag. Det blir därför av stör- sta värde att planläggningsarbetet sam- ordnas, så att dubbelarbete undviks och arbetet kan bedrivas både mot en ge- mensam bakgrund och på en gemensam grundval. Lämpligen skulle detta kunna ske på det sätt, att en kommission för allmänna energifrågor bleve inrättad genom samverkan mellan staten och andra, särskilt industriella intressenter och eventuellt ansluten till Ingeniörs- vetenskapsakademien.

I energikommissionen skulle såsom huvudkomponenter ingå, utom den här föreslagna bränsledelegationen och atom- energidelegationen, också en delega- tion för kraftverkens centrala driftled- ning. Gemensamma kommittéer skulle kunna inrättas för statistik, doku- mentation, allmänna forskningsproblem osv. Till kommissionen skulle även kunna knytas det sekretariat för bränsle- teknisk dokumentation och forskning, som bränsleutredningen i det föregå- ende föreslagit, samtidigt med att ar- betsuppgifterna vidgades till hela ener- giområdet.

De tre delegationerna borde emeller- tid alltjämt kunna utgöra självständiga institutioner. Bränsledelegationen skulle sålunda fortsätta att med oförändrade arbetsuppgifter fungera som det stat—

liga organet på sitt område, men den skulle i sitt arbete ha stöd såväl av de sidoordnade delegationerna som av de gemensamma kommittéerna. Med hän- syn härtill borde särskilt statsbidrag utgå till kommissionen, medan bränsle- delegationens verksamhet alltjämt borde bekostas genom direkta anslag och de- legationen sålunda behålla sin särskilda budget.

Finansieringen av kommissionens verksamhet i övrigt borde ske efter ena- handa linjer. Särskilt syns det emeller- tid viktigt att konsumentintresset kom- mer till uttryck, så att de väsentliga energikonsumerande områdena _ in- dustrin, kommunikationerna, kommu- nerna och fastighetsägarna — blir re- presenterade i kommissionen och en- gagerar sig i verksamheten såväl eko- nomiskt som genom att ställa sakkun- skap till förfogande.

Bränsleutredningen kan helt natur- ligt på detta stadium blott antyda rikt- linjerna för den samordning av plan- läggningsarbetet inom hela energiför- sörjningen som för utredningen fram- stått som önskvärd. Utredningen anser det emellertid nödvändigt att den stat— liga bränsledelegationen omedelbart kommer till stånd, utan att energikom- missionens tillkomst avvaktas. Detta blir nödvändigt redan för att en förslags— och remissinstans skall bli inrättad för bränsleforskningsfonden men också för att inte något onödigt avbrott skall in- träda i det utredningsarbete som måste fortsättas. Det torde därefter kunna uppdras åt särskilda utredningsmän, eventuellt representanter för atomener- gi- och bränsledelegätionerna samt kraft- verkens centrala driftledning, att före- slå åtgärder för samordningen enligt här antydda riktlinjer eller på annat sätt.

Med de organisatoriska åtgärder som här föreslagits skulle enligt bränsleut-

redningens mening behovet att koncen- trera ansvaret för den statliga verksam- heten på energiområdet bortfalla.

Den statliga verksamhetens finansiering

Om man i likhet med bränsleutred- ningen betraktar här avhandlade åtgär- der på bränsleområdet som ett försäk- ringsskydd mot katastrofrisker, så kun- de det från vissa utgångspunkter sy- nas naturligt att direkt belasta bränsle- konsumtionen med samtliga kostnader och inte blott med den del som auto- matiskt kommer att åvila konsumtionen genom redan gällande lagringsplikt för oljelmportörer samt här ovan och i sär- skilda lagringsbetänkanden förordad ansvarsfördelning. Eftersom program- mets omfattning blir tämligen direkt beroende av importens storlek, skulle en sådan finansiering kunna åstadkom- mas på det sätt, att de direkta statsutgif- terna täcks genom accis i form av en importavgift för alla bränslen.

En importavgift för bränslen skulle knappast kunna uttagas på annat sätt, än att den belastar alla konsumenter i relation till deras förbrukning. Det- ta skulle dock leda till en ojämn belast- ning, avhängig av bränsleförbrukning- ens relativa betydelse ur kostnadssyn- punkt. Särskilt skulle avgiften kom- ma att på ett besvärande sätt belasta den tunga industri, där bränsleposten i hög grad påverkar produktionskostna- den och därmed konkurrenskraften. Im- portavgiften skulle alltså kunna komma att motverka sitt syfte därigenom, att den skulle reducera den inhemska in- dustriproduktionen och i stället gynna en import av varor, i vilka bränsle in— går i stor utsträckning men där en mot- svarande importavgift icke skulle kun- na uttagas. På samma sätt skulle im- portavgiften öka framställningskostna- derna för sådana exportprodukter, i vilka bränsle ingår i större mängd, utan

att det gärna skulle vara möjligt att in- föra någon kompensation vid utförseln.

Här skymtar i viss mån en fråga som berörts av Louis Armand i hans upp- märksammade rapport till OEEC:s råd.1 Denne har direkt förordat en prispoli- tik på energiområdet, som gynnar vad han kallar den produktiva förbruk- ningen på bekostnad av den improduk- tiva. Om det vore möjligt att på ett rätt- vist sätt fördela kostnaden för trygghets— programmet på den konsumtion av im- portbränslen, som i Armands mening skulle kunna betecknas som improduk- tiv —— dvs. först och främst bostads— uppvärmningen —— så skulle man onek- ligen därmed kunna uppnå en i och för sig önskvärd effekt. Det skulle nämli— gen underlätta ett nationalekonomiskt riktigt val i det enskilda fallet mellan inhemsk energi och importerat bränsle, om priset för det senare automatiskt inneslöt tillhörande beredskapskostnad. Bland annat skulle på denna väg jämfö- relsen mellan oljeeldning och elektrisk uppvärmning kunna ske på en riktigare grundval. Det måste emellertid möta mycket stora svårigheter att genomföra en rättvis differentiering av importav- giften eller ett restitutionsförfarande för »produktiv» förbrukning. Utred- ningen vill därför för sin del förorda, att de statliga kostnaderna för trygghets- programmet på bränsleområdet täcks med statsanslag i vanlig ordning.

I snabbutredningen »Bränsle och Kraft» har K—G. Ljungdahl fört fram tanken att i mindre skala använda accismetoden för att täcka kostnaderna för bränsle- forskningen. Samma fråga har också upptagits i riksdagen genom en är 1951 väckt motion (nr 11:348), vilken dock statsutskottet —— med hänvisning till bränsleutredningens uppdrag och efter

1 »Some Aspects of the European Energy Problem. Suggestions for Collective Action» [OEEC C (55) 110].

framhävande av frågans vikt och bety- delse — funnit icke böra påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen anslöt sig härtill. Det ligger i sakens natur att den accis, som skulle behöva uttagas endast för forsknings- ändamål, skulle kunna begränsas till några tiondels procent. Denna särskilda finansieringsmetod skulle då närmast vara motiverad av önskemålet om ett fullt tryggat tillflöde av medel för forsk- ning. '

Utredningen är angelägen framhålla den utomordentliga betydelsen av att tillräckliga forskningsmedel med säker— het kan påräknas och att en viss fonde- ring på området upprätthålls. Eljest kan nämligen försöksverksamheten inte planläggas på det sätt, som full effekti— vitet kräver och som uppenbarligen va— rit avsikten med tillskapandet av fon- den för försöksverksamhet och forsk- ning på bränsleområdet. Många av de projekt som bör angripas är av den na- tur, att de måste planläggas för åratal framåt, personal måste kunna engageras för längre tid osv. Emellertid anser sig bränsleutredningen kunna förutsätta att en lika pålitlig finansieringsplan kan åstadkommas genom anslag i vanlig ord- ning, och utredningen vill sålunda före- slå att sådant anslag beviljas från och med budgetåret 1957/58 i form av till- skott till förenämnda fond.

Med medel från denna fond torde un- der en tioårsperiod framåt böra bekos- tas följande, ovan föreslagna åtgärder:

På vedprogrammet:

försöksverksamhet ...... 1 milj. kr.

På torvprogrammet: utvecklingsarbete betr.

maskintorv (under sju år) försöksanläggning för

mindre brikettfabrik .. försök med våtkolning ..

[*J

)) ))

l—L U

))

försöksanläggning för ut-

provning av våtkol- ningsteknik i fullstor skala ................ 7 milj. kr.

På oljeskifferprogrammet: försök med rökgasrening 3,7 » » försök med pyrolys av skifferstybb .......... 1,3 » » På det allmänna forsk- ningsprogrammet .. 15 » » För upplysningsverk- samhet ............ 0,3 » »

Oförutsedda behov inräknade, skulle sammanlagt erfordras omkring 40 milj. kr., och det årliga anslaget under tioårs- perioden bör sålunda sättas till 4 milj. kr.

I fråga om övriga kostnader torde för- slag i vanlig ordning böra framföras av vederbörande myndigheter och företag. I det föregående har dessa kostnader för en tioårsperiod framåt uppskattats till sammanlagt:

För mossinventering samt utveckling av torvindu- stri och torvberedskap (utöver försöksverk— samhet) ...... omkring 30 milj. kr.

För utveckling av skiffer- oljeindustri (utöver för- söksverksamhet men in- räknat anläggningar för utvinning av biproduk— ter) netto, dvs. efter av- drag för inbesparad in- vestering i andra el- kraftanläggningar omkring 110 » »

Administrationskostnaden för den fö— reslagna bränsledelegationen torde till en början kunna bestridas med medel från fonden för försöksverksamhet och forskning på bränsleområdet.

Sammanfattning av utredningens slutledningar,

rekommendationer och förslag

Sveriges energibehov har under de senaste hundra åren varit i ständig till- växt. Skilda omständigheter, bland an- nat en fortgående minskning av vedens andel i bränsleförsörjningen, har gjort oss på ett skrämmande sätt allt mer beroende av bränsleimporten. Denna har sedan sekelskiftet ökat i en takt, som motsvarar fördubbling på 20—25 år. Den förutsedda prisstegringen och det ökade beroendet av utomeuropeiska marknader, främst oljemarknaden, in- nebär att bränsleimporten handelspoli- tiskt och beredskapsmässigt hotar att växa oss över huvudet. En fullständig och långvarig avspärrning av bränsle- importen skulle i dagens läge få kata- strofala följder, och drastiska ingrepp i samhällsfunktionerna skulle bli ofrån- komliga. Mot denna bakgrund framstår en aktiv energipolitik såsom en ovill- korlig förutsättning för fortsatt väl- ståndsutveckling.

Den enda aktuella inhemska energi- källa, som förmår att uthålligt tillgodo- se nytillkommande behov, utgörs av våra uranhaltiga oljeskiffrar. Bränslepro- blemets lösning förutsätter därför först och främst, att den aktiva energipoliti- ken inriktas på ett snabbt tillgodogö- rande av atomenergin.

På atomenergins område är det fram— för allt atomvärmet, som i vårt land har förutsättningar att från början avlasta bränsleimporten. Användningen av atomreaktorer bör därför i första hand

inriktas på värmealstring (för industri- ella värmebehov och för central bo— stadsuppvärmning i större samhällen). Värmereaktorerna kan emellertid på teknikens nuvarande ståndpunkt kon- strueras endast i mycket stora enheter, vilket förutsätter högst betydande lo- kala värmebehov. Om de kunde byggas i mindre enheter, skulle användnings— området snabbt vidgas — ett angeläget utvecklingsmål för svensk atomteknik.

Atomkraften kan till en början inte väntas medföra motsvarande avlastning av bränsleimporten, endast minska ut- byggnadstakten för vattenkraften. På längre sikt kan atomkraften emellertid medföra ännu gynnsammare verkningar på bränsleimporten än atomvärmet, nämligen när vattenkraften blivit helt tagen i anspråk eller — vilket dock ännu blott utgör en förhoppning -— atomkraften kan framställas billigare än ny vattenkraft. Den återstående vat- tenkraftreserven erbjuder oss nu en tidsfrist, nödvändig för utveckling av en för svenska förhållanden lämpad atomkraftteknik.

För att atomkraften skall få den av- sedda betydelsen, måste elektrifiering- en vinna utbredning på sådana för- brukningsområden som nu täcks med importbränslen. Därvid träder, vid si- dan av vissa industriella värmeproces- ser, särskilt byggnadsuppvärmning utanför tätorterna i förgrunden, och atomålderns förestående inträde föran-

leder en omprövning av frågan om elektrisk rumsuppvärmning i vårt land. Uppvärmning med elkraft ur atomener- gi förutsätter emellertid en långt dri- ven byggnadsrationalisering, syftande till en bättre hushållning med tillförd energi och åstadkommen främst genom ökad värmeisolering, eventuellt genom värmeåtervinning ur ventilationsluft och avloppsvatten och möjligen också genom användning av värmepump. Det rekommenderas att byggnadsforsk- ningsnämnden i samråd med kraftpro- ducenter och kraftdistributörer stude- rar hithörande problem.

Kravet på kapital för genomförandet av den aktiva energipolitiken kommer självfallet att konkurrera med liknande anspråk för andra ändamål, och det blir avgörande för framgången för denna politik, att energiförsörjningen tillför- säkras den nödvändiga andelen av me- del, tillgängliga för investering i nya anläggningar. Den successiva förskjut- ningen på längre sikt mot atomvärme och atomkraft och på kortare sikt mot ökad ångkraftandel syns emellertid öpp- na möjligheter för en framtida minsk- ning av kapitalbehovet, per energienhet räknat. Detta förutsätter dock att kraft- och värmeproduktionen i tekniskt hän- seende målmedvetet inriktas på en be- gränsning av anspråken på investerings- medel. Därigenom borde den önskvär- da, starkt progressiva utvidgningen av den inhemska energiproduktionen kun- na genomföras utan ökning av dess rela- tiva andel i investeringsvolymen.

Våra beredskapsproblem kommer också framgent att bli svårbemästrade. Även med en optimistisk uppfattning om utvecklingsmöjligheterna i fråga om atomvärme och atomkraft finner man nämligen, att energibehoven ännu un- der avsevärd framtid kommer att växa i snabb takt och att bränsleimporten måste fortsätta att öka till åtminstone

50 % mer än nu. Bercdskapsproblemen måste i sin tur växa i samma takt. De- ras lösning ligger i en lämpligt avvägd kombination mellan lagring av import- bränslen och förberedelser för produk- tion av inhemska ersättningsbränslen. Varje ökad fredsmässig användning av inhemska bränslen minskar behovet av beredskapsåtgärder och bör uppmunt— ras efter sitt beredskapsvärde. Utredningen har i ett (hemligt) del- betänkande föreslagit ett program för ökad oljelagring och i ett komplette- rande yttrande framfört sina synpunk- ter på lagringsbehovet för fasta bräns— len. Åtgärderna för en lagring av önsk- värd storlek kommer att kräva mycket stora kostnader, och lagringsprogram- met måste därför läggas upp på mycket lång sikt, med ett första etappmål för- lagt till slutet av den närmaste tioårs- perioden. På produktionssidan skisse- ras också ett utbyggnadsprogram av be- tydande mått —— i runda tal för torv- industrin 30 milj. kr. samt för skiffer- oljeindustrin brutto 210 milj. kr. och netto, dvs. efter avdrag för inbesparad investering i andra elkraftanläggningar, 110 milj. kr. Torvindustrin skulle ut- byggas för att utgöra teknisk bas för en framtida produktionsberedskap om 5 a 10 milj. årston. Skifferoljeindustrins ut- byggnad skulle avse bl. a. en fredsmäs— sig produktion av omkring 150 000 ton motordrivmedel, en kvantitet som skul- le tillgodose de allra mest angelägna behoven under en importavspärrning. För forsknings- och försöksverksam- het framläggs ett program, främst in- riktat på tillgodogörande av vedavfallet från sågverk och skogsbruk, på bered- skapsmetoder för maskintorvframställ— ning och torvförädling, på våtkolning av torv såsom grundval för en utvidgad torvindustri samt på undanröjande av vissa hinder för ökad produktion av motordrivmedel ur oljeskiffer. Program-

mets genomförande beräknas dra en är- lig kostnad av genomsnittligt 4 miljoner kronor. Verksamheten föreslås finansie- rad genom 1953 års fond för försöks- verksamhet och forskning på bränsle- området. Det föreslås vidare att denna fond, för att möjliggöra långsiktig plan- läggning, redan från och med budget- året 1957/58 årligen tillförs behövliga medel samt att dessa medel beviljas ge- nom statsanslag i vanlig ordning.

Försöksverksamheten förutsätts i hu- vudsak bli förlagd till de statliga torv- och skifferoljeindustrierna samt till be- fintliga institutioner vid de tekniska högskolorna. Särskilt genom den se- nare förläggningen skulle utbildningen av forskare på de bränsle- och värme- tekniska områdena erhålla en välbehöv- lig stimulans, vilken borde ytterligare stärkas genom att fondmedlen delvis finge användas till forskningsstipen- dier och för forskarutbyte med ut— ländska institutioner.

Utredningen rekommenderar att byggnadsforskningsnämnden får i upp- drag att undersöka behovet av ett pann- tekniskt laboratorium med funktion som provningsanstalt och försöksinsti- tut. Till detta laboratorium, som even- tuellt kan förläggas till Statens hant- verksinstitut, skulle kunna knytas den upplysningsverksamhet till främjande av sparsamhet med bränslen, som efter bränslekommissionens avveckling år

1953 provisoriskt omhänderhafts av in- stitutet.

Till stöd för utvecklingsarbete och forskning föreslås att det, med bidrag från bränsleforskningsfonden, vid In- geniörsvetenskapsakademien inrättas ett särskilt sekretariat för bränslefrågor med uppgift att ombesörja dokumenta- tion och förmedla kontakter.

Utvecklingen på bränsleområdet måste även framgent följas med oavlå- ten uppmärksamhet, och den svenska bränslepolitiken måste anpassas efter teknikens framsteg och det allmänna cnergiförsörjningsläget inom och utom landet. Utredningen, som icke funnit det förenligt med de normala arbetsuppgif- terna för befintliga verk och institutio- ner att ta hand om uppgiften att rekom- mendera de framtida riktlinjerna för denna politik, föreslår för ändamålet in- rättande av en permanent Statens bräns- ledelegation. Bland dess åligganden skulle vidare ingå att med befogenhet som forskningsråd handlägga ärenden rörande användningen av medel, ställda till bränsleforskningens förfogande.

Utredningen förutser behovet av en organiserad samverkan mellan den fö- reslagna bränsledelegationen samt den statliga delegationen för atomenergi- frågor och kraftverkens centrala drift- ledning och förordar åtgärder i sådan riktning.

Bilaga I

Förslag till

Kungl. Maj:ts instruktion för statens bränsledelegation

1 &.

Statens bränsledelegation har till uppgift att ingående följa utvecklingen på bränsleförsörjningens område och så- som rådgivande organ föreslå riktlinjer för den svenska bränslepolitiken mot bakgrunden av det allmänna energiförsörjningsläget inom och utom landet ävensom att taga därav föranledda initiativ;

att följa den tekniska forskningen och försöksverksamheten på bränsle- området samt främja och vid behov själv föranstalta om sådan verksamhet av betydelse för bränsleförsörjningen ;

att befordra den inhemska bränsleproduktionens utveckling; att övervaka och samordna upplysnings- och propagandaverksamheten på bränsleområdet samt verka för en rationell utbildning av bränsle- och värmetekniker på olika stadier; samt

att bereda ärenden rörande det internationella samarbetet på bränsleför— sörjningens område.

.w_4m_.

2 5.

Det åligger delegationen att avgiva av Kungl. Maj:t och statliga myndigheter infordrade utlåtan- den i frågor rörande bränsleförsörjningen;

att hos Kungl. Maj:t och statliga myndigheter göra för delegationens verk- ! samhet erforderliga framställningar; ';

att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande fördela statsmedel för forskning I och försöksverksamhet på bränsleområdet; *

att fastställa allmänna och speciella villkor för utbetalningen av sådana medel;

att samarbeta med vetenskapliga och tekniska sammanslutningar samt med statliga, kommunala och enskilda institutioner och företag på områ- den, som beröras av delegationens verksamhet, ävensom att stödja sam— arbete mellan sådana intressenter; samt

att i övrigt vidtaga de åtgärder till främjande av delegationens verksam— het, som kunna befinnas lämpliga.

3 &. Delegationen har att i enlighet med bestämmelserna i denna instruktion och de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj:t kan finna anledning med- dela, handhava medel som ställas till delegationens förfogande. Delegationen skall övervaka att under dess kontroll stående medel komma till avsedd användning.

4 5. Delegationen består av högst sju ledamöter, vilka förordnas av Kungl. Maj :t för tre år 1 sänder. Kungl. Maj :t förordnar en av ledamöterna att vara delegationens ord- förande. 5 5. Hos delegationen skall finnas en kanslichef, som förordnas av Kungl. Maj:t. 6 5.

| |

i

|

|

| Delegationen äger, i mån av behov och tillgång på medel, antaga annan | personal än kanslichefen ävensom anlita experter som icke tillhöra eller I äro anställda hos delegationen. i

l 0 1

I |

7 5.

Kanslichefen handhar ledningen av det löpande arbetet inom delegationen. Han är ansvarig för att inkommande ärenden företagas till avgörande samt att delegationens beslut bliva vederbörligen verkställda.

Närmare föreskrifter rörande kanslichefen samt bestämmelser i fråga om delegationens personal i övrigt meddelas, i den mån så erfordras, av delegationen.

8 &.

Delegationen skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde, som den kan lämna. Av andra myndigheter äger delegationen påkalla de upplysningar och det biträde, som erfordras för dess verksamhet och av myndigheterna kunna lämnas.

9 5. I den mån så prövas nödigt för fullgörande av delegationens åligganden och medel äro tillgängliga, äger delegationen åt ledamot, tjänsteman eller expert uppdraga att företaga resor.

' 10 g.

Delegationen sammanträder på kallelse av ordföranden, så ofta denne fin- ner omständigheterna därtill föranleda eller minst två av delegationens öv— riga ledamöter göra framställning därom hos ordföranden.

Delegationen är beslutför, då minst fyra ledamöter äro närvarande. Såsom beslut gäller den mening, om vilken de flesta förena sig, eller vid lika röste- tal den, som biträdes av ordföranden.

11 5.

Har beslut fattats av delegationen, skall hos denna vara att tillgå hand- ling, som utvisar vilka som deltagit i beslutet eller eljest närvarit vid dess fattande, beslutets dag och dess innehåll.

Protokoll föres när beslut skall expedieras genom protokollsutdrag, när skiljaktig mening förekommer eller när protokoll eljest finnes erforderligt.

12 5.

I skrivelse, som delegationen avlåter till Kungl. Maj:t eller chef för stats- departement, skall angivas vilka som deltagit i ärendets avgörande eller eljest närvarit därvid samt vem som varit föredragande. Har i sådant ärende förekommit skiljaktig mening, skall denna angivas i skrivelsen eller utdrag av protokoll, upptagande den skiljaktiga meningen, bifogas skrivelsen.

13 5. Det åligger delegationen att årligen enligt vad därom är stadgat till riks— räkenskapsverket avlämna räkenskaps- och redovisningshandlingar.

Denna instruktion etc.