SOU 1956:60

Tulltaxeförordning : förslag

för Kungl. Finansdepartementet

Till fullföljande av det åt kommittén meddelade uppdraget, vilket avser en allmän översyn av tulltaxeförordningen och den därvid fogade tulltaxan, får 1952 års tulltaxekommitté, under erinran att kommittén den 25 maj 1956 av- , givit betänkande med förslag till tulltaxa (SOU 1956: 14—16), härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till tulltaxeförordning.

Stockholm den 5 december 1956.

ARNE S. LUNDBERG

F. I. Boo P. HJ. FAGERHOLM VIDAR FAHLANDER | HANS GUSTAFSSON NILS G. HANSSON BERNT LINDSKOG STIG SAHLIN GUNNAR SPETZ ERIK WESTERLIND

/ H ans H artler

AVDELNING I

Inledning

Tulltaxan är enligt bestämmelsernas nuvarande utformning bilaga till en av riksdagen antagen förordning, tulltaxeförordningen, vars i 1 % meddelade huvud- stadgande innebär att till riket införda varor skall beläggas med tull enligt tull- taxan. Härutöver innehåller tulltaxeförordningen dels vissa stadganden av mera omedelbar betydelse för tillämpningen av taxan, t. ex. regler angående beräk- ningen av varors tullpliktiga vikt och värde, dels ock vissa bestämmelser som kan sägas utgöra undantag från den il % intagna huvudregeln. Dessa undantagsbestäm- melser avser införsel under sådana omständigheter att andra intressen ansetts väga tyngre än de fiskala och protektionistiska motiv som kan ligga bakom taxan. Vissa av de åsyftade bestämmelserna innebär definitiv befrielse från tull (s.k. Särskild tullfrihet). Som ett specialfall härav kan betraktas den tullfrihet, som medgives gränsbefolkningen för varor i egentlig gränstrafik. Andra undantags- bestämmelser medgiver temporär tullfrihet, d. v. s. tullfrihet under förutsättning att varorna efter viss tid återutföres. Vidare finnes särskilda regler angående s. k. tullindring, d.v.s. den nedsättning i jämförelse med eljest utgående tull, som medgives för varor vilka återinföres efter i utlandet undergången reparation eller bearbetning, ävensom angående tullnedsättning för skadade varor. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av tulltaxeförordningens bestämmelser är enligt bemyndigande meddelade av Kungl. Maj:t i en särskild kungörelse (1953: 655; tullverkets författningssamling 1953: 202) med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen. Vidare har generaltullstyrelsen i en kungörelse (tullverkets författningssamling 1953: 203) med anvisningar till dessa tillämpningsföreskrifter utfärdat stadganden med karaktär av ordningsföreskrifter eller regler för tull- verkets interna arbete.

Nämnas må att åtskilliga bestämmelser angående varors behandling i tull- hänseende har sin plats i andra författningar. Tullklareringsförfarandet regleras sålunda i tullstadgan och tullordningen, vilka författningar även innehåller bestämmelser om exempelvis tullager, d. v. s. anordningar för uppskov med betal— ning av tull i avvaktan på varornas disposition för den inhemska marknaden eller äterutförsel. Erforderliga Specialregler för behandlingen av gods i frihamnarna är meddelade i frihamnsstadgan och frihamnstullordningen. Bestämmelser angå— ende restitution av bull för varor som återutföres i oförändrat skick eller efter här i landet undergången bearbetning återfinnes i tullrestitutionsförordningen

med därtill anknutna tillämpningsföreskrifter jämte anvisningar. Slutligen kan nämnas att stadganden angående själva utförandet av tullbehandlingsarbetet i huvudsak har sin plats i tjänstgöringsreglementet för tullverket.

Kommittén finner den nuvarande avgränsningen av det område som regleras av tulltaxeförordningen och dess följdförfattningar naturlig och ifrågasätter icke någon ändring härvidlag.

F örordningens huvudstadgande samt av förordningen reglerade spörsmål av mera omedelbar betydelse för tulltaxans tillämpning har behandlats i samband med kommitténs arbete på revidering av själva tulltaxan och kommittén har i sitt den 25 maj 1956 avgivna betänkande angående tulltaxan även framlagt förslag till nämnda delar av tulltaxeförordningen (1—4 %% av förordningen). Härvid underströks emellertid att kommitténs prövning såvitt anginge den i förslagets 4 & behandlade frågan om tullvärdeberäkning dittills endast avsett ett detaljspörsmål och att denna fråga komme att göras till föremål för ytter- ligare saklig prövning. Vidare framhölls att textförslaget även i övrigt vore att anse som preliminärt och i samband med den fortsatta översynen av för- ordningen kunde bli föremål för jämkningar av främst redaktionell art. Komit- tén har emellertid icke funnit andra jämkningar erforderliga än en viss ändring av paragrafernas ordningsföljd; 1, 2 och 5 åå i det förslag till tulltaxeförord- ning som nu framlägges överensstämmer sålunda helt med resp. 1, 3 och 2 åå i det tidigare förslaget. Beträffande motiveringen för detta får kommittén hån- visa till det förut nämnda betänkandet.

Nämnas må. i detta sammanhang att 2 5 i nuvarande förordning saknar mot- svarighet i kommitténs förslag. Enligt vad som anförts i det tidigare betänkan- det ersättes paragrafens detaljbestämmelser av stadganden i de allmänna reg- lerna för tulltaxans tillämpning eller i själva taxan. Förutom nämnda bestäm- melser innehåller paragrafen en allmän föreskrift om att varor skall tulltaxeras i det skick vari de inkommer. Avsaknaden i kommitténs förslag av motsvarighet till denna föreskrift betyder icke ett frångående av ifrågavarande princip, utan det får anses ligga i sakens natur att varans beskaffenhet vid importen i nor- mala fall blir avgörande för tulltaxeringen utan att särskild föreskrift därom behöver utfärdas, men fall kan inträffa då en strikt tillämpning av denna prin- cip skulle leda till uppenbart orimliga konsekvenser. Kommittén har härvid särskilt tänkt på sådana fall som t. ex. att varor förtyngts genom vattendränk- ning under transporten. Förtullningen bör i dylika fall kunna ske efter varans normala beskaffenhet. Kommittén har genom slopande av den kategoriska re— geln om varors tulltaxering i det skick vari de inkommer velat bereda visst utrymme för av omständigheterna påkallade undantag från den ifrågavarande principen men förutsätter såsom ovan anförts att denna utan särskilt stadgande även i fortsättningen normalt kommer i tillämpning.

Frågan om tullvärdeberäkningen har i enlighet med vad ovan anförts nu upp- tagits till fullständig prövning. Denna del av kommitténs arbete har fått sin

speciella prägel av att det här gällt spörsmålet om anpassning av de svenska bestämmelserna efter en internationell överenskommelse och att kommittén haft att beakta av myndigheter och organisationer avgivna yttranden över ett tidigare förslag i ämnet. Kommittén har därför funnit lämpligt att behandla denna fråga i ett särskilt avsnitt av betänkandet. Arbetet har resulterat i att bestämmelserna, som i det nu framlagda förslaget är upptagna i 3 &, erhållit helt ny lydelse.

Beträffande återstående delar av tulltaxeförordningen har kommittén särskilt beaktat de olika stadgandenas fördelning mellan själva förordningen och till- lämpningsföreskrifterna. Tulltaxeförordningen har successivt ändrats och kom- pletterats med nya bestämmelser efter hand som behov därav visat sig före— ligga. Detta har varit fallet icke minst på senare tid, då stor internationell livaktighet förekommit på tullområdet, vilken resulterat i konventioner som påverkat den svenska lagstiftningen. Att bestämmelserna på detta sätt anpassas efter utvecklingen får anses vara självklart, men det torde vara önskvärt att riksdagen icke betungas med alltför bagatellartade frågor. Tulltaxeförordningen har vidare icke minst på grund av de sålunda under årens lopp vidtagna änd- ringarna och kompletteringarna kommit att bli mycket detaljerad och svåröver- skådlig, något som i viss mån får tillskrivas den fiskala inställning i tullfrågor som tidigare gjort sig gällande i större utsträckning än som numera torde anses nödvändigt. Medgivna lättnader har ofta omgärdats med restriktioner som numera knappast anses sakligt motiverade. Kommittén har därför i sitt revi- sionsarbete i stort sett följt två huvudlinjer, nämligen dels att i själva tulltaxe- förordningen endast bibehålla mera generella stadganden och i största möjliga utsträckning överföra detaljregleringen till tillämpningsföreskrifterna, dels att förenkla bestämmelserna genom avskaffande av omotiverade begränsningar i medgivna förmåner.

Ehuru det icke utsagts i kommitténs direktiv att revisionsarbetet skall om- fatta annat än tulltaxeförordningen, ligger det i sakens natur att kommittén för att belysa sina förslag måste i viss utsträckning behandla även tillämpnings- föreskrifterna, detta i synnerhet med hänsyn till den ovan berörda omfördel- ning av författningsstoffet som förslagen innebär. Kommittén har dock icke utformat något definitivt förslag till tillämpningsföreskrifter utan i regel endast i utkast skisserat bestämmelserna i den utsträckning som erfordras för att den åsyftade sakliga innebörden av stadgandena i tulltaxeförordningen skall bli klargjord. Anmärkas må emellertid att tillämpningsföreskrifterna i vad gäller tullvärdeberäkningen främst avser att i svensk lagstiftning omsätta ett genom internationell överenskommelse givet sakinnehåll; på grund härav och med hän- syn jämväl till bestämmelsemas stora betydelse för tullsystemets funktion har utkastet i dessa delar givits en mera definitiv utformning.

Kommitténs arbete har i väsentlig utsträckning baserats på inom general- tullstyrelsen verkställda utredningar med förslag dels till 4 % tulltaxeförord-

ningen jämte därtill hörande tillämpningsföreskrifter, dels till övriga i detta betänkande behandlade delar av nämnda förordning; förslagen i fråga har sam- manförts i bilaga 2 till betänkandet. Bilaga 1 utgöres av en svensk översättning av texten till förut berörda internationella överenskommelse angående tullvärde- beräkning; i bilaga 3 har nuvarande tulltaxeförordning återgivits i sin senaste lydelse; bilaga 4- slutligen upptager en översikt över sambandet i stort mellan paragraferna i nuvarande tulltaxeförordning och i kommitténs förslag.

AVDELNING II

Bestämmelser angående tullvärde

1. Frågan om accepterande av Bryssel-definitionen

Inledning

Inom den tidigare i Bryssel verksamma Studiegruppen för en europeisk tull- union upprättades den 15 december 1950 tre konventioner, nämligen angående nomenklatur för klassificering av varor i tulltarifferna, angående varors tullvärde samt angående upprättandet av ett råd för samarbete på tullområdet. Samtliga konventioner har undertecknats av Sverige, sedan Kungl. Maj:t för sin del den 16 mars 1951 godkänt desamma. Konventionerna är emellertid underkastade ratificering, för vilken kräves riksdagens godkännande. Sådant godkännande har utverkats i fråga om konventionen angående upprättandet av ett råd för

| samarbete på tullområdet; denna konvention har sedermera ratificerats av | Sverige. Ratificering av de båda övriga konventionerna kan icke ske förrän 1 den svenska lagstiftningen på området omarbetats till överensstämmelse med ' konventionerna; riksdagens godkännande av dessa har med hänsyn därtill ansetts * böra utverkas först i samband med att de erforderliga författningsändringarna förelägges riksdagen.

Vad angår tullnomenklaturen har i enlighet med erhållna direktiv förslag till anpassning av den svenska lagstiftningen (tulltaxan) efter ifrågavarande kon- vention framlagts med kommitténs betänkande den 25 maj 1956 (SOU 1956: 14—16).

Beträffande tullvärdet har generaltullstyrelsen enligt uppdrag av Kungl. Maj:t utarbetat förslag till omarbetning av de svenska bestämmelserna efter den i ämnet avslutna konventionen. Förslaget återfinnes i bilaga 2 till detta betän— kande (4 % tulltaxeförordningen jämte därtill hörande tillämpningsföreskrifter). Över förslaget har yttranden avgivits av kommerskollegium, statens handels- och

, industrikommission samt Svenska bankföreningen; vid kommerskollegiets utlå- W tande har fogats yttranden av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle samt Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund och Kooperativa förbundet. Handlingarna i ärendet har därefter överlämnats till tulltaxekommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommit- téns utredningsuppdrag.

Brysselkonventionen

Texten till den sålunda aktualiserade konventionen, som består av aderton artiklar jämte tre bilagor, återgives i svensk översättning i bilaga 1; konventionen innebär i huvudsak följande. Fördragsslutande part skall i sin nationella lagstift— ning införa den definition av tullvärdet som angivits i bilaga I till konventionen. Därjämte skall vid tillämpning av definitionen iakttagas bestämmelserna i vissa i bilaga II till konventionen intagna anmärkningar. :Varje part har emellertid rätt att modifiera definitionens text genom att i densamma intaga bestämmel— serna i nämnda anmärkningar eller genom att giva definitionen sådan juridisk form, som kan vara nödvändig för att den skall erhålla avsedd rättsverkan, i förekommande fall genom att utöka texten med kompletterande bestämmelser för att precisera definitionens innebörd. Konventionens efterlevnad skall över- vakas av rådet för samarbete på tullområdet i syfte att säkerställa en likformig tolkning och tillämpning av densamma; för detta ändamål upprättas en värde- kommitté.

Enligt värdedefinitionens artikel I skall tullvärdet för vara, som införes för inhemsk förbrukning, anses vara lika med normalpriset, varmed förstås det pris, som varan vid den tidpunkt, då tullen blir betalbar, skulle betinga vid försälj- ning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare. Vid bestämmandet av normalpriset skall förutsättas, att varan avlämnats till köpa— ren i den hamn eller på den ort, där den inkommer till importlandet, och att alla kostnader, som hänför sig till varans försäljning eller dess avlämnande i sagda hamn eller på sagda ort, åvilar säljaren, men att alla tullar och avgifter, som utgår i importlandet, åvilar köparen.

I artikel II angives förutsättningarna för att en »försäljning i öppna markna- den mellan av varandra oberoende köpare och säljare: skall anses föreligga.

Enligt artikel III skall i fråga om vara, som är tillverkad i överensstämmelse med en patenterad uppfinning eller åtnjuter mönster- eller modellskydd eller som införes med utländskt varumärke eller för att försäljas med utländskt varu- märke, normalpriset innefatta värdet av rätten att för varan använda patentet, mönstret, modellen eller varumärket.

Anmärkning 1 till artikel I innehåller en förklaring om att den tidpunkt, då tullen blir betalbar, må, allt efter varje enskilt lands lagstiftning, utgöra dagen för avgivande eller inregistrering av tullanmälan, dagen för erläggande av tull- avgiften eller dagen för avhämtning av varan.

I anmärkning 2 uppräknas vissa av de kostnader, som enligt artikel I punkt 2 i värdedefinitionen innefattas i normalpriset.

Enligt anmärkning 3 skall, där priset (per enhet) är beroende av den varukvan— titet, som försäljes, normalpriset fastställas under den förutsättningen, att för- säljningen avser den kvantitet, som är föremål för värdering.

Anmärkning !; föreskriver att omräkning av utländskt myntslag till import- landets mynt skall ske efter den officiella växelkursen i importlandet.

I anmärkning 5 rekommenderas att, då fråga är om vara, som är föremål för bonafideförsäljning, det pris, som erlagts eller skall erläggas vid denna försälj- ning, godkännes som värde för varan i fråga med förbehåll för dels lämpliga säker— hetsåtgärder till förebyggande av att tull undandrages genom fiktiva eller falska kontrakt eller priser, dels sådana justeringar i kontraktspriset, som kan befinnas erforderliga på grund av skiljaktigheter mellan kontraktsbestämmelserna och det värdebegrepp, som kommit till uttryck i definitionen.

Anmärkning 1 till artikel III stadgar, att den i nämnda artikel förekommande bestämmelsen om att normalpriset skall innefatta värdet av rätten att använda utländskt varumärke kan tillämpas även i fråga om vara, som införes för att efter vidare bearbetning försäljas med sådant varumärke.

Enligt anmärkning 2 kan, då fråga är om i importlandet inregistrerat varu- märke, nämnda bestämmelse i artikel I begränsas till att gälla endast under vissa angivna förhållanden.

Arbetet i Bryssel har även innefattat utarbetande av kommentarer till värde- definitionen för att tjäna som ledning vid tillämpningen av densamma. Kommen- tarerna lämnar dock åtskilliga detaljspörsmål olösta. Dessa kommer att disku- teras i den särskilda värdekommitté, som skall inrättas enligt konventionen, och vissa problem har redan behandlats av detta organ.

Jämförelse mellan Bryssel-definitionen och gällande svenska bestämmelser

Gällande bestämmelser för beräkning av varas tullvärde återfinnes i 4 % tull- taxeförordningen den. 4 oktober 1929 (nr 316), sådan denna paragraf lyder enligt förordning den 26 april 1940 (nr 279), samt i 41—10 åå kungörelsen den 30 oktober 1953 (nr 655) med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen.

Generaltullstyrelsen har i samband med framläggande av sitt förslag i ämnet gjort nedan refererade jämförelse mellan nu gällande bestämmelser och konven- tionens definition av tullvärdet. Värdebegreppet har därvid efter mönster av kommentarerna till värdedefinitionen uppdelats i tre element, nämligen priset, tidpunkten och platsen.

Priset. Priset skall enligt nuvarande bestämmelser utgöra det vid försäljning till Sverige gällande marknadspriset. Detta anses i regel tillfredsställande styrkt av varuhavaren genom företeende av faktura och blir då lika med det pris som erlagts eller skall erläggas för varan. Konventionens värdedefinition upptager det pris som varan skulle betinga vid försäljning i öppna marknaden mellan av var— andra oberoende köpare och säljare. Då även sistnämnda pris utgör ett mark- nadspris, föreligger icke någon väsentlig skillnad mellan de olika bestämmel- serna i denna del. Det är även att märka att i anmärkning 5 till artikel I i värdedefinitionen rekommenderas att det pris, som erlagts eller skall erläggas, under angivna förutsättningar godkännes såsom varans värde.

Tidpunkten. I fråga om den tidpunkt, till vilken värdet skall hänföra sig, överensstämmer gällande svenska regler icke med konventionens. Enligt 49 % första stycket tulltaxeförordningen skall varans marknadspris hänföra sig till »tiden för inköpet» (i fråga om icke inköpt vara till »tiden för avsändningen»), således i allmänhet till en tidpunkt som ligger före den dag då varan avsändes till Sverige. I konventionen har däremot angivits en tidpunkt, som ligger nära det tillfälle, då varan, sedan den införts, utlämnas till inhemsk förbrukning, näm- ligen den tidpunkt »då tullen blir betalbar».

Platsen. Vad slutligen beträffar platsen angiver de svenska bestämmelserna »inköpsorten» (för icke inköpt vara »avsändningsorten»), under det att värde- definitionen avser värdet på »importorten». Då emellertid i 4 % tulltaxeförord- ningen stadgas, att tullvärdet skall beräknas lika med marknadspriset på inköps- orten (avsändningsorten) med tillägg av bland annat frakt, försäkringspremier och annan på varan nedlagd kostnad, intill dess varan anlänt till importorten, torde olikheten i fråga om platsen närmast vara av formell natur. I båda fallen erhålles nämligen ett cif—värde.

Den viktigaste skillnaden mellan gällande svenska bestämmelser och konven— tionens definition av tullvärdet avser således, framhåller generaltullstyrelsen, den tidpunkt till vilken värdet skall hänföra sig. Den nuvarande bestämmelsen att tullvärdet skall grundas på marknadspriset vid tiden för inköpet innebär bland annat, att vid beräkning av varas tullvärde hänsyn icke skall tagas till prisförändringar, som inträffat efter tiden för varans inköp, vare sig dessa pris— förändringar är en följd av en höjning eller en sänkning av den allmänna pris- nivån eller utgör resultatet av förhandlingar mellan köpare och säljare. Vid tillämpning av konventionens värdedefinition kan dylika prisförändringar tagas i betraktande. Detta innebär bl.a. att tullen för varor, som införtullas mera avsevärd tid efter inköpet, vilket ofta är fallet vid förtullning i frihamn eller från tullager, kan komma att beräknas icke såsom nu efter det pris, som gäller vid inköpet, utan efter det pris, som gäller vid tiden för varornas förtullning.

Vissa detaljfrågor regleras icke direkt av definitionens formulering utan klar- lägges av anmärkningar och kommentarer. Dessa innebär i vissa fall att Bryssel- definitionen överensstämmer med, i andra fall att den skiljer sig från gällande svenska bestämmelser och praxis. Nedan redovisas några hithörande frågor som berörts i remissyttrandena eller eljest ansetts vara av intresse.

Ensamförsäljare. Kravet på att priset skall avse försäljning i öppna markna- den mellan av varandra oberoende köpare och säljare är icke något nytt för svenskt betraktelsesätt utan har tillämpats även här i landet. Bryssel-definitio— nen anlägger emellertid ett snävare betraktelsesätt, i det att till skillnad från svensk praxis hänsyn icke skall tagas till sådan prisreduktion, som kan föran— ledas av att importen sker genom ensamförsäljare.

Kommissionärer och agenter. Likartat är spörsmålet om provisioner och arvo- den åt kommissionärer eller agenter i importlandet. Enligt kommentarerna till

Bryssel—definitionen skall dylika kostnader inräknas i tullvärdet, under det att man enligt här i landet förut tillämpad praxis medgivit avdrag för desamma. Nyligen har generaltullstyrelsen emellertid utfärdat sådana ändrade anvisningar att överensstämmelse råder på denna punkt mellan svensk praxis och Bryssel- definitionens nyss angivna tolkning.

Rabatter. Varken Bryssel-definitionen eller de svenska reglerna kräver att

i det pris som tullvärdet skall grundas på måste avse viss kvantitet eller hän- l föra sig till visst stadium i distributionskedjan, utan båda räknar med att bedöm-

ningen verkställes efter de i varje särskilt fall rådande förhållandena i berörda

, hänseenden; detta innebär att avdrag i bruttopriset medgives för sedvanliga ! mängdrabatter och återförsäljarrabatter. Beträffande kassarabatt föreskriver

kommentarerna till Bryssel-definitionen att avdrag skall medgivas vid tullvärde— beräkningen. Svensk praxis under senare tid har varit att icke medgiva sådant avdrag. Generaltullstyrelsen har emellertid nyligen genomfört en ändring av praxis så att överensstämmelse i berörda hänseende nu råder med Bryssel-

e definitionen.

, Emballage. Frågan i vad mån hänsyn skall tagas till emballaget vid tullvärdets & fastställande regleras av nuvarande 4 % tulltaxeförordningen så att i tullvärdet

, skall inräknas värdet av emballaget. Detta gäller även i det fall att emballaget skall

i återställas till avsändaren (s.k. låneemballage). Enligt bestämmelse i nyssnämnda ; författningsrum äger emellertid Konungen bestämma, enligt vilka grunder värdet i av emballage skall beräknas i det fall, att emballaget helt eller delvis utgöres av godsbehållare (container). Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj:t

föreskrivit, att vid tulltaxering av värdetull underkastad vara, vars emballage helt eller delvis utgöres av järnväg tillhörig eller hos järnväg inregistrerad gods- behållare, värdet av hela emballaget skall beräknas till tre procent av varans marknadspris. Bestämmelsen i fråga återfinnes i 10 % tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen. Enligt bestämmelser i artikel I punkt 2 b) i tullvärde- definitionen och i anmärkning 2 till nämnda artikel skall i tullvärdet ingå kost- nader för emballage i den mån icke detta i tullhänseende behandlas som särskild vara. En övergång till värdedefinitionens bestämmelser kommer följaktligen att medföra, att i fråga om emballage, som är avsett att returneras, endast hyran jämte i vissa fall returfrakten för detsamma inbegripes i tullvärdet. Vad beträffar införsel i sådana godsbehållare, som utgör transportmedel, skall vid tillämpning

, av sistnämnda bestämmelser i tullvärdet för varorna inräknas kostnaderna för transporten i dylika behållare, det vill säga frakt- och hyreskostnader (i förekom- | mande fall efter uppskattning).

; Växelkurs. Beträffande kursberäkningen för utländsk valuta föreskrives i ! kommentarerna till Bryssel—definitionen att omräkning till importlandets mynt

bör ske efter den officiella växelkursen vid den tidpunkt då tullen blir betalbar. Nu gällande bestämmelser (6 % tillämpningsföreskrifterna) stadgar i detta hänse- ende, att om säljare och köpare överenskommit om köpeskillingens beräkning efter viss kurs skall denna tillämpas. Har sådan överenskommelse icke träffats,

skall i fråga om belopp, som erlagts före varans tulltaxering, den försäljnings— kurs tillämpas, som angives i de officiella kursnoteringarna vid det eller de tillfällen, då betalningen skett. I övriga fall skall omräkning ske med till- lämpning av den försäljningskurs, som angives i de senaste officiella kursnote— ringar, vilka kan vara för tullanstalten kända vid tulltaxeringstillfället.

Patent och varumärke. I fråga om kostnader som hänför sig till rätten att använda patent, mönster, modell eller varumärke torde Bryssel-definitionens regler (artikel III med tillhörande anmärkningar) i huvudsak överensstämma med den praxis som hittills tillämpats i vårt land.

F lygfrakt. Enligt såväl Bryssel—definitionen som nu gällande regler beräknas fraktkostnaderna efter det transportsätt som faktiskt använts vid importen, vil- ket innebär att kostnaden för flygfrakt i förekommande fall inräknas i tullvärdet (vissa undantag förekommer enligt såväl Bryssel-definitionen som nuvarande regler).

Lossningskostnader. Lossnings- och ilandföringskostnader inräknas enligt nuvarande praxis icke i tullvärdet; frågan om inräknande av dylika kostnader vid tillämpning av Bryssel-definitionen avses bli föremål för utredning inom samarbetsrådet.

Konsulatsavgifter. Avgifter av detta slag skall enligt Bryssel-definitionen inräknas i tullvärdet. Våra nuvarande bestämmelser reglerar icke uttryckligen detta spörsmål, vilket tidigare saknat aktualitet, eftersom värdetullar icke före- kommit beträffande det fåtal varor för vilka konsulatsavgifter kommer i fråga. Dylika avgifter av den karaktär som åsyftas i remissyttrandena tillämpas över huvud taget icke av Sverige.

Remissyttranden

Konventionen angående varors tullvärde med därtill hörande värdedefinition har (frånsett av generaltullstyrelsen på olika stadier av förberedelsearbetet av- givna yttranden) icke varit föremål för egentlig remissbehandling förrän i sam- band med de av styrelsen utarbetade förslagen till anpassning av de svenska bestämmelserna efter konventionens föreskrifter. Ibland är det svårt att avgöra i vad mån uttalanden i de avgivna remissvaren tar sikte på konventionens (värde- definitionens) bestämmelser eller styrelsens förslag i nyssnämnda avseende. Nedan lämnas en redogörelse för uttalanden som får anses närmast avse själva konven— tionen (värdedefinitionen), under det att uttalanden som får anses närmast avse förslaget till svenska bestämmelser redovisas i följande avsnitt.

Allmänna synpunkter

Skånes handelskammare har framhållit att konventionen kommer att skapa enhetliga normer för tullvärdeberäkningen och därigenom synes utgöra ett bety- delsefullt bidrag till strävandena att underlätta det mellanfolkliga samarbetet.

Grossistförbundet har ansett det beklagligt att näringslivet icke lämnats tillfälle att redan före godkännandet taga del av och yttra sig över konventionen. Denna innehåller nämligen vissa bindande föreskrifter, som i princip är utformade annor- lunda än de gällande svenska bestämmelserna och vilkas ändamålsenlighet där- jämte i olika avseenden kan ifrågasättas. Den ökade användningen av värdetullar i den nya tulltaxan synes medföra att principerna för tullvärdeberäkningen blir av utomordentlig betydelse för parti- och importhandeln.

Exportföreningen har anfört att man vid utformningen av konventionen stött sig på vissa grundsatser, som synes väl överensstämma med exportnäringens krav men som beklagligtvis icke tillf-ullo fått prägla konventionens text. Till— lämpningsföreskrifterna i Vissa av de länder som redan ratificerat konventionen har väckt allvarliga betänkligheter. Dylika föreskrifter synes i många fall dels ha utformats i klart protektionistiska syften, dels ha tillämpats i en anda av godtycke och formalism. Svenska exportföretag har sålunda haft mindre gynn— samma erfarenheter beträffande vissa länder. Enligt föreningens mening vore det av stort värde om man från svensk sida vid kommande diskussioner inom värde- kommittén kunde förmå andra länder att på sätt tydligen komme att ske i Sverige lägga fakturapriset till grund för tullvärdeberäkningen. Lika självklart som det bör vara att Sverige icke ställer sig avvisande till en internationell upp- görelse med ett så Viktigt ändamål som tullvärdekonventionen, lika nödvändigt synes det vara att de svenska intressena hävdas gentemot de stater som utnyttjar varje tillfälle att med åtgärder på tullområdet främja sina protektionistiska syften.

Lantbruksförbundet har framhållit att det i Bryssel utförda arbetet kan få stor betydelse för den internationella handeln. I den mån likartade bestämmel- ser införes i olika länders tullagstiftning synes förutsättningarna ökas för ett i tullhänseende friktionsfritt varuutbyte länderna emellan. Ur utredningssynpunkt skulle därjämte ett enhetligt statistiskt material uppenbarligen erbjuda stora fördelar.

Kooperativa förbundet har uttalat att förenkling av tullformaliteterna och likformighet i tullbehandlingen synes vara en av förutsättningarna för framgång i alla delar för de internationella ansträngningarna att åstadkomma nedsätt- ningar av tullarna och successiv minskning av handelshindren. De åtaganden som Sverige iklätt sig enligt Havana-stadgan och GATT—avtalet förpliktigar vårt land att understödja och deltaga i det pågående arbetet för att genomföra förenklad och likformig tullbehandling. Den av Bryssel-definitionen givna grundläggande tullvärdedefinitionen skiljer sig till sin innebörd endast oväsentligt från den gäl— lande svenska tullagstiftningen. Den viktigaste nyheten synes ligga i en skärpning av säkerhetsföreskrifterna, bl. a. för att motverka fiktiv eller vilseledande faktu— rering mellan koncernföretag i syfte att ernå lägre tullkostnader. Förbundet på- pekar i detta sammanhang att i vissa fall en överfakturering kan ske för att min- ska den redovisade vinsten för koncernföretaget i importlandet och därigenom uppnå minskade skatteutgifter. Enligt förbundets mening är det slutligen av vä-

sentlig betydelse att full likformighet kommer till stånd vid tillämpningen av konventionens bestämmelser, samt av särskild vikt för Sverige som exportland att vid det fortsatta deltagandet i det internationella tullsamarbetet i skilda sammanhang verka pådrivande i detta avseende.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande för egen del anfört att, då Sverige genom godkännandet av konventionen synes vara förpliktigat att i sin lagstift— ning införa tullvärdedefinitionen, några ändringar av de i konventionen angivna bindande föreskrifterna icke för närvarande torde böra ifrågasättas.

Handels- och industrikommissionen har understrukit angelägenheten av att tullvärdebestämmelser, såväl i Sverige som i utlandet, utformas så att den inter— nationella handeln icke därigenom försvåras. Tillämpningen i några av de länder, som ratificerat konventionen, synes emellertid innebära ökad administrativ om- gång och höjda tullavgifter. Man bör därför på svensk sida i fortsättningen arbeta för en uppmjukning av bestämmelserna, sådana de för närvarande tillämpas i dessa länder.

Särskilda frågor

Priset. Bryssel-definitionens grundläggande bestämmelser i fråga om beskaf- fenheten av det pris som tullvärdet skall baseras på kan icke sägas ha föranlett någon principiell erinran från remissinstanserna (vissa uttalanden i tillämpnings- frågor redovisas närmare i det följande). Icke heller mot rekommendationen att med vissa förbehåll godkänna det pris som erlagts eller skall erläggas för varan (fakturapriset) har någon erinran framställts, utan man har enligt vad som framgår av det följande i allmänhet förutsatt att detta även i fortsättningen skall bli det normala sättet för bestämmande av tullvärdet.

Tidpunkten. Frågan om den tidpunkt till vilken Värdet skall hänföra sig berö— res framför allt av grossistförbundet och anses av denna organisation vara ett viktigt problem. Med nuvarande värderingsbestämmelser, enligt vilka priset vid tiden för inköpet är utslagsgivande för tullens storlek, kan en importör exakt beräkna detta, så att han ej lider någon förlust om han för sin- del kalkylerar med sitt inköpspris. Om man konsekvent utginge från att tullvärdet i enlighet med konventionens bestämmelser beräknades vid den tidpunkt, då tullen blir betalbar, skulle importören icke kunna lämna en fast offert utan risk för förluster på grund av senare prisstegringar. Därjämte måste vid en strikt tillämpning svårigheter uppstå att beräkna ett riktigt normalpris om prisrörelser inträffat under leverans- tiden. Med hänsyn härtill anser förbundet det mindre lämpligt att man frångår den praxis, som hittills tillämpats i Sverige och enligt vilken marknadspriset i princip beräknas vid tiden för inköpet. Om det skulle anses otänkbart att bibe- hålla nuvarande bestämmelser, är det emellertid av vikt att fakturapriset ändock så långt som möjligt utgör grundvalen för tullberäkningen. Avsteg härifrån bör endast kunna ske i undantagsfall och då omständigheterna är särskilt onormala. -— Kritisk inställning till Bryssel-definitionens val av tidpunkt för värdebestäm-

ningen kan för övrigt anses ha kommit till uttryck i flertalet av de uttalanden som åtskilliga andra remissinstanser gjort till förmån för tullvärdets beräkning i största möjliga utsträckning efter den upprättade fakturan. — Stockholms handelskammare framhåller sålunda att de nya bestämmelserna om att pris- fluktuationer, som inträffat efter tiden för varans inköp, skall tagas i beaktande synes fordra en smidig tillämpning med vida »toleranser». För varuhavare som baserar sina kalkyler på inköpspriset är det nödvändigt att kunna räkna med att efter köpet inträffade prisändringar icke skall påverka tullvärdet, för så. vitt det icke är fråga om ändringar utöver vad som normalt kan inträffa. _ Liknande synpunkter anföres av Skånes handelskammare och handelskamma— ren i Gävle. — Handelskammaren i Göteborg ansluter sig ävenledes till rekom- mendationen att i allmänhet godtaga fakturavärdet som grundval för tullvärde- beräkningen men anser å andra sidan en fördel med de nya bestämmelserna ligga i att för frihamns— och nederlagsgods tullvärdet beräknas vid uttagningen och icke som nu vid uppläggningen. Härigenom får importören enligt handelskamma- ren möjlighet att själv bestämma lämplig tidpunkt för uttagande av godset. Praktisk betydelse får också det fall, att en automobilimportör får vagnar osålda och dessa står över någon säsong. Den äldre modellen kommer i sådant fall att betinga ett lägre tullvärde. — Köpmannaförbundet anser att konsekvenserna av definitionens regel beträffande tidpunkten blir att tullen för en vara icke skulle kunna i förväg mera exakt bestämmas utan skulle kunna väsentligt avvika från importörens kalkyler. Förbundet framhåller önskvärdheten av att fakturapriset normalt lägges till grund för beräkningen och att största möjliga tolerans tillåtes mellan fakturapris och dagspris i syfte att undvika nämnda olägenhet. — Lant— bruksförbundet anser tullvärdets anknytning till fakturapriset vara att föredraga framför en till tiden begränsad tolerans. Endast därigenom bibehåller man den säkerhet i kalkylhänseende, som är önskvärd även i det fall, då leverans av varan sker vid en i förhållande till inköpsdagen sen tidpunkt. Sistnämnda företeelse säges vara vanlig vid import av jordbruksförnödenheter.

Platsen. Vad angår den plats som värdet skall avse ifrågasätter grossistförbun- det om icke åtskilliga fördelar skulle vara förenade med en värderingsprincip som gåve ett fob— eller ab-fabrik—värde. Det kunde nämligen principiellt hävdas, i varje fall ur tullskyddssynpunkt, att de varierande fraktkostnaderna från mer eller mindre avlägsna ursprungsländer icke borde inverka på tullens storlek. I och med de automatiskt stigande transportkostnaderna stegras nämligen i mot- svarande grad svårigheterna att konkurrera med inhemsk tillverkning. Man skulle även med den ifrågasatta värderingsprincipen komma från svårigheter sammanhängande med kostnadsvariationer för olika trafikmedel. Då de före— slagna bestämmelserna i huvudsak ansluter sig till nuvarande svenska praxis vill förbundet dock icke motsätta sig desamma (vad särskilt angår flygfrakt må hänvisas till vad som anföres å sid. 22).

Ensamförsäljare; kommissionärer och agenter. Bryssel-definitionens tolkning i fråga om varor som införes av ensamförsäljare eller genom förmedling av kom-

missionärer eller agenter i importlandet har givit anledning till åtskilliga kom— mentarer av remissinstanserna (det är att märka att remissyttrandena avgavs före den av generaltullstyrelsen vidtagna ändringen i fråga om provisioner och arvoden åt kommissionärer eller agenter). — Stockholms handelskammare under— . stryker sålunda att endast en ren agentprovision bör inkluderas. Om ett företag uppträder både som importör av och agent för viss vara, bör agentprovision icke ingå i tullvärdet, när företaget köper varan i fast räkning och tar ut sin vinst vid varans återförsäljning. På samma sätt bör en generalagent för ett utländskt företag, som köper sina varor i fast räkning, icke vid förtullningen debi— teras något tillägg till fakturapriset för agentprovision, för så vitt icke alldeles särskilda skäl till annat föranleder. Även om i utlandet dylik praxis förekommer bör Sverige undvika att i retaliationssyfte slå in på dylika vägar. — Göteborgs handelskammare anser att den föreslagna ändringen i fråga om provisioner och arvoden åt kommissionärer och agenter i importlandet icke torde få någon prak- tisk betydelse, enär den nuvarande avdragsrätten i mycket liten utsträckning utnyttjats, kanske bl.a. därför att importören vanligen icke vetat om vilken provision agenten betingat sig. _ Skånes handelskammare påpekar att dylika provisioner enligt kutym i allmänhet betalas av säljaren och inkalkyleras i varu— priset. —— Handelskammaren i Gävle anser det icke vara alldeles riktigt att en återförsäljares verksamhet blir föremål för indirekt beskattning genom tullbelägg- ningen. Ett återförsäljningspris (grosshandelspris) bör kunna vara ett lika god- tagbart pris som ett konsumentpris, och enbart det förhållandet att köparen är agent e. dyl. för säljaren bör icke beröva honom resp. säljaren egenskapen av oberoende köpare och säljare. —— Industriförbundct anser beträffande provisioner och arvoden åt kommissionärer eller agenter att i princip icke någon inhemsk pre- station borde inräknas i tullvärdet. Med hänsyn till att flertalet av konventions— länderna troligen kommer att följa den gjorda rekommendationen och det icke torde vara något svenskt intresse att tillämpa bestämmelserna mera liberalt än vad andra länder kommer att göra föreslår emellertid förbundet att dylika arvo— den och provisioner inräknas i tullvärdet. — Exportföreningen omtalar att då fråga är om import genom förmedling av ensamagent myndigheterna i vissa länder under inga förhållanden accepterar handelsfaktura såsom underlag vid tullvärdeberäkningen. Försäljning genom ensamagent blir alltmera vanlig, sär— skilt i fråga om manufakturerade varor, och det är stötande att utvecklingen av en dylik kommersiell kutym skall medföra något som i praktiken utgör en på— laga. —- Grossistförbundet anför att den föreslagna bestämmelsen om inräknande i tullvärdet av provisioner och arvoden åt kommissionärer och agenter i import- landet med hänsyn till kontrollsvårigheterna icke synes omotiverad. I vårt land förekommer emellertid ganska allmänt inom vissa branscher att en importör i egenskap av generalagent innehar ensamförsäljningsrätt för en viss vara, som han köpt i fast räkning till ett visst nettopris och därefter i egenskap av grossist vidare försäljer. Den föreslagna bestämmelsen bör icke föranleda att de varor, som en sådan företagare importerar, åsättes ett högre tullvärde än det verkliga cif-värdet

genom tillägg av en fiktiv agentprovision. — Enligt lantbruksförbundet visar erfarenheterna från utlandet att inkluderandet av agentprovision i tullvärdet förutsätter ett omständligt redovisningsförfarande och lätt ger anledning till tvis- ter. Förbundet tillråder därför en omprövning av förslaget på denna punkt. — Kommerskollegium anför för egen del att i verkligheten en övergång till konven- tionens regler beträffande förut berörda provisioner och arvoden icke torde inne— bära några förändringar av större räckvidd. Redan nu får en vara i tullhänseende ett högre värde, om den utländske exportören levererar och fakturerar varan direkt till köparen, emedan exportören i priset då inräknar den provision som skall utgå till den i Sverige bosatte agenten. Den förefintliga avdragsrätten torde ha utnytt- jats i mycket ringa omfattning. Kollegium anser dock att endast förmedlings— provision som verkligen utgår till agent bör ingå i tullvärdet. Vara som impor- teras i fast räkning av importör med ensamförsäljningsrätt bör sålunda i likhet med vad nu sker icke åsättas högre tullvärde genom tillägg av fiktiv agentprovi— sion, vilket bör komma till uttryck i tillämpningsföreskrifterna genom föreskrift att allenast provision som utgår till förmedlande agent bör ingå i tullvärdet. _— I handels- och industrikommission ens yttrande lämnas några exempel på tillämp— ningen i vissa konventionsländer av här ifrågavarande bestämmelser. I Tyskland ökas fakturavärdena med ett generellt tillägg av 5 % vid leveranser till general- agent (6 % vid leveranser till dotterföretag). I Frankrike tillämpas i stället 3—4 % tillägg för generalagenter (10 % för dotterföretag).

Rabatter. Beträffande rabatter anför grossistförbundet att det måste anses riktigt att man, såsom hittills varit praxis i vårt land, vid tullvärdeberäkningen tar hänsyn till normala kvantitetsrabatter; med sådana rabatter bör såsom före— slagits kassarabatter vara jämställda. Ett iakttagande av denna princip förutsät- ter emellertid även att i efterhand justeringar kan ske av tullvärdena, nämligen då dessa baseras på kontrakterade priser, som slutgiltigt kan fastställas först efter det köpeavtal träffats. Dylika förhållanden gäller beträffande årsbonus, som kre- diteras importören i efterskott; det förutsättes att restitution skall kunna med- givas för sådana i efterhand reglerade rabatter.

Emballage. I fråga om emballagets inverkan på tullvärdet uttalar Skånes handelskammare att genom de föreslagna reglerna frågan om tullbehandlingen av godsbehållare (containers) vunnit en tillfredsställande lösning.

Växelkurs. Beträffande kursberäkningen för utländsk valuta framhåller Stock- holms handelskammare att den olikhet i förevarande hänseende som uppstår i jämförelse med nuvarande regler givetvis får ses i samband med den principiella ändring som skett i fråga om tidpunkten till vilken värdet skall hänföra sig men erinrar om att kursändringar till följd av upp- eller nedskrivningar av valu- torna ofta åtföljes av ändringar i de utländska priserna; i fall av sådana kurs— ändringar kan man därför icke utan vidare beräkna tullvärdet genom omräk- ning efter anmälningsdagens kurs utan det måste bestämmas under hänsyns— tagande till det inflytande som valutaförändringen kan ha haft på prisutveck— lingen. — Skånes handelskammare framför liknande synpunkter och ifrågasätter

införande av en supplementär regel enligt vilken man i här åsyftade exceptio— nella fall skulle låta den officiella kursen vid betalningstillfället bli utslags- givande. — Grossistförbundet har icke någon erinran mot de nya reglerna men utgår därvid från att de problem som sammanhänger med växelkursföränd- ringar av förut åsyftade slag vederbörligen beaktas. Dylika förändringar har i princip icke direkt med varans värde som sådant att göra. Förbundet förutsät- ter därför att man i dylika fall icke kommer att tillämpa den vid förtullnings- tillfället gällande officiella kursen om ej en mot kursdifferensen svarande ändring skett i varupriset. — Kooperativa förbundet anser att till grund för omräkningen bör i princip läggas de verkliga kostnaderna för förvärvet av den utländska valutan; man anser det icke strida mot konventionens avsikt om utrymme med- gåves för en omräkning efter den kurs till vilken valutan faktiskt förvärvats. —- Kommerskollegium har erinrat om de uttalanden som sålunda gjorts av vissa organisationer. Kollegiet anser att någon reservation för närvarande icke kan göras från svenskt håll men att möjlighet föreligger att upptaga frågan i värde- kommittén.

Patent- och varumärke. I fråga om kostnader, som hänför sig till rätten att för en vara använda patent, mönster, modell eller varumärke, anser Stockholms handelskammare att det ur principiell synpunkt kan ifrågasättas, om det är riktigt att tullbelägga dessa kostnader. Med hänsyn till de stora kontrollsvårigheter med därav följande risk för missbruk, som ett motsatt förfaringssätt skulle med— föra, vill handelskammaren dock icke föreslå någon ändring i bestämmelserna.

Flygfrakt. Vad angår flygfrakt anser handelskammaren i Gävle det icke riktigt att sådan frakt under alla förhållanden inräknas i tullvärdet. Vare sig merkost— naden betalas av leverantören eller importören, är den nämligen ofta föranledd av förhållanden utanför vederbörandes kontroll, såsom opåräknade leverans-

förseningar, felaktig leverans 0. s. v. Flygtransport betyder i sådana fall en mer- ' kostnad som icke påverkar varans verkliga värde. — Grossistförbundet uttalar den uppfattningen att man bör pröva, huruvida icke beräkning av frakten kan ske efter en viss generell metod som eliminerar de olägenheter, vilka samman- hänger med den höga kostnaden för dessa frakter. Särskilt påkallad är en lös- ning i samband med import av reservdelar, för vilka man ofta i brådskande fall är nödsakad anlita flygtransport. Det ifrågasättes om icke en nedsättning kunde verkställas för flygtransporter så att transportkostnaden fick en schematisk anslutning till gällande tåg— eller båtfrakter.

Lossningskostnader. Beträffande lossnings- och ilandföringskostnader anser Stockholms handelskammare det riktigt att gällande praxis bibehålles men påpe- kar att ifrågavarande kostnader i vissa fall ingår i frakten och sålunda av prak- tiska skäl måste inkluderas i tullvärdet. Det synes emellertid knappast möjligt att finna någon praktisk lösning, som eliminerar den inkonsekvens som därige- nom uppkommer; då dessa kostnader utgör så relativt ringa del av varuvärdet torde dock frågan om deras inräknande i tullvärdet icke ha större betydelse. — Handelskammaren i Gävle anser det vara att gå till ytterlighet, om ifrågava—

rande kostnader för dessa i importlandet utförda arbeten skulle inkluderas i tullvärdet. — Grossistförbundet påyrkar ett bibehållande av den hittills i Sverige tillämpade principen att dylika kostnader icke inräknas. I de fall då i frakten inkluderats viss del av ifrågavarande kostnader bör importören kunna erhålla avdrag i den mån han på ett godtagbart sätt kan visa deras storlek.

Konsulatsavgifter. Bland övriga kostnader som enligt Bryssel-definitionen skall inräknas i tullvärdet har konsulatsavgifterna berörts i vissa remissyttranden. Handelskammaren i Gävle anser sålunda att dylika kostnader icke bör ingå i värdet, då de ej representerar produktions- eller transportkostnader. — Industri- förbundet framhåller önskvärdheten av att man från svensk sida på allt sätt arbe- tar för att avgifter av detta slag icke inbegripes i tullvärdet.

Kommittén

Priset. Enligt vad som framgår av den förut lämnade redogörelsen anger Bryssel-definitionen det pris på vilket tullvärdet skall grundas såsom import- varans pris vid en tänkt försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare. Detta betyder att liksom för närvarande det pris som faktiskt erlagts eller skall erläggas för varan (fakturapriset) icke i och för sig är avgörande för tullvärdets storlek. Tydligt är emellertid att värdering av importvaran i varje särskilt fall knappast kan ifrågakomma, utan värdebestäm- ningen måste i praktiken oftast ske med ledning av fakturan. Detta är för när- varande praxis här i landet och i anmärkning 5 till artikel I i tullvärdedefinitionen rekommenderas de anslutna staterna att tillämpa sådan praxis. Någon prin- cipiell erinran från remissinstansernas sida kan såsom förut anförts icke sägas ha framkommit mot innebörden av det åsyftade priset. Kritik har dock riktats mot tillämpningen av värdedefinitionen vid import genom ensamförsälj are, vilken kritik även kan anses hänföra sig till den grundläggande definitionen av priset; beträffande detta spörsmål hänvisas till vad som i det följande (sid. 26) anföres i denna fråga. Möjligt är vidare att man med hänsyn till generaltullstyrelsens förslag rörande användningen av fakturan vid fastställande av tullvärdet icke fäst avseende vid det i ovanberörda anmärkning 5 gjorda förbehållet för juste- ringar av kontraktspriset i den utsträckning som måhända eljest skulle ha varit fallet. Representanter för handeln har nämligen i olika sammanhang, exempelvis vid frågans behandling inom Internationella handelskammaren, hävdat den uppfattningen, att tullen principiellt borde beräknas efter fakturapriset. Även från nu åsyftat håll har emellertid medgivits att detta pris under vissa förhål- landen icke utgör en lämplig grundval för beräkningen av tullen. Tydligt är att man för sådana fall finge tillgripa någon supplementär regel av liknande inne- håll som den nu föreslagna huvudregeln. Anordningen i fråga skulle i de flesta fall leda till samma resultat som den nu föreslagna. Vissa fördelar torde från principiell synpunkt vara förenade med att på sätt Bryssel-definitionen gör ange en generell huvudregel, som kan gälla utan undantag, och anbefalla

det i praktiken avsedda tillvägagångssättet genom en tillämpningsföreskrift av det slag som innefattas i förut berörda anmärkning. Fråga uppkommer i detta sammanhang hur tullvärdet skall beräknas vid dumping, d. v. s. i sådana fall då exportpriset är lägre än hemmamarknadspriset i exportlandet. Många länder har i sin tullagstiftning bestämmelser om att tullvärdet i dylika fall skall baseras på hemmamarknadspriset. Enligt kommitténs uppfattning kan en sådan bestäm- melse icke anses obefogad, då man i annat fall direkt premierar dumping- exporten genom reduktion av tullen. Den nuvarande svenska bestämmelsen i detta hänseende, vilken uttryckligen föreskriver att det är marknadspriset vid försäljning till Sverige som skall ligga till grund för tullvärdeberäkningen, ter sig ur denna synpunkt något egendomlig; den får ses mot bakgrunden av att man upptäckt fall då faktura utställts på varans hemmamarknadspris, oaktat det verkliga exportpris som skulle betalas var högre. Emellertid innebär även Bryssel-definitionens regler, enligt vad som ytterligare bestyrkes av ett utta- lande av värdekommittén, att hemmamarknadspriset i exportlandet icke skall ha någon inverkan på normalpriset, d. v. s. man har att såsom tullvärde godtaga även dumpade priser (om de är tillgängliga för köpare i allmänhet). Principiellt synes detta vara föga tillfredsställande. Tullskillnaden blir emellertid vid de tull— satser som här i landet kommer i fråga obetydlig i jämförelse med själva dum— pingmarginalen. Fördelen av att i vissa fall kunna lägga hemmamarknadspriset i exportlandet till grund för beräkning av tullvärdet skulle därför knappast upp— väga de praktiska olägenheter som otvivelaktigt skulle vara förenade med en tullvärdedefinition av denna innebörd.

Tidpunkten. Valet av den tidpunkt till vilken tullvärdet skall hänföra sig har av många remissinstanser direkt eller indirekt utsatts för kritik. Eftersom det i allmänhet får antagas vara prisförhållandena vid tiden för inköpet som blir avgörande för huruvida importen över huvud taget kommer till stånd, får enligt kommitténs uppfattning vissa skäl anses tala för att tullvärdet såsom för när- varande är fallet hänföres till denna tidpunkt och icke till tiden för importen. Icke minst med tanke på handelns önskemål att importörerna skall kunna upp- göra sina kalkyler med största möjliga säkerhet är en sådan anordning lämplig. Visserligen torde den till Bryssel—definitionen knutna rekommendationen att basera tullvärdet på fakturan göra att frågan i de flesta fall icke behöver få någon praktisk betydelse, men man kan icke komma ifrån att den här förelig- gande motsättningen mellan den principiella regeln och den rekommenderade tillämpningen utgör ett osäkerhetsmoment. Tullvärdets hänförande till tiden för importen kan dock i viss mån vara motiverat av att normalpriset enligt värde- konventionen definieras såsom resultat av en tänkt försäljning. I fall då tull— värdet av någon anledning icke kan baseras på fakturan utan måste fastställas genom en faktisk värdering av varorna, torde det vara lättare att bedöma värdet vid den aktuella tidpunkten än vid den kanske avsevärt tidigare dagen för in— köpet (i synnerhet som platsen i så fall finge tänkas ändrad till platsen för inköpet). Enligt kommitténs uppfattning borde det dock icke vara omöjligt att

hänföra en värdering till tiden och platsen för inköpet, eventuellt i förening med en supplementär regel att om detta skulle visa sig icke vara genomförbart, tull- värdet i stället finge hänföras till tiden och platsen för importen. En motsvarig- het härtill finnes i våra nuvarande subsidiära bestämmelser i ämnet (se sid. 47). Kommittén finner det tveksamt huruvida de skäl som kan tala för att värdet hänföres till importtillfället uppväger de såväl praktiska som principiella invändningar som kan göras mot denna anordning. Visserligen framgår det av kommentarerna att fakturapriset skall kunna godtagas vid alla fullt oberoende transaktioner i öppna marknaden för så vitt icke omständigheterna är »more than exceptionally abnormal», vilket måste betyda att man tänker sig möjligheten att i mycket stor utsträckning acceptera fakturavärden som icke överensstämmer med priset vid importtillfället, men under sådana förhållanden torde man med fog kunna ifrågasätta lämpligheten av en allmän definition enligt vilken priset vid importtillfället skall vara avgörande.

Platsen. Frågan om Vilken plats tullvärdet skall hänföra sig till innebär i praktiken närmast huruvida frakt och andra kostnader i samband med varans förflyttning till importorten (i det följande sammanfattas alla dylika kostnader under uttrycket frakt) skall inräknas i värdet. Bryssel-definitionen innebär lik— som de nuvarande svenska bestämmelserna på området att tullen beräknas på varornas cif-värde. Föreligger tullfrihet är det närmast detta värde som den inhemska produktionen har att konkurrera med, varför det ur vissa synpunkter förefaller naturligt att ett tullskydd av så och så många procent avser procent av detta värde. Man kan emellertid också resonera på följande sätt. Motivet för tullen är i regel att de svenska producenterna har högre kostnader än de utländska. Dessa merkostnader kan hänföra sig till olika kostnadselement men avser i alla händelser ej nu ifrågavarande fraktkostnader, ty dessa saknar ju motsvarighet för den svenske producenten och innebär således tvärtom ett natur- ligt skydd för dennel. Anledning saknas då att inräkna dessa kostnader i det underlag på vilket tullen beräknas. Båda betraktelsesätten har fog för sig, och det är vanskligt att träffa ett val mellan dem. Framhållas må att frågan icke behöver ha någon betydelse ur tullskyddssynpunkt, eftersom tullsatserna kan anpassas med hänsyn till tullvärdebestämmelsernas utformning. Fraktens inräknande i värdet innebär emellertid att tullen blir beroende på längden av och sättet för transporten, och man kan väl ur vissa synpunkter finna det tveksamt huruvida detta är lämpligt. Vidare uppstår problemet hur stor del av frakten som skall inräknas i tullvärdet, då det erlagda beloppet delvis avser kostnader för transport inom importlandet. Dessa frågor har särskilt aktualiserats genom den ökade användningen av flyg, eftersom frakten och därmed »tullen på frakten» i regel blir avsevärt högre vid detta transportsätt än eljest (se Vidare vad härom anföres i det följande). Därest icke frakten inräknades i tullvärdet, utan detta beräknades från lager, fabrik eller motsvarande, skulle man uppen-

1 Framhållas må dock att i vissa fall den inhemske producenten kan ha merkostnader för råva- rufrakter, som mer eller mindre uppväger fraktskyddet för färdigvarorna.

barligen automatiskt undgå dessa problem. Framhållas må emellertid att det torde vara ofrånkomligt att för statistiskt ändamål fastställa jämväl cif-värdet. Även om fraktkostnaderna därvid icke skulle behöva uträknas med samma nog- grannhet som vid en tullvärdeberäkning, torde lättnaden i arbetet uppvägas av nackdelen att behöva arbeta med två olika värden (enligt såväl nuvarande regler som Bryssel-definitionen sammanfaller vanligen i praktiken tullvärde och statis- tiskt värde). Liksom när det gäller tidpunkten kan vidare till stöd för en cif-regel anföras, att det teoretiska normalpriset lättare kan bedömas på importorten än på inköps- eller avsändningsorten, en omständighet som dock får anses vara av mindre betydelse, enär det endast mera sällan blir fråga om att fastställa tullvärdet genom värdering i egentlig mening. Beräkning av tullen på basis av ett cif—värde har alltså både fördelar och nackdelar jämfört med beräkning på basis av ett värde från lager, fabrik eller motsvarande.

Ensamförsäljare. Bryssel—definitionen är såsom förut nämnts avsedd att tolkas så att hänsyn icke tages till den prisreduktion som kan föranledas av att impor- ten sker genom ensamförsäljare, innebärande att det pris som debiteras sådan försäljare icke utan vidare anses motsvara priset vid försäljning i öppna markna— den mellan av varandra oberoende köpare och säljare. Denna tolkning har för— anlett åtskilliga erinringar från remissinstansernas sida. Bakom densamma ligger tanken att ensamförsäljaren påtager sig vissa försäljningskostnader som den ut- ländske leverantören eljest själv skulle ha burit. Bryssel-definitionen räknar vis- serligen med att tullvärdet skall fastställas med hänsyn till det stadium i distri- butionskedjan som det faktiskt rör sig om i det aktuella importfallet. Införes va- ran av ett grossistföretag godtages sålunda den nedsättning i priset, jämfört med vad som skulle ha debiterats vid försäljning till detaljhandlare eller konsument, vilken föranledes av att en del av distributionskostnaderna övertages av grossis— ten. När man icke godtager den ytterligare överflyttning av distributionskostna- derna, som systemet med ensamförsäljare kan innebära, torde motiveringen få anses vara att distributionsapparaten icke skulle ha erhållit en sådan struktur utan det särskilda ingrepp, som ett ensamförsäljningsavtal innebär, d.v.s. man förutsätter att importen vid en helt öppen marknad i regel skulle ha företett större spridning med därav följande större försäljningskostnader och högre pris. Denna uppfattning kan väl icke anses sakna grund. Vilken struktur distribu- tionen i sådant fall skulle haft kan emellertid vara vanskligt att bedöma, och en justering av värdet med hänsyn därtill kan ge anledning till många tvister. Vidare torde ensamförsäljningsrätten i många fall och särskilt när det gäller internationellt kända fabrikat i och för sig vara en faktor som bidrager till att öka priset och icke till att minska detsamma. Därest en justering av priset med hänsyn till förut berörda omständighet anses påkallad, synes konsekvensen fordra att även den nu nämnda omständigheten beaktas, eftersom icke heller den skulle ha varit för handen vid en helt öppen marknad, men en sådan tolkning av Bryssel-definitionen synes icke vara avsedd. Även om vissa skäl kan anföras till stöd för Bryssel—definitionens ståndpunkt i nu berörda fråga, finner kommittén

det tveksamt huruvida de kan anses tillräckligt starka för att på sätt ovan antytts göra skillnad mellan ensamförsäljare och vanliga grossister. Enligt kommitténs uppfattning finns det mycket som talar för att i enlighet med vad som förordats av kommerskollegium, Stockholms handelskammare och grossistförbundet låta det avgörande vara huruvida fråga är om ett köp i fast räkning.

Kommissionärer och agenter. Frågan om behandlingen av prisreduktion vid import genom ensamförsäljare kan betraktas även ur den synpunkten att sådan reduktion avser här i landet utförda tjänster. Detta är även förhållandet med provisioner åt kommissionärer eller agenter inom landet. Fog kan otvivelaktigt finnas för den uppfattning som uttalats av industriförbundet, nämligen att värdet av inhemska prestationer icke bör beläggas med tull. Härvid kommer man emellertid in på sådana principiella spörsmål som i vad mån tullen bör påverkas av det förhållandet att i varuvärdet ingår exempelvis råvaror, sammansättnings- delar eller konstruktionsarbete av svenskt ursprung. Dessa spörsmål göres till föremål för särskild behandling i ett följande avsnitt. Vad beträffar här ifråga— varande provisioner, vilka i allmänhet uppgår till relativt obetydliga belopp, torde erfarenheten ha visat att medgivandet av avdrag för desamma, vilket tidigare var praxis här i landet, medför avsevärda olägenheter av praktisk art. Kommittén anser sig därför kunna acceptera den av Bryssel—definitionen intagna ståndpunkten, att i tullvärdet bör inräknas såväl provisioner som andra kost- nader i samband med varans försäljning, oavsett huruvida de avser svenska eller utländska prestationer.

Rabatter. Principen att importvarorna skall värderas efter föreliggande om— ständigheter i fråga om varukvantitet och distributionsstadium kan enligt kom- mitténs uppfattning icke anses såsom självklar. Tvärtom har såsom ett argu- ment mot värdetullarna brukat anföras att nämnda faktorers inverkan på priset medför att skilda kategorier av importörer drabbas olika hårt av tullen (vissa länder har på grund härav föreskrift om att tullvärdet skall beräknas exempelvis efter varans pris vid försäljning till grossist). Tvekan torde emellertid kunna råda vilket som är mest rättvist, att tullen utgår med samma absoluta belopp eller har samma relativa storlek. Frånsett detta beräknas för övrigt påslaget i de olika distributionsleden vanligen procentuellt på basis av ett pris som inklu- derar tullen. Tullen ger i dylika fall samma utslag i konsumentpriset, oavsett på vilket stadium av distributionskedjan importen äger rum, även om de faktiskt erlagda tullbeloppen skulle vara olika. Betraktat ur rättvisesynpunkt torde det icke vara något att invända mot ett sådant förhållande, snarare kunde man ur nämnda synpunkt framställa anmärkning mot ett motsatt förhållande. Anord- ningen i fråga kan emellertid på sätt och vis sägas innebära ett tullskydd för distributionen, vilket väl knappast är motiverat men å andra sidan icke heller torde spela någon större roll i näringspolitiskt hänseende. Många synpunkter kan således anläggas på nu ifrågavarande problem. Emellertid torde det vara klart att Bryssel-definitionens ståndpunkt av praktiska skäl är att föredraga. Den har icke heller föranlett någon erinran från remissinstanserna, och kommittén finner

sig kunna ansluta sig till principen i fråga. Den betyder såsom redan tidigare anförts, att avdrag i tullvärdet medgives för sedvanliga mängdrabatter och åter— försäljarrabatter. Härvid kan emellertid åtskilliga problem av teknisk natur uppställa sig, t. ex. den av grossistförbundet berörda frågan om behandlingen av årsbonus som krediteras importören i efterskott. Enligt ett uttalande av tull— ? värdekommittén i Bryssel skall avdrag för dylik bonus icke medgivas. Detta ba- ' serar sig tydligen på den grundläggande definitionen av tullvärdet, närmast prin— cipen att tullvärdet skall hänföra sig till tiden för importen, och även praktiska skäl kan otvivelaktigt anföras för en sådan tolkning. Hinder torde dock icke möta att medgiva avdrag för rabatt av här ifrågavarande slag, i den mån man vid importen kan med säkerhet fastställa att sådan rabatt kommer att utgå, även om den icke formellt krediteras vederbörande importörer förrän vid årets utgång. Medgivandet av avdrag för kassarabatt får anses vara en principiell konsekvens av att värdet skall hänföra sig till tiden för importen, och det får anses riktigt att avdrag medgives även om det står klart att rabatten icke kommer att utnyttjas.

Emballage. Bryssel-definitionens regler angående emballagets inverkan på tullvärdet får enligt kommitténs uppfattning anses vara ändamålsenliga, och kom- mittén har redan i sitt huvudbetänkande framlagt förslag till provisorisk ändring av & % tulltaxeförordningen, innebärande övergång till den i Bryssel—definitionen nedlagda principen att i tullvärdet skall ingå endast kostnaden för och icke hela värdet av emballaget.

Växelkurs. Beträffande kursberäkningen för utländsk valuta kan skäl anföras för olika uppfattningar. Eftersom tullvärdet enligt den grundläggande definitio— nen skall hänföra sig till tiden för importen, kan det anses naturligt att den omräkningskurs som eventuellt behöver användas hänför sig till samma tid- punkt. Emellertid torde kursberäkning icke i någon större utsträckning komma i fråga vid en teoretisk värdering enligt huvudregeln, utan den blir främst aktuell när tullvärdet enligt tillämpningsföreskrifterna grundas på det belopp som (enligt faktura) erlagts eller skall erläggas för importvaran. Enligt kommitténs uppfattning skulle det knappast vara orimligt om man, när tullvärdeberäkningen grundas på det belopp som faktiskt erlägges, även baserade omräkningen av valutan på den kurs, som faktiskt kommer till användning vid transaktionen i fråga. Denna regel skulle dock icke kunna tillämpas med avseende å belopp, som vid tiden för importen ännu icke erlagts, utan för dessa finge kursberäkningen ske efter andra grunder. Vidare kan saken kompliceras av att det icke alltid torde vara möjligt att hänföra inköpet av den utländska valutan till betalningen av en Viss bestämd faktura. Emellertid får hela denna diskussion praktisk bety- delse endast om man utgår från att omräkningen skall grundas på bankernas från dag till dag fluktuerande noteringar. Dessa fluktuationer är dock i allmänhet obetydliga, i varje fall i länder som är medlemmar av internationella valuta— fonden, eftersom dennas medlemsstater enligt fondens stadga skall tillåta valuta— transakti'oner mellan sin egen valuta och andra medlemmars valutor endast till kurser, som avviker från pariteten med högst en procent (vid avistatransaktio-

ner). Enligt bestämmelse i artikel VII i GATT är det för övrigt valutafondens parivärden som skall läggas till grund för omräkning av utländskt myntslag vid fastställande av varors tullvärde. Att tillämpningen av dessa konstanta kurser i stället för de varierande dagliga noteringarna skulle innebära en stor fördel för det praktiska tullbehandlingsarbetet ligger i öppen dag. Kommentarerna till Bryssel-definitionen ger också vid handen att en sådan tillämpning anses stå i överensstämmelse med definitionen. Därest vårt land skulle ansluta sig till denna definition, vill kommittén därför förorda en dylik tolkning av ifrågavarande bestämmelser, Vilken ju för övrigt formellt är nödvändig för oss såsom GATT— stat. Det får anses självklart att man i händelse av depreciering eller appreciering av valutorna icke utan vidare kan tillämpa den nya kursen i förening med ett fakturavärde som härrör från tiden före ifrågavarande förändring av valutan. I dylika fall måste man söka fastställa det pris i den utländska valutan som varor av ifrågavarande slag betingar efter den genomförda valutaförändringen eller också på annat sätt komma fram till ett värde som överensstämmer med den grundläggande definitionen.

Patent och varumärke. Föreskrifterna om inräknandet i tullvärdet av kost- nader för patent, mönster, modell eller varumärke kan, såvitt angår kostna— der vilka hänför sig till prestationer av personer som är bosatta inom landet, ge anledning till samma reservationer som i fråga om provisioner till kommis— sionärer eller agenter, men bortsett härifrån torde någon erinran icke vara att göra mot den princip som kommer till uttryck i Bryssel-definitionen.

Flygjrakt. Vad beträffar den speciella frågan om inräknandet i tullvärdet av flygfrakt torde man från flygbolagens sida göra gällande att detta innebär en diskriminering i tullhänseende av ifrågavarande transportsätt, medan man från konkurrerande trafikföretags sida torde finna det fullt i sin ordning att tullen icke rubbar proportionen mellan kostnaderna för de olika slagen av frakt. Vilken uppfattning som har mest fog för sig är vanskligt att fastslå. Emellertid förhåller det sig väl så att man väljer flygfrakt emedan detta transportsätt medför fördelar framför andra transportsätt, fördelar som för distributionen såsom helhet i ekonomiskt hänseende bedömes motsvara (minst) den högre fraktkostnaden. En varas pris kan icke rimligtvis anses vara på något sätt »för högt» på grund av att det inkluderar flygfrakt, och det kan därför icke anses vara principiellt oriktigt att en efter Värdet utgående skatt eller annan avgift beräknas efter detta pris. Ingen skulle väl när under kriget omsättningsskatt utgick på de flesta varu- slag ha kommit på idén att beräkna skatten på ett lägre värde än det faktiska med den motiveringen att varan fördyrats genom att transporteras med flygplan. Problemet är för övrigt icke begränsat till flygfrakt utan kan göra sig mer eller mindre gällande även i fråga om andra transportsätt. Accepterar man principen att tullvärdet skall beräknas på eif—värdet, finnes därför enligt kommitténs upp- fattning principiellt icke något att erinra mot att man även i sådana fall, då transporten skett med användande av flyg eller annat särskilt kostbart transport— sätt, inräknar den faktiska transportkostnaden i tullvärdet. Emellertid förhåller

det Väl sig så att den höga fraktkostnaden vid flygtransport delvis motsvaras av högre kostnader efter importen (t.ex. lagringskostnader) vid begagnandet av andra transportsätt. Även vid accepterande av att tullen i princip beräknas på ett cif-värde skulle man kunna göra gällande att den del av flygfrakten som ; motsvarar sådana kostnader icke borde medräknas i tullvärdet. Att verkställa ' härför erforderlig uppdelning av flygfrakten torde dock i praktiken icke vara möjligt. Kommittén har därför kommit till den uppfattningen att anledning icke föreligger att underkänna Bryssel-definitionens regler angående luftfrakt. Enligt kommitténs uppfattning torde emellertid hinder icke föreligga att förutom de modifikationer, som redan rekommenderats i kommentarerna till definitionen, genomföra ytterligare vissa modifikationer i syfte att i mera extrema fall lindra verkningarna av ifrågavarande bestämmelser. Förslag framlägges i det följande till tillämpningsföreskrifter i sådant syfte.

Lossningskostnader. Frågan om lossnings— och ilandföringskostnader kan icke anses vara något större problem, då dessa kostnader i allmänhet utgör en obetyd- lig del av varuvärdet. Vilken lösning av frågan man än må komma fram till i Bryssel, kan detta icke vara avgörande för vårt ställningstagande till frågan om accepterande av Bryssel-definitionen.

Konsulatsavgifter. Beträffande slutligen konsulatsavgifter erlägges dessa i förekommande fall i samband med varans skeppning och får såtillvida anses kon— stituera en del av värdet på importorten. Eftersom avgifternas erläggande är ett krav från importlandets sida, vilket icke avser tillgodoseendet av något expor— törens eller importörens eget intresse, får de emellertid anses vara av speciell karaktär. Därest de utgör rimliga ersättningar för lämnade tjänster, även om dessa endast består exempelvis i legalisering av en på Visst sätt utfärdad faktura, synes det dock naturligt att avgiften inräknas i det tullpliktiga värdet. Annor- lunda ligger saken till om konsulatsavgifterna har direkt fiskalt syfte och sålunda närmast utgör en extra tullavgift. Enligt värdedefinitionen skall den vanliga tullen icke inräknas i tullvärdet; det är då knappast motiverat att en avgift av samma karaktär skall inräknas endast av den anledningen, att importlandet föredrager att uttaga den vid varans skeppning i stället för import. Frågan spelar emellertid icke någon roll för den svenska tullagstiftningen, då avgifter av detta slag icke förekommer vid import till Sverige. Däremot kan den uppen- barligen ha viss betydelse för exporten. Enligt kommitténs uppfattning kan dock de erinringar som ur nu berörda synpunkter kan göras mot Bryssel-defi- nitionen icke anses utgöra tillräcklig anledning för vårt land att avstå från att ansluta sig till ifrågavarande konvention.

Enligt vad som framgår av den föregående utredningen kan vägande invänd- ningar mot Bryssel-definitionen framställas i åtskilliga hänseenden. Här behöver endast pekas exempelvis på tullvärdets principiella anknytning till tiden för importen och på behandlingen av varor som importeras av ensamförsäljare. Bryssel-definitionen kan därför icke anses vara någon idealisk lösning av frågan

om utformningen av regler för tullvärdeberäkningen. Enligt kommitténs upp- fattning finnes skäl att överväga huruvida det icke skulle vara att föredraga att man på svensk sida utarbetade egna bestämmelser i ämnet. Härvid kunde jämväl beaktas möjligheten att grunda tullvärdeberäkningen på ett pris från lager, fabrik eller motsvarande, ehuru en så radikal omläggning skulle kompli- ceras därav, att kommitténs tulltaxeförslag utgått från att någon mera väsent- lig förändring i reglerna för tullvärdeberäkningen icke skulle komma att Vid- tagas. Emellertid kan det icke bestridas att det skulle vara av stort värde om man på förevarande område kunde uppnå en större grad av internationell enhetv lighet. Från denna synpunkt måste avsevärd betydelse tillmätas det faktum, att flertalet västeuropeiska länder och däribland våra största handelspartner accepterat Bryssel-definitionen. Denna tillämpas sålunda för närvarande av Belgien, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Storbritannien, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland samt Öster— rike. Av de medlemmar i tullsamarbetsrådet i Bryssel som deltagit i det förbe- redande arbetet på Bryssel-definitionen är det endast Danmark, Norge och Sverige som ännu icke ratificerat konventionen. På norsk sida torde man för övrigt vara inställd på att göra detta inom en nära framtid; en särskild kommitté tillsattes redan år 1951 med uppgift att anpassa de norska tullvärdebestäm- melserna efter ifrågavarande konvention och framlade år 1953 ett förslag, vilket enligt uppgift är avsett att läggas till grund för en proposition i ämnet. Från dansk sida synes man åtminstone tidigare ha ställt sig något tveksam till att acceptera Bryssel-definitionen. T änkbart är att de nordiska länderna skulle kunna enas om en annan regel för tullvärdeberäkningen, men värdet av en gemensam nordisk regel på ifrågavarande område får anses vara ganska begränsat. Framhållas bör i detta sammanhang att land som ansluter sig till Bryssel-konventionen automatiskt blir medlem av den inom tullsamarbets» rådet upprättade värdekommittén och därigenom får vissa möjligheter att på- verka tillämpningen av konventionen. Även frånsett denna synpunkt torde internationellt samarbete med enhetliga bestämmelser på här ifrågavarande område få tillmätas så stort värde att övervägande skäl kan anses tala för att Bryssel-definitionen trots sina brister accepteras från svensk sida. Häremot torde så mycket mindre vara att invända som man med hänsyn till förekomsten av den förut berörda anmärkning 5 till definitionens artikel I synes ha möjlig- het att tillämpa definitionen på ett sätt som föga avviker från våra nuvarande tullvärdebestämmelser. Förutsättas kan väl också att vissa möjligheter finnes att när det gäller detaljfrågor anpassa tillämpningen efter egna synpunkter, åtminstone om dessa såsom vanligen torde vara fallet avser en för importen liberalare tillämpning än den eljest vedertagna. Kommittén anser sig mot bakgrunden av vad sålunda anförts kunna förorda ratificering från svensk sida av Bryssel-konventionen angående varors tullvärde och kommer att i det följande framlägga förslag till svenska bestämmelser i ämnet baserade på. nämnda konvention. Härjämte vill kommittén uttala att den nu verkställda

utredningen bör tjäna till ledning för vårt deltagande i samarbetsrådets verk- samhet på ifrågavarande område och särskilt beaktas därest en revision av värdedefinitionen framdeles skulle bli aktuell.

2. Utformningen av de svenska bestämmelserna

Enligt vad som tidigare anförts har generaltullstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag framlagt förslag till de bestämmelser, som kan föranledas av tillträ- dande för Sveriges del till Bryssel-konventionen rörande varors tullvärde, vilka förslag återfinnes i bilaga 2 till detta betänkande (4 % tulltaxeförordningen samt 44—10 %% tillämpningsföreskrifterna). Kommittén har utarbetat sina förslag i ämnet (se sid. 99 resp. 104) på basis av generaltullstyrelsens förslag och med beaktande av vad som anförts vid remissbehandlingen och i övrigt framkom- mit vid den verkställda utredningen. Beträffande motiveringen för kommitténs förslag må anföras följande (smärre avvikelser av formell natur från general— tullstyrelsens förslag har ansetts icke påkalla särskilda kommentarer).

Tulltaxeförordningen 3 5 1 mom.

Enligt såväl generaltullstyrelsens som kommitténs förslag har i detta moment intagits de i artikel I av värdedefinitionen förekommande grundläggande bestämmelserna rörande beräkningen av det tullpliktiga värdet.

Vid utformningen av sitt förslag har styrelsen uteslutit det i konventionen förekommande uttrycket »som införas för inhemsk förbrukning» med den moti- veringen att dylik begränsning synes vara obehövlig för Sveriges vidkommande. Häremot har handelskammaren i Göteborg invänt att ifrågavarande uttryck troligen införts i konventionstexten för att möjliggöra en smidig tullbehandling av varor som efter viss bearbetning skall återutföras. Möjligheterna till en ur näringslivets synpunkt mera tillfredsställande tullbehandling av återutförselgods bör enligt handelskammarcns mening hållas öppna genom ett bibehållande av detta uttryck i den svenska författningstexten. Kommerskollegium har anfört att uttrycket i fråga saknas i flera andra länders lagstiftning och att de av handelskammaren åsyftade varorna icke torde bli mer förmånligt behandlade i tullhänseende än hittills om uttrycket i fråga intoges i tulltaxeförordningen. Kommittén vill för sin del framhålla att fastställandet av det tullpliktiga värdet för varor som är ämnade att återutföras verkställes med hänsyn till möjlig— heten att varorna likväl kommer att kvarstanna inom landet och i dylikt fall bör tullbeläggas. Enligt kommitténs uppfattning är det självklart att värdet i här avsedda fall bör bestämmas efter i princip samma regler som när det gäller vanlig införsel. En annan sak är att man i den mån en någorlunda tillfredsstäl— lande garanti för varornas återutförsel föreligger kan ge efter på noggrannheten i värdebestämningen. Detta sker med nuvarande bestämmelser och kan givetvis

ske även om värdet kommer att grundas på en med Bryssel—definitionen överens— stämmande regel. Kommittén har därför i sitt förslag liksom generaltullstyrelsen uteslutit det ifrågavarande uttrycket.

Konventionen föreskriver att det tullpliktiga värdet (normalpriset) skall hän— föra sig till den tid »When the duty becomes payable». Enligt en anmärkning till tullvärdedefinitionen kan med det citerade uttrycket allt efter varje enskilt lands lagstiftning avses dagen för avgivande eller inregistrering av tullanmälan, dagen för erläggande av tullavgiften eller dagen för avhämtning av varan. Vid uppgörandet av sitt förslag har generaltullstyrelsen valt dagen för avgivande eller inregistrering av tullanmälan såsom den för svenska förhållanden mest läm- pade. Denna tidpunkt har i förslaget angivits såsom »den dag då varan anmäles eller senast bort anmälas till förtullning». Kommittén delar generaltullstyrelsens uppfattning men har ansett det tillfyllest att angiva tidpunkten i fråga genom uttrycket »vid tiden för anmälan till förtullning». Det i styrelsens förslag före- kommande uttrycket »eller senast bort anmälas till förtullning» torde åsyfta fall då gällande tidsfrister för betalning av tullen eller avhämtning av godset blivit överskridna utan att anmälan till förtullning ägt rum. I dylika fall skall godset så snart ske kan genom tullanstaltens försorg försäljas på offentlig auktion. Även om dessa bestämmelser innebär att varorna bort anmälas till förtullning före utgången av ifrågavarande tidsfrister, är varuhavarens skyldighet formellt knuten till betalningen av tullen och bortförandet av godset och icke till själva anmälan till förtullning. Vidare möter icke något hinder att verkställa förtull— ningsanmälan efter tidsfristernas utgång om blott åtgärden vidtages innan tull— auktionen utlyses. I dylika fall skulle den föreslagna formuleringen kunna ge anledning till tvekan rörande vilken dag som åsyftas. Kommittén har med hänsyn till nu anförda omständigheter funnit lämpligt att icke medtaga det ifråga- varande uttrycket. För de speciella fall då varuhavaren icke gjort anmälan till förtullning torde utan någon särskild föreskrift med förtullningsanmälan kunna likställas tullanstaltens ombesörjande av godsets tulltaxering i och för ovanberörda försäljning på tullauktion. Framhållas må att den exakta dagen för värdebestämningen enligt kommitténs förslag beträffande kursberäkning för utländska valutor (se sid. 28) i allmänhet icke kommer att spela någon roll; med hänsyn därtill har kommittén även funnit det lämpligare att referera till »tiden» än »dagen» för anmälan till förtullning.

Kommitténs förslag skiljer sig från generaltullstyrelsens även i det hänseen- det att det i värdedefinitionen ingående kriteriet angående vilken plats normal— priset skall hänföras till flyttats från momentets första till dess andra stycke. Generaltullstyrelsens förslag ger visserligen en starkare koncentration åt de väsentliga momenten i värdedefinitionen. Kommittén har emellertid funnit över- vägande skäl tala för den av kommittén föreslagna anordningen dels på grund av den större överensstämmelse med Bryssel-definitionen som på detta sätt upp- nås, dels på grund av den enklare utformning av reglerna för de i mom. 2 avsedda prisjusteringarna som härigenom möjliggöres.

3 552 mom.

Generaltullstyrelsen har i detta moment upptagit den i anmärkning 5 till värde- definitionens artikel I gjorda rekommendationen. Enligt denna rekommendation skall vid en bonafideförsäljning det pris som erlagts eller skall erläggas i allmän- het anses giva en riktig uppfattning om det i definitionen åsyftade normalpriset och följaktligen kunna läggas till grund för värderingen, med förbehåll bl.a. för sådana justeringar som kan befinnas erforderliga på grund av skiljaktigheter mellan avtalsbestämmelserna och det värdebegrepp som kommit till uttryck i definitionen. Rekommendationen i fråga får anses ha vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Kommittén finner i likhet med generaltullstyrelsen lämp- ligt att ett stadgande av ifrågavarande innebörd intages på förevarande plats i själva tulltaxeförordningen.

Generaltullstyrelsens förslag skiljer sig från rekommendationen huvudsakligen i två hänseenden, nämligen dels att styrelsen icke ansett det lämpligt att i författ- ningstexten intaga det i anmärkningen förekommande ordet »bonafideförsälj- ning» utan i stället valt det i 1 mom. begagnade uttrycket »försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare», dels att styrelsen icke i texten intagit något förbehåll för ovanberörda prisjusteringar. Enligt kom- mitténs uppfattning föreligger emellertid knappast tillräckliga skäl att inskränka denna regel till sådana bonafideförsäljningar som äger rum i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare. För att den utfärdade fakturan i dylika fall, då förhållandena faktiskt överensstämmer med den teoretiska värde- definitionen, skall läggas till grund för värdeberäkningen, torde knappast fordras en rekommendation av denna art. Anmärkningen torde i stället främst syfta till att man även om köpeavtalet bygger på andra förutsättningar än som avses i värdedefinitionen skall godtaga fakturapriset såsom ett under förhandenoarande förutsättningar riktigt uttryck för varans värde och icke verkställa någon egent- lig värdering av varan utan endast vidtaga de justeringar som kan befinnas erforderliga på grund av skiljaktigheter mellan köpeavtalet och det teoretiska värdebegreppet. Förbehåll för dylika justeringar torde för övrigt även med den av styrelsen föreslagna begränsningen av stadgandets tillämpningsområde vara ofrånkomligt, då det i alla händelser torde vara åsyftat att verkställa sådana justeringar som erfordras för att nå överensstämmelse med värdedefintionen i fråga om platsen för normalpriset. Kommittén har därför funnit sig böra för- orda en formulering som mera ansluter sig till konventionens text och föreslår att fakturan lägges till grund för normalprisberäkningen i fråga om alla bonafide- köp men med förbehåll för nyss berörda justeringar.

Det syfte som delvis torde ligga bakom generaltullstyrelsens formulering, nämligen att under normala förhållanden undvika andra justeringar av faktura- priset än sädana som hänför sig till platsen för normalprisets beräknande, bör enligt kommitténs uppfattning klart uttryckas i författningstexten, men den lämpligaste platsen härför torde vara tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeför-

ordningen. Kommittén har i enlighet härmed i sitt nedan behandlade förslag till dylika tillämpningsföreskrifter intagit en ny paragraf, 5 %, enligt vilken pris- justering på grund av skiljaktigheter mellan köpeavtalet och det innehåll i värdebegreppet, som kommit till uttryck i 3 & 1 mom. första stycket nämnda förordning (d.v.s. andra delar av tullvärdebegreppet än de som hänför sig till platsen), skall anses erforderlig endast om dessa skiljaktigheter kan antagas i väsentlig mån påverka priset. Något närmare fastställande av de omständig- heter under vilka prisjustering bör vidtagas torde icke för närvarande böra ifrågakomma, utan detta bör enligt kommitténs uppfattning åtminstone till dess närmare erfarenheter vunnits överlåtas åt praxis. Även om visst utrymme här måste lämnas åt ett skönsmässigt bedömande har kommittén ansett det vara av värde för undanröjande av ytterligare osäkerhet att stadgandet i förevarande moment formuleras så att fakturavärdet med på angivet sätt kvalificerat förbe- håll skall läggas till grund för beräkningen av tullen. Kommittén föreställer sig att modifikationer icke annat än i undantagsfall skall behöva ifrågakomma med hänsyn till tiden och i regel icke heller med hänsyn till att importen sker genom ensamförsäljare eller dotterföretag.

3 5 3 mom.

Detta moment innehåller enligt generaltullstyrelsens förslag bestämmelser angående uppgivande och styrkande samt kontroll av värdet. Bestämmelserna i fråga har enligt förslaget skärpts något i jämförelse med nuvarande stadganden. Sålunda ålägges icke blott varuhavaren utan, i fråga om vara som införes för annans räkning, även denne att lämna de uppgifter och förete de handlingar, som kan erfordras för fastställande av normalpriset. Skyldigheten för varu— havaren eller varumottagaren att, i den mån det påkallas för kontroll av lämnade uppgifter, tillhandahålla sina affärshandlingar för granskning har utsträckts till att gälla även annan, som tagit befattning med varans inköp eller införsel. Genom en dylik utvidgning skulle tullverket, framhåller styrelsen, beredas möj- lighet att, då så befunnes erforderligt, såsom ett led i kontrollen verkställa undersökning av importörs bankkonto.

Av remissinstanserna har handelskammaren i Göteborg uttalat att den för- ordade skärpningen innebär ett allvarligt intrång i tredje mans enskilda rätts— sfär. Tillsammans med vitesbestämmelserna i paragrafens mom. 4 skulle denna lagstiftning medföra en administrativ rättskipning, mot vilken handelskamma— ren rent principiellt hyser starka betänkligheter. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill handelskammaren för sin del bestämt yrka på att kontrollbestäm- melserna liksom hittills begränsas till att gälla endast för varuhavaren och varu- mottagaren. Handelskammaren i Stockholm framhåller däremot, att även om den föreslagna utvidgningen av kontrollen kan framstå som ganska långtgående, någon avgörande invändning däremot icke synes kunna framställas, under förut- sättning att den nya kontrollmöjligheten endast utnyttjas subsidiärt och då

sannolika skäl talar för att därigenom väsentliga, icke tidigare klarlagda förhål- landen kan bli belysta; handelskammaren kan dock icke tillstyrka att tullverket får rätt att granska importörs bankkonto. Liknande uppfattningar har uttalats av Skånes handelskammare och grossistförbundet. Kommerskollegium har för sin del tillstyrkt införandet av den vidgade kontrollmöjligheten men förutsätter att den kommer att användas allenast i de fall då skälig anledning finnes att antaga att väsentliga förhållanden därigenom blir klarlagda. Kollegiet anser sig dock i likhet med de organisationer, som yttrat sig däröver, icke kunna till- styrka förslaget om rätt för tullverket att undersöka importörs bankkonto, då en sådan rätt skulle innebära en betydande inskränkning i banksekretessen. Frågan om rätt för tullverket att undersöka importörs bankkonto har särskilt behandlats av Svenska bankföreningen, som med framhållande av banksekretes— sens stora betydelse för bankväsendets ändamålsenliga funktion hemställt, att inskräkningar icke måtte göras i banksekretessen i samband med de förestående ändringarna i tulltaxeförordningen.

Liksom flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan finner kommittén den av generaltullstyrelsen föreslagna utvidgningen av uppgiftsskyldighet och kontrollmöjligheter i allmänhet befogad. Vad beträffar den av generaltullstyrel- sen upptagna frågan om rätt för tullverket att undersöka importörs bankkonto torde det endast vara sällan som oundgängligt behov kan anses föreligga av att verkställa undersökning av denna art. Enligt kommitténs uppfattning är det knappast påkallat med några särskilda bestämmelser i denna speciella fråga. Därest i något fall åtgärd av ifrågavarande slag överväges, får angelägenheten därav vägas mot de intressen som tagit sig uttryck i banklagens föreskrift (258 %) att enskilds förhållande till bank ej må i oträngt mål yppas, varvid avgörandet i tveksamma fall kan bli beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

3 g 4 mom.

Detta moment innehåller enligt generaltullstyrelsens förslag en bestämmelse om befogenhet för styrelsen att vid vite förelägga i 3 mom. avsedd person att full— göra vad honom åligger enligt samma moment eller med stöd av detsamma med— delade föreskrifter ävensom att i förekommande fall ålägga personen i fråga att utgiva vite som försuttits. En dylik bestämmelse är, framhåller styrelsen, redan enligt nuvarande erfarenheter påkallad i synnerhet för behörigt verkställande av den granskning av affärshandlingar, varom stadgas i nyssnämnda moment. Därest såsom ett resultat av tulltaxerevisionen flertalet varuslag i taxan skulle bli belagda med värdetull, kommer behovet av bestämmelsen i fråga uppenbar— ligen att bli än mera framträdande.

Generaltullstyrelsens förslag har föranlett erinringar från vissa remissinstanser. Sålunda har grossistförbundet uttalat att det i och för sig knappast synes på- kallat att lämna tullverket så vittgående befogenheter i nu berörda hänseenden som kontrollstyrelsen erhållit med avseende på varuskatteförordningens till-

lämpning. Under alla förhållanden avstyrker förbundet bestämt att tullverket lämnas rätt att ålägga vederbörande att utgiva vite som försuttits. Enligt svensk rättspraxis gäller som regel att vitesföreläggande och utdömande av vite ankom- mer på skilda myndigheter. För den händelse tullverket skulle erhålla rättighet att förelägga vite bör åläggandet att utgiva detta vite kunna meddelas endast av allmän domstol. Handelskammaren i Stockholm har framhållit att även om underlåtenhet att lämna begärda uppgifter i vissa fall kan bero på ren tredska, den likväl i andra fall kan ha sin grund i en uppfattning att någon uppgifts— skyldighet icke föreligger. I rättsäkerhetens intresse anser handelskammaren därför befogat att beslut om exekverandet av vitesbeslut förbehålles domstol. Kommerskollegium uttalar för sin del att, ehuru tveksamhet kan råda om rätt för generaltullstyrelsen att förelägga vite, kollegium dock anser att en sådan rätt kan visa sig erforderlig för undvikande av onödiga dröjsmål i tullbehand- lingsarbetet. Kollegium tillstyrker sålunda förslaget. Att generaltullstyrelsen dessutom skulle erhålla rätt att på administrativ väg uttaga försuttet vite anser sig kommerskollegium däremot icke kunna tillstyrka. Utdömandet av vitet torde i stället enligt allmän rättspraxis böra ankomma på allmän domstol.

Kommittén finner det motiverat att generaltullstyrelsen erhåller rätt att ålägga vite men anser i likhet med de remissinstanser som uttalat sig i frågan att utdömandet av förelagt vite bör ankomma på allmän domstol och har i sitt förslag till förevarande moment vidtagit härav påkallad justering i den av gene- raltullstyrelsen föreslagna lydelsen.

Tillämpningsföreskrifterna

1 & tfskr.

Enligt såväl generaltullstyrelsens som kommitténs förslag har i denna paragraf intagits den förklaring av uttrycket »försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare» som förekommer i artikel II i värde- definitionen.

? å tfskr.

Denna paragraf innehåller en definition av begreppet »införselort» i3 & 1 mom. tulltaxeförordningen i dess lydelse enligt förut redovisade förslag. Definiering av detta begrepp är erforderlig främst för bestämmande av hur stor del av frakt och andra transportkostnader som skall inräknas i normalpriset för det fall att varan avlämnas på annan ort än införselorten. Enligt generaltullstyrelsens för- slag skulle definitionen överensstämma med de bestämmelser i detta hänseende som innefattas i den grundläggande värdedefinitionen i nuvarande 4 % tulltaxe- förordningen.

Handelskammaren z' Gävle framhåller att enligt det teoretiska värdebegreppet bör det vara ovidkommande om varan lossas ur fartyg eller luftfartyg eller icke

för vidare befordran till bestämmelseorten. Saken har betydelse i fråga om land med långa transportvägar. Handelskammaren framhåller vidare att i transocean trafik utgår för vissa svenska hamnar frakttillägg (s.k. range-tillägg), medan sådana tillägg icke gäller för »bashamnarna». Frakttilläggen medför en fördy— ring av importen över range-hamnar, vilken fördyring skärpes, om tullvärdet även skall inbegripa merfrakten. Detta förhållande anses ytterligare styrka nöd— vändigheten av att allenast fraktkostnaden till första importhamn tullbelastas. Kommittén anser i likhet med generaltullstyrelsen nödvändigt att närmare definiera det i värdedefinitionen förekommande uttrycket »införsellorten». Enligt vad som numera framkommit avses med detta uttryck i princip den ort där varan överskrider gränsen. Denna regel torde närmast åsyfta införsel över landgräns och överensstämmer för sådana fall med våra nuvarande bestämmelser i ämnet. När importen sker med fartyg eller luftfartyg är innebörden av nämnda regel icke alldeles klar. Redan själva definitionens formulering gör emellertid att man vid direkt transport med fartyg till ort vid inlandsvatten icke gärna kan såsom för närvarande är fallet inbegripa transportkostnader ända till bestämmelseorten. Beträffande import med flyg framgår det vidare av kommentarerna att de nu- varande bestämmelserna icke kan anses överensstämma med Bryssel-definitio- nen. Man har i Bryssel diskuterat två olika alternativ för behandling av flyg- frakten, nämligen uppdelning i proportion till flygsträckan utanför resp. innanför gränsen eller fraktberäkning till allenast den första landningsplatsen. Enligt kommitténs uppfattning kan ingen av dessa metoder anses helt tillfredsställande. Mot den första metoden kan sålunda invändas att fraktkostnaderna i allmänhet icke är proportionella mot flygsträckan, mot den andra metoden att värdet i princip knappast bör göras beroende av huruvida flygplanet mellanlandat å annan ort. Import med fartyg har icke gjorts till föremål för något närmare ut- talande, men man torde här i princip få förutsätta samma behandling som vid flygfrakt. Kommittén har övervägt huruvida man icke som införselort borde räkna den första ort som rimligtvis kunde ha anlöpts av fartyget resp. luftfarty- get, men en generell tillämpning av en sådan bestämmelse skulle sannolikt i praktiken erbjuda alltför stora svårigheter. Framhållas bör emellertid att det i regel endast kommer att röra sig om obetydliga skillnader i tullavgifterna, varför anledning icke synes föreligga att tillgripa alltför komplicerade eller svårtilläm- pade regler på detta område. Enligt kommitténs uppfattning är den mest prak— tiska lösningen att såsom införselort i allmänhet betrakta den ort, där varan förtullas, och att normalprisets hänförande till annan ort göres beroende av att värdet på sistnämnda ort tillfredsställande styrkes. Kommittén har därför i före- varande moment intagit en bestämmelse av denna innebörd. Beträffande till- lämpningen vill kommittén framhålla att vid import med järnväg fraktkostna- derna till gränsorten i regel torde framgå av företett fraktbrev och att under sådana förhållanden vidare styrkande i allmänhet icke bör vara erforderligt. Vid import med andra reguljära transportlägenheter torde det ofta vara möjligt att styrka fraktkostnaden till ort före den slutgiltiga bestämmelseorten genom

transportföretagens frakttabeller. Detta styrkande bör i princip ankomma på varuhavaren, men hinder bör icke möta att generaltullstyrelsenivissa fall, exem- pelvis i fråga om flygtransport, utfärdar bestämmelser om generellt tillämpliga fraktavdrag. Beträffande icke reguljära transportlägenheter, t. ex. fartyg i trampfart, där frakterna ofta är beroende av bl. a. möjligheten att erhålla retur- frakt, kan det vara vanskligt att bestämma transportkostnaden till annan ort än den faktiska bestämmelseorten, men i den mån tillfredsställande utredning kan förebringas i detta hänseende bör hinder icke möta för att även i dylika fall reducera frakten till ort, belägen närmare skeppningsplatsen, och följaktligen betrakta denna ort som införselort. Framhållas må att det endast mera sällan torde inträffa att värdetullbelagda varor importeras med trampfartyg.

3 5 tfskr.

Artikel III i värdedefinitionen föreskriver att i normalpriset skall inbegripas värdet av rätten att utnyttja patent, mönster, modell eller utländskt varumärke; beträffande tolkningen av denna regel är vissa föreskrifter meddelade i anmärk- ningarna 1 och 2 till samma artikel.

Dessa bestämmelser har i generaltullstyrelsens förslag upptagits tillsammans med stadgandena om inräknande av kostnader för varans försäljning och avläm- nande, vilket torde sammanhänga med att styrelsen vid uppgörande av sitt för- slag varit bunden av tidigare paragrafnumrering. Eftersom bestämmelserna i fråga till skillnad från sistnämnda stadganden avser normalprisets grundbelopp, har kommittén funnit lämpligast att de i en ny författning upptages i en särskild paragraf. Kommittén har vidare av skäl som i det följande angives till skillnad från generaltullstyrelsen icke medtagit de i ovanberörda anmärkningar medde— lade tolkningsföreskrifterna i författningstexten utan begränsat denna till den i artikel III intagna grundregeln.

Beträffande denna grundregel må till en början anföras några synpunkter på det där förekommande begreppet utländskt varumärke. Enligt kommitténs upp- fattning bör därmed i princip förstås varumärke som tillhör utländsk (i utlandet bosatt eller etablerad) person. För nu ifrågavarande ändamål saknar det väl i och för sig betydelse huruvida sådant varumärke registrerats här i landet eller ej, men om dylik registrering icke skett torde här åsyftade bestämmelser i allmänhet få anses sakna relevans, eftersom det i så fall icke föreligger någon egentlig varu— märkesrätt här i landet och följaktligen icke heller kan talas om värdet av sådan rätt. Detta utesluter icke att varan på grund av varumärke av ifråga- varande slag de facto kan betinga högre pris än den skulle ha gjort utan varu- märke, men i den mån så är fallet torde normalpriset redan enligt den grund- läggande värdedefinitionen i artikel I böra baseras på det högre priset. Formu- leringen av anmärkning 2 tyder dock på att man tänkt sig bestämmelserna till- lämpliga även i här avsedda fall; oavsett vilket betraktelsesätt man anlägger i förevarande hänseende kommer man tydligen till samma resultat vid värderingen.

Tydligt är i alla händelser att begreppet utländskt varumärke framför allt bör avse utländsk person tillhörigt varumärke, för vilket lagenligt skydd föreligger i importlandet, d. v. s. i allmänhet varumärke som här i landet registrerats med tillämpning av 16 % lagen om skydd för varumärken. Emellertid torde det ibland förekomma att registreringen formellt sker för svenskt dotterföretag eller annan person här i landet, som står i ekonomisk intressegemenskap med den utländske varumärkesinnehavaren, och denna omständighet bör självfallet icke beröva varumärket dess karaktär av utländskt varumärke i här avsedd bemärkelse.

Enligt ovanberörda anmärkning 1 kan stadgandet om att värdet av rätten till utländskt varumärke skall inbegripas i normalpriset tillämpas även på varor som införes för att efter ytterligare bearbetning försäljas under sådant märke. Det av generaltullstyrelsen framlagda förslaget innefattar en föreskrift om att så skall ske. Att detta är befogat i vissa fall, exempelvis om endast en avslutande bearbetning sker här i landet, torde icke råda någon tvekan om. Införandet av en kategorisk bestämmelse av ifrågavarande slag skulle emellertid kunna ges en alltför sträng tolkning, i det att man skulle kunna tillämpa den även på sådana råvaror, som icke rimligen kan anses få ett högre värde på grund av att färdig- fabrikatet säljes under varumärket. Enligt kommitténs uppfattning bör frågor av detta slag bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall, och syftet med anmärkningen torde vara att möjliggöra en sådan bedömning, icke att ge de olika länderna frihet att välja en kategorisk tillämpning på det ena eller andra sättet. Grundstadgandet i artikel III torde kunna ges en sådan innebörd även utan att den i anmärkning 1 meddelade tolkningsföreskriften kommer till direkt uttryck i författningstexten.

Innebörden av anmärkning 2 får enligt kommitténs uppfattning anses vara något dunkel. Formellt innebär den en fakultativ inskränkning i den i artikel III givna grundläggande regeln. Formuleringen av den ena av originaltexterna, näm- ligen den engelska, kan dock ge anledning till viss osäkerhet i detta hänseendel, och kommentarerna ger vid handen att syftet med anmärkningen snarast varit att åstadkomma en utvidgning av den grundläggande regeln, eller rättare att möjliggöra en vidsträckt tolkning av densamma. I kommentarerna framhålles nämligen att Storbritannien ingripit mot vissa former av undandragande av tull genom sådan skärpning (strengthening) av sin värdedefinition som avses i anmärkning 2. Förhållandet torde vara att stadgandet om inräknande av värdet av utländskt varumärke ansetts kunna fattas såsom icke avseende varumärke som registrerats i importlandet — ehuru en sådan uppfattning enligt vad som framgår av det förut sagda för svenskt betraktelsesätt förefaller något egendom— ligt — men att man genom anmärkningen velat (indirekt) klargöra att stadgan— det i fråga är tillämpligt även på sålunda registrerade varumärken. Härvid har man dock gjort sådan tillämpning obligatorisk endast under vissa förutsättningar, nämligen om varumärket avser att angiva varan såsom härrörande från någon

1 »Sub-paragraph (b) of Article III — — — may be extended so that it shall not apply to a trade mark registered within the country of importation, unless — — _.-

som tagit befattning med varan i utlandet, från någon som är i ekonomisk intressegemenskap förenad med sådan person, eller från någon som är genom överenskommelse av visst slag lierad med någon förut nämnd person. Föreligger icke någon av dessa förutsättningar, behöver således grundregeln i artikel III icke tillämpas på här i riket registrerat varumärke, även om detta skulle kunna betraktas som utländskt. Det är bl.a. på grund av osäkerheten i fråga om terminologin svårt att klart se vilka fall man åsyftat med denna fakultativa inskränkning, och med den tolkning av begreppet utländskt varumärke som kommittén i det föregående utvecklat torde inskräkningen i praktiken knappast spela någon roll. Tänkbart är dock följande exempel. Antag att ett i utlandet ' etablerat grossistföretag har registrerat varumärke såväl i hemlandet som här i landet. Företaget köper varor från fristående fabrikanter, förser dem med sitt varumärke och säljer dem till Sverige; värdet av varumärkesrätten skall då medräknas i normalpriset. Detta gäller även om företaget levererar varorna till ett dotterföretag i Sverige som därefter säljer dem vidare till svenska kunder. Låter man däremot dotterföretaget självt köpa varorna direkt från de utländska fabrikanterna och sälja dem här i landet under samma varumärke, skulle enligt anmärkningen möjlighet finnas att icke medräkna värdet av varumärkesrätten, eftersom varumärket icke anger någon som tagit befattning med varan i utlan- det eller som är på förut anfört sätt knuten till sådan person. Kommittén är icke övertygad om det berättigade i en sådan olikhet i tullbehandlingen och anser det föreligga risk för illojala manipulationer vid en dylik tillämpning. Enligt kommitténs uppfattning måste man därför ställa sig tveksam till att utnyttja den möjlighet, som anmärkning 2 erbjuder att inskränka det grundläggande stadgandet i artikel III, och i alla händelser bör man icke göra sådan inskränk—

ning till generell regel.

Enligt vad som torde framgå av det ovan anförda är innebörden av ifråga- varande anmärkningar i vissa hänseenden oklar. Vidare skulle en tillämpning av desamma enligt kommitténs uppfattning i vissa fall kunna leda till materiellt mindre tillfredsställande resultat. Kommittén anser därför såväl formella som sakliga skäl tala för att icke i den svenska författningstexten komplettera grund- regeln i artikel III med dessa föreskrifter utan basera de svenska bestämmel— serna enbart på grundregeln. Därest särskilda anvisningar skulle Visa sig erfor— derliga för att säkerställa åsyftad tolkning av denna regel, torde sådana kunna utfärdas sedan närmare erfarenhet vunnits om hithörande problem.

!; 5 tfskr.

Denna paragraf innehåller en exemplifiering av de kostnader, som enligt 1 mom. andra stycket i förslaget till 3 & tulltaxeförordningen skall inbegripas i normal- priset, och motsvarar anmärkning 2 till artikel I i värdedefinitionen.

Generaltullstyrelsen har bl.a. framhållit att förslaget icke innehåller några uttryckliga bestämmelser om beräkning av emballagekostnaderna vid införsel

av varor i godsbehållare (containers) men att värdedefinitionens bestämmelser innebär att i normalpriset skall inräknas de verkliga eller uppskattade kostna— derna för transporten (frakt— och hyreskostnader). Enligt styrelsens uppfattning kan det i fråga om låneemballage antagas komma att bli förenat med vissa svå- righeter att beräkna dessa kostnader, enär den tid under vilken emballaget kom- mer att disponeras liksom även returfraktens storlek icke alltid kan vara kända vid tiden för tulltaxeringen av den inkomna varan; anvisningar huru vid sådana fall skall förfaras torde därför få utfärdas av styrelsen.

Stockholms handelskammare har ifrågasatt huruvida icke uppräkningen av kostnaderna borde kompletteras med sådana under varans transport uppkomna »mellankostnader» som exempelvis för varans upplagring under transporten och i samband härmed utgivna speditionskostnader.

Kommittén vill till en början framhålla att uppräkningen i den här ifråga- varande anmärkningen i konventionen icke är avsedd att vara uttömmande och att detta icke heller kan bli fallet med de svenska bestämmelserna. Enligt kom— mitténs uppfattning får det vidare anses vara lämpligast att där ej särskilda skäl talar häremot följa Bryssel-konventionens text så att man icke bibringas upp- fattningen att här föreligger några avvikelser från konventionen. Kommittén anser därför icke tillräckliga skäl föreligga att i uppräkningen medtaga de av Stockholms handelskammare berörda kostnaderna. Däremot har kommittén i sitt förslag upptagit två kostnadsslag, som förekommer i Bryssel-texten men uteslutits i generaltullstyrelsens förslag, nämligen mäklararvoden samt kostna— der för upprättande utanför importlandet av handlingar, erforderliga för varor— nas införsel till importlandet. Beträffande sistnämnda slag av handlingar har dock uteslutits det i Bryssel-texten förekommande tillägget »däri inbegripna konsulatsavgifter», bl. a. med hänsyn till de förut berörda erinringar som kan riktas mot inbegripande av vissa slag av konsulatsavgifter. Enligt vad som tidi- gare framhållits är de konsulatsavgifter, som undantagsvis kan förekomma vid import till Sverige, icke av sådan natur utan bör inräknas i normalpriset. Formu- leringen av kommitténs förslag innebär icke något hinder för en sådan tillämp- ning.

Kommittén har i detta sammanhang övervägt frågan om speciella regler för den händelse transportkostnaderna blir anmärkningsvärt höga i förhållande till varuvärdet. Accepterar man enligt den nya värdedefinitionen, liksom enligt den nu gällande, principen att beräkna tullen på cif—värdet, finns visserligen såsom i annat sammanhang (sid. 29) framhållits i princip icke något att erinra mot att man inräknar den faktiska transportkostnaden i värdet, även om transporten skett med användande av flyg eller annat särskilt kostbart transportmedel. Tydligt är emellertid att det särskilt beträffande flygfrakt kan inträffa excep- tionella fall då det knappast skulle framstå såsom överensstämmande med den grundläggande värdedefinitionen att inräkna den höga frakten i det tullpliktiga värdet. Kommentarerna till Bryssel-definitionen har observerat två fall, då det anses vara befogat att räkna med vanlig sjö- eller järnvägsfrakt, trots att

godset befordrats med flyg, nämligen dels om leverantören på egen bekostnad sänder varorna med flyg (vilket kan tänkas vara fallet t. ex. för att hålla avtalad leveranstid), dels om flygtransportföretag av bekvämlighetsskäl ( for convenience ) transporterar eget gods i egna maskiner. Eftersom detta kan anses ligga i själva grunddefinitionen, torde någon särskild författningsbestämmelse härom icke erfordras. Emellertid torde även andra fall i detta sammanhang förtjäna beak- tande, t.ex. om reservdelar sändes med flyg för att avhjälpa inträffade maskin— haverier. Visserligen kan det göras gällande att varan med hänsyn till omstän— digheterna i dylika fall har ett så högt värde att det täcker även den höga fraktkostnaden, liksom också att »tullen på frakten» i alla händelser endast utgör en bråkdel av själva fraktkostnaden. Ifrågasättas kan emellertid huruvida icke även i dylika fall en viss jämkning av normalprisberäkningen kan vara motiverad utifrån de tankegångar som ligger bakom den grundläggande definitio- nen. Det är emellertid vanskligt att precisera de omständigheter under vilka sådan jämkning kan vara befogad, liksom det också kan vara svårt att ange efter vilka grunder en fiktiv fraktberäkning bör ske. Kommittén har kommit till den uppfattningen att den mest praktiska lösningen är att föreskriva viss maxi- mering av de fraktkostnader som skall inräknas i normalpriset enligt någon en- kel tumregel. Tillämpning av en sådan maximigräns torde icke kunna anses oförenlig med Bryssel-definitionen, förutsatt att gränsen lägges så högt att den icke kan sägas bryta cif—principen när det gäller vanliga kommersiella sändning— ar. Kommittén har efter övervägande av olika möjligheter stannat för en maxi- |

mering till 30 % av varans normalpris exklusive transportkostnader. Föreskrift härom har upptagits som ett särskilt stycke av förevarande paragraf.

5 5 tfskr.

Denna paragraf innehåller det förut vid behandlingen av 3 g 2 mom. tulltaxe- förordningen berörda, av kommittén föreslagna stadgandet om att prisjustering på grund av skiljaktigheter mellan köpekontraktet och det innehåll i värde- begreppet, som kommit till uttryck i 3 & 1 mom. första stycket nämnda förord— ning (d.v.s. andra delar av värdebegreppet än de som hänför sig till platsen), skall anses erforderlig endast om dessa skiljaktigheter kan antagas i väsentlig mån påverka priset.

6 5 tfskr.

Generaltullstyrelsen har i 7 & av sitt förslag upptagit bestämmelser angående skyldighet för importör att styrka varas normalpris genom företeende av fak- tura och andra handlingar. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak nu gällande föreskrifter men innebär vissa skärpningar. Sålunda skall enligt förslaget varu- havaren för tullmyndigheten förete samtliga handlingar, som avser köpet, inför— seln och avlämnandet av den vara som föreligger till tulltaxering. Där så påfordras skall varuhavaren även förete handlingar rörande försäljning av varan

inom riket. I företedda handlingar eller eljest lämnade uppgifter skall bekräftas genom av varuhavaren eller, om han inför varan för annans räkning, av denne avgiven skriftlig försäkran (deklaration), och avsikten är att uppgiftslämnaren därvid även skall angiva sin ställning i förhållande till leverantören. Även kravet på uppgifter i fakturan har, efter mönster av de bestämmelser för tillämpning av värdedefinitionen som gäller i Förbundsrepubliken Tyskland, blivit skärpt i jämförelse med gällande regler.

H andels— och industrikommissionen påpekar att det i många fall kan vara svårt att förete originalfaktura (t. ex. vid import av varor inköpta av resande eller erhållna som gåvor) och ifrågasätter huruvida icke föreskrifterna om tillhanda- hållande av originalfaktura borde gälla endast »så vitt ske kan»; även kraven på vissa uppgifter i fakturan bör enligt kommissionens åsikt göras villkorliga. Kooperativa förbundet befarar att viss risk föreligger att tullbehandlingen kan komma att bli onödigt komplicerad och omständlig om de nya föreskrifterna icke ges behövlig avgränsning och precisering. Bestämmelsen om att handlingar som rör varans försäljning inom landet skall företes »när så påfordras» anses vara alltför allmänt formulerad. Förbundet antager att tullmyndigheterna kommer att infordra sådana affärshandlingar endast då grundad misstanke förefinnes om att fakturan är felaktig eller avsiktligt vilseledande.

Generaltullstyrelsens förslag är utformat med tanke på det fall, att normal— priset skall bestämmas på grundval av det pris som erlagts eller skall erläggas, d.v.s. det fall som avses i föreslagna 3 & 2 mom. tulltaxeförordningen. Även om detta blir det ojämförligt vanligaste kan det inträffa fall, då tullvärdet icke kan bestämmas på nämnda sätt, och i dylika fall kan det föreligga vissa svårig- heter att tillämpa de av styrelsen föreslagna reglerna. Kommittén har därför funnit lämpligast att uppdela här ifrågavarande stadganden på två paragrafer, den ena (6 &) avseende fall då tullvärdet beräknas på förut angivna sätt, den andra (7 &) fall då tullvärdet fastställes efter andra metoder.

Förevarande 6 % företer i sak icke några större avvikelser från generaltullsty- relsens förslag, men kommittén har vidtagit en viss omredigering i syfte att ernå större systematisk överskådlighet.

Kommittén har sålunda funnit lämpligt att i 1 mom. uttryckligen fastslå varuhavarens skyldighet att uppgiva det pris, som erlagts eller skall erläggas för varan, de i priset icke inbegripna kostnader, som skall innefattas i normal- priset, samt de förhållanden i övrigt, som kan vara av betydelse för normalprisets bestämmande. Denna uppgift kommer sålunda att framstå såsom det primära underlaget för bestämmandet av normalpriset, Vilket torde få anses lämpligt bl. a. med hänsyn till ansvaret vid försök att undandraga varan stadgad tull genom uppgivande av för lågt värde. Uppgiften bör i princip lämnas skriftligen och bekräftas på tro och heder av importören, men möjlighet föreligger enligt kommitténs formulering att, exempelvis när det gäller sändningar av ringa värde, nöja sig med uppgift, som lämnas muntligen eller kan anses ligga i överlämnandet av de i följande moment föreskrivna handlingarna.

Mom. 2 i kommitténs förslag avser de handlingar som skall avlämnas till styrkande av de enligt mom. 1 lämnade uppgifterna. Eftersom bestämmelserna i fråga skulle avse endast fall då verkligt köp föreligger, bör här avsedda hand- lingar i princip alltid kunna företes. Möjlighet torde dock böra finnas för tullmyn— digheten att medgiva undantag från bestämmelserna, exempelvis om importören icke utan avsevärd omgång kan införskaffa handling till styrkande av mindre fraktbelopp. Kommittén har därför utformat sitt förslag så att möjlighet finnes till dylika undantag. Eftergivande av kravet på företeende av originalfakturan bör självfallet när det gäller kommersiell import ifrågakomma endast i rent exceptionella fall. Vad beträffar den av generaltullstyrelsen föreslagna skyldig- heten att förete handlingar rörande varans försäljning inom riket har kommittén i likhet med styrelsen funnit sådan skyldighet vara av betydelse för ett tillför- litligt fastställande av normalpriset i vissa fall. Emellertid torde det enligt kommitténs uppfattning knappast ifrågakomma att lokal tullmyndighet på egen hand skulle justera ett fakturapris med stöd av handlingar rörande den vidare försäljningen av varan, utan det torde kunna förutsättas att frågor av detta slag i praktiken alltid kommer att handläggas i samråd med generaltullstyrelsens tullvärdekontor. Vid sådant förhållande har kommittén funnit det icke vara nöd— vändigt att i förevarande sammanhang intaga någon föreskrift om skyldighet att förete handlingar av ifrågavarande slag utan ansett det tillfyllest med de kontrollmöjligheter som finnes enligt 9 $, (se nedan). Denna paragraf får även med den av generaltullstyrelsen föreslagna formuleringen anses innefatta rätt att kräva företeende av handlingar rörande importvarans försäljning, men för undanröjande av varje tveksamhet i detta hänseende föreslår kommittén i det följande ett uttryckligt tillägg i detta syfte. Framhållas må att kontrollen enligt sistnämnda paragraf icke nödvändigtvis behöver ske efter det tulltaxeringen avslutats utan mycket väl kan verkställas såsom ett led i själva tulltaxeringen.

Mom. 3 i kommitténs förslag innehåller föreskrifter om beskaffenheten av den faktura som skall företes enligt mom. 2. Förslaget överensstämmer i huvud— sak med generaltullstyrelsens förslag. Särskilt stadgande om att fakturan skall vara utställd på viss mottagare här i riket har dock icke ansetts erforderligt, då det torde få anses ligga i sakens natur att faktura som skall styrka varans pris vid köp från utlandet (jfr 3 % 2 mom. förslaget rörande tulltaxeförordningen) är utställd på sådan person. Vidare har kraven på fakturans innehåll uppmjukats genom att möjlighet lämnas för tullmyndigheten att godtaga faktura som icke innehåller samtliga begärda uppgifter eller icke blivit på föreskrivet sätt bekräf— tad.

7 5 tfskr.

I denna paragraf har såsom förut nämnts upptagits bestämmelser angående lämnande av uppgifter och företeende av handlingar i fall då normalpriset beräk- nas på annat sätt än med tillämpning av 3 % 2 mom. tulltaxeförordningen.

Eftersom många olika situationer här kan komma i fråga torde det icke vara möjligt att ange några preciserade regler, utan kommittén har inskränkt sig till att föreslå sådan skyldighet i berörda hänseenden som »med hänsyn till omstän— digheterna i varje särskilt fall skäligen må påfordras». Icke minst när det gäller här avsedda fall kan det vara av betydelse att, eventuellt med stöd av 9 &, taga del av handlingar angående den vidare försäljningen av varan. Beträffande skyl- digheten att lämna uppgifterna skriftligen samt bekräfta dem på tro och heder har föreslagits samma regler som i närmast föregående paragraf.

8 & tfskr.

Enligt gällande bestämmelser skall tullanstalt vid tvekan angående beräk- ningen av tullvärdet samråda med tjänsteman som av generaltullstyrelsen utsetts att verkställa i 9 & avsedd granskning. Även om en bestämmelse av detta slag närmast är en intern fråga inom tullverket och sålunda skulle kunna ha sin plats i av tullstyrelsen utfärdade stadganden, har kommittén funnit skäl tala för att den såsom även styrelsen föreslagit bibehålles på sin nuvarande plats. Med den ut— vidgning av styrelsens tullvärdekontor som torde påkallas av en ökad använd- ning av värdetullar torde man emellertid kunna tänka sig att på detta kontor placeras tjänstemän som icke erhållit bemyndigande att verkställa granskning av ifrågavarande slag men likväl kan äga erforderliga kvalifikationer för att till- handagå tullanstalterna med upplysningar av det slag varom här är fråga. Enligt kommitténs förslag har därför bestämmelsen givits den mera allmänna formuleringen att samråd skall ske med »vederbörlig tjänsteman på general- tullstyrelsens tullvärdekontor». Nuvarande föreskrift om rätt för generaltullsty- relsen att anlita särskild sakkunnig vid bestämmande av varors tullpliktiga värde har uteslutits, då sådan befogenhet torde få anses tillkomma styrelsen redan enligt den för styrelsen gällande instruktionen.

9 5 tfskr.

Denna paragraf innehåller närmast en exemplifiering av de affärshandlingar som det enligt 3 % 3 mom. tulltaxeförordningen i dess föreslagna lydelse åligger varuhavare eller annan som tagit befattning med förvärv eller införsel av varan att förete för granskning. Enligt såväl kommitténs som generaltullstyrelsens förslag har liksom i nyssnämnda författningsrum vidtagits den skärpningen av bestämmelserna att sådant åliggande kommer att avse envar som tagit befatt— ning med inköpet eller införseln av varan i fråga. I enlighet med vad som anförts här ovan vid behandlingen av 6 & tillämpningsföreskrifterna har vidare i kom— mitténs förslag uttryckligen angivits att ifrågavarande skyldighet avser även handlingar som rör varans försäljning.

Enär kommittén föreslagit sådan ändring i generaltullstyrelsens förslag till 4 % 4 mom. tulltaxeförordningen att styrelsen icke skulle erhålla befogenhet att

utdöma ålagt vite, har kommittén uteslutit det av styrelsen såsom mom. 2 av förevarande paragraf upptagna stadgandet beträffande verkställigheten av sty— relsens beslut om utgivande av vite.

10 5 tfskr.

Denna paragraf innehåller enligt såväl styrelsens som kommitténs förslag bestämmelser angående den växelkurs som skall tillämpas vid omräkning av utländskt myntslag till svenskt mynt. I enlighet med vad som tidigare anförts härom (sid. 28) föreslår kommittén att man vid sådan omräkning som regel till— , lämpar de enligt stadgan för internationella valutafonden fastställda parivärdena. i Har ändring skett i parivärdena, sedan beloppens storlek i det utländska mynt- i slaget bestämts, kan denna regel uppenbarligen icke utan vidare tillämpas. Att j utarbeta några generella bestämmelser om hur man i dylikt fall skall förfara * torde knappast vara möjligt, utan kommittén har stannat för att det i sådant fall bör ankomma på generaltullstyrelsen att bestämma efter vilka grunder omräkningen skall ske. På detta sätt har det ansetts böra förfaras även i de sällsynta fall då fråga är om valutor för vilka parivärde icke fastställts enligt nämnda stadga.

|

Subsidiära bestämmelser angående beräkning av tullvärdet

Nuvarande 4 % tulltaxeförordningen upptager vissa subsidiära bestämmelser för tullvärdets beräkning. Andra stycket av nämnda paragraf innehåller sålunda en föreskrift om att, därest varuhavaren ej fullgör honom åliggande uppgifts- skyldighet eller skälig anledning finnes antaga, att det uppgivna Värdet under- stiger det verkliga, värdet må beräknas lika med det för varan vid försäljning inom Sverige gällande marknadspriset vid tiden för tulltaxeringen, med avdrag för tull jämte skälig försäljningskostnad och normal handelsvinst. I tredje stycket av samma paragraf stadgas att, därest i fall, som i andra stycket sägs, varans värde icke kan beräknas på sätt där föreskrives eller därest fråga är om vara, som lidit avsevärd skada, värdet skall beräknas lika med det värde, varan befin— nes äga å tulltaxeringsorten vid tiden för tulltaxeringen. För utrönande av nämnda värde äger tullanstalten låta besiktiga och värdera varan. Därest varuhavare icke åtnöjes med värde som beräknats enligt 4 % andra stycket tulltaxeförord- ningen eller utrönts vid besiktning, äger han enligt nuvarande 9 % tillämpnings- föreskrifterna till tulltaxeförordningen påkalla att värdet i stället bestämmes genom skiljenämnd. Ifrågavarande bestämmelser om besiktning och värdering samt skiljenämnd har i praktiken tillämpats i mycket ringa utsträckning; i syn- nerhet gäller detta beträffande det vid meningsskiljaktigheter förekommande skiljenämndsförfarandet, vilket enligt uppgift icke torde ha tillämpats mer än två gånger under de senaste tio åren.

Generaltullstyrelsen har i sitt förslag till ändrad lydelse av bestämmelserna på förevarande område icke medtagit här ifrågavarande stadganden och till stöd därför anfört i huvudsak följande.

Den i andra stycket av 4 & tulltaxeförordningen intagna bestämmelsen om beräkning av tullvärdet på grundval av varans försäljningspris inom Sverige har tillkommit på förslag av 1938 års tulltaxerevision, huvudsakligen i syfte att så långt möjligt förebygga att varor som infördes i konsignation av utländska leverantörers härvarande kommissionärer eller agenter eller som av utländska firmor levererades till här etablerade filial- eller dotterföretag blev belagda med lägre tull än som svarade mot »marknadspriset å inköpsorten». En motsvarande bestämmelse i tulltaxeförordningen vore uppenbarligen icke erforderlig, därest värdet i enlighet med förslaget skulle beräknas lika med varans normalpris å inköpsorten. Det vore vidare att märka att i 7 % förslaget till ändrad lydelse av tillämpningsföreskrifterna hade intagits en föreskrift om skyldighet för varu— havare att där så påfordrades förete handlingar rörande försäljning av varan inom riket. Vad beträffar det fall att varuhavaren icke fullgör honom åliggande uppgiftsskyldighet har den föreslagna bestämmelsen angående vite ansetts utgöra en betryggande garanti mot tredska från varuhavarens sida.

Beträffande de i tredje stycket av 4 % tulltaxeförordningen nu förekommande bestämmelserna angående besiktning och värdering har styrelsen hänvisat till en underdånig skrivelse år 1937 angående revision av tulltaxeförordningen och tulltaxan. Styrelsen hade där uttalat att värderingsförfarandet icke kunde anses innebära en tillfredsställande garanti för en riktig tullbeskattning. Vidare hade framhållits att det ofta särskilt på mindre och medelstora tullplatser mött stora svårigheter att finna personer som samtidigt vore i erforderlig grad sakkunniga och opartiska samt villiga att åtaga sig uppdrag såsom värderingsmän. I betrak- tande av bl.a. dessa omständigheter hade styrelsen ifrågasatt huruvida tull- myndigheterna icke borde erhålla befogenhet att i första hand verkställa värde- ring då sådan med tillämpning av tulltaxeförordningens föreskrifter påkallades. Styrelsens önskemål blev såtillvida tillgodosett som man sedermera införde förutberörda stadgande i 4 % andra stycket tulltaxeförordningen, men systemet med besiktning och värdering bibehölls likväl i begränsad utsträckning vid sidan om detta nya sätt för värdebestämningen. Enligt styrelsens uppfattning äger vad styrelsen anförde i sin framställning är 1937 fortfarande giltighet, och nya omständigheter har tillkommit, som enligt styrelsens mening talar för att syste— met med besiktning och värdering nu helt avvecklas. Rådet för samarbete på tullområdet skall genom sin värdekommitté övervaka efterlevnaden av konven- tionen för att säkerställa en likformig tolkning och tillämpning av densamma. Det finns därför anledning antaga att rådet kommer att meddela närmare anvis- ningar om fastställande av vissa metoder för beräkning av varors tullvärde i de länder som ansluter sig till konventionen. Styrelsen framhåller även att ett tillträdande till konventionen innebär vissa åtaganden, och erforderliga garantier för att dessa åtaganden kommer att fullgöras torde endast kunna vinnas på det sätt, att tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser ställes under tullmyndig— heternas kontroll. Den möjlighet att anlita skiljenämnd som nu i vissa fall står varuhavaren till buds skulle därvid bortfalla. Å andra sidan skulle varuhavaren självfallet erhålla rätt att i vanlig ordning överklaga tullmyndigheternas beslut.

Generaltullstyrelsens förslag till avskaffande av stadgandena angående besikt- nings- och värderings- samt skiljenämndsförfarandet har berörts av vissa av

remissinstanserna. — Sålunda har Stockholms handelskammare uttalat att moti— veringen för detta ståndpunktstagande synes förståelig och förefaller näppeligen att kunna angripas. Å andra sidan har skiljenämndsförfarandet inneburit en garanti för att få sakkunskap från näringslivet företrädd vid tullvärdets fast- ställande ävensom — och vad som kanske varit än viktigare -— en möjlighet till ett snabbt definitivt avgörande av frågan om tullvärdets bestämmande. Handelskammaren ifrågasätter om det icke finns någon möjlighet att bibehålla varuhavaren vid åtminstone vissa av dessa fördelar, förslagsvis genom en be- stämmelse om att tullanstalt, som avser att fastställa annat tullvärde än varu- havaren uppgivit, skall vara skyldig att underrätta varuhavaren härom, varvid denne skulle äga att påkalla medverkan vid tullvärdets bestämmande av tvenne opartiska besiktningsmän. Dessa borde lämpligen på begäran av tullanstalt utses av vederbörande länsstyrelse efter förslag av handelskammare. Tullanstalten skulle vara skyldig att följa det av de sålunda utsedda besiktningsmännen angivna värdet, därest icke synnerliga skäl till avvikelse härifrån förelåge. På detta sätt skulle garantier vinnas för en sakkunnig värdering, samtidigt som tullverket skulle förbehållas avgörandet. Varuhavarens möjlighet att i enlighet med generaltullstyrelsens förslag överklaga tullanstaltens beslut skulle självfallet kvarstå, men å andra sidan kunde det antagas att sådana överklaganden skulle bli relativt sällsynta genom att sakkunskap även utanför tullverket blivit anlitad redan i första instans. Därigenom skulle i praktiken även snabbhetssynpunkten bli tillgodosedd. _- Handelskammaren i Göteborg uttalar att beräkningen av tullvärdet enligt den nya grundregeln kräver minst lika stor kännedom om marknadsläget som tidigare. I de fall då tullvärdet helt enkelt fastställes med ledning av fakturavärdet, d.v.s. flertalet fall, uppstår inga svårigheter, men beträffande undantagsfallen, då så ej sker, förefaller det rimligt, att även närings— livet får möjlighet att medverka för en rättvis och riktig tulltaxering. Ett bibehållande av värderingsförfarandet med anlitande av sakkunniga representan- ter för näringslivet synes handelskammaren vara den lämpliga lösningen av denna fråga, och handelskammaren avstyrker därför bestämt generaltullstyrelsens förslag på denna punkt. —- Även Skånes handelskammare framför en bestämd erinran mot tullstyrelsens förslag att slopa den nuvarande möjligheten att på- kalla besiktning och värdering av sakkunniga. Även om ifrågavarande värde— ringsinstitut endast sällan tages i anspråk och avgörandena kan göras till föremål för kritik, utgör institutet i fråga för näringslivet en värdefull garanti för objek- tiv bedömning, varför det enligt handelskammarens mening bör äga bestånd även i fortsättningen. — Grossistförbundet anser det för sin del sannolikt att det hittills tillämpade systemet med besiktning och värdering med tiden kommer att få minskad betydelse. Å andra sidan innebär detta system en garanti för varuhavaren att sakkunskap från näringslivet blir företrädd vid fastställandet av tullvärdet. Förnekas kan ej heller att förfarandet ger möjlighet till ett snabbt definitivt avgörande i tullvärderingsfrågor. Detta måste anses vara av särskild betydelse med hänsyn till att ett överklagande i vanlig ordning av tullmyndig-

heternas beslut hos Kungl. Maj:t för närvarande medför en tidsutdräkt med det slutgiltiga avgörandet som kan röra sig om ett par år. Det förhållandet att det svenska förfarandet med besiktning resp. skiljenämnd knappast i större utsträck- ning förekommer utomlands bör ej i detta sammanhang tillmätas alltför stor betydelse. Med hänsyn härtill föreslår förbundet att i varje fall förfarandet med besiktningsmän bibehålles i ungefär dess nuvarande form. Förbundet skisserar i detta sammanhang en anordning liknande den som enligt vad ovan sagts före— slagits av Stockholms handelskammare. Under förutsättning att möjligheter lämnas varuhavaren att efter ungefär de riktlinjer som sålunda skisserats erhålla medverkan av opartiska besiktningsmän torde icke alltför stora olägenheter uppstå genom att skiljenämndsförfarandet slopas. —- Kommerskollegium uttalar att kollegiet för sin del finner att tillräckliga skäl knappast kan åberopas för att helt slopa det nuvarande besiktnings— och värderingsförfarandet utan anser att fortfarande viss möjlighet för varuhavaren bör finnas att få sakkunskap från näringslivet företrädd vid fastställandet av tullvärdet. Det från näringslivets sida framförda förslaget torde enligt kollegiets mening kunna godtagas; därige- nom skulle det nuvarande skiljenämndsförfarandet kunna bortfalla.

Kommittén vill till en början fästa uppmärksamheten på en omständighet som i viss mån synes ha förbisetts under remissbehandlingen men som enligt kommitténs uppfattning är av största betydelse för bedömande av det nu före- liggande spörsmålet. Enligt nuvarande bestämmelser utgör de subsidiära reglerna icke blott särskilda förfaranden för tullvärdets fastställande utan i själva verket alternativa definitioner på begreppet tullvärde. Enligt konventionen om varas tullvärde kommer däremot endast en definition i fråga, nämligen den som uttryc— kes i 3 g 1 mom. tulltaxeförordningen enligt kommitténs förslag. Beträffande bonafideaffärer har i 3 % 2 mom. samma förordning anvisats en särskild metod för fastställande av det sålunda definierade värdet, nämligen tillämpning av fakturapriset med eventuella justeringar på grund av skiljaktigheter mellan köpekontrakt och det i 1 mom. definierade värdebegreppet, och det praktiska förfarandet vid användande av denna metod har reglerats i 6 & av kommitténs förslag till tillämpningsföreskrifter. Föreligger icke sådana förhållanden som avses i 3 % 2 mom. förslaget till tulltaxeförordning, har icke i förslaget anvisats någon särskild metod för bestämmande av det enligt 1 mom. definierade värdet, utan det får anses ankomma på vederbörande tullmyndighet att med efter om- ständigheterna lämpade medel utröna varans normalpris, för vilket ändamål man kan bygga på de uppgifter och handlingar som enligt föreslagna '7 % tillämpnings- föreskrifterna avkräves importören. Därest förfaranden liknande nuvarande besiktnings- och värderings— samt skiljenämndsförfaranden i fortsättningen skulle bibehållas, kan dessa uppenbarligen endast komma till användning såsom sär- skilda metoder för bestämmande av normalpriset, varvid emellertid måste iakt- tagas att bestämmandet sker på ett sätt som överensstämmer med den i 3 &

1 mom. tulltaxeförordningen lämnade grundläggande definitionen på nämnda värde.

Vad beträffar den i andra stycket av nuvarande 4 % tulltaxeförordningen före- skrivna »baklängesräkningen» utgör denna en metod, som ibland torde kunna lämpa sig för bestämmande av värdet i andra fall än som avses i 3 & 2 mom. förslaget till tulltaxeförordningen, eventuellt även vid bedömandet av i vad mån prisjusteringar kan vara erforderliga vid tillämpning av 3 ä 2 mom. Enligt kommitténs förslag finns icke något som hindrar att metoden i fråga användes för sådana ändamål, men kommittén finner å andra sidan icke anledning före— ligga att föreskriva detta tillvägagångssätt såsom en under vissa förutsättningar obligatorisk metod. Något yrkande härom har icke heller framställts under remissbehandlingen, och kommittén delar generaltullstyrelsens uppfattning angående lämpligheten att slopa dessa bestämmelser.

Beträffande det i tredje stycket av nuvarande 4 % tulltaxeförordningen före— skrivna besiktnings— och värderingsförfarandet må först övervägas i vad mån plats kan finnas för ett dylikt förfarande när det gäller fastställande av normal— priset enligt 3 Q 2 mom. förslaget till tulltaxeförordning. Enligt detta moment skall det belopp som erlagts eller skall erläggas (d.v.s. fakturavärdet) läggas till grund för bestämmande av normalpriset. Detta innebär att tullverket icke ingår på någon prövning av fakturavärdet som sådant — frånsett givetvis vad som kan behövas för att säkerställa sig mot bedrägliga uppgifter — utan god- tager detta såsom ett riktigt uttryck för varans värde under de förutsättningar som avses i bakomliggande kontrakt. Vad det här kan bli tvist om är alltså när- mast eventuella skiljaktigheter mellan detta kontrakt och det grundläggande värdebegreppet, d. v. s. icke frågor som kan utgöra föremål för värdering i egent— lig bemärkelse utan i huvudsak rena tolkningsfrågor. Avgörandet av sådana frågor kan icke gärna ske genom nuvarande besiktnings— och värderingsför— farande eller genom det härmed jämförbara förfarande som ifrågasatts av vissa remissinstanser. Däremot kan dylika frågor när det gäller privaträttsliga avtal avgöras genom skiljemän. Kommittén anser emellertid knappast tänkbart att på detta sätt avgöra frågor angående tolkning av en författning. Vad som enligt kommitténs åsikt framför allt gör ett skiljenämndsförfarande olämpligt när det gäller tolkning av bestämmelserna om normalpris är att det här i allmänhet kommer att röra sig om spörsmål av generell räckvidd och icke endast om förelig- gande individuella fall. Förutsättas kan nämligen att justering av fakturapris icke vidtages av vederbörande lokala tullmyndighet efter eget skön utan i enlig— het med direktiv från generaltullstyrelsen eller dess värdekontor. Anlitandet av ett skiljenämndsförfarande skulle under sådana förhållanden innebära att till— lämpningen av dessa direktiv och därmed tolkningen av värdedefinitionen kunde bli mycket växlande beroende på skiljaktiga beslut av olika nämnder, för så vitt icke direktiven skulle ändras så snart en skiljenämnd beslutat i en för importören gynnsammare riktning (oavsett huruvida tidigare skiljenämnder i enahanda frågor godtagit direktiven). En sådan ordning kan uppenbarligen icke

anses tillfredsställande. Kommittén har därför kommit till den uppfattningen att icke heller bestämmelser om skiljenämnd bör ifrågakomma i fall som avses i 3 & 2 mom. tulltaxeförordningen enligt dess föreslagna lydelse.

Något annorlunda ligger saken till när normalpriset icke beräknas med till- lämpning av 3 & 2 mom. tulltaxeförordningen, eftersom då icke föreligger något materialiserat pris som författningsenligt skall läggas till grund för beräkningen av värdet. För dylika fall skulle man sålunda kunna överväga att föreskriva vär— dering såsom en normal metod för fastställande av normalpriset, och fall kan otvivelaktigt inträffa då man för bestämmande av nämnda pris måste förfara på detta sätt. Emellertid torde det även här oftare komma att röra sig om tolkningsfrågor än om Värdering i egentlig mening; beträffande dylika fall äger vad ovan anförts beträffande värderings— och skiljenämndsförfarandet motsva— rande tillämpning. Det är svårt att definitionsmässigt avskilja de fall då värde— ring eller skiljenämnd bör eller skulle kunna tillgripas från övriga fall. Framhållas må vidare att det endast i mycket obetydlig utsträckning torde föreligga anled- ning att tillgripa dylika förfaranden för lösning av tvister mellan tullmyndighet och importör. Hittills har de såsom förut anförts mycket sällan kommit till användning för detta ändamål och det föreligger knappast skäl till förmodan att någon radikal förändring härvidlag skulle inträda på grund av den ökade användning av värdetullar som kan komma att bli resultatet av tulltaxerevisio— nen, då redan före genomförandet år 1955 av de provisoriska värdetullarna på textilomrädet ca 25 % av importvärdet och ca 40 % av tulluppbörden varit baserad på värdetull. Enligt vad som framgår av det förut lämnade referatet har under remissbehandlingen från handelshåll t. o. m. uttalats en förmodan att ifrågavarande förfaranden framdeles kommer att få minskad betydelse. Fram- hållas må även att enligt kommitténs förslag alla bonafideaffärer skall behandlas enligt det i 3 & 2 mom. föreslagna sättet, vilket torde ytterligare bidraga till att minska behovet av de värderingsförfaranden som här avses. Kommittén har därför kommit till den uppfattningen att det icke föreligger tillräckliga skäl att bibehålla särskilda bestämmelser härom, utan det bör enligt kommitténs uppfattning vara tillfyllest med de besvärsmöjligheter som eljest föreligger. Sj älv- fallet bör tullanstalt när tullvärdet icke lämpligen kan bestämmas på annat sätt låta värdera varan genom sakkunnig, och det torde få förutsättas att tullmyn- digheten i fall av meningsskiljaktigheter angående värdet i allmänhet beaktar en av varuhavaren framförd önskan om sådant förfarande, därest menings- skiljaktigheten avser spörsmål av beskaffenhet att lämpligen kunna bli föremål för värdering.

AVDELNING III

Tullfrihetsbestämmelser och andra särskilda föreskrifter

1. Behandling av emballage ( 4 5 )

j Behandlingen i tullhänseende av emballage erbjuder vissa speciella problem,

* vilka enligt kommitténs förslag skulle regleras av 4 g i förordningen. ; Kommittén har i mom. 1 upptagit bestämmelser för reglering av frågan i vad 1 mån emballage, vari varor införes, på grund av sin beskaffenhet bör bli föremål för särskild tullbeläggning. Denna fråga regleras för närvarande genom tulltaxe- förordningens 5 5 p), i det att där föreskrives tullfrihet för vissa slag av embal- lage; annat emballage kommer i avsaknad av dylikt medgivande att beläggas med tull enligt taxan. Från tillämpningen av de åsyftade föreskrifterna undan- tages emellertid emballage, som skall inräknas i varas vikt eller värde; för dylikt emballage förutsättes tydligen att särskild tull icke skall utgå. I fråga om annat emballage innebär föreskrifterna i 5 'g', p) att man skiljer mellan artiklar som utgör

, »blott emballage» och sådana som utgör »jämväl en för annat ändamål lika myc- ket eller mera användbar eller såsom handelsvara uppenbarligen lämpad artikel». ' Emballage av förstnämnda slag åtnjuter enligt sagda författningsrum tullfrihet; i emballage av sistnämnda slag belägges däremot med tull enligt tulltaxan. Kom-

f mitténs förslag innebär att denna distinktion bibehålles med en närmast formell

I jämkning. Jämkningen innebär bl. a. att uttrycket »för annat ändamål lika myc— ket eller mera användbar» uteslutits; det får enligt kommitténs uppfattning anses . ligga i sakens natur att en dylik artikel tulltaxeras separat. Formuleringen har i övrigt skett med visst beaktande av innehållet i nuvarande tillämpningsföre-

. skrifter.

; Enligt av kommittén föreslagna regler för tullvärde— och tullviktsberäkning kommer, liksom enligt nuvarande bestämmelser, värdet och i vissa fall vikten av emballage utan allmänt handelsvärde att inräknas i tullpliktiga värdet respek- tive vikten av den inneliggande varan, men detta bör snarare betraktas som ett sätt för beräkningen av tullen på den sistnämnda artikeln än som en tull— beläggning av emballaget. Kommittén har därför i sin formulering icke upptagit

detta förhållande som ett undantag från regeln om tullfrihet för emballage utan allmänt handelsvärde men ansett lämpligt att anmärka att stadgandet om dylik tullfrihet icke skall medföra rubbning av bestämmelserna om emballagets inräk- nande i vikten eller Värdet av den inneliggande varan.

Även när det gäller emballage med allmänt handelsvärde kan det inträffa att vikten av emballaget skall inbegripas i den inneliggande varans tullpliktiga vikt, ehuru detta enligt kommitténs förslag till tulltaxa endast sällan blir förhål— landet (tullviktsreglerna i nämnda förslag innebär nämligen att det i huvudsak endast är detaljhandelsemballage, som i vissa fall skall inbegripas i tullvikten, och sådant emballage torde endast undantagsvis äga handelsvärde efter använd— ningen för den införda varan). Enär i dylika fall förutom själva varan införes ett i princip tullpliktigt emballage, kan skäl anföras för att beräkna särskild tull på emballaget, oaktat dess vikt såsom förut nämnts skall inräknas i den tull— pliktiga vikten av inneliggande vara. Häremot kan invändas att av kommittén föreslagna tullsatser, oavsett om de skall beräknas på nettovikten eller på vikten inkl. visst emballage, får anses innefatta (kompensation för) tull på sådant em- ballage, som normalt brukar förekomma på ifrågavarande artiklar. Även om denna invändning icke kan tillmätas avgörande betydelse när fråga är om em- ballage med allmänt handelsvärde, har kommittén, med hänsyn till att ett ut— krävande av särskild tull för emballaget likväl i viss män skulle framstå som en dubbelbeskattning, föreslagit att så ej skall ske beträffande emballage som skall inräknas i vikten av den inneliggande varan. Detta överensstämmer med nu- varande praxis. Beträffande emballage med allmänt handelsvärde må vidare er- inras om att värdet av detta delvis kan komma att inbegripas i värdet av den inneliggande varan, eftersom sistnämnda värde enligt Bryssel-konventionen och kommitténs därpå byggda förslag till 3 % tulltaxeförordningen skall innefatta kostnaden för emballage, men detta liksom spörsmålet om tullvärdet på själva emballaget är frågor som får bedömas enligt reglerna i 3 % tulltaxeförordningen.

När det gäller emballage, som i princip skall tulltaxeras enligt tulltaxans be- stämmelser, vare sig på grund av ovan behandlade regler rörande emballage vari varor införes eller på grund av att emballaget inkommer separat, är det ofta fråga om sådant emballage, som kommer i retur från utlandet eller är av- sett att returneras dit. För dylikt emballage bör i likhet med vad som gäller för andra varor som införes under motsvarande omständigheter åtnjutas tullfrihet resp. temporär befrielse från tull. Nuvarande tulltaxeförordning innehåller i 5 % p) och r) bestämmelser härom, och dessa bestämmelser har med hänsyn till ar— tiklarnas speciella karaktär så till vida gjorts liberalare än vad som gäller för andra varor, att det i fråga om emballage icke kräves identitet utan endast ekvivalens: villkor för åtnjutande av nyssnämnda förmåner är endast att embal- lage av samma slag och myckenhet tidigare utförts eller är avsett att utföras. Kommittén har i mom. 2 av sitt förslag upptagit dessa bestämmelser utan någon annan saklig ändring än att nuvarande undantag från tullfrihetsmedgivandet beträffande smördrittlar i enlighet med förslag av generaltullstyrelsen ansetts kunna uteslutas och att fastställandet av erforderliga tidsfrister överlämnats till Kungl. Maj:t.

Bestämmelserna i mom. 3 om likställande av från svensk frihamn särskilt inkommande emballage, vari varor dit införts, med emballage vari varor införes, överensstämmer i sak med stadgandena i nuvarande tulltaxeförordning.

Av den materiel som avses i mom. 4 är garnbommar för närvarande direkt lik— ställda med emballage, och detta var tidigare fallet även med ventilationstrum— mor och garneringsmateriel. Dessa sistnämnda varuslag blev emellertid vid tull— taxerevisionen år 1929 av närmast författningstekniska skäl upptagna i ett sär- skilt moment (5 % q). Kommittén har funnit att de med den utformning av emballagereglerna som nu föreslås lämpligen kan behandlas tillsammans med emballage. Förutsatt att ifrågavarande artiklar icke efter användningen äger allmänt handelsvärde kommer de då liksom för närvarande att åtnjuta ovill— korlig tullfrihet. Artiklar med allmänt handelsvärde skulle däremot till skillnad * från vad nu är fallet bli tullfria enligt förevarande stadgande endast under förut- * sättning av utförsel av samma eller likvärdig materiel. Emellertid torde det en- i dast undantagsvis förekomma att artiklarna är av sådan beskaffenhet, och i den * mån så likväl kan vara fallet synes någon berättigad invändning icke kunna ( göras mot nyss anförda konsekvens. Enligt kommitténs förslag till tulltaxa torde l l l ?

för övrigt materiel av ifrågavarande slag även i nu avsedda fall i stor utsträck- ning bli tnllfri.

Tillämpningsföreskrifterna bör liksom för närvarande innehålla erforderliga ordningsföreskrifter, bl. a. till åstadkommande av garantier för förhandenvaron av de i 2 mom. angivna förutsättningarna. Liksom hittills torde man, när till stöd för tullfriheten åberopas att emballage av samma beskaffenhet och mängd är avsett att sedermera utföras, böra ha möjlighet att godtaga förbindelse av varuhavaren i stället för deposition eller säkerhet. Till tillämpningsföreskrifterna torde också kunna överföras det nu i själva tulltaxeförordningen (5 % p) upp— tagna villkoret att, därest vid åberopad tidigare utförsel av emballage tullresti— tution eller befrielse från tull åtnjutits för emballaget eller för därtill använda materialier, restitutions- eller tullbeloppet skall inbetalas till tullverket.

2. Varor helt eller delvis av svenskt ursprung (6 5 )

Import förekommer icke blott av rent utländska varor utan även av varor som helt eller delvis är av svenskt ursprung (varmed är att likställa varor som undergått förtullning här i landet). Varor kan exempelvis av skilda anledningar efter utförsel återinföras i oförändrat skick. Icke ovanligt är vidare att en utländsk färdigvara helt eller delvis tillverkats av svenska råvaror eller halv- fabrikat (t.ex. malm, stål, pappersmassa). Det kan också förekomma att färdig— arbetade detaljer av svenskt ursprung inmonteras i utomlands tillverkade pro—

dukter (t. ex. kullager, elmotorer). Vidare kan en från utlandet inkommande artikel i huvudsak vara av svenskt ursprung och endast ha undergått en avslu— tande bearbetning utomlands (t. ex. färgning av garn, gummering av papper). Härmed kan i viss mån likställas fall då fråga är om reparation i utlandet av en maskin eller liknande artikel. Ibland förekommer det att tillverkningen av im- portvaran innefattar svenskt konstruktionsarbete eller dylikt. Varorna härrör i alla dessa fall endast delvis (i det förstnämnda fallet icke alls) från utländska prestationer, och en direkt tillämpning av de i tulltaxan angivna tullsatserna skulle därför i många fall leda till otillfredsställande resultat. Vissa specialbe- stämmelser kan tydligen vara påkallade för behandlingen i tullhänseende av dylika varor.

Nuvarande tulltaxeförordning innehåller också sådana specialbestämmelscr i viss utsträckning. Enligt förordningens 5 5 s) medgives sålunda tullfrihet för varor som i oförändrat skick återinföres från utlandet. Denna bestämmelse till— lämpas dock icke på artiklar som inmonterats i andra varor, för så vitt icke artiklarna i fråga enligt gällande regler skall tulltaxeras separat. Härav följer exempelvis att tullfrihet icke kan medgivas för inmonterade svenska kullager men däremot i regel för motorer. Beträffande varor av svenskt ursprung som i utlandet undergått reparation eller bearbetning, vilken icke väsentligt förändrat varornas karaktär, kan enligt 9 & tulltaxeförordningen medgivas s. k. tullindring, avseende att utgöra tullbeläggning endast av den i utlandet verkställda proce— duren. Tullen utgår i dylika fall med 15 procent av reparations- eller bearbet- ningskostnaden eller, om varan i följd av bearbetningen blir hänförlig till tull- taxenummer med högre tullsats än den förut tillämpliga, i form av skillnadstull, d.v.s. tullen på varan i det vid återinförseln föreliggande skicket minskas med tullen på samma vara i det skick vari den förelåg vid utförseln. Bestämmelserna om tullindring är icke tillämpliga om bearbetningen väsentligt förändrat varans karaktär; vid tillverkning av exempelvis vävnader av garn eller kläder av väv- nad medgives sålunda icke någon tullnedsättning. Vad angår konstruktions- kostnader o.dyl. är det praxis att dessa, om de hänför sig till här i landet utfört arbete, icke inräknas i tullvärdet, innebärande att dylika prestationer icke blir belagda med tull.

Generaltullstyrelsen har vid behandlingen av 5 5 s) i sitt förslag till tulltaxe- förordning framhållit, att från näringslivets sida uttalats önskemål om lättnader i tullbeskattningen av varor i vilka ingår delar tillverkade här i landet. Enligt vad styrelsen anfört beviljar vissa främmande länder i dylika fall tullfrihet för identifierbara delar. Frågan om medgivande av lättnader i tullbeskattningen av varor, innehållande delar av svenskt ursprung, anses emellertid av styrelsen vara ett spörsmål av den näringspolitiska karaktär, att styrelsen funnit sig icke böra i förevarande sammanhang ingå på någon närmare behandling av denna fråga. Även stadgandena i 9 % tulltaxeförordningen har enligt vad kommittén inhämtat givit anledning till erinringar från näringslivets sida. Bestämmelserna i fråga har sålunda i vissa fall försvårat eller omöjliggjort utländsk lönbearbet—

ning. Vidare anses de ibland utgöra hinder för en ändamålsenlig arbetsfördelning inom svenska koncerner med fabriker i såväl Sverige som utlandet. Beträffande varor som i sin helhet är av inhemskt ursprung, d.v.s. varor som återinföres i oförändrat skick, torde icke föreligga någon tvekan om det berättigade i den nuvarande tullfriheten; detaljfrågor kan givetvis diskuteras, och de behandlas senare i kommentarerna till kommitténs författningsförslag. Intresset knyter sig därför främst till varor som endast delvis är av inhemskt ursprung, d. v. 5. varor som återinföres efter bearbetning i utlandet eller som där tillverkats av svenskt material. Bakom de nuvarande bestämmelsernas restrik- tiva utformning i fråga om dylika varor kan, förutom de tekniska svårigheter som må vara förenade med en mera liberal behandling, ligga den inställningen att manufaktureringsarbetet såvitt möjligt bör förbehållas det egna landet. Enligt kommitténs uppfattning bör reglerna icke utformas från dylika utgångs— punkter. Kan en del av en tillverkningsprocess trots rimligt tullskydd med större * ekonomisk fördel utföras i utlandet finnes enligt kommitténs uppfattning i all— l mänhet ingen anledning försvåra detta. Därest en del av Värdet på en import- i vara hänför sig till svensk och en del till utländsk prestation, bör därför endast f uttagas så stor del av den i tulltaxan fastställda tullen som så att säga »belöper» på den utländska prestationen. Att teoretiskt bestämma och i praktiken beräkna detta kan dock såsom förut antytts erbjuda vissa svårigheter. ; Förutsatt att tullskyddet fördelat sig i lika män på varje element i varuvärdet, skulle man tydligen endast haft att applicera den i taxan fastställda tullsatsen i på den utländska delen av värdet. Nämnda förutsättning är emellertid icke för ! handen. Den viktigaste avvikelsen är att råvarorna oftast är tullfria. Detta be- i tyder att ett åsyftat tullskydd för en viss manufaktureringsprocess av t. ex. 15 i procent kan erhållas genom en tullsats av kanske 5 procent av varans hela värde. ! Därest en dylik vara som tillverkats utomlands av svenskt råmaterial skulle få | införas mot en tull av allenast 5 procent av manufaktureringskostnaden, skulle ! detta innebära en eludering av större delen av det tullskydd som tillerkänts den ! inhemska bearbetande industrin. Beträffande varor som tillverkats av sådana . svenska råvaror, som är tullfria här i landet, föreligger tydligen icke anledning ! till någon som helst tullnedsättning. ; Antager man att tullskyddet frånsett tullfria råvaror är jämnt fördelat på | alla tullbelagda varor, vilken tanke ligger bakom de av kommittén beräknade & normaltullsatserna, skulle man tydligen komma tillrätta med problemet, om man i stället för tulltaxans varierande tullsatser applicerade en enhetlig »skydds- koefficient» på den utländska bearbetningskostnaden. Detta skulle således tek— niskt sett vara samma anordning, som för närvarande tillämpas enligt 9 & tull- taxeförordningen, när den utförda och den återinförda varan är underkastade samma tullsats. Ehuru nyssnämnda antagande icke överensstämmer med verk- liga förhållandet, skulle man likväl av praktiska skäl kunna överväga att till— lämpa denna metod. Ingår utländskt material i mera väsentlig utsträckning kan resultatet emellertid bli mycket missvisande, och detta gäller givetvis i särskilt

hög grad när fråga endast är om inmontering av en mindre del av svenskt ur- sprung. Därest man skulle välja ifrågavarande metod finge den således främst tillämpas i sådana fall där tullindring för närvarande medgives. Generaltullsty- relsen har också vid behandling av 9 & tulltaxeförordningen, vars tillämpnings— område av styrelsen förutsatts oförändrat, föreslagit generell användning av denna metod med uteslutande av skillnadstullmetoden.

Tillämpningen av en generell procentsats på bearbetningskostnaden innebär dock en schematisk tullbeskattning som icke tager hänsyn till de ofta betydande avvikelser från ett jämnt normaltullskydd som de i tulltaxan fastställda tullsat- serna faktiskt innebär. Dessa avvikelser innebär att olika manufaktureringspres- tationer kan ha avsevärt olika tullskydd. Vill man beräkna det tullskydd som belöper på en viss prestation, bör man tydligen utgå från bruttotullskyddet på produkten i fråga efter det att nämnda prestation utförts och reducera detta bruttotullskydd med den tull, som belöpte på produkten innan ifrågavarande prestation utförts. Detta är med andra ord samma tankegång som ligger bakom nuvarande bestämmelse om skillnadstull i fall där varan genom den i utlandet verkställda bearbetningen blivit hänförlig till rubrik med högre tullsats. Tilläm- pad på här ifrågavarande import av varor, som delvis är av svenskt ursprung, kan detta också uttryckas så, att tullen nedsättes med belopp motsvarande tull på de exporterade svenska varorna.

Metoden med skillnadstull kan leda till att tullskyddet för en viss process kommer att avvika från det tullskydd, som genomsnittligt tillkommer den pro- duktion vari processen ingår, men detta återspeglar endast i själva tullsatserna liggande ofullkomligheter i fråga om tullskyddets avvägningl. Avvikelserna kan

1 Därest importvaran och exportvaran är hänförliga till en och samma position, vilket ofta är fallet vid mindre omfattande bearbetning (t.ex. färgning av textilvaror), innebär metoden med skillnads— tull att tull utgår på manufaktureringskost-nuden efter samma tullsats, som vid import av en artikel av helt utländskt ursprung tillämpas på varans hela värde, vilket i allmänhet innebär en avsevärt lägre tull än det skydd som principiellt åsyftas för ifrågavarande produktion. För att ta ett exem- pel: antag att homullsspinnerierna tillerkänts ett tullskydd av 15 procent av manufakturerings- kostnaden; detta motsvarar kanske 8 procent av värdet i genomsnitt för allt bomullsgarn, och detta varuslag upptages därför i taxan med nämnda tullsats. Låter man nu i utlandet färga här i landet tillverkat oblekt garn, skulle tull utgå med endast 8 procent av färgningskostnaden, vilket ju är för litet ur den synpunkten att garntillverkningen som helhet betraktad skulle åtnjuta ett tullskydd motsvarande 15 procent av bearbetningskostnaden. Detta är emellertid icke något annat än en konsekvens av att man (av praktiska skäl) föreskrivit 8 procents tull för såväl oblekt som färgat garn i stället för de måhända teoretiskt riktigare tullsatserna 7,5 resp. 8,5 procent av värdet. Själva färgningen har med den bestämda tullsatsen faktiskt icke högre skydd än 8 procent. Teoretiskt skulle detta förhållande kunna utnyttjas av en inhemsk garntillverkare på det sättet att han endast framställer oblekt garn samt låter färga detta utomlands och därigenom skaffar sig en viss fördel framför en inhemsk företagare som själv utför samtliga processer inom landet. Transport- kostnaderna fram och åter torde dock medföra att ett sådant förfarande normalt icke blir lönande utan kan komma till stånd endast under speciella förhållanden. Liknande ojämnheter i tullskyddet kan uppträda om varan genom behandlingen utomlands blivit hänförlig till rubrik med annan tullsats än före behandlingen, eftersom tullsatserna i tulltaxan måste bestämmas på basis av genomsnitt och därför i mera extrema fall kan innebära mindre lämp— lig avvägning. Förhållandet kan bli särskilt accentuerat i fall där varan genom behandlingen blir hänförlig till rubrik med lägre tullsats än tidigare. Exempel: tullen på rayonvävnader har föreslagits

gå i båda riktningarna, men i praktiken vanligast torde vara att de innebär ett lägre tullskydd. Vill man undvika detta kan man tänka sig en kombination med »procentmetoden» gen-om föreskrift att, om den bearbetade varan är hänförlig till rubrik med samma eller lägre tullsats än den icke bearbetade varan, i stället för skillnadstull skall utgå tull med viss procent av bearbetningskostnaden. Prin- cipiellt finns dock icke anledning att införa en dylik anordning, och något behov därav torde icke heller i praktiken föreligga, eftersom det med hänsyn till trans- portkostnader m. m. knappast blir lönande att söka utnyttja ifrågavarande ofull- komligheter. Framhållas må att utländska konkurrenter icke har någon möjlig- het att utnyttja bestämmelserna till att kringgå det fastställda tullskyddet. Enligt såväl metoden med skillnadstull som metoden med viss procent på be— arbetningskostnaden kräves, för att över huvud taget kunna göra en riktig be- räkning av tullen, kännedom om hur stor del av värdet som belöper på utländska prestationer. Förutsättningen för att detta skall kunna tillförlitligen utrönas är i allmänhet att dessa prestationer i och för sig är föremål för en kommersiell transaktion. Varorna utföres i dessa fall i direkt syfte att efter bearbetningen åter införas av i regel samma person som verkställt utförseln. Försäljes däremot en svensk råvara till utlandet för användning i där befintlig fabrikation, vars pro— dukter därefter till större eller mindre del åter försäljes till Sverige, torde det i regel icke vara möjligt att vid införseln av de senare produkterna utröna hur värdet fördelar sig på svenska och utländska prestationer. Emellertid är det i dylika fall icke heller lika motiverat med tullnedsättning. lllestadels torde det

till 20 procent, på sydda artiklar av detta material till 17 procent av värdet. Manufaktureringen höjer i regel värdet så mycket att tullsatsen för artiklarna trots den nominellt lägre siffran innefattar ett rimligt tullskydd för sömnadsarbetet. Det är emellertid icke otänkbart att det kan förekomma artiklar, beträffande vilka sömnadsarbetet är så obetydligt att det icke blir någon tullskyddsmargi- nal, och ibland kanske till och med ett negativt tullskydd kan uppstå. Antager man sådana kost- nadsförhållanden att marginalen blir lika med noll, skulle ett företag, som låter tillverka dylika artiklar utomlands av svensk vävnad, icke behöva betala tull vid införseln av de färdiga artiklarna. Tillverkar företaget självt vävnaden kan det alltså för denna prestation tillgodogöra sig lika stort tullskydd som en svensk konkurrent, vilken utför även sömnaden här i landet och så att säga måste fördela tullskyddet även på denna arbetsoperation. Emellertid tillgodogör sig ju det först— nämnda företaget icke mer tullskydd än som enligt taxan tillkommer det som vävnadsfabrikant, och det sistnämnda företagets sämre läge är endast ett uttryck för det förhållandet, att sömnads- arbetet vid tillverkning av artiklar av ifrågavarande speciella slag på grund av tulltaxans ofullkom- lighet icke har något nettotullskydd.

Riktigheten i princip av att även i fall som avses i de valda exemplen räkna med skillnadstull framgår måhända bättre om man tänker sig att det icke är en svensk vara utan en här i landet tidigare införtullad utländsk vara som utföres till utlandet för att där undergå ifrågavarande be- arbetning samt sedan ånyo införas. Hade den utländska varan införts direkt i slutgiltigt skick skulle den självfallet, oavsett de anmärkningar som eventuellt skulle kunna framställas rörande avväg- ningen av den i taxan fastställda tullsatsen, ha belagts med tull efter denna tullsats, och den om- ständigheten att importen så att säga sker i två omgångar bör ju icke ändra tullbeloppets storlek. Följaktligen måste det anses riktigt att vid införtullning av varan i slutligt skick göra avdrag för den tull som kan ha erlagts vid den föregående införseln. (Någon återbetalning av tull därest den vid införseln av halvfabrikatet erlagda tullen undantagsvis skulle ha varit större än tullen på varan i bearbetat skick bör dock icke ifrågakomma bland annat på grund av att halvfabrikatet under tiden konkurrerat på den svenska marknaden.)

röra sig om tullfria råvaror, och då bör, enligt vad tidigare anförts, någon ned— sättning av tullen över huvud taget icke ifrågakomma; »skillnadstullmetoden» ger ett riktigt utslag i detta hänseende. Därest råvaran är tullbelagd skulle enligt nämnda metod medgivas nedsättning motsvarande tullen på råvaran. Men det förhållandet att råvaran sålts på export betyder i princip att den sålts till världsmarknadspris och således icke fördyrats genom någon svensk tull. Från denna synpunkt är det således icke större anledning att medgiva nedsättning av tullen i nu avsedda fall än när det gäller tullfria råvaror. Nedsättning av tullen på grund av att en vara delvis är av svenskt ursprung är således närmast berättigad under de speciella förhållanden att ett svenskt företag låter i utlandet verkställa lönbearbetning av varor eller tillhandahåller material för inmontering i maskiner o.dyl. och att det således föreligger personlig identitet eller i varje fall samverkan mellan importör och exportör. Nuvarande bestämmelser om tull- lindring torde också utgå från denna förutsättning.

Metoden med skillnadstull företer i jämförelse med procentmetoden i prak— tiskt hänseende den olägenheten att, om tullsatsen är olika för den exporterade (icke bearbetade) och den importerade (bearbetade) varan, uppgift kräves om det absoluta värdet av varan före och efter bearbetningen och icke blott om den med bearbetningen förenade kostnaden. Eftersom varan enligt vad förut anförts i regel icke skulle i sin helhet vara föremål för köpeavtal, föreligger i allmänhet icke någon faktura som kan läggas till grund för beräkningen av dess normalpris. Detta kan givetvis förorsaka vissa problem. Anledning föreligger dock icke till antagande att dessa skulle vara mera svårbemästrade än när det eljest gäller att fastställa normalpriset utan stöd av faktura. Framhållas må vidare att den exakta storleken av normalpriset i förevarande fall icke spelar lika stor roll som vid vanlig värdeförtullning, eftersom det här är fråga om en tullskillnad för vars storlek marginalen mellan värdena i allmänhet torde vara av större betydelse. Denna marginal utgöres av bearbetningskostnaden och kan givetvis bestämmas med ledning av faktura i samma utsträckning som när det eljest gäller faststäl- lande av varas tullpliktiga värde.

Kommittén vill sammanfatta den föregående utredningen sålunda. Beräk— ningen av tull för varor som delvis är av svenskt ursprung kan ske efter skill— nadstullmetoden eller procentmetoden. Principiellt är den förstnämnda metoden riktigast, men den sistnämnda har vissa fördelar i praktiskt hänseende. Procent- metodens användbarhet är emellertid i huvudsak begränsad till sådana fall då tullindring för närvarande ifrågakommer. Därest en utvidgning av tillämpnings- området skall ske, så att tullindring kan medgivas även vid mera väsentlig be- arbetning utomlands av svenska varor och vid användande av svenska detaljer i utländska varor, ger endast skillnadstullmet'oden tillfredsställande resultat. Enligt kommitténs uppfattning är det angeläget att en sådan utvidgning kom- mer till stånd. Kommittén anser därför att bestämmelserna på förevarande område bör utformas med detta syfte och baseras på principen om skillnadstull. Härvid bör dock enligt vad i det följande närmare utvecklas undantag göras för

reparation i utlandet, varjämte speciella bestämmelser är erforderliga för det fall att den svenska prestationen endast består i konstruktionsarbete eller dylikt. Metoden med skillnadstull kan sägas innebära att tullskyddet utskiftas på de olika arbetsprocesser, varigenom successivt en alltmera förädlad produkt fram— bringas, efter de grunder som kommit till uttryck i tullsatsernas avvägning mel- lan olika produkter. Reparation utgör icke förädling i egentlig mening utan endast återställande av varans tidigare värde, en prestation som faller utanför tillverkningsprocesserna och vars tullskydd icke kan anses reglerat genom de i taxan fastställda tullsatserna. Eventuell tull vid återinförsel av en i utlandet reparerad vara avser således icke en utfyllnad av tullen till det belopp, som skall utgå för vara av det slag som föreligger vid återinförseln, utan fungerar närmast som ett direkt skydd för själva reparationsverksamheten. Många reparationer är av beskaffenhet att icke lämpligen kunna utföras här i landet, men i andra fall är det uppenbart att konkurrens beträffande dylikt arbete kan förekomma mellan svenska och utländska företag, och det kan då anses naturligt att med en tull stödja denna verksamhet liksom jämförbar produktion. Någon gräns mellan de fall då det får anses påkallat med en tull och de fall då detta i och för sig kan anses »onödigt» torde emellertid icke kunna dragas. Tullbeläggning torde därför liksom hittills i princip böra ske oavsett arten av den i utlandet verkställda reparationen, och med hänsyn till vad ovan sagts får det här anses lämpligt att tullen beräknas efter vissa procent på reparationskostnaden. Huru— vida denna regel bör tillämpas endast om den medför lägre tull än som enligt tulltaxan skall utgå vid införsel av nyförvärvad vara av ifrågavarande slag kan vara föremål för diskussion. Enligt nuvarande bestämmelser har importören alltid möjlighet att låta förtulla varan enligt tulltaxan, och kommittén anser icke tillräckliga skäl föreligga att nu vidtaga någon ändring i detta hänseende. Den omständigheten att vanlig värdetull beräknas på belopp som inkluderar frakt och andra omkostnader torde med hänsyn till reparationstullens speciella karaktär icke nödvändigt behöva föranleda att denna beräknas på samma sätt. Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att tullen på reparationer be— räknas enbart på egentliga reparationskostnader utan tillägg för frakt och andra med fram- och återtransporten förenade kostnader. Enär här ifrågavarande verk- samhet huvudsakligen avser maskinområdet, för vilket kommittén föreslagit en standardtullsats av 10 procent av värdet, synes det lämpligt att tullen beräk- nas efter nämnda tullsats. Tull bör i överensstämmelse med vad som för närva- rande är fallet beräknas endast på faktiskt erlagda kostnader för reparationen; i de fall då reparation av en från utlandet inköpt vara på grund av garanti e. dyl. utföres gratis, får värdet av reparationen anses vara inbegripet i det kal- kylerade priset för varan och sålunda tull för reparationen inbegripen i för varan tidigare erlagd tull. (Framhållas må att vad här anförts avser varor som utföres i syfte att undergå reparation; beträffande reparation av skada som uppkommit i utlandet hänvisas till vad därom anföres i det följande.)

Tillämpning av metoden med skillnadstull skulle icke medföra någon nedsätt— ning av tullen, om den inhemska prestationen är av helt »ideell» art (t.ex. konstruktionsarbete), eftersom den utförda »varan» även om den tagit form av ritningar och arbetsbeskrivningar icke är tullbelagd. Förhållandet kan tyckas vara detsamma som vid användning av svensk tullfri råvara, då ju tullnedsätt- ning enligt vad tidigare sagts icke heller kommer i fråga, men fallen befinnes dock vid en närmare granskning icke vara helt analoga. Visserligen åtnjuter ett arbete av ifrågavarande slag som fristående verksamhet icke något tullskydd, men som led i tillverkningen av en vara kan det betraktas såsom tullskyddat, eftersom det ingår i de manufaktureringskostnader som tagits i betraktande vid fastställande av tullsatsen. Därför får det i princip anses vara berättigat att vid införseln taga hänsyn till det förhållandet att en del av värdet hänför sig till svenskt konstruktionsarbete. Närmast till hands skulle väl ligga att göra detta genom en minskning av tullvärdet (d.v.s. i praktiken genom att icke göra något tillägg för värdet av ifrågavarande svenska arbete). Detta skulle emellertid strida mot Bryssel—definitionen på varas tullvärde; av formella skäl måste med— givandet därför erhålla den formen att tullen minskas med belopp motsvarande ifrågavarande kostnaders andel av tullvärdetl.

Kommittén har på grundval av de tankegångar som utvecklats i det föregå- ende utarbetat under 6 5 tulltaxeförordningen upptaget förslag till bestämmel- ser på här ifrågavarande område.

Förslaget behandlar i moment 1 det specialfall att en svensk vara återinföres utan att ha undergått någon förädling, d.v.s. det fall som nu regleras genom bestämmelserna i 5 5 s) tulltaxeförordningen. Fallet skiljer sig från de övriga bl. a. däri att någon avsikt att återinföra varan i allmänhet icke föreligger vid utförseln, utan återinförseln beror i regel på någon därefter inträffad mer eller mindre oförutsedd händelse. Vanligen torde det vara samma person som utför varan och därefter återinför densamma, men något krav på personlig identitet mellan exportör och importör torde liksom hittills icke vara påkallat. Enligt nu- varande bestämmelser fordras för tullfrihet att varan återinföres i oförändrat skick; dock att hänsyn icke skall tagas till bearbetning som avsett allenast undersökning av materialets felfrihet eller som eljest icke höjt varans värde för varuhavaren. Generaltullstyrelsen har i sitt förslag strukit sistnämnda stadgande

1 Detta »kringgående» av Bryssel-definitionen på tullvärde innebär icke i och för sig någon kritik av nämnda definition; under vissa förhållanden skulle det vara befogat att applicera tullsatsen på värdet inklusive inhemskt konstruktionsarbete. Tänkbart är sålunda att ett tullsystem skulle kunna uppbyggas från den utgångspunkten att tullskydd skall beredas endast i proportion till ingående fysiskt arbete. I dylikt fall skulle man i princip få lägre tullsats för varor med mycket konstruk- tionsarbete, tullsatser som måste appliceras på ett värde inklusive konstruktionskostnaderna för att ge åsyftat tullskydd för det fysiska arbetet. Fallet skulle under sådana omständigheter vara analogt med när tullfria råvaror användes. Eftersom Bryssel—definitionen icke utgår från någon bestämd uppfattning i denna närmast tullpolitiska fråga, kan det anses naturligt att definitionen avser att fastställa ett objektivt värde utan att taga ställning till i vad mån förefintligheten av inhemska element i detta värde bör inverka vid tullens utmätning.

och i stället föreslagit, att såsom villkor för tullfriheten skall föreskrivas att varan återinföres i väsentligen oförändrat skick; styrelsens avsikt torde ha varit att det uteslutna stadgandet skulle införas i tillämpningsföreskrifterna. Kommittén har i sitt förslag föredragit formuleringen att varan skall återinföras utan att ha undergått bearbetning, varigenom vinnes en bättre formell anknytning till de följande momenten, som avser varor vilka återinföres efter att i utlandet ha undergått bearbetning. Formuleringen utgör enligt kommitténs uppfattning icke hinder för att på sätt i det följande föreslås i tillämpningsföreskrifterna göra medgivanden av den art som åsyftas med den av generaltullstyrelsen föreslagna ordalydelsen.

Kommitténs utkast till tillämpningsföreskrifter stadgar i 2 mom. att vid be- dömande av frågan om tullfrihet för återinförd vara liksom för närvarande skall bortses från åtgärd som icke höjt varans värde för varuhavaren; att såsom exem— pel särskilt nämna bearbetning som avsett allenast undersökning av materialets felfrihet har icke ansetts nödvändigt. I detta sammanhang har kommittén obser- verat stadgandet i 9 & tulltaxeförordningen att tull icke skall utgå vid reparation av transportmedel, om reparationen nödvändiggjorts av skada, som uppkom— mit efter avgången till utlandet, eller haft till syfte att genom avhjälpande av mindre bristfällighet sätta transportmedlet i transportdugligt skick. Kommittén finner detta stadgande vara uttryck för en princip som bör äga tillämpning för alla varor, och detta bör enligt kommitténs uppfattning lämpligen ske där- igenom, att sålunda reparerade varor inbegripes under varor som återinföres utan bearbetning. Reparation av i utlandet inträffad skada torde täckas av förut berörda stadgande angående åtgärd som icke höjt varans värde för varu— havaren, förutsatt att reparationen icke samtidigt innebär en förbättring av varan i jämförelse med det vid utförseln föreliggande skicket, men ett tillägg till nämnda stadgande har gjorts i fråga om avhjälpande av mindre bristfällighet, eftersom dylik åtgärd tydligen kan om ock i begränsad utsträckning höja varans värde för varuhavaren. Kommittén har därvid föreslagit att avhjälpandet av bristfälligheten skall ha nödvändiggjorts i utlandet, ett villkor som torde få anses underförstått även i de för transportmedel nu gällande reglerna.

Nuvarande 5 5 s) tulltaxeförordningen innehåller vissa villkor för medgivande av tullfrihet i fråga om varor som återinföres i oförändrat skick; dessa villkor avser bl. a. tid inom vilken återinförsel skall äga rum, Vissa restriktioner i fråga om stadgandets tillämpning på gods som lagrats i frihamn, ävensom skyldighet att i händelse tullrestitution erhållits vid varans utförsel återbetala detta belopp till tullverket. Kommittén har i enlighet med förslag av generaltullstyrelsen fun- nit lämpligt att dessa detaljbestämmelser överföres till tillämpningsföreskrifterna; sistnämnda bestämmelse har därvid upptagits i ett särskilt moment (1 mom.), eftersom den är tillämplig i alla fall då befrielse från eller nedsättning av tullav— gift medgives av den anledningen att vara tidigare utförts från Sverige.

Enligt bestämmelserna i nuvarande 5 5 s) tulltaxeförordningen gäller vidare att, därest återinförd vara är försedd med beteckning, som tydligt angiver varans.

svenske tillverkare, tullfrihet må åtnjutas av annan än tillverkaren allenast så- vitt varuhavaren antingen företer förklaring av tillverkaren, att denne icke har något att erinra mot varans tullfria utlämnande, eller annorledes gör antagligt att från tillverkarens eller hans rättsinnehavares sida något hinder mot utläm— nandet icke skäligen kan förutsättas. Detta Villkor infördes vid tulltaxerevisio— nen 1906—1909 och föranleddes av anmälan från en svensk näringsidkare om att vara, som han sålt till utlandet, sedermera vid tillfälle kastats in på den svenska marknaden i konkurrens med vara som han här saluförde. Enligt kom- mitténs uppfattning kan den principiella grunden för ett sådant stadgande med skäl sättas i fråga. Det klandrade förfaringssättet innebär ju endast en form för avsättning av den inhemske producentens vara; huruvida mellanhanden är svensk eller utländsk bör i princip vara utan betydelse. Vad som kan spela in om varan levererats till utlandet är emellertid att exporten kan ha skett till lägre pris än som tillämpas vid försäljning här i landet; i sådant fall ligger det givetvis i tillverkarens intresse att varan icke återinföres och påverkar det pris han kan ta ut på hemmamarknaden. Tillämpning av en dylik prispolitik är emellertid att anse som dumping och fördömes av internationella överenskom— melser, till vilka vårt land anslutit sig, och det finns enligt kommitténs uppfatt— ning knappast anledning att utforma de svenska tullbestämmelserna med sär- skild hänsyn till att bereda möjlighet till ett dylikt förfarande. Kommittén har därför i sitt utkast till tillämpningsföreskrifter icke medtagit här ifrågavarande bestämmelser i nuvarande 5 5 s) tulltaxeförordningen.

Mom. 2 i kommitténs förslag till 6 & tulltaxeförordningen motsvarar 9 g i nuvarande förordning i vad avser varor som utföres för att i utlandet undergå reparation. Beträffande dylika varor har i enlighet med vad förut anförts före- slagits en tull vid återinförseln motsvarande 10 procent av det belopp, som erlagts eller skall erläggas för reparationen. Tillägget i nuvarande 9 5 angående tullfrihet vid reparation av skada å transportmedel täckes i kommitténs förslag av 1 mom. enligt den föreslagna tolkningen. Nuvarande villkor att återinförseln skall ske inom ett år från utförseln har föreslagits överfört till tillämpningsföre- skrifterna.

Förslagets mom. 3 avser det fall att en vara utföres för att undergå annan be- arbetning än reparation; något direkt villkor såsom i nuvarande 9 & tulltaxeför- ordningen att bearbetningen icke får ha väsentligt förändrat varans karaktär föreligger icke, men bearbetningen bör icke vara mera omfattande än att det kan sägas vara samma vara som åter införes. Principiellt bör det enligt tidigare utvecklade tankegångar icke vara någon skillnad mellan detta fall och det fall att fråga är om införsel av en vara som tillverkats av svensk råvara eller i vilken ingår en mindre detalj av svenskt ursprung. Någon skarp gränsdragning mellan dessa fall torde icke heller kunna göras. Kommittén har likväl med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av att markera såväl likheter som olikheter i förhållande till

reparationsfallet funnit det lämpligt att avse ett särskilt moment för här ifråga- varande ändamål. Härvid har emellertid beträffande tullens beräkning endast gjorts hänvisning till det i följande moment behandlade mera generella fallet. Det nuvarande villkoret angående tiden för återinförseln har liksom i fråga om reparerade varor upptagits i tillämpningsföreskrifternas 3 mom.

Huvudregeln angående behandling av varor som helt eller delvis tillverkats av svenskt (eller i Sverige förtullat) material är intagen i mom. 4 som för dylika fall föreskriver den tidigare utvecklade metoden angående skillnadstull. Enligt vad som framgår av det förut anförda är denna bestämmelse avsedd att till- lämpas såväl beträffande utländska varor som framställts av svenska råvaror , eller halvfabrikat som beträffande utländska varor i vilka ingår mindre detaljer av svenskt ursprung. : Fråga uppkommer här hur tullen på den utförda varan skall beräknas, därest 1 tullsatsen eller värdet ändrats under tiden mellan utförseln och införseln av den nya varan. Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att beräkningen av i l l !

tullen på exportvaran sker efter förhållandena vid införseln av den färdiga varan, innebärande att varuhavaren själv får bära de för— eller nackdelar som eventuellt inträffande ändringar i dessa hänseenden kan medföra. Härigenom kommer tul- len vid återinförseln att mera direkt ta sikte på själva bearbetningen och icke influeras av t. ex. inträffade prisändringar. Vidare vinnes härigenom att i det fall att samma tullsats gäller för exportvaran som för importvaran — vilket torde l vara det vanligaste om hänsyn tages jämväl till de via 3 mom. hit hänvisade fallen l — det absoluta värdet av varorna icke spelar någon roll utan endast den av l bearbetningen föranledda prisskillnaden. Kommittén anser det icke vara nöd— ? vändigt att i dylika fall vid den praktiska tillämpningen fastställa tullvärdena för export- och importvaran; man bör under angivna förhållanden kunna appli- : cera tullsatsen direkt på de med bearbetningen förenade kostnaderna, och kom— ; mittén förutsätter att generaltullstyrelsen kan utfärda anvisningar i syfte att ? möjliggöra en dylik tillämpning. Därest olika tullsats skulle gälla för exportvaran [ och importvaran blir det nödvändigt att fastställa värdenas absoluta storlek, 1 varvid man emellertid alltid har den hållpunkten att skillnaden bör motsvara de kostnader som nedlagts på varan. Framhållas må att vid tillämpningen av * förevarande moment hänsyn bör tagas även till de med fram- och återtranspor- ten förenade kostnaderna. Dessa fär nämligen anses ingå i normalpriset för den importerade men ej för den exporterade varanl. Regeln angående tullnedsättning för varor som tillverkats av svenskt material utgår från att vid ifrågavarande tillverkning icke uppkommit annan vara (från—

1 Eventuellt erlagd tull vid en tidigare införsel av exportvaran bör icke inbegripas i normalpriset för vare sig denna eller den därav framställda importvaran. Har tullrestitution erhållits för exportvara som tillverkats av utländskt material, bör i överensstämmelse härmed avdrag för restitutionsbe- loppet göras i normalpriset för såväl denna som importvaran (att sådant restitutionsbelopp enligt 1 mom. av utkastet till tillämpningsföreskrifter skall inbetalas till tullverket är en annan sak). Där- emot bör avdrag icke göras för en fingerad tull på exportvara av rent svenskt ursprung.

sett eventuellt avfall) än den som sedermera införes till riket. Detta är väl också mestadels fallet. Beträffande exempelvis kemiska produkter kan det emellertid hända att exportvaran ger upphov till varor av olika slag, och det uppkommer då vanskliga eller rent av olösliga fördelningsproblem. Enligt kommitténs upp- fattning får det därför anses påkallat att, i varje fall till dess närmare erfaren- heter vunnits, i tillämpniugsföreskrifterna begränsa ifrågavarande tullnedsätt- ning till de ovan först angivna fallen. Kommittén har i sitt utkast till nämnda föreskrifter (4 mom.) intagit en bestämmelse av denna innebörd. Enligt vad tidi- gare anförts bör vidare förutsättningen för åtnjutande av här avsedd tullned- sättning i allmänhet vara personlig identitet mellan importör och exportör, och detta har upptagits såsom villkor i tillämpningsföreskrifterna; dispens härifrån bör emellertid icke anses utesluten exempelvis vid direkt samverkan mellan nämnda personer. Slutligen har i överensstämmelse med vad som föreskrivits i tillämpningsföreskrifterna till 2—3 mom. såsom villkor för ifrågavarande förmån stadgats att varans införsel skall äga rum inom ett år från utförseln av det för tillverkningen använda materialet.

Mom. 5 innehåller stadgande om nedsättning av tullen i fall då värdet av svenskt konstruktionsarbete eller dylikt ingår i en importerad vara och reglerar denna fråga på sätt tidigare anförts. Såsom en motsvarighet till identitetskravet vid föregående moment har i utkastet till tillämpningsföreskrifter stipulerats att arbetet skall ha verkställts av importören eller för dennes räkning. Däremot har någon tidsfrist i detta fall ansetts icke lämpligen kunna fastställas.

Mom. 6 av kommitténs förslag innehåller ett bemyndigande för Konungen att fastställa närmare villkor för åtnjutande av i 1—5 mom. avsedda förmåner. För- utom de i kommitténs utkast till tillämpningsföreskrifter upptagna bestämmel- serna kan givetvis åtskilliga ordningsföreskrifter befinnas påkallade.

3. Skadade varor (7 5 )

Enligt 10 & nuvarande tulltaxeförordning kan för vara, som skadats under transporten till införselorten, nedsättning medgivas i tullen, där denna beräk- nas annorledes än efter värdet, med belopp som svarar mot minskningen i varans värde (när fråga är om värdetull nedsättes tullen genom att den beräknas efter det reducerade värdet). Påkallas tullnedsättning enligt nämnda författningsrum, ; skall varan försäljas å offentlig auktion genom tullverkets försorg. En mot- , svarande föreskrift fanns i de vid 1891 års tulltaxa fogade tulltaxeunderrättel- . serna samt i 1911 års tulltaxeförordning. Frågan om slopande av skyldigheten att låta försälja godset genom tullverkets försorg behandlades av 1925 års tull- taxerevision (SOU 1927:20). De sakkunniga fann att denna skyldighet borde bibehållas, enär statsverkets rätt till tull eljest kunde äventyras.

Nuvarande förfarande enligt 10 & medför enligt vad generaltullstyrelsen fram- hållit olägenheter för varuhavaren ej blott genom att denne förlorar förfogande- rätten över godset och således icke kan taga erforderlig vård om detsamma utan även därigenom, att försäljningen å auktion av praktiska skäl ofta kommer till stånd först långt efter införseln och i vissa fall kan draga kostnader som avse- värt överstiger tullnedsättningen. På grund härav är det numera sällsynt, att en varuhavare finner med sina intressen förenligt att påyrka tullnedsättning enligt 10 5.

Styrelsen anser att den större säkerhet, som för statsverkets del följer av den offentliga försäljningen, icke torde kunna anses uppväga de berörda olägen- heterna för varuhavarna. Ej heller synes tillräckliga skäl föreligga att i fråga om skadade varor, belagda med specifika tullar, tillämpa strängare regler än i fråga om skadade värdetullvaror. Bestämmelserna om försäljning genom tull- i verkets försorg har därför slopats i det av generaltullstyrelsen framlagda försla- j get till ändrad lydelse av tulltaxeförordningen. ? Kommittén delar generaltullstyrelsens uppfattning i berörda hänseende och har i 7 & av sitt förslag upptagit förevarande stadgande i den av styrelsen före— slagna lydelsen med allenast en mindre, av formuleringen av 3 & påkallad jämk- , ning. ' Föreskriften om att varas värde i såväl oskadat som skadat skick skall fast- i

ställas i enlighet med vad i 3 5 för där avsett fall föreskrives innebär, att varu- ; havaren har att till tullanstalten lämna de uppgifter och förete de handlingar

som erfordras för värdeberäkningen. Beräkningen av varans värde i oskadat skick torde i regel kunna ske på grundval av fakturan. Vid beräkningen av varans värde i skadat tillstånd torde exempelvis av försäkringsbolag eller magi- , stratsbesiktningsmän fastställt värde eller ersättningsbelopp kunna tjäna såsom ' ledning. Den omgång som är förenad med varuhavarens skyldighet att före—

bringa utredning om skadans uppkomst och erforderligt underlag för beräk- j ningen av den skadade varans värde torde innebära tillräcklig garanti för att ! bestämmelserna om tullnedsättning icke åberopas i bagatellartade fall.

4. Särskild tullfrihet (8 g )

Reglerna för s.k. särskild tullfrihet, vilka f.n. är upptagna i 5 % tulltaxeför- ordningen, återfinnes under 8 5 i det nu framlagda förslaget. Denna paragraf behandlas i det följande med hänsyn till bestämmelsernas skiftande innebörd moment för moment (vid varje moment angives deSS motsvarighet i nuvarande förordning och i generaltullstyrelsens förslag).

8 5 1 mom. (nuv. 5 g a; gtsn 5 5 1 mom.)

Förevarande moment har med allenast en mindre, redaktionell ändring över- förts oförändrat från den nuvarande förordningen.

Liksom för närvarande torde några tillämpningsföreskrifter utöver rena ord— ningsföreskrifter icke vara av behovet påkallade.

8 5 2 mom. (nuv. 5 5 b och c; gtsnä ,? 2 och 3 mom.)

Förevarande moment lagfäster de tullfrihetsförmåner som enligt internationell sedvänja tillkommer främmande makters diplomatiska och konsulära repre- sentanter. Någon ändring i sak av nuvarande bestämmelser har icke avsetts, men i enlighet med de allmänna principerna för revisionsarbetet har en viss förenkling vidtagits, dels genom att de båda nuvarande punkterna samman- slagits, dels genom att Vissa detaljbestämmelser förutsatts överförda till tillämp— ningsföreskrifterna. Med hänsyn bl.a. till bestämmelse i artikel 2, punkt 6 i konsularkonventionen mellan Sverige och Storbritannien den 143 mars 1952 (SÖ 1952: 1) har i enlighet med generaltullstyrelsens förslag såsom lönad konsul angivits även attaché. Vidare har i överensstämmelse med samma förslag och med hänsyn bl. a. till bestämmelserna i artikel 17, punkt 1 av ovannämnda kon- vention uttryckligen stadgats att den tullfrihet, som medgives diplomatisk * tjänsteman beträffande varor för tjänstebruk, även omfattar varor för upp- förande eller inredning av tjänstebyggnad, ett stadgande som endast innebär legaliserande av en redan tillämpad praxis. Bestämmelsen i nuvarande tulltaxe— förordning därom, att Konungen vid förordnande om tullfrihet enligt ifråga— varande moment må taga hänsyn till huruvida den främmande makten med— giver Sverige motsvarande förmån, skulle i och för sig kunna slopas, då Kungl. Maj:t torde äga rätt att även utan särskilt stadgande anlägga dylika synpunkter, men förekomsten av ett uttryckligt stadgande i berörda hänseende torde i vissa fall kunna utgöra stöd vid förhandlingar med andra länder i hithörande frågor, varför kommittén i sitt förslag bibehållit ifrågavarande föreskrift.

8 5 3 mom. ( nuv. särskild bestämmelse; gtsn 5 g !; mom.)

Enligt en internationell överenskommelse som biträtts av Sverige har Förenta Nationerna och vissa andra internationella organisationer samt till dessa knutna personer tillerkänts immunitet och privilegier av viss omfattning. Genom lagen den 10 juli 1947 om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer har dessa förmåner lagfästs för Sveriges vidkommande. Förmånerna i fråga innefattar bland annat tullfrihet av i huvudsak samma karaktär som för diplo— matiska tjänstemän. Denna förmån bör liksom andra undantag från tulltaxans bestämmelser framgå av tulltaxeförordningen, och eftersom tullfriheten faktiskt % redan är medgiven genom nyssnämnda lag, skulle det härvid vara tillfyllest och i ur vissa synpunkter måhända formellt riktigast med en ren hänvisning till denna. ] Kommittén har emellertid av praktiska skäl funnit lämpligt att, på sätt före— i slagits av generaltullstyrelsen, upptaga ifrågavarande förmån som ett särskilt * medgivande, motsvarande vad som gäller för diplomatiska och konsulära tjänste- ' män.

8 5 4 mom. (nuv. 5 5 d och e; gtsn 5 5 5 och 6 mom.)

Förslaget till detta moment avser att genom ett allmänt hållet stadgande i tull— taxeförordningen lägga grunden för den tullfrihet som bör tillkomma resande med avseende å av dem införda artiklar. Kungl. Maj:t skulle därefter utfärda detaljbestämmelser i huvudsak motsvarande vad som gäller enligt momenten d) och e) av nuvarande 5 & tulltaxeförordningen jämte därtill anknutna till— lämpningsföreskrifter. Kommitténs utkast till dylika tillämpningsföreskrifter innebär i stort sett icke någon ändring i jämförelse med nuvarande förhållanden.

Framhållas må dock att tullfrihet för de i moment 1 uppräknade artiklarna av »kapitalvarukaraktär» enligt utkastet eventuellt skulle få åtnjutas endast av ; person som icke är bosatt i Sverige. Tullfriheten har sedan gammalt avsett endast ? förnödenheter som icke överstiger behovet under resan — tidigare fanns bestäm— ; melsen härom i själva tulltaxeförordningen, numera är den överflyttad till till— ) lämpningsföreskrifterna — vilket synes ge vid handen att stadgandet beträffande ! nu ifrågavarande artiklar endast åsyftat utlänningar. Icke desto mindre torde

man i praktiken ha medgivit även svenskar tullfrihet i Viss utsträckning enligt ifrågavarande bestämmelser, och detta finner kommittén naturligt så länge ingen annan möjlighet fanns att medgiva befrielse från tull för smärre inköp i utlandet. i Detta har emellertid numera såtillvida ändrats, att tullfrihet medgives för dylika i varor intill ett värde av 275 kronor. Ifrågasättas kan huruvida det icke under i sådana förhållanden är principiellt riktigast att förut berörda regel om inräk- i nande av vissa »kapitalvarubetonade» artiklar bland tullfria reseförnödenheter i i fortsättningen endast tillämpas på resande som icke är bosatta i Sverige och att * från utlandet återvändande svenska turister tillerkännes tullfrihet för utomlands

förvärvade artiklar av detta slag endast inom ramen av ovannämnda maximi- belopp. Tydligt är dock att önskvärdheten ur principiell och i viss mån närings— politisk synpunkt av en dylik anordning får vägas mot de olägenheter med avse- ende å resandetrafikens smidiga förlopp som kan vara förenade med densamma.

.Vissa artiklar har strukits i exemplifieringen av de större föremål, som, even—

emedan de enligt kommitténs förslag skulle upptagas med tullfrihet i själva taxan.

Kommittén har vidare ansett det böra övervägas huruvida tillräckliga skäl föreligger att bibehålla nuvarande bestämmelse om att cykel med hjälpmotor må åtnjuta tullfrihet allenast under förutsättning att fordonet är gammalt och brukat.

Enligt nuvarande bestämmelser åtnjutes beträffande för återutförsel avsedda resesouvenirer tullfrihet intill ett sammanlagt värde av högst 2 500 kronor, men endast av resande hemmahörande i utomeuropeiskt land. Nyare internationella överenskommelser kräver höjning av värdegränsen till 2 700 kronor, varjämte resande hemmahörande i europeiskt land skall tillerkännas enahanda förmån intill ett värde av 600 kronor. Enligt kommitténs uppfattning finns för vårt lands

i ' tuellt med ovan berörda inskränkning, skulle få räknas till reseförnödenheter, ! [ l l l 1

vidkommande knappast tillräckliga skäl att upprätthålla någon skillnad mellan nämnda kategorier av resande, utan det förefaller lämpligt att båda kategorierna medgives tullfrihet för ifrågavarande resesouvenirer exempelvis intill ett till 3 000 kronor avrundat belopp.

8 5 5 mom. (nuv. 5 5 f; gtsn 5 5 7 mom.)

Detta moment motsvarar nuvarande 5 % f) tulltaxeförordningen och har här upptagits i av generaltullstyrelsen föreslagen lydelse med en mindre, redaktionell jämkning.

8 5 6 mom. (nuv. 5 5 g och ur h; gtsn 5å ur 8 mom.)

Momentet motsvarar 5 % g) och h) i nuvarande tulltaxeförordning, sistnämnda punkt i vad den avser förnödenheter, men har i enlighet med förslag av general- tullstyrelsen utsträckts till att gälla förnödenheter för alla slag av transport- medel, under det att tullfrihetsförmånen, utom såvitt angår bensin, enligt nu- varande regler endast avser förnödenheter till fartyg eller luftfartyg. Kommit- téns formulering innebär vidare liksom styrelsens förslag tillgodoseende av önskemålet om en uppmjukning av det nuvarande villkoret, att förnödenheterna skall kvarbliva å transportmedlet, i syfte att möjliggöra tillfälligt bortförande av ifrågavarande artiklar utan att tull behöver erläggas. Framhållas må att ben- sin är upptagen med tullfrihet i kommitténs förslag till tulltaxa.

Nuvarande 5 5 h) tulltaxeförordningen omfattar även fartygsinventarier, och generaltullstyrelsen har föreslagit att tullfriheten skall utvidgas till att omfatta jämväl luftfartygsinventarier. Förslaget föranleder icke i och för sig någon erin— ran från kommitténs sida, men kommittén har funnit anledning att ta upp frågan om behandlingen av fartygs- och luftfartygsinventarier i något större samman— hang.

Ifrågavarande bestämmelse i tulltaxeförordningen innebär formellt ett med— givande av tullfrihet för till fartyg hörande inventarier. Detta medgivande gäl- ler dock endast så länge inventarierna kvarblir ombord. Förmånen av tullfrihet för inventarierna sammanhänger med att själva fartygen är befriade från erläg- gande av tull, antingen genom att tullfrihet föreskrivits i tulltaxan eller till följd av att befrielse från förtullning medgivits i tullstadgan. Detta gäller visser— ligen icke sådana enligt taxan tullbelagda fartyg, som förvärvas till Sverige, men inventarier till dylika fartyg torde icke heller utlämnas tullfritt enligt här ifråga— varande stadgande, utan de torde i praktiken vid förtullningen inräknas i far- tygens värde. Kommittén finner detta vara ur saklig synpunkt riktigt och vill erinra om att rubrikerna för fartyg i nuvarande taxa uttryckligen inkluderar tillbehör; att draga en gräns i tullhänseende mellan inventarier och tillbehör till fartyg får anses vara mycket vanskligt. Framhållas må Vidare i detta samman— hang att inventarier till luftfartyg, trots att någon tullfrihetsbestämmelse mot— svarande den för fartygsinventarier hittills icke funnits, i praktiken torde ha

lämnats tullfria, därest luftfartyget varit befriat från erläggande av tull på grund av bestämmelse i tulltaxan eller tullstadgan. Tydligt är att detta liksom förut berörda praxis angående inventarier till tullbelagda fartyg som förvärvas hit till riket grundar sig på den enligt kommitténs åsikt naturliga uppfattningen att inventarier till såväl fartyg som luftfartyg så länge de kvarblir ombord är att anse som delar av transportmedlet och därför bör följa detta i vad avser be- handlingen i tullhänseende. Även om införandet av uttryckliga bestämmelser härom icke kan anses oundgängligen nödvändigt, torde det vara lämpligt att genom sådana bestämmelser undanröja varje tveksamhet på denna punkt och därvid uttryckligen likställa inventarier och tillbehör av ifrågavarande slag. Lik- som fallet nu är beträffande tillbehör bör bestämmelserna ha sin plats i själva taxan i anslutning till rubrikerna för fartyg och luftfartyg; med den uppbygg— nad som den nya nomenklaturen erhållit synes den lämpligaste placeringen vara såsom anmärkningar till kap. 88 (luftfartyg) och 89 (fartyg och båtar).

Enligt vad som torde framgå av det ovan anförda får bestämmelserna i 5 g h) angående inventarier till fartyg redan nu de facto anses ha betydelse mindre som grund för tullfrihet beträffande inventarier som kvarblir på fartygen än som (indirekt) anvisning om att inventarier som ilandföres skall tullbeläggas enligt taxan. Förstnämnda spörsmål skulle framdeles regleras genom de ovan föreslagna anmärkningarna i tulltaxan, och dessa bör givas en utformning som klart angiver även hur ilandförda inventarier skall behandlas. Beträffande fartyg för vilka tull icke erlagts — vare sig på grund av att tulltaxan föreskriver tullfri— het eller tullstadgan medgiver befrielse från förtullning — har icke heller inven- tarierna blivit föremål för tullbeskattning. De bör därför vid ilandförandet själv- fallet tullbeläggas enligt taxans regler för varor av ifrågavarande slag. När det däremot gäller fartyg för vilka tull erlagts, har denna beräknats på ett värde som inkluderar vid förtullningen förefintliga inventarier, och dessa har följaktligen redan blivit belagda med tull, låt vara ofta efter annan tullsats än som gäller för varor av sådan art. Vissa skäl kan anföras för att även i dessa fall tull— belägga ilandförda inventarier efter deras art, men detta skulle förutsätta en omreglering av den redan erlagda tullen, vilket av praktiska skäl icke torde kunna komma i fråga. Kommittén anser därför att den tullbeskattning av inven- tarierna som ägt rum i och med att de inbegripits i fartygets värde vid dettas förtullning bör betraktas som en definitiv förtullning av inventarierna med giltighet även för det fall att inventarierna sedermera ilandföres. Vad nu an- förts gäller icke tillbehör och inventarier, som förvärvas till importerade fartyg av tullbelagt slag efter dessas förtullning eller till svenskbyggda fartyg av sådant slag; dylika särskilt förvärvade artiklar torde vare sig de ilandföres eller kvar- blir ombord böra tullbeläggas efter sin art. Av nu anförda skäl har föreskriften i anmärkningen till kap. 89 om tullbeläggning enligt taxan av inventarier före- slagits skola gälla för inventarier som ilandföres från tullfria eller oförtullade fartyg eller som särskilt förvärvas från utlandet till fartyg av tullbelagt slag. Från regeln om tullbeläggning av ilandförda, icke tidigare förtullade inventa-

rier bör emellertid undantag kunna göras i vissa fall. Detta gäller bl. a. det fall som i generaltullstyrelsens förslag tillgodosetts genom viss omformulering av nu- varande bestämmelser, nämligen då fråga är om tillfälligt bortförande av inven- tarierna för reparation eller dylikt. Vidare bör enligt kommitténs uppfattning tullfrihet i regel kunna medgivas för artiklar som tillvaratages vid upphugg- ning av fartyg eller luftfartyg (jfr vad kommittén anfört härom under nr 89.04 i sitt betänkande angående tulltaxan). Dylikt medgivande torde även i vissa andra fall kunna anses skäligt. Kommittén har funnit den lämpligaste lösningen vara att generaltullstyrelsen erhåller befogenhet att med hänsyn till omstän- digheterna medgiva tullfrihet; härvid torde åtminstone det första av de fall kom— mittén berört här ovan kunna bli föremål för ett generellt stadgande.

Det förslag till anmärkningar till tulltaxans kap. 88 och 89 som kommittén uppgjort återfinnes på sid. 115.

Generaltullstyrelsen har föreslagit ett tillägg till här ifrågavarande punkt i tulltaxeförordningen, avseende tullfrihet för särskilt inkommande ersättnings- och reservdelar för reparation av fartyg på resa till utrikes ort; syftet med detta förslag tillgodoses genom vad kommittén i det följande föreslår under 10 5 tull— taxeförordningen.

8 5 7 mom. (nuv. 5 5 k; gtsn 5 5 10 mom.)

Liksom i generaltullstyrelsens förslag har bestämmelserna angående tullfrihet för proviant givits en mera allmän formulering än vad fallet är i den nuvarande tulltaxeförordningen; kommitténs förslag skiljer sig från styrelsens endast däri att Konungen skulle få avgöra jämväl beträffande vilka slag av transportmedel tull- frihet bör komma i fråga.

Utkastet till tillämpningsföreskrifter upptager i stort sett de detaljbestämmel— ser som nu förekommer i själva tulltaxeförordningen, dock att kommittén icke ansett tillräckliga skäl föreligga att bibehålla det nu i fråga om restaurangvagnar stadgade undantaget från tullfrihet i vad avser konserver och andra dryckesvaror än rusdrycker.

8 5 8 mom. (nuv. 5 5 v; gtsn 5 5 11 mom.)

Detta moment har överförts från nu gällande tulltaxeförordning med allenast en mindre jämkning, innebärande möjlighet till en mera fri tolkning av begrep- pet bestämmelseort än vad nu är fallet.

8 5 9 mom. (nuv. 5 5 i; gtsn 5 5 9 mom.)

Gods som bärgats från förolyckat fartyg eller luftfartyg är i princip icke tull- fritt med mindre det utgör inrikes gods. Annat gods är underkastat förtullning som om det inkommit i vanlig ordning. Härvid föreligger såvitt angår till last hänförliga varor inga speciella bestämmelser angående tulltaxeringen utöver vad som kan gälla beträffande skadade varor i allmänhet. Icke heller för delar eller

egentliga tillbehör till ifrågavarande transportmedel förekommer någon bestäm— melse om befrielse helt eller delvis från tullen. Däremot har sedan gammalt före- skrivits tullfrihet för inventarier tillhörande förolyckat fartyg. 1906 års tulltaxe- kommitté framlade ett förslag att begränsa tullfriheten till inventarier från fartyg som förolyckats i svenskt farvatten, men detta förslag avstyrktes av kommerskollegium och generaltullstyrelsen och blev icke heller genomfört. 1925 års tulltaxerevision ansåg likaledes formuleringen alltför allmänt hållen och föreslog, att tullfriheten skulle gälla endast då det vore fråga om inventarier som inbärgades från fartyget eller tillhört svenskt, utom riket förolyckat fartyg (med vissa Villkor), men även detta förslag till inskränkning av bestämmelserna föll efter att ha avstyrkts av generaltullstyrelsen. Ämbetsverkens inställning till de sålunda framlagda förslagen torde i Viss mån få tillskrivas känslomässiga

i hänsyn, något som för övrigt torde ha varit en bidragande orsak till att bestäm- i melser av detta slag över huvud taget införts. Enligt kommitténs uppfattning

låg det en riktig tanke bakom de förslag som de båda tidigare kommittéerna

! i i

i

!

framlagt, nämligen att den tullfrihet, varom här är fråga, icke rimligen bör avse exempelvis gods som bärgats utomlands och sedan på kommersiell väg försålts hit till landet. Denna uppfattning har för övrigt även kommit till uttryck i ett Kungl. Maj:ts utslag angående tolkningen av ifrågavarande stadgande. Kom- mittén har genom en viss jämkning av formuleringen velat ge uttryck åt att tullfriheten endast bör avse gods som införes till Vårt land i samband med bärg— ningen. Någon egentlig ändring i sak innebär detta knappast.

Däremot föreslår kommittén en saklig ändring så till vida att enligt kommit- téns förslag icke blott inventarier utan även annan till last icke hänförlig materiel som bärgas från fartyg eller luftfartyg skulle komma i åtnjutande av tullfrihet. Kommittén har härvid tänkt på sådana från fartygen eller luftfartygen tillvara- tagna artiklar som fartygsplåt, maskiner o. dyl., vilka icke ansetts falla under

' begreppet inventarier och för vilka därför enligt nuvarande bestämmelser icke ; medgivits tullfrihet. För ett likställande av dylik materiel med inventarier talar i enligt kommitténs uppfattning, förutom svårigheten att draga några gränser :, mellan sådan materiel och inventarier, bl. a. att materiel av ifrågavarande slag ! i händelse av fartygens upphuggning inom landet kan förutsättas i regel bli fri 1 från tull (jfr vad kommittén anfört under nr 8904 i sitt tulltaxeförslag).

Nuvarande bestämmelser föreskriver tullfrihet endast för inventarier till far— tyg, men kommittén finner det i enlighet med av generaltullstyrelsen framlagt förslag naturligt, att tullfriheten utsträckes till att omfatta även inventarier m. m. från förolyckat luftfartyg.

Förevarande moment i tulltaxeförordningen avser även tullfrihet för vissa sjöfynd, i det att där stadgas tullfrihet för sjöfynd med ett värde av högst 10 kronor. Enligt vad generaltullstyrelsen uttalat har flertalet i ämnet hörda lokala tullmyndigheter uttryckt önskemål om höjning av värdegränsen. Denna gräns torde ha fastställts med hänsyn till bestämmelserna i 7 % sjöfyndslagen (1918: 163), där samma värdegräns återfinnes, och styrelsen anser en höjning, förslags—

vis till 25 kronor, i första hand böra vidtagas beträffande det i sistnämnda för- fattning angivna värdet. Med den av styrelsen föreslagna lydelsen, vilken oför— ändrad upptagits i kommitténs förslag, göres tullfriheten beroende av bestäm- melserna i sagda 7 % utan att någon värdegräns angives, varjämte även sådana sjöfynd som avses i 6 % sjöfyndslagen inbegripes i tullfriheten.

8 5 10 mom. (nuv. 5 5 :c; gtsn 5 å 1?! mom.)

Momentet har oförändrat överförts från nuvarande tulltaxeförordning.

8 & 11 mom. (nuv. 5 5 I och m; gtsn 5 5 13 och 1]; mom.)

Nuvarande 5 % tulltaxeförordningen innehåller två olika moment för varor, som införes i samband med inflyttning till riket, det ena avseende varor, som erhållits såsom hemgift eller bröllopsgåva i anledning av giftermål med här i riket bosatt person, det andra avseende flyttsaker i allmänhet. Tillämpnings- området för de båda momenten är något olika, i det att tullfriheten för hemgift och bröllopsgåva är begränsad till »färdiga hushålls— eller klädespersedlar», under det att tullfriheten för flyttsaker i allmänhet avser »husgeråds- eller andra lösöre- persedlar». Vissa olikheter föreligger även med avseende å kravet på den inflyt- tade personens hemvist eller vistelse utomlands. Slutligen gäller beträffande flytt- saker i allmänhet såsom villkor att de är gamla och brukade, under det att dylik begränsning självfallet icke är föreskriven beträffande hemgift och bröllopsgåva.

Enligt kommitténs uppfattning är det lämpligt att tullfriheten i samband med personers inflyttning från utlandet behandlas i ett sammanhang, och att därvid i själva tulltaxeförordningen endast intages ett allmänt hållet stadgande, under det att detaljbestämmelserna i överensstämmelse med av kommittén eljest använda principer överflyttas till tillämpningsföreskrifterna.

Generaltullstyrelsen har föreslagit vissa utvidgningar av tullfrihetsmedgivan- det enligt båda de nuvarande momenten, dels genom att tullfriheten för flytt- saker i allmänhet skulle omfatta även hemberedda livsmedel, dels genom att tullfriheten för varor som införes i anledning av giftermål skulle utsträckas till att avse »färdiga husgeråds-, heminrednings- eller klädespersedlar» samt gälla oavsett på vilket sätt artiklarna förvärvats (alltså icke endast om de utgör hem— gift eller bröllopsgåva). Kommittén biträder styrelsens förslag i vad avser flytt- saker i allmänhet. Vad angår varor som införes med anledning av giftermål kan ifrågasättas, huruvida man icke skulle kunna ta steget fullt ut och låta de för flyttsaker i allmänhet gällande, något liberalare reglerna angående bl. a. omfatt— ningen av tullfrihetsmedgivandet gälla även här. Skillnaden mellan dessa varor och flyttsaker i allmänhet skulle då endast bli den att beträffande den först- nämnda kategorien icke skulle uppställas något villkor att varorna skulle vara gamla och brukade. Tvekan kan dock råda i detta hänseende på grund av risken för missbruk. Kommitténs utkast till tillämpningsföreskrifter har därför på denna punkt givits en alternativ utformning. Enligt kommitténs uppfattning bör hinder

icke möta att ge uttrycket »husgeråds— och lösörepersedlar» sådan tolkning, att däri kan inbegripas även smärre kvantiteter av varor som lakans— och handduks— Väv, vilka ej sällan ingår bland de artiklar som medföres vid inflyttning i anled- ning av giftermål.

8 5 12 mom. (mm. 5 5 n, t, ur u; gtsn 5 5 15, 16: 1—4, ur 17, ur 21; mom.)

Enligt gällande bestämmelser åtnjutes i vissa speciella fall tullfrihet för gåvor, men i övrigt föreligger inga bestämmelser om tullfrihet för benefika förvärv. Generaltullstyrelsen föreslår i enlighet med vad nedan anföres utsträckning i vissa hänseenden av tullfriheten för gåvor samt under hänvisning bl. a. till be— stämmelser i andra länder införande av tullfrihet för arvegods. Kommittén finner det naturligt att tullfrihet i många fall kan vara befogad när det gäller varor av , här ifrågavarande karaktär och föreslår att i tulltaxeförordningen intages en 1 generellt hållen bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att närmare reglera l hithörande frågor i tillämpningsföreskrifterna. ! l

Bland detaljbestämmelserna i utkastet till tillämpningsföreskrifter har först i enlighet med generaltullstyrelsens förslag upptagits husgeråds— och andra lösöre- , persedlar vilka erhållits i arv. Kommittén har till skillnad från styrelsen icke ; ansett det påkallat att föreskriva att varorna skall vara gamla och brukade; % att detta i regel är förhållandet ligger i sakens natur, men om undantagsvis såsom I arv erhålles obegagnade artiklar bör dessa icke på grund därav vara uteslutna * från tullfriheten. Vidare har kommittén av praktiska skäl funnit lämpligt att ; med arv likställa vad som av arvsberättigad erhållits genom testamente; ett j särskiljande av nämnda kategorier av egendom skulle många gånger erbjuda stora svårigheter och även te sig svårförståeligt för mottagaren. Härefter har i utkastet upptagits utmärkelsetecken och hedersgåvor m.m. i enlighet med en av generaltullstyrelsen föreslagen formulering, innebärande viss ' utvidgning av den tullfrihet som för närvarande gäller för av främmande stats- ' myndigheter förlänade ordenstecken och dylikt ävensom utställningsmedaljer och tävlingspris. Generaltullstyrelsen har föreslagit tullfrihet för levande växter och blommor samt färsk frukt, därest varorna såsom gåva överlämnas till sjukhus eller annan j allmän vårdanstalt. Förslaget är motiverat närmast av vissa aktuella fall då * blommor som utgjort utställningsföremål å S:t Eriksmässan eller annan utställ— ning efter dennas slut skänkts till sjukhus. Kommittén är helt införstådd med att tullfrihet bör beviljas i fall som de av styrelsen åsyftade och vill för sin del ifrågasätta om icke tullfrihet mera generellt skulle kunna medgivas för gåvor till sjukhus eller allmän vårdanstalt och har utformat sitt utkast till tillämpnings— föreskrifter i enlighet därmed. Bestämmelsen -om tullfrihet för gåvor till sjömän har i sak oförändrad över- förts från nuvarande tulltaxeförordning, dock i enlighet med vad generaltullsty- relsen föreslagit utan nu gällande reciprocitetskrav.

Tullfriheten för gåvor till vetenskapliga institutioner täcker delvis ett område som är föremål för en i UNESCO:s regi ingången konvention. Beträffande gåvor har man dock här i landet enligt tidigare särskilda bestämmelser sträckt sig längre än vad fallet är i UNESCO-konventionen, och kommittén finner det skäligt att tullfrihet generellt medgives för gåvor för här ifrågavarande ändamål. Det torde vara lämpligast att ett sådant, främst ur intern synpunkt motiverat stad- gande, upptages i samband med reglerna för andra slag av gåvor, under det att de bestämmelser, som mera direkt tar sikte på genomförande av UNESCO- konventionen, behandlas i en punkt för sig (se nedan mom. 15).

Slutligen har i utkastet till tillämpningsföreskrifter i enlighet med generaltull— styrelsens förslag upptagits en helt ny bestämmelse angående tullfrihet för gåvor till enskilda. Styrelsen har härom anfört bl. a. att den å ifrågavarande gåvoförsän— delser belöpande tullen i allmänhet endast torde utgöra obetydliga belopp men att erläggandet av tull i enstaka fall kunde innebära en kännbar ekonomisk uppoffring för gåvomottagaren. Ur statsfinansiell synpunkt anser styrelsen, att bortfallet av de tullbelopp, som för närvarande uttages för dylika gåvoförsän- delser, är av underordnad betydelse. En viss förenkling av tullbehandlingen av gåvoförsändelser skulle bli följden av tullfrihetens genomförande. Styrelsen framhåller också att tullfrihet för gåvor åtminstone i viss utsträckning förekom— mer utomlands. Kommittén vill till fullo instämma i vad generaltullstyrelsen anfört om önskvärdheten av att bereda möjlighet för tullfri införsel av gåvo- försändelser och finner tullstyrelsens förslag med en begränsning till försändelser med ett värde av högst 100 kronor vara en i avvaktan på närmare erfarenheter lämplig anordning.

Generaltullstyrelsen har vidare föreslagit att i ett särskilt moment skulle före- skrivas tullfrihet för gåvor till Föreningen Rädda barnen. Dylik tullfrihet har på senare tid medgivits av riksdagen för två år i sänder och meddelats i kungl. brev till generaltullstyrelsen. Då det här är fråga om ett medgivande som endast tillkommer viss namngiven förening och som i varje fall under normala förhållan— den kommer i tillämpning i ett begränsat antal fall, vill kommittén för sin del ifrågasätta, huruvida icke tullfriheten liksom hittills lämpligen bör föreskrivas i särskilt brev till generaltullstyrelsen, vilket i fortsättningen skulle kunna ut- färdas av Kungl. Maj :t utan riksdagens beslut i varje särskilt fall. Kommittén har därför icke upptagit ifrågavande stadgande i sitt utkast till tillämpnings— föreskrifter.

8 5 13 mom. (nuv. 5 5 o; gtsn 5 5 18 mom.)

Varuprov kommer för närvarande i åtnjutande av särskild tullfrihet enligt 5 & o) tulltaxeförordningen, därest de saknar eller har allenast obetydligt han- delsvärde; för varuprov som icke uppfyller detta villkor kan enligt 8 g 1 mom. samma förordning medgivas temporär tullfrihet, d.v.s. tullfrihet under villkor

att varorna återutföres. Bestämmelserna avser närmast varuprov, som tjänar till att demonstrera (presumtiva) importvarors beskaffenhet eller arbetssätt, men de torde i praktiken ha tillämpats även på varuprov, avsedda att tjäna till ledning för här bedriven varutillverkning. Kommittén finner såväl denna praxis som nuvarande gränsdragning beträffande tillämpningen av särskild och temporär tullfrihet naturlig och ifrågasätter icke någon ändring i dessa hänseenden.

För samma ändamål som varuprov användes i vissa fall mönster eller model- ler. Mönster är enligt gällande bestämmelser likställda med varuprov; med mönster avses därvid enligt den av generaltullstyrelsen utgivna varuhandboken, vilken härvidlag stöder sig på uttalanden i förarbetena, sådana avbildningar av en vara som skall ersätta prov å densamma. Beträffande modeller finnes icke någon annan särskild föreskrift än att temporär tullfrihet enligt 8 g 1 mom. tull— taxeförordningen medgives för varor avsedda att tjäna som bl. a. modeller vid tillverkning av exportvara. Formellt skulle således varken särskild eller temporär tullfrihet kunna ifrågakomma för andra modeller, men i praktiken torde tempo- rär tullfrihet i viss utsträckning ha medgivits genom en vidsträckt tolkning av uttrycket »varuprov och mönster».

I fråga om modeller som tjänar till att demonstrera importvarors beskaffenhet eller arbetssätt torde icke finnas anledning till strängare behandling än som till— lämpas för varuprov. Enligt kommitténs uppfattning bör man, oavsett om modellerna kan anses äga handelsvärde eller ej — något som ju kan vara syn- nerligen vanskligt att avgöra — kunna medgiva särskild tullfrihet, när ändamålet tydligt framgår av material eller utförande. Därest detta icke är fallet bör tempo- rär tullfrihet medgivas.

När fråga är om modeller till ledning vid inhemsk varutillverkning får saken anses vara mera tveksam, i synnerhet om det gäller produktion för hemma- marknaden och betalning erlägges för modellerna. Detta är vanligt bl. a. inom modebranschen, där införsel sker av exempelvis modeller till klänningar, utförda av simpel vävnad eller t.o.m. papper. Modellkostnaderna utgör i dessa såväl som andra fall otvivelaktigt en del av varans manufaktureringskostnader, och en inhemsk producent som själv utarbetar modeller kan med visst fog göra anspråk på samma tullskydd för dessa som för andra manufaktureringskostnader. Betraktar man saken på detta sätt finnes uppenbarligen icke skäl för vare sig särskild eller temporär tullfrihet. Tydligt är å andra sidan att priset för model- lerna väsentligen innefattar »ideella» värden och att förhållandet därför närmar sig vad som gäller beträffande ritningar eller beskrivningar för vilka ju någon tull icke erlägges. Kommittén har funnit skyddssynpunkten åtminstone för vårt lands vidkommande ha mera teoretisk än praktisk betydelse och har därför ansett övervägande skäl tala för en liberal inställning till hithörande spörsmål. Enligt kommitténs uppfattning bör därför modeller för nu ifrågavarande ända— mål kunna behandlas på samma sätt som ovan angivits beträffande modeller för demonstration av importvaror, d.v.s. särskild tullfrihet bör medgivas om

artiklarnas egenskap av modeller tydligt framgår av material eller utförande och temporär tullfrihet om detta icke skulle vara fallet.

Kommittén har i sitt förslag utformat såväl bestämmelserna om särskild tull- frihet i förevarande 8 5 13 mom. som motsvarande stadgande om temporär tullfrihet i 11 5 1 mom. på grundval av de tankegångar som här utvecklats. Härvid har kommittén funnit lämpligt att utställningsföremål, vilka nu i fråga om temporär tullfrihet är likställda med varuprov och mönster, även när det gäller särskild tullfrihet inbegripes under samma regler.

Förslaget till 8 % 13 mom. upptager vidare kinematografisk film utvisande importvaras beskaffenhet eller användning. Beträffande dylik film föreligger en internationell överenskommelse om temporär tullfrihet, i enlighet varmed be— stämmelse härom nu är intagen i 8 5 1 mom. g) tulltaxeförordningen. Förmånen är begränsad till smalfilm och bl. a. förknippad med villkoret att filmen införes i endast ett exemplar. Kommittén har med beaktande av syftet med den svenska tullen på kinematografisk film funnit hinder icke möta att medgiva tullfrihet utan tidsbegränsning och utan nu gällande inskränkningar och villkor.

Nuvarande bestämmelse i 5 5 o) tulltaxeförordningen om tullfrihet för kata- loger, prislistor och annat merkantilt tryck har icke medtagits i förevarande moment, eftersom dessa varor upptagits med tullfrihet i kommitténs tulltaxe— förslag.

8 g 11; mom. (nuv. —; gtsn 5 5 ur 17, 21 mom.)

Enligt punkt 4.6 i bilaga 9 till konventionen om internationell luftfart, till vilken Sverige anslutit sig, rekommenderas medlemsstaterna att medgiva befrielse från tull för markutrustning till internationella flygplatser. Generaltullstyrelsen har i anledning härav och under hänvisning till en framställning i ämnet från Scandinavian Airlines System föreslagit, att tullfrihet för dylik utrustning enligt en ur nämnda bilaga hämtad definition skulle stadgas i ett särskilt moment i förevarande paragraf av tulltaxeförordningen. Ehuru de principiella grunderna för den särställning i jämförelse med andra trafikmedel, som lufttrafiken bl. a. på grund av ifrågavarande överenskommelse kommit att intaga, icke förefaller helt klara, har kommittén, med beaktande jämväl av det förhållandet att utrust- ning av här ifrågavarande slag i allmänhet icke tillverkas i Sverige, funnit det naturligt att vårt land följer den gjorda rekommendationen. Kommittén har dock funnit lämpligt att preciseringen av den åsyftade materielen sker i till- lämpningsföreskrifterna och att varorna i tulltaxeförordningen upptages under en mera generell beteckning. Materielen torde enklast kunna preciseras genom en hänvisning till den vid konventionen fogade bilagan, även om en sådan an- ordning formellt icke är helt invändningsfri, eftersom ändringar i bilagan kan vid- tagas av Internationella luftfartsorganisationen (ICAO) utan de enskilda län- dernas godkännande. Kommittén har för enkelhetens skull i sitt utkast till tillämpningsföreskrifter använt en sådan hänvisning och vill framhålla att denna

avser endast materielens beskaffenhet, icke den i bilagan förekommande inskränk- ningen till import som sker av annan fördragsslutande stats lufttrafikföretag. Bestämmelsen i fråga blir följaktligen liksom i generaltullstyrelsens förslag tillämplig även —— och i praktiken framför allt — på den markutrustning som importeras av svenska lufttrafikföretag. Kommittén har icke ingått på frågan huruvida det av exempelvis förhandlingsskäl kan vara påkallat att såvitt angår utländska företag kräva reciprocitet såsom villkor för åtnjutande av den ifråga- varande förmånen. Enligt kommitténs förslag skulle bestämmelsen bli till- lämplig även på materiel som importeras av exempelvis luftfartsstyrelsen. Generaltullstyrelsen har föreslagit att tillsammans med nyssnämnda mark— utrustning skulle upptagas artiklar för utbildning av flygförare (»linktrainers», »flight simulators»). Dylika artiklar är särskilt upptagna i kommitténs tull- taxeförslag under nr 88.05 med tullfrihet och behöver vid sådant förhållande * icke nämnas i detta sammanhang. * Förut nämnda bilaga 9 till den internationella luftfartskonventionen inne— ; håller även i punkt 10.2 ett stadgande om skyldighet för fördragsslutande stat i att »vidtaga erforderliga åtgärder för underlättande av tullfri, temporär införsel i till sitt territorium av alla luftfartyg, redskap, reservdelar och utrustning, som erfordras vid efterspaning, räddning, undersökning, reparation eller bärgning » av skadat luftfartyg, hemmahörande i annan stat». Generaltullstyrelsen har i anledning härav och under hänvisning till en framställning i ämnet från luft— fartsstyrelsen föreslagit en bestämmelse i förevarande paragraf i tulltaxeförord- l ningen om tullfrihet för varor som införes för att användas vid räddnings— eller * bärgningsföretag. Ehuru rekommendationen i fråga endast avser temporär tull— frihet har styrelsen, under åberopande av att det med hänsyn till ändamålet med införseln är av vikt att denna kan ske med minsta möjliga formaliteter, föreslagit att bestämmelsen i fråga upptages i förvarande paragraf och alltså tek- niskt sett konstrueras som särskild tullfrihet, dock med skyldighet att återutföra de varor som icke förbrukats eller gått förlorade under hjälparbetet. Styrelsen har inhämtat att medverkan från luftfartsverkets personal kan påräknas för den kontroll över artiklarnas användning och återutförsel som kan finnas lämplig. Kommittén ansluter sig i sak till vad generaltullstyrelsen anfört men har funnit det lämpligare att upptaga ifrågavarande bestämmelse i samma moment som förut behandlade stadganden rörande markutrustning för flygplatser. Varornas beskaffenhet torde liksom när det gäller nyssnämnda utrustning kunna precise- * ras i tillämpningsföreskrifterna och kommittén har liksom när det gäller mark- utrustningen i sitt utkast gjort detta genom hänvisning till den förut omnämnda bilagan. Tillämpningsföreskrifterna torde med hänsyn till de speciella och rela- tivt sällsynta fall då ifrågavarande tullfrihetsmedgivande behöver tagas i anspråk kunna göras kortfattade och utöver preciseringen av varuslagen in— skränkas till ett åläggande för luftfartsstyrelsen att till generaltullstyrelsen lämna rapport om materiel som eventuellt kvarstannar i landet.

Sverige anslöt sig år 1952 till en i UNESCO:s regi ingången konvention angå- ende import av materiel av undervisnings-, vetenskaplig och kulturell karaktär. Enligt denna konvention åtager sig de deltagande staterna att medgiva tullfri införsel av viss närmare angiven materiel av ifrågavarande karaktär inom föl- jande kategorier:

A. böcker, publikationer och dokument; B. konstverk och kollektionsföremål av undervisnings-, vetenskaplig eller kulturell karaktär;

C. bild- och ljudmateriel av undervisnings-, vetenskaplig eller kulturell karaktär;

D. vetenskapliga instrument eller apparater; E. materiel för blinda.

Åtskilliga av de åsyftade artiklarna var redan tidigare tullfria enligt här i landet gällande bestämmelser, och beträffande övriga artiklar effektuerades tullfriheten genom vid 1952 års riksdag vidtagna ändringar i tulltaxan eller i tulltaxeförord- ningen. Vad den sistnämnda beträffar vidtogs sålunda ändringar i 5 % u), y) och z), varjämte i samma paragraf tillkom de nya momenten ä) och 6). Enligt det av kommittén framlagda förslaget till tulltaxa skulle många av de varuslag, som nu är upptagna i dessa moment, exempelvis ljudåtergivningsmateriel bli fria från tull enligt tulltaxan och sålunda icke längre behöva upptagas i tulltaxe- förordningen. De varor som efter denna »utrensning» skulle återstå är följande:

ur mom. u): vetenskapliga instrument och apparater; ur mom. y): framkallad kinematografisk film, inbegripet journalfilmer med aktuellt värde, samt (vissa) skioptikonbilder med undervisnings-, vetenskaplig eller kulturell karaktär;

ur mom. z): dioramor, klichéer, (vissa) skioptikonbilder och framkallad kine- matografisk film, vilka har till syfte att göra reklam för resor eller studier i främmande länder eller att sprida kännedom i allmänhet om dessa länder;

ur mom. ä): inga; ur mom. ö): vissa varor av undervisnings-, vetenskaplig eller kulturell karaktär, tydligen avsedda för hjälp åt blinda.

Beträffande de under moment z) återstående varorna är att märka att de i allmänhet icke beröres av UNESCO—konventionen utan huvudsakligen faller under en särskild turistkonvention (se härom nedan under moment 16).

Kommittén har funnit det vara mest praktiskt att i själva tulltaxeförordningen införa ett enda moment med ett generellt stadgande om tullfrihet för varuslag inom UNESCO-konventionens tillämpningsområde och att därefter i tillämp- ningsföreskrifterna specificera de olika varukategorierna. Härvid har det dock befunnits lämpligt att göra undantag dels för de i moment z) upptagna artiklarna, vilka såsom i första hand avseende en annan konvention lämpligen behandlas

i annat sammanhang (se nedan), dels av skäl som i det följande anföres för de i moment y) upptagna journalfilmerna. Eftersom kommittén på detta sätt »flyttar över» tulltaxeförordningens bestämmelser till tillämpningsföreskrifterna må här lämnas en relativt utförlig kommentar till det av kommittén uppgjorda utkastet till tillämpningsföreskrifter.

Moment 1 i utkastet till tillämpningsföreskrifter motsvarar vad som återstår i moment y) med undantag av nyssnämnda journalfilmer. Villkoret att materie- len skall ha framställts av Förenta Nationerna eller dess fackorgan eller inkomma till undervisnings-, vetenskapliga eller kulturella institutioner eller sammanslut- ningar har sitt ursprung i konventionstexten och har oförändrat överförts från nuvarande tillämpningsföreskrifter. Kommittén har emellertid i sitt utkast gjort ett tillägg som möjliggör medgivande av tullfrihet även om materielen icke im- porteras av organisation eller sammanslutning av nyssnämnda karaktär. Avsik- ten med detta tillägg är bl. a. att möjliggöra tullfrihet för exempelvis instruk- tionsfilmer för arbetarutbildning. Vidare täckes härigenom en ännu gällande konvention av år 1933 om undervisningsfilm, vilken i stort sett är betydligt mera restriktiv än UNESCO-konventionen men icke direkt uppställer nämnda villkor.

Enligt generaltullstyrelsens förslag skulle i motsvarande moment av tulltaxe- förordningen upptagas pressbilder, men eftersom dylika bilder enligt det av kom- mittén framlagda tulltaxeförslaget skulle bli fria från tull är ett dylikt tillägg icke påkallat.

Moment 2 i utkastet till tillämpningsföreskrifter motsvarar huvuddelen av nu- varande 5 % u). Enligt gällande formulering av tulltaxeförordning och tillämp- ningsföreskrifter har man beträffande här ifrågavarande instrument och appara- ter en så att säga dubbel garanti för att det gäller materiel för vetenskapligt ändamål: det skall vara fråga om vetenskapliga instrument och apparater, och materielen skall inkomma till vetenskaplig institution eller undervisningsanstalt. Tolkningen av förstnämnda villkor har visat sig erbjuda mycket stora svårig- heter. Forskningsrådens samarbetsdelegation har också gjort en framställning i ämnet av huvudsaklig innebörd att tullfrihetsmedgivandet skulle anknytas enbart till det sistnämnda kriteriet, men att detta å andra sidan skulle i viss mån skärpas genom att tullfrihet skulle medgivas endast vid import till särskilt uppräknade institutioner. Kommittén har funnit detta förslag, till vilket kom- merskollegium och generaltullstyrelsen ställt sig välvilliga, utgöra en lämplig lös- ning av problemet. Emellertid synes i överensstämmelse med vad kommers- kollegium anfört i utlåtande över samarbetsdelegationens framställning möjlighet böra finnas även för andra än de särskilt uppräknade institutionerna att komma i åtnjutande av här åsyftade tullfrihet. Kommittén har i detta syfte i sitt utkast infört ett stadgande om särskild prövning av generaltullstyrelsen i samråd med kommerskollegium. Framhållas må att inhemska producentintressen icke torde kunna skadas av den föreslagna uppmjukningen av bestämmelserna, enär man

fortfarande skulle bibehålla villkoret att varor av ifrågavarande slag icke tillver— kas inom riket. Tolkningen av det i detta sammanhang nu använda uttrycket »fullt motsvarande vetenskapliga värde» har visat sig erbjuda vissa svårigheter; i förslaget användes det enligt kommitténs uppfattning mera adekvata uttrycket »för ifrågavarande ändamål lika användbara». Kommittén har övervägt en före- skrift om att ifrågavarande villkor skulle bestyrkas av forskningsrådens samar- betsdelegation (eventuellt det statens forskningsråd vars verksamhetsområde när- mast beröres) men icke funnit tillräckliga skäl för ett sådant stadgande. Tillförlit- lig utredning i ämnet bör givetvis föreligga, varvid även det antydda sättet kan komma i fråga, men det torde icke vara nödvändigt att i tillämpningsföreskrif- terna stadga något bestämt förfarande.

Generaltullstyrelsen har föreslagit att tillsammans med här ifrågavarande instrument och apparater upptages (annan) utrustning som inkommer såsom gåva till vetenskaplig institution för användning i dess verksamhet. Enligt vad som framhållits vid behandlingen under moment 12 av frågan om tullfrihet för gåvor i allmänhet har kommittén funnit lämpligast att under sistnämnda moment behandla även gåvor av det slag som åsyftas av generaltullstyrelsen.

Moment 3 i kommitténs utkast till tillämpningsföreskrifter motsvarar exakt de i nuvarande moment ö) givna stadgandena.

Vad beträffar förut berörda journalfilmer gäller för närvarande enligt tillämp- ningsföreskrifterna att tullfrihet må åtnjutas för högst två för kopieringsändamål införda kopior av varje film. Detta villkor överensstämmer med konventionen. Tydligt är att dessa artiklar i viss mån är av annan karaktär än flertalet andra artiklar, som behandlats i detta sammanhang, bland annat såtillvida att tullfriheten icke är förknippad med något krav på att varorna skall importeras av institution med undervisnings-, vetenskapligt eller kulturellt syfte utan med- gives även vid import av rent kommersiell natur. Enligt kommitténs uppfattning kan det därför ifrågasättas huruvida bestämmelsen om här ifrågavarande filmer bör ha sin plats i tulltaxeförordningen. Framhållas må i detta sammanhang att kommitténs förslag till tull på film (nr 37.07) endast avser skydd för kopierings- verksamheten och att på grund därav tullfrihet föreslagits för negativ film. Tydligen skulle det icke vara stridande mot syftet med tullen på film av annat slag om tullfrihet medgåves även för positiv film som endast är avsedd för kopie— ring. Kommittén har därför funnit den lämpligaste lösningen av frågan om tull- frihet för här ifrågavarande journalfilmer, vilka ju såsom nämnts skulle vara avsedda för kopiering, vara att rubriken 37.07 A i kommitténs tulltaxeförslag, vilken upptager negativ film med tullfrihet, utvidgas till att omfatta även positiv film avsedd att användas uteslutande för kopiering. Någon anledning att be- gränsa tullfriheten för dylik film till nu ifrågavarande journalfilmer torde emel- lertid icke föreligga, utan tullfrihet bör kunna medgivas även för andra slag av filmer. Kommittén föreslår i enlighet härmed att nr 37.07 i kommitténs förslag till tulltaxa erhåller på sid. 114 angiven ändrad lydelse.

8 5 16 mom. (nuv. 5 5 m- a; gtsn 5 g ur 26 mom.)

Inom Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa utarbetades år 1949 förslag till vissa konventioner med syfte att förenkla tullformaliteterna för internationell trafik. I avvaktan på att dessa konventionsförslag framdeles skulle bli föremål för Vidare bearbetning och slutbehandling vid en ifrågasatt världskonferens undertecknade vissa europeiska stater, däribland Sverige, samma år en överenskommelse om provisorisk tillämpning av konventionsförslagens bestämmelser från och med den 1 januari 1950. Enligt en av de sålunda proviso— riskt ikraftsatta konventionerna förband sig de avtalsslutande staterna att med- giva tullfrihet för åtskilliga slag av artiklar som införes i samband med turist— trafik. Beträffande flertalet av dessa artiklar fanns redan tidigare i den svenska tulltaxeförordningen bestämmelser om tullfrihet, men vårt lands anslutning föran- ledde likväl vissa jämkningar och utvidgningar av tullfrihetsmedgivandena i flera moment under 5 & tulltaxeförordningen, däribland främst i moment z) angående tullfrihet för turistpropagandamateriel. Den planerade världskonferensen har sedermera avhållits och resulterat bl. a. i en konvention om lättnader till förmån för turisttrafiken jämte ett därtill anslutet tilläggsprotokoll angående införsel av handlingar och materiel för turistpropaganda. Vidare har inom OEEC anta- gits vissa resolutioner i dessa ämnen, vilka såvitt nu är i fråga i sak överens- stämmer med nyssnämnda konvention och protokoll. Generaltullstyrelsen har i skrivelse till finansdepartementet den 17 mars 1956 framlagt förslag till sådana ändringar i nyssnämnda 5 % z) tulltaxeförordningen ävensom i 8 & samma förordning vilka ansetts påkallade av OEEC-resolutionerna. Åtskilliga av de varuslag som här åsyftas skulle enligt det av kommittén framlagda förslaget till ny tulltaxa komma att åtnjuta tullfrihet. Bortsett från dessa artiklar innebär styrelsens förslag att turistpropagandamateriel skulle behandlas enligt följande:

tullfrihet enligt 5 % 2) skulle liksom tidigare medgivas för kinematografisk film, skioptikonbilder, dioramor och klichéer samt utsträckas till hemslöjdsprover av obetydligt värde;

tullfrihet enligt en ny bestämmelse i 8 % tulltaxeförordningen skulle medgivas för gobelänger, skyltmateriel, flaggor, hemslöjdsalster, nationaldräkter och lik- nande föremål, under förutsättning att de återutföres inom ett år från införseln.

Tullfriheten för de nytillkomna varorna skulle endast avse artiklar som avsänts från vederbörlig turistorganisation till ackrediterad representant eller utsett ombud här i landet.

Kommittén finner de föreslagna lättnaderna för införsel av turistmateriel, oavsett våra avtalsenliga förpliktelser, motiverade, och vill för sin del ifråga- sätta, huruvida icke de artiklar, som enligt generaltullstyrelsens förslag skulle upptagas i 8 % tulltaxeförordningen, med hänsyn till sin karaktär och de omstän- digheter, under vilka de är avsedda att införas, skulle kunna lämnas fria från tull utan formellt krav på återutförsel. Kommittén föreslår därför att i tulltaxeför- ordningen intages ett generellt stadgande om tullfrihet för materiel för turist-

propaganda i den mån Konungen därom förordnar och att i tillämpningsföre- skrifterna stadgas att dylik tullfrihet skall medgivas för samtliga här ifråga- varande artiklar med iakttagande av det i konventionen förutsedda villkoret att materielen avsänts av vederbörlig turistorganisation och införes för och under ansvar av ackrediterad representant eller godkänt ombud. Detta villkor gäller icke för närvarande i fråga om de i 5 % z) upptagna artiklarna, varför en bestäm- melse av denna innebörd här teoretiskt skulle innebära en viss skärpning, men detta torde i praktiken vara betydelselöst, då materiel av ifrågavarande slag så gott som undantagslöst torde inkomma i denna ordning.

5. Tullfrihet för gränsbefolkningen (9 5 )

Nuvarande 6 % tulltaxeförordningen innehåller bestämmelser om vissa tullfri- hetsförmåner för gränsbefolkningen. Förmånerna är enligt kommitténs uppfatt- ning varken ur näringspolitisk eller fiskal synpunkt av sådan betydelse att en detaljreglering av desamma i själva tulltaxeförordningen kan anses erforderlig. Kommittén har därför i sitt förslag till denna förordning endast upptagit ett generellt bemyndigande för Konungen att förordna om tullfrihet för varor som införes i egentlig gränstrafik.

Moment 1 i utkastet till tillämpningsföreskrifter upptager ett stadgande, avsett att ersätta de nu i 6 g 1 mom. tulltaxeförordningen intagna bestämmelserna om tullfrihet för begränsade kvantiteter livsmedel och vissa andra produkter, då de vid resa annorledes än med järnväg medföres från Norge till Sverige över viss del av gränsen. Dessa bestämmelser tillkom ursprungligen vid mellanrikslagens upphörande år 1897 och fick i huvudsak sin nuvarande lydelse vid 1906 års riks- dag. Enligt uttalande i proposition till denna riksdag var ändamålet med tullfri- heten huvudsakligen »att bereda befolkningen i de mot Norge gränsande trak- terna av Sverige, där i saknad av tillfredsställande kommunikationer erforderliga livsförnödenheter icke kunna erhållas från Sverige utan att genom dryga frakter bliva oskäligt fördyrade, möjligheter att på någorlunda nära håll förse sig med sådana förnödenheter och andra erforderliga förbrukningsartiklar i mindre kvan- titeter utan att behöva erlägga tull för desamma». Förhållandena i gränstrak- terna har numera undergått stora förändringar, främst genom tillkomsten av förbättrade kommunikationer, så att tillämpning av ifrågavarande bestämmelser nu knappast ifrågakommer. Detta framgår bl.a. av uttalanden av cheferna för tullverkets gränsdistrikt, vilka samtliga föreslagit att de nuvarande bestäm- melserna på området slopas. Gränsbefolkningens intresse av viss tullfrihet skulle i stället tillgodoses genom de bestämmelser som gäller för resande, vilka bestäm- melser nyligen utvidgats till att omfatta varor i allmänhet till ett värde av högst 275 kronor. Framhållas kan i detta sammanhang att vissa av de varuslag, som beröres av de nuvarande reglerna, enligt tulltaxeförslaget skulle upptagas med tullfrihet; nu medgivna kvantiteter av återstående varuslag torde i stort sett

rymmas inom det angivna beloppet. Kommittén har funnit lämpligt att frågan löses på sätt som sålunda antytts. Eftersom det icke kan anses självklart att här ifrågavarande kategori av importörer är att likställa med resande, har kommit- tén funnit lämpligt att i tulltaxeförordningen intages en uttrycklig bestämmelse härom. Vidare har kommittén funnit skäligt att denna kategori i trakter där befolkningen normalt är hänvisad att anskaffa sitt behov av vissa varor i grann- landet får tillfälle att komma i åtnjutande av tullfriheten utan hinder av att resan företagits i syfte att förvärva eller införa varorna i fråga. Däremot har skäl icke ansetts föreligga att bibehålla den enligt nuvarande bestämmelser före- liggande möjligheten för generaltullstyrelsen att medgiva dispens i fråga om varor som införes i handelssyfte.

Bestämmelserna i mom. 2 i utkastet till tillämpningsföreskrifter avser att inne- fatta i huvudsak samma förmåner som 6 % 2 mom. och 7 % e) i nuvarande tull- taxeförordning. Texten har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med sist- nämnda författningsrum men omfattar även redskap, för vilka tullfrihet nu stadgas i förstnämnda författningsrum, samt maskiner, vilka med hänsyn till användningsområdet ansetts böra jämställas med redskap. Däremot har utsäde och kreatur samt dragare, som nu är upptagna i 6 5 2 mom. resp. 7 % e), icke medtagits, enär de skulle bli tullfria enligt tulltaxan. Förslaget innebär att tull- frihetsförmånen såvitt angår redskap (och maskiner) icke längre skulle vara inskränkt till den som äger eller brukar fastigheter inom visst maximiavstånd på ömse sidor om gränsen; bestämmelsen om att införseln skall ske till när- belägen ort i Sverige får enligt kommitténs uppfattning anses innebära en till- fyllestgörande avgränsning av ifrågavarande förmåner. För den som äger eller brukar fastighet på ömse sidor om gränsen innebär å andra sidan den nya texten, att det formellt införts ett tidigare icke förekommande villkor, nämligen att det skall vara fråga om användning under kortare tid. Kommittén har emellertid icke avsett någon närmare precisering av detta uttryck utan förutsätter att det i nu åsyftade fall kan ges en sådan tolkning att minskning icke inträder i den nu enligt 6 % 2 mom. medgivna förmånen.

Moment 3 i utkastet till tillämpningsföreskrifter motsvarar det stadgande som nu återfinnes i 6 % 3 mom. tulltaxeförordningen; den i nuvarande bestämmelser förekommande exemplifieringen av åsyftad bearbetning har ansetts kunna ute- slutas, och innebörden av nuvarande uttryck »gränsbefolkningen» har preciserats genom användande här liksom i de föreslagna momenten ] och 2 av uttrycket »befolkningen vid rikets landgräns».

Kommittén vill beträffande denna paragraf framhålla att det kan vara lämpligt att taga kontakt med vederbörande myndigheter i grannländerna innan tillämp- ningsföreskrifterna definitivt utformas.

6. Temporär tullfrihet för transportmedel ( 10 å )

Nuvarande tulltaxeförordning innehåller i 7 & bestämmelser om temporär tullfrihet för transportmedel, som begagnas för införsel till eller är avsett för utförsel från riket av varor eller personer, ävensom för transportmedel, som medföres av resande vilken endast tillfälligtvis skall vistas inom riketl; tullfri— het kan även medgivas för särskilt inkommande delar för reparation av dylika transportmedel.

Transportmedel som inkommer i trafik är emellertid enligt 148 % tullstadgan i viss utsträckning fritagna från förtullning och kommer då i åtnjutande av tullfrihet oavsett tulltaxeförordningens bestämmelser. Friheten från förtullning avser fartyg, vissa luftfartyg samt järnvägsmateriel; den gäller icke i fall då transportmedlen förvärvas till Sverige från utlandet. Annat transportmedel än ovan nämnts är enligt tullstadgan underkastat förtullning även om det inkom- mer i trafik; vid förtullningen kan emellertid tulltaxeförordningens bestämmel- ser om temporär tullfrihet komma i tillämpning.

Fritagandet i viss utsträckning av transportmedel från förtullning, när de inkommer i trafik, får anses grunda sig på att det icke är fråga om införsel i egentlig bemärkelse. Huruvida någon skillnad härvidlag föreligger mellan olika slag av transportmedel kan diskuteras, men praktiska skäl torde tala för den i tullstadgan genomförda distinktionen. Kommittén anser sig icke ha anledning ifrågasätta någon principiell ändring i detta hänseende utan föreslår endast vissa smärre jämkningar enligt vad som närmare utvecklas i det följande.

Enligt nuvarande lydelse av 148 & tullstadgan åtnjutes befrielse från förtull- ning i fråga om luftfartyg med en tjänstetomvikt av mer än 7 500 kg. Viktgrän- sen sammanhänger med att ifrågavarande större luftfartyg enligt tulltaxan åt- njuter tullfrihet. Kommittén har i sitt betänkande angående tulltaxan föreslagit tullfrihet för luftfartyg oavsett storleken, varför det synes lämpligt att den i tull- stadgan föreskrivna befrielsen från förtullning utsträckes till att omfatta alla luftfartyg. Vidare åtnjutes i fråga om järnvägsmateriel för närvarande befrielse från förtullning under en tid av högst 90 dagar från införseln (med möjlighet för generaltullstyrelsen att i särskilt fall medgiva förlängning). Enligt kommit- téns uppfattning finnes knappast anledning bibehålla denna tidsbegränsning, eftersom materielen enligt stadgande i nuvarande tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen, vilket i sak torde böra bibehållas, icke får användas i egentlig inrikestrafik, för så vitt denna icke står i samband med materielens ] in- och utförsel. Denna bestämmelse torde få anses innebära tillräcklig garanti mot missbruk. Kommittén föreslår därför att den i 148 & tullstadgan beträf- fande järnvägsmateriel föreskrivna tidsbegränsningen i fråga om befrielse från förtullning slopas men att i stället dit överföres det nu i tillämpningsföreskrif-

1 Nämnda paragraf innehåller även bestämmelser om temporär tullfrihet för dragare och fordon i gränstrafik; beträffande dessa hänvisas till vad därom anföres under 9 & i kommitténs förslag (2 mom. i tillämpningsföreskrifterna).

terna till tulltaxeförordningen förekommande förbudet mot inrikestrafik. För- slag till ändrad lydelse av 148 & tullstadgan jämte utkast till tillämpningsföre- skrifter återfinnes på sid. 115.

Beträffande härefter frågan om temporär tullfrihet för transportmedel, som icke jämlikt tullstadgan fritages från förtullning, har kommittén funnit lämpligt att i tulltaxeförordningen införes ett allmänt hållet stadgande (10 å), inne- bärande bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna om sådan tullfrihet. For- muleringen av paragrafen tager fasta på den omständighet, som i förevarande fall måste vara den väsentliga förutsättningen för tullfrihetsmedgivandet, näm- ligen att transportmedlen endast tillfälligt skall användas inom riket, och för- utsätter att erforderlig detaljreglering sker genom tillämpningsföreskrifterna. Enligt förslaget kan temporär tullfrihet medgivas för delar och tillbehör till transportmedel, under det att nuvarande regler endast upptager delar; gräns— dragningen mellan delar och tillbehör är vansklig, och någon anledning att i detta sammanhang skilja mellan dessa varukategorier har icke ansetts föreligga. Framhållas må att formuleringen medgiver beviljande av temporär tullfrihet för ifrågavarande artiklar, även om transportmedlet är tullfritt enligt taxan eller fritaget från förtullning enligt tullstadgan.

i Liksom hittills blir den faktiska innebörden av bestämmelsen i tulltaxeför- 1 ordningen givetvis i hög grad beroende av hur tillämpningsföreskrifterna utfor- mas, och kommittén har därför ansett sig böra genom utkast till dylika före- skrifter relativt utförligt belysa hur kommittén tänkt sig tillämpningen av be- stämmelsen i fråga. Innan kommittén framlägger sin uppfattning i hithörande detaljfrågor torde det dock vara lämpligt att här något beröra nuvarande regler. Bestämmelserna | på detta område har genomgått en successiv utveckling, vilken inneburit allt l större lättnader för trafiken, men dessa lättnader har i regel icke gjorts gene- rellt tillämpliga, utan bestämmelser från tidigare utvecklingsstadier kvarstår för tillämpning under vissa omständigheter. Ursprungligen gällde beträffande tullfrihet för transportmedel i huvudsak samma bestämmelser som för varor i allmänhet, d. v. s. temporär tullfrihet medgavs endast efter skriftlig ansökan och mot deposition av eller säkerhet för tullavgifterna. Ganska tidigt träffades ! emellertid i fråga om motorfordon internationella överenskommelser om olika slag av passersedlar, innebärande att vederbörande motorsammanslutningar ställde sig som garanter för tullens erläggande, på grund varav tullfrihet kunde medgivas utan särskild ansökan och utan deposition eller säkerhet. Förfarandet med ansökan och deposition kvarstod emellertid för motorfordon som icke var utrustade med passersedel liksom också för andra slag av transportmedel. Beträffande motorfordon registrerade i Danmark, Norge och Finland infördes emellertid år 1938 den väsentliga lättnaden att temporär tullfrihet medgavs mot allenast en utfästelse av den resande att fordonet skulle återutföras inom

föreskriven tid men utan något depositionsförfarande; möjligheten för tullverket att utfå tull i händelse motorfordonet icke återutfördes tillgodosågs genom be- stämmelse att motorfordonet i dylikt fall kunde på anmälan av generaltull- styrelsen omhändertagas av polismyndighet. Detta system avskaffades år 1954 och ersattes med en anordning enligt vilken motorfordon från nämnda länder erhåller temporär tullfrihet mot företeende av registreringshandling eller mot att det eljest visas att fordonet är registrerat i något av nämnda länder; möj- ligheten att utfå tull i händelse motorfordonet kvarstannar inom landet till- godoses liksom tidigare genom att fordonet i dylika fall kan omhändertagas av myndigheterna. Beträffande andra transportmedel än sådana, för vilka tullfrihet mot passersedel eller registreringshandling medgives, infördes den bestämmelsen att för erhållande av temporär tullfrihet icke längre erfordras egentlig ansökan utan endast utfästelse angående motorfordonets återutförsel, vilken utfästelse dock, till skillnad från tidigare nämnda utfästelser för nordiska motorfordon, är förknippad med krav på tulldeposition. Enligt vad som torde framgå av den sålunda lämnade redogörelsen förekommer således för närvarande tre olika system för medgivande av temporär tullfrihet beträffande transportmedel:

1. generellt gäller att transportmedel erhåller temporär tullfrihet mot ut- fästelse i förening med depositionsförfarande;

2. motorfordon med passersedel erhåller temporär tullfrihet mot företeende av denna, vilken innefattar garanti för utfående av tullen i händelse motorfordonet icke återutföres;

3. motorfordon registrerade i de nordiska länderna erhåller temporär tullfri- het utan något dokument och utan att säkerhet eller garanti ställes för tull- beloppet.

Det alldeles övervägande antalet transportmedel som kommer i åtnjutande av temporär tullfrihet faller under punkten 3, beträffande vilken tullverket icke har annan säkerhet för tullen än möjligheten att omhändertaga och eventuellt försälja fordonet. Denna möjlighet är f.ö. i praktiken mycket begränsad, då in- förseldagen icke framgår av någon handling, varför tullverket endast i rena undantagsfall kan påvisa, att visst fordon kvarstannat för länge inom landet. Enligt 14 & vägtrafikförordningen kan dock svensk registrering av infört fordon icke erhållas med mindre det styrkes att tull erlagts, vilket givetvis i avsevärd grad minskar riskerna för att ifrågavarande anordning utnyttjas till illegal import. Gällande bestämmelser om undantag beträffande fordon med utländsk registrering från vissa stadganden i vägtrafikförordningen (kk 30 juni 1952, nr 520) har emellertid erhållit sådan avfattning att vissa möjligheter torde före- ligga att genom en kortvarig utförsel en gång om året kringgå kravet på svensk registrering av sådant fordon även om fordonet i praktiken stadigvarande an- vändes inom landet.

Trots att vissa anmärkningar principiellt kan göras mot det system som till- lämpas beträffande nordiska motorfordon, torde några allvarligare olägenheter

ur tullsynpunkt hittills icke ha visat sig, och frågan kan ställas huruvida icke detta system skulle kunna tillämpas för alla motorfordon. Tullverket torde icke ha bättre möjligheter att utfå tullen genom omhändertagande av fordonet, när det gäller nordiska vagnar än när det gäller andra motorfordon. Vissa omstän— digheter gör emellertid att tvekan kan råda beträffande en allmän tillämpning av detta system. Framhållas må sålunda att de faktiska prisförhållandena icke inbjuder till missbruk så länge det endast gäller de nordiska länderna men väl skulle kunna göra detta om förmånen gåves större utsträckning. Vidare är att märka att trafikförsäkringsbestämmelserna beträffande motorfordon från icke nordiska länder kräver att fordonens införseldag fastställes. Kommittén har med hänsyn bland annat till dessa förhållanden ansett sig icke böra föreslå en generell tillämpning av det för nordiska motorfordon gällande systemet.

Enligt kommitténs uppfattning bör det emellertid vara möjligt att genomföra en avsevärd förenkling beträffande icke—nordiska fordon. Huvudsaken är att trafiken hålles under sådan kontroll att man kan konstatera att fordonen inom föreskriven tid återutföres. Tillämpas dylik kontroll torde den för nordiska fordon gällande anordningen med omhändertagande av eventuellt kvarstannan- de fordon kunna anses tillfyllest för att säkerställa uttagandet av tull och såle- des säkerhet i form av deposition eller passersedelsgaranti kunna undvaras. Därest man önskar bibehålla samma kontroll, frånsett tullgarantin, som vid användning av passersedlar, skulle man kunna tänka sig följande system. Vid införseln utfärdas av tullmyndigheten en handling, angivande förutom iden- titetsbeteckningar dagen för fordonets införsel. Handlingen utfärdas i 2 exem- plar, av vilka det ena överlämnas till trafikanten, medan det andra behålles av tullverket. Trafikantens exemplar innehåller en påminnelse om att fordonet skall återutföras inom viss tid, vid äventyr att det eljest omhändertages av polismyn- dighet, samt att handlingen vid utförseln skall avlämnas till vederbörande tullmyndighet. Genom jämförelse mellan utfärdade och återlämnade handlingar har tullverket möjlighet att fastställa vilka fordon som icke återutförts inom föreskriven tid och vidtaga i anledning härav påkallad åtgärd. Tvekan kan emellertid råda om nödvändigheten av att tullverket upprätthåller en dylik fortlöpande kontroll för att upptäcka de undantagsfall då fordon kvarstannar för länge inom landet. Kommittén ifrågasätter huruvida det icke skulle vara tillfyllest med den kontroll som kan utövas av polisen i samband med dess övervakning av trafiken. Arbetet härmed skulle underlättas om den vid inför- seln utfärdade handlingen gåves formen av ett märke som skulle anbringas synligt på fordonet. Även om kontrollen i huvudsak anförtros åt polisen, skulle ett hos tullverket förvarat dubblettexemplar av införselhandlingen kunna ha en viss uppgift att fylla, exempelvis om trafikantens exemplar förkommit eller misstanke föreligger att införseldatum obehörigen ändrats, men oundgängligt torde behovet därav knappast vara. Avstår man från användningen av dubblett- exemplar, skulle samma införselhandling kunna nyttjas för upprepade besök här i landet. Handlingen skulle exempelvis kunna ges formen av ett kort, på

vilket trafikanten själv har att ifylla vederbörliga identifieringsuppgifter, var- efter kortet endast stämplas med tullanstaltens datumstämpel vid fordonets in- resp. utförsel. Blanketter till dylika kort skulle eventuellt kunna tillhanda- hållas icke blott vid gränstullanstalterna utan även på färjorna samt genom bilklubbar och andra organisationer i utlandet, så att trafikanten hade möj— lighet att ifylla kortet i förväg och formaliteterna även vid första gränspassagen kunde nedbringas till ett minimum. Enär frågan om formaliteterna i samband med införsel av motorfordon för tillfälligt bruk enligt vad kommittén har sig bekant för närvarande är under övervägande i olika internationella sammanhang har kommittén ansett sig icke böra framlägga något definitivt förslag i ämnet utan med det nu anförda endast velat skissera några möjligheter som synes föreligga att praktiskt ordna denna fråga.

Beträffande delar till transportmedel medgives för närvarande temporär tull— frihet i en ordning som nära överensstämmer med vad som gäller för andra varor än transportmedel och som i huvudsak motsvarar det generella förfaran- det med utfästelse i förening med deposition när det gäller transportmedel. För delar till motorfordon kan även passersedel komma till användning. Några sär- skilda lättnader för delar till motorfordon från de nordiska länderna förekommer icke. Däremot har förfarandet såvitt angår delar till järnvägsmateriel eller luft- fartyg uppmjukats genom att man godtager utfästelse utan deposition. Vidare har från bestämmelserna undantagits delar till luftfartyg i regelbunden utrikes- trafik; för sådana delar gäller de föreskrifter som meddelas av vederbörande tullanstalt.1 Frånsett nu nämnda delar till luftfartyg gäller såsom allmän regel att temporär tullfrihet för delar till transportmedel medgives endast såvida fråga är om mindre omfattande reparation.

Förutom att tullfrihetsförmånen enligt vad tidigare anförts utsträckes till att avse även tillbehör (vad i det följande sägs om delar gäller även tillbehör), anser kommittén vissa uppmjukningar- av dessa bestämmelser vara möjliga. Temporär tullfrihet mot allenast utfästelse att varorna kommer att återutföras, d.v.s. utan deposition av eller säkerhet för tullen, torde sålunda kunna med- givas icke blott för delar till järnvägsmateriel och luftfartyg utan även för delar till fartyg, varigenom samma bestämmelser kommer att gälla för delar till de kategorier av transportmedel som vid inkommande i trafik skulle vara fritagna från förtullning. Kravet på deposition av eller säkerhet för tullen torde vidare kunna eftergivas beträffande delar till andra transportmedel, därest delarna kan påföras tullhandling som enligt det av kommittén skisserade kontrollsystemet utfärdats för transportmedlet i fråga. Beträffande delar till fordon för vilka dylik handling icke utfärdas torde däremot, med hänsyn till de avsevärda ris- 1' Framhållas må att beträffande materiel till luftfartyg i regelbunden trafik vanligen även finnes möjlighet att utnyttja de särskilda bestämmelser om tullfrihet för dylik materiel, som är upptagna

under tmlltaxenr 1062z3 (statistiskt nr 1923:1) i gällande tulltaxa och under 5 5 1 mom. d) i kommitténs nu framlagda förslag till tulltaxeförordning.

kerna för missbruk av tullfrihetsförmånen, temporär tullfrihet böra medgivas endast i den ordning som gäller för andra varor än transportmedel. Liksom för närvarande bör särskilda anordningar träffas i fråga om delar till luftfartyg i regelbunden utrikestrafik,1 och detta torde kunna utsträckas till att gälla delar till alla slag av transportmedel i sådan trafik. Tillräckliga skäl föreligger icke enligt kommitténs uppfattning att bibehålla den nuvarande inskränkningen av tullfrihetsförmånen till mindre omfattande reparation.

Kommitténs utkast till tillämpningsföreskrifter har uppgjorts i enlighet med de tankegångar som utvecklats i det föregående.

Första paragrafen i utkastet avser kompletta transportmedel. Här har i 1 mom. upptagits den nu i 7 5 a) och b) tulltaxeförordningen förekommande pre- ciseringen av de kategorier av transportmedel, för vilka temporär tullfrihet må åtnjutas. Reglerna i 2—3 mom. utgör i stort sett endast ett återgivande med vissa redaktionella ändringar av villkor och bestämmelser i övrigt, som enligt , nuvarande tillämpningsföreskrifter i materiellt hänseende gäller för motor- i fordon från de nordiska länderna. 4 mom. innehåller stadganden om det kon- trollsystem, som skulle tillämpas på fordon från icke-nordiskt land. Bestämmel- sen i 5 mom. motsvarar närmast ett stadgande i 6 & tul1restitutionsförordningen; viss uppmjukning föreslås av nu gällande villkor för tullbefrielsen, och pröv— ningen har ansetts kunna överflyttas från Kungl. Maj:t till generaltullstyrelsen.

Andra paragrafen i utkastet till tillämpningsföreskrifter behandlar delar och tillbehör. För undanröjande av varje tveksamhet rörande bestämmelsernas om- fattning har i 1 mom. uttryckligen stadgats att temporär tullfrihet för delar och tillbehör må medgivas, oavsett huruvida sådan tullfrihet åtnjutes för transport— medlet eller tull eljest icke utgår för detsamma. Reglerna i 2 mom. bygger på nuvarande tillämpningsföreskrifter med de modifikationer som angivits i det

l föregående.

7. Temporär tullfrihet för varor i allmänhet (11 å )

Bestämmelserna angående temporär tullfrihet för andra varor än transport- medel återfinnes under 11 å i det av kommittén framlagda förslaget till tull- taxeförordning.

Förslagets moment 1 motsvarar första momentet i 8 & nuvarande tulltaxe— förordning och företer i sak icke några större avvikelser från detta, frånsett att vissa bestämmelser uteslutits såsom överflödiga med anledning av att ifråga- varande artiklar enligt kommitténs förslag skulle upptagas med tullfrihet i själva tulltaxan.

Liksom för närvarande har bland de fall, då temporär tullfrihet medgives, i första rummet (punkt a) upptagits s.k. aktiv förädlingsverksamhet, d.v.s. utförande av arbete på importerade varor som därefter återutföres. Tullgottgö—

1 Se fotnot å föregående sida.

relse vid dylik verksamhet erhållesiallmänhet enligt tullrestitutionsförordningen, och tulltaxeförordningens bestämmelser om temporär tullfrihet i sådana fall kan snarast betraktas som komplement till restitutionsförordningens bestämmelser, närmast avsett att komma i tillämpning då rörelsen är av mindre omfattning. Även i fortsättningen torde bestämmelser av denna innebörd ha en viss uppgift att fylla. Kommittén finner det i likhet med generaltullstyrelsen önskvärt att det klart utsäges att viss bearbetning (även annan än reparation och komplet— tering) inklusive emballering får äga rum, och kommittén har därför föreslagit formuleringen »reparation, bearbetning, komplettering eller emballering». När man talar om aktiv förädlingsrörelse tänker man sig i allmänhet att exportvaran helt eller i det närmaste helt består av importerat material, men det förekom- mer givetvis även att exportvaran huvudsakligen består av inhemskt material och endast till mindre del av importerat. Förr var man i dylika fall hänvisad till att anlita tullrestitutionsförordningens bestämmelser, i det att temporär tullfrihet väl kunde medgivas för varor som infördes för att kompletteras, men icke för varor som infördes för att komplettera annan vara. Vid tillkomsten av nu gäl- lande tulltaxeförordning ändrades emellertid detta genom att temporär tull- frihet medgavs även för vara som inkommer för att komplettera vara som är avsedd att utföras ur riket. Kommittén har funnit det lämpligt med en sådan formulering av bestämmelserna att formellt ingen skillnad göres om importvaran utgör det väsentliga eller endast en mindre del av exportvaran och har därför inbegripit här åsyftade fall under den ovan citerade formuleringen. På detta sätt täckes även användandet av importerat emballage för förpackning av export— varor, en verksamhet för vilken temporär tullfrihet nu medgives enligt särskilt stadgande (punkten b) i 8 & 1 mom. Avgränsningen mellan de fall av aktiv för- ädlingsverksamhet då temporär tullfrihet kan ifrågakomma som alternativ till tullrestitutionsförordningens bestämmelser och de fall då endast sistnämnda för- ordning kan tillämpas får en naturlig lösning genom att för temporär tullfrihet föreskrives såsom villkor att behandlingen icke omöjliggör direkt identifiering av varorna vid återutförseln.

Nuvarande 8 5 1 mom. tulltaxeförordningen innehåller två punkter som står nära förut behandlade bestämmelser om aktiv förädlingsverksamhet, nämligen punkterna om dels varor som inkommer för att användas såsom modeller eller mätverktyg eller för annat dylikt ändamål vid tillverkning av exportvara och är avsedd att därefter återutföras, dels varor som inkommer för att användas vid avprovning av vara som är avsedd att utföras. Sistnämnda bestämmelse tillkom vid en tid då förstnämnda bestämmelse endast omfattade modeller. Med den mera generella avfattning som denna punkt numera erhållit, kan den enligt kommitténs uppfattning anses inbegripa även varor som inkommer för att an— vändas vid avprovning av exportvara. Kommittén har därför ansett den sär- skilda punkt som nu behandlar varor för avprovning av exportvara kunna utgå och som punkt b) i förslaget upptagit endast varor för användning såsom gjut— modeller eller mätverktyg eller för annat dylikt ändamål vid tillverkning av

exportvara (emedan modeller som endast skall tjäna som förebild vid tillverk- ningen skulle falla under den nedan behandlade punkten f) eller under 8 g 13 mom. i förslaget har beteckningen gjutmodeller använts för de här åsyftade artiklarna).

Punkterna c), d) och e) i förslaget motsvarar tre punkter i nuvarande författ— ningstext utan annan saklig ändring än att tullfrihet för varor, som inkommer för att användas vid föreläsningar, teater- eller cirkusföreställningar, med hän- syn till kravet på återutförsel ansetts kunna medgivas utan något särskilt villkor att det skall vara fråga om tillfälliga föreställningar.

Beträffande punkten f) hänvisas till vad som anförts vid behandlingen av 8 5 13 mom. i det föregående. Tullfrihet enligt denna punkt bör liksom för när- varande medgivas endast för varuprov i egentlig mening och icke för s.k. urvals- kollektioner.

Följande bestämmelser i nuvarande 8 5 1 mom. saknar motsvarighet i kom- mitténs förslag, nämligen punkterna b) och c) (emballage avsett att återutföras), e) (radiomottagningsapparat medförd av resande) och g) (fotografisk film ut- visande importvaras beskaffenhet), vilka punkter täckes av respektive 4 5, 8 & 4 mom. och 8 5 13 mom. i kommitténs förslag till ny tulltaxeförordning, även- som punkten f) (sto som införes för att betäckas), vilken punkt blir överflödig emedan där avsedd vara enligt kommitténs förslag skulle bli tullfri.

Beträffande den tid under vilken temporär tullfrihet skulle få åtnjutas har kommittén ansett detta kunna helt överlåtas på Kungl. Maj:ts avgörande.

Förutsättningen för åtnjutande av temporär tullfrihet är givetvis normalt att varorna återutföres; kvarstannar de i landet efter utgången av den för tullfri- hetens åtnjutande medgivna tiden bör tull erläggas. Emellertid torde det få anses skäligt att tull icke uttages därest varorna före utgången av tullfrihetstiden för- störcs eller användes för ändamål som enligt eljest gällande bestämmelser med- för tullfrihet (exempel: en vara som införts såsom utställningsföremål förvärvas » av vetenskaplig institution för ändamål som avses i 8 & 15 mom. enligt kommit—

téns förslag), allt givetvis under förutsättning att den temporära tullfriheten icke dessförinnan förverkats genom varans användning för annat ändamål än som är tillåtet. Kommittén har ansett lämpligt att införa en särskild bestämmelse härom; eventuellt skulle denna kunna placeras i tillämpningsföreskrifterna. Till förhind— rande av att en dylik förmån utnyttjas i illojalt syfte har kommittén dock funnit lämpligt föreslå att det skall ankomma på generaltullstyrelsen att pröva i vad mån tullfrihet må kunna medgivas för varor som disponeras på nu anförda sätt. Enligt kommitténs formulering möter det icke heller något hinder att medgiva temporär tullfrihet även om det redan vid införseln står klart att varorna icke kommer att återutföras utan behandlas på sätt varom här är fråga.

Temporär tullfrihet må enligt 8 5 2 mom. nuvarande tulltaxeförordning medgivas för maskiner, redskap, verktyg och andra föremål, som införes för användning vid järnvägs— eller hamnbyggnad, kanaliseringsarbete, elektrisk au-

läggning för allmänt behov eller annat allmännyttigt företag och som därefter skall ur riket återutföras, ävensom för lokomotiv och järnvägsvagnar, som av järnvägsförvaltning förhyres från utlandet. Bestämmelsen i fråga tillkom ur— sprungligen på förslag av 1906 års tulltaxekommitté utan annan särskild moti— vering än att i flertalet av de fall som här avses tullfrihet av ålder plägat med- givas av generaltullstyrelsen. Kommittén föreslog emellertid att prövningen skulle ankomma på Kungl. Maj:t, »då därvid hänsyn kan behöva tagas till för- hållanden, vilka möjligen icke kunna lika säkert bedömas av ett underlydande ämbetsverk», och denna ordning gällde sedan till år 1922, då beslutanderätten överfördes till generaltullstyrelsen i samråd med kommerskollegium. Anled- ningen till att prövningen- först uppdrogs åt Kungl. Maj:t torde ha varit att vid bedömande av här ifrågavarande ärenden hänsyn borde tagas jämväl till nä— ringspolitiska förhållanden.

Införandet av ifrågavarande bestämmelse torde närmast ha varit tänkt som ett eftergivande av statens fiskala anspråk och icke åsyftat något ingrepp mot eventuellt föreliggande skyddsintressen. Belysande för denna uppfattning är ett uttalande av kommerskollegium i samband med ett av regeringsrätten år 1932 avgjort ärende angående tolkningen av detta författningsrum. Kommerskolle- gium anförde där att ändamålet med den rätt till tullfri disposition av vissa maskiner och redskap, som möjliggjorts genom ifrågavarande stadgande, syntes vara att underlätta användningen av sådana speciella arbetsmaskiner m.m., vilka icke funnes tillgängliga eller eljest icke utan synnerliga extra kostnader kunde disponeras inom landet, samt att på sådant sätt förbilliga utförandet av järnvägs- och hamnanläggningar m.m. Däremot hade det förvisso icke varit me— ningen att genom tillämpningen av hithörande bestämmelser bereda utländska entreprenörer särskilda förmåner eller att försätta svenska företagare i ett sämre läge gentemot filialföretag av större utländska företagare i konkurrensen om utförandet av dylika arbeten. Genom en utsträckning av tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser till att omfatta även sådana mera vanliga maskiner och redskap, som allmänt begagnades jämväl av inhemska entreprenörer, även- tyrade man emellertid uppenbarligen ett dylikt missförhållande. Den inhemske företagaren måste ju räkna med ett fördyrande av de av honom brukade maski— nerna och redskapen, samt således även med den å arbetskostnaden fallande, ökade amorteringen av dessa, som tullavgifterna och tullskyddet i övrigt med- förde. Härtill komme även i vissa fall hänsynen till den faktiska minskningen i gällande tullskydd för inhemska tillverkare av hithörande redskap, som en mera utsträckt tillämpning av tullfrihet för dylika redskap kunde anses innebära. Med hänsyn härtill syntes starka skäl tala för att denna rätt inskränktes till sådana fall, där särskilt behov av import av specialredskap från utlandet förelåge. Rege- ringsrätten fann ej skäl bifalla i ärendet anförda besvär.

Generaltullstyrelsen har i sin till kommittén överlämnade utredning med för— slag till omarbetning av tulltaxeförordningen anfört att tillämpningen av före— varande bestämmelse under de senaste åren varit föremål för styrelsens särskilda

uppmärksamhet. Förmånen av tullfrihet för ifrågavarande materiel har enligt styrelsen medfört att entreprenadarbeten här i landet i icke oväsentlig utsträck- ning kommit att utföras av utländska företagare. I Vissa länder åtnjuter svenska entreprenörer motsvarande tullfrihet, men i andra länder saknas motsvarighet till de svenska tullfrihetsbestämmelserna. Styrelsen hade därför övervägt om icke tullfriheten borde göras beroende av ömsesidighet men icke nu velat före- slå sådan inskränkning av tullfriheten, dels på grund av de praktiska olägen- heter som vore förknippade med ömsesidighetssystemet, dels med hänsyn till att Nordiska rådet rekommenderat de nordiska regeringarna att undersöka möjligheten att snarast genomföra tullättnader vid tillfällig införsel av anlägg- ningsmaskiner m.m. Vidare kunde enligt styrelsens uppfattning ur principiella synpunkter ifrågasättas riktigheten av att i tullfrihetshänseende behandla all— männyttiga och andra företag olika. Därtill komme att gränsen mellan allmän- nyttigt och annat företag ofta vore flytande. I vissa länder medgåves efter viss behovsprövning temporär tullfrihet för materiel, som infördes för tillfällig an- vändning vid företag, oavsett huruvida dessa vore allmännyttiga eller icke. Om motsvarande ordning skulle införas för Sveriges del, syntes en behovsprövning i första hand böra gå ut på att undersöka, huruvida konkurrens i det särskilda fallet förelåge mellan svenska och utländska företagare. Därest så vore fallet, borde tullfriheten ej medgivas. Sådan undersökning borde ankomma på kom— merskollegium att verkställa under medverkan av berörda näringsorganisationer. Då emellertid frågan om en omreglering av tullfriheten enligt 8 5 2 mom. på sätt nu antytts syntes vara av den art, att den fortsatta utredningen lämpligen borde verkställas av tulltaxekommittén, har styrelsen funnit sig för sin del ej heller i nu berörda avseende böra framlägga något ändringsförslag.

Eftersom nu ifrågavarande materiel införes för att här i landet utföra pro- duktivt arbete, kan den omständigheten att materielen återutföres icke i och för sig utgöra motivering för tullfrihet (beträffande eventuell nedsättning av tullen hänvisas till vad därom anföres i det följande), utan tullfrihetsförmånen måste betraktas såsom ett reellt undantag från det rådande tullsystemet, ett undantag som enligt författningen motiveras av att materielen skall användas vid allmännyttigt företag. Frånsett den av generaltullstyrelsen påpekade vansk- ligheten att definiera innebörden av uttrycket :allmännyttigt» företag kan en varas användning för sådant ändamål principiellt sett icke anses utgöra en ra- tionell grund för undantag i tullhänseende. Tydligen är tanken den att eftersom ifrågavarande företag är »allmännyttigt» så är även befrielsen från tull för varor som användes för dylikt ändamål i och för sig att anse såsom »allmännyttig». Tullarna har emellertid tillkommit och utformats på sätt som skett därför att detta bedömts såsom en med beaktande av alla relevanta omständigheter ur samhällets synpunkt gagnelig och så till vida »allmännyttig» åtgärd; att låta den omständigheten att det företag för vilket varorna användes är »allmännyt- tigt» utgöra en generell grund för aVSteg från det fastställda tullsystemet kan icke vara rimligt; vad som rimligtvis kan sägas är endast att en bedömning ur

»allmännyttans» synpunkter i enskilda fall kan ge annat resultat än när det gällt den allmänna utformningen av tullsystemet. Därest en inhemsk tillverk- ning av materiel av här ifrågavarande slag förekommer, baserad på den avväg- ning av tullskyddet som gjorts i tulltaxan, kan det emellertid i allmänhet icke anses riktigt att detta tullskydd skall rubbas av en dylik »omvärdering». Detta får också anses vara innebörden i kommerskollegiets förut åberopade uttalande angående tolkningen av den bestämmelse varom nu är fråga. Enligt kommit- téns uppfattning måste därför de anspråk på tullfrihet, som i förevarande sam- manhang kan anses befogade, i princip täckas genom det av kommittén i dess huvudbetänkande framlagda förslaget om rätt för Konungen att förordna att vara av visst slag, som icke är föremål för väsentlig produktion inom landet, må införas utan tull, ändock att vara av sådant slag enligt taxan är tullbelagd.

F ramhållas må i detta sammanhang att en med nuvarande villkor förknippad tullfrihet —— oavsett dess betydelse för tillverkare av ifrågavarande materiel —- ur vissa synpunkter gynnar de utländska och missgynnar de inhemska entrepre- nörerna. De senare har visserligen teoretiskt lika stora möjligheter som de förra att utnyttja medgivandet, men de kan givetvis i regel icke anskaffa särskild ut- rustning för användning enbart vid »allmännyttiga» företag utan måste med hänsyn till materielens användning för annat ändamål erlägga tull för den- samma, under det att utländska konkurrenter när det gäller »allmännyttiga» företag har möjlighet att införa materiel av samma slag utan tull. Häremot kan invändas att de utländska entreprenörerna kan utnyttja denna favör endast om de avstår från att konkurrera beträffande »icke allmännyttiga» företag, vilket förhållande teoretiskt kan innebära en viss kompensation för de svenska entreprenörerna, men möjligheten att tillgodogöra sig denna torde på grund av den inhemska konkurrensen vara ganska begränsad. Bestämmelserna torde där— för i praktiken innebära en viss diskriminering till nackdel för de inhemska före- tagarna. Visserligen torde denna många gånger spela en underordnad roll jämfört med andra på konkurrensförhållandet inverkande omständigheter, men det synes likväl icke uteslutet att den i vissa fall kan innebära ett verkligt handi- kapp, vilket från psykologisk synpunkt ytterligare accentueras av att de svenska företagarna i regel icke har motsvarande förmåner i utlandet.

Kommittén har på grund av vad i det föregående anförts kommit till den upp— fattningen att det i princip icke finnes anledning bibehålla stadgandet om tem— porär tullfrihet för materiel som införes för användning vid allmännyttigt företag.

Ehuru den omständigheten att här ifrågavarande materiel efter användningen återutföres icke utgör anledning att medgiva tullfrihet för densamma, får denna omständighet principiellt sett anses motivera en nedsättning av tullen till vad som motsvarar materielens användning här i landet. Enligt kommitténs upp— fattning kan en dylik anordning förtjäna övervägas. Tänkbart är att schematiska regler skulle kunna fastställas för uttagande av en reducerad tull eller att tullen skulle kunna beräknas på de avskrivningsbelopp för materielen som ingår i det

kalkylerade priset för ifrågavarande företag. Tillräckligt underlag saknas emel- lertid för att bedöma genomförbarheten av en sådan anordning. Tydligt är å andra sidan att utkrävande av tull i vanlig ordning på materielens hela värde i många fall kan, om materielen endast under en ringa del av sin »livslängd» an- vändes här i landet, innebära en orimligt hög tullbeskattning och därmed ett omotiverat skydd för inhemska företag i branschen. Någon större risk för att detta förhållande skulle utgöra hinder för införande av nya arbetsbesparande maskiner torde visserligen knappast föreligga, eftersom dylika maskiner i all- mänhet skulle kunna bli tullfria enligt den av kommittén föreslagna bestämmel- sen om varor som icke tillverkas inom landet, men även när det gäller materiel av mera konventionell beskaffenhet får det anses lämpligt att den utländska konkurrensen icke helt utestänges. Vidare är den nyssnämnda bestämmelsen enligt vad som framgår av kommitténs motivering för densamma främst avsedd att tillämpas på vanlig kommersiell import, och ifrågavarande tullfrihetsinstitut torde icke lämpligen böra belastas med speciella varuslag som endast någon en- staka gång importeras för tillfälligt begagnande. Enligt kommitténs uppfattning kan därför en bestämmelse, som ger möjlighet för generaltullstyrelsen att i sam- råd med kommerskollegium bevilja temporär tullfrihet för materiel av här åsyf- tat slag, fortfarande ha en viss uppgift att fylla, och kommittén har i 11 5 2 mom. upptagit en bestämmelse av denna innebörd. Anledning föreligger enligt kommitténs åsikt icke att begränsa tullfriheten till varor som finner användning vid »allmännyttiga» företag, men i stället bör såsom villkor föreskrivas att med— givandet icke otillbörligt påverkar konkurrensförhållanden på den svenska mark— naden. Härvid bör i vad avser exempelvis anläggningsarbeten beaktas såväl maskinfabrikanternas som entreprenörernas intressen. Enligt vad förut anförts är medgivandet närmast avsett att tillämpas dels beträffande materiel av sådant slag som icke tillverkas inom landet men för vilket tullfrihet enligt av kommit- tén föreslagna 5 &" 3 mom. tulltaxeförordningen icke medgivits, dels beträffande annan materiel som endast under en ringa del av sin brukningstid begagnas här i landet. Behovet av en bestämmelse av ifrågavarande slag gör sig främst gäl- lande i fråga om materiel för anläggningsarbeten och därmed jämförlig verk- samhet, men kommittén har funnit lämpligt att bestämmelsen erhåller en så all— män avfattning att den kan utnyttjas även på andra områden; bestämmelsen kan sålunda komma i tillämpning bland annat på lokomotiv och järnvägsvagnar som förhyres från utlandet.

Moment 3 i kommitténs förslag avser varor som inkommer till utställningar. Beträffande dylika varor kan i viss utsträckning temporär tullfrihet erhållas enligt moment 1 i såväl dess nuvarande som dess av kommittén föreslagna lydelse. Vårt land har emellertid i en konvention av år 1933 åtagit sig mera vid- sträckta förpliktelser i fråga om internationella utställningar som uppfyller vissa i konventionen angivna krav, och detta åtagande har resulterat i ett särskilt moment i nuvarande författning angående varor av här ifrågavarande slag.

Dessa bestämmelser bör givetvis bibehållas, men kommittén har funnit det lämpligt att genom en mera generell formulering i tulltaxeförordningen giva Kungl. Maj:t möjlighet att om så befinnes önskvärt medgiva tullfrihet för varor, avsedda för utställningar, i större utsträckning än som är medgivet enligt nyss- nämnda konvention.

8. Utfärdande av tillämpningsföreskrifter (12 å )

Förslagets 12 & innefattar ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter och är utformad efter mönster av motsva- rande stadgande i den nuvarande förordningen. Framhållas må att tillämpnings- föreskrifterna på grund av kommitténs strävan att i själva tulltaxeförordningen endast bibehålla mera generella stadganden skulle komma att innehålla bestäm— melser av materiell betydelse i större utsträckning än vad nu är fallet och att kommitténs utkast till tillämpningsföreskrifter huvudsakligen avser bestäm- melser av sådan karaktär. Härjämte erfordras givetvis liksom hittills åtskilliga bestämmelser som närmast kan betecknas som ordningsföreskrifter; frånsett reg- lerna om tullvärdeberäkning omfattar kommitténs utkast i allmänhet icke sådana stadganden. Kommittén förutsätter att till de frågor, som kan regleras i tillämpningsföreskrifterna, hör bl. a. frågan om avrundning till jämnt krontal av debiterade tullbelopp.

9. Tullreslitution (13 å )

Liksom i nuvarande tulltaxeförordning har det ansetts lämpligt med en erin- ran om att beträffande restitution av tull gäller vad därom är särskilt stadgat.

AVDELNING IV

F örfattningsförslag

1. Förslag till tulltaaceförordning1

1 5. Varor som införas till riket skola, för så vitt icke annat stadgas, beläggas med tull enligt härvid fogade tulltaxa.

2 &. Tull som utgår efter varas vikt skall, där ej i fråga om visst varuslag är annorlunda stadgat, beräknas efter varans nettovikt.

3 &.

1 mom. Tull som utgår i förhållande till varas värde skall beräknas efter varans normalpris, varmed förstås det pris, som varan vid tiden för anmälan till förtullning skulle betinga vid försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare.

Normalpriset skall beräknas under antagande att varan avlämnas till köparen å införselorten, att säljaren här alla kostnader som hänföra sig till varans för— säljning och dess avlämnande å nämnda ort, samt att köparen bär inom riket utgående tull och andra avgifter.

2 mom. Har varan förvärvats från utlandet genom köp, som kan antagas vara avtalat på god tro, skall såsom normalpris anses det pris, som erlagts eller skall erläggas för varan, med sådana justeringar som må befinnas erforderliga på grund av skiljaktigheter mellan köpeavtalet och det värdebegrepp, som kommit till uttryck i 1 mom.

3 mom. Det åligger varuhavare eller, i fråga om vara, som införes för annans räkning, denne att lämna de uppgifter och förete de handlingar, som kunna er- fordras för fastställande av normalpriset. I den mån det påkallas för kontroll av lämnade uppgifter, är uppgiftslämnaren eller annan, som tagit befattning med förvärv eller införsel av varan, skyldig att tillhandahålla sina affärshandlingar för granskning.

1 Förslagets 1, 2 och 5 55 har oförändrade överförts från det förslag som framlagts med kommitténs betänkande den 25 maj 1956 angående tulltaxan (SOU 1956: 16); 2 och 5 55 är i nämnda förslag upptagna som resp. 3 5 och 2 &.

& mom. Generaltullstyrelsen äger vid vite förelägga i 3 mom. avsedd person att fullgöra vad honom enligt nämnda moment eller med stöd av detsamma med- delade föreskrifter åligger. Vite som utdömes enligt detta moment tillfaller kronan.

4 &.

1 mom. Emballage vari varor införas skall i tullhänseende behandlas sålunda:

a) emballage som icke efter användningen för de införda varorna äger all- mänt handelsvärde på den svenska marknaden är fritt från tull, dock att detta icke innebär rubbning av bestämmelse, enligt vilken värdet eller vikten av sådant emballage skall inräknas i värdet respektive vikten av den inneliggande varan;

b) emballage som efter användningen för de införda varorna äger allmänt handelsvärde på den svenska marknaden tulltaxeras enligt vad för varor eljest är föreskrivet, därvid i förekommande fall bestämmelserna i mom. 2 här nedan komma i tillämpning; dock att särskild tull icke skall utgå för emballage som enligt vad därom stadgats skall inräknas i vikten av den inneliggande varan.

2 mom. För emballage som avses i 1 mom. b) här ovan ävensom för särskilt inkommande begagnat emballage åtnjutes tullfrihet, därest emballage av sam- ma beskaffenhet och mängd antingen utförts av varuhavaren inom viss tid före införseln eller är avsett att av honom utföras inom viss tid efter införseln, an- kommande det på Konungen att bestämma denna tid och de villkor i övrigt som må befinnas erforderliga för detta medgivande.

3 mom. Från svensk frihamn särskilt inkommande emballage, vari varor dit införts, likställes med emballage som avses i 1 mom. ,

!; mom. Bestämmelserna i 1—3 mom. skola äga motsvarande tillämpning å s.k. garnbommar ävensom ventilationstrummor av trä för lastrum samt mattor och annan s.k. garneringsmateriel uppenbarligen avsedd endast att skydda gods under transporten.

5 %.

1 mom. På villkor som Konungen äger bestämma åtnjutes befrielse från tull för:

a) ämnen (enkla kemikalier och droger) vilka endast eller i huvudsakligaste mån finna användning såsom läkemedel, dock icke acetylsalicylsyra (ur nr 29.16) eller penicillin, salter och andra derivat därav (ur nr 29.44);

b) varor vilka äro avsedda att användas uteslutande som material för tillverk- ning av tullfria läkemedel, hänförliga till nr 30.03 eller utgörande ämnen som avses under a) här ovan;

0) varor vilka äro avsedda att användas uteslutande såsom vulkaniserings— acceleratorer eller antioxidationsmedel för gummiindustrien eller såsom tillsats till mineraloljor för motverkande av knackning, oxidation, korrosion eller harts- bildning, för reglering av viskositeten eller för andra liknande ändamål;

(1) delar, tillbehör och material vilka av lufttrafikföretag, som erhållit Kungl. Nfajzts tillstånd för utövning av luftfart i regelbunden trafik, äro avsedda att an-

vändas uteslutande för reparation, inredning eller utrustning av luftfartyg i sådan trafik.

.? mom. På villkor som Konungen äger bestämma må delar och tillbehör samt material av gummi, textilvara eller glas för tillverkning av bilar, med undantag av ringar och slangar av gummi (nr 40.11), införas mot en tull av 12% av värdet.

3 mom. Konungen äger förordna att vara av visst slag, som icke är föremål för väsentlig produktion inom landet, må införas utan tull, ändock att vara av sådant slag enligt taxan är tullbelagd.

6 &.

1 mom. Tullfrihet må åtnjutas för svensk eller i Sverige förtullad vara, som efter utförsel återinföres utan att ha undergått bearbetning.

2 mom. Svensk eller i Sverige förtullad vara, som utförts för att i utlandet undergå reparation, må återinföras mot tull, motsvarande 10 % av det belopp, som erlagts eller skall erläggas för reparationen.

3 mom. Svensk eller i Sverige förtullad vara, som utförts för att i utlandet undergå annan bearbetning än reparation, må återinföras mot nedsatt tull, be— räknad på sätt motsvarande det som i 4 mom. avses.

4 mom. Visas att vara helt eller delvis tillverkats av svenskt eller i Sverige förtullat material, må tullen nedsättas med belopp, som motsvarar tull å sagda material enligt de grunder, som gälla för sådant material vid tiden för införsel av den förstnämnda varan.

5 mom. Innefattar tillverkningen av värdetullbelagd vara svenskt konstruk— tionsarbete eller dylikt, må tullen nedsättas med belopp, motsvarande värdet av sagda arbete i förhållande till hela normalpriset.

6 mom. Konungen äger fastställa närmare villkor för åtnjutande av i 1—5 mom. avsedda förmåner.

7 5.

Har inkommen vara under transporten till införselorten eller efter ankomsten dit men innan varan anmälts till förtullning av tillfällighet eller genom förskäm- ning eller dylikt lidit skada, må, därest tull enligt taxan skall beräknas annor- ledes än efter varuvärdet, nedsättning i tullen medgivas med belopp, som svarar mot den av skadan förorsakade minskningen i varans värde. Värdet av varan såväl i oskadat som i dess skadade skick fastställes i enlighet med vad i 3 & för där avsett fall föreskrives.

Konungen äger förordna om och i vilken mån tullen må nedsättas för haveri— gods och sjöfynd.

8 %.

Tullfrihet åtnjutes för:

1. varor som inkomma för medlems av det kungliga huset räkning;

2. varor som införas av person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller är av främmande makt här i riket anställd såsom konsul, allt

i den mån Konungen därom förordnar, därvid i förekommande fall hänsyn må tagas till huruvida den främmande makten medgiver Sverige motsvarande för- män;

3. varor som införas för sådana organisationers eller personers räkning, som avses i lagen den 10 juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner för vissa inter- nationella organisationer, enligt vad därom bestämts i stadga eller avtal, vartill Sverige anslutit sig;

4. varor som annorledes än i handelssyfte införas av resande eller å transport- medel anställda personer, i den mån Konungen därom förordnar; dock skall i fråga om rätt att tullfritt införa tobaksvaror och cigarrettpapper samt rus- drycker gälla vad särskilt stadgas;

5. mindre maskiner och apparater samt instrument, redskap, verktyg och andra dylika föremål, som inresande yrkesutövare inför i och för sin yrkesut— övning, därest de äro avsedda att av honom användas under tillfälligt uppehåll i riket samt tullanstalten icke med hänsyn till varornas mängd eller beskaffen- het finner tullfrihet böra medgivas allenast på sätt i 11 ä 1 mom. sägs;

6. förnödenheter medförda å och avsedda för i trafik inkommande transport- medel, för så vitt förnödenheterna med avseende å beskaffenhet och mängd skäligen kunna anses motsvara behovet;

7. proviant medförd å och avsedd för besättning eller passagerare å i trafik inkommande transportmedel, i den mån Konungen därom förordnar;

8. livsförnödenheter avsedda för och införda samtidigt med från utlandet in— kommande djur, i den mån förnödenheterna prövas icke överstiga behovet under djurens transport till bestämmelseorten;

9. inventarier och annan till last ej hänförlig materiel, som bärgas från för— olyckat fartyg eller luftfartyg, ävensom sjöfynd, som enligt vad särskilt är stadgat av tullanstalt utlämnas till bärgaren utan att bärgningen kungöres;

10. likkistor med lik; urnor med aska av lik; ävensom kransar och blommor avsedda till minnesgärd åt avliden person;

11. varor som annorledes än i handelssyfte införas av personer, vilka inflytta från utlandet eller efter längre tids utlandsvistelse återvända därifrån, i den mån Konungen därom förordnar;

12. varor som erhållas från utlandet såsom arv eller gåva (härunder inbegri- pet utmärkelsetecken), i den mån Konungen därom förordnar; dock att tullfri- het icke må åtnjutas för tobaksvaror, cigarrettpapper eller rusdrycker;

13. varuprov, mönster, modeller och utställningsföremål som vid införseln eller efter nedskärning, makulering eller annan dylik åtgärd i samband med tulltaxeringen ha intet eller allenast obetydligt handelsvärde eller som med hän- syn till material eller utförande tydligen äro avsedda endast att utvisa varors beskaffenhet eller användning; ävensom kinematografisk film utvisande import— varas beskaffenhet eller användning;

14. markutrustning för flygplatser, ävensom varor för användning vid ak—

tuellt räddnings- och bärgningsföretag i samband med lufttrafik, allt i den mån Konungen därom förordnar;

15. materiel för undervisnings-, vetenskapliga eller kulturella ändamål, i den mån Konungen därom förordnar;

16. materiel för turistpropaganda, i den mån Konungen därom förordnar.

9 &. Tullfrihet må i den omfattning Konungen förordnar åtnjutas för varor som införas i egentlig gränstrafik. 10 g. Konungen äger förordna om tullfrihet för transportmedel, som endast tillfäl- ligt skall användas inom riket, ävensom till reparation av sådant transport- medel avsedda, särskilt inkommande delar och tillbehör.

11 ä.

1 mom. Tullfrihet under viss tid må medgivas för:

a) varor som inkomma för att undergå reparation, bearbetning, komplettering eller emballering, eller för att användas till sådan behandling av exportvaror, allt under förutsättning att behandlingen icke omöjliggör direkt identifiering av de införda varorna;

b) varor som inkomma för att användas som gjutmodeller eller mätverktyg eller för annat dylikt ändamål vid tillverkning av exportvara;

c) varor som inkomma för att användas vid tävlingar, idrottsfester, föreläs- ningar, teater- eller cirkusföreställningar eller under andra liknande förhållanden;

d) varor som äro avsedda att avprovas, dock endast då fråga är antingen om enstaka föremål eller om varor, som icke skäligen kunna antagas vara införda i försäljningssyfte;

e) mindre maskiner och apparater samt instrument, redskap, verktyg och andra dylika föremål vilka införas under sådana omständigheter som i 85 5 mom. avses men för vilka tullfrihet enligt nämnda författningsrum icke med- gives;

f) varuprov, mönster, modeller och utställningsföremål för vilka tullfrihet icke medgives enligt 8 5 13 mom.

Konungen äger bestämma den tid och de villkor, utöver vad i följande stycke sägs, under vilka här avsedd tullfrihet må medgivas.

Tullfrihet som nu sagts må åtnjutas under förutsättning att varorna före tull- frihetstidens utgång återutföras, ankommande det på generaltullstyrelsens pröv- ning i vad mån tullfrihet må kunna medgivas för varor, vilka inom sagda tid förstöras eller finna användning som enligt eljest gällande bestämmelser medför tullfrihet.

2 mom. Tullfrihet under viss tid må i andra fall än som i 1 mom. avses med- givas av generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium under förut-

sättning att tullfriheten icke otillbörligt påverkar konkurrensförhållanden på den svenska marknaden.

3 mom. Utöver vad i 1 mom. sagts äger Konungen förordna om tullfrihet under viss tid för varor som inkomma till internationella utställningar.

12 5. De särskilda föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna förordning med tillhörande tulltaxa eller till förekommande av missbruk av medgiven tull- frihet eller annan förmån, meddelas av Konungen.

13 5. Om restitution av tull och vad därmed äger samband är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den , från och med vilken dag tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) jämte därvid fogad tull- taxa med tillhörande taratariff skola upphöra att gälla.

Där i särskild författning förekommer hänvisning till författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen avse den nya bestämmelsen.

2. Utkast till tillämpningsföreskrifter till tulll!axdör—ordningen1

Till 1 5 tulltaxeförordningen

Till 3 & tulltaxeförordningen 1 &.

Försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare, varom förmäles i 3 5 1 mom. tulltaxeförordningen, förutsätter:

att betalningen av priset utgör enda vederlaget för varan; att priset icke påverkas av särskilda förbindelser mellan å ena sidan säljaren eller någon, med vilken säljaren är förbunden i ekonomisk intressegemenskap, och å andra sidan köparen eller någon, med vilken köparen är förbunden i sådan gemenskap, vare sig dessa förbindelser äro grundade på avtal eller ej; och

att avkastningen vid en efterföljande försäljning, användning eller disposi- tion av varan icke till någon del kommer att direkt eller indirekt tillfalla sälja- 1 Föreskrifterna har skisserats endast i den utsträckning som erfordras för att klargöra den åsyftade sakliga innebörden av föreslagna stadganden i nu behandlade delar av tulltaxeförordningen och

omfattar således icke bestämmelser med karaktär av ordningsföreskrifter (betr. tillämpningsföre- skrifterna till 3 5 se dock vad därom anföres på sid. 9).

ren eller någon, med vilken säljaren är förbunden i ekonomisk intressegemen- skap.

Ekonomisk intressegemenskap mellan två personer skall anses föreligga, om den ene äger ekonomiskt intresse i den andres affärsverksamhet eller egendom;

om båda äga gemensamt ekonomiskt intresse i en tredje persons affärsverk- samhet eller egendom; eller

om en tredje person äger ekonomiskt intresse i bådas affärsverksamhet eller egendom; vare sig dessa intressen äro direkta eller indirekta.

2 5.

Med införselort, som i 3 g 1 mom. tulltaxeförordningen sägs, förstås den ort, där varan förtullas, eller, om varans avlämnande å annan ort inom tullområdet skulle föranleda lägre normalpris och de kostnader som skulle hänföra sig till sådant avlämnande på tillfredsställande sätt styrkas, sistnämnda ort.

3 &.

I fråga om vara, som är tillverkad med utnyttjande av patenterad uppfinning eller enligt registrerat mönster eller registrerad modell eller som införes under utländskt varumärke eller för att försäljas under utländskt varumärke, skall normalpriset innefatta jämväl värdet av rätten att för varan utnyttja patentet, mönstret, modellen eller varumärket.

4 &. Till kostnader, som enligt 3 5 1 mom. andra stycket tulltaxeförordningen innefattas i varas normalpris, höra bland annat: transportkostnader (med nedan angivet förbehåll), l försäkringskostnader, provisioner, mäklararvoden, kostnader för upprättande i utlandet av handlingar, erforderliga för varornas införsel till Sverige, tullar och andra avgifter i utlandet (med avdrag för eventuella restitutions- below), kostnader för emballage, i den mån icke detta i tullhänseende behandlas för sig, och kostnader för emballering, samt lastningskostnader. Transportkostnader skola icke innefattas i normalpriset med högre belopp än som motsvarar 30 % av normalpriset exklusive transportkostnader.

5 &. Vid beräkning av varas normalpris med tillämpning av 3 g 2 mom. tulltaxe- förordningen skall prisjustering på grund av skiljaktigheter mellan köpeavtalet

och det innehåll i värdebegreppet, som kommit till uttryck i 3 g 1 mom. första stycket nämnda förordning, anses erforderlig endast om dessa skiljaktigheter kunna antagas i väsentlig mån påverka priset.

6 5.

1 mom. Vid införsel av värdetull underkastad vara, för vilken normalpriset skall bestämmas med tillämpning av 3 5 2 mom. tulltaxeförordningen, skall va- ruhavaren lämna tullmyndigheten uppgift om det pris, som erlagts eller skall erläggas för varan, om de i priset icke inbegripna kostnader, som enligt 3 & 1 mom. andra stycket tulltaxeförordningen samt 4 % denna kungörelse skola innefattas i normalpriset, samt om de förhållanden i övrigt, som kunna vara av betydelse för normalprisets bestämmande; där ej tullmyndigheten med hänsyn till föreliggande omständigheter finner undantag kunna medgivas, skola upp— gifterna lämnas skriftligen och bekräftas genom en av varuhavaren eller, om han inför varan för annans räkning, denne på tro och heder avgiven försäkran.

2 mom. Till styrkande av i mom. 1 avsedda uppgifter skall varuhavaren, där ej tullmyndigheten med hänsyn till föreliggande omständigheter finner undan- tag kunna medgivas, för tullmyndigheten förete originalfaktura, frakt— och för- säkringshandlingar samt övriga handlingar, som avse förvärv, införsel och av- lämnande av varan. Vidare är varuhavaren efter generaltullstyrelsens bestäm- mande pliktig att avlämna dubblettexemplar eller bestyrkt avskrift av företedd originalfaktura.

3 mom. Faktura som avses i mom. 2 skall innehålla följande uppgifter:

dag för fakturans utställande, dag för köpeavtalets avslutande, kollinas antal och slag samt märke och nummer, varans handelsbenämning, varans myckenhet, pris för varje varuslag samt leverans- och betalningsvillkor, samt vara till riktigheten bekräftad genom namnunderskrift av utställaren eller den eller dem som äga teckna dennes firma; efter tullmyndighetens beprövande må dock godtagas faktura, som icke innehåller samtliga ovan nämnda uppgifter, därest fakturan likväl kan anses utgöra en tillfredsställande grund för beräk- ningen av normalpriset, ävensom faktura, som icke blivit på ovan angivna sätt bekräftad, därest fakturans uppgifter på annat sätt tillförlitligen styrkas.

7 &.

Vid införsel av värdetull underkastad vara, för vilken normalpriset skall bestämmas på annat sätt än med tillämpning av 3 & 2 mom. tulltaxeförord- ningen, skall varuhavaren lämna de uppgifter och förete de handlingar, som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall skäligen må påfordras; där ej tullmyndigheten med hänsyn till föreliggande omständigheter finner undantag

kunna medgivas, skola uppgifterna lämnas skriftligen och bekräftas genom en av varuhavaren eller, om han inför varan för annans räkning, denne på tro och heder avgiven försäkran. 8 &. Hyser tullanstalt tvekan angående beräkningen av normalpriset, skall den samråda med vederbörlig tjänsteman på generaltullstyrelsens tullvärdekontor.

9 5.

Till kontroll å riktigheten av de uppgifter, som lämnats jämlikt bestämmel- serna i 6 och 7 åå, skall varuhavaren eller annan, för vars räkning varan införts eller som eljest tagit befattning med förvärv eller införsel av varan, på anford- ran för granskning tillhandahålla generaltullstyrelsen eller av styrelsen för ända- målet bemyndigad tulltjänsteman handelsböcker, affärskorrespondens och övriga för nämnda ändamål erforderliga handlingar, härunder inbegripna handlingar rörande försäljning av den införda varan.

10 å.

Baseras normalpriset helt eller delvis på belopp, som angivits i utländskt myntslag, skall omräkning till svenskt mynt ske med tillämpning av de enligt stadgan för internationella valutafonden fastställda parivärdena, för så vitt icke dessa ändrats efter det att beloppens storlek i det utländska myntslaget be- stämts. Har sådan ändring skett eller är fråga om myntslag, för vilket parivärde icke fastställts enligt nämnda stadga, ankommer det på generaltullstyrelsen att bestämma efter vilka grunder omräkningen skall ske.

Till 4 & tulltaxeförordningen

Till 6 $ tulltaxeförordningen

1 mom. Tullfrihet eller tullnedsättning enligt 65 tulltaxeförordningen må, i händelse tullrestitution eller befrielse från tull åtnjutits vid utförsel av varan eller till denna använt material, medgivas endast under förutsättning att resti- tutions— eller tullbeloppet inbetalas till tullverket.

2 mom. Tullfrihet enligt 6 5 1 mom. tulltaxeförordningen må åtnjutas under förutsättning

att återinförseln äger rum inom tio år från utförseln, ägande likväl, där varan nyttjats inom svensk frihamn, generaltullstyrelsen medgiva tullfrihet vid återin- försel efter längre tids förlopp, samt att därest varan förut förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts till

samma frihamn, tullfrihet må åtnjutas allenast för så vitt antingen återutförseln ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med förtullningen läm- nat frihamnens område eller ock av omständigheterna framgår, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen i syfte att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel.

Vid bedömande av huruvida vara återinföres utan att ha undergått bearbet- ning skall bortses från åtgärd som icke höjt varans värde för varuhavaren eller som allenast inneburit ett i utlandet nödvändiggjort avhjälpande av mindre bristfällighet i syfte att sätta varan i användbart skick.

3 mom. Tullnedsättning enligt 6 5 2—3 mom. tulltaxeförordningen må åt- njutas under förutsättning att återinförseln äger rum inom ett år från utförseln.

!, mom. Tullnedsättning enligt 6 & 4 mom. tulltaxeförordningen må åtnjutas under förutsättning

att där avsett material av importören eller för dennes räkning utförts för användning vid ifrågavarande tillverkning,

att vid denna tillverkning frånsett eventuellt avfall icke uppkommit jämväl annan vara än den som införes till riket, samt

att införseln äger rum inom ett år från utförseln av nämnda material. 5 inom. Tullnedsättning enligt 6 & 5 mom. tulltaxeförordningen må åtnjutas under förutsättning att där avsett arbete verkställts av importören eller för dennes räkning.

Till 7 5 tulltaxeförordningen

Till 8 5 2 mom. tulltaxeförordningen

Tullfrihet enligt 8 5 2 mom. tulltaxeförordningen må åtnjutas i den omfatt- ning, som nedan angives.

Diplomatisk tjänsteman åtnjuter tullfrihet för varor, som införas för tjänste- bruk, härunder inbegripet för uppförande eller inredning av tjänstebyggnad, eller för hans eget eller hans familjs behov.

Kanslipersonal, tillhörande främmande makts beskickning, åtnjuter tullfrihet för varor för personligt bruk, vilka införas 1 samband med inflyttningen till riket.

Lönad konsul (generalkonsul, konsul, vicekonsul eller attaché) som icke här utövar enskild förvärvsverksamhet äger åtnjuta enahanda tullfrihet som diplo- matisk tjänsteman.

Annan konsul åtnjuter tullfrihet för vapensköldar, sigill, flaggor, emblem, kon- torsförnödenheter och andra likartade för tjänstebruk avsedda artiklar, som inkomma till honom från den främmande makt han företräder.

Tullfrihet som nu sagts må i andra fall än som avses i närmast föregående stycke åtnjutas endast av person som icke är svensk medborgare.

Till 8 5 8 mom. tulltaxeförordningen

Till 8 5 !; mom. tulltaxeförordningen

1 mom. Tullfrihet enligt 8 5 4 mom. tulltaxeförordningen må av resande eller å transportmedel anställda personer åtnjutas för gångkläder, sängkläder och andra för personligt bruk avsedda förnödenheter som prövas icke överstiga be- hovet under resan.

Till dylika förnödenheter må [såvitt angår person, som icke är bosatt i Sve- rige,] hänföras jämväl sådan utrustning för resan som cykel, härunder inbegri- pet cykel med hjälpmotor, som uppfyller de i 1 & kungörelsen den 23 maj 1952, nr 280, angivna tekniska villkoren, filmkamera och annan fotografikamera, skrivmaskin, mindre musikinstrument, grammofon, radiomottagningsapparat, kamping-, sport—, jakt— och fiskeutrustning samt liknande artiklar.

Tullfrihet enligt detta moment må icke åtnjutas för obegagnade föremål med mindre föremålen medföras av ägaren själv. [För cykel med hjälpmotor må tull- frihet åtnjutas allenast om fordonet är gammalt och brukat]

2 mom. Tullfrihet enligt 8 5 4 mom. tulltaxeförordningen må av resande åt- njutas för andra varor till ett sammanlagt värde av högst 275 kronor under för- utsättning

att varorna medföras av den resande själv och framföras till tullklarering i ett sammanhang vid inresetillfället;

att varorna äro avsedda för den resandes eller hans familjs personliga behov eller utgöra gåva till närstående person för dennes personliga bruk;

att resan uppenbarligen icke företagits i huvudsakligt syfte att förvärva eller införa varorna i fråga.

3 mom. Tullfrihet enligt 8 g 4 mom. tulltaxeförordningen må av resande, hemmahörande i främmande land, åtnjutas för av den resande medförda, för återutförsel avsedda resesouvenirer till ett sammanlagt värde av högst 3000 kronor.

4 mom. Värdet av de i 2 och 3 mom. avsedda varorna beräknas efter detalj— handelspriset i inköpslandet och skall, därest så vid införseln påfordras, av den l resande styrkas genom företeende av kvitto eller på annat tillförlitligt sätt. Kan värdet icke styrkas av den resande, må det beräknas efter detaljhandelspriset på varan i införselorten.

Till 8 5 5 mom. tulltaxeförordningen

Till 8 5 6 mom. tulltaxeförordningen

Till 8 $ 7 mom. tulltaxeförordningen

Tullfrihet enligt 8 & 7 mom. tulltaxeförordningen må åtnjutas för å fartyg eller luftfartyg medförd proviant i den utsträckning som erfordras ombord till transportmedlets besättning och passagerare, så länge transportmed- let icke efter avslutad resa avgått i inrikestrafik;

å järnvägsrestaurangvagn medförd proviant, med undantag av rusdrycker och tobaksvaror, i den utsträckning som erfordras för bespisning av passagerare un- der tågets gång genom Sverige.

Till 8 5 8 mom. tulltaxeförordningen

Till 8 5 11 mom. tulltaxeförordningen

Tullfrihet enligt 8 5 11 mom. tulltaxeförordningen åtnjutes för husgeråds- och andra lösörepersedlar samt hemberedda livsmedel, vilka införas av person som inflyttar från utlandet eller återvänder därifrån efter att med bibehållet hemvist i Sverige oavbrutet eller endast med tillfälligt avbrott ha vistats utom— lands under en tid av minst ett år, allt på villkor dels att varorna prövas icke överstiga behovet, dels, vad beträffar andra varor än livsmedel, att de äro gamla och brukade samt begagnats av ägaren eller hans familj, dock att sist— nämnda villkor icke gäller varor [eventuelltz husgeråds-, heminrednings- eller klädespersedlar], som förvärvats i anledning av giftermål med här i riket bosatt person.

Till 8 5 12 mom. tulltaxeförordningen

Tullfrihet enligt 8 5 12 mom. tulltaxeförordningen åtnjutes för husgeråds— och andra lösörepersedlar, vilka erhållits i arv och införas av arv- tagaren för eget bruk och icke i handelssyfte, skolande med arv likställas vad arvsberättigad erhållit genom testamente;

av utländsk myndighet eller offentlig institution förlänade utmärkelsetecken och hedersgåvor; till myndighet, institution eller sammanslutning inkommande

jubileums- och minnesgåvor; ävensom utställningsmedaljer och andra föremål, vilka såsom pris tillerkänts deltagare i allmän tävlan eller äro avsedda att av utländsk person eller sammanslutning uppställas såsom pris vid dylik tävlan här i riket;

gåvor till sjukhus eller allmän vårdanstalt; gåvor till sjömän från främmande land, under förutsättning att de mottagas av representant för utländsk sjömansmissionsorganisation eller av utländskt konsulat;

gåvor till vetenskapliga institutioner för användning i deras verksamhet, sko— lande härvid med gåvor likställas varor som inköpts för från utlandet skänkta medel;

enstaka gåvoförsändelser till enskild person under förutsättning att värdet uppgår till högst 100 kronor samt att varorna äro avsedda för mottagarens eller hans familjs personliga behov.

Gåvas värde bedömes efter värdet av samtliga av viss mottagare vid ifråga- varande tillfälle från en och samme avsändare erhållna varor; angående beräk- ningen av värdet skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i tillämpnings- föreskrifterna till 8 5 4 mom. tulltaxeförordningen.

Till 8 5 13 mom. tulltaxeförordningen

Till 8 5 14 mom. tulltaxeförordningen

1 mom. Tullfrihet enligt 8 5 14 mom. tulltaxeförordningen för markutrust- ning må åtnjutas för materiel av den beskaffenhet som avses i punkt 4.6 i bilaga 9 till konventionen den 7 december 1944 om internationell civil luftfart.

2 mom. Tullfrihet enligt 8 g 14 mom. tulltaxeförordningen för varor för an— vändning vid aktuellt räddnings- eller bärgningsföretag i samband med luft- trafik må åtnjutas för varor av den beskaffenhet som avses i punkt 10.2 av den i 1 mom. nämnda bilagan, beträffande andra varor än sådana som förbrukas vid företaget dock endast under förutsättning att varorna återutföras; det an- kommer på luftfartsstyrelsen att lämna meddelande till generaltullstyrelsen om varor beträffande vilka detta villkor icke uppfylles.

Till 8 5 15 mom. tulltaxeförordningen

1 mom. Tullfrihet enligt 8 g 15 mom. tulltaxeförordningen åtnjutes för kine— matografisk film och skioptikonbilder med undervisnings-, vetenskaplig eller kulturell karaktär, vilka framställts av Förenta Nationerna eller dess fackorgan eller inkomma till undervisnings-, vetenskapliga eller kulturella institutioner eller sammanslutningar eller ock tillförlitligen styrkas vara avsedda för under- visnings—, vetenskapligt eller kulturellt ändamål.

2 mom. Tullfrihet enligt 8 g 15 mom. tulltaxeförordningen åtnjutes för in— strument och apparater samt delar därtill, vilka inkomma till vetenskaplig in— stitution eller undervisningsanstalt, upptagen i härvid fogad bilaga, samt äro avsedda att användas för vetenskaplig forskning eller för undervisningsändamål, allt under förutsättning att för ifrågavarande ändamål lika användbara artiklar icke tillverkas inom riket.

Generaltullstyrelsen äger att efter prövning i särskilt fall och efter samråd med kommerskollegium medgiva tullfrihet för instrument och apparater samt delar därtill, vilka inkomma till annan vetenskaplig institution eller undervis- ningsanstalt än som i föregående stycke avses, under förutsättning att i sagda stycke stadgade villkor eljest äro uppfyllda.

3 mom. Tullfrihet enligt 8 & 15 mom. tulltaxeförordningen åtnjutes för varor av undervisnings-, vetenskaplig eller kulturell karaktär, tydligen avsedda för hjälp åt blinda och inkommande till institutioner eller organisationer för de blin- das välfärd.

Till 8 € 16 mom. tulltaxeförordningen

Tullfrihet enligt 8 5 16 mom. tulltaxeförordningen åtnjutes för kinematogra- fisk film, skioptikonbilder, dioramor, klichéer, gobelänger, skyltmateriel, flaggor, hemslöjdsalster, nationaldräkter och liknande föremål under förutsättning

att materielen avsänts av officiell turistorganisation eller till dylik anknuten nationell turistorganisation; skolande där så påfordras till styrkande härav för tullanstalten företes en av den avsändande organisationen upprättad försäkran, avfattad i överensstämmelse med formulär, som generaltullstyrelsen äger fast- ställa; samt

att materielen införes för och under ansvar av antingen ackrediterad repre- sentant för den avsändande turistorganisationen eller av sagda organisation utsett ombud som godkänts av tullanstalten.

Till 9 ,? tulltaxeförordningen

1 mom. Befolkningen vid rikets landgräns må vid resa över gränsen åt- njuta enahanda tullfrihet som enligt 8 5 4 mom. tulltaxeförordningen är med- given för resande, och skall därvid i trakter där befolkningen normalt är hän- visad att anskaffa sitt behov av vissa varor i grannlandet den omständigheten att resan företagits i huvudsakligt syfte att förvärva eller införa sådana varor icke utgöra hinder för tullfriheten.

!? mom. Tullfrihet enligt 9 % tulltaxeförordningen åtnjutes för maskiner, red- skap och fordon, som av befolkningen vid rikets landgräns föras från Finland eller Norge till närbelägen ort i Sverige för att under kortare tid där användas till timmerforsling, jordbruksarbete eller annat dylikt ändamål.

3 mom. Varor som av befolkningen vid rikets landgräns för hushållsbehov föras från Sverige till Finland eller Norge eller från Finland eller Norge till

närbelägen ort i Sverige för att förädlas eller repareras och som efter föräd- lingen eller reparationen återutföras till ursprungslandet, äro vid införseln till Sverige fria från tull.

Till 10 å tulltaxeförordningen 1 &.

1 mom. Tullfrihet enligt 10 & tulltaxeförordningen må åtnjutas för:

a) transportmedel som begagnas för införsel till eller är avsett för utförsel

från riket av varor eller personer; samt

b) transportmedel som medföres av resande, vilken endast tillfälligt skall vistas inom riket.

2 mom. Transportmedel som avses i 1 mom. skall återutföras inom ett år från införseln. Kan återutförsel av transportmedel icke ske inom nämnda tid på grund av omständigheter, över vilka den som äger förfoga över transportmedlet icke skäligen kunnat råda, äger distrikttullanstalt på ansökning medgiva det ytterligare uppskov med återutförseln, som prövas erforderligt. Ansökning här- om skall ha gjorts före utgången av förstnämnda tid, såvida icke omständigheter av nyss angiven art visas ha utgjort hinder därför.

Transportmedel som avses i 1 mom. a) må icke begagnas för befordran av gods eller personer i egentlig inrikestrafik; transportmedel som avses i 1 mom. b) må icke användas i yrkesmässig trafik, överlåtas eller uthyras.

3 mom. Återutföres icke transportmedlet inom tid, som i 2 mom. första styc- ket sägs, skall det åligga den, som med avseende å införseln är att betrakta såsom varuhavare, att före tullfrihetstidens utgång hos närmaste distrikttull- anstalt anmäla transportmedlet till förtullning och inbetala belöpande tull. Full- göres icke denna skyldighet må länsstyrelse på generaltullstyrelsens anmälan förordna, att transportmedlet, där det inom riket anträffas, skall omhändertagas av polismyndighet. I sådant fall skall transportmedlet på anfordran överlämnas till tullmyndighet. .

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning om transportmedlet använts i strid mot villkor, som angives i 2 mom. andra stycket, för så vitt icke generaltullstyrelsen med hänsyn till omständigheterna finner tull skäligen icke böra utgå.

!; mom. Tullmyndigheten i införselorten skall meddela bevis om medgiven tullfrihet, vilket skall av varuhavaren eller, i fråga om motorfordon, av fordo- nets förare på anfordran företes för tulltjänsteman eller polisman; dock att dylikt bevis icke skall erfordras beträffande motorfordon, som genom företeende av registreringshandling eller annorledes tillförlitligen styrkes vara registrerat i * Danmark, Finland eller Norge.

5 mom. Har transportmedel för vilket medgivits tullfrihet enligt 10 & tull- taxeförordningen, innan det skolat återutföras, blivit genom olycka så svårt skadat, att det finnes icke kunna iståndsättas, må generaltullstyrelsen medgiva befrielse från tull för transportmedlet.

2 5.

1 mom. Tullfrihet enligt 10 & tulltaxeförordningen må medgivas för delar och tillbehör till transportmedel som i 1 & sägs, oavsett huruvida sådan tullfrihet åtnjutes för transportmedlet eller tull eljest icke utgår för detsamma.

2 mom. Tullfrihet som i 1 mom. avses må beträffande delar och tillbehör till fartyg, luftfartyg eller järnvägsmateriel beviljas mot att transportmedlets be- fälhavare, förare, redare eller ägare eller den som i egenskap av varuhavare infört transportmedlet till tullverket avlämnar försäkran på tro och heder att delarna äro avsedda till reparation av visst transportmedel och efter avslutad reparation komma att återutföras med detta; i fråga om delar och tillbehör till järnvägsmateriel må försäkran avgivas av föreståndaren för järnvägsstationen i införselorten å tjänstens vägnar.

Beträffande delar och tillbehör till annat transportmedel än fartyg, luft— fartyg eller järnvägsmateriel må tullfrihet som i 1 mom. avses beviljas mot att artiklarna upptagas i bevis, som enligt 1 % 4 mom. utfärdats för transport— medlet; kan så ej lämpligen ske eller har dylikt bevis ej utfärdats må tull- frihet åtnjutas i den ordning som stadgas i [tillämpningsföreskrifterna till 11 & tulltaxeförordningen].

Vad i föregående stycken sägs har icke avseende å delar och tillbehör till transportmedel, som användas till uppehållande av regelbunden utrikestrafik; för sådana delar och tillbehör skola i stället iakttagas de föreskrifter, som till förekommande av missbruk av tullfriheten kunna i särskilda fall meddelas av tullanstalt.

Till 11 ,? tulltaxeförordningen

Ändrad lydelse av nr 37.07

Annan exponerad och framkallad kinematografisk film, med eller utan

3. Förslag till ändringar i tulltaxan ! ljudspår, negativ eller positiv: |

A. negativ; ävensom positiv film, avsedd att användas uteslutande för kopiering .............................................. fri B. andra slag ........................................ 100 kg 800:—

Anmärkning till kapitel 88

Till luftfartyg hörande och med dem inkommande tillbehör och inventarier behandlas tillsammans med luftfartygen; för tillbehör och inventarier som ilandföras från luftfartyg skall erläggas tull enligt vad i taxan eljest stadgas för varor av ifrågavarande slag, för så vitt icke generaltullstyrelsen med hänsyn till omständigheterna finner tull icke böra utgå.

Anmärkning till kapitel 89

Till fartyg och båtar hörande och med dem inkommande tillbehör och inven— tarier behandlas tillsammans med fartygen och båtarna; för tillbehör och inven— tarier som ilandföras från tullfria eller oförtullade fartyg och båtar eller som särskilt förvärvas från utlandet till fartyg och båtar av tullbelagt slag skall erläggas tull enligt vad i taxan eljest stadgas för varor av ifrågavarande slag, för så vitt icke generaltullstyrelsen med hänsyn till omständigheterna finner tull icke böra utgå.

4. Förslag till ändrad lydelse av 148 5 tullstadgan

Fartyg, luftfartyg och järnvägsmateriel, som i trafik ingå till tullområdet, skola vara fritagna från förtullning utom i fall då de förvärvas till Sverige från utlandet; dock att järnvägsmateriel icke må utan förtullning användas i egent— lig inrikestrafik, annan än sådan som står i samband med materielens in- och utförsel.

Annat transportmedel, som i trafik ingår till tullområdet, skall vara under- kastat förtullning. Om rätt att under vissa villkor åtnjuta tullfrihet under viss tid för dylikt transportmedel är särskilt förordnat.

Utkast till tillämpningsföreskrifter

Finner från utlandet införd järnvägsmateriel, som enligt 148 5 tullstadgan fritagits från förtullning, sådan användning att befrielse från förtullning icke längre må åtnjutas, åligger det järnvägsstationen i införselorten att såsom varuhavare anmäla materielen till förtullning.

Bilagor

Bilaga 1

Konvention rörande varors tullvärde

De regeringar, som undertecknat fö- religgande konvention,

vilka önska underlätta den interna- tionella handeln,

vilka önska förenkla internationella tullförhandlingar och underlätta jäm- förelsen av statistiska uppgifter röran- de utrikeshandeln, så till vida som en sådan jämförelse är mera exakt, om den baseras på en likformig värdering av varorna,

vilka äro övertygade om att åstad- kommandet av största möjliga likfor- mighet i definitionen av varors tull— värden kommer att utgöra ett bety- dande steg för uppnåendet av dessa syften,

vilka hava beaktat det arbete, som på ifrågavarande område utförts i Bryssel av Studiegruppen för en euro— peisk tullunion, och

vilka anse, att bästa sättet att upp— nå resultat i nämnda avseende är att avsluta en internationell konvention,

hava enats om följande:

Artikel I.

I denna konvention förstås med:

3.) rådskonventionen: konventionen avseende upprättandet av ett råd för samarbete på tullområdet, öppnad för undertecknande i Bryssel den 15 de- cember 1950;

b) rådet: det under a) åsyftade rå- det för samarbete på tullområdet;

c) generalsekreteraren: rådets gene— ralsekreterare.

Artikel II.

Varje fördragsslutande part skall, med de modifikationer som må föran-

ledas av bestämmelserna i artikel IV, i sin nationella lagstiftning införa den i bilaga I till denna konvention intagna definitionen av tullvärdet (i det föl- jande kallad definitionen), samt till- lämpa densamma från och med den dag, då konventionen träder i kraft för parten i fråga.

Artikel III.

Varje fördragsslutande part skall, vid tillämpning av definitionen, iakttaga bestämmelserna i de förklarande an- märkningar (i det följande kallade an— märkningarna), som äro upptagna i bi- laga II till denna konvention.

Artikel IV.

Varje fördragsslutande part må mo— difiera definitionens text

a) genom att i densamma intaga så- dana i anmärkningarna förekommande bestämmelser, som parten finner nöd— vändiga;

b) genom att giva densamma sådan juridisk form, som kan vara nödvändig för att den skall erhålla avsedd rätts— verkan, i förekommande fall genom att utöka texten med kompletterande be- stämmelser för att precisera definitio— nens innebörd.

Artikel V.

a) Rådet skall övervaka efterlevna- den av denna konvention för att säker- ställa en likformig tolkning och till— lämpning av densamma.

b) För detta ändamål skall rådet upprätta en värdekommitté, i vilken varje rådsmedlem, å vilken denna kon- vention är tillämplig, skall äga rätt att vara representerad.

Värdekommittén skall hava följande uppgifter, vilka skola fullgöras under rådets myndighet och i enlighet med dess anvisningar:

a) att inhämta och till de fördrags- slutande parterna distribuera upplys— ningar rörande de metoder, som par- terna tillämpa vid bestämmande av varors tullvärden;

b) att studera nationell lagstiftning samt föreskrifter och praxis hos de för- dragsslutande parterna med avseende å definitionen och anmärkningarna samt att framlägga förslag för rådet eller de fördragsslutande parterna för att säkerställa en likformig tolkning och tillämpning av definitionen och an- märkningarna samt ett antagande av standardiserade föreskrifter och för- faranden;

e) att utarbeta anvisningar till led- ning vid tillämpningen av definitionen;

(1) att på eget initiativ eller på an— modan lämna de fördragsslutande par- terna upplysningar eller råd i alla frå— gor som röra bestämmande av varors tullvärdcn;

e) att föreslå rådet sådana ändringar i denna konvention, som kommittén anser önskvärda; och

f) att i övrigt utöva de befogenheter och fullgöra de uppgifter, som rådet tilldelar kommittén.

Artikel VII.

a) Värdekommittén skall samman- träda minst tre gånger om året.

b) Den skall utse ordförande och en eller flera vice ordförande.

c) Den skall upprätta arbetsordning genom beslut med en majoritet av minst två tredjedelar av medlemsanta- let. Arbetsordningen skall underställas rådet för godkännande.

Artikel VIII.

Bilagorna till denna konvention sko- la utgöra en integrerande del av kon— ventionen, och varje hänvisning till konventionen skall anses innefatta en hänvisning jämväl till bilagorna.

De fördragsslutande parterna god- känna bestämmelserna i det till denna konvention fogade protokollet röran- de särskilda metoder för värdering av varor, som falla under kapitel 30 och position 33.06 i den nomenklatur, vil- ken som bilaga är fogad till konven— tionen rörande nomenklatur för klassi- ficering av varor i tulltarifferna, öpp- nad för undertecknande i Bryssel sam- ma dag som denna konvention.

Artikel X.

a) Genom denna konvention upphä— vas, de fördragsslutande parterna emel- lan, alla på andra internationella avtal grundade förpliktelser, som stå i strid med denna konvention.

b) Denna konvention gör icke in— trång i sådana på andra internationella avtal grundade förpliktelser, som nå- gon fördragsslutande part kan hava iklätt sig gentemot en utomstående re- gering innan konventionen trätt i kraft för den fördragsslutande parten. Emel— lertid skola de fördragsslutande parter— na, så snart omständigheterna medgiva och i varje fall vid förnyandet av de ingångna avtalen, vidtaga alla erfor- derliga åtgärder för att bringa dessa i överensstämmelse med bestämmelserna i denna konvention.

Artikel XI.

a) Varje tvist mellan två eller flera fördragsslutande parter beträffande tolkningen och tillämpningen av denna konvention skall så vitt möjligt biläg— gas genom direkta förhandlingar mel- lan parterna.

b) Varje tvist, som icke bilägges ge— nom direkta förhandlingar, skall av de tvistande parterna hänskjutas till vår— dekommittén, som skall taga tvisten under övervägande och framlägga re— kommendation till dess biläggande.

c) Om värdekommittén icke kan bi- lägga tvisten, skall den hänskjuta frå- gan till rådet, som skall framlägga re— kommendation i enlighet med artikel III e) i rådskonventionen.

d) De tvistande parterna kunna på förhand överenskomma om att rätta sig efter kommitténs eller rådets re— kommendation.

Artikel XII.

Denna konvention skall vara öppen för undertecknande under tiden till och med den 31 mars 1951 av de re— geringar, som undertecknat rådskon— ventionen.

Artikel XIII.

a) Denna konvention skall vara un— derkastad ratificering.

b) Ratifikationsinstrumenten skola deponeras hos belgiska utrikesministe- riet, som skall om varje sådan deposi— tion underrätta alla regeringar som un— dertecknat konventionen eller anslutit sig till densamma ävensom generalsek— reteraren. Dock må icke någon rege- ring deponera ratifikationsinstrumen- tet till denna konvention, förrän den har deponerat sitt ratifikationsinstru- ment till rådskonventionen.

Artikel XIV.

a) Tre månader efter den dag, då belgiska utrikesministeriet mottagit ra- tifikationsinstrument av sju regering— ar, skall denna konvention träda i kraft för dessa regeringar.

b) För varje signatärregering, som ratificerar efter denna tidpunkt, skall konventionen träda i kraft tre måna— der efter dagen för depositionen av ra— tifikationsinstrumentet hos belgiska utrikesministeriet.

Artikel XV.

a) Regering i någon stat, vilken den vara må, som icke undertecknat denna konvention men som ratificerat råds- konventionen eller anslutit sig till den— samma, kan från och med den 1 april 1951 ansluta sig till denna konvention.

b) Anslutningsinstrumenten skola deponeras hos belgiska utrikesministe— riet, som skall om varje sådan deposi— tion underrätta alla regeringar som un— dertecknat konventionen eller anslutit

sig till densamma ävensom generalsek- reteraren.

c) Denna konvention skall för varje regering, som anslutit sig till densam- ma, träda i kraft tre månader efter dagen för depositionen av anslutnings— instrumentet, dock icke före tidpunk— ten för konventionens ikraftträdande i enlighet med bestämmelserna i artikel xrv a). Artikel XVI.

a) Denna konvention gäller obe- gränsad tid, men varje fördragsslutan— de part kan sedan fem år förflutit från dess ikraftträdande i enlighet med be- stämmelserna i artikel XIV a), vid vil— ken tidpunkt som helst frånträda kon— ventionen. Frånträdandet skall träda i kraft ett år efter den dag, då belgiska utrikesministeriet erhållit notifikation om frånträdandet. Det belgiska utri- kesministeriet skall om frånträdandet underrätta alla regeringar som under— tecknat konventionen eller anslutit sig till densamma ävensom generalsekrete— raren.

b) Varje fördragsslutande part, som frånträder rådskonventionen, skall där- igenom upphöra vara part i denna kon— vention.

Artikel XVII.

a) Varje regering må vid sin ratifi- kation eller anslutning eller närhelst därefter genom notifikation till belgi- ska utrikesministeriet förklara, att denna konvention skall utsträckas att gälla beträffande territorier, för vilkas internationella förbindelser regeringen är ansvarig, och konventionen skall bliva gällande för sagda territorier tre månader efter den dag då belgiska ut- rikesministeriet erhållit notifikation därom men icke innan konventionen trätt i kraft för regeringen i fråga.

b) Varje regering, som genom dekla— ration enligt a) ovan utsträckt denna konvention att gälla beträffande terri- torium, för vars internationella förbin- delser den är ansvarig, kan genom no— tifikation till belgiska utrikesministe- riet frånträda konventionen med av—

seende å detta territorium i enlighet med bestämmelserna i artikel XVI.

c) Belgiska utrikesministeriet skall informera alla regeringar som under— tecknat denna konvention eller anslutit sig till densamma ävensom general- sekreteraren om varje notifikation, som den mottagit enligt denna artikel.

Artikel XVIII.

a) Rådet må föreslå de fördragsslu- tande parterna ändringar i denna kon— vention.

b) Varje fördragsslutande part, som godkänner en ändring, skall lämna skriftligt meddelande om godkännan— det till belgiska utrikesministeriet, vil— ket skall om mottagandet av detta meddelande underrätta alla regeringar som undertecknat konventionen eller anslutit sig till densamma ävensom generalsekreteraren.

c) En ändring skall träda i kraft tre månader efter det belgiska utrikesmi- nisteriet mottagit meddelande om samtliga fördragsslutande parters god- kännande. När en ändring godkänts av samtliga fördragsslutande parter, skall belgiska utrikesministeriet därom underrätta alla regeringar som under— tecknat konventionen eller anslutit sig till densamma ävensom generalsekrete- raren, varvid dagen för ändringens ikraftträdande skall tillkännagivas.

(1) Efter det en ändring trätt i kraft må icke någon regering ratificera den— na konvention eller ansluta sig till densamma utan att även godkänna ändringen.

Till bekräftelse härav hava under— tecknade, av sina respektive regeringar därtill behörigen bemyndigade under— tecknat föreliggande konvention.

Som skedde i Bryssel den femtonde december nittonhundrafemtio (15 de— cember 1950) på franska och engelska språken, vilka båda texter skola äga lika vitsord, i ett original, som skall arkiveras hos belgiska regeringen, vil- ken skall överlämna behörigen styrkta

kopior av detsamma till alla regering— ar, som undertecknat konventionen eller ansluta sig till densamma.

Bilaga I Definition av tullvärde Artikel I.

1. Vid tillämpning av värdetullar skall värdet för varor, som införas för inhemsk förbrukning, anses vara lika med normalpriset, varmed förstås det pris som varorna vid den tidpunkt, då tullen blir betalbar, skulle betinga vid försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säl- jare.

2. Normalpriset för införda varor skall bestämmas på basis av följande förutsättningar, nämligen

a) att varorna avlämnats till köpa— ren i den hamn eller å den ort, där de inkomma till importlandet;

b) att alla kostnader, som hänföra sig till varornas försäljning och deras avlämnande i sagda hamn eller å sag- da ort, skola åvila säljaren; samt

e) att alla tullar och avgifter, som utgå i importlandet, skola åvila kö- paren.

Artikel II.

1. En försäljning i öppna markna- den mellan av varandra oberoende kö— pare och säljare förutsätter

a) att betalningen av priset utgör enda vederlaget för varan;

b) att det överenskomna priset icke påverkas av kommersiella, finansiella eller andra förbindelser, bortsett från den ifrågavarande försäljningen, mel- lan å ena sidan säljaren eller någon, med vilken säljaren är förbunden i ekonomisk intressegemenskap, och å andra sidan köparen eller någon, med vilken köparen är förbunden i sådan gemenskap vare sig dessa förbindelser äro grundade på avtal eller ej; samt

e) att avkastningen vid en efterföl- jande försäljning, användning eller dis— position av varorna icke till någon del kommer att direkt eller indirekt till—

falla säljaren eller någon, med vilken säljaren är förbunden i ekonomisk in— tressegemenskap.

2. Två personer skola anses vara förbundna i ekonomisk intressegemen- skap med varandra, om den ene äger ekonomiskt intresse i den andres af- färsverksamhet eller egendom eller bå— da äga gemensamt ekonomiskt intresse i en tredje persons affärsverksamhet eller egendom eller en tredje person äger ekonomiskt intresse i bådas af- färsverksamhet eller egendom, vare sig dessa intressen äro direkta eller in— direkta.

Artikel III.

Därcst de varor, som skola värderas,

a) äro tillverkade med utnyttjande av en patenterad uppfinning eller en- ligt mönstcr eller modell som registre- rats; eller

b) införas under utländskt varu- märke eller för att försäljas under ut- ländskt varumärke, skall normalpriset bestämmas under antagande att det innefattar värdet av rätten att för varorna utnyttja pa- tentet, mönstret, modellen eller varu— märket.

Bilaga 11

Förklarande anmärkningar till definitionen av tullvärdet

Tillägg till artikel I Anmärkning 1.

Den tidpunkt, som avses i artikel I punkt 1, kan, allt efter varje enskilt lands lagstiftning, utgöra dagen för avgivande eller inregistrering av tull- anmälan, dagen för erläggande av tull- avgifterna eller dagen för avhämtning av varorna.

Anmärkning 2. De kostnader, som avses i artikel I punkt 2 b), innefatta bland annat: — transportkostnader, — försäkringskostnader, —— provisioner, — mäklararvoden,

— kostnader för upprättande utan— för importlandet av handlingar, erfor- derliga för varornas införsel till import— landet, däri inbegripna konsulatsavgif- ter,

— tullar och avgifter utanför im— portlandet (med avdrag för eventuella restitutionsbelopp),

— kostnader för emballage, i den mån icke detta i tullhänseende be— handlas som särskild vara, samt kost— nader för emballering (arbets-, mate- rial— och andra kostnader),

—- lastningskostnader.

Anmärkning 3.

Där normalpriset är beroende av den varukvantitet, som försäljes, skall det- samma fastställas under den förutsätt- ningen, att försäljningen avser den kvantitet, som är föremål för värde- ring.

Anmärkning 4.

Där beräkningen av värdet eller det pris, som erlagts eller skall erläggas, verkställes med ledning av uppgifter, som äro uttryckta i annat myntslag än importlandets, skall omräkning till im- portlandets myntslag ske efter den officiella växelkursen i importlandet.

Anmärkning 5.

Värdedefinitionen avser att under alla förhållanden möjliggöra en beräk- ning av den utgående tullen på grund- val av det pris, till vilket den impor- terade varan är för varje köpare fritt tillgänglig i öppna marknaden i den hamn eller å den ort, där den inkom- mer till importlandet. Den utgör en all— män regel och är tillämplig oberoende av om varorna levereras enligt kon— trakt eller ej och oavsett vilka kon- traktsvillkor som gälla.

Tillämpningen av värdedefinitionen förutsätter emellertid en undersökning rörande gällande priser vid tiden för värderingen. I praktiken kan därför, om importvaran är föremål för en bo— nafideförsäljning, det pris, som erlagts eller skall erläggas vid denna försälj-

! l ( .

ning, i allmänhet anses giva en riktig uppfattning om det i definitionen åsyf- tade normalpriset. Vid sådant förhål- lande bör det pris, som erlagts eller skall erläggas för varan, kunna läggas till grund för värderingen, och tull- myndigheterna rekommenderas att godkänna detta pris som värde för va- ran i fråga med förbehåll för:

a) lämpliga säkerhetsåtgärder till förebyggande av att tull undandrages genom fiktiva eller falska kontrakt el- ler priser; och

b) sådana justeringar i kontrakts— priset, som kunna befinnas erforderli- ga på grund av skiljaktigheter mellan kontraktsbestämmelserna och det vär— debegrepp, som kommit till uttryck i definitionen.

Justeringar, som avses under b), kunna ifrågakomma särskilt beträffan- de fraktkostnader och andra kostna— der, omförmälda i artikel I, punkt 2, och anmärkning 2 i tillägg till artikel I, beträffande rabatter eller andra pris— reduktioner, som lämnats ensamagen- ter eller ensamkoncessionärer, eller be- träffande onormala rabatter eller varje annan reduktion av det ordinära kon- kurrcnspriset.

Tillägg till artikel III Anmärkning ].

Bestämmelserna i artikel III b) kun- na även tillämpas å varor, som infö- ras för att efter ytterligare bearbetning försäljas under utländskt varumärke.

Anmärkning 2.

Bestämmelserna i artikel III b), i förekommande fall tolkade i överens- stämmelse med anmärkning 1, behöva icke tillämpas då fråga är om i im— portlandet inregistrerat varumärke, för så vitt det icke avser att angiva, att de varor, för vilka det brukas, här- i röra från

a) någon, som odlat, producerat, tillverkat, sorterat, till försäljning ut— bjudit eller eljest tagit befattning med varorna utanför importlandet; eller

b) någon, som är förbunden i eko— nomisk intressegemenskap med person, som avses i a); eller

c) någon, till vilken i a) eller b) av- sedd person med bibehållande av rät- ten till varumärket upplåtit rätt att använda detsamma.

Allmänt tillägg

Det rekommenderas, att de princi- per, som kommit till uttryck i defini- tionen och de förklarande anmärkning- arna, måtte tillämpas vid värdering av alla varor, som äro underkastade tull— anmälan, härunder inbegripna tullfria varor och varor, belagda med specifika tullar.

Bilaga III

Protokoll rörande särskilda metoder

för värdering av varor som falla un-

der kapitel 30 och position 33.06 i nomenklaturen för klassificering av varor i tulltarifferna

Samtidigt med undertecknandet av konventionen rörande varors tullvär- de (i det följande kallad konventio- nen), hava de regeringar, som under- tecknat denna konvention, enats om följande:

1. Varje regering, som undertecknat konventionen och som vid den tid- punkt, då konventionen träder i kraft för densamma, i fråga om följande i detaljhandelsförpackningar importera- de varor, nämligen

a) farmacevtiska produkter, som fal- la under kapitel 30 i bilagan till kon— ventionen rörande nomenklatur för klassificering av varor i tulltarifferna, och

b) parfymer, kosmetiska medel och toalettpreparat, som falla under posi— tion 33.06 i samma bilaga, tillämpar ett värderingssystem, som grundar sig på varornas inhemska de— taljhandelspris i stället för på normal— priset, sådant detta definierats i kon- ventionen, mä fortsätta att tillämpa detta system.

2. Ifrågavarande regeringar erkänna likväl betydelsen av att bringa syste- met för värdering av dessa produkter i överensstämmelse med konventionens regler och komma att så snart som möjligt vidtaga åtgärder i sådant syfte.

3. Detta protokoll skall träda i kraft samma dag, som konventionen träder i kraft. Till bekräftelse härav hava under- tecknade, av sina respektive regering— ar därtill behörigen bemyndigade un- dertecknat föreliggande protokoll.

Som skedde i Bryssel den femtonde december nittonhundrafemtio (15 de- cember 1950) på franska och engelska språken, vilka båda texter skola äga lika vitsord, i ett original, som skall arkiveras hos belgiska regeringen, vil- ken skall överlämna behörigen styrkta kopior av detsamma till alla regering- ar, som undertecknat protokollet, och till alla regeringar, som underteckna konventionen eller ansluta sig till den— samma.

r—-u

Generaltullstyrelsens förslag till tulltaxeförordning

1. Där tull skall utgå i förhållande till varas värde, skall detta ( tullvärdet) beräknas lika med varans normalpris, varmed förstås det pris, som varan vid försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare skulle betinga å införsel- orten den dag då varan anmäles eller senast bort anmälas till förtullning. Normalpriset för införd vara skall beräknas under antagande att varan försålts till ett pris, vilket innefattar å varan belöpande kostnader, som hänföra sig till varans försäljning och dess avlämnande till köparen å införselorten, men icke innefattar för varan inom riket utgående tull eller annan avgift.

2. I fråga om vara, som försålts i öppna marknaden mellan av varandra oberoende kö- pare och säljare, må, därest ej i särskilt fall omständigheterna annat föranleda, normal— priset beräknas på grundval av det pris, som erlagts eller skall erläggas för varan.

3. Det åligger varuhavare eller, i fråga om vara, som införes för annans räkning, denne att lämna de uppgifter och förete de handlingar, som kunna erfordras för fastställande av normalpriset. I den mån det påkallas för kontroll av lämnade uppgifter, är uppgiftslämna- ren eller annan, som tagit befattning med varans inköp eller införsel, skyldig att tillhanda- hålla sina affärshandlingar för granskning. Närmare bestämmelser i fråga om de åliggan- den, som avses i detta moment, meddelas av Konungen.

4. Generaltullstyrelsen äger vid vite förelägga i 3 mom. avsedd person att fullgöra vad honom åligger enligt nämnda moment eller med stöd av detsamma meddelade föreskrifter, ävensom i förekommande fall ålägga person, som här avses, att utgiva vite, som försuttits. Vite, som utdömes enligt detta moment, tillfaller kronan.

5 &.

Tullfrihet åtnjutes för:

1. varor, som inkomma för Konungens eller medlems av det kungliga huset räkning;

2. varor, som införas av utländskt, här ackrediterat sändebud eller annan person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning, eller av främmande makt här i riket anställd lönad konsul (generalkonsul, konsul, vicekonsul eller attaché), som icke här ut— övar enskild förvärvsverksamhet, allt i den mån Konungen därom förordnar, därvid i förekommande fall hänsyn må tagas till huruvida den främmande makten medgiver Sve- rige motsvarande förmån; dock att tullfrihet, som nu sagts, endast mä åtnjutas av person, som icke är svensk medborgare;

3. för tjänstebruk avsedda föremål, som eljest inkomma till härvarande konsulat för främmande makt, i den mån Konungen därom förordnar, därvid i förekommande fall hän- syn må tagas till huruvida den främmande makten medgiver Sverige motsvarande förmån;

4. varor, som införas för sådana organisationers eller personers räkning som avses i la— gen den 10 juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer, enligt vad därom bestämts i stadga eller avtal, vartill Sverige anslutit sig;

5. gångkläder, sängkläder och andra för personligt bruk avsedda förnödenheter, till- höriga resande eller å transportmedel anställda personer, i den mån Konungen därom för— ordnar; dock skall i fråga om rätt att tullfritt medföra färdiga tobaksvaror och cigarrett- papper samt rusdrycker gälla vad särskilt stadgas;

6. andra av resande medförda varor än i 5 mom. sägs till ett sammanlagt värde av högst 275 kronor, i den mån Konungen därom förordnar, ävensom av resande, hemma- hörande i utomeuropeiskt land, medförda och för återutförsel avsedda resesouvenirer till ett sammanlagt värde av högst 2 500 kronor; dock skall i fråga om rätt att tullfritt med- föra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper samt rusdrycker gälla vad särskilt stadgas;

7. mindre maskiner och apparater samt instrument, redskap, verktyg och andra dylika föremål, som inresande yrkesutövare medför eller med särskild lägenhet inför i och för sin yrkesutövning, därest de äro avsedda att av honom användas under tillfälligt uppehåll i riket samt tullanstalten icke med hänsyn till varornas mängd eller beskaffenhet finner tull— frihet böra medgivas allenast på sätt i 8 5 1 mom. sägs;

8. förnödenheter för transportmedel samt fartygs- och luftfartygsinventarier, för så vitt förnödenheterna eller inventarierna med avseende å beskaffenhet och mängd skäligen kunna anses vara avsedda till begagnande å det transportmedel, vari de införts, och så länge de tillhöra detta; ävensom särskilt inkommande ersättnings- och reservdelar, avsedda till reparation av i svensk hamn liggande fartyg, som skall avgå på resa till utrikes ort, därest delarna prövas erforderliga för resan;

9. inventarier, tillhörande förolyckat fartyg eller luftfartyg; ävensom sjöfynd, som enligt vad särskilt är stadgat av tullanstalt utlämnas till bärgaren utan att bärgningen kungöres;

10. proviant, medförd å från utrikes ort kommande fartyg, luftfartyg eller järnvägs- restaurangvagn och avsedd för transportmedlets besättning eller passagerare, i den mån Konungen därom förordnar;

11. livsförnödenheter, avsedda för och införda samtidigt med från utlandet inkommande djur, i den mån förnödenheterna prövas icke överstiga behovet under transporten till den ort inom riket, dit djuren enligt åtföljande frakthandlingar äro slutligt bestämda;

12. likkistor med lik; urnor med aska av lik; ävensom kransar och blommor, avsedda till minnesgärd åt avliden person;

13. färdiga husgeråds-, heminrednings- eller klädespersedlar, då de införas av utländsk eller sedan minst ett år i utlandet bosatt svensk medborgare, som på grund av giftermål med här i riket bosatt person inflyttar hit, allt dock på villkor att persedlarna av ägaren förvärvats i anledning av giftermålet, att de införas för ägarens eget bruk och icke i han— delssyfte samt att de prövas icke överstiga ägarens behov;

14. flyttsaker, bestående av gamla och brukade husgeråds- och andra lösörepersedlar samt hemberedda livsmedel, då varorna inkomma för sådan persons räkning, som inflyttar från utlandet eller med bibehållet hemvist i Sverige oavbrutet eller endast med tillfälliga avbrott vistats utomlands under en tid av minst ett är, allt dock på villkor, att varorna införas för ägarens eget bruk och icke i handelssyfte, att de prövas icke överstiga ägarens behov samt, vad beträffar andra varor än livsmedel, att ägaren själv begagnat dem;

15. gamla och brukade husgeråds— eller andra lösörepersedlar, som erhållits i arv och som införas av arvtagaren för dennes eget bruk och icke i handelssyfte;

16: 1. av utländsk myndighet eller offentlig institution förlänade utmärkelsetecken och hedersgåvor; till myndighet, institution eller sammanslutning inkommande jubileums- och minnesgåvor; ävensom utställningsmedaljer och andra föremål, vilka såsom pris tillerkänts deltagare i allmän tävlan eller äro avsedda att av utländsk person eller sammanslutning uppställas såsom pris vid dylik tävlan här i riket;

16:2. till enskild person inkommande gåvoförsändelse med ett uppskattat värde av högst 100 kronor i den mån Konungen därom förordnar; dock skall i fråga om rätt att såsom gåva tullfritt införa färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper gälla vad särskilt stadgas;

16: 3. levande växter och blommor samt färsk frukt, därest varorna såsom gåva över- lämnas till sjukhus eller annan allmän vårdanstalt;

16:4. varor, som inkomma för att utdelas såsom gåvor till sjömän från främmande land;

17. varor, som införas för att utdelas i humanitär hjälpverksamhet eller för att an— vändas vid räddnings- eller bärgningsföretag, allt i den mån Konungen därom förordnar;

18. varuprov och mönster, som vid införseln sakna eller hava allenast obetydligt handels— värde eller vid tulltaxeringen göras oanvändbara såsom handelsvara; ävensom, i den mån Konungen därom förordnar, kataloger, prislistor och annat merkantilt tryck avseende varor, som utbjudas till försäljning eller förhyrning från utlandet, eller tjänster rörande transport eller kommersiell försäkring, som erbjudas av en i utlandet etablerad företagare;

19: 1. emballage, vari varor inkomma och som vid tullberäkningen icke skall inräknas i varornas vikt eller värde, ävensom från svensk frihamn särskilt inkommande emballage, vari varor dit införts, allt i den mån Konungen därom förordnar, skolande i detta hän- seende med emballage likställas s.k. garnbommar;

19: 2. särskilt inkommande begagnat emballage, i den mån Konungen därom förordnar, skolande i detta hänseende med emballage likställas s.k. garnbommar;

20. av trävirke hopfogade trummor för ventilation i lastrum ävensom bastmattor och annan s.k. garneringsmateriel, uppenbarligen avsedd endast till att skydda gods under transport, då sådana föremål för nu angivna ändamål och icke i handelssyfte medföras å transportmedel, så ock då föremålen särskilt inkomma från svensk frihamn och dit införts under omständigheter, som nyss sagts;

21. artiklar, som inkomma till lufttrafikföretag för att inom flygplatsområde användas i samband med internationell luftfart, därest artiklarna tydligen äro avsedda för nyttjande vid underhåll, reparation eller avprovning av luftfartyg på marken, för expediering av passagerare och last eller för utbildning av flygförare, ävensom delar till sådana artiklar, allt i den mån Konungen därom förordnar;

22. inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut förtullade utländska varor, när de efter utförsel återinföras i väsentligen oförändrat skick, allt i den mån Konungen därom förordnar, skolande i detta hänseende med varor likställas transportmedel i trafik;

23. för samlingar avsedda naturalier samt anatomiska, etnografiska och kulturhistoriska föremål, ej ämnade att återförsäljas; infattade målningar, ritningar eller teckningar, andra bilder, mönster, modeller, gipsavgjutningar samt avbildningar, därest föremålen äro av— sedda för offentlig samling eller för undervisningsanstalt eller vetenskaplig institution; ävensom handskrifter;

24. vetenskapliga instrument och apparater samt delar därtill; ävensom utrustning, in- kommen såsom gåva till vetenskapliga institutioner här i riket för användning i deras verk- samhet, allt i den mån Konungen därom förordnar;

25: 1. framkallad fotografisk film, skioptikonbilder, grammofonskivor samt annan lik- nande åskädnings— och ljudåtergivningsmateriel med undervisnings-, vetenskaplig eller kul- turell karaktär ävensom journalfilm och pressbilder av aktuellt värde, allt i den mån Konungen därom förordnar;

25: 2. till auktoriserat rundradioföretag inkommande inspelade grammofonskivor, mag- netofonband och annan dylik ljudåtergivningsmateriel, därest materielen tillhandahålles såsom lån av utländskt radioföretag för programutbyte;

26. tryckalster, härunder inbegripna med bilder försedda reklamskyltar och reklampla- kat, ävensom bilder, dioramor, klichéer, skioptikonbilder och, i den mån Konungen därom förordnar, framkallad kinematografisk film, allt dock på villkor, att varorna hava till syfte att göra reklam för resor eller studier i främmande länder eller att sprida kännedom i allmänhet om dessa länder;

27. blanketter till passersedlar, godslistor och dylika handlingar för internationell sam— färdsel med fordon eller luftfartyg; ävensom andra blanketter, avsedda att av besättning eller passagerare ifyllas under färd å transportmedel i internationell trafik;

28. kataloger över böcker och publikationer, saluförda av i utlandet etablerade för- läggare och bokhandlare, samt över åskådnings- och ljudåtergivningsmateriel, som i 25: 1 mom. avses; samt

29. varor av undervisnings-, vetenskaplig eller kulturell karaktär, tydligen avsedda för hjälp åt blinda och inkommande till institutioner eller organisationer för de blindas väl- färd. 6 5.

1. Tullfrihet åtnjutes för varor av nedan angivna slag, då de vid resa annorledes än med järnväg medföras från Norge till Sverige över de delar av gränsen, som äro belägna norr om Mitandersfors i Värmland, nämligen:

bröd, högst 20 kilogram, fläsk, högst 10 kilogram, garn, högst 5 kilogram, kaffe och kaffesurrogat, tillsammans högst 5 kilogram, malt, högst 40 kilogram, maltdrycker, högst 10 liter, risgryn, högst 5 kilogram, socker och sirap, tillsammans högst 10 kilogram, spannmål, omalen, högst 150 kilogram, spannmål, malen, högst 100 kilogram,

vävnader, högst 15 meter, dock icke utöver ett värde av 40 kronor, samt andra tullbelagda varor — dock icke spelkort, spritdrycker, vin, färdiga tobaksvaror eller cigarrettpapper —— till ett sammanlagt värde av högst 30 kronor.

Sker resan över någon av nedan angivna delar av gränsen, skall den sålunda medgivna tullfriheten i fråga om följande varuslag omfatta

a) vid resa över gränsen mot Härjedalen eller mot Hotagens och Frostvikens socknar i Jämtland eller mot Västerbottens län:

socker och sirap, tillsammans högst 20 kilogram, spannmål, omalen och malen, tillsammans högst 600 kilogram, samt

b) vid resa över gränsen mot Arjeplogs eller Karesuando socknar i Norrbottens län: socker och sirap, tillsammans högst 50 kilogram, spannmål, omalen och malen, tillsammans högst 600 kilogram, andra tullbelagda varor — dock icke spelkort, spritdrycker, vin, färdiga tobaksvaror eller cigarrettpapper — till ett sammanlagt värde av högst 50 kronor.

Medföres vara i större myckenhet än ovan sägs, skall tull erläggas för hela den av varan införda myckenheten.

Tullfrihet, som här avses, gäller icke för varor, som i handelssyfte införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller för att utlämnas såsom ersättning för verkställt arbete, ej heller för varor, som införas av handlande eller för handlandes räkning, såvitt de äro av de slag, med vilka han idkar handel; dock äger för särskilda fall generaltullstyrelsen härifrån medgiva undantag och därvid beträffande i handelssyfte införda varor jämväl tillåta tullfri införsel av större myckenhet än ovan angivits.

Tullfrihet enligt detta moment må icke medgivas i fall, då tullfrihet enligt 5 % 6 mom. åtnjutes.

2. Den som äger eller brukar fastigheter på ömse sidor om gränsen mellan Sverige och Norge må, därest det kortaste avståndet mellan fastigheterna ej överstiger 20 kilometer, över gränsen tullfritt införa utsäde, kreatur, maskiner och redskap, som erfordras för den i Sverige belägna fastighetens skötsel.

3. Varor, som av gränsbefolkningen för hushållsbehov föras från Sverige till Finland eller Norge eller från Finland eller Norge till närbelägen ort i Sverige för att förädlas

genom blekning, spillning, färgning, vävning, sömnad, garvning, malning, hyvling, spånt- ning eller annan dylik bearbetning eller för reparation och som efter förädlingen eller repa— 1 rationen återutföras till ursprungslandet, äro vid införseln till Sverige fria från tull.

8 %.

1. Tullfrihet under viss tid må på särskild framställning medgivas för:

a) varor, som inkomma: för att inom landet undergå reparation eller sådan bearbetning, komplettering och cm- ballcring härunder inbegripet, som icke väsentligen förändrar deras karaktär, och vilka äro avsedda att därefter återutföras;

för att komplettera vara, som är avsedd att utföras ur riket; för att förevisas såsom prov eller mönster eller såsom utställningsföremål och därefter återutföras och vilka sålunda icke äro att anse såsom i försäljningssyfte införda;

för att användas såsom modeller eller mätverktyg eller för annat dylikt ändamål vid tillverkning av exportvara och som äro avsedda att därefter återutföras;

för att användas vid anordnade tävlingar eller idrottsfester, vid tillfälliga föreläsningar, tillfälliga teater- eller cirkusföreställningar eller under andra liknande förhållanden och därefter återutföras;

för att avprovas och eventuellt återutföras; dock endast då fråga är antingen om enstaka föremål eller om varor, som icke skäligen kunna antagas vara införda i försäljningssyfte; eller

för att användas vid avprovning av vara, som är avsedd att utföras;

b) med varor inkommande emballage, som i 5 % 19: 1 mom. sägs och som är avsett att återutföras men för vilket tullfrihet enligt nämnda författningsrum icke medgives; för åter- utförsel avsedda jämcylindrar, vilka inkomma med förtätade gaser och för vilka särskild tull skall beräknas; ävensom med varor inkommande godsbehållare, avsedda att återutföras;

c) särskilt inkommande obegagnat emballage, s.k. garnbommar härunder inbegripna, järncylindrar för förtätade gaser samt godsbehållare, därest emballaget, järncylindrarna eller godsbehållarna äro avsedda att återutföras med varor;

d) mindre maskiner och apparater, samt instrument, redskap, verktyg och andra dylika föremål, vilka införas under sådana omständigheter, som i 5 % 7 mom. avses, men för vilka tullfrihet enligt nämnda författningsrum icke medgives;

e) radiomottagnings- och televisionsapparat, vilken tillhör resande, som endast tillfäl- ligtvis skall vistas inom riket, men för vilken tullfrihet enligt 5 5 5 mom. icke medgives;

f) sto, som införes för att betäckas och därefter återutföras; samt

g) positiv fotografisk film, utvisande importvaras beskaffenhet eller arbetssätt och avsedd att återutföras, i den mån Konungen därom förordnar.

Tullfrihet enligt detta moment må icke medgivas för längre tid än ett år från införseln, dock må uppskov med återutförseln medgivas till högst två år beträffande varor, som inkomma för att repareras eller för att användas antingen såsom modeller eller mätverktyg eller för annat dylikt ändamål vid tillverkning av exportvara eller ock vid avprovning av vara, som är avsedd att utföras.

2. Tullfrihet under viss tid må på särskild framställning medgivas för maskiner, redskap, verktyg och andra föremål, som införas för användning i samband med järnvägs- eller hamnbyggnad, kanaliseringsarbete, elektrisk anläggning för allmänt behov eller annat all- männyttigt företag och som därefter skola ur riket återutföras, ävensom, i den mån Ko— nungen därom förordnar, för lokomotiv och järnvägsvagnar, som förhyras från utlandet.

3. Utöver vad i 1 mom. sagts äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, med- giva tullfrihet för varor i överensstämmelse med artikel 18 i konventionen den 22 novem- ber 1928 angående internationella utställningar.

9 5.

Varor, som utförts för att i utlandet undergå reparation eller sådan bearbetning, kom- plettering och emballering härunder inbegripet, som icke väsentligen förändrar deras karaktär, ävensom inom landet tillverkat eller här förut förtullat transportmedel, som i trafik inkommer från utlandet efter att där hava reparerats, må i den mån Konungen där- om förordnar återinföras mot tull, motsvarande femton procent av reparations- eller bearbetningskostnaden. I avseende å fastställande vid tulltaxeringen av sådan kostnad skola bestämmelserna i 4 5 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Har i fråga om transportmedel reparationen nödvändiggjorts av skada, som uppkommit efter utförseln till utlandet, eller haft till syfte att genom avhjälpande av mindre brist- fällighet sätta transportmedlet i transportdugligt skick, må återinförseln utan hinder av vad i första stycket sägs ske utan erläggande av tull.

10 5.

Har inkommen vara under transporten till införselorten eller efter ankomsten dit men innan varan anmälts eller senast bort anmälas till förtullning av tillfällighet eller genom förskämning eller dylikt lidit skada, må, därest tull enligt taxan skall beräknas annorledes än efter varuvärdet, nedsättning i tullen medgivas med belopp, som svarar mot den av skadan förorsakade minskningen i varans värde. Värdet av varan såväl i oskadat som i dess skadade skick fastställes i enlighet med vad i 4 5 för där avsett fall föreskrives.

Konungen äger förordna om och i vilken mån tullen må nedsättas för haverigods och sjöfynd.

11 5.

De särskilda föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna förordning med till- hörande tulltaxa och taratariff eller till förekommande av missbruk av medgiven tull- frihet eller annan förmån, meddelas av Konungen.

12 5. Om restitution av tull och vad därmed äger samband är särskilt stadgat.

Tillämpningsföreskrifter till 4 & tulltaxeförordningen

4— &. Försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare och säljare, varom för- mäles i 4 ä 1 mom. första stycket tulltaxeförordningen, skall anses föreligga allenast under för- utsättning

att priset innefattar enda vederlaget för varan; att priset icke påverkats av särskilda förbindelser mellan å ena sidan säljaren eller någon, med vilken säljaren är förbunden i ekonomisk intressegemenskap, och å andra sidan köparen eller någon, med vilken köparen är förbunden i sådan gemenskap, vare sig dessa förbindelser grunda sig på avtal eller ej; och

att avkastningen vid en efterföljande försäljning, användning eller disposition av varan icke till någon del kommer att direkt eller indirekt tillfalla säljaren eller någon, med. vilken säljaren är förbunden i ekonomisk intressegemenskap.

Ekonomisk intressegemenskap mellan två personer skall anses föreligga, då den ene äger ekonomiskt intresse i den andres affärsverksamhet eller egendom;

då båda äga gemensamt ekonomiskt intresse i en tredje persons affärsverksamhet eller egen- dom; eller

då en tredje person äger ekonomiskt intresse i bådas affärsverksamhet eller egendom; vare sig dessa intressen äro direkta eller indirekta.

5 5. Med införselort, som i 4: & 1 mom. tulltaxeförordningen sägs, förstås i fråga om vara, som inkommer med fartyg eller luftfartyg: den ort, dit varan är bestämd eller där den för vidare befordran | till bestämmelseorten lossas ur fartyget eller luftfartyget; samt på annat sätt: gränsort inom tullområdet. 6 5.

Till kostnader, som enligt 4: 5 1 mom. andra stycket tulltaxeförordningen innefattas i varas normalpris, höra bland annat

transportkostnader, försäkringskostnader, provisioner,

tullar och andra avgifter, som erlagts i utlandet och som icke restituerats eller komma att restitueras,

kostnader för emballage, med undantag av sådant som i tullhänseende behandlas för sig, och kostnader för emballering samt

lastningskostnader.

I fråga om vara, som är tillverkad i överensstämmelse med en patenterad uppfinning eller som åtnjuter mönster- eller modellskydd eller som införes med utländskt varumärke eller för att vare sig direkt eller efter vidare bearbetning försäljas med här i riket åsatt utländskt varumärke, skall normalpriset innefatta jämväl kostnader, som hänföra sig till rätten att för varan använda pa- tentet, mönstret, modellen eller varumärket.

Vad i nästföregående stycke stadgas skall, då fråga är om här i riket inregistrerat varumärke, gälla allenast för så vitt varumärket avser att angiva, att varan härrör från någon, som odlat, framställt, bearbetat, sorterat, till försäljning utbjudit eller eljest tagit befattning med varan i utlandet eller som är förbunden med denne i ekonomisk intressegemenskap eller till vilken någon av dessa med bibehållande av rätten till varumärket upplåtit rätt att använda detsamma.

7 5.

Vid införsel av värdetull underkastad vara skall varuhavaren för tullmyndigheten förete origi- nalfaktura, frakt- och försäkringshandlingar samt övriga handlingar, som avse köpet, införseln och avlämnandet av varan. Där så påfordras, åligger det varuhavaren även att förete handlingar rörande försäljningen av varan inom riket.

Till tullmyndigheten lämnade uppgifter skola i den mån så befinnes påkallat vara till riktig- heten bekräftade genom av varuhavaren själv eller, om han inför varan för annans räkning, av denne på tro och heder avgiven skriftlig försäkran. Därjämte är varuhavaren efter generaltull- styrelsens bestämmande pliktig att avlämna dubblettexemplar eller avskrift av företedd original- faktura.

Fakturan skall vara av tillverkaren eller säljaren utställd på viss mottagare här i riket och till riktigheten bekräftad genom namnunderskrift av utställaren eller den eller dem, som äga teckna dennes firma. Faktura, som icke blivit på nämnda sätt utställd och bekräftad, må dock god- tagas, där omständigheterna göra sådant skäligt och fakturans uppgifter kunna på annat sätt tillförlitligen styrkas.

I övrigt skall fakturan innehålla uppgifter om dag för fakturans utställande, dag för köpeavtalets avslutande och, där så ske kan, köpeavtalets nummer, kollinas antal och slag samt märke och nummer, varans handelsbenämning, varans myckenhet, pris för varje varuslag samt leverans- och betalningsvillkor.

Hyser tullanstalt tvekan huruvida företedd faktura eller annan handling, som i 7 & sägs, må kunna läggas till grund för beräkningen av normalpriset eller möter annan svårighet för tull- anstalten att fastställa detta pris, skall tullanstalten samråda med tjänsteman, som i 9 5 1 mom. avses. Erfordras biträde av särskild sakkunnig, äger generaltullstyrelsen föreskriva om sådan sakkunnigs tillkallande.

9 5.

1. Till kontroll å. riktigheten av de uppgifter, som jämlikt bestämmelserna i 7 & lämnats, skall varuhavaren eller annan, för vars räkning varan införts eller som eljest tagit befattning med varans inköp eller införsel, på anfordran för granskning tillhandahålla generaltullstyrelsen eller av styrelsen utsedd tulltjänsteman handelsböcker, affärskorrespondens och övriga för nämnda ända- mål erforderliga handlingar.

2. Av generaltullstyrelsen med stöd av 4 5 4— mom. tulltaxeförordningen meddelat beslut, var- igenom någon ålagts att utgiva vite, skall, därest icke talan mot beslutet föres inom föreskriven tid, lända till efterrättelse lika med domstols laga kraft ägande dom.

10 5.

Är i faktura eller annan handling, som skall läggas till grund för beräkning av varas normal- pris, uppgift om värde eller kostnad lämnad i utländskt myntslag, skall vid omräkning av detta till svenskt mynt tillämpas den officiella försäljningskursen å dag som avses i 4: 5 1 mom. första stycket tulltaxeförordningen.

Nuvarande lydelse av tulltaxeförordningen

1 å.

Varor, som införas från utlandet, äro, såframt icke annorlunda särskilt stadgas, i fråga om tull underkastade bestämmelserna i denna förordning jämte därvid fogade tulltaxa med tillhörande taratariff.

2 5.

Vara tulltaxeras i det skick, vari den inkommer, med iakttagande, där ej i fråga om visst varuslag är annorlunda stadgat:

a) att vara, som utgör en blandning av beståndsdelar, hänförliga till taxenummer med olika tullsatser, skall tulltaxeras, om någon beståndsdel drager värdetull, enligt vad taxan stadgar för ifrågavarande beståndsdel samt i annat fall lika med den beståndsdel, som är underkastad högsta tullsatsen; dock skall hänsyn icke tagas till beståndsdelar, vilka före— komma i endast obetydlig mängd och icke väsentligen inverka på varans beskaffenhet;

b) att genom mekanisk bearbetning framställd vara, som är sammansatt av bestånds— delar, hänförliga till taxenummer med olika tullsatser, skall i sin helhet tulltaxeras efter huvudbeståndsdelen, varmed förstås den del, som giver varan dess karaktär; dock skall, där huvudbeståndsdelen icke kan med säkerhet utrönas, varan tulltaxeras efter den be- ståndsdel, som är underkastad högsta tullsatsen, varvid emellertid hänsyn icke skall tagas till mindre väsentliga beståndsdelar, som icke giva varan avsevärt högre handelsvärde;

e) att sammansatt vara, som är i taxan särskilt nämnd, skall, även om den införts i söndertaget skick och utan hinder därav, att mindre väsentliga beståndsdelar saknas, tull- taxeras enligt vad i taxan stadgas beträffande den sammansatta varan;

(1) att vara, som till någon del består av guld, silver eller platina och som ej är hän- förlig till instrument eller apparat, skall tulltaxeras sålunda, att den del av varan, som utgöres av ädel metall, tulltaxeras särskilt för sig såsom arbete av ifrågavarande metall och varan i övrigt efter sin beskaffenhet;

e) att till förgyllda, försilvrade, platinerade eller med oädel metall överdragna ävensom till emaljerade, glaserade, polerade, målade, fernissade eller lackerade arbeten äro att hän- föra åven varor, som endast till någon del sålunda bearbetats; dock skall hänsyn icke tagas till sådan bearbetning, där den förekommer endast å vanliga beslag, handtag och andra dylika i varan ingående mindre väsentliga beståndsdelar och icke giver varan avsevärt högre handelsvärde; samt

f) att sådan bearbetning av en vara, som består i endast malning eller annan sönder- delning, slamning, rening, färgning, torkning och saltning, i och för sig icke skall hava inverkan på tulltaxeringen.

3 5.

1. Tull, som utgår efter varas vikt, skall, alltefter vad i tulltaxan är vid tullsatsen eller varuslaget angivet, beräknas, där ej i fråga om visst varuslag är annorlunda stadgat:

a) efter bruttovikten, varmed avses vikten av varan jämte emballage;

b) efter verkliga nettovikten, varmed avses vikten av varan utan emballage;

c) efter legala nettovikten, varmed avses den vikt, som erhålles genom att från brutto— vikten draga den i taratariffen fastställda taran; eller

d) efter verkliga nettovikten med tillägg av visst emballage, varmed avses vikten av varan jämte följande slag av emballage och förpackningsmateriel:

beträffande i Avd. XI C upptagna varuslag (vävnader och filt): omslag av papper eller väv, såvitt det icke utgöres av ytteremballage, uppenbarligen av- sett endast till varans skyddande under transporten; samt beträffande övriga varuslag:

askar, fodral, etuier, papper, väv, folier och annat dylikt emballage, allt för så vitt det icke utgöres av ytteremballage, uppenbarligen avsett endast till varans skyddande under transporten; kärl av lervara eller glas, burkar, flaskor, tuber och andra dylika behållare; emballage, vari varan är avsedd att försäljas i detaljhandeln; inlägg och kartor; mellanlägg i bladguld och andra dylika artiklar; hö, halm, träspån och annan dylik förpackningsma— teriel, för så vitt den befinner sig innanför emballage, som skall inräknas i vikten.

2. Utan hinder därav, att enligt taxan tullen skall beräknas efter den verkliga netto- vikten, må, där så finnes lämpligt och varuhavaren icke däremot gör invändning, tullen i stället beräknas efter den vikt, som erhålles genom att från bruttovikten draga en med följande procentsatser utgående tara: för omslag av enkel väv .................................................... 2 % » omslag av dubbel väv eller matta ........................................ 3 » » fat eller lådor .......................................................... 12 > » askar eller flaskor av bleck ............................................. 10 » » askar eller flaskor av bly, järn eller koppar ............................... 20 » » buteljer och flaskor av glas samt för burkar och krukor av lera .............. 40 »

3. Ändock att enligt taxan tullen för visst varuslag är att beräkna efter den legala netto- vikten skall, där varuhavaren det yrkar eller statsverkets intresse så kräver, till grund för beräkningen läggas den verkliga nettovikten. Därest tillämpandet av sistnämnda beräk- ningsgrund sker på yrkande av varuhavaren, åligger denne men i annat fall tullverket att anskaffa och bekosta det arbetsbiträde och den materiel, som erfordras för utrönande av den verkliga nettovikten.

4. Införas varor av olika slag, förpackade i ett och samma emballage, och är med av- seende å någon av dem stadgat, att tullen skall beräknas efter den verkliga nettovikten med tillägg av sådant emballage, skall, där ej denna vara utgör allenast en oväsentlig del av innehållet, det gemensamma emballagets vikt läggas till vikten av samma vara. Är med avseende å flera av varorna stadgat, att tullen skall beräknas på sätt nyss är sagt, skall emballagets vikt läggas till vikten av den huvudsakliga bland dessa varor.

5. Där enligt taxan tullen är beroende av varans vikt för stycke, skall med denna vikt avses den verkliga nettovikten.

4 %.

Där tull skall utgå i förhållande till varas värde, beräknas detta för oskadad vara lika med det för varan vid försäljning till Sverige gällande marknadspriset å inköpsorten vid tiden för inköpet eller, i fråga om ej inköpt vara, å avsändningsorten vid tiden för av- sändningen, med tillägg av emballagets värde jämte frakt, försäkringspremier och annan å varan nedlagd kostnad, intill dess varan anlänt, därest den inkommit med fartyg eller luftfartyg, till ort, dit den är bestämd eller varest den för vidare befordran till bestäm- melseorten lossas ur fartyget eller luftfartyget, eller, därest den inkommit på annat sätt, till gränsort inom tullområdet. Det åligger varuhavaren att uppgiva och, såvitt ske kan, styrka de belopp, vilka sålunda tillhopa skola anses utgöra oskadad varas värde.

Fullgör ej varuhavaren vad honom enligt första stycket åligger eller finnes skälig an- ledning antaga, att det uppgivna värdet understiger det verkliga, må värdet beräknas lika med det för varan vid försäljning inom Sverige gällande marknadspriset å tulltaxerings— orten vid tiden för tulltaxeringen, med avdrag för tull jämte skälig försäljningskostnad och normal handelsvinst.

Kan i fall, som i andra stycket sägs, varans värde icke beräknas på sätt där föreskrives eller är fråga om vara, som lidit avsevärd skada, skall värdet beräknas lika med det värde, varan befinnes äga å tulltaxeringsorten vid tiden för tulltaxeringen. För utrönande av nämnda värde äger tullanstalten låta besiktiga och värdera varan.

Närmare bestämmelser angående styrkande av oskadad varas värde ävensom angående

varas besiktning och värdering meddelas av Konungen; ägande Konungen ock bestämma, enligt vilka grunder värdet av emballage skall beräknas i det fall, att emballaget helt eller delvis utgöres av godsbehållare ( container).

I den mån det påkallas för kontroll å lämnad uppgift om varas värde är varuhavaren eller annan, för vars räkning varan införts, skyldig att tillhandahålla sina affärshandlingar för granskning på sätt Konungen bestämmer.

5 %. Tullfrihet åtnjutes för:

a) varor, som inkomma för Konungens eller medlems av det kungliga huset räkning;

b) varor, som införas av utländskt, här ackrediterat sändebud eller annan person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning, eller av främmande makt här i riket anställd lönad konsul (generalkonsul, konsul eller vicekonsul), som icke här utövar enskild förvärvsverksamhet, allt i den mån Konungen därom förordnar, därvid i förekommande fall hänsyn må tagas till huruvida den främmande makten medgiver Sverige motsvarande förmån; dock att medgivande, som nu sagts, endast må lämnas person, som icke är svensk medborgare;

c) för tjänstebruk avsedda föremål, som eljest inkomma till härvarande konsulat för främmande makt, i den mån Konungen därom förordnar, därvid i förekommande fall hänsyn må tagas till huruvida den främmande makten medgiver Sverige motsvarande förmån;

d) gångkläder, sängkläder och andra för personligt bruk avsedda förnödenheter, tillhöriga resande eller å. transportmedel anställda personer, i den mån Konungen därom förordnar; dock skall i fråga om rätt att tullfritt medföra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper samt rusdrycker gälla vad särskilt stadgas;

e) andra av resande medförda varor än i (1) sägs till ett sammanlagt värde av högst 275 kronor, i den mån Konungen därom förordnar, ävensom av resande, hemmahörande i utomeuropeiskt land, medförda och för återutförsel avsedda resesouvenirer till ett sam- manlagt värde av högst 2500 kronor; dock skall i fråga om rätt att tullfritt medföra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper samt rusdrycker gälla vad särskilt stadgas;

f) instrument, redskap, verktyg och andra dylika föremål, som inresande utövare av vetenskap, konst eller hantverk medför i och för sin yrkesutövning eller vilka för sådant ändamål med särskild lägenhet inkomma till honom, därest de äro avsedda att av honom användas under tillfälligt uppehåll i riket samt tullanstalten icke med hänsyn till deras mängd eller beskaffenhet finner tullfrihet böra medgivas allenast på sätt i 8 5 1 mom. sags;

g) bensin, medförd å transportmedel för dess drift, beträffande fartyg dock endast till myckenhet, som tullanstalt prövar icke överstiga behovet under resan;

h) fartygs- och luftfartygsförnödenheter av annat slag än i g) sägs samt fartygsinven— tarier, därunder inbegripna till fartyg hörande husgerådssaker, för så vitt förnödenhe- terna eller inventarierna med avseende å beskaffenhet och mängd skäligen kunna anses vara avsedda till begagnande ombord å det transportmedel, vari de införts, och så länge de där kvarbliva;

i) inventarier, tillhörande förolyckat fartyg; ävensom sjöfynd, till Värde ej överstigande tio kronor, då fyndet, enligt vad särskilt är stadgat, av tullanstalt utlämnas till bärgaren;

k) proviant, medförd å fartyg eller luftfartyg, som kommer från utrikes ort, för så vitt den erfordras ombord till transportmedlets besättning eller passagerare, så länge transport— medlet icke efter avslutad resa avgått i inrikestrafik, ävensom alla sådana till proviant hänförliga varor, med undantag av konserver, dryckes— och tobaksvaror, som medföras 51 från utrikes ort ankommande, i genomgående järnvägståg insatt restaurangvagn och av

tullanstalten å tullplats, till vilken tåget först ankommer, prövas icke överstiga behovet för passagerar-es bespisning under tågets gång genom Sverige;

]) färdiga hushålls— eller klädespersedlar, införda av utländsk eller sedan minst ett år i utlandet bosatt svensk medborgare, som på grund av giftermål med här i riket bosatt person inflyttar hit, därest persedlarna i anledning av giftermålet erhållits i hemgift eller såsom bröllopsgåva;

m) gamla och brukade husgeråds- eller andra lösörepersedlar, som inkomma för sådan persons räkning, som inflyttar från utlandet eller med bibehållet hemvist i Sverige oav- brutet eller endast med tillfälliga avbrott vistats utomlands en tid av minst ett är, allt dock på villkor, dels att ägaren själv begagnat samt för eget bruk och icke i handelssyfte infört persedlarna, dels ock att tullanstalten prövar dem icke överstiga ägarens behov;

n) varor, som inkomma för att utdelas såsom gåvor till sjömän från främmande land, i den mån motsvarande förmån därstädes tillkommer svenska sjömän;

o) varuprov och mönster, som vid införseln sakna eller hava allenast obetydligt handels- värde eller vid tulltaxeringen göras oanvändbara såsom handelsvara; ävensom, i den mån Konungen därom förordnar, kataloger, prislistor och annat merkantilt tryck rörande varor, som utbjudas till försäljning eller förhyrning från utlandet, eller tjänster rörande transport eller kommersiell försäkring, som erbjudas av en i utlandet etablerad företagare;

p) emballage, vari varor inkomma, därest det icke skall inräknas i varas vikt eller värde, ävensom från svensk frihamn särskilt inkommande emballage, vari varor införts till frihamnen, allt för så vitt antingen av emballagets form och utseende eller av eljest förekommande omständigheter framgår, att det utgör blott emballage och icke jämväl en för annat ändamål lika mycket eller mera användbar eller såsom handelsvara uppenbar- ligen lämpad artikel, eller ock emballage av samma slag och myckenhet av varuhavaren utförts vid tidigare tillfällen, dock ej längre än ett år tillbaka, eller är avsett att sedermera av honom utföras; dock skall iakttagas att, därest vid åberopad tidigare utförsel av em— ballage tullrestitution eller befrielse från tull åtnjutits för emballaget eller för därtill an- vända materialier, restitutions- eller tullbeloppet skall inbetalas till tullverket;

q) av trävirke hopfogade trummor för ventilation i lastrum ävensom bastmattor och annan s.k. garneringsmateriel, uppenbarligen avsedd endast till att skydda gods under transport, då sådana föremål för nu angivna ändamål och icke i handelssyfte medföras å transportmedel, så ock då föremålen särskilt inkomma från svensk frihamn och dit införts under omständigheter, som nyss sagts;

r) emballage, särskilt inkommande, gammalt och begagnat, med undantag av smör— drittlar, när emballaget inkommer i retur eller är avsett att av varuhavaren återutföras med varor eller då emballage av samma slag och myckenhet vid tidigare tillfälle av varu- havaren utförts eller är avsett att sedermera av honom utföras med varor, skolande i detta hänseende med emballage likställas s.k. garnbommar;

5) inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut förtullade utländska varor, när de efter utförsel återinföras i oförändrat skick; dock skall härvid iakttagas,

att tullfrihet icke må åtnjutas, med mindre återinförseln äger rum inom tio år från ut- förseln, ägande likväl, där varan nyttjats inom svensk frihamn, generaltullstyrelsen samt eljest, där synnerliga skäl föreligga, Konungen medgiva tullfrihet vid återinförsel efter längre tids förlopp,

att därest varan förut förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts till samma frihamn, tullfrihet må åtnjutas allenast för så vitt antingen återutförseln ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med förtullningen lämnat frihamnens område eller ock av omständigheterna framgår, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvud- sakligen i syfte att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel,

att i händelse tullrestitution eller befrielse från tull vid utförseln åtnjutits för varan eller för därtill använda materialier, restitutions— eller tullbeloppet skall inbetalas till tull— verket,

att därest å vara av svensk tillverkning eller å kärl eller omslag, vari den tydligen är avsedd att hållas till salu, förekommer beteckning, som tydligt angiver varans svenska tillverkare, tullfrihet må åtnjutas av annan än tillverkaren allenast för så vitt varuhava— rcn antingen företer förklaring av tillverkaren, att denne icke har något att erinra mot varans tullfria utlämnande, eller annorledes gör antagligt, att från tillverkarens eller hans rättsinnehavares sida något hinder mot utlämnandet icke skäligen kan förutsättas, samt

att vid bedömandet, huruvida varan vid återinförseln föreligger i oförändrat skick, hän- syn icke skall tagas till bearbetning, som avsett allenast undersökning av materialets fel- frihet eller som eljest icke höjt varans värde för varuhavaren;

t) av främmande statsmyndighet förlänade ordenstecken och dylikt; ävensom utställ- ningsmedaljer eller andra föremål, vilka såsom pris tillerkänts deltagare i allmän tävlan eller äro avsedda att av utländsk person eller sammanslutning uppställas såsom pris vid dylik tävlan här i riket;

n) för samlingar avsedda naturalier samt anatomiska, etnografiska och kulturhistoriska föremål, ej ämnade att återförsäljas; infattade målningar, ritningar eller teckningar, andra bilder, mönster, modeller, gipsavgjutningar samt avbildningar, därest föremålen äro av- sedda för offentlig samling eller för undervisningsanstalt eller vetenskaplig institution; handskrifter; ävensom vetenskapliga instrument och apparater i den mån Konungen förordnar därom;

v) livsförnödenheter, avsedda för och införda samtidigt med från utlandet inkommande djur, i den mån förnödenheterna prövas icke överstiga behovet under transporten till den ort inom riket, dit djuren enligt åtföljande frakthandlingar äro slutligt bestämda;

x) likkistor med lik; urnor med aska av lik; ävensom kransar och blommor, avsedda till minnesgärd åt avliden person;

y) framkallad fotografisk film, skioptikonbilder, grammofonskivor samt annan liknande åskådnings— och ljudåtergivningsmateriel med undervisnings-, vetenskaplig eller kulturell karaktär ävensom journalfilm av aktuellt värde, allt i den mån Konungen förordnar därom;

z) tryckalster, härunder inbegripna med bilder försedda reklamskyltar och reklamplakat, ävensom bilder, dioramor, klichéer, skioptikonbilder och, i den mån Konungen därom förordnar, framkallad kinematografisk film, allt dock på villkor, att varorna hava till syfte att göra reklam för resor eller studier i främmande länder eller att sprida kännedom i allmänhet om dessa länder;

å) blanketter till passersedlar, godslistor och dylika handlingar, som äro avsedda att begagnas vid internationell samfärdsel med fordon eller luftfartyg;

ä) kataloger över böcker och publikationer, saluförda av i utlandet etablerade förläggare och bokhandlare, samt över åskådnings- och ljudåtergivningsmateriel, som i y) avses; samt

ö) varor av undervisnings-, vetenskaplig eller kulturell karaktär, tydligen avsedda för hjälp åt blinda och inkommande till institutioner eller organisationer för de blindas välfärd.

6 &.

1. Tullfrihet åtnjutes för varor av nedan angivna slag, då de vid resa annorledes än med järnväg medföras från Norge till Sverige över de delar av gränsen, som äro belägna norr om Mitandersfors i Värmland, nämligen: bröd, högst 20 kilogram, fläsk, högst 10 kilogram, garn, högst 5 kilogram, kaffe och kaffesurrogat, tillsammans högst 5 kilogram,

malt, högst 40 kilogram, maltdrycker, högst 10 liter, risgryn, högst 5 kilogram, socker och sirap, tillsammans högst 10 kilogram, spannmål, omalen, högst 150 kilogram, spannmål, malen, högst 100 kilogram, vävnader, högst 15 meter, dock icke utöver ett värde av 40 kronor, samt andra tullbelagda varor — dock icke spelkort, rusdrycker eller färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper — till ett sammanlagt värde av högst 30 kronor.

Sker resan över någon av nedan angivna delar av gränsen, skall den sålunda medgivna tullfriheten i fråga om följande varuslag omfatta

a) vid resa över gränsen mot Härjedalen eller mot Hotagens och Frostvikens socknar i Jämtland eller mot Västerbottens län:

socker och sirap, tillsammans högst 20 kilogram, spannmål, omalen och malen, tillsammans högst 600 kilogram, samt

b) vid resa över gränsen mot Arjepluogs eller Karesuando socknar i Norrbottens län: socker och sirap, tillsammans högst 50 kilogram, spannmål, omalen och malen, tillsammans högst 600 kilogram, andra tullbelagda varor -— dock icke spelkort, rusdrycker eller färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper -— till ett sammanlagt värde av högst 50 kronor.

Medföres vara i större myckenhet än ovan sägs, skall tull erläggas för hela den av varan införda myckenheten.

Tullfrihet enligt detta moment gäller icke för varor, som i handelssyfte införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller för att utlämnas såsom ersättning för verkställt arbete, ej heller för varor, som införas av handlande eller för handlandes räkning, såvitt de äro av de slag, med vilka han idkar handel; dock äger för särskilda fall generaltull— styrelsen härifrän medgiva undantag och därvid beträffande i handelssyfte införda varor jämväl tillåta tullfri införsel av större myckenhet än ovan angivits.

2. Den som äger eller brukar fastigheter på ömse sidor om gränsen mellan Sverige och Norge må, därest kortaste avståndet mellan fastigheterna ej överstiger 20 kilometer, över gränsen tullfritt införa utsäde, kreatur och redskap, som erfordras för den i Sverige belägna fastighetens skötsel.

3. Varor, som av gränsbefolkningen för hushållsbehov föras från Sverige till Finland eller Norge eller från Finland eller Norge till närbelägen ort i Sverige för att förädlas genom blekning, färgning, garvning, malning, spinning, vävning eller annan dylik bear- betning eller för reparation och som efter förädlingen eller reparationen återutföras till ursprungslandet, äro vid införseln till Sverige fria från tull.

7 &.

Tullfrihet under viss tid åtnjutes för:

a) transportmedel, som begagnas för införsel till eller är avsett för utförsel från riket av varor eller personer, ävensom till reparation av sådant transportmedel avsedda, särskilt inkommande lösa delar; och skall i fråga om luftfartyg ankomma på prövning av Ko- nungen i varje särskilt fall, huruvida tullfriheten må åtnjutas, även om luftfartyget tillika begagnas för befordran av gods eller personer i egentlig inrikestrafik;

b) transportmedel, som medföres av resande, vilken endast tillfälligtvis skall vistas inom riket, därest transportmedlet är avsett att återutföras sist inom ett år, ävensom till reparation av sådant transportmedel avsedda, särskilt inkommande lösa delar;

c) dragare och fordon, som av gränsbefolkningen föras från Finland eller Norge till närbelägen ort i Sverige för att under kortare tid där användas till timmerforsling, jord— bruksarbete eller annat dylikt ändamål; samt

d) kreatur, vilka införas från Finland eller Norge för att under kortare tid åt närbelägen ort i Sverige gå i bet.

Angående den tid och de villkor, under vilka tullfrihet, som i a) och b) sägs, må åt— njutas, förordnar Konungen. I övrigt må tullfrihet enligt denna paragraf icke åtnjutas för längre tid än tre månader efter införseln, dock må för särskilt fall medgivas utsträckning av sistnämnda tid intill ett år.

8 5. 1. Tullfrihet under viss tid må på särskild framställning medgivas för: a) varor, som inkomma: för att repareras eller kompletteras inom landet och som äro avsedda att därefter åter- utföras;

för att komplettera vara, som är avsedd att utföras ur riket; för att förevisas såsom prov eller mönster eller såsom utställningsföremål och därefter återutföras och vilka sålunda icke äro att anse såsom i försäljningssyfte införda;

för att användas såsom modeller eller mätverktyg eller för annat dylikt ändamål vid tillverkning av exportvara och som äro avsedda att därefter återutföras;

för att användas vid anordnade tävlingar, idrottsfester eller under andra liknande för— hållanden, vid tillfälliga föreläsningar eller tillfälliga teater- eller cirkusföreställningar och därefter återutföras;

för att avprovas och eventuellt återutföras; dock endast då fråga är antingen om en— staka föremål eller om varor, som icke skäligen kunna antagas vara införda i försäljnings- syfte; eller

för att användas vid avprovning av vara, som är avsedd att utföras;

b) med varor inkommande emballage, som icke skall inräknas i varornas vikt eller värde och som är avsett att återutföras, ävensom för återutförsel avsedda järncylindrar, vilka inkomma med förtätade gaser och för vilka särskild tull skall utgå;

c) särskilt inkommande emballage, avsett att återutföras med varor. dock med undan- tag av begagnade smördrittlar;

d) instrument, redskap, verktyg och andra dylika föremål, vilka införas under sådana omständigheter, som i 5 5 f) avses, men för vilka tullfrihet enligt nämnda författningsrum icke medgives;

e) radiomottagningsapparat, vilken medföres av resande, som endast tillfälligtvis skall vistas inom riket, men för vilken tullfrihet enligt 5 % e) icke medgives;

f) sto, som införes för att betäckas och därefter återutföras; samt

g) positiv fotografisk film, utvisande importvaras beskaffenhet eller arbetssätt och av- sedd att återutföras, dock endast i den mån Konungen därom förordnar.

Tullfrihet enligt detta moment må icke medgivas för längre tid än ett år från införseln, dock må tiden utsträckas till högst två år, då tullfrihet medgives för varor, som inkomma för att användas antingen såsom modeller eller mätverktyg eller för annat dylikt ändamål vid tillverkning av exportvara eller ock vid avprovning av vara, som är avsedd att ut- föras.

2. Tullfrihet under viss tid må på särskild framställning medgivas för maskiner, red- skap, verktyg och andra föremål, som införas för användning vid järnvägs- eller hamn- byggnad, kanaliseringsarbete, elektrisk anläggning för allmänt behov eller annat allmän— nyttigt företag och som därefter skola ur riket återutföras, ävensom för lokomotiv och järnvägsvagnar, som av järnvägsförvaltning förhyraå från utlandet.

3. Utöver vad i 1 mom. sagts äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, med- giva tullfrihet för varor i överensstämmelse med artikel 18 i konventionen den 22 novem- ber 1928 angående internationella utställningar.

För varor, som utföras för att i utlandet undergå reparation eller sådan bearbetning, som icke väsentligen förändrar deras karaktär, ävensom för inom landet tillverkat eller här förut förtullat transportmedel, som i trafik avgått till utlandet och där reparerats, må återinförsel inom högst ett år efter utförseln eller avgången medgivas mot tull, motsvarande femton procent av reparations- eller bearbetningskostnaden. I avseende å fastställande vid tulltaxeringen av sådan kostnad skola bestämmelserna i 4 5 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Är vara i följd av bearbetning hänförlig till tulltaxenummer med högre tullsats än den förut tillämpliga, skall i stället skillnadstull erläggas. Har reparation av transportmedel nödvändiggjorts av skada, som uppkommit efter avgången till utlandet, eller haft till syfte att genom avhjälpande av mindre bristfällighet sätta transportmedlet i transport- dugligt skick, må vid återinförseln tull ej beräknas för reparationen.

10 5.

För inkommen vara, som under transporten till införselorten genom tillfällighet lidit skada, må, där tullen i taxan är bestämd annorledes än efter varuvärdet, nedsättning i tullen medgivas med belopp, som svarar mot den av skadan förorsakade minskningen i varans värde.

Varuhavare, som påkallar dylik nedsättning, har att därom göra skriftlig anmälan hos tullanstalten samt att inom honom av tullanstalten förelagd tid förebringa utredning om skadans uppkomst. Tullanstalten har därefter att, sedan genom dess försorg under- sökning blivit, enligt vad i 4: 5 för där avsett fall föreskrives, verkställd för utrönande av varans värde såväl i oskadat som i dess skadade skick, låta försälja varan såsom oför- tullad ävensom fördela inflytande försäljningsbelopp, allt i den ordning, som härutinnan är stadgad beträffande inkommen vara i allmänhet, som försäljes genom tullanstalts för- sorg.

Vid förtullning av den försålda varan skall dess värde beräknas lika med försäljnings- beloppet, eller, om detta understiger varans vid undersökningen åsatta värde i skadat skick, lika med sistnämnda värde.

Konungen äger förordna om och i vilken mån tullen må nedsättas för haverigods eller sjöfynd.

11 5.

De särskilda föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna förordning med till- hörande tulltaxa och taratariff eller till förekommande av missbruk av medgiven tullfrihet eller annan förmån, meddelas av Konungen.

Där sådant finnes av behovet påkallat, äger Konungen jämväl att med avseende å far- tyg eller luftfartyg, som samtidigt går i inrikes— och utrikestrafik, utfärda särskilda före- skrifter till inskränkning av den under 5 & k) medgivna tullfrihet för proviant.

12 5. Om restitution av tull och vad därmed äger samband är särskilt stadgat.

Översikt över sambandet i stort mellan paragraferna i nuvarande tulltaxeför- ordning och i kommitténs förslag

Nuvarande tulltaxe- Kommitténs förslag till förordning tulltaxeförordning

W

_| 50?

Vöacese

VSEFW 5 V

”"O

NCC-':';V

VVVV oomooooooooays—oooooooooooooooooooowm "wowwocmmomomwawamwnwoemwamwaomwoemwn

9951. V.?” * ga: V

15 mom.

O:

p

5 leo—toml _ o

mammon—Jm

11 ä 1 mom. 45 11 5 1 mom. 8 5 4 mom. 2

8 5 13 mom. 11 5 2 mom.

OJMHHHHHHQO

25 35 45 5å 55 5å 55 55 55 55 55 Så så 55 55 55 55 55 55 Såy åå 55 55 65 75 7å 75 85 85 Så 85 85 $% 85 S% 95 m m m

weeman

1 Jfr sid. 8 i betänkandet. 2 Tullfrihet enligt kommitténs förslag till tulltaxa.

|; u Närmare—c.—

2L,JAN1957