SOU 1957:27
Biskopsvalkommitténs betänkande
Författningsförslag
Förslag till lag om ärkebiskopsval ......................................... stadga om ärkebiskopsval ......................................
scones»?!
Avdelning I
Utredningsuppdraget ........................................ Ärkebiskopsämbetet i den svenska kyrkan .................... Gällande rätt ............................................... Tidigare reformförslag ......................................
Avdelning II. Allmän motivering Allmänna synpunkter på en reformerad ordning för ärkebiskopsval Valkorporationen för ärkestiftet .............................. Valkorporationen för den svenska kyrkan i övrigt ............ Valsättet .................................................. Ärkebiskopsförslagets upprättande ............................
A vdelning III. Specialmotivering
10. Inledande synpunkter ...................................... 11. Förslaget till lag om ärkehiskopsval ........................ 12. Förlaget till stadga om ärkebiskopsval ......................
Avdelning IV. Sammanfattning .................................
12 12 14 15
29 32 33 36 38
40 40 43
45
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastihdepartementet
Med skrivelse den 2 maj 1957 till Herr Statsrådet överlämnade biskops- valkommittén en första del av sitt betänkande med förslag angående änd- rade grunder för val av biskop, In. m.
Kommittén får härmed överlämna en andra del av betänkandet, inne- fattande
1) förslag till lag om ärkebiskopsval och 2) förslag till stadga om ärkebiskopsval. Kommitténs uppdrag är härmed slutfört.
Stockholm den 3 juli 1957.
A. Thomson
Gunnar Forkman Gunnar Lodenius
/ Nore Danielsson
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
Förslag till lag om ärkebiskopsval
1 5 Blir ärkebiskopsämbetet ledigt, skall i den ordning denna lag stadgar, anställas val för upprättande av förslag till ämbetets besättande.
2 5 Val av ärkebiskop, vilken är biskop i Uppsala stift, förrättas samtidigt av två valkorporationer, av vilka den ena företräder Uppsala stift och den andra svenska kyrkan i övrigt.
3 & Förordnande om anställande av ärkebiskopsval meddelas av Konungen, som ock bestämmer dag för valet samt den tid åt valdagen, då valet skall
begynna.
4 &
Valkorporationen för Uppsala stift består av ledamöterna i stiftets dom- kapitel, envar till prästämbetets utövning behörig innehavare av inom stif- tet inrättad prästerlig tjänst av beskaffenhet, som förmäles i 3 5 lagen om biskopsval, ävensom, på sätt i samma lag är stadgat, särskilt utsedda elek- torer för stiftets lekmän.
Vad i 13 5 lagen om biskopsval är stadgat rörande biskopsvals förrättan- de skall äga motsvarande tillämpning vid korporationens val av ärkebiskop.
5 &
Valkorporationen för svenska kyrkan i övrigt består av ledamöterna i rikets domkapitel, utom det i Uppsala stift, samt de ledamöter i svenska kyrkans missionsstyrelse, diakonistyrelse och sjömansvårdsstyrelse, som icke i annan ordning äga rösträtt vid ärkebiskopsvalet.
Korporationens val förrättas av domkapitelsledamöterna i vederbörande domkapitel samt av de kyrkliga styrelsernas vid valet röstberättigade leda- möter vid för dem gemensamt sammanträde i Stockholm inför en av dom- kapitlet i Uppsala förordnad valförrättare.
6 5 Vad i 14 5 lagen om biskopsval är stadgat skall äga motsvarande tillämp- ning vid val av ärkebiskop.
7 5 Röstsammanräkning vid ärkebiskopsval verkställes av domkapitlet i Uppsala och skola därvid rösterna inom de båda valkorporationerna sam— manräknas var för sig. Varje godkänd valsedel räknas som hel röst för det första, som halv röst för det andra och som tredjedels röst för det tredje å densamma upptagna namnet.
8 5 Sedan röstsammanräkning verkställts upprättar domkapitlet i Uppsala för vardera valkorporationens val förteckning, i ordningsföljd efter röstta- len, å de tre, som vid korporationens val erhållit högsta rösttal. Vid lika rösttal skiljes genom lottning. De tre å förteckning uppförda åsättas poängvärdena 1, % och 1/3 efter den ordningsföljd, i vilken de uppförts.
9 5
Med ledning av de två förteckningarna upprättar domkapitlet i Uppsala förslag till ärkebiskopsämbetet sålunda.
Upptaga de båda förteckningarna samma tre namn, skola dessa tre namn å ärkebiskopsförslaget uppföras.
Upptaga de båda förteckningarna tillsammans flera än tre namn, skola av dem å ärkebiskopsförslaget uppföras de tre, som erhållit högsta sam- manlagda poängvärde, varom i 8 å andra stycket sägs.
Hava två, som icke båda kunna beredas rum å ärkebiskopsförslaget, er- hållit lika sammanlagda poängvärde, skiljes mellan dem genom lottning.
Det upprättade ärkebiskopsförslaget skall ofördröjligen genom anslag kungöras.
10 5 Vad i 17 5 lagen om biskopsval är stadgat rörande ersättning åt elektor vid biskopsval skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ersätt- ning åt elektor vid ärkebiskopsval i Uppsala stift.
11 5 Vad i 18—20 55 lagen om biskopsval är stadgat om besvär skall äga motsvarande tillämpning med avseende å besvär över val och upprättande av förslag, som avses i denna lag. Därvid skall dock iakttagas, att vad i sagda lagrum sägs om domkapitel skall avse domkapitlet i Uppsala.
12 5 Vad i 21 5 lagen om biskopsval är stadgat med avseende å förslag till biskopsämbete skall äga motsvarande tillämpning med avseende å förslag till ärkebiskopsämbetet.
13 5 De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag, meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den ............
Förslag till stadga om ärkebiskopsval
Med stöd av 13 5 lagen den ................ 19 ...... (nr ........ ) om ärkebiskopsval förordnas som följer.
1 & Blir ärkebiskopsämbetet ledigt, skall domkapitlet i Uppsala därom oför- dröjligen göra anmälan hos Konungen.
2 5 Sedan Konungen förordnat om val av ärkebiskop, skall domkapitlet i Uppsala om det förestående ärkebiskopsvalet i Uppsala stift genast under— rätta stiftets prästerskap och församlingar genom kungörelse, som jäm- likt 1 5 lagen den 13 mars 1942 (nr 117) med vissa bestämmelser om kun- görande i kyrka skall uppläsas i stiftets kyrkor. Kungörelsen skall inne— hålla vad prästerskapet och församlingarna hava att iakttaga i anledning av det förestående valet ävensom uppgift om det antal elektorer, som skall utses inom varje pastorat. 3 å Det åligger domkapitlet i Uppsala att hava inseende över att erforderliga åtgärder för ärkebiskopsvalets förberedande och verkställande inom såväl Uppsala stift som svenska kyrkan i övrigt bliva behörigen och med nödig skyndsamhet vidtagna. 4 5 Vad i 5—20 55 stadgan om biskopsval är föreskrivet skall äga motsvaran— de tillämpning med avseende å elektorsval samt ärkebiskopsval i Uppsala stift. 5 5 Till valförrättare vid ärkebiskopsval, som ankommer på ledamöter i svenska kyrkans missionsstyrelse, diakonistyrelse och sjömansvårdsstyrel—
se, förordnar domkapitlet i Uppsala i god tid före valet en av de vid ifråga- komna valförrättning röstberättigade styrelseledamöterna; och skall dom- kapitlet därvid tillika bestämma den plats inom Stockholms stad, varest förrättningen skall äga rum.
Om domkapitlets beslut, varom i första stycket sägs, skall den förordna— de valförrättaren samt de kyrkliga styrelserna skyndsamt underrättas.
6 &
Valförrättare vid förrättning, som i 5 & avses, åligger att senast fjorton dagar före den för ärkebiskopsval utsatta dagen skriftligen och genom rekommenderad försändelse kalla envar ledamot i svenska kyrkans mis- sionsstyrelse, diakonistyrelse och sjömansvårdsstyrelse, som äger deltaga i ärkebiskopsval vid ifrågakomna valförrättning, att å utsatt tid och ställe infinna sig till valet.
7 5 Vid de i 5 5 lagen om ärkebiskopsval omförmälda valen skall vad i 13— 15 samt 17—19 åå stadgan om biskopsval är föreskrivet äga motsvarande tillämpning. För ärkebiskopsval erforderliga valkuvert tillhandahållas genom dom- kapitlets i Uppsala försorg.
8 5
Inom tio dagar efter valdagen skall domkapitlet i Uppsala på sätt i 7 5 lagen om ärkebiskopsval är föreskrivet företaga sammanräkning av de vid ärkebiskopsvalet i såväl Uppsala stift som för svenska kyrkan i övrigt av- givna rösterna.
Det åligger domkapitlet i Uppsala att med avseende å röstsammanräk— ningens förberedande iakttaga vad i motsvarande hänseende är föreskrivet i 21 å andra stycket stadgan om biskopsval.
9 5 Vad i 22—25 55 stadgan om biskopsval är föreskrivet skall äga mot- svarande tillämpning vid sammanräkning av de vid ärkebiskopsval avgivna rösterna.
10 5 Med ledning av valresultatet upprättar domkapitlet i Uppsala de i 8 5 lagen om ärkebiskopsval föreskrivna förteckningarna, varefter domkapitlet uppgör förslag till ärkebiskopsämbetet på sätt i 9 g samma lag stadgas.
11 &
Domkapitlets i Uppsala protokoll rörande röstsammanräkning och där- med sammanhängande åtgärder skall genast justeras, varefter det upp- rättade förslaget kungöres på sätt i 9 5 sista stycket lagen om ärkebiskops- val sägs.
12 5 Sedan ärkebiskopsförslaget upprättats, åligger det domkapitlet i Uppsala att vidtaga de motsvarande åtgärder, som äro föreskrivna enligt 28 och 29 55 stadgan om biskopsval.
Denna stadga träder i kraft den ................
1. Utredningsuppdraget
Enligt de för biskopsvalkommittén den 23 juli 1953 utfärdade direktiven (se kommitténs betänkande del I, s. 18 ff.) har kommittén haft i uppdrag att verkställa utredning och förslag till ändrade grunder för val av biskop och i samband därmed verkställa en allmän översyn av gällande bestäm- melser på området. Beträffande ärkebiskopsvalen anfördes i direktiven följande:
”Huruvida denna översyn jämväl bör utsträckas till de särskilda spörsmål, som står i samband med val av ärkebiskop, är en fråga som torde aktualiseras först under utredningsarbetets gång. Skulle de sakkunniga finna det ändamålsen- ligt att i samband med utredningen i övrigt till behandling upptaga även nyss— nämnda spörsmål, torde (le sakkunniga härom göra anmälan till Kungl. Maj:t.”
Sedan kommittén hos Kungl. Maj:t anmält, att en revision av biskops— valsbestämmelserna i överensstämmelse med de riktlinjer, som uppdragits i omförmälda direktiv icke kunde på det sätt begränsas, att de för ärke- biskopsval gällande bestämmelserna lämnades orubbade, anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 27 juli 1955 kommittén att vid fullgörandet av sitt uppdrag verkställa översyn jämväl av bestämmelserna rörande ärke- biskopsval.
2. Ärkebiskopsämbetet i den svenska kyrkan
Under medeltiden var ärkebiskopen icke blott stiftschef i Uppsala utan även de övriga biskoparnas förman och den svenska kyrkoprovinsens över- huvud. Som sådan ägde han rätt att sammankalla och leda provinsial- konsiliet, att visitera i sina lydbiskopars stift och att mottaga appellationer från deras domar. I enlighet med den kanoniska rättens regler tillkom det domkapitlet i Uppsala att förrätta ärkebiskopsval. Under den senare me- deltiden hade emellertid ämbetets tillsättning de facto lagts under påve- stolen.
& i J
Ehuru ärkebiskopens ställning som den svenska kyrkoprovinsens över- huvud i princip upphörde genom reformationen, intog ämbetets innehavare även efter reformationen och särskilt under reformationstidevarvets första århundrade en särställning i förhållande till de övriga biskoparna. Detta förhållande kom till uttryck särskilt genom det sätt på vilket ärkebiskop valdes. Sålunda har alltsedan ärkebiskopsvalet år 1531 — då Sverige för första gången erhöll en evangelisk ärkebiskop — tillämpats den principen, att i detta val deltaga representanter för hela den svenska kyrkan. Denna under reformationstidevarvet utbildade praxis blev kodifierad i 1686 års kyrkolag genom den i K. L. 20: 4 stadgade föreskriften, att ”uti ärkebiskops- val skola alla domkapitel i riket hava sina röster”.
Från 1600-talet torde ärkebiskopens förnämsta företrädesrättighet hava bestått i presidiet i prästeståndet. Denna uppgift innehade ärkebiskopen med självskrivenhet så länge ståndsriksdagen bestod, med undantag för tidsperioden 1720—1772, då han emellertid alltid valdes till preses, därest han var närvarande. Såsom en naturlig följd härav är ärkebiskopen allt— sedan kyrkomötets tillkomst självskriven preses vid mötet.
1686 års kyrkolag tillägger icke ärkebiskopen något förmanskap för öv- riga biskopar i annat hänseende än vad som framgår av stadgandet i K. L. 24: 14, enligt vilket det tillkommer ärkebiskopen att, efter anmälan av ve- derbörande domkapitel, ”åtvarna” en biskop som försummar sitt ämbete.
Ehuru kyrkoförfattningen icke tillägger ärkebiskopen ställning som den svenska kyrkans överhuvud, är det dock klart, att ärkebiskopen i förhål- lande till övriga biskopar intager ställning som ”primus inter pares” och såsom sådan måste betraktas som den svenska kyrkans självskrivne repre- sentant utåt. Det torde också vara otvivelaktigt, att den utveckling, som kan skönjas med avseende å biskopsämbetets historia i nyaste tid, jämväl om- gestaltat ärkebiskopsämbetet och givit detta en ny betydelse. Utvecklingen har lett till, att man i högre grad än tidigare kommit att betrakta ärke- biskopen som hela den svenska kyrkans representant, dess talesman utåt och inåt. Denna utveckling har också kommit till uttryck i kyrkans lag- fästa ordning. Sålunda är ärkebiskopen enligt de av Kungl. Maj:t fast- ställda stadgarna för missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelserna själv- skriven ordförande i dessa styrelser. I egenskap av preses i Uppsala dom— kapitel tillkommer det ärkebiskopen att övervaka de svenska utlandsför- samlingarna.
Under senare tid har det svenska episkopatet börjat framträda som en korporation under ärkebiskopens ledning i det numera i regel två gånger om året sammanträdande biskopsmötet. Ehuru biskopsmötet icke är en of- ficiell institution, har det likväl med tiden tagit allt fastare form. Genom samfällda beslut vid biskopsmötena har det samlade episkopatet kommit att framträda såsom ett faktiskt organ för den svenska kyrkan. Vid biskops-
mötena taga sålunda biskoparna ställning till aktuella kyrkliga frågor samt avlåta framställningar till Kungl. Maj:t och andra myndigheter. — Bland biskopsmötets initiativ må särskilt märkas åtgärder i syfte till sam- ordning av kyrklig praxis inom de olika stiften. — Kyrkomötet har vid flera tillfällen räknat med biskopsmötet som en faktisk instans. Kungl. Maj:t har använt mötet som remissinstans i den formen, att ett ärende överlämnats till ärkebiskopen med uppdrag att i samråd med övriga bisko— par avgiva yttrande. Att ärkebiskopen är ordförande i biskopsmötet och ledare av mötets arbete har varit ägnat att ytterligare framhäva ärke— biskopens särställning i förhållande till de övriga biskoparna.
3. Gällande rätt
Enligt 29 & regeringsformen äger Konungen till ärkebiskop utnämna en av de tre, som i den ordning kyrkolagen stadgar blivit därtill föreslagna.
Kyrkolagens föreskrifter om ärkebiskopsval äro meddelade i lagens 20:e kapitel, där 1 och 3 åå handla om biskopsval i allmänhet och 4 5 om ärke- biskopsval. Sistnämnda lagrum lyder:
”Uti ärkebiskopsval skola alla domkapitel i riket hava sina röster; och när dödsfallet timar, måste domkapitlet i Uppsala det Oss i underdånighet tillkännagiva, då vi om valet Vår nådiga befallning till vederbörande vilja avgå låta, att de med sina röster inkomma.”
Av ordalydelsen i denna bestämmelse kan det synas, som om rösträtt vid ärkebiskopsval allenast tillkommer rikets domkapitel. Så synes också ha varit fallet vid ärkebiskopstillsättningen år 1700 efter Olaus Svebilius. Sannolikt ansågs det, att Uppsala domkapitel liksom övriga domkapitel representerade stiftsprästerna. I ärkebiskopsvalet 1710 deltogo emellertid ärkestiftets präster. Så skedde även vid ärkebiskopsvalet fyra år senare, men vid dessa två ärkebiskopsval uppträdde domkapitlet i Uppsala icke som självständig valkorporation. Så skedde först vid valet är 1758. — Först genom konungaförsäkran av den 4 mars 1772 gavs uttrycklig bestämmelse om att ärkestiftets präster ägde rätt att deltaga i val av ärkebiskop.
Då genom kungl. förordningen den 30 maj 1759 om biskops- och super- intendentsval närmare bestämmelser meddelades om biskopsvalets förrät- tande och om biskopsförslagets upprättande, torde det ha förutsatts, att de genom förordningen meddelade föreskrifterna skulle i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om ärkebiskopsval.
Jämlikt 2 5 5 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel äga vid ärkebiskopsval eller biskopsval i stift, varest teologisk fakultet finnes, fakul- tetens samtliga professorer säte och stämma i domkapitlet.
Så länge prokanslersämbetet för Uppsala universitet var förenat med ärkebiskopsämbetet ägde därjämte, enligt 11 p. i 1759 års biskopsvalsför- ordning, samtliga professorer vid sagda universitet rösträtt vid ärke— biskopsval.
De i valet deltagande personernas röster sammanräknas icke utan varje i valet deltagande valkorporation — för det närvarande fjorton, varav Upp- sala stifts prästerskap utgör en —- uppsätter sitt särskilda förslag, omfat— tande tre namn. I fråga om röstningen inom valkorporationerna äga de regler, som gälla för de vanliga biskopsvalen motsvarande tillämpning. Val- korporationernas förslag insändas till Kungl. Maj:t, varefter det slutliga förslaget upprättas inom ecklesiastikdepartementet. Därvid tillgodoräknas varje föreslagen en röst för varje plats å valkorporationernas förslag.
4. Tidigare reformförslag
0
Den praxis, som utbildats med avseende a ärkebiskopsval, har alltsedan senare hälften av 1700—talet varit föremål för kritik. Denna kritik har främst riktats mot det obetydliga inflytande, som genom valordningen beredes åt ärkestiftets prästerskap samt mot den kollektiva röstningsmetoden.
Frågan om ökat inflytande för ärkestiftets prästerskap upptogs vid 1772 års riksdag och ledde till det beslut av riksdagen, att ärkestiftets inflytande vid valet skulle sättas i paritet med domkapitlens. Beslutet blev emellertid — på grund av 1772 års statsvälvning —— icke verkställt.
I en motion vid 1809 års riksdag anfördes bl. a. följande.
Nu brukliga valsätt vid tillsättande av ärkebiskop härledde sig förmodligen från den tid, då de övriga biskoparna subordinerade under ärkebiskopen. Dennes syssla vore dock egentligen att vara biskop i Uppsala stift. Alla andra stift valde sin biskop utan att någon annan än stiftets prästerskap bestämde dem, som där- till föreslogos, då däremot Uppsala stift vore berövat nästan allt värde av sin valrättighet.
Konstitutionsutskottet yttrade i anledning av denna motion:
Utskottet hade å ena sidan ej lämnat utan uppmärksamhet, att ärkebiskopen vore en högt representerande person såsom chef för hela prästerskapet och själv— skriven talman vid riksdagar. Å andra sidan måste utskottet äter för sin del med- giva, att Uppsala stift i fråga om ärkebiskopsval borde framför alla andra höras och om ej decidera åtminstone därvid någorlunda inflyta för att ej tvärtemot sin önskan förses med en styresman, som det törhända ej kände och som med missnöje skulle emottas. Efter noggrann jämförelse och granskning av allt detta
och för att i någon mån närma Uppsala stifts rätt till de övrigas, åt vilka deras fria val vore förbehållet, föreslog utskottet det tillägg till 29 & regeringsformen, att Uppsala stifts röst vid ärkebiskopsval skulle beräknas lika med fem konsisto- riers.
Konstitutionsutskottets förslag antogs av alla fyra stånden såväl vid 1809 som 1815 års riksdagar, men Kungl. Maj :t sanktionerade ej beslutet.
I anledning av en ny motion i ämnet vid 1815 års riksdag föreslog kon- stitutionsutskottet, att prästernas i Uppsala stift röster skulle räknas som tre röster. Detta förslag antogs av 1815 och 1817—1818 års riksdagar, men ej heller detta vann Kungl. Maj:ts gillande.
Vid 1834—1835 års riksdag väcktes motion om sådan ändring av bestäm- melserna om ärkebiskopsval, ”att alla ledamöter i rikets konsistorier och konsistorium academicum skola efter personalen i ärkebiskopsval del- taga”. I anledning av denna motion yttrade konstitutionsutskottet, att ut- skottet visserligen delade de vid föregående riksdagar framkomna allmän- na jämkningsåsikter såsom grund för ömsesidiga rättigheters bestämman- de, men enär föreskrifterna om ärkebiskops- och biskopsval egentligen till— hörde kyrkolagen och för närvarande förslag till kyrkolag vore under granskning, föreslog utskottet, att 29 g regeringsformen så ändrades, att i stället för orden ”med vilkas val förhålles efter förra vanligheten” insattes ”med vilkas val förhålles enligt kyrkolag”.
1834—1835 års riksdag antog ett dylikt förslag som vilande, men det— samma avslogs vid 1840—1841 års riksdag. Skälet för avslaget synes hu- vudsakligen hava varit det, att man icke önskade förändra dessa bestäm- melsers natur av grundlag. För en grundlagsändring krävdes samstäm- mande beslut av alla fyra stånden, medan för en ändring av kyrkolagen en- dast fordrades, att tre av stånden voro eniga. Särskilt inom prästeståndet yttrades farhågor för att prästerna skulle kunna mot sin vilja bliva beröva- de den valrätt, de nu ägde.
Det år 1846 framlagda förslaget till ny kyrkolag innehöll inga ändrade bestämmelser angående sättet för val av ärkebiskop, utom därutinnan, att man föreslog borttagande av universitetsprofessorernas rösträtt. Två leda- möter av den kommitté, som utarbetat förslaget, hade emellertid en från kommitténs majoritet avvikande mening i hithörande frågor och föreslogo, att de särskilda förslag, vart domkapitel för sig upprättat, skulle gälla som en röst, och det förslag, Uppsala stift upprättat, skulle gälla som fem röster till det allmänna ärkebiskopsförslaget.
Vid 1856—1858 års riksdag återkom ovannämnda förslag angående änd- ring av 29 å regeringsformen. Förslaget antogs såsom vilande av riksda- gen, men föll åter vid 1859—1860 års riksdag.
Sedan representationsreformen genomförts och kyrkomötesinstitutionen inrättats blev situationen en annan. — Vid 1868 års kyrkomöte väcktes för-
slag om ändring av gällande stadganden rörande biskopsval, i syfte särskilt att bereda lekmän rätt att deltaga i sådana val. I den härav föranledda skri- velsen till Kungl. Maj:t (skr. nr 15) framhöll kyrkomötet bland annat, att i avseende å val av ärkebiskop hade utbildat sig en praxis, som icke syntes med bestämdhet påkallad av 20 kap. kyrkolagen eller senare i ämnet utfärdade förordningar och varigenom åt ärkestiftets prästerskap lämnats ett nog ringa inflytande vid valet. Då emellertid någon genomgripande för- ändring av kyrkolagens bestämmelser om ärkebiskops- och biskopsval icke kunde ske utan föregående ändring av 29 & regeringsformen , ansåg kyrko- mötet det vara utan ändamål att för det dåvarande ingå i närmare gransk- ning av berörda frågor. Kyrkomötet förklarade sig därför endast vilja an- mäla sin åsikt att rätt till deltagande i biskopsval borde tillerkännas lek- män, samt anhöll, att Kungl. Maj:t ville taga denna fråga ävensom frågan om ökat inflytande för ärkestiftets prästerskap vid ärkebiskopsval under övervägande.
I anledning av kyrkomötets skrivelse vidtogs och godkändes vid riksda- garna 1872 och 1873 ändring av 29 & regeringsformen i det av kyrkomötet föreslagna syftet. Lagrummet erhöll därvid följande lydelse:
”Till ärkebiskop och biskopar utnämne Konungen en av de tre, som, i den ordning kyrkolagen stadgar, föreslagne blivit.”
Det av 1869 års kyrkolagskommitté år 1873 framlagda kyrkolagsförsla- get innebar, att ärkestiftets prästerskaps röster skulle räknas såsom fem röster. Kyrkolagskommittén påpekade därvid, att inom ärkestiftet avgåves ytterligare tre röster vid ärkebiskopsval nämligen, Uppsala domkapitel, Stockholms stads konsistorium och det akademiska konsistoriet i Uppsala.
Vid 1883 års kyrkomöte väcktes motion i ämnet med förslag i överens- stämmelse med det år 1873 framlagda kyrkolagsförslaget. Motionen av— slogs av kyrkomötet under hänvisning till att frågan var under Kungl. Maj:ts prövning.
Vid 1903 års kyrkomöte väcktes en motion om förtydligande och full- ständigande av bestämmelserna om ordningen för val av ärkebiskop. I en— lighet med kyrkolagsutskottets över motionen avgivna betänkande (nr 17), anförde kyrkomötet i skrivelse (nr 21) till Kungl. Maj:t följande:
”I likhet med motionären finner kyrkomötet nuvarande bestämmelser om ord- ningen för ärkebiskopsval vara i behov av att så snart ske kan förtydligas och fullständigas. Man synes dock icke böra inskränka sig härtill, utan, såsom även motionären framhållit, torde en revision av nämnda bestämmelser böra avse jämväl en förändring av desammas innehåll i syfte att ökat inflytande vid valet måtte tillerkännas ärkestiftets prästerskap. Förutom det av motionären omnämnda förslag i ämnet, som innefattas i den s. k. kyrkolagskommitténs år 1873 avgivna betänkande, torde vid en sådan revision även den finska kyrko- lagens stadganden om ärkebiskopsval förtjäna uppmärksamhet. Enligt desamma äga vid dylika val, liksom vid andra biskopsval, alla ordinarie präster i stiftet
och de, som på eget ansvar förvalta ordinarie prästtjänster inom stiftets försam- lingar, ävensom ordinarie ledamöter och tjänstemän i domkapitlet att deltaga i valet, alla med lika, personlig rösträtt. Vid ärkebiskopsval tillkommer den särskilda bestämmelsen, att biskopar och ordinarie ledamöter i domkapitlen inom landets övriga stift äga att efter samma grunder taga del i valet. Ingen må välja i dubbel egenskap eller för flera ämbeten. I frågans nuvarande outredda skick har kyrkomötet emellertid icke velat närmare uttala sig rörande inne- hållet av de blivande bestämmelserna i ämnet, utan ansett sig endast böra angiva den riktning, i vilken enligt dess åsikt revisionen bör gå. Kyrkomötet får alltså, i anledning av förevarande motion, i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta gällande bestämmelser om ordningen för ärkebiskopsval uu- dergå revision, i syfte jämväl att ökat inflyttande vid sådant val må tilläggas ärkestiftets prästerskap samt därefter för nästa kyrkomöte framlägga förslag till nya stadganden i ämnet.”
Över kyrkomötets skrivelse infordrades utlåtande från samtliga dom- kapitel samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistoriet. Alla dessa tillstyrkte en revision av bestämmelserna rörande ärkebiskopsval, därvid flertalet remissmyndigheter betonade vikten av ett ökat inflytande vid valet för ärkestiftets prästerskap.
Frågan kom äter upp vid 1908 års kyrkomöte. I en vid mötet framlagd motion yrkades, att kyrkomötet måtte förnya sitt år 1903 fattade beslut i ärendet eller ock hos Kungl. Maj:t anhålla, att i fråga om ärkebiskopsval bestämmelser måtte utfärdas därom, att samtliga i detta val deltagande val- korporationers röster skulle sammanräknas, varefter förslag skulle göras på de tre, som fått de mesta rösterna.
Kyrkomötet avslog motionen under hänvisning till att frågan om ärke— biskopsval sammanhängde med andra ärenden, som erfordrade ytterligare utredning, och att saken för övrigt vore under Kungl. Maj:ts beredning.
Beredningen inom Kungl. Maj:ts kansli resulterade år 1915 i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria, innehållande utredning och förslag angående ändrade bestämmelser rörande ärkebiskopsval.
I promemorian framhölls, att ehuru ärkebiskopen icke uttryckligen vore tillagd någon chefsställning för hela kyrkan, det dock vore klart att han i förhållande till de övriga biskoparna måste anses som primus inter pares och att han utan vidare måste betraktas såsom svenska kyrkans främste och i många fall självskrivne representant utåt. Att bevara denna historiska tradition och genom att framhålla ärkebiskopens chefsställning söka mar— kera enheten inom kyrkan kunde endast vara till gagn för denna.
Vidare anfördes i promemorian, att vid de förslag, som framställts i syfte att bereda ärkestiftets präster ökat inflytande vid val av ärkebiskop, hade det i allmänhet ej ifrågasatts, att valet skulle enbart läggas i händerna på stiftet. Ett sådant valsätt skulle förvisso icke kunna betraktas som rätt- vist. Det läge i öppen dag att ärkebiskopens huvudsakliga ämbetsgärning vore att vara biskop i Uppsala stift och att detta upptoge hans mesta tid
och arbete. Men å andra sidan vore det av synnerligen stor vikt, att till ärkebiskop utsåges en man med egenskaper lämpade för den, som faktiskt vore kyrkans främste man och dess representant utåt. De egenskaper, som ärkestiftets präster kunde ställa på en biskop, vilken uteslutande hade ärke- stiftet till sitt verksamhetsområde, sammanfölle måhända icke till alla de- lar med dem, som borde ställas på ärkebiskopen som sådan. I promemorian framhölls, att även om valresultaten gåve vid handen, att i de flesta fall det slutliga förslaget ej kommit att förete allt för stora olikheter med stiftets förslag, kunde man dock ej neka till, att det läge något berättigat i de klagomål, som från stiftets prästerskaps sida framkommit över att dess rösttal betydde så föga vid upprättandet av det slutliga förslaget.
Vidare anfördes, hurusom de förslag, som framställts i förevarande syfte, härför anvisat huvudsakligen två utvägar. Enligt den ena skulle ej längre de olika valkorporationernas röster sammanräknas som särskilda kollektiv- röster utan skulle endast personliga röster avgivas, vilka samtliga skulle hava samma värde. Den andra utvägen vore, att man med bibehållande av kollektivrösterna tillade ärkestiftets förslag ett högre röstvärde.
Promemorieförfattaren fann det först angivna valsättet icke vara fören- ligt med den rättvisa, som bjöde att taga hänsyn jämväl till hela svenska kyrkans berättigade intressen vid valet. Han stannade därför för förslaget att bibehålla den kollektiva röstberäkningen men giva ärkestiftets röst ett förhöjt röstvärde. Vid övervägande av detta förslag hade han beaktat, att olika meningar kunde göra sig gällande, om huru långt man borde sträcka sig vid tillgodoseende av stiftets intressen. Att finna någon rationell grund för lösandet av frågan hade emellertid synts honom ogörligt. Dock syntes så högt röstvärde ej böra tilläggas rösten från ärkestiftets prästerskap, att detta ensamt kunde bestämma valutgången. Efter vissa beräkningar hade han funnit, att man med ett värde av fyra röster skulle komma till en till— fredsställande anordning. Enligt ett av honom utarbetat utkast till lag om val av ärkebiskop skulle alltså förslagsrum å ärkestiftets förslag räknas de föreslagna tillgodo såsom fyra röster, under det att rum å de övriga särskilda förslagen skulle betraktas som en röst. Enligt utkastet till lagen skulle därjämte rätt att avgiva röster till ärkestiftets förslag tillerkännas prästerskapet i Stockholms stad samt pastorerna i de svenska församling- arna i utlandet.
Från remissyttrandena över det i promemorian framlagda förslaget in- hämtas följande.
Domkapitlet i Uppsala ansåg, att ärkestiftet borde uppdelas i fyra val- kretsar och varje valkrets tilldelas en huvudröst. Härigenom skulle ärke- stiftets präster erhålla fyra röster för det slutliga förslaget. Ärkebiskopen Nathan Söderblom och domprosten H. Lundström yrkade dessutom att det större akademiska konsistoriet och den akademiska församlingens i Upp-
sala övriga röstberättigade medlemmar skulle bilda två särskilda korpora- tioner. — Stockholms stads konsistorium ansåg, att de Stockholmspräster, som icke ägde rösträtt i konsistoriet, skulle bilda en egen valkorporation. — Under hänvisning till att professorerna vid universitetet i Lund ägde 1/7 av rösterna vid val av biskop och prokansler därstädes, yrkade rector inagnificus i Uppsala H. Schiick, att det akademiska konsistoriet i Uppsala tillerkändes två röster. —— Domkapitlen i Västerås och Härnösand ansågo, att stiftsprästernas förslag borde räknas högre än fyra röster. — Flertalet kontraktsprostar i ärkestiftet samt domkapitlet i Visby ansågo, att kollek- tivröstningen vore otidsenlig och borde ersättas med röstning efter per capita—system. _ Direkt avslag på det i promemorian framlagda förslaget yrkades endast av domkapitlet i Karlstad samt enskilda medlemmar av re- missinstanserna.
Frågan om ökat inflytande för ärkestiftet vid ärkebiskopsval blev åter föremål för uppmärksamhet vid 1929 års kyrkomöte. Med anledning av en vid detta kyrkomöte väckt motion förklarade sig kyrkomötet ansluta sig till de riktlinjer för en reform av ärkebiskopsvalen, som uppdragits i ovan— nämnda promemoria av år 1915, och anhöll kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Maj:t (skr. nr 7), att få förnya sin år 1903 hos Kungl. Maj :t gjorda hemställan om en revision av gällande bestämmelser om ordningen för ärkebiskopsval. — Kungl. Maj:ts beslut i anledning av kyrkomötets fram- ställning jämte det i 1915 års promemoria avgivna förslaget meddelades den 20 januari 1933 och innebar, att någon åtgärd i ämnet för det dåvaran— de icke skulle företagas.
År 1933 ingav ärkebiskopen E. Eidem till ecklesiastikdepartementet en promemoria angående ändrade grunder för ärkebiskopsval. Efter att hava berört frågans samband med frågan om lekmannadeltagande vid biskops— val samt den förestående avvecklingen av prokanslersämbetena, framhöll ärkebiskop Eidem, att man icke utan fog hade anmärkt, att domkapitlen (fakultets- och lektorskapitlen) vore föga ägnade att representera det riks— kyrkliga intresset. Såsom representant för detta intresse hade pekats på kyrkomötets medlemmar. Ärkebiskop Eidem ansåg dock icke denna utväg tillfredsställande.
Ärkebiskop Eidems förslag innebar följande. Uppsala domkapitel och ärkestiftets prästerskap skulle bilda en valkor- poration och upprätta ett för korporationen gemensamt förslag (stiftsför- slaget) å tre personer. Vid varje rum skulle angivas antalet på vederbö- rande namn avgivna röster samt därjämte huru stor procent av samman- lagda antalet röstande, som avgivit röst för den å förslaget uppförde.
Övriga domkapitel jämte Stockholms stads konsistorium skulle tillsam— mans bilda en andra valkorporation (rikskorporationen). Varje domkapitel eller konsistorium skulle dock ej, som nu vore fallet, avgiva huvudröster,
utan valdeltagarnas röster skulle sammanläggas. Även denna valkorpora- tion skulle upprätta ett eget förslag å tre personer, därvid röstetal och pro- centtal för de av förslaget uppförda angåves på sätt nämnts rörande stifts- förslaget.
På det slutliga förslaget skulle uppföras samtliga å de båda valkorpo- rationernas särskilda förslag uppförda eller sålunda minst tre, högst sex personer. Ordningen mellan de på det slutliga förslaget uppförda skulle bestämmas efter procenttalet. Förekomme samma namn å båda de särskilda förslagen skulle procenttalen för detta nanm sammanläggas.
Enligt ärkebiskop Eidems promemoria borde även prästerskapet i de svenska utlandsförsamlingarna få deltaga i ärkebiskopsval och därvid bilda en särskild grupp inom rikskorporationen. Jämväl svenska kyrkans mis- siansstyrelse ,sjömansvårdsstyrelse och diakonistyrelse borde, enligt Eidems mening, i någon form få deltaga i valet.
På grundval av ärkebiskop Eidems promemoria utarbetades därefter inom ecklesiastikdepartementet av numera lagmannen T. Boye två utkast till lag om val till ärkebiskop jämte förslag till ändring av 29 å regeringsformen. Ärendet fick emellertid vila i avvaktan på en reform av domkapitlen och prokanslersämbetet.
Med 1936 års domkapitelsreform och prokanslersämbetets avveckling upphörde den rösträtt vid ärkebiskopsval och biskopsval, vilken förut till- kommit icke teologie professorer och dc läroverkslektorer, som tidigare varit ledamöter av domkapitlen å tjänstens vägnar men som upphörde att fungera som sådana. Med hänsyn till dessa förändringar ansåg dåvarande ecklesiastikministern det lämpligt att till utredning upptaga frågan om en revision av biskopsbcstämmelserna. Åt kammarrådet Tom Wohlin uppdrogs att verkställa denna utredning. År 1937 framlade Wohlin resultatet i en promemoria, vilken innefattade ett förslag till en särskild lag om ärke— biskops- och biskopsval.
För Wohlins förslag i vad avser biskopsval har redogjorts i kommitténs betänkande del 1, s. 34 ff. och 46 f.
Beträffande ärkebiskopsval anförde Wohlin bland annat följande.
”Det lärer ligga i sakens natur att, därest lekmannaopinionen skall, i den ordning som här förut föreslagits, beredas ett verksamt medinflytande vid biskopsval i allmänhet, denna princip bör vinna tillämpning jämväl vid valet av ärkebiskop. Det torde visa sig, att en reglering för tillgodoseende av detta syfte i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående föreslagits för biskops- valen, jämväl skall bereda gynnsamma utgångspunkter för en skälig avvägning av det inflytande å valet, som bör tillkomma, å ena sidan, det speciella stifts- intresset och, å andra sidan, det allmänna ”riksintresse”, som måste vara förbun- det med utseendet av kyrkans främste representant.
Den av ålder hävdade grundsatsen, att vid ärkebiskopsvalet bör beredas rum såväl för en representation för ärkestiftet som för en representation för det kyrk-
liga riksintresset, torde böra upprätthållas. Välgruudat synes också vara, att en viss övervikt inrymmes åt det sistnämnda intresset.
Någon rubbning i den hävdvunna ordningen, att rikets samtliga domkapitel, såsom främst företrädande riksintresset, skola deltaga i ärkebiskopsvalet, lärer ej heller vara påkallad. Anledning att frångå denna ordning synes efter den för- ändring i sammansättningen av domkapitlen, som åvägabragts geom 1936 års domkapitelreform, än mindre föreligga. Dock torde den särskilda behörighet att i vederbörande domkapitel deltaga i val av ärkebiskop, som genom 1936 års lag om domkapitel tillagts de teologie professorer vid Uppsala och Lunds universi- tet, vilka eljest icke äro ledamöter i domkapitlet, böra upphöra.”
Wohlins förslag, som var grundat bland annat på det dåvarande organisa- toriska sambandet i kyrkligt-administrativt hänseende mellan ärkestiftet och Stockholms stad, innebar, att i ärkebiskopsvalet skulle deltaga tretton valkollegier, nämligen ett valkollegium för ärkestiftet och ett för Stock— holms stad, båda sammansatta såsom för biskopsval föreslagits (därvid valkollegiet för Stockholms stad skulle bestå av 6 domkapitelsledamöter, 10 prästerliga elektorer och 10 lekmannaelektorer), och för ett vart av ri— kets elva övriga stift ett särskilt valkollegium bestående av ledamöterna i stiftets domkapitel. Den samlade valkorporationens sammansättning skulle sålunda utgöra:
domkapitels- elektorer ledamöter präster lekmän summa för ärkestiftet 8 25 25 58 för Stockholms stad 6 10 10 26 för rikets övriga elva domkapitel 68 68 Summa 82 35 35 152
Wohlin anförde vidare:
”Den hittills gällande metoden för röstningen för upprättande av slutligt ärke— biskopsförslag, nämligen röstning korporationsvis med s. k. huvudröster, har med hänsyn till såväl åtskilliga därmed förbundna direkta olägenheter som osäkerhe- ten vid dess tillämpning varit föremål för berättigad kritik. Metodens avskaf- fande och ersättande med s. k. personlig röstning har tidigare varit föremål för övervägande. Kommer, i enlighet med vad ovan föreslås, det representativa systemet till användning för prästernas och lekmännens deltagande i ärkebiskops— valet, möjliggöres därmed ett övergivande av val med huvudröster utan de olägliga konsekvenser, som med nuvarande direkta valsystem för prästerskapet ansetts oskiljaktiga från ordningen med personlig röstning för slutförslaget.
För ärkebiskopsvalet torde de båda elektorsgrupperna för Uppsala stift och Stockholms stad lämpligen böra sammanträda var för sig i skilda valkollegier, elektorsgrupperna för stiftet tillsammans med domkapitlets i Uppsala ledamöter och elektorsgrupperna för Stockholm med därvarande domkapitels ledamöter. Vartdera av de övriga elva domkapitlen synes lämpligen böra utgöra ett särskilt valkollegium. Den personliga röstningsmetoden bör givetvis tillämpas icke blott
inom vartdera av de två förstnämnda sammansatta valkollegierna utan jämväl inom de övriga elva i valet deltagande. Man har visserligen, då det gällt den personliga röstningsmetodens tillämpning för domkapitlens del, däremot invänt, att med domkapitlens medverkan i valet avsetts en representation för dessa kyrk- liga administrativa organ såsom sådana och icke för deras enskilda medlemmar. Invändningen torde likväl icke böra tillmätas större betydelse. I själva verket skulle ett bibehållande av metoden med en gemensamhetsröst för varje dom- kapitel såsom sådant helt strida mot den nu föreslagna reformens huvudsyfte, nämligen inrymmandet åt lekmännen av ett med prästernas likvärdigt inflytan- de vid valet. Om nämligen domkapitlets röst komme att bestämmas genom fler- talsbeslut, skulle, då ju biskopen är tillagd utslagsrösten inom domkapitlet, dom- kapitlets prästerliga ledamotsgrupp kunna komma att ensam bestämma över domkapitlets val och lekmannainflytandet därvid sålunda sättas helt ur spel.”
Wohlins förslag skulle sålunda innebära _ om man bortser från den numera icke aktuella elektorsrepresentationen för Stockholms stad — att ärkestiftets präster, lekmän och domkapitelsledamöter finge tillsammans nära hälften av inflytandet på ärkebiskopsvalet.
Beträffande val- och sammanräkningsmetoden anförde Wohlin, att det hade varit lyckligast om den av honom för vanliga biskopsval föreslagna metoden kunde komma till användning (omröstning i en eller flera om- gångar med valsedlar, upptagande endast ett nanm). Då detta skulle förut- sätta antingen att samtliga röstberättigade komma tillsammans för att ge- mensamt företaga valet eller att de olika valkorporationerna åtskiljes efter att ha företagit en första omröstning för att sedermera eventuellt samman- träda ytterligare en eller flera gånger för förnyade omröstningar, ansåg Wohlin detta förfaringssätt icke praktiskt antagligt. Wohlin föreslog därför följande metod.
Varje valkollegium sammanträdde för sig och förrättade omröstning, därvid valdeltagarna uppsatte tre namn åt sina valsedlar. Röstsammanräk- ning för samtliga valkollegier verkställdes av domkapitlet i Uppsala och företogs i en eller två omgångar.
Vid första sammanräkningen skulle hänsyn tagas endast till första nam- net å valsedeln. Den, som erhållit högsta rösttalet blev placerad å ärke- biskopsförslaget. Hade den eller de två därnäst i rösttal fått vardera mer än % av samtliga första-plats-röster, placerades jämväl denne eller de två å förslaget.
Hade allenast ett eller två förslagsrum kunnat besättas vid första sam- manräkningen, skulle ny sammanräkning företagas, därvid samtliga namn räknades (utom den eller de två som redan placerats å förslagsrum). Den — eller de två — som då uppnått högsta rösttal, placerades a återstående förslagsrum.
Från remissyttrandena över Wohlins förslag — i vad avser bestämmel- serna angående ärkebiskopsval —— inhämtas bl. a. följande.
Synpunkten angående ökat inflytande för ärkestiftet biträddes av flerta— let domkapitel. Domkapitlen i Linköping, Härnösand och Visby samt läns- styrelsen i Visby ansågo, att Wohlin överbetonat behovet av ökat stiftsin- flytande.
Domkapitlen i Uppsala, Västerås, Lund och Stockholm samt universi— tetskanslersämbetet (biskop E. Rodhe) ansågo, att samtliga teologie profes— sorers rösträtt inom vederbörande domkapitel borde bibehållas.
Rösträtt för ledamöterna i de tre kyrkliga centralstyrelserna påyrkades av domkapitlen i Skara, Strängnäs, Västerås, Lund, Göteborg och Stock- holm. Rösträtt för utlandsprästerna påyrkades av domkapitlen i Uppsala och Strängnäs.
Wohlins förslag ledde icke till något resultat. Kungl. Maj:ts beslut i ären- det den 1 augusti 1940 innebar, att någon åtgärd för det dåvarande icke skulle företagas.
Med anledning av en motion vid 1947 års prästmöte i ärkestiftet angåen- de ökat inflytande för stiftsprästerskapet vid ärkebiskopsval, framhöll prästmötesberedningen, att det läge närmast till hands att för stiftspräs- terskapet begära ett inflytande vid valet, som svarade mot hälften av hela antalet kollektivröster. Då emellertid en dylik ordning skulle alltför mycket beskära domkapitlens inflytande, stannade prästmötesberedningen för ett förslag om att prästernas kollektivröst skulle räknas motsvara sju andra kollektivröster. — I enlighet med beredningens förslag hemställde präst- mötet hos Kungl. Maj :t om sådan ändring av gällande bestämmelser för ärkebiskopsval, att prästerskapet i ärkestiftet tillförsäkrades ett väsentligt ökat inflytande vid valet.
Sedan åt professorn S. Kjöllerström uppdragits att inom ecklesiastikde- partementet verkställa utredning i ämnet, avgav Kjöllerström den 20 augusti 1948 ett betänkande med utredning om val av ärkebiskop i den svenska kyrkan.
I Kjöllerströms betänkande lämnades en översikt över frågans tidigare behandling samt om ärkebiskopens ställning inom den svenska kyrkan. Därjämte upptogs spörsmålet huruvida den ständigt upprepade kritiken mot den bestående ordningen vid val av ärkebiskop verkligen vore berättigad och om prästerna i ärkestiftet vore så missgynnade, som de ständigt upp- repade klagomålen syntes giva vid handen. Vad Kjöllerström härom anför- de, har han själv sammanfattat sålunda.1
Utgår man från att ärkebiskopen endast är primus inter pares och att han reelt icke intager någon särställning eller har några plikter och skyl- digheter gentemot kyrkan i dess helhet, måste kritiken anses vara berät—
1 Sven Kjöllerström: Biskopstillsättningar i Sverige 1531——1951, Lund 1952, s. 205 f. Uppgifterna äro där något kompletterade.
% i '.
tigad. Ärkebiskopen är då biskop i Uppsala stift och det finnes ingen rim- lig motivering för den gamla alltjämt tillämpade valordningen. Under de senaste hundra åren har emellertid ärkebiskopens ställning blivit en annan än under 1700-talet och 1800-talets förra hälft. Koncentrationen till de and— liga uppgifterna, som är ett utmärkande drag i biskopsämbetets senare historia, har även omgestaltat ärkebiskopsämbetet. Ärkebiskopens riksvår- dande kyrkliga uppgifter äro numera betydande och ärkebiskopen betrak- tas alltmer som hela den svenska kyrkans representant och dess talesman utåt och inåt. Han är sålunda självskriven ordförande i de tre kyrkliga centralstyrelserna (missionsstyrelsen, sjömansvårdsstyrelsen och diakoni- styrelsen) samt i biskopsmötet. Till dessa officiella uppdrag komma även andra, såsom ordförandeskapet i det allmänna kyrkliga mötet in. in. Särskilt framhålles ärkebiskopens uppgifter med avseende å svenska kyr— kans förbindelser med andra kyrkosamfund.
Av det anförda drog Kjöllerström den slutsatsen, att ärkebiskopsvalet icke utan vidare kunde överlämnas till ärkestiftets präster. Kjöllerström påpekade, att sedan 400 år tillbaka hade valet varit en angelägenhet för hela den svenska kyrkan och att det gång efter annan också framhållits, att de rikskyrkliga synpunkterna måste tillskrivas utslagsgivande betydelse vid detta val.
Vidare framhöll Kjöllerström, att den kritik, som riktats mot den nu- varande valordningen, varit i hög grad överdriven och ofta givit en oriktig bild av det verkliga förhållandet mellan ärkestiftets och de övriga valkorpo- rationernas inflytande på valet. Vid de 19 ärkebiskopsval, som ägt rum un- der tiden 1730—1950, ha vid 14 val två av stiftets kandidater uppförts på det allmänna förslaget och vid övriga 5 val ha på detta förslag uppförts en av stiftets kandidater. Vid nämnda 19 val har Kungl. Maj:t i 11 fall till ärkebiskop utnämnt den, som vid ärkestiftets val nått högsta rösttalet. En- dast i fyra fall har den till ärkebiskop utnämnde icke stått på ärkestiftets förslag (von Troil, Reuterdahl, Söderblom och Eidem).
Ehuru, enligt Kjöllerströms mening, ingen grund funnes för uppfattning- en att ärkestiftets synpunkter icke blivit tillgodosedda vid ärkebiskopstill- sättningarna, ansåg Kjöllerström det likväl vara av betydelse, att ärkestif- tets inflytande på valutgången erhölle en viss lagstadgad garanti. Kjöller- ström föreslog därför, att bland bestämmelser om tillsättning av ärke- biskop borde intagas föreskrift om att en av ärkestiftets prästerskap på dess förslag uppförd kandidat alltid skulle beredas plats på det slutliga förslaget.
Vidare föreslog Kjöllerström, att de svenska utlandsförsamlingarnas präs- terskap finge deltaga i ärkebiskopsval inom ärkestiftets valkorporation. Beträffande det från åtskilliga håll framförda förslaget om att medinfly-
tande vid ärkebiskopsval borde i någon form tillerkännas svenska kyrkans missionsstyrelse, diakonistyrelse och sjömansvårdsstyrelse, anförde Kjöl— lerström följande.
”Lämpligheten av att låta de nämnda rikskyrkliga institutionerna bilda särskil- da valkorporationer kan dock starkt ifrågasättas. Att efter domkapitelsreformen av år 1936 ytterligare öka antalet valkorporationer synes varken lämpligt eller ens önskvärt. I sin nuvarande form borde de svenska domkapitlen på ett lyck- ligt sätt kunna representera riksintresset. Såsom redan anmärkts, ha även de båda teologiska fakulteternas professorer rösträtt vid ärkebiskopsval. I var och en av de nämnda institutionerna är styrelsemedlemmarnas antal, förutom ordföran- den, sex. I missionsstyrelsen och diakonistyrelsen äro emellertid för närvarande fyra och i sjömansvårdsstyrelsen tre styrelseledamöter som biskopar, professo- rer och domkapitelsledamöter röstberättigade vid val av ärkebiskop. Av 18 or- dinarie styrelseledamöter ha alltså 7 rösträtt vid ärkebiskopsval. Någon anled— ning att göra dessa styrelser till en särskild valkorporation synes sålunda icke föreligga.”
Slutligen föreslog Kjöllerström, att sammanräkningen av de vid ärke- biskopsval avgivna kollektivrösterna skulle företagas av domkapitlet i Upp- sala, varigenom möjlighet för en rättslig prövning av det slutliga förslagets upprättande skulle skapas. — Härjämte underströk Kjöllerström vikten av att den lucka, som sedan år 1873 funnes i den kyrkliga lagstiftningen be- träffande biskops- och ärkebiskopsval, snarast utfylldes. Härmed avsågs, att den intill år 1873 gällande föreskriften i R. F., att valet skulle ske ”en- ligt förra Vänligheten”, hade ersatts med en hänvisning till den ordning kyrkolagen stadgar, men att den utfyllnad i kyrkolagen beträffande ord- ningen för ärkebiskopsval, som otvivelaktigt avsetts, aldrig kommit till stånd.
Av remissbehandlingen av Kjöllerströms betänkande framgår, att de fles- ta domkapitel i huvudsak anslöto sig till vad Kjöllerström anfört och före- slagit. — Domkapitlet i Uppsala framhöll, att det ansåge det av 1947 års prästmöte i ärkestiftet framlagda förslaget i ämnet innefatta en ur praktisk synpunkt lämplig lösning. Därest en sådan lösning av frågan icke skulle anses framkomlig, ville domkapitlet tillstyrka det förslag Kjöllerström framlagt, därvid dock domkapitlet förutsatte, att innebörden av sistnämnda förslag vore, att den, som av stiftets präster erhållit högsta rösttalet, alltid skulle beredas rum å ärkebiskopsförslaget. — Sistnämnda ståndpunkt intogs även av domkapitlet i Härnösand. — Domkapitlet i Linköping an- såg, att gällande ordning tillerkände ärkestiftet ett skäligt inflytande vid valet, varför domkapitlet endast med tvekan tillstyrkte Kjöllerströms för- slag. — Domkapitlet i Växjö framhöll, att Kjöllerströms utredning snarare gåve vid handen, att någon ändring av gällande bestämmelser icke syntes vara påkallad. — Samma stundpunkt intog domkapitlet i Karlstad samt kammarkollegiet. — T ill vad Kjöllerström i betänkandet anfört mot den
ifrågasatta rösträtten vid ärkebiskopsval för de tre kyrkliga centralstyrel- serna anslöto sig domkapitlen i Strängnäs och Luleå samt kammarkollegiet. Domkapitlet i Växjö framhöll däremot, att därest det av Kjöllerström fram— lagda förslaget skulle läggas till grund för lagstiftning, borde frågan om rösträtt för nämnda styrelser ytterligare övervägas.
Den av Kjöllerström verkställda utredningen föranledde icke för det då- varande någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
I sitt betänkandes första del (s. 36 f., 5. 46 f.) har kommittén närmare redogjort för hurusom 1949 års riksdag i anledning av väckt motion hos Kungl. Maj:t hemställt (skr. nr 115) om utredning av reglerna om val för upprättande av förslag till biskops— och ärkebiskopsämbete. I det till grund för riksdagens skrivelse liggande utskottsutlåtandet betonade utskottet vik- ten av att den genom 1873 års ändring av 29 & regeringsformen förutsatta revisionen av de ålderdomliga och ofullständiga bestämmelserna om biskops— val komme till stånd. Utskottet framhöll därvid, att en reformering av sättet för biskopsvalen också måste beröra det besvärliga problemet om ärkebiskopsvalens anordning.
De förslag rörande en reformerad ordning för ärkebiskopsvalen, som i det föregående berörts, hava samtliga utgått från att ärkebiskopsämbetet skulle bibehållas vid den karaktär, som ämbetet sedan reformationen ägt. Emel- lertid ha i olika sammanhang fråga väckts — främst i syfte att avlasta ärkebiskopens arbetsbörda om sådan ändring av ärkebiskopens ställning inom den svenska kyrkan, som skulle motivera ett helt förändrat system för val av ärkebiskop. Sålunda föreslogs i en vid 1951 års kyrkomöte väckt motion (nr 10), att ärkebiskopen på grund av sin stora arbetsbörda skulle erhålla en suffraganbiskop samt att ärkebiskop skulle väljas av rikets dom- kapitel och suffraganbiskopen av ärkestiftets präster. I sitt betänkande (nr 10) över motionen anförde första tillfälliga utskottet, att motionens kon- kreta förslag knappast stode i överensstämmelse med det svenska episko- patets och den svenska kyrkans historiskt givna struktur. Enligt utskot- tets mening borde frågan om en avlastning av ärkebiskopens arbetsbörda lösas efter andra linjer än de i motionen uppdragna. Sålunda framhöll ut— skottet, att ärkebiskopen icke med nödvändighet behövde fungera som ord- förande i svenska kyrkans missions-, diakoni— och sjömansvårdsstyrelser. I främsta hand ville dock utskottet hänvisa till utvägen att ge domprosten i Uppsala vidgade möjligheter att verka inom stiftet genom att den fasta domkyrkovicepastorstjänsten i Uppsala återupplivades, varigenom dompros- ten skulle kunna frigöras från en del av uppgifterna i domkyrkoförsamling— en. Utskottet föreslog därför, att kyrkomötet skulle hemställa, att Kungl. Maj:t, efter nödig utredning och med beaktande av de av utskottet anförda
synpunkterna, ville vidtaga åtgärder i syfte att nedbringa ärkebiskopens arbetsbörda. — Utskottets hemställan bifölls av kyrkomötet (skr. nr 30).
Kyrkomötets framställning i ämnet ledde till det resultat, att Kungl. Maj:t i prop. nr 96 till 1953 års riksdag föreslog, att medelst anlitande av kyrkofondens medel vissa åtgärder måtte vidtagas i syfte att lätta ärke- biskopens arbetsbörda. — Vad i propositionen härom föreslagits, bifölls av riksdagen (skr. nr 181).
Allmän motivering
5. Allmänna synpunkter på en reformerad ordning
för ärkebiskopsval
Riktlinjerna för kommitténs arbete i vad avser det åt kommittén medde- lade tilläggsuppdraget att verkställa översyn av bestämmelserna rörande ärkebiskopsval framgå av de direktiv, som meddelats i samband med det åt kommittén den 23 juli 1953 givna huvuduppdraget att verkställa utred- ning och förslag till ändrade grunder för val av biskop. I enlighet med dessa riktlinjer har kommittén haft att beakta, att den förutsatta valre- formen främst har till syfte att bereda lekmän ett väsenligt inflytande vid valet samt att metoden för sammanräkning av de vid valet avgivna rös— terna bör erhålla en sådan utformning, att valet kommer att framstå som ett personval, som ger ett verkligt uttryck för de röstandes intentioner och i tillbörlig grad tillgodoser minoritetsgrupper bland väljarna.
Den sedan reformationen tillämpade grundsatsen att ärkebiskopsvalet är en angelägenhet för hela den svenska kyrkan har motiverats av den sär- ställning i förhållande till övriga biskopar, som ärkebiskopen av ålder inta- git och alltfort sedvanemässigt intager. Såsom tidigare framhållits, synes denna ärkebiskopsämbetets särskilda karaktär ha blivit mera framträdande under senare tid. På grund härav anser kommittén, att omförmälda grund- sats om hela den svenska kyrkans medverkan i ärkebiskopsval bör upprätt- hållas.
Såsom i redogörelsen för de tidigare reformförslagen i ämnet anförts (s. 27 f), har i olika sammanhang fråga väckts om att från ärkebiskopsämbetet skilja biskopsämbetet för Uppsala stift, vilket skulle motivera ett helt föränd— rat system för val av ärkebiskop. Då emellertid frågan om en förändring av ärkebiskopsämbetets karaktär faller utom ramen för det åt kommittén givna utredningsuppdraget, har kommittén icke ansett sig böra upptaga densamma till behandling. Kommittén utgår sålunda från att en reformerad ordning för val av ärkebiskop bör grundas på den ställning inom den svenska kyrkan, som ärkebiskopsämbetet enligt kyrkoförfattningen eller sedvanerättsligt numera äger.
De förslag, som tidigare framlagts rörande en reformerad ordning för ärkebiskopsvalen, ha väsentligen haft till syfte att bereda ärkestiftet ett ökat inflytande vid dessa val. Förslag ha vidare framförts om att ersätta
den gällande kollektiva omröstningsmetoden med röstning efter per capita- metoden.
Enligt gällande ordning deltaga i ärkebiskopsval fjorton valkorporatio- ner, varav en utgöres av ärkestiftets jämlikt 3 p. 1 1759 års biskopsvalsför- ordning vid biskopsval röstberättigade präster samt övriga tretton korpora- tioner av rikets tretton domkapitel. Prästerna, vilkas röster i ärkestiftet icke sammanläggas med domkapitlets, äga sålunda endast 1/14 av valrepresen- tationens totala röststyrka.
Även om ärkebiskopen faktiskt intager ställning som den svenska kyr— kans främste representant, är det dock otvivelaktigt, att hans huvudsak— liga ämbetsgärning är att vara biskop i Uppsala stift. Ehuru hela den svens- ka kyrkans medverkan i ärkebiskopsval kan anses fullt motiverad, kan det likväl icke bestridas, att ärkestiftets representation vid valet bör bere- das ett betydligt större inflytande än den enligt gällande valsystem äger. Någon objektiv grund för bestämningen av förhållandet mellan ärkestiftets, å ena sidan, samt hela kyrkans i övrigt, å andra sidan, inflytande på valut- gången torde icke kunna uppställas. Man torde dock böra utgå från att såväl ärkestiftets som hela kyrkans mening bör få komma till uttryck vid ärkebiskopsförslagets upprättande och att valutgången sålunda icke bör kunna helt domineras av endera av de båda grupperna. För att tillgodose detta syfte, anser kommittén, att valsystemet bör givas en sådan utform— ning, att ärkestiftet och den svenska kyrkan i övrigt böra äga lika infly- tande på valets slutliga utgång.
När det gäller att finna en form för att tillgodose ärkestiftets behöriga in- flytande vid valet äro olika vägar tänkbara. — De förslag, som i detta syfte tidigare framlagts, ha antingen gått ut på att tilldela ärkestiftets valkorpo— ration ett flertal kollektivröster för det slutliga förslagets upprättande eller att slopa det kollektiva röstningssystemet och ersätta detsamma med röst- ning enligt per capita—metoden, varigenom den numeriska storleken hos ärkestiftets valrepresentation skulle bli av utslagsgivande betydelse för valutgången.
Den nuvarande kollektiva röstningsmetoden har med hänsyn till såväl åtskilliga därmed förbundna olägenheter som osäkerheten vid dess tillämp- ning varit föremål för berättigad kritik. Sålunda ger metoden ofta ett mind— re rättvisande uttryck åt åsikterna hos flertalet bland de enskilda röstande.
Enligt gällande ordning deltaga i ärkebiskopsval cirka 250 stiftspräster och 94 domkapitelsledamöter (däribland 16 teologie professorer). Därest valrepresentationen vid ärkebiskopsval skulle sammansättas i överensstäm— melse med vad kommittén föreslagit ifråga om de vanliga biskopsvalen, skulle densamma komma att bestå av cirka 250 stiftspräster och lika många lekmannaelektorer för ärkestiftet samt 82 domkapitelsledamöter (däribland 4 teologie professorer). Den individuella röstningsmetoden skulle sålunda
enligt såväl den gällande som än mer enligt den föreslagna ordningen för representationens sammansättning leda till att ärkestiftet komme att helt dominera valet.
Uppenbarligen kan en övergång till individuell röstningsmetod icke ske annorledes än i samband med en genomgripande förändring av grunderna för valrepresentationens sammansättning, därest principen om lika infly- tande för ärkestiftet och hela kyrkan i övrigt vid valet skall kunna tillgodo- ses. Någon annan utväg torde i sådant hänseende icke vara framkomlig, än att för ärkestiftets representation vid valet tillämpa ett system, som helt av- viker från det, som kommittén föreslagit i fråga om de vanliga biskopsvalen. Då en sådan lösning icke synes böra komma i fråga, anser kommittén, att den eftersträvade balansen mellan ärkestiftets och övriga valkorpora— tioncrs inflytande vid valet bör regleras inom den kollektiva röstningsme- todens ram. Därvid synas två utvägar kunna tagas i betraktande.
Den ena är den, som förordats i de flesta reformförslag, som framförts i ämnet, nämligen, att — med bibehållande i övrigt av gällande valsystem — tilldela ärkestiftets valkorporation ett flertal huvudröster. Som en variant av denna metod framstår förslaget om att uppdela ärkestiftets valkorpora— tion uti flera efter regional indelningsgrund (grupper av kontrakt i stiftet) bestämda valkorporationer, vilka var och en skulle äga en huvudröst.
Vill man med anlitande av anförda metod erhålla garantier för att ärke- biskopsvalet icke skulle helt domineras av de — numera tretton _ dom— kapitlen, böra ärkestiftets präster och lekmän som valkorporation tilldelas lika många huvudröster, som de övriga korporationerna tillsammans. Ett sådant valsystem medför, att de med den nuvarande röstningsmetoden för- knippade förut angivna olägenheterna komma att bibehållas. Kommittén anser därför, att detta system icke bör komma i fråga.
Den andra utvägen innebär, att valkorporationernas antal begränsas till två, den ena för ärkestiftet och den andra för hela kyrkan i övrigt, och att de båda valkorporationerna upprätta var sitt preliminära förslag, varefter ärkebiskopsförslaget grundas på en sammanställning av de båda korpora- tionernas för den slutliga utgången av valet likvärdiga valresultat. Genom en sådan metod elimineras i allt väsentligt de olägenheter som äro förbund— na med den nuvarande kollektiva röstningsmetoden, samtidigt som det lika inflytandet för de båda valkorporationerna kan tillgodoses utan att de- samma hehöva överensstämma i numeriskt hänseende. Kommittén anser sig fördenskull böra förorda, att denna metod lägges till grund vid utform- ningen av ett reformerat system för ärkebiskopsval.
Det här föreslagna valsystemet står i principiell överensstämmelse med det system, som ligger till grund för det av kommittén i en vid betänkandets första del fogad bilaga (5. 124 ff.) redovisade utkastet till en valordning rörande de vanliga biskopsvalen. Enligt detta utkast skulle biskopsvalet
förrättas var för sig av en prästerlig valförsamling och av en valförsamling av lekmän, därvid den sistnämnda valförsamlingen skulle vara till numerä— ren väsentligt mindre än den prästerliga valförsamlingen. Valresultatet skulle bestämmas särskilt för vardera valförsamlingen. Då de båda valför— samlingarna skulle äga lika inflytande på valutgången, skulle biskopsför— slagets upprättande grundas på en sammanställning av de båda valförsam- lingarnas valresultat på sätt i bilagan närmare utvecklats. — Den i kom- mitténs betänkande del I, 5. 62, gjorda invändningen mot en sådan valmetod avser biskopsval, där det ansågs olämpligt med en sådan uppdelning av väljarna i präster och lekmän. Detta kan däremot icke göras gällande beträf- fande ärkebiskopsvalet, helst som väljarna vid ett sådant val äro spridda över hela riket och en kontakt mellan dem omedelbart före valet måste anses vara utesluten.
6. Valkorporationen för ärkestiftet
Enligt gällande ordning företrädes ärkestiftet vid ärkebiskopsval av — numera _ två valkorporationer, den ena bestående av de jämlikt 3 p. i 1759 års biskopsvalsförordning vid biskopsval röstberättigade prästerna i ärke— stiftet och den andra av ledamöterna i Uppsala domkapitel. Jämlikt 2 5 5 mom. lagen om domkapitel äga vid ärkebiskopsval samtliga teologie pro- fessorer i Uppsala säte och stämma i nämnda domkapitel. — Ärkestiftets väljare äro sålunda desamma som väljarna vid biskopsval i de övriga stif— ten, men den väsentliga skillnaden finnes, att väljarna i ärkestiftet äro för- delade på två valkorporationer, vilka ha lika inflytande vid valet.
Såsom tidigare framhållits skola de riktlinjer, som framgå av de för kom- mitténs uppdrag att verkställa utredning och förslag till ändrade grunder för de vanliga biskopsvalen meddelade direktiven, jämväl ligga till grund för kommitténs uppdrag att verkställa översyn av bestämmelserna röran- de ärkebiskopsval. I enlighet med dessa riktlinjer skall sålunda en reforme- rad ordning för ärkebiskopsval bland annat ha till syfte, att bereda lek- män ett väsentligt inflytande vid dessa val.
Enligt kommitténs framlagda förslag till en reformerad ordning för de vanliga biskopsvalen skulle valförsamlingen vid dessa val utgöras av dom- kapitlets ledamöter, i huvudsak samtliga prästerliga tjänstinnehavare i stif- tet samt ett mot antalet röstberättigade präster i stort sett svarande antal särskilt utsedda lekmannaelektorer. Beträffande den närmare utformningen av denna valförsamling får kommittén hänvisa till vad härom i betänkan- dets första del anförts och föreslagits.
Den valkorporation, som har att företräda ärkestiftet, bör sammansättas på sätt kommittén föreslagit beträffande valförsamlingen vid de vanliga biskopsvalen. Genom en sådan ordning tillgodoses även syftet, att bereda lekmän ett väsentligt inflytande jämväl vid val av ärkebiskop. Den av kommittén sålunda föreslagna ordningen leder till en väsentlig reduce- ring av det inflytande vid ärkebiskopsval, som enligt gällande valsystem tillkommer domkapitlet i Uppsala såsom självständig valkorporation. Kom- mittén anser emellertid, att det ur principiell synpunkt synes riktigast, att ärkestiftets representation vid ärkebiskopsval utformas i överensstämmelse med valrepresentationen vid biskopsval i övriga stift. I detta sammanhang vill kommittén erinra om, att den rösträtt, som vid såväl biskopsval som ärkebiskopsval tillkommer domkapitlen har sin grund i domkapitlens ställ— ning som företrädare för respektive stift. I den mån utrymme vid dessa val beretts åt stiftsprästerskapet, har detta i princip lett till en motsvaran— de reducering av domkapitlens inflytande vid valen. Detta förhållande ägde jämväl tillämpning med avseende å de ärkebiskopsval, som i enlighet med grunderna för 1686 års kyrkolags bestämmelser intill år 1758 hållits under medverkan av ärkestiftets prästerskap. Först vid ärkebiskopsvalet sist— nämnda år uppträdde domkapitlet i Uppsala såsom en från ärkestiftets prästerskap skild valkorporation.
7. Valkorporationen för den svenska kyrkan i övrigt
Enligt de av kommittén i det föregående uppdragna riktlinjerna för en reformerad ordning för ärkebiskopsval skulle grundsatsen om hela den svenska kyrkans medverkan i valet tillgodoses på det sätt, att ärkestiftet och den svenska kyrkan i övrigt finge lika inflytande på valets slutliga ut- gång. Detta lika inflytande har kommittén ansett böra komma till uttryck i det reformerade valsystemet sålunda, att ärkebiskopsvalet företages av två valkorporationer, den ena för ärkestiftet och den andra för hela kyrkan i övrigt och att de båda valkorporationerna upprätta var sitt preliminära förslag, varefter ärkebiskopsförslaget grundas på en sammanställning av de båda korporationernas för den slutliga utgången likvärdiga valresultat.
Då Uppsala domkapitel, enligt vad ovan föreslagits, jämte ärkestiftets präster och lekmän, företräder ärkestiftet, böra rikets övriga tolv domkapi- tel vid valet betraktas som företrädare för kyrkan i övrigt.
Kommittén anser, att denna hävdvunna ordning bör i princip bibehål- las.
Enligt de av kommittén uppdragna riktlinjerna för det reformerade val— systemet skulle emellertid den gällande ordningen enligt vilken varje dom—
kapitel deltager i valet med en huvudröst, avskaffas. Det av kommittén föreslagna valsystemet innebär, att den personliga röstningsmetoden blir tillämplig inom vardera av de båda valkorporationerna, ärkestiftets och kyr- kans i övrigt. De tolv domkapitlen skulle sålunda företrädas i den sist— nämnda valkorporationen av sina enskilda ledamöter.
Kommittén erinrar i detta sammanhang om, att kommittén i sitt betän- kandes första del framlagt förslag till lag om upphävande av 2 5 5 mom. lagen om domkapitel, varigenom den särskilda behörighet att inom veder— börande domkapitel deltaga i val av ärkebiskop, som enligt nämnda lag— rum tillkommer de teologie professorer vid universiteten i Uppsala och Lund, vilka eljest icke äro ledamöter i domkapitlet, skulle upphöra. (Se betänkandets första del 5. 73 och s. 113.)
Kommittén har övervägt, huruvida de under senaste tid framkomna för- slagen om en breddning av den s. a. s. rikskyrkliga representationen vid ärkebiskopsval skulle kunna anses befogade. Dessa förslag ha främst gått ut på att ett medinflytande vid val av ärkebiskop borde i någon form till— erkännas svenska kyrkans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser. Vidare ha förslag framförts, att bereda prästerna i de svenska utlandsför- samlingarna rätt att deltaga i valet. Då sistnämnda förslag rätteligen står i samband med frågan om omfattningen av den rösträtt, som må tillkomma innehavare av prästerlig tjänst, som står under ärkebiskopens tillsyn, vill kommittén i annat sammanhang återkomma till detsamma (s. 41 f).
Beträffande frågan om medinflytande vid ärkebiskopsval för de tre kyrk- liga centralstyrelserna vill kommittén anföra följande.
Den kyrkliga utvecklingen under senaste tid har medfört, att en rad för hela kyrkan gemensamma organ tillkommit. Bland dessa organ märkas främst de tre nämnda kyrkliga centralstyrelserna, vilka alla såtillvida hava samma karaktär, som deras verksamhet regleras genom av Kungl. Maj:t ut- färdade stadgar (missionsstyrelsens stadgar fastställdes 1874, diakonisty- relsens 1910 och sjömansvårdsstyrelsens 1933).
Enligt stadgarna för svenska kyrkans missionsstyrelse skall svenska kyr- kans verksamhet för evangelii spridning bland icke kristna folk utövas genom styrelsen. I detta avseende äger styrelsen utsända och underhålla missionärer samt understödja och vårda de kristna församlingar, vilka ge- nom dessa missionärers verksamhet kunna bildas.
Styrelsen, som har sitt säte i Stockholm, består av ärkebiskopen såsom självskriven ordförande samt sex av kyrkomötet valda ledamöter jämte fyra suppleanter, hälften präster och hälften lekmän.
Enligt stadgarna för svenska kyrkans diakonistyrelse har styrelsen till uppgift att i samarbete med präster och lekmän i församlingarna och i samförstånd med stiftsstyrelserna verka för en rikare utveckling av för- samlingslivet och den kristliga kärleksverksamheten inom den svenska
kyrkan. För fullgörande av sin uppgift skall styrelsen verka huvudsakligen genom att, utöver vad i de särskilda församlingarna och stiften äger rum eller lämpligen kan ske, anskaffa för ändamålet erforderliga hjälpmedel och uppväcka lekmannakrafter till deltagande i arbetet för de syften, sty— relsen jämlikt sin uppgift har att främja, samt för detta arbete åstadkomma ändamålsenlig gemensamhet.
Styrelsen, som har sitt säte i Stockholm, utgöres av ärkebiskopen såsom självskriven ordförande samt ledamöter till det antal, dock minst sex, som kyrkomötet bestämmer. Av ledamöterna skola hälften vara präster och hälf- ten lekmän. Är ärkebiskopen hindrad att åtaga sig uppdraget som styrelsens ordförande, utses ordförande av Kungl. Maj :t. För ledamöterna utser kyrko- mötet erforderligt antal suppleanter att efter en, särskilt för prästerna och särskilt för lekmännen, bestämd ordning inträda i styrelsen, då ordinarie ledamot avgår eller är hindrad att deltaga i styrelsens sammanträde.
Enligt stadgarna för svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse skall svenska kyrkans verksamhet bland svenska sjömän och andra landsmän i utlandet utövas genom styrelsen. Dock ingår ej däri vården av de utländska för- samlingar, vilka erhållit av Kungl. Maj:t godkänd kyrkoordning. Styrel- sen äger vidare att främja den sjömansvård, som utövas av lokala organisa- tioner i svenska hamnar, samt att understödja kyrklig verksamhet bland svensktalande trosförvanter i utlandet överhuvud.
Styrelsen, som har sitt säte i Stockholm, består av ärkebiskopen såsom självskriven ordförande samt sex ledamöter, tre präster och tre lekmän. Av dessa väljer kyrkomötet två präster och två lekmän samt utser Kungl. Maj:t en präst och en lekman. För ledamöterna utses suppleanter i ena- handa ordning.
I de förslag, som framförts i syfte att bereda de tre kyrkliga centralsty- relserna medinflytande vid ärkebiskopsval, synes man hava utgått från att detta medinflytande skulle tillgodoses inom det gällande kollektiva valsyste- mets ram eller sålunda, att styrelserna antingen var för sig eller tillsam- mans utgöra särskild valkorporation. De erinringar, som dessa förslag mött, synas främst haft sin grund i betänkligheter mot en ökning av anta- let valkorporationer vid ärkebiskopsval. Vidare har påpekats att, såsom re— gel, äro åtskilliga av ledamöterna i de tre styrelserna även ledamöter i dom- kapitel och sålunda i sistnämnda egenskap röstberättigade vid ärkebiskops- val.
Med hänsyn till den ställning inom kyrkan, som de tre under ärke- biskopens självskrivna ledning stående kyrkliga centralstyrelserna in- taga, anser kommittén att övervägande skäl tala för att dessa styrelser må bland riksintressets företrädare beredas inflytande vid val av ärkebiskop. De olägenheter, som åberopats såsom skäl mot en utvidgning av valrepre- sentationen, stå i allt väsentligt i samband med gällande kollektiva val—
system. Därest det av kommittén förordade valsystemet kommer att in- föras, komma dessa olägenheter icke längre att förefinnas.
Kommittén föreslår sålunda att de tre kyrkliga centralstyrelsernas leda- möter må deltaga i ärkebiskopsval såsom medlemmar av den valkorpora— tion, som vid valet företräder det 5. k. riksintresset. Givetvis bör endast så— dan ledamot av omförmäld styrelse i denna egenskap deltaga i ärkebiskops- valet, som icke i annan ordning äger rösträtt vid valet. I förekommande fall skall suppleant för ledamot inkallas.
8. Valsättet
Sammansättningen av de både valkorporationerna för ärkebiskopsval i enlighet med kommitténs förslag kan beräknas på sätt framgår av följande uppställning.
Valkorporationen för ärkestiftet
domkapitelsledamöter .......................... 8 röstberättigade präster ........................ 250 lekmannaelektorer ............................. 250
Summa 508
Valkorporationen för svenska kyrkan i Övrigt
domkapitelsledamöter .......................... 74 ledamöter i svenska kyrkans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser (högst) .................. 18
Summa 92
De båda korporationernas val böra givetvis företagas i överensstämmel- se med den ordning, som är avsedd att tillämpas vid de vanliga biskopsva— len. Beträffande denna ordning får kommittén hänvisa till vad kommittén härutinnan i sitt betänkandes första del anfört och föreslagit.
Då enligt kommitténs förslag ärkestiftets valkorporation skulle vara identisk med valförsamlingen för de vanliga biskopsvalen, bör sålunda kor- porationens val förrättas helt i överensstämmelse med den ordning, som föreslagits beträffande de vanliga biskopsvalen. Sålunda bör valet förrättas av domkapitlets ledamöter i domkapitlet samt av de vid valet röstberättiga- de prästerna och de särskilt utsedda lekmannaelektorerna vid kontraktsvis
hållna förättningar. Prästerlig väljare, som på grund av laga förfall är hindrad att infinna sig vid valet i kontrakt, må äga rätt att rösta medelst valsedelsförsändelse.
Inom valkorporationen för den svenska kyrkan i övrigt torde valet lämp- ligen förrättas av domkapitelsledamöterna i vederbörande domkapitel och av de tre kyrkliga centralstyrelsernas ledamöter i vederbörande styrelser. Emellertid bör det förutsättas, att åtskilliga ledamöter i nämnda styrelser äga deltaga i ärkebiskopsvalet i egenskap av domkapitelsledamöter eller såsom medlemmar av ärkestiftets valkorporation. Kommittén föreslår där- för, att de ledamöter i de tre kyrkliga centralstyrelserna, som i denna egen- skap äga deltaga i ärkebiskopsvalet, bilda tillsammans ett särskilt valkol- legium och att detta valkollegium förrättar valet i Stockholm inför en av domkapitlet i Uppsala förordnad valförrättare.
Vad kommittén i sitt betänkandes första del i övrigt föreslagit rörande biskopsvals förrättande samt rörande röstningsproceduren vid detta val bör äga motsvarande tillämpning med avseende å ärkebiskopsvalet inom de båda korporationerna. Sålunda bör envar röstande äga en röst. Vid va- let avgiven valsedel bör upptaga tre namn. Namnen å valsedeln tilldelas ef- ter den ordningsföljd, vari de upptagits å valsedeln, olika röstvärden sålun- da, att det första namnet erhåller hel röst, det andra namnet halv röst och det tredje namnet tredjedels röst.
Enligt gällande ordning omfattar ärkebiskopsval såväl i ärkestiftets kon— trakt som i domkapitlen både röstavgivning och röstsammanräkning. Med hänsyn till den av kommittén föreslagna i förhållande till nuvarande ord— ning mera invecklade röstningsmetoden, har kommittén beträffande de van- liga biskopsvalen föreslagit, att all röstsammanräkning verkställes av dom- kapitlet. Givetvis bör en sådan ordning tillämpas även med avseende å det av ärkestiftets valkorporation företagna ärkebiskopsvalet.
Då det av kommittén föreslagna valsystemet innebär, att den personliga röstningsmetoden skulle tillämpas inom såväl ärkestiftets valkorporation som valkorporationen för kyrkan i övrigt, anser kommittén övervägande skäl tala för, att jämväl sammanräkningen av samtliga vid sistnämnda valkorporations val avgivna röster verkställes av domkapitlet i Uppsala.
9. Ärkebiskopsförslagets upprättande
Enligt gällande ordning upprättas ärkebiskopsförslaget inom ecklesiastik- departementet på grundval av de — numera -— fjorton valkorporationer— nas särskilda förslag (huvudröster). Därvid tillgodoräknas varje föreslagen en röst för varje plats å valkorporationernas förslag. Till följd av denna, ute— slutande enligt praxis, utbildade ordning kan en rättslig prövning av det slutliga förslagets upprättande icke ske. Däremot kan sådan prövning ske av de särskilda valkorporationernas val och förslag.
För att möjliggöra en rättslig prövning av det slutliga förslaget, föreslår kommittén, att icke blott all röstsammanräkning vid ärkebiskopsval utan även det slutliga förslagets upprättande anförtros åt domkapitlet i Uppsala.
Enligt de av kommittén uppdragna riktlinjerna för det reformerade val— systemet skulle de båda valkorporationerna äga lika inflytande på ärke— biskopsvalets slutliga utgång. Med hänsyn till de båda korporationernas olika numerär är det icke möjligt att grunda ärkebiskopsförslagets upprät- tande på en summering av röstsiffrorna inom de båda korporationerna. Ej heller bör det ärkebiskopsförslag, som skall presenteras för Kungl. Maj:t, ersättas av två förslag, ett ärkestiftets förslag och ett förslag av den svenska kyrkan i övrigt.
Ett tillgodoseende av de båda valkorporationernas lika inflytande på valets slutliga utgång förutsätter, att vardera valkorporationens valresultat i lika mån beaktas vid ärkebiskopsförslagets upprättande. Det lika infly- tandet kan dock icke uttryckas på det sätt, att röstsiffrorna inom den ena valkorporationen evalveras till paritet med röstsiffrorna inom den andra valkorporationen. Ett sådant förfaringssätt skulle innebära, att den efter- strävade balansen komme att avse röstsiffrorna inom de båda valkorpora- tionerna. Den balans, som här avses, gäller valkorporationernas valresultat eller sålunda de förslag å tre personer, som av vardera valkorporationen framföres.
Då båda valkorporationerna sålunda hava att var för sig utse tre ärke— biskopskandidater, kan sammanlagda antalet utsedda uppgå till lägst tre och högst sex. Man måste därför uppställa en norm, som reglerar den ord- ning efter vilken de utsedda ärkebiskopskandidaterna skola beredas rum å ärkebiskopsförslaget. En sådan norm kan icke grundas på de vid valen framförda kandidaternas andelar i valkorporationernas röststyrkor, enär den röststyrka, som ett nanm erhållit vid den ena valkorporationens val, icke kan sättas i relation till den röststyrka, som namnet erhållit vid den andra valkorporationens val. Det rösttal, som ett namn erhållit, kan tagas i beaktande endast vid fastställandet av valutgången för den valkorporation från vilken detta rösttal härleder sig. — Såsom en lämplig norm för bestäm- mandet av den ordning, efter vilken tre av de föreslagna namnen skola upp—
föras å ärkebiskopsförslaget, har i det föreliggande förslaget valts den efter rösttalet bestämda ordningsföljden. De tre av vardera valkorporationerna föreslagna ärkebiskopskandidaterna skulle sålunda åsättas ett efter röstta- let graderat poängvärde, på det sätt, att det namn, som bekommit högsta rösttalet erhåller poängvärde 1, det namn som nått näst högsta rösttalet poängvärde %, och det tredje namnet i ordningen efter rösttalet poäng- värde 1/3. Vid lika rösttal skiljes genom lottning. På ärkebiskopsförslaget uppföras därefter de tre, som vid valen bekommit högsta sammanlagda poängvärde. Detta innebär bl.a., att på ärkebiskopsförslaget alltid upp- föres den, som vid endera valet erhållit högsta rösttal. Vid lika poängvärde skiljes genom lottning. Någon fastställelse av viss ordningsföljd mellan de tre å rum å ärkebiskopsförslaget uppförda bör icke — lika litet som enligt gällande ordning — företagas.
AVDELNING III
Specialmotivering
10. Inledande synpunkter
De av kommittén med detta delbetänkande framlagda förslagen till lag och stadga om ärkebiskopsval utgöra tillsammans med de av kommittén i dess betänkandes första del framlagda författningsförslagen ett samman- hängande författningskomplex, avsett att ersätta gällande författningar på området, nämligen 20 kap. kyrkolagen och 1759 års biskopsvalsförordning. I sitt betänkandes första del (5. 97) har kommittén närmare redovisat sin ståndpunkt rörande den författningsmässiga regleringen av den förutsatta biskopsvalsreformen. Vad kommittén därvid anfört, innefattar givetvis kom- mitténs synpunkter i motsvarande hänseende på de nu framlagda förslagen.
Kommitténs förslag till lag och stadga om ärkebiskopsval hava utformats i anslutning till motsvarande författningsförslag rörande biskopsval. Sålun- da ha i lagen om ärkebiskopsval intagits bestämmelser huvudsakligen av konstitutiv natur. Dessa bestämmelser förutsättas äga kyrkolags karaktär. Stadgan om ärkebiskopsval, vari intagits den mera tekniska detaljregle- ringen av valproceduren, förutsättes innehålla sådana bestämmelser, som Kungl. Maj :t äger i administrativ ordning meddela. I lämplig utsträckning har i såväl lagen som stadgan om ärkebiskopsval hänvisats till motsvarande bestämmelser i lagen och stadgan om biskopsval.
11. Förslaget till lag om ärkebiskopsval 1 5 Paragrafen motsvarar 1 5 första stycket lagen om biskopsval.
2 5 Det kan synas lämpligt, att ärkebiskopens ställning som stiftschef för Uppsala stift utsåges i lag om ärkebiskopsval.
3 5 Enligt gällande bestämmelser tillkommer det Kungl. Maj:t att fastställa dag för biskops- och ärkebiskopsval. Kommittén har ansett praktiska skäl tala för, att dag för biskopsval enligt den reformerade ordningen utsättes
av domkapitlet inom i stadgan för biskopsval angiven tidsmarginal. (Jmfr 2 och 12 55 lagen om biskopsval.) Då emellertid ärkebiskopsval är en ange- lägenhet som omspänner hela riket, har kommittén ansett det lämpligt, att dagen för valet fastställes av Kungl. Maj:t.
4 &
Jmfr 3 5 lagen om biskopsval. Såsom i den allmänna motiveringen anförts, bör den valkorporation, som har att företräda ärkestiftet sammansättas på sätt kommittén föreslagit be- träffande valförsamlingen vid de vanliga biskopsvalen eller sålunda av domkapitlets ledamöter, envar till prästämbetets utövning behörig inneha- vare av prästerlig tjänst av viss beskaffenhet, som står under tillsyn av biskopen i stiftet, samt särskilt utsedda elektorer för stiftets lekmän.
Enligt kommitténs förslag beträffande de vanliga biskopsvalen skulle prästerlig rösträtt härledas från sådan prästerlig tjänst, som är föremål för biskopens ämbetsförvaltning. Detta innebär, att rösträtt för prästerlig tjänstinnehavare vid biskopsval i visst stift icke ovillkorligen bindes till innehav av viss till stiftets territorium förlagd tjänst.
I betänkandets första del (5. 68 ff) framhöll kommittén, att med hänsyn till de ofullständiga bestämmelserna på området kunde frågan om den episkopala tillsynen över viss prästerlig tjänst ge anledning till åtskillig tvekan. Kommittén ansåg det emellertid vara otvivelaktigt, att den episko- pala tillsynen icke begränsades av den ram, som den egentliga stiftsorganisa- tionen utstakade. Bland de prästerliga tjänster, som icke tillhöra stiftsor— ganisationen, kan märkas de till svenska kyrkans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser anknutna prästerliga tjänsterna. Såsom självskriven ordförande i dessa styrelser äger ärkebiskopen ett inseende över styrel- sernas befattningshavare. Detta inseende torde emellertid, såsom kommittén i betänkandets första del (s. 71) framhållit, icke härledas av ärkebiskopens ställning såsom stiftschef, varför någon anledning icke synes föreligga att av sådan orsak inlemma ifrågavarande präster bland ärkestiftets präster- skap.
Enligt de av Kungl. Maj:t fastställda kyrkoordningarna för svenska för- samlingar i utlandet utövar ärkebiskopen —— samt i vissa hänseenden även domkapitlet i Uppsala — inseende över dessa församlingar och deras präs- ter. Ehuru dessa präster otvivelaktigt torde få anses stå under ärke— biskopens episkopala inseende, bör det likväl beaktas, att detta inseende icke kan anses ha sin grund i ärkebiskopens ställning som biskop i Uppsala stift.
Med hänsyn till ärkebiskopsämbetets särskilda karaktär har kommittén ansett det vara erforderligt, att bestämningen av den prästerliga rösträtten inom ärkestiftets valkorporation erhåller sådan avfattning att därav fram-
går, att rösträtt icke må tillkomma annan prästerlig tjänstinnehavare än den, som står under tillsyn av ärkebiskopen i dennes egenskap av biskop i Uppsala stift.
Det bör i detta sammanhang även beaktas, att därest ärkebiskopens in- seende över utlandsprästerna skulle motivera, att dessa finge deltaga i ärke- biskopsval såsom medlemmar av ärkestiftets valkorporation, bör det ifråga- sättas, huruvida icke jämväl utlandsförsamlingarna i enlighet med de grundläggande principerna för den förutsatta biskopsvalsreformen finge representeras vid valet genom särskilt utsedda lekmannaelektorer. En så- dan rätt för utlandsförsamlingarna synes dock av såväl principiella som praktiska skäl icke vara möjlig att realisera.
Beträffande paragrafens andra stycke hänvisas till den allmänna motive- ringen s. 36 f. Jfr ock betänkandets första del, 5. 102.
5 5 I paragrafens första stycke angives sammansättningen av valkorporatio- nen för den svenska kyrkan i övrigt. Se allmänna motiveringen s. 33 ff. Beträffande paragrafens andra stycke hänvisas till allmänna motiveringen
s. 37.
6 å
Se allmänna motiveringen s. 37. Jfr ock betänkandets första del 5. 104 f. 7 5 Se allmänna motiveringen s. 37. 8 5 I denna paragraf regleras sättet för fastställandet av valresultaten för de båda valkorporationerna. Se allmänna motiveringen s. 38 f.
9 & Beträffande denna paragraf, som innehåller reglerna för ärkebiskops- förslagets upprättande, hänvisar kommittén till allmänna motiveringen s.
38 f. Jfr ock betänkandets första del 3. 105.
10 5
I likhet med vad kommittén i betänkandets första del (s. 106) föreslagit angående resekostnads- och traktamentsersättning åt dem, som deltaga i ' biskopsval, föreslår kommittén, att sådan ersättning må efter enahanda grunder utgå vid ärkebiskopsval. Då emellertid denna fråga icke synes på- kalla någon reglering i annat hänseende än med avseende å de i ärkebiskops- valet deltagande lekmannaelektorerna för ärkestiftet, har kommittén före- slagit, att vad i 17 5 lagen om biskopsval är stadgat om sådan ersättning åt elektor vid biskopsval skall äga motsvarande tillämpning med avseende a ärkebiskopsval.
11 & Beträffande de i denna paragraf föreslagna besvärsreglerna hänvisas till betänkandets första del 5. 106.
12 5 Se betänkandets första del s. 107.
13 5 De ytterligare föreskrifter, som här avses, äro de i stadgan om ärke- biskopsval meddelade bestämmelserna.
12. Förslaget till stadga om ärkebiskopsval
| 1 & Paragrafen motsvarar 1 & stadgan om biskopsval. 2 % Paragrafen motsvarar 3 5 stadgan om biskopsval. Det bör dock observe-
ras, att enligt kommitténs förslag (se lagen 5 3) skall dag för ärkebiskops— val fastställas aV Kungl. Maj:t.
3 & Kommittén har ansett det lämpligt, att domkapitlet i Uppsala är högsta valmyndighet icke blott vid ärkestiftets val, utan även vid valet i övrigt.
4 & Beträffande denna paragraf hänvisas till specialmotiveringen till 5—20 55 i stadgan om biskopsval i betänkandets första del.
. 5 g
; Se allmänna motiveringen s. 37.
' Kommittén har ansett det vara lämpligt, att valförrättare för det av le- damöter i de tre kyrkliga centralstyrelserna sammansatta valkollegiet utses bland dessa ledamöter.
6 5
Kommittén har ansett, att de vid ärkebiskopsval röstberättigade ledamö- terna aV de tre kyrkliga centralstyrelserna böra kallas till valet på samma sätt, som föreslagits i fråga om lekmannaelektorerna.
75. I paragrafens första stycke meddelas föreskrift rörande handläggningen av valet inom korporationen för svenska kyrkan i övrigt. Av föreskriften
framgår, att valet skall handläggas i huvudsaklig överensstämmelse med vad i stadgan om biskopsval föreskrives rörande biskopsval i domkapitel.
8—10 55 Då de båda valkorporationernas röster skola var för sig sammanräknas, hör av säkerhetsskäl sammanräkningen av den ena korporationens röster vara avslutad, innan sammanräkningen av den andra korporationens röster påbörjas.
AVDELNING IV
Sammanfattning
De av kommittén med detta delbetänkande framlagda förslagen till lag och stadga om ärkebiskopsval utgöra tillsammans med av kommittén i dess betänkandes första del framlagda författningsförslag ett sammanhängande författningskomplex, avsett att ersätta gällande författningar på området, nämligen 20 kap. kyrkolagen och 1759 års biskopsvalsförordning.
Kommitténs föreliggande författningsförslag hava utformats i anslutning till motsvarande av kommittén med betänkandets första del framlagda för- fattningsförslag rörande biskopsval. Sålunda ha i lagen om ärkebiskopsval intagits bestämmelser huvudsakligen av konstitutiv natur. Dessa bestäm- melser förutsättas äga kyrkolags karaktär. Stadgan om ärkebiskopsval, vari intagits den mera tekniska detaljregleringen av valproceduren, förutsättes innehålla sådana bestämmelser, som Kungl. Maj :t äger i administrativ ord- ning meddela.
Direlctiven. Allmänna riktlinjer
Enligt de för kommittén utfärdade direktiven har kommittén haft att beakta, att den förutsatta valreformen främst har till syfte att bereda lek- män ett väsentligt inflytande vid valet samt att metoden för sammanräk- ning av de vid valet avgivna rösterna bör erhålla en sådan utformning, att valet kommer att framstå som ett personval, som ger ett verkligt ut- tryck för de röstandes intentioner och i tillbörlig grad tillgodoser minori- tetsgrupper bland väljarna.
Den sedan reformationen tillämpade grundsatsen, att ärkebiskopsvalet är en angelägenhet för hela den svenska kyrkan, har motiverats av den särställning i förhållande till övriga biskopar, som ärkebiskopen av ålder intagit och alltfort sedvanemässigt intager. Då denna ärkebiskopsämbetets särskilda karaktär under senare tid synes ha blivit mera framträdande, an— ser kommittén, att omförmälda grundsats om hela den svenska kyrkans medverkan i ärkebiskopsval bör upprätthållas.
Även om ärkebiskopen faktiskt intager ställning som den svenska kyr- kans främste representant, är det dock otvivelaktigt, att hans huvudsakliga ämbetsgärning är att vara biskop i Uppsala stift. Ehuru hela den svenska kyrkans medverkan i ärkebiskopsval kan anses fullt motiverad, anser likväl kommittén, att ärkestiftets representation vid valet bör beredas ett betyd- ligt större inflytande än den nu äger. Enligt kommitténs uppfattning bör man utgå från att såväl ärkestiftets som hela kyrkans mening bör komma
till uttryck vid ärkebiskopsförslagets upprättande och att valutgången så— ledes icke bör helt domineras av endera av de båda grupperna. För att till- godose detta syfte föreslår kommittén, att ärkebiskopsvalet förrättas var för sig av två valkorporationer, den ena för ärkestiftet och den andra för hela kyrkan i övrigt, varefter ärkebiskopsförslaget grundas på en sam- manställning av de båda korporationernas för den slutliga utgången av valet likvärdiga valresultat. Vid valen inom de båda korporationerna till- lämpas individuell röstningsmetod.
Valkorporationerna
Kommittén föreslår, att valkorporationen för ärkestiftet sammansättes på sätt kommittén föreslagit beträffande valförsamlingen vid de vanliga biskopsvalen eller av domkapitlets ledamöter, i huvudsak samtliga präster- liga tjänstinnehavare i stiftet samt ett mot antalet röstberättigade präster i stort sett svarande antal lekmannaelektorer.
Den gällande ordningen att rikets samtliga domkapitel medverka i val av ärkebiskop, anser kommittén böra bibehållas. Då, såsom kommittén föresla— git, Uppsala domkapitel jämte ärkestiftets präster och lekmän företräder ärekstiftet, böra sålunda rikets övriga tolv domkapitel vid valet betraktas som företrädare för kyrkan i övrigt.
Kommittén har emellertid ansett övervägande skäl tala för att jämväl de tre under ärkebiskopens ledning stående kyrkliga centralstyrelserna, svenska kyrkans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser, böra bland riksintressets företrädare beredas inflytande vid val av ärkebiskop.
Kommittén föreslår sålunda, att valkorporationen för den svenska kyrkan i övrigt skall bestå av ledamöterna i rikets domkapitel, utom det i Uppsala stift, samt de ledamöter i nämnda kyrkliga centralstyrelser, som icke i an- nan ordning äga rösträtt vid ärkebiskopsvalet.
Valsättet
Kommittén föreslår, att korporationernas val förrättas i överensstäm- melse med den ordning, som kommittén föreslagit i fråga om de vanliga biskopsvalen. Inom ärkestiftets valkorporation skulle sålunda valet för- rättas i ärkestiftets domkapitel av dettas ledamöter samt av ärkestiftets präster och lekmannaelektorer vid kontraktsvis hållna förrättningar.
Beträffande valets förrättande inom valkorporationen för den svenska kyrkan i övrigt, föreslår kommittén, att valet förrättas av domkapitelsleda- möterna i vederbörande domkapitel samt av de ledamöter i de tre kyrkliga centralstyrelserna, vilka i denna egenskap äga deltaga i valet, vid för dem gemensamt sammanträde i Stockholm inför en av domkapitlet i Uppsala utsedd valförrättare.
Kommittén föreslår, att vid ärkebiskopsval tillämpas den röstningsproce- dur, som kommittén föreslagit i fråga om de vanliga biskopsvalen. Sålunda bör varje vid valet avgiven valsedel upptaga tre namn, vilka tilldelas olika röstvärden efter den ordning vari de upptagits å valsedeln.
Röstsammanräkningen föreslås skola företagas av domkapitlet i Uppsala.
Ärkebiskopsförslage ts upprättande
För att möjliggöra en rättslig prövning av ärkebiskopsförslagets upprät- tande föreslår kommittén, att förslaget upprättas av domkapitlet i Upp- sala.
För förslagets upprättande föreslås följande ordning:
Valresultatet bestämmes särskilt för vardera valkorporationen. De tre, som erhållit högsta rösttalen, skola anses vara av valkorporationen nomine- rade att uppföras på förslag till ärkebiskopsämbetet. Mellan lika rösttal skiljes genom lottning. .
De nominerade åsättas poängvärdena 1, % resp. 1/3, efter den ordnings- följd, i vilken de nämnts. Ordningsföljden bestämmes efter rösttalen. Mellan lika rösttal skiljes genom lottning. — Då vardera valkorporationen nominerar tre ärkebiskopskandidater, kunna sålunda båda valkorporatio- nerna tillsammans utse lägst tre och högst sex ärkebiskopskandidater.
På förslag till ärkebiskopsämbetet uppföras de tre av valkorporationerna nominerade, som erhållit högsta sammanlagda poängvärde. Detta innebär bl. a., att den, som vid endera valkorporationens val bekommit högsta röst- talet uppföres å ärkebiskopsförslaget.
