”& Andra delen Förslag till åtgärder för näringslivets utveckling BETÄNKANDE AVGIVET AV ; LÄNSSTYRELSEN I NORRBOTTENS LÄN %

Stockholm 1960

• Sida 3
•  Original

NH

9 a mama

27. 28. 29. 30. 31.

Statens oH'entliga utredningar 1960 Kronologisk föMekning

. Folktandvården. Idun. 189 |. I. . Högre utbildning, forskning och försök på lant-

brukets område. Almqvist & Wiksell. Uppsala. XII + 508 5. Jo. . Grusexploateringen i Sverige. Idun. 85 s. Jo. . Fastighetsbeskattningen. Marcus. 179 s. Fi. . Förslag till namnlag. Idun. 362 s. Ju. . Studiekostnader vid beskattningen. Idun. 211 s. F . Redogörsransvaret och anmärkningsprocessen.

Kihlström. 146 B. FL . Preliminär nationalbudget för år 1960. Marcus.

V + 121 s. Fi. De ekonomiska villkoren för en huvudmanna- skapsreform inom mentalsjukvården. Idun. 178 I

5. . . statstjänstemöns förhandlingsriitt. Idun. 105 s. C.

Översyn av lagen om försäkringsrörelse. Idun. 509 5. H. . Krigsmaktens högsta ledning. Beckman. 235 s. Fö. . Individuella differenser och skoldifferentiering.

Victor Petterson. 127 B. E. . CP-vården. Idun. 175 a. I. . Kursplaneundersökningar i matematik och mo-

dersmålet. Idun. 536 :. E. . Baniuikvidltet och kreditprioritering. Idun. 245 s F . Forskning och högre utbildning på skogsbrukets

område. Idun. 207 s. Jo. . Reviderad nationalbudget för år 1960. Marcus.

V + 98 s. Fi. . Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberö-

vanden. Idun. 138 s. Ju. . Allmänna yrkesinspektionen. Idun. 135 s. s. . Medicinska äktenskapshinder. Idun. 140 s. Ju. . Bohuslän. Idun. 828 s. 8. . Besparingar inom försvaret. Idun. 245 5. PB. . Lagberednlngens förslag till Jordabalk m.m. I.

Lagtext. Norstedt & Söner. 259 s. Ju. . Lagberedningens förslag till jordabalk m. m. II.

Motiv till balken. Norstedt & Söner. 815 s. Ju. . Lagberedningens förslag till jordabalk rn. m. III.

Motiv till lagen om införande av nya jordabal- ken m. m. Norstedt & Söner. 267 +al + 313 s. Ju. Offentlig provningsverksamhet. Behov och re— surser. Idun. 157 s. I-I. Förverkande på grund av brott. Berlingske Bok- tryckeriet. Lund. 188 i. J . . Frågan om åtgärder för att förbättra konsum- tionsmjöikens beskaffenhet. Idun. 236 a. I. Objektiviteten vid forskning och försök på växt- naringsområdet. Kihlström. 324 s. Jo. Betänkande angående inrättande av en fond av maimvinstmedel till främjande av naturveten- skapiigt och tekniskt forsknings- och utveck- lingsarbete. Marcus. 106 s. Fi. . Statliga företagsformer. V. Idun. 214 s. Fi. . Förskollärarutbildningens organisation. Idun.

101 s. 8. . Reviderad brandlagstiftning. Idun. 350 a. I. . Socialförsäkringens organisation. Idun. 813 s. s. . Förbättrad taxeringskontroll. Idun. 878 s. 11. . Tornedalsutredningen. II. Idun. 261 s. 8.

Anm. Om särskild tryckort ej angivas, ar tryckorten Stockholm. Bokstövema med fetstil utgöra begynnels bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - ecklesiastikdepartement Jo. =- jordbruksdepartementet.

• Sida 1
•  Original

Socialdepartementet

TORNEDALSUTREDNIN GEN

Andra delen

Förslag till åtgärder för näringslivets utveckling

BETÄNKANDE AVGIVET AV

LÄNSSTYRELSEN I NORRBOTTENS LÅN

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1960

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Till K ON UN GEN

I två likalydande motioner till 1954 års riksdag, väckta den ena inom första kammaren under nr 79 av herr Grym m. fl. och den andra inom andra kammaren under nr 98 av herr Jansson m. fl. hemställdes, att riks- dagen måtte besluta att i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t begära en snar och snabb utredning om de åtgärder, som kunde sättas in för att göra Tornedalen och Överkalixbygden rustade att försörja sin egen befolkning med anlitande av befintliga naturtillgångar och tillgänglig arbetskraft.

• Sida 4
•  Original

I utlåtande över motionerna (nr 17) hemställde bankoutskottet, att riks- dagen med bifall till motionerna måtte begära att den äskade utredningen måtte komma till stånd. Bankoutskottet anförde därvid bl. a. att utred- ningen, som borde vara helt förutsättningslös, borde direkt inriktas på praktiska åtgärder, vilka redan på kort sikt kunde förbättra utkomstmöj- ligheterna för befolkningen. I första hand borde man försöka underlätta för bygdens egen befolkning att finna uppslag för lönande företagsamhet samt överväga huruvida icke det stöd från det allmännas sida, som sedan länge lämnats med betydande belopp, kunde givas i sådana former att byg— dens förutsättningar till produktivt arbete ökades. Sådana bidragsformer som syftade till att främja och underlätta en rationellt bedriven och på längre sikt ekonomiskt lönande verksamhet vore självfallet att föredraga framför subventioner och direkta understöd, vilka kunde bidraga till att fördröja sådana förändringar som leder till ett bättre utnyttjande av resur- serna och som därmed är ur ekonomisk synpunkt för landet som hel- het gynnsamma. Det förtjänade särskilt klarläggas inom vilka branscher en nyetablering av lönande företag lämpligen kunde komma till stånd. Vidare borde undersökas om möjligheter förelåge att förbättra jordbrukets och trädgårdsodlingens avkastning och att underlätta avsättningen. Då sko- gen finge anses som bygdens viktigaste råvarukälla torde förhållandena inom skogsbruket särskilt böra uppmärksammas och undersökningar göras rörande förutsättningarna för en ekonomiskt fördelaktig vidareförädling av skogens avkastning, varjämte kraftförsörjningens och kommunikations- väsendets områden borde ägnas uppmärksamhet.

Sedan riksdagen i skrivelse den 21 april 1954, nr 187, anmält, att riks- dagen fattat beslut i överensstämmelse med vad bankoutskottet föreslagit, uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 26 maj 1954 åt länsstyrelsen i Norrbot- tens län att företaga den begärda utredningen i samarbete med arbetsmark- nadsstyrelsen och med iakttagande av vad bankoutskottet anfört i sitt ut- låtande. Utredningsarbetet borde bedrivas under medverkan av vederbö- rande statliga myndigheter samt kommunala och enskilda organ inom länet.

För att klarlägga orsakerna till de bekymmersamma förhållanden, som råder inom ifrågavarande område, samt för att få underlag för förslag till lämpliga förbättringsätgärder fann länsstyrelsen det nödvändigt att kart- lägga området ur olika synpunkter. Arbetet därmed utmynnade i betän- kandets första del (SOU 1958122). I denna lämnas en redogörelse för utredningsområdets struktur och utseende, dess befolkningsförhållanden och dess kända naturtillgångar. Vidare beskrives samfärdselförhållandena samt de viktigare näringsgrenarna inom området ävensom arbetsmark- nadsläget därstädes. Hälso- och sjukvård, socialvård samt undervisning ägnas särskilda avsnitt, varjämte kommunernas ekonomiska förhållanden belyses.

• Sida 5
•  Original

I föreliggande andra del av betänkandet framlägger länsstyrelsen förslag till direkta åtgärder för att skapa bättre försörjningsmöjligheter inom ut- redningsområdet och stimulera till ökad verksamhet inom näringslivet.

Betänkandet har utarbetats med stöd av bland annat Tornedalsutred— ningens första del, expertutredningar och de remissyttranden som avgi- vits över utredningens första del.

Vid utarbetandet av betänkandet har följande tjänstemän och särskilt förordnade sakkunniga inom länsstyrelsen medverkat: fil. mag. Erik Berg- gren (kap. 2), förste länsnotarie Lars Calleberg (kap. 5 och 12), lappfogde Erik Hedbäck (kap. 5), skog. lic. Erland Fredén (kap. 6), turistintendent Bengt Härdelin (kap. 9) samt landssekreterare Torsten Segrell och taxe- ringsinspektör Stig Olander (kap. 11). Vidare har följande myndigheter och organisationer inom länet medverkat: kommunalkontor och pastors- ämbeten (kap. 2), lantbruksnämnden och överlantmåtaren (kap. 3), hus— hållningssällskapet (kap. 3, 4, 8), fiskeriintendenten (kap. 4), skogsvårds- styrelsen (kap. 6), företagareföreningen (kap. 8), Vägförvaltningen (kap. 10), länsskolnämnden och Norrbottens kraftverk (kap. 12) samt läns- arbetsnämnden (kap. 13).

Bilagor till betänkandet har utarbetats av docent Erik Bylund, Geogra— fiska institutionen vid Uppsala universitet; f. överdirektören vid Sveriges geologiska undersökning professor Nils Magnusson; överingenjör Sven J ans- son, Norrbottens järnverk AB; Sveriges geologiska undersökning; lantbruks— direktör Carl-Erik Dahlgren, lantbruksnämnden i Norrbottens län; Statens skogsforskningsinstitut; professor Ulf Sundberg, Statens skogsforsknings— institut, samt skog. lic. Erland Fredén, länsstyrelsen i Norrbottens län.

Vid utarbetandet av betänkandet har fil. mag. Erik Berggren och skog. lic. Erland Fredén medverkat.

Under utredningsarbetet har sammanträden och överläggningar hållits med representanter för de berörda kommunerna.

Samarbete har i enlighet med direktiven för utredningen ägt rum med arbetsmarknadsstyrelsen.

Samtidigt som arbetet med denna utredning pågått, har länsstyrelsen —— i enlighet med de för utredningen lämnade direktiven _ tagit olika initiativ och gjort vissa framställningar i syfte att främja utkomstmöjligheterna för befolkningen inom utredningsområdet. Ifrågavarande åtgärder redovisas under respektive kapitel i detta betänkande.

Sedan utredningsuppdraget nu slutförts får länsstyrelsen härmed över- lämna sitt betänkande: Tornedalsutredningen. Andra delen. Förslag till åtgärder för näringslivets utveckling.

Luleå i landskansliet den 9 september 1960.

Underdånigst Manfred Näslund L. Hultman

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

Sammanfattningsvis kan konstateras att befolkningens huvudsakliga sysselsättning inom Tornedalen är jordbruks- och skogsarbete. Endast i de större tätorterna överväger en annan näringsgren nämligen offentlig tjänst. Industrin intar en mycket undanskymd plats och endast på Seskarö utgör den den största näringsgrenen.

• Sida 28
•  Original

Den ekonomiska bakgrunden till befolkningsutvecklingen

Den omfattande uppodlingen och klyvningen av redan befintliga bruknings- enheter inom jordbruket har möjliggjort befolkningens snabba tillväxt inom Tornedalen. Antalet brukningsenheter ökade nämligen från 1927 fram till 1956 från 3 450 till 5 400 — en ökning med 57 %. Som jämförelse kan näm- nas, att motsvarande ökning inom länet var 20 %. Varje ny brukningsenhet har i regel också inneburit en ny familjebildning och en ny stor barnkull. Numera har tillväxten av antalet brukningsenheter så gott som upphört —— tvärtom börjar nedläggning och sammanslagning av jordbruk göra sig alltmera gällande. En stor del av de nuvarande och blivande ungdomskul- larna måste alltså söka sin utkomst inom någon annan näringsgren än jord- bruket med dess binäringar. Stadsnäringarna har endast kunnat absor— bera en mindre del, då expansionen inom dessa i avsaknad av livskraftig industri förblivit ganska obetydlig. En naturlig följd av den nu skisserade utvecklingen har blivit en stark avflyttning. Denna har främst inträffat i åldersgrupperna 15—30 år. Svårigheten att efter skolåldern få lämpligt ar- bete anses större för flickorna än för pojkarna och detta har fått till följd, att flickorna börjar flytta vid lägre ålder än pojkarna och också att flic- korna flyttar i större antal än pojkarna. Som redan nämnts kompenseras denna övervikt av kvinnliga utflyttare genom inflyttning av finska kvinnor.

Sammanfattning

Befolkningsutveckling

Invånarantalet i Tornedalen ökade fram till 1952 men har därefter bör— jat minska. Orsaken till befolkningstillväxten var det ovanligt höga födelse- överskottet. Orsakerna till att befolkningen nu börjat minska är dels att födelseöverskottet blivit mindre, dels att nettoutflyttningen blivit större. Bakgrunden till dessa förändringar är dels att den tidigare omfattande ny- odlingen numera upphört, dels att barnbegränsningen vunnit insteg inom området.

Nettoflyttning Den avgörande inverkan på befolkningsutvecklingen har nettoflyttningen. Den mest omfattande flyttningen sker i åldrarna 15—30 år. Övervikten av kvinnliga utflyttare kompenseras numera genom en omfattande inflyttning av finska kvinnor.

Ålders- och könsfördelning

Jämfört med Norrbottens län och hela landet upptar åldrarna 0—15 år i Tornedalen en oproportionerligt stor andel av totalbefolkningen, medan åld- rarna 15—65 är liksom även åldringarna i Tornedalen upptar mindre an-

• Sida 29
•  Original

del av totalbefolkningen än motsvarande åldersgrupper i riket i övrigt. Inom landsbygdskommunerna är kvinnounderskottet markant _ Hapa- randa har däremot kvinnoöverskott.

Förväntad utveckling fram till 1970

Under förutsättning att det nu ovanligt höga födelsetalet kommer att successivt sjunka, att dödstalen i olika åldersgrupper ansluter sig till rikssiffran och för yngre åldersgrupper successivt sjunker samt att nettoflyttningen blir densamma som under tioårsperioden 1946—55 kommer befolkningen i Tornedalen att fram till 1970 gestalta sig på föl— jande sätt. Invånarantalet kommer att fortsätta att sjunka. Åldrarna 0—15 år kommer att minska kraftigt absolut sett men kommer att omfatta rela- tivt sett fler personer i Tornedalen än vad som är normalt i landet. De förvärvsarbetande åldrarnas storlek kommer absolut sett till en början att förbli oförändrad för att sedan sjunka. Relativt sett kommer de förvärvs- arbetande åldrarna att vara något mindre än medeltalet för hela riket. Åldringarnas antal kommer att öka kraftigt absolut sett, och detta kommer att leda till att antalet åldringar relativt sett kommer att ligga på rikets nivå.

Yrkesfördelning

Huvudparten av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsattes år 1950 inom jordbruk med binäringar. Näringsgrenen industri och hantverk var mycket svagt representerad, medan däremot »offentlig tjänst» var ovanligt starkt representerad.

• Sida 30
•  Original

KAPITEL 3

Jordbruket

Inledning

Jordbruket har länge intagit en dominerande ställning i Norrbottens nä- ringsliv. Under det senaste århundradet har emellertid andra näringsgre- nar, grundade på skog, malm och vattenkraft, blivit alltmer betydelsefulla. Fortfarande är dock ett livskraftigt jordbruk jämsides med ett i övrigt väl differentierat näringsliv en förutsättning för att man på rätt sätt skall kunna utnyttja länets rika naturtillgångar. Målet vid planering av jord- brukets utveckling bör i första hand vara att uppnå självförsörjning av lä- nets befolkning med sådana produkter, som på ett ekonomiskt försvarligt sätt kan framställas inom länet.

I Tornedalen finns goda naturliga förutsättningar för jordbruk, dels i form av lämpliga jordar och dels i form av ett för växtligheten mycket be- tydelsefullt intensivt ljus under vegetationsperioden. Jordbruket har där- för goda utsikter att även i framtiden förbli en viktig näringsgren i Tor- nedalen.

I betänkandets första del har den aktuella situationen inom jordbruket analyserats, samtidigt som vissa återblickar lämnats på de förhållanden som lett till nuvarande låga lönsamhet. I detta kapitel framlägger länsstyrel- sen vissa konkreta förslag till direkt eller indirekt verkande åtgärder, som syftar till att förbättra jordbrukets lönsamhet i Tornedalen. Som bakgrund till åtgärderna skall först lämnas en översikt av utgångsläget, sådant detta framgår av analysen i betänkandets första del, samt en presentation av det rationaliseringsprogram, som åtgärderna syftar till att realisera.

Nuvarande förhållanden inom jordbruket

Jordbrukets andel av den förvärvsarbetande befolkningen

Jordbruket är alltjämt en av huvudnäringarna i Tornedalen. Av områdets hela förvärvsarbetande befolkning år 1950 — nära 17 000 personer —— var drygt 1/3 direkt knuten till jordbruket. Som jämförelse kan nämnas att skogsbruket vid samma tidpunkt sysselsatte hälften så stort antal — 1/6 av samtliga förvärvsarbetande.

• Sida 31
•  Original

Jordbruksfastigbeternas antal och storlek

Åkerareal. Enligt 1956 års jordbruksräkning fanns inom utredningsom- rådet 5 406 brukningsenheter, av vilka endast 4 % hade en åkerareal över- stigande 10 ha, 15 % hade en åkerareal om 5—10 ha och inte mindre än 81 % hade en åkerareal om högst 5 ha. Den övervägande delen av jordbru- ken i Tornedalen är alltså av stödjordbrukskaraktär. Skogsmarksareal. Om åkerarealen per jordbruksfastighet i Tornedalen genomsnittligt sett är ringa, så gäller detta även skogsmarksarealen per jordbruksfastighet om också inte i lika hög grad. Enligt tab. 34 i betänkan— dets första del hade endast 35 % av samtliga brukningsenheter mer än 60 ha skogsmark och ungefär 25 % mer än 90 ha. Ser man däremot en— ? dast till de fastigheter, som har en åkerareal större än 5 ha, blir bilden an- l norlunda: 60 % av dessa fastigheter har mera än 60 ha skogsmark. Allmänt ; sett hör sålunda de största åkerenheterna samman med de största skogs— marksarealerna och omvänt. *

Boniteten är låg i Tornedalen. Den utgör i medeltal 1,45 mit/sk pr ha. De relativt små skogsarealerna med låg bonitet är i regel ej tillräckliga för att [komplettera bristen i åker.

Brukningsenhetemas antal ökar. Bakom den nuvarande fastighetsindel- ningen ligger en utveckling, som delvis löpt parallellt med förhållandena inom landet i övrigt men som å andra sidan i flera avseenden varit spe- cifik för Tornedalen. Totalt har antalet brukningsenheter inom undersök- ningsområdet ökat från 1650 vid byskiftestiden i slutet av 1800-talet till :. 3459 år 1927 och drygt 5400 år 1956. Ökningen under åren 1927—1956

utgör inte mindre än 57 %, medan motsvarande siffra för länet under sam- , ma tid stannade vid 20 %.

l l l l !

Nyodling, Sämjedelning och dödsbon För Norrbotten och i all synnerhet för Tornedalen specifika drag i utveck- lingen av fastighetsbeståndet är den omfattande nyodlingen och Sämjedel- ningen av fastigheter. Medan nyodling under senare tid endast undantags- vis förekommit inom övriga län, nyodlades under perioden 1945—1951 sam- manlagt 3 500 ha i hela Norrbotten, varav nära hälften inom undersöknings- området. Under de senaste åren har emellertid denna verksamhet kraftigt minskat på grund av att kvarvarande odlingsbara marker i regel ligger allt- för långt från brukningscentra eller fordrar alltför dyrbara torrläggnings- arbeten för att kunna exploateras. Sämjedelning av redan befintliga fastig- heter, som är särskilt vanlig i de nordliga kommunerna i Tornedalen, har bidragit till att småbrukens antal blivit så stort. En återgång till större jordbruksfastigheter hindras ofta av att de olika delägarna i ett dödsbo inte vill sälja sin andel av detta, trots att de inte brukar den.

• Sida 32
•  Original

Den nu skisserade utvecklingen har medfört att en fastighets åkerinnehav alltför ofta är uppdelat på flera skiften, som dessutom ligger långt från varandra. Brister i fråga om arronderingen föreligger i ännu högre grad på jordbruksfastigheternas skogsmarksarealer. I regel består dessa av en mängd långsmala skiften, som utgör resultatet av upprepade delningar inom den ursprungliga fastighetsindelningens stomme. Att denna föga än- damålsenliga ägoutformning utgör ett allvarligt hinder för rationell skogs- skötsel och rationella driftsformer överhuvudtaget behöver knappast un— derstrykas.

Fasta anläggningar Till jordbrukets fasta anläggningar hör den odlade jorden, dräneringsan- ordningar, betesanläggningar, jordbruksvägar, ekonomibyggnader m. m. Av skäl som ovan anförts kommer någon mera omfattande nyodling inte att äga rum i Tornedalen i framtiden. Beträffande övriga fasta anlägg- ningar kan konstateras att en betydande eftersläpning föreligger i utveck- lingen. Endast 5,5 % av den totala åkerarealen i Tornedalen beräknas vara täckdikad. Arealen kultiverad betesmark uppgår endast till ca 300—400 ha. Fastighetsindelningen och kommunikationsnätet har utbildats fristående från varandra och de befintliga jordbruksvägarna täcker endast en ringa del av behovet. Ekonomibyggnaderna är ofta bristfälliga, särskilt på de brukningsenheter som av olika skäl icke bör bli bestående i framtiden.

Driftsförhållanden

Växtodling. Jämfört med länet och landet i övrigt är växtodlingen i Torne- dalen anmärkningsvärt ringa differentierad med stark övervikt av grovfo- derproduktion, särskilt från mångåriga vallar (89 %). Enligt 1951 års jordbruksräkning tenderar vallarealen att ytterligare öka på Spannmålsod- lingens bekostnad. Spannmålsodlingen understiger väsentligt länsmedeltalet och vallodlingen torde på det hela taget kunna betecknas såsom extensiv. Handelsgödsel används endast i ringa omfattning såväl i Tornedalen som i stora delar av länet i övrigt, vilket ger belägg för att intensitetsgraden i jordbruksdriften är förhållandevis låg.

Anmärkningsvärt är vidare att Tornedalens speciella förutsättningar för trädgårdsodling och grönsaksproduktion inte utnyttjas annat än i ringa omfattning. Avsaknaden av en försäljningsorganisation, som omhändertar avkastningen, torde utgöra en återhållande faktor i detta avseende.

Husdjursskötsel. Mot bakgrunden av de förutsättningar, som föreligger för jordbruksdrift i Tornedalen, är det helt naturligt att animalieproduk- tionen måste komma att utgöra den dominerande produktionsgrenen inom området. Det oaktat har enligt husdjursräkningarna djurantalet genom-

• Sida 33
•  Original

snittligt sjunkit under senare år. Tornedalen, som tidigare var känd för sin produktion av goda livdjur, vilka vann avsättning långt utanför områdets och länets gränser, utgör nu ett underskottsområde även då det gäller liv- djur.

Nötkreatursskötselns tillbakagång rent numerärt förorsakas delvis av att man numera funnit det oekonomiskt att utnyttja skogsbeten till mera högmjölkande kor, men samtidigt har anläggningen av kulturbeten ej , alls fått den omfattning, som skulle erfordras för att ett väsentligt höjt

djurantal på sådana beten skulle få sin foderförsörjning tryggad. Smädjursskötseln har en mycket ringa omfattning i Tornedalen, främst beroende på att jordbrukarna ofta saknar kunskap om sådan intensiv djur- skötsel som fjäderfäskötsel och svinskötsel. Fårantalet, som tidigare var mycket högt inom stora delar av området, har gått kraftigt tillbaka. Kreaturslösa jordbruk. De kreaturslösa jordbruken utgör i Tornedalen _ liksom i hela Norrbotten —— drygt 1/3 av totala antalet jordbruksfastig- heter. Dessa fastigheter bör ägnas speciell uppmärksamhet, då övergången till kreaturslös drift erfarenhetsmässigt är det första steget mot jordbruks- driftens fullständiga nedläggning, utan att gården därför säljes eller i egent- lig mening utarrenderas. Brukarna är nämligen oftast äldre eller medel- ålders personer, som har svårt att erhålla arbete på annat håll och därför bor kvar på gården och försöker erhålla sin utkomst genom diverse sys— selsättning i bygden. I regel avyttras grödan på rot eller utarrenderas mar- ken ettårsvis utan kontrakt. Att detta resulterar i ytterst extensiva drifts- former är lika uppenbart, som att den gradvisa överföring, som på detta sätt sker av jord och skog till icke jordbrukare, på intet sätt förbättrar driftsförhållandena inom jordbruksnäringen utan tvärtom fördröjer en ändamålsenlig sammanslagning av mindre brukningsenheter till större. Mekaniseringen. Med tanke på bl. å. de ägoförhållanden, som berörts i det ' föregående, har man anledning vänta en relativt sett ringa mekaniserings- 3 grad inom det tornedalska jordbruket. Detta är också fallet beträffande ex- , empelvis självbindare, medan däremot en betydande övermekanisering 1konstaterats ifråga om jordbrukstraktorer. Antalet mjölkningsmaskinan— * läggningar är också förhållandevis ringa, dels beroende på de många små ; brukningsenheterna, dels beroende på att den tillgängliga kvinnliga arbets- * kraften i stor omfattning utnyttjas i ladugårdsarbetet. Det sammanlagda an-

skaffningsvärdet för större maskiner per 100 ha åker är dock väsentligt : högre i Tornedalen än inom länet i övrigt.

' Sammanfattning

*Detaljkartläggningen av det nuvarande försörjningsläget inom det torne- ldalska jordbruket tecknar en övervägande mörk bild _ en bild som inga— ;Iunda lättas upp av motsatsförhållandet mellan å ena sidan det ekono- miskt uppenbara behovet av storleksrationalisering och å andra sidan öns—

• Sida 34
•  Original

kemålet om att sysselsätta stora befolkningskullar i arbetsföra åldrar. Till skuggsidorna hör främst ägosplittringen och brukningsenheternas ringa medelareal men även de speciella problem, som sammanhänger med sterb- husfastigheter, brukningsenheter med flera ägare, kreaturslösa jordbruk och fastigheter som brukas av annan än ägaren. Andra oroande moment utgöres av bristen på jordbruks- och skogsvägar, eftersläpningen ifråga om täckdikning, betesanläggning och trädgårdsodling samt nedgången i hus- djursbeståndet. Tillsammans har dessa förhållanden hittills verkat häm- mande på en övergång till mera differentierad växtodling och intensivare driftsformer överhuvudtaget. Under sådana förhållanden är det naturligt att arealskördarna och mjölkavkastningen per ko uppvisar genomgående låga värden.

Allmänna synpunkter på jordbruksdriften i Tornedalen

De naturliga förutsättningarna Som framgår av betänkandets första del är de naturliga förutsättningarna för jordbruk i Tornedalen ganska skiftande. Den bästa grogrunden för kul- turväxter finns längs Torne älv och Keräsjoki i form av sedimentavlag- ringar, som här dessutom bildar sammanhängande arealer, vilket är av stor betydelse för rationell drift. Inom övriga delar av området utgöres jorden till stor del av torv- och moränjordar och här finns i regel endast spridda mindre brukningsenheter av stödjordbrukskaraktär. Det ihållande ljuset under den — jämfört med sydligare områden —— relativt korta vegetations- perioden möjliggör, att åtskilliga kulturväxter hinner nå full mognad och att de i vissa fall dessutom får högre kvalitativa och kvantitativa egenskaper än motsvarande arter längre söderut. Detta gäller främst beträffande träd—

gårdsväxter. Det nordryska sommarhögtrycket sträcker sig ofta in över Tornedalen — men inte längre —— och därigenom blir vädret under vegetationsperioden

mera stabilt inom utredningsområdet än inom övriga delar av Norrbotten. Detta förhållande bidrager till att grödan lättare hinner nå full mognad inom Tornedalen än inom sydligare belägna delar av länets inland.

Marknaden

För den på god jordmån och speciellt klimat grundade såväl vegetabiliska som animala produktionen finns marknad på relativt nära håll, då Norr- botten som helhet utgör ett underskottsområde i fråga om försörjning med jordbruksalster. I samband med utbyggnaden av malmfälten kan man dess— utom vänta sig att denna marknad ytterligare kommer att vidgas. Dess- utom bör vissa produkter i förädlad form, såsom konserverade och djup— frysta bär, samt potatis för utsädesändamål och kanske också för konsum— tion kunna få avsättning även utanför länets gränser.

• Sida 35
•  Original

De stora avstånden såväl inom Tornedalen som mellan Tornedalen och större produktions- och konsumtionscentra samt importhamnar har med- fört att fraktkostnaderna för näringslivet inom utredningsområdet blivit mycket höga — inte minst för jordbruket. Inom de områden av Tornedalen, som överhuvud är inordnade i zonsystemet för flytande bränsle, tillämpas enbart de högre zontilläggen 4—6. Detta innebär att varje transport i Torne- dalen, oberoende av dess längd, blir dyrare än på andra håll i landet. Jfr kapitel 12.

lönsamheten

Lönsamheten inom jordbruket i Tornedalen är genomgående låg. Orsakerna härtill är främst de rådande bristerna i fråga om yttre och inre rationali- sering samt den låga intensiteten av driften. I bilaga 7 behandlas storleks- och strukturrationaliseringens betydelse för ett lönsamt jordbruk i Norr- botten. Man utgår då från att nötkreatursskötseln kommer att förbli den mest betydelsefulla produktionsgrenen inom jordbruket. För att den skall bli lönsam måste brukningsenheternas kreatursbesättningar och därmed också åkerarealer vara avsevärt större än som nu i regel är fallet. För att hålla framställningskostnaderna av grovfoder på en så låg nivå som möj— ligt, måste brukningsenheterna dessutom vara väl arronderade och försedda med lämpliga ägovägar.

Exempel från den jordbruksekonomiska undersökning som pågår över hela landet visar, att jordbruk kan drivas inom Tornedalen med samma ekonomiska resultat som inom stora delar av övriga Sverige.

Rationaliserings programmet Allmänna synpunkter

Den inledande deskriptiva delen av jordbrukskapitlet har givit en bild av de nuvarande förhållandena inom Tornedalens jordbruk. Den avkastning som detta jordbruk lämnar är, som redan nämnts, i många fall alltför låg för att rörelsen skall kunna anses vara räntabel. Kraftåtgärder måste därför vidtagas för att råda bot på dessa missförhållanden. Man bör därvid arbeta efter fyra linjer: 1. Skapa tillräckligt stora jordbruk (storleksrationalisering). 2. Skapa väl arronderade jordbruk (strukturrationalisering). 3. Förbättra jordbrukets fasta anläggningar (inre rationalisering). 4. Skapa rationella driftsformer (driftsrationalisering).

Avsikten med såväl storleksrationalisering, strukturrationalisering som inre rationalisering är att skapa lämpligast möjliga förutsättningar för en rationell drift. Den vanligaste produktionsinriktningen inom Torneda— qlens jordbruk är mjölkproduktionen. I vissa fall kan förhållandena vara

• Sida 36
•  Original

sådana, att man inte kan åstadkomma de betingelser, som generellt krävs för lönsam mjölkproduktion, men ändå finna skäl för att en viss mjölkpro- : duktion bör vidmakthållas. I andra fall kan det däremot vara lämpligt att ersätta mjölkproduktionen med någon annan driftsinriktning eller i varje fall komplettera den med en sådan.

Storleksrationalisering Rå grund av den fortgående försämringen av jordbruksprodukternas by- tesrelationer har utvecklingen kommit att gå mot krav på allt större bruk— ningsenheter. För den närmaste 10-årsperioden förefaller det rimligt att beträffande bärkraftiga jordbruk räkna med en minimiareal av 15 a 25 ha åker. Denna minimiareal är tillämplig endast inom de områden av Tor— nedalen där en mera differentierad jordbruksproduktion kan förutsättas, d. v. s. i vissa kustområden och längs vissa älvdalar. Inom andra områden -— främst i inlandet — med små förutsättningar för odling av spannmål till mognad och med en vansklig potatisproduktion torde jordbruk av nyss— nämnda storlek icke kunna ge brukarna full och säker bärgning. Där måste man i stället för framtiden räkna med att bibehålla ett större antal s. k. stödjordbruk, som främst skall ge bostad och jordbruksprodukter åt den egna familjen, medan huvuddelen av inkomsten förvärvas genom annat arbete —— i regel skogsarbete.

Storleksrationaliseringen bör alltså principiellt syfta till en uppdelning av fastighetsbeståndet i två till sin funktion helt skilda grupper, nämligen dels ett begränsat antal 5. k. stödjordbruk med en åkerareal vanligen under- stigande 5 ha, dels bärkraftiga jordbruk i storleksklassen från ca 15 ha och uppåt.

Eftersom nyodling i någon mera betydande omfattning knappast är att räkna med i sammanhanget, måste arealförstårkningen i huvudsak ske ge- nom sammanläggning av redan befintliga fastigheter, främst de s. k. ofull— ständiga jordbruken i storleksklassen 5—10 ha. Denna fastighetstyp _— »för liten att leva på och för stor att dö på» -— är erfarenhetsmässigt otill— räcklig för att ge ägaren sin bärgning enbart från jordbruket, samtidigt som den är arbetskrävande nog för att hindra honom från att i nöjaktig ut- sträckning skaffa sig de nödvändiga extrainkomsterna genom annat arbete.

Man måste emellertid även framledes räkna med att ett antal jordbruk kommer att bestå inom denna i och för sig kanske olämpliga storleksklass. Den gruppen får emellertid ej bli för stor och brukarna bör intresseras för specialproduktion av exempelvis smågrisar, fjäderfä eller dylikt. Här måste nämligen intensitetsgraden vara hög, om brukaren och hans familj skall få full sysselsättning och tillfredsställande försörjning inom fastigheten.

Strukturrationalisering Att strukturrationaliseringen bör gå hand i hand med storleksrationalise- ringen är självfallet. Här anmäler sig främst det påträngande behovet av

• Sida 37
•  Original

åtgärder för att förbättra arronderingen genom ägobyten och annan fastig- hetsreglering. En för varje form av yttre rationalisering grundläggande förutsättning är även att den tidigare påtalade sämjedelningen bromsas eller om möjligt bringas att helt upphöra. Särskilda åtgärder måste även vidtagas för att förhindra att extensivt eller inte alls brukade arealer till- hörande dödsbon eller andra fastigheter med flera ägare under långa pe- rioder får kvarligga som praktiskt taget oåtkomliga enklaver i skiftes— indelningen. Slutligen fordras även åtgärder för att på längre sikt rationellt samordna det tätnande nätet av skogs- och jordbruksvägar med fastighets- indelningen.

Inre rationalisering

Även beträffande den inre rationaliseringen, d. v. s. åtgärder som berör jordbrukets fasta anläggningar, föreligger ett stort och ackumulerat åt- gärdsbehov. För att möjliggöra mera lönsam drift bör i stor utsträckning anläggas jordbruksvägar, vilkas sträckning anpassas efter fastigheternas struktur. För att möjliggöra tidigare sådd och därmed öka utsikterna för grödan att kunna mogna under vegetationsperioden, bör omfattande area-

' ler —— 7 000 ha enligt beräkningar i betänkandets första del — täckdikas.

En intensivare husdjursskötsel förutsätter anläggning av kulturbeten i ' ökad omfattning. Ekonomibyggnaderna måste i många fall förnyas eller an-

passas efter ny driftsinriktning. Som exempel på det senare kan nämnas - lagerlokaler för potatis, enkla sädestorkar, hönserier samt anordningar för

nedfrysning och konservering. I vissa fall kan också växthus- och driv- bänksanläggningar tänkas ifrågakomma. Behovet av nya sådana anlägg- ningar bestäms av omfattningen av åtgärderna på driftrationaliseringens område.

Driftsrationalisering

Växtodling. Växtodlingen inom Tornedalen är alltför ensidigt inriktad på framställning av grovfoder och bör därför kompletteras med andra former av vegetabilisk produktion. En utökad potatisodling är här en väg. För att odlarna skall kunna tillvarata potatisen på rätt sätt samt saluföra den vid lämplig tidpunkt, måste möjligheterna att lagra potatis — hos enskilda odlare eller i utrymmen gemensamma för flera odlare — avsevärt förbätt- ras. Utökning av utsädesodlingen av såväl spannmål som vallfrö bör även kunna genomföras. För att den vidgade växtodlingen helt skall lyckas fordras dock möjligheter till skulltorkning, spannmålstorkning och ensi— : lering i de enskilda byarna och på de större gårdarna. Växtodlingen bör

i l !

även förbättras genom ökade gödslings- och sortförsök. Denna verksam- het redovisas utförligare under rubriken »Försöksstationer». Trädgårdsodlingen har stora naturliga förutsättningar inom det berörda .. området och helt säkert skulle det vara betydelsefullt för näringslivet, om

• Sida 38
•  Original

gårdsodling, särskilt produktionen av grönsaker och bär, måste man emel— lertid räkna med att inte alla produkter kan finna avsättning till tillfreds- ställande pris i färskvarumarknaden. En industri för djupfrysning och kon- servering måste därför åstadkommas. Denna industri skulle tillvarataga dels det överskott av trädgårdsalster och vilda bär, som ej kan avsättas di— rekt på färskvarumarknaden, dels också liknande överskott av fisk från såväl lappmarken som kustbygden. Då investeringskostnaderna för en in- dustri av detta slag är förhållandevis höga (1—2 miljoner kronor) torde det vara mest realistiskt att tänka sig att anläggningen lokaliseras till en sådan plats att en större del av länet än enbart Tornedalen kan betjäna sig av den. Utformningen och lokaliseringen av anläggningen samt lösningen av finan- sieringsfrågan torde bäst kunna ske i samarbete med länets företagareför- ening. Av stor betydelse för produktionen av trädgårdsalster och tillvarata- gandet av vilda bär inom Tornedalen torde även vara att skapa en gemensam försäljningsorganisation, som kunde ta hand om produkterna för försäljning — i naturlig eller förädlad form —— på lämpligaste marknad. Hushållnings— sällskapet bör medverka till att organisationen i fråga kommer till stånd.

Husdjursskötsel. Den grundläggande förutsättningen för att husdjurs- skötseln skall bli mera lönsam inom Tornedalen är att mjölkavkastningen per ko blir väsentligt större än nu. Detta kan ske dels genom förbättring av djurbeståndet, dels genom förbättring av utfodringen. För att nå fram till ett bättre djurbestånd är en väsentlig utökning av nötboskapskon— trollen erforderlig. Med hjälp av ett tillfälligt stöd för förbilligande av kontrollverksamheten bör sådan kunna åstadkommas speciellt vid de större enheterna, varifrån en viss livdjursförsäljning kan påräknas. Sådant sär- skilt stöd utöver vad som generellt lämnas kontrollanslutna besättningar bör utgå med 5 kronor per ko under en period av fem år. Verksamheten beräknas omfatta 6000 kor och den årliga kostnaden blir alltså 30000 kronor.

Den förhållandevis ringa »kotätheten», åtminstone i vissa delar av ut- redningsområdet, har helt naturligt i hög grad försvårat tjurhållningen. Tjurföreningsverksamheten, som i regel varit förutsättningen för tillfreds— ställande kvalité på tjurmaterialet, har ofta svårt att fortleva. En utredning bör därför ske för att klarlägga i vilka delar av området, som seminaveln kan underlätta produktionen av högkvalitativa livdjur för områdets be— hov. Ett särskilt ekonomiskt stöd under en femårsperiod för tjurhållningen vid tjurföreningar och för att organisera och påbörja seminverksamheten skulle vara lämpliga åtgärder för att rycka upp nötkreatursskötseln. Detta särskilda stöd bör utgå med 10 kronor per ko och år. Med ett beräknat ko— bestånd om 12000 djur skulle de årliga kostnaderna för verksamheten uppgå till 120 000 kronor.

Inom stora delar av området är förutsättningarna goda för en smågris- produktion, grundad på egna suggor och galtar, samt en fläskproduktion

• Sida 39
•  Original

väsentligt utöver brukarens egen konsumtion. Likaså kan fjäderfäskötseln fortfarande ges betydligt större plats inom jordbruksproduktionen än vad som för närvarande är fallet. Målsättningen bör vara att tillgodose om- rådets behov av sådana jordbruksprodukter, som här kan produceras till konkurrenskraftiga priser.

Mekanisering. Den gemensamma maskinanvändningen, som under se- nare års snabba mekanisering inom jordbruket har visat sig vara ekono— miskt fördelaktig under vissa förutsättningar, måste ägnas största intresse. Inom centralare delar av områdets jordbruksbygder kan det vara moti- verat att inrätta maskinstationer eller bilda maskinföreningar med en— gångsanslag för verksamheten från kommuner eller andra bidragsgivare. Detta ekonomiska stöd är en viktig förutsättning för att snabbt och effektivt kunna få organisationerna ordnade och arbetsdugliga.

Sammanfattning För att skapa ett lönsamt jordbruk i Tornedalen förordar länsstyrelsen föl-

jande rationaliseringsåtgärder:

att de bärkraftiga jordbrukens åkerareal ökas till minst 15 år 25 ha; att brukningsenheterna ges ur driftssynpunkt lämpligast möjliga arron- dering; att jordbruksvägar, anpassade efter jordbruksfastighetens struktur, an- lägges; att omfattande arealer täckdikas; att kulturbeten anlägges i ökad omfattning; att äldre ekonomibyggnader rustas upp och nya anläggs — speciellt för att tillgodose nya krav i samband med ändrad driftsinriktning (lagerloka- ler, fryserier m. m.); att växtodlingen differentieras främst genom utvidgning av potatis- och spannmålsodling samt i vissa fall genom trädgårdsodling; att vallodlingen intensifieras i samband med att möjligheterna till ensile— ring och skulltorkning utökas; att en gemensam försäljningsorganisation för trädgårdsprodukter orga- niseras; att nötboskapskontroll, tjurförenings- och seminverksamhet ges ökad om— fattning; att smågris- och fläskproduktionen samt fjäderfäskötseln ökas; att maskinföreningar eller maskinstationer organiseras.

Rationaliseringsprogrammets genomförande

Allmänna synpunkter Att i ett slag genomföra det rationaliseringsprogram för jordbruket i Torne- dalen, som skisserats i det föregående, är självfallet inte möjligt. I själva verket rör det sig — särskilt i fråga om storleksrationalisering och arron-

• Sida 40
•  Original

dering — om ett arbete på lång sikt. Den framtida verksamheten måste härvidlag _ liksom hittills — bygga på frivillighetens grund.

En av de viktigaste åtgärderna måste därför bli att genom kraftigt inten- sifierad upplysningsverksamhet intressera Tornedalens jordbrukare och särskilt jordbrukarungdomen för betydelsen av driftsrationalisering och för tidsenligt kombinerat jord- och skogsbruk på bärkraftiga bruknings— enheter. Upplysningen måste även bl. a. taga sikte på ökad företagsamhet inom jordbrukets specialgrenar såsom trädgårdsodling, fjäderfäskötsel, fläsk- och smågrisproduktion m. m.

Vidgad skolundervisning och konsulentverksamhet

För att vidga förståelsen för det moderna jordbrukets krav bör under- visningen i dessa spörsmål i ökad utsträckning bedrivas inte bara på jord- brukets egna utbildningsanstalter utan _— i den mån så inte redan sker — tagas upp även på kursplanerna för det obligatoriska skolväsendet. Härvid bör sådana frågor som sambandet mellan en brukningsenhets beskaffenhet (storlek, arrondering m. m.) och dess lönsamhet samt möjligheterna till rationalisering, differentiering och specialisering av driften bli föremål för särskilt intresse.

Som redan tidigare påpekats har Tornedalen speciella förutsättningar för trädgårdsodling, varför också möjligheter för trädgårdsutbildning måste ordnas exempelvis vid Vojakkala lantmannaskola. Behovet av praktisk undervisning i fjäderfäskötsel för specialproduktion är också väsentligt, varför särskilda kurser i fjäderfäskötsel bör ordnas vid lantmannaskola eller lanthushållsskola inOm området eller på Björkfors.

En till skolor och andra anstalter koncentrerad undervisning når emel- lertid huvudsakligen endast jordbruksungdomen. Det är dock av väsent- lig betydelse att även de nuvarande brukarna och deras hustrur får möj— ligheter till rådgivning och undervisning i form av kurser, demonstra— tioner och studieresor. Hushållningssällskapets gamla traditioner med lantmannakurser, de moderna praktisk-teoretiska kurserna i djurvård, ma- skinskötsel m. m. samt de 5. k. kombinerade kurserna med självstudier av kursbrev, bör utnyttjas i större omfattning än vad som för närvarande sker. Vidare bör rådgivningsverksamheten i form av besök av instruk- törer och konsulenter väsentligt utvidgas.

En på detta sätt intensifierad verksamhet ställer emellertid ökade krav på de anslag, som för närvarande utgår för jordbruksundervisning och kon- sulentverksamhet.

För undervisning i fjäderfäskötsel krävs en anläggning med kläcknings- och uppfödningsresurser och en djuruppsättning av minst 600 höns och dessutom eventuellt annat fjäderfä. Kostnaderna för anläggningen och första omgången djurmaterial kan beräknas till ca 125 000 kronor. Några

• Sida 41
•  Original

särskilda driftsanslag torde ej bli nödvändiga, då anläggningen — placerad i vid en redan befintlig skola _ bör kunna bli självbärande. För undervisning i trädgårdsodling krävs en anläggning med drivbänkar, ' växthus o. dyl. för en kostnad av ca 200 000 kronor. Dessutom torde man få räkna med ett årligt driftsanslag av ca 15 000 kronor för avlöning av en särskild trädgårdsman. För utvidgad instruktörs-, konsulent- och undervisningsverksamhet er- fordras en ökning av hushållningssällskapets årliga medelstilldelning med 100 000 kronor per år.

Stipendier för studieresor

tillräckligt kunniga brukare för att praktisk undervisning skall kunna ges i frågor rörande differentiering och specialisering av växtodling och animalieproduktion. För att bereda jordbrukarbefolkningen i Tornedalen möjlighet att ingående i praktisk verksamhet studera de driftsformer, som bör tillämpas i framtiden, måste stipendier för studieresor ställas till för— fogande. Inte minst viktigt är det att de blivande jordbrukarna och jord- brukarhustrurna genom deltagande i sådana studieresor även får vidgade . kunskaper om föreliggande möjligheter till utbildning. Studieresor bör där- för anordnas i omedelbar anknytning till lantmanna— eller lanthushålls- skolekurser. & Enbart allmänna rekommendationer till kommunerna att där så anses Filämpligt bidra med stipendiemedel torde i detta avseende knappast få nå- .gon påtaglig effekt. Länsstyrelsen vill därför förorda att vissa stipendie- *medel ställes till hushållningssällskapets förfogande för utdelning i cen— tral regi efter prövning från fall till fall. Genom ett sådant arrangemang *; skulle betryggande garantier erhållas för att medlen användes på rättvisast ioch samtidigt effektivast möjliga sätt. i För en på detta sätt centraliserad stipendiegivning skulle preliminärt

'

Eerfordras ca 10 000 kronor per år. | i i | i i *I Tornedalen saknas i stor utsträckning tillräckligt stora jordbruk med

Försöksringar

För att skapa garantier för att den rådgivning och de kunskaper, som bi- bringas jordbrukare inom området, verkligen kommer till praktiskt utnytt— jande samt för att kunna tillhandahålla demonstrationsmaterial även inom den egna bygden, synes det nödvändigt att åstadkomma härdar av intensiv jordbruksdrift inom olika delar av Tornedalen. Det bör då vara möjligt att framförallt hos ungdomen efter hand skapa förståelse för det moderna j ord- brukets krav och möjligheter, men även den nuvarande jordbrukargene- 'rati0nen skulle genom praktiska exempel från den egna bygden helt säkert få ökad förståelse för yrkets möjligheter.

• Sida 42
•  Original

Erfarenhetsmässigt torde det effektivaste sättet att nå ett högt satt mål i denna riktning vara att inrätta särskilda s. k. försöksringar efter förebild

i 1

av den under åren 1945—1950 inom Piteå socken genomförda s. k. >>In-* fjärdsundersökningen» och det 5. k. »Vinkölsförsöket» från Skaraborgs län. Dessa försöksringar bör omfatta ett antal särskilt utvalda gårdar, vilkas brukare frivilligt åtager sig att i demonstrationssyfte och efter anvisningar systematiskt utföra vissa rationaliseringsåtgärder, varvid det ekonomiska resultatet av driften även förutsättes komma att noggrant bokföras.

Tyngdpunkten i en sådan försöksverksamhet bör läggas vid åtgärder ägnade att höja arbetsinkomsten och företagarvinsten från jordbruket, men man bör också beakta den ekonomiska nyttan av samarbetet jordbru- karna emellan, när det gäller exempelvis förbättrad ägoarrondering genom ägoutbyten, gemensam maskinanvändning, avsättningen av produkterna m. m.

Såsom framhållits i betänkandets första del är utredningsområdet hetero- gent ur jordbrukssynpunkt. Det är därför önskvärt att försöksringarna or- ganiseras på ett sådant sätt att resultatet blir i möjligaste mån representa- tivt för Tornedalen i dess helhet. Detta förutsätter att tre sådana ringar an- ordnas, varav

en förlagd till övre, en till mellersta och en till nedre Tornedalen.

Den nordligaste försöksringen bör läggas inom Pajala—Tärendö-området och med tanke på avsättningsförhållandena speciellt inriktas på att klar- lägga det nordtornedalska jordbrukets möjligheter att förse de närliggande malmfältsområdena med färskvaror, främst i form av mjölk, kött och po- tatis.

Den mellersta försöksringen synes böra ligga inom Övertorneå kommun med koncentration till Juoksengi by med där pågående storleksrationalise- ring. Inom detta område bör stora förutsättningar finnas för att parallellt driva rådgivning vid större gårdar med konventionell mjölkproduktion och andra gårdar, såväl större som mindre, med specialproduktion. Här bör även spannmålsodling ha sin givna plats, liksom produktion av vallutsäde.

Den sydliga försöksringen bör koncentreras till Nedertorneå kommun, möjligen med vissa utlöpare inom Karl Gustavs kommun. Här är specialpro- duktionen vid de mindre gårdarna en synnerligen aktuell sak och helt så- kert skulle tillfredsställande försörjning kunna erhållas från ett stort an- tal mindre jordbruk om specialproduktion med hög intensitetsgrad genom— fördes. Även denna målsättning bör klargöras för intresserade, innan för- söksringen igångsättes.

Enligt beräkningar, som utförts av Norrbottens läns hushållningssäll- skap, skulle kostnaderna för var och en av de tre försöksringarna, vilka för-

• Sida 43
•  Original

utsättes bestå under en femårsperiod, komma att uppgå till 35 000 kronor årligen eller under femårsperioden till 175 000 kronor per ring och för samtliga ringar tillsammans 525 000 kronor.

Försöksstationer

Inom utredningsområdet har under de senaste åren tillkommit två under- stationer till Sveriges utsädesförenings filial i övre Norrland, nämligen i Haapakylä, Övertorneå socken, och i Sattajärvi, Pajala socken. Arbetet vid dessa försöksstationer har redan givit goda informationer om bl. a. för- utsättningarna för att i Tornedalen uppnå en avsevärt mera differentierad växtodling än f. n. genomsnittligt förekommer. Ännu väsentligare är må- hända det propagandavärde, som dessa försöksgårdar otvivelaktigt skulle få såsom demonstrationsobjekt. På grund av otillräcklig försöksareal och brist på personal och material för demonstrationsverksamheten har dock denna hittills inte kunnat bedrivas i den omfattning som varit önskvärd. För att under en försöksperiod av 5 år möjliggöra en utvidgning av pro- pagandaverksamheten vid försöksgårdarna skulle för båda stationerna till- sammans behöva anställas en sommarassistent, varutöver erfordras utökad arrendeareal och viss nyanskaffning av materiel. Den sammanlagda års- kostnaden härför beräknas komma att upppgå till 10 000 kronor. Länssty- relsen förordar att ifrågavarande belopp ställes till Sveriges utsädesför— enings förfogande i form av ett särskilt anslag av statsmedel.

Byggnadsforskning

Verksamheten vid Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader har hitintills icke i erforderlig utsträckning inriktats på de speciella problem, som på grund av klimatiska och andra orsaker föreligger vid konstruktion :av olika slag av ekonomibyggnader för jordbruksdrift i Övre Norrland. änsstyrelsen föreslår därför att försöksverksamheten vid forskningsan- stalten utvidgas, så att den i högre grad än som nu är fallet kommer även rikets nordliga områden till godo. Anslagen till försöksverksamheten bör i samband härmed höjas med 50 000 kronor.

Förstärkning av lantbruksnämndens och lantmäteriorganisationens personal

För att underlätta den yttre rationaliseringen erfordras omfattande inven— tering och individualplanering av jordbruksbyarna. Detta arbete är per— sonalkrävande och fordrar stor arbetsinsats —— något som även gäller den efterföljande fastighetsregleringen.

För att kunna tillgodose de ökade kraven på lantbruksnämndens jord- förmedlings— och konsulentverksamhet krävs ökade personella resurser inom denna organisation. Enligt uppgift från lantbruksdirektören förutsät- ter det skisserade rationaliseringsprogrammet att nämndens personal ut-

• Sida 44
•  Original

ökas med en konsulent och en lantbruksinstruktör. De årliga kostnaderna härför beräknas till ca 45 000 kronor. *

Även de lokala lantmäteriorganisationernas personalresurser är för när—; varande otillräckliga för att inom rimlig tid kunna genomföra de väntade fastighetsregleringarna. Överlantmätaren har på grund härav hos lant- mäteristyrelsen framhållit, att tornedalsutredningen kan komma att ge upphov till åtgärder, som ställer ökade krav särskilt på distriktsorganisa- tionen i Haparanda. Under hänvisning till förslag från överlantmätaren vill länsstyrelsen förorda att vederbörande lantmäteriorganisation förstärkes med en lantmätare och två mätningstekniker. De årliga kostnaderna här- för beräknas till ca 60 000 kronor.

Vidgade kreditmöjligheter för rationaliseringsåtgärder Den föreslagna utbyggnaden av undervisnings— och demonstrationsverk- samheten samt av lantmäteri- och lantbruksnämndsorganisationerna utgör grundläggande förutsättningar för genomförandet av rationaliseringspro- grammet, det yttre såväl som det inre. För att inom rimlig tid åstadkomma en påtaglig förbättring av det nuvarande läget inom det tornedalska jord- bruket fordras dock ytterligare åtgärder från statsmakternas och läns- myndigheternas sida. Även om man förutsätter att flertalet jordbrukare genom upplysning och propaganda skulle komma att ställa sig positiva till de ansvariga myndigheternas jordbruksprogram för Tornedalen, kvarstår nämligen det faktum, att den enskilde brukaren i allmänhet saknar eller endast med svårighet kan frigöra det investeringskapital, som mera bety— dande rationaliseringsåtgärder i regel kräver.

Lantbruksnämnden har numera möjlighet att lämna lånegaranti för för— värv av tillskottsmark med upp till 100 % av köpeskillingen. Bestämmelser härom återfinnes i den s. k. rationaliseringskungörelsen av den 1 juli 1959 (SFS 246/1959). Förutsättningen för att lån skall kunna utlämnas är dels att nämnden finner köpeskillingen skälig, dels att köparen har goda per- sonliga kvalifikationer som jordbrukare.

Liknande lånegarantier kan lämnas även för inre rationaliseringsåtgär— der intill ett belopp motsvarande den av lantbruksnämnden godkända kost- naden för åtgärden. I princip är det alltså möjligt att på detta sätt finan- siera rationaliseringsprogrammet i dess helhet.

Med avseende på säkerheten föreskriver författningen att lånegaranti må lämnas, endast om sökanden ställer sådan säkerhet för länet, som lantbruksnämnden finner tillfredsställande ur det allmännas synvinkel, d. v. s. i regel inteckning i fastigheten upp till dess av nämnden fastställda saluvärde. Erfarenheten har emellertid visat att jordbrukare, som måst toppbelåna sin fastighet, fått svårt att fullgöra sina amorteringsförpliktel- ser. För att trygga behovet av rörelsekapital kräves därför i regel även

• Sida 45
•  Original

egen insats i någon form —— ett villkor som åtskilliga jordbrukare kan ha svårt att uppfylla.

Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, om det inte vore lämpligt, att ge— nom komplettering av rationaliseringskungörelsen eller på annat sätt skapa möjligheter för lantbruksnämnden att beträffande Tornedalen efter bedömning från fall till fall och utan krav på bankmässig säkerhet medge lån även för rörelsekapital till jordbrukare med toppbelånade fastigheter. I stället för den bankmässiga säkerheten skulle i så fall ställas skärpta krav på den sökandes yrkeskompetens och allmänna lämplighet såsom jordbrukare, varjämte sökanden skulle få förbinda sig att genom bok— föring eller på annat sätt möjliggöra rutinmässig kontroll av investerings- resullatet. Länsstyrelsen vill för sin del i anslutning härtill understryka betydelsen av att sökanden kan styrka sin förståelse för sambandet mellan det statliga stödet och de krav, som det moderna jordbruket ställer på sina utövare. Sådan insikt bör kunna förvärvas exempelvis genom utbildning vid länets jordbruksskolor. För att nyttan av den statliga låneverksamheten skall bli den största möjliga fordras självfallet även en intensiv rådgivnings- och propagandaverksamhet i kombination med »uppföljning» av resultatet i varje enskilt fall.

Bidragsfrågor Enligt gällande författning (14 % rationaliseringskungörelsen) kan lantbruks- nämnden lämna 25 % bidrag till inre rationaliseringsåtgärder såsom täckdik- ning, anläggning av beten, vägar o. s. v. Till uppförande eller förbättring av eko- nomibyggnader eller annan fast anläggning av liknande slag för jordbruksdriften utgår bidraget med högst ett belopp motsvarande dels 25 % av kostnaden till ett sammanlagt kostnadsbelopp av 5000 kronor eller, om åtgärden uppenbarligen behövs till följd av nyligen genomförd eller nära förestående yttre rationalisering av mera väsentlig omfattning och kapitalkrävande natur, 10000 kronor, dels ock 15 % av överskjutande kostnad. För en och samma brukningsenhet må stats- bidraget för ekonomibyggnader ej överstiga 8 000 kronor.

Om den inre rationaliseringen är föranledd av nyligen genomförd eller nära förestående yttre rationalisering av mera väsentlig omfattning och av kapital- krävande natur, må bidraget utgå med 40 % av kostnaden.

Om den inre rationaliseringsåtgärden sker i samband med en mer omfattande fastighetsreglering, som berör ett större antal brukningsenheter och vars genom- förande framstår som ett allmänt intresse av betydenhet, kan statsbidraget utgå med upp till 50 % av kostnaden.

Om på grund av särskilda »ömmande omständigheter» eller av särskild orsak ekonomiskt stöd bör utgå till högre belopp än som ovan angivits, skall bidragsfrå- gan prövas av Kungl. Maj:t (15 _S, rationaliseringskungörelsen).

För Tornedelen synes föreligga sådana särskilda orsaker och »ömmande omständigheter», som avses i 15 å rationaliseringskungörelsen. Beträffande Tornedalen vill länsstyrelsen därför föreslå att i de fall, då enligt författningen 40 % bidrag kan lämnas, bidragsgränsen

sättcs till högst 60 % samt att då bidraget enligt författningen kan utgå

• Sida 46
•  Original

med 50 %, gränsen höjes till 75 %. Bidrag till ekonomibyggnad eller an-i nan fast anläggning bör härvid sättas till 25 % av kostnaden upp till ett' sammanlagt kostnadsbelopp av 20 000 kronor och 15 % av överskj utande kostnad, dock högst 14 000 kronor.

För en på detta sätt vidgad bidragsgivning krävs att lantbruksnämndens årliga medeltilldelning ökas med 300 000 kr.

Prisutjämuingsbidrag för ägosammanslagning Svårigheten att mellan säljare och köpare uppnå en för båda parter god- tagbar överenskommelse utgör ofta ett speciellt hinder, när det gäller att genom sammanläggning av bebyggda fastigheter skapa bärkraftiga bruk- ningsenheter. Detta sammanhänger med att den fastighet, som försäljes, i regel omfattar även mangård och ekonomibyggnader. Att säljaren utom för jord, skog och fasta anläggningar vill ha rimlig betalning även för överlåtna byggnader är lika naturligt, som att köparens huvudintresse i regel koncentrerar sig endast till själva jorden och sådana fasta anlägg- ningar, som han kan ha direkt nytta av på den sammanlagda brukningsen- heten. På detta sätt uppstår inte sällan en »prisklyfta», som kan vara svår eller omöjlig att överbrygga och som försvårar jordförmedlingsverksam— heten.

Lantbruksnämnden kan redan nu lämna s. k. värdeutjämningsbidrag i samband med förvärv av mark för rationaliseringsändmnål. Dessa bidrag utgår för att täcka skillnader i säljarens och köparens värdering av en fastighet. Ofta värderas dock bostadshusen till belopp, som betydligt över— stiger lantbruksnämndens bidragsmöjligheter. Speciellt gäller detta bostads- hus med egnahemslån, som är intecknade. Innehavare av en sådan fastighet kan inte sälja denna till lägre pris än inteckningsvärdet. Utan att detta täckes, kan han inte flytta till ort med gynnsammare arbetsmarknadsläge och följaktligen inte heller ställa mark till förfogande för rationaliserings— ändamål. Länsstyrelsen vill därför förorda att lämpligt organ beredes möj- lighet att överta betalningsansvaret för egnahemslån i de fall, då fastigheten kommer till användning för yttre rationalisering, samt att stat eller kom— mun förvaltar dessa bostadshus.

I en första omgång synes till lantbruksnämndens förfogande böra ställas ett belopp på 200 000 kronor att användas till värdeutjämningsbidrag för att möjliggöra sådana rationaliseringsåtgärder, som bedömes vara av sär— skild betydelse för utvecklingen av jordbruket i Tornedalen.

Åtgärder för att hejda sämjedelningen I betänkandet har tidigare den alltmer tilltagande sämjedelningens nack- delar med skärpa framhållits. Problemet är särskilt allvarligt inom övre Tornedalen, där exempelvis inom Tärendö och Junosuando socknar om— kring hälften av alla fastigheter är sämjedelade. Att inom rimlig tid enbart

• Sida 47
•  Original

genom upplysning och propaganda hejda den starkt traditionsbunda före- teelse som sämjedelningen utgör torde knappast vara möjligt.

För att effektivt påverka utvecklingen i önskvärd riktning förordas där- för att särskilda villkor uppställes beträffande de lån, som kommunerna beviljar till egnahem. Innan lån beviljas, bör genom särskild undersökning fastställas, att byggnaden inte blir till hinder för önskvärda rationalise— ringsåtgärder. Det bör i sammanhanget understrykas, att varje försening av den pågående jordabalksrevisionen kan komma att få ytterst ogynn— samma återverkningar pä Tornedalens liksom på länets jordbruk över- huvudtaget.

ammanfat tning

För att möjliggöra genomförandet av det rationaliseringsprogram, som tidigare skisserats, förordar länsstyrelsen: att resurserna för undervisnings- och konsulentverksamhet förstärks; att stipendiemedel ställes till hushållningssällskapets förfogande för utdel- ning i sällskapets regi; att i demonstrationssyfte tre 5. k. försöksringar upprättas i olika delar av Tornedalen; att till Sveriges utsädesförening anslås medel för utvidgning av verksam- heten vid föreningens stationer i Haapakylä och Sattajärvi; att resurser för byggnadsforskning i Övre Norrland tilldelas Statens forsk— ningsanstalt för lantmannabyggnader ; att Iantmäteriorganisationens personal förstärkes med en lantmätare och två mätningstekniker; att lantbruksnämndens personal förstärkes med en konsulent och en lant- bruksinstruktör ;

att nuvarande kreditmöjligheter för rationaliseringsåtgärder utsträckes att i vissa fall omfatta även lånegaranti för anskaffande av rörelseka— pital; att nuvarande bidrag för rationaliseringsåtgärder höjes; att stat eller kommun beredes möjlighet att överta betalningsansvaret för egnahemslån i de fall, då fastigheten kommer till användning för yttre rationalisering; att sämjedelningen motverkas; att ekonomiskt stöd utgår för nötboskapskontroll, seminavel och tjurför- eningar samt för bildande av maskinstationer eller maskinföreningar.

Jordbrukets framtida omfattning i Tornedalen

20 % av den odlade jorden bör läggas ned

Det är naturligtvis mycket vanskligt att uttala sig om vilken omfattning jordbruket i Tornedalen kommer att ha i framtiden, och ännu vanskligare

• Sida 48
•  Original

är det att försöka uppskatta jordbruksbefolkningens framtida storlek. Den allmänna målsättningen för utvecklingen av jordbruket bör vara att skapa bärkraftiga brukningsenheter och detta innebär i regel, att brukningsen- heterna måste göras större, samtidigt som driften intensifieras. Stödjord- bruken bör bibehållas endast om brukaren kan använda fastigheten som bostad och finna säkra arbetstillfällen utanför denna. Endast i undantags- fall kan nyodling tillgripas för att kompensera bristerna i åkerareal, då den ur odlingssynpunkt bästa jorden redan tagits i anspråk. Man räknar tvärtom med att minst 20 % av den redan odlade jorden är av sådan beskaf— fenhet att den av jordbruksekonomiska skäl kommer att läggas ner.

Drygt 70 % färre brukningsenheter vid full yttre rationalisering Den åkerareal som återstår, sedan reducering skett med ovannämnda 20 %, kommer enligt uppgift i betänkandets första del att vid »full rationali- sering» fördelas på närmare 1 100 bärkraftiga jordbruk och drygt 450 små- bruk eller tillsammans drygt 1 500 brukningsenheter. Med utgångspunkt från antalet brukningsenheter år 1956 skulle den fulla rationaliseringen innebära en reducering av antalet med 71 % eller 3 800 enheter. Om man räknar med att varje familj omfattar 4 personer skulle denna reducering innebära att drygt 15 000 personer frigörs från jordbruket och måste få sin försörjning på annat sätt. Det bör emellertid framhållas att en stor del av jordbruksbefolkningen redan nu har sin huvudsakliga sysselsättning vid sidan av jordbruket, eftersom drygt 80 % av brukningsenheterna år 1956 hade karaktären av stödjordbruk. Mer än 1/3 av fastigheterna drivs dessutom kreaturslöst, vilket oftast innebär att jordbruksdriften upphört eller i varje fall är mycket extensiv och endast i ringa utsträckning ger in- nehavaren sysselsättning. Den kreaturslösa driften betyder i praktiken att ca 7 000 personer redan lämnat jordbruket och att alltså, innan full rationa- lisering nås, ytterligare 8 000 personer kommer att lämna jordbruket.

Inom detta jordbruks ram skulle — enligt hushållningssällskapets be- räkningar — finnas utrymme för följande totala djurantal: 12 000 vuxna nötkreatur, 4 000 ungnöt, 6 000—7 000 får, 400—500 avelssvin med en göd- svinsproduktion av ca 10 000 grisar om året samt 25 000 höns. Hästantalet be- räknas bl. a. med hänsyn till skogsbrukets behov till 2 400, vilket skulle ge plats för rekrytering av 200 föl per år.

Sammanfattning De siffror som anförts i det sista avsnittet av jordbrukskapitlet bör uppfat- tas endast som »hållpunkter», som visar varåt utvecklingen pekar. Det är ofrånkomligt att den rationalisering som måste äga rum inom jordbruket i Tornedalen kommer att medföra, att denna näringsgren i framtiden icke direkt kan utgöra försörjningsbas för så många personer, som tidigare varit fallet. Sedan rationaliseringen väl genomförts, kommer dock antalet

• Sida 49
•  Original

bärkraftiga jordbruk, som kan ge full sysselsättning åt en lämplig brukare, att ha ökat. Jordbruket inom Tornedalen kan efter rationaliseringens ge- nomförande även väntas få avgjort större betydelse för länets näringsliv än vad det har i dag.

Framtidens rationella jordbruk kommer att ställa betydligt högre krav än nu är fallet på servicefunktioner av olika slag, exempelvis reparations- verkstäder. Samtidigt som antalet aktiva jordbrukare minskar, kommer alltså andra sektorer av näringslivet att behöva utökas och därigenom kan en del av den från jordbruket friställda arbetskraften flyttas över till an- nan verksamhet utan att behöva lämna hembygden för att erhålla sin utkomst.

• Sida 50
•  Original

KAPITEL 4

Fisket

Inledning Sötvattenfisket

Sötvattenfisket bedrives främst som husbehovsfiske i älvar och sjöar. En- dast laxfisket i nedre delen av Torne älv kan i vissa fall betraktas som ett till jordbruket knutet binäringsfiske, som lämnar mera betydande avsalu- produkter. Som husbehovsfiske spelar dock Sötvattenfisket en utomordent- ligt stor roll för jordbruksbefolkningens försörjning.

Saltvattenfisket

Saltvattenfisket bedrives främst som skärgårdsfiske och något egentligt havsfiske förekommer ej. De flesta fiskare är jordägare eller medlemmar i dessas familjer. Antalet fiskare varierar med förhållandena på den lokala arbetsmarknaden. År 1959 fanns i Nedertorneå kommun 47 yrkesfiskare och 39 binäringsfiskare. De vanligast fångade fiskeslagen är lax, sik, siklöja och strömming. Huvuddelen av fisken fångas i storryssj or, medan fiske med skötar och nät blivit alltmer ovanligt. Kust- och skärgårdsbyarna samt Haparanda stad innehar rätten att fiska med fasta redskap i skärgården. Denna rätt utarrenderas för sexårsperioder. På Seskarö samt i Nikkala på fastlandet finns nya och välhållna fiskehamnar och till den senare ilandför fiskarna i Nikkalas fiskförsäljningsförening sina fångster. Denna fiskför- säljningsförening handhar ungefär hälften av all handel med färsk fisk inom området. Återstoden fördelas på uppköpare från Haparanda.

Åtgärder Inventering av fiskevatten m 111

Som grund för framtida åtgärder beträffande Sötvattenfisket i Tornedalen skulle uppgifter behövas angående bl. a. följande förhållanden:

1. Förutsättningarna för fiske i olika sjöar och vattendrag.

2. Behovet av upprensning av utflöden från sjöar till älvar för att möjlig- göra vandringsfiskens förflyttningar.

Tillgången på lämpliga sportfiskevatten.

4. Möjligheter och intresse för bildande av fiskevårdsföreningar. .”

• Sida 51
•  Original

För att anskaffa dessa uppgifter bör en inventering företagas genom fis— keriutbildad arbetskraft. Inventeringen torde kunna utföras under en tre- årsperiod och kostnaderna beräknas enligt följande:

Kr per år Lön till inventeraren ............................ 16000 Resor för inventeraren .......................... 8000 Utrustning för inventerare i genomsnitt ............ 1 000 Oförutsedda utgifter, cirka ........................ 1650

Summa kronor 26 650 eller för de tre åren totalt 80 000 kronor. Med ledning av resultaten från inventeringen bör tre sjöar — en i norra, en i mellersta och en i södra Tornedalen — utväljas för praktisk försöks- verksamhet.

Fiskerättsförhållanden

Kronans rätt till fiske efter lax och havslaxöring i gränsälvarna och svenska Torne älv är oklar och detta förhindrar i flera fall ett rationellt utnyttjande av laxfisket. Detta gäller främst mindre värdefulla fisken såsom strand- pator, notvarp m. m., vilka dels kunde ökas till antalet och dels kunde göras bärigare, om de finge brukas på samma grunder som gäller i andra vattendrag, dock med vederbörlig hänsyn tagen till att Torne älv är en gränsälv. För att förbättra laxens uppgångsmöjligheter till Torne älv bör fiskådrans läge i utanförliggande skärgård fastställas. Förslag i denna riktning är under utarbetande av den svensk-finska kommissionen för lax- fiskets ordnande i Torne älv.

Yrkes- och binäringsiiske i insjöar Tätorterna i Övertorneå och Överkalix kommuner utgör en icke oväsentlig marknad för färsk sötvattenfisk. Denna marknad skulle kunna utgöra underlag för ett vidgat binärings- eller t. 0. m. yrkesfiske i sjöarna Puosti— järvi, Miekojärvi och Armasjärvi. För att möjliggöra yrkesfiske i dessa vatten torde det emellertid vara nödvändigt att skapa större bruknings- enheter för fiskarna, därigenom att hela sjöarna blev enhetliga fångstom- råden oberoende av nuvarande ägogränser av skifteslags- eller kronoka- raktär. En möjlighet härtill har skapats genom den fr. o. m. nästa år gäl- lande lagen om fiskevårdsområden.

Sportfisket

Inom Tornedalen finns stort utrymme för ett utvidgat sportfiske. Ett så- dant skulle indirekt kunna skapa nya utkomstmöjligheter för den bofasta befolkningen genom att locka turister till området. Det av turister med kastspö bedrivna sportfisket i gränsälvarna är ännu relativt obetydligt

• Sida 52
•  Original

och orsaken härtill är delvis fiskerättsförhållandena. Enligt den svensk- finska konventionen om gränsfisket skall nämligen även fiske efter lax med drag och jämförliga redskap bedrivas samfällt av Sverige och Fin- land. Landsfiskalerna svarar för försäljningen av fiskekort. Emellertid kan vid sportfiske annan fisk än lax fångas, och därför erfordras även tillstånd av vederbörande strandägare, som innehar rätten till övrigt fiske. I avvak- tan på att frågan om rätten till laxfiske slutgiltigt löses, bör fiskekortsför— säljningen omorganiseras —— lämpligen i en lokal turistorganisations regi —— så att möjlighet ges att lösa fiskekort berättigande till fångst av all slags fisk på såväl kronans som byarnas vatten. Dessutom bör den årsavgift av 10 kronor, som nu krävs för att få utöva laxfiske, oberoende av under hur lång tid av året detta bedrives, slopas och avgiften för fiskerätten sättas i proportion till den tid under vilken fiske utövas. Även övriga älvar inom utredningsområdet lämpar sig för sportfiske. En laxtrappa vid Jokk i Kalix älv skulle bidraga till ökat laxbestånd. Medel till förberedande arbeten här- för och för överflyttning av lax förbi fallet i avvaktan på att fiskväg bygges har anslagits med 30 000 kronor ur fiskeavgifter år 1959.

Torne och Kalix älvars betydelse för sportfisket i framtiden blir givetvis helt avhängig av vattenfallens utbyggnad. I insjöarna skulle såväl sport- som husbehovsfisket kunna vidgas.

Arrendeavgifter och brukningsenheter Arrendeavgifterna för fiskerätten med fasta redskap inom Nedertorneå skärgård är med nu vikande laxbestånd alltför höga. I samband med nuva- rande arrendekontrakts förnyande bör en justering av avgifterna äga rum. För att fisket skall kunna bedrivas mera rationellt, är det vidare önskvärt, att mindre givande fiskelotter slås samman till större brukningsenheter.

Utsträckning av Hskesäsongen Förbudet att under hösten fiska lax och laxöring med storryssja inom skärgårdsområdet är icke motiverat ur fiskeribiologisk synpunkt och bör upphävas. Detta skulle medföra ökad fångst av laxöring och sik och för- bättring av fiskets ekonomi utan menlig inverkan på laxens och laxöring- ens lekvandringar.

Ökat strömmingsfiske Goda möjligheter finns att i Torne älvs skärgård utöka strömmingsfisket, som nu har mycket obetydlig omfattning. På grund av det utsatta läget är det svårt att under hösten idka fiske med strömmingsryssjor i skärgårdens yttre delar, men här finns möjligheter för ett utvidgat skötströmmings- fiske.

Detta förutsätter, att den befintliga fiskehandelsorganisationen, Nikkala fiskförsäljningsförening, utbyggs från att som nu handha endast laxförsälj-

• Sida 53
•  Original

ningen till att omfatta allsidig fiskhandel. En tämligen stor distribu- tionsapparat kommer därvid att behövas för det naturliga avsättningsom- rådet, Tornedalen, och för kostnaderna härför —— ca 100 000 kronor —— torde bidrags- och lånemöjligheter erfordras. Mottagningslokaler för fisken lik- som övriga möjligheter att genom exempelvis saltning tillvarataga even- tuella överskott finns redan liksom även lokaler för fryseri.

Med nuvarande allt lägre laxfångster blir den skisserade övergången till annat fiske növändig inom snar framtid, om yrkesfisket överhuvudtaget skall kunna fortsätta.

Ökat vintemotfiske

På grund av dålig tillgång på siklöja har vinternotfisket legat nere ett tjugotal år. Under senare år har emellertid tillgången ökat, och nu finns goda möjligheter att återuppta detta fiske. Genom införande av motor- drivna spel och flyttbara värmekurar skulle svårigheterna vid fisket vä- sentligen underlättas. Anskaffningskostnaderna för nämnda material skulle belöpa sig till ca 20 000 kronor per fiskeenhet och 3 ä 4 man skulle krä- vas för dess skötsel. Med nuvarande goda tillgång på siklöja skulle denna investering väl förränta sig.

Försök med trålfiske

Fångsten av fisk i Nedertorneå skärgård har en mycket ojämn fördelning på säsongen. För såväl fiskhandel som den enskilde fiskaren skulle det vara av stort värde, om en jämnare tillförsel till fiskmarknaden kunde hållas. Med de fiskemetoder, som för närvarande brukas vid norrbottens- kusten, är emellertid detta icke möjligt.

Genom Norrbottens läns hushållningssällskaps försorg har under somma- ren 1959 trålfiskeförsök utförts i mindre omfattning. Dessa försök inger viss förhoppning om att ett trålfiske vid norrbottenskusten skulle kunna bli ekonomiskt bärkraftigt och medföra en utjämning av variationerna i tillförseln av fisk. Bland fiskarna finnes stort intresse för att uppta ett trålfiske, ej minst i Torne skärgård. Emellertid bör fiskarna icke uppmanas att anskaffa för dylikt fiske erforderlig, relativt dyrbar utrustning, förrän förutsättningarna för fiske med såväl botten- som flyttrål vid länets kust klarlagts. Av största intresse synes därvid vara att få undersökt dels vilka områden, såväl inom- som utomskärs, som med hänsyn till bottenförhållan- dena lämpar sig för trålning, dels i vilken utsträckning trålfiske kan bedrivas inomskärs utan att övrigt fiske skadas, dels ock hur trålfångsterna varie— rar under fiskesäsongen. För genomförandet av angivna undersökningar erfordras, att extra personal anställes vid hushållningssällskapet samt att de fiskare, som måste anlitas som hjälp vid praktiska fiskeförsök, garan- teras viss minimidaglön jämte full ersättning för båt. Föreslagen under- sökningsverksamhet kan beräknas dra en kostnad av ca 30000 kronor.

• Sida 54
•  Original

Central försäljningsorganisation för länet Inom länet finns fyra fiskförsäljningsföreningar. Genom att till under- pris saluföra fisk utanför det egna försäljningsområdet konkurrerar dessa sinsemellan, varigenom fiskets ekonomi försämras. En central försäljnings- organisation för länet skulle bidraga till en stabilisering av priserna och sänka omkostnaderna. Fiskförsäljningsföreningarna har tillsatt en sär- skild utredningsman för att lösa organisationsfrågan och förslag väntas föreligga i början av 1961. En väsentlig uppgift för den gemensamma för- säljningsorganisationen skulle även vara att söka åstadkomma resurser för tillvaratagande av överskottsfångster ej blott genom nersaltning utan även genom djupfrysning och konservering på annat sätt. Denna verksamhet för- utsättes ske såsom en kombinerad förädlingsindustri för trädgårdsproduk- ter, bär och grönsaker och har utförligare behandlats i föregående kapi— tel (sid. 38).

Fiskehamnar Vid de olika fiskeholmarna ute i skärgården är hamnförhållandena ofta otillfredsställande. De mindre båtarna —— de 5. k. vittjebåtarna —— uppdra- ges utefter stränderna och de större båtarna förankras på flott vatten utanför respektive holme. På de större och ur ekonomisk synpunkt be- tydelsefulla fiskeholmarna skulle därför mindre hamnanläggningar, som icke behöver bli så kostnadskrävande som fastlandshamnarna — uppskatt- ningsvis 10 000—30 000 kronor per hamn —— underlätta laxfisket. De tio småhamnar, som i första hand skulle erfordras, beräknas sammanlagt kosta 200 000 kronor.

Blir strömmingsfisket ett trålfiske, måste Sandskärs fiskehamn upprustas och fördjupas och helst ännu en hamn för större båtar anläggas i yttre skär- gården, exempelvis vid Skomakaren.

Sammanfattning

Beträffande fisket inom utredningsområdet förordar länsstyrelsen:

att inventering av fiskevatten m. m. verkställes;

att fiskerättsförhållandena i gränsälven klarlägges; att bättre brukningsenheter skapas för yrkes- och binäringsfiske i vissa insjöar; att möjligheterna att bedriva sportfiske utökas; att fiskesäsongen i skärgården förlänges; att strömmingsfisket och vinternotfisket utökas; att handel med färsk och beredd fisk, främst siklöja och strömming, på- börjas i Nikkala; att central fiskförsäljningsorganisation för hela länet inrättas; att försöken med trålfiske utvidgas; att fiskehamnar anläggs på viktigare holmar i skärgården.

• Sida 55
•  Original

KAPITEL 5

Renskötseln

Nuvarande förhållanden inom renskötseln i Tornedalen

Renskötseln kan betecknas som huvudnåringen i Karesuando kommun. Antalet invånare i kommunen uppgick den 31 december 1959 till 1461. Härav utgjorde omkring 375 personer lappby tillhörande lappar. Av lap— parna kan i runt tal 330 personer räknas till gruppen renskötande lapp, d. v. s. sådan lapp som själv eller genom medlemmar i sitt hushåll driver renskötsel.

Under normala renskötselförhållanden torde det finnas omkring 30 000 renar i Karesuando kommun. Inom kommunen bedrives renskötseln hu- vudsakligen såsom fjällrenskötsel.

Avkastningen per år kan beräknas motsvara en femtedel av hela ren- stammen eller 6 000 djur. Om man utgår från ett genomsnittligt pris om 100 kronor per slaktren, blir hela avkastningsvärdet inom Karesuando kom- mun 600 000 kronor. Eftersom hushållsförbrukningen av renkött är bety- dande — inemot 3 000 renar per år — torde man kunna räkna med att det till utförsel från kommunen torde återstå mellan 2 000—3 000 djur per år, :epresenterande ett slaktvärde om 300 000 kronor.

I övriga tornedalskommuner — inom vilka renantalet uppgår till unge- fär 15 000 — förekommer renskötseln endast i form av skogsrenskötsel och då i huvudsak som binäring till jordbruket. I dessa kommuner avsättes renprodukterna främst i hemorten; den största delen konsumeras i hus- hållen.

Förhållandena inom den svenska renskötseln är för närvarande av skilda orsaker icke tillfredsställande. Sålunda må nämnas att renskötseln allt jämt i betydande utsträckning bedrives under sådana former, att det eko— nomiska utbytet icke når upp till den nivå, som är möjlig. Det har där- för sedan länge framstått som angeläget att söka tillskapa en bättre ord- ning för att tillvarataga och avsätta renprodukterna. Lika väsentligt för näringens framåtskridande är emellertid att undersöka vilka möjligheter, som kan finnas att genom en intensifierad forskning på renskötselns om- råde öka näringens lönsamhet.

De problem, som sammanhänger med renskötseln, har också gjorts till föremål för utredningar. Sålunda har den år 1956 tillsatta renutredningen i ett den 8 juni 1960 avlämnat betänkande framlagt förslag angående ren-

• Sida 56
•  Original

produkternas tillvaratagande och avsättning. Vidare arbetar den år 1958 tillkallade renforskningsutrednjngen med de forskningstekniska spörs- målen. Sistnämnda utredning beräknas kunna slutföra sitt arbete under år 1960.

Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen det icke påkallat att nu framlägga några förslag till lösning av här angivna frågor.

Åtgärder

Länsstyrelsen övergår nu till att beröra de förslag till främjande av rensköt- seln, som lagts fram av Karesuando kommun. Kommunen har hemställt, att ett renslakteri jämte konservfabrik byggs i Karesuando, att ett renstängsel byggs längs gränsälven mot Finland, att en ny väg byggs mot fjälltrakterna med utgångspunkt från gränsen mot Kiruna stad, samt att telefonförbindelse anordnas till nuvarande fasta renskötarboplatser.

Renslakteri i Karesuando

Från lappväsendets sida har framhållits, att en slakterianläggning med konservfabrik i Karesuando skulle få stor betydelse för renskötseln inte bara i Sverige utan även i angränsande delar av Finland. Renskötselns produk- ter skulle genom en dylik anläggning kunna tillvaratagas på ett betydligt mera ändamålsenligt och lönsamt sätt än vad som nu är fallet. Handeln med kött, hudar och andra renprodukter skulle även kunna tillföra ett stort antal personer bland kommunens bofasta ökade inkomster, om den kunde bedrivas mera tidsenligt.

Vissa förberedande undersökningar och kostnadsberäkningar för ett ren- slakteri med konservfabrik i Karesuando har redan gjorts av länsstyrelsen. Undersökningsmaterialet har överlämnats till renutredningen. Frågan om anläggandet av slakteriet och konservfabriken bör emellertid anstå till dess slutlig ställning tagits till realiserandet av de förslag i ämnet, som fram- lagts av renutredningen.

Renstängsel mot Finland i Könkämä älvdal

Efter isläggningen tidigt på hösten överskrider renarna lätt gränsen mot Finland, vilket medför kännbara utgifter, då betning av svenska lappars renar är förbjuden på finskt område. För att undvika detta tvingas ren- ägarna nu föra hjordarna på bete åt Lainioälv-sidan av Råstofjället. Värde- fulla områden vid Könkämä älv kan härigenom icke utnyttjas av rennä- ringen så som vore önskvärt och behövligt. Genom de påtvingade förflytt- ningarna ökas också renskötarnas arbetsbörda.

• Sida 57
•  Original

För rationell renskötsel i Könkämä lappby behövs renstängsel längs stranden av gränsälven på följande tre avsnitt, nämnda i angelägenhets- ordning:

a) Lammaskoski—Naimakkajärvi, 20 km b) Keinovuopio—Vittangijärvi, 20 km c) Naimakanluspa—Siikavuopio—Kelottijärvi, 18 km.

Förslag om byggnad av dessa renstängsel har tidigare framlagts av 1930 års lapputredning. I sammanhanget bör även nämnas att renstängsel — för att undvika konflikter —— uppförts längs långa sträckningar av gränsen mellan å ena sidan Finland och å andra sidan Norge och Sovjetunionen.

Kostnaderna för byggnad av renstängsel beräknas numera till ca 5 000 kr per kilometer. För byggnad av det föreslagna stängslet skulle alltså krävas 290000 kronor.

Färdvägar och vaktstugor i fjällområdet Ett realiserande av föreslaget vägbygge från kommungränsen vid Vittangi— vägen till Pulsuvuoma-området i lågfjällen skulle ställa sig mycket kost- samt. Det torde vara lämpligare att i stället anlägga gångstigar med smärre broar på renvaktarnas vanligare färdvägar samt röja upp vissa flyttnings- leder. Stigröjning föreslås på följande sträckor.

a) Siikavuopio—Råstofjället .................................. 15 km b) Naimakka—Råstofjället .................................. 12 » c) Saarikosko—Råstofjället .................................. 15 » d) Keinovuopio—Arpovuoma ................................ 20 » e) Mertajärvi norrut å Könkämä flyttningsväg .................. 20 » f) Luongaslompolo—Sudjavaara, Könkämä flyttningsväg ......... 8 » g) Idivuoma—Liedakka, å Lainiovuoma flyttningsväg ............ 30 » h) Järämä—Pulsujärvi ...................................... 8 »

Kostnaderna beräknas i genomsnitt till 800 kr/km, för vägen under h) dock till 1 500 kr/km. — Sammanlagt anslagsbehov sålunda 97 200 kronor.

För att skapa bättre och tryggare arbetsförhållanden för renskötarna samt för att överhuvud öka säkerheten i fjällen erfordras att ytterligare ett antal raststugor byggs. Dessa stugor skulle vara tillgängliga ej blott för renvaktare utan även för andra personer, som besöker fjälltrakterna. Stugor bör i första hand uppföras på följande platser:

a) Näulojaure b) Aukarkårtje c) Luspevare d) Rådnovare e) Laukoåive.

• Sida 58
•  Original

Medelpris per stuga jämte transport- och uppsättningskostnader beräk- nas till 12 000 kronor. För att bygga de föreslagna 5 stugorna skulle alltså krävas 60 000 kronor.

Telefonlinjer Telefonförbindelser saknas till renskötarnas höstlägerplatser i Järämä och Pulsujårvi. Dessa är tidvis bebodda även under sommarmånaderna, men det är av särskild betydelse, att kontakten med bygden kan upprätthållas under det viktiga rensamlings- och skiljningsarbetet under månaderna septem- ber—november. För att avhjälpa den nuvarande bristen bör en telefonlinje anläggas på sträckan Jårkastak—Järämä—Pulsujärvi. Kostnaderna härför beräknas till 80 000 kronor.

Sammanfattning

Frågan om renslakteriet och konservfabriken i Karesuando bör anstå till dess slutlig ställning tagits till renutredningens förslag i ämnet. Länsstyrelsen föreslår: att renstängsel uppföres längs vissa sträckor av gränsälven mot Finland; att stigar och flyttningsleder röjs och att ytterligare vaktstugor uppförs; att telefonförbindelse upprättas på sträckan Jårkastak—Järämä—Pulsu- jarv1.

• Sida 59
•  Original

KAPITEL 6

Skogsbruk och Skogsindustri

Inledning

Tillsammans med jordbruket är skogsbruket Tornedalens huvudnäring och främsta sysselsättningskälla. På den framtida arbetskraftsåtgången inom det tornedalska skogsbruket inverkar emellertid en rad svårbedömda och varandra delvis motverkande faktorer. Dit hör avsättningsförhållandena, intensiteten i avverknings- och skogsvårdsprogrammet samt inverkan av teknisk och annan rationalisering, inklusive säsongförlängning, säsong— utjämning och fastanställning av arbetskraft etc.

Att rationaliseringen i och för sig har sysselsättningsminskande effekt, såtillvida som den reducerar behovet av manuell arbetskraft per produce- rad enhet, ligger i sakens natur. Därav följer dock inte omedelbart att det totala skogliga arbetskraftsbehovet inom utredningsområdet i dess helhet kan väntas minska i samma takt som prestationen per mansdagsverke ökar. Exempelvis kan tillkomsten av en bilväg öppna nya områden för av— verkning och skogsvård eller möjliggöra tillvaratagande av sortiment och dimensioner, som tidigare inte kunnat avsättas på grund av att kostna- derna för virkets avverkning och transport överstigit gällande råvarupriser. Likaså kan den fortgående mekaniseringen av skogsvårdsarbetet i fram— tiden komma att möjliggöra föryngrings- och reproduktionsåtgärder inom områden, vilkas markvärde f. n. är alltför lågt för att möjliggöra annat än mycket extensiva driftsformer. Inom vissa gränser kan på detta sätt komma att skapas nya sysselsättningsobjekt, som bidrar att motverka den sänkning av arbetskraftsbehovet som mekaniseringen och rationaliseringen i och för sig medför.

Inom ramen för vad som från rent skogliga synpunkter bedömes önsk- värt och möjligt, blir sålunda intensiteten i det framtida avverknings- och skogsvårdsprogrammet _ och därmed även antalet arbetstillfällen —— all- mänt sett beroende av lönsamheten för olika åtgärder. Sysselsättningsmöj— ligheterna är med andra ord i viss mån elastiska; detta såtillvida som de varierar med efterfrågan och pris på skogsprodukterna, transportförhål- landen, rationaliseringsnivå, industriella förädlingsmetoder etc., och alltså i viss utsträckning låter sig påverkas genom skogsbrukets och skogsindu- striens egna åtgöranden.

• Sida 60
•  Original

Till denna fråga liksom till de åtgärder som på lång sikt bör vidtagas för att intensifiera det tornedalska skogsbruket och öka dess lönsamhet återkommer länsstyrelsen.

Dessförinnan skall lämnas en kortfattad resumé av några för samman- hanget viktiga frågor, som detaljbehandlats i utredningens första del.

Nuvarande förhållanden inom skogsbruket

Skogsmarksareal Enligt 1957 års fastighetstaxeringslängder omfattar den produktiva skogs- marksarealen i Tornedalen 880 798 ha eller något mer än en femtedel (22 %) av länets skogsmarksareal. Pajala och Överkalix kommuner upptar tillsammans nära hälften (44 %) av skogsmarken inom området; Över— torneå, Korpilombolo och Tärendö gemensamt en knapp tredjedel. I älv- dalens nordligaste och sydligaste kommuner är däremot skogsmarksarealen relativt liten. Karesuando kommun, som i norr gränsar mot tundran, sva- rar för 5 % av områdets hela skogsmarksareal, den typiska jordbrukskom- munen Karl-Gustav för endast 3 %.

Ägofördelning

Skogsmarkens procentuella fördelning på ägare framgår i sammandrag av nedanstående tablå som kompletterats med jämförelsetal för länet:

Övr. Övr. Område lååång; allm. lgååaåi' ensk. Summa g skogar g sko gar Tornedalen 44 6 G 44 100 Länet ..... 55 6 1 0 29 100

Bondeskogarnas andel är som synes betydligt större än länsmedeltalet; kronoskogarnas och bolagsskogarnas lägre.

Ägofördelningen varierar avsevärt inom de olika kommunerna. Med tanke på den historiska utvecklingen är det naturligt att man finner den lägsta kronoandelen och den största bondeskogsandelen inom jordbrukskommu— nerna Nedertorneå och Karl—Gustav.

Storskogsbrukets — d. v. s. domänverkets och bolagens —— ägoinnehav koncentrerar sig till Överkalix och Korpilombolo kommuner med 74 resp. 75 % av skogsmarksarealen inom kommunerna ifråga.

Arrondering

I Tornedalen, liksom inom länet i övrigt, avspeglar arronderingsförhål- landena klart det sätt på vilket den nuvarande ägofördelningen uppkommit. Sedan avvittringen slutförts har inga mera betydande förändringar ägt rum. Kronoskogarna är i allmänhet samlade i stora enheter med en medel-

• Sida 61
•  Original

areal av ca 7 000 ha. Förhållandet är i huvudsak detsamma beträffande allmänningsskogarna som bildats på likartat sätt och som har en medel- areal av ca 5 000 ha. Frånsett en mängd insprängda enklaver i form av hemman, nybyggen och inte minst ströängar torde inga mera genomgri- pande arronderingsproblem föreligga för krono— och allmänningsskogar— nas del.

Bolagsskogarna — som i flertalet fall bildats genom förvärv av enskilda fastigheter _ är av naturliga skäl avsevärt mera splittrade än kronosko- garna. Antalet brukningsområden utgör i hela Tornedalen ca 160 med en genomsnittlig skogsmarksareal av drygt 300 ha.

Bondeskogarnas ägoanordning har diskuterats i jordbrukskapitlet och förbigås därför i detta sammanhang. Här skall endast erinras om att arron- deringsförhållandena inom denna ägarekategori är i hög grad otillfreds- ställande. Ägoinnehavet är inte sällan uppspaltat på mycket smala, ofta kilometerlånga och ibland t. o. m. milslånga skiften; något som självfallet försvårar eller i vissa fall helt omöjliggör skogsbruk i modern bemärkelse. Behovet av en genomgripande fastighetsreglering för Tornedalens del är sålunda uppenbart. En sådan reglering tar emellertid lång tid i anspråk. Det är därför nödvändigt att under en övergångstid söka andra utvägar att komma till rätta med eller minska den belastning som den nuvarande brist- fälliga arronderingen utgör för bondeskogsbruket i Tornedalen. Till denna fråga återkommer länsstyrelsen i ett senare avsnitt.

Virkesförråd

Virkesförrådet utgör enligt 1953—57 års riksskogstaxering totalt för hela området 54,8 milj. maskl, d. v. s. drygt en fjärdedel (26 %) av motsvarande värde för länet.

Hektarförrådet — i genomsnitt 62 mask — varierar kraftigt. Det är högst i mellersta Tornedalen, där det pendlar mellan 73 och 69 mask och når av naturliga skäl sitt bottenvårde i Karesuando kommun med endast 31 mssk.

Trädslagsfördelning

Trädslagsfördelningen är med avseende på barrvirke ungefär densamma som medeltalen för länet i övrigt, dock med någon förskjutning till tallens förmån. Lövskogens procentuella andel av det totala Virkesförrådet avviker dock markant från länsmedeltalet: nära 27 % för Tornedalen mot 19 för länet och 15 för övriga Norrland.

Avverkning

Enligt Tornedalsutredningens första del har under perioden 1953—56 ge- nomsnittligt avverkats 0,8 milj. mask barr- och lövvirke inom hela om-

1 Skogskubikmeter, d.v.s. hela trädets kubikmassa med bark.

• Sida 62
•  Original

rådet, motsvarande ett årligt medeluttag av 0,9 mask per ha. För hela länet redovisas under motsvarande tid en total avverkningskvantitet av 3,3 milj. mask eller 0,8 mask per ha. Det beräknade avverkningsuttaget per ha i Tornedalen överensstämmer sålunda väl med motsvarande tal för länet i dess helhet.

Virkesskördens utnyttjande Vad beträffar sågtimmer föreligger inga avsättningssvårigheter i Torne- dalen; efterfrågan har i regel överstigit utbudet från området. Under nor- mala förhållanden har även barrmassaveden funnit tillfredsställande av— sättning, men å andra sidan kraftigt varierat med konjunkturläget.

Efterfrågan på lövvirke har däremot hittills varit otillfredsställande och långt ifrån svarat mot den teoretiskt möjliga årsavverkningen. Detta sam- manhänger dels med de höga transportkostnader som _ främst på grund av den nuvarande bristen på ett tillräckligt finmaskigt skogsvägnät _— belastar det icke flottningsbara lövvirket; dels med Tornedalens perifera belägenhet i förhållande till befintliga lövmassaindustrier. Särskilt beträf- fande detta sortiment, men även ifråga om barrmassaved, har följden blivit en anmärkningsvärt hög grad av konjunkturkänslighet, som direkt kan avläsas i rotvärdets fluktuationer och därigenom även i skogsbrukets sys- selsättningsstatistik.

Föryngrings- och tillväxtförhållandeu

Ur tillväxt- och föryngringssynpunkt är området av naturliga skäl hetero- gent. I nedre och mellersta Tornedalen är betingelserna ungefär desamma som i länet för övrigt, men med stigande breddgrad och höjd över havet försämras de relativt snabbt. Barrskogsgränsen _ belägen på ca 450 meter över havet —— går genom den nordligaste delen av Karesuando kommun. Även i barrskogsgränsens omedelbara närhet finns dock lokalt välslutna och överraskande virkesrika bestånd. Landets nordligaste tallbestånd finns på Mauno byaskog, ca 7 km nordväst om Karesuando kyrkby.

Älvdalens nordliga läge kompenseras å andra sidan i betydande grad av genomsnittligt låga höjdlägen. Uttryckt i dagar är vegetationsperioden vis- serligen kort, men mätt i timmar avviker den föga från förhållandena i landets sydligaste delar. Om jämförelsen baseras på antalet solskenstim- mar per år visar det sig t. o. m. att ljusförhållandena i Tornedalen är avse- värt bättre än i Sydsverige: genomsnittligt ca 380 timmar för Tornedalen mot ca 300 timmar för större delen av Skåne.

Åtgärder för att skapa ett progressivt skogsbruk i Tornedalen

Den översiktsbild som i det föregående tecknats av dagssituationen inom det tornedalska skogsbruket har både ljusa och mörka inslag.

• Sida 63
•  Original

Skogsvägnätets glesmaskighet, avsättningssvårigheterna för vissa sorti- ment — främst lövmassa och klenved — samt ågosplittringen inom bonde— skogsbruket hör till skuggsidorna. Till de ljusa hör främst konstaterandet att de biologiska förutsättningarna för det tornedalska skogsbruket på det hela taget är fullt ut jämförbara med genomsnittsförhållandena inom länet i övrigt, dock med undantag av områdets nordligaste hörn, d. v. s. i huvud- sak Karesuando socken samt de norra delarna av Muonialusta kapellag och Junosuando kommun. Till de ljusa sidorna hör även möjligheterna att väsentligt öka nuvarande avverkningsuttag.

För att en sådan utveckling skall bli möjlig måste emellertid vissa be- stämda villkor uppfyllas, nämligen

att föryngrings— och beståndsvårdsarbetet ökas väsentligt i förhållande

till sin hittillsvarande omfattning;

att skogsvägnätet och det allmänna vägnätet utbygges och upprustas,

något som i sin tur bl. a. förutsätter att vissa militära hinder för vägbyggnadsverksamheten undanröj es ;

att avsättningsförhållandena tryggas genom utbyggnad av länets egen

lövmassaindustri samt genom åtgärder för att öka efterfrågan på klenvirke;

samt att vissa speciella åtgärder vidtas för att dels genom ökad och i

vissa avseenden kompletterad bidragsgivning, dels genom intensifie- rad upplysning, undervisning och propaganda stimulera det enskilda skogsbruket i Tornedalen till ökad självverksamhet och samarbete över ägogränserna.

I det följande skall innebörden av dessa åtgärdsförslag preciseras när- mare. Först dock några kompletterande uppgifter om det skogligt önsk- värda avverkningsuttagets storleksordning.

Möjlig avverkning

När det gäller att genom olika åtgärder söka intensifiera skogsbruket i Tornedalen, måste förstahandsuppgiften bli att klarlägga storleksordningen av de årliga virkeskvantiteter, som det från rent skoglig synpunkt är möj- ligt och önskvärt att avverka. I Tornedalsutredningens första del anges den möjliga ökningen överslagsvis till ca 24 % för barr- och lövvirke till- sammans jämfört med uttagen under avverkningssäsongerna 1952/53— 1955/56. Med hänsyn till den förhållandevis stora andel som lövskogen upp- tar av det totala Virkesförrådet i Tornedalen, är det självfallet önskvärt att redovisa uttaget med fördelning på barr— och lövvirke.

Efter framställning från länsstyrelsen uppdrog Kungl. Maj:t åt Statens skogsforskningsinstitut att utreda dels omfattningen och lokaliseringen av länets lövskogstillgångar, dels storleken av den ur skoglig synpunkt önsk— värda årsavverkningen av lövvirke. Utredningsresultatet, som baserar sig

• Sida 64
•  Original

på material från 1953—58 års riksskogstaxering, framgår av bil. 5. Resul- tatet framlägges jämte totalsummor för respektive länet, kustlandet och lappmarken med uppdelning på 42 delområden, avsedda att utnyttjas som byggstenar vid sammanläggning till enheter av lämplig storlek.

Beträffande barrvirke har den önskvärda avverkningen beräknats med utgångspunkt från det högre av de båda prognosalternativ (alt. b), som tillämpats i utredningen. Bakgrunden härtill är dels den optimism, som avspeglar sig i den pågående och projekterade utbyggnaden av massa- industrien — en utveckling som kan väntas medföra ökade Virkesuttag och allmänt intensifierad skogsvård — dels den förbättring av avsättningsläget och minskning av nollzonerna, som utbyggnaden av skogsvägnätet medför. I Kommerskollegiets virkesbalans — vilken som nämnts ligger till grund för den i Tornedalsutredningens första del angivna, möjliga ökningen av avverkningen — har däremot det lägre avverkningsalternativet (alt. a) till— lämpats. Skillnaden mellan alternativen ligger närmast i avvecklingstiden för den mogna skogen ;” 63 år i alternativ a och 45 år i alternativ b. Det bör understrykas att redan 45 år måste anses vara en lång realisationstid. Det föreslagna avverkningsprogrammet är med andra ord försiktigt ut- format med avseende på den mogna skogens avveckling. Den begränsande faktorn har främst varit att få igång produktionen på den föryngringsyta som uppstår genom slutavverkningen.

På grund av att de skogliga förhållandena i Tornedalen i vissa avseenden avviker från genomsnittet för länet i övrigt, har beräkningen justerats med avseende på virkesförråd och bonitet. Från den erhållna avverknings- kvantiteten har sedan gjorts avdrag för virke från ekonomiskt icke avsätt- ningsbara lägen och dimensioner, d. v. s. huvudsakligen för virke från stam- mar med en brösthöjdsdiameter mindre än 10 cm.

Lövvirket har i beräkningen — på sätt som närmare framgår av bil. 6 — fått vidkännas kraftiga lägesavdrag. Geografiskt innebär lägesjusteringen att lövvirke från skogar inom längre biltransportavstånd än ca 140 km, räknat från flottläggningsplatser vid kusten — d. v. s. i stort sett norr om linjen Jarhois—Hakkas — ansetts icke avsättningsbara.

Uppgifterna rörande den nuvarande avverkningen har beräknats med utgångspunkt från virkesmätningsföreningarnas inmätningsstatistik och utgör medeltal för perioden 1956/57—1958/59.

Med nämnda beräkningsgrunder blir resultatet följande:

Måttslag: Milj. ma sk.

Avverkning Ökning

Möjlig Nuvarande Relativ Ab solut

1,06 0,84 26 % + 0,22

• Sida 65
•  Original

Ifråga om den nuvarande medelåldersavverkningen på samtliga skogar i Tornedalen saknas säkra grunder för en uppdelning på barr- och löv- virke. Avverkningsstatistiken på kronoskogarna ger dock en antydan om storleksordningen av de faktiska lövvirkesuttagen under perioden. På grund av transportsvårigheter och bristande avsättning har avverkningen av löv- virke på domänverkets skogar i Tornedalen under perioden 1957/58— 1959/60 genomsnittligt uppgått till endast ca 12 % av den totala årsavverk- ningen. Vad beträffar storskogsbruket i övrigt torde uttagsprocenten ha varit i stort sett densamma, medan man däremot har anledning räkna med relativt sett avsevärt lägre uttag av lövgagnvirke på övriga enskilda skogar.

Det torde dock knappast vara rimligt att för de enskilda skogarna räkna med lägre lövvirkesuttag än ca 6 % av medelårsavverkningen under perio- den ifråga. I förhållande till kronoskogarnas ca tolvprocentiga lövvirkes- uttag har man därför anledning att beträffande det genomsnittliga löv- virkesuttaget på samtliga skogsägares marker räkna med en avvikelse av storleksordningen nägra procent. Någon skönsmässig justering med hänsyn härtill har dock inte utförts. Uttagsprocenten av lövvirke på kronoskogarna har i stället i nedanstående tablå schablonmässigt tillämpats på samtliga skogsägarekategorier, varigenom erhållits följande resultat:

Måttslag: Milj . ma sk.

Avverkning Barr Löv Summa Möjlig ............... 0,86 0,20 1,06 Nuvarande ........... 0,74 0,10 0,84 Ökning .............. + 0,12 + 0,10 + 0,22

Den möjliga avverkningsökningen ligger för barrvirket vid storleksord— ningen 16 %; en siffra som rimmar väl med tidigare beräkningar för länet i dess helhet. Lövvirkesmarginalen är mångdubbelt större; råvarutillgång- arna tillåter här att nuvarande lövvirkesuttag ökas med ca 100 %.

Intensifiering av jöryngrings- och beståndsvårdsarbetet

En viktig förutsättning för att avverkningsuttagen skall kunna ökas i fram- tiden är att återväxt- och skogsvårdsåtgärderna samtidigt intensifieras. För- yngringsarbetet på den årligen upptagna kalmarksytan är i själva verket den faktor som i första hand sätter en gräns för de långsiktiga virkes— uttagen. Redan det i och för sig försiktigt dimensionerade avverknings- program, som de beräknade virkesöverskotten baserar sig på, motsvarar en högst betydande ökning av takten i det nuvarande skogsvårdsarbetet i Tornedalen. Å andra sidan bör understrykas att programmet långt ifrån är att betrakta som någon orimlighet ur praktisk synpunkt. Målet är inga- lunda att i ett slag skapa ett idealskogsbruk, men däremot att efter hand

• Sida 66
•  Original

och på bred front lyfta skogsvården upp i nivå med den som idag tillämpas på välskötta skogar och därigenom möjliggöra en uthållig ökning av nu— varande avverkningsuttag.

Föryngring Omfattningen av nuvarande och under den närmaste tioårsperioden erfor- derliga föryngringsåtgärder framgår av nedanstående tablå:

Nuvarande Erforderlig . Åtgärd årsprestation ärsprestation Ölämg ha ha

Hyggesrensning ...... 7 400 12 100 4 700 Markberedning och

hyggesbränning ..... 2 300 5 300 3 000 Skogsodling .......... 1 700 4 700 3 000

Summa 11 400 22 100 10 700

Primärmaterialet bakom tablån har insamlats och sammanställts av lä- nets skogsvårdsstyrelse. Uppgifterna om »nuvarande årsprestation» utgör medeltal för perioden 1954—59 medan »erforderlig årsprestation» avser ett genomsnitt för den närmaste tioårsperioden.

Ifråga om hyggesrensning erfordras som synes en i runt tal sextiopro- centig ökning av nuvarande medelårsprestation. Vad beträffar markbered- ning och hyggesbränning måste den nuvarande årsytan betydligt mera än fördubblas. I särklass störst är dock eftersläpningen ifråga om skogs— odlingsarbetet, där den årligen övergångna arealen måste nära nog tre- dubblas. Ser man sedan till återväxtarbetet i dess helhet, så visar tabellen att de nuvarande insatserna genomsnittligt måste i det närmaste fördubb- las för att den önskvärda avverkningsökningen skall kunna genomföras.

Beståndsvård

Enbart anläggning av nya trädgenerationer är dock inte tillfyllest. Bestån- den måste också röjas och gallras.

Det beräknade röjningsbehovet utgör 9900 ha per år. Härav faller ca 5 000 ha på enskilda skogar. På dessa har den faktiska medelprestationen under perioden 1954—59 utgjort 2500 ha, (1. v. s. endast ca 5 % av den erforderliga årsytan.

Vad slutligen gallringen beträffar, är eftersläpningen även där stor och ackumulerad. Under senare år har i Tornedalen genomsnittligt gallrats drygt 11 000 ha årligen, medan behovet på grundval av skogsforsknings- institutets rekommendationer för hela länet överslagsvis beräknats utgöra ca 28000 ha. Gallringsytan behöver med andra ord ökas till drygt 2,5 gånger sin nuvarande storlek för att komma upp till önskvärd nivå.

• Sida 67
•  Original

Utbyggnad av skogsvägnätet

Allmänna synpunkter För att den aktuella avverknings- och skogsvårdsplanen inte skall stanna på papperet, är den primära förutsättningen att det nuvarande glesmaskiga skogsvägnätet i Tornedalen utbygges till en helt annan täthet och standard än som är fallet idag.

Motsvarande synpunkter har legat till grund för det konkreta vägupp- rustningsprogram, som länsstyrelsen i samband med en framställning om medel för ökade väginvesteringar överlämnade till Kungl. Maj:t i december 1958. Framställningen — som utgör ett grundläggande led i Norrbotten- planen — berör hela länet och omfattar således även Tornedalen.

Senare har utförts vissa kompletterande beräkningar rörande vägbygg- nadsbehovet i Tornedalen. Metodiken är i princip likartad den som till- lämpats vid utarbetandet av Vägplanen för hela länet.

Samma sak gäller i princip för flertalet av de övriga aspekter som kan anläggas på Tornedalens vägproblem. Dessa problem kan sålunda inte disku— teras som en isolerad företeelse utan bör behandlas som ett led i den åt— gärdsplan som länsstyrelsen framlagt för hela länet. Denna har därför i det följande tagits till utgångspunkt och jämförelsebas för diskussionen av vilka åtgärder som aktualiseras beträffande Tornedalen. Som ett komple- ment härtill kommer vissa för Tornedalen speciella transportfrågor att särbehandlas.

Motiv för utbyggnad av skogsvägnätet

I jämförelse med andra näringsgrenar har skogsbruket en extremt utspridd produktion, som fortlöpande skall hållas igång och förbättras genom för— yngringsåtgärder, beståndsvårdande huggningar m. m. Råvaran skall sedan sammanföras och transporteras till huvudtransportleder och förädlings- industrier.

I skogsbrukets transportkedja utgör transporten med häst eller traktor genom terrängen till närmaste bilväg eller flottled den per enhet räknat i särklass dyrbaraste länken. Utbyggnaden av skogsbilvägnätet syftar där- för i första hand till att förkorta de kostnadskrävande terrängtransporterna genom att, bildlikt talat, »föra skogsbilvägen så nära stubben som möjligt». Glesheten hos det nuvarande skogsbilvägnätet är å andra sidan sådan, att betydande virkeskvantiteter inom s. k. nollområden saknar rotvärde på grund av att kostnaderna för avverkning och transport m. m. överstiger det pris, som leverantören erhåller för det upphuggna virket. Särskilt gäller detta Tornedalens relativt sett största överskottssortiment, lövvirket.

Såvitt nu kan bedömas, kommer flottningen i huvudälvarna att under överskådlig framtid bibehålla sin ekonomiska konkurrenskraft gentemot

• Sida 68
•  Original

de bilburna virkestransporterna. Helt annorlunda förhåller det sig med de talrika, starkt arbetskrävande bivattendragen. I takt med den fortgående stegringen av priset på manuell arbetskraft ersättes dessa successivt med permanenta, d. v. s. året runt trafikabla bilvägar eller med endast vinter- tid framkomliga s. k. bilbasvägar.

En antydan om hastigheten i denna virkestransporternas förskjutning »från vatten till väg» ger följande siffror, som hämtats ur en licentiat- avhandling av fil. lic. Gunnar Hultland: »Transporterna av rundvirke inom Kalix och Övre Torne älvars flodområden och de faktorer som på— verka dem».

Biltranspor-

Medel- Totalt bil- terat virke i

År transport- transporterad Relations- procent av

avstånd, kvantitet tal totalavverk-

km milj. f*tr1 ningskvanti- tet 1951/52 . . .. 37 7,4 1,0 34 1955/56 .. . . 65 14,0 1,9 52

* Kubikfot topprotmått

Under femårsperioden har den totalt biltransporterade kvantiteten inom ådalen nära fördubblats. Samtidigt har bilvirkets andel i den genom flott- ning, med lastbil och på annat sätt transporterade kvantiteten ökat med nära 20 %.

Tack vare den tekniska utvecklingen inom massaindustrien är det nu- mera möjligt att förädla vissa virkessortiment, som tidigare ansågs minder- värdiga, exempelvis lövmassaved och klenvirke. Avsättningsmöjligheterna för dessa sortiment begränsas emellertid av att de inte är flottningsbara, utan måste tillföras industrien huvudsakligen per bil.

Inom hela länet — och inte minst i Tornedalen — har länge förelegat en eftersläpning ifråga om skogsvårdsarbeten: återväxtåtgärder, plant— och ungskogsvård, beståndsvårdande gallringar m. m. Med nuvarande bebyg- gelseutveckling måste vägnätet utbyggas även med hänsyn till de personal- och materieltransporter, som erfordras för sådana arbeten. I samman- hanget förtjänar framhållas att det i Tornedalen ackumulerade behovet av skogsvårdsåtgärder är avsevärt större än i sydligare delar av landet, där bl. a. bebyggelsekoncentrationen och vägnätets täthet sedan gammalt möjliggjort högre intensitet inom skogsvården.

För det trängande behovet av en snabb utbyggnad av skogsbilvägnätet i Tornedalen skulle även en rad andra motiv kunna anföras, exempelvis nödvändigheten av att förbättra virkesvården och att minska räntekostna- den för det i råvaran bundna kapitalet, samt icke minst det sociala kravet på förbättring av glesbygdernas kommunikationer.

Länsstyrelsen skall emellertid inskränka sig till att sammanfattningsvis

• Sida 69
•  Original

peka på följdverkningarna av ett underdimensionerat eller helt uteblivet skogsvägbyggnadsprogram :

1) Transportkostnaden stiger på grund av att moderna tekniska hjälp— medel och modern transportmetodik inte kan tillämpas i full utsträckning. Detta resulterar i att skogsbrukets lönsamhetsmarginal krymper samt att skogsnäringens konjunkturkänslighet på grund därav ökar.

2) Råvaruunderlaget minskar eller stagnerar, på grund av att rotvärdet inom vissa områden nedgår till noll, och på grund av att vissa sortiment — t. ex. lövmassaved och klenvirke — inte heller utanför dessa områden kan tillgodogöras i erforderlig utsträckning.

3) Skogsbrukets ekonomi försämras på grund av att virke, som utfaller i gallringar och röjningar, inte kan avsättas. Detta kan resultera i att så- dana skogsvårdande åtgärder helt uteblir, och att återväxtåtgärderna blir eftersatta inom områden, belägna på långt avstånd från väg. Härigenom äventyras den framtida skogsproduktionen och industriens råvaruförsörj- ning.

Utbyggnadsbehov

Storleksordningen av det ekonomiskt optimala skogsbilvägnätets längd i Norrbotten har på länsstyrelsens uppdrag utretts av professorn vid Statens skogsforskningsinstitut, Ulf Sundberg.

Det aktuella nybyggnadsbehovet har erhållits efter jämförelse med mot- svarande data beträffande det befintliga vägnätets längd. Till grund härför ligger en väginventering, som utförts i samband med riksskogstaxeringen.

En i princip liknande beräkning för tornedalsområdet finns i bil. 7. Det aktuella nybyggnadsbehovet har erhållits efter jämförelse med motsva- rande data beträffande det befintliga vägnätets längd. Till grund härför ligger uppgifter ur betänkandets första del. På grund av den ringa skogs- marksareal och låga bonitet som kännetecknar Tornedalens lappmark har denna del av utredningsområdet utelämnats i beräkningen, vilken sålunda begränsats till kustlandet. Som motiv härför hänvisas till att behovet av skogsbilvägar i Tornedalens lappmark enligt tidigare beräkningar upp- skattats till endast 8 km. I övrigt har vissa justeringar utförts med hän— syn till de skillnader i bonitet och virkesförråd som föreligger mellan ut- redningsområdet och Norrbottens kustland som helhet betraktat.

Resultatet framgår av nedanstående tablå:

Nybyggnadsbehov Procent av Område länets skogs- Totalt Per ha marksareal skogsmark km % meter Tornedalen ...... 22 1 720 27 2,0 Länet ........... 100 6 337 100 1,6

• Sida 70
•  Original

Mätt i relativa tal är vägbyggnadsbehovet i Tornedalen som synes större än inom länet i dess helhet. Detta torde delvis sammanhänga med de mili- tära hindren för vägbyggnad i Tornedalen; en fråga som utredningen åter— kommer till i ett senare avsnitt.

Det teoretiskt beräknade utbyggnadsbehovet för Tornedalen stämmer nära nog exakt överens med den på praktisk väg — genom kartstudier och dylikt — uppskattade våglängd (1 779 km) som anges i Tornedals— utredningens första del. Länsstyrelsen anser det därmed dokumenterat att nybyggnadsbehovet beträffande permanenta." skogsbilvägar i Tornedalen uppgår till minst storleksordningen 1 700 km. Härtill kommer ett icke oväsentligt behov av vintertid biltrafikabla s. k. motorbasvägar. Enligt ut- redningen utgör årsbehovet av sådana tillfälliga vägar 75 km. Bilbasvägarna förutsättes enligt utredningen komma att utbyggas och amorteras kon— tinuerligt i takt med avverkningarna. Det bör även framhållas att behovet av bilbasvägar står i direkt proportion till det permanenta vägnätets täthet.

Uthyggnadskostnad

Kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden av det permanenta skogsväg— nätet beräknas för länet i dess helhet komma att uppgå till 110 milj. kronor, varav enligt den kompletterande utredningen 28 milj. kronor skulle in- vesteras i Tornedalen.

I den utredning, som avser hela länet, föreslås att vägbyggnadsprogram- met i dess helhet realiseras under en så avvägd tidsperiod att årsintäkter och årsutgifter balanserar varandra. Detta inträffar när utbyggnadstiden sättes till 6 år. För det praktiska genomförandet av vägprogrammet har det emellertid ansetts nödvändigt att förlänga utbyggnadstiden. Planen tar därför sikte på att programmet i dess helhet realiseras under tioårs- perioden 1959—68. Detta svarar mot en årlig investering av 11 milj. kronor och en årlig nyanläggning av 630 km permanenta skogsbilvägar.

För Tornedalens vidkommande blir motsvarande tal vid samma utbygg- nadstid 2,8 milj. kronor, resp. 170 km per år. Finansieringen förutsättes ske genom skogsägarna själva utom beträffande bondeskogsbruket, till vilket vissa bidrag normalt utgår. I fråga om denna ägarekategori kräver den föreslagna uppdimensioneringen av hittillsvarande vägbyggnadspresta- tioner, att nuvarande kvot för bidragsgivning utökas. Se vidare härom under avsnittet »Speciella åtgärder rörande det enskilda skogsbruket».

Utbyggnadsvinst För länet i dess helhet beräknas det fullt utbyggda, permanenta skogsbil— vägnätet komma att ge en kapitaliserad bruttotrafikvinst av 354 milj. kro- nor efter avdrag för den årliga underhållskostnaden. Sedan byggnadskost- nadens 110 milj. kronor fråndragits, kvarstår en nettotrafikvinst av 244 milj. kronor.

• Sida 71
•  Original

För Tornedalen erhålles på motsvarande sätt en bruttotrafikvinst av 78 och en nettotrafikvinst av vägbyggandet om 50 milj. kronor.

Till grund för dessa beräkningar ligger endast säkra vinster i form av kostnadsminskningar tack vare förkortade och förbilligade transporter av virke samt personal och materiel. Härtill kommer indirekta vinster i form av förhöjda mark- och rotvärden, minskade nollzoner och ökade Virkesut- tag.

På lång sikt möjliggör en optimal konstruktion av skogsvägnätet även avkastningsökningar till följd av intensifierad skogsvård. Slutligen skall på vägbyggandets kreditsida även uppföras de matematiskt icke preciser— bara vinster, som gemensamt brukar gå under beteckningen »vägarnas all- männytta».

Kronoskogar Investeringsramen för vägbyggnadsverksamheten på kronoskogarna fast- ställes av statsmakterna efter av domänstyrelsen överlämnat förslag. I egenskap av affärsdrivande verk planlägger domänstyrelsen vägbyggnads— verksamhetens omfattning och inriktning på grundval av avväganden rö- rande vägbyggnadsbehovet på samtliga statsskogar.

Tillämpat på Tornedalen innebär detta, att vägplanen sannolikt inte kan realiseras i den takt, som förutsatts beträffande skogar tillhörande enskilda ägare. För undvikande av eftersläpningar i vägbyggandet på domänver— kets marker är det därför angeläget att verkets investeringsram vidgas i erforderlig utsträckning.

Sker inte detta, kan förseningen i vägbyggnadsverksamheten på krono— skogarna komma att bl. a. på grund av ägosplittringen bromsa utbyggnads— takten även på övriga skogar.

Militära hinder för vägbyggnad Enligt överenskommelse mellan försvarsstaben och väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen skall beträffande statsbidragsberättigade projekt i varje sär— skilt fall samråd sökas för vägbyggnad inom ett område mellan finska gränsen och en linje Suorva, Porjus, Jokkmokk, Lilla och Stora Luleälv till utloppet jämte utanför liggande delar av Bodens fästningsområde. Be— stämmelser härom har meddelats genom cirkulär från Skogsstyrelsen. Inom hela detta område, som upptar inte mindre än c:a 2/3 av länets skogsmark — och som väntas komma att bli ytterligare utvidgat — har militära hän- synstaganden sedan länge verkat bromsande eller hindrande på en ratio- nell utbyggnad av skogsvägnätet. Av naturliga skäl gäller detta i särskilt hög grad den direkta gränszonen Tornedalen.

Under våren 1960 inlämnades i Tornedalen ansökningar om statsbidrag för 24 vägföretag med en sammanlagd längd av 216 km. Härav avslogs helt 7 ansökningar som sammanlagt omfattade 65 km, medan 6 företag

• Sida 72
•  Original

om totalt 73 km medgavs komma till utförande i begränsad utsträckning. Därmed återstår för »fri» utbyggnad 11 företag om sammanlagt 78 km. Den för utbyggnad totalt medgivna våglängden omfattar 116 km, motsva- rande 54 % av den sträcka, som ansökningarna ursprungligen omfattade. Beträffande de medgivna, men begränsade vägföretagen, bör tilläggas att inskränkningarna ofta träffat på sådant sätt att vägens båtnad minskats i väsentlig grad.

Vidare bör understrykas att restriktionerna såtillvida är ofullständiga, som de kan tillämpas endast på vägföretag för vilka statsbidrag sökes. Det är däremot inte möjligt att hindra en skogsägare från att helt med egna medel bygga en väg över egen mark; något som också sker i viss utsträck- ning.

Frågan har även påtalats i samband med remissbehandlingen av betän- kandets första del. I sina uttalanden har härvid praktiskt taget samtliga kommuner, organisationer och andra representanter för tornedalsbefolk- ningen ställt sig starkt kritiska till rådande bestämmelser och förordat att vägbyggnadsspärren lossas. Sker inte detta, framhålles det, kommer alla förslag till åtgärder för att effektivisera det tornedalska näringslivet att bli mer eller mindre verkningslösa.

Med instämmande häri och med särskilt understrykande av vägarnas betydelse för skogsbruket inom området, vill länsstyrelsen för sin del an- föra följande.

I vad mån det från rent militära synpunkter kan anses motiverat att betrakta väglöshet eller låg vägtäthet som ett försvarsmedel i egentlig me- ning undandrar sig länsstyrelsens bedömande. Länsstyrelsen anser det dock icke rimligt att försvarskostnader av den art det här gäller, i längden skall bäras av en begränsad befolkningsgrupp — eller vad skogsbruket beträf— far — av ett relativt fåtal skogsägare.

Länsstyrelsen förordar därför att nuvarande militära vägbyggnadshin- der i Tornedalen undanröjes och i den utsträckning så befinnes erforder— ligt, kompenseras med förstärkta försvarsresurser.

I avvaktan härpå bör det emellertid vara möjligt att genom en förenk- ling av nuvarande samrådsförfarande mellan berörda instanser påskynda behandlingen av vägbyggnadsärendena.

Vad detta innebär framgår klarast av att varje ansökan om statsbidrag till skogsvägbyggnad f. n. normalt vandrar mellan inte mindre än elva instanser, innan den slutligen återkommer till den sökande. Remissgången är vanligen följ ande: Skogsvårdsstyrelsen—skogsstyrelsen—väg- och vatten— byggnadsstyrelsens militäravdelning—försvarsstaben—militärbefälsstaben— försvarsområdesstaben—militärbefälsstaben—försvarsstaben—väg- och vat— tenbyggnadsstyrelsens militäravdelning—skogsstyrelsen—skogsvårdsstyrel- sen.

På initiativ av försvarsstaben har så tidigt som 1951 framlagts ett för—

• Sida 73
•  Original

slag till förenklad remissgång. Detta har dock inte hittills medfört någon ändring i gällande bestämmelser. Innebörden är i korthet följande.

Skogsvårdsstyrelsen översänder tillsammans med kortfattad teknisk be- skrivning ärendet till militärbefälhavaren för prövning. Denne handlägger ärendet efter någondera av följande alternativ:

1. Om militärbefälhavaren inte finner anledning att underställa ärendet chefens för försvarsstaben prövning, lämnas Skogsvårdsstyrelsen direkt meddelande angående vägens lämplighet ur försvarssynpunkt m. m. Av- skrifter tillställes samtidigt övriga myndigheter.

2. Om ärendet ej bör avgöras av militärbefälhavaren insändes det till chefen för försvarsstaben, som efter samråd med Skogsstyrelsen lämnar vederbörande skogsvårdsstyrelse m. fl. meddelande om vägens lämplighet från försvarssynpunkt. Självfallet är det i hög grad angeläget att alla rationaliseringsmöjlig- heter tillvaratages även i detta avseende, eftersom varje förfrågan eller undersökning rörande vägföretag måste lämnas vilande tills utlåtande in- kommit från myndigheterna. I ogynnsamma fall kan detta medföra att projektet försenas en hel säsong eller mera. Länsstyrelsen föreslår där— för att den förenklade remissgången snarast realiseras.

Allmänna vägar

I kapitel 10 har redogjorts för nuläget beträffande det allmänna vägnätet i Tornedalen samt för behovet av upprustning och nyanläggning av sådana vägar. Här skall därför endast lämnas några kompletterande synpunkter på skogsvägnätets standardmässiga beroende av det allmänna vägnätet.

Skogsbilvägarna utmynnar med få undantag i det allmänna vägnätets yttersta förgreningar, där de lastmaximerande axel— och boggietrycken f. n. i regel underskrider de moderna lastfordonens transportkapacitet. Enbart en utbyggnad av skogens eget vägnät är därför otillräckligt så länge inte åtminstone vissa huvuddelar inom länsvägnätet med hög intensitet av vir— kestransporter samtidigt ges en acceptabel bärighetsstandard. Motsatsen drar ofrånkomligen med sig betydande transportkostnadsfördyringar — s. k. inoptimalförluster — som i hög grad belastar skogsbrukets lönsam- het och därigenom bidrar att bromsa utvecklingen.

Det ekonomiskt-tekniska sambandet fordon—väg För närvarande växer den tunga lastvagnsparken med c:a 10 % per är, samtidigt som beståndet förskjutes mot allt större medelbärighet, efter- hand som äldre, lättare vagnar bytes ut mot nyare, tyngre. Anledningen härtill är att tyngre lastbilar — ofta i kombination med 2-ax1iga släp — möjliggör väsentligt förbilligade transporter. Detta gäller särskilt ifråga om skogsbruket, där medeltransportavstånden fortlöpande ökar, efterhand

• Sida 74
•  Original

som flottningen i bivattendragen upphör. Nu medgivna axel- och boggie- tryck tillåter emellertid inte att de tyngsta lastbilarna under barmarkstiden utnyttjas till mer än 70 a 80 % av den lastkapacitet för vilken de kon— struerats.

De ekonomiska konsekvenserna av denna balansrubbning i det tekniska sambandet fordon—väg har belysts i länsstyrelsens framställning till Kungl. Maj:t den 20 december 1958, där också beräkningsgången bakom transport- kostnadskalkylen redovisats. Här skall endast erinras om att den för hela länet kalkylerade transportkostnadsökningen vid strikt tillämpning av läns— kungörelsernas axel— och boggietrycksbestämmelser för perioden 1955—57 uppvisar den stigande serien 11,4—12,9—15,4 milj. kronor.

Vad beträffar Tornedalen saknas underlag för en detaljerad beräkning av transportkostnadsökningen under samma period. Under antagande bl. a. om likformigt fördelad trafikintensitet och samma fördelning av fordons- parken på bärighetsklasser som inom länet i övrigt — vilket senare moti- veras av att medelbärigheten 4,7 ton överensstämmer med länsmedeltalet — kan transportkostnadsökningen för år 1957 överslagsvis beräknas ha haft storleksordningen 1,9 milj. kronor. Härvid har räknats med 26 öres tonkilometerpris och 25 000 km årlig medelkörsträcka med last.

Utbyggnadsbehov

För att återställa den tekniska balansen fordon—Väg och eliminerade trans- portkostnadsökningar som belastar inte bara skogsbrukets utan även öv— riga näringsgrenars lönsamhet, krävs en radikal upprustning och förstärk— ning av det allmänna länsvägnätet i Tornedalen.

I första hand erfordras att åtminstone vissa vägar förstärkes till en tjäl- säker bärighet av minst 8 tons axeltryck och 12 tons boggietryck i kom- bination med beläggning och breddning till 6 meters körbana samt 1 me- ter breda vägrenar. Dessutom erfordras förstärkning och i vissa fall om— byggnad av lastbegränsade broar.

Att under den närmaste framtiden upprusta samtliga allmänna vägar inom området till en bärighetsnivå som fullt motsvarar de moderna tunga lastvagnarnas transportkapacitet, torde vara uteslutet av såväl ekonomiska som praktiska skäl. Upprustningsarbetet måste därför koncentreras till ett begränsat antal huvudtrafikleder. En närmare motivering för vilka vägar som därmed bör komma i blickpunkten lämnas i kapitel 10.

Särskilda åtgärder rörande det enskilda skogsbruket

Motiv för ökat statligt stöd

Såsom nämnts inledningsvis, har Tornedalens skogsmarker — med undan- tag av Karesuando kommun — en i förhållande till älvdalens nordliga

• Sida 75
•  Original

läge god bonitet. Markens näringsrikedom, den genomsnittligt ringa höj- den över havet och vegetationsperiodens intensiva ljus dygnet om, är fak— torer som bidragit till detta. På det hela taget är alltså de rent biologiska förutsättningarna för väsentligt ökad virkesproduktion fullt ut jämför— bara med förhållandena inom övriga delar av länet.

Å andra sidan är det ett beklagligt faktum, att de tornedalska skogs- markerna f. 11. inte på långt när utnyttjas på det sätt, som en god skogs— vård kräver. Innan så kan bli fallet, fordras en genomgripande restaure— ring och ett återuppbyggnadsarbete av stora mått. För kronoskogarna i Tornedalen har uppställts ett restaureringsprogram som syftar till att inom ca 15 år inhämta den nuvarande eftersläpningen. Beträffande Tornedalen i övrigt förutsättes upprustningsarbetet i huvudsak kunna genomföras un— der den närmaste tioårsperioden. Det är därför önskvärt att restaurerings- arbetet på kronoskogarna forceras i motsvarande grad. Vad beträffar det enskilda skogsbruket är omfattningen av de insatser, som närmast är ak- tuella, av sådan omfattning att det måste anses orealistiskt att vänta sig att skogsägarna utan ett väsentligt förstärkt stöd från det allmänna skall kunna gå i land med uppgiften inom rimlig tid.

Det bör understrykas att de nuvarande ägarna endast till en ringa del kan göras ansvariga för det nuvarande otillfredsställande skogstillstån- det. Till de förhållanden, som främst bidragit att skapa den rådande efter- släpningen i skogsvårdsprogrammet, hör bl. a. de tidigare tillämpade s. k. dimensionshuggningarna. Dit hör även det förhållandet, att exploaterings- skogsbruket avslutats först nyligen. Andra bidragande omständigheter har varit våra bristande kunskaper om ändamålsenliga föryngringsmetoder. Härtill kommer de avsättningssvårigheter, som sammanhänger med bris- ten på ett godtagbart vägnät och som ytterligare förvärrats av rådande militära vägbyggnadsrestriktioner.

Det allmänna har sålunda ett betydande medansvar i det nuvarande otillfredsställande skogstillståndet i Tornedalen. För att avhjälpa detta måste uppenbarligen krafttag sättas in i form av en engångsinsats under en lämpligt avvägd tidsperiod. Av nyss anförda skäl kräver detta ifråga om det enskilda skogsbruket utvidgat finansiellt och annat stöd från det allmännas sida; något som synes väl motiverat och som lämpligen sker i form av ökad och i vissa avseenden ändrad bidragsgivning.

Självfallet är det dock vare sig ekonomiskt eller praktiskt möjligt att i ett slag genomföra ett upprustningsarbete av det slag som här avses. Läns- styrelsen vill därför förorda, att nedan föreslagna särskilda statsbidrag för Tornedalen tidsmässigt avgränsas att gälla under en återuppbyggnadspe- riod av 10 år. För förslagens närmare innebörd redogöres i det följande. Dessförinnan skall lämnas en kortfattad översikt av gällande bidragsformer samt av deras praktiska tillämpning.

• Sida 76
•  Original

Nuvarande bidragsbestämmelser För närvarande kan statsbidrag utgå för skogsvårdande arbeten och för skogsbilvägbyggnad enligt nedanstående tablå. De siffror, som står inom (), avser den maximala bidragsprocent, som författningsenligt kan utgå. Övriga siffror avser den normala procentsatsen.

Bidragsprocent Anslag Avser Åtgärd Kategori A B C Skogsförbättringsanslaget Hela länet Återväxtåtgärder 50 25 25 Dikning 40 25 25 Skogsväganslaget Hela länet Stamväg 50 50 25 Annan skogsväg 40 25 25 Norrländska skogsproduk- Lapp- Återväxtåtgärder 60 (80) 60 (60) — (60) tionsanslaget marken Dikning — (80) — (60) — (60) Röjning 60 (80) 60 (60) — (60) Vägbyggnad 40 (70) 40 (40) — (40) Norrländska skogsproduk- Kustlandet Återväxtåtgärder Se skogsförbättringsanslaget tionsanslaget Dikning Se skogsförbättringsanslaget Röjning Ej bidragsberättigat Vägbyggnad Se skogsväganslaget

Enskilda personer och sterbhus hänföres till endera av kategorierna A och B. Under kategori A sorterar den, som äger fastighet eller fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde av högst omkring 100 000 kronor. Öv- riga enskilda personer och sterbhus hänföres till kategori B. Fördelnings— grunden kan jämkas med hänsyn till särskilda omständigheter i ägarens ekonomiska förhållanden. Grupp C omfattar juridiska personer såsom kom— muner, bolag och allmänningar m. fl.

Synpunkter på bidragens tillämpning

Skogsförbättringsanslaget. Syftet med skogsförbättringsanslaget är främst att stimulera till återväxtarbeten på sådana marker där skogsvårdslagen inte stadgar reproduktionsplikt, nämligen på byggen som i kustlandet upp- tagits före år 1925 och i lappmarken före år 1934. Därutöver kan bidrag beviljas även för kulturåtgärder på gamla åkrar eller betesmarker.

Den praktiska innebörden härav är att huvuddelen av anslaget kommit att reserveras för reproduktionsåtgärder på av ålder kal mark eller skräp- skogar, på vilka huvudavverkningen ägt rum före de nämnda tidpunk- terna. I Tornedalen har emellertid huvuddelen av alla byggen och skräp- skogar tillkommit under 1930-talet. Rotvärdet — och därmed även skogs— ägarnas möjligheter att finansiera dyrbara återväxtarbeten — var då ringa eller obefintligt.

På grund av den olämpliga beståndsbehandling, för vilken marker av denna typ utsatts, blir föryngringsarbetet ofta orimligt dyrbart. Detta var

• Sida 77
•  Original

också motivet för det numera indragna s. k. prisutjämningsanslaget, som stod till förfogande under åren 1949—58 och utgick av särskilda fondme- del. Med hjälp av detta anslag kunde bidrag beviljas för återväxtåtgär- der, som inte fyllde kvalifikationsvillkoren för skogsförbättringsanslaget och som annars skulle bli oskäligt betungande. Tidsmässigt avsågs här- med hyggen som upptagits under åren 1925—1940. Prisutjämningsansla— get utgjorde sålunda ett komplement till skogsförbättringsanslaget och var som sådant synnerligen effektivt.

Skogsvägsanslaget. På grund av knappheten på medel har bidragsgiv- ningen begränsats till byggnad av permanenta skogsbilvägar. Vid den prak— tiska tillämpningen har prioritet givits ät stora vägföretag med många del— ägare. I och för sig angelägna, men mindre omfattande projekt med färre eller enstaka delägare har sålunda t. v. måst komma i efterhand ur bidrags- synpunkt.

Norrländska skogsproduktionsanslaget. Såsom framhållits inledningsvis, har de enskilda skogarna i Tornedalen en ytterst bristfällig arrondering. [ vissa fall har ägosplittringen gått så långt att skogsbruk i modern be- märkelse överhuvud taget inte kan bedrivas. Det är därför av utomordent- lig vikt att genom lämpligt utformade statsbidrag söka stimulera till sam— arbete mellan olika skogsägare. Det norrländska skogsproduktionsanslaget verkar i viss män i denna riktning. Bidrag från detta anslag utgår till skogs- ägare inom ett större område — skogsvårdsområde — vilka förbundit sig att inom en begränsad tid utföra de åtgärder, som upptagits i en särskild skogsvårdsplan.

De beviljade beloppen har emellertid successivt minskat. Produktions- anslagets huvudsyfte — att stimulera till bildande av skogsvårdsområ- den — har därför inte kunnat realiseras i avsedd utsträckning. Den 28 maj 1959 meddelades dessutom inskränkning i den författningsenliga bi- dragsgivningen. Detta har i realiteten medfört att bildandet av ytterligare skogsvårdsområden upphört.

Förslag till ändrade bidragsformer Hittills tillämpade bidragsbestämmelser och medelstilldelning har inte för- mått ge önskvärd effekt, när det gällt att inhämta den rådande eftersläp- ningen ifråga om skogsvård och vägbyggnad i Tornedalen. Ställda i rela— tion till omfattningen av det tidigare berörda framtida skogsvårds— och vägbyggnadsprogrammet för Tornedalen, ter sig de nuvarande möjlighe- terna att genom bidrag stimulera till krafttag i återuppbyggnadsarbetet ännu otillräckligare. För att detta program skall kunna genomföras inom rimlig tid, erfordras en avsevärd utökning av nuvarande ram för medels- tilldelningen samt dessutom vissa kompletteringar och ändringar av de kvalifikationsbestämmelser, som hittills tillämpats. Därmed aktualiseras följande åtgärder.

• Sida 78
•  Original

Uppräkning av tillämpade anslagsramar. Den medelstilldelning som f. 11. står till förfogande, medger som nämnts inte ens att nuvarande restriktiva bidragsgivning tillämpas i tillnärmelsevis önskvärd utsträckning. En första— handsåtgärd för att med kraft få igång det skogliga återuppbyggnadsarbetet i Tornedalen synes därför vara att uppräkna anslagsramarna för respek- tive skogsförbättringsanslaget och skogsväganslaget på sådant sätt att bi— dragsgivning inom utredningsområdet under den närmaste tioårsperioden kan ske med författningsenliga procentsatser. Beträffande norrländska skogsproduktionsanslaget torde det därutöver vara nödvändigt att återgå till de normer, som gällde före den 28 maj 1959, då inskränkning med- delades i den författningsenliga bidragsgivningen.

Utvidgning av norrländska skogsproduktionsanslagets tillämpningsom- råde. Enligt tillämpningsföreskrifterna för produktionsanslaget har detta hittills huvudsakligen tagits i anspråk inom Norrbottens lappmark, d. v. s. vad Tornedalen beträffar, praktiskt taget endast inom Karesuando kom- mun. Det är emellertid i hög grad angeläget att produktionsanslagets till- lämpningsområde utsträckes till att omfatta även de nordligaste delarna av Tornedalens kustland, som rent skogligt är fullt jämförbart med när- belägna delar inom Norrbottens lappmark. Enligt länsstyrelsens mening saknas anledning att på sätt som hittills skett ställa de nordligaste kom- munerna utom produktionsanslagets tillämpningsområde enbart därför att de rent administrativt räknas till kustlandet.

Länsstyrelsen föreslår därför att samma regler som beträffande det norr- ländska skogsproduktionsanslaget hittills tillämpats för skogar inom lapp- marken, i framtiden får tillämpas även inom Junosuando, Pajala, Tärendö och Korpilombolo kommuner. I konsekvens härmed bör planläggning av nya skogsvårdsområden med bidrag från produktionsanslaget kunna ske såväl inom Junosuando, Pajala, Tärendö och Korpilombolo som inom Ka- resuando kommuner. Till den härav — jämte uppräkningen i övrigt — föran- ledda kostnadsökningen återkommer länsstyrelsen.

Skogsanslag för Tornedalen. Den föreslagna uppräkningen av medelstill— delningen inom ramen för gällande bidragsbestämmelser skulle givetvis i och för sig få gynnsam effekt på det skogliga återuppbyggnadsarbetet i Torne- dalen. I själva verket skulle dock en sådan utvidgning av medelstilldel- ningen endast göra det möjligt att även i praktiken lämna de bidrag som toretiskt skall kunna utgå enligt gällande författningar. Under hänvisning till de motiv, som anförts inledningsvis, måste en på detta sätt begränsad ökning av den totala bidragssumman anses otillräcklig. Bl. a. inkluderar denna endast författningsenliga grundbelopp; däremot inte de tilläggsbe— lopp som i tablån på sid. 76 upptagits inom parentes. Inte heller ingår den kostnadsökning, som skulle uppstå på grund av den föreslagna utvidg- ningen av det norrländska produktionsanslagets tillämpningsområde.

Med tanke på svårigheten att med tillämpning av gällande bidragsbe-

• Sida 79
•  Original

stämmelser få skogsägarna att utföra effektiva föryngringsåtgärder på byggen upptagna från och med 1925 — på vilka reproduktionsåtgärder f. n. inte är bidragsberättigade — synes det vidare nödvändigt att för Tor- nedalen temporärt återuppliva det år 1958 avskaffade s. k. prisutjäm- ningsanslagets bidragsnormer. Detta avsåg som nämnts återväxtåtgärder på hyggen upptagna mellan 1925 och 1940 och utgick för kategori A med 50 och för kategorierna B och C med 25 % av den beräknade kostnaden.

Den kraftinsats i det skogliga återuppbyggnadsarbete som här avses fordrar självfallet medverkan av alla skogsägare och kan sålunda inte få inskränka sig till de av olika anledningar lättast påverkbara. Erfaren- hetsmässigt kan detta mål inte uppnås utan viss förhöjning av de maxi- mala bidragsprocenter, som f. n. stipuleras. Särskilt gäller detta ifråga om återväxtåtgärder samt beträffande vägbyggnadsföretag med flera del- ägare. Länsstyrelsen vill därför förorda att den nuvarande maximala bi- dragsprocenten under den aktuella tioårsperioden beträffande skogsför- bättringsanslaget höjes med 10 och beträffande skogsväganslaget med 15 % av den beräknade kostnaden.

Av anslagstekniska skäl synes det lämpligt att sammanföra samtliga föreslagna, för Tornedalen speciella, och till en tioårsperiod avgränsade, nya eller kompletterande bidragsformer till ett särskilt skogsanslag för Tornedalen.

Enligt beräkningar, som utförts av Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, skulle kostnaderna för detta komma att uppgå till 1 milj. kronor per år under den aktuella tioårsperioden, eller totalt 10 milj. kronor. Härtill kommer för samma period planläggningskostnader med 0,1 milj. kronor per år, eller 1,0 milj. kronor totalt.

Minskning av länsskogvaktareområdena

I sitt betänkande (SOU: 1958: 30) uttalar 1955 års skogsvårdsutredning att man bör sträva efter en omfattande självverksamhet bland landets skogsägare. Samtidigt konstaterar dock utredningen att skogsägarna ännu inte är mogna för den önskade självverksamheten.

Uttalandet avser hela landet men har speciell giltighet för Tornedalens vidkommande. Skogligt sett befinner sig detta område alltjämt i ett ti- digare utvecklingsskede än övriga delar av Sverige. Skogsägarna i Torne- dalen är därför i relativt sett större behov av sakkunnig rådgivning än inom sådana områden, där den skogliga utvecklingen hunnit längre.

Enbart en utvidgning av anslagskvoterna för bidrag i olika former är sålunda inte tillräcklig för att åstadkomma den önskvärda självverksam- heten. Därutöver fordras en sådan minskning av länsskogvaktareområ- dena, att länsskogvaktarna får möjlighet att i större utsträckning än hit- tills engagera sig personligen i rådgivnings— och konsultationsverksamhet.

• Sida 80
•  Original

De enskilda skogarna i Tornedalen är f. n. uppdelade på 7 länsskog- vaktareområden. Härtill kommer Karesuando kommun, som sorterar un- der en av länsskogvaktarna inom Kiruna. Såsom framgår av nedanstående tablå är arealen bondeskog per länsskogvaktareområde betydligt större i Tornedalen än i övriga Norrbotten resp. i Västerbotten; detta trots att behovet av återväxtåtgärder är relativt sett avsevärt större än inom jäm— förelseområdena, trots att skogsägarna behöver mera personlig vägledning än inom trakter där den skogliga utvecklingen hunnit längre och trots att vägtätheten är lägre än inom övriga delar av landet:

Areal bonde- skog per läns—

skogvaktare- område

Område

Västerbottens län .......................... 36 053 Norrbottens län utom Tornedalen ............ 39 770 Tornedalen ............................... 53 598

Mot bakgrunden av dessa siffror och de allmänna motiv som åbero- pats inledningsvis, vill länsstyrelsen förorda att ytterligare tre länsskog- vaktareområden snarast inrättas i Tornedalen. I den mån så sker, bör det bli möjligt för länsskogvaktarna att i avsevärt större utsträckning än som varit fallet hittills, lämna skogsägarna direkt och personlig handled- ning med skogsvård, vägbyggnad och andra angelägna led i återuppbygg- nadsarbetet, liksom att intensifiera den skogliga upplysningsverksamheten i allmänhet.

Kostnaden för nyanställning av 3 länsskogvaktare (lg 13) utgör _ brutto _ ca 66 000 kronor per är inklusive traktaments- och resekostnader. Den föreslagna minskningen av länsskogvaktareområdena skulle emellertid komma att medföra ett minskat behov av lägre skoglig personal, närmast inom förmanskategorien. Den faktiska kostnadsökningen för en omorga— nisation av detta slag kan därför väntas komma att stanna vid storleks- ordningen 50 000 kronor per år eller 0,5 miljoner under den aktuella tio— årsperioden.

Åtgärder i syfte att uppnå ökad samverkan mellan skogsägarna

Av skäl som framhållits tidigare, är behovet av samverkan mellan skogs- ägarna speciellt framträdande i Tornedalen. En sådan samverkan _— vil- ken främst bör syfta till att motverka den långt gångna ägosplittringens nackdelar — kan givetvis inte påtvingas markägarna utan måste vila på frivillighetens grund. Den tidigare föreslagna utvidgningen av det norr- ländska skogsproduktionsanslagets ram och tillämpningsområde skulle otvivelaktigt komma att verka i hög grad stimulerande på nybildningen av skogsvårdsområden och därmed även på samarbetet mellan skogs-

• Sida 81
•  Original

ägarna överhuvudtaget. Parallellt härmed är det emellertid i hög grad angeläget att få till stånd intensifierad propaganda för samverkan över ägogränserna med avseende på bl. a. samtidigt utförda stämplingar, av- verknings— och skogsvårdsarbeten etc. inom topografiskt avgränsade driv- ningsområden.

Denna upplysningsverksamhet sker lämpligen byavis vid sammankoms— ter, som anordnas och ledes av skogsvärdsstyrelsens tjänstemän.

Utvidgad skoglig undervisning

Storskogsbrukets dominans _— 61 % av den sammanlagda skogsmarks- arealen — avspeglar sig beträffande länet i dess helhet i den skogliga un— dervisningen, som till stor del fått formen av skogsarbetarutbildning. Tor- nedalen intar däremot även ägomässigt en särställning inom länet, såtill- vida som nära hälften av den sammanlagda skogsmarksarealen ligger i bondehand; något som dock inte hittills i önskvärd utsträckning kunnat beaktas vid uppläggningen av skogsundervisningen inom området. En änd- ring härvidlag är önskvärd och bör närmast inriktas på småskogsägarnas speciella behov av skoglig vidareutbildning utöver fastställda grundutbild- ningskurser.

Länsstyrelsen vill därför förorda att vid Tärendö skogsbruksskola årli- gen anordnas två enmånaders vidareutbildningskurser samt därutöver ett antal korta ambulerande Specialkurser i bl. a. skogsvård samt driftseko- nomi för småbrukare.

Kostnaden för en sådan kursverksamhet — vilken inte bestrides inom ramen för nuvarande anslag _, beräknas komma att uppgå till 50 000 kro- nor per år eller 0,5 milj. kronor för den aktuella tioårsperioden.

Sterbhusproblemet

Av Tornedalens skogsfastigheter utgöres f. n. närmare en tredjedel av döds- bon. Delägarna är ofta spridda över hela landet och kan t. o. ni. ha emigre— rat. I regel finns ingen särskild person utsedd att föra sterbhusets talan. Samtycke måste därför inhämtas från samtliga delägare, innan det är möj— ligt att effektuera någon av Skogsvårdsstyrelsen föreslagen åtgärd.

Att det under sådana förhållanden är svårt eller omöjligt att åtminstone på kort sikt få till stånd ett progressivt skogsbruk på den mycket stora areal, som sterbhusen tillsammans omfattar, ligger i öppen dag. Det är å andra sidan uppenbart att det såväl ur det allmännas som ur den enskil— des synpunkt skulle vara mycket vunnet om Skogsvårdsstyrelsen — i de fall det visat sig helt omöjligt att få kontakt med eller besked från sterb- husdelägarna _ kunde få behörighet att stämpla och sälja skog på sterb- husets mark för att sedan använda inkomsten härav till lagligen påvilande skogsvårdsåtgärder.

• Sida 82
•  Original

Med hänsyn till den ekonomiska betydelsen av att sterbhusproblemet lö- ses, förordar länsstyrelsen, att frågan snarast utredes i särskild ordning.

Totalt erforderlig anslagsökning De anslagsökningar som föreslagits och motiverats i det föregående uppgår sammanfattningsvis till följande belopp:

Milj. kronor Anslagspost Per är Per 10 år

Uppräkning av skogsförbättringsanslaget . . . . 0,15 1,5 Uppräkning av skogsväganslaget ............ 0,20 2,0

Uppräkning och utvidgning av skogsproduk— tionsanslaget ........................... 0,90 9,0 Skogsanslag för Tornedalen ................ 1,00 10,0 Planläggningskostnader m. m. .............. 0,10 1,0 Minskning av länsskogvaktareomrädena ..... 0,05 0,5 Utvidgad skoglig undervisning .............. 0,05 0,5 Summa 2,45 24,5

Den årliga kostnadsökningen utgör som synes inte fullt 2,5 eller —— för hela perioden —— 25 milj. kronor. Jämfört med de anslag som f. n. står till förfogande kan detta belopp förefalla betydande. Inte desto mindre måste det anses ringa i förhållande till vad som på lång sikt kan vinnas genom att med en engångsinsats av denna omfattning åstadkomma i egentlig mening progressiva driftsformer inom det enskilda skogsbruket i Torne- dalen.

Åtgärder för att öka avsättningen Allmänna synpunkter

De förslag som framlagts i det föregående syftar gemensamt till att genom ett kraftigt intensifierat föryngrings- och skogsvårdsarbete möjliggöra en väsentlig ökning av nuvarande avverkningsuttag. Men eftersom skogsbru- ket är en ekonomisk hantering, vars intensitet på längre sikt bestämmes av dess lönsamhet, kan och får avverkning och skogsvård inte bli ett sj älv— ändamål.

Parallellt med utbyggnaden av skogsvägnätet och intensifieringen av skogsvårdsarbetet måste vidtagas åtgärder, som syftar till att skapa ökad avsättning till priser, som ger skogsägaren skälig ersättning för sina in— satser. Detta kräver att skogsindustrins råvaruanspråk stegras i minst samma takt som de årliga avverkningsuttagen. I annat fall kommer skogs- bruksprogrammet att bromsas upp, eller mer eller mindre förbli en plan på papperet. Omvänt gäller, att ökad efterfrågan kan väntas komma att medföra vidgade avsättningszoner och ökad lönsamhet hos skogsbruket överhuvudtaget. Erfarenhetsmässigt resulterar detta i successivt stigande

• Sida 83
•  Original

Virkesuttag och intensifierade föryngringsåtgärder på de årliga slutavverk- ningsarealerna.

Inom vissa gränser kan man sålunda utgå från att stigande efterfrå- gan i sig själv skapar stigande tillgång. l särskilt hög grad gäller detta lövskogs- och klenvirkestillgångarna. Beträffande dessa sortiment är mar— ginalen mellan önskvärd och nuvarande avverkning så vid, att den i och för sig skulle medge mycket betydande utbudsökningar.

I förhållande till den norrländska lövmassaindustriens nuvarande loka- lisering är Tornedalens lövvirkestillgångar perifert belägna. Främst på grund av de höga transportkostnader, som belastar detta sortiment, har nämnvärd efterfrågan förekommit endast under det tidiga 1950—talets ut- präglade högkonjunktur.

Under de senare årens konjunkturnedgång har däremot avsättnings- möjligheterna för lövmassaved varit i det närmaste obefintliga, om man undantar virke från skogar inom korta biltransportavstånd från flott— läggningsplatser vid kusten eller från järnväg.

Den föreslagna utbyggnaden av skogsvägnätet i Tornedalen skulle vis- serligen genom minskning av terrängtransportavstånden och höjning av de lastbegränsande axeltrycken väsentligt förbättra avsättningsläget för lövskogstillgångarna i Tornedalen och därigenom bidra att minska noll- zonerna. En sådan utbyggnad skulle dock inte kunna eliminera den kost- nadskrävande vidaretransporten till utom länet belägna förädlingscentra, och följaktligen inte heller kunna verka annat än dämpande på den starka konjunkturkänslighet, som hittills varit typisk för Tornedalen.

Av naturliga skäl slår en konjunkturnedgång snabbast igenom i form av inställda råvaruköp inom områden, belägna på långt avstånd från för- ädlingsorten, för att sedan först småningom nå ner till fångstområdets centrum. När konjunkturvågen åter vänder, upprepas förloppet, men då i omvänd riktning, d. v. s. från centrum och utåt. I det industriella vir- kesfångstområdets periferi blir därför konj unktursvackorua förstärkta och förlängda, medan motsatsen blir fallet med konjunktur-topparna. Vad detta innebär ur arbetsmarknadssynpunkt torde vara överflödigt att kom- mentera.

Här skall därför endast tilläggas att lövvirkesprisernas konjunkturbe- roende ingalunda är något för Tornedalen exklusivt problem, även om nackdelarna av naturliga skäl gör sig starkast gällande där. I princip lik— nande avsättningssvårigheter förekommer inom hela länet. Frågan om Skogsindustriell expansion i syfte att skapa någorlunda jämn avsättning för lövvirke kan därför inte begränsas enbart till Tornedalen, utan måste utsträckas att omfatta länet i dess helhet. Med denna utgångspunkt blir uppgiften närmast att undersöka Vilket minimiutrymme som med avseende på råvarutillgången står till förfogande för utbyggnad av den norrbott— niska lövförädlingsindustrin.

• Sida 84
•  Original

Råvarumarginalen Enligt bilagda »Utredning angående förrådet av lövskog i Norrbotten jämte beräkning av möjliga avverkningskvantiteter» (bil. 5) utgör den önsk— värda bruttoärsavverkningen av lövvirke inom hela länet 1,71 milj. mask, varav björk 1,51 milj. m3sk. Denna på biologiska och skogsvårdsmässiga grunder beräknade kvantitet är emellertid inte i sin helhet ekonomiskt avsättningsbar. Avdrag måste göras för klenved, d. v. s. virke från träd med en brösthöjdsdiameter understigande 10 cm samt för virke i trans- portekonomiskt oåtkomliga lägen. Metodiken för denna senare nedjuste- ring framgår av bil. 6. »Beräkning av lägesavdrag för lövvirke».

Efter läges- och dimensionsjusteringen återstår en industriellt avsätt- ningsbar lövgagnvirkeskvantitet av inte fullt 0,9 milj. m3sk. Förbruk- ningen inom länet av lövgagnvirke under den närmaste tioårsperioden bc— räknas komma att utgöra drygt 0,1 milj. m3sk, inklusive den ökning i rå- varubehovet av lövmassa som sammanhänger med pågående utbyggnad av länets fiberindustrier. Kvar står därmed ett industriellt expansionsut— rymme av storleksordningen 0,8 milj. mask. Såsom tidigare angivits fal— ler härav ca 0,2 milj. n13sk på Tornedalen.

Det bör understrykas att den anförda beräkningen såtillvida är approxi- mativ, som den med avseende på lägesreduktionen utgår från ett anta- get medelråvarupris av 22 kr/m3t1, vilket motsvarar ett ekonomiskt maxi- malt biltransportavstånd av ca 140 km, räknat från kusten. För att und- vika överdrivna värden i beräkningsresultatet har vidare nuvarande ut- byggnadsläge för vägnätet lagts till grund för kalkylen, som även utgår från gällande fraktbidragssystem för biltransport.

Såsom fralnhålles i bil. 6 skulle redan en obetydlig tyngdpunktsförskjut- ning uppåt i fraktbidragssystemet komma att öka den lönsamma biltrans— porträjongen. Likaså skulle den föreslagna utbyggnaden av skogsvägnätet i väsentlig grad komma att sänka transportkostnaden för lövvirket och därmed minska det nuvarande lägesavdraget. Först som sist är dock rå- varupriset avgörande för storleken av den virkeskvantitet, som inom brutto- årsavverkningens ram står till förfogande för industriell expansion. Exem- pelvis skulle en på grund av ökad efterfrågan åstadkommen höjning av råvarupriset från kalkylens 22 lir/mat till ca 30 kr/n13t komma att göra praktiskt taget alla länets lövskogstillgångar avsättningsbara. I själva ver— ket har sådana priser periodvis betalats tidigare. Detta var bl. a. fallet un— der det extrema högkonjunkturåret 1951, då lövvirkestransporter med last— bil förekom på distanser uppåt 30 a 40 mil.

Exemplet visar, att stigande efterfrågan inom vissa gränser automatiskt skapar stigande tillgång. Det bör även kunna berättiga till slutsatsen att rå- varupriset på lövvirke i framtiden bör kunna närma sig barrmassavedens, under förutsättning av fortsatt Skogsindustriell expansion på lövvirkesbasis.

1 Kubikmeter travat mått

• Sida 85
•  Original

De uppgifter om den avsättningsbara lövgagnvirkeskvantiteten, som an— givits i det föregående, bör därför betraktas endast som minimivärden på de lövvirkesöverskott som i dag står till förfogande för Skogsindustriell expansion inom länet.

Förslår då de beräknade minimikvantiteterna råvara för att täcka års— förbrukningen hos en ekonomiskt, d. v. s. med hänsyn till kapitalkostna— derna lämpligt dimensionerad lövförädlingsindustri?

Svaret på den frågan beror uppenbarligen av vilken eller vilka produkter som bör komma ifråga. Att utan stöd av en ingående ekonomisk—teknisk undersökning ta ställning till produktvalet, är självfallet ytterst vanskligt. Länsstyrelsen skall därför inskränka sig till en summarisk översikt av de tillverkningsmetoder som på teknikens nuvarande ståndpunkt kan anses aktuella. Denna översikt skall sedan få bilda underlaget för en granskning av det industriella expansionsutrymmet.

Kemisk eller halvkemisk tillverkning?

Inom lövfiberindustrien förekommer två principiellt skilda förädlings- metoder: helkemiska och halvkemiska. Den tekniska skillnaden ligger främst i ligninbehandlingen. Vid den helkemiska tillverkningsmetoden av- lägsnas ligninet i det närmaste helt; vid den halvkemiska endast delvis. Processen lämnar såsom slutresultat lövmassa, som efter blekning lämpar sig väl för framställning av tidningspapper och finpapper. Blekningen är emellertid dyrbar och drar dessutom med sig stora problem ifråga om av— loppsvattnet, som åsamkar stora skador på bl. a. fisket. På grund av den relativt långt drivna förädlingsprocessen har vidare den kemiskt arbetande lövfiberindustrin höga kapitalkostnader och högt åtgångstal, d. v. s. stort råvarubehov per producerat ton. Den färdiga produkten är å andra sidan förhållandevis väl betald och torde även kunna finna godtagbar avsättning.

Den halvkemiska lövmassaindustrin har avsevärt lägre kapitalkostna- der än den helkemiska och arbetar med ungefär hälften av dennas åtgångs- tal. Produkten är å andra sidan så prisbillig att vidaretransport i obehand— lat skick är transportekonomiskt olämplig. Halvkemisk fiberproduktion av lövvirke fordrar därför i regel vidareförädling på platsen.

Man kan därvid antingen tänka sig fortsatt förädling genom kraftig blekning eller tillverkning av s. k. korrugeringspapper, d. v. 5. det vågfor- miga mellanskiktet i wellpapp. Blekning av halvkemisk massa skapar — liksom all annan blekning — allvarliga avloppsproblem; problem som ytter— ligare förvärras av att den halvkemiska metoden i sig själv omöjliggör eko- nomisk återvinning av den starkt utspädda avfallslut, som erhålles redan före eventuell blekning av halvfabrikatet.

Korrugeringspapperet synes vara en ur teknisk synpunkt speciellt lämp— lig slutprodukt vid halvkemiskt utnyttjande av norrbottensbjörken. Råva- ran lämpar sig även kvalitetsmässigt väl för denna tillverkningsform; ge-

• Sida 86
•  Original

nom forskning har ovedersägligen ådagalagts att björk, och då även norr— bottensbjörken, är användbar för framställning av halvkemiskt korruge— ringspapper med kvalitet i full paritet med högsta internationella krav på

produkten. Korrugeringspapperet är å andra sidan _— liksom halvkemiska lövfiber- produkter överhuvudtaget —— så prisbilligt att tillverkning av detta sorti—

ment anses bli lönande endast vid fabriker med mycket hög produktions- kapacitet. Vinsten synes i själva verket huvudsakligen ligga i den margi- nalkvantitet som inte behöver bära några kapitalkostnader, eller i varje fall obetydliga sådana.

I Finland har man nyligen beslutat bygga två fabriker för tillverkning av korrugeringspapper av björk enligt ett förfarande som garanterar högsta kvalitet. Fabrikerna kommer att få en årskapacitet av ca 100 000 ton var- dera. Finland har sålunda ett betydande försteg i konkurrenshänseende. Det kan därför icke utan noggrannare utredning bedömas, huruvida en ny svensk fabrik av samma storleksordning skulle finna tillfredsställande avsättning för en så relativt lågt betald produkt som korrugeringspappe— ret utgör; detta i all synnerhet som ytterligare kapacitet kan komma att byggas upp även på andra håll utomlands, innan den svenska fabriken står färdig.

Räcker råvaran? Enligt tillgängliga uppgifter utgör åtgångstalet vid helkemisk produk— tion av norrländsk lövmassaved från Norrbotten genomsnittligt ca 8 m3sk per ton massa, medan motsvarande tal vid halvkemisk produktion stan— nar vid hälften, eller ca 4 mask per massaton.

När dessa åtgångstal tillämpas på de tidigare angivna råvaruöverskotten erhålles följande industriella expansionsutrymme:

Beräknat Motsvarar i årston vid lövvirkes— Område överskott helkemisk halvkemisk milj. mask produktion produktion Tornedalen .......... 0,2 25 000 50 000 Länet ............... 0,8 100 000 200 000

Att ange något allmängiltigt värde på storleken av en ekonomiskt opti— mal massafabrik är inte möjligt, eftersom detta givetvis varierar från fall till fall. Utvecklingen har emellertid under senare år gått mot allt större produktionsenheter. Det torde därför vara berättigat att utgå från att i varje fall anläggningar med en kapacitet understigande ca 70 000 årston normalt inte bör komma ifråga för nyanläggning. Den f. n. avsättningsbara lövgagnvirkeskvantiteten från Tornedalen skulle med andra ord inte ensam

• Sida 87
•  Original

kunna bilda underlag för en ekonomiskt bärkraftig lövmassaindustri, vare sig denna lägges på halv- eller helkemisk bas. Vad här sagts gäller i första hand en självständig anläggning. Situationen kan förbättras, om den halv- kemiska fabriken anslutes till en sulfatfabrik.

Det totala råvaruöverskottet torde däremot få anses mer än tillräckligt för en med avseende på storleksordningen ekonomiskt motiverad hel— eller halvkemisk förädlingsindustri för lövvirke, i det senare fallet t. 0. in. utan att inkräkta på utomlänsindustriernas råvaruanskaffning i Norr- botten.

Var bör en eventuell fabrik placeras?

Av kostnadsskäl bör en nyanläggning om möjligt byggas såsom anslut- ningsverk till en existerande massaindustri. Den bör vidare med tanke på avfallsluten placeras vid kusten, varigenom skadeverkningar på älvfisket undvikes. Den bör även ha tillgång till järnväg. Den bör slutligen ligga inom rimligt transportavständ från huvuddelen av länets lövskogstill— gångar.

Samtliga dessa villkor uppfylles om den diskuterade fabriken placeras i anslutning till AB Statens Skogsindustriers sulfatfabrik i Karlsborg. Denna anläggning är redan förut dimensionerad med tanke på framtida utbygg- nad och förfogar bl. a. över ett blekeri med större kapacitet än den som f. n. utnyttjas. Härtill kommer, att transportkostnaderna för den färdiga produkten skulle komma att nedbringas avsevärt, tack vare fabrikens pla- cering i anslutning till befintlig hamn.

Utbyggnad av Karlsborgsverken

I skrivelse den 14 april 1958 hemställde länsstyrelsen att Kungl. Maj:t måtte genom särskilda sakkunniga låta undersöka betingelserna för att på ett ändamålsenligt sätt industriellt utnyttja det virkesöverskott, som på- visats inom länet. Bakom framställningen låg de resultat som framkom- mit genom kommerskollegiets tidigare nämnda virkesbalans för Norrbotten. Efter remissbehandling av länsstyrelsens skrivelse uppdrog handelsmi- nistern den 28 november 1958 åt AB Statens Skogsindustrier att utarbeta och inkomma med förslag rörande utbyggnaden av skogsindustrien i Norr— bottens län samt rörande sättet för finansiering av utbyggnaden. Bolaget hade dessförinnan genom skrivelse den 19 juni 1958 förklarat att det varit medvetet om möjligheten till ökad avverkning i Norrbotten och att det över— vägde olika industriprojekt för att tillvarataga virkesöverskottet. I skri— velse den 10 september 1958 återkom bolaget till frågan och förklarade att det ansåg den av länsstyrelsen föreslagna utredningen icke erforderlig. Som motiv härför hänvisade bolaget till vissa utbyggnadsplaner för de befintliga anläggningarna i Piteå och Karlsborg samt förklarade sig villigt

• Sida 88
•  Original

att engagera sig för dessa utbyggnadsprojekt, under förutsättning att finan— sieringsfrågan klarlades genom Kungl. Maj:ts medverkan. Bolaget under— strök att det ansåg en utbyggnad, koncentrering och integrering av dess industrier i Norrbotten vara av stort intresse såväl för länet som för före- taget, och framhöll att länets arbetsförsörjning härigenom i längden borde gagnas på bättre sätt än genom utbyggnad av skogsindustrien i mindre enheter.

Den utbyggnad som bolaget åsyftar i sin skrivelse är dels en till Löv— holmens bruk i Piteå förlagd fabrik för tillverkning av s. k. kraftliners — d. v. s. ytterskikten i wellpapp _ vilken fabrik som bekant är under uppförande; dels en utbyggnad av den nuvarande sulfatfabriken vid Karls- borgs bruk samt av därvarande pappersbruk. Detta projekt avser en ytter- ligare utbyggnad av kapaciteten med cirka 60 000 årston sulfatcellulosa, som skulle direkt vidareförädlas till papper. Under hänvisning till att en utvidgning av Norrbottens Skogsindustri främst bör ta sikte på ökat ut- nyttjande för cellulosaproduktion av massaved, främst tall och björk, för- klarade bolaget även att det undersöker förutsättningarna för ytterligare kompletteringar av anläggningarna i Karlsborg.

I 1959 års statsverksproposition förordade handelsministern utbyggnad av AB Statens Skogsindustriers anläggningar i Piteå och uttalade samti- digt följande:

»I anslutning härtill vill jag framhålla att jag inte anser bolagets utveckling i Norrbotten avslutad i och med att anläggningen vid Piteå färdigställes. Fastmera vågar jag hysa förhoppningen att det framdeles skall visa sig möjligt att aktuali— sera frågan om ytterligare utbyggnad, varvid självfallet även en utvidgning av produktionen vid Karlsborg bör kunna övervägas.»

Såsom framgår av den här refererade skrivelsen, föreligger vissa mer eller mindre färdiga projekt till utbyggnad av AB Statens Skogsindustriers anläggningar i Karlsborg. Under hänvisning till vad ovan anförts om nöd- vändigheten av att genom stegrad efterfrågan skapa avsättning för det till- gängliga råvaruöverskottet, öka sysselsättningen, förbättra skogsbrukets lönsamhet och dämpa dess nuvarande starka konj unkturberoende vill läns- styrelsen kraftigt understryka betydelsen av fortsatt utbyggnad av AB Sta— tens Skogsindustriers anläggningar i Karlsborg.

Tillvaratagaude av klenvirke för framställning av flisbränsle

Intensifieringen av skogsvårdsarbetet —— vilken bl. a. medför en avsevärd ökning av röjnings- och gallringsarealerna —— aktualiserar frågan om åt— gärder för att skapa ökad avsättning för klenvirke.

Landstingets näringskommitté utförde under 1959 en undersökning i syfte att klarlägga förutsättningarna för användning av flisbränsle. Utredningen, som framlades i juni 1959, omfattar en ingående redogörelse för flisproble-

• Sida 89
•  Original

met sett ur inte bara teknisk utan även ekonomisk och skogsvårdsmässig synvinkel.

Bland de konkreta åtgärder, som utredningen förordat och som direkt eller indirekt berör Tornedalen, skall här endast framhållas, att utredning— en föreslår landstinget att installera fliseldning vid dess inrättningar i Pa— jala, Överkalix och Övertorneå, där den beräknade sammanlagda årliga förbrukningen beräknas komma att utgöra i runt tal 12 000 1113 bränsleflis. Vidare föreslås att särskilt de övre tornedalskommunerna var för sig be- slutar undersökning av förutsättningarna för övergång till fliseldning i skolor och andra kommunala inrättningar.

Vid skogsbruksskolan i Tärendö pågår installation av en flisbränslean- läggning, som tas i bruk under hösten 1960. För att stimulera intresset för fliseldning torde därutöver — speciellt med tanke på bondeskogsbru- ket —— erfordras ett antal demonstrationsanläggningar, avsedda för en- familjshus och kompletterade med en flishugg per grupp om 6 försöks— aggregat; förslagsvis förlagda till 5 tornedalsbyar med en demonstrations— grupp i varje.

Kostnaderna för en demonstrationsverksamhet av detta slag har av länets skogsvårdsstyrelse beräknats komma att uppgå till 10 000 kronor per by eller totalt för fem byar 50000 kronor. Förslagsvis skulle av allmänna medel härav tillskjutas 50 %, medan resterande kostnad förutsättes komma att bestridas av respektive husägare.

En mera allmän övergång till eldning med flisbränsle skulle otvivel- aktigt verksamt bidraga att skapa avsättning för klenvirke från röjningar och gallringar och därmed medverka till att öka småskogsägarnas intresse för rationell ungskogsvård. Den skulle därjämte öka antalet arbetstillfäl- len och i viss mån verka säsongsutjämnande. Måhända skulle de före- slagna demonstrationsanläggningarna även kunna bilda embryot till en ny form av hemmaindustri i Tornedalen; något som mot bakgrunden av det prekära försörjningsläget inom området synes väl värt att uppmuntra. Länsstyrelsen föreslår därför att Skogsvårdsstyrelsen erhåller medel för att i försökssyfte och för i styrelsens regi bedriven demonstrationsverksam- het lämna engångsbidrag med sammanlagt högst 25 000 kronor till anskaff- ning av vissa anläggningar för fliseldning.

Sysselsättning

Såsom framgår av tabellen på sid. 64 har medelårsavverkningen i Torne- dalen under perioden 1956/57—1958/59 sammanlagt uppgått till ca 840 000 isk barr- och lövvirke. Under förutsättning att de åtgärder genomföres, som berörts i det föregående, skulle det enligt samma tabell vara möjligt att öka medeluttaget under den närmaste tioårsperioden med drygt 200 000 1n3sk till totalt 1 060 000 m3sk per år.

• Sida 90
•  Original

Med hänsyn tagen enbart till avverkningarna skulle den totala arbets- volymen under angivna förutsättningar komma att öka med 26 %. Härtill skall sedan läggas dagsverksåtgången för skogsvårdsarbetet, samt den sys— selsättningsökning som den förutsatta utbyggnaden av det permanenta skogsvägnätet skulle medföra.

Under den närmaste tioårsperioden har man emellertid i Tornedalen — liksom på andra håll _ att motse betydande rationalisering av skogs— bruket med en minskning av arbetskraftbehovet per producerad enhet som ofrånkomlig följd.

Kommer då denna minskning att i förhållande till nuläget resultera i sänkning av det totala behovet av manuell arbetskraft?

Eller kan man räkna med att den skogligt önskvärda uppdimensione- ringen av det nuvarande avverknings- och skogsvårdsprogrammet kom— mer att överstiga eller kompensera rationaliseringens sysselsättningsmins- kande effekt?

Att här ge ett uttömmande och reservationslöst svar på dessa frågor är givetvis inte möjligt. Med stöd av vissa preciserade antaganden och för- utsättningar är det inte desto mindre av intresse att överslagsvis söka klar- lägga, huruvida den totala arbetskraftsåtgången i Tornedalens skogar un- der uppbyggnadsperioden kan väntas komma att öka, att minska, eller att vara konstant.

Det bör understrykas att de räkneexempel, som kommer att framläggas, hänför sig till Tornedalen som helhet betraktad, utan hänsynstagande till de stora variationer som förekommer från norr till söder och från stor- skogsbruk till småskogsbruk. Underlaget utgöres av vissa genomsnittsvär— den för dagsverksåtgången per kubikmeter, resp. hektar; nu och i fram- tiden. Med hänsyn till svårigheten att med tillräcklig säkerhet precisera dessa värden, har beräkningen ifråga om avverkningen utförts såsom en alternativkalkyl, i vilken dagsverksåtgången per enhet varierats inom den spännvidd som kan bedömas rimlig för vardera nuläget och framtiden. Dessa grundvärden —— varav ett antaget maximum och ett antaget mini- mum -— har sedan var för sig applicerats på nuvarande, resp. önskvärda avverkningsuttag. Omräkning till årsarbetare har skett med 250 dagsverken per årsarbetare.

Nuvarande Alternativ dags- Total arbetskraftåtgång årsavverkning verksåtgång per mask m3 sk1 Dagsverken Årsarbetare 840 000 0,65 546 000 2 184 0,60 504 000 2 016

1 Häri ingår huggning, häst- och traktorkörning, flottning, bilkör- ning, tumning och diverse. Den senare posten omfattar kojupp- sättning, tillsyn, lastning och lossning vid motortransport, basväg- planering m. m.

• Sida 91
•  Original

Avverkning Om den nuvarande dagsverksåtgången i Tornedalen antages utgöra högst 0,65, resp. lägst 0,60 dagsverken per mösk erhålles följande totala arbetskraftsåtgång:

Om arbetskraftsåtgången per 1n3sk under tioårsperioden på grund av ra- tionaliseringen förutsättes sjunka till ett värde av lägst 0,50 resp. högst 0,55, erhålles på motsvarande sätt:

Önskvärd Alternativ dags- Total arbetskraftåtgäng årsavverkning verksåtgång per mask mask Dagsverken Årsarbetare 1 060 000 0,55 583 000 2 332 0,50 530 000 2 120

Såsom framgår av de båda tabellerna minskar den totala arbetskraft- åtgångeu vid prognosperiodens slut med ca 60 årsarbetare, när jämförelsen baseras på yttervärdena 0,65 dagsverken per mSSk för nuläget, resp. 0,50 dagsverken per m3sk för slutet av perioden.

Den i exemplet antagna sänkningen av dagsverksåtgången per enhet från 0,65 till 0,50 motsvarar en total rationaliseringseffekt under perioden av inte mindre än 23 %.

Beträffande storskogsbruket, som bl. a. ur arronderingssynpunkt har goda förutsättningar för en långt driven rationalisering, torde man kunna räkna med en rationaliseringstakt av denna storleksordning.

Ifråga om bondeskogsbruket, vilket omfattar nära hälften av skogsarealen i Tornedalen och vars marker är starkt splittrade, torde dock rationalise- ringen komma att gå långsammare. Tillämpad på det tornedalska skogs- bruket i dess helhet bör därför den antagna 23-procentiga rationaliserings- effekten få anses utgöra ett absolut maximum för den närmaste tioårs- perioden.

Räknar man i stället med jämförelsekombinationen 0,65—0,55 dags- verken per m3sk för nuläget, respektive framtiden, erhålles en ökning av antalet sysselsättningstillfällen i Tornedalens skogar. Under i övrigt lik- artade förutsättningar blir denna 583 000 —— 546 000 = 37 000 dagsverken eller 7 %, motsvarande ett ytterligare behov av ca 150 årsarbetare.

Rationaliseringsprocenten under perioden utgör i detta fall 15,3 % och torde få anses som ett för det tornedalska skogsbruket som helhet betrak- tat mera rimligt värde än den ca 20-procentiga rationaliseringseffekt, som den föregående beräkningen baserar sig på.

Skogsvård

Till dagsverksåtgången för avverkning skall som nämnts läggas det arbete som åtgår för föryngrings- och skogsvårdsarbeten. Enligt sammanställ- ningar som utförts av länets skogsvårdsstyrelse åtgår f. n. i genomsnitt för

• Sida 92
•  Original

hyggesrensning ...................... 2,5 dagsverken/ha hyggesbränning och markberedning .. . . 5,0 » skogsodling .......................... 8,0 >> röjning .............................. 4,0 »

Om dagsverksåtgången för vardera av dessa arbetsmoment vid periodens slut antages ha sjunkit med 20 %, skulle för hyggesrensning åtgå 2,0, för hyggesbränning och markberedning 4,0, för skogsodling 6,4 och för röjning 3,2 dagsverken per hektar.

Med tillämpning av dessa värden på nuvarande, respektive erforderliga

föryngrings- och skogsvårdsytor —- de senare inklusive 9 900 hektar röj— ning —— erhålles enligt i princip samma resonemang som tillämpats för avverkningsarbetet : P ' Areal Total arbetskraftåtgång restation ha Dagsverken Årsarbetare Erforderlig ........... 32 000 107 160 429 Nuvarande ........... 21 300 83 200 333 Ökning .............. 10 700 23 960 96

Enligt denna beräkning skulle som synes antalet dagsverken öka med ca 24 000, motsvarande omkring 100 årsarbetare eller ca 30 % av det antal, som för närvarande sysselsättes i skogsvårdsarbete.

Vägbyggnad

Det tidigare berörda vägprogrammet för Tornedalen tar som nämnts sikte på en årlig utbyggnadstakt av drygt 170 km permanenta skogsbil- vägar. Under perioden 1957—59 har i genomsnitt byggts 65 km nya vägar. Den förutsatta ökningen utgör alltså 105 km per år.

Såsom ett genomsnittsvärde för behovet av manuell arbetskraft vid bygg- nad av permanenta skogsbilvägar torde det vara rimligt att — inklusive specialarbetare, maskinförare och övriga — räkna med 150 mansdagsverken per km färdig väg.

Som jämförelse kan nämnas att motsvarande värde vid beredskapsarbe- ten på allmänna vägar uppges till i runt tal 180 mansdagsverken per km färdig väg. Någon sänkning av det angivna åtgångstalet 150 med hänsyn till inverkan av rationalisering torde knappast vara motiverad. Ytterligare minskning av den manuella arbetsinsatsen torde nämligen komma att re- sultera i ekonomiskt ogynnsam övermekanisering.

Under dessa förutsättningar skulle realiserandet av det föreslagna väg- programmet komma att medföra en ökning av den nuvarande arbetskrafts- åtgången med (170—65) 150: 15 750 mansdagsverken eller ca 60 års- arbetare.

• Sida 93
•  Original

Såsom framgått av de anförda beräkningarna skulle det föreslagna avverk— nings-, skogsvårds- och vägbyggnadsprogrammet även vid en så extrem rationaliseringseffekt som 23 % inte endast bibehålla den nuvarande sys- selsättningen i Tornedalens skogar utan även öka denna i viss utsträck- ning. Totalt erhålles i detta alternativ en ökning med ca 24 000 dagsverken, motsvarande omkring 100 årsarbetare eller ca 4 % flera än som syssel- sättes i dag.

Om beräkningen i stället baseras på den för avverkningsarbetet som mera rimlig bedömda medelrationaliseringsprocenten 15,3 — således en skillnad av i genomsnitt endast ca 0,8 % per år —— stiger den totala sysselsättnings- ökningen med 12 %, motsvarande inte mindre än ca 77 000 dagsverken eller 300 årsarbetare.

Jämförelsen är belysande för den osäkerhet som med nödvändighet måste vidlåda alla beräkningar, baserade på bedömningar av" den framtida rationaliseringstakten inom skogsbruket. Detta är som nämnts också or- saken till att kalkylerna ifråga om avverkningsarbetet genomförts i två alternativ; varav ett ur sysselsättningssynpunkt starkt pessimistiskt och ett mera optimistiskt. Inom dessa gränser bör emellertid de anförda räkne- exemplen tillfredsställande kunna spegla variationsvidden för den genom- snittliga årliga sysselsättningsökning, som ett realiserande i full utsträck- ning av det föreslagna upprustningsprogrammet för Tornedalens skogs- bruk skulle komma att medföra. Under angivna förutsättningar kan netto- ökningen väntas komma att ligga mellan de ungefärliga gränserna 24 000 år 77 000 dagsverken eller 100 å 300 årsarbetare.

Rationaliseringseffekten kan emellertid i praktiken väntas komma att göra sig gällande först efterhand och med successivt ökande styrka. Under de närmaste åren har man därför alltjämt att räkna med relativt högt arbetskraftsbehov per enhet. Det föreslagna åtgärdsprogrammet för upp- rustning av Tornedalens skogsbruk är däremot till stora delar omedelbart genomförbart. Detta innebär att en vid marginal för sysselsättningsökning står till förfogande i tioårsperiodens början — en marginal som självfallet i största möjliga utsträckning bör utnyttjas för att komma till rätta med de omställningsproblem som väntas uppstå bl. a. inom jordbruket.

På sysselsättningens plussida bör även noteras att rationaliseringseffek- ten erfarenhetsmässigt torde komma att i viss mån kompenseras av det ökade behov av personal för service och reparationer in. in. som mekanise- ringen av skogsarbetet kräver. Arbetstidsförkortningen och det i samband med den fortgående standardhöjningen allmänt ökande behovet av varor och tjänster är andra faktorer, som kan väntas komma att verka i samma riktning.

Sett i ett större sammanhang har man därför anledning utgå från att det föreslagna skogliga upprustningsprogrammet kommer att medföra ett

• Sida 94
•  Original

större tillskott av arbetstillfällen än den rent »inatematiska» nettoökningen anger — givetvis dock endast under förutsättning att erforderliga resurser för programmet ifråga ställes till förfogande med minsta möjliga tids- spillan. Om så sker har man berättigad anledning att se optimistiskt på de framtida sysselsättningsmöjligheterna i Tornedalens skogar; varom inte ter sig långtidsperspektivet mörkt.

Sammanfattning

Storleksordningen av nuvarande Virkesuttag från Tornedalen underskrider väsentligt den ur skoglig synpunkt önskvärda årsavverkningen under den närmaste tioårsperioden. Den möjliga ökningen uppgår till ca 0,2 milj. mask per år för barr- och lövvirke tillsammans och är relativt sett särskilt be- tydande ifråga om lövvirke. Till villkoren för en sådan ökning av de framtida virkesuttagen hör att föryngrings- och skogsvårdsarbetet intensifieras; att skogsvägnätet och det allmänna vägnätet utbygges och upprustas; att avsättningsförhållandena — speciellt för lövvirke _ väsentligt för- bättras samt att vissa särskilda åtgärder vidtages beträffande det enskilda skogsbruket. För att göra det möjligt att inom den närmaste framtiden realisera det föreslagna avverknings-, skogsvårds- och vägbyggnadsprogrammet för Tor- nedalen och därigenom förbättra det nuvarande bekymmersamma försörj- nings- och sysselsättningsläget inom området föreslås att nuvarande militära hinder för skogsvägbyggnad i Tornedalen undan- röjes; att skogsproduktionsanslagets lappmarksregler utsträckes att omfatta även Junosuando, Pajala, Tärendö och Korpilombolo kommuner; att anslagsramarna för bidragsgivning till det enskilda skogsbruket upp- räknas och kompletteras med ett temporärt skogsanslag för Torne- dalen; att länsskogvaktareområdena minskas genom tillsättande av tre nya läns— skogvaktart j änster ;' att skogsundervisningen för bondeskogsbruket kompletteras med två en- månaders vidareutbildningskurser vid Tärendö skogsbruksskola samt med ett antal ambulerande kurser för småbrukare; att utnyttjandet av det befintliga lövvirkesöverskottet tryggas genom industriell utbyggnad av AB Statens Skogsindustriers anläggningar i Karlsborg; samt att viss försöksverksamhet med fliseldning igångsättes. Det föreslagna skogliga upprustningsprogrammet är till stora delar omedelbart genomförbart. Effekten av väntad rationalisering gör sig där- emot gällande först efterhand.

• Sida 95
•  Original

Förutsatt att erforderliga resurser för uppbyggnadsarbetet ställes till för- fogande med minsta möjliga tidsspillan, har man därför anledning att räkna med en kraftig sysselsättningsökning i tioårsperiodens början, då arbetsåtgången per enhet alltjämt är relativt hög. Denna temporärt starka ökning av den totala sysselsättningen inom skogsbruket bör utnyttjas för att underlätta de omställningsproblem som väntas uppstå bl. a. inom jord- bruket.

Den fortsatta ökningen av den totala arbetsvolymen väntas under åter- stoden av perioden inte endast komma att eliminera inverkan av rationalise- ring utan även komma att något öka antalet arbetstillfällen i Tornedalens skogar. Storleksordningen kan väntas komma att ligga mellan de ungefär- liga minimigränserna 100—300 årsarbetare i skogen. Till denna netto— ökning skall läggas viss stegring av sysselsättningen inom det gradvis mekaniserade skogsbrukets servicefunktioner.

• Sida 96
•  Original

KAPITEL 7

Gruvdrift och järnhantering

Järnmalmsinventering i Norrbottens län

Inom Norrbottens län finns rika malmtillgångar och de största och mest givande av de kända fyndigheterna är redan föremål för exploatering. Men många fyndigheter ligger ännu orörda och detta beror i flera fall på att de ännu ej blivit föremål för en så detaljerad undersökning, att man på basis av denna kunnat bedöma det ekonomiska utbytet av en eventuell brytning. Inom länet torde dessutom fortfarande finnas malmreserver, som ännu icke upptäckts, även om man icke bör räkna med att dessa är av samma höga värde som de bästa av de nu kända fyndigheterna. För en riktig planering av utbyggnaden av näringslivet är en ingående kännedom om de användbara naturliga resurserna — och då inte minst malmerna — en grundförutsättning. I en skrivelse till Konungen den 7 juni 1956 före- slog länsstyrelsen i Norrbottens län en inventering av länets järnmalms- reserver. Såväl kommerskollegium som Sveriges geologiska undersökning (SGU) tillstyrkte i remissyttranden den föreslagna utredningen. För när- varande pågår en av Luossavaara—Kirunavaara AB (LKAB) bekostad och av SGU utförd undersökning av malmerna i Svappavaara-området. LKAB har vidare i mars 1960 anslagit medel för geofysiska undersökningar av vissa malmer i Kaunisvaara-området.

I en skrivelse till Konungen den 30 april 1960 hemställde länsstyrelsen att särskilda sakkunniga måtte tillkallas för att utreda de i samband med en allmän järnmalmsinventering i Norrbotten sammanhängande frågorna samt framlägga de förslag utredningen kan föranleda. Inventeringen borde enligt skrivelsen omfatta en systematisk genomgång av tänkbara malmfö- rande områden kompletterad med detaljundersökningar av kända eller upptäckta fyndigheter. Kungl. Maj:t har sedermera tillkallat särskilda sak- kunniga för att genomföra den föreslagna utredningen.

Järnmalmerna inom Tornedalen Förekomst

Genom mellersta delen av Tornedalen från Kaunisvaara i öster till Mas- ugnsbyn i väster utbreder sig ett område med bergarter och malmer, som i framtiden kan tänkas bilda grundval för gruvbrytning och järnindustri.

• Sida 97
•  Original

Detta område sträcker sig vidare åt öster in i Finland och mot nordväst upp mot Svappavaara—Kiruna, vilket är av stor betydelse vid planeringen av den framtida exploateringen. På svensk sida har inom detta område endast statsgruvefälten Svappavaara och Leveäniemi blivit föremål för nog- granna undersökningar. Dessa är ännu icke slutförda, men de hittills vunna resultaten tyder på att fyndigheterna är av sådan art, att man kan räkna med att de blir föremål för brytning i en nära framtid. Inom övriga delar av det nyssnämnda området saknas ännu så noggranna inventeringar och undersökningar av malmreserverna, att man kan bedöma möjligheterna att på ett ekonomiskt lönsamt sätt utnyttja dessa. Se härom bilagorna 8 och 9.

Motiv för inventering av malmerna

Man kan ifrågasätta om det överhuvud taget är möjligt att på ett eko- nomiskt försvarligt sätt utvinna malmer ur nyöppnade gruvfält i Norr— botten, så länge man måste räkna med konkurrensen från gruvorna inom Kiruna- och Malmbergs-områdena, som redan har en välutbyggd produk- tionsapparat till sitt förfogande och som ännu icke nått optimal brytnings- kapacitet. Prognoser för malmförbrukningen i Europa — framlagda av olika europeiska samarbetsorgan —— pekar mot stegrad efterfrågan på de svenska malmerna i framtiden. År 1965 räknar man med att den pågående utbyggnaden av de nuvarande lappländska järnmalmsgruvornas kapacitet skall vara slutförd och därmed har man även nått fram till produktions- optimum med hänsyn till malmernas area. Därmed skulle tiden också vara inne för att påbörja brytning i nya gruvfält.

Såväl brytning som förädling av svagare malmer är förknippad med speciella problem utöver dem, som förekommer vid brytning av högpro- centiga malmer. Det är därför angeläget att i god tid påbörja brytning av dessa svagare malmer för att därmed sammanhängande spörsmål skall kunna lösas genom fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete.

Endast sådana gruvfält, där driften kan förväntas bli lönsam, bör bli föremål för brytning. Om man därvid har flera ur teknisk synpunkt täm- ligen likvärdiga alternativ att välja mellan, måste man låta även andra fak- torer än de rent metallurgisk—tekniska fälla avgörandet vid valet av den eller de fyndigheter, som skall exploateras. Hänsyn måste tas till övriga näringsgrenar, som kan och bör bedrivas inom samma region som malm— brytningen. l Norrbottens län blir det i första hand fråga om skogsbruk men inom vissa delar av länet även jordbruk. Båda dessa näringar tillhör —— i motsats till gruvbrytning och industri — de areellt produktiva näring- arna, vilket innebär att de bedrivs inom ett vidsträckt område. Detta pro- duktionssätt medför åtskilliga problem inte minst beträffande organisatio- nen av de lokala serviceinrättningarna. Den pågående rationaliseringen har även påverkat de areellt produktiva näringarna och medfört, att behovet

• Sida 98
•  Original

av arbetskraft minskat, vilket fått till följd att befolkningen inom skogs- och jordbruksområdena avtagit. Härigenom har underlaget för den lokala servicen minskat, varför denna på flera håll försämrats, vilket ytterligare bidragit till att öka avflyttningen. Man har härigenom kommit in i en cir- kelgång, som tycks vara svår att bryta. Men skogen inom större delen av Norrland utgör en oumbärlig råvarukälla för den svenska industrin. För att skogstillgångarna skall kunna utnyttjas, måste det inom dessa vid- sträckta områden finnas levande bygder som replipunkter för skogsbru- kets folk. Om det inom dessa bygder finns underlag även för andra bas- näringar, kan man räkna med att bygdens livskraft och förmåga att skapa lämplig miljö för befolkningen ytterligare ökar.

Det är här de nya gruvfälten kommer in i bilden. Gruvbrytning och järn- industri kommer att ge sysselsättningsmöjligheter inom ett begränsat om- råde åt en viss arbetarstam. Detta kan väntas ge upphov till en tätorts— bildning med välutvecklade servicefunktioner eller alternativt till utbygg- nad av en redan existerande tätort och förbättring av dess servicefunk— tioner. Hela detta utbyggnadsförlopp måste bli av största betydelse för nä- ringslivet som helhet inom en region — inte minst för de areellt produk- tiva näringarna, som härigenom kan få tillgång till en välutrustad och livskraftig centralort. Ur samhällsekonomisk synpunkt kan det därför vara motiverat att påbörja gruvbrytning även vid mindre givande fyndigheter, som inte kan konkurrera med de större. Som redan framhållits i länssty- relsens skrivelse till Konungen den 30 april 1960 bör en samordning av den långsiktiga planeringen mellan bergsbruk och skogsbruk samt även jord- bruk och övriga näringsgrenar komma till stånd för att möjliggöra den bästa tänkbara lösningen av det framtida bebyggelseproblemet.

Frågan är särskilt aktuell inom Tornedalen, där det finns dels ännu helt outnyttjade malmtillgångar, dels ännu ofullständigt utnyttjade skogar, samt där bristen på sysselsättningsmöjligheter är mycket omfattande. Men malmfyndigheterna i Tornedalen och dess omedelbara närhet är ännu icke så noggrant inventerade och undersökta, att gruvdrift kan planeras.

Länsstyrelsen vill därför med skärpa understryka angelägenheten av att malmfyndigheterna i Masugnsby—fältet och Kaunisvaara snarast möjligt blir föremål för en forcerad inventering och undersökning. Ett förslag till en sådan inventering skisseras i bilaga 8 och de sammanlagda kostnaderna för denna beräknas till drygt 7 milj. kronor.

Järnhantering grundad på förekomst av grafit m. m.

Förutom järnmalmsfyndigheter finns inom Tornedalen även fyndigheter av grafit samt dolomit och kalcitsten, vilka kommit till användning för driften i Norrbottens Järnverk, dock huvudsakligen endast som eldfast material. I bilaga 9 redovisas en rad undersökningar och försök, som har

• Sida 99
•  Original

till syfte att väsentligt vidga användningsområdet för grafiten. I första hand tänker man sig därvid att använda grafit i stället för koks som reduk- tionsmedel vid tackjärnstillverkning och järnsvampframställning. För att slutprodukten skall få ett konkurrenskraftigt pris måste förädlingen ske i anslutning till grafitfyndigheterna, eftersom transportkostnaderna för grafiten från nuvarande fyndigheter exempelvis till Luleå blir så höga, att import sjöledes ställer sig billigare. I trakten av Masugnsbyn finns fyndig- heter av järnmalm, grafit och kalksten, som alla kan få användning för tackjärnstillverkning, och elkraft kan hämtas på nära håll. Gasen från en elektrisk tackjärnsugn har ett mycket högt värmevärde och bör även an— vändas vid malmreduktionsprocessen. Man kan även tänka sig framställ- ning av högvärdig grafit, som har en mångskiftande användning.

Innan dessa planer kan ta slutgiltig form måste ingående undersök- ningar av grafitfyndigheterna även utanför Masugnsby-området företas, då det visat sig att fyndigheterna söder om Masugnsbyn inte är tillräck— ligt stora för att på längre sikt bilda grundval för en metallurgisk industri. I första hand bör fyndigheterna i Nunasvaara bli föremål för inventering, eftersom de nu kända fyndigheterna där ligger bäst till för transporter till Masugnsbyn och järnmalmerna.

Även dolomit-kalcitstensförekomsterna inom Masugnsbyfältet måste bli föremål för mer ingående undersökningar.

Länsstyrelsen föreslår därför att en inventering av grafit- och dolomit- kalcitstensförekomstcrna inom Masugnsbyfältet och närliggande områden företages. Ett förslag till en sådan inventering skisseras i bilagorna 8 och 9. De sammanlagda kostnaderna beräknas till knappt 1 milj. kronor.

Men innan en eventuell järnindustri i Masugnsbyn kan komma till stånd, måste också ett omfattande program med anrikningsförsök, flota- tionsförsök, pelletiserings- och smältförsök, bril—Letteringsförsök samt myc- ket kOStsamma reduktionsförsök genomföras. För dessa redogörs närmare i bilaga 9. Om dessa försök icke skulle ge sådant resultat, att järnindustri av något slag kommer till stånd i anslutning till grafitfyndigheterna, bör enligt länsstyrelsens mening planerna på grafitens utnyttjande därför icke skrinläggas. Eftersom grafitfyndigheterna är så pass omfattande, bör all- sidig grundforskning beträffande deras utnyttjande bedrivas.

Sammanfattning

Beträffande gruvdrift och järnhantering inom Tornedalsområdet före- slår länsstyrelsen att en noggrann undersökning av malmerna snarast möjligt genomföres; att nu pågående undersökningar beträffande grafitens användbarhet inom metallurgisk industri fullföljs och utvidgas; att allsidig grundforskning beträffande grafitens utnyttjande påbörjas.

• Sida 100
•  Original

KAPITEL 8

Småindustri och hantverk

Inledning

Avgränsning av småindustri och hantverk

Till småindustri och hantverk räknas i den officiella statistiken industri- och hantverksföretag, som sysselsätter mindre än 50 anställda. Företag med fler anställda, som redan nu är eller i framtiden beräknas bli lokaliserade inom Tornedalen eller i så nära anslutning till Tornedalen, att de kan bli av betydelse för den där bosatta befolkningen, behandlas i annat samman- hang. Således diskuteras skogsindustrins utbyggnad i kapitel 6 och 'in- dustriföretag baserade på mellersta Tornedalens malm— och övriga mineral— fyndigheter i kapitel 7.

Sysselsättning inom industri och hantverk

Enligt en av Norrbottens företagareförening utförd företagsräkning syssel— sattes år 1958 3,2 % av Tornedalens befolkning inom industri och hant— verk. Motsvarande procenttal för hela Norrbottens län var 9,7 och riks— genomsnittet var enligt 1951 års företagsräkning 14,4 %. För närvarande är givetvis riksgenomsnittet avsevärt högre. Av angivna 14,4 % hänfördes 9,3 % till företag med mer än 50 sysselsatta. För att nå riksgenomsnittet för år 1951 skulle Tornedalen för närvarande behöva sysselsättning för ytterligare ca 5 000 personer inom industri och hantverk, varav över 3 000 personer skulle hänföras till företag, som sysselsätter mer än 50 personer. Dessa siffror visar att industrin och hantverket inom Tornedalen är mycket svagt utvecklade —— detta gäller främst beträffande storindustrin. Syssel- sättningsläget inom industri och hantverk i Tornedalen jämfört med Norr- bottens kustland och Norrbottens inland i övrigt framgår av kartskissen på sid. 101.

I kapitel 1 har redan påpekats att företagsamheten inom ett område kan bedrivas antingen som basnäring eller som servicenäring. Detta gäller även beträffande småindustri och hantverk. Inom Tornedalen finns endast en mera betydande industri, som kan hänföras 'till basnäringarna, och denna är Sandviks sågverk på Seskarö, Tornedalens f. n. enda större in— dustri överhuvudtaget. Nästan all övrig verksamhet inom näringsgrenen industri och hantverk kan betraktas som serviceverksamhet. Denna service-

• Sida 101
•  Original

Inlandskommunerna Tornedals—

kommunerna

13.2 % ( 5.6 % )

Kustkommunerna

9.8 %

Uppgifterna på kartan anger antalet sysselsatta är 1958 inom industri och hantverk i % av inne- vånaranlalel i respektive lvrnedalskammunema, inlandskommunerna samt kusikommunema in— klusive Överluleå och Älvsbyn. Uppgifterna inom ( ) anger det procenttal som hänföres till små- industri oeh hantverk.

verksamhet torde komma att tillväxa i betydelse i takt med levnadsstan- dardens stegring och den ökade mekaniseringen inom näringslivet, varför man kan räkna med att den kommer att spela en framträdande roll även i fortsättningen.

Problem speciella för företagsamheten i Tornedalen Ett beslut av ett företag att lokalisera en industriell anläggning till en be- stämd ort bör grundas på en bedömning, som visar att anläggningen kom- mer att förränta sig bättre på denna speciella ort än på annat håll. Mot

• Sida 102
•  Original

industrilokalisering till Tornedalen talar flera faktorer, vilket fått till följd att sådan företagsamhet, som har tämligen fria valmöjligheter be- träffande lokaliseringen, förlagts på annat håll. Dessa negativt verkande faktorer är följande:

1. Svårigheter att erhålla skicklig företags- och arbetsledning.

2. Bristande tillgång till yrkesskicklig arbetskraft, vilket orsakar företagen extra kostnader för utbildning av de anställda. Högre arbetslöner än på flertalet platser inom landet.

4. Större investerings- och driftskostnader än på andra håll med hänsyn 'till klimatet. Högre kostnader för försäljning och avsättning på annan marknad än den rent lokala. Punkterna 1—2 gäller branscher, som är svagt representerade inom om- rådet. Om landets nuvarande och blivande företag skall kunna intresseras för verksamhet i Tornedalen måste ovanstående nackdelar kompenseras med antingen ekonomiska insatser, som eliminerar verkan av dem, eller för- delar av annat slag. S*” QH

Konsulent- och kursverksamhet för nuvarande företagare

Flertalet företagare i Tornedalen är på grund av områdets perifera läge relativt isolerade från den industriella utvecklingen i övriga delar av lan- det, varför nya produktionsbefrämjande idéer kan ha svårt att göra sig gällande. Isoleringen kan också vara orsaken till att företagaren i regel inte lyckats finna avsättning för sina produkter utöver den lokala marknaden eller utforma eventuella egna idéer till nya tillverkningar. Brister ifråga om grundläggande utbildning och erfarenhet bromsar vidare företagarnas möjligheter att utveckla befintliga företag. I syfte att häva företagarnas isolering samt öka deras kunskaper och erfarenhet föreslås följande.

Konsulentverksamhet

En konsulent bör anställas för att stå företagarna till tjänst med rådgivning beträffande företagens skötsel och utveckling och då inte minst förverk— ligandet av företagarnas egna nya idéer. Konsulenten skall även kunna ge impulser till lämpliga nya tillverkningar och hjälpa till vid utformningen av dessa. Han bör ha god person- och lokalkännedom och bör dessutom snabbt kunna kontaktas av företagarna, varför hans geografiska verksam- hetsområde ej får vara för stort. Enligt länsstyrelsens mening bör kon- sulenten knytas till läne'ts företagareförening och stationeras i Tornedalen. De med konsulentverksamheten sammanhängande årliga kostnaderna be— räknas till ca 40 000 kronor.

• Sida 103
•  Original

Vid nu befintliga yrkesskolor bör anordnas kurser för olika branscher med såväl teoretiska som praktiska övningar under ledning av fackutbildade personer. Kostnaderna för dessa kurser bör delvis täckas av det allmänna. Genom dessa kurser skulle bristande kunskaper i bl. a. kalkylation och bokföring kunna avhjälpas. I stället för eller som komplettering till dessa kurser bör företagaren kunna få undervisning av en branschkunnig person i direkt anknytning till sin verksamhet. Studieresor till välskötta företag inom den egna branschen skulle säkerligen kunna ge företagarna impulser till rationaliserings— och förbättringsåtgärder. Den tidigare nämnde kon- sulenten skulle lämpligen svara för såväl undervisning och instruktion av företagarna som organisation av studieresorna.

I detta sammanhang är också den kursverksamhet, som Statens hant- verksinstitut bedriver inom länet och i Stockholm av stor betydelse. Denna borde stimuleras ytterligare genom inrättande av ett avdelningskontor till institutet i Luleå i enlighet med förslag, som framläggs senare i detta kapitel.

Åtgärder för rekrytering av nya företagare från Tornedalens egen befolkning

Kurs-, instruktions- och informationsverksamhet

Den naturliga rekryteringsbasen för nya företagare i Tornedalen är den yrkesskickliga arbetarstam som redan finns där. Skickliga yrkesmän, som har vilja och förmåga att utveckla sig till egna företagare, bör uppmuntras och stödjas i sina strävanden. Detta bör ske genom kurser och instruk- tionsverksamhet av liknande art, som diskuterades i föregående avdelning. Utformningen av verksamheten måste ske med utgångspunkt från att såväl praktisk som teoretisk erfarenhet av företagsledning i regel helt saknas hos deltagarna. Verksamheten måste därför få delvis annan utformning än den tidigare diskuterade men torde i vissa fall kunna drivas parallellt med denna. Varje möjlighet till studiebesök vid välskötta företag — även på nära håll _— bör utnyttjas. Den förut nämnde konsulen'ten bör dels svara för undervisningsverksamheten och dels stå till tjänst med råd beträf- fande de tilltänkta företagens lokalisering och produktionsinriktning. Kon- sulenten bör även underlätta den inledande kontakten med myndigheter, branschorganisationer o. d.

Informationsverksamhet bland studerande

För närvarande torde en stor del av den ungdom i Tornedalen, som genom- går yrkesskolor, handelsgymnasier och tekniska gymnasier efter avslutad skolgång söka arbete utanför området. Bland dessa ungdomar finns säker- ligen många, som skulle vara lämpliga som företagsledare. Försök bör

• Sida 104
•  Original

göras att intressera dessa för företagsbildning inom Tornedalen. Detta kan ske genom att lämpliga elever redan under utbildningstiden underrättas om de möjligheter, som finns att inom Tornedalen etablera företag. Härvid bör man dock framhålla att praktiska erfarenheter och branschkännedom från andra områden än Tornedalen är av mycket stort värde, innan man startar ett företag. Genom att upprätthålla kontakten med f. d. elever vid skolorna bör man söka stimulera dem att efter praktikantverksamhet på annat håll återkomma och etablera egna företag. En fortlöpande informa— tion om möjligheterna till företagsbildning torde härvid vara av värde. Den tidigare nämnde konsulenten bör vara lämplig kontaktman för denna

uppgift.

Åtgärder branschvis för att utveckla befintliga företag och starta nya

Ovan diskuterade åtgärder för utbildning av nuvarande företagare och för rekrytering av nya är befogade, endast om möjlighet föreligger att utveckla redan befintliga företag och starta nya sådana. De resurser på vilka man kan grunda företagsamhet har behandlats i ett tidigare avsnitt av utred- ningen. Härav framgår att möjligheter till utbyggnad av basnäringarna finns och dessutom medför den rationalisering, som nu pågår inom dessa näringsgrenar, samt den allmänna standardhöjningen krav på ökad och förbättrad service. Nedan följer branschvis en genomgång av önskvärda åtgärder.

Metallindustri

Företagen inom metallindustrin har genomgående servicekaraktär och ut- för dels reparationer av fordon och redskap dels enklare produkter för skogsbruk och byggnadsverksamhet i Tornedalen. Metallindustriföretagen i Tornedalen kännetecknas vid jämförelse med motsvarande företag på andra håll i landet av en viss eftersläpning i utvecklingen, vilket främst torde bero på bristen på kvalificerade företagsledare. Den ökade mekanise— ringen —— inte minst beträffande basnäringarna -— skapar dock en ständigt växande marknad för denna form av serviceverksamhet. Metallindustriföretagen inom Tornedalen skulle för sin utveckling be- höva nya arbetsobjekt för serietillverkning. I första hand bör det då bli fråga om serietillverkning av produkter, som framställs efter företagarnas egna idéer och konstruktioner. I andra hand kan man också tänka sig produktion baserad på långsiktiga underleveranser till storindustrin eller statliga företag. I förra fallet torde det oftast vara nödvändigt att före- tagarna får hjälp med att utforma idéerna till produkter samt avsätta dessa produkter på marknaden. Företagarna torde dessutom behöva sak- kunnig hjälp för att föra upp sina företag på samma utvecklingsnivå som

• Sida 105
•  Original

motsvarande företag i andra delar av landet och därefter följa med i den snabba utvecklingen.

Intill viss gräns kan de nu skisserade uppgifterna fullgöras av 'till Norr- bottens företagareförening redan knuten personal, men dessutom skulle metallbranschen i Tornedalen behöva tillgång till en ingenjör med utbild- ning och erfarenhet från mekaniska verkstadsindustrin. Då kostnaderna för denne för närvarande icke kan bestridas av företagarna, bör det allmänna tillskjuta medel härför. Ingenjörens verksamhet kommer att medföra utökat lånebehov hos företag, som skall upptaga nya tillverkningar, och han bör därför knytas till länets företagareförening. De årliga kostnaderna för hans verksamhet kan beräknas till 40000 kronor.

Jord- och stenindustri

Jord- och stenindustrin representeras inom Tornedalen av ett antal cement- varufabriker och grustäkter, som i regel drivs endast säsongvis. Den sam- manlagda tillverkningen täcker ej efterfrågan inom Tornedalen.

Sveriges geologiska undersökning har gjort en utredning över förekoms- ten av råvaror för betong- och tegelindustri i Tornedalen. Denna utredning redovisas i bilaga 10. I fråga om betongråvaror konstateras att förutsätt- ningar saknas för välbelägen grustäkt i verkligt stor skala. Tegellera av lämplig kvalitet och lämplig belägenhet för tillverkning av rött murtegel i större omfattning har påträffats nordväst om Karungi i trakten av Löv- hedens hållplats. '

En av Norrbottens läns företagareförening verkställd utredning visar att redan befintliga tegelbruk i Norrbotten har en överkapacitet med hän- syn till nuvarande avsättningsmöjligheter i fråga om murtegel. För att lönsam drift skall kunna erhållas vid ett medelstort tegelbruk med ca 1000 000 kronor i nyinvesteringar krävs en årlig tillverkning av närmare 2 000 000 tegel. Inom Tornedalen och Nederkalix beräknas förbrukningen av rött murtegel per år vara 0,3—0,4 miljoner stenar. Något utrymme för nyetablering av tegelbruk tycks alltså för närvarande inte finnas i Torne- dalen.

Undersökningar pågår för att finna en metod att med vanlig lera som råmaterial tillverka även annat tegel än rött murtegel. Ett positivt resultat av dessa undersökningar skulle innebära att användningsområdet för Torne- dalens leror avsevärt vidgades, varför forskningens framsteg bör följas noggrant.

Träindustri Sågverk. Till träindustrin hör som redan nämnts Tornedalens största in- dustri, Sandviks sågverk på Seskarö, som tillhör AB Statens Skogsindustrier. Sågverket sysselsatte år 1958 ca 150 personer och för närvarande är antalet ca 130 personer. Dessutom finns ett stort antal mindre cirkelsågar, av vilka

• Sida 106
•  Original

flertalet kan betraktas som husbehovssågar. Omräknat i årsarbetare syssel- sattes år 1958 ca 140 personer vid dessa sågverk. Över huvud kan konsta— teras a'tt sågrörelsen i Tornedalen bedrives mindre rationellt. Verksam- heten är splittrad på alltför många företagsenheter i förhållande till efter— frågan på färdiga produkter. Befintliga företag är dessutom i regel alltför små för att kunna producera ett tillräckligt stort virkessortiment, Driften sker oftast säsongvis.

En centralisering av sågningen till de större och bättre rustade sågverken skulle möjliggöra drift året runt och därmed höja lönsamheten och skapa ett stabilare försörjningsläge. Dessa större företagsenheter borde vara ut- rustade med virkestork och tillhandahålla ett betydligt större sortiment än vad nu är fallet. Härigenom skulle de lokala snickerifabrikernas virkes- behov i första hand kunna täckas, vilket nu inte är fallet.

Den nämnda samordningen är en krävande uppgift och fordrar både personella och ekonomiska insatser utöver vad som för närvarande är till- gängligt hos berörda företag. Även i detta avseende får den tidigare nämnde konsulenten vid företagareföreningens planerade filial i Tornedalen en vik- tig uppgift.

Snickerifabriker. År 1956 fanns i Tornedalen 45 snickeriföretag med till- verkning främst av byggnadssnickerier och köksinredningar. Många av företagen kan betraktas som mindre hantverksrörelser och endast hälften av dem uppehåller drift hela året. Den maskinella utrustningen är ofta otillräcklig och splittringen på alltför många småföretag har medfört, att kapaciteten vid företagen genomsnittligt utnyttjas endast till ca 50 %. Med nuvarande driftsformer kan snickeriföretagen i Tornedalen som regel inte effektuera större beställningar och en stor del av behovet av snickeripro- dukter täcks därför med leveranser från andra områden.

Genom samordning av produktion och försäljning har ett antal företag, som tillverkar byggnadssnickerier inom Tornedalen, erhållit en sådan ka- pacitet, att de kunnat effektuera även större beställningar, vilket tidigare inte var möjligt för de enskilda företagen. En fortsatt strävan mot större konkurrenskraft hos länets snickerifabriker pågår. Som ett led häri har Norrbottens företagareförening anställt en snickeritekniker, som skall vara länets snickerifabriker behjälplig vid uppläggning av en samordnad till- verkning av byggnadssnickerier, och denne ger företagen i Tornedalen sär- skilt stöd. Genom samordning och därav följande ökade leveransmöjlig- heter skulle en väsentlig del av den tillgängliga kapacitetsreserven i form av outnyttjad produktionsapparat och yrkeskunnig arbetskraft, som redan finns inom området, då snickeribranschen där länge varit väl upparbetad, kunna tas i anspråk.

Förutom ökad produktion av byggnadssnickerier bör en kraftig ökning i tillverkningen av båtar vara möjlig. Serietillverkade båtar bör kunna få avsättning över större delen av landet.

• Sida 107
•  Original

Tillverkning av möbler förekommer icke i större utsträckning inom Tornedalen. För att utröna möjligheterna att introducera tillverkning av vissa möbeltyper krävs marknadsundersökningar. Det stöd som eventuella möbelfabrikanter skulle behöva i form av tillgång till konsultation och medverkan vid försäljning m. m. kan erhållas av Norrbottens företagare— förening.

Artiklar av björkvirke. Ett stort antal småindustri- och hantverksartik- lar kan framställas av björkvirke, exempelvis skaft för handverktyg, hand- tag av olika slag, glasspinnar, skoläster, bobiner, möbeldelar m. m. Förut- sättningen för lönsam tillverkning är dels tillgång till lämplig råvara med fördelaktigt pris, dels tillgång till automatmaskiner, vilkas kapacitet kan fullt utnyttjas. För framställning av dylika artiklar lämpligt björkvirke finns i riklig omfattning i Tornedalen (jfr kap. 6). Björkvirke borde även kunna komma till användning som råvara för produkter, som kan tillver- kas i konventionella snickerimaskiner, exempelvis hyvelbänkar — helst monteringsbara med tanke på transportkostnaderna — pallar och lik- nande.

En uppläggning i större skala av dessa tillverkningar kräver noggranna marknadsundersökningar för att klarlägga vilka produkter som kan vara särskilt lämpliga att framställa inom Tornedalen. Verksamheten torde också kräva kapital för investering i byggnader och maskiner samt rörelsekapital i relativt stor omfattning.

Hemslöjd

Lokalt överskott av bunden arbetskraft skulle inom vissa områden av Tornedalen kunna bilda underlag för hemindustri. För närvarande före- kommer sådan hemindustri endast i ringa omfattning.

Hela tillverkningen av s. k. Lovikka-vantar sker för hand. En ytterligare tillverkning av maskinstickade vantar, strumpor, tröjor och andra plagg i ylle liksom vävda produkter borde vid rätt uppläggning kunna ge resultat. Produktionen torde böra koncentreras 'till vissa byar, där enskilda familjer skulle beredas möjlighet att hyra stick- och vävmaskiner. I varje sådan by skulle finnas en person, som samordnade inköp och tillverkning och som också kunde utföra erforderliga reparationer och underhåll av maskinerna. Inköp och uthyrning av maskiner bör ske i samarbete mellan berörda kom- muner och länets företagareförening. För anskaffning och underhåll av maskiner måste företagareföreningen tillföras en maskinfond om ca 200 000 kronor.

På liknande sätt bör en samordnad tillverkning av leksaker i trä liksom andra slöjdalster kunna åstadkommas. Inte minst betydelsefull skulle en avsevärt utvidgad tillverkning av smakfulla och för olika orter karaktäris- tiska souvenirer vara. Konkurrenskraftiga priser borde kunna erhållas, om vissa tempon i tillverkningen utfördes av familjemedlemmar eller andra

• Sida 108
•  Original

personer, som inte fordrar den lön per producerad enhet som betalas på den allmänna arbetsmarknaden. Försäljningen av tillverkade produkter kommer att kräva särskilda personella resurser, vilka torde kunna sam— ordnas med andra liknande uppgifter hos länets företagareförening.

Till gagn för den nu skisserade verksamheten bör en konsulent i trä-, näver- och rotslöjd knytas till hushållningssällskapets slöjdnämnd. Hans verksamhetsområde skulle omfatta hela Norrbottens län. De årliga kost- naderna för konsulentens verksamhet beräknas till ca 40 000 kronor.

Även sameslöjden inom området bör ges ökat stöd. Denna fråga har läns- styrelsen för avsikt att taga upp i annat sammanhang.

Åtgärder i syfte att förbättra de allmänna förutsättningarna för småindustri och hantverk Lokaler

I lämpliga orter inom Tornedalen bör uppföras kollektiva verkstadsbygg— nader för småindustri och hantverk, vilket skulle bidraga till att lösa små— företagsamhetens lokalfrågor. Sådana byggnader finns redan i bruk inom ett flertal större och medelstora orter i landet. Kommunerna står ofta som huvudmän för dessa byggnader och hyr ut dem till företagare mot relativt låg hyra, varigenom företagens fasta kostnader kan hållas nere. Byggnaderna torde böra utformas så att flera olika branscher kan utnyttja dem och vid behov skall utbyggnader lätt kunna företagas.

Det allmännas stöd för uppförande av kollektiva verkstadshus torde främst vara en kommunal angelägenhet, men detta utgör intet hinder för att bidrag till kollektiva verkstadsanläggningar under Vissa förutsättningar kan utgå inom ramen för det statliga kreditstödet till småindustri och hantverk. Förutsättningen är att en sammanslutning av näringsidkare stäl— ler sig som huvudman för företaget och att stödet endast avser toppkrediter.

Med hänsyn till tornedalskommunernas svaga ekonomi bör bidrag till här avsedda verkstadsbyggnader även kunna utgå ur den i kapitel 12 före— slagna utbyggnadsfonden för näringslivet.

Avdelningskontor i Norrbotten till Statens hantverksinstitut Inom Norrbottens län är intresset stort för den kursverksamhet, som be— drives av Statens hantverksinstitut, trots de långa och dyrbara resor, den förlorade arbetstid och den försvårade kontakt med det egna företaget, som måste bli följden av deltagande i kurser långt från hemorten. Verk- samheten skulle för länets vidkommande kunna få ännu större betydelse, om ett avdelningskontor till Statens hantverksinstitut inrättades inom länet. Härigenom skulle en del av nackdelarna för deltagarna i kurserna bli avsevärt mindre och institutet skulle få större möjligheter att bättre anpassa kurserna efter lokala förhållanden. Som ett första steg i riktning

• Sida 109
•  Original

mot detta avdelningskontor förordar länsstyrelsen att en till Statens hant- verksinstitut knuten tjänsteman stationeras i Luleå med uppgift att svara för den lokala kursverksamheten.

Yrkesutbildning Differen'tierad företagsamhet kräver differentierad yrkesutbildning. Trots att såväl landstinget i Norrbottens län som enskilda kommuner i Torne- dalen visat stort intresse för utbyggnad av yrkesskolverksamheten, torde många ungdomar, tillhörande de stora årskullar som nu träder ut i för- värvslivet, för sin utbildning få vända sig direkt 'till hantverksföretag och verkstäder. För att denna utbildning skall leda till avsett mål krävs emel- lertid att vissa krav ställs på den enskilde utbildarens kvalifikationer och att vissa läroplaner följs.

De företagare som ställer sin kunnighet, erfarenhet och produktions- apparat till förfogande för utbildning av arbetskraft måste OCkSå få full kompensation härför.

Efter tillkomsten av centrala verkstadsskolan i Kalix kan centrala verk- stadsskolan i Övertorneå främst tillgodose tornedalsungdomarna vid elev- intagningarna. Genom sammanslutningen Övre Tornedalens yrkesskolför- bund, vilket numera omfattar Pajala, Tärendö, Junosuando och Korpilom- bolo kommuner, har en tillfredsställande organisation för kommunernas insatser på yrkesutbildningens område skapats. Förhandlingar pågår om att bilda en liknande sammanslutning för Övertorneå, Hietaniemi, Karl- Gustav, Nedertorneå och Haparanda.

Under senare år har tornedalsungdomen beretts ytterligare utbildnings- möjligheter genom arbetsmarknadsmyndigheterna.

Nödvändigheten att tillgodose utbildningen för de många ungdomarna i Tornedalen pressar hårt kommunernas ekonomi. Med tanke på alla dem som efter erhållen yrkesutbildning lämnar kommunen för arbete på annat håll inom eller utom länet, borde de enskilda kommunernas andel av ut- gifterna för utbildningsverksamheten minskas och i stället överföras på stat och landsting. Den nuvarande skolorganisationen är så pass tillfreds— ställande uppbyggd, att den kan sörja för erforderliga utbyggnader, om medel ställs till förfogande.

I kapitel 12 behandlas vissa allmänna åtgärder för näringslivets lokalise- ring till Tornedalen och länet i övrigt. Dessa är i stor utsträckning avsedda att främja småindustrins och hantverkets utveckling.

Ovan föreslagna åtgärder skulle medföra dels en allmän höjning av nivån hos företagen inom Tornedalen, dels en successiv utveckling av vissa före- tag och dels en nyetablering av företag. Det är viktigt att effekten av vid- tagna åtgärder studeras för att avsedd verkan skall kunna erhållas. Åtgär-

• Sida 110
•  Original

derna bör alltså »följas upp» och detta kan efterhand komma att kräva vidgade personella insatser.

Sammanfattning av åtgärderna

Beträffande småindustri och hantverk föreslår länsstyrelsen att en konsulent anställes vid länets företagareförening med stationering i Tornedalen för att stå till företagarnas tjänst med rådgivning o. dyl.; att kurs- och instruktionsverksamhet samt studieresor anordnas för redan etablerade företagare; att kurs-, instruktions- och informa'tionsverksamhet anordnas i syfte att rekrytera nya företagare från Tornedalens egen befolkning; att ett avdelningskontor till Statens hantverksinstitut inrättas i Luleå; att verksamheten inom sågverksrörelsen samordnas; att samordningen av produktionen vid Tornedalens snickerifabriker fort- sättes; att en ingenjör med utbildning och erfarenhet från mekaniska verkstads— industrin anställes vid länets företagareförening för att i första hand stå Tornedalens metallindustriföretagare till tjänst med rådgivning o. dyl.; att en maskinfond om 200000 kronor tillföres länets företagareförening för anskaffning av maskiner för hemproduktion av vissa textilvaror och andra lämpliga produkter; att en konsulent i träslöjd knytes till hushållningssällskapets slöjdnämnd; att på lämpliga orter uppföres lokaler för småindustri och hantverk; ati kapitel 12 diskuterade åtgärder vidtas för att underlätta företags etablering och utveckling inom Norrbottens län. H-

• Sida 111
•  Original

KAPITEL 9

Turistnäringen

Turismens omfattning

Nuvarande omfattning

Tornedalen har hitintills i förhållandevis ringa omfattning varit målet för turistresor. De flesta fritidsresenärer, som kommer till Tornedalen, är genomreseturister på väg från eller till Finland och Norge eller fjällområ— den och malmfält i vårt eget land. Statistik över resenärernas antal och resemål saknas, men genom att studera trafikintensiteten vid tullstatio- nerna mot Finland kan man konstatera, att resandefrekvensen över grän- serna under turistsäsongen stiger för varje år. Många turister reser igenom Tornedalen utan att där göra nattuppehåll i större utsträckning, och an- ledningen härtill uppges främst vara bristen på lämpliga logimöjligheter.

Framtida omfattning

Med turist menar man vanligen en person, som på sin fritid vistas på annan ort än där han förtjänar sitt uppehälle. Den stigande standarden — till vilken man bl. a. kan räkna sådana företeelser som längre fritid, höjd bildningsnivå och större ekonomiska resurser —— kommer att medföra ökad efterfrågan på fritidsområden. Femdagarsveckans införande med två lediga dagar i följd kommer förmodligen att medföra ökat behov av att inom räckhåll från bostadsorten disponera sådant som kan ge fritiden ett för varje individ avpassat innehåll. Ökad upplysning i förening med stigande inkomster torde också leda till att semesterresor företas även till platser, som nu inte är särskilt eftersökta som turistmål men som i alla fall har något speciellt eller ovanligt att visa en besökare. Man kan alltså tänka sig att ett lämpligt fritidsområde får besök av två olika kategorier av turister, som kan benämnas weekendturister och semesterturister.

Turismens betydelse för näringslivet

Genom undersökningar av turismen inom några norrlandskommuner, som utförts under ledning av ekon. stud. Per Nyqvist, har klara belägg fram- lagts för den stora betydelse, som turismen har för näringslivet inom ett område. Campingturisten köper mat, tidningar, bensin o. s. v. på den ort han besöker, vandrarhems- och hotellturisten betalar dessutom för logi

• Sida 112
•  Original

och diverse tjänster. De pengar som på så sätt flyter in till olika företag går vidare till underleverantörer och anställda, som i sin tur använder dem för utlägg av olika slag, varigenom pengarna cirkulerar i en ständig ström. Ökade turistbesök bidrar till att strömmen blir stridarc och bredare, vilket givetvis stimulerar hela näringslivet.

Nyqvists undersökningar visar vidare klart att skatteunderlaget ökar i en kommun i takt med ökningen av turistbesöken. Detta sammanhänger med att då en penningsumma byter ägare, i regel åtminstone en del av den utgör en skattepliktig vinst eller löneinkomst för den nye ägaren. De pengar som en turist lägger ut under ett uppehåll på en ort, kan teoretiskt sett byta ägare hur många gånger som helst inom orten och varje gång öka skatteunderlaget. Det förda resonemanget antyder, att betydande in- vesteringar med ekononmisk fördel kan göras av en kommun för att sti— mulera turistväsendet.

Det är inte enbart under själva säsongerna som turistnäringen kan ge sysselsättning åt en orts befolkning, även om det naturligtvis i första hand är då som pengarna flyter in, och man därför bör söka göra turistsäsongen så lång som möjligt. En del av turistens dagskassa används för inköp av souvenirer med anknytning till den besökta platsen. Tillverkningen av sådana souvenirer ger sysselsättningsmöjligheter exempelvis i form av hemslöjd även under tiden mellan säsongerna. För denna verksamhet redogörs närmare i kapitel 8.

F öreteelser i Tornedalen, som kan locka turister

Inom Tornedalen bör finnas möjligheter att tillfredsställa såväl weekend- turisters som semesterturisters önskemål. Turister av båda slagen torde önska sig en miljö, som skljer sig från den vardagliga och som ger möj- lighet till avkoppling antingen i form av vila i en lugn omgivning eller i form av någon sportbetonad verksamhet. Många av de personer, som bor och arbetar i malmfälten uppe i fjällregionerna, skulle säkerligen vilja tillbringa en del av sina lediga dagar nere i skogslandet, och då ligger Tornedalen nära 'till hands. Förutom möjligheter till vila i lugn miljö finns också tillfällen till givande fiske, och dessa senare möjligheter skulle dess- utom avsevärt kunna utvidgas. För dem som är intresserade av strövtåg i skog och mark finns i Tornedalen alla möjligheter till variationer. Semesterturisten kan ha samma eller delvis samma målsättning för sin resa som weekendturisten, men dessutom tillkommer för hans del i regel ytterligare motiv för val av färdmål. Den långväga turisten kan vara in- tresserad av den helt nya miljö, som Tornedalen utgör i sin egenskap av gränsbygd, där svenskt och finskt möts. Dessutom finns i Tornedalen även inslag av lapsk kultur. Enbart utsikterna att få göra ett besök i ett annat land torde verka lockande för många. Polcirkeln skär gränsälven strax

• Sida 113
•  Original

norr om Övertorneå, vilket innebär att midnattssolen kan ses inom en stor del av Tornedalen. Dessutom har Torne och Muonio älvs dalgångar en särpräglad karaktär, som bjuder en besökare nya och starka intryck, helt unika för vårt land. Tornedalen är dessutom en av inkörsportarna till Nordkalotten, som just nu är föremål för ett stigande intresse, inte minst från utlandet. Slutligen är Tornedalen genomreseled till och från norra Finland och Norge och bör alltså bli föremål för ett visst intresse även från turister, som har andra färdmål, vilket kan vara mycket betydelsefullt för turistnäringen.

Åtgärder för att stimulera turismen i Tornedalen

Utbyggnadsetapper

Den del av utredningsområdet, som i första hand kan väntas få besök av semesterturister, är Torne älvs dalgång. Weekendturisterna kommer för- modligen främst att besöka de inre delarna av Tornedalen. En mera genom- gripande uppbyggnad av turistväsendet i Tornedalen bör i första hand ske mot bakgrunden av dessa förhållanden. Man bör då eftersträva att dels bygga ut logimöjligheterna inom de områden, som väntas få besök av turister, dels göra befintliga turistattraktioner kända och lättillgängliga för allmänheten. I en senare etapp kan man tänka sig att skapa ytterligare turistattraktioner, som har ett naturligt samband med området, och i an- slutning till dessa ytterligare bygga ut logimöjligheterna.

Logimöjligheter

De logimöjligheter, som i första hand bör komma ifråga, är campingplat- ser med fullgoda sanitära anordningar och enklare arrangemang för mat— lagning i form av exempelvis en eldstad med regnskydd. Dessa camping- platser bör vara belägna på väldränerad mark, som är farbar med bil, och de bör inhägnas. I anslutning till campingplatserna kan det vara önsk- värt att anordna serveringslokaler. På de lämpligast belägna och mest be- sökta av dessa campingplatser bör dessutom finnas småstugor i vilka exem— pelvis en mindre familj kan övernatta. Campingplatserna bör vara så be- lägna och stugorna på dem så ordnade att utvidgningar lätt kan göras. Även vandrarhemmen bör byggas ut för att motsvara den nya tidens krav. Ett utmärkt exempel härpå är Svenska turistföreningens nyligen invigda vandrarhem i Karesuando.

Turistattraktioner

Samtidigt som man bygger ut logimöjligheterna, bör man också se till att befintliga turistattraktioner blir kända och lätt åtkomliga för allmänheten. Detta kan ske genom broschyrer, som distribueras av exempelvis turist- 8——005621

• Sida 114
•  Original

nämnder och turistföreningar, samt genom anslag och enkla skisser vid campingpla'tserna. Vad allmänheten främst bör få upplysning om är till- gången på fiskevatten, som brukar upplåtas åt turister, samt för orten speciella sevärdheter i form av äldre byggnader och natursköna områden. En för Tornedalen alldeles säregen form av turistattraktion torde vara forsfärderna. Genom att kontinuerligt och på bestämda tider, som i god tid tillkännages, anordna dylika forsfärder skulle man säkerligen kunna stimulera ännu fler turister att besöka området.

I en senare etapp av turistväsendets uppbyggnad kan man också tänka sig att »skapa» turistattraktioner. Man kan exempelvis flytta intressanta byggnader till sådana platser _ gärna till närheten av campingplatser _ att de blir lättillgängliga för turisterna. Dessa byggnader kan vidare in— redas som hembygdsgårdar eller hembygdsmuséer eller användas som ser- verings- eller samlingslokaler vid campingplatser.

Åtgärdernas genomförande och finansiering Det torde i regel vara lämpligast att enskilda kommuner står som huvud— män för de åtgärder som bör genomföras. Finansieringen bör delvis kunna ske genom anslag från Statens fritidsnämnd ur fonden för friluftslivets främjande. Lån synes även för denna verksamhet i begränsad utsträck- ning kunna erhållas av Norrbottens företagareförening.

Medelsbehovet är naturligtvis helt beroende av åtgärdernas omfattning och takten i deras genomförande. Under den närmaste tiden torde realise- randet av vissa aktuella projekt inom Övertorneå, Pajala, Tärendö, Över- kalix, Korpilombolo, Junosuando och Karesuando dra en kostnad av ca 220 000 kronor.

Sportfiske Möjligheterna att bedriva ett givande sportfiske torde för många vara ut— slagsgivande vid val av turistmål. Inom Tornedalen finns gott om vatten rika på sådana fiskar, som sportfiskaren helst vill fånga. Som exempel kan nämnas gränsälvarna med deras lax- och laxöringsbestånd. Det av turister med kastspö bedrivna sportfisket i gränsälvarna är emellertid ännu relativt obetydligt. Orsaken härtill är delvis fiskerättsförhållandena. Enligt den svensk-finska konventionen om gränsfisket skall nämligen även fiske efter lax med drag och jämförliga redskap bedrivas samfällt av Sverige och Finland och fiskekort skall säljas av landsfiskalerna i Haparanda och Övertorneå. Emellertid kan vid sportfiske annan fisk än lax fångas, och därför fordras även tillstånd av vederbörande strandägare, som innehar rätten till övrigt fiske. I avvaktan på att frågan om rätten till laxfiske — varom process för närvarande pågår mellan kronan och Vitsaniemi bya— män — slutgiltigt avgöres, bör möjligheter skapas att lösa ett turistfiske-

• Sida 115
•  Original

kort berättigande till fångst av alla slag av fisk på såväl kronans som byarnas vatten. Avgiften för fiskekorten borde sättas i proportion till den tid under vilken fiske bedrives. (Se kapitel 4.)

Sammanfattning

Till tjänst för de turister, som under den närmaste tiden väntas besöka Tornedalen, föreslår länsstyrelsen: att campingplatserna rustas upp och att de mest besökta förses med små-

stugor; att befintliga turistattraktioner görs mera kända och nya tillskapas; att möjligheterna att bedriva sportfiske underlättas och utvidgas —— sår-

skilt i gränsälvarna.

• Sida 116
•  Original

KAPITEL 10

Kommunikationsväsendet

Det allmänna vägnätet

Vägnätets nuvarande omfattning och tillstånd i Tornedalen De allmänna vägarna i Tornedalen omfattar totalt 2 003 km, varav 29 km utgöres av riksvägar, 957 km av f. d. länshuvudvägar och 1017 km av övriga vägar.

Av betänkandets första del framgår att vägnätets beskaffenhet i Torne— dalen är mycket otillfredsställande. Detta märks främst vid snösmältning och tjällossning, då långa vägsträckor kan bli helt ofarbara, beroende på att de från början icke byggts för att motstå sådana påfrestningar, som den moderna bilismen utsätter dem för. Som exempel härpå kan nämnas att under våren 1959 var närmare 900 km allmänna vägar i Tornedalen av— stängda för lastbilstrafik. Dessa påfrestningar blir särskilt kännbara i om- råden nedanför marina gränsen, där de geologiska förutsättningarna för vägbyggnad ofta är ogynnsamma på grund av förekomsten av tjälfarliga jordarter. Vägarnas bärighet även under normala förhållanden är dess— utom i stor utsträckning för låg. I några fall är det allmänna vägnätet ock- så för glest.

Inom den kostnadsram som anges av gällande flerårsplaner pågår fort— löpande förbättrings- och förstärkningsarbeten på det allmänna vägnätet 1 Tornedalen. Den knappa medelstilldelningen har emellertid hittills långt ifrån svarat mot de mest angelägna behoven. Att inom rimlig tid enbart med ordinarie anslag finansiera en mera genomgripande upprustning av Tornedalens allmänna vägnät torde därför inte vara möjligt.

Krav på det allmänna vägnätet i Tornedalen

På det allmänna vägnätet skall för befolkning och näringsliv nödvändiga transporter utöver det rent lokala behovet kunna utföras. Vissa krav kan därför ställas på vägnätets sträckning och bärighet. Vad sträckningen beträffar bör denna ge möjlighet för huvuddelen av befolkningen att utan större omvägar nå sitt administrativa centrum, sina skolor, sjuk- och hälso-

• Sida 117
•  Original

vårdsinrättningar m. m. samt för näringslivet att på bästa möjliga sätt utföra transporter mellan rävarukälla, produktionsort och marknad. Väg— nätets bärighet bör vara sådan, att de transportfordon, som näringslivet behöver för rationell drift, kan utnyttjas till full kapacitet året runt.

De viktigaste näringsgrenarna inom Tornedalen är skogsbruk och jord- bruk samt i anslutning till dessa industri och hantverk av servicehetonad karaktär. Av dessa näringsgrenar kräver skogsbruket de utan jämförelse mest omfattande transporterna. Biltransporten av timmer och massaved har under senare år ökat på flottningens bekostnad och kommer att öka ytterligare i framtiden. De ur driftsekonomisk synpunkt lämpligaste väg- transporterna av rundvirke sker på fordon, som vid utnyttjande av hela sin lastkapacitet får ett axel- och boggietryck, som överstiger åtskilliga vägars och broars bärighet. Till följd härav kan den befintliga lastbilsparken icke utnyttja hela sin lastkapacitet och detta medför mycket stora årliga för- luster för transportapparaten, vilket framgår av kapitel 6. Som mål för utbyggnaden av vägnätets kapacitet bör man därför sätta en bärighet, som motsvarar de tyngsta förekommande transporterna inom skogsbruket, d. v. s. minst 8 tons axeltryck och 12 tons boggietryck. Körbanans beskaf— fenhet på de viktigaste allmänna vägarna bör minst överensstämma med minimistandarden för stamvägar enligt de förslag, som lagts fram av dele- gationen för översiktig vägplanering. Körbanan bör alltså vara 6 m bred med 1 m breda vägrenar och försedd med någon beläggning. Övriga all- männa vägar byggs med i regel grusbelagd körbana om 3,5 meters bredd.

En framtida utbyggnad av gruvdrift och j ärnhantering i mellersta Torne- dalen kommer dock att medföra avsevärt högre krav på vissa vägars stan- dard än som här skisserats.

Utbyggnadsprogram för vägnätet i Tornedalen Sekiorvägarna. Av finansiella och praktiska skäl torde det icke vara möj- ligt att inom den närmaste framtiden upprusta samtliga allmänna vägar inom Tornedalen till en miniminivå motsvarande stamvägarnas. I första hand bör man därför eftersträva att till full kapacitet upprusta ett rela— tivt grovmaskigt nät av vägar. De vägar, som då bör komma ifråga, är så- dana som nu uppbär och i framtiden sannolikt kommer att uppbära större delen av den tunga trafiken. I en skrivelse till Konungen den 19 december 1958 har länsstyrelsen påvisat, att tung trafik till följd av näringslivets lokalisering främst kommer att framföras inom en sektor i länets syd- östra del, som i norr och väster begränsas av en linje Svanstein—Lansjärv —Harads—Kåbdalis—Långträsk. Inom denna sektor har man undersökt Vilka vägar som är mest betydelsefulla för näringslivet och som alltså i första hand bör byggas ut — de 5. k. sektorvägarna. Av dessa vägar har —- förutom riksväg 13 —— följande betydelse för Tornedalen:

• Sida 118
•  Original

Väg 400 ............ Haparanda—Övertorneå—Svanstein » 720 och 787 Kalix—Björkfors—Lappträsk—Hedenäset » 721 ............ Björkfors—Sangis » 715 ............ Kalix—Vitvattnet » 390 ............ Kalix—Morjärv » 386 ............ Töre—Morjärv—Överkalix—Övre Lansjärv » 392 och 391 Överkalix—Jokk.

På en avsevärd del av dessa vägar torde omfattande arbeten behöva ned— läggas, för att vägarna skall få önskvärd standard. Övriga »huvuduägar» i Tornedalen. Av översikten ovan framgår, att ut— byggnaden av Vägförbindelserna mellan inlandet och kusten kommer i första hand. Denna princip bör vara vägledande för utbyggnaden av väg- nätet även inom de områden av Tornedalen, som icke berörs av sektorvä— garna. Inom detta område bör i första hand följande vägar byggas ut till samma standard som sektorvägarna:

väg 400 ............ Svanstein——Paj ala » 395 ............ Pajala—Masugnsbyn » 392 ............ J okk—Korpilombolo

På Kalix älvs västra sida byggs nu mellan Jokk och Narken en väg, som får stor betydelse för skogsnäringen. Nuvarande vägar från Narken norrut över Tärendö till Anttis bör i samband härmed förstärkas och byggas om, så att en vägförbindelse med stipulerad sektorvägstandard skapas på Kalix älvs västra sida från Jokk till Tärendö och därifrån vidare till Anttis. Det allmänna vägnätets nuvarande sträckning framgår av kartan i slutet av betänkandet. Övriga allmänna vägar i Tornedalen. En upprustning måste även ske av övriga allmänna vägar i Tornedalen för att dessa skall kunna fylla sin uppgift som tillfartsleder till nätet av huvudvägar. Såsom särskilt ange— lägen framstår en förstärkning av vissa broar. Bland exempel härpå kan nämnas bron över Allsån, som nu utgör en flaskhals för skogstranspor— terna. För att underlätta skogstransporterna bör vidare färjan vid Ängeså ersättas med en bro.

Det hittills skisserade utbyggnadsprogrammet går främst ut på att för- stärka och bygga om redan existerande vägnät. Det finns emellertid också ett påtagligt behov av nyanläggning av allmänna vägar, innan de krav som tidigare uppställts kan anses vara tillgodosedda. I flera fall har emeller— tid de militära myndigheterna satt sig emot nybyggnader med motiveringen att dessa skulle försvåra ett effektivt försvar. Härigenom har flera allmänna Vägar, som skulle få stor betydelse både för befolkning och näringsliv, icke blivit byggda. Detta medför ekonomiska förluster för berörda intressen- ter och förhindrar utvecklingen. Frågan om de militära hindren för ut—

• Sida 119
•  Original

byggnad av skogsbilvägnätet har ingående diskuterats i kapitel 6 och de därvid framförda synpunkterna gäller även i princip beträffande de all- männa vägarna.

Under åberopande av deras betydelse för befolkning och näringsliv för- ordar länsstyrelsen att allmänna vägar i första hand anlägges på sträck- ningarna Parkalompolo—Kitkiöjärvi samt Olkamanki—Aapua. Även på andra platser i Tornedalen föreligger behov av nybyggnad av allmänna vägar. Riksväg 13. För landsvägstrafiken mellan Tornedalen och södra och mel- lersta delen av landet spelar riksväg 13 den dominerande rollen. En snabb upprustning av denna väg i hela dess sträckning är alltså en angelägenhet även för Tornedalen. Kostnaderna för utbyggnadsprogrammet. Kostnaderna för de om- och ny- byggnader av allmänna Vägar, som här föreslagits för den närmaste tio- årsperioden, beräknas uppgå till drygt 90 miljoner kronor. Huvuddelen av denna summa faller på ombyggnad av sektor- och huvudvägar. Ca 6 mil- joner kronor beräknas åtgå för nyanläggningar av allmänna vägar, varav drygt 2 miljoner för sträckorna Parkalompolo—Kitkiöjärvi och Olkamanki —Aapua. I denna kalkyl har dock icke upptagits några kostnader för för— svarsanläggningar.

Under nu löpande femårsperiod (1958—62) utgör de medel, som på ordi- narie stat tilldelats Tornedalen för om- och nybyggnader av vägar årligen ca 2,6 miljoner. För att det av länsstyrelsen föreslagna utbyggnadspro- grammet skall kunna realiseras inom den föreslagna tidsramen, krävs allt- så en ytterligare årlig medelstilldelning om ca 6,4 miljoner kronor under förutsättning att det ordinarie anslaget förblir oförändrat.

Vägförbindelserna mellan Sverige och Finland

Eftersom Tornedalen i hela sin längd gränsar till Finland, måste vägför- bindelserna mellan Sverige och Finland bli föremål för speciellt intresse. Själva älven var tidigare den naturliga föreningslänken mellan de båda älvstränderna och förbindelserna var livliga. Sedan vägtransporter nu i stor utsträckning ersatt transporterna på vatten, har kraven på vägförbin— delser via bro eller färja blivit alltmer aktuella. Nu finns broförbindelse över Torne älv vid Haparanda och färjförbindelser vid Övertorneå, Pello, Muonio och Karesuando. Med tanke på befolkningsunderlaget på svensk sida, vägnätets sträckning m. m. bör i första hand färjorna i Övertorneå och Pello ersättas med broar. Ett ytterligare motiv härför är inte minst de besvärande inskränkningar, som vintertid gäller för lastbilstrafiken, då isvägarna vid färjlederna är tillåtna för trafik med fordon om högst 12 tons vikt inklusive last. Vid Kolari bör anordnas färjförbindelse.

De frågor, som hör samman med Vägförbindelserna mellan Sverige och

• Sida 120
•  Original

Finland, utreds för närvarande av respektive länders väg- och vattenbygg— nadsstyrelser. Länsstyrelsen vill starkt betona angelägenheten av att de föreslagna förbindelserna snarast kommer till stånd.

Transportväsendet

Järnvägar, järnvägstrafik och stambillinjer I Torne älvs dalgång finns järnväg från Haparanda till Övertorneå. I Karungi har denna linje anknytning till norra stambanan, som på sträc- kan Karungi—Bodträsk passerar utredningsområdet. På sträckan Över- torneå—Pajala driver Statens järnvägar (SJ) en billinje, som kan betrak— tas som en integrerande del av statsbanenätet, eftersom exempelvis järn- vägstrafikstadgan och taxebestämmelserna för järnvägstrafik tillämpas på den. De av SJ ursprungligen organiserade billinjerna inom norra delen av landet — på vilka dock vare sig järnvägens trafikstadga eller taxebestäm— melser tillämpas — övertas numera successivt av postverket. Så väntas även bli fallet med stambillinjen Övertorneå—Pajala. SJ har också till— stånd att bedriva godstransporter med ett antal lastbilar i beställningstra— fik, varför en stor del av Tornedalen kan betjänas med direkttransport på landsväg i anslutning till järnvägsfrakt via Övertorneå.

För en del av Tornedalen gäller speciella taxebestämmelser, den s. k. tornedalstaxan, som i stort innebär nedsättning i taxan för den lokala person- och godsbefordran på järnvägslinjen Haparanda—Övertorneå samt billinjen Övertorneå—Pajala. Beträffande persontrafiken gäller även vissa taxenedsättningar på linjen Karungi—Lappträsk. (Se betänkandets första del.) Tornedalstaxan förbilligar transporterna inom området, medan där— emot varor, som förs ut från eller in till Tornedalen inte gynnas, i all syn— nerhet som hamn med anknytning till järnväg, på vilken tornedalstaxan tillämpas, saknas inom området. I samband med utbyggnaden av Hapa- randahamn i början av 1930-talet planerades på sträckan Haparandahamn —Haparanda en stambillinje i SJ:s regi, som skulle svara för gods- och persontrafiken mellan staden och hamnen. Den planerade trafikleden har dock icke kommit till stånd. Länsstyrelsen förordar därför att en billinje med samma taxeberäkning som på linjen Övertorneå—Pajala inrättas på sträckan Haparandahamn—Haparanda. Härigenom skulle tornedalstaxan kunna tillämpas på transporter från Haparandahamn upp till Pajala.

Såväl resandefrekvensen som mängden av transporterat gods på av SJ drivna trafikföretag inom Tornedalen tenderar att minska för varje år. Trafikunderlaget är svagast på bandelen Karungi—Övertorneå. Järnvägs- linjerna inom Tornedalen tillhör SJ:s trafiksvaga bandelar. Enligt den plan som SJ upprättat för undersökning angående nedläggning av driften på vissa bandelar skall under andra halvåret 1961 en undersökning börja an- gående nedläggningen av driften på sträckan Karungi—Övertorneå.

• Sida 121
•  Original

Såväl järnvägen Karungi—Övertorneå som billinjen Övertorneå—Pajala spelar en utomordentligt stor roll för befolkning och näringsliv inom Torne- dalen. Från kommunerna inom det av dessa trafikleder berörda området har med skärpa framhållits att varje försämring av transportservicen kan väntas få allvarliga konsekvenser för bygden. Länsstyrelsens nedan givna motivering för en ytterligare utvidgning av den nuvarande förmånliga transportservicen inom Torne älvs dalgång upp till Pajala gäller i allra högsta grad även som motiv för att ingen försämring bör ske i nuvarande transportförhållanden.

I tidigare kapitel av detta betänkande har framhållits flera motiv för att särskilda åtgärder bör vidtagas i Tornedalen i avsikt att stimulera näringslivets utveckling. Vid behandlingen av kommunikationsväsendet hör bland dessa motiv särskilt framhållas, att Tornedalen intar ctt perifert läge i förhållande till såväl länets som landets huvudbygder och att avstån- den mellan de olika bygderna inom området i många fall är mycket stora. Hela detta perifert belägna område är dessutom en gränsbygd, där en stor del av befolkningen icke använder svenska som huvudspråk. Från Torne- dalen har vidare under de gångna åren hämtats en stor del av den arbets- kraft, som behövts i samband med utbyggnaden av de norrbottniska malm— fälten, och man kan vänta att ytterligare arbetskraft kommer att hämtas därifrån. Förbindelserna mellan Tornedalen och malmfälten är därför liv- liga. Ett rätt utnyttjande av Tornedalens rika naturliga resurser i form av odlingsbar jord, skog, malmer och övriga mineral samt vattenkraft krä- ver också ett väl utbyggt kommunikationsväsende.

Norrlandskommittén föreslog i sitt principbetänkande år 1949, att ett flertal stambillinjer med samma taxeberäkning som på järnvägarna skulle inrättas inom och i anslutning till Tornedalen. Motivet för inrättande av dessa stambillinjer var att järnvägsnätet med hänsyn till befolkning och näringsliv icke var tillräckligt utbyggt och att man i väntan på dess ut— byggnad borde tillhandahålla en service, som svarade mot vad en järn- väg beräknades kunna ge. Ingen av de föreslagna stambillinjerna har emellertid förverkligats.

Länsstyrelsen förordar att sådana förbindelser upprättas och vidmakt- hålles att passagerare och gods kan befordras längs utredningsområdets genomgående kommunikationsleder med samma taxeberäkning som nu gäller vid järnvägstransport. Som genomgående kommunikationsleder be- traktas dels vägarna längs Torne älvs dalgång från Haparandahamn över Haparanda ända upp till Kiruna, dels vägarna från Töre över Morjärv, Överkalix, Korpilombolo, Tärendö till Anttis.

Med hänsyn till områdets betydelse för malmfälten och mot bakgrunden av de stora vinster, som driften på malmbanan ger, bör den del av finan- sieringen av ovanstående förslag, som icke kan täckas genom driftsintäk- ter, ske genom särskilda statsbidrag.

• Sida 122
•  Original

Busslinjernas längd i Tornedalen var år 1955 _— förutom billinjen Över- torneå—Pajala något över 2 000 km. Härav drevs närmare 1 100 km av privata företagare och resten av postverket. På grund av befolkningens minskning på landsbygden samt det ökade antalet privata bilar har under- laget för busstrafiken blivit mindre. Detta har också inverkat menligt på trafikföretagens lönsamhet.

Busstrafiken är dock av mycket stor betydelse för Tornedalens befolk- ning och näringsliv. I större delen av området utgör busslinjerna de enda förekommande reguljära trafikförbindelserna. Åtskilliga linjer anlitas för befordran av post, för mjölktransporter till mejeri samt för Skolskjutsar.

Om man skall kunna bevara en levande landsbygd, är det av vital bety- delse att den reguljära linjetrafiken med buss upprätthålles åtminstone i samma omfattning som den har nu. För att detta skall bli möjligt torde det emellertid vara nödvändigt att de driftsekonomiska förutsättningarna för trafiken förbättras. I ett delbetänkande daterat i februari 1960 har 1953 års trafikutredning avgivit vissa förslag, som syftar till sådana för- bättringar. I ett remissyttrande över förslagen den 30 april 1960 har läns- styrelsen i stort sett i princip anslutit sig till förslagen, som dock ännu icke lett till någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang särskilt förorda att de företag som bedriver linjetrafik med buss på landsbygden omedelbart ges ekonomisk lättnad genom restitution av hela den fordonsskatt, som erlagts för år 1960 för bussar använda i nämnda trafik. Den i kapitel 12 omnämnda differentieringen av skatten på flytande bränsle skulle även bidraga till att förbättra de driftsekono- miska villkoren för busstrafiken.

Yrkesmässig lastbilstrafik Den befintliga lastbilsparken tages till 80 .a 90 % i anspråk för trans- port av skogsprodukter och material för väg- och husbyggen. För att de tyngre fordonen skall kunna utnyttja hela sin lastkapacitet året runt krävs som redan nämnts en genomgående upprustning av vägnätet. I kapitel 12 diskuteras vissa allmänna åtgärder för att sänka avståndskostnaderna.

Hamnanläggningar och sjöfart Inom Tornedalen finns tre kommersiella hamnar, Haparanda, Haparanda- hamn och Sandvik. Samtliga är småhamnar och därför av begränsad bety— delse för Tornedalens försörjning. Töre hamn, som inte ligger inom ut- redningsområdet, har under senare år fått stigande betydelse för flera tornedalskommuner.

Med nuvarande struktur hos näringslivet inom Tornedalen är behovet av större hamnar inom området obetydligt. I samband med eventuell utvin- ning av malmer vid tidigare obearbetade fyndigheter i inlandet kan dock hamnfrågan komma i ett nytt läge.

• Sida 123
•  Original

För närvarande pågår en omfattande verksamhet för att förbättra sjö— fartsförhållandena på övre Norrland. Sjömätning bedrives inom Bottenvi- , ken och de därvid vunna resultaten beräknas inom några år redovisas på nya sjökort. I den mån dessa mätningar avslöjar fakta av väsentlig bety— delse för nuvarande sjöfart resulterar detta omgående i nya sjömärken. I samband med att malmhamnen i Luleå byggs ut kommer även ett par nya bottenfasta fyrar att uppföras. Till tjänst för sjöfarten inom Bottenhavet och Bottenviken planeras i samarbete mellan Sverige och Finland en ut- byggnad av s. k. deccakedjor för radionavigering. Detta system beräknas kunna tagas i bruk hösten 1962. Isbrytartjänsten har nyligen förstärkts ge— nom tillkomsten av en ny statsisbrytare, men ytterligare en ny modern statsisbrytare torde snarast böra anskaffas för att ersätta äldre material.

En förlängd skeppningssäsong i förening med säkrare sjöfart är av vä- sentlig betydelse för hela Norrbottens näringsliv och därmed också för Tor— nedalen. Länsstyrelsen vill därför framhålla vikten av att säkerhetsanord- ningarna för sjöfarten förbättras.

[ t &

Mottagningsfö'rhållandena för svenska radioprogram

I Tornedalen är möjligheterna att avlyssna de svenska radioprogram- men trots trådradion genomgående dåliga. Närmaste svenska radiostation ligger på 12 å 20 mils avstånd. Med hänsyn till att området är ett flersprå- kigt gränsområde, synes det vara särskilt angeläget att mottagningsförhål- landenu för det svenska riksprogrammet i avsevärd grad förbättras.

Sammanfattning

Beträffande kommunikationsväsendet förordar länsstyrelsen

att ett nät av »huvudvägar» byggs ut till en standard, som minst motsvarar minimistandarden för stamvägar samt att övriga vägar och broar för— stärkes i mån av behov;

att nuvarande vägnät kompletteras med vissa nya vägar; att de militära hindren för vägnätets utbyggnad slopas; att färjorna vid Övertorneå och Pello ersättes med broar och att ny färj— förbindelse anlägges vid Kolari; att sådana förbindelser upprättas längs Torne och Kalix älvs dalgångar att passagerare och gods kan transporteras med samma taxeberäkning, som nu gäller vid järnvägstransport; att de driftsekonomiska förhållandena för busstrafiken förbättras i huvud- sak i enlighet med förslag, som framlagts av 1953 års trafikutredning; att en billinje inrättas på sträckan Haparandahamn—Haparanda stad; att utbyggnaden av säkerhetsanordningarna för sjöfarten forceras; att möjligheterna att inom Tornedalen avlyssna det svenska riksprogram- met i radio förbättras.

• Sida 124
•  Original

KAPITEL 11

Kommunernas ekonomiska förhållanden och

kommunindelningen

Svag ekonomisk bärkraft

Ett utmärkande drag för Tornedalen är kommunernas svaga ekonomiska bärkraft. Såsom ett uttryck härför kan framhållas att antalet skattekronor per person för landskommunerna i Tornedalen enligt 1958 års taxeringar endast uppgick till 55 % av medeltalet per person för rikets landskom— muner. Detta låga skatteunderlag måste främst kompenseras genom höga utdebiteringar samt genom skattelindringsbidrag. Den genomsnittliga kom- munala u'tdebiteringen i Tornedalens landskommuner utgjorde år 1958 19,03 kronor mot 14,26 kronor för rikets landskommuner. För år 1958 har tornedalskommunerna tilldelats ca 80 % av det till hela riket utgående skattelindringsbidraget, vilket förhållande klart visar, att dessa kommuner är landets mest skattetyngda.

Åldersfördelningen — en orsak till kommunernas svaga ekonomi Åldersfördelningen En av orsakerna till kommunernas svaga ekonomi är befolkningens ålders- fördelning. Denna fördelning framgår av nedanstående tabell, som redo— visar olika åldersgruppers dels faktiska procentuella andel av totalbefolk- ningen år 1950 och 1958, dels beräknade procentuella andel av totalbefolk— ningen år 1970.

1950 1958 1970 Åldersgrupp Tornedalen Riket Tornedalen1 Riketz Tornedalen1 Rikets 0—15 37,8 23,4 33,2 23,0 25,1 19,5 15—65 56,3 66,3 59,3 65,5 61,5 67,3 65—00 5,9 10,3 7,5 11,5 13,4 13,2 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

1 Se betolkningskapitlet. * Statistisk årsbok 1959, tab. 15. 3 » » 1959, » 17.

Åldrarna under 15 år är alltså kraftigt överrepresenterade i Tornedalen, medan däremot de produktiva åldrarna 15—65 år är kraftigt underrepre-

• Sida 125
•  Original

senterade och denna snedvridning av åldersfördelningen, vars orsaker diskuterats i befolkningskapitlet, kommer att bestå under överskådlig tid men blir mindre utpräglad än 1950.

Utbyggnaden av skolväsendet

Det stora barnantalet i tornedalskommunerna har som naturlig följd att skolväsendet utbyggts i förhållandevis större omfattning än i övriga delar av Sverige (större antal klassavdelningar, flera skolor, större kostnader för skolmaterial etc.). Därtill kommer det förhållandet, att Tornedalen är en typisk glesbygd med stora kostnader för bl. a. Skolskjutsar, Skolmål- tider och skolhem. En annan faktor av betydelse i sammanhanget är de militära hinder mot vägbyggande, som förefinnes i dessa trakter. Ett ratio— nellt utbyggande av kommunikationerna inom och mellan kommunerna hindras eller försvåras härigenom. Även finskspråkigheten verkar fördy— rande på skolväsendet i Tornedalen. Klasserna med finsktalande elever får nämligen vara mindre än klasserna i den rena svenskbygden. I de finsk- språkiga kommunerna i Norrbottens läns östra inspektionsområde fanns exempelvis läsåret 1959—60 18 klassavdelningar mera än som skulle varit fallet om eleverna varit enbart svensktalande. Även undervisningsmate- rialen fördyras genom finskspråkigheten och denna fördyring täcks icke av de små understöd, som kommunerna årligen får från reservations— anslaget för folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter.

Det framstår därför såsom förklarligt att skolutgifterna blir särskilt betungande för de ekonomiskt svaga kommunerna i detta område. Sålunda utgjorde utgifterna för undervisnings— och bildningsverksamheten 58 % av tornedalskommunernas totala utgifter år 1957. Motsvarande procenttal för rikets landskommuner var drygt 45.

Statsbidragsreglerna för skolväsendet

Gällande statsbidragsregler för skolväsendet är icke utformade på sådant sätt, att hänsyn tages till de extrema förhållanden, som råder inom Torne- dalen. Tornedalskommunerna erhåller sålunda icke tillräcklig kompensa- tion för de kostnader, som uppkommer i anledning härav. Detta kom- mer att ytterligare accentueras, allteftersom enhetsskolan genomföres och den kommunala yrkesutbildningen utbygges.

Det framstår även såsom en klar orättvisa, att tornedalskommunerna skall belastas med kostnader för utbildning av ungdom, som under nu- varande förhållanden och med säkerhet även i framtiden till stor del kom- mer att nyttiggöras i andra delar av landet. En viss kompensation för ifrågavarande merkostnader kan visserligen sägas utgå i form av skatte- lindringsbidrag. Från kommunalt håll har emellertid framhållits, att skatte— lindringsbidragen är otillräckliga samt att denna form av bidragsgivning

• Sida 126
•  Original

fått en stämpel av understöd från de mera välsituerade delarna av landet. Detta markeras ytterligare av att bidragen icke i tillräcklig omfattning beräknas på grundval av ett faktiskt konstaterat förhållande.

Övriga kommunala verksamhetsgrenar

Enär skolväsendet skall ligga på samma kvalitativa nivå i hela landet obe- roende av yttre omständigheter, har andra kommunala verksamhetsgrenar _— där icke samma tvingande regler finns —— kommit att eftersättas på bekostnad av skolväsendet hos dessa ekonomiskt svaga kommuner. Åtskil- liga verksamhetsgrenar ligger med andra ord på en relativt sett allt för låg standard.

Åldringsvården

Av tabellen i början av detta kapitel framgår att åldringarnas antal ökar mycket starkt i Tornedalen fram till 1970 —— enligt bilaga 3 mer än för- dubblas befolkningen över 65 år under perioden 1950——70. Detta kommer att ställa krav på en utbyggnad av åldringsvården, vilket ytterligare be— lastar kommunernas finanser.

Skattelindringsbidragen

Syftet med skattelindringsbidragen Riktlinjen vid utarbetandet av det fr. o. 111. år 1952 tillämpade systemet för skattelindring har varit, att bidragen till de skattetyngda kommunerna skall motväga verkningarna av bristen på skatteunderlag. Med skatte— underlag menas därvid antalet skattekronor per invånare och syftet med skattelindringsbidragen är sålunda att kompensera en kommuns eventuella brist i detta avseende. Då detta system för skattelindring numera till- lämpats ett antal år, synes det vara av intresse att utröna i vilken mån verkningarna blivit de avsedda. Undersökningen har begränsats till att endast omfatta kommunerna i Tornedalen och avser endast åren 1955—59.

Verkningarna i Tornedalen av skattelindringsbidragen Undersökningen har utförts på så sätt att en kommuns brist på skatte- underlag bestämts med utgångspunkt från medelskatteunderlaget för rikets landskommuner. Bristen har därvid angivits i skattekronor per invånare. Det för samma år erhållna skattelindringsbidraget har därefter omräknats till samma enhet (skr/inv). Därefter har det erhållna beloppet satts i rela— tion till bristen på skatteunderlag. Vid omräkningen av det uppburna bi— draget från kronor till skattekronor har division skett med utdebiteringen under samma år. Detta förfaringssätt har ansetts riktigast, emedan denna

• Sida 127
•  Original

utdebitering fastställts under hänsynstagande till de förväntade skatte— lindringsbidragen.

En på grundval av tillgängligt material på detta sätt utförd undersök— ning kan för åren 1955—59 sammanfattas i nedanstående sammanställning.

År 1955 1956 1957 1958 1959

Tornedalskommunernas brist på skatte-

underlag (skr/inv) ................. 12,19 12,49 13,44 13,16 14,33 Uppburct skattelindringsbidrag uttryckt

i skattekronor per inv ............. 5,08 3,53 2,58 5,06 6,11 Bidragens andel av förefintlig brist på

skatteunderlag (i %) .............. 41,7 28,3 19,2 38,5 42,6

Det har sålunda visat sig att bidragen till tornedalskommunerna under ifrågavarande tidsperiod maximalt endast förmått täcka ca 40 % av den förefintliga bristen på skatteunderlag. Ännu mer anmärkningsvärt fram- står det förhållandet att den procentuella täckningen icke varit konstant utan varierat oberoende av de objektivt fastställbara faktorer, på grundval av vilka skattelindringsbidragen skall beräknas.

Reformen-ing av bidragsreglerna

En tänkbar lösning av bidragsreglerna för skolkostnaderna är att ersätt- ningen beräknas efter antalet skolbarn i förhållande till antalet förvärvs- arbetande. Kostnaderna för de skolbarn, som överstiger antalet skolbarn i en »normalkommun», skulle exempelvis helt ersättas av statsmedel. En övre spärr torde böra införas med hänsyn till antalet skattekronor per invånare.

De problem som här diskuterats är för närvarande föremål för behand- ling av 1958 års skatteutjämningskommitté. I avvaktan på förslag från denna kommitté torde en genomgående och väsentlig höjning av skatte- lindringsbidragen vara ett lämpligt provisorium för att tills vidare minska kommunernas ekonomiska svårigheter.

Ändrad kommunindelning

Nuvarande kommunindelning Norrbottens län berördes icke av 1952 års kommunindelningsreform. Flera av länets kommuner har emellertid en folkmängd, som är alltför knapp för att bilda ett tillräckligt underlag för alla de verksamhetsgrenar som faller inom en kommuns kompetensområde. Detta gäller särskilt beträf- fande kommunerna i Tornedalen. Av områdets elva kommuner har endast tre en folkmängd om mer än 4 000 invånare och av de åtta övriga har två mindre än 2 000 invånare.

• Sida 128
•  Original

Utvecklingen efter 1952 har visat att kommunal samverkan i betydande utsträckning snart blivit nödvändig för att lösa vissa angelägna uppgifter exempelvis inom polisväsendet och åldringsvården. Detta har i regel skett genom att kommunalförbund bildats eller separata avtal träffats mellan de berörda kommunerna. Under de senaste åren har behovet av kommunal samverkan ytterligare accentuerats. Anledningen härtill är framför allt enhetskolans genomförande samt nödvändigheten av att utbygga en väl differentierad kommunal yrkesutbildning. Med hänsyn till den omfattande verksamhet, som det här är fråga om, har i flera fall ifrågasatts, om man icke i stället för enbart kommunal samverkan borde söka få till stånd sammanslagning av flera kommuner till större enheter. I betänkandets första del har länsstyrelsen redan framhållit önskvärdheten härav. Större kommunenheter torde vidare medgiva en billigare och effektivare admi- nistration än den nuvarande samt bidraga till att den utvecklingshäm- mande konkurrensen kommunerna emellan om eventuella nya sysselsätt- ningsobjekt upphör.

Kommunernas inställning till kommunsammanslagningar Vid de överläggningar, som länsstyrelsen senare haft med tornedalskom— munerna i bl. a. indelningsfrågan har företrädarna för flertalet av kom- munerna ansett sig eller förklarat sig för närvarande icke vara intresse- rade av en kommunreform. Haparanda stad samt Nedertorneå och Karl- Gustavs kommuner har emellertid uttalat önskemål om en utredning rö— rande förutsättningarna för en kommunsammanslagning. På länsstyrelsens hemställan har Kungl. Maj :t utsett en särskild utredningsman för att verk- ställa utredning angående dels sammanslagning av nyssnämnda tre kom— muner, dels — under åberopande av de speciella förhållanden som före- ligger i Karesuando kommun — sammanslagning av denna kommun med Kiruna stad.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör indelningsändringar icke åväga- bringas tvångsvis. Däremot är det angeläget med all upplysning, som kan stimulera till större kommunala enheter och därigenom påskynda en önsk- värd utveckling. Länsstyrelsen vill för egen del medverka härtill.

Riktlinjer för en allmän revision av kommunindelningen i riket är för närvarande under utarbetande inom inrikesdepartementet av en med parla— mentariker förstärkt expertgrupp.

Sammanfattning

Tornedalskommunernas ekonomiska bärkraft är mycket svag. De i för- hållande till hela befolkningen oproportionellt stora ungdomskullarna med-

• Sida 129
•  Original

för att utgifterna till skolväsendet blir relativt sett högre i Tornedalen än i landet i övrigt. Omfattande skattelindringsbidrag utbetalas till kom— munerna i Tornedalen, men dessa bidrag täcker endast till högst 40 % den förefintliga bristen på skatteunderlag, varför utdebiteringen per skatte- krona är ovanligt hög.

I avvaktan på förslag från 1958 års skatteutjämningskommitté bör skatte- lindringsbidragen till de i ekonomiskt avseende hårt tyngda kommunerna i Tornedalen mer än fördubblas.

En sammanslagning av de mindre kommunerna till större kommunala enheter är otvivelaktigt en viktig förutsättning för att minska tornedals- kommunernas ekonomiska svårigheter.

Länsstyrelsen föreslår att högre skattelindringsbidrag tills vidare utbetalas till tornedalskom—

munerna; att kommunsammanslagningar inom Tornedalen stimuleras.

• Sida 130
•  Original

KAPITEL 12

Allmänna åtgärder för näringslivets lokalisering till Tornedalen

I följande kapitel behandlas vissa allmänna åtgärder för att stimulera nä— ringslivets lokalisering till Tornedalen. Som tidigare framhållits utgör emel- lertid detta område inte en självständig näringsekonomisk enhet och de diskuterade eller föreslagna åtgärderna torde böra gälla hela Norrbottens län och angränsande delar av övre Norrland med likartad struktur på nä- ringslivet och med stora sysselsättningsproblem.

Utbyggnadsfond för näringslivet

Behov av utbyggnadsfond

Med hänsyn till naturtillgångarna är Norrbotten landets rikaste län. Inom länets gränser finns över 90 % av landets järnmalmstillgångar vad järn— innehållet beträffar, % av landets skogsmarksareal samt ca 30 % av den utbyggnadsvärda och närmare hälften av den ännu icke utbyggda vatten— kraften. Den odlade jorden uppvisar dessutom mångenstädes en överras— kande god avkastning.

Men trots dessa rika tillgångar kan näringslivet i Norrbotten ej ge syssel— sättning för de 3,5 % av landets innevånare som bor där. Det råder därför en mycket omfattande arbetslöshet och en stor del av de arbetstillfällen som står till buds är utpräglat säsongbetonade. Befolkningens åldersfördel— ning är dessutom sådan, att arbetskraftstillgångarna kan väntas växa ytter- ligare. Situationens allvar framgår bäst av att utgifterna för beredskaps- arbeten, arbetslöshetsunderstöd och skattelindringsbidrag under treårs- perioden 1955—57, under vilken goda konjunkturer och full sysselsättning rått inom landet i övrigt, i Norrbottens län årligen uppgått till åtminstone 30 milj. kronor. Under år 1959 uppgick kostnaderna för beredskapsarbeten inom länet till 102 milj. kronor eller 25 % av motsvarande kostnad för hela riket. I kapitel 16 i betänkandets första del ges en närmare redogö- relse för förhållandena på arbetsmarknaden.

Grundorsaken till de rådande missförhållandena är det faktum att Norr- bottens näringsliv är alltför outvecklat. De rika naturtillgångarna och överskottet på arbetskraft bildar dock en mäktig bas för omfattande in- dustriell expansion och rik differentiering av näringslivet. Jämsides med fortsatt utveckling av de statliga företagen måste det enskilda näringslivet

• Sida 131
•  Original

stimuleras till ökade insatser inom länet. Denna ökade aktivitet kräver dock att kapital i långt större utsträckning än som hittills varit fallet ställs till näringslivets förfogande.

Utbyggnadsfonden för näringslivet i Nordnorge I ett flertal länder, där det inom vissa områden med svagt utvecklat nä- ringsliv råder stor brist på sysselsättning, har särskilda lokaliseringspoli- tiska åtgärder vidtagits. Dessa har avsett att främja näringslivets utveck- ling genom ett rationellt utnyttjande av områdets naturtillgångar och arbetskraft. Syftet är hjälp till självhjälp för utveckling av ett lönsamt och konkurrensdugligt näringsliv. Effektiva åtgärder med detta syfte har vid- tagits i Frankrike, Nederländerna, Norge, Storbritannien och flera andra länder. Det hos oss mest kända exemplet torde vara Nordnorge-planen. Efter det senaste världskriget har en genomgripande omdaning av nä- ringslivet ägt rum i Nordnorge och Nordfinland, som i flera avseenden har liknande problem att brottas med som näringslivet i Norrbotten. I Nord- norge har den ekonomiska grunden för denna verksamhet lagts bl. a. genom att en utbyggnadsfond för näringslivet bildats. Denna fond disponerade vid utgången av år 1959 ca 250 milj. norska kronor för olika former av fi- nansiellt stöd åt företag, vilkas verksamhet faller inom ramen för Nord- norgeplanen. I början av år 1959 var 194 milj. ianspråktagna för 360 olika projekt. Fondens uppgift är principiellt att svara för toppfinansiering av nystartade företag, vilket innebär att stöd lämnas först sedan ordinarie lånemöjligheter utnyttjats så långt som möjligt. Stödet kan ges i form av lån —— den vanligast förekommande stödformen —— garantier för lån och teckning av aktier. Innan lån beviljas, företas en ytterst noggrann under- sökning för att fastställa om lånet kan tjäna syftet att skapa mera stadig- varande sysselsättningsmöjligheter i Nordnorge. Som ett bevis för att ut- byggnadsfondens medel använts på rätt sätt kan nämnas, ”att förlusten hitintills _ efter åtta års verksamhet — uppgår till endast 4,8 milj. kro- nor. Med tanke på att medlen huvudsakligen använts för toppfinansiering och alltså ständigt befinner sig i riskzonen, kan man även ur rent bankmäs- siga synpunkter betrakta förlusterna som små. Nordnorgeplanens giltig- hetstid sträckte sig ursprungligen fram till år 1960, men det råder en enig uppfattning om att tidsramen bör förlängas. I bilaga 11 redogörs närmare för denna Nordnorge-plan.

Längmanska företagarfonden Enligt beslut av 1960 års riksdag skall den med litt A betecknade delen av den svenska donationsfond, som upprättats genom testamente av finländ- ske handlanden Erik Johan Längman, tagas i anspråk och under benäm- ning Längmanska företagarfonden användas till att främja företagsamhet framför allt inom hantverk, slöjd, småindustri, jordbruk, skogsbruk och

• Sida 132
•  Original

fiske. Fonden skall främst användas för att understödja åtgärder av ge- mensamt intresse för flera företagare, såsom forskning, rådgivning, upp- lysning, yrkesutbildning, försöksverksamhet, utredningar och marknads— undersökningar, och endast i undantagsfall kan bidrag ur fonden även utgå till enskild företagare. Fondens verksamhetsområde är för närvarande begränsat till Norrbottens län samt, i den mån det är lämpligt med hän- syn till verksamhetens art och inriktning, angränsande delar av nordligaste Sverige. För utdelning disponibla medel uppgår till ca 300 000 kronor per år.

Längmanska företagarfonden torde bli av betydande värde för närings- livet. Då den årligen disponibla summan dels är mycket begränsad, dels skall användas företrädesvis för åtgärder av gemensamt intresse för flera företagare, måste emellertid ytterligare medel ställas till förfogande för näringslivets vidare uppbyggnad.

Utbyggnadsfondens verksamhet Inom Norrbottens län föreligger ett mycket utpräglat behov av sådana åt- gärder som syftar till att skapa ett väl utvecklat och väl differentierat nä— ringsliv. För att dessa åtgärder skall kunna genomföras krävs emellertid att kapital i långt större utsträckning än som hittills varit fallet ställs till näringslivets förfogande. Men minst lika viktigt är också att man försöker fastställa vilka projekt som bör realiseras för att naturtillgångarna skall kunna utnyttjas på bästa tänkbara sätt.

Enligt länsstyrelsens mening bör en särskild fond inrättas för främjandet av näringslivets utveckling i Norrbottens län. Fondens verksamhet skall emellertid icke enbart vara inriktad på finansieringsfrågor utan en viktig uppgift skall även vara att söka finna lämpliga utbyggnadsprojekt samt medverka till att dessa projekt förverkligas på ändamålsenligt sätt. Av denna anledning bör fondens ledning ha möjlighet att anlita experter samt taga initiativ till utredningar, som syftar till att klarlägga förutsättningarna för lönsam verksamhet inom ett planerat projekt. Därjämte hör fonden effektivt kunna stödja det inventerings-, forsknings- och utvecklingsarbete. som kräves för att länets resurser rätt skall kunna utnyttjas.

I avvaktan på statsmakternas ställningstagande till förslaget om bil— dande av en fond av malmvinstmedel anser sig länsstyrelsen för närvarande icke böra framlägga några konkreta förslag till utbyggnadsfond för Norr- botten.

Särskilda skatteregler

Skattereglerna i Nordnorge och dessas eifekt I ett tidigare avsnitt av detta kapitel har omdaningen av näringslivet i Nord- norge med hjälp av bl. a. en utbyggnadsfond behandlats. Utbyggnadsfon—

• Sida 133
•  Original

den är emellertid icke det enda medlet som använts för att nå de uppställda målen för näringslivets utveckling. Bland övriga medel bör särskilt fram- hållas de speciella skatteregler, som tillämpats för att öka tillströmningen av kapital att användas för investeringar av olika slag. Företag såväl inom som utom Nordnorge har enligt dessa regler rätt till skattefri fondavsätt— ning av ett visst årligt belopp, under förutsättning av att beloppet i fråga används för verksamhet av sådant slag, som faller inom Nordnorge-planens ram. För dessa skatteregler redogörs närmare i bilaga 11.

Genom dessa speciella skatteregler stimuleras redan väletablerade före- tag att utvidga sin verksamhet genom investeringar i de eftersatta delarna av Norge. Det ligger i företagarnas eget intresse att investeringarna för- räntas så väl som möjligt och man kan därför räkna med att företagen _ förutom kapital —— även ställer sin samlade erfarenhet och yrkesskicklighet samt sina kontakter och övriga resurser till förfogande inom det nya verk- samhetsområdet, för att driften skall bli den mest ändamålsenliga. Här- igenom kan bristen på driftiga företagare och yrkeskunnig arbetskraft samt bristen på kännedom om lämpliga tillverkningsprojekt och marknader snabbt avhjälpas.

Under perioden 1951—57 avsattes ca 470 miljoner norska kronor av skat- tebetalare i hela Norge —— därav 225 miljoner av sydnorska skattebetalare »— för investeringar i det nordnorska näringslivet.

Särskilda skatteregler inom vissa delar av vårt land

Skatteregler av liknande slag som de nu redovisade skulle säkerligen kunna bidraga till att stimulera näringslivet även inom Norrbottens län och an- gränsande delar av övre Norrland med liknande struktur på näringslivet, som i många hänseenden har samma problem att brottas med som närings— livet i Nordnorge. För att undvika vissa brister som nu är förenade med skattesystemet i fråga, torde emellertid några modifieringar böra genom- föras, innan det tillämpas på svenska förhållanden.

Som framgår av bilaga 11 har utbyggnaden av det nordnorska närings- livet främst kommit till stånd inom de södra delarna av Nordland fylke, där dock _— relativt sett — behovet av utbyggnad är mindre än längre norrut i landet. För att åstadkomma en jämnare geografisk fördelning av de investeringar, som kommer att möjliggöras genom eventuell skat- tefri fondavsättning i vårt land, torde en zonindelning böra genomföras och de erbjudna förmånernas storlek varieras inom olika zoner. För in- vesteringar inom områden med ringa behov av ytterligare utbyggnad av näringslivet skulle skattelindringen vara mindre än inom områden, där investeringsbehovet ur samhällsekonomisk synpunkt bedömes vara stort. Indelningen i zoner kan antingen göras fast eller också kan någon myndig- het eller ett särskilt organ från fall till fall och efter vissa regler avgöra den grad av skattefrihet, som skall åtnjutas.

• Sida 134
•  Original

De nu diskuterade särskilda skattereglerna skulle i vårt land kunna an— knytas till gällande bestämmelser om investeringsfonder för konjunktur- utjämning. Dessa bestämmelser innebär i korthet bl. a. följande.

Aktiebolag och ekonomiska föreningar äger under vissa förutsättningar rätt att av ett års rörelsevinst skattefritt till investeringsfond avsätta 40 % mot att 40 % av fondavsättningen inbetalas till riksbanken. Sådan investe— ringsfond får efter arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd användas för Ome- delbar avskrivning å tillgångar, som anskaffats enligt tillståndet, varvid häremot svarande belopp återbetalas av riksbanken. För det beskattningsår, varunder investeringsfond på sådant sätt tagits i anspråk, äger företaget åt- njuta extra avdrag med 10 % av sålunda utnyttjat belopp.

Man kan måhända tänka sig att genom påbyggnad av ovan relaterade bestämmelser åstadkomma ytterligare skattelättnader för investeringar inom de delar av landet, där näringslivet ur samhällsekonomisk synpunkt bör bli föremål för snabb och omfattande uppbyggnad. Detta gäller i extrem grad för Norrbottens län.

Sammanfattning av diskussionen om utbyggnadsfond och särskilda skatteregler

Enligt länsstyrelsens uppfattning är lokaliseringspolitiska åtgärder av den art och omfattning, som vidtagits i Norge och andra länder, nödvändiga för en rationell och långsiktig lösning av Tornedalens och länets nuvarande försörjningsproblem och för att därigenom komma till rätta med paradoxen att Norrbotten är landets rikaste del med hänsyn till naturtillgångarna, men fattigast för sin egen befolkning.

Sålunda erfordras under uppbyggnadsperioden dels en fond för främ- jande av näringslivets utveckling, dels särskilda skatteregler. Denna fond torde i huvudsak böra utformas så, att den täcker dels behov av den art, som den nämnda utbyggnadsfonden för Nordnorge avser att fylla, dels verksamt stöder det inventerings-, forsknings- och utvecklingsarbete, som kräves för att länets resurser rätt skall kunna utnyttjas.

Skattereglerna torde kunna utformas på i princip samma sätt som skett i Nordnorge, dock med beaktande av vissa skillnader i de grundläggande förutsättningarna. Dessa skatteregler skulle i vårt land kunna utformas som en påbyggnad till gällande bestämmelser om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Med hänsyn till att såväl fonden som skattereglerna bör avse hela länet och även torde bli beroende av statsmakternas ställningstagande till det nyligen framlagda förslaget om bildande av en fond av malmvinstmedel till främjande av naturvetenskapligt och tekniskt forsknings- och utveck— lingsarbete, vill länsstyrelsen för närvarande begränsa sig till att anmäla ifrågavarande behov av lokaliseringsåtgärder och avser att i anslutning till Norrbottenplanen återkomma till dessa frågor.

• Sida 135
•  Original

En betydande del av de medel, som länsstyrelsen ansett erforderliga för utvecklingen av näringslivet i Tornedalen, torde kunna tillgodoses genom en fond av här avsedd karaktär.

Avståndskostnaderna

De stora avstånden inom övre Norrland medför höga transportkostnader för näringslivet och därmed även förhöjda priser på flertalet nyttigheter.

Exempel på avståndskostnademas uppkomst Som exempel på avståndskostnadernas inverkan inom Tornedalen på en oumbärlig konsumtionsartikel kan nämnas järnvägsfrakten på mjöl. Kvar- narna betingar sig för närvarande ett frakttillägg på 5,40, resp. 5,50 och 5,80 kronor per 100 kg vid försäljning till Haparanda, resp. Övertorneå och Pajala. Detta medför givetvis en fördyring av ifrågavarande förnödenhet, vilket i sin tur medför högre levnadskostnader och krav på högre löner. Dessa högre löner måste även slå igenom vid prissättningen av inom om- rådet producerade varor och försvåra deras avsättning till konkurrens— kraftiga priser.

Ovannämnda exempel visar fraktkostnadernas fördyrande inverkan i grossistledet, men till följd av de långa avstånden och den otillfredsställande utbyggnaden av vägnätet tillkommer ytterligare fraktkostnader vid varor- nas vidare distribution till detaljisten och den slutliga förbrukaren. Detta hänger bl. a. samman med de höga priserna på bensin och motorbrännolja, vilka uppkommit just på grund av fraktkostnaderna. Prissättningen av nyssnämnda produkter sker nämligen med utgångspunkt från importham- nens läge i landet och försäljningsortens läge i förhållande till dessa im- porthamnar. Den olja och bensin, som förbrukas inom Tornedalen, impor- teras över Luleå och inom praktiskt taget hela utredningsområdet tilläm- pas de högsta zontarifferna 4—6, vilket innebär 3—5 öre högre pris per liter bensin vid jämförelse med Stockholmsområdet och 2——4 öre högre pris vid jämförelse med Luleå-området. Varje transport inom Tornedalen blir därför i regel dyrare än motsvarande transport på annat håll i landet.

Exemplen i detta avsnitt har hämtats ur motioner i riksdagens andra kammare avgivna av Harald Larsson i Hedenäset — nr 319 år 1958 och nr 102 år 1960.

Avståndskostnadernas inverkan på näringslivets lokalisering Avståndskostnaderna spelar en avgörande roll vid valet av lokaliserings- ort för ett företag. Stora avståndskostnader medför prishöjningar på fram- ställda produkter. Detta sker dels genom den förhöjda lönenivå, som av- ståndskostnaderna i regel ger upphov till, dels genom de transporter som är

• Sida 136
•  Original

nödvändiga för anskaffningen av råvaran och för avsättningen av de får— diga produkterna. Näringslivet har därför främst lokaliserats till områ- den med minsta möjliga avståndskostnader och detta är en av orsakerna till den låga industrialiseringsgraden inom stora delar av övre Norrland _ inte minst Tornedalen.

Åtgärder för att sänka avståndskostnaderna

Frågan om transportkostnadernas inverkan på näringslivet i Norrland har vid olika tillfällen behandlats i utredningar och riksdagen. Problemet är alltså betydelsefullt och olika vägar bör prövas för att nå fram till en lös- ning.

Underhandlingsvägen torde betydande kostnadsutjämning kunna upp- nås under förutsättning av att tillräckligt representativa underhandlings— partner finns till de samhälleliga instanser som får tänkas ta initiativet. På denna väg har överenskommelse träffats om enhetliga fraktpriser på socker i hela Norrland.

Norrlandskommittén framförde tanken på att tillämpa s. k. virtuella av- stånd vid beräkning av fraktkostnader inom Norrland. Detta innebär att begreppet kilometer i frakthänseende ges olika innebörd i olika delar av landet, så att fraktsatserna per faktisk kilometer blir lägre i Norrland än på andra håll i landet. Den indirekta beskattning, som nu utgår i form av bensinskatt och energiavgift, bör kunna differentieras med hänsyn till lokala förhållanden _ exempelvis de långa transporterna inom glesbygds- områdena.

En viktig punkt i strävandena att sänka avståndskostnaderna är natur- ligtvis en grundlig upprustning av det allmänna vägnätet.

Frågan om avståndskostnadernas inverkan på näringslivet har på hem- ställan av 1960 års riksdag överlämnats till Kommittén för näringslivets lokalisering för vidare utredning. I avvaktan på resultatet av denna kom- mittés arbete anser sig länsstyrelsen för närvarande icke böra framlägga några konkreta förslag till åtgärder rörande avständskostnaderna.

Elkraftförsörjningen Nuvarande förhållanden beträffande elkraftförsörjningen

I Tornedalen finns endast två kraftstationer, den ena i Ekfors vid Armas- joki i Hietaniemi kommun och den andra i Kengis vid Torne älv i Pajala kommun. De båda kraftverken är emellertid små och tillgodoser tillsam- mans endast omkring 5 % av kraftbehovet i Tornedalen. Elkraften i öv- rigt erhålles från vattenfallsstyrelsens stora kraftstationer i Lule älv. Norrbottens kraftverk svarar till övervägande delen för distributionen av elkraften i Tornedalen. Den övriga delen av distributionen ombesörjes

• Sida 137
•  Original

av enskilda och kommunala företag. Distributionsnätet kan, sedan pågående upprustningsarbeten slutförts, sägas vara utbyggt på ett sådant sätt, att såväl hushållens som småindustrins och hantverkets behov av elkraft till- fredsställande kan tillgodoses. Eftersom elektrifieringen nästan fullstän- digt är genomförd i Tornedalen, måste förutsättningarna för att tillhanda- hålla elkraft inom området således bedömas vara relativt goda. Det torde därför i och för sig icke behöva uppstå några speciella svårigheter av tek— nisk art, när det gäller att ordna elkraftförsörjningen vid en framtida ut- veckling av småindustrin och hantverket i Tornedalen.

Näringslivet i Tornedalen är föga differentierat. Ett av huvudvillkoren för att en ändamålsenlig och önskvärd differentiering av näringslivet skall kunna åstadkommas är god tillgång på elektrisk energi till billigt pris. Icke minst gäller detta beträffande skogs- och jordbruksnäringarna. Som fram- går av vad ovan anförts är förhållandena på elkraftsförsörjningens område rent tekniskt förhållandevis goda i Tornedalen.

Bygdekraftsinstitnlet

Genomsnittspriset för konsumtionselkraften i Tornedalen överensstämmer i stort sett med priset i övriga delar av landet. För att i görligaste mån under- lätta en utbyggnad av Tornedalens näringsliv är det emellertid angeläget, att den härför erforderliga elenergin levereras till ett så lågt pris som möj- ligt. Ett lämpligt utformat bygdekraftsinstitut torde utan tvekan vara av stor betydelse för att förbilliga elkraften i Tornedalen. Länsstyrelsen vill därför med några ord beröra spörsmålet om bygdekraften.

Bestämmelserna om tillhandahållande av kraft åt bygden kring ett kraft- verk —— s. k. bygdekraft — har upptagits i 4 kap. 1—4 55 vattenlagen. Bygde— kraften är avsedd att tillgodose bygdens behov av kraft till användning i hantverk, småindustri och lantbruk eller till belysning och uppvärmning. Lagbestämmelserna är så utformade, att vattendomstolen först har att träffa ett allmänt avgörande om skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft. Den som vill komma i åtnjutande av sådan, har sedermera att göra sär- skild ansökan därom hos domstolen.

Vid byggnadsföretag, för vilket skyldighet att tillhandahålla bygdekraft föreligger, skall domstolen avgöra, huru stor del _— i regel högst en tion- del av den årliga kraftmängd, som kan uttagas med det installerade ma- skineriet —— av den utvunna kraften, som ägaren skall leverera såsom bygdekraft. Vattendomstolens avgörande gäller för en tidrymd av tjugu år i sänder.

Skyldigheten att leverera bygdekraft aktualiseras först genom ett sär- skilt ansökningsförfarande hos vattendomstolen. Det ankommer bl. a. på domstolen att bestämma det pris, som skall utgå för kraften. I lagen an- gives, att denna ersättning skall utgöra ett belopp, som motsvarar äga- rens självkostnad med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. Av

• Sida 138
•  Original

flera orsaker »— särskilt svårigheten att tolka bygdebegreppet och sättet för att beräkna bygdekraftsandelen _ har bestämmelserna om tillhandahål- lande av bygdekraft icke tillämpats. Det framstår därför som angeläget, att bygdekraftsinstitutet reformeras.

I första hand bör föreskrifterna om bygdekraft utformas så, att bygde- kraften kan ingå som ett naturligt led i bygdens kraftförsörjning. Härför torde erfordras, att vattendomstolen, redan i samband med att bygdekrafts— andelens storlek bestämmes, kan angiva inom vilket område reglerna om bygdekraft skall tillämpas. Med hänsyn bl. a. till verkningarna inom länet av pågående och planerade kraftverksföretag bör detta område kunna be- stämmas mycket vidsträckt. Vägledande bör vara, att till bygden skall an- ses höra det område, som vid en ändamålsenligt genomförd eldistribution kan erhålla ström från det aktuella strömfallet.

På grund av den stora betydelse som tillgången på god och billig elkraft har för att möjliggöra en utveckling av näringslivet i Tornedalen och hela övre Norrland, bör vidare bygdekraftsinstitutet utvidgas att omfatta jämväl den mellanstora och stora industrin. Därest bygdekraftens användnings— område utsträckes till dessa industrier, bör den maximala bygdekrafts- andelen höjas till ett högre värde än tio procent. I varje fall bör vattendom- stolen ges möjlighet att i extraordinära fall gå utöver denna gräns.

Vad slutligen beträffar kostnaden för bygdekraften må framhållas, att en av de viktigaste förutsättningarna för att bygdekraftsinstitutet skall få åsyftad verkan är att bygdekraften blir billig. Med hänsyn härtill bör priset normalt icke sättas högre än kraftverksägarens självkostnad. Föreskrif- terna i vattenlagen om skyldighet för avnämaren av kraften att på egen bekostnad utföra nödig nedtransformering av strömmen bör icke heller förekomma. Detsamma bör gälla beträffande konsumentens skyldighet att betala för hela den bestämda kraftmängden, oavsett om den uttages eller ej.

Sammanfattning

Frågan om en reformering av bygdekraftsinstitutet är för närvarande under prövning i justitiedepartementet på grundval av de förslag i ämnet, som den norrländska vattenkraftutredningen avgav i sitt den 25 septem- ber 1957 dagtecknade betänkande »Norrländska vattenkraftsfrågor». I av— vaktan på resultatet av denna prövning anser sig länsstyrelsen — utöver vad ovan framhållits — för närvarande icke böra framlägga några konkreta förslag till åtgärder rörande bygdekraften.

• Sida 139
•  Original

KAPITEL 13

Det framtida sysselsättningsläget i Tornedalen

Inledning

Tornedalsutredningens uppgift är att föreslå sådana åtgärder, som bör vid- tagas för att göra Tornedalen bättre rustad att försörja sin egen befolkning med anlitande av befintliga naturtillgångar och tillgänglig arbetskraft. An- ledningen till att utredningen kommit till stånd är de svårigheter, som efter hand uppstått att inom detta område erbjuda sysselsättningsmöjlig— heter för den arbetsföra befolkningen. De för utredningsområdet karakte- ristiska svårigheterna bottnar dels i att den arbetsföra befolkningens antal under lång tid ökat i betydligt större omfattning än som är normalt inom andra delar av landet, dels i att näringslivet är ensidigt inriktat på jord- och skogsbruk och alltså föga differentierat. Den inom dessa näringsgre- nar pågående mekaniseringen har lett till minskat behov av arbetskraft med friställning av arbetare som följd. Denna friställda arbetskraft, jämte en stor del av de ungdomar som trätt ut i förvärvslivet, har ofta icke kun- nat erbjudas någon stadigvarande sysselsättning inom utredningsområdet. Omfattande arbetslöshet och utflyttning till andra områden har blivit följ— den.

Enligt utredningsdirektiven bör befolkningen försörjas med anlitande av befintliga naturtillgångar och tillgänglig arbetskraft. Härav följer att en av utredningens huvuduppgifter måste anses vara att få till stånd en kart— läggning av Tornedalens naturliga resurser samt föreslå de åtgärder som erfordras för att dessa resurser skall kunna utnyttjas på ett sådant sätt att största möjliga arbetsstyrka sysselsättes inom ramen för vad som ur samhälls- och företagsekonomiska synpunkter kan anses vara ändamåls— enligt. De ekonomiska kraven har medfört att utredningen i vissa fall före- slagit åtgärder, som innebär en sådan omläggning av verksamheten inom en näringsgren att behovet av arbetskraft inom denna minskar, medan lön- samheten däremot ökar. I detta kapitel behandlas den effekt på sysselsätt- ningsläget som föreslagna åtgärder väntas få.

Den arbetsföra befolkningens storlek och utflyttningen Tabell 18 i betänkandets första del innehåller en framskrivning till år 1965 av befolkningen över 15 år i utredningsområdet, under förutsättning att in- och utflyttning balanserar varandra. Denna framskrivning visar hur

• Sida 140
•  Original

folkmängden i nämnda åldrar sannolikt skulle utvecklas om det funnes ett expanderande näringsliv, som kunde ta i anspråk all tillgänglig arbetskraft. Genom att räkna fram det verkliga behovet av arbetskraft och ställa detta mot framskrivningens siffror skulle man kunna uppskatta storleken av den utflyttning som krävs för att undvika överskott på arbetskraft inom området. Om ingen utflyttning sker, skulle antalet män i åldrarna 15—65 år öka med närmare 40 % mellan åren 1950 och 1965. Om en sådan ökning skall kunna äga rum och befolkningen samtidigt följa med i den allmänna inkomst— och standardhöjningen, måste näringslivet expandera i snabbare takt än befolkningen ökar. Någon sådan expansion av näringslivet har icke ägt rum i Tornedalen under senare tid och därför har utflyttningen blivit omfattande. Befolkningens åldersfördelning inom Tornedalen den 31/12 1958 Visar, att antalet män i arbetsför ålder (15 662) endast var obetyd— ligt högre än nämnda framskrivningssiffror gällande för år 1955 (15 549) men betydligt lägre än framskrivningens siffror gällande för år 1960 (17 392), vilket tyder på betydande utflyttning i de arbetsföra åldrarna.

Framskrivningen i utredningens första det visar, att befolkningen i de arbetsföra åldrarna skulle fortsätta att öka fram till 1965, om ingen befolk- ningsförlust inträffade genom utflyttning. På grund av sjunkande födelse- tal har emellertid årskullarna börjat bli allt mindre för varje år _— vilket framgår av befolkningspyramiden i kap. 2 — och detta innebär att till- växten i de arbetsföra åldrarna från senare delen av 1960-talet skulle ha skett i allt långsammare tempo, även med balans i fråga om flyttnings- rörelserna. De successivt minskande årskullarna innebär också att den utflyttning som nu faktiskt sker till följd av brist på expansion inom näringslivet skulle kunna bli mindre, då dessa årskullar kommer upp i arbetsför ålder och procentuellt sett en större del av dem än som nu är fal— let kan finna försörjning inom hemortens näringsliv.

Näringslivets expansionsmöjligheter Huvuddelen av betänkandets andra del behandlar näringslivets expansions— möjligheter och de åtgärder som bör vidtas för att realisera dessa möjlig- heter. Nedan ges en sammanfattning av de slutsatser, som kapitlen om de olika näringsgrenarna utmynnar i.

Jordbruk

Den nuvarande strukturen inom Tornedalens jordbruk medför att en om— fattande storleks- och driftsrationalisering måste genomföras, för att jord— bruket skall kunna drivas någorlunda lönsamt. Detta innebär att bruk- ningsenheternas storlek kommer att öka, men att deras antal kommer att minska högst avsevärt, eftersom man räknar med att den nuvarande od- lade arealen kommer att decimeras med minst 20 %, genom att den sämsta delen läggs ner. Men det innebär också att driften på de kvarvarande bruk-

• Sida 141
•  Original

ningsenheterna kommer att bli mera intensiv och i högre grad än tidigare engagera brukarna under större delen av året. Trädgårdsodling av bär och grönsaker torde kunna utföras i betydligt större omfattning än som nu är fallet. Beroende på den speciella inriktning som driften har, kan brukningsenhetens storlek variera, men målsättningen är att den i regel skall vara så stor, att den ger brukaren full sysselsättning året runt.

Vid sidan av dessa bärkraftiga jordbruk kommer förmodligen även att finnas ett antal s. k. stödjordbruk, vilkas innehavare för sin huvudsakliga utkomst är hänvisade till andra näringsgrenar, främst skogsbruket. Genom denna omläggning av jordbruket kommer den till denna näringsgren hö- rande befolkningen att i större utsträckning än som nu är fallet verkligen ägna sig åt jordbruk som huvudsysselsättning.

Det är dock mycket vanskligt att försöka förutsäga när detta system kommer att vara konsekvent genomfört. Storleken av de resurser som sätts in för rationaliseringsåtgärder torde härvid spela en väsentlig roll. Det enda man med större grad av säkerhet kan konstatera är att en mycket av- sevärd del av den befolkning, som nu mer eller mindre fast är knuten till jordbruket, under det närmaste årtiondet successivt kommer att lämna detta. Medelåldern bland jordbrukarna är hög och den omfattande natur- liga avgång från yrket, som inom den närmaste framtiden härigenom kan väntas, kommer i stor utsträckning icke att ersättas med nyrekrytering, eftersom de mindre enheterna bör slås samman till större. Hela detta ut- vecklingsprogram för jordbruket måste givetvis bygga på frivilligt engage- mang från berörda parter och därför kommer en rad svårberäkneliga fak- torer att inverka på programmets realiserande. Inte minst torde utveck- lingen på arbetsmarknaden bli av stor betydelse. Med ökad tillgång på säkra arbetstillfällen inom andra näringsgrenar kan man räkna med större be- nägenhet att lämna jordbruket och därmed också högre takt i rationalise- ringsprogrammet. Att i siffror med någon högre grad av säkerhet förutsäga utvecklingen är alltså icke möjligt.

För skötseln av de återstående bärkraftiga jordbruken, som vid full ratio— nalisering beräknas uppgå till ca 1100 enheter, behövs emellertid en kår av verkligt yrkeskunniga jordbrukare.

Skogs bruk I fråga om skogsbruket ter sig utvecklingsmöjligheterna helt annorlunda. Såsom framgått av kap. 6 innebär det föreslagna upprustningsprogram- met en kraftig ökning av nuvarande årliga avverkningsuttag, skogsvårds- och föryngringsarbeten samt vägbyggnadsprestationer, d. v. s. på det hela taget en högst betydande stegring av den totala årliga arbetsvolymen.

Å andra sidan måste man självfallet även för skogsbrukets del räkna med att arbetskraftåtgången per producerad enhet i framtiden kommer att minska på grund av rationalisering och mekanisering; något som för

• Sida 142
•  Original

övrigt är en förutsättning för att uppnå ökad lönsamhet inom näringen.

För att klarlägga huruvida dessa båda varandra motverkande faktorer under den närmaste tioårsperioden kommer att resultera i ökad, konstant eller minskad sysselsättning, har vissa överslagsberäkningar gjorts. Lik- som beträffande jordbruket har man även för skogsbrukets del att i detta fall räkna med inverkan av ett flertal svårbedömbara faktorer. Beräk— ningarna gör därför långt ifrån anspråk på att vara exakta eller reserva— tionslösa. Under angivna förutsättningar bör de dock kunna ge en någor— lunda realistisk uppfattning om utvecklingen under den närmaste tioårs- perioden.

Pä grund av svårigheten att förutsäga rationaliseringseffektens storlek har kalkylen genomförts i två alternativ, varav ett antaget maximum och ett antaget minimum. Det förra motsvarar en sammanlagd rationaliserings- effekt under perioden av inte mindre än 23 %; det senare ett som mera rimligt antaget värde av ca 15 %.

Av beräkningsresultatet framgår att den föreslagna upprustningen —— på grund av ökningen av den totala arbetsvolymen — inte bara skulle komma att kompensera rationaliseringens sysselsättningsminskande effekt utan även komma att öka arbetskraftbehovet vid periodens slut; detta även vid en så hög — eller rent av extrem —— rationaliseringseffekt som 23 %.

Av de upprustningsåtgärder som länsstyrelsen föreslagit är flertalet ome— delbart genomförbara. Detta gäller exempelvis för skogsvårds- och vägbygg- nadsprogrammen, som tillsammans upptar en betydande del av den totala arbetsvolymen. Effekten av väntad rationalisering gör sig däremot gällande först efterhand. Detta innebär att marginalen för sysselsättningsökning är stor i periodens början för att sedan efter hand minska. Under förutsätt- ning att denna »nådatid» utnyttjas rationellt, (1. V. 5. att erforderliga resur- ser för uppbyggnadsarbetet ställes till förfogande med minsta möjliga tids- spillan, har man anledning att räkna med en kraftig sysselsättningsökning i början av perioden, då arbetsåtgången per enhet alltjämt är hög. Denna temporärt starka ökning av den totala sysselsättningen inom skogsbruket bör utnyttjas för att underlätta de omställningsproblem som väntas uppstå bl. a. inom jordbruket.

Den fortsatta ökningen av den totala arbetsvolymen torde som nämnts inte endast komma att eliminera inverkan av rationalisering utan även öka antalet arbetstillfällen i Tornedalens skogar. Beroende på vilken fak- tisk rationaliseringseffekt, som kommer att känneteckna den framtida utvecklingen, torde nettoökningen komma att ligga mellan de ungefärliga gränserna 100—300 årsarbetare i skogen. Härtill skall läggas en sannolikt icke oväsentlig indirekt ökning av arbetskraftbehovet, nämligen dels viss stegring av sysselsättningen inom det gradvis mekaniserade skogsbrukets servicefunktioner, dels den ökning av arbetsåtgången, som den föreslagna utbyggnaden av Karlsborgsverken kan komma att få för Tornedalen.

• Sida 143
•  Original

Inom storskogsbruket torde under den närmaste tioårsperioden ca 60 % av allt arbete komma att utföras av s. k. fasta skogsarbetare. För reste- rande ca 40 % torde under överskådlig framtid komma att anlitas tillfällig arbetskraft, sannolikt till övervägande delen rekryterad bland innehavarna av de tidigare omnämnda stödjordbruken.

Storindustri

Verklig storindustri saknas för närvarande nästan helt inom Tornedalen. Med utgångspunkt från inom området befintliga naturliga resurser torde det emellertid vara realistiskt att bedöma att storindustriföretag inom överskådlig framtid kommer att lokaliseras antingen inom området eller i så nära anknytning till detta att de blir av betydelse för arbetsmarkna- den där. Härigenom kan ytterligare utkomstmöjligheter skapas dels genom direkt anställning vid de nya industrianläggningarna, dels genom ökad sys- selsättning för anskaffning och transport av råvaror samt för avsättning och transport av halvfabrikat och färdigvaror.

Fyndigheterna av malmer och andra värdefulla mineral i ett bälte tvärs över mellersta Tornedalen har ännu icke givit upphov till någon gruvdrift eller annan industriell verksamhet i större skala inom området. För att man skall kunna planera fyndigheternas utnyttjande måste man ha betydligt mera detaljerad kännedom om dessa än vad som nu är fallet.

Ett första steg mot en utbyggnad av näringslivet på basis av Masugns- byn—Kaunisvaara-områdets malmtillgångar är alltså en noggrann under- sökning av områdets resurser. Innan den i betänkandet skisserade föräd- lingen av de befintliga råvarorna kan igångsättas, krävs dessutom omfat- tande utredningar av teknisk-metallurgisk art.

Under förutsättning att grundforskningen beträffande grafitens använd— ning ger sådant resultat att detta mineral kan bli föremål för brytning och avsättning på ett lönsamt sätt torde denna verksamhet så småningom kunna nå en betydande omfattning.

Småindustri och hantverk

Småindustrin och hantverket är inom Tornedalen huvudsakligen repre- senterade av mindre företag, som främst inriktar sin verksamhet på den lokala marknaden. Det är ofta fråga om familjeföretag utan någon egentlig anställd arbetskraft. Driften vid de något större företagen sker i många fall säsongvis och anställningsförhållandena är därför osäkra. För att för— bättra lönsamheten inom trävaruhanteringen bör en samordning av driften äga rum vid de många små sågverken och snickerifabrikerna. Liksom i fråga om jordbruket kommer detta att medföra att antalet yrkesutövare minskas, såvida man icke kan vidga marknaden för de framställda produk- terna. I samband med mekanisering av skogs- och jordbruk samt till följd av bilismens utbredning och standardhöjningen över huvud taget, har efter-

• Sida 144
•  Original

frågan på service av olika slag ökat och denna ökning kan väntas fortsätta. En viss utbyggnad av metallindustrin i form av reparations- och service— verkstäder kan därför väntas under den närmaste framtiden, vilket torde ge upphov till efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft inom denna närings— gren. En ökad differentiering av jordbruksdriften _ inte minst genom vidgad grönsaks- och bärodling _ kommer att skapa ett ökat behov av anlägg— ningar för tillvaratagande och förädling av produkterna exempelvis vid fryserier och konservfabriker.

0111 användningen av flis visar sig vara fördelaktig ur ekonomiska och andra synpunkter, torde tillverkningen av denna vara komma att skapa en viss verksamhet av småindustrikaraktär.

Att realiserandet av de föreslagna åtgärderna skulle komma att med- föra en inte oväsentlig ökning av arbetskraftbehovet inom småindustrin och serviceverksamheten torde vara ställt utom allt tvivel. Att i siffror pre- cisera denna ökning är dock inte möjligt.

Övriga näringsgrenar

Antalet yrkesfiskare inom Tornedalen har gått tillbaka under senare år. Föreslagna åtgärder syftar snarast till att höja lönsamheten inom närings— grenen, men det torde knappast finnas utrymme för flera företagare.

Renskötseln är i behov av en grundlig rationalisering, som avsevärt skulle kunna höja näringens lönsamhet. Man bör dock icke räkna med att detta leder till ökad sysselsättning.

Turismen torde ha goda möjligheter att expandera inom Tornedalen, inte minst i samband med ökad fritid och stigande biltäthet. En undersök— ning av turismens betydelse som näringsgren inom tre norrländska kom— muner visar att turistströmmen i första hand ger upphov till stigande in- komster för olika näringsidkare, men via dessa stegrade inkomster flyter även ökade skatter in till kommuner och landsting. Det uppsving detta kan innebära för en bygds näringsliv är högst avsevärt. För Tornedalens vid— kommande kan man räkna med att en växande turistström främst under sommarens säsong kommer att ge ökade arbetstillfällen under denna tid.

Sådana näringsgrenar som handel och samfärdsel är i fråga om sin om— fattning i regel direkt beroende av befolkningens storlek och levnadsstan— dard. Med stigande levnadsstandard följer krav på förbättrad och utvid- gad service, men om befolkningsantalet samtidigt sjunker, behöver de nya kraven inte nödvändigtvis medföra ökade arbetstillfällen. Den växande privatbilismen innebär dessutom att behovet av allmänna samfärdsmedel i form av tåg, bussar och taxibilar minskar, men denna minskning mot- verkas också av den allmänna standardhöjningen, då denna förmodligen medför ökad resfrekvens även hos dem som icke är innehavare av bil. Inom handeln pågår för övrigt personalbesparande rationaliseringsarbeten. Sam—

• Sida 145
•  Original

manfattningsvis torde man kunna säga, att det inte är realistiskt att räkna med att det inom handeln och samfärdseln inom utredningsområdet under den närmaste framtiden kommer att erbjudas avsevärt fler arbetstillfällen än nu.

Den framtida sysselsättningen Såsom framgått av det föregående skulle den arbetsföra befolkningen i Tornedalen komma att tillväxa mycket kraftigt, om inte en av brist på arbetstillfällen förorsakad utflyttning ägde rum. Analysen av expansions— möjligheterna för olika näringsgrenar visar å ena sidan, att marginalen för förbättring av lönsamheten är högst betydande inom praktiskt taget samtliga näringsgrenar, men å andra sidan också att denna förbättring i regel kan uppnås endast genom arbetskraftbesparande rationaliserings- åtgärder. Utrymmet för ökade arbetstillfällen på längre sikt är mycket begränsat, såvida icke gruvdrift i stor skala kommer till stånd. Endast inom skogsbruket och den del av serviceverksamheten, som har ett direkt samband med den ökade mekaniseringen, kan man med någorlunda säker- het förutsäga en betydande ökning i arbetsstyrkan, detta dock under för- utsättning att en omfattande upprustning av skogsbrukets produktions- apparat kommer till stånd.

Hur befintliga naturtillgångar bör utnyttjas för att på ett ekonomiskt försvarligt sätt ge utkomst åt största möjliga befolkning har redan skis- serats i utredningen. Men ett förverkligande av denna skiss leder icke till att en växande befolkning — och knappast ens en konstant befolkning —— kan finna sin utkomst inom området. Följden är att man även under den närmaste IO-årsperioden måste räkna med utflyttning. Storleken av denna utflyttning blir i hög grad beroende av omfattningen av de åtgärder som sätts in för att främja näringslivets utveckling. Under alla förhållanden bör utflyttningen hållas inom sådana gränser att åldersfördelningen icke sned- vrides i alltför hög grad.

Under hela 1950—talet har Tornedalens närmaste grannkommuner i väs- ter, Kiruna stad och Gällivare, och också Luleå stad i regel haft inflytt- ningsövcrskott. Mer än hälften av dem som flyttat ut från Tornedalen har också flyttat till kommuner i Norrbottens län. De i Norrbotten belägna företagen inom gruvbrytning, järn- och träindustri planerar avsevärda ut- vidgningar under 1960-talet och dessa utvidgningar kommer att medföra ökat behov av arbetskraft. I en utredning angående väg Kiruna—Nord- norge, som under år 1959 utförts av docent Sven Godlund och fil. lic. Gunnar Rasmusson, görs på grundval av näringslivets planerade utveckling en upp— skattning av befolkningens antal i Norrbottens län är 1975. Detta beräknas ligga omkring 285000 personer, vilket skulle innebära en ökning med 25 000 personer jämfört med år 1958. Ökningen beräknas exempelvis bli ca 11 000 i Kiruna, 5 OOO—6 000 i Gällivare och 8 000—9 000 i Luleå. Samt—

• Sida 146
•  Original

liga här redovisade siffror är medeltalsberäkningar inom en mycket vid ram av max- och minimiberäkningar. Glesbygdsområdenas befolkning kom- mer under samma tid att minska.

De ovan redovisade siffrorna ger en bild av den väntade fortsatta urbani- seringen inom länet. Tätorternas tillväxt innebär i regel _ förutom en ökning av invånarantalet —— en förbättring av deras serviceutrustning, som även kommer kringliggande glesbygd till godo. I strävandena att bevara — eller skapa — en livskraftig landsbygd, vilket torde vara en grundförut- sättning för ett rätt utnyttjande av Norrbottens rika resurser, ingår för- stärkningen av serviceorterna som ett viktigt led. Bearbetningen av nya gravfält kommer väsentligt att stärka underlaget för välutbyggd service.

Under förutsättning att de åtgärder, som länsstyrelsen föreslagit, genom- föres i full utsträckning och med minsta möjliga tidsspillan, bör man sam- manfattningsvis kunna räkna med en betydande ökning av sysselsättningen i tioårsperiodens början, då ökningen av den totala arbetsvolymen ännu inte hunnit kompenseras av den fortgående rationaliseringen. Särskilt torde detta komma att bli fallet i fråga om skogsbruket. I den mån så sker, torde det även bli möjligt att i viss utsträckning motverka de omställningssvärig- heter som friställningen av arbetskraft från jordbruket väntas medföra.

På längre sikt måste man emellertid räkna med att ett genomförande av åtgärderna i fråga skulle medföra en betydligt mera rationell drift än nu, vilket ovillkorligen kommer att kräva mindre arbetsinsats per producerad enhet. Kvar står dock den stigande lönsamheten och denna lägger en solid grund för kontinuerlig standardhöjning. Den högre rationaliseringsgraden — med bland annat betydande mekanisering som följd — samt standard- stegringen kommer att öka efterfrågan på service av olika slag. Detta kan väntas medföra ökad sysselsättning inom småindustri och hantverk. En stor del av den arbetskraft som under en övergångsperiod kommer att krä— vas för upprustningen av näringslivet inom Tornedalen, torde därför efter hand kunna beredas sysselsättning inom industrien och hantverket.

• Sida 147
•  Original

KAPITEL 14

Sammanfattning

Bakgrund

Med anledning av riksdagsmotioner och riksdagens därav föranledda beslut uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelsen i Norrbottens län att i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen företaga en utredning av de åtgärder, som kan sättas in för att göra Tornedalen och Överkalixbygden bättre rustade att försörja sin befolkning med anlitande av befintliga naturtillgångar och tillgänglig arbetskraft.

För att klarlägga orsakerna till de bekymmersamma förhållanden, som råder inom ifrågavarande område och för att få underlag för förslag till lämpliga förbättringsåtgärder fann länsstyrelsen det nödvändigt att kart- lägga området ur olika synpunkter. Arbetet därmed utmynnade i ett del- betänkande, som förelåg i tryck sommaren 1958 (Tornedalsutredningen, Första delen, Grundläggande undersökningar. SOU 1958: 22).

Av den grundläggande undersökningen framgick att Tornedalen har rika naturtillgångar främst i form av skog, vattenkraft och ännu orörda malm- fyndigheter, liksom ett jordbruk, vars avkastning mångenstädes är över- raskande god. Tillsammans med det växande överskottet på mänsklig arbetskraft bildar dessa resurser en bred bas för vidareutveckling och dif- ferentiering av Tornedalens näringsliv.

I föreliggande betänkande framlägger länsstyrelsen förslag till direkta åtgärder för att genom ekonomiskt välgrundade åtgärder och rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser skapa förbättrade försörjningsmöjlig- heter och stimulera till ökad verksamhet inom näringslivet.

Flera olika slag av åtgärder har förordats. Intensifierad och differen- tierad utbildningsverksamhet bör göra såväl den uppväxande ungdomen som de nuvarande näringsidkarna väl skickade att uppfylla de stegrade krav, som ett expanderande samhälle ställer. Konsulenter och experter inom viktigare näringsgrenar bör anställas dels för att svara för en del av utbildningsverksamheten, dels för att direkt bistå företagarna med råd angående lämpliga tillverkningsprojekt, organisation av produktionen, av- sättningsfrågor o. (1. Det ekonomiska stödet åt näringslivet bör förstärkas genom att procentsatsen för redan utgående bidrag i många fall höjs. En grundlig upprustning av den del av produktionsapparaten, som faller inom den allmänna sektorn —— främst kommunikationsväsendet — bör snarast

• Sida 148
•  Original

genomföras. Forsknings- och utvecklingsarbete bör även bedrivas för att höja produktionen inom nuvarande verksamhetsgrenar samt för att möjlig- göra lönsamt utnyttjande av resurser som ännu icke tagits i anspråk.

Med hänsyn till väntad effekt kan åtgärderna indelas i två grupper. Den första gruppen innehåller sådana åtgärder, som syftar till att höja lönsam- heten inom en näringsgren, utan att detta därför behöver innebära ökad sysselsättning. Då höjning av lönsamheten ofta ernås genom personal- besparande rationalisering kan effekten tvärtom ofta bli minskade arbets- tillfällen. Den andra gruppen innehåller åtgärder, som syftar till att ut- nyttja för närvarande icke använda resurser —— exempelvis skogar, som på grund av bristen på transportvägar nu praktiskt taget saknar rotvärde, järnmalms- och grafitförekomster. Ur sysselsättningssynpunkt synes där- för de mest angelägna projekten inom Tornedalen vara en snabb upprust- ning och utbyggnad av skogsbilvägnätet, förbättring av efterfrågan genom Skogsindustriell expansion samt en grundlig inventering och undersökning av malmer och övriga mineraltillgångar.

I det följande redogöres näringsgrensvis och i stora drag för de vik- tigaste av de åtgärder som länsstyrelsen föreslagit för att under en huvud- sakligen till den närmaste tioårsperioden avgränsad uppbyggnadsepok lämna Tornedalen effektiv hjälp till självhjälp.

De investeringar som erfordras för att genomföra programmet är huvud- sakligen av engångsnatur. Härtill kommer vissa årskostnader för försöks— verksamhet under den aktuella tioårsperioden. Det kostnadsbehov som kvarstår vid utgången av denna period torde däremot bli av relativt blyg— sam storlek.

Jordbruk I fråga om jordbruket konstaterar länsstyrelsen att den för närvarande mest angelägna åtgärden är att förbättra näringens lönsamhet. Detta bör i första hand ske genom sammanläggning av småfastigheter till större brukningsenheter samt genom förbättring av arronderingen. Ökningen av medelarealen per fastighet leder till en väsentlig minskning av antalet brukningsenheter. På grund av den fortgående nedläggningen av svårbru- kade eller eljest mindre lämpliga jordar måste man på längre sikt även räkna med en minst 20-procentig nedskärning av den odlade arealen. Därutöver erfordras intensifiering och differentiering av jordbruksdrif- ten. För att få önskvärd effekt kräver driftsrationaliseringen ett omfat- tande program för anläggning av jordbruksvägar, täckdikning och kultur- beten, liksom för upprustning och nyanläggning av ekonomibyggnader, lagerlokaler för potatis, fryserier o. d. Differentieringen av driften bör i första hand inriktas på ökad potatis- och spannmålsodling. Vidare finns relativt goda förutsättningar för en utvidgning av trädgårdsnän'ngen. I den mån så sker, uppstår behov av en förädlingsindustri för grönsaker och bär.

• Sida 149
•  Original

Befintliga ensilerings- och skulltorkningsanläggningar är redan nu otill- räckliga och bör i samband med en framtida intensifiering av vallodlingen byggas ut avsevärt. Andra viktiga punkter på driftsrationaliseringsprogram— met är förbättring av det nuvarande djurmaterialet, vilket föreslås ske genom att nötboskapskontrollen, tjurförenings- och seminverksamheten ges ökad omfattning samt genom att svin- och fjäderfäskötseln utvidgas. Jordbruksdriften bör slutligen kunna förbilligas genom fortsatt utbyggnad av maskinstationer och maskinföreningar.

För att det skisserade rationaliseringsprogrammet skall kunna genom- föras krävs utvidgad upplysnings- och undervisningsverksamhet i syfte att skapa ökad förståelse för det moderna jordbrukets möjligheter och krav. Länsstyrelsen föreslår i detta hänseende vissa Specialkurser i trädgårds— odling och fjäderfäskötsel samt vidgade möjligheter för stipendier till stu- dieresor för jordbrukarungdom. I syfte att ge möjlighet för jordbrukarna i allmänhet att på nära håll och i praktiken studera resultatet av driftsratio- naliseringen, föreslås upprättande av tre 5. k. försöksringar av i princip samma typ som tillämpats vid de 5. k. Infjärdsförsöken. Slutligen föreslås en utvidgning av dels de utsädesförsök som pågår inom området, dels av den byggnadsforskning, som bedrives vid Statens forskningsanstalt för lant- mannabyggnader.

Utöver de nämnda åtgärderna föreslås att lantmäteriorganisationens och lantbruksnämndens personal förstärkes samt att de nuvarande möjlig- heterna för jordbrukarna att erhålla vissa krediter och bidrag utökas. Sär- skilt framhålles möjligheterna att genom ökade s. k. värdeutjämnings— bidrag underlätta och påskynda jordbrukets yttre rationalisering. Slutligen påtalar länsstyrelsen angelägenheten av att söka motverka de nackdelar, som den starkt traditionsbundna sämjedelningen medfört.

Engångskostnaderna för de föreslagna åtgärderna beträffande jordbru- ket beräknas komma att uppgå till sammanlagt 4,85 milj. kronor, vartill kommer en beräknad årlig kostnad av 280 000 kronor för löner, stipendie- medel, byggnadsforskning m. m. under den närmaste tioårsperioden.

y.

Skogsbruk och skogsindustri Såsom konstaterats i betänkandets första del är de biologiska förutsätt- ningarna för skogsbruk i Tornedalen —— dock med undantag av områdets nordligaste del _ på det hela taget jämförbara med förhållandena inom Norrbotten i övrigt.

Under förutsättning att föryngrings- och skogsvårdsarbetet avsevärt in— tensifieras, att skogsvägnätet och det allmänna vägnätet utbygges och upp- rustas, samt att avsättningsförhållandena förbättras bl. a. genom utbygg- nad av Karlsborgsverken — främst i syfte att tillvarataga lövvirkesöver- skottet —— samt genom åtgärder för att tillvarataga klenvirket, synes det

• Sida 150
•  Original

möjligt att under den närmaste tioårsperioden höja nuvarande årsuttag med drygt 0,2 milj. mask, varav omkring hälften lövvirke.

I förhållande till medelavverkningen under perioden 1957/58—1959/60 utgör detta en höjning med i genomsnitt 26 % för barr- och lövvirke till- sammans. Beträffande barrvirke uppgår ökningsmarginalen till ca 19 %. Relativt sett är dock överskottet störst i fråga om lövvirke, som tillåter fördubbling av nuvarande Virkesuttag.

Beträffande föryngringsarbetet kräver det föreslagna programmet en ökning av nuvarande årsprestation med i genomsnitt nära 100 %, från drygt 11 000 ha i genomsnitt för perioden 1954—59 till ca 22 000 ha under den närmaste tioårsperioden. En betydande ökning av den nuvarande års- ytan erfordras även i fråga om röjningar och gallringar.

Till villkoren för att detta program skall kunna genomföras hör bl. a. att nuvarande militära hinder för skogsvägbyggnad i Tornedalen undan- röjes samt att vissa genomgående allmänna trafikleder med hög intensitet av virkestransporter och annan tung trafik upprustas till en bärighet av minst 8 tons axeltryck.

Beträffande skogsvägnätet utgör det sammanlagda nybyggnadsbehovet ca 1 700 km permanenta, d. v. s. året runt med lastbil trafikabla vägar. Den årliga erforderliga utbyggnadstakten under den närmaste tioårsperioden utgör således i medeltal 170 km. Frånsett författningsenliga bidrag till byggande av skogsbilvägar samt en mot uppdimensioneringen av det nu- varande vägbyggnadsprogrammet för kronoskogarna svarande utvidgning av domänverkets investeringsram förutsättes utbyggnaden av skogsväg- nätet kunna ske utan statligt stöd.

För att komma till rätta med det otillfredsställande skogstillståndet i Tornedalen måste krafttag sättas in under den närmaste tioårsperioden. Omfattningen av de åtgärder som erfordras är emellertid sådan att restau- reringsprogrammet inte kan genomföras utan vidgat stöd från det all- männa. Under hänvisning till det allmännas medansvar i den historiska utveckling, som lett fram till nuvarande förhållanden, föreslår länssty— relsen såsom en förstahandsåtgärd att anslagsramarna för skogsförbätt- ringsanslaget, skogsväganslaget och skogsproduktionsanslaget uppräknas på sådant sätt att bidragsgivningen under den närmaste tioårsperioden kan ske med författningsenliga procentsatser. Vidare föreslås att samma reg- ler, som beträffande skogsproduktionsanslaget gäller inom lappmarken, får tillämpas även inom Junosuando, Pajala, Tärendö och Korpilombolo kommuner.

Under den aktuella tioårsperioden bör vidare de nämnda bidragen kom- pletteras med ett särskilt skogsanslag för Tornedalen. Detta anslag skulle utöver kostnaderna för den föreslagna utvidgningen av produktionsansla— gets tillämpningsområde inkludera vissa höjningar av skogsförbättrings- anslagets och skogsväganslagets maximala bidragsprocenter, samt därutöver

• Sida 151
•  Original

ge möjlighet att lämna bidrag för reproduktionsätgärder för byggen upp- tagna mellan åren 1925 och 1940.

Vad beträffar kravet på att genom industriell utbyggnad trygga de fram- tida avsättningsförhållandena för det virkesöverskott, som påvisats i såväl Tornedalen som länet i övrigt, hänvisar länsstyrelsen till vissa projekt till utbyggnad av AB Statens Skogsindustriers anläggningar i Karlsborg och framhåller betydelsen av att dessa planer snarast realiseras.

Kostnaden för de nämnda åtgärderna beräknas uppgå till totalt 24,5 milj. kronor, varav engångskostnader 24,0 och årskostnad 0,05 milj. kronor.

Fisket

I fråga om fisket föreslås inventering av fiskevatten, förbättring av bruk- ningsenheterna för fisket i insjöarna samt _ beträffande sportfisket —— enhetliga bestämmelser för fiskekort. För att höja kustfiskets lönsamhet föreslås bl. a. sänkning av arrendeavgifterna, utsträckning av fiskesä- songen samt övergång till strömmings- och vinternotfiske. Vidare föreslås igångsättande av trålfiskeförsök samt utbyggnad av ett antal småhamnar i skärgården.

Kostnaderna för åtgärder i syfte att höja fiskenäringens lönsamhet be- räknas under den aktuella tioårsperioden komma att uppgå till ett en- gångsbelopp av totalt 410 000 kronor.

Renskötseln

Till de åtgärder, som länsstyrelsen föreslår beträffande renskötseln, hör bl. a. uppförandet av renstängsel på vissa sträckor längs riksgränsen mot Finland. Därutöver föreslås vissa andra åtgärder, som syftar till att under- lätta renskötseln, exempelvis uppröjning av stigar och flyttningsleder, upp- montering av nya vaktstugor och anläggning av nya telefonförbindelser. Kostnaderna för dessa åtgärder är samtliga av engångsnatur och uppgår totalt till 530 000 kronor.

Småindustri och hantverk

I förhållande till medeltalen för riket och länet i övrigt föreligger inom Tornedalen en betydande eftersläpning i utvecklingen av småindustri och hantverk. Detta beror delvis på att företagsamheten inom området måste brottas med flera speciella problem, som till mycket stor del hör samman med områdets geografiska läge. Bland dessa bör särskilt framhållas svårig- heterna att erhålla skicklig företags- och arbetsledning, bristande tillgång på yrkesskicklig arbetskraft, stora investerings- och driftskostnader samt höga kostnader för försäljning och avsättning utanför den lokala mark- naden.

• Sida 152
•  Original

För att eliminera verkningarna av ovannämnda nackdelar förordar läns- styrelsen följande åtgärder.

En konsulent med företagsekonomisk inriktning samt en ingenjör med utbildning och erfarenhet från mekanisk verkstadsindustri bör knytas till länets företagareförening med uppgift att särskilt understödja företagsam- heten i Tornedalen. Verksamheten bör ta sikte på åtgärder, som syftar till att dels stödja och vidareutveckla redan etablerade lönande företag, dels skapa nya företag. Inom metallindustrin bör verksamheten främst in- riktas på att bygga ut en serviceindustri, som motsvarar de ökade krav, som näringslivets mekanisering och levnadsstandardens stegring ställer, men också på att skapa en produktion baserad på långsiktiga underleve— ranser till storindustrin. Inom träindustrin krävs en samordning av såväl verksamheten vid småsågarna som produktionen vid snickerifabrikerna.

De allmänna förutsättningarna för småindustri och hantverk bör för- bättras genom uppförande av kollektiva verkstadsbyggnader på lämpliga orter, genom intensifiering av yrkesutbildningen samt genom inrättande i Norrbotten av ett avdelningskontor till Statens hantverksinstitut. De i det följande diskuterade allmänna åtgärderna för näringslivets lokalisering till Tornedalen är i stor utsträckning avsedda att främja småindustrins och hantverkets utveckling.

Stor uppmärksamhet bör även ägnas hemslöjden. Detta bör ske dels ge- nom att en konsulent i trä-, näver- och rotslöjd knyts till hushållningssäll- skapets slöjdnämnd, dels genom att en fond för inköp av maskiner för tillverkning av råämnen för hemslöjd tillföres länets företagareförening. Dessa åtgärder avser hela länet.

Ovan föreslagna åtgärder beräknas komma att draga en engångskostnad av 200 000 kronor. Härtill kommer för utvidgad konsulent- och expertverk- samhet en årskostnad av 120 000 kronor.

Gruvdrift och järnhantering Genom mellersta Tornedalen från Kaunisvaara i öster till Masugnsbyn i väster utbreder sig ett område med bergarter och malmer, som i fram- tiden kan tänkas bilda grundval för gruvbrytning och järnindustri. Inom detta område har ännu icke utförts så noggrann inventering och under- sökning av malmreserverna, att man kan bedöma möjligheterna att på ett ekonomiskt försvarligt sätt utnyttja dessa. Länsstyrelsen förordar därför att malmfyndigheterna inom Masugnsby- och Kaunisvaarafälten snarast möjligt blir föremål för inventering och undersökning. De sammanlagda kostnaderna för denna undersökning beräknas till drygt 7 milj. kronor. Förutom järnmalmsfyndigheter finns inom Tornedalen även fyndigheter av grafit samt dolomit och kalcitsten. I ett av Norrbottens järnverks AB skisserat projekt framlägges planer på att utnyttja grafiten som reduk- tionsmedel i stället för koks vid tackjärnsframställningen. Även dolomiten

• Sida 153
•  Original

och kalcitstenen skulle komma till användning vid denna process. För att planerna skall kunna realiseras krävs emellertid en inventering och under- sökning av förekomsterna av grafit och karbonatbergarter samt en omfat- tande forsknings- och försöksverksamhet.

Genom allsidig grundforskning bör man även söka vidga grafitens in- dustriella användning, vilket skulle kunna skapa ökad efterfrågan på hög- värdig grafit.

Den föreslagna inventeringen av grafit-, dolomit— och kalcitstensföre— komsterna beräknas komma att dra en kostnad av ca 1 milj. kronor.

Turistnäringen

I fråga om turistnäringen föreslår länsstyrelsen en rad åtgärder i form av bl. a. anläggning av campingplatser och utvidgning av sportfiskemöjlig- heterna samt ökad upplysningsverksamhet om Tornedalens sevärdheter. Kostnaderna härför beräknas komma att uppgå till ett engångsbelopp av 220 000 kronor.

Kommunikationsväsendet

Utbyggnad av Tornedalens glesa kommunikationsnät är en grundförut- sättning för en rationell utveckling av områdets näringsliv. Att inom den närmaste tioårsperioden bygga ut vägnätet i dess helhet till acceptabel stan- dard är dock av tekniska och ekonomiska skäl ogenomförbart. Länssty- relsen t'öreslår därför att upprustningsarbetet i första hand koncentreras till vissa genomgående kommunikationsleder med hög trafikintensitet samt till vissa andra vägar av särskild betydelse ur förbindelsesynpunkt.

De genomgående trafikleder, som här avses, sträcker sig i stort längs Kalix och Torne älvdalar. Längs dessa leder bör enligt länsstyrelsens för- slag även tillhandahållas en trafikservice av samma standard och med samma taxeberäkning som på Statens järnvägar. För att förbättra de drifts- ekonomiska förutsättningarna för busstrafik i Tornedalen föreslås viss restitution av den bilskatt, som inbetalats under 1960. Med hänsyn till Tornedalens karaktär av perifert beläget glesbygdsområde föreslås även att de nuvarande höga avståndskostnaderna kompenseras genom sänkning av skatten på flytande bränsle.

Den föreslagna upprustningen av det allmänna vägnätet i Tornedalen beräknas — exklusive den del av länets ordinarie väganslag som väntas falla inom området —— komma att kräva en årlig investering av 6,4 milj. kronor under den närmaste tioårsperioden.

Kommunernas ekonomiska förhållanden

Tornedalskommunernas ekonomiska bärkraft är av kända skäl för när- Åvarande mycket svag. Särskilt utgifterna för skolväsendet är relativt sett

• Sida 154
•  Original

högre i Tornedalen än inom riket i övrigt. Hittills har mycket stora skatte- lindringsbidrag utbetalats till tornedalskommunerna. Dessa bidrag täcker dock för närvarande endast ca 40 % av den nuvarande bristen på skatte- underlag. Utdebiteringen per skattekrona inom området är därför onormalt hög.

I avvaktan på förslag från 1958 års skatteutjämningskommitté föreslår länsstyrelsen att nuvarande skattelindringsbidrag till de ekonomiskt hår- dast belastade kommunerna i Tornedalen under omställningsperioden mer än fördubblas.

Allmänna åtgärder för främjande av näringslivets lokalisering till Tornedalen I ett flertal länder, där det inom vissa områden med svagt utvecklat näringsliv råder stor brist på sysselsättning, har särskilda lokaliserings- politiska åtgärder vidtagits. Dessa har avsett att främja näringslivets ut- veckling genom ett rationellt utnyttjande av områdets naturtillgångar och arbetskraft. Syftet är hjälp till självhjälp för utveckling av ett lönsamt och konkurrensdugligt näringsliv. Effektiva åtgärder med detta syfte har vidtagits i Frankrike, Nederländerna, Norge, Storbritannien och flera andra länder. Det hos oss mest kända exemplet torde vara Nordnorge-planen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är lokaliseringspolitiska åtgärder av den art och omfattning, som vidtagits i Norge och andra länder, nödvän- diga för en rationell och långsiktig lösning av Tornedalens och länets nu- varande försörjningsproblem.

Sålunda erfordras dels en fond för främjande av näringslivets utveck— ling, dels särskilda skatteregler. Denna fond torde i huvudsak böra utfor- mas så, att den täcker dels behov av den art, som den nämnda utbyggnads— fonden för Nordnorge avser att fylla, dels verksamt stöder det invente- rings-, forsknings- och utvecklingsarbete, som kräves för att länets resurser rått skall kunna utnyttjas.

Skattereglerna torde kunna utformas på i princip samma sätt som skett i Nordnorge, dock med beaktande av vissa skillnader i de grundläggande förutsättningarna. Dessa skatteregler skulle i vårt land kunna utformas som en påbyggnad till gällande bestämmelser om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Med hänsyn till att såväl fonden som skattereglerna bör avse hela länet och även torde bli beroende av statsmakternas ställningstagande till det nyligen framlagda förslaget om bildande av en fond av malmvinstmedel till främjande av naturvetenskapligt och tekniskt forsknings- och utveck- lingsarbete, vill länsstyrelsen f. n. begränsa sig till att anmäla ifrågavarande behov av lokaliseringsåtgärder och avser att i anslutning till Norrbotten- planen återkomma till dessa frågor.

En betydande del av de medel, som länsstyrelsen ansett erforderliga för

• Sida 155
•  Original

utvecklingen av näringslivet i Tornedalen, torde kunna tillgodoses genom en fond av här avsedd karaktär.

Total kostnadsram

Totalkostnaden för de åtgärder, som länsstyrelsen föreslagit för att ut- veckla Tornedalens näringsliv, uppgår till 107 milj. kronor, varav en- gångskostnader 102 och årliga kostnader 0,5 milj. kronor eller sammanlagt i genomsnitt 10,7 milj. kronor per år under den närmaste tioårsperioden. Av engångskostnaderna faller 64 milj. kronor på upprustning och utbyggnad av det allmänna länsvägnätet i Tornedalen samt 8 milj. kronor på invente— ring och undersökning av malm— och mineralförekomster inom området.

Av den resterande totala investeringen — 30 milj. kronor — utgöres huvuddelen av vidgade ramar för bidragsgivning till förbättringsåtgärder i enskild regi inom skogsbruket och jordbruket. Den sammanlagda investe— ring, som det föreslagna programmet skulle komma att ge upphov till, är alltså avsevärt större än den del som i form av bidrag eller på annat sätt föreslagits utgå av allmänna medel.

För att programmet skall kunna genomföras, fordras sålunda betydande insatser av enskilda dels i form av kapital, dels och framför allt i form av initiativrikedom och framåtanda.

En kapitalinsats av den föreslagna omfattningen kan måhända förefalla betydande. Inte desto mindre måste den anses rimlig med hänsyn till vad som på lång sikt kan vinnas genom att med en kraftinsats av detta slag lägga grunden till en långsiktig lösning av försörjnings- och sysselsättnings— problemen i gränsbygden Tornedalen.

Det påträngande behovet av en sådan kraftinsats framstår med än större skärpa när genomsnittskostnaden för uppbyggnadsarbetet under den när- maste tioårsperioden jämföres med vad som under senare år utbetalats för beredskapsarbeten i Tornedalen. Under femårsperioden 1955/56— 1959/60 uppgick kostnaden för dessa arbeten — exklusive husbyggnad -— till i genomsnitt omkring 18 milj. kronor per år. Härtill kommer kommu— nernas kostnader för åtgärder i arbetslöshetsbekämpande syfte, vilka haft formen av vanliga öppna marknadsarbeten. Under samma tid torde från arbetslöshetskassorna ha utbetalats 2 år 3 milj. kronor årligen i arbetslös- hetsunderstöd.

Den årliga totalkostnaden för åtgärder som syftat till att motverka arbets- lösheten eller att lindra dess följder, har sålunda hittills vida överstigit summan av de medelinvesteringar, som torde komma att erfordras för att under den närmaste tioårsperioden genomföra det föreslagna uppbygg- nadsprogrammet för näringslivet i Tornedalen.

• Sida 156
•  Original

BILAGA I

Remissyttranden

Remissyttranden över betänkandets första del har lämnats av följande myndig- heter och organisationer:

Aktiebolaget Statens Skogsindustrier Bergmästarämbetet i norra distriktet Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Norrbottens län Fiskeriintendenten i övre norra distriktet Förste provinsialläkaren i Norrbottens län. Haparanda stad Hietaniemi kommun Hushållningssällskapens förbund Jordbrukareungdomens förbund, Norrbottens distrikt Junosuando kommun Kalix älvs flottningsförening Karesuando kommun Karl Gustavs kommun Korpilombolo kommun Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen Kungl. Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök Kungl. Lantbruksstyrelsen Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium Kungl. Skogsstyrelsen Landsfiskalen i Haparanda distrikt Landsfiskalen i Korpilombolo distrikt Landsfiskalen i Pajala distrikt

Landsfiskalen i överkalix distrikt Landsorganisationen i Sverige Lantbruksnämnden i Norrbottens län Länsarbetsnämnden i Norrbottens län Länsarkitekten i Norrbottens län Länsbostadsnämnden i Norrbottens län Länsskolnämnden i Norrbottens län Länsveterinären i Norrbottens län Länsvägnämnden i Norrbottens län Nedertorneå kommun Norrbottens F. C. 0. samarbetskommitté Norrbottens företagareförening ek. för. Norrbottens hantverks- och småindustridistrikt Norrbottens kustfiskarförbund

Norrbottens köpmannaförbund

• Sida 157
•  Original

Norrbottens läns föreningsnämnd Norrbottens läns hushållningssällskap Norrbottens läns landsting Norrbottens länsavdelning av Svenska landskommunernas förbund Norrbottens länscentral för lastbilstrafik Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare Norrbottens turistförening Norrbottens virkesmätningsförening Norrbottens äggförening Näringslivets trafikdelegation Pajala kommun Riksförbundet landsbygdens folk Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län Statens fritidsnämnd Statens jordbruksnämnd Statens vattenfallsverk Svenska byggnadsarbetareförbundet Svenska cellulosa aktiebolaget Svenska gruvindustriarbetareförbundet Svenska skogs— och flottningsarbetareförbundet Svenska turistföreningen Svenska turisttrafikförbundet Sveriges geologiska undersökning Sveriges hantverks— och småindustriorganisation Sveriges industriförbund Sveriges lantbruksförbund Tornedalskommunernas förbund Tornedalskretsen av Snickerifabrikernas riksförbund Torne älvs flottningsförening Torne älvs svenska bivattens flottningsförening Tärendö kommun Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Vägförvaltningen i Norrbottens län Överkalix kommun överlantmätaren i Norrbottens län Övertorneå kommun

Nedan ges en sammanställning av citat ur sådana remissyttranden, som avgivits av de myndigheter och organisationer, som i regel icke direkt medverkat vid ut— arbetandet av föreliggande utredning. Citaten är så valda, att flertalet av de åsikter, som framkommit i olika remissyttranden, finns återgivna _— vanligen endast en gång. De enskilda citaten utgör alltså icke en fullständig redovisning för de cite- rade remissinstansernas yttranden.

I följande översikt anges de huvudrubriker under vilka citaten är samlade samt den sida på vilken huvudrubriken återfinnes.

Allmänna synpunkter .......................................... 158 Malmer och mineralförekomster ................................ 159 Samfärdsel .................................................... 160 Elkraftförsörjning .............................................. 163 Jordbruk ...................................................... 164 Renskötsel .................................................... 169

• Sida 158
•  Original

Fiske ........................................................ 169 Jakt .......................................................... 170 Skogsbruk .................................................... 170 Industri och hantverk .......................................... 172 Byggnadsverksamhet .......................................... 179 Turism ........................................................ 181 Arbetsmarknad ................................................ 183 Hälso- och sjukvård ............................................ 184 Kommunernas ekonomiska förhållanden och kommunindelningen . _ 184

Allmänna synpunkter

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. I ett flertal olika samman— hang har handelskammaren haft anledning att aktualisera de särpräglade förhål- landena i övre Norrland. Dessa ha helt naturligt satt sin prägel även på närings- livet i Övre Norrland och medfört, att detta måste bedömas från andra utgångs- punkter än de, som kunna anläggas i andra landsdelar. Detta specifika bedömande kan _ som handelskammaren haft anledning framhålla — i sin tur ge anledning till andra åtgärder än de, som kunna rekommenderas i exempelvis Svealand och Götaland.

Dessa särskilda förhållandena i övre Norrland förefinnas i mycket hög grad i Tornedalen. Den bild av Tornedalen, som lämnas i nu ifrågavarande betänkande, speglar således den verklighet, som förefinnes i stora delar av övre Norrland, och särskilt kanske Norrbottens län. För Tornedalen absolut specifikt är dess karaktär av gränsbygd.

Handelskammaren, som finner det mycket värdefullt, att länsstyrelsen i Norr- bottens län framlagt en så ingående och gedigen utredning om tornedalsförhål- landena, vill med detta ha sagt, att Tornedalsutredningen äger ett värde utöver det rent lokala. Vad som på grundval av denna utredning kan komma att beslutas ifråga om Tornedalen, måste på grund härav få prejudicerande verkan för lik- nande förhållanden inom andra delar av övre Norrland.

Å andra sidan måste självfallet Tornedalen bedömas med hänsyn även till utanför Tornedalen liggande områden och där förefintligt näringsliv och där förefintliga möjligheter till en utveckling av detsamma. Att söka lösningar på tornedalsproblemet enbart på grundval av de faktorer och möjligheter, som före- finnas inom området kan icke komma ifråga. Tornedalsproblemet som helhet måste lösas med hänsyn till förhållandena i hela Övre Norrland, enkannerligen Norrbottens län.

Svenska byggnadsarbetareförbandet. Sammanfattningsvis kan sägas att det knappast är fruktbart att betrakta Tornedalens problem utifrån den statiska ståndpunkten att områdets växande befolkning skall sysselsättas på den nu- varande boningsorten eller inom området, eller att inga mer genomgripande för- ändringar i näringsliv skall erfordras för en »lösning» av sysselsättningsprob- lernen.

Ur näringsgeografisk och ekonomisk synpunkt är Tornedalen ett alltför litet område för att betraktas som en enhet för sig. Målet får inte vara att sysselsätta alla Tornedalens arbetare just på de nuvarande boningsorterna, utan i Norrbotten eller om det inte går i landet i övrigt. Inte heller kan målet vara att allt virke, som växer inom området, också därför skall förädlas inom området. Områdets ekonomi måste med andra ord betraktas i sitt större sammanhang.

• Sida 159
•  Original

Som tidigare nämnts har en icke obetydlig utflyttning till Luleå och till malm- fälten skett från Tornedalen. En ytterligare industriell expansion inom länet [skulle även i fortsättningen få god effekt för Tornedalen. Om staten såsom den [störste enskilde ägaren av råvaror _— malm, skog och vattenkraft — satsade ikapital för utbyggnad av exempelvis Norrbottens Järnverk och Statens Skogs- »industrier skulle detta sannolikt vara mer ekonomiskt och ge bättre sysselsätt- ;ningseffekt än fortsatta beredskapsarbeten i Tornedalen. Med en industriell ex- ? pansion följer expansion av andra näringar, inflyttning till tätorter o. s. v., vilket inte minst för byggnadsverksamheten skulle vara fördelaktigt.

» Norrbottens läns landsting. Inom ett flertal näringsområden synes någon ex- pansion, som möjliggör lönande utkomst för ökande befolkningslager, icke upp- nåelig. Med hänsyn till den jämförelsevis minskade lönsamheten helt allmänt inom norrländskt jordbruk, kan det knappast vara realistiskt att räkna med att jordbruket i Tornedalen skulle kunna utvecklas att absorbera ett större antal människor. Utvecklingen talar tvärt om för att arbetskraft i än större utsträck- ning kommer att frigöras från jordbruket även i dessa bygder. Någon räddande utveckling inom småföretagsverksamheten är heller inte skönjbar. En rationalise- ring, centralisering och effektivisering av småföretagsverksamheten torde leda till att företagen utvecklas till större men färre enheter, vilket knappast ökar behovet av ett större antal utövare inom yrkena.

Enda möjligheten som synes stå öppen för en breddning av grundvalen för folkets försörjningsmöjligheter är en intensifiering av skogsbruket samt öppnande av gruvdrift inom Pajala kommun. Någon annan industri av större omfattning än gruvindustri torde det inte vara realistiskt att räkna med. Förvaltnings- utskottet avvaktar med stort intresse de förslag, som utredningen kommer att framlägga för ökade utkomstmöjligheter för folket i Tornedalen. Av största vikt är att utredningen fullföljes så snabbt, att förslagen snarast blir riktgivande för statsmakternas handlande men samtidigt också blir till ledning för befolkningen i denna landsända samt för lokala organ på kommun- och länsplanet. Ty vilka åtgärder, som än kan bli vidtagna, kommer ändå betydande skaror av folkmängds- överskottet i Tornedalen att vara hänvisade till att söka sin framtida bärgning på andra orter. Ju förr detta blir auktoritativt klarlagt, dess värdefullare är det för alla berörda parter.

Malmer och mineralförekomster

Tornedalskommunernas förbund. Förbundet önskar på det bestämdaste betona vikten av att befintliga malm- och mineralförekomster i hela Tornedalen skynd- samt och effektivt undersökes. Det vill även framhålla, att det med tanke på fram- tiden vore lämpligt att påbörja brytningen av andra malmförekomster än de i Kiruna. En gruvdrift t. ex. i Kaunisvaara skulle kunna ge utkomstmöjligheter för en stor del av övre Tornedalens befolkning och landsändan kunde härigenom bli självförsörjande. En exploatering av dylika malmfyndigheter är dock förenad med transportproblem, vilka här alltid visat sig vara svårlösta. Därför är det nöd- vändigt, att utredningen om hithörande frågor kommer i gång i god tid, innan områdets befolkning hinner bli alltför mycket förtunnad. En sådan undersökning bör naturligtvis omfatta förekomsten av alla slags brytvärda mineral, som före- kommer i älvdalen.

Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium. Kollegium vill livligt tillstyrka en grundlig inventering av malmtillgångarna i Tornedalen och närliggande områden.

• Sida 160
•  Original

En sådan inventering skulle vara av stort värde ej blott som underlag för planer på eventuell i tiden närliggande gruvdrift, utan även som ett led i en för fram— tidsplaneringen behövlig utvidgning av kunskaperna om malmtillgångarna i hela Norrbottens län. Det synes angeläget, att inventeringen snarast påbörjas, enär den kräver lång tid och åtminstone vissa grundläggande resultat måste föreligga, in- nan det blir möjligt att, såsom föreslås av handelskammaren, utreda möjligheterna till ökad industrialisering på basis av tillgångarna på råvaror för tackjärnsfram- ställning.

Samfärdsel

Norrbottens hantverks- och smäindustridistrikt. En alldeles avgörande betingelse för Tornedalens lyckosamma framtid är väsentligt förbättrade kommunikationer. Det så gott som genomgående otillfredsställande vägnätet skulle behöva en mycket kraftig snar upprustning både vad beträffar utsträckning och framförallt kapa- citet. Direkta och indirekta transportkostnader, beroende av nämnda missför- hållanden, påverka i betydande grad de fördyrade levnadskostnader, som äro typiska för Tornedalen. Drivmedelskostnaderna, genom zontarifferna redan i sig själva mycket höga, bli ytterligare större genom de långa avstånden och de dåliga vägarna. Förutom kraftigt höjda anslag till vägväsendet i Tornedalen med därav följande förbilligande av transportkostnaderna skulle dessa ytterligare ned- bringas till en lägre nivå om staten ville via drivmedelsskatten neutralisera nämnda zontillägg. En utsträckning av tornedalstaxan, en av SJ tillämpad spc- ciell taxa inom området, till att gälla även transporter från t. ex. Luleå skulle även vara ägnad att inverka på varukostnadsnivån, eftersom från nämnda central- ort införes mer än hälften av partihandelns varor.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Handelskammaren, som i flera yttranden framhållit transportkostnadernas betydelse för näringslivets utveckling i övre Norrland och exempelvis beträffande järnvägstaxorna yrkat, att norrlandskommitténs förslag om virtuella taxor snarast skall genomföras, får nu på nytt, som sin bestämda mening, uttala, att åtgärder måste vidtagas för att minska i första hand järnvägsfrakterna till övre Norrland, om man verkligen vill underlätta de industriella möjligheterna därstädes. Detta ter sig så mycket rim— ligare, som Övre Norrland i allmänhet och Tornedalen i synnerhet är av de klimatiska förhållandena tvingade att använda järnväg under en stor del av året.

I detta sammanhang vill handelskammaren erinra om de förslag, som handels- kammaren framställt i syfte att underlätta sjöfarten på övre Norrland, nämligen dels förstärkning av ishrytarekapaciteten dels om förbättring av sjöfartsförhål— landena genom sjömätning, nya fyrar, sjömärken m. m., allt förslag, vilka indirekt skulle verka sänkande på transportkostnaderna till övre Norrland.

För de genomgående transporter, som numera med långtradare ske från Stock- holm och andra platser till Norrbottens län har upprustningen av riksväg 13 sär- skilt stor betydelse. En utredning, som handelskammaren gjorde för ett år sedan, visade att riksväg 13 först om ca 15 år skulle vara helt ombyggd till avsedd stan- dard. Handelskammaren tillåter sig i detta sammanhang upprepa kravet på ett snabbare iståndsättande av riksväg 13, som utgör den stora pulsådern för Norr- land.

• Sida 161
•  Original

Svensk industriförening. I detta sammanhang torde, enligt föreningens mening, allvarliga överväganden göras, huruvida icke den mycket betydande investering, som ligger i anskaffandet av en isbrytare, som möjliggör sjöfart hela året, kunde vara motiverad. Detta skulle ha avgörande betydelse icke bara för Tornedalen utan för hela det norrländska näringslivet.

Övertorneå kommun. Järnvägstrafikens bibehållande på bandelen Övertorneå—— Karungi—Boden med nuvarande reselägenheter är ett absolut minimikrav från kommunbefolkningens sida. Samma är förhållandet med den till Statens järnvägar anslutna billinjen övertorneå—Pajala. Billinjens överlåtande till postverket bör ej heller ifrågakomma. Samtrafiken med Statens järnvägar och den goda service denna medför äro nödvändiga förutsättningar för såväl resandetrafiken som godstransporterna till och inom Tornedalen. Den 5. k. tornedalstaxan är ett värde- fullt stöd för bygdens näringsliv, även om dess tillämpningsområde är begränsat. Fraktnedsättning för vissa förnödenheter till Tornedalen och produkter därifrån skulle även kunna jämsides med tornedalstaxan bidraga till en förbättring av bygdens ekonomi och måhända också bli en stimulans för den mindre företag- samheten inom bygden. Med hänsyn till de långa biltransporterna inom Torne- dalen och hela Norrbottens län borde en prisutjämning på flytande bränsle ske t. ex. på så sätt att zontilläggen togs bort. Enbart denna åtgärd skulle bli av rela- tivt stor betydelse för nedbringande av fraktkostnaderna.

Junosuando kommun. Vägnätet är ej ännu fullt utbyggt. Bland vägar, som böra byggas, kvarstår vägprojektet Paharova—Kurkkio samt Parkalombolo—Kitkiö- järvi. Det senare ligger visserligen inte inom vår kommuns gränser, men väg- företaget skulle ändå vara av mycket vital betydelse för oss. De militära intres- sena bör inte få lägga hinder för bygdens ekonomiska utveckling. Kan inte vä- garna få byggas, bör bygden kompenseras i annat avseende.

Bron över Lainio älv å vägen Junosuando—Parkalombolo medger ej tyngre transporter och motiverar därför uppförandet av en ny bro. Enligt vår uppfatt— ning bör vägsträckningen ändras och bör då bron byggas vid Kangos. Å östra sidan av Lainio älv vid Kangos ligga vidsträckta odlingsmarker, som ej kunna utnyttjas på grund av svårigheter att färdas över älven.

Den ökade trafiken över Torne älv vid Junosuando skärper kravet på snart förverkligande av bro därstädes. Höst och vår måste trafiken avstängas och detta vållar såväl ekonomiskt avbräck som besvär. Kostnaderna för färjlägets drift och underhåll visa ökad stegring år för år och aktualisera kravet på bro.

Vi vidhåller alltjämt vårt sedan årtionden framförda krav att järnvägens buss- linje utsträckes från Pajala mot Kiruna. Tyngre transporter skulle kunna utföras och fraktkostnader i övrigt förbilligas.

Vid eventuell malmbrytning i våra trakter framträder även behov av järnväg och förorda vi då anknytning med Kiruna C.

Överkalix kommun. Vad slutligen kommunikationsfrågorna för Kalix älvdal beträffar, så vilja vi ansluta oss till Norrlandskommitténs och Länsstyrelsens i Norrbottens län förslag och yttrande. I främsta rummet skulle en föreslagen stambillinje förbilliga transporterna av tyngre gods upp efter älvdalen. Trans- porterna av styckegods skulle då också kunna ske snabbare och utan anlitande av mellanhänder, varigenom frakten för ett litet paket f. 11. blir dyrare från järn- vägen någon mil uppåt bygden än vad frakten för detsamma kostar på järnväg från sydligaste Sverige. Det kan även nämnas, att charkuterivaror rekvireras till

• Sida 162
•  Original

älvdalens affärer i regel från Luleå. Under nu rådande förhållanden tager trans- porten av dessa varor upp till Tärendö ungefär ett dygn och till Korpilombolo cirka 22 timmar. I synnerhet under den varma årstiden bli dylika varor ofta för- störda, ty det kan väl hända, att de bliva liggande på någon busstation på vägen. Genom ordnande av stambillinje ända från Luleå till Tärendö skulle transport- tiden uppgå till högst 8 timmar.

En stambillinje ända ned till Luleå skulle vara önskvärd även för personbeford— ran. Nuvarande näringsliv och samhällsutveckling gör det nödvändigt för lands— bygdens befolkning att vara i mera intim kontakt med länsmyndigheterna, än vad tidigare varit fallet. Med anlitande av befintliga bussförbindelser tager en resa till Luleå från Tärendö eller Korpilombolo minst två dagar. Med föreslagen stambillinje kunde en sådan resa göras på en dag och ändå kunde cirka sex tim- mar av dagen stå till förfogande för uträttande av ärenden i residensstaden. Huru mycket en sådan möjlighet skulle betyda för trivseln i bygden, kan endast den bilda sig en uppfattning om, som är bosatt där.

Norrbottens läns föreningsnämnd. Generellt gäller att en förbättring av hela vägnätet är nödvändig, för att man tillfullo på bättre ekonomiskt sätt skall kunna utnyttja transportapparaten. Det har icke minst från den yrkesmässiga trafiken framhållits, att de mest trafikerade vägarna bör medge ett axeltryck om 9 ton och ett boggietryck på 14 ton och detta gäller då i första hand länsväg 400 och väg 395. I övrigt bör framhållas de extra höga transportkostnader, som uppkom- mer på grund av de, enligt vår mening, alltför höga priserna på bensin och motor- brännolja i vårt län. Härvid kan ifrågasättas om inte en reducering av skatten på drivmedel för Norrbottens del borde genomföras, så att en prissänkning kom- mer till stånd.

En ökad automatisering av telenätet bör skyndsamt genomföras, enär förhål- landena i Tornedalen för närvarande är i allra högsta grad otillfredsställande, beroende på dålig service vid telestationerna.

Nedertorneå kommun. Ett livsvillkor för Tornedalens framtid synes oss vara att en ordentlig hamn anlägges. Haparanda stads uthamn i Nikkala synes icke kunna uppfylla de fordringar som måste ställas. Förutom att vattendjupet icke är tillräckligt är hamnbassängen för smal för att större fartyg skall kunna manövre- ras. Möjligheter att få till stånd goda hamnar finns onekligen. Som av bilagda sjö- kort närmare framgår kunde hamn anläggas vid Seskarö med ett vattendjup i far— leden och i hamnen av minst 10 meter. Endast en mindre omläggning av nu- varande farleden och fyrbelysningen skulle möjliggöra detta vattendjup. Liknande möjligheter finns även beträffande Säivis-Bredvik, om än läget där kan vara mera utsatt för stormar. Till denna hamn skulle olja och andra förnödenheter kunna införas på stora fartyg, medan skogsprodukter m. m. från Tornedalen kunde ut- skeppas. Förbindelsen med järnvägen i Haparanda kunde i första hand ordnas med en billinje och genomgående järnvägstaxa.

Karesuando kommun. Enhetliga zontaxor bör bliva tillämpliga till Karesuando från övriga orter i Norrbotten.

Enligt nuvarande taxa blir fraktkostnaden på 100 kg ca 100 % dyrare från t. ex. Haparanda till Karesuando än vad kostnaden är från samma ort till Pajala.

En mellanriksväg med utgångspunkt från väg 343 bör brytas till Norge. En dylik väg skulle ha mycket stor betydelse inte bara som arbetsprojekt utan också för höjandet av rennäringens avkastning.

• Sida 163
•  Original

Pajala kommun. Beträffande vägen Parkalombolo—Kitkiöjärvi bör märkas, att sträckan på grund av terrängförhållandena är synnerligen lättframkomlig för alla slags terrängfordon. De militära skäl, som hittills anförts mot landsvägs- bygge, förefaller därför tämligen grundlösa. Anläggningskostnaden skulle också genom den för vägbygge gynnsamma terrängen bli ovanligt låg. Vägen bör komma till stånd på grund av den mycket stora betydelse den skulle få för näringslivet och befolkningen i dessa trakter.

Statens Järnvägars planer på nedläggning av persontrafiken på järnvägslinjen till Övertorneå bör icke få genomföras. Detta skulle nämligen medföra väsentlig försämring av de redan förut dåliga kommunikationerna i Tornedalen. Detsamma gäller om den diskuterade överföringen av billinjen övertorneå—Pajala från SJ till postverket. Den försämring av kommunikationerna till Pajala, som nyligen skett genom inskränkning av de reguljära bussförbindelserna övertorneå—Pajala, måste också påtalas såsom olämplig. Biltätheten är såsom framhålles i utred— ningen ovanligt låg, vilket jämte de långa avstånden gör behovet av goda buss- förbindelser stort.

Tornedalstaxan bör bibehållas och helst utsträckas att omfatta varor, som per båt transporteras till Luleå, samt produkter från järnverket därstädes, som kan nyttjas såsom råvaror för industri och jordbruk.

Tärendö kommun. Såsom det påpekas i utredningen, utgör Gällivare-Malm- berget centrum för Tärendö kommun och delvis även för Pajala kommun. Vägen Pajala—Tärendö—Gällivare är livligt trafikerad men är i stort behov av en all- män upprustning.

Den befintliga bron över Kalix älv vid Tärendö utgör en »flaskhals» för den tyngre trafiken. Eftersom den av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utlovade nya bron över Kalix älv vid Kielisennenä i Tärendö ej kommit med på den upprättade flerårsplanen, vill kommunen betona vikten av att denna brofråga snarast löses också med hänsyn till den lokala trafiken.

Blir det aktuellt att sammanslå Tärendö och Junosuando kommuner, är det önskvärt, att vägförbindelse mellan Saittarova och Lautakoski upprättas.

Det borde slutligen prövas om icke befordringsavgifterna på postverkets gods- linjer kunde sänkas, så att de om möjligt överensstämde med järnvägstaxan.

Bland övriga önskemål beträffande samfärdseln kan nämnas: Järnväg till Haparanda hamn (Tornedalskommunernas förbund). Bro över älven vid Övertorneå (övertorneå kommun). Väg Keräsjänkkä—Kärrbäck—Matojärvi (Norrbottens läns föreningsnämnd).

Elkraftförsörjning

Tornedalskommunernas förbund. Förbundet anser det vara en självklar statens angelägenhet att bestrida huvudparten av kostnaderna för elektrifieringen av de byar i Tornedalen, som ännu saknar elektriskt ljus. Vidare måste de kraftaktie- bolag, som har distributionsrätten inom de områden, vars ledningsnät och trans- formatoreffekt ej äro i sådant skick att elektrisk ström till mindre industri och hantverk kan levereras, anmodas att omgående iordningställa dessa.

Norrbottens läns föreningsnämnd. Distributionen av elkraft i Tornedalen läm- nar en hel del övrigt att önska. Således bör i främsta hand det område där Ekfors

• Sida 164
•  Original

ombesörjer distributionen tillgodoses på ett bättre sätt, än vad nu är fallet. Det fordras härför avsevärda förbättringar av distributionsnätet. I detta samman- hang bör enligt vår mening påpekas de onormalt höga kilowattpriserna och då speciellt för industrin. Enär förbrukningen för bostadsändamål, enligt utredning- en, är högre för Tornedalen än riket i övrigt, borde detta förhållande möjliggöra för kraftleverantörerna att tillhandahålla elkraft till lägre pris även för bostads- ändamål.

Jordbruk

Kungl. Lantbruksstyrelsen. I betänkandet har redovisats en av lantbruksnämn- den gjord kalkyl (sid. 117, tabell 40) rörande antalet fastigheter vid 5. k. »full rationalisering». En dylik rationalisering skulle innebära en befolkningsminsk- ning i jordbruket om upp emot 15 000 personer. Som nämnden påpekar visar kal— kylen ett ytterlighetsstadium, som sannolikt ej kommer att inträffa. Men även om rationaliseringen icke går till »full rationalisering» så ger kalkylen en uppfatt- ning om storleksordningen av den befolkning som kan komma att friställas genom rationaliseringen. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör jordbruket i länet lång- siktigt vara så inriktat att behovet av konsumtionsmjölk därstädes i möjligaste mån täckes. Det är möjligt att man här även bör överväga viss särskild ordning för jordbruksprisbildningen. Emellertid är även en yttre rationalisering av bety- dande omfattning ofrånkomlig med hänsyn till de jordbrukssociala förhållandena och nödvändigheten av deras förbättring. Det kan ej heller vara lämpligt att söka dämpa denna process för att på det sättet söka kvarhålla folk i området.

Emellertid bör då starkt framhållas att rationaliseringsprocessen i jordbruket, som för den kvarblivande jordbruksbefolkningen medför förbättrade ekonomiska levnadsbetingelser, i denna bygd medför skärpta problem rörande sysselsätt- ningen i övrigt. Dessa problem torde få angripas och i den mån så är möjligt lösas inom en relativt nära framtid om riskerna för allvarliga och ur vissa vidare aspekter mycket betänkliga befolkningsmässiga förskjutningar i denna gräns— bygd skall kunna undgås.

I fråga om jordbrukets driftsinriktning påpekas i betänkandet att den extensiva vallodlingen är en av orsakerna till den svaga lönsamheten av Tornedalens jord- bruk. Detta förhållande har sedan länge uppmärksammats och hushållningssäll- skapet har i den mån så varit möjligt verkat för en förbättring av förhållandena på detta område. En av orsakerna till det extensiva brukningssättet kan emellertid måhända vara att småbrukarna i dessa bygder för att få erforderliga kontant- inkomster ha fått taga de arbetstillfällen utanför jordbruket som tid efter annan kunnat erbjuda sig, ofta kanske på långt avstånd från hemmet. Denna ovisshet om och oregelbundenhet i sysselsättningen, som ju är utmärkande för småbrukar- nas förhållanden i länet över huvud taget, torde ha motverkat ett mera planmässigt och intensivt utnyttjande av småbruket. I den mån man kan tillskapa kombinerade jordbruks-skogsbruksföretag, som verkligen ha förutsättningar att föda en familj, har man anledning förvänta att ett mera produktivt och rationellt utnyttjande av jordbruksjorden skall uppnås.

I övrigt är särskilt vad utredningen anfört om trädgårdsodlingen samt om pro- duktionen av livdjur inom Tornedalen i hög grad förtjänt att uppmärksammas och det torde få ankomma på lantbruksmyndigheterna att närmare penetrera vilka initiativ som kunna tagas för att förbättra förhållandena på dessa områden.

• Sida 165
•  Original

En viktig del av uppgiften att förbättra försörjningsmöjligheterna inom Torne- dalen består visserligen i att förbättra jordbrukets produktivitet. Den primära och mest trängande uppgiften är dock givetvis den att förbättra sysselsättnings- möjligheterna i andra näringsgrenar, d. v. 5. att åstadkomma en ökad differen- tiering av näringslivet.

Hushållningssällskapens förbund. Av betänkandet framgår, att jordbruket i Tornedalen ofta drives på ett föga rationellt sätt, vilket leder till dålig lönsam- het för jordbruksföretagen. Storlekssammansättningen är klart ogynnsam i det att endast 3,8 % av hela antalet brukningsenheter omfattar mer än 10 ha åker. En fortsatt bortrationalisering av småbruk torde därför vara ofrånkomlig. Denna bör dock ske med stor varsamhet och med hänsynstagande till risken för en allt— för stor uttunning av befolkningsunderlaget, varigenom bl. a. tillgången på arbets- kraft för skogsbruket kan äventyras. Genom fastighetsregleringar och ägosam- manslagningar beträffande såväl åker som skog skapas första förutsättningen för bärkraftiga brukningsenheter. Uppmärksamhet torde också böra fästas vid möj— ligheten till effektivare drift genom olika gemensamhetsföretag såsom t. ex. ge- mensamhetsbeten för kreatursskötseln och skogsvårdsområden inom skogsbruket.

Vidare erfordras enligt förbundsstyrelsens mening en ordentlig intensifiering av rådgivnings— och upplysningsverksamheten på jordbrukets område inom Tor- nedalen för att förmå jordbrukarna att genom egna åtgärder och driftsomlägg— ningar såsom täckdikning, grundkalkning, ökad ensilering av vallfoder, mera omfattande grönsaks- och bärodling, hästuppfödning 111. in. öka jordbruksdriftens lönsamhet. Det är nödvändigt att de gårdar, som skall bestå för framtiden, verk- ligen drives på rationellaste sätt. Enligt de erfarenheter, som Norrbottens läns hushållningssällskap gjort, förefinnes emellertid en viss tröghet och obenägen- het hos jordbruksbefolkningen mot vidtagande av rationaliseringsåtgärder av an- tytt slag. En möjlighet till förbättring härvidlag synes därför vara att föra upp- lysningsverksamheten ut i jordbrukarnas mitt genom praktiska försök av demon- strationskaraktär, där var och en direkt kan konstatera skillnaden i lönsamhet mellan å ena sidan modern, rationell drift och å andra sidan jordbruk i den för Tornedalen typiska gamla formen.

Med stöd av vad sålunda anförts vill förbundsstyrelsen framhålla vikten av att det vid den fortsatta utredningen om den framtida utformningen av jordbruk och skogsbruk i Tornedalen ägnas tillräcklig uppmärksamhet åt frågan om att skapa bärkraftiga brukningsenheter inom området samt att länets hushållningssällskap beredes tillfälle att intensifiera sin rådgivnings— och upplysningsverksamhet bland jordbrukarna på ett sådant sätt, att dessa verkligen kan göras medvetna om nöd— vändigheten av en övergång till rationellare driftsmetoder.

Jordbruksutskottet för Tornedalskommunernas förbund. Konjunkturerna inom trävarumarknaden är dock osäkra och därför är det angeläget att statsmakterna gör stora ansträngningar för att bibehålla och effektivisera älvdalens jordbruk. Utskottet anser det vara oklokt att ensidigt arbeta för skogsbrukets höjande och låta jordbruket som näring få förfalla, på sätt som nu sker i stor utsträckning inom vårt län och då i synnerhet här uppe i Tornedalen. Det torde väl knappast förekomma näringar som ha så stora förutsättningar att kunna komplettera var- andra som just jord- och skogsbruket, och därför är det på sin plats, att även jord— bruksnäringen får allt det stöd som i dagens läge är möjligt att lämna. Länet i sin helhet är ju ett stort underskottsområde för kött, smör, fläsk och numera även mjölk, och därför bör det finnas allt tänkbart utrymme för en direkt ökning av den lokala produktionen inom här nämnda område.

• Sida 166
•  Original

Tornedalskommunernas förbund. För att ytterligare befrämja jordbruket vill förbundet föreslå följande åtgärder:

Äganderätten till jordbruksfastigheterna är enligt utredningen på många håll ogynnsam. Ofta finnes fler ägare (sterbhus) eller också är fastigheterna sämje- delade. Lagstiftningen bör i framtiden hindra uppkomsten av splittrade fastig- heter.

S. k. vinkölsförsök bör om möjligt ordnas inom området. Hushållningssällskapet bör helt bekosta sådan verksamhet.

För potatisodlingens höjande är det önskvärt, att kontraktsodlingar anordnas. Lantmannaförbundet torde i samarbete med jordbrukarna kunna iordningställa lagerhus.

Synnerligen önskvärt är även att jordbruksinstruktörsdistrikten göres mindre. Gemensamhetsbeten för ungdjur kan lämpligen anordnas på holmarna i Torne— älvens nedre lopp. Av vital betydelse är även bättre kommunikationer och billi- gare frakttaxor inom vissa delar av utredningsområdet.

Ett angeläget önskemål är högre statsbidrag till täckdikning. I vissa kommu- ner (t. ex. Karesuando) bör högre statsbidrag även utgå till ladugårdsförbätt- ringar.

Landsfiskalen i Pajala distrikt. Som av utredningen framgår och vilket ju även är målet för nutida jordbrukspolitik, är det nödvändigt, att åstadkomma bärkraf— tiga jordbruk. En intensifierad propaganda för och av allmänna organ stödd verksamhet för en sammanslagning av små jordbruksenheter till större kan i förening med en i sådant syfte anpassad låne- och bidragsgivning medföra önskat resultat. Även om större jordbruk är ett huvudönskemål, kan betydelsen av stöd— jordbruk icke helt bortses. Sådana utgöra för barnrika familjer, där familjeför- sörjaren har säsongbetonat arbete, en försörjningskälla, som medför ett icke för— a-ktligt bidrag till uppehållet. Enbart förmånen av mjölk av egna kor och potatis ur egen åker betyder — även om man räknar med, att nämnda förmåner bli före- mål för beskattning —— ett aktningsvärt tillskott för en stor familj. En avsevärd utökning av större och bärkraftiga jordbruk samt ett bibehållande av ett allt efter det lokala behovet avvägt antal stödjordbruk bör vara målet för den yttre utformningen av jordbruket.

Norrbottens läns föreningsnämnd. Jordbruket är i första hand hänvisat till mjölkproduktionen, enär det enligt vår mening ej är möjligt att bedriva jordbruk baserat enbart på annan produktion. Mjölkproduktionen är dock för närvarande otillräcklig och medger ej någon differentiering av jordbruksproduktionen på grund av de ringa mängder avfallsprodukter, som kan erhållas från mejerierna, då i främsta hand skummjölk. En ökning av skummjölksåtertaget skulle möjlig- göra en ökad slakt- och livdjursproduktion. Tornedalen och då speciellt dess övre del skall förse kirunaområdet med konsumtionsmjölk och behovet där ökar varje år. För närvarande transporteras cirka 14000 liter per dag till Kiruna, främst från mejeriet i Pajala, och denna mjölkmängd torde inom en treårsperiod vara uppe i cirka 18 000 liter per dag. Produktionen inom Pajala mejeriområde täcker ej detta behov, och supplementärmjölk måste så gott som hela året till- föras från mejeriet i Hedenäset. Denna stora försäljning av konsumtionsmjölk medför således att jordbrukarnas behov av skummjölk ej på långa vägar kan till- godoses. Producentföreningen har två moderna mejerianläggningar i Hedenäset och Pajala, som är väl rustade och kunna emottaga 20—25 milj. kg mjölk per år, för närvarande invägs cirka 16 milj. kg. Vid en ökad mjölkproduktion och

• Sida 167
•  Original

därmed en differentiering av jordbruksproduktionen möjliggöres en ökad slakt— och livdjursproduktion och avsättning för slaktdjuren finnes vid slakteriföreningens slakteri i Karungi.

Att driva jordbruk utan skog, anser vi ej möjligt och därför är komplettering nödvändig. Skog för komplettering bör kunna tagas även från andra skogar än de enskilda och i första band från kronoskog i de kommuner där sådan finnes. Nämnden anser således att möjligheterna till komplettering med skogsmark ej är så begränsade, som framhållits i utredningen.

Norrbottens hantverks— och småindustridistrikt. Det är anmärkningsvärt att i Tornedalen ännu så litet intresse kan spåras för trädgårdsrörelse, för vilken för- hållandena förefalla så gynnsamma. Det är inte för den oinitierade möjligt be- döma om orsaken är bristande initiativkraft, bristande yrkeskunskaper eller brist på kapital — det är dock sannolikt att samtliga dessa faktorer samverka. Härvidlag måste det rimligtvis finnas betydande icke utnyttjade sysselsättningsmöjligheter med den lönsamhet, som enligt utredningsdirektiven bör eftersträvas. Vilka åtgär- der som böra sättas in och från vilket håll, kan och bör diskuteras, men här borde finnas en rymlig plats för enskilt initiativ, byggt på yrkesinsikter, kapitalresurser och den för allt företagande nödvändiga framåtandan, vartill bör komma en ef- fektiv försäljningsapparat. Kanske en väl skött handelsträdgård även kunde handha en viss yrkesutbildning — »typen inbyggd skola» med en av samhället finansierad och kontrollerad undervisning.

Norrbottens äggförening. Föreningen vill i övrigt endast, med vitsordande av vad i utredningen framlagts beträffande sakuppgifter, här begränsa sig till vad som kan'tänkas möjligt att åstadkomma genom en utvecklad fjäderfäskötsel inom området, då det gäller näringslivet, och speciellt jordbruksproduktionens diffe- rentiering. Några avsättningsproblem synes ej föreligga även för en betydligt ökad produktion och länets äggförening, som är verksam även inom detta område i Norrbotten, är fullt beredd att taga hand om distribution och försäljning av en avsevärt ökad produktion. Länets lantmannaförbund, med filialer på flertalet större orter i området, kan också leverera de erforderliga förnödenheterna såsom foder m. m. Områdets jordbruk slutligen hör till en avsevärd del kunna producera fo- der för fjäderfäskötselns behov. Inom områdets nedre del bör Spannmålsodlingen nämligen kunna utökas väsentligt, helst om ökad täckdikning med åtföljande längre växtperiod kan åstadkommas.

Föreningen vill emellertid framhålla att det erfordras ökade utbildningsmöj- ligheter, om en utvidgad ekonomisk fjäderfäskötsel skall kunna realiseras. Inom området finns ringa möjligheter till praktik för sådana som önska lära sig fjäder- fäskötseln praktiskt. Även om väl sådan praktik kan erhållas på andra orter i lan- det, är det enligt vår mening nödvändigt att tillräckligt många praktiska exempel på en lönande fjäderfäskötsel finns inom området. Demonstrationsgårdar med en väl ordnad, modern och tidsenlig fjäderfäskötsel är här en förutsättning. Likaså bör jordbrukets utbildningsanstalter ha fjäderfäskötsel i tillfredsställande om- fattning. Nu finns sådan endast vid Tornedalens lanthushållsskola i Vojakkala och även där i mycket liten skala. Lantmannaskolan i Vojakkala bör utrustas med ett modernt hönseri för att bättre kunna fylla sin uppgift att vara en praktisk-teo- retisk skola för bygden. Då det gäller en utbildning, som vi anser som en nöd— vändig förutsättning för en utveckling på detta område, liksom för jordbruks- och näringslivet över huvud taget, bör beaktas att praktikelever vid välskötta höns—

• Sida 168
•  Original

gårdar, såväl som elever vid undervisningsanstalterna, måste garanteras minst samma ekonomiska fördelar i form av stipendier, fri utbildning, arbetspremier m. m., som ungdom i vår tid kan erhålla vid genomgång av verkstadsskolor, vid högre studier m. m. I annat fall får jordbruket endast behålla det sämre klientelet av de inom området dock i regel stora ungdomskullarna.

Vad slutligen fjäderfäskötselns förutsättningar att kunna skapa försörjnings- underlag för en del av områdets befolkning beträffar, må det framhållas nöd- vändigheten av att nu gällande beskattningsprinciper med skönsmässig uppskatt- ning av inkomsterna från hönserirörelser måste ersätttas av en uppskattning, byggd på rättvisare beräkning av de verkliga inkomsterna. En noggrann bokfö— ring, exempelvis vid vissa demonstrationsgårdar, borde även vad fjäderfäskötseln beträffar, kunna genomföras och läggas till grund för beräkningen. I annat fall synes hönsodlarna kunna riskera en så tung skattebörda att även nuvarande in- tresse för fjäderfäskötsel kan äventyras, ej endast inom nu berört område utan inom hela länet.

Slutligen vill föreningen understryka nödvändigheten av att här ovan före- slagna åtgärder för förkovran av fjäderfäskötseln och för densammas utvidgande bör genomföras snarast. Fjäderfäskötseln, rätt bedriven, är en betydande binäring för i första hand det mindre jordbruket, sålunda just för undersökningsområdet, där man under alla förhållanden för överskådlig framtid måste räkna med i huvudsak småbruk och med jordbruk, som har behov av en sådan extra inkomst för att trygga brukarens och hans familjs försörjning.

Landsfiskalen i Överkalix distrikt. Av tabell 48 framgår att antalet hästar och nötkreatur i Överkalix kommun håller sig på ungefär samma nivå som i andra jämförbara kommuner inom utredningsområdet. Däremot finner man att antalet får och svin här är påfallande lågt. Skulle icke en ökning av nämnda slag av hus- djur ur ekonomisk synpunkt vara motiverad? För ullen borde väl finnas god av— sättning till spinneriet i det närbelägna Morjärv. För köttet borde det vara lätt att finna köpare.

Den potatis, som odlas i kommunen är oftast av mycket hög kvalitet, men på vårsidan och sommaren är det nästan omöjligt att här få köpa av ortens pro- duktion. I stället tillhandahålles i affärerna någonting som benämnes holländsk, dansk och skånsk potatis och som på intet vis kan mäta sig med ortens. Är icke en ökning av potatisodlingen motiverad? I detta sammanhang har jag fäst mig vid att samtliga potatisodlare skynda sig att sälja snarast efter skörden. Priset är då lågt men stiger inom kort till det dubbla eller mer. Skulle icke odlarna genom en viss tids lagring kunna få ut bättre priser för sina produkter?

Junosuando kommun. Likaså bör lagerlokaler kunna ordnas för att taga emot skörden av potatis. Nu måste den ofta slumpas bort till malmfältens invånare, då potatisen skördas.

Nedertorneå kommun. En ökad maskinanvändning vid jordbruket bör stödjas. Då det ej kan vara ekonomiskt att varje brukare av några hektar åker skall ha egna maskiner, bör stödet ges till organiserande av verkliga maskinstationer.

Ökade möjligheter för jordbrukarna att lära sig yrket och få del av senaste rön på området måste ordnas. Kursen vid lantmannaskolan i Vojakkala bör göras ettårig för att även praktiskt arbete skall kunna ingå i undervisningen. För den praktiska undervisningen bör särskild instruktör anställas. Eleverna vid lant- mannaskola bör få samma ekonomiska villkor som elever vid verkstadsskolor. Vid

• Sida 169
•  Original

skolan i Vojkkala bör även kurser för skötsel och underhåll av jordbrukets ma- skiner ordnas, vilket förutsätter att maskinuppsättningen där kompletteras. För de äldre jordbrukarna bör kortare kurser och demonstrationer ordnas. Antalet jordbruksinstruktörer måste utökas, så att de verkligen kan vara jordbrukarna be- hjälpliga med planering av driften och lämna råd i teoretiska och praktiska spörs- mål. En instruktör bör finnas i varje kommun. Att distriktets jordbrukskonsulent skall vara placerad i Luleå synes oss föga rationellt. Med de långa avstånden till Tornedalen kan jordbrukarna icke få den kontakt med honom, som vore önskvärt. En konsulent med speciellt jordbruksekonomiska uppgifter bör även stå till för- fogande. Båda dessa konsulenter synes oss kunna placeras i anslutning till lant- mannaskolan i Vojakkala, där de skulle kunna utnyttja den expeditionspersonal, som måste finnas för skolan.

En utökad trädgårdsodling bör ha förutsättningar i Tornedalen. Men även här— vidlag fordras kunskaper. Då någon utbildning härutinnan icke finns att få i bygden skulle vi vilja föreslå att vid lantmannaskolan i Vojakkala inrättas en trädgårdslinje parallellt med den vanliga jordbrukslinjen. Som övnings— och de— monstrationsobjckt blir därvid en trädgårdsanläggning nödvändig, vilken torde gå att ordna där utan stora kostnader. Åtminstone en trädgårdsinstruktör bör vara placerad i Tornedalen.

Renskötsel

Karesuando kommun. Ett renslakteri med konservfabrik bör komma till stånd med statsmedel.

För underlättande av renskötseln bör ett stängsel byggas utefter gränsälven mot Finland.

En väg bör brytas mot fjälltrakterna med utgångspunkt från sockengränsen mot Kiruna stad. Denna väg kommer att ha mycket stor betydelse för underlättandet av tillsynen av renarna och skulle ge möjligheter att öka avkastningen bl. a. genom att sarvslakten skulle kunna göras möjlig.

Telefonförbindelser till redan nu fasta boplatser erfordras.

Fiske

Tornedalskommunernas förbund. Fisket uppefter älvdalen och i de många sjöarna är fortfarande en viktig binäring på många håll. För att ytterligare förbättra fångstmöjligheterua, måste fiskodlingar igångsättas. Många av bygdens bäckar och sjöar torde vara väl lämpade för fiskodlingar av olika slag. I detta sam- manhang vill förbundet åter aktualisera frågan om anläggande av fiskodlingsan- stalter i Tornedalen. Medel härtill finnes fonderade i den fond, som uppstått ge- nom de avgifter som upptagits för flottvirket.

Tärendö kommun. Fiskeristadgan bör revideras, så att dess bestämmelser blir lika för hela Kalixälven från kusten ända upp till Kaitumälvens inflöde i Kalix- älven.

En laxtrappa i Jokk är av intresse ej enbart för Kalixälvens övre del utan även för laxfisket i dess helhet.

Nedertorneå kommun. Fisket i skärgården är av rätt stor betydelse för särskilt denna kommun. Genom de rikliga fångsterna för några år sedan kom arrendeav- gifterna att stiga avsevärt, så att lönsamheten vid de senaste årens dåliga fångster blivit minimal. Genom tillkomsten av den nya arrendelagen torde dessa olägen—

• Sida 170
•  Original

heter så småningom rättas till. De av kronan bestämda arrendeavgifterna till sta-j ten för rätten att fiska lax i Torneälven synes även vara för höga. De fasta lax-', fiskena synes sålunda ej längre gå att driva med någon behållning. En ompröv-* ning av dessa arrenden synes vara erforderlig.

För att skapa mera arbetstillfällen i denna näring bör grundliga utredningar göras för att få klarlagt, om en förädling av den fisk som fångas kan bli ekono- miskt lönande. Så gott som all fisk säljes f. n. färsk och svårigheter uppstår ibland att kunna sälja den på detta sätt särskilt då strömmingen går till.

Landsfiskalen i överkalix distrikt. Såsom länsstyrelsen framhållit är fisket av underordnad betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Som lockbete för turister borde det dock vara användbart. En inventering av de fiskevatten, som äro tillgängliga för sportfiskare, borde därför komma till stånd och resultatet tillställas turist- föreningen.

Jakt

Karesuando kommun. Emedan jakten har stor betydelse för bl. a. fjällstuguåbor— nas utkomst — främst snarning av ripa — bör jakttiden på detta vilt förlängas att gälla till utgången av mars månad varje år i likhet med vad som är gällande i grannkommunerna i Finland och Norge.

Skogsbruk

Sveriges industriförbund. Den ur ekonomisk synpunkt mest betydelsefulla nä- ringsgrenen i Tornedalen är skogsbruket. Det framstår därför som särskilt ange- läget att överväga vilka skogsvårdande och återväxtbefrämjande åtgärder som kan vidtas för att höja virkesavkastningen. Utredningen framhåller bland annat, att den nuvarande ägosplittringen försvårar och i vissa fall omöjliggör ett skogsbruk enligt moderna principer. Förbundet delar denna uppfattning och anser det syn- nerligen väsentligt, att en omarrondering på allt sätt underlättas så att skogsmar- ken kan utnyttjas på bästa möjliga sätt. I detta syfte bör bl. a. en översyn av gäl— lande författningsbestämmelser om fastighetsbildning och på skatteområdet sna- rast möjligt företagas.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län. Det nuvarande, icke tillfredsställande tillståndet inom Tornedalens enskilda skogar kan endast till mindre del sägas bero på markägarna själva. Skogsvårdslagarna och skogstjänstemännen har här ett större ansvar. Underlåtenhetssynderna kan till stor del förklaras av den långa omloppstiden och områdets karaktär av gränsbygd. Det förefaller därför skäligt att statsmedel ställes till förfogande för skogarnas restaurering i större omfatt- ning än som skett hittills.

En ändring av bestämmelserna för norrländska skogsproduktionsanslaget så att samma bestämmelser, som gäller för lappmarken, även skulle gälla för huvud- delen av Tornedalen skulle vara av den allra största betydelse. Härigenom skulle en arbetskrävande restaurering av skogarna kunna igångsättas snabbt och effek- tivt. Områdena fr. o. m. Övertorneå socken och norrut kan historiskt, biologiskt och socialt sägas vara jämförbara med angränsande lappmarksområden. En sådan utökning av norrländska skogsproduktionsanslaget skulle fordra en ökning av an- slagsmedlen.

• Sida 171
•  Original

Vägfrågan är av vital betydelse. De allmänna vägarna måste byggas ut så att de tål de tunga virkestransporterna och skogsbilvägnätet måste bli betydligt fin- maskigare än för närvarande. En plan över önskvärda skogsbilvägar borde utar- betas. En stor del av de livsviktiga vägprojekten hindras att komma till utförande av militära skäl. Här skulle man önska en omprövning av de militära skälen. Är dessa fortfarande oantastliga, bör markägarna kompenseras den ytterst kännbara förlust de gör genom att ej kunna utnyttja sina markers produktionsförmåga på ett ekonomiskt riktigt sätt.

Även skogsdikningsbehovet borde kartläggas. Tornedalen har ypperliga marker för skogsdikning och markägarna har i allmänhet stort intresse för denna sak.

Såväl skogsdiken som skogsvägar skapar omedelbart goda arbetstillfällen samt en ökad produktion och lönsamhet för framtiden. Bådadera kan med fördel i viss omfattning drivas i större skala som statliga beredskapsarbeten.

En annan transportfråga med betydelse för rotnettot är flottningen. Torneälven är känd för att ha dyr flottningskostnad. Man borde göra allt för att få ned denna —— pröva samsortering, eventuellt invalla vissa områden till skydd mot den kraf— tiga fjällfloden m. 111.

Även tumningen tar numera så stor del av rotnettot att ett förenklat tumnings- förfarande borde ifrågasättas.

Den stora ägosplittringen, olämplig skiftesläggning m. m. är tungt vägande or- saker till de låga rotnettona. En ny lagaskiftesförrättning skulle inom stora om- råden vara önskvärd. En sådan genomgripande omarrondering är vanligen näs— tan omöjlig att genomföra. I stället borde därför en förnuftig arrendering genom byten av skiften och skiftesdelar på något sätt stimuleras mer än f. n. Dessa åtgär— der borde ske i samarbete mellan markägarna, lantbruksnämnden och skogsvårds- styrelsen.

En annan väg att komma undan den stora ägosplittringens avigsidor är att sti- mulera bildandet av sambruksföreningar och gemensamhetsskogar. Med en för- nuftig uppläggning skulle här vara stora vinster att göra.

Mycket skulle vinnas om man kunde stimulera skogsägarna till större själv- verksamhet. Detta skulle medföra större avkastning från skogarna, flera arbetstill- fällen och ett intresse för det egna arbetet, som skulle skapa större effekt och lönsamhet. En väg att understödja en sådan önskvärd självverksamhet, vore att utrusta samtliga länsskogvaktare med förråd av redskap såsom röjningssågar, mo- torsprutor, fickningsyxor, såddapparater m. m. Dessa redskap skulle sedan lånas ut direkt till markägarna. För närvarande är länsskogvaktarna mycket dåligt rus— tade i detta hänseende och någon möjlighet till att låna ut redskap finnes ej.

Ökad självverksamhet kan också uppnås genom undervisning vid kurser eller skogsdagar. Skogsvårdsstyrelsepersonalen är tyvärr för liten och de ekonomiska resurserna för små för att sådan verksamhet skall kunna bedrivas i önskad om- fattning. Bättre ekonomiska möjligheter för skogsvårdsstyrelsen att kunna genom- föra sina arbetsuppgifter inom Tornedalen är därför ett angeläget önskemål.

Självverksamheten stimuleras även av sådan grundutbildning och yrkesutbild-

' ning sorn Skogsvårdsstyrelsen avser att meddela vid den planerade skogsbruks-

skolan i Tärendö. Styrelsen hoppas även att undervisningen där skall resultera i bättre yrkeskunskap med åtföljande förbättrade arbetsinkomster för skogsarbe- tarna. Tärendögården bör även ur andra synpunkter bli en stimulerande faktor för bygdens utveckling. Utformningen av skolan är i hög grad beroende av de medel, som ställes till skogsvårdsstyrelsens disposition. Styrelsen skulle därför med tacksamhet se att frågans vikt underströks för olika bidragsgivande myn- ; digheter.

• Sida 172
•  Original

Norrbotten läns föreningsnämnd. Arronderingen inom skogsbruket är ogynn- sam. Skogsbruket består ofta av långa smala skiften, som försvårar och fördyrar skogsbruket enligt moderna principer. Det är därför nödvändigt att en fastig- hetsreglering kommer till stånd. I avvaktan härpå bör s. k. bondeskogsdistrikt bildas, för att på så sätt samordna skogsvård, utdrivning och försäljning.

Att driva jordbruk utan skog anser vi ej möjligt och därför är komplettering nödvändig. Skog för komplettering bör kunna tagas även från andra skogar än de enskilda och i första hand från kronoskog i de kommuner där sådan finnes. Nämnden anser således att möjligheterna till komplettering med skogsmark ej är så begränsade, som framhållits i utredningen.

Korpilombolo kommun. Vissa avsättningssvårigheter beträffande det sämre löv- virket synes dock föreligga. Kommunalfullmäktige vill därför föreslå att ingå- ende undersökningar företages för att skapa ett ändamålsenligare bränsle, t. ex. flisbränsle. Undersökningen bör även ta sikte på att i större utsträckning än hittills kunna tillvarataga klenvirket,

För att befrämja de skogsvårdande åtgärderna synes ett ökat statligt stöd vara nödvändigt. Enligt kommunalfullmäktiges mening bör även en större plantskola förläggas till Korpilombolo. För ändamålet lämplig mark finnes att tillgå.

Åtgärder i syfte att göra skogsbruket mer attraktivt torde även vara nödvän- digt och bör i första hand skogsarbetare erbjudas en yrkesutbildning fullt jäm— förbar med andra yrkesgrupper.

Nedertorneå kommun. I likhet med vad som anförts beträffande jordbruket anse vi att ökad upplysning och utbildning på skogens område bör åstadkommas. Den nuvarande skogslinjen vid lantmannaskolan i Vojakkala bör kompletteras med kurser och demonstrationer. Tillgången på lämpliga plantor bör även säker- ställas genom anläggande av plantskola.

Industri och hantverk

Norrbottens hantverks- och småindustridistrikt. Det skulle otvivelaktigt vara av mycket stor betydelse, om inom Tornedalen kunde igångsättas en eller ett par större industrier, eftersom sysselsättningsfrågor då icke längre skulle vara ett problem. Svårigheterna för en sådan lösning äro emellertid stora, vilket ju visas redan därav att ingen sådan industri hittills kommit till stånd oaktat att råvaru- baser både ifråga om skog och malm torde vara tillfinnandes.

Vad malmen beträffar borde väl numera förutsättningar kunna skapas för snabb och grundlig utredning om brytningsmöjligheterna av de redan kända stora fyn- digheterna i Kaunisvaara, vilka under förutsättning av järnväg eller kapacitets- kraftig väg till Kiruna via Masugnsbyn och fyndigheterna där och givetvis under förutsättning att undersökningarna bekräfta omfång och brytvärdighet till synes lämpligen inordnades i LKAB:s utökade brytningsprogram. Därmed skulle i varje fall övre Tornedalens sysselsättningsproblem kunna vara löst.

Vad skogen beträffar har Tornedalsutredningen kunnat påvisa stora dolda re- server, som redan genom tillkomsten av de nya skogsbilvägar, som förutsättas ingå i den föreslagna vägupprustningen, med bättre ekonomi kunna utnyttjas. Endast tre fjärdedelar av den ur skoglig synpunkt önskvärda avverkningen sker f. n. och därav förädlas endast 15 % inom området. Tornedalsbefolkningen anser, att detta förhållande är djupt otillfredsställande och önskar att åtgärder vidtagas

• Sida 173
•  Original

; för att inom Tornedalen förädla en större andel av råvarutillgångarna, t. ex. ge— , nom anläggandet av en industri för fiberplattor, för vilken tillverkning klenvirke i mycket stor utsträckning finnes tillgängligt och nu är en slumrande tillgång. Endast en särskild utredning torde visa om dessa önskemål äro realiserbara. Skulle det visa sig, att denna önskade industrialisering av ekonomiska eller andra skäl är svårrealiserbar undanryckes i hög grad en väsentlig förutsättning för att av Tornedalen skapa ett framtida ekonomiskt stabiliserat område, efter- som industrierna skulle i sig bära fröet till en samtidig uppblomstring av andra näringar. I viss utsträckning kan emellertid ett mera differentierat näringsliv utvecklas även utan denna förutsättning.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Önskvärt vore vidare, om lösningen av sysselsättningsproblemet i Tornedalen kunde underlättas genom till- komsten av småindustrier. Industriens omfattning i Tornedalen är förvånansvärt liten, varför ökade insatser av länets företagareförening synes nödvändiga. Han- delskammaren vill föreslå, att företagareföreningen erhåller ökade resurser, så att föreningen med ytterligare personal dels kan göra större insatser för att få fram nya industrier dels ock kan lämna blivande företagare ökad hjälp i olika avseenden. Bistånd bör lämnas inte bara i form av lån och bidrag utan även genom marknads- och lokaliseringsundersökningar, genom att föreningen ordnar lämplig organisation av försäljningen, bokföringens uppläggning m. m.

För skogsbrukets del gäller enligt utredningen att avverkningen i Tornedalen skulle kunna höjas till omkring 1 000 000 mask eller med ca 24 % samt att skogs- vårdsåtgärderna släpar efter kraftigt. Utredningen har vidare understrukit, att endast en ringa del av den avverkade kvantiteten förädlas i Tornedalen. Läns- styrelsen har hemställt, dels att Kungl. Maj:t måtte genom särskilda sakkunniga undersöka betingelserna för att inom länet industriellt utnyttja det virkesöver- skott, som finnes inom Norrbottens län, dels ock att förutsättningarna för en björkmassefabrik måtte närmare utredas.

Enligt handelskammarens mening kan det till en början nationalekonomiskt cke vara rätt att anlägga rent lokala synpunkter på frågan om virkesöverskottet i Norrbotten. Sedan gammalt äger årligen stora virkestransporter rum efter Norr- landskusten till där belägna industrier. Dessa industrier bygger sin råvaruför- sörjning bl. a. på vissa tillskott av virke från Norrbotten. Självfallet måste ett bedömande av hur virkesöverskottet i Norrbotten skall utnyttjas, ske med hänsyn till dessa industrier och dessa industriers utvidgningsplaner samt möjligheter till utvidgning av ekonomiska, geografiska, transporttekniska, sociala och andra skäl. En avvägning måste ske mellan olika landsdelars intressen.

Men vidare får man ej förglömma, att i Norrbottens län verkar såväl landets största skogsindustriella företag som statens eget företag inom skogsindustrien. Man torde utan vidare kunna räkna med, att dessa företag kommer att iakttaga befintliga möjligheter till en utvidgning av sina industrier i Norrbotten med hän- syn till det angivna virkesöverskottet. Det förhåller sig också så, att såväl Statens Skogsindustriers som Svenska Cellulosa Aktiebolagets fabriker i Norrbottens län under senare år byggts ut mycket kraftigt. Produktionskapaciteten för sulfat- industrien i Norrbotten torde f. n. ligga över 200 000 ton, medan år 1956 faktiskt tillverkades 118 000 ton och 1957 136 000 ton. Innan nya fabriker tillkommer, bör denna kapacitetsreserv utnyttjas.

En ytterligare utbyggnad måste också motiveras av motsvarande ökad efter- frågan. För skogsindustriens produkter spelar här förhållandena på världsmark-

• Sida 174
•  Original

naden den avgörande rollen. Även om efterfrågan ökar, är det icke säkert, att möjligheter finnes för utbyggnad inom Norrbotten. Det är känt, att vi redan har ett mycket betydande kapacitetsöverskott inom världens pappers- och massa— industri. Vidare kan förutsättningarna för utbyggnad vara bättre inom andra områden än inom Norrbottens län.

En förbättring av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen måste i stor utsträck- ning innebära nystartande av företag av olika art och storleksordning. För ny— startade företag medför de första årens verksamhet i regel förlust. Om de föl- jande åren ger vinst, kommer denna vinst att beskattas. Den nuvarande höga före- tagsbeskattningen drabbar särskilt kännbart de företag, som icke hunnit kon- solidera sig. Om de första årens förluster dessutom skall utjämnas med den efter skatt återstående vinstdelen ter sig säkerligen nystartande som en svår, i vissa fall olöslig, uppgift. Förhållandet accentueras, om företaget kämpar för sin existens i en avsides belägen landsända, där de naturliga industriella förhållan- dena är ogynnsamma. Med hänsyn härtill synes det skäligt att rätt till resultat— utjämning mellan olika är införes snarast och att företagen i Norrbottens län, eller i varje fall för delar av länet, får gynnsammare skattevillkor än i andra delar av landet. Detta har enligt uppgift genomförts i Finland för Lapplands och Uleå- borgs län.

Landsfiskalen i Pajala distrikt. En viss småindustri, åtminstone av sådan stor- leksordning, att det lokala behovet kan tillgodoses, baserad på skogen och jorden, borde med framgång kunna utbildas i Tornedalen. Delvis beror väl det nuvarande dödläget på kapitalbrist men främsta orsaken torde vara brist på initiativ. Det torde ej kunna bortresoneras, att tornedalsbefolkningen betänkligt anfrätts av den lojhet, som bara kan uppstå av tillräckligt lång tids inpumpning av allsköns bidrag. överallt möter man talet om statens och andra allmänna organs skyldig- heter, och alla vet, att ingen får svälta eller frysa i detta land.

Sveriges industriförbund. Industriförbundet kan givetvis ansluta sig till utred- ningens uttalande att tillskapandet av större industriföretag måste bedömas ur vidare synpunkter än Tornedalens. Valet av förläggningsplats för en industri- anläggning måste liksom företagets handlande överhuvud grundas på företags- ekonomiska synpunkter om industrin skall kunna stå sig i konkurrensen. Åtgär- der från det allmännas sida för att främja en expansion av industriell verksam— het inom ett område måste därför främst syfta till att skapa gynnsamma allmänna förutsättningar för en lönsam produktion. Att genom subventioner och understöd åstadkomma önskat resultat torde som regel vara utsiktslöst åtminstone på längre sikt. Härtill kommer att dylika åtgärder kan skapa svårigheter för konkurrenterna till de företag, som på detta sätt gynnas. Till detta allmänna uttalande kan fogas den synpunkten att möjligheterna att få till stånd en ökning av den industriella verksamheten i Tornedalen av olika skäl torde vara starkt begränsade,

Norrbottens hantverks— och småindustridistrikt. Företagens kapitalförsörjning är en fråga av största vikt för hantverksföretagen och andra mindre företag inom denna näringsgren. Frånsett de senaste årens kreditåtstramningar med dess svåra verkningar och som väl kunna förmodas vara av relativt kortvarig natur återstår behovet av billigast möjliga långfristiga investeringskrediter, vilket behov visser- ligen torde vara tillfinnandes ej bara för företagen i Tornedalen. I avvaktan på andra mera generellt syftande åtgärder därvidlag torde utökade utlåningsmöjlig-

• Sida 175
•  Original

heter för Norrbottens företagareförening vara ägnade att främja detta syfte även för Tornedalens vidkommande, varför en sådan åtgärd tillstyrkes. Nämnas kan också att den ekonomiska redovisningen vid åtskilliga företag förbättrats genom den upplysningsverksamhet i skatte— och bokföringsfrågor och andra företags- ekonomiska frågor som SHSO bedriver genom den i Luleå förlagda filialen till organisationens skatte- och bokföringsbyrå.

Företagsamheten inom hantverk och småindustri i Tornedalen skulle även vara betjänt av möjligheter till resultatutjämning liksom till lättnader i varulagervärde- ringen, båda åtgärderna ägnade att underlätta företagens konsolidering, därmed till deras fortsatta bestånd eller till expansion. I samma riktning skulle verka ökad eller fri avskrivningsrätt för verkstäder och fabriksbyggnader. Samtliga dessa önskemål ha understrukits av de i Tornedalen verksamma småföretag, vilka haft tillfälle framföra sin mening.

Slutligen kan nämnas, att enträgna framställningar gjorts från många av de i Tornedalen verksamma småföretagarna till hantverksdistriktet att det åtminstone under något år skulle anställas en konsulent väl förtrogen med Tornedalens för- hållanden och med uppgift att stå dess företagare till tjänst med råd och vägled- ning i tekniska, ekonomiska och organisationsfrågor. Det förefaller sannolikt att behov av en dylik konsulent under någon tid föreligger, men de beräknade års- kostnaderna av 20 000 a 25 000 kr. överstiga vida hantverksdistriktets ekonomiska resurser och har därför icke kunnat tillgodoses.

En differentierad företagsamhet kräver en differentierad yrkesutbildning. De mycket stora årskullarna, som efterhand skola träda ut i förvärvslivet, kunna ej i behövlig utsträckning mottagas vid befintliga skolor för yrkesutbildning, även om dessa skolor öka i antal. De höga utbildningskostnaderna vid en skol— mässigt bedriven yrkesutbildning torde utesluta en dimensionering av sådan stor- lek, att den svarar mot behovet, trots att särskilt länets landsting har visat ett stort och generöst intresse för denna utbildningsform och även i Tornedalen inrättat en stor och väl utrustad central verkstadsskola, där varje elev kostar huvudmannen 7 000 kronor årligen. Även vid en maximal utbyggnad av yrkes- skolorna måste på grund av fluktuationerna i födelsetalet tidvis uppstå toppar, som för att överhuvudtaget erhålla önskad yrkesutbildning måste hänvisas till andra utbildningsformer. Detsamma gäller om yrken, för vilka det saknas under- lag och utbildningsbehov för en hel skolavdelning. Därvidlag borde hantverks- företagens och verkstädernas latenta utbildningskapacitet tagas i anspråk, sär- skilt som detta kan ske på för samhället goda ekonomiska betingelser. Vid ut- bildning på hantverkets verkstäder kräves ingen betungande investering i bygg- nader och maskiner eller andra hjälpmedel, eftersom dessa redan finnas. Åter- står att pröva den enskilde utbildarens kvalifikationer, upprätta läroplaner och kontrollera att dessa följas och att undervisningen leder till avsett mål _ samt att för utbildarens tidsförlust, möda och ansvar denne tillerkännes en rimlig ersättning som står i åtminstone relativ relation till motsvarande kostnader vid en yrkesskola. Den teoretiska delen av undervisningen kunde lämpligen för dessa i enskild utbildning placerade elever koncentreras till yrkesskola eller motsva- rande eller ske per korrespondens. Intet motsäger antagandet att bland dessa färdigt utbildade elever även skall finnas sådana med lust att starta nya företag och sålunda bidraga till tidigare nämnda differentiering.

Statens hantverksinstitut liksom Sveriges hantverks- och småindustriorganisa- tion (SHSO) bedriver en ovärderlig verksamhet när det gäller fortbildning av ! företagare. Dessa kurser inom olika ämnes- och yrkesområden äro ock livligt

• Sida 176
•  Original

frekventerade av företagare från Norrbotten. Verksamheten skulle för länets vid- kommande kunna få ännu mycket större betydelse, om en filial till hantverks- institutet förlades till Norrbotten. Erfarenheterna från Skåne, där en motsvarande filial sedan länge utövat sin verksamhet, äro så vitt känt enbart goda.

Det torde stå utom allt tvivel, att Norrbotten är det område, där behovet av dylik kvalificerad företagarutbildning är allra störst. Inrättandet av en institutets filial i länet skulle innebära betydande besparingar i form av kortare och bil- ligare resor, reducerad tidsförlust och underlättad kontakt med det egna företaget under kursperioderna. För institutets del skulle kurserna bättre kunna utformas med hänsyn till speciella lokala förhållanden och behov och möjliggöra ett bättre grepp om lånets företagsstruktur. Institutet kan antagas vara intresserat av att in- rätta en filial inom länet om ekonomiska möjligheter skapas av staten i egenskap av huvudman. Ifråga om den enskilde företagarens egna kostnader för fortbild— ningen har landstinget under många år nedbringat dessa genom att ställa stipen- diemedel till hantverksdistriktets förfogande. För att täcka de allt större behoven av stipendier har distriktet hos årets landsting hemställt om större anslag. En utökad verksamhet av föreslagen art skulle säkerligen öka antalet av kunniga och i övrigt väl rustade företagare även i Tornedalen.

Vad beträffar snickeriföretagen i Tornedalen torde dessa alltfort vara för många och i åtskilliga fall för små för att tillåta en rationell produktion. Även på detta område torde en självsanering pågå syftande till rationalisering och spe— cialisering liksom till företagssamverkan i syfte att ernå större konkurrenskraft. Endast på dessa vägar torde det bli möjligt att motverka den tendens till mins- kande avsättning, som inte minst vissa inom husbyggnadsbranschen verksamma storföretag avsiktligt eller oavsiktligt förstärkt genom att inköpa inrednings- snickerier från utomlänsfabriker.

Nedertorneå kommun. Småindustrin är ju som visats föga utvecklad. Viktigt är att denna får ett kraftigt stöd. Genom att tradition härutinnan nästan fullständigt saknas föreligger här stora svårigheter att övervinna. Alla försök att åstadkomma någonting härvidlag av olika företagare bör därför ägnas den största uppmärk- samhet och understödjas. Härför skulle behövas sakkunnigt folk och vi anse att länets företagareförening bör få resurser att anställa åtminstone en duktig person som instruktör med Tornedalen som uteslutande verksamhetsfält. Bristen på före— tagare och företagsledare är stor. Kan detta måhända bero på att bygden saknar teknisk läroanstalt? När bygdens ungdomar måste resa neråt landet för att skaffa teknisk utbildning och se den väl utvecklade företagsamheten där, ligger det nära till hands att de bibringas den uppfattningen att något företag icke kan drivas här. Det bör utredas om icke underlag finns för en teknisk utbildnings— anstalt förlagd i exempelvis Haparanda.

Vad beträffar Nedertorneå kommun har det av AB Statens Skogsindustrier drivna sågverket i Seskarö avgörande betydelse för ekonomin. En rationalisering efter tidens krav av driften vid sågverket är givetvis ofrånkomlig och har delvis påbörjats det senaste året. Risk föreligger därvid att arbetsstyrkan kommer att minska. Det vid riksdagens beslut om statens återupptagande av driften uttalade direktivet att cirka 200 man skall beredas sysselsättning måste kommunen ovill- korligen fordra skall infrias. En utökning av driften eventuellt genom upptagande av andra förädlingar av virket, exempelvis tillverkning av wallboard, snickerier, trähus eller annat bör kunna gå för sig här liksom vid andra utvecklingsvilliga

• Sida 177
•  Original

företag. Att därvid förbindelsen till Seskarö måste förbättras har tidigare fram- hållits.

Den i olika sammanhang diskuterade massaindustrin anse vi även vara ett företag som bör förverkligas för att ta rätt på det stora överskott av klenvirke och lövved, som produceras i Tornedalen. Med hänsyn till risken att förstöra fisket i Torneälven och i skärgården närmast utflödet synes oss denna industri böra förläggas vid kusten. Lämpliga platser för förläggning av sådan industri inom Nedertorneå bör vara endera vid Reväsaari dit sötvatten kan tagas från Keräsjokiälven eller från sjön Pränttijärvi, eller vid Säivis-Bredviken, alternativt Staffans, dit vatten kan fås från Mjöträsket. Båda platserna erbjuda även goda hamnförhållanden. Råvara för såväl en utbyggd sågverksindustri som för en ny- byggd massaindustri torde finnas i bygden enligt vad utredningen utvisar. Att endast 15 % av den virkesmassa, som produceras i Tornedalen, förädlas här är upprörande, samtidigt som folket i bygden lever under existensminimum.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län. Avsättningsmöjligheter för virket inom så nära håll, att transportkostnaderna hållas inom rimliga gränser, hör till det allra viktigaste. Stora svårigheter råder f. n. att finna avsättning för den myckna björk och det överskott av småvirke, som finnes inom området. Tillkomsten av en björkmassafabrik eventuellt i kombination med en boardfabrik borde utredas. Var en eventuell fabrik skulle förläggas måste noga övervägas. Skogsvårdsstyrel— sen vill här endast understryka att en placering inom Tornedalen skulle ge byg- den en stimulans av den allra största betydelse.

Även om avsättningsfrågan av björk och klenvirke till viss del skulle lösas genom tillkomsten av en björkmasse-boardfabrik, så skulle dock för stora delar av området lönsamheten för björken och småvirket vara tveksam. Ett önskemål vore därför att större inrättningar, som skolor, mejerier, sjukstugor o. s. v., i kom- munal eller annan ägo överginge till fliseldning. Detta skulle ha mycket stor be- tydelse för skogsbrukets lönsamhet och det skulle stimulera till en sorts hem- industri, nämligen flisframställning.

Hietaniemi kommun. Småindustrin bör stödjas på allt sätt. Exempelvis kunde skattefrihet beviljas till nya företagare under några års tid och räntefria lån bevil- jas för startande av olika slags industriföretag. För underlättande av att få i gång nya företag kunde exempelvis kommunen med hjälp av statsbidrag få uppföra lämpliga lokaler för startande av småindustri. Intresserade personer skulle på skäliga villkor vid starten få disponera sådana lokaler.

Länsbostadsnämnden i Norrbottens län. En industri, som borde kunna utveck- las är tillverkningen av byggnadssnickerier. För närvarande nybygges inom länet ca 2 000 lägenheter om år med hjälp av statslån. Därutöver repareras i större och mindre omfattning minst 1 000 lägenheter per år. Lägger man till detta den avsevärda kommunala investeringsverksamheten i skolor, ålderdomshem, förvalt— ningsbyggnader m. ni. blir det avsevärda kvantiteter byggnadssnickerier som be- hövs bara för att göra länets byggnadsverksamhet självförsörjande. För närvarande importeras byggnadssnickerier i stor omfattning till de större tätorterna inom länet.

Då länet förfogar över både material och arbetskraft för skapandet av en in— dustri för detta ändamål, borde möjligheterna för en sådan industris förläggande till tornedalsområdet undersökas. En förutsättning härvid torde vara att anlägg— ningen göres tillräckligt stor för rationell drift.

• Sida 178
•  Original

Norrbottens FCO:s samarbetskommitté. En särskild fond för stöd till industri och hantverk bör inrättas för Norrbotten och medel av de s. k. överfrakterna på malmbanan, f. n. uppgående till ca 100 milj. kronor per år, tillföras denna fond. Genom denna fond skulle bl. a. småindustrin erhålla möjlighet till utbyggnad och därmed ge större möjligheter att ge sysselsättning åt den växande befolkningen.

En utbyggnad av Norrbottens Järnverk vill vi kraftigt understryka. Utbygg- naden bör komma till stånd omgående och s. k. anslutningsindustrier planeras med tanke på tillvaratagandet av halvfabrikat från NJA. Industrier för kvinnor måste planeras och uppföras.

Karesuando kommun. På grund av att en brännvedsbrist kan befaras inom snar framtid föreslår fullmäktige att undersökningar utföres för upptagandet av en bränntorvindustri i kommunen.

Junosuando kommun. Under decennier tillbakahar junosuandoleran tagits i anspråk för tegeltillverkning och ha de tegel, som tillverkats, visat sig kvalita- tivt likvärdiga med de tegel, som importeras från mera sydligt belägna trakter. I mitten på 1930-talet kom denna tegeltillverkning att ske mera fabriksmässigt och pågick till början av detta decennium. En rationalisering var dock önskvärd, enär bränningen av teglet medelst ved förorsakade alltför stor kassation. De allt- jämt stegrade vedpriserna gjorde även anläggningen mindre räntebärande. Till- gången på lera är riklig, och det finnes även tegelbruket närliggande platser, som kan uppvisa lera av troligtvis högre kvalitet än den som utnyttjats. Kom— munalfullmäktige i Junosuando ha också fattat beslut om att låta undersöka dessa lerförekomster och provbränna desamma. Det vore säkert ekonomiskt mer vinst- givande, om teglet kunde brännas medelst oljeeldning, då kassationsprocenten är betydligt mindre än då vedeldning användes. Då det numera finnes möjligheter att kunna tillvarataga skogens avfallsvirke genom träflistillverkning, vilja vi ifrågasätta om det inte vore lämpligt att kunna använda sådant bränsle vid tegel- tillverkningen. Därigenom skulle ytterligare arbetsprojekt kunna skapas.

Den nuvarande ägaren av tegelbruket äger ej ekonomiska resurser att rationa- lisera driften samtidigt som han även är villig att överlåta bruket, och det vore därför önskvärt om länets småindustriförening kunde investera medel för för- söksdrift. Avsättning för murtegel finnes, och bygden skulle kunna erhålla en industri om ock av mindre omfattning.

Pajala kommun. Inom Pajala kyrkby finns behov av bilverkstäder. För utvidg- ning av befintliga verkstäder eller nyanläggning lägger dock kapitalbrist hinder i vägen. Det är ur denna synpunkt viktigt, att utredningen beträffande nyttjandet av avkastningen av den Längmanska A-fonden påskyndas, och med hänsyn till att i föreliggande utredning påvisas behovet av åtgärder, som av donator åsyftas, bör utredningsmaterialet tillställas utredningskommittén för Längmanska fonden.

Det synes rimligt, att en LKAB:s malmfond för näringslivets utveckling i Övre Norrland skapas för kapitalförsörjning och stöd till näringslivet.

Tillgång till kapital är ett huvudvillkor för utvecklingen av industri och hant- verk inom området.

Bland övriga önskemål beträffande industri och hantverk kan nämnas: Lövmasseindustri somt ökning av tegel- och cementvarutillverkningen i Över- kalix (Överkalix).

Flera bilverkstäder i Övertorneå och överkalix (Övertorneå, överkalix).

• Sida 179
•  Original

Byggnadsverksamhet

Länsbostadsnämnden i Norrbottens län. Såvitt nämnden kan förstå, kommer så- väl utflyttningen från området som omflyttningen inom området mot de större tätorterna att fortgå och kanske öka intill dess jämvikt erhålles mellan den i gles- bygden och småbyarna boende befolkningen och där befintliga försörjningsmöj- ligheter. Detta förhållande skapar problem vid den statliga långivningen till bostadsbyggandet och dess lokalisering. För att förhindra att ren bostadsbebyg- gclsc kommer till stånd i för stor omfattning inom områden, där försörjnings- underlaget är otillräckligt för den där boende befolkningen, vore det enligt nämn- dens åsikt av största vikt att förutsättningarna härför närmare utredes.

En tillförlitlig kartläggning av försörjningsmöjligheterna inom Tornedalen skulle ge anvisningar om vart och i vilken omfattning investeringar i bostadshus och allmänna byggnader i fortsättningen bör ske.

Länsarkitekten i Norrbottens län. Länsarkitekten vill betona angelägenheten av att en regional planering snarast möjligt kommer till stånd inom länet. Att sepa- rat angripa problemen i Tornedalen torde icke vara lämpligt. Verkningarna av åtgärder som kan komma att vidtagas inom olika områden kan icke begränsas till vissa på förhand angivna kommuner.

Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen. På grund av ovissheten angående de framtida försörjningsmöjligheterna i Tornedalen är det viktigt, att uppmärksamhet ägnas serviceverksamhetens organisation och lokalisering, så att inte statens och kom- munernas utgifter härför blir orimligt höga. Risk föreligger således, att gemen- samhetsanläggningar av olika slag dimensioneras för en befolkning, som i fram— tiden inte kan få sysselsättning i området. Utredningen har gjort vissa undersök— ningar härom. Ytterligare utredningar av detta slag är önskvärda bl. a. som under— lag för den översyn av kommunindelningen, som synes vara behövlig.

Distriktsingenjören för vatten och avlopp iNorrbottens län. Med denna utbygg- nadstakt torde inom en mycket snar framtid så gott som samtliga samhällsbild- ningar, där det är motiverat med gemensamma vatten- och avloppsanläggningar, komma att ha sådana utbyggda i sin helhet. Därefter kommer i huvudsak endast att erfordras de kompletteringar som betingas av eventuellt tillkommande bebyg- gelse samt ökade vattenbehov och krav på rening av avloppsvatten. Det må under- strykas att det är angeläget att i de fall där avloppsreningsanläggningar saknas för närvarande, utbyggnad av sådana anläggningar snarast möjligt kommer till stånd. Detta gäller bl. a. Haparanda, Karungi, Hedenäset och Övertorneå.

Helt allmänt torde kunna sägas att förutsättningarna för att lokalisera industri till Tornedalen ur vatten- och avloppssynpunkt är relativt goda med hänsyn till förekomsten av vattendrag med god vattenföring. Givetvis erfordras ändock nödig rening av avloppsvatten innan det utledes i recipienten om olägenheter icke skola uppstå.

Det måste även beaktas att Torne älv användes som ytvattentäkt för Haparanda stad. Även vattenförsörjningen i Pajala kyrkby är avsedd att ordnas genom yt- vatten från Torne älv. De förslag till lokalisering av industrier o. d. som kunna framkomma får bedömas bl. a. ur vatten- och avloppssynpunkt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

• Sida 180
•  Original

Tornedalskommunernas förbund. Det s. k. lånetaket för egnahemslån är för lågt och borde höjas med ungefär 10 procent, emedan byggnadskostnaderna i Torne- dalen är betydligt högre än på andra håll.

För enhetsskolan måste nya skolanläggningar uppföras. Gällande statsbidrags- bestämmelser torde dock mera anpassas med hänsyn till födelsetal och geogra- fiska förhållanden, och borde därför utgå med högre procent vid uppförandet av skolhus inom utredningsområdet.

Bestämmelserna om statsbidrag till uppförande av ålderdomshem borde också revideras med hänsyn till de verkliga byggnadskostnaderna.

Vatten— och avloppsanläggningarna ställer sig för dyra för kommunerna, emedan möjligheterna att kunna få statsbidrag och lån till dessa anläggningar icke är tillfredsställande. Det måste därför ifrågasättas om icke en uppbromsning av dylika anläggningar måste ske, hur önskvärda och nödvändiga dessa ur hälso- och trivselsynpunkt än kan vara. Statsbidragen utbetalas i efterskott. Kommu- nerna få vidkännas stora ränteutgifter även för den kostnadsdel, som senare skall ersättas av staten. Vissa icke statsbidragsberättigade anläggningsarbeten höjer även den kommunala kostnadsandelen.

Dessutom har enligt förbundets mening ej heller tillräcklig hänsyn tagits till att arbetena ur sysselsättningssynpunkt måste utföras i regel vintertid, vilket medför kostnadsökning. Kreditrestriktionerna försvårar även planläggningen av större arbetsföretag för kommunerna, och därest icke lättnader kan åstadkom- mas med kapitalanskaffningen, måste en stor del av den kommunala byggnads- verksamheten nedläggas.

Landsfiskalen i Pajala distrikt. Nuvarande bostadslåncpolitik uppmuntrar till fast bosättning, även om en sådan med hänsyn till försörjningsmöjligheterna på orten icke är önskvärd. En mycket vanlig ordning nu synes vara, att en person, som icke har fast anställning året runt och ej heller utsikt till sådan, söker ett egnahemslån. Så snart detta beviljats, har han erhållit en arbetsplats på det egna bygget och bekymren för de närmaste månaderna äro borta. När det egna hem— met färdigställts, uppstår helt naturligt en motvilja mot antagande av arbete a annan ort och det anses naturligt, att det allmänna, som ju satsat kapital för bo— sättningen, ordnar arbetstillfällen i närheten. Om detta ej lyckas, vidtar vand- ringen mot arbetslöshetskassorna. En strängare prövning av ansökningar om bo- stadslån med speciell hänsyn tagen till lokaliseringsfrågan bör enligt min mening tillämpas.

Korpilombolo kommun. Genom att en stor del av den arbetsföra befolkningen icke kan beredas sysselsättning året om kommer den icke upp till inkomster, som berättigar till egnahemslån, därest icke godtagbar borgen kan erhållas. I många fall har det varit förenat med stora svårigheter att anskaffa dylik borgen och i en del fall har sådan borgen icke kunnat anskaffas, varför egnahemslån icke tillstyrkts. Under år 1958 har sålunda av 14 beviljade egnahemslån (i lån- tagare varit tvungna att anskaffa borgen å annuiteternas erläggande och i 4 fall har ansökan om egnahemslån icke tillstyrkts, enär borgen icke kunnat anskaffas.

Kommunalfullmäktige har den bestämda uppfattningen att egnahemslån bör kunna beviljas alla skötsamma och redbara medborgare oavsett inkomstlägc, varför en revision av gällande bestämmelser synes nödvändig.

Sven3ka byggnadsarbetareförbundet. Från byggnadsindustrins sida föreligger ett markant behov av skickliga yrkesarbetare inom det aktuella området, men

• Sida 181
•  Original

vi är samtidigt medvetna om svårigheterna att bedriva effektiv utbildningsverk- samhet om inte arbetsprojekt —— helst i form av nybyggen — står till skolornas förfogande. Ett gott samarbete mellan skola och kommunens planerande organ är därför väsentligt.

Turism

Tornedalskommunernas förbund. Utan tvivel har Tornedalen stora möjligheter att bli en stor turistbygd. Detta har också kommit till synes i den från år till år ökade turistströmmen till och genom bygden. Tornedalen är en sevärd bygd, icke bara i egenskap av gränsbygd, utan även genom sin storslagna naturrikedom och sin särpräglade kultur.

Emellertid måste möjligheterna för övernattning väsentligt utökas. Camping- platserna förses med tidsenliga anordningar. Motell- och vandrarhemsfrågan ägnas största uppmärksamhet. Bygdens sevärdheter måste kartläggas och göras tillgängliga för turisterna.

Vägnätet bör iordningställas till sådan beskaffenhet, att turisterna gärna färdas därpå. Kommunikationslederna över gränsälven ersättes med broar.

Synnerligen önskvärt vore det också om SJ:s rundresor och nordkalotturer lades så, att de passerade genom Tornedalen.

Förbundet uttalar den bestämda önskan, att de hinder, som nu finnes för tu- rister m. m. att färdas efter vissa anslutningsvägar från inlandet till väg 400, borttages. En sådan åtgärd skulle säkerligen ytterligare befrämja trafiken och då främst turisttrafiken. I detta sammanhang vill förbundet även aktualisera frå- gan om byggande av en bro över Torne älv vid Övertorneå.

Svenska turistföreningen. Tack vare den på senare år kraftigt expanderande motorturismen inom landet har även ett så perifert beläget område som Torne- dalen blivit alltmera aktuellt både såsom slutgiltigt resmål och såsom genomfarts- område för färder mot skandinaviska halvöns nordligaste utposter. Sedan lands- vägen mellan det finska Karesuando och Skibotn i Norge är 1944 fullbordades, har möjligheterna att göra turistfärder på den s. k. Nordkalotten alltmera ut- nyttjats, varigenom landsvägarna i Tornedalen kommit att få ökad betydelse som tillfartsvägar. Genom de på senare år tillkomna färjorna i Övertorneå, Pello och Karesuando har även förutsättningarna för en ökad turism över svensk-finska gränsen avsevärt förbättrats. Men Tornedalen har också på senare år i ökad ut- sträckning besökts såsom ett i och för sig inressant och lockande turistområde, vilket i någon mån framgår av antalet övernattningar på Svenska turistförening— ens vandrarhem åren 1947 och 1957.

Genom lokala initiativ har på några platser i nedre Tornedalen samt i Kare- suando särskilt iordningställda campingplatser tillkommit. En fortsatt utbygg- nad av campingplatserna inom området är önskvärd. Möjligheterna att taga emot stationära sommargäster i stugor och gårdar borde också väsentligt kunna ut- ökas. I båda dessa avseenden torde goda insatser kunna göras av kommunerna och de lokala turistorganisationerna.

De turistiska sevärdheterna har angivits i utredningen och STF delar den grundsyn som där refererats. Därutöver skulle föreningen endast vilja framföra ett Önskemål om en förteckning över lämpliga sportfiskevatten samt en under-

• Sida 182
•  Original

sökning om möjligheterna att anordna »forsränning» som en för området spe- ciell attraktion.

Svenska turisttrafikförbundet. Då av allt att döma turisttrafiken inom nord— kalottområdet kan förväntas få en betydligt större omfattning redan i en nära framtid, och då det otvivelaktigt är ett allmänt svenskt intresse att denna trafik i allt större utsträckning kommer vårt land till godo, synes enligt förbundets uppfattning angeläget att åtminstone på de för turisttrafiken viktigaste orterna inom Norrbottens län uppfördes enkla men ändamålsenliga övernattningsstäl— len, förslagsvis av den typ som de nya nordnorska gästgiverierna representerar.

Med hänsyn till den snabbt växande bilturismen är det också av vitalt in- tresse att vägnätet ytterligare utbygges och att åtgärder vidtagas för att bereda bilisterna en förbättrad service.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. För att få till stånd en stark turistström synes det nödvändigt att turisterna emellertid få klart för sig, att Tornedalen bjuder stora attraktioner och att de bli väl omhändertagna, om de resa dit. Uppläggandet av resor till Tornedalen i stil med nordkalotturen med attraktioner såsom forsfärder, sikfiske, annat fiske, midnattssol, studium av ren- näringen etc. är en självklar förutsättning för framgång. Ev. kan man tänka sig kombination med flygresor Stockholm—Luleå och åter Kiruna—Stockholm. Ho- tellen böra servera ortens matspecialiteter. Bilturisten bör omhändertagas genom skapande av motell och trevliga campingplatser.

För allt detta erfordras kapital och lämpliga personer eller organisationer som kunna »sälja» Tornedalen till turisterna. Häri torde den största svårig- heten ligga.

övertorneå kommun. Det är beklämmande, att Norrbottens turistförening icke ansett sig kunna göra reklam för Tornedalen i turistpropagandan. De turister, som visat så kraftig reaktion mot den låga hotellstandarden, att turistföreningen tvingats till detta märkliga steg, måste dock ha utgjort ett ytterst litet fåtal av de 10 OOO-tals bilturister, som under senare år i ökat antal sökt sig till Torne- dalen. Turisten, som har önskemål och råd att bo i lyxhotell, har nu så gott som helt försvunnit. I stället har kommit den campande bilturisten, som endast i undantagsfall söker sig till vandrarhem och billigare hotell eller söker logi hos bygdens befolkning. Denna strukturförändring hos turisten gör, att man nog tvingas att tänka om i hotellfrågan. I stället för dyra hotell bör ordnas vand- rarhem och billiga motell med barserveringar, som endast äro öppna under turistsäsongen. Ypperliga vandrarhem böra kunna anordnas i skolhem, skolhus och enkla paviljonger. Skolbespisningslokalerna torde kunna bli fullt tillfreds- ställande barserveringar för huvuddelen av de turister, som nu söka sig hit upp. För återstoden, de turister som ha högre anspråk, torde i regel hotellutrym- mena på de flesta orterna vara tillräckliga. Man kan i varje fall ej räkna med att för dessa fåtal turister bygga komfortabla hotell för en kort sommarsäsong, för att huvuddelen av året ha hotellen tomma. Det torde vara tillräckligt om för denna kategori turister lyxhotell byggas på vissa populära vintersportorter på sätt som finnarna nu göra. För vanliga turister räcker det med en upprustning av campingplatserna, anordnande av flera vandrarhem, gärna i nya moderna skollokaler, som ofta också ha tillgång till bad och dusch, och barserveringar i skolornas bespisningslokaler.

• Sida 183
•  Original

Nedertorneå kommun. Turismen kan nog som utredningen anfört även upp- byggas åtskilligt. Liksom i allt annat brister det även härvidlag i erfarenheter och insikter. Det bör skapas möjligheter att även i detta avseende få fram någon verkligt sakkunnig, dit kommunen och enskilda kunde vända sig för att få råd.

A rbetsmarknad

Tornedalskommunernas förbund. Förbundet instämmer i de slutsatser, som ut— redningen kommit till rörande arbetsmarknaden. Det vill dock framhålla, att Tornedalens kommuner saknar förutsättningar att med egna tillgångar ordna sysselsättningarna i arbetsbefrämjande syfte. Den övre gränsen för sådan verk- samhet är redan uppnådd ur ekonomisk synpunkt. Konventionen om fri nordisk arbetsmarknad påverkar givetvis sysselsättningsförhållandena i gränsbygden. önskvärt är att befolkningen i bygden kunde erhålla en jämn och varaktig ut- komst och härmed tryggare levnadsförhållanden. Endast snabba statliga ingri- panden kan rädda situationen.

Svenska byggnadsarbetareförbundet. Över huvud taget synes frågan om sys- selsättning och arbetslöshet inte ha penetrerats på det ingående sätt, som varit önskvärt och möjligt. Beträffande sysselsättningen vore det exempelvis önskvärt att särskilt för skogsarbetarna och byggnadsarbetarna klarlägga de faktiska ar— betsförhållandena, arbetstiden, den faktiska och den registrerade arbetslösheten 0. s. v. För de registrerade arbetslösa torde det icke förelegat oöverstigliga hin- der att klarlägga de arbetslösas ålder, yrkeskunnighet, familjeförhållanden samt arbetslöshetens längd. Med dessa uppgifter som bakgrund hade det varit möj— ligt att diskutera förutsättningarna, kostnaderna m. m. för en omflyttning eller omskolning.

Beträffande ungdomens möjligheter till utbildning har tillgången på allmän- bildande och yrkesskolor avgörande betydelse. Önskvärt vore att den ungdom, som på grund av sysselsättningsbrist måste lämna hemorten, före avflyttningen kunde beredas en tillfredsställande yrkesutbildning. Ungdomarna skulle då bli mera anvisningsbara ur arbetsmarknadssynpunkt och skulle ha lättare att hävda sig på sin nya arbetsort. Å andra sidan får man icke överdimensionera skolor och utbildningsanstalter utan hänsyn måste tagas till den fortsatta befolknings- utvecklingen.

Landsfiskalen i Pajala distrikt. Såvitt jag kan finna, återstår ingen annan möj- lighet än en utflyttning till andra trakter, där brist på arbetskraft råder. Med hänsyn till de stora belopp av allmänna medels karaktär som måste tillföras Tornedalen utifrån måste det vara ett allmänt intresse, att en befolkningsökning motverkas. Det kan ej vara riktigt, att enorma belopp av bidrags natur är ut och år in tillföras befolkningen antingen i form av arbetslöshetsunderstöd eller i form av kostnader för beredskapsarbeten, om samtidigt brist på arbetskraft råder i andra delar av riket eller bristen avhjälpes med import av utländsk arbetskraft.

Om å ena sidan en icke önskvärd bosättning kan begränsas genom utnyttjande av bostadslånepolitiska möjligheter, så kan å andra sidan en uppmuntran till utflyttning ske genom ekonomiskt bistånd till härtill villiga. Det måste ur all— män synpunkt vara väl använda pengar att använda en del av arbetslöshetsunder- stöd och kostnader för beredskapsarbeten till kontanthjälp vid flyttning och

• Sida 184
•  Original

besättning på annan ort. Man kan antaga att sådana bidrag äro engångskostnader till skillnad från de årligen återkommande understöden i den tidigare hemorten.

Mina ovan angivna allmänna synpunkter må synas pessimistiska i vad avser Tornedalens framtid. Man kan emellertid icke i en sådan fråga laborera med önskedrömmar utan måste hålla sig till realiteter. Det är lyckligare med en älv- dal, som har den befolkning, som kan finna sin utkomst där, än en älvdal, soiu mer eller mindre måste parasitera på riket i övrigt.

Hälso- och sjukvård

Tornedalskommunernas förbund. En utredning av hälso- och sjukvården är ak- tuell f. 11. En viss omdisposition av läkare och sjukhusanläggningar har disku- terats. Upprättande av s. k. två— och treläkarstationer är aktuell på en del håll. Förbundet vill dock betona, att en sådan organisation under inga förhållanden bör ske på sådant sätt, att de mindre kommunernas provinsialläkartjänster blir indragna. önskvärt är att Pajala sjukstuga byggs ut till lasarett.

Med hänsyn till folktätheten inom Övertorneå kommun borde en biträdande extra provinsialläkartjänst i Matarengi inrättas. Likaså bör det utredas, om det icke vore lämpligt, att Övertorneå kunde få bilda eget veterinärdistrikt. Av ut- redningen framgår, att denna kommun har det största antalet husdjur.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län. För den prekära tjänsteläkarsitua- tionen inom Tornedalen torde en lösning vara möjlig genom inrättande av ytter— ligare två- eller tre läkarstationer i Övertorneå, Haparanda, Överkalix och ev. även i Korpilombolo. Genom att ordna sådana stationer skulle man vinna en hel del fördelar, som kanske kunde göra tjänsterna mera lockande.

Indelningen av provinsialläkardistrikten i Tornedalen företer också en hel del oformligheter, som snarast borde rättas till.

Kommunernas ekonomiska förhållanden och kommunindelningen

Tornedalskommunernas förbund. Med hänsyn till bygdens geografiska förhål- landen berördes icke Tornedalen av den senaste kommunindelningsreformen. Utredningen anser, att en översyn av kommunindelningen i Tornedalen vore motiverad bl. a. med tanke på den mångfald av problem, som uppstått genom planeringen av enhetsskolan och yrkesutbildningen. Ett samarbete mellan kom- munerna blir oundvikligt i framtiden och frågan är hur ett sådant samarbete lämpligen borde kunna ordnas, så att undervisningsväsendet kan bli effektivt och organisationen möjlig att genomföra. Eventuella motsättningar mellan kom— munerna måste överbyggas vid genomförandet av den blivande skolorganisatio- nen. De största problemen uppstår vid organiserandet av enhetsskolornas hög- stadier och i samband med yrkesundervisningen. Förbundet anser därför, att en statlig utredning över hela frågekomplexet bör tillsättas.

Av utredningen framgår med otvetydig skärpa de svårigheter som kommu— nerna i Tornedalen har att brottas med. Antalet skattekronor per invånare är endast 57 % av medeltalet för rikets landskommuner. AV i hela riket utgående skattelindringsmedel går lejonparten till tornedalskommunerna, men trots detta är utdebiteringen i dessa kommuner fem kronor högre per skattekrona än me- deltalet i rikets landskommuner. De av utredningen meddelade uppgifterna be- lyser, både att behovet av olika skattelindrande åtgärder är stort i denna bygd

• Sida 185
•  Original

och att ännu ej uppnåtts annat än en obetydlig skatteutjämning olika landsdelar emellan.

Sett på lång sikt framstår det för förbundet som nödvändigt att kommunernas ekonomi saneras genom förbättrade utkomstmöjligheter åt befolkningen och där- med en ökad skattekraft. Ernåendet härav i erforderlig utsträckning får dock be- faras vara i tiden så pass avlägset, att åtgärder med snabb effekt framstå som påkallade. Härvidlag tillåta vi oss påpeka följande.

Reglerna för åtskilliga statsbidrag till kommunerna ha ursprungligen givits en utformning syftande till en kostnadsutjämning olika kommuner emellan. På grund av reglernas konstruktion har dock den allmänna inkomstutvecklingen föranlett en avsevärd förskjutning av kostnadsfördelningen mellan staten och kommu- nerna, till de senares nackdel. Resultatet har även blivit, att dessa statsbidrag kommit att förlora en betydande del av den utjämnande effekt som de ursprung— ligen avsetts få. Som exempel härvidlag må omnämnas statsbidraget till byggna- der för folkskolan, vilket tenderar att snart utgå med samma procent av bygg- nadskostnaden i alla rikets kommuner.

Då, trots skattelindringsbidraget, så stora variationer i utdebiteringshöjd fort- farande existerar synes en justering av reglerna för skattelindringsbidraget vara påkallad. Närmast härvidlag synes en uppjustering av gränsunderlaget böra övervägas.

Utredningen utvisar, att antalet åldringar och pensionärer kommer starkt att stiga i Tornedalen under de närmaste åren. Detta medför, att kommunernas an- del i pensioneringskostnaderna kommer avsevärt att ytterligare stiga. Behovet av ålderdoms- och pensionärshem kommer att stiga i proportion härtill. För att kommunerna skall kunna möta detta stegrade investeringsbehov, erfordras avse- värt förbättrade möjligheter för erhållande av statsbidrag.

Det är dock att hoppas att den nu utgående socialhjälpen genom förbättrade arbetsmöjligheter skall kunna minskas.

Sveriges industriförbund. Som framgår av utredningen har kommunerna i Tornedalen en ansträngd ekonomi och höga skattesatser, vilket i och för sig för- svårar tillkomsten av nya företag. En utbyggnad av den allmänna servicen, ge- nomförandet av enhetsskolan samt uthyggandet av den kommunala yrkesutbild- ningen kan komma att medföra en ytterligare belastning i framtiden. Det är där- för angeläget att åtgärder vidtages för att förbilliga och effektivisera den kom- munala administrationen. Med hänsyn till det begränsade befolkningsunderlaget i flertalet kommuner inom området synes därvid en ökad kommunal samverkan för lösandet av vissa uppgifter, exempelvis skol- och utbildningsfrågorna samt planeringen av områdets tätorter, böra ingående prövas. Som utredningen på- pekar, kan det även vara anledning att överväga en allmän översyn av kommun- indelningen i Tornedalen.

Länsskolnämnden i Norrbottens län. På grund av det stora antalet skolpliktiga barn i förhållande till den vuxna befolkningen i Tornedalen ävensom de stora avstånden, vilka förhindra eller försvåra en önskvärd centralisering och ratio- nalisering, äro tornedalskommunernas kostnader för skolväsendet utomordent- ligt höga. Detta förhållande kommer att ytterligare accentueras, när enhetsskolan skall genomföras och om vidare den kommunala yrkesutbildningen utbygges i enlighet med det föreliggande behovet. Med hänsyn härtill och då det kan förut- ses att ungdomen i Tornedalen i stor utsträckning kommer att söka sin utkomst

• Sida 186
•  Original

på andra håll än på hemorten, bör enligt länsskolnämndens mening en sådan bidragsgivning för undervisningen tillskapas, att den bättre än för närvarande är fallet anpassas efter de i Tornedalen rådande speciella förhållandena. Frå- gan härom torde böra göras till föremål för särskild utredning.

övertorneå kommun. Slutligen få vi understryka den alldeles riktiga slutsats, som också Tornedalsutredningen förfäktar, att orsakerna till .tornedalskommu- nernas svaga ekonomiska bärkraft och de höga utdebiteringarna är att söka i den säregna befolkningsutvecklingen och de exceptionellt höga kostnaderna för skolväsendet och socialvården. Om enhetsskolan och yrkesutbildningen skall kunna ordnas, måste statsbidragsgivningen beakta dessa speciella förhållanden i Tornedalen. Men enbart denna hjälp är ej tillräcklig. Tornedalskommunerna borde också beviljas högre statsbidrag till de statskommunala beredskapsarbeten, som kommunerna tvingas att ha i gång för att mota arbetslösheten. Därjämte måste en effektiv skatteutjämning åstadkommas, som medför att skattetrycket kan sän— kas till rimlig nivå i förhållande till skattetrycket på andra orter inom riket. Då någon skattefinansiering av investeringarna ej heller är tänkbar, böra låne- möjligheterna underlättas till de absolut nödvändiga investeringarna till sko- lor och andra ändamål.

Karesuando kommun. På grund av kommunens mycket svaga ekonomi måste statsbidragsbestämmelserna ändras så, att kommunen erhåller högre bidrags- satser för finansierandet av bl. a. skolmåltidsverksamheten, skolskjutsarna, upp- förandet av tidsenliga skollokaler samt för underhållet av dessa. Högre stats— bidrag för driften av skolhemmet i Karesuando måste utgå. Denna inrättning kan ej nedläggas på grund av bl. a. de stora avstånden till fjällstugorna.

Med tanke på enhetsskolans högstadium måste framhållas, att kommunen sak- nar möjlighet att igångsätta en dylik verksamhet.

• Sida 187
•  Original

BILAGA 2

Uttalanden vid länsstyrelsens sammanträden med representanter

för kommunerna i Tornedalen

Nedan ges en sammanställning av de uttalanden vid länsstyrelsens sammanträ- den med representanter för kommunerna i Tornedalen, som icke redovisats i de skriftliga remissyttrandena till betänkandets första del, vilka behandlats i bilaga 1.

Jordbruk

övertorneå. Beträffande jordbruket föreslog representanterna för övertorneå kom— mun att möjligheter skapas för dem, som inte bor på sina jordbruk, att sälja dessa. På det sättet skulle det enligt kommunens mening vara möjligt att i skiftesfrågor och dylikt komma åt dödsbojordbruken.

Korpilombolo. Representanterna för Korpilombolo kommun ansåg att hushåll— ningssällskapet borde undersöka i vad mån det var möjligt att återuppliva det gamla slåtterbruket på myrängarna och fann det önskvärt att åtminstone de mest välbelägna av dessa rensades upp.

Skogsbruk

Pajala, Junosuando, Tärendö, Karesuando. Beträffande skogsbruket påtalades från kommunernas sida att samordningen mellan skogsägareföreningens och skogsvårdsstyrelsens verksamhet bland annat ifråga om skogsbilvägbyggnad inte alltid är invändningsfri.

Industri och hantverk

Haparanda. Av diskussionen framgick att kapaciteten hos Tornedalens snickeri- fabriker för närvarande är endast femtioprocentigt utnyttjad. Genom samord- ning och rationalisering bör en fördubbling av produktionen kunna uppnås och genom skiftkörning skulle eventuellt en tredubbling kunna åstadkommas.

Från de kommunala representanternas sida framhölls att konventionen om fri nordisk arbetsmarknad skapat vissa speciella gränsproblem i form av finsk kon- kurrens om arbetstillfällena speciellt vid snickerier och småsågar i haparanda- trakten. Vidare underströks de olägenheter, som vållats av att undermåliga bo- städer tas i anspråk av finsk arbetskraft och därigenom undandrages sanering samt att en del av den finska arbetskraften uppbär lön i Sverige men betalar skatt i Finland.

• Sida 188
•  Original

Karl Gustav. Småindustrins problem ligger enligt kommunen kanske mindre på det rent ekonomiska planet än på det tekniska, såtillvida som det största hind- ret för vidgad företagsamhet utgöres av brist på arbetsledare med teknisk och ekonomisk utbildning. Kommunens småföretagare är i regel inte mogna att sätta igång nya företag eller att utvidga de gamla. Kommunen föreslår därför att sak- kunnig hjälp med i första hand konsulterande uppgifter ställes till förfogande och anser att orientering och vägledning, marknadsanalyser och annan hjälp åt företagarna ofta kan vara riktigare än långivning och annat ekonomiskt stöd.

Pajala, Junosuando, Tärendö, Karesuando. Vad beträffar småindustri och hant- verk framlades vissa allmänna önskemål rörande någon form av nyetablerad in- dustri varvid Karesuando föreslog en torvindustri i karesuandotrakten, medan Junosuando pekade på möjligheten att utnyttja tillgängliga lcrförekomster. Man pekade vidare på det allmänna behovet av bilverkstäder samt på möjligheterna att ta upp viss hemmaindustri, exempelvis stickning av lovikkavantar m. m.

Kommunindelning

Haparanda, Nedertorneå, Karl Gustav. Inledningsvis förklarade sig samtliga kom- munala representanter i princip vara positivt inställda till en kommunsamman— slagning. Det betonades emellertid att en sådan sammanslagning självfallet inte kan komma till stånd utan att frågan först ingående utredes. Vissa betänklighe- ter framfördes genom representanter för Haparanda stad, där man befarade att en kommunsammanslagning möjligen skulle komma att resultera i att staden går miste om vissa för närvarande utgående statsbidrag.

Pajala, Junosuando, Tärendö, Karesuando. Frågan om kommunsammanslag- ning var även föremål för ingående diskussion. I motsats till övriga tornedals- kommuner visade representanterna för de nordligaste kommunerna inget intresse för en sådan åtgärd och ställde sig delvis negativa till en utredning av frågan. Å andra sidan framkom inte heller några synpunkter som kunde betraktas som ett klart avstyrkande av en utredning. 1 vad mån en sådan skall komma till stånd lämnades därför därhän tillsvidare.

övertorneå, Hietaniemi, Korpilombolo, Överkalix. Såsom sista punkt vid sam- manträdet diskuterades frågan om kommunsammanslagning. Av de närvarande kommunrepresentanterna framfördes skäl såväl för som mot en kommunsam- manslagning, samtidigt som man framhöll att någon definitiv ställning till denna fråga inte kan tas utan stöd av en utredning. De närvarande representanterna för Övertorneå, Hietaniemi, Korpilombolo och Överkalix kommuner förklarade sig emellertid biträda en förutsättningslös utredning rörande kommunsamman- slagning.

• Sida 189
•  Original

BILAGA 3

Framskrivning av befolkningen till 1970

I Tornedalsutredningens första del (SOU 1958:22) har gjorts en framskrivning av befolkningen över 15 år i Tornedalen till år 1965. Denna framskrivning (här benämnd O-framskrivningen) visar, att befolkningen i angiven ålder kommer att räkna ca 40 900 personer 1965, en ökning med hela 12 000 (42 %) från år 1950 (28 865 personer); detta under förutsättning att man räknar med samma dödlig- het som åren 1946—50 i hela riket och med en flyttningsrörelse, som resulterar i jämn balans mellan in- och utflyttningen. Om man på samma villkor framskri- ver åldersgruppen 15—65 år, ger det till resultat att 1950 års siffra, 26 115, till 1965 ökat med 10 800 personer till nära 37 000.

Emellertid visar såväl Tornedalsutredningen som andra undersökningarl att antagandet av en jämn flyttningsbalans ingalunda bygger på ett faktiskt förhål- lande under närmast gångna år. Tvärtom är flyttningsbalansen efter andra världs— kriget synnerligen skev. Utredningen visar sålunda, att Tornedalen under åren 1946—1955 led en inrikes nettoflyttningsförlust på 9 000 personer, en förlust, som endast till ringa del kunde kompenseras av ett inflyttningsöverskott från utlan- det på 1 600 personer.2

Då huvudparten av de flyttande befinner sig i de familjebildande och barn- alstrande åldrarna, påverkar flyttningsnettot nativitetsförhållandena. Om Torne- dalens negativa flyttningsnetto får en permanent karaktär, kommer det att på lång sikt medföra en destruktion av ålderspyramiden.

Det har därför ansetts önskvärt att komplettera den gjorda 0-framskrivningen med ytterligare en alternativ sådan, som tar hänsyn till flyttningarnas inverkan. Vidare har det även ansetts värdefullt att få ett visst begrepp om den framtida befolkningen under 15 år under hänsynstagande till antagna förändringar av fö- delsetalet. Slutligen har poängterats önskvärdheten av att få en prognostisk ut- blick beträffande befolkningsutvecklingen över hela 1960-talet, den ökade osä- kerheten vid prognoser över längre tid till trots. — En alternativ framskrivning till år 1970 av befolkningen i Tornedalen har således utförts (här kallad F-fram- skrivningen), byggande på nedanstående förutsättningar:3

1 G. Wieslander, Arbetskraftsbalansen inom Norrbottens läns skogsbruk intill år 1970. (Utg. av Landstingets näringsutredning, Luleå.) (Umeå 1948.) ' I. P. Winberg, Befolkningsutredning för Övertorneå, Nederluleå och Arvidsjaurs kommuner fram t. o. m. är 1957, med jämförelsematerial från övriga delen av Norrbottens län samt hela riket. (Stencil utg. av K. Lantbruksstyrelsen, Planläggningsbyrån, Stat. sektionen, 1958.) ? Wieslanders undersökning av flyttningarna, berörande Norrbottens läns kommuner 1945— 46, visar, att de största flyttningsförlusterna drabbade nedre Tornedalen, »där den årliga för- lusten av manlig befolkning i arbetsför ålder uppgick till över 40 %,». (A. a. sid. 97 ff.) — Av de av Winberg med avseende på flyttningsrörelserna 1953—56 intensivundersökta tre kommunerna i Norrbottens län, Övertorneå, Nederluleå och Arvidsjaur, visade sig Övertorneå lida de största relativa nettoflyttningsförlusterna. (A. a. sid. 55 ff.) ” Framskrivningen är utförd vid Geografiska institutionen i Uppsala av kand. Gunnar Olsson under ledning av docent Erik Bylund. Den överlämnades med kommentarer till länsstyrelsen i Norrbottens län i april 1959.

• Sida 190
•  Original

1. Den minskning av femårsklassernas storlek, som betingas av den naturliga dödligheten, har beräknats på grundval av de i publikationen »Befolkningsrö- relsen år 1955» redovisade faktiska dödstalen för hela riket och femårsperioden 1951—1955. Enligt »Folkräkningen 1950:V» torde man även för den närmaste framtiden kunna räkna med att dödligheten kommer att minska i de lägre åld- rarna. Detta förhållande har beaktats vid framskrivningen!

2. Antalet födda under varje femårsperiod har beräknats på grundval av Tor— nedalens faktiska födelsetal (d. v. s. antalet födda per 1 000 invånare) under åren 1951—1955. — För femårsperioderna 1956—60, 1961—65 och 1966—70 har räknats med en viss nedgång i områdets nuvarande, i jämförelse med rikssiffran onormalt höga, födelsetal, varvid antagits att Tornedalens födelsetal för perioden 1966—70 skall ha gått ned ungefär till talet för hela riket under femårsperioden 1951—55. Antagandet innebär, att födelsetalet för riket och för Tornedalen sam- manfaller under femårsperioden 1966—70.5 — Antalet beräknat födda har för- delats könsmässigt enligt medeltalssiffrorna för hela riket, d. v. 5. 51,5 % poj- kar och 48,5 % flickor.

3. Vid framskrivningen har räknats med samma nettoflyttningar per år fram till 1970 som årsmedeltalet under tioårsperioden 1946—1955. Vid beräkningen av nettoflyttningens inverkan på befolkningens storlek har differentiering skett mellan de olika kommunerna, då relativt stora regionala skillnader råder i detta hänseende.&

4. Som utgångspunkt för framskrivningen har den faktiska befolkningssitua— tionen år 1950 använts! F-framskrivningens siffermässiga resultat, framräknade under ovan angivna betingelser, redovisas i vidstående tabeller (1—7). Det bör här kraftigt understrykas, att framskrivningen i första hand bör be- traktas som en prognos för Tornedalen som helhet och först i andra hand för de enskilda kommunerna, trots att de beräknade siffrorna för dessa redovisas. Som framgår torde Tornedalens befolkning enligt F-framskrivningen komma

Tabell 1. Framskrivning av befolkningen i Tornedalen

Kvinnor per 100 . År Män Kvinnor Summa Index män uträknat på Kvinnor per 100 total-bef. man 15—65 år 1950 24 139 22 293 46 432 100,0 92 90 1955 24 148 22 441 46 589 100,3 93 91 1960 23 888 22 384 46 272 99,7 94 93 1965 23 063 21 693 44 756 96,4 94 93 1970 21 868 20 645 42 513 91,6 94 93

* Den reducering av dödsrisken, med vilken räknats, framgår av särskild kommentar till fram- skrivningen sid. 3. (Se ovan not 3.)

" Födelsetalen för mellanliggande femårsperioder har beräknats logaritmiskt. (Se särskild kommentar sid. 3, f.) — Minskningen av födelsetalet i framtiden är bl. a. betingad av en fortsatt nettoflyttningsförlust i de barnalstrande åldrarna. — Se vidare Winberg a. a. sid. 75 ff, som anför en trolig mot norr successiv sänkning av fruktsamheten som en följd av födelsekontrollens innovationsförlopp över landet. — Jfr E. Bylund, Norrland som kulturgeografisk region (Norr— ländsk Tidskrift nr 2 1959, sid. 37 ff.)

” Se särskild kommentar till framskrivningen sid. 5, som redovisar de matematisk-tekniska grunderna för framskrivningen, bl. a. med avseende på flyttarnas fördelning på åldersgrupper- och på landsbygd och tätorter.

7 r 1950 genomfördes den senaste av Kungl. Stat. Centralbyrån organiserade folkräkningen i landet.

• Sida 191
•  Original

0—15 år 15—65 år 65—w Summa År Tot. % Tot. % Tot. % Tot. %

1950 17 567 37,8 26 115 56,2 2 750 6,0 46 432 100 1955 16 574 35,6 26 803 57,5 3 212 6,9 46 589 100 1960 14 718 31,8 27 558 59,6 3 996 8,6 46 272 100 1965 12 615 28,2 27 260 60,9 4 881 10,9 44 756 100 1970 10 666 25,1 26 130 61,5 5 717 13,4 42 513 100

att minska med i runt tal 4 000 invånare 1955—1970, varvid förlusten under 1960- talet kommer att uppgå till ca 3 700 personer.

Minskningen i de arbetsföra åldrarna, 15—65 år, under 1960-talet kan beräk— nas till 1 400 personer. Men relativt kommer den delen av befolkningen att öka med ca 2 %.

Inom åldersgruppen kommer troligen stora förändringar att ske, på så sätt att antalet personer i åldrarna 15—30 år starkt decimeras, medan i stället en motsvarande ökning sker i åldrarna närmast under 65 år.

Starkast blir minskningen i åldersgruppen 0—15 år, som decimeras med hela 4 000 individer 1960—1970 och vars relativa andel av totalbefolkningen går ned från 32 % till 25 %. Jämfört med 1950 betyder det, att åldersgruppen 0—15 år är 1970 kommer att räkna ca 40 % färre medlemmar.

Däremot blir det såväl absolut som relativt fråga om en fördubbling av per- sonerna över 65 år mellan 1950 och 1970. Under 1960-talet torde antalet invånare över 65 år öka med drygt 1 700, vilket innebär en ökning med 43 % och en steg- ring av åldringarnas relativa andel av totalbefolkningen från 8,6 % till 13,4 %. 1950 var åldringarnas andel bara 6 %.

Beträffande könsfördelningen kan påpekas, att F-framskrivningen antyder en jämnare proportion mellan könen i framtiden än nu; det betydande kvinnounder— skottet blir dock bestående och tyvärr mest utpräglat i de barnafödande åldrarna, även om utjämningen här är något tydligare än ifråga om hela befolkningen.

Om Tornedalen ungefärligen skulle behålla sin relativa andel av Norrbottens läns folkmängd år 1970 enligt Godlunds prognos alt. B8, (1. v. s. ca 18 %, skulle folkmängden i Tornedalen då vara ca 46 600 invånare, med andra ord en ökning med drygt 600 personer 1955—1970. (1955 års faktiska invånaretal: 45 982.) Är däremot F-framskrivningen mer realistisk skulle det betyda, att Tornedalens an- del av länets befolkning 1970 skulle ha sjunkit till 16,4 % i och med att befolk- ningstalet då skulle vara 42 500 invånare.

Som ett mått på F-framskrivningens tillförlitlighet kan nämnas, att den be— räknade siffran på totalbefolkningen i Tornedalen för år 1955 (46589) nästan exakt överensstämmer med den faktiska. (1 jan. 1955: 46 605 inv.) För de en- skilda kommunerna kan vissa obetydligare differenser konstateras.

Om man däremot jämför deverkliga befolkningssiffrorna den 1 januari 1959 med F-framskrivningcns beräknade siffror för år 1960, finner man att den fak- tiska utvecklingen redovisar 3,4 % lägre siffror (1 562 inv.) för hela området i förhållande till de framräknade, trots att de senare skall gälla 1960. Efter ytter— ligare ett år kan man således med största sannolikhet notera ett ännu större me-

3 SOU 1958: 26; bil. IV.

• Sida 192
•  Original

Tabell 3. Jämförelse mellan de faktiska befolkningssiffrorna 1/1 1959 och F—framskrivningens siffror för år 1960

Fakt. bef. F-framskriv. 1959 _ bef. 1960

Haparanda ........................ 3 253 3 234 Nedertorneå ....................... 3 744 3 829 Karl Gustav ...................... 2 991 3 034 Hietaniemi ........................ 2 574 2 681 Överkalix ......................... 8 837 9 164 Övertorneå ........................ 7 236 7 666 Korpilombolo ...................... 3 876 4 002 Tärendö .......................... 2 257 2 277 Pajala ............................ 6 665 7 078 Junosuando ....................... 1 832 1 891 Karesuando ....................... 1 445 1 416

Hela området 44 710 46 272

gativt gap». (Se tab. 3.) Även F-framskrivningen framstår alltså som optimistisk för Tornedalens vidkommande.

Vid jämförelse mellan kommunsiffrorna i tab. 3 finner man, att endast Hapa- randa stad och Karesuando redovisar något större befolkning 1959 än vad F-fram- skrivningen ger till resultat för år 1960. För övrigt är överensstämmelsen påfal- lande god mellan framskrivningen och den faktiska utvecklingen vad beträffar främst Tärendö men även Nedertorneå och Karl Gustav. De största negativa skill- naderna uppvisar Pajala och Övertorneå, vilkas verkliga befolkningsutveckling underskrider F-framskrivningens med mer än 5 %. Även Hietaniemi och Över- kalix företer stora negativa skillnader, som uppgår till över 3,5 %. Det är alltså dessa kommuner, som för närvarande genomgår den ogynnsammaste befolknings- utvecklingen i förhållande till den beräknade utvecklingen enligt F—framskriv- ningen.

Förklaringen till de flesta sifferskilln'aderna i tab. 3 torde ligga däri, att netto- flyttningsförlusten under senare år varit större än årsmedeltalet under tioårs- perioden 1946—1955. Ytterligare en förklaring torde vara att åldersgruppen un- der 15 år enligt F-framskrivningen beräknats något för stor. Man bör alltså läsa den del av framskrivningen, som gäller åldersgruppen 0—15 år, med extra för- siktighet.

Vid jämförelse mellan de två framskrivningarna framgår avsevärda skillnader. Enligt O-framskrivningen räknar 1965 åldersgruppen 15—65 år 36 916 personer, medan motsvarande siffra enligt F-framskrivningcn stannar vid 27 260 personer samma år.

Den stora skillnaden beror givetvis på att i den senare framskrivningen effek- ten av migrationsrörelserna införts i beräkningarna. — Frågan gäller nu i vad mån man verkligen får räkna med en fortsatt nettoflyttningsförlust för Torne- dalen, uppgående till samma värden som under åren 1946—1955. Svaret på den frågan är helt och hållet beroende av den framtida sysselsättningssituationen. Här kan t. ex. ett företags förläggande till eller bortflyttning från området helt ändra dettas flyttningsnetto med även ändrade nativitetsförhållanden som följd. — Om man som för närvarande även för den närmaste framtiden måste bedöma en ökning av sysselsättningsmöjligheterna som mörka, kan man ej räkna med en nära förestående minskning av nettoflyttningsförlusten för Tornedalen, snarare tvärtom. Emellertid förefaller det hart när omöjligt, att vissa av de södra kom—

• Sida 193
•  Original

munerna — främst kanske Karl Gustav — även i framtiden skall kunna uppvisa samma mörka flyttningsbild som under tioårsperioden 1946—1955, i varje fall om flyttarnas köns— och åldersfördelning fortfar att vara densamma med en när- mast enorm uttunning av åldrarna 15—30 år, speciellt beträffande kvinnorna, som följd. Man kanske därför med viss rätt får räkna med någon minskning på lång sikt av utflyttningen från de södra delarna av Tornedalen. Samtidigt kan en ökad omflyttning inom Tornedalen tänkas i så måtto, att en ökad inflyttning till de södra kommunerna från de norra eventuellt kommer att äga rum.

Vid en bedömning av den framtida befolkningsutvecklingen bör även Torne- dalens karaktär av gränsområde tagas med. Erfarenheten visar, att vid existe- rande stora skillnader i fråga om ekonomisk standard mellan närliggande om- råden befolkningen i området med den lägre standarden mycket starkt attrahe- ras av det andra området. Skulle därtill i området med bättre standard ett mer eller mindre utpräglat befolkningsvacuum uppkomma och trots detta de rela- tiva ekonomiska skillnaderna mellan områdena bestå, kommer denna attraktion att öka. Detta resonemang gäller givetvis även då den ekonomiska gränsen mel- lan de olika områdena sammanfaller med en administrativ gräns. — I detta sam- manhang kan erinras om att Tornedalen erhöll ett inflyttningsöverskott från ut— landet under åren 1946—1955 på summa 1 600 personer. Motsvarande siffra för 1960-talet kan mycket väl tänkas proportionsvis bli mycket större.

Även om sannolikheten för närvarande inte talar för det, så kan man inte helt utesluta möjligheten av en faktisk befolkningsutveckling under 1960-talet som något mer närmar sig O-framskrivningens värden än vad F-framskrivningen och den hittillsvarande utvecklingen gör. Förutsättningen härför är emellertid starkt ökad sysselsättning inom andra näringsgrenar än jordbruk.

Hur än det framtida flyttningsnettot blir, torde Tornedalen bli utsatt för inten— sifierad migration och demografiska förändringar, som under alla förhållanden medför svåra ekonomiska och sociala problem.

Uppsala den 25 augusti 1959.

ERIK BYLUND

• Sida 194
•  Original

Kommun

Åldersgruppen 0—15 år

Män Kvinnor 1950 1955 1960 1965 1970 1950 1955 1960 1965 1970 Haparanda ....... 423 463 449 432 387 406 457 445 436 390 Nedertorneå ...... 771 737 618 524 419 713 641 552 473 378 Karl Gustav ...... 653 573 501 426 335 637 563 486 399 313 Hietaniemi ....... 476 464 439 384 325 486 471 419 358 304 Övertorneå ....... 1 617 1 479 1 300 1 082 932 1 426 1 362 1 216 1 024 881 Överkalix ........ 1 698 1 651 1 461 1 284 1 087 1 646 1 589 1 400 1 232 1 042 Korpilombolo ..... 839 778 696 566 483 785 734 658 547 467 Tärendö ......... 459 432 381 317 270 398 384 350 295 253 Pajala ........... 1 504 1 358 1 179 983 830 1 391 1 260 1 100 928 783 Junosuando ...... 377 349 319 278 230 401 358 292 256 213 Karesuando ...... 218 233 229 198 174 243 238 228 193 170 Hela området 9 035 8 517 7 572 6 474 5 472 8 532 8 057 7 146 6 141 5 194 Rel. utveckling Hela området .. 100,0 94,3 83,8 71,7 60,6 100,0 94,4 83,8 72,0 60,9 Hela riketl ..... 100,0 99,7 92,6 90,9 100,0 99,0 91,8 90,0 1 Statistisk årsbok 1959, tab. 17. Tabell 5. Framskrivning av befolkningen Åldersgruppen 15—65 år Kommun Män Kvinnor 1950 1955 1960 1965 1970 1950 1955 1960 1965 1970 Haparanda ....... 878 854 865 892 920 1 063 1 073 1 119 1 133 1 174 Nedertorneå ...... 1 292 1 220 1 196 1 094 970 1 163 1 111 1 052 903 774 Karl Gustav ...... 970 949 888 784 677 889 879 826 717 619 Hietaniemi ....... 786 791 769 755 714 723 748 781 790 754 Övertorneå ....... 2 077 2 260 2 407 2 461 2 393 1 946 2 080 2 229 2 322 2 300 Överkalix ........ 2 812 2 808 2 859 2 813 2 703 2 488 2 509 2 581 2 513 2 382 Korpilombolo ..... 1 176 1 235 1 284 1 328 1 296 933 1 034 1 102 1 150 1 128 Tärendö .......... 732 731 754 747 711 577 532 616 616 591 Pajala ........... 2 072 2 183 2 263 2 234 2 104 1 745 1 906 2 013 2 041 1 994 Junosuando ...... 542 583 592 582 563 490 522 534 486 432 Karesuando ...... 407 407 418 459 474 354 388 410 440 457 Hela området 13 744 14 021 14 295 14 149 13 525 12 371 12 782 13 263 13111 12 605 Rel. utveckling Hela området . . 100,0 102,0 104,0 102,9 98,4 100,0 103,3 107,2 106,0 101,9 Hela riket1 ..... 100,0 106,5 110,6 112,2 100,0 105,5 109,0 110,3

1 Statistisk årsbok 1959, tab. 17.

• Sida 195
•  Original

Åldersgruppen 65—w år Kommun Män Kvinnor 1950 1955 1960 1965 1970 1950 1955 1960 1965 1970 Haparanda ....... 75 107 159 178 202 110 145 197 253 288 Nedertorneå ...... 161 166 204 244 281 163 179 207 267 314 Karl Gustav ...... 103 136 163 184 220 145 148 170 198 208 Hietaniemi ....... 90 104 133 151 181 109 118 140 159 191 Övertorneå ....... 169 198 252 336 407 175 212 262 337 406 Överkalix. . . . . . . . 290 351 462 551 634 280 324 401 481 568 Korpilombolo ..... 94 119 145 175 204 86 93 117 147 177 Tärendö .......... 72 84 93 124 145 66 77 83 114 136 Pajala ........... 190 219 258 330 407 162 205 265 315 360 Junosuando ...... 58 62 78 95 113 47 53 76 96 120 Karesuando ...... 58 64 74 72 77 47 48 57 74 78 Hela området I 360 1 610 2 021 2 440 2 871 1 390 1 602 1 975 2 441 2 846 Rel. utveckling Hela området... 100,0 118,4 148,6 179,4 211,1 100,0 115,3 142,1 175,6 204,7 Hela riket1 ..... 100,0 118,3 129,7 143,4 100,0 119,1 129,5 141,0 1 Statistisk årsbok 1959, tab. 17. Tabell 7. Framskrivning av befolkningen Samtliga åldersgrupper Kommun Män Kvinnor * 1950 1955 1960 1965 | 1970 1950 1955 1960 1965 1970 » Haparanda ....... 1 376 1 424 1 473 1 502 1 509 1 579 1 675 1 761 1 822 1 8525 Nedertorneå ...... 2 224 2 123 2 018 1 862 1 670 2 039 1 931 1 811 1 643 1 466 Karl Gustav ...... 1 726 1 658 1 552 1 394 1 232 1 671 1 590 1 482 1 314 1 140 Hietaniemi ....... 1 352 1 359 1 341 1 290 1 220 1 318 1 337 1 340 1 307 1 249 Övertorneå ....... 3 863 3 937 3 959 3 879 3 732 3 547 3 654 3 707 3 683 3 587 Överkalix ........ 4 800 4 810 4 782 4 648 4 424 4 414 4 422 4 382 4 226 3 992 Korpilombolo ..... 2 109 2 132 2 125 2 069 1 983 1 804 1 861 1 877 1 844 1 772 Tärendö ......... 1 263 1 247 1 228 1 188 1 126 1 041 993 1 049 1 025 980 Pajala ........... 3 766 3 760 3 700 3 547 3 341 3 298 3 371 3 378 3 284 3 137 Junosuando ...... 977 994 989 955 906 938 933 902 838 765 Karesuando ...... 683 704 721 729 725 644 674 695 707 705 Hela området 24 139 24 148 23 888 23 063 21 868 22 293 22 441 22 384 21 693 20 645 Rel. utveckling Hela området. . . 100,0 100,0 99,0 95,5 90,6 100,0 100,7 100,4 97,3 92,6 Hela riket1 ..... 100,0 103,6 106,0 108,1 111,1 100,0 103,4 105,5 107,3 109,0

1 Statistisk årsbok 1959, tab. 16 och 17.

• Sida 196
•  Original

BILAGA 4

Storleks- och strukturrationaliseringens betydelse

för ett lönsamt jordbruk i Norrbotten

1 det följande skall behandlas några av de faktorer, som kan påverka lönsamhe- ten inom jordbruket. De redovisade resultaten hänför sig huvudsakligen till norr- bottniska förhållanden.

Hur fördelar sig kostnaderna i jordbruket?

Med kännedom om kostnadsfördelningen i jordbruket bör man kunna avgöra var åtgärder bör sättas in för att nedbringa kostnaderna och därmed öka lönsamhe- ten. Då mjölkproduktionen är den vanligaste produktionsgrenen i länet och den gren, som synes ha de bästa ekonomiska och naturliga förutsättningar att bestå, skall i det följande i huvudsak dess kostnader behandlas.

Mjölkproduktionens kostnader kan uppdelas i två huvudmoment nämligen dels kostnaderna i ladugården, dels grovfodrets framställningskostnader på fältet.

Vid en mjölkproduktion av 3 500 kg fyraprocentig mjölk, en arbetsersättning av 4 kr/timme, ett grovfoderpris på 30 öre/fe samt övriga kostnader beräknade en- ligt dagens priser fördelar sig kostnaderna för mjölkens framställning i ladu- gården för olika stora kreatursbesättningar ungefär enligt följande. Beräkningarna gäller Norrbotten.

5 kor. Kapitalkostnad — i huvudsak ränta, amortering samt underhåll på eko- nomibyggnaden — ca 11 %, arbetskostnad ca 40 %, foderkostnad ca 40 %, varav för grovfoder ca 25 % och för kraftfoder m. m. ca 15 %, samt övrig kostnad _— ränta på djurvärde, veterinär etc. — ca 9 % av totalkostnaden.

10 kor. Kapitalkostnad ca 12 %, arbetskostnad ca 33 %, foderkostnad ca 45 % — grovfoder ca 28 %, kraftfoder m. m. ca 17 % — samt övrig kostnad ca 10 %.

25 kor. Kapitalkostnad ca 12 %, arbetskostnad ca 25 %, foderkostnad ca 51 % — grovfoder ca 32 %, kraftfoder m. m. ca 19 % —— samt övrig kostnad ca 12 %.

Grovfodrets framställningskostnader fördelar sig ungefär enligt följande. Här har medtagits samtliga kostnader på fältet, hemtransport av fodret, ränteanspråk på driftskapital, markhyra, grundförbättringar etc.

Alternativ 1. Avkastning per ha 3 000 kg+bete.

» II, Avkastning per ha 5 000 kg+ bete.

I. Arbetskostnad ca 53 % av totalkostnaden. Gödselkostnad Frökostnad j ca 16 % av » Ränta på driftskapital, grundförbättringar, markvärde m. m. ca 31 % av »

Sa 100 %.

• Sida 197
•  Original

ll. Arbetskostnad ca 46 % av totalkostnaden. Gödselkostnad Frökostnad j ca 30 % av ” Ränta på driftskapital, grundförbättringar, markvärde m. m. ca 24 % av »

Sa 100 %.

För att kunna göra nämnda kostnadsfördelning erfordras bl. a. att man kän- ner till arbetsprestationer för olika moment i grovfoderframställningen på fäl- tet samt för arbetet i ladugården. De normtal för arbetsprestationer, som i ovan- nämnda exempel har använts, har hämtats från de femtiotal gårdar i Norrbotten, som deltagit i den jordbruksekonomiska undersökningen. Stora variationer har förekommit i de undersökta gårdarna. Vid beräkningarna har använts genom- snittssiffror.

Ehuru stora variationer kan förekomma ger dock medelsiffrorna en tydlig an- visning om hur kostnaderna fördelar sig för grovfodrets framställning på fältet samt dess vidare förädling i ladugården.

Av grovfodrets framställningskostnader på fältet utgöres såsom synes cirka 50 % av direkta arbetskostnader. I ladugården varierar de direkta arbetskostna- derna med ladugårdsstorleken och ligger mellan 33 och 40 % av de totala kost- naderna. Men då grovfoderkostnaderna i ladugården utgör omkring 30 % av to— talkostnaderna och kostnaderna för grovfodret till ungefär hälften utgöres av ar- betskostnader följer, att summan av de direkta och indirekta arbetskostnaderna för mjölkframställningen i ladugården till omkring 50 % består av arbetskost— nader.

Arbetskostnadernas betydelse för ett lönsamt jordbruk

Skall man försöka förbättra lönsamheten för en produktion är det uppenbart att största möjligheterna härtill ligger i om man angriper den faktor, som utgör största anparten av framställningskostnaderna, d. v. 5. vid mjölkproduktion ar- bete. Mjölkproduktionen tillhör en extensiv produktionsinriktning. Ju intensivare produktion man övergår till desto större blir vanligen arbetskostnadens andel i to— talkostnaden. Därigenom blir också anledningen större att ägna uppmärksamheten åt arbetskostnaden, i synnerhet som jordbruksprodukternas bytesrelationer för- sämras gentemot produktionsmedlen och då särskilt gentemot arbetskraften. Kapitalkostnadens eller byggnadskostnadens andel i totalkostnaden är jämfö— relsevis låg. Skall man därför kunna förbättra lönsamheten genom minskade byggnadskostnader fordras relativt stora kostnadsbesparingar. Smärre kostnads— besparingar slår mycket litet igenom. Man måste troligen söka sig fram till kon- struktioner och byggnadssätt, som starkt avviker från de traditionella.

Vad beror de höga arbetskostnaderna på?

Huvudanledningen till de höga arbetskostnaderna för Norrbottens jordbruk sy— nes vara ägosplittringen samt de allt för små företagsenheterna. För Norrbottens del har endast omkring 10 % av länets cirka 20 000 brukningsenheter mer än 10 ha åker. Storleken av de åkerskiften, som går att bruka som en enhet utan hin- der av diken, vägar, byggnader etc, är vanligen under 2 ha. Av Tornedalens

• Sida 198
•  Original

cirka 5400 brukningsenheter innehåller ej mer än cirka 4 % över 10 ha åker. Är dessutom jordbrukets lönsamhet så avvägd med hänsyn till prissättningen på jordbruksprodukterna, att välarronderade brukningsenheter med ca 15 ha åker skall lämna en försörjning, som motsvarar andra jämförbara arbetsgrupper, så är det naturligt att det för den norrbottniske jordbrukaren med nuvarande storlekar på brukningsenheterna, måste vara svårt att enbart leva på sitt jordbruk. Men i den mån jordbrukaren förutom jordbruket har annan sysselsättning, t. ex. i den egna skogen eller i annans skog eller i annat arbete, bör jordbruksdelen vara så utformad, att det arbete han lägger ner där lämnar honom skälig ersättning. Brukningsenheten bör inte heller ha den storleken att arbetskraften onödigtvis bindes vid brukningsenheten, så att det inte finns möjlighet att gå i annat arbete om tiden medger det.

Ersättning för kapital och arbetsinsats ökar på större enheter

En förbättrad lönsamhet för brukare med ökad gårdsstorlek sammanhänger i mycket hög grad med minskad arbetskraftsåtgång pr enhet vid större arealer och större besättningar. Även nybyggnadskostnaderna pr kreatursplats minskar vä- sentligt vid större enheter. Med ökad gårdsstorlek minskar även kostnaderna för traktorer och andra maskiner. Andra orsaker till förbättrad lönsamhet med ökad gårdsstorlek är möjligheterna till specialisering och arbetsfördelning samt mark— nadsmässiga fördelar genom att man kan köpa större kvantiteter på en gång av olika förnödenheter och därigenom utverka rabatter.

Arbetsförbrukningen och arbetskostnaderna samt avståndsfaktorns betydelse pr ha åker framgår av fig. 1, som visar arbetsförbrukningen vid olika fältstorle- kar vid bogserade redskap, samt fig. 2, som åskådliggör arbetskostnader vid olika fältstorlekar och olika fältavstånd från brukningscentra. Extensiv växtföljd samt hög mekanisering (traktor) .

Av fig. 1 och 2 framgår att brukningskostnaden faller snabbt, då arealen ökar upp till 3—4 ha. Beträffande ägoavståndet har man funnit att kostnaderna för fält- och transportarbete vid vanliga växtföljder ökar med 25 %, där ägoavstån—

minui/ho 500 ' , '. HDD " ll . —---— skördetröska lill ------ bindare 300 " X:, vall: hö +bete 200 .. 100 " 035 2 4.5 5 12.5 ”LS hekior

100 200 560 ao 500 soo m.fölllönqd

Fig. 1. Arbeisfärbrukning vid olika fältstorlekar uid bogserade redskap.

• Sida 199
•  Original

199 KR/HA OCH ÄR

260 - 240 - 220 — zoo - 180 1 160 -

%D _

420 *

Fig. 2. Arbeis/örbrukning vid 400"? olika iällsiorlekar och olika fäll— . . . avstånd från brukningscentra 0 0.5 4 2 4. 5 HA

_.

det ökar med 1 km vid hästtransport och med 10—15 % vid traktordrift. För- hållandet växlar med olika grödor och mekaniseringsgrad. Då arbetskostnaden som tidigare visats utgör den största kostnaden vid foderframställningen är det självfallet att den arbetsvinst pr ha, som uppstår vid ökade fältstorlekar, är av stor betydelse för en förbättrad lönsamhet.

Liknande arbetskraftsbesparing pr enhet som man gör på fältet gör man ock- så i ladugården, när man övergår från små kreatursbesättningar till stora vilket framgår av fig. 3. Arbetsförbrukningen per nötkreatursenhet är vanligen omkring dubbelt så stor vid en 4-korsbesättning som vid en 20-korsbesättning.

Diagrammet visar den genomsnittliga arbetsförhrukningen och avser uppbundna djur. Vid lösdrift Visar undersökningar att arbetskraftsåtgången kan reduceras med ca 25 %. Den enligt fig. 3 redovisade skillnaden i arbetskraftsåtgången mel- lan Norrbotten och landet i övrigt beror huvudsakligen på den kortare hetessä- songen i Norrbotten.

Av vad här redovisats angående arbetskraftsåtgången vid olika fältstorlekar och olika stora kreatursbesättningar framgår att förutsättningarna för ett ekono- miskt jordbruk är väsentligt större vid en större enhet än vid en mindre.

Hur stor bör en gård vara vid mjölkproduktion?

Hur bör då företagsekonomiskt sett ett jordbruk vara beskaffat för att ge bruka- ren en viss arbetsinkomst? Om man t. ex. skall ägna sig åt mjölkproduktion, hur stor besättning erfordras och därmed hur stor åkerareal?

• Sida 200
•  Original

230 " 2.2.0 " 210 " 200 ' 490 " 180 ' 170 'r 180 " 450 ' 440 " 130 ' 120 ' 410 " 400 '-

$ : . : : : l . . : : : =.. . :Ani'ol z 4 & 81012141518 20 25, som

Fig. 3. Arbeis/örbrukning per Nke vid varierande djuranlal

0

I. Medeltal för hela riket enligt jordbruksekonomiska undersökningen. II. Medeltal för Norrbotten enligt jordbruksekonomiska undersökningen.

Inom lantbruksnämnden har, med utgångspunkt från vissa förutsättningar, ge— nom takkalkyler beräkningar skett över mjölkproduktionens lönsamhet vid olika stora kreatursbesättningar. Givna förutsättningar har varit, att priset för mjöl- ken är 55 öre/liter —— 1959 års genomsnittspris i Norrbotten — arbetsersättningen 4 kr/timme, räntefoten 5,5 % samt arbetsförbrukningen i ladugården enligt fig. 3. Byggnadernas avskrivningstid, grovfoderpriset samt kreatursras har däremot va- rierats.

I det fall att avskrivningstiden sättes till 30 år, grovfoderpriset till 30 öre/fe samt kreatursrasen är SKB, har resultatet blivit det som framgår av fig. 4.

Vid en kreatursbesättning av omkring 20 kor plus rekrytering, normal arbets- kraftsåtgång samt en mjölkmängd av ca 3 500 kg/ko erhålles dels en arbetsersätt—

• Sida 201
•  Original

”Förklaringar av beteckninrar:

Investeringar i nybyggnader % lönande.

Investeringar i ombyggnader m kan vara. lönande.

Investeringar i byggnader m icke lönande.

MAX. INVEST.

KR/KO 8000

8000

2000

-2000 -4000 —6000

— 8000

__ " 2500 _ MJDLKMAHGD KG PR KD OCH AR

Förutsättningar-_: Mjölkpris 55 öre/kg

Arbetet rörlig kostnad Arbetslön 4 kr/tim

Byggnader-s avskrivningstid 30 år Räntefot 5,5 % Grovfoderpris 30 öre/fe

Arbetsförbrukning vid "5500 kg mjölk: 6 kor 239 tim/ko, 12 kor 180 tim/ko, 20 " 134 " , 30 " 116 " + rekrytering.

3500 4500

Fig. 4. Maximal investering i byggnader i kr pr ko + rekrytering jämte timersäftning ikr pr timme vid olika stora kreatursbesättningar samt olika mjölkavkastningar

• Sida 202
•  Original

Kr/ml' 8.00 20 öre/fe grovfoder 7.00 6.00 " 30 öre/ie 5.00 " grovfoder- Lr.oo " 3.00 " 2.00 5 5 10 15 20 25 30 Antal kor

Fig. 5. Arbetsinkomst i mjölkproduktionen vid olika besättningsstorlek och grovfoderpris samt en avkastning av 3 500 kg mjölk

ning av 4 kr/timme, dels blir så mycket kapital över att investering med de bygg- nadskostnader vi i dagens läge måste räkna med är möjlig. Vid en mjölkavkast- ning av 4 500 kg per ko och år blir timlönen drygt 6 kr/timme. Av figuren fram— går dels den investering, som kan göras i ekonomibyggnader, dels den timcrsätt— ning, man erhåller vid olika kreatursbesättningsstorlekar samt olika mjölkavkast- ningar.

Fig. 4 ger en föreställning om den arbetsersättning, som erhålles för nedlagt arbete i ladugården under vissa givna förutsättningar, där man bl. a. satt grov- foderpriset till 30 öre/fe. Detta pris synes med ledning av de gårdar, som delta- git i den jordbruksekonomiska undersökningen i Norrbotten, motsvara en arbets— ersättning av 4 kr/timme för grovfodrets framställning för gårdarna i den bästa kvartilen. För genomsnittet av gårdarna ligger grovfoderkostnaden vid omkring 40 öre/fe vid en arbetsersättning av 4 kr/timme.

Grovfoderprisets roll i lönsamheten vid olika stora kreatursbesättningar åskåd- liggöres genom fig. 5, som utvisar arbetsinkomsten i mjölkproduktionen vid olika besättningsstorlekar och grovfoderpris.

Då såsom tidigare visats ungefär 50 % av grovfodrets framställningskostnader utgöres av arbetskostnader bör — såsom fig. 5 också utvisar _ lönsamheten av- sevärt kunna förbättras, om arbetskostnaderna och därmed grovfoderpriset kan sänkas. En av de främsta vägarna att nå detta mål bör vara lämpliga bruknings- enheter med maskinfält av tillräcklig storlek. Jämför fig. 1 och 2.

• Sida 203
•  Original

För en kreatursbesättning på 20 kor plus rekrytering erfordras normalt en åker- areal av 27—32 hektar, beroende på växtföljd och utfodringsstat. Ändras dessa faktorer och kan foderavkastningen ökas, minskas arealbehovet. Är det då möj- ligt, med hänsyn till den korta vegetationsperioden och önskemålet att bibehålla familjejordbruket, att driva ett sådant jordbruk i Norrbotten? Ladugården sys- selsätter i det närmaste en man. Arbetskraften utnyttjas emellertid vanligen effek- tivare om en man helt sysselsättes i ladugården. En van djurskötare hinner med 25—35 kor + rekrytering. Här inräknas endast ladugårdsarbetet, ej fältarbetet. Vid lösgång ökas vanligen denna siffra.

Jordbruksfamiljens sammansättning blir avgörande för hur mycket arbetskraft, som måste lejas tillfälligt eller anställas för hela året för att hjälpa till med öv- riga arbeten i jordbruket. Som en utjämnande arbetsfaktor kommer här skogen in. Finnes tillgång till sådan eller möjlighet till arbete i annans skog eller i an- nat arbete ökas möjligheterna att sysselsätta den arbetskraft, som ej hela året blir bunden vid jordbruket. Skogsbruket måste emellertid då drivas kontinuerligt och ej endast de år, då prisläget på skogsprodukterna synes högst.

Det torde icke alls vara någon orimlighet att med de moderna hjälpmedel som finns och under förutsättning av välarronderade enheter hinna med större åker- areal. Att det är möjligt, har jordbrukare i Norrbotten också visat. Här kommer mekaniseringen, skulltorken, ensilage m. in." in i bilden.

Vid mindre besättningar kan det vara svårt att få betalt för nedlagt arbete, vil- ket sammanhänger med den stora arbetskraftsåtgången per kreatursenhet vid små besättningar. Skall en mindre besättning lämna skälig ersättning för nedlagt ar- bete erfordras en mjölkavkastning, som kan vara svår att uppnå.

Vid en mjölkavkastning av 4 000 kg/ko och 12 kors besättning erhålles samma arbetsinkomst pr ko och samma möjligheter till investering i ekonomibyggnader som vid 20 kor och 3 500 kg mjölk/ko. Vid 12 kors besättning är arealbehovet självfallet mindre. Kan man dessutom producera grovfodret billigare än 30 öre/fe ökas lönsamheten pr ko o. s. v. men med sjunkande kreatursbesättning minskas den totala inkomsten.

Möjlighet måste då finnas att samordna mjölkproduktionen med annan produk- tion för att den totala inkomsten skall bli tillfredsställande. Svårigheten kan vara att finna sådan annan produktion och framför allt sådant arbete utanför jord- bruket att arbetskraften kan effektivt utnyttjas. Ett välbeläget eget skogsskifte med kontinuerligt skogsbruk kan vara en lämplig kombinationsform.

Mjölkavkastningens roll i lönsamheten framgår av fig. 4. En lönsam mjölkpro— duktion är självfallet icke bara en produkt av arbetsrationalisering och ökad fas- tighetsstorlck. Lika uppenbart är att lönsamheten ökas med ökad mjölkavkastning. Vikten av ett bra djurmaterial, rätt utfodring o. s. v. är en lika väsentlig fråga som vikten av företagsekonomiskt riktiga brukningsenheter.

Det exempel, som åskådliggjorts i fig. 4, kan icke användas som bevis för att en viss enhet under alla förhållanden icke är lönsam.

Figuren ger en orientering om hur mjölkavkastning samt djurantal inverkar på lönsamheten vid vissa givna förutsättningar. Här har dessutom behandlats endast en produktionsgren, varigenom ej full hänsyn tagits till komplementära och supp- lementära samband. En noggrann prövning av investeringarnas absoluta ränta- bilitet kräver individuella kalkyler omfattande hela företaget. I den mån man enbart ägnar sig åt mjölkproduktion och med de i exemplet givna förutsättning- arna ger fig. 4 en bild av mjölkproduktionens möjligheter. Det bör här observe- ras att i den mån man kan minska arbetskraften i ladugården förbättras lönsam— heten avsevärt under förutsättning att denna arbetskraft kan utnyttjas i annat

• Sida 204
•  Original

produktivt arbete. Arbetskraften utgör såsom tidigare visats den största kostnads- posten i mjölkproduktionen. Det bör ej heller vara någon omöjlighet att minska arbetskraftsåtgången i förhållande till den som använts vid beräkningarna i fig. 4, enär man där utgått ifrån medelarbetskraftsåtgången.

Emellertid kan en annan produktionsinriktning än mjölkproduktion ge till re- sultat att en annan gårdsstorlek än den som erfordras för mjölkkor kan vara lö- nande. Höns, svin, slaktdjur eller trädgårdsskötsel kan kanske med hänsyn till fastighetens utseende och familjeförhållanden vara fördelaktigare att helt ägna sig åt eller i kombination med varandra eller med mjölkproduktion eller med annat arbete. Målet bör emellertid vara att varje produktionsgren man ägnar sig åt skall vara lönsam samt att de olika arbetsområdena ur arbetskraftsynpunkt går att förena. Icke minst ur sistnämnda synpunkt uppstår lätt svårigheter att samtidigt ägna sig åt olika produktionsgrenar i jordbruket eller att kombinera dessa med arbete utanför fastigheten. Dessa förhållanden samt de allt större krav som ställes på jordbrukarens kunnande synes medföra att utvecklingen allt mer går mot specialisering och därmed mot endast en eller ett par produktionsgrenar för varje brukare.

Det kan ur total inkomstsynpunkt sett för den enskilde jordbrukaren vara för- delaktigt att till en mindre del och som komplement till annan produktionsgren eller annat arbete även ägna sig åt en produktionsgren som ej lämnar full lön- samhet. Det kan t. ex. inträffa när arbetstid finnes över och möjlighet till an- nan bättre betald sysselsättning saknas, varvid en mindre timlön kan vara bättre än ingen alls.

Byggnadskostnaderna vid olika stora ladugårdar

Tidigare har berörts hur byggnadskostnaderna minskar per kreatursplats vid större enheter, en omständighet som företagsekonomiskt gynnar den större en- heten. Fig. 6 visar kostnaden per kreatursplats vid olika stora besättningar för uppbundna djur och lösdrift samt kostnadsökning vid olika utrustning och me- kaniseringsgrad. Kostnaderna gäller Norrbotten och inkluderar ej byggmästare- arvoden. Kostnadsbesparingen per båsplats för t. ex. en 5-kors ladugård jämförd med en 25-kors ladugård är som figuren visar beroende av hur ekonomibyggna- den är utrustad. Kostnadsbesparingen varierar mellan 20 % och 45 % per bås- plats.

Man bör, som tidigare påpekats, observera att en mycket kraftig reducering av byggnadskostnaderna erfordras jämfört med arbetskostnaderna för att arbets— ersättningen skall höjas. Detta förhållande sammanhänger med att arbetskostna— derna utgör en väsentligt större del av den totala kostnaden än byggnadskostna- derna (kapitalkostnaderna) i mjölkproduktionen. En sänkning av nybyggnads- kostnaderna med 1 000 kronor/ko medför vid en 25-korsbesättning en förhöjd arbetsinkomst per timme av cirka 45 öre, medan en sänkning av grovfoderkost- naderna, som till 50 % utgöres av arbetskostnader, från 30 öre/fe till 20 öre/fe för samma besättning medför en förhöjd arbetsinkomst av cirka 2 kronor/timme.

Möjligheten att genom maskinfält, god arrondering o. s. v. sänka grovfoder- kostnaderna från 30 öre/fe till 20 öre/fe synes också väsentligt större än att sänka nybyggnadskostnaderna med 1000 kronor/ko. Inverkan av förändrade bygg- nadskostnader framgår av fig. 7. Av denna kan även utläsas storleksordningen av den vinst som kan erhållas vid ombyggnad jämfört med nybyggnad.

• Sida 205
•  Original

"nod kDPlGiS

5000

4000 '

3000

2000 '

4000 *

Illllllll1|lllll|l|l|lll|ll|l|l||1|lll|| 0 5 10 15 20 25 30 35 *tO

Antal koplofser

Fig. 6. Medelbyggnadskostnader för jordbruk i Norrbottens län Byggmästararvode ej inräknat.

Uppbundna djur i varma stallar

1 Ladugård, foderlada och öppen gödselstad 2 Tillkommer mjölkrum

3 » hiss 4 » halvautomatisk gödsling 5 » hel- » » 6 » releaseranläggning 7 » mek. fodertransportanordning, travers

Kall lösdrift

8 Grovfodret förvaras i form av hö 9 » » till 3/4 i plansilor Lösdri/t i halvt isolerade stall 10 Ladugård, foderlada, mjölkrum och hiss

Kapitalfrågan

Med ökad företagsstorlek följer stigande kapitalbehov. Det största problemet är att skaffa kapital för att genomföra en utökning av produktionsunderlaget i sam- band med fastighetsrationalisering. Möjlighet finns att av lantbruksnämn— den erhålla lånegaranti för t. ex. inköp av tillskottsmark eller för uppförande av ny ekonomibyggnad eller för täckdikning. Men en hög skuldsättning och litet rörelsekapital är icke att rekommendera. Den genomgripande rationalisering, som erfordras på de flesta jordbruksenheterna, kan därför icke genomföras på

• Sida 206
•  Original

Förändring Kr/mf

0.20

0.10

| | 1 | L | 5 10 15 20 25 30 finia/ kor

Fig. 7. Inverkan av med 500 kr per ko förändrade byggnadskostnader

kort tid utan eget kapital. Man tvingas som regel räkna med en successiv upp- byggnad för att nedbringa kapitalbehovet. Det finns också många bevis på att rätt genomgripande såväl yttre som inre och driftsrationaliseringar på detta sätt genomförts utan allt för stor skuldsättning.

Jordbrukets ekonomiska resultat är förutom av arealen beroende av ett fler- tal andra faktorer, t. ex. traktens naturliga betingelser för jordbruk, driftsinrikt- ning, jordbrukarens personliga egenskaper etc. Ett jordbruks lönsamhet borde därför kanske böra uttryckas i jordbrukets totala omsättning eller jordbrukets ersättning till brukaren och ej i jordbrukets arealstorlek och dess arronderings- förhållanden.

Men sambandet mellan ett lönsamt jordbruk och sistnämnda faktorer är så stort att en viss storlek samt god arrondering som regel synes ofrånkomlig för att möj- lighet skall finnas att uppnå en viss lönsamhet.

På lång sikt synes också föreligga ett starkt samband mellan omsättningens storlek och en fastighets areal. Vid en långsiktig planering kan inte heller fästas alltför stor vikt vid varierande intensitetsförhållanden utan intresset måste i första hand knytas till markarealens storlek.

Det är nödvändigt att frågan om starkt ökad fastighetsstorlek ställes mer i centrum än hittills. Man måste även eftersträva fastigheter, som kan bära en or— dentlig maskinuppsättning, lättare möjliggöra företagarerekrytering och minska bundenheten i arbetet.

Luleå den 23 maj 1960.

CARL ERIC DAHLGREN

• Sida 207
•  Original

BILAGA 5

Utredning angående förrådet av lövskog i Norrbottens län

jämte beräkning av möjliga avverkningskvantiteter

Utredningen har utförts vid skogsforskningsinstitulets avdelning för skogsiaxe- ring enligt de grunder, som föreslagits i institutets remissyttrande av den 4 ja- nuari 1960. (Bilaga 5 D.)

Allmänna principer för beräkningarna

Utredningen grundas på 1953—1958 års riksskogstaxeringar (6 års material). Så— väl förråds- som arealredovisningen baseras enbart på provytetaxering. Vid för- rådsberäkningen har samma kuberingstalsserier tillämpats för alla delområden. Någon hänsyn till eventuella skillnader i kuberingstal mellan kustland och in- land har sålunda inte kunnat tagas. Förrådsberäkningen har skett maskinellt med hjälp av hålkortskalkylator. Beräkningen av avverkningskvanfiteterna har skett enligt samma grunder som tillämpats vid beräkningarna för »Skogsbrukets vir- kesutredning 1958». Härvid har först en fullständig avverkningsberäkning utförts för hela länet. Med denna som ram har en beräkning utförts för delområde 1—16 (område A=kustlandet) och en beräkning för delområde 17—42 (område B= lappmarken). Avverkningskvantiteterna av löv inom dessa två områden har se- dan fördelats på delområden med ledning av de provstämplade kvantiteternas procentuella fördelning.

Såväl förråds- som avverkningskvantiteter inom varje delområde för sig är be— häftade med mycket stora medelfel. Detta gäller särskilt uppgifterna om »övrigt löv». Till ledning för bedömning av säkerhetsgraden kan anges att medelantalet provytor per delområde är 174 st. inom kustlandsområdet (område A) och 140 st. inom inlandsområdet (område B), vilket motsvarar ett ungefärligt medelfel av 10 år 11 % i fråga om uppskattningen av det totala förrådet per hektar. Med hänsyn till de höga medelfelen inom delområdena förutsättes att dessa vid re— sultatets utnyttjande för virkesbalanser endast utnyttjas som byggstenar för er- hållande av större områden av lämplig storlek.

Resultatsredovisning

l. Skogsmarksareal och virkesförråd inom delområden Områdesindelningen framgår av bilagd karta. (Bilaga 5 A.) Skogsmarksarealen an- given i 1 OOO—tal hektar och totala Virkesförrådet av björk respektive övrig löv- skog redovisas i tabell nr 1. Förrådets dimensionsfördelning inom ett enskilt del- område är för osäkert bestämd för att kunna redovisas. Den genomsnittliga för- delningen inom huvudområdena redovisas i tabell nr 2.

• Sida 208
•  Original

En sammanställning av vissa primäruppgifter och förutsättningar för avverk— ningsberäkningen redovisas i bilaga 5 B. Särskilt bör uppmärksammas att för den del av huggningsklass D: 3, som är belägen ovan skogsodlingsgränsen, har beräk- nats en realisationstid av 40 år. Dessa områden ingår alltså direkt i nu utförda beräkningar till skillnad från de, som utfördes för »Skogsbrukets virkesutredning 1958», där motsvarande avverkningsbelopp redovisades såsom tilläggskvantite- ter. De ifrågavarande avverkningskvantiteterna medräknas dock i de virkes- balanser, som ingår i »Skogsbrukets virkesutredning 1958». Eftersom den nu ut- förda beräkningen skall läggas till grund för en fördelning på mindre områden, varav vissa ligger helt ovanför skogsodlingsgränsen, har kvantiteterna från D: 3 ovan skogsodlingsgränsen medräknats, men redovisas dessutom separat.

Den möjliga bruttoärsavverkningen enligt beräkningarna uppgår för en första 10-årsperiod till följande belopp för de två huvudområdena:

Ärlig avverkning 1 000 m3 sk

Tall Gran Björk Övrigt löv Samtliga Alternativ a1 Område A ........ 1 026 853 760 157 2 796 Område B ........ 1 420 909 754 39 3 122 Summa för länet . . 2 446 1 762 1 514 196 5 918 (Därav D: 3 0.5.0.2 130 230 83 3) Alternativ b Område A ........ 1 072 925 752 158 2 907 Område B ........ 1 555 983 782 39 3 359 Summa för länet. . . 2 627 1 908 1 534 197 6 266 (Därav D: 3 O.S.0.. 130 230 83 3)

1 Alternativ a ett svagare, alternativ b ett starkare slutavverkningsalternativ. ' Huggningsklass D: 3 ovan skogsodlingsgränsen.

Lövskogsavverkningens fördelning på delområden redovisas i tabell nr 3 ko- lumnen årlig avverkning, 1 000 m3 sk. Fördelningsgrunden har utgjorts av det provstämplade förrådets procentuella fördelning på delområden (provstämp- lingen avseende arealer föreslagna till behandling under 1 :a 10-årsperioden). Som jämförelse anges även i tabellen det totala virkesförrådets procentuella fördel- ning på delområden.

Ett studium av delsiffrorna visar en ganska god överensstämmelse mellan den procentuella fördelningen av det totala och det stämplade förrådet.

Vissa extrema delresultat har erhållits. Sålunda innehåller t. ex. område 15 en mycket större del av det totala hjörkförrådet än som svarar mot dess andel av arealen.1 Ehuru man genom trädbeståndsredovisningen från den 2:a riksskogs- taxeringen kan verifiera att detta område innehåller skog med mycket starkare lövskogsinslag än t. ex. område 14, är skillnaden så stor att man måste misstänka att de nu framkomna siffrorna för detta område är behäftade med ett positivt me- delfel. Detta exempel anföres för att belysa att delområdena är för små att läg— gas till grund för jämförelser.

Någon korrigering av troliga extrema värden bör dock inte utföras. De okorri-

1 På området belöper 16,2 % av det stämplade förrådet respektive 13,9 % av det totala

107 förrådet, medan andelen av skogsmarksarealen (lm - 100) endast utgör 6,5 %.

• Sida 209
•  Original

gerade delresultaten bör i stället sammanräknas, så att de motsvarar större om— råden.

De redovisade resultaten avser l:a 10-årsperioden och beräkningsalternativ a. Beräkningsalternativ b skiljer sig i fråga om lövskogen helt obetydligt från a- alternativet (jämför sammanställning å föregående sida).

Årliga avverkningsbeloppet av björk uttryckt i procent av det totala björkför— rådet uppgår till följande procenttal inom olika områden:

Huvudområde A Huvudområde B

Område nr Uttagsprocent Område nr Uttagsprocent

17 3,4 18 5,6 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42

1—16 4,4 17—42

»

COQ—JGUÄQDNH

,— O

».

QMHHVÅOÅWLJWQVPOOOCDH

H >.; H [0

».

).; w »: » H UY

Ammmhhmfnssmwwwww»

H O'!

' ' ' '&o'olikwowo'bu—wxoor—oooow

». ».

w www-b&bhwW—wa—UJÅåw-wa-P—rkhwå

eo oo—n'oocooo—

».

Det bör observeras att redovisningen avser bruttokvantiteter från 5 cm i bröst- höjd, och att någon reduktion för tekniska fel (röta) icke har gjorts. Vidare in- går i björkkvantiteterna även förekommande subalpin björk.

I bilaga 5 E figur 1 redovisas hektarförrådet av björk inom småområdena och i figur 2 redovisas motsvarande årliga avverkningskvantiteter.

Stockholm 51 den 29 mars 1960.

NILS ERIK NILSSON

• Sida 210
•  Original

Område Areal Virkesförråd 1 000 m3 sk '" 1 000 ha Björk Övrigt löv

1 106 820 83 2 72 562 183 3 131 1 239 175 4 111 1 360 387 5 89 1 193 188 6 149 1 845 400 7 47 816 190 8 74 288 47 9 102 477 28 10 138 748 167 11 127 1 057 183 12 119 1 168 256 13 104 1 069 87 14 111 1 388 186 15 107 2 378 495 16 45 736 143

S:a 1—16 1 632 17 144 3 198

17 59 261 4 18 109 406 72 19 114 564 54 20 116 1 041 118 21 116 1 069 171 22 90 655 18 23 94 866 69 24 93 1 240 62 25 83 888 50 26 75 1 021 79 27 68 590 45 28 91 571 25 29 58 438 38 30 78 582 12 31 74 552 16 32 59 1 002 8 33 87 693 84 34 89 991 34 35 73 969 71 36 99 1 062 25 37 56 451 9 38 33 431 37 39 64 648 61 40 43 491 9 41 89 792 7 42 125 1 000 8

S:a 17—42 2 135 19 274 1 186

S:a för länet 3 767 36 418 4 384

Tabell 2. Lövförra'dets dimensionsfördelning inom huvudområdena Förråd 1 000 m3sk i diameterklass Trädslag Område

0— 5— 10— 15— 20— 25 + Summa A (1—16) 1 349 3 612 5 311 3 771 1 737 1 364 17 144 Björk B (17—42) 1 885 5 152 6 413 3 612 1 491 721 19 274 A + B 3 234 8 764 11 724 7 383 3 228 2 085 36 418 A (1—16) 294 575 562 698 433 636 3 198 Övrigt löv B (17—42) 90 184 219 287 153 253 1 186 A + B 384 759 781 985 586 889 4 384

• Sida 211
•  Original

Huggningsalternativ a (1. a 10-årsperioden)

Björk Övrig lövskog Skogs- Områ—de "211321; _ Andel (1 %) av Årlig Andel (] %) av Årlig 1 000 ha Totalt Stämplat %&rknånå Totalt Stämplat 338633 förråd förråd m 5 förråd förråd 1 106 4,8 4,4 34 2,6 0,5 1 2 72 3,3 2,9 22 5,7 4,1 6 3 131 7,2 6,3 48 5,5 4,3 7 4 111 7,9 6,8 52 12,1 13,3 21 5 89 6,9 5,4 41 5,9 6,3 10 6 149 10,8 8,7 66 12,5 10,2 16 7 47 4,8 5,7 43 5,9 7,9 12 8 74 1,6 1,6 12 1,5 2,0 3 9 102 2,8 3,3 25 0,9 0,3 1 10 138 4,4 5,3 40 5,2 5,3 8 11 127 6,2 5,6 43 5,7 5,3 8 12 119 6,8 6,8 52 8,0 10,9 17 13 104 6,2 7,2 55 2,7 2,2 3 14 111 8,1 9,3 71 5,8 5,4 9 15 107 13,9 16,2 122 15,5 15,9 25 16 45 4,3 4,5 34 4,5 6,1 10 S:a 1—16 1 632 100,0 100,0 760 100,0 100,0 157 17 59 1,4 1,2 9 0,3 0,8 0 18 109 2,1 3,0 23 6,1 8,1 3 19 114 2,9 3,7 28 4,6 1,7 1 20 116 5,4 5,3 40 9,9 8,1 3 21 116 5,5 5,6 42 14,4 23,3 9 22 90 3,4 3,5 26 1,5 0,9 0 23 94 4,5 4,7 36 5,8 5,7 2 24 93 6,4 6,3 48 5,2 7,0 3 25 83 4,6 4,0 30 4,2 4,2 2 26 75 5,3 5,6 42 6,7 5,7 2 27 68 3,1 2,7 20 3,8 1,9 1 28 91 3,0 3,0 23 2,1 1,1 1 29 58 2,3 2,4 18 3,2 6,2 2 30 78 3,0 2,3 17 1,0 1,1 1 31 74 2,9 3,1 23 1,3 1,5 1 32 59 5,2 5,8 44 0,7. 0,2 0 33 87 3,6 3,4 26 7,1 3,6 1 34 89 5,1 5,2 39 2,9 1,1 1 35 73 5,0 4,6 35 6,0 5,9 2 36 99 5,5 5,8 43 2,1 2,7 1 37 56 2,4 2,4 18 0,8 0,6 0 38 33 2,2 1,7 13 3,1 — 0 39 64 3,4 4,2 32 5,1 6,4 3 40 43 2,5 1,8 14 0,8 1,1 0 41 89 4,1 3,9 29 0,6 0,5 0 42 125 5,2 4,8 36 0,7 0,6 0 S:a 17—42 2 135 100,0 100,0 754 100,0 100,0 39 Summa för länet 3 767 1 514 196

• Sida 212
•  Original

• Sida 213
•  Original

BILAGA SB

Sammanställning av primäruppgifter och redogörelse för

förutsättningar för beräkningarna

Skogsmarksarealer:

(1 UDO-tal hektar) Norrbottens län .................................. 3 767 Område 1—16 .................................... 1 632 Område 17—42 .................................. 2 135

Delområdenas arealer framgår av tabell nr 1.

Arealens fördelning på huggningsklasser: (%)

0. S. 0. : ovan skogsodlingsgränsen N. S. 0. : nedan » . B: 2— _ __ A B. 1 D: 1 D 2 D. 3 E A E 0.8.0. N 5.0. 0.8.0. N.S.0. Norrbottens län ......... 8,7 2,6 50,5 5,3 8,1 19,5 1,3 4,0 100 Område 1—16 ........... 7,1 3,1 65,0 3,7 — 17,3 — 3,8 100 Område 17—42 .......... 10,1 2,1 39,4 6,6 14,4 21,3 2,0 4,1 100

Förutsättningar för beräkningarna enligt alternativ & och b

De arealer, sonl av förrättningsmännen föreslagits till behandling under olika pe- rioder och de i avverkningsberäkningen föreslagna arealerna, redovisas i tabell nr 4. Principerna vid denna arealfördelning har varit följande: Hkl. A—B: 1. Alla träd som av förrättningsmännen markerats för stämpling ut- tages, alt. a: inom 20 år, alt. b: inom 15 år. Hkl. B: 2—D: 1. lllom dessa lluggningsklasser har uttagits den kvantitet per ha, som av förrättningsmännen stämplats för a—period. Utstämplingen förutsättes gälla ett gallringsomdrev av 15,5 år för område 1—16 och 18 år för område 17—42. Hkl. D:2. Av förrättningsmännen stämplad kvantitet per ha för a—period har uttagits enligt alternativ a för båda 10-årsperioderna. Enligt alternativ h slut- avverkas under 2:a 10—årsperioden 50 % av arealen inom område 1—16 och 14 % inom område 17—42, i genomsnitt för Norrbottens län 25 %. Hkl. D: 3. Den del av huggningsklassen, som är belägen ovan den av domänsty— relsen uppdragna skogsodlingsgränsen beräknas bli realiserad under en 40—års- period. Av resterande del föreslås enligt alternativ a 45 %, 40 % resp. 42 %, enligt alternativ 1) 54 %, 50 % resp. 52 % till föryngringshuggning under l:a 10—årsperioden inom resp område 1—16, område 17—42 och Norrbottens län.

• Sida 214
•  Original

Under 2:a 10-årsperioden uttages enligt alternativ 1: 48 %, 43 % resp. 45 %, en- ligt alternativ b 46 %, 50 % resp. 48 %. Hkl. E (rest- och trasskogar). Huggningsklassen torde ur produktionssynpunkt närmast vara att betrakta som kalmark och föreslås i sin helhet bli föremål för slutavverkning under 20 år enligt båda alternativen.

Årliga föryngringsytor De årliga föryngringsytorna för länet och dess två huvudområden har för olika alternativ och 10-årsperioder beräknats sålunda:

Årlig föryngringsyla, %

Område 1—16 Alternativ a Alternativ b l:a 10-årsper. 2:a 10—årsper. l:a 10:årsper. 2:a iO-årsper. Ingående kalmark ............... 7,1 6,0 7,1 6,0 Slutavv. i D:2 .................. —— —— — 1,9 » » D:3 .................. 7,8 8,3 9,3 8,0 | ' E .................... 1,9 1,9 1,9 1,9 S:a kalmark ..................... 16,8 16,2 18,3 17,8 Utgående kalm.-reserv ............ 6,0 6,0 6,0 6,0 Att föryngra under per ........... 10,8 10,2 12,3 11,8 Årlig föryngr.-yta ................ 1,1 1,0 1,2 1,2

Årlig föryngringsyta, % Område 17—42

Alternativ a Alternativ b l:a 10-årsper.2:a 10-årsper. l:a iO-årsper. 2:a 10—årsper. Ingående kalmark ............... 10,1 8,0 10,1 7,5 Slutavverkn. i D:2 ............... — —— _ 0,9 » » D:3 .............. 8,5 9,1 10,7 10,6 » » E ................ 3,0 3,1 3,0 3,1 S:a kalmark ..................... 21,6 20,2 23,8 22,1 Utgående kalm.-reserv ............ 8,0 6,0 7,5 6,0 Att föryngra under per ........... 13,6 14,2 16,3 16,2 Årlig föryngr.-yta ................ 1,4 1,4 1,6 1,6 Årlig föryngringsyta, % Norrbottens län Alternativ a Alternativ b l:a 10-årsper. 2:a 10-årsper. l:a 10-årsper. 2:a 10-årsper. Ingående kalmark ............... 8,7 7,0 8,7 7,0 Slutavverkn. i D:2 ............... _— _— -— 1,3 » » D:3 ............... 8,2 8,8 10,1 9,4 » » E ................ 2,6 2,7 2,6 2,7 S:a kalmark ..................... 19,5 18,5 21,4 20,3 Utgående kalm.-reserv ............ 7,0 6,0 7,0 6,0 Att föryngra under per ........... 12,5 12,5 14,4 14,4 Årlig föryngr.-yta ................ 1,2 1,2 1,4 1,4

• Sida 215
•  Original

Tabell 4 A. Skogsmarkens fördelning (1000—fal ha) på huggningsklasser och förslag till behandling under två 10-årsperioder

Område 1—16 Av förrättningsmånnen I beräkningen föreslagen Efter 20 år föreslagen till behandling behandling enligt återstående i period . . areal Hu g gnin gsklass alternatlv a alternativ b l:a 2:a l:a 2:a a b c S:a 10-års- lO-års— lO-års— 10-års— Alt. a Alt. b per. per. per. per. A—B:1 .......... 9 5 152 166 B:2———D: 1 ........ 671 229 163 1 063 580 584 580 584 130 D:2 ............. 37 16 6 59 37 16 7 16 6 6 D:3 O.S.0 ........ D:3 N.S.0 ........ 265 16 1 282 127 135 152 130 20 E 0.8.0 ......... E N.S.0 ......... 62 62 31 31 31 31 A—E ............ 1 044 266 322 1 632

1 Slutavverkning.

Tabell 4 B. Skogsmarkens fördelning (1000-tal ha) på huggningsklasser och förslag till behandling under två 10-årsperioder

Område 17—42

Av förrättningsmännen I beräkningen föreslagen Efter 20 år föreslagen till behandling behandling enligt återstånde i period . . areal Hu g gnin gsklass alternativ a alternativ b l:a 2:a l:a 2:a a b c S:a 10-års— lO-års- 10-års- 10-års- Alt. a Alt. b per. per. per. per. A—B: 1 .......... 9 6 245 260 B: 2——D: 1 ........ 508 222 112 842 405 406 405 406 119 D:2 ............. 77 55 9 141 77 55 58 55 9 9 D:3 0.5.0 ........ 300 7 1 308 77 77 77 77 D:3 N.S.O ........ 437 16 1 454 182 196 228 226 76 E 0.8.0 ........ 43 — —— 43 21 22 21 22 E N.S.0 ........ 87 — — 87 43 44 43 44 A—E ............ 1 461 306 368 2 135

1 Slutavverkning.

• Sida 216
•  Original

Tabell 4 C. Skogsmarkens fördelning (1000-tal ha) på huggningsklasser och förslag till behandling under två 10-årsperioder

Norrbottens län

Av förrättningsmännen I beräkningen föreslagen Efter 20 år föreslagen till behandling behandling enligt återstående i period . . areal Hu g gnin gsklass alternativ a alternativ b l:a 2:a l:a 2:a a b c S:a lO-års- lO-års- 10-års- lO-års- Alt. 3 Alt. h per. per. per. per. A——B: 1 .......... 18 11 397 426 194+ 451 + 345 B:2—D: l ........ 1 179 451 275 1 905 985 990 985 990 149 D:2 ............. 114 71 15 200 114 71 65 71 15 15 D:3 0.5.0 ........ 300 7 1 308 77 77 77 77 D:3 N.S.0 ........ 702 32 2 736 309 331 380 356 96 E O.S.0 ........ 43 — — 43 21 22 21 22 E N.S.0 ........ 149 _ _ 149 74 75 74 75 A—E ............ 2 505 572 690 3 767

1 Slutavverkning.

• Sida 217
•  Original

BILAGA SC

Definition av huggningsklasser

A. Skogsmark under föryngring, varvid skiljes mellan kal och plantbevuxen nlark (A: 1 resp. A: 2).

Såsom plantbevuxen mark av lluggningsklassen betecknas hyggen, bevuxna med plantor under tre år med en slutenhetsgrad av 0,3 och däröver.

B. Plantskog samt yngre (utvecklingsbar) skog i tidigare utvecklingsstadium, i vilka eventuella avverkningar under den tid, för vilken åtgärdsförslag upprät- tas, anses få karaktär av röjningsgallring. I denna huggningsklass redovisas tvenne underavdelningar: B:1, yngre plantskog (medelhöjd under 1,3 m), samt B:2, äldre plantskog och ungskog. Gränsen mellan huggningsklass B: 2 och C bestäm- nles av att inom B: 2 det beräknade utbytet utgöres i huvudsak av ved under 10 cm och inom C av massaved eller ved över 10 cm.

C. Yngre (utvecklingsbar) skog i senare utvecklingsstadium. D. Skog, som på grund av ålder och allmän utveckling anses böra hänföras till äldre skog. Huggningsklass D uppdelas med avseende å kommande behandling i följande klasser:

D: 1. Skog, som tillsvidare bör behandlas med beståndsvårdande lluggning. D: 2. Skog, om vilken tveksamhet kan råda, huruvida den tillsvidare bör be— handlas enligt D: 1 eller om den bör avvecklas.

I): 3. Skog, som bör avvecklas. (Anmärkning: Å svagare boniteter kan skog av massavedsdimension beteckna slutstadiet och följaktligen redovisas i olika un- deravdelningar till lluggningsklass D. I allmänhet är dock gränsen mellan hugg- ningsklass C och D: 1 karakteriserad av att timmerutbyte i större utsträckning börjar utfalla i den senare huggningsklassen.)

E. Skog av onormal sammansättning och i övrigt av beskaffenhet, att den sna- rast bör avverkas. Med hänsyn till uppkomstsättet redovisas fyra underavdel— ningar: E: 1 a, restbestånd, bestånd, som på grund av olämplig avverkning (di- mensionshuggning) har utglesnats, så att slutenheten starkt nedsatts, dock ej un- der 0,3 (högst massavedsdimension), E: 1 b, trasbestånd, bestånd, som på grund av olämplig huggning, stormfällning, insektshärjning o. dyl. fått slutenheten starkt nedsatt, dock ej under 0,3 (alla dimensioner förekommer), E: 2, slyskog av olämp- ligt trädslag eller trädbestånd av uppenbart olämplig härstamning (proveniens) samt E: 3, sådana bestånd, vilka icke redovisas såsom hagmark men fortfarande har hagmarkskaraktär och är av så dålig beskaffenhet, att det är önskvärt, att de omföres till nya bestånd.

• Sida 218
•  Original

BILAGA 5 D

Till Konungen

Genom nådig remiss den 17 december 1959 har statens skogsforskningsinstitut anbefallts att avgiva utlåtande över en underdåning framställning från länssty— relsen i Norrbottens län angående uppdrag åt institutet att utreda dels omfatt- ningen och lokaliseringen av länets lövskogstillgångar, dels storleken av den ur skoglig synpunkt önskvärda årsavverkningen av lövvirke.

Till åtlydnad härav får skogsforskningsinstitutet — med återställande av re- missakten — i ärendet anföra följande.

Institutet är berett att medverka i den föreslagna utredningen. Denna bör grun- das på material från 1953—1958 års riksskogstaxering, vilket material måste un- dergå speciell bearbetning, innefattande bland annat sortering och tabulering samt upprättande av olika sammanställningar. Berörda arbetsuppgifter rymmas icke inom ramen för institutets ordinarie verksamhet. De komma därför —— i lik- het med övriga dylika arbeten — att utföras av vid institutet anställd extra per- sonal. Utredningen kan förslagsvis ske enligt nedan angivna metod.

För Norrbottens län i dess helhet redovisas förrådet av lövskog, varjämte en avverkningsberäkning utföres efter samma principer, som tillämpats i avverk- ningskalkylerna för skogsindustriens samarbetsutskott. Utöver denna länsredo— visning lämnas uppgifter även för 42 delområden. Inom det egentliga skogslan- det, som beräknas omfatta 37 av dessa delområden, kommer varje sådant område att bestå av cirka 20 taxeringstrakter eller 150 å 200 provytor å skogsmark. Varje här avsett delområde representerar en total landareal av ungefär 18 kvadratmil, motsvarande cirka 100 000 hektar skogsmark. Inom eller i närheten av fjällregio- nen sker en uppdelning av arealen i endast 5 större områden. Områdesindelningen framgår av bifogade kartskiss.

För varje delområde framräknas lövskogsförrådet. Den möjliga årsavverkningen inom områdena beräknas genom en procentuell fördelning av avverkningskvan- titeten för länet i dess helhet. Fördelningen baseras härvid i huvudsak på de kvantiteter, som vid riksskogstaxeringen provstämplats inom varje delområde.

Genom denna redovisning för 42 områden har länsstyrelsen sedan möjlighet att sammanföra resultat för de aktuella fångstområdena.

Utredningen torde för institutets vidkommande taga en tid av ungefär en må- nad. Institutets kostnader för densamma beräknas ej komma att överstiga 5000 kronor.

Stockholm den 30 december 1959.

Underdånigst

ERIK HAGBERG Valter Arman / Alf Allard

• Sida 219
•  Original

219 8 BILAGA SE m/ha Område A (1—16): -.'m— Tn 0 Område B (17—42): -20- Tall _m-

Kubikmassa per hektar:

I 10 m' alt/ha ,/ Å

Fig. 1. Förråd av björk mask/ha i Norrbottens län

• Sida 220
•  Original

"PskOmnMeA(i_1w: 15

_1 - zsouao 10”

doom ”_ - 15— -150000 400000 20" 25_ - 75000 20"

- 50000 25- - 25000

Averkn ingens dimensionsfördelning

• Sida 221
•  Original

BILAGA 6

Beräkning av lägesavdrag för lövvirke

I Kommerskollegiets virkesbalans för Norrbottens län (jfr. Tornedalsutred- ningens först del, sid. 155) har lövvirket räknats såsom avsättningsbart endast inom 5. k. järnvägsräjong. Härmed avses enligt utredningen »i stort sett ett av- stånd på 5 mils bilväg i kustlandet och 1 mil i lappmarken från järnvägsstation. I kustlandet beräknas med denna avgränsning ca 60 % och i lappmarken ca 25 % av lövvirkestillgångarna ligga inom järnvägsräjong».

Under 1950-talet har den transporttekniska utvecklingen i grunden rubbat kon— kurrensläget mellan transporter på bil och järnväg. Bl. a. på grund av de dyrbara omlastningarna från bil till järnväg (och i de fall, då industrispår saknas även från järnväg till bil) går numera huvuddelen av Norrbottens lövvirke direkt på bil till industri eller flottläggningsplats.

På grund av dessa förändrade förutsättningar är det av intresse att söka klar- lägga den lönsamma räjongen för biltransport av lövvirke direkt till flottlägg- ningsplats. Principiellt kan detta ske genom jämförelse mellan å ena sidan råva- rupriset fritt leveransplats (R) och å andra sidan summan av priset för hugg- ning (H), körning (K) och biltransport (B), minus av köparen erlagt fraktbidrag (F); dvs. genom att söka det biltransportavstånd där:

R—(H+K+B—F)=0.

Följande beräkningsgrunder har tillämpats.

Råvarupris

Under åren 1955/56—58/59 har råvarupriset för prima lövmassaved fritt flott- läggningsplats eller industri varierat enligt följande:

År Kr/matl. 1955/56 22: 50 56/57 23: 50 57/58 21: 50 58/59 19: 50 Medeltal 21: 75

Av angivna år representerar de båda sista en typisk konjunkturnedgång, medan däremot 1955/56—56/57 torde få anses »normala», så långt detta begrepp kan definieras. Under extrema högkonjunkturår har å andra sidan mycket höga pri- ser betalats för lövmassaveden, exempelvis 1951, då nivån låg över 30 kr/m3t.

För den närmaste tioårsperioden har beräkningen baserats på ett såsom ge— nomsnittligt antaget råvarupris av 22 kr*/mitt fritt flottläggningsplats, d. v. s. medeltalet av de ovan angivna mat—priserna under perioderna 1955/56—58/59,

1 Kubikmeter travat mått.

• Sida 222
•  Original

avrundat till helt krontal. För att klarlägga inverkan av olika prislägen för löv- massaved, har dessutom ett antal alternativa mat-priser införts i beräkningen.

H uggning

Huggningspriset har beräknats med utgångspunkt från skogsavtalets vinterpriser i zon 1, svårighetsklass BC, rå obarkad lövmassaved. Med dessa förutsättningar och efter avrundning till jämnt krontal erhålles ett pris av 7 kr/mst.

Körning

För körningskostnaden har samma grundvärden varit normerande som för hugg- ningen. Körningskostnaden beror emellertid även av medellunnvägens längd. Denna varierar i sin tur med det utbyggnadsläge för det permanenta skogsbilväg- nät och bilbasvägnät som kalkylen tänkes baserad på, och måste därför beräknas separat.

Om för varje sådant utbyggnadsläge den i länsstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 december 1958 skisserade utbyggnadsplanen tänkes realiserad till

0 % (nuläget) 50 % 100 % erhålles ett beräknat, verkligt medellunnvägsavstånd (länsmedeltal) av 1,2 km 0,9 km och 0,8 km respektive.1 Motsvarande körningskostnad varierar inom gränserna 6:——5: 50 kr. Härav har det högre priset — 6 kr/m3t — valts såsom utgångsläge i kalkylen.

Övriga grundvärden — bilkörningspris och fraktbidrag — är kända genom existerande transportavtal och förutsättes, liksom även skogsavtalet, kvarstå på nuvarande relativa nivå under den aktuella perioden. Det förutsättes dessutom att biltransporten till flottläggningsplats kan utföras utan prisförhöjning på grund av lastbegränsade axeltrycksbestämmelser.

För alternativa råvarupriser erhålles med dessa förutsättningar de ekonomiskt maximala biltransportavstånd, som framgår av tabellen på sid. 223.

Under de i tabellen angivna förutsättningarna omfattar den lönsamma zonen 140 km. I grova drag svarar detta mot en gränslinje över orterna Jarhois—Hak- kas—Nattavara—Moskosel—Arvidsjaur. Frånsett den nordligaste delen av Torne- dalen ingår i zonen hela kustlandet jämte ett 30 a 50 km brett bälte av lapp- marken.

Efter proportionering med prognosens avverkningsbelopp för kustlandet och lappmarken erhålles följande procentuella lägesavdrag:

kustlandet .............................. 20 % lappmarken ............................ 75 % Länet (vägt medeltal) .................. 36 %

Detta svarar mot ett totalt avdrag av 0,36 x 1,67 : 0,60 milj. mask. Det bör i sammanhanget påpekas, att det fraktbidragssystem, som f. n. till- lämpas, i realiteten innebär en subventionering — på de bättre avsättningslägenas

1 Beräkningsmetod: Se Fredén (1957) »Skogsbrukets biltransporter» del I, sid. 64—68.

• Sida 223
•  Original

Ekonomiskt maximalt biltransportavstånd för lövmassaved vid varierande råvarupriser fritt flottläggningsplats

Huggning (H) . Råvaru— + körning (K) R — lagman . rans— pris (H+ K) t t H I K | Summa por avs ' Kr/mat Kr/mat Kr/mat Km1 24 11 190 23 10 155 22 7 6 13 9 140 21 105 20 76

1 Vid tillämpning av gällande normalpriser för lastbilstransport av rå lövmassaved i mat (SLF:s normalprislista, april 1958) minus av köparen erlagda fraktbidrag, utgående med följande belopp:

Transportavstånd Fraktbidrag

Km Kr 0—29 0 30—59 1 60—99 2 100—139 3 140—179 4 180+ 5

bekostnad — av det från kusten räknat längst bort belägna lövvirket. Redan en

obetydlig tyngdpunktsförskjutning uppåt i detta system skulle i hög grad komma att utvidga den lönsamma biltransporträjongen. Samma sak gäller självfallet även priset per mat, som kan väntas komma att stiga i framtiden till följd av skärpt konkurrens om råvaran. Det för lägesavdragen dimensinerande transport- avståndet bör därför kunna anses utgöra ett absolut minimivärde, som i framtiden sannolikt kommer att öka avsevärt.

Luleå i juli 1.960

ERLAND FREDEN

• Sida 224
•  Original

BILAGA 7

Utredning angående behovet av skogsbilvägar inom Tornedalen

I en tidigare utredning har behovet av skogsbilvägar inom Norrbottens län beräk— nats. Efter de principer, som däri angivits, har en liknande utredning företagits för Tornedalsområdet, avgränsat på sätt som anges i Tornedalsutredningens första betänkande (SOU 1958: 22).

Nämnda vägutredning för Norrbottens län är baserad på, att avverkningar fö- retas i överensstämmelse med Statens skogsforskningsinstituts avverkningsberäk- ningar. De transportvinster, som uppkommer genom en utbyggnad av bilvägnä— tet, täcker helt kostnaderna för byggnad och underhåll av detta samt lämnar där- jämte ett betydande överskott. Vid beräkningen av behovet av bilvägar har kri— teriet på en lämplig utbyggnadsgrad varit, att detta överskott blir det största möjliga.

Vid en beräkning av vägbehovet inom Tornedalsområdet må följande omstän- digheter anföras. På grund av liten skogsmarksareal och låg produktion i Torne- dalens lappmark har ingen beräkning över utbyggnadsbehovet utförts för detta område. Detta överensstämmer med Tornedalsutredningens uppgifter om beho- vet av endast 8 km skogsbilvägar för ifrågavarande område. Även om ytterligare behov givetvis kan föreligga är detta dock säkerligen av ringa omfattning.

Vid en jämförelse av Tornedalens kustland med övriga kustlandsområden inom Norrbottens län framgår, att boniteten är lägre _— 2,4 m3 sk/ha mot 2,8. Vidare framgår att vägtätheten inom Tornedalens kustland f. n. synes vara 2,1 m väg per ha korrigerad utmarksareal mot 4,5 för övriga kustlandet. Uppgifter om det be- fintliga vägnätet är hämtade från Tornedalsutredningens betänkande, enär de vid riksskogstaxeringens stickprovsmässiga väginventering erhållna uppgifterna är alltför osäkert bestämda för ett så pass begränsat område. Av denna anledning, har heller icke någon uppgift kunnat erhållas över längden av det befintliga nä- tet av motorbasvägar.

Med hänsynstagande till skiljaktigheter i bonitet och i det befintliga vägnätets omfattning har sålunda en beräkning över behovet av permanenta skogsbilvägar genomförts för Tornedalens kustland. Tillvägagångssättet har utförligt beskrivits i den tidigare avgivna »Utredning angående behovet av skogsvägar inom Norr- bottens län». Detaljuppgifterna för Tornedalsområdet framgår av närslutna bi- laga 7 A. Utredningen lämnar till resultat, att behovet av nya skogsbilvägar uppgår till 1 720 km. Kostnaden för utbyggnad av dessa vägar har beräknats till 28 milj. kronor. Sedan kostnaderna för vägunderhållet fråndragits utgör transportvins- ten genom denna vägutbyggnad 78 milj. kronor. Sedan vägbyggnadskostnaderna fråndragits kvarstår sålunda en nettovinst av vägbyggnaden av 50 milj. kronor.

Vid en jämförelse med den tidigare nämnda vägutredningen för Norrbottens län framgår, att byggnadsbehovet inom länets hela kustlandsområde beräknats till 1 534 km medan denna utredning som berör ungefär hälften härav, resulte- rar i ett något större behov. Detta till synes egendomliga resultat har sin för- klaring däri, att vägnätet inom kustlandet exklusive tornedalsdelen är relativt

• Sida 225
•  Original

starkt utbyggt och säkerligen omfattar en hel del för skogsbruket helt impro- duktiva vägsträckningar. Befintligheten av detta ur rent skoglig synpunkt lokalt överbyggda bilvägnät i södra delen av kustlandet minskar givetvis inte behovet av skogsbilvägar inom Tornedalens kustland. En sådan kompensation har dock i utredningen för hela Norrbottens län uppstått. Det i sig själv egendomliga resul- tatet, att behovet för ett mindre område överstiger behovet för ett större, vari det mindre ingår, torde ej vara ovanligt vid överslagsberäkningar av denna typ. Resultatet får sålunda tolkas så, att vägbyggnadsbehovet inom Norrbottens kust- land är mycket starkt koncentrerat till tornedalsdelen.

Om man förutsätter, att förhållandena inom Tornedalens kustland med undan— tag för bonitet och befintligt vägnät är likartade som inom hela kustlandsområ- det kan beräknas, att behovet av vintertid farbara motorbasvägar uppgår till en årlig utbyggnad av 75 km för en kostnad av ca 0,3 miljoner kronor/år.

Stocksund i januari 1959

ULF SUNDBERG

• Sida 226
•  Original

BILAGA 7A

Beräkning av behovet av skogsbilvägar inom Tornedalen

Detaljerad beskrivning

Utmarksareal, ha ............................. Skogsmarksareal, ha .......................... Skogsmarkens andel av utmarken, % ........... Korrigerad impedimentprocent, % .............. Korrigerad utmarksareal, ha ................... Idealbonitet, ms sk/ha (beräknad efter fastighets- taxeringsbonitet) ............................ Årlig avverkning 1953—56 enl. SOU 1958: 22, m3 sk/ha ...................................... Flottleder: Flottad längd 1957, km ....................... Beräknad nedläggning (utflottnkostnaden större än 25 öre/tonkm), km ...................... Beräknad kvarvarande flottledslängd, km ....... Areal inom flottledernas influensområden (bredd 3 km), ha korr. utmark ....................... Areal utom flottledernas influensområden, ha korr. utmark .................................... Befintliga permanenta bilvägar enl. SOU 1958:22, km Allmänna vägar ............................ Enskilda vägar ............................. Skogsbilvägar ............................... Summa vägar (fördelade på kustland och lapp- mark efter kartgranskning) .................. Befintliga permanenta bilvägar inom 1 km avst. från flottled, km ............... 1,5 » » » » . » ............... 2 » » » » i) ............... 3 » » » » » ...............

(Värdena för 1, 2 och 3 km har beräknats vid kart- granskning, värdet för 1,5 km genom interpole- ring mellan värdena för 1 och2 km) Befintliga perm. bilvägar: inom flottledernas influensområden, km ....... utom flottledernas influensområden, km ....... Utbyggnadsbehov utom flottledernas influensom- råden: Korr. utmarksareal, ha ...................... Behov av perm. bilvägar m/ha ............... (Behovet sänkt med 5 % p. g. a. att medelboni- teten är ca 2,4 i Tornedalens kustland mot ca 2,8 i övriga Norrbottens kustland)

Tornedalens Hela kustland lappmark Tornedalen 1 357 847 640 248 1 998 095 835 090 45 708 880 798 62 7 44 20 1 056 960 2,4 1,3 0,9 0,4 0,9 1 447 — 1 447 231 »— 231 1 216 — 1 216 364 800 692 160 1 880 160 150 2 080 110 2 190 950 1 060 1 157 1 336 1 060 1 020 692 160 4,175—5%

• Sida 227
•  Original

Tornedalens

kustland lappmark

Hela Tornedalen

Behov av perm. bilvägar, km ................ Befintl. perm. bilvägar, km .................. Behov av ytterligare perm. bilvägar, km ..... Utbyggnadsbehov inom flottledernas influensom- råden: Korr. utmarksareal, ha ...................... Behov av personaltransportvägar, m/ha .......

») ) ,km .......

Befintlig perm. bilvägar, km ................. Beräknat medellunnavstånd, km.

före utbyggnad .............................

efte1 » .............................

Minskning av medellunnavståndct vid utbyggnad, km ........................................ Direkt undervägskostnad för virkes- och personal— transport, kr/tonkm ......................... Minskning av de direkta undervägskostnaderna vid utbyggnad, kr/m3 sk ........................

Årligt uttag, m3 sk/ha ........................ Do korrigerad att gälla verkliga behandlingsarealer

under vägarnas amorteringstid ............... Vinst av utbyggnaden, kr/ha och år ............ Vägunderhållskostnad, kr/m och år ............. Utbyggnadsbehov utom flottledernas influensområ—

de, m/ha ...................................

Vägunderhållskostnad, kr/ha och år ............. Nettovinst av utbyggnaden kr/ha och år ....... Nettovinstens kapitalvärde i kr/ha:

under 20 år 3 % ...........................

4 % ........................... 5 % ...........................

under 40 år 3 % ...........................

4 % ........................... 5 % ...........................

ev1g tid 3 % ...........................

4 % ........................... 5 % ...........................

Korr. utmarksareal utom flottledernas influensom- råden, ha ..................................

Korr. imp. procent, % ......................... Produktiv skogsmarksareal utom flottledernas in- fluensområden, ha .......................... Nettovinst, miljoner kr/år ..................... Nettovinstens kapitalvärde under 40 år, miljoner kr 3 % ...........................

4% ...........................

2 740 1 020 1 720

364 800 2,436—5 % 850 1 060

3,58 1,14

2,44 3,51 3,51 )( 0,7 x 2,44 = 5,99 1,2 1,8 10,80 0,40

4,0 — 1,5 =

= 2,5 1,00 9,80

146 133 122 226 194 168 326 245 196

692 160 70 % 20

576 800 3,95

91 78

• Sida 228
•  Original

BILAGA 8

Förslag till inventering av förekomsterna av järnmalm, grafit, dolomit och kalcitsten inom Vittangi—Junosuando_Pajala

området inom Norrbottens län

Malmfyndigheter

Till den internationella geologkongresscn i Alger 1952 gjorde P. Geijer och N. H. Magnusson under året 1950 en uppskattning av vårt lands järnmalmstillgångar och kom då vid sina beräkningar för hela landet fram till 2 889 mt (millioner ton) styckemalm och slig med ett järninnehåll av 1 749 mt. Av dessa tillgångar kom på Norrbotten 2 413 mt styckemalm och slig med ett järninnehåll av 1 532 mt. Norrbotten hade sålunda något över 90 % av landets järnmalmstillgångar vad järninnehållet beträffar.

För Mellersta Sveriges bergslag räknade Geijer och Magnusson 1950 med 265 mt styckemalm och slig med ett järninnehåll av 151 mt. De titanrika järnmalmerna beräknades _till 213 mt med 66 mt järn.

Under de tio år som förflutit sedan nämnda beräkning utfördes har intensivare undersökningar och prospekteringar utförts i mellersta Sverige än under någon föregående tioårsperiod. Detta har också lett till att, trots den relativt stora brytning som pågått under de tio åren, en av Magnusson utförd nyuppskattning av tillgångarna i denna bergslag givit väsentligt högre siffror än väntat, nämligen 650 mt råmalm innehållande 255 mt järn. Därav kommer på de fosforrika mal- merna 164 mt råmalm med 94 mt järn och på de fosforfattiga malmerna 486 mt .råmalm och 161 mt järn.

Genom de undersökningar som under den senaste tiden utförts i Svappavaara, Leveäniemi och Mertainens statsgruvefält har tillgångarna av apatitjärnmalmer av Kiruna-typ kunnat höjas från omkring 2 000 mt till 2 500 mt råmalm med ett järninnehåll av 1 600 mt. För Kiirunavaara har jag då räknat med 1 600 mt malm "ned till 1 000 m. B. Hjortzberg-Nordlund har däremot 1952 räknat med 2 000 ml *för denna malmkropp. Han har därvid tagit hänsyn till de flygmagnetiska mätning- arna, enligti vilka kiirunavaaramalmerna fortsätter ned till 1 500 ä 1 700 meter. 'Jag har dock vid konferensen i Luleå den 19—20 mars 1956 framhållit att vi icke på tillgängliga data kan draga säkra slutsatser om malmarean på de djupare nivåerna och att det därför vore förståndigare att icke räkna med oförändrad Earea till mera än 1 000 meters djup och med 1 600 mt till'denna nivå som säkra. Tillgångarna under 1 000 ni bör betraktas som möjliga tillgångar. Skulle dessa medtagas höjes siffran för de fosforrika malmerna till 2 900 mt.

Nyligen utförda flygmagnetiska mätningar över Gällivare malmfält tyder enligt 0. Ödman på att djupgåendet även där är större än det vid beräkningarna antagna eller 800 m varför de säkra tillgångarna skulle kunna sättas till 2 500 mt och de säkra och möjliga till 3 000 mt.

De uppskattningar som gjorts av de fosforfattiga järnmalmerna i Norrbotten tyder på att sammanlagda malmarean, vad sådana malmer beträffar, av fyndig—

• Sida 229
•  Original

heter med mer än 10 000 m2 är åtminstone 400 000 mg. En mycket försiktig be— räkning på grundval av kända data har givit till resultat en kvantitet av 1 mt malm per sänkmeter. Räknar man sedan med ett genomsnittligt djup av 300 m skulle de fosforfattiga malmerna innehålla 300 mt malm. Tyvärr är vår kunskap om dessa malmer alltför ringa. Tillgångarna kan vara och är med stor sanno- likhet väsentligt större än vad ovan givna beräkning anger. Sannolikt är det snarare fråga om en kvantitet av 500 mt med halter varierande mellan 35 och 69 % Fe. Om man antager en genomsnittlig halt av 40 % Fe skulle i så fall järninnehållet bli 200 mt.

De av LKAB bekostade inventeringarna av statsgruvefälten Svappavaara och Leveäniemi har genom de goda resultat, som framkommit, visat hur välgrundat det förslag var som väcktes vid konferensen i Luleå våren 1956 att de, utanför de under brytning varande malmfälten, liggande endast ofullständigt kända malmreserverna skulle underkastas en grundlig inventering så att de kunde bli kända i första hand vad storleksordningen beträffar.

Om man undantager Svappavaara och Leveäniemi är vår kunskap om malin— reserverna fortfarande ringa.

I de flesta fall är antalet borrhål alltför litet, framför allt är kunskapen om malmernas djupgåenden alltför ringa. De siffror som finns publicerade är där- för alltför osäkra för att läggas till grund för ett framtida planeringsarbete. Vad som i de flesta fall måste föregå ett dylikt uppborrningsarbete är geofysiska mätningar innefattande i första hand både magnetiska och gravimetriska detalj- mätningar. Först sedan resultaten av dessa föreligger kan de följande borrning- arna planeras. I många fall kan redan de geofysiska mätningarnas resultat ge goda anvisningar om vad man har att vänta. Ett ingående borrprogram är dock nödvändigt att genomföra för att tillräcklig kunskap skall kunna erhållas. Dessutom ger borrkärnorna möjlighet att bedöma malmens mineralogiska och ke- miska sammansättning och dess variationer inom olika delar av malmkroppen. I slipprov bör den mineralogiska sammansättningen, kornstorlek, kornfogning o. d. studeras. Genom kemiska analyser bör ej blott järnhalten och halten av andra i större mängd förekommande ämnen bestämmas utan även de i mindre mängd uppträdande element vilka kan påverka malmernas användbarhet. Fosfor- och svavelhalterna är av största betydelse. Vad de fosforfattiga malmerna be- träffar visar sig dessa i Norrbotten vanligen vara kraftigt impregnerade med sulfidmineral, vilka givit upphov till höga, starkt växlande svavelhalter. Av bety- delse är att fastställa om de svavelförande mineralen uppträder på ett sätt som tillåter en kraftig minskning av svavelhalten genom anrikning.

Sedan malmernas kemiska, mineralogiska och strukturella egenskaper fast- ställts bör nämligen anrikningsförsök utföras för att klarlägga om genom an- rikning en god slig kan erhållas fri från skadliga beståndsdelar och slutligen bör undersökas om genom ett sintringsförfarande eller på annat sätt en lämp— lig produkt kan erhållas för avsättning utanför länet eller för vidare förädling inom detsamma. I det senare fallet har man närmast att tänka sig en lokal mas- ugnsanläggning.

Grafitfyndigheter

I bilaga 9 har överingenjör S. Janson vid Norrbottens järnverk skisserat ett förslag att med grafit från tvenne stråk av grafitförande skiffrar inom Vehkovaara-om— rådet intill Masugnsbyn och malm från Masugnsbyfältet framställa dels tackjärn dels en briketterad järnprodukt att användas som skrot i martinverk eller elek-

• Sida 230
•  Original

(' Apctitjörnmalmer av Kirunotyp & Fosforfuttigajörnmulmer

c Grafitfyndigheter

Kclkstenar

Ytbergarter cw olika slag

;f/ Gnejser

' lGruniter av olika slag . samt gubbror och dioriter

WW,?- :'[fIC Nyb_rä_nrga_n.c Veikko _varirqc

• Sida 231
•  Original

BERGGRUNDEN

inom området VITTANGI — JUNOSUANDO — PAJALA

o 10 20 310 km

Lainio '&XN

' Jäl'tinösuan

o*_

".] Kaunisvaara

• Sida 232
•  Original

triska stålugnar. I och med detta förslag har grafitförekomsterna inom Mas- ugnsby- och Vittangi-områdena fått ökat intresse.

I Bränsleförsörjningen i atomåldern framhåller 1951 års bränsleutredning följande:

»Kol i form av grafit har vid geologiska undersökningar konstaterats i Norr— bottens lappmark i betydande kvantiteter. Man har inom Sveriges geologiska . undersökning på sistone uppskattat arean av de större, närmare kända fyndig- heterna till 140 000 1112, innebärande efter ett beräknat genomsnittligt djupgående av 200 ni, en volym av 28 milj. m3. Antas specifika vikten lågt räknat till 2,5 och uppskattas grafithalten genomsnittligt ligga vid ungefär 25 % kol, belöper sig tillgången till 20 milj. ton grafit. De nu kända förekomsterna har emellertid ansetts utgöra endast en mindre del av dem som finnes inom området. Brytvärd— heten är ännu inte klart konstaterad.»

»Även dessa kol kan tänkas få en uppgift i energiförsörjningen, dock på liknande sätt som för de skånska stenkolen begränsad till en lokal industri. Det förefaller visserligen tänkbart, att de framdeles kan komma till nytta för att komplettera eller ersätta importkoks vid järnframställning, men det är knappast troligt att de skulle kunna bära kostnaden för transport söderut.»

I mitt anförande vid konferensen i Luleå våren 1956 framhöll jag på tal om grafittillgångarna:

»Inom de jordtäckta terränger det här är frågan om finns dock stora möjlig- heter att genom blockletning och geofysiska mätningar på marken, eventuellt även med flygplan, finna nya förekomster. Sannolikt är de nu kända förekoms- terna endast en mindre del av dem som finns inom området. En väl planlagd pro- spektering efter grafit skulle säkerligen ge goda resultat.»

»Kunde man finna en lämplig användning för denna grafit, som kunde ge upphov till en brytning i större skala och till en intensivare prospektering än den som hittils ägt rum skulle detta kunna bli av stor betydelse för Vittangi— Pajala-områdena.»

»När det gäller grafit är det sålunda på teknikerna det framför allt beror om de även internationellt sett stora tillgångarna skall kunna utnyttjas i någon större utsträckning.»

Om en användning av den norrbottniska grafiten planeras måste dock först en noggrannare undersökning utföras av de bästa och största av de kända fyndig- heterna, framför allt Nunasvaara och Vehkovaara. Dessa fyndigheter bör detalj- undersökas geofysiskt, geologiskt och genom ytliga borrningar så att rikare, mera samlade, för brytning lämpade koncentrationer kan avgränsas. Genom ett antal djupare borrhål bör slutligen undersökas om ett betryggande djupgående av dessa koncentrationer kan påräknas.

De konstaterade, rikare grafitkoncentrationerna bör även analyseras, ej blott på kol utan även på en del andra element såsom järn, fosfor och svavel.

Dolomit- och kalcitstens/yndigheter Genom det av Överingenjör Janson framlagda förslaget aktualiseras även frå- gan om användningen av dolomiten och kalcitstenen vid Masugnsbyn. Janson räknar nämligen med att även kunna använda dessa karbonatbergarter i mas- ugnsprocessen. Karbonatbergarterna intar där enligt 5. Johansson och J. Eklund en yta av icke mindre än 2/3 km'—'. Härav är 80 000 m2 hällmark. Den övervägande delen av kalkstenen utgöres av en mycket ren dolomit med i genomsnitt 3 % Fean+Alea+ SiOz. Stenen är vanligen fin-medelkornig men ibland även grov-

• Sida 233
•  Original

kornig. Den är alltid fast och oskiktad. Tillgångarna i dagbrott är mer än till- räckliga även för en stor brytning och uppgår till många millioner ton.

Kalcitsten förekommer endast i mindre utsträckning. Den kända arean är 2000 m2 och största bredden 40 m. Stenen är en svagt dolomitisk kalcitsten med ca 90 % karbonat. Resten utgöres huvudsakligen av serpentin. De kända tillgångarna i dagbrott är minst 100 000 ton.

Dolomit och kalcitstenar ligger omedelbart intill varandra. Betydande kalkstensförekomster uppträder även i Kaunisvaara och i Käymä- järvi. Förekomsterna har icke närmare studerats och inga analyser finnes till- gängliga.

Malm- och mineralfyndigheternas koncentration i Tornedalen Inom Tornedalen finnes bergarter och malmer som kan tänkas kunna komma att bilda grundvalen för en industri av ett eller annat slag endast inom ett ca 5 mil brett bälte från Kaunisvaara i öster till Masugnsbyn i väster. Av intresse för befolkningen i Tornedalen kan även fortsättningen från Masugnsbyn över Vittangi till Svappavaara tänkas bli, särskilt om en industrianläggning inom Tornedalen blir beroende av järnmalmerna och grafitfyndigheterna väster om Tornedalsgränsen. Hela detta område från Kaunisvaara till Svappavaara bör där- för grundligt undersökas vad tillgångarna av järnmalmer, grafit, dolomit och kalcitsten beträffar. En geofysisk kartering för hela detta område från flygplan samt kompletterande mätningar på marken är ett önskemål som bör vara uppfyllt så snart en planering av industrisamhällen och transportvägar blir aktuell. Skall industrier av någon storleksordning kunna uppkomma och bestå inom Kaunisvaara—Svappavaara-området måste landsvägar som tål tung trafik iordningställas eller järnväg byggas.

Det är sålunda många stora problem som måste lösas i samband med en indu- strialisering av området ifråga. Det viktigaste är dock att man vet vilka natur- tillgångar man kan bygga denna industrialisering på.

Vad först järnmalmerna beträffar pågår inventeringen av Svappavaara och Leveäniemi statsgruvefält. För denna inventering som utföres av Sveriges geo- logiska undersökning har LKAB anslagit 4,4 miljoner kronor. Inventeringen är ännu icke slutförd men resultatet har blivit sådant att en brytning i en nära framtid synes vara säkerställd.

Masugnsbyfältet

De hittills utförda undersökningarna inom Masugnsbyfältet har givit till resultat att man sannolikt kan räkna med en area av 59 000 m2 och att man för alla fälten tillsamman skulle kunna erhålla 137 000 ton styckemalm och slig per sänkmeter, vilket skulle vid en brytning ned till 200 m ge 25 a 30 millioner ton. Räknar man till 300 m såsom Geijer och jag gjort kommer man till närmare 45 millioner ton.

Statsgeologen B. Frietsch har lämnat följande redogörelse för vår nuvarande kunskap om Masugnsbyfälten.

:»Masugnsbyfälten ligga inom ett från S till N gående, ca 8 km långt streck, vilket i norra ändan är starkt omböjt mot V. Sydändan av strecket ligger vid Masugnsbyn. Malmerna kunna grupperas i följande mindre fält, räknat från S mot N: Junosuando-fältet, Vähävaara, Välivaara, Vuoma, Isovaara och Nya Iso- vaara.

Junosuandofältet, där malmen går i dagen, upptäcktes år 1644 och var den tidigast kända av de norrbottniska malmerna. Fyndigheten var föremål för bryt-

• Sida 234
•  Original

ning med avbrott in till 1800-talet. År 1915—1916 upptäcktes de nordligare mal- merna. Hela Masugnsbyfältet är sedan 1916—1917 belagt med 53 utmål i vilka Kronan nu helt äger inmutarandelen.

Fyndigheterna äro kända genom magnetiska mätningar, jordrymningar och diamantborrningar. Malmerna utgöras av skarnig svartmalm, som med undantag av vissa delar i de nordligaste fälten är järnrik och i regel fosforfattig samt är rikligt uppblandad med kiser.

Junosuandofältet omfattar sex olika malmkroppar. Den sydligaste kroppen är väl känd genom blottningar kring de gamla gruvorna. På de övriga malmerna ha utförts 12 diamantborrhål, av vilka 8 ha genomtvärat mahn.

För samtliga malmer angives en area av 28 069 m2 styckemalm och 18 500 m2 anrikningsmalm. Om endast de rikare malmerna skulle bli föremål för en bryt- ning skulle dessa, under antagande av en malmprocent av 69,5, giva 77 068 ton malm och 7314 ton slig per meter avsänkning. Genomsnittshalten för malmen är 56,1 % Fe (varierar mellan 47,7 och 66 %), 0,014 % P (varierar mellan 0,006 och 0,027 %) och 1,9 % S (varierar mellan 0,5 och 4,2 %). Om även anriknings- malmerna hållande 35 a 40 % Fe avverkades skulle dessutom tillkomma 14 190 ton slig per sänkmeter. Sålunda skulle den totala malmfängsten inom hela fältet i runt tal uppgå till 100 000 ton malm och slig för varje avsänkt meter.

Troligt är att hela malmen måste behandlas som anrikningsmalm, dels hero- ende på den varierande järnhalten dels på grund av den jämna höga svavelhalten. Enligt Högbom (18) skulle järnhalten därvid kunna uppbringas till 65 a 68 %, men svavelhalten torde förbli hög (0,5—1 %) på grund av att de förekommande kiserna till en stor del utgöras av magnetkis. Sistnämnda uppgift motsäges av Asplunds utredning (1), i vilken säges att det inte bör stöta på några större svårigheter att få bort det mesta av svavlet genom anrikning, och återstoden genom sintring, då svavlet till större delen förekommer som svavelkis.

Genom de utförda borrningarna har malm påvisats ned till ett djup av ca 110 m. Vähävaara. Den magnetiska kartan över fyndigheten visar ett jämnt ca 500 m långt drag. Malmen är blottad i tre jordrymningar och har genomtvärats av två borrhål. Frånsett enstaka smålinser beräknas malm finnas inom en area av 3 200 m2. Hela fyndigheten måste anses bestå av anrikningsmalm, endast ca 25 % av malmen är en direktmalm med 50—60 % Fe. Om den genomsnittliga Fe-halten sättes till 40 %, beräknas per meter avsänkning 5600 ton slig erhållas. Fosfor— halten varierar mellan 0,009 och 0,028 % och svavelhalten växlar mellan 0,008 och 1,9 %. I malmen ingår svavlet som magnetkis.

Malmen är känd ned till ett djup av omkring 65 m under dagen. Välivaara måste anses vara ofullständigt känd. Den magnetiska kartan visar ett ca 1 200 m långt stråk inom vilket en serie smärre, delvis rätt starka men mestadels oregelbundna drag uppträda. Malmen är känd genom 7 jordschakt- ningar och ett borrhål, i detta påträffades malm omkring 25 in under dagytan. Om endast den malm medtages i beräkning på vilken borrningen är satt beräknas arean till 400 m2. Analyser visa 59,8 % Fe, 0,015 % P och 2,1 % S, vilket med en beräknad malmprocent på 70 ger 1 120 ton slig per sänkmeter.

Vuomamalmen är känd genom 4 övertvärade diamantborrhål. Malmens area har beräknats till 2 036 m2 med 75 % styckemalm. Järnhalten är i medeltal 54 % (varierar mellan 48 och 57 %). Kishalten är ringa, men fosforhalten är något högre än för övriga malmer i Masugnsbyfältet. Analyser visa 0,037—0,113 % S och 0,058—0,119 % P. Fyndigheten beräknas ge 6 229 ton malm och 482 ton slig per meter avsänkning.

Malm har genom borrningarna påvisats till ett djup av ca 55 in under dagytan.

• Sida 235
•  Original

Isovaara. Fyndigheten är endast känd genom jordrymningar. Arean har be- räknats till 1 150 mg. Gjorda analyser visa att järnhalten i genomsnitt är 58 % (varierar mellan 50 och 69 %), att P-halten varierar mellan 0,010 och 0,072 % och svavelhalten mellan 0,002 och 0,024 %. Under antagande av en malmprocent på 50, kan vid brytning av isovaarafyndigheten 2300 ton styckemalm och 920 ton slig per meter avsänkning erhållas.

Nya Isovaara är endast känd genom 5 jordschaktningar, ingen av dessa över- tvärade malmen. På grund av den magnetiska kartan, som uppvisar ett komplex av betydande kompassdrag, har malmens area beräknats till 6 000 1112. Den malm som påträffats i groparna är mer eller mindre mullvittrande varför de nedan angivna analyssiffrorona kunna vara missvisande: 53,6—68,9 % Fe, 0,005—0,031 % P och 0,002i0,006 % S.

Fyndigheten skulle, under antagande av malmprocenten 90, per avsänkt meter ge 1 600 ton styckemalm.

Den totala tillgången av malm inom de delar av Masugnsbyfältet som beräknas ge styckemalm framgår av nedanstående tabell.

area m2 malm-% ton malm/m % Fe ton slig/m avsänkning avsänkning

Junosuando ........... 28 069 69,5 77 068 56,1 7 314 Välivaara ............. 400 70 1 128 59,8 Vuoma ............... 2 036 75 6 229 54 482 Isovaara .............. 1 150 50 2 300 58 920 Nya Isovaara ......... 6 000 90 21 600 53—69

37 655 ca 70 108 317 ca 58 8 716

Sammanlagt skulle inom Masugnsbyfälten på en sammanlagd area av 37 655 m2 erhållas 108 317 ton ca 58-%-ig styckemalm och 8 716 ton slig per meter avsänk- ning.

Dessutom tillkomma de fattigare endast som anrikningsmalm beräknade till- gångarna:

area m2 ton slig/m avsänkning Junosuando. . . . ..... . . 18 500 14 190 Vähävaara ............ 3 200 5 600 21 700 19 790

På en area av sammanlagt 21700 1112 skulle vid brytning av anrikningsmal— merna 19 790 ton slig för varje avsänkt meter erhållas.

Masugnsbyfälten omfattande en area av ca 59 000 m2 skulle sålunda i sin helhet kunna producera i runt tal 137 000 ton malm och slig per sänkmeter.»

Förslag till inventering av Masugnsbyfältet och Nunasvaara statsgruvefält De undersökningar som ovanstående beräkningar bygger på är dock av så över- siktlig karaktär att de icke kan användas som underlag för planeringen av en eventuellt kommande brytning. För att malmens kvantitet och kvalitet med så— kerhet skall kunna bedömas måste kompletterande geofysiska och geologiska undersökningar samt diamantborrningar utföras.

Ett omfattande undersökningsprogram blir därför nödvändigt. Sveriges geo- logiska undersökning har beräknat att en tid av 4 år kan komma att åtgå för genomförande av detta program.

• Sida 236
•  Original

Enligt Undersökningen bör de geofysiska mätningarna omfatta en flygmagne- tisk mätning, vilken på marken följes upp med såväl magnetiska som gravimet- riska översikts- och detaljmätningar. Dessa arbeten beräknas taga en tid av ca 2 år. Innan de geofysiska arbetena kan påbörjas måste dock en topografisk karta i skalan 1 :2 000 föreligga.

Diamantborrningarna kan tidigast påbörjas när de första detaljmätningarna är bearbetade. Malmen bör i första hand bli känd ned till ett djup av 200 m, varför 18 000 borrmeter torde bli nödvändiga. Med 4 borrmaskiner beräknas djup- undersökningarna ta en tid av omkring 2 år.

I samband med borrningsarbetena blir vägröjningsarbeten nödvändiga. Vidare måste man räkna med att en del blottningsarbeten måste utföras. Kostnaderna för dessa kan dock, som Undersökningen framhåller, icke nu beräknas.

Kostnaderna för en inventering av Masugnsbyfälten enligt Sveriges geologiska undersöknings förslag framgår av följande sammanställning:

Investeringar (engångsanskaffningar)

Topografisk karta i skalan 1: 2000 ........ 40 000 4 st. borrmaskiner ..................... 300 000 Förläggning och förråd ................. 80 000 Traktor och 2 VW-bussar .............. 60 000 Vägröjning ............................ 140 000 620 000 Dri/tkostnader Borrning ............................ 1 620 000 Geo/ysik Magnetiska flygmätningar ............ 10 000 Stakningsarbeten ..................... 90 000 Magnetiska markmätningar ........... 80 000 Gravimetriska mätningar ............. 120 000 Borrhålsmätningar ................... 90 000 Geologi Geologi ............................. 350 000 Analyser och bearbetning ............. 80 000 2 440 000

Totalt summa kronor 3 060 000

Det bör, såsom Sveriges geologiska undersökning även gjort, framhållas att om järnmalmerna i Masugnsbyfälten blir föremål för en ingående undersökning, bör det vara i hög grad angeläget att man samtidigt gör en inventering och bedömning av de övriga mineraltillgångar som ligger i anslutning till järnmal- men. Som förut framhållits befinner sig i malmstråkets fortsättning mot söder en större förekomst av dolomit och kalcitsten samt tvenne stråk av grafitförandc skiffrar. De senare lokaliserades genom elektriska mätningar utförda av Sveriges geologiska undersökning. Detaljundersökningar av de grafitförandc bergarterna har hittills utförts uteslutande på de av Norrbottens järnverk inmutade områdena mellan Masugnsbyn och Saitarova by. För dessa undersökningar redogörs i bilaga 9. För att en metallurgisk industri, grundad bl. a. på lokala grafitförekomster, skall kunna drivas på lång sikt, är emellertid nyssnämnda grafitfyndigheter icke tillräckliga. Närmast större grafitfyndighet är Nunasvaara statsgruvefält, på vil- ket mycket löftesrika överskitliga undersökningar utfördes under år 1959. För dessa redogöres också i bilaga 9.

Det nu anförda talar för att en grundlig undersökning av grafitfyndigheterna inom Nunasvaara statsgruvefält med det snaraste bör utföras. En sådan under—

• Sida 237
•  Original

sökning av Nunasvaara grafitfyndighet skulle såsom förut framhållits börja med elektriska och gravimetriska undersökningar följda av en serie ytliga borrhål för att sedan följas av några djupborrhål satta på de bästa koncentrationerna för att klarlägga förändringarna mot djupet.

Kostnaderna för dessa undersökningar och inventeringsarbeten rörande grafit- tillgångarna i Nunasvaara och Vehkovaara och av dolomit-kaleitstenstillgångarna vid Masugnsbyn torde belöpa sig till högst 1 milj. kronor.

Sedan tillräckliga kunskaper erhållits om grafit- och dolomit-kalcitstensföre- komsternas storlek och natur bör naturligtvis försök göras att även finna andra användningsområden än de metallurgiska för dessa råämnen.

Kaunisvaarafältet Kaunisvaara järnmalmsfält är liksom Masugnsbyfälten endast mycket översikt- ligt kända genom magnetiska mätningar och ett fåtal borrningar (14 borr— hål på en sträcka över 10 km). Undersökningsresultaten antyder dock en ansenlig area, vilken uppskattats till 110 000 in”. En grov uppskattning, byggande på borr- kärnorna, har givit till resultat, att man torde kunna räkna med att 170000 ton styckemalm och 120 000 ton slig ur anrikningsmalm kan erhållas per sänk- meter. Ned till ett djup av 300 ni skulle man sålunda ha en malmtillgång av 90 miljoner ton.

Statsgeologen R. Frietsch har lämnat följande redogörelse för vår nuvarande kunskap om Kaunisvaarafälten:

»Kaunisvaarafälten som upptäcktes år 1918 som kompassdrag, äro helt täckta av jordlager eller myrmarker. De äro belägna inom ett och samma ca 9 km långt stråk. Längst i söder ligger Sahavaara (omfattande Södra Sahavaara och Stora Sahavaaramalmen), något nordligare är Tapulivuoma (omfattande Stor Tapuli— malmen och Norra Tapulifältet) belägen och längst i nordost ligger Palotieva. Sydändan av stråket begynner omkring 2 km V om Sahavaara by, belägen ca 17 km N om Pajala kyrkby. Fälten äro belagda med 25 kronan tillhörande utmål.

Malmen i fälten utgöres av svartmalm med icke obetydlig kishalt i form av svavelkis, magnetkis och ibland av kopparkis. Malmen är uppblandad med skarn- mineral och åtföljes av större eller mindre skarnmassor.

Södra Sahavaara är känd genom 4 övertvärande diamantborrhål. Den består till största delen av anrikningsmalm med i medeltal 40,8 % Fe och 0,040—0,63 % P samt 0,039—1,90 % S. Med en beräknad area om 16 358 m2 skulle-malmen vid en meters avsänkning kunna ge 51 924 ton anrikningsmalm, motsvarande 28 072 ton slig.

Genom borrningarna har malm påvisats ned till ett djup av ca 60 m. Stora Sahavaaramalmen är det största av Kaunisvaarafälten. Den är känd genom 10 jordschaktningar och 2 borrhål. Utförda beräkningar giva vid handen att ca 65 % av malmen utgöres av direktmalm med i medeltal 58,5 % Fe och 0,012—0,076 % P samt 2,41—3,07 % S. Resten utgöres av anrikningsmalm med i medeltal 41,4 % Fe och 0,064——0,071 % P samt 2,05—2,55 % S. Den samman- lagda arean för bägge malmslagen utgör 63 510 m2 och vid brytning beräknas att 157 260 ton styckemalm och 86 626 ton anrikningsmalm, motsvarande 47 939 ton slig, skall kunna uttagas för varje avsänkt meter.

Malmen är genom borrningarna känd till ett djup av omkring 55 in under markytan.

Stora Tapulimalmen är känd genom 4 borrhål, i ett av dessa påträffades malm ca 110 meter under markytan. Ett av borrhålen avslutades i malm. Arean

• Sida 238
•  Original

av malmen har beräknats till 20400 1112, omfattande dels anrikningsmalm med 38,4 % Fe, 0,069 % P och 0,19 % S, dels styckemalm med 53,6 % Fe, 0,055 % P och 0,006 % S. Per meter avsänkning beräknas att man skall kunna uttaga 49 980 ton anrikningsmalm, motsvarande 26 306 ton slig, och 14 280 ton styckemalm.

Norra Tapulimalmen är betydligt mindre, arean har beräknats till 6000 mf. Den består endast av anrikningsbar malm med 42,9 % Fe, 0,043 % P och 0,05 % S. Varje avsänkt meter anses ge 21 000 ton anrikningsmalm eller 11 667 ton slig. Malmen är känd genom tre borrhål och har påvisats ned till ett djup av 40 m.

Palotievamalmen har endast genomtvärats av ett diamantborrhål. Arean av malmen har beräknats till 3 480 m2. Gjorda analyser av malmen visa 34,5 % Fe, 0,025 % P och 0,12 % S. En meter avsänkning beräknas ge 11 484 ton anriknings- malm motsvarande 5 742 ton slig.

Tillgångarna av malm inom Kaunisvaarafälten, både vad beträffar anriknings— malm och styckemalm, framgår av nedanstående tabell.

Ton anrikn. . Ton slig/m Area m2 malm/rn % Fe % P % S avsänkning avsanknmg S:a Sahavaara ...... 16 358 51 924 40,8 0,040— 0,04— 28 072 0,063 1,90 St. Sahavaara ...... 63 510 86 626 41,4 0,064— 2,05— 47 939 0,071 2,55 Stora Tapuli ....... 20 400 49 980 38,4 0,069 0,19 26 306 Norra Tapuli ....... 6 000 21 000 42,9 0,043 0,05 11 667 Palotieva ........... 3 480 11 484 34,5 0,025 0,12 5 742 Summa 109 748 221 014 40,3 0,058 1,35 119 725 Ton stycke— malm/m % Fe % P % S avsänkning St. Sahavaara. . . . . .. 157 260 58,5 0,012— 2,41— 0,076 3,07 Stora Tapuli ........ 14 280 53,6 0,055 0,006 171 540 58,1 0,050 2,88

Hela malmfångsten inom Kaunisvaarafälten skulle sålunda med en beräknad area av ca 110000 m2 för varje avsänkt meter uppgå till omkring 170000 ton 58-%-ig styckemalm och ca 220000 ton anrikningsmalm med 40 % Fe, varav 120 000 ton slig borde kunna erhållas. Sammanlagt skulle för alla fält ca 290 000 ton styckemalm och slig per meter avsänkning kunna uttagas.

De gjorda beräkningarna måste emellertid betraktas som approximativa. En- dast på Stora Sahavaara har man nått malmen genom jordschaktningar. Den där påträffade malmen är i ytan vittrad och därför ge dessa blottningar en felaktig uppfattning om malmens karaktär. Analyserna av den vittrade malmen ha sannolikt gett för låga svavelhalter och troligen även för låga fosforhalter. Därför ha i de ovannämnda beräkningarna intet avseende fästs vid dessa blott— ningar. Den kännedom man har om malmen grundar sig sålunda helt på de ut— förda borrningarna. Samtliga borrningar ha emellertid planerats med hänsyn

• Sida 239
•  Original

till utmålsplaner och i syfte att på varje hål lägga flera utmål. Borrhålen ha därför utförts med stort inbördes avstånd. Man kan därför inte bortse ifrån att större partier ofyndigt berg kan finnas inom den ovan angivna arean.»

Förslag till inventering av Kaunisvaarafältet Beräkningarna för Kaunisvaarafälten är såsom framgår av Frietschs redogö- relse mycket osäkra och helt otillräckliga för att planera en eventuell kom— mande brytning, Kompletterande geofysiska och, geologiska undersökningar samt diamantborrningar är absolut nödvändiga för att man skall kunna bedöma brytvärdheten av dessa fälts malmer (malmkvantiteter och malmkvaliteter). An- rikningsförsök torde också bliva nödvändiga för en slutlig bedömning av mal- mens tekniska användbarhet.

Alla dessa undersökningar fordrar, som Sveriges geologiska undersökning framhållit, ett flerårigt program, som beräknas kosta omkring 4 miljoner kronor (anrikningsförsöken ej inberäknade).

»Tiden för undersökningarnas genomförande blir främst beroende av borr- ningsarbetena. Dessa beräknas drivas så att malmen blir säkert känd till 200 m djup. För undersökningen är ca 30 000 borrmeter nödvändigt, vilket med 2 borrmaskiner i drift skulle ta en tid av 6—7 år.

Det skall emellertid framhållas, att de planerade geofysiska undersökningarna bör vara slutförda innan diamantborrningen sättes igång. För de geofysiska fält- arbetena kan beräknas åtgå en tid av ca ett år.

Som underlag för de geofysiska arbetena bör i första hand ett staksystem om 50 km stakade linjer samt en topografisk karta i skalan 1 : 2 000 upprättas. Dessa förberedande arbeten måste vara slutförda innan mätningsarbetet kan igångsättas och kan lämpligast utföras under vederbörande distriktslantmätares ledning enligt SGU:s direktiv. Vid dessa och efterföljande arbeten torde en del av arbetsstyrkan kunna rekryteras _från Tornedalen. I samband med borrnings- arbetena blir det sannolikt nödvändigt att anlägga en del transportvägar.»

Kostnaderna för en inventering av Kaunisvaarafälten enligt Sveriges geologiska undersöknings förslag framgår av följande sammanställning.

Investeringar (engångsanskaffningar)

2 st. borrmaskiner ............................. 150 000 Förläggningar och förvaringsutrymmen ........... 80 000 Topografisk karta i skalan 1 :2000 ............... 20 000 Traktor och VW—buss .......................... 50 000 Vägröjning .................................... 25 000 325 000 Driftkostnader Borrning .................................... 2 700 000 Geo/ysik Magnetisk karta ............................. 100 000 Gravimetermätning ........................... 150 000 Borrhålsmätningar ........................... 150 000 Geologi Geologi ..................................... 450 000 Analyser och bearbetning ..................... 140 000 3 690 000

Eller totalt en summa av kronor ............... 4015 000

• Sida 240
•  Original

Sammanfattning av kostnaderna De totala kostnaderna för i det föregående skisserade inventeringar torde så- lunda kunna uppskattas till 8 miljoner kronor, därav 4 miljoner på Kaunis- vaara järnmalmsfält, 3 miljoner på Masugnsby järnmalmsfält och 1 miljon på grafitförekomsterna i Nunasvaara och Vekkovaara samt dolomit-kalcitstensföre- komsterna vid Masugnsbyn.

Stockholm den 10 maj 1960

NILS H. MAGNUSSON

• Sida 241
•  Original

BILAGA 9

Uttnyttjande av vissa mineralförekomster vid Masugnsbyn

och närliggande områden

Översikt över tänkbar gruvbrytning och järnhantering på Masugnsbyfältet

I samband med dolomitbrytningen vid Masugnsbyn har Norrbottens Järnverk öppnat ett mindre grafitbrott vid Nybrännan, Vehkovaara i Tärendö socken, vid gränsen mot Masugnsbyn.

Större delen av denna rågrafit (grafitskiffer) har liksom dolomiten använts vid järnverket som eldfast material, men en del har använts för undersökningar, dels för utvinnande av en högvärdig grafit, dels för användning som reduktionsmedel i stället för koks vid tackjärnstillverkning. Försöken har utförts vid Elektroke- misks anläggningar vid Fiskaa i Norge, som har en mindre försöksugn, och i stor skala vid Norrbottens Järnverk. Dessa försök visar så goda resultat, att järnfram- ställning tekniskt sett borde kunna baseras helt eller delvis på grafit. De stora avstånden från grafitförekomsterna till järnverket i Luleå gör transportkostna— derna så stora, att användning av grafiten där knappast kan bli lönande, varför grafiten borde användas på platsen, d. v. s. i Masugnsbyn på gränsen mot Tärendö.

Inom samma område finnes även en rik järnmalm tillhörande Masugnsbyfältet. Malmen består av magnetit med låg fosforhalt och lämpar sig väl för tillverkning av martintackjärn för användning vid Norrbottens Järnverk. Det tredje erforder- liga råmaterialet, kalksten (dolomit och dolomitisk kalksten), finnes även inom samma område.

Erforderlig elektrisk energi borde kunna levereras antingen från den ca 10 km från Masugnsbyn belägna Torneälven eller från det stora kraftnätet.

Vid tackjärnstillverkning i elugn av samma typ som NJAzs ugnar erhålles en värdefull gas med högt värmeväl'dc. För att nyttiggöra denna gas kan tackjärns— tillverkningen kompletteras med en annan malmreduktionsprocess, t. ex. den s. k. »R-N»-metoden eller liknande, där malmen icke höganrikas utan användes täm— ligen grovkornig och blandad med grafit.

Produkten från någon sådan anläggning kommer att innehålla 90—95 % järn och användes vid järnverkets elstålugnar i stället för skrot. Därigenom har mal- men omvandlats till en produkt med så hög järnhalt, att den tål den höga trans- portkostnaden, vilket malmen i befintligt skick f. n. icke kan göra.

Beträffande storleken av den föreslagna anläggningen har vid preliminära be- räkningar framkommit, att en tillverkning av ca 50 000 ton tackjärn och even- tuellt ca 50 000 ton halvfabrikat, t. ex. järnsvampbriketter, borde vara lämplig ur flera synpunkter, dels tillgången på råmaterial på nära håll, dels avsättning och förbrukning vid järnverket i Luleå, dels ock investeringskostnaderna.

Antal anställda för en sådan tillverkning torde preliminärt kunna uppskattas till ca 150 man, inkl. brytning och anrikning av malm och grafit.

För en tillverkning av t. ex. 50 000 ton tackjärn erfordras ca 100 000 ton 45 %-ig

• Sida 242
•  Original

råmalm, ca 40 000 ton 25 %-ig rågrafit och 5000—10 000 ton småkoks, koksgrus eller stenkolsstybb.

Marknadsvärdet hos 50 000 ton tackjärn uppskattas till ca 12 milj. kr. och arbets- lönerna till ca 2 milj. kr.

Genom att N.J.A. erhåller ett väsentligt råvarutillskott i form av tackjärn och eventuellt senare även järnbriketter ökas därmed järnverkets metallurgiska kapa- citet utan lokala investeringar, vilket bör vara av betydelse vid bedömande av investeringar i Masugnsbyn.

En del förundersökningar och preliminära beräkningar är redan utförda för att få ett begrepp om de praktiska möjligheterna för en järnhantering i det nämnda området. Undersökningarna har blivit tämligen omfattande och här nedan näm- nes dessa endast i en kort sammanfattning. Fortsatta undersökningar är dock nöd— vändiga beträffande malm- och grafitförekomsterna, lämpligaste järnframställ- ningsmetod samt utredningar om anläggningens läge ur transportkostnads- och sysselsättningssynpunkt, vatten- och elkraftförsörjning, markinlösen etc.

1. Undersökning av graftfärekomster

På anvisning av Sveriges geologiska undersökning har grafitförekomsterna under- sökts genom upptagande av provdiken tvärs över de relativt smala grafitstråken, som lokaliserats genom elektriska mätningar, utförda av S.G.U. Undersökningarna är utförda uteslutande på de av N.J.A. inmutade områdena, belägna mellan byn Saitajärvi och Masugnsbyn och utförda i två etapper. Av tabell 1 framgår att gra- fitskiffer, som har en kolhalt > 20 %, ej har större bredder än 2 till 21 meter. Mcdelvärdet av C-halten är 25,2 %.

Tabell 1 Provdikets längd med C > 20 % . , Tot. längd Pdelke m m medel— medel- C-halt S-halt 1 34 14 33.3 1.55 2 22 7 21.0 2.9 3 27 11 22.1 2.4 4 12 2 22.6 3.0 5 (i 2 25.1 0.43 6 30 21 21.6 0.74 7 25 10 26.7 0.76 8 26 18 22.9 0.54 9 12 8 32.1 1.15 10 21 6 25.0 0.07

Som framgår av tabellen är C—halten tillfredsställande, då proven är tagna utan någon frånskiljning av ofyndigt berg. Genom skrädning torde man uppnå över 30 % C i råmaterialet, som i viss mån kan ytterligare anrikas, beroende på nedkrossningsgraden, vilket framgår av prof. Kihlstedts anrikningsförsök, som omnämnes i fortsättningen.

Den i etapp 2 undersökta delen av fyndigheten, som sträcker sig från Mas— ugnsbyns dolomitbrott i norr mot Saitajärvi by i söder, visar så låga halter av grafit att den måste anses som icke brytvärd. På denna del upptogs 12 st. prov-

• Sida 243
•  Original

diken med en sammanlagd längd av 761 m. Sammanlagt uttogs 615 st. prover, som analyserats vid N.J.A. Undersökningen är utförd som statligt beredskapsarbete under våren 1959.

Tabell 2 . .. Medel- Medel— Proxldike Tot.rlrimgd (Z-åialt S-halt 213231 4 % 11 a 110 3.07 4.14 89 11 b 62 4.93 2.83 50 12 155 5.14 4.11 125 13 a 35 1.19 3.31 28 13 h 75 3.44 2.47 61 14 57 3.58 1.79 46 19 48 3.47 5.24 39 20 117 3.39 4.82 95 21 70 1.95 3.96 56 22 a 15 1.14 2.18 12 22 b 17 4.07 3.02 14 Summa 761 3.22 3.44 615 medelv. medelv.

Det är således endast den förstnämnda delen som kan brytas och dess totala area av grafit, som enl. tab. 1 har C-halter > 20 %, är ca 22 000 m2, fördelade i 3 grupper om 6 000, 6 000 och 10 000 m2, i bredder varierande från 2 till 21 meter. Huru djupgående grafiten är har icke undersökts, ej heller grafitens beskaffen- het på djupet.

Kvantiteten grafit, som kan utvinnas, bör räcka för att starta en metallurgisk industri för vilket redogörs senare i bilagan. Dessutom skulle man även kunna framställa högvärdig grafit för andra ändamål.

Närmaste större grafitfyndighet av intresse är Nunasvaara inom vittangiområ- det, vilken enl. Tegengren (1922) beräknas till 50 000 m2.

Tillsammans bör dessa båda fyndigheter vara tillräckliga för brytning under så lång tid att anläggande av en metallurgisk industri kunde vara motiverad.

Tillgängliga analyser från Nunasvaara framgår av tab. 3, som även upptar för jämförelse 2 analyser från Vehkovaara.

Tabell 3

c 5102 A120,Fe,o,lreo CaO MgO MnO Tio, no, 5

.. 34.78 39.48 10.48 3.14 2.23 3.12 0.13 BergnlaSt' ASPI' 1918 j 27.48 41.92 10.76 5.50 2.76 4.50 0.17 NJA 1951 38.1 37.3 12.3 1.16 0.51 2.63 2.56 0.4 0.055 0.06 Vekkovaara 1957 28.1 41.5 10.1 5.3 4.7 3.2 4.3 0.8 1.53 1959 35.0 33.1 10.1 3.1 3.0 0.8 1.2

Vid besök vid Nunasvaara i juni 1959 uttogs 10 st. stuffprov som analyserats på C och S, tab. 4.

Av dessa analyser att döma förefaller Nunasvaara-grafiten ha högre C-halt och lägre S—halt än Vehkovaara—grafiten, men för att med säkerhet kunna bedöma

• Sida 244
•  Original

Tabell 4 Prov nr. C S 1 32.5 0.15 2 44.1 0.11 3 48.3 0.12 4 35.9 0.10 5 32.7 0.17 6 42.6 1.12 7 44.9 0.13 8 46.4 0.17 9 43.5 0.12 10 40.0 0.61

grafiten bör elektriska mätningar utföras samt ett antal provdiken i likhet med vid Vehkovaara för att fastställa grafitens beskaffenhet och exakta storlek. En del av Nunasvaaragrafiten är inmutad av Johnson-koncernen, men större delen till- hör staten.

Erforderliga provdiken antages kunna utföras till en kostnad av 200 000—— 300 000 kr.

2. Sammanfattning av undersökningar beträfande grafitens användning

1. Anrikningsförsök i avsikt att höja C-halten Med den i tab. 3 upptagna grafiten, som tagits ut vid Nunasvaara år 1951 av N.J.A., utförde professor Kihlstedt på K.T.H:s anrikningslaboratorium år 1952 och 1953 en serie flotationsförsök. Resultatet blev en finkornig produkt med en spec. yta av 85 000 om?/cm3 och en C-halt av 83 %. Vid en preliminär beräkning av framställningskostnaderna vid en tillverkning av 30 000 ton per år uppgick dessa till 150 kr per ton, varav 25 kr är torkningskostnad. För vissa ändamål torde emellertid »grafitpastan» kunna levereras otorkad. Floterad grafit användes för många ändamål t. ex. i gjuterier och järnverk, vid tillverkning av eldfasta material, som tillsats i höljet på svetselektroder, för vilket ändamål den synes vara av speciellt intresse, samt som färgpigment. Den billigaste grafiten med C—halt ca 50 % kostar f. n. 325 kr per ton, fritt Luleå, och den högvärdigaste med C—halt 90 % ca 550 kr per ton. Anrikning av grovstyckig grafit i avsikt att genom sjunk- och flyt-metoden skilja grafit från övrigt tyngre material har även utförts på K.T.H:s anriknings- laboratorium på uppdrag av N.J.A. i samband med den sedan 1954 fortgående brytningen av grafit vid Nybrännan. Resultaten av dessa anrikningsförsök blev icke tillfredsställande. Nya försök bör emellertid utföras, både sjunk- och flyt- försök (hydrocyklonförsök). Även nya flotationsförsök bör utföras varvid ma- terial med grövre korn prövas med lägre C-halt i slutprodukten och lägre fram- ställningskostnader. Framställning av högvärdig grafit bör även studeras utomlands för att få en uppfattning om materialets beskaffenhet jämfört med andra grafitfyndigheter och om olika framställningsmetoder.

2. Undersökningar utförda i avsikt att använda grafiten för metallurgiska ändamål Med material från ovannämnda flotationsförsök utfördes på K.T.H:s inst. för järnets metallurgi 1953—54 en del pelletiserings- och briketteringsförsök på för-

• Sida 245
•  Original

slag av professor Wiberg, dels med enbart grafit och dels i blandning med malm- slig.

År 1957 och 1958 fördes diskussioner med den tyska firman Humboldt i Köln om brikettering i valspressar av malm—grafit—briketter och beck som binde- medel. Firman erbjöd sig att utföra försök för N.J.A. Dessa försök har emellertid ännu ej kommit till utförande.

Att framställa pellets av grafit och malmslig är numera tekniskt möjligt. För- utsättningen är emellertid att både grafit och slig är finkorniga. Sådana pellets kommer att, uppsatta på en elektrisk tackjärnsugn, väsentligt förbättra driftsresul— taten vid tackjärnsframställning. Därför bör försök utföras. Som lämplig plats härför är Fiskaa Smältverk i Norge, där man har lämpliga anordningar. Grafitens användbarhet som reduktionsmedel uid tackjärnsframställning har praktiskt undersökts genom två försök vid A/S Elektrokemisks försöksanlägg— ning vid Fiskaa Smältverk. Ugnen som användes är en mindre en-fasugn med 2 000 kVA transformatoreffekt.

Grafitens styckesstorlek = 3—10 mm Malmens » = 3—40 mm Försök I År 1957 11 År 1959

C-halt i grafit ........ 28.1 % 35.0 % SiOa i grafit .......... 41.5 % 38.1 % A1,o, i grafit ......... 10.1 % 10.1 % S i grafit ............ 1.5 % 1.2 % Grafit: koks .......... 1:1 3:2 Järnmalm ............ Hematit, 60 % Fe Hematit, 55—58 % Fe Erh. slaggmängd, kg

per ton tackjärn. . . . 775—890 800—900 Elektr. encrgiförbr. kWh

per ton tackjärn. . . . 2750—2950 2850 Kiselhalt i tackjärn . . . 1.06—1.17 % 139—2.07 % Svavelhalt i tackjärn. . 0068—0012 %

Vid försök II användes dolomit i stället för kalksten under viss del av försöket. Försök II påbörjades med enbart grafit men ugnen arbetade ej normalt. Med % grafit och % småkoks gick ugnen emellertid fullt tillfredsställande. I en större ugn kan man med all säkerhet använda % grafit och % koks (event. torvkoks).

Försök att använda grafit i stället för koks har, som tidigare omnämnts, utförts även vid N.J.A:s stora el-tackjärnsugnar med gott resultat. Tyvärr tillåter icke de höga transportkostnaderna användning av grafit vid järnverket i Luleå.

Grafitens användning som reduktionsmedel vid andra järnframställningsmeto- der har undersökts. Främst kommer därvid en norsk-amerikansk idé i fråga, »R.N.-processen», där malmreduktionen utföres vid så låg temp. att materialet ej smälter. En stor fördel med denna metod är att det ingående materialet kan hålla en relativt hög svavelhalt och slutprodukten erhåller ändå tillfredsställande låg svavelhalt. Genom att blanda grafit och järnmalmslig och upphetta och reglera temperaturen med gas från en elektrisk tackjärnsugn skulle processen kunna tillämpas utan större tillförsel av importerade bränslen, olja och koks. Man kan även här använda torvkoks i blandning med grafit.

Anläggningen består av en rullugn och en serie kulkvarnar och separatorer jämte en brikettpress. Som slutprodukt erhålles järnbriketter, som användes som prima skrot i el.—stålugnar eller martinugnar.

• Sida 246
•  Original

Vid praktiska prov har man i USA med Masugnsby-malm, innehållande 56 % Fe och 2,7 % S, erhållit en slutprodukt med 93 % Fe och 0,05 % S. Vid en preli- minär beräkning är kostnaderna för byggande av en RN.-anläggning för 100 000 ton järnbriketter ca 30 miljoner kronor, och en beräknad framställningskostnad per ton av ca 150 kr. Med ett frakttillägg av 30 kr skulle således briketterna kosta ca 180 kr vid N.J.A. i Luleå. Vid bedömande av briketternas värde får man ta hänsyn till deras utomordentliga renhet och att de är lätta att hantera vid ugnar- nas chargering.

Förutsättning för att en sådan anläggning skulle byggas är att den kombineras med en elektrisk tackjärnsugn, varvid dess gas, som har ett mycket högt värme- värde, användes i RN.-ugnen. En sådan kombination har även andra ekonomiska fördelar. Grafiten, som är för finkorning för tackjärnsugnen, användes i RN.- ugnen och mindre väl reducerade järnbriketter kan användas på tackjärnsugnen.

En annan malmreduktionsmetod där lågvärdigt bränsle kan användas är Krupp- Renn-förfarandet. Metoden har studerats i Tyskland där man använder koksgrus och en lågvärdig malm. Användning av en lågvärdig grafit och en högvärdig malm- slig har ingående diskuterats. F. n. förefaller dock metoden mindre lämplig p. g. a. råmaterialens relativt höga svavelhalter. Men det utesluter icke praktiska försök i Krupps försöksanläggning Rheinhausen och kostnaden för ett sådant försök är ca 15000 kr.

Båda dessa reduktionsmetoder fordrar emellertid mycket stora investeringar. För att med betydligt lägre kostnader kunna starta en metallurgisk hantering och till att börja med endast framställa tackjärn föreslås därför att utredningen inriktas på tackjärnsframställning i elektrisk ngn som en första etapp. På senare tid har nämligen framkommit ett förfaringssätt som går ut på att förvärma (event. även reducera) beskickningen varvid ugnsgasen utnyttjas direkt på tackjärns- ugnen. Resultatet, som fastställts genom praktiska försök delvis utförda genom N.J.A., blir ökad produktion per ugnsenhet, mindre förbrukning av elektrisk energi och bränsle d. v. s. lägre framställningskostnader och bättre ekonomi. Metoden är särskilt lämplig ur ekonomisk synpunkt vid beskickningar, som ger stora slagg- mängder. Man utnyttjar på så sätt den värdefulla ugnsgasen utan att behöva bygga en reduktionsanläggning enbart av det skälet att använda ugnsgasen. Förfarings- sättet kan även drivas så långt att man tillreder beskickningen som pellets (kul- sinter) vari större delen av erforderligt kol ingår jämte övriga beståndsdelar av beskickningen såsom kalksten, manganmalm etc. varvid driftsresultaten ytterligare förbättras och framstållningskostnaderua minskas. Även detta förfaringssätt är praktiskt utfört i halvstor industriell skala efter uppslag och förberedande under- sökningar vid N.J.A., dock ännu ej med material från Masugnsbyn, vilket emeller- tid snarast bör utföras.

Skulle det därvid visa sig att svårigheter uppstår med materialets ingående svavelhalt är sintring ett annat alternativ, men med de nya metoder, som på se- nare tid framkommit med svavelrening av tackjärn, torde sintring ej vara abso- lut nödvändig.

En annan fördel med att i en första etapp börja med enbart tackjärnsfram- ställning är, att den intill Masugnsbyn belägna Vehkovaara-grafiten är tillräck— lig under relativt lång tid. Enligt det föreg. erfordras för framställning av 50 000 ton tackjärn ca 40 000 ton grafitskiffer med en C-halt av 25 %, vilket motsvarar en årlig brytning av 20—25 000 1113 d. v. s. ca 1 m avsänkning per år av den ca 22 000 m2 stora fyndigheten.

• Sida 247
•  Original

För att få erforderlig kännedom om Masugnsbyfältels malmer är det ange- läget att undersökningar snarast igångsättes. För att kunna bedöma malmens lämplighet för viss järnframställningsmetod, erfordras vetskap om malmens järn-, fosfor- och svavelhalter och för att kunna beräkna framställningskostnader och lönsamhet erfordras bättre kännedom om malmens beskaffenhet i övrigt, erforder- lig anrikning etc.

AB Atomenergi har lämnat uppgifter från sina undersökningar av Masugnsby- malmen om förekomst av uranmineral och undersökningar borde utföras om sådan utvinning kan ske i samband med anrikning av malmen. En sådan utvin- ning skulle kunna vara av stor ekonomisk betydelse för hanteringens lönsamhet.

Sammanfattning av önskvärda undesökningar

1. Fortsatta anrikningsförsök i avsikt att höja C-halten i grafit som skall använ- das för tackjärns- resp. annan järnframställning. Fortsatta flotationsförsök för framställning av högvärdig grafit. Pelletiserings- och smältförsök, utförda i Norge. Briketteringsförsök, i valspress, utförda i Tyskland. Reduktionsförsök, Krupp-Renn-förfarandet, utförda i Tyskland. Reduktionsförsök, RN.-processen, utförda i USA. Masugnsbyfältets malmer bör undersökas genom geofysiska mätningar och dia- mantborrningar kompletterade med skärpdiken för att fastställa malmernas beskaffenhet och exakta storlek.

8. Undersökning av Nunasvaaragrafiten och dess storlek och beskaffenhet samt brytnings- och transportkostnader.

9. Utredning över framställning av koks av torv från närliggande mossar. [Q

vaara

Luleå den 3 juni 1960. S. JANSSON

• Sida 248
•  Original

BILAGA 10

Utredning angående förekomsten av råvaror för betong- och

tegelindustri inom Tornedalen och Överkalixbygden

Kungl. Maj:t uppdrog den 3 juni 1955 åt Sveriges geologiska undersökning att för länsstyrelsens i Norrbottens län räkning utreda förekomsten av råvaror för be- tong- och tegelindustri inom Tornedalen och överkalixbygden.

Sedan uppdraget nu slutförts, får Undersökningen härmed avgiva följande re- dogörelse, i vilken de viktigaste resultaten framlägges. Kartor, profilritningar, analysprotokoll och övriga arbetshandlingar förvaras arkiverade på Sveriges geo- logiska undersökning.

Betongråvaror

En översikt av de potentiella möjligheterna att finna betongråvaror lämnas i pro— memorian »Tekniskt användbara jordarter inom Tornedalen och Överkalix» av den 14 december 1954.

Av denna framgår, att grus- och sandförekomsterna är av två typer, dels isälvs- avlagringar (rullstensåsar m. m.), dels svallgrus. De förra skulle kunna erbjuda de största och bästa fyndigheterna, de senare kunde få lokal betydelse.

Isälvsavlagringama förekommer som ett ganska stort antal mindre grus- och sandåsar inom framför allt de norra delarna av det undersökta området Hapa- randa—Junosuando och Pajala, dels ett fåtal större åsstråk inom olika delar av om— rådet. Särskilt Nedertorneå Karl Gustav—Hietaniemi är mycket fattigt på grus— förekomster av denna typ.

Svallgrus förekommer som spridda avlagringar på sluttningarna av mera mar- kerade höjder. De kan därför ej bli så stora och uthålliga som isälvsavlagringarna. Vanligast är de i Nedertorneå—Karl Gustav—Hietaniemi—övertorneå Överkalix.

Det har icke varit avsett att inom ramen för den nu utförda inventeringen få till stånd en allmän undersökning av det ganska stora antalet små grusförekoms- ter. Beträffande dessa hänvisas till nämnda promemoria, som grundar sig på SGU:s nyligen utförda jordartskartläggning i Norrbotten.

Inventeringen har inriktats på att om möjligt finna en större, välbelägen grus- förekomst, där utvinningen kan drivas i något större skala. De största och bästa förekomsterna synes vara att finna inom det stora åsstråket i Överkalix, Sands- järv—Mjölan, Djupträsket (Lombheden).

Vid en översiktlig rekognosering av detta stråk kunde sträckan Sandsjärv—Mjö— lan utmönstras såsom mindre gynnsam. I tillgängliga skärningar var gruset syn- nerligen rostigt och synbarligen för orent för att kunna användas till några mera kvalificerade ändamål.

Området vid Djupträskets sydvästra strand (mellan Brattmyren och Lombhe- den) uppvisar däremot bättre förutsättningar. Ett system av provgropar lades över detta avsnitt, till i allmänhet 11/2—2 m djup. Inom ca 4 har påträffades därvid

• Sida 249
•  Original

material av övervägande grusig sammansättning, lämplig för olika betongändamål och med låg humushalt under den översta metern. thormen hos avlagringen (krö- net 12—18 m över Djupträskets yta) ger fog att anta en genomsnittsmäktighet av minst 5 m utvinnbart material. Hela kvantiteten grus och sand skulle i så fall upp- gå till ca 200 000 m”.

På särskild begäran gjordes en undersökning av en relativt stor och väl ut- bildad svallgrusförekomst på norra sluttningen av berget Laurinpojanvaara vid vägen Luppio—överkalix. Härvid konstaterades att högst ca 50 000 m3 hade en för betongmaterial lämplig kornstorlek, varav dock en del alltför humusförore- nat. Resultatet bekräftar omdömet, att svallgrusförekomsterna huvudsakligen kan tänkas komma till användning för rent lokala behov.

Inom Tornedalen och överkalix finnes sålunda ej förutsättningar för välbe- lägen grustäckt i verkligt stor skala såsom vid Kallax och Gäddvik vid Luleå, Heden vid Boden eller Lantjärv—Bjumisträsk vid Kalix. Utöver vad som ovan an- förts må påpekas, att en del av de mindre grusförekomsterna, som redovisats i »Tekniskt användbara jordarter . . .», redan utnyttjats för lokal cementtegel- och cementrörtillverkning o. s. v.

Tegelle ra

Norrbotten över huvud taget erbjuder ej särskilt goda förutsättningar för tegel- tillverkning. Lerorna är tämligen magra och möjliggör ej annat än tillverkning av rött murtegel, däremot ej av tak- och rörtegel eller gult fasadtegel. Om man inskränker målsättningen till murtegel av tillfredsställande kvalitet, finns dock vissa möjligheter, som framgår av de sedan många år drivna tegelbruken mellan Luleå och Boden.

Som en ytterligare svårighet tillkommer lerornas höga svavelhalt, varigenom bränningen måste noga avpassas, så att temperaturen visserligen blir hög nog för att avlägsna svavlet, men ej så hög, att teglet börjar sintra. För att en till- räckligt jämn temperatur skall uppnås, fordras drift i någorlunda stor skala. Kan svavlet ej avlägsnas, nedsättcs teglcts kvalitet och saltutslag uppträder på tegel- stenarna.

Lerorna inom undersökningsområdet förekommer delvis med betydande mäk- tighet (max ca 14 m konstaterat) i de stora fälten å sträckan Haparanda—Kor- pikylä, dels som mindre och grundare fält (i allmänhet 1—2 m) inom Övertor- neå, överkalix och Korpilombolo. Dessa senare, mindre lerförekomster består av lättleror (lerhalt ca 25 %, med relativt låg svavelhalt), vilka i och för sig är möjliga som råvara för murtegel. På grund av förekomsternas ringa mäktighet och utsträckning räcker de endast för tillverkning i mindre skala. En dylik till- verkning pågår vid Lombheden i Överkalix. Lerfält av denna karaktär har på- träffats flerstädes vid SGU:s jordartskartläggning; ett område vid Kuitasjärvi, Svanstein, Övertorneå, undersöktes med översiktliga borrningar. En liknande lera i något avvikande geologisk miljö (issjölera ovan marina gränsen) förekommer i trakten av Junosuando, där likaledes tegeltillverkning i mindre skala bedrivits. Svårigheten med tillverkningen i liten skala är dock att få jämn bränning och en enhetlig produkt.

Undersökningarna har därför med hänsyn till råvarubasen och de tekniska möjligheterna främst inriktats på de mäktigare och större lerförekomsterna mel- lan Haparanda och Korpikylä. Undersökningarna har bestått dels av en allmän rekognosering av hela sträckan utmed älvdalen, dels av profilborrningar med provtagning inom de avsnitt, som syntes mest hoppingivande. Till stöd har där-

• Sida 250
•  Original

för förelegat även iakttagelser och borrningar från SGU:s jordartskartläggning i Norrbotten.

Omständigheter, som utom själva lerans kvalitet och mäktighet bör beaktas vid bedömning av ett områdes lämplighet, är följande. a. Ringa mäktighet av avrymningsjord (ytlig mo eller torv) ovan den egentliga

tegelleran. b. Dräneringsmöjligheter för lergravarna intill 21/2——3 m under markytan, så att

tillräcklig lermäktighet kan utnyttjas maskinellt.

Leran, såsom den är känd genom SGU:s kartläggningsarbeten och genom Tor- nedalsutredningen, har en lagerföljd enligt följande räknat från markytan och nedåt

Utseende hos såpleran Svavelhalt Lerhalt Ungefärlig mäktighet 1. Blåsvart—svart, i nedre delen med täta mörkare Hög 20—25 % 2—10 m strimmor i mörkgrå grundmassa 2. Upptill tätare, nedåt glesare sotsvarta ränder Måttlig— 30—40 % 1/2—3 in eller strimmor i en ljust gråblå lera låg

Fast botten (morän)

Närmast markytan är leran oxiderad och torkad. Lager 1 får då en grå—rost- fläckig färg, lager 2 en grå—rödbrun.

Lager 1 utgör nätt och jämnt en användbar tegellera, för vilken lerhalten borde överstiga 25 %. Lerhalten är nästan för låg, och den höga svavelhalten vållar svårigheter. Lager 2 har en i båda dessa hänseenden betydligt fördelaktigare sammansättning och är närmast att betrakta som något gynnsammare än genom- snittet av de leror, som nu användes i nedre Luledalen. Leran i lager 2 kan dock på intet sätt jämföras med mellansvenska tegelleror (lerhalt 50 % eller högre). Den gynnsammaste situationen är en lokal, där lager 2 är relativt mäktigt, men går upp mot markytan i närheten av lerfältens gräns mot moränområden.

Vid de första rekognosceringarna kunde följande områden avföras som mindre lämpliga: a. Haparanda—Mattila: för mycket avrymningsjord (finmo), ej goda dränerings— möjligheter. Finmon är mäktigast närmast älven. b. Vojakkala: för mycket avrymningsjord (grovmo). c. Kukkola—Karungi: för mycket avrymningsjord (torv och finnmo), ogynnsam- ma dräneringsmöjligheter. Det gamla tegelbruket i Karungi har för grund lera. d. Korpikylä: Avrymningsjord (torv) och sämre dräneringsförhållanden än de nedan beskrivna, närmare undersökta områdena vid Matojoki. Borrningar och uppmätningar av profiler utfördes därefter inom följande två områden, som kvarstått som möjliga för lertäkt.

Norra Mattila—Södra Nedre Vojakkala (mellan landsvägen och järnvägen inom Ojala—f. d. Mattila hållplats—Nedre Vojakkala 93). Dräneringsmöjligheter ej sär- skilt goda, föga avrymning, lager 2 tunt (2—1 m), i söder helt borta (till följd av erosion under landhöjningsförloppet), påträffad lera huvudsakligen lager 1, 2—5 m mäktigt, med analyserade lerhalter 25—15 %, i allmänhet omkring 20 %. Området kan sålunda betraktas som mindre lämpligt.

Omkring Matojoki nordväst om Karungi. Här förekommer vidsträckta natur- ligt dränerade lerfält omkring bäckloppen. Dräneringsmöjligheterna för lertäkt är goda och avrymningsbehov ringa. Leran visade sig ofta mycket mäktig, över 10 m. Lager 1 kunde uppnå 10 m mäktighet, lager 2 var i allmänhet 21/2———3 m mäktigt.

• Sida 251
•  Original

Vid ängena Pahahaara (se ekon. kartan blad 26 N Karungi Od »Karungi») och Korpiängena fanns på utvinnbart djup endast lager 1 med lerhalt 15—20 %. Dessa områden kan följaktligen icke rekommenderas.

I närheten av en moränkulle ca 500 m väster om gårdarna Brasilien, samt på gränsen av den flacka moränryggen Kiimamaa mot Hakkoängena påträffades la- ger 2 med 21/2 m mäktighet upp i eller nära intill markytan, med lerhalter 30— 40 %. Arealen av dessa områden torde på vartdera stället uppgå till flera har.

Såväl med hänsyn till lerans kvalitet som läget är dessa sistnämnda lokaler så överlägsna allt annat, som påträffats vid de ganska omfattande undersök- ningarna, att något val mellan olika alternativ knappast återstår. Dessa lokaler är de enda påträffade av tillräcklig storlek, för vilka lerans möjligheter som te- gelråvara kan bedömas lika gynnsamma som vid existerande tegelbruk i nedre Luledalen. Vad råvarubasen beträffar är det sålunda möjligt att driva ett tegel— bruk nordväst om Karungi i trakten av Lövhedens hållplats.

Därmed har Undersökningen icke tagit ställning till övriga faktorer, som på- verkar möjligheterna till ekonomisk drift. Som nackdelar må dock framhållas den korta sommarsäsongen för brukets drift och den nödtvungna inskränkningen av produktionen till rött murtegel. Ur sysselsättningspolitisk synpunkt har ett tegel— bruk ej samma effekt som annan industriell verksamhet: det måste stå stilla un- der de årstider, då behovet av arbetstillfällen för bygdens befolkning är störst.

Stockholm den 12 juni 1959.

K. A. LINDBERGSON / Erik Fromm

• Sida 252
•  Original

BILAGA 11

Utbyggnadsprogrammet för Nordnorge

Inledande orientering

»Departementet skal merke: Målene med utbyggingsprogrammet er å hyljne produktiviteten og oke sysselset- tingsmulighetene på varig basis.»

I all sin knapphet återger detta citat den grundläggande tankegången bakom den kända nordnorgeplanen; vittfamnande till sin räckvidd och unik i sin utformning. Uppmaningen riktar sig till Kommunal- och Arbeidsdepartementet _ central- organ för utbyggnadsprogrammet — och platsen för citatet är en av Stortingets talrika propositioner rörande den ekonomiska politiken i 1950-talets Nordnorge.

Nordnorgeplanen eller »Utbyggnadsprogrammet för Nordnorge», som den offi- ciella beteckningen lyder, blev för att citera en annan proposition i samma ärende »satt ut i livet» genom ett stortingsbeslut i mars 1952. Programmets ekonomiska ryggrad utgöres av Utbyggnadsfonden för Nordnorge.

Miljardbelopp investerade

Om den finansiella kapaciteten hos denna fond ger följande siffror en upp-

fattning. Totalt ca 400 milj. norska kronor, varav egetkapital för toppfinansiering till enskilda företagare .. 100 milj. kronor statsgaranterad inlåning ................................ 100 » » extra garantirätt ...................................... 25 » » statskapital för vissa extraordinära arbeten .............. 100 » » s. k. motvärdemedel .................................... 60 » »

För investeringar i Nordnorge har dessutom beviljats vissa skattelättnader, sam- tidigt som en betydande kapitaltillförsel skett från statsbankerna till nordnorska privatbanker. Omfattningen framgår av att den totala statliga utlåningen till Nordnorge under perioden 1950—1956 steg från 276 till 1 117 milj. kronor.

Till utbyggnadsfondens 400 milj. kronor _— som alltså ställts till förfogande utom den ordinarie statsbudgetens ram _ skall läggas mycket stora belopp, som investerats i Nordnorge inom denna ram.

Dit hör investeringar i utbyggnad eller upprustning av färjor, vägar, järn- vägar, hamnar, sjöförbindelser, flygfält, tele- och radioförbindelser, vattenkraft, skolor, sjukvård och kommunala serviceanläggningar av olika slag; med andra ord kostnaderna för alla de åtgärder som från det allmännas sida vidtagits för att skapa eller förbättra de grundläggande förutsättningarna för den huvud- sakligen på privat företagsamhet baserade expansion, som utbyggnadsprogram- met i första hand syftar till.

I en klass för sig kommer sedan de belopp, som lagts ner för att på några år stampa det statsägda Norsk Jernverk i Mo i Rana ur jorden (ca 500 milj. kro-

• Sida 253
•  Original

nor) _- sedan anläggningarna vid Vadsö gruvor i nordöstligaste Finnmark dess- förinnan rests ur spillrorna efter förstörelsen och byggts ut för ytterligare ca 200 milj. kronor.

Emellertid är gränslinjen mellan vad som skall anses utgöra »ordinarie» och »extraordinarie» investeringar naturligt nog flytande. Att exakt precisera hur stora belopp som tills dato pumpats in i Nordnorge i direkt eller indirekt sam- band med utbyggnadsfondens verksamhet är därför inte möjligt. Att det rör sig om belopp, som sammanlagt närmar sig 2-miljardstrecket torde dock vara ställt utom allt tvivel.

Tidsramen förlängd Tanken var ursprungligen att till tiden begränsa utbyggnadsfondens verksamhet fram till år 1960. Men att på 8 år realisera planens syfte -— att höja produktivi- teten och skapa varaktiga sysselsättningsmöjligheter för en hel landsända _— har inte varit möjligt ens med sådana ekonomiska insatser som det här rör sig om. När utbyggnadsfondens senast tillgängliga rapport framlades, var det där- för en enig uppfattning inom Stortinget att fondens verksamhet borde fortsätta även efter 1960 och tills vidare. Några definitiva riktlinjer för Nordnorgeplanens framtida utformning har veterligen ännu inte uppdragits, men man kan på goda grunder utgå från att fondens mandat och arbetssätt kommer att bli i stort sett oförändrade.

Nordnorgeplanens bakgrund

De anförda sifferuppgifterna avser endast att ge en inledande orientering om utbyggnadsprogrammets finansiella räckvidd och syfte i stort. En närmare pre-- cisering av utbyggnadsprogrammets administration, finansiering, organisation och hittillsvarande resultat lämnas i det följande. Först dock en kortfattad redo- görelse för bakgrunden till beslutet om ett speciellt utbyggnadsprogram för Nordnorge.

Begreppet Nordnorge

Administrativt innefattar man i begreppet Nordnorge de tre nordligaste fylkena: Nordland, Troms och Finnmark; det senare landets till ytvidden största fylke; en femtedel större än Danmark. Tillsammans omfattar dessa tre fylken en yt— vidd av 112 000 km2, d. v. s. 1/3 av hela Norges areal eller något mera än Väster- bottens och Jämtlands län tillsammans.

Nordnorge sträcker sig från en linje i höjd med Skellefteå—Stensele i en vid nordöstlig båge fram mot sovjetgränsen vid Pasvik. Nordnorges västligaste del, Helgeland, ligger på Roms längdgrad; Pasvik på Leningrads och Kairos. Om ut- sträckningen i öst-västlig riktning är betydligt större än man vanligen förestäl- ler sig, så gäller samma sak för kalottbågens längd, som är hälften av Norges hela kustlinje.

Räknar man därtill in alla fjordar och näs, får den nordnorska kustlinjen en sammanlagd längd av inte mindre än 10 000 km. På flera håll _— särskilt i Nord- land fylke -— är landet så smalt att man från gränsfjällen kan blicka långt ut över havet. Sulitelma — havets tröskel lär det betyda — är ett exempel på den saken; Pasviksfickan likaså.

• Sida 254
•  Original

»Mera periferi än centrum» är norrmännens egen träffande karaktäristik av detta vidsträckta och söndertrasade land av öar, fjäll och fjordar; ett område där kommunikationsproblemen till lands på grund av terrängens topografi är efter svensk måttstock enorma; där vägnätet är glest och sönderhackat av ofta timslånga färjförbindelser med låg transportkapacitet _ 4 färjställen på 20-mila sträckan mellan Finneid och Narvik, ytterligare två mellan Narvik och Kirke- nzns; där axeltrycket på broarna är begränsat till 5 ton och där den enda längs- gående vägförbindelsen (riksväg 50) på grund av snöhinder måste avstängas vid fyra fjällövergångar (Saltfjcll, Kvaenangsfjellet, Senna och Idfjordsfjellet) minst 7 månader per år. I realiteten sönderfaller därför Nordnorge under större delen av året i ett antal isolerade delar, nödtorftigt sammanhållna av isfri sjö- fart och mer eller mindre reguljära flygförbindelser.

Att dessa kommunikationsproblem i mycket hög grad har verkat och allt- jämt verkar hämmande på utvecklingen av Nordnorges näringsliv ligger i öppen dag. Mot den bakgrunden är det också föga överraskande att endast 1/9 av lan- dets befolkning funnit rotfäste på den nordnorska »tredjedelen av kartan»; inte heller att bebyggelsens tyngdpunkter är lokaliserade till kustremsan och öarna. Det är därför också naturligt att huvudnäringen i stora delar av området är fiske, ofta i kombination med vad man skulle kunna kalla stödjordbruk.

Underutvecklad industri

Kommunikationssvårigheterna i förening med landsdelens nordliga läge samver- kade under hela förkrigstiden till att ge Nordnorge en närmast halvkolonial sta- tus. Frånsett vissa tätorter i Öst-Finnmark och Sör-Troms samt delar av Nord- land fylke _ där bl. a. kirunamalmen, järnvägen, vattenkraften och sjöfarten skapat speciella förutsättningar för utveckling av industri och hantverk _ var industrialiseringsgraden i Nordnorge ända fram till början av 1950-talet ytterst obetydlig jämfört med landet i övrigt. För den del av befolkningen som inte fann sysselsättning inom fiskerinäringen och den svagt utvecklade industrien, åter- stod därför i stort sett bara jordbruk, kreatursskötsel _ fåravel inte minst _ och i någon mån skogsbruk som en oftast tämligen mager förvärvskälla.

Att säsongarbetslösheten — 5 000 a 10 000 man under de stilla vintermånaderna _ under sådana förhållanden traditionellt varit och ännu är betydande, är knap- past ägnat att förvåna. Situationen blir inte bättre av att befolkningstillväxten i Nordnorge hittills gått i avsevärt snabbare takt än inom riket i övrigt, trots att landsdelen samtidigt haft ett betydande utflyttningsöverskott.

»Företaget Nordnorge»

Sådant var utgångsläget när statsrådet Erik Brofoss och stortingsman Reidar Carlsen vid krigsslutet tog initiativet till en ekonomisk-teknisk kartläggning av »Företaget Nordnorges» möjligheter att med utnyttjande av egna naturtillgångar skapa varaktiga sysselsättningsmöjligheter för landsändans befolkning. Efter ett omfattande utredningsarbete, som blev upptakten till bildandet av »Studieselska- pet för Nordnorsk Naeringsliv», framlades två år senare det preliminära resultatet i en utredning med titeln »Problemet Nordnorge». Detta gav i sin tur impulsen till den s. k. områdesplanläggningen, vars organisation och arbetssätt skall be— handlas närmare i det följande.

• Sida 255
•  Original

Analysen av »Företaget Nordnorge» sammanfattas enklast i utredningens kon— staterande att landsändan med sina 12 % av befolkningen svarade för endast 6 % av den sammanlagda nationalprodukten. Per capita var alltså produktiviteten i Nordnorge endast hälften av riksmedeltalet.

Men den bild som framträdde genom utredningen hade också ljusa inslag, måhända större än man väntat: stora och växande reserver av mänsklig arbets— kraft; vissa brytningsvärda malm- och mineraltillgångar jämte goda förhopp- ningar om att finna mera; betydande arealer av nyodlingsbar jord; stora förut— sättningar för expansion av fiskerinäringen; inom vissa områden inte föraktliga virkestillgångar; här och var — särskilt inom Nordland fylke _ naturliga be- tingelser för industriell expansion, småindustri och hantverk — men framför allt väldiga resurser av inte bara utbyggnadsvärd, utan i särklass billig vatten- kraft.

Utbyggnadsprogrammet för Nordnorge

Efter krigsslutet fick Nordnorge prioritet i återuppbyggnadsarbetet framför andra angelägna uppgifter. Detta resulterade temporärt i någorlunda balans mellan till- gång och efterfrågan på arbetskraft — men när de offentliga återuppbyggnads— arbetena i början av 1950-talet hade slutförts, var man åter tillbaka vid den kro— niska sysselsättningskrisen. Skillnaden var bara den att många arbetssökande nu hade anpassat sin levnadsstandard efter en lönenivå som på intet sätt stod i relation till de arbetstillfällen som bjöds.

I det läget var extraordinära åtgärder ofrånkomliga i Nordnorge; detta inte minst med tanke på den växande storleksordningen av de statsbidrag, som årli- gen måste tillföras de tre nordligaste fylkena för att hålla den sociala standarden uppe på någorlunda samma nivå som i resten av landet. Enbart i skatteutjäm- ningsbidrag erhöll de nordnorska kommunerna under 1949/50 7,3 och 1950/51 8,1 milj. kronor _ samtidigt som motsvarande tal för landet i övrigt sjönk från 1,5 till 1,3 milj. kronor.

I en finansdebatt 1951 sammanfattade statsministern situationen på följande sätt (citaten hämtade ur Stortingsmelding nr 85/1951: Utbyggnadsprogrammet för Nordnorge, s. 2):

,_

Under de specielle forhold som er til stede i Nord-Norge, vil avslutningen av gjenreisingen i stor utstrekning bety at landsdelens gamle problemer igjen kommer til å melde seg med full tyngde.

For å gi et begrep om hvilket omfang problemet har, vil jeg nevne at en regner med at det her dreier seg om å skape jevn beskjeftigelse for henimot 10 000 mennesker.

Etter de erfaringer en har, vil vanskene kanskje forst og fremst komme til å melde seg i form av lokal ledighet, saerlig i vinterhalvåret. I det lange lop er det lite tilfredsstillende å soke å avhjelpe slik ledighet ved iverksetting av ekstraordinaere offentlige arbeider. En varig og fullt tillfredsstillende losning kan bare nås gjennom en utvikling av landsdelens naaringsliv. For å mete de vansker som vil komme til å ramme store deler av Nord-Norge etter hvert som gjenreisingsvirksomheten ebber ur, har Regjeringen satt i gang et arbeid med å utforme et utbyggningsprogram for Nordland, Troms og Finnmark.

Som et utgangspunkt for utformningen av denne plan, har en bygd på den betraktning at Nord-Norge både har betydelige naturlige ressurser og ledig eller lite effektivt beskjeftiget arbeidskraft. Det program som nå skal ut— arbeides, må ta sikte på så raskt som mulig å få satt i gang tiltak som kan gi grunnlag for varig og lonnsam beskjeftigelse. Det må til slike tiltak bli spors-

• Sida 256
•  Original

mål om å yte finansiell stötte, om å gi prioritet når det gjelder tildeling av byggematerialier og lisens til import av maskiner og annet nodvendig utstyr, og i saerlige tilfelle vil det kunne bli spörsmål om visse former for skattelet- telse. Det er forutsetningen at planen skal kunne omfatte både statlige, fylkes— kommunale, kommunale og private tiltak. En legger ikke minst vekt på å legge forholdens til rette for å kunne tilfgztre Nord—Norge ny privat virksom- het. Det er en selvfolge at utformningen og gjennomforingen av en slik plan må skje i noye samarbeid med distriktenes representanter.»

Staten lägger ramen — enskilda investerar

Såsom antytts inledningsvis har utbyggnadsprogrammets första etapp genom- förts efter två principiellt skilda, men samverkande linjer.

Enligt den första linjen har man strävat att genom utökade statliga investe— ringar inom de grundläggande sektorer av näringslivet, som traditionellt finan- sieras med allmänna medel _ kommunikationer, kraftutbyggnad, kreditlättna- der, skattelättnader, teknisk-ekonomisk forskning, skolor och yrkesutbildning, hälsovård, sjukvård och socialvård etc. _ skapa ett gynnsamt utgångsläge för den framtida utvecklingen av det nordnorska näringslivet och därigenom indi- rekt skapa intresse och möjligheter för enskild företagsamhet, baserad på ratio- nellt utnyttjande av Nordnorges arbetskrafts— och råvarutillgångar.

Enligt den andra linjen har man utgått från att utbyggnadsprogrammet förut- sätter betydande direkta investeringar inom praktiskt taget alla sektorer av nä- ringslivet. Utan sådana investeringar — framhöll Kommunal- och Arbetsdeparte— mentet i sitt propositionsutkast till Utbyggnadsfonden för Nordnorge (1951) _ kommer utgifterna inom den offentliga sektorn inte att resultera i någon väsent- lig förbättring av områdets framtida ekonomi.

I redogörelsen för utbyggnadsprogrammets allmänna uppläggning betonade de— partementet vidare, att Nordnorges egna finansiella resurser, inte minst vad kre- ditinstitutionerna beträffar, var helt otillräckliga för uppgiften. En betydande kapitaltillförsel måste därför ske söderifrån.

I någon mån ansåg man en sådan medelsförstärkning kunna åstadkommas ge- nom att företag och enskilda personer på lämpligt sätt stimulerades att företa direkta investeringar i Nordnorge eller att ställa andra resurser till förfogande. När det gällde att skaffa egetkapital eller mera riskbetonat lånekapital, bedöm— des dock denna finansieringsmetod otillräcklig.

Kreditinstitutionerna förstärkes

För att programmet skulle kunna realiseras, var det därför nödvändigt både att förstärka det nordnorska bank- och kreditväsendet och att skaffa medel till täck- ning för den risk, som normalt belöper på egetkapital. För att inte åtgärden skulle resultera i en generell kreditexpansion, skulle finansiellt stöd av detta slag kunna lämnas endast till företag inom utbyggnadsprogrammets ram.

Afärsprincipen vägledande

Den ekonomiska grundsynen bakom utbyggnadsprogrammet framgår enklast av följande citat från stortingspropositionen nr 136/1951; för tydlighetens skull översatt:

,, ________________________

I samband med utbyggnadsprogrammet för Nord-Norge kan det bli fråga om finansiellt stöd i ett stort antal fall och till högst varierande storleksordning. Det kan då inte bli tal om bidrag av någon väsentlig omfattning, utan huvud- sakligen om lån på affärsmässiga villkor. Det avgörande skall vara värderingen

• Sida 257
•  Original

av det affärsmässiga underlaget, varvid bl. a. produktionstekniska frågor, marknadsförhållanden och företagsledning bör beaktas. ______ »

Denna Nordnorgeplanens grundidé är i och för sig varken ny eller revolutione- rande; samma tankegång ligger som bekant till grund för de svenska företagare- föreningarnas mångåriga verksamhet. Skillnaden ligger framförallt i storleken av de resurser och det område, som den applicerats på; men även i det principiellt strikt affärsmässiga sätt, på vilket man från statsmakternas sida söker sätta »Före- taget Nordnorge» på fötter.

Styrelse

Att hänskjuta varje enskilt utbyggnadsprojekt till Stortingets avgörande var självfallet uteslutet. I samband med 1952 års beslut om upprättandet av en ut- byggnadsfond för Nordnorge tillsattes därför en styrelse om 8 medlemmar med särskild insikt i ekonomiska frågor.

Utöver sina finansiella förvaltningsuppgifter fungerar fondstyrelsen såsom konsultativt och rådgivande organ för regeringen i frågor rörande utbyggnads- programmet. Fondens mandat är vittgående och dess styrelse närmast att be- trakta som ett departement i departementet. I direktiven anges egentligen en- dast att fonden som regel inte bör finansiera företag, som traditionellt faller inom den ordinarie stats- eller kommunalbudgeten; inte heller företag utan direkt samband med utbyggnadsprogrammet. Däremot är fonden oförhindrad delta i kommunal finansiering av kraftutbyggnad o. dyl., som har direkt näringsbefräm- jande syfte.

Att en gränsdragning av denna art måste bli flytande i praktiken är natur— ligt. I själva verket har också utbyggnadsfonden vid flera tillfällen med Stor— tingets medgivande gett sig in på fält, som enligt ursprungsdirektiven borde ligga inom den ordinarie budgetramen. Det är exempelvis fallet med fondens finansie- ringsverksamhet i det näringsekonomiskt svagt utvecklade Nord-Troms-distrik- tet. Detta och liknande fondinitiativ har emellertid ackompanjerats av ett ogil— lande mummel från Finansdepartementet, där man med rätt eller orätt hänvisat till risken för sammanblandning av statens affärer.

Finansieringsformer

Fonden deltar i finansiering på näringslivets alla områden utan undantag och utan avseende på om den sökande är en enskild person, ett bolag, en institution eller en kommun.

För att möjliggöra affärsmässig bedömning av framlagda projekt finansierar fonden i stor utsträckning förberedande tekniska undersökningar, marknadsana- lyser och planläggningsarbeten m. m. _ allt under mottot:

»Når mange planer ikke har fort fram, skyldes det ofte att de ikke har kunnet forberedes tillstrekkelig.»

Förutsättningen för sådant finansiellt stöd är dock att projektet bedömes eko— nomiskt bärkraftigt; inte bara att det mer eller mindre indirekt anses kunna bli sysselsättningsbefrämjande.

Fondens uppgift är principiellt att svara för toppfinansiering av nystartade företag, (1. v. 5. att lämna ekonomiskt stöd sedan alla andra finansieringsmöj- ligheter först utnyttjats så långt man rimligtvis kan kräva; inte att lämna lån mot fullt bankmässig säkerhet, annat än i de fall, då de ordinarie kreditinstitu- tionernas resurser understiger lånebehovet.

• Sida 258
•  Original

Utbyggnadsfondens finansiella medverkan i nystartade företag lämnas i tre huvudformer, nämligen såsom

lån garantier för lån samt genom insats av egetkapital.

Den förstnämnda formen av ekonomiskt stöd — direkta lån på affärsmässiga villkor — är fondens viktigaste och vanligaste finansieringsuppgift. Som nämnts disponerar utbyggnadsfonden för detta och andra ändamål ett egetkapital av 100 milj. kronor. För att täcka större lånebehov förfogar fonden dessutom över en statsgaranterad inlåning av 100 milj. kronor.

Utlåningstiden i det enskilda fallet sträcker sig vanligen inte över mer än 20 år. Till villkoren hör i regel att utlämnade lån snarast möjligt skall konverteras i vanlig bank. Här som i övrigt har emellertid fonden frihet att variera ränte- satsen från fall till fall, liksom att vid behov medge anstånd med räntebetal— ning och amortering etc.

När det gäller lån i form av förskottering av undersöknings- och planerings- kostnader för nya projekt, kan särskilda villkor tillämpas, exempelvis att ränta och amortering fastställes först sedan undersökningsresultatet ligger klart, eller att kostnaderna för förberedelsearbetet skall återbetatalas först sedan detta visat sig leda fram till ett ekonomiskt livskraftigt företag.

Fonden kan också finansiera undersökningar för egen räkning. Detta är exem- pelvis fallet med de beräkningar av vattenkrafttillgången i Nordnorge, som fon— den utfört i samarbete med den norska Vattenfallsstyrelsen. Ett annat exempel är utredningen angående ett stålverk i Narvik, baserat på vidareförädling av malmen från Kiruna.

Fondens möjligheter att ställa lånegarantier är visserligen begränsade, men har å andra sidan ett dubbelt syfte; dels att komplettera de normala finansie- ringsmöjligheterna, dels att inrikta den privata investeringsverksamheten på så- dana objekt, som utbyggnadsprogrammet ger prioritet. Tack vare att fonden ställt sig som garant, har det i vissa fall varit möjligt att få de institutioner, som finan- sierat bottenkapitalet, att påta sig större förlustrisker för nystartade företag än bankerna normalt kan reflektera på. Finansiärerna har i sådana fall fått anled- ning att intressera sig mera för själva företagandet än för säkerheten bakom det utlånade kapitalet.

Garantifonden är maximerad till 25 milj. kronor — ett som det förefaller blygsamt belopp i förhållande till dem vi berört tidigare. Detta sammanhänger med vad som nämnts tidigare om fondens karaktär av i första hand toppfinan- sierande och direkt långivande instans.

Den sökande hänvisas därför i första hand till de ordinarie kreditinstitutio- nerna. Fonden engagerar sig sålunda först sedan andra kreditmöjligheter ut- tömts. De sammanlagda garantiförpliktelserna får emellertid uppgå till garanti— fondens dubbla belopp, 50 milj. kronor. I det enskilda fallet får fonden i kon- sekvens härmed ställa sig hakom nystartade företag så snart den affärsmäs- siga chansen att få till stånd ett utvecklingsdugligt företag kalkyleras över- stiga 50 %.

Fonden kan slutligen också teckna aktier. Detta sker när företaget saknar möjlighet att skaffa tillräckligt egetkapital på annat sätt, eller när huvuddelen av lånekapitalet ändå måste ställas till förfogande genom utbyggnadsfonden. Motivet är då oftast att fonden genom att engagera sig som medägare i företaget vill försäkra sig om tillräckligt inflytande på ledningen av detta.

• Sida 259
•  Original

De direkta finansieringsresurser, som utbyggnadsfonden disponerar över, är ingalunda det enda sätt, på vilket man sökt stimulera den nordnorska företag- samheten. Ett annat och i sitt slag unikt led i utbyggnadsprogrammet är de spe- ciella skatteregler, som enligt lag av den 24 juni 1951 tillämpas i Nordnorge.

Företag och enskilda personer verksamma inom eller utom Nordnorges gränser har enligt denna lag rätt till skattefri fondavsättning med lägst 25 000 resp. 5 000 kronor _ allt under förutsättning att vederbörande förbinder sig att inom viss tid utnyttja det avsatta beloppet för näringsverksamhet i Nordnorge. Avdra— get får dock inte överstiga medeltalet av vad som kommunalt beskattats under de två närmast föregående åren.

För företag, som etablerar sig i Nordnorge medger lagen dessutom betydligt liberalare avskrivningsregler än i övriga Norge. För att ytterligare 'öka effekten av dessa företagsamhetsstimulerande särbestämmelser för Nordnorge, har rege- ringen givit direktiv om valutapreferenser och hög prioritet för byggnadstill- stånd till godkända projekt inom Nordnorgeplanens ram. I den mån kvotering tillämpats för import och export, har denna dessutom ökats betydligt för Nord- norges del.

Administration

Till sitt förfogande har utbyggnadsfondens styrelse ett sekretariat, placerat i Oslo och etablerat i oktober 1952. Fondens lokalorgan är s. k. områriz—s- och plan- läggningskontor (»plankontor») i respektive fylken.

Projekt som tas upp på det lokala planet går över kommunernas arbetslöshets- nämnder till plankontoret, där projektet undergår en förberedande genomarbet- ning. Det vidarebefordras sedan genom den norska motsvarigheten till de svenska länsarbetsnämnderna till fondstyrelsens sekretariat i Oslo.

Därefter vidtar en i regel mycket omfattande teknisk-ekonomisk värdering av projektets utvecklingsmöjligheter. Detta arbete utföres huvudsakligen på kon- sultbasis av specialister i resp. fack. Analysen avser planlösning, anläggnings— kostnader, produktionskalkyler, räntabilitetsberäkningar, administration och fö- retagsledning, försäljning och reklam etc.

Sekretariatets huvuduppgift är att klarlägga finansieringsmöjligheterna — och då främst i vad mån annat kapital än fondens kan anskaffas. Ett oeftergivligt krav från fondens sida är emellertid att driftskapital i erforderlig omfattning kan tillhandahållas av den enskilde intressenten.

Först sedan allt detta förarbete utförts, tar fondstyrelsen ställning till den slut- liga toppfinansieringen. I och med att beslut fattats om län eller garanti från ut— byggnadsfonden är dock projektet långt ifrån i hamn _ tvärtom: först då börjar sekretariatets och plankontorens engagemang på allvar.

Kontroll

Att företaget med råd och dåd måste hjälpas genom startsvårigheterna och att dess verksamhet även fortsättningsvis måste följas upp, är enligt de praktiskt verksamma fondrepresentanternas erfarenhet en regel med mycket få undan- tag. På grund av det grepp om den understödda företagsamheten, som utbygg- nadsfonden tillförsäkrat sig genom själva finansieringssättet, har den också stora och flitigt utnyttjade möjligheter att dels tillse att de utlånade medlen användes på riktigt sätt, dels att ingripa, när så behövs. Om fondens rutinmässiga kon—

• Sida 260
•  Original

troll av företagens årsberättelser skulle avslöja »sjukdomssymptom», sättes spe- cialister in för att konstatera var felet sitter och om möjligt avhjälpa det.

Utbildning - och konsultverksamheten intensifieras

Bristen på fackkunnig personal och arbetsledning synes för närvarande vara den huvudsakliga flaskhalsen i arbetet på att effektivisera Nordnorges näringsliv. Det har hänt att fonden nödgats begära avskedande av olämpliga tjänstemän inom nystartade företag och i vissa fall t. o. m. måst ställa krav på byte av före- tagsledning.

För att på längre sikt öka företagarnas och arbetarnas fackliga kompetens och för att effektivisera konsultverksamheten har upprättats ett teknologiskt institut i Narvik. Institutet arrangerar kurser av olika slag — centrala och lokala _ samt lämnar resebidrag till arbetare, som vill fackutbilda sig vid sydnorska in- dustrier. Det bedriver också viss forsknings- och utredningsverksamhet.

Utbyggnadsprogrammets hittillsvarande resultat

Av de ca 250 milj. kronor, som fonden direkt eller indirekt förfogar över, hade intill den 15 februari 1959 för 360 projekt sammanlagt disponerats 193,7 milj. kronor i form av lån, garantier, aktier och bidrag.

Härav faller 189 milj. kronor på toppfinansiering av projekt, vilkas totala in- vesteringssumma uppgives till 470 miljoner kronor. Fondens genomsnittliga en- gagemang i dessa objekt utgör alltså 40 %.

Storindustrien dominerar

Fördelade på näringsgrenar har 38 % av fondmedlen placerats i industri och hantverk, 23 % i kraftutbyggnad, 12 % i bergshantering och 15 % på fartyg, fiskebåtar och färjor. Resten faller på en mängd olika objekt _ från handels- trädgårdar och hönserier till vägar, hamnar och kraftlinjer m. m. Effekten av de speciella skattereglerna för Nordnorge framgår av följande siffror över avsättningsbeloppen:

av sydnorska företagare .............. 225 milj. kronor av nordnorska företagare .............. 245 » »

Summa 470 milj. kronor

Småindustri och hantverk släpar efter

Den utveckling av det nordnorska näringslivet, som utbyggnadsprogrammet hit- tills medfört, omfattar huvudsakligen nytillkomna eller utvidgade storindustrier, inriktade på export. Småindustrien och hantverket är däremot alltjämt svagt ut— vecklade, trots de successivt ökade ansträngningarna att genom propaganda, yr- kesutbildning, skolor och kurser av olika slag skapa företagaranda, bransch— kunnighet och initiativlust hos landsändans befolkning. Näringslivet i Nord- norge är med andra ord fortfarande otillräckligt differentierat och bl. a. därför också konjunkturkänsligt.

Lokaliseringselfekt

Ser man sedan till programmets lokaliseringseffekt, så är koncentrationen av investeringsvilligt kapital till det sydligaste fylket uppenbar. Mot bakgrunden

• Sida 261
•  Original

av de transport- och kommunikationsproblem som antytts i det föregående, är anledningen lättbegriplig. Samtidigt kan man emellertid inte frigöra sig från re- flexionen att utbyggnadsprogrammet ur lokaliseringssynpunkt hittills kommit att ge den största effekten inom områden där behovet av näringsstimulerande åtgärder relativt sett varit minst. Att så åtminstone hittills varit fallet, framgår av följande kortfattade översikt av den industriella utveckling som utbyggnadsprogrammet medfört i Nordland, Troms och Finnmark fylken.

Att betrakta Nordland som ett norskt Klondyke är knappast någon överdrift — Järnverket i Mo i Rana (anläggningstid ca 2 år, årsproduktion 250 000 ton, kostnad 500 milj. kronor) och det i privatregi nystartade Mosjöen Aluminium A/S (anläggningstid 18 månader, nuvarande årskapacitet ca 25000 ton, projek- terad årskapacitet ca 100 000 ton) är några bland många exempel på den saken.

I Finnmark har den industriella utvecklingen skett punktvis med lokalisering huvudsakligen till Hammerfest (fiskeindustri), Vadsö (fiske- och gruvindustri) samt Kirkenaesområdet (fiske- och träförädlingsindustri).

I Troms fylke har industrialiseringen hittills gått trögt. Trots skattereglerna har ännu praktiskt taget ingen sydnorsk industri etablerat sig inom detta fylke. För närvarande finns det emellertid långt framskridna planer på ett ferrosili- ciumverk, som skall delfinansieras med tyskt kapital och utnyttja överskottet av billig vattenkraft från ett nybyggt kraftverk. Till fylkets naturtillgångar hör, förutom goda fiskefält och ett i vissa fall överraskande bärkraftigt jordbruk, inte föraktliga skogstillgångar av tall och björk.

Hittillsvarande förlust 4.8 milj. kronor Att den praktiska tillämpningen i åtskilliga fall resulterat i förluster för utbygg- nadsfonden, är ofrånkomligt. Tills dato har man konstaterat en total förlust av 4,8 milj. kronor — något som dock på intet sätt synes ha rubbat tron på möjlig— heterna att realisera Nordnorgeplanen i dess huvuddrag; detta så mycket mera som man i annat fall hade måst räkna med mångdubbelt större kostnader i form av successivt stigande arbetslöshets- och skattelindringsbidrag m. 111.

De iakttagelser, som redovisats i det föregående, har gjorts under en studieresa på Nordkalotten våren 1959. Resan utfördes på uppdrag av landstingets närings- kommitté i Norrbottens län.

Luleå den 6 oktober 1959.

ERLAND FREDEN

• Sida 262
•  Original

• Sida 263
•  Original

'ovv- _ . ***7 o._ . . ' ä' Ä NIF-slarvu #* . DRGE & _? E & : * _ ,, s $ "& Ö : $ . . f FINLAND lll .: l : I ' ;: . » =

X - KAREåUANDD

,/ . W

, " = F ' Kitesnndo 62743

Xu

!

• Sida 264
•  Original