SOU 1961:15

Polisens brottsbekämpande verksamhet

N 4-0 (;(

nå (-

- Hju

&( 4. IoTe

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

Inrikesdepartementec

POLISENS BROTTSBEKÄMPANDE VERKSAMHET

BETÄNKANDE AV

POLISVERKSAMHETSUTREDNINGEN

Stockholm 1961

OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961

hut—IH

dua

10. 11. 12. 13. 15.

Kronologisk förteckning

. Totaiisatorverksamheten. Idun. 140 3. Jo. . Sparstimulerande åtgärder. Idun. 121 s Fi. . Effektivare prisövervakning. Idun. 177 5. H. . Automatisk databehandling inom foikboktörmgs- och uppbördsväsendet. Idun. 230 !. Fi. Begravningsplatser och gravar. Norstedt & Sö- ner. 188 s. J'u. . Underrättcrna. Idun. 339 s. Ju. . Enhetlig ledning av krigsmakten. Beckman. 120 s..Fö . Om läkarbchov och läkar-tillgång. Idun. 22! a. I. . Principer för en ny kommunindelning. Beckman. 248 5.1.

Preliminär nationalbudget för år 1961. Marcus. V+105 s. Fi. Den allmänna brottsregistreringen. Kihlström. 318 s. Ju. Statliga belastningsbessotämmelser av år 1960 för byggnadsverk. Idun. 5. K. Lantbrukets yrkesskolor. Kihlström. 208 3. Jo.

. Pensionsstiftelser. 1. Marcus. 184 s. Ju

Polisens brottsbekämpande verksamhet. Idun. 251 5. +2 s. ii.! I.

Inrikesdepart ementet

POLISENS BROTTSBEKÄMPANDE VERKSAMHET

BETÄNKANDE AV

POLISVERKSAMHETSUTREDNINGEN

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1961

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

Den 29 juni 1956 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdeparte— mentet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning rörande lämp- liga åtgärder i syfte att effektivisera polisens verksamhet för bekämpande av brottsligheten m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade dåva— rande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Gunnar Hedlund samma dag såsom sakkunniga ordföranden i arbetsdomstolen, f. d. justitierådet Gunnar Dahlman, vilken utsågs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete, förste polisassistenten Evert R. Andersson, kommunalnämndsord- föranden Nils Eliasson, landsfogden Henrik Enhörning, numera generaldi— rektören Torsten Eriksson, polismästaren Nils Liining, numera förste kri- minalassistenten Alarik Ohlsson, numera häradshövdingen Gustaf Persson, ledamoten av riksdagens andra kammare Göran Petterson, statspolisinten- denten Georg Thulin, landsfiskalen Lars Waesterberg och stadsfiskalen John Östin.

Den 20 augusti 1956 tillkallades som ytterligare sakkunnig advokaten Val- borg Lundgren. Samma dag förordnades biträdande stadsfiskalen Klas Lithner att fr. 0. m. den 3 september 1956 vara sekreterare åt de sakkun- niga. Den 3 januari 1958 entledigades Lithner såsom sekreterare och för— ordnades att fr. o. in. samma dag biträda utredningen såsom expert. Den 27 augusti 1959 entledigades Lithner men förordnades ånyo såsom expert den 18 november 1960. Den 17 januari 1958 förordnades numera förste stadsfiskalsassistenten Claes Zeime att fr. o. m. den 20 januari 1958 vara sekreterare åt utredningen. Den 25 april 1960 entledigades Zeime.

De sakkunniga ha antagit namnet polisverksamhetsutredningen. Den 20 augusti 1956 uppdrogs åt numera polisintendenten Kurt Lindroth att såsom expert biträda utredningen. Lindroth har bl. a. deltagit i utarbe- tandet av det betänkande, som nu föreligger. Expertuppdrag har vidare givits den 15 mars 1957 åt numera rådmannen Hans Engfeldt, numera byrå-

chefen vid polisväsendets organisationsnämnd Håkan Djurberg, numera t. f. byrådirektören Sven Rengby, jur. kand. Gunnar Fredriksson och nu- mera sekreteraren vid stadskansliets organisationsavdelning i Stockholm Sten Möller — Engfeldt och Djurberg vid behandling av frågan om för- enkling av utredningsförfarandet i trafikmål, Djurberg, Rengby och Fred- riksson vid behandling av frågan om utarbetande av anvisningar för en— hetligt förfarande vid lämnande av uppgifter till polisstatistiken m. m. samt Möller vid behandling av förekommande frågor rörande polistjäns- tens organisation och utförande. Att såsom experter biträda utredningen förordnades vidare den 6 juni 1957 kriminalkommissaren Nils Fahlander och ledamoten av riksdagens andra kammare, förste kriminalassistenten Ragnvald (Ragnar) Lassinantti, samt den 1 november 1957 numera lands— fogden Christer Horn af Rantzien, den sistnämnde vid behandling av frå- gan om vidgad användning av tekniska hjälpmedel beträffande polisens förbindelsetjänst. Horn av Rantzien entledigades den 29 april 1959.

Den 25 april 1958 uppdrog Kungl. Maj:t åt polisverksamhetsutredningen att i samband med behandlingen av tidigare till densamma överlämnade frågor verkställa utredning angående åtgärder för förbättring av rekry- teringen till polisväsendet m. 111. För att tjänstgöra såsom sekreterare åt ut- redningen vid fullgörande av nämnda uppdrag förordnades den 18 novem- ber 1958 landsfogdeassistenten Bengt Almgren. Därefter tillkallades den 22 november samma är följande personer att såsom experter biträda utred- ningen vid behandlingen av här avsedda frågor, nämligen byrådirektören vid Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning Carl-Erik Andersson, förste byråinspektören vid Kungl. arbetsmarknadsstyrelsen Åke Aulin, rektorn vid Västerhaninge folkhögskola Helmer Ternblad samt kaptenen vid gene- ralstabskåren Sven Torfgård. Härutöver har utredningen biträtts av byrå- chefen Håkan Djurberg i enlighet med ett honom den 15 mars 1957 givet expertuppdrag. Den 28 oktober 1959 har förste byråingenjören vid översty- relsen för yrkesutbildning Kurt Forslund och den 22 april 1960 t. f. förste byråsekreteraren vid arbetsmarknadsstyrelsen Nils Wallin tillkallats att —— sedan Andersson och Aulin samtidigt entledigats — i deras ställe vara ex- perter åt utredningen. — Vid utformningen av förslaget till polisiär yrkes- skollinje har samråd ägt rum med chefen för överstyrelsen för yrkesut- bildning, överdirektören B. G. Öhman.

Efter slutförande av nämnda sekreteraruppdrag har Almgren biträtt med vissa uppdrag, bl. a. i samband med utarbetandet av utredningens slutbetänkande.

Kungl. Maj:t har vidare den 28 juli 1958 uppdragit åt utredningen att verkställa översyn av Kungl. Maj:ts cirkulär den 7 december 1945 angående bruket av skjutvapen i polistjänsten och att i samband därmed jämväl överse i gällande polisutrustningsreglemente intagna bestämmelser rörande beväpning för polismän.

Slutligen har Kungl. Maj:t den 5 december 1958 uppdragit åt polis— verksamhetsutredningen att i samband med tidigare erhållna uppdrag verkställa utredning angående ersättning till polisman för kroppsskada, som åsamkats honom vid tjänsteutövning. Den 28 november 1958 tillkalla- des numera hovrättsassessorn Erik Borglund att fr. o. m. den 1 december 1958 i detta avseende biträda utredningen. Borglund entledigades den 31 mars 1959. Genom beslut den 2 februari 1961 befriades polisverksamhets- utredningen från detta uppdrag.

Utredningen har tidigare avlämnat dels den 4 september 1958 ett betän- kande om socialpolis och kvinnlig polis (SOU 1958: 34), dels den 2 april 1960 en promemoria angående bruket av skjutvapen i polistjänsten (sten- cilerad), dels den 19 september 1960 ett betänkande angående rekryte— ring och grundläggande utbildning av polispersonal m. m. (stencilerat) och dels den 14 januari 1961 en promemoria angående behovet av revi- sionsteknisk sakkunskap vid utredning av korruptionsbrott m. m.

Utredningen har vidare med anledning av remisser avgivit följande i tidigare sammanhang inte redovisade utlåtanden:

den 22 september 1958 över en av föreningen front mot tjuven gjord framställning rörande försäljning av nyckelbrickor ;

den 15 oktober 1958 över skrivelse från riksåklagarämbetet rörande bl. a. fortsatt förordnande för byrådirektören W. Hoving att såsom sakkunnig hos statpolisintendenten biträda vid utredning om viss brottslighet":

samma dag över den inom riksdagen väckta motionen I: B 192, likaly- dande med II: B 251, angående åtgärder för att bemästra den ökade he- lastningen på de rättsvårdande myndigheterna;

den 18 november 1958 över en framställning från Sveriges polistekniska förbund om bestridande av vissa rese- och traktamentskostnader med stats- medel;

den 2 april 1959 över statens kriminaltekniska anstalts förslag om förbud mot innehav och försäljning av stiletter m. m.;

den 1 september 1959 över en av polisväsendets organisationsnämnd upp- rättad promemoria med utredning och förslag rörande samrådsverksam- heten inom polisväsendet;

den 10 februari 1960 över en inom inrikesdepartementets rättsavdelning upprättad promemoria angående polismyndighet åvilande förpassnings- göromål;

den 25 februari 1960 över den inom riksdagen väckta motionen I: 143, likalydande med 11: 173, angående förutsättningarna för ett förbättrat sam— arbete mellan polis och allmänhet;

den 11 mars 1960 över betänkande angående stöldskydd på bilar; den 9 juni 1960 över ett av 1958 års utredning angående arbetsförhållan- dena vid polisväsendet avgivet betänkande;

den 25 augusti 1960 över promemoria med förslag till ett förenklat för- farande för handläggning av parkeringsförseelser;

den 6 oktober 1960 över betänkande angående motorfordonsutbildning för polismän, besiktningsmän och körskolepersonal m. m. samt

den 8 april 1960 över en skrivelse från statspolisintendenten angående bruket av tårgasprojektiler i polistjänsten.

I skrivelse den 17 september 1957 till chefen för inrikesdepartementet har utredningen föreslagit, att polisväsendets organisationsnämnd måtte erhålla uppdrag att utföra en fullständig genomgång och granskning av polisens arbetsuppgifter på områden, som ligga utanför det rent polisiära. Sådant uppdrag har i anledning av framställningen lämnats nämnden den 17 oktober 1957 och är numera slutfört.

Utredningen har vidare i skrivelse den 16 december 1957 till chefen för inrikesdepartementet hemställt, att denne ville hos chefen för justitiede- partementet göra framställning om utredning angående rätt för polisman att förelägga böter för enklare förseelser m. 111. En sådan utredning har numera slutförts.

Utredningen har sistnämnda dag i skrivelse till chefen för inrikesdepar- tementet hemställt, att polisväsendets organisationsnämnd måtte erhålla uppdrag att utreda frågan angående behovet av ett register (kartotek) över samtliga lagar, författningar och instruktioner av betydelse för polisens verksamhet samt om dess omfattning och handhavande.

I anledning av bl. a. denna framställning har Kungl. Maj:t uppdragit åt organisationsnämnden att sammanställa en publikation, innehållande de författningar m. m., genom vilka polisväsendets interna administration regleras. Detta uppdrag är numera slutfört. Tillika har Kungl. Maj:t upp— dragit åt nämnden att utreda frågan om lämpligt sätt att iordningställa ett hänvisningsregister (verksamhetskartotek), avseende samtliga lagar och författningar m. m., vilkas efterlevnad polis- och åklagarinstitutionen har att övervaka.

Under utredningsarbetet nar till behandling upptagits bl. a. frågan om utarbetande av anvisningar för enhetligt förfarande vid lämnande av upp- gifter till polisstatistiken m. m. Då denna fråga emellertid visat sig ha nära sammanhang med det polisväsendets organisationsnämnd åvilande uppdra- get angående rationalisering av den polisiära kontorstjänsten, har Kungl. Maj? efter framställning härom av utredningen genom beslut den 30 de- cember 1960 uppdragit åt nämnden att utreda ifrågavarande spörsmål.

Under arbetets gång har utredningen vid ofta återkommande tillfällen haft överläggningar med polischefer om de förslag angående polisverksam- hetens bedrivande, som efter hand väckts inom utredningen. Dessa över- läggningar ha haft till följd, att vederbörande polischefer beslutat pröva förslagen. I viss omfattning ha sålunda utredningens förslag vunnit till- lämpning redan under utredningsarbetets gång. Detta har varit fallet exem-

pelvis beträffande förslagen om anordnande av socialpolisverksamhet, in- rättande av kvarterspolis och enmanspatrullering i bil.

Utredningen får härmed överlämna sitt slutliga betänkande med förslag till effektivisering av polisens brottsbekämpande verksamhet.

Stockholm den 28 mars 1961.

Gunnar Dahlman

Evert R. Andersson Nils Eliasson Henrik Enhörning Torsten Eriksson Valborg Lundgren Nils Lärling Alarik Ohlsson Gustaf Persson Göran Petterson

Georg Thulin Lars Waesterberg John Östin

Sammanfattning

Kap. 1. Bevakningstjänstens betydelse

Utredningen redovisar vissa svenska och utländska erfarenheter, vilka ge vid handen, att en förstärkt bevakning leder till minskad brottslighet även- som att brottsligheten skjuter i höjden, då bevakningen försvagas. Utredningen hävdar den meningen, att bevakningsavdelningen fullgör den grundläggande polisverksamheten och att andra arbetsenheter äro att betrakta mera som specialavdelningar i förhållande till den patrullerande styrkan. Behovet av kriminalpolis är i icke ringa utsträckning beroende på effekten i patrulleringsverksamheten. Försvagas denna verksamhet, ökar behovet av kriminalpolis, medan däremot en effektiv patrullering innebär ett minskat behov av kriminalpolis. Det är ur denna synpunkt mindre väl- betänkt att förstärka kriminalpolisen på bevakningsavdelningens bekostnad.

Kap. 2. Bevakningspersonalens storlek och fördelning I detta kapitel lämnas en redogörelse för de faktorer, som ha betydelse vid bestämmandet av den patrullerande personalens storlek. Målsättningen för denna bestämning bör vara en så stor tillgång på personal, att man ge— nom ändamålsenliga patrulleringsmetoder kan skapa en känsla hos de potentiella lagöverträdarna att det förefinnes en påtaglig risk för upptäckt. Det vore ur flera synpunkter av värde, därest man ägde tillgång till nor- mer för bestämmandet av bevakningspersonalens storlek i ett polisdistrikt. Utredningen föreslår därför att Kungl. Maj:t uppdrager åt polisväsendets organisationsnämnd att söka åstadkomma generella normer för en sådan uppskattning.

Om polisdistriktet är indelat i olika vaktdistrikt eller andra bevaknings— enheter, skall varje enhet tilldelas den andel av personalen, som svarar mot dess andel i det totala övervakningsarbetet. Den personal, som efter en så- dan indelning tilldelats de olika bevakningsenheterna, måste därefter för— delas efter det bevakningsbehov, som föreligger inom skilda patrullerings— områden, under olika veckodagar och vid olika tidpunkter under dygnet. Utredningen ger exempel på olika tillvägagångssätt för en sådan fördelning samt föreslår att Kungl. Maj:t uppdrager åt polisväsendets organisations— nämnd att i enlighet med de riktlinjer, som utredningen uppdragit, utar—

beta normer och anvisningar för en ändamålsenlig fördelning av den patrul— lerande styrkan.

Kap. 3. Bevakningstjänstens planläggning De spörsmål, som äga samband med personalens fördelning, ha nära an— knytning till de frågor, som gälla bevakningstjänstens planläggning. För att åstadkomma en god planläggning är det nödvändigt, att man äger ak— tuell kännedom om de polisiära problemen i distriktet och att man på grund- val av sådan kännedom ger polismannen erforderliga direktiv och anvis- ningar. Det gäller sålunda att på ett överskådligt sätt samla uppgifter om personer, som äro kända för kriminell eller annan asocial livsföring, om personer som skola efterspanas på grund av misstanke om brott, om stu— len egendom som skall eftersökas osv. Likaså är det av betydelse att man på kartor markerar platsen för de brott och olyckor, som inträffat inom distriktet.

Utredningen ger exempel på förfaringssätt, som lämpligen kunna använ- das i detta hänseende. Vidare diskuterar utredningen olika frågor om hur polismännen böra 'hällas underrättade om de förhållanden, som uppenbaras, och på vad sätt de böra erhålla direktiv och anvisningar om åtgärder för att undanröja missförhållanden av skilda slag.

Vid genomförandet av den planläggning av verksamheten som utred- ningen förordat uppstå olika spörsmål, som närmast äro av teknisk och kontorsmässig karaktär. Utredningen föreslår, att Kungl. Maj:t uppdrager åt polisväsendets organisationsnämnd att utarbeta anvisningar i dessa hän— seenden.

Kap. 4. Patrullen-ingens fullgörande m. m. I detta kapitel redovisar utredningen sina synpunkter angående omfatt— ningen av den lokal- och personkännedom, som en patrullerande polisman bör förvärva. Vad lokalkännedomen beträffar bör den icke begränsas till vad som är erforderligt för att kunna besvara de förfrågningar, som all- mänheten ställer till honom. Polismannen bör därutöver äga den mera in- gående lokalkännedom, som är nödvändig för att han skall kunna verka effektivt i brottsförebyggande syfte. Han bör exempelvis vara väl oriente— rad beträffande sådana lokaler av skilda slag, som på grund av sin belä- genhet, arten av den egendom som där förvaras eller andra omständighe- ter, utgöra särskild lockelse för en tjuv. — I fråga om personkännedomen understryker utredningen bland annat vikten av att polisen upprätthåller en god kontakt med taxichaufförer, tidningsbud, portvakter, hotell- och restaurangpersonal och andra yrkesutövare som under sitt arbete ha rika tillfällen att göra observationer av intresse för den polisiära verksamheten Utredningen behandlar också patrulleringstaktiken och framhåller bland annat att patrulleringen i princip bör fullgöras så, att polismannen är väl

synlig för allmänheten. I möjligaste mån skall han gå mot trafiken på trot- toarens ytterkant. Han är då bäst synlig för trafikanterna, kan överblicka tra- fiken och har de bästa möjligheterna att ingripa mot de förseelser, som begås av trafikanterna. Polismannen bör variera patrulleringstakten, ändra patrulleringsvägen tid efter annan, stanna och se sig om vid lämpliga till- fällen och på lämpliga platser samt då och då vända tillbaka till den plats, där han nyss varit osv. Patrulleringen skall vara »systematiskt osyste- matisk».

Utredningen uppehåller sig också vid betydelsen av att polismannen hål- ler sin uppmärksamhet vid liv. Observation är det ord, som bäst beskriver patrulleringens innebörd.

I fråga om de allmänna uppgifter, som en polisman bör ägna uppmärk- samhet åt, har utredningen funnit anledning att rikta uppmärksamheten bland annat på nödvändigheten av att polismannen genom inspektion av dörrar och fönster kontrollerar, huruvida lokaler, där värdefull egendom förvaras, blivit utsatta för angrepp. Den höga frekvensen av motorfordons- tillgrepp motiverar också att polismannen ofta stannar fordon för kontroll, huruvida föraren är ägare till detsamma. Vidare framlägger utredningen sina synpunkter beträffande kontrollen av personer, vilka uppträda på så- dant sätt eller under sådana omständigheter, att man med skäl kan miss- tänka dem för brottslig verksamhet.

Utredningen föreslår att det genom inrikesdepartementets försorg utar- betas en minnesbok för den patrullerande polismannen, innehållande bland annat de synpunkter, som utredningen anfört i fråga om patrullerings- tjänstens fullgörande. Vidare framhålles nödvändigheten av särskilda åt- gärder från polischefernas sida för att bibringa polismännen den ingående lokal- och personkännedom, som är en nödvändig förutsättning för en ef- fektiv bevakning.

Kap. 5. Olika bevakningsmetoder m. m.

Med hänsyn till de betydande skiljaktigheter, som föreligga mellan olika polisdistrikt, är det icke möjligt att lämna några generellt giltiga anvis- ningar om hur den yttre bevakningen bör anordnas. Utredningen har än- dock velat redovisa sina allmänna överväganden i detta hänseende.

Bilen medger ökad rörlighet. Bevakningen kan därför utsträckas över stora områden. Polismannen befrias i väsentlig grad från de påfrestningar, som patrulleringstjänsten innebär. Är bilen utrustad med radio, kan polis- mannen snabbt påkalla hjälp och han kan utnyttjas för uppdrag i större omfattning än som är fallet beträffande den fotpatrullerande polismannen. Bilen ger ökade möjligheter att medföra utrustning av olika slag och att in- gripa mot brott och förseelser, som på ett eller annat sätt ha samband med förande av motorfordon. Med hänsyn bland annat till dessa omständighe-

ter bör tyngdpunkten i bevakningen enligt utredningens mening läggas vid bilpatrullering.

Under patrullering i bil äro polismännens möjligheter att komma i nära kontakt med befolkningen dock begränsade och polismännen kunna inte ägna hela sin uppmärksamhet åt de förhållanden, som kräva ingripanden och kontroll. I detta sammanhang understryker utredningen, att bilen i princip endast är ett hjälpmedel i bevakningstjänsten och att polismän i bil i erforderlig utsträckning jämväl skola patrullera till fots.

Beträffande fotpatrulleringen, som i de flesta polisdistrikt icke lär kunna undvaras, förordar utredningen att denna i huvudsak bedrives såsom kvar- terspolisverksamhet. Det slag av fotpatrullerande verksamhet, som hittills bedrivits, synes vid genomförd kvarterspolisverksamhet böra förekomma endast på särskilt utsatta platser.

Utredningen redovisar en bl. a. i Storbritannien tillämpad bevaknings— metod, innebärande att man sammanför de för yttre bevakning tillgängliga polismännen i bevakningsgrupper under ledning av ett befäl. Gruppen, som har en bil till sitt förfogande, förflyttas mellan olika platser, där behov av övervakningen föreligger. —— I de fall personalstyrkan är helt otillräcklig, synes denna bevakningsmetod innebära ett effektivt utnyttjande av per- sonalen. Metoden synes i begränsad omfattning kunna användas även som ett komplement till den reguljära patrulleringsverksamheten.

I fråga om patrullbilarnas bemanning ge erfarenheterna vid handen, att bilar med enmansbesättning erbjuda fördelar ur olika synpunkter. Här skall endast erinras om att ett betydande antal av de tjänsteuppgifter, som bil- patrullerna utföra, äro av sådan beskaffenhet att de kunna fullföljas av en man ävensom att enmanspatrullen, i den mån förstärkning behövs, snabbt kan erhålla den hjälp han behöver.

Utredningen har funnit det angeläget framhålla betydelsen av samord- ning mellan olika aktiviteter inom bevakningstjänsten.

De bilar och motorcyklar, som användas i bevakningstjänsten, böra —— där ej särskilda omständigheter annat föranleda — vara utmärkta på ett i ögonen fallande sätt. Utredningen framlägger förslag om hur utmärkandet bör ske och förordar att Kungl. Maj:t i cirkulär till polismyndigheterna utfärdar anvisningar i detta hänseende.

I ett stort antal polisdistrikt här i landet använda polismännen sina egna bilar vid fullgörande av tjänsteuppgifter av olika slag. Det vore av värde, därest ifrågavarande bilar, då de användas i tjänsten, i största möjliga ut— sträckning vore försedda med skyltar, upptagande ordet »Polis». Utred- ningen föreslår, att det föreskrives såsom villkor för polismannens rätt att använda sin bil i tjänsten att han har skylten anbringad på sin bil. Särskild ersättning bör utgå till polis-mannen för det besvär, som därigenom åsamkas honom.

Utredningen förordar också en vidgad användning av motorcyklar av

typen scooter såsom transportmedel vid förflyttning i vidsträckta bevak- ningsområden. Även den vanliga cykeln bör i viss utsträckning kunna an- vändas för detta ändamål.

I fråga om hästens användning i bevakningstjänsten har utredningen endast velat framhålla att hästen är ett oersättligt hjälpmedel vid vissa betydelsefulla och normalt återkommande bevakningsuppgifter. Vid upp- lopp, kravaller och andra kritiska tillfällen är rytteriet av den största be— tydelse som beredskapsstyrka. — Utredningen förordar vidare ett ökat och mera rationellt utnyttjande av hundar i polistjänst. Av särskilt intresse i detta sammanhang äro erfarenheterna från Stockholm, vilka påvisa nyt- tan av att låta hundar medfölja under bilpatrullering.

Kap. 6. Förhållandet mellan ordnings- och kriminalpolis Om ett tillfredsställande arbetsresultat skall kunna uppnås i den polisiära verksamheten, är det bland annat av vikt att ett gott samarbete etableras mellan ordnings- och kriminalpolis. För att få till stånd ett bättre samar- bete är det nödvändigt, att varje polisman bibringas full förståelse för ord- ningspolisens skyldighet att vara verksam för att förhindra och uppdaga brott. Det är också nödvändigt att en inom ordningspolisen verksam polis- man får praktiska erfarenheter av kriminalpolisarbete och att han person- ligen lär känna kriminalpolismännen. För att tillgodose dessa krav föreslår utredningen att i polisdistrikt, där kriminalavdelning av sådan storlek finns att utbildningstjänstgöring lämpligen kan anordnas, varje polisman kom- menderas att tjänstgöra vid denna avdelning under minst en månad. För att denna tjänstgöring skall komma polisarbetet till godo måste den full- göras i ett tidigt skede, dock inte förrän polismannen vunnit ett visst mått av kunskap om och erfarenhet av polistjänst. Enligt utredningens uppfatt- ning bör polismannen ha genomgått polisskolans konstapelsklass och där- jämte ha tjänstgjort vid ordningspolisen under en tid av minst 6 måna- der, innan tjänstgöringen vid kriminalavdelningen påbörjas. Utredningen lämnar vissa anvisningar om hur ifrågavarande utbildningstjänstgöring bör bedrivas.

Utredningen anför några synpunkter beträffande formerna för samar- betet och förordar, att man i tjänsteföreskrifterna intager de anvisningar och bestämmelser härom, som bedömas erforderliga.

I det samarbete, som måste etableras, är det bland annat av vikt att man åstadkommer en effektiv personspaning från ordningspolisens sida. Utred- ningen berör i detta sammanhang fotografiernas betydelse och ifrågasät— ter, huruvida man icke borde använda färgfilm vid personfotograferingen.

Kap. 7. Brottsförhindrande verksamhet

Då man närmare granskar tillvägagångssätt och övriga omständigheter vid brott, finner man att brotten i många fall kunnat förhindras, om allmän- heten hade vidtagit vissa säkerhetsåtgärder eller ett större mått av försik-

tighet och omtanke. Enligt utredningens mening bör polisen i väsentligt högre grad än vad som nu är fallet vara verksam för att lämna allmän- heten råd och upplysningar om vad den har att iakttaga för att skydda sig mot brott. Utredningen föreslår att polischeferna utse en eller flera polis- män med uppgift att helt eller delvis ägna sig åt det slag av brottsförhind- rande verksamhet, som här avses. Denna personal bör erhålla kännedom om de olika sätt, på vilka man kan undanröja risker för brott. Kunskaper av detta slag böra enligt utredningens mening ingå som ett betydelsefullt moment i den undervisning, som lämnas i statens polisskola. I polisskolan bör också Specialkurser anordnas för de polismän, vilka avdelats att helt eller delvis ägna sig åt brottsförhindrande arbete. Utredningen föreslår vi- dare att det åt statens kriminaltekniska anstalt uppdrages att fungera som stödjande och ledande organ i denna verksamhet.

Utredningen upptager till särskild behandling olika spörsmål, vilka sam- manhänga med installation av larmanläggning, och framlägger förslag i syfte att minska antalet fellarm. Vidare föreslås en närmare undersökning om möjligheterna att åstadkomma lämpliga larmanläggningar, som till— fälligt kunna installeras av polisen för att bereda människor skydd till liv och egendom eller för att gripa farliga förbrytare.

Kap. 8. Vissa frågor beträffande brottsundersökningen

Resultatet av en förundersökning är i allmänhet starkt beroende av den skyndsamhet, med vilken polisen kan påbörja undersökningen. Detta gäller i särskilt hög grad inbrottsstölder, våldsbrott eller andra gärningar, som äro mera direkt knutna till en viss plats. Det är angeläget att i sådana fall vissa förberedande åtgärder vidtagas, som syfta till att gripa gärningsman- nen, säkra eventuell vittnesbevisning och skydda brottsplatsen. För att till- godose kravet på snabbhet böra dessa åtgärder enligt utredningens mening regelmässigt uppdragas åt de polismän, som patrullera i radiobil. — Även i fråga om den egentliga brottsplatsundersökningen är största möjliga skynd— samhet av vikt. Därest så lämpligen kan ske, bör beredskapstjänst anord- nas för brottsplatsundersökarna och en med radio utrustad bil ställas till deras förfogande.

En brottsplatsundersökning kan inte utföras på ett tillfredsställande sätt med mindre man äger tillgång till välutbildad personal och erforderlig ut- rustning. Utredningen föreslår att kursverksamheten i ämnet brottsplats- undersökning utvidgas och att Kungl. Maj :t uppdrager åt statens kriminal- tekniska anstalt att utfärda vägledande anvisningar i fråga om lämplig ut- rustning för brottsplatsundersökning.

Kap. 9. Samordnad spaning På grund av den ökade motorismen har det blivit allt vanligare att brotts- lingar utsträcka sin verksamhet över stora delar av landet. En sådan brotts-

ling löper i allmänhet relativt liten risk för upptäckt. Utredningen har över- tygats om nödvändigheten av att en mera effektiv spaning kommer till stånd i detta hänseende och föreslår att en sektion inrättas vid statspoli- sens kriminalavdelning i Stockholm med huvudsaklig uppgift att samordna spaningen beträffande den mobila brottsligheten.

Kap. 10. Polisens förbindelsetjänst Utnyttjandet av radiotekniken har för polisen medfört så stora fördelar att den hittillsvarande utvecklingen bör fullföljas så att om möjligt hela landet blir täckt av ett nät av fasta radiostationer. Utredningen framläg- ger följande förslag beträffande utbyggnaden av det nuvarande radionä- tet och förbättringar av det bestående nätet ur teknisk och organisatorisk synpunkt.

Civilförsvaret bör anvisa medel för uppförande av fasta stationer även på sådana orter, som icke äro av primärt civilförsvarsintresse. _ Då det gäller utbyggnaden av polisradionätet på sådana orter, beträffande vilka det icke kan anses vara rimligt att kostnaderna belasta civilförsvaret, sy— nes det nödvändigt att anlita statsbidragsvägen. _ Utredningen framhål- ler också att det i vissa fall kan bliva nödvändigt att även inom polisväsen- det använda 5. k. radiolänkar. Särskilt kan detta bliva fallet vid den fort- satta utbyggnaden av radionätet i de inre delarna av Norrland. _ Genom tillkomsten av ett ökat antal fasta radiostationer och på grund av motoris- mens starka tillväxt är det önskvärt att bilradio framdeles i större utsträck- ning utnyttjas även i mindre tätorter och på landsbygden. För att stimu- lera intresset för ökad anskaffning av bilradioanläggningar förordar ut- redningen, att statsbidrag lämnas härtill. Förslagsvis skulle bidrag kunna utgå med 50 % av inköpskostnaderna. _ Utredningen förordar vidare an- skaffning på statens bekostnad av bilradioanläggningar för utlåning till landsfogdar och landsfiskaler, som ha användning för sådan anläggning i sina privatägda bilar. _ Civilförsvarsstyrelsen bör erhålla tillräckliga me- del för att kunna fortsätta moderniseringen av nu befintliga stationer och att kunna vidtaga de åtgärder i övrigt för förbättring av stationernas räck- vidd, som ur polisens synpunkt äro påkallade. _ Betjäningen av de fasta radiostationerna är på vissa håll icke tillfredsställande. Utredningen anför därför vissa synpunkter angående möjligheterna att undanröja bristerna i dessa hänseenden. Det vore enligt utredningens mening av värde därest dessa synpunkter framfördes i cirkulär till länsstyrelserna. _ Utredningen påvisar de svårigheter, som föreligga då det gäller att åstadkomma en full- god service beträffande radioanläggningar, och föreslår en samordning av radioservicen inom hela den civila statsförvaltningen. _ Enligt utredning- ens mening är det vidare angeläget att få till stånd ett straffrättsligt skydd för den obehöriga avlyssningen av polisens radiotrafik. I detta samanhang

framhålles också lämpligheten av att gällande lagstiftning om radioanlägg- ning kompletteras dels med bestämmelser, som förbjuda och straffbelägga innehav av talförvrängningsapparater, om tillstånd därtill icke meddelats av vederbörande myndighet, dels ock med bestämmelser om förbud mot innehav av radiomottagare, som veterligen stör legal radiotrafik.

Det föreligger enligt utredningens mening behov av en för varje län upp- rättad larmplan, enligt vilken sådana via telex inkomna meddelanden, som anses böra komma till ett större antal polismyndigheters kännedom, skulle sändas vidare till de fasta radiostationer inom länet, med vilka man kan upprätthålla säker förbindelse. Utredningen föreslår att länsstyrelserna an- befallas att utarbeta och fastställa dylika larmplaner.

Beträffande polisen ha SOS-centralerna till uppgift att koppla ett larm- samtal till det nummer, där den uppringande kan göra anmälan eller på- kalla hjälp. När jourhavande polisman tvingas lämna telefonpassningen, är det önskvärt, att polismannen underrättar SOS—centralen härom och om det nummer, dit den påringande under tiden kan hänvisas. Enligt gällande be- stämmelser måste televerket emellertid debitera vederbörande polismans telefonabonnemang avgift för anlitande av telefonvakt, då dylikt medde- lande inringes. Utredningen föreslår att telestyrelsen bemyndigas låta SOS- centralerna mottaga dessa meddelanden utan särskild kostnad.

Utredningen finner det önskvärt, att man på ett iögonenfallande sätt ut- märker de telefonapparater, varifrån allmänheten utan avgift kan alarmera polis och andra hjälporgan. Särskilt angeläget är detta beträffande de utom- hus placerade telefonkioskerna.

I diskussionen angående möjligheterna för allmänheten att i nödsitua- tioner tillkalla polis har utredningen uppmärksammat de alarmeringsmöj- ligheter, som stå till buds genom att droskbilar numera i stor utsträckning äro utrustade med radio och genom att det vid varje hållstation för drosk- bilar i allmänhet finns telefon. Utredningen föreslår att man i polisdistrik- ten söker kontakt med droskrörelsens företrädare och med dem diskuterar möjligheterna att begagna taxis radioanläggning och telefoner för alarme— ring.

Kap. 11. Åtgärder mot biltillgrepp

I samband med den framträdande ökning av kriminaliteten, som ägt rum under det senaste decenniet, förete biltillgreppen den ojämförligt största stegringen. Denna utveckling inger ur flera synpunkter mycket allvarliga bekymmer och utredningen har särskilt övervägt vilka åtgärder, som lämp- ligen böra vidtagas för att tränga bilbrottsligheten tillbaka.

Utredningen betonar vikten av att polismyndigheterna ägna noggrann uppmärksamhet åt möjligheterna att söka förhindra eller försvåra biltill- grepp samt anför åtskilliga exempel på åtgärder i detta syfte. Framför allt

anser sig utredningen böra framhålla betydelsen av en fortlöpande och me- todisk registrering och kartläggning av tid och plats för inträffade tillgrepp till ledning för polisbevakningens bedrivande med speciellt sikte på ifrå- gavarande brott.

Under senare år har det blivit allt vanligare att personer, som planera biltillgrepp, skaffa sig falska registreringsskyltar eller i samband med brot- tets begående ändra befintliga skyltar, något som självfallet försvårar ef- terspaningsarbetet. Med anledning därav förordas att en särskild utredning företages såväl ifråga om sättet för motorfordons förseende med registre- ringsskyltar som beträffande beskaffenheten av dylika skyltar.

Ur polisiär synpunkt är det av vikt att snabbt kunna erhålla vissa upp- gifter om ett motorfordon och dess ägare. För att tillgodose detta behov bör frågan om utbyggnad av det centrala bilregistret samt dess betjänande för polisverksamhetens behov göras till föremål för särskild utredning.

Utredningen har konstaterat att i ett icke ringa antal fall anmälan om inträffade motorfordonstillgrepp skett i syfte att bedraga försäkringsgi- varen. Det är därför av vikt, att man redan i samband med mottagande av anmälan ägnar noggrann uppmärksamhet åt sådana omständigheter, som kunna ge anledning till misstanke därom.

Över huvud taget spela de uppgifter, som böra antecknas i samband med anmälan om fordonstillgrepp, en betydelsefull roll för det blivande spa— nings- och undersökningsarbetet. Utredningen föreslår att det åt polisväsen- dets orgam'sationsnämnd uppdrages att i samråd med statens kriminaltek- niska anstalt utarbeta formulär till anmälningsblankett angående fordons- tillgrepp. — Erfarenheten påvisar betydelsen av en metodisk brottsregistre- ring samt ett planmässigt och snabbt efterlysningsförfarande såsom hjälp- medel för bekämpande av bilbrottsligheten. Utredningen, som närmare redo- visar sina synpunkter angående det förfarande som därvid bör tillämpas, föreslår att det åt statens kriminaltekniska anstalt uppdrages att i samråd med statspolisintendenten och polisväsendets organisationsnämnd utarbeta förslag till anvisningar i detta hänseende. — Vidare föreslår utredningen, att specialrotlar för bilbrottsligheten inrättas i alla polisdistrikt, där till- grepp av bilar förekomma i större omfattning ävensom att det vid stats- polisen i Stockholm inrättas en specialrotel med huvudsaklig uppgift att samordna spaningen beträffande ifrågavarande brottslighet. — Utredningen redovisar ett förslag till anvisningar om tillvägagångssättet vid kriminal- teknisk undersökning av tillgripna bilar och föreslår att statens kriminal- tekniska anstalt får i uppdrag att med ledning av ifrågavarande förslag ut- färda anvisningar i detta avseende Vidare förordar utredningen särskilda anvisningar för de enskilda polismännen om vad de skola ägna uppmärk- samheten åt för att uppdaga bilbrottslighet samt att de frågor, som sam- manhänga med denna brottslighet, ägnas uppmärksamhet i samband med polisskoleundwervisningen.

Kap. 12. Ett förenklat utredningsförfarande i tralikmål En mycket stor del av de utredningar om trafikolyckor, som polisen verk- ställer, avskrivas av vederbörande åklagare på den grund att ovarsamhe- ten bedömes som ringa eller av annan anledning. Den tanken ligger då nära till hands att söka få till stånd en preliminär och starkt förenklad utred- ning i sådana fall, då det finns anledning räkna med att åklagaren kom- mer att avskriva ärendet. Utredningen har närmare beskrivit det tillväga- gångssätt, som bör tillämpas i dylika fall. — Vid de utredningar om trafik— olyckor, som för närvarande verkställas, höras vanligen samtliga av po- lisen kända vittnen. Utredningen hävdar att en så omfattande utredning vanligen icke är nödvändig. Hörande av vittnen bör i avsevärd mån kunna begränsas och förhören i betydligt större omfattning kunna inskränkas till de omständigheter vid olyckan, som äro relevanta. _ Utredningen föror- dar vidare, att man här i landet prövar ett förfarande som sedan en tid tillbaka tillämpas bl. a. i Västtyskland och som i huvudsak innebär, att vittnen, som inte kunna höras på olycksplatsen, tillställas ett frågeformu— lär, på vilket de själva får skriva ned svaren på frågor, som polisen vill ha besvarade. _ Utredningen framhåller vidare att polismannen i princip har rätt att underlåta rapport och utredning i de fall, då han anser oaktsam- heten vid en trafikhändelse vara ringa.

Vad den egentliga rapporteftergiften beträffar hävdar utredningen den meningen, att rätt att meddela sådan eftergift även tillkom-mer förman, som mottager av polisman avgiven rapport.

Kap. 13. Vissa ntbildningsfrågor Ett aktivt uppträdande och ett riktigt handlande från polismannens sida förutsätter, att han äger god kännedom om innehållet i de lagar och för- ordningar, vilkas efterlevnad han skall vaka över, och att han vet vilka be- fogenheter, som givits honom i samband med olika slag av ingripanden osv. Under den grundläggande utbildningen i statens polisskola har polis- mannen under en relativt kort tidsperiod bibringats kunskaper om inne- hållet i en mängd olika lagar och författningar. Dessa kunskaper förflyk- tigas, om de inte underhållas och bliva så småningom inaktuella till följd av ändringar och tillägg i lagstiftningen. Utredningen har konstaterat, att det föreligger ett trängande behov av fortlöpande utbildning för polismän— nen. Denna utbildning bör ombesörjas av polischefen som dock bör lämnas stöd i sitt undervisningsarbete. Utredningen förordar att detta sker genom centralt utarbetade undervisningsplaner. Vidare är det angeläget att man centralt tillhandahåller polischeferna redogörelser angående den närmare innebörden av de ändringar i lagstiftningen, som vidtagas osv. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t ger statens polisskola uppdrag att ombesörja de åtgärder, som här nämnts. Inom skolan finns, såvitt utredningen kunnat bedöma, all den sakkunskap, som erfordras för uppgifternas fullgörande.

Utredningen har vidare funnit önskvärt att informationskurser regelbun- det anordnas för polischeferna i landet. Varje polischef bör åtminstone vart femte år beredas tillfälle att genomgå sådan kurs, vilken bör anordnas ge— nom inrikesdepartementets försorg och förläggas till Stockholm, där den bästa tillgången på lämpliga föreläsare finns.

Kap. 14. En tidskrift för polisväsendet Utredningen föreslår att en facktidskrift utges för polismän, vilket i hög grad vore ägnat att höja kunskapsnivån hos polismännen, att stimulera deras intresse för tjänsten och att skapa samhörighetskänsla hos polis— männen. Utredningen förordar, att det uppdrages åt statens polisskola att utgiva en sådan tidskrift. Tidskriften skall ytterst tillgodose ett allmänt in- tresse, nämligen att få till stånd en mera aktiv och effektiv polisverksam- het. Med hänsyn därtill anser utredningen att spridningen av tidskriften inte skall hämmas av prenumerationsavgift utan att tidskriften utan kost- nad skall tillställas polismännen. Utredningen anser vidare, att annonsering inte skall förekomma. Utgivningen bör sålunda helt bekostas av allmänna medel. Rektorn för statens polisskola bör vara ansvarig utgivare. Redak- tionsarbetet bör lämpligen uppdragas åt en rutinerad journalist med goda erfarenheter av polisens arbete.

Kap. 15. Polisen och allmänheten

Många människor grunda sin uppfattning om polisens arbete på vad de iakttaga beträffande de enskilda polismännens handlande. Utredningen har därför funnit anledning att närmare redogöra för sin uppfattning om hur polismännen böra uppträda för att hos allmänheten skapa en gynnsam in- ställning till den polisiära verksamheten. Utredningen framhåller också, att ett genomförande av de tidigare redovisade förslagen är ägnat att åstad- komma bättre relationer mellan polis och allmänhet. Vidare upprepar ut- redningen sitt i annat sammanhang väckta förslag att en sociologisk un- dersökning företages för att utröna de djupare orsakerna till rådande spän- ningsförhållande mellan polisen och allmänheten.

BILAGA 1 Biltillgreppen fördelade på storstäderna och landet i övrigt 1950—1959

Procenttalen ange ökning resp. minskning i förhållande till föregående år

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 Ökning i

0 från An- An- An- An- An- An- An- An- Å” tal tal % tal % tal % tal % tal % tal % tal % Antal % Antal % 1950—59

Hela landet . 2 018 2 685 + De tre största

städerna . . 1 223 1 698 + Landet i öv- rigt . . . . .. 795 987 + 24,2 1 081 + 9,5 1 199 + 10,9 1 686 + 40,6 2 471 + 46,6 2 921 + 18,2 4 034 + 38,1 5 082 + 26,0 4 601 — 9,5 478,7 Stockholm .. 915 1 155 + 26,2 1 282 + 11,0 996 _ 22,3 1 410 + 41,6 3 075 + 118,1 2 602 — 15,4 3 671 + 41,1 4 251 + 15,8 4 080 _ 4,0 355,9 Göteborg 199 297 + 49,2 374 + 25,9 384 + 2,7 739 + 2,4 1 176 + 59,1 1 027 _ 12,7 1 216 + 18,4 1 744 + 43,4 1 046 —40,0 425,6 Malmö. . . . .. 109 246 + 125,7 192_22,0 163— 15, 212 + 0,1 247 + 16,5 265 + 7,3 357 + 34,7 603 + 68,9 319—47,1 192,7

)

33,1 2 929 '—|— 9,1 2 742 _ 6,4 4 047 + 47,6 6 969 + 72,2 6 815 _ 2 2 9 278 + 36,1 11 680 + 25,9 10 046 _ 14,0 397,8 38,8 1 848 + 8,8 1 543 _ 16,5 2 361 + 53,0 4 498 + 90,5 3 894 — 13,4 5 244 + 34,7 6 598 + 25,8 5 445 _ 17,5 345,2

BILAGA 2

Anvisningar till polismännen i New York om vad de ha att iakttaga för att förhindra och uppdaga bilbrottslighet

God iakttagelseförmåga är en nödvändig förutsättning för att kunna bekämpa bilstölder. För att undgå upptäckt förlitar sig biltjuven icke på ett från all insyn dolt förfaringssätt utan uppträder som om han vore ägaren.

I fråga om biltillgrepp omfattar observationen tre faser, brottsplatsen, biltju— ven och den stulna bilen.

1. Brottsplatsen

Bilar tillgripes vanligen i närheten av

a) platser där en mängd människor samlas, gator och obevakade parkerings- platser gränsande till idrottsanläggningar, nöjesparker, badstränder, biografer och teatrar, där bilar parkeras tätt intill varandra och ger tjuven idealiskt skydd me- dan han tar bilen samt två till fyra timmars försprång, innan brottet upptäckes,

b) gator, där bilar parkeras av personer som fortsätter in till stadens centrum med anlitande av kollektiva kommunikationsmedel. Bilen stjäles kort efter det den parkerats och ger därmed biltjuven sex till åtta timmars försprång, innan ägaren återvänder, finner att bilen försvunnit och anmäler detta,

0) tättbebyggda bostadsområden, där gatorna inom området användes av in- vånarna till att förvara bilarna i brist på garageutrymmen.

2. Biltjuven Biltjuvarna kan indelas i fyra kategorier beroende på huruvida tillgreppet sker för något av följande ändamål.

a) För nöjesåkning. Ungdomar som tar en bil för nöjestur och överger den, när bensinen tar slut. Fordonet överges vanligen samma dag det stjäles.

b) För att användas såsom transportmedel. Grövre brottslingar, som använder bilen för att begå annat brott, inbrott, rån etc., eller personer, som tillgriper en bil för att bekvämt kunna förflytta sig till någon annan plats.

c) För försäljning. Professionella biltjuvar, som i regel antingen tillhör eller arbetar för en bilstöldliga.

d) För att stjäla bildelar eller biltillbehör, såsom bildäck, hjul, bilradioappa- rater.

Vad personer företar sig i eller vid en bil eller deras allmänna uppträdande kan för en vaken iakttagare ge anvisning om att det är fråga om ett biltillgrepp.

Polismannen bör särskilt uppmärksamma

a) bilförare, som uppenbarligen icke uppnått den för erhållande av körkort föreskrivna åldern,

b) ungdomar i besittning av dyrbara bilar,

e) förare som bryter mot trafikreglerna och vägrar att stanna på anmodan,

d) förare som verkar nervösa och förvirrade när de utfrågas,

e) personer som håller på att avlägsna bildelar eller biltillbehör,

f) förare som synbarligen är obekanta med bilen och dess manöverorgan,

g) personer, som till synes är sysselsatta med reparationer eller utan någon anledning driver omkring nära en parkerad bil.

3. Den stulna bilen

Vid iakttagelser av bilar för att konstatera, om möjligen tillgrepp föreligger, skall särskild uppmärksamhet ägnas bilar med

a) uppbrutna eller krossade rutor, särskilt främre ventilationsrutor,

b) märken efter verktyg på listen runt främre ventilationsrutan,

c) färska märken efter verktyg på de skruvar, som fasthåller registrerings- skylten,

d) dåligt fastsatta registreringsskyltar,

e) tändningen kopplad med hjälp av ett metallblad eller metalltrådar,

f) spår som tyder på att registreringsskyltarna ändrats,

g) bilar som parkerats inom isolerade områden, antingen någon befinner sig i bilen eller ej, eller, ehuru till synes oskadade, bogseras eller skjutes på.

Den fortsatta undersökningen När gjorda iakttagelser ger vid handen att det föreligger skälig misstanke om bil- stöld liksom under förhör med personer, som brutit mot tra-fikreglerna, skall vid den fortsatta undersökningen följande iakttagas:

Sök efter ringar av metalltråd, skedar, ölburksöppnare, korta metallrör; alla sådana saker är omtyckta verktyg för biltjuvarna. Kontrollera om angränsande bilar blivit utsatta för stöldförsök.

Personer som till synes håller på att reparera bilar eller avlägsna bildelar eller biltillbehör avfordras legitimation och bevis för att de äro stadda i lovliga ärenden.

Om den misstänkte kör bilen begär att få se körkort eller trafikkort. Kontrol- lera om förarens utseende stämmer med beskrivningen i körkortet eller fotografiet å trafikkortet.

Kontrollera att siffror och bokstäver på skattekvittot har den riktiga stilsorten samt att de olika siffrorna och bokstäverna stämmer överens i fråga om storlek, utseende och tjocklek.

Om föraren verkar obekant med handhavandet av bilen eller dess tillbehör, begär att han skall stanna motorn och därefter starta den samt använda bilens utrustning. Lägg märke till om tändningsnyckel användes och om han behärskar manöverorganen.

Kontrollera förteckningen över efterlysta bilar i anteckningsboken för att fast- ställa, om bilen rapporterats stulen.

Om bilen inte är efterlyst som stulen men det finns skälig anledning att tro att så är fallet skall polismannen underrätta polisstationen om registreringsnummer och ge en beskrivning av bilen samt begära att kontroll göres hos efterspanings— byrån, huruvida bilen är anmäld som stulen eller försvunnen.

Bevisning Säkra all bevisning. Alla registreringsskyltar, verktyg, tidningar, tändsticksaskar, räkningar på bensin eller smörjoljor osv., som påträffas i en bil, skall betraktas

som bevisning samt säkras. Skydda fingeravtrycken i bilen, särskilt på backspe- geln, runt fönsterkanterna. Dessa fingeravtryck kan bli av avgörande betydelse för att den misstänkte skall kunna fällas till ansvar. | Efterlysning ! Fullständig förteckning föres över alla nyligen gjorda efterlysningar. Stryk ut dem som återkallats. Se ofta efter i förteckningen medan ni gör edra observationer.

BILAGA 3

Beskrivning av verksamheten vid en för bekämpande av biltillgrepp organiserad specialavdelning vid poliskåren i Dallas, USA

Anmälningsförfarande

Som regel inkopplas polisen på ett biltillgrepp genom att någon gör anmälan om att han blivit frånhänd sitt fordon. I Dallas tar man alltid kontakt med anmä- laren innan fallet registreras som ett brott. Härvid går man tillväga på följande sätt. Sker anmälan, såsom vanligtvis är fallet, per telefon begär vederbörande anmälningsmottagare upplysningar rörande följande omständigheter:

a) den plats där bilen förvarades vid tillgreppet,

b) dag och tidpunkt för tillgreppet,

c) fordonets märke, modell och färg,

d) registreringsnummer,

e) ev. färdriktning,

f) beskrivning av ev. misstänkt,

g) anmälarens uppehållsort. Anmälningsmottagaren uppmanar den som intelefonerat anmälan att stanna kvar och avvakta ankomsten av en polisman, som kommer att inhämta ytterli- gare erforderliga upplysningar. Han underrättas samtidigt om att detta inte på något sätt fördröjer efterspaningsarbetet, då meddelandet om tillgreppet omedel- bart utsänds över polisradion. Anmälningsmottagaren har tillgång till särskilda formulär för biltillgrepp. Så snart formuläret ifyllts översändes det till radiocen- tralen som anmodar en radiobil att omedelbart ta kontakt med anmälaren. Sam- tidigt lämnas genom radion meddelande om det anmälda tillgreppet på grundval av de preliminärt inhämtade upplysningarna med angivande av att dessa icke verifieras på annat sätt än genom vad som inhämtats i samband med anmälans mottagande per telefon.

Förhör med anmälaren

Genom att inhämta närmare upplysningar av anmälaren vill man i första hand klarlägga huruvida brott föreligger eller ej. Varje poliskår måste vara angelägen om att det verkligen gäller ett brott, innan medverkan begäres av polis på annan ort. Polismännen är särskilt instruerade att införskaffa uppgifter som bestyrker att ett tillgrepp ägt rum och att utreda de närmare omständigheterna i samband med brottet. Med ledning av inhämtade upplysningar upprättas en noggrann be- skrivning av fordonet, som kan tjäna till ledning för identifieringen. Blir det klar- lagt att ett tillgreppsbrott ägt rum, sätter sig vederbörande i förbindelse med radiocentralen och bekräftar den tidigare preliminärt lämnade uppgiften om brottsanmälningen och i samband härmed meddelas ev. kompletterande uppgif— ter om bilens beskaffenhet m. m. Genom radiocentralens försorg utsändes sedan

bekräftelsen och ev. kompletterande upplysningar till alla som mottagit det första meddelandet.

Underrättelse till statspolisen

Sedan den preliminära undersökningen verkställts sändes meddelande om till— greppet per telex till statspolisens centralstation, varifrån meddelandet vidare— sändes via statspolisens radionät. Dessförinnan tages kontakt med vederbörande registreringsmyndighet för att kontrollera, huruvida anmälarens uppgifter om fordonet och dess registreringsnummer överensstämmer med registreringsmyn- dighetens handlingar. Om härvid någon skiljaktighet konstateras, lämnas omedel- bart meddelande härom till bilstöldsavdelningen i Dallas för rättelse av före- kommande uppgifter.

Den undersökande kriminalpolismannens uppgifter

Den kriminalpolisman som fått ärendet om hand har att fullfölja ärendet till dess detsamma kan avslutas och upprättar efter hand rapporter om vad som kan ha framkommit under efterforskningen. Alla rapporter tillställes föreståndaren för bilstöldsavdelningen för granskning. Därefter överlämnas rapporterna till den centrala registreringsavdelningen. Om någon gripes såsom misstänkt för brottet inlägges ett exemplar av rapporterna i brottmålsakten. Leder spaningarna till brottets uppklarande upprättas undersökningsprotokoll om saken.

Om en bil tillgripits i staden och ej anträffats inom fem dagar sker en noti- fikation i det statliga bilregistret.

Brottsregister

Ett exemplar av de rapporter som tillställes bilstöldsavdelningen registreras alfabetiskt efter ägarens namn i en serie för det löpande året. Allteftersom efter- forskningen fortskrider insättes kopior av alla kompletterande rapporter i akten för brottet i fråga. Syftet härmed är att fortlöpande kontroll skall kunna utövas över spaningsarbetet och att det sålunda samlade materialet skall tjäna till led— ning för besvarande av förfrågningar rörande brottet. Detta register ger en stän- digt aktuell bild av hur många biltillgrepp som vid varje tidpunkt är ouppkla- rade, om brottens art, om fordonens beskaffenhet, var de tillgripits och andra omständigheter av intresse. När fordonet anträffats överflyttas akten till ett an— nat register.

Anträfl'ade bilar och avlysning

Alla anträffade bilar placeras i ett särskilt av polisen disponerat förrådsut— rymme, där de undersökes av en polisman vid bilstöldsavdelningen. Vad som där- vid framkommer meddelas jourhavanden på nämnda avdelning som gör erfor— derliga noteringar på registerkorten. Därefter sker avlysning per telex till alla tjänsteställen som mottagit meddelande om biltillgreppet.

Den polisman som verkställer undersökning av anträffade bilar gör anteck- ningar om varje omständighet av betydelse för efterspaningen av gärningsman- nen. Påträffas fingeravtryck underrättas kriminallaboratoriet. Brottsundersöka— ren har också skyldighet att sätta sig i förbindelse med den polisman som an- träffat fordonet för att efterhöra om han har några upplysningar av betydelse att lämna. Vid undersökningen upprättas bl. a. en fullständig beskrivning av tillbehör

och föremål som tillgripits från bilen. Därest kriminallaboratoriets personal ej har tillfälle att göra en grundlig undersökning av bilen ankommer det på brotts- undersökaren att vidtaga erforderliga åtgärder, innan bilen återställes till äga- ren. Om bilen använts vid förövandet av andra brott skall detta särskilt anmär- kas i rapporten över undersökningen. Vidare skall anteckning göras om på vad sätt tillgreppet skett (modus operandi) och särskilt hur bilen startats.

Endast föreståndaren för bilstöldsavdelningen eller den polisman som har hand om ärendet är berättigad att underrätta anmälaren om att fordonet anträffats.

Register över bilvrak

Särskilda registerkort föres över bilar som totalskadats. Härvid begagnar man sig av försäkringsbolagens medverkan och begär av dessa uppgifter enligt sär- skilt formulär angående fordon som avyttrats genom deras försorg och som be- finner sig i ett sådant tillstånd att det icke kan anses lönande att reparera dem. Genom detta register har polisen möjlighet att upptäcka bilstölder, vid vilka re- gistreringshandlingarna rörande ett inköpt bilvrak åberopas såsom avseende ett tillgripet fordon.

Uppklaring

Ett biltillgrepp är ej att anse som uppklarat förrän bilen anträffats och återställts till rätte ägaren, gärningsmannen gripits och inför domstol överbevisats om brottet. Erfarenheterna visar att personer som gripes såsom misstänkta för biltill— grepp — särskilt de 5. k. nöjesåkarna _ oftar medger två eller tre tillgrepp men ej kan erinra sig några flera. Emellertid medger många att de bilar som de till— gripit tagits inom ett visst område. Förhörsledaren har därvid god hjälp av ett register över biltillgreppens lokala utbredning. Det har ofta hänt att den misstänkte medgivit ytterligare tillgrepp när polismannen kunnat påvisa andra tillgrepp som ägt rum inom det ifrågavarande området. Ett annat register redovisar samt— liga biltillgrepp inom de olika patrulleringsdistrikten. Med ledning härav kan den patrullerande personalen ständigt hålla sig underrättad om alla bilstölder som begås inom dess distrikt. Uppgifterna i detta register ger också möjlighet att för- stärka bevakningen på sådana platser, där biltillgrepp är särskilt talrikt före- kommande. Ett annat register utvisar de platser där tillgripna bilar anträffats.

Brottslingsregister

Registrering sker av alla som misstänkas, åtalas eller dömes wför biltillgrepp el- ler delaktighet i sådant brott samt för annat som äger samband därmed. Register- korten, som är ordnade i alfabetisk följd, korresponderar med akter, vari förvaras anteckningar om personernas bekantskaper och förbindelser, vanor, bostads- och uppehållsplatser m. m. som kan vara av betydelse ur spaningssynpunkt. I dessa akter förvaras också kopior av de rapporter och undersökningsprotokoll som gäller vederbörandes brott samt uppgifter om tillvägagångssätt vid brottens för- övande.

BILAGA 4

Förslag till anvisningar rörande förfaringssättet vid kriminal-

tekniska undersökningar av tillgripna bilar

Sedan en tillgripen bil anträffats måste den betraktas som en brottsplats och bör alltså bli föremål för kriminalteknisk undersökning. Hur långt denna undersök- ning skall drivas är beroende på det aktuella brottsfallets art, sannolikheten för att det blir något resultat, tillgång till personal m. m. En tillgripen bil bör under— sökas även vid sådana tillfällen då en gärningsman erkänt brottet. Det kan fram- deles visa sig att han haft medgärningsmän i bilen, som han vill skydda, eller också att han tager tillbaka sitt erkännande.

Undersökningen bör i möjligaste mån utföras av personal med utbildning i kriminalpolistjänst. Genom sin utbildning har denna personal större möjlighet än andra att upptäcka och rätt tolka eventuella spår och förhållanden, vilka an- giva att det kan vara fråga om betydligt svårare brott än biltillgrepp, exempelvis kassaskåpsinbrott, våldsdåd etc. Anvisningarna om hur undersökningen skall ut— föras äro avsedda som ledning vid sådana fall då det rör sig enbart om biltill- grepp. En rutinerad undersökare kan emellertid utan tvekan nå fullgott resultat även om den uppskisserade gången av undersökningen ej följes. I några punkter finnas antydningar om mera avancerade undersökningsmetoder.

Var bör bilen undersökas?

Bilen bör om möjligt undersökas på den plats där den anträffats. Emellertid är detta i regel nära nog omöjligt i städer och tättbebyggda orter. Nyfikna åskådare brukar samlas kring bilen, varigenom den undersökande polismannen blir störd eller rent av hindrad i sitt arbete. En biltjuv kan få möjlighet att ingående stu- dera polisens undersökningsmetoder och så rätta sitt eget handlande därefter i fortsättningen. På grund härav bör bilen föras eller bogseras till lämplig plats, där undersökningen kan ske.

Vad bör iakttagas om bilen före undersökningen skall föras eller bogseras till annan plats?

Innan bilen föres bort skall polismannen ta en överblick av förhållandena i och kring bilen. Finner han anledning misstänka att det rör sig om svårare brott än enbart tillgreppet av bilen bör den — oaktat vad ovan är sagt _ undersökas på platsen med full tillämpning av reglerna för undersökning av brottsplats.

Den som för bilen från platsen skall ha påtagen handbeklädnad. Med tanke på att handbeklädnad förstör de fingeravtryck den kommer i beröring med får föra- ren ej röra vid annat i bilen än som fordras för dess manövrering. Innan föraren tar plats i bilen göres en preliminär undersökning av förarplatsen, så att even- tuella spår ej blir förstörda. Innan färden påbörjas skall vägmätarens och eventuellt taxameterns ställning antecknas samt bensintillgången kontrolleras. Man bör även

söka klargöra om bilen stannat på grund av något av gärningsmannen oförutsett hinder, exempelvis motorfel, kollisionsskador, bensinbrist, oförmåga att föra den längre osv. Anlitas utomstående för bilens förande eller bogsering skall polis- mannen instruera vederbörande om handhavandet av fordonet.

Finns invid bilens plats föremål från densamma, t. ex. glassplitter, lösa tillbehör, genom kollision bortslitna delar osv., måste dessa tillvaratagas på betryggande sätt med tanke på eventuell förekomst av fingeravtryck.

Olika slag av spår a) Fingeravtryck

Var anträffas dessa? I regel finner man de bästa fingeravtrycken på backspegelns båda sidor, på uppbrutna eller delvis sönderslagna ventilationsrutor, instrumentbrädet med handskfacket, dörrarnas båda sidor samt på sådana föremål som gärningsmannen medfört till och sedan kvarlämnat i bilen. Vid undersökningen av dörrarna skall även kanterna granskas. Vid 5. k. tjuvkoppling brukar gärningsmannen avsätta sina fingeravtryck vid grepp kring rattstången. Mera sällan anträffas gärnings— mannens fingeravtryck i bagageutrymmen och under motorhuven. På falska re- gistreringsskyltar av plåt med blanka baksidor kan gärningsmannens fingerav- tryck sitta kvar under relativt lång tid. Framkallning och säkring av fingeravtryck på dessa skyltar är ofta förenat med stora svårigheter, varför de lämpligen bör sändas till statens kriminaltekniska anstalt eller polislaboratorium för undersök- ning. Dit hör även sändas anträffade papper och kartonger för framkallning av fingeravtryck.

Har gärningsmannen tagit sig in i bilen genom att slå sönder glasrutor före- kommer att han bryter loss glasbitar som kastas på marken invid bilen. På så- dana glasbitar kan finnas värdefulla fingeravtryck, varför platsen för tillgreppet bör undersökas.

Vilka framkallningsmedel bör användas? Det bästa framkallningsmedlet för fingeravtryck på och i bilar är kolpulver eller kolpulverblandning. Emellertid är användandet av dessa medel förenat med den olägenheten att bilen åtminstone inuti smwutsas ned allt för mycket och en tvättning av bilklädseln kan erfordras efter undersökningen. Detta förhållande gör att man ofta drar sig för användande av dessa pulver och i stället begagnar argentorat. Detta medel skall ju användas mycket sparsamt, varför risken för avsevärd nedsmutsning är mindre. På klibbiga ytor användes blyvitt som fram— kallningsmedel. Då kolpulver eller kolpulverblandning användes inuti bilen bör klädseln skyddas genom övertäckning. Losstagbara delar, exempelvis backspe- geln, samt lösa föremål böra undersökas utanför bilen.

På vilket sätt säkras de framkallade fingeravtrycken? Med kolpulver och kolpulverblandning framkallade fingeravtryck säkras antingen på tape som därefter sättes på vit kartong eller med genomskinlig :fingeravtrycks— folie. Har avtrycken .framkallats med argentorat kan säkringen utföras med svart folie eller med tape som därefter sättes på svart glanspapper. Fingeravtryck fram- kallade med blyvitt säkras på tape som skyddas med celluloidskiva eller på genom- skinlig fingeravtrycksfolie. Synliga fingeravtryck i damm och smuts säkras genom fotografering.

Om det föreligger misstanke om grövre brott i samband med biltillgreppet skall framkallade fingeravtryck fotograferas innan de säkras på något av ovan an- givna sätt.

Hur påverkas undersökningen av väderleksförhållanden? Man kan ej framkalla fingeravtryck i en fuktig eller genomkyld bil. En fuktig bil måste få torka utomhus eller i garage innan framkallningen utföres. I genom- kylda bilar kan mycket väl finnas fingeravtryck men möjligheten att framkalla och säkra dessa innan bilen blivit uppvärmd är liten. Redan då temperaturen är +5 grader och fuktig väderlek råder uppstår svårigheter. Under sådana för- hållanden måste bilen föras till uppvärmt garage, där den skall stå tills den blivit uppvärmd och fullständigt torr. Först då kan fingeravtryck framkallas. Innan bilen föres in i garaget skall på biltaket förekommande snö och is försiktigt skra- pas bort, så att rinnande smältvatten ej förstör avtryck utanpå fordonet. Vid upp- värmningen skall bildörrarna hållas öppna och sidorutorna vara i det närmaste tillstängda.

Finnes ej möjlighet att föra bilen till uppvärmt garage kan fordonets inre upp- värmas och torkas med s. k. bilvärmare. I nödfall kan smärre delar monteras loss, t. ex. backspegeln, och tagas inomhus för framkallning av fingeravtryck.

Råder torr väderlek med hög och klar luft finnes möjlighet att framkalla finger- avtryck i bilen utomhus även vid lägre temperatur. Emellertid har det visat sig att tape under sådana förhållanden är mindre lämpligt som säkringsmedel, var- för endast fingeravtrycksfolier bör användas.

Då bilen sommartid står under direkt solbestrålning föreligger risk att finger- avtrycken förstörs mycket snabbt, ibland redan efter en timme. Under sådana förhållanden måste bilen föras till skuggig plats eller ställas under tak. En sådan risk föreligger även då bilen vintertid torkas i garage och uppvärmningstiden blir för långvarig eller intensiv.

b) Verktygsspår

Vid undersökning av bil skall även andra spår beaktas oaktat de i regel ej kunna betraktas vara lika värdefulla som fingeravtryck.

Då gärningsmannen berett sig tillträde till bilen genom brytning med något verktyg uppkommer vanligen spår i plåt eller beslag där verktyget ansatts. Sådana spår säkras medelst avgjutning enligt de regler som gälla för säkring av verktygs- spår på brottsplats. Emellertid har det visat sig att verktygsspår på bilar ytterst sällan kommer till användning som bevisning, varför man vid undersökningen bör pröva om säkringsåtgärden och den tidsspillan som är förenad med den är försvarlig med hänsyn till det resultat som kan väntas. Då så anses erforderligt bör man dock taga prov på eventuellt förekommande färg på sådana platser där brytning utförts, detta med tanke på att färgflagor kan ha kommit på eller i gärningsmannens kläder eller fastnat på det använda verktyget.

e) Övriga spår

Där gärningsmannen slagit sönder glasruta skall prov tagas av glaset med tanke på att splitter kan ha kommit i eller på hans kläder. Proven tagas i första hand från skilda platser av det glas som sitter kvar på rutans plats.

Alla föremål som gärningsmannen medfört till bilen och där lämnat kvar, exem- pelvis tomma cigarrettförpackningar, tändsticksaskar, buteljer och kapsyler, ci- garrettstumpar, verktyg, papperspåsar, bensinnotor och material för »tjuvkopp-

ling», kan vara till gagn för spaningarna, varjämte sådana iföremål ofta innehåller gärningsmannens fingeravtryck. Uppslagna vägkartor, vilka tillhör bilen, kan många gånger ge anvisningar om bilens färdvägar efter tillgreppet. Även beträf- fande kartor skall fingeravtryck beaktas.

Föreligger skäl till misstanke att bilen blivit använd i samband med förövande av svårare brott, t. ex. kassaskåpsinbrott, skall undersökningen utsträckas till for- donets alla delar. Alla platser där något kan döljas skall granskas. Det har före- kommit fall, då kassaskåpssprängaren gömt sprängämnen under bilens tygklädsel, i biltaket eller under navkapslar.

Vid undersökningen säkrade fingeravtryck sändes till statens kriminaltekniska anstalt eller till lokalt fingeravtrycksregister för fortsatt undersökning. Alla öv- riga tillvaratagna spår och föremål förpackas i ändamålsenliga kuvert eller på- sar, vilka förses med anteckningar om bland annat fyndplatsens belägenhet. Cigarrettstumpar tillvaratages i provrör, enär de kan få eventuellt bevisvärde. Emellertid bör man icke begära blodgruppsbestämning på saliv i cigarrettstum- par. De med sådan undersökning förenade kostnaderna kan i regel icke anses försvarliga med tanke på enbart ett biltillgrepps svårhetsgrad.

..,-)r..- . .

. ... ",,—qu-

.7 *.;n

',il

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)

Jnstitiedepartementet Begravningsplatser och gravar. [5] Underrätterna. [6]

Den allmänna brottsregistreringen. [11] Pensionsstiftelser. I. [14] Förevarsdepartementet

Enhetlig ledning av krigsmakten. [7]

Kommunlkationsdepartementet Statliga belastningsbestämmeiser av år 1960 för byggnadsverk. [12] Finansdepnrtementet Sparstimulerande åtgärder. [2] Automatisk databehandling inom folkbokföring!- och uppbördsväsendet. [4] Preliminär nationalbudget för år 1981. [10] Jordbruksdepartementet Totalisatorverksamheten. [1] Lantbrukets yrkesskolor. [13] Handelsdepartementet Effektivare prisövervakning. [3]

Inrikesrlepartementet

Om läkarbehov och läkartillgång. [B] Principer för en ny kommunindelning. [9] Polisens brottsbekämpande verksamhet. [15]