SOU 1961:51

Bostadsbyggnadsbehovet : preliminär uppskattning

Sammanfattning

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Genom beslut den 11 december 1959 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sju utredningsmån med uppgift att utreda och framlägga förslag rörande vissa bostadsfrågor m. m.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 12 de- cember 1959 såsom utredningsmän generaldirektören Bertil Olsson, direk- tören Sven Dahlberg, docenten Lennart Holm, dåvarande generaldirektören numera professorn Alf Johansson, redaktören Willy-Maria Lundberg, läns- bostadsdirektören Olof Olsson och direktören Erik Severin. Tillika upp- drogs åt Bertil Olsson att som ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga har antagit benämningen bostadsbyggnadsutredningen. Såsom huvudsekreterare åt utredningen förordnades den 28 december 1959 ledamoten, docenten Lennart Holm. Från den 2 februari 1960 förordnades t. f. förste aktuarien Ralph Johansson och förste inspektören Bengt Svens— son såsom sekreterare.

Vi har enligt uppgjord arbetsplan uppdelat arbetet i etapper, av vilka den första skulle omfatta utförandet av en preliminär bedömning av bostads- byggandets omfattning och inriktning under 1960-talet, i första hand perio- den 1961—65. Uppskattningen har delvis föranletts av 1959 års långtidsut- rednings behov därav.

Vi får härmed vördsamt överlämna ett delbetänkande med den gjorda uppskattningen.

Stockholm den 2 oktober 1961

Bertil Olsson Sven Dahlberg Lennart Holm Alf Johansson Willy-Maria Lundberg Olle Olsson Erik Severin / Ralph Johansson

Uppskattm'ngarnas syfte och uppläggning

Förutsättningarna att bedöma bostads— byggnadsbehovet under en längre pe- riod är för närvarande ogynnsamma. Bedömningarna måste grundas på ett i de flesta avseenden föråldrat och brist— fälligt underlag och bostadsbristen gör det svårt, att utifrån de få uppgifter som finns om de senaste 10—15 årens för- ändringar, över huvud taget göra några antaganden om framtiden. Såväl för bo- stadsbyggnadsutredningens eget arbete som för 1959 års långtidsutrednings be— dömning av bostadsinvesteringarna, har det emellertid varit nödvändigt att försöka överblicka utvecklingsbeting- elserna på längre sikt. Det har därvid visat sig, att det minimiprogram för bostadsbyggandet, som utarbetades av bostadsstyrelsen i samband med 1955 års långtidsutredning, inte längre är tillfyllest som underlag för diskussio- nen. Det måste revideras och komplette- ras. De gynnsammare förutsättningar härför, som uppkommer sedan 1960 års folk- och bostadsräkningar har bearbe- tats, har inte kunnat inväntas.

De nu utförda uppskattningarna är avsedda som ett provisoriskt instru- ment för några år framåt i avvaktan på en fullständigare analys av utveck- lingen under åren 1946—60 och därpå grundade bedömningar för 1960-ta1et. Med hänsyn härtill har vi inte ansett det motiverat att nu göra en helt ny pro- gnos för hushållsbildningen och lägen- hetsbehovet, vilket skulle ha krävt en större arbetsinsats, utan har huvud-

sakligen utnyttjat bostadsstyrelsens ti- digare beräkningar samt senare utförda befolkningsprognoser. Vi har inte hel- ler ansett det motiverat, att i detalj analysera redan föreliggande undersök- ningar och försöka dra slutsatser därav. Som en allmän bakgrund till kalkyler- na lämnas därför endast en kortfattad redogörelse för bostadsbyggandet och bostadsmarknaden åren 1946—60.

Resultaten av folk- och bostadsräk- ningarna kan komma att visa, att de nu utförda kalkylerna delvis är baserade på felaktiga premisser beträffande ut- gångsläget 1960. Särskilt gäller detta om bostadsdata. Det är i och för sig inte givet, att detta behöver påverka resul— taten mera väsentligt under i övrigt oförändrade förutsättningar. Under värt fortsatta utredningsarbete torde dock tillkomma andra synpunkter, som kan påverka framtidsbedömningarna i hög grad. Det bör därför starkt under- strykas, att vi betraktar de nu erhållna resultaten endast som ledtrådar tills vidare, och att de inte är bindande för utredningens slutgiltiga ställningsta- ganden till olika långsiktiga bostadsför- sörjningsfrågor.

Flera olika vägar är tänkbara vid en uppskattning av bostadsbyggnadsp behovet. Det kan anges i t. ex. antal rum eller rumsenheter eller som en ökning av konsumtionsvolymen, uttryckt i pengar. För att kunna vara till ledning för produktionsplanering och bostads- politisk-a bedömningar bör uppskatt-

ningarna doek helst uttryckas i antal lä- genheter, vilket också var fallet i bo— stadsstyrelsens förutnämnda minimi- program.

Förändringen i lägenhetsefterfrågan under en period är främst en följd av förändringar i den vuxna befolkningens antal, dess ålders- och civilståndsför- delning samt dess geografiska fördel— ning. Härtill kommer som en betydelse- full faktor förändringar i de skilda befolkningsklassernas relativa efter- frågan på lägenheter. Dessa förändring- ar har samband med bl. a. inkomstut- vecklingen och den inrikes omflyttning- en. När uppskattningen, som nu är fal- let, utgår från ett läge med bostads- brist, är tillgodoseendet av den redan föreliggande ej tillgodosedda efterfrå— gan ett speciellt problem.

Bostadsproblemet har väsentligt olika innebörd för tätorter och glesbygd. För tätorterna måste man räkna med en fortsatt expansion och ökning av det be- hövliga lägenhetsantalet. För glesbygden är en fortsatt minskning av antalet be- bodda lägenheter sannolik. Tätorter och glesbygd behandlas därför var för sig vid uppskattningen.

Inom tätortsbeståndet kan det antas, att betydande skillnader kommer att föreligga mellan olika orter ifråga om expansionsgrad. Vissa orter kan gå tillbaka, medan andra ökar starkt. Det- ta skulle kunna leda till, att lägen— hetsbehovet i vissa orter minskar. Vid en totaluppskattning för hela beståndet av tätorter blir sådana minskningsposter inte beaktade, vilket uppenbarligen kan medföra en risk för underskattning av bostadsbyggnadsbehovet i tätorterna. En folkmängdsminskning i en ort leder dock »inte omedelbart till någon minsk- ning i lägenhetsbehovet, utan detta kan tvärtom fortsätta att öka under lång tid på grund av förändring i befolknings- Strukturen och andra faktorer. Vidare

tyder de prognoser beträffande befolk- ningens regionala fördelning som har gjorts, inte på att man under 1960-ta— let — och i varje fall inte under dess första hälft —— bör räkna med tillbaka— gång för något betydande antal tätorter. Risken för att en totalkalkyl leder till underskattningar synes därför inte vara så stor beträffande de närmaste 5 år 10 åren. En regional fördelning av det upp- skattade bostadsbyggnadsbehovet vore visserligen önskvärd även från andra än de här anförda synpunkterna, men har dock inte ansetts motiverad för när- varande, enär det statistiska underla- get är allt för bristfälligt. Målsättningen för den prognos, som har gjorts för tätorterna, är att i förs— ta hand uppskatta den behövliga ök- ningen av antalet lägenheter under åren 1961—65 under förutsättning att bo- stadsbristen i betydelsen lägenhetsun- derskott skall kunna avvecklas under perioden. Till denna del kan kalky- len betraktas som en behovsprognos, dvs. ett försök att uppskatta hur många lägenheter som under angivna förutsätt- ningar faktiskt kommer att efterfrågas respektive behövas som lägenhetsreserv. Bostadsbyggandet skall inte bara till- godose den behövliga ökningen av lä- genhetsantalet, utan även ersätta de lä- genheter i det äldre bostadsbeståndet som rivs eller avgår på annat sätt, eller vid en framtida tidpunkt inte längre efterfrågas. Vi har emellertid inte gjort någon bedömning från behovssynpunkt av hur många lägenheter i det äldre bostadsbeståndet som bör ersättas. Istäl- let har med utgångspunkt från uppskatt- ningar av den faktiska avgången av lä- genheter under senare år gjorts ett an- tagande om fortsatt avgång i något stör- re omfattning, men utan någon värde- ring av, om detta är tillräckligt från efterfrågesynpunkt. Huruvida en bo- stadsproduktion av den kalkylerade om-

fattningen kommer att möjliggöra av- veckling av bostadsbristen i mera vid- sträckt bemärkelse har vi således inte tagit ställning till. Det större proble- met om bostadsefterfrågans inriktning på äldre respektive nybyggda lägenheter och om det äldre bostadsbeståndets ut- nyttjande över huvud taget har tills vidare skjutits åt sidan.

För att belysa sistnämnda frågeställ— ning, torde det vara nödvändigt att när- mare studera bland annat prisrelationer— na mellan äldre och nybyggda lägenhe- ter, möjligheterna att bygga om eller förbättra äldre lägenheter och bostads- lägets betydelse. Detta problemkomplex har inte kunnat behandlas på utredning— ens nuvarande stadium.

KAPITEL 1

Bostadsbyggandet och bostadsmarknaden 1946—60

Nyproduktioncns storlek och sammansättning

Under de 15 åren 1946—60 nybyggdes i hela landet 822 000 lägenheter med sam- manlagt omkring 2 880 000 rumsenheter. Produktionen var ojämnt fördelad på olika delar av perioden. Från den jäm- förelsevis höga nivån av 58 000 lägen— heter per år 1946—47 minskade antalet färdigställda lägenheter således ned till knappt 40000 år 1951. Därefter följde en i antal lägenheter stark, men volym— mässigt svagare ökning i bostadsbyg- gandet. År 1954 hade 1946 års produk- tionsnivå åter uppnåtts, såväl ifråga om antalet nybyggda lägenheter som volym- mässigt uttryckt i antal rumsenheter. De följande 3 åren karakteriserades av stagnation ifråga om antalet färdigställ- da lägenheter, men fortsatt volymmäs— sig ökning. Därefter steg lägenhetsanta— let åter, denna gång i förening med en fortsatt ökning av lägenheternas genom- snittliga storlek. Vid årtiondets slut var produktionsnivån 68 000—69 000 lägen- heter och 250 000—260 000 rumsenhe- ter per år. Produktionen vid 1950-talets slut var i antal lägenheter drygt 70 pro— cent och i antal rumsenheter drygt 80 procent större än under 1951. Utveck- lingen illustreras av figur 1.

Uppgifter om nyproduktionens för- delning på lägenhetstyper finns för hela landet endast från år 1949. Drygt hälf— ten av hela produktionen var då lägen- heter om högst 2 rum och kök. Dessas andel ökade till 62 procent 1953 och samtidigt försköts tyngdpunkten inom

gruppen något mot ettrumslägenheter. Under den följande perioden av stigan— de genomsnittsstorlek på de nybyggda lägenheterna minskade andelen lägen— heter om högst 2 rum och kök ned till 37 procent 1958, varefter den åter har ökat.

I absoluta tal var produktionen av ett— och tvårumslägenheter störst 1954, då den uppgick till drygt 33000, medan antalet 1958 var knappt 23000 och 1960 29000. Antalsmässigt var ned- gången i produktionen av smålägenheter 1955—58 huvudsakligen koncentrerad till tvårumslägenheterna, som då minskade från 21 200 till 12 400, varefter antalet ökade till ca 15000 1960. Be- träffande de större lägenheterna kan konstateras, att nedgången i början av 1950-talet var något större för lägen— heter om minst 4 rum och kök än för trcrumslägenheterna och att likaså upp- gången från 1953 till 1958 var starkast ifråga om 4 och flera rum och kök. Dessas andel av nyproduktionen blev drygt fördubblad under den nämnda perioden, från 14 procent till 30 pro— cent, medan andelen 3 rum och kök ökade från 24 till 34 procent. Det ab- soluta antalet nybyggda lägenheter om minst 3 rum och kök var 19600 är 1951. Antalet minskade med drygt ett tusental påföljande år, varefter det öka- de oavbrutet fram till 1959, då det var 41 600 och gick sedan ned till 39 300 år 1960. Vid 1950-talets slut byggdes såle-

des årligen dubbelt så många lägenhe- ter om minst 3 rum och kök som vid decenniets början.

Småhusens andel av de nybyggda lä- genheterna minskade starkt under sam- ma period som den genomsnittliga lä- genhetsstorleken i nyproduktionen gick tillbaka, dvs. åren 1952—53. I 1951 års produktion var således 27 procent av lägenheterna belägna i småhus, medan motsvarande tal 1953 var 18 procent. Vid 1950-ta1ets mitt uppnåddes åter ungefär samma småhusandel som vid dess början. Förändringarna har där— efter varit tämligen små. I absoluta tal var antalet lägenheter i nybyggda små- hus 10 800 år 1951 och ca 18 000 under de sista åren av 1950-ta1et.

INDEX

Tabell 1. Lägenhetstyper i nybyggda hus åren 1949—60

Antal in- flyttnings-

Å' färdiga

lägenheter

Därav i procent

Högst 2 3 1rk rk rk

41 551 19 36 30 43 935 17 34 30 39 784 18 33 29 44 736 24 35 26 51 911 25 37 24 58 213 20 36 26 56 970 20 32 25 56 906 18 31 28 64 455 19 25 31 62 225 17 20 34 69 318 17 23 32 68 293 20 22 29

251 614 21 35 26

321 197 18 24 31

1946 1950

—— NYBYGGDA "" NYBYGGDÅ —'— ' NYBYGGDA "” NYBYGGDA

LÄGENHETER TOTALT RUMSENHETER TOTALT LÄGENHETER OM HÖGST 2 RK LÄGENHETER OM 3 att. RK

Figur 1. Totala antalet nybyggda lägenheter och rumsenheter 1946—60 samt nybyggda lägenheter om högst 2 rum och kök sami minst 3 rum och kök åren 1949—60. Hela riket. Index: 1949 = 100.

Tabell 2. Lägenheter i nybyggda hus procentuellt fördelade efter hustyp åren 1955—60

Antal Därav i procent i

År nybyggda

lägenheter hus

Enfamilj s- Rad- och kedjehus

Tvåfamiljs- hus

Flerfamiljs- hus

1955 1956 1957 1958 1959 1960

56 970 23 56 906 22 64 455 20 62 225 19 69 318 19 68 293 18

70 72 73 72 74 75

Inom gruppen av småhus har skett vissa förändringar. Produktionen av tvåfamiljshus har fortsatt att minska och likaså har andelen lägenheter i tradi- tionella enfamiljshus minskat något me- dan rad- och kedjehusen har ökat. Bo- stadsbyggnadsstatistiken redovisar upp- gifter om rad- och kedjehus endast från 1955. Den relativa fördelningen på hus- typer fr. o. m. sistnämnda år framgår av tabell 2.

Slorstadsområdenas andel av de får— digställda lägenheterna visade en topp 1952 och ett bottenläge 1956. Dessa båda är svara-de Stor-Stockholm och Stor- Göteborg tillsammans för 33 respektive 23 procent av de nybyggda lägenheter— na. Efter 1956 har storstädernas andel av nyproduktionen ökat — dock med en tillfällig nedgång 1959 — upp till 30 procent av nyproduktionen 1960. I ge— nomsnitt för hela femårsperioderna var dock en mindre del av nyproduk- tionen lokaliserad till storstäderna 1956—60 än 1951—55. Produktionsnivån mätt i antal lägenheter var 1956—60 i Stockholms— och Göteborgsområdena 11 respektive 13 procent högre än 1951 —55, medan motsvarande tal för Malmö var 28 procent och för övriga städer och köpingar samt övriga landskommuner 33 och 31 procent. Den relativa fördel- ningen år för år illustreras av figur 2.

Uppgifter saknas om bostadsbyggan- dets fördelning mellan tätorter och gles— bygd, dvs. den uppdelning som används

vid uppskattningen av bostadsbyggnads- behovet.

Man torde dock kunna antaga, att bo- stadsbyggandet på glesbygden huvud- sakligen sker på områden som inte har stads— eller byggnadsplaner. Sådan pla- nering skall enligt byggnadslagen före— gå all tätbebyggelse. Byggnadslagens tätbebyggelsebegrepp överensstämmer dock inte med den i folkräkningarna tillämpade uppdelningen i tätorter och glesbygd, utan det kan förekomma byggnadsplaneområden utanför de egentliga tätorterna liksom det inom dessa torde förekomma viss bebyggel- se på områden utan stads- eller bygg- nadsplan. Bostadsbyggandets fördel- ning på områden med respektive utan stads- eller byggnadsplan framgår av följande uppgifter.

Nybyggda lägen- heter i 1 OOO-tal

1951—55 1956—60

Områden med stads— eller byggnadsplan . . 220 293 övriga områden ....... 31 28

Avgång av lägenheter

Avgången av lägenheter ur bostadsbe- ståndet är känd endast till en mindre del. Bostadsbyggnadsstatistiken redovi- sar uppgifter om antalet lägenheter i rivningshus, medan uppgifter om övrig avgång i stort sett saknas. Det kan emel-

STOR -STOCKHOLM

STOR GÖTEBORG

MALMÖ

] | |

srtom ocu KÖPINGAR urou STORSTADSOMRÅDENA

w

%#

___,lX—Im

LANDSKOM. umu STORSTADSOMRÅDENA

o I 1951

1955

. 1960

Figur 2. Nybyggda lägenheter procentuellt fördelade på vissa områden och kommungrupper åren 1951—60.

lertid antagas att övrig lägenhetsavgång har varit stor särskilt på landsbygden. Antalet lägenheter i rivningshus har ökat starkt under senare år och var 1960 ca 6900 varav 6100 i städerna. Under hela sen-are hälften av 1950-ta1et var det redovisade antalet rivna lägen- heter 22 700, varav drygt 20000 i stå- derna.

Utom genom rivning avgår lägenhe- ter i tätorterna bl. a. genom övergång till kontors— och andra lokaler samt ge- nom sammanslagning. Det sistnämnda torde vara vanligt särskilt i tvåfamiljs- hus, vilka förvandlas till enfamiljs- hus genom att ett hushåll tar båda lä- genheterna i anspråk. Sådana ändring-

ar har betydelse även på landsbygden, men i första hand torde dock lägenhe- ter där avgå genom att de friställs vid hushållets upplösning eller avflyttning. En del övergår till fritidsbostäder, me- dan andra rivs bort eller stå-r kvar outnyttjade.

En viss, om än mycket osäker, upp— fattning om den totala avgången eller friställandet av lägenheter kan erhållas genom skattningar av hushållsantalet. Enligt de skattningar som kan göras på grundval av 1960 års bostadsräknings kontrollundersökning och 1958 års lev- nadskostnadsundersökning, synes såle- des hushållsantalet _ vilket dock inte helt överensstämmer med antalet utnytt-

jade lägenheter — i hela riket ha ökat med omkring en halv miljon mellan 1945 och 1960, medan bruttotillskottet av lägenheter har varit drygt 800000. Antalet lägenheter, som avgått eller fri— ställts kan alltså ha varit av storleks- ordningen 300000, vilket motsvarar mer än en tredjedel av nyproduktio- nen. Av den totala avgången kommer gissningsvis en tredjedel på tätorterna och två tredjedelar på glesbygden.

Bostadsmarknadsläget

Storleken av den bostadsbrist, som har förelegat under hela den senaste fem- tonårsperioden, har inte kunnat statis- tiskt fastställas. Den enda källan för uppgifter om bristens karaktär och dess förändringar är bostadsstyrelsens se- dan 1949 årligen återkommande enkäter om antalet registrerade bostadssökande i vissa kommuner. Bostadsstyrelsen framhåller i redogörelserna, att de i en- käterna redovisade uppgifterna inte är något mått på bostadsbristens storlek eftersom de utnyttjade registren sanno— likt inte omfattar alla bostadssökande och å andra sidan inte alla registrerade sökande representerar en aktuell efter- frågan. Registren torde också omfatta ett stort antal sökande för vilka väntetiden mellan anmälan och erhållande av bo- stad troligen inte är längre än som skul- le vara »normalt» på en marknad med tillräcklig bostadstillgång. Sådana sökan- de är inte ett uttryck för bostadsbrist, utan visar endast att en del av rörelsen på bostadsmarknaden kanaliseras ge- nom bostadsförmedlingar.

I bostadsstyrelsens enkäter har de bostadssökande delats in i 3 huvudgrup— per. 1) Sökande som inte har någon lägenhet i den kommun, där de är bo- satta. 2) Sökande som bor i annan kom- mun och önskar flytta till ansöknings- kommunen och 3) sökande som önskar

byta lägenhet inom samma kommun. De båda förstnämnda grupperna är -— i den mån de representerar en aktuell efterfrågan och har »onormalt» långa väntetider —— uttryck för ett lägenhets— underskott på den lokala bostadsmark- naden. Kön av bytessökande är delvis ett uttryck för efterfrågan på högre bo- stadsstandard, som inte har kunnat rea- liseras. Om man schematiskt delar upp bostadsefterfrågan i en antals— och en standardkomponent kan man i analogi därmed också betrakta bostadsbristen dels som en brist i antal lägenheter och dels som en brist från standardsyn— punkt. Marknadsmässig bostadsbrist kan enligt detta betraktelsesätt förelig- ga, även om det inte finns några bo— stadssökande utan lägenhet. Avveckling— en av bristen är således inte bara en fråga om antalet lägenheter utan också _— och kanske i högre grad —— om bo- stadsbeståndets sammansättning och ef- terfrågans inriktning.

Bostadsstyrelsen har, trots bristerna i materialet, ansett det möjligt att dra vissa slutsatser om lägenhetsunderskot- tets förändring. Enligt styrelsens be— dömningar ökade lägenhetsunderskottet under de första åren av 1950-talet, var- efter det under ett par år totalt sett inte synes ha förändrats i högre grad. En förändring i bostadsbristens verkningar torde dock ha ägt rum redan före år- tiondets mitt. Familjernas andel av an- talet bostadssökande utan egen lägenhet minskade således under perioden 1954 -—56, medan andelen ensamstående öka- de.

I redogörelsen för 1961 års enkät konstaterade bostadsstyrelsen att bo- stadsmarknadsläget förbättrades under åren 1956—59, förutsatt att förändring- arna i alntalet registrerade bostadssö— kande kan tas som uttryck för föränd- ringar i läget på bostadsmarknaden. Un- der nämnda period minskade antalet re-

gi-strerlade bostadssökande utan egen lägenhet med nära 10 procent. Minsk- ningen var inte lika stor inom de olika delgrupperna, utan antalet familjer gick ned med en fjärdedel och antalet sö- kande som önskade lägenheter i sam- band med giftermål minskade med en femtedel. Gruppen övriga ogifta och förut gifta sökande ökade däremot med omkring 15 procent.

Under 1960 synes förbättringen av bo— stadsmarknadslägct ha avstannat. Anta- let sökande utan lägenhet ökade såle- des med en procent. Det är dock, med hänsyn till bristerna i materialet, inte möjligt att avgöra, om detta motsvaras av en faktisk ökning av antalet aktuella sökande, eller kan förklaras av för— ändringar i registrens aktualitet.

Förändringen av den bostadsbrist, som tar sig uttryck i »att redan etable- rade hushåll inte kan realisera sin ef- terfrågan på högre bostadsstandard, kan inte bedömas med ledning av bo- stadsstyrelsens enkäter. Det kan konsta- teras, att antalet sökande med egen lä- genhet har ökat år för år i de kommu- ner för vilka jämförbara uppgifter finns. Huruvida ökningen av antalet sö- kande i gruppen är ett uttryck för att efterfrågeöverskottet har ökat, kan inte bedömas. Det är dock möjligt att ök- ningen till stor del är en följd av att hushållen i stigande omfattning utnytt- jar bostadsförmedlingarna i stället för eller jämsides med andra vägar vid lä- genhetsbyten. Likaså kan låsningen av bostadsmarknaden ha medfört en ök- ning av antalet bostadssökande, som en- dast önskar ett annat bost—adsläge. Till- godoseendet av sådana önskemål skulle inte innebära någon ökning av deras bo- stadskonsumtion, och de representerar alltså inte något efterfrågeöverskott. Även om det inte går att precisera om- fattningen eller förändringen av den bo- stadsbrist, som består i uppdämd efter-

frågan på högre bostadsstandard, är det dock uppenbart, att den är av betydan- de omfattning. Specialundersökningar vid flera bostadsförmedlingar visar så- ledes, att de bostadssökande som vill byta lägenhet, i regel önskar förbättra sin bostadsstandard. Som exempel här- på kan nämnas, att en stickprovsunder— sökning i Stockholm 19581 visade, att omkring 70 procent av de sökande med egen lägenhet ville byta till stör-re, me- dan endast 7 procent önskade byta till mindre lägenheter. Ungefär 60 procent bodde i lägenheter om högst 1 rum och kök, men endast en fjärdedel önskade så små lägenheter. Om dessa önskemål förverkligades skulle nettoresultatet bli ett »överskott» på lägenheter om högst 1 rum och kök och ökat behov av alla större lägenhetstyper. »överskottet» av smålägenheter skulle dock till stor del bestå av sådana med låg utrustnings- staindard, varför de sannolikt inte skul- le tillgodose den efterfrågan på små— lägenheter som finns bland sökande utan lägenhet.

Beträffande de bostadssökandes för- delning på olika kommungrupper kan konstateras, att Stor—Stockholm i för- hållande till sin folkmängd har fler-a bostadssökande utan egen lägenhet än övriga kommuner. Främst gäller detta grupperna »familjer» och »övriga icke— gifta». Stor-Stockholms folkmängd ut— gjorde således i början av 1961 32 pro- cent av folkmängden i de 80 kommu- ner som ingick i bostadsstyrelsens en— kät, medan 54 respektive 65 procent av de bostadssökande i nyssnämnda grup- per var registrerade i Stor-Stockholm. Sökande med egen lägenhet är jämnare fördelade mellan kommu'ngrupperna. I förhållande till folkmängden är antalet störst i Göteborgsområdet. Folkmäng—

1 Nils Olov Näs: Bostadskön i Stockholm. HSB:s riksförbund. Stencil 1960.

dens och de bostadssökandes fördelning muner enligt bostadsstyrelsens enkät på storstadsområdena och övriga kom- 1961, framgår av följande tablå.

Folkmängd och anmälda bostadssökande 1961

Därav i procent i

Tot alt, 1 OOO-tal Stor-

Göteborg Malmö

Folkmängd den 1.1.1961 ............ 32 13 48 Inom kommunen bosatta bostads- sökande med egen lägenhet ................ 36 22 . 32 utan egen lägenhet ................ 55 16 25 därav familjer ....................... 54 11 32 giftermålsanmälningar .......... 38 17 38 övriga icke—gifta ................ 65 17 15

Uppgifterna för de olika kommun- i Stor-Stockholm. Beträffande övriga grupperna är inte direkt jämförbara. former av bostadsbrist, tyder uppgif- Trots bristerna i materialet, torde man terna däremot inte på, att läget skulle dock kunna dra slutsatsen att lägen- vara sämre i Stor-Stockholm än i en- hetsunderskottet är relativt sett störst kätkommunerna i genomsnitt.

KAPITEL 2

Befolkningsutvecklingen

Befolkningsutveckliungen behandlas i huvudsak endast beträffande den vux- na befolkningen i åldern 20 år och däröver. Utvecklingen av dessa ålders- klasser är avgörande för antalet efter- frågade lägenheter. För en allmän be- skrivning av den vuxna befolkningens förändring 1946—60 har utnyttjats sedvanliga befolkningsstatisti-ska källor så långt detta har varit möjligt samt 3 olika prognoser. Förändringarna un- der 1950-ta1et kan för tätorterna bely- sas i huvudsak endast genom beräkning- ar, medan för riket i dess helhet förelig- ger uppgifter om befolkningens sam- mansättning fram till år 1959. De prog- noser som redovisas för perioden 1960 —75 utgår från uppgifter om den fak-

tiska sammansättningen av befolkning- en åren 1950 respektive 1955.

Den senaste befolkningsprognosen för hela riket utfördes av statistiska centralbyrån år 1960 och avser perio- den 1956—75.1 Utgångspunkten var folkmängden fördelad efter kön och ål- der i femårsklasser vid slutet av år 1955. Förutom denna prognos har u-t- nyttjats Odd Gulbrandsen: »Sveriges befolkning 1975. En prognos för regio- ner och bebyggelsetyper»2 samt bo- stadsstyrelsens prognos för rikets stä- der enligt den administrativa indel- ningen den 1 januari 1952.3 Den sist- nämnda är det viktigaste underlaget för kalkylerna och har reviderats i vissa avseenden, varjämte prognosperioden har förlängts till år 1975.

Den vuxna befolkningen i hela riket

För att beräkna den vuxna befolkning- en i hela riket 20 år framåt i tiden be— hövs antaganden om den framtida död- ligheten samt den utrikes omflyttning- en. Antalet under prognos-perioden föd- de behöver inte beräknas.

Dödligheten antas i såväl statistiska centralbyråns som Gulbrandsens prog- nos komma att successivt sjunka. De tillämpade antagandena utgår från ob— servationer av de faktiska förändringar- na av dödligheten i olika åldersklasser av .män och kvinnor under tidigare pe- rioder. Den antagna minskningen av dödligheten under perioden 1961—75 är större i Gulbrandsens än i statistiska

centralbyråns prognos, vilket ger oli-k- heter i resultaten främst beträffande de högre åldersklasserna.

Den utrikes flyttningsvinstcn var un- der perioden 1946—50 i genomsnitt 19 500 personer årligen och 1951—59 i genomsnitt 10 500 personer årligen.

I statistiska centralbyråns prognos antas den utrikes flyttningsvinsten komma att uppgå till 10 000 personer om året. Gulbrandsen räknar med en im-

1 Statistisk tidskrift 1960:6. ' Stencil från Industriens utredningsinstitut 1960:1 och 2. 3 SOU 1957:10 Bilaga 8. Bostadsbyggnads- behovet under åren 1956—1965.

Tabell 3. Faktisk respektive beräknad folkmängd i olika åldersklasser över 20 år 1945—75

CB = Statistiska centralbyråns prognos G = Gulbrandsens prognos

1 OOO-tal personer i åldern 35—49 50—64 65— w År År 20—34 20— w

Faktiskt antal 1945 ............................ 1950 ............................ 1955 ............................ Beräknat antal 1960 CB ........................

1 598 1 535 1 433

1 379

G 1 390 1965 CB ........................ G

1 521 1 525 1 709 1 732 1 786 1 823

migrationsvinst av ungefär samma stor- lek.

Den faktiska folkmängden i olika ål- dersklasser enligt de tre senaste folk- räkning-arna sam-t beräknad folkmängd 1960—75 enligt de båda Prognoserna redovisas i tabell 3.

Betydelsen av olikheterna i de anta- ganden, som har tillämpats i de båda prognoserna, framgår vid en jämförel- se mellan de beräknade folkmängds- ökningarna. Enligt statistiska central- byråns prognos ökar folkmängden i åldrarna över 20 år med drygt 700 000 under åren 1961—75, medan motsva- rande tal enligt Gulbrandsen blir 855000. Båda talen är betydligt större än den faktiska »folkökningen i samma åldrar under de senaste 15 åren, som har beräknats till 480 000.

Olikheterna mellan den gångna och den kommande femtonårsperioden ifrå- ga om de beräknade förändringarna av den vuxna befolkningens åldersfördel- ning är betydande. De båda prognoser- na ger en entydig bild härav även om

de absoluta talen skiljer sig åtskilligt. Antalet personer i åldern 20—34 år, de åldersklasser då hushållsbildningen be- gynner och hushållens storlek succes- sivt ökar, har således minskat med över 200000 åren 1946—60. Under den föl- jande femtonårsperioden beräknas ål- dersklassen öka med mer än 400 000 en- ligt båda prognoserna. I den närmast högre åldersklassen, som kan antas re- presentera de stabiliserade hushållen vilka dock ofta har ett ökande utrym- mesbehov, är utvecklingen den motsat- ta. Folkmängden ökade 1946—60 med ca 130 000 och beräknas under följande femtonårsperiod komma att minska med omkring 200 000. Antalet personer över 50 år beräknas fortsätta att öka starkt. Inom gruppen sker en fortsatt förskjutning mot högre åldrar.

Även en jämförelse mellan den inne- varande och den senast förflutna fem— årsperioden visar betydande skillna- der, främst ifråga om den yngsta ål- dersklassen, vilket framgår av följan- de uppgifter enligt centralbyrån-s pro- gnos.

Ökning/minskning 1 OOO-tal personer

20—34 35—49 50—— W 20— W

1956—60 . . . . —54 1961—65 . . . . 142

—6 223 163 —68 199 273

Förändringen i åldersklassen 20—34 år är främst koncentrerad till åldern 20—24 år.

Redan de här redovisade uppgifterna ger en antydan om några av huvudpro- blemen för bostadsförsörjningen under den närmaste framtiden. I landet i dess helhet kommer antalet personer i de hushållsbildande åldrarna att öka be- tydligt starkare än under de senast för- flutna femårsperioderna. Vidare kom- mer ökningen att vara koncentrerad till dels de yngre rörliga åldrarna där hushållsbildningen begynner, dels de äldre årgångarna av krympande hus— håll.

Befolkningen i städer och övriga tätorter

Utvecklingen av den vuxna befolkning— en i olika delar [av landet och fördel- ningen på tätorter och landsbygd är, förutom av de förutnämnda faktorer- na, i hög grad beroende .av den inrikes omtfly-ttningen. Framtidsbedömningar för olika regioner och för tätorter och landsbygd blir härigenom avsevärt osäkrare än för landet i dess helhet. I nuvarande situation tillkommer den osäkerhet, som är en följd av att upp- gifter om befolkningens sammansätt— ning i städer och tätorter inte finns för senare tidpunkt än är 1950. Förändring- arna under 1950-talet måste därför be- räknas. Beräkningama torde ge en i stort sett riktig bild av utvecklingens huvuddrag men osäkerheten är bety- dande då det gäller att bedöma befolk- ningsutvecklingens betydelse för bo- stadsefterfrågan.

De förutnämnda av bostadsstyrelsen och av Gulbrandsen utförda prognoser- na utgår från delvis likartade antagan— den om flyttningarna. I den förstnämn- da prognosen för städerna har således först gjorts en uppskattning av lands- bygdens flyttning-sförluster i olika fö- delseårsklvasser av män och kvinnor un- der åren 1951—55. De relativa för- lusterna antas därefter »in desamma un-' der följande femårsperioder. Gul-V brand-sen har utgått från de faktiska flyttningarna under åren 1951—56; enligt uppgifter i befolkningsregis-tret. Prognosen är regionalt fördelad varför antaganden har gjorts icke bara om av- flyttningen från glesbygd till tätorter utan även om flyttningsvägarna inom viss—a regioner och mellan regioner. En modell för flyttningsförloppet har utar— betats och vid befolkningsframskriv- ningen har därefter antagits att takten (den procentuella förändringen) i de inrikes omflyttningarn-a hibehålles oför- ändrad under prognosperioden. Båda metoderna har karaktären av meka- niska fram'skrivningsförfraranden och eventuella förändringar i flyttningarna till följd av näringslivets utveckling och behov respektive tillgång på ar- betskraft blir inte beaktade.

Städerna

Bostadsstyrelsens prognos för 1952_ års städer har reviderats ifråga om död- lighetsantagandet. Dödligheten antages således bli densamma som i statistiska centralbyråns prognos för hela riket. Vidare har prognosen förts fram till år 1975 samt kompletterats med antagan- de om utrikes flyttningsvinst, vilken i de tidigare publicerade beräkningarna icke har medräknats i folkmängden, utan beakta-ts endast vid uppskattningen av hushållsantalet.

Den inrikes omflyttningen har resul-

terat i betydande flyttningsvinster för städerna. Dessa var särskilt stora un- der de 3 femårsperioderna mellan 1935 och 1950, då de uppgick till omkring 140000 per period. Åren 1951—55 var vinsten 119 000 och under de 4 åren 1956—59 88000. För prognosen har primärt gjorts antaganden om flytt-

ningarna endast beträffande de ålders— klasser, som är av betydelse (med avse- ende på hushållsantalet. För att möjlig- göra jämförelser med den löpande flytt— ningsstatistiken har dock även gjorts en grov uppskattning av den totala flytt- ningsvinsten. Antagandet framgår av följande uppgifter.

Antagen inrikes flyttningsvinst 1 OOO—tal

1956—60 1961—65 1966—70 1971—75

15— w år ....................... 103 0—14 | ....................... 9

110 10

106 10

102 9

120

116

111

Summa 112

Städernas utrikes flyttningsvinst har antagits komma att uppgå till 26 000 per femårsperiod, vilket innebär ungefär samma andel av rikets totala flyttnings- vinst som under 1950-talet.

Det beräknade antalet män och kvin- nor i olika åldersklasser samt föränd- ringarna under varje femårsperiod re- dovisas i tabell 4.

De allmänna dragen i befolkningsför- ändringarna är för städerna desamma som konstaterats beträffande hela ri- ket. Den relativa ökningen av antalet personer i åldrarna 20—34 år beräknas dock — på grund av flyttningsvinsterna — bli betydligt starkare i städerna än i riket i dess helhet. Denna åldersklass beräknas under 1960-talet i hel-a riket komma att öka med 24 procent enligt statistiska centralbyråns prognos. Mot- svarande ökning i städerna har beräk- nats bli 38 procent. Ökningen av hela folkmängden över 20 år i städerna har beräknats till drygt 280 000, eller ca 12 procent under 1950-talet och till inemot 490 000, eller ca 18 prooent under 1960-talet.

Under första hälften av 1970-ta1et blir ökningen enligt prognosen något sva- gare än under de föregående femårs- perioderna.

Kvinnoöverskottet beräknas minska, vilket särskilt i de yngre hushållsbil- dande åldrarna kan bli av betydelse för civilståndsfördelningen och för utveck- lingen av lägenhetsbehovet. Antalet kvinnor per 1 000 män har i åldersklas- sen 20—34 år beräknats till 1075 år 1950 och till 1050 respektive 1008 åren 1960 och 1970.

Sedan mitten av 1930-talet har stads- befolkningens civilståndsfördelning för- ändrats avsevärt. Det relativa antalet ogifta såväl män som kvinnor minska- de starkt under åren 1935—50, särskilt i åldersklasserna 20—34 år. Utveck- lingstendensen har varit att dels den del av varje födelseårsklass som förblir ogifta har minskat och dels att äkten- skapen ingås vid lägre ålder.

I bostadsstyrelsens prognos gjordes alternativa civilståndsfördelningar för perioden 1956—65. I ett alternativ antogs männens civilståndsfördelning förbli oförändrad, medan i det andra al- ternativet antogs en fortsatt minskning av andelen ogifta i åldern 20—34 år. Minskningen antogs dock icke bli lika stor som under perioden 1936—50. Det sistnämnda antagandet lades till grund för den slutliga uppskattningen av hushållsantalet. I varje femårsklass

Tabell 4. Faktiskt respektive beräknat antal män och kvinnor i olika åldersklasser över 20 år i städerna1 1950—75 samt beräknad förändring under varje femårsperiod

Anm. Alla uppgifter utom år 1950 är beräknade.

1 OOO-tal personer i åldern

År, period 20—34 35—49 | 50—64 I 65—w År

Antal vid slutet av åren

1950 .............. 1955 .............. 1960 .............. 1965 .............. 1970 .............. 1975 ..............

Förändring under perioden 1951—55 .......... — 47 58 1956—60 .......... — 18 34 1961—65 .......... 120 — 15 1966—70 .......... 160 — 45 1971—75 .......... 93 — 18

1951—60 .......... — 65 92 1961—70 .......... 280 — 60

1 Enligt indelningen den 1 januari 1952.

fördelades återstoden av folkmängden ståndsfördelning anpassades till män- på gifta och förut gifta i samma pro- nens, så att antalet gifta kvinnor blev portion som år 1950. Kvinnornas civil- detsamma som antalet gifta män. Till

Tabell 5. Faktiskt respektive antaget antal ogifta per 1000 personer iolika ålders- klasser av män och kvinnor

Anm. Alla uppgifter utom år 1950 är beräknade.

Faktiskt respektive antaget antal ogifta per 1 000 personer i åldern 20—24 25—29 30—34 35—49 50—64 65— w År

btän 1950 ............. 1955 ............. 1960 ............. 1965 ............. 1970 ............. 1975 .............

Kvinnor

1950 ............. 1955 ............. 1960 ............. 1965 ............. 1970 ............. 1975 .............

följd av förändringen i könsproportio- nen i olika åldersklasser blev resultatet av denna beräkningsmetod, att kvin- lnornas civilståndsfördelning förändra- des mer än männens under prognospe- rioden.

Några nya uppgifter som motiverar en ändring av civilståndsantagandet har icke framkommit. Det har därför till- lämpats oförändrat till år 1965. Under de följande 2 femårspe-rioderna, för vilka inga beräkningar har gjorts tidi- gare, aintas andelen ogifta av män i åldern 20—34 år fortsätta att minska något. Andelen ogifta kvinnor minskar starkare än männen även i fortsättning— en. Det tillämpade antagandet framgår av tabell 5.

Resultaten av civilståndsberäkningar- na redovisas i tabell 6 och figur 3. Det

bör understrykas att uppgifterna är osäkra inte bara åren 1965—75, utan även 1955 och 1960. Den största skill- naden i beräkningsresulta-ten för de bå- da tioårsperioderna 1951—60 och 1961—70 gäller förändringen av an— talet ogifta. Trots den antagna ökning- en av giftermålsfrekvensen beräknas deras antal således öka under 1960-talet, medan det tidigare har minskat. ök- ningen är dock tillfällig och en följd av de stora tillskotten av ungdomar i 20— 25 års åldern under 1960-talet. Antalet gifta män beräknas öka starkare under 1960-talet än under 1950-talet och tyngdpunkten i den hushållsbildande befolkningens ökning beräknas även un- der 1960-ta1et ligga på gifta, alltså den befolkningsgrupp som efterfrågar fa- miljebostäder.

Tabell 6. Folkmängden i städerna1 över 20 är i olika civilståndsklasser utom gifta kvinnor 1950—75

Anm. Uppgifterna är beräknade samtliga är utom 1950.

1 OOO-tal personer

År, period Ogifta

Gifta män Förut gifta

Antal vid slutet av åren

1950 .......................... 1955 .......................... 1960 .......................... 1965 .......................... 1970 .......................... 1975 ..........................

578 533 512 561 594 579

Förändring under perioden 1951—55 ...................... 1956—60 ...................... 1961—65 ...................... 1966—70 ...................... 1971—75 ......................

— 45 — 21 49 33 — 15

1 Enligt indelningen den 1 januari 1952.

En viss kontroll av beräkningsresul- taten för 1960 har kunnat göras i efter— hand med stöd av preliminära resultat från den kontrollundersökning, som utförs i samband med 1960 års bostads- räkning. Kontrollundersökningen omfat- tar intervjuer med ca 2500 hushåll i

hela landet, varvid uppgifter om bl. a. antalet boende i bostadslägewnheterna har inhämtats. Antalet boende i de i tabell 6 redovisade grupperna har i den— na undersökning skatt-äts till 1 740000 i samtliga städer. Säkra uppgifter om relationen mellan boendefolkmängd och

0

ÅR 1950 1960

1975

Figur 3. Folkmängden i städerna i olika civilståndsklasser utom gilla kvinnor 1950—76.

mantalsskriven folkmängd saknas för närvarande, men enligt tidigare erfaren- heter kan boendefolkmängden antas un— derstiga den mantalsskrivna folkmäng- den med ca 2 procent. Prognosen utgår från den sistnämnda folkmängden i stä- dernas administrativa områden enligt indelningen den 1 januari 1952, vilket är ett något mindre ortsbestånd än i bostadsräkningens kontrollundersök- ning. överensstämmelsen mellan prog- nosen och kontrollundersökningens skattning är således god ifråga om det totala antalet personer i de aktuella be- folkningsgruppern-a.

I fråga om folkmängdens samman- sättning kan konstateras vissa avvikel-

ser mellan prognosresultaten och kon- trollundersökningen. Skillnaderna är dock tämligen små och jämförelsen möjliggör inte några säkra slutsatser. Den relativa civilvståndsfördelningen av kontrollundersökningens boendefolk- mängd och prognosfolkmängden i de aktuella grupperna framgår av följande uppgifter.

Kontrollun- dersökningen Prognosen . . .

Samtliga tätorter I bostadsstyrelsens uppskattning av bo- statsbyggnadsbehovet under perioden 1956—65 ingick inte någon beräkning av befolkningsutvecklingen i samtliga tätorter tillsammantagna.l Uppskatt- ningen uav hushållsantalets ökning i samtliga tätorter gjordes i stället med utgångspunkt i beräkningarna för stä- derna, varefter antogs att landsbygdens tätorter skulle komma att expandera i ungefär samma takt som städerna. För att pröva rimligheten av de tillämpade flyttningsantagandena gjordes dock en överslagsberäkning för att bedöma vil- ka konsekvenser flyttningarna Skulle få med avseende på jordbruksbefolkning- en. Därvid förutsattes att stadsnäringar- nas befolkning i de arbetsföra åldrarna komme att öka på samma sätt som stä— dernas befolkning. Styrelsen fann där- vid, att minskningen av jordbruksbe- folkningen i åldrarna 15—64 år under de angivna förutsättningarna kunde uppskattas till 12 procent under perio- den 1956—60 och till 17 procent åren 1961—65. En så stark minskning under den senare femårsperioden bedömde styrelsen vara osannolik och reducera- de med hänsyn härtill den för hela tio- årsperioden beräknade ökningen av hushållsantalet med 12000 eller ca 8 procent.

Om stadsnäringarnas befolkning i de arbetsföra åldrarna även efter 1965 kommer att öka i samma omfattning, som ovan har beräknats för städernas befolkning, skulle detta — inom den ram som ges av befolkningsprognosen för hela riket — medföra en mycket be— tydande minskning av jordbruksbefolk- ningen. För åldersklasserna 20—64 år skulle minskningen bli 16 procent åren 1961—65 och under de två följande fem— årsperioderna skulle den öka till respe» - tive drygt 20 och inemot 30 procent. En så stor minskning av jordbruksbefolk-

ningen synes inte sannolik. Det är emel- lertid tveksamt, om man på längre sikt bör räkna med samma likformighet mellan olika typer och områden i fråga om stadsnäringarnas tillväxt som under första hälften av 1900-talet. Minskad överflyttning från jordbruk till stads- näringar kan leda till ökad konkurrens om arbetskraften inom de sistnämnda. Glesbygdens stadsnäringar kan därvid få svårt att hävda sig mot tätorterna. Dessas utveckling kan även komma att påverkas av att en del sysselsatta i gles— bygdsnäringar bosätter sig i tätorter. Under 1950-talet har en viss sådan kon- centration kunnat konstateras beträf- fande storskogsbrukets arbetskraft. Glesbygdens folkminskning i de arbets- föra åldrarna skulle således kunna bli större än motsvarande minskning i j-ordbruksbefolkningen. Det finns dock även faktorer, som kan verka i motsatt riktning. Bosättningen av den i tät- orterna sysselsatta befolkningen kan så- ledes eventuellt få större spridning ge- nom att bilismen-s ökning medger stör- re avstånd mellan bostad och arbets- plats.

Beträffande tätorterna tillsamman—tag- na har gjorts alternativa kalkyler. I den ena (a) antas tätortsbefolkningen öka i samma takt som befolkningen i stå- derna. I den andra (b) antas jordbruks- befolkningen i åldern 20—64 år minska med 10 procent per femårsperiod, var- efter stadsnäringarnas befolkning har erhållits som skillnaden mellan den för hela riket beräknade folkmängden och jordbruksbefolkningcn i samma åldrar. Tätorternas andel av stadsnäringarnas befolkning i åldern 20—64 år har anta- gits förbli konstant, 87 procent. Härige— nom har erhållits två alternativ för tät- orternas utveckling av vilka det först-

1 Med tätorter avses den i 1950 års folkräk— ning redovisade tätbebyggelsen, dvs. tätorter med minst 200 invånare.

nämnda kan vara en överskattning och det senare en underskattning av utveck- lingsmöjligheterna. Skillnaderna på kort sikt blir dock inte så stora, att de får någon väsentlig betydelse för hus-

hållsbildningen i tätorterna. Den be- räknade ökningen av antalet personer i åldrarna 20—64 år och 20—w år i tät- orterna enligt de två alternativen fram- går av följande sammanställning.

Uppskattad ökning av tätorternas vuxna befolkning åren 1961—75

Ökning 1 OOO-tal personer

20—64 år

20—w år

Tätorter Tätorter

b b

1961—65 ................. 1966—70 ................. 1971—75 .................

185 78

Tätorternas andel av den vuxna be- folkningen i riket skulle enligt de båda kalkylerna öka från drygt 70 procent 1960 till 75 respektive 78 procent vid mitten av 1970-talet.

Gulbrandsens prognos

Gulbrandsens prognos är för var och en av de däri redovisade regionerna för- delad på centralort, .tätbygd och gles- bygd. Till centralorter har räknats det geografiska område som hade till orten hörande tätbebyggelse enligt 1950 års folkräkning. Tätbygd avser övriga tät- orter som vid slutet av 1950 hade minst 500 invånare. De mindre tätorterna har hänförts till glesbygden, och summan av centralorter och täthygd omfattar alltså inte all den tätbebyggelse som ingår i de ovan redovisade kalkylerna.

Flertalet städer är centralorter och dessas totala omfattning överensstäm— mer nära med städernas. Antalet perso— ner över 20 år var således vid slutet av 1950 i städerna 2 417 000 och i central— orterna 2 358 000. De beräknade ök- ningarna av befolkningen i åldern 20— 64 år i centralorter överensstämmer li- kaså tämligen nära med motsvarande

beräkningar för städerna. Den beräk- nade ökningen av denna åldersklass un- der hela 1960-talet är för centralorterna 16 och för städerna 15 procent. I de högre åldrarna är skillnaderna större beroende på olikheterna i dödlighetsan- tagandena.

Den för tätbygden beräknade utveck- lingen avviker väsentligt från resultaten för städerna och centralorterna. Den relativa ökningen av antalet personer i åldern 20—64 år beräknas således i tät- bygden bli endast 9 procent under 1960- talet. Under första hälften av 1970-ta- let beräkn-as åldersklassen stagnera. Enligt denna prognos, skulle man såle- des kunna förvänta en stark förskjut- ning i befolkningsökningens fördelning mellan olika tätortsgrupper. Centralor- terna skulle fortsätta att expandera starkt på bekostnad av glesbygden och de mindre tätorterna. Skillnaderna i tillväxttakten skulle öka successivt. Un- der vardera av femårsperioderna 1961— 70 blir således ökningen av åldersklas- sen 20—64 år i centralorterna 8 pro- cent och för tätbygden 5 respektive 4 procent. För första hälften av 1970-talet är procenttalen 5 och 0.

brandsens prognos framgår av följande uppgifter.

Den absoluta ökningen för hela riket, centralorter och tätbygd enligt Gul—

Ökning 1 OOO—tal personer 20—64 år 20—w år

Central- orter

Central-

Riket orter Tätbygd Riket Tätbygd

1961—65 ................. 179 179 36 310 256 58 1966—70 ................. 172 190 29 340 290 59 1971—75 ................. 57 143 2 205 242 30

De minsta tätorterna med 200—500 invånare har, som förut nämnts, hän— förts till glesbygden. Från bostadsbygg— nadssynpunkt torde emellertid även dessa små agglomerationer erbjuda i viss mån andra problem än den rena glesbygden. Det kan därför vara av in— tresse att något försöka bedöma deras u—tvecklingsbetingelser mot bakgrunden av prognosens resultat för glesbygden.

Enligt prognosen beräknas folkmäng— den i åldern 20—64 år på glesbygden inklusive de minsta tätorterna förbli i stort sett oförändrad under 1960-talet och minska med omkring 70 000 under första hälften av 1970—talet. Jordbruks- befolkningen kan emellertid antas kom- ma att minska under båda perioderna. Inom ramen för prognosens glesbygds- befolkning skulle det alltså komma att

finnas utrymme för en ökning av stads— näringarna. Folkökningen i dessa synes till och med kunna bli relativt sett nå- got större för prognosens glesbygd än för dess tätbygd. I den mån stadsnäring- arna på glesbygden expanderar torde detta åtminstone delvis ske inom de små tätorterna. Ett antagande om att dessa åtminstone under 1960-talet kan komma att expandera i minst samma takt som tätbygden strider således i och för sig inte mot prognosresultaten. En sådan utveckling skulle dock innebära ett av— steg från de allmänna koncentrations- tendenser som i övrigt har framkommit i resultaten. Detta kan tyda på att prog- nosen över huvud taget är en under- skattning av glesbygdens folkminsk- ning.

KAPITEL 3

Bostadshyggnadsbehovet i antal lägenheter

Den realiserade lägenhetseflerfrågan 1946—60

Den realiserade lägenhetsefterfrågan mäts traditionellt med de s. k. hllShållS' kvoterna, dvs. kvoten mellan antalet bostadsföreståndare (lägenhetsinneha- vare) och antalet personer i en viss be- folkningsgrupp. Hushållskvoter för vis— sa tätorter redovisades i 1939 års bo- stadsräkning. Bostadsräkningen år 1945 redovisade hushållskvoter för hela riket och vissa grupper av kommuner och tätorter. I räkningen ingår även för stör- re kommuner uppgifter om bostadsföre- ståndarnas kön, ålder och civilstånd, vilka kan sättas i relation till folkräk- ningens befolkningsdata.

Efter år 1945 har hushållskvoter be- räknats vid lokala bostadsräkningar i ett fåtal orter. De senaste beräkningarna har gjorts under senare delen av 1950- talet.

Jämförbarheten mellan de vid olika tidpunkter beräknade hushållskvoterna är mindre god, beroende på bl. a. att antalet bostadsföreståndare ibland har satts i relation till boen—defolkmängden, ibland till mantalsskriven folkmängd el- ler folkräkningsfolkmängd. Bostads- uppgifter och folkmängdsuppgifter av- ser i regel icke exakt samma tidpunkt och skillnader torde föreligga ifråga om definitionerna av begreppen lägen- het och bostadsföre—ståndare.

När bostadsstyrelsens prognos för stä- derna utarbetades förelåg endast ett fåtal beräkningar av hushållskvoternas förändringar efter år 1945. Styrelsen

var därför hänvisad till att göra ett mycket löst grundat antagande om hus- hållskvoterna i samtliga städer tillsam- mantagna år 1955. Numera föreligger yt- terligare några beräkningar av hushålls- kvoter, men efte-rsom tidsavståndet till den senaste beräkningen för ett större tätortsbestånd har ökat, är osäkerheten om de aktuella kvoterna i städerna eller tätorterna tillsammantagna fortfarande lika stor som då bostadsstyrelsens prog- nos gjordes.

I ett antal städer för vilka hushålls- kvoter har beräknats vid mitten av 1950-talet kan man konstatera en stark ökning av kvoterna för ogifta såväl män som kvinnor. Hushållskvoterna för för- ut gifta har likaså ökat i flertalet or- ter, men i mindre grad. Beträffande gif- ta är de beräknade förändringarna så små, att det med hänsyn till osäkerheten i mätningarna är svårt att dra bestämda slutsatser. I flertalet fall är dock de vid mitten av 1950—talet beräknade kvoter— na något högre än beräkningarna år 1945. Ökningen av hushållskvoterna in- nebär att den realiserade ökningen av lägenhetsefterfrågan _ trots bostads- bristen — har varit [större än vad som beting-as av enbart förändringar i folk- mängdens storlek och sammansättning.

Hushållskvoterna i vissa städer för ogifta män och kvinnor över 20 år samt för gifta och förut gifta år 1945 och vid de senast företagna lokala bostads- räkningarna redovisas i tabell 7. Lika-

Tabell 7. H ushållskvoter för olika befolkningsgrupper enligt allmänna bostadsräkningen 1945, bostadsstyrelsens antagande 1955 och lokala undersökningar i vissa städer 1955—58

Städer och D-kommuner 1945 .............. Bostadsstyrelsens antagande för städerna 1955 .................................. Stockholm 1945 ........................ 1958a ........................ 1945 ........................ 1955 ........................ 1945 ........................ 1955 ........................ 1945 ........................ 1956 ........................ Hälsingborg 1945 ........................ 1957 ........................ 1945 ........................ 1957 ........................

Göteborg Borås

Västerås

Gävle

Hushållskvoter i procent

Ogifta Förut gifta

män kv. män kv.

99 22 35 69 77

97: 31 45 75 80 95 21 35 62 80 99 36 53 74 85 97 18 29 61 81 98 27 42 69 86 98 19 32 69 81 97 36 45 81 82 96 16 28 67 76 97 31 45 75 76 95 21 34 65 78 99 29 51 68 88 96 19 30 71 82 98 34 50 70 83

* Avser samtliga gifta bostadsföreståndare i procent av antalet gifta män. * I prognosen har antagandet specificerats till 96 procent för män och 1,2 procent för kvinnor. ' Kvoterna är 1958 beräknade på boendefolkmängden och bör reduceras med ett par procent för att bli jämförbara med övriga orter. Beräkningen har gjorts på ett urval och slumptal kan förekomma.

så redovisas hushållskvoter för stä- der och D-kommuner tillsammantagna år 1945 samt bostadsstyrelsens antagan- de år 1955. Kvoterna för städer och D- kommuner avser antalet bostadsföre- ständare i relation till boendefolkmäng- den. De är därför ett par procent högre än de skulle ha varit, om beräkningen hade gjorts på samma sätt som i övriga fall, då bostadsföres—tå-ndarna har satts i relation till den mantalsskrivna folk- mängden.

De ogiftas hushållskvoter stiger starkt med åldern. Förändringarna i de i ta- bellen redovisade genomsnittstalen är därför påverkade av förändringar i den ogifta befolkningens åldersfördelning. Under perioden 1946—55 försköts tyngdpunkten i de ogiftas åldersfördel- ning uppåt, vilket förklarar en del av ökningen i kvoterna för hela gruppen av vuxna ogifta. Den ökning som förkla- ras av ändrad åldersfördelning är i de

redovisade städerna — frånsett Stock- holm där ingen beräkning har gjorts —— dock inte större än 2—3 procentenhe- ter för män och 3—5 enheter för kvin— nor.

Om de här redovisade uppgifterna är representativ-a för städerna synes bostadsstyrelsens antagande 1955 vara en underskattning av hushållskvoternas förändring för ogifta under perioden 1946—55. För hela gruppen av ogifta män respektive kvinnor är den av sty- relsen antagna ökningen 9 och 10 pro- centenheter, dvs. i runt tal 1 enhet i ge- nomsnitt per år, medan motsvarande ökning i de här redovisade städerna va- rierar mellan 0,7 och 1,4 procentenhe- ter per år för män och mellan 1,3 och 1,7 procentenheter per år för kvinnor. Bostadsstyrelsens antagande var diffe- rentierat efter ålder och en jämförelse för varje åldersklass tyder på, att sty- relsen satt kvoterna något för lågt

främst för åldersklasserna 30—49 år. En något felaktig nivå ifråga om de an- tagna hushållskvoterna har i och för sig liten betydelse för beräkningsresulta- ten, men en viss justering av antagandet har dock gjorts här.

Till grund för uppskattningarna av hushållsantalets ökning har först gjorts

en ny kalkyl för städerna avseende pe- rioden 1956—60. Därvid har för gifta och förut gifta tillämpats samma anta- ganden om hushållskvoterna som i bo- stadsstyrelsens prognos. För ogifta har använts följande reviderade antagande avseende år 1955.

Antagna hushållskvoter för ogifta män och kvinnor i städerna 1955

Hushållskvoter i procent

år år

30—34 35—49 50—64 år år är

65—w år

Män ................... Kvinnor ................

11 17

22 27

35 41

53 57

68 70

64 73

Med tillämpning av dessa kvoter har antalet hushåll i städerna år 1955 upp— skattats till 1280 000. Appliceras sam- ma kvoter på den beräknade folkmäng- den år 1960 blir hushållsantalet då 1 373000 och ökningen således 93000.

Den faktiska ökningen av hushållsan- talet i städerna under åren 1956—60 torde ha varit betydligt större än 93 000. Antalet inflyttningsfärdiga lägenheter var således dessa år omkring 212 000. Det i statistiken redovisade antalet riv- na lägenheter var drygt 20000. Skill- naden mellan antalet nybyggda lägenhe- ter minus rivning och den ovan beräk- nade hushållsbildningen är (212 000—— 20 000 —— 93 000 =) 99 000. Inom denna ram skall, förutsatt att beräkningarna av befolkningsföränd—ringarna är riktig, rymmas dels oregistrerad avgång av lä- genheter, dels eventuell ökning av an- talet obebodda lägenheter och dels slut- ligen hushållsbildning, som har resul- terat i ökade hushållskvoter. Enligt hi-t- tillsvarande erfarenheter från orter som har gjort lokala bostadsräkning-ar kan den totala avgången av lägenheter anta- gas vara minst dubbelt så stor som den registrerade. Den totala avgången antas därför ha varit 40 000 lägenheter 1956—

60. Om antalet obebodda lägenheter har ökat är mera tveksamt. Det synes dock inte osannolikt att så kan vara fallet i vissa städer. En enkät som bostadssty- relsen gjorde vid årsskiftet 1959/60 vi- sade dock, att nybyggda lägenheter en- dast i ren—a undantagsfall varit lediga mer än 1 månad. I den mån det före- kommer att lägenheter inte utnyttjas kan det således antas, att det är fråga om äldre och i regel bristfälliga bostäder. Bl. _a. torde det alltid finnas en del obe- bodda sådana lägenheter i hus, som hål— ler på att evakueras inför förestående rivning. Om hushållskvoterna åren 1956—60 hade ökat lika mycket som antogs i bo- stadsstyrelsens prognos, dvs. med 1,5 enheter för gifta män och med 5 enheter för ogifta och förut gifta, skulle detta ha inneburit en ytterligare ökning med 57000 hushåll. Huruvida den faktiska ökningen har varit just av den storleks- ordningen eller något större eller mind- re kan knappast bedömas för närva— rande. Beträffande gifta tyder emeller- tid utvecklingen av antalet bostadssö— kande utan egen lägenhet på att hus- hållskvoterna faktiskt har ökat under senare hälften av 1950-talet, men dock

fortfarande ligger något under full be- hovstäckning. Uppgifterna om övriga grupper av bostadssökande ger inte nå— gon ledning för bedömning av hushålls— kvoternas förändring. Sammanfattningsvis kan konstateras att det kvarstår en betydande osäker- het om hur lägenhetskon—sumtionen faktiskt har ökat i städerna under sista hälften av 1950-talet. Om de här gjord-a antagandena och beräkningarna vore riktiga, dvs. att hushållsantalet hade ökat med sammanlagt 150 000 och den totala avgången hade varit 40 000 lägen- heter, kvarstår en oförklarad post om 22 000 lägenheter. Denna kan delvis, men knappast helt, förklaras av att än- talet obebodda lägenheter har ökat. De förklaringar till differensposten som i övrigt kan tänkas är dels att städernas folkmängd i de hushållsbilda'nde åldrar— na har underskattats eller att samman- sättningen av denna befolkningsgrupp är felberäknad, dels att hushållskvoter- na har ökat mer än som har antagits och

dels slutligen att avgången av lägenhe- ter har underskattats. Storleksordning- en av det ena eller andra av dessa fel kan för närvarande inte bedömas. Be— träffande antagandet om hushållskvo- terna kan dock konstateras, att det för närvarande inte finns någonting som tyder på att den realiserade ökningen under senare hälften av 1950-talet skulle ha understigit den av bostadsstyrelsen antagna ökningen.1

Beräknad ökning av lägenhetsbehovet

Antaganden

Vid uppskattningen av det framtida an- talet hushåll har antagits, att antalet gifta bostadsföreståndare kommer att vara lika med det beräknade antalet gifta män. Det har visserligen inte vid något tillfälle kunnat konstateras, att samtliga gifta män har innehaft egna lägenheter, och det är i och för sig inte heller sannolikt att så blir fallet i fram-

1 Efter beräkningarnas slutförande har hushållskvoter kunnat beräknas på grundval av 1960 års bostadsräknings kontrollundersökning. Dessa uppgifter avser kvoten mellan antalet bostads- föreståndare och boendefolkmängden. Kvoterna blir med detta beräkningssätt omkring 2 procent större, än enligt den metod som har använts vid beräkning av de i prognosen använda hushålls- kvoterna. Om hänsyn tas till denna skillnad i beräkningssättet kan överensstämmelsen mellan de i prognosen antagna hushållskvoterna 1960 och kontrollundersökningens resultat betraktas som god,utom beträffande förut gifta män. För sistnämnda grupp är den antagna kvoten högre, än den i kontrollundersökningen beräknade.

Hushållskvoter i procent

Ogifta 20—w år kv.

Förut gifta

Gifta

män män kv.

Bst kontrollunder- sökning 1960 .......

Tillämpat antagande 1960 ..............

39 55 73 86

37 53 98,5 80 85

Kontrollundersökningens hushållskvoter är i stort sett jämförbara med de i 1945 års bostads- räkning redovisade kvoterna för städer och D-kommuner. En jämförelse mellan de båda beräk- ningarna ger stöd för antagandet, att hushållskvoterna för ogifta har ökat med i genomsnitt ungefär en procentenhet per år i olika åldersklasser. Den beräknade ökningen är således för hela civilståndsklassen ogifta män 17 enheter och för ogifta kvinnor 20 enheter på 15 år, varav några enheter förklaras av ändrad åldersfördelning. Ökningen av de förut giftas hushållskvoter har varit mindre än en procentenhet årligen.

tiden även om bostadsbristen hävs. En liten grupp av gifta kan även i fram— tiden antas komma att bo på anstal— ter, vistas utomlands eller av andra skäl inte efterfråga lägenheter. Hus- hållskvoten för gifta män, uttryckt som förhållandet mellan antalet gifta man— liga bostadsföreståndare och antalet mantalsskrivna gifta män, kan därför alltid antas förbli något mindre än ett. Det finns dock även en liten grupp av gifta par som inte bor tillsammans, var- för båda makarna kan efterfråga lä- genheter. Om hänsyn tas även till dessa är det en rimlig approximation att räk— na med lika många gifta bostadsföre- ståndare totalt (män och kvinnor till— sammans) som antalet gifta män.

Utvecklingen av den icke-gifta be- folkningens lägenhetsefterfrägan är mera svårbedömbar. Såvitt man nu kan bedöma har hushållskvoterna för olika åldersklasser av ogifta ökat med i ge- nomsnitt omkring en procentenhet år- ligen efter 1945. De förut giftas hus- hållskvoter har ökat i mindre grad.

I bostadsstyrelsens prognos för pe- rioden 1956i65 antogs, att hushållskvo- terna under perioden skulle komma att öka med i genomsnitt en procentenhet årligen för såväl ogifta som förut gifta. Detta antagande synes således väl över- ensstämma med den faktiska utveck- lingen 1946—60 i fråga om ogifta, me- dan det beträffande förut gifta innebär en större ökning än den som kan be- räknas ha ägt rum under de senaste femårsperioderna.

Vid jämförelser med perioden 1946— 60 måste beaktas, att de för nämnda period beräknade förändringarna av hushållskvoterna dels är osäkra på grund av otillräcklig statistisk infor— mation, dels att de erhållna värdena avser den realiserade ökningen under en period med bostadsbrist. Om ingen bostadsbrist hade förelegat vid perio-

dens slut skulle hushållskvoterna —— vid i övrigt lika förhållanden —— ha varit större. Hur mycket bostadsbristen kan ha hållit tillbaka ökningen kan dock inte bedömas. Om andra faktorer som har betydelse för hushållskvoternas för- ändring antas komma att utvecklas på samma sätt som under de gångna 15 åren, skulle det dock inte vara omoti- verat att räkna med en större årlig ök- ning av hushållskvoterna för ogifta un- der 1960-ta1et än under åren 1946—60. Vi har dock för närvarande knappast några kunskaper om vilka faktorer som bestämmer hushållskvoternas ökning. Det ligger nära till hands att anta ett samband mellan realinkomsternas ut- veckling och den ogifta befolkningens benägenhet att efterfråga egna lägenhe- ter. Likaså kan denna benägenhet antas vara beroende av hyresförhållandena -— främst prisrelationerna mellan direkt- förhyrda lägenheter och inneboende- rum —— och utbudets struktur. Hur des- sa faktorer verkar, kan slutligen i hög grad vara beroende av individernas val- situation. För yngre ogifta, som bor i den ort där de har sitt föräldrahem, är det sålunda fråga om ett val mellan att bo kvar i föräldrahemmet, att vara inneboende i annat hushåll, att bo i någon form av kollektiva bostäder av typen personalbostäder för ensamboen- de, studentbostäder och dylikt, eller att skaffa en egen lägenhet. Deras val kan — förutom av inkomster och hyror för olika typer av bostäder — påverkas av föräldrahemmets utrymmesstandard. För dem som på grund av arbete eller studier inte kan bo i samma ort som föräldrarna bortfaller det förstnämnda valalternativet, och deras benägenhet att efterfråga egna lägenheter kan där- igenom antas öka. Flyttningarnas om- fattning (brutto) kan därför vara av betydelse för lägenhetsefterfrågans ök- ning.

1946-50 1951-52 "953—55 1950-60

. BOSTADSKUSTNADSINDEX E'i: RiALLÖN

Figur 4. Beräknad årlig ökning av bostadskost- nader, reallön för industriarbetare och konsu- mentpriser under vissa perioder 1946—60.

Ingen av de här nämnda hypoteserna kan för närvarande prövas med stöd av något aktuellt undersökningsmaterial.1 Det kan i detta sammanhang endast konstateras att föreliggande uppgifter om å ena sidan inkomst— och hyresut- vecklingen och å andra sidan utveck- lingen av hushållskvoterna för ogifta under efterkrigstiden inte ger något stöd för antaganden om sambanden mellan dessa faktorer. Perioden kan schematiskt delas upp i fyra avsnitt med olikartad utveckling av löner, bo- stadskostnader och levnadskostnader.2 Utvecklingen under de fyra perioderna, som även illustreras av figur 4, kan karakteriseras på följande sätt:

1. 1946—1950. Bostadskostnaderna öka— de svagt, procentuellt betydligt mindre än real- lönen och även mindre än konsumentpriserna i genomsnitt.

2. 1951—1952. Bostadskostnaderna öka- de starkt, procentuellt lika mycket som reallö- nen, men mindre än kon- sumentpriserna i genom- snitt.

KONSUMENT- m PRISINDEX

3. 1953—1955. Bostadskostnaderna öka- de procentuellt något mindre än reallönen, men mer än konsument- priserna i genomsnitt.

4. 1956—1960. Bostadskostnaderna öka- de starkt, procentuellt betydligt mer än både reallön och konsument- priserna i genomsnitt.

Enligt hypotesen att antalet av ogifta efterfrågade lägenheter påverkas av in- komsternas och bostadskostnadernas ut- veckling skulle man vänta sig att den realiserade ökningen av hushållskvo- terna och/eller det lägenhetsunderskott som representeras av ogifta bostadssö- kande hade förändrats på olika sätt un- der de skilda perioderna. Något belägg för att så har varit fallet har emeller- tid inte kunnat erhållas. De beräkningar av hushållskvoter som har gjorts vid olika tidpunkter tyder närmast på en tämligen jämnt fortgående ökning, och den minskning av lägenhetsunderskottet som synes ha ägt rum under 1950-talets senare del har knappast gällt den del som representeras av ogifta. Dessa för- hållanden kan dock inte tydas så, att något samband mellan å ena sidan in— komster och hyror och å andra sidan ökningen av de ogiftas lägenhetsefter- frågan inte skulle existera. Bristerna i den statistiska informationen och likaså marknadssituationen med bostadsbrist och hyresreglering kan dölja eventuella ekonomiska samband.

1 En undersökning som avser att belysa bl. a. vilka faktorer som påverkar den ogifta befolkningens lägenhetsefterfrågan pågår inom bostadsbyggnadsutredningen. ” Dessa förhållanden diskuteras mer ingå- ende av Per Holm i Bostadscfterfrågan på 1960-talet, sid. 75 ff. (Stockholm 1959). Holms framställning har här utnyttjats för perioden 1945—58 och kompletterats för följande år. Med hänsyn till denna komplettering har Holms schematiska periodindelning ändrats.

De överväganden som har gjorts leder endast till konstaterandet, att det är rimligt att för den närmaste framtiden räkna med en fortgående ökning av den icke-gifta befolkningens lägenhets- efterfrågan. Beträffande takten i denna ökning kan inte göras något statistiskt tillfredsställande antagande, utan det måste få karaktären av gissning. Vi har därför inte funnit skäl att ändra på det antagande, som tidigare har gjorts av bostadsstyrelsen. Detta har åtminstone fördelen att i stort sett kunna beteck- nas som en extrapolering av en tidigare _ utveckling. För städerna antas således hushållskvoterna komma att öka med i genomsnitt en procentenhet årligen för skilda åldersklasser av ogifta män och kvinnor och likaså med en procent- enhet årligen för hela civilståndsklas- sen av förut gifta. Kvoterna för de sist- nämnda antas dock förbli oförändrade under den sista framskrivningsperio— den. De antagna hushållskvoterna för hela eivilståndsklasserna framgår av följande tablå. Den genomsnittliga kvo- ten för ogifta ökar, som framgår av tablån, med endast en procentenhet mellan 1960 och 1965. ökningen av det relativa antalet personer i åldern 20—24 år, där hushållskvoterna är låga, upp— väger således i stort sett ökningen av kvoterna i varje åldersklass.

Antagna hushållskvoter för städerna (%)

Ogifta 20—w år

Gifta män

Förut gifta

1960 47 98,5 83 1965 48 100 88 1970 52 100 93 1975 59 100 93

För tätorterna tillsammantagna har inte gjorts någon civilståndsfördelning av den framskrivna befolkningen. De ovan redovisade civilståndsfördelade

hushållskvoterna har därför inte kun— nat tillämpas vid beräkningen av hus- hållsantalet. Med utgångspunkt från uppgifterna för städerna har istället beräknats kvoter för olika åldersklas- ser av män och kvinnor frånsett civil- ståndsfördelningen. Dessa tal uttrycker således förändringar föranledda av dels ändrad civilståndsfördelning och dels ändrade hushållskvoter i skilda ålders- och civilståndsklasser. Sammanfattat för hela åldersklassen 20-w år har där— vid erhållits följande värden.

Antagna hushållskvoter för tätorterna (%)

Män 20—w år

Kvinnor 20—w år

1960 1965 1970 1975

23,5 24,8 26,4 26,9

Ökning av antalet hushåll i tätorterna

Det av enbart befolkningsförändringar betingade nettotillskottet av hushåll har för städerna uppskattats till 112000 under första hälften av 1960-talet och till 128000 under årtiondets senare hälft. Motsvarande ökning åren 1956— 60 har uppskattats till 93000. De de- mografiska faktorerna synes alltså kun- na medföra större nettotillskott av hus- håll under de närmast kommande än under den sist förflutna femårsperio— den.

Beräkningarna enligt alternativen a) och b) för tätorterna ger, som tabell 8 visar, en av enbart befolkningsför- ändringar betingad ökning av hushålls— antalet med 157 000 respektive 141 000 under första hälften av 1960-talet. Skill- naden i antagandena om tätorternas befolkningsutveckling betyder alltså ifråga om hushållstillskottet 16 000 un- der den nämnda perioden.

Ökning, 1 OOO-tal hushåll

Utan ökning av hushållskvoterna

Med ökning av hushållskvoterna

1961—65 1966—70 1971—75 1961—65 1966—70 1971—75

Städerna .................. 112 128 Samtliga tätorter 157

141

182 161

Centralorter och tätbygd en- ligt Gulbrandsens prognos 154 182

124 174 187 155

174 129

237 220

262 238

218 175

171 226 264 212

En jämförelse med Gulbrandsens pro- gnos visar, att denna resulterar i näs— tan lika stort nettotillskott av hushåll som alternativ a), trots att den först- nämnda avser ett mindre tätortsbestånd och räknar med något mindre avflytt— ning från glesbygden. De sistnämnda faktorerna uppvägs således i stort sett av att Gulbrandsen kalkylerat med låg- re dödlighet.

Den antagna ökningen av hushålls- kvoterna resulterar för städerna i en ök- ning av hushållsantalet med 62 000 un- der perioden 1961—65, vilket utgör mer än en tredjedel av hela det beräknade nettotillskottet under perioden. Valet av antagande om hushållskvoterna är av stor betydelse för prognosresultatet. En procentenhets förändring av hushålls- kvoten för ogifta betyder således en för- ändring av hushållsantalet i städerna med 5000 å 6000 och för tätorterna tillsammans med 7 000 år 8 000. Om den faktiska efterfrågeutveeklingen enbart för ogifta med några få procentenheter skulle komma att avvika från antagan- dena, kan detta således komma att be- tyda en förändring av bostadsbyggnads- behovet med några tusental lägenheter årligen i förhållande till prognosen. Sannolikheten för att sådana avvikel- ser kommer att gå i riktning mot en ök- ning synes för närvarande större, än

att de leder till en minskning i förhål- lande till kalkylerna. Hushållsberäkningarna ger ytterliga- re stöd för den i samband med redogö- relsen för befolkningsutvecklingcn an- förda synpunkten, att 1960—talet med all sannolikhet kommer att karakteri- seras av starka förskjutningar i hus- hållsstrukturen. Antalet unga hushåll kan beräknas öka starkt och detsamma gäller hushåll med bostadsföreståndare i åldern 50 år och däröver. Gruppen däremellan kan beräknas minska något. I tätorterna tillsammantagna har stor- leksordningen i dessa förändringar upp- skattats till en ökning med drygt 200 000 eller 60 procent i åldersklassen 20—34 år och en ökning med mer än 300000 eller 33 procent i åldern 50—W år. An- talet hushåll med bostadsföreståndare i åldern 35—49 år kan beräknas minska med ett par tiotusental. I ungdoms— gruppen kan även olikheterna mellan första och andra hälften av 1960—talet i fråga om nettotillskottets sammansätt- ning förväntas bli stora. Under den första hälften kommer således tyngd- punkten i ökningen att vara förlagd till åldern 20—24 år för att sedan förskjutas till 25—29 år. Skillnaden mellan de två femårsperioderna i fråga om fördel— ningen mellan gifta och övriga beräk- nas inte bli så stor. Verkningarna av

åldersförskjutningarna utjämnas näm- ligen delvis genom att den antagna ök- ningen i de giftas hushållskvoter (av- vecklingen av bostadsbrist) starkt på- verkar nettotillskottet åren 1961—65.

Vid de fortsatta uppskattningarna av bostadsbyggnadsbehovet i hela riket har vi utgått från en ökning av hus— hållsantalet enligt alternativ a) för tät- orterna. Den beräknade utvecklingen av befolkningen och antalet hushåll en- ligt detta alternativ illustreras, förutom av tabell 8 och tablån å sid. 25, även av figur 5.

Det är givet att det angivna alterna- tivet är en osäker utgångspunkt. Som allmänt omdöme om detta alternativ kan sägas, att det möjligen något över- skattar tätorternas flyttningsvinst från glesbygden, men att det å andra sidan

finns risk för att antagandet om hus- hållskvoternas ökning kan visa sig va- ra en underskattning. Den sistnämnda faktorn torde väga tyngst vid bedöm- ningen.

För de fortsatta bedömningarna bör understrykas, att trenden i utvecklingen är av större betydelse än förändringar av hushållstillskottens absoluta nivå med något tusental lägenheter per år. Frånsett vilket alternativ man väljer pekar resultaten mot först stigande och därefter tämligen svagt minskande net— totillskott av hushåll. Under hela pe- rioden 1961—75 ligger dessa på en mycket hög nivå. Avvecklingen av den nuvarande bostadsbristen kan därför inte förväntas bli underlättad av en svagare tillväxt i efterfrågeunderlaget inom överskådlig tid.

1955 l960 1965 l970

ANTAL HUSHÅLL —————— TOl'AL VUXEN BEFOLKNING

cum MÄN

- ICKE-GIFTA

Figur 5. Beräknad utveckling av antalet hushåll och av den vuxna befolkningen i tätorterna åren 1950

—75. lndex:1950 = 100.

Vid uppskattningen av det behövliga antalet lägenheter vid en framtida tid- punkt, måste även behovet av en viss reserv av obebodda lägenheter beaktas. Vi vet inte hur stort antalet obebodda lägenheter är i tätorterna för närva- rande. Ett hundraprocentigt utnyttjan- de av lägenhetsbeståndet torde dock inte förekomma ens vid svår bostads- brist. På grund av reparationer, för- säljningar, dödsfall, omflyttning och dylikt torde alltid ett antal lägenheter vara outnyttjade. De är dock inte att betrakta som en lägenhetsreserv, efter- som de inte, frånsett dem som är ut- bjudna till försäljning, står till bostads- marknadens förfogande. Till lägenhets- reserven bör i princip endast räknas lägenheter, som faktiskt utbjuds på marknaden och är i sådant skick att de uppfyller åtminstone vissa minimikrav på en bostad. Det är troligt, att det finns en viss lägen-hetsreserv även i denna bemärkelse i en del tätorter, men den kan antas vara obetydlig.

Sedan länge har man brukat räkna med 3 procent av lägenhetsbeståndet som en »normal» lägenhetsreserv. Mo- tiveringen för denna var tidigare, att en sådan reserv behövdes för att pris- stegring på grund av knapphet på bo- städer —— främst hyreslägenheter — skulle kunna undvikas. Under senare tid har behovet av att underlätta om- flyttning kommit i förgrunden som mo- tivering. Betydelsen för prisbildningen är givetvis mindre, så länge hyrorna är reglerade och torde även ha minskat genom de senaste årtiondenas starka ökning av det kooperativa och kommu- nala inflytandet på bostadsmarknaden. Man kan dock inte heller nu helt bort- se från prisbildningssynpunkten. Likaså är det uppenbart, att rörligheten på bo- stadsmarknaden måste underlättas. En fortsatt låsning av marknaden kan så-

ledes under 1960-talet få ytterst allvar- liga konsekvenser -för nyproduktionens inriktning, vilket vi får anledning att återkomma till i samband med diskus- sionen av nyproduktionens sammansätt- ning. Behovet av en reserv av lediga lägenheter synes således knappast ha minskat i högre grad. Härtill kommer, att även antalet lägenheter som är obebodda, men inte utbjuds på mark— naden, kan väntas öka. Vid rivningen av bostadshus, vilken har ökat starkt under senare år och bör ökas ytterli- gare, måste man således räkna med att det tar relativt lång tid att evakuera hela huset, varför en del lägenheter kan stå tomma under längre eller kor- tare tid. Likaså kan antalet mera om- fattande reparationer och ombyggnader komma att öka, därest lägenhetstill— gången blir så pass god att konsumen- ternas krav kan göra sig mera gällande.

Det torde vara en försiktig uppskatt- ning, om antalet obebodda lägenheter i tätorterna under perioden 1961—65 antas böra öka med 2 procent av hela det beräknade hushållsantalet vid pe- riodens slut, vilket har uppskattats till drygt 2,2 miljoner. Därefter bör anta- let obebodda lägenheter fortsätta att öka med någon procent av det beräkna- de nettotillskottet av hushåll. Vi har därför räknat med, att ökningen av lä- genhetsantalet i tätorterna 1961—65 bör överstiga det beräknade nettotillskottet av hushåll med 45 000. I fortsättningen beräknas antalet lägenheter behöva öka med 4000 mer än nettotillskottet av hushåll per femårsperiod. Vid uppskatt- ningen har förutsatts, att ökningen av antalet obebodda lägenheter inte bara skall tillgodose behovet av en lägen- hetsreserv, utan även behovet av till— fällig utrymning av lägenheter i sam- band med reparationer och ombygg- nader. Likaså skall de tillgodose be- hovet att öka antalet lägenheter som

står tomma i avvaktan på rivning. Bo- stadsbeståndet förutsätts alltså även i fortsättningen bli effektivt utnyttjat, och den egentliga lägenhetsreserven i [be- tydelsen lediga lägenheter som utbjuds för omedelbar inflyttning kan antas bli mindre än 2 procent av beståndet. Uppskattningen av den behövliga ök- ningen av lägenhetsantalet i tätorterna sammanfattas i följande uppställning.

1 OOO-tal lägenheter

1961— 1966— 1971— 65 70 75

282 266 222

ökat antal hushåll . . 237 262 218 obebodda lägenheter. 45 4 4 I genomsnitt per år . . 56 53 44

Ersättni ngsproduktionen

Tätorterna

I redogörelsen för bostadsmarknadsläget har konstaterats, att en stor del av de vid bostadsförmedlingarna anmälda sö- kandena önskar byta små och ofta bristfälliga lägenheter mot större och modernare. Sådana önskemål torde del- vis kunna tillgodoses genom omflytt- ning inom bostadsbeståndet. Delvis är dock de äldre lägenheterna så dåliga, att de knappast skulle efterfrågas om till- gången på moderna lägenheter vore bättre. Allt eftersom anspråken på bo- staden ökar, kan antalet hushåll som efterfrågar omoderna eller i olika av- seenden bristfälliga lägenheter förvän- tas minska. På längre sikt kan bostads- behoven inte tillgodoses, utan att de äldre lägenheterna ersätts genom ny- byggnad eller förbättras. Ersättningsbehovets omfattning kan inte bedömas utan betydligt bättre in- formationer än dem vi nu har om bo- stadsbeståndets kvalitet och samman-

sättning samt om hushållens värde- ringar av lägenheternas egenskaper. Vi har därför inte ansett det möjligt att nu göra någon uppskattning av den behövliga ersättningsproduktionen med utgångspunkt från efterfrågesynpunk- ter eller värderingar av de minimian- språk som bör ställas på bostäderna. Istället har vi endast gjort en allmän bedömning med stöd av uppgifter om rivningsverksamhetens omfattning och uppskattningar av övrig lägenhetsav- gång under senare år. Det bör emeller- tid i detta sammanhang understrykas, att inte bara den fortgående inkomst- ökningen och därmed sammanhängande ökning av anspråken på bostäderna, utan även förändringen av hushålls- strukturen under 1960-talet talar för att äldre bostäder behöver ersättas i ökan- de omfattning.

Problemet kan i någon mån belysas av uppgifter om äldre och yngre hus- hålls fördelning på lägenheter av olika kvalitet enligt 1958 års levnadskost- nadsundersökning. Enligt undersök- ningen bodde nära en tredjedel av hus- hållen med bostadsföreståndare i åldern över 67 år i lägenheter som saknade såväl centralvärme som w.c., medan motsvarande andel av samtliga hushåll var mindre än en fjärdedel och av fa- miljer med minderåriga barn mindre än en tiondel. Uppgifterna avser hela riket, varför den höga andelen omo- derna lägenheter i gruppen av äldre hushåll delvis förklaras av, att dessa är starkare representerade på lands— bygden. Bostäderna på landsbygden är inte försedda med modern hygienisk utrustning i samma utsträckning som tätorternas bostadsbestånd. Även i tät- orterna bor dock äldre hushåll i större utsträckning än yngre i omoderna lä- genheter.

Det stora antalet omoderna lägenhe- ter som bebos av åldrande hushåll ut-

gör inte ett problem bara från dessa hushålls och från åldringsvårdens syn- punkt. Ett stort antal sådana lägenhe- ter blir således friställda genom inne- havarens död eller flyttning exempelvis till pensionärshem och kommer att in- gå i det utbud som erbjuds den växande strömmen av nybildade hushåll. Dessa har en annan betalningsförmåga än de äldre hushållen och även andra värde- ringar och anspråk på bostaden. Det är därför troligt att en stor del av de äld- re lägenheterna inte tillgodoser de nya hushållens bostadsbehov. Redan nu tor- de nybildade hushåll ofta betrakta omo— derna smålägenheter endast som en nödlösning i avvaktan på bättre bostad.

Denna inställning belyses av bland annat en undersökning angående bo- stadsbrist och familjebildning, som har gjorts i Malmö.l Undersökningen omfat- tar förlovade par anmälda vid bostads— förmedlingen i Malmö. Resultaten ger inte belägg för att bostadsbristen har hämmat familjebildningen eller med- fört att giftermål i större utsträckning har skjutits upp i avvaktan på bostads- frågans lösning. De nybildade hushål- len har i stället till stor del tillfälligt löst sin bostadsfråga genom att skaffa en i regel dålig bostad i det äldre bo- stadsbeståndet. Även sedan denna er- hållits kvarstår emellertid de flesta som bostadssökande och torde själva anse sig lika hårt drabbade av bostads- bristen som många sökande utan lägen- het. Denna låga värdering av lägenhe- ter i det äldre bostadsbeståndet kan ef- terhand antas bli allt vanligare bland de nybildade hushållen. Det är därför risk för att de nuvarande köproble- men på bostadsmarknaden blir bestå- ende under lång tid, om inte nypro- duktionen blir så stor att de omoderna lägenheterna kan ersättas i tillräcklig omfattning eller de kan bli förbätt- rade.

Omfattningen av det i olika avseen— den bristfälliga bostadsbeståndet kan för närvarande inte säkert bedömas. Vissa uppskattningar är dock möjliga på grundval av uppgifter i levnads- kostnadsundersökningen 1958 och bo- stadsräkningens kontrollundersökning 1960. Båda dessa undersökningar visar, att antalet bebodda lägenheter av låg kvalitet har minskat avsevärt sedan mitten av 1940-talet. Enligt bostads- räkningen 1945 fanns då i hela riket drygt 700000 lägenheter som saknade vatten- och/eller avloppsledning inom lägenheten. Antalet bebodda sådana lä- genheter 1960 kan uppskattas till i runt tal 200000, varav knappt 50000 i stå- derna. Minskningen skulle alltså på 15 år ha varit av storleksordningen en halv miljon lägenheter, vilka antingen har avgått ur bostadsbeståndet, inte var be- bodda 1960, eller har förbättrats. Fler- talet av lägenheterna utan vatten och avlopp är belägna i glesbygden. Fördel- ningen mellan tätorter och glesbygd har dock inte kunnat uppskattas.

Antalet lägenheter som saknar eget w.c. eller eget bad- eller duschrum är fortfarande stort. För hela riket kan det procentuella antalet sådana lägen- heter uppskattas till 30 respektive 45 procent. Motsvarande andelar i städerna är omkring en femtedel, respektive en tredjedel, eller i absoluta tal omkring en kvarts respektive en halv miljon lä- genheter. Alla dessa är givetvis inte så dåliga, att de behöver ersättas under den närmaste framtiden, utan en stor del av dem torde under lång tid bli ef- terfrågade, även om tillgången på mo- derna lägenheter blir bättre. Delvis kan de genom förbättring bli godtagbara även på lång sikt. Ofta är dock de ovannämnda bristerna ifråga om den

1 Karsten, Eva: Bostadsbrist och familje- bildning. Lund 1960 (stencil).

hygieniska utrustningen kombinerade med andra brister, varför det direkta ersättningsbehovet enbart av denna an- ledning kan antas vara mycket stort. Härtill kommer att ersättningsbehovet är betingat inte bara av olika brister hos lägenheterna och bostadshusen, utan också — och kanske i högre grad —— av stadsplaneförhållanden.

I bostadsstyrelsens minimiprogram för perioden 1956—65 upptogs ersätt- ningsproduktionen till 10 000 lägenhe- ter årligen i tätorterna. Styrelsen an- förde i sin motivering härför, att den inte hade beaktat de långsiktiga sane- ringsbehoven i tätorterna, utan endast hade tagit hänsyn till vissa särskilt ak- tuella saneringsbehov. Därutöver hade hänsyn tagits till avgång som inte har samband med planmässig sanering, så- som sammanslagning av lägenheter, ianspråktagande av bostäder för kon- tors- eller affärsändamål och dylikt.

Den statistiskt redovisade rivningen i städerna var, som tidigare har nämnts, under femårsperioden 1956—60 ca 20000 lägenheter. Den totala avgången i städerna har gissningsvis uppskattats till 40 000 lägenheter 1956—60. Om detta antagande är någorlunda riktigt, torde avgången i hela tätortsbeståndet ha överstigit 10 000 lägenheter årligen. Sty- relsen skulle alltså ha underskattat den. Saneringen synes också ha fått en an- nan inriktning och omfattning än bo- stadsstyrelsen förutsatte vid sin upp- skattning. Flera städer har således un- der senare år påbörjat mycket omfat- tande saneringar. Antalet lägenheter i rivningshus har också successivt ökat och var 1960 i hela riket 6900 varav 6 100 i städerna. Det är troligt att andra former av avgång får minskad relativ betydelse, när den kända rivningen ökar, men fortfarande torde man ha an- ledning att räkna med en inte obetydlig oregistrerad avgång bland annat genom

ändring av tvåfamiljshus till enfamiljs- hus.

Även de uppgifter om planerad riv- ning under de närmaste åren, som bo- stadsstyrelsen insamlade från kommu- ner och länsbostadsnämnder vid års- skiftet 1959/60, tyder på att kommuner— na planerar en ökad rivning och sa- nering.

Med utgångspunkt från den uppskat- tade avgången under senare år och de tydliga tendenserna till ökad rivning synes man inte böra räkna med mindre avgång än åtminstone 15 000 lägenheter om året i genomsnitt under den när- maste femårsperioden.

En ersättningsproduktion av 15000 lägenheter per år är i och för sig låg med hänsyn till de långsiktiga ersätt- ningsbehoven. Med den takten skulle det ta mycket lång tid att ersätta tät- orternas bristfälliga bostadsbestånd. Huruvida det med hänsyn till bostads- efterfrågans inriktning på nybyggda respektive äldre lägenheter är tillräck- ligt med en ersättningsproduktion av 15 000 lägenheter om året kan vi för närvarande inte bedöma. Skulle det vara en underskattning av den faktiska avgången, kan detta antas visa sig främst genom att den kalkylerade lä- genhetsreserven inte uppkommer, utan konsumeras genom större avgång-. -Om den faktiska lägenhetsavgången blir av storleksordningen högst 15 000 lägen- heter årligen, men det visar sig att minskningen i efterfrågan på omoder- na lägenheter blir större, kan man inte heller räkna med att någon egentlig lä- genhetsreserv uppkommer, utan de le- diga lägenheterna kommer att koncent- reras till det sämsta bostadsbeståndet. Utvecklingen i detta hänseende är till stor del en fråga om dels prisrelatio- nerna mellan äldre och nybyggda lägen- heter, dels i vad mån de sistnämnda med avseende på storlek, hustypsför-

delning och andra egenskaper har en fördelning som verkligen motsvarar hushållens aktuella önskemål. Inte minst torde därvid utformningen av centralt belägna saneringar vara av be- tydelse.

Det gjorda antagandet om avgång av lägenheter avser endast första hälften av 1960-talet. Någon siffermässigt pre- ciserad bedömning på längre sikt har vi inte ansett behövlig för närvarande, utan den kan anstå till dess bättre un- derlag för bedömningen har erhållits och en fullständig revision av uppskatt- ningarna kan göras. Det finns dock knappast några skäl att inte räkna med en fortgående ökning av ersättningspro- duktionen även på längre sikt.

Glesbygden

Hushållsantalet på glesbygden kan även i fortsättningen förväntas minska starkt, varför hela nyproduktionen där kommer att avse dels ersättning av äldre lägenheter och dels omlokalise- ring av bebyggelsen.

I bostadsstyrelsens program för pe- rioden 1956—65 kalkylerades med en produktion av 10 000 lägenheter årli- gen på glesbygden. Det faktiska hyg- gandet där torde dock ha varit avse- värt mindre. Dess omfattning torde inte hellcr i samma grad som i tätorterna ha begränsats av byggnadsregleringen eller begränsningen av den statliga lån- givningen, utan den realiserade pro- duktionen kan i stort sett betraktas som ett mått på de faktiskt föreliggande byggnadsinitiativen. Även om ersättning i snabbare takt av glesbygdens äldre bostadsbestånd i och för sig ter sig önskvärd, har vi därför inte ansett det motiverat, att räkna med så stor pro- duktion som 10000 lägenheter årligen. Nyproduktionen på glesbygden antas istället komma att uppgå till i genom- snitt 5000 lägenheter per år, vilket

torde ligga närmare den faktiska ny- produktionen där under senare år. En nyproduktion av endast 5000 lägenhe- ter årligen på glesbygden kan synas låg med hänsyn till att antalet lägenheter som inte uppfyller nutida bostads- anspråk kan räknas i hundratusental. I den mån man inte kan räkna med att bostäderna kan komma att utnyttjas för permanent bosättning under längre tid är dock förbättring av de befintliga lägenheterna att föredra framför ny— byggnad. Det synes vidare inte osan- nolikt, att minskningen av hushållsanta- let kan få en omfattning av omkring 10000 årligen, var-för friställandet av otidsenliga lägenheter i bästa fall skulle kunna bli av storleksordningen 15 000 per år vid en nyproduktion av 5 000 lä- genheter. Då antalet bebodda lägenhe- ter på glesbygden inte torde vara större än 500 000—600 000 skulle detta inne- bära en relativt sett betydande årlig förbättring.

Sammanfattning av bostadsbyggnads- behovet i antal lägenheter

Det totala bostadsbyggnadsbehovet under perioden 1961—65 blir enligt de gjorda antagandena räknemässigt 382000 lägenheter eller i genomsnitt 76 400 årligen. Resultaten pekar således på en väsentligt högre produktion än enligt bostadsstyrelsens minimipro- gram för tioårsperioden 1956—65, vil- ket angav i genomsnitt 65 000 lägenhe- ter årligen. Det kalkylerade behovets fördelning på vissa huvudposter sam- manfattas i tablån på sid. 41.

Det faktiska antalet färdigställda lä- genheter under år 1961 torde komma att uppgå till omkring 70 000. Om man utgår härifrån och förutsätter en jämn höjning av produktionen är för år skul- le ökningen behöva vara ca 3000 lä- genheter årligen upp till drygt 82000 under 1965 för att det kalkylerade ge-

Sammanfattning av bostadbsbyggnadsbehovet

Tätorterna

Ökning av hushållsantalet ...... Ökning av obebodda lägenheter ..... Ersättningsproduktion ......... Glesbygden ....................

Totalt bostadsbyggnadsbehov. . . .

Uppskattat bostadsbygg- nadsbehov antal lägen- heter 1961—65

totalt per år

237 000 45 000 75 000

47 400

9 000 15 000 25 000

382 000

6 000 76 400

nomsnittet, 76400 färdigställda lägen— heter per år, skall uppnås.

Någon närmare precisering av upp— skattningarna på längre sikt har vi inte ansett befogad för närvarande. De ut- förda hushållskalkylerna liksom de all- männa bedömningarna av ersättnings- behovet tyder emellertid på att produk- tionsnivån kan behöva höjas ytterliga— re. Om byggandet ökas upp till 82 000— 83 000 lägenheter per år vid mitten av 1960-talet och därefter kan bevaras på ungefär samma nivå, vilket skulle be- tyda att mer än 400000 lägenheter byggs under en femårsperiod, synes dock därigenom såväl den fortsatta be- hövliga ökningcn av lägenhetsantalet som en ökad sanering kunna tillgodo- ses. Eller med andra ord, det finns för närvarande ingenting som tyder på att de genomsnittliga ärsproduktionerna under senare delen av 1960-talet skulle behöva avvika väsentligt från det kal- kylerade toppläget under den inneva- rande periodens sista år.

Vi har inte ansett det möjligt att när- mare gå in på frågan om bostadsbyg— gandets lokalisering. Den förutnämnda av Gulbrandsen utförda befolknings- prognosen ger visserligen underlag för en diskussion av den regionala befolk- ningsutvecklingen, men uppgifterna om bostadsbeståndet och det aktuella bo- stadsförsörjningsläget i olika områden

är alltför bristfälliga. Avvecklingen av bostadsbristen är givetvis dock inte bara en fråga om att öka totalproduk- tionen i landet, utan är i hög grad ett fördelningsproblem. Byggnadsbehovet och de lokala byggnadsförutsättningar- na i storstadsområdena är av särskilt intresse i detta sammanhang.

För Stor-Stockholml och Göteborg2 har gjorts uppskattningar, som är lik- artade med dem vi här har gjort för tätorterna. Dessa visar i båda fallen en starkare ökning av hushållsantalet än den för tätorterna beräknade. ökning- en i de sistnämnda har således uppskat- tats till 12 procent under åren 1961— 65, medan motsvarande tal för Stor- Stockholm är 19 procent under de 6 åren 1960—65 och för Göteborg 14 pro- cent 1961—65. Skillnaderna går alltså i den riktning man förväntar, med hän- syn till att lägenhetsunderskottet torde vara större i storstadsområdena än i tätorterna i genomsnitt. De antaganden som ligger till grund för uppskattning— arna i Stockholm och Göteborg skiljer sig inte i högre grad från dem som har tillämpats för tätorterna. I båda fallen har beträffande befolkningsutveckling-

1 Stor-Stockholms planeringsnämnds förslag till aktionsprogram för bostadsförsörjningen i Stor-Stockholm budgetåren 1961/62—1965/66. ? Befolkningsutveckling och bostadsbehov, utgiven av Fastighetsaktiebolaget Göteborgs- bostäder (utredning utförd av Alvar Westman).

en antagits, att folkmängden i de ar- betsföra åldrarna kommer att utgöra en konstant andel av tätorternas (stadsnäringarnas) befolkning.

Den behövliga ökningen av lägen- hetsantalet har för Stor-Stockholm upp- skattats till i runt tal 15 000 årligen, dvs. betydligt mer än den faktiska brut- toproduktionen under senare år. Härtill kommer ersättning för avgång av lägen- heter, vilken har uppskattats till 2500 årligen. Det totala nybyggnadsbehovet skulle uppgå till i runt ta] 17 500 lägen- heter årligen, vilket innebär att anta- let färdigställda lägenheter 1961—65 i genomsnitt skulle behöva vara om- kring 6500 större per år än under femårsperioden 1956—60, då produktio- nen var i genomsnitt knappt 11 000 lä- genheter. Av den för hela landet upp- skattade behövliga produktionsökning- en skulle alltså enligt dessa kalkyler mer än hälften behöva förläggas till Stor-Stockholm. Även i göteborgsområ—

det är det uppenbart att bostadsbyg— gandet skulle behöva ökas, liksom i den starkt expanderande Malmö-Lund re- gionen.

Huruvida en stark ökning av bo- stadsbyggandet i de nyssnämnda re- gionerna är genomförbar med hänsyn till den kommunala planeringskapacite- ten och tillgången på färdig tomtmark kan för närvarande inte med säkerhet bedömas. Det kan emellertid erinras om att i aktionsprogrammet för Stor- Stockholm 1961—65 föreslås att bo- stadsbyggandet i nyexploaterade om- råden ökas från 14000 påbörjade lä- genheter budgetåret 1961/62 till 16 000 1965/66. Genomsnittet för de fem bud- getåren 1961/62—1965/66 kommer där- igenom att uppgå till 15 000 lägenheter per år. Härtill kommer bostadsbyggan- de genom sanering, främst inom Stock- holms stad. Aktionsprogrammet innefat- tar dock inte något ställningstagande till saneringens omfattning.

KAPITEL 4

Produktionsinriktningen

Utrymmesstandard och lägenhetstyper 1946—60

Frånsett vissa perioder av stagnation eller tillbakagång har bostadsbyggandet under de senaste 15 åren, som framgår av kapitel 1, karakteriserats av för- skjutning mot större lägenheter. Bo- stadsbeståndet har härigenom samt ge- nom den betydande avgången av i främsta rummet smålägenheter i det äldre beståndet förändrats avsevärt. År 1945 bodde således två tredjedelar av hushållen i lägenheter om högst 2 rum och kök, medan motsvarande andel 1960 har uppskattats till något mer än hälften (54 procent enligt bostadsräk- ningens kontrollundersökning). I stä- derna bor dock fortfarande mer än 60 procent av hushållen i lägenheter om högst 2 rum och kök och i tätorterna tillsammantagna torde andelen av så små lägenheter inte vara mycket mind- re än 60 procent.

Samtidigt som lägenheterna har blivit i genomsnitt större, har den genomsnitt- liga hushållsstorleken minskat. Antalet boende per 100 lägenheter har således i hela landet minskat från 315 år 1945 till 275 å 280 år 1960. Förändringen av hushållens fördelning på storleksklas- ser kan inte bedömas fullt säkert, efter- som uppgifter för slutet av 1950-talet kan erhållas endast för vissa enskilda orter samt från levnadskostnadsunder- sökningen och bostadsräkningens kon- trollundersökning. De sistnämnda är förutom av slumpfel behäftade med olägenheten, att hushållsbegreppet inte

är exakt detsamma som i 1945 års bo- stadsräkning. Såväl de här nämnda undersökningarna som lokala bostads- räkningar visar dock klart att föränd- ringarna inneburit en stark ökning av det relativa antalet enpersonshushåll, medan de största hushållen, med minst fem medlemmar, har gått tillbaka. I mellangrupperna är förändringarna mindre och synes främst ha inneburit en minskning av det relativa antalet hushåll med tre medlemmar.

Den samtidiga ökningen av lägen- hetsstorleken och minskningen av hus- hållsstorleken har möjliggjort en be- tydande förbättring av utrymmesstan- darden. Frekvensen av trångboddhet enligt normen mer än två boende per boningsrum har minskat starkt. Enligt bostadsräkningen 1945 var således över 400 000 hushåll eller ungefär en femte- del av hushållen i hela landet trång- bodda, medan antalet nu torde vara av storleksordningen 200 000 eller om- kring vart tolfte hushåll.l I relation till antalet hushåll med minst tre medlem- mar, dvs. de som kan vara trångbodda enligt den tillämpade normen, är trång- boddheten fortfarande betydande. Unge- fär vart sjunde sådant hushåll torde vara trångbott för närvarande. Flerta- let av de trångbodda hushållen är fa- miljer med barn under 16 år.

1 Uppskattningarna bygger på levnadskost- nadsundersökningen och bostadsräkningens ännu ej slutbearbetade kontrollundersökning.

0 av .a .

guss. l 2 3 L

_— uuA mm 1945 ___- um man ww ----------- STÄDERNA 1960

Figur 6. Beräknat genomsnittligt antal rums- enheter per boende i olika storleksklasser av hus- håll 1945 och 1960.

Man kan också konstatera, att för- bättringen av utrymmesstandarden har varit tämligen likartad i olika storleks- klasser av hushåll. Utvecklingen för oli- ka hushållsgrupper illustreras av figur 6, som visar antalet rumsenheter per person för hushåll av olika storlek. Kurvorna för 1945 och 1960 är i stort sett parallella, vilket visar att någon utjämning av utrymmesstandarden inte har ägt rum, utan den sjunker fortfa- rande med ökande antal hushållsmed- lemmar lika starkt som tidigare. Figu- ren visar också de fortfarande rätt sto- ra skillnaderna mellan städer ochlands- bygd. Antalet boende per rumsenhet är högre i städerna än genomsnittet för hela riket, men skillnaden hänför sig huvudsakligen till de mindre hushållen. Utrymmesstandarden sjunker således i städerna inte så starkt vid ökat antal hushållsmedlemmar.

Det utpräglade sambandet mellan hushållsstorlek och lägenhetsstorlek framgår bättre, om man fördelar hus- håll av olika storlek efter bebodd lägen— hetstyp. Uppgifter härom redovisas i 1945 års bostadsräkning och likaså i levnadskostnadsundersökningen 1958 och bostadsräkningens kontrollunder— sökning 1960. Flertalet lokala bostads- räkningar innehåller också sådana uppgifter. De båda nämnda urvalsun- dersökningarna omfattar så litet antal hushåll, att felmarginalerna blir stora vid så långtgående uppdelningar av materialet som det här måste bli fråga om. Jämförelser mellan de båda urva— len liksom mellan dessa och totalunder- sökningar för enskilda orter visar dock så god överensstämmelse, att resultaten kan antas ge en i sina huvuddrag riktig bild av det aktuella läget. I tabell 9 re- dovisas ett sammandrag av uppgifterna för 1945 jämförda med preliminära uppgifter från bostadsräkningens ur- valsundersökning 1960. Man finner av tabellen bland annat, att enpersonshus- hållen är starkt koncentrerade till de minsta lägenhetstyperna. Två rum och kök är en vanlig lägenhetstyp för alla hushållsgrupper med två eller flera boende. I städerna bor drygt en tredje- del av två- och trepersonershushållen i tvårumslägenheter och för hushåll med fyra eller flera medlemmar är andelen inte mycket mindre än en tredjedel. Att så stora hushåll bor i ettrumslägenheter är däremot numera tämligen ovanligt. Det gäller omkring en tiondel av fyra— personershushållen och omkring en tjugonde] av de större hushållen. Den allmänna bilden av utvecklingen sedan 1945 är, att ettrumslägenheter har fått starkt minskad betydelse i alla hushålls- grupper med undantag för enpersons- hushåll. Två rum och kök förekommer i oförändrad utsträckning i den stora gruppen av hushåll med en till tre bus-

Tabell 9. Hushåll av olika storlek procentuellt fördelade på lägenhetstyper 1945 och 1.960

Källor: Bostäder och hushåll enligt allmänna bostadsräkningen 1945. Preliminära uppgifter från kontrollundersökning i samband med bostadsräkningen 1960. Urval ca 2500 hushåll, varav 1 400 i städerna.

Procent hushåll i lägenheter om

Antal boende per hushåll och kök högst 1 rum 3 o. flera rum och kök

2 rum och kök

1945 1960 1945 1960 1945 1960

Riket

1 person ...................... 2 personer .................... 3 personer .................... 17 4 personer .................... 10 5 o. flera personer .............. 5

66 27

19 32 35 35 30

18 33 33 25 21

16 40 50 65 74

Samtliga 27 Städerna

1 person ...................... 2 personer .................... 36 3 personer .................... . . 22 4 personer .................... . . 9 5 o. flera personer .............. . . 5

72

31 27 46

16 35 36 31 29

12 29 42 60 66

Samtliga 34

36

30

hållsmedlemmar, men har minskat bland större hushåll. Det relativa anta- let lägenheter som är större än två rum och kök har ökat i alla storleksklasser av hushåll, dock tämligen svagt bland enpersonshushållen.

Synpunkter på produktionsinriktningeu under 1960-talet

Det starka sambandet mellan hushålls- storlek och lägenhetsstorlek ger en lämplig utgångspunkt för överväganden om behovet på längre sikt av olika lä- genhetstyper och bostadsbyggandets in- riktning med hänsyn härtill.

Som tidigare har framhållits, kommer befolkningsökningen under 1960-talet —— och särskilt under dess första del — att vara koncentrerad till åldersklasser, där frekvensen av småhushåll är stor. Den tendens till ökning av det relativa antalet sådana hushåll, som detta med-

för, förstärks av ökad hushållsbildning bland yngre ogifta. En ökning av nati- viteten skulle verka i motsatt riktning, men den skulle dock huvudsakligen

påverka storleksfördelningen inom gruppen av hushåll med minst tre hus- hållsmedlemmar, vilken nu omfattar en- dast omkring hälften av hushållen. Det relativa antalet enpersonshushåll kan fortsätta att öka starkt, även om barn- antalet i de egentliga familjehushållen ökar samtidigt.

En fortsatt förskjutning av hushålls- strukturen mot ökad andel småhushåll skulle vid oförändrad utrymmesstan- dard i de skilda storleksklasserna av hushåll medföra, att det vid 1960-talets slut skulle behövas relativt sett flera smålägenheter än vid decenniets bör- jan. Vi har i det föregående emellertid också konstaterat, att utrymmesstan- darden i varje storleksklass av hushåll har ökat, dvs. andelen hushåll som bor

i de minsta lägenhetstyperna har mins- kat, medan en ökande andel bor i större lägenheter. Den faktiska förändringen av efterfrågans inriktning på lägenhets- typer _— och i viss mån även hustyper — kan betraktas som resultatet av de nämnda, i motsatt riktning verkande komponenterna. För en allmän bedöm— ning av i vilken riktning efterfrågeför- ändringarna kan antas gå, kan det därför i första hand vara av intresse att försöka belysa, vilken av dessa som sannolikt kommer att väga tyngst.

Någon acceptabel utgångspunkt för en siffermässig precisering av de på allmänna grunder förväntade ändring- arna i hushållsstrukturen har inte kun- nat åstadkommas. I och för sig vore det tänkbart, att göra en sådan fördelning med utgångspunkt från uppgifter om hushållens storleksfördelning för olika åldersklasser av bostadsföreståndare, men någorlunda aktuella sådana upp— gifter finns för närvarande endast för ett fåtal enskilda orter. Som ett exem- pel på sambandet mellan ålder och hushållsstorlek för gifta, har i nedan- stående tablå sammanställts några upp- gifter ur en bostadsräkning för Gävle 1957.

Gävle 1957: Gifta män

Procent hushåll med Bf:s ålder 1—2 3 4 O' Summa flera boende

20—24 27 54 19 100 25—29 25 40 35 100 30—34 18 33 49 100 35—49 15 30 55 100 50—64 46 30 24 100 65—w 72 20 8 100 S:a 32 30 38 100

Som framgår av tablån ökar det re- lativa antalet hushåll med minst 4 med- lemmar starkt upp till åldersklassen

35—49 år, varefter det snabbt minskar. Om den illustrerade fördelningen vore generell och kunde antas förbli oför- ändrad, skulle man således med hän- syn till befolkningens förväntade ål- dersförskjutning kunna räkna med en minskning av andelen hushåll med minst fyra medlemmar under den när- maste framtiden, eftersom det då sker en relativ ökning av åldersklasserna under 35 och över 50 år. Hushållsför- delningen i de skilda åldersklasserna har dock inte varit oförändrad. En jämförelse med uppgifter för Gävle 1952 visar således, att hushållsstorle- ken för gifta under 50 år ökade mellan 1952 och 1957, medan den minskade i högre åldrar. Denna utveckling, som främst förklaras av sänkt giftermåls- ålder och minskad inneboendefrekvens, kan antas fortgå under 1960-talet.

För att något belysa betydelsen av förändrad hushållsstruktur respektive ökad utrymmesstandard i de enskilda storleksklasserna av hushåll har gjorts en schematisk kalkyl för städerna. Där- vid har först antalet ensamboende upp- skattats med utgångspunkt från det be- räknade antalet hushåll i olika civil- ståndsklasser. Antalet ensamboende ut- gjorde 1945 47 procent och 1960 upp- skattningsvis 60 procent av antalet hus- håll med ogift eller förut gift bostads- föreståndare i hela riket. Motsvarande uppskattning för städerna 1960 är 65 procent, och andelen antas fortsätta att öka till 75 procent 1970. Enpersons- hushållen skulle i så fall sistnämnda år komma att utgöra 29 procent av samt- liga hushåll. De återstående hushållen har i stort sett skönsmässigt fördelats på storleksklasser inom den ram som ges av befolkningsprognosen. (Total- befolkningen har vid samma fruktsam- het som tillämpats i statistiska central- byråns prognos för hela riket uppskat- tats till omkring 4,5 miljoner 1970).

Följande fördelning av hushållen har erhållits.

1 person ............ 23 29 2 personer .......... 28 27 3 personer .......... 23 22 4 personer .......... 17 15 5 o. flera personer . . . 9 7

100 100

Summa ...........

Resultatet av den antagna föränd- ringen i hushållsstrukturen skulle bli, att mer än hälften av nettotillskottet av hushåll under 1960-talet skulle be- stå av enpersonshushåll och omkring en fjärdedel av tvåpersonshushåll, me- dan endast omkring en femtedel skulle vara flerpersonshushåll. Någon absolut minskning av hushållsantalet skulle det dock inte bli fråga om i någon hus- hållsgrupp.

De olika storleksklasserna av hushåll har fördelats på två storleksgrupper av lägenheter — högst två rum och kök och minst tre rum och kök — enligt tre alternativ:

a) samma fördelning som 1960

b) samma årliga procentuella ökning av lägenheter om minst tre rum och kök i varje storleksklass av hushåll som uppskattats för perioden 1946—60

0) ökning av utrymmesstandarden för hushåll med minst tre boende till miniminormen »högst två boende per boningsrum, vardagsrummet oräknat». För mindre hushåll samma utrymmes— standard som i alt. b). Minimibostaden blir enligt denna norm tre rum och kök för hushåll med tre eller fyra medlem— mar och fyra rum och kök för hushåll med minst fem medlemmar.

Innebörden av de två förstnämnda alternativen illustreras av figur 7, vil- ken visar hur stor del av hushållen i olika storleksgrupper som bor respek- tive antas komma att bo i lägenheter om minst 3 rum och kök.

O BOENDE P R HUS-

RIKET 1945

RIKET 1960 STÄDERNA 1960

————— STÄDERNA, KALKYL FÖR 1970

Figur 7. Hushåll med lägenheter om minst 3 rum och kök i procent av samtliga hushåll i olika storleksgrupper. Beräknade uppgifter för åren 1945 och 1960 samt antagande enligt kalkyl för 1970 alternativ b).

Den beräknade procentuella fördel— ningen av nettotillskottet av lägenheter i städerna under 1960-talet inklusive lägenhetsreserv, enligt de tre standard- antagandena, framgår av följande upp- gifter.

Alternativ

a b c

—48 148

100

Högst 2 rum och kök 75 9 Minst 3 rum och kök 25 91

Summa ............ 100 100

Som framgår av tablån ger skillnader- na i antagandena om utrymmesstandar- den mycket starkt utslag ifråga om net- toproduktionens behövliga sammansätt- ning. Vid oförändrad utrymmesstan- dard skulle tre fjärdedelar av netto- tillskottet behöva vara lägenheter om högst två rum och kök, medan det en- ligt det högsta alternativet blir en stor

nettominskning för nämnda lägenhets- typer. Skillnaderna ifråga om hela bo- stadsbeståndets fördelning på lägenhets- typer blir också avsevärda. Vid oför- ändrad utrymmesstandard skulle såle- des ettrums- och tvårumslägenheternas andel av beståndet behöva öka till om- kring två tredjedelar, dvs. med några få procentenheter, medan de enligt de båda andra alternativen skulle behöva minska till omkring hälften respektive 40 procent. Beträffande sistnämnda al- ternativ kan dock konstateras, att det inte är förenligt med de förut gjorda uppskattningarna av totalproduktionens "storlek. För att kunna genomföra det i praktiken skulle således behövas en långt större sanering av äldre smålägen- heter än som har förutsatts.

De utförda kalkylerna ger inte direkt någon ledning för bedömningar av bo- stadsproduktionens lämpliga samman- sättning. Trots de mycket grova höft- ningar och vida felmarginaler som det rör sig om, synes man dock kunna kon- statera, att en högst betydande för- skjutning mot större lägenheter i bo- stadsbeståndet måste till, om en mera väsentlig förbättring av utrymmesstan- darden skall komma till stånd under det närmaste decenniet. Den förvänta- de ökningen av antalet småhushåll sy- nes således inte innebära någon lös- ning av problemet med de svenska stadssamhällenas stora bestånd av små- lägenheter. Det bör också i detta sam- manhang understrykas, att det ovan med b) betecknade alternativet på läng- re sikt inte kan anses innebära någon hög utrymmesstandard. Nära två fem- tedelar av trepersonshushållen och in- emot en femtedel av de större hushållen skulle således komma att bo i lägen- heter om högst 2 rum och kök. Trång- boddheten enligt den hittills tillämpade normen »mer än två boende per bo- ningsrum» skulle inte bli helt avveck—

lad. Enligt den på längre sikt mera tids- enliga trångboddhetsnorm, som har an- vänts i det högre standardalternativet, skulle trångboddhetsfrekvensen bli be- tydande. Vi har med hänsyn till reso- nemangets schematiska karaktär avstått ifrån att närmare diskutera fördelning- en mellan ettrums- och tvårumslägen- heter, men med kännedom om bostads- beståndets sammansättning kan man räkna med, att även ettrumslägenheter kommer att vara en tämligen vanlig bostadstyp under lång tid inte bara för ensamboende, utan också för tvåper- sonshushåll.

Frågan om utrymmesstandard och produktionsinriktning är slutligen inte begränsad till nettoproduktionens sam- mansättning. Förändringarna i det äld- re bostadsbeståndet har haft stor bety- delse under den senaste femtonårspe- rioden, och kan förutsättas bli ännu viktigare i framtiden. Åren 1946—60 har så vitt man nu kan bedöma netto- avgången av lägenheter varit koncen- trerad till smålägenheter om högst två rum och kök, medan avgången av stör- re lägenheter synes ha kompenserats av tillskott genom ombyggnader och änd- ringar. I det långa loppet kan knappast en sådan utveckling fortgå, eftersom även större lägenheter i ökad omfatt- ning torde komma att ingå bland riv- ningarna. Det är dock tänkbart att nettoavgången under ännu en tioårs- period kan komma att vara koncentre- rad till smålägenheter. Fo-rtfarande finns således möjlighet till ändringar, som resulterar i avgång av smålägenhe- ter och tillkomst av större lägenheter inte minst i tvåfamiljshusen.

I det föregående har gjorts antagan- den om avgången av lägenheter endast för första hälften av 1960-talet. Om man därefter antar en fortsatt ökning av an- talet avgångna lägenheter upp till i ge- nomsnitt 25000 lägenheter om året i

hela tätortsbeståndet, skulle detta för enbart städerna betyda en total avgång av ungefär 140000 lägenheter under 1960—talet. En koncentration av en så stor avgång till smålägenheterna skulle innebära, att det befintliga beståndet av lägenheter om högst två rum och kök skulle minska med omkring 15 procent på tio år. Bruttoproduktionen skulle i så fall kunna ges en helt annan inrikt- ning än det ovan diskuterade nettotill- skottet. Ett nettotillskott enligt alterna- tiv b) ovan, dvs. ungefär 10 procent smålägenheter och 90 procent större lä- genheter, skulle således motsvaras av en bruttoproduktion bestående av en tredjedel smålägenheter om högst två rum och kök och två tredjedelar större lägenheter. En sådan produktionsin- riktning skulle inte skilja sig så myc- ket från den faktiskt tillämpade under senare år.

I den föregående diskussionen av ut- rymmesstandard och produktionsin- riktning har vi helt bortsett från pris- och inkomstutvecklingens betydelse för hushållens efterfrågan på bostadsut- rymme. Ett försök att i efterhand be- döma vad det kan betyda från konsum- tionssynpunkt, om två tredjedelar å tre fjärdedelar av de nybyggda lägenheter- na kommer att vara minst tre rum och kök, tyder inte på att en sådan utveck- ling skulle vara oförenlig med den all- männa konsumtionsutvecklingen. Un- der förutsättning av oförändrad hyres- nivå, skulle det knappast medföra stör- re ökning av bostadskonsumtionen än 25—30 procent under en tioårsperiod, vilket är mindre än den relativa ök- ning som kan antas ifråga om total- konsumtionen. Möjligheterna att upp- nå en viss förbättring av bostadsstan- darden kan dock knappast bedömas utifrån enbart sådana totaluppskatt- ningar. P-risstrukturen på bostadsmark- naden kan eventuellt visa sig vara av

lika stor betydelse, som den genom- snittliga hyresnivån, för olika hushålls— gruppers benägenhet att förbättra sin bostadsstandard. En viktig förutsätt- ning för att nyproduktionen skall kun- na ytterligare förskjutas mot större lä- genheter, torde sålunda vara, att hus- hållen i de under 1940- och 1950-talen nybyggda lägenheterna blir benägna att flytta till större nybyggda lägenheter, så att smålägenheter av jämförelsevis god kvalitet frigörs för det stora tillskottet av nybildade hushåll. Dessa torde till en början inte ha så stora utrymmesan- språk och inte heller så god betalnings- förmåga, att de kan acceptera större lägenheter. Om en sådan omflyttning försvåras av bostadsbrist eller splittring i hyresnivån, kan detta leda till ett starkt efterfrågetryck mot nybyggda smålägenheter och krav på ökad pro- duktion av sådana.

Om man betraktar bostadsproduktio- nens fördelning på lägenhetstyper som en primär faktor, kan fördelningen på småhus och flerfamiljshus härledas där- ur. De småhus som byggs numera är nästan uteslutande enfamiljshus, an- tingen byggda som friliggande hus el- ler som radhus eller kedjehus. Tvåfa- miljshusen som tidigare var vanliga ut- gör numera bara någon procent av ny- produktionen. Av ekonomiska skäl och på grund av gällande byggnads- och lånevillkor kan mindre lägenheter än 3 rum och kök i regel inte byggas i en- familjshus. Den möjliga nyproduktio- nen av enfamiljshus kan därför bestäm- mas inom ramen för den totala produk- tionen av lägenheter med minst 3 rum.

Hur nybyggda lägenheter har varit fördelade på småhus och flerfamiljshus i hela riket under 1950-talet framgår av följande tablå. (Med »småhus» avses åren 1951—54 enfamiljs- och tvåfamiljs- hus samt övriga år även rad- och kedje- hus.)

Procent lägenheter i småhus av nybyggda lägenheter om

3rk 4rk 5 rk 6 o. flera 3 o. flera 4 o. flera

rk rk rk

1951—55 1956 1957 1958 1959

31,5 31,4 28,7 25,6 25,0

64,5 64,0 62,1 56,8 56,7

78,6 78,0 74,4 70,7 65,4

78,3 81,3 80,5 76,1 76,6

47,0 48,7 45,6 42,4 41,5

69,4 69,3 66,6 61,4 59,9

Småhusens andel av lägenheterna om minst 3 rum och kök har minskat under senare delen av 1950-talet. Denna ut- veckling kan ha samband med föränd- ringar i produktionens geografiska för- delning, eftersläpning i småhusbyggan- det på grund av brist på tomtmark och likartade omständigheter. Det är också troligt att de ändringar, som har före- tagits i finansieringsvillkoren har drab- bat småhusen hårdare än flerfamiljshu- sen särskilt i tätorterna. Förändringar- na under dessa år kan därför knappast läggas till grund för några antaganden om framtiden. När det gäller de minsta småhustyperna tyder dock allmänna er- farenheter på, att intresset för dem är i avtagande särskilt i större orter, där de på grund av höga tomtkostnader inte kan kostnadsmässigt konkurrera med motsvarande lägenhetstyp i flerfamiljs- husen. Man kan därför anta, att en allt mindre del av trerumslägenheterna kommer att byggas i småhus. Med de diskuterade förutsättningarna i fråga om produktionens fördelning på lägen- heter om högst två respektive minst tre rum och kök skulle en stark ökning av småhusbyggandet enligt detta betrak- telsesätt kunna komma till stånd endast

i förening med en förskjutning av lä- genhetssammansättningen inom grup- pen av lägenheter om minst tre rum och kök. På så kort sikt som en fem- årsperiod synes såväl de ekonomiska förutsättningarna som förändringarna av hushållens storleksstruktur tyda på, att någon särskilt stark sådan förskjut- ning knappast är sannolik. Förutsätt- ningarna i detta avseende kan komma att radikalt förändras, om man ser ut- vecklingen på längre sikt, men vi har inte ansett det möjligt eller nödvändigt att nu ta upp detta mera långsiktiga problem. Under de närmaste åren skulle emellertid även en svag ökning av små- husbyggandets andel av totalproduktio- nen säg med någon procentenhet per år — innebära en mycket betydande absolut ökning, förutsatt att bostads- byggandet totalt ökar i den ovan disku- terade omfattningen. Om bostadsbyg- gandet ökar upp till drygt 82000 lä- genheter vid mitten av 1960-talet och småhusens andel samtidigt ökar från en fjärdedel till en tredjedel, skulle det i absoluta tal betyda 27 000 nybyggda lä— genheter i småhus 1965 mot ca 17 000 1960.

Sammanfattning

Det är för närvarande ytterst vanskligt att bedöma bostadsbyggandets behöv- liga omfattning och inriktning under en längre period. Flera faktorer- talar emellertid för en stark fortsatt ökning av antalet efterfrågade lägenheter och av det totala bostadsbyggnadsbehovet. Ökningen av den vuxna befolkningen kan således under lång tid framåt be- räknas bli betydligt större än under de senaste femårsperioderna. Förändring- arna i dess ålders- och civilståndsför- delning beräknas gå i sådan riktning, att antalet hushåll ökar relativt sett mer än befolkningen. Vidare kan flytt- ningarna från landsbygd till tätorter, under förutsättning av fortsatt god kon- junktur och hög sysselsättningsgrad i stadsnäringarna, väntas fortgå. Den på grundval av de här nämnda faktorerna uppskattade ökningen av hushållsanta- let i tätorterna är för första hälften av 1960-talet i genomsnitt drygt 31 000 lä- genheter årligen.

Utöver de rent demografiska fakto- rerna kan fortsatt avveckling av det nu- varande lägenhetsunderskottet1 i tätor- terna samt fortsatt reallöneförbättring och andra faktorer som påverkar olika befolkningsgruppers lägenhetsefterfrå- gan förväntas medföra en ytterligare ökning av lägenhetsbehovet. Denna ök- ning, som kommer till uttryck i höj- ningar av de 5. k. hushållskvoterna, dvs. förhållandet mellan antalet hushåll och antalet personer i en viss befolknings- grupp, har för tätorterna tillsamman-

tagna uppskattats till 16000 årligen. Den totala ökningen av hushållsantalet i tätorterna har således uppskattats till drygt 47000 årligen, eller sammanlagt 237000 under hela femårsperioden 1961—65.

Om det nuvarande direkta underskot- tet på lägenheter skall kunna fyllas ut, och dessutom en ökad rörlighet på bo- stadsmarknaden skall bli möjlig, bör bostadsbyggandet vara så stort, att en reserv av lediga lägenheter kan upp- komma. Vi har därför räknat med, att ökningen av lägenhetsantalet i tätor- terna bör vara 45000 större än den uppskattade ökningen av hushållsanta- let under femårsperioden.

Ett betydande antal lägenheter i det äldre bostadsbeståndet i så väl tätor- terna som på glesbygden är bristfälliga i olika avseenden och bör ersättas. Vi har inte kunnat göra någon direkt be- dömning av hur stort detta ersättnings- behov kan anses vara. Med utgångspunkt från uppskattningar av den faktiska lä- genhetsavgången under senare år, har vi emellertid uppskattat den behövliga

1 Avvecklingen av lägenhetsunderskottet har inte kunnat preciseras som en särskild post i kalkylerna. Den kan delvis medföra demo- grafiska förändringar —- av bostadsbristen uppdämd inflyttning och äktenskapsbildning kommer till stånd _ vilka i princip har beak- tats i beräkningarna av befolkningsutveck— lingen. Dessutom antas avvecklingen av lägen- hetsunderskottet medföra en ökning av hus— hållskvoterna. Hur stor del av den antagna ökningen av dessa, som hänför sig till »brist- avveckling», kan dock inte preciseras.

ersättningsproduktionen till 20 000 lä- genheter årligen, varav 15 000 i tätor- terna och 5 000 på glesbygden.

En summering av de olika posterna ger för hela femårsperioden 1961—65 ett totalt bostadsbyggnadsbehov av drygt 380 000 lägenheter eller i genom- snitt drygt 76000 lägenheter årligen. Med utgångspunkt från nuvarande pro- duktionsnivå, ca 70000 lägenheter per år, skulle den för femårsperioden kal- kylerade totalproduktionen kunna upp- nås genom en fortgående ökning av antalet färdigställda lägenheter med omkring 3000 per år till d-rygt 82 000 per år vid 1960-talets mitt.

Det ligger i sakens natur att alla de i totaluppskattningen ingående delpos- terna är osäkra i den bemärkelse, som gäller alla försök till framtidsbedöm- ningar. Härtill kommer, att kalkylerna till stor del är grundade på osäkra upp- gifter om utgångsläget. Om alla progno- ser gäller, att de fortlöpande bör jäm- föras med faktiskt observerade föränd- ringar av olika faktorer och revideras med hänsyn härtill. Detta gäller i sär- skilt hög grad om de här gjorda upp- skattningarna. Vi har förutsatt att de skall bli ersatta av bättre genomförda bedömningar, så fort detta blir möj- ligt genom färdigställande av de pågå- ende folk- och bostadsräkningarna. Med hänsyn härtill har de fullständiga beräkningarna begränsats till att avse en femårsperiod. Beträffande utveck- lingen på längre sikt kan endast kon- stateras, att det inte nu kan påvisas några faktorer som talar för, att beho- vet av ökat bostadsbyggande skall vara av tillfällig natur. Risken för att en pro- duktionsökning under några år senare skall följas av en minskning synes där- för liten.

För utvecklingen av bostadsstandar- den på längre sikt, är bostadsbyggandets

sammansättning av minst lika stor be- tydelse som dess totala omfattning ut- tryckt i antal lägenheter. Avvägnings- problem mellan vad som på lång sikt ter sig önskvärt och vad som på kort sikt ter sig möjligt att genomföra mås- te alltid uppkomma, då det gäller så långsiktiga investeringar som bostäder. Svårbedömbara sådana problem upp- kommer för bostadsbyggandet främst vid myndigheternas och byggherrarnas planering av hur bostadsbyggandet skall fördelas på olika lägenhets- och hustyper. Under 1960-talet kan spän- ningarna mellan vad som ur aktuell respektive långsiktig efterfrågesynpunkt ter sig lämpligt i dessa avseenden bli osedvanligt stora, på grund av de starka förändringar i befolknings- och hus- hållsstruktur som kan förväntas. Dessa förändringar pekar mot en stark ök- ning av antalet småhushåll, vilka i re- gel efterfrågar tämligen små, men väl- utrustade lägenheter. På längre sikt kan man dock räkna med, att fortsatt ök- ning av olika hushållsgruppers utrym- mesanspråk kräver en sammansättning av bostadsbeståndet, som kan uppnås endast om nyproduktionen under lång tid inriktas på i huvudsak större fa- miljebostäder. Denna standardstegring väger på längre sikt betydligt tyngre än minskningen av hushållsstorleken. Till- godoseendet av en eventuell tillfällig ökning av efterfrågan på smålägenhe- ter bör därför inte ske genom ökad ny- produktion av sådana, utan främst ge- nom att de hushåll som nu bor i små- lägenheter och till stor del har en myc- ket låg utrymmesstandard stimuleras att flytta.

Bostadsbyggnadsutredningens fortsat- ta arbete är inriktat på att närmare för- söka belysa, vilka faktorer som påver- kar efterfrågans inriktning samt olika hushållsgruppers bostadsönskemål och flyttningsbenägenhet. Ställningstagan-

den till frågorna om den framtida ut- rymmesstandarden och produktionsin- riktningen bör anstå till dess detta ar- bete är avslutat.

Skälen till att vi nu har försökt göra en allmän bedömning av produktionens omfattning och inriktning under den närmaste framtiden är —— förutom be- hovet av viss ledning för vårt fortsatta arbete -— dels behovet av en riktpunkt för statsmakternas bedömning av bo- stadsbyggnadsfrågorna och dels önske-

målen från 1959 års långtidsutredning om uppskattningar till underlag för dess sammanställning av investerings- be'hoven. Vi anser att man i nämnda sammanhang tillsvidare bör räkna med en ökning av antalet nybyggda lägen- heter i den omfattning som de utförda kalkylerna visar och en fortsatt för- skjutning av bostadsbyggandets fördel- ning på lägenhetstyper i ungefär sam- ma omfattning som under 1950-talet.

KUNG!

1 |

1 2 3 4

. Den nordiske husholdshogskolen. . Nordens tolketlge akademi. . Nordisk filmsamarbeid. . Internordiske :tlytteattester.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningsmiss nummer i den kronologiska förteckningen)

Jultitiedepartementet

Begravningsplatser och gravar. [5] Underrättema. [8] Den allmänna brottsregistreringen. [11] Pemionsstiftelser. I. [14] Kriminalvård i frihet. [ut] vissa frågor rörande allmänna val. [20] Författningsutredningen. V. Organisationer. Beslutsteknik. Vaisystem. [21] Redareansvarets begränsning. [33] Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt djur- skyddsordning. [45] Reviderad hyreslag. [47]

Utrikesdepartementet

Administrationsutredningen för biståndet till ut- vecklingsländerna. 1. Den svenska utvecklings- hjälpens administration. [22] 2. Den svenska ut- vecklingshjäipen. Expertrekrytering och stipen- diatmottagning. [50]

Försvarsdepsrtementet

Enhetlig ledning av krigsmakten. [7] Totalförsvarets upplysningsverksamhet. [18] Flygbuller som samhällsproblem. [25]

Socialdepartementet

Byggnadsindustrins arbetskraft. [19]

Förtidsppnpionering och sjukpenningförsttkrlng m. m. 29

Handlä gning av bostadslån. [32] Åndam lsenliga studentbostäder. [35] stöd åt barnaföderskor. [38] Lag om allmän försäkring, m. m. [39]

Bostadsbyggnadsbehovet. [51]

Kommunikationsdepartemeutet

Statliga beiastningsbestämmeiser av år 1960 för byggnadsverk. [12] 1953 års trafikutredning. 1. Svensk trafikpolitik. I. [23] 2. Svensk trafikpolitik. II. Bilagor. [24] Byggnadsstyreisens organisation. [48]

Finansdepartementct

Sparstimuierande åtgärder. [2] Automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. [4] Preliminär nationalbudget för år 1961. [10]

Reviderad nationalbudget för år 1961. [26] Stämpel— och expeditionsavgifter. [87] Mål och medel i stabiliseringspolitiken. [42]

Ecklesiastikdepartementet

1957 års skolberedning. 5. Hjälpmedel i skolarbetet. [171 6. Grundskolan. [30] 'I. Läroplaner för grund— skola och fackskolor. [31] Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. [28] Tandsjukvården vid de odontologiska läroanstal— terna. [36] Användningen av August Abrahamsons stiftelse å Nääs. [43] Folkbildningsarbete och ungdomsverksambet. [44]

Jordbruksdepartementct

Totalisatorverksamheten. [1] Lantbrukets yrkesskolor. [13] Förslag till jordförvtirvsiag m. m. [49]

Handelsdepartementet

Effektivare prisövervakning. [3] Skifferoljefrågan. [27]

Inrikesdeplrtementet

Om läkarbehov och lökartillgång. [B] Principer för en ny kommunindelning. [9] Polisens brottsbekämpande verksamhet. [15] Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. [34] Länsindelningen inom stockholms- och Göteborgs- områdena. [40] Reviderad giftlagstiftning. [41] Boxningssportens skadeverkningar. [48]